SOU 1970:73

Samhället och filmen

Till Statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet

Genom beslut den 28 juni 1968 bemyndiga- de Kungl. Maj:t chefen för utbildningsde- partementet att tillkalla högst sju sakkun- niga för att utreda frågan om filmbran- schens ekonomiska struktur och villkor m.m.

Med stöd av detta bemyndigande tillkal- lade departementschefen den 9 juli 1968 så- som sakkunniga presidenten i Göta hovrätt N. Erik Åqvist, ledamoten av riksdagens första kammare redaktören Torsten Bengt- son, advokaten Ola Ellwyn, ledamoten av riksdagens första kammare redaktören Stu- re Palm, folketshuschefen Thage G. Peter- son, direktören Harry Schein och regissö- ren 1 an Troell. Åqvist utsågs att vara ordfö- rande.

De sakkunniga antog namnet Filmutred- ningen 1968.

Troell entledigades den 20 mars 1969 på egen begäran från sitt uppdrag. Samtidigt

Stockholm i december 1970.

uppdrogs åt regissören Kjell Grede att in- träda i hans ställe.

Departementschefen tillkallade den 19 september 1968 hovrättsrådet Gunnar Ek- man att vara huvudsekreterare åt utredning- en och den 10 oktober 1969 kanslisekretera- ren Leif Larson att vara biträdande sekre- terare.

Som experter att biträda utredningen till- kallades den 16 december 1968 assessorn Birger Stening och den 28 mars 1969 civil- ekonomen Bo L. Eklund.

Utredningen överlämnar härmed sitt för- sta betänkande.

I detta betänkande behandlas frågor om samhällsstödda biografer, filmstudios, barn- film samt förhållandet mellan filmbranschen och TV.

Reservation har avgetts av ledamöterna Bengtson och Ellwyn.

N. Erik Äqvist

Torsten Bengtson

Sture Palm

Ola Ellwyn Thage G. Peterson

Kjell Grede Harry Schein

/Gunnar Ekman Leif Larson

111. Barnfilm

Kapitel 8 Inledning 41

Kapitel 9 F rågans tidigare

behandling . 42

9.1. Utredningar. Behandling hos stat- liga och andra myndigheter . 42

9.2 Behandling i övrigt . 44 9.2.1 Inledning 44 9.2.2 Barnfilmkommittén 44 9.2.3 Filminstitutet 44 9.2.4 Tillgång på barnfilm 45 9.2.5 Distribution av barnfilm . 45

Kapitel 10 Utredningens

överväganden . . 47

10.1 Inledning 47 10.2 Barnfilm för biografvisning. 48 10.2 1 Produktion 48 10. 2. 2 Import 49 10. 2. 3 Visning . 49 10.3 Barnfilm i smalfilmformat . 51 10.3.1 Produktion 51 10.3.2 Import 52 10.3. 3 Visning . 52 10.4 Organisation 56 10.4.1 Allmänna synpunkter 56 10.4. 2 Organisationens utform- ning . 56

IV Filmbranschen och TV

Kapitel 11 Frågans tidigare

behandling . . . 59

11.1. Sveriges Radios hittillsvarande

produktionssamarbete med sven-

ska filmbolag och enskilda filmare 59

11.2 Uppskattning av hittillsvarande produktionssamarbete 60 11.3 1966 års riktlinjer för TV-verk- samheten 61 11.3. 1 1960 års radioutredning 61 11. 3. 2 Remissbehandlingen . 62 11.3.3 1966 års rundradiopro— position . 62 11. 3. 4 Riksdagsbehandlingen 63 11. 3. 5 Riktpunkter för medels— tilldelningen m. m. 63 11.3.6 Interndebiteringen 64

Kapitel 12 Utredningens

överväganden . . 65

12.1 Inledande synpunkter 65 12.2 Förslag till åtgärder . 67 12. 2. 1 Inledning 67 12. 2. 2 Bidrag för produktions- utläggning. . 68

12.3.1 Inledning 70 12. 3. 2 Bidrag för produktions- utläggning . . 71 V Sammanfattning Inledning . 73 Samhällsstödda biografer 74 Filmstudios . . . 76 Barnfilm . 77 Filmbranschen och TV 80 Sammanställning av utredningens för- slag 82 Bilagor Bilaga 1 Utredningens direktiv 84 Bilaga 2 Repertoaren 1969 vid den kommunala biografen »Kon- trast» i Gävle . 86 Bilaga 3 Repertoaren 1969 vid den kommunala biografen »Har- lekinen» i Norrköping 88 Bilaga 4 Repertoaren våren 1970 vid FHR- biografen i Falken- berg . 90 Bilaga 5 Beräknade årliga kostnader för FHR:s och filminstitu- tets serviceverksamhet 91 Bilaga 6 Beräknade årliga kostnader för verksamheten vid en samhällsstödd biograf 93 Reservation . 94 SOU 1970: 73

1. Inledning

1.1 Utredningsuppdraget och dess fullgörande

1 .1 .] Direktiven

I direktiven för utredningens arbete, vilka innefattas i statsrådsprotokollet den 28 juni 1968, redogjorde dåvarande chefen för ut- bildningsdepartementet, statsrådet Palme, inledningsvis för 1963 års filmreform och syftet med denna. Han erinrade vidare bl. a. om de krav på en vidareutbyggnad av re- formen som rests i den allmänna debatten. Direktiven (se bil. 1) kan sammanfattas i följande riktlinjer:

(1) att undersöka möjligheterna att förbätt- ra distributionen av film, särskilt sprid- ningen av kvalitetsfilm till landsorten, och i samband därmed utreda ev. nya distributionsvägar, såsom icke-kommer- siella biografer, som stöds av samhället; (2) att utreda filmstudiorörelsens villkor; (3) att utreda barnfilmfrågan; (4) att utreda frågan om ett ökat samarbe- te mellan den svenska filmbranschen och den svenska TV i fråga om produktion av film; (5) att se över filmundervisningen; (6) att se över kortfilmens situation; (7) att bedöma konsekvenserna för filmom- rådet av en mervärdeskatt;

(8) att göra en undersökning beträffande organisationen av och förhållandena i den svenska filmbranschen.

1.1.2 Utredningsarbetet

Utredningen har i enlighet med direktiven sett som en viktig uppgift att göra en kart— läggning och bedömning av filmbranschens ekonomiska struktur. En sådan undersök- ning fordrade enligt utredningens mening särskilda kvalifikationer och ansågs ganska tidskrävande. För att utföra undersökningen har därför anlitats utredningens expert Ek- lund. Denne arbetar härmed sedan mitten av juni 1969. Undersökningens första etapp bör vara färdig i början av 1971. Den andra etappen, en mera detaljerad bearbetning av det insamlade materialet, beräknas vara klar omkring ett år efter den första etappens av- slutande.

Som framgår av föregående avsnitt har utredningen enligt direktiven att utarbeta förslag till lösning av en rad olika problem, såsom barnfilm, spridning av kvalitetsfilm. filmstudiorörelsens villkor, förhållandet mel- lan filmproduktionen och TV etc. Frågan om finansieringen av ökade insatser på dessa områden liksom organisatoriska spörsmål, som hänger samman därmed, har stått i centrum för utredningens överväganden hit- tills. Frågorna har också varit föremål för överläggningar bl. a. mellan utredningen och företrädare för filmbranschens organisatio- ner m. fl. Därvid har också mervärdeskatte- frågan berörts.

Utredningen har haft ett nstorrnöte» om de allmänna problem som utredningen arbe-

tar med. I mötet deltog representanter för filmbranschen och pressen samt aktiva film- arbetare verksamma inom olika områden av filmlivet. Utredningen har vidare haft överläggningar med representanter för bl.a. barnfilmkommittén, skolöverstyrelsen, Svenska kommunförbundet, Föreningen Sveriges filmproducenter, Sveriges biograf- ägareförbund, Sveriges filmuthyrareför- ening, Svenska filminstitutet, Folkets Hus- föreningarnas riksorganisation, Föreningen Våra Gårdar och Sveriges Radio. Filmstu- diorörelsen har diskuterats med företrädare för bl. a. Sveriges Förenade Filmstudios och Svenska Studentfilmstudios Centralsekreta- riat. Kortfilmens problem och frågor som hänger samman därmed har behandlats vid bl.a. sammanträden med företrädare för Smalfilmdistributörernas förening och andra branschorganisationer samt med föreningen Film Centrum.

Om förhållandet mellan filmbranschen och TV har utredningen vid flera tillfällen överlagt med representanter för Sveriges Radio. Sveriges Radio har tillställt utred- ningen diverse material angående bl. a. pro- duktionssamarbetet mellan TV och svenska filmproducenter.

Visst samråd har skett med kulturrådet i fråga om utredningens kulturpolitiska över- vägande och med vissa statliga kommittéer.

Utredningen har hittills hållit 36 samman- träden.

För att tas i beaktande vid fullgörande av utredningsuppdraget har utbildningsde— partementet överlämnat en skrivelse av den 3 juni 1970 från Föreningen för filmregissö- rer inom Svenska teaterförbundet, m. fl., an- gående samarbete mellan Sveriges Radio och filmregissörer m.fl. utanför Sveriges Radio, samt den 4 december 1970 från. sam— ma förening m. fl. med synpunkter och krav på den framtida svenska filmpolitiken.

Till utredningen har dessutom inkommit skrivelser från ämbetsverk, organisationer och enskilda personer i frågor som berörs av utredningsuppdraget.

Utredningen har efter anmodan avgett följande remissyttranden: (1) den 7 maj 1969 över ansökningar av

föreningen Film Centrum om statsbi- drag till föreningens verksamhet under budgetåret 1969/70,

(2) den 10 oktober 1969 över filmcensurut- redningens huvudbetänkande »Filmen — censur och ansvar» (SOU 1969: 14), (3) den 26 januari 1970 över en ansökan av Folkets Husföreningarnas riksorgani- sation om statsbidrag för centrala åtgär- der för spridning av kvalitetsfilm, (4) den 26 februari 1970 över en ansökan av föreningen Film Centrum om stats- bidrag till föreningens verksamhet under budgetåret 1970/71, (5) den 15 april 1970 över en ansökan av Föreningsfilmo om statsbidrag till dess verksamhet under 1970.

1.1.3 Delbetänkande

Allmän målsättning. Detta betänkande be- handlar fyra olika områden, nämligen sam- hällsstödda biografer, filmstudios, barnfilm samt förhållandet mellan svensk filmpro- duktion och TV. I fråga om de tre först— nämnda är utredningens motiveringar i hu- vudsak av kulturpolitisk art. När det gäller förhållandet mellan filrnproduktionen och TV däremot är förslagen i första hand dik- terade av hänsyn till dels bristen på syssel- sättning hos många av våra filmskapare dels behovet av en större mångfald i TV:s pro- gramutbud.

Utredningen har ännu inte lagt fram strukturundersökningen angående den svenska filmbranschens ekonomi. Förslagen i detta betänkande, inte minst vad avser TV-delen, går därför ut på åtgärder i stort sett inom det rådande kommersiella syste— met. Utredningen är medveten om riskerna att förankra en progressiv kulturpolitik i ett system som i första hand tjänar kommer- siella intressen. I sitt slutbetänkande har ut- redningen för avsikt att göra en analys av denna problematik som av praktiska skäl inte kunnat beaktas hittills. En sådan analys kan självfallet ge utredningen anledning att återkomma med modifierade förslag på de områden som behandlas i detta delbetän- kande.

Närmare utveckling. Sedan början av 50-

talet har olika åtgärder vidtagits från stats- makternas sida i syfte att förbättra de eko— nomiska villkoren för den svenska filmpro— duktionen och biografnäringen. Detta sked— de genom dels sänkningar av biografnöjes- skatten, dels bidrag till producenter av svensk film i form av återbäring av den statliga andelen i skatten. Syftet med de statliga stödåtgärderna var bl.a. att bidra till att upprätthålla en svensk filmproduk- tion.

Även 1963 års filmreform —— då film- institutet skapades — tog framför allt sikte på den svenska filmproduktionen. Denna hade mot slutet av SO-talet och början av 60-talet sjunkit kraftigt, bl. a. på grund av TV. Reformen har medfört en kvalitativ och kvantitativ förstärkning av produktionen. Desutom har en rad ytterligare åtgärder in- om filmens område möjliggjorts.

Intresset inriktas nu på problem som kvar- står på detta område. Det kanske viktigaste av dessa är distributionen av film. Denna betydande fråga berördes inte nämnvärt av filmreformen.

Framför allt är det distributionen av kva— litetsfilm som påkallar uppmärksamhet med hänsyn till svårigheterna för sådan film att hävda sig ekonomiskt utom i de större stä- derna och universitetsstäderna såsom Stock- holm, Göteborg, Lund, Uppsala och Umeå. Utanför dessa är filmurvalet — såsom all- mänt omvittnats —— för det mesta ganska ensidigt och torftigt.

Till frågan om distributionen av kvalitets- film hör också filmstudiofrågan.

Ett annat viktigt område som inte beak- tats tillräckligt hittills i den svenska filmpo- litiken är barnfilmen. Barnfilmsituationen i Sverige är i dag högst otillfredsställande. Åt— gärder är påkallade i fråga om både produk— tion och distribution.

Ett väsentligt problem som inte heller täcktes av filmreformen var förhållandet mellan svensk filmproduktion och TV.

Utredningen har ansett det vara lämpligt att i ett delbetänkande lägga fram förslag som rör sistnämnda frågor. Det gäller här ekonomiskt och administrativt klart avgrän- sade områden. Utredningens förslag syftar

till försöksverksamhet inom nuvarande or- ganisatoriska ramar. Mot denna bakgrund har förslagen kunnat göras tämligen kortfat- tade.

Filmreformen 1963 har i Sverige skapat ett speciellt filmläge. Den tekniska och eko- nomiska utvecklingen inom filmens och lik- nande områden, i första hand TV, är emel- lertid så snabb att man enligt utredningens uppfattning bör utforma filmpolitiska åtgär— der dels ganska kortsiktigt, dels så flexibelt att man snabbt kan anpassa sig till tekniska och ekonomiska förändringar. Man bör m. a. o. undvika omfattande ekonomiska eller organisatoriska engagemang som lätt överspelas av utvecklingen.

Den ekonomiska strukturundersökningen av filmbranschen kan naturligtvis föranleda utredningen att föreslå ändringar i den or- ganisatoriska ram som f.n. kännetecknar det svenska filmlivet. Sådana ändringar tor— de emellertid inte väsentligt påverka inne- hållet i de förslag som läggs fram i detta delbetänkande. Inte heller i övrigt torde strukturundersökningen kunna påverka för- slagen i sådan grad att det bör utgöra hinder mot att presentera dem redan nu. Enligt vad som framkommit hittills torde under- sökningen överhuvudtaget inte komma att beröra de speciella frågor som behandlas i delbetänkandet. När undersökningen lagts fram får det emellertid prövas vilka modifi- kationer i förslagen man ev. måste göra. Den offentliga debatt som kan uppkomma om åtgärder som föreslås i delbetänkandet bör under alla förhållanden vara av stort värde för utredningens återstående slutliga rekommendationer, kanske också tjäna till ledning för filmpolitiska åtgärder på längre sikt.

Som ytterligare skäl för att redan nu re- dovisa förslagen i fråga om barnfilm och spridning av kvalitetsfilm vill utredningen framhålla det uppenbara behovet och ange- lägenheten av reformer på dessa områden. Båda berör i större eller mindre grad distri- butionssidan som står i centrum för inte ba— ra utredningsdirektiven utan också för den allmänna kulturpolitiken och kulturdebat- ten.

När det gäller förhållandet mellan svens— ka filmproducenter och svensk TV vill ut— redningen vidare framhålla följande.

Gränsen mellan film och TV är inte en- tydig. Den minskade publikfrekvensen på biograferna i hela världen har inneburit en ökad integrering mellan filmproduktion och andra former för filmvisning än dem som traditionellt förekommit i det kommersiella biografsystemet.

Den svenska filmpolitiken, såsom den ut- trycktes i filmreformen, byggde i väsentlig utsträckning på det existerande — kommer- siella —— biografsystemet och gick ut på en intern resursomfördelning inom detta sy- stem. Genom de sjunkande besökssiffrorna på biograferna har emellertid det ekonomis- ka underlaget för 60-talets filmpolitik urhol- kats. Enligt utredningens mening går det därför inte att hålla filmpolitiken under 70- talet inom de gränser som utstakades genom filmreformen. Hänsyn måste också tas till den för filmen naturliga och expanderande marknad som TV utgör.

Utöver de allmänna motiv som anförts nyss är det ytterligare två skäl som talar för att nu lägga fram förslag som syftar till att stimulera ett fördjupat samarbete mellan TV och de svenska filmproducentern-a. Dels står de åtgärder som föreslås inte i nämn- värt beroende av de övriga delarna av ut- redningens arbetsområde. Dels är det med hänsyn till den fortgående nedgången av den svenska filmproduktionsnäringens ka- pacitet — både personellt och i fråga om övriga produktionsresurser —— angeläget att åtgärder sätts in utan dröjsmål för att mot- verka en från både filmpolitisk, TV-politisk och allmänkulturell synpunkt olämplig yt- terligare minskning av den potentiella basen för en från Sveriges Radio fristående svensk filmproduktion för TV.

De förslag som framläggs i delbetänkan- det utgår från filminstitutet som självstän- dig institution. Utredningen har för avsikt att i sitt slutbetänkande göra en mera detal- jerad granskning av institutets problem, inte minst mot bakgrund av att institutets resur- ser på grund av de sjunkande besökssiffror— na starkt urholkas samtidigt som anspråken

på dess verksamhet ökar. Att utredningen i delbetänkandet utgår från institutet som självständig institution innebär alltså inte att utredningen tagit någon slutlig ståndpunkt till institutets framtida ställning eller kon- struktion i det svenska filmlivet.

Utredningens förslag i delbetänkandet bygger vidare på nuvarande förhållanden på det tekniska området. De utgår t.ex. från TV i den form man huvudsakligen använ- der i dag, dvs. med trådlös sändning via län- kar. Utredningen bortser alltså t.v. från den utvidgning av TV:s funktion och pro- gramutbud som kan komma till stånd som en följd av den tekniska utvecklingen. Hit hör bl.a. kassett-TV, tråd—TV och satellit- överförd TV.

1.2. Kvalitetsbegreppet

Kvalitetsbegreppet är av väsentlig betydelse för många frågor som berörs i delbetän- kandet. Det gäller framför allt inom områ- dena barnfilm och spridning i övrigt av kva- litetsfilm. Innebörden av begreppet är kon- troversiell inom filmens område liksom inom hela kulturfältet.

Enligt utredningens mening bör stat och kommun vara neutrala i förhållande till in- nehållet i kulturutbudet och inte söka på— verka detta. En fortlöpande bedömning av kvalitet måste emellertid ske —— och sker — inom varje sektor av kulturlivet när det gäl- ler att prioritera användningen av allmänna medel för icke-kommersiella kulturaktivite- ter.

När utredningen härovan och i det föl- jande talar om kvalitet, kvalitetsfilm osv. skall kvalitetsbegreppet fattas i vidaste be— märkelse. Det är alltså inte fråga om ett av— gänsat kulturellt område och ändå mindre om en elitkultur. Kvalitetssynpunkterna kommer in också i underhållning och lik- nande. Utredningen vill hänvisa till 1963 års filmreform som försökt ringa in begrep- pet, i huvudsak genom en tämligen fri be- dömning genom opartiska filmsakkunniga. För att bedöma barnfilmens speciella krite- rier måste dock sådan expertis kompletteras med särskild sakkunskap på barnpublik.

I Samhällsstödda biografer

2. Inledning

I likhet med den allmänna kulturpolitiken har den svenska filmpolitiken under 60-ta- let haft sin tyngdpunkt inom produktions- och utbildningssektorn. Fortfarande i likhet med kulturpolitiken i övrigt kommer under 70-talet för filmens del uppmärksamheten i första hand att inriktas på distributionsle- det eller, i vidare bemärkelse, på filmen som kommunikationsmedel.

En central fråga därvidlag är biografre- pertoarens kvalitet och geografiska sprid- ning. Stora skillnader föreligger mellan å ena sidan storstäderna och universitetsstä- derna samt å andra sidan övriga delar av landet i vilka det kom-mersiella filmutbudet ofta är ensidigt, rent av torftigt — om man bortser från det ganska ringa antalet filmer som förenar betydande konstnärliga kvali- teter med stor publikattraktivitet, t. ex. Ing- mar Bergmans »Tystnaden» och utländska filmer som »West Side Story».

Enligt utredningens mening är det ett uppenbart samhällsintresse att värdefull—a fil- mer når sin publik — med eller utan hjälp av de kommersiella marknadskrafterna. Det förhållandet att en kvalitetsfilm inte kan hävda sig ekonomiskt innebär inte att den saknar publik. Räknat i absoluta tal finns det ett ökande intresse i Sverige för kvali- tetsfilm. Inte minst under 60—talet tycks det seriösa filmintresset ha ökat. Publiken för kvalitetsfilm är emellertid ofta inte tillräck- ligt stor för att försvara en visning enligt de gällande ekonomiska spelreglerna. Är den

det har också det kommersiella systemet kunnat erbjuda ett bättre filmval. Exempel på detta är »Smultronställena» och andra »art cinemas» i vissa större städer och uni- versitetsstäder. Med ekonomiska spelregler menas här såväl publikintresse, uttryckt i an- talet sålda biografbiljetter, som filmdistri- butörernas och biografägarnas bedömning av filmernas kommersiella möjligheter.

Frågan om sättet att effektivt sprida kva- litetsfilm i landsorten har varit föremål för en stor offentlig debatt. I denna har den bristande tillgången på god film i landsorten ofta använts som utgångspunkt för kritik mot biografägarna. Utredningen har svårt att ansluta sig till en sådan kritik. I ett kom- mersiellt system —— som gäller för filmen i högre grad än för andra konstarter —— är det biografernas uppgift att ge vinst på investe- rat kapital. Det sker genom att man vänder sig till majoriteten av filmpubliken. Med detta system är det svårt att komma ifrån att en del av publiken inte kan tillfredsstäl- las. Vill man nå denna publik måste det ske under andra omständigheter än dem som gäller för ett kommersiellt system baserat på vinst- eller intäktsmaximering.

Det är synpunkter av detta slag som lig- ger bakom t. ex. filminstitutets verksamhet med visning av kvalitetsme i landsorten. Denna verksamhet har haft ett i och för sig tillfredsställ—ande resultat. Men den är icke- kommersiell i den bemärkelsen att den sub- ventioneras av institutet med omkring

300000 kr. om året. Detta motiveras med att det kommersiella distributionssystemet inte kan tillfredsställa rimliga kulturpo- litiska krav på en rättvis spridning av kvali- tetsfilm och att det alltså är nödvändigt att komplettera detta system med ett icke-kom- mersiellt system. För att på ett effektivt sätt kunna nå större delen av landet med till- räckligt många filmer fordras emellertid betydligt större subventioner än institutet har resurser för, dvs. större insatser med allmänna medel.

För några år sedan föreslog filminstitu- tets ledning att man skulle inrätta särskilda kommunalt stödda biografer för kvalitets- film. De skulle inte drivas i vinstsyfte. Deras uppgift skulle i stället vara att visa sådana kvalitetsfilmer som den kommersiella distri- butionen inte förmår sprida till landsorten.

Liknande tankegångar har tagits upp i riksdagsmotioner 1968 och 1970 samt i ett kulturpolitiskt handlingsprogram av Kultur— arbetarnas socialdemokratiska förening. De har konkretiserats genom praktisk försöks— verksamhet, i Gävle sedan 1967 och i Norr- köping sedan 1969.

I slutet av 1969 engagerade sig folkets- husrörelsen i detta arbete genom att också starta försöksverksamhet med samhällsstöd- da biografer. Verksamheten skiljer sig från de nyssnämnda genom att den i första hand satsar på mindre orter än Gävle, Norrkö- ping och de platser som ingår i filminstitu- tets verksamhet. Man anser att publiken i mindre orter är ändå mera missgynnad i frå- ga om både kvalitetsfilm och kulturutbud i allmänhet. Ur rättvise— och jämlikhetssyn- punkt har man därför först velat ge denna publik en möjlighet att se kvalitetsfilm.

Det ökande behovet att se kvalitetsfilm har understrukits av den offentliga debatten och av försöksverksamheten som med myc— ket små ekonomiska resurser på kort tid gett påtagliga resultat. Utredningen anser att ti— den är mogen att likställa filmen med and- ra medier när det gäller samhällets insatser för en effektivare kulturdistribution och rättvisare spridning av ett värdefullt kultur- utbud till olika delar av landet. Vad gäller sådana insatser hittills räcker det med att

hänvisa till de olika kulturinstitutionerna med riksomfattning »— Svenska riksteatern, Stiftelsen Institutet för rikskonserter och Statens försöksverksamhet med riksutställ- ningar — som alla får betydande statsan— slag, flera tiotal milj. kr., och även fått gen- svar från kommunalt håll.

3. Frågans tidigare behandling

3.1. Filminstitutets landsortsvisningar

Sedan flera år tillbaka ordnar filminstitutet särskilda visningar i landsorten av kvalitets- film. Under namnet »Film Annorlunda» vi- sas f.n. 14 filmer i 28 städer. En gång i månaden under tiden september—november och januari—april arrangeras filmvisningar på måndag och tisdag i varje stad. Samman- lagt ordnas alltså 784 kvällsföreställningar på ordinarie tid och dessutom ett antal vis- ningar på dagtid för skolor.

Samarbete har etablerats med skolor, kommunala myndigheter och bildningsorga— nisationer. Film Annorlunda har visat sig innebära en värdefull tillgång för undervis- ningen i filmkunskap i skolorna. Särskilda skolföreställningar på skoltid ordnas i över hälften av de städer som berörs. Det pro- gramhäfte som skickas ut varje år är ut- arbetat så att det också kan tjänstgöra som studiehandledning för skolan och bildnings- verksamheten. Även filmmaterial speciellt iordningsställt för skolbruk har distribuerats.

I några av de städer som berörs av verk- samheten görs smärre ekonomiska insatser från kommunalt håll.

3.2 Försöksverksamhet med kommunalt stödda biografer

Samhällsstödda biografer har på försöksba- sis kommit till stånd i Gävle och Norrkö—

ping. Ytterligare en sådan biograf, i Umeå, har startat sin verksamhet hösten 1970.

Biografen i Gävle som döpts till »Kon- trast» öppnade i början av 1968. Det var en grupp filmintresserade Gävlebor som tog initiativet. Gävle stad beviljade ett an- slag på 20000 kr. avsett att täcka det be- räknade underskottet för 1968. Som vis- ningslokal används Folkets Hus stora sa- long med 540 platser.

Intentionerna var att

i Gävleområdet väcka och underhålla ett le- vande intresse för den medvetna och engagera- de filmproduktionen och skapa ett konsum- tionsalternativ till den ofta likgiltiga repertoa- ren på de kommersiellt inriktade biograferna. Detta syfte skall nås genom: 1) En så intensiv visningsverksamhet som möj- ligt av aktuell kvalitetsfilm, men med plats även för den äldre produktionen samt he- driven i fasta former. 2) Stöd åt filmstudios genom ekonomisk sti- mulans och andra åtgärder avsedda att för- bättra deras arbetsvillkor. 3) Att i samarbete med skolan vidga basin- tresset för film och fostra en ny publik. 4) Att ge information i filmfrågor samt att inte minst följa upp och föra vidare den debatt som den samhällsinriktade filmen i dag dri- ver.

Man började med tre föreställningar i veckan. Redan första året kom verksamhe- ten att bli betydligt mera omfattande än planerat. Antalet speldagar per vecka har också utökats successivt. Vissa perioder har filmerna visats hela veckan. Från att ha

haft bara en föreställning varje kväll har man numera övergått till ett system med dubblerade kvällsprogram. Under 1969 ha- de man en sammanlagd publik på omkring 16000 personer. Motsvarande siffra 1968 var knappt 5 000. För 1971 har staden be— viljat ett anslag på 60 000 kr.

Man har också bedrivit skolfilmverksam- het. Många av skolorna i staden har använt sig av biografen för undervisningen i film- kunskap. Härför har utgått anslag från skol- styrelsen. Debatt och information förekom- mer ibland i anslutning till filmerna. Man ordnar också uppsökande verksamhet på bl. a. fångvårdsanstalter och planerar sådan verksamhet på ungdomsgårdar, sjukhus m.m. Bland övriga aktiviteter kan nämnas specialvisningar för pensionärsföreningar, publikträffar med diskussion av repertoar o.d., regissörspresentationer samt filmde- batter med representanter för bl.a. poli- tiska ungdomsförbund, andra ungdomsgrup- per och ungdomsvårdande organ.

En särskild kommitté fungerar både som huvudman för biografen och som program- råd. I kommittén ingår bl. a. lärare och ele- ver vid skolorna i staden samt fackföre- ningsfolk. Biografen hyr film från filmdistri- butörerna och betalar filmhyra efter samma regler som de kommersiella biograferna. Beträffande de filmer som visades 1969, se bil. 2.

I Norrköping förekommer filmvisnings- verksamhet i form av kommunal biograf _ »Harlekinen» — sedan januari 1969. Den drivs i stort sett efter samma principer som Gävles »Kontrast». En skillnad ligger i lös- ningen av lokalfrågan. »Harlekinen» är in- rymd i Norrköpings museum och har 108 platser. På museet har man i flera år haft filmstudio och bamfilmvisningar. De kom— mer att fortsätta parallellt.

Museinämnden är huvudman för biogra- fen. Ett programråd finns också. Det består av »personer som redovisat intresse för och kunskap om verkligt värdefull film». I rå- det ingår även representanter för museet, skolstyrelsen och bildningsorganisationerna. Norrköpings stad betalade första året ett an- slag på 17 000 kr. Publiktillströmningen har

också här varit större än man vågat hoppas på.

De filmer som visades 1969 framgår av bil. 3.

3.3. Folketshusrörelsens försöksverksamhet

Folketshusrörelsen lade i slutet av 1969 fram en utredning som syftar till att byg- ga upp en speciell kedja av biografloka- ler för kvalitetsfilm. Rörelsens mål är att medverka med visning av kvalitetsfilm på varje ort där det finns intresse härför hos föreningslivet och kommunerna. Utbyggna- den beräknas kunna ske efter tre linjer: visning i redan befintliga biografer, ombygg- nad av lokaler och nyetablering av speciel- la biografer om 100—125 platser.

I början av 1970 startades visningsverk- samhet —— »Bio Kontrast» —— på åtta oli- ka platser, nämligen Boden, Falkenberg, Huddinge, Junsele, Kramfors, Oxelösund, Sollefteå och Värnamo. Bortsett från Hud- dinge har man som nämnts med avsikt sat- sat på de mindre orterna först. En andra utbyggnad har skett hösten 1970 då visning startats i Alvesta, Jönköping, Kallhäll, Karl- stad, Sundbyberg och Tumba. Under det första verksamhetsåret räknar man med att ha i gång ett 20—tal biografer. Hittills har verksamheten etablerats i redan befintliga lokaler.

Folketshusföreningen på platsen är i re- gel lokal huvudman för visningsverksamhe— ten. Föreningen svarar för den praktiska verksamheten: ekonomi, lokal, biljetter, re- klam etc. Ett lokalt programråd som skall finnas på varje plats väljer programmen, svarar för kontakten med skola och för- eningsliv m. m. För programråden finns cen- tralt utarbetade stadgar. Publiken utser re- presentanter i programrådet, huvudmannen en verkställande ledamot. Man vill vidare ha med representanter för skolan, kultur- nämnden samt bildningsorganisationer och övrigt föreningsliv i orten.

Programsättningen sker vid filmsättnings- avdelningen hos Folkets Husföreningarnas riksorganisation (FHR).

De första erfarenheterna på de olika plat- ser där verksamheten börjat är enligt upp- gift goda. Detta tycks inte minst gälla plat- ser där man fått bra kontakt med skolan och därmed möjlighet att utnyttja biografen även för skolfilmverksamhet. Ibland före- kommer information och debatt i anslutning till filmerna, liksom andra aktiviteter.

Kommunerna lämnar ekonomiskt stöd till verksamheten.

Exempel på filmrepertoar för en »Bio— Kontrast» ges i bil. 4.

3.4 F ilmstudiorörelsen

Filmstudiorörelsens insatser för spridning av kvalitetsfilm behandlas nedan i avd. 11 där utredningen också redovisar filmstudio- frågan i övrigt.

3.5 Andra insatser

3.5.1. Riksdagen

Frågan om statligt stöd till visning av kva- litetsfilm har varit uppe i riksdagen vid ett par tillfällen.

I en motion i andra kammaren 1968 (nr 431) framhölls att Gävleinitiativet måste häl— sas med stor glädje av alla filmintresserade liksom av alla dem som önskar ett rikare kulturliv och en livligare kulturdebatt ute i provinserna. Det skulle vara en mycket vär- defull stimulans, betonades det, om staten här som på andra områden jämsides med kommunerna kunde bidra med ekonomiska garantier. Initiativet borde i varje enskilt fall komma från kommunerna. Om verk- samheten hade rimliga förutsättningar att lyckas borde ett statligt garantibelopp kun- na utgå med ett visst tak och i en viss rela— tion till den summa som satsats av kommu- nen.

Riksdagen avslog motionen med hänvis- ning till filmutredningen.

Frågan togs upp på nytt vid vårriksdagen 1970. I två likalydande motioner (I: 965 och II: 1118) betonades filmens betydelse

som en väsentlig kulturfaktor -—— även i bildningsverksamheten — vid sidan om t. ex. teater, musik och litteratur. Motionärerna pekade bl.a. på det statliga och kommuna- la stöd, som utgick till de senare aktivite- terna, samt den dåliga filmrepertoaren i landsorten. De föreslog att Kungl. Maj:t skulle vidta åtgärder för att genom ideella organisationer stödja visning av kvalitets- film.

Riksdagen har ännu inte behandlat motio- nerna.

3.5.2. TV

TV är otvivelaktigt det största instrumentet för filrndistribution. För många människor torde det vara den enda möjligheten att se film. Man vet också att spelfilm hör till de populäraste programmen. Det gäller fram- för allt filmer av underhållningskaraktär. Spelfilm är också mycket billiga program. Det sammanhänger närmast med att svensk TV i praktiken fungerar som inköpsmono- pol, som alltså själv sätter sina priser.

Tidigare har underhållningsfilmer helt do- minerat TV:s filmrepertoar. Under de senas- te åren har emellertid inslaget av kvalitets- film i mera inskränkt bemärkelse ökat nå- got. Hösten 1968 etablerades t. ex. program- met »Nattbio». Det visar på sen sändnings— tid filmer av kvalitet och av särskilt intresse ur bl.a. konstnärliga synpunkter, framför allt kommersiellt svårexploaterade utländska filmer. »Nattbio» är närmast avsett att vara ett program av studiokaraktär i likhet med andra kultur- och samhällsprogram. Syftet är att bredda intresset för de filmer som vi- sas och öka förståelsen för bl. a. filmer från främmande länder. I samband med visning- arna förekommer ibland regissörsintervjuer, presentationer och diskussioner. Filmer av detta slag visas numera också i viss utsträck- ning på bättre programtid än »Nattbio».

I detta sammanhang kan omnämnas den principöverenskommelse som träffades 1967 mellan Sveriges Radio och filminstitutet. Den avsåg kortfilmdistribution, sampro- duktion och visning av långfilm samt vis- ning av utländska kvalitetsfilmer ingående

1 Film Annorlunda—serien. Överenskommel- sen har numera sagts upp av Sveriges Radio.

3.5.3. Filmbranschen

Med början 1963 har Svensk Filmindustri (SF) organiserat s.k. »Smultronställen» (jfr kap. 2), dvs. biografer med kvalitetsreper- toar, en i vartdera Stockholm, Göteborg och Malmö. SF-Smultronställen finns nume- ra också i Uppsala och Lund (visning av kvalitetsfilm på matinétid) samt Västerås. Sistnämnda biograf tillkom på initiativ av kulturnämnden i Västerås som också delvis finansierar verksamheten. Den visar om- växlande kvalitetsfilm och annan film.

En annan »art cinema» drivs i Stockholm av Sandrews-koncernen. Den har även natt- bio med repriser.

3.5.4. Övrigt

Betydande insatser för spridning av kvali- tetsfilm i landsorten har gjorts av profes- sionella smalfilmdistributörer och smalfil- mare organiserade i Film Centrum. Dessa insatser gäller dock i första hand kortfilm som utredningen kommer att behandla i ett senare betänkande.

4. Utredningens överväganden

4.1. Kulturpolitiska överväganden

4.1 . 1 Allmänna synpunkter

Kulturpolitiken —-—- den statliga och kommu- nala — och kulturdebatten framhäver i dag allt starkare det allmännas ansvar i fråga om kulturmiljön, som en del av människor- nas allmänna miljö, samt betydelsen av kommunikationen mellan konstnären och publiken. Det är framför allt distributionssi- dan som står i centrum. Här håller stora och kostnadskrävande reformer på att ge- nomföras. Nya organisationsformer experi- menteras fram.

De statliga kulturpolitiska åtgärdena syf— tar till att främja jämlikhet i samhället. Det skall ske genom att nå ut med kulturproduk- terna till de enskilda människorna och ge dem lika möjligheter att ta emot och uttryc- ka sig. Man vill minska de hinder som bl. a. uppehållsort, bristande kulturtradition eller de kommersiella krafternas styrning av efter- frågan kan medföra. Åtgärderna tar inte sikte enbart på stampubliken utan syftar till att nå också nya kategorier av människor. En annan strävan är att vidga möjligheterna till medbestämmande och medansvar i fråga om kulturmiljön.

Som en bakgrund till filmdistributionens problem torde det vara av värde med en kort presentation av hur man försökt reali- sera detta program utanför filmområdet.

Kulturlivet har traditionellt haft en ten-

dens till centralisering till Stockholm och de större städerna vilket inneburit en betydan- de olikhet i fråga om tillgång på kulturvär- den mellan olika landsändar och olika be- byggelsetyper. Denna tendens bröts först på teaterområdet. Det skedde när bl.a. Riks— teatern fick resurser att driva en landsom- fattande turnéverksamhet.

På musikområdet infördes i slutet av 60-talet en permanent rikskonsertverksam- het. I propositionen om rikskonserter (1968: 45) underströks att det är genom medver- kan till att hela miljön ger så många tillfäl- len som möjligt till kontakt med konst och till information i lämplig utformning som samhället kan bidra till bättre förutsättning- ar för den enskilde att nå kontakt med vä- sentliga kulturvärden. Det är samhällets uppgift, betonades det, att skapa verkliga förutsättningar för den enskilde att välja mellan ett större antal fritidsalternativ där den kulturella aktiviteten finns med i olika former.

Inom en tredje sektor av kulturområdet, utställningsverksamheten, bedrivs sedan några år riksomfattande statlig försöksverk— samhet med riksutställningar.

Insatser har gjorts även beträffande vis- sa andra kulturförmedlare av betydelse för landsorten. Från kommunernas sida läm- nas sålunda väsentliga bidrag till anordnan— de av lokala teaterföreställningar, konstut- ställningar och liknande.

1963 års filmreform uppfattades bl.a. som ett erkännande från statsmakternas sida av filmen som samhälls- och kulturföreteelse. Sedermera har även i en FN-resolution för- klarats att filmen är en konstart vid sidan av andra och med samma rang som dessa. Detta innebar inte början av en ny utveck- ling utan snarare ett sent erkännande av de resultat filmen nått flera decennier tidigare, trots kommersiellt, politiskt och fiskalt mot- stånd. Filmens betydelse förringas inte av den stora produktionen av torftig underhåll- ning, hel- och halvpornografi samt våldsspe- kulationer, lika litet som litteraturens bety- delse förringas av dess kvantitativt domi- nerande bottenvegetation.

Den film, som i detta sammanhang är av betydelse och där samhällsinsatser för en effektivare och rättvisare distribution är ak- tuella, är vår egen tids konstart, den som genom emotionellt berikande upplevelser el- ler i egenskap av samhällsspegel eller instru- ment för samhällskritik och samhällsdebatt tillhör ett samhälles viktigaste manifestatio- ner. Filmens betydelse markeras särskilt starkt genom att den vänder sig till en stor och företrädesvis ung publik.

1963 års filmreform kan inte bara ses som ett uttryck för det tilltagande seriösa filmintresset. Reformen har i sin tur ökat detta intresse -— genom stimulansen av en rikare filmproduktion och filminstitutets många icke-kommersiella aktiviteter inom filmområdet.

Filmdistributionen är emellertid till över- vägande del kommersiellt organiserad. Som framgått av det föregående fungerar den inte tillfredsställande i fråga om visning av kva- litetsfilm.

Samhället har beträffande stora delar av kulturdistributionen genomfört betydande reformer och andra åtgärder. När det gäller filmdistributionen har i stort sett inga sam- hällsåtgärder vidtagits. Detta kan förklaras av att filmen jämförelsevis sent blivit upp- märksammad som en betydelsefull kultur- faktor. Men också av att produktion och visning av film länge i stor utsträckning

varit en så utpräglad kommersiell företeel- sel.

TV är kvantitativt ett ytterst effektivt dis- tributionsmedel för film. Enligt utredning- ens mening kan emellertid TV inte tillfreds- ställa behovet av kvalitetsfilm. Det beror inte bara på att t.ex. »Nattbio» sänds så sent, att stora publikkategorier i praktiken utesluts, utan även på att biograffilmer är gjorda för att ses på biografer och inte i TV. Distinktionen är av såväl teknisk som psykologisk art: teknisk i fråga om dukens storlek, bildens skärpa och färg, filmens format (de flesta moderna filmer ges i olika slags vidfilmformat och måste beskäras vid visning i TV — ofta också tidsbegränsas och göras avbrott i av programtekniska skäl), psykologisk därför att film upplevs på ett helt annat sätt när den ses kollektivt i biogra- fens mörker än individuellt i hemmiljö, TV är ett effektivt medium för information om men inte för upplevelse av biograffilm.

Enligt utredningens mening måste kra- vet på förbättrad kulturdistribution ges samma erkännande på filmens område som i fråga om andra konstarter. Distribution av kvalitetsfilm till landsorten bör alltså anses vara en central kulturpolitisk uppgift. En så— dan distribution skapar på filmens område ökad rättvisa åt dem som är bosatta utanför storstadsregionerna. Det skapas också förut- sättningar för att bryta igenom socialt be- tingade hinder för konstupplevelse vilket torde vara ett villkor för ökad utjämning mellan olika befolkningsgrupper.

En insats av det slaget står i god överens-

1 En orsak till att filmen blev en kommersiell företeelse kan ha varit att film- och biografnä- ringen i Sverige byggdes upp efter utländskt, framför allt amerikanskt mönster. Filmen slog igenom i Sverige mot bakgrund av amerikanska erfarenheter: att det var lönsamt att producera och visa film. Tanken att tjäna pengar på film kom också att föresväva statsmakterna. Den hårda biografnöjesskatten infördes därför att filmen ansågs vara en lönsam näringsgren och inte en kulturgren. Troligen uppfattades film också som en lyxkonsumtion av tvivelaktigt värde som kunde motverkas genom beskattning. Denna syn på filmen, som filmbranschen och statsmakterna hjälptes åt att skapa, torde ha bidragit till dagens problem på filmens område jämfört med teater, musik, bildkonst osv.

stämmelse med den upprustning som nu sker inom hela det kulturpolitiska fältet. Filmen är dessutom den del av kulturutbu- det som — av tekniska skäl — kan ställas till förfogande med relativt låga kostnader och stor rörlighet.

Kvalitetsfilm torde vara en lämplig in- körsport inte bara för att stimulera intres- set för film, som engagerar och väcker de- batt, bland redan intresserade och bland nya publikgrupper utan också för att bred— da och aktivera det kulturella intresset över- huvudtaget hos stora grupper som i dag står tveksamma eller likgiltiga inför det seriösa kulturutbudet eller inte alls nås av det.

Erfarenheter från Gävle tycks visa att en kommunal biograf för kvalitetsfilm inte ba- ra betyder bra filmer för dem som söker sig till denna speciella biograf. Den betyder också att de kommersiella biograferna tving- as förbättra sin repertoar. Publiken börjar ställa krav också på dem.

Om visning av kvalitetsfilm blev en all- män företeelse och det sattes in en bred in- formation om filmens verkliga värde torde vidare såväl produktionen av svensk kvali- tetsfilm som import av utländsk sådan film främjas.

En ökad distribution av kvalitetsfilm till landsorten kan vara av väsentlig betydelse för skolornas filmundervisning. Det torde också kunna underlätta att lösa barnfilmens och kortfilmens problem samt få betydelse för filmstudiovisningen och Film Annor- lunda—verksamheten. (Jfr avsnitt 4.3 och 7.2.)

4.2 Samhällsstöd

De kommersiella biograferna kan av olika skäl inte alltid tillfredsställa publikens krav på kvalitetsfilm. Oavsett vem som är hu- vudman för en biograf — en enskild per- son, ett bolag, en ideell förening — drivs biografen i syfte att få så stor publik som möjligt. Detta behöver naturligtvis inte in- nebära att alla filmer som visas på kom- mersiella biografer skulle sakna kvalitet. Ibland visas på vissa sådana biografer Vär- defulla filmer som också drar en stor pub- lik.

Det finns emellertid även en annan typ av kvalitetsfilm. Det är den som i första hand attraherar en särskilt filmintresserad och filmkunnig del av publiken. Dessa fil- mer behöver inte nödvändigtvis vara svårtill- gängliga eller av experimentell karaktär. Of- ta kommer de från nya filmländer eller nya språkområden. Ibland kan det vara filmer utan filmstjärnor som är välkända för svensk publik. Som framgår av bestämning- en ovan av kvalitetsbegreppet tar utred- ningens förslag sikte på kvalitetsfilm i vi— daste bemärkelse. Det är emellertid framför allt filmer av nyssnämnda slag som bara i undantagsfall visas utanför storstadsområ— dena och universitetsstädema.

Anledningen är att publiken inte är till- räckligt stor för att det skall löna sig kom- mersiellt att visa sådan film. Det kan inte förväntas att biografägarna skall vilja visa film som sannolikt kommer att lämna för- lust.

Som framgått tidigare har det gjorts vissa insatser för spridning av kvalitetsfilm. För att få till stånd visning av sådan film i större utsträckning och av mera permanent karak- tär fordras emellertid ekonomiskt stöd från stat och kommun. Sådant stöd lämnas i be- tydande omfattning till teater, musik etc. Av t. ex. teaterutgifterna i landet betalade under budgetåret 1969/ 70 staten 58 %, kommunerna 26 % och besökarna 16 %.

Enligt utredningens mening finns det go- da skäl för att det allmänna skall stödja också en så viktig del i det kulturella utbu- det som kvalitetsfilmen. Genom ett sådant stöd undviks diskriminering av de män- niskor som gärna vill se kvalitativt värdefull film men är bosatta på platser där sådana behov inte kan tillfredsställas.

Vad gäller kommunerna utgår redan på vissa håll kommunalt bidrag till filminstitu- tets landsortsvisningar och till den försöks- verksamhet som bedrivs i Gävle och Norr- köping samt av folketshusrörelsen. Kontak- ter som utredningen haft med kommunför- bundet har gett vid handen att förbundet är på det klara med kommunernas ansvar på detta område. Vissa landsting intar också en positiv hållning till visningsverksamheten.

Landstinget i Västernorrlands län har läm- nat ekonomiskt bidrag till verksamheten i Umeå.

Utredningen anser att åtgärder bör vid- tas för att främja tillkomsten av biografer eller andra lokaler på olika platser i landet för visning av kvalitetsfilm. För denna verk- samhet bör ekonomiskt stöd lämnas av kommunerna och staten.

Kommunerna har huvudansvaret för det lokala kulturlivets finansiering. Det ligger därför enligt utredningens mening närmast till hands att kommunen — eller förenings- livet — tillhandahåller själva visningsloka- len och att kommunen svarar för det årliga driftunderskottet. Storleken av det senare blir naturligtvis beroende av hur visningen går.

I likhet med vad som ofta torde gälla inom andra kultursektorer bör det statliga stödet ha karaktär av stimulansbidrag för att få i gång och påskynda verksamheten, på så många platser som möjligt. Det bör vara tidsbegränsat. Staten skall inte engage- ra sig i en enskild biografs visningar på lång sikt.

Det statliga stimulansbidraget föreslås ut- gå för att täcka kostnaden för inredning och utrustning av lokalen. Ett villkor för statsbidrag skall vara att filmvisningsverk- samheten drivs utan vinstintresse — syftet skall enbart vara att göra en kulturinsats genom att visa så bra filmer som möjligt. Även de centrala servicefunktionema till biograferna bör finansieras av statsmedel.

Inredningen av en biograf av den typ ut- redningen föreslår (se nästa avsnitt) torde kosta minst 150 000 kr. Utredningen före- slår att de statliga bidragen till inredning och utrustning utgår i form av direkta stats- anslag med 150 000 kr. per biograf.

Om innehavaren av lokalen i en framtid skulle ändra driften av rörelsen radikalt — t. ex. genom att inte alls visa film längre el- ler inte visa kvalitetsfilm eller genom att gå in på ett rent kommersiellt system — kan det ifrågasättas om han inte skall åläggas viss återbetalningsskyldighet.

Inrättandet av samhällsstödda biografer bör under en femårsperiod betraktas som

försöksverksamhet. Utbyggnaden bör ske i etapper och anpassas efter vunna erfaren— heter. Man torde kunna räkna med minst 150 biografer under försöksperioden varav dock högst ett 50-tal torde bli aktuella för stimulansbidrag. Statens totala kostnad för stimulansbidrag skulle alltså under denna period komma att uppgå till omkring 7,5 milj. kr.

4.3. Lokaler och utrustning

De svenska biograferna är ganska stora, ofta med omkring 500 sittplatser. De är byggda för succéfilmer som drar fulla hus under flera veckor och för en äldre tids biobe- söksfrekvens.

En lokal för kvalitetsfilm kan aldrig räkna med sådana toppar. Besöksfrekven- sen på sådana filmer kan inte väntas bli särskilt stor f.n. Man bör försiktigtvis inte räkna med högre genomsnittliga besökssiff- ror än 30—50 personer per föreställning. Med hänsyn bl. a. härtill är det på sikt inte lämpligt att kontinuerliga visningar av kva- litetsfilm förläggs till en äldre, befintlig bio- graflokal. Redan på grund av sin storlek blir en sådan ogästvänlig och ödslig.

Enligt utredningens mening bör man in- rikta sig på en speciell typ av mindre lo— kal. Den skall vara utformad så att den ock- så fungerar som samlingslokal där männi- skor träffas, gemensamt upplever film och har möjlighet att diskutera sina filmupple- velser i direkt anslutning till dessa. Biogra- fen och foajén skall därför bilda en inbju- dande miljö som stimulerar publiken att stanna kvar och diskutera. Det är önskvärt att det finns kafé eller andra möjligheter till servering i lokalen eller i anslutning till den- na. Lokalen bör rymma ungefär 100 platser. Den bör helst inrymmas i en byggnad med besläktade institutioner, t.ex. Folkets hus, ett museum, ett bibliotek, ett allmänt kultur- hus, ett ordenshus, en bygdegård, en folk- högskola etc. En fördel härmed är också

att det befrämjar en önskvärd integrering med andra aktiviteter i huset.

Det torde inte vara någon risk att dimen- sionera lokalerna för bara 100 platser. Den genomsnittliga besöksfrekvensen på kommersiella landsortsbiografer överstiger inte 100 personer. Skulle en film gå så bra att platserna inte räcker till får det antas att filmen tas om hand för kommersiell distri- bution och visning.

Det är viktigt att lokalen inte på någon punkt är sämre än de lokaler där man visar film kommersiellt. Visningen bör sålunda ske under tekniskt fullgoda förhållanden. Det bör finnas både 35 och 16 mm pro- jektorer med bra bildåtergivning och ljud.

En lokal av detta slag bör kunna kom- ma till god använd-ning. Syftet bör inte en- bart vara att visa kvalitetsfilm på vanliga biotider. Som nämnts tidigare kan biogra- ferna få betydelse också för andra former av filmverksamhet. Först och främst kan skolorna ha stor användning för dem i bl. a. sin filmundervisning. Biografen lämpar sig väl för en eller två skolklasser. Man slipper transportproblemen med flera hundra elever och får tillgång till en intim atmosfär för diskussioner efter filmvisningarna. Ge- nom att man kan visa film på dagtid passar biograferna också bra för barnfilmklubbar och annan barnfilmverksamhet. Biograferna kan vidare bli naturliga samlingspunkter för filmstudios och kortfilmare liksom för film- institutets landsortsvisningar.

Det är önskvärt att ha så regelbundna vis- ningar som möjligt. Biografen behöver na- turligtvis inte ge föreställning varje kväll. Så sker inte i fråga om t. ex. teater i lands- orten (varvid dock bör erinras om de vä- sentligt högre kostnaderna härför jämfört med film). Visningarna bör anpassas efter publikunderlaget och de lokala förutsätt- ningarna i övrigt. Det kan nämnas att Gävle och Norrköping börjat med tre före- ställningar i veckan, måndag till onsdag.

Om lokalen inte skulle komma att ut- nyttjas till fullo för filmändamål bör den med fördel kunna användas också för and- ra likartade ändamål, t.ex. teater, musik, sammanträden m. m. En sådan flexibilitet

i användningen underlättas om biografverk- samheten anknyts till en lokalägande för— ening som ju har till uppgift att hyra ut än- damålsenliga lokaler.

Biografen bör inte läggas isolerat utan om möjligt i samhällets centrum. Detta kan medföra »kultursmitta» och underlätta in- tegrering med samhällets verksamhet på andra områden.

Den försöksverksamhet som bedrivs av FHR grundar sig hittills på lokaler som nor- malt disponeras av det kommersiella distri- butionssystemet. Det är alltså möjligt att i en och samma lokal förena två sådana verk- samhetsformer. Det förutsätter emellertid —— som också är fallet när det gäller FHR:s försöksverksamhet — att det görs en sträng åtskillnad i fråga om filmsättningen när 10— kalerna används för kommersiella ändamål och när film visas med ekonomiskt stöd av samhället. En särskild fördel med detta sys— tem är att man utan dröjsmål och utan in— vesteringskostnader kan påbörja verksam- heten i en kommun så snart de kommunala instanserna fattat beslut att stödja verksam- heten.

Det anförda aktualiserar frågan om möj- ligheten att permanent anknyta visningen av kvalitetsfilm till ett kommersiellt system. Utredningen anser det olämpligt från flera synpunkter att förankra ett samhällsstöd för kulturspridning i ett kommersiellt distribu- tionssystem. Hittills vunna erfarenheter talar för att det är både ekonomiskt effektivare och mera tilltalande från kulturdemokratisk synpunkt om den samhällsstödda spridning- en av kvalitetsfilm sker så långt möjligt vid sidan om det kommersiella distributionssys- temet och styrs av de lokala filmintresserade krafterna i stället för genom en central filmsättning i Stockholm.

Om systemet med två verksamhetsformer i samma lokal förankras i individuella upp- görelser med enskilda biografägare kan man vidare på större platser möta betydande praktiska komplikationer. På platser med biografer som har en stor publik torde det sålunda vara betydligt svårare att träffa av- tal som är ekonomiskt och repertoarpolitiskt rimliga än på platser där en biograf med

relativt dåliga kommersiella resultat kan vara villig att gå med på en uppgörelse bara i syfte att få bidrag av allmänna medel.

Utredningens förslag avser stöd med all- männa medel inte till samlingslokaler utan till spridning av kvalitetsfilm. Erfarenheter från Gävle liksom från många andra håll, inte minst platser som är så stora att bio- graferna kan specialisera sig, visar att det är nödvändigt att den publik som är in- tresserad av kvalitetsme lätt kan identi— fiera den biograf där filmen visas. Inte minst gäller detta sådana kvalitetsfilmer som inte har uppenbart publikattraktiva namn eller teman. En särskild biograf för kvalitetsfilm är dessutom en allmän serviceåtgärd för den särskilt filmintresserade publiken på dessa platser.

I detta sammanhang kan finnas anledning att gå in något på den tekniska utvecklingen på området. Utredningen anser inte att tek— niska nyheter av typen kassett-TV, tråd-TV etc. är avgörande argument mot en satsning på speciella lokaler för visning av kvalitets— film. Som antytts tidigare är ur konstnärlig synpunkt upplevelsen av film starkt beroen- de av hur och i vilket sammanhang filmen ses. Spelfilm är gjord för att ses på biograf och bör också i första hand ses på biograf. Den nya typ av biograf som utredningen förordar — vid sidan om systemet att förena två verksamheter i samma lokal — är dess- utom mera än en vanlig biograf. Som fram- hållits ovan bör man eftersträva en lokal som samtidigt tjänstgör som social mötes— plats för de filmintresserade. En plats där människorna gemensamt upplever film un- der optimala tekniska förhållanden för fil- men.

I den allmänna diskussionen om kassett— TV har man från flera håll starkt under— strukit att informations— och utbildnings- sektorn med all sannolikhet blir den mark— nad i vilken TV-kassetterna i första hand kommer att spela en roll. Åtskilliga seriösa bedömare är skeptiska mot möjligheten att TV-kassetten kan ersätta spelfilmupplevel- sen och håller i varje fall för sannolikt att denna del av marknaden inte kommer att exploateras förrän i början av 80-talet. Det

återstår alltså enligt utredningens bedömning relativt lång tid till dess TV-kassetten och andra tekniska nyheter kan ha gjort den typ av biografinvesteringar som utredningen fö- reslår föråldrad.

4.4. Organisatior

4.4.1. Allmänna synpunkter

Utredningen anser att man bör eftersträva en organisation av verksamheten som byg- ger på enskilda människors och gruppers initiativ, aktivitet och medbestämmande. Verksamheten skall därför inte styras cen- tralt uppifrån ner till de lokala platserna. Inte heller publiken skall styras centralt. Det kan medföra en konstlad verksamhet som ingen känner ansvar för och -—— vad värre är — inte heller har behov av.

Verksamheten måste alltså enligt utred- ningens mening förankras på det lokala pla- net. Härvid bör man finna former som når fram till människorna själva. De lokala resurserna skall utgöra grunden. En central organisation bör utformas så att den kan svara mot behov och önskemål som kommit till uttryck genom den lokala aktiviteten. Skolan, ungdoms— och bildningsorganisatio— nerna, kulturella sammanslutningar, fack- föreningar och övrigt föreningsliv måste föras in i verksamheten.

Organisationen av verksamheten måste växa fram efter hand och anpassas till nya erfarenheter. Utredningsarbete pågår f.n. både på statlig och kommunal nivå om sam- spelet mellan statliga, kommunala och and- ra insatser på kulturområdet. Det förslag ut- redningen lägger fram om den organisato- riska uppbyggnaden skall därför betraktas som en försöksform. En fortlöpande för- söksverksamhet är nödvändig på detta om- råde.

Om samhället skall lämna ekonomiskt stöd till visning av kvalitetsfilm bör enligt utredningens mening verksamheten vara or- ganiserad på ett sådant sätt att det klart framgår att det inte är ett allmänt stöd till biografnäringen som avses utan ett stöd en-

bart till visning av kvalitativt värdefull film. Det innebär bl. a. att verksamheten inte bör blandas ihop med kommersiella filmvisning- ar.

Synpunkter av bl. a. sådant slag talar för att den centrala organisationen för verksam- heten bör ha ideell inriktning. En sådan or- ganisation har i regel också de bästa kon- takterna med annat förenings- och organisa- tionsliv. Den torde även ha bättre möjlig- heter både att tillvarata intresset för kvali- tetsfilm hos stora grupper och att aktivt en- gagera fler människor i verksamheten.

Folkets Husföreningarnas riksorganisa- tion (FHR) är en sammanslutning av lokala medlemsföretag. Den representerar omkring 800 sådana företag som äger eller förvaltar lokaler. De flesta medlemsföretagen är fol- ketshusföreningar men det finns också and- ra medlemmar, däribland ett 50-tal kom- muner. Omkring 450 av medlemsföretagen driver f. n. biografverksamhet. Folketshus- rörelsen är företrädd på de flesta större or- ter i landet. FHR driver också distribut—ions- verksamhet och är därmed en av de större koncernerna i landet inom film- och bio- grafbranschen. Genom direkt anknytning till föreningslivets olika delar och nära sam- arbete med ABF och övriga bildningsorga- nisationer har folketshusrörelsen goda kon- takter med publiken.

FHR har i år fått statsbidrag för sin för- söksverksamhet med biografer för kvalitets- film. Från kommunalt håll har sedan länge vitsordats att folketshusföreningarna bedri- ver en allmännyttig verksamhet av stor be- tydelse och att föreningarna är uppbyggda på ett sådant sätt att de förtjänar kommu- nernas stöd. Nästan alla föreningarna får kommunalt stöd, både till driften av sin verksamhet och till större ny— och ombygg- nader.

Folketshusföreningarna har till uppgift inte bara att tillhandahålla ändamålsenliga lokaler för förenings— och kulturliv utan också att se till att det förekommer en me- ningsfylld verksamhet i lokalerna. Rikstea- tern har i stor utsträckning sina föreställ- ningar i Folkets hus. I lokalerna bedriVS vi- dare — förutom filmvisning —— konsert och

utställningsverksamhet. De frivilliga bild- ningsorganisationerna har länge haft sin hemvist där.

En styrka för fol'ketshusrörelsen är att de lokala föreningarna har tillgång till en hu- vudorganisation, FHR, med en väl upp- byggd serviceapparat inom verksamhetsom- rådet. FHR har sålunda bl. a. en stor bio- grafavdelning som också betjänar landets bygdegårdar, en särskild planeringsavdel- ning, en studie- och utbildningsavdelning, en press- och informationsavdelning samt eko- nomi- och företagsekonomiska avdelningar. Det finns slutligen distriktskontor för var och en av åtta regioner inom landet. Varje kontor förestås av en distriktsombudsman.

FHR har alltså en omfattande kunskap och service inom fi-lm- och biografområdet att ställa till förfogande. Det förefaller up- penbart att visning av kvalitetsfilm samman- faller väl med medlemsföretagens verksam- het och inriktning. Den filmvisning som hit- tills anordnats av Folkets hus har visserligen skett inom ramen för det kommersiella sy- stemet. Intäkterna har använts för att bidra till finansieringen av den ideella rörelsen. Bakom den attitydförskjutning i förhållan- de till filmen som kommit till uttryck i star- tandet av kvalitetsfilmvisning ligger emeller- tid den sjunkande besöksfrekvensen på bio— graferna och den ökade insikten om att fil— men har sin givna plats inom folketshusrö- relsens ideella sektor.

Som framgått av det föregående ordnar filminstitutet sedan flera år tillbaka visning- ari landsorten av kvalitetsfilm, Film Annor- lunda. Det är en omfattande verksamhet som gett goda erfarenheter på området och goda kontakter med skolor, kommunala myndigheter och bildningsorganisationer.

Kvalitetsfilmen står överhuvudtaget i många hänseenden i centrum för filminsti- tutets verksamhet. Institutet är det centrala organet för filmkulturen i Sverige -— genom produktionsstödet, utbildning och forsk- ning, information och dokumentation. In- stitutet stödjer filmstudiorörelsens visning av kvalitetsfilm. Sveriges Förenade Filmstudios (SFF) och institutet har träffat avtal om ett organisatoriskt och distributionsmässigt sam-

gående. Härigenom kommer institutet att kunna förse också SFF med kvalitetsfilm.

Utredningen anser att den betydande er- farenhet filminstitutet har av frågor som rör kvalitetsfilm samt institutets stora personel- la och andra resurser inom området bör till- varatas i detta sammanhang. Det kan inte vara lämpligt att med allmänna medel byg— ga upp dubbla distributionsvägar till sam- ma mottagare. FHR:s och institutets verk- samhetsområden kompletterar också varand- ra.

Utredningen föreslår därför att FHR:s och filminstitutets administrativa resurser samordnas såvitt avser distribution av kvali- tetsfilm. Utredningen föreslår vidare att det inrättas ett samordningsorgan härför, film- distributionsnämnden.

Den som svarar för driftunderskottet av verksamheten —— i regel kommunen — skall utse huvudman på det lokala planet. I de flesta fall torde det bli FHR:s medlemsföre- tag på platsen, för det mesta alltså en fol- ketshusförening. En förening eller kommun som inte är ansluten till FHR skall emeller- tid också kunna vara huvudman. Till hu- vudmannen skall vara knutet ett program- råd.

Till frågan om fördelningen av uppgifter mellan FHR och filminstitutet liksom den närmare utformningen i övrigt av den or- ganisation som skisserats återkommer utred- ningen i det följande.

Folketshusrörelsen har en omfattande ut- bredning över hela landet. Det kan dock finnas orter där rörelsen inte är företrädd men förutsättningar finns för att visa kva- litetsfilm. Den som på en sådan ort vill star- ta en biograf för kvalitetsfilm kan ta kontakt med någon lokalorganisation. Om det inte finns en sådan kan verksamheten anknytas till någon annan ideell organisation eller till kommunens kulturnämnd. Även i dessa fall skall statligt stimulansbidrag kunna utgå, om villkoren härför är uppfyllda, och FHR:s och filminstitutets service vara att tillgå. En förutsättning bör dock vara att vederböran- de bedriver fihnvisningsverksamhet konti- nuerligt.

Det kan nämnas att en av de biografer

som startats i FHR:s försöksverksamhet, biografen i Huddinge, inte är FHR-an- sluten. Från FHR har vidare upplysts att det kommit flera förfrågningar till FHR från icke anslutna kommuner och förening- ar om startande av biografer för kvalitets- film. FHR lämnar redan nu service till kommuner och föreningar som inte är med- lemmar i FHR men som vill sätta i gång sådan verksamhet.

4.4.2. Samordning

Det samordningsorgan som utredningen fö- reslår, filmdistribulionsnämnden, skall främ- ja samordning mellan FHR:s och filminsti- tutets verksamhetsområden samt mellan verksamheten på det centrala och det lokala planet. Genom nämnden får kommunerna och andra intressegrupper möjlighet till in- syn i verksamheten — de allmänna riktlin- jer som följs, medelsförvaltningen och för- delningen av statsbidrag — samtidigt som kontakten mellan intressegrupperna och FHR—filminstitutet underlättas. En viktig uppgift är att se till att de lokala instanser- nas självständighet beträffande filmval och i övrigt tryggas.

Filmdistributionsnämnden bör få en di- rekt förankring i de viktigaste grupperna av intressenter. Bl.a. kommunerna och skolan har betydande intressen att bevaka. Nämn- den bör bestå av åtta ledamöter. Av dessa bör en utses av vardera FHR, filminstitu- tet, Svenska kommunförbundet, skolöver- styrelsen, Folkbildningsförbundet och Sve- riges filmuthyrareförening. Två ledamö- ter bör utses gemensamt av de lokala hu- vudmännen. Ledamöterna bör utses för viss tid, t.ex. tre år. De bör själva inom nämn- den utse ordförande.

4.4.3. Serviceorganisation

Tyngdpunkten hos FHR jämfört med fihnin- stitutet ligger, såvitt nu är i fråga, främst i FHR:s förankring på det lokala planet, i kommunerna och föreningslivet, samt dess goda publikkontakter. Institutets kompetens

ligger framför allt på det centrala filmom- rådet.

Med hänsyn till denna skillnad i kompe- tens anser utredningen att FHR lämpligen bör ha hand om verksamhet som går ut på att stimulera de lokala instanserna att starta biografer för kvalitetsfilm (»initialservice»), löpande service åt de lokala instanserna samt frågor rörande samordning och kon— takter med bl.a. publikorganisationerna. Filminstitutet å sin sida skall på begäran biträda med filmbokning, kontakten med filmuthyrarna, filmdokumentation och viss utbildningsverksamhet. Institutet skall också fördela och betala ut statsbidragen.

FHR har redan en väl uppbyggd service inom verksamhetsområdet. Denna kan — utan några som helst organisatoriska för- ändringar — användas för de uppgifter som utredningen föreslår skall åvila FHR.

När det gäller initialservice bör FHR lik- som hittills utveckla en uppsökande verk- samhet i syfte att intressera och stimulera politiska instanser, organisationer, institu- tioner, föreningar och enskilda till insatser för att få till stånd biografer för kvalitets- film. Planeringsavdelningen inom FHR ger service i planerings- och byggnadsfrågor. Avdelningen har tillgång till expertis på det arkitektoniska och filmtekniska planet lik- som inredningsexperter. Den deltar redan nu i utformningen av huvuddelen av alla samlingslokalbyggen och torde vara väl läm- pad att lämna råd och stöd i fråga om att ordna och inreda speciella visningslokaler. Avdelningen har en väl etablerad kontakt med kommunerna.

Det är uppenbart av stor betydelse för kvalitetsfilmens utbredning att de som skall ha hand om verksamheten centralt och 10— kalt får utbildning härför. Den löpande ser- vicen bör därför innefatta en bred grund- och fortbildning av personal och förtroende- valda. Däri ingår t. ex. kurser och konfe- renser med biografföreståndare och ordfö- rande för de lokala programråden då man utbyter erfarenheter och drar upp riktlinjer för den framtida verksamheten. En sådan kontaktverksamhet bör kunna initieras och organiseras av FHR:s studieavdelning. Verk—

samheten innefattar också administration, marknadsföringsfrågor m. in.

Till den löpande servicen hör även PR— och informationsverksamhet. Den kan om- besörjas av press— och informationsavdel- ningen. Pressmeddelanden och presskonfe- renser, instruktionsböcker, service åt press, radio och TV, den centrala marknadsföring- en samt personlig information är inslag i denna verksamhet. Press- och informations- avdelningen kan också bistå de lokala in- stanserna med hjälp och råd i fråga om kon- takten med massmedia och den lokala marknadsföringen. En allsidig löpande ser- vice kan slutligen lämnas i frågor som rör arkitektarbete, teknik osv.

Den tredje huvuduppgiften för FHR, sam- ordnings- och kontaktverksamhet, är av Vä— sentlig betydelse. Genom FHR:s kontakter med bl. a. kommunförbunden, folkbildnings- organisationerna, föreningslivet och publik- organisationerna finns förutsättningar att skapa god kontakt med allmänheten. I upp- giften ingår också att främja kontakt och samordning mellan filmen och andra kultur- områden, såsom teater, bildkonst och mu- sik, liksom med riksorganisationerna på des— sa områden. Samråd och samverkan bör även ske med skola, bibliotek och folkbild- ning i syfte bl.a. att underlätta en gemen- sam planläggning i fråga om samlingsloka- ler överhuvud.

Filminstitutets bidrag till verksamheten bör som nämnts vara bl.a. filmbokning, filmdokumentation och annan jämförlig ser- vice för det lokala programvalet.

Redan nu anskaffar fihninstitutet film för sina landsortsvisningar i Film Annorlunda- serien. Filmerna skaffas från filmuthyrarna eller importeras. Samma filmer används också av många skolor för filmundervis- ningen och kommer även att stå till film- studiorörelsens förfogande. Det trycks ett särskilt program över filmerna med beskriv- ning av deras innehåll m.m. Denna verk- samhet bör utan större organisatoriska för- ändringar kunna byggas ut till att omfatta också film för de samhällsstödda biogra— ferna.

Filminstitutet bör upprätta och tillställa

de lokala programråden filmlistor av rådgi- vande karaktär. Dessa bör uppta omfattan- de förteckningar över tänkbara filmer av olika slag och utförliga beskrivningar av deras innehåll m. m. Institutet får sedermera ta hand om de olika programönskemålen och försöka förverkliga dessa, dvs. svara för själva bokningen av filmen. Programvalet överlåts åt programråden.

På motsvarande sätt som nu sker i verk- samheten Film Annorlunda bör god kontakt hållas med programråden. Ledamöter i des- sa skall beredas tillfälle att se de nya fil- merna på filminstitutet och diskutera film- problem och programval. Denna »filmut- bildning» bör kunna samordnas bl. a. lokalt med utbildningsverksamheten i FHR:s regi.

Filminstitutet skall vidare pröva ansök- ningar om statliga stimulansbidrag samt för- dela och betala ut bidrag till dem som upp- fyller villkoren härför. Institutet skall ta emot rapporter om verksamheten från de lokala föreningarna och i sin tur avge redo- visning till Kungl. Maj:t.

De årliga kostnaderna för serviceverk- samheten beräknar utredningen i 1970 års kostnadsläge, för FHR till ca 530000 kr. och för filminstitutet till ca 370000 kr. Kostnaderna redovisas närmare i bil. 5. De bör finansieras med statsanslag.

Kostnaderna måste anses rimliga i för- hållande till den verksamhet utredningen föreslår. De bör inte ses som förvaltnings— kostnader i procent av det statliga stimu- lansbidraget. För det första skall jämförel- se inte ske med stirnulansbidraget utan med verksamhetens totala omfattning. Den helt dominerande delen av kostnaderna kommer ju att bäras av kommunerna i form av driftbidrag till biograferna. För det andra rör det sig inte om förvaltningskostnader i konventionell bemärkelse. En väsentlig del av kostnaderna hänför sig till hjälp och sti- mulans åt kommunerna att komma i gång med verksamheten. Jämfört med bl.a. de allmänna förvaltningskostnader som gäller för andra riksorganisationer för kulturdistri- bution torde kostnaderna vara små. Genom att knyta serviceuppgifterna till befintliga organisationer (FHR och filminstitutet) i

stället för att bygga upp en separat riksorga- nisation har utredningen syftat just till att hålla kostnaderna för serviceverksamheten så lågt det överhuvudtaget är möjligt.

4.4.4. Lokal organisation

Som betonats tidigare skall distributionen av kvalitetsfilm ha sin grund och tyngdpunkt i den lokala verksamheten. Huvudman på det lokala planet förutsätts i regel vara FHR:s medlemsföretag på platsen. oftast en folketshusförening.

Den lokala verksamheten bör sikta till att skapa en god kontakt med allmänheten och väcka intresse för kvalitetsfilm hos grup- per som inte tidigare kommit i kontakt med sådan film. Detta sker bäst genom samver- kan med de olika organisationerna på plat- sen. Verksamheten bör formas genom publi- kens intresse, engagemang och aktivitet.

I enlighet härmed föreslår utredningen att varje huvudman skall se till att det inrättas ett lokalt programråd. Det skall arbeta för att öka intresset för kvalitetsfilmen som konstnärligt och samhällsengagerande ut- trycksmedel. I detta syfte bör rådet ordna studier, diskussioner och kontaktverksamhet med skolan och föreningslivet eller på an- nat sätt som kan vara lämpligt med hänsyn till de lokala förhållandena. Rådet bör läm- na huvudmannen förslag till program för kvalitetsfilmvisningen. Huvudmannen bör vara bunden av förslaget.

Programrådet utses av huvudmannen. Dess sammansättning bör anpassas till de lokala förutsättningarna. Man bör söka få en så allsidig representation som möjligt för organisationer och för enskilda som kan väntas ha ett positivt intresse för kvalitets- film. I rådet bör sålunda ingå företrädare för skolväsendet, kulturnämnden, filmstu- dios samt bildnings- och ungdomsorganisa- tionerna. Publiken skall ha möjlighet att själv föreslå en eller flera företrädare. Med undantag av de sistnämnda bör ledamöter- na utses för högst två år i sänder.

Programrådet bör betraktas som knutet till huvudmannen. Verksamheten samord-

nas genom att företrädare för huvudmannen ingår i rådet.

Utöver de insatser som kan göras av pro- gramrådet torde sannolikt behövas något annorlunda och mer aktiva informations- och marknadsåtgärder för att få publik till föreställningama. Traditionella åtgärder som annonsering och affischering lär inte kun- na avvaras. Det är emellertid angeläget att annonser och affischer får en speciellt infor- mativ karaktär. Kontakter av annat slag än den traditionella reklamen förmår skapa tor- de uppnås bäst genom organisationer och föreningar, däribland också sådana som inte har kulturell inriktning, t. ex. fackförening- ar.

Särskild uppmärksamhet måste ägnas sko- lan. Syftet är bl.a. att medverka till att skapa bra filmvanor hos ungdomen. Infor- mation och diskussion i skolorna kring kva- litetsfilm är av betydelse härför.1 Genom samarbete med bildningsorganisationerna -— som har många och väl utbildade kontakt- vägar — kan intresset för sådan film spridas ytterligare. Det är lämpligt att diskussioner ordnas i anslutning till visningarna men ock- så att kvalitetsfilmen studeras i studiecirk- lar, på kurser etc. Vid särskilda tillfällen kan det vara motiverat att rikta information till grupper som kan tänkas ha intresse av just en speciell film.

Det är angeläget att programmet för vis- ning av kvalitetsfilm får en så långsiktig in- riktning som möjligt. Filmsättningen bör ske med hänsyn tagen härtill. Därigenom blir det möjligt att informera om filmerna i god tid i förväg.

Visningsverksamheten bör som regel ba- seras på individuella biljetter utan bind- ningar till medlemskap eller abonnemang- system. Priserna skall i princip vara desam- ma som på andra biografer. Om lägre pri- ser tas ut skall filmhyra ändå utgå på be- lopp som motsvarar priserna på andra bio- grafer.

Möjligheterna till särskilda skolföreställ- ningar på dagtid bör tillvaratas. Samråd i denna fråga bör ske med den lokala skol- ledningen.1

FHR:s regionala distriktskontor lämn-ar

folketshusföreningarna och kommunerna service i olika frågor. Film- och biograf- frågor står i centrum för verksamheten vil- ken består av teknisk rådgivning, idégiv- ning, kurs- och konferensverksamhet m.m. Distriktskontoren bör kunna ge sådan ser- vice även när det gäller de samhällsstödda biograferna.

Det föreligger stora svårigheter att göra upp generella kalkyler för den föreslagna verksamheten. De lokala förhållandena väx- lar starkt och kostnaderna är i hög grad beroende härav. Erfarenheter av den verk- samhet som bedrivits i Gävle kan tjäna till ledning när det gäller att bedöma storleken av det kommunala anslag som fordras för att finansiera driften.

Bil. 6 upptar en sammanställning över in- täkter och kostnader vilken i huvudsak byg- ger på underlag från biografen i Gävle.

1 Utredningen kommer i ett senare betänkande att behandla filmundervisningen i skolorna och frågor som har samband därmed.

II Filmstudios

5. Filmstudiorörelsen. Behov av filmstudios

Den svenska filmstudiorörelsen går tillbaka till början av 50-talet. Landets filmstudios år i regel ideella föreningar för filmintresse- rade på olika orter. De har till uppgift att främja filmen i »konstnärligt och allmän- kulturellt avseende». De flesta av dem är sammanslutna i SFF, en ideell förening som bildades 1953. F. 11. finns drygt 100 studios anslutna med sammanlagt ca 11000 med- lemmar. SFF förmedlar »värdefull» film till anslutna studios. Det är i regel film som av en eller annan anledning inte visas på de kommersiella biograferna. En filmstudio vi- sar i allmänhet 5 21 6 filmer per termin.

Förutom att förmedla film till studios skall SFF enligt sina stadgar söka skärpa »allmänhetens blick för filmestetiska kvali- teter, vidga dess kunskaper om filmens roll i samhället, stimulera dess intresse för olika filmproblem och öka dess inblick i filmhis- toriska sammanhang, för att på så sätt skapa en större publik för värdefull film, samtidigt en mer kritisk, fordrande och medveten publik». De flesta studios har filmvisningen som enda verksamhetsform. Man eftersträ- var emellertid att i anslutning härtill ordna studiecirklar och diskussioner.

Utöver sådana filmstudios som nämnts nu finns studentfilmstudios. Dessa har tra- ditionellt en annan karaktär än andra stu- dios. De finns bara vid universiteten. Med hänsyn bl. a. till den begränsning av under- sökningsområdet som innefattas i utred- ningsuppdraget — spridning av kvalitetsfilm

utanför storstads— och universitetsstäderna _ tas de inte upp till behandling i det föl- jande. Flera av utredningens rekommenda- tioner i filmstudiofrågan torde dock vara tillämpliga även på studentfilmstudios.1

Om utredningens förslag om samhälls- stödda biografer förverkligas skulle det kun- na göras gällande att det inte längre finns något behov att uppehålla den filmstudio- verksamhet som drivs inom SFF:s ram. Till- gången till kvalitetsme kommer att bli tryggad på de flesta platser som har under- lag härför. Samhällsstödda biografer kom- mer också antagligen att kunna erbjuda en helt annan visningsfrekvens än vad filmstu- dios har möjlighet till, på de större platserna kanske 50 föreställningar per termin. Ge- nom att biograferna inte bygger på medlem- skap blir det större valfrihet för besökaren. Med tillgång till särskild visningslokal kan kvalitetsfilmen vidare visas på attraktiv bio- graftid.

Det är möjligt att de föreslagna åtgärder- na för att tillgodose intresset för bra film utanför den kommersiella repertoaren kan komma att minska behovet av filmstudio- verksamhet. Utredningen anser det emeller- tid uppenbart att rörelsen utövar en värde- full verksamhet för att sprida kunskap om filmen som samhälls— och kulturföreteelse samt höja kvalitetsmedvetandet hos med—

1 Utredningen återkommer till studentfilmstu- dios i samband med frågan om filmundervis- ningen.

lemmarna. Till verksamheten är anslutna medlemskategorier som det är angeläget att hålla kontakt med. Personer med god kännedom om kvalitetsfilm och ett levande intresse härför är engagerade. Deras kun- skaper och erfarenheter bör tillvaratas. Det finns vidare alltid filmer -— typ under- ground och avantgarde — som inte visas offentligt. I sammanhanget kan nämnas att gruppen bakom den kommunala biografen i Gävle själv bildat en filmstudio där.

Det kommer alltså enligt utredningens mening att finnas behov av filmstudioverk- samhet även sedan man genomfört ett sy- stem för visning av kvalitetsfilm sådant som utredningen förordar. Med tanke på de så- lunda ökade möjligheterna för ett stort an- tal människor i landsorten att se bra film —— vartill också Film Annorlunda-visning- arna och med tiden även TV kommer att bidra -— är det emellertid sannolikt att en utveckling kommer att ske inom filmstudio- rörelsen, i varje fall på platser med sam- hällsstödd biograf, i riktning mot mer se- riösa, koncentrerade studios som ägnar sig inte bara åt att presentera kvalitetsfilm, vil- ket i regel dominerar nu, utan i ökad grad också åt filmstudium, information och de- batt om film, kanske också åt smalfilmin- spelning.

6. Filmstudiorörelsens situation

Det finns f.n. en mycket markerad tendens mot mindre filmstudios. Medlemsantalet har under senare år sjunkit, från över 15 000 1968 till omkring 11000 f.n. Antalet stu- dios har under samma tid inte minskat nämnvärt. Det finns nu bara 7 studios med över 200 medlemmar. 24 studios har mindre än 50 medlemmar. Medlemmarna är i ganska stor utsträckning skolungdom.

SFF:s centrala ekonomi är dålig. Lokala studios med mindre än 100 medlemmar ar- betar också under mycket knappa ekonomis- ka omständigheter. De största utgiftsposter- na är lokalhyra, inkl. maskinistarvode, och filmhyra. Många utgifter är fasta. Den film- hyra som en studio levererar in till SFF är däremot proportionell mot studions med- lemsantal, f. n. 1:50 per medlem och vis- ning. Priset för terminskort i en studio torde i genomsnitt hålla sig omkring 15—18 kr., dvs. ca 3 kr. per visning. Biljetter till enstaka visning får inte säljas.

Styrelsen för SFF utses av representanter för anslutna studios. Den arbetar utan ar- voden. Studiosl filmbokningar sköts av en heltidsanställd intendent på SFF:s centralse- kretariat i Stockholm. En filmlista på om- kring 400 långfilmer upprättas inom cen- tralsekretariatet. Studios har i princip frihet att välja även andra filmer. Detta torde dock sällan ske i praktiken. Som en service åt studios gör centralsekretariatet också upp listor som upptar kortfilmer och distributö- rer av dessa. Kortfilmer hyr studios direkt

hos vederbörande distributör. Kortfilmhyran är fast och inte knuten till antalet medlem- mar vilket innebär större ekonomisk risk för studion. Kortfilm visas också mera säl- lan.

För att utbilda filrnstudiorörelsens funk- tionärer och animera dem att leda lokala studiecirklar ordnar SFF fr.o.m. hösten 1968 regionala kurser i filmfrågor. Samar- bete har därvid etablerats med bildningsför- bund, främst ABF. Kurserna bygger på grupparbete kring en filmstudios arbete: or- ganisation, medlemsvärvning, arbetsformer, filmval, cirkelverksamhet, filrndiskussion etc. Syftet är att utbilda omkring 100 funk- tionärer om året. Många av dessa är lärare eller gymnasister, och man anser att verk- samheten härigenom i viss mån kommer även skolan till godo.

Verksamhetsåret 1968/ 69 började SFF med regionalt ordnade informativa film- visningar för att orientera studios” funktio- närer om filmer som finns upptagna på SFF:s filmlista. Visningarna har gett goda erfarenheter som kontaktmöjlighet och fo- rum för information.

Sedan början av 60-talet ger SFF ut Film- rutan, en kvartalstidskrift för film och film- studios. Redaktionen arbetar ideellt vid si- dan om sitt arbete, och därför blir utgiv- ningstakten något ojämn. På rekvisition av studios distribuerar SFF vidare information, introduktioner, handledningar och annat material kring filmerna på filmlistan. F. 11.

finns tryckta introduktioner till ett 40-tal filmer. Härtill kommer fotostatkopierat ma- terial från filminstitutets dokumentations- avdelning till bortåt 50 filmer.

Enligt vad som uppgetts från SFF:s sida önskar studios mera information om filmer- na. Man vill ha fylliga presentationer av alla tillgängliga filmer, data om upphovsmännen och förslag till uppgifter för diskussion eller cirkelarbete. Detta är inte möjligt med nu- varande personalresurser.

När det gäller filmanskaffningen är SFF beroende av att filmägarna, som i allmän- het är anslutna till filmuthyrareföreningen, ställer film till förfogande. Hittills har många filmägare varit tillmötesgående gent- emot SFF, både i fråga om filmhyror och antalet filmer. Den nuvarande filmhyran är 100 kr. per visning.

Filmanskaffningen avser i regel relativt nya filmer. Beträffande klassiker är det sämre ställt. Sådana är för det mesta inte tillgängliga. Av bl.a. legala skäl kan SFF f. n. i regel inte räkna med att få större till- gång till de depositionskopior som finns på filminstitutets filmarkiv. Nästan alla dess re- surser används för det akuta arbetet med restaurering av svenska filmer. Under åt- skilliga år framåt torde filmarkivet därför sakna ekonomiska möjligheter att framställa erforderligt antal visningskopior även av sådana filmer som man skulle kunna låna ut till studios. Detta får anses vara en allvarlig nackdel för den seriöst filmintresserade i landsorten. Ambitiösa studios kan inte på ett tillfredsställande sätt presentera stilar, genrer eller regissörer, och den filmhisto- riska bildningen eftersätts. Inte heller har SFF resurser att själv importera klassiker.

Filmstudiorörelsen arbetar så gott som en- bart med 35 mm film. Det finns emeller- tid de som förespråkar att man borde sti- mulera eller subventionera filmägarna att kopiera ner vissa kvalitetsfilmer till 16 mm. Detta skulle förbilliga verksamheten för sär- skilt små studios som då skulle kunna hy- ra lokaler i t. ex. skolor eller bibliotek. Framför allt skulle det befrämja filmstudie- cirklar i en helt annan omfattning än nu. F.n. finns det ytterst få 16 mm filmer. De

ökade möjligheterna att kopiera ner 35 mm film till 16 mm, i framtiden möjligen även 8 mm film och TV-kassetter, för en bredare distribution torde dock med tiden kunna få stor betydelse för i varje fall den teoretiska filmstudieverksamheten.

Bortsett från vissa folkhögskolestudios, som har egen utrustning, är filmstudios helt och hållet hänvisade till att hyra någon bio- graf på orten för sina visningar. Hyran för biografen varierar i hög grad. Som nämnts utgör den för det mesta den största utgifts- posten för studion. Centrala förhandlingar med biografbranschen i syfte att komma fram till någon enhetlig taxa har diskuterats men inte påbörjats.

Det stora problemet i relationerna till bio- grafsidan är att studios ända från början också varit hänvisade till att ha sina vis- ningar när biografen inte är upptagen av or- dinarie föreställning. Studios är sålunda tvungna att visa film vid föga attraktiva tid- punkter, oftast lördags- eller söndagsefter- middagar. Även här finns undantag, näm- ligen folkhögskolestudios och ett fåtal stu- dios på små orter där biografen inte visar film varje dag i veckan. Då kan studion få komma in på en ledig kväll.

Det sist berörda problemet torde i hög grad ha bidragit till minskningen i studios” medlemsantal de senaste åren. Femdagars- veckan som nu genomförts inte bara för vuxna utan också bland skolelever — som utgör en stor del av medlemmarna — synes ha gjort människor mindre benägna för kul- turella aktiviteter utanför hemmet under veckosluten. Det är därför angeläget för filmstudios att kunna komma in också på bästa kvällstid, dvs. omkring kl. 19. Inom biografägarförbundet har man ställt sig po- sitiv till möjligheten att biograferna på varje plats där det finns en studio hyrs ut till stu— dion en gång i månaden eller eljest kon- tinuerligt för filmstudiovisning under nor- mal kvällstid. Någon uppgörelse härom har dock inte kommit till stånd. En överens- kommelse av liknande slag finns däremot mellan filminstitutet och biografägarna i frå- ga om Film Annorlunda-turnéerna.

Också för dessa problem kan tillgången

på 16 mm eller annan smalfilm ha bety— delse. Vid visning av sådan film har stu- dios större möjligheter att fritt välja lämp- lig lokal och visningstid. Det är från SFF:s sida ett önskemål att studios till självkost- nadspris får tillgång till projektorer och 10- kaler. Med tanke på det stora inslaget gym- nasister bland medlemmarna bör det vara självklart, framhålls det, att dessa får till- gång till lokal för ett filmstudium som trots kursplanernas föreskrifter sällan äger rum på schematid.

Den verksamhet och de aktiviteter av olika slag som beskrivits ovan har var— ken SFF eller enskilda studios någon möj— lighet att bedriva fullt ut med enbart egna resurser. För det fordras betydande ekono- miskt tillskott utifrån. Stöd utgår f.n. dels från filminstitutet, dels med smärre belopp från vissa kommuner.

Filminstitutet har sedan 1964 varje år lämnat ekonomiskt stöd till filmstudiorörel- sen uppgående till mer än 25 % av rörel- sens omslutning. Tidigare utgick bidrag från institutet med 25 000 kr. för den centrala administrationen och därutöver ett garanti- anslag på högst 25 000 kr. att fördelas med 17000 kr. till kursverksamhet och 8000 kr. som stöd till mindre bärkraftiga stu- dios. För verksamhetsåret 1969/ 70 var bi- draget, 50 000 kr., inte längre specificerat.

Också SFF lämnar årligen av disponibla medel smärre bidrag till studios som kärn- par med ekonomiska svårigheter. Man upp- manar dem emellertid att i första hand sö- ka kommunalt anslag. Omkring ett 30-tal studios får f. n. sådant anslag.

Filminstitutet och SFF har i augusti 1970 träffat avtal om organisatoriskt och distribu- tionsmässigt samgående, att träda i kraft den 1 juli 1971. Enligt avtalet har institu- tet åtagit sig att svara för och finansiera det administrativa, expeditionella och ka- merala arbetet för SFF. Institutet skall vi— dare för ett årligt belopp av minst 25 000 kr. svara för SFF:s kurs- och utbildnings- verksamhet, de regionala filmvisningarna, framställning och distribution av trycksaker avsedda att underlätta filmstudiorörelsens verksamhet, administration av Filmrutan1

samt framskaffning av kopior av sådana filmer ur institutets filmarkiv som filmernas rättsinnehavare kan ställa till förfogande för visning bland SFF:s medlemmar. I verk- samheten skall också ingå bl.a. filmbok- ning, uppläggning och ledning av kurser och regionala visningar, skriftlig information om filmerna, allmän information och uppsökan- de verksamhet samt förhandlingar med filmbolagen om filmanskaffning och ersätt- ning för filmvisningar.

SFF skall enligt avtalet utse ett program- råd som lämnar filminstitutet förslag till filmanskaffning. Filmer som rättsinneha- varna ställer till förfogande på normala villkor för visning i SFF-studios skall in- stitutet vara skyldigt att på begäran tillhan- dahålla för detta ändamål.

Avtalet inkräktar i princip inte på SFF:s ställning som en självständig ideell förening. Stadgarnas bestämmelser om föreningens syfte, medlemskap, styrelse och årsmöte m.m. kvarstår sålunda oförändrade. Avta- let innebär främst att SFF:s centrala verk- samhet byggs ut och att filminstitutet över- tar det ekonomiska ansvaret härför. En an- nan viktig konsekvens av avtalet är att för- utsättningar skapas för ett aktivt arbete med att bilda nya studios. Möjligheterna för stu- dios att få tillgång till klassiker och andra äldre filmer torde också förbättras.

1Filmrutan uppbär sedan budgetåret 1967/68 statligt tidskriftsstöd, f.n. 15 000 kr.

7. Stöd åt filmstudios

7.1 Behov av stöd

Trots de anslag till filmstudiorörelsen som f.n. utgår från filminstitutet och kommu— nalt håll samt den betydande utvidgning i olika hänseenden av institutets hjälp till rörelsen, som avtalet mellan institutet och SFF kommer att innebära när det trätt i kraft, torde alltjämt behövas stöd åt rörel- sen, särskilt på det lokala planet. Institutets insatser tar framför allt sikte på den cen- trala verksamheten. Kommunala bidrag kommer bara ett mindre antal studios till godo. Stöd behövs främst åt nystartade stu- dios och studios som råkat i svårigheter.

Filmstudiorörelsen stimulerar ett seriöst filmintresse och breddar därmed publikun- derlaget för kvalitetsfilm. Den ligger helt i linje med de åtgärder i övrigt utredningen föreslår för att främja spridningen av så- dan film. Härtill kommer bl.a. den bety- delse filmstudios har som en uppföljning av och komplement till skolornas filmun- dervisning, därmed också som ett viktigt inslag i folkbildningsarbetet.

Mot bakgrund av det som sagts anser ut- redningen att ytterligare åtgärder bör vidtas från samhällets sida för att trygga filmstu- diorörelsens bestånd och fortsatta utveck- ling.1

7.2 Kommunalt stöd m.m.

Utredningen har i annat sammanhang er- inrat om, att kommunerna har huvudansva-

ret för det lokala kulturlivets finansiering, och utgått från att de skall ekonomiskt ga- rantera de samhällsstödda biografernas vis- ningsverksamhet. Ett vidgat kommunalt en- gagemang för lokala filmstudiOS rimmar väl härmed. Utredningen rekommenderar där- för att kommunerna i ökad utsträckning lämnar stöd åt studios.

I den mån samhällsstödda biografer in- rättas på olika platser — vare sig det sker i den ordning utredningen föreslagit eller i rent kommunal regi — är det naturligt att filmstudioverksamheten anknyts till dessa. Härigenom bör studios” svårigheter i fråga om lokal och visningstider reduceras väsent- ligt. Utredningen föreslår sålunda att studios ges möjlighet att för sin verksamhet dispo- nera de biografer som utrustas med stat- ligt stöd. Det är önskvärt att de får hyra dem till högst självkostnadspris.

7.3. Statligt stöd

7.3.1. Inledning

Utredningen har diskuterat olika möjlighe- ter till statligt stöd åt filmstudioröreslen. Därvid har bl.a. berörts den utveckling

1 Filmstudiorörelsen har tagits upp i riksdagen vid två tillfällen, dels 1957 då filmstudios be- friades från nöjesskatt (jfr avsnitt 9.1), dels i två motioner 1968 (I: 614 och 11: 789) i vilka begärdes utredning om en utvidgning av rörel- sens verksamhet. Motionerna avslogs (SU 162) med hänvisning till filmutredningen.

som synes pågå inom rörelsen mot större insatser för ett studium kring filmfrågor i anslutning till filmvisningen. Dessa insatser kan komma att öka ytterligare som en följd av avtalet mellan filminstitutet och SFF.

Folkbildningsarbetet har till uppgift inte bara att meddela kunskaper utan också, bl. a., att utveckla deltagarnas självständig- het och kritiska hållning. Det vill föra ut am- bitiösa och konstnärligt syftande kulturytt- ringar till så många människor som möjligt.

Denna målsättning går väl ihop med film- studiorörelsens syften — liksom f. ö., vad gäller utvecklandet av medvetenhet och kri- tisk hållning, med skolornas undervisning om film och TV. Filmen har i dag en er- känd ställning som en betydelsefull social och kulturell faktor. Den bör vara ett an- geläget studieämne i folkbildningsarbetet.

Den enda formen för statsbidrag till folkbildningsarbete är f.n. bidrag till stu- diecirkelverksamhet och föreläsningar. Ut- redningen har undersökt möjligheterna för filmstudios att komma i åtnjutande av så- dant bidrag.

7.3.2. Allmänt om statsbidrag till folkbild- ningsarbete

Statsbidrag utgår enligt kungörelsen (1963: 463) om statsbidrag till det fria och frivil- liga folkbildningsarbetet (omtryckt 1970: 329). Folkbildningsarbetet står under tillsyn av skolöverstyrelsen (SÖ). SÖ har möjlighet att medge undantag från vissa bestämmelser och har utfärdat särskilda anvisningar.

Att bildningsarbetet är fritt och frivilligt innebär enligt förarbetena bl.a. att delta- gandet sker frivilligt och att deltagarna inom ramen för gällande bidragsbestämmelser kan medverka vid valet av ämne, planering och uppläggning av arbete. Detta innebär att studiecirkelverksamheten skall vara fri och oberoende av direktiv från donatorer, medlemsorganisationer, företag och andra intressenter. Den skall också vara oberoende av fastställda kursplaner och kunna smidigt anpassas till deltagarnas intressen, önskemål och behov.

I förarbetena uttalas vidare att grunder—

na för bidragsgivningen bör utformas så att det skapas förutsättningar för kvalitet i bild- ningsarbetet och att kvalitativ verksamhet gynnas. Det talas i anslutning härtill om de svårigheter som finns för mera ambitiösa och krävande kulturyttringar att hävda sig i konkurrensen från massmediastyrda och kommersiella intressen vilka senare resulte- rat i ytliga kulturalster.

7.3.3. Studiecirkelverksamhet

Den av samhället understödda studiecirkel- verksamheten organiseras och bedrivs av ett antal studieförbund, som godkänts härför av SÖ, med förankring i olika folkrörelser och organisationer. Läsåret 1969/ 70 upp- gick antalet statsbidragsberättigade studie— cirklar till ca 155 000 och bruttoantalet del- tagare till ca 1,5 milj. Av samtliga cirklar behandlade 180 film och 850 fotografering och filmning.

Statsbidrag utgår med 75 % av kostna- derna för ledararvode och studiematerial, dock högst 30 kr. per studietimme (minst 45 min.). Av detta belopp får högst 24 kr. avse ledararvode. Statsbidrag får inte utgå för mer än två sammankomster under en studie— vecka och i princip inte för mer än tre stu- dietimmar vid varje sammankomst.

Bidragsvillkoren har utformats som ram- bestämmelser inom vilka organisationerna och de enskilda studiecirklarna har stor fri- het att utforma verksamheten efter behov, intressen och förutsättningar. Bestämmelser— na är i huvudsak uppbyggda kring fyra kri- terier, nämligen definitionen av begreppet studiecirkel, Objektivitetskravet, studietidens längd och antalet deltagare. Studiecirkeln har definierats som en »kamratkrets för ge- mensamma, planmässigt bedrivna studier över ett på förhand angivet ämne eller pro- blemområde». Objektivitetskravet innebär bl. a. att arbetet skall utformas så att det ger förutsättningar för en allsidig och objektiv belysning av studieämnet. Studietiden skall omfatta minst 20 studietimmar. Antalet del- tagare skall vara minst 5 och högst 20 i åldern 14 år och däröver. Minst 5 deltagare, ledaren inräknad, skall vara närvarande.

Bedömningen av vilka studiecirklar som skall anses uppfylla fordringar för statsbi- drag görs av resp. studieförbund. I denna bedömning ingår godkännande av grund- material och cirkelledare.

Av SÖ:s anvisningar framgår bl. a. följan- de av intresse i sammanhanget.

Lokal anordnare av studiecirkel kan bara vara studieförbundets lokalavdelning eller annat lokalt organ som tillhör studieförbun- det. Detta innebär att studieförbundet är an- svarigt för studiernas uppläggning och ge— nomförande samt redovisningsskyldigt för verksamhetens uppläggning och de kostna- der för vilka statsbidrag sökts. Om studie- förbundet samarbetar med en organisation skall förbundet ha ett avgörande inflytande på studiernas planering och uppläggning.

När det gäller studiematerial utgår stats- bidrag för inköp eller hyra av bl.a. grund- böcker, studieplaner, film, ljud- och bild- band, däremot inte för apparater och för- brukningsmateriel, t. ex. projektorer. Varje cirkeldeltagare skall i princip ha tillgång till studiematerial som möjliggör enskilda stu- dier mellan sammankomsterna. Det skall vara godkänt av studieförbundets studierek- tor.

När studiecirklar utnyttjar TV, radio och film som informationsmedia bör dessa in- slag begränsas till ca 30 minuter per sam- mankomst. Sådana informationsinslag kan också ske i s. k. storgrupp. Efter storgrupps- informationen skall studiecirklarna skiljas åt för bearbetning av stoffet. Studierektor kan medge pedagogiskt motiverade avvikelser från detta mönster. Därvid bör främst be- aktas deltagarnas behov av egen aktivitet.

Av den lämnade redogörelsen framgår att vissa statsbidragsbestämmelser torde lägga hinder i vägen för de flesta SFF-studios att med nuvarande inriktning och arbetsformer få statsbidrag som studiecirkel. Utredningen har diskuterat att rekommendera SÖ att komplettera sina anvisningar med föreskrif- ter som innebär att bestämmelserna bör tol- kas så att filmstudios går in under dem. Det- ta torde dock vara en orealistisk framgångs- väg och skulle dessutom radikalt begränsa

filmstudiorörelsens möjligheter att arbeta fritt. En särskild författningsreglering en- bart för filmstudios har utredningen också ansett vara mindre lämplig.

Utredningen har i stället undersökt i vad mån ändringar i statsbidragsbestämmelserna i syfte att göra dem tillämpliga på film- studios är möjliga och lämpliga. Under- sökningen har gett vid handen att änd— ringar och tillägg skulle behövas i både för- fattningstexten och SÖ:s anvisningar. Enbart sådana åtgärder räcker dock inte heller för att möjliggöra statsbidrag till studios. Det visar sig nödvändigt med vissa ändringar —- eller snarare tyngdpunktsförskjutningar — även av studios” inriktning och arbetsfor- mer.

Bestämmelsen om att högst 20 deltagare får ingå i en studiecirkel förefaller att va- ra det största hindret. Studios tenderar visserligen att bli allt mindre men fortfaran- de ligger det genomsnittliga medlemsantalet på omkring 90. Syftet med bestämmelsen är att det skall vara en sammanhållen grupp som i princip är intakt från första till sista sammankomsten och där man lär känna varandra och vågar aktivt delta i diskussio- nen. Pedagogiska synpunkter av denna typ anses tala för att deltagandet inte bör över- stiga 20. SÖ kan emellertid medge undan- tag. Dessutom får som nämnts t.ex. film- visning som inslag i arbetet ske i »stor- grupp».

Utredningen vill inte föreslå någon änd- ring för filmstudios' del i huvudregeln om cirkelstorleken som tydligen anses princi- piellt viktig. I stället förordar utredningen att man i fråga om studios inför undantags- bestämmelser som innebär att deltagaran- talet får överstiga 20 vid visning av film (9 & kung.) samt att visningstiden får anpas- sas till filmens speltid. Undantagen motive- ras med att de är nödvändiga för att denna form av studieverksamhet överhuvudtaget skall kunna bedrivas samt att kostnaderna annars skulle bli orimligt betungande för deltagarna. Liknande undantag finns f.ö. i fråga om musik— och teatercirklar.

Diskussion eller annan aktivitet i anslut- ning till filmerna måste efter filmvisningen

ske i organiserade grupper om högst 20. Det kan äga rum omedelbart efter filmen eller vid en särskild sammankomst. Grup- perna skall ha. samma sammansättning un- der hela säsongen (20 studietimmar) och närvarolista föras. På grund av lokalsvårig— heter o. a. kan det ligga en frestelse i att organisera smågrupperna bara på papperet och behålla storgruppen också vid diskus- sionen. Smågruppsaktiviteter direkt för- bundna med en programlagd filmvisnings— verksamhet av ifrågavarande typ i en större grupp bör dock i princip ligga inom de nu- varande bidragsreglernas ram och alltså komma i åtnjutande av statsbidrag. En så- dan ordning gör det också möjligt att —— utan intrång i cirkelverksamheten — fånga upp medlemmar som inte är beredda att binda sig för en längre studieperiod men som det kan vara angeläget att få med vid enbart filmvisningar.

Vederbörande studieförbunds lokalavdel- ning måste formellt stå som anordnare av verksamheten i den filmstudio som vill ha statsbidrag som studiecirkel. Det vore na- turligtvis av värde om SFF kunde godkän- nas som studieförbund.

Som torde ha framgått av det föregående år det den lokala filmstudions ensak om den vill genomföra de ändringar i verksam- heten som fordras för att få statsbidrag. Bi- drag betalas ut via studieförbundet. Film- studion bör lämpligen söka kontakt med det studieförbund i orten som är mest intresse- rat av filmfrågor. Studiematerial såsom stu- dieplaner, filmintroduktioner m.m. skall, som nämnts, liksom cirkelledare, i princip godkännas av studieförbundet. Utredningen förordar emellertid ett centralt samarbete mellan Folkbildningsförbundet, SFF och —— sedermera -— filminstitutet, t.ex. för ge- mensamt utarbetande av studieplaner och annat material. Inget torde hindra att mate- rialet —— såsom nu — också framställs och distribueras centralt, genom SFF:s eller filminstitutets försorg. Tvärtom bör detta vara en enkel och ändamålsenlig lösning även ur studieförbundens synpunkt. Samar- bete bör etableras mellan filmstudion och studieförbundet på samma sätt som är fallet

mellan studieförbunden och deras medlems- organisationer.

Det som sagts om studiematerial bör gäl- la också valet av filmer. Det bör kunna överlåtas åt Folkbildningsförbundet, SFF och filminstitutet att bestämma formerna för centralt samråd härvidlag. Sedan avtalet mellan institutet och SFF trätt i kraft är det naturligt att utnyttja det av SFF ut- sedda programrådet. Studios bör själva kun- na beställa sina filmer som hittills: f.n. hos SFF, sedermera hos institutet. Redovisning av deltagarantal genom närvarolistor samt av statsbidragsberättigade kostnader sker till studieförbundet.

För statsbidragets omfattning har redo- gjorts tidigare. Utredningen förordar en sär- bestämmelse att statsbidrag skall utgå till filmstudioverksamhet även för inköp eller hyra av projektor. Detta kan vara av bety- delse med tanke på att smalfilm med tiden kan komma till större användning i studios.

Framställningen hittills i detta avsnitt har tagit sikte enbart på filmstudios som i sin helhet vill arbeta som studiecirkel och få statsbidrag som sådan. Utredningen vill emellertid peka på den möjlighet som finns till ett omfattande studieci-rkelarbete inom filmstudion. För statsbidrag för sådant ar- bete fordras inga särbestämmelser etc., som redovisats ovan, utan bara att cirkeln upp- fyller reglerna i gällande statsbidragskungö- relse. Andra möjligheter är att bilda special- studios som ägnar sig övervägande åt teore- tiskt filmstudium. Även studios som enbart sysslar med och studerar skapande verk- samhet, t.ex. smalfilminspelning, torde vara berättigade till statsbidrag enligt kungörel- sen.

Statsbidrag enligt de riktlinjer som utred- ningen rekommenderar torde innebära att en filmstudio skall kunna få ut 90 kr. (3 X 30 kr.) för visning av en spelfilm, åtföljd av gruppvis diskussion om filmen under en stu- dietimme. Filmhyran är som nämnts propor- tionell mot antalet medlemmar, f.n. 1:50 per medlem och visning. Om man bortser från ledararvode och ev. andra statsbidrags— berättigade utgifter kan enligt det sagda en studio med t. ex. 80 medlemmar, som alltså

betalar 120 kr. i filmhyra, få tillbaka 90 kr. i statsbidrag. En studio med 100 med- lemmar får hjälp med 90 kr. av 150, en li- ten studio med 50 medlemmar får 56 kr. av 75 etc. Om inte SÖ medger undantag från bestämmelsen om minst 20 studietimmar —— vilket är möjligt enligt kungörelsen —— skulle cirklarna behöva löpa över höst-vår. De flesta studios visar nämligen inte mer än fem filmer per termin och detta ger inte tillräckligt antal studietimmar.

Kostnaden för studiecirkelbidrag till film- studios beräknar utredningen till högst 70 000 kr. om året eller 350 000 kr. för en försöksperiod av fem år. Utredningen har därvid utgått från ca 100 studios och sju studiesammankomster per studio och år.

7.3.4. Föreläsningar

Statsbidrag till föreläsningar regleras av dels bestämmelser i 1963 års kungörelse, dels anvisningar som utfärdas av Folkbildnings- organisationernas föreläsningsbyrå, det cen- trala organet för den statsunderstödda före- läsningsverksamheten. Bidrag utgår för före- läsningar som är avsedda att meddela »all— män och medborgerlig bildning». Sång, mu- sik, uppläsning och dramatisk framställning jämställs i bidragshänseende med föreläs- ning. Verksamheten måste dock i så fall ha en »kulturth ambitiös och konstnärligt syftande inriktning» (14 & kung.).

Statsbidrag utgår för föreläsarens arvode, resor och traktamenten. Normalarvode ut- går med 100 kr. för första föreläsningstim— men, 175 kr. för dubbeltimme och 50 kr. för timmar som följer därefter vid samma föreläsningstillfälle.

En förutsättning för statsbidrag är att en folkbildningsorganisation står som huvud- arrangör för programmets utformning och planering. Organisationen samarbetar med andra ideella föreningar och organisationer, t. ex. filmstudios. Filrnstudion har att ta kontakt med t. ex. studieförbundet på plat- sen, helst redan på planeringsstadiet. Där- vid kommer man överens om program, medverkande etc. Studieförbundet söker se-

dan statsbidrag. Filmstudion kan i övrigt hålla i de praktiska arrangemangen.

Föreläsningen skall vara offentlig och samla minst 20 åhörare. Den skall omfatta minst en studietimme. Ämne och föreläsare skall vara godkända av föreläsningsbyrån. Det är byrån som fastställer och betalar ut bidrag.

Ämnet film med eller utan filmvisning — som uppenbarligen anses gå in under »all- män och medborgerlig bildning» —— utgör f.n. en mycket liten del av det totala an- talet föreläsningstimmar med statsbidrag. Enligt uppgift förekommer det mycket säl- lan att filmstudios anlitar föreläsare. Man torde dra sig härför på grund av de dryga resekostnaderna m.m. I vad mån det före- kommit att man sökt statsbidrag är obe- kant.

Enligt utredningens mening bör offentliga föreläsningar rörande film i samband med filmvisning vara en kulturell aktivitet att ta fasta på, i detta sammanhang som komple- ment eller alternativ till filmstudios studie- cirkelverksamhet. Verksamhet av det senare slaget förutsätter en räcka av studietimmar, alltså en mera långsiktig och kvalificerad bearbetning av materialet. Föreläsningar kring film i samband med filmvisning å sin sida kan utgöra viktiga punktinsatser ge- nom vilka man når en större eller annan publik. Man öppnar också möjlighet både att aktivera publiken och att öka kontakten mellan t. ex. enskilda filmare och publiken och därmed kommunikationen överhuvud- taget inom filmens område.1

Enligt förarbetena till statsbidragskungö— relsen bör bidragsbestämmelserna ge möj- lighet att tillämpa moderna föreläsningsfor- mer som t.ex. dialogföreläsning, intervju— föreläsning och estradsamtal. Genom 14 å i kungörelsen utsträcks begreppet föreläs- ning till vissa konstnärliga framträdanden. Utredningen anser att föreläsningsbegreppet bör ges vidast möjliga tolkning så att före-

1 En sådan målsättning gäller för Film Cen- trums verksamhet. Filmare från Film Centrum utnyttjas också i föreläsningsverksamhet i viss utsträckning.

läsningsverksamhet inom filmområdet kan komma till stånd i ökad omfattning och smidigt anpassas till nya situationer och be— hov. Man bör sålunda kunna godkänna inte bara olika typer av föreläsningar om film eller i filmkunskap utan också filmvisning- ar, föregångna av levande introduktioner av t. ex. filmaren själv och med ev. kommen- tarer under visningen och diskussion efteråt, överhuvudtaget alla slag av arrangemang kring filmvisning som gör att filmutbudet blir mera angeläget. Även handledning i praktisk filmverksamhet — hur man själv gör en film etc. — bör godkännas. Som fö- reläsare bör godtas även lokala förmågor, t. ex. en filmstudiomedlem som är sakkun- nig på det område som är aktuellt.

I den mån de nuvarande statsbidragsbe- stämmelserna i kungörelsen eller föreläs- ningsbyråns anvisningar inte medger den tolkning som angetts förordar utredningen att bestämmelserna ändras i enlighet med de anförda synpunkterna. Utredningen för- ordar vidare att statsmakterna vid bidrags- givningen till allmän föreläsningsverksamhet tar hänsyn till att även ifrågavarande verk— samhetsområde skall kunna tillgodoses.

Kostnaden härför uppskattar utredningen till högst 30000 kr. om året eller 150000 kr. under en femårsperiod. Utredningen har räknat med ca 100 studios och två dubbel- föreläsningstimmar per studio och år.

III Barntilm

8. Inledning

Begreppet barnfilm är inte entydigt. Oklar- heten gäller både vad som i detta samman- hang menas med barn och vad som menas med barnfilm. I den allmänna debatten om frågan barn och film talar man ofta om barn som en stor homogen grupp. Men det är uppenbart att barn i olika ålderskatego- rier kan uppleva film helt olika. Filmbehovet för t.ex. förskolebarn, som inte kan läsa, måste sålunda rimligen tillfredsställas med helt andra metoder än filmbehovet för barn i 12-årsåldern.

Gränsdragningen mellan barn- och vuxen- film har på senare tid ibland diskuterats lik- som om det överhuvudtaget behövs några speciella barnfilmer. Det har sagts att barn- film som begrepp bör begränsas till den sor- tens film som görs för de yngsta barnen, de som inte har börjat skolan. Man har hävdat att bampubliken inte skall behandlas på an- nat sätt än vuxenpubliken och att man skall försöka minska klyftan mellan generatio- nerna genom att göra vuxenfilmer så att också barn kan ta emot dem. Man har ef- terlyst en bättre filmproduktion för hela fa- miljen, film som kan ses av alla åldrar med behållning och glädje.

Särskilt under senare delen av 60-talet har uppkommit en stor allmän debatt om barn och kultur. I denna fråga spelar filmen en betydelsefull roll. Utredningen anser det vara angeläget att i enlighet med direktiven ägna särskild uppmärksamhet åt barnfilmen.

Begreppet barnfilm används vid utred-

ningens egna överväganden nedan i betydel- sen filmer som barn i olika åldrar — från förskolåldern upp till 15 år —— har utbyte av, främst sådana som är producerade med särskild tanke på barn. Med denna bestäm- ning går barnfilmen in under kvalitetsfilm i vidaste bemärkelse, om än med vissa spe- ciella kriterier.

9. Frågans tidigare behandling

Under många år har en mer eller mindre livlig debatt förekommit om den otillfreds- ställande situationen för barnfilmen i Sve- rige. Redan ungdomsvårdskommittén fram- lade i sitt betänkande (SOU 1945: 22) vissa förslag om stöd åt svenska spelfilmer som kunde anses lämpliga för barn och ungdom.

1949 års filmkommitté, vars huvudbetän- kande gällde censuren, avgav också ett be- tänkande om barn och film (SOU 1952: 51). Kommittén föreslog bl. a. att hela biograf- nöjesskatten skulle återbäras till producen- ten när det visades filmer, som särskilt vän- der sig till barn under 11 år, och — undan- tagsvis — andra barnfilmer »av utmärkt förtjänst». Vid visning av annan »rolig och lämplig» barnfilm skulle halva skatten åter- bäras. Det föreslogs också produktionsstöd i form av räntefria lån ur en statens barn— filmfond till producent av barnfilm, efter ansökan hos ett särskilt barnfilmråd.

Filmkommitténs förslag i denna del för- anledde inte någon lagstiftning.

I tre motioner vid 1955 års riksdag (I: 319 samt II: 279 och 514) väcktes åter frågan om statligt stöd till produktionen av svensk barnfilm. De avslogs av riksdagen, bl.a. med hänvisning till att Kungl. Maj:t genom filmkommitténs betänkande fick antas ha uppmärksamhet på frågan.

Redan året därpå aktualiserades saken

på nytt. I anslutning till väckta motioner (I: 106 och II: 93) samt statsutskottets utlå- tande (nr 58) uttalade riksdagen förhopp- ningen att Kungl. Maj:t skulle »utan dröjs- mål» överväga åtgärder till stöd för barn- filmen.

Nöjesskatteutredningen föreslog i sitt be- tänkande (SOU 1956:23) att stöd åt barn- filmproduktion skulle införas genom det s.k. producentandelssystemet. Detta system innebar att 4 % av alla bruttobiljettintäkter på biograferna, med vissa undantag, skulle betalas in till ett särskilt organ som med dessa medel skulle ombesörja stöd åt svensk film. Av medlen skulle 3/ 4 utdelas i pro- portion till biljettintäkterna medan 1/ 4 skul— le användas för premiering av kvalitetsfilm, stöd åt svensk barnfilmproduktion (ca 20 % av fjärdedelen) samt anslag för forskning m. m. på filmens område. På basis av den dåtida omsättningen på biograferna beräk- nades bamfilmstödet uppgå till minst 250 000 kr. årligen. Förslaget förelades inte riksdagen. Bevillningsutskottet under- strök emellertid i sitt utlåtande (1957: 34), som godkändes av riksdagen, att förslaget innebar beaktansvärda fördelar och snarast borde bli föremål för förnyat övervägande. »I den mån fortsatta stödåtgärder anses er- forderliga kommer riksdagen således att få taga närmare ställning till producentandels- systemet senast våren 1969», framhöll ut- skottet.

Nöjesskatteutredningen föreslog också att

barnfilmklubbar och filmstudios skulle be- frias från nöjesskatt för sina filmvisningar. En förutsättning för skattefrihet skulle vara att filmen godkänts av barnfilmjuryn (se ne- dan under 9.2.2) eller annat organ som Kungl. Maj:t bestämde. Riksdagen beslöt som utredningen hade föreslagit men ut- sträckte skattebefrielsen även till barnmati— néema.

Nya riksdagsmotioner i frågan väcktes 1961 (I: 535 och II: 561). Motionärerna an— såg att tiden var mogen för en fullständig skattebefrielse för god svensk barnfilm som gjorts speciellt för barn under 11 år, oavsett när den visades. För att ge stimulans till ökad produktion av barnfilm borde vidare staten lägga upp en lånefond för barnfilmer. Sedan barnfilmjuryn godkänt manuskriptet borde producenten få ett lån till viss del av produktionskostnaden.

Bevillningsutskottet (BeU 1961:36) tyckte i likhet med motionärerna att det förelåg ett allmänt intresse av att svenska barnfilmer kunde produceras på rimliga ekonomiska villkor. Ytterligare stödåtgärder var nödvän— diga för att stimulera produktionen av sådan film. Kungl. Maj:t borde därför undersöka i vad mån detta syfte kunde tillgodoses av det förslag, som lagts fram av 1957 års film- stödutredning, om att utsträcka skattebe- frielsen för barnmatiné också till kvällsfö- reställningar. Ev. kunde den erforderliga stimulansen ges ändå bättre genom att li- beralisera villkoren för produktionsstöd åt barnfilm. Någon särskild lånefond för att ge barnfilmproducent kreditmöjligheter borde däremot inte inrättas.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag.

Vid filmavtalets tillkomst 1963 förutsat- tes bl. a. att biografnöjesskatten skulle av- vecklas. Även det direkta statliga stödet till filmproduktionen skulle upphöra. De medel som inflyter genom avgifterna till filmin- stitutet skall institutet använda för olika än- damål inom filmens område, bl. a. barnfilm. Institutet stödjer sålunda produktion av barnfilm på samma sätt som vuxenfilm.

Riksdagen hade barnfilmfrågan uppe igen 1968. I två motioner (1:623 och II:776) be-

gärdes utredning om barnfilmklubbarna. Det fanns anledning att företa en översyn av de centrala insatserna för bildandet av nya klubbar, ansåg motionärerna. Främst kräv- des organisatoriska insatser och program- material. Statsutskottet (SU 162) avstyrkte med hänvisning till filmutredningen. Riks- dagen följde utskottets förslag.

Frågan togs i riksdagen upp senast vid vårsessionen 1970. I en motion (11:1121) framhölls att barnfilmverksamheten och barnens önskemål beträffande film borde undersökas. Vidare borde utredas bl. a. hur distributionen skulle skötas och i vilka for- mer visningen skulle bedrivas. Motionärerna begärde att filmutredningen skulle ges till- läggsdirektiv eller särskild utredning tillsät- tas om barnfilmens ställning.

Riksdagen har ännu inte behandlat de sistnämnda motionerna.

Filmoensurutredningen, som inte hade att gå in på någon ekonomisk prövning av barnfilmfrågan, underströk starkt i sitt hu— vudbetänkande (SOU 1969: 14) betydelsen av en intensifierad insats för barnfilmen. Utredningen framhöll det önskvärdai ett ökat samråd och samarbete överhuvudtaget mellan alla intressenter —- inom och utom landet — när det gällde att finna konstruk- tiva lösningar för att avhjälpa bristen på film, som är lämplig för barn, och möjlig- heterna att visa sådan film.

Även på det kommunala planet har barn- filmfrågan diskuterats. I början av 1970 av- gav sålunda en särskild filmkommitté, som tillsatts av Stockholms stads kulturnämnd, ett betänkande om kommunal filmpolitik i Stockholm. Däri föreslås i fråga om barn- film bl. a. att försöksverksamhet med barn- filmklubbar skall utökas i samarbete med kulturkommittéer och folkbildningsorgani- sationer. Kommitténs tillsättande hade fö- regåtts av bl.a. en motion i stadsfullmäk- tige av ungefär samma innehåll som riks- dagsmotionerna 1968.

9.2.1. Inledning

Som framgår av det föregående saknas i stort sett insatser från myndigheternas sida som främjat barnfilmen, bortsett från den tidigare nöjesskattebefrielsen, stödet till barnfilmkommittén och de åtgärder som vidtagits inom ramen för filminstitutets re- surser. De flesta problem inom barnfilm- området är också fortfarande olösta. Det gäller produktion, import, versionering (dubbning och textning), distribution, kon- sumentupplysning och visning. I de närmast följande avsnitten redogörs för vad som har gjorts på området, främst av barnfilmkom- mittén och filminstitutet samt inom barn— filmklubbarna.

9.2.2. Barnfilmkommittén

Barnfilmkommittén bildades 1947 på initia- tiv av en samarbetskommitté för olika kvin- noförbund. Kommittén är en samorganisa- tion för olika riksorganisationer såsom stu- dieförbund, lärarorganisationer, Hem— och Skola-föreningar och kvinnoförbund. Kom- mittén har en styrelse, vars ledamöter måste tillhöra någon av medlemsorganisationema. Kommittén arbetar huvudsakligen för att skapa en opinion för bättre barnfilm, sane- ra barnmatinéprogrammen och öka framför allt föräldrarnas kunskap och intresse. Verk- samheten består främst i att granska den kommersiella barnfilm som visas t.ex. på matinéföreställningarna och att genom press, radio och TV sprida information om de filmer som granskats. Man strävar också efter att genom samarbete med filmbran- schen få till stånd att filmutbudet blir mera varierat. I samarbete med filminstitutet sö- ker man verka för vidgat forskningsarbete kring problemen barn och film. Man stödjer också projekt inom kursverksamhet och bar- nens egen filmproduktion. Granskningsarbetet utfördes tidigare av den förut omnämnda barnfilmjuryn vilken under åren 1957—1963 även verkade som nöjesskattebefriande organ. I juryn ingick barnpsykologisk expertis. Man arbetade

också med att iaktta barns reaktioner inför film.

Numera är det i stället ett antal gransk- ningsgrupper, bestående av barnpsykologer, pedagoger och filmsakkunniga, som regel- bundet granskar filmer som är aktuella på repertoaren. Sådana grupper finns f.n. i Stockholm och Karlstad. Man försöker få pressen att ta in dels s.k. »filmrutor» som innehåller kommitténs synpunkter på barn- matinéema, dels utlåtanden om nygranska- de filmer för barn. Informationen riktar sig till såväl föräldrar eller andra fostrare som barn. Den mynnar ut i uttalanden om fil- merna: om de överhuvudtaget kan rekom- menderas, för vilka åldrar de är lämpliga, om de kan rekommenderas som »familje- film» osv. En förteckning över granskade filmer publiceras varje år och tillställs bl. &. pressen och biografägarna.

F.n. granskas bara 35 mm film, dvs. film avsedd för biografvisning. Fram till 1963 granskades också 16 mm film. Efter filminstitutets tillkomst detta år upphörde emellertid smalfilmgranskningen.

Barnfilmkommittén samarbetar med mot- svarande organisationer i de övriga nordis- ka länderna. Kommittén deltar även i inter- nationellt samarbete. Dess verksamhet fi- nansieras genom anslag från staten och Stockhohns stad samt avgifter från med- lemsorganisationerna. Filminstitutet har ställt anslag till kommitténs förfogande för vissa forskningsuppgifter.

Barnfilmkommitténs verksamhet är starkt begränsad på grund av bristande ekonomiska resurser. Kommittén har varit hänvisad till marginella insatser och opinionsbildande verksamhet. Vad beträffar produktion, im- port och distribution har kommittén saknat reella' möjligheter att påverka situationen.

9.2.3. Filminstitutet

Filminstitutet bedriver verksamhet genom barnfilmklubbar på olika platser i landet. Verksamheten är i princip organiserad så att institutet skaffar filmer och visningsrättig- heter från utlandet och ger råd till olika 10- kala föreningar hur bamvisningarna bör läg-

|

gas upp. Institutet har också ett barnfilm- arkiv och distribuerar »paket» med 16 mm film, texthäften och ledarinstruktioner till barnfilmklubbar, bibliotek och museer. Den lokala verksamheten i barnfilmklubbarna fi- nansieras lokalt.

Filminstitutets verksamhet i fråga om barnfilmklubbar har aldrig fått särskilt stor omfattning. Syftet med dess hittillsvarande insatser har heller inte varit att täcka be— hovet av sådan verksamhet här i landet. För detta saknar institutet nödvändiga eko- nomiska medel. Syftet har snarare varit att genom nya visningsformer vinna erfarenhet om lämpligaste sätt att presentera film för barn i förskolåldern. Försöken har gått ut på att filmvisningarna kombineras med muntliga anvisningar av en visningsledare som fått särskilda instruktioner av institutet. På grund av de bristande resurserna har emellertid varken filmanskaffning eller in— formationsverksamhet för att få till stånd nya klubbar kunnat drivas särskilt intensivt. Verksamheten hämmas i viss utsträckning också av bristfälliga tekniska resurser. Möj- ligheterna att i Sverige t.ex. texta 16 mm kopior eller kopiera ner 35 mm film till 16 mm är mycket begränsade.

Svenska barnfilmer som skall visas på bio- graf går automatiskt in under de olika stöd- system som gäller enligt 1963 års filmavtal. Om filmerna bedöms vara konstnärligt vär- defulla kan de få både kvalitetsbidrag (B- fonden) och förlustutjämning (C-fonden). Genom A-fonden kan filmerna få stöd i proportion till biljettintäkterna. F-fonden övertar en topprisk vid ev. förluster.

Av dessa stödsystem är det bara F-fon- den som är av ett sådant slag att man kan vara säker på att få något bidrag. Stöd ge- nom A-, B- och C-fonderna beror på fil- mernas ekonomiska utfall Och bedömning genom filminstitutets jury av deras konst— närliga värde.

9.2.4. Tillgång på barnfilm

Sedan lång tid tillbaka råder det i Sverige liksom i de övriga nordiska länderna brist på lämplig barnfilm. Bristen torde framför allt bero på att barnfilm inte anses lönsam.

I den allmänna debatten har ibland häv- dats att bristen delvis hänger samman med den censurpraxis som gällt hittills. Det kan också påvisas statistiskt att de flesta filmer som enligt filmkritiken är av god kvalitet inte är bamtillåtna.

Produktionen av barnfilm har varit låg. I Sverige har sålunda under senare år utöver filmer i Tjorven-serien producerats bara ett fåtal biograflångfilmer för barn, i regel inte mer än en åt två filmer om året. Anledning- en härtill torde inte vara av enbart ekono— misk art. Det förefaller sålunda som om vil- jan eller intresset hos regissörer och förfat- tare att göra barnfilm inte vore lika påtag- lig som viljan och intresset att göra vanlig spelfilm. Att man kan tjäna pengar på bam— film visar Tjorven-serien, som är en av svensk films stora kassasuccéer, och redan nu kan man se att »Pippi Långstrump på de sju haven» av samma regissör kommer att slå alla Tjorven-rekord.

Alltjämt är dock tillgången på bra barn- film helt otillfredsställande. Många är näs- tan helt hänvisade till TV:s filmutbud. TV kan inte anses bevaka framför allt 7—11- åringarnas filmintresse tillräckligt.

Av det som har anförts torde framgå att bara en mindre del av behovet av barn- film kan tänkas bli tillfredsställt genom in- hemsk produktion. Den största delen måste inom överskådlig tid täckas genom import. Också import av barnfilm har emellertid skett i mycket liten omfattning. Tillgången på bra utländsk barnfilm är inte stor, i var- je fall betydligt mera begränsad än den of- fentliga debatten kan ge anledning förmoda. Versionering av film innebär också problem. (Se avsnitt 10.2.2.)

9.2.5. Distribution av barnfilm

Matinéerna. I den allmänna debatten har kritiken skjutit in sig särskilt mycket på den bristfälliga repertoaren på matinéföreställ— ningarna, framför allt utanför de större stä- derna. Matinéerna når den stora, breda barnpubliken. Repertoaren synes dominerad av äldre, nerklippta vuxenfilmer samt agent-, äventyrs- och västernfilmer, ofta med inslag

av vålds- och krigsromantik. Filmkopiornas kvalitet är inte heller den bästa.

Bara en mindre del av filmerna brukar vara rekommenderade av barnfilmkommit— tén. En rekommendation av kommittén in- nebär f. ö. inte garanti för att det är fråga om en bra barnfilm. På grund av det dåliga filmutbudet nödgas kommittén ofta inskrän- ka sig till att bara gallra bort det allra sämsta.

Enligt uppgift från filmbranschhåll har vissa åtgärder vidtagits, särskilt under sena- re år, för att uppnå en sanering genom bätt- re urval av film, bättre kopior och bättre konsumentupplysning. Dessa åtgärder tycks dock inte ha gett några påtagliga resultat.

De brister som ostridigt vidlåder matiné- föreställningarna torde bara delvis kunna förklaras av bristen på bra barnfilm. Den enklare underhållningsfilmen, inte minst un— derhållningsvåldet, torde ha bättre drag- ningskraft som matinéprogram. Före film- reformen 1963 hade biografägarna ekono- miska motiv att visa filmer som barnfilm- kommittén rekommenderat eftersom dessa var befriade från skatt. Med filmreformen försvann detta ekonomiska incitament.

Barnfilmklubbar m. m. Barnfilmklubbar ha- de tidigare en betydande utbredning. Nume— ra finns ett 50-tal klubbar som antingen är självfinansierande eller understöds av någon föräldraorganisation, kommun, bildningsför- bund eller liknande. Som nämnts bedriver också filminstitutet sådan klubbverksamhet, f. n. 31 klubbar. Barnfilmklubbar finns även inom de olika studieförbunden och inom barnavårdsnämndernas fritidsavdelningar. En del av de omkring 30 AV-centralerna i landet, som förser skolorna med undervis- ningsfilm, är på vissa håll rena filmarkiv. De samarbetar med biblioteken och visar både underhållningsfilm och annan film utanför skolan.

De barn som besöker barnfilmklubbarna är i allmänhet mellan 5 och 11 år. De som är över 11 torde vara svåra att attrahera till de—nna form av visningsverksamhet eftersom de har tillgång till en ganska stor del av bio- grafrepertoaren.

Det finns inte någon större stadga i barn- filmverksamheten. Anledningen torde vara att man inte kan överblicka utbudet och inte riktigt vet hur verksamheten skall läggas upp. Sedan barnfilmkommittén 1963 slutade med att granska 16 mm film och till— handahålla barnfilmklubbarna listor över lämplig sådan film har klubbarna varit hän- visade till att antingen hyra filminstitutets färdiga »filmpaket» eller välja film bland smalfilmföretagens kataloger, Kommittén har för utredningen framhållit det angeläg- na i att det ordnas utbildning av ledare för klubbverksamhet. Bortsett från att enstaka kurser förekommit finns f. n. ingen utbild- ning som är direkt avsedd för barnfilm- klubbledare. Hittills torde frivilliga krafter ha utnyttjats i stor utsträckning.

Det råder brist inte bara på lämplig film utan också på handledarmaterial med in- struktioner för filmvisning liksom material kring filmerna och katalogisering.

Barnfilmverksamhet bedrivs som nämnts i bibliotek, museer, skolor etc., ibland också i ungdomsgårdar. De samhällsstödda biogra- fer, som utredningen föreslår, och andra 10- kaler för visning av kvalitetsfilm kan kom- ma att bli av betydelse för verksamheten i framtiden.

lO Utredningens överväganden

10.1. Inledning

Barn är ofta fördomsfria och bl. a. därför särskilt mottagliga för en omedelbar upple- velse av film. Jämfört med vuxna är de allt- så en mycket tacksam publik. Inte minst torde detta gälla åldrarna omkring 7—11 år. Det är allmänt känt att barn och ung- dom i regel går på bio i mycket större ut- sträckning än vuxna. Undersökningar visar att frekvensen är störst i de lägre social- grupperna.

Enligt utredningens mening är det angelä— get ur samhällets synpunkt att alla barn oavsett social miljö eller bostadsort får möj— lighet att komma i kontakt med bra och en- gagerande film — liksom annan konst — på ett så tidigt stadium som möjligt.

Utredningens mening sammanfaller där- vidlag med den allmänna kulturpolitiska målsättningen om en rättvisare geografisk och social spridning av kulturutbudet över— huvudtaget. Den rirnmar också väl med den ökade samhällsaktiviteten för kvalitet och variation i kulturutbudet till barn och ung- dom. De kommunala folkbiblioteken har sålunda sedan gammalt särskilda barnavdel- ningar och satsar i ökad omfattning på des- sa. Teatrar och museer inriktar i större ut- sträckning än tidigare sin verksamhet på den unga publiken och får härför betydande stöd av samhället. Hos Teater- och musik- rådet har anställts en barnteaterkonsulent, i rikskonsertverksamheten satsas alltmer på skolkonserterna, etc.

Tidig kontakt med bra film kan bl. a. ut-

veckla barnens förmåga att uppleva och självständigt bedöma film. En aktivering av deras filmintresse kan också öka efterfrågan på både bra barnfilm och — på längre sikt — kvalitetsfilm överhuvudtaget.

Av redogörelsen i kap. 9 har framgått, bl. a., att det råder stor brist på lämplig barnfilm i Sverige. Det har också påpekats att repertoaren på biografernas matinéföre- ställningar — som är den dominerande for- men att visa film för barn — är i stort sett undermålig och olämplig.

Mot bakgrund av det som anförts är det uppenbart att det finns ett betydande behov av barnfihn och överhuvudtaget en intensifierad insats för att förbättra barn- filmsituationen i Sverige.

Som framhållits inledningsvis kan barn- filmproblemet inte uppfattas på ett entydigt sätt. En grov indelning kan göras mellan dels barnfilm avsedd att visas på biografer, i regel av 35 mm format, dels kortare barn- film i regel av 16 mm format, på sikt även 8 mm, som visas utanför biografer: i barn- filmklubbar, bibliotek, museer, skolor osv.

På båda dessa områden är enligt utred- ningens mening åtgärder påkallade såväl på produktionssidan som i fråga om import och visning. Utredningens förslag tar sikte på de behov som utredningen anser vara mest angelägna f.n. Med tanke på inte minst den snabba och svåröverskådliga tek- niska utvecklingen inom audivisuella media avstår utredningen även här från att skissera ett alltför långtgående framtidsperspektiv, syftande till att täcka alla delar av barnfilm-

sektorn. Utredningen menar att man hellre, med stöd av erfarenhet av de punktåtgär- der som föreslås, bör bygga upp aktiviteter- na på området stegvis.

10.2. Barnfilm för biografvisning

10.2.1. Produktion

När det gäller produktion av svensk barn- film avsedd att visas på biografer kan in- ledningsvis konstateras att nuvarande stöd- åtgärder inom ramen för 1963 års filmavtal inte haft någon effekt. Sedan 1963 har vis- serligen ett antal barnfilmer producerats i Sverige. Det ekonomiska utfallet av denna produktion har varit mycket gott jämfört med produktionen i övrigt av svenska fil- mer. De fyra Tjorven-filmerna liksom Pippi Långstrump-filmen har som nämnts varit exceptionellt stora publikframgångar. Det har emellertid också producerats barnfilmer som haft ringa framgång både hos publik och kritik.

Av dessa erfarenheter kan man inte dra slutsatsen att barnfilmen skulle vara miss- gynnad i förhållande till vuxenfilmen. Å andra sidan är inte stödsystemet utformat så att barnfilmen gynnas på ett speciellt sätt. Enligt utredningens uppfattning krävs det starka insatser för att främja produktionen av svensk barnfilm utöver dem som har gjorts inom ramen för det stödsystem som gäller nu.

Med hänsyn till att detta stöd visat sig vara otillräckligt anser utredningen att ett särskilt system bör skapas speciellt för barn— filmen utöver det generella filmstödet. Det bör gå ut på att genom direkt produktions- stöd försöka stimulera producenter och re- gissörer att satsa på produktion av barnfilm.

Ett sådant system förutsätter en bedöm- ning på förhand av enskilda projekt såväl in- nehållsmässigt som ur kostnadssynpunkt. Utredningen är medveten om vanskligheter- na med en sådan bedömning, bl. a. eftersom själva utformningen av en film är av större betydelse för dess kvalitet än även ett väl genomarbetat filmmanuskript. Det torde

dock vara svårt att finna någon annan lös- ning som effektivt kan stimulera produk- tion av god barnfilm. Risken för likrikt- ning och ensidighet —— för ett centralt kul— turbegrepp — torde också vara mindre när det gäller barnfilm än annan spelfilm. Ut- redningens förslag beträffande den orga- nisatoriska sidan av stödsystemet bör ytter- ligare minska denna risk.

I fråga om finansieringen av stödverk- samheten föreslår utredningen att statsanslag ställs till filminstitutets förfogande. Sedan ett projekt godkänts bör stöd utgå i form av räntefritt lån. Lånen skall utgå med belopp motsvarande minst hälften av den beräkna- de produktionskostnaden. De skall dock va- ra maximerade till vissa belopp.

Lånen utgör förskott på de totala intäkter som filmen uppnår. Skyldighet att återbetala lån skall föreligga i proportion till intäkterna med avdrag för prioriterad återbetalnings— skyldighet till filminstitutets C- och F-fon- der. I den mån intäkterna inte räcker till för återbetalning avskrivs alltså den del av lånet som inte återbetalats. Kungl. Maj:t bör ut- färda närmare bestämmelser för lånen efter förslag av institutet.

Enligt utredningens mening bör sådana stödinsatser kunna utgöra den extra stimu- lans som behövs för att främja produktionen av svensk barnfilm avsedd för biograferna. Av naturliga skäl kan man emellertid inte vara säker på att ens med detta extra stöd uppnå den effekt som åsyftas. Andra om- ständigheter, såsom konstnärliga resurser och intresset att göra barnfilm, kan spela in. Osäkra faktorer av bl. a. detta slag gör att grunderna för stödsystemet kan behöva ses över när man fått ytterligare erfarenhet. En sådan omprövning bör kunna aktualiseras efter en treårsperiod.

Utredningen förordar att ett belopp om 1 milj. kr. om året, alltså sammanlagt 3 milj. kr., anslås för en försöksperiod på tre år. Man bör kunna räkna med att omkring hälften av lånen kommer att återbetalas ge— nom intäkter av filmerna. Statens totala kostnad för ett sådant produktionsstöd skulle därmed begränsas till omkring 1,5 milj. kr. för produktionen under treårsperioden.

Med hänsyn till att tiden från planering- en av en film till inspelningen, färdigställan- det, exploateringen och avräkningen av in- täkter ofta är mycket lång bör hela ansla- get, 3 milj. kr., utbetalas till filminstitutet på en gång. Det bör lämpligen avsättas i en särskild fond. '

Produktionslån på 3 milj. kr. svarar mot en total produktionskostnad av 6 milj. kr. Detta bör vara tillräckligt för en produktion av fyra till åtta filmer under försöksperio- den.

10.22. Import

Som framhållits tidigare är det bara en mindre del av behovet av barnfilm som kan tillgodoses genom inhemsk produktion. Den största delen måste täckas genom import.

För att de bra utländska barnfilmer som finns skall komma till sin rätt är det emel- lertid ofta nödvändigt att de dubbas1 eller textas. Textad film är lämpligast för barn över ll—lZ—årsåldern. För yngre barn är film med svenskt tal lämpligast även om bar- nen kan läsa. Läskunnigheten och lässnabb- heten är ofta så låg att yngre barn vid bio- besöket är helt upptagna med att läsa och försöka förstå texterna och knappt hinner se filmen. Enligt erfarenhet tycks de ofta vilja se samma film två gånger: första gången läser de texterna för att förstå vad filmen handlar om, andra gången tar de del av fil- men.

För barn i förskolåldern erbjuder bio- grafrepertoaren bara i undantagsfall ett till- fredsställande utbud. För dem är textning helt meningslös. Filmerna bör också vara betydligt kortare än vanliga spelfilmer.

Dubbning är ganska dyr — i regel om- kring 60 000 kr. per film. Kommersiella filmimportörer anser sig i regel inte kunna ta den ekonomiska risken att bekosta dubb- ning av en film om vars ekonomiska möjlig- heter på den svenska marknaden man ingen- ting vet. Filmerna visas därför nästan alltid i odubbat skick.

Man bör enligt utredningens mening ut- gå från att en avgörande förbättring av barnfilmrepertoaren förutsätter att man bör-

jar dubba de utländska filmerna. Ekono- miska stödåtgärder bör resultera i dubbning av kvalificerad barnfilm i betydligt större utsträckning än nu.

Utredningen föreslår att sådana åtgärder sätts in. Stödet bör i princip utformas på samma sätt som produktionsstödet. Det bör alltså finansieras med statsanslag till film- institutet och utgå i form av lån under en försöksperiod av tre år till dubbning av fil- mer som godkänts härför i förväg. Lånen utgör förskott som återbetalas med intäkter- na på filmen. Även i fråga om dessa lån bör detaljbestämmelser utfärdas av Kungl. Maj:t efter förslag av institutet.

Om man räknar med den angivna dubb- ningskostnaden, 60 000 kr. per film, och en import av tio filmer om året under tre år kommer dubbningslånen att uppgå till sam- manlagt omkring 1,8 milj. kr. Även här tor- de man kunna utgå från att ca hälften av lånen återbetalas genom intäkter. Det totala nettoanslaget för dubbningar kan alltså upp— skattas till omkring 900000 kr. Beloppet bör i likhet med produktionsstödet utbetalas i sin helhet på en gång och avsättas i en sär- skild fond hos filminstitutet.

10.2.3. Visning

Matinéerna. I debatten har som nämnts kritiken tagit sikte särskilt på den bristfäl- liga repertoaren på matinéföreställningar. Dessa brister kan bara delvis förklaras med avsaknaden av bra barnfilm. Som framhållits tidigare torde nämligen den enk- lare underhållningsfilmen för biografägarna innebära säkrare kommersiella satsning— ar som matinéprogram. För att säkerställa en plats åt kvalitetsfilmen i matinéprogram- men föreslår utredningen därför direkta

1 Med dubbning menas att ett ljudband med svenskt tal ersätter originalversionens ljudband med utländskt språk. Det svenska ljudbandet framställs genom att skådespelare läser in en översättning av den utländska texten så att så långt möjligt en synkronisering mellan ljud och bild (läppsynkronisering) bibehålls. Detta är en konstnärligt och tekniskt ganska komplicerad process.

ekonomiska bidrag i form av intäktsgaran- tier.

Före 1963 förutsatte befrielse från nöjes- skatt för barnfilm att filmen godkänts av bamfilmkommitténs barnfilrnjury. Enligt ut— redningens mening finns det anledning att anknyta till en liknande ordning. Kommittén har rik erfarenhet inom barnfilmområdet. Utredningen föreslår sålunda att en förut- sättning för intäktsgaranti när en film visas på barnmatiné skall vara att kommittén i förväg rekommenderat filmen för sådan vis- ning.

I likhet med de stödåtgärder som berörts tidigare bör visningsstödet finansieras ge- nom statsbidrag till filminstitutet. Ett garan- tianslag på 150 kr. per visning torde vara tillräckligt för att stimulera en biografägare att ta upp en film försedd med sådan garan- ti. Garantin bör, under en försöksperiod av fem år, utgå med dels ett visst grundbelopp, dels ett tilläggsbelopp per besökare, sam- manlagt dock högst 150 kr. per visning. Närmare föreskrifter utfärdas av Kungl. Maj:t på förslag av institutet.

Målet är att på varje ort i Sverige där det finns biograf med regelbunden visning under de flesta av veckans dagar skall vara möj— ligt att en gång i veckan, främst på en sön- dagsmatiné, utbjuda en bra barnfilm. I första hand torde 100—150 sådana platser vara aktuella. En intäktsgaranti av omkring 6 OOO—7 500 kr. per plats och år torde vara tillräcklig för att uppnå nämnda mål. I det helt övervägande antalet fall torde garantin inte behöva betalas ut i sin helhet, ofta inte alls. Med hänsyn härtill bör nettokostnaden per plats och år komma att uppgå till ge- nomsnittligt omkring 3 000 kr. Det statsan- slag som fordras för att täcka en sådan kost- nad för de platser som kommer i fråga under femårsperioden beräknar utredningen till i medeltal 400 000 kr. om året.

Beloppets storlek bör bedömas med hän- syn dels till den riksomfattande verksamhe- ten, dels till att film ur distributionsekono- misk synpunkt är billig och effektiv.

Information. En utbredd konsumentupplys- ning inom området barn och film är enligt

utredningens mening av stor vikt. Betydel- sen av sådan upplysning kommer sannolikt att bli större efter hand som intresset för och kunskapen om film utvecklas bl. a. ge- nom filmundervisning och ökad produktion av filmer som är lämpliga för barn.

Som nämnts tidigare bedriver barnfilm- kommittén upplysningsverksamhet av detta slag. Svagheten i verksamheten är att den huvudsakligen berört bara storstadsregioner- na, särskilt Stockholm. Enligt vad utredning— en inhämtat försåg kommittén under 1969 ett tjugotal tidningar, jämnt fördelade över landet, med artiklar över aktuella filmer och utförliga bedömningar av nygranskade fil- mer. Artiklarna har också införts i tämligen stor utsträckning.

Båda morgontidningarna i Stockholm in- förde tidigare filmrutor över söndagsmati- néer. Numera är det bara Dagens Nyheter som ibland tar in sammandrag ur barn- filmkommitténs bedömningar av nygranska- de filmer, aktuella för matinévisning. Film— rutor över söndagsmatinéer har börjat in- föras i en del landsortstidningar, bl. a. i Karlstad. Där har man enligt uppgift sedan dess kunnat märka en viss förbättring av re- pertoaren.

Ett vidgat samarbete mellan alla berörda på ifrågavarande område, förutom barnfilm- kommittén och pressen främst TV och skol- myndigheterna, skulle sannolikt aktivera och bredda detta slags konsumentupplysning.

Barnfilmkommittén granskar f.n. årligen omkring 50 filmer som skall visas på matiné- föreställningar. Det är emellertid önskvärt att alla filmer som censurmyndigheten för- klarat barntillåtna blir föremål för gransk- ning. Under de senaste fem åren har dessa uppgått till i genomsnitt drygt 130 om året. Utredningen förordar att kommittén under en försöksperiod av fem år ges ekonomiska resurser för att kunna granska 140 filmer årligen. Kostnaden härför beräknar utred- ningen till 60 000 kr. om året. Den bör täc- kas genom höjning med detta belopp av det statsanslag som redan utgår till kommittén.

För att granskningsverksamheten skall få mening är det nödvändigt att publiken, i första hand föräldrarna, informeras på ett

effektivt sätt om de filmer som visas. Det torde lämpligen ske genom ökad informa- tion i pressen. Informationen bör ges i an- slutning till matinéannonseringen och om- fatta filmer som barnfilmkommittén grans— kat och anser sig kunna rekommendera. Förutom att filmen rekommenderas bör av informationen framgå bl. a. för vilka åldrar den anses lämplig och en allmän klassifika- tion av filmen. Det bör ankomma på veder- börande biografägare att se till att informa- tionen tas med i annonseringen. Att så skett skall också vara en förutsättning för att bio- grafägaren skall få intäktsgaranti för vis- ningen.

I konsekvens med visningsstödet föreslås informationen begränsad till matinéerna i orter med biograf som har regelbunden vis- ning under de flesta av veckans dagar. Den årliga kostnaden för en sådan information uppskattar utredningen till 150 000 kr. Ut- redningen har därvid utgått från 120 orter och en kostnad av 1 250 kr. per ort. Kostna- den bör, under en femårsperiod, finansieras genom statsanslag för ändamålet till filmin- stitutet.

10.3. Barnfilm i smalfilmformat

10.3.1. Produktion

Det råder alltjämt stor brist på smalfilm som är lämplig för barn. F. n. är det främst frå- ga om film för barnfilmklubbarna. Dessa visar huvudsakligen kortare tecknade filmer, dockfilmer, naturfilmer osv.

Det är emellertid framför allt ett annat slags film som behövs, nämligen film av mera dokumentär typ som ger möjligheter för barn att identifiera sig med människor i sin egen ålder och i likartad miljö. Använd- ningsområdet för sådan film är betydande. Som exempel kan nämnas lekskolans sista år, fritidshemmen, de första grundskoleåren, barnsjukhus osv. (jfr avsnitt 10.3.3). En starkt ökad smalfilmproduktion inom denna sektor måste bedömas ha ett samhälleligt värde långt utöver den produktion som står till buds f. n.

Produktionen av barnkortfilm är ofta ekonomiskt anspråkslös. Kostnaden kan va- riera mellan 10 000 och 50 000 kr.

Utredningen föreslår att filminstitutet un- der en försöksperiod av fem år erhåller statsanslag på 500000 kr. om året för att främja produktion av kortare barnfilmer i smalfilmformat.

Detta stöd bör kunna bli en betydelsefull hjälp åt det ökande antalet enskilda filmare. De låga kostnaderna innebär att produktion av detta slags filmer är lämplig inte bara för debuterande regissörer utan också för engagerade amatörer utanför de professio— nellas led. En sådan produktion harmonie- rar därigenom väl även med t.ex. skolans strävanden att stimulera elevernas egen ska— pande verksamhet. Den typ av barnkortfilm som skisserats bör vidare, i förening med de samtal den kan ge upphov till, medföra ökad förståelse för kvalitetsfilm och bredd- ning av publiken för sådan film.

Stödinsatser på området kan fylla en upp— gift också utanför den egentliga barnfilmen, t. ex. för den tecknade filmen. Denna har inte stora möjligheter att göra sig gällande f.n. Behovet av tecknad film för barn är emellertid stort. Barnkortfilmen är, vid si- dan om reklamfilmen och TV-vinjetter, ett naturligt utvecklingsområde för den teck- nade filmen överhuvudtaget.

Produktionsbidrag till smalfilm bör själv- fallet kunna tilldelas också barn och ung— dom som gör sådan film. Genom tillkomsten av de billiga men kvalitetsmässigt rätt avan- cerade Super 8-kamerorna har filmandet förvandlats från en exklusiv hobby för ett fåtal till något som de flesta har råd att äg— na sig åt. Flera intressanta resultat av film- skapande av barn och ungdom har redovi- sats under senare tid. Exempel härpå är Film Centrums insamlingar av filmer på oli- ka teman som stimulerat också barn och ungdom att själva göra film, barnfilmkom— mitténs smalfilmtävlingar och experiment- verksamhet med »barnfilmverkstad» samt den filmproduktion av grupper, hela klasser eller enskilda elever som förekommer i samband med filmundervisningen i skolor- na. Aktiviteter av detta slag bör sålunda

kunna komma i åtnjutande av produktions- stödet till smalfilm.

10.3 .2 Import

Även med den ökade produktion av värde- full smalfilm för barn som bör uppkomma om utredningens förslag om produktions- stöd förverkligas måste en stor del av beho- vet också av sådan film täckas genom im- port.

Det som sagts tidigare om nödvändighe- ten av dubbning för att de yngre barnen skall ha utbyte av utländsk biograffilm gäl- ler självfallet också i fråga om smalfilm. Från 11—12-årsåldern torde som nämnts textning hjälpa barn att tillgodogöra sig fil- mer. Det finns emellertid i Sverige inget laboratorium med kapacitet som textar smal- film. För det mesta är filmerna varken dub- bade eller försedda med texter.

Filminstitutet har sedan 1965 för sitt bamfilmarkiv importerat ett 50-tal kortfil- mer i 16 mm format från olika länder i Eu— ropa. Filmerna har valts med tanke på ål- dersgrupperna mellan 5 och 10 år, dvs. barn som inte har tillräcklig läshastighet för att hinna läsa textade filmer. De har distribue- rats till bl. a. barnfilmklubbar. Största delen av den filmproduktion som enligt institutet helst borde förvärvas för barnfilmarkivet är inspelad på 35 mm, ofta i färg. Nedkopie- ring till 16 mm anses ännu medföra en viss kvalitetsförsämring i fråga om färg och ljud. Försök med nedkopiering pågår emellertid f.n. i institutets regi.

I mindre utsträckning importeras utländsk barnfilm också av de svenska smalfilmdis- tributörerna.

En ökad import av utländsk smalfilm, som är lämplig för barn, kompletterad med ytterligare insatser för att få fram sådana filmer i svenska versioner skulle uppenbar- ligen fylla ett angeläget behov. Åtgärder av det slaget bör kunna väsentligt medverka till att förbättra barnfilmsituationen.

Utredningen föreslår ett statligt stöd un— der en femårsperiod med 100000 kr. om året för import och teknisk bearbetning av värdefulla kortare barnfilmer i smalfilmfor-

mat. Med teknisk bearbetning avses främst dubbning och textning men också nedkopie- ring och överhuvudtaget åtgärder för att kunna presentera filmerna i önskvärt skick. Anslaget bör i likhet med anslagen för det barnfilmstöd som föreslås i övrigt ställas till filminstitutets förfogande. Man får räkna med att frågan om textningslaboratorium löses om det anslås medel för verksamheten.

En kopia av en utländsk kortfilm i färg med en visningstid av omkring 10 min. kos- tar i inköp ca 500 kr. inkl. textning. Om varje film anskaffas i t. ex. 20 kopior kom- mer alltså det föreslagna anslaget, 100000 kr., att medge import av 10 kortfilmer om året (sammanlagt 200 kopior). Med lämplig sättning är det möjligt att härmed nå ut till ett stort antal platser i landet och alltså få en bredare spridning än f. n. av detta slags barnfilm.

Den i särklass största distributionen i Sve- rige av utländsk kortfilm för barn sker nu- mera via TV. Produktionen utomlands av sådan film är också helt övervägande inrik- tad på TV. Ett samarbete mellan TV och övriga importörer av barnkortfilm måste därför i hög grad vara ett gemensamt in- tresse när det gäller att få in bästa möjliga film i landet att visa för så många barn som möjligt i båda medierna. Utredningen vill för sin del kraftigt understryka betydelsen härav och förordar att sådan samverkan eta- blera-s. De lämpligaste formerna härför bör utredas av Sveriges Radio och filminstitu— tet. Initiativ till en sådan utredning bör tas av utbildningsdepartementet.

10.3.3. Visning

Organiserad barnfilmverksamhet i klubbar eller liknande form kan vara ett viktigt alter- nativ eller komplement till den barnfilm som visas på biograferna. Barnfilmklubbar- na organiseras på olika sätt. I regel har de tillkommit genom lokala initiativ. Arbetet avser huvudsakligen distributionssidan —— tillhandahållande av lokaler och appara- tur, anskaffande av kopior, ekonomiskt stöd för olika arrangemang osv. Enligt utred- ningens mening krävs inte några särskilda

statliga stödåtgärder för denna lokala verk- samhet.

De kommunala biblioteken har numera ofta goda möjligheter för barnfilmverksam- het. De har medel för filmhyror, där finns personal och teknisk utrustning för 16 mm visning. I alla nya bibliotek finns lämpliga visningssalar. Barnfilmverksamheten är ibland integrerad med andra aktiviteter för barn, såsom teater, musik, sagostunder m. m. All verksamhet är kostnadsfri för deltagarna.

Bibliotek, museer och liknande institutio- ner utgör redan etablerade kanaler för barn- filmverksamhet, om än i begränsad utsträck- ning. De bör utnyttjas härför också i fort— sättningen. Sådan verksamhet borde vara ett viktigt inslag i de olika institutionernas strä- van mot utveckling och förnyelse av sitt ut- bud. Även andra former av barnfilmklub- bar e. (1. som förekommer f.n. kan ha en funktion att fylla.

Enligt utredningens mening bör emeller- tid de bästa betingelserna för barnfihnverk- samhet uppkomma när barn ser film under så naturliga förhållanden som möjligt, t. ex. i den miljö där de vistas dagligen. Biblio- tek, museer etc. torde ur denna synpunkt inte alltid erbjuda de bästa förutsättning- arna.

När det gäller t. ex. barn i förskolåldern bör sådana förutsättningar snarare finnas i daghem, lekskolor och andra institutioner som tar emot barn i denna ålder. Fritids- hemmen, vilka f.n. är avsedda att ta hand om barn i framför allt de lägre skolåldrarna under den skolfria delen av dagen när för- äldrarna är borta på arbetet, är av samma skäl antagligen lämpligast för sistnämnda barn. För elever i grundskolans lågstadium bör det vara naturligt att barnfilm ingår i den förenings- och fritidsverksamhet som bedrivs inom skolans ram. Filmaktivitet kan sedan få en naturlig fortsättning och upp- följning utanför skolan —— i föreningslivet, bildningsorganisationerna och kommuner- nas fritidsverksamhet -— eller bedrivas i samverkan med sådana aktiviteter. Här kommer också barnfilmklubbar och film- studios in i bilden.

Utredningen anser alltså att barnfilm-

verksamheten bör breddas. Detta kan ske genom att man skapar nya kontakter efter de riktlinjer som angetts. Det ställer å andra sidan ökade krav på lokaler och ut- rustning samt personal m. m. inom de olika områdena. Kommunerna är huvudmän för både barnstugeverksamheten (daghem, lek- skolor och fritidshem) och fritidsverksam- heten för något äldre skolbarn. Utredningen förordar att i första hand de kommunala förvaltningar som berörs ser till att det ska- pas möjligheter för ökad barnfilmaktivitet på dessa områden.

Större tillgång till smalfilmprojektorer är en viktig förutsättning härför. När man byg— ger nya barnstugor bör de sålunda utrustas med projektorer och lämplig inredning för filmvisning.1 Skolornas projektorbestånd bör ses över och vid behov kompletteras. Lämp- liga lokaler inom institutionerna bör upp- låtas för verksamheten. Man bör också be- akta möjligheterna att utnyttja de samhälls- stödda biografer, som utredningen föreslår, liksom lokalresurser som redan finns i t. ex. Folkets hus.

Ett viktigt syfte med barnfilmverksamhet torde vara att bibringa barnen en aktiv in- ställning till vad de ser samt därigenom ut- veckla deras förmåga att uppleva film och göra dem kritiska och medvetna inför valet av filmer. En sådan målsättning ligger ock- så i linje med uppläggningen av filmunder— visning i skolorna. Särskilt när det gäller yngre barn har det visat sig att levande in- struktioner, kommentarer under filmvisning- en och samtal med barnen efteråt kan för- stärka och förbättra filmupplevelsen väsent- ligt och göra den mera konkret. Det bör alltså vara en dialog: barnen skall stimuleras till egna frågor. Den som visar filmen bör därför helst känna till inte bara filmen utan också barnen. Dessa bör även aktiveras till gemensamma bild- och ljudlekar. Om möj- ligt bör man också ge framför allt de något

1 Sådana frågor torde komma att behandlas av 1968 års barnstugeutredning som utreder barn- stugeverksamheten närmast före och under de första skolåren, däribland också frågan om en lokalmässig samordning av barnstugan och låg- stadieskolan.

äldre möjlighet att själva göra rörliga bilder genom smärre filmer eller på annat sätt. Därvid — liksom eljest — kan det ofta vara lämpligt med biträde av aktiva filmare.

Som nämnts tidigare torde hittills i stor utsträckning frivilliga krafter ha utnyttjats som ledare för barnfilmverksamhet. En ut- byggnad av sådan verksamhet kräver en större och mer homogen krets av ledare. Frivilliga insatser —— »eldsjälar» — kan utan tvekan i många fall ge utomordentliga re- sultat. För framtiden synes det dock orealis- tiskt att tänka sig kunna klara ledarrekryte- ringen med frivillig och delvis oavlönad ar- betskraft. Det blir nödvändigt att satsa på utbildning av ledare. Det kommer vidare att behövas lämplig film och studiematerial av olika slag.

I studieplanerna för utbildning av för- skollärare och fritidspedagoger — som tjänstgör vid daghem och lekskolor resp. fri- tidshemmen — berörs inte ämnet barn och film. (Kursplanen i svenska för fritidspeda- goger nämner att film och TV bör tas upp till behandling som självständiga konst- former och som impulsgivare för litteratu- ren.) I bibliotekspersonalens utbildning i barn- och ungdomsbiblioteksarbete ingår bl.a. barnteater, däremot inte film.1 Inte heller museipersonal har någon särskild ut- bildning i barnfilmfrågor. I lärarutbildning- en skall numera ingå filmundervisning. Fort- bildning i filmkunskap bedrivs bl. a. vid vis- sa sommarkurser.2 Någon speciell utbild- ning för barnfilmverksamhet finns däremot inte.

Enligt utredningens mening måste man räkna med att på ett helt annat sätt än hit- tills föra in filmen i barnstugorna och de andra institutioner det här är fråga om. Filmen bör bli en integrerad del av verk- samheten. Utredningen förordar att under- visning om barn och film inlemmas generellt i grundutbildningen av ifrågavarande perso— nalkategorier och att även fortbildningsmöj- ligheter öppnas. Hur detta skall realiseras närmare är inte utredningens sak att bedö— ma. Det torde —- liksom kostnaden — få utredas i särskild ordning.

De som svarar för grundutbildning och

fortbildning saknar f.n. tillräcklig expertis för att utbilda personal på området. Om ut- redningens förslag ovan antas kan det där- för ta tid innan förslagen avsätter några re- sultat i det praktiska barnarbetet.

Utredningen anser det emellertid ange- läget att verksamhet med barn och film kommer i gång utan onödigt dröjsmål. Sak- kunskap i ämnet finns redan i dag tillgäng- lig inom filminstitutet och blir det i ändå högre grad om utredningens förslag i övrigt i barnfilmfrågorna genomförs. Verksamhe- ten kan bedrivas i stort sett inom ramen för institutets nuvarande organisation.

Utredningen föreslår att särskilda fort- bildningskurser i ämnet barn och film ord- nas i filminstitutets regi under t. v. fem år. Arbetet bör ha karaktären av försöksverk- samhet i syfte att få fram lämpliga former för sådana kurser (kursplaner, metodik, stu- diematerial rn. m.). De erfarenheter man vin- ner torde underlätta att sedermera föra in sådan undervisning inom ramen för ordina- rie utbildnings- och fortbildningsverksamhet. I den mån så sker bör institutets kursverk- samhet kunna upphöra. Även sedan denna helt övertagits av andra huvudmän bör dock den kunskap och erfarenhet på området som ryms inom institutet kunna utnyttjas i ut- bildningsfrågor.

Kursernas omfattning bör bestämmas av Kungl. Maj:t som också bör utfärda allmän— na föreskrifter om deras innehåll. Filminsti- tutet bör varje år avge förslag och plan över nästa års kurser. Institutet bör också utfärda närmare föreskrifter om verksamheten.

Utredningen förordar att verksamheten i regel anordnas i form av tvådagars vecko- sluts- eller feriekurser med 20 deltagare. Förslagsvis 20 sådana kurser bör ordnas varje budgetår. Kurserna förläggs normalt till filminstitutet. Om det anses lämpligt bör

1 I ett betänkande som gavs ut 1969 (SOU 1969: 37) föreslås en reformering av biblioteks- personalens utbildning. Betänkandet är f.n. föremål för prövning av Kungl. Maj:t. 2 Någon enhetlighet i utbildningen finns inte och de kunskaper lärarkandidaterna får är ganska varierande och ofta bristfälliga. Till dessa frågor återkommer utredningen i annat sammanhang.

de dock också kunna ordnas på andra orter i olika fortbildningsregioner. Man bör även göra försök med s.k. pilotkurser där kursdeltagarna efter genomgången kurs le- der fortbildning i hemlänet eller hemkom- munen.

Vissa kurser bör anslås åt utbildning i att leda övningar med barn att själva göra kor- tare filmer. De bör lämpligen ordnas som pilotkurser. Fortbildningsverksamhet bör vi- dare kunna ske i den formen att man skickar ut filmer och studiematerial att användas vid grupparbete, självstudier e.d. som ord- nas lokalt.

Verksamheten bör ta sikte på kategorier som förskollärare, fritidspedagoger, annan personal vid barnstugeverksamheten liksom annan barn- och fritidsverksamhet, biblio- teks- och museipersonal, ledare för barn- filmklubbar, lärare vid grundskolans lågsta- dium, personal vid barnsjukhus, m.fl.

Filminstitutet skall sammanställa och till- handahålla filmer och annat studie- och in- formationsmaterial för verksamheten. Till- gången till lämpliga filmer bör bli väsentligt större om utredningens förslag till stöd för produktion och import av smalfilm för barn förverkligas. I fråga om studiematerial ford— ras bl.a. handledarmaterial med instruktio- ner för visning av film, introduktioner, dis- kussionsuppslag och annat material kring filmerna. För utbildningen i att leda labo- rativt filmarbete med barn behövs kameror och annan teknisk utrustning.1

I den mån fortbildningsverksamheten övergår från filminstitutet till andra huvud- män bör det undersökas om inte också insti- tutets befattning med studiematerial etc. bör överföras till dessa.

Med undantag av lågstadielärarna är an- ställnings- och tjänstgöringsvillkoren för den personal som avses här inte reglerade i avtal vari staten är part. Man skulle därför kunna göra gällande att deras fortbildning borde vara kommunens sak. Staten är emellertid ansvarig för de flestas grundutbildning. Dessutom är det ett nytt kursmoment som läggs på dem om »barn och film» förs in i utbildningen. Med hänsyn härtill och till verksamhetens försökskaraktär anser utred-

ningen att det ekonomiska ansvaret för den- na bör åvila staten.

Kostnaderna för fortbildningsverksamhe- ten beräknar utredningen till sammanlagt omkring 230 000 kr. om året varav 200 000 kr. för kurser och 30 000 kr. för studiema- terial. Utredningen föreslår att kostnaderna i sin helhet finansieras med statsanslag till filminstitutet. Härur skall bekostas dels kost- naderna för institutet att ordna kurserna och tillhandahålla filmer och studiematerial m.m. i kursarbetet, dels resekostnadsersätt- ning och traktamenten åt kursdeltagare. I den mån institutet skickar ut en barnfilm till t. ex. en kommun för att användas vid grupp- arbete e. d. bör dock sedvanlig filmhyra ut- gå.

En väsentlig brist på området barn och film är att det saknas en samordnad regi- strering och katalogisering av barnfilm. Barnfilmklubbarna t. ex. är hänvisade till att hyra filminstitutets färdiga »filmpaket» el- ler välja bland smalfilmföretagens kataloger i vilka det är lätt att gå vil—se. Utredningen förordar att institutet utger en katalog över all tillgänglig smalfilm som är lämplig för barn i olika åldrar. Katalogen som bör för- nyas årligen under t.v. fem år bör förslags- vis innehålla bl.a. beskrivning av filmernas innehåll, deras längd, uppgifter om hos vilka distributörer och till vilket pris de kan an- skaffas samt förslag till diskussion kring fil- merna. Det är viktigt att redan från början få till stånd en riktig klassifikation. Av be- tydelse är också att registrerings- och kata- logiseringsuppgifter dels får en allmän sprid- ning till alla avnämarkategorier dels tekniskt anpassas till redan existerande system.

De årliga kostnaderna i samband med ka- talogiseringen uppskattar utredningen till 30 000 kr. De bör täckas med statsanslag till filminstitutet.

1 På initiativ av barnstugeutredningen kommer kommittén för television och radio i utbild- ningen (TRU) nästa år att börja försöksverk- samhet med sändning av TV-program avsedda för förskolebarn. I vad mån också barnfihn kommer att ingå i programmen är inte klart.

10.4.1. Allmänna synpunkter

Enligt utredningens mening är det av vikt att den organisatoriska uppbyggnaden av de olika åtgärder inom barnfilmområdet som utredningen föreslår blir sådan att den smi- digt kan anpassas till nya erfarenheter. Den bör alltså betraktas som en försöksanord- ning.

Vid de kontakter utredningen haft med företrädare för barnfilmintressena, skolan m.fl. har diskuterats möjligheten att orga- nisera ett fristående, centralt barnfilminsti- tut inom vilket medel skulle finnas tillgäng- liga för produktion, import, versionering och distribution av barnfilm och som också skul- le ha hand om forskning, filmgranskning, upplysningsverksamhet, filmotek, filmbib- liotek osv. Man har också framfört tanken på ett organ gemensamt för barnfilm och filmen i skolan.

Utredningen anser det inte vara ända- målsenligt att bygga upp någon sådan riks- organisation för barnfilmen. Barnfilmfrå- gan kan av tekniska och kommersiella skäl inte gärna skiljas från organisationen av det övriga filmlivet. Med hänsyn härtill och till verksamhetens försökskaraktär finner utred- ningen därför att administrationen av hu- vuddelen av de olika åtgärder som föreslås bör läggas under filminstitutet.

Filminstitutet bör anpassa verksamheten till skilda utvecklingstendenser och ta nya initiativ när sådana kan anses påkallade. Verksamheten bör därför organiseras i så fria former som möjligt och med decentrali- sering av beslutsfunktionema där det anses lämpligt. Hur arbetsuppgifterna skall för- delas och samordningen av olika insatser ut- formas blir frågor som får lösas från fall till fall.

Frågor som rör barn och film handläggs f. n. också av censurmyndigheten. I filmcen- surutredningens betänkande 1969 föreslås att censuren avskaffas för vuxna och att ett nytt granskningsorgan, filmnämnden, skall utöva barncensuren som föreslås bibehållen. Statsmakterna har ännu inte tagit ställning

till förslagen. Utredningen har därför inte ansett sig ha anledning gå in på barncensu- rens ställning organisatoriskt i förhållande till övriga aktiviteter inom denna sektor.

10.4.2. Organisationens utformning

Utredningen föreslår att inom filminstitutet skall finnas en särskild barnfilmavdelning för att — med visst undantag som framgår nedan — närmast svara för verksamheten i den mån den sorterar under institutet. Barnfilmavdelningen bör ha en långtgå- ende självständighet i fråga om de praktiska besluten. Det kamerala och expeditionella arbetet sköts av institutet. Barnfilmavdel- ningen bör inrymma sakkunskap från barn- och ungdomsområdet. Verksamheten bör be- drivas i intimt samarbete med övriga orga- nisationer och institutioner på området.

För att bl. a. underlätta ett sådant sam- arbete föreslår utredningen att ett samråds- organ inrättas, barnfilmrådet, som knyts till filminstitutet. Rådet bör bestå av fem ledamöter. Två av dessa bör utses av barn- filmkommittén och en av vardera Förening- en för filmregissörer och Svenska filmkri- tikerförbundet. Dessutom bör den som fö- restår institutets barnavdelning vara ledamot av rådet.

Som nämnts tidigare är barnfilmkommit- tén en samorganisation för en hel rad olika folkrörelser och riksorganisationer. Genom att kommittén blir representerad i barnfilm- rådet liksom regissörer och kritiker bör rådet kunna fylla funktionen, bl. a., att ge allmänna opinionen — den politiska och kulturella — insyn och medbestämmande- rätt i stödverksamheten. Filminstitutet får å sin sida värdefull kontakt med företrädare för denna opinion.

När det gäller produktionsstödet till barn- film som skall visas på biografer föreslår utredningen att filminstitutet vid granskning- en av de olika filmprojekten och fördelning- en av stödet skall samråda med barnfilmrå- det. Samråd skall också ske vid urvalet av biograffilmer, för vilka skall beviljas lån till dubbning, och fördelningen av medel som anslagits härför.

I fråga om principerna för bedömningen av barnfilm hänvisar utredningen till fram- ställningen i kap. 8 om vad som bör anses vara god barnfilm.

När det gäller fördelningen av anslag för intäktsgarantier till biografägare som vi- sar kvalitetsfilm i matinéprogram, anser ut- redningen att man bör ta vara på den prak- tiska erfarenhet och de insikter som finns inom filmbranschen. Filminstitutets arbete på detta område bör därför ske i samråd med representanter för de tre biografägar- organisationema, Sveriges biografägareför- bund, Folkets Husföreningarnas riksorgani- sation och Föreningen Våra Gårdar. Som nämnts tidigare skall barnfilmkommitténs rekommendation av filmen och information härom i matinéannonseringen vara en förutsättning för anslag.

De vidgade insatser för granskning av barnfilm som föreslås bör liksom hittillsva- rande verksamhet av detta slag administre- ras aV barnfilmkommittén.

De olika stödåtgärder som förordas för att främja produktion av barnfilm i smal- filmformat bör administreras självständigt av barnfilmrådet. En motsvarande ordning gäller redan vid fördelning av institutets stöd till den fria kortfilmproduktionen.

Import av smalfilm bör skötas rutinmäs- sigt av filminstitutets barnfilmavdelning i samråd med barnfilmrådet.

Den föreslagna verksamheten med fort- bildningskurser, studiematerial m.m. för dessa samt katalogisering av barnfilmer bör som nämnts omhänderhas av filminstitutet. Med tanke på bl. a. den omfattande verk- samhet genom barnfilmklubbar, som insti- tutet bedriver, och dess stora barnfilmarkiv är institutet väl lämpat härför. Verksamhe- ten kräver en viss personalförstärkning vid institutet. Erforderligt samråd bör ske med andra företrädare för fortbildningsverksam— het. I den mån pedagogisk expertis anses önskvärd bör sådan ställas till förfogande av SÖ. Katalogen över smalfilm för barn utges lämpligen i samråd med smalfilmdistribu- törerna.

De årliga kostnaderna för filminstitutets serviceuppgifter för barnfilm, exkl. verksam-

heten med fortbildningskurser och studie- material härför samt katalogisering av barn- film, uppskattar utredningen i 1970 års kost- nadsläge till omkring 360 000 kr. (Se sam- manställningen över utredningens förslag s. 83 samt bil. 5.) Kostnaderna bör finansieras med statsanslag.

IV

Filmbranschen och TV

ll Frågans tidigare behandling

1 1.1 Sveriges Radios hittillsvarande produk- tionssamarbete med svenska filmbolag och enskilda filmare

Det var först i början av 60—talet som Sveriges Radio (SR) började lägga ut pro- duktion av TV-program till filmbolagenl. Flera orsaker torde ha samverkat till det nästan obefintliga produktionssamarbetet under de första fem-sex åren av reguljära TV-sändningar i vårt land. Den under upp- byggnadsskedet i och för sig knappt tilltagna sändningstiden upptogs bl. a. till större de- len av direktsändningar. Det har ibland häv- dats att filmbolagens produktionsresurser vid denna tidpunkt dessutom var mindre lämpade för TV-produktion från mediamäs— sig synpunkt. Detta kan starkt ifrågasättas, bl. a. med tanke på att det var ett svenskt filmbolag som genomförde de första prov- sändningarna i större skala i Sverige (den s. k. Sandrew-veckan i maj 1954).

De produktionsutläggningar till filmbola- gen som kom till stånd fr.o.m. början av 60-talet gällde huvudsakligen större serier och andra »tunga» produktionsformer. Sam- arbetet resulterade i bl. a. följande serier för barn och ungdom, nämligen »Villervalle», »Saltkråkan», »Niklassons», »Här kommer Petter», »Kullamannen», »Slättemölla by», H. C. Andersens och Elsa Beskows sagor, »Pippi Långstrump» och »Kråkguldet». Till de företag som berörts av utläggningarna har hört SF, Nordisk Tonefilm, Nord-Art

(Artfilm), Omega, Filmkonsult, GK Film och STV.

Vid sidan av produktionsutläggningarna till filmbolagen har för TV:s programpro- duktion i växlande utsträckning engagerats enskilda, inom filmområdet verksamma per- soner som inte varit anställda vid SR, i fortsättningen benämnda enskilda filmare. Som framgår nedan har kontraktsformerna varit synnerligen varierande. I viss utsträck- ning har det i dessa fall varit fråga om ett slag av beroende uppdragstagare och inte om fristående producenter i betydelsen att vederbörande själv förfogat över tillräckliga produktionsresurser för att kunna framställa ett TV-program eller, alternativt, t.ex. en kortfilm för biografvisning eller en beställ- ningsfilm.

1 Med uttrycket filmbolag avses här filmpro- duktionsenheter som bedriver en kontinuerlig filrntillverkning med en organisation som för- utom innehavaren består av fast anställd per- sonal. Med enskilda filmare avses filmproduk- tionsenheter som likaledes bedriver en konti- nuerlig verksamhet men med bara den organi- sation som från tid till annan fordras för varje särskilt projekt och med personal som oftast är bara tillfälligt anställd. Båda begreppen går in under begreppet filmproducenter i den be- märkelsen att det rör sig om företagare som har ansvar för anlitad arbetskraft och för pro— jektens utfall. Gränsen mellan de två typerna är flytande och de enskilda filmarna åsyftar kanske att kunna stabilisera sin verksamhet till vad ovan kallats filmbolag. (Uttrycket »bolag- används alltså här inte i formell betydelse — åtskilliga enskilda filmare bedriver ofta sin verksamhet i bolagsform, andra ej.)

De produktioner som kommit till på detta sätt har huvudsakligen avsett TV—program av informativ eller allmänt dokumentär typ. Det har alltså mest rört sig om »lätta» pro- duktionsformer. I bara två fall har uppdra- gen till enskilda filmare resulterat i lång- filmliknande produktioner (»Myglaren» och »Hjälparen»).

I sammanhanget skall nämnas princip- överenskommelsen 1967 mellan SR och filminstitutet rörande de yttre formerna för samproduktion mellan SR och svenska filmproducenter av biograffilm. Överens- kommelsen byggde på principen att de sam- producerade filmerna först skulle exploate- ras på biografmarknaden och därefter (18 månader efter biografpremiären) visas i TV. I enlighet med överenskommelsen har bara en långfilm producerats, nämligen Alf Sjö- bergs filmatisering av »Fadren». SR:s med- producent var institutet. Överenskommelsen sades upp av SR i samband med tillkomsten av TV 2.

11.2 Uppskattning av hittillsvarande pro— duktionssamarbete

För produktionsutläggningar avsatte SR un— der perioden 1962—1969 årligen en särskild budget om ca 2,5 milj. kr. av de medel som anvisats för TV:s allmänna programverk- samhet. Dessa medel användes framförallt för uppdrag till filmbolagen. Härutöver fi- nansierades produktionsutläggningarna till filmbolagen vid olika tillfällen genom medel som skjutits till från programdirektörens re- serv och från de olika programavdelningar som existerade t.o.m. första halvåret 1969 (främst barn- och ungdomsredaktionen och underhållningsavdelningen). SR:s nettokost- nad har dock minskat med de intäkter som de utlagda produktionerna kunnat inbringa genom försäljning på utlandet.

Genom att kostnaderna för utlagd pro- duktion bestritts med de medel som stått till de programansvarigas förfogande har timkostnaden för utlagd produktion redo— visats som avsevärt högre än för motsvaran- de produktion inom SR. I det senare fallet

har nämligen kostnaden för lokaler, tek- niska studioresurser, gemensam administra- tion m. ni. inte belastat programmedlen. Di- rekta kostnadsjämförelser mellan egen och utlagd TV-produktion kan m.a.o. inte gö- ras.

De med tillämpade metoder redovisade höga timkostnaderna för utlagd produktion har i någon mån kunnat utjämnas genom att sådana projekt prioriterats som varit internationellt gångbara. Detta gällde i syn- nerhet under första hälften av 60-talet. Under senare år tycks lönsamheten för ut- lagd produktion ha minskat avsevärt på grund av att konkurrensen hårdnat över- huvudtaget på den internationella markna- den och att de medverkande artisterna fr. o. m. den 1 juli 1969 för dessa program- typer har avtalsenlig rätt till tilläggsersätt- ningar i proportion till antalet visningstill- fällen. Det har — enligt utredningens me- ning med rätta —— framhållits att den linje som artisterna med framgång drivit i dessa frågor kan innebära ett i vissa stycken av- görande hinder mot att kunna realisera in- ternationellt gångbara projekt.

För perioden 1963—1969 uppskattas SR:s intäkter av försäljning av fri produk- tion till sammanlagt 4——4,5 milj. kr. och överskottet härav till ca 50 %. För det se— naste året innebär de nämnda tilläggsersätt- ningarna kraftiga avbränningar och sänker överskottet till 15—-20 %.

Liksom när det gäller filmbolagen har produktionssamarbetet med de enskilda fil- marna finansierats från olika håll. Projekten har finansierats med likvida medel men ofta också teknisk hjälp (t. ex. råfilm, framkall- ning, klippning och mixning). Uppdragen till enskilda filmare har sålunda omfattat hela skalan från uppdrag till en från SR fristående filmare att framställa ett program helt med anlitande av SR:s egna tekniska resurser till uppdrag till sådana producenter eller produktionsenheter som kan leverera ett program i sändningsfärdigt skick.

Variationen i finansieringskällor och det förhållandet att försäljningsintäkterna har karaktär av »långa pengar» — försäljning- en av de senare årens produktioner är ännu

.-L_

inte avslutad — gör det svårt att uppskatta SR:s resultat av produktionsutläggningar un- der den aktuella perioden. Från SR:s sida har uppgetts att under åren 1965—1969 in- vesterades brutto ca 22 milj. kr. för sådana projekt. 1 beloppet inkluderas inte kostnad för ev. produktionsmedverkan av SR. Be- loppet fördelar sig enligt SR per år enligt följande uppställning:

År Mkr 1965 3,2 1966 4,6 1967 6,6 1968 5,5 1969 2,0

En inte obetydlig nedgång i investering- arna i produktionssamarbetet kan alltså no- teras för 1969. Nedgången torde stå i direkt samband med uppdelningen på två kanaler och den också i övrigt förändrade organisa- tionen av TV-verksamheten. Det är vidare att märka att det belopp som tagits upp för 1969 helt hänför sig till produktionssamar- bete med enskilda filmare med produktions- medverkan i varierande grad av SR.

Lika svårt som att uppskatta den ekono- miska omslutningen av hittillsvarande pro- duktionsutläggningar är det att värdera des- sa i sändningstid. En någorlunda tillförlitlig statistik för TV:s sändningstid fördelad på produktionsformer kom till först omkring 1964. Av denna statistik går det dock inte att fastställa det antal sändningstimmar som utgjorts av produktionsutläggningar till film— bolagen och till enskilda filmare eller — i det senare fallet — graden av produktions— medverkan vid de olika projekten. Enligt SR skall genom produktionsutläggningar till filmbolagen under perioden 1965—1968 ha producerats i genomsnitt 10 originalsänd- ningstimmar per år, vilket under de aktuella åren skulle motsvara ca 0,5 % av TV:s to- tala sändningstid exkl. repriser. Den årliga sändningstiden för program producerade av enskilda filmare _ med eller utan produk- tionsmedverkan av SR — skall under sam- ma period ha uppgått till i genomsnitt 40 timmar (ca 2 % av TV:s totala sändningstid exkl. repriser). För år 1969 beräknades sänd-

ningstiden för program producerade av film- bolagen till 5 timmar och för program av enskilda filmare till 20 timmar.

11.3 1966 års riktlinjer för TV-verksam- heten

11.3.1 1960 års radioutredning

I sitt betänkande »Radions och televisionens framtid i Sverige» (SOU 1965: 20) under- strök 1960 års radioutredning det önskvärda i att självständigt arbetande svenska produ- center fick sälja vissa program till SR (s. 208):

Vi tror att detta kan verka stimulerande och att det samtidigt på ett smidigt sätt kan av- lasta trycket på personal och faciliteter inom Sveriges Radio. Något monopol på själva pro- duktionen av program bör inte eftersträvas för Sveriges Radios del. Vissa människor kan finna det mer naturligt att arbeta självständigt, eller i mindre företag, och i sin egen takt eller efter sina egna förutsättningar. Många gånger har också sådana mindre enheter lättare att upp- driva och utnyttja lokaler, som för Sveriges Radios del skulle bli svåra att infoga i produk- tionen. Det måste även för programföretaget vara en fördel att inte behöva fast anställa alla de medverkande, som behövs för att åstad- komma en god programproduktion. Rent all- mänt finner vi det önskvärt att man söker hålla nere antalet fast anställda och erhålla en inte oväsentlig del av produktionen dels från kon- traktsengagerade personer eller frilansar, dels också från helt fristående producenter.

Radioutredningen avvisade dock tanken på att en betydande del av den inhemska produktionen skulle löpa via fria produk- tionsföretag och underströk att SR borde inte bara kontrollera utan också själv ge- nomföra huvuddelen av sin programproduk- tion.

Vid sina beräkningar av TV:s produk- tionssammansättning utgick radioutredning- en från att sändningstiden för den fria pro- duktionen i framtiden skulle uppgå till ca 3 % av originalsändningstiden vilket t. ex. för budgetåret 1970/ 71 — med de antagan- den som gjordes beträffande sändningstids- utvecklingen enligt utredningens huvudalter-

nativ —— skulle betyda en genomsnittlig sänd— ningstid per vecka av 2 timmar. Andelen av originalsändningstiden för SR:s egen pro— duktion förutsågs öka successivt från 55 % budgetåret 1967/ 68 till 60 % budgetåret 1974/ 75. Utredningen förutsatte beträffan— de den fria produktionen bl. a. att den till viss del skulle placeras i de föreslagna studie- TV och utbildnings-TV och att den fria produktionen i övrigt koncentrerades till vissa programområden såsom teater, balett och olika slag av underhållning. Härigenom skulle direkta kostnadsjämförelser mellan den fria produktionen och SR:s egen pro- duktion bli möjliga på dessa områden. I det- ta sammanhang anförde utredningen (s. 330):

Vi tror att användningen av viss fri produk- tion kan vara till nytta, inte minst genom den tävlan i fråga om rationella arbetsmetoder och kostnadsnedpressning som kan komma till stånd. Men Sveriges Radio måste kräva att få se hela kalkylen över ett enskilt företags kost- nader innan man betalar ett visst pris. Genom att ha tillgång till mycket billiga lokaler när Sveriges Radio måste nybygga, och genom att undgå alla de gemensamma utgifter som ett företag av Sveriges Radios storlek måste ha, kan ett litet enskilt företag starta i ett mera gynnsamt utgångsläge. Sveriges Radio har där- för ingen anledning att acceptera till synes lik- värdiga kostnader, som innebär att den enskilde producenten kan göra stora vinster eller locka över personal som utbildats inom Sveriges Radio genom att erbjuda avsevärt bättre eko— nomiska villkor.

11.3.2. Remissbehandlingen

Radioutredningens förslag i fråga om den fria produktionen blev föremål för kommen- tarer av de närmast berörda, nämligen SR och Föreningen Sveriges filmproducenter. Föreningen Sveriges filmproducenter an— såg att utredningen utgått från en alltför stor andel egen produktion. Det måste enligt föreningen vara ett samhällsekonomiskt in- tresse att SR:s egna produktionsresurser inte byggdes ut i alltför hög grad och i alltför snabb takt när det på den fria sektorn fanns resurser som kunde utnyttjas för produktion av TV-program. Överhuvudtaget ansåg för— eningen det önskvärt att den fria produk- tionssektorn tillförsäkrades en viss andel av

SR:s programutbud, förslagsvis i en omfatt- ning motsvarande en femtedel av SR:s totala produktionskostnader.

Radioutredningens uttalande om risken för att de enskilda företagen kunde göra sto- ra vinster eller locka över personal som ut— bildats inom SR kommenterade föreningen på följande sätt:

Det är icke, såsom utredningen tror, så att de fria producenterna icke belastas med en rad grundkostnader som Sveriges Radio måst påtaga sig. Förhållandet är egentligen det mot- satta: filmföretagen har i icke oväsentlig ut- sträckning svarat för utbildning av den per- sonal som för närvarande finnes hos tv och för uppbyggnad av det produktionstekniska vetande som för närvarande utnyttjas av tv. Utredningens rädsla för att en konkurrens om resurserna, särskilt arbetskraften, kan driva upp kostnadsnivån är obefogad och vittnar dess- utom om en främmande uppfattning om ett monopolföretags ställning och ansvar.

SR anslöt sig rent allmänt till radioutred- ningens synpunkter på värdet av att ha till- gång till självständigt arbetande svenska pro- ducenters produkter:

Eftersom denna produktion huvudsakligen avser underhållning och teater c. d., utgör den föreslagna programmängden en ansenlig del av av hela utbudet på dessa programområden och kan därför på dessa väntas medföra en stimu- lerande konkurrens i olika avseenden.

11.3.3 1966 års rundradioproposition

I prop. 1966: 136 ang. rundradions fortsatta verksamhet m. m. drogs riktlinjerna upp för utbyggnaden av TV:s allmänna program- verksamhet under den närmaste tioårsperio- den. Ett andra TV-program föreslogs starta kring årsskiftet 1969—70 och i anslutning härtill föreslogs en omorganisation av pro- gramverksamheten. Bl. a. skulle TV 1 och TV 2 ledas av självständiga programenheter med ett vidsträckt ansvar inte bara för pro- gramutformningen. Departementschefen fö- reslog nämligen också att programenheterna skulle få röra sig med egna kostnadsramar vilka till skillnad från det gällande budge- teringssystemet på SR skulle — utöver lö- ner, gager osv. — även avse kostnader för teknik, filminköp etc. Detta innebar t. ex.

att det i stort sett skulle ankomma på pro- gramledningarna att avgöra i vad mån pro- gramutbudet skulle avse t. ex. egen eller ut- lagd filmproduktion. Programledningarna förutsattes också få det avgörande inflytan- det i fråga om utbyggnad, utrustning och dimensionering av studiolokaler samt val av produktionsutrustning.

Det skisserade systemet, som syftade både till självständighet och kostnadsmedvetande för programledningarna, förutsatte enligt de- partementschefen ett effektivt fungerande ekonomiskt-administrativt system inom SR.

För att i någon mån minska trycket på SR:s utbildningsapparat och administrativa resurser under uppbyggnaden av TV 2 före- slogs övergångsvis en relativ minskning av andelen egen produktion av de totala ori- ginalsändningarna från 55 % till något under 50 %. Genom att denna minskning kombi-

nerades med starten av TV 2 —— med en sändningstid om ca 20 timmar per vecka under första halvåret — skulle dock de

egenproducerade programmen absolut sett öka. Under de följande budgetåren skulle sändningstiden för TV 2 öka successivt. Sändningstiden för TV1 avsågs vara oför- ändrad ca 40 timmar per vecka till dess att TV 2 nått motsvarande sändningsvolym.

1 1.3.4 Riksdagsbehandlingen

Frågan om den fria produktionens ställning berördes i ett par av de motioner som väck- tes i anledning av 1966 års proposition. Mo- tionerna avstyrktes av statsutskottet som emellertid gjorde följande uttalande av prin- cipiellt intresse (SU 1966: 163, s. 18):

Ej heller har utskottet funnit sig berett till- styrka yrkandct i motionerna I: 774 och II: 949 att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t hem— ställer att Sveriges Radios egenproduktion be- gränsas till 40 % samt att härigenom erforder- lig ökning av inköpen sker hos s.k. fria pro- ducenter. Detsamma gäller yrkandet i motio- nerna I: 781 och 11: 956 om sådana inköp. Företagets programproduktion bör dock i prin- cip ske i konkurrens med fria producenter samt med vederbörligt beaktande av de synpunkter härom som framförts såväl i propositionen som i förenämnda motioner.

Riksdagen godkände utskottets förslag och slog alltså därigenom fast att SR:s sänd- ningsmonopol inte skulle vara liktydigt med ett monopol på produktionen av svenska TV-program.

Det bör dock noteras att statsmakterna inte tog någon ståndpunkt i fråga om voly- men inhemsk TV-produktion utanför SR vid olika sändningsnivåer på samma sätt som skedde i radioutredningens förslag. Att an- delen främmande produktion (dvs. all pro- duktion utanför SR) förutsågs öka både re- lativt och absolut sett kan visserligen i och för sig tolkas som en anvisning att i ökad utsträckning anlita de svenska filmproducen- terna. Minskningen av andelen egen produk- tion motiveras också i propositionen med önskvärdheten av att dämpa trycket på SR:s utbildningsapparat och administrativa re- surser under de närmaste åren efter starten av TV 2.

Avsikten torde emellertid inte ha varit att sätta ett definitivt »tak» för den egna pro- duktionen (jfr nästa avsnitt). Snarare får anvisningarna om produktionssammansätt- ningen fattas som en metod att fastställa den miniminivå för den egna produktionen som skulle uppnås med en viss sändningstid och en viss medelsram. Den årliga medelstill- delningen till TV:s programverksamhet base- ras i sin tur på antagandet att den genom- snittliga timkostnaden för främmande pro— duktion är avsevärt lägre än för den egna produktionen. Minskningen av andelen egen produktion har därför i praktiken kommit att innebära ett slags »inmalningstvång» av förhållandevis billiga utländska program.

11.3.5. Riktpunkter för medelstilldel- ningen m. m.

I 1969 års statsverksproposition tillkom en precisering av 1966 års riktlinjer som inne- bar att TV1 och TV2 inom givna kost- nadsramar får öka andelen egen produktion av originalsändningarna snabbare än förut- satt, och att TV 2 dessutom inom given kost- nadsram får öka sändningstiden snabbare än vad som antagits i medelsberäkningarna, allt under förutsättning att kvalitetskravet

inte åsidosätts. Riktpunkten är att de båda kanalerna skall bli jämställda i fråga om sändningstid så snart som möjligt. Detta underströks ytterligare i ett uttalande av de- partementschefen i 1970 års statsverkspro- position. Sålunda avstyrktes ett förslag från SR om att även TV 1 skall få möjlighet att omsätta ev. produktivitetsvinster i form av ökad sändningstid.

Det går inte att på detta stadium säga vilka konsekvenser detta uttalande kan få från de här aktuella synpunkterna. Möjlig- heten får dock inte uteslutas att TV 1 kan markant öka andelen egen produktion, me- dan TV 2 _ för att inom given kostnads- ram ytterligare öka sändningstiden — skulle öka andelen från utlandet inköpta billiga program. I båda fallen skulle alltså följden bli ett minskat utrymme för bl. a. den in- hemska filmproduktionen utanför SR.

1 1.3.6 Interndebiteringen

De anvisningar som lämnades i 1966 års proposition i syfte att stärka kostnadsmed- vetandet och att åstadkomma en anpassning av teknisk utrustning och lokaler till pro- gramproduktionens krav samt att ge pro- gramledningarna inflytande i investerings- planeringen har refererats i det föregående.

Under budgetåret 1969/ 70 har ett system för interndebitering tillämpats som löper vid sidan av affärsbokföringen. Det har bara omlattat de tekniska tjänsterna och varit av uteslutande statistisk natur. Programenheter- na har haft särskilda budgetar som inte om- fattat kostnaderna för utnyttjande av de tek- niska resurserna. För de senare har budget- ansvaret legat på de berörda tekniska en- heterna, och varken deras eller programen- heternas budgetar har omfattat kostnaderna för avskrivningar, ränta på teknisk utrust- ning och hyra av lokaler.

Fr. o. m. budgetåret 1970/71 skall intern— debitering och affärsbokföring vara samord- nade på så sätt att programenheterna får redovisningsansvar för en totalt budgeterad kostnadsram som också innefattar intern- debiterade kostnader. Utvecklingen av redo-

visningssystemet förutses ta avsevärd tid även efter den 1 juli 1970.

Vad som är av särskilt intresse för den fria produktionens del är utnyttjandet av SR:s egen teknik under denna övergångs- period. Teknikkostnaderna (f.n. ca 1 milj. kr. i veckan) är ju från SR:s synpunkt fasta. Ett underskott i bokslutet kommer att upp- stå om dessa kostnader inte täcks genom utnyttjande av programenheterna. För att undvika en sådan situation kan det bli aktu- ellt att ålägga programenheterna att under övergångsperioden garantera att de tekniska resurserna utnyttjas fullt. Det är alltså inte uteslutet att tidpunkten för interndebite- ringens fulla funktion — då utomstående produktionsenheter skall kunna tävla om uppdrag på likartade villkor med SR:s egna tekniska produktionsresurser —- kan komma att föregås av en period under vilken kon- kurrensmöjligheterna blir än mer begränsade än f. n.

Möjligheterna att göra fullständiga kost- nadsjämförelser mellan egen och utlagd pro- duktion torde vara begränsade även sedan systemet för interndebitering införts. Som framgått är det bara lokaler och tekniska tjänster som skall omfattas av den planerade ordningen — och därvid är att märka att fotografer, scenografer och liknande icke- teknisk personal numera är hänförd till resp. programenhet. Varken programenheternas driftkostnader (personal och allmänna om— kostnader), kostnaderna för gemensamma funktioner för programenheterna (bortsett från teknikavdelningen) eller SR:s allmänna omkostnader skall således ingå i det plane- rade interndebiteringssystemet.

12. Utredningens överväganden

12.1 Inledande synpunkter

Vid sina överväganden har utredningen tagit som utgångspunkt statsutskottets uttalande 1966, som godkänts av riksdagen, att SR:s produktion av TV-program i princip skall ske i konkurrens med fria producenter.

En utveckling i riktning mot ett faktiskt monopol för SR på inhemsk TV-produktion måste motverkas av flera skäl. Sålunda torde bara i ett läge där TV har tillgång till och också utnyttjar andra artistiska och tekniska produktionsresurser än sina egna kunna ga- ranteras den mångfald i programutbudet som utgör själva förutsättningen för sändnings- monopolet. Det är vidare ett samhällseko- nomiskt intresse att vederbörlig hänsyn tas till redan befintlig produktionskapacitet utanför SR vid dimensioneringen av SR:s egen personal och tekniska resurser.

Det har ibland hävdats att tillgängliga re- surser för filmproduktion utanför SR av mediamässiga och tekniska skäl lämpar sig för framställning av TV-program bara i mindre utsträckning. Häremot kan anföras främst det förhållandet att de program som de hittillsvarande produktionsutläggningarna till filmbolagen resulterat i rönt stor publik- uppskattning och alltså inte torde ha brustit från någon av dessa synpunkter. Rent all- mänt kan vidare konstateras att de estetiska och konstnärliga gränserna mellan de båda medierna inte är entydiga. Vad slutligen be- träffar de enskilda, från SR fristående fil-

marnas produktioner ansluter de i allmänhet till sin form nära till de egenproducerade TV-programmen av samma typ.

TV och de svenska filmproducenterna kan sägas stå i ett ömsesidigt beroendeför- hållande. Den omständigheten att filmbola- gen till följd av en krympande biografmark- nad står inför valet att inskränka sin verk- samhet eller att producera för TV torde inte behöva utvecklas närmare. Ännu finns dock väsentliga och högklassiga produktionsresur- ser som relativt snabbt skulle kunna tas i an- språk för full verksamhet. Utredningen har även kunnat konstatera att inom branschen också finns viljan att specialisera sig på TV-produktion.

De svenska filmproducenterna har visat att de på biografsidan kan tillverka produk- ter som är slagkraftiga även i utlandet. En- ligt utredningens mening finns det skäl att räkna med att de även på TV-filmsidan skall kunna göra produkter som inte är beroende bara av den svenska marknaden. Det rör sig här om ett verksamhetsområde med stora potentiella utvecklingsmöjligheter. En för- utsättning för att dessa skall kunna utnytt- jas är emellertid att producenterna har till- gång till en stabil och tillräckligt stor hem- mamarknad. Flera av de svenska filmbo- lagen har vid olika tillfällen under tidigare år tillverkat relativt omfångsrika program för utländska kunders räkning. Denna verk- samhet har dock på grund av bristande hem- mamarknad ej kunnat utvecklas eller ens

göras kontinuerlig. Såvitt känt är den nu— mera bara av ringa och sporadisk omfatt- ning.

De enskilda filmarnas situation är på sitt sätt ändå mer utsatt än filmbolagens om en betryggande avsättning för deras produkter inte kan garanteras i TV. De produktioner det här vanligtvis är fråga om — kortfilm av informativ eller allmänt dokumentär typ — kan f. n. bara undantagsvis exploateras på biografmarknaden eller på annat sätt nå en större publik. Utredningens förslag syftar också till att i första hand bidra till att lösa dessa filmares akuta problem.

TV:s beroende av de svenska filmprodu- centerna kan även uttryckas i andra ter— mer än konstnärlig mångfald och samhälls- ekonomisk effektivitet vid framställningen av egentliga TV-program. Det får nämligen anses ligga i TV:s — och TV—tittarnas — intresse att den svenska produktionen av vanlig biograffilm vidmakthålls. Svensk spel- film har som bekant alltid hört till de popu- läraste programinslagen i TV. På sitt sätt kan detta förhållande anses anmärknings- värt, främst med tanke på att det i de flesta fall rört sig om äldre film som på sin tid inte kunde registrera någon större publik- eller kritikerframgång. I alla händelser ut- gör svensk spelfilm f.n. en viktig del av TV:s programförsörjning. En nedgång i den svenska spelfilmproduktionen skulle medföra ytterst allvarliga konsekvenser från denna synpunkt. En smula drastiskt uttryckt kom— mer TV-tittarna på 1980—talet att med all säkerhet kräva både bättre och aktuellare svensk film än den typ av repertoar som visas f. n. — varav huvuddelen härstammar från 40- och 50-talen.

Det ömsesidiga beroendeförhållandet har också en annan dimension. Många av de artistiska krafterna som nu är fast engagera- de på TV har utbildats inom filmindustrin. Omvänt gäller att åtskilliga filmare ursprung- ligen lanserades i TV. Ett sådant utbyte av personer och idéer verkar befrämjande för den konstnärliga utvecklingen i båda medier- na och bör stimuleras. Det synes också an- geläget att för bl. a. spelfilmregissörema

trygga en ekonomisk och konstnärlig mång- fald i producentledet.

SR har i olika sammanhang uttalat en principiellt positiv inställning till produk- tionssamarbete av olika slag med de fristå- ende filmproducenterna. Trots detta har produktionsutläggningarna hittills spelat bara en marginell roll, både från ekonomisk syn- punkt och i förhållande till TV:s totala sändningstid. Anledningen härtill torde hu- vudsakligen vara att TV:s personal och tekniska resurser byggts upp utan att den lediga produktionskapacitet som funnits utanför SR beaktats i nämnvärd grad. Som en följd härav och av de redovisningsmeto- der som tillämpats — eller snarare avsak- naden av en adekvat kostnadsredovisning — har det framstått som både förhållandevis dyrt och irrationellt att i större utsträckning anlita framför allt de inhemska filmbolagen. Denna utveckling torde ytterst ha berott på att man från statsmakternas sida under den aktuella perioden inte synes ha bedömt TV:s behov av drift- och investeringsmedel mot bakgrund av redan befintliga produk- tionsresurser utanför SR. Genom att några begränsningar i detta hänseende inte åsattes utbyggnaden av resurserna för TV-produk- tion blev frågan om att anlita utomstående artistiskt och tekniskt kunnande helt beroen- de av initiativ och intresse för saken från en- skilda medarbetare i programledningen.

SR har framhållit för utredningen att möjligheterna för de fristående filmprodu- centerna att s.a.s. tävla på lika villkor om uppdrag med SR:s egna produktionsresurser kommer att avsevärt förbättras sedan syste- met för interndebitering har genomförts.

Utredningen vill för sin del först erinra om att en översyn av SR:s redovisnings- och budgeteringssystem aviserades redan innan konkreta direktiv förelåg beträffande den nuvarande organisationen av TV-verksam- heten. Angelägenheten av att det nu påbör- jade arbetet med att införa erforderlig in- ternredovisning bedrivs med största möjliga skyndsamhet kan inte nog understrykas.

Det är dock enligt utredningens mening tveksamt om interndebiteringen ensam kan förbättra konkurrensmöjligheterna för film-

produktionen utanför SR. Interndebiteringen kommer säkert att på sikt underlätta pris- jämförelser mellan egen och utlagd produk- tion, men bara i vad avser tekniska tjänster och programresurser i mer inskränkt be— märkelse. Varken kostnaden för fotografer, scenografer och liknande personal —— som i den nya organisationen är hänförd till resp. programenhet _ eller SR:s allmänna om- kostnader omfattas nämligen av det planera- de debiteringssystemet.

Risken för att SR:s ledning temporärt — av hänsyn till ekonomin och förhållandet till de anställda på teknikavdelningen — kommer att ålägga programenheterna att garantera att de egna produktionstillgångar- na utnyttjas fullt kan heller inte uteslutas.

Överdimensioneringen av produktionsap- paraten kan alltså lägga hinder i vägen för ett rationellt utnyttjande av de fristående filmproducenternas tjänster. Det torde vidare ofta ligga närmare till hands för dem som är verksamma i programproduktionen att vilja realisera sina egna projekt och utföra dem med SR:s egna, »invanda» produk- tionsresurser. Ambitionen att utsträcka den egna produktionen, att s.a.s. vilja göra all- ting själv med bortseende från om det är mer lönsamt och praktiskt att lägga ut till- verkningen av en viss produkt, torde kunna konstateras även i andra företag, och det måste i de flesta fall tvång till uppifrån för att åstadkomma en rationell arbetsfördel- ning.

Huruvida de åtgärder utredningen före- slår i det följande kan sägas utgöra ett stöd till filmproducenterna är beroende av vilken betydelse man lägger in i begreppet stöd. Åtgärderna kommer filmproducenterna till godo i form av ökad sysselsättning och öka- de kostnadstäckningsbidrag. Från den syn- punkten innebär utredningens förslag ett filmstöd.

Mot förslagen kan resas den invändningen att de medför en konservering av ett kom- mersiellt filmproduktionssystem som tycks ha allt svårare att klara sig på egen hand. Man kan fråga sig om det är riktigt att med allmänna medel (oavsett om det rör sig om avgiftsmedel eller skattemedel) hålla

en näringsgren vid liv som domineras av ett litet antal stora bolag.

Utredningen har emellertid i detta betän- kande ännu inte analyserat den svenska filmproduktionens problem. Det kommer att ske i ett följande betänkande. Däremot har utredningen tagit fasta på den akuta kris som råder f.n. inom svensk filmproduktion med bl. a. bristande sysselsättning för många filmare. Utredningen har velat beakta nöd- vändigheten av en snabb insats även om den t.v. framstår också som en näringspo- litisk stödåtgärd.

Utredningens förslag får alltså ses som en kortsiktig lösning. Utredningen har för avsikt att återkomma med mera långsiktiga förslag i frågan om förhållandet mellan film— produktionen och TV, med tyngdpunkten på kulturpolitiska intressen. Dessa bör inte bindas vid det existerande kommersiella sys- temet.

I sammanhanget kan erinras om den kraf- tiga satsning som gjorts i årets kulturbudget på stöd till vissa kulturarbetare. I motive- ringen härför hänvisas uttryckligen till att situationen för dessa är så otillfredsställande att man inte kan avvakta pågående utred- ningsarbete, utan att provisoriska insatser är nödvändiga.

Den grundläggande principen i utredning- ens förslag, dvs. särskilda anslag till TV för svensk programproduktion utanför SR, an- ser utredningen bärande även som långsiktig lösning. Utredningen återkommer sålunda till frågan om principerna för utläggningen av sådana program.

12.2. Förslag till åtgärder

12.2.1. Inledning

Utredningen har övervägt möjligheterna att komma till rätta med avsättningsproblemen för filmproducenterna genom att man inför någon form av minimikvotering av TV:s sändningstid eller produktionsbudget, dvs. att SR åläggs att i viss utsträckning lägga ut programproduktionen. Fördelarna med ett sådant system är uppenbara från flera syn-

punkter. Bl. a. skulle en adekvat dimensio- nering av företagets egna produktionsresur- ser kunna åstadkommas på ett effektivt sätt. Mot den bakgrunden kan ett kvoteringssys- tem knappast ses som ett subsidiärt stöd till filmbranschen utan snarare som ett sätt att effektivt motverka en överdimensionering av SR:s egna personella och tekniska resurser som är olämplig från samhällsekonomisk synpunkt.

Mot kvotering kan emellertid också resas vissa invändningar. Även om ett sådant sy- stem inte skulle anses strida mot radiolagens bestämmelser som ibland brukar hävdas — det kan ju inte bli fråga om att ålägga SR att sända ett visst program eller en viss pro- gramtyp —— måste viss komplettering ske av statsmakternas riktlinjer för TV-verksam- heten. Kanalledningarnas självständighet vid val av programkälla och produktionsform är ju f.n. i princip beskuren bara i det av- seendet att statsmakterna har fastställt en miniminivå för den egna produktionen vid en given sändningstid och medelsram. SR har framhållit att en tilläggsbestämmelse innebärande en viss miniminivå även för en viss volym svenska originalprogram pro- ducerade utanför SR utgör en ytterligare inskränkning i kanalledningarnas självstän- dighet.

Enligt utredningens mening kan sådana ändringar i statsmakternas riktlinjer i och för sig vara motiverade från samhällseko- nomisk synpunkt och för att trygga själva grunden för programledningarnas handlings- frihet i framtiden, dvs. möjligheten att välja mellan olika programkällor och produk- tionsformer. Av förklarliga skäl synes emel- lertid en omorganisation av TV-verksam- heten kunna möta svårigheter så kort tid efter det att den nuvarande ordningen bör- jat fungera. Utredningen har därför före- dragit att utforma sina förslag till särskilda åtgärder så att de lätt kan förenas med de gällande riktlinjerna för TV—verksamheten.

12.2.2. Bidrag för produktionsutläggning

För att en större produktionsutläggning från SR än den nuvarande skall kunna åstad-

kommas utan att man avviker från gällande riktlinjer för programverksamhetens organi- sation föreslår utredningen att en ordning med tilläggsanslag prövas under en begrän- sad försöksperiod.

Med utläggning avses i det följande inte bara tillverkning av program på beställning av SR då SR förvärvar hela visningsrätten. Sådana rena beställningar avseende tillverk- ning enbart för SR:s räkning torde visser- ligen vara den vanligaste typen. Man har emellertid också att räkna med projekt där SR bara förvärvar rätten att sända program- met i svensk TV, medan producenten pla- cerar rätten till TV-sändning i ett eller flera andra länder hos utländska TV-företag. Det är givetvis önskvärt att programproduktio- nen kan ske för flera avnämare, så att kost— naderna inte behöver täckas från bara en kund. Särskilt för större projekt är det från alla parters synpunkt fördelaktigt om pro- grammet finansieras av flera TV-företag. Ett typfall är när den svenska producenten gör en samproduktion tillsammans med en ut- ländsk producent antingen av program som kan sändas utan större förändringar i TV i båda länderna (eller flera länder) eller av olika versioner för de olika länderna där dock en väsentlig del av produkten kan användas i de olika versionerna.

De tekniska och organisatoriska möjlig- heterna på inspelningsområdet kommer tro- ligen att utvecklas ytterligare i sådan rikt- ning att skilda programversioner för skilda språkområden kan produceras till priser som avsevärt understiger de sammanlagda kost- naderna för separata produktioner. Den ka- pacitet som de svenska filmproducenterna enligt utredningens uppfattning besitter så- väl på de tekniska och artistiska områdena som på det organisatoriska bör alltså för- hoppningsvis kunna utvecklas för produk- tion även för internationell marknad.

Produktionsutläggning avser alltså ne- dan beställning av programtillverkning var- igenom SR erhåller rätt att sända program- met i svensk TV oavsett om SR även för- värvar sändningsrätten för utländsk TV eller inte.

Idén med tilläggsanslag till SR för pro-

duktionsutläggningar har tid efter annan förts fram i den allmänna debatten i frå- gan. Ibland har det tänkta anslaget förut- satts bestrida kostnaderna för SR:s hela pro- duktionsutläggning. En sådan ordning ter sig otillfredsställande från utredningens utgångs- punkter. I och för sig skall det inte krävas ett särskilt stöd till SR för att man skall ut- nyttja de anvisade programmedlen på det från samhällsekonomisk synpunkt mest lö— nande sättet. En ökad produktionsutläggning kan m.a.o. inte betraktas som en ekono— misk eller programmässig belastning som motiverar ett extra bidrag. Därför bör en ordning övervägas där SR erhåller särskilda medel för ändamålet på två villkor, nämligen dels att en grundnivå av produktionsutlägg- ningar bekostas från den ordinarie verk- samhetsbudgeten, dels att TV:s totala sänd- ningstid ökas med ett visst antal timmar.

Den föreslagna ordningen kan karakteri- seras som ett stimulansbidrag. Att medlen är speciellt anvisade för utnyttjande av vissa produktionstillgångar kan lika litet som de uppställda villkoren för att ta dem i anspråk anses strida mot radiolagen eller avtalet mel- lan staten och SR.

Det incitament som ökade medel för pro- gramproduktionen utgör gör det mindre tro— ligt att programledningarna skulle avstå från att ta bidraget i anspråk med motiveringen att de inte kan garantera den förutsatta grundnivån av produktionsutläggningar. Det villkor för bidraget som går ut på en viss ökning av sändningstiden torde inte heller erbjuda några problem. Båda kanalerna ef- tersträvar ju att öka sin sändningstid.

Hittills har statsmakterna visserligen av- slagit förslag om att TV 1 skulle få öka sin sändningstid utöver nuvarande drygt 40 tim- mar per vecka innan TV 2 nått en mot- svarande sändningsvolym. Det skulle därför i och för sig kunna ifrågasättas om TV 1 skall ha möjlighet att utnyttja bidraget och därmed öka sin sändningstid. Om man emel- lertid förutsätter att utbyggnaden av TV 2:s sändningstid sker planenligt med anvisningar av avgiftsmedel kan kanalkonkurrensen inte anses satt ur spel på denna punkt — kana- lerna tävlar ju i en sådan situation på lika

villkor om det extra bidraget och den extra sändningstid som följer därav. Om däremot TV 1 uteslöts från möjligheten att få del av bidraget skulle TV 2 förmodligen tvingas att garantera hela den tänkta grundnivån av produktionsutläggning för att bidraget skulle kunna tas i anspråk vilket torde med- föra vissa omställningsproblem.

Liksom är fallet med den ordinarie av- giftsfinansierade verksamheten förutsätts att SR:s ledning inför statsmakterna svarar för att de uppställda bidragsvillkoren uppfylls. Fördelningen mellan kanalerna av bidraget och den förutsatta ökningen av sändningstid blir alltså ytterst en fråga som får lösas in- ternt inom SR.

Som nämnts i det föregående räknar SR som fristående producenter även sådana fil- mare som i varierande utsträckning är be- roende av produktionsmedverkan från SR för att kunna verkställa ett produktionsupp- drag. En Viss sådan produktionsmedverkan — t. ex. tillhandahållande av klippbord eller mixutrustning —— bör enligt utredningens mening inte diskvalificera vederbörande som fristående producent, inte minst med tanke på att man bland filmbolagen strävar efter ett rationellt sambruk av olika produktions- tillgångar.

Däremot vore det oriktigt om SR använde de medel som föreslås särskilt anvisade för produktionsutläggning till uppdrag åt så- dana enskilda filmare som helt saknar egen utrustning och därmed alternativa sysselsätt- ningsmöjligheter genom att de inte är i stånd att producera färdiga program för annan kund än SR. Produktioner av denna typ av medarbetare — som är att betrakta mera som beroende uppdragstagare än som fri- stående filmare —— bör alltså även i fortsätt- ningen bekostas från den ordinarie verk- samhetsbudgeten. Utredningen utgår emel- lertid från att medelsutrymmet för även den- na typ av produktionsuppdrag kommer att öka genom den avlastning som sker från den ordinarie budgeten om det föreslagna an- slaget införs.

Den volym utlagd produktion finansierad från den ordinarie verksamhetsbudgeten som SR bör kunna garantera för att få ta det sär-

skilda bidraget i anspråk bör motsvara den genomsnittliga sändningsnivån för denna produktionsform under de sista åren före starten av TV 2 och den nya organisationen av TV-verksamheten. SR har uppskattat vo- lymen till ca 50 originalsändningstimmar per år, dvs. ungefär 1 timme per vecka (jfr avsnitt 11.2). Det kan ev. övervägas om inte den stipulerade nivån bör räknas upp i proportion till den ökning av den totala sändningstiden som skett sedan dess. I det senare fallet skulle av SR krävas en sänd- ningstid utlagd produktion (exkl. repriser) av minst 75 timmar »i botten».

Beträffande den produktionsutläggning som avses bli finansierad genom det sär- skilda bidraget anser utredningen att vissa rekommendationer av allmän natur bör ges, utöver vad som sagts i det föregående, om vilka typer av producenter som bör komma i fråga. Det är obestridligt att kraven på konstnärlig mångfald och ekonomisk ratio- nalitet i vissa hänseenden kan komma i kon- flikt. Från bl. a. planeringssynpunkt kan det sålunda te sig mer rationellt att använda det särskilda bidraget för utläggning av »tunga» och kapitalkrävande projekt av den typ som hittills dominerat produktionssamarbetet med filmbolagen (programserier o. d.). Det vore emellertid inte förenligt med den mål- sättning som uppställts för de föreslagna åt- gärderna om bidraget förbrukades på så stora projekt att kanske bara ett par film- producenter skulle kunna engageras. Utred- ningen utgår därför från att den extra sänd- ningstid som skall krävas för att få ta bidra- get i anspråk bestäms till en sådan nivå att det blir nödvändigt att använda en betydan- de del av det anvisade bidraget för produk- tionsformer av »lättare» slag, främst upp- drag som avser enstaka program eller pro— graminslag.

12.3. Kostnadsberäkningar

12.3.1. Inledning

De av statsmakterna 1966 givna riktlinjerna för den avgiftsfinansierade TV-verksamhe- tens organisation och utbyggnad innebär

bl. a. att TV 2:s sändningstid skall öka suc- cessivt till dess att kanalen uppnått samma sändningstid som TV 1 har f.n. Vidare skall den minskning av andelen egen produktion av TV:s totala originalsändningstid som ge- nomfördes i samband med tillkomsten av TV 2 återhämtas successivt.

Utredningen har byggt sina förslag med utgångspunkt från dessa riktlinjer. Det före- slagna anslaget för produktionsutläggning har därför getts karaktären av stimulansbi- drag som SR på vissa villkor får ta i anspråk utöver de ökade medel som under de när- maste åren kommer att anvisas planenligt för utbyggnaden av TV-verksamheten. I och för sig kan det ifrågasättas om inte de ökade medel med därav följande ökad sändnings- tid som utredningens förslag förutsätter skulle kunna utgöra en del av den ökning av TV:s medelsram och sändningstid som ändå skall till enligt 1966 års beslut. Detta skulle emellertid förutsätta vissa ändringar i de grundläggande riktlinjerna, bl.a. torde det _- som framgått i avsnitt 12.2.2 _ bli aktuellt att modifiera konkurrensmodellen. Utredningen vill för sin del inte ta ställning i hithörande frågor då de i väsentlig grad sammanhänger med rundradioverksamhe- tens ekonomi i framtiden och därför får anses ligga utanför utredningsområdet.

Av samma skäl vill utredningen inte ta ställning i frågan om bidraget skall bestridas med avgiftsmedel eller skattemedel. Som be— kant bestrids f. n. alla drift- och investerings- utgifter för rundradioverksamheten med un- dantag för den av SR bedrivna skolprogram- verksamheten och programverksamheten för utlandet med de i rörelsen inflytande av- giftsmedlen. Sistnämnda verksamhetsgrenar bekostas från anslaget Ersättning för viss rundradioverksamhet på riksstatens drift- budget. Även TKU-kommitténs produktion av radio— och TV-program — vilka delvis sänds över etern — bekostas med skatte- medel.

De av utredningen föreslagna åtgärderna kommer TV-tittarna—avgiftsbetalarna till godo i form av ett ökat och mera mångfaset- terat programutbud. Insatserna kan också ses i ett vidare, kulturpolitiskt sammanhang

som skulle försvara en utgift för ändamålet med skattemedel om kostnaderna bedöms inte kunna täckas med avgiftsmedel.

12.3.2. Bidrag för produktionsutläggning

Till följd av gällande redovisningsmetoder inom SR går det inte att få fram sådana uppgifter om den ekonomiska omslutningen m.m. av hittillsvarande produktionssamar- bete mellan SR och fristående filmprodu- center som skulle möjliggöra en beräkning av den genomsnittliga kostnaden per sänd- ningstimme utlagd produktion.

Vid sina beräkningar i det följande har utredningen därför utgått från timkostnads- schabloner som grundas på erfarenhetsmäs- siga uppskattningar av kostnaderna för så— dan filmproduktion som kan komma i fråga. Det synes därvid praktiskt att först skilja mellan å ena sidan produktionsformer av det »tunga» och kapitalkrävande slaget (t. ex. serieprogram med stort ateljéutnytt- jande och många medverkande artister) och å andra sidan »lätta» produktionsformer (dokumentärfilm, tecknad film etc.).

För den »tunga» formen av utlagd pro- duktion synes det realistiskt att räkna med samma kostnad per sändningstimme som för en ordinär spelfilm, dvs. i genomsnitt 500000 kr. Motsvarande kostnad för pro— duktionsformer av det »lättare» slaget torde kunna uppskattas till i genomsnitt 100000 kr. Till grund för uppskattningen i det sena- re fallet ligger bl. a. utfallet av den kortfilm- produktion som drivits dels inom ramen för filminstitutets filmskola, dels genom ekono- miskt stöd från filminstitutet.

Med utgångspunkt i vad som anförts i avsnitt 12.2.2 angående fördelningen av det anvisade bidraget på »lätta» och »tunga» produktioner finner utredningen det rimligt att i detta sammanhang räkna med ett be- lopp av 200 000 kr. som timkostnadsschab- lon för utlagd produktion.

Enligt utredningens mening bör försöks— vis, i avvaktan på utredningens slutliga för- slag, ett engångsanslag av 20 milj. kr. avsättas för produktionsutläggningar under en be- gränsad försökstid. Detta skulle förutsätta

en ökning under försöksperioden av TV:s sändningstid (exkl. repriser) med minst 100 timmar. Inom ramen för detta villkor om en ökad sändningstid torde det inte vara möj- ligt att förbruka hela anslaget på så »tunga» och kapitalkrävande produktioner att bara ett fåtal fristående producenter skulle kunna engageras.

Med hänsyn tagen också till den sänd- ningstid utlagd produktion som SR —- så— som skisserats i avsnitt 12.2.2 —— skall ha 5. a. s. »i botten» för att få ta anslaget 1 an- språk kommer den totala sändningstiden utlagd produktion under försöksperioden att uppgå till 150—200 timmar.

Sammanfattning

Inledning

Som utgångspunkt för sitt arbete har utred— ningen enligt direktiven haft de beslut som statsmakterna fattade 1963 i syfte att för- bättra villkoren för den svenska filmkultu— ren. Denna filmreform —— då filminstitutet grundades — tog framför allt sikte på den svenska filmproduktionen. Reformen har medfört en kvalitativ och kvantitativ för- stärkning av denna. Dessutom har en rad ytterligare åtgärder inom filmens område möjliggjorts.

En betydande fråga som inte berördes av filmreformen är distributionen av film. Framför allt är det distributionen av kvali- tetsfilm som påkallar uppmärksamhet med hänsyn till svårigheterna för sådan film att hävda sig ekonomiskt utom i de större stä— derna och universitetsstäderna. Utanför dessa är filmurvalet för det mesta ensidigt och torftigt. Till frågan om distributionen av kvalitetsfilm hör också filmstudiofrågan. Ett annat viktigt område som inte beaktats tillräckligt hittills i den svenska filmpoli- tiken är barnfilmen. Barnfilmsituationen i Sverige är i dag högst otillfredsställande. Åtgärder är påkallade i fråga om både pro— duktion och distribution. Ett väsentligt pro- blem som inte heller täcktes av filmreformen var förhållandet mellan svensk filmproduk- tion och TV.

Utredningen har ansett det lämpligt att i ett delbetänkande lägga fram förslag som

rör sistnämnda fyra frågor, alltså samhälls— stödda biografer, filmstudios, barnfilm samt förhållandet mellan svensk filmproduktion och TV. Förslagen syftar till försöksverk— samhet inom nuvarande organisatoriska ra- mar.

I fråga om de tre första områdena är ut- redningens motiveringar i huvudsak av kul— turpolitisk art. När det gäller förhållandet mellan filmproduktionen och TV däremot är förslagen främst dikterade av hänsyn till bristen på sysselsättning hos många av våra filmskapare och behovet av en större mång- fald i TV:s programutbud.

Resultaten av en pågående strukturunder- sökning angående den svenska filmbran- schens ekonomi har inte redovisats ännu. Förslagen i delbetänkandet, inte minst i TV- delen, går därför ut på åtgärder i stort sett inom det rådande kommersiella systemet. Utredningen är medveten om riskerna att förankra en progressiv kulturpolitik i ett system som i första hand tjänar kommer- siella intressen, framhålls det. I sitt slutbe- tänkande ämnar utredningen därför göra en analys av denna problematik. Analysen kan ge utredningen anledning att återkomma med modifierade förslag på de områden som behandlas i delbetänkandet.

Förslagen i delbetänkandet utgår från filminstitutet som självständig institution. Utredningen ämnar i sitt slutbetänkande göra en mera detaljerad granskning av insti- tutets problem. Att utredningen i delbetän—

kandet utgår från institutet som självständig institution innebär alltså inte att utredningen tagit någon slutlig ståndpunkt till institutets framtida ställning eller konstruktion i det svenska filmlivet. Utredningens förslag i be- tänkandet bygger vidare på nuvarande för- hållanden på det tekniska området.

I inledningskapitlet diskuterar utredningen begreppet kvalitet vilket är av väsentlig betydelse för många frågor som berörs i betänkandet. Enligt utredningens mening bör stat och kommun vara neutrala i förhål- lande till innehållet i kulturutbudet och inte söka påverka detta. En fortlöpande bedöm— ning av kvalitet måste emellertid ske — och sker — inom varje sektor av kulturlivet när det gäller att prioritera användningen av allmänna medel för särskilda icke-kommer- siella kulturaktiviteter.

När utredningen talar om kvalitet, kvali— tetsfilm osv. skall kvalitetsbegreppet fattas i vidaste bemärkelse. Det är alltså inte fråga om ett avgränsat kulturellt område och ändå mindre om en elitkultur. Kvalitetsynpunk- terna kommer in också i underhållning och liknande. Utredningen hänvisar till 1963 års filmreform som försökt ringa in begreppet, i huvudsak genom en tämligen fri bedöm- ning genom opartiska filmsakkunniga. För att bedöma barnfilmens speciella kriterier måste dock sådan expertis kompletteras med särskild sakkunskap på barnpublik.

Samhällsstödda biografer

Utredningen konstaterar att kulturpolitiken —— den statliga och kommunala —— och kul- turdebatten i dag allt starkare framhäver det allmännas ansvar i fråga om kulturmiljön. De kulturpolitiska åtgärderna syftar till att främja jämlikhet i samhället. Det är framför allt distributionssidan som står i centrum. Utredningen hänvisar till de olika kultur- institutionerna med riksomfattning — Riksteatern, Rikskonserter och Riksutställ- ningar — som alla får betydande statsan- slag och även fått gensvar från kommunalt håll. När det gäller filmen har i stort sett inga samhällsåtgärder vidtagits, konstaterar

utredningen. Däremot har vissa andra insat- ser gjorts.

Filminstitutet ordnar sålunda sedan flera år tillbaka särskilda visningar i landsorten av kvalitetsfilm under namnet »Film Annor- lunda». Institutets ledning föreslog vidare för några år sedan att man skulle inrätta särskilda kommunalt stödda biografer för kvalitetsfilm. Liknande tankegångar har ta- gits upp i bl.a. riksdagsmotioner 1968 och 1970. De har konkretiserats genom kom- munal försöksverksamhet, i Gävle sedan 1967 och i Norrköping sedan 1969. I slutet av 1969 engagerade sig folketshusrörelsen i detta arbete genom att också starta för- söksverksamhet med biografer för kvalitets- film. Insatser av speciellt slag har gjorts av bl. a. filmstudiorörelsen.

Utredningen betonar att kravet på förbätt- rad kulturdistribution måste ges samma er- kännande på filmens område som i fråga om andra konstarter. Distribution av kvali- tetsfilm till landsorten bör sålunda anses vara en central kulturpolitisk uppgift som står i god överensstämmelse med den upp- rustning som nu sker inom hela det kultur- politiska fältet. Filmen är dessutom den del av kulturutbudet som kan ställas till förfo- gande med relativt låga kostnader och stor rörlighet.

Kvalitetsfilm torde, påpekar utredningen, vara en lämplig inkörsport inte bara för att stimulera intresset för film, som engagerar och väcker debatt, bland de redan intresse- rade och bland nya publikgrupper utan ock- så för att bredda och aktivera det kulturella intresset överhuvudtaget hos stora grupper som i dag står tveksamma eller likgiltiga in— för det seriösa kulturutbudet eller inte alls nås av det. Om visning av kvalitetsfilm blev en allmän företeelse och det sattes in en bred information om filmens verkliga värde torde vidare såväl produktionen av svensk kvalitetsfilm som import av utländsk sådan film främjas.

Utredningen föreslår att ekonomiskt stöd lämnas av kommunerna och staten för att främja tillkomsten av biografer eller andra lokaler på olika platser i landet för visning

av kvalitetsfilm. Kommunen _ eller för- eningslivet — bör tillhandahålla själva vis— ningslokalen. Kommunen bör också svara för det årliga driftunderskottet. Det statliga stödet bör ha karaktär av stimulansbidrag för att få i gång och påskynda verksamhe— ten. Det föreslås utgå för att täcka kostna- den för inredning och utrustning av lokalen. Ett villkor för statsbidrag skall vara att film- visningsverksamheten drivs utan vinstin- tresse.

Utredningen föreslår att de statliga bi- dragen till inredning och utrustning utgår i form av direkta statsanslag med 150000 kr. per biograf. Inrättandet av samhälls- stödda biografer bör under en femårsperiod betraktas som försöksverksamhet. Utred— ningen räknar med minst 150 biografer un— der försöksperioden varav dock högst ett 50-tal torde bli aktuella för stimulansbidrag. Statsanslagen skulle alltså under denna pe- riod uppgå till omkring 7,5 milj. kr.

Enligt utredningens mening bör man in- rikta sig på en speciell typ av mindre lokal, utformad så att den också fungerar som samlingslokal där människor träffas, gemen- samt upplever film och har möjlighet att diskutera sina upplevelser i direkt anslutning till dessa. Lokalen bör ge rum för ca 100 platser. Den bör helst inrymmas i en bygg- nad med besläktade institutioner. De tek- niska förhållandena bör vara fullgoda. Det bör finnas både 35 och 16 mm projektorer.

Utredningen framhåller att sådana lokaler bör få betydelse också för andra former av filmverksamhet. Skolorna kan ha stor an- vändning för dem i bl. a. sin filmundervis- ning. Genom att man kan visa film på dag- tid passar de också bra för barnfilmklub- barna. De kan vidare bli naturliga samlings- punkter för filmstudios och kortfilmare lik— som för filminstitutets landsortsvisningar.

Utredningen påpekar att erfarenheter från Gävle och folketshusrörelsens försöksverk- samhet visar att man kan börja verksamhe— ten i en lokal som används för kommersiell filmvisning. En särskild fördel härmed är att man utan dröjsmål och utan investerings- kostnader kan få i gång kvalitetsfilmvisning i en kommun så snart de kommunala instan-

serna fattat beslut att stödja verksamheten. Utredningen anser det olämpligt att perma- nent förankra ett samhällsstöd för kultur- spridning i ett kommersiellt distributions- system. Det är både ekonomiskt effektivare och mera tilltalande från kulturdemokratisk synpunkt, betonar utredningen, om den sam— hällsstödda spridningen av kvalitetsfilm sker så långt möjligt vid sidan om det kommer- siella distributionssystemet och styrs av de lokala filmintresserade krafterna i stället för genom en central filmsättning i Stockholm.

Till stöd för särskilda lokaler för kvali— tetsfilm utanför det kommersiella biograf- systemet åberopar utredningen också erfa- renheter från bl.a. verksamheten i Gävle som visar att det är nödvändigt att publiken lätt kan identifiera den lokal där det visas kvalitetsfilm. En särskild lokal för kvalitets- film är dessutom en allmän serviceåtgärd för den särskilt filmintresserade publiken på platsen.

Tekniska nyheter av typen kassett—TV, tråd-TV etc. anser utredningen inte är av- görande argument mot en satsning på spe- ciella lokaler för visning av kvalitetsfilm. Lokalerna skall som nämnts fungera inte bara som vanlig biograf utan också som social mötesplats. Vidare torde t. ex. kassett- TV få betydelse i första hand inom informa- tions— och utbildningssektorn. Spelfilmmark- naden anses inte komma att exploateras för kassett—TV förrän i början av 80-talet. Det återstår alltså enligt utredningens bedöm- ning relativt lång tid till dess TV-kassetten eller andra tekniska nyheter kan ha gjort den typ av biografinvesteringar som utred- ningen föreslår föråldrad.

Utredningen anser att man bör eftersträva en organisation av verksamheten som bygger på enskilda människors och gruppers initia- tiv, aktivitet och medbestämmande. Verk- samheten måste därför förankras på det 10— kala planet. En central organisation bör ha ideell inriktning. Skolan, ungdoms— och bild— ningsorganisationerna, kulturella samman- slutningar, fackföreningar och övrigt för- eningsliv måste också föras in i verksam- heten.

Folkets Husföreningarnas riksorganisation

(FHR) är en sammanslutning av omkring 800 lokala medlemsföretag som äger eller förvaltar lokaler. Omkring 450 av dem dri- ver f. n. biografverksamhet. FHR har också distributionsverksamhet. Genom direkt an- knytning till föreningslivets olika delar och nära samarbete med ABF och övriga bild- ningsorganisationer har rörelsen goda kon- takter med publiken.

Filminstitutet är det centrala organet för filmkulturen i Sverige. Institutet har stor erfarenhet av frågor som rör kvalitetsfilm samt betydande personella och andra resur- ser inom området.

Utredningen föreslår att FHR:s och film— institutets administrativa resurser samordnas såvitt avser distribution av kvalitetsfilm. FHR skall ha hand om verksamhet som går ut på att stimulera de lokala instanserna att starta biografer för sådan film, löpande ser- vice åt de lokala instanserna samt frågor om samordning och kontakter med bl. a. pub- likorganisationerna. Institutet å sin sida skall på begäran biträda med filmbokning, kon- takten med filmuthyrarna, filmdokumenta- tion och viss utbildningsverksamhet. Institu- tet skall också fördela och betala ut stats- bidragen.

Utredningen föreslår vidare att det inrät- tas ett särskilt organ, filmdistributionsnämn- den, som skall främja samordning mellan FHR:s och filminstitutets kompetensområ- den samt mellan verksamheten på det cen- trala och det lokala planet. Genom nämn- den skall kommunerna och andra intresse- grupper få möjlighet till insyn i verksam- heten samtidigt som kontakten mellan in- tressegrupperna och FHR _— filminstitutet underlättas.

Den som svarar för driftunderskottet av verksamheten — i regel kommunen — skall utse huvudman på det lokala planet. I de flesta fall torde det bli FHR:s medlemsföre- tag på platsen, för det mesta alltså en fol— ketshusförening.

Huvudmannen skall utse ett lokalt pro- gramråd. Det skall arbeta för att öka in- tresset för kvalitetsfilmen som konstnärligt och samhällsengagerande uttrycksmedel. I detta syfte bör rådet ordna studier, diskus—

sioner och kontaktverksamhet med bl. a. skolan och föreningslivet. Rådet bestämmer i princip program för filmvisningen. I rådet föreslås ingå företrädare för skolväsendet, kulturnämnden, filmstudios samt bildnings- och ungdomsorganisationema. Publiken skall ha möjlighet att själv föreslå en eller flera företrädare.

De årliga kostnaderna för FHR:s och filminstitutets serviceuppgifter beräknar ut— redningen till, för FHR omkring 530000 kr. och för institutet omkring 370000 kr. De bör täckas med statsanslag.

Kostnaderna bör ses i relation till den to- tala omfattningen av den verksamhet utred- ningen föreslår —— där den dominerande de— len av kostnaden kommer att åvila kommu- nerna — och inte som förvaltningskostnader i procent av det statliga stimulansbidraget. En väsentlig del av FHR:s och institutets kostnader rör sig f. ö. inte om förvaltnings- kostnader i konventionell mening utan om hjälp och stimulans åt kommunerna att komma i gång med verksamheten. Genom att knyta serviceuppgifterna till befintliga organisationer i stället för att bygga upp en separat riksorganisation har utredningen syf- tat just till att hålla de centrala kostnaderna så lågt det överhuvudtaget är möjligt.

F ilmstudios

Utredningen anser att filmstudiorörelsen ut- övar en värdefull verksamhet för att sprida kunskap om filmen som samhälls- och kul- turföreteelse och härigenom bredda publik- underlaget för kvalitetsfilm. Det kommer en- ligt utredningens mening att finnas behov av filmstudioverksamhet även sedan man ge- nomfört ett system för visning av kvalitets- film sådant som utredningen förordar. Filmstudiorörelsens medlemsantal har un- der senare år sjunkit. Det är en klar ten- dens mot allt mindre studios. Den cen- trala organisationen, Sveriges Förenade Filmstudios (SFF), och många lokala studios arbetar under mycket knappa ekonomiska omständigheter trots betydande ekonomiskt stöd från filminstitutet. Rörelsen behöver därför ytterligare stöd, särskilt på det lokala

planet, framhåller utredningen. I första hand rekommenderas att kommunerna i ökad ut- sträckning lämnar stöd. Utredningen före- slår vidare att studios ges möjlighet att för sin verksamhet disponera de biografer som utrustas med statligt stöd.

Folkbildningsarbetets målsättning går väl ihop med filmstudiorörelsens syften, anser utredningen och framhåller att filmen bör vara ett angeläget studieämne i sådant ar— bete. Utredningen har undersökt möjlighe- terna för filmstudios att komma i åtnjutande av statsbidrag till studiecirkelverksamhet och föreläsningar. Statsbidragsbestämmel- serna om studiecirklar anser utredningen kunna med vissa ändringar och tillägg göras tillämpliga på filmstudios. Bestämmelserna om föreläsningsbidrag rekommenderas att ges en vid tolkning så att föreläsningsverk— samhet inom filmens område kan komma till stånd i ökad utsträckning. Alternativt före- slås ändring i bestämmelserna i denna rikt- ning. Vidare förordas att statsmakterna vid bidragsgivningen till föreläsningsverksamhet tar hänsyn till att också filmområdet skall kunna tillgodoses.

Den statliga kostnaden för de åtgärder som föreslås uppskattar utredningen till 100 000 kr. om året eller 500 000 kr. under en femårsperiod.

Barnfilm

Utredningen diskuterar inledningsvis begrep- pet barnfilm. Det framhålls att det inte är entydigt och att oklarheten gäller både vad som i detta sammanhang menas med barn och vad som menas med barnfilm. Utred— ningen använder för sin del begreppet barn— film i betydelsen filmer som barn i olika åldrar — från förskolåldern upp till 15 år — har utbyte av, främst sådana som är pro— ducerade med särskild tanke på barn. Med denna bestämning går barnfilmen in under kvalitetsfilm i vidaste bemärkelse om än med vissa speciella kriterier.

Utredningen erinrar om den debatt som förts under många år om den otillfredsstäl- lande situationen för barnfilmen i Sverige. Frågan har behandlats av tidigare statliga

och kommunala utredningar och har vid flera olika tillfällen tagits upp i riksdagen genom motioner och på annat sätt. Fort- farande saknas dock i stort sett insatser från myndigheternas sida som främjat barnfil- men, framhåller utredningen. De flesta pro— blem inom barnfilmområdet är också fort- farande olösta. Vissa insatser har dock gjorts.

Barnfilmkommittén, som bildades 1947, arbetar sålunda för att skapa en opinion för bättre barnfilm och sanera barnmatinépro- grammen. Verksamheten, som är starkt be- gränsad på grund av bristande ekonomiska resurser, består främst i att granska den kommersiella barnfilm som visas t.ex. på matinéföreställningarna och att sprida in- formation om de filmer som granskats. Barnfilmklubbar drivs på olika platser i lan- det av bl. a. filminstitutet. De har aldrig fått någon större omfattning eller stadga. Barn- filmer som skall visas på biograf går vidare automatiskt in under de olika stödsystem som gäller enligt 1963 års filmavtal.

Utredningen slår fast att det råder brist på lämplig barnfilm sedan lång tid tillbaka. Produktionen har varit låg. Bara en mindre del av behovet av barnfilm kan tänkas bli tillfredsställt genom inhemsk produktion, framhålls det. Den största delen måste inom överskådlig tid täckas genom import. Också import har skett i mycket liten omfattning. Tillgången på bra utländsk barnfilm är inte heller stor.

I den allmänna debatten har kritiken skju— tit in sig särskilt mycket på den bristfälliga repertoaren på matinéföreställningarna, framför allt utanför de större städerna. Mati- néerna når den stora, breda barnpubliken. Repertoaren synes dominerad av äldre, ner- klippta vuxenfilmer samt agent-, äventyrs- och västernfilmer. Bara en mindre del av filmerna brukar vara rekommenderade av barnfilmkommittén.

Utredningen betonar det angelägna i att alla barn oavsett social miljö eller bostadsort får möjlighet att komma i kontakt med bra och engagerande film —— liksom annan konst —— på ett så tidigt stadium som möjligt. Den-

na uppfattning sammanfaller med den all- männa kulturpolitiska målsättningen om en rättvisare geografisk och social spridning av kulturutbudet överhuvudtaget. Den rimmar också väl med den ökade samhälleliga akti- viteten för kvalitet och variation i kultur- utbudet till barn och ungdom. Tidig kontakt med bra film kan bl.a. utveckla barnens förmåga att uppleva och självständigt be- döma film. En aktivering av deras filmin- tresse kan också öka efterfrågan på både bra barnfilm och — på längre sikt _ kvali- tetsfilm i allmänhet.

Utredningen framhåller att det behövs en intensifierad insats för att förbättra barn- filmsituatiorten i Sverige. Åtgärder är påkal- lade på såväl produktionssidan som i fråga om import och visning. Utredningens förslag tar sikte på de behov som kan anses vara mest angelägna f. n.

När det gäller svensk barnfilm avsedd att visas på biografer konstaterar utredningen att nuvarande stödåtgärder inom ramen för 1963 års filmavtal inte haft någon effekt på produktionen av sådan film. Med hän- syn härtill anser utredningen att ett särskilt stödsystem bör skapas speciellt för barnfil- men utöver det generella filmstödet. Det bör gå ut på att genom direkt produktionsstöd försöka stimulera producenter och regissö- rer att satsa på produktion av barnfilm. Stödverksamheten skall finansieras genom statsanslag som ställs till filminstitutets för- fogande. Stödet föreslås få formen av ränte- fria lån som skall utgå med belopp motsva— rande minst hälften av den beräknade pro- duktionskostnaden. De utgör förskott på de totala intäkter som filmen uppnår. Återbe- talningsskyldighet skall föreligga i propor- tion till intäkterna.

Utredningen förordar att ett belopp om 1 milj. kr. om året anslås för en försöks- period på tre år, alltså sammanlagt 3 milj. kr. Omkring hälften av lånen beräknas kom- ma att återbetalas genom intäkterna av fil- merna. Statens totala kostnad för ett sådant produktionsstöd skulle därmed begränsas till omkring 1,5 milj. kr. för produktionen under treårsperioden. Stödet svarar mot en total produktionskostnad av omkring 6 milj. kr.

Detta bör vara tillräckligt för en produktion av fyra till åtta filmer under försöksperio- den.

För att utländska barnfilmer skall komma till sin rätt är det ofta nödvändigt att de dubbas. Detta sker dock sällan på grund av den höga kostnaden. Utredningen föreslår att ekonomiska stödåtgärder sätts in för dubbning av kvalificerad barnfilm, Stödet bör i princip utformas på samma sätt som produktionsstödet, dvs. finansieras med statsanslag till filminstitutet och utgå i form av lån till dubbning. Med en dubbnings- kostnad av 60 000 kr. per film och en im— port av tio filmer om året under tre år kom— mer dubbningslånen att uppgå till samman- lagt omkring 1,8 milj. kr. Även här räknar utredningen med att ca hälften av lånen återbetalas genom intäkter. Det totala netto- anslaget för dubbningar kan alltså uppskat- tas till omkring 900 000 kr.

För att säkerställa en plats åt kvalitetsfil- men i barnmatinéerna föreslår utredningen direkta ekonomiska bidrag i form av intäkts- garantier som finansieras på samma sätt som produktions- och dubbningslånen. En in- täktsgaranti på 150 kr. per visning bedömer utredningen vara tillräcklig för att stimulera en biografägare att ta upp en kvalitetsfilm. Målet är att på varje ort med biograf, som har regelbundna visningar under de flesta av veckans dagar, skall en gång i veckan, främst på en söndagsmatiné, utbjudas en bra barnfilm. I första hand torde 100— 150 sådana platser vara aktuella. En ga- ranti av omkring 6 000——7 500 kr. per plats och år anser utredningen vara tillräcklig för att uppnå nämnda mål. I de flesta fall torde garantin inte behöva betalas ut i sin helhet, ofta inte alls. Med hänsyn härtill bör nettokostnaden per plats och år komma att uppgå till genomsnittligt omkring 3 000 kr. Det statsanslag som fordras för att täcka en sådan kostnad för de orter som kommer i fråga under femårsperioden beräknar ut- redningen till i medeltal 400 000 kr.

En utbredd konsumentupplysning inom området barn och film är enligt utredning- ens mening av stor vikt. Utredningen för- ordar att barnfilmkommittén ges ekono-

miska resurser för att kunna utvidga gransk- ningen av matinéfilmer. Kostnaden härför beräknar utredningen till 60 000 kr. om året. Det föreslås att den täcks genom ök- ning av det statsanslag som utgår till kom- mittén. Utredningen föreslår vidare statsbi- drag till filminstitutet med 150000 kr. om året för att främja publicering i pressen av kommitténs rekommendationer i fråga om matinéfilm.

Utredningen föreslår att filminstitutet er- håller statsanslag med 500 000 kr. om året under fem år för att främja produktion av kortare barnfilmer i smalfilmformat. Ett så- dant stöd bör enligt utredningens mening kunna bli en betydelsefull hjälp åt det ökan- de antalet enskilda filmare. Stödinsatser på området kan fylla en uppgift också utanför den egentliga barnfilmen, t. ex. för den teck— nade filmen. Produktionsbidrag bör kunna tilldelas också barn och ungdom som gör smalfilm.

Utredningen föreslår vidare ett årligt statsanslag under fem år till filminstitutet med 100 000 kr. för import och teknisk be— arbetning av värdefulla barnkortfilmer i smalfilmformat. Med teknisk bearbetning avses främst dubbning och textning men också nedkopiering och överhuvudtaget åt- gärder för att kunna presentera filmerna i önskvärt skick.

Utredningen förordar att samverkan etab- leras mellan TV och övriga importörer av barnkortfilm i syfte att få in bästa möjliga sådan film i landet.

För att få till stånd en breddning av barn- filmverksamhet — som f. n. bedrivs huvud- sakligen i barnfilmklubbar — förordar utredningen att kommunerna skapar ökade möjligheter i fråga om lokaler och utrust- ning för barnfilmaktivitet i bl.a. daghem, lekskolor och fritidshem. Utredningen före— slår vidare att undervisning om barn och film inlemmas i grundutbildningen för för- skollärare, fritidspedagoger, biblioteks— och museipersonal m. fl. samt att särskilda fort- bildningskurser i ämnet ordnas i filminstitu- tets regi. Sistnämnda arbete föreslås få ka- raktären av försöksverksamhet under fem år. I anslutning till kurserna skall institutet

sammanställa och tillhandahålla filmer och annat studiematerial. Verksamheten skall en- ligt utredningens förslag finansieras med statsanslag. Kostnaden beräknas till 230 000 kr. om året.

En väsentlig brist på området barn och film är enligt utredningens mening att det saknas en samordnad registrering och kata- logisering av barnfilm. Utredningen föreslår därför ett årligt statsanslag till filminstitutet på 30000 kr. för utgivning årligen under t.v. fem år av en katalog över all tillgänglig smalfilm som är lämplig för barn i olika åldrar.

Enligt utredningens mening är det av vikt att den organisatoriska uppbyggnaden av de olika åtgärder inom barnfilmområdet som utredningen föreslår blir sådan att den smi— digt kan anpassas till nya erfarenheter. Även organisationen bör alltså betraktas som en försöksanordning. Utredningen förordar att administrationen av huvuddelen av de olika åtgärder som föreslås läggs under filminsti- tutet. Inom institutet skall finnas en särskild barnfilmavdelning med sakkunskap från barn— och ungdomsområdet att närmast sva- ra för stödverksamheten. Avdelningen skall ha självständighet i fråga om de praktiska besluten. För att underlätta samarbete med andra organisationer på området och ge all- männa opinionen — den politiska och kul- turella —— insyn och medbestämmanderätt föreslås att ett samrådsorgan inrättas, barn- filmrådet, som knyts till institutet. Huvudde— len av ledamöterna skall utses av barnfilm- kommittén samt filmregissörs— och filmkri— tikerorganisationerna.

När det gäller fördelningen av anslag för intäktsgarantier till biografägare som visar kvalitetsfilm i matinéprogram förordar ut- redningen att samråd sker med biografägar- organisationerna. Det föreslås vidare att en förutsättning för anslag skall vara att barn- filmkommittén rekommenderat filmen för visning och att information härom införts i matinéannonseringen.

Kostnaderna för filminstitutets service- uppgifter för barnfilm, exkl. verksamheten med fortbildningskurser och studiematerial härför samt katalogisering av barnfilm, upp-

skattar utredningen till omkring 360 000 kr. årligen. Utredningen föreslår att kostnader- na finansieras med statsanslag.

F ilmbranschen och TV

Utredningen redogör inledningsvis för det hittillsvarande produktionssamarbetet mel- lan Sveriges Radio (SR) och svenska film- producenter, Produktionsutläggningar till filmbolagen har förekommit sedan början av 60-talet. Uppdragen har huvudsakligen avsett större serier och andra »tunga» pro- duktionsformer. För TV:s programproduk- tion har vidare i växlande utsträckning en- gagerats enskilda filmare. Uppdragen har i dessa fall gällt framför allt program av in— formativ eller allmänt dokumentär typ, dvs. huvudsakligen »lätta» produktionsformer. Utredningen konstaterar beträffande de en- skilda filmare som engagerats i program- produktionen att det i viss utsträckning va- rit fråga om ett slag av beroende uppdrags- tagare och inte om fristående producenter i betydelsen att vederbörande själv förfogat över tillräckliga resurser för att framställa ett TV-program eller, alternativt, t. ex. en kortfilm för biografvisning.

Med det redovisningssystem som hittills tillämpats inom SR har timkostnaden för utlagd produktion redovisats som avsevärt högre än för motsvarande produktion inom SR. I det senare fallet har nämligen kost- naden för lokaler, tekniska studioresurser, gemensam administration m.m. inte belas- tat programmedlen. Av olika skäl har möj- ligheterna att genom utlandsexploatering ut- jämna de med tillämpade redovisningsmeto- der höga timkostnaderna för utlagd pro- duktion minskat avsevärt under senare år.

Enligt SR:s beräkningar har investering- arna i produktionssamarbete med svenska filmproducenter —— såväl filmbolag som en— skilda filmare — under perioden 1965— 1969 uppgått till totalt 22 milj. kr. brutto. Genom utläggningar till filmbolagen beräk- nas under perioden 1965—1968 ha produ- cerats ca 10 sändningstimmar per år eller ca 0,5 % av TV:s totala sändningstid per

år exkl. repriser. Den årliga sändningstiden för program producerade av enskilda fil- mare skall under perioden ha uppgått till ca 40 timmar. För 1969 kan en inte obetyd- lig nedgång i produktionsuppdragen till framför allt filmbolagen noteras.

Vid sina överväganden har utredningen ta- git som utgångspunkt statsutskottets av riksdagen godkända uttalande 1966 (nr 163) att programproduktionen i princip skall ske i konkurrens med producenter utanför SR. En utveckling i riktning mot ett faktiskt monopol för SR på inhemsk TV-produktion måste enligt utredningen motverkas av fle- ra skäl. Bl.a. kan den mångfald i program- utbudet som utgör själva förutsättningen för sändningsmonopolet garanteras bara i ett läge där TV har tillgång till och också ut- nyttjar andra produktionsresurser än sina eg- na. Det är också ett samhällsekonomiskt intresse att vederbörlig hänsyn tas till re- dan befintlig produktionskapacitet utanför SR vid dimensioneringen av SR:s egen per- sonal och tekniska resurser.

Utredningen konstaterar att SR i olika sammanhang uttryckt en principiellt posi- tiv inställning till produktionssamarbete av olika slag med de svenska filmproducenter- na. Trots detta har produktionsutläggningar- na spelat endast en marginell roll under 60-talet, både från ekonomisk synpunkt och i förhållande till TV:s totala sändnings- tid. Den viktigaste anledningen härtill är en- ligt utredningens mening att det med tilläm- pade redovisningsmetoder tett sig både för- hållandevis dyrt och irrationellt att anlita producenter utanför SR. SR har framhållit för utredningen att möjligheterna för film- producenterna att 5. a. s. tävla på lika villkor med SR:s egna produktionsresurser kommer att förbättras avsevärt sedan ett planerat system för interndebitering inom SR blivit genomfört. Av olika skäl kan utredningen inte helt dela denna uppfattning.

Utredningens förslag syftar till att i första hand lösa de enskilda filmarnas akuta syssel- sättningsproblem. Utredningen är medveten om att vissa invändningar kan resas mot förslagen med hänsyn till att de medför en

konservering av ett kommersiellt filmpro- duktionssystem — dominerat av ett litet an- tal stora bolag — som tycks ha allt svårare att klara sig på egen hand. Utredningen har emellertid tagit fasta på den akuta kris som råder f. n. inom svensk filmproduktion med bl. a. bristande sysselsättning för många fil- mare. En snabb insats har ansetts nödvändig även om den framstår också som en närings- politisk stödåtgärd.

Utredningen erinrar i detta sammanhang om den kraftiga satsning som gjorts i årets kulturbudget på stöd till vissa kulturarbeta- re. I motiveringen härför hänvisas uttryck- ligen till att situationen för dessa är så otill- fredsställande, att man inte kan avvakta på- gående utredningsarbete, utan att proviso- riska insatser är nödvändiga.

Utredningen har övervägt lösningar som skulle innebära att TV-kanalerna genom mi- nimikvotering av sändningstid eller produk- tionsbudget ålades att lägga ut en viss del av programproduktionen. En sådan ordning skulle förutsätta vissa ändringar i statsmak- ternas riktlinjer för TV-verksamheten. Ut- redningen finner att det skulle kunna möta svårigheter att genomföra sådana ändring- ar så kort tid efter det att den nuvarande ordningen börjat fungera och har därför utformat sina förslag så att de är lätta att förena med de gällande riktlinjerna.

Utredningen föreslår att försöksvis, i av- vaktan på utredningens slutliga förslag, ett särskilt bidrag anvisas till SR för produk- tionsutläggningar under en begränsad för- sökstid. Den föreslagna ordningen kan ka- ra-kteriseras som ett stimulansbidrag. För att ta bidraget i anspråk förutsätts SR sålunda bekosta en viss grundnivå produktionsutlägg- ningar från den ordinarie verksamhetsbud- geten. Som motprestation förutsätts vidare en viss ökning av TV:s sändningstid.

Beträffande de produktionsutläggningar som avses bli finansierade genom tilläggsan- slaget anser utredningen att bara vissa re- kommendationer av allmän natur bör ges. Bl. a. bör från anslaget inte bekostas upp- drag till sådana filmare som kan karakteri- seras som beroende uppdragstagare. Det är vidare enligt utredningens mening angeläget

att de särskilt anvisade medlen inte förbru- kas på så stora projekt att bara några få filmproducenter kan beröras av de föreslag— na åtgärderna.

Kostnaden för dessa åtgärder beräknas till 20 milj. kr. vilket skulle förutsätta en ökning av sändningstiden under försökspe- rioden med minst 100 timmar. Med hänsyn tagen också till den sändningstid utlagd pro- duktion som SR s.a.s. skall ha »i botten» för att få ta tilläggsanslaget i anspråk kom- mer under försöksperioden den totala sänd- ningstiden utlagd produktion att uppgå till 150—200 timmar. Utredningen tar inte ställ- ning till om tilläggsanslaget skall bestridas med avgiftsmedel eller skattemedel.

Sammanställning av utredningens förslag

Förslag och rekommendationer

Samhällsstödda biografer

Statliga stimulansbidrag under t.v. fem år till inredning och utrustning av biografer eller andra lokaler för visning av kvalitetsfilm.

Kommunalt stöd till driften av sådana loka- ler.

Serviceuppgifter för FHR och filminstitutet. Lokala programråd.

F ilmstud ios

Ökat kommunalt stöd. Statliga studiecirkel- och föreläsningsbidrag.

Barnfilm Barnfilm för biografvisning:

Statliga produktionslån under t.v. tre år. Statliga lån under t.v. tre år för dubbning av importerad film.

Statliga intäktsgarantier under t.v. fem år för matinévisningar.

Vidgad granskningsverksamhet av barnfilm- kommittén under t. v. fem år.

Ökad information om barnfilm under t.v. fem år.

Barnfilm i smalfilmformat:

Statliga bidrag under t.v. fem år för pro- duktion.

Statliga bidrag under t.v. fem år för import och teknisk bearbetning.

Samarbete mellan TV och andra importörer av barnfilm.

Ökade kommunala insatser för barnfilmverk- samhet i bl.a. daghem, lekskolor och fritids— hem.

Undervisning om barn och film införs i grundutbildningen för förskollärare m.fl.

Fortbildningskurser vid filminstitutet om barn och film.

Katalogisering av barnfilm.

Serviceuppgifter för filminstitutet.

Filmbranschen och TV

Bidrag till SR för produktionsutläggning till svenska filmproducenter under en begränsad försökstid, motsvarande en ökad sändningstid av minst 100 timmar.

Första Andra Tredje Fjärde Femte året året året året året Samhällsstödda biografer Stimulansbidrag till inredning och utrust- ning av biografer eller andra lokaler för kvalitetsfilm (150 000 kr. per lokal). Under försöksperioden beräknas 50 bidrag utgå 1 100 1 300 1 500 1 700 1 900 Serviceverksamhet: FHR (jfr bil. 5) 536 536 536 536 536 Filminstitutet (jfr bil. 5) 376 376 376 376 376 Summa 2012 2212 2412 2612 2812 Filmstudios Studiecirkelbidrag 70 70 70 70 70 Föreläsningsbidrag 30 30 30 30 30 Summa 100 100 100 100 100 Barnfilm Barnfilm för biografvisning: Produktionslån. Nettoutgift 1 500 _ _ Lån för dubbning av importerad film. Nettoutgift 900 __ _ Intäktsgarantier för matinévisningar (150 kr. per visning) 350 375 400 425 450 Vidgad granskningsverksamhet av barn- filmkommittén 60 60 60 60 60 Ökad information om barnfilm 150 150 150 150 150 Barnfilm i smalfilmformat: Bidrag för produktion 500 500 500 500 500 Bidrag för import och teknisk bearbetning 100 100 100 100 100 Undervisning om barn och film införs i grundutbildningen för förskollärare m. fl.1 Fortbildningskurser vid filminstitutet om barn och film samt studiematerial 230 230 230 230 230 Katalogisering av barnfilm 30 30 30 30 30 Serviceuppgifter för filminstitutet (jfr bil. 5) 366 366 366 366 366 Summa 4186 1 811 1 836 1 861” 1 8862 F ilmbranschen och TV Bidrag till SR för produktionsutläggning till svenska filmproducenter under en begränsad försökstid, motsvarande en ökad sändnings- tid av minst 100 timmar 20 0003

1 Kostnaden härför går inte att beräkna utan närmare undersökning. ” Exkl. produktionslån och dubbningslån till barnfilm. ” Under förutsättning att utgiften inte anses kunna bestridas med avgiftsmedel.

Utredningens direktiv

I de beslut som statsmakterna fattade år 1963 i syfte att förbättra villkoren för den svenska filmkulturen ingick en fullständig avveckling av nöjesskatten. Som motpresta- tion förband sig filmbranschen i ett särskilt avtal (filmavtal) att utge en avgift till den samtidigt grundade stiftelsen Svenska film- institutet. Avgiften som ugår med 10 % av biljettintäk—terna vid visning av biograffilm avses medföra en kvalitativ och kvantitativ förstärkning av den svenska filmproduktio- nen. Därjämte skulle avgiften möjliggöra en rad ytterligare åtgärder inom filmens områ- de såsom teknisk och artistisk yrkesutbild- ning, forskning, uppbyggnad av filmarkiv och filmbibliotek rn. m.

Stödet till den svenska filmproduktionen, vilket motsvarar 65 % av avgifterna till filminstitutet, kan ses som en intern resurs- omfördelning inom den svenska filmbran- schen. Övriga 35 % av avgifterna kommer på ett mer indirekt sätt branschen till godo.

Genom filmavtalet på vilket 1963 års filmreform grundar sig angavs i stort sett gränserna för Svenska filminstitutets möj- ligheter att verka och för reformens verk- ningar i övrigt.

Krav på en vidareutbyggnad av filmre— formen har rests i den allmänna debatten. I motioner till 1968 års riksdag (I: 614 och II: 789, I: 623 och II: 776 samt 11: 431) har förslag väckts om utredningar rörande möj- ligheten att från statens sida främja visning av kvalitetsfilm vid kommunalt stödda bio-

grafer, rörande centrala initiativ i syfte att främja barnfilmklubbsverksamhet ooh röran- de utvidgning av filmstudiorörelsen.

Ett betydande problem som sedan länge uppmärksammats är distributionen av film utanför de största städerna. Vidare har för- utsättningarna för import och distribution av utländsk kvalitetsfilm i allmänhet be- dömts vara ogynnsamma. Filminstitutets möjligheter att härvidlag göra en insats är ytterst begränsade. Distributionen bestäms i väsentlig utsträckning av irnportörernas och biografägarnas bedömning av de olika fil- mernas kommersiella möjligheter.

Filmstudiorörelsen och särskilt student- filmklubbarna har med visst ekonomiskt stöd från filminstitutet försökt att ge sina medlemmar en komplettering till den kom- mersiella filmrepertoaren men de har där- vid tvingats arbeta under mycket begränsa- de villkor såvitt avser bl.a. visningstider, visningslokaler och tillgång på film.

Mot denna bakgrund har önskemål fram- kommit bl. a. i framställningar från Kultur- arbetarnas socialdemokratiska förening om nya distributionsvägar, bl.a. icke-kommer- siella av samhället stödda biografer. På för- söksbasis har en sådan biograf redan kom- mit till stånd i Gävle.

Frågan om filmdistributionen berör också den i läroplanerna för olika skolformer upp- tagna filmundervisningen. Denna kommer att ställa anspråk såväl på tillgång till värde-

full och för ändamålet passande film som på lämpliga visningslokaler.

Ett annat väsentligt distributionsproblem föranleds av kortfilmens situation. Kortfil- men får f.n. inte någon andel av biografer- nas biljettintäkter. Det finns ingen tillräcklig kommersiell motivering för vare sig distri— butörer eller biografägare att visa kortfil- mer. Produktion av svenska kortfilmer har visserligen stimulerats genom filminstitutet, men resurserna härför är begränsade. Kort— filmerna kan f.n. nå en större publik i hu- vudsak endast genom televisionen och även denna väg är av formella och innehållsmäs- siga skäl öppen för endast ett begränsat ur- val filmer.

Förutsättningarna för den svenska film- produktionen har påtagligt förbättrats ge— nom 1963 års filmreform. Intresset inriktas nu naturligen på kvarstående problem på detta område. Dessa sammanhänger huvud- sakligen med att produktionen i hög grad är begränsad till ett fåtal bolag som även äger stora biografkedjor och hos vilka gränsen mellan köpar- och säljarintressena blir rela- tivt obestämd. Den ekonomiska tyngdpunk- ten i vissa av dessa bolag ligger i biograf- driften. Den svenska biografrörelsen har vis- sa överenskommelser om filmhyror som be- gränsar filmproducenternas möjligheter att få den andel av biljettintäkterna från vis- ningarna som eljest skulle kunnat tillfalla dem.

En anledning till den starka koncentratio- nen som kännetecknar den svenska filmpro- duktionen är den utveckling som skett i rikt- ning mot allt större variationer i fråga om det kommersiella resultatet. Allt fler filmer går med allt större förlust, medan vinsterna på de framgångsrika filmerna ökar kraftigt. Detta är ett uttryck för att filmpubliken blivit mer selektiv i sina filmvanor. Man går på bio för att se en viss film — inte bara för att gå på bio.

En omfattande kontinuerlig filmproduk— tion kan under dessa förhållanden ge god räntabilitet. För den enskilde producenten och för bolag med liten produktion är där- emot sannolikheten av betydande förluster på ett eller flera filmprojekt stor och de fi-

nansiella verkningarna besvärande. De sto- ra producenterna kan utjämna riskerna.

Dessa problem har uppmärksammats av Svenska filminstitutet som i mars 1968 in- lämnat förslag till Kungl. Maj:t om ändring av filmavtalet. Förslaget, som innebär att in- stitutet skall verka för en riskutjämning ge- nom generella topplån till svenska spelfil- mer, har godkänts av Kungl. Maj:t och trä— der i kraft den 1 juli 1969. De belopp som genom viss omdisponering av institutets fon- der för restituering av medel till producen- terna blir tillgängliga för nämnda ändamål kan dock endast ge en tämligen begränsad effekt. Förslaget förutsätter inte någon ök- ning av filminstitutets inkomster.

Samtliga här berörda frågor liksom även samspelet mellan produktionen av film för biografvisning respektive TV påverkas i hög grad av organisationen av och förhållandena i den svenska filmbranschen. Förslag att komma till rätta med problemen som be- rörts förutsätter en kartläggning och bedöm- ning av filmbranschens ekonomiska struk- tur.

Jag finner det därför motiverat, att sär- skilda sakkunniga tillkallas för att verkställa en sådan undersökning samt att mot bak— grund av undersökningsresultatet utarbeta förslag till lösning av de problem som för- ut berörts.

Biograffilmen belastas f.n. inte med om- sättningsskatt. Övergången från omsättnings— skatt till mervärdeskatt aktualiserar emeller- tid en rad för filmbranschens ekonomi be— tydelsefulla problem genom att mervärde- skatten blir mer generell.

Störst intresse tilldrar sig givetvis frågan om mervärdeskatt i framtiden skall komma att omfatta filmen eller ej. Det undantag som gjorts för nöjesområdet (inklusive fil- men) har i prop. 1968: 100 om mervärde- skatt, som i denna del godkänts av riksda- gen, sagts icke böra betraktas som definitivt.

De sakkunniga bör därför i sitt arbete utan ställningstagande i skattefrågan söka bedöma konsekvenserna i olika hänseenden för filmområdet av en sådan beskattning.

Bilaga 2 Repertoaren 1969 vid den kommunala

biografen ((Kontrast» i Gävle

Vårsäsongen

Tag mitt liv Georgy Girl (Film Annorlunda) Tiotusen solar (Film Annorlunda) Oktoberrevolutionen

Yojimbo —— livvak-ten De grymma åren Salvatore Guiliano — banditen Kalla dagar (Film Annorlunda) Matteusevangeliet (Film Annorlunda) Ballad Min vän Balthazar

The Queen

I sista minuten Mannen som visste för mycket Den lille soldaten Doktor Glas

Sanningen om Båstad Marnie Mr Freedom Himmel och helvete (Film Annorlunda) Dutchman (Film Annorlunda) Kvarteret Korpen Smältugnarnas timme

Eriksson Min lycka Låt tågen gå (Film Annorlunda) Anita G. (Film Annorlunda) Man kallar oss mods Jules och Jim Teorema

Morgan — hur galen som helst Den rosa pantern

Louis Malle Silvio Narrizano Ferenc Kosa Frederic Rossif Akira Kurosawa Claude Chabrol Francesco Rosi Andras Kovåcs Pier Paolo Pasolini Gösta Ågren Robert Bresson Frank Simon Alfred Hitchcock Alfred Hitchcock Jean-Luc Godard Mai Zetterling Lars Westman Alfred Hitchcock William Klein Akira Kurosawa Anthony Harvey Bo Widerberg Fernando Solanas Allan Edwall Agnes Varda J iri Menzel Alexander Kluge Stefan Jarl Francois Truffaut Pier Paolo Pasolini Karel Reisz Blake Edwards

Höstsäsongen Kanonfotografen Darling

Den förlorade sonens återkomst (Film Annorlunda) Den förste läraren (Film Annorlunda) Fest der Schönheit/ Fest der Völker Rondo

Tokyoolympiaden 1964 Jag har även mött lyckliga zigenare Jagad av maffian

De blodröda hästarna Den fantastiske Yoyo

Tatueringen (Film Annorlunda) Uppror (Film Annorlunda) Takvåningen

Det grymma kriget — Nobi Jag och min bror Maskulinum — Femininum

Den röda öknen

Miljonärsdille

Mannerheim —— Finlands marskalk Juha

Frihetens vindar (Film Annorlunda) Jag var lycklig här (Film Annorlunda) Förbjuden ingång Calcutta Cirkus

Edward Sedgwick John Schlesinger Ewald Schorm Andrej Mihalkov Leni Riefenstahl Zvonimir Berkovic Kon Ichikawa Aleksander Petrovic Elio Petri

Sergej Paradzjanov Pierre Etaix Johannes Schaaf Masaki Kobayashi Peter Collinson Kon Ichikawa Robert Frank Jean-Luc Godard Michelangelo Antonioni (Finsk vecka) (Finsk vecka) (Finsk vecka) Miklos Jancsö Desmond Davis Robert Mulligan Louis Malle Charles Chaplin

Vårsäsongen

Drömmen om fadern Kärleksakten (Film Annorlunda) Två eller tre saker jag vet om henne (Film Annorlunda) Jag har även mött lyckliga zigenare Övergreppet Badarna

Starten (Film Annorlunda) Kärlekens Martyrer (Film Annorlunda) Knock-Out The Queen Mördande lek Georgie Girl (Film Annorlunda) Tiotusen Solar (Film Annorlunda)

Vi reser Västerut med Helan och Halvan Salvatore Giuliano

Chappaqua

Kalla Dagar (Film Annorlunda) Matteusevangeliet (Film Annorlunda) Kinesiskan En dag i Vilda Västern (bröderna Marx) Mr Freedom

Höstsäsongen

Galen till tusen Utflykt i det röda Den vita sporten En dam försvinner Fem flickor om halsen (Film Annorlunda) Shakespeare Wallah (Film Annorlunda) Matheusdagarna Smältugnarnas timme

Kanonfotografen

Den förlorade sonens återkomst (Film Annorlunda)

Istvan Szabo Ljubavne Slucaj Jean-Luc Godard Aleksander Petrovic Jacques Doniol-Valcroze Yngve Gamlin Jerzy Skolimowski Jan Nemec Robert Wise Frank Simon Alain Jessua Silvio Narizzano Ferenc Kösa

Francesco Rosi Conrad Rooks Andreas Kovacs Pier Paolo Pasolini Jean-Luc Godard Edward Buzzell William Klein

George Axelrod Jean-Luc Godard Grupp 13 Alfred Hitchcock Ewald Schorm James Ivory Witold Leszczynski Fernando Solanas Buster Keaton Ewald Schorm

Den förste läraren (Film Annorlunda) Deserter USA Den skamlösa gamla damen Sierra Madres skatt Tatueringen (Film Annorlunda) Uppror (Film Annorlunda) Kraschen Model Shop

Galopperande Flugan

Andrei Mihalkov-Konchalovsky Lars Lambert-Olle Sjögren René Allio

John Huston Johannes Schaaf Masaki Kobayashi

Joseph Losey Jacques Demy

H. C. Potter

Repertoaren våren 1970 vid F HR-biografen i Falkenberg

8 1/2

Slaget om Alger Cirkus

The Queen Made in Sweden Matteusevangeliet Georgy Girl Calcutta Privilege

Ole Dole Doff Teorema Nattvardsgästerna Mordet på Marat Det brinner min sköna

Frederico Fellini Gillo Pontecorvo Charles Chaplin Frank Simon

Johan Bergenstråhle Pierre Paolo Pasolini Silvio Narizzano Louis Malle

Peter Watkins Jan Troell Pierre Paolo Pasolini Ingmar Bergman Peter Brook Milos Forman

Bilaga 5 Beräknade årliga kostnader för FHR:s och filminstitutets serviceverksamhet. Kr. (1970 års kostnadsläge)

FHR:s serviceuppgifter för samhällsstödda biografer

Filminstitutets serviceuppgifter för samhälls— stödda biografer

Personal kostnad er

2 konsulenter Lönebikostnader (25 %)

Allmänna omkostnader Lokalkostnader, expenser, skriv- biträde m.m. (80 % av personal— kostnaderna)

Bidrag till FHR:s centrala förvalt- ning Företagsledning, studieombuds- man, pressombudsman, plane- ringschef, arkitektservice och bio- grafteknisk service

Bidrag till personalkostnader och resor för 8 distriktsombudsmän

Övriga utgifter Utbildningskostnader Kontaktverksamhet med för- eningslivet Konferenser för biografernas fö— reståndare och programråd Presskonferenser och informa- tionsmöten Oförutsett

Summa

96 000 24 000

96 000

75 000

80 000

75 000

20 000

50 000

10 000 10 000

536 000

Personalkostnader 1 avdelningschef

l assistent Lönebikostnader (25 %)

Allmänna omkostnader Lokalkostnader, expenser, skriv- biträde m.m. (80 % av personal- kostnaderna)

Bidrag till filminstitutets allmänna förvaltning Företagsledning, informationsav- delning och dokumentationsavdel- ning (bibliotek, klipparkiv, bild- service)

Övriga utgifter Utbildningskostnader Undervisningsmaterial för skolor Programblad till filmer

Arvoden till ledamöter i filmdis- tributionsnämnden Oförutsett

Summa

52 000

36 000 22 000

88 000

50 000

30 000 25 000 51 000

12 000 10 000

376 000

Personalkostnader

l avdelningschef

l assistent l bokförare Lönebikostnader (25 %)

Allmänna omkostnader Lokalkostnader, expenser, skriv- biträde m.m. (80 % av personal— kostnaderna)

Bidrag till filminstitutets allmänna förvaltning Företagsledning, informationsav- delning och dokumentationsav- delning (bibliotek, klipparkiv, bildservice) samt film- och bio- grafkostnader

Övriga utgifter1 Arvoden till ledamöter i barnfilm- rådet Oförutsett

52 000

36 000 26 000 29 000

116 000

85 000

12 000 10 000

Summa 366 000

* Exkl. kostnader för fortbildningskurser och studiematerial för dessa samt katalogisering av barnfilm. (Beträffande dessa kostnader se sam- manställningen av utredningens förslag 5. 83).

Normalbudget för visning av 100 föreställ- ningar per verksamhetsår

Beräknade årliga kostnader för verksamheten vid en samhällsstödd biograf. Kr. (Enligt FHR:s normalbudget)

ningar per film) T otalbudget (100 föreställningar, 4 föreställ-

Intäkter 30 bes. 60 bes. 100 bes. Intäkter 30 bes. 60 bes. 100 bes. Entréavgifter 150 300 500 Entréavgifter 15 000 30 000 50 000 150 300 500 Reklamfilm 1 000 1 000 1 500 Kostnader Kommunalt anslag 28 000 19 000 5 500 Filmhyror 50 110 180 44 000 50 000 57 000 Lokalhyror 100 100 100 K Löner 100 100 100 ”.""ade' Driftkostnader 33 500 39 500 46 500 Frakt 5 5 5 A d 5 00 5 000 Reklam 80 80 80 WO e" 5 000 0 ___—___ Kontorskostnader 700 700 700 335 395 465 Resor och traktamenten 300 300 300 Information 3 000 3 000 3 000 _ __ __ _ k Övriga kostnader 1 500 1 500 1 500 Totalbudget Vid en forestallnmg per vec a 44 000 50 000 57 000 under 40 veckor

Intäkter 30 bes. 60 bes. 100 bes. Entréavgifter 6 000 12 000 20 000 Reklamfilm 500 500 500 Kommunalt anslag 11 000 9 100 3 700 17 500 21 600 24 200 Kostnader Driftkostnader 13 400 15 800 18 600 Arvoden 2 000 2 000 2 000 Kontorskostnader 400 400 400 Resor o.d. 200 200 200 Information 1 000 2 000 2 000 Övriga kostnader 500 1 000 1 000 17 500 21 400 24 200

Vid 40 föreställningar per år uppgår an- slagsbehovet till följande belopp:

Per Per föreställn. besökare

30 besökare i genomsnitt 275 9,01 60 » » > 227 3,78 100 » » » 92 0,92 SOU 1970: 73

Av normalkalkylen framgår att anslagsbeho- vet uppgår till följande belopp:

Per Per föreställn. besökare

30 besökare i genomsnitt 280 9,33 60 » » » 190 3,33 100 > » » 55 0,55

Av kalkylerna framgår att även vid en så låg besöksfrekvens som 30 besökare per fö- reställning skulle den subventionerade kost- naden inte uppgå till mer än 9 kr. och att vid en besöksfrekvens av 100 verksamheten praktiskt taget är självbärande. Det kan nämnas att Gävlebiografens första verksam- hetsperiod hade en genomsnittlig besöksfre- kvens av 55 personer och att denna siffra ständigt ökat.

Reservation av ledamöterna Bengtson och Ellwyn

1. Inledning

En utredning av förevarande slag bör un- dersöka och redovisa de förhållanden på vilka dess förslag skall baseras — d.v.s. utredningen bör analysera sin arbetsuppgift, inhämta och redovisa åtkomlig informatiön om det aktuella läget och på den grunden söka klarlägga ingångsläget, examinera och väga olika handlingslinjer för uppnående av de med uppdraget avsedda syftemålen samt på basis av detta underlag utarbeta förslag till åtgärder.

De krav som bör ställas på undersökning- arna och analyserna är som regel beroende ej blott på grundmaterialet utan även på arten av möjliga förslag till åtgärder, varför ett förslag ej sällan nödvändiggör en eller flera återreferenser till förslagsunderlaget för kompletteringar därav, med eventuellt erforderliga omformningar av förslaget eller val av annat alternativ.

De i delbetänkandet intagna förslagen av- seende filmstudiorörelsen, barnfilm samt filmbranschen och TV kan i stort sett anses grundade på tillräckligt entydigt material.1

I fråga om avsnittet »Samhällsstödda bio- grafer» brister det emellertid betänkligt. Åt- komligt grundmaterial har ej i tillräcklig ut- sträckning inhämtats och behandlats. De nya visningsmöjligheter, som följer av den obestridligen snabbt framskridande tekniska utvecklingen på detta område, har avfärdats utan erforderligt studium. Uppgifter avseen-

de biografdriftens ekonomi har ej i erfor- derlig utsträckning inhämtats. De ekono- miska förhållanden inom filmdistributions— området, som är av avgörande betydelse för tillförseln av kvalitetsfilm till biograferna, har ej berörts. Bristerna i utredningsmate- rialet sammanhänger i första hand med att den ekonomiska undersökning, som förut- sattes i direktiven såsom grundläggande, ej avvaktats.

Att förslaget i dess av majoriteten angiv- na utformning visar sig svårförenligt med en av de väsentliga utgångspunkterna — att man bör undvika ekonomiska eller organi- satoriska engagemang som lätt överspelas av utvecklingen — borde föranleda en åter- kontroll och närmare granskning av andra lösningsalternativ.

Förseningarna av och bristerna i utred- ningsmaterialet bör enligt vår uppfattning få sin naturliga följd. Vi anser sålunda att avdelning I, benämnt »Samhällsstödda bio- grafer», för närvarande ej bör framläggas utan bör genomtänkas ytterligare efter be- arbetning i åtskilliga avseenden av betydel- se för det slutliga förslaget. Den ekono- miska undersökningen, som utföres av ci- vilekonomen Eklund och som måste förvän-

1 Om ändrad förutsättning för uttalandet i vänsterspaltens tredje stycke, se tillägg till denna reservation sid. 104 nedan.

tas komma att tillföra utredningen väsent— ligt material av betydelse för avdelning 1, kommer att vara färdig om två—tre måna- der och under den tiden bör de ytterligare erforderliga kompletteringarna av grundma- terialet kunna införskaffas, därest utred- ningen utan dröjsmål går i författning där- om.

Ett uppskov med avdelning I borde en- ligt vår uppfattning ej få ytterligare för- dröja de övriga avsnitten, men ställda inför utredningsmajoritetens vägran att framläg— ga dessa utan sammankoppling med avdel- ning I, har vi ej motsatt oss att avdelning I framlägges.

I detta läge söker vi göra en snabb sam- manfattning av dagsbilden i fråga om stöd åt spridning av kvalitetsfilm.

2. (a) Kvalitetsbegrepp och (b) filmurval

(a) Vad som i delbetänkandets avsnitt 1.2 sagts om kvalitetsbegreppet är självklarhe- ter, vilka emellertid inte utan vidare bör leda fram till att utredningens ståndpunkt redovisas med en hänvisning till 1963 års filmreform utan att man åtminstone i någon mån försökt se på erfarenheterna av den kvalitetsbedömning som filminstitutet an- vänder. Denna kvalitetsbedömning har fun- gerat i sju år och numera är åtminstone en hel del material åtkomligt såsom underlag för försök till angivande av effekterna, både i ekonomiskt avseende och i fråga om övriga effekter. Då utredningens uppfatt- ning måste antagas vara baserad på att så- dana övriga effekter finns, är det av vikt att söka definiera eller åtminstone i möjli- gaste mån angiva dessa.

Det är möjligt att kvalitetseffekterna är oåtkomliga för en tillfredsställande analys, men det finns ingen anledning att utgå från att så är fallet utan att åtminstone ha gjort ett försök. En sådan oåtkomlighet tycks i vart fall ej erkännas av den kritik som från många och olikartade håll riktas mot den hittillsvarande bedömningen. Om man i frå- ga om kvalitetsbegrepp vill hänvisa till filminstitutets bedömningsverksamhet kan

sådan kritik ej lämnas åsido på ett sätt som i realiteten innebär att den underkännes apriori. Det kan ej vara meningslöst att re- flektera över publikbeteendets betydelse, med hänsyn till att det har viss inverkan på frågor om filmens roll som massmedium. Ej heller kan det vara otjänligt att upptaga kritiken från filmare och prospektiva filma- re, exempelvis dem som uttrycker sig i gruppen Film Centrum och fackliga orga- nisationer, med hänsyn 'till dessa kategoriers betydelse för filmskapandet. Särskilt i den mån kritik från helt skilda utgångspunkter leder till likartade resultat måste angelägen- hetsgraden bedömas vara betydande.

(b) Det är en riktig linje att, såsom före- slås i avdelning I, överföra kvalitetsfilmbe- dömningen till lokala programråd när det gäller urval för visning av kvalitetsfilm på orten.

Enligt vår uppfattning är det emellertid av dominerande vikt att dessa programråd blir helt obundna och självständiga i sina bedömningar. Därest det bedömes nödvän- digt att inrätta ett centralt organ för service till programråden är det därför av betydelse att detta gives en sådan utformning att risk för dirigering elimineras och att program- rådens frihet ej kringskäres.

Ett centralt organ är berättigat endast i den mån det erfordras för att hålla pro- gramråden med erforderligt upplysningsma- terial beträffande filmer. Däremot bör det ej meddela några anvisningar beträffande filmurvalet. Av vikt är att programråden ej knytes till eller blir beroende av institutio— ner som kan domineras av särskilda frak- tioner på kulturspridningsområdet.

Utgångspunkten för kvalitetsfilmurval bör alltså vara fristående programråd, vars ställning och arbetssätt gör dem i bedöm- ningsverksamheten helt oberoende. Utseen- det av programråd bör ej anförtros åt andra institutioner än ansvariga och representativa organ i vederbörande kommuner, d.v.s. kommunfullmäktige eller av fullmäktige ut- sedda kommunala organ som är representa- tivt sammansatta från olika grupper av människor.

3. Allmänt om kvalitetsfilmspridning Av vad tidigare sagts framgår att vi i prin- cip arbetar med utgångspunkt från hypote- sen att möjligheter till visning av biograf- film bör tillförsäkras människorna i görlig utsträckning även när det gäller publikgrup- per som visserligen inte är tillräckligt stora för att kunna bära kostnaderna härför, men vilka ådagalägger ett väsentligt behov av och intresse för filmen såsom konstnärligt kommunikationsmedium, förutsatt att stor- leken och förekomsten av dessa grupper ligger på sådan nivå som motiverar de in- satser det allmänna behöver åtaga sig för att fylla dessa behov. Åtgärder i denna riktning kan vara av särskild betydelse för sådana filmer som framtagits för att berika de intellektuella upplevelsernas värld, under större ekono- miskt och personligt risktagande för pro- ducenterna än normalt. Möjligheterna till öppnande av bättre spridningsvägar för så- dan film kan ur allmän synpunkt vara vär- da stöd även om förhållandet skulle vara att det bland mediokert gods blott finns ett fåtal pärlor. Även inom filmområdet har många gånger konstaterats att den pärllik- nande karaktär, som vid utgivning av ett konstnärligt verk blott upptäckes av ett få- tal, ibland i ett mera framskridet skede vi- sar sig uppenbar för envar. Spridningsmöj- ligheter även för film som ej uppskattas av tillräckligt många människor kan alltså vara av betydelse för filmens utveckling som konstart och som medium. I överensstämmelse med det vanliga språkbruket inom området för filmstöd an- vänder vi i detta sammanhang uttrycket kvalitetsfilm, vilket ej innebär att vi tar ställning till benämningen som sådan. I fråga om omfattningen av behovet av kvalitetsfilm arbetar vi, i brist på bättre ma- terial för bedömning, likaledes utifrån sam- ma antagande som majoriteten. Rekommendation eller disrekommenda- tion av en funktion med hänvisning blott till dess karaktär av »kommersiellt systern» innebär att man egentligen blott tar sekun- dära kännetecken såsom utgångspunkt.

Filmutbudet i ett renodlat kommersiellt system på film- och biografsidan styres hu- vudsakligen av publikens uppfattning om vad som är bra film. Utbud av sådan film är det som ger de största intäkterna och denna effekt i sin tur föranleder företagen att satsa på sådan film. Nu fungerar emel- lertid ett system inom ett mångfasetterat område i praktiken icke så renodlat. De yrkesverksamma personerna uppfattar inte alltid publiksmaken rätt. De drivs ibland även av ambitioner att göra och/eller till- handahålla vad de anser vara en bättre film än den som publiksmaken mognat fram till, varvid de i stor utsträckning påverkas av exempelvis smakriktningar som kommit till uttryck i den allmänna kulturdebatten. Dess- utom finns det en fram- och återverkan så- lunda att den utbudspåverkande publiksma- ken i sin tur kan påverkas av existerande ut- bud (något som emellertid på biograffilmens område numera är av mindre betydelse än på många andra områden, med hänsyn till att människornas TV—konsumtion är mång- faldigt större).

I stort sett kan man emellertid säga att den dominerande styrningsfaktorn för film- utbudet i vad utredningens majoritet kallar ett kommersiellt system är publikflertalets uppfattning om vad som är bra film. Inne- börden och effekterna av den existerande ordningen på filmområdet är enligt vår upp- fattning förtjänt av undersökning och ana- lys innan man sätter en rubrik på det existe- rande systemet och sedan drar slutsatser ur en sådan rubrik. Annars kan det hända att man kastar ut barnet med badvattnet. Vill man exempelvis eliminera en styrningsfak- tor som man tror utgöres av »kommersiella intressen» utan att beakta att denna i det väsentliga är en funktion av den primära styrfaktorn publikuppfattningen, riskerar man att den sistnämnda sättes ur spel, om man ej vidtar andra åtgärder för att göra den effektiv.

Vi inskränker oss till dessa reflektioner men konstaterar att det finns åtskilligt att säga på detta område både i den riktning som ovan antytts och ur andra aspekter.

På det begränsade område som vi här be-

rör bör dock kortfattat påpekas att åtgär- der för tillfredsställande av behovet av kva- litetsfilm ej bör utformas på ett sådant sätt att det föranleder minskning i människor- nas valfrihet genom att negativt påverka den ordinarie filmspridning, som styres av människornas uppfattning om vilken film de vill se. Det är känt att en stark stats- makt har möjlighet att, genom ekonomiska och organisatoriska åtgärder under bibehål- lande av officiellt erkännande av principen om kultur— och informationsfrihet, styra ut- budet av information och kultur. Sådana åt- gärder betraktas här i landet som främman- de. Det finns ändå skäl att erinra om vikten av den säkerhetsgaranti som ligger i att de vanliga människornas uppfattning måste få vara av avgörande betydelse för kulturut- budet. Såvitt gäller det ämne som här be- handlas, d.v.s. stöd åt filmvisning, bör åt- gärder från statens och kommunernas sida vara begränsade till stöd åt kompletterande filmutbud åsyftande att publikflertalets smak ej bör dominera till den grad att det blir en alltför liten del av tillgången till po- tentiella kulturyttringar som kan bringas till spridning.

4. Alternativ mot bakgrund av den tekniska utvecklingen

Tre huvudalternativ framträder: dels utnytt- jande av det ordinarie biografbeståndet för särskilda föreställningar av kvalitetsfilm, dels inrättande av specialbiografer för så- dana visningar och deLs möjligheterna att använda andra visningsmetoder än de tra- ditionellt biografmässiga.

En bedömning i ett dagsläge är, på detta liksom på andra områden, dömd att bli ofullständig och/eller missvisande om den ej tar hänsyn till pågående och förväntad teknisk utveckling.

Det torde vara allmänt känt att utveck- lingen av tekniken för visning av film och annan typ av konserverad levande bild på senare tid börjat accelerera snabbt. Nya vä- gar har under de senaste åren framträtt i och med utvecklingen av kaSSettbärare. Mycket stora ansträngningar och investe-

ringar är på gång inom detta område i åt- skilliga länder. Utvecklingen synes äga rum efter fyra olika linjer.

En linje innebär att man arbetar för ef- fektivisering och förenkling av projektions— apparatur inom smalfilmsområdet i för- ening med förbättring av bärarmaterialet, d.v.s. den framkallade filmen. Projektorer för Super 8-film har under de senaste åren framtagits i utföranden som medger en mycket förenklad skötsel: körning sker helt enkelt genom insättning av en filmkassett i apparaten som i övrigt i stort sett sköter sig själv. Ehuru en avsevärd förbättring av Super 8-filmen skett är den fortfarande ej av erforderlig beskaffenhet för visning av bilder större än maximal bredd 1,8 m och även upplösningsförmågan är otillräcklig. 16 mm-filmen, sådan den redan i dag ut- vecklats, fyller emellertid i det närmaste samma krav som 35 mm-filmen när det ej gäller visning för mycket stor publik. Senast utvecklade projektorer i kombina- tion med modernt filmmaterial tillåter vis- ning av film i storlek tillräcklig för pu- blik om c:a 200 personer. En modern 16 mm-projektor med vanlig lampa ger god bild även i cinemascopformat upp till ett avstånd mellan projektor och duk om 15 m. En ytterligare utvecklad typ, som använder jodkvartslampa, tillåter ett projektionsav- stånd om 15 till 30 m. Den förstnämnda projektortypen kostar c:a 6 000 kronor och den sistnämnda c:a 9000 kronor, i båda fallen inklusive cinemascoplins.

Ytterligare utvecklade och förenklade versioner av 16 mm—projektor väntas under den närmaste tiden. De tekniska rationali- seringar som börjat praktiseras på Super 8-projektorer är under vidare utveckling också på 16 mm—utrustning. Redan nu har det visat sig praktiskt möjligt att använda filmhjul med en körningslängd om över två timmar i sträck. Textningen av 16 mm-film erbjuder emellertid fortfarande en del pro- blem med hänsyn till att den teknik som an- vändes vid 35 mm—film ej ger tillräcklig skärpa på 16 mm-formatet. Att en för det mindre formatet mera lämpad textningstek- nik kommer att utvecklas inom kort kan

dock ej betvivlas, enär problemen ej är av svår natur. Enligt färska uppgifter lär pro- blemen nu vara lösta, så att kvarstående svårigheter endast avser material med tjoc- kare emulsioner.

De övriga utvecklingslinjerna använder sig av televisionsmottagare för bildprojice- ringen.

En teknik, benämnd telecine, utnyttjar en metod med elektronisk avkänning av van- lig film enligt samma principer som tilläm— pas av TV-stationer för filmkörning (Nord- mende, Videocord och Eumig).

En annan metod, benämnd conversionme- roden, använder en speciell filmbärare från vilken signalerna transformeras elektroniskt. Mest känd är EVR som börjar marknadsfö- ras inom den närmaste tiden. Under benäm- ningen Selectavision har RCA under ut- veckling en apparatur med bildbärare bestå- ende av hologram, som avläses med hjälp av laser.

Den utvecklingslinje som för dagen synes ha hunnit längst i praktiskt utförande an- vänder sig av magnetisk tape. Såväl Philips som Sony arbetar efter denna linje. Sonys kassetter och uppspelningsapparatur har i september i år börjat marknadsföras i Ja- pan.

Ytterligare är att observera att under de senaste månaderna i Tyskland demonstre- rats en typ av skivor med bild och ljud av- sedda att användas med en grammofonlik- nande avspelningsmetodik.

Överföring av levande bild medelst tråd är likaledes föremål för stort intresse på flera håll i världen, och man räknar här med att nå fram till system som kan till- handahålla konsumenterna större möjlighe— ter att själva välja filmprogram.

Med de mycket stora investeringar som för närvarande på många håll göres för forskning och utveckling inom detta om- råde är det också mycket möjligt att andra tekniska linjer framkommer och visar sig framgångsrika.

Dagssituationen kan sammanfattas sålun- da att nya visningsmetoder står på tröskeln till det stadium då de kan börja vinna sprid— ning. En föranalys av distributionsekono—

miska problemställningar avseende film— kassetter har gjorts av filmproducentför- eningen i filminternationellt sammanhang berörande upphovsrättsliga frågor mot bak- grund av den nya tekniken. Den ger bl. a. vid handen att konstruktionen av effektiva distributionssystem för masspridning är be- roende på tekniska och organisatoriska an- ordningar för uthyrning intill dess kostna— den för hårdvaran nedgått till mindre än en tiondel av den för närvarande beräknade. Erforderliga investeringar är mycket stora; antaganden avseende i vilken takt dessa kommer att accepteras av konsumenterna kan jämföras med motsvarande frågeställ— ningar i televisionens första utvecklingsske- de. I det tidigare skedet (innan massprid- ning till konsumenterna kan påräknas) blir kassettfilmen troligen i första hand använd- bar för mindre åskådargrupper — härvid har främst observerats utbildnings- och in- struktionsändamål, men motsvarande reso- nemang kan föras även i övrigt när det gäl- ler spridning av filmer som ej väntar vis— ningar för stor publik.

Redan nu föreligger alltså i framskridet utvecklingsskede den teknik med vars hjälp människorna, var de än är bosatta, inom kort kommer att kunna tillfredsställa sitt behov av kvalitetsfilm genom kassetter (el- ler liknande behållare) som genom enkla av- spelningsapparater kan prestera perfekt återgivning av film på liten duk eller yta. De behov som sträcker sig längre än till så— dan återgivning kommer sannolikt att kun- na tillfredsställas efter ytterligare relativt kort tid. Utvecklingsarbete avseende de nya teknikerna för återgivning i större bildfor- mat pågår på många håll i världen.

De förutsättningar som i dag styr val och utformning av lokal för filmvisning kommer utan tvivel att vara väsentligt för- ändrade inom kort.

Tanken på investeringar för uppförande eller inredning av nya biografer må ha be— traktats såsom ett praktiskt alternativ vid tiden för skrivningen av utredningens direk- tiv, men redan den tekniska utvecklingen sedan dess har alltså medfört att en sådan lösning är mindre realistisk.

5. Visningsgaranti i stället för special- biografer När man hunnit så långt som till det kon- staterandet, om vilket hela utredningen är enig, att det finns mycket starka skäl att undvika ekonomiska och organisatoriska engagemang, som är så tunga att de lätt överspelas av utvecklingen, finns det skäl att applicera denna insikt vid bedömningen av de föreliggande förslagen. Majoritetens förslag om inrättande av specialbiografer utgår från en investering från statens sida om 150000 kronor per biograf. Den årliga kostnaden för avskriv- ning och förräntning härav uppgår till 22500 kronor per år med utgångspunkt från 10 % genomsnittlig ränta och en av- skrivningstid om 10 år (en avskrivningspe- riod som i vart fall inte är för knappt till- tagen). Härtill kommer de kostnader för själva byggnaderna som eventuellt skall bä- ras av kommunerna samt de inredningskost- nader som överstiger 150000 kronor, med hänsyn till att sagda belopp torde vara till- taget i underkant. Dessa investeringskostnader kan undvikas om man i stället använder det ordinarie bio- grafbeståndet —— varmed här avses även öv- riga filmvisningslokaler, exempelvis i folk- högskolor, bibliotek, museer etc. —— och åstadkommer en ordning enligt vilken det går att säkerställa regelbundna kvalitets- filmvisningar på dessa biografer. Vi föreslår därför att de i direktiven an- givna syftena tillgodoses genom ett visnings- garantisystem, innebärande att kommuner- na, med hjälp av visst bidrag från statens sida, garanterar viss minimiintäktsnivå vid visningar av programrådsvalda kvalitetsfil- mer. En tillämpning av det siffermaterial, på vilket majoritetens kalkyler grundats enligt bilaga 6 till betänkandet, ger följande be- räkningar av garantikostnaderna enligt vårt förslag. I bilaga 6 har visningskOStnaderna per föreställning (lokalhyror, löner, frakt och reklam) beräknats till 285 kronor. Dessa kostnader täckes av en minimigaranti om 450 kronor. Om man räknar med genom-

snittligen 40 besökare (majoriteten räknar med 30—50 besökare per föreställning) be- tyder det att garantin genomsnittligt utnytt- jas med 250 kronor. Den antagna minimi- nivån 30 besökare betyder utnyttjande av garantin med 300 kronor. För 40 föreställ- ningar per år blir den totala garantikostna- den sålunda 10 000 kronor i det första fallet och 12 000 kronor i det andra.

I ett visningsgarantisystem enligt vårt för- slag behöver ej inräknas kostnader för ad— ministration av biografverksamheten, såsom skett i majoritetens specialbiografskalkyl, enär dessa kostnader för en ordinarie bio— graf kan anses såsom en fast kostnad. Där- emot bör hänsyn tagas till vissa kostnader för programrådens verksamhet. Om dessa angivas till 4000 kronor per år kommer den totala kostnaden under de nyss angivna förutsättningarna och med användande av siffermaterialet i bilaga 6 att uppgå till 14000 kronor per år vid genomsnittligen 40 besökare respektive 16 000 kronor per år vid genomsnittligen 30 besökare.

Systemet bör omhänderhas av vederbö— rande kommun.

Det må anmärkas att bilaga 6 här använ- des för att åstadkomma en jämförbarhet med majoritetens beräkningar, ehuru den beträffande vissa delposter (biljettpris, lo- kalhyra, frakt och reklam) lider av vissa brister, från vilka vi dock måste bortse vid överslagsmässiga beräkningar. När vårt för- slag insättes i kalkylerna observeras att kost- nadssidan å ena sidan ökar med filmhyra på anslagsbeloppet men å andra sidan mins- kar med de belopp, som på specialbiogra- ferna erfordras för biografadministrationen.

Stimulans genom statligt bidrag till vis- ning av kvalitetsfilm kan under visningsga- rantisystemet lämnas genom att staten be- talar hälften av kommunens kostnad, helst av både garantikostnaden och programråds- kostnaden. Statens årskostnad för varje bio- graf med 40 garantiföreställningar per år skulle i så fall uppgå till 7 OOO—8 000 kronor enligt de ovan exemplifierade pre— misserna.

Om det alltså kan konstateras att använd- ning av det ordinarie biografbeståndet för

kvalitetsfilmvisningar nedbringar kostnaden till omkring hälften av den beräknade kost- naden för motsvarande prestationer utförda av särskilt inrättade specialbiografer åter- står att pröva huruvida specialbiograferna innebär ett så mycket effektivare sätt att sörja för spridning av kvalitetsfilm att den väsentligt högre kostnaden ur den synpunk- ten kan motiveras.

Biograftätheten i Sverige är mycket stor: antalet kontinuerligt körda biografteatrar uppgår till c:a 1400, av vilka en stor del kan användas inom ett visningsgarantisy- stem. Enligt de uppgifter vi inhämtat från biografhåll kommer det inte att möta svå- righeter att få utrymme för här avsedda kvalitetsfilmvisningar på de ordinarie bio- graferna. Detta gäller vare sig det finns en eller flera biografer på orten. Det är ur biografägarnas synpunkt önskvärt att få möjlighet att visa kvalitetsfilm, men de har hittills haft svårt att bära förlustriskerna.

Några bärande skäl för påståendet att specialbiograferna skulle vara mera värde- fulla för kvalitetsfilmspridning har ej fram- kommit. Att lokalerna kan användas även för kvalitetsfilmvisningar för skolklasser och liknande filmvisningsarrangemang är en egenskap som de delar med det övervä- gande flertalet ordinarie biografer. Att at- mosfären vid filmvisningarna skulle bli bätt— re av att lokalen är mindre än många ordi- narie biografer är ej mer än ett antagande som, även om det skulle befinnas rimligt, ej kan vara av större betydelse. Såsom redan i direktiven angivits har utvecklingstenden- sen gått i riktningen »man går på bio för att se en viss film, inte bara för att gå på bio». Lokalens betydelse torde för övrigt vara än mindre när det rör sig om en selek- tivt inställd publik, vilket ju är en förutsätt- ning för kvalitetsfilmtanken. Den tekniska utrustningen på de av majoriteten planerade specialbiograferna kan ej antagas i något betydelsefullt avseende överträffa de ordi- narie biografernas.

Däremot finns det åtskilliga erfarenheter som tyder på att det ligger en viss risk i att utpeka en särskild biograf såsom avsedd för en viss grupp, särskilt om den gör anspråk

på att vara särskilt fin i kulturellt avseende. De biografägare som har den längsta erfa- renheten av drift av kvalitetsbiografer har erfarit denna risk. Sålunda har exempelvis Sandrews noggrant följt utvecklingen och funnit att körning av enbart kvalitetsfilm på en biograf ger mindre publik på kvali- tetsfilmerna än motsvarande kvalitetsfilm- visning på en biograf som ägnar sig åt en mera omväxlande repertoar.

Erfarenheterna tyder på att en biograf, som kör en viss typ av film och därigenom fångar en publikgrupp som är intresserad av sådan film, får sin ställning även hos den- na publikgrupp försvagad i och med att den gruppen märker att biografen upphört med att fånga intresset hos publiken 1 stort. Med en blandad repertoar har biografen bättre möjlighet att för kvalitetsfilmerna behålla sitt grepp över den selektiva, kvalitetsinrik- tade publiken, medan den samtidigt kan hålla sig kvar 1 den övriga publikens vanor och därigenom få också en viss del av den publiken att se kvalitetsfilmerna. Liknande erfarenheter har gjorts av filminstitutets Film Annorlunda, där man i anledning av vissa bakslag börjat ifrågasätta riktigheten av att så hårt markera kvalitetsfilmprägeln.

Ehuru någon systematisk studie av dessa frågor ej genomförts torde det på basis av hittillsvarande erfarenheter kunna sägas att en biograf med blandad repertoar har bättre möjlighet att nå ut till människorna med kvalitetsfilm än en biograf som ägnar sig enbart åt kvalitetsfilm.

Majoritetens förslag till specialbiografs- system bygger på att härigenom 10 biogra- fer årligen beräknas tillkomma under en pe- riod om fem år. Majoritetsförslaget inrym— mer ej något stöd åt kvalitetsfilmvisning ut- över det som går till nämnda biografer, 10 stycken efter det första året och 50 stycken efter det femte. Under de första åren blir alltså effekten ur filmspridningssynpunkt mycket ringa.

Väljer man emellertid ett visningsgaranti- system med utnyttjande av de ordinarie bio- graferna, kan filmspridningseffekten inträ- da mycket snabbt — den blir enbart bero—

ende av att vederbörande kommun beslutar därom.

Förutom att visningsgarantimetoden är ur ekonomisk synpunkt avsevärt överlägsen specialbiografsmetoden kan det alltså kon— stateras att den förstnämnda metoden är vä- sentligt verkningsfullare för en effektiv spridning av kvalitetsfilm.

6. Samlingslokalintresset

Eventuellt kan frågan, ehuru ej på basis av utredningens direktiv, betraktas ur ett an- nat perspektiv, nämligen utifrån behovet av samlingslokaler över huvud taget, sålunda ej just ur filmvisningssynpunkt. Vi hyser ej någon tvekan om att lokaler där människor av olika kategorier kan samlas är av utom- ordentligt stort värde, och att nyttan av så- dana lokaler blir allt större i den pågående samhällsutvecklingen, varvid vi framförallt tänker på bebyggelseutvecklingen och den ökande tendensen till isolering genom be- folkningsomflyttning och koncentration till tätorterna. I fråga om värdet av Folketshus- föreningarnas insatser på detta område har vi samma uppfattning som majoriteten. (Det kan för övrigt observeras att vad i denna reservation sägs i flera avseenden ej behöver vara oförenligt med majoritetens uppfatt- ningar, även om detta ej särskilt angives.)

I vårt föregående resonemang ligger en antydan om att kvalitetsfilmspridningen ej mår väl av att påverkas allt för mycket av lokalsynpunkter. När det gäller samlings— lokalintresset vill vi omvänt säga att utveck- lingen och tillkomsten av allmänna sam— lingslokaler ej främjas genom en bedömning med tonvikt på särskilda filmvisningsintres- sen.

Vart och ett av de två behoven, sam- lingslokalbehovet och kvalitetsfilmbehovet, har rätt att bli bedömt efter egna meriter och egen karaktär — eljest riskeras sned- vridning av bedömningen på båda områ- dena.

7. Några ekonomiska aspekter beträffande rillgång till kvalitetsfilm

Majoriteten har konstruerat sitt stödsystem så att ersättning utgår för den förlust som

faller på biograflokalen men ej den förlust som faller på filmen. Denna effekt har er- hållits genom att bidraget konstruerats så- som ett anslag till täckande av lokalens un- derskott för viss tidsperiod utan anknytning till de särskilda föreställningarna eller fil- merna. Därvid kan anslaget ej användas så- som underlag för filmhyresdebitering.

En sådan uppläggning är ej berättigad när det gäller förslag som åsyftar främjan- de av kvalitetsfilmspridning.

De filmhyror som följer av majoritetsför- slaget (se dess kalkyl i bilaga 6) är ej rea- listiska. I dessa kalkyler har man räknat med filmhyror om 50 kronor för en före- ställning med 30 besökare samt uppskattat genomsnittsfrekvensen till 30—50 besökare. (Om besökarantalet utgör 40 blir filmhyran c:a 70—75 kronor, om det utgör 50 blir filmhyran c:a 80—85 kronor.)

Att hänsyn ej tagits till filmuthyrarens förlust vid distribution av kvalitetsfilm sam— manhänger möjligen med att utredningen ej avvaktat de grundläggande data som för- väntas genom den inledningsvis nämnda ex- pertundersökningen.

Emellertid torde det kunna betraktas så- som känt att de kostnader som är nödvän- diga för import av en film intill dess den premiärsatts uppgår till c:a 20000 kronor för svart-vit och drygt 25 000 kronor för färg, vilka belopp ej innefattar någon er- sättning till filmens producent utan blott två kopior, tull, spedition, frakt, översättning, textning, censur och introduktionsreklam.

Distributörens självkostnader för varje sättningsexpedition kan beräknas till 55— 65 kronor.

En filmhyra om 50 kronor täcker ej ens den direkta distributionskostnaden för film- paketet. En filmhyra om 85 kronor ger c:a 20——30 kronor i bidrag till amortering av importkostnaderna.

Vi behöver ej här fortsätta beräkningarna för att det skall framstå såsom uppenbart att man i ett rimligt system för spridning av kvalitetsfilm icke bör räkna med de av ma- joriteten antagna filmhyrorna.

En av de riktlinjer som tillämpas inom filmuthyrningsområdet innebär att man

även till småbiografer tillhandahåller film på procentbasis utan minimifilmhyra. Tan- ken bakom detta är att biografen är sista länken i distributionskanalen och att, om den kan klara sig på sin del av intäkterna så ingår det i distributörens roll som för- valtare av ett massmedium att åtnöja sig med sin traditionella del. Distributören skall sålunda för varje biograf ej se på varje filmuthyrning för sig som en transaktion utan avräkna förlustsättningarna mot vinst- sättningarna hos biografen. Att filmuthyr- ningen till åtskilliga biografer numera ofta är nästan kontinuerlig förlustuthyrning har ej ändrat dessa riktlinjer — tillhandahållan- det av film till dessa utgör en medveten stödverksamhet från filmuthyrarnas sida. Den knäsattes uttryckligen 1956 och har sedan dess i stort sett tillämpats trots att kostnaderna för denna ordning alltmera stigit.

Det kan ej rimligen förväntas att dessa filmhyresprinciper skulle fortsättningsvis tillämpas på biografer av den typ som ma- joriteten föreslagit, vilka medvetet baserar och kalkylerar sin verksamhet på av film- visning motiverade anslag, i vilka filmen ej får del.

Det intäktsgarantisystem som vi föreslår baseras, i motsats till majoritetens förslag, på anslag anknytande till vederbörande film, och filmhyra utgår därför på den intäkts— utfyllnad som utgår enligt garantin.

8. Central organisation

Sedan idén att inrätta särskilda specialbio- grafer avvisats bortfaller anledningen att kommentera majoritetsförslaget om ett sär- skilt centralt organ för sådana biografer till en beräknad kostnad om 536000 kronor årligen.

För främjande av tillförseln av kvalitets- film enligt vårt förslag kan det finnas skäl att inrätta ett särskilt organ för serviceverk- samhet, dock av väsentligt mer renodlad servicetyp än det centrala organ som ma- joritetsförslaget innefattar. Såsom vi inled- ningsvis påpekat är det viktigt att ett cen- tralt organ för service till programråden gi-

ves sådan utformning att risk för central- dirigering elimineras.

Därest tillfredsställande stöd för kvali- tetsfilmvisningar inrättas kommer det att ligga i varje filmdistributörs intresse att till- handahålla programråden det underlag som programråden har behov av för sitt filmval, såsom specifikationer angivande filmens in— nehåll, handlingsbeskrivning, litterär och social bakgrund, filmens uttrycksmetod och teknik samt specifikation avseende regissör, artister etc. samt kopior av recensioner från de områden där filmen förut visats.

Det kan observeras att det här ej blott behöver röra sig om filmdistributörer av traditionellt slag. Programrådsstyrd sättning på ordinarie biografer kan tjäna som test och inkörsport för nya distributörstyper.

För samordning och för upprättande av eventuellt erforderliga kompletterande film- beskrivningar kan lämpligen en särskild funktion inrättas hos filminstitutet. Denna bör arbeta i kombination med institutets cinematek. Dess väsentligaste uppgift är av rutinkaraktär och avser inrättande av en klippservice för tidningsrecensioner, på vil- ken programråden kan abonnera. I övrigt bör programråden animeras att arbeta så självständigt som möjligt. Hittillsvarande er- farenheter har visat att programråd med lämplig personsammansättning snabbt för- värvar en mycket god specialkunskap och att ett meningsfyllt programrådsarbete för- utsätter en mycket låg toleransnivå i fråga om anvisningar uppifrån.

Redan den ordinarie verksamheten hos filminstitutets informationsavdelning och cinematek kan med vissa rutinkomplette- ringar utnyttjas för erforderligt informa- tionsflöde till programråden. Emellertid sy- nes en förstärkning böra ske med en befatt- ningshavare som inklusive bifunktioner kan beräknas draga en kostnad av 90 000 kro- nor per år vartill kommer reproduktions- kostnader och porto för informationsmate- rial jämte resekostnader. Totalt kan kostna- derna beräknas till högst 150 000 kronor.

De i jämförelse med majoritetsförslaget inbesparade kostnaderna för central organi- sation uppgår till över 750 000 kronor, som

torde vara tillräckligt såsom bidrag till im- port av c:a 20 filmer årligen.

Förslaget att inrätta en central filmdistri- butionsnämnd som överinstans i Stockholm saknar bärande skäl. En sådan instans tor- de medföra större nackdelar än fördelar. De förstnämnda är av särskild betydelse om man utgår från att inrättande av centrala styrorgan för kulturutbudet kan innebära säkerhetsrisker ur demokratisk synpunkt.

9. Sammanfattning

Minoriteten föreslår ett visningsgarantisy- stem som sammanfattningsvis innebär att statsanslag utgår till kommuner för visning av kvalitetsfilm på följande sätt.

I. Programråd tillsättes av kommunfull- mäktige och består av minst tre perso- ner.

2. Programråden utser filmer, som äger så- dana konstnärliga och filmiska kvalite- ter att de bör visas i orten, men som måste antagas ej kunna bli visade därest ekonomiskt bidrag ej utgår. För föreställning av sådan film utfäster sig kommunen att täcka skillnaden mel- lan biljettintäkterna och ett av kommu- nen angivet garantibelopp. 4. Statsanslag utgår med belopp motsva- rande a) hälften av kommunens garantikost- nader, dock högst 200 kronor per föreställning för högst 40 föreställ- ningar per år, samt

b) hälften av kommunens kostnader för programrådens verksamhet, dock högst 2 000 kronor per år.

U.)

Om den ovan angivna garantigränsen maximalt utnyttjas innebär det en kostnad för statsverket om 8 000 kronor per år och biograf, vartill kommer programrådskostna- derna om 2000 kronor. Om en kommun fixerar garantibeloppen till exempelvis 450 kronor per föreställning och om varje före- ställning ses aV genomsnittligen 30 personer, blir hela garantikostnaden dock ej mer än 300 kronor per föreställning eller 12000 kronor per biograf och år, varav hälften

belöper å statsverket vars kostnad då blir 8 000 kronor per biograf och år inklusive

programrådskostnaden.

Om det av majoriteten angivna anslags- beloppet för inredning av särskilda kvali- tetsbiografer, 1,5 mkr per år, i stället an- vändes för att täcka garantikostnaderna en- ligt minoritetsförslaget är det tillräckligt för minst 150 biografer per år.

De ovan skisserade reglerna får anses som exempel — en del orter kan ha behov av flera föreställningar i veckan, andra av en föreställning varannan eller var tredje vecka. Vår kalkyl är grundad på ett ge- nomsnitt om 40 föreställningar per år. Sy- stemet är över huvud taget relativt flexi- belt och andra kalkyler kan lätt appliceras.

Minoritetens ovan skisserade visningsga- rantisystem synes ej behäftat med några egentliga nackdelar jämfört med majoritets- förslaget. Särskilt observeras att det snarare torde vara en fördel än en nackdel att kva- litetsfilmerna kommer upp på vanliga bio- grafer i stället för att hänvisas till biografer som angivas ha specialkaraktär.

Jämfört med majoritetens specialbiograf- system har minoritetens visningsgarantisy- stem åtskilliga fördelar, av vilka här obser- veras ' följande.

— Minoritetsförslaget innefattar bidrag både till filmen och till lokalen. Majori- tetsförslaget ger bidrag blott till lokalen. — Ett belopp om 1,5 mkr per år (motsva- rande vad majoriteten vill av statsmedel årligen använda för enbart inredning av 10 biografer om året) får enligt minori- tetsförslaget en mångdubblad effekt: be- loppet är tillräckligt för statsanslag till minst 150 biografer för kvalitetsfilmvis- ning genomsnittligen en gång i veckan under säsongens 40 veckor. — Effekterna av minoritetens konstruktion av statsanslag kan inträda omedelbart. Majoritetsförslaget ger däremot blott helt obetydlig effekt under de första åren och har fortfarande efter fem år blott givit tredejedelen av antalet visnings- ställen.

—— Visningsgarantisystem enligt minoriteten kan anpassas för varje ort, varje biograf

och varje tid så att det blir mest effek- tivt. Det undviker en mångårig bindning till speciella lokaler. Och det undviker också den initialsvårighet som kan ligga i att kommunerna måste binda sig för ansvar för underskott på längre sikt.

— Enligt minoritetsförslaget utses program- råden av kommunen och ej av annan huvudman. — Minoritetsförslaget anknyter ej program- råden till centralt organ utan lämnar dem frihet att välja film utan påverkan uppifrån. -— Kommunernas kostnader nedgår enligt minoritetsförslaget till hälften. —— Av det belopp om drygt 900 000 kronor av statsmedel, som enligt majoritetsför- slaget användes för inrättande av två centrala organ — ett för filmdistributio— nen och ett för biograflokaler — fristäl- ler minoritetsförslaget över 750 000 kronor, som i stället kan användas för mera adekvata åtgärder på filmsprid- ningsområdet.

Utbudet av god film är enligt minoritetens uppfattning mera beroende av filmförsörj- ningen än på tillkomsten av nya biografer. Den tekniska utvecklingen medför att film- spridningen blir allt mindre beroende av byggnader och andra kostnadskrävande fas- ta etablissemang. Centralisering och styr- ning av filmutbudet till auktoriserade kvali- tetsbiografer är ej förenlig med en utveck- ling som är på väg mot en mångfald varie- rande visningsformer.

Såväl kostnadsmässigt som i fråga om ef- fekterna är alltså minoritetens visningsga- rantisystem att föredraga.

De belopp som friställes genom att mino- ritetsförslaget är så mycket billigare än ma- joritetsförslaget bör kunna komma till an- vändning exempelvis för främjande av im- port av kvalitetsfilm. Redan ett belopp i storleksordningen 700 000—800 000 kronor torde vara tillräckligt som bidrag till im- port av ca 20 filmer årligen. (Eftersom del- betänkandet ej alls berör frågan om tillför- seln av kvalitetsfilm utvecklas denna fråga här ej närmare.)

Över huvud taget anser minoriteten att ämnet spridning av kvalitetsfilm måste be- handlas ur ett vidare perspektiv än de lokal- mässiga synpunkterna. Utgångspunkt bör snarare vara spridningseffekten såsom så- dan. Man bör därför inte välja ett anslags- system som är så trögt att det tar åratal in- nan det ger någon effekt utan ett system som är flexibelt och kan få effekt utan dröjsmål.

Tillägg till reservationen

Vår reservation var blott avsedd att be- handla avdelning I. Reservationens ut- gångspunkt var en annan text i fråga om delbetänkandets inledning och avdelning IV än den majoritetstext som nu är intagen i betänkandet. Den förstnämnda texten var godtagbar för framläggande, men så är icke fallet med den sistnämnda. Av tidsskäl kan nu detta endast behandlas kortfattat.

Ändringarna synes i de väsentligaste av- seendena utgöras av sammanfattningsvis följande. a) Förslaget i avdelning IV om anslag för utläggning av TV-produktion har försetts med den begränsningen att det ej skall vara årligt utan blott skall utgå »försöks- vis i avvaktan på utredningens slutliga förslag». Det framgår att sådant slutligt förslag kommer att avvika från det i delbetän- kandet framlagda i grundläggande avse- enden.

c) De kulturpolitiska och samhällsekono- miska motiveringarna till förslaget om produktionsutläggning har i väsentliga avseenden utelämnats. I samband där- med har i inledningen under 1.1.3 inta- gits ett avsnitt, betecknat såsom »All- män målsättning». b V

Bland de ur avdelning IV uteslutna moti- veringar som bort återfinnas i betänkandet märkes särskilt följande.

De förslag som utredningen lämnar i det följande syftar bl.a. till att skapa gynnsam- mare betingelser för en konstnärlig mångfald i TV:s utbud av svenska program. Särskilda åt— gärder för att överbrygga hindren för ett vid- gat produktionssamarbete är alltså enligt utred- ningens mening påkallade inte bara för att helt eller delvis lösa filmbolagens och de enskilda filmarnas sysselsättningsproblem. Minst lika viktigt är att trygga en mångfasetterad och kva- litativt högtstående produktion av TV—program.

Till det kulturpolitiska argumentet för ett ökat produktionssamarbete kommer en sam- hällsekonomisk bedömning. Det synes önskvärt att överväga att i kostnadspressande syfte, både på kort och lång sikt, anlita tillgängliga pro- duktionsresurser utanför SR i högre grad än hittills. Utredningens förslag syftar till att vara ett kraftigt incitament i denna riktning. Mål-

sättningen är alltså att inte bara stärka den konstnärliga allsidigheten i TV:s programutbud utan också att förbilliga produktionen och där- med skapa förutsättningar för ett ökat program- utbud inom en given medelsram.

Och vidare: Branschens struktur är inte given en gång för alla. En ordning med en omfattande och kontinuerlig utläggning av produktion för TV kan mycket väl resultera i uppkomsten av en i Sverige ny typ av produktionsenhet: en som i väsentlig grad är inriktad på framställning av TV-program. Sådana företagstyper får anses önskvärda inte bara som ett led i en process där filmbranschens överkapacitet får möjlig- het att omsättas i TV-produktion. Genom att SR vid sidan av de traditionella filmproducen- terna kan räkna med ett antal mer eller mindre specialiserade och från varandra fristående underleverantörer av växlande storlek och med skiftande ägatstruktur kommer också både kontinuiteten och mångfalden i den utlagda programproduktionen att kunna garanteras.

Det sista av dessa tre stycken är av särskild betydelse även med hänsyn till filmtillverkaryrkets struktur. Tyvärr medger ej förhållandena att vi här närmare utveck- lar vikten av ett fritt filmaryrke med till— gång till alla distributionsmedia.

Genom att utelämna de ovan angivna syn- punkterna och syftemålen av kulturpolitisk, samhällsekonomisk och yrkesstrukturell be- tydelse har majoriteten påtagligt försvagat förslaget. Tydligen har detta skett för att ge utredningen motivering att senare få åter- komma med ett annat förslag. Emellertid anger inte majoriteten vad ett sådant nytt förslag kan komma att innefatta annat än att det skall röra svensk programproduktion utanför Sveriges Radio.

Det kommer att bli mycket svårt för pro- ducenter och övriga filmskapare och film- yrkesmän att lägga upp en programproduk- tionsverksamhet på sådana grunder. Och hur skall Sveriges Radio kunna lägga upp ett beställningssystem och öka sändnings- tiden med 100 timmar årligen på detta un— derlag? Skall filmutredningen sitta kvar i av- vaktan på resultaten av försöket för att lägga detta till grund för ett senare förslag?

Många nyupplagda verksamhetstyper är i åtskilliga avseenden ofta av försökskaraktär såtillvida att det gäller att pröva sig fram

genom praktisk applikation för uppnående av de avsedda syftemålen och, i den mån det ej fungerar väl, ändra verksamhetstypen eller överge den om den ej visar sig med— föra de avsedda effekterna. Detta är emel- lertid något annat än att igångsätta en verk- samhet i avvaktan på premisser som senare kommer att meddelas.

Det måste ankomma på Sveriges Radio att utföra produktionsutläggningen på bästa sätt enligt dess eget beprövande. Att eta- blera en utläggningsverksamhet och därvid ha att räkna med till innebörden okända senare anvisningar av grundläggande karak- tär torde vara att starta under mycket ogynnsamma förhållanden —— frågan huru- vida sådana anvisningar kan vara förenliga med de för Sveriges Radios handlingsfrihet grundläggande reglerna torde för övrigt vara tveksam.

Vi är rädda för att hela förslaget om ut- läggning av TV-produktion kommer på fel spår och äventyras genom den numera i delbetänkandet intagna majoritetsskrivning- en.

Utläggningsförslaget i avdelning IV bör sålunda läsas med de tre ovan citerade mo- tiveringarna, med ett angivande av anslags- beloppet till 20 milj. kronor årligen och utan tillägget om avvaktan på utredningens slutliga förslag.

; 2 5 JAN 19%

&_.

_

Nordisk udredningsserie (Nu) 1970

Kronologisk förteckning

1. Samordnad mbygpnadsplanerlng inom Nordal.

2. Uddannelaea- og orskningssporgamil.

3. Proveiosladelae

4. La cooperation internordiqua an matiérea econo- miquau et cuiturallea.

5. Nordisk grinareglon miljövård och Urbanisering.

6. Konaumentundervinning iekolen.

7. Marking av brann- og helsefarlige stoffer.

8. Nordisk trafikaikarhatskonterena ! Stockholm 20—21 april 1970.

9. Innnillinq om harmonlaering av skolsordningene Ide nordiske and. () Vägtrafikregler.

1. Narkotikaforskning.

_...