SOU 1970:7

Ny livsmedelsstadga m.m.

(SFS 1951: 824; senare ändringar införda under respektive paragraf)

1 kap. Inledande bestämmelser

1 5

1 mom. Med livsmedel förstås i denna stadga varje till förtäring av människor avsedd vara, som tillför kroppen näringsämne samt icke, enligt vad därom är särskilt stadgat, är att hän- föra till läkemedel.

Spannmål, sockerbetor och andra liknande vegetabila livsmedelsråvaror, vilka icke pläga förtäras i obearbetat skick och i allmänhet användas endast vid fabriksmässig eller där- med jämförlig livsmedelsframställning, hänfö- ras dock icke enligt denna stadga till livsmedel.

2 mom. Vad i denna stadga föreskrives om livsmedel skall, även om varan icke jämlikt 1 mom, är att anse såsom livsmedel i tillämpliga delar gälla

a) tillsatser till livsmedel;

b) för förtäring avsedda njutningsmedel;

c) ersättnings— och utdrygningsmedel för livs—

medel;

d) sådana för förtäring avsedda läkemedel, vilkas sammansättning och tillverkning icke jämlikt gällande läkemedelsförfattningar äro underkastade särskild kontroll.

3 mom. Med tillsats till livsmedel förstås i denna stadga vara eller ämne, som är avsedd att, i allmänhet i ringa mängd, tillföras livs- medel -— utan att ingå i detsamma såsom rå- vara — för att påverka dess färg, smak, kon- sistens eller hållbarhet eller för annat liknande ändamål och alltjämt finnes kvar i det färdiga livsmedlet. Vatten skall icke anses som tillsats, ändå att det är avsett att brukas som nyss sagts.

25

Föreskrift i denna stadga, vilken gäller livs- medel som saluhålles, skall, där ej annat sär- skilt angives, äga tillämpning även beträffande livsmedel, som försäljes utan föregående salu-

hållande eller som serveras. Med servering av- ses tillhandahållande av färdigberedda livsme- del för förtäring på stället i restaurang, pen- sionat, matservering, kafé, konditori och kiosk eller annorstädes, där verksamhet av liknande slag yrkesmässigt bedrives, ävensom i skola, sjukhus eller annan anstalt eller i särskild av industri eller annat företag anordnad utspis- ning för de i företaget anställda.

2 kap. Allmänna bestämmelser om livsmedels beskaffenhet

3 5

Vara eller ämne — däri inbegripna vatten och is — som användes vid framställning eller be— redning av livsmedel för avsalu eller servering, får icke vara av sådan beskaffenhet eller till- föras under sådana förhållanden eller i sådan mängd, att det färdiga livsmedlet kan antagas bliva skadligt att förtära eller eljest otjänligt till människoföda.

4 5 1 mom. Såsom tillsats till livsmedel, som fram- ställes eller beredes för avsalu, får, där annat ej framgår av bestämmelse i denna stadga, an- vändas allenast vara eller ämne, som efter prövning i den ordning 5 & stadgar godkänts såsom tillsats för livsmedlet i fråga. Denna bestämmelse gäller dock icke tillsats, som an- vändes vid tillredning av s.k. färdiglagad mat. Godkännande, som i nästföregående stycke sägs, erfordras icke beträffande vara — annan än färgämne — som utvunnits ur djur eller växt genom torkning, värmebehandling, urlak- ning med vatten eller behandling av rent me- kanisk natur, ej heller beträffande koksalt, socker och andra sockerarter, ättika och etyl- alkohol samt giftfria essenser för lukt- eller smaksättning.

2 mom. Livsmedel, vid vars framställning eller beredning använts annan tillsats än sådan som enligt bestämmelserna i 1 mom. må före- komma i livsmedlet i fråga, får icke införas till riket för att saluhållas eller för att använ— das vid framställning eller beredning för av- salu av livsmedel.

3 mom. Beträffande framställning och inför— sel av vitaminiserade livsmedel gäller vad där- om är särskilt stadgat. (SFS 1960: 85.)

59

Godkännade enligt 4 & meddelas av kommers- kollegium. Godkännande kan förenas med vill- kor och må återkallas, när särskilda skäl där- till äro. Kommerskollegium äger meddela bin- dande förklaring, huruvida vara i visst fall är att anse såsom tillsats till livsmedel.

Representanter för medicinalstyrelsen, veteri- närstyrelsen och statens institut för folkhälsan skola tillkallas att närvara vid handläggningen hos kommerskollegium av ärende, som avses i första stycket. Vid handläggningen av ärende om godkännande av tillsats till korv skall även representant för statens jordbruksnämnd till- kallas.

Det åligger kommerskollegium att upprätta samt årligen offentliggöra förteckning å god- kända tillsatser till livsmedel. Kommerskolle— gium äger dock i särskilda fall besluta, att god- känd tillsats icke skall offentliggöras. (SFS 1955: 258.)

65

Vara får icke saluhållas under angivande av att den är lämplig såsom tillsats till livsmedel i vidare mån än varan jämlikt denna stadga eller med stöd av densamma meddelat beslut får användas såsom dylik tillsats.

75

1 mom. Vara får icke saluhållas såsom livs- medel eller överlämnas till annan för att använ- das såsom livsmedel,

om varan till följd av förskämning, förore- ning, felaktig beredning eller annan orsak kan antagas vara skadlig att förtära eller eljest otjänlig till människoföda;

om varan bearbetats eller hanterats av per- son, som därvid var eller kan misstänkas där- vid hava varit behäftad med sådan sjukdom el- ler smitta eller sådant sår eller annan yttre skada, att varan kan antagas därigenom hava blivit skadlig att förtära eller eljest otjänlig till människoföda;

om vara eljest kan antagas förorsaka sjuk- dom eller överföra smitta.

2 mom. Oavsett om verkan som i 1 mom. sägs kan befaras eller ej, får vara icke salu- hållas såsom livsmedel eller överlämnas till annan för att användas såsom livsmedel,

om varan innehåller mera än 3 milligram

bly per kilogram, såvida icke tillstånd att än- dock saluhålla varan meddelats av kommers- kollegium;

om varan är omedelbart förpackad i papper eller annat material, som är färgat, målat, glät- tat eller tryckt med giftig färg eller eljest be- handlat med giftigt ämne, eller i folium av annan metall än aluminium eller tenn eller i tennfolium, vars blyhalt är större än ett gram per 100 gram, försåvitt fråga ej är om te i originalförpackning.

3 mom. Det ankommer på kommerskolle- gium att fastställa den högsta kvarvarande rest av bekämpningsmedel, som må förekomma å vara, vilken saluhålles såsom livsmedel eller överlämnas till annan för att användas som livsmedel.

Ärende som aVSes i första stycket skall hand- läggas i den ordning, som stadgas i 5 5 andra stycket. (SFS 1962: 706.)

4 mom. Då riket befinner sig i krig eller krigsfara eller eljest utomordentliga förhållan- den påkalla det, äger Kungl. Maj:t, där viss vara eller vara från viss plats kan antagas för- orsaka sjukdom eller överföra smitta eller eljest särskilda skäl föreligga, förordna, att sådan vara icke får saluhållas såsom livsmedel eller överlämnas till annan för att användas såsom livsmedel. Har sådant förordnande meddelats, skall beträffande varan gälla vad i denna stad- ga föreskrives om vara, vilken jämlikt 1 mom. ej får saluhållas.

Befinner sig riket i krig, må förordnande enligt första stycket meddelas av myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer.

Finner hälsovårdsnämnd eller länsstyrelse, att anledning föreligger att meddela förordnan- de enligt första stycket, skall nämnden eller länsstyrelsen ofördröjligen göra anmälan där- om till Kungl. Maj:t eller, där Kungl. Maj:t uppdragit åt underordnad myndighet att med— dela dylikt förordnande, till denna myndighet. (SFS 1952:271, 1962: 706.)

3 kap. Livsmedelslokaler m.m.

85

Bestämmelserna i 9—11 55 avse, där annat ej särskilt angives, följande slag av lokaler, näm- ligen

a) lokaler för framställning eller beredning av livsmedel, avsedda för försäljning eller för servering åt allmänheten;

b) lokaler för sådan servering;

c) lokaler för försäljning eller för förpack- ning eller förvaring till avsalu eller servering som nyss sagts av kött, charkuterivaror, vilt, fågel, färsk fisk, skaldjur, ägg, mjölk eller mjölkprodukter, margarinvaror, glass, bröd eller annat bakverk eller färdiglagad mat.

Med lokal för viss verksamhet avses icke

blott sådant rum eller utrymme, vari verksam- heten bedrives, utan även till densamma hö- rande biutrymmen, såsom lagerrum, omkläd- ningsrum, tvätt- och diskrum. Såsom lokal an— ses jämväl fast kiosk.

Bestämmelserna i detta kapitel skola icke gälla ladugård, ej heller försäljnings- eller för- varingslokal, vari andra livsmedel icke försäljas eller förvaras än sådana, som äro inneslutna i förpackning av beskaffenhet att lämna livs- medlet nödigt skydd mot förorening, fukt och annan påverkan utifrån.

9 5

1 mom. Den som ämnar inrätta lokal, som avses i 8 &, äger tillställa hälsovårdsnämnden förslag häröver, åtföljt av sådana ritningar och uppgifter som kunna erfordras för förslagets granskning. Det åligger hälsovårdsnämnden att skyndsamt granska förslaget samt avgiva ytt- rande i anledning av granskningen (förhands- besked om godkännande).

Har byggnadsnämnd före meddelande av byggnadslov till den byggnad, vari lokalen är belägen, eller till de ändringsarbeten, som er- fordras för lokalens inrättande, inhämtat hälso- vårdsnämndens yttrande beträffande lokalens lämplighet för ifrågavarande ändamål och har hälsovårdsnämnden härvid fått granska ritning- ar över lokalen och övriga erforderliga uppgif- ter om densamma, skall hälsovårdsnämnden vara skyldig att på framställning av den som vill inrätta lokalen avgiva förhandsbesked som i första stycket sägs.

Vad i första stycket stadgas skall äga mot- svarande tillämpning då någon, som ämnar övertaga rörelse, vilken bedrivits i en i 8 5 av- sedd lokal, önskar förhandsbesked av hälso- vårdsnämnden huruvida hinder möter mot att använda lokalen i befintligt skick samt vilka ändringar som i sådant fall påfordras.

2 mom. Innan lokal, som avses i 8 &, tages i bruk, skall lokalens innehavare skriftligen an- mäla förhållandet till hälsovårdsnämnden. An- mälan skall innehålla uppgift om fastighets- ägarens och näringsidkarens namn och adress ävensom om rörelsens art och belägenhet.

3 mom. Lokal får ej, därest ej nedan annor- lunda stadgas, tagas i anspråk för ändamål, som avses i 8 &, förrän hälsovårdsnämnden efter lokalens färdigställande utfärdat bevis, att lokalen godkänts. Sådant bevis skall upp— taga —— förutom lokalens belägenhet — fastig- hetsägarens samt, därest rörelsen drives av an- nan, dennes namn eller firma ävensom det ändamål, för vilket lokalen godkänts.

Godkännande kan av hälsovårdsnämnden återkallas, om lokalen till följd av att den däri bedrivna rörelsen utvidgats eller underhållet av lokalen väsentligt eftersatts icke längre fyller de krav, som enligt de i (hälsovårdsområdet)

gällande bestämmelserna uppställts för lokal med samma användning, eller eljest synnerliga skäl föreligga.

Ombygges lokal eller vidtages eljest med densamma väsentlig förändring eller användes lokalen till annat ändamål än det, för vilket lokalen godkänts, är godkännandet icke längre gällande. I sådant fall skall vad i 1 och 2 mom. samt ovan i detta moment är stadgat äga mot- svarande tillämpning.

Vad i nästföregående båda stycken stadgas skall angivas i beviset om lokalens godkän- nande.

Beträffande arbetslokal, som avses i arbetar- skyddslagen, bör hälsovårdsnämnd före god- kännandet samråda med yrkesinspektören.

4 mom. Innan bevis meddelas om godkän- nande av lokal för slakteri eller för framställ- ning av köttvaror, fiskvaror, margarinvaror eller glass, skall hälsovårdsnämnden inhämta yttrande i ärendet beträffande lokal i stad med stadsveten'när av denne samt eljest av läns- veterinär eller, efter dennes bemyndigande, av vederbörande distriktsveterinär. Innan bevis meddelas om godkännande av lokal för mejeri, skall hälsovårdsnämnden inhämta veterinärsty- relsens yttrande. (SFS 1965: 236.)

5 mom. Har någon överlåtit rörelse, som av honom bedrivits i lokal, varom förmäles i 8 5, skall han inom fjorton dagar därefter göra skriftlig anmälan om överlåtelsen till hälso- vårdsnämnden.

6 mom. Vad ovan i 1—4 mom. stadgas skall icke gälla sådant slakteri eller sådan charkute- rifabrik, som ställts under offentlig kontroll av veterinärstyrelsen, ej heller lokal för serve- ring åt allmänheten, där serveringen omfattar allenast läskedrycker, saft och bakverk. Det åligger innehavare av rörelse, som nu sagts, att inom fjorton dagar efter det viss lokal tagits i anspråk för rörelsen, göra anmälan därom till hälsovårdsnämnden.

105

1 mom. Lokal, som avses i 8 5, skall vara lämplig för sitt ändamål och fylla skäliga hy- gieniska krav. Härvid skall särskilt iakttagas följande.

Lokalen skall vara tillräckligt rymlig och ljus. Lager- och andra biutrymmen skola finnas i den utsträckning, som erfordras för det ända- mål, vartill lokalen är avsedd. Lokalen skall vara försedd med lämpliga anordningar för luftväxling, och där så med hänsyn till varor- nas beskaffenhet erfordras, för kylning av va— rorna. Den skall hava lätt tillgång till vatten av lämplig beskaffenhet och, där så anses er- forderligt, vara försedd med ändamålsenliga anordningar för beredning av varmvatten. Golv, väggar och tak ävensom bord, hyllor och annan inredning skola vara så beskaffade

att de med lätthet kunna rengöras. Lokalen skall hava lämpliga anordningar för utestäng- ande av flugor och råttor.

Lokalen skall vara utrustad med ett med hänsyn till personalens storlek tillräckligt antal tvättställ.

Lokalen får icke stå i förbindelse med bo- stad eller därtill hörande utrymme annat än genom förstuga, vindfång eller annat dylikt icke till bostad använt, väl ventilerat utrymme. Lokalen får ej heller eljest stå i sådan förbin- delse med annan lokal, att sanitära olägenheter kunna antagas uppkomma därav.

Lokalen får ej ligga så nära utomhus belä- get avträde eller urinkur, stall, fähus, svinhus, gödselstad eller upplag för orenlighet, att därav kan uppstå sanitär olägenhet.

2 mom. Serverings-, försäljnings- eller för- varingslokal, som är belägen inom område (där hälsovårdsstadgans bestämmelser för landet gälla), får, därest den i lokalen bedrivna rörel- sen är av mindre omfattning, av hälsovårds- nämnden godkännas, även om lokalen icke till alla delar uppfyller de i 1 mom. givna sär- skilda föreskrifterna, därest viktiga sanitära krav icke eftersättas.

Vad i nästföregående stycke är stadgat, skall, såväl i stad som på landet, gälla jämväl kiosk.

3 mom. I slakteri eller annan lokal för fram- ställning av kött- eller fiskvaror ävensom i bryggeri och läskedrycksfabrik så ock, där så kan anses erforderligt, i annan lokal för fram- ställning av livsmedel skall golvet i tillverk- ningslokalerna vara ogenomträngligt för vätska och luta ned mot spillvattensavlopp, försett med vattenlås.

4 mom. Angående mejerilokaler skall för- utom vad ovan är stadgat gälla vad om sådana lokaler är föreskrivet i mejeristadgan.

115

1 mom. I lokal, som avses i 8 5, får icke för- varas vara eller ämne, som kan antagas bi- bringa i lokalen förvarade livsmedel främman- de lukt eller smak eller eljest göra dem otjän- liga till människoföda.

Lokalen ävensom sådana redskap, förva- ringskärl och andra tillbehör, vilka användas därstädes, skola hållas rena och i gott stånd.

Golv i lokaler, där arbete dagligen bedrives eller dit allmänheten äger tillträde — dock icke magasinsutrymmen — skola rengöras dag- ligen efter slutat arbete. Detsamma gäller red- skap, som äro i dagligt bruk. (SFS 1958: 195.)

2 mom. I lokal för beredning av livsmedel, avsedda för försäljning eller för servering åt allmänheten, eller i lokal för försäljning av de i 8 5 c) angivna livsmedlen får fjäderfä icke utan särskilt tillstånd av hälsovårdsnämnden plockas eller befrias från sina inälvor. (SFS 1958: 195.)

125

Vid saluhållande av livsmedel samt vid fram- ställning, beredning, förvaring, transport, upp- läggning eller annan hantering av livsmedel, avsedda för försäljning eller servering, skola sådana försiktighetsmått vidtagas och i övrigt så förfaras, att livsmedlen icke förorenas eller bliva skadliga att förtära eller på annat sätt otjänliga till människoföda.

135 1 mom. Livsmedel, som jämlikt 7 5 ej får salu- hållas, får ej förvaras i lokal, där livsmedel framställas, beredas, förpackas eller förvaras till avsalu eller servering eller där livsmedel saluhållas.

2 mom. Vara, som enligt giftstadgan är gift av första eller andra klassen eller som utgör färgämne eller annat konserveringsmedel än sådant som jämlikt 4 5 eller med stöd därav meddelat beslut får användas såsom tillsats till kött- eller fiskvara, får icke utan särskilt till- stånd av kommerskollegium förvaras eller till något som helst ändamål användas inom lokal, där kött— eller fiskvara beredes för avsalu, och ej heller i rum, som står i direkt förbindelse med sådan lokal.

Utan hinder av vad sålunda stadgats får för köldalstring i kylmaskin avsedd vara ävensom mindre mängd av för laboratorieändamål nö- dig eller för kärls eller redskaps underhåll, ren- göring och desinfektion ur teknisk synpunkt lämplig och ur hälsosynpunkt vid sådan an- vändning ofarlig vara för dylikt ändamål för- varas eller användas i lokal, som visserligen står i samband med beredningslokalen men dock är väl avskild därifrån. Varan skall för- varas under lås, vartill endast rörelsens inne- havare eller av honom utsedd person innehar nyckel.

3 mom. Det åligger innehavare av rörelse för framställning eller beredning av livsmedel, avsett till försäljning eller servering, att beträf- fande förvaring och användning, som i 2 mom. andra stycket sägs, ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, vilka, utöver vad denna stadga innehåller, kunna komma att av medicinal- styrelsen eller, i fråga om animala livsmedel, veterinärstyrelsen i samråd med kommerskol— legium och arbetarskyddsstyrelsen meddelas för viss rörelse.

145 Vatten, som användes vid rengöring eller kyl- ning av livsmedel, avsett till försäljning eller servering, eller vid rengöring av kärl eller red- skap, som användes vid beredning eller förva- ring av sådant livsmedel, får icke vara av sådan beskaffenhet, att det kan antagas göra

livsmedlet skadligt att förtära eller på annat sätt otjänligt till människoföda.

Vad sålunda stadgats om vatten gäller ock is, som vid förvaring eller kylning av livsmedel, som i första stycket avses, kan komma i berö- ring med livsmedlet.

155

1 mom. Kärl, maskin eller redskap för bered- ning, förvaring eller servering av livsmedel får icke tillverkas, saluhållas eller eljest över- låtas, därest kärlet, maskinen eller redskapet är av sådan beskaffenhet, att vid dess använd- ning livsmedlet kommer i omedelbar beröring med zink, kadmium, bly, blyhaltig kautschuk eller färg eller med emalj, glasyr eller annat överdrag, varur vid minst tre gånger upprepad kokning, varje gång under en halv timme, med en vattenlösning innehållande 4 gram ättiksyra per 100 gram utlöses mer än sammanlagt 3 milligram bly per liter av kärlets rymd eller med legering (förtenning), som innehåller mer än 0,5 gram bly per 100 gram, där ej lege— ringen använts till lödning. Lödning skall vara anbragt på sådant sätt, att vid kokning, som ovan sägs, bly i större myckenhet än nyss nämnts icke utlöses.

2 mom. Kärl, maskiner eller redskap, som avses i 1 mom., får icke användas vid bered- ning eller förvaring av livsmedel för avsalu eller servering eller vid saluhållande av livs- medel och får ej heller förvaras i lokal, där livsmedel beredas eller förvaras för avsalu eller servering eller saluhållas, eller i rum, som står i direkt förbindelse med sådan lokal.

3 mom. Undantag från vad ovan i denna paragraf stadgas, kan, där så prövas kunna ske utan olägenhet, medgivas av den myndighet Kungl. Maj:t bestämmer, vilken myndighet där- vid äger föreskriva särskilda villkor.

165

Livsmedel få icke saluhållas eller för avsalu förvaras i flaskor, som kunna giva anledning till förväxling med flaskor av typ, som av Sveriges standardiseringskommission fastställts såsom svensk standard för giftflaskor.

175

Vid transport med fordon av livsmedel, av- sedda för försäljning eller servering skall iakt- tagas,

att fordonet är lämpligt för ändamålet samt rent och snyggt hållet,

att fordonet icke samtidigt får brukas till transport av vara, som kan göra livsmedlen otjänliga till människoföda, med mindre er- forderliga försiktighetsmått vidtagas för att förebygga sådan verkan,

samt att för ömtåliga livsmedel skall använ- das rent och snyggt omhölje eller underlag.

5 kap. Utomhushandel. Kringföringshandel 18 5 Styckat kött, mjölk, grädde, smör, margarin och fettemulsion får icke försäljas utomhus å allmän saluplats eller från stånd, bord eller dylikt, utan att livsmedlet är inneslutet i för- packning, som lämnar detsamma nödigt skydd mot förorening, fukt och annan påverkan ut- ifrån. Vad sålunda stadgats gäller dock icke renkött, som saluhålles av lapp eller eljest av renägare, och ej heller lantsmör, som saluhålles av producenten.

Livsmedel, som saluhållas utomhus, skola vara upplagda på underlag, som är lämpligt för varuslaget, och skola i möjligaste mån vara skyddade mot flugor och damm samt, där så är erforderligt, mot solljus och väta.

195

Yrkesmässig försäljning av kött, charkuteri- varor, smör, ost eller margarin eller av bröd eller annat bakverk må, där varorna icke äro inneslutna i förpackning, som lämnar varan nödigt skydd mot förorening, fukt och annan påverkan utifrån, bedrivas från fordon allenast därest utövaren av verksamheten förfogar över lokal, som på sätt 9 5 stadgar godkänts såsom förvaringslokal för varor av det slag, försälj- ningen avser, samt endast med fordon, som av hälsovårdsnämnden i det (hälsovårdsom- råde), inom vilket fordonet är stationerat, god- känts för att användas i sådan verksamhet. Vad i första stycket stadgas äger icke till- lämpning å lantbrukares försäljning vid enstaka tillfällen av egna produkter samt ej heller å försäljning av renkött, som bedrives av lapp- befolkningen eller eljest av renägare.

20 5 Yrkesmässig försäljning av färsk fisk, som är styckad eller flådd, må, där varorna icke äro inneslutna i förpackning av beskaffenhet som i 19 5 första stycket sägs, bedrivas från motor- fordon allenast under förutsättning att fordo- net av hälsovårdsnämnden i det (hälsovårds- område), inom vilket fordonet är stationerat, godkänts för att användas i sådan verksamhet.

215

Fordon, som avses i 19 eller 20 5, skall vara försett med skåp elletr lådor av sådan beskaf- fenhet, att de medförda varorna skyddas mot förorening, samt, där fråga är om försäljning av kött, charkuterivaror, smör, margarin eller fisk, med anordningar för att hålla varorna i erforderlig grad avkylda. Fordonet skall jäm- väl vara försett med anordningar för hand- tvättning.

Närmare föreskrifter rörande fordonets be- skaffenhet och utrustning meddelas av veteri- närstyrelsen.

Fordon må ej godkännas för längre tid än tre år i sänder. Godkännade får icke lämnas med mindre sökanden dels — utom i fall som avses i 20 5 — styrker, att han förfogar över god- känd förvaringslokal, dels ock företer intyg, utfärdat av en av länsstyrelse för ändamålet förordnad veterinär, att fordonet vid besikt— ning, företagen den dag intyget dagtecknats, befunnits vara så anordnat och utrustat, som i 21 5 och med stöd därav utfärdade bestäm- melser föreskrives, samt jämväl i övrigt lämp- ligt för ändamålet. Intyget skall vara dagteck- nat högst tre månader före det godkännande sökes. Formulär till intyg fastställes av veteri- närstyrelsen.

235

Rörande godkännande av fordon har hälso- vårdsnämnden att utfärda bevis enligt formu- lär, som fastställes av veterinärstyrelsen. God- kännande kan av hälsovårdsnämnden återkal- las, när skäl därtill äro.

Vid fordonets användning i kringförings- handel, varom här är fråga, skall beviset vara anbragt på lämplig, lätt tillgänglig plats på fordonet.

24 5 När fordon användes för försäljning, som i 19 eller 20 5 sägs, skall å fordonet medföras tvål och handduk.

Då försäljning pågår, skall försäljaren vara iförd överdragskläder eller förkläde jämte ärm- skydd, allt av ljust tvättbart material. Under längre färd och då försäljning eljest icke äger rum skola dessa persedlar förvaras så att de icke förorenas. Vid försäljning skola undvikas starkt trafikerade platser, där livsmedlen lätt kunna förorenas av damm eller dylikt.

Under den tid godkännande av fordon gäl- ler får icke i fordonets för livsmedel avsedda utrymmen förvaras vara eller ämne, som kan meddela livsmedlen främmande lukt eller smak eller på annat sät göra dem otjänliga till män- niskoföda. Skåp och lådor samt vid försälj— ningen använda förvaringskärl, redskap och andra tillbehör skola hållas rena och i gott stånd. Styckning av kött får äga rum allenast i mindre omfattning och endast inuti skåp eller på en från dess inre utdragen eller utfälld platta.

6 kap. Personalens hygien

255 Envar som sysslar med framställning eller be- redning av livsmedel, avsedda för försäljning eller servering, eller eljest hanterar oförpac- kade sådana livsmedel, skall under arbetet iakt— taga noggrann renlighet. Livsmedlen få ej be-

röras i vidare mån än som oundgängligen er- fordras för arbetet. Verktyg böra användas, där så kan ske.

265

Finnes skäl att antaga, att någon som är sys- selsatt med arbete, varom förmäles i 25 5, är behäftad med sådan sjukdom eller smitta eller sådant sår eller annan yttre skada, som kan föranleda, att av honom hanterat livsmedel blir skadligt att förtära eller eljest otjänligt till människoföda, är han skyldig att efter anmo- dan av hälsovårdsnämnden undergå läkarun- dersökning på (hälsovårdsområdets) bekostnad. Finnes han därvid behäftad med sjukdom, smitta eller skada, som nyss sagts, äger nämn- den förbjuda, att han deltager i eller användes till arbete av ifrågavarande slag.

Då innehavare av eller föreståndare för verk- samhet, i vilken bedrives arbete som i 25 5 sägs, fått kännedom om eller anledning att misstänka, att i dylikt arbete hos honom sys- selsatt person är behäftad med sjukdom, smitta eller yttre skada, som förut sagts, eller erhållit vetskap om att sådan person sammanbor eller nyligen sammanbott med någon, som är eller misstänkes vara behäftad med sådan sjukdom eller smitta, är han pliktig att därom genast underrätta hälsovårdsnämnden i det (hälso- vårdsområde), inom vilket arbetet bedrives.

Särskilda föreskrifter för personalen vid mejerier och mjölkförsäljningslokaler äro givna i (tuberkulosförordningen) och mejeristadgan.

7 kap. Märkning av livsmedel

275 Där i denna stadga föreskrives, att viss vara eller ock kärl, flaska, burk, kartong eller annan förpackning, vari varan saluhålles, skall vara märkt med viss uppgift eller påskrift, skall uppgiften eller påskriften på ett tydligt, lätt i ögonen fallande och varaktigt sätt vara an- bragt på livsmedlet eller förpackningen eller på därå åsatt etikett.

285

Saluhålles i detaljhandeln livsmedel i förpackat skick, skall, där nedan i denna stadga ej an- norlunda föreskrives, förpackningen vara märkt med följande uppgifter, nämligen

1) innehållets benämning; 2) tillverkarens, förpackarens eller säljarens namn eller firma och hemvist, varvid om nam- net eller firman avser annan än tillverkaren eller förpackaren, namnet eller firman skall föregås av orden »tillverkad för», »förpackad för», »distribuerad av» eller liknande;

3) innehållets totala vikt vid förpacknings- tillfället.

I stället för namn eller firma, som under 2)

sägs, må användas allmänt känd förkortning därav. Hemvist behöver icke angivas i fråga om svenska aktiebolag eller eljest i fråga om större, allmänt kända företag.

Är innehållet i förpackning uteslutande eller till huvudsaklig del av flytande beskaffenhet, må i stället för innehållets vikt vid förpack- ningstillfället angivas innehållets volym vid samma tillfälle.

Å förpackningen får icke angivas innehållets vikt brutto för netto.

295

Är livsmedel, som saluhålles på sätt i 28 5 första stycket angives, förpackat utom riket, må i stället för uppgift, som i nämnda stycke under 2) sägs, å förpackningen finnas angivna exportörens eller importörens namn eller firma och hemvist.

305

1 mom. Bestämmelserna i 28 och 29 55 gälla icke spritdrycker och vin och ej heller malt- och läskedrycker.

2 mom. Märkning jämlikt 28 5 erfordras icke

1) om livsmedlet förpackats å försäljnings- stället eller å en för flera försäljningsställen avsedd, säljaren tillhörig central förpacknings- lokal;

2) om förpackningens innehåll har lägre vikt än 100 gram eller högre vikt än 10 kilogram;

3) beträffande bröd, smörgåsar, färsk frukt, färska grönsaker och andra färska livsmedel i fast form, om varan är förpackad allenast i genomskinligt papper eller annat liknande ge- nomskinligt material.

3 mom. Förpackning innehållande runmärkt mejerismör eller margarin må i stället för upp— gift, som avses i 28 5 2), förses med ursprungs- märke enligt föreskrifter, som meddelas av statens jordbruksnämnd. (SFS 1960: 85.)

315 Saluhålles livsmedel, vid vars framställning eller beredning använts sackarin eller annat konstgjort sötmedel, som har högre söthets- grad än socker men icke sockrets näringsvärde, i förpackat skick, skall förpackningen vara märkt med orden »Innehåller konstgjort söt— medel» eller »Innehåller sackarin». Vad sålun- da stadgats skall icke gälla i fall som omför- mäles i 30 5 2 mom. under 3) och ej heller i fråga om bröd och annat bakverk.

325

Saluhålles livsmedel i förpackat skick under angivande av att varan är särskilt lämpad för barn eller för person, vilken på grund av sjuk- dom, svaghet eller av annan orsak är i behov av speciell kost, skall förpackningen vara märkt med uppgift om samtliga i varan ingående rå-

varor och tillsatser. Angives ej halten av varje råvara och tillsats, skall härvid råvara eller tillsats, som med högre viktsandel ingår i va- ran, sättas före råvara eller tillsats med lägre sådan andel. (SFS 1958: 195.)

335 Beträffande livsmedel, som icke på grund av särskilt avtal står under strängare kontroll av svensk offentlig myndighet än som i allmänhet gäller för livsmedel av detta slag, får ej å för- packning, vari varan saluhålles, eller i annons eller reklam rörande varan angivas, att den- samma står under kontroll av sådan myndig- het.

345 Å förpackning, vari livsmedel saluhålles, eller i annons eller annan reklam rörande varan får uttryck, som antyder att varan innehåller vita— miner, mineralämnen eller andra näringsämnen, vilka icke nämnvärt bidraga till kaloritillförseln. användas, endast om tillika arten och halten av dylika ämnen närmare angivas. Uppgift om halten behöver dock icke lämnas beträf- fande mjölk, smör, ägg, oberedda eller djup- frysta kött- och fiskvaror samt frukt, bär och grönsaker i oberett eller djupfryst tillstånd.

8 kap. Särskilda bestämmelser om vissa livs- medel

A. Inledande bestämmelser

355 Under benämningarna mjölk och smör få icke såsom livsmedel saluhållas andra varor än naturlig mjölk och naturligt smör. Är beträf- fande annat livsmedel med viss varubenämning nedan i detta kapitel angivet, att det skall hava särskild sammansättning eller beskaffenhet, får vara icke saluhållas såsom livsmedel under den angivna benämningen eller under beteck- ning, som är liktydig med sådan benämning, utan att varan har sålunda föreskriven sam- mansättning eller beskaffenhet. Vad i första stycket stadgas skall gälla, vare sig benämningen brukas ensam eller i ord- sammanställning, som antyder likhet i använd- ningen med den vara, vilken utmärkes genom benämningen, samt skall ock gälla motsvarande benämningar på främmande språk.

365

Utan hinder av vad i 35 5 stadgas får vara, som är avsedd att utgöra ersättning för vara, för vilken sålunda viss benämning förbehållits, saluhållas under beteckning, vari sagda be— nämning ingår, under förutsättning att varans egenskap av ersättningsmedel uppenbart fram- går av den använda beteckningen.

37 5 I fall, där jämlikt 35 5 eller annan bestämmelse i detta kapitel användandet av viss benämning å vara är förbjudet, får ej heller å varan, å förpackning, vari varan saluhålles, å omslag, vari den utlämnas, å anslag eller skylt, som hör till varan, eller i annons eller annan reklam rörande densamma finnas anbragt bild, teck- ning eller meddelande, varigenom åt varan kan givas sken av att utgöra den vara som ut- märkes genom sagda benämning.

B. Mölk, grädde, smör

38 5 Utöver bestämmelserna i 7 5 skall beträffande mjölk och grädde särskilt gälla, att dessa varor icke få saluhållas såsom livsmedel eller över- lämnas till annan för att användas såsom livs- medel

1) om varan företer ett från det normala avvikande utseende;

2) om varan härrör från djur, vilket är eller skäligen kan antagas vara behäftat med sjuk- dom, som kan menligt inverka på varans be- skaffenhet, såvida icke varan jämlikt särskild föreskrift likväl får användas till människoföda;

3) om varan härrör från djur, som blivit be- handlat med läkemedel, vilket genom att över- gå i varan eller på annat sätt kan göra den- samma skadlig att förtära eller otjänlig till människoföda.

Beträffande förbud att inom vissa områden saluhålla opastöriserad mjölk och grädde stad- gas i pastöriseringsförordningen.

39 5 Mjölk eller grädde, som saluhålles, får icke vara tillsatt med färgämne eller i övrigt annat främmande ämne än sådant, som av kommers- kollegium särskilt godkänts såsom tillsats till mjölk.

40 5 Mjölk, som saluhålles, får icke vara utspädd med vatten. Ej heller får dylik mjölk, utan att det särskilt angives, vara berövad något av sina naturliga beståndsdelar, såvida annat icke följer av särskilda föreskrifter, vilka av Kungl. Maj:t må vara meddelade angående reglering av fetthalten i mjölk.

41 5 Mjölk får icke saluhållas under någon av be- teckningarna kontrollmjölk eller barnmjölk el- ler under annan beteckning, som antyder, att mjölken är av särskilt sund beskaffenhet med mindre hälsovårdsnämnden i den ort, där mjöl- ken saluföres, lämnat tillstånd därtill. Tillstånd, som i första stycket sägs, må alle- nast avse mjölk från viss kreatursbesättning.

Tillstånd må lämnas allenast under förutsätt- ning att, på sätt veterinärstyrelsen föreskriver, styrkes, att besättningens hälsotillstånd samt för- hållandena vid mjölkens framställning, förva- ring, transport, försäljning och behandling i övrigt äro tillfredsställande, samt på villkor att besättningen ävensom berörda förhållanden un- derkastas lämplig, fortlöpande kontroll. Erhål- ler hälsovårdsnämnden kännedom om att för— utsättningarna för lämnat tillstånd icke längre äro för handen, skall tillståndet genast åter- kallas.

42 5 Steriliserad mjölk eller grädde skall hava under- gått sådan värmebehandling, att varan är fri från levande mikroorganismer, samt får salu- hållas endast i sluten förpackning. Å denna skall, i fråga om grädde, varans fetthalt vara angiven. Vad sålunda stadgats om förpackning gäller dock icke vid servering.

435 Grädde skall per 100 gram innehålla minst 12 gram mjölkfett. Fet grädde, tjock grädde, vispgrädde eller grädde med annan tilläggsbeteckning, som an- tyder särskilt hög fetthalt, skall per 100 gram innehålla minst 40 gram mjölkfett eller den lägre halt sådant fett, dock lägst 35 gram per 100 gram, som statens jordbruksnämnd be- stämmer.

44 5 Smör, som saluhålles, skall innehålla minst 82 gram mjökfett per 10 gram. Vattenhalten i dy- likt smör får ej överstiga 16 gram per 100 gram. Smöret får icke vara tillverkat av mjölk eller grädde, som jämlikt 38 5 ej får saluhållas, samt får utöver koksalt ej vara tillsatt med an- nat främmande ämne än sådant, som av kom- merskollegium särskilt godkänts såsom tillsats till smör.

455 När inhemskt smör saluhålles, skall någon av följande kvalitetsbeteckningar användas, näm- ligen

a) runmärkt mejerismör, varmed förstås smör, som vid mejeri med runmärkesrätt till- verkats i enlighet med de föreskrifter som sta- tens jordbruksnämnd meddelar för begagnande av dylik rätt;

b) mejerismör, varmed förstås annat vid me- jeri tillverkat smör än under a) sägs; samt

c) lantsmör, varmed förstås smör, som till- verkats annorstädes än vid mejeri.

Kvalitetsbeteckning, som nu sagts, skall —— såvitt fråga ej är om lantsmör, som saluhålles å orten för tillverkningen — vara angiven på varans omslag eller på anslag anbragt på eller omedelbart intill varan.

Med mejeri avses i första stycket företag, som enligt mejeristadgan är att anse såsom mejeri.

Inhemskt smör får saluhållas under benäm- ning, som angiver eller antyder, att varan är av särskilt god beskaffenhet, endast om smöret är runmärkt mejerismör.

När utländskt smör saluhålles, skall av upp- gift på varans omslag eller på anslag anbragt på eller omedelbart intill varan framgå i vilket land varan blivit tillverkad.

Vad i denna paragraf stadgas gäller icke vid servering.

C. Mjölkpulver (torrmjölk) samt koncentrerad (kondenserad) mjölk och grädde

465

] mom. Mjölkpulver (torrmjölk) skall vara framställt av mjölk av hygieniskt tillfredsstäl- lande beskaffenhet genom avlägsnande av däri ingående vatten.

Mjölkpulver får ej innehålla eller vara till- satt med annat främmande ämne än sådant, som av kommerskollegium särskilt godkänts så- som tillsats till mjölkpulver.

2 mom. Mjölkpulver får ej saluhållas under benämningen helmjölkspulver eller liknande be- nämning, som antyder att varan har särskilt hög fetthalt, med mindre fetthalten uppgår till minst 24 gram per 100 gram i torrsubstansen.

3 mom. Mjölkpulver med högre fetthalt än 1,5 gram per 100 gram får saluhållas endast i sluten förpackning, varå fetthalten finnes an- given, samt får vid förpackningstillfället inne- hålla högst 5 gram vatten per 100 gram.

Annat mjölkpulver än i nästföregående stycke avses får saluhållas endast under benämningen skummjölkspulver eller annan benämning, var- av framgår, att varan tillverkats av skummjölk.

4 mom. Angående förbud i vissa fall att för- sälja mjölkpulver, tillverkat av icke pastöriserad mjölk, stadgas i pastöriseringsförordningen.

47 5 1 mom. Koncentrerad (kondenserad) mjölk eller grädde skall vara framställd av mjölk eller gräd- de av hygieniskt tillfredsställande beskaffenhet och får ej, utöver socker och andra socker- arter, vara tillsatt med annat främmande ämne än sådant, som av kommerskollegium särskilt godkänts såsom tillsats till koncentrerad mjölk.

2 mom. Koncentrerad mjölk får ej saluhållas under benämningen koncentrerad helmjölk eller annan benämning, som angiver att varan har särskilt hög fetthalt, med mindre fetthalten uppgår till minst 7 gram per 100 gram av varan.

3 mom. Koncentrerad mjölk med högre fett- halt än 1 gram per 100 gram av den färdiga varan och koncentrerad grädde får saluhållas

endast i sluten förpackning, varå fetthalten an- givits. Förpackningen skall vidare vara märkt med uppgift, om varan är sötad eller ej.

Annan koncentrerad mjölk än i nästföre- gående stycke avses får saluhållas endast under benämningen koncentrerad skummjölk eller an- nan benämning, som angiver att varan är till- verkad av skummjölk.

Vad i detta moment stadgas gäller icke vid servering.

4 mom. Angående förbud i vissa fall att för- sälja koncentrerad mjölk eller grädde, tillverkad av icke pastöriserad vara, stadgas i pastörise- ringsförordningen.

D. Ost

485

Bestämmelserna i 49—52 55 gälla ost fram- ställd av komjölk ävensom smältost framställd av dylik ost. Från bestämmelsernas tillämpning undantagas mesost samt ost, som är avsedd att förtäras utan föregående lagring (färskost).

Ost, som helt eller delvis framställts av an- nan mjölk än komjölk, så ock smältost, som är framställd av sådan ost, får saluhållas endast om förhållandet uttryckligen angives. Beträf- fande ost, vari ingår annat fett än mjölkfett, stadgas i 57 och 58 55.

Angående förbud i vissa fall att saluhålla färskost stadgas i pastöriseringsförordningen.

495

I mom. Då ost som avses i 48 5 första stycket saluhålles, skall den, därest ej nedan annor- lunda stadgas, vara försedd med ursprungs- märke och fetthaltsmärke samt, då fråga är om annan ost än mjukost och smältost, datum- märke. Märke skall vara anbragt på osten eller, därest osten i detaljhandeln saluhålles i för— packat skick, å förpackningen.

Ursprungsmärke skall utgöras av ett nummer, som av statens jordbruksnämnd tilldelats till- verkare eller importör av ost. Beträffande ost, som införts till riket, skall av märkningen fram- gå i vilket land osten blivit tillverkad. Märk— ning med uppgift om tillverkarens, förpackarens eller säljarens namn eller firma och hemvist är icke erforderlig å ostförpackning, som försetts med ursprungsmärke.

Fetthaltsmärke skall för ost, som innehåller mindre fett än 10 gram per 100 gram torrsub— stans, utgöras av beteckningen SK samt för ost med högre fetthalt någon av beteckningarna 10+, 20+, 30+, 40+, 45+, 50+, 55+ och 60+, angivande att osten i torrsubstansen har lägst den fetthalt, som sålunda angivits.

Datummärke skall innehålla uppgift om da- gen för ystningen. (SFS 1960: 85.)

2 mom. I fråga om ost, framställd av den, som bedriver tillverkning enbart med mjölk

från eget jordbruk och under sådana förhållan- den, att tillverkningen ej är att hänföra till mejeridrift, skall vad i 1 mom. stadgas äga tillämpning endast om osten saluhålles utom tillverkningsorten.

Bestämmelserna om fetthalts- och datum- märke gälla icke ost, som införts till riket.

3 mom. Närmare föreskrifter om märkning enligt denna paragraf meddelas av statens jord- bruksnämnd, som jämväl äger medgiva undan- tag från märkningsskyldigheten.

4 mom. Vad ovan i denna paragraf stadgas gäller icke vid servering.

50 5 Ost får icke saluhållas under någon av nedan angivna beteckningar utan att innehålla minst följande fetthalt i torrsubstansen, nämligen halvfet ost 30 gram per 100 gram, helfet ost 45 gram per 100 gram, gräddost, smörost eller annan liknande be- teckning 60 gram per 100 gram.

51 5 Ost, vars yta helt eller delvis är färgad, får icke saluhållas utan tillstånd av statens jord- bruksnämnd.

52 5 Saluhålles smältost i förpackat skick, skall för- packningen vara märkt med ordet »Smältosta eller, om förpackningen i övrigt är försedd med text på främmande språk, motsvarande beteck- ning på det språket. (SFS 1960: 85.)

53 5

I mom. Mesvara (mesost, messmör) skall vara tillverkad genom indunstning av vassle (mes— massa), framställd av ko- eller getmjölk.

Mesvara, som saluhålles under benämning vilken antyder att getvassle eller getmjölk ingår i varan, skall per 100 gram innehålla minst 12 gram indunstad getvassle eller getmjölk.

2 mom. Mesvara, som saluhålles under be- nämningen gräddmesost eler gräddmessmör el- ler annan benämning, vilken antyder att varan har särskilt hög fetthalt, skall innehålla minst 10 gram fett per 100 gram torrsubstans. Salu- hålles varan i förpackning, skall denna vara märkt med uppgift om lägsta fetthalten i varan.

E. Margarinvaror Inledande bestämmelse

54 5 Margarinvaror äro enligt denna stadga marga- rin, margarinost, fettemulsion och konstister. I denna stadga förstås med margarin varje till människoföda av- sedd smörliknande vara, i vilken ingår annat

med margarinost sådan ost eller ostmassa, vari ingår annat fett än mjölkfett;

med fettemulsion varje till människoföda av- sedd, grädd- eller mjölkliknande vara, i vilken ingår annat fett än mjölkfett;

med kontister varje med konst framställt, till människoföda avsett samt till färg och kon- sistens isterliknande fett av vad ursprung, blandning eller sammansättning som helst, så- vida däri ingår annat fett än svinfett.

Margarin

555

Margarin, som saluhålles, skall innehålla minst 82 gram fett per 100 gram samt vara försett med potatisstärkelse i sådan mängd, att den färdiga varan innehåller minst 0,2 gram sådan stärkelse per 100 gram.

Närmare föreskrifter om tillsättande av pota- tisstärkelse till margarin meddelas av statens institut för folkhälsan.

Vattenhalten i margarin, som i första stycket sägs, får ej överstiga 16 gram per 100 gram.

56 5 1 mom. Margarin får — med undantag som nedan i 2 mom. sägs — saluhållas allenast i förpackning, som utvändigt å botten och lock samt å höjdsidorna är märkt med ordet »Mar- garim. Botten å förpackningen skall, därest den utgöres av trä, antingen vara fyrsidig eller hava sådan oval form, att dess längd är minst en och en halv gång dess bredd.

2 mom. I detaljhandeln får — utan hinder av vad i 1 mom. stadgas — margarin saluhållas i klumpar eller mindre stycken, under förutsätt- ning att å varan finnes anbragt en skylt eller etikett med påskrift i röd färg av ordet »Mar- garin». Varan må dock — förutom i förpack- ning som i 1 mom. sägs — utlämnas allenast i omslag, som är märkt med dylik påskrift.

3 mom. Är varan av utländsk tillverkning, skall förpackning, skylt, etikett eller omslag, som i 1 eller 2 mom, sägs, jämväl vara så märkt, att det framgår i vilket land varan blivit tillverkad. (SFS 1960: 85.)

4 mom. Vad ovan i denna paragraf stadgas gäller icke vid servering.

M argari nast

575

Margarinost, som saluhålles, skall vara försatt med sesamolja till en mängd, som motsvarar minst 5 gram per 100 gram av det fett och de växtoljor som användas vid tillverkningen, se- samoljan däri icke inbegripen.

Närmare föreskrifter rörande tillsättande av

sesamolja meddelas av statens institut för folk- hälsan.

58 5 Margarinost får icke saluhållas, om icke å ostens samtliga ytor eller, beträffande ost med plana ytor, å dessa ytor vid pressningen in- tryckts ordet »Margarinost: jämte tillverkarens namn så ock fetthaltsmärke enligt de regler som gälla för ost.

Margarinost, vars yta är helt eller delvis färgad, får ej saluhållas utan tillstånd av sta- tens jordbruksnämnd.

Är margarinost av utländsk tillverkning, skall Osten vid saluhållandet vara så märkt, att det framgår i vilket land osten blivit tillverkad. Å sådan ost må i stället för tillverkarens namn vara angivet namnet å den, för vars räkning osten införts till riket. (SFS 1960: 85.)

F ettemulsion

595 Fettemulsion, som saluhålles, skall innehålla minst 12 gram fett per 100 gram och skall vara försatt med sesamolja till en mängd, som mot- svarar minst 5 gram per 100 gram av det fett och de växtoljor, som användas vid tillverkning- en, sesamoljan däri icke inbegripen. Närmare föreskrifter angående tillsättning av sesamolja meddelas av statens institut för folk- hälsan. Saluhålles fettemulsion under tilläggsbeteck- ning, som angiver eller antyder att varan har särskilt hög fetthalt, skall varan innehålla minst 40 gram fett per 100 gram.

60 5 Fettemulsion får saluhållas allenast i sluten förpackning, som är märkt med ordet »Fett- emulsion». Är varan av utländsk tillverkning, skall förpackningen dessutom vara så märkt, att det framgår i vilket land varan blivit till— verkad.

Vad i första stycket stadgas gäller icke vid servering. (SFS 1960: 85.)

Konstister

615 Beträffande konstister skall gälla vad i 56 5 stadgas om margarin, dock att förpackning eller omslag, vari varan saluhålles eller utlämnas, samt skylt eller etikett, som är anbragt å varan, skall vara märkt med ordet »Konstister» i stål- let för »Margarin».

Gemensamma bestämmelser

62 5 Inom byggnad, där tillverkning av margarin-

vara äger rum, får ej för avsalu framställas smör, ost, grädde eller sådana gräddliknande produkter, som uteslutande innehålla mjölkfett.

Margarin eller annat för margarintillverkning användbart fett än mjölkfett får icke förvaras i lokal, där smör eller ost tillverkas för avsalu eller där smör samlas för export. Ej heller får fettemulsion förvaras i lokal, där smör eller ost tillverkas för avsalu.

635 1 mom. Margarinvara får ej utbjudas eller för- säljas under benämning, vari ingår något av orden smör, grädde, mjölk, mejeri, ko, ladu- gård och herrgård eller ord, som häntyder på varumärke, som är registrerat för lantbruks- produkter, eller, med undantag för orden mar- garinost och konstister, annat ord, som giver varan sken av att hava samband med eller eljest häntyder på lanthushållning eller mejerihante— ring. Ej heller får utbjudande eller försäljning ske under angivande av att varan härrör från en tillverkare, i vars firma ingår ord, som en— ligt vad ovan sagts är förbjudet.

Vad i första stycket stadgas skall dock icke utgöra hinder för att vid utbjudande eller för- säljning av margarinvara använda varumärke, som registrerats för varan, innan varumärke, som i första stycket avses, registrerats för lant- bruksprodukt. Vad nu sagts skall äga motsva- rande tillämpning i fråga om användande av firma. .

2 mom. Vid utbjudande eller försäljning av margarinvara får ej å varan eller dess förpack— ning, omslag eler dylikt eller å anslag eller skylt, som hänsyftar på varan, finnas anbragt bild, teckning eller meddelande, som giver va- ran sken av att hava samband med eller som eljest häntyder på lanthushållning eller mejeri- hantering. Ej heller får margarin, margarinost eller fettetmulsion saluhållas under tillkännagi- vande att i varan ingår fett, framställt ur mjölk.

Vad i nästföregående stycke sägs gäller icke beträffande sådant meddelande angående fett- halt, i vilket samtidigt angivas dels halten av ur mjölk framställt fett, dels ock övriga i varan ingående fettämnen ävensom halten av dylika ämnen.

3 mom. I räkningar, fakturor, fraktsedlar, konossement, slutsedlar, leveranskontrakt och och andra dylika skriftliga handlingar, som an- gå margarinvara, skall varans beskaffenhet ut- tryckligen angivas. Är varan av utländsk till- verkning, skall jämväl detta tydligt utmärkas å handlingen.

F. Glass

645

1 mom. Glass får icke saluhållas, med mindre den färdiga glassblandningen (glassmassan) före

frysningen underkastats värmebehandling (pas- törisering) enligt de anvisningar, veterinärsty- relsen meddelar, samt glassmassan, där frys- ningen icke skett inom två timmar efter pas- töriseringen, efter densamma fram till frys- ningen förvarats vid en temperatur av högst + 415 Celsius. Omfrusen glass får icke salu- hållas.

Veterinärstyrelsen äger medgiva undantag från vad i första stycket stadgas samt därvid föreskriva särskilda villkor. (SFS 1965: 236.)

2 mom. Gräddglass skall innehålla minst 12 gram mjölkfett per 100 gram. Annat fettämne får icke användas såsom råvara vid tillverk- ning av gräddglass.

G. Kött och andra köttvaror

655

] mom. Till kött räknas i denna stadga icke allenast kött i vanlig bemärkelse utan även blod samt andra till människoföda brukliga delar av varmblodiga djur.

2 mom. Vid framställning eller beredning av livsmedel för avsalu eller servering får icke användas kött, som härrör från självdött djur eller från djur, som varit behäftat med sådan sjukdom eller omkommit eller nedslaktats un- der sådana förhållanden, att köttet kan an- tagas vara skadligt att förtära eller eljest otjän- ligt till människoföda.

3 mom. Kött av djur, som avses i 2 mom., eller vara, som framställts eller beretts i strid mot bestämmelserna i samma moment, får icke saluhållas såsom livsmedel eller överlämnas till annan för att användas till livsmedel.

Kött eller köttvara, som saluhålles, får icke vara tillsatt med färgämne.

4 mom. Beträffande besiktning och märk- ning av kött är särskilt stadgat. (SFS 1960: 85.)

665

1 mom. I korv skall, där annat icke framgår av benämningen, ingå kött eller köttvara. Korv som tillverkats av, jämte kött eller köttvara, annan råvara må saluhållas endast under be- nämning, som antingen direkt angiver att sist- nämnda råvara ingår eller ock är sedvanlig för korvsorten i fråga och såsom sådan upp- tagits i en förteckning som det åligger statens jordbruksnämnd att upprätta och offentliggöra.

Vattenhalten i korv får icke överstiga 65 gram per 100 gram av den färdiga varan. Sta- tens jordbruksnämnd äger föreskriva, att korv, som saluhålles under viss benämning eller som till sin typ överensstämmer med sådan korv, skall hava lägre vattenhalt än sålunda angivits.

Korv får — bortsett från potatismjöl, mjölk och mjölkpulver samt koksalt, socker, kryddor och kryddoljor — icke vara tillsatt med annat

ämne än sådant, som av kommerskollegium särskilt godkänts såsom tillsats till korv.

Såvitt annat icke följer av vad nedan i detta moment stadgas, får korv ej innehålla potatis- mjöl, mjölk och mjölkpulver till högre sam- manlagd kvantitet än som motsvarar 4 gram torrsubstans per 100 gram av korvens vikt, be- räknad vid högsta tillåtna vattenhalt för kor- ven i fråga. Statens jordbruksnämnd äger be- träffande korv, som saluhålles under viss be- nämning eller som till sin typ överensstämmer med sådan korv, föreskriva, att den icke får innehålla potatismjöl, mjölk eller mjölkpulver.

Korv, som har högre halt av mjölk eller mjölkpulver än som angivits i nästföregående stycke, får, där ej undantag medgivits av sta- tens jordbruksnämnd, saluhållas endast under förutsättning att dels den sammanlagda halten mjölk och mjölkpulver, uttryckt i mjölkpulver. dels möjligen förekommande halt av potatis- mjöl tydligt angives på varan eller på etikett. fast anbragt på varan. Halten skall angivas i procent av den färdiga varans vikt. Om varan saluhålles i särskild, på förhand därför iord- ningställd förpackning, må dock i stället halten av ifrågavarande tillsatser angivas på förpack- ningen. Vad i detta stycke stadgas gäller icke vid servering. (SFS 1955: 258.)

2 mom. Vattenhalten i följande varor får icke överstiga nedan angivet antal gram per 100 gram av den färdiga varan.

Blodpudding ...................... 5 0 Leverpastej, icke konserverad ................ 50 konserverad ..................... 5 5 Pölsa ............................ 65 Sylta . ............................ 80

Köttfärs skall bestå av malen eller på annat sätt finfördelad skelettmuskulatur med eller utan tillhörande fettvävnad och må, där fråga ej är om köttfärs som saluhålles såsom färdig- lagad mat, icke vara tillsatt med något annat ämne. (SFS 1955: 258.)

3 mom. Den som förestår yrkesmässig till- verkning av vara, som avses i denna paragraf. är skyldig tillse, att vid tillverkningen iakttagas de i eller med stöd av paragrafen meddelade bestämmelser beträffande varans sammansätt- ning, vilka gälla vid saluhållande hos tillverka- ren. (SFS 1955: 258.)

675

Kött eller köttvara, som helt eller delvis här-- rör från annat djur än nötkreatur, häst, får eller svin, får saluhållas endast under benäm- ning, varav klart framgår, från vilken djurart varan härrör.

68 5 Isterflott skall utgöras av utsmält fett av svin

samt får innehålla högst 1 gram fria fettsyror, beräknade som Oljesyra, och högst 0,2 gram vatten och främmande beståndsdelar per 100 gram av varan.

Smält talg skall utgöras av utsmält fett av nötkreatur. Föreskrifterna i första stycket om halt av fria fettsyror och vatten skola gälla jämväl smält talg.

H. Fisk 69 5

Förpackning med en rymd av en liter eller därutöver, vari salt eller kryddad sill eller strömming saluhålles, skall vara märkt med — i stället för uppgift om innehållets totala vikt — uppgift om innehållets vikt vid förpack- ningstillfället utan lake ävensom med uppgift, huruvida huvudena å sillen eller strömmingen avlägsnats.

Träkärl, vari salt sill eller strömming in- lägges för avsalu annorledes än i detaljhandeln, skall därutöver vara märkt med uppgift om år och månad, då nedsaltningen skedde.

Angående beredning och inläggning av salt strömming samt märkning av kärl, vari sur- strömming saluföres, är särskilt stadgat.

I. Ägg och äggpulver

705

Ägg av annan fågelart än tamhöns få saluhål- las såsom livsmedel endast under benämning, som angiver att varan härrör från annan fågel- art än tamhöns.

Utöver bestämmelserna i 7 5 skall beträf- fande ägg eller därav helt eller delvis fram- ställd vara gälla, att varan icke får saluhållas såsom livsmedel eller överlämnas till annan för att användas såsom livsmedel, om den härrör från djur, som kan misstänkas vara behäftat med sjukdom av beskaffenhet att kunna men- ligt inverka på varan.

715

Till riket införda ägg få saluhållas endast under villkor, att äggen äro försedda med märke, angivande det land där de alstrats. Vad sålunda stadgats skall dock ej gälla ägg, som enligt medgivande av statens jordbruksnämnd få införas ostämplade.

Angående märkning av kylhuslagrade och konserverade ägg är särskilt stadgat. (SFS 1957: 177.)

725 Äggpulver skall bestå av torkad äggula med eller utan torkad äggvita. Äggpulver får ej innehålla annat främmade ämne än sådant, som av kommerskollegium särskilt godkänts för äggpulver.

Härrör äggpulver från annan fågelart än tamhöns, får varan saluhållas endast under benämning, som angiver detta förhållande.

Vad i första stycket andra punkten och andra stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning beträffande vara, som saluhålles under någon av följande benämningar, nämli— gen torkad äggvita, torkad äggula, flytande äggula samt frusen äggmassa.

J. Spannmålsprodukter

735

1 mom. Mjöl av spannmål, vilket saluhålles, får icke vara behandlat med färgämne, fett, olja, glykos eller liknande ämne och får per 100 gram innehålla högst 0,1 gram giftiga växtdelar och högts 0,5 gram andra växtdelar än sådana, som utgöres av eller härröra från spannmål. Till spannmål hänföras härvid de mogna frukterna av vete, råg, korn, havre, ris, majs och bovete.

Mjöl, som i nästföregående stycke sägs, får i övrigt ej innehålla annat främmande ämne än sådant, som särskilt godkänts av kommerskol— legium såsom tillsatts till det mjöl, varom fråga är.

2 mom. Saluhålles mjöl av spannmål under benämning, vari ingår ett eller flera växtnamn, skall det vara framställt av de sålunda angivna växterna men får per 100 gram innehålla högst 5 gram mjöl av annat slag än benämningen angiver. Benämningarna rågsikt och toppat rågmjöl få dock användas för en blandning av mjöl av råg och mjöl av vete, blott vetemjöls- halten understiger 50 gram per 100 gram.

3 mom. Vad i 1 och 2 mom. stadgas skall i tillämpliga delar gälla jämväl gryn och flingor av spannmål.

745 Bröd eller annat bakverk, vid vars tillverkning såsom råvara eller tillsats använts mineralolja eller liknande ämne, får icke saluhållas.

K. Socker och honung

755

Vara, som saluhålles under benämningen soc- ker utan annan tilläggsbestämning än sådan som anger varans yttre beskaffenhet (bitsocker, strösocker etc.), skall utgöras av sackaros och får innehålla endast obetydliga spår av andra ämnen.

765 Honung skall utgöras av ren bihonung. Förpackning vari utländsk honung saluhålles, skall, även om inläggningen skett här i riket, vara så märkt, att det framgår i vilket land honungen alstrats. (SFS 1960: 85.)

77 5 1 mom. Saft, saftkoncentrat, sylt, marmelad (lös), mos och gelé skola vara beredda av bär, frukt eller andra växtdelar.

Frukt-, bär-, grönsaks- eller rotfruktsmust skall utgöras av ojäst och okokt pressaft från frukt, bär, grönsaker eller rotfrukter.

Med frukt- eller bärnektar förstås dryck, som är beredd av frukt- eller bärmust jämte sackaros och vatten. (SFS 1953: 636.)

2 mom. Ingår visst växtnamn i benämning på vara, som i 1 mom. sägs, skall varan vara beredd av den sålunda angivna råvaran. Annat bär- eller fruktslag får dock, utan att detta angives i benämningen, användas såsom råvara till en myckenhet, motsvarande högst 15 gram per 100 gram av råvarornas sammanlagda vikt, sötmedel oberäknat.

3 mom. Ingår växtnamn icke i benämning på vara, som i 1 mom. sägs, skall förpackning, vari varan saluhålles, vara märkt med uppgift om det eller de bär-, frukt- eller andra växt- slag, som använts såsom råvara. I uppgiften skall bär-, frukt- eller växtslag, som med högre andel ingår i råvarornas sammanlagda vikt, sättas före bär-, frukt- eller växtslag med lägre sådan andel. Understiger andelen för visst bär- eller fruktslag 10 gram per 100 gram av råva- rornas sammanlagda vikt, sötmedel oberäknat, får bär- eller fruktslaget dock icke angivas,

785

1 mom. Saft av citrusfrukt skall innehålla minst 25 gram råsaft och annan saft minst 35 gram råsaft, allt per 100 gram av den färdiga varan. Med råsaft förstås härvid den saft, som kan utvinnas ur råvaran genom pressning utan vattentillsats. Har vid tillredningen av råsaft vatten tillsatts, skall mängden härav frånräk— nas, när den färdiga varans halt av råsaft be- stämmes.

Vad i första stycket stadgas gäller icke vid servering.

Frukt- eller bärnektar skall innehålla minst 50 gram frukt— eller bärmust samt högst 12 gram sackaros, allt per 100 gram av den får- digberedda varan. (SFS 1953: 636.)

2 mom. Saft eller saftkoncentrat får icke vara tillsatt med för varan i fråga främmande färg- eller smakämne. Vad nu sagts utgör icke hinder mot att använda konstgjort sötmedel vid beredning av saft eller saftkoncentrat, därest varan är avsedd att saluhållas i den ordning som angives i 32 5.

Beträffande frukt-, bär-, grönsaks- och rot- fruktmust samt frukt- och bärnektar är annan tillsats än konserveringsmedel icke tillåten. (SFS 1960: 85.)

3 mom. Förpackning, vari saftkoncentrat

saluhålles, skall vara märkt med uppgift om varans koncentrationsgrad.

Saluhålles frukt-, bär-, grönsaks- eller rot- fruktsmust eller frukt- eller bärnektar i för- packat skick och har vid varans framställning eller beredning använts konserveringsmedel, skall förpackningen vara märkt med orden :Innehåller konserveringsmedel». (SFS 1953: 636.)

79 5 1 mom. Sylt, marmelad och mos av citrus- frukter ävensom gelé skall innehålla råvara av bär eller frukt till en myckenhet motsvarande minst 25 gram per 100 gram av den färdiga varan.

Sylt, marmelad och mos av annan råvara än citrusfrukter skall innehålla råvara av bär, frukt eller andra växtdelar till en myckenhet av minst 30 gram per 100 gram av den färdiga varan.

Om före beredningen från råvaran avlägs- nats vatten, fiber eller annan beståndsdel, vil- ken saknar betydelse såsom ingrediens i den färdiga varan, får vikten av vad sålunda av- lägsnats, medräknas, när den färdiga varans halt av råvara bestämmes.

2 mom. Har vid beredning av sylt, marme- lad, m0s eller gelé i mera väsentlig utsträck- ning använts torkade bär eller torkad frukt, får varan saluhållas endast i kärl eller för- packning, märkt med orden »Tillverkad av tor- kade bär» respektive »Tillverkad av torkad frukt». Vad sålunda stadgats gäller dock ej vid servering.

80 5

Livsmedel, som är aVsett att användas såsom saft, saftkoncentrat, frukt— eller bärmust, sylt, marmelad (lös), mos eller gelé men som icke uppfyller de fordringar, som ovan äro an- givna för vara med den benämning varom fråga år, får ej saluhållas i förpackning, varå förekommer avbildning av bär eller frukt, nå- got av orden »bär» eller »frukt» eller bär eller fruktnamn annorledes än i ordsammanställning såsom »med fruktsmak», :med citronsmak», »citrontypr. Vad sålunda stadgats gäller ock avbildning av annan växtdel, som brukar an- vändas till dylik vara, ävensom namn å sådan växt

M. Bär, frukt, grönsaker, svamp

81 5 Saluhålles bär, frukt eller grönsaker jämte sås eller lag i sluten förpackning, må å förpack- ningen i stället för innehållets totala vikt an- givas vikten av bären, frukten eller grönsa- kerna i för inläggningen färdigberett tillstånd.

Hermetiskt sluten förpackning, vari torkad fmkt. torkade bär eller torkade grönsaker salu- hållas, skall vara märkt med orden »Tillverkad av torkad frukt», respektive »torkade bär» eller »torkade grönsaker».

Förpackning, vari saluhållas fruktkonserver av utländskt ursprung, som inlagts här i riket, skall vara märkt med orden: »Innehåller i Sve- rige ompackade fruktkonserver av utländskt ur- sprung».

83 5

Bär eller frukt, som genom extraktion eller an- nat liknande förfarande berövats värdegivande beståndsdel, får ej saluhållas såsom livsmedel. Ej heller får vara, i vilken bär eller frukt som nu sagts ingår, saluhållas såsom livsmedel.

845

Svamp i oberett eller torkat tillstånd får i de— taljhandeln saluhållas endast med varje art för sig, varvid artens namn skall finnas angivet å förpackningen eller å anslag eller skylt, som anbragts på eller invid varan.

Förpackning med konserverad svamp skall vid saluförande vara märkt med uppgift om den eller de svamparter förpackningen inne- håller, dock må förpackning, som innehåller svamp av mer än fem olika arter, märkas med endast varubeteckningen »Blandsvamp».

N. Ättika

855

Ättika skall vara framställd antingen genom ättikjäsning av alkoholhaltig vätska eller genom utspädning av ättiksyra. Varan får icke vara försatt med färgämne och skall innehålla minst 3 gram ättiksyra per 100 gram.

Vinättika (vinaigre, vinäger), fruktättika, maltättika, spritättika och annan ättika med benämning, som anknyter till viss vara, så ock ättiksprit skola vara framställda genom ättik- jäsning av den vara, som benämningen angi- ver.

För hushållsbruk avsedd ättika med högre ättiksyrahalt än 15 gram per 100 gram får saluhållas endast i förpackning av sådan be- skaffenhet och märkt på sådant sätt, som (gift- stadgan) föreskriver.

Ättika, som helt eller delvis tillverkats ge- nom utspädning av ättiksyra och som har lägre ättiksyrahalt än 15 gram per 100 gram, får saluhållas endast i förpackning, märkt med orden »Utspädd ättika» jämte uppgift om ättik- syrahalten.

9 kap. Livsmedelskantrollen

86 5 1 mom. Tillsynen över efterlevnaden av denna

stadga och de föreskrifter som meddelats med stöd av densamma (livsmedelskontrollen) till- kommer — med det undantag som framgår av nästföljande stycke — i högsta instans medici- nalstyrelsen och veterinärstyrelsen med den fördelning dem emellan, som stadgas i äm- betsverkens instruktioner. Myndigheterna i fråga hava, var inom sitt område, att i sådant avseende meddela nödiga råd och anvisningar till ledning för hälsovårdsnämnderna.

Statens jordbruksnämnd skall centralt om- händerhava tillsynen över efterlevnaden av de i eller med stöd av 66 5 meddelade bestäm- melserna om sammansättning av charkuteriva- ror. (SFS 1955:258.)

2 mom. Statens institut för folkhälsan utgör centralt undersökningsorgan för livsmedelskon- trollen samt har i sådan egenskap bland annat att utföra systematiska undersökningar av olika, i handeln förekommande livsmedels sam- mansättning.

875

Länsstyrelserna skola, var inom sitt län, med biträde av förste provinsialläkaren och läns- veterinären vaka över att kommuner, hälso- vårdsnämnder samt i 88 5 omförmälda befatt- ningshavare fullgöra sina åligganden i avseende å livsmedelskontrollen. För detta ändamål äger länsstyrelse att, där så anses nödigt, förelägga lämpliga viten. När genom anmälan eller på annat sätt kommer till länsstyrelses kännedom, att missförhållanden förefinnas i avseende å livsmedelshanteringen, skall länsstyrelsen tillse, att tjänliga åtgärder vidtagas för deras avhjäl- pande.

885

Inom varje (hälsovårdsområde) utövas livsme- delskontrollen av hälsovårdsnämnden, som även i övrigt har att ägna uppmärksamhet och tillsyn åt allt, som kan inverka på beskaffen- heten av livsmedel, som saluhållas inom om- rådet.

Därjämte åligger det provinsialläkare, extra provinsialläkare, stadsläkare, köpings- och municipalläkare, distriktsveterinär och stadsve- terinär att medverka vid livsmedelskontrollen enligt denna stadga i enlighet med vad som närmare föreskrives i för dem utfärdade in- struktioner.

89 5 Det åligger polismyndighet att biträda vid livs- medelskontrollen samt att, då anledning till an- märkning förekommer, därom skyndsamt göra anmälan till vederbörande hälsovårdsnämnd ävensom att lämna nämnden erforderlig hand- räckning.

90 5

Envar som framställer, förpackar eller förvarar

livsmedel eller råvaror till livsmedel för avsalu eller saluhåller livsmedel eller livsmedelsrå- varor eller som driver servering är skyldig att bereda hälsovårdsnämnd och övriga myndig- heter och befattningshavare, som ovan nämnts, ävensom av sådan myndighet utsedd kontrol- lant tillträde till tillverknings-, förpacknings-, lager—, försäljnings- och serveringslokaler samt att lämna erforderligt biträde vid provtagning.

915

1 mom. Misstänker hälsovårdsnämnd, att an- ledning till anmärkning föreligger mot sund- hetsförhållaudena vid sådan lokal för framställ- ning eller beredning av livsmedel för avsalu eller servering, vilken är belägen utom det (hälsovårdsområde), där nämnden verkar, men från vilken varor dit levereras, bör nämnden anmäla förhållandet till hälsovårdsnämnden i det (område), där lokalen är belägen. Det ålig- ger denna senare nämnd att skyndsamt vidtaga den åtgärd, som kan anses påkallad, samt giva den förra nämnden del av vad i ärendet åt- gjorts.

Finner hälsovårdsnämnd förhållandena vid lokal, som avses i första stycket, eller vid inom (hälsovårdsområdet) belägen lokal för fram- ställning eller beredning av livsmedel för av- salu eller servering giva anledning till allvarlig anmärkning ur sanitär synpunkt, äger nämn- den förbjuda, att produkter från lokalen, intill dess rättelse skett, saluhållas som livsmedel inom (hälsovårdsområdet).

2 mom. Finnes grundad anledning till an- tagande, att livsmedel av visst slag och från viss plats kan orsaka utbredande av smittsam sjukdom inom (hälsovårdsområdet), äger hälso- vårdsnämnden meddela förbud mot att livs- medlet saluhålles inom samma (område) eller där överlämnas till annan för att användas så- som livsmedel.

3 mom. Då hälsovårdsnämnd meddelat för- bud som i 1 eller 2 mom. sägs, skall nämnden ofördröjligen härom underrätta hälsovårds- nämnden i det (hälsovårdsområde), varifrån varan härrör, samt i fråga om kontrollslakteri eller kontrollcharkuteri veterinärstyrelsen.

925

1 mom. Hälsovårdsnämnd så ock annan myn- dighet eller befattningshavare, som har att öva tillsyn över efterlevnaden av denna stadga, äger var inom sitt verksamhetsområde taga prov för undersökning av livsmedel, avsett till för- säljning eller servering, vare sig anledning till anmärkning mot varan förekommit eller ej. Hälsovårdsnämnd äger jämväl taga prov av livsmedel å sådant ställe utom (hälsovårdsom- rådet), varifrån livsmedel bruka införas till området för försäljning eller servering.

2 mom. Provtagning skall om möjligt för-

siggå i närvaro av varans innehavare eller ställ- företrädare för denne. Om innehavaren eller hans ställeföreträdare så begär och det kan ske utan olägenhet, skola två prov uttagas av varan, av vilka det ena skall i förseglat skick överlämnas till innehavaren eller ställföreträ- daren. För prov, som provtagaren behåller, skall, då så begäres, gäldas ersättning enligt vanligt handelspris.

Framgår vid undersökning av prov, att för- seelse mot denna stadga blivit begången. är den för förseelsen ansvarige pliktig att ersätta samtliga kostnader för provtagning och under- sökning.

3 mom. Undersökning av prov bör företagas med så stor skyndsamhet, som är förenlig med vinnande av tillförlitligt resultat.

4 mom. Anvisningar för provtagning och undersökning av prov meddelas av statens in- stitut för folkhälsan. Det åligger institutet att upprätta och tillhandahålla förteckning å per- soner och anstalter i olika delar av landet, åt vilka undersökning av prov av olika slag av livsmedel lämpligen kan uppdragas.

935

I avvaktan på utgången av undersökning, som i 92 5 sägs, äger hälsovårdsnämnden förbjuda saluhållande av livsmedel, som kan misstänkas vara skadligt att förtära eller på annat sätt otjänligt till människoföda.

945

1 mom. Anträffas a allmän saluplats, i lokal avsedd för saluhållande eller yrkesmässig fram- ställning, förpackning eller beredning av livs- medel eller för servering eller i upplag eller förvaringsrum, där livsmedel förvaras för av- salu eller servering, livsmedel som jämlikt 7, 38, 65 eller 70 5 ej får saluhållas, skall hälso- vårdsnämnden omhändertaga varan. Vad så- lunda stadgats skall gälla även när vara, som nyss sagts, anträffas å allmän väg eller vid hamn, järnvägsstation eller annat dylikt ställe under förhållanden, som utvisa att varan är avsedd att försäljas såsom livsmedel eller att serveras.

Har jämlikt 91 5 förbud meddelats att i visst (hälsovårdsområde) saluhålla eller till annan överlämna livsmedel av visst slag och från viss plats och anträffas dylikt livsmedel inom (häl- sovårdsområdet) å plats eller i lokal, som i första stycket sägs, under förhållanden, som utvisa att varan är avsedd att inom (hälsovårds- området) försäljas såsom livsmedel eller serve- ras eller eljest överlämnas till annan för att användas såsom livsmedel, skall hälsovårds- nämnden omhändertaga varan.

2 mom. Hälsovårdsnämnd skall, där så prö- vas erforderligt, omhändertaga ämne, kärl, maskin eller redskap, som inom (hälsovårds-

område) tillverkas, saluhålles, användes eller förvaras i strid mot bestämmelserna i 13 eller 15 5.

3 mom. Finner hälsovårdsnämnd, att vara, som jämlikt 1 eller 2 mom. omhändertagits, genom särskild behandling kan göras duglig till det ändamål, för vilket den är avsedd, eller att sådan vara utan fara kan försäljas under uppgift om varans beskaffenhet, får så ske un- der nämndens kontroll. Skäliga kostnader här- för skola gäldas av varans innehavare.

I annat fall skall vara, som omhändertagits, genom hälsovårdsnämndens försorg på bekost- nad av varans innehavare göras oskadlig ge- nom att förstöras eller, där så prövas lämp— ligt, genom att under nämndens kontroll an- vändas till tekniskt bruk eller till föda åt djur. Så snart beslut om sådan åtgärd fattats, skall meddelande härom tillställas varans inneha- vare.

955 Beslut om förbud, som i 91 eller 93 5 sägs, så ock om omhändertagande jämlikt 94 5 får meddelas av hälsovårdsnämndens ordförande eller ock av sådan ledamot av nämnden eller sådan hos nämnden anställd tjänsteman, som därtill av nämnden förordnats, men skall an- mälas för nämnden vid dess nästinfallande sammanträde.

965

Envar, som saluhåller livsmedel eller förvarar eller forslar livsmedel, som är avsett att för- säljas eller serveras, eller bedriver servering, är pliktig att på anmodan av hälsovårdsnämn- den eller ledamot av eller tjänsteman vid nämn- den eller tjänsteläkare eller tjänsteveterinär, varom förmäles i 88 5 andra stycket, uppgiva från vem han mottagit livsmedlet eller däri ingående beståndsdelar.

97 5 Finner hälsovårdsnämnd, att livsmedel saluhål- lits under benämning, som jämlikt 35 5 eller annan bestämmelse i 8 kap. denna stadga icke får användas för varan i fråga, eller i förpack- ning, som icke är märkt på sätt, som i denna stadga är föreskrivet för varan, eller eljest i strid mot denna stadgas bestämmelser eller med stöd därav meddelad föreskrift, skall un- derrättelse härom ofördröjligen delgivas den, som saluhållit varan.

985

I ärende angående livsmedelskontrollen äger inom område, (där hälsovårdsstadgans bestäm- melser för stad äro gällande), hälsovårdsnämn- den, där den anser nödigt, till inställelse inför nämnden kalla envar, som bor eller uppehåller sig inom (hälsovårdsområdet). Sådan kallelse

skall innehålla uppgift om anledningen till den- samma och skall, där så kan ske, delgivas se- nast dagen före sammanträdet och i varje fall i så god tid, att vederbörande utan svårighet hinner inställa sig vid detsamma. I kallelsen må utsättas vite för uteblivande utan laga förfall; i sådant fall skall kallelsen delgivas skriftligen mot bevis. Kommer icke den kallade och kan nämnden ej på förhandenvarande skäl avgöra ärendet, må nya kallelser med förhöjda viten meddelas.

995

] mom. Hälsovårdsnämnd äger antingen ome- delbart eller efter föregångna råd eller upp- maningar i särskilt fall meddela föreläggande eller förbud, som finnes erforderligt för efter- levnaden av denna stadga eller med stöd av densamma utfärdade föreskrifter. Föreläggan- de eller förbud skall, där fråga är om beskaf— fenheten hos lokal, som för livsmedelshante- ring upplåtits med nyttjanderätt, riktas mot fastighetsägaren. Detsamma skall gälla sådan fast inredning i dylik lokal, som tillhör fastig- hetsägaren. Föreläggande eller förbud i övrigt skall riktas mot rörelsens innehavare.

För underlåtenhet att ställa sig av nämnden meddelat föreläggande eller förbud till efter- rättelse äger nämnden föreskriva vite. (SFS 1960: 85.)

2 mom. Underlåter någon att vidtaga åtgärd, som jämlikt denna stadga eller med stöd av densamma meddelad föreskrift åligger honom, och fullgör han icke genast eller inom före— skriven tid efter därom från hälsovårdsnämn- den erhållen tillsägelse vad han försummat eller kan han icke med sådan tillsägelse an- träffas, äger nämnden att, där så anses nödigt, låta verkställa åtgärden på den försumliges bekostnad.

100 5

I mom. Finner tullmyndighet, när livsmedel införes till riket, anledning antaga, att varan är av sådan beskaffenhet, att hälsovårdsnämnds ingripande är påkallat, skall tullmyndigheten genast underrätta hälsovårdsnämnden därom. Finner tullmyndigheten i sådant fall uppenbart, att varan bör omhändertagas av nämnden, skall tullmyndigheten kvarhålla varan i avvaktan på nämndens beslut i frågan.

2 mom. Den som till riket inför livsmedel för att saluhålla detta eller använda det vid framställning eller beredning för avsalu av livsmedel skall till tullmyndigheten avgiva skriftlig förklaring, att varan icke innehåller annan tillsats än sådan som enligt bestämmel- serna i 4 5 1 mom. må förekomma i livsmedlet i fråga. Kommerskollegium äger dock efter samråd med medicinalstyrelsen, veterinärsty- relsen och statens institut för folkhälsan med-

dela föreskrifter om undantag från skyldighe- ten att avgiva förklaring som nu sagts.

Livsmedel som ankommer till riket men en- ligt bestämmelserna i 4 5 2 mom. ej får införas må, om annat ej följer av vad i denna stadga eller eljest är föreskrivet, under tullkontroll utföras på de villkor och i den ordning tull- stadgan föreskriver i fråga om returförtullning. Sker ej återutförscl inom föreskriven tid, till- faller varan kronan. (SFS 1960185.)

101 5

Beträdes någon med förseelse mot denna stad- ga eller med stöd av densamma meddelad föreskrift, skall anmälan därom göras till häl- sovårdsnämnden.

10 kap. Lokala föreskrifter

102 5

Utöver bestämmelserna i denna stadga kunna i den ordning i 103—107 55 sägs särskilda föreskrifter fastställas för visst (hälsovårds- område) eller del därav.

I föreskrift, som i första stycket sägs, må stadgas, att jämväl lokal för försäljning, för- packning eller förvaring av andra livsmedel än dem, som omförmälas i 8 5 första stycket under c), skall anmälas till eller godkännas av hälsovårdsnämnd.

I övrigt må föreskrifter, som avses i första stycket, angå allenast följande frågor:

a) beskaffenhet, inredning och utrustning av lokal eller fast saluplats för försäljning eller servering av livsmedel eller för framställning, beredning, förpackning eller förvaring av livs- medel, avsedda för försäljning eller servering, ävensom skötsel av dylik lokal eller saluplats och där befintliga redskap;

b) beskaffenhet, inredning och utrustning av fordon för försäljning eller servering av livs- medel eller för förvaring eller transport av livs- medel, avsedda för försäljning eller servering, ävensom skötseln av dylikt fordon och där be- fintliga redskap;

c) hygieniska föreskrifter för personal, som är sysselsatt i livsmedelshantering;

d) begränsning av de varor, som få salu- hållas i vissa slag av livsmedelslokaler eller utomhus å allmän saluplats eller eljest från stånd, bord eller dylikt.

Föreskrift som nu sagts får ej innebära hin- der att saluhålla livsmedel, som inneslutits i förpackning av beskaffenhet att bereda livs- medlet nödigt skydd mot förorening, fukt och annan påverkan utifrån, i samma lokal eller på samma plats som andra varor av vad slag som helst. Dock må såsom förutsättning här- för stadgas, i fråga om mjölk och grädde så ock andra livsmedel, där detta med hänsyn till varans beskaffenhet kan anses erforderligt, att

varan skall förvaras i lätt rengörbart utrymme, försett med erforderliga anordningar för kyl- ning av varan, samt i fråga om djupfrysta livs- medel, att för varornas förvaring användas anordningar för att bibehålla varorna vid en för djupfrysta varor erforderlig köldgrad.

Föreskrift angående fordon, vilken meddelas med stöd av tredje stycket under b), får ej avse fordon, som användes vid kringförings- handel.

Det åligger länsstyrelser och hälsovårds— nämnder att verka för, att lokala föreskrifter, som avses i denna paragraf, antagas inom varje (hälsovårdsområde), där med hänsyn till för— hållandena inom området behov därav före- finnes.

103 5

Föreskrift, som i 102 5 sägs, antages på för- slag av hälsovårdsnämnden eller efter dess hörande i stad av stadsfullmäktige samt i lands- kommun av kommunalfullmäktige eller, där sådana ej finnas, av kommunalstämman. Inom municipalsamhälle, (där hälsovårdsstadgans be- stämmelser för stad äro tillämpliga), antages föreskrift av municipalfullmäktige.

Föreskrift skall för att bliva gällande fast- ställas av länsstyrelsen. Vägras fastställelse skall skäl därtill givas.

104 5

Till ledning för utarbetande av föreskrifter jämlikt 102 5 fastställer Kungl. Maj:t sedan denna stadga utfärdats, en normallivsmedels- ordning.

Förslag till föreskrift, som innebär väsentlig avvikelse från motsvarande bestämmelse i nor- malordningen eller innehåller bestämmelse, som saknas i samma ordning, må ej framläg- gas till antagande utan att hälsovårdsnämnden inhämtat yttrande från sådana näringslivets organisationer inom länet eller inom kommu- nen, vilkas intressen beröras av föreskriften.

105 5 Finner länsstyrelsen föreskrift jämlikt 102 5 av behovet påkallad inom visst (hälsovårdsom- råde), äger länsstyrelsen upprätta förslag till dylik föreskrift, varvid yttrande som avses i 104 5 andra stycket bör inhämtas. Förslaget underställes därefter stadsfullmäktige (kommu- nalfullmäktige, kommunalstämman, municipal- fullmäktige). Gillas därvid förslaget, sedan häl- sovårdsnämndens yttrande inhämtats, har läns— styrelsen att utfärda föreskriften. Godkännes däremot icke förslaget, äger länsstyrelsen än- dock förordna i ämnet men skall i så fall un- derställa sitt beslut Kungl. Maj:ts prövning.

106 5

Föreskrift, som fastställts eller utfärdats av länsstyrelsen, skall av länsstyrelsen på (hälso-

vårdsområdets) bekostnad införas i länskungö- relserna och insändas i tre exemplar till envar av inrikesdepartementet, medicinalstyrelsen, veterinärstyrelsen och statens institut för folk- hälsan. Överensstämma de för visst (hälso- vårdsområde) fastställda föreskrifterna helt el- ler till huvudsakliga delar med normallivsme- delsordningen, skall dock allenast meddelande om fastställelsen eller utfärdandet, med upp— gift i förekommande fall om skiljaktigheter i förhållande till normallivsmedelsordningen, in- tagas i länskungörelserna och insändas till de angivna myndigheterna. (SFS 1952: 488.)

Det åligger kommunens styrelse att skyndsamt låta införa kungörelse om föreskriften i den eller de tidningar, i vilka kommunala med- delanden för kommunen intagas, samt att tillse att exemplar av föreskriften finnas att tillgå inom kommunen för köpare. (SFS 1964: 676.)

107 5

Bestämmelserna i 103—106 55 skola äga till- lämpning även i fråga om upphävande eller ändring av föreskrift, som avses i 102 5.

11 kap. Ansrarrbestämmelser m.m.

108 5 1 mom. Med dagsböter straffes

1) den som framställer eller bereder livs- medel för avsalu eller servering i strid mot be- stämmelserna i 3 5, 4 5 1 mom. eller 65 5 2 mom.;

2) den som till riket inför eller söker införa livsmedel i strid mot bestämmelserna i 4 5 2 mom.;

3) föreståndare för yrkesmässig tillverkning av charkuterivaror, därest av företaget saluhål- les vara med sammansättning stridande mot bestämmelser meddelade i eller med stöd av 66 5 samt han vid tillverkningen uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosatt honom enligt 3 mom. nämnda paragraf åvilande skyldighet;

4) den som saluhåller eller till annan över- lämnar livsmedel i strid mot bestämmelserna i 7 eller 38 5, 48 5 andra stycket, 65 5 3 mom, eller 70 5;

5) den som saluhåller livsmedel under be- nämning, som avses i 35 5, utan att angivna förutsättningar för benämningens användande föreligga;

6) den som bryter mot någon av bestämmel- serna i 51 5, 58 5 andra stycket, 64 5 1 mom. första stycket sista punkten samt 74 och 83 55;

7) den som eljest saluhåller visst slag av livs- medel eller livsmedel med viss benämning i strid mot eller utan att iakttaga i denna stadga given föreskrift för livsmedel av ifrågavarande slag eller för livsmedel, som saluhålles under ifrågavarande benämning.

Förutsättning för ansvar jämlikt någon av

punkterna 2) eller 4)—7) här ovan är, att ve- derbörande ägt eller bort äga kännedom om livsmedlets verkliga beskaffenhet. (SFS 1960:85.)

2 mom. Fälles någon till ansvar jämlikt 1 mom., äger domstolen tillika förklara, att det varuparti, som överträdelsen gäller, ävensom gods eller penningar, som den tilltalade i sam- band med överträdelsen mottagit, skola helt eller delvis vara förverkade. Där egendom, som eljest skola förklaras förverkad, ej kan tillrätta- skaffas, skall domstolen förplikta den tilltalade att utgiva dess värde.

Förklaras vara förverkad, skall även embal- lage eller kärl, vari den förvaras, vara förver- kat.

3 mom. Förseelse, som i 1 mom. 3) avses, må ej av allmän åklagare åtalas utan medgi- vande av statens jordbruksnämnd. (SFS 1960:85.) 109 5

Med dagsböter straffes ock

]) den som bryter mot bestämmelserna i 6 5; 2) den som eftersätter honom jämlikt 9 5 åliggande anmälningsskyldighet eller i anmälan, som där avses, lämnar medvetet oriktig upp- gift eller som, där jämlikt 9 5 3 mom. erford- ras bevis av hälsovårdsnämnd om godkännande av lokal, använder lokalen för ändamål, varom fråga är, utan att gällande bevis om lokalens godkännande föreligger;

3) den som bryter mot någon av bestäm- melserna i 11 och 12 55 samt 13 5 1 och 2 mom.;

4) innehavare av rörelse för framställning eller beredning av livsmedel, som avses i 13 5 3 mom., om han åsidosätter föreskrift, som meddelats med stöd av samma moment;

5) den som bryter mot någon av bestämmel- serna i 14—17 55;

6) den som bryter mot någon av bestäm- melserna i 18—20 55 och 24 5 andra och tredje styckena;

7) den som under arbete, som avses i 25 5, icke iakttager noggrann renlighet;

8) den som bryter mot någon av bestämmel- serna i 26 5 andra stycket samt 33, 34, 37, 62 och 63 55;

9) den som saluhåller livsmedel i förpack- ning utan att förpackningen är av sådan be- skaffenhet eller märkt på sådant sätt, som i denna stadga kan finnas för varje särskilt fall föreskrivet;

10) den som bryter mot bestämmelsen i 96 5 eller mot förbud, som meddelats med stöd av 91 eller 93 5.

110 5 Åsidosätter någon bestämmelse i 23 5 andra stycket eller 24 5 första stycket, straffes med

böter från och med tio till och med tvåhundra kronor.

1115 I föreskrift, som avses i 102 5, får stadgas på- följd av böter högst femhundra kronor eller av dagsböter för överträdelse av föreskriften. (SFS 1964: 676.)

112 5

Den som har eller haft att utöva tillsyn å efterlevnaden av denna stadga eller av före- skrifter, som avses i 102 5, eller anlitas såsom biträde vid tillsynsverksamhetens utövande får ej röja eller obehörigen nyttja yrkeshemlighet, som därigenom blivit känd för honom, och ej heller, där det ej kan anses påkallat i tjänstens intresse yppa arbetsförfarande eller affärsför- hållande, vilket sålunda blivit honom kunnigt.

Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämp- ning i fråga om läkare eller veterinär, som har eller haft att verkställa besiktning eller undersökning enligt denna stadga.

Bryter någon mot vad ovan i denna paragraf är stadgat, straffas med dagsböter eller fängel- se. Förseelsen får av allmän åklagare åtalas allenast efter angivelse av målsäganden.

1135 Förverkad egendom och belopp, som jämlikt 108 5 2 mom. utgives i stället för sådan egen- dom, tillfaller kronan.

114 5

Över hälsovårdsnämnds beslut enligt denna stad- ga eller enligt föreskrift, som avses i 102 5, må besvär anföras hos länsstyrelsen.

Länsstyrelses beslut i anledning av besvär, som i första stycket sägs, eller eljest jämlikt denna stadga, så ock beslut av kommerskolle- gium, varigenom begärt godkännande av vara eller ämne såsom tillsats till livsmedel vägrats eller sådant godkännande återkallats eller för- enats med villkor, må överklagas hos Kungl. Maj:t genom besvär, vilka skola ingivas till in- rikesdepartementet. Över annat beslut av kom- merskollegium i ärende, som avses i 5 5, må klagan icke föras.

Hälsovårdsnämnd eller länsstyrelse äger för- ordna, att beslut, som av nämnden eller läns- styrelsen meddelats, skall lända till efterrättelse utan hinder av besvär. Är fråga om beslut om åtgärd, som avses i 94 5 3 mom. andra stycket, och har varans innehavare omedelbart efter erhållen del av beslutet hemställt, att med åt- gärden m_åtte anstå, får åtgärden dock icke företagas, förrän 48 timmar förflutit efter det undersökningen av varan avslutats, såvida ej åtgärdens uppskjutande medför avsevärda sani- tära olägenheter. (SFS 1955:258.)

115 5 Denna stadga skall, i den mån annat icke fram- går av vad nedan i detta kapitel stadgas, träda i kraft den 1 juli 1952.

1165 Såsom godkännande av lokal jämlikt 9 5 skall gälla av hälsovårdsnämnd enligt hittillsvarande bestämmelser meddelat tillstånd att taga loka— len i bruk, för såvitt hälsovårdsnämnden icke av särskild anledning förordnar, att prövning av lokalens lämplighet skall äga rum. Har enligt hittillsvarande bestämmelser häl- sovårdsnämnds tillstånd icke erfordrats för att taga i bruk livsmedelslokal, får utan prövning jämlikt 9 5 livsmedelslokal, som är i bruk den 1 juli 1952, användas för samma ändamål så länge den i lokalen bedrivna rörelsen inne- haves av samma person som vid angivna tid- punkt, dock att hälsovårdsnämnden där sär- skilda skäl föreligga därtill, äger förordna, att sådan prövning ändock skall äga rum. Över- låtes rörelsen, skall anmälan och godkännande av lokalen ske på samma sätt som i 9 5 stadgas beträffande ny lokal.

117 5

Bestämmelserna i 4 och 6 55 skola träda i kraft den 1 januari 1953. Beslut enligt 5 5 må meddelas efter den 29 februari 1952, dock med verkan tidigast från den 1 januari 1953 eller, i den mån beslutet avser godkännande av vara eller ämne som tillsats till mjölk, grädde, smör, koncentrerad mjölk, mjölkpulver, äggpulver, frusen äggmassa eller annan i 72 5 andra stycket upptagen vara, eller till mjöl, gryn eller flingor av spannmål, den 1 juli 1952. Förteckning, som avses i 5 5 sista stycket, skall vara offentliggjord senast den 31 oktober 1952.

Vad i 13 5 2 mom. första stycket stadgas om konserveringsmedel skall intill den 1 ja- nuari 1953 avse vara, som omförmäles i den vid giftstadgan fogade bilaga 4.

1185

Föreskrifterna i 64 5 1 mom. om pastörise- ring av glassmassa skola träda i kraft den 1 januari 1953.

Övriga bestämmelser om livsmedels samman- sättning och beskaffenhet i 8 kap., så ock be- stämmelserna i 46 5 3 mom., 47 5 3 mom., 79 5 2 mom. och 85 5 sista stycket skola äga tillämpning allenast å livsmedel, som tillverkas inom riket eller införas till riket efter den 30 juni 1952. I fråga om tidigare tillverkade eller införda livsmedel skola nu gällande bestäm- melser alltjämt tillämpas.

119 5 Bestämmelserna om märkning av livsmedels-

förpackning i 27—34, 42, 45 och 52 55, 53 5 2 mom., 76 5 andra stycket, 77 5 3 mom., 78 5 3 mom., 82 5 och 84 5 andra stycket skola äga tillämpning allenast å förpackningar, i vilka livsmedel efter den 30 juni 1952 in- läggas inom riket eller införas till riket. I fråga om andra förpackningar skola hittills gällande bestämmelser tillämpas.

Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer må för viss tid, dock längst till den 1 juli 1954, medgiva undantag från vad som föreskrives i de i första stycket om- förmälda stadgandena.

120 5 Bestämmelserna i 66 och 67 55 skola icke träda i kraft, förrän kungörelsen den 29 januari 1943 (nr 61) med vissa bestämmelser angående tillverkning och försäljning av charkuterivaror. m.m., upphört att gälla.

121 5 Genom denna stadga upphävas

förordningen den 29 juni 1917 (nr 420) an- gående förbud i vissa fall mot användande av vilseledande varubeteckningar vid handel med födoämnen och fodermedel;

kungörelsen den 23 oktober 1925 (nr 469) angående kontroll å handeln med ost;

kungörelsen den 14 juni 1928 (nr 195) an- gående den högst tillåtna vattenhalten i smör;

förordningen den 30 juni 1932 (nr 355) angående kontroll å tillverkningen av samt handeln med margarin, margarinost, fettemul- sion och konstister, m.m.;

kungörelsen den 24 juli 1934 (nr 459) an— gående märkning av kärl till fiskkonserver för avsalu, m.m.;

kungörelsen den 19 oktober 1934 (nr 507) angående märkning av kärl till konserverade torkade frukter, bär eller grönsaker för av- salu;

kungörelsen den 28 juni 1935 (nr 447) an- gående märkning i vissa fall av kärl till frukt- konserver;

kungörelsen den 18 november 1938 (nr 658) med vissa bestämmelser angående kringförings- handel med kött och charkuterivaror;

kungörelsen den 1 november 1940 (nr 904) med särskilda bestämmelser angående tillverk- ning av och handel med ost;

kungörelsen den 28 juni 1941 (nr 650) med vissa bestämmelser angående grädde och korv.

122 5

Är föreskrift som utfärdats med stöd av 30 eller 54 5 hälsovårdsstadgan, stridande mot livsmedelsstadgan, skall föreskriften upphöra att gälla med utgången av juni månad år 1952.

Hälsovårdsnämnd för hälsovårdsområde, inom vilket gälla föreskrifter, som utfärdas

med stöd av 30 eller 54 5 hälsovårdsstadgan och som tillhöra livsmedelsstadgans ämnesom- råde, skall snarast möjligt efter det livsmedels- stadgan utfärdats och normallivsmedelsordning fastställts undersöka, i vad mån de nya be- stämmelserna böra föranleda ändring i dessa föreskrifter, samt vidtaga härav betingade åt- gärder.

1952 års normallivsmedelsordning

(SFS 1952: 402)

Allmänna bestämmelser

1 5 Utöver föreskrifterna i livsmedelsstadgan skola inom .................. stad (kommun) föl- jande bestämmelser lända till efterrättelse.

2 5 Vad i 8—11 55 livsmedelsstadgan föreskrives skall i tillämpliga delar gälla — förutom i samma paragrafer omförmälda lokaler — jäm- väl lokaler för saluhållande eller förvaring till avsalu av specerier eller konfektyrer, såvida icke i lokalen försäljas eller förvaras endast sådana livsmedel, som äro inneslutna i förpack- ning av beskaffenhet att bereda livsmedlet nö- digt skydd mot förorening, fukt och annan på- verkan utifrån.

3 5

1 mom. Lokal, som avses i 8 5 livsmedels- stadgan eller 2 5 denna livsmedelsordning, (livsmedelslokal) skall äga tillräcklig och lämp- ligt disponerad golvyta. Annan livsmedelslokal än kiosk skall vara utrustad med vattenledning samt, där så erfordras, med ändamålsenliga anordningar och utrymmen för diskning och rengöring. Diskbänkarna i lokalen skola vara öppna och arbetsborden så anordnade, att bor- dens och lokalens rengöring icke försvåras. Lokalen skall ha lämpliga anordningar till skydd mot direkt solljus.

Utan hälsovårdsnämndens medgivande får torrklosett ej finnas inom livsmedelslokal. Klo— sett med ingång från sådan del av livsmedels- lokal, där livsmedel tillverkas eller saluhållas, skall vara försedd med förrum. I eller intill klosetten skall finnas tvättställ med tillbehör.

Om hygieniska anordningar till personalens skydd stadgas i arbetarskyddskungörelsen.

2 mom. I livsmedelslokal får sågspån icke brukas som golvströ i annat fall än där veder-

hörande yrkesinspektör efter samråd med förs- te provinsialläkaren eller länsveterinären med- delat föreskrift därom. Golvet får ej sopas på sådant sätt att damm röres upp.

4 5

1 mom. I försäljningslokal, som avses i 8 5 livsmedelsstadgan eller 2 5 denna livsmedels— ordning, få andra oförpackade livsmedel än oflått vilt, oplockad fågel, ostyckad och oflådd fisk, skaldjur, ägg, färsk frukt, bär, rotfrukter, grönsaker och svamp icke utställas på disken eller utanför densamma utan att särskilda an- ordningar vidtagits för att skydda varorna mot beröring från kundernas sida samt mot annan förorening. Utanför lokalen eller dess ytterdörr får icke skyltas med andra oförpackade livs— medel än rotfrukter och grönsaker.

Skyltning med livsmedel får icke ske på så- dant sätt, att dessa därigenom förorenas, bliva mindre hållbara, skadliga att förtära eller otjänliga till människoföda.

2 mom. I livsmedelslokal får skyltning med affischer och plakat icke ske på sådant sätt, att luftväxlingen i lokalen eller dess rengöring försvåras eller livsmedlen förorenas eller för— störas.

3 mom. Hundar, katter och andra djur få ej medföras till eller förvaras i livsmedelslokal. Tobaksrökning är förbjuden i sådan lokal. Vad nu sagts gäller dock ej i fråga om serverings- lokal och därtill hörande utrymmen samt be- träffande omklädningsrum och personalrum. Spottning på golvet får ej förekomma i livs- medelslokal. Tydliga anslag om förbudet att medföra hundar och katter i livsmedelslokal samt om förbudet mot tobaksrökning skola finnas uppsatta i annan livsmedelslokal än kiosk och serveringslokal.

5 5 Den, som är sysselsatt i rörelse, som avses i

8 5 livsmedelsstadgan eller 2 5 denna livs- medelsordning, skall under arbetet vara iförd tvättbara skyddskläder eller annan lämplig ar- betsdräkt. Omedelbart före arbetets början och efter varje besök på avträde samt i övrigt så ofta det erfordras skola händerna tvättas.

Särskilda bestämmelser Handel med mjölk m.m.

65

1 mom. Utöver vad i 10 5 livsmedelsstadgan samt 3 5 denna livsmedelsordning föreskrives skall beträffande lokal för yrkesmässig handel med mjölk och grädde i annan form än i slutna förpackningar gälla,

att tak och väggar skola vara släta och lik- som inredningen av ljus färg,

att hyllor, hängare, anslag och dylikt icke få anbringas ovanför plats, som är avsedd för ut- minuteringen,

att saludisk skall ha skiva av rostfri plåt eller annat lämpligt material, som är glatt och ogenomträngligt för väta,

att anordning för uppvärmning av vatten eller tillgång till varmvatten skall finnas,

samt att i lokalen skola finnas ändamåls— enliga anordningar för diskning av redskap och utminuteringskärl, vilka anordningar i de fall, där hälsovårdsnämnden med hänsyn till rörel— sens storlek så finner nödigt, skola vara för- lagda till särskilt diskrum.

Levereras mjölk eller grädde till lokal, som i första stycket sägs, å sådan tid, att förvarings- kärlen ej omedelbart kunna ställas in i för- säljningslokalen, bör i anslutning till denna lokal finnas särskilt utrymme, om möjligt ut— rustat med kylanordningar, där kärlen kunna förvaras och varan skyddas mot förorening.

2 mom. I lokal, där lösmjölk försäljes, få ej utan särskilt tillstånd av hälsovårdsnämnden saluhållas andra varor än mjölk, grädde, smör, ost utan stark lukt, glass, margarin, isterflott, talg, konstister, ägg, bröd och annat bakverk samt konfektyrer ävensom malt- och läskedryc- ker, saft och andra livsmedel i slutna för- packningar, som bereda livsmedlen nödigt skydd mot förorening, fukt och annan påver- kan utifrån, djupfrysta livsmedel dock endast under förutsättning, att för varornas förvaring användas anordningar för att bibehålla va- rorna vid en för djupfrysta varor erforderlig köldgrad.

Vad i första stycket stadgas utgör icke hin- der mot att andra varor än där angivna utan särskilt tillstånd saluhållas i ett intill mjölkför- säljningslokalen liggande butiksrum, även om detta står i omedelbar förbindelse med först- nämnda lokal.

3 mom. Försäljes i livsmedelslokal mjölk eller grädde i tillslutna flaskor eller andra

slutna förpackningar, skola dessa i lokalen för- varas i lätt rengörbart utrymme, försett med erforderliga anordningar för kylning av varan.

4 mom. Kärl, varifrån mjölk eller grädde ut- minuteras, skall vara ändamålsenligt, väl un- derhållet samt städse rent och snyggt. Minst en gång dagligen, under tid då det användes, skall kärlet noga rengöras med lämpliga ren- göringsmedel, sköljas med rent, hett vatten samt slutligen väl luftas. De fyllda kärlen skola förvaras i lämplig anordning för effektiv kyl- ning av varorna. Manuell utminutering av lös- mjölk eller lösgrädde i lokal, som i 1 mom. första stycket sägs, skall ske med redskap försett med lämpligt handtag och i övrigt så beskaffat, att händer eller armar icke komma i beröring med varan. Mjölken eller grädden skall med lämpliga mellanrum omröras. Vid utminuteringen skall noggrant iakttagas, att den i lokalens kärl befintliga varan icke för- orenas, exempelvis genom att mjölk eller gräd- de rinner ned från kundens kärl. Särskild ut- minuteringsapparat får användas, om den är av typ som godkänts av statens institut för folkhälsan efter samråd med statens maskin- provningar.

Slakteri

7 5 ] mom. Inom slakteri skall all slakt verkställas i därför avsett särskilt rum.

2 mom. Utöver vad i 10 5 livsmedelsstad- gan samt 3 5 denna livsmedelsordning föreskri- ves skall beträffande slaktrum gälla,

att väggar och tak ävensom inredning och maskiner skola vara av ljus, ej röd färg,

att lokalen skall vara försedd med lämpliga anordningar för vattenspolning,

samt att för ventilation skola finnas sådana anordningar, att effektiv luftväxling erhålles samt damm och flugor utestängas.

3 mom. Till uppsamling under arbetets fort- gång av fast avfall skall inom slakteri finnas erforderligt antal täta, lätt flyttbara kärl eller behållare av lämpligt material.

4 mom. Tömning och rengöring av mag- säckar och tarmar samt talgsmältning och dy- likt får ej företagas i slaktrum eller i rum, där köttvaror förvaras.

I slaktrum får ej förvaras uppstyckat kött eller charkuterivaror, ej heller andra kärl och redskap än sådana, som erfordras för arbetet därstädes. Hudar få ej förvaras i slaktrum eller i rum, där köttvaror förvaras.

5 mom. Utanför slakteri skall hållas rent och snyggt. Avfall och orenlighet skola upp- samlas i täta, lätt flyttbara kärl, försedda med tätt slutande lock och placerade på ett slätt underlag, som är ogenomträngligt för väta. Kärlen skola tömmas så ofta det erfordras och

alltid omedelbart efter slutad slakt. Gödsel skall genast bortföras ur lokalen.

Beredning av kött eller köttvaror.

8 5 I mom. Utöver vad i 10 5 livsmedelsstadgan samt 3 5 denna livsmedelsordning föreskrives skall beträffande lokal för beredning eller kon- servering av kött, korv eller andra köttvaror, avsedda för försäljning eller servering, gälla, att väggar och tak skola vara av ljus färg, att anordning för uppvärmning av vatten eller tillgång till varmvatten ävensom anord- ningar för vattenspolning skola finnas,

att för ventilation skola finnas sådana an- ordningar, att effektiv luftväxling erhålles samt damm och flugor utestängas,

att dörrhandtag och andra beslag, som per- sonalen under arbetet berör, skola vara av material, som ej rostar eller ärgar,

att berednings- och arbetsbord skola vara belagda med skivor av rostfri plåt eller annat lika tjänligt material, varvid dock stycknings- bord och huggkubbar få vara av bokträ eller annat lika tjänligt träslag,

att saltningskar skola vara av saltglaserat lergods eller annat lika tjänligt material,

samt att krokar för upphängning av kött skola vara av material, som ej rostar eller ärgar, ävensom vara lätt löstagbara och så an- bragta att varorna hänga fritt.

I samband med rökanordning skola särskilda åtgärder hava vidtagits för att effektivt utdriva röken samt hindra dess spridning till angrän- sande delar av lokalen.

2 mom. Inom lokal, som i 1 mom. sägs, får tömning eller rengöring av tarmar icke äga rum.

9 5 Envar, som sysslar med beredning eller kon- servering av livsmedel i lokal, varom förmäles i 8 5 1 mom., skall iakttaga noggrann ren- lighet, framför allt i fråga om händer och armar, vilka alltid före arbetets början och eljest så ofta som erfordras, skola tvättas och borstas. Under arbetet skall personalen vara iförd — utöver lämpliga tvättbara skyddsklä- der — huvudbonad av ljust, tvättbart tyg eller annat tjänligt material.

Tarmrenseri

10 5 Vad i 8 5 1 mom. och 9 5 stadgas skall i till- lämpliga delar gälla jämväl tarmrenseri.

Handel med köttvaror

11 5 1 mom. Utöver vad i 10 5 livsmedelsstadgan

samt 3 5 denna livsmedelsordning föreskrives skall beträffande lokal, avsedd för försäljning huvudsakligen av oförpackade köttvaror, gälla, att tak och väggar skola vara av ljus färg, att anordning för uppvärmning av vatten eller tillgång till varmvatten skall finnas,

att lokalen är utrustad med kylrum, kyldisk eller annan lämplig anordning för varornas kylning,

att de ytor av saludiskar, hyllor och skylt— bord, som användas för uppläggning av kött— varor, skola vara av rOstfri plåt, sten eller annat lika tjänligt material,

att saludisk och skyltfönster i erforderlig ut- sträckning skola vara försedda med varuskydd av glas eller annat lika tjänligt genomskinligt material,

samt att för upphängning av kött skola fin- nas fasta ramar, försedda med löstagbara kro- kar av material, som ej rostar eller ärgar, samt så anbragta, att varorna hänga fritt och oåt- komliga för kunderna.

Där så anses erforderligt, skall särskilt salt- ningsrum finnas, inrättat i enlighet med be- stämmelserna i 8 5 1 mom.

2 mom. I lokal, som avses i 1 mom., få, förutom köttvaror, utan särskilt tillstånd av hälsovårdsnämnden icke saluhållas andra varor än dels, under förutsättningar som angivas i 102 5 fjärde stycket livsmedelsstadgan, livs- medel, som inneslutits i förpackning av be- skaffenhet att bereda livsmedlet nödigt skydd mot förorening, fukt och annan påverkan ut- ifrån, dels ock plockad fågel, flått villebråd, rökt fisk, skaldjur, smör, margarin, konstister, isterflott, talg, ägg, ost och bröd, samt bär, frukt, grönsaker och rotfrukter. Bär, grönsaker och rotfrukter skola dock hållas väl avskilda från andra oförpackade livsmedel samt få icke användas som dekoration i direkt beröring med köttvaror. Angående lagad mat skall gälla vad i 13 5 stadgas.

Vad i första stycket stadgas utgör icke hin- der mot att andra varor än där angivna utan särskilt tillstånd saluhållas i ett intill köttför— säljningslokalen liggande butiksrum, även om detta står i omedelbar förbindelse med först- nämnda lokal.

3 mom. Beträffande handel med oförpac- kade köttvaror i speceriaffärer skall gälla vad i 17 5 3 mom. stadgas.

4 mom. Under arbetet i lokal, som avses i 1 mom., skall personalen vara iförd — utöver lämpliga tvättbara skyddskläder — huvudbo- nader av ljust, tvättbart tyg eller annat lika tjänligt material.

Handel med färsk fisk

12 5 1 mom. Utöver vad i 10 5 livsmedelsstadgan

samt 3 5 denna livsmedelsordning föreskrives skall beträffande lokal inom stadsplanelagt om- råde, där färsk fisk försäljes, gälla,

att tak, väggar och inredning skola vara av ljus färg,

samt att de ytor av saludiskar, hyllor och skyltbord, som användas för uppläggning av fisk, skola vara av rostfri plåt eller annat lika tjänligt material, som är glatt och oge- nomträngligt för väta, samt så anordnade, att spillvatten lätt avrinner till golvbrunn eller för ändamålet lämpligt uppsamlingskärl.

.? mom. I lokal, som avses i 1 mom., få för— utom fisk och fiskvaror, icke utan särskilt till- stånd av hälsovårdsnämnden saluhållas andra varor än dels, under förutsättningar som an- givas i 102 5 fjärde stycket livsmedelsstadgan, livsmedel som inneslutits i förpacking av be- skaffenhet att bereda livsmedlet nödigt skydd mot förorening, fukt och annan påverkan ut- ifrån, dels ock fågel, oflått vilt, skaldjur, bär, frukt, grönsaker och rotfrukter ävensom snitt- blommor och dylikt. Bär, grönsaker och rot- frukter skola dock hållas väl avskilda från andra oförpackade livsmedel samt få icke an- vändas som dekoration i direkt beröring med fisk eller fiskvaror.

Angående lagad mat skall gälla vad i 13 5 stadgas.

Vad i första stycket stadgas utgör icke hin- der mot att andra varor än där angivna utan särskilt tillstånd saluhållas i ett intill fiskför- säljningslokalen liggande butiksrum, även om detta står i omedelbar förbindelse med först- nämnda lokal.

Handel med lagad mat

135 Lagad mat får saluhållas i butik endast under förutsättning att maten tillretts i kök eller an- nan lokal, som av hälsovårdsnämnden, på sätt 9 5 livsmedelsstadgan föreskriver, blivit för ändamålet godkänd. Lagad mat får saluhållas allenast i lokal, som i bevis, varom förmäles i 9 5 3 mom. livsmedelsstadgan, uttryckligen angivits såsom godkänd för sådant ändamål. Utöver vad i 10 5 livsmedelsstadgan samt 3 5 denna livsme- delsordning föreskrives skall beträffande sådan lokal gälla, att lämplig kylanordning för varornas för- varing ävensom anordning för uppvärmning av vatten eller tillgång till varmvatten skall finnas, att saludisk och skyltfönster i erforderlig utsträckning skola vara försedda med varu- skydd av glas eller annat lika tjänligt genom- skinligt material,

samt att de ytor av saludiskar, hyllor och skyltbord, som användas för uppläggning av lagad mat, skola vara av rostfri plåt eller annat lika tjänligt material.

Vad i nästföregående stycke stadgas gäller icke saluhållande för förtäring på stället.

Bageri

145

1 mom. Utöver vad i 10 5 livsmedelsstadgan samt 3 5 denna livsmedelsordning föreskrives skall beträffande lokal för tillverkning av bröd eller annat bakverk gälla,

att till lokalen skall, i den mån hälsovårds- nämnden finner det nödigt, höra särskilt rum för varornas avsvalning,

att väggar, tak och inredning skola vara av ljus färg,

att bakugn, som uppvärmes med kol eller koks, skall ha särskilt eldningsrum,

samt att jämväl i annat fall bakugn skall vara anordnad på sådant sätt, att det icke be- höver befaras att varorna förorenas i samband med eldningen.

2 mom. Mjöl och andra råvaror skola för- varas i särskilda för ändamålet avsedda lokaler på sådant sätt, att de ej utsättas för förore— ning. Mjölsäckar skola på lämpligt sätt upp— pallas på erforderlig höjd över golvet. Större mängder råvaror än som är nödvändigt få icke förvaras i arbetslokalen.

3 mom. Bageripersonal skall iakttaga nog- grann renlighet, framför allt i fråga om händer och armar, vilka alltid före arbetets början och eljest så ofta som erfordras skola tvättas och borstas. Under arbetet skall personalen vara iförd — utöver lämpliga tvättbara skydds- kläder — huvudbonader av ljust, tvättbart tyg eller annat tjänligt material.

Tillverkning av sötsaker

15 5 I fråga om lokal för tillverkning av choklad och konfektyrer skall i tillämpliga delar gälla vad i 14 5 stadgas.

Handel med bröd och annat bakverk

165 Utöver vad i 10 5 livsmedelsstadgan samt 3 5 denna livsmedelsordning föreskrives skall be- träffande lokal för handel med bröd och annat bakverk gälla, att i lokalen skall finnas varu- skydd av glas eller annat lika tjänligt material. Angående handel med lagad mat i lokal, där bröd och annat bakverk saluhållas, skall gälla vad i 13 5 stadgas.

175

1 mom. Utöver vad i 3 5 stadgas skall beträf- fande lokal för specerihandel gälla att lokalens saludisk, i den utsträckning så kan anses erfor- derligt, skall vara försedd med varuskydd av glas eller annat lika tjänligt material.

Ost, smör, isterflott och liknande varor skola hållas skilda från andra varor och, där de salu- hållas i oförpackat skick, vara upplagda på underlag av rostfri plåt eller annat lämpligt material, som är glatt och ogenomträngligt för väta.

2 mom. I lagerlokal skola säckar, som inne- hålla mjöl eller gryn, förvaras uppallade på erforderlig höjd över golvet.

3 mom. I lokal, där specerier saluhållas, få orökta charkuterivaror och kött saluhållas en- dast om de förvaras i lämpligt kylskåp eller kyldisk eller annan liknande lämplig anord- ning. Kött får saluhållas endasti styckat skick, dock få redan styckade delar ytterligare styc— kas. De ytor av saludiskar, hyllor och skylt- bord, som användas för uppläggning av kött och charkuterivaror, skola vara av rostfri plåt, sten eller annat lika lämpligt material.

Angående handel med lagad mat i lokal, där specerier saluhållas, skall gälla vad i 13 5 stadgas.

Livsmedelshall

185

I lokal, som av hälsovårdsnämnden godkänts såsom livsmedelshall, får, utan hinder av vad ovan i denna livsmedelsordning föreskrivits, varor av olika slag saluhållas. Försäljning av lösmjölk och lösgrädde får dock ske endast under förutsättning, att lämpliga anordningar finnas för en effektiv kylning av mjölken och grädden samt för att skydda dessa livmedel från påverkan av andra varor. Vad i 6 5 3 och 4 mom. stadgas skalli tillämpliga delar gälla i fråga om försäljning av mjölk och grädde i livsmedelshall.

Försäljningslokalen i livsmedelshall skall, därest ej hälsovårdsnämnden isärskilt fall med- giver undantag, ha en golvyta av minst 70 kvadratmeter. Hälsovårdsnämnden äger före- skriva särskilda villkor för lokalens godkän- nande.

Servering åt allmänheten

195

Beträffande lokal, som är avsedd för servering åt allmänheten skall, utöver vad i 10 5 livs- medelsstadgan samt 3 5 denna livsmedelsord- ning föreskrives, gälla,

att till lokalen skola höra lämpliga utrymmen

för förvaring av livsmedel — i fråga om rörel- ser av större omfattning jämväl kylrum eller kylskåp — ävensom, där lagad mat tillhanda- hålles, kök av lämplig storlek,

att i lokalen skola finnas lämpliga anord- ningar för diskning, förlagda, där så med hän- syn till rörelsens omfattning prövas erforder- ligt, till särskilt diskrum,

att anordning för uppvärmning av vatten eller tillgång till varmvatten skall finnas,

samt att tak och väggar i kök, berednings- lokaler och diskrum skola vara av ljus färg.

Utomhushandel med livsmedel

205

Å allmän saluplats få utan särskilt tillstånd av hälsovårdsnämnden icke saluhållas andra livs- medel än dels, under förutsättningar som an— givas i 102 5 fjärde stycket av livsmedelsstad- gan, livsmedel, som inneslutits i förpackning av beskaffenhet att bereda livsmedlet nödigt skydd mot förorening, fukt och annan påverkan ut- ifrån, dels renkött, som saluhålles av lapp eller eljest renägare, samt lantsmör, hemtillverkade bakverk och konfektyrer, som saluhållas av producenten, eller tillverkaren, dels ock oflått vilt, fågel, fisk, skaldjur, ägg, frukt, bär, grön— saker, rotfrukter och svamp. Fisk får saluhål- las endast å därför av hälsovårdsnämnden god- känd plats, som skall vara lätt att rengöra och hava lätt tillgång till vatten.

Vad i första stycket stadgas gäller icke salu- hållande för förtäring på stället.

215

1 mom. Flyttbar kiosk och inbyggd vagn, från vilken s.k. varm korv yrkesmässigt försäljes utomhus, skall vara tillräckligt rymlig och ha lätt tvättbara väggar och tak. I sådan kiosk eller vagn skola, förutom lämplig kokapparat, finnas särskilda utrymmen för förvaring av de saluhållna varorna med tillbehör, rena hand- dukar samt behållare för vatten.

Vad i första stycket stadgas skall i tillämp- liga delar gälla flyttbar kiosk och inbyggd vagn för försäljning utomhus av glas. Vagnen, redskap och annan för utomhusförsäljning av korv eller glass använd material skola varje dag noggrant rengöras.

2 mom. Varm korv eller glass, som försäljes i yrkesmässig utomhushandel, skall ha tillver- kats i lokal, som godkänts av vederbörande hälsovårdsnämnd. Jämväl lokal, som användes till förvaring av korv eller glass, avsedd för sådan försäljning, eller av överblivna varor från försäljningen, skall ha godkänts av hälso- vårdsnämnden. Om hälsovårdsnämndens god- kännande och lokalens beskaffenhet gäller vad i 9, 10 och 116 55 livsmedelsstadgan samt 3 5 denna livsmedelsordning föreskrives.

3 mom. Försäljare av varm korv eller lös glas i yrkesmässig Utomhushandel skall under det varorna saluhållas vara iförd skyddskläder eller förkläde jämte ärmskydd, allt av ljust, tvättbart material. Han skall städse iakttaga noggrann renlighet och följa de föreskrifter, som härutinnan må meddelas av hälsovårds— nämnden.

Transport av livsmedel

225

1 mom. Vid transport med fordon av kött eller andra köttvaror, avsedda för försäljning eller servering, skall fordonet om möjligt vara försett med särskilt skåp för varorna, så an- ordnat, att varorna icke förorenas under trans- porten. Är fordonet öppet, skall dess botten vara hel och tät samt oljad, fernissad eller på annat lämpligt sätt behandlad eller ock be- klädd med rostfri plåt. Vid transport å fordon, som sist sagts, skola varorna vara väl över- täckta med rent skynke av linne eller bomull eller annat lämpligt material.

När varorna utbäras till eller från fordOn, som avses i första stycket, skall bäraren vara iförd ren, tvättbar skyddsrock samt huvudbo- nad, försedd med överdrag eller annat lämpligt bärskydd.

2 mom. Sluten vagn för transport av bröd eller annat bakverk, avsett för försäljning eller servering, skall ha fast golv och tak och jäm- väl i övrigt vara fullkomligt tät med dörrar som sluta tätt. Lastutrymmet skall vara skilt från förarplatsen.

Vid transport av bakverk, som i första styc- ket sägs, å annat än där omförmält fordon skola livsmedlen förvaras i täckt låda eller korg eller därmed jämförligt transportredskap, som utestänger damm och väta.

3 mom. Vad i 1 och 2 mom. stadgas gäller icke fordon, som användes vid kringförings- handeL

Dispens från Iivsmedelsordningens bestämmelser

235

Från de särskilda bestämmelser om livsmedels- lokals beskaffenhet, inredning, utrustning och skötsel, som äro givna i denna livsmedelsord- ning, äger hälsovårdsnämnden medgiva undan- tag, då det kan anses påkallat av lokala för- hållanden eller andra omständigheter samt det kan ske utan väsentlig olägenhet ur hygienisk synpunkt.

Ansvarsbestämmelser

24 5 Med dagsböter straffas den, som åsidosätter

någon av bestämmelserna i 3 5 2 mom., 4 5 1 och 2 mom., 6 5 2—4 mom., 7 5 1 och 4—5 mom., 8 5 2 mom., 11 5 2 mom., 12 5 2 mom., 13 5 första stycket och andra stycket första punkten, 145 2 mom., 17 5 1 mom., andra stycket och 2—3 mom., 20 5, 21 5 1 mom. samt 22 5 1 mom., första stycket och 2 mom.

Åsidosätter någon bestämmelse i 4 5 3 mom. eller bryter någon, som är sysselsatt i livsme- delshantering, mot bestämmelse om persona- lens klädsel i 5, 9, 11, 14, 21 eller 22 55, vare straffet böter högst tvåhundra kronor.

Om straff för den som vid hantering av livs- medel icke iakttager noggrann renlighet stad- gas i livsmedelsstadgan.

medelsstadga och 1952 års normallivsmedelsordning

Förteckning över vissa vid sidan av 1951 års livs-

gällande bestämmelser m m inom livsmedelsområdet1

I Allmänna bestämmelser om livsmedels be- skaffenhet

Kungl. förordning 14.12.1962 om gifter och andra hälsofarliga varor (giftförordning) (SFS 1962: 702)

Kungl. kungörelse 28.6.1963 om tillämp- ningen av giftförordningen (SFS 1963: 441)

Bekämpningsmedelsförordning 14.12.1962 (SFS 1962: 703 ändr. 1964: 3, 1964: 227)

Kungl. kungörelse 28.6.1963 om tillämp- ningen av bekämpniugsmedelsförordningen den 14 december 1962 (nr 703) (SFS 1963: 442)

Läkemedelsförordning 14.12.1962 (SFS 1962: 701)

Kungl. kungörelse om tillämpningen av läke- medelsförordningen den 14 december 1962 (nr 701) (SFS 1963:.439, ändr. 1965: 84, 1967: 614)

Kungl. förordningen 23.5.1941 om framställ- ning och införsel av vitaminiserade livsmedel (SFS 1941: 268)

Lag 12.4.1935 om bekämpande av smitt- samma husdjurssjukdomar (epizootilag) (SFS 1935: 105 ändr. 1941: 341, 1947: 206, 1948: 458)

Kungl. kungörelse 12.4.1935 med närmare föreskrifter angående bekämpande av smitt— samma husdjurssjukdomar (SFS 1935:106 ändr. 1938: 545, 1945: 222, 1946: 22, 1948: 665, 1963: 95, 1966: 639, 1967: 399)

1941: 342, 1961: 409,

INC = Statens jordbruksnämnds cirkulär KKF = Kommerskollegii författningssamling MF = Medicinalstyrelsens författningssam- ling MM = Medicinalstyrelsens meddelanden

' Avser förhållandena juli 1969.

Kommerskollegii kungörelse 22.11.1968 an- gående godkända tillsatser till livsmedel med 1969 års förteckning över sådana tillsatser (KKF ser. A 1968: 3 med tillägg ser A 1969: 1)

Kommerskollegii kungörelse 28.11.1966 an- gående högsta kvarvarande rest av bekämp- ningsmedel å vissa livsmedel (KKF ser. A 1966: 5)

Angående tillsatser i vissa juicer (Kommerskollegii skrivelse till generaltullsty- relsen 15.12.1960. Generaltullstyrelsen TFH V: 1)

Veterinärstyrelsens cirkulär 14.12.1960 om råd och anvisningar till veterinär rörande ra- diakskador och vissa åtgärder vid radiakbe- läggning (VF 1960: 90)

11. Livsmedelslokaler m.m.

Arbetarskyddslag 3.1 .1949 (SFS 1949: 1 ändr. 1955: 100, 1963: 245, 1966: 109, 1967: 461)

Kungl. kungörelse 6.5.1949 med föreskrifter angående tillämpningen av arbetarskyddslagen (arbetarskyddskungörelse) (SFS 1949: 208 ändr. 1963: 657, 1966: 520)

Byggnadsstadga 30.12.1959 (SFS 1959: 612 ändr. 1962: 264, 1966: 175, 1967: 328)

Lag 19.11.1965 om säkerheten på fartyg (SFS 1965: 719)

Kungl. kungörelse 19.12.1965 med tillämp-

19582111,

1956: 476, 1958: 660,

1964: 826,

SFS = Svensk författningssamling VF = Veterinärstyrelsens författningssam- ling l'sjv = Tjänstemeddelanden från försvarets sjukvårdsstyrelse

ningsföreskrifter till lagen den 19 november 1965 (nr 719) om säkerheten på fartyg (SFS 1965: 908)

Allmän ordningsstadga 14.12.1956 (SFS 1956: 617)

Hälsovårdsstadga 19.12.1958 (SFS 1958: 663 ändr. 1962: 705, 1967: 322, 1968: 407)

Normalhälsovårdsordning 5.6.1959 (SFS 1959: 440)

Miljöskyddslag 29.5.1969 (SFS 1969: 387)

Miljöskyddskungörelse 29.5.1969 (SFS 1969: 388)

Kungl. kungörelse 6.9.1963 med vissa be- stämmelser om anordnande och beskaffenhet av lokaler för rusdrycksutskänkning (SFS 1963: 478)

Affärstidslag 16.12.1966 (SFS 1966: 1968)

Kungl. kungörelse 21.7.1948 om typgransk- ning av automatapparater (SFS 1948: 609 ändr. 1964: 365)

Föreskrifter, råd och anvisningar 22.9.1967 till byggnadsstadgan Svensk Byggnorm 67 (BABS 1967) (Statens planverks publikation 1967: 1)

Skolöverstyrelsens föreskrifter om byggnader (Skolöverstyrelsens skriftserie nr 20)

Medicinalstyrelsens och veterinärstyrelsens cirkulärskrivelse 7.3.1955 om råd och anvis- ningar beträffande tillsyn av frysdiskar och frysboxar i livsmedelsbutiker (VF 1955: 6)

Veterinär- och medicinalstyrelsens cirkulär 15.12.1956 till hälsovårdsnämnderna i riket om den hygieniska kontrollen över bland andra vid tävlingar och marknader tillfälligt uppsatta kiosker för försäljning och servering av vissa livsmedel (VF 1956: 9)

Veterinärstyrelsens cirkulär 4.7.1957 till ri- kets hälsovårdsnämnder om råd och anvisning- ar beträffande djupfryst kött och djupfrysta charkuterivaror (VF 1957: 28)

Veterinärstyrelsens cirkulär 20.12.1957 till rikets hälsovårdsnämnder om råd och anvis- ningar rörande slakt av tamfågel m.m. (VF 1957: 56)

Veterinärstyrelsens cirkulär 24.5.1958 till rikets hälsovårdsnämnder om meddelande av tillstånd att i vissa lokaler verkställa plock- ning och urtagning av fjäderfä (VF 1958: 20)

Veterinärstyrelsens cirkulär 6.3.1968 till samtliga hälsovårdsnämnder angående åtgärder till förhindrande av salmonellaspridning via grillad kyckling m.m. (VF 1968: 9)

1963: 340,

Medicinalstyrelsens cirkulär 3.3.1958 till hälsovårdsnämnderna i riket om övervakning- en av hygieniska förhållanden inom fastigheter tillhörande trafikföretag (MF 1958: 16)

Medicinalstyrelsens cirkulär 3.3.1958 till hälsovårdsnämnderna i riket angående sanitär tillsyn av lokaler för Skolmåltider (MF 1958: 17)

Medicinalstyrelsens och veterinärstyrelsens gemensamma råd och anvisningar 11.5.1962 rörande kioskhandel med livsmedel (VF 1962: 29 ändr. MM 1965:107)

Medicinalstyrelsens och veterinärstyrelsens gemensamma råd och anvisningar 10.5.1962 rörande hygien vid tillfälliga festplatser (VF 1962: 82)

Medicinalstyrelsens råd och anvisningar 4.4. 1967 angående sanitära krav på tillfälliga fri- tidsläger (MM 119)

Medicinalstyrelsens och veterinärstyrelsens gemensamma cirkulär 4.11.1964 om kioskhan- deln med livsmedel (VF 1964: 45)

Veterinärstyrelsens cirkulär 27.9.1967 till samtliga läns— och stadsveterinärer angående utnyttjande av restaurangkök som kiosk

Medicinalstyrelsens och veterinärstyrelsens gemensamma råd och anvisningar 13.9.1965 rörande hygien i bryggerier, läskedrycksfabri- ker och musterier (MM 110)

Anvisningar angående anordning, beskaffen— het och inredning av personalrum m.m. (Per- sonalrumsanvisningar) (Arbetarskyddsstyrelsens anvisningar 1958: 23)

Anvisningar angående personalrum i butiker, varuhus, kontor och lager inom handeln (Arbetarskyddsstyrelsens anvisningar 1968:23:3)

Råd och anvisningar angående anordning, beskaffenhet och inredning m.m. av ekonomi— lokaler m.m. vid restauranger (Restaurangan— visningar) (Arbetarskyddsstyrelsens anvisningar 1964: 53)

Anvisningar angående anordning, beskaffen- het och inredning av kiosker för varuförsälj- ning (Kioskanvisningar) (Arbetarskyddsstyrelsens anvisningar 1961: 47)

Tillämpningsföreskrifter till affärstidslagen (Arbetarskyddsstyrelsens meddelanden 1967: 2, 3 och 6, 1968: 3 samt 1969: 1)

Veterinärstyrelsens skrivelse 12.7.1967 till samtliga hälsovårdsnämnder om riktlinjer för anordnande och inredning av livsmedelslokaler m.m. (Veterinärstyrelsens dnr 1466/1967)

Provisoriska bestämmelser 18.11.1963 an- gående livsmedelskontroll m.m. inom krigs- makten (Försvarets sjukvårdsstyrelse)

(Tsjv 1963: 15)

Kungl. kungörelse 21.7.1937 angående be- kämpande av koloradoskalbaggen (SFS 1937: 747 ändr. 1959: 231, 1967: 406) Medicinalstyrelsens och veterinärstyrelsens cirkulär 12.7.1957 till rikets hälsovårdsnämn- der om råd och anvisningar beträffande åtgär- der inom livsmedelshanteringen till förhind- rande av spridningen av vissa smittsamma sjukdomar (VF 1957: 29)

IV. Utomhushandel. Kringföringshandel

Veterinärstyrelsens kungörelse 26.8.1959 om föreskrifter rörande fordon för kringförings- handel med vissa livsmedel (VF 1959: 93 ändr. 1960: 72)

Medicinalstyrelsens och veterinärstyrelsens gemensamma råd och anvisningar 10.5.1962 rörande hygien vid tillfälliga festplatser (VF 1962: 82)

Medicinalstyrelsens och veterinärstyrelsens gemensamma råd och anvisningar 11.5.1962 angående kioskhandel med livsmedel (VF 1962: 29 ändr. MM 1965:107)

Medicinalstyrelsens och veterinärstyrelsens gemensamma cirkulär 4.11.1964 om kioskhan- deln med livsmedel (VF 1964: 45)

V. Personal—ens hygien

Smittskyddslag 26.4.1968 (SFS 1968: 231)

Smittskyddskungörelse 26.4.1968 (SFS 1968: 234)

Lag 18.5.1956 om ersättning åt smittbärare (SFS 1956: 293 ändr. 1966: 353)

Kungl. kungörelse 18.5.1956 med tillämp— ningsföreskrifter till lagen om ersättning åt smittbärare (SFS 1956: 294)

Kungl. kungörelse 18.5.1956 om ersättning av statsmedel i vissa fall vid ingripande i häl- sovårdens intresse (SFS 1956: 296 ändr. 1966: 691)

Anvisningar angående förebyggande av bly- förgiftning (Arbetarskyddsstyrelsens anvisningar 1967: 28)

Anvisningar angående förebyggande av yr— kesskada vid betning av utsäde med metoxy- etylkvicksilverföreningar (Arbetarskyddsstyrelsens anvisningar 1966: 30)

Lantbruksstyrelsens föreskrifter 15.7.1938 om läkarundersökning av mejeripersonal (Lantbruksstyrelsens kungörelse 1938: 7 och MF: veterinärväsendet 1938: 63)

Veterinärstyrelsens kungörelse 19.9.1968 om läkarintyg enligt mejeristadgan (VF 1968: 37)

Veterinärstyrelsens kungörelse 22.1.1968 an-

gående viss läkarundersökning av personal vid exportanläggning (VF 1968: 5)

Medicinalstyrelsens råd och anvisningar 30. 6.1959 angående provtagning vid infektions- sjukdomar (MM nr 100)

Medicinalstyrelsens cirkulär 25.2.1963 an- gående tvål som spridare av bakteriella förore- ningar (MF 1963: 14)

Riksförsäkringsanstaltens cirkulär till de all- männa sjukkassoma 21.6.1956 angående ersätt- ning åt smittbärare (MF 1956: 69)

Provisoriska bestämmelser 18.11.1963 an- gående livsmedelskontroll m.m. inom krigs- makten (Försvarets sjukvårdsstyrelse)

(Tsjv 1963: 15)

Bestämmelser 1.12.1961 om tuberkulosbe- kämpandet vid krigsmakten (Försvarets sjuk- vårdsstyrelse) (T sjv 1961: 9)

Bakteriologisk undersökning av faecesprov från livsmedelshanterande personal inom krigs- makten (Försvarets sjukvårdsstyrelse) (Tsjv 1964: 4)

Veterinärstyrelsens cirkulär 30.3.1967 an- gående användande av syntetfiber inom vissa områden av livsmedelshanteringen m.m. (VF 1967: 5)

VI. Särskilda bestämmelser m.m. om vissa livsmedel

A. Vatten

Hälsovårdsstadga 19.12.1958 (SFS 1958: 663 ändr. 1963: 340, 1967: 322)

Lag 30.11.1956 om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden (SFS 1956: 562 ändr. 1967: 371)

Kungl. kungörelse 9.6.1967 angående till- lämpningen av lagen den 30 november 1956 (nr 582) om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden (SFS 1967: 372)

Lag 30.11.1962 om tillsättning av fluor till vattenledningsvatten (SFS 1962: 588)

Kungl. kungörelse 30.11.1956 om förpröv- ning rörande åtgärder till motverkande av vat- tenförorening m.m. (SFS 1956: 583 ändr. 1967: 373)

Kungl. kungörelse 26.2.1960 med föreskrif- ter om förvärv av behörighet för vissa vatten- undersökningar enligt hälsovårdsstadgan (SFS 1960: 37 ändr. 1968: 619)

Kungl. Maj:ts taxa för vissa vattenundersök- ningar enligt hälsovårdsstadgan (SFS 1968: 618)

Veterinärstyrelsens cirkulärskrivelse 2.2.1954

till samtliga slakthus och kontrollslakterier om användande av återgångsvatten från kylmaski- nernas kompressorer

(VF 1954: 4)

Veterinärstyrelsens kungörelse 28.8.1968 om kontroll av vatten vid kontrollslakteri m.m. (VF 1968: 41)

Veterinärstyrelsens kungörelse 28.8.1968 om vissa fordringar rörande vatten vid fjäderfä- kontrollslakteri (VF 1968: 42)

Veterinärstyrelsens kungörelse 2.1.1969 om kontroll av vatten vid mejeri (VF 1969: 3)

Lantbruksstyrelsens föreskrift 12.4.1960 rö- rande tillämpningen av vissa bestämmelser i mejeristadgan vad det avser vatten (Lantbruksstyrelsens kungörelse 1960: 3)

Medicinalstyrelsens och veterinärstyrelsens råd och anvisningar 22.11.1965 angående bak- teriologisk vattenundersökning (VF 1966: 24)

Medicinalstyrelsens råd och anvisningar 6.11.1967 angående fysikalisk-kemiska vatten— undersökningar (MM nr 122)

Statens institut för folkhälsans PM 27.1.1969 angående villkor för ändring av den kemiska beskaffenheten av vatten i allmän vattenled- ning m.m. (Särtryck 21.1.1969 dnr 43/62)

Medicinalstyrelsens cirkulär 14.12.1957 med råd och anvisningar rörande klorering av vat- tenledningsvatten och kontroll av kloreringen (MF 1957: 101)

Föreskrifter rörande vattenhygien vid krigs- makten (Försvarets sjukvårdsstyrelse) (Tsjv 1966: 2)

B. Mjölk, grädde, smör

Lag 6.6.1925 angående uppvärmning av till kreatursföda avsedd mjölk m. m. (SFS 1925: 382 ändr. 1936: 548, 1967: 127)

Kungl. förordning 21.7.1937 med vissa be- stämmelser rörande till människoföda avsedd mjölk och grädde m.m. (pastöriseringsförord— ningen) (SFS 1937: 737 ändr. 1950: 177)

Kungl. kungörelse 22.5.1942 angående för- farandet vid pastörisering av mjölk och grädde m.m.

1942: 327, 1947: 206,

(SFS 1942: 328 ändr. 1952: 172, 1953: 68, 1957: 305 och 630, 1964: 31, 1967: 129, 1969: 56)

Mejeristadga 22.5.1936 (SFS 1936: 174 ändr. 1936: 481, 1945: 395, 1965: 233, 1967: 128) Kungl. kungörelse 6.3.1942 med vissa be- stämmelser angående handeln med mjölk

(SFS 1942: 91 ändr. 1942: 329, 1952: 171, 1953: 69 och 346, 1957: 306 och 629, 1959: 280) Lantbruksstyrelsens föreskrifter 12.4.1960 rö- rande tillämpningen av vissa bestämmelser i mejeristadgan (Lantbruksstyrelsens kungörelse 1960: 3) Lantbruksstyrelsens och medicinalstyrelsens cirkulär 21.11.1944 med vissa föreskrifter an- gående beskaffenheten av mjölkkar i mejeri (MF:veterinärväsendet 1944: 44) Medicinalstyrelsens kungörelse 14.6.1939 om formulär för följesedel vid insändande av mjölkprov för undersökning av pastöriserings- graden (Mszeterinärväsendet 1939: 22) Medicinalstyrelsens och lantbruksstyrelsens kungörelse 17.6.1942 om undersökning av pas- töriseringsgraden hos mjölk och grädde m.m. (MF:veterinärväsendet 1942: 31) Medicinalstyrelsens föreskrifter för provta- gare och kontrollanter angående tillsyn av efter- levnaden av pastöriseringskungörelsens bestäm- melser

1945: 64, 1955: 527,

(Medicinalstyrelsens veterinärbyrås cirkulär ] 1.1 1.1942) Medicinalstyrelsens och veterinärstyrelsens gemensamma cirkulär 29.12.1967 angående mjölk vid skolbespisningar m.m. (VF 1967: 71)

Medicinalstyrelsens kungörelse 20.12.1930 om råd och anvisningar angående undersök- ning och bedömning av mjölk (MF:veterinärväsendet 1930: 31)

Veterinärstyrelsens kungörelse 22.4.1969 om vissa ersättningar i samband med pastörise- ringskontrollen (VF 1969: 13)

Veterinärstyrelsens kungörelse 31.3.1966 om anmälningsplikt rn. m. vid behandling av vissa djur med kemoterapeutika och antibiotika (VF 1966: 9)

Veterinärstyrelsens cirkulär 21.5.1958 till rikets hälsovårdsnämnder om skärpt kontroll över efterlevnaden av livsmedelsstadgans be- stämmelser i fråga om användningen av be- nämningen smör (VF 1958: 21)

Veterinärstyrelsens kungörelse 9.6.1967 med vissa föreskrifter rörande slam, som uppkom- mer vid centrifugering av mjölk (VF 1967: 8)

Statens jordbruksnämnds cirkulär 7.11.1958 angående kvalitetsbestämmelser att iakttagas vid utförsel av smör, ost och ägg m.m. (JNC 1958: 69)

Statens jordbruksnämnds cirkulär 15.11.1960 om sammanfattning av bestämmelserna an- gående mjölk och mejeriprodukter (JNC 1960170 ändr. 1962: 59, 79 och 101, 1963: 3, 1964: 34, 1965: 12, 1967: 48)

Statens jordbruksnämnds cirkulär 15.10.1965 om bestämmelser angående kvalitetskontroll vid mejeri av supplementärmjölk och av kon- sumtionsmjölkprodukter (INC 1965: 70)

Statens jordbruksnämnds cirkulär 28.4.1953 om bestämmelser för begagnande av det på Svenska kontrollanstalten för mejeriprodukter och ägg inregistrerade varumärket för smör, runmärket, samt angående kontroll vid utförsel av smör (INC 1953: 30 ändr. 1961: 27 och 86, 1964: 85, 1967: 63, 1968: 80)

Svenska kontrollanstaltens för mejeriproduk- ter och ägg (KMÄ) tillämpningsföreskrifter till JNbestämmelser om smör. (KMÄ cirkulär 1953: 1 och 2, 1957: 1 1961: 1. 1965: 2)

C. Mjölkpulver (torrmjölk) samt koncentrerad (kondenserad) mjölk och grädde D. Ost Statens jordbruksnämnds cirkulär 3.7.1953 om bestämmelser för begagnande av det på Svens- ka kontrollanstalten för mejeriprodukter och ägg inregistrerade varumärket för ost och mes- vara (runmärket) (INC 1953: 40 ändr. 1960: 3, 1963: 4, 1965: 7, 1968: 80)

Statens jordbruksnämnds cirkulär 15.3.1961 om föreskrifter angående märkning av ost (INC 1961: 14)

Statens jordbruksnämnds cirkulär 5.3.1963 om runmärkning av bitförpackad ost (INC 1963:22)

Statens jordbruksnämnds cirkulär 20.5.1964 om tillstånd till saluhållande av viss ost med färgad yta (INC 1964: 34)

Statens jordbruksnämnds cirkulär 13.6.1967 om kvalitetskontroll och märkningsrätt för ost- kaka (INC 1967: 38)

Svenska kontrollanstaltens för mejeriproduk- ter och ägg (KMÄ) tillämpningsföreskrifter och JNbestämmelser om ost (KMÄ cirkulär 1962: 1, 1963: 1, 2 och 3) E. Margarinvaror Kungl. förordning 21.12.1951 om införsel och utförsel av margarinvaror samt om kontroll över tillverkningen av dessa varor (SFS 1951: 830 ändr. 1952: 665, 1960: 454)

Statens institut för folkhälsans kungörelse 1.7.1952 angående tillsättande av potatisstär- kelse och sesamolja till vissa margarinvaror (Statens institut för folkhälsan: Vår föda 1952: 4 sid 22)

Statens jordbruksnämnds cirkulär 27.5.1960 om ursprungsmärkning av förpackat margarin (INC 1960:41)

1956: 468,

F. Glass

Veterinärstyrelsens kungörelse 25.11.1952 om värmebehandling av glassmassa (VF 1952: 58)

Veterinärstyrelsens cirkulär 21.4.1965 om tillverkning av s.k. mjukglass m. m. (VF 1965: 19 ändr. 1966: 14, 1967: 34, 1968: 4)

Veterinärstyrelsens cirkulär 9.6.1966 till samtliga hälsovårdsnämnder angående visst sa- luhållande av omfrusen glass (VF 1966:20)

Veterinärstyrelsens cirkulär 14.12.1966 till samtligt hälsovårdsnämnder angående använd- ning av steriliserad glassmassa vid tillverkning av mjukglass (VF 1966: 77)

Statens jordbruksnämnds cirkulär 26.2.1965 om bestämmelser om kvalitetskontroll av och märkningsrätt för glass (INC 1965: 11 ändr. 1968: 80)

Svenska kontrollanstaltens för mejeriproduk- ter och ägg (KMÄ) tillämpningsföreskrifter till JNbestämmelser om glass (KMÄ cirkulär 1965: 2)

Statens institut för folkhälsan promemoria 26.3.1965 angående glass- och glasspulverun- dersökning

Hygienisk kontroll av glasstillverkning inom försvaret 17.5.1961 (Försvarets sjukvårdssty- relse)

(Tsjv 1961:4)

Provtagning och bakteriologisk undersökning av inom försvaret tillverkad glass (Försvarets sjukvårdsstyrelse) (T sjv 1961: 5)

G. Kött och andra köttvaror

Lag 4.6.1937 angående slakt av husdjur (SFS 1937: 313 ändr. 1965: 727)

Lag 20.3.1959 om köttbesiktning m.m. (SFS 1959: 99)

Köttbesiktningskungörelse 6.6.1968 (SFS 1968: 406)

Kungl. kungörelse 2.9.1966 med vissa be- stämmelser om kastrering och slakt av ren (SFS 1966: 513)

Kungl. kungörelse 21.10.1966 om köttbe- siktningstvång beträffande renkött m.m. (SFS 1966: 550)

Kungl. kungörelse 21.3.1958 om viss offent- lig kontroll av fjäderfäslakterier (SFS 1958: 116 ändr. 1959: 276)

Märkning av och saluhållande av matnyttigt villebråd och skinn (Jaktstadgan 3.6.1938. SFS 1938: 279 ändr. 1943: 517, 1944: 348, 1947: 402 och 836, 1948: 396 och 715, 1951: 294, 1952: 351, 1953: 470, 1955: 652, 1957: 82 och 502, 1960: 31 och 263, 1961: 305, 1962: 251, 1963:41, 412 och 607, 1964: 702, 1965: 259, 1966: 288,

1967: 379 och 769, 1968: 657; huvudsakligen 55 20—23)

Kungl. förordning 7.6.1956 om klassificering av kött (SFS 1956: 413)

Kungl. kungörelse 29.1.1943 med vissa be- stämmelser angående tillverkning och försälj- ning av charkuterivaror m.m. (SFS 1943: 61 ändr. 1948:65 och 225, 1956: 377)

Kungl. kungörelse 1.4.1927 med vissa be- stämmelser angående anbringande av särskilt inregistrerat märke, s k runmärke å fläsk (SFS 1927: 74 ändr. 1952: 450)

Veterinärstyrelsens kungörelse 1.7.1968 med vissa bestämmelser rörande köttbesiktningsverk- samhet m. m. (VF 1968: 26)

Veterinärstyrelsens kungörelse 5.4.1949 om köttbedömningsföreskrifter m.m. (VF 1949: 30 med tillägg 1959:5 och ändr. 1954:7 och 29, 1955z63, 1958: 73, 1962:]4, 1966: 63 samt cirkulär angående viss tillämp- ning 1953: 11 ändr. 1966: 63)

Veterinärstyrelsens cirkulär 25.5.1953 till be- siktningsveterinärerna vid den offentliga kött- kontrollen angående viss tillämpning av kött- bedömningsföreskrifterna m.m. (VF 1953: 11)

Veterinärstyrelsens cirkulär 14.5.1954 till samtliga besiktningsveterinärer vid offentliga slakthus och kontrollslakterier angående vissa hygieniska föreskrifter rörande slaktredskap m.m.

Veterinärstyrelsens cirkulär 29.7.1955 till samtliga besiktningsveterinärer vid slakthus, kontrollslakterier och köttbesiktningsbyråer om uttagande av prov samt teknik vid bakterio- logisk köttkontroll (VF 1955: 63)

Veterinärstyrelsens cirkulär 24.7.1957 till samtliga besiktningsveterinärer vid offentliga slakthus, kontrollslakterier och köttbesiktnings- byråer om förfarandet vid konstaterat eller misstänkt fall av arsenikförgiftning hos hus- djur (VF 1957: 34)

Veterinärstyrelsens kungörelse 27.5.1959 om anbringande av stämplar vid köttbesiktning m.m. (VF 1959: 25)

Veterinärstyrelsens kungörelse 29.12.1967 an- gående utseende av stämplar och märken enligt köttbesiktningskungörelsen (VF 1967: 69)

Veterinärstyrelsens cirkulär 25.7.1968 an- gående stämplar vid köttbesiktning av ren

Veterinärstyrelsens cirkulär 16.3.1960 till samtliga besiktningsveterinärer vid offentliga slakthus, kontrollslakterier och köttbesiktnings— byråer angående personlig nummerstämpel

Veterinärstyrelsens cirkulärskrivelse 5.10. 1956 till samtliga besiktningsveterinärer vid offentliga slakthus, kontrollslakterier och kött- besiktningsbyråer angående besiktning av kött av älg m. m.

Veterinärstyrelsens meddelande 28.1 1 . 1968 till samtliga hälsovårdsnämnder angående be- siktningstvång för kött av ren

Veterinärstyrelsens cirkulär 15.7.1959 till hälsovårdsnämnderna i riket om vissa med den nya köttbesiktningslagens ikraftträdande sam- manhängande spörsmål (VF 1959: 42)

Veterinärstyrelsens kungörelse 12.8.1961 om utlämnande av kasserat kött till djurföda (VF 1961: 56)

Veterinärstyrelsens cirkulär 21.5.1962 till samtliga besiktningsveterinärer vid den offent- liga köttkontrollen angående tillfälliga anvis- ningar för utlämnandet av kasserat kött till djurföda

Veterinärstyrelsens kungörelse 15.11.1961 om köttbesiktningsjoumaler m.m. (VF 1961: 70)

Veterinärstyrelsens föreskrifter 28.11.1962 angående kontrollslakteriernas erläggande av avgifter för besiktningsveterinärorganisationer m.m. (VF 1962: 94)

Veterinärstyrelsens cirkulär 29.8.1962 till samtliga hälsovårdsnämnder i riket angående köttbesiktningslagens efterlevnad

Veterinärstyrelsens kungörelse 2.3.1966 om instruktion för besiktningsveterinärorganisatio— nen jämte anvisningar i anslutning till denna (VF 1966: 6 och 7)

Veterinärstyrelsens kungörelse 31.3.1966 om anmälningsplikt m.m. vid behandling av vissa djur med kemoterapeutika och antibiotika (VF 1966: 9)

Veterinärstyrelsens cirkulär 31.3.1966 till samtliga besiktningsveterinärer angående orien- terande undersökning rörande förekomst av kemoterapeutika och antibiotika i slaktkroppar (VF 1966: 10)

Veterinärstyrelsens cirkulär 3.2.1965 till be- siktningsveterinärer vid samtliga offentliga slakthus, kontrollslakterier, fristående sanitets- avdelningar och köttbesiktningsbyråer angåen- de nödslakt (VF 1965: 4)

Veterinärstyrelsens förteckning 31.12.1968 över sanitetsavdelningar, vid vilka nödslakt får ske (VF 1968:46)

Veterinärstyrelsens cirkulär 10.2.1953 till rikets hälsovårdsnämnder om skärpt tillsyn i fråga om vid charkuteritillverkning använda tillsatser av bindemedel (VF 1953: 3)

rikets hälsovårdsnämnder om skärpt tillsyn av gällande bestämmelser om försäljning och an- vändning av natriumnitrit (VF 1953: 4)

Veterinärstyrelsens cirkulär 10.4.1963 om provtagning och undersökning för påvisande av polyfosfater i köttvaror m.m. (VF 1963: 8 ändr. 1965113)

Medicinalstyrelsens och veterinärstyrelsens gemensamma cirkulär 5.7.1948 till hälsovårds— nämnderna angående provtagning av korvvaror m.m.

Medicinalstyrelsens cirkulär 30.12.1963 an- gående kontroll av vissa bakteriologiska pre- parat (VF 1963: 72)

Veterinärstyrelsens kungörelse 21.4.1958 om anmälan om yrkesmässigt bedriven slakt av fjäderfä (VF 1958: 17)

Veterinärstyrelsens kungörelse 23.4.1958 om besiktning av kött och fjäderfä m. m. (VF 1958: 18)

Veterinärstyrelsens cirkulär 23.9.1968 och 26.9.1968 till samtliga fjäderfäkontrollslakte- rier och besiktningsveterinärer därstädes an- gående mörningssprutning av fjäderfäkött

Statens jordbruksnämnds cirkulär 7.4.1965 om bestämmelser angående klassificering av kött (INC 1965: 10 ändr. 1966: 43 och 69)

Statens jordbruksnämnds cirkulär 7.12.1954 angående bindemedel i charkuterivaror (VF 1954: 89)

Statens jordbruksnämnds cirkulär 14.6.1955 om bestämmelser om sammansättningen av charkuterivaror m.m. (INC 1955: 45 ändr. 1966: 35)

H. Fisk och skaldjur Fiskeristadga 24.9.1954 (SFS 1954: 607 ändr. 1958:512, 1959: 447, 1965: 142, 1966z34, 1967:412, 1968: 661, 1969: 341)

Kungl. kungörelse 21.7.1937 angående märk- ning av kärl, vari surströmming saluföres m.m. (SFS 1937: 746 ändr. 1938: 179, 1941: 687, 1945: 396, 1950: 481, 1956: 448, 1961: 416, 1964: 348)

Kungl. kungörelse 14.7.1932 med föreskrif- ter till förebyggande av kräftpestens spridning (SFS 1932: 370 ändr. 1967: 413)

Kungl. kungörelse 18.7.1935 om märkning av emballage, vari nordhavsräka införes till riket m. m. (SFS 1935: 478)

Kungl. kungörelse 17.6.1948 om användande av benämningen strömming (SFS 1948: 312)

Kungl. kungörelse 30.6.1949 angående be-

redning och inläggning m.m. av salt ström- ming, avsedd för försäljning inom riket (SFS 1949: 444)

Kungl. kungörelse 15.9.1950 med vissa be- stämmelser angående utförsel av fisk, fiskrom och fiskkonserver (SFS 1950: 506)

Fiskeristyrelsens kungörelse med vissa be- stämmelser rörande fisket i Östersjön (SFS 1965: 808)

Fiskeristyrelsens kungörelse med vissa be- stämmelser till skydd för beståndet av lax i Östersjön (SFS 1966: 27)

Fiskeristyrelsens kungörelse med särskilda fredningsbestämmelser för rödspätta och skrub- ba (SFS 1966: 110) Fiskeristyrelsens kungörelse med vissa bestäm- melser rörande fisket inom området för Nord- atlantiska fiskerikonventionen samt i Öresund (SFS 1967: 913)

Medicinalstyrelsens kungörelse 6.2.1943 med råd och anvisningar angående bedömning av vissa skaldjurs tjänlighet till människoföda (MF:veterinärväsendet 1943: 3)

Statens livsmedelskommissions cirkulär 26.7. 1949 om bestämmelser angående beredning och inläggning m.m. av salt strömming, avsedd för försäljning inom riket (Livsmedelskommissionens cirkulär 1949: 3306)

Statens jordbruksnämnds cirkulär 17.12.1965 om kvalitetskontroll av filead fisk (INC 1965: 83 ändr. 1966: 41 och 64)

Statens jordbruksnämnds cirkulär 17.12.1965 om kvalitetskontroll vid utförsel av fiskkonser- ver (INC 1965: 84 ändr. 1966: 41 och 64)

Statens jordbruksnämnds cirkulär 17.12.1965 om kvalitetskontroll av saltad, sockersaltad el- ler kryddad fisk, torkad fisk samt beredd fisk- rom (INC 1965: 85 ändr. 1966: 41 och 64)

Länsstyrelsens i Göteborg och Bohus län kungörelse 28.3.1930 angående kontroll över beredning av spillånga och kabeljo (Länsstyrelsens kungörelse 1930: 70 ändr. 20.4. 1933, 26.6.1934, 6.6.1939, 19.3.1947)

I. Ägg och äggpulver Kungl. kungörelse 10.8.1926 angående bestäm- melser att iakttagas vid införsel till riket av hönsägg (SFS 1926: 404 ändr. 1960: 441)

Kungl. kungörelse 28.5.1943 angående märk- ning av kylhuslagrade och konserverade ägg (SFS 1943: 288)

Kungl. kungörelse 17.6.1955 om införsel av vissa ägg- och mjölkprodukter m.m. (SFS 1955: 435 ändr. 1960: 456, 1963: 548)

1952: 449, 1956: 520,

Statens jordbruksnämnds cirkulär 9.12.1958 om bestämmelser för begagnande på den in- hemska marknaden av det på Svenska kontroll- anstalten för mejeriprodukter och ägg inregi- strerade varumärket för ägg (runmärket) (INC 1958: 70 med tillägg 1962: 82 och 83, 1965: 24 samt ändr. 1964: 44 och 1968: 6)

Svenska kontrollanstalten för mejeriproduk- ter och ägg (KMÄ) tillämpningsföreskrifter till JNbestämmelser om ägg (KMÄ cirkulär 1959: 2, 1964: 1, 1968: 1)

J. Spannmålsprodukter

Kungl. förordning 9.6.1967 med vissa bestäm- melser om prisreglering på jordbrukets område (SFS 1967: 340)

Kungl. kungörelse 25.8.1967 angående till- lämpningen av förordningen den 9 juni 1967 (nr 340) med vissa bestämmelser om prisregle- ring på jordbrukets område (SFS 1967: 524)

Kungl. kungörelse 15.10.1965 med särskilda bestämmelser om betning av vårstråsäd (SFS 1965: 530)

Kungl. kungörelse 22.6.1950 om bestämmel- ser om förmalning av vete och råg m.m. (SFS 1950: 397 ändr. 1950: 507)

Kungl. kungörelse 29.5.1933 om användande av svensk havre vid gryn- och mjöltillverkning m.m. (SFS 1933: 234; jfr kungl. kungörelse 30.8. 1943, SFS 1943: 668)

Kungl. förordning 2.6.1961 om tillverkning av och handel med fodermedel (SFS 1961: 381)

Kungl. kungörelse 6.6.1962 angående till- lämpningen av förordningen den 2 juni 1961 (nr 381) om tillverkning av och handel med fodermedel m.m. (SFS 1962: 301 ändr. 1967: 215)

Kungl. kungörelse 2.6.1961 om tillstånds- tvång för handel med vissa hormonpreparat för djur m. m. (SFS 1961: 383)

Statens jordbruksnämnds cirkulär 23.8.1966 om tillverkning av och handeln med foder- medel m.m. (INC 1966: 83 ändr. 1967: 30, 46 och 69, 1969: 19)

Statens jordbruksnämnds cirkulär 28.9.1962 om bestämmelser angående denaturering av spannmål för foderändamål (INC 1962: 77 ändr. 1967: 41)

Statens jordbruksnämnds cirkulär 16.6.1964 med bestämmelser om kvalitetsfordringar och prisregleringsskalor för brödsäd och fodersäd (INC 1964: 46 ändr. 1965: 43)

Lantbruksstyrelsens kungörelse 1.8.1967 an- gående bestämmelser för undersökning av kvarnspannmål (Lantbruksstyrelsens kungörelse 1967: 5)

K. Socker och honung

Stärkelse i florsocker (Ämbetsskrivelse från inrikesdepartementet 6.6. 1958, M 1161)

L. Saft och sylt Kommerskollegii skrivelse 15.12.1960 till ge- neraltullstyrelsen angående tillåtna tillsatser i samt klassificering av vissa juicer (Generaltullstyrelsen THF V: 1)

M. Bär, frukt, grönsaker, svamp och rotfrukter Kungl. kungörelse 19.12.1952 med vissa be- stämmelser om utförsel av potatis (SFS 1952: 766)

Kungl. kungörelse 22.5.1959 angående kva- litetsbenämning på matpotatis (SFS 1959: 187)

Kungl. kungörelse 21.4.1967 om kvalitets- benämning på äpplen och päron (SFS 1967: 134)

Bestämmelser för kvalitetsundersökning av matpotatis vid statens centrala frökontrollan— stalt och svensk matpotatiskontroll (Lantbruksstyrelsens kungörelse 1964: 9)

Medicinalstyrelsens cirkulär 7.3.1960 angåen- de kontroll av svamp (MF 1960: 22)

N. Salt och kryddor Medicinalstyrelsens cirkulär 28.3.1966 angåen- de jodering av koksalt (MF 1966: 11)

o. Ättika P. Malt och läskedrycker, vin. sprit

Rusdryckförsäljningsförordning 26.5.1954 (SFS 1954: 521 ändr. 1957: 212, 1959: 133, 1960: 254 och 430, 1961: 184, 1963: 53 och 221, 1965: 96, 288 och 441, 1966: 396, 1967: 795)

Ölförsäljningsförordning 23.3.1961 (SFS 1961: 159 ändr. 1963: 222, 1965: 287)

Kungl. förordning 25.2.1955 om försäljning av alkoholfria drycker (SFS 1955: 38)

Kungl. förordning 27.5.1960 om tillverkning och beskattning av malt- och läskedrycker (SFS 1960: 253 ändr. 1961: 160, 1961: 367, 1963: 118 och 597, 1965: 286)

Kungl. förordning 26.5.1961 om tillverkning av sprit och vin (SFS 1961:180 ändr. 1964: 216)

Kungl. förordning 26.5.1961 om försäljning av teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat (SFS 1961: 181 ändr. 1963: 225)

Kontrollstyrelsens föreskrifter 22.6.1965 an- gående tillverkning och beskattning av malt- och läskedrycker (Kontrollstyrelsens cirkulärsamling 1965: 8)

R. Vissa kvalitetsbestämmelser m.m. vid stat- lig upphandling av livsmedel Medicinalstyrelsens kungörelse 28.1.1957 an- gående kvalitetsfordringar å viktigare proviant- artiklar vid upphandling för statens behov (proviantkungörelse) (MF 1957: 1)

Försvarets intendenturverks och kvalitetsbestämmelser m.m. (FIV dnr 1964: 655 L)

upphandlings-

S. Varudeklarationsnämndens (VDN) normer för livsmedel VDN 1001 Soppor

1002 Barnmat 1003 Grönsakskonserver I 1004 Grönsakskonserver II (puréartade och liknande inläggningar) 1005 Sparriskonserver 1006 Svampkonserver 1007 Frukt- och bärkonserver 1008 Marmelad, mos och sylt 1009 Saft 1010 Dessert- och såspulver 1011 Välling, tillägg och modersmjölk- ersättningar 1012 Fiskbullkonserver 1013 Djupfrysta fiskfiléer 1014 Kakpulver etc. 1015 Kryddor 1016 Potatispulver 1017 Majonnäs m.m. 1018 Djupfrysta räkor 1019 Mandelmassa, marsipanmassa 1020 Djupfrysta fiskbullar, fiksfärs, por- tionsbitar av fiskfilé 1021 Djupfrysta här 1022 Djupfrysta grönsaker 1023 Mesvaror 1024 Vetemjöl 1025 Must, juice, nektar 1026 Kaffe 1027 Havregryn 1028 Flingor 1029 Bageriemulsioner 1030 Buljongpreparat 1031 Kakaoprodukter 1032 Sallader, pickles m.m. 1033 Kaffepulver (instant coffee) 1034 Blockchoklad 1035 Glass 1036 Glasspulver- och massa 1037 Fjäderfä 1038 Lutfisk 1039 Tepulver (instant tea) 1040 Sardiner (konserver) 1041 Räkor, musslor (konserver) 1042 Sillinläggningar (konserver) 1043 Kaviar (konserver) 1044 Inkokt fisk (konserver) 1045 Knäckebröd

1046 Köttkonserver, djupfrysta köttva- ror, djupfrysta färdiglagade mat- varor 1047 Honung

1048 Ättika 1049 Ansjovis (konserver) 1050 Salt sill (konserver)

VII. Livsmedelskontroll

Reglemente 5.6.1953 för hushållningssällska- pens veterinärbakteriologiska laboratorier (SFS 1953: 506 ändr. 1960: 320, 1967: 567)

Veterinärstyrelsens cirkulär 7.11.1962 till rikets hälsovårdsnämnder om tillsyn över efter- levnaden av livsmedelsstadgan (VF 1962: 92)

Förteckning över livsmedelslaboratorier (Statens institut för folkhälsan: Vår föda 1968: 2)

Av statens institut för folkhälsan medde- lade anvisningar för provtagning och under- sökning av livsmedel (Statens institut för folkhälsan mars 1968, edi- tion 2)

Statens jordbruksnämnds cirkulär 8.12.1964 om nytt reglemente för Svenska kontrollan- stalten för mejeriprodukter och ägg (INC 1964: 90)

Reglemente för Svensk matpotatiskontroll (Kungl. brev till lantbruksstyrelsen 30.6.1959 ändr. 18.12.1964)

Stadgar för Svenska Grönsaksfrämjandet (Kungl. brev (jordbruksdepartementet) 3.6. 1966)

Stadgar för Svenska Fruktfrämjandet (Kungl. brev (jordbruksdepartementet) 14.4. 1967)

Provisoriska bestämmelser 18.11.1963 an- gående livsmedelskontroll m.m. inom krigs- makten (Försvarets sjukvårdsstyrelse)

(Tsjv 1963: 15)

Föreskrifter rörande veterinärmedicinsk med- verkan vid den hygieniska livsmedelskontrollen inom krigsmakten i fred (Försvarets sjukvårdsstyrelse) (Tsjv 1963: 13)

VIII. Import och export Lag 4.6.1913 angående förbud mot införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning (SFS 1913: 159 ändr. 1914: 423, 1930: 146, 1960: 420)

Kungl. kungörelse 21.11.1958 med vissa be- stämmelser till förebyggande av djursjukdo- mars införande i riket m.m. (Veterinär inför- selkungörelse) (SFS 1958: 551 ändr. 1960: 457, 1961: 463, 1964: 571, 1966: 289, 1967: 383, 1969: 342)

Kungl. kungörelse 30.6.1937 angående regle- ring av införseln av slaktdjur samt kött och fläsk

(SFS 1937: 648 ändr. 1938: 75 och 527, 1939: 99)

Kungl. kungörelse 21.11.1958 med vissa be- stämmelser om utförsel ur riket av levande djur m.m. (Veterinär utförselkungörelse) (SFS 1958: 552 ändr. 1960: 458)

Kungl. förordning 30.9.1921 angående kon- troll vid införsel till riket av köttvaror och djurfett (SFS 1921: 581 ändr. 1922: 274, 1923: 100 och 158, 1928z353, 1929:2, 1934: 562, 1951:656, 1955: 434, 1960: 439, 1969: 27)

Kungl. brev till veterinärstyrelsen 12.4.1957 angående bemyndigande för veterinärstyrelsen att i visa fall medgiva återutförsel ur riket av till införsel anmäld köttvara av djurfett (VF 1957: 17)

Kungl. kungörelse 17.6.1955 om införsel av vissa ägg- och mjölkprodukter m.m. (SFS 1955: 435 ändr. 1957: 110, 1960: 456, 1963: 548)

Kungl. kungörelse 30.11.1934 angående kon- troll vid utförsel av kött (SFS 1934: 563 ändr. 1936: 503, 1948: 125, 1949: 409, 1960: 443)

Kungl. kungörelse 13.9.1928 om införsel till riket av idisslande djur och svin (SFS 1928: 352 ändr. 1929: 1)

Kungl. förordning 23.5.1941 om framställ- ning och införsel av vitaminiserade livsmedel (SFS l941:268)

Kungl. förordning 21.12.1951 om införsel och utförsel av margarinvaror samt om kon- troll över tillverkningen av dessa varor (SFS 1951: 830 ändr. 1952: 665, 1956: 468, 1960: 454)

Kungl. kungörelse 15.12.1922 om kontroll vid viss utförsel av färskt kött till Norge och Finland (SFS 1922: 576 ändr. 1925: 62)

Kungl. kungörelse 7.11.1958 med vissa be- stämmelser angående utförsel av smör, ost och ägs (SFS 1958: 528)

Kungl. kungörelse 5.4.1929 angående be- stämmelser att iakttagas vid utförsel till Stor- britannien av ägg (SFS 1929: 43 ändr. 1929: 354)

Kungl. kungörelse 10.8.1926 med bestämmel- ser att iakttaga vid införsel till riket av höns- ägg (SFS 1926: 404 ändr. 1960: 441)

Kungl. kungörelse 28.5.1959 angående inför- sel av växter m. m. (SFS 1959: 229 ändr. 1963:100)

Kungl. kungörelse 19.4.1968 med vissa be- stämmelser om utförsel av potatis (SFS 1968:215)

Medicinalstyrelsens kungörelse 21.5.1932 an- gående beskaffenheten av emballaget för till

1959: 402,

1938: 116,

1952: 449, 1956: 520,

Storbritannien utfört kött och slaktavfall (MF:veterinärväsendet 1932: 17)

Veterinärstyrelsens kungörelse 17.2.1960 med förteckning över varuslag, som skola vara un- derkastade tillståndstvång enligt veterinära in- förselkungörelsen m.m. (VF 1960: 6 ändr. 1962: 4, 1963: 66 och 1964: 41)

Veterinärstyrelsens kungörelse 17.2.1960 med bestämmande av införselorter enligt veterinära införselkungörelsen tillika med uppgift å för- ordnade gränsveterinärer m.m. (VF 1960: 7)

Veterinärstyrelsens kungörelse om undantag för vissa varor från tillståndstvång enligt vete- rinära införselkungörelsen (VF i januari, årligen)

Veterinärstyrelsens kungörelse 4.2.1959 an- gående innehållet i intyg som skall åtfölja vis- sa köttvaror vid införsel till riket (VF 1959: 6)

Veterinärstyrelsens cirkulär 18.3.1957 an- gående salthalt i köttvaror och djurfett m.m.

Veterinärstyrelsens kungörelse 4.1.1966 an- gående orter i riket till vilka införsel av kött- varor och djurfett må äga rum (VF 1967: 1; utkommer årligen)

Medicinalstyrelsens kungörelse 6.3.1922 med föreskrifter angående veterinärundersökning vid införsel till riket av köttvaror och djurfett (SFS 1922: 134 ändr. 1922: 498)

Veterinärstyrelsens cirkulär till samtliga häl- sovårdsnämnder och importbesiktningsveterinä- rer angående kontroll av vattenhalt vid införsel av köttvaror och djurfett

Veterinärstyrelsens kungörelser angående godkännade av stämplar och märken för kött- varor och djurfett, som utföras till Sverige från olika namngivna länder (VF 1964: 62, 63, 65 och 66, 1965: 56 och 57, 1967:11, 12, 13, 15, 17, 18 och 46, 196817, 29 och 30)

Veterinärstyrelsens kungörelse 28.2.1962 an- gående vissa lättnader för resandes införsel av varor från Norge (VF 1962: 13)

Veterinärstyrelsens skrivelse till generaltull- styrelsen 31.3.1964 angående resandes införsel av ägg och mjölkprodukter från Danmark, Fin- land och Norge

Medicinalstyrelsens kungörelse 29.5.1937 an- gående veterinärintyg för köttexport (MF:veterinärväsendet 1937: 9 ändr. 1938: 7, 1940: 69, VF 1945: 50)

Medicinalstyrelsens cirkulär 7.8.1937 till samtliga besiktningsveterinärer vid offentliga slakthus och kontrollslakterier angående vissa fordringar på köttvaror, som utföras ur riket m. m. (MF:veterinärväsendet 1937: 24)

Veterinärstyrelsens föreskrifter 2.1.1968 rö-

rande exportkontrollanläggning (Veterinärstyrelsen dnr 43/1968)

Veterinärstyrelsens cirkulär 2.1.1968 till samtliga innehavare av exportkontrollanlägg- ning angående förutsättningarna för erhållande av exportkontrollnummer

Medicinalstyrelsens cirkulär till samtliga be- siktningsmän vid offentliga slakthus och export- slakterier angående förbud mot avlägsnande av vissa lymfkörtlar i saltade fläsksidor (bacon), som utföras till Storbritannien (MF:veterinärväsendset 1933: 22)

Medicinalstyrelsens kungörelse 13.4.1927 an- gående saltningsintyg för saltade fläsksidor (bacon and ham), som utföras till Storbritan- nien (MF:veterinärväsendet 1927: 25)

Medicinalstyrelsens cirkulär 19.4.1927 till samtliga besiktningsmän vid offentliga slakthus och exportslakten'er angående saltningsintyg vid utförsel av kött m.m. (MF:veterinärväsendet 1927: 26)

Medicinalstyrelsens kungörelse 5.7.1932 an- gående förbud mot utförsel till Storbritannien av kött med pseudotuberkulos hos får (MF:veterinärväsendet 1932: 23)

Medicinalstyrelsens cirkulär 11.1.1933 till be- siktningsmän vid offentliga slakthus och ex- portslakterier angående förbud mot utförsel till Storbritannien av fläsksidor, vari påvisats tuber- kulos (MF:veterinärväsendet 1933: 3)

Statens jordbruksnämnds cirkulär 9.12.1958 om kvalitetsbestämmelser att iakttagas vid ut- försel av smör, ost och ägg m.m. (INC 1958: 69)

IX. Beredskapstillstånd och krig Veterinärstyrelsens cirkulär 14.12.1960 om råd och anvisningar till veterinär rörande radiak- skador och vissa åtgärder vid radiakbeläggning (VF 1960: 90)

Provisoriska bestämmelser 18.11.1963 an- gående livsmedelskontroll m.m. inom krigs- makten (Försvarets sjukvårdsstyrelse) (Tsjv 1963: 15)

Av civilekonomen Bengt Kristensson, MS

Inledning

De stora förändringar av livsmedelssorti- mentet som skett i livsmedelsbutikerna under de två senaste decennierna belyser på ett slående sätt den utveckling som ägt rum såväl av konsumtions— och inköpsvanor som av produktion och marknadsföring av livsmedel. Jämför man dessa förändringar med utvecklingen av livsmedelskonsumtio- nen per capita, som redovisas i Tabell 1 och särskilt avsnitt om livsmedelskonsum- tionen, får man en bättre uppfattning om vad som skett. Klart är att denna utveckling till stor del sammanhänger med den tekniska oeh samhällsekonomiska utvecklingen som resulterat i en höjd levnadsstandard för de flesta människor. Härigenom har konsumen- terna fått råd och behov av att köpa de tjänster som livsmedelsindustri och handel i ökande grad tillhandahåller. Genom den stora befolkningsomflyttningen med kon- centration till tätorterna har också boende- former och levnadsvanor ändrats i flera hänseenden. Så t.ex. bor de flesta nu i 1—3 rumslägenheter med begränsade förvarings- utrymmen men med en bättre teknisk ut- rustning (kyl— och frysutrymmen, diskma- skin etc.) och större närhet till livsmedels- butiker än förr på landsbygden. Möjligheter- na för dessa hushåll att handla rationellt och planera inköpen torde vara bättre än förr men förefaller enligt statens pris- och kar- tellnämnds (SPKzs) undersökningar inte ut-

nyttjas som man kunde förmodat. Inte hel- ler synes den egna bilen användas vid livs- medelsinköpen i så stor utsträckning i och kring tätorterna som man skulle tro. I gles- bygderna har emellertid bilen som trans— portmedel blivit alltmer oumbärlig i takt med handelns strukturomdaning och de väx- ande avstånden till butikerna och masskom- munikationsmedlens relativt sämre service. Genom kvinnornas ökade förvärvsarbete utanför hemmen — ungefär hälften av de gifta kvinnorna i yrkesverksam ålder har sådant arbete på hel- eller deltid — minskar den disponibla hemarbetstiden. Detta har, jämte behov av ökad fritid och bekvämlig— het, skapat större behov av arbets- och tids- besparande metoder och hjälpmedel bl. a. vid matlagningen.

Det är därför naturligt att livsmedelsefter- frågan alltmer inriktas på industriellt bear- betade och förädlade samt förpackade livs— medel. Härigenom har en allt större del av själva livsmedelsberedningen överförts från hemmen till främst livsmedelsindustrin men även till storhushållen. Detta har bl. a. med— fört att kvalitets- och hygienstandarden höjts i samtliga led som deltar i livsmedelsfram— ställningen. Samtidigt har varuvägarna för- ändrats genom att livsmedelsråvaroma i minskad omfattning går direkt till handeln och konsumenterna och till allt större del genomgår bearbetning, förädling och pake- tering i livsmedelsindustrin. Konsumenternas ökade krav med hänsyn till sortiment och

urval har också inneburit en intensivare in— riktning inom livsmedelsindustri och handel på fortlöpande >>nya>> produkter och/eller förpackningar. Hur styrningsprocessen i de— talj fungerar är inte klarlagt, men man kan utgå ifrån en stor grad av ömsesidighet mel- lan konsumenter-handel-livsmedelsindustri och råvaruproduktion vad gäller idéer om behov m.m. Visserligen bygger kanske en del av arbetet med produktutvecklingen inom livsmedelsindustrin på tanken att »Ska- pa nya behov» hos konsumenterna, men i den mån varorna accepteras kan sägas att det snarare har gällt att upptäcka latenta behov som förändrade förhållanden har medfört. I många fall inser heller inte kon- sumenterna att ett verkligt behov av en viss vara föreligger, vilket den korta livslängden för många av de årligen ca tusen nya livs- medelsartiklarna vittnar om. Dessa är ofta endast varianter av existerande varutyper, ibland enbart avsende form eller förpack- ning, medan fundamentalt nya livsmedel inte är så vanliga.

Variationsmöjligheterna är f.ö. praktiskt taget obegränsade bl.a. som följd av de resultat som teknik, forskning och försök kontinuerligt avsätter bl. a. inom livsmedels- och förpackningsindustrin. Den starka ut- vecklingen av förpackningstekniken har ock- så varit en förutsättning för massproduk— tionsteknikens tillämpning inom livsmedels— industrin och för massförsäljningen i själv— betjäningsbutikerna. Förpackningen skyddar varan och höjer hygienen och möjliggör så- lunda lång och tidskrävande transport och lagring samt förmedlar information om va- ran, som är en förutsättning för att den skall kunna »sälja sig själv» i butiken —— under— stödd av reklam och konsumentupplysning. Härigenom är förpackningen också en förut- sättning för märkesvarutänkande med de ökade identifieringsmöjligheter och ändrade marknadsföringsmetoder detta innebär. Det råder förvisso ett så stort ömsesidigt bero- endeförhållande mellan de olika leden i livs— medelskedjan att det som regel är svårt att klart skilja på orsak och verkan.

Om orsakssammanhangen sålunda är komplicerade är det lättare att konstatera

resultaten, bl. a. vad avser den sedan 1950 ändrade fördelningen av arbetsuppgifter mellan de olika leden och konsumenterna. Sålunda har införandet av självbetjänings- systemet i allt fler livsmedelsbutiker överfört större delen av det manuella betjäningsarbe- tet på konsumenterna. Detta torde dock av en del upplevas som lustbetonat, om än inte problemfritt. Förpackningsarbetet har i stor utsträckning överförts bakåt från detaljhan- del till partihandel och livsmedelsindustri, ja t.o.m. i liten mån på råvaruproducenten (t. ex. äggproducent med egen förpackning). Dock förekommer visst förpackningsarbete också i eller i anslutning till butikerna. Från hygiensynpunkt är det särskilt betydelsefullt att detta arbete, var det än sker, i minskan- de utsträckning sker utan manuell beröring och i stället med hjälp av särskilda förpack- ningsmaskiner. I samband härmed sker nu- mera ofta också vägning och dessutom pris- och hållbarhetsmärkning av den förpackade varan. Med de stora enheter man nu har inom livsmedelsindustri och handel är en så- dan utveckling nödvändig från både teknisk- ekonomiska och inte minst från hygieniska synpunkter. Kvalitetskontrollen har därför också fått en central plats, särskilt i föräd- lingsindustrin men även i råvaru— och distri- butionsleden, vilket lett till att större livs- medelsindustrier har särskilda livsmedels- laboratorier. Mycket återstår dock att göra härvidlag och nya problem uppstår i takt med utvecklingen.

Även i andra hänseenden har en omför- delning av arbetsuppgifterna mellan >>leden» skett och bl. a. har tidigare vanliga hemarbe- ten som bakning, saftning, syltning till stor del överförts på livsmedelsindustrin. Också marknadsföringen har ändrat karaktär som en följd av ovannämnda utvecklingsdrag och som följd av de ändrade styrkeförhållandena speciellt mellan handel och livsmedelsindu- stri. Detta har lett till att handelns inköps- funktion alltmer centraliserats till ett begrän— sat antal enheter, vilket i sin tur föranlett livsmedelsindustrin att på olika sätt söka förbättra sin förhandlingsposition genom olika former av samverkan. En mer eller mindre fast organiserad samverkan äger rum

såväl mellan handel och industri som mellan industri och råvaruproduktion. Som senare något skall beröras har dessa omständigheter även medverkat till att vertikal och horison- tell integration blivit vanlig inom livsmedels- området — utan att därför konkurrensen satts ur spel. Men konkurrensen sker på ett ständigt >>högre plan» — dvs. mellan allt större och allt färre enheter och blockbild- ningar.

Det torde förhålla sig så att livsmedelsin- dustrin i många avseenden har en nyckel- position genom sin kontakt med både rå- varuproducenter och handel, men att en av- balansering som regel sker så att konsumen- ten inte blir åsidosatt. I ren självbevarelse- drift är för industri och handel konsumenten — som ju är det slutliga målet för alla an- strängningar — den som genom sin efter- frågan avgör produkternas, och alltså även företagens öde. Det är sålunda naturligt att de seriösa företagarna strävar efter att till- fredsställa konsumenternas behov, hur oklart uttalade dessa än må vara. Därför är det bl. &. nödvändigt att de kontrollfunktioner som finns inom produktions- och distribu- tionsleden är tillfredsställande. Ändå måste de kompletteras med en offentlig och helt objektiv kontroll. Dessutom måste det finnas särskilda lagbestämmelser för att konsumen- ternas intressen till fullo skall kunna tillva— ratas. En skildring härav faller dock utanför ramen för denna redogörelse. I stället skall i det följande en närmare översikt ske av utvecklingen inom resp. råvaruproduktion, förädling och distribution som medverkar på olika sätt i livsmedelshanteringen.

Livsmedelskonsumtionen

Konsumtionen av livsmedel 1968 beräknas till ca 20,7 miljarder kr (inkl. moms) varav malt- och läskedrycker 1,6 miljarder kr, jäm— fört med 6,2 miljarder kr resp. 0,34 miljar- der kr år 1950. Uttryckt i 1959 års priser var livsmedelskonsumtionen 9,81 miljarder kr år 1950 och 13,78 miljarder kr år 1968, varför livsmedelskonsumtionens volym ökat med ca 40 %. Livsmedelsandelen av hela den privata konsumtionen har däremot mins- kat från ca 33 % kring 1950 till ung. 26 %

1968. Volymen förbrukade jordbruks- och andra råvaror har ökat relativt litet trots en befolkningsökning på ca 11 %. Detta beror till en del på att konsumtionen per capita räknat i kalorier har minskat från 1950 med ca 13 % till ungefär 2860 kalorier per person och dag är 1968. Sedan 1960 har dock konsumtionen ökat med ca 20 kalorier. Bröd och spannmålsprodukter, kött och köttvaror samt mjölk, grädde och mjölk- pulver svarade 1968 för 49 % av kaloritill— förseln. Importen av råvaror och särskilt av konsumtionsfärdiga livsmedel har sedan 1950 ökat avsevärt. Vidare har det skett en konsumtionsfö-rskjutning mot mera bearbe- tade och förädlade samt högvärdiga livsme- del (animalier, frukt, grönsaker, konserver, djupfryst etc.).

Av Tabell 1 framgår hur livsmedelskon- sumtionen per capita utvecklats sedan 1939 för några viktigare varor. Denna visar sam- ma tendens som i andra västerländska in- dustristater — nämligen att konsumtionen av mjöl, gryn, potatis, socker och liknande livsmedel minskat liksom för t. ex. smör och konsumtionsmjölk. Däremot har konsumtio- nen ökat av margarin, ost, tjock grädde, skummjölk, grönsaker, frukt och bär, kaffe, fisk och fjäderfäkött. Den totala konsumtio- nen av kött, fläsk och charkuterivaror har ökat något på senare år, men inom köttvaru- gruppen har köttet minskat och de blandade charkuterivarorna ökat, vilket delvis sam- manhänger med prisutvecklingen på dessa varor. Sedan 1966 har även fläskkonsumtio- nen ökat påtagligt, vilket vid rådande pris- relationer får ses som en bestående trend. Under 1960—talet har per capita-konsum- tionen av industriellt bearbetade köttvaror som charkuterivaror, konserver och färdig- lagat ökat med 3 kg och för färska och djupfrysta köttvaror med 2 kg.

När det gäller den framtida utvecklingen finns det anledning att räkna med fortsatt konsumtionsökning av proteinrikare och på annat sätt högvärdiga livsmedel som anima- lier, grönsaker och frukt. Under förutsätt- ning av en fortsatt materiell standardhöjning kommer konsumenterna i ännu högre grad

Varuslag 1939 1950 1960 1966 1968 (prel.) Vetemjöl 59,4 59,0 50,9 48,3 45,5 Rågmjöl 26,0 20,6 15,3 12,4 12,2 Risgryn och -mjöl 1,8 1,9 1,4 1,4 1,6 Havregryn och -mjöl samt korngryn och -mjöl 9,1 4,9 3,1 2,4 2,2 Summa mjöl och gryn 96,3 86,4 70,7 64,5 61,5 Matpotatis1 116,7 109,1 88,1 79,4 76,8 Socker 52,7 47,5 42,4 41,3 40,7 Sirap 3,4 3,6 3,1 2,5 2,4 Grönsaker och rotfrukterl 20,8 26,7 30,4 40,4 40,3 Frukter och bär1 Färska och djupfrysta 38,7 52,6 55,4 58,6 60,0 Beredda,” produktvikt 4,2 6,0 12,1 18,6 20,0 Kaffe, rostat 6,4 4,4 8,0 10,0 11,0 Te 0,06 0,21 0,13 0,19 0,24 Kakaopulver (20 % fetthalt) 0,77 0,68 0,59 0,68 0,59 Kakaosmör 0,68 0,74 0,53 0,79 0,62 Konsumtionsmjölk exkl. skummjölk (liter) 194,9 219,2 165,2 150,5 151,4 Tjock grädde 3,7 2,0 3,5 4,1 4,3 Tunn grädde 1,6 4,7 2,7 2,3 2,4 Ost 5,8 7,0 7,4 7,8 8,2 Bagerimargarin 1,3 3,5 3,6 2,8 2,8 Hushållsmargarin 8,2 7,6 12,2 13,2 13,6 Smör 11,1 13,9 9,7 8,4 7,4 Summa smör och hushållsmargarin 19,3 21,5 21,9 21,6 21,0 Nötkött, vara med ben 14,0 14,2 15,0 16,9 17,1 Kalvkött, » > » 7,5 5,4 3,7 2,5 2,0 Fårkött, > : » 0,5 0,4 0,3 0,3 0,4 Hästkött, » » » 2,1 1,8 1,9 1,3 0,9 Fläsk, » » » 22,4 24,4 24,4 24,7 26,9 Rerlkött,1 » » » — 0,2 0,3 0,3 0,4 Fjäderfä, urtagen vara 1,5 1,8 1,6 2,8 3,3 Summa kött och fläsk 48,0 48,2 47,2 48,8 51,0 Ägg1 8,8 11,5 11,7 11,6 11,6 Fisk, färsk och fryst, landad vikt 12,1 11,4 11,0 15,2 15,4 Konserverad och beredd fisk, produktvikt 6 1 5 6 5 7 5 5 5 6

Källa: Statens Jordbruksnämnd 1Uppgifterna osäkra. 'Inkl. nötter, mandel m. m.

än nu att köpa industriellt bearbetade och förädlade samt förpackade varor. Det visar sig nämligen att elasticiteten för efterfrågan är större för de i livsmedlen ingående tjäns- terna än för de ingående råvarorna. Vid en given inkomstökning används nu bara 12 % för ytterligare inköp av livsmedel jämfört med t. ex. över 22 % för bostäder och 16 % för bilar och andra transportmedel. Generellt gäller att den andel av inkomsten som an- vänds för livsmedel minskar vid stigande standard, även om minskningstakten nedgår som följd av ökad konsumtion utanför hem- met, höjd förädlingsgrad etc.

Vidare kan rent allmänt sägas att livsme- delskonsumtionens inriktning i framtiden troligen inte kommer att ändras i grunden inom överskådlig tid, bl. a. beroende på kon— sumtionsvanomas relativa trögrörlighet. Kon- sumenterna torde komma att fästa allt mer vikt vid näringsriktig och >>bekväm» mat och äter mera beredda livsmedel än idag. Kalo- riförbrukningen per person torde dock ej ändras nämnvärt men kalorierna erhålls på annat sätt än nu. Konsumenterna kommer att få ett ännu större livsmedelssortiment att välja ur och inte minst kan man utgå ifrån att s. k. ersättningsvaror successivt kan

komma att spela en ökande roll. Utveck- lingen mot ökad livsmedelskonsumtion utan- för hemmet vid olika slags storhushåll (per— sonalmatsalar, barer, restauranter, skolor m. m.) fortsätter, bl. a. som följd av kvin- nomas ökade förvärvsarbete. De ändrade konsumtionsvanorna medför en förskjutning av efterfrågan, vilken får konsekvenser för jordbruket och livsmedelsindustrin, t. ex. för mejeriindustrin.

I. Råvaruproduktionen Bakgrund. Råvaror till livsmedelsindustrin produceras huvudsakligen av det svenska jordbruket, fisket och trädgårdsnäringen även om viss import av råvaror äger rum, liksom också export. Denna råvaruproduk- tion till livsmedelsindustrin är i flera avse- enden av speciell karaktär jämfört med an— nan råvaruproduktion. Sålunda är den i hög grad beroende av biologiska processer och av klimatologiska förhållanden. Detta på- verkar avkastningen såväl till kvalitet som kvantitet och medför att bl.a. planeringen blir rätt osäker, särskilt inom vegetabiliepro- duktionen. Inom de flesta råvarubranscher utanför jordbruk, trädgårdsnäring och fiske kan man tämligen väl förutsäga produktio- nens storlek, men inom t. ex. jordbruket kan den totala spannmålsskörden i Sverige från ett år till ett annat fördubblas med ungefär samma insats av produktionsmedel. Också kvaliteten kan uppvisa rätt stora variationer, även om denna faktor kan kontrolleras och utjämnas mera än volymen. Animaliepro- duktionens storlek är dock mindre utsatt för volymmässiga fluktuationer och är mer be- roende av pris- och kostnadsförhållanden än av klimatfaktorer. Detta beror bl. a. på att miljöfaktorerna i större grad kan kontrolle— ras och på att foderinsatserna kan komplet- teras med importerade foderingredienser om den inhemska skörden av fodermedel blir dålig. Emellertid kan man numera bättre än förr kontrollera jordbruksråvarornas kvanti- tet och kvalitet, tack vare insatser av växt- och djurförädlare och genom förbättrade produktionsmetoder m.m. samt tillgång till medel för bekämpande av ogräs och skade- insekter. Att dessa dock kan ha icke avsedda

negativa effekter är den tidigare utsädesbe- handlingen med kvicksilverhaltiga betningsp medel ett exempel på.

Andra särpräglade karaktäristika för rå— varuproduktionen inom livsmedelsområdet är a) att antalet producenter är relativt stort,

b) att produktionstaktorerna kännetecknas av en betydande trögrörlighet,

c) att många av dess produkter endast har tämligen begränsad lagringsduglighet, vil- ket också inverkar på prisbildningen sär- skilt i överskottslägen.

Eftersom såväl efterfrågan på som pro- duktionen av livsmedelsråvaror uppvisar be- tydande säsongmässiga fluktuationer är det i praktiken omöjligt att kontinuerligt synkro- nisera produktion och förbrukning. Sålunda måste antingen råvarorna, halvfabrikaten eller de färdiga livsmedlen lagras i lämpliga utrymmen under viss tid, vilket till en del sker hos jordbrukaren men främst hos livs- medelsindustrin, fryshusen och partihandeln. Vissa för färskkonsumtion avsedda varor kan över huvud inte lagras utan måste di- stribueras, förpackas och konsumeras täm- ligen omgående. Ovannämnda förhållanden får konsekvenser på flera sätt, bl. a. ur pris- och kvalitetssynvinkel, och speciellt när pro- duktionen väsentligt överstiger den inhemska förbrukningen.

A. Jordbruket

Sedan 1950 har stora förändringar skett inom svenskt jordbruk som bl. a. resulterat i en motsvarande ökning av den totala ar- betsproduktiviteten som inom industrin. Ske- endet kan mycket översiktligt sammanfattas i följande huvudpunkter (varvid helt bortses från jordbrukspolitiska aspekter).

1. Den totala produktionsvolymen är un- gefär lika stor som i början av 1950-talet, medan befolkningen ökat med nära 1 mil- jon människor. Trots detta finns en viss överskottsproduktion som måste exporteras. Vissa förskjutningar har dock skett mellan olika produkter, vilka bl.a. berott på änd-

rad konsumtionsinriktning men också på tekniska och lönsamhetsmässiga faktorer. Sålunda har produktionen av matpotatis minskat, medan bl. a. broilerproduktionen tillkommit som ny produktionsgren. Produk- tionen har även ökat för fältodlade köksväx- ter och särskilt för foderspannmål, medan produktionen av brödspannmål minskat. In- om animalieproduktionen har mjölk minskat med ca 20 % men ökat ungefär lika mycket för nötkött, fläsk och broiler. Vegetabilie- produktionen varierar kraftigt mellan olika år, medan den totala animalieproduktionen är relativt konstant, även om variationer fö- rekommer för de olika varorna. En förut- sättning för animalieproduktionens relativa stabilitet har varit möjligheter till importen av fodermedel som komplement till den in- hemska fodersädsproduktionen. Det totala produktionsvärdet av jordbruksråvaror upp- går till något över 5 miljarder kr, varav ani- malier svarar för nära 80 % (enbart mjölk 34 %).

2. Åkerarealen har minskat från ca 3,5 milj. ha år 1951 till ca 3,1 milj. ha år 1966 och förväntas minska till 2—2,5 milj. ha år 1980. Dess relativa användning för olika växtslag har i hög grad påverkats av att sedan 1951 antalet kor minskat från ca 1,5 milj. till drygt 900 000 år 1966 och antalet hästar från ca 400 000 stycken till 90 000. Härigenom har stora arealer friställts för od- ling av andra vegetabilier än vallgrödor.

3. Antalet brukningsenheter har enligt jordbruksräkningarna minskat från 282 000 stycken år 1951 till 186000 år 1966, och medelarealen per brukningsenhet har ökat från 12,5 ha till 16,4 ha. Antalet årsarbets- insatser uppgick år 1966 till ungefär 213 000 motsvarande ca 6,2 % av antalet yrkesverk- samma i landet, vilket betyder att en stor del av jordbrukarbefolkningen antingen ej är förvärvsverksam eller har hel— eller del- tidsarbete utanför jordbruket. År 1968 var motsvarande siffror 174 000 respektive 5,0 % enligt beräkningar av Jordbrukets Ut- redningsinstitut. Åldersstrukturen har för- skjutits uppåt med relativt flera äldre och färre yngre personer.

Av den totala råvaruproduktionen inom jordbruket sker mer än hälften vid bruk- ningsenheter mellan 10—50 ha eller enheter över 25 ha (16 ha 1951). Mer än hälften av vegetabilieproduktionen sker vid enheter över 54 ha mot 34 ha år 1951 och över hälften av animalieproduktionen vid över 21 ha mot 14 ha är 1951. Produktionens tyngdpunkt har alltså på det hela taget för- skjutits mot större brukningsenheter, speciellt inom vegetabilieområdet.

4. Eftersom produktionsvolymen i stort sett nu är lika stor som 1950 och antalet ar- betstimmar nedbringats till ungefär hälften, har en betydande ökning av arbetsprodukti- viteten ägt rum. Detta har bl. a. möjliggjorts genom en omfattande inre och yttre ratio- nalisering främst genom den ökade meka- niseringen men också genom en väsentlig höjning av avkastningen per areal— och djurenhet. Härigenom har arbetsförbruk- ningen per producerad varuenhet sänkts be- tydligt. Samtidigt har investeringarna i jord- bruksmaskiner och -redskap ökat kraftigt liksom också inköpen av andra produktions- medel som handelsgödsel och kraftfoder. Som exempel kan nämnas att medelavkast- ningen per ko och år sedan 1950 stigit från 2 900 till 3 800 kg år 1967 och denna ök- ningstakt väntas fortsätta. Med minskningen i kobeståndet följer en minskad tillgång på spädkalvar för köttproduktion. Hektarskör- darna av t. ex. höstvete har ökat från ca 22 dt per ha omkring 1950 till nu ca 38 dt per ha.

Produktionen koncentreras till större enheter

5 . Av den totala nettoproduktionen hänförde sig 1966 nära 60 % av värdet till storleks- grupperna över 20 ha mot 48 % 1951. Av vegetabilieproduktionen föll hela 88 % på dessa storleksgrupper mot 51 % för anima- lieproduktionen som fortfarande har tyngd— punkten på storleksgrupperna 5—50 ha (74 %, varav 43 % på 10—30 ha). Inom svinproduktionen svarade år 1968 producen- ter med mer än 500 svin för 45 % av total- produktionen. Man kan sålunda konstatera en klar ökning för de större enheternas an—

del i totalproduktionen och speciellt på ve- getabilieområdet. De verkliga storföretagens andel av totalproduktionen är dock relativt liten, speciellt på animaliesidan. Familje- jordbrukens dominans är på det hela taget klart markerad och torde komma att be- hålla denna under överskådlig tid. Totalt fanns år 1968 113 000 kobesättningar, 90 000 äggproducenter och 67 000 svinpro- ducenter i landet men talet stordriftsföretag är tämligen begränsat. Antalet producenter av dessa produkter har sjunkit avsevärt och väntas minska kraftigt fram till 1980.

6. Specialiseringsgraden ökar bl. a. i sam- band med övergång till kreaturslösa jord- bruk med specialisering på växtodling och på färre produkter. Särskilt utpräglad är dock specialiseringen inom broilerproduk- tionen, där stora enheter svarar för den helt dominerande delen och som ofta sker utan samband med annat jordbruk. Ett an- nat exempel på en rätt hög specialiserings- grad utgör konservväxtodlingen, även om det mera sällan är fråga om specialisering på en produkt. På de verkligt stora jord- bruksföretagen specialiserar man sig sällan eller aldrig på enbart en eller två produkter. I stället sprider man ut produktionen på några från storlekssynpunkt optimala produk- tionsgrenar för att på så sätt minska de vid specialisering på endast en produkt stora riskmomenten. Det är heller inte troligt att en fullständig specialisering på endast en produkt blir av särskilt stor omfattning inom överskådlig tid, trots ökningen av t. ex. ägg— och svinfabriker. Enligt en prognos som gjorts för veterinärväsendeutredningen kommer det år 1980 att finns 42 600 ko- besättningar, 17 000 gödsvinsbesä-ttningar och 10 000 äggproducenter. Även om anta- let animalieproducenter då skulle komma att vara lägre än enligt denna prognos, är det ändå inte troligt att man kan karaktärisera hela den svenska animalieproduktionen som »specialiserad stordrift».

7. Kvalitets- (och avkastningshöjande) åt— gärder förekommer inom flera varuområ- den, inte minst genom förbättrat avels- och utsädesmaterial, effektivare sjukdomsbe-

kämpning etc. Nästan samtliga animaliepro— dukter har härigenom undergått en kvali— tets- och/eller avkastningsförbättring, inte minst som följd av aktiv och systematisk kontroll—, försöks- och forskningsverksam- het. Även på vegetabilieområdet har stora framsteg gjorts, vilket inte minst den bety- dande effektiviseringen av produktion och distribution av matpotatis är ett exempel på. Svensk matpotatiskontrolls (SMAK) verk- samhet har bidragit härtill bl.a. genom aktiv upplysning till konsumenter och od- lare. Som andra exempel kan nämnas den verksamhet som Svensk husdjursskötsel och Svenska kontrollanstalten för mejeripro- dukter och ägg (KMÄ) bedriver.

Ovanstående kvalitetshöjande åtgärder be- lyser bl.a. en omständighet som inte ofta till fullo beaktas i den allmänna debatten, nämligen de stora och ökade förädlingsin- satser som sker inom livsmedelsområdet re- dan på råvaruplanet. För flera varor är des- sa förädlingsinsatser A och O för en fullgod och jämn kvalitet hos de konsumtionsfärdiga livsmedlen, vilket inte minst konservväxt- odlingen utgör ett slående bevis för. Här har kvalitetstänkandet satts i system av livsme- delsindustrin i samarbete med odlarna på ett sätt som kan bli svårt att genomföra inom andra varuområden. Ett annat exempel på vad kvalitetshöjande forsknings— och råd- givningsverksamhet medfört utgör svinupp- födningen, där man genom bättre avelsurval och uppfödningsteknik numera kan uppnå ett minimum av fettansättning. Vidare kan nämnas det arbete som Svensk Husdjurs- skötsel utfört och som lett till att Sverige nu ligger i toppen vad angår mjölkproduktion per ko.

B. Fisket

Det svenska fisket har under de senaste de- cennierna präglats av en stark ökning av fångsterna. Sålunda steg fångstmängden un- der 1950-ta1et med över 40 % och värdet härav ökade ännu mer. Främst kan ökning- en hänföras till västkusten och i andra hand även till sydkusten medan fångsterna på ost- kusten minskade. Under 1960—talet har den totala fångsten stigit än mer främst beroende

på ökat sillfiske i Nordsjön varav landning till stor del skett utomlands (Danmark). År 1967 beräknas totalfångsten i svenskt saltsjö- fiske till 340 milj. kg, vilket är dubbelt så mycket som vid slutet av 1950-talet. Härav kunde 80 % hänföras till västkustfisket. Av västkustfiskets fångster [andades ca 2/3 i Danmark. Sydkustens andel i totalfångsten har minskat till ungefär 12 % och var år 1967 ca 41 milj. kg med ett värde på 31 milj. kr. Värdet av ostkustens fångst var 32 milj. kr men är volymmässigt lägre än syd- kustens. Totalt sett har sålunda sillfångsten fått en ökad andel i det svenska fisket och utgör nästan hälften av hela fångstvärdet, medan andelen har minskat till ca 15 % för olika slag av torsk.

Anledningen till sillfiskets ökning beror till stor del på insättandet av större fiske- fartyg för fiske också i Nordsjön. Sålunda har antalet båtar med motor över 200 hkr mer än 3-dubblats till 419 st. medan antalet mindre båtar kraftigt reducerats. Även på syd- och ostkusten har utvecklingen gått mot större båtar, men båtbeståndet domine- ras på dessa kuststräckor fortfarande av mindre eller medelstora fartyg. Fiskets pro- duktionskapacitet har således ökat, vilket också beror på. att såväl utrustning som fångstmetoder avsevärt förbättrats. Totalt fanns det 1968 ca 5 000 yrkesfiskare i Sve- rige och ca 2300 st däckade båtar med motor.

Som följd av utvecklingen har den totala svenska fiskexporten nära nog fördubblats sedan slutet av 1950-talet både kvantitativt och värdemässigt, huvudsakligen beroende på att direkta landningar utomlands mer än 3-dubblats. Samtidigt har den kommersiella exporten minskat och den totala importen ökat med 40 % i volym och mer än för- dubblats i värde, vilket beror på att den främst avser dyrare produkter som skaldjur, beredda varor, m. m. medan exporten består av billigare produkter som sill och liknande. Totalt sett var importöverskottet 1967 138 milj. kr jämfört med ca 32 milj. kr tio år tidigare. Importen sker i första hand från Norge, Danmark och Island. Den svenska exporten går huvudsakligen till Västtyskland

Och Östeuropa där dock exporten under se- nare år försvårats, beroende på att den egna produktionen stigit kraftigt. Det kan näm- nas att i samband med EFTA:s tillkomst djupfrysta filéer, fiskkonserver etc. kommit att betraktas som industrivaror och sålunda omfattas av tullavvecklingen inom EFTA. Dock skall före den 1/7 1970 samråd äga rum inom EFI'A angående de framtida bestämmelser som skall gälla för dessa varor.

I samband med utvecklingen mot ökad stordrift, bättre utrustning samt effektivare fångstmetoder har också ökade krav kommit att ställas på hygienisk förvaring och hante- ring av fisken. I viss utsträckning har på svenska fiskebåtar viss rensning och urtag- ning av fisk etc. börjat ske ute till havs men inte i tillnärmelsevis samma utsträckning som på de ryska, japanska, m.fl. flytande fiskindustrier som under senare år blivit allt vanligare. Beträffande distributionen kan nämnas att det under senare år förmärkts en tendens i Sverige till ökad försäljning av färsk fisk i självbetjäningsbutikerna, t. ex. i särskilda avdelningar. Denna tendens kan väntas fortsätta i samband med utveckling- en mOt större butiksenheter, vilket bl.a. ställer större krav på en hygienisk behand- ling av fisken.

Ett särskilt problem som senare år upp- märksammats är förekomsten av kvicksilver i viss fisk. Detta har bl. a. medfört en tem- porär nedgång i fiskkonsumtionen, vilken helt obefogat kommit att drabba Också an- nan fisk.

Bestämmelser angående förtäring av fisk från olika mer eller mindre riskabla vatten- områden har utfärdats och situationen före- faller nu att ha stabiliserats — även om många svenska fiskare under tiden oförskyllt lidit förluster.

C. T rädgårdsnäringen

Såväl produktion som marknadsföring av svenska trädgårdsprodukter har sedan 1950— talet undergått stora förändringar. Sålunda har distributionen blivit snabbare Och smi- digare, vilket i sin tur medverkat till en ökad specialisering inom trädgårdsföretagen.

Detta har lett till att odlingen rationaliserats samtidigt som företagsstrukturen alltmer ut- vecklats mot större enheter. Aktuell stati- stik saknas, men enligt tidigare utredningar var den sammanlagda växthusarealen över 400 ha, varav ungefär hälften i Skåne, var- till kommer ca 100 ha vid bänkgårdar och ca 4 400 ha frilandsodlingar. Av de ca 4 000 handelsträdgårdarna beräknades ungefär 60 % finnas i Skåne, Stockholmsområdet och västra Sverige. Produktionsvärdet från dessa uppskattades till omkring 250 milj. kr. Härtill kommer icke kontraktsbunden fält- mässig odling av köksväxter på ca 6 000 ha. Det totala produktionsvärdet inom träd- gårdssektorn blir större än vad föregående siffror anger, om hänsyn tas till de kon— traktsbundna fältodlingarna av köksväxter för konservindustrin.

Den svenska yrkesfruktodlingen har be- räknats omfatta ca 4 500 ha uppdelade på ca 1200 Odlare. större delen i Skåne men en betydande del också i Mälardalen och i västra Sverige. Av den totala yrkesfruktod- lingen beräknas äpplen till 85—90% av produktionen och päron till 10—12 %. Pro- duktionsvärdet av äpplen från yrkesfrukt- odlingar uppskattas till 40—50 milj. kr. Ut- över den yrkesmässiga fruktodlingen finns en omfattande husbehovsodling, som torde vara större än yrkesodlingen även om kvali- teten som regel är sämre. Den svenska frukt- odlingen karaktäriseras i stor utsträckning av god respektive låg skörd vartannat år, vilket givetvis påverkar importens omfatt- ning. Även inom yrkesfruktodlingen har en betydande koncentration av yrkesodlingarna skett och i samband härmed har distribu- tionssystemet blivit effektivare bl. a. vad av- ser uppsamling, sortering och lagring.

Med hänsyn till trädgårdsprodukternas lättförstörbarhet är en effektiv distribution och marknadsföring avgörande för att kon- sumenterna i butikerna skall kunna erhålla varor av fullgod kvalitet. Marknadsföringen sker genom såväl producent- och konsu- mentkooperativa företag som enskilda gros- sistföretag. Den största producentkooperati- va sammanslutningen är Trädgårdshallen i Hälsingborg, som 1965 hade över 700 Odla-

re som leverantörer. Auktionsförsäljning en- ligt holländskt mönster tillämpas där och förfarandet har bidragit till att man kunnat använda fasta normer för kvalitetskontroll, sortering och förpackning.

Partihandeln inköper svenska grönsaker och frukt huvudsakligen genom inköpscen- traler i Hälsingborg och Malmö. Uppköpen sker såväl från odlarna direkt som från Auk- tionshallen i Hälsingborg och andra träd- gårdshallar. Den största delen av handelns försäljning av frukt och grönsaker utgörs dock av importerade varor, särskilt under vinterhalvåret. Importandelen av t. ex. äpp- len varierar kraftigt beroende på den svens- ka skörden. Totalt sett kan man dock räkna med att endast en mindre del grönsaker som går till direktkonsumtion är svenska pro- dukter.

Produktionen av fältodlade köksväxter och bär till den svenska konservindustrin började på allvar först på 1940-talet. Sedan dess har det skett en ökning som tidvis har varit mycket snabb tack vare den svenska konservindustrins kraftiga expansion, delvis baserad på nya konserveringsmetoder som djupfrysning etc. En stor del av råvarupro— duktionen av köksväxter sker på kontrakt med livsmedelsindustrier som Bjäre, Felix, Findus, Foodia, Kalmar Läns Slakterier m.fl. Kontraktsodlingar för konservindu- strin omfattade år 1955 ca 4 200 ha, år 1964 7 500 ha och år 1968 8 615 ha. Om ärterna inte medräknas var den kontraktsbundna arealen högst år 1964 men därefter har en arealminskning skett för de flesta grödor som spenat, grukor, morötter och röd- betor. Ärtarealen har dock ökat till 6440 ha år 1968, tack vare goda exportmöjlighe- ter vilka dock försvårats under 1968—69. Samtidigt som arealerna minskat har hektar— skördarna ökat starkt, särskilt för gurkor och rödbetor, varför totalskördama ändå stegrats. Samtidigt har viss import av rå- varor (och halvfabrikat) skett under senare är, t. ex. av jordgubbar och ärter. Konsum- tionen av köksväxter är relativt låg i Sverige (25 kg/person och år), jämfört med Dan— mark och England mindre än hälften och jämfört med Frankrike och Italien bara en

Ljusdal ;)

Nåja...."

Bollnäs ååkdrså

rmgfk [Söderhamn .

Strömstad ,

( G rebbutad

Wallman Smögen " 7 Kung - : ' *? Lyukll %th . Klåduholman ' ÅK" gav”

H I J ' . . Gm?! V ] X." " _ , v] båg/x," Mb 1 ' & ')” RenéQ a

'; Svenljung: ," ;dvsja ,”, JJ Kllnlehamnb

Antal sysselsatta

i branschen 25— 49 o 50— 99 0 100—199 .

Orter med mindre än sysselsatta [ branucht :: ai redovisade

;? (_ ("/X )( arna..»ai ' ,Oska'thamn 5;— Varberg .le »- x 75, .Vlnbaig .b? Falkenburg "Hua. .; Halmstad . rj m a den mål?”. i"? ' 'L' ?Åö'åt'ånsq LIVSMEDELSINDUSTRI ÅR 19e Nyhamnsläge rp ; gelnl'ara . _ Husslur _' " — * Kvarnlndustri. bagorlröralse. sockermdustn, Håklnsbofs choklad-, konfekt— och glasstillverkning. L 4 k : x' " m mejerilndustri. slakterier och köttvaruindustrl, %:".an '" i _: . 'Hlkberodnlngsanstalter och flskkonservlnduatd. Å * - . . annan konservlndustrl. margartnindustrl Malma. ' - V , » s'mmh'm" samt annan livsmedelsindustri ' # murrr _ _ . 45%”; 4:'D/73%, ......m...mms (Ur »Sveriges industri», 1967)

sjättedel. Det kan noteras att ca 75 % av köksväxterna i Sverige inköps som färska, 20 % som helkonserver och bara 5 % som djupfrysta. Sedan 1960 har totalkonsumtio— nen av köksväxter ökat med 50 % varav djupfryst ökat mest.

II. Livsmedelst'ndustri Strukturförhållanden m. m.

Den svenska livsmedelsindustrin är huvud- sakligen en hemmamarknadsindustri som brukar indelas i tio rätt olikartade under- grupper vartill kommer dryckesvaruindu- strin. Tyngdpunkten är förlagd till södra och mellersta Sverige, men undergrupper som mejeri-, bageri—, slakteri- och charku— teriindustri samt bryggerier är spridda över hela landet. Närmare hälften av de totalt inom livsmedelsindustrin ca 63 000 anställ- da är sysselsatta inom Malmöhus och Kris— tianstads län, Stockholms stad samt Göte- borgs och Bohus län. De främsta skälen här- till är närheten till en betydande del av råvaruproduktionen och till stora avsätt- ningsområden. (Se kartdiagram över livs- medelsindustrin i Sverige.)

Antalet arbetsställen inom livsmedelsin- dustrin med minst fem sysselsatta har mins- kat från ca 2 600 år 1950 till 1608 st år 1967 (1 858 år 1964), vartill kommer 267 arbetsställen inom dryckesvaruindustrin. Dessutom finns uppskattningsvis ett par tu— sen arbetsställen med färre än fem sysselsatta främst inom bageri- och charkuteribran- scherna. I Tabell 2 finns en sammanställning över antalet arbetsställen, salutillverknings- och förädlingsvärden för livsmedelsindu- strins underbranscher år 1967. Saluzillverk- ningsvärdel var då, som framgår av tabellen, 12,99 miljarder kr, mot 5 miljarder år 1950. Det totala fc'irt'idlingsväralet1 var år 1967 2,94 miljarder kr (0,9 år 1952) eller endast 21 % av saluvärdet. Detta beror främst på att råvarukostnaden i genomsnitt utgör ca 70 % av saluvärdet och inte medräknas i förädlingsvärdet. Av tabellen framgår också att antalet anställda per arbetsställe var högst inom socker-, margarin- samt annan

konservindustri, medan speciellt bageri- och mejeriindustrin har få anställda per arbets- ställe. De tre förstnämnda underbranscherna har också till stor del karaktär av stordrift.

Tabell 2 belyser även resp. underbran- schers andel av förädlingsvärdet samt av för- ädlingsvärdet per anställd. Härav framgår att bageri- samt slakteri— och köttvaruindu- strin tillsammans svarar för ca 45 % av det samlade förädlingsvärdet och ca 51 % av hela antalet anställda och för ungefär 63 % av antalet arbetsställen i livsmedelsindustrin. Inräknas också mejeriindustrin blir motsva- rande tal ca 59 %, 64 % och 79 %.

Samtidigt är förädlingsvärdet per anställd relativt lågt i fiskberedningsindustrin, medan branscher som annan livsmedelsindustri, kvarn- och margarinindustri har de högsta förädlingsvärdena per anställd. Intressant är också att notera att livsmedelsindustrin här- vidlag ligger över genomsnittet för hela in- dustrin, eftersom förädlingsvärdet per an- ställd bl. a. ger en viss antydan om mekani- seringsgraden. Det säger också något om i vilka underbranscher stordrift är förhärskan- de även om storföretag finns i de flesta un- derbranscherna. Rent numerärt har dock livsmedelsindustrin karaktär av smådrift, vilket belyses av att ca 51 % av antalet arbetsställen endast har 5—10 anställda. (Se Tabell 3.)

Samtidigt visar Tabell 4 att 16 större fö- retag och koncerner år 1966 svarade för 47 % av livsmedelsindustrins hela omsätt- ning oeh för ungefär samma andel av anta— let anställda. Härtill kommer försäljningsbo- lagen Kungsörnen och Margarinbolaget med 477 mkr av egen tillverkning och flera före— tag med en årsomsättning på 100—150 mkr. Antalet arbetsställen som ingår i denna sam- manställning är dock mycket högre än 16, kanske ett hundratal. Något förvånande är att antalet anställda i dessa storföretag utgör ungefär samma andel av det totala antalet

* Förädlingsvärdet:saluvärdet minus vissa kost- nadsposter, bl. a. råvaru- och emballagekost- nader. Förädlingsvärdet innefattar bl. a. löner och ersättningar till egen personal, kapitalkost- nader, hyror och div. omkostnader, vissa tjäns- ter, företagarvinst.

Tabell 2. Arbetsställen, anställda, salutillverknings- och foradlingsvärde för olika livsmedelsbranscher 1967

Bransch

Arbetsställen (med minst 5 anställda)

Arbetar- personal

Summa anställda

Antal %

Antal Antal

Ant. an- ställda i genom-

Produktionens saluvärde

Förädlings- värde per

snitt per

arbetsställe Milj. kr

Milj. kr

Förädling:- värde anställd kronor

"16103?"

8.

10: 11. 12.

Kvarnindustri Bageriindustri Sockerindustri Choklad-, kon- fekt- och glass- tillverkning Mejeriindustri Slakteri- och köttvaruindustri Fiskberednings- anst. och fisk- konservindustri Annan konserv— industri o.dyl. Margarinindustri Annan livsme- delsindustri Hela livsmedels- industrin

Hela egentliga industrin

29 740 10 72 4,5 261 16,2 272

82 5,1 40 2,5 96 6,0 1 608 100,0 16 481 9,8

892 13 054 1 529

3 965 5 379 13 134 2 522 4 222 504 2 498 47 699 699 308

100,0 6,8

1 295 15 667 2 044 5 579 7817 16 937 2 908 5 965 737 3 934 62 883 946170

4,6 9,5 1,2 6,3 100,0 6,6

45 592,81] 21 1 248,773 204 425,625 77 511,278 30 2 619,672 62 4 854,332 35 245,236

149 123

643,048 383,30]

41 1 466,224 39 12 990,300 57 83 203,117

119,044 651,371 89,075 258,771 393.090 681,854

96,957

281,224 57,982 309,167 2 938,535 38 453,385

23,2

3,3 9,5 2,0

10,5 100,0 7,6

91 926 41 576 43 579 46 383 50 287 40 258 33 341 47 146 78 673 78 588 46 730 40 641

l 1

Antal arbets- ställen Index 1964 Antal arbetare Index 1964

Storleksgrupp 1950 1964 (1950=100) 1950 1964 (l950=100) — 10 arb. 1450 987 68 8 522 5 820 68 11— 50 » 639 676 106 13 870 15 240 110 51—200 » 156 161 103 14 616 15318 105 201—500 » 18 28 156 5 282 7 932 150 501— » 5 6 120 2 998 4 439 148 2 268 1 858 82 45 288 48 749 108

Anm. I 1950 års värden ingår även spritfabriker. Källa: Sveriges Industri, 1967 (sid. 248).

anställda i livsmedelsindustrin som deras omsättningsandel. Om man kunde utgått från förädlingsvärden skulle dock bilden blivit något annorlunda. Det bör f.ö. påpe- kas att en jämförelse angående omsättning per anställd mellan företagen inte säger nå-

Tabell 4. Större företag och koncerner inom svensk livsmedelsindustri, ungefärlig omsätt- ning 1966 (milj. kr)1

Omsättning Anställda

KF livsmedelsindustrier (egen helägd tillverkning — exkl. föreningsägda) 1 012 4 770 Scan, Fören. Skånska

Andelsslakterier 778 2 203 Mjölkcentralen (MC)

Stockholm 738 2 359 Sockerbolaget (inkl.

Felix Och Reymersholm) 646 4 654 Prippbryggerierna AB

(dryckesvaror exkl.

skatt — 65/66) 366 4 916 Lantbrukarnas Mjölkcen-

tral (LMC), Göteborg 314 1 006 Kristianstad-Blekinge

Slakteriförening (KBS) 288 828 Skaraborgs Slakteri (SkS) 253 626 AB Findus 240 1 900 Konsum, Stockholm 232 1436 Västra Sveriges

Slakterier (VSS) 185 826 Gevalia 184 375 Stockholm-Gävle

Slakteriförening (SGS) 177 714 Wasabröd AB 172 1 416 Semper 150 436 Marabou 140 1 433

5 875 29 898

Källa: Livsmedel på löpande band, 1968. 1 Jfr kommentar på föregående sida.

got om deras relativa effektivitet. Möjligen kan en sådan jämförelse bli meningsfull mel— lan företag i samma undergrupp. Klart är också att om de jordbrukskooperativa före- tagen vore att betrakta som en juridisk en- het, skulle de helt dominera i denna sam- manställning.

Produktionskostnader. Dessa känneteck- nas av en relativt hög råvaruandel jämfört med hela industrin, vilket framgår av Tabell 5. Även emballagekostnaden är högre, me— dan särskilt arbetskostnaden är betydligt läg- re än i hela industrin. Skillnaden 1 kostnads— struktur mellan undergrupperna är dock stor, vilket t. ex. framgår vid en jämförelse mellan bagerier och margarinindustri. Jäm— fört med 1952 har råvarukostnadernas del av saluvärdet minskat med över 10 %, me- dan emballagekostnaden och lönerna ökat. De kostnader som ej redovisas (bl.a. ränta, avskrivning och reklam) har ökat. Den re- dovisade kostnadsutvecklingen förklarar bara delvis anledningen till att summan av föräd- lings- och distributionsandelen av konsum- tionsvärdet för jordbruksprodukter har ökat sedan 1950. Den specialanalys, som den s.k. distributionsgruppen gjorde i samband med 1960 års jordbruksutredning, kunde dock visa att detta bl. a. berodde på ökad bearbetnings, förädlings- och förpacknings— grad samt förändringar i konsumtionssam- mansättningen och relativt höjda priser på tjänster från livsmedelsindustri och handel jämförda med jordbrukarprisema. Föräd- lings- och förpackningsgraden torde sedan

Tabell 5. Produktionskostnader inom livsmedelsindustrin 1952 och I 967 (procent av branschernas salutillverkningsvärde)

Löner Råvaror Em- Summa lndustri- m. m. bal- Förvaltn.- Arbetar— redovisade bransch (ej emb.) lage Bränsle Elenergi personal personal kostnader 1952 1967 1967 1952 1967 1952 1967 1952 1967 1952 1967 1952 1967

Kvarnar 89,4 68,2 1,9 0,4 0,2 0,7 0,7 1,6 2,2 3,5 3,1 95,6 76,7 Bageri 54,3 39,8 4,9 1,6 1,1 1,5 1,2 3,0 5,4 18,9 19,2 79,3 72,4 Socker 78,7 74,0 2,9 2,9 1,8 0,2 0,2 2,4 4,4 4,9 6,6 89,1 90,1 Choklad och

konfekt 61,9 36,8 10,1 1,1 0,7 0,7 1,0 7,7 9,6 11,6 13,5 83,0 72,5 Mejeri 89,6 78,9 3,7 1,0 0,5 0,4 0,4 1,5 2,4 3,6 4,1 96,1 91,5 Slakteri och

chark. 85,2 80,1 1,1 0,7 0,4 0,2 0,3 1,4 2,0 5,2 5,3 92,7 89,4 Fiskberedn. o.

fiskkons. 65,2 43,0 14,8 1,1 0,6 0,5 0,4 3,8 3,9 14,8 14,2 85,4 78,6

Annan konserv-

ind. o. dyl. 65,9 37,5 15,1 1,2 0,7 0,5 0,4 4,0 7,5 8,9 10,9 80,5 74,6 Margarin 89,9 79,0 5,4 0,3 0,2 0,1 0,3 1,1 2,3 1,8 2,9 93,2 90,1 Annan livs-

medelsind. 86,4 71,1 5,8 0,6 0,4 0,3 0,4 1.5 3,0 2,7 3,2 91,5 85,1 Livsmedels-

industri totalt 82.3 69.7 4,11 1,0 0,5 0,4 0,4 2.0 3.2 5,9 6,8 91,6 85,6

1År 1960: 3,0 %.

dess ha ökat ytterligare, men någon exakt siffra härför finns inte.

Produktionsvolymen inom livsmedelsin- dustrin har 1946—1967 ökat med 64 % och inom dryckesvaruindustrin med 113 %, me— dan ökningen inom hela industrin är ännu större. En stor skillnad finns dock mellan olika undergrupper, varvid t. ex. annan kon- servindustri ökat med 104 %, medan t. ex. kvarnindustrin minskat med 8 %. Denna betydande ökning av produktiviteten beror inte minst på en rationalisering och mekani- sering inom livsmedelsindustrin. Men utveck- lingen beror även på andra faktorer: kalori— konsumtionen per capita av livsmedel har sjunkit med ca 10 %, men befolkningen har ökat med över 1 miljon, samtidigt som kon— sumtionen ökat av högvärdiga samt indu- striellt bearbetade och förädlade livsmedel. Ökningen sammanhänger bl. a. med att livs— medelsberedningen alltmer överflyttas från hemmen (saftning, syltning, bakning) och från handeln (t. ex. förpackningsarbetet) till livsmedelsindustrin som alltså tillhandahål- ler mera tjänster än förr. För att kunna åstadkomma detta har det krävts betydande

investeringar, även om dessa relativt sett torde ha varit något lägre än inom hela den svenska industrin. Investeringarna har 1960—66 varit i genomsnitt ca 300 mkr per år.

Organiserad samverkan Viktiga faktorer i expansionsprocessen har också varit de sammanslagningar, fusioner och avtal om samverkan (ang. gemensam försäljning, forskning etc.) som skett. Detta belyses bl. a. av de studier om branschratio- nalisering i Sverige som utförts av Studieför- bundet Näringsliv och Samhälle (SNS). Över huvud taget utmärks den svenska livsmedels- industrin av olika slag av organiserad sam- verkan i högre grad än ide flesta länder. Så- väl vertikal som horisontell integration av olika slag är företeelser som präglar bety- dande delar av livsmedelsindustrin. Inte minst gäller detta den jordbrukskooperativa livsmedelsindustrin, som är ett exempel på vertikal integration framåt från jordbrukar— na, som via livsmedelsindustri och partihan- del -t. o. m. integrerat till detaljhandel i viss grad. Den konsumentkooperativa livsme- delsindustrin är exempel på vertikal integra-

tion bakåt från medlemmarna/konsumen- terna via detalj- och partihandel till livsme- delsindustri och i liten utsträckning också till råvaruproduktion. Även inom den en- skilda sektorn förekommer olika former av integration utgående både från livsmedels- industrin och från handeln. Den minskning av antalet produktionsenheter som pågår in- om bl. a. mejeri-, bageri- och charkuteriindu- strin är ett uttryck för horisontell integra- tion, Exempel på integration bakåt mot rå- varuledet är socker-, konserv- och djupfrys- ningsindustrin samt broilerslakterierna som till stor del baserar sin råvaruförsörjning på speciella kontrakt med producenterna. Den- na kontraktsproduktion, som har ökat avse- värt på 1960-talet, är specificerad med av- seende på kvantitet, kvalitet, pris och tids- period på ett helt annat sätt än de i en del hänseenden något lösligare leveransåtagan- den som medlemmarna i de jordbrukskoope- rativa föreningarna som regel har. Kon- traktsproduktion innebär riskfördelning och möjliggör bl.a. en mera systematisk och exakt produktionsplanering för industrin, förutom en jämnare och mera eftersträvad kvalitet på råvarorna.

Livsmedelsindustrins undergrupper Den jordbrukskooperativa och den enskilda sektorn svarade år 1960 för vardera ca 45 % av livsmedelsindustrins saluvärde mot 11 % för konsumentkooperationen. På grundval av förädlingsvärdet hade jordbruks- kooperationen 30 % och de enskilda livsme- delsindustrierna 60 % . Jordbrukskooperativa företag dominerar främst inom undergrup- per som mejeri— och slakteriindustriema samt inom charkuteri- och glasstillverkning. En- skilda företag och organisationer dominerar främst inom socker-, bageri-, margarin-, kaffe-, choklad- samt fisk—, grönsaks- och fruktkonservindustriema. Konsumentkoope- rationen är också engagerad i flera av dessa och i kvarnindustrin. I det följande skall en mycket översiktlig genomgång göras av de viktigare undergrupperna.

Kvarnindustrin har sedan 1950 genomgått en kraftig företagskoncentration vilket lett

till att ca 90 % av veteförmalningen nu sker i ett tiotal stora kvarnar. Den domineras av 3 stora block, nämligen den jordbrukskoope- rativt ägda Kungsörnengruppen, Kejsarkvar- narna samt Kooperativa Förbundet (KF). Därtill kommer bl. a. Wasa Bröd AB som har den största rågförmalningen. I ökande utsträckning tillverkar de moderna stor— kvarnarna förädlade produkter som snabb- bak, cornflakes, makaroner m. m., och dess- utom förrnedlar man till en del 5. k. snacks- produkter.

Inom bageriindustrin finns 46 % av anta- let arbetsställen (med minst 5 anställda) inom livsmedelsindustrin. Den största grup- pen utgörs av de bortåt 700 mjukbrödsbage— rierna och dessutom finns ett antal stora ar- betsställen för produktion av knäckebröd, tunnbröd och kex. Bageriindustrin utmärks sålunda av många små enheter med relativt få anställda per arbetsställe. På senare år har dock företagsstorleken ökat och det finns t. o. m. fabriker inom matbrödssektorn som har över 500 anställda.

Sockerindustrin domineras helt av Svenska Sockerfabriks AB som ingår i Cardokoncer- nen jämte AB Felix, AB Reymersholms Livsmedel m. fl. Här sker all raffinering och paketering för den svenska marknaden. Av hela sockerkonsumtionen importeras ca 1/3 och resten kommer från ca 40000 ha soc- kerbetsodlingar i Sydsverige och på Gotland. Strukturrationaliseringen har här lett till en minskning av antalet fabriker från 22 styc- ken år 1950 till totalt 8 enheter år 1968.

Choklad- och konfektyrindustrin importe- rar liksom kafferosterierna en stor del av sina råvaror. För att få konkurrera med ut- ländska företag på lika villkor har inom jordbruksregleringens ram en särskild råva- rukostnadsutjämning införts, varigenom soc— ker kan inköpas till världsmarknadspris.

Mejeriindustrin äges till nära 100 % av jordbrukskooperationen. Dess andel av hela livsmedelsindustrins såväl saluvärde som förädlingsvärde har minskat sedan 1950, delvis beroende på minskande konsumtion

för flera mejerivaror. Mejeriindustrin ge- nomgår sedan åtskilliga år en genomgripan- de struktur- och storleksrationalisering, vil- ken sedan 1950 inneburit att mer än 400 mejerier lagts ned så att antalet är 1968 var 201 stycken. Enligt tidigare framlagda pla- ner skulle antalet mejeriområden i framtiden koncentreras till 5 stora regioner, men en— ligt senare förslag kan koncentrationen tän- kas komma att drivas längre än så _ näm- ligen till en enda organisation. De mejeri- föreningar som är anslutna till Svenska Mejeriernas Riksförening (SMR) dominerar nästan helt invägningen av mjölk och parti- försäljningen av mjölk och grädde.

Möjligheterna att utnyttja denna situa- tion på ett för konsumenterna oförmånligt sätt begränsas dock av jordbrukspolitiska överenskommelser.

Glassindustrin domineras av de jordbruks- kooperativa glassfabrikerna som i stort sett sammanförts under en ledning i Glace-Bola- get. Inom den enskilda sektorn finns Troll- hätte-glass som kontrolleras av Svenska Uni- lever. Konsumentkooperationen har glass— fabrikation vid KF:s margarinfabrik i Karls- hamn.

Slakleri- och köttvaruindustrin är den största undergruppen inom hela livsmedels- industrin både beträffande produktionens saluvärde och dess förädlingsvärde. Här om— händerhas 85 % av nöt- och svinslakten i landet av Sveriges Slakteriförbund och an- slutna slakteriföreningar. Därutöver finns ett antal enskilda konsumentkooperativa samt kommunala slakterier mestadels med medelstora och små anläggningar. Förhål— landena karaktäriseras på slakterisidan mera av en monopol- än en oligopolliknande situa- tion, men också här begränsas de möjliga negativa verkningarna av befintliga konkur- rensbegränsningar genom jordbruksavtalets bestämmelser. Det bör dock framhållas att både nlakteri- och mejeriindustrin i Sverige vid en internationell jämförelse måste be- traktar; som mycket effektiv, inte minst ur teknisk synvinkel. En OECD-undersökning för några år sedan visade för övrigt att

>>slakterimarginalen» var lägre i Sverige än i alla andra jämförda länder.

Inom köttvaruområdet finns flera föräd- lingsled: slakterier, styckningscentraler, char- kuteriindustri och köttkonservindustri.

Inom charkuteriindustrin dominerar fort- farande enskilda företag med 39 % av marknaden medan jordbrukskooperationen har 38 % och konsumentkooperationen 23 %. Enligt tillgängliga uppgifter finns färre än 700 charkuteritillverkare varav de 20 största svarar för ungefär hälften av den enskilda sektorns produktion. Jordbruksko- operationen har 37 fabriker och konsument- kooperationen 30. Även beträffande pro- duktionen av köttkonserver och vad avser antalet styckningscentraler är styrkefördel- ningen på de tre sektorerna helt annorlunda än i slakteriindustrin. Inom flera enskilda och jordbrukskooperativa företag sker bety— dande nyinvesteringar för produktion av färdiglagad mat både till butikerna och inte minst till de kraftigt expanderande storhus- hållen.

F iskkonservindustrin består fortfarande av flera små tillverkare, även om den domi— neras av Abba-Fyrtornet som nu ingår i Pripp-koncernen och svarar för över hälften av den totala omsättningen av fiskkonserver. På sillkonservsidan märks bland andra KF- ägda Skandiakonserv samt Boviks och Fiske- bröderna.

Undergruppen annan konservindustri är kanske den kraftigast expanderande under- gruppen inom svensk livsmedelsindustri. Det— ta belyses bl. a. av att dess andel av det to- tala förädlingsvärdet sedan 1952 ökat från 3,5 till 9,5 % 1967. Även om denna bransch till stor del domineras av företag som Felix, Findus, Foodia och Bjäre finns ett stort antal små och medelstora företag med specialisering inom olika områden. De varor som produceras av konservindustrin är grönsaks- och fruktkonserver, sylt, saft, mar- melad, större delen av djupfrystproduktio- nen samt torkade rn. fl. produkter. Den präglas i hög grad av märkesvaror och an— delen nya produkter är betydligt högre än i de flesta andra branscher inom livsmedels-

industrin. Men den kanske mest expansiva delen inom denna undergrupp är djupfryst- industrin, vars produktion sedan 1950 har mångfaldigats så att konsumtionen av djup- fryst i Sverige numera är den högsta i värl- den näst USA. År 1968 åt genomsnitts- svensken ca 12 kg industriellt djupfrysta produkter per år varav huvuddelen är fisk, broiler, färdiglagad mat, kött och grönsaker. En redogörelse för produktionsstrukturen för alla dessa varor ligger utanför ramen för denna redogörelse. Det kan dock näm- nas att enbart broilerslakterierna har en omsättning på bortåt 100 milj. kr och att det här råder en hård konkurrens mellan enskilda samt jordbruks- och konsument- kooperativa företag. Medan större delen av broilern är producerad inom landet är den djupfrysta fisken i betydande utsträckning importerad huvudsakligen från Norge och Danmark.

Inom margarinindustrin dominerar Svens- ka Unilever och AB Aritmos som står bak- om försäljningsorganisationen Margarinbo- laget varjämte KF har en margarinfabrik i Karlshamn. Därutöver finns det 2 mindre enskilda margarinfabriker.

I undergruppen annan livsmedelsindustri ingår bl. a. kafferosterier, ättiks- och senaps- fabriker samt stärkelse- och kraftfoderfa— briker. Kaffemarknaden behärskas av ett fåtal märkesvarufabrikanter. Inom stärkelse- branschen har antalet fabrikanter minskat från 129 år 1950 till 7 stycken 1966.

Dryckesvaru- och tobaksindustrin Denna industribransch består av 4 under—

grupper nämligen sprit- och vinfabriker, bryggerier och maltfabriker, vatten— och läskedrycksfabriker samt tobaksfabriker. Som framgår av Tabell 6 har såväl antalet arbetsställen som antal anställda minskat avsevärt mellan 1952 och 1967. Sedan 1946 har antalet sysselsatta minskat med 17 % samtidigt som produktionsvolymen ökat med 113 %, vilket innebär att produktionsvoly- men per sysselsatt stigit med 157 %. Som jämförelse kan nämnas att produktionsvoly- men per sysselsatt har ökat med 40 % inom hela livsmedelsindustrin.

Bryggerier och läskedrycksfabriker är spridda över hela landet men genom fusio- ner och rationalisering minskar antalet ar- betsställen och enbart sedan 1964 har anta- let bryggerier och läskedrycksfabriker mins- kat med 43 st. En förklaring härtill är den fusion som ägde rum år 1963 mellan AB Pripp & Lyckholm och AB Stockholms Bryggerier varigenom koncernens produk- tion kom att svara för mer än hälften av öl- och läskedrycksproduktionen inom landet. Som följd av denna och andra fusioner kan man räkna med en fortsatt koncentration till allt färre arbetsställen i framtiden. I första hand är det arbetsställen med mindre än 50 arbetare som läggs ned medan antalet ar- betsställen med flera arbetare ökar och idag totalt dominerar för bryggerier och läske- drycksfabriker.

Bryggeriernas produktion av maltdrycker domineras av öl av klass II och mellanölet upptar härav mer än hälften. Ölimporten uppgår till närmare 10 % av den totala kon- sumtionen. Per capitakonsumtionen för öl

Tabell 6. Arbetsställen, personal och förädlingsvärde inom dryckesvaru— och tobaksindu- strin 1952 och 1967

Antal arbets- Antal syssel- Förädlings- ställen satta värde mkr 1952 1967 1952 1967 1952 1967 Sprit- och vinfabriker 125 73 1 900 1 108 71 49 Bryggerier och läske- drycksfabriker 276 189 7 900 7 039 156 416 Tobaksfabriker 8 5 1 900 1 400 44 160 Hela dryckesvaru- och tobaksindustrin 409 267 11 700 9 547 271 625 SOU 1970: 7 59

ökade 1950—1968 från 26 till 51 liter och för läskedrycker från 24 till 35 liter jämfört med en nedgång från 227 till 193 liter fly- tande mjölkprodukter mellan 1950 och 1966. Jämfört med andra västerländska länder dricks det mycket litet öl i Sverige men så mycket mera kaffe och mjölk. Ändå ger konsumenterna ut ungefär lika mycket per år för öl som för mjölk i Sverige. Nära hälf- ten av allt öl och läskedrycker säljs genom livsmedelsbutikerna och ca 16 % genOm res- stauranger samt hela 28 % direkt från bryg- geri eller bryggeribil. Av det detaljhandels- försålda ölet torde engångsförpackat öl ha en andel på över 60 %. Den stora ökningen av engångsförpackningens andel kan bl.a. tillskrivas burkens expansion som delvis gått ut över returglasen. Av de läskedrycker som säljs inom detaljhandeln torde endast 40 % vara engångsförpackade. Samtidigt som en- gångsförpackningarna ökat har det antal gånger en returflaska används minskat från 33 gånger är 1961 till 16 gånger år 1968. Enligt uppgift från AB Plåtmanufaktur (PLM) används numera vin- och Spritflas- kor endast 1,6 gånger.

Som framgår av Tabell 6 har också inom råspritsindustrin en strukturrationalisering påbörjats, även om tillverkningen fortfaran- de sker vid många små arbetSStällen som främst ligger inom odlingsområdena för fa- brikspotatis i Skåne. Så småningom väntas dock produktionen bli koncentrerad till två stora centralbrännerier för potatissprit av vilka ett blev färdigt i Nöbbelöv invid Kris- tianstad år 1967. Råspritproduktionen för- ädlas till förtäringssprit vid Vin- & Sprit— centralens fabriker.

Tobakstillverkningen sker vid Svenska To- baks AB 5 fabriker som specialiserat sig på olika produkter och svarar för ca 90 % av konsumtionen. I slutet av år 1966 upphörde Tobaksbolagets monopolställning som im- portör. Eftersom tullarna på importerade tobaksvaror då bortföll för BETA-länderna blev konkurrensen fri mellan inhemska Och importerade tobaksvaror.

Teknik och forskning

Som ovan framgått har resultaten av tek- niska landvinningar och forskning avsatt betydande resultat inom såväl råvaruproduk- tion och förädling som distribution. För rå- varuproduktionen har detta ovan exemplifie- rats. Även inom livsmedelsindustrin har pro- duktionen kunnat effektiviseras både vad gäller processer och metoder. Tillverkningen baseras företrädesvis på mekaniska processer varigenom råvarorna separeras, omvandlas Och blandas. Till viss del kommer också ke— miska processer till användning medan pro- dukterna i andra fall utsätts för torkning, frysning eller värmesterilisering. Inte minst inom de senare områdena har stora fram- gångar kunnat noteras sedan 1950, särskilt vad gäller djupfrysningsteknik och konserve- ringsmetoder.

Såväl i Sverige som i andra industriländer, främst USA, pågår en intensiv forsknings- verksamhet för att komma fram till nya kon- serveringsmetoder och ett exempel härpå är strålkonserveringen. Ett syfte med denna forskningsverksamhet är att erhålla en ra- tionellare produktion och förkortad lagrings- tid eller ökad hållbarhet vid lagring. Härige- nom kan man uppnå ett effektivare utnytt— jande av investeringar i maskiner och appa— ratur och dessutom kan produktkvaliteten höjas. Välbekant är också den forsknings- verksamhet som sker i världen dels för att skapa syntetiska näringsmedel ur t. ex. rå- olja, dels för att få fram billiga och närings- rika livsmedel som också kan komma till an- vändning i U-länderna. Exempel härpå är dels det av AB Astra i Bua tillverkade fisk- proteinet avsett för mänsklig konsumtion, dels de olika sojaprodukter som fram- kommit i USA. Genom viss näringsberik- ning kan dessa proteinlivsmedel komma att innehålla nästan alla essentiella aminosyror som den mänskliga organismen behöver. Slutligen kan nämnas de mjölkimitationer som börjat komma fram i USA.

Troligtvis kommer under de närmaste de— cennierna forskningen att i hög grad inten- sifieras inte minst mot bakgrund av världs- svälten och kommer kanske att inom vissa

Diagram I . Distributionsschema för svenska iordbruksvaror

bl. a. 170 OOOjordbruk (> Zhu) med ca 300 000 sysselsatta RÅVARUPRODUKTION (SVENSK)

IMPORT, FÄRDIG- VAROR

IMPORT, RÅVAROR

PARTIHANDEL, insamlande

EX- PORT "

Nf

ca 95 000 varvid 63 000 vid l608 arbetsställen

lk

LIVSM EDELSINDUSTRI

AL

W Y

_, PARTIHANDEL. distribuerande ca 40 000 sysselsatta

w NA/ ' A

IV

DETAUHANDEL ca 106 000 sysselsatta

vi Vi

1171

KONSUMENTER —' srotuiusnÅu.

områden revolutionera livsmedelstillverk- ningen. I samma riktning kan man förvänta sig att den tekniska utvecklingen kommer att verka. De totala anslagen till forsknings- och utvecklingsarbete torde inom den svens— ka livsmedelsindustrin vara relativt lägre än inom industrin i sin helhet. Om man inklude- rar anslag till växt- och djurförädling och till annan forskning för att förbättra kvali- teten för använda råvaror har det beräknats att ungefär 1% av försäljningsvärdet an- vänds för detta ändamål, varav inom livsme- delsindustrin kanske hälften. Forsknings- och utvecklingsarbete bedrivs dels internt inom företag och organisationer, dels inom olika hel- eller halvstatliga organ, t. ex. Svenska Institutet för Konserveringsforsk- ning (SIK).

111. Distribution

Diagram 1 visar på ett mycket förenklat sätt distributionsförloppet inom livsmedels- området. Förädling och distribution av livs- medel utgör en betydande del av det svenska näringslivet och engagerar numera nästan lika många människor som den svenska pro- duktionen av livsmedelsråvaror. Distributio- nen omfattar egentligen allt _utom själva bearbetnings- och förädlingsproceSSen — ända från råvaruproduktionen till dess kon- sumenten inhandlar livsmedlen i butiker eller konsumerar dem i storhushåll. Härtill kommer f. ö. också konsumenternas egna distributionsinsatser i samband med inköp och hemtransport vilka uppgår till tiotals miljoner tonkm.

Distributionsprocessen omfattar flera mer eller mindre klart avgränsade moment, vilka dock varierar för olika varor bl. a. beroende på hur många förädlingsmoment som ingår. Man brukar dock skilja mellan uppsamlings— arbetet — som antingen utförs av livsme- delsindustrin eller av partihandeln _ och den distribuerande partihandeln. Den in- samlande partihandeln är oftast inriktad på ett varuslag och är mest lokaliserad till över- skottsområden. I den mån det är fråga om vidareförädling övertas insamlingsarbetet alltmer av livsmedelsindustrin. Den upp- samlande och distribuerande partihandeln sammanslås alltmer. Av framställningen an- gående livsmedelsindustrin framgår att upp- samling och förädling av jordbruksprodukter till stor del ombesörjes av jordbrukets eko- nomiska föreningsrörelse. Så t. ex. sker mjölkinvägningen nästan helt i mejerier an- slutna till SMR och uppsamlingen sker i mejeriföreningarnas egen regi, varvid huvud- parten hämtas av lastbilar som kör ett stort antal flaskuppsamlingslinjer. Under senare år har tankuppsamling blivit allt vanligare och 1968 uppsamlades 35 % av mjölken på detta sätt. Intransport av boskap, grisar etc. till de lantbrukskooperativa slakterierna, vil- ka svarar för ca 85 % av slakten, utförs ge- nom slakteriföreningarnas försorg. Av parti— handeln med spannmål ombesörjer jordbru- karägda centralföreningar över 70 % av uppsamlingen. Äggcentralernas andel av den organiserade partihandeln med ägg är över 80 %. För samtliga jordbruksprodukter sker ca 85 % av den totala partihandeln med jordbruksprodukter genom förmedling av lantbrukskooperationen. Partihandelns kon- traktsodlingar av t. ex. matpotatis kan f. ö. ses som uttryck för ett önskemål att till sig närmare knyta partihandelns insamlande funktion. Motiven härför är av främst kvali- tetsmässig och ekonomisk natur. Som exem- pel kan nämnas att över hälften av KF:s försäljning på 40 000 ton matpotatis år 1968 kom från egna kontraktodlingar.

Bland partihandelns uppgifter ingår både lagring och transport av råvaror, halvfabri- kat och färdiga livsmedel. Men också ar- betsuppgifter som kvalitetsgradering och pa-

ketering är viktiga, t. ex. beträffande en vara som matpotatis. Över huvud taget är det kvalitetsarbete som utförs inom såväl livsme- delsindustrin och handeln som av organisa- tioner som SMAK och KMÄ av stort be- tydelse.

Partihandelns viktigaste uppgift idag, bort- sett från förmedlingsarbetet och den fysiska hanteringen, är dess sortimentsfunktion. Detta arbete utförs i alltmer intim samver- kan med detaljhandeln. Även parti- och de- taljhandelns samarbete med livsmedelsindu- strin sker numera i alltmer planerade och organiserade former. Senare skall något sä- gas om integration och konkurrensförhål- landen inom livsmedelsområdet.

[Utvecklingen sedan 1950

Inom distributionen av livsmedel är det främst två företeelser inom resp. detaljhan— deln och partihandeln som kännetecknat ut— vecklingen under femtio- och sextiotalen. Inom detaljhandeln ersattes de traditionella, manuella betjäningsbutikerna successivt av självbetjäningsbutiker som började införas på 40-talet. Detta system utvecklades snabbt och Sverige har nu det största antalet själv- betjäningsbutiker per tusen invånare i Eu- ropa. (Antalet sådana butiker framgår av Tabell 7.) Inom partihandeln infördes och utvecklades systemet med stora distributions- centraler som var och en betjänar ett stort antal butiker inom allt större regioner. To- talt har t. ex. konsumentkooperationen f.n. ca 20 lagercentraler, vilket är en bråkdel av de flera hundra nederlag etc. som man hade omkring år 1950.

I det följande skall utvecklingen sedan 1950 kortfattat sammanfattas i ett antal punkter av vilka en del är gemensamma för parti- och detaljhandeln inom livsme- del och andra är speciellt typiska för resp. handelsled.

Gemensamma utvecklingsdrag

1. Befolkningsomflyttningen och bilismen har medfört en koncentration av handeln till städer och tätorter.

Antal per den 31.12 Förändring per år

År Konsument- Övriga Konsument-

koopera- (enl. e . Summa koopera- Övriga Summa tionen SSLF) HUI) tionen 1950 131 68 — 199 1951 313 259 — 572 +182 +191 +373 1952 582 449 —— 1 031 +269 +190 +459 1953 833 564 — 1397 +251 +115 +366 1954 1 140 765 —— 1 905 +307 +201 +508 1955 1479 946 — 2425 +339 +181 +520 1956 1 785 1 220 -— 3 005 +306 +274 +580 1957 2051 1462 — 3 513 +266 +242 +508 1958 2350 1751 — 4101 +299 +289 +588 1959 2 647 2108 —— 4 755 +297 +357 +654 1960 2 896 2 555 — 5 451 +249 +447 +696 1961 3 097 3 002 — 6 099 +201 +447 +648 1962 3 169 3 655 — 6 824 + 72 +653 +725 1963 3 176 4 495 — 7 671 + 7 +840 +847 1964 3 108 5 089 -— 8 197 — 68 +594 +526 1965 2911 5449 — 8360 —197 +360 +163 1966 2 722 5 637 6 354 9 076 —189 + 188 — 1 1967 2 5681 — 6 255 8 823 —154 — 99 —253 1968 2493 -— 6 164 8 657 — 75 — 91 —-—166

1 Varav 150 hallbutiker och 138 livsmedelsavdelningar i varuhus.

2. Varudistributionen har rationaliserats Partihandeln kraftigt. Detta har inte minst tagit sig 1_ uttryck i horisontell och vertikal inte- gration i syfte att åstadkomma en för— bättrad samordning mellan leden. Så- lunda har en utveckling skett av mång- filialföretag med centraliserad ledning samt av detaljist- och grossistledda fri-

Utvecklingen kan sammanfattas under tre rubriker: strukturförändringar — fö- retagskoncentration — stordrift. Särskilt inom sortimentgrossisthandeln har antalet partihandelsföretag kraftigt minskat ge- nom nedläggningar och fusioner. Den ökade integrationen mellan detalj- och

villiga kedjor.

Konkurrensbegränsningslagen år 1953 med senare ändringar innebär bl. a. för- bud mot fasta bruttopriser och anbuds— karteller. Den syftade till att öka pris— och kvalitetskonkurrensen inom närings- livet vilket också blivit följden inte minst inom livsmedelsområdet.

Den ökade förpaketeringen inom livsme- delsindustrin har varit en förutsättning både för självbetjäningssystemets genom- förande och för mekaniserad stordrift inom livsmedelsindustrin. Härigenom har vissa arbetsuppgifter kunnat överflyttas från parti- och detaljhandeln till föräd- lingsindustrin.

partihandeln har lett till fastare samver- kan beträffande såväl inköp och varu- hantering som försäljning. Den fysiska varudistributionen såväl vad avser ex- tern- och interntransporten som hante- ringen av livsmedel har kraftigt rationa- liserats. Detta har delvis möjliggjorts ge- nom tillkomsten av stora lager- eller in- köpscentraler där mekaniska hjälpmedel i ökad utsträckning kommit till använd- ning.

Vissa arbetsuppgifter har förskjutits från detaljhandeln till partihandeln och livs- medelsindustrin. Sålunda paketeras flera färskvaror numera i särskilda förpack- ningscentraler eller i anslutning till la- gercentralerna. En del av detta arbete har haft kvalitetshöjande effekt, som

Tabell 8. Försäljningsställen inom livsme- delshandeln år 1968

Organisationer och företag Antal %

Konsumentkooperationen 2 841 1 1,4 Producentkooperationen 400 1,6 Epa 89 0,4 Tempo 80 0,3 Metro 64 0,2 Norrmalms 26 0,1 S. k. expeditionshandel 80 0,3 ICA 6 572 26,3 VIVO 836 3,3 FAVÖR 300 1,2 Övrig detaljhandel 8 712 34,9 Pressbyrån 1 200 4,8 Övrig kioskhandel 3 800 15,2 TOTALT 25 000 100 0

Källa: Sammanställning inom SSLF.

sortering av potatis, kvalitetssortering av ägg och lagring av ost. Även prismärkning, vägning etc. har till en del överflyttats från butikerna till parti- handel och livsmedelsindustri.

3. Sortimentet har ökat kraftigt såväl i djup som i bredd. Antalet färskvaror har successivt ökat och en förskjutning från special- till sortimentsgrosshandel har skett. Flera varor som tidigare di- stribuerades direkt från tillverkare till butik distribueras numera genom lager- centraler.

4. Marknadsföringen har aktiverats bl. a. genom intirnare och mera planerad sam- verkan med livsmedelsindustri och de— taljhandel beträffande kampanjer, rek- lam, butiksdemonstrationer, konsultverk— samhet etc.

5. En viss sammanslutning av de insam- lande och distribuerande funktionerna inom partihandeln har skett t.ex. för potatis och ägg.

Detaljhandeln

1. Själva självbetjäningssystemet har möj- liggjort mera arbetsbesparande försälj— ningsformer och motverkat ökningen av Iöne— och andra kostnader inom detalj- handeln. Härigenom har arbetsuppgifter

som att välja varor och transportera des- sa i butiken överflyttats på konsumen- ten.

2. Den genomsnittliga butiksstorleken har ökat dels genom nedläggning av mindre butiker, dels genom tillkomsten av s.k. supermarkets och liknande. Fortfa- rande har ca 80 % av antalet livsmedels- butiker mindre än 1 milj. kr i omsätt- ning. Det totala antalet livsmedelsbuti- ker har sedan 1960 minskat med unge- fär 10400 stycken och uppgår nu till ca 25 000 och fördelas på sätt som fram— går av Tabell 8. Antalet självbetjänings— butiker har däremot ökat kraftigt sedan 1950.

3. Sortimentet har ökat i bredd och djup liksom också antalet märkesvaror. Nya varukategorier som djupfryst och torka- de livsmedel har tillkommit. Grönsaker, frukt och andra färskvaror har ökat i betydelse. I en modern livsbutik är livs— medelssortimentet bortåt 2 500 artiklar jämte hundratals artiklar av icke-livs- medel.

4. De höjda kvalitetskraven har medfört flera förändringar inte minst i detalj- handeln som nu är utrustad med kyl- och frysutrymmen i långt större utsträck- ning än tidigare. Flera varor som förr låg på hyllor i butiken förvaras nu i kyla (t.ex. ägg, ost, halvkonserver).

5. Kostnaderna inom handeln har stigit kraftigt men har kunnat motverkas ge— nom olika rationaliseringsåtgärder samt genom mångdubbling av omsättningen per butik och anställd.

Nuläget inom livsmedelshana'eln

Utvecklingen sedan 1950 inom livsmedels- handeln har sålunda lett till en radikal för- ändring av dess struktur, lokalisering, kon- kurrensformer, tekniska utrustning, sorti- ment m. m. På grundval av 1963 års före- tagsräkning och med kännedom om ned- läggning och nyetablering av livsmedelsbu- tiker under 1960-talet har det totala antalet

Ba er' rod "Icke—livsmedel" g Ip

Konser- ver

Specerier

Drycker

Djuptryst

Frukt 0 g rön- saker

Källa: SPK; Prisaktuellt 1969: 2.

försäljningsställen av Handelns Utrednings- institut för år 1968 beräknats till ca 25 000 st., varav ca 15 000 s.k. allivs- eller daglig- varuenheter i butiksform. En fördelning av dessa på olika storleksklasser visar att en- dast 20 % är enheter med över 1 mkr i år- lig omsättning. Tendensen mot allt större butiksenheter är dock helt klar och dessas antal av totalomsättningen ökar kontinuer- ligt. För närvarande svarar miljonbutikerna för bortåt 2/3 av detaljhandelns omsättning av livsmedel. Diagram 2 visar ett exempel på omsättningens fördelning på olika varu— grupper i en allivsbutik, varav bl. a. framgår att bageri-, mejeri- och köttvaror nästan svarar för hälften av hela försäljningen. I Tabell 9 visas en beräkning av livsmedels- konsumtionen 1963—68 via detaljhandeln, storhushåll etc.

Som tidigare nämnts präglas svensk livs- medelshantering i inte oväsentlig utsträck- ning av organiserad samverkan mellan fa— brikant- och distributionsleden. Bl.a. gäller detta marknadsföringen där livsmedelsindu- strin har ett intresse att följa sina varor och tillsammans med handeln samordna plane- rade försäljningsåtgärder. I ännu större ut-

Mejeri- p'rod

Slakteri- prod. och llsk

sträckning har verksamheten inom parti- och detaljhandeln samordnats i syfte att uppnå största möjliga effektivitet, vilken drivits så långt att det vid en redogörelse över för- hållandena är svårt att särskilja parti- och detaljhandeln med livsmedel. Samplaneringen inom handeln gäller alla faser av mark- nadsföringen som sortimentssammansätt- ning, beställning, transporter, prissättning, reklamåtgärder etc. Partihandelslagrens stor- lek och verksamhet måste anpassas till det antal butiker som skall betjänas eller vice versa. Detta har medfört en rad fusioner mellan tidigare fristående grossistföretag. Bl.a. gäller detta grossistföretagen tillhö- rande ASK—organisationenl, där antalet före- tag har minskats till 1/3 medan omsättningen fördubblats och medelsomsättningen per fö- retag ökat från 13 till 80 milj. kr sedan 1960. Inom partihandeln med livsmedel är de mest betydande företagargrupperna ASK/ SAKO, ICA och KF vartill kommer mång- filialföretagen.

Det kanske mest utmärkande draget för

1 ASK-Bolagens Ekonomiska förening u. p. a.

1963 1964 1965 1966 1967 1968 Total livsmedels- konsumtion 14 968 16 020 17 329 18 792 20 020 20 722 ./. starköl 100 100 112 94 124 202

14 868 15 920 17 217 18 698 19 896 20 520 ./ . personalmatsalar 200 205 212 218 224 230 ./. restauranger 835 900 970 1 045 1 125 1 200 . /. naturakonsumtion 573 546 530 497 474 435 ./. dubbelräkning 423 471 509 561 600 621 Återstår 12 837 13 798 14 996 16 377 17 473 18 034

Källa: Handelns utredningsinstitut.

svensk livsmedelshandels situation idag är företagsgrupperingarna och konkurrenssitua- tionen. Denna präglas till betydande del av allt hårdare centralstyrda block som sins- emellan konkurrerar med varandra. Förutom konsumentkooperationen märks det till om- sättningen ungefär jämnstora ICA samt Vivo och Favör och vidare olika mångfilialföretag av landsomfattande eller mera lokal karak— tär. Av Tabell 10 framgår detta i stora drag jämte resp. företagskategoriers livsme- delsförsäljning. För att få en uppfattning om dessas andel av den totala livsmedelsförsälj- ningen i landet måste man lägga till den livsmedelsförsäljning som sker t. ex. genom Pressbyrån samt i olika slag av specialbuti- ker. Om dessa medtas uppgår konsument- kooperationens resp. ICA:s andel av den to- tala livsmedelsförsäljningen till vardera när-

Tabell 10. Försäljning av livsmedel inom egentlig all-livshandel, 1968 (milj. kr)

Livsmedels-

Kategori butiker Varuhus Totalt A. Konsumtionsföreningar

anslutna till KF 3 144 1 091 4 235 B. Mångfilialföretag

(Epa, Tempo, Metro, Norr- malms) 380 1 340 1 720 C. Producentkoopef

rationen 295 — 295 D. Expeditionshandel 165 — 165 E. Enskild handel 7 481 69 7 550

därav

Ica 4 360 — 4 360 Vivo 920 — 920 Favör 330 — 330

Övriga 1 857 69 1 926

Summa 11451 2 500 13 951

mare 24 %. Mångfilialföretagen, inkl. kon- sumentkooperationen, svarar för närmare 40% av livsmedelsförsäljningen, vilket är ungefär lika mycket som för de enskilda ekonomiskt samverkande företagen. Genom denna utveckling har betydelsen av de fri- stående grosshandelsföretagen (s.k. sorti- mentsgrossister) och för agentföretagen minskat och detsamma är fallet för de helt fristående enskilda livsmedelsbutikerna. I många hänseenden har denna utveckling medfört en mycket skärpt konkurrens be- träffande butikslägen, sortiment, reklamin- satser osv. Undersökningar angående den genomsnittliga totala prisnivån för ett givet varusortiment inom resp. företagskategorier visar visserligen inte några markanta skill- nader med undantag för lågprisvaruhus av typen OBS och Wessel. Men denna omstän- dighet kan också ses som ett uttryck för den mycket hårda konkurrens som råder inom livsmedelshandeln, vilket för övrigt också butiksnedläggningarna är ett tecken på.

Konsumenternas köpvanor har visserligen ändrats mycket, men kanske inte i så stor utsträckning som man skulle haft anledning att förmoda. Åtminstone visar SPK:s un- dersökningar t. ex. att planeringen av inkö- pen är mycket bristfällig och att bil används i relativt liten utsträckning vid livsmedels- inköpen. Vidare används hemsändning i mycket begränsad utsträckning och de s.k. hemköpsföretagens betydelse är ringa. Ten- densen mot ökat öppethållande inom butiks- ledet särskilt på söndagarna ställer speciella krav på färskvarudistributionen. En av de

faktorer som medfört att livsmedelshandeln förändrat karaktär är den kommunala be- byggelseplaneringen som har påverkat han- delns struktur genom att gynna etableringen av stora butiksenheter, oftast hörande till de större handelsblocken eller filialföretagen, på de mindre företagens bekostnad. Som fram- gått av Tabell 7 ökade antalet självbetjä- ningsbutiker i landet kraftigt fram till för ett par år sedan, varefter en reduktion skett genom att små självbetjäningsbutiker börjat läggas ned och ersättas av ett mindre antal storbutiker.

De integrationssträvanden som har karak- täriserat inte minst livsmedelshandeln i Sve- rige har otvivelaktigt lett till ökad styrke- koncentration. Inte minst kan detta noteras vad gäller utvecklingen på inköpssidan inom partihandelsledet, som nu till stor del do- mineras av ett tiotal inköpsorganisationer. Än så länge kan man dock knappast tala om en oligopolsituation med konkurrensbe— gränsande konsekvenser. Sannolikheten för en sådan utveckling torde inte heller på längre sikt vara stor i vårt land, bl. a. därför att det finns flera konkurrerande företags- kategorier med sinsemellan så varierande målsättning och inriktning att detta torde utgöra en garanti för att konkurrensmomen- tet hålls levande. Någon mer eller mindre klart uttalad överenskommelse mellan dessa om >>fredlig samexistens» är utesluten inte minst därför att konkurrensmedlen är så mångskiftande: pris, kvalitet, sortiment, ser- vice etc. En annan sak är att koncentratio- nen av inköpen inom handeln till ett fåtal organ gör det allt svårare för de små före- tagen inom livsmedelsindustrin att göra sig gällande. Därför utgör koncentrationsten- denserna inom handeln en ökad sporre för dessa mindre industriföretag att på olika sätt stärka sin förhandlingsposition gentemot handeln genom en mer eller mindre fast samordning beträffande t. ex. administration, tillverkning och försäljning. Som framgått av den branschvisa genomgången är koncen- trationsgraden inom vissa undergrupper inom livsmedelsindustrin dock ännu större än inom livsmedelshandeln. /

Eftersom självförsörjningsgraden med livs- medel och livsmedelsråvaror är hög i Sve- rige är behovet av kompletterande import förhållandevis litet. Det är främst sådana varor som inte kan framställas i vårt land som importeras, t. ex. kaffe, sydfrukter, grönsaker, kryddor, vissa konserver etc. Dessutom sker import av råvaror för livs- medelsindustrin bl.a. av kvalitetsskäl, t. ex. högkvalitativt vete till kvamarna. Vi— dare importeras specialsortirnent av olika jordbruks- och trädgårdsvaror, kött, ost m. m. Importen som 1968 var 2,73 miljarder kr har ökat betydligt sedan 1950; uttryckt i löpande priser har den ungefär trefaldigats fram till 1968 medan exporten knappt för- dubblats. På livsmedelssidan ökar sålunda irnportöverskottet också därför att avsätt- ningsmöjlighetema för svenska jordbruks- produkter har försämrats. Medan import- överskottet år 1950 var 500 milj. kr uppgick det 1968 till 2000 milj. kr. Jämfört med hela livsmedelskonsumtionen var importen av konsumtionsfärdiga livsmedel ca 8 % och ca 13 % om råvaror m. m. till jordbruk och livsmedelsindustri inkluderas.

De viktigaste exporterade jordbruksvaror- na var 1967 köttvaror, spannmål, mejeri— produkter, bakverk m.m. samt oljeråvaror och direktlandad fisk. Totalt uppgick expor- ten av varor från livsmedelsindustrin till ca 500 milj. kr jämfört med export av råvaror från jordbruk och fiske till 300 milj. kr. På importsidan var motsvarande siffror 1400 milj. kr resp. 1 250 milj. kr. (Enligt en spe- cialbearbetning av utrikeshandeln inom jord- bruksnämnden.) Det kan förtjäna påpekas att på importsidan enbart importen av tor— kad och färsk frukt, grönsaker, frukt- och grönsakskonserver samt orostat kaffe, te och kakao uppgick till ca 1 miljard kr, vil— ket är något mera än importen av egentliga jordbruksprodukter. I exportsiffrorna ingår givetvis inte värdet av produktion från svenska företag med produktion utomlands.

Konsumtionen av jordbruksvaror och livs- medel tillgodoses endast till mindre del ge- nom import och till övervägande del genom

svenska jordbruksvaror, vilka åtnjuter ett relativt högt gränsskydd. Under 1960-talet har detta lägst varit ca 30 % och var i juni 1969 över 90 % av irnportvärdet för samtliga jordbruksråvaror enligt beräkning- ar av jordbruksnämnden. Inom vissa andra livsmedelsbranscher såsom choklad- och kOnservindustrierna är gränsskyddet betyd— ligt lägre och den utländska konkurrensen är här mycket hård. Större delen av livsmedels- industrins produkter betraktas som jord- bruksprodukter enligt BETA-konventionen och för dessa skedde ingen tullavveckling. Tullreduktioner förekom dock för choklad och konfektyrer, fiskkonserver, soppor, kex, wafers m.fl., medan däremot t.ex. djup- frysta ärter betraktas som jordbruksvara, vilket försvårat exporten.

På det hela taget är det så att skyddet mot utländsk konkurrens inom livsmedelsområ- det är störst för varor som kommer från svenskt jordbruk och den livsmedelsindustri som förädlar dessa.

En påtaglig tendens till internationalise- ring av handeln kan förmärkas särskilt inom de relativt fria varuområdena. Detta kan exemplifieras genom att vi numera un— der nästan hela året kan äta färska jord- gubbar med varierande ursprung — från Californien, Italien, Belgien, Sverige — för att inte tala om tomater och sallad m.fl. grönsaker och bär. Bl. a. har flygtranspor- terna härvid varit en förutsättning. Handelns internationalisering märks inte minst på kon- servsidan där snart sagt hela världen är re— presenterad på något sätt i butikerna. T.o.m. beträffande de såväl i Sverige som i EEC och många andra länder skyddade jordbruks— varorna förmärks denna tendens som under kommande decennier tvivelsutan kommer att förstärkas.

Transporter inom Iivsmedelssektorn

De totala godstransporterna i Sverige ökade mellan 1950 och 1966 från ca 15 miljarder tonkm till 36 miljarder tonkm eller med i genomsnitt 5,5 % per år. Denna ökning var snabbare än den för bruttonationalproduk- ten men ungefär densamma som för indu- striproduktionens tillväxttakt. Snabbast var

utvecklingen under åren 1961—66. En bi- dragande orsak till godstransporternas snab- ba ökning har bl.a. varit koncentrations- och specialiseringstendenserna inom närings- livet, t.ex. inom handeln och livsmedelsin- dustrin. Samtidigt torde en importkoncen— tration till färre hamnar ha medfört att det inrikes godstransportarbetet ökat relativt mera än importkvantiteterna.

Beträffande det totala transportarbetets fördelning på olika transportmedel har lands- vägstransporterna ökat med hela 12 % per år mellan 1950 och 1966, medan järnvägs- transporterna ökat med 3 % årligen. Detta innebär att olika typer av lastbilstransporter nu omfattar drygt hälften av det totala an- talet tonkm jämfört med 20 % år 1950. För järnvägstransporternas del är motsvarande tal 57 % år 1950 och 40 % år 1966 (in- klusive malmtransporter). Resterande in- rikes transporter utgörs mest av sjöfart och flottning. Övervägande delen av järn- vägarnas transportarbete sker på fjärrtra- fik (dvs. på avstånd över 100 km) jäm- fört med ca 20 % för lastbilarna. Bland or- sakerna till denna utveckling märks bl.a. SJ:s taxepolitik och lastbilstransportemas större »bekvämlighet» med dörr-till-dörr leveranser. Inom lastbilssektorn märks en stor relativ ökning för tunga fordon. År 1966 fanns nära 20 000 bilar med en last- kapacitet på över 8 ton mot bara 700 st. år 1950. Bl. a. härigenom har de genom- snittliga fordonsprestationerna ökat. Vägnä- tets förbättring har varit en viktig förutsätt— ning härför och bland mera specifika orsa- ker till produktivitetsförbättringen märks teknikens utveckling som bl. a. lett till ef- fektivare hjälpmedel vid lastning och loss— ning.

Den framtida ökningen av godstranspor- terna i Sverige kommer enligt en prognos inom Industrins Utredningsinstitut att ut— vecklas parallellt med industriproduktionen. Den årliga ökningen i antal tonkm beräknas bli 5,5—6,0% till 1980, motsvarande en total volym på ca 80 milj. tonkm. Beträf— fande fördelningen mellan järnvägs- och lastbilstrafik räknar denna prognos med att lastbilarna ökar från ca 50 % år 1966 till

ung. 65 % år 1980. Utvecklingen blir dock beroende av flera svårberäkneliga faktorer.

I fråga om livsmedelssektorn är transpor- terna en väsentlig del av distributionsarbetet. Därvid är kvalitetsaspekten särskilt väsent- lig för de lättförstörbara och känsliga livs— medelsvarorna. Inom livsmedelsområdet finns en strävan efter att förkorta lagrings- tider och minska lagerutrymmet bl. a. genom att öka lagrens omsättningshastighet. Detta förutsätter bl. a. en effektiv transportorga- nisation, vilken möjliggör en intimare sam- planering särskilt mellan förädlings- och distributionsleden.

De ovannämnda generella synpunkterna torde i stort sett kunna appliceras på livs- medelsområdet, även om betydande olikheter troligen föreligger t. ex. beträffande pro- portionerna mellan olika transportmedel. Då en tillförlitlig statistik inte finns tillgänglig redovisas i första hand vissa huvuddrag i utvecklingen exemplifierade genom vissa kvantitetsuppgifter.

I samband med att varuvägar och distri- butionsformer har ändrats har också trans- portverksamheten undergått många föränd- ringar. Detta gäller såväl för råvarorna som för halvfabrikat och färdiga livsmedel och inte minst som en följd av de höjda kvali- tetskraven från livsmedelsindustri, handel och konsumenter. Den mest iögonfallande förändringen sedan 1950 är inom livsme- delsområdet biltransporternas kraftigt ökade betydelse, vilket bl.a. sammanhänger med fördelarna av dörr-till-dörr leverans utan kostnadskrävande omlastningar. Detta gäl- ler speciellt för uttransporterna från in- köps— och lagercentraler till livsmedelsbuti- kerna. Särskilt denna del av distributions- kedjan domineras helt av lastbilstransporter. Till en del butiker särskilt i glesbygdsområ— dena sker vissa transporter per buss eller järnväg. Järnvägstransporterna är dock fort- farande av stor betydelse främst för trans— porten av olika jordbruksråvaror till bl. a. livsmedelsindustrin samt för leveranser av livsmedel från liVSmedelsindustrin till parti- handelns lager och alldeles särskilt gäller detta för Norrland. Enligt SJ:s statistik var volymen transporterade livsmedel år 1968

581,12 milj. tonkm jämfört med 522,13 milj. tonkm år 1950. Av Tabell 11 framgår de totala livsmedelstransponema och medel- transportlängderna år 1966 i 8113 egen tra— fik (exkl. in- och utländsk samtrafik). Som ett exempel på hur järnvägstransporter ut- nyttjas kan nämnas att 70—80 % av livs- medelstransporterna till KF:s lagercentraler fortfarande sker per järnväg och att siffran för områden norr om Gävle närmar sig 100 %. Motsvarande siffra är dock troligen lägre för en del av den övriga livsmedels- handeln där biltransporternas andel torde vara högre. En fördel med stora beställ- ningsvolymer är att transportkostnaderna per varuenhet kan nedbringas bl. a. genom att kunna utnyttja hela vagnslaster, särskilt på längre avstånd.

Av de varor som går till olika lagercen- traler och till en del transporteras med bil kan bl. a. nämnas djupfryst, frukt och grönsaker. Djupfrysta varor transporteras till stor del med järnväg men även med frysbilar till lagercentralema och i fryscontainers per bil till butikerna. I detta sammanhang bör dock ihågkommas att av de varor som säljs i konsumentkooperativa livsmedelsbutiker kommer i genomsnitt närmare 60 % via la- gercentraler, medan resten levereras direkt till butik från egen och annan livsmedels- industri m. fl. Dessa varor utgörs särskilt av färskvaror såsom mjölk, bröd, köttvaror, ägg, malt- och läskedrycker, som till stor del transporteras med bil, varvid för de lättförstörbara färskvaroma används kyl- utrustade bilar. Beträffande grönsaker trans- porteras dessa inom landet i viss utsträck- ning med järnväg, av kvalitetsskäl. Importe- rade grönsaker transporteras såväl med bil från t. ex. Holland som med tåg från Öst- och Sydeuropa. Båttransporter är av mindre betydelse inom landet men är det vanligaste transportsättet vid import av frukt, spann- mål, kaffe m.m. särskilt från transoceana länder. Järnvägstransporter och särskilt last- bilstransporter vid import har d0ck ökat i takt med ökad import från Europa av färsk- varor, konserver och andra livsmedel. Flyg- transporter har ökat snabbt för vissa färsk- varor som jordgubbar och tomater såväl

Vagnslastgodstrafiken SJ egen trafik Inländsk samtrafik

ton Medeltrans- ton Medeltrans- Kategori och varugrupp ponlängd, km ponlängd, km llgods Kött och fläsk 50 — Fisk och skaldjur 5 152 512 Köksväxter och grönsaker 5 — Ätbara frukter 2 149 576 Spannmål 40 — Varor av kött och fisk 166 — Varor av mjöl och stärkelse 759 — 5 — Varor av köksväxter och frukter 84 —

Summa ilgods 8 405 5 F raktgods Kött och fläsk 49 074 520 76 447 Fisk och skaldjur 3 751 688 248 528 Mjölk och grädde 81 159 172 373 257 Mejeriprodukter och ägg 13 133 706 168 516 Övriga animaliska råvaror 25 032 475 154 669 Potatis 20 029 757 202 540 Köksväxter och grönsaker 39 131 964 82 598 Ätbara frukter 101 181 532 673 428 Kaffe, te, kryddor 44 202 335 1 619 397 Spannmål 193 793 358 5 235 509 Produkter av kvarnind, salt 92 184 531 368 465 Anim. och vegetab. fetter o. oljor 60 205 437 42 526 374 Varor av kött och fisk 7 840 717 8 713 671 Socker, konfektyrer, kakao 60 847 684 4 897 570 Varor av mjöl och stärkelse 56 674 399 1 238 258 Varor av köksväxter och frukter 154 582 524 9 190 540 Diverse näringsmedel, tobak 109 279 455 235 289 Drycker, etylalkohol 114 116 331 6 395 245 Summa fraktgods 1 226 212 82 392

Tot. tonkm för SJ egen trafik 1966: 602,31 mil/'. tonkm. Källa: Sveriges Järnvägar, Statistika Meddelanden, Varugruppstatistik 1966.

inom Europa som från USA och Afrika. Ofta är det här fråga om speciellt charter— flyg och någon särskild kylutrustning behövs då inte i luften. I de fall att särskilda isole- rade lastrum finns torde dock viss kylutrust— ning krävas.

Ett utvecklingsdrag av intresse särskilt un- der l960-talet är framskapandet av speciali- serade transportmedel, bl.a. containertrans— port. Andra exempel härpå är hämtning av jordbrukarnas mjölk i särskilda tankbilar som nu omfattar 35 % av all mjölk, utkör- ning av mjöl från kvarnarna till bagerierna i mjöltankbilar, bilar med värmeaggregat (för bröd) samt inte minst de fryscontainers

och transportmedel som fordras för djup- frysta produkter eller för kyltransporter av olika färskvaror. Fortfarande transporteras dock varor som mjölk och ägg ofta inte från mejerier och äggpackerier till livsmedelsbu- tikerna i kylbilar, vilket är ett från kvalitets- synpunkt mindre lämpligt förhållande, sär- skilt under den varma årstiden. Någon obru- ten kylkedja existerar sålunda inte för vissa färskvaror på samma sätt som fryskedjan fungerar för djupfryst. Även den senare skulle dock kunna förbättras något t. ex. vad gäller en del transporter mellan förädlings— och handelsleden samt beträffande de vänte- tider som förekommer i samband med han-

tering mellan leden. Dock torde förhållan- dena för djupfryst vara avsevärt bättre i Sverige än i de flesta andra länder i väster- landet.

Transportkostnadernas relativa låga andel i distributionskostnaden har gjort det möj— ligt att koncentrera lagerhanteringen till allt större enheter. Denna koncentration har i sin tur medfört ökade möjligheter att me- kanisera lagerhanteringen och utnyttja stor- driftens fördelar i olika avseenden. Sålunda har bl. a. förpackning och prismärkning av varor kunnat utvecklas med användande av allt rationellare metoder och maskiner.

Rationellt utrustade lager. eller inköps- centraler har medverkat till att transportar- betet mellan in- och utlastning också effekti- viserats. Bland de många transporthjälpme— del som kommit till användning inom livs— medelsområdet märks lastpallar, rullpallar och lyftanordning på lastbilar. Mycket åter- står dock att göra för att rationalisera han— terings- och transportarbetet, vilket bl. a. kan ske genom ökad standardisering beträffande förpackningar, förvaringsanordningar etc., ökad mekanisering t. ex. genom eliminering av olika hanteringsmoment, bättre utnyttjan- de av transportmedlens kapacitet bl. a. ge- nom fordonsparkens sammansättning samt genom minskat antal leverantörer och små- leveranser m. m.

Sålunda tenderar utvecklingen också inom den mera fysiskt betonade delen av distri- butionen, som extern— och interntransporter- na utgör, obönhörligt mot färre och större enheter inom såväl råvaru— som distribu— tions- och förädlingsleden på livsmedelsom- rådet. Även om transportkostnaderna som regel inte är primärt utslagsgivande har de under senare decennier haft en viss betydelse både som lokaliseringsfaktor av industri- och handelsföretag och som optimeringsfaktor vid produktion och hantering av livsmedel t. ex. vad gäller enheternas storlek. Som ex- empel kan nämnas transportkostnadernas stora betydelse inom kvamindustrin både för lokaliseringen och för en bedömning av an- läggningens optimala storlek. Hänsyn måste härvid tas till de totala transportkostnaderna vilka dels innefattar intransport av råvaror,

halvfabrikat, förnödenheter, dels uttrans- port av färdigvarorna samt relationen mel- lan dessa transportkostnadselement. Kvali— tetsfaktorerna påverkar givetvis också denna bedömning, inte minst för färskvaror som mjölk, ägg och köttvaror.

IV. Framtida utvecklingstendenser

Utvecklingen inom liVsmedelshanteringens område kommer inom överskådlig tid att till stor del bestämmas av förhållandena på hemmamarknaden och bl. a. på den handels— och jordbrukspolitik vi kommer att föra. Härvid spelar givetvis de bakomliggande utvecklingsdragen i samhället stor roll, t.ex. de tekniska framstegen, levnadsstan— dardens utveckling och befolkningskoncen— trationen etc. Dessa faktorer påverkas i sin tur av utvecklingen i andra länder såsom de nordiska grannländerna, EEC och USA. På lång sikt synes ett svenskt inträde i en större europeisk marknad på det ena eller andra sättet som mest sannolik, vare sig vi under mellantiden har genomgått ett stadium av Nordek eller inte. I den mån som Nordek skulle bli en realitet är det inte möjligt att bedöma dess konsekvenser för svensk livs- medelshantering. Vilka marknadskonstella— tioner som än kommer att bli verklighet är det angeläget för såväl jordbruket som livs— medelsindustrin och -handeln att inrätta sig så att man är konkurrenskraftig med utlan- det.

Vid en mycket översiktlig granskning av vårt nuvarande konkurrensläge synes det finnas skäl utgå ifrån att vi på det hela taget ligger relativt väl till jämfört med de nordis- ka länderna och med EEC-länderna. Särskilt är detta fallet med livsmedelshandeln som med utgångspunkt från tillgängliga data från utlandet på det hela taget synes vara mycket effektiv. Vad gäller råvaruproduktionen lig- ger Sverige otvivelaktigt tekniskt sett myc- ket långt framme inom flera varuområden. Även om vi har en lång väg att gå innan vi har en genomgående effektiv råvaruproduk— tion och -struktur vet vi att förhållandena inom såväl de nordiska grannländerna som EEC-länderna är ännu mer bekymmersam- ma härvidlag. På längre sikt och i en större

marknad synes de komparativa fördelarna för svenskt jordbruk främst förefinnas inom animalieproduktionen. Dock är även be- tingelserna för produktion av olika vegeta- biliska råvaror goda inom stora delar av landet. Kravet på en viss beredskapsgrad och därmed följande självförsörjningsgrad torde även inom Nordek komma att bestämma den nedre gränsen för jordbruksproduktio- nen.

Beträffande livsmedelsindustrin i en stör- re marknad kan rent allmänt framhållas att stora delar av den svenska livsmedelsindu— strin idag och under lika. förutsättningar be- träffande råvarukostnaderna är väl så tek- niskt rationell som den inom EEC. Här kan dock konstateras att förhållandena inom oli- ka branscher varierar. Som exempel på en bransch med hård utlandskonkurrens kan nämnas choklad— och konfektyrindustrin. Trots att vissa branscher har ett betydande gränsskydd genom jordbruksregleringen och sålunda inte är utsatta för någon större ut- ländsk konkurrens råder ingalunda något »drivhusklimat». Detta beror bl.a. på att man i konkurrens med andra näringar om resurserna här tvingats rationalisera och mekanisera tillverkning och distribution. Det får också anses vara en fördel att vi har en mycket progressiv förpackningsindustri som frambringat flera unika produkter, vilka även exporteras. I konkurrensen med utlan- det finns för vissa speciella varor färskhets- och smakkrav, vilket innebär temporära för- delar för livsmedelsindustrin.

Konkurrensklimatet inom landet kommer troligen att hårdna ytterligare bl.a. som följd av ökad konkurrens från EFTA-länder. De ändrade konsumtionsvanorna kommer att medföra fortsatt minskning för vissa va- ruområden och en ytterligare expansion för andra. I samband med levnadsstandardens höjning efterfrågas mera industriellt bearbe- tade och förädlade varor samtidigt som livs- medelsindustrins produktionsvolym endast torde öka måttligt under 1970-talet. Intro- duktion av s.k. ersättningsvaror torde så småningom innebära vissa förändringar, bl.a. inom mejeri-. och köttvaruområdena, och i den mån svensk livsmedelsindustri inte

håller sig långt framme i denna utveckling kommer en ökad import av dessa varor att ske till förfång för svensk livsmedelshante- ring. En förutsättning härför är att större ekonomiska resurser ställs till förfogande för forskning, utvecklingsarbete, produktut- veckling osv., såväl inom företag och orga- nisationer som i hel- och halvstatliga organ av olika slag. Konsumenternas krav på större valmöjligheter och högre kvalitet kom- mer att medföra en ytterligare ökning av livs- medelsbutikernas storlek, sortiment och ut- rustning.

Över huvud taget kommer ett genomgå- ende drag att bli en fortsatt utveckling mot större och färre enheter inom respektive produktions- och distributionsled, även om man även framdeles kommer att ha många små och medelstora företagsenheter. Sär- skilt inom råvaruproduktionen kan man räk- na med att familjeföretagen kommer att vara dominerande men att man genom ökad specialiseringsgrad ändå kan uppnå många av stordriftens fördelar. Inom livsmedels- industrin kommer säkerligen struktur- och storleksrationaliseringen att fortsätta —— t. ex. inom bageri-, charkuteri- och mejeriindu- strin —— och inom vissa områden måhända i accelererad takt. Man kan också vänta sig en förskjutning av olika delbranschers andel i livsmedelsindustrins förädlingsvärde bl. a. som följd av de konsumtionsförskjutningar som sker. Givetvis kommer den tekniska ut- vecklingen att på olika sätt påverka såväl omfattningen av som sättet för omvandlings— processen och särskilt gäller detta kanske datorrevolutionen som inom överskådlig tid kommer att förorsaka en mängd förändring- ar. Bl.a. kan detta innebära att man i framtiden lyckas genomföra en gemensam varukodifiering för hela livsmedelshandeln, inklusive fabrikantledet, vilket bl.a. skulle ytterligare reducera kostnader för fakture- ring m. m. samt förenkla identifieringen av varorna.

Tidigare har nämnts att organiserad sam- verkan är mer karakteristisk för svensk livs- medelsindustri än i andra länder och vidare har framgått att man inom flera delbran- scher har ett läge med en monopol- eller

oligopolliknande karaktär. Också inom livs- medelshandelns område har koncentrationen drivits förhållandevis långt, så att man där kan tala om en oligopolliknande situation. Det är dock osannolikt att detta leder till en avtrubbning av konkurrensviljan.Häremot är också en ökad utländsk konkurrens ett verk- samt korrektiv, eftersom man kan vänta sig en fortsatt internationalisering av handeln och en ökad irnportandel i den svenska livs- medelskonsumtionen. Bl.a. sammanhänger detta med den jordbrukspolitiska målsätt- ningen att reducera självförsörjningsgraden men sammanhänger också med konsumen- ternas intresse för nya och annorlunda pro- dukter. I den framtida konkurrensutveck- lingen torde närings- och hygienfaktorer komma att spela stor roll och härvid synes den svenska råvaruproduktionen, livsme- delsindustrin och livsmedelshandeln stå väl rustad.

Laboratorieresurser för offentlig livsmedelskontroll

Statens institut för folkhälsan utgör enligt 86 Q 2 mom. 1951 års livsmedelsstadga cen- tralt undersökningsorgan för livsmedelskon- trollen och har i denna egenskap bl. a. att utföra systematiska undersökningar av olika, i handeln förekommande livsmedels sam- mansättning. Denna arbetsuppgift för folk- hälsoinstitutet utgör emellertid inte hinder för att institutet kan anlitas också för upp- drag inom den lokala livsmedelskontrollen. För att sådana kontrolluppgifter inte för mycket skall belasta institutets laboratorie- resurser och därigenom inkräkta på insti- tutets viktiga arbetsuppgifter inom forsk- ning och undervisning, har i olika samman- hang — bl. a. av folkhälsoinstitutsutredning- en — framlagts önskemålet om att sådana rutinmässiga laboratorieundersökningar, som bedöms kunna utföras vid andra laborato- rier, om möjligt delegeras till dessa. I första hand torde man härvid ha tänkt på de laboratorier, som är upptagna på institutets laboratorieförteckning. Enligt 925 4 mom. livsmedelsstadgan åligger det nämligen folk— hälsoinstitutet att upprätta och tillhandahålla förteckning å personer och anstalter i olika delar av landet, åt vilka undersökning av prov av olika slag av livsmedel lämpligen kan uppdragas.

Avsikten med sistnämnda bestämmelse torde i första hand ha varit, att de i förteck- ningen upptagna laboratorierna i större ut- sträckning än vad tidigare varit fallet skulle kunna anlitas av hälsovårdsnämnderna vid

deras kontrollverksamhet, Möjligheterna skulle också bli större för livsmedelsindustrin och andra från den privata sektorn att få sitt behov av livsmedelsundersökningar till- godosett. Härtill kommer den ovan nämnda möjligheten av delegering av rutinanalyser från folkhälsoinstitutet. Behovet av lokala livsmedelslaboratorier är väsentligt också av det skälet, att man i allmänhet så snabbt som möjligt önskar få fram undersöknings- resultaten. För att dessa skall bli rättvisande fordras därjämte —— speciellt vid mikrobio- logisk undersökning — att tiden mellan provtagningen och undersökningens igång- sättande blir så kort som möjligt. Beräknas tiden bli längre än några få timmar, måste kylning av proven ske. Av detta framgår att långa avstånd till undersökningslaborato- riet innebär avsevärda nackdelar med hän- syn till den därigenom uppkommande tids— förlusten och ökade kostnaden. För att syste- met med lokala laboratorier skall kunna fun- gera tillfredsställande fordras emellertid att officiella undersökningsmetoder och bedöm- ningsnormer ställs till laboratoriernas för- fogande. Därjämte måste laboratorierna upp- fylla erforderliga krav med avseende på de- ras ledning, verksamhet, lokaler, utrustning m.m. För att tillgodose dessa krav fordras att institutet står i intim kOntakt med de i förteckningen upptagna laboratorierna.

I anledning av föreskriften i 92 ä 4 mom. livsmedelsstadgan har folkhälsoinstitutet fortlöpande upprättat en laboratorieförteck-

ning, som offentliggöres genom publicering i institutets tidskrift Vår föda1_ Laborato- rierna är i förteckningen uppdelade på i första hand »Offentliga laboratorier» och »Andra laboratorier» samt i andra hand på »Livsmedelsundcrsökningar i allmänhet», »Huvudsakligen kemiska undersökningar» och »Huvudsakligen mikrobiologiska under- sökningar». Uppdelningen i »Offentliga la- boratorier» och »Andra laboratorier: har gjorts för att inom livsmedelskontrollen ock— så skall kunna utnyttjas vissa industrilabo- ratorier och andra privata laboratorier. Detta kan vara av stort värde, då sådana labora- torier många gånger har värdefull kompe- tens och erfarenhet inom specifika livsme- delsområden och dessutom ofta har en utom- ordentlig teknisk laboratorieutrustning. För- utsättningen för att dessa laboratorier skall kunna medtagas är att uppgift lämnas om vem som är ägare till ifrågavarande labora- torium. Genom den andra uppdelningsprin- cipen framgår att laboratorierna framför allt har möjlighet att utföra kemiska och mikro- biologiska undersökningar. Vid vissa av de laboratorier, som förts under rubriken »Livsmedelsundersökningar i allmänhet», torde även andra slag av laboratorieunder- sökningar kunna utföras.

För att kunna upptagas i förteckningen fordras att ansökan härom insändes till folk- hälsoinstitutet. Sedan sådan ansökan inkom— mit, besöker en av institutets tjänstemän ifrågavarande laboratorium, varvid bedöm- ning sker dels av kompetensen och den prak- tiska erfarenheten inom livsmedelsundersök- ningsområdet hos föreståndaren och den övriga personalen, dels av laboratoriets lo- kaler och utrustning. Därjämte meddelas att de av institutet rekommenderade metoderna och bedömningsnormerna skall följas.

Institutet upprätthåller den fortlöpande kontakten med laboratorierna genom ett i allmänhet vartannat år återkommande be— sök. Vid dessa besök diskuteras metodik- frågor och andra problem av intresse för un- dersökningsverksamheten, varjämte utbyte av erfarenheter inom livsmedelsområdet Sker.

I avsikt dels att komplettera de uppgifter angående laboratoriernas nuvarande verk-

samhet, som inhämtats vid laboratoriebesö— ken, och dels att söka få en uppfattning om möjligheterna till ökning av verksamheten inom ramen för de nuvarande lokalresurser- na har de ifrågavarande laboratorierna — undantagna dock vissa centrala laboratorier — tillställts ett frågeformulär. Samtliga la- boratorier har återsänt formuläret veder- börligen ifyllt. De lämnade uppgifterna av- ser ett kalenderår under tidsperioden 1967 —l968. I vissa fall har uppgifterna emeller- tid varit mycket diffusa, vilket i någon mån försvårat bedömningen av de sannolika framtida laboratorieresurserna.

De framkomna uppgifterna är samman- ställda i bilagda tabeller. Tabell 1 utgör en förteckning över de uppgiftslämnande labo- ratorierna med upplysning även om labora- toriernas lokalisering (länsbokstav). Labora- torierna är numrerade och försedda med en särskild bokstav A, K eller M med hän- syn till arten av den vid laboratorierna be- drivna undersökningsverksamheten. I tabell 2 upptas uppgifter om den nuvarande per- sonalen vid laboratorierna, i tabell 3 uppgif- ter om laboratorielokalerna och den nuva- rande verksamheten vid laboratorierna, me- dan tabell 4 upptar de uppgifter, som läm- nats angående den möjliga ökningen av la- boratorieverksamheten.

De i utredningen medtagna laboratorierna är till antalet 49, av vilka 7 utför undersök- ningar i allmänhet, 8 huvudsakligen kemiska undersökningar och 34 huvudsakligen mikro- biologiska undersökningar. Av de i laborato- rieförteckningen upptagna laboratorierna har inte medtagits: Institutionen för livsmedels- kemi, tekniska högskolan, Stockholm; sta- tens veterinärmedicinska anstalt, Stockholm; Svenska institutet för konserveringsforsk— ning, Göteborg; statens institut för hantverk och industri, Stockholm och statens lant- brukskemiska laboratorium, Uppsala. I Skåne finns 14 laboratorier, i övriga Göta— land 16, i Svealand 12 och i Norrland 7 laboratorier. Laboratorietätheten är sålunda mycket stor i sydligaste Sverige, medan i

1 Senaste laboratorieförteckning, se »Vår föda» 1968: 2.

Nummer och Länsbok- verksamhet'l' stav Laboratoriets namn

> Svenska kontrollanstalten för mejeriprodukter och ägg, centrallaboratoriet i Malmö, Malmö

M 2 A 0 Svenska kontrollanstalten för mejeriprodukter och ägg, anelningslabora- toriet i Göteborg, Göteborg 3 A BD Norrbottens livsmedelslaboratorium, Luleå 4 K F Lantbrukskemiska kontrollstationen, Jönköping 5 K I Lantbrukskemiska stationen, Visby 6 K L Lantbrukskemiska kontrollstationen, Kristianstad 7 K M Apoteket Lejonet, Malmö 8 K R Lantbrukskemiska kontrollstationen, Skara 9 K T Kemiska stationen, Örebro 10 K AC Apoteket Järven, Umeå 11 M A Hälsovårdsnämndens livsmedelshygieniska laboratorium, Stockholm 12 M C Hälsovårdsnämndens laboratorium, Uppsala 13 M D Södermanlands läns hushållningssällskaps veterinäravdelning, Nyköping 14 M E Östergötlands läns hushållningssällskaps veterinärbakteriologiska labora- torium, Linköping 15 M E Hälsovårdsnämndens livsmedelshygieniska laboratorium, Norrköping 16 M F Jönköpings läns hushållningssällskaps veterinärlaboratorium, Jönköping 17 M H Veterinärbakteriologiska laboratoriet, Kalmar 18 M K Hälsovårdsnämndens laboratorium, Karlshamn 19 M K Hälsovårdsnämndens laboratorium, Karlskrona 20 M L Veterinärbakteriologiska laboratoriet, Kristianstad 21 M M Hälsovårdsnämndens laboratorium, Hälsingborg 22 M M Landskrona stads hälsovårdsnämnds laboratorium, Landskrona 23 M M Hälsovårdsnämndens laboratorium, Lund 24 M M Hälsovårdsnämndens livsmedelshygieniska laboratorium, Malmö 25 M M Veterinärbakteriologiska laboratoriet, Malmö 26 M M Hälsovårdsnämndens livsmedelslaboratorium, Trelleborg 27 M M Hälsovårdsnämndens i Ystad laboratorium, Ystad 28 M N Hallands läns hushållningssällskaps veterinäravdelning, Falkenberg 29 M 0 Hälsovårdsnämndens livsmedelshygieniska byrå, Göteborg 30 M 0 Uddevalla stads laboratorium, Uddevalla 31 M P Hälsovårdsnämndens laboratorium, Borås 32 M R Skaraborgs läns hushållningssällskaps veterinäravdelning, Skara 33 M S Hälsovårdsnämndens laboratorium, Karlstad 34 M S Hälsovårdsnämndens laboratorium, Kristinehamn 35 M T Örebro läns hushållningssällskaps veterinärmedicinska laboratorium, Öre- bro 36 M T Örebro stads hälsovårdsnämnd, avdelningen för livsmedelskontroll, Örebro 37 M U Veterinärbakteriologiska laboratoriet, Västerås 38 M W Kopparbergs läns hushållningssällskaps laboratorium, Falun 39 M X Hälsovårdsnämndens livsmedelslaboratorium, Gävle 40 M Y Hälsovårdsnämndens laboratorium, Sundsvall 41 M Z Östersunds stads hälsovårdsnämnds laboratorium, Östersund 42 M AC Hälsovårdsnämndens laboratorium, Skellefteå 43 M AC Umeå stads hälsovårdsnämnds laboratorium, Umeå 44 A A KF:s livsmedelslaboratorium, Stockholm 45 A M AB Findus laboratorier, Bjuv 46 A M Kemiska kontrollaboratoriet, Hälsingborg 47 A M Köttforskningsinstitutet, Kävlinge 48 K A AB Kemibyrån, Vällingby 49 M P Åke Lindgrens Ingeniörsbyrå, livsmedelstekniska avdelningen, Borås

* A : Livsmedelsundersökningar i allmänhet K : Huvudsakligen kemiska undersökningar M : Huvudsakligen mikrobiologiska undersökningar

Tabell 2 Laboratoriernas nuvarande personal Övrig laboratoriepersonal (antal) Laboratorieassistenter, lab biträden m.fl. Labo- Annan Hälsov Diskbi- Vakt- Labora- Föreståndarens Assistentperso- rant- träden mästare torium bokstav utbildning nal m.fl. skola bildning m.fl. m.fl. m.fl. Antal och utbildning el. dyl. 1 A M Mejeriingenjör 1 Fil lic 11 4 1 2 A 0 " civ ing 3 A BD Veterinär l 5 1 1 4 K F Fil lic (kemi) 3 1 5 K I Diplomingenjör 1 Ingenjör (STI) 7 6 K L Agr lic 6 Ingenjörer (gy- 2 0 nasium el institut) 7 K M Apotekare 1 Apotekare 1 Ingenjör (gym- nasium) l Receptarie 8 K R Agr lic 1 Ingenjör (gym- 8 1 nasium) 9 K T Agr dr, docent ] Agronom 4 10 K AC Apotekare l Apotekare 5 1 11 M A Veterinär 2 Veterinärer 12 7 4 4 1 Civ ing 12 M C Veterinär 1 13 M D ,, l Veterinär 2 14 M E ,, 2 Veterinärer 2 2 15 M E ,, 2 1 16 M F ,, 1 Veterinär 3 17 M H ,, l Veterinär 3 3, 4,5 1 Ingenjör (institut) 18 M K ,, 2 1 19 M K ,, 2 20 M L ,, 4 Veterinärer 3 21 M M ,, 1 22 M M ,, 1 23 M M ,, 1 1 1 24 M M ,, 2 1 25 M M ,, 4 Veterinärer 6 1 2 26 M M ,, 1 27 M M ,, 0,5 28 M N ,, 2 Veterinärer 29 M 0 ,, 1 Veterinär 5 1 1 1 Ingenjör (insti- tut), mejeri- examen 30 M 0 Vet med dr 1 31 M P Veterinär 1 32 M R ,, 3 Veterinärer 33 M S ,, 0,5 34 M S ,, 1 35 M T ,, ] Veterinär 6 1 36 M T ,, 3 1 37 M U Veterinär, 5 1 1 docent 38 M W Veterinär 2 39 M X ,, 1 1 0,5 1 40 M Y ,. 5 41 M Z Läkare 1 2 42 M AC Veterinär 2 43 M AC ,, 1 44 A A Fil dr, docent 2 Civilingenjörer 3,5 6, 1 Veterinär SOU 1970: 7 77

Läns- Föreståndarens bokstav utbildning

Labora- torium nal m. fl.

Assistentperso—

Övrig laboratoriepersonal (antal)

Laboratorieassistenter, lab biträden m.fl.

Labo- Annan Hälsov Diskbi- Vakt- rant- lab-ut- insp träden mästare skola bildning m. fl. rn. fl. m. fl.

Antal och utbildning el. dyl.

Fil lic

45 A M Tekn dr

HNNNNNb—l

_-

Fil kand Kemiingenjörer Hushållslärare Hushållstekniker Civilingenjörer 5,5 Ingenjörer (gym-

19,5

nasium el insti- tut) 1 Hushållstekniker

46 A M medelskemiker nasium) (tysk) 47 A M Agr dr, professor Fil lic

nasium)

&» Kor—u—

48 K A Civ ing nasium) 49 M "U

Veterinär Ingenjörer (gym-

Civ ing, livs- 1 Ingenjör (gym— 3

Ingenjörer (gym— 7

Dr Techn. 1 Civilingenjör 1 1 Dr Phil 1 Fil kand

2 Ingenjörer (insti- tut)

Norrland i stort sett endast finns ett labo- ratorium i varje län.

Av de tillgängliga uppgifterna angående laboratoriernas nuvarande personal (tabell 2) kan bland annat utläsas följande. Förestån- darna har genomgående akademisk utbild- ning. Arten av denna utbildning är mycket varierande beträffande de laboratorier, som utför undersökningar i allmänhet och ke- miska undersökningar, medan laboratorierna för mikrobiologiska undersökningar i samt— liga fall utom ett — där föreståndaren är läkare — förestås av veterinärer, Orsaken till den veterinära dominansen vid sistnämn- da slag av laboratorier är främst att veteri- närutbildningen kompletterad med viss ef— terutbildning i livsmedelsmikrobiologi be- dömts som särskilt lämplig för dem som skall leda denna verksamhet. Därtill kom— mer att huvudparten av hithörande labora- torier utgöres av hälsovårdsnämndslaborato- rier och hushållningssällskapens veterinärla- boratorier. De förstnämnda laboratorierna

förestås av praktiska skäl vanligen av res- pektive stadsveterinärer, medan hushåll- ningssällskapens laboratorier på grund av sin viktigaste verksamhet inom djurhälsovår- den alltid kräver veterinär ledning. Även annan akademisk utbildning, exempelvis na— turvetenskaplig utbildning innefattande äm- net mikrobiologi och utbildning i livsmedels- teknologi, är att anse som väl lämpad som grundutbildning för ifrågavarande befatt— ningshavare.

Den övriga personalen vid laboratorierna utgöres av assistenter och biträdespersonal. Assistenter finns vid åtskilliga laboratorier. Antalet assistenttjänster växlar dock i hög grad. Vid 9 laboratorier uppges finnas en sådan tjänst, vid 4 två, vid 4 tre, vid 3 fyra och vid 1 sex tjänster, medan ett laborato- rium har 11, ett annat 12 och ytterligare ett 14 sådana tjänster. För 25 laboratorier sak- nas uppgifter om assistenttjänster. Biträdes— personalen utgöres av laboratoriebiträdes- personal i egentlig mening (laboratorieassis—

tenter, institutionsbiträden, hälsovårdsin- spektörer m.fl.) och övrig biträdespersonal (diskbiträden, vaktmästare m. fl.). För labo- ratorier med huvudsakligen kemisk verk- samhet redovisas sammanlagt 96 laboratorie- biträdestjänster (12 per laboratorium) och för sådana med huvudsakligen mikrobiolo- gisk verksamhet 105 sådana tjänster (ca 3 per laboratorium), medan för de övriga la- boratorierna uppgifterna är så ofullständiga att någon motsvarande beräkning inte kan göras. I fråga om övrig biträdespersonal är de erhållna uppgifterna mycket sporadiska. De flesta laboratorierna synes dock ha till- gång till särskilda diskbiträden eller städ- personal, som också sköter laboratoriedis- ken. Därjämte finns ofta särskild personal för packningsarbete, budsändning m.m. (vaktmästare m.fl.). Slutligen finns i viss utsträckning särskild kontorspersonal.

De lämnade uppgifterna om laboratorie- lokaler (tabell 3) avser dels totalytan och dels antalet rumsenheter. Totalytans storlek växlar starkt. I laboratorierna för »Livsme- delsundersökningar i allmänhet» varierar ytan mellan 76 och 2 000 m2 eller i genom- snitt ca 700 m2, i laboratorierna för »Hu- vudsakligen kemiska undersökningar» mel- lan 80 och 1 500 m2 eller i genomsnitt ca 420 rn2 och i laboratorierna för »Huvudsak- ligen mikrobiologiska undersökningar» mel- lan 20 och 720 in2 eller i genomsnitt ca 130 m2. Av siffrorna kan bl. a. utläsas att den mikrobiologiska verksamheten kräver betydligt mindre lokalutrymme än den ke- miska. Laboratoriernas rumsantal växlar starkt och i två fall — båda avseende mikro- biologisk verksamhet — utgöres laborato- rierna av en enda rumsenhet.

Inhämtade uppgifter om den nuvarande verksamheten har även sammanställts i ta- bell 3. Av tabellen framgår bl. a. att vid 2 av laboratorierna för huvudsakligen kemis- ka undersökningar också utförts mikrobio- logiska livsmedelsundersökningar och vid 23 av laboratorierna för huvudsakligen mik- robiologiska undersökningar även utförts fy- sikalisk-kemiska livsmedelsundersökningar (i tabellen markerade med parenteser). Vid åt- skilliga laboratorier har också utförts vat-

tenundersökningar och vissa andra slag av undersökningar. Om man bortser från de parentetiskt markerade siffrorna, har totalt redovisats ca 56 500 kemiska och ca 145 000 mikrobiologiska livsmedelsunder- sökningar. Därtill kommer från två labora- torier sammanlagt ca 10000 undersökning- ar, som inte uppdelats på kemiska och mik- robiologiska.

De av laboratorierna lämnade uppgifterna angående möjlig ökning av verksamheten in— om ramen för nuvarande lokalresurser är i de flesta fall siffermässigt preciserade (tabell 4). För några laboratorier har dock endast lämnats vaga uppgifter, som i de flesta fall emellertid gått ut på att en avsevärd ökning av verksamheten är möjlig. Vid utnyttjande av det tillgängliga siffermaterialet kan be- räknas att för 8 laboratorier den kemiska verksamheten kan ökas med ca 16 500 un- dersökningar eller genomsnittligt med ca 165 % och för 36 laboratorier den mikro- biologiska verksamheten kan ökas med ca 115 000 undersökningar eller genomsnittligt med ca 85 %. Med hänsyn till de ovan nämnda allmänna uttalandena från de la- boratorier, som inte lämnat sifferuppgifter och därför ej kunnat medtagas i kalkylen ovan, torde man med stor sannolikhet kunna förutsäga att den livsmedelskemiska verk- samheten vid de i utredningen medtagna laboratorierna inom ramen för nuvarande lokalresurser kan utökas med ca 165 % el- ler med ca 100 000 undersökningar och den livsmedelsmikrobiologiska verksamheten med ca 85 % eller med ca 125 000 under- sökningar.

Avslutningsvis kan härjämte framhållas att ytterligare några laboratorier ansökt om att medtagas i laboratorieförteckningen och att vissa av de i förteckningen upptagna laboratorierna meddelat att de snarast äm- nar utöka sina laboratorielokaler. Härtill kommer de resurser, som kan sättas in av de i utredningen inte medtagna centrala la- boratorierna. Den ovan nämnda prognosen är sålunda en mycket försiktig sådan och de framtida laboratorieresurserna torde sanno- likt kunna uppräknas avsevärt i förhållande till de ovan angivna siffrorna.

Tabell 3

Laboratorielokalerna och den nuvarande verksamheten

Labora- torium

Laboratorielokaler

Nuvarande verksamhet (antal undersökta prov)

Totalyta m' rum

Mikrobiologiska undersökningar

Fysikalisk-kemiska undersökningar

Livs-

Anm medel Vatten

Livs— medel

Vatten

Andra undersökningar Anm

44 -—N

(M MMMNMME mv WOBMQS:

Nm vill!—1

22 2 222 S 2222 IN 14

26M

330 9 76 2*)

230 7 175 5 ca 200 12 ca 1 500 22 336 6 350 9

80 4

720 19 33

118

ca 200

3

160 152 139 100 45 144 45

Nin & "1505 V' NYIN—

120 200

utan

ca 200 37,5

s—CN _

*) Därjämte disk- plats i annat rum

1 984 2 365 3 500

(2 146) ( 304) 3 690') ca 3 000')

2551

1 930 37 342')

9635)

1 096 872 1 127 2 071 3 031 202 4 902 514 1 628 6 245 1 096 (år 1966) 4 576 24 842 2 200 1 650 165 (år 1964) ca 500 1 200 6 710 447 (år 1963)

244 745 215 (år man

209

2152 23 838 781 1687 140

(3 931) ( 753?)

( 600) ( 716) (1412)

(1 300) ( 665)

( 600) ( 263)

( 90)

176 462 organo- leptiska undersök- ningar i andra lokaler

7501)

222 1 14 259

819 ca 16000 1180

5121 1 500

4 254 471”) 13 109”) ca 81 0007) 200 408 2 834”) 643 2 851 30

750 721 152 1 044

Totalt har undersökts 10 090 livsmedelsprov

1) Reduktasprov och fodermedelsprov

') Både mikrobiol och fys-kem

F. n. livsmedelsunder- sökningar

') Därav ca 12 000 enbart salmonellaundersökning-

ar

5) Under 10 månader ') Uppgivet som bakt un- dersökning av mjölk

7) Därav 10348 salmonella- undersökningar

&) Antibiotikaförekomst i kött

Labora— torium

L auoratoneioxaler

Nuvarande verksamhet (antal undersökta prov)

Antal Totalyta m' rum

Anm

Mikrobiologiska undersökningar

Fysikalisk-kemiska

undersökningar

Livs- medel

Vatten

Livs— medel

Vatten Andra undersökningar Anm

27 28 29 30 31 32 2222222

33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46

S 22 2 2222 2 24 4: ((M

48 49 M

28 120

ca 260 80

160

85 20 80

140 ca 150 300

50

102 120

ca 100

80 30 925 1 200

200 2 000 390 205

NWFQ'ÅM

_!

'h MW IN #00")? |"! NR N N

22 15

1 459

Därjämte ett flertal 407

biutrymmen

Ett nytt laborato— rium planeras att tagas i bruk den 1.1.1969

9 616 236 1 649 478 840 1 400

133 10022

1 823 10 3 048 3 643 1 237 842

951 12 000

ca 20 000 45 ca 1 000 ca 150

1 093 504

639 (år 1966) 624 (år 1966)

(år 1966) 8 (år 1966)

115

(år 1966) 429

1 480 (år 1966) 1 435 (år 1966) 197 1 704 1 956 1 934 (år 1966) 518

(år 1966) 240

( 5) (1670) ( 16) (5 789)

( 235) ( 150) ( 520) ( 497) ( 100) (1412)

( 67)

( 152) 4000

ca 22 000

169 ca 700 976 (ca 15)

338 379

1 690

170 104 1 348 180

2 732 7 000*)

2 0001) 1 05

Därjämte 468 salmonella- undersökningar

1) Organoleptisk—tekniska undersökningar

') Organoleptiska under- sökningar

Livsmedelsavd har varit i verksamhet endast 6 mån under 1967

Tabell 4 Möjlig ökning av verksamheten

Möjlig ökning av antalet livsmedelsundersökningar (ungefärliga siffror) Mikrobiologiska Fysikalisk-kemiska Labora- torium Antal % Antal % Anm 1 A Möjlighet till ökning av verksam- 2 A heten. Siffra kan dock ej angivas. 3 A 1 500 75 150 70 4 K 5 K (8 800) (400) 8 800 400 6 K Antalet kemiska livsmedelsunder- sökningar kan ökas till det fler- dubbla 7 K En betydande ökning är möjlig 8 K 1 700 100 9 K En ökning av verksamheten är möjlig men kalkyl kan ej göras

10 K 350 250 11 M 13 000 35 (1000) ( 30) 12 M 500 55 ( 250) ( 35) 13 M 1 400 125 14 M 1 900 165 15 M 1400 45 ( 45) 16 M 5 000 100 17 M 500 100 ( 800) (130) 18 M 3 750 60 (2 500) (350) 19 M 2 500 55 (1 100) ( 80) 20 M 3 000 350 21 M 2 800 130 (1700) (130) 22 M 350 20 ( 35) ( 5) 23 M 500 100 ( 400) ( 50) 24 M 3 300 50 ( 260) (450) 25 M 2 750 1 000 26 M 250 35 Om ca 2 år beräknas laboratoriet få nya utökade lokaler 27 M 500 35 28 M 3 600 900 ( 500) Därjämte ökning med ca 20000 salmonellaundersökningar 29 M 2500 25 ( 350) ( 20) 30 M 1750 750 ( 500) 31 M 6 600 400 (400) 32 M 1 500 300 33 M Ingen ökning inom nuvarande 10- kaler. Nytt laboratorium omkring 1.1.1969 34 M 3 600 25 ( 850) (550) 35 M 2 900 >1 000 36 M 5 000 50 ( 500) (100) 37 M Ett mycket stort antal undersök- ningar kan göras 38 M 600 >] 000 39 M 1500 50 ( 50) ( 50) 40 M 2 500 70 (1 500) (100) 41 M 750 60 ( 300) 42 M 1700 200 ( 400) (600)

43 M Inga uppgifter. Utredning pågår angående nybyggnad av laborato- riet

44 A 13 000 110 1 000 sz 45 A 20000 100 46 A 450 1 000 330 200 47 A 2 000 200 2 300 330 48 K 2 000 200 49 M 2 350 (> 1000) (1 500) >1000

remissyttranden

Av meieriingenjören Tore Frennborn

1954 års mjölkkommitté hade till uppgift att söka åstadkomma en ordning, som innebar tillräckliga garantier för att den i landet salu- hållna konsumtionsmjölken fyllde alla rim- liga krav främst ur folkhälsosynpunkt, men även i andra hänseenden.

Över kommitténs år 1960 avgivna betän- kande har till Kungl. Maj:t avgivits remiss- yttranden av följande 57 myndigheter och organisationer, nämligen dåvarande medici- nalstyrelsen, statens institut för folkhälsan, statskontoret, dåvarande riksräkenskapsver— ket, lantbruksstyrelsen, statens jordbruks- nämnd (efter hörande av Svenska kontroll- anstalten för mejeriprodukter och ägg, KMÄ), veterinärstyrelsen, kommerskolle— gium, dåvarande överståthållarämbetet (efter hörande av Stockholms stads hälsovårds- nämnd), länsstyrelserna i samtliga län (efter hörande av hälsovårdsnämnderna), statens maskinprovningar, dåvarande statens lant- brukskemiska kontrollanstalt, statens forsk- ningsanstalt för lantmannabyggnader, lant- brukshögskolan och statens lantbruksförsök, veterinärhögskolan, statens veterinärmedi- cinska anstalt, Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut, Föreningen för allmän hälsovård, Förste provinsialläkarnas för- ening, Hushållningssällskapens förbund, Ko- operativa förbundet, Landsorganisationen i Sverige (LO), Riksförbundet landsbygdens folk, Samarbetskommittén för hälsovårds— nämnderna i rikets större städer, Svenska hälsovårdstjänstemannaförbundet, dåvaran-

de Svenska landskommunernas förbund, Svenska mejerikonsulentföreningen, Svenska mejeristföreningen, dåvarande Svenska stadsförbundet, Sveriges grossistförbund, Sveriges husmodersföreningars riksförbund, Sveriges lantbruksförbund (efter hörande av Svenska mejeriernas riksförening), dåvaran- de Sveriges speceri- och lanthandlares för- bund, Sveriges veterinärförbund och Tjänsp temännens centralorganisation (TCO).

Följande sammanfattning av betänkandet och remissyttrandena ansluter sig till betän- kandets uppdelning i fråga om produktions-, mejeri- och distributionsstadier etc.

A. Allmänna synpunkter

a) Offentlig mjölkkontroll, motiv för och emot

Kommittén anser att en offentlig mjölkkon— troll är ett betydelsefullt medel att aktivera strävanden att förbättra mjölkens beskaffen- het. Med hänsyn till att mjölk är att av Våra viktigaste men också ömtåligaste livsmedel är det även motiverat att kontrollen blir me- ra skärpt och omfattande än den som enligt gällande lagstiftning ifrågakommer beträf- fande andra livsmedel.

Denna uppfattning delas av medicinalsty- relsen, statens jordbruksnämnd, länstyrelser- na i Kronobergs, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Skaraborgs län samt av Svenska stadsförbundet, Landsorganisatio- nen och Sveriges husmodersföreningars riks- förbund. Enligt Föreningen för allmän häl-

sovård har våra grannländer vidtagit mera vittgående mjölkhygieniska åtgärder. Motiv för en mera skärpt kontroll är även enligt länsstyrelsen i Västerbottens län det mono- pol mejeriorganisationen har på mjölkföräd- ling. I stort tillstyrkes kommitténs förslag till mjölkkontroll av statens jordbruksnämnd, länsstyrelserna i Gotlands, Blekinge, Kris- tianstads, Hallands, Göteborgs och Bohus, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands och Västerbottens län samt av veterinärhög- skolan, TCO, LO, Kooperativa förbundet, Svenska mejeristföreningen och Sveriges husmodersföreningars riksförbund.

En skärpt mjölkkontroll anser Riksför- bundet landsbygdens folk, Sveriges lant- bruksförbund och lantbrukshögskolan kom- mer att medföra dyrare konsumtionsmjölk- produkter, vilket kan medföra minskad kon— sumtion. Enligt Svenska landskommunernas förbund är nuvarande mjölkkontroll tillfyl- lest och tillsammans med Riksförbundet landsbygdens folk, Lantbruksförbundet och Svenska mejerikonsulentföreningen menar de, att mejeriindustrin varit föregångare, då det gäller att förbättra produkternas kvalitet och att detta resulterat i en bättre leveran- törmjölk och konsumtionsmjölk. Några epi- demier eller andra sjukdomsfall har heller ej spritts genom konsumtionsmjölk de se— naste åren, varför de avstyrker förslaget till skärpt mjölkkontroll.

b) Kommitténs principer och krav vid ut- arbetande av förslaget till mjölkkontroll Vid uppgörande av förslaget till mjölkkon- troll har kommittén tillämpat följande prin- ciper och krav.

Huvudbestämmelserna om mjölk och mjölkprodukter skall ingå i livsmedelsstad- gan och hälsovårdsstadgan i likhet med be- stämmelserna för andra livsmedel. Förslag till ändring av livsmedelsstadgan har utarbe- tats. Mejeristadgan slopas. Bestämmelser om mjölkkontroll, som satts som villkor för er- hållande av mjölkpristillägg, utfärdas som för närvarande av statens jordbruksnämnd.

Antalet myndigheter, som övervakar eller på annat sätt har med mjölkprodukter och mjölkhantering att göra, bör inskränkas. Ef-

tersom huvudbestämmelserna skall finnas i livsmedelsstadgan blir veterinärstyrelsen högsta övervakande myndighet, hälsovårds- nämnderna kontrollorgan och statens institut för folkhälsan utfärdar provtagnings— och analysföreskrifter.

Kontrollen bör läggas mera på mjölken och produkterna och mindre på de lokaler i och de betingelser under vilka produkterna framställes.

Konsumtionsmjölk skall vara fri från hu- manpatogena smittämnen och i största möj- liga utsträckning också från potentiella så- dana bakterier och från cellbeståndsdelar samt andra produkter härrörande från in- flammatoriska processer i juvret. Mjölken skall vidare vara fri från främmande fasta partiklar och lösta främmande ämnen och får icke innehålla ett för stort antal pastö— riseringsöverlevande bakterier och ej heller ett för stort antal återinfektionsbakterier speciellt icke av arter, som ger andra för- ändringar än ren mjölksyrajäsning. Mjölk får ej ha från det normala avvikande ut- seende, smak eller lukt.

De 21 instanser, som direkt yttrat sig om kommitténs målsättning, är ense med kom- mittén. Dock anser länsstyrelsen i Jämtland och hälsovårdsnämnden i Malmö att, trots att kommittén haft som målsättning att in- skränka antalet myndigheter, deSsas antal blivit stort t. ex. veterinärstyrelsen, statens institut för folkhälsan, statens jordbruks— nämnd och en statlig anstalt för provning av mejerimaskiner.

c) Allmänna synpunkter på kommitténs för- slag till detaljföreskrifter Kommittén har behandlat produktions-, me- jeri- och distributionsstadiet var för sig. Dessutom har kommittén gjort förslag be- träffande vissa personalförhållanden i sam- band med mjölkkontrollen, beträffande råd- givnings- och upplysningsverksamhet samt till metoder och normer för analys och kon- troll av mjölk m.m. Utkast till detaljbe- stämmelser har bifogats förslaget. Kommerskollegium och länsstyrelserna i Stockholms län och Gävleborgs län anser att detaljföreskrifterna bör sammanföras,

koncentreras och underkastas en formell översyn. Bestämmelser av identiskt eller i det närmaste identiskt innehåll återfinns i förslaget på flera ställen.

Länsstyrelsen i Stockholms län och vete- rinärstyrelsen menar att en del av de till- lämpningsföreskrifter, som avses skola ut— färdas av veterinärstyrelsen, istället bör ut- färdas av Kungl. Maj:t, medan vissa andra torde kunna utfärdas som anvisningar av icke bindande karaktär. Veterinärstyrelsen saknar enligt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län befogenhet att utfärda bindande anvisningar.

B. Produktionsstadiet

a) Mjölkhygien på produktionsplatsen

Enligt kommittén bör nuvarande bestämmel- ser i hälsovårdsstadgan kompletteras med av veterinärstyrelsen utfärdade råd och an- visningar rörande produktion av mjölk. Det av kommittén utarbetade förslaget till dylika anvisningar har rönt mycket stort intreSse i de organisationer, som har direkt anknyt- ning till mjölkproduktionen. En praktisk tillämpning av anvisningarna anser Hushåll- ningssällskapens förbund, lantbrukshögsko- lan, lantbruksstyrelsen, länsstyrelserna i Ble- kinge, Gotlands, Göteborgs och Bohus, Jön- köpings, Kronobergs, Skaraborgs, Uppsala och Älvsborgs län samt Sveriges lantbruks- förbund och Svenska mejerikonsulentför- eningen kommer att innebära ett allvarligt ingrepp i det svenska jordbrukets driftsfor- mer och medföra mycket omfattande in- vesteringar i ladugårdarna, särskilt på de mindre och medelstora gårdarna, vilka sva— rar för huvuddelen av mjölkproduktionen. Bestämmelserna bör därför göras mindre ka- tegoriska för att ej motverka jordbrukarnas intresse för hållande av mjölkkor, inte minst i vissa bygder såsom i södra och mellersta Sveriges skogsbygder och i stort sett hela Norrland. I dylika anvisningar bör inte före- komma »skall» och >>får icke». Därest vissa bestämmelser avses skola få tvingande ka- raktär, bör de överföras till livsmedelsstad- gan eller hälsovårdsstadgan. Endast väsent- liga detaljer bör bli föremål för bindande

bestämmelser och sådana föreskrifter slopas, som ej går att genomföra i praktiken.

Förslaget att i ladugård icke bör hållas svin eller fjäderfä och att, om så likväl sker, djuren skola hållas i avskilt rum med separat utgång har berörts av ett tjugotal myndig- heter och organisationer. Bestämmelsen an- ses vara alltför rigorös. Undantag måste gö- ras för modersuggor och ett mindre antal hushållsgrisar och fjäderfä speciellt i mel- lersta och norra Sverige med hänsyn till värmeisoleringen.

Länsstyrelserna i Kronobergs, Jämtlands och Västerbottens län menar att kravet på särskilt mjölkrum är alltför strängt för små- bruken. Motsatt uppfattning har länsstyrel- sen i Göteborgs och Bohus län, som vill göra denna bestämmelse bindande genom tillägg till 60 & hälsovårdsstadgan.

Vattenbeskaffenheten på produktionsplat- sen har berörts i några remissvar. Enligt statens veterinärmedicinska anstalt, Sveriges veterinärförbund och Föreningen för allmän hälsovård bör det vara samma fordran på vatten till husdjuren som för humant bruk, men då. detta icke synes praktiskt genom- förbart bör man definiera begreppet »till- fredsställande beskaffenhet» i anvisningar- na.

Det årliga rengöringstvånget bör göras till villkor för erhållande av statsbidrag t.ex. mjölkpristillägg anser länsstyrelserna i Kal- mar och Malmöhus län samt hälsovårds- nämnderna i Göteborg och Malmö.

Enligt kommittén finns det inte skäl att bibehålla särskilda bestämmelser om kan- trollmjölk (41 & livsmedelsstadgan). I detta förslag instämmer Alnarpsinstitutet, Sveriges lantbruksförbund och Hushållningssällska- pens förbund. Förslaget ifrågasättes av läns- styrelserna i Malmöhus län och hälsovårds- nämnden i Hälsingborg och avstyrkes av veterinärstyrelsen, enär man anser att före— komst av kontrollmjölk stimulerar till en förbättrad mjölkhygien.

Mjölk från ko behandlad med antibiotika bör enligt kommitténs mening icke få leve- reras till mejeri förrän på fjärde dagen efter sista behandlingsdagen. Innan nya bestäm- melser utfärdas bör dock enligt medicinal-

styrelsen, länsstyrelsen i Jämtlands län, lant- brukshögskolan, veterinärhögskolan, statens veterinärmedicinska anstalt, Sveriges lant- bruksförbund och Svenska mejerikonsulent- föreningen frågan om antibiotika i mjölk ingående utredas. Man bör därvid förtydliga vad som menas med antibiotikabehandling, utreda veterinärens resp. djurägarens ansvar, fastställa varje antibiotikums elimineringstid i mjölk, ange förslag till enkel analysmetod för att konstatera antibiotika i mjölk och beakta frågan om fodertillsats av antibiotika.

Kommittén anser att stor uppmärksamhet bör ägnas åt mjölkens innehåll av radioakti- va substanser och åt risken för förorening med insekts- och ogräsbekämpningsmedel. Lantbrukshögskolan menar att det för när- varande inte går att utfärda några normer för vad mjölk får innehålla av radioaktivt material, varför det finns behov av forsk- ning på detta område. Medicinalstyrelsens strålskyddsnämnd anser att de intressen nämnden har att bevaka är Väl tillgodosedda med rådande ordning under normala för- hållanden.

b) Ladugårdspersonalens hygien I syfte att höja ladugårdspersonalens hygien bör tidigare nämnda »Råd och anvisningar rörande mjölkproduktion m.m.» innehålla rekommendationer rörande utrustning etc. för god personlig hygien.

Obligatorisk läkarundersökning av ladu- gårdspersonal anser kommittén ej vara prak- tiskt genomförbar. Medicinalstyrelsen, lant- brukshögskolan, statens veterinärmedicinska anstalt, TCO och Föreningen för allmän hälsovård anser dock det vara önskvärt med fortlöpande hälsokontroll.

c) Nötkreaturssjukdomar av betydelse för mjölkhygienen Kommittén anser att principbeslutet av 1958 års riksdag om indragning av statliga bidrag för kontroll av tuberkulos och kastsjuka hos nötkreatur bör bli föremål för omprövning så att tuberkulinundersökning i tillräcklig omfattning fortfarande kan ske med stöd

av allmänna medel. Samma uppfattning har länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus, Hallands, Älvsborgs och Kopparbergs län samt veterinärhögskolan, statens veterinär- medicinska anstalt, Hushållningssällskapens förbund, Sveriges veterinärförbund och Sve- riges husmodersföreningars riksförbund. Statskontoret och riksräkenskapsverket är icke beredda att tillstyrka ett upphävande av statsmakternas beslut 195 8 enligt ovan.

Bekämpning av mastitis bör enligt kom— mittén läggas på det allmänhygieniska pla— net. Länsstyrelserna i Kronobergs och Kop- parbergs län samt länsveterinären i Hallands län, veterinärhögskolan, statens veterinärme- dicinska anstalt, Hälsovårdsnämndernas samarbetskommitté, Hushållningssällskapens förbund och Sveriges veterinärförbund delar kommitténs uppfattning. Råvarukontrollen bör, enligt statens institut för folkhälsan, länsstyrelserna i Malmöhus och Kopparbergs län, Hälsovårdsnämndernas samarbetskom- mitté och Sveriges veterinärförbund, för uppspårande av besättningar med juverin- flammation kompletteras med analyser för kontroll av i mjölken förekommande cell- beståndsdelar härrörande från inflammato- riska processer i juvret t. ex. California mas- titistest eller Whitesidetest.

d) Hygien vid mjölktransport I punkt a) nämnda »Råd och anvisningar rörande produktion av mjölk m.m.» bör enligt kommittén intagas rekommendationer som syftar till höjning av mjölktransport- hygienen.

Statens veterinärmedicinska anstalt vill att frågan om hygien vid mjölktransport bör övervägas i samband med transportproblem gällande animala livsmedel över huvud ta- get Föreskrifter i avsikt att hindra tempe- raturhöjning under transport bör enligt me— dicinalstyrelsen intagas i livsmedelsstadgan och därigenom erhålla giltighet för hela lan- det.

e) Leverantörmjölkens kvalitetsbetalning

Enligt kommittén ger kvalitetsbetalning möj- lighet att både kontrollera och påverka den

hygieniska kvaliteten hos råvaran till kon- sumtionsmjölken. Kommittén har därför låtit utarbetat förslag till ändring av 3 ka- pitlet beträffande mjölkpristillägg m.m. i statens jordbruksnämnds cirkulär nr 1/1955 , förslag till normalstadgar för mjölkbedöm- ningsföreningar samt förslag till standard— instruktion för mjölkbedömare.

I remissvaren har klassindelning och av- dragssystem rönt mest intresse. Länsveteri— nären i Göteborgs och Bohus län, Lantbru- karnas mjölkcentral, hälsovårdsnämnderna i Gävle och Göteborg, Svenska mejerikon- sulentföreningen och Svenska mejeristför- eningen vill, med hänsyn till statistik, di- plomverksamhet, kvalitetsavdrag m.m., ha en likartad klassindelning i hela landet. Sam- ma antal klasser bör tillämpas på alla meje- rier och varje klass skall ha samma inne- börd. Statens veterinärmedicinska anstalt, hälsovårdsnämnderna i Göteborg och Häl- singborg och Svenska mejerikonsulentför- eningen föreslår en klassindelning med fyra klasser, där mer än 5 1/2 timmes avfärg- ningstid i reduktasprovet utgör klass I. Av- drag bör tillämpas redan i klass II enligt hälsovårdsnämnderna i Göteborg och Häl- singborg. Både lukt- och smakprov bör ut- föras istället för enbart luktprov.

Kommitténs förslag till minimiavdrag för nedklassad mjölk accepteras av länsstyrelsen i Älvsborgs län, Alnarpsinstitutet, statens veterinärmedicinska anstalt, Riksförbundet landsbygdens folk, Sveriges lantbruksför- bund och Svenska mejerikonsulentförening- en.

Länsstyrelserna i Kristianstads och Mal- möhus län vill, att veterinärstyrelsen skall fastställa de hygieniska föreskrifterna i den tilltänkta standardinstruktionen för mjölk- bedömare, anordna mjölkbedömningskurser och pröva mjölkbedömares kompetens.

f) Råvarukontroll

Hälsovårdsnämnderna bör enligt kommit- tén få utnyttja resultaten från den mjölk- bedömningsverksamhet, som bedömes enligt statens jordbruksnämnds cirkulär. Jord— bruksnämnden, länsstyrelsen i Stockholms

län, Sveriges lantbruksförbund, Föreningen för allmän hälsovård och Svenska mejeri- konsulentföreningen är av samma åsikt. En- ligt veterinärstyrelsen och veterinärhögsko- lan bör det stadgas att hälsovårdsnämnd ej endast skall äga rätt utan även ha skyldig- het att kontinuerligt taga del av mjölkbe— dömningsresultaten. Länsstyrelsen i Göte— borgs och Bohus län anser att förutom häl- sovårdsnämnd, läns—, distrikts- och stadsve- terinär, även första provinsialläkare bör äga rätt att studera mjölkbedömningsresultaten.

Kommittén har föreslagit att mjölk, som har så kratfig bismak eller visar så dåligt resultat i reduktasprovet (kortare avfärg- ningstid än 10 minuter) att den kan anses otjänlig till människoföda, icke får saluhållas som livsmedel. Denna bestämmelse bör in- tagas i livsmedelsstadgan. Det sistnämnda ifrågasättes av statens jordbruksnämnd, som anser att veterinärstyrelsens tillämpningsfö- reskrifter är tillfyllest, och av Sveriges lant- bruksförbund som hävdar att 38 5 1 mom. i kommitténs utkast till livsmedelsstadga inte innebär ett förtydligande av nuvarande 7 5. Sveriges lantbruksförbund och Hälsovårds- nämndernas samarbetskommitté hävdar att reduktasprovet ej är lämpligt att använda som mått på om mjölken är tjänlig eller otjänlig som människoföda. Det kan ej hel- ler användas för sura produkter. Som ut- slagsgivande prov bör man istället tillämpa bakterieräkning enligt vedertagen metodik. Länsstyrelserna i Malmöhus, Kopparbergs och Jämtlands län, Lantbrukarnas mjölk- central i Göteborg, Sveriges lantbruksför- bund, Svenska mejerikonsulentföreningen och Svenska mejeristföreningen påpekar, att det i praktiken är omöjligt att första gången avskilja mjölk, som enligt reduktasprovet bedömes som otjänlig till människoföda. Lantbrukarnas mjölkcentral och Svenska mejerikonsulentföreningen föreslår istället följande metodik.

Vid varje ordinarie kvalitetsprovning av- läses samtliga reduktasprov före utgången av 10 minuter. Leverantörer, vilkas mjölk ej klarat lO-minutersprovet, underrättas ome- delbart därom. Vid följande leverans väges

mjölken in från dessa leverantörer först se- dan man utfört 10—minuters reduktasprov och mjölken visat sig klara detta prov. Mjölk, som avfärgas inom 10 minuter, re- turneras till leverantören och denne avstän- ges från vidare leveranser intill dess att man kunnat avhjälpa förefintliga brister på pro- duktionsplatsen.

Efter hand bör reduktasprovet skärpas till minimum avfärgningstid 20 minuter enligt länsstyrelsen i Malmöhus län, veterinärhög- skolan, statens veterinärmedicinska anstalt och hälsovårdsnämnderna i Gävle och Malmö.

Kommittén anser att mejeri för erhållande av statligt mjölkpristillägg skall förbinda sig att ej mottaga mjölk som ej kan godkännas enligt livsmedelsstadgans bestämmelser och att det i första hand är mejeriet som skall ingripa mot leverantörer av dålig mjölk. Hälsovårdsnämndens uppgift blir närmast att kontrollera att mejeriet uppfyller sina skyldigheter så att leverantör som lämnar dålig mjölk i svåra fall avstänges eller över- vakas tills förbättring av mjölkens kvalitet skett. Att det i första hand är mejeriet som skall ingripa mot leverantörer av dålig mjölk anser liksom kommittén länsstyrelsen i Kop- parbergs län, medan länsveterinären i Göte- borgs och Bohus län, statens veterinärme- dicinska anstalt och hälsovårdsnämnden i Göteborg påpekar de svårigheter som kan uppstå för ett mejeriföretag att ingripa mot egna medlemmar. Detta bör istället ankom- ma på hälsovårdsnämnderna. Dessa bör dock enligt Lantbrukarnas mjölkcentral och Svenska mejeristföreningen ej ingripa förr- än instruktörsbesök på produktionsplatsen ej visat sig ge resultat.

Kommittén anser att intern kvalitetskon- troll av supplementärmjölk, d.v.s. den mjölk som vid centralmejeri mottages från upp— samlingsmejeri, skall göras till villkor för erhållande av mjölkpristillägg. Samma åsikt har statens jordbruksnämnd och länsstyrel- sen i Älvsborgs län, medan Svenska meje- ristföreningen ifrågasätter detta förslag. De- finitionen på supplementärmjölk anses ej tillfredsställande. Det bör anges till vilken produkt denna mjölk är avsedd.

C. M ejeristadiet

a) Upphävande av mejeristadgan Enligt kommitténs uppfattning bör mejeri- stadgan upphävas samtidigt som lantbruks- styrelsens översyn över mejerierna försvin- ner. I samband med upphävandet bör dock vissa bestämmelser överföras till livsmedels- stadgan resp. hälsovårdsstadgan. Kommittén anser att begreppet mejeri måste definieras i en särskild kungörelse av veterinärstyrel- sen, som också angiver vilka produkter som får tillverkas i mejeri. Vidare bör livsmedels- stadgan kompletteras med ett tillägg om me- jeripersonalens hygien enligt mejeristadgan, d.v.s. bl. a. läkarundersökning vid anställ- ning och därefter vartannat år. Hälsovårds- stadgans 32 & bör kompletteras med bestäm- melsen att »vatten, som användes i mejeri (mejerivatten), skall under alla förhållanden underkastas fysikalisk-kemisk och bakterio- logisk undersökning».

Inget remissyttrande talar emot förslaget om upphävande av mejeristadgan. Enligt Sveriges lantbruksförbund bör dock mejeri i egenskap av livsmedelslokal inte ha annan ställning än övriga livsmedelslokaler och be- höver därför ingen speciell definition. Om en sådan definition även behövs i fortsätt- ningen är det av jordbrukspolitiska skäl och den bör då fastställas av statens jordbruks- nämnd. Motsatt uppfattning har kommers- kollegium och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län som förordar, att definitionen av begreppet mejeri gives i livsmedelsstadgan i stället för i en kungörelse av veterinärsty- relsen.

Beträffande läkarundersökning av mejeri- personal vill medicinalstyrelsen, veterinär- styrelsen, statens veterinärmedicinska anstalt och Föreningen för allmän hälsovård att denna bör ske varje år och även gälla perso- nal verksam vid försäljningsställen, där icke förpakade mejeriprodukter saluhålles. Länsveterinären i Älvsborgs län menar emel- lertid att, då kravet på återkommande läkar- undersökningar för livsmedelspersonal i all- mänhet har avvisats av myndigheterna det ej finns skäl att bibehålla det för mejeriper- sonal, i all synnerhet som risken för över-

föring av smitta genom livsmedelspersonal är större i charkuterier än i mejerier.

Kommitténs uppfattning om mejerivatten- bestämmelser delas av medicinalstyrelsen, veterinärstyrelsen, länsstyrelserna i Kristian- stads, Malmöhus, Göteborgs och Bohus och Jämtlands län samt av statens veterinärme- dicinska anstalt och Samarbetskommittén för hälsovårdsnämnderna. Dessa instanser anser emellertid att bestämmelserna bör förtydli- gas genom angivande av provtagningsfrek- vens och bedömningsnorm.

Lantbruksstyrelsen, länsstyrelsen i Kop- parbergs län och Sveriges veterinärförbund anser att mejeristadgans 9 5 om förbud för obehöriga att vistas i mejerilokal är av så- dan betydelse, att densamma bör finnas kvar och då lämpligen intagas i livsmedelsstad- gan.

b) Pastöiisering av mjölk Föreskrift om pastörisering av mjölk och mjölkprodukter bör enligt kommittén inta- gas i livsmedelsstadgan. Detaljerade bestäm- melser utarbetas av veterinärstyrelsen i sam- råd med statlig forskningsanstalt för meje- riprodukter. Förslag till dylika bestämmelser har utarbetats. Veterinärstyrelsen anser att kungörelsen med föreskrifter angående för- farandet vid pastörisering av mjölk bör till sin huvuddel utfärdas av Kungl. Maj:t samt kompletteras med tillämpningsföreskrifter av veterinärstyrelsen. I förslaget till pastörise- ringsbestämmelser har kommittén ej beaktat frågan om repastörisering. Detta påpekas av veterinärhögskolan, statens veterinärmedi- cinska anstalt och hälsovårdsnämnden i Malmö. Pastöriseringsföreskrifterna bör kompletteras med ett ovillkorligt förbud mot repastörisering enligt medicinalstyrelsen, sta- tens institut för folkhälsan, veterinärstyrel- sen, hälsovårdsnämnderna i Eskilstuna och Gävle samt Sveriges veterinärförbund. Kommittén anser att all mjölk och alla mjölkprodukter, som är avsedda för försälj- ning eller servering, skall ha undergått pas- törisering. Från denna bestämmelse äger länsstyrelsen medgiva undantag. Förslaget tillstyrkes i huvudsak av Sveriges lantbruks- förbund och Sveriges husmodersföreningars

riksförbund, medan länsstyrelsen i Östergöt- lands län anser ett generellt pastöriserings- tvång vara omöjligt. Pastöriseringstvånget bör ges en begränsad räckvidd med hänsyn till glesbygdshandeln m.m. enligt länssty- relserna i Västmanlands, Kopparbergs och Jämtlands län samt lantbrukshögskolan och Föreningen för allmän hälsovård. För und- vikande av ett vidlyftigt administrativt ar- bete med dispensansökningar bör undanta- gen från huvudregeln utredas och anges i författningen enligt länsstyrelserna i Söder- manland och Kronobergs län. Länsstyrelsen i Östergötlands län anser att behandlingen av dispensansökningama blir både smidigare och snabbare om dessa handlägges av hälso- vårdsnämnderna. Dispens från pastörise- ringstvånget bör kunna medges för mjölk som säljes direkt till sådana hushåll, som har längre väg än en km till ställen där pastö- riserad mjölk säljes. Detta påpekas av läns- styrelsen i Östergötlands län och statens ve- terinärmedicinska anstalt. Enligt medicinal- styrelsen, länsstyrelsen i Göteborgs och Bo- hus län och statens veterinärmedicinska an- stalt bör dispensen ej enbart gälla visst om- råde utan även viss producent, enär de hy- gieniska förhållandena på produktionsplat- sen är av avgörande betydelse. Sveriges grossistförbund vill att dispens även bör medges viss ystmjölk. Dispens bör dock ej beviljas mjölk avsedd för skolbarnsbespis- ning eller barnkolonier.

Pastöriseringsapparat skall enligt kommit- tén vara typprovad och godkänd av statlig provningsanstalt för mejerimaskiner samt vara försedd med termograf och avverk- ningsregulator. Alnarpsinstitutet påpekar att pastöriseringsapparaten även bör vara för- sedd med returventil. Svenska mejerikonsu- lentföreningen anser att helt tillförlitliga av- verkningsregulatorer för närvarande ej finns att tillgå. Statens maskinprovningar är be- redda att medverka vid den obligatoriska provningen. Denna avstyrks av Sveriges lantbruksförbund, enär kontrollen bör läg- gas på den färdiga varan och icke på ut- rustningen.

Kommittén anser att pastöriseringskon- trollen skall åvila hälsovårdsnämnd under

överinseende av veterinärstyrelsen och inne- fatta analys av mjölkprov enligt Storch eller Scharer, temperaturdiagramstudier, termo- grafkontroll, apparatcertifikatkontroll och kontroll av separatorslambestämmelser. Sta- tens jordbruksnämnd menar att pastörise- ringskontrollen bör anförtros Svenska kon- trollanstalten för mejeriprodukter och ägg, KMÄ, i samband med den av nämnden fö- reslagna kvalitetskontrollen av k-mjölkspro- dukter. Beträffande separatorslammet bör detta enligt Sveriges lantbruksförbund kun- na oskadliggöras även på annat sätt än ge- nom bränning t. ex. genom kemisk destruk- tion.

Efterkontrollen av positiva analysprov skall enligt kommittén utföras av statens in- stitut för folkhälsan eller av laboratorium som auktoriserats av institutet. Denna upp- fattning delas av statens lantbrukskemiska anstalt som för närvarande utför denna ef- terkontroll.

Kommittén anser, att kostnaderna för pas- töriseringskontrollen skall bestridas av ve- derbörande kommun. Statens jordbruks- nämnd menar att kostnaderna för pastörise- ringskontrollen bör bestridas av statsverket. Om kostnaderna läggs på kommunerna kan de orättvist drabba de kommuner, inom vars område mejeri är beläget men vars k- mjölksprodukter försäljes till andra områden. Enligt veterinärstyrelsen bör kostnaderna för pastöriseringskontrollen åvila vederbörande mejeri.

c) Förpackning av mjölk

Kommittén är av den åsikten, att konsum— tionsmjölk, som yrkesmässigt serveras som dryck till allmänheten, skall tillhandahållas i obruten orginalförpackning och att be- stämmelserna härom skall intagas i ny nor- mallivsmedelsordning. Samma uppfattning har de instanser som yttrat sig i denna frå- ga, nämligen medicinalstyrelsen, veterinär- styrelsen, kommerskollegium, länsstyrelserna i Älvsborgs och Jämtlands län, lantbruks- högskolan, statens veterinärmedicinska an- stalt, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges speceri- och lanthandlares förbund, Svens-

ka mejerikonsulentföreningen, Svenska me- jeristföreningen och Sveriges husmodersför- eningars riksförbund. Enligt de flesta bör bestämmelserna även gälla servering vid skolbarnsbespisningar. Länsstyrelsen i Jämt- lands län och Sveriges speceri- och lanthand- lares förbund anser att övergången till för- packad mjölk bör påskyndas, medan Sveri- ges husmodersföreningars riksförbund me- nar att åtgärder för att påskynda utveckling- en inte är nödvändiga.

Kommittén föreslår att i livsmedelsstad- gan angives att »mjölk och mjölkprodukter i förpackat skick får icke saluhållas i detalj- handeln, om varan icke förpackats enligt av veterinärstyrelsen i samråd med statlig forskningsanstalt för mejeriprodukter med- delade föreskrifter». Förslaget innebär att maskiner för förpackning av mjölk skall vara typprovade och godkända samt att em- ballage skall vara provat och godkänt.

Statens maskinprovningar förklarar sig berett att medverka vid den av kommittén föreslagna obligatoriska provningen av ma- skinell utrustning m.m. Lantbrukshögsko- lan anser att vad beträffar mjölkemballaget bör inte endast ställas krav på renhet utan även på emballagets mekaniska hållbarhet. Sveriges lantbruksförbund avstyrker försla- get om obligatorisk provning av förpack- ningsmaskiner. Kontrollen bör läggas på den färdiga varan och ej på utrustningen.

Mjölkförpackning bör enligt kommittén märkas med sista försäljningsdag efter ett enhetligt system. Denna datummärkning bör intagas i livsmedelsstadgan samt i en kungö- relse av veterinärstyrelsen om detaljförpack— ning av konsumtionsmjölksprodukter. Den- na uppfattning redovisas även av medicinal— styrelsen, veterinärstyrelsen, länsstyrelserna i Kronobergs och Jämtlands län, statens ve- terinärmedicinska anstalt, Sveriges lant— bruksförbund, Kooperativa förbundet och Sveriges husmodersföreningars riksförbund, medan länsveterinären i Göteborgs och Bo- hus län, hälsovårdsnämnderna i Gävle, Gö- teborg och Norrköping i stället föredrager märkning med tappningsdag. Kommerskol- legium vill att frågorna om datumstämpling av såväl mjölk som andra livsmedel bör be-

handlas i ett sammanhang. Statens jord- bruksnämnd påpekar svårigheten att avgöra huruvida ansvaret för en påträffad dålig vara skall läggas på mejeriet eller på åter- försäljaren. Datum på förpackningen bör därför ange den sista dag förpackaren an- svarar för mjölkens kvalitet.

Beträffande mjölkglas anser kommittén att mjölkglas, som används för annat ända- mål än för förvaring av mjölk, ej får åter- lämnas samt att mjölkglas skall vara sköljt då det återlämnas. Bestämmelserna bör in- tagas i normallivsmedelsordningen. Enligt veterinärstyrelsen, länsstyrelserna i Stock- holms, Södermanlands och Kristianstads län samt statens veterinärmedicinska anstalt bör bestämmelserna i stället intagas i livsmedels- stadgan. Lantbrukshögskolan och hälso- vårdsnämnden i Örebro påpekar svårighe- terna att tillämpa bestämmelserna. I snabb- köpsbutikerna placeras tomglas oftast i tom- glasautomat utom synhåll för personalen vid kassorna. Bestämmelserna bör därför göras mindre rigorösa. Utsortering vid mejeriet och samtidigt debitering av kostnaderna el- ler ökad konsumentupplysning är några av de möjligheter som rekommenderas av Sve- riges husmodersföreningars riksförbund.

(1) Kontroll av konsumtionsmjölksprodukter

Kommittén anser, att en offentlig kvalitets- kontroll av så ömtåliga och betydelsefulla varor som konsumtionsmjölk och konsum- tionsmjölksprodukter skall göras obligatorisk genom att i livsmedelsstadgans 38 ä 2 mom. intaga en bestämmelse om att »veterinär- styrelsen skall till ledning för hälsovårds- nämnderna utfärda särskilda föreskrifter om kontroll av mjölk och konsumtionsmjölks- produkter». Statens institut för folkhälsan skall meddela analysmetoder och bedöm- ningsnormer. Enligt kommitténs uppfattning bör den offentliga kontrollen kombineras med en intern konsumtionsmjölkkontroll. Denna bör vara frivillig men påskyndas ge- nom att en intern minimikontroll enligt av statens jordbruksnämnd meddelade före- skrifter göres till förutsättning för erhållan- de av statligt mjölkpristillägg.

Beträffande obligatorisk offentlig kvali- tetskontroll har remissvaren i denna fråga redovisats under punkt A. a). Kommitténs uppfattning om intern kontroll delas av sta- tens jordbruksnämnd, länsstyrelserna i Kro- nobergs, Gotlands, Malmöhus och Koppar- bergs län samt av veterinärhögskolan och Sveriges lantbruksförbund, medan veterinär- styrelsen anser det vara riktigare att även föreskriva en obligatorisk intern mjölkkon- troll. Länsstyrelsen i Kronobergs län poäng- terar risken för höjd prissättning, därest allt— för rigorösa bestämmelser införes på en va- ra som redan står på en kvalitativt hög ni- vå.

Angående handhavandet av kontrollen an- ser kommittén »att Svenska kontrollanstal- ten för mejeriprodukter och ägg, KMÄ, tor- de ha goda förutsättningar att på ett ur så- väl teknisk som kostnadsmässig synpunkt tillfredsställande sätt genomföra en k- mjölksproduktkontroll» men i enlighet med livsmedelsstadgan bör kontrollen handhavas av hälsovårdsnämnderna. Frågan om hand- havandet och de kostnader detta medför har rönt stort intresse i de olika remissvaren. Som nämnts föreslår kommittén att kontrol- len skall utföras av hälsovårdsnämnderna. Annan uppfattning har statens jordbruks- nämnd, länsstyrelsen i Blekinge län, LO, Svenska mejeriernas riksförening, Koopera- tiva förbundet m. fl., som anser att flera skäl talar för att KMÄ bör sköta k-mjölks- produktkontrollen bl. a. enligt följande:

Kvalitetskontroll av en varas beskaffen- het, som syftar längre än till ett bedömande av varans tjänlighet som människoföda, bör ligga utanför hälsovårdsnämnds befogenhete- område enligt livsmedelsstadgan. Detta på- pekas av statens jordbruksnämnd, Svenska mejeriernas riksförening och Svenska meje- rikonsulentföreningen.

Enligt statens jordbruksnämnd, länsstyrel- sen i Blekinge län, LO, Svenska mejeriernas riksförening och Svenska mejerikonsulent- föreningen har KMÄ sedan länge under sta- tens jordbruksnämnd handhaft kvalitetskon- troll av mejeriprodukter och har således på mejeriområdet sakkunnig personal samt tek- niska resurser i form av laboratorier och be-

dömningslokaler. Beträffande personalfrå- gan synes kommittén enligt tjugo remiss- instanser icke tillräckligt ha beaktat, att häl- sovårdsnämnderna ej äger tillgång till per- sonal med mejeriteknisk utbildning. Länsve- terinären i Älvsborgs län, statens lantbruks— kemiska kontrollanstalt, lantbrukshögskolan Och Alnarpsinstitutet är av den åsikten att det är nödvändigt med en utbyggnad och samordning av livsmedelslaboratorierna samt en nybyggnad av laboratorier på orter där sådana ännu icke finns.

Statens jordbruksnämnd, LO, och Koope- rativa förbundet påpekar att KMÄzs kon- trollanter besöker de flesta mejerierna i lan- det inom en 2-veckorsperiod, varför uttag av prov för mjölkkontroll m.m. kan ske i samband med dessa besök, vilket minskar kostnaderna för kontrollen.

Eftersom KMÄ-kontrollen är landsom- fattande blir kontrollen enhetlig. Resultaten blir jämförbara och kan enligt statens jord- bruksnämnd, Svenska mejeriernas riksföre- ning och Kooperativa förbundet fortlöpan— de statistiskt sammanställas.

Svenska mejeriernas riksförening anser att mjölkkontroll i KMÄ:s regi skapar förut- sättning för en framtida kvalitetsbetalning av konsumtionsmjölken mellan mejerierna i likhet med nuvarande kvalitetsbetalning av leverantörmjölk, smör och ost. Denna kvali— tetsbetalning anses vara ett bättre medel att höja konsumtionsmjölkens kvalitet än tving- ande bestämmelser.

Enligt statens jordbruksnämnd skapas även förutsättning för runmärkcskontroll av k-mjölksprodukter. »Kvalitetskontrollen skulle därmed få ett till det yttre synbart ut- tryck, som skulle berättiga kontrollen på ett för mejerierna och konsumenterna märkbart och tillfredsställande sätt».

Svenska mejeriernas riksförening påpekar att KMÄzs undersökningsresultat skulle kun- na ställas till hälsovårdsnämndernas förfo- gande.

Kostnaderna för mjölkkontrollen bör icke åvila hälsovårdsnämnderna (kommunerna), enär de i flertalet fall orättvist kommer att drabba de kommuner inom vars områden mejeri är beläget, men vars k-mjölksproduk-

ter försäljes inom andra områden. Detta an- ser statens jordbruksnämnd, veterinärstyrel- sen, länsstyrelserna i Östergötlands, Blekin- ge, Kristianstads, Malmöhus, Skaraborgs, Kopparbergs och Västernorrlands län samt Kooperativa förbundet. Kostnaderna bör i stället täckas av statsmedel enligt statens jordbruksnämnd, länsstyrelserna i Östergöt- lands, Blekinge och Västernorrlands län. Ve- terinärstyrelsen, länsstyrelserna i Malmöhus, Kristianstads och Skaraborgs läns föreslår att kostnaderna bestrides av mejerierna. Länsstyrelserna i Kronobergs och Göteborgs och Bohus län är av den åsikten att de före- slagna utökade kontrolluppgiftema för häl- sovårdsnämnderna bör anstå tills den nya kommunindelningen är klar. Veterinärstyrel- sen finner det »tveksamt, huruvida styrelsen kan anses äga befogenhet att ålägga kom- munerna så långt gående bestämmelser med- förande betydande kostnader».

Länsveterinären i Skaraborgs län och läns- styrelsen i Kopparbergs län påpekar att det måste medgivas en viss övergångstid för att anpassa såväl mejeridriften som kontrollen till de nya bestämmelserna. Betänkandet saknar emellertid övergångsbestämmelser.

Kommittén är av den uppfattningen, att fetthalten i k-mjölk fortfarande skall regle- ras och att de gamla bestämmelserna i stort sett skall gälla. Själva grundbestämmelserna skall emellertid intagas i livsmedelsstadgan och tillämpningsföreskrifter utfärdas av sta- tens jordbruksnämnd. Veterinärstyrelsen har å andra sidan den uppfattningen att stan- dardiseringsbestämmelserna, som tillkommit i ett krisläge, icke är av den art att de hör hemma i livsmedelsstadgan och hemställer därför att 40 & livsmedelstadgan bibehålles i nuvarande lydelse. Mot att bestämmelserna intages i livsmedelsstadgan har Svenska me- jeriernas riksförening ingen erinran. Statens jordbruksnämnd vill komplettera livsmedels- stadgans 40 5 med ett tillägg, som ger nämn- den möjlighet att medgiva undantag från standardiseringsföreskrifterna. Beträffande fetthaltskontrollen föreslår statens jordbruks- nämnd att denna överflyttas från hälsovårds- nämnderna till KMÄ och utföres i sam- band med övrig mjölkkontroll.

Kommittén anser att konsumtionsmjölkspro- dukternas temperatur vid utlämning från mejeri icke får överstiga +6"C och att pro- dukterna under transport från mejeri till butik skall skyddas mot ljus, förorening och väta samt i görligaste mån mot temperatur- förändringar. I butik skall produkterna pla- ceras i kylutrymme för nedkylning under +10”C. I kylutrymmet skall minst 2/ 3 av den normala dagsförsäljningen av k-mjölks- produkter kunna försvaras. Dessa bestäm- melser föreslås intagas i normallivsmedels- ordningen.

Enligt veterinärstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholm, Södermanlands, Kalmar och Kristianstads län, statens veterinärmedicins- ka anstalt och Föreningen för allmän hälso- vård bör dessa bestämmelser i stället intagas i livsmedelsstadgan under en speciell para- graf omfattande alla bestämmelser rörande transport av livsmedel. Utlämningstempera— turen +60C tillstyrkes av Sveriges husmo- dersföreningar riksförbund. Den bör ändras till +8”C enligt Sveriges lantbruksförbund, till +100C enligt länsstyrelsen i Blekinge län, Lantbrukarnas mjölkcentral i Göteborg och Svenska mejeristföreningen. Kylkedjan mejeri—butik bör ej brytas enligt Koopera- tiva förbundet och Sveriges speceri- och lanthandlares förbund. Man anser det vara inkonsekvent av kommittén att ställa krav på kyla i mejeri och butik samtidigt som man underlåter att kräva kylanordningar i transportbilarna. Beträffande kylutrymmet i butik bör detta svara mot en hel normal dagsförsäljning anser medicinalstyrelsen, länstyrelsen i Jämtland och Svenska meje- ristföreningen. Sveriges speceri- och lant- handlares förbund vill i detta avseende ha övergångsbestämmelser. Lantbrukarnas mjölkcentral i Göteborg, Kooperativa för- bundet och Svenska mejerikonsulentför- eningen påpekar att en total kylkedja med— för ökade kostnader. En kostnadskalkyl bör därför göras för att utröna hur konsument- priset på mjölk påverkas av kyltransport.

Kommittéförslaget tillstyrkes i huvudsak av Svenska mejeriernas riksförening (SMR),

länsstyrelsen i Jämtlands län, veterinärhög- skolan och till större delen av Sveriges hus- modersföreningars riksförbund. Svenska me- jeriernas riksförening förutsätter dock, att samråd kommer att ske mellan berörda myndigheter och föreningen innan närma- re beslut fattas om detaljerna.

E. Personalförhållanden i samband med mjölkkontrollen

a) Kommittén anser det vara av betydelse att hälsovårdsnämnderna har en tillräcklig kännedom om vad mjölk- och mjölkproduk- ter är och vad mjölkkontrollen innebär. Det är därför av allra största vikt, att hälsa- vårdsinspektörema erhåller utbildning i mjölkkontroll och övrig övervakning av livs- medelsstadgans föreskrifter beträffande mjölk. Detta anser kommittén kan lösas ge- nom att veterinärstyrelsens inspektörer för mjölkkontroll medverkar vid utbildningskur- serna för hälsovårdsinspektörer. Hälsovårds- nämnder som saknar egna inspektörer bör kunna få råd och upplysningar av länshälso- vårdskonsulenten. Detta innebär i sin tur att hälsovårdskonsulenten bör erhålla viss ut- bildning i k-mjölksteknologi, -bakteriologi och -hygien.

I de flesta remissyttranden framhålles att hälsovårdsnämnderna i flertalet kommu- ner inte är rustade personellt och materiellt för denna betydande utvidgning av deras arbetsuppgifter. Hälsovårdsinspektörer finns endast i ett fåtal kommuner och i många landskommuner handhas de löpande göro- målen av en förtroendeman som deltidssyss- la. Detta påpekas av överståthållarämbetet, 12 länsstyrelser samt av lantbrukshögskolan, Alnarpsinstitutet och Hushållningssällska- pens förbund. Det finns därför enligt läns- styrelserna i Älvsborgs, Skaraborgs, Jämt- lands och Västerbottens län risk för att de omfattande bestämmelserna stannar på pap- peret eller åstadkommer stagnation i den allt mera förbättrade kontroll som utföres av mejerierna själva. En mjölkkontroll enligt förslaget motiverar önskvärdheten av utöka- de storkommuner med bättre möjligheter. Enligt länsstyrelserna i Kronobergs, Göte-

borgs och Bohus och Gävleborgs län bör av denna anledning genomförandet av kommit- téns förslag anstå i väntan på en ny kom- munindelning.

Vid undervisning av hälsovårdspersonal i mjölkkontroll bör enligt länsveterinären i Älvsborgs län användas veterinärer och me- jeriingenjörer samt husdjursagronomer enligt lantbrukshögskolan.

b) Kommittén anser det vara nödvändigt att veterinärstyrelsen som högsta tillsyns- myndighet för mjölkhygienen och därmed sammanhängande spörsmål till sitt förfogan- de får befattningshavare med särskild meje- riteknisk och mejerihygienisk utbildning. Mejeriinspektörer bör därför anställas hos veterinärstyrelsen och där benämnas stats- inspektörer för mjölkkontroll. För att in- spektörerna rätt skall kunna fullgöra sina uppdrag måste de ha mejeringenjörs- eller motsvarande utbildning och bör i lönehän- seende jämställas med statsinspektörerna för köttkontroll.

Statskontoret anser det icke vara nödvän- digt att uppställa mejeringenjörs- eller mot- svarande utbildning som formellt kompe- tenskrav för de nya befattningshavarna vid veterinärstyrelsen. De bör även behålla gäl- lande tjänstebenämning, mejeriinspektör. Statskontoret finner heller icke skäl för lö- negradsuppflyttning av mejeriinspektörs- tjänsterna. Länsstyrelsen i Blekinge län vill bestämt avstyrka förslaget om anställande av statsinspektörer för mjölkkontroll vid ve- terinärstyrelsen, enär kommittén uttalat att mjölkkontrollen i tillämpliga delar bör stäm- ma med övrig livsmedelskontroll. Från ve- terinärhåll (veterinärstyrelsen, veterinärhög- skolan, statens veterinärmedicinska anstalt, Sveriges veterinärförbund) och från För- eningens för allmän hälsovård menar man, att de två statsinspektörsbefattningarna för mjölkkontroll bör kompletteras med en ve- terinär befattningshavare med grundlig hy- gienisk utbildning och i statsinspektörs ställ- ning. Hälsovårdsnämnderna i Eskilstuna och Linköping vill att den ene av de båda stats- inspektörerna skall ha ovan nämnd utbild- ning. Från mejerihåll (Lantbrukarnas mjölk- central och Svenska mejerikonsulentför-

eningen) vill man i stället till veterinärsty- relsen, utöver de två statsinspektörerna, knyta ytterligare en mejeriutbildad tjänste- man i väsentligt högre tjänsteställning.

F. Rådgivnings- och upplysningsverksamhet

Kommittén anser att rådgivnings- och upp- lysningsverksamhet betyder mycket för bätt- re mjölkkvalitet. Denna verksamhet är till- fredsställande på produktions- och mejeri- stadiet. Några väsentliga ytterligare åtgärder behöver ej vidtagas från det allmännas sida. På distributionsstadiet sker däremot enligt kommitténs uppfattning rådgivnings- och upplysningsverksamhet i för liten omfatt- ning. Några åtgärder från det allmännas sida anses emellertid inte heller här nödvän- diga. Kommittén betonar vikten av ett nära samarbete mellan mejeriföretag och hälso- vårdsnämnder.

Detta ämne har endast behandlats i ett fåtal yttranden. Tjänstemännens centralorga- nisation och Hushållningssällskapens för- bund instämmer i de av kommittén framför- da synpunkterna rörande upplysningsverk- samhetens framtida utformning. Lantbruks- högskolans lärarkollegium anser att hus- djursagronomer genom sin utbildning är väl lämpade att meddela upplysning i produk- tionsstadiet. Hälsovårdsnämnden i Göteborg poängterar vikten av att de som engageras i upplysningsverksamhet är kompetenta för uppgiften. Man framhåller också betydelsen av samarbete mellan mejeri och hälsovårds- nämnd vad gäller upplysning i distributions- stadiet.

G. Metoder och normer för analys och kan- troll av mjölk

Enligt kommitténs uppfattning bör provtag- nings- och analysmetoder samt bedömnings— normer vara fastställda. Kommittén har där- för föreslagit dylika avsedda att meddelas av statens institut för folkhälsan. Remissyttrandena i denna fråga berör i huvudsak detaljer i kommitténs »Utkast till provtagningsföreskrifter, analysmetoder och bedömningsnormer för undersökning av den hygieniska kvaliteten hos mjölk m.m.». De

föreslagna analysmetoderna kan i princip tillstyrkas av Svenska mejeriernas riksför- ening, men föreningen anser att olika detalj- justeringar är nödvändiga innan de faststäl- les. Statens lantbrukskemiska kontrollanstalt föreslår att föreskrifterna skall gälla både provtagning och provbehandling. Enligt ve- terinärstyrelsen bör föreskrifterna meddelas av statens institut för folkhälsan i samråd med veterinärstyrelsen. Hälsovårdsnämnden i Göteborg poängterar betydelsen av att man vid utarbetande av analysmetoderna bör taga hänsyn till de metoder som Nordisk meto- dikkommitté för livsmedel utfärdat. Vidare bör inom mjölkkontrollen använda glasvaror bli föremål för kontroll och godkännande för att analysresultaten skall bli jämförbara.

Yttranden beträffande förslaget om »Me- toder och normer för bestämning av mjöl- kens hållbarhet genom reduktasprov» har redovisats tidigare under rubriken »Råvaru- kontroll» (B. f.).

I fråga om förslaget till »Metoder och normer för bestämning av totalantalet bak— terier i mjölk» påpekar hälsovårdsnämnden i Göteborg att den angivna maximala tiden för undersökning, två timmar, förutsätter tillgång till laboratorium på platsen. Nämn- den vill också skärpa normen för total bak- teriehalt från mindre än 100.000 per ml till mindre än 30.000 per ml. Enligt kommittén är betydelsen av totalantalet bakterier i pas- töriserad mjölk svår att bedöma. Svenska mejerikonsulentföreningen och Svenska mejeristföreningen vill därför att bestäm- ningen av totalantalet bakterier utbytes mot 170-reduktasprov.

Beträffande förslaget till »Metoder och normer för bestämning av antalet koliforma bakterier i mjölk» vill lantbrukshögskolan byta inkubationstemperaturen 3750 mot 3500 i likhet med standardmetoderna för vattenanalys.

Beträffande förslaget till »Metoder och normer för undersökning av glasflaskornas renhet» ifrågasätter hälsovårdsnämnden i Göteborg karbolfuksinprovets värde för un- dersökning av glasemballagets renhetsgrad på grund av den korrosion som efter hand visar sig i glaset då emballaget användes

upp till 70—80 ggr. Vidare användes endast graderingarna »utmärkt», »mycket god», »god» och »mindre god» i normerna för bedömning av k—mjölkens bakteriologiska kvalitet och glasdiskningens effektivitet. Detta förutsätter att beteckningen »dålig», syftande på renhetsgraden, aldrig skall be- höva användas. Lantbrukshögskolan anser att endast ett substrat bör föreskrivas för att skillnader i analysresultat ej skall uppstå. I analysmetodiken bör även, enligt Svenska mejerikonsulentföreningen, ingå en enkel analysmetod för att konstatera antibiotika i leverantörmjölk. En särskild metod för upp- spårande av besättningar med juverinflam- mation efterlyses av statens institut för folk- hälsan, l-änsstyrelsema i Malmöhus och Kopparbergs län, hälsovårdsnämnden i Häl- singborg och Sveriges veterinärförbund.

Av byrådirektören Olof Ågren

Inledning

Joint FAO/WHO Codex Alimentarius Com- mission —- i det följande benämnd Codex- kommissionen — är ett internationth or- gan, som arbetar i gemensam regi av de två FN-sammanslutningarna FAO (Food and Agricultural Organization) och WHO (World Health Organization). Kommissionens sekre- tariat är förlagt till FAO:s huvudkvarter i Rom. Dess främsta uppgift är att utarbeta och fastställa internationella standards för livsmedel. Ändamålet med dessa standards skall vara att skydda konsumenternas hälsa och att trygga redlighet i livsmedelshandeln. I samband med utarbetandet av standards skall kommissionen utforma definitioner på livsmedel från råvara till slutlig produkt samt fastställa principer och metoder för provtagning och kontroll av livsmedel. Syftet med arbetet skall vara att skapa en för så många länder som möjligt gemensam livsme- delsbok, den s. k. Codex Alimentarius. Kom- missionen skall vidare främja koordineringen av allt arbete rörande livsmedelsstandards, som pågår inom olika statliga och icke- statliga internationella organisationer. Re- sultaten av denna verksamhet är dessutom avsedda att underlätta den internationella handeln med livsmedel. Slutligen skall kom- missionen, när den framtida utvecklingen så fordrar, göra ändringar och tillägg till i livs- medelsboken publicerade standards.

Historik över Codexkommissionens tillkomst

Tanken på att ett internationellt organ skulle åtaga sig ansvaret att förenkla och harmoni- sera internationella livsmedelsstandards för att därmed underlätta handeln och på sam- ma gång skydda konsumenternas intressen för sunda livsmedel är i och för sig gammal. Första gången denna tanke togs upp efter 2:a världskriget var i juni 1953 vid ett möte med en forskningsgrupp inom tyska livsmedelsindustrin i Bad Neuenahr, då den förre österrikiske ministern dr Hans Frenzel framkastade idén om att förenhetliga den europeiska livsmedelslagstiftningen. Som re- sultat av denna idé och efter ytterligare ar- tiklar och föredrag av Frenzel började man 1957 enligt ett österrikiskt förslag förbereda en för hela Europa gemensam livsmedelsbok, en Codex Alimentarius Europaeus. Commis- sion Internationale des Industries Agricoles (CIIA) anordnade i april 1958 ett möte i Paris, där riktlinjerna drogs upp för en europeisk livsmedelskommitté med uppgift att utarbeta en sådan Codex. Vid ett möte i Wien i juni 1958 med deltagare från ett stort antal europeiska länder förelåg förslag till stadgar för en sådan kommitté. Det möt- te dock svårigheter att vid mötet uppnå enighet om stadgarnas innehåll i fråga om den blivande organisationens mål och ar- betsuppgifter. Detta berodde på olika åsik- ter, dels om det lämpliga i att knyta orga— nisationen till någon av FN:s specialorga—

nisationer på hithörande område, såsom FAO eller WHO, dels om verksamhetsområdet skulle begränsas till Europa eller inte. Till slut enades man om en kompromiss, som in- nebar att stadgarna i sin helhet antogs endast provisoriskt för en tid av fyra år och att ett av regeringsrepresentanter sammansatt euro- peiskt råd för Codex Alimentarius skulle bil- das. Det skulle ankomma på rådet att efter förfrågan hos vederbörande regeringar ut— reda möjligheterna för anslutning till en in- ternationell organisation. Till rådets förste president valdes enhälligt Frenzel. Verksamheten inom det europeiska rådet följdes för de nordiska ländernas del genom att ordföranden och generalsekreteraren i Nordiska metodikkommittén för livsmedel som observatörer deltog vid rådets möten. Under de första årens möten behandlades frågan om rådets anslutning till någon redan existerande internationell organisation. Ett förslag vid 1960 års möte om rådets anknyt- ning till FAO/WHO vann inte erforderlig majoritet utan remitterades till rådets presi— dentkonferens för fortsatt utredning. Det första stora steget mot Codexarbetets inter- nationalisering togs i november 1961 genom att den årliga FAO-konferensen vid sin 11:e session föreslog ett för FAO och WHO ge- mensamt program för att åstadkomma stan- dards för livsmedel och bilda ett särskilt organ härför, Codex Alimentarius Commis— sion. I en resolution framhöll konferensen den hastigt växande betydelsen av interna- tionth antagna livsmedelsstandards — till skydd för konsumenter och producenter i alla länder och till effektiv minskning av handelsbarriärer. I resolutionen underströks nödvändigheten av att förenkla och samord- na det internationella arbetet rörande livsme- delsstandards för att därigenom undvika dubbelarbete. Vidare betonades WHO:s vik- tiga roll i arbetet med livsmedelsstandards. FAO:s förslag om ett gemensamt agerande av FAO och WHO i dessa frågor accepte- rades därefter av WHO:s exekutivråd vid dess 89:e session i januari 1962. Med an- ledning av de framlagda förslagen hade FAO och WHO i oktober 1962 en gemen- sam konferens i Geneve om livsmedelsstan-

dards, Joint FAO/WHO Conference on Food Standards. I konferensen deltog repre- sentanter från 43 medlemsländer samt ob- servatörer från 24 internationella organisa- tioner. Det angelägna behovet att samordna det internationella arbetet med livsmedels— standards framgick kanske klarast av den sammanställning som FAO lämnade över de olika organisationer som arbetade inom om- rådet. Härvid redovisades nämligen inte mindre än 135 olika organ och samman- slutningar, förutom de statliga, vilka då var verksamma inom livsmedelsområdet. Vid konferensen beslöts bildande av Joint FAO/ WHO Codex Alimentarius Commission och riktlinjer drogs upp för kommissionens verk- samhet.

Codexkommissionen har sedan 1962 hål- lit 6 sessioner, nämligen 1963 i Rom, 1964 i Geneve, 1965 i Rom, 1966 i Rom, 1968 i Rom samt 1969 i Geneve. Vid samtliga ses- sioner har Sverige varit representerat med minst tre delegater.

Kommissionens organisation

Vid Codexkommissionens första samman- träde i Rom 1963 antogs stadgar och fast- ställdes arbetsordning samt gavs anvisningar för expertkommittéer och andra organ, som skulle utarbeta förslag till standards att före- läggas kommissionen för godkännande. Kommissionen inrättade vidare en rad un— derkommittéer (Codex Committees), vilka skulle svara för de förberedande arbetena med livsmedelsstandards. Dessutom tillsattes en särskild rådgivande grupp för Europa (Coordinating Committee for Europe), som ersatte det 1958 bildade europeiska rådet för Codex Alimentarius. Man bestämde att medlemskap i denna rådgivande grupp skul- le tillkomma alla medlemsstater i FAO/ WHO inom den geografiska delen av Euro- pa samt Israel, Turkiet och USSR. Gruppen skall råda och biträda en speciellt utsedd koordinator för Europa i allt som avser förslag till standards som skall underställas kommissionen. Codexkommissionens nuva- rande organisation (juni 1969) framgår av Bilaga 7 A. Där har förutom kommissionens underkommittéer även samarbetande sido-

organ inom FAO och WHO medtagits. Vid varje kommitté anges även värdlandet, som åtagit sig svara för ledningen och kostna- derna av arbetet inom kommittén i fråga. För den nationella kontakten med Codex- kommissionen har för varje medlemsland utsetts ett kontaktorgan (Codex Contact Point), som skall samordna arbetet med kommissionen.

Svenskt kontaktorgan har fram till den 1 juni 1969 varit livsmedelsstadgekommit- tén (LSK), genom ett beslut av Kungl. Maj:t (socialdepartementet) den 1 november 1963. På förslag av LSK har Kungl. Maj:t Gordbruksdepartementet) enligt beslut den 24 januari 1969 uppdragit åt veterinärsty- relsen att fr. o. m. den 1 juni samma år från LSK övertaga uppdraget att vara svenskt kontaktorgan till Codexkommissionen.

LSK:s verksamhet i Codexarbetet har främst gällt att avge kommentarer från svensk sida till den mångfald förslag till internationella livsmedelsstandards som ut- arbetats inom kommissionens underkommit- téer. För detta ändamål har till LSK knutits ett 50-tal experter på skilda sakområden från myndigheter, organisationer och livs- medelsindustrier. Experternas synpunkter har sammanställts inom LSK:s sekretariat och efter prövning av LSK vidarebeford— rats till kommissionens sekretariat i Rom. Vidare har ordföranden, vissa ledamö— ter och sekreterarna i LSK deltagit i de år- liga plenarsessionerna med kommissionen omväxlande i Rom och Geneve samt vid olika sammanträden med kommissionens ex- pertkommittéer.

Kommissionens stadgar

Vid Codexkommissionens första samman— träde i Rom 1963 antogs grundstadgar för kommissionen. Dessa har sedan undergått ett antal mindre ändringar under årens lopp.

Artikel 1 i stadgarna fastställer kommis— sionens huvuduppgifter och ansvar inför FAO:s och WHO:s generaldirektörer inom det s.k. Joint FAO/WHO Food Standards Program. Kommissionen skall sålunda lämna förslag till internationella livsmedelsstan- dards och kunna rådfrågas av generaldirek-

törerna för FAO och WHO inom ramen för detta gemensamma program.

Programmets syftemål fastställes Också och är:

a) att skydda konsumenternas hälsa och trygga redlighet i handeln med livsme- del;

b) att främja samordningen av allt livsme- delsstandardiseringsarbete, som företas av internationella statliga och icke-statli- ga organisationer;

c) att besluta om prioriteter samt igångsätta och leda utarbetandet av förslag till standards med hjälp av lämpliga organi- sationer;

d) att färdigställa standards som utarbetats enligt c) och efter medlemsländernas godkännande publicera dem i en livs- medelsbok, Codex Alimentarius, såsom antingen regionala eller världsomfattande standards och, om så är möjligt, tillsam- mans med internationella standards som redan utarbetats av andra organ enligt h);

e) samt att omarbeta publicerade standards efter lämplig översyn i takt med utveck- lingen.

Artiklarna 2, 3 och 4 redogör för hur medlemskap kan erhållas i kommissionen. Medlemskap i kommissionen är öppet för alla medlemsnationer och associerade med- lemmar i FAO och WHO, som år intresse- rade av internationella livsmedelsstandards. Medlemskapet omfattar de länder som of— ficiellt har meddelat antingen generaldirek- tören för FAO eller WHO sin önskan att bli upptagen som medlem av kommissionen.

Vilken som helst medlemsnation eller as- socierad medlem i FAO eller WHO, som inte är medlem av kommissionen men som är särskilt intresserad av kommissionens ar- bete kan efter begäran hos någon av gene- raldirektörerna för FAO eller WHO få del— taga i kommissionens eller dess underorgans sammanträden som observatör.

Slutligen kan land, som inte är med- lemsnation eller associerad medlem i FAO eller WHO men däremot medlem av För-

enta Nationerna, på särskild begäran bli in- bjudet att deltaga som observatör vid kom- missionens sammanträden enligt FAO:s och WHO:s regler.

Artikel 5 föreskriver att kommissionen skall rapportera och lämna sina rekommen- dationer till FAO-konferensen och motsva— rande organ inom WHO genom sina respek- tive generaldirektörer. Kopior av rapporter- na, som skall innehålla alla beslut och re- kommendationer, skall distribueras till in- tresserade medlemsnationer och internatio— nella organisationer för information så fort de blir tillgängliga.

Artikel 6 fastställer att kommissionen skall upprätta en exekutivkommitté (Execu— tive Committee), vars sammansättning skall motsvara en lämplig representation från de olika geografiska världsområden medlems- nationerna tillhör. I perioderna mellan kom- missionens plenarsessioner skall exekutiv- kommittén vara det verkställande organet för kommissionen.

I Artikel 7 ges kommissionen befogenhe- ten att inrätta andra hjälporgan (subsidiary bodies), som den bedömer nödvändiga för att fullgöra sina uppgifter, allt i den mån ekonomiska resurser finns tillgängliga.

Artikel 8 ger kommissionen möjligheter att själv antaga och revidera sina arbetsreg— ler (Rules of Procedure), som skall träda i kraft efter godkännande av FAO:s och WHO:s generaldirektörer enligt vedertagna regler för dessa båda organisationer.

Artiklarna 9 och I 0 gäller kommissionens budget. Där fastslås, att de löpande utgif- terna för kommissionens arbete —— med un- dantag av de inrättade hjälporganens akti— vitet, för vilka en medlemsnation accepterat värdskapet — skall ingå i budgeten för the Joint FAO/WHO Food Standards Program. Detta program administreras av FAO på uppdrag av de båda organisationerna enligt FAO:s ekonomiska regler. FAO:s och WHO:s generaldirektörer skall gemensamt besluta om hur stor del av kostnaderna för

SOU 1970: 7

programmet som skall belasta varje organi- sation. För närvarande är förhållandet det att FAO står för 75 % av kostnaderna och WHO 25 %. Generaldirektörema skall dess- utom årligen göra upp en kostnadsberäkning för kommissionens arbete och denna skall därefter tas in i organisationernas reguljära budget för godkännande av vederbörande be— slutsorgan inom de båda organisationerna. De utgifter (för t. ex. sammanträden, ar- betshandlingar, översättningar, tolkning), som uppstår i det förberedande arbetet i fråga om standards och som kommissionens medlemsländer antingen med eller utan re— kommendation från kommissionen åtagit sig, skall bekostas av vederbörande land. Kom- missionen kan emellertid inom ramen för sin budget föreslå att vissa delar av kost— naderna för de förberedande arbetena som utförs av ett medlemsland bekostas av kom- missionen. Så har i stor utsträckning också skett speciellt vad gäller utarbetande, över- sättning Och distribution av rapporter från underkommittéernas årliga sammanträden liksom sekretariathjälp vid dessa tillfällen.

Arbetsregler för kommissionen

Kommissionens arbetsregler ger en mer de- taljerad beskrivning av verksamheten än vad som återfinns i stadgarna. KommiSSionen an— tar och ändrar dessa arbetsregler själv men de måste slutligt godkännas av FAO:s och WHO:s generaldirektörer för att bli giltiga. Även arbetsreglerna har undergått ett antal ändringar under årens lopp.

Regel I beskriver medlemskapet i kom- missionen och är endast en komplettering till stadgans artiklar 2—4.

Regel II beskriver de olika funktionä- rerna i kommissionen, i första hand ordfö- randen, som väljs för en period av ett år i taget och de tre vice ordförandena, som väljs för samma tid. Dessa fyra funktionä- rer kan omväljas för ytterligare en period om ett år. Perioden omfattar tiden från en sessions slut till nästkommande sessions slut. De fyra ordförandena väljs bland med- lemsländernas representanter, ersättare eller

rådgivare. Under denna regel redogörs också för ett antal andra funktionärer såsom ko- ordinator för en region, rapportör vid expert- kommittéer samt kommissionens sekreterare, vilka utväljs bland den fasta personalen vid FAO eller WHO.

Under Regel III beskrivs samansättning- en av exekutivkommittén. Denna består av kommissionens ordförande och de tre vice ordförandena samt sex ytterligare medlem- mar. Dessa sex personer väljs av kommis— sionen vid de reguljära sessionerna från medlemsländerna och skall representera föl- jande geografiska världsområden: Afrika, Asien, Europa, Latinamerika, Nordamerika och Oceanien. De sex exekutivmedlemmar- na väljs för en period av två år och kan omväljas för ytterligare en tvåårsperiod.

Exekutivkommittén fungerar som kom- missionens verkställande organ mellan ple— narsessionerna och håller som regel minst två sammanträden mellan dessa. Kommittén skall avlämna rapporter till kommissionen över sina sammanträden.

Regel IV fastställer att kommissionen i princip skall hålla minst en plenarsession årligen antingen på FAO:s eller WHO:s hu- vudkvarter. Vidare föreskrivs här att varje medlemsland skall ha en representant, som kan åtföljas av en eller flera ersättare och rådgivare. Kommissionens sessioner skall vara offentliga om inte annat bestäms av kommissionen.

Vidare lämnas under denna regel allmän- na direktiv för omröstningar och majoritets- beslut. För att ett majoritetsbeslut skall bli giltigt fordras att minst 20 procent av med- lemsländerna eller minst 25 medlemsländer är representerade vid sessionen.

Regel V beskriver fastställande, innehåll och publicering av föredragningslistan för plenarsessionerna. Varje medlemsland har rätt att sända in förslag till föredragnings- listan, som i princip skall skickas ut 2 må- nader före plenarsessionens början. Arbets- dokument till sessionen skall distribueras från generaldirektörerna för FAO och WHO

Regel VI lämnar detaljerade bestämmelser för olika omröstningsförfaranden vid en plenarsession och föreskriver dessutom att dessa procedurer skall gälla för kommissio— nens olika expertkommittéer.

Regel VII definierar närmare vilka som kan deltaga som observatörer vid plenarses— sionen och expertkommittéernas samman- träden. För observatörer gäller, att de får deltaga i diskussioner vid de olika samman- trädena och avlämna promemorior. Däremot har de inte rösträtt.

Regel VIII berör referat och rapporter från kommiSSionens sessioner. Vid varje ple- narsession skall kommissionen antaga en rapport, som skall innehålla dess åsikter, rekommendationer och beslut. På begäran skall även minoritetsreservationer innefattas i rapporten.

Rapporter skall vidare genom generaldi— rektörernas försorg distribueras till samtliga medlemsländer och till andra intresserade.

Regel IX berör kommissionens olika hjälp- organ (subsidiary bodies), dvs. underkom- mittéer och expertkommittéer som kommis— sionen kan inrätta eller anlita för att arbeta ut livsmedelsstandards.

Dessa hjälporgan är av tre slag, nämligen 1 a) hjälporgan, som kommissionen bedömer

vara nödvändiga för fullgörandet av sitt arbete med redan påbörjade interna— tionella standards för livsmedel. (Till denna grupp hör f. n endast mjölkkom— mittén (Joint FAO/WHO Committee of Government Experts on the Code of Principles concerning Milk and Milk Products) eftersom denna kommitté har varit i verksamhet sedan 1957); 1 b) hjälporgan i form av

(1) Codexkommittéer för utarbetande av standardförslag avsedda att under- ställas kommissionen, antingen dessa standards är planerade att bli världs- omfattande eller endast avser en grupp länder (regionala standards);

SOU 1970: 7

(2) samordnande kommittéer (Coordi- nating Committees) för regioner eller grupper av länder. Dessa kommittéer skall utöva en allmänt samordnande funktion vid utarbetandet av regionala standards och kan vidare få sig speciel- la uppgifter förelagda av kommissionen.

I regel IX fastställs också villkoren för medlemskap i de olika typerna av hjälpor- gan samt regler för dessa organs samman- sättning, sammanträden osv.

Beträffande medlemsländernas experter i dessa hjälporgan sägs att de skall vara ak— tiva specialister inom sitt fackområde och i möjlig mån fortlöpande deltaga i arbetet.

Hjälporganen kan endast inrättas av kom- missionen som därvid också skall fastställa direktiven för dem och deras rapportskyl— dighet.

Sammanträden med hjälporganen skall fastställas av generaldirektörerna för FAO och WHO. Slutligen föreskriver denna regel att kommissionens arbetsregler skall tilläm— pas »mutatis mutandis» för dess hjälporgan.

Regel X ger kommissionen befogenheter att föreskriva den arbetsgång som är nöd- vändig för utarbetande av världsomfattande och regionala standards.

Regel XI berör kommissionens och dess hjälporgans budget och övriga omkostnader i arbetet. I princip går kommissionens arbete in under FAO:s och WHO:s ordinarie bud— get medan driftskostnaderna för hjälporga- nen under Regel IX 1 b) (1) (Codexkom— mittéerna) belastar de medlemsländer som åtar sig ordförandeskapet för en sådan kommitté.

Utgifter för deltagande i kommissionens sammanträden skall bekostas av respektive medlemsland.

Regel XII fastställer att kommissionens officiella språk skall vara motsvarande som för FAO och WHO (FAO=engelska, frans- ka, spanska; WHO=engelska, franska, spanska, ryska).

Vid Codexkommittéernas och regional— kommittéemas sammanträden är det dock

tillfyllest om två av de officiella språken används som arbetsspråk.

Regel XIII berör ändringar och tillägg till samt upphävande av arbetsreglerna.

Här föreskrivs att ändringar och tillägg till reglerna kan antas av en 2/3-dels majori- tet av avgivna röster, förutsatt att förslagen avgivits 24 timmar före omröstningen. Reg- lerna kan med vissa undantag också upphä— vas av kommissionen genom en 2/3-dels majoritet under samma förutsättning.

Regel XIV fastställer slutligen ikraftträ— dandet av dessa arbetsregler. Detta sker ge- nom godkännande av FAO:s och WHO:s generaldirektörer i enlighet med respektive organisations statuter.

Allmänna riktlinjer för livsmedelsboken (Codex Alimentarius)

De allmänna riktlinjerna för Codex Alimen- tarius är en sammanfattande programför— klaring för livsmedelsbokens syften och omfattning samt hur de olika slagen av ut- arbetade Codexstandards skall kunna god- kännas av medlemsländerna i kommissionen. Riktlinjerna drogs upp redan vid det för- beredande mötet om Food Standards i Geneve 1962 och utformades sedan vid kommissionens första möte 1963 i Rom. Därefter har de genomgått en rad föränd- ringar på de möten som den särskilda Co— dexkommittén för allmänna riktlinjer under Franluikes värdskap avhållit tre gånger (1965, 1967 och 1968). Ytterligare justering- ar har därefter i regel gjorts av kommissio- nen själv vid plenarsessionerna, senast vid sessionen i mars 1969. Den nuvarande ut- formningen av riktlinjerna, som beskrivs i det följande, synes ha vissa möjligheter att kunna bestå för ett antal år framåt.

1. Syftet med Codex Alimentarius Codex Alimentarius skall vara en samling av internationellt accepterade livsmedels- standards presenterade på ett enhetligt sätt. Dessa standards syftar till att skydda kon- sumenternas hälsa och trygga redligheten i handeln med livsmedel. Codex Alimentarius

skall också innehålla bestämmelser av mera rådgivande karaktär i form av råd och an- visningar, riktlinjer och andra former av rekommendationer som är avsedda att un- derlätta uppnåendet av Codex Alimentarius” syften. Publiceringen av Codex Alimentarius är avsedd att leda och befrämja utarbetandet och fastställandet av definitioner och be- stämmelser för livsmedel, allt i harmonise- rande syfte och därmed underlätta den in- ternationella handeln.

2. Omfattningen av Codex Alimentarius

Codex Alimentarius skall omfatta standards för alla viktigare livsmedel, avsedda för di- stribution till konsumenten, antingen dessa livsmedel är helt färdigberedda, halvfabrikat eller obearbetade. Produkter som är avsedda att undergå vidare bearbetning till livsmedel skall innefattas i Codexarbetet i den ut- sträckning som är nödvändig för att uppnå Codex Alimentarius syften.

Codex Alimentarius skall innehålla be- stämmelser för livsmedelshygien, livsmedels- tillsatser, bekämpningsmedelsrester, förore- ningar i livsmedel, märkning och presenta- tion av livsmedel samt metoder för prov- tagning och analys av livsmedel. Livsmedels- boken skall också innefatta bestämmelser av rådgivande karaktär i form av råd och anvisningar, riktlinjer och andra liknande rekommendationer.

3. Olika typer av standards A'ldre slag av standards

Fram till Codexkommissionens andra möte i Geneve 1964 arbetade man i princip med två typer av standards >>Minimum platform standards» och »Trading standards». Minimum platform standards avsåg att ställa lägre krav än trading standards. Ge- nom att godkänna en minimum platform standard skulle en regering garantera, att landets egen motsvarande standard inte skul- le vara mindre rigorös. Nationella standards, vilka skulle få ha och i många fall har mer precisa fordringar än dylika minimum plat- form standards, skulle givetvis vara tillämp- liga på all import till vederbörande land. Trading standards skulle vara strängare

än minimum standards. Vid en regerings godkännande av trading standards förutsat- tes, att alla berörda produkter skulle stå i överensstämmelse med dessa standards för att fritt få importeras eller säljas inom ifrå- gavarande lands område. Sådana standards skulle antingen kunna rekommenderas för frivilligt antagande eller, inom starkt inte- grerade områden, direkt bli föremål för mellanstatlig lagstiftning genom överstatligt organ. Sistnämnda metod följs redan nu av t.ex. EEC-länderna genom ett gemensamt sekretariat i Bryssel.

Samtidigt med att ovanstående två slag av standard definierades, angavs att man även försöksvis kunde utarbeta regionala stan- dards, som borde vara av typen trading standards. En sådan standard skulle upptaga en förteckning över de länder som accepte- rat standarden i fråga.

Nuvarande typer av standards

Vid Codexkommissionens tredje möte i Rom 1965 avskaffade man helt de två tidigare de- finierade »minimum platform standards» och »trading standards». I stället infördes en enda standard, »Codex Standard» men med två olika omfattningar, dels »Worldwide Codex Standard» och dels »Regional Codex Standard». Uppläggningen av arbetsgången för utarbetandet av dessa två slag av stan- dards är mycket likartad. Omfattningen in- nebär inga kvalitetsskillnader utan i princip endast att antalet länder, som godkänner en standard är olika.

Innehållet i C odexstandards

En Codexstandard skall innehålla sådana bestämmelser för ett livsmedel att konsu— menten erhåller en sund, hälsosam och oför- falskad produkt, som är korrekt märkt och presenterad. Standarden skall utarbetas en- ligt särskilda direktiv för utformningen av Codexstandards (Format for Codex Com— modity Standards) och skall i tillämpliga de— lar innehålla de kriterier, som återfinns däri.

Utarbetandet av C odexstandards

Arbetsgången vid utarbetandet av olika Co- dexstandards (världsomfattande eller regio-

nal, varustandard eller allmän standard) framgår av Bilagorna 7 B—D. I korthet kan arbetet beskrivas på följande sätt.

Kommissionen beslutar att en standard skall utarbetas och inrättar för detta ända- mål en Codexkommitté eller anförtror ut- arbetandet till något annat organ. Codex- kommittén eller motsvarande organ utarbe- tar ett förslag som på detta stadium är »för— slag till utkast till standard». Detta cirkuleras till länderna för kommentarer och kan an— tagas eller ytterligare ändras av den samord- nande kommittén, om en sådan finns, när det gäller ett förslag för en region eller grupp av länder eller annars av vederböran- de Codexkommitté eller motsvarande organ. Förslaget framläggs sedan för kommissionen som förslag till utkast till standard varvid kommissionen använder det som grund för att utarbeta ett >>utkast till standard». Detta sänds på nytt ut till länderna för kommen- tarer. Med hänsynstagande till dessa kom- mentarer och efter ytterligare beredning av den samordnande kommittén, Codexkom— mittén eller motsvarande behandlar kommis— sionen på nytt utkastet och antar det som en »rekommenderad standard». Denna sänds ut till länderna för godkännande och publi— ceras i Codex Alimentarius som en >>Codex- standard», när kommissionen beslutar att så är lämpligt med hänsyn till antalet mot- tagna godkännanden.

Vissa specialbestämmelser för arbetsgången Med undantag för bestämmelserna angåen— de godkännande, gäller reglerna för utarbe- tande av standards enligt Bilagorna 7 B och C »mutatis mutandis» även för utarbetandet av råd och anvisningar (Codes of Practice) och, efter beslut av kommissionen, för andra texter av icke obligatorisk karaktär.

Det skall vara möjligt för kommissionen eller andra organ, som handlägger utarbe- tande, ändringar eller antagande av en stan- dard på stegen 4, 5, 7 och 8 i arbetsgången enligt Bilagorna 7 B och C, att besluta att utkastet till standard skall återsändas för ytterligare bearbetning till något lämpligt tidigare steg i arbetsgången. Kommissionen skall också kunna besluta att hoppa över ett

eller flera av stegen 6, 7 och 8 i arbets- gången. En förutsättning härför är att kom- missionen utan delade meningar anser att färdigställandet av standarden är av synner- lig vikt eller att den märker att standarden inte är av kontroversiell natur och att stan- darden redan visat sig vara allmänt godtag- bar för medlemsländerna.

Det skall vidare stå kommissionen fritt att på vilket steg som helst under utarbetan- det av en standard överlämna arbetet enligt kvarvarande steg till ett annat organ än det som tidigare erhållit uppdraget.

Det skall ankomma på kommissionen själv att bevaka revideringen av rekommenderade standards. Arbetsgången för revidering skall vara densamma som för utarbetande av Co- dexstandards med det undantaget att vid ändringsförslag från Codexkommittéer steg 2 i arbetsgången skall kunna utelämnas.

Bestämmelserna för arbetsgången enligt Bilaga 7 C gäller »mutatis mutandis» för utarbetandet av Codexstandards för grup— per av länder, vilka speciellt uppräknats av kommissionen.

I Bilaga 7 D återges också den särskilda arbetsgång för utarbetande av Codexstan- dards för mjölk och mjölkprodukter, som kommissionen antagit på grund av den spe— ciella status mjölkkommittén erhållit inom kommissionen bl. a. av historiska skäl (jfr Regel IX, 1 a) i arbetsreglerna).

4. Godkännande av Codexstandards

4. A. En Codexstandard för en vara (Codex varustandard) kan godkännas av ett land i överensstämmelse med dess fast- ställda, lagliga och administrativa be- stämmelser om varans distribution inom dess jurisdiktionsområde, anting- en varan är importerad eller tillverkad inom landet. Godkännandet kan ske på något av följande sätt:

(i) Fullständigt godkännande (Full acceptance) Med fullständigt godkännande förstås, att vederbörande land medger obe- hindrad distribution inom sitt jurisdik—

(ii)

(iii)

tionsområde av den vara standarden gäller och under den beskrivning, som fastställts i standarden, förutsatt att varan uppfyller alla krav i standarden. Landet skall också garantera att varor, som inte uppfyller de i standarden fastställda kraven, inte får distribue— ras under standardens beskrivning. Fullständigt godkännande innebär ock— så, att distribution av varje felfri vara, som uppfyller standarden, inte skall hindras genom några lagliga bestäm- melser i vederbörande land, vilka av- ser konsumentens hälsa eller andra livsmedelsstandards utom i fråga om överväganden, som rör hälsotillståndet hos människor, växter och djur, och vilka inte uttryckligen behandlats i standarden. Framtida godkännande som målsätt- ning ( Target acceptance) Med framtida godkännande som mål- sättning förstås, att vederbörande land uttalar sin avsikt att godkänna stan- darden efter ett angivet antal år och att landet under tiden inte skall hindra distributionen inom sitt jurisdiktions— område av sådana felfria varor, som uppfyller standarden, på grund av and- ra lagliga bestämmelser i landet, som avser konsumentens hälsa eller andra livsmedelsstandards utom i fråga om överväganden, som rör hälsotillstån— det hos människor, växter och djur, och vilka inte uttryckligen behandlats i standarden.

Godkännande med mindre avvikelser (Acceptance with minor deviations) Godkännande med mindre avvikelser innebär, att vederbörande land med— delar fullständigt godkännande av standarden enligt 4. A (i) med undan— tag för vissa mindre avvikelser, vilka av Codexkommissionen erkänts vara av sådan art. Det är härvid underför- stått att en vara, som uppfyller stan- darden med hänsyn till sådana mindre avvikelser, skall tillåtas att fritt få distribueras inom landets jurisdiktions-

4. B.

(i)

(ii)

4. c. (i)

(ii)

område. Landet skall vidare i sin för— klaring om godkännande lämna en förteckning över avvikelserna och or- sakerna till dessa samt dessutom ange:

a) huruvida varor, som fullständigt uppfyller standarden, fritt får di— stribueras inom landets jurisdik- tionsområde enligt 4. A (i);

b) huruvida landet kan väntas kom- ma att fullständigt godkänna stan- darden och i så fall när.

Ett land som inte anser sig kunna godkänna standarden enligt något av de ovannämnda alternativen, bör läm- na uppgift om huruvida varor, som uppfyller stan- darden fritt får distribueras inom lan- dets jurisdiktionsområde; på vad sätt dess nuvarande eller pla- nerade bestämmelser skiljer sig från standarden och skälen för dessa olik— heter.

Ett land, som godkänner en Codex- standard i enlighet med någon av be- stämmelserna under 4. A, är ansvarigt för en enhetlig och opartisk tillämp- ning av standardens bestämmelser med avseende på alla såväl inom landet till- verkade som importerade varor, vilka distribueras inom dess jurisdiktionsom- råde. Dessutom bör landet vara berett att ge råd och anvisningar till exportö- rer och tillverkare av varor avsedda för export i syfte att främja kunskap om och tillämpning av de föreskrifter från importländer, som godkänt Co- dexstandarden i överensstämmelse med någon av bestämmelserna under 4. A. Då i ett irnportland en vara, som ut- ger sig uppfylla fordringarna i en Co- dexstandard, visar sig inte göra detta, skall landet underrätta vederbörande myndighet i exportlandet om alla be- tydelsefulla fakta. I synnerhet skall utförliga uppgifter lämnas om varans ursprung (exportörens namn och

adress), om det kan antagas att denne är ansvarig för den bristande överens- stämmelsen med Codexstandarden.

I anslutning till denna redogörelse beträf- fande formerna för ett medlemslands god- kännande av Codex varustandards bör upp- märksammas att det också finns allmänna Codex standards. Godkännandeforrnerna är i allt väsentligt desamma som gäller för Codex varustandards.

5. Återtagande eller ändring av godkän- nande

Ett lands återtagande eller ändring av ett tidigare avgivet godkännande av en Codex- standard skall skriftligen meddelas Codex- kommissionens sekretariat, som har att in- formera samtliga medlemsländer och asso- cierade medlemsländer i FAO och WHO om meddelandet och datum för dettas mot- tagande. lfrågavarande land skall därvid samtidigt i tillämpliga delar förse kommis- sionen med de uppgifter som anges under punkterna 4. A (iii) och 4. B. Landet skall också ange en tidsfrist för återtagandet eller ändringen, som är så långt tilltagen som är praktiskt möjligt.

Utformningen av Codex varustandards

För att få en så enhetlig uppställning som möjligt av Codexstandards har kommissio- nen låtit utarbeta en mall för en Codexstan- dards innehåll och omfattning. Under ett antal rubriker beskrives kort vad som bör ingå i standarden. Mallen skall också tjäna som vägledning för de olika Codexkom- mittéerna under deras utarbetande av varu- standards. Givetvis behöver bara de i varje fall aktuella uppgifterna för en vara med- tagas i standarden.

Följande huvudrubriker kan sålunda åter- finnas i en Codex varustandard:

1. Standardens namn

2 Omfattningen av standarden 3. Beskrivning av produkten 4

Väsentlig sammansättning och kvali- tetsfaktorer

6. Föroreningar (inkluderande bekämp- ningsmedelsrester)

7. Hygieniska normer för produkten 8. Vikt- och måttbestämmelser 9. Märkning

10. Metoder för provtagning och analys

Standardens namn skall vara så klart och entydigt som möjligt. Det skall i princip vara det allmänt vedertagna namnet på livs- medlet som täcks av standarden i fråga. Om mer än ett livsmedel behandlas i standarden får ett generiskt namn, som täcker samtliga produkter, användas. Skulle en informativ titel bli onödigt lång får undertitlar använ— das.

Under rubriken omfattning av standarden skall ingå en fullständig beskrivning av vil- ket eller vilka livsmedel som täcks av stan- darden, om inte titeln ger denna informa- tion. Om en allmän standard för flera olika produkter utarbetas, skall klart anges vilka enskilda produkter som täcks av standarden.

Beskrivning av produkten skall innehålla en definition av densamma med ett angivan- de, där så behövs, av de råvaror av vilka produkten tillverkats och av eventuella refe- renser till framställningsmetoder. Under denna rubrik kan också finnas hänvisningar till olika typer av livsmedlet och till för- packningsformen.

Rubriken väsentlig sammansättning och kvalitetsfaktorer avser alla de kvantitativa och andra bestämmelser som berör produk- tens sammansättning. Där så är nödvändigt skall här ingå identitetskaraktäristika, be- stämmelser rörande förpackningsformer samt uppgifter om obligatoriska och kom- pletterande ingredienser. Här skall också ingå de kvalitetskrav, som är nödvändiga för produktens rätta benämning, definition och sammansättning. Sådana krav kan inne- fatta kvalitetcn på råvaran i syfte att skydda konsumenten, bestämmelser om smak, lukt, färg Och konsistens samt andra grundläggan- de kvalitetskriterier för den slutliga produk-

ten i syfte att hindra en förfalskning av produkten. Sådana kvalitetskrav innefattar för närvarande inte kvalitetsgrader eller kva- litetsklasser (»grades eller »Handelsklassen»). Under denna rubrik kan också placeras to- leranser för defekter såsom skador på fruk— ter eller främmande beståndsdelar.

Rubriken livsmedelstillsatser avser nam- nen på de för livsmedlet tillåtna tillsatserna och där så är lämpligt tillåten maximihalt i livsmedlet. Utarbetandet av uppgifterna skall ske i samarbete med Codexkommittén för livsmedelstillsatser och kan ha följande ut- seende:

»Följande bestämmelser rörande tillsatser och deras specifikationer enligt sektion .. . . . . i Codex Alimentarius skall godkännas av (alt. har godkänts av) Codexkommittén för livsmedelstillsatser». Därefter skall följa en tabell med tillsatsens namn och tillåten maximihalt för användning i livsmedlet (i procent eller mg/kg).

Rubriken föroreningar är uppdelad i två underrubriker, bekämpningsmedelsrester och andra föroreningar. Underrubriken bekämp- ningsmedelsrester skall genom hänvisningar omfatta de resttoleranser för bekämpnings— medel, vilka fastställts för livsmedlet i fråga av Codexkommittén för bekämpningsmedels- rester.

Under den andra underrubriken skall upptas namnen på andra föroreningar än bekämpningsmedel jämte angiven högsta tillåtna mängd. Hänvisning skall liksom för tillsatserna ske till Codexkommittén rörande dessa och med angivande av om de är god- kända eller endast under behandling av kommittén. Därefter skall följa en tabell med föroreningens namn och tillåten maximihalt i procent eller mg/kg.

Rubriken hygien omfattar de specifika obligatoriska hygienbestämmelser, som an— ses nödvändiga för produkten. Bestämmel- serna skall utarbetas i samråd med den spe- ciella Codexkommittén för livsmedelshygien. Referenser till andra tillämpliga hygiennor- mer skall också ske här. Om delar av så- dana normer är av stor vikt för slutpro- duktens hygieniska status skall de bli obli- gatoriska och återges i sin helhet under

denna rubrik. Här skall även anges om hy- gienbestämmelserna är godkända eller under godkännande av hygienkommittén.

Rubriken vikt— och måttbestämmelser omfattar alla de bestämmelser — utom märkningsbestämmelser för vikt och mått — som gäller för exempelvis fyllnadsgrad, vikt, mått eller enheter som bestämts med angiven provtagnings- och analysmetod. Vikt och mått skall anges i SI—enheter (Systeme International d'Unités). Om en standard in- nehåller bestämmelser för produktens salu- hållande i standardiserade enheter, t. ex. mul- tiplar om 100 gram skall SI-enheter använ— das, men detta hindrar inte att komplette- rande uppgifter till dessa enheter får ges i närmast motsvarande enheter i annat vikt- och måttsystem.

Rubriken märkning skall antingen i sin helhet eller genom referens innehålla de bestämmelser i den allmänna märknings- standarden, som är aktuella för produkten i fråga. Bestämmelserna för märkning skall utarbetas i samråd med Codexkommittén för märkning av livsmedel, som har utarbe- tat den allmänna märkningsstandarden.

Märkningsrubriken skall också innehålla de bestämmelser som är undantag från, kom- plettering till eller nödvändiga för den all- männa märkningsstandardens tillämpning på ifrågavarande produkt. Även här skall hän- visning ske till om texten är godkänd eller under godkännande av märkningskommittén.

Under rubriken provtagnings- och analys- metoder skall antingen specifikt eller genom referens anges de metoder för provtagning och analys som är nödvändiga för kontroll av att produkten uppfyller standarden. Me— toderna, som blir internationella referens— metoder i fall av tvister, skall utarbetas i samråd med den speciella Codexkommittén för analys— och provtagningsmetoder. Om två eller flera metoder har bedömts vara lik- värda av denna kommitté Skall de betraktas som alternativa och intas under denna ru- brik i sin helhet eller genom referens. Hän- visning till metodernas status beträffande godkännande av analyskommittén skall gö- ras på samma sätt som i fråga om övriga specialkommittéer.

Med stöd av artikel 6 i kommissionens stad- gar och Regel IX 1 b) (i) i kommissionens arbetsregler har inrättats ett antal under- kommittéer (Codexkommittéer) för utarbe- tande av standards enligt arbetsgången för utarbetande av Codex standards. Kommis- sionen har vidare för varje Codexkommitté angivit om utarbetade standards skall vara världsomfattande eller gälla enbart för viss region. Kommissionens arbetsregler skall till- lämpas »mutatis mutandis» för Codexkom- mitéerna.

För att underlätta Codexkommittéemas arbete har kommissionen även låtit utarbeta ett antal riktlinjer för dessa. Riktlinjerna be- rör en rad administrativa frågor som Codex- kommittéemas sammansättning, organisa- tion och direktiv, sammanträden, uppgö- randet av standards samt samordningen mel— lan varukommittéerna och de allmänna Co- dexkommittéerna för märkning, tillsatser, analys- och provtagningsmetoder, livsmedels— hygien och djupfrysta livsmedel, Några vik- tigare uppgifter under de olika punkterna i riktlinjerna skall kortfattat beskrivas.

Medlemskapet i Codexkommittéerna föl- jer helt kommissionens stadgar liksom reg- lerna för observatörer vid kommittéernas sammanträden. Värdskapet för en Codex- kommitté bestämmes av Codexkommissio- nen, sedan ett medlemsland förklarat sig vil- ligt att acceptera det ekonomiska ansvaret för en sådan kommitté. Värdlandet utser själv inom landet en ordförande för Codex- kommittén. Ett medlemsland som accepte- rat värdskapet för en Codexkommitté svarar för alla tjänster vid sammanträden och lik- nande, däribland även ett sekretariat för kommittén. Detta sekretariat skall svara för alla utskrifter, översättningar och simul- tantolkningar m. m. som kan bli nödvändiga under kommitténs sammanträden och för färdigställandet av arbetsmaterial till sam- manträden.

En Codexkommittés allmänna arbetsupp- gifter skall bl.a. omfatta följande:

a) uppgörande av en prioritetsförteckning

över de ämnen och produkter som fal- ler inom kommitténs direktiv,

b) överväganden beträffande vilka produkt- typer som kan komma i åtanke vid ut— arbetande av standards, t. ex. om mate- rial för vidare bearbetning till livsmedel skall täckas av standarden,

c) utarbetande av förslag till Codexstan- dard inom ramen för direktiven från kommissionen,

d) avlämnande av rapport över gjorda fram- steg till varje plenarsession med kom- missionen.

För Codexkommittéernas sammanträden finns i riktlinjerna ett stort antal detaljan- visningar rörande inbjudan, föredragnings- lista, arbetets organiserande, arbetshandling- ar, sammanträdesprocedur och rapportupp- görande osv.

Beträffande de nationella s.k. Codex Contact Points, uppgifter påpekas bl. a. att dessa kontaktorgan skall ansvara för att arbetshandlingar och liknande distribueras till berörda parter inom det egna landet och att erforderliga åtgärder med anledning av handlingarna vidtas före angivet datum.

För själva utarbetandet av en ny Codex— standard påpekas för Codexkommittéerna att man skall beakta de direktiv som finns i de allmänna riktlinjerna för Codex Alimen- tarius.

Vidare skall i varje standardförslag finnas en inledning, dels med en beskrivning av standarden, dels med angivande av vilket arbetssteg standarden befinner sig på och dels vilka delar i standarden som skall god— kännas eller behandlas av andra Codexkom- mittéer. I detta sammanhang påpekas också möjligheterna för kommittéerna att för en produkt som innefattar ett antal olika un- derprodukter t. ex. med olika sammansätt- ningsbestämmelser, göra upp antingen en allmän standard för huvudprodukten och därefter olika standards för underprodukter- na eller endast göra upp standards för un— derprodukterna. I båda fallen skall sådana standards innehålla klara och entydiga be- teckningar för underprodukterna. Slutligen sägs här att det inte anses nödvändigt att

ändra benämningen på ett livsmedel om ett godkänt tillsatsmedel finns i produkten. Om en tillsats emellertid på ett signifikant sätt förändrar produkten bör detta särskilt fram- gå av märkningen förutom genom angivan- det av tillsatsen i innehållsförteckningen för livsmedlet.

Beträffande samordningen mellan de olika varukommittéerna och de allmänna kommit— téerna ges vissa direktiv för hur detta arbete skall tillgå. I princip skall en varukommitté, som vill ha råd eller godkännande från en allmän kommitté, kontakta den allmänna kommittén på steg 3 i arbetsgången för ut— arbetande av standards och överlämna sina frågor eller förslag till text till denna kom— mitté för ställningstagande. Bestämmelserna i en varustandard på steg 3 rörande märk- ning, tillsatser, analys- och provtagningsme- toder (med vissa undantag), hygien samt standards för djupfrysta livsmedel (med vis- sa undantag) skall i princip alltid överläm- nas till och godkännas av respektive allmän— na kommitté.

Codexkommissionens underkommittéer

Under varje Codexkommitté redovisas värd- land, avhållna sammanträden, svensk repre- sentation i kommittén, direktiv från kom- missionen angående huvudsaklig arbetsupp- gift samt exempel på viktigare standards under utarbetande. De redovisade förhål- landena avser läget i oktober 1969.

1. FAO/WHO:s gemensamma kommitté av regeringsexperter för >>C0de of Prin- ciples» rörande mjölk och mjölkproduk- ter (Joint FAO/WHO, Committee of Govern- ment Experts on the Code of Principles concerning Milk and Milk Products)

Bakgrund: Denna kommitté, som står direkt under FAO:s och WHO:s ledning inrättades redan år 1957 och hade sitt första samman- träde i september 1958. Kommittén hade sålunda varit verksam i fem år, när Codex- kommissionen höll sin första plenarsession 1963. Kommitténs verksamhet inordnades då under Codexkommissionen genom en speciell paragraf i kommissionens arbetsord-

ning och kommittén fick därvid en särställ- ning, som gav den samma befogenheter som Codexkommissionen själv vad det gäller stan- dards för mjölkprodukter. En särskild arbets- gång för utarbetande av standards för mjölk och mjölkprodukter har sedermera fastställts för kommittén (Bilaga 7 D). Kommittén har sammanträtt årligen i Rom sedan 1958 och höll sin tolfte session där i juli 1969. 3 svens- ka experter deltager i kommitténs arbete. Kommittén har utarbetat en »Code of Prin- ciples concerning Milk and Milk Products and Associated Standards», vars sjätte upp- laga utkom 1968. Denna innehåller förutom »Coden» sju fullständiga standards rörande sammansättningen av mjölkprodukter och fem standards rörande provtagning och ana- lysmetoder för mjölkprodukter samt sju in- ternationella individuella oststandards.

För närvarande har 71 länder helt eller delvis accepterat denna >>Code» eller avser acceptera den inom en viss angiven tid. De olika standards har även godkänts av ett antal deltagande länder.

Publicerade standards i Code of Principles (6:e upplagan) Av 71 länder har nedanstående antal länder i juli 1969 godkänt nedan nämnda standards. (Svenskt godkännande betecknas med +.)

Godkänd av

Standard antal länder Al Smör 46 + A 2 Smörolja 45 + A 3 Osockrad kondenserad

mjölk 45 + A4 Sockrad kondenserad

mjölk 46 + A5 Mjölkpulver 65 + A 6 Ost (Allmän standard) 35 + A 7 Mesost 18 + B 1 Provtagning av mjölk

och mjölkprod. 46 —- B 2 Bestämning av fetthalt

i torrmjölk 45 — B 3 Bestämning av fett-

halt i ost 0. smältost 44 — B 4 Bestämning av fria

fettsyror i smörfett 43 — B 5 Bestämning av bryt-

ningsindex för smörfett 44 _— Cl Individuell oststandard,

UK,1 Cheddar 16 C2 Individuell oststandard,

DK,1 Danablu 15

Standard antal länder C 3 Individuell oststandard,

DK,1 Danbo 16 C4 Individuell oststandard,

NL,1 Edam 15 + C 5 Individuell oststandard,

NL,1 Gouda 12 — C 6 Individuell oststandard,

DK,1 Havarti 13 + C7 Individuell oststandard,

DK,1 Samsoe 16

1 ursprungsland.

Vidare pågår arbeten med standards för smältost, grädde, gräddpulver, yoghurt, ghee, gräddglass och mjölkglass, samt ytterligare ett stort antal individuella oststandards.

Världsomfattande Codexkommittéer för all- männa frågor (s.k. General Subject Codex Committees)

2. Codexkommittén rörande livsmedelstill— satser (Codex Committee on Food Additives)

Värdskap: Holland. 6 sammanträden. 3 svenska experter.

Direktiv: att bekräfta eller fastställa maxi- malt tillåtna mängder av enstaka livsmedels— tillsatser och maximalt tillåtna halter av för- oreningar i enskilda livsmedel samt att upp- göra förteckningar över livsmedelstillsatser för toxikologisk värdering av den med kom- mittén samarbetande Joint FAO/WHO Ex- pert Committee on Food Additives.

Standards under utarbetande:

1. Förteckning över livsmedelsfärger (in- formation till medlemsländer och Codex- varukommittéer)

2. Förteckning över mjölbehandlingsämnen (steg 6)

3. Förteckning över lösningsmedel för till- satser (till medlemsländer för kommen- tarer)

4. Förteckning över »anti-caking agents» (överlämnad till toxikologkommittén för granskning)

5. Allmänna riktlinjer för användning av livsmedelstillsatser (överlämnad till kom- missionen för behandling)

3. Codexkommittén rörande livsmedelshy— gien (Codex Committee on Food Hygiene)

Värdskap: USA. 6 sammanträden. 2 svenska experter. Direktiv:

a) att utarbeta förslag till allmänna riktlin- jer för livsmedelshygien gällande alla slag av livsmedel,

b) att efter granskning eller revidering god- känna hygienbestämmelser i standards, som utarbetats av andra Codexkommit- téer, eller själva utarbeta förslag till hy- gienbestämmelser på en Codexkommit- tés begäran,

c) att där så är nödvändigt själv utarbeta förslag till hygienbestämmelser för va- ror, som ej behandlas av någon särskild Codexkommitté,

d) samt att på kommissionens uppdrag be- handla speciella hygieniska problem inom livsmedelsområdet.

Hittills utarbetade hygienbestämmelser:

1. Allmänna riktlinjer för livsmedelshy- gien (antagna på steg 8)

2. Hygieniska normer för burkkonserve- rade frukter och grönsaker (antagna på steg 8)

3. Hygieniska normer för torkade frukter (steg 5)

4. Hygieniska normer för dehydrerade frukter och grönsaker, inkluderande svamp (steg 5)

5. Hygieniska normer för djupfrysta fruk- ter och grönsaksprodukter (steg 5)

6. Hygieniska normer för torkade kokos- nötter (steg 5)

7. Hygieniska normer för nötter (steg 3)

8. Hygieniska normer för ägg och ägg- produkter (steg 3)

9. Hygieniska normer för fjäderfä och fjäderfäprodukter (steg 2) 10. Hygieniska normer för djupfryst fär- diglagad mat (steg 2) 11. Normer för hygien och desinfektion av fiskberedningsanläggningar (steg 2) 12. Hygieniska normer för skaldjur (steg 2)

13. Hygieniska normer för djupfrysta frukt- juicer (steg 2) 4. Codexkommittén rörande märkning av livsmedel

(Codex Committee on Food Labelling) Värdskap: Canada. 4 sammanträden. Ingen fast svensk representation. Direktiv:

a) att utarbeta förslag till allmänna märk— ningsbestämmelser gällande alla slag av livsmedel,

b) att efter granskning eller revidering god— känna förslag till märkningsbestämmelser för enskilda livsmedel, som utarbetats av andra Codexkommittéer,

c) samt att på kommissionens uppdrag stu— dera speciella märkningsproblem. Standard Allmän standard för märkning av färdigför- packade livsmedel (steg 9)

5 . Codexkommittén rörande allmänna rikt- linjer för Codex Alimentarius (Codex Committee on General Principles)

Värdskap: Frankrike. 3 sammanträden. Ing— en fast svensk representation. Direktiv: att handlägga sådana allmänna pro- cedurfrågor som Codexkommissionen hän- skjuter till kommittén.

Kommittén har utarbetat de allmänna riktlinjerna för Codexarbetet, vilka definie- rar Codex Alimentarius' ändamål och om- fattning, innehållet i Codex standards samt formerna för ländernas godkännande av dessa standards.

6. Codexkommittén rörande analysmetoder och provtagning (Codex Committee of Methods of Analysis

and Sampling)

Värdskap: Västtyskland. 5 sammanträden. 1 svensk expert.

Direktiv:

a) att specificera standardmetoder som är allmänt tillämpliga för livsmedel,

b) att efter granskning eller revidering god- känna förslag till metoder, som utarbe— tats av andra Codexkommittéer, eller att

själv utarbeta metoder på begäran av eller i samarbete med sådana Codex- kommittéer för senare godkännande av kommittén,

0) att där så är nödvändigt revidera sålun— da utarbetade metoder,

d) samt att på kommissionens uppdrag stu- dera särskilda provtagnings— och analys- metodproblem.

Standards under utarbetande:

1. Analysmetoder för honung (steg 9) 2. Tekniska metoder för provtagning av livsmedel (steg 6)

Exempel på andra frågor under behandling:

1. Layout för en standardmetod för livs- medelsanalyser

2. Synopsis över analysmetoder för frukt— juicer

3. Synopsis över analysmetoder för kakao och choklad

4. Förslag från ett antal Codexkommittéer beträffande analysmetoder för en rad livsmedel.

7. Codexkommittén rörande bekämpnings- medelsrester (Codex Committee on Pesticide Residues)

Värdskap: Holland. 4 sammanträden. 1 svensk expert.

Direktiv:

a) att utarbeta rekommendationer till in- ternationella resttoleranser för bekämp- ningsmedel på enskilda livsmedel,

b) att upprätta prioritetsförteckningar för vägledning av framtida arbeten rörande bekämpningsmedelsrester, som påträffats i livsmedel på den internationella mark- naden. Detta arbete skall ske till led- ning för de med Codexkommittén sam- arbetande specialkommittéerna, nämligen FAO Working Party on Pesticides och WHO Expert Committe on Pesticide Re— sidues.

Standards under utarbetande:

1. Förslag till internationella resttoleran— ser som nått steg 9:

a) Malathion i spannmål, 8 ppm

b) Cyanväte i spannmål, 75 ppm c) Cyanväte i mjöl, 6 ppm d) Oorganisk bromid i spannmål, 50 PPm (Bestämd och uttryckt som total bro- midjon. Bestämmelsen har tillkom- mit för att kontrollera användningen av etylenbromid och metylbromid.) Toleranserna skall gälla för livsmedlen ovan vid importplatsen (point of entry into a country) eller vid inträdet i han- delsledet (point of entry into trade chan- nels within a country) och får inte över— skridas vid något tillfälle därefter.

2. Förslag till toleranser för en rad andra bekämpningsmedelsrester föreligger på stegen 5, 4 och 3.

3. Prioritetslistor för utarbetande av rest- toleranser. Fem olika prioritetslistor har gjorts upp, varav I och II omfattar de vanligast an- vända insekticiderna, III övriga insekticider, IV fungicider och V herbicider. Tidsplanen för listornas behandling inom Codexkommit- tén (CCPR) och de samarbetande gemen- samma WHO/FAO expertkommittéerna (J MPR) ser ut som följer.

Prioritetslista JMPR CCPR I Dec 1967 11 Dec 1967 1968 III 1968 1969 IV 1969 1970 V 1970 1971

Världsamfattande Codexkommittéer för sär- skilda varuslag (s.k. Codex Commodity Committees)

8. Codexkommittén rörande kakaoproduk- ter och choklad (Codex Committee on Cocoa Products and

Chocolate)

Värdskap: Schweiz. 7 sammanträden. 2 svenska experter. Direktiv: att utarbeta världsomfattande stan- dards för kakaoprodukter och choklad från råvara till färdig produkt. Standards under utarbetande: En sammanslagen standard, som täcker föl-

jande 19 produkttyper (steg 4): 1. kakaobönor

2. kakaonibs

3. kakaomassa

4. kakaosmör

5. kakaopresskaka

6. kakaopulver

7. kakaopulver med låg fetthalt

8. sötat kakaopulver

9. sötat kakaopulver med låg fetthalt 10. kakaopulverblandningar

ll. choklad

12. mjölkchoklad och skummjölkschoklad 13. gräddchoklad

14. chokladcouverture

15 . mjölkchokladcouverture

... OK . vermicelli-choklad och chokladflingor

... .*'

vermicelli-mjölkchoklad, mjölkchoklad- flingor

18. sammansatta och smaksatta chokladpro- dukter

19. fylld blockchoklad

9. Codexkommittén rörande socker (Codex Committee on Sugars)

Värdskap: Storbritannien. 5 sammanträden. ] svensk expert.

Direktiv: att utarbeta världsomfattande stan- dards för alla typer av socker och socker-— produkter. Standards under utarbetande: laktos (steg 9)

stärkelsesirap (steg 9)

torkad stärkelsesirap (steg 9) druvsocker -— monohydrat (steg 9) druvsocker _ vattenfritt (steg 9) farinsocker (steg 9)

vitt socker (steg 9)

PCH?)?"PPP?

florsocker (steg 9)

10. Codexkommittén rörande beredda fruk- ter och grönsaker (Codex Committee on Processed Fruits and

Vegetables)

Värdskap: USA. 6 sammanträden. 3 svenska experter. Direktiv: att utarbeta världsomfattande stan- dards för alla typer av beredda frukter och grönsaker, inklusive torkade produkter, kon- serverade ärter och bönor, sylter och mar- melader men exklusive torkade plommon samt frukt- och grönsaksjuicer.

Standards under utarbetande:

_—

konserverat äppelmos på burk (steg 9) konserverade tomater på burk (steg 9) konserverade bönor på burk (steg 9) konserverade persikor på burk (steg 9) konserverad grapefrukt på burk (steg 9) konserverad sötmajs på burk (steg 8) konserverad sparris på burk (steg 6) konserverad ananas på burk (steg 6) konserverade jordgubbar på burk (steg 6) 10. konserverade plommon på burk (steg 6) 11. konserverade hallon på burk (steg 6) 12. konserverade gröna ärter på burk (steg 6) 13. konserverad svamp på burk (steg 6) 14. konserverad fruktcocktail på burk (steg 6) Ytterligare 20 standards befinner sig på stegen 2—5.

990.499???)

11. Codexkommittén rörande fetter och ol- jor (Codex Committee on Fats and Oils) Värdskap: Storbritannien. 6 sammanträden. 2 svenska experter. Direktiv: att utarbeta världsomfattande stan- dards för fetter och oljor av animalt, vege— tabilt och marint ursprung inklusive marga- rin och olivolja. Standards under utarbetande: 1. margarin (steg 9) 2. allmän standard för ätliga fetter och oljor (steg 9) 3. sojaolja (steg 9)

jordnötsolja (steg 9) bomullsfröolja (steg 9) solrosfröolja (steg 9) rapsolja (steg 9) majsolja (steg 9) sesamolja (steg 9)

10. safflorolja (steg 9) 11. ister (steg 9) 12. utsmält svinfett (steg 9) 13. premier jus (steg 9) 14. talg (steg 9) 15. olivolja (steg 6) 16. senapsfröolja (steg 6)

993.”th?

12. Codexkommittén rörande kött och kött- produkter (Codex Committee on Meat and Meat Pro—

ducts)

Värdskap: Västtyskland. 4 sammanträden. 2 svenska experter. Direktiv: att utarbeta världsomfattande stan- dards för:

a) klassificering av kroppar och delar av

oxe, lamm, svin och kalv,

b) att utarbeta de definitioner, märknings- föreskrifter och andra krav på sådana beredda köttprodukter, som kommittén anser behövliga med undantag av fjäder— fä och beredda fjäderfäprodukter. Standards under utarbetande:

1. Transport och lagring av slaktkroppar och styckningsdelar (steg 2)

2. Kodifiering av slaktkroppar och kom- mersiella delar av nötboskap (steg 2)

Underkommittéer:

1. Styckningsmetoder (Subcom- mittee on Cutting Methods and Cuts of Carcasses)

Värdskap: Västtyskland. 3 sammanträden. 4 svenska experter. Standards under utarbetande:

1. Katalog över styckningsdetaljer (steg 3) 2. Beredda köttprodukter och konsumentförpaekat kött (Subcommittee on Processed Meat Pro— ducts and Consumer Packaged Meat)

Värdskap: Danmark. 4 sammanträden. 5 svenska experter.

Standards under utarbetande: 1. konserverad skinka (steg 5)

2 konserverad Corned beef (steg 5)

3. konserverad Luncheon meat (steg 5) 4. konserverad Chopped meat (steg 5) 5 . konserverad Pork shoulder (steg 3)

13. Codexkommittén rörande fisk och fisk- produkter (Codex Committee on Fish and Fishery

Products)

Värdskap: Norge. 4 sammanträden. 6 svens- ka experter. Direktiv: att utarbeta världsomfattande stan- dards för färsk och djupfryst fisk samt på andra sätt beredda fiskar och skaldjur.

Standards under utarbetande:

l. konserverad Stillahavslax på burk (steg 9) 2. djupfryst styckad Stillahavslax (steg 8)

3. konserverade räkor (steg 8)

4. djupfrysta filéer av torsk och kolja (steg 6)

5. djupfrysta filéer av rödspätta (steg 5) djupfrysta filéer av kungsfisk (steg 5)

7. konserverade sardiner (steg 2)

14. Codexkommittén rörande dietetiska livs- medel (Codex Committee on Foods for Special

Dietary Uses)

Värdskap: Västtyskland. 4 sammanträden. 3 svenska experter. Direktiv: att utarbeta världsomfattande stan- dards för dietetiska livsmedel, vilka enligt en föreslagen definition skiljer sig från van- liga livsmedel genom sin speciella samman— sättning och/eller genom en fysikalisk, ke- misk eller biologisk förändring vid fram- ställningen. Dietetiska livsmedel tillfredstäl- ler härigenom det speciella näringsmässiga behov hos personer, vars normala omsätt-

ning är rubbad, eller hos personer för vilka en speciell effekt är önskvärd genom ett kontrollerat födoämnesintag. De är enligt definitionen att anses som livsmedel och inte läkemedel.

Standards under utarbetande:

l. allmänna riktlinjer för barnmat (steg 3) 2. speciella dietlivsmedel med lågt natrium- innehåll (steg 3) 3. barnmat (steg 2) a) spädbarnsprodukter

b) torra värmepreparerade cerealiepro- dukter för barn

c) konserverad barnmat 4. märkning av speciella livsmedel lämpliga för diabetiker (steg 2) 5. livsmedel med lågt gluteninnehåll (steg 2) 6. livsmedel med lågt stärkelse- (alt. kol- hydrat-) innehåll (steg 2) Regionala Codexkommittéer (Europa) 1. Samordnande Europakommittén (FAO/WHO Coordinating Committee for Europe)

Värdskap: FAO/WHO. 7 sammanträden. Ingen fast svensk representation. Direktiv: denna kommitté skall utöva en allmänt samordnande verksamhet vid utar- betandet av standards för Europaregionen och f. ö. utöva annan sådan verksamhet som kan anförtros kommittén.

Standards under utarbetande:

1. honung (steg 9)

2. allmän standard för ätliga svampar (steg 6)

3. torkade ätliga svampar (steg 6)

4. kantareller (steg 6)

Europakommittén övervakar också arbetet inom den regionala Codexkommittén för naturliga mineralvatten och förbereder even- tuellt utarbetande av standards för soppor och buljonger samt för glass.

2. Cadexkommitte'n rörande naturliga mi- neralvatten (Codex Committee on Natural Mineral

Waters)

Värdskap: Schweiz. 3 sammanträden. Ingen svensk representation. Direktiv: att utarbeta regionala standards för naturliga mineralvatten. Standards under utarbetande:

Standard för naturliga mineralvatten (steg 8)

Övriga med Codexkommissionen samarbe- tande kommittéer

1. ECE/Codex Alimentarius' expertgrupp för standardisering av fruktjuicer (ECE/Codex Alimentarius Group of Experts on the Standardization of Fruit Juices) Värdskap: ECE/FAO/WHO. 6 sammanträ- den. 4 svenska experter.

Direktiv: att utarbeta världsomfattande stan-

dards för fruktjuicer. Standards under utarbetande:

l. äppelmust, steriliserad, konsumtionsfär- dig (steg 6) 2. apelsinjuice, Steriliserad, konsumtions- färdig (steg 6) 3. druvmust, Steriliserad, konsumtionsfär- dig (steg 6) 4. tomatjuice, steriliserad, konsumtionsfär- dig (steg 6) 5. citronjuice, steriliserad, konsumtions— färdig (steg 6) 6. grapefruktjuice, Steriliserad, konsum- tionsfärdig (steg 6) 7. aprikos—, persiko- Och päronnektarer, steriliserade, konsumtionsfärdiga (steg 6) 8. äpplemustkoncentrat, jäsbart (steg 5) 9. apelsinjuicekoncentrat, jäsbart (steg 5) 10. druvmustkoncentrat, jäsbart (steg 5) Ytterligare ett tiotal standardförslag på steg 2—3.

2. ECE/Codex Alimentarius' expertgrupp för standardisering av djupfrysta livs- medel (Joint ECE/Codex Alimentarius Group of Experts on the Standardization of Quick (Deep) Frozen Foods)

Värdskap: ECE/FAO/WHO. 5 sammanträ- den. 2 svenska experter.

Direktiv: att ansvara för utarbetande av en modellstandard för djupfrysta livsmedel samt att utarbeta förslag till standards för sådana enskilda djupfrysta livsmedel, som Codexkommissionen inte anförtrott nå- gon redan befintlig varukommitté. Stan- dardförslag, som dessa varukommittéer ut- arbetar, skall emellertid stå i överensstäm- melse med modellstandarden för djupfrysta livsmedel och vid lämplig tidpunkt remitte- ras till denna expertgrupp för godkännande.

Standards under utarbetande:

1. allmän standard för djupfrysta livsmedel (råd och anvisningar) djupfrysta jordgubbar (steg 6) djupfrysta ärtor (steg 6) djupfryst spenat (steg 3) djupfrysta hallon (steg 3) djupfryst brysselkål (steg 3) djupfrysta persikor (steg 3) djupfrysta blåbär (steg 3) Ytterligare 6 standards för frukt och grönsaker på steg 2.

909999?!”

3. ECE:s arbetsgrupp för standardisering av lättförstörbara livsmedel (Working Party on Standardization of Perish- able Foodstuffs of the Economic Commis- sion for Europe)

Värdskap: ECE i samarbete med OECD, EEC och ISO. Ingen fast svensk represen- tation. Direktiv: att utarbeta europeiska standards för färska frukter och grönsaker. Ett 30-tal standards är utarbetade och för flertalet produkter har OECD publicerat illustrerade beskrivningar. Vid Codexkommissionens fjärde session i Rom 1966 beslöts att i första hand utvidga standards för äpplen och pä- ron till världsomfattande standards och ett möte härför hölls i Geneve i juni 1967 med deltagande från USA, Australien och Nya Zeeland förutom de europeiska länderna inom ECE.

1ECE=Economic Commission for Europe, FN:s speciella ekonomiska kommission för Europa.

Produkter, för vilka europeiska standards finns utarbetade:

äpplen jordärtskockor sparris päron körsbär vattenmeloner tomater jordgubbar gurkor blomkål chicory kål

lök spenat blåbär sallad vindruvor brysselkål endiver spritärtor selleri persikor bönor pepparrot aprikoser morötter vitlök plommon citrusfrukter

färsk potatis sättpotatis

Produkter, för vilka europeiska rekommen- dationer är utarbetade:

potatis valnötter, oskalade peppar valnötskärnor hasselnötter, oskalade sötmandel, oskalad hasselnötter, skalade torkade plommon

Produkter, för vilka europeiska standards är under utarbetande:

odlade champinjoner sötmandel, skalad scorzonera fruktkött (fruit hallon pulps) fruktjuicer (gemensamt med Codex Alimen- tarius Commission) djupfrysta livsmedel (gemensamt med Co- dex Alimentarius Commission)

Sveriges roll i Codex Alimentariusarbetet I motsats till våra nordiska grannländer Danmark och Norge, som har åtagit sig värdskapet för var sin Codexkommitté (un- derkommittén för beredda köttprodukter resp. kommittén för fisk och fiskprodukter), har Sveriges roll i Codexarbetet hittills inte varit så framträdande. Likväl har ett stort antal svenska experter från såväl myndighe- ter som industri deltagit i så gott som samt— liga underkommittéers sammanträden under de gångna åren. Vidare har svenska syn— punkter på olika standards under utarbetan- de fortlöpande avgivits av LSK i dess egen- skap av svenskt kontaktorgan till Codex- kommissionen fram till den 1 juni 1969 och därefter av veterinärstyrelsen i samma egen- skap.

På två speciella områden har Sverige emellertid också aktivt agerat. Det första gäl— ler ett erbjudande att svara för värdskapet för en planerad världsomfattande Codex- kommitté för glassvaror, täckande alla typer av glass. Detta erbjudande framfördes första gången av de svenska delegaterna vid den särskilda Europakommitténs sammanträde i maj 1966. Samtidigt presenterades ett för- slag till definitioner av glassvaror, baserade på såväl mjölkfett som andra fettyper samt ett arbetsprogram för en tilltänkt europeisk arbetsgrupp för dylika glassvaror. På grund av en rad divergerande åsikter, bl. a. om nödvändigheten av en glasskommitté över huvud taget och vidare om vilka glassvaror som skall ingå i en sådan kommittés arbete, har Codexkommissionen ännu inte fattat nå— got beslut om inrättande av en särskild glass- kommitté. För närvarande föreligger tre al- ternativa förslag i glasskommittéfrågan för Codexkommissionen att ta ställning till vid nästkommande plenarsession i april 1970. Dessa tre förslag är:

a) mjölkkommittén (Joint FAO/WHO Com— mittee of Government Experts on the Code of Principles concerning Milk and Milk Products), som redan har standard- förslag för mjölk— och gräddglass under utarbetande (steg 4), skulle genom en ändring av direktiven kunna handlägga alla typer av glassvaror;

b) en särskild Codexkommitté för glassva— ror under svenskt värdskap skulle kunna inrättas för att utarbeta standards för glassvaror tillverkade av såväl mjölkfett som andra fettråvaror;

c) den särskilda Europakommittén har slut- ligen vid de två senaste sammanträdena 1968 och 1969 förklarat sig villig att utarbeta regionala standards för glassvap ror, oberoende av råvaruslag.

Den andra frågan inom Codexarbetet Sverige särskilt intresserat sig för gäller märkning av livsmedel, framför allt då ut- formningen av den allmänna märkningsstan- darden för färdigförpackade livsmedel. Ett första försök från svensk sida gjordes 1967 att införa bestämmelser i denna standard om

hållbarhetsmärkning av färdigförpackade livsmedel enligt ett av LSK uppgjort prin— cipförslag för den planerade nya svenska livsmedelsstadgan. Detta förslag vann dock inget större internationellt gehör och fick därför inte tillräckligt röstetal vid tredje sammanträdet med Codexkommittén för märkning av livsmedel 1967.

Vid fjärde sammanträdet i Ottawa 1968 med denna kommitté, presenterade den svenske delegaten ett mer konkret förslag rörande införande av bestämmelser i märk- ningsstandarden om förvaringsanvisning för bl. a. lättförstörbara livsmedel. Förslaget an- togs inte i själva standarden men kom att ingå i en särskild bilaga till märkningsstan— darden, kallad »Rekommendationer till Co- dex varukommittéer».

Avslutningsvis förtjänar också att nämnas att ett givande nordiskt samarbete i Codex- frågor kommit till stånd under de två se- nare åren. Dels har de statliga representan- terna från resp. nordiskt land, på danskt initiativ, träffats inför den årliga plenarses- sionen med Codexkommissionen för att för- söka samordna de gemensamma nordiska synpunkterna och dels har inom ramen för vissa Codexkommittéers arbete (t. ex. frukt— juicer, kakaoprodukter) de nordiska exper- terna haft separata överläggningar mellan sammanträdena med kommittéerna.

Ett ur svensk synpunkt synnerligen givan— de och värdefullt resultat av arbetena inom Codex Alimentarius Commission har sä- kerligen också varit all den samlade infor- mation rörande livsmedelslagstiftning och livsmedelsteknik som kommit i första hand LSK men genom dess försorg även svensk industri och forskning på livsmedelsområdet tillgodo.

SOU 1970 7

117

|__—___

|__ __| |nuu: lx | Lh) L....

T—

I | _:

JOIN'I' FAO/WHO COMMITTEE

OF (DVBRNMINT EXPERTS ON THE CODE OF PRINCIPLES CONCEIWING MILX & MILK PmDUCTS

er/wuo

CODEX ALIIENTÅRIUS

___—___.—

COMMISSION

i'm/VIII) SWRETARIAT

EXKUTIVE CONMI'ITEE

...—___ ___—

ISUBSIDIARV "001551 Ol' THE

CODIIIISSION

l.____I___J

! )..

|__-1 lit") un _|- |:..l |__—J

)

UNITED NATKMI

| | FAOWNO F_'_ ___) ['_— l'__'J'—""1 ,

-0 A G WORLD . WIDE | . | | Remo,,” | com_mmt'gm GEN EML SUB-IECT COMMODITY conz! mn | 90051 | | COD" | I COMMITI'IIS | euron L COMMITTEES J |__ consumers _)

L____'_...__._l

ADVICE TmM

MD OTHER leES Anm-nyss

FAO/WHO

( Netherlands )

COCUA Dinh—HC PNODUC l'S |: NODS CNOCOLATH ( Fed. Rep. ( Switzerland) Germany )

NATURAL Mmmm. WATEM

( Sutherland)

GEN ERAL PRINCIPLES ( France )

EXPERT PAN E L !

) l )

ON ' MILK QUALITY PES"

FAO/WHO (Nelher EXPERT

RESIDUES

cm: men SUGARS & Pg:" LABELLING ( Umm:

PK) lands ) ( CM"! ) hmmm] ) ( NLSEEJJS

) ) I

COMMHTEE ] nu | mon ADDrriv rs

FAO/WHO ANALYSIS & SAMPLINC ( Fed. Rep.

Germany )

mo pnocessen MEAT "valt:? """" " " "En (11 5 A ') vaan/mms ' ' ' (u S.A.)

PmnucTs ( Fed. Rep.

JOINT "|:an ON PESTICIDE RBIDUES

FAO/WHO exma-

Germzny )

FATS || OIL? ( United Kingdom )

SUB-COMMI'ITEB ON MEAT || MEAT pmoucrs CARCASB & CUT! - ( rod. Rep. Germany)

COMIIITTEE

| | )

on [ nur "varme

J

HEAT PDDUCTI - (Dumle!)

!" '— '— J— _ — 1. | I.C.!./ | conzx ALIIIENTARIUS | cmursor |:me | l. _ _____ .!

FRUI'I' JUICIS

: c.l:./

QUICK - smmuun

MIDI IUCN

STEG 1:

Kommissionen belutar om utarbetandet av en världsomfattande Codex standard och beslutar även vilket hjälporgan (Codexkommitté) eller annat organ som skall utföra detta arbete.

STEG 2:

Hjälporganet eller annat utsett organ utarbetar ett förslag till utkast till standard (proposed draft standard) under hänsynstagande till ar- beten som redan utförts av andra internatio- nella organisationer. Förslaget sänds till kom- missionens sekretariat av ordföranden i hjälp- organet eller motsvarande arbetsorgan.

STEG 3:

Förslaget till utkast till standard utsänds av kommissionens sekretariat för kommentarer till medlemsstater och associerade medlemmar i FAO och WHO samt till berörda internatio- nella organisationer.

STEG 4:

Kommissionens sekretariat sänder de från re- geringar och berörda internationella organi- sationer mottagna kommentarerna till hjälp- organet eller motsvarande arbetsorgan, som har befogenhet att överväga sådana kommen- tarer och göra erforderliga ändringar i för- slaget till utkast till standard.

STEG 5 :

Förslaget till utkast till standard föreläggs kommissionen genom dess sekretariat med ytt- rande huruvida detsamma kan antas som ut- kast till standard (draft standard). Kommissio- nen kan emellertid också hänskjuta förslaget i fråga till ett speciellt hjälporgan, tillsatt enligt Regel IX.](a) i arbetsreglerna (detta kan vara någon speciell FAO/WHO expertkommitté för t.ex. hygienfrågor, bekämpningsmedelsrester osv.) innan den antar detsamma som utkast till standard. Kommissionen kan även uppdra åt det speciella hjälporganet att företa stegen 5, 7 och 8 i denna arbetsgång eller någon del härav.

STEG 6:

Utkastet till standard utsänds av kommissionens sekretariat för kommentarer till alla medlems- stater och associerade medlemmar i FAO och WHO samt till berörda internationella orga- nisationer.

STEG 7:

De mottagna kommentarerna från regeringar och berörda internationella organisationer sänds genom sekretariatet till hjälporganet eller mot- svarande organ, som har befogenhet att över- väga sådana kommentarer och göra erforder- liga ändringar i utkastet till standard.

STEG 8:

Utkastet till standard föreläggs kommissionen genom dess sekretariat med yttrande huruvida detsamma kan antas som en rekommenderad standard (recommended standard).

STEG 9:

Den rekommenderade standarden sänds ut för godkännande till alla medlemsstater och asso- cierade medlemmar i FAO och WHO samt till berörda internationella organisationer. Med- lemmarna i kommissionen underrättar sekreta- riatet om sitt formella godkännande av den rekommenderade standarden i enlighet med god- kännandeproceduren, som den fastställts i punkt 4 i de allmänna riktlinjerna för Codex Alimen— tarius.

Medlemsländer och associerade medlemslän- der i FAO och WHO, som inte är medlemmar i kommissionen, får en uppmaning att med- dela sekretariatet om de önskar godkänna den rekommenderade standarden.

STEG 10:

Den rekommenderade standarden tryckes i Co— dex Alimentarius som en världsomfattande Codexstandard (Worldwide Codex Standard) när kommissionen beslutar att så är lämpligt med hänsyn till erhållna godkännanden.

Bilaga 7 C. Arbetsgång för utarbetande av regionala Codexstandards

STEG 1:

På förslag från en majoritet av medlemsstater i en viss region, framlagt vid en session med Codexkommissionen, beslutar kommissionen om utarbetande av en regional Codexstandard för den berörda regionen samt beslutar även vilket hjälporgan eller annat organ, som skall utföra detta arbete.

118

STEG 2:

Hjälporganet eller annat utsett organ utarbetar ett förslag till utkast till standard (proposed draft standard) under hänsynstagande till ar- beten som redan utförts av andra internatio- nella organisationer. Förslaget sänds till kom- missionens sekretariat av kontaktmannen (Co— ordinator) för regionen ifråga, om en sådan

SOU 1970: 7

utsetts. Annars översänds förslaget av ordfö- randen i hjälporganet eller motsvarande.

STEG 3: Förslaget till utkast till standard ut- sänds av kommissionens sekretariat för kom- mentarer till medlemsstater och associerade medlemmar i FAO och WHO samt till berörda internationella organisationer.

STEG 4:

Om kommissionen har utsett en samordnande kommitté (Co-ordinating Committee) för re- gionen i fråga, sänds de mottagna kommenta- rerna från regeringar och berörda internatio- nella organisationer genom sekretariatet till denna kommitté, som har befogenhet att över- väga sådana kommentarer och göra erforder- liga ändringar i förslag till utkast till proviso- risk standard.1 Om en samordnande kommitté inte har utsetts, sänder sekretariatet de från regeringar och berörda internationella organi- sationer mottagna kommentarerna till hjälp— organet eller motsvarande arbetsorgan, som har befogenhet att överväga sådana kommen- tarer och göra erforderliga ändringar i försla- get till utkast till standard.

STEG 5:

Förslaget till utkast till standard föreläggs kom- missionen genom dess sekretariat med yttrande huruvida detsamma kan antas som utkast till standard (draft standard) för ifrågavarande region. Vid session med kommissionen kan samtliga medlemmar avge sina kommentarer, delta i debatten och föreslå ändringar. Endast en majoritet av berörda regions medlemmar kan emellertid besluta om ändringar i och anta- gande av utkastet.

STEG 6:

Utkastet till standard utsänds av kommissionens sekretariat för kommentarer till alla medlems- stater och associerade medlemmar i FAO och WHO samt till berörda internationella organi- sationer.

STEG 7:

Om kommissionen har utsett en samordnande kommitté (Co—ordinating Committee) för re- gionen i fråga, sänds de mottagna kommenta- rerna från regeringar och berörda internatio- nella organisationer genom sekretariatet till denna kommitté, som har befogenhet att över- väga sådana kommentarer och göra erforder- liga ändringar i utkastet till standard.1 Om en

samordnande kommitté inte har utsetts, sänder sekretariatet de mottagna kommentarerna. till hiälporganet eller motsvarande arbetsorgan, som har befogenhet att överväga sådana kom- mentarer och göra erforderliga ändringar i ut- kastet till standard.

STEG 8:

Utkastet till standard föreläggs kommissionen genom dess sekretariat med yttrande huruvida detsamma kan antas som rekommenderad stan- dard (recommended standard) för ifrågavaran- de region. Vid session med kommissionen kan samtliga medlemmar avge sina kommentarer, delta i debatten och föreslå ändringar. Endast en majoritet av berörda regions medlemmar kan emellertid besluta om ändringar i utkastet och om antagande av den rekommenderade standarden.

STEG 9:

Den rekommenderade standarden utsänds för godkännande till alla medlemsstater och asso- cierade medlemmar i FAO och WHO samt till berörda internationella organisationer. Medlem- marna i regionen i fråga underrättar kom- missionenes sekretariat om sitt formella god- kännande av den rekommenderade standarden i enlighet med godkännandeproceduren, som den fastställts i punkt 4 i de allmänna rikt- linjerna för Codex Alimentarius. Andra med- lemmar i kommissionen kan likaledes under— rätta sekretariatet om sitt formella godkännan- de av den rekommenderade standarden eller om de ämnar vidtaga några andra åtgärder med anledning av den rekommenderade standarden. Dessa medlemmar kan även meddela sina an- märkningar beträffande standardens tillämp- ning.

STEG 10:

Den rekommenderade standarden tryckes i Co- dex Alimentarius som en regional Codexstan- dard för ifrågavarande region (Regional Codex Standard) när Kommissionen beslutat att ett tillräckligt antal medlemmar i denna region formellt har godkänt den.

STEG 11:

Den regionala Codexstandarden kan tryckas i Codex Alimentarius som en världsomfattande Codexstandard (Worldwide Codex Standard) när kommissionen beslutat att ett tillräckligt antal medlemmar formellt har godkänt den.

1En samordnande kommittés (Co-ordinating Committee) sammanträde kan äga rum omedel- bart före eller under en session med kom- missionen.

Bilaga 7 D. Arbetsgång för utarbetande av standards för mjölk och mjölkprodukter

STEG 1:

FAO:s och WHO:s gemensamma mjölkkom- mitté (Joint FAO/WHO Committee of Govern- ment Experts on the Code of Principles con- cerning Milk and Milk Products) beslutar om utarbetande av en internationell standard. Kom- mittén insamlat informationer från berörda regeringar beträffande deras nationella stan- dards och andra aktuella uppgifter samt vida- rebefordrar dessa data till den internationella mejerifederationen (International Dairy Fede- ration, IDF) för utarbetande av ett första ut- kast till internationell standard.

STEG 2:

IDF utarbetar ett utkast till standard under hänsynstagande till informationerna från med- lemsländerna eller från annat tillgängligt håll. En rapport med utkastet till standard sänds av IDF till mjölkkommitténs sekretariat (hos FAO i Rom) för distribution till medlemsstaterna i FAO och WHO såsom en arbetshandling för ett sammanträde med kommittén.

STEG 3:

Kommitténs beslut rörande utkastet till stan- dard tillsammans med ett av kommittén even- tuellt reviderar utkast publiceras i rapporten från sammanträdet och sänds av sekretariatet ut för kommentarer till medlemsstaterna i FAO och WHO.

STEG 4:

Kommittén behandlar utkastet med ledning av inkomna regeringskommentarer och reviderar standarden om så bedöms lämpligt.

STEG 51:

Det eventuellt reviderade utkastet till standard sänds ut till medlemsländerna för ytterligare kommentarer.

STEG 61:

Kommittén granskar utkastet ytterligare med ledning av ländernas kommentarer och antar den slutliga texten som en rekommenderad standard.

STEG 7:

Den rekommenderade standarden distribueras genom sekretariatet till regeringarna för god- kännande.

STEG 8:

Den rekommenderade standarden publiceras som en standard i Code of Principles för mjölk och mjölkprodukter eller alternativt i Codex Alimentarius, när kommittén beslutar att så är lämpligt med hänsyn till mottagna godkännanden.

1Det skall stå kommittén fritt att hoppa över stegen 5 och 6 i denna arbetsgång om den — utan delade meningar _ anser att färdigställan- det av standarden inte är av kontroversiell na- tur och att standarden redan visat sig vara all- mänt antagbar för medlemsländerna.

livsmedelsfrågor m. m.

Av fil. dr Peter Fitger

LSK uttalar att den föreslagna livsmedels— stadgan ställer så stora krav på den statliga administrationen för livsmedelskontrollen att för ändamålet bör skapas en särskild livs- medelsstyrelse (VI 7.2). Förslag till organi— sation av en sådan styrelse framlägges i be- tänkandet såsom Alternativ 1. Det är base- rat på att bland annat levande djur i all- mänhet liksom växande gröda inte räknas som livsmedel.

Livsmedelsstyrelsen skall enligt Alternativ I inte överta veterinärstyrelsens nuvarande rent veterinära verksamhet som är inriktad på de levande djuren och därmed samman- hängande frågor. LSK uttalar att det synes ligga nära till hands att låta den del av vete- rinärstyrelsen, som ej skall överföras till livs- medelsstyrelsen, uppgå i lantbruksstyrelsen. Denna har redan nu åtskilliga uppgifter på djursidan och dessutom en rad uppgifter i fråga om vegetabiliska livsmedelsråvaror. LSK har emellertid inte ansett sig kunna föreslå de författningsändringar, som därvid skulle bli nödvändiga.

Då det ansetts synnerligen angeläget att berörda organisatoriska problem ej får på- verka ett ikraftträdande av den föreslagna livsmedelsstadgan föreslår LSK att tills vi- dare hela veterinärstyrelsen överföres till livsmedelsstyrelsen enligt ett såsom Alterna- tiv II framlagt förslag. En livsmedelsstyrelse av sådan art skulle tills vidare fungera som dels civil livsmedelsmyndighet, dels civil ve- terinärmyndighet. Styrelsen skulle få i upp-

drag att — i samråd med berörda myndig— heter, i första hand lantbruksstyrelsen — så snart som möjligt till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till den fortsatta organisationen av livsmedelsstyrelsen.

I syfte att underlätta ifrågavarande utred- ning — som Kungl. Maj:t kan tänkas vilja företaga redan i samband med departements- behandlingen av LSK:s betänkande och utan att ställningstagandet till detta fördröjes — framlägges i denna promemoria material för att närmare belysa LSK:s inledningsvis åter- givna uppfattning att för den statliga admi- nistrationen för livsmedelskontrollen bör skapas en särskild livsmedelsstyrelse. Vidare diskuteras bl. a. de av LSK antydda organi- satoriska problem, vilka måste lösas i sam- band med att detta alternativ genomföres.

Promemorian har uppdelats i följande avdelningar: I Utbildningsverksamhet II Veterinärstyrelsens tillkomst III Veterinärstyrelsens arbetsuppgifter och uppdelning IV Veterinärväsendet V Livsmedelsstyrelsen och serviceorganen

I Utbildningsverksamhet Veterinär/lågskolan m. m.

Undervisningen för veterinärmedicinska exa- mina har officiellt till ändamål att ge de studerande den vetenskapliga skolning samt

de teoretiska och praktiska kunskaper som fordras för veterinäryrket. Den tar framför allt sikte på de levande djuren men en av institutionerna -— den för livsmedelshygien som är av särskilt intresse i föreliggande sammanhang —— är inriktad på egentlig livs- medelskontroll. Undervisningen vid institu- tionen behandlar framför allt den hygieniska kontrollen av animala livsmedels beskaffen- het, produktion, beredning, förvaring och distribution. I avdelning IV kommer att be- röras önskemålet att utbildningen vid hög- skolan specialiseras på två olika linjer, näm- ligen en för djurveterinärer och en för livs- medelsveterinärer. Högskolan bör ges re- surser för fortsatt specialutbildning inom var och en av dessa båda linjer.

1965 års veterinärmedicinska utredning (Jo 1967: 7, sid 7: 7) underströk i sitt be- tänkande om samordning av veterinärhög— skolans verksamhet med annan forskning och utbildning att den veterinärmedicinska verksamheten i första hand skall tjäna ani- malieproduktionen inom jordbruket. Därvid bör särskild vikt fästas vid förebyggande åt- gärder, varvid husdjurens hygien, skötsel och utfodring samt resistensförädlingen ställs i förgrunden. Behovet av en nära samverkan mellan den veterinärmedicinska forskningen och husdjursforskningen blir då — såsom utredningen betonade —— starkt framträdan- de. Samtidigt råder emellertid en självklar stark intressegemenskap mellan den veteri- närmedicinska och humanmedicinska forsk- ningens företrädare. En forskningssektor där utredningen fann kontaktytorna med human- medicinen särskilt värda att beaktas avsåg human näringsforskning, livsmedelshygien och omgivningshygien.

Enligt utredningens sk Uppsala-alterna- tivet skall veterinärhögskolan erhålla gemen- sam styrelse med lantbrukshögskolan. Båda dessa högskolor anses alltjämt, liksom skogs- högskolan, böra sortera under jordbruksde- partementet (till skillnad från universiteten och andra högskolor som lyder under ut- bildningsdepartementet). Enligt det sk Stockholmsalternativet bör veterinärhögsko- lan och statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) ges en gemensam styrelse.

I båda fallen — såväl om högskolans sty- relse blir gemensam med lantbrukshögsko- lans styrelse som om hopkopplingen sker med SVA:s styrelse — skulle bl a ingå rek- torn vid veterinärhögskolan och förestånda- ren för SVA samt därjämte chefen för vete- rinärstyrelsen. Den sistnämnde är nu tom automatiskt ordförande i SVA:s styrelse samt dessutom vald till vice ordförande i hög- skolans styrelse.

Denna kombination mellan å ena sidan veterinärstyrelsen och å andra sidan hög- skolan och SVA har sitt givna berättigande med hänsyn till dagens läge att veterinär- styrelsen är tillsynsmyndighet för hela den veterinära verksamheten. En särskild livs- medelsstyrelse skulle däremot inte direkt beröras av mer än den livsmedelshygieniska institutionen vid veterinärhögskolan, Denna skall enligt båda alternativen samordnas och samlokaliseras med statens institut för folk- hälsan (Folkhälsan).

Annan utbildningsverksamhet på livsmedels- området

En ingående utbildning i bakteriologi — som är en del av det större ämnet mikrobio- logi —— kan erhållas vid naturvetenskapliga fakulteter liksom vid medicinska utbildnings- anstalter. Sådan utbildning är särskilt lämpad för speciella uppgifter, t ex befattningshavare vid bakteriologiskt laboratorium.

Av allmän betydelse för livsmedelskon- trollen är den nya livsmedelstekniska studie- inriktningen som anordnas inom sektionen för kemi vid tekniska högskolan i Lund. Eleverna erhåller först under tre år en all- män kemisk-teknisk utbildning, varefter en specialisering sker med livsmedelsteknologi, mikrobiologi (innefattande bakteriologi), bio- kemi och näringslära m m.

Vid nämnda högskola inrättas även en enhet för tillämpad livsmedelsteknisk forsk- ning. Till denna överföres resurserna vid mejeriavdelningen och statens mejeriförsök vid Alnarpsinstitutet. Forskningen inom en- heten skall i första hand inriktas mot för— ädling av animalieprodukter. Enheten skall ingå i den storinstitution — kemiskt centrum

— som bildats i Lund för utbildningen och forskningen inom naturvetenskaplig, medi- cinsk och teknisk kemi.

Det skall här vidare erinras om ett förslag som framlämnats av utredningen rörande vissa medicinska utbildningsfrågor m m (E 1966: 20). Förslaget gick ut på att i Stock_ holm inrätta utbildnings- och forsknings- enheter på näringslärans område, nämligen dels en professur i näringslära vid karolinska institutet med inriktning särskilt på frågor om kostens näringsstandard samt alla pro- blem som är förknippade med de enskilda hushållens samt speciellt koliektiv- och mass— utspisningarnas kostförhållanden, dels en nä- ringsavdelning vid Folkhälsan med uppgifter huvudsakligen på den tillämpade närings- lärans område. En organisatorisk och lokal- mässig samordning av stockholmsenheterna har förutsatts. Undervisningen är avsedd att tillgodose vårt lands behov av arbetskraft med utbildning på näringsområdet. Den skall ske inom ramen för vanliga filosofiska exa- mina och omfatta dels en biomedicinsk kurs på tre terminer med blandat medicinskt och naturvetenskapligt innehåll, dels en kurs i näringslära på två terminer, dels ett betyg i annat lämpligt ämne.

Förslaget har ännu inte vunnit statsmak- ternas bifall men har dock redan lett till att vid karolinska institutet undervisning i nä— ringslära påbörjats, vilken ledes av nuvaran- de föreståndaren för Folkhälsans födoäm- neshygieniska avdelning.

Det må slutligen i korthet nämnas att för- slag väckts att vid karolinska institutet skapa ett mikrobiologicentrum. Till mikrobiologi hör bl a bakteriologi och virologi.

II Veterinärstyrelsens tillkomst Ända fram till 1947 handlades de veterinära ärendena på det centrala planet av en veteri— närbyrå inom medicinalstyrelsen. Mer än 50 år tidigare framkom emellertid det första förslaget att överföra veterinärväsendet till lantbruksstyrelsen. Beslut i sådan riktning skulle ha fattats år 1911, om ärendet hade varit av sådan art att den framlagda propo-

sitionen blivit föremål för gemensam vote- ring med riksdagens båda kamrar.

1947 års beslut

Den år 1942 tillsatta medicinalstyrelseutred- ningen ansåg att det tidigare så ingående diskuterade förslaget att överföra veterinär- ärendena till lantbruksstyrelsen blivit in- aktuellt, främst till följd av den betydande omfattning som denna styrelses arbetsbörda erhållit. Utredningen framlade i sitt betän- kande år 1946 (SOU 1946: 20) två andra alternativa lösningar. Det första alternativet, till vilket utredningens majoritet anslöt sig, avsåg att inom medicinalstyrelsens ram be- reda veterinärväsendet större självständighet genom att i vidare omfattning än förut över- låta generaldirektörens beslutanderätt i vete- rinära ärenden på veterinära befattningsha- vare, i första hand en föreslagen veterinär- direktör. Det andra alternativet innebar till- skapandet av ett eget verk för veterinära ärenden under ledning av en styrelse med en överdirektör såsom ordförande och verks— chef samt med representanter för bl a medi- cinalstyrelsen och jordbruksnäringen.

Vid ärendets remissbehandling bröt sig meningarna skarpt inom alla berörda läger, ej minst inom veterinärernas egna led. För det första alternativet uttalade sig SVA:s styrelse (med ordförandens utslagsröst), vete- rinärläkareföreningen (med 56 röster mot 44), flertalet länsveterinärer, svenska veteri- närföreningen för kött- och mjölkhygien, Sveriges yngre veterinärers förening samt — på läkarsidan —— Sveriges läkarförbund och vissa därtill anslutna föreningar. Till det andra alternativet anslöt sig distriktsveteri- närföreningen (av skäl som är naturliga med hänsyn till dessa veterinärers för medicinal- styrelsen i huvudsak främmande arbetsupp- gifter) och veterinärhögskolans lärarkolle— gium (med ordförandens utslagsröst). Av jordbrukets representanter biträdde lant- bruksstyrelsen det första och Sveriges lant- bruksförbund det andra alternativet.

För medicinalstyrelsens ställningstagande skall här något utförligare redogöras. Styrel- sen var för sin del beredd att understryka

samtliga de skäl som av utredningen anförts till stöd för det av utredningens majoritet förordade första alternativet, dvs ett fort- satt bibehållande av veterinärledningen inom medicinalstyrelsens ram. Det kunde enligt styrelsens mening antas att den nära sam- hörigheten mellan läkarnas och veterinärer- nas arbete komme att framträda allt tydliga- re i samma mån som vetenskapen förmådde klarlägga spridningsvägarna för smitta. Me- dicinalstyrelsen delade likaså utredningens uppfattning att den nära frändskapen mellan läkarens och veterinärens verksamhet fram- trädde särskilt tydligt på födoämneshygie- nens och livsmedelskontrollens område. Trots att sålunda vägande skäl talade för det första alternativet ansåg sig styrelsen dock nödsakad att —— om ock med viss tvekan — förorda inrättandet av en särskild vete- rinärstyrelse. Det bestämmande motivet för detta styrelsens ställningstagande var om- fattningen av medicinalstyrelsens arbetsbör- da, som redan vid dåvarande tillfälle karak- täriserades som överväldigande och stadd i snabb tillväxt.

Mot styrelsens beslut reserverade sig två medicinalråd och tre veterinära specialföre- dragande, vilka alltså förordade det första alternativet.

Vid prövning av de sakliga argument, som anförts till stöd för de båda alternativen, fann föredragande departementschefen (prop 1947: 67/ 68) naturligt och önskvärt att den samverkan mellan läkarna och veterinärerna på fältet, som erfordras för en effektiv livs- medelskontroll och ett framgångsrikt bekäm- pande av vissa sjukdomar, i möjligaste mån hade sin motsvarighet i den centrala led- ningen av medicinal— och veterinärväsendet. Det syntes honom ock sannolikt att en så- dan samverkan kunde underlättas, om denna ledning bibehölls hos ett och samma ämbets- verk. Å andra sidan finge inte förbises att tyngdpunkten inom veterinärväsendet inte ligger på det humanmedicinska planet utan måste anses vara att genom veterinärmedi- cinskt betingade åtgärder av olika slag främ- ja husdjursavelns och boskapsskötselns eko— nomiska avkastning. Angelägenheten av en nära samverkan mellan human- och veteri-

närmedicinens företrädare kunde inte till- mätas avgörande betydelse. Härvid måste jämväl andra faktorer tas i betraktande, främst de faktiska möjligheterna för en chef att sammanhålla ledningen av ett så stort arbetsfält, som medicinal- och veterinärvä- sendet representerar.

Departementschefen förordade därför det andra alternativet. Veterinärstyrelsen borde dock inte såsom medicinalstyrelseutredning- en föreslagit organiseras såsom ett kollegialt ämbetsverk med en styrelse, i vilken bl a in- gick representanter för jordbruket och me- dicinalstyrelsen. Även om en sådan anord- ning kunde innebära vissa fördelar, krävdes ofta av styrelsen —— exempelvis vid bekäm- pandet av epizootier, vilket bekämpande skulle ledas av styrelsen — stor snabbhet vid meddelandet av viktiga beslut. Veteri- närstyrelsen borde därför — på sätt för- ordats av medicinalstyrelsen i dem remiss- yttrande — organiseras såsom ett ämbets— verk med chefen såsom ensam beslutande. Styrelsens kontakt med utvecklingen på be- rörda områden skulle emellertid underlättas genom att dess vetenskapliga råd utökades med en representant för medicinalstyrelsen och två representanter för jordbruksnäring- en. Självklart borde också samråd mellan veterinärstyrelsen, medicinalstyrelsen och lantbruksstyrelsen komma till stånd i erfor- derlig utsträckning i vissa frågor, där sådant samråd var påkallat.

I anledning av det från visst håll fram- förda kravet att chefen för veterinärstyrel- sen skulle äga veterinär fackkunskap fram- höll departementschefen att någon föreskrift av innebörd att chefen för medicinalstyrel- sen skulle besitta medicinsk utbildning inte funnits under senare tider. Detta förhållan- de grundade sig därpå att verkschefens upp- gifter i stor utsträckning innefattat admi- nistrativa spörsmål, för vilkas bedömande medicinsk utbildning inte ovillkorligen er- fordrats, samt att kvalificerad medicinsk sakkunskap förutsattes ändå vara tillgänglig inom styrelsen och dess vetenskapliga råd. Motsvarande skäl kunde åberopas mot kra- vet att chefen för veterinärstyrelsen skall äga veterinär utbildning. Departementsche-

fen fann sig på grund härav inte böra före- slå att styrelsens chef ovillkorligen skall vara veterinär. Han ansågs dock lämpligen böra bli ordförande i SVA:s styrelse och därjämte böra ingå som ledamot i veterinärhögskolans styrelse.

Riksdagen biföll propositionen och som följd därav överflyttades veterinärärendena from 1.7.1947 från medicinalstyrelsen till veterinärstyrelsen.

Synpunkter på 1947 års beslut

Av ovanstående historik framgår att ett av- görande skäl vid fattandet av 1947 års be- slut var att omfattningen av såväl medicinal- styrelsens som lantbruksstyrelsens arbetsbör- da karaktäriserades som »överväldigande och stadd i snabb tillväxt». Numera är en sådan bedömning knappast realistisk. Frågan om verkets storlek är av underordnad bety- delse om avsevärda fördelar skulle vinnas med en gemensam ledning av olika verk- samheter. Avgörande för samarbetet inom ett verk är inte verkets storlek utan utnytt- jandet av moderna organisations- och arbets— fördelningsprinciper. Erfarenheterna av sam- manslagningen av medicinalstyrelsen med den gamla socialstyrelsen till den nya social- styrelsen torde bekräfta riktigheten av vad här sagts. Det kan förutsättas att även inom lantbruksstyrelsen moderna organisations- och arbetsfördelningsprinciper vunnit tillbör- ligt beaktande, så att de skäl som från sty- relsens sida vid vissa tidigare tillfällen an- förts mot en överflyttning av veterinära ärenden till styrelsen ej längre behöver till- mätas någon avgörande betydelse.

Numera framstår det som en brist i de utredningar, som föregick 1947 års beslut, att endast tre möjligheter närmare diskute- rades, vilka alla innebar att samtliga vete- rinära ärenden skulle falla inom ett centralt ämbetsverk, antingen detta såsom dittills var medicinalstyrelsen eller om ärendena över- flyttades till lantbruksstyrelsen resp veteri— närstyrelsen. En fjärde möjlighet hade varit att överflytta endast huvuddelen av de be- rörda ärendena till lantbruksstyrelsen och låta återstoden ligga kvar hos medicinalsty- relsen. Vid remissbehandlingen av medici-

nalstyrelseutredningens betänkande uttalade sig en ledamot av lantbruksakademin för en sådan lösning med angivande av att ärenden rörande livsmedelskontrollen borde ligga kvar hos medicinalstyrelsen. Lantbrukssty- relsen underströk denna uppfattning genom att uttala att »den del av veterinärväsendet», som kan hänföras till livsmedelskontrollen, under alla förhållanden borde kvarstå under medicinalstyrelsens ledning.

Lantbruksstyrelsen uttalade samtidigt att denna uppfattning i viss utsträckning gällde även bekämpandet av sådana sjukdomar som kan förekomma hos både människor och djur såsom tuberkulos, smittsam kast- ning (undulantfeber) m. m. Otvivelaktigt be— rörde emellertid därmed sammanhängande åtgärder även lantbruksekonomiska frågor av stor räckvidd. Enligt styrelsens mening var det inte möjligt att i förevarande fall uppdraga någon bestämd gränslinje mellan humanmedicinska, veterinärmedicinska och lantbruksekonomiska intressen. Detta pro- blemkomplex utvecklas vidare i ett följande avsnitt om smittsamma sjukdomar. På hu- manmedici-nskt håll torde man numera anse att det var ett olyckligt beslut, när livsme- delsfrågorna förutom de egentliga veterinär- ärendena bröts ut ur medicinalstyrelsen. Därom vittnar ett uttalande av denna den 7.9.1965 i ett remissvar över betänkandet angående hälso- och socialvårdens centrala administration.

III Veterinärstyrelsens arbetsuppgifter och uppdelning

Diurärenden och livsmedelskontroll

Veterinärstyrelsen är enligt sin instruktion (SFS 1965: 797; ändr. 1967: 855) central för- valtningsmyndighet för:

A. Ärenden om den allmänna hälso- och sjukvården bland husdjuren och djur- skyddet varvid det enligt 35 särskilt åligger styrelsen att:

1. ägna uppmärksamhet åt allmänna häl- sotillståndet bland husdjuren samt åt möjligheten att genom förebyggande åtgärder främja husdjurens hälsa

2. ha tillsyn över bekämpningen av smittsamma husdjurssjukdomar samt verksamheten till förekommande av att sådana sjukdomar införes och ut- bredes i Sverige

3. ha tillsyn över djursjukvården

4. ha tillsyn över djurskyddet

B. Ärenden om livsmedelskontrollen (i 35 uttalas härom att det särskilt åligger sty- relsen att ha tillsyn över denna kontroll).

C. Ärenden om veterinärväsendet.

Bortser man tills vidare från ärendena om veterinärväsendet, vilka kommer att behand- las i avdelning IV, kan man skilja mellan å ena sidan under A. nämnda ärenden om den allmänna hälso- och sjukvården bland husdjuren och djurskyddet — nedan kallade djurärendena — och å andra sidan ärenden om livsmedelskontrollen. För de förra finns två veterinära fackbyråer —— nedan kallade djurbyråerna — nämligen allmänna byrån och hälsovårdsbyrån. Ärendena rörande livs— medelskontrollen handhas av en tredje fack- byrå, benämnd hygienbyrån. Då det inte an- kommer på denna byrå att anlägga hygie- niska aspekter på djurhälsovården, kommer densamma i det följande för tydlighetens skull att i stället benämnas livsmedelsbyrån. Av liknande skäl kommer den vanliga ter— men hygienveterinärer att ersättas med livs- medelsveterinärer. Styrelsen har därjämte en administrativ byrå. Chef för veterinärstyrel- sen är en generaldirektör, som har ensam beslutanderätt utom i frågor som tillhör disciplinnämndens prövning.

Avgränsningen mellan livsmedelsbyrån och djurbyråerna passar väl ihop med att levande djur i allmänhet liksom växande gröda inte räknas som livsmedel. Besikt- ningen av levande djur omedelbart före slak- ten hör dock till de grundläggande upp- gifterna inom livsmedelskontrollen. Hela be- siktningsveterinärorganisationen faller därför inom livsmedelsbyråns verksamhetsområde, medan distriktsveterinärorganisationen berör djurbyråerna. Livsmedelsbyråns speciella ställning inom veterinärstyrelsen är analog med den som institutionen för livsmedels-

hygien intar inom veterinärhögskolan. Såsom förut nämnts skall denna institution, vars undervisning framför allt är inriktad på slaktdjurs- och köttbesiktning samt kontroll av andra animala livsmedel, samordnas med födoämneshygieniska avdelningen vid Folk- hälsan. Djurbyråema har däremot samband med veterinärhögskolans andra institutioner och med statens veterinärmedicinska anstalt.

Med hänsyn till angivna förhållanden har LSK i sitt förslag till organisatiOn av en sär- skild livsmedelsstyrelse — Alternativ I —— till denna överfört samtliga de uppgifter som nu handhas av veterinärstyrelsens livsmedels- byrå men inga av de veterinärmedicinska frågor som handlägges på veterinärstyrelsens djurbyråer.

Det kan vara lämpligt att lämna en när- mare förklaring till att här valts den sam- manfattande beteckningen djurbyråer i stäl- let för veterinärbyråer. Sistnämnda term är den vanligen använda men den kan ge lek- mannen den felaktiga uppfattningen att vete- rinärer inte spelade en mycket stor roll även på livsmedelssidan. Antalet veterinärer på veterinärstyrelsens livsmedelsbyrå är näs- tan lika stort som det sammanlagda antalet på djurbyråerna. Frågor rörande livsmedels- veterinärer och djurveterinärer kommer att behandlas utförligt i avdelning IV.

Djurbyråerna

Som stöd för LSK:s uttalande att det synes ligga nära till hands att låta dessa byråer — »den återstående delen av veterinärsty- relsen» — uppgå i lantbruksstyrelsen anför LSK att denna redan nu har åtskilliga upp- gifter på djursidan och dessutom en rad uppgifter i fråga om vegetabiliska livsme- delsråvaror. Vidare kan här anföras följan- de.

Till en början må erinras om 1965 års veterinärmedicinska utrednings förut åbe- ropade uttalande att den veterinärmedicinska verksamheten i första hand skall tjäna ani— malieproduktionen inom jordbruket samt att därvid särskild vikt bör fästas vid förebyg- gande åtgärder, varvid husdjurens hygien, skötsel och utfodring samt resistensföräd-

lingen ställs i förgrunden. Utredningen förde denna tankegång vidare och föreslog att inte mindre än fem av veterinärhögskolans institutioner skall samordnas med motsva- rande institutioner vid lantbrukshögskolan. Vad sålunda uttalats om den veterinärmedi- cinska verksamheten berörde i första hand veterinärhögskolan men kan överföras till förhållandet mellan veterinärstyrelsens djur- byråer och lantbruksstyrelsen. Det är i detta sammanhang även av intresse att av veteri— närstyrelsens vetenskapliga råd två ledamö- ter representerar jordbruksnäringen och näs- tan alla övriga är fackmän på områden mm är av speciellt intresse för djurbyråernas verksamhet. Till helt nyligen hade endast en av 20 ledamöter — numera två av 22 ledamöter — sådana kvalifikationer som i första hand borde ifrågakomma för en livs- medelsstyrelse enligt Alternativ I.

Veterinärstyrelsen har nyligen fått ytter- ligare en uppgift på djursidan genom att styrelsen, på förslag av veterinärväsendeut— redningen (Jo 1968: 3, prop 1969: 43), skall bära det yttersta ansvaret för det grundläg- gande riksprogrammet för den veterinärme— dicinska rådgivningen. För ändamålet har till styrelsen knutits ett rådgivande organ med representanter för veterinärhögskolan, SVA, lantbruksstyrelsen och lantbrukshög- skolan samt två representanter för jordbruks- näringen. Ansvaret för rådgivningen på lant- brukssidan ankommer sedan gammalt på lantbruksstyrelsen och den förslagsställande utredningen framhöll »det angelägna i att inom rådgivningsverksamheten ömsesidiga och täta kontakter även vid sidan av pro— gramarbetet upprätthålls mellan veterinär- styrelsen, SVA och veterinärhögskolan å ena sidan samt lantbruksstyrelsen och/eller lant- brukshögskolan å andra sidan».

Vidare må uppmärksamheten fästas vid att djurbyråernas liksom djurveterinärernas verksamhet ingalunda är begränsad till livs- medelsproducerande djur, vilka är de enda som har beröringspunkter med en livsme- delsstyrelse. Redan i fråga om arbetshästar, som tidigare spelat en dominerande roll i djurveterinärernas praktik, är berörings- punkterna med livsmedelssidan ej så stora.

Sporthästar, pälsdjur och försöksdjur samt sällskapsdjur såsom hundar, katter och hur- fåglar har av veterinärväsendeutredningen ansetts hänförliga till »husdjur» i överens- stämmelse med den innebörd man rent språkligt brukar ge detta begrepp. Men de faller helt utanför en livsmedelsstyrelses verksamhetsområde. Frågor rörande aveln och uppfödningen av sådana djur -— i första hand pälsdjur och försöksdjur — kan bättre inordnas under en särskild veterinäravdel- ning inom lantbruksstyrelsen vid sidan av de nu förefintliga rationaliserings- och lant- bruksavdelningarna. Uppkomsten av moder- na »djurfabriker» visar att lantbruksstyrel- sens verksamhetsområde inte är begränsat till samband med jordbruksrörelse.

Sambandet djur — livsmedel

Såsom LSK anfört föreligger onekligen ett samband mellan de olika leden i kedjan gröda-foder-djur—livsmedel—människa. Ked- jan kan tom utsträckas bakåt till att om- fatta dels konstgödsel och bekämpningsme- del, vilka i hög grad påverkar skörderesul— tatet för bl a spannmål och foderväxter, dels veterinärmedicin för behandling av djur- sjukdomar. I princip arbetas inom varje led — inte minst på särskilda institutioner för växtförädling resp djurförädling — med att få fram produkter av hög kvalitet för an- vändning i det efterföljande ledet. Men sist- nämnda led har dock ansvaret för att den använda råvaran från ett föregående led är tjänlig för ändamålet. I fråga om livsmedel har detta tydligt understrukits i LSK:s för- slag till 8 & livsmedelsstadgan. Inte sällan har livsmedelsindustrin gått i spetsen när det gäller förbättring av råvarans kvalitet såsom fallet varit vid kontraktsodlingarna av bl a grönsaker och vid uppfödningen av broilers. En sådan utveckling är i vårt land naturlig även i fråga om slakterier och mejerier, vilka indirekt i huvudsak ägs av djurägarna själva. Sedan gammalt är den kontroll som utövas på livsmedelssidan på nämnda områden av stor betydelse för djursidan, eftersom veder- börande djurägare underrättas om »besikt— ningsfynden» så att han kan vidta erforder-

liga åtgärder beträffande förefintlig sjukdom hos sin djurbesättning.

Bortses tills vidare från bekämpningen av smittsamma husdjurssjukdomar — vilken är en av veterinärstyrelsens huvuduppgifter och berör varje veterinärs verksamhet — är di- striktsveterinärens huvudsakliga uppgift att tillhandagå den enskilda djurägaren med hälso- och sjukvård. Han söker tillgodose djurägarens ekonomiska intresse när han lämnar råd om huruvida ett visst djur bör nedslaktas vid sanitetsanläggning — som får avgöra om köttet är tjänligt till människo- föda — eller om det bör bli föremål för medicinsk behandling. En sådan kan med- föra att produkter från djuret — mjölk resp kött — under viss tid efter behandlingen är att betrakta som otjänliga till människoföda. På djursidan kan sålunda vidtas åtgärder som under viss tid medför nackdelar på livs- medelssidan. Liknande är förhållandet om på vegetabilieområdet bekämpningsmedel användes alltför kort tid före skörden. Livs- medelssidan måste därför fristående från djursidan och odlarna bära ansvaret för att vid framställning eller beredning av livsme- del inte användes sådan råvara att det fär- diga livsmedlet kan antagas bli otjänligt till människoföda. Ett mejeri bör dock t ex kun- na fordra av distriktsveterinären att han lämnar fortlöpande uppgifter om av honom företagna antibiotikabehandlingar av juver- inflammation hOs mjölkkor inom mejeriets område, så att leverans av mjölk från sådana djur kan vägras under erforderlig tid.

Smittsamma sjukdomar

En av huvuduppgiftema för veterinärstyrel— sen är den ovan under A 2 nämnda att ha tillsyn över bekämpningen av smittsamma husdjurssjukdomar samt verksamheten till förekommande av att sådana sjukdomar in- föres och utbredes i Sverige. Verksamheten kan grundas på epizootilagen och veterinära införselkungörelsen. Uppenbart är att ifråga- varande uppgift liksom allt som berör de tre första leden av ovannämnda kedja — gröda-foder—djur — har intim anknytning till lantbruksstyrelsens verksamhet men där-

emot saknar direkt betydelse för en särskild livsmedelsstyrelse så länge det inte är fråga om husdjurssjukdom som via livsmedel är överförbara till människa.

Sjukdomar av sistnämnda slag benämnes zoonoser. Med dem sammanhängande pro- blem förtjänar en utförlig behandling. Den- na kan anknytas till lantbruksstyrelsens i sista stycket av avdelning III refererade ytt- rande i samband med remissbehandlingen av medicinalstyrelseutredningens betänkan- de. Styrelsen konstaterade där att det i fråga om vad som nu kallas zoonoser inte är möj- ligt att uppdraga någon bestämd gränslinje mellan humanmedicinska, veterinärmedi- cinska och lantbruksekonomiska intressen.

Såsom exempel på smittsamma husdjurs- sjukdomar, som kan överföras till människa, anförde styrelsen endast tuberkuIOS och smittsam kastning hos husdjur, vilken sjuk- dom överförd på människa kallas undulant— feber. Det förtjänar nämnas att vissa ären- den rörande tuberkulos h0s nötkreatur tidi- gare handlagts av lantbruksstyrelsen och först år 1933 överflyttades från denna till medicinalstyrelsen. När veterinäravdelningen inom denna är 1947 bröts ut fick en av de tre fackbyråerna inom den nya veterinär- styrelsen namnet tuberkulos- och kastsjuks- byrån med uteslutande uppgift att handlägga ärenden rörande dessa två sjukdomar. Nu- mera är landet friförklarat från desamma.

Sju år senare skulle lantbruksstyrelsen tvivelsutan som viktigaste exempel på zoono- ser — dvs från djur till människor överför- bara smittsamma sjukdomar —— ha nämnt salmonellos. Denna av vissa salmonellabak- terier förorsakade sjukdom har ganska ringa lantbruksekonomisk betydelse. Om sjukdo- men inkommit i en nötkreatursbesättning kan den avläkas utan svårare konsekvenser för besättningen. Större ekonomiska skade- verkningar kan uppkomma i de yngsta åldersgrupperna och främst i kycklingar. Utan jämförelse viktigast är emellertid att salmonellos hos människor är en allvarlig infektion som kan få epidemisk karaktär. Det var först efter det att statsmakterna fattat sitt beslut år 1947 om att de veterinära ärendena skulle överföras från medicinal-

styrelsen till en nybildad veterinärstyrelse som farorna beträffande spridning av sal- monelloser blev tillbörligt uppmärksammade i världen. Sverige kom i blickpunkten genom utbrottet av den allvarliga salmonellaepide- min 1953/54. Den hade sin upprinnelse i slakteriet i Alvesta, där ett betydande antal nötkreatur slaktats utan att erforderliga re- surser fanns tillgängliga för kropparnas ned- kylning.

Antagandet av LSK:s förslag till ny livs- medelsstadga kan förmodas väsentligt för— hindra spridningen av zoonoser via livsme- del. Här må erinras om kravet på egentillsyn i 7 &, förbudet i 85 att använda vara av sådan beskaffenhet eller eljest så förfara att det färdiga livsmedlet kan antagas överföra smitta eller orsaka sjukdom samt om de viktiga bestämmelserna rörande personalens hygien. Livsmedelsstyrelsen åligger att ut- öva tillsyn över efterlevnaden av stadgan och dess av styrelsen utfärdade tillämpnings- kungörelse.

Det måste dock understrykas att det yt— tersta ansvaret i fråga om bekämpandet av epidemiska sjukdomar samt åtgärder till förekommande av sådana sjukdomars in- förande och utbredning i landet tillkommer socialstyrelsen (tidigare medicinalstyrelsen). Denna har för ändamålet till sitt förfogande statens bakteriologiska laboratorium (SBL) och den till denna anstalt knutna statsepide- miologen. I fråga om epizootier (djursjuk- domar) faller ansvaret i första hand på vete- rinärstyrelsens två djurbyråer, vilka enligt LSK:s uppfattning —— Alternativ I — inte skulle överföras till den särskilda livsmedels- styrelsen utan förslagsvis till lantbruksstyrel- sen. Såsom utredningsorgan finns här sta- tens veterinärmedicinska anstalt (SVA) och den till denna anstalt numera knutna stats— epizootologen. Gäller det djursjukdomar som kan överföras till människa, måste gi- vetvis ett intimt samarbete äga rum mellan lantbruksstyrelsen och socialstyrelsen, i förs- ta hand mellan SBL och SVA och de till dessa knutna två nämnda specialisterna. Det- ta samarbete underlättas bla av att chefen för socialstyrelsens hälsovårdsbyrå är med- lem av styrelserna för både SBL och SVA.

Livsmedelsstyrelsen, som i första hand kom- mer att använda Folkhälsan som utrednings- organ, behöver inte spela en lika ledande roll i detta sammanhang.

Departementstillhörigheten

Nästan alla länder har två departement som i förevarande sammanhang är av speciellt intresse. Å ena sidan finns ett jordbruksde- partement till vilket jordbruksfrågorna inkl uppfödningen av levande djur måste höra. Å andra sidan finns något slag av »hälso- departement» — i Sverige numera social- departementet — under vilket faller hu- manmedicinska frågor. LSK har uttalat att kontrollen av livsmedelslagstiftningen i grun- den är en humanmedicinsk fråga, eftersom alla livsmedel är avsedda att förtäras av människor.

Fram till år 1947 föll också högsta till- synen av hela livsmedelskontrollen på då- varande medicinalstyrelsen. När nämnda år veterinärärendena överflyttades till ett sär- skilt ämbetsverk — veterinärstyrelsen — fick denna styrelse högsta tillsynen över kon- trollen av tillverkningen av och beskaffen- heten hos animala livsmedel. I första hand avsågs därmed frågor i samband med kött— besiktningslagen och motsvarande införsel- förordningar. (Mejerierna kontrollerades av lantbruksstyrelsen.) Onekligen har vissa skäl kunnat anföras för att sådana frågor har anknytning till jordbruksdepartementet. Så är däremot ingalunda fallet med livsmedels- kontrollen i allmänhet. Denna kontroll har emellertid tidigare inte tillmätts större be- aktande och det väckte därför knappast någon diskussion när överinseendet över även den del av livsmedelskontrollen, som kvarstod inom medicinalstyrelsen efter vete- rinärstyrelsens tillkomst år 1947, överflytta- des på sistnämnda styrelse år 1962.

Det kan ifrågasättas om man i något an- nat industriland gått så långt som att låta högsta tillsynen över hela livsmedelskontrol- len falla under ett ämbetsverk som sorterar under jordbruksdepartementet. Däremot finns exempel på att frågor rörande kött- besiktning o dyl faller under ett administra-

tivt organ som sorterar under ett jordbruks- departement.

I Förenta staterna svarar sålunda Meat Inspection Division inom jordbruksdeparte- mentet för köttbesiktning och köttvarukon- troll hos de livsmedelsproducenter som är föremål för federal kontroll. Kontrollen upp- hör emellertid så fort varan lämnar anlägg- ningen. Kontrollen av fjäderfä handhas av ett helt annat organ som dock sorterar un- der samma departement. I övrigt finns i USA på livsmedelskontrollens område flera olika federala organ, av vilka här endast de två viktigaste skall nämnas. De sorterar båda under hälsodepartementet. Public Health Service sysslar bl a med frågor rö- rande mjölk och dricksvatten. Det andra åsyftade organet är det mycket omtalade FDA — Food and Drug Administration. Detta organ är synnerligen stort och fyller delvis de uppgifter som kommer att åvila den svenska livsmedelsstyrelsen, tex fast- ställandet av livsmedels sammansättning, till- låtna tillsatser, acceptabla restvärden av be- kämpningsmedel m m. FDA ägnar sig emel- lertid inte åt kontroll av livsmedel, som un- der någon fas står under annan myndighets tillsyn, t ex kött. Av denna redogörelse torde framgå att livsmedelskontrollen i USA inga- lunda fått någon idealisk lösning och att detta förhållande främst bottnar i att kött— kontrollen inordnats under jordbruksdeparte- mentet (en eventuell kontroll av kött från vilda djur faller dock under Public Health Service).

I Förbundsrepubliken Tyskland betraktas slaktdjuren som livsmedel i och med att det definitivt bestämts att de skall nedslaktas. Jordbruksdepartementets kompetensområde berör inte slaktdjuren men givetvis levande djur i övrigt samt smittsamma sjukdomar hos husdjuren och därjämte fodermedel. Av någon anledning faller även mejeriprodukter under nämnda departement. Alla andra livs- medelsfrågor faller under det först i början av 1960-talet bildade hälsodepartementet, Bundesministerium fiir Gesundheit und Fa- milie. Inom detta finns på hälsosidan en hu- vudavdelning för livsmedel och veterinär- väsende, en för läkemedelsfrågor och en för

miljövårdsfrågor. Det bör nämnas att hälso- departementet i Bonn endast sysslar med lagstiftningsfrågor o dyl. Livsmedelskontrol— len utövas regionalt av de åtta delstatsrege- ringarna och senaterna i Hamburg och Bre- men samt motsvarande organ i Väst-Berlin. Det skall understrykas att gränsdragningen mellan jordbruks- och hälsoorganen på dessa plan är desamma som på förbundsplanet. Under hälsoorganet hör sålunda även veteri- närfrågor beträffande slakterier och annan köttbesiktning liksom rörande veterinärläke- medel, som påverkar djurens tillväxt och köttets kvalitet.

LSK:s förslag till en särskild livsmedels- styrelse — Alternativ I —— står i nära prin- cipiell överensstämmelse med den västtyska organisationen. En sådan styrelse, som bl a skall svara för utfärdandet av tillämpnings— bestämmelser till livsmedelsstadgan, hör av naturliga skäl inordnas under samma depar- tement som handhar hälsovårdsfrågor, näm- ligen socialdepartementet, vilket motsvarar hälsodepartementen i andra länder. Till sam- ma departement hör även det organ som livsmedelsstyrelsen i hög grad måste repliera på i vetenskapliga frågor, nämligen statens institut för folkhälsan. Verksamheten vid ve- terinärstyrelsens djurbyråer har däremot in- tim anknytning till jordbruket, varför det — såsom LSK uttalar — synes ligga nära till hands att denna del av veterinärstyrelsen uppgår i lantbruksstyrelsen.

IV Veterinärväsendet m m

Veterinäryrket och livsmedelsveterinärerna

Veterinärstyrelsen är central förvaltnings- myndighet för ärendena om veterinärväsen- det och har att utöva tillsyn över detta. Om- fattningen av begreppet veterinärväsendet är inte klar men framgår dock i viss mån av följande. Veterinärstyrelsen är chefsmyndig- het för dels länsveterinär- och distriktsvete- rinärorganisationerna — vilka tillsammans bildar veterinärstaten — dels besiktnings— veterinärorganisationen. I allmän veterinär- instruktion (SFS 1968: 405) meddelas be- stämmelser för dessa tre organisationer samt för veterinär som utan att tillhöra dessa »ut—

övar veterinäryrket såsom anställd eller en- skilt». Med veterinär förstås i instruktionen den som är behörig att utöva veterinäryrket. Vid utövningen därav står han under veteri- närstyrelsens inseende. Innebörden av be— greppet veterinäryrket ansågs inte behöva närmare definieras i lagen om behörighet att utöva detta yrke, vilken utformades 1965 i nära överensstämmelse med vad som redan gällde för läkar- och tandläkaryrkena.

För närvarande stöter det knappast på några komplikationer om man med veteri- näryrket förstår all sådan verksamhet som veterinärerna ägnar sig åt. Under alla för- hållanden — såväl nu som i framtiden — måste till veterinäryrket räknas den legitima- tionskrävande verksamheten att »utöva hälso— och sjukvård i fråga om djur», alltså uppgifter som faller inom veterinärstyrelsens djurbyråers område. Och detta gäller inte endast distriktsveterinärer utan jämväl annan veterinär som utövar nämnda verksamhet »såsom anställd eller enskilt». Det finns i vårt land ett icke ringa antal sådana privat- praktiserande resp privatanställda veterinä- rer som utövar hälso- och sjukvård i fråga om djur av olika slag. Att några komplika— tioner hittills ej heller finns på livsmedels- sidan beror på att nästan varje livsmedels- veterinär har en offentlig tjänst, som förut- sätter legitimation som veterinär, dvs rätt att utöva hälso- och sjukvård i fråga om djur.

De offentliga tjänsterna på livsmedelssi- dan tillsättes av veterinärstyrelsen med un- dantag för stadsveterinärer. Dessa förordnas inte av styrelsen men tjänsten får av staden tillsättas endast med veterinär som veterinär- styrelsen förklarat uppfylla vissa i veterinär- instruktionen angivna behörighetsfordringar. Behörig till tjänst som veterinär i besikt- ningsveterinärorganisationen är veterinär som efter legitimation — vilket i praktiken är liktydigt med att han avlagt veterinärexa- men —— dels fullgjort veterinär tjänstgöring under minst två år och därvid tjänstgjort minst sex månader som besiktningsveterinär och minst tre månader som distriktsveteri- när, dels genomgått kurs i bakteriologisk köttkontroll m m. I övrigt är de av veterinär-

styrelsen tillsatta befattningarna på livsme- delssidan att betrakta som deltidstjänster, till vilka vanligen förordnats länsveterinär, stads- veterinär, besiktningsveterinär vid kontroll- slakteri eller distriktsveterinär. Här avses huvudsakligen tjänster som besiktningsvete- rinärer vid kommunala köttbesiktningsbyrå- er, importbesiktningsveterinärer och kontroll- veterinärer vid fjäderfäslakterier och export- charkuterier.

Det må i detta sammanhang erinras om veterinärstyrelsens underdåniga skrivelse den 20.3.1963 med förslag angående offentlig kontroll av livsmedelsanläggningl. Det gick ut på att den moderna livsmedelsindustrien med dess vidsträckta avsättningsområde er- bjöds en offentlig statlig kontroll. Vid varje kontrollanläggning skulle finnas av veteri- närstyrelsen förordnad kontrollveterinär, som skulle vara legitimerad veterinär och äga den särskilda utbildning och erfarenhet av livsmedelskontroll som veterinärstyrelsen i varje särskilt fall fann erforderlig.

I stället för en sådan >>frivillig offentlig kontroll», som i praktiken kunde tänkas bli genomförd huvudsakligen endast beträffan- de större företag, har LSK i sitt förslag till 7 5 livsmedelsstadgan infört ett allmänt krav på obligatorisk egentillsyn som grundläggan- de för livsmedelskontrollen. Denna måste givetvis kompletteras med en av vederbör- ande livsmedelsmyndighet utförd offentlig kontroll av att egentillsynen fungerar på ett tillfredsställande sätt.

LSK antyder i sitt betänkande att även vid slakterierna kontrollverksamheten skulle kunna grunda sig på en tillfredsställande egentillsyn. LSK anser det dock ej möjligt att föreslå någon förändring av formerna för den nuvarande offentliga köttkontrollen, vilken är bunden vid en särskild lagstiftning. Den nuvarande besiktningsveterinärorganisa— tionen måste därför bibehållas och inordnas under livsmedelsstyrelsen. På denna styrelse bör givetvis även ankomma att utfärda er- forderliga förordnanden för andra besikt— ningsveterinärer.

* För förslaget redogöres närmare under IV 2.6.3 i betänkandet

Bestämmelsen om obligatorisk egentillsyn innebär att en ny kategori livsmedelsveteri- närer kommer att i hög grad efterfrågas. I detta sammanhang aktualiseras önskemålet att utbildningen vid veterinärhögskolan efter en viss gemensam grundutbildning speciali- seras på två olika linjer, nämligen en för djurveterinärer (klinikveterinärer) och en för livsmedelsveterinärer (livsmedelshygieniker).

Vad som främst skiljer den nya katego- rien livsmedelsveterinärer från officiella be- siktningsveterinärer och stadsveterinärer är att de förra kommer att bli privatanställda. På vissa områden kommer livsmedelsstyrel- sen med stor sannolikhet att kräva att egen- tillsynen utövas av legitimerad veterinär. Med säkerhet skulle så vara fallet om den särskilda lagstiftningen rörande den offent— liga köttkontrollen hade ändrats så att även vid slakterierna kontrollverksamheten i förs- ta hand skulle grunda sig på en tillfredsstäl- lande egentillsyn. Å andra sidan finns det områden där en livsmedelshygieniker med annan grundutbildning kan vara väl så lämp- lig som en veterinär för att handha egen- tillsynen. Här må endast erinras om att det på mejeriområdet sedan gammalt funnits särskilt utbildade mejeriingenjörer. En ny kategori livsmedelstekniker av hög standard har såsom nämnts i avdelning I börjat ut- bildas i Lund. Slutligen må nämnas att det finns verksamheter där livsmedelsmyndig- heten kan nöja sig med att ställa åtskilligt lägre krav på den som skall svara för egen- tillsynen.

Av vad ovan anförts framgår att det vore orimligt att betrakta all livsmedelskontroll såsom hörande till veterinäryrket. Eftersom detta yrke är legitimationskrävande skulle i så fall egentillsyn inom livsmedelshan- teringen inte kunna handhas av annan än veterinär. Såsom förut framhållits möter det för närvarande knappast några komplikatio- ner om man med veterinäryrket förstår all sådan verksamhet som veterinärerna ägnar sig åt. Men förhållandet blir ett annat i och med att en ny kategori livsmedelsveterinärer kommer att bli privatanställda och därvid med vissa undantag inte får någon absolut monopolställning, som förhindrar livsmedels-

hygieniker med annan grundutbildning att handha den obligatoriska egentillsynen inom livsmedelshanteringen.

För framtiden synes det lämpligt att i stort sett begränsa innebörden av det legi- timationskrävande veterinäryrket till att ut- öva vad som tidigare kallades »veterinär- konsten», nämligen »hälso- och sjukvård i fråga om djur». Detta är uppgifter som en- ligt LSKzs Alternativ I helt torde komma att falla under lantbruksstyrelsen. Kravet på att tex en besiktningsveterinär måste vara legitimerad veterinär kan mycket väl upp- rätthållas av livsmedelsstyrelsen utan att hans speciella verksamhet — att besikta slaktdjuren omedelbart före och efter slak- ten — behöver räknas till det egentliga vete- rinäryrket.

Som stöd för ovanstående uppfattning må framhållas att legitimation är tillräcklig för att få utöva veterinäryrket. Detta är inga- lunda fallet med den verksamhet som nor- malt bedrives av en besiktningsveterinär. En sådan måste ha större meriter än enbart ve- terinärexamen, som ju berättigar till legiti- mation. Därtill kommer att förutsättningen för att han överhuvudtaget skall kunna verka som besiktningsveterinär är att han innehar en tjänst som tillsättes av den centrala livs- medelsmyndigheten. Det bör för övrigt be- märkas att hans verksamhet knappast skulle komma i konflikt med behörighetslagen även i det teoretiska fallet att kravet på legi- timation inte upprätthölls. En undersökning av djurs hälsotillstånd får nämligen företagas även av den om inte är behörig att utöva veterinäryrket. Kvacksalveriparagrafen i la- gen förbjuder endast obehörig behandling av vissa sjukdomar och därjämte missbruk av veterinärtiteln.

I detta sammanhang må nämnas att på ledande veterinärt håll nyligen framkastats tanken på att den avslutande utbildningen på en speciell livsmedelslinje vid veterinär- högskolan borde leda till examen som livs- medelshygieniker. Denna benämning ansågs innebära vissa fördelar med hänsyn till det emotionella motstånd veterinärtiteln möter i livsmedelssammanhang. Uttalandet synes understryka lämpligheten av den tidigare här

föreslagna begränsningen av begreppet vete- rinäryrket, vilken skulle underlätta den for- mella uppdelningen av veterinärstyrelsens hittillsvarande arbetsuppgifter på lantbruks- styrelsen och en nyskapad särskild livsme- delsstyrelse.

I anledning av att framtiden för de yngre veterinärerna betecknats som bekymmersam må här i fråga om livsmedelshygieniker framhållas att LSK tvärtom är medveten om att personalbrist kan nödvändiggöra att kravet på egentillsyn först successivt genom- föres i full utsträckning. En åtgärd som sä- kerligen måste tillgripas i flertalet fall be- träffande mindre och medelstora företag inom livsmedelsbranschen -— till denna hör ju ingalunda enbart den egentliga industrin _— är att man tex via en branschförening gemensamt anställer livsmedelshygieniker för att svara för den egentillsyn som åligger medlemmarna enligt den nya stadgan.

Det må nämnas att veterinärstyrelsen god- känt en liknande anordning i fråga om den nuvarande frivilliga offentliga kontrollen av charkuterier. En veterinär i Göteborg svarar sålunda för kontrollen vid 10 anläggningar i staden med olika kontrollnummer. Å and- ra sidan har i åtminstone ett fall kontroll- veterinären varit helt engagerad av företaget och därvid av detsamma anlitats även för andra uppgifter. Här föreligger i själva ver— ket ett utmärkt exempel på sådan egentillsyn som LSK anser erforderlig, ehuru det därvid givetvis inte kan komma ifråga att veterinä- ren samtidigt innehar ställning som offent- ligt kontrollant.

Länsveterinärerna

Länsveterinärerna tillsättes av Kungl Maj:t efter förslag av veterinärstyrelsen. Deras ar- bete har alltmer kommit att domineras av frågor som berör livsmedelskontrollen. En- ligt länsförvaltningsutredningens förslag skall de ingå i länsstyrelsen, vilken enligt LSK skall fungera som regional livsmedels- myndighet. Det skall i det följande lämnas därhän om den allmänna veterinärinstruk- tionen liksom hittills skall gälla länsveteri- närerna. Uppenbart är emellertid att livs-

medelsstyrelsen skall kunna utfärda direktiv till länsveterinärerna i frågor som berör livs- medelskontrollen. Detta hindrar inte att di- rektiv till desamma i djurfrågor skall kunna utfärdas av lantbruksstyrelsen, när denna övertagit veterinärstyrelsens nuvarande upp- gifter på djursidan. Några komplikationer synes inte behöva uppstå vid en uppdelning av veterinärstyrelsen på angivet sätt.

D istriktsveterinärerna

I Sverige finns 285 veterinärer tillhörande distriktsveterinärorganisationen. Enligt all- männa veterinärinstruktionen har distrikts— veterinärerna tilldelats viss översyn beträf- fande livsmedelsstadgans efterlevnad men deras normala verksamhet ligger helt på djursidan. En av statistiska centralbyrån verkställd utredning lärer ha visat att endast omkring 1% av distriktsveterinärernas di- rekta insatser avser livsmedelsfrågor, LSK har ej befattat sig med distriktsveterinärernas arbetsuppgifter liksom ej heller med dem som åvilar djurbyråerna inom veterinärsty- relsen. Därmed sysslar i stället veterinär- väsendeutredningen, som låtit företaga nyss— nämnda statistiska undersökning. Det är av intresse för tolkningen av begreppet veteri- näryrket att denna utredning använder ut- trycket »veterinär verksamhet» för att be- teckna just den som bedrives på djursidan och inte på livsmedelssidan.

Synpunkter på distriktsveterinärernas framtida arbetsuppgifter har framlagts i en inom veterinärväsendeutredningen utarbetad PM nr 4/1969. Där konstateras att det för- nämsta skälet till att samhället överhuvud i sin tjänst anställer veterinärer — därmed åsyftas uppenbarligen djurveterinärer till skillnad från livsmedelsveterinärer — är att veterinärerna skall utöva vård och tillsyn av husdjur. Som ett motiv för den svenska anordningen _ vilken helt skiljer sig från förhållandena i Danmark där nästan alla djurveterinärer är privatpraktiserande — kan bl a anföras den ringa djurtätheten i stora delar av Sverige. I nämnda PM erinras om att uppdrag vid sidan av den ordinarie verksamheten hittills stundom ansetts utgöra

ett lämpligt komplement för distriktsveteri- när, som eljest inte har full sysselsättning i sitt distrikt. Det framhålles dock att di- striktsindelningen — som utredningen har i uppdrag att modernisera —— i möjligaste mån bör utformas så att göromålen som distriktsveterinär ger vederbörande normal sysselsättning.

Ett ingående studium av den av veterinär- styrelsen utgivna veterinärkalendem för 1968 visar att åtskilliga distriktsveterinärer upprätthåller deltidsbefattningar på livsme- delssidan. Inräknas 20 deltidstjänster vid renkontrollslakterier — dessa bedriver sin verksamhet mycket intermittent och är i vissa fall ambulerande (slakthussar) — be- röres inte mindre än 45 distriktsveterinärer i Norrland och Dalarna. Av de 209 distrikts- veterinärerna i de södra delarna av landet innehar däremot endast 23 deltidsbefattning- ar på livsmedelsområdet.

Från veterinärt håll har anförts att ett överförande av distriktsveterinärorganisatio- nen till lantbruksstyrelsen skulle föra med sig att gemensamma beslut av denna och livsmedelsstyrelsen skulle fordras av tjänste- tillsättningar av förevarande art. En sådan anordning anses inte vara praktiskt genom- förbar.

Det förhållandet att vissa djurveterinärer ägnar någon del av sin tid åt livsmedelsupp- gifter innebär kanske ett visst argument mot en uppdelning av veterinärstyrelsen. Men problemet är ingalunda av någon större be- tydelse, om de nordligaste delarna av lan- det undantages. Svårigheterna att bemästra Norrlands-problemen kan inte få nämnvärt påverka valet mellan LSK:s Alternativ 1 och II till livsmedelsstyrelsens organisation. I och för sig är det för övrigt ingalunda något exceptionellt att en person samtidigt inne- har befattningar, som faller under olika organ. Det förekommer sålunda ofta att en läkare samtidigt är statsanställd och innehar en befattning vid t ex ett landsting. Det före- kommer även att båda deltidsbefattningarna är statliga.

Vad landet i övrigt beträffar kan man räkna med att behovet av att utnyttja di- striksveterinärer för deltidstjänster på livs—

medelssidan kommer att till stor del för- svinna. Starka skäl talar nämligen för ett allmänt införande av slakteritvång i dessa delar av landet. Därmed upphör automatiskt den verksamhet som nu bedrives vid de kommunala köttbesiktningsbyråerna, vid vil- ka nu 14 distriktsveterinärer i de södra de- larna av landet är förordnade. Därför synes den bestämmelsen i allmänna veterinärin- struktionen böra utgå, som säger att distrikts- veterinär är skyldig att efter förordnande av veterinärstyrelsen bestrida göromål som ankommer på innehavare av veterinärtjänst vid kommunal köttbesiktningsbyrå, belägen inom distriktet i eller i närheten av stations- orten. Det får främst anses vara ett kom- munalt intresse att djurägarna och privata slakterier inom kommunen kan få köttbe- siktning verkställd utan alltför långa trans— porter. Livsmedelsstyrelsen bör kunna be- frias från skyldigheten att anskaffa veterinär för verksamheten. Dess uppgift synes i före- liggande hänseende kunna begränsas till att i likhet med vad fallet är ifråga om stads- veterinärer fastställa vissa behörighetsford- ringar för veterinär som får tillsättas av kommunen. Kan denna inte anskaffa sådan veterinär på rimliga villkor kan resultatet visserligen bli beklagligt för djurägarna inom kommunen. Ur allmän synpunkt ter sig emellertid en sådan verkan relativt obetyd- lig i jämförelse med de allvarliga resultat läkarbristen sedan länge framkallat.

Veterinärförfatmingar

En uppdelning av veterinärstyrelsens arbets- uppgifter på lantbruksstyrelsen och en livs- medelsstyrelse nödvändiggör ändringar i bl a allmänna veterinärinstruktionen (SFS 1968: 405). Ur densamma bör uteslutas de sär- skilda bestämmelserna rörande besiktnings- veterinärorganisationen och »övriga besikt- ningsveterinärer samt stadsveterinär». Det bör för övrigt bemärkas att denna rubrik kan vara vilseledande. Bestämmelserna berör nämligen inte irnportbesiktningsveterinärer— na och ej heller de kontrollveterinärer som förordnats vid fjäderfäslakterier eller export- charkuterier.

Bestämmelserna i allmänna veterinärin- struktionen synes sålunda —— bortsett från vad som kommer att anses lämpligt i fråga om länsveterinärorganisationen — böra in- riktas på att gälla distriktsveterinärorganisa- tionen och varje veterinär, som utan att höra till denna organisation »utövar veteri- näryrket såsom anställd eller enskilt». Det bör därvid klart utsägas att med veterinär— yrket inte förstås sådan verksamhet rörande livsmedelskontroll som faller under livsme- delsstyrelsens arbetsområde. Instruktionen skall däremot såsom nu omfatta även vete- rinärer som enskilt bedriver det egentliga veterinäryrket: att utöva hälso- och sjukvård i fråga om djur. Det synes onödigt att be- gränsa definitionen till att gälla husdjur så- som nu sker i instruktionen för veterinär- styrelsen. Bibehålles begreppet husdjur bör i varje fall veterinärväsendeutredningens tolkning accepteras att till husdjur räknas även sporthästar, hundar, katter och andra sällskapsdjur.

I lagen om behörighet att utöva veterinär- yrket synes i huvudsak endast den ändringen behöva vidtas att veterinärstyrelsen ersättes med lantbruksstyrelsen. Därigenom ges be- stämmelserna i 1 5 b) en annan innebörd än vad den — åtminstone enligt veterinärsty- relsens uppfattning — för närvarande har. För att belysa detta må först nämnas att behörig att utöva veterinäryrket enligt a) är den som är legitimerad veterinär och en- ligt e) den som av veterinärstyrelsen medde- lats begränsad behörighetl. Enligt b) till- kommer behörighet den som är av veteri- närstyrelsen eller, efter styrelsens bemyndi- gande, av annan myndighet förordnad att tjänstgöra som veterinär. Innebörden blir kanske klarare av motsvarande bestämmelser i 37 5 av den tidigare veterinärinstruktionen av år 1934. Däri uttalades att behörighet tillkommer »den, som, utan att vara legiti- merad veterinär, är av medicinalstyrelsen förordnad att tjänstgöra som vikarie för ve- terinär eller att såsom extra veterinär uppe— hålla veterinärtjänst, varvid behörigheten i sådana fall endast gäller så länge förordnan- det varar».

I och med att veterinärstyrelsen utbytes

mot lantbruksstyrelsen klarlägges att punkt b) tar sikte på tjänstgöring som djurveteri- när. Det må i detta sammanhang för övrigt erinras om att vad i lag eller annan författ- ning är föreskrivet om tjänsteveterinär avser distriktsveterinär, om ej annat angesz. En person som av livsmedelsstyrelsen förordnats att tjänstgöra som vikarie för besiktnings- veterinär behöver inte få behörighet att ut- öva veterinäryrket, eftersom hans befattning med levande djur endast är att undersöka dem före slakten.

Legitimation av veterinär har emellertid en mera allmän betydelse än att enbart be- rättiga vederbörande att utöva veterinäryr- ket. Detta framgår av att legitimationen kan återkallas om veterinärer dömts till fängelse (3 5) eller visat grov oskicklighet vid ut- övning av veterinäryrket eller eljest visat sig uppenbart olämplig som veterinär (4 5). Med stöd härav bör legitimation kunna återkallas inte endast för djurveterinärer — som ut- övar veterinäryrket — utan även för en be- siktningsveterinär, som visat sig uppenbart olämplig. I sistnämnda fall bör återkallan- det företagas av lantbruksstyrelsen på för- slag av livsmedelsstyrelsen.

Avsikten med den veterinära införselkun- görelsen är att förebygga djursjukdomars införande i riket. Bestämmelser härom in- fördes redan 1898. De fick sin nuvarande huvudsakliga utformning 1958 (SFS 1958: 551). Veterinärstyrelsen kan förordna att varor av ett flertal olika slag inte får införas utan styrelsens tillstånd. Bland varuslagen märks i första hand levande och döda djur samt produkter som härrör från djur. Hit räknas givetvis hudar —— som kan innebära en betydande smittorisk — men även ull, tagel och borst. Bland varuslagen förekom- mer även ett flertal, beträffande vilka smit— torisken endast är indirekt, tex hö och halm,

För utövning av veterinäryrket inom veteri- närdistrikt intill riksgränsen må sådan be- gränsad behörighet meddelas att gälla den som vid varje tidpunkt uppehåller tjänst, mot- svarande svensk distriktsveterinärbefattning, i angränsande veterinärdistrikt i Finland eller Norge. ” 35 allmän veterinärinstruktion (SFS 1968: 405)

emballage, beklädnadsartiklar och redskap som används vid arbete i djurstall samt be- gagnade sel— och remtyg. Veterinärstyrelsen kan, om den finner lämpligt, inskränka sig till att kräva desinfektion av sådana varor, men detta desinfektionskrav kan å andra sidan utsträckas till att gälla många varu- slag utöver de, för vilka införseltillstånd kan föreskrivas, nämligen tex potatis, rotfruk- ter, utsädesvaror och vegetabiliska foderme- del. För var och en av de 49 orter, dit in- försel må ske, förordnar veterinärstyrelsen en veterinär _— i tre fall två eller flera — att vara gränsveterinär.

I kungörelsen föreskrives att veterinärsty- relsen skall samråda med lantbruksstyrelsen i ärenden rörande tillstånd att införa levan- de hästar, nötkreatur, får, getter, svin och fjäderfä. Detta belyser hur nära uppgifterna egentligen ligger lantbruksstyrelsens verk- samhetsområde, vilket även är fallet med fo- dermedel och flertalet andra varor som be— röres av kungörelsen. Det är därför moti- verat att lantbruksstyrelsen i stort sett över- tar veterinärstyrelsens uppgifter i och med att en särskild livsmedelsstyrelse kommer till stånd. Varor som faller under den nedan behandlade köttinförselkungörelsen bör dock avföras från den veterinära införselkungö- relsen.

I detta sammanhang bör erinras om att den fortlöpande bevakningen av epizooti- läget i utlandet i dag sker på veterinärsty- relsens allmänna byrå, som torde överföras till lantbruksstyrelsen om en särskild livs- medelsstyrelse bildas enligt Alternativ 1. Överföringen får givetvis inte innebära nå- gon försvagning av den kontakt som allmän— na byrån i dag har med veterinärstyrelsens livsmedelsbyrå som uppgår i livsmedelssty- relsen. Om så anses nödvändigt för att så— kerställa kontakten kan vederbörande tjäns- teman i lantbruksstyrelsen knytas till livs- medelsstyrelsen på i princip samma sätt som i avdelning V kommer att diskuteras när det gäller att säkerställa ett tillfredsställande samarbete mellan Folkhälsan och livsmedels- styrelsen. Det erfordras i sådana fall inte någon dubblering av personalen. Tvärtom

skulle en sådan kunna äventyra det erforder— liga goda samarbetet mellan två styrelser.

För köttvaror finns en särskild införsel- kungörelse (SFS 1955: 434), vilken kan be- traktas som ett komplement till köttbesikt- ningslagen (SFS 1959: 99), som inte berör importen. I princip får köttvara idag endast införas till 54 orter, där det finns samman- lagt 64 av veterinärstyrelsen förordnade im— portbesiktningsveterinärer. Dessa arbetar un- der överinseende av veterinärstyrelsens livs— medelsbyrå som även handlägger ärenden rörande import av kött och köttvaror enligt den förutnämnda veterinära införselkungö— relsen till förebyggande av djursjukdomars införande. Ur allmän hygienisk synpunkt föreskrives emellertid mycket strängare im- portvillkor enligt köttinförselkungörelsen. I och med att en uppdelning av veterinärsty- relsen genomföres kan därför — såsom re- dan ovan anförts — köttvarorna avföras från den till lantbruksstyrelsens verksamhets- område hörande veterinära införselkungö- relsen.

V Livsmedelsstyrelsen och serviceorganen Genom beslut vid 1907 resp 1908 års riks- dag tillkom dels en statsmedicinsk anstalt, dels en veterinärbakteriologisk anstalt. Sist- nämnda har senare ombildats till statens veterinärmedicinska anstalt (SVA), medan den förra successivt utvecklats till följande tre organ:

statens bakteriologiska laboratorium (SBL) statens rättskemiska laboratorium (SRL) statens farmaceutiska laboratorium (SFL)

Alla dessa fyra organ bedrev från början sin verksamhet under medicinalstyrelsens överinseende. Så är alltjämt fallet med de båda sistnämnda, som saknar egen styrelse. SVA fick en från medicinalstyrelsen fristå- ende styrelse år 1943. För SBL vidtogs mot- svarande ändring år 1954. Chefen för medi- cinalstyrelsens hälsovårdsbyrå är medlem av båda dessa styrelser och har givetvis speciell kontakt med den till SBL knutne statsepide- miologen, som i sin tur intimt samarbetar med den till SVA knutne statsepizootologen

när det gäller från djur till människor över- förbara sjukdomar. Chefen för SBL är med- lem av SVA:s styrelse och chefen för SVA ledamot av SBL:s styrelse.

I 1907 års statsverksproposition ingick ett förslag, som härstammade från ett redan år 1899 avgivet kommittébetänkande, att i den statsmedicinska anstalten skulle ingå även en hygienisk-teknisk avdelning. Detta för- slag avslogs dock av riksdagen och det togs ej heller upp av Kungl. Maj:t när medici— nalstyrelsen år 1914 återkom till detsam- ma. Först genom tillkomsten år 1938 av sta- tens institutet för folkhälsan kan förslaget sägas ha blivit realiserat och då i en väsent- ligt större omfattning än man tidigare tänkt sig. Institutet uppdelades i en allmän-hygie- nisk, en yrkeshygienisk och en födoämnes- hygienisk avdelning. År 1947 tillkom en vitaminavdelning. Den yrkeshygieniska av- delningen har år 1966 överförts till det då inrättade arbetsmedicinska institutet, vars verksamhet delvis bedrivs i lokal anslutning till Folkhälsan. Namnet på den allmänhy- gieniska avdelningen förändrades samtidigt till omgivningshygieniska avdelningen.

En huvuduppgift för alla de här berörda organen kan sägas vara att utföra praktiskt vetenskapliga undersökningar inom förelagt område. SRL och SFL kan betraktas som rena serviceorgan åt socialstyrelsen (resp lä- kemedelsnämnden) och står såsom redan nämnts också direkt under denna styrelses överinseende. I fråga om de tre övriga orga- nen kommer även andra kategorier upp- dragsgivare in i bilden.

Statens bakteriologiska laboratorium (SBL) Den mest framträdande uppgiften för SBL är att tillverka eller i varje fall tillhandahål- la sera, vacciner och andra bakteriologiska (inkl virologiska) preparat. (Rätt att impor- tera dylika tillkommer uteslutande förestån- daren för SBL). Denna gren av verksamhe- ten är så betydelsefull även ur ekonomisk synpunkt att en för 12 år sedan framlagd utredningl diskuterade ombildningen av SBL till ett särskilt statligt bolag resp att tillverkningen skulle bedrivas i affärsverks- form. Dessa tankegångar, vilka berörde

även SVA som har motsvarande tillverkning av veterinärbakteriologiska preparat, full- följdes emellertid inte av utredningsmannen. Han inskränkte sig till att förorda att den mikrobiologiska forsknings- och försöks- verksamheten organisatoriskt skildes från tillverkningen.

Utredarens ståndpunktstadgande motive- rades främst med det intima samband som är erforderligt mellan dåvarande medicinal- styrelsen och SBL. Han erinrade om att SBL instruktionsmässigt är skyldigt att vid ut- bruten eller befarad epidemi eller i därmed jämförligt läge, även om andra uppgifter skulle därigenom åsidosättas, fullgöra de uppgifter såväl å laboratoriet som i fältet, vilka av medicinalstyrelsen påfordras i be- kämpande eller förbyggande syfte. I SVA:s instruktion finns en liknande be- stämmelse rörande husdjurssjukdomar: »Vid befarad eller utbruten epizooti eller annan sjukdom, för vars bekämpande åtgärder äro föreskrivna i lag eller annan författning, skall anstalten fullgöra vad veterinärstyrel- sen begär, även om andra uppgifter därige- nom skulle åsidosättas.» Såsom redan nämnts finns vid SBL en tjänst som stats- epidemiolog och vid SVA en som statsepi- zootolog.

Om veterinärstyrelsens djurbyråer över- föres till lantbruksstyrelsen kommer SVA:s verksamhet att helt kunna anknytas till den- na styrelses intresseområde, om man undan- tar de speciella förhållandena beträffande från djur till människa överförbara smitt- samma sjukdomar. I dessa fall måste ett samarbete finnas mellan SVA och SBL lik- som mellan de centrala myndigheterna lant- bruksstyrelsen och socialstyrelsen. Livsme— delsstyrelsen behöver inte på samma sätt ak- tivt medverka i detta samarbete och detta gäller även Folkhälsan.

F olkhälsoinstitutets livsmedelravdelningar Ovan nämnda skiljelinje mellan å ena sidan SBL och SVA samt å andra sidan Folkhäl- san framkom i SBL:s yttrande över folk-

1 Betänkande angående tillverkningen av bak- teriologiska och virologiska preparat, avgi- vet 1957 av utredningsmannen Erik Montell.

hälsoinstitutsutredningens betänkande ( SOU 1957:6 ; refererat i prop 1958:83). SBL an- förde där att de mikrobiologiska undersök- ningarna vid Folkhälsan borde koncentreras på att bestämma de mikrobiella förorening- arna i livsmedel såsom en indikator på deras allmänna hygieniska beskaffenhet utan spe- ciell hänsyn till förekomsten av sjukdoms- alstrande mikroorganismer. I fråga om mat- förgiftningsfall hade veterinärhögskolans in- stitution för födoämneshygien, SVA, SBL samt de humanbakteriologiska och veterinär- medicinska laboratorierna ute i landet be- tydligt större erfarenhet än Folkhälsan. De avancerade bakteriologiska undersökningar, som kan krävas, borde utföras på bakterio- logiska fackinstitutioner.

I detta sammanhang bör nämnas att Folk- hälsans styrelse i sin petita år efter år fram- fört ett äskande att på dess födoämneshy- gieniska avdelning få inrätta en laboratur i ren bakteriologi. Liknande synpunkter kom till uttryck i ett allmänt remissyttrande till LSK år 1965 från lärarkollegiet vid veteri- närhögskolan. Däri uttalas:

»Statens institut för folkhälsan bör även i fortsättningen fungera som centralt undersök- ningsorgan för livsmedelskontrollen. Kollegiet önskar emellertid starkt poängtera, att en nöd- vändig förutsättning för att institutet skall kun- na i alla delar fullfölja sina uppgifter i före- varande avseende är att dess födoämneshygie- niska avdelning förses med erforderlig högt kvalificerad livsmedelshygienisk och epizooto- logisk-epidemiologisk sakkunskap. Skulle nämn- da upprustning icke befinnas möjlig eller lämp- lig anser kollegiet det ofrånkomligt, att ytter— ligare ett centralt referenslaboratorium för livs- medelskontrollen inrättas. Ett sådant labora- torium torde lämpligast kunna förläggas till statens veterinärmedicinska anstalt, som redan i viss omfattning fungerar som centralt under- sökningsorgan för livsmedelskontrollen.»

I huvudsak kommer veterinärhögskolans yrkande att tillgodoses genom att — på sätt tidigare refererats — dess institution för livsmedelshygien samordnas med Folk- hälsans födoämneshygieniska avdelning på liknande sätt som skett beträffande karo— linska institutet och Folkhälsans omgivnings- hygieniska avdelning resp föreslagits be- träffande karolinska institutet och en avdel-

ning för näringslära vid Folkhälsan. Profes- sorn i livsmedelshygien vid veterinärhög- skolan skall sålunda samtidigt vara förestån— dare för den del av Folkhälsans födoämnes- hygieniska avdelning, som ej har att göra med näringsfrågor. Den delen torde kunna benämnas livsmedelsbakteriologisk avdelning eller — än mera adekvat — livsmedels- mikrobiologisk avdelning. Starka skäl talar nämligen för att även en livsmedelstoxiko- logisk och en livsmedelskemisk avdelning upprättas vid Folkhälsan med var sin pro- fessor som föreståndare. Nödvändigt är att inom den livsmedelsbakteriologiska avdel- ningen åtminstone en från veterinärhögsko— lan fristående laboratur inrättas. Innehava- ren bör besitta allmän kompetens på det mikrobiella området, medan föreståndarens kompetens kan förväntas ligga främst på det veterinärbakteriologiska området.

Vad här sagts är inte avsett att innebära ett direkt avståndstagande från den uppfatt- ning som SBL gav uttryck för i sitt ovan relaterade yttrande, vilket för övrigt vann stöd hos föredragande departementschefen. I och med att Folkhälsan uppspårat en mat- förgiftning, som kan få epidemisk karaktär, måste ansvaret för bekämpandet av den smittsamma sjukdomen falla på socialsty- relsen som har SBL och den därtill knutne statsepidemiologen som utredningsorgan. En annan sak är om matförgiftningen kan till- skrivas fel, som är begånget vid en enskild livsmedelsanläggning. En sådan står ju under livsmedelsstyrelsens överinseende. Denna styrelse måste på basis av Folkhälsans ut- redningar kunna —— och har också skyldig- het att — direkt ingripa mot sådana fel. Det må för övrigt uppmärksammas att SBL:s ovan relaterade yttrande uttryckligen inte berörde den nya situation som inträ- der när veterinärhögskolans livsmedelshygie- niska institution samordnas med Folkhäl- san.

Erfarenheten torde visa att några kompe- tenskonflikter knappast är att befara mellan SBL och Folkhälsan. Däremot finns anled- ning att söka klarlägga en lämplig gräns- dragning mellan SVA och Folkhälsan, när veterinärstyrelsens djurbyråer, som måste ha

en intim kontakt med SVA, överflyttas till lantbruksstyrelsen, medan den för livsme— delskontrollen svarande hygienbyrån överfö- res på den nya livsmedelsstyrelsen. Denna måste till stor del bygga sin verksamhet på kontakten med de avdelningar inom Folk- hälsan som berör livsmedel, nämligen enligt här framlagt förslag mikrobiologiska avdel- ningen, kemiska avdelningen, toxikologiska avdelningen, näringsavdelningen samt vita- minavdelningen. Livsmedelsstyrelsen får däremot inte alls samma behov av direkt- kontakt med SVA och detta gäller särskilt sedan veterinärhögskolans institution för livsmedelshygien samordnats med Folkhäl- san. Ett sådant kontaktbehov med SVA före- ligger däremot i mycket hög grad mellan veterinärstyrelsens djurbyråer och SVA — ett förhållande som kommit till uttryck i att veterinärstyrelsens chef är självskriven ord- förande i SVA:s styrelse.

Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA)

Enligt 3 & instruktionen åligger det SVA särskilt att

»på uppdrag av myndigheter, sammanslut- ningar eller enskilda utföra mikrobiologiska, patologisk-anatomiska, kemiska och parasito- logiska undersökningar inom anstaltens verk- samhetsområde,

bereda och tillhandahålla sera, vacciner och andra bakteriologiska preparat,

fortlöpande pröva metoderna för diagno- stiska undersökningar och för framställning av bakteriologiska preparat så att de motsvara vetenskapens och den tekniska utvecklingens krav,

genom försök vid eller utom anstalten söka vinna insikt om hur kreaturssjukdomar skola bekämpas.»

Vid befarad eller utbruten epizooti eller annan sjukdom, för vars bekämpande åtgär- der äro föreskrivna i lag eller annan författ- ning, skall SVA enligt 4 é fullgöra vad ve- terinärstyrelsen begär, även om andra upp- gifter därigenom skulle åsidosättas.

Inom anstalten finns sju avdelningar, nämligen bakteriologiska, virologiska, pato- logisk-anatomiska, kemiska, parasitologiska avdelningarna samt produktionsavdelningen och konsulentavdelningen, vartill kommer

en ekonomisektion. Vid SVA finns också sedan år 1966 en statsepizootolog. Denne förväntas att utöver sina ordinarie uppgifter, bl. a. att övervaka epizootiläget och företa eller föranstalta om epizootologiska utred- ningar, även delta i undervisningen i ämnet epizootologi för de studerande vid veteri- närhögskolan, främst vad gäller fältepizoo- tologisk metodik. Ämnet epizootologi vid högskolan omfattas i övrigt av professuren i bakteriologi. Integrering föreligger därjämte i fråga om de relativt nya avdelningarna för virologi och parasitologi; föreståndarna för dessa avdelningar vid SVA är samtidigt pro- fessorer vid motsvarande institution vid hög- skolan.

SVA skapades år 19081 under namnet statens veterinärbakteriologiska anstalt. En- ligt 1920 års instruktion och fram till år 1937 fanns vid anstalten endast en diagnos- tisk och en serologisk avdelning. År 1937 utbröts såsom en helt självständig avdelning ett tubelkuloslaboratorium. År 1938 tillkom en särskild avdelning för serodiagnostik av kastsjuka m. m. En väsentlig utbyggnad och omorganisation av verksamheten genomför- des år 1943, då anstalten också fick en egen, från medicinalstyrelsen fristående styrelse. Utvidgningama var huvudsakligen föranled- da av de mer och mer stegrade kraven från jordbrukarnas och de praktiserande veteri- näremas (distriktsveterinärernas) sida på kraftigare och mera effektivt bistånd vid bekämpandet av husdjurssjukdomarna samt vid husdjursbeståndets förbättrande. Med den förutvarande organisatoriska ramen för anstalten hade det visat sig omöjligt för den- na att fylla sin uppgift att lämna bistånd och upplysningar i den omfattning som påkalla— des. Föredragande departementschefen (prop 1943:129) framhöll att det uppenbarligen var en uppgift av stor betydelse att i möjli— gaste mån stödja djurskötseln i landet samt förbättra förutsättningarna för densamma. Ur dessa synpunkter var det nödvändigt att

1 Veterinärhögskoleutredningen (SOU 1962: 33) liksom veterinärväsendeutredningen (Jo 1968: 3) anger att SVA tillkom år 1911. Den första instruktionen för anstalten utfärdades emel- lertid redan den 2.10.l908 (SFS 1908:104).

anstalten fick en sådan organisation att den kunde fullgöra sina uppgifter. Det borde därjämte beaktas att möjligheten fanns att utan mera genomgripande rubbningar i grundprinciperna för organisationen vid be- hov utbygga den för att möta ytterligare stegrade krav på bistånd och hjälp vid djur- sjukdomarnas bekämpande. Hänsyn måste även tas till att organisationen möjliggjorde vetenskapligt arbete vid anstalten, en upp- gift som tidigare i stor utsträckning måst åsidosättas.

Konsulentverksamheten vid SVA fick än- nu vid 1943 års riksdag en mycket styv- moderlig behandling. Det må framhållas att utrednings- och rådgivningsverksamhet före- kommit vid anstalten alltsedan dess till- komst. Arbetet bedrevs —— i anslutning till diagnostiska undersökningar av insänt un- dersökningsmaterial — vid sidan om vete- rinärernas egentliga arbete med diagnosti- ken. Behov uppkom emellertid av att utöka undersökningsverksamheten till en totaldiag- nostik, syftande bl. a. till att klarlägga den situation i djurens miljö i vilken sjukdomar utvecklats. Först härigenom kunde effektiva motåtgärder sättas in. Som ett första led i en sådan verksamhet tillkom år 1941 en arvodesbefattning såsom svinkonsulent vid SVA. Förslag om att ombilda denna befatt- ning till en extra ordinarie befattning togs emellertid inte upp i 1943 års proposition. Senare har emellertid skapats en särskild konsulentavdelning vid SVA, till vilken nu- mera inte mindre än 14 veterinärer är knut- na förutom andra tjänstemän för laborato- riearbete m. m. Om konsulenternas verksam- het anförde veterinärhögskoleutredningen bl. a. följande.

»Konsulenterna är närmast avsedda att vara en förbindelselänk mellan veterinärmedicinska anstalten samt landets tjänsteveterinärer och den djurägande allmänheten. De skall i prak- tiken omsätta forsknings- och undersöknings- resultat samt laboratorieerfarenheter. Dessutom ger de genom sina resor och kontakter med den djurägande allmänheten och de praktise- rande veterinärerna impulser åt verksamheten vid anstalten. I konsulenternas verksamhet in- går bl.a. att närmare utreda inom djurbesätt- ningar utbrutna sjukdomar samt att lämna råd och upplysningar för dessas bekämpande och

förebyggande. Arbetet har härvidlag koncen- trerats på en förbättring av hälsotillståndet i landets avelsbesättningar av svin, fjäderfä och pälsdjur i syfte att bl.a. förhindra smittsprid- ning från desamma till olika bruksbesättningar. Här nämnda verksamhet sker i stor utsträck- ning i samarbete med veterinärstyrelsen, å ena. samt med jordbrukets ekonomiska förenings- rörelser, hushållningssällskapen och avelsför- eningarna, å andra sidan.»

Man saknar i sistnämnda uppräkning nå- gon antydan om ett samarbete med lant- bruksstyrelsen. En rationell lösning åstad- kommes automatiskt om veterinärstyrelsens båda djurbyråer överföres till lantbrukssty- relsen. Livsmedelsstyrelsen behöver ej ha nå- gon direkt kontakt med konsulentverksam- heten om man bortser från ett fall som skall behandlas i följande avsnitt.

Gränsdragning mellan statens veterinärme- dicinska anstalt och folkhälsoinstitutet Av föregående avsnitt har tydligt framgått att SVA:s huvuduppgift är att lämna »effek- tivt bistånd vid bekämpandet av husdjurs- sjukdomarna samt vid husdjursbeståndets förbättrande». Vad som särskilt åligger an- stalten jämlikt 3 5 i instruktionen citerades inledningsvis i allt väsentligt. Först nu skall emellertid SVA:s allmänna uppgift enligt 2 & återges:

»Anstalten utför praktiskt-vetenskapliga un- dersökningar, vetenskaplig forskning och andra arbeten, som äga samband därmed, inom vete- rinärmedicinens Och livsmedelshygienens om- råden.»

Utrednings- och forskningsverksamhet inom livsmedelshygienens område är tvivels- utan »ägnad att främja folkhälsan» och ut- gör därmed en huvuduppgift för statens in- stitut för folkhälsan. Det åligger Folkhälsan särskilt att bl a handlägga frågor om födo- ämnenas hygieniska beskaffenhet och värde från folknäringssynpunkt samt att vara cen- tralt undersökningsorgan för livsmedelskon- trollen.

I den tidigare citerade 3 & av SVA:s in- struktion finns inte särskilt nämnd någon speciell arbetsuppgift på livsmedelshygienens område. I äldre instruktioner talades endast om att anstalten skulle »utföra bakteriolo-

gisk köttkontroll åt sådana mindre samhäl- len eller sådana veterinärer, vilka icke kunna själva anskaffa den för dylik kontroll erfor- derliga utrustningen och sakkunniga hjäl- pen».

Att SVA befattar sig ganska litet med livs- medelshygien i egentlig mening synes fram- gå av det betänkande (Jo 1967:7), som av- gaVS av 1965 års veterinärmedicinska ut- redning. Där redogöres under punkt 5.17.2 för »Livsmedelshygien vid statens veterinär- medicinska anstalt». Det viktigaste innehål- let är följande. Under budgetåret 1965/66 har den bakteriologiska avdelningen utfört bakteriologisk köttkontroll på 98 prov. Des- sa har insänts från sådana slakterier som saknar resurser härför. (Vid hushållningssäll- skapens laboratorier utfördes dylik kontroll på närmare hundra gånger flera prov.) I öv- rigt utfördes livsmedelskontroll i huvudsak på uppdrag av försvarets intendenturverk, nämligen 1278 analyser av livsmedelskon- server och ett inte angivet antal vattenhalts- och fettbestämningar i charkuterivaror. Av forskningen vid SVA av livsmedelshygienisk karaktär under senare år nämndes vissa punktvisa utredningar såsom restanalyser på biocider och undersökningar av konserver. Härvid är SVA i någon mån inne på samma område som Folkhälsan.

Så är däremot inte fallet i fråga om annan av utredningen nämnd forskningsverksam- het, som anses ha direkt eller indirekt be- tydelse för livsmedelshygienen, nämligen dels undersökningar av fodermedel med av- seende på förekomsten av salmonella, dels de arbeten som parasitologiska avdelningen tillsammans med fiskpatologen bedriver bl.a. beträffande dyntförekomst hos fisk. Man är här i princip inne på det nästan helt dominerande verksamhetsområdet för SVA. Detta bör lämpligen — i analogi med begreppet humanmedicin karaktäriseras som det djurmedicinska området. Såsom rå- vara för djur faller fodermedlen naturligt in inom det djurmedicinska området. Up- penbart är att till detta skall räknas även andra djur än varmblodiga husdjur.

Livsmedelshygien vid veterinärhögskolan är ett verksamhetsområde av vida större

omfattning och behandlas också i utredning- ens betänkande (punkt 5.17.1) så utförligt att ett återgivande av programmet för forsk— ningsverksamheten här inte ansetts kunna ske. I samband med undervisnings- och forskningsverksamheten vid veterinärhög- skolans livsmedelshygieniska institution ut- förs även rutinundersökningar av livsme- delsprov som insänds av bl.a. hälsovårds- nämnder och veterinärer. Vid institutionen bedrivs också rådgivnings- och utrednings- verksamhet beträffande livsmedelshygieniska frågeställningar på uppdrag av veterinärsty- relsen, hälsovårdsnämnder, livsmedelsindu- strin, hygienveterinärer m. fl.

I och med att högskolans livsmedelshygie- niska institution, på sätt som tidigare här närmare relaterats, samordnas med Folk- hälsan synes livsmedelshygienen helt kunna strykas från det område som SVA enligt 2 & i sin instruktion har att befatta sig med. Här- emot skulle visserligen kunna anföras att relativt nyligen en särskild konsulentbefatt— ning i livsmedelshygien skapats vid SVA, men det bör bemärkas att denna med av- sikt — på förslag av veterinärhögskoleutred- ningen — placerats vid institutionen för livs- medelshygien vid högskolan. Han bör alltså automatiskt komma att få sin verksamhet överflyttad till Folkhälsan. Det innebär dock en viss fördel att han formellt kvarstår som konsulent vid SVA enär därigenom en ytter- ligare kontakt skulle kunna uppnås mellan Folkhälsan och SVA. Indirekt skapas där- igenom också en kontakt mellan livsmedels- styrelsen och SVA.

F olkhälsoinstz'tutets styrelse Vid behandlingen av folkhälsoutredningens betänkande i Folkhälsans styrelse i januari 1957 förordade 5 av styrelsens 11 ledamöter en klyvning av institutet i tre fristående de- lar: en yrkeshygienisk del, en omgivnings- hygienisk del samt en livsmedelsdel beståen- de av födoämneshygieniska avdelningen jämte vitaminavdelningen. Det viktigaste motivet för en sådan uppdelning synes ha varit att livsmedelsavdelningen skulle kunna få en styrelse som var dels av mindre om- fattning än Folkhälsans styrelse — då minst

10 och högst 12 ledamöter — dels sakkun- nig på livsmedelsområdet och intresserad av till detta hörande utrednings- och forsk- ningsproblem. Utredningens förslag att sty- relsen för hela institutet skulle kunna be- gränsas till 5 ledamöter ansågs allmänt orea- listiskt. Såsom tidigare framhållits överför- des den yrkeshygieniska avdelningen år 1966 till det då inrättade arbetsmedicinska institutet. Det oaktat är styrelsen i dag större än tidigare. Av de nuvarande 13 ledamöter- na har 4 speciell anknytning till problem som berörde den utbrutna yrkeshygieniska avdelningen. De två ämbetsverk som har alldeles speciell anknytning till de två åter- stående delarnas verksamhet — naturvårds- verket till den omgivningshygieniska delen resp veterinärstyrelsen till livsmedelsdelen _— har inte någon representant i Folkhälsans styrelse. Det humanmedicinska ämbetsver- ket — tidigare medicinalstyrelsen, numera socialstyrelsen — är sedan gammalt repre- senterat, formellt genom generaldirektören men i praktiken genom chefen för hälso- vårdsbyrån. Karolinska institutet är repre- senterat genom chefen för dess hygieniska institution, som samtidigt är föreståndare för omgivningshygieniska avdelningen. Veteri- närhögskolans lärarkollegium nominerar se- dan gammalt en ledamot.

Viktigt är att den myndighet, som har ansvaret för livsmedelskontrollen och livs- medelsstadgans tillämpning och vilken i sin verksamhet måste repliera på Folkhälsans utrednings- och forskningsverksamhet, får en intim anknytning till Folkhälsan. Gene- raldirektören för en livsmedelsstyrelse, eller den han sätter i sitt ställe bör därför — liksom fallet redan från början varit med generaldirektören i socialstyrelsen (medici- nalstyrelsen) — vara självskriven ledamot av Folkhälsans styrelse och även av dess arbetsutskott.

Avvägningen mellan rent medicinska och andra synpunkter När en livsmedelsmyndighet har att avgöra om ett livsmedel skall betraktas som otjän- ligt eller tjänligt till människoföda förelig-

ger i viss mån ett avvägningsproblem mellan medicinska och andra synpunkter. Betraktar man problemet enbart ur rent medicinsk synpunkt skulle så höga krav kunna ställas på livsmedlets hygieniska beskaffenhet —— t.ex. i fråga om halt av mikroorganismer — att livsmedel av vissa typer aldrig skulle kunna anses tjänliga till människoföda. Livs- medelslagstiftningen bygger sedan gammalt på begreppet »otjänligt till människoföda», vars innebörd ingalunda är densamma i ett u-land som i ett land med hög levnadstan- dard och god tillgång på livsmedel av hög kvalitet. För att i vissa fall kunna under- lätta tolkningen av otjänlighetsbegreppet har LSK föreslagit att livsmedelsstyrelsen, om så är påkallat ur hälsosynpunkt, har att för vara av visst slag fastställa en livsmedelsstan- dard som villkor för att varan skall kunna anses tjänlig till människoföda. Varje sådant beslut innebär en avvägning med hänsyns- tagande till vad som i praktiken är genom- förbart.

Livsmedelsmyndigheten skall såsom ovan flera gånger framhållits i hög grad repliera på Folkhälsan vid sitt ställningstagande. In- stitutets på vetenskapliga meriter anställda tjänstemän bör intaga en fristående ställning och kunna bedriva sin undersöknings- och forskningsverksamhet utan annan påverkan av någon styrelse än vad som framgår av instruktionen för Folkhälsan. Där fastställes att institutet skall i görligaste mån ge före- träde åt de arbetsuppgifter som statliga myn- digheter uppdragit åt institutet att utföras.

Vissa meningsmotsättningar kan tänkas uppstå mellan å ena sidan de på vetenskap- liga meriter tillsatta tjänstemännen vid Folk- hälsan — nedan kallade vetenskapsmännen — och å andra sidan den administrativa myndigheten, d.v.s. livsmedelsstyrelsen, när det gäller bedömningen av de resultat som framkommit vid Folkhälsans utrednings- och forskningsverksamhet. Varje sådan bedöm- ning innebär i princip en avvägning mellan olika synpunkter. Om inte så vore fallet skulle —— för att ta ett exempel som i hu- vudsak ligger utanför livsmedelsområdet — vetenskapsmännen förorda förbud mot all

biltrafik. Ur speciella hälsosynpunkter kunde ett sådant förbud motiveras med bilarnas skadliga utsläpp av bly och koloxid. Även om trafiksäkerhetsproblemen faller under ett särskilt ämbetsverk skulle vetenskapsmännen därjämte kunna erinra om att ett förbud mot all biltrafik skulle minska antalet döds- olyckor mycket kraftigt. Uppenbart är emel- lertid att även vetenskapsmännen såsom hit- tills skett måste göra en viss avvägning med hänsynstagande jämväl till andra intressen, i förevarande fall det oundgängliga behovet av biltrafik i vårt moderna samhälle.

Vetenskapsmännens hänsynstagande till ekonomiska synpunkter är i praktiken sä- kerligen störst i de fall de är medvetna om att deras bedömning inte underkastas någon ytterligare prövning ur andra synpunkter utan är av utslagsgivande betydelse för det beslut som kommer att fattas på administra— tiv väg. Förhållandet kan bli ett annat om ärendet skall avgöras av en administrativ myndighet vilken såsom fallet är med livs- medelsstyrelsen har till uppgift att göra en avvägning mellan olika synpunkter. Detta kan även gälla i det fall att ärendet inom Folkhälsan föres upp till styrelsen, där i och för sig många olika intressen är repre- senterade. Det händer inte sällan att sty- relsen understryker att den i sitt yttrande huvudsakligen tagit hänsyn till rena folk- hälsosynpunkter. Det måste då ankomma på den administrativa myndigheten — i livs- medelsfrågor livsmedelsstyrelsen och i sista hand regeringen — att företaga den erfor- derliga avvägningen mellan rent medicinska och olika samhälleliga synpunkter.

Nu gällande livsmedelsstadga innehåller ett betydelsefullt exempel på här diskuterade avvägningsproblem. Det gäller den prövning som måste föregå godkännandet av varje livsmedelstillsats. I 1949 års betänkande, varpå 1951 års livsmedelsstadga i huvudsak baserats, hade föreslagits att sådant god- kännande skulle meddelas av Folkhälsan efter samråd med representanter för medi- cinalstyrelsen, kommerskollegium, veterinär- styrelsen, tekniska högskolans lärarkolle- gium och statens jordbruksnämnd. Vid re- missbehandlingen uttalade emellertid Folk-

hälsans styrelse, att institutet enligt sin in- struktion hade till uppgift att utföra prak- tiskt vetenskapliga undersökningar och idka forskningsverksamhet inom bl. a. födoäm- neshygienen samt att utgöra centralt under- sökningsorgan för livsmedelskontrollen. De administrativa uppgifter, som ålåge institutets födoämneshygieniska avdelning, vore fåta- liga och föga betungande. Enligt styrelsens uppfattning syntes en utbyggnad av de rent administrativa uppgifterna i den utsträck- ning, som de sakkunniga föreslog, ej lämp- ligen kunna ske inom ramen för institutets organisation och syntes för övrigt kunna be- faras leda till en utveckling av institutets verksamhet, som icke varit avsedd vid dess inrättande. Styrelsen ansåg därför, att dessa administrativa uppgifter lämpligen borde åligga centrala ämbetsverk, främst medici- nalstyrelsen och veterinärstyrelsen. Föredragande departementschefen instäm- de i uppfattningen att det torde medföra en avsevärd förändring i Folkhälsans karaktär om avgöranderätten lämnades åt institutet. Han tog själv inte ställning till önskvärdhe- ten av en sådan förändring i annan mån än att han uttalade att ändringen knappast torde kunna komma i fråga mot de avstyr- kande yttranden som avgetts av bl. a. Folk- hälsan självl. Han uttalade emellertid att det inte heller syntes vara lämpligt att över- lämna beslutanderätten till medicinalstyrel- sen och veterinärstyrelsen, eftersom de spörsmål det här gällde vore av stor ekono- misk betydelse för näringslivet och enbart hygieniska synpunkter inte finge vara avgö- rande. Departementschefen stannade därför vid det av bl.a. Sveriges Industriförbund förordade alternativet att anförtro handlägg- ningen av dessa frågor åt kommerskollegi- um, som redan hade att befatta sig med delvis likartade ärenden rörande vitaminera— de livsmedel. Han framhöll att man genom att lägga tillsatsprövningen på kommerskol-

1 Det må erinras om att ordföranden i den kommitté som framfört förslaget i 1949 års betänkande var dåvarande föreståndaren för Folkhälsans födoämneshygieniska avdelning. Hans efterträdare är ordförande i LSK, som i hög grad sysslar med administrativa frågor.

legium dessutom fick en bättre garanti för att ekonomiska hänsyn beaktades än om kollegium endast skulle höras. Emellertid finge givetvis Folkhälsans intressen och de hygieniska synpunkter i övrigt, som i första hand påkallat bestämmelserna om prövning av livsmedelstillsatser, inte lämnas åsido.

Samrådet mellan de berörda myndighe- terna har i 5 & nuvarande livsmedelsstadga fått den formuleringen att representanter för medicinalstyrelsen (numera socialstyrelsen), veterinärstyrelsen och statens institut för folkhälsan skall tillkallas att närvara vid handläggningen hos kommerskollegium av ifrågavarande ärenden. I fråga om ärende om tillsats till korv skall även representant för jordbruksnämnden tillkallas. Under största delen av den tid, som förflutit sedan bestämmelserna trädde i kraft, synes sam- arbetet ha fungerat på det smidiga sätt som föredragande departementschefen hade i tankarna.

Ett mycket väsentligt inslag i LSK:s för- slag är att kommerskollegii hittillsvarande uppgifter på livsmedelsområdet skall över- tagas av livsmedelsstyrelsen. I denna blir de berörda myndigheterna representerade. Det nuvarande samrådet vid avvägningen mel- lan rent medicinska och andra synpunkter kommer dock att bestå och bli mycket mer intensivt än hittills genom att livsmedelssty- relsen vid sitt ställningstagande i hög grad skall repliera på vetenskapsmännen inom Folkhälsan.

Då emellertid livsmedelsstyrelsen liksom nu kommerskollegium har att taga hänsyn till olika samhälleliga synpunkter i högre grad än vad fallet är med vetenskapsmän- nen — av denna anledning är det oundgäng- ligen nödvändigt att även de ekonomiska synpunkterna har företrädare i styrelsen — har LSK tänkt sig en anordning enligt vil- ken vederbörande avdelningsföreståndare in- om Folkhälsan skall äga rätt att närvara när styrelsen för det centrala livsmedelsverket handlägger en dylik fråga och få sin mening antecknad till protokollet. I praktiken kan detta förväntas leda till ett intimt samarbete mellan vederbörande tjänstemän inom livs- medelsstyrelsen och den medicinskt utbilda-

de personalen inom Folkhälsan. Det vore onödigt om inom det centrala ämbetsverket anställdes vetenskapsmän med motsvarande höga vetenskapliga utbildning vid sidan av den sakkunskap som är tillgänglig eller i varje fall bör finnas inom Folkhälsans livs- medelsdel. Detta skulle inte endast leda till dubbelarbete utan skulle kunna innebära konfliktmöjligheter mellan vetenskapsmän med samma höga utbildning inom å ena si- dan det centrala ämbetsverket och å andra sidan Folkhälsans livsmedelsdel.

Det bör understrykas att här endast talats om vetenskapsmän vid Folkhälsan med hög utbildning inom olika medicinska grenar. Uppenbarligen måste även inom livsmedels— styrelsen finnas personal med sådan veten- skaplig utbildning att livsmedelsstyrelsen kan tillgodogöra sig de synpunkter som fram- föres av vetenskapsmännen inom Folkhäl- sans livsmedelsdel.

Konsumentens intresse

Konsumentens intresse i vidsträckt bemär- kelse är detsamma som samhällets intresse i en demokratisk stat. I sista hand kan detta intresse alltid sägas bli avgörande, eftersom en av livsmedelsstyrelsen utfärdad föreskrift av större vikt skall fastställas av Kungl. Maj:t för att bli gällande. Ser man på kon- sumentintresset i begränsad bemärkelse — vilket är fallet så snart det talas om speciella företrädare för konsumentintressena — måste givetvis avvägningsfrågor uppkomma på samma sätt som ovan behandlats vid av- vägningen mellan rent medicinska och olika samhälleliga synpunkter. Det är av stor be- tydelse att styrelsen för den centrala livs- medelsmyndigheten får en sådan samman- sättning att inte endast olika berörda intres- sen blir företrädda inom densamma utan att ledamöterna besjälas av en vilja till samar- bete för att avväga synpunkterna på ett så- dant sätt att motsättning inte behöver föras upp för att lösas på regeringsplanet.

A v stadsveterinären Åke Kämpe

Som en följd av den 1874 utfärdade första hälsovårdsstadgan i Sverige inrättades i Stockholm redan 1878 en »hälsopolis» be- stående av 1 sundhetsinspektör (läkare), 1 stadsveterinär, 1 kommissarie och 8 tillsy- ningsmän. Härigenom etablerades en ord- nad livsmedelskontroll i staden och skapa- des möjlighet att påbörja ett nödvändigt sa- neringsarbete inom livsmedelsområdet. Se- dan behovet av en ordnad köttbesiktning i detta sammanhang börjat framstå som en angelägenhet av första ordningen, bl. a. emedan allt flera sjukdomar hade bevisats vara överförbara från djur till människa ge- nom kött eller andra animaliska produkter ändrades vidare fr.o.m. 1880 de tidigare i Stockholm upprättade »trikinbyråerna» till köttbesiktningsbyråer under ledning av stadsveterinär. Initiativet från Stockholm följdes snart av andra städer. Som en kon- sekvens härav började man redan 1887 un- dervisa i köttkontroll vid dåvarande veteri- närinstitutet. Till stor del genom veterinär insats kunde en lag om köttbesiktning och slakthus förverkligas 1897 trots starkt mot- stånd från olika håll.

Högsta tillsynen över livsmedelskontrollen åvilade från början medicinalstyrelsen. Från 1894 handlades där ärenden rörande ani- maliska livsmedel av en veterinär, från 1900 med medicinalråds ställning. På grund av de alltmer tilltagande arbetsuppgifterna an- ställdes 1915 vid dennes sida på styrelsens

veterinärbyrå ytterligare en veterinär som statsinspektör för köttkontrollen.

Den regionala tillsynen omhänderhades under 1800-talets senare del enligt hälso- vårdsstadgan av tjänsteläkama. Allt större krav restes emellertid på medverkan av ve- terinärhygienisk expertis, den enda med sär- skild utbildning i livsmedelshygien och livs- medelskontroll, speciellt av animaliska livs- medel. Resultatet blev att länsveterinärerna engagerades i den regionala livsmedelskon- trollen, 1901 för slakterier och charkuteri- fabriker men efter 1912 även för matvaru- butiker, mejerier, margarinfabriker och jämförliga lokaler.

Även inom den lokala livsmedelskontrol- len anlitades av hälsovårdsnämnderna vete- rinär expertis som stadsveterinärer och kött- besiktningsveterinärer.

Stor betydelse för den fortsatta utveck- lingen av livsmedelsövervakningen fick vi- dare den 1921 utfärdade förordningen om kontroll vid införsel av kött och köttva- ror.

Den ökade insikt man undan för undan erhöll om betydelsen och behovet av en ordnad livsmedelskontroll medförde allt starkare krav på en utvidgad utbildning i livsmedelshygien vid veterinärhögskolan. Från att i början ha varit begränsad till kött- och mjölkhygien kom denna undervisning från mitten av 1920-talet att beröra samtliga livsmedel av animaliskt ursprung med av- seende på hygienisk beskaffenhet under pro-

duktion, förvaring och distribution. Denna utveckling skedde i samband med att vid veterinärhögskolan inrättades en professur i bakteriologi, parasitologi och födoämneshy- gien. Härigenom kom undervisningen att omfatta alla livsmedel av större hygienisk betydelse och med detta ökade veterinärer- nas kompetens att inte endast som köttbe- siktningsveterinärer och köttbakteriologer utöva den offentliga köttkontrollen utan även att som stadsveterinärer och laborato- rieföreståndare förestå den lokala och som länsveterinärer den regionala livsmedels- kontrollen.

I den 1947 inrättade veterinärstyrelsen handlades ärenden rörande livsmedelskon- troll på en särskild byrå, hygienbyrån, som snart blev den dominerande inom styrelsen. Denna byrå har successivt fått ökat arbets- område och 1962 överfördes dit den del av livsmedelskontrollen som omfattat icke ani- maliska livsmedel och som kvarstannat på medicinalstyrelsen vid inrättandet av veteri- närstyrelsen, liksom 1965 de kontrollupp- gifter som legat på lantbruksstyrelsen be- träffande mejeristadgans efterlevnad. En koncentration av livsmedelsfrågor till vete- rinärstyrelsen skedde härigenom i överens- stämmelse med statsrevisoremas intentioner.

Den allmänna utvecklingen inom livsme- delsområdet framtvingade även en utvidgad och till de nya förhållandena anpassad un— dervisning i livsmedelshygien vid veterinär- högskolan. 1949 inrättades sålunda en sär- skild professur i livsmedelshygien. Den un- der 1920-talet inrättade professuren i bak- teriologi, parasitologi och födoämneshygien är numera uppdelad på tre professurer, nämligen förutom en i livsmedelshygien även en i bakteriologi och epizootologi samt en i parasitologi. Samtidigt upprättades vid högskolan en modern och välutrustad livs- medelshygienisk avdelning. Undervisningen i ämnet har under de två senaste årtiondena successivt mer än fördubblats och omfattar även de vegetabiliska livsmedlen. Särskilt under sista hälften av 1960-talet har en yt- terligare ökning av avdelningens resurser och undervisningens omfattning skett. Under denna tid har vid veterinärhögskolan vidare

radiobiologi tillkommit som ett särskilt un- dervisningsämne vilket speciellt behandlar bl. a. radionuklidernas förekomst i livsme- del.

Redan från mitten av 1870-talet eller i och med att en ordnad livsmedelskontroll började planeras och genomföras har vete- rinärer sålunda utnyttjats i kontrollarbetet och även i hög grad kunnat bidraga till dess utveckling. Veterinärundervisningen har också i sin helhet anpassats efter denna ut- veckling och undervisning i livsmedelshygien har alltsedan slutet av 1880-talet ingått som en väsentlig och ständigt utvidgad del i ut- bildningen.

Denna utveckling av livsmedelshygienen har varit genomgående över praktiskt taget hela världen och sammanhänger med den betydelse som de animalieproducerande hus- djuren och livsmedel av animaliskt ursprung har för människans hälsotillstånd och väl- befinnande. Under senare år har visser- ligen de vegetabiliska livsmedlen tilldragit sig ett ökat intresse ur livsmedelshygienisk synpunkt främst på grund av det tilltagande bruket av bekämpningsmedel i olika sam- manhang, men alltjämt måste de största kon- trollinsatserna göras på de animaliska livs- medlen. Det uppenbara sambandet mellan djurens hälsotillstånd och hygienen i deras omgivning samt hygien och kvalitet hos livs- medel av animaliskt ursprung såsom kött, fjäderfä, mjölk, ägg och fisk, har under senare tid allt mer uppmärksammats och kontrollen av animaliska livsmedelsråvaror och livsmedelsprodukter är och kommer också i fortsättningen med all säkerhet att förbli den dominerande delen av livsmedels- övervakningen.

Djur och djurprodukter av olika slag ut- gör en väsentlig faktor även i vått urbani- serade och industrialiserade samhälle men de påverkas också i olika avseenden av detta. Från WHO har man i olika samman- hang understrukit detta förhållande och poängterat att det är animalieområdet som man i första hand måste bevaka ur livs- medelshygienisk synpunkt. En effektiv livs- medelshygien och -kontroll måste därför uppbyggas med iakttagande av den största

hänsyn till de nära relationerna mellan le- vande djur, djurföda, vatten, livsmedel och människa. I detta sammanhang kommer också de animalieproducerande djurens häl- so- och sjukvård in i bilden på ett naturligt sätt, då ju dennas uppgift är att bidraga till produktion av hygieniskt och kvalitativt god- tagbara livsmedel i tillräcklig mängd. Enligt modern uppfattning betraktas numera allt oftare de animalieproducerande djuren som levande livsmedel, vilket främst samman- hänger med de alltmer ökande riskerna för kontamination av dem med skadliga orga- nismer och substanser, som mer eller mind- re direkt kan övergå i det färdiga livsmedlet och därmed bli ett hot för människans hälsa. Enligt samma tankegång behandlas på sina håll fodermedlen i samband med livsmedels- lagstiftningen. Det biologiska sambandet är ju också uppenbart och bl. a. i Sverige har under senare år bland människor förekom- mit salmonellautbrott, vars ursprung kunnat ledas tillbaka till infekterat djurfoder. Även inom FAO och Codex Alimentarius Com- mission har man numera accepterat denna moderna biologiska syn vid bedömning av behovet av hygieniska åtgärder inom livs- medelsproduktionen. Dessa måste enligt re- kommendationer från detta håll insättas mycket tidigt i produktionsledet om önskad effekt skall nås; långt före den tidpunkt då en vara formellt faller under livsmedelsstad- gans bestämmelser.

I kampen mot zoonoserna bland männi- skor, vare sig deras orsakande agens är bak- terier, virus eller parasiter, är man om fram- gång skall nås, nästan helt beroende av åt- gärder som vidtages på det veterinärmedi- cinska området, alltså inom komplexet djur- föda, vatten, levande djur och livsmedel. Ett flertal av dessa sjukdomar förlöper dess- utom hos djuren mer eller mindre symtom- fritt och utan att hos dem vålla någon skada och skulle därför, om de icke inginge som ett led i det större komplexet djur livs- medel människa knappast bli föremål för några åtgärder.

Det är emellertid icke enbart vid zoono- serna, som detta samband är påtagligt. Anti- biotica och andra biocider samt läkemedel

av annat slag som användes till våra ani- malieproducerande husdjur vid behandling av sjukdomar eller ges som tillskott i foder vid uppfödningen kan från det levande dju- ret övergå i livsmedlen kött, mjölk, ägg etc. Det är därför ett livsmedelshygieniskt och konsumentintresse av första ordningen att sådana preparat endast användes under full kontroll och med hänsynstagande till risken för att de via livsmedlen kan överföras till konsumenterna.

Smittämnen och parasiter från djur och människor liksom kemikalier av olika slag, som via avlopp eller på annat sätt kommer ut i vattendrag eller på betesmarker åter- finner man snart i faunan, varifrån vägen tillbaka till konsumenten över livsmedlen inte är lång. Som exempel härpå kan fram- hållas de under senare år så aktuella pesti- cid- Och kvicksilverkontamineringarna av fisk och vilt. Dessa förhållanden bl. a. visar vikten av att alltid ha för ögonen och beakta sambandet mellan levande djur, livsmedel och människa.

De livsmedelshygieniska problemen utgör en del av ett större komplex, vari bl. a. in- går djurhälsovård, och måste lösas från den- na utgångspunkt. Att därför isolera de ren- odlade livsmedelshygieniska frågorna från djurhälsovård och frågor om importkontroll skulle medföra en snedvridning och en för- svårad och försämrad samlad insats, som till slut skulle drabba konsumenterna. Betydel- sen av att uppmärksamma detta samman- hang accentueras ytterligare genom de nya formerna för animalieproduktionen med koncentration av djuruppfödningen till allt större enheter, genom koncentrering av den inhemska förädligen och distributionen av livsmedel, genom förskjutningen i livsme- delskonsumtionen, samt genom den ökande importen.

Lika nödvändigt som det är att dessa pro- blem sammankopplas i det praktiska hygien- arbetet lika naturligt måste det vara att de handlägges centralt av samma myndighet. Dess verksamhet skall aVse dels att motar- beta faktorer, som kan ogynnsamt påverka livsmedelstillgången, dels att förhindra att sjukdomar sprides till och bland människor

genom livsmedel och djur och dels i övrigt övervaka livsmedlens beskaffenhet från produktion till färdig produkt.

Behovet av en samordning på det cen- trala planet mellan åtgärder beträffande det levande djuret och dess miljö och åtgärder inom livsmedelskontrollen har starkt fram- trätt även i de länder, där man traditionellt haft en uppdelning av funktionerna på olika instanser. Mer och mer strävar man där nu- mera efter att åstadkomma ett intimare samarbete i enlighet med modern uppfatt- ning.

Direkta kontakter mellan det veterinära arbetet med levande djur och livsmedelshy- gien föreligger i fråga om exempelvis be- kämpandet av zoonoser och övriga sjukdo- mar av betydelse för livsmedelshygienen, ve- terinärmedicinsk användning av läkemedel, vatten- och foderkvalitet, fodertillsatser (antibiotica), pesticidanvändning, bestämmel- ser rörande hygienisk kvalitet på livsmedels- råvaror (levande djur, mjölk, ägg, osv.) djur- skydd (beträffande slaktdjur), införsel (le- vande djur, djurföda, livsmedel) och olika förhållanden av betydelse vid export av livsmedel.

För att ett livsmedelshygieniskt arbete skall kunna genomföras efter de uppdragna linjerna fordras att tillgång finns till spe- cialister som genom sin utbildning är läm- pade för uppgifterna. För de olika special- uppgifterna måste självfallet fordras specia- lister med skiftande utbildning. Livsmedels- hygienen omspänner nämligen i dag ett så stort område att en utbildningsform icke kan tänkas ge kunskaper som täcker hela områ- det. Olika yrkesgrupper måste anlitas i större utsträckning än hittills.

Den yrkesgrupp, som sedan slutet av 1800-talet burit det största ansvaret för det allmännas åtgärder inom livsmedelskontrol- len är veterinärerna. Detta är en naturlig konsekvens av deras utbildning och de sam- manhang varom redogörelse ovan givits. Som tidigare framhållits har i veterinärens grundutbildning sedan 1880-talet livsmedels- hygien ingått som ett särskilt ämne med en alltmer vidgad omfattning. Genom att un- dervisningen i djurhälsovård och i livsme-

delshygien varit och är starkt integrerade får veterinärernas livsmedelshygieniska ut- bildning en starkt såväl medicinsk som bio- logisk inriktning vilket underlättar förståel- sen av sammanhangen i det livsmedelshy- gieniska komplexet (se bifogade samman- ställning).

Den offentliga livsmedelskontrollens pri— märuppgift skall vara att värna om folkhäl- san och tillvarataga konsumenternas berätti- gade intressen och ingår därvid som ett led i det omgivningshygieniska komplexet. Pro— blem av livsmedelshygienisk betydelse upp- står, som förut framhållits, under hela pro- duktionskedjan av livsmedel. Åtgärder i folk- hälsans och konsumenternas intresse måste insättas där de behövs och krävs i denna kedja och samordnas så att bästa effekt upp- nås. Detta avser såväl de allmänhygieniska förhållandena som smittriskerna under pro- duktionen. Härvid spelar reglering och kon- troll av användningen av biocider och andra tillsatser i djurfoder vid uppfödningen av de animalieproducerande djuren en viktig roll. Det ökade bruket av olika biologiskt aktiva substanser (antibiotica, hormoner, pestici- der), vilket visat sig utgöra en alltmer till- tagande hälsorisk för konsumenterna kan i fråga om animaliska livsmedel icke regleras, förhindras eller effektivt kontrolleras annat än direkt under produktionen av livsmedels- råvarorna. Man har på konsumenthåll även mer och mer fått upp ögonen för detta för- hållande. Härom vittnar bl.a. den senare tidens intresse för de s.k. »djurfabrikerna» och diskussionerna om bruket av biocider. För konsumenten är det vidare av intresse att även livsmedelsråvarorna inte bara ur hygienisk utan också ur kvalitativ och este- tisk synpunkt är otadliga. Erfarenheterna från det livsmedelskontrollerande arbetet har också resulterat i ett internationellt godta- gande av uppfattningen att åtgärder för att säkra hygieniskt acceptabla livsmedel i stor utsträckning måste insättas långt tidigare än genom enbart kontroll av den färdiga pro- dukten och dennas tillverkningsskede.

Den växande internationella handeln nöd-

vändiggör ett kontrollsystem under en admi- nistrativ myndighet, som i största möjliga ut- sträckning har möjlighet att bevaka såväl sjukdomsläge som hygienisk standard i ex- portländerna. För närvarande handlägges inom veterinärstyrelsen införselärenden be- träffande köttvaror m.m. av hygienbyrån, men med hänsyn till att avgörandet om hu- ruvida import kan komma ifråga eller ej även är direkt beroende av de epizootologis- ka förhållandena i exportlandet vore det också möjligt att importärendena handlades av allmänna byrån.

Det måste vara ett oeftergivligt krav från konsumenthåll att den centrala ledningen och övervakningen av de här berörda frå- gorna sker på effektivast möjliga sätt. Detta förutsätter den allra intimaste samordning av verksamheten i de olika delproblemen och en sådan kan rimligen endast ske om ärendena handlägges inom en och samma myndighet.

Genom den här lämnade redogörelsen torde det ytterligt nära sambandet mellan de livs- medelshygieniska frågorna å ena sidan samt de livsmedelsproducerande djurens hälso- och sjukvård å andra sidan ha klarlagts. Dessutom kan man, som i det föregående antytts, förmoda att detta samband i fram- tiden kommer att än mer accentueras bl. a. genom de på senare tid alltmer aktualiserade frågorna rörande tillsatser till såväl livsme- del som djurföda av biologiskt verksamma och andra ur konsumentsynpunkt ofta icke önskvärda främmande ämnen.

En samordning av hithörande frågor i ett och samma ämbetsverk måste i hög grad underlätta verksamheten beträffande pro- blem inom hela det livsmedelshygieniska om- rådet samtidigt som därigenom endast obe- tydliga ingrepp i nuvarande organisation inom området av såväl den centrala som regionala och lokala övervakningen skulle vara erforderliga. Från jordbruksnämnden skulle till livsmedelsstyrelsen sålunda i en- lighet med LSK:s intentioner endast behöva överföras frågor av livsmedelshygienisk na- tur medan lantbruksstyrelsen knappast alls

skulle påverkas av den föreslagna organisa- tionen.

Inom den tänkta livsmedelsstyrelsen skulle sålunda handläggas hygieniska frågor röran- de såväl livsmedel som produktionen av de animaliska livsmedelsråvarorna (djurhälso- och djursjukvård) samt fodermedel (djur- föda) medan jordbruksnämnden och lant- bruksstyrelsen i enlighet med sina nuvaran- de instruktionsmässiga huvuduppgifter i fortsättningen alltjämt skulle verka såsom organ för prisreglerings- respektive rationa- liseringsfrågor.

Sammanställning av undervisningsämnen vid veterinärhögskolan av direkt betydelse för utbildning i livsmedelshygien.

Undervisningen vid veterinärhögskolan har under årens lopp underkastats genomgripan- de förändringar för att kunna anpassas till de aktuella behoven i samhället med utnytt- jande av nya rön inom forskningen. Icke minst har denna omdaningsprocess påverkat undervisningen i livsmedelshygien och där- med förknippade frågor, som f.n. behand- las mer eller mindre ingående i de flesta av de i veterinärundervisningen ingående kurserna.

Ämnen med direkt betydelse för utbild- ning i livsmedelshygien och -kontroll vid ve- terinärhögskolan är (uppgifter enligt nu gäl- lande studieplan):

l. Histologi

180 t. föreläsningar, praktiska övningar och seminarieövningar.

2. Medicinsk kemi

414 t. föreläsningar och laborationsövningar

3. Fysiologi

220 t. föreläsningar, seminarieövningar och laborationsövningar.

4. Bakteriologi

som är uppdelad dels i en allmän del, huvud- sakligen berörande mikroorganismernas sys- tematik, kemi och genetik; desinfektion och

sterilisering, infektionsbegreppet och immu- nitetsläran, dels i en speciell del, berörande de viktigaste egenskaperna hos vanligt före- kommande patogena mikroorganismer. Kur- sen omfattar ca 125 t., med 40 t. föreläs- ningar och i övrigt laborationsövningar.

5 . Virologi

behandlar virus allmänna egenskaper jämte tillhörande serologi och immunologi samt virologisk diagnostik. Kursen omfattar 12 t. föreläsningar och 24 t. laborationsövningar.

6. Parasitologi

100 t., varav 32 t. föreläsningar och i övrigt demonstrationer och seminarieövningar.

7. Patologi

som bl. a. är av grundläggande betydelse för kontroll och bedömning av livsmedelsråva- ror av animalt ursprung (särskilt köttbesikt- ning), omfattar bl. a. allmän patologisk mor- fologi och fysiologi, allmän etiologi och tera- tologi, allmän patologisk histologi och spe- ciell patologisk anatomi med fysiologi. Kur- sen omfattar 584 t. föreläsningar, seminarier, obduktioner och demonstrationer-.

8. Epizootologi behandlar smittsamma sjukdomar, bl. a. zoo-

noser. Kursen omfattar 50 t. föreläsningar, seminarieövningar och demonstrationer.

9. Husdjurshygien

behandlar bl. a. foderhygien, vattenhygien, stallhygien och mjölkningshygien, Kursen omfattar 107 t. föreläsningar och praktiska övningar.

10. Radiobiologi

12 t. föreläsningar och ca 10 t. laborations- övningar.

l 1. Livsmedelshygien

Utbildningen, som sker under sista termi- nen bygger till mycket stor del på kunskaper som tidigare inhämtats huvudsakligen i nyss uppräknade ämnen. Kursplanerna i bak- teriologi, parasitologi och livsmede shvoien

lar intimt samordnade. Ämnet omfattar de olika livsmedlens beskaffenhet, produktion, beredning, förvaring och distribution samt praktisk utbildning i livsmedelskontroll, livs- medlens kemi och i viss utsträckning livs- medelsteknologi. Vid laborationerna behand- las bl.a. bakteriologisk köttkontroll, bakte- riologisk och kemisk-fysikalisk mjölkkon- troll, allmän livsmedelskontroll samt bak— teriologisk vattenkontroll.

Undervisningen i livsmedelshygien, som omfattar 553 t., varav 183 t.: föreläsningar, 60 t. seminarieövningar och 310 t. labora- tionsövningar och praktiska övningar är dis- ponerad sålunda:

Köttbesiktning 115 t. Bakteriologisk och parasitologisk köttkontroll 70 t. Mjölkhygien och mjölkkontroll 38 t. Spec. livsmedelsmikrobiologi (olika livsmedelsprodukter, vatten, livsme— delsburna infektioner / matförgift- nin gar/ , bakteriologisk driftskon- troll) 65 t. Livsmedelskemi och kemisk livsme- delskontroll Allmän livsmedelskontroll (organo— leptisk undersökning m. m. jämte be— dömning av samtliga typer av livs-

lOO t.

medel, varukännedom) 65 t. Livsmedelsteknologi, exkursioner till

livsmedelsindustrier m.m. 60 t.

Rening av avloppsvatten 5 t.

Anordnande och hygieniska inspek-

tioner av livsmedelslokaler 35 t. S:a 553 t.

Samtliga viktigare författningar rörande livsmedel och vatten samt hälsovårdsstad- gan genomgås. Zoonoser och omgivnings- hygieniska problem behandlas i olika sam- manhang.

är exempelvis till utformningen till s oraquaqGL. ;>.ng

Statens offentliga utredningar 1970

Systematisk förteckning

Socialdepartementet

Livsmedelsstadgekommittén. 1. Ny livsmedelsstadga m.m. Del I. Förslag och motiv. [6] 2. Ny livsmedelsstadga m.m. Del II. Bilagor. [7]

Utbildningsdepartementet

Om stat och kyrka. [2 ] Reformerad lärarutbildning. [4]

Jordbruksdepartementet Statligt stöd till fiskehamnen [5]

Inrikesdepertementet Balanserad regional utveckling. [3]

Civlldepartementet Bern: utemiljö. [1]

Anm. Siffrorna inom klammer beteekn nummer | den kronologiska förteckningen