SOU 1971:5

Svensk ekonomi 1971-1975 med utblick mot 1990 : huvudrapport

1. Allmänna förutsättningar för fortsatt industriell

expansion i vårt land

I föreliggande kapitel skall, i likhet med vad som gällde till LU 65,1 en genomgång göras av de allmänna förutsättningarna för fortsatt industriell expansion i vårt land.2 För att in- dustriproduktionen på längre sikt skall fort- sätta att växa krävs antingen att industrins insatser av arbetskraft och kapital stiger och / eller att produktiviteten vid användningen av redan tillgängliga resurser stiger. En yt- terligare nödvändig förutsättning för att pro- duktionen skall expandera är att det går att få avsättning för produktionsökningen till priser som ger industrin incitament att öka produktionen. Om inte företagen genom pri- set på sina produkter får täckning för sina kostnader och en skälig förräntning på det insatta kapitalet kommer i ett blandekono— miskt samhälle av svensk typ inte de investe- ringar att utföras och den sysselsättning att komma till stånd som fordras för att den från utbudssynpunkt möjliga produktions- tillväxten skall förverkligas.

I det följande skall synpunkter ges på så- väl utbuds- som efterfrågeförhållanden av betydelse för den svenska industrins tillväxt- möjligheter under 70-talet. Därvid kommer utbudsförhållandena att behandlas utförli- gare än efterfrågeförhållandena. Detta sam- manhänger med att för industrins del pro- blemen på utbudssidan, i varje fall fram till mitten av 70-talet, verkar att bli mera svår- lösta än problemen på efterfrågesidan. Det planmaterial som insamlats från företagen

och för vilket redogörs i kapitel 3 tyder härpå. Samtidigt måste emellertid beaktas att en del av den information som kommer att presenteras och analyseras i det följande är beroende av både utbuds- och efterfråge- förhållanden. Det går i dylika fall inte att särskilja de olika bakomliggande faktorerna. Vidare utesluter naturligtvis inte det an- förda, vilket också i viss mån kommer att framgå av det följande, att hinder för den fortsatta industriella expansionen även kan komma från efterfrågesidan. För vissa indus- tribranscher kommer detta uppenbarligen att bli fallet. Vi börjar dock diskussionen med utbudssidan.

Analysen måste för att kunna bli kon- kret göras under vissa antaganden om ut- vecklingen inom hela samhällsekonomin och inom olika delsektorer av denna. Statsmak- ternas möjligheter att påverka den ram inom vilken industrin arbetar har successivt ökat under efterkrigstiden, något som emellertid gör det svårare att bedöma industrins ex- pansionsförutsättningar, eftersom dessa då i högre grad blir beroende av politiska be- slut. På kort och medellång sikt kan utveck- lingen visserligen på många håll sägas vara låst på grund av redan fattade beslut och genom produktionsapparatens struktur, men

1Svensk ekonomi 1966—1970 med utblick mot 1980, SOU 1966: 1.

” R. Bentzel & ]. Beckeman, Framtidspers- pektiv för svensk industri 1965—1980, IUI, Stockholm 1966, kapitel 2.

sett på längre sikt har statsmakterna stora möjligheter att genom sin politik påverka utbyggnaden, inriktningen och lokalisering— en av den svenska industrin. En central restriktion på statsmakternas agerande läg— ger emellertid kravet på balans i utrikesbe- talningarna. Industrin svarar för den domi- nerande delen av valutaintäkterna och där- för blir dess utveckling avgörande vid en framtidsbedömning av bytesbalansens för- ändringar.

De viktigaste antaganden som här görs och som i sig också innebär implicita anta- ganden om den ekonomiska politikens ut- formning under 70-talet är följande:1

1) Nationalprodukten (BNP) beräknas inte stiga med mera än i genomsnitt ca 3,8 % om året under första hälften av 70- talet, framför allt beroende på en minskning av det totala antalet arbetade timmar. Un- der andra hälften av 70-talet sker en fortsatt nedgång i insatsen av arbetstimmar främst på grund av fortsatt arbetstidsförkortning. Nedgången blir emellertid inte fullt lika snabb som under 70-talets första hälft, vil- ket motiverar ett antagande om en drygt 4-procentig BNP-tillväxt under den senare hälften. Dessa antaganden innebär att BNP kan väntas öka långsammare under inne— varande decennium än under det föregå- ende. 70-talet kan mera väntas likna SO-ta- let i detta avseende. Den långsammare till- växttakten har för industrins del konse- kvenser såväl i fråga om avsättningen av in- dustriprodukter på den svenska marknaden som i fråga om möjligheterna att snabbt öka kapitalbildningen inom industrin.2

2) Den offentliga sektorn och särskilt då den offentliga konsumtionen väntas fort- sätta att växa snabbare än BNP även under 70-talet, medan däremot den privata kon- sumtionen beräknas expandera något lång- sammare.

Detta antagande har också konsekvenser för den svenska industrins avsättningsmöj- ligheter på hemmamarknaden, eftersom den privata konsumtionen har ett avsevärt större industriproduktinnehåll än vad den offent- liga konsumtionen har. Kravet påen i för— hållande till utgångsläget förbättrad balans

i utrikeshandeln under 70-talets första hälft medför att den privata konsumtionens steg- ringstakt måste hållas tillbaka mera under den första än under den andra hälften.

3) Bruttoinvesteringarna beräknas stiga i ungefär samma takt som BNP under 70-ta- let — långsammare under första och snabba- re under andra hälften -— vilket alltså innebär att investeringsandelen av BNP blir ungefär oförändrad. Detta strider mot den tidigare utvecklingen under efterkrigstiden då ande— len varit klart stigande. Att det kommer att bli svårare att snabbt expandera ka— pitalbildningen sammanhänger bl. a. med en förväntad inkomstomfördelning (efter skatt) till pensionärernas och låginkomsttagarnas förmån, vilket ökar den privata konsumtio- nen. Om den privata konsumtionen totalt skall kunna visa en avsevärt lägre tillväxt— takt än BNP krävs då sannolikt en så hård begränsning av övriga inkomsttagargruppers konsumtionsanspråk att detta inte blir poli- tiskt genomförbart. Det blir i stället investe- ringsanspråken som måste begränsas eller också måste vi inrikta oss på en betydande kapitalimport.

4) Av stor vikt för den svenska industrins avsättningsmöjligheter under 70-talet blir också —- förutom världshandelns tillväxt — utvecklingen på det handelspolitiska områ- det. Vi antar i det följande att det visserli- gen blir någon form av anknytning mellan EEC- och EFl'A-länderna under inneva- rande decennium, men att förhandlingarna härom kommer att ta så pass lång tid och att övergångsbestämmelserna blir så utfor- made att effekterna på handelsströmmama

1Svensk ekonomi 1971—1975 med utblick mot 1990, SOU 1970: 71.

8Det måste klart framhållas att LU 70:s antagande innebär att vi även under 70-talet kommer att ha ett i det närmaste fullt resurs- utnyttjande med en genomsnittligt sett låg ar- betslöshet. Den ekonomiska politiken antas bli förd med detta mål för ögonen. Problemen med balans i utrikeshandeln kan emellertid på liknande sätt som i England under 60-talet framtvinga en ekonomisk politik som leder till en genomsnittligt sett högre arbetslöshet och ett lägre resursutnyttjande. I så fall kan både BNP och industriproduktionen beräknas stiga långsammare än som antas i LU 70 och i detta kapitel.

av anknytningen kommer att bli påtagliga först under andra hälften av 70-talet och un- der 80—talet. Samtidigt måste emellertid be- aktas att redan ett beslut om att det så små- ningom antingen blir eller inte blir en när- mare kontakt mellan de båda handelsbloc— ken kan utlösa snabba anpassningsåtgärder från många i Sverige etablerade företags sida.

Till slut skall påpekas att analysen i det följande blir partiell i den meningen att varje enskild tillväxtfaktor behandlas för sig. Totalbedömningen av industrins produk- tionsutveckling fördelad på branscher redo- visas i det sammanfattande femte kapitlet.

1.1. Arbetskraftssituationen under 70-talet

1.1.1. Den totala tillgången på arbetskfaft1

Enligt statistiska centralbyråns prognoser be- räknas den totala befolkningen i vårt land öka från ca 8 milj. 1970 till 8,3 milj. 1975 och 8,5 milj. 1980. Ökningstakten skulle följaktligen vara något större under första hälften av 70-talet än under den andra. En jämförelse med övriga högindustrialiserade länder i Västeuropa visar att dessa kan väntas få en något snabbare befolkningstill— växt än Sverige under innevarande decen— nium medan USA kommer att ha en avse- värt snabbare befolkningstillväxt.

Förutom av antaganden om fruktsamhet och dödlighet är befolkningsprognosen i hög grad beroende av de antaganden som görs om nettoimmigrationens storlek. Mellan 1949 och 1963 var invandringsöverskottet i genomsnitt 11000 personer per år. Se- dan dess har invandringen stigit betydligt. Under 1966—1969 uppgick överskottet till i genomsnitt 23 500 personer per år. Denna stegring har gjort att man i prognoserna räk- nar med ett årligt invandringsöverskott om 20 000 personer. Om hänsyn tas till en ut- vandring på ca 20000 personer om året skulle detta antagande innebära en årlig bruttoinvandring till vårt land på ca 40 000 personer under 70-talet. Den övervägande delen av dessa människor kommer från Finland. Under 60-talet har ca 60 % av in—

vandrama kommit därifrån. Om den höga immigrationen från Finland kan bibehållas under 70-talet blir bl. a. beroende av hur konjunktur- och arbetsmarknadsläget kom— mer att utvecklas i vårt land i förhållande till situationen i Finland.

Enligt SCB:s prognos kommer de äldre åldersgruppernas andel av befolkningen att växa snabbt under 70-talet. Åldersgrupper- na 65 år och uppåt ökar sin andel av befolkningen från 13,7 % 1970 till 15,6 % 1980. I stället får de s.k. aktiva befolk- ningsgrupperna (16—64 år) se sin andel sjunka från 64,1 % 1970 till 62,3 % 1980. Antalet personer i de aktiva befolknings- gruppema stiger bara med 1,5 % per fem— årsperiod mellan 1970 och 1980. Räknat i antal stiger befolkningen i de aktiva åld- rarna från 4950 000 personer 1970 till 5 290 000 personer 1980.

Med utgångspunkt från förändringarna i förvärvsintensiteter för olika befolknings- grupper kan man göra bedömningar av hur antalet personer i arbetskraften kommer att utvecklas. Andelen förvärvsarbetande är na- turligen högst bland de aktiva befolknings- grupperna, men även i åldrarna över 64 finns ett inte obetydligt antal förvärvsarbe- tande. För männen har förvärvsintensiteten totalt varit sjunkande under 60-talet som följd av minskade förvärvsintensiteter i de lägsta och högsta åldersgrupperna. Enligt SCB:s prognos kan denna tendens väntas fortsätta och förstärkas under 70—talet, vil- ket innebär att 1980 ca 84 % av alla män i åldrarna 16—64 år kommer att vara i ar- betskraften mot ca 88 % 1965. För de gifta kvinnorna sker en motsatt utveck- ling. Förvärvsintensiteten för dem tende- rar att stiga i nästan samtliga åldersgrup- per och denna tendens har under de sista åren av 60-talet varit starkare än tidigare. För 70-talet väntas andelarna yrkesarbe- tande gifta kvinnor fortsätta att öka i alla åldersgrupper utom för grupperna under 20 år även om ökningstakten i förvärvsinten- siteterna kanske inte blir lika stark som un- der 60-talet. 1980 kommer i så fall ca 64 %

* Framställningen grundar sig på Arbets- kraftsresurserna 1965—1990, bilaga 1 till LU 70.

av de gifta kvinnorna under pensionsåldern att vara i arbetskraften mot ca 47 % 1965. För de ej gifta kvinnorna slutligen försig- går en långsam nedgång av den totala för- värvsintensiteten, som främst sammanhäng- er med ökad studiefrekvens i åldersgrup- perna 15—25 år. Denna tendens kan beräk- nas fortsätta under 70-talet.

Totalt skulle vid dessa antaganden om förvärvsintensiteternas förändringar antalet personer i arbetskraften i vårt land stiga från ca 3 915 000 1970 till 4 095 000 1980 eller med 4,6 %, varav 2,3 procentenheter faller på första hälften av 70—talet och 2,3 på den andra. Av totala antalet 1980 skulle knappt 60 % vara män och drygt 40 % kvinnor.

För att kunna beräkna det totala utbudet av arbetskraft mätt i arbetstimmar under 70-talet måste hänsyn också tas till föränd- ringar i frånvaron från arbetet samt i arbets- tidens längd. F rånvarofrekvensen har visat en trendmässig ökning under efterkrigsti- den.l Frånvaron exklusive semester och korttidsfrånvaro, dvs. frånvaro mindre än en vecka, uppgick i slutet av 60—talet till 7,4 %.2 Till viss del har denna utveck- ling berott på att andelen gifta kvinnor — vilka har relativt sett hög frånvaro- frekvens — ökat. Men det är också fråga om en ökning av frånvaron inom varje civilståndskategori. Under 60—talets andra hälft har sålunda en fortgående ökning av sjukdomsfrånvaron bland såväl män som gifta och ogifta kvinnor ägt rum. För 70-talet räknar SCB med en fortsatt ök- ning av frånvaron för både män och kvin- nor, vilket enligt antagandena skulle föra upp frånvarofrekvensen till ca 9 % 1980. (Minst 11 % om hänsyn tas till kort- tidsfrånvaron och dess sannolika utveck- ling.) Prognosen innebär dock att frånvaron antas öka långsammare under 70-talet än under andra hälften av 60-talet. Utveck— lingen härvidlag spelar stor roll för det to- tala arbetskraftsutbudet eftersom 1 procent— enhets minskning i frånvarofrekvensen per år motsvarar ett tillskott av 40 000 arbe- tande personer.

Vad gäller den lagstadgade veckoarbets- tiden har denna under andra hälften av 60—

talet sänkts från 45 till 42,5 timmar per vecka. Fram till 1973 kommer en ytterligare sänkning att ske till 40 timmars arbetsvecka. Enligt tillgängligt material har för närva- rande ca 70 % av männen längre arbetstid än 40 timmar, vilket innebär att den fort- satta arbetstidsförkortningen här kommer att orsaka ett betydande bortfall i arbetstim- mar. För kvinnornas vidkommande kan för- kortningen beräknas få mindre effekter ef- tersom särskilt de gifta kvinnorna i genom— snitt har en avsevärt kortare arbetsvecka än männen, beroende på den stora andelen deltidsarbetande bland de gifta kvinnorna. I SCB:s kalkyler har för 70-talet räknats med en ytterligare arbetstidsförkortning ut- över den beslutade, motsvarande en semeSo tervecka per sysselsatt. Denna förkortning skulle i så fall inträda under 70-talets andra hälft.

Under de av SCB gjorda antagandena kommer arbetskraftsutbudet i vårt land, räk- nat i arbetstimmar, att sjunka med ca 6 % under 70-talet eller drygt 1/2 % per år med större delen av nedgången förlagd till första hälften av 70-talet. Under den andra hälften skulle en minskning i utbudet av arbetstim- mar ske med ca 2 % totalt eller 0,4 % per år mot 0,8 % per år under första hälften av 70—talet. Jämfört med andra hälften av 60- talet skulle denna utveckling vara mindre ogynnsam eftersom vi då haft en nedgång med ca 4,5 % eller 0,9 % per år av det to— tala antalet arbetade timmar i vårt land. I Bentzel-Beckemans studie till 1965 års långtidsutredning antogs att tillgången på arbetskraft snarast skulle sjunka något snab- bare under 70-talet än under 60-talets se- nare hälft.3 En förklaring till den ändrade bilden i 1970 års långtidsutredning är att man nu förutser en högre nettoimmigration under 70-talet än man tidigare räknat med.

Men om frånvaron skulle komma att öka lika mycket under 70-talet som under perio-

1 B. Olsson, Studier i frånvaro från arbetet, IUI, Stockholm 1967, belyser frånvaroutveck- lingen inom industrin. * Korttidsfrånvaron uppgick enligt uppgifter från statistiska centralbyrån till ca 1,4 % av antalet sysselsatta 1965 och ca 1,8 % 1969. aBentzel—Beckeman, op. cit.

Tabell ]: I Beräknat antal personer i arbetskraften och i arbete samt totala antalet arbetade timmar 1965—1980.

1965 1970 1975 1980 Antal personer i arbetskraften, 1 OOO-tal 3 790 3 916 4 006 4 097 Antal personer i arbete (inkl. semestrande), 1 OOO-tal 3 519 3 563 3 612 3 660 Antal arbetade timmar, milj. 6 555 6 279 6 043 5 923

den 1965—1970 skulle nedgången i utbudet av arbetstimmar närma sig 1 % per år och i så fall överensstämma med Bentzel-Becke- mans kalkyler. Krav på arbetstidsförkort- ningar för bl. a. skiftarbetare kan också komma att minska arbetskraftsutbudet mera än vad som räknats med i prognoserna.

I tabell 1: 1 har arbetskraftsutbudet under 70—talet sammanfattats. Det måste härvid framhållas att skillnaden mellan antalet per- soner i arbetskraften och antalet personer i arbete inte endast beror på frånvaron. SCB har också antagit att den medelar- betslöshet som rådde under 1964—1969 skall råda under 70-talet. Detta innebär för hela arbetskraften en arbetslöshetsprocent om 1,8. Att en viss omställningsarbetslöshet kommer att råda även under goda konjunk- turer verkar klart. Men hur stor den faktiska arbetslösheten under 70-talet blir måste bli beroende av den internationella konjunktur- utvecklingen och av den ekonomiska poli— tik som kommer att föras i landet.

1.1.2. Industrisysselsättningen

På grundval av diskussionen om den totala arbetskraftstillgången i landet skall vi söka utröna vilken omfattning industrisysselsätt- ningen kommer att ha under 70-talet när hänsyn även tas till den efterfrågan på ar- betskraft som kan förutses.

Under 60-talet tycks det ha förelegat en tendens i många av de utvecklade industri- länderna till att industrins och hantverkets andel av de förvärvsarbetande stagnerat el- ler sjunkit.1 I det tidigare skedet av ett lands industrialisering är det naturligt att denna andel ökar samtidigt som jordbruksbefolk- ningens andel sjunker. Detta gäller — och har under 60-talet gällt — för exempelvis Japan, Italien och Finland. I USA, Holland, Bel—

gien och Sverige har däremot industriande- len minskat under 60-talet medan den varit ungefär oförändrad i England och Väst— tyskland. 1965 var enligt folkräkningen 1 122 000 personer i Sverige sysselsatta in- om industri och hantverk eller 32,5 % av de förvärvsarbetande? 1960 var motsva- rande andel 33,0 %.3 Nedgången i förvärvs- andelen mellan 1960 och 1965 förklaras emellertid helt av nedgången för hantver— kets vidkommande. Industrins andel steg från 27,9 till 28,9 %. I Västtyskland var i slutet av 60-talet drygt 39 % industri- sysselsatta, i England ca 37 %, i Belgien drygt 36 % och i USA ca 27 %. I Frank— rike låg andelen 1962 på endast knappt 30 %, men i detta land finns ju kvar en be- tydande jordbrukssektor.

Av de återgivna siffrorna framgår att an— delen sysselsatta inom industrin inte i nå- got avancerat industriland överstiger 40 % och att den i USA, där jordbruksandelen gått ned till under 5 % av de förvärvsar- betande, ligger under 30 %. Det är där ser- vicesektorn, som under det senaste decen-

1Det måste framhållas att begreppet för- värvsarbetande omfattar något mindre antal människor i vårt land än begreppet antal per- soner i arbetskraften. Detta sammanhänger med att som förvärvsarbetande räknas bara personer med minst halv normal arbetstid. Härigenom utesluts ett antal deltidsarbetande personer särskilt kvinnor som i stället inryms i begreppet antal personer i arbetskraften.

2 Som påpekats i inledningen definierar vi för svenskt vidkommande industri som arbetsställen med minst 5 anställda. Företag med mind- re än 5 anställda betecknas som hantverk. För de utländska uppgifterna har det inte gått att få reda på om »industrin» också om— fattar företag med mindre än 5 anställda. 3 Enligt nationalräkenskapsenheten vid SCB, som använder något annorlunda beräknings- metoder än vad folkräkningarna gör, skulle dock en svag ökning av andelen industri- och hantverkssysselsatta inträtt mellan 1960 och 1965 eller från 31,0 till 31,2 %.

niet ökat sin andel av de förvärvsarbetande.

Enligt LU 65 planerade den svenska in- dustrin att öka sin sysselsättning med 125 000 man mellan 1963 och 1970.1 Hade dessa planer kunnat förverkligas skulle in- dustrins och hantverkets andel av antalet förvärvsarbetande ha uppgått till ca 35 % 1970 eller en ökning ha inträffat med drygt 2 procentenheter jämfört med 1965 . I LU 65 förutsades dock att industrins arbetskraftspla- ner inte skulle kunna förverkligas. Man räk- nade i stället med att den sysselsättnings— ökning som skulle bli möjlig under 60-ta- lets andra hälft för industrins del endast kunde bli så stor att den i arbetstimmar räknat kompenserade för den planerade ar- betstidsförkortningen. Detta motsvarade ca 45 000 man. Inklusive sysselsättningsupp- gången 1964—1965 skulle industrins och hantverkets sysselsättning för hela planpe- rioden i så fall komma att stiga med 70 000 man. Enligt nu kända siffror har industrins sysselsättning mellan 1963 och 1969 gått ned med ca 6 000 man per år eller totalt ca 35 000 personer. Den kraftiga nedgången inträffade under recessionsåren 1966—1967. Även om en viss uppgång inträder under 1970 är det uppenbart att varken industrins egna planer eller LU 65:s reviderade kalky- ler kommer att förverkligas i fråga om anta— let industrianställda. Det troliga är att indus- tri- och hantverksandelen av de förvärvsar- betande, om hänsyn tas till en viss sannolik nedgång av sysselsättningen inom hantver- ket, 1igger runt 30 å 31 % 1970, vilket alltså implicerar en fortsatt nedgång av andelen sedan 1965 .

Vid bedömningen av arbetskraftsinsatserna inom industrin måste emellertid också hän— syn tas till att det tycks pågå en betydande avskiljning av arbetsuppgifter från industrin innebärande att företagen i stället väljer att köpa tjänster när de behöver dem.2 Detta kan gälla tjänster som levereras av tekniska konsultbyråer, reklam- och marknadsunder- sökningsbyråer, skriv- och kopieringsbyråer, transportverksamhet, städ- och vaktbolag etc. Den höga lönenivån och den hårda in- ternationella konkurrensen framtvingar ra- tionaliseringar från företagens sida som

bl.a. tar sig uttryck i att de köper tjänster utifrån i stället för att själva ha personal som kanske inte alltid kan effektivt utnytt- jas. Enligt folkräkningama 1960 och 1965 har antalet förvärvsarbetande i gruppen »uppdragsverksamhet» stigit från 34 300 till 55 400 eller med 62 % och beräknas enligt SCB:s kalkyler uppgå till ca 83 000 perso— ner 1970. Detta innebär en stegring från drygt 1 till drygt 2 % av de förvärvsarbe- tande mellan 1960 och 1970. Särskilt snabb har uppgången varit i fråga om teknisk upp- dragsverksamhet, där huvuddelen av antalet personer inom gruppen »uppdragsverksam- het» faller och som beräknas i särskilt hög grad betjäna industrin (och byggnads- verksamheten). Enligt SCB:s nationalräken— skapskalkyler skall industrins förbrukning av tjänster volymmässigt ha stigit med ca 60 % under 60-talet eller 6 % per år ex- klusive teknisk konsultverksamhet. Dessa beräkningar är visserligen mycket osäkra men en överslagskalkyl med utgångspunkt från dem ger vid handen att antalet per— soner exklusive tekniker som utför tjäns- ter åt industrin kan ha ökat från ca 10 000 till ca 15 000 mellan 1959 och 1968. Lägger vi sedan också till antalet personer som syss- lar med teknisk konsultverksamhet åt in- dustrin och antar att andelen bland dessa som utför dylik verksamhet är densam- ma som andelen tekniker sysselsatta inom industrin av totala antalet tekniker, er— hålls en stegring från drygt 15000 per— soner till 35 000 personer. Detta innebär att, om hänsyn tas till industrins köp av tjänster utifrån, den av oss framräknade för- värvsandelen för industrin och hantverket på 30 å 31 % 1970 bör höjas till 31 å 32 %. Vidare har det anförda konsekvenser för beräkningarna av produktiviteten inom indu- strin. Inköp av tjänster dras, om man undan- tar transporttjänster, inte av vid beräkning- arna av industristatistikens förädlingsvärde, vilket medför att detta överskattas. Vid en trendmässig ökning av dylika inköp i för-

1 Bentzel-Beckeman, op. cit. 2 Se härom exempelvis L. Nabseth, Är stor- stadsregionen en stimulans för ekonomisk till- växt? Industri/örbundets Tidskrift, 1968: 3.

hållande till det »faktiska» förädlingsvärdet tenderar man att överskatta produktivitets- stegringen per sysselsatt.

Företagen kan då de söker fullgöra sina för hela koncernen gällande produktions— planer inte endast välja mellan att anställa folk själva eller att köpa tjänster utifrån. För många företag, särskilt då de stora ex- portföretagen, finns också möjligheten att välja mellan produktion i Sverige eller i dotterföretag utomlands. Antalet anställda (både utlänningar och svenskar) har inom svenskägda industriföretag i utlandet stigit kraftigt under 60-talets första hälft eller från ca 130 000 till drygt 190 000.1 En jäm— förelse med folkräkningama för 1960 och 1965 visar att antalet utlandssysselsatta inom svenskägda industriföretag i förhållande till totala antalet sysselsatta inom industrin i Sverige mellan nämnda år stigit från 12 till 17 %. Det i svenska utlandsföretag investe- rade kapitalet ökade också kraftigt under första hälften av 60-talet eller med ca 80 % . Under andra hälften av 60-talet har enligt riksbankens statistik investeringarna i svens- ka utlandsproducerande företag fortsatt att stiga och det förefaller därför troligt att sys- selsättningen i dessa företag ökat ytterligare även om ingen statistik härom finns tillgäng- lig. Särskilt under slutet av årtiondet tycks investeringsverksamheten ha varit livlig utomlands. Det är att märka att det är spe- ciellt inom metall- och verkstadsindustrin som andelen i utlandet sysselsatta är hög. Eventuell utlandsproduktion förefaller där- för vara särskilt intressant när det gäller att bedöma arbetskraftsplanerna för denna bransch.

Enligt de planer som industriföretagen lämnat (se kapitel 3) skulle mellan 1970 och 1975 antalet anställda inom industrin stiga med ca 106 000 personer eller med ca 2,2 % per år.2 Räknat i arbetstimmar blir ökningen 1,9 % per år men det är då osäkert vilken hänsyn företagen tagit till förväntad ökad frånvaro. Om industrins hösten 1969 redovisade planer skulle för- verkligas betyder det att industri- och hant- verksandelen av antalet förvärvsarbetande 1975 blir ca 32 år 33 % (exkl. utifrån

köpta tjänster) och om plansiffrornas till- växttakt även kunde antas gälla för andra hälften av 70-talet blir andelen 1980 ca 34 it 35 %. (Siffrorna bygger på antagandet att antal sysselsatta inom hantverket och i fö- retagsgruppen 5—10 anställda skall fortsät- ta sjunka under 70-talet. Se kapitel 4.) En sådan utveckling förefaller inte minst mot bakgrund av utvecklingen tidigare under 60-talet i Sverige osannolik. Den skulle nämligen förutsätta en betydande omlägg— ning av hela den ekonomiska politiken in— nebärande antingen en kraftigt ökad in- dustrivaruförbrukning inom landet eller en ändå större satsning på exporten. Bl.a. skulle då olika myndigheters och kom— munala instansers planer för den offent- liga konsumtionens utveckling under pe- rioden 1970—1975, sådana de redovisats till LU 70, behöva drastiskt reduceras. Även om man, som framgår av LU 70, förut- ser besvärliga problem med vår betalnings- balans under i varje fall första hälften av 70-talet kommer dessa sannolikt att lösas på ett annat sätt än genom en så'pass kraf- tig relativ ökning av industrisysselsättningen som företagens planer indikerar.

Ett särskilt problem för industrin —- och också för arbetsmarknadsmyndighetema med hänsyn till att de potentiellt förvärvs- arbetande gifta kvinnorna ofta bor på orter där det endast finns industriella arbeten — kan den omständigheten bli att av den to- tala ökningen i antalet personer i arbets- kraften under 70-talet om ca 190 000 per- soner nästan 100 % utgörs av kvinnor, dvs. antalet män i arbetskraften stagnerar. Det är härvid helt fråga om gifta kvinnor, me— dan antalet ogifta kvinnor i arbetskraften beräknas minska. Den svenska industrin sys- selsätter, jämfört med andra industriländer, förhållandevis få kvinnor,. vilket sannolikt delvis kan förklaras med textil- och kon-

1 H. Lund, Svenska företags investeringar i utlandet, Katrineholm 1967. 9 För de industrigrupper som utelämnats i enkäten, särskilt då gruppen mellan 5—10 an- ställda, kan i frågasättas om inte planerna är mindre expansiva än de som redovisas i kapi- tel 3, varför siifran 2,2 % för hela industrin verkar ligga något för högt.

fektionsindustriernas relativt sett svaga ställ- ning. 1965 låg andelen på ca 24 % i Sve- rige mot ca 30 % i Västtyskland, 31 % i England, 28 % i USA, 26 % i Belgien, 31 % i Frankrike och 27 % i Schweiz. Andelen har stigit i Sverige under 60-ta- let, men det kan inte uteslutas att den låga andelen sammanhänger med attityder och med organisatoriska förhållanden inom industrin i vårt land som kan kräva ett be- tydande nytänkande från både industrins och de gifta kvinnornas sida under 70-talet om inte denna könsomfördelning inom ar- betskraften skall bli ett speciellt industri- problem under 70-talet.1 Samtidigt måste emellertid beaktas att enligt LU 70 kan sys- selsättningen inom sådana typiskt manliga näringsgrenar som jordbruk, skogsbruk och byggnadsverksamhet väntas sjunka under detta decennium.

1.1.3. Vad bestämmer industrins sysselsätt- ningsutveckling?

Eftersom de planer som industrin framlagt i fråga om antalet sysselsatta totalt sett före- faller orealistiska kan man fråga sig vilka förhållanden som bestämmer hur stor indu— strins relativa andel av sysselsättningen i landet kan beräknas bli under 70-talet. Sam- bandet mellan industriproduktion och indu- strisysselsättning kan kortfattat beskrivas på så sätt att ju snabbare industriproduk- tionen inorn landet stiger i förhållande till nationalprodukten vid given produkti- vitetsutveckling i alla sektoreri samhäl— let desto större sysselsättningsandel blir det inom industrin. Omvänt gäller vid given produktionsvolymökning inom alla sekto— rerna att ju snabbare produktivitetssteg— ringen, mätt som produktion per arbets- timme, inom industrin är i förhållande till stegringen för hela ekonomin, desto lägre blir industrins sysselsättningsandel. Det är alltså, enkelt uttryckt, den relativa produk- tions— och produktivitetsstegringen inom in- dustrin som blir avgörande för sysselsätt- ningsandelens förändringar.

Industrins produktionsvolym steg under 60-talet ca 50 % snabbare än BNP. Under

50-talet steg den endast ca 25 % snabbare. Enligt de i kapitel 3 redovisade planerna skulle industriproduktionen stiga med drygt 6 % om året 1970—1975, medan exporten skulle stiga med nästan 8 % om året i vo— lym räknat. I förhållande till antagandet om nationalproduktens tillväxttakt på 3,8 % en- ligt LU 70 skulle vi, om dessa planer för- verkligades, få en tillväxttakt för industri— produktionen som låg 60 % över national- produktens tillväxttakt. Detta verkar inte realistiskt med tanke på att industrins pla- nerade försäljning på den svenska markna- den, om hänsyn tas till exportplanerna, mås— te ligga klart för högt med hänsyn till den förutsebara efterfrågeutvecklingen. För att dessa planer skall kunna förverkligas krävs sannolikt att en hel del import konkurreras ut av svensk industriproduktion, vilket går emot de allmänna intemationaliseringsten- denserna. Produktionsplanema totalt torde därför behöva revideras ned med minst 1 % per år. (En närmare precisering av resone— manget sker i kapitel 5.) Vad gäller arbets- produktivitetsstegringen har denna under 60-talet gått ca 60 % fortare inom indu- strin än inom ekonomin totalt. I vilken ut- sträckning denna relation kan bibehållas un- der 70-talet diskuteras nedan i avsnitten rö- rande de allmänna förutsättningama för in- dustrins investerings- och produktivitetsut- veckling.

Vår slutsats här — grundad bl. a. på tren- den i den svenska utvecklingen, på utveck— lingen i USA, på det faktum att industri- produktionens och nationalproduktens till- växt tenderar att närma sig varandra vid stigande nationalinkomst, på den svenska industrins ökade köp av tjänster utifrån samt på den ökande andelen gifta kvinnor på arbetsmarknaden — blir att sysselsättning- en, mätt i arbetstimmar, kan väntas sjunka snabbare inom industrin och inom hantver- ket än inom samhällsekonomin totalt under 70-talet. För första hälften av 70-ta1et kan detta innebära en nedgång med ca 10 % av antalet utförda arbetstimmar inom in-

1 För en närmare diskussion av kvinnornas yrkesintensitet se P. Silenstam, Arbetskrafts-

utbudets utveckling i Sverige 1870—1965, IUI, Uppsala 1970.

dustrin och hantverket jämfört med drygt 4 % för hela ekonomin, vilket, om hänsyn tas till arbetstidsförkortningen, motsvarar en nedgång i sysselsättningen om ca 50000 personer. Det är troligt att minskningen i antalet arbetade timmar blir klart större in- om hantverket, eller 15 år 20 %, än inom industrin, där den kan beräknas bli knappt 10 %. Jämfört med den planerade ökning- en av sysselsättningen med ca 100 000 per- soner i anläggningar med 10 anställda eller mera är detta uppenbarligen en betydande förändring av planeringssituationen för in- dustriföretagen i vårt land. Den här an- tagna utvecklingen innebär att antalet för- värvsarbetande inom industrin och hantver- ket 1975 uppgår till något mer än 1000 000 personer eller 28,5 % av det to— tala antalet förvärvsarbetande. Något som skulle kunna förändra bilden under 70-talets första hälft vore om kravet på balans i ut— rikeshandeln (se härom LU 70) framtvinga- de en ekonomisk politik som medförde en något mindre snabb nedgång av industri- sysselsättningen än vad som här skisserats.

För andra hälften av 70—talet leder anta- gandet om en fortsatt relativ nedgång i in- dustri- och hantvcrkssysselsättningen till en minskning av det inom industrin och hant- verket utförda antalet arbetstimmar på ca 5 %. Detta innebär i så fall med beaktande av den av SCB antagna arbetstidsförkort- ningen en minskning av sysselsättningen in- om industrin och hantverket på ca 25 000 personer. 1980 skulle industri- och hant- verksandelen då uppgå till ca 27 %. Sam— tidigt förefaller det sannolikt att antalet per- soner som direkt utför tjänster åt industrin, men som inte klassificeras som industrian- ställda, kommer att fortsätta att stiga under 70-talet. Antalet dylika personer kan mot slutet av 70-talet beräknas uppgå till ca 50 000 personer eller ca 5 % av det totala antalet sysselsatta inom industrin och hant- verket.

Det har redan framhållits att andelen kvinnor bland de förvärvsarbetande vän- tas stiga snabbt under 70-talet. Detta bör också innebära att andelen kvinnor syssel- satta inom industrin kommer att öka. En-

ligt de framlagda planerna väntas tjänste- mannaandelen inom industrin svagt sjunka under 70-ta1ets första hälft. Detta går i och för sig emot den trendmässiga utvecklingen under 60-talet och verkar också osannolikt med hänsyn till den ökade utbildningsstan— darden hos arbetskraften under 70-talet. (Se härom appendix D.) Å andra sidan har inte minst konjunkturnedgången under 1966— 1967 visat att företagen nu både har fått möjligheter och är beredda att på ett an- nat sätt än tidigare företa rationaliseringar som berör tjänstemännen. Den ökade an- vändningen av datateknik har utan tvivel be- tydelse i detta sammanhang. Mycket talar för att rationaliseringstakten vad avser an- vändningen av tjänstemän kommer att öka under 70—talet. Mot den bakgrunden förefal- ler det sannolikt att tjänstemannaandelen en- dast kommer att visa en svag tillväxt un- der detta decennium.

Utöver den av SCB antagna förkortning- en av arbetstiden under 70-talets andra hälft, motsvarande en ytterligare semestervecka, kan också andra förändringar i arbetstiden äga rum. En ej tidigare nämnd, men i SCB:s beräkningar beaktad förändring av arbets- tiden under 70-talet, är en sänkning av den normala pensionsåldern för arbetare från nuvarande 67 till 65 år. Däremot har, som tidigare framhållits, de nyligen framförda kraven på en förkortning av arbetstiden för Skiftgående personal ej beaktats i kalkylerna.

1.1.4. Möjligheter att öka arbetskrafts- utbudet

Av den tidigare framställningen har fram- gått att arbetskraftssituationen för industrin kommer att bli besvärlig under 70-talet. Nå- gon möjlighet att förverkliga den planerade ökningen av sysselsättningen finns knap- past och med hänsyn till efterfrågesituatio- nen och löneutvecklingen är det inte hel- ler troligt att man från lönsamhetssynpunkt kommer att vilja göra detta fullt ut. Frå- gan uppstår då vilka möjligheter som finns att öka industrins tillgång på arbetskraft.

Det finns ett klart konstaterat samband mellan stark efterfrågan på arbetskraft och utbudet.1 Benägenheten hos de hemmava- rande gifta kvinnorna att ta förvärvsarbete stiger om det är lätt att få arbete. Folk kan bli mer benägna att vid fortsatt arbetstids— förkortning ta flera arbeten. Immigrationen till landet påverkas också av efterfrågesitua- tionen. I det senare fallet har emellertid, som redan framhållits, räknats med en högre nettoimmigration under 70-talet än vad som kalkylerats i tidigare långtidsutredningar. En ytterligare ökning härvidlag förefaller mindre sannolik både med hänsyn till bo- stadssituationen inom de stora tätorterna och med hänsyn till arbetskraftstillgången i särskilt Finland, som är det stora tillskotts- landet i fråga om arbetskraft för Sverige. Man måste också räkna med att viss andel av den nu i Sverige verksamma finländska arbetskraften kommer att flytta tillbaka till Finland under 70-talet.

Vad beträffar de hemmavarande gifta kvinnorna kan arbetsmarknadsläget och kanske också skattereformen medföra ett ökat arbetskraftsutbud utöver vad som an- getts i SCB:s prognoser. Textil- och konfek- tionsindustrierna — »traditionella kvinnoin- dustrier» — kan emellertid beräknas kraftigt minska sin sysselsättning under 70-talet, vil- ket begränsar industrins möjligheter att ut- nyttja den kvinnliga arbetskraften. Ökat övertidsuttag och ökad användning av pen- sionärer kommer säkert också att spela viss roll vid försöken att lösa industrins arbets— kraftsproblem under 70-talet. Något större tillskott till arbetskraftsutbudet på grund härav kan man dock knappast räkna med.

En faktor, som betyder mycket för ar- betskraftsutbudet, är frånvaron. Denna har, som tidigare framhållits, trendmässigt stigit inom industrin under efterkrigstiden. En— ligt SCB:s kalkyler beräknas denna tendens fortsätta under 70-talet även om stegringen inte väntas gå lika snabbt som under andra hälften av 60-talet. Skulle trenden från 60- talet fortsätta skulle nedgången i det totala antalet arbetade timmar i vårt land under 70-talet uppgå till ca 7,5 % i stället för, som antagits, ca 6 %. Kunde man ned-

bringa frånvarofrekvensen med en eller ett par procentenheter skulle detta ge ett väsent- ligt tillskott till arbetskraftsutbudet i timmar räknat. 1 procentenhets nedgång per år mot- svarar ett arbetskraftstillskott per år för in- dustrin om ca 10000 personer. Om från- varofrekvensen minskar till den nivå som gällde vid mitten av 50-talet skulle detta för industrins vidkommande motsvara ett arbetskraftstillskott om 30 000 år 40 000 per- soner.

Det förefaller inte osannolikt att en väg för industrin att fullfölja sina produktions- planer under första hälften av 70-talet blir att i ökad utsträckning förlägga tillverkning till dotterföretag i utlandet där det går lätta- re att få arbetskraft. Den under de senaste åren kraftigt ökade etableringen i Finland är exempel härpå. Särskilt för verkstadsindu- strin där redan flertalet av de största före- tagen har stor utländsk tillverkning verkar denna utväg ligga nära till hands. Av ca 155 000 anställda i svenska dotterföretag utomlands 1965 var sålunda ca 115 000 an- ställda i metall- och verkstadsföretag. Detta motsvarade ca 25 % av antalet anställda i metall- och verkstadsindustrin i Sverige nämnda år. En ytterligare möjlighet som föreligger för många svenska företag om det blir svårt att tillgodose arbetskraftsbe- hoven inom landet är att i ökad utsträck- ning utnyttja utländska underleverantörer. En tendens till att i högre grad använda sig av dylika leverantörer tycks redan ha gjort sig gällande under 60-talet. Inte minst gäl- ler detta i fråga om underleveranser från nordiska företag.

Till sist bör här framhållas att vi hittills uteslutande talat om de kvantitativa aspek- terna på arbetskraften. De kvalitativa, sär- skilt i form av förbättrad utbildning, skall vi återkomma till i avsnittet rörande indu- strins produktivitetsutveckling.

1 J. Mincer, Labor-force Participation and Unemplayment, Prosperity and Unemployment, New York 1966.

1.2. Kapitaltillgången under 70-talet

Under nästan hela efterkrigstiden har brutto- investeringarna inom ekonomin stigit snab- bare än nationalprodukten, vilket inneburit en fortgående stegring av investeringskvoten. För perioden 1965—1970 har emellertid den- na tendens inte gjort sig gällande. En- ligt LU 65 skulle investeringarna under perioden öka med 5,1 % per år mot 4,1 % för BNP. Enligt preliminära kalkyler tycks utfallet ha blivit 3,4 respektive 3,9 %. Den jämfört med kalkylerna lägre öknings- takten av BNP har framför allt berört investeringsverksamheten enär den privata konsumtionen stigit ungefär i takt med beräkningarna och den offentliga konsum- tionen ökat kraftigare än vad som förut- sågs i LU 65. Att denna begränsning av till- växttakten drabbat investeringsverksamhe- ten inom ekonomin är kanske inte så för- vånande. Redan i LU 65 framhölls att det med hänsyn till befolkningsutvecklingen och gjorda åtaganden för pensionärerna var svårt att drastiskt skära ned tillväxttakten i den privata konsumtionen i Sverige. Även för den offentliga konsumtionen var expan— sionsplanema, bl. a. i fråga om utbildningen och hälsovården sådana att omfattande re— duceringar föreföll mindre troliga.

Inför 70-talets första hälft kan förhål- landena i här berörda avseenden sägas vara likartade. BNP väntas, som framhållits, inte stiga med mera än ca 3,8 % under första hälften av 70-talet och kanske något snab- bare under andra hälften. Planmaterialet i fråga om den offentliga konsumtionen an- tyder en fortsatt snabb utbyggnad särskilt på undervisnings-, hälso- och sjukvårdsom- rådena. Dessa planer indikerar, om inte långtgående begränsningar införs av stats— makterna, att den offentliga konsumtionen fortsätter att stiga med 4,5 år 5 % per år i varje fall under 70-talets första hälft.

Vad gäller den privata konsumtionen vet vi att ATP-reformen kommer att träda i full kraft under 70-talet i den meningen att antalet åldringar som får ATP—pensioner ökar kraftigt. 1970 erhöll ca 230000 ål- derspensionärer ATP-pensioner. 1979 upp-

går detta antal till ca 650 000. Antalet förtids- pensionärer beräknas öka från ca 60000 till 130000 under samma period och an- talet änkepensionärer från ca 60000 till nästan 100000. Totalt ökar antalet ATP- pensionärer från ca 350 000 till ca 880 000. Antalet folkpensionstagare uppgick 1970 till ca 1,3 milj. och kan i slutet av 70-talet vän— tas uppgå till ca 1,5 milj.

Av dessa siffror framgår klart att det blir en kraftig ökning under 70-talet av ande- len personer som erhåller både folkpension och ATP-pension. I 1968 års penningvärde väntas det utbetalda ATP-pensionsbeloppet stiga från ca 1 miljard kr. budgetåret 1969/ 70 till ca 4 miljarder budgetåret 1978/79. Om man antar att hela detta belopp an- vänds för privat konsumtion — vilket ju kan sägas vara syftet med ATP-reformen — be- tyder detta en ökning av den privata kon- sumtionen med ca 0,5 % per år under 70- talet. Befolkningstillväxten ger vid oföränd- rad per capita-konsumtion för befolkningen under pensionsåldern en ökning med ytter- ligare knappt 0,5 % per år. En så pass blygsam ökning av den privata konsumtio- nen per capita under pensionsåldern som med 2 % per år ger då en nästan 3-pro- centig tillväxt i den privata konsumtionen under 70-talet. Om hänsyn i detta samman- hang också tas till den beslutade skatte— reformen och den ökade förvärvsverksam— heten bland gifta kvinnor1 (som redan be- aktats i BNP-beräkningarna), vilka båda ver- kar i riktning mot ökad privat konsumtion, är det inte troligt att investeringarna kan växa mycket snabbare än den totala BNP- tillväxten.

Det mest sannolika är att investerings- kvoten, dvs. investeringarnas andel av BNP, kommer att förbli ungefär oförändrad, el- ler kanske t.o.m. sjunka, under 70-talet.

1 Hemmaarbetande hustrus arbetsinsatser räk- nas i nationalräkenskapskalkylema varken som produktion eller privat konsumtion. Ökad för- värvsverksamhet ökar visserligen tillväxten av BNP, men verkar också ökande på den privata och den offentliga konsumtionen i form av öka- de inköp av barnavårdstjänster, färdiglagad mat, konfektionssydda kläder etc.

För dessa uppskattningar har vi utgått ifrån 3,8 % tillväxt av BNP under förs- ta hälften av 70-talet och drygt 4 % till- växt under andra hälften. Därigenom har också antytts hur den totala investerings- volymen kan beräknas utveckla sig.

1.2.1. Industrins investeringsutrymme1

Med utgångspunkt från det totala investe- ringsutrymmet inom ekonomin är vårt nästa problem att utröna hur stor andel därav som industrin kan tänkas få utnyttja. Som framhölls i LU 65 har investeringsfördel- ningen mellan de olika huvudsektorerna va- rit förhållandevis stabil under efterkrigsti- den.2 Industrin, bostäderna, samfärdseln och de offentliga tjänsterna har vardera ta- git ca 20 % av den totala investeringsakti- viteten i anspråk.3 Återstående 20 % har jordbruk, handel etc. svarat för. Den an— givna fördelningen har inte bara gällt för efterkrigstiden totalt sett utan också för oli- ka delperioder som 1951—1955, 1956—1960 och 1961—1965. Denna stabilitet i investe- ringsfördelningen kan antyda bakomliggan- de samband som det kan vara svårt att änd- ra på. Investeringar inom industrin kan krä- va kompletterande basinvesteringar i bo- stadsbyggande, byggande av vägar och dy- likt. Men stabiliteten kan också ses som ett resultat av statsmakternas politik. Penning- politik, bostadslåneramar, byggnadstillstånd etc. skulle således ha utformats med utgångs- punkt från en strävan att hålla en stabil för- delning mellan investeringarna inom olika sektorer. Ju mera sannolik den senare hypo- tesen är desto större marginaler måste man anse att det finns för förändringar i indus- trins investeringsandel under 70—talet. Ge- nom förändrad ekonomisk politik kan man då allt efter angelägenhetsgrad öka eller minska denna andel. Att investeringsfördel- ningen sett i ett längre perspektiv företer be— tydande strukturella förändringar har nyli- gen visats av L. Lundberg.4 Sedan mitten av 1800-talet har exempelvis bostadsbyggandets andel av bruttoinvesteringarna sjunkit från ca 40 % till drygt 20 %, jordbrukets andel har sjunkit från 25 % till 5 %, de offent-

liga tjänsternas andel har stigit från drygt 5 % till 20 % och industrins andel har sti- git från 10 % till 20 %. I fråga om indu- strin kan emellertid observeras att redan mot slutet av 1800-talet hade andelen näs- tan hunnit upp till de 20 % som varit rå- dande under efterkrigstiden.

För perioden 1965—1970 beräknades i LU 65 att industrins investeringar skulle stiga snabbare än genomsnittet för hela ekono— min eller med 7 % om året, vilket 1970 skul- le ha fört upp industrins investeringsandel till ca 22,5 %. De övriga huvudsektorernas — dvs. bostäder, samfärdsel och offentliga tjänster — andelar skulle enligt LU 65 förbli ungefär oförändrade, vilket innebar en ök- ningstakt som motsvarade den totala inve- steringstillväxten inom ekonomin. Den fak— tiska utvecklingen har blivit en annan. Indus- trins investeringar har bara stigit med ca 2 år 3 % om året,5 vilket varit långsammare än genomsnittet. Härigenom har industrins investeringsandel kommit att ligga klart un— der de 20 % som tidigare gällt för efterkrigs— tiden. Samma förhållande har gällt för bo- stads- och samfärdselinvesteringarna. Det är i stället investeringsaktiviteten inom den of- fentliga sektorn som varit klart mera expan- siv än beräknat, vilket medfört att denna sektors trendmässiga ökning av investerings- andelen fortsatt. Det är därvid särskilt in- vesteringarna inom sjukvården och social- vården som expanderat.

Enligt LU 70 kan investeringarna inom den offentliga sektorn under 70-talet beräk- nas växa något långsammare än de totala

1 Eftersom hantverkets investeringar är små beaktar vi inte dem i den följande diskussionen. ? Bentzel-Beckeman, op. cit., kapitel 2. 3 I de offentliga investeringarna har också in- räknats militära investeringar. En omläggning av statistiken efter internationellt mönster har lett till att huvuddelen av de militära investering- arna i LU 70 klassiticeras som offentlig konsum- tion. Detta försvårar något en jämförelse mel- lan vad som sägs i detta avsnitt och motsvaran- de diskussion i LU 70. 4 L. Lundberg, Kapitalbildningen i Sverige 1861—1965, IUI, Uppsala 1969. 5 Då investeringsuppgången under 1970 är osäker till sin storlek föreligger också en viss osäkerhet om den totala investeringsökningen för industrin mellan 1965 och 1970.

.nvesteringarna, vilket dock med hänsyn till den relativa andel som uppnåtts 1970 inne- bär en fortsatt andelsökning för de offent- liga investeringarna under perioden 1971— 1975 jämfört med perioden 1966—1970. Bostadsbyggandet förefaller nu ha nått upp till en så pass hög volym att någon bety— dande ökning inte längre verkar sannolik. Även om bostadsbyggandet förblir av sam- ma omfattning som hittills innebär detta en snabb uppgång i stocken av bostadskapital och i de bostadstjänster som kan tas ut där— ifrån. I LU 70 kalkyleras med en nedgång i bostadsbyggandet med ca 2 % om året fram till 1975. För andra hälften av 70— talet verkar det dock sannolikt att bostads- investeringarna åter börjar öka. För hela 70-talet skulle emellertid den antydda ut— vecklingen innebära en mycket kraftig ned- gång i bostädernas investeringsandel.

Trots att samfärdselinvesteringarna be— räknas stiga snabbare än de totala investe- ringarna skulle enligt de anförda kalkyler- na utrymme ändå skapas för industrins in- vesteringar att få stiga ett par procent snab- bare än totalinvesten'ngarna. Bentzel-Becke— mans kalkyl till LU 65 om ett samhällseko- nomiskt tillväxtutrymme för industriinveste- ringarna på 5 år 6 % om året under 70-ta- let skulle då fortfarande gälla. Vill man ha en snabbare tillväxt måste mera drastiska ekonomisk—politiska åtgärder vidtas. En år- lig 6-procentig expansion av industriinveste- ringarna under 70-talet skulle föra upp in- dustrins investeringsandel till 22—24 % mot slutet av 70-talet.1 1 länder som Storbritan- nien, Frankrike, Belgien och Japan låg in- dustrins investeringsandel i mitten av 60- talet på 25 % eller mera. I USA har denna andel under efterkrigstiden emellertid hela tiden legat på ca 20 % med en kraftig upp- gång i andelen mot slutet av 60—talet. I våra grannländer Danmark och Norge ligger an— delen klart lägre men detta sammanhänger naturligtvis med industrins mindre betydelse i dessa länders näringsliv än i vårt eget. Det bör i detta sammanhang framhållas att inom industrin till skillnad mot inom övriga sek- torer utgörs investeringarna till övervägande del eller nästan två tredjedelar av maskiner.

Vill man öka investeringsutrymmet för in- dustribyggnader måste detta vid givna bygg— nadsresurser ske genom en neddragning av annan byggnadsverksamhet. Vill man öka industrins maskininvesteringar kan detta emellertid också ske genom ökad import av maskiner. Denna möjlighet föreligger inte på samma sätt i fråga om exempelvis bostadsinvesteringar eller investeringar för offentliga tjänster.

Hittills har vi diskuterat det tänkbara samhällsekonomiska utrymmet för indu— strins fasta kapitalinvesteringar under 70- talet, dvs. anskaffning i form av inköp eller lån av maskiner och byggnader.2 Ett svårare problem är att bestämma vilken efterfrågan på dylika kapitalvaror som måste föreligga för att de reviderade produktions- och sys- selsättningskalkylerna skall kunna förverk— ligas.

I LU 65 räknade man, som tidigare framhållits, med att det med hänsyn till ar- betskraftssituationen var nödvändigt att in- dustrins investeringar steg med ca 7 % om året 1965-1970 för att den av IUI revide— rade produktionskalkylen skulle kunna kom- ma till stånd. Denna beräkning hade grun— dats på studier av tidigare samband mellan förändringar i arbetskrafts- och kapitalinsat- serna inom industrin och industrins produk- tionsvolym.3 Beklagligtvis kan vi nu konsta- tera att den då använda metoden är ett bräckligt verktyg för en bedömning av indu- strins investeringsbehov, bl. a. beroende på

1 Ytterligare någon procentenhet högre om de militära investeringarna ej medräknas iin— vesteringsbegreppet. 2 Leasing av maskiner (exempelvis datama- skiner) och hyrning av fabrikslokaler (exempel- vis av kommuner) har ännu knappast tagit en sådan omfattning att de nämnvärt påverkar de serier över industrins investeringar som an— vänts. I framtiden, då dessa former av kapital- utnyttjande kan väntas öka kraftigt, blir emel— lertid detta ett problem vid investeringsupp- giftslämnandet eftersom dylika former av in- vesteringar i dag inte räknas in bland industrins investeringar. Vi får här en motsvarighet till köpen av arbetskraftstjånster utifrån, som om de inte beaktas, kan förleda oss tro att in- dustrins totalproduktivitetsstegring, dvs. då både arbetskrafts- och kapitalinsatserna beak- tas, är större än vad den faktiskt är. ” Bentzel-Beckeman, op. cit., appendix B.

de mätproblem som föreligger. Produktions- volymen inom industrin steg visserligen un- gefär i överensstämmelse med de revide- rade kalkylema. Men både arbetskrafts- och kapitalinsatserna blev mindre än som enligt kalkylerna ansågs nödvändigt för att den be- räknade ökningen av produktionsvolymen skulle uppnås. Mot en beräknad såsom nöd- vändig betraktad investeringsökning om ca 7 % per år står en faktisk uppgång med 2 21 3 % per år. Enligt den produktions— funktion som låg till grund för beräk- ningarna borde investeringarna inom in- dustrin under perioden 1965—1970 ha sti- git med ca 12 % om året då hänsyn tas till den faktiska nedgång i antalet utförda ar- betstimmar med ca 2 % per år som ägt rum under denna period. Innebörden av kalky- lerna är naturligtvis att totalproduktiviteten inom industrin steg klart snabbare än beräk— nat under 60-talets andra hälft.1

Det är uppenbart att våra kunskaper om sambanden mellan industrins investeringar och produktionsvolymens förändringar är begränsade. Vi skulle t. ex. behöva nog- grannare kunskap om bl. a. åldersstruktu— ren och effektiviteten hos det tillgängliga ka- pitalet inom olika branscher för att på så sätt kunna ange vilken produktivitetssteg- ring som skulle uppkomma enbart genom att ersätta gammalt kapital med nytt vid gällande teknik.2 Då våra ambitioner i före- liggande arbete ändå är att kunna ge några antydningar om industrins investeringsbe- hov under 70-talet måste vi fånga upp och använda de spridda kunskaper som förelig- ger.8

Till att börja med kan konstateras att ju snabbare industrins produktionsvolym stiger och ju långsammare den av investeringar och kapacitetsförändringar oberoende pro- duktivitetsstegringen går (den s.k. Hom- dalseffekten) desto större måste vid given arbetskraftsinsats industrins investerings- verksamhet vara. Vad produktionen beträf- far räknar vi med att stegringstakten måste ligga någon procent under de i kapitel 3 redovisade expansionsplanerna.4 En när- mare precisering av antagandet härför sker i kapitel 5, medan produktivitetsutveckling—

en behandlas i följande avsnitt i detta kapi- tel.

Om produktionsutvecklingen, sysselsätt- ningsutvecklingen och »Horndalseffekten» är givna kommer det nödvändiga investe- ringsbehovet att bestämmas av följande fem omständigheter, nämligen a) omfattningen av den fortgående substitutionen av arbets- kraft med kapital, b) sambandet mellan pro- duktionsvolymökningen och faktorinsatser— na, c) effektivitetsförbättringen hos de nya kapitalföremålen, d) förändringar i kapita- lets åldersstruktur som följd av exempelvis snabbt utslag av kapital i vissa branscher, e) kapacitetsläget i början och slutet av pe- rioden samt eventuell övergång till mera skiftarbete.

För att undvika aggregeringseffekter bor- de man egentligen också ha kunskaper om dessa fem förhållanden för i varje fall in- dustrins huvudbranscher. Tyvärr är våra kunskaper ofullständiga vad gäller utveck- lingen för alla de här angivna förhållandena. I tabell 1: 2 redovisas dock utvecklingen av relationen mellan investeringar, produk- tionsvolym och arbetskraft under efterkrigs- tiden för industrin som helhet. Inom paren- tes har också i tabellen angivits de relations-

1 Vid beräkningen av totalproduktivitetens förändringar tas hänsyn till förändringarna i både arbetskrafts- och kapitalinsatsema. Enligt appendix C var totalproduktivitetens stegring inom industrin ca 4,3 % per år under 1960— 1965 och ca 4,9 % under 1966—1969. Bentzel- Beckeman kalkylerade med ca 3,8 % för 1958— 1963, vilket de ändå i ett längre perspektiv an- såg vara onormalt högt. Kalkylerna grundades därför på ett antagande om en 3-procentig stegring per år under perioden 1965—1970, vilket låg till grund för deras investeringsberäkningar. 2 Författaren tänker här på studier motsvaran- de den som L. Wohlin utfört rörande skogs- industrin i arbetet Skogsindustrins strukturom- vandling och expansionsmöjligheter, IUI, Stock- holm 1970. 31 appendix C har visats hur med gängse produktionsfunktionsansats olika antaganden om totalproduktivitetens utveckling under 70- talet slår på den nödvändiga investeringsök- ningen. Som framgår av beräkningarna blir variationerna i industrins investeringsbehov vid skilda antaganden mycket stora. ' Om produktionsplanerna skulle förverk- ligas trots en minskning av arbetskraftsinsatsen med 2 % per år skulle detta kräva en ökning av industrins investeringar med 10—20 % om året, vilket verkar omöjligt.

Genomsnittlig procentuell förändring per år Bruttoin- Investering vesterings— per enhet pro- Kapital- Kapital- kvotens duktions- Period intensitet1 kvot2 Period medelvärde3 ökning'

(1) (2) (3) (4) 1950—1955 +4,7 +2,6 1951—1955 12,5 3,5 1955—1960 +4,6 ——1,0 1956—1960 12,8 2,2 1960—1965 +4,4 —1,9 1961—1965 13,5 1,8 1965—1970 +6.3 —1,0 1966—1970 11,6 2,3 (1970—1975 enl. planerna) (—0,2) (—4,2) (1971—1975) (7,4) (1,2)

1 Kapitalvolym/arbetstimmar. 2 Kapitalvolym/produktionsvolym. ? Bruttoinvesteringskvot = bruttoinvestering/produktionsvolym. " Förhållandet mellan bruttoinvesteringskvoten och tillväxten i produktionsvolymen. Anm. För 1970 har räknats med en ca 6-procentig investeringsökning.

Källa: För ytterligare information se appendix C.

tal som skulle erhållas om industrins pro- duktions-, sysselsättnings- och investerings- planer enligt enkäten skulle förverkligas.l Av kolumn 1 framgår att tillväxten av den inom industrin arbetande kapitalvoly- men per arbetstimme fortgått i ungefär oförändrad takt under efterkrigstiden med en viss ökning i tillväxten under 60-ta— lets senare hälft. Detta är en process som pågått ända sedan industrialismens genom- brott i vårt land och den takt med vilken denna sker tycks nära samvariera med den relativa förändringen av löner och kapital- priser.2 Processen tycks dock ha gått snab- bare under efterkrigstiden än under mellan- krigstiden, vilket kan förklaras av att det har skett en snabbare ökning av lönerna i förhållande till kapitalprisema under efter- krigstiden. Det finns all anledning tro, inte minst mot bakgrunden av den knapphet på arbetskraft som kan väntas, att den relativa prissänkningen på kapitalföremål i förhål- lande till arbetskraft kommer att bli minst lika snabb under 70-talet som under 60- talet. Om företagen i sin långsiktsplanering verkligen räknar med en fortgående relativ prisstegring på arbetskraft vid val av pro- duktionsteknik är emellertid osäkert med hänsyn till det planmaterial som inlämnats. Av kolumn 2 i tabell 1: 2 framgår kapi— talvolymens utveckling i förhållande till pro- duktionsvolymens. Under 50-talets första

hälft ökade kapitalvolymen mera än pro- duktionen medan det omvända förhållan- det gällt för 60-talet. I stället har vi fått den tidigare påpekade snabbare stegring- en av totalproduktiviteten under 60—talet. I kolumn 3 visas bruttoinvesteringskvotens utveckling. Denna steg svagt fram till pe- rioden 1961—1965 för att sedan sjunka un- der 60—talets andra hälft. Detta är ett ut- tryck för den relativt sett långsammare in- vesteringstillväxten under dessa år.

Enligt de i appendix C redovisade be- räkningarna har reinvesteringarnas andel av bruttoinvesteringarna stigit successivt under efterkrigstiden och uppgick under de sista åren av 60-talet till mellan 40 och 50 % av dessa mot knappt 20 % under början av 50—talet. Även i förhållande till det totala kapitalbeståndets storlek inom industrin sy— nes förslitningen och därigenom reinveste- ringsbehoven ha ökat under efterkrigstiden. Dessa beräkningar är visserligen osäkra men om det ligger något i dem skulle de inne- bära att skrotningen av gammalt kapital va— rit betydligt mera omfattande under 60-talet än under 50-talet. Detta verkar i och för sig troligt mot bakgrund av den ökade in- ternationalisering och hårdare konkurrens som inträtt. Härigenom har totalprodukti-

1 Beräkningarna grundar sig på L. Lundberg, op.cit., samt appendix C. 2 L. Lundberg, op.cit., s. 50 ff.

vitetsstegringen gått snabbare och genom- snittsåldern på kapitalet sjunkit.1

Till sist kan också konstateras att brutto- investeringskvotens nedgång under perioden 1966—1970 innebär att vi inför 70-talet har mindre nytt kapital till förfogande i förhål- lande till produktionsvolymens storlek än vad vi haft under tidigare efterkrigsperioder. Om man tror att produktivitetsstegringen framför allt sker genom introduktion av nya kapitalföremål och i obetydlig utsträckning genom underhåll och reparationer av gamla, innebär detta med hänsyn till den tidsefter— släpning som föreligger mellan en investe- ring och dess utmognande i ökad produktion att utsikterna till produktivitetsstegring un- der 70-talets första hälft skulle vara något sämre än tidigare under efterkrigstiden.2

Det bör här också nämnas att enligt det planmaterial som inkommit låg kapacitets- utnyttjandet inom industrin på ungefärligen normal nivå 1969. Detta innebär att någon outnyttjad kapacitet som skulle kunna be- gränsa investeringsbehoven inför 70-talet knappast finns. Enligt planmaterialet kalky- lerar företagen med en ökning av tvåskifts— arbetet från 13 till 17 % av antalet arbetare, vilket om den kunde förverkligas, skulle re— ducera investeringsanspråken. Den väntade knappheten på arbetskraft gör det emellertid tveksamt om dessa planer i någon större ut— sträckning kan gå i uppfyllelse, i varje fall i de större städerna. Ett förhållande som på sikt kan underlätta övergång till tvåskift är en sannolik snabbt ökad introduktion av numeriskt styrda verktygsmaskiner inom verkstadsindustrin under det nya decenniet.

I tabell 1: 2 har också angivits de rela— tionstal som skulle uppkomma om företa- gens planer på en ökning av arbetskraftsin- satsen med 2,2 % om året och en minskning av bruttoinvesteringarna med ca 4 % om året skulle förverkligas. Det framgår att pla- nerna verkar orealistiska i jämförelse med ti— digare utveckling. Kapitalintensiteten skulle minska och bruttoinvesteringskvoten skulle ligga orimligt lågt. Slutsatsen måste bli att företagen överskattat arbetskraftsinsatserna och underskattat investeringsbehoven. Som skall framgå av det följande ligger emeller-

tid företagens bedömning av totalprodukti- vitetens utveckling på en ganska rimlig nivå.

Om vi antar att industriproduktionen sti— ger med ca 5 % under 70-talets första hälft och 5,5 % under den andra samtidigt som arbetskraftsinsatsema i timmar räknat sjun- ker med 2 respektive 1,5 % under motsva— rande perioder kan vi med utgångspunkt från tabellens siffror och Lundbergs rein- vesteringsberäkningar ringa in industrins sannolika investeringsbehov.

Låginvesteringsaltemativet: Om bruttoin- vesteringama inom industrin stiger med 2 % om året under 70-talet, vilket under de gjorda antagandena verkar vara det lägs- ta man kan komma till eller klart läg- re än det kalkylerade tillgängliga utrym- met, skulle bruttoinvesteringskvotens mc- delvärde för perioden 1971—1975 vara ca 9,9 % och för perioden 1976—1980 ca 8,4 %. Investeringen per enhet produktions- ökning skulle då bli 2,0 och 1,5 för de två perioderna. Kapitalintensitetens och kapital- kvotens utveckling blir beroende av rein- vesteringsantagandet. Om andelen reinves- teringar beräknas ligga på ca 50 % (mel— lan 40 och 50 % för perioden 1966—1969 enligt Lundbergs kalkyler) blir kapitalinten- sitetens procentuella ökning under hela 70- talet ca 60 % eller ca 5,1 % per år.

Höginvesteringsaltemativet: Om bruttoin- vesteringama inom industrin däremot skulle ges möjlighet att stiga med 8 % om året skulle bruttoinvesteringskvoten bli ca 11,9 % för perioden 1971—1975 och ca 13,4 % för perioden 1976—1980. Investeringen per en- het produktionsökning skulle bli 2,4 för båda perioderna. Kapitalintensiteten skulle stiga med ca 80 % under 70-talet eller ca 7,5 % per år.

1 Om det gamla kapitalet från räntabilitets- synpunkt hade kunnat bevaras hade dock ex- pansionen av produktionsvolymen gått än fortare. =I undersökningar inom OECD har man funnit ett samband mellan bruttoinvesterings- kvoten och produktionsökningen för industrin på 0,3, vilket betyder att om bruttoinvesterings- kvoten stiger med 3 procentenheter stiger takten i produktionsökningen med ca 1 procenten- het. Se också T. P. Hill, Growth and Investment According to International Comparisons, The Economic Journal, Vol. LXXI V (June 1964).

En jämförelse mellan de båda fallen vi- sar att det är sannolikt att de bildar de ytt- re gränserna för industrins behov av in- vesteringsökning under 70-talet under de gjorda antagandena. »Låginvesteringsalter— nativet» skulle medföra en osannolikt låg bruttoinvesteringskvot jämfört med tidigare. Kapitalkvoten skulle sjunka snabbare än vad som verkar rimligt och kapitalintensitetens ökningstakt skulle med hänsyn till den minskade arbetskraftsinsatsen gå långsamt. Totalproduktivitetens stegringstakt skulle i detta fall vid en 5-procentig årlig produk- tionsstegring fram till 1975 ligga kvar på en internationellt sett exceptionellt hög ni- vå eller nästan 5 % om året.1 För att det- ta skall bli möjligt krävs att vi kan visa att »Horndalseffekten» kan väntas bli ovan- ligt stor under 70-ta1ets första hälft samt att den investeringsbundna produktivitets- stegringen går snabbt. Om detta ej kan gö- ras sannolikt bör slutsatsen bli att en in- vesteringsökning på 2 % om året från 1970 års nivå blir för liten för att klara den an- tagna produktionsökningen fram till 1975 och klart för liten för att klara ökningen fram till 1980.?

För »höginvesteringsalternativet» blir si- tuationen något mera svårbedömd. Brut- toinvesteringskvoten ligger då i linje med tidigare utveckling men investeringen per enhet produktionsökning blir något högre än under 60-ta1et. Den fortgående höjning- en av kapitalintensiteten blir också väl snabb, även om den måste ses mot bak— grund av arbetsmarknadssituationen. Kapi- talkvoten blir oförändrad under första hälf- ten av 70-talet och stiger något under and- ra hälften, vilket verkar mindre sannolikt. Den totalproduktivitetsstegring som impli- ceras av detta blir ca 4 % om året, vilket är klart lägre än under 60-talet men fort- farande högt internationellt sett. Slutsatsen blir att en genomsnittlig årlig 8-procentig investeringsökning inom industrin under 70- talet förefaller vara onödigt stor för att för- verkliga den antagna produktionsökningen.3

Vår slutsats av analysen i detta delavsnitt och i det föregående blir att den interna- tionella konkurrensen och svårigheter för

företagen att förverkliga arbetskraftsplaner- na medför ett fortsatt snabbt utslag av gam- malt och ineffektivt kapital inom svensk in- dustri under 70-talet. Detta talar för att reinvesteringsandelen av de totala brutto- investeringarna kommer att bli hög och att genomsnittsåldern på kapitalföremålen kom- mer att fortsätta att sjunka. Med hänsyn till att investeringarna inom industrin låg relativt sett lågt under första hälften av 50-talet skulle dock reinvesteringsbehoven som följd av »ekoeffekten» (se appendix C) bli något mindre under första hälften av 70—talet än under andra hälften av 60—ta- let. För första hälften av 70-talet tror vi att bruttoinvesteringarna utöver uppgången 1970 måste stiga med 5—7 % om året om de reviderade produktionskalkylerna skall kun- na förverkligas. För andra hälften av 70-ta- let måste stegringstakten, bl. a. med hänsyn till reinvesteringsbehoven för investerings— uppgången mot slutet av 50-talet, bli nå- got högre eller 6—8 %. Om industrins pro- duktionsökning under perioden 1975-1980 blir densamma eller t.o.m. lägre än un- der 70-talets första hälft blir investerings- behoven ett par procentenheter lägre eller 3-5 % uppgång per år. Härtill kommer så behoven av investeringar för bättre miljö- vård för vilka närmare redogörs i appen- dix E. Enligt de där framförda beräkning— arna innebär miljövårdsinvesteringama ett ökat krav på industriinvesteringarnas till- växttakt om ca 1/2 procentenhet om året 1970—1975. Som framgår av appendix E kommer emellertid dessa investeringar att bli hårt koncentrerade till vissa branscher.

1Om inkomstandelarna i produktionsfunk- tionen för industrin sätts till 0,7 för arbetskraft och 0,3 för kapital i stället för 0,6 och 0,4 som redovisas i appendix C blir kravet på total- produktivitetens stegringstakt ändå större. En- ligt J. W. Kendrick »Industry Changes in Non- labor Costs», The Industrial Composition of Income and Product (ed. J. W. Kendrick), New York 1968, kan kapitalandelen beräknas vara sjunkande. Detta beror på att substitutions— elasticiteten mellan kapital och arbetskraft är mindre än 1. .

2 Denna slutsats står sig även v1d ett antagan- de om en 40—procentig reinvesteringsandel. 3 Dessa slutsatser gäller i än högre grad om vi antar att reinvesteringarna utgör 40 % av bruttoinvesteringarna under 70-talet.

Tabell 1 : 3. Planer och utfall i företagens in- vesteringsbedömningar. Årlig procentuell för- ändring.

Förändring 1959 års LU, planer (avseende 1960—1965) +2 utfall +6 1965 års LU, planer1 (avseende 1963—1970) —2 utfall + 1,5 1970 års LU, planer (avseende 1970—1975) —6,5

1 Enligt Bentzel-Beckeman, op.cit., innebar planerna en ökning av investeringarna på 2 % om året 1965—1970. Utfallet är en ökning med 3 %, varför planerna alltså svagt underskattat utvecklingen. Problemet i sammanhanget är emellertid hur företagens planer för åren 1964— 1965 skall tolkas. Vi har därför valt att redo- visa hela planperioden dvs. 1963—1970. Anm. Det antas här att investeringsuppgången inom industrin under 1970 blir ca 6 %.

Det anförda innebär att industrins andel av de totala bruttoinvesteringarna inom eko- nomin bör bli klart stigande under det nya decenniet om den antagna produktionsök- ningen skall kunna uppnås.

Hittills har diskuterats dels investerings- utrymmet, dels det nödvändiga investerings- behovet för att vissa produktionsantaganden skall kunna förverkligas. Nästa steg i ana- lysen blir att utröna i vilken mån denna produktion och dessa investeringar faktiskt kan väntas komma till stånd.

Vad produktionen beträffar kan sägas att eftersom företagen hösten 1969 tänkte sig att öka produktionen mera än vad som här angivits borde det från lönsamhetssyn- punkt inte föreligga allvarliga problem att avsätta en mindre produktionsvolym förut- satt att ingenting oförutsett inträffar på avsättningssidan, på kostnadssidan eller på den finansiella sidan. Beträffande avsätt- ningssidan kan dock, som framhålls i av- snittet 1: 4 rörande avsättningsutrymmet un- der 70-talet, situationen för de företag som huvudsakligen säljer på den svenska mark- naden bli besvärlig med hänsyn till att före- tagen sannolikt klart överskattat försälj- ningsmöjligheterna. Vad gäller kostnaderna är det svårt att veta vilka förväntningar som ingiCk i företagens hösten 1969 avlämnade

planer. När detta skrivs är det känt att vi har framför oss hårda avtalsförhandling— ar som kan medföra inte oväsentliga kost- nadsstegringar under början av 70-talet. Å andra sidan blir detta sannolikt också fal— let för våra utländska konkurrenter. På den finansiella sidan är det känt att det under 1970 inträffat förändringar i penningpoli— tiken i åtstramande riktning som företagen sannolikt inte räknade med hösten 1969. Vad beträffar investeringssidan är det sär— skilt svårt att bedöma hur dylika förhål- landen kan beräknas påverka företagens in- vesteringsbenägenhet. Vi vet av erfarenhet (se appendix B) att företagen i planmateria- let brukar underskatta sina investeringsbe- hov. Detta framgår av tabell 1: 3.

Av tabellen framgår emellertid att plan- siffrorna på investeringssidan ligger ovanligt lågt, särskilt om man beaktar att de också inkluderar miljövårdsinvesteringar i större utsträckning än tidigare och uppenbart för lågt i förhållande till det tidigare om- nämnda investeringsbehovet. Jämförelser mellan uppgifter i pressen sedan enkätsva— ren avgivits om investeringsplaner för olika företag och de inlevererade enkäterna vi- sar att en hel del nya investeringar beslu- tats men knappast så många att de i av— görande grad förändrar bilden från plan- materialet. Hänsyn måste naturligtvis tas till att i planmaterialet förutsätts en sysselsätt- ningsökning som, enligt vad som tidigare sagts, inte går att realisera och som före- tagen med hänsyn till efterfråge- och löne- utvecklingen inte heller kommer att vilja realisera. Hade företagen vetat om detta ha- de de sannolikt uppgivit högre investerings— planer. Företagens planer implicerar sålun- da en stegring av totalproduktiviteten på något mera än 4 % per år, vilket inte ver- kar orimligt. Man har uppenbarligen inte varit medveten om den totala arbetskrafts- situationen i landet under 70-talets första hälft som kräver att arbetskraft i högre grad än som planerna utvisar måste ersät- tas med kapital. För perioden 1963—1970 förutsågs i planmaterialet en stegring av to- talproduktiviteten med 4,6 % per år, vilket ganska väl motsvarade den faktiska utveck-

lingen (+ 4,8 %). Även då missbedömdes emellertid arbetskraftssituationen.

Men det måste också beaktas att det kanske inte i alla branscher och för alla företag är möjligt att ersätta arbetskraft med kapital för att realisera den angivna produk- tionsökningen. Det kan i stället bli omöjligt att förverkliga den. De i förhållande till produktionsplanerna låga investeringspla- nerna måste också sättas i samband med finansieringssituationen. I många företag vet man kanske att investeringarna måste bli större än som uppgivits men kreditmark- nadsläget och vinstsituationen vid uppgifts- tillfället var sådana att man inte kunde se hur dessa skulle finansieras. Om denna fråga inte från företagens synpunkt får en tillfredsställande lösning kan detta uppen- barligen komma att verka som en restrik- tion på de nödvändiga investeringarna och därmed också på de reviderade produktions- kalkylerna.

I LU 70 ingår också en diskussion av den finansiella utvecklingen under 70-talets för- sta hälft och av implikationerna av de an- taganden och prognoser som gjorts på den reala sidan. Vid behandlingen av industrins finansieringssituation har antagits att inves- teringarna måste stiga med ca 6 ä 7 % om året mellan 1970 och 1975 om produktions- antagandena skall kunna förverkligas. Om hänsyn tas till behovet av lagerinvestering- ar och om det antas att bruttovinstmar- ginalen inom industrin under perioden 1970—1975 ligger på samma nivå som 1965— 1968 innebär beräkningarna en avsevärd nedgång i industrins självfinansieringsför- måga under 70-talets första hälft. Om in— vesteringarna skall kunna klaras av finan- siellt krävs då tydligen att den ekonomiska politiken utformas på sådant sätt att in- dustrins möjligheter att låna på kredit- och kapitalmarknadema ökar både absolut och relativt i förhållande till 60-talet. Särskilt bostadssektorn måste under de gjorda an— tagandena få se sin kreditandel minska.

Men härtill kommer, som också påpe- kas i LU 70, att under 60-talet har det skett en fortgående soliditetsförsämring in- om industrin. Relationen mellan långa skul-

der och eget kapital har ökat från ca 55 % 1961 till 82 % 1968. Denna utveckling skul- le under de gjorda antagandena fortsätta under 70-talets första hälft. Det kan ifrå- gasättas om kreditväsendets uppbyggnad och företagens riskpreferenser är sådana att en dylik fortgående soliditetsförsämring är möj— lig. Det kan i stället bli investeringarna som dras ned. De låga investeringsplanema kan vara orsakade av den finansiella situationen hos många företag. Inom skogsindustrin ex- empelvis verkar detta klart att vara fallet. För att de nödvändiga investeringarna skall komma till stånd räcker det enligt detta re- sonemang inte med att lånekapitalet står till företagens förfogande. Man måste ock- så i ökad grad genom nyemissioner kunna öka ut det egna riskvilliga kapitalet i före- tagen. En annan möjlighet är att självfi- nansieringsförmågan höjs genom att brut- tovinstmarginalen ligger över genomsnitts- nivån 1965—1968.

Ett ytterligare problem utgör kraven på investeringar i forskning och marknadsfö- ring. Från många företag hävdas att dessa investeringar ofta är större än investeringar- na i byggnader och maskiner. Till betydande del kan visserligen sägas att hänsyn implicit tagits till dessa investeringar genom de anta- ganden som gjorts. Investeringar i forsk- ningslaboratorier och i utrustning till dessa ingår i de fasta investeringsbeloppen. Kost- nader för forsknings— och försäljningsperso— nal, som utgör löpande kostnader för företa- gen, är eller kan sägas vara beaktade i anta- gandet rörande bruttovinstmarginalens stor- lek. Om dylika kostnader väntas stiga kraf- tigt under 70-ta1et innebär ju ett antagande om oförändrad bruttovinstmarginal jämfört med perioden 1965—1968 egentligen ett anta- gande om ökad vinstmarginal när dessa kost— nader exkluderas. Men det finns sannolikt också exempel på kostnader som inte be- aktats i de redovisade kalkylerna. Hit hör uppbyggnad av försäljningsorganisationer utomlands i samband med att exporten stiger och fördelningen på olika länder änd- ras. Detta kräver investeringar i lager, la- gerlokaler etc. Vi vet att etableringen av svenska försäljningsbolag stigit kraftigt nn-

der andra hälften av 60-talet.1 Detta gäl- ler såväl i fråga om EFTA (inkl. Finland) och EEC som i fråga om Nordamerika och Australien. Dylika investeringar kräver i allmänhet finansiering från moderbolagen vilket om utvecklingen fortsätter under 70- talet medför att självfinansieringsmöjlighe- terna blir än mindre än vad LU 70 angi- vit. Härtill kommer att lånemöjligheterna för dylika investeringar ofta är begränsa- de varför den självfinansiering som står till buds bl. a. måste användas till dessa slag av investeringar. Då LU 70 i sina bedöm- ningar registrerat en fortgående minskning under efterkrigstiden av lagren inom in- dustrin i förhållande till produktionen och räknar med att denna trend består kan in- te uteslutas att detta för industrins vid- kommande till en del kompenseras av ökad lagerhållning i försäljningsbolagen utom- lands.2

Slutsatsen av analysen blir att den fi- nansiella sidan kan komma att framstå som en trång sektor när det gäller att få en snabb investeringsexpansion inom industrin under 70-talet. Det kan komma att krävas institutionella förändringar av olika slag för att finansieringssidan skall kunna lösas. Här- till kommer att en lösning på de finansiella problemen endast utgör ett nödvändigt men inte tillräckligt villkor för att investeringarna skall komma till stånd. Det krävs också att lönsamma projekt verkligen finns tillgängli- ga och kan upptäckas av företagsledn-ingar- na. Genom olika ekonomisk-politiska åtgär- der exempelvis i form av gynnsammare av- skrivningsregler, direkta investeringssubven- tioner etc. kan naturligtvis de möjliga in- vesteringsaltemativen göras mera räntabla för företagen.

1.3 Produktivitetsutvecklingen inom indu- strin under 70—talet

Produktiviteten mätt som produktionsvolym per sysselsatt har under hela efterkrigstiden stigit inom industrin i vårt land.3 Mellan 1950 och 1969 uppgick stegringen till 4,8 % per år. Arbetstidsförkortningen har medfört att tillväxten av produktionen per

utförd arbetstimme varit något större el- ler ca 5,5 % per år. Som framgår av tabell 1: 4 har produktivitetsstegringen gått snabbare under 60-talet än under 50-talet. Ökningen av produktionen per arbetstimme uppgick under 50-talet till ca 4,5 % per år, medan den under 60-talet uppgått till drygt 7 % per år. Industrin är traditio- nellt en av de sektorer inom samhällseko- nomin där produktivitetsstegringen går for- tast. Detta har gällt för såväl 50- som 60- talet. Under andra hälften av 60-talet har emellertid det ovanliga inträffat att produk- tivitetsstegringen inom både jordbruket och skogsbruket gått fortare än inom in- dustrin. Särskilt inom skogsbruket har pro- duktivitetstillväxten varit exceptionellt snabb under perioden 1965—1970.

Av tabellsiffrorna ser vi att produktivi— tetsförändringarna varierat kraftigt mellan branscherna och mellan olika tidsperioder. Den kemiska industrin och petroleumin— dustrin har, som synes, under 60—talet haft en mycket snabb produktivitetsstegring. För- vånansvärt nog har också textil- och kon- fektionsindustriema under vissa perioder haft en snabb stegring, vilket dock kan för— klaras med det snabba utslaget av mindre ef- fektiva enheter och den kraftiga krymp- ningen av sysselsättningen i dessa branscher som följd av importkonkurrensen. Livsme— delsindustrin, sko- och läder- samt pappers— varu- och grafisk industri är de branscher som uppvisar den långsammaste produktivi— tetsstegringen under efterkrigstiden.

Enligt det planmaterial som lämnats kom- mer produktivitetsstegringen under 1970 att

1 E. Hörnell & J.-E. Vahlne, Svenska dotter- bolag i utlandet ökar starkt, Industrzjörbundets Tidskrift, augusti/september 1970. = En ytterligare omständighet som kan ställa ökade krav på finansiering från industrins sida under 70-talet är ökade kredittioer isamband med utrikeshandeln. Det finns faktorer som ta- lar för att betalningsterminerna under senare år utvecklats ofördelaktigt för Sveriges del och att detta kan komma att fortsätta. G. Eliasson, Betalningsbalans och utrikeshandel, Ekonomisk Revy, 1970: 9. 3 Detta produktivitetsmått måste noggrant skiljas från det i föregående avsnitt använda totalproduktivitetsmåttet. I arbetsproduktivi- teten inkluderas effekterna av såväl ökad kapi- talintensitet som ökad totalproduktivitet.

ändring.

Bransch 1950—1955 1955—1960 1960—1965 1965—1969 Gruvindustrn 1,1 3,0 10,7 8,4 Järn-, stål— o. metallverk 5,9 3,3 7,1 5,7 Verkstadsindustri (exkl. varv) 3,8 4,7 6,2 6,5 Varvsindustri 2,3 1,5 6,8 5,6 Jord- o. stenindustri 5,1 4,7 6,5 5,4 Träindustri —1,1 4,8 6,0 3,7 Massa-, pappers- o. wallboardindustri 3,0 4,6 5,5 7,5 Pappersvaru- o. grafisk industri ——0,6 2,5 4,3 3,7 Livsmedelsindustri (inkl. dryckesvaru- o. tobaksindustri) 1,6 2,5 2,2 3,7 Textilindustri 2,0 7,5 5,1 5,9 Konfektionsinduslri 0 2,7 6,2 5,6 Sko- o. läderindustri 3,7 1,5 4,5 4,1 Kemisk o. petroleumindustri 2,9 4,6 8,0 10,7 Gummivaruindustri 3,4 1,2 5,6 5,5 Hela industrin 2 6 4,6 6,0 6,5

Källa: Appendix F.

bli ungefär lika stor som i genomsnitt för 60-talet men sedan skulle en kraftig för- sämring äga rum i den fortgående pro- duktivitetsökningstakten (se närmare kapi- tcl 3). Liksom vid tidigare långtidsutred- ningar verkar det som om företagen varit något för pessimistiska i sina bedömning- ar av produktivitetsutvecklingen, framför allt beroende på en underskattning av in- vesteringsbehoven och en överskattning av arbetskraftsbehoven. Den årliga procen— tuella ökning av produktionen per syssel- satt med endast 3,8 % under perioden 1970—1975, som planmaterialet utvisar, skulle föra oss tillbaka till 50-talets ganska svaga produktivitetsstegring. Vid bedöm- ningen av denna siffra har man att ta hän- syn till att det är naturligt att produktivi- tetsstegringen underskattas i planmaterialet. Den fortgående omvandling av industri- strukturen som uppkommer som följd av att mindre effektiva företag slås ut varvid de frigjorda resurserna förs över till expande- rande företag fångas sannolikt inte helt upp av planmaterialet. Nästan alla svarande före- tag utgår ifrån att de kommer att överle- va planperioden.

Det anförda kan emellertid ingalunda tol- kas så att avseende inte bör fästas vid den förväntade produktivitetsstegringen enligt planmaterialet. Planmaterialet till LU 65

gav för perioden 1963—1970 en produkti- vitetsstegring per sysselsatt på 5,5 % årligen. Tillsammans med de låga investeringsplaner- na kan detta mycket väl tas som tecken på att företagen nu ser något färre rationalise- ringsmöjligheter framför sig än vad de gjor- de inför 60—talets andra hälft. Denna tes får också stöd i det tidigare omnämnda förhål- landet att totalproduktivitetsstegringen enligt planmaterialet ligger på 4,1 % per år för perioden 1970—1975 mot 4,6 % per år en- ligt planerna för perioden 1963—1970.

Det finns enligt vår uppfattning ingen an- ledning tro annat än att produktivitetssteg- ringen kommer att fortsätta i ganska rask takt även under 70—talet. Redan kända ra- tionaliseringsmöjligheter i form av ökad an- vändning av datamaskiner, nya styrsystem (nätplanering och dylikt) etc. gör att vi inte tror på någon hastig avtrappning av effek- tiv-itetsförbättringen och rationaliserings— ivern under det nya decenniet. Om inte en allvarlig försämring av vårt relativa kost- nadsläge inträffar - vilket i och för sig inte kan uteslutas — verkar det föga sannolikt att en drastisk nedgång i antalet räntabla investeringsprojekt skulle inträffa som av- sevärt skulle begränsa produktivitetssteg- ringen. Det sägs ofta att den tekniska ut- vecklingen går allt snabbare, vilket skulle påskynda den fortgående produktivitetssteg-

ringen. Det är uppenbarligen svårt att få något kvantitativt mått härpå. För svenska förhållanden skulle ett bevis härpå möjligen vara att vid ekonometriska beräkningar av den s.k. teknikfaktorn eller totalprodukti— vitetens förändring har denna visat sig bli allt större.1 Den är högre för efterkrigstiden än för mellankrigstiden och vidare är den högre för 60-talet än för 50-talet. En trend- mässig stegring av teknikfaktorns storlek har också framkommit vid beräkningar över ut— vecklingen i USA.2 Det finns dock ingen an- ledning att här försöka beskriva alla de pro- duktivitetsförbättrande åtgärder inom svensk industri som kan bli aktuella under 70-talet. Vi utgår i stället från de övre och undre gränser för investeringsbehoven som pre- senterats i föregående avsnitt och frågar oss om det finns speciella omständigheter som ger möjlighet att närmare precisera dessa behov. Härvid måste också beaktas att dylika förhållanden kan föreligga som gör även de reviderade produktionskalkylerna svåra att förverkliga. Planmaterialets kombi- nation av relativt låg produktionsstegring per sysselsatt och mycket låga investerings- behov skulle exempelvis kunna tolkas på så sätt att de förutsebara svårigheterna att för- verkliga arbetskraftsplanerna inte i någon högre grad kan kompenseras av räntabla in- vesteringar som höjer kapitalintensiteten. Industriproduktionen kan i så fall väntas stiga mindre än de förutsedda 5 % per år för första hälften av 70-talet och 5 år 5,5 % per år för andra hälften.

Diskussionen i det följande avser att be- handla sådana faktorer som påverkar steg- ringen av totalproduktiviteten, dvs. den del av produktivitetsstegringen som ej kan till- skrivas ökade kvantitativa insatser av arbets- kraft och kapital. Vi berör först faktorer som särskilt påverkar arbetskraftens kvali- tet, därefter sådana faktorer som särskilt berör kapitalets för att till sist presentera förhållanden som har relevans för såväl ar- betskraftens som kapitalets kvalitet.

1.3.1. Arbetskraftens kvalitet

Vi har i det föregående endast diskuterat arbetskraftens kvantitativa utveckling. Ökad

utbildning medför emellertid jämsides med bättre hälsa o.dyl. en kvalitativ förbättring av arbetskraften som bör ge utslag i ökad produktivitet. Ända från industrialismens början i vårt land har det försiggått en höjning av utbildningsstandarden, vilken bi- dragit till den produktivitetsstegring som uppkommit. Denna förbättring har varit särskilt markant under det senaste årtiondet och beräknas också fortsätta under det nya decenniet. Frågan är då vilket bidrag den— na utbildningsexpansion kan väntas ge till produktionsstegringen.

I LU 65 framhölls att det är tveksamt om man skall se bättre utbildning som en själv— ständigt verkande faktor till produktivitets- stegringen eller mera som en nödvändig för- utsättning för att vi skall kunna tillgodogöra oss mera komplicerad teknik i form av data- teknik, atomenergi etc.3 Inte utan skäl kan det ju också sägas att det är bättre utbildning som gör att det över huvud taget kommer fram nya, bättre kapitalföremål, att vi får en »Horndalseffekt» etc. Många ekonomer t. ex. Denison, Schultz har emellertid velat se den ökade utbildningen som en form av investering jämbördig med investeringar i fysiskt kapital som ger avkastning i form av ökad produktion och högre lön.4 Deni- son finner sålunda att utbildningen av ar- betskraften i USA under perioden 1950— 1962 bidrog till en höjning av BNP med 0,5 procentenheter per år. Schultz menar att ökningen av det »mänskliga utbildnings- kapitalet», som steg 8,5 gånger 1900—1956 har i högre grad än ökningen av det fysiska kapitalet, som steg 4,5 gånger under motsva- rande period, bidragit till produktivitetstill- växten i USA under 1900—talet. Många in— vändningar kan resas mot de beräknings-

1 Y. Åberg, Produktion och produktivitet i Sverige 1861—1965, IUI, Uppsala 1969. Se även appendix C. 2R. M. Solow, Technical Change and the Aggregate Production Function, The Review of Economics and Statistics, Vol. XXXIX (Nov. 19857lå'entzel-Beckeman, op.cit., s. 40 H. ' E. F. Denison Why Growth Rates Differ. Postwar Experience in Nine Western Countries, Washington 1967. T. W. Schultz, Investment in Human Capital, The American Economic Review, Vol. LI (March 1961).

Tabell 1 : 5. Antalet förvärvsarbetande med viss utbildning inom industrin (inkl; hantverk) 1960—1980. 1960 1965 1970 1975 1980

Civilingenjörer 6 400 6 860 7 970 9 610 11 490 Naturvetare 280 430 760 1 500 2 340 Övr. ingenjörer 32 300 41 290 60 070 76 100 91 590 Civilekonomer, jurister, samhällsvetare

och socionomer 2 310 2 750 3 820 5 710 7 450 Gymnasieekonomer 8 340 10 570 19 490 33 110 48 770 Allm. gymnasieutbildning 7 000 9 030 12 210 13 200 13 580

Källa: Tabell D: 1 i appendix D.

metoder som använts vid dessa försök att kvantifiera den ökade utbildningens pro- duktivitetseffekter. Bl. a. tar de angivna be- räkningarna inte alls hänsyn till den utbild- ning på arbetsplatsen som sker och som san- nolikt svarat för en stor del av det pro- duktivitetstillskott som kommer från ökad utbildning. Vi har ändå funnit det motive- rat att mot bakgrunden av den ökade for- mella utbildningen i vårt land försöka att skatta dess produktivitetshöjande verkning- ar. Därvid har samma metoder använts som de tidigare nämnda författarna ut- nyttjat.1

Beräkningarna grundar sig på antagan- det att lönerna åtminstone approximativt återspeglar värdet av olika utbildningsgrup- pers marginella produktivitet. För att ta hänsyn till att högre lön inte endast är be- tingad av bättre utbildning utan också sam- varierar med sådana förhållanden som am- bition, begåvning etc. antas här liksom i tidigare nämnda undersökningar att endast 60 % av löneskillnaderna mellan olika ut— bildningskategorier förklaras av skillnader iutbildning.

Om vi beaktar förändringarna i det to- tala antalet personer inom olika utbildnings- kategorier under 60- och 70-talen i vårt land och gör vissa antaganden rörande den andel av de olika utbildningskategorierna som arbetar inom industrin (vilka närmare redovisas i appendix D) finner vi att den ökade utbildningen under de olika femårs— perioderna innebär den ökning av antalet ut- bildade inom industrin, som framgår av ta- bell ]: 5.

Av siffrorna framgår att det inom indu- strin tycks ha skett en snabb ökning i antal

anställda med formell utbildning under 60- talet och att ökningen beräknas fortsätta under 70-talets första hälft. Om vi sedan på samma sätt som Denison och Schultz ge- nom att beakta löneskillnaderna mellan oli- ka grupper av utbildade och industriarbetare i genomsnitt försöker uppskatta vad den ökade utbildningen betyder i arbetskrafts- insats —— omräknat i ökad insats av arbets- kraft utan formell utbildning — erhålls föl— jande antal i personer räknat för olika fem- årsperioder:

1960—1965 1965—1970 1970—1975 1975—1980 +ca 6000 +ca 14000 +ca 16000 +ca 6000

Beräkningarna visar att förbättrad utbild- ning — framför allt fler ingenjörer och eko- nomer — kan ha varit en mer betydelsefull faktor för produktivitetsstegringen inom in- dustrin under andra hälften av 60-talet än den första. Detta skulle alltså kunna bidra till att förklara den högre totalproduktivi- tetsstegringen under den senare perioden. Om det ligger något i de anförda beräkning- arna — vilket många kanske vill betvivla — skulle detta vara att förbättrad formell ut- bildning hos arbetskraften även under 70- talet och särskilt då dess första hälft kom— mer att ge ett avsevärt produktionstillskott inom industrin som i viss mån kompenserar den minskade sysselsättning som väntas in- träda. Mätt i antal industriarbetare innebär den förbättrade utbildningen att minsknings- takten ändras från —1 % till —0,7 % per år mellan 1970 och 1975. Mellan 1975 och 1980 blir dock effekten mindre. En väsent- lig förutsättning härför är emellertid att in-

1 Beräkningarna redovisas i appendix D.

dustrins förmåga att dra till sig arbetskraft med formell utbildning bevaras och snarast förbättras. En faktor som skulle tala mot att företagen i så hög grad vill dra till sig dylik arbetskraft är den tidigare omnämn— da möjligheten att industrin under 70-talet i allt högre omfattning väljer att köpa tjänster i fråga om högt utbildad arbets- kraft utifrån. En annan faktor som kan tala emot de anförda siffrorna är att den ut- bildning som folk nu får kanske i många fall inte svarar mot industrins behov. Om de båda anförda faktorerna blir av kvan- titativt stor omfattning måste tydligen de återgivna siffrorna för 70-talet revideras nedåt. En ytterligare faktor som kan be- gränsa produktivitetstillskottet från utbild- ning sådant det här framräknats är att lö- neskillnaderna mellan personer med for- mell och icke formell utbildning kan komma att utjämnas under 70-talet. I beräkning- arna har antagits att 1969 års löneskillna- der består. Om så blir fallet beror bl. a. på hur effektiva de utbildade visar sig vara och vilka krav den tekniska utvecklingen ställer. Som påpekas i appendix D har ef- terfrågeutvecklingen i USA varit sådan att de relativa inkomstskillnaderna mellan ut- bildad och outbildad arbetskraft varit kon- stanta trots ökningen av andelen utbildade i arbetskraften.

I LU 65 omnämndes att det finns under- sökningar som visar att en arbetstidsför- kortning inte behöver leda till ett mot för- kortningen svarande produktionsbortfall.1 Detta skulle i så fall innebära att den fort- satta arbetstidsförkortningen under särskilt 70-talets första hälft till viss del kompen- seras av ökad produktivitet hos arbetskraf- ten. Mot detta kan emellertid stå den vid hearings med företagsledare framförda upp— fattningen att en eventuellt ökad övergång till månadslön under 70-talet för stora grup- per av arbetstagare kan få produktivitets- sänkande effekter.

Vi har tidigare påpekat att andelen kvinn- liga förvärvsarbetande inom industrin kan antas stiga under 70-talet. Om vi på sam- ma sätt som i fråga om utbildad arbetskraft utgår från att skillnader i lön mellan olika

kategorier arbetskraft motsvaras av skillna- der i produktivitet skulle kvinnornas ge- nomsnittligt lägre löner än männens också innebära en mindre arbetskraftsinsats.'-' En ökad andel kvinnor inom industrin skulle vid ett sådant betraktelsesätt medföra en nedgång i arbetskraftsinsatsema som i viss mån tar bort effekten av den bättre utbild- ningen. Denna minskning synes dock vara av begränsad storlek att döma av beräk- ningar som utförts inom institutet.

1.3.2. Kapitalets kvalitet

Förändringar i kapitalets genomsnittliga kvalitet inom svensk industri sker dels ge- nom att det på marknaden presenteras nya bättre kapitalföremål, dels genom att nu re- dan kända nyheter vinner ökad spridning, dels genom förändringar i kapitalets sam— mansättning.

Att nya kapitalföremål även under 70- talet kommer att bli bättre i en mängd olika avseenden, vilket innebär att de arbetsupp- gifter de har att utföra kan göras med större snabbhet, precision etc. står utom allt tvivel. Inom alla de högindustrialiserade län- derna pågår ett omfattande forsknings— och utvecklingsarbete, som hela tiden växer i omfattning och som bör avkasta resultat bl. a. i form av nya och bättre kapitalföre- mål-** Enligt SCB:s statistik har exempel- vis forskningskostnaderna inom svensk in- dustri stigit från 700 till drygt 1 100 milj. kr. mellan 1963 och 1967 och det finns ingen anledning tro att inte denna stegring fortsatt och kommer att fortsätta under 70- talet. Tyvärr finns ingen kvantitativ upp- skattning på detta tillgänglig för hela indu- strin. För den kemiska industrin (se kapitel 15) vet vi från enkätmaterialet att forsk- ningskostnadema beräknas öka betydligt fram till 1975 . I procent av saluvärdet sker dock enligt planerna endast en obetydlig uppgång. Svensk industri köper också pa-

1 Bentzel-Beckeman, op.cit., kapitel 2. 2 Motsvarande resonemang förs i Denison, op.cit. 3 The Overall Level and Structure of Research and Development in OECD Member Countries, OECD, Paris 1967.

tent och licenser i betydande och stigande utsträckning från utlandet, vilket bl. a. ock- så bör resultera i ökad effektivitet hos kapitalföremålen.1 Det är dock svårt att kvantifiera betydelsen av de angivna för— hållandena, men att de har stor betydelse för totalproduktivitetens storlek förefaller klart. Vårt problem i föreliggande samman- hang är dock, som tidigare framhållits, inte att försöka kartlägga alla de förbättringar i kapitalföremålen som kan komma, utan att försöka uppskatta om takten i förbätt- ringen kan tänkas gå långsammare eller snabbare än tidigare.

En förbättring av kapitalföremålens ge— nomsnittliga kvalitet sker inte endast genom att nya ej kända kapitalföremål introduce- ras utan också genom ökad användning av redan känd teknik. Vi vet från nyligen före- tagna studier att teknikspridningen tycks gå fort i Sverige och att detta sannolikt är en viktig förklaring till vår internationellt sett höga produktivitet.? Men vi har i dag inte tillräcklig kunskap om i fall det för närva- rande finns tillgängligt ovanligt mycket re- dan kommersiellt utnyttjad ny teknik som kan appliceras inom svensk industri under 70-talet eller om läget är det omvända. Inom vissa industribranscher exempelvis verk- stadsindustrin, där spridningen av nume- riskt styrda verktygsmaskiner ännu bara be- finner sig i sin början, förefaller läget vara gynnsamt i fråga om dylik teknikspridning.

I institutets studie av skogsindustrins strukturförändring under efterkrigstiden vi— sar Wohlin att enbart ett införande av 1950 års bäst-tillämpade-teknik i takt med pro- duktionsstegringen och nedläggningstakten skulle ha medfört en årlig genomsnittlig ök- ning av massaindustrins produktion per an- ställd under perioden 1950—1964 med 3,4 % eller 60 % av den faktiska produktivitets- stegring som skett.3 Förhållandena i dessa avseenden är knappast desamma för hela industrin. Det står ändå klart att även om inte någon förbättring skulle inträda i den bäst-tillämpade-teknik som i dag praktiseras i olika branscher skulle ändå det fortgående nytillskottet av kapital med denna senaste teknik i kombination med utslaget av gam-

malt kapital med lägre effektivitet ge upp- hov till en betydande produktivitetsförbätt- ring.4 Man kan alltså under en begränsad tidsrymd få en avsevärd produktivitetssteg- ring utan teknisk utveckling. Som Wohlin framhåller, är denna produktivitetsstegring dock starkt beroende av expansionstakten inom industrin.

Av det sagda följer att man kan inte göra en nedjustering av industrins produktions- planer utan att beakta dess konsekvenser för produktivitetsstegringen inom industrin. Den neddragning av industrins produktions- planer som antas ofrånkomlig innebär där- för ett återhållande element för antagan- det om totalproduktivitetens stegringstakt inom industrin under 1970—1975.5 En jäm- förelse mellan 50- och 60-talen i Sverige vi— sar att den snabbare produktionsstegringen under 60-talet också åtföljts av en snabbare produktivitetsstegring. Jämförelser mellan olika branschers utveckling under 60-talet visar också enligt beräkningar som utförts inom institutet, att en procentenhets ökning i produktionsvolymens tillväxttakt i en bransch ökar totalproduktivitetens tillväxt inom denna med 0,3 procentenheter.6

1 Statistiska meddelanden, SCB, V: 1968: 5 och U: 1969: 8. * The Bilfusion of New Technology. A study of Ten Processes in Nine Industries, National Institute Economic Review, No 48 (May 1969). 3 Wohlin, op.cit. ' I Stordriftsfördelar inom industriproduktio- nen, Koncentrationsutredningen VII, SOU 1970: 30, påvisar G. Ribrant de ytterligare stordrifts- fördelar vid redan känd teknik som föreligger i många branscher när nyinvesteringar görs i branscherna i fråga. 5 W. Salter har i arbetet Productivity and Technical Change, London 1960, klart påvisat sambandet mellan snabb produktionsstegring och snabb produktivitetsstegring. ' I Åberg, op. cit., visas att den snabbare stegringen av totalproduktiviteten inom industrin under efterkrigstiden jämfört med den under mellankrigstiden uteslutande beror på att kvali— teten på den använda kapitalutrustningen stigit snabbare under efterkrigstiden än under mellan- krigstiden. Denna s. k. investeringsbundna tek- niska utveckling har emellertid varierat avsevärt mellan branscherna under efterkrigstiden. Den har betytt mera för totalproduktivitetens steg- ring i kapitalintensiva än i övriga branscher. Den har vidare betytt mera i expanderande än i stagnerande branscher. Detta står uppenbarli— gen vål i överensstämmelse med vad som sägs i texten.

En förbättring av kapitalföremålens ge- nomsnittliga kvalitet äger också rum under sådana perioder då mycket gammalt kapital utrangeras och kapitalföremålens genom— snittliga ålder sjunker. Detta synes, som ti- digare påpekats, särskilt ha gällt för perio- den 1965—1970 och kan också i viss ut- sträckning beräknas gälla för perioden 1970—1975.

Genom att studera investeringarnas för- delning inom industrin på byggnader och maskiner skulle man möjligen kunna få en indikation på kapitaltillskottets produktivi- tet under i varje fall första hälften av 70- talet. Vi antar då att om man under 60- talets andra hälft gjort ovanligt stora bygg- nadsinvesteringar skulle detta kunna resul- tera i stora maskininvesteringar under de första åren av 70-talet, som i sin tur kan ge upphov till en betydande produktionssteg- ring. Det motsatta förhållandet gäller om relativt sett stora maskininvesteringar skulle ha inträffat under 60-ta1ets sista år.

Byggnadsinvesteringarnas andel av total- investeringarna inom industrin har, räknat infasta priser, legat kring 30 å 35 % un- der hela efterkrigstiden. Andelen steg emel- lertid successivt från 1950 fram till 1961 då den uppnådde det högsta värdet, 35,5 %, därefter sjönk den tillbaka till 30,6 % 1969. Detta innebär att sedan 1961 har bygg- nadsinvesteringarna inom industrin inte sti- git utan enbart maskininvesten'ngama. In- vesteringsandelen för byggnaderna låg följ- aktligen klart högre under 60-talets förs— ta hälft än under den andra, vilket skulle kunna vara en förklaring till den högre totalproduktivitetsstegringen under andra hälften. Vidare har byggnadsinvesteringarna legat mycket lågt 1968 och 1969; endast 1950 uppvisar en lägre andel. Detta kan tyda på att avsevärda byggnadsinvesteringar in— om industrin kommer att behövas under de första åren av 70—talet, vilket i sin tur kan få en begränsande effekt på produk- tionsutvecklingen och totalproduktivitetens stegring. Denna tes motsägs emellertid av det faktum att planmaterialet anger en fort- satt nedgång i byggnadsinvesteringamas an— del, fortfarande räknat i fasta priser, nå-

got som i så fall innebär ett trendbrott. Det- ta skulle kunna vara en indikation på att bl. a. den fortgående relativa prisstegringen på byggnadskapital i förhållande till maskin- kapital lett till att företagen i ökad utsträck— ning söker spara på den förra typen av kapi- talutrustning. Ökad skiftgång kan vara ett led i dessa strävanden.

Ett annat sätt att studera kapitaltillskot- tets produktivitet på är att undersöka hur många stora byggnadsprojekt som satts i gång inom industrin under senare år. Från företagsledarhåll sägs inte sällan att genom- förandet av stora basinvesteringar av typen Stenungsund, Oxelösund, Ortviken etc. ger möjlighet till efterföljande kompletterings— investeringar med hög räntabilitet. Enligt uppgifter från SCB har antalet påbörjade byggnadsprojekt inom industrin över 10 milj. kr. utvecklats på följande sätt under 60-talets andra hälft:

Antal projekt Belopp, milj. kr.

1966 22 480 1967 28 531 1968 16 307 1969 17 478

Antalet påbörjade stora byggnadsprojekt har minskat under 60-ta1ets sista år. Detta kan få negativa konsekvenser för totalpro- duktivitetsstegringen under de första åren av 70-talet. Enligt de plansiffror som inläm- nats till SCB skulle emellertid de planera- de större projekten stiga till 25 under 1970. Hänsyn måste naturligtvis dock också tas till den redan påtalade fortgående byggnads- kostnadsstegringen som något försvårar jäm- förelsema mellan olika är.

1.3.3. Faktorer som samtidigt påverkar ar- betskraftens och kapitalets kvalitet

Det finns naturligtvis många faktorer som samtidigt påverkar både arbetskraftens och kapitalets effektivitet. I detta sammanhang skall följande fyra omständigheter framhål- las, som alla kan förväntas bli av betydelse för utvecklingen under 70-ta1et, nämligen 1) strukturomvandlingen mellan branscher, 2) lokaliserings- och sysselsättningspolitiken,

Tabell 1: 6. Strukturomvandlingen inom industrin 1955—1975. Förädlingsvärden och syssel- sättning procentuellt fördelade på branscher.

Förädlingsvärde Sysselsättning

Bransch 1955 1960 1965 1969 19751 1955 1960 1965 1969 1975 Gruvindustri 5,7 5,0 3,6 2,7 2,8 1,9 1,9 1,4 1,2 1,1 Järn— o. metallverk 7,7 8,5 7,5 6,9 7,2 6,6 6,9 6,9 6,8 6,9 Verkstadsindustri (exkl. varv) 30,5 33,5 38,1 40,6 42,6 33,7 37,2 40,8 42,0 44,1 Varvsindustri 3,4 3,6 2,6 2,3 2,1 3,5 3,7 3,2 3,0 2,7 Jord- o. stenindustri 4,5 4,5 5,0 4,9 4,5 4,9 4,5 4,9 4,8 4,5 Träindustri 6,8 6,1 7,0 6,8 6,0 8,7 7,8 8,0 8,7 8,1 Massa-, pappers- o.

wallboardindustri 9,1 7,9 6,6 6,7 6,8 5,9 6,2 5,6 5,2 5,1 Pappersvaru- o. grafisk

industri 5,6 5,7 6,2 6,2 5,8 5,6 5,7 5,9 5,7 6,0 Livsmedelsindustri (inkl.

dryckesvaru- o. tobaks-

industri) 10,0 9,8 9,1 9,4 8,3 8,1 7,9 7,5 8,0 7,9 Textilindustri 4,2 3,7 3,0 2,4 2,1 6,1 5,0 4,0 3,4 2,9 Konfektions-, sko- o.

läderindustri 5,8 4,7 4,4 3,4 2,7 10,3 8,0 6,9 5,8 4,8 Kemisk o. petroleum-

industri 5,4 5,7 5,6 6,5 7,7 3,6 3,7 3,5 3,9 4,3 Gummivaruindustri 1,4 1,3 1,3 1,3 1,4 1,3 1,4 1,4 1,5 1,7 Hela industrin 100 ”100 100 100 100 100 100 100 100 100

' Fördelningen för 1975 grundar sig på antagandet att de relativa försäljningspriserna på olika branschers avsaluprodukter blir oförändrade mellan 1969 och 1975.

3) utrikeshandelns förändringar och 4) fu- sionsverksamhetens omfattning. Det måste dock beaktas att flera av dessa omständighe- ter på ett intimt sätt sammanhänger med varandra och att det därför är svårt att sär- skilja dem.

Som närmare framgår av branschkapitlen 6—15 kommer en fortsatt betydande struk- turomvandling att äga rum inom svensk in- dustri under 70-talet. Vissa branscher expan- derar snabbt medan andra stagnerar eller krymper. Verkstadsindustrin och den ke- miska industrin kommer sålunda även fort- sättningsvis att öka sina andelar av indu-

strins förädlingsvärde, medan textil—, kon- fektions-, sko- och livsmedelsindustrierna fortsätter att tappa terräng. Av tabell 1: 6 framgår vad konsekvenserna av de i det följande gjorda och i kapitel 5 sammanfat- tade prognoserna för industrins utveckling fram till 1975 blir för fördelningen av in- dustrins förädlingsvärde och sysselsättning på olika branscher.

En fortsatt ökad koncentration av produk- tionen till större produktionsenheter väntas också göra sig gällande. Som framgår av tabell 1: 7 har antalet anläggningar i stor- leksgruppen 5—10 anställda minskat under

Tabell 1 : 7. Antal arbetsställen inom industrin i olika storleksgrupper 1950—1968.

Storleksgrupp med hänsyn till arbetarantal

År 5——-10 11—50 51—100 101—500 501— Summa 1950 8 700 6 400 1 050 1 020 181 17 351 1955 7 700 6 500 1 100 1 020 173 16 493 1960 7100 6 600 1 100 1 050 184 16 034 1965 6 300 6 800 1 250 1 150 183 15 683 1968 6 600 6 500 1 200 1 050 162 15 512

Källa: SOS, Industri.

efterkrigstiden. En viss uppgång har i stället skett i storleksgrupperna över 50 anställda. Denna utveckling kan beräknas fortsätta, vilket bl. a. Ribrants tidigare omtalade stu- die för koncentrationsutredningen klart be- lyser.

En fortsatt omvandling mellan branscher- na och fortsatt förändring till genomsnittligt sett större driftsenheter är säkert nödvändig om inte totalproduktivitetens tillväxt inom industrin under 70-talet skall sjunka drastiskt jämfört med 60-talet. Men för att struktur- omvandlingen skall kunna äga rum fordras en rörlig arbetsmarknad och en effektivt fungerande penning- och kapitalmarknad som gör det möjligt för de expanderande företagen att dra till sig arbetskraft och ka— pital. Det är risk för att denna process fun- gerar trögare och drar med sig mera pro— blem i ett arbetsmarknadsläge där man på grund av utbudssituationen får en totalt sett sjunkande sysselsättning inom industrin än i en mera expansiv arbetsmarknad. Kraven på arbetsmarknadsmyndigheternas rörlig— hetsbefrämjande politik kommer att ställas högt för att inte industrins tillväxttakt skall bromsas upp på grund av brist på folk. En faktor som jämfört med tidigare under ef- terkrigstiden kan komma att verka mera positivt för industrins tillväxt är bostads- byggandet där den höga investeringsnivå som rått under hela 60—talet antagligen kommer att medföra att byggandet under 70-talet i ökad grad kan koncentreras till de orter där arbetskraftsbrist råder. Å andra sidan kan inte bortses ifrån att framför allt under första hälften av 70-talet kan de pro— blem med balansen i den svenska utrikes- handeln som skisseras i LU 70 leda till eko- nomisk-politiska åtgärder från statsmakter- nas sida som håller tillbaka strukturomvand- lingen. I stället kan någon form av EEC- anknytning verka påskyndande på proces- sen under andra hälften av 70-talet.

Statsmakternas ökade ambitioner i fråga om regional- och sysselsättningspolitiken kan komma i konflikt med industrins ex- pansionsbehov.1 Målen, som uppställts i fråga om en balanserad regional utveck- ling kan medföra ett långsammare fram-

åtskridande inom industrin. Från allmän välfärdssynpunkt kan detta vara att före- dra men det gäller att man är medveten om vilka konsekvenser den antydda politi- ken kan få. Enligt uppgifter från företagar- håll vid hearings kan det visserligen förvän- tas att svårigheterna att få arbetskraft med- för en ökad benägenhet från företagens sida under 70-talet att lägga filialer till orter där arbetskraftstillgången är god, exempelvis i Norrland. Men kraven på ökad produktivi- tet gör detta ofta mindre lockande för före— tagen enär fördelarna med koncentration av driften till ett fåtal driftställen blir alltför påtagliga. Om statsmakterna ändå väljer att försöka stimulera företagen att lägga ut filia- ler och om man i högre grad än som nu' är fallet försöker stödja och bevara nedlägg- ningshotade privata och statliga företag kan detta inte undgå att få konsekvenser för stegringen av industrins totalproduktivitet. Att försöka kvantifiera dessa eventuella ef- fekter under 70-ta1et synes emellertid vara förenat med avsevärda svårigheter.

Alltsedan industrialismens genombrott i vårt land har utrikerliandelns andel av brut- tonationalprodukten om man räknar i fasta priser visat en stigande tendens. Att andelen i löpande priser nästan hela tiden legat vid ca 20 %, antingen man räknar import- eller exportandelen, beror på att priserna inom landet i förhållande till världsmarknadspri— serna hela tiden varit stigande. Ökad utri- keshandel kan beräknas bidra till den totala produktivitetsstegringen i ett land, bl. a. där- för att den möjliggör en bättre resursför- delning mellan länderna, den ökar konkur- renstrycket inom respektive land och den ökar snabbheten i teknikspridningen. I in- stitutets studie av faktorerna bakom till- växten i vårt land de senaste 100 åren har vi också sökt bestämma den produktivitets- stegring som har sin grund i ökad utrikes- handel.2 Enligt denna studie skulle utrikes—

1 Lokaliserings- och regionalpolitik, SOU l969:49 och Balanserad regional utveckling, SOU 1970: 3. 2 L. Ohlsson, Utrikeshandel): och den ekono- miska tillväxten i Sverige 1871—1966, IUI, Upp- sala 1969, s. 61—75.

handeln ha betytt mest för totalproduktivite- tens tillväxt under perioden 1871—1913 då den svarade för uppemot 40 % av produk- tivitetsstegringen. För perioden 1946—1966 är motsvarande procenttal ca 20 medan det för mellankrigstiden ligger nära 0.

Vilken totalproduktivitetsstegring som kan uppkomma under 70-talet, som följd av ökad utrikeshandel, beror uppenbarligen på hur utrikeshandeln kommer att utvecklas. En- ligt bedömningarna i LU måste varuex- porten stiga. ca 1,5 procentenheter snab- bare än varuimporten om balans skall upp- nås i bytesbalansen under första hälften av 70-talet. Detta innebär sannolikt att varu- importen måste stiga långsammare under denna period än vad den gjort under 60—ta- let. Detta skulle kunna tas till intäkt för påståendet att produktivitetseffekterna från utrikeshandeln skulle minska under första hälften av 70-talet. Å andra sidan bygger LU:s beräkningar på antagandet att den to- tala förbrukningen av industrivaror i lan- det skall stiga långsamt, varför den lång- sammare importökningen ändå kommer att medföra minskade hemmamarknadsandelar för svenska tillverkare. Inom institutet har kalkyler visat att en ökning av kvoten mel- lan importen + exporten och saluvärdet in- om en bransch höjer totalproduktivitetens tillväxttakt. Eftersom denna kvot kan vän- tas fortsätta stiga under 70-talet blir det tydligen utan mera specificerade antagan- den svårt att säga något om utrikeshan- delns effekter på totalproduktiviteten under 70-talet jämfört med 60-talet.

Om vi får en förändring i vårt EEC- förhållande som påverkar handelsströmmar- na i expansiv riktning under 70-talet är det troligt att detta snarast kan verka höjande på stegringen av totalproduktivite— ten även om mycket av de realiserbara ef- fektema från EFI'A kan antas ligga i den jämfört med 50-talet högre totalproduktivi- tetsökningen under 60-talet. Om hänsyn tas till de s.k. effektiva tullarna, dvs. tullskyd- det för olika produkters förädlingsvärde i stället för till de nominella tullsatsema, framstår tullskyddet i olika länder som ett mycket mera verkningsfullt instrument för

att påverka handelsströmmama. Enligt be- räkningar inom institutet förklaras ca 45 % av de svenska importkvoternas förändringar under perioden 1959—1967 med olikheter i de effektiva tullsänkningarnas storlek.

En faktor som kan få positiva effekter på utvecklingen av totalproduktiviteten in- om industrin är den omfattande fusionsverk- samhct som pågår och kan väntas fortsätta under 70-talet. Som framgår av diagram 1: 1 har fusionsverksamheten stigit kraftigt inom svensk industri under 60-talet.1 Det finns många skäl till att företag fusionerar, men ett viktigt skäl är att man härigenom kan öka den totala produktiviteten av de i de fusionerade företagen arbetande resur- serna (ofta benämnt 2 + 2 : 5-effekten). Det är troligt att den omfattande fusions- verksamheten under 60-talet icke oväsent- ligt bidragit till den högre totalproduktivi- tetsstegring som då registrerats.2 Samtidigt måste naturligtvis beaktas att de utrikeshan- delseffekter vi talade om i föregående avsnitt också kan sägas innehålla de pro- duktivitetshöjande verkningarna av från utländskt konkurrenstryck framkallade fu- sioner. Eftersom det sannolikt föreligger en betydande tidseftersläpning innan en full- ständig omorganisation som följd av en fu- sion hunnit genomföras är det troligt att den starka fusionsverksamheten särskilt under 60-talets andra hälft kommer att ge ett inte obetydligt produktivitetshöjande bidrag un- der 70-talets första hälft.

1.3.4. Sammanfattande synpunkter på total- produktivitetsutvecklingen

[ det föregående har nämnts ett antal för- hållanden som vi tror får betydelse för pro— duktivitetsutvecklingen inom industrin i vårt

1Siffror och synpunkter till detta avsnitt har hämtats från Bengt Rydéns inom institutet pågående arbete rörande fusionsverksamheten inom svensk industri.

= Y. Åberg har inom institutet visat att den stigande fusionsverksamheten kan förklara en betydande del av den ökning i totalproduktivi- tetens tillväxttakt inom industrin som inträtt mellan perioderna 1956—1960 och 1961—1965 samt mellan 1961—1965 och 1966—1969.

Diagram I:]. Fusionsutvecklingen inom svensk industri 1946—1969.

Antal anställda i fusionerade företag

Antal , fusioner | 350 l" ,— 35 000 | I 300 — " 30 000 __ Antal fusioner : _ — 25 000 250 ———- Antal anställda i fusionerade : företag | | _ 200 | — 20 000 | | | 150 ' _ 15 000 100 — 10 000 50 — 5 000 I ' V **) Xx,! () 1 1 | 1 | 1 | 1 1 | 1 0 1946 48 50 52 54 56 58 60 62 64 66 68 69

land under 70-talet. Bland dem som talar för ett bibehållande av den internationellt sett1 synnerligen höga tillväxten av total- produktiviteten från 60-talets andra hälft märks »utbildningsexplosionen», den hittills stora fusionsverksamheten och en fortsätt- ning av denna, en eventuell EEC-anknyt- ning samt ökade inköp av arbetskrafts- och också kapitaltjänster från andra sektorer vilka med gällande metoder inte registreras som resursinsatser inom industrin.

På den negativa sidan återfinns nedgång- en i totalproduktivitetens ökningstakt enligt planmaterialet samt neddragningen av pro- duktionsökningen jämfört med planerna, den svaga investeringsutvecklingen under andra hälften av 60-talet, statsmakternas re- gional- och sysselsättningspolitiska ambitio- ner samt att företagen under 60—talet fångat upp en del tidigare ej utnyttjade produkti- vitetsvinster från 50-talet på grund av lågt kapacitetsutnyttjande under detta decen- nium.2 Härtill kommer så den starka kon— junkturnedgången och det stora kapitalut— slaget inom industrin under 1966—1968. Detta bidrog starkt till den snabba produk-

tivitetsstegringen men det är tveksamt om statsmakterna med hänsyn till utrikeshan- delsbalansen kan acceptera ett sådant utslag ytterligare en gång i varje fall under första hälften av 70-talet.

Problemet är naturligtvis att väga sam- man alla dessa faktorers betydelse för den totala produktivitetsstegringen. Mot bak- grunden av det sagda tror vi emellertid att totalproduktivitetens tillväxt under 70-talet kommer att ligga på något mera än 4 % per år, vilket internationellt sett fortfarande är mycket högt (och därför kan betvivlas). För första hälften av 70-talet räknar vi med en 4,3-procentig ökning per år, vilket är unge- fär detsamma som under 60-talets första

1 Enligt likartade beräkningar som utförts av IFO—institutet i Miinchen skulle exempel- vis totalproduktivitetens ökning inom den väst- tyska industrin endast uppgått till 2,7 % per år mellan 1958 och 1966. Produktionsvolymen per arbetstimme har samtidigt stigit med 5,9% per år. Wirtschaftliche Auswirkungen des tech- nischen Wandels, IFO Schnelldienst, 1970: 24. ? Åberg har i sina tidigare omnämnda be- räkningar funnit att ökat kapitalutnyttjande varit en viktig förklaring till produktivitetssteg- ringen under 60-talet.

hälft men klart mindre än under dess andra hälft. För 70-talets andra hälft förefaller ut- vecklingen i fråga om EEC-frågans lösning att bli så pass utslagsgivande att vi här av— står från att göra en preciserad prognos.

I avsnittet rörande industrins investerings— behov under 70-talet gavs vissa ramar för den nödvändiga investeringsökningen. Slut- satsen från analysen rörande totalprodukti- vitetens tillväxt skulle då bli att industrins investeringsbehov kommer att ligga någon- stans mitt emellan dessa ramar. Detta inne- bär att industrins investeringar under 70-ta— let behöver stiga med ca 6 % om året ut- över 1970 års nivå för att en produktions— ökning med ca 5 % per år skall kunna nås under perioden 1970—1975 och en ök— ning med 5 ä 5,5 % under perioden 1975— 1980, allt under förutsättning att arbets- kraftsinsatserna i arbetstimmar räknat mins- kar med ca 2 % om året under första hälften och 1,5 21 2 % om året under andra hälften av 70-talet. Härtill kommer så bc— hovet av miljövårdsinvesteringar som för första hälften av 70-talet kan beräknas öka investeringsbehoven inom industrin med yt— terligare ca 1/2 % per år.1 Om möjlighe- terna till skiftarbete stiger påtagligt under 70-talet begränsar detta givetvis investe- ringsbehoven. En anknytning i någon form till EEC som framför allt får effekter un— der 70—talets andra hälft torde vidare med- verka till att totalproduktiviteten stiger snab- bare och att därmed också investeringsbeho- vet minskar vid given produktionsökning.

1.4 Avsättningsutrymmct under 70-lalet

Vi har hittills framför allt diskuterat indu- strins möjligheter att under 70-talet få pro— duktionsresurser för att kunna förverkliga de produktionsplaner som uppgivits även om, som tidigare påpekats vid flera tillfällen, utbuds— och efterfrågesynpunkter samtidigt beaktats. Vårt problem i detta sammanhang blir att närmare undersöka huruvida avsätt- ningsmöjligheter finns för den prognostice- rade produktionsökningen. Vi har här att göra med tre delproblem vilka gäller a) av- sättningsutrymmet för industrivaror på den

svenska marknaden, b) avsättningsutrymmet på den internationella marknaden samt e) de i Sverige verksamma företagens interna- tionella konkurrensförmåga.

1.4.1. Den inhemska efterfrågan på industri- varor

Det råder ett ömsesidigt samband mellan tillväxttakten i industriproduktionen och i nationalprodukten. En snabb ökning av in- dustriproduktionen medför ofta, i varje fall i de utvecklade industriländema, en snabb ökning av nationalprodukten beroende på industrins stora relativa betydelse.2 Å and- ra sidan leder en snabb BNP-ökning också till en snabb tillväxt i den inhemska efter- frågan på industrivaror, vilket i allmänhet har stor betydelse för industriproduktionens tillväxt. För de utvecklade industriländerna har det beräknats ett samband mellan brut- tonationalproduktens tillväxt och ökningen i efterfrågan på industrivaror på mellan 1,2 och 1,4, dvs. en procents ökning av BNP medför en ökning i efterfrågan på industri- varor på 1,2—1,4 % (ofta kallat industri— varuförbrukningens elasticitet med avseende på nationalprodukten). Detta procenttal lig- ger högre i u-länderna än i i-länderna och verkar att sjunka vid stigande nationalin- komst per capita. För Sverige skulle vi allt- så vänta oss ett relativt lågt relationstal.

Det föreligger betydande svårigheter att med tillgänglig statistik avgöra hur industri— varuförbrukningselasticiteten faktiskt ut- vecklats. Om man antar att industrivaruin- nehållet i importen och exporten hela tiden

1 Då det i efterhand blir svårt att skilja ut miljövårdsinvesteringarna från andra investe- ringar inom industrin kommer dessa att i beräk- ningarna ge upphov till en begränsning av total- produktivitetens ökningstakt. ” Inom ECE i Geneve har för skilda länder studier gjorts av sambandet mellan industri- produktionens och nationalproduktens tillväxt. (Se »Economic Survey of Europe in 1969», del 1'.) Enligt detta material har sambandet beräk- nats ha följande utseende; A BNP= 1,12 + 0,60 — AIP (IP = industriproduktionen). Kaldor har för ett något annorlunda material erhållit sam- bandet: ABNP=1,12+0,61 - AIP (N. Kaldor, Causes of the Slow Rare of Economic Growth in the United Kingdom, Cambridge 1968).

är lika stort kan den nämnda elasticiteten uttryckas som förhållandet mellan industri- produktionens och BNst tillväxttakter. Denna kvot -— lämpligen benämnd industri- produktionens inkomstkoefficient — har un- der hela efterkrigstiden legat kring 1,4. Om vi nu upphäver det tidigare antagandet och beaktar dels att importvolymen steg snab- bare än exportvolymen under 50-talet, me- dan det omvända gällt för 60—talet, dels att industrivaruinnehållet sannolikt är mindre i importen än i exporten skulle innebörden bli att industrivaruförbrukningens elasticitet sannolikt varit sjunkande under efterkrigsti- den och för perioden 1965—1970 legat klart under 1,4 kanske runt 1,2 å 1,3.

Om den angivna relationen bibehålls un- der 70-talet skulle en BNP—ökning med ca 4 % om året innebära en ökad efterfrågan på industrivaror med ca 5 % om året. Den offentliga konsumtionens allt större betydel- se bör dock, eftersom industrivaruinnehål- let i offentlig konsumtion är litet, leda till en gradvis sjunkande relation under 70-ta- let. En 4,5-procentig ökning i förbrukningen av industriprodukter per år i vårt land under 70-talet verkar vara mera sannolik, vilket såvitt vi kan bedöma är klart mindre än under 60-talet. Men härtill kommer att kravet på balans i utrikeshandeln kan be- räknas leda till en sådan ekonomisk politik från statsmakternas sida att efterfrågan på industrivaror begränsas under 70-ta1ets förs- ta hälft, utöver vad trenderna ger vid han— den. Man skulle då för denna period närma sig en industrivaruförbrukningselasticitet på 1,1, dvs. efterfrågan på industrivaror skulle bara tillåtas stiga med drygt 4 % om året mellan 1970 och 1975. Enligt dessa beräk- ningar skulle också den privata konsumtio- nen svara för en allt mindre del av den totala industrivaruförbrukningen eller ca 31 % 1975 mot ca 32% 1970. Jämfört med de i kapitel 3 redovisade planerna, som innebär en planerad försäljningsökning på den svenska marknaden från de i Sve- rige verksamma företagens sida om ca 5 % om året mellan 1970 och 1975 fram- står den angivna efterfrågebilden som gans- ka svag, sedd från företagens synpunkt.

Härtill kommer att på den svenska mark— naden har de i Sverige verksamma företa- gen förlorat marknadsandelar under 60—ta- let. Särskilt påtagligt har detta varit i fråga om textilier, konfektion och skor. Även då det gäller verkstadsprodukter har utländska företag på många områden ökat sina mark- nadsandelar här i landet. På den kemis- ka sidan har motsvarande tendens Också gjort sig gällande exempelvis i fråga om läkemedel samt tvättmedel och kosmetika. Tendensen till ökad internationalisering av industriproduktionen gör det troligt att des- sa förluster av hemmamarknadsandelar kom- mer att fortsätta. Om vi får någon form av anknytning till EEC-området kommer detta säkert att leda till kraftigt ökad im— port inom många områden. De effektiva tullarna — dvs. tullarna på förädlingsvär- det — mellan EEC-länderna och Sverige är fortfarande trots Kennedyrundan höga på många områden. Vad gäller industrivaru- importen från låglöneländer blir tillväxten kanske inte så snabb under 70-talet som den varit under 60-talet.1 Jugoslavien, Portugal och Spanien förefaller här vara de i fort— sättningen mest aktuella länderna. På tex- til— och konfektionssidan är det fråga om inte Hong-Kongs roll till en del kommer att övertas av länder som Portugal, Finland och kanske Italien. Att de svenska textil- och konfektionsföretagen under 70-talet skulle återvinna något av de förlorade mark— nadsandelama förefaller emellertid mindre troligt.

Det anförda innebär att om inga dras- tiska ekonomisk-politiska förändringar görs kommer de i Sverige verksamma företagens inhemska avsättning knappast att stiga med mera än 3 ä 4% per år under första hälften av 70-talet och kanske 4 in 5 % om året under andra hälften.

1.4.2. Det internationella avsättningsutrym- met

I relation till världens totala förbrukning av

1 Detta antagande bygger på den utredning om import från låglöneländer som görs inom institutet av Åke Sundström.

Tabell 1:8. Genomsnittlig årlig procentuell ökning av nationalprodukten i OECD-län— derna 1960—1980.

Planer 1970—1980

Beräkning 1960—1970

Större länder Kanada U SA Japan Frankrike Västtyskland Italien Storbritannien

Totalt

u.! v

# NU!_;hUl—Jål/l _- LII de/l-låjltO-ÅM '— '_ONONNDOUJJÄ

». ». .. '

oo »ouox'oxwmo

Mindre länder Österrike Belgien Danmark Finland Island Irland Luxemburg Holland Norge Sverige Schweiz

Totalt

».

..

».

..

A &amuwyhäAA-h & wmähyf—A-huå-P— o u-ts-tsu-ooammeeooso as Abo—bmwmoqw

_

U-Iänder Grekland Portugal Spanien Turkiet ,

76 60 72 58 Totalt 6,8 48 47 52 36

.

y

..

N coin—ox

,

OECD totalt OECD i Europa EEC EFTA (inkl. Finland) ,

9

».

,

t.om-Au. _Ch Osu-NIX]

».

Muu—N|—

Kålla: The Growth of Output in OECD- Countries 1960—1980, OECD, Paris 1970, stencil.

industrivaror är den svenska exporten så pass liten att betydande ökningar därav skulle kunna uppnås även vid en långsam tillväxt av BNP i olika länder. Detta inne— bär emellertid i så fall att de svenska före- tagens internationella konkurrenskraft sti- ger så att de kan successivt öka sina mark— nadsandelar. Att erhålla en snabb export- stegring genom ökad internationell konkur- renskraft måste dock vara betydligt svårare att förverkliga än att uppnå den som följd av en snabb ekonomisk tillväxt i de länder till vilka vi normalt brukar exportera myc-

I början av 60-talet satte ministerrådet i OECD som mål en ökning av national- produkten inom medlemsländerna på totalt 50 % under 60-talet.1 Detta mål har för— verkligats och överträffats med ca 10 pro- centenheter, vilket sannolikt starkt bidragit till den snabba produktions- och produkti— vitetsstegring som vi haft i svensk industri under 60-talet.

OECD har nyligen presenterat progno- ser för BNP-utvecklingen i medlemsländer— na under 70-talet. Dessa prognoser framgår av tabell 1: 8 där också 60-talets utveckling angivits.

Som framgår av tabellen kalkylerar man med en fortsatt snabb tillväxt av bruttona- tionalprodukten inom medlemsländerna un- der 70-talet, vilket alltså skulle skapa utrym- me för ökad svensk export. Siffrorna tyder emellertid på att prognoserna i hög grad är byggda på trendframskrivningar eftersom sambandet mellan utvecklingen under 60- och 70-talen är mycket högt. Sverige utgör härvidlag ett undantag även om det måste beaktas att procentsiffran för Sverige ligger ca 0,5 procentenheter lägre än i LU 70. OECD-sekretariatets tes är emellertid att det föreligger en betydande stabilitet i den lång- siktiga ekonomiska tillväxten i olika länder och att ekonomisk tillväxt från många syn- punkter är en självgenererande process. Som exempel på detta nämns bl. a. England, där det varit svårt att höja tillväxttakten trots att detta varit ett centralt mål för den ekonomiska politiken. Mot detta kan dock anföras bl. a. det svenska exemplet med en klart snabbare tillväxt i BNP under 60-talet än under 50-talet.

Det kan utan tvivel riktas många invänd— ningar mot OECD-kalkylerna.2 Argument

1 The Growth of Output in OECD-countries 1960—1980, OECD, Paris 1970, stencil. ” Inom ECE har också gjorts prognoser för BNP—utvecklingen i olika länder under 70- talet. Dessa bygger bl.a. på den idén att na- tionalprodukten stiger långsammare ju högre nationalinkomst per capita ett land har. För hela OECD-området blir dock skillnaden i BNP-tillväxten under 70-talet jämfört med OECD-sekretariatets beräkningar inte av vä— sentlig storlek.

kan anföras för att dessa ger en alltför op— timistisk bild av utvecklingen under 70-talet och att den ekonomiska tillväxten kommer att gå långsammare. Men även om detta skulle bli fallet kan från svensk synpunkt sägas att den ekonomiska tillväxten på de internationella marknader där vi har våra främsta försäljningsmöjligheter i genomsnitt ändå väntas gå så pass snabbt under 70-talet att här inte borde föreligga några avgörande hinder för en expansion av exporten i unge- fär samma takt som under 60-talet. Det mest beklagliga för vårt vidkommande i för- delningen av tillväxten på olika marknader skulle vara den fortsatt långsamma BNP- ökningen i England.

Ett allvarligt expansionshinder skulle dock sannolikt uppkomma om Storbritannien, Danmark och Norge kom med i EEC och Sverige hamnade utanför på ett sådant sätt att EEC:s tullar också gällde vid export till de nämnda länderna.

1.4.3. Den internationella konkurrenskraften

Industriproduktionen iSverige bestäms själv- fallet av avsättningen på den svenska och de utländska marknaderna. Eftersom den helt dominerande delen av industriproduk- tionen säljs i konkurrens med utländska fö- retag måste tydligen avsättnings— och pro- duktionsutvecklingen bli beroende av de i Sverige etablerade företagens konkurrens- förmåga i förhållande till utländska före— tag.1 Det är uppenbarligen svårt att nu när- mare uttala sig om de i Sverige etablera— de industriföretagens konkurrensförmåga under 70—talet. Problemet blir kanske något lättare av konstaterandet att till syvende og sidst måste varje regering föra en sådan ekonomisk politik att balans upprätthålls i betalningarna med utlandet. Kan inte kon— kurrenskraften hos landets näringsliv upp- rätthållas med andra medel måste, som ny- ligen skett i England och Frankrike, deval— veringar tillgripas eller om konkurrensför- mågan blir alltför stor apprecieringar som i Västtyskland. Men innan dylika växel- kursförändringar skett kan ett land ha tving- ats till en smärtsam åtstramningspolitik så—

som skett i England, vilket håller nere sys- selsättningen och tillväxten av industripro- duktionen. En viss eventuell ökning av det s.k. fria intervallet för växelkurserna un— der 70-talet — de gränser inom vilka växel- kurserna fritt får variera — kan inte i avgö- rande grad förändra bilden.

Man kan med tanke på att det alltid finns möjligheter att justera växelkurserna säga att på lång sikt är det inte en diskussion av den totala konkurrensförmågan hos ett lands industri som är intressant utan den relativa utvecklingen för olika branscher och typer av företag. Utvecklingen för olika branscher behandlas i kapitlen 6—15. Här skall vissa synpunkter ges på problemet om den allmänna konkurrensförmågan, med utgångspunkt från vissa indikationer vad gäller den svenska industrins konkurrens— kraft.

Utförseln av industrivaror från Sverige har under perioden 1954—1967 enligt OECD:s kalkyler ökat snabbare än vad som gällt för OECD-länderna i genomsnitt, men samtidigt har också vår import av in- dustrivaror stigit snabbt. Detta har inne- burit att exportföretagen tydligen kunnat få god avsättning för sina produkter på de internationella marknaderna samtidigt som vi förlorat marknadsandelar hemma. Vi har härigenom fått en snabb strukturomvand— ling och ett effektivare utnyttjande av våra resurser.

Ser vi i stället på importandelarnas ut- veckling för olika länders export finner vi, som framgår av tabell 1: 9, att Sverige för- lorat andelar inom OECD men vunnit på icke-OECD-marknaderna.2 Marknadsförlus— terna på OECD-marknaderna gäller för samtliga EPTA—länder utom Norge och Por-

1 I den s. k. EPO-rapporten har till de skyd- dade näringsgrenarna endast förts dryckesvaru- och tobaksindustrin, grafisk industri och större delen av livsmedelsindustrin. All annan in- dustri har förts till de konkurrensutsatta nä- ringarna. Edgren G., Faxén, K.-O., Odhner, C.-E., Lönebildning och samhällsekonomi, Stockholm 1968, stencil. ” En närmare diskussion av marknadsut- vecklingen för olika svenska exportprodukter sker i Export och import 1971—1975, bilaga Still LU 70.

Tabell 1: 9. Importandelsförskjutningar mellan genomsnitten 1958—1960 och 1966—1968 för länder inom OECD.

Landets export

Importandelsförskjutning i procentenheter till1

till OECD- marknaden i % av landets OECD- icke-OECD-

Land totala export 1965 marknader marknader Kanada 84,8 —2,8a 4,92 USA 61,9 —2,03 —O,3” Japan 44,6 6,7 8,2 Frankrike 68,7 2,3 —3,6 Västtyskland 76,9 1,0 0,2 Italien 73,6 4,8 4,7 Storbritannien 55,5 —1,3 —4,4 Österrike 72,2 —2,7 0,4 Belgien-Luxemburg 87,4 0,6 —4,0 Danmark 83,1 —1,6 1,2 Holland 83,9 0,0 —1,1 Norge 80,8 0,8 1,2 Sverige 79,5 ——0,5 0,6 Schweiz 75 8 ——O 9 2,5 Spanien 75,3 —0,6 9,7 Portugal 63,8 2,0 0,7

1 Dvs. förskjutningen i varje lands andel av den totala importen till OECD-marknader resp. icke OECD-marknader. 2 Exkl. ökningen i bilhandeln mellan Kanada och USA efter 1965 då restriktioner och tariffer inom bilhandeln var avsevärt reducerade mellan dessa båda länder. Källa: The Growth of Output in OECD-Countries 1960—1980, OECD, Paris 1970, stencil.

Tabell 1:10. Exportprisutveckling på varor och tjänster för olika länder mellan 1958— 1959 och 1966—1967.

Land Index: 1958—1959 = 100 Kanada 1 15 USA 109 Japan 100 Frankrike 113 Västtyskland 108 Italien 104 Storbritannien 111 Österrike lll Belgien 113 Danmark 113 Holland 105 Norge 100 Sverige 1 1 1 Schweiz 125 Finland 1 16 Irland 113

Källa: The i'Growth of Output in OECD- Countries 1960—1980, OECD, Paris 1970, stencil.

tugal. I stället har EEC-länderna genom den starkt ökade intemhandeln fått ökade im- portandelar inom OECD-området men i fle- ra fall minskade utanför. Japan och Italien

som haft den snabbaste ökningen av expor- ten under 60-ta1et har också naturligen vun- nit mest andelar. Den svenska importan- delsförlusten inom OECD-området och sär- skilt då EEC—marknaden (Västtyskland) kan kanske till en del förklaras med ökad svensk utlandsetablering inom nämnda område.

Ett annat sätt att studera förändringar i konkurrensförmågan är att se på den rela- tiva exportprisutvecklingen för skilda län- der. (Siffror för denna återfinns i tabell 1: 10.) Att denna prisutveckling kan tas som ett tecken på konkurrensförmågans föränd- ringar förutsätter dels att exportföretagen till en del kan antas ha möjlighet påverka priserna, dels att prisutvecklingen ifråga kan ge uttryck för företagens i ett land för— måga att inrikta produktionen på pro- dukter som expanderar snabbt i världshan- deln bl. a. som följd av relativt sett sjun- kande priser.

Om vi ser bort från Norge där export- prisutvecklingen sannolikt i hög grad är influerad av sjöfrakternas svaga utveckling fram till 1967 finner vi att Japan, Väst-

tyskland, Italien och Holland har den minsta exportprisstegringen under 60—talet. Dessa länder har också alla haft en snabb ökning av exporten av industrivaror. Schweiz har haft den största exportprisstegringen samt också en mycket långsam exportökning. Storbritannien och Sverige har haft en lik- artad exportprisutveckling men klart olika exporttillväxt. Den svenska exporten har stigit klart snabbare än den engelska.

Från det presenterade OECD-materialet går det knappast att dra någon klar slutsats om att vare sig en väsentlig förbättring eller en väsentlig försämring ägt rum av den svenska industrins internationella konkur— renskraft under 60-talet.

Ett ofta använt sätt att bedöma föränd- ringar i ett lands internationella konkur- renskraft är att jämföra löneökningarna med motsvarande ökningar i andra länder. I Sverige betalas f. n. Europas högsta löner. Detta gällde inte före det andra världskriget utan uppkom under kriget.1 Under mel- lankrigstiden hade Sverige fortfarande kom- parativa fördelar gentemot flera länder vid produktion av många arbetskraftsinten- siva produkter. Detta har inte gällt för ef- terkrigstiden och är därför också naturligen en orsak till varför många arbetskraftsin- tensiva tillverkningar (inom exempelvis sko-, textil- och konfektionsområdena) har fått svårt att hävda sig i Sverige. Den relativa löneutvecklingen under 60—talet framgår av diagram 1: 2. Vi finner där att relationerna mellan olika länder vad gäller lönenivån för industriarbetare varit förvånansvärt stabila under 60-talet i Västeuropa. Det är endast Storbritannien som mera markerat fått en relativt sett lägre lönenivå. Än mera marke- rat är emellertid detta för USA där lönesteg- ringarna under 60-talet varit lägre än i Väst— europa. I Japan har däremot löneökningarna gått snabbare. Den japanska lönenivån lig- ger dock fortfarande klart under den som råder i Västeuropa. Man kan knappast säga att materialet ger ett entydigt utslag för vare sig en relativ förbättring eller försäm- ring av den svenska konkurrenssituationen. Liksom fallet var på 50-talet ligger vår löne- nivå fortfarande högre än övriga västeuro-

peiska länders men med ungefär samma re- lativa skillnad. Gentemot USA kan man där- emot möjligen hävda att en inte obetydlig försvagning av vår konkurrenskraft kan ha ägt rum under 60-talet. Samtidigt motsägs detta påstående av att enligt planmaterialet väntas en ovanligt kraftig ökning av expor- ten till USA under första hälften av 70- talet. För att bedöma konkurrenskraftens utveckling måste ju hänsyn också tas inte enbart till löneutvecklingen utan också till produktivitetsutvecklingen inom industrin i olika länder!-'

I vilken utsträckning har de svenska före— tagen satsat på export av sådana produk- ter som ökar i betydelse i världshandeln med industrivaror? Dylika produkter åter- finns framför allt inom verkstads- och den kemiska industrin. Vi har inom institutet lå— tit göra en bearbetning av exportmaterialet för 12 OECD-länder i fråga om verkstads- och kemiprodukter under efterkrigstiden för att se om en hög andel »snabbt växande ex- portprodukter» i utgångsåret också leder till snabb exportstegring under en följande pe— riod.

Som framgår av tabellerna 1: 11 och ]: l2 har en hög andel »snabbt växande produk- ter» i exportsammansättningen tvärtemot förväntningarna inte gett någon särskilt snabb tillväxt av exporten. Rangkorrelatio— nen blir i samtliga fall mycket låg och ofta negativ.

Till samma resultat har också undersök— ningarna för Storbritannien kommit.3 Den engelska exportsammansättningen under ef- terkrigstiden har inte varit speciellt ogynn— sam från exportsynpunkt. De länder som i utgångsåret haft en låg andel »tillväxtpro- dukter» har under efterkrigstiden successivt kunna börja tillverka och exportera dylika

1 Ohlsson, op. cit. ” Om man använder förändringarna ibytes- balansens saldo som kriterium på förändringar i den internationella konkurrenskraften kan man uppenbarligen vid ett studium av LU 70 komma till slutsatsen att det svenska näringslivets kon- kurrensförmåga försämrats mellan första och andra hälften av 60-talet. * Fast and Slow-Growing Products in World Trade, National Institute Economic Review (Aug. 1963.)

Diagram ] : 2. Total lönekostnad per arbetad timme inom den egentliga industrin iolika län- der i procent av motsvarande svenska lönekostnad 1959—1968.

Procent 240 —

"' Ö"" 220 » '. ". ". .? .*— 200 _ &_ _a "; 'n (

180—

160 — lllll'llllllllllll USA

140 —

120——

100 Sverige

! Norge

........-- Belgien

______ Finland Storbri- 40 _ tannien 20 _ 0 1 | | I | 1 1 | 1 1959 61 63 65 -' 67 68 Procent 120 — 100 Sverige 80 ______________ Danmark

—_ Västtyskland .. Nederländerna

60 =——...: Frankrike " '--.._7_- italien Österrike 40 *- 4/ Japan 20 * 0 | | 1 | 1 1 l 1 4 1959 61 63 65 67 68

Procent av verkstadsexporten som klassificerats som snabbt Verkstadsexportens Andel av "världens” export av växande tillväxt1 verkstadsprodukter

1953—54 1960—61 1967—68 1960—61 1967—68 1953—54 1960—61 1967—68

(1) (2) (3) (4) (5) (6) (7) (8)

USA 46,6 50 8 63,7 131 195 42,7 30,1 27,7 Japan 25,1 34,12 48,0 4633 5072 1,6 4,0” 9, 72 Frankrike 60,8 69,0 67,1 247 210 5,6 7,4 7,3 Västtyskland 48,4 62,6 64,7 274 205 15,2 22,4 21,8 Italien 56,6 70,7 74,9 374 295 2,3 4,7 6,6 Storbritannien 55.0 60.5 61,9 162 144 20,9 18,2 12,4 Belgien 46,1 56,9 68,8 210 279 2,0 2,3 3,0 Danmark 38,7 56,0 54,1 229 227 0.9 1,1 1,2 Holland 53,8 61,7 58,8 204 227 2,9 3,2 3,4 Norge 13,2 31,3 25,2 270 439 0,3 0,4 0,8 Sverige 37,2 59,0 60,7 241 215 2,6 3,4 3,5 Schweiz 42,43 62,9 60,9 1708 199 2,93 2,7 2,5 Summa

12 länder 49,1 58,1 62,5 186,3 211,2 99,9 99,9 99,9

' Index: 1953—1954 resp. 1960—1961 = 100. ” Grundat på ofullständiga data 1960—1961, dessa år utgör en underskattning.

** Grundat på ofullständiga data 1953—1954 och siffrorna är otillförlitliga. Anm. ”Världens" export av verkstadsprodukter definieras som summan av de 12 ländernas export av dessa produkter.

”Snabbt växande produkter” definieras som verkstadsprodukter med en högre exporttillväxt i världshandeln (definierad som ovan) än genomsnittet för hela gruppen verkstadsprodukter. En klassi— ficering av snabbt och långsamt växande produkter har gjorts för 50— och 60-talen. Gruppindelningen är emellertid densamma mellan perioderna, då produkter som ökade snabbare än genomsnittet under 50-talet även ökade relativt snabbare under 60-talet. Den inbördes rangordningen är däremot annor- lunda. Snabbt växande produkter under båda perioderna utgjordes således av följande produkter (SITC-nummer anges inom parentes): Kontorsmaskiner (714), vetenskapliga instrument och apparater (861), musikinstrument och grammo— fonskivor (891), kraftalstrande maskiner, andra än elektriska (711), trycksaker (892), elektriska maskiner (72), motorfordon (732).

Enligt hypotesen skulle andelen snabbt växande produkter i ett lands export av verkstadsprodukter i början av perioden vara positivt korrelerad med verkstadsexportens tillväxt under perioden. Denna hypotes bekräftas emellertid inte av siffrorna i tabellen. Rangkorrelationskoefficienten mellan andelen snabbt växande produkter 1953—1954 (kolumn ]) och exporttillväxten 1953—1954 och 1960—1961 (kolumn 4) är —0,17 samt mellan andelen snabbt växande produkter 1960—1961 (kolumn 2) och exporttillväxten 1960—1961 och 1967—1968 (kolumn 5) är —O,34.

Källa: OECD- och FN-statistik.

produkter. Japan är det bästa exemplet här- på men det gäller också för Danmark, Nor- ge, Italien och Sverige. Vi hade i början av 50-talet en ganska låg andel »tillväxtproduk— ter» i vår verkstadsexport men har succes— sivt lyckats öka denna andel högst väsentligt. På den kemiska sidan var exportsamrnan- sättningen i början av 50-talet något gynn— sammare men även här har andelen »snabbt växande produkter» stigit snabbt. Inom OECD har nyligen presenterats en under- sökning där det bl.a. görs en jämförelse mellan 10 avancerade industriländer vad beträffar förmågan att utveckla innovatio-

ner.1 Av denna framgår att den svenska ex- porten av forskningsintensiva produktgrup- per är hög och att denna export relativt sett endast överträffas av USA och Västtysk- land. När det gäller intäkter för patent, li— censer och know-how är emellertid situatio- nen inte lika gynnsam för Sverige. På detta område är det i stället Holland som i för- hållande till sin storlek intar en framskjuten plats.

1 Committee for Science Policy, The Con- ditions for Success in Technological Innovation, OECD, Paris 1970, stencil.

Tabell 1 : 12. Exporten av kemiska produkter i 12 OECD-länder 1953—1968.

Procent av exporten av kemiska produkter som Tillväxt av exporten klassificerats som snabbt av kemiska Andel av ”världens” export Land växande produkter1 av kemiska produkter

1953—54 1960—61 1967—68 1960—61 1967—68 1953—54 1960—61 1967—68, (1) (2) (3) (4) (5) (6) (7) (8) '

USA 44,3 52,9 62,9 177 188 29,6 27,2 23,0 Japan 19,7 20,82 70,1 1982 6372 2,1 2,21 6,22 Frankrike 24,1 35,9 56,1 193 195 9,8 9,8 8,6 Västtyskland 44,5 52,5 59,9 235 234 17,2 21,1 22,2 Italien 35,4 45,1 64,0 306 235 3,5 5,5 5,8 Storbritannien 36,6 44,7 55,3 162 167 17,0 14,4 10,8 Belgien 34,0 35,8 52,4 149 225 6,2 4,8 4,8 Danmark 19,3 45,3 56,8 279 261 0,7 1,0 1,2 Holland 40,5 52,0 64,0 207 315 4,9 5,3 7,5 Norge 34,1 24,3 31,2 137 187 1,8 1,3 1,1 Sverige 48,6 64,2 63,2 210 248 1,1 1,3 1,4 Sehweiz 15,23 33,0 38,4 2133 215 5,33 5,9 5,7 Summa

12 länder 37,1 46,5 58,1 192 223 99,2 99,8 98,3

1 Index: 1953—1954 resp. 1960—1961 = 100.

2 Grundat på ofullständiga data 1960—1961, dessa år utgör en underskattning. ” Grundat på ofullständiga data 1953—1954 och siffrorna är otillförlitliga. Anm. ”Världens" export av kemiska produkter definieras som summan av de 12 ländernas export av dessa produkter. Beträffande definitionen av ”snabbt växande produkter” se anm. till tabell 1: 11. Snabbt växande kemiska produkter under båda perioderna utgjordes av följande produkter (SITC-nummer anges inom parentes): Diverse kemiska produkter (599), syntetiska och konstgjorda textilfibrer (266), organiska kemiska föreningar (512), artiklar för fotobruk (862). Rangkorrelationskoefficienten mellan andelen snabbt växande produkter 1953—1954 (kolumn 1) och exporttillväxten 1953—1954 och 1960—1961 (kolumn 4) är —0,03 samt mellan andelen snabbt växande produkter 1960—1961 (kolumn 2) och exporttillväxten 1960—1961 och 1967—1968 (kolumn 5) år 0,14. Källa: OECD— och FN-statistik.

Från de återgivna studierna kan vi tyd— de förväntningar företagen hade hösten ligen dra slutsatsen att vår förmåga till om- 1969. vandling av exportstrukturen hittills varit Man kan naturligtvis ställa sig frågan god i jämförelse med andra industriländer om de stora koncernerna som svarar för och att den nuvarande exportsammansätt- en mycket betydande andel av den svenska nlngen på verkstads— och kemlsldan inte 1 Konjunkturinstitutet har från andra ut- kan betecknas som anmarknmgsvart ogynn- gångqunkter bedömt den möjliga exportvo— sam. Att företagen sagt sig kunna öka lymökäungen ålllfla 7,5t%b]136r åf- Inngbörden . ., av va som nu s sags lr att om emma- exportvolymen med ca 7'5 &? % om aret marknadsförsäljningen för de i Sverige verk- under perloden 1970—19751 bor ocksa kan— samma företagen endast stiger med 3 a 4 % ske kunna tas som ett tecken på att så länge om år.” mellan 1970 Ofih 1975. OCh ?Hmt'digt . ,, . , kapac1tetsutbyggnaden inom industrin verk- v1 tror att det fran resurssynpunkt blir svart ligen blir Sådan att en 5-procentig industri- att förverkliga de framlagda planerna så produktionsökning är möjlig bör exportvoly-

.. . . .. . - _ men stiga med 7 a 8 % om året för att kapaci- bor de, mternaflonena avsattmngsmoll'ghe teten skall bli fullt utnyttjad. Härvid har räk- terna lnte bedomas vara det allvarllgaste nats med att av industrins totalaförädlingsvärde problemet. Men detta förutsätter naturligt— 40% går På 67190" OCh 600/0 "" hemmamark-

. . _ . naden. Skulle fördelningen i stället vara 500/ på V15 att kostnads— och prisutvecklingen 1 lan— export och 50% på hemmamarknaden kan) ex-

det inte markerat kommer att avvika från portökningen bara uppgå till knappt 7% per år_

exporten har exportplaner som avsevärt av- viker från dem som övriga företag uppvi- sar. Detta skulle i så fall kanske kunna för- ändra bedömningarna av den möjliga ex- portutvecklingen. En bearbetning av plan— materialet för de 38 största exportkoncer- nerna i vårt land — som 1967 svarade för 56 % av industriexporten -— visar emellertid att detta knappast är fallet. Av nedanståena de tablå framgår att de 38 koncernernas exportplaner ligger något lägre i fråga om ökningen under 70-talets första hälft än för industrin som helhet. Detta kan möjligen bero på att de stora exportkoncernerna ofta har dotterföretag utomlands där de kan förlägga delar av tillverkningen.

Tillväxtplaner i % per år 1970— 1975 för

38 koncerner hela industrin

Förädlings- värde 6, 6,2 Antal anställda 2,1 2,3 Exportvolym 6,8 7,5

1.4.4. Jämförelser mellan planer och utfall

I appendix B görs en utförlig jämförelse mellan det planmaterial som institutet fått in vid tidigare undersökningar och det fak- tiska utfallet. Där visas bl. a. att industrifö- retagens exportplaner under 60-talet i högre grad förverkligats än planerna för försälj- ningen på hemmamarknaden. I nedanståen- de tablå visas relationerna mellan den årliga ökningen av exportvolymen och hemma- marknadsförsäljningen för i Sverige verk— sam industri vad beträffar både planer och utfall för de undersökningar institutet före- tagit. För perioden 1970—1975 har som ut- fall satts de prognoser som görs i LU 70.

Planer/

Enkåttillfälle Planer Utfall utfall 1960 (för perioden

1959—1965) 1,83 1,14 1,61 1964 (för perioden

1963—1970) 1,22 1,37 0,89 1969 (för perioden

1970—1975) 1,42 (2,23)a (0,64)

a) Enligt LU 70:s grundkalkyl.

Av siffrorna för planerna framgår att exportplanerna var mest expansiva i för— hållande till planerna för hemmamarknads- försäljningen för perioden 1959—1965. Den aktuella prognosperioden 1970—1975 ligger härvidlag i mitten för de tre enkättillfällena. I fråga om utfallet blev under första hälften av 60-talet hemmamarknadsförsäljningen klart expansivare än beräknat, sannolikt framför allt beroende på det ökade bostads- byggandet, vilket medförde att omvand- lingen av industriproduktionen mot ökad exportandel var större i planmaterialet än i utfallet. Under andra hälften av 60-talet har det omvända inträffat. Exporten har to- talt sett ungefärligen stigit i takt med pla— nerna — naturligtvis med vissa variationer mellan branscherna —— medan hemmamark- nadsförsäljningen stigit mindre än beräknat. Förskjutningen av industriproduktionen mot ökad exportandel (räknat i fasta priser) har härigenom gått snabbare än planerat. För första hälften av 70—talet skulle, om de be- dömningar som görs i LU 70 och i detta ar- bete går i uppfyllelse, denna omvandling sett i relation till den planerade utvecklingen gå än fortare. Innebörden av detta blir då att den investeringsökning som måste äga rum i hög grad måste komma till stånd inom exportsektorerna av industrin. Vida- re måste den beräknade neddragningen av arbetskraftsinsatserna framför allt berö- ra hemmamarknadsproduktionen. Eftersom alla företag inte har både export- och hem- mamarknadsförsäljning förutsätter detta tyd- ligen en betydande omfördelning mellan företagen av resurserna inom industrin un- der första hälften av 70-talet.

1.5. Industrins utveckling i Sverige under 80-talet

Det finns knappast någon anledning tro an- nat än att produktions- och produktivitets- stegringen i vår ekonomi kommer att fort- sätta även under 80-talet. Redan nu kända eller under utveckling varande nya proces- ser, produkter och produktionsmetoder, ex- empelvis i formen av enzymstyrda reaktio- ner, nya och tåligare plaster, mera korro—

sionströga stål, på långt avstånd styrda pro- duktionsmetoder med hjälp av bättre kom- munikations- och datateknik etc. ger under— lag för ett dylikt påstående.1 Härtill kom- mer de ytterligare nyheter som kan komma att utvecklas under 70-talet och användas under 80—talet, men som vi i dag har svårt att se var de kommer. Att vi under 80-talet allt mera glider in i den s. k. plaståldern fö- refaller de flesta initierade bedömare vara överens om.

Samtidigt måste emellertid också beaktas att människorna i det »postindustriella sam- hället» sannolikt i ökad grad kommer att vilja beakta sådana förhållanden som endast i begränsad utsträckning kommer med i de nuvarande BNP-kalkylerna, exempelvis vad gäller miljövård, arbetsmiljö, regionalpoli- tik etc. En förbättring av dessa förhållan- den kan verka hämmande på BNP-utveck— lingen sådan vi nu mäter den, men ändå framstå som attraktiv för många männi— skor. Innebörden av detta blir då att män- niskorna väljer renare luft, renare vatten, ljusare och mindre bullriga arbetsplatser, en »levande landsbygd» etc. framför högre real- lön. Den fortgående förkortningen av ar- betstiden kan ju — i varje fall vad avser den del som skett under 60-talet — på mot- svarande sätt sägas ha inneburit ett val från människornas sida av Ökad fritid framför högre reallön.

En ytterligare faktor som kan verka be- gränsande på nationalproduktens tillväxttakt under 80-talet är den fortgående ökningen av tjänstesektorns betydelse inom ekonomin. Enligt beräkningarna i LU 70 kan den to- tala tjänstesektorn (offentlig sektor, handel, banker etc.) 1990 svara för kanske 65 % av det totala antalet arbetade timmar i lan- det mot knappt 50 % 19 70 och knappt 60 % 1980. Det är härvid särskilt arbets- insatserna inom den offentliga sektorn som väntas växa. Eftersom produktivitetssteg- ringen inom den offentliga sektorn, sådan vi mäter den, är mycket svag innebär den— na gradvisa överflyttning av arbetskraftsre- surserna en tendens till att den totala pro- duktivitetsstegringen inom ekonomin går långsammare än tidigare.

Vad gäller de totala arbetskraftstillgångar— na under 80—talet är det självfallet, bl.a. med hänsyn till immigrationsutvecklingen och vårt eventuella deltagande i en fri ar,- betsmarknad för hela Västeuropa, svårt att nu göra några mera preciserade prognoser. I LU 70 har för 80-talet antagits att total- befolkningen visserligen kommer att växa något långsammare än under 70-talet men att antalet personer i åldrarna 18—66 år och antalet personer i arbetskraften kommer att växa snabbare. Med hänsyn till antagande om fortsatt arbetstidsförkortning blir slut- satsen av diskussionen att antalet arbe- tade timmar i vårt land kommer att fort.- sätta sjunka även under 80-talet men i nå- got långsammare takt än under 70—talet el- ler med ca 0,5 % per år. Jämfört med förs- ta hälften av 70-ta1et är detta en något bättre situation sett från total tillväxtsyn- punkt.

En bedömning av tillväxttakten under 80- talet kräver egentligen också en ganska in- gående diskussion av investeringsutveckling— en och investeringsfördelningen liksom ock- så av integrationsutvecklingen i Västeuropa eftersom förändringar härvidlag kan beräk- nas få återverkningar på produktivitetsut- vecklingen särskilt inom industrin. Då det inte till denna studie varit möjligt att företa en dylik ingående analys blir slutsatsen här på grundval av nu tillgänglig information närmast att det finns mycket som talar för att BNP-tillväxten under 80—talet snarare blir lik den under första hälften av 70-talet än den under andra hälften. Detta skulle i så fall innebära en BNP-ökning på i genom- snitt 3 å 4 % per år. ,

Enligt de tidigare nämnda ECE-studier- na kan i industriländema industriproduktio- nen beräknas stiga snabbare än BNP sam- tidigt som gapet i tillväxttakt mellan dessa båda storheter sjunker vid stigande inkomst per capita. Detta skulle för Sveriges vid- kommande innebära att industriproduktio- nen under 80-talet skulle stiga drygt 4 % per år i genomsnitt. I så fall blir detta 1/2—. 1 procentenhet långsammare än de tidi-

1 Utvecklingslinjer inom forskning och teknik 1919—2019, utg. av IVA, Stockholm 1969.

gare redovisade beräkningarna för 70-talet. Eftersom produktivitetstillväxten inom indu— strin även framdeles kan beräknas gå betyd- ligt fortare än inom övriga sektorer av eko— nomin innebär detta att industrins relativa sysselsättningsandel kan väntas fortsätta sjunka under 80-talet. Räknat i fasta priser kommer dock industrins bidrag till national- produkten att stiga medan det i löpande pri- ser kan väntas falla beroende på en fortsatt relativ prissänkning på industrivaror i för- hållande till priserna på andra sektorers produktionsresultat (priserna på byggnader kan exempelvis beräknas fortsätta stiga rela- tivt till maskinprisema).

Tidigare har påpekats att industrins in- vesteringsandel, om balans skall kunna upp- nås i utrikesbetalningama, kan väntas stiga under 70-talet jämfört med 60-talet. I stäl- let kan bostädernas andel beräknas sjunka kraftigt. Under 80-talet räknar man i LU 70 med att denna andel åter skall stiga något medan industrins andel i stället skulle falla tillbaka något från den under 70-talet upp- nådda nivån. -' Industrins intemationalisering kan säkert beräknas fortsätta även under 80-talet. Tak- ten häri blir emellertid beroende av integra- tionsprocessens utveckling i Västeuropa och vårt deltagande däri. Att industrins export kommer att växa snabbare än produktio- nen och hemmamarknadsförsäljningarna fö- refaller dock klart. Tillväxten i svenska dot— terbolag utomlands liksom också nyetable- ringen av svenskägda företag utomlands blir säkert omfattande. Den multinationella ka- raktär som redan utmärker ett flertal svens- ka storföretag kan beräknas bli än mer mar- kerad.1

*Som närmare framgår av de olika bransch— kapitlen i det följande verkar det också tro— ligt att verkstadsindustrin och den kemiska industrin även under 80-talet kommer att fortsätta öka sina andelar av industrins för- ädlingsvärde. Särskilt framträdande synes detta bli i fråga om den plastbearbetande industrin.2 Det anförda innebär att struktur- Omvandlingen inom i Sverige etablerade fö— retag kommer att fortsätta även under 80— talet med en ävenledes fortsatt tendens till

genomsnittlig storleksökning på industrian- läggningarna. Kapitalintensiteten kommer också att bli allt större samtidigt som kapi- talkvoten, dvs. kapitalinsatsen per produk- tionsenhet, fortsätter att sjunka. Den kortare arbetstiden leder troligtvis till ökad skift- gång inom många av de industribranscher där detta nu är ovanligt. Detta bidrar till att ytterligare minska kapitalkvotens stor- lek.

1För en diskussion av de multinationella företagens ökande betydelse för världspro- duktionen se J. Dunning, The Multinational Enterprise, Lloyds Bank Review, No. 97 (July 1970).

”F. Millqvist, Plastic Galore, utblick mot 1980, Plastvärlden, 1970:2, 3, 4, 5.

2. Den svenska och den internationella

branschutvecklin gen

2.1. Den svenska utvecklingen

Mellan 1950 och 1969 har industriproduk- tionen i Sverige stigit med nästan 6 % om året. Denna tillväxt har emellertid inte skett likformigt över tiden. Ökningen i industri- produktionen har t. ex. gått klart snabbare under 60-talet än under 50-talet (se tabell 2: 1).

Inte heller branschutvecklingen har varit enhetlig. Det är främst inom järn- och stål— verken, verkstadsindustrins olika delbran- scher samt den kemiska industrin och petro- leumindustrin som produktionen stigit snab- bare än genomsnittet för hela industrin. Långsammare än genomsnittligt har där- emot produktionstillväxten varit inom varvs- industrin, pappersvaru- och grafisk industri, livsmedelsindustrin samt textil-, konfektions— och sko- och läderindustrierna. Detta branschmönster har gällt såväl under 50- som under 60-talet.

I LU 65 ställdes frågan om man kunde finna en systematisk förändring av bransch- mönstret, dvs. av de olika branschernas re- lativa tillväxt i olika länder och denna fråga kunde då besvaras jakande.1 Till att börja med är det i livsmedelsindustrin och textil- industrin, dvs. de rena konsumtionsvaruin- dustrierna, som produktionen stiger snab- bast. Under industrialiseringens fortskridan- de blir det därefter järn- och stålindustrin samt den enklare verkstadsindustrin som ökar i betydelse. I de senare stadierna av industrialiseringen är det verkstadsindu- strin och den kemiska industrin som i första hand bär upp den industriella expansionen. Som framgår av tabell 2: 1 tycks den svenska industrin under efterkrigstiden be-

Tabell 2: ]. Produktionsvolymutvecklingen inom industrin 1950—1969. Genomsnittlig förändring i procent per år.

Bransch 1950—60 1960—69

Gruvindustri Järnmalmsgruvor Andra malmgruvor Järn- o. metallverk Järn- o. stålverk, gjuterier Andra metallverk Verkstadsindustri Järn-, stål- samt metallmanufaktur därav plastbearbetande 1 Maskinindustri Elektroindustri Transportmedelsindustri (exkl. varv) Varvsindustri Jord- o. stenindustri Träindustri Massa-, pappers- o. wallboardindustri Pappersvaru- o. grafisk industri Livsmedelsindustri (inkl. dryckesvaru- o. tobaks- industri) Livsmedelsindustri Dryckesvaru- o. tobaks- industri Textilindustri Konfektionsindustri Sko- o. läderindustri Kemisk o. petroleum- industri Kemisk industri Petroleumindustri Gummivaruindustri

». '.

.. s . . .. s .. . .. Oman...)

:

.

».

..

CIN-ÄN] &lxlOOND _.me NINå-Ilkll

Amur 030on Nov—-

».

>--t>uno MOXNDEII ONOOOt Gbit/c#

».

D 00 tll—NIA OxOObJ-h axx)!» 930000 b—i

5” o

wy- .*- 0

;” u.

».

_N oem

».

.

A ut»—xi:- "Nu—»Det Aas

»—-'u.'4>—- (Lpo». on»

a 00th )— bl a ex_Nxoo

». 4.

I—l & massiv. oo—u

Hela industrin

* 1960—1968.

Källa: Appendix F. 1 R. Bentzel & J. Beckeman, Framtidsperspek- tiv för svensk industri 1965—1980, IUI, Stock- ho'm 1966, kapitel 3. A. Maizel, Industrial Growth and World Trade, Cambridge 1963. G. Ohlin, Svensk industristruktur i internationell belysning, Sveriges Industri, Stockholm 1967.

»:

Tabell 2: 2. Produktionsvolymutvecklingen inom industrin 1965—1970 enligt företagens planer, IUI:s kalkyl 1965, normalt branschmönster enligt IUI 1965 samt den faktiska utvecklingen.

Årlig procentuell förändring.

Normalt bransch- mönster enligt IUI 1965 vid

Företagens1 IUI:s 5 % total pro- Faktiska

Bransch planer kalkyl duktionsökning utveckling Gruvindustri 4,1 4 2,7 Järn- o. metallverk 7,8 7 6 4,6 Verkstadsindustri (exkl. varv) 8,1 6 6 7,3 Varv 0,6 0 3,4 Jord- o. stenindustri 5,8 6 5 3,1 Träindustri 5,0 5 3 4,4 Massa-, pappers- o. wallboardindustri 7,6 7 5 4,6 Pappersvaru- o. grafisk industri 5,6 5 4 3,3 Livsmedelsindustri (inkl. dryckesvaru- o.

tobaksindustri) 4,7 3 3 4,0 Textilindustri 6,3 2 2 —0,2 Konfektionsindustri 5,8 3 —0,6 Sko- o. läderindustri 5,5 2 1 —2,5 Gummivaruindustri 6,7 7 5 5,8 Kemisk industri 12,0 12 8 13,3 Hela industrin 7,0 5,5 5 5 6

1 Detta är en beräkning med utgångspunkt från företagens planer 1963—1970. ” Preliminära uppgifter för 1969 och 1970.

finna sig i detta senare stadium av den in- dustriella utvecklingen. Det är klart att det angivna branschmönstret störs av många förhållanden, såsom exempelvis varierande tillgång till naturresurser i olika länder. För Kanada, Finland och Sverige har så- lunda skogsindustrin spelat en mer betydel- sefull roll för utvecklingen än vad som nor— malt varit fallet. Bentzel-Beckeman ansåg dock att det här angivna internationella branschmönstret var tillräckligt klart konsta- terat för att man utifrån det skulle kunna dra slutsatser om den svenska utvecklingen. Vid justeringen av företagsplanema i LU 65 togs därför bl. a. hänsyn till detta interna- tionella mönster. Av tabell 2: 2 framgår hur denna justering för perioden 1965—1970 fak- tiskt tycks ha slagit ut.

Av tabellen framgår att den stora ned— justeringen av planerna för textil- och kon- fektionsindustrierna var riktig och borde gjorts än större. På sko- och lädersidan har också produktionsutvecklingen blivt sämre än som antagits. Att den kemiska industrins starka expansionsplaner inte nedreviderades trots nedrevideringen för hela industrin har

också visat sig vara korrekt. I fråga om mas- sa— och pappersindustrin samt pappersvaru- och grafisk industri gjordes nedrevideringen av planerna alltför liten, vilket kan samman- hänga med att man 1965 inte helt kunde förutse den kraftiga konjunkturavmattning som skulle inträda för skogsindustrierna un- der perioden. Detsamma gäller också i stort sett för järn- och metallverken. Samtidigt kan i fråga om de angivna branscherna kon- stateras att hade man i ökad utsträckning följt det »normala» internationella bransch- mönstret vid en 5-procentig ökning av in— dustriproduktionen så hade överensstämmel— sen mellan IUI:s kalkyl och utfallet blivit än bättre.

Det anförda förefaller ge stöd för om- dömet att studier av det internationella branschmönstret kan ge underlag för rea— listiska uttalanden också om utvecklingen i vårt land. En svaghet med Bentzel-Becke- mans kalkyler var emellertid den höga agg- regationsnivå man rörde sig på. Man kun- de kanske ha gjort intressantare uttalanden om en ytterligare uppspaltning på delbran— scher hade varit möjlig att genomföra. Å

Tabell 2: 3. Produktionsutvecklingen inom olika branscher i förhållande till hela industrins utveckling för ett antal länder 1960—1966

Index: Genomsnittlig tillväxt för resp. land 1960—1966 = 100.

Kana-

Bransch USA da Japan rike1 Väst-

Frank- tysk-

landl

Ovägt genom- snitt för

alla länder

Öster- rike

Hol— Italien Belgien land

Dan- mark2

Fin- Norgez land2

Sve- ri ge2

Eng- land1

Hela industrin 100 100 100 Gruvindustri 82 93 59 83 Kolindustri 86 67 52 74 Malmbrytning 82 71 65 74 Petroleumindustri 80 120 106 133 Annan gruvindustri 83 121 77 110 Livsmedelsindustri 81 86 195 Dryckesvaruindustri 92 91 94 Tobaksindustri 77 85 92 Textilindustri 94 109 82 80 Konfektions- 0. skoindustri 90 87 93 -— Träindustri 79 ;86 ;68 — Möbelindustri —— Massa- o. pappersindustri 98 93 96 98 Grafisk industri 90 88 —— Läderindustri 77 — 102 71 Gummiindustri 108 81 97 Kemisk industri 115 101 105 Produkter från petroleum- o. kolindustri 83 92 130 Produkter från jord- o. stenindustri 90 93 90 121 Produkter från järn- o. stålverk 98 97 105 91 Metallmanufaktur exkl. maskinindustri 105 99 119 98 Maskinindustri 114 122 94 Elektroindustri 113 127 119 131 Transportmedelsindustri 106 125 92 Övrig manufaktur 109 105 97 El- o. gasverk 103 110 92

1 1960—1965

116 ” 1960—1967.

100 78 74 49 122 95

97 92 92 95 99 82 100 123

150 97 83

92 109

119 111

100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 85 74 63 79 90 -— 116 85 86 83 84 — 56 57 35 —— 69 — 68 66 79 _ —— —— 89 —— 118 82 83 79 —— — — —— — —— — — 95 109 90 — 99 — 93 —— 134 90 96 99

95 1106 84 82 83 88 100 95 P7 92 110 94 111 83 99 92 119 99 79 74 82 83 78 88 69 113 93 86 84 92 91 84 68 103 70 76 99 87 93 99 86 77 77 86 64 89 111 88 94 %86 97 -— 95 111 106 65 1118 91 —— 100 107 101 101 111 90 86 94 104 101 99

105 72 97 —— 85 —— 91 87 -— 92 87 142 94 85 75 120 54 69 94 89 99 133 92 99 97 73 87 120 ]119 101

154 126 126 142 123 145 104 94 112 124 235 205

110 90 91 99 108 100 89 95 111 101 113 103 89 103 124 88 100 — 106 102 112 108 94 104 105 91 119 126 96 101 87 96 104 — 95 107 77 116 92 108 91 118 101 82 94 89 72 100

115 77 100 160 141 151 132 117 114 103 116 135 88 107 113 100 109

244 141 144 133 105 101

Källa: Growth of World Industry, Vol. I, 1953—66 och 1953—65. U.N.

andra sidan är det klart att ju mera detalje- rat man fördelar industriproduktionen på skilda delbranscher, desto svårare blir det att finna ett enhetligt branschmönster för utvecklingen i skilda länder på grund av specialiseringstendenserna mellan länderna i fråga om olika slags produktion. I förelig- gande studie har vi försökt dela upp produk- tionen ytterligare för att se huruvida ett be- stämt mönster då fortfarande kan spåras samt för att undersöka vid vilken disaggre- geringsnivå förändringarna blir så pass olik- artade mellan länderna att man ej längre kan dra bestämda slutsatser som är giltiga för den svenska utvecklingen.

2.2 Det internationella branschmönstret

I tabell 2: 3 har för USA, Kanada, Japan, Frankrike, Västtyskland, England, Italien, Belgien, Holland, Sverige, Danmark, Norge, Finland och Österrike sammanställts den under 1960—1966 registrerade produktions- utvecklingen inom 25 industribranscher. Denna har jämförts med ökningen av den totala industriproduktionen i respektive land. Härigenom har erhållits en bild av hur produktionsutvecklingen för de 25 bran- scherna förhållit sig till den totala industri- utvecklingen.

Även vid denna, i förhållande till Bentzel- Beckemans, något mer detaljerade bransch- gruppering råder en betydande överensstäm- melse i produktionsutvecklingen mellan de olika länderna. De branschgrupper där pro- duktionen stiger långsammare än genom- snittet är i nästan samtliga länder gruv- industrin, livsmedels- dryckesvaru- och to- baksindustrierna, textil-, konfektions— och skoindustrierna samt grafiska produkter och lädervaror. Ett markant undantag i fråga om den sistnämnda varugruppen utgör Italien, där produktionen av lädervaror varit bland de snabbast expanderande. Snabbt växande finner vi i flertalet länder vara branscher vilka tillverkar kemiska produkter, produk- ter av petroleum och kol samt branscher som utgör olika undergrupper av verkstads- industrin. Som framgår av tabell 2: 3 är

emellertid bilden på verkstadssidan avsevärt mera splittrad då vi gör en uppdelning på undergrupper än då vi som i Bentzel- Beckemans branschklassificering behandlar verkstadsindustrin som en helhet. Trans- portmedelsgruppen framstår t. ex. inte som speciellt expansiv beroende på att den från tillväxtsynpunkt innehåller så pass se- parata grupper som personbilar — med snabb tillväxt — och båtar, lastbilar och motor— cyklar med ofta långsam tillväxt.

Motsvarande material för 50-talet uppvi- sar i stort sett samma branschmönster som det för 60-talet. Vissa betydelsefulla undan- tag finns emellertid. Under 50-talet var så- lunda både järn- och stålverk samt massa- och pappersindustrierna klart mera expan- siva än genomsnittet, medan detta inte gällt för 60-talet. Vidare låg träindustrin mera markerat under genomsnittet under 50-ta- let än vad som varit fallet under 60-talet.

På grundval av de här redovisade beräk- ningarna har konstruerats ett »normalt» ut- vecklingsmönster för branschgrupper vid en industriproduktionsökning på 5 respektive 6 %. Detta redovisas i tabell 2: 4. I denna återges också företagens produktionsplaner för perioden 1970—1975.

Av tabellen framgår att till de normalt snabbt expanderande branschgrupperna hör verkstadsindustrin och den kemiska in- dustrin, medan de långsamt växande grup- perna återfinns på gruvsidan samt inom livs- medel, textil, konfektion, lädervaror, träva- ru- och den grafiska industrin. En jämfö- relse med företagens planer för perioden 1970—1975 visar emellertid i vissa fall be- tydande skillnader mot normalalternativen. De olika delgrupperna inom verkstadsindu- strin framstår sålunda som oväntat expan- siva i sina planer över produktionsutveck- lingen. Motsvarande gäller också för gum- miindustn'n samt möbelindustrin. Som ovän- tat svaga när det gäller produktionsutveck- lingen framstår i stället särskilt grupperna inom den kemiska industrin.1 Detta gäller

1 För petroleum- och kolgruppen beror, som framgår av kapitlet om den kemiska industrin, den låga plansiffran till betydande del på att vissa expansionsplaner inte kommit med i en- kätmaterialet.

Tabell 2: 4. Normalt branschmönster vid olika alternativ för industriproduktionens föränd- ringar.

Normal utveck- Före- ling vid en pro- tagens

duktionsökning planer &_ 1970—

Bransch 5 % 6 % 1975

Malmgruvor Annan gruvindustri Livsmedelsindustri Dryckesvaruindustri Tobaksindustri Textilindustri Konfektions- o. sko- industri Trävaruindustri Möbelindustri Massa- o. pappers- industri Grafisk industri Gummivaruindustri Läderindustri Kemisk industri Petroleum- o. kol- industri Jord- o. stenindustri Järn— o. stålverk Metallmanufaktur Maskinindustri Elektroindustri Transportmedels- industri Övrig manufaktur

m mhmh

». kli

_ pmpwa—

m

Q&A ywmpmw m mmmm

mh

lll-ÄLI] mun..)

&

».

m mmm hm mm

"m qwcam wyu & AAww

OWOXUICA

_

m xl-Ö axmyrmtso som _

a com >:an m— _ mm mm

mh

mhh

Ch 009000th 's-llUtUl

u

»: M

__ ONOON

Hela industrin

Anm. Det »normala» branschmönstret har beräknats på följande sätt. För varje land som redovisas i tabell 2: 3 har den årliga procentuella produktionsökningen plus 100 under perioden 1960—1966 inom de enskilda branscherna divi- derats med motsvarande tal för hela industrin. På så sätt har »branschindex» erhållits, som visar hur utvecklingen i en viss bransch förhåller sig till hela industrins utveckling. Därefter har medeltalet av »branschindex» inom samma bransch i de medtagna länderna beräknats. Om ett sådant medeltal betecknas med m och den årliga procentuella ökningen av hela industri- produktionen med 1), erhålls den »normala» ökningstakten för branschen ur uttrycket m(100+p)—100. I tabellen ovan redovisas den »normala» branschutvecklingen vid 1) = 5 och p = 6. Förfaringssättet innebär att skill- naden mellan industriproduktionens tillväxt och produktionstillväxten i en viss bransch är kon- stant i absoluta termer, så att de olika branscher- nas tillväxt är genomgående omkring en pro- centenhet högre vid 6-procentsalternativet jäm- fört med 5-procentsalternativet.

Hur en sådan »normal» branschutveckling för- håller sig till den faktiska utvecklingen i de 14 länderna under perioden 1960—1966 illustreras

för fyra branscher i diagram 2: 1. Av detta fram- går tydligt att skillnaden i branschtillväxt mellan länder är större än skillnaden i industriproduk- tionens tillväxt, dvs. den vertikala spridningen är större än den horisontella. Ett branschmönster kan emellertid oftast urskiljas såtillvida att fler- talet länder antingen ligger över en 450-linje ——- relativt expansiva branscher — eller under denna linje — relativt långsamt växande branscher. (I diagrammen mäts tillväxten av industriproduk- tionen exkl. gruvdrift längs den vågräta axeln.)

även för jord- och stenindustrin, konfek- tions- och skoindustrin samt annan gruvin- dustri. I de olika branschkapitlen kommer dessa frågor närmare att diskuteras. Vår jus— tering av planmaterialet, som sker på grund- val av vad som sagts i såväl detta och före- gående kapitel som i branschkapitlen, pre- senteras i det sammanfattande femte ka- pitlet.

Man kan fråga sig om inte uppdelningen på branschgrupper skulle kunna drivas ännu längre, varigenom ytterligare information skulle kunna erhållas om den sannolika pro- duktionsutvecklingen i landet. Vi har för den skull låtit bearbeta produktionsmateri- alet för de 14 länderna även på 5-ställig ISIC-nivå. Det visar sig emellertid då att skillnaderna i utveckling mellan olika län- der blir så stora att något enhetligt mönster blir svårt att urskilja. Specialiseringen på olika varuområden mellan länderna som följd av den omfattande utrikeshandeln blir mera klart märkbar när man kommer ned på denna disaggregeringsnivå. Med hänsyn bl. a. till bristerna i materialet har det inte befunnits meningsfullt att här redovisa des- sa beräkningar.

Vi kan till sist i detta avsnitt fråga oss om det finns någon annan typ av material tillgängligt som kan ge uppslag om hur branschernas produktion kommer att ut- vecklas i Sverige under 70-talet. Det ame- rikanska handelsdepartementet gav för ett par år sedan ut en skrift som behandlade de i produktionsavseende 55 snabbast väx— ande varugrupperna inom amerikansk in- dustri under 60—talet.1 Eftersom den ame-

1 Growth Pace Setters in American Industry

1958—1968, Department of Commerce, Wash- ington 1968.

Diagram 2: I . Faktisk och »normal» produktionsutveckling i olika branscher i ett antal län- der 1960—1966.

% per år ,' % per år '9 I Beklädnadsind. ; Kemisk industri 13 .3/ 12_ r- — ' -7 " I I I I I I 8 _ 4 _ I I ' I I I [I

0 ' c

_2 / r i | i | I I J 0 4 8 12 O 4 8 12 % per år Industrin totalt % per år Industrin totalt

% per år % per år , Maskinindustri ,' Elektroteknisk industri 3 'I 12 _ ' i— 02 I.

0 -'7 -—4 [ I 1 _! g | I 4 o 4 8 12 0 4 _ 8 12 % per år Industrin totalt % per år Industrin totalt -——- Normal branschutveckling --—--— 450-linje

1. USA, 2. Kanada, 3. Japan, 4. Frankrike, 5. Västtyskland, 6. Storbritannien, 7. Italien, 8. Belgien, 9. Nederländerna, 10. Sverige, 11. Danmark, 12. Norge, 13. Finland, 14. Osterrike

Tabell 2: 5. De 55 snabbast växande varugrupperna i USA fördelade på industrins huvud- branscher 1958—1968.

Antal Antal

varu- varu- Bransch grupper Bransch grupper Malmgruvor 0 Gummiindustri 1 Livsmedelsindustri 2 Kemisk industri 2 Dryckesvaruindustri 0 Petroleum— o. kolindustri 4 Tobaksindustri 0 Jårn- o. stålverk 2 Textilindustri 1 Jord- o. stenindustri 0 Konfektionsindustri 0 Metallmanufaktur 0 Trävaruindustri 0 Maskinindustri 6 Möbelindustri 1 Elektroindustri 10 Massa- o. pappersindustri 2 Transportmedelsindustri 8 Grafisk industri 4 Övrig manufaktur 12 Laderindustri 0 Totalt 55

Tabell 2: 6. Produktionsvolymens beräknade utveckling inom industrin i Frankrike 1969— 1975.

Genomsnittlig årlig procentuell förändring.

Bransch 1969—l975

Livsmedelsindustri

Järn- o. stålverk samt gruvor Andra metallverk

Verkstadsindustri Järn- o. metallmanufaktur Maskinindustri Elektriska maskiner o. apparater Bil-, motorcykel- o. cykelindustri Kemisk industri Textilindustri Beklädnadsindustri Sko- o. läderindustri Träindustri Massa-, pappers- o. pappersvaru- industri Grafisk industri Övrig industri Genomsnittlig tillväxt

ax'o'tm'ox N'w'xl ax vi oo w ax xl

».

I—l a_ooU-U- lewNpOOkOxloxxlax-hw v—xlxl—

Källa: Material från Ecole National Superieur des Industries Agricoles et Alimentaires.

rikanska utvecklingen i vissa avseenden kan tänkas ange vad som kommer att hän- da i vårt land kan det ha sitt intresse att närmare ta del av detta material. Om vi fördelar de 55 grupperna på den bransch- gruppering som redovisades i tabell 2: 4 er— hålls den fördelning, som redovisas i tabell 2: 5.

Av fördelningen framgår att de snabbt expanderande varugrupperna inom ameri- kansk industri i huvudsak återfinns inom

verkstadsindustrin och den kemiska indu- strin samt i viss mån också inom skogsindu- strisektorn. Detta överensstämmer med det mönster i den industriella branschutveck- lingen som vi redan tidigare påvisat. Med hänsyn till vår i förhållande till USA be- gränsade industri och vår stora utrikeshan- del är det dock inte rimligt att vänta att vi skall få snabb industriell expansion inom alla de nämnda 55 varugrupperna. Vissa av dem finns visserligen redan med bland de snabbt växande svenska industribran- scherna exempelvis bilar, telefonapparater och utrustning, medicinska instrument, djupfrysta varor, småbåtar, frysutrustning, organiska kemikalier och färdigvaror av plast. Men kommer vi under 70-talet också att få en snabbt växande tillverkning av så- dana produktgrupper som exempelvis mat- automater, datamaskiner, metallmöbler, ci— vilflygplan, hissar och rulltrappor samt ap- paratur för industriell processkontroll, vilka alla egentligen borde passa för den industri”- ella struktur som finns i vårt land?

2.3. Utländska branschprognoser

Det är endast för ett mindre antal av de högindustrialiserade länderna som vi kunnat erhålla jämförbara data med dem som pre- senterats i föreliggande arbete. För Frankri- ke har erhållits branschprognoser för perio- den 1969—1975, vilka redovisas i tabell 2: 6. För England har erhållits beräkningar för

Tabell 2: 7. Produktionsvolymens beräknade utveckling inom industrin i England 1967—— 1972.

Genomsnittlig årlig procentuell förändring.

Bransch 1967—1972 Livsmedelsindustri 1,4 Dryckesvaru- o. tobaksindustri 4,8 Järn- o. stålindustri 4,4 Verkstadsindustri 4,5 Metallmanufakturindustri 4,1 Maskinindustri 4,0 Transportmedelsindustri 7,0 Kemisk industri 6,0 Textilindustri 3,0 Beklädnadsindustri (inkl. sko- o. läderindustri) ,6 Pappers-, pappersvaru- o. grafisk industri 2,8 Hela industrin 4,0

Anm. Prognosen grundar sig på ett antagande om att BNP:s tillväxt perioden 1967—1972 kommer att uppgå till 3 % % i genomsnitt per år. I den redovisning som utkom 1970 har man ändrat BNP-antagandet till en ökning på 3 %i genomsnitt per år. Revideringen kan delvis ses som ett resultat av konsultationer med industrin via Economic Development Committees (EDC). Det kan nämnas att The Mechanical Engineering EDC räknar med en genomsnittlig årlig tillväxt för den mekaniska verkstadsindustrin på i ge- nomsnitt 4 % fram till 1972.

Källa: The Task Ahead. Economic Assessment to 1972. Department of Economic Affairs, Lon- don 1969.

perioden 1967—1972, vilka redovisas i ta- bell 2: 7. Av tabellerna framgår att det ti- digare redovisade branschmönstret ock- så återfinns i prognoserna för England och Frankrike. Verkstadsindustrin och den ke- miska industrin har en expansionstakt som väntas ligga över den genomsnittliga, me- dan det omvända gäller i fråga om livsme- delsindustrin, textil-, beklädnads-, sko- och läderindustrierna. Järn— och stålindustrin be- räknas få en relativt sett bättre utveckling i England än i Frankrike, medan det om- vända gäller för pappers-, pappersvaru— och den grafiska industrin.

3. Enkätundersökningen

3.1. Enkätundersökningens syfte

Syftet med undersökningen var att insamla och redovisa planer fram till 1975 för pro- duktionsvolym, sysselsättning, investeringar och export. De insamlade uppgifterna skulle med viss statistisk säkerhet medge uttalan- den om den branschvisa utvecklingen. Upp- gifterna skulle däremot inte behöva redo- visas regionalt eller för olika stora företag. Möjligheter att jämföra de insamlade upp- gifterna med den offentliga industristatisti- ken skulle finnas.

LU 70:s definition av industri följer i stort sett industristatistikens. Företag med mindre än 5 anställda anses inte tillhöra in- dustrin. Rörledningsverkstäder som i indu- stristatistiken redovisas i verkstadsindustrin har i LU 70 ansetts tillhöra byggnadsindu- strin och ingår därför inte i denna utred- ning.

I det följande ges en kortfattad redogö- relse för enkätundersökningens uppläggning, genomförande och resultat. En utförligare beskrivning lämnas i appendix A.

3 .2 Uppläggning

Det urval som statistiska centralbyrån be- gagnar för sina investeringsenkäter upp- fyller de för långtidsutredningen uppställda kraven och kunde därför med några modi- fikationer användas för ifrågavarande un- dersökning. Urvalsramen var statistiska cen—

tralbyråns register 1967 för industristatisti- ken, varför jämförbarhet med industrista- tistiken borde kunna uppnås.

Urvalet är draget från en indelning av industrin i 30 branscher. Inom varje bransch fördelas företagen i 7 storleksgrupper efter antalet anställda. Den storleksgrupp som omfattar företag med mer än 500 anställda ingår i sin helhet i samtliga branscher. I branscherna massa-, pappers- och wall- boardindustri samt järn— och stålverk ingår vidare samtliga företag med mer än 200 an- ställda och i branschen egentlig kemisk in- dustri samtliga företag med mer än 50 an- ställda. För övriga branscher och storleks- grupper har ett slumpmässigt urval skett. Företag med mindre än 10 anställda ingår ej i enkätundersökningens population efter- som företag av denna storlek förväntades inte kunna besvara enkätformuläret. På det- ta sätt kom urvalet att omfatta drygt 1 000 företag, representerande omkring 60 % av totala antalet anställda inom industrin.

Syftet med att låta alla storföretag ingå i urvalet är trefaldigt. För det första sva- rar storföretagen för en stor andel av in- dustrin. För det andra kan man förmoda att storföretagen lättare kan besvara en en— kät av detta slag än de mindre företagen. Svarsfrekvensen skulle därmed bli större om frågorna i första hand riktades till storföre- tagen. För det tredje är de små företagen ofta underleverantörer till de större och kan därför antas ha en utveckling som är likar-

tad med de större företagens.

De utvalda företagen tillställdes ett enkät- formulär, vilket återges i sin helhet i appen— dix A. Undantag gjordes emellertid för företag inom mejeri- och slakteribranscher— na samt bil- och cykelreparationsverkstäder. Dessa branscher ingår således inte i enkät- undersökningens population. Mejeri- och slakteribranschemas planering är starkt cen- traliserad i Svenska Mejeriernas Riksför- ening respektive Sveriges Slakteriförbund. Planer för dessa branscher inhämtades där- för gznom riksorganisationerna. De svar som inkom från dessa organisationer ingick inte i uppräkningen. För bil- och cykelre- parationsverkstäder inhämtades inga plan- uppgifter. Sannolika plansiffror har i stället beräknats för dessa branscher och därefter inbakats i planuppgifterna för livsmedels- industri respektive transportmedelsindustri. Hur beräkningarna är gjorda framgår av ap- pendix A.

Enkätformuläret innehöll dels frågor om värdemässiga uppgifter beträffande produk- tionens saluvärde, råvarukostnader, export och investeringar, dels antalsmässiga upp- gifter beträffande anställda och arbetstim- mar. Frågorna skulle besvaras för 1967, 1969, 1970 och 1975. Anledningen till att ta med 1967 var att detta år utgjorde basår för urval och uppräkning. Eftersom uppgifterna för 1970 var planuppgifter ansågs det värde- fullt att ta med 1969, det senaste är för vil- ket företagen kunde ha en uppfattning om den faktiska utvecklingen. Värdemässiga uppgifter skulle för 1967 besvaras i detta års priser och för övriga år i 1969 års priser.

Planerna för investeringar i Sverige skulle anges för hela perioden 1971—1975. Investe- ringsplanerna har i tidigare långtidsutred- ningar underskattat den senare faktiska ut- vecklingen. Ett skäl till detta kan vara att man har en tendens till att inte ta med de investeringar som ännu inte är beslutade. Eftersom företagen förmodades ha lättare att svara för en kortare period ombads de ange sina planer även för tiden 1971—1973. Investeringar i utlandet kan vara ett alter- nativ till investeringar i Sverige. Företagen ombads därför ange sådana planer förde-

lade på ländergrupper.

Enligt förutsättningarna för enkäten skulle 1975 betraktas som ett normalår. Företagen skulle alltså inte behöva göra en prognos över konjunkturläget 1975. Nationalinkomst och världshandel skulle stiga i ungefär sam- ma takt som hittills under efterkrigstiden. Några avgörande förändringar som förmo- das ha effekt i handelspolitiska förhållanden under perioden skulle inte förutsättas äga rum.

Utöver denna allmänna blankett tillställ- des företagen inom den egentliga kemiska industrin, inom massa—, pappers- och wall- boardindustrin samt inom sågverksindustrin speciella branschblanketter. Vissa branscher tillställdes dessutom en enkät om miljö- vårdsinvesteringar. Resultaten från special- enkäterna redovisas i respektive bransch- kapitel, medan en redogörelse för miljö- vårdsenkäten lämnas i appendix E.

3.3. Genomförandet av enkätundersökningen

Blanketterna sändes till företagen omkring den 20 augusti 1969. Arbetet med insam- lingen av enkätsvaren pågick t.o.m. decem- ber 1969. Under denna tid utskickades ett påminnelsebrev och telefonkontakter togs med omkring 300 företag.

Med ett urval på drygt 1000 företag skulle utvecklingen för samtliga industri- företag, totalt ca 14 000, uppskattas. Det var därför väsentligt att bortfallet blev så litet som möjligt. I tabell 311 redovisas svars- frekvens och täckningsgrad. Av de 1 030 ut- valda företagen svarade 802 vilket gav en svarsprocent på 78. Av dessa 802 företag kunde emellertid 67 inte ange planer för 1975. Eftersom det är företagens planer för sysselsättning, produktionsvolym, export m. m. som skall estimeras är det av intresse att studera svarsfrekvensen, mätt med något av dessa mått. Om man ställer antalet an- ställda i svarande företag i relation till an- talet anställda i tillfrågade företag uppnås en svarsprocent på 96.

Att svarsprocenten är högre mätt med sysselsättningen än med antalet företag be- ror på att svarsprocenten är högre bland de

Tabell 3: I Svarsfrekvens och täckningsgrad

Antal företag

Antal anställda i svarande företag i % av antal anställda i

Svars- tillfrågade

Bransch tillfrågade svarande procent företag populationen Gruvindustri 13 12 92 96 95 Järn- o. metallverk 54 42 78 92 88 Verstadsindustri 27] 214 79 97 59

Järn- o. metall- manufaktur 136 102 75 90 36 Maskinindustri 71 59 83 98 55 Elektroindustri 43 35 81 98 83

Transportmedels—

industri (exkl. varv) 21 l8 86 99 75 Varvsindustri 28 24 86 94 89 Jord- o. stenindustri 83 65 78 98 63 Träindustri ] 16 68 57 94 30 Massa-, pappers— o. wall-

boardindustri 56 51 91 98 96 Pappersvaru- o. grafisk

industri 80 61 76 94 43 Livsmedelsindustri (inkl.

dryckesvaru- o. tobaks- industri) 45 37 82 98 49 Textilindustri 49 39 80 98 50 Konfektionsindustri 50 36 72 89 20 Sko- och läderindustri 52 38 73 76 40 Kemisk industri (inkl.

petroleum- o. kol- industri) 111 98 88 98 86 Egentlig kemisk industri 99 88 89 98 87 Petroleum- o. kolindustri 12 10 83 98 86 Gummivaruindustri 22 17 77 98 88 Hela industrin ] 030 802 78 96 61

större företagen. I den totalräknade stor- leksgruppen med företag med mer än 500 anställda inskränker sig bortfallet till 10 företag av 246, dvs. 4%. Svarsprocenten mätt med sysselsättningen är hög även i de enskilda branscherna. Av de i tabell 3:1 redovisade branscherna är det endast två som inte kommit över 90 %, nämligen kon- fektionsindustrin samt sko- och läderindu- strin.

Antalet anställda i de svarande företagen utgör 61 % av hela antalet anställda i enkät- undersökningens population. Denna siffra utgör enkätsvarens täckningsgrad. Täck— ningsgraden varierar mer mellan branscher- na än svarsprocenten. De branscher där täckningsgraden är låg är branscher med många små företag; järn- och metallmanu- faktur, träindustri, konfektionsindustri, sko- och läderindustri. I branscher med få och stora företag är täckningsgraden däremot

hög. Det gäller t. ex. gruvindustri, massa- och pappersindustri och kemisk industri.

Enkätsvaren från de 802 företagen räk- nades upp per bransch och storleksgrupp till att gälla totalen för hela industrin. Upp- räkningsförfarandet var en regressionsesti- mator för vilken hjälpinformation hämtats från statistiska centralbyråns industriregis- ter. För att räkna upp saluvärdet användes således uppgifter om saluvärdet 1967 från industriregistret, för att räkna upp föräd- lingsvärdet användes uppgifter om föräd- lingsvärdet 1967 osv. Bortfallet behandlades som om det skulle ha varit slumpmässigt, dvs. man antog att de företag som inte sva- rat skulle ha samma utveckling som genom- snittet av de svarande i det stratum och den bransch som företaget tillhörde. En närmare redogörelse för uppräkningsmetoden och en överslagsberäkning av bortfallets inverkan lämnas i appendix A.

3.4 Problem vid tolkningen av enkätsvaren

Ett problem vid bedömningen av enkätre- sultatet är att man inte vet hur god före- tagens förmåga att göra långtidsprognoser är. Avspeglar de genom enkäten inhämtade uppgifterna verkligen de planer företagen kommer att försöka realisera? Erfarenheten tyder på att företagen i första hand försö- ker bestämma försäljningen. Den bästa upp- skattningen skulle vi därmed ha fått vad gäller saluvärdet. För att komma fram till siffror över produktionsvolymen måste salu- värdesuppgifterna reduceras med kostnaden för förbrukade insatsvaror. Produktionssiff— rorna, dvs. siffrorna för förädlingsvärdet, innehåller därmed även prognos för insats- varornas kostnader.

Ett vanligt sätt att göra en försäljnings- prognos är förmodligen att lägga på en pro- centsiffra på försäljningen. Långtidsprogno- sen framkommer då genom att man tänkt igenom hur många procent mer man skall kunna tillverka och försälja 1975 . En annan metod som i vissa fall kan användas är att man gör en uppskattning av vilka projekt som kommer att genomföras fram till prognosåret och vilken produktion detta kommer att medföra. När projekttänkande tillämpas finns kanske dels en tendens till att man inte kommer på alla projekt, dels en tendens till att inte uppge planerna för längre fram liggande projekt som inte ännu är beslutade. De plansiffror över investe— ringar som företagen uppgivit är troligen till största delen baserade på projekttän— kande medan produktionsuppgifterna kan- ske i större utsträckning är baserade på pro- centuell framskrivning.

Ett annat problem är att de planer vi in- hämtat gäller företag som existerade 1967, eftersom urvalsramen var industriregistret 1967. Företag som nyetablerats mellan 1967 och 1969 finns således inte med. Det visade sig att detta var ett problem i branschen petroleum- och kolindustri. Företag tillhö- rande urvalet som lagts ned mellan 1967 och 1969 och tillhörde urvalet kunde där- emot upptäckas och tillåtas påverka resul- tatet på lämpligt sätt.

Det finns en tendens till att företag som tvingas lägga ned under planperioden inte uppger detta i planerna. Redan nu (1970) finns exempel i vårt material på företag som lämnat planer för 1975 i vår enkät men som senare offentliggjort att nedläggning kommer att ske. Ett belägg för att många nedläggningar inte kommer med är det för- hållandet att planmaterialet för de bran- scher som haft många nedläggningar under den senaste femårsperioden i LU 65 grovt överskattade produktionsökningen i förhål- lande till vad som sedan realiserades. Detta gäller textil- och konfektionsindustrin samt sko- och läderindustrin. Eftersom enkäten av naturliga skäl endast kan besvaras av existerande företag kommer inte uppgifter för 1975 för helt nya företag med. Det finns således dels en överskattningstendens på grund av eventuella nedläggningar, dels en underskattningstendens på grund av even- tuella nyetableringar. Man kan inte utgå från att nyetableringarna är för små för att påverka branschtotalerna. Det förekommer etablering som börjar i stor skala, åtrnins- tone inom processindustrierna.

Överskattningen på grund av nedlägg- ningar och underskattningen på grund av nyetableringar slår troligen olika i olika branscher, så att det förekommer mer ny- etableringar än nedläggningar i en expande— rande bransch och tvärtom i en stagnerande bransch.

Förutsättningen att 1975 skall avse ett normalår kan också vara svår för företagen att beakta. Enkäten besvarades hösten 1969 då högkonjunktur rådde. Man kan därför misstänka att företagen i ett läge med goda utsikter för den närmaste tiden ger alltför optimistiska långtidsplaner. Beräkningar som gjorts inom IUI tyder emellertid på att kon- junkturläget vid tidpunkten för uppgiftsläm- nandet inte spelar någon större roll för pla- nerna. (Se appendix B.)

Målet för LU 70 var att redovisa årliga förändringar 1970—1975. Vi har emellertid inga faktiska uppgifter för utgångsåret, utan endast plansiffror. Den planerade produk- tionsökningen under 1970 på nästan 11 % är mycket högre än för perioden 1970—1975

då den ligger på omkring 6 %. Denna ök- ning på 11% är dessutom högre än den prognos för 1970 på 7,5 % som konjunk- turinstitutet redovisar i sin höstrapport.1

Detta förhållande gör att det uppstår pro- blem vid tolkningen av enkätsvaren. Om man nämligen antar att det är den av före- tagen angivna nivån för 1975 som är före- tagens plan, medför detta att en del av den produktionsökning som företagen sannolikt inte uppnår under 1970 skall ingå i planer- na över produktionsökningen 1970—1975. I många branscher är detta emellertid inte ett realistiskt betraktelsesätt därför att de or- der man inte fick under 1970 kanske inte återkommer under de följande åren. Vi har därför i alla branscher där det inte finns be- lägg för motsatsen antagit att det är ökning- en 1970—1975 som är företagens plan och inte nivån 1975.

Ett annat skäl till att redovisa plansiff-

rorna för 1970 separat och låta bedömning- - en av plansiffrorna gälla ökningen 1970— 1975 är att det i vissa branscher förekom- mit kraftiga prishöjningar under 1969. Detta gäller t. ex. metaller och pappersmassa. Det kan därför uppstå svårigheter för företagen att veta vilket pris man skall uppge i pla- nerna, eftersom 1969 års pris kan vara olika beroende på om man väljer det pris som rådde vid början av året eller det som rådde vid slutet av året. Det kan därför ha insmu- git sig en priseffekt i siffrorna för utveck- lingen mellan 1969 och 1970. Vi vet också att enkäterna i många fall besvarats av olika personer inom företagen för å ena sidan 1967 och 1969 och å andra sidan 1970 och 1975 .

3.5. Enkätundersökningens resultat

I det följande redovisas enkätundersökning- ens resultat samt utvecklingen under 50- och 60-talen i tabellform. En kort kommentar lämnas beträffande de viktigaste variabler- na. Bedömningen av planerna och utförli- gare kommentarer beträffande utvecklingen i olika branscher görs i respektive bransch— kapitel.

3 .5.1 Produktion

Planerna för produktionen mätt med föräd- lingsvärdet i fasta priser anger en ökning på 10,8% mellan 1969 och 1970 och 6,1 % per år för perioden 1970—1975 för hela in- dustrin. De mest expansiva branscherna en- ligt planmaterialet 1970—1975 är verkstads- industrins delbranscher, med undantag av transportmedelsindustri, samt gummivaru- industrin. Planerna för beklädnadsindustrier- na ligger flera procentenheter under indu- strigenomsnittet men visar ändå en ökning av produktionen fram till 1975. De lägsta produktionsökningarna redovisas förutom i beklädnadsindustriema i gruvindustrin samt petroleum- och kolindustrin. :

I tabell 3: 2 redovisas den tidigare pro- duktionsutvecklingen och företagens planer. Produktionsökningen för första hälften av 70-ta.let för hela industrin ligger; ungefär vid den produktionsökning som redovisats un- der 60-talet. Företagens planer innebär att den strukturomvandling som inträffat un- der 60—talet kommer att fortsätta. De flesta av de branscher som vuxit snabbast under 60-ta1et planerar att göra detta även i bör- jan av 70-talet, medan de som vuxit lång- sammast även enligt planerna har en lång- sammare tillväxt. Ett undantag från detta mönster uppvisar gruvindustrin vars lång- samma tillväxt enligt planerna framstår som ett trendbrott. Samma sak gäller järn- och metallverken, vilkas produktionsökning tidi- gare legat över industrins genomsnitt men i planerna ligger under industrigenomsnit- tet. I jämförelse med 60-talet ligger pro- duktionsplanerna i den kemiska industrin inklusive petroleum- och kolindustri lågt. Under 60-talet var produktionsökningen i egentlig kemisk industri betydligt över in- dustrins genomsnitt medan planerna ligger på en ökning av samma storleksordning som för industrins genomsnitt.

En produktionsökning från ett år till ett annat kan åstadkommas antingen genom att industrin utför kapacitetshöjande investe- ringar eller att tidigare outnyttjad kapacitet

1 Konjunkturläget hösten 1970.

Tabell 3: 2. Produktionsvolym 1950—1969 och företagens planer 1969—1975. Årlig procentuell förändring Faktisk utveckling Planer 1950—_ 1960— 1969-_ 1970—

Bransch 1960 1969 1970 1975 Gruvindustri 4,8 5,3 9,1 2,6 Järn- o. metallverk 6,3 7,0 13,3 5,8 Verkstadsindustri 6,6 8,2 13,8 7,6

Järn- o. metallmanufaktur 5,4 9,8 12,6 7,3 Maskinindustri 6,8 7,8 15,0 8,5 Elektroindustri 5,6 7,6 15,9 8,4 Transportmedelsindustri (exkl. varv) 9,4 7,5 11,9 5,9 Varvsindustri 3,7 4,3 6,4 4,0 Jord— o. stenindustri 4,1 6,4 4,6 4,3 Träindustri 1,5 6,0 10,4 5,4 Massa-, pappers- o. wallboardindustri 5,8 4,9 10,6 5,2 Pappersvaru- o. grafisk industri 3,0 4,5 7,8 5,3 Livsmedelsindustri (inkl. dryckesvaru- o.

tobaksindustri) 2,6 3,6 7,4 4,5 Textilindustri 1,4 0,1 10,7 4,2 Konfektionsindustri 0,5 2,1 6,0 2,6 Sko— o. läderindustri 0,1 —0,2 —5,1 2,3 Kemisk industri (inkl. petroleum- o.

kolindustri) 5,0 10,4 9,0 6,3 Egentlig kemisk industri 4,4 9,71 9,6 6,7 Petroleum- o. kolindustri 10,5 12,11 3,3 2,4 Gummivaruindustri 5,8 6,5 12,5 8,7 Hela industrin 4,6 6,4 10,8 6,1

1 Avser 196041968 enär uppgifter ej kunnat erhållas för 1969.

utnyttjas. För att få reda på om betydande outnyttjad kapacitet förelåg inom industrin innehöll enkäten en fråga om huruvida kapacitetsutnyttjandet var normal! 1969. Det visade sig att så var fallet. Det genomsnitt- liga kapacitetsutnyttjandet låg 1969 på 96 % för hela industrin. Högre kapacitetsutnytt- jande än normalt förelåg endast i massa- och pappersindustrin samt livsmedelsindu- strin. I övriga branscher varierar kapacitets- utnyttjandet mellan 95 och 100 % av nor— mal kapacitet.

3.5.2. Export

Exportökningen för hela industrin ligger en— ligt planerna på 13,8 % 1969—1970 och 7,8 % per år 1970—1975. Exporten planeras alltså öka snabbare än produktionen, vilket innebär att en allt större del av den svenska industriproduktionen kommer att exporteras. Samtliga delbranscher inom verkstadsindu- strin planerar att öka exporten snabbare än

produktionen, med två procentenheter eller mer. Några branscher som tidigare ansetts vara typiska hemmamarknadsbranscher pla- nerar att avsätta en allt större del av pro- duktionen på utlandsmarknader. Detta gäl- ler pappersvaru— och grafisk industri, livs- medelsindustri samt textilindustri. Dessa tre branscher planerar exportökningar som inte bara ligger över den genomsnittliga export- ökningen för industrin utan dessutom lig- ger två är tre gånger högre än den planerade produktionsökningen. Även konfektionsin- dustrin har planer för en betydligt snabbare export- än produktionsökning. Talet om hemmamarknadsbranscher skulle därigenom få allt mindre relevans.

De enda branscher som planerar en ex- portökning som inte är snabbare än pro- duktionsökningen är gruvindustrin, träindu- strin, massa— och pappersindustrin samt petroleum- och kolindustrin. Exportökning— arna i olika branscher redovisas i tabell 3: 3. De branscher för vilka den faktiska utveck-

förändring Faktisk utveckling Planer Exportandel

Bransch 1960—1969 1969—1970 1970—1975 1970 1975 Gruvindustri 5,3 3,2 1,8 83,0 78,8 Järn— o. metallverk 10,2 14,3 6,8 41,4 43,3 Verkstadsindustri 21,7 10,4 36,7 40,9

Järn- o. metallmanufaktur 8,5 23,0 9,9 18,7 21,4 Maskinindustri 7,9 17,9 10,6 47,0 50,2 Elektroindustri 10,5 26,1 12,0 36,4 43,9

Transportmedelsindustri (exkl. varv) 12,2 24,2 8,8 40,6 42,8 Varvsindustri 6,7 —6,7 4,5 60,0 61,0 Jord- o. stenindustri 13,2 7,6 8,0 9,4 Träindustri 4,1 4,8 3,5 28,8 27,3 Massa-, pappers- o. wallboard-

industri 5,2 10,1 5,1 67,6 69,1 Pappersvaru— o. grafisk industri 22,9 16,4 3,7 6,0 Livsmedelsindustri (inkl. dryckes-

varu- o. tobaksindustri) 5,9 24,71 10,11 3,11 3,91 Textilindustri 26,1 9,9 17,0 21,9 Konfektionsindustri 11,1 6,7 13,4 16,0 Sko- o. läderindustri 4,9 4,4 26,4 28,2 Kemisk industri (inkl. petroleum-

o. kolindustri) 14,7 14,8 10,6 19,2 24,5 Egentlig kemisk industri 15,5 11,0 21,9 27,5 Petroleum— o. kolindustri —0,2 -—l,2 4,6 4,1 Gummivaruindustri 11,2 10,4 25,5 28,0 Hela industrin 7,8 13,8 7,8 32,4 35,1

1 Export från mejerier och slakterier ingår inte eftersom siffror härför inte kunnat erhållas. Anm. I siffrorna över den faktiska utvecklingen är exporten fördelad på varugrupper enligt SITC och inte som i enkätsvaren på branscher.

lingen inte redovisas har en mycket liten an- del av vår totala export varför serier över den tidigare utvecklingen inte framtagits. I tabell 3: 3 visas också vad planerna innebär för exportandelen i de olika branscherna. Som framgår innebär planerna i praktiskt taget alla branscher en ökning av export- andelcn mellan 1970 och 1975 .

Den planerade årliga exportökningen för 1970—1975 på 7,8% överensstämmer med vad som realiserades under perioden 1960— 1969. Snabbare exportökning under planpe— rioden än vad som tidigare realiserats redo- visas för verkstadsindustrins delbranscher med undantag av transportmedelsindustrin. Tidigare har konstaterats att gruvindustrin, järn- och metallverken och den kemiska in- dustrin (inkl. petroleum- och kolindustri) planerar årliga produktionsökningar som

ligger lägre än vad som tidigare realiserats. Denna tendens gäller också exportökningen.

Planmaterialet innehåller också en fördel- ning på olika marknader som redovisas i tabell 3: 4. Av denna framgår att för hela industrin planeras den snabbaste exportök- ningen till USA och Kanada och den lång- sammaste till Östblocket inklusive Kina 1970—1975. Några större förskjutningar i de andelar av exporten som går till olika mark— nader kan emellertid inte noteras mellan 1970 och 1975.

Fördelningen 1960 skiljer sig emellertid från den fördelning som enkätmaterialet ger för 1970 och 1975 på så sätt att en större andel av exporten gick till EEC, Storbritan- nien och övriga världen 1960 än 1970 och en mindre andel gick till Norden, övriga EFTA samt USA och Kanada.

Årlig procentuell ökning

1970—1975 Industrins export procentuellt fördelad på olika marknader Hela Verkstads- Massa o. ___—__"— Område industrin produkter papper 1960 1970 1975 Norden 8,4 9,0 7,4 19,9 22,4 23,0 Storbritannien 6,2 12,6 5,9 16,0 13,5 12,5 Övriga EFTA (Portugal,

Österrike, Schweiz) 9,0 10,5 8,9 2,7 4,7 5,0 EEC 7,1 11,3 5,2 31,6 28,0 27,2 USA och Kanada 10,0 10,1 5,0 7,2 11,1 12,3 Övriga OECD

(Jugoslavien, Japan, Spanien, Grekland, Turkiet, Irland, Island) 9,3 11,5 5,6 2,6 4,0 4,3 Östblocket (inkl. Kina) 6,0 13,0 3,7 4,7 4,7 4,4 Övriga världen 7,2 9,3 2,0 15,3 11,6 11,3 Totalt 7,8 10,4 5,1 100,0 100,0 100,0

3.5.3. Sysselsättning

Planerna anger för hela industrin en ökning av antalet anställda med 3,6 % 1969—1970 och en årlig ökning på 22% 1970—1975. I tabell 3: 5 redovisas sysselsättningsutveck- lingen. Sysselsättningsplanema är mycket expansiva i förhållande till vad som reali- serats under 50- och 60-talen. Industrin ökade sysselsättningen med 1,0 % om året under 50-talet och med endast 0,2 % under 1960—1969 men planerar att till 1975 öka sin sysselsättning med mer än 2 % om året.

Relationerna mellan de olika branscher- nas sysselsättningSökningar skiljer sig inte från den faktiska utvecklingen av antalet anställda. Sålunda ligger verkstadsindustrins siffror över genomsnittet för industrin både i enkäten och under den förflutna perioden, medan t.ex. beklädnadsindustrierna ligger under genomsnittet.

De branscher som planerar en relativt större ökning 1970—1975 av antalet anställda än genomsnittet för industrin är samma branscher som planerar en produktionsök- ning öVer genomsnittet för industrin, nämli- gen verkstadsindustrin och gummivaruin- dustrin. Endast två branscher räknar med sysselsättningsminskningar, nämligen gruv- industrin samt massa-, pappers- och wall- boardindustrin.

I tabell 3: 5 redovisas vad planerna för

sysselsättningsökningen betyder i antal per- soner. Om företagens sysselsättningsplaner realiseras, betyder detta ett tillskott på 106000 personer. Därav skulle 71600 per- soner gå till verkstadsindustrin.

Enkäten innehöll även en fråga om an- talet arbetstimmar. Ökningen i antalet ar- betstimmar för hela industrin uppgår till 1,9 % per år 1970—1975. Den totala arbets- kraftsinsatsen planeras således öka långsam- mare än antalet anställda. Nedgången 1 an- talet arbetstimmar per anställd inom indu- strin motsvarar dock inte en minskning av arbetstiden för hela arbetarpersonalen från 42 1/2 timme till 40 timmar per vecka. Om hela arbetarpersonalen 1970 har en arbets- tid på 421/2 timme per vecka och 40 timmar per vecka 1975, skulle det innebära att antalet arbetstimmar endast skulle öka med 1,3 % per år vid den ökning av antalet an- ställda som planerna anger. Eftersom enligt planerna antalet arbetstimmar skall öka med 1,9 % per år gäller inte förutsättningen att hela arbetarpersonalen har en arbetstid på 42 1/ 2 timme per vecka. Många av arbetarna har redan nu (1970) en arbetstid som är kor- tare än 421/2 timme per vecka. Företagen kan också ha räknat med att den verkliga arbetstidsförkortningen inte kommer att bli så stor genom att man får ett ökat övertids- uttag.

Tjänstcmannaandelen inom de olika bran-

Årlig procentuell förändring

Förändring Faktisk utveckling Planer åsså]! da

Bransch 1950—1960 1960—1969 1969—1970 1970—1975 1970—1975 Gruvindustri 2,8 —4,0 0,8 -—1,4 —900 Järn- o. metallverk 1,7 0,4 2,3 1,4 5 300 Verkstadsindustri 2,3 1,7 6,9 3,4 71 600

Järn- o. metallmanufaktur 1,6 1,7 5,0 2,7 12 900 Maskinindustri 2,1 1,7 7,3 4,4 31 400 Elektroindustri 2,3 1,2 7,0 3,3 14 100

Transportmedelsindustri (exkl. varv) 4,2 2,3 8,3 2,6 13 200 Varvsindustri 1,8 —l,9 3,4 0,8 1 200 Jord- 0. stenindustri -0,8 0,4 —0,8 1,7 4 000 Träindustri —0,5 1,0 4,6 2,0 7 600 Massa-, pappers- o. wall-

boardindustri 1,8 —1,4 0,1 —0,1 —300 Pappersvaru- o. grafisk

industri 2,0 0,4 2,0 1,9 5 300 Livsmedelsindustri (inkl.

dryckesvaru— o. tobaks- industri) 0,4 0,7 0,0 0,7 2 500 Textilindustri —3,2 —4,4 1,9 1,1 2 000 Konfektionsindustri —0,9 —3,5 —2,4 1,0 1 900 Sko- o. läderindustri —2,4 —4,4 —6,7 1,4 700 Kemisk industri (inkl.

petroleum- o. kolindustri) 1,9 1,0 0,6 0,9 1 900 Egentlig kemisk industri 1,5 1,01 0,9 1,0 1 900 Petroleum- o. kolindustri 7,2 —2,41 —2,2 0,0 0 Gummivaruindustri 3,4 0,9 5,5 3,9 3 200 Hela industrin 1,0 0,2 3,6 2,2 106 000

* Avser 1960—1968 enär uppgifter ej kunnat erhållas för 1969.

schema enligt företagens enkätsvar presen- teras i tabell 3: 6. Tjänstemannaandelen är t.ex. låg inom beklädnadsindustriema, me- dan den däremot är hög inom t. ex. elektro- industri och egentlig kemisk industri. Ande— len tjänstemän inom industrin har stigit un— der efterkrigstiden. 1960 utgjorde tjänste— mannaandelen inom industrin som framgår av tabell 3: 6 22,1 %. Mellan 1960 och 1970 visar alla branscher utom gruvindu- strin och TEKO-industriema en höjning i tjänstemannaandelen. Enligt enkätsvaren skulle denna utveckling nu brytas. För hela industrin inträffar en svag minskning mellan 1970 och 1975. Den enda bransch i vilken någon större ökning inträffar är den egent— liga kemiska industrin, där siffran 1975 skall uppgå till 42,5 % mot 40,5 % 1970. För verkstadsindustrin inträffar däremot om pla— nerna förverkligas en sänkning av tjänste— mannaandelen. Detta gäller även den tek-

niskt avancerade elektroindustrin.

För att få en uppfattning om huruvida kapitalets utnyttjandegrad skulle öka under planperioden på grund av en ändring i skift- arbetets omfattning tillfrågades företagen om arbetarpersonalens fördelning på skift- typer 1969 och 1975. 1969 arbetade 77,5 % av totala antalet inom industrin anställda arbetare i enskift, 13,0 % arbetade i tvåskift och 9,5 % arbetade i skiftarbete med mer än två alternerande skift. Flerskift har stor omfattning endast i massa-, pappers- och wallboardindustrin samt järn- och metall- verk, där hälften respektive en tredjedel ar- betar i flerskiftsarbete. Några större föränd— ringar i dessa andelar planeras inte för des- sa båda branscher. För hela industrin an- ger planerna att andelen flerskiftsarbetande kommer att vara så gott som oförändrad 1975 i förhållande till 1969, medan däremot en omfördelning från enskift till tvåskift

Tabell 3: 6. Andel tjänstemän i procent av totala antalet anställda 1960 och enligt företagens planer 1970 och 1975

Planer Bransch 1960 1970 1975 Gruvindustri 21,8 20,3 20,5 Järn- o. metallverk 19,6 25,2 24,7 Verkstadsindustri 26,6 30,2 28,6 Järn- o. metallmanufaktur 19,7 24,1 22,1 Maskinindustri 27,5 29,4 27,5 Elektroindustri 35,3 36,1 34,9 Transportmedelsindustri (exkl. varv) 24,6 32,6 31,7 Varvsindustri 22,2 25,4 25,3 Jord- o. stenindustri 15,6 21,5 21,4 Träindustri 13,0 16,2 16,0 Massa-, pappers- o. wallboardindustri 13,5 18,8 19,3 Pappersvaru- o. grafisk industri 30,8 34,2 33,4 Livsmedelsindustri (inkl. dryckesvaru- o. tobaksindustri) 21,8 23,2 23,2 Textilindustri 14,7 17,2 16,8 Konfektionsindustri 15,4 14,6 14,0 Sko- o. läderindustri 15,0 13,3 13,9 Kemisk industri (inkl. petroleum- o. kolindustri) 35,7 40,1 42,0 Egentlig kemisk industri 36,0 40,5 42,5 Petroleum- o. kolindustri 33,1 33,7 34,2 Gummivaruindustri 24,1 25,4 25,9 Hela industrin 22,1 26,2 25,7

planeras. Andelen tvåskiftsarbetande plane- ras öka från 13,0 % till 16,7 %. En stor del av denna förändring ligger i verkstadsindu— strin. Inom verkstadsindustrin planeras an- delen arbetare i tvåskiftsarbete öka från 10,6 % till 17,1 %. Arbetarpersonalens för- delning på skifttyper redovisas för hela in- dustrin samt för några branscher i tabell 3: 7.

3.5.4. Produktivitet

Den uppnådda årliga ökningen i produktion per anställd för 50-talet och för 60-talet

Tabell 3: 7. Arbetarpersonalens procentuella företagens enkätsvar

fram till 1967 samt företagens planer för produktion per anställd och produktion per arbetstimme redovisas i tabell 3: 8. Produk- tivitetsökningen mätt per anställd var 3,5 % under 50-talet och 6,2 % under 60-talet. Den planerade produktivitetsökningen inom in- dustrin för första hälften av 70-talet är un— gefär lika stor som den som realiserades un— der SO-talet. De olika branschernas produk- tivitetsökningar ansluter sig också rätt väl till ökningarna under 50-talet. Detta gäller t. ex. verkstadsindustrin. För transportme- delsindustri exklusive varv är den planerade produktivitetsökningen emellertid markant

fördelning på skifttyper 1969 och 1975 enligt

1969 1975 en- två- fler- en- två- tier- Bransch skift skift skift summa skift skift skift summa Massa-, pappers- o. wallboardindustri 37,7 11,0 51,3 100 38,3 11,2 50,5 100 Järn- o. metallverk 50,6 16,4 33,1 100 47,8 17,4 34,8 100 Verkstadsindustri 87,9 10,6 1,5 100 80,9 17,1 2,0 100 vriga branscher 78,6 14,6 6,7 100 75,1 16,9 8,0 100 Hela industrin 77,5 13,0 9,5 100 73,7 16,7 9,6 100 72 SOU 1971: 5

Tabell 3: 8. Produktionsvolym per anställd 1950—1969 samt företagens planer 1969—1975 Årlig procentuell förändring

Faktisk utveckling Planer

Produktion Produktion

per anställd per anställd per arbetstimme

1950—

Bransch 1960

1960— 1969

1969— 1970

1969— 1970

1970— 1975

1970— 1975

Gruvindustri

Järn- o. metallverk

Verkstadsindustri Järn- o. metallmanufaktur Maskinindustri Elektroindustri Transportmedelsindustri (exkl. varv) Varvsindustri

Jord- o. stenindustri Träindustri Massa-, pappers- o. wallboard- industri Pappersvaru- o. grafisk industri Livsmedelsindustri (inkl. dryckesvaru— o. tobaksindustri) Textilindustri Konfektionsindustri Sko- o. läderindustri Kemisk industri (inkl. petroleum- o. kolindustri) Egentlig kemisk industri Petroleum- o. kolindustri Gummivaruindustri

W&W-hän)

4.

000000 wmmNmO

...g—au.

h—lw ..».— »... NOG

_.

.

(» Nwww N—hN U- wpoq Ulm—|—

ON

».

Hela industrin

paqmmo

MUNOL/I

wwuno Oa oo»:—

..— nglåwko JÄUIUIN bax

».

».

».

..

N

#OxowUu—l

UINDONN

'

u—l ..

Unt/INU) OOxlxleOW

». ». >— m—lxloxi—xl ». —.

-. ».

wwhh &bmqqm

WNNMQN åwåååå

u ».

u

..

».

WONN ovanan—u»—

kli-509) datum:.»

.—

ON omoooo MWWQ '_'-O ammo:

..

». wu: ».».

v

40

4127on nu. _mmq mo xo __an bra:—xo .eu

ov—wu

». o

...

.—

».

». ».

&! mmmoo

.

O ONONONU») w bNUIt/l 00 044303:- NOON—OO WU)

1 Avser 1960—1968 enär uppgifter ej kunnat erhållas för 1969.

lägre än den varit tidigare. Den ligger t. o. m. under genomsnittet för industrin.

Ett annat sätt att mäta produktivitetsök- ningen är att beräkna ökningen i produktion per arbetstimme. Detta mått avspeglar bätt- re produktivitetsökningen, eftersom timmar är ett bättre mått på arbetsinsatsen. Efter- som antalet arbetstirnmar 1970—1975 ökar långsammare än antalet anställda på grund av arbetstidsförkortningen blir ökningen i produktion per arbetstimme större än ök- ningen i produktion per anställd. I de flesta branscher blir det dock ingen större skillnad mellan de båda måtten.

3.5.5. Investeringar i Sverige

Investeringarnas omfattning varierar mycket från år till år bl.a. beroende på att man

bygger upp kapacitet som kan få effekt i ökad produktion under flera år. Att presen- tera investeringsplanerna enbart som en år— lig förändring från ett enda är blir därför inte rättvisande. Investeringsplanema redo- visas i tabellerna 3: 9 och 3: 10. I tabell 3: 9 redovisas investeringsplanema dels som den genomsnittliga nivån 1971—1975 i förhållan— de till den genomsnittliga faktiska nivån 1965—1969, dels i förhållande till nivån 1970 enligt SCB:s prognos för investeringarna i oktober 1970. Det framgår att investerings— planema är mycket låga i förhållande till vad som tidigare realiserats. För hela in- dustrin ligger således den planerade nivån 1971—1975 15 % under nivån den senaste femårsperioden. Den enda bransch vars in- vesteringsplaner ligger över nivån för vad som faktiskt realiserats är gruvindustrin.

Tabell 3: 9. Den genomsnittliga investeringsnivån 1971—1975 enligt enkätmaterialet i för- hållande till den faktiska genomsnittliga investeringsnivån 1965-1969 och 1970

I % av genomsnittet 1965—1969 I % av nivån 1970

Bransch 1971—1975 1971—1973 1971—1975 1971—1973 Gruvindustri 117 97 124 101 Järn— o. metallverk 95 108 77 88 Verkstadsindustri 94 101 76 82 Varvsindustri 64 65 102 104 Jord— o. stenindustri 59 63 86 90 Träindustri 82 95 87 101 Massa-, pappers- o. wallboardindustri 100 109 88 96 Pappersvaru- o. grafisk industri 93 87 84 79 Livsmedelsindustri (inkl. dryckesvaru-

o. tobaksindustri) 73 83 61 70 Textil-, konfektions- samt sko- o.

läderindustri 28 30 81 88 Kemisk o. gummivaruindustri 83 89 89 96 Hela industrin 85 93 81 88

Tabell 3: 10 har medtagits därför att in- vesteringsnivån kan redovisas på samma branscher som i övriga tabeller i detta kapi- tel. De serier som ligger till grund för tabell 3: 9 medger inte samma branschuppdelning. Av tabell 3: 10 framgår att de planerade in- vesteringarna ligger ännu lägre om man jämför dem med den investeringsnivå före-

tagen i enkäten uppgivit för 1970. Båda ta- bellerna visar att nivån för 1971—1973 ligger högre än nivån för hela perioden 1971— 1975, vilket troligen sammanhänger med att företagens planeringsperiod är kortare än fram till 1975.

Maskininvesteringarnas andel av totala in- vesteringar ligger högre för planperioden än

Tabell 3:10. Den genomsnittliga investeringsnivån 1971—1975 enligt enkätmaterialet i för- hållande till nivån 1970 enligt enkätmaterialet. Index 1970 = 100

Bransch 1971—1975 1971—1973 Gruvindustri 121,0 99,4 Järn- o. metallverk 74,5 84,7 Verkstadsindustri 79,2 85,1 Järn- o. metallmanufaktur 71,1 71,5 Maskinindustri 87,4 101,3 Elektroindustri 86,7 86,0 Transportmedelsindustri (exkl. varv) 74,2 80,7 Varvsindustri 60,4 63,2 Jord- o. stenindustri 80,7 85,3 Träindustri 81,6 95,1 Massa-, pappers- o. wallboardindustri 71,9 78,7 Pappersvaru- o. grafisk industri 69,9 65,2 Livsmedelsindustri (inkl. dryckesvaru- o. tobaksindustri) 68,0 77,4 Textilindustri 79,7 85,3 Konfektionsindustri 58,8 59,0 Sko- o. läderindustri 69,5 74,0 Kemisk industri (inkl. petroleum- o. kolindustri) 88,2 94,1 Egentlig kemisk industri 85,9 93,3 Petroleum- o. kolindustri 164,4 120,8 Gummivaruindustri 68,8 76,5 Hela industrin 76,9 83,4 74 SOU 1971: 5

Genomsnitt

Bransch 1970 1971—1975 1971—1973 Järn— o. metallverk 149 91 107 Verkstadsindustri 78 44 45 Massa-, pappers— o. wallboardindustri 156 40 44 Textil-, konfektions- samt sko- o. läder-

industri 144 84 84 Egentlig kemisk industri 122 87 95 Hela industrin 106 51 54

för 1969. Andelen 1969 utgjorde 66 % och för genomsnittet 1971—1975 69 %. Förutom bruttoinvesteringar innehöll enkäten en fråga om underhålls- och reparationsarbe- ten. Denna post uppgår under planperioden till halva beloppet för bruttoinvesteringar.

3.5.6. Investeringar i utlandet

Planmaterialet för investeringar i utlandet visar en ökning mellan 1969 och 1970 för hela industrin på 6 %. Detta kan jämföras med ökningen för investeringar i Sverige mellan 1969 och 1970 som i planmaterialet uppgår till 12%. För perioden 1971—1975 ligger de planerade investeringarna i utlan- det 49 % under nivån 1969 medan motsva- rande tal för delperioden 1971—1973 är 46 %. Verkstadsindustrin svarade 1967 för hälften av de utländska investeringarna, me- dan massa- och pappersindustrin svarade för 30 %. Omkring 30 % av investeringarna sker i EFTA-länder, ytterligare 30 % i EEC-länder och resten i andra länder. An- delarna förändras inte fram till 1975 enligt planerna. Relationerna mellan dessa länder- grupper har dessutom enligt vad som fram- går av riksbankens statistik varit ungefär de- samma sedan 1962.

Enkätmaterialet för investeringar i utlan— det redovisas i tabell 3: 11. Planerna för in- vesteringar i utlandet är som synes låga. Det är emellertid troligt att mätfel finns i dessa siffror eftersom företagen hade svå— righeter med definitionen av frågan om in— vesteringar i utlandet.

Sysselsättning och produktion inom småindustri och hantverk 1950—1975

Av praktiska skäl befanns det olämpligt att i den enkätundersökning som ligger till grund för industridelen i LU 70 ta med företag med mindre än tio sysselsatta. Ef- tersom man därmed tvingades avstå från direkta uppgifter beträffande de mindre in- dustriföretagens framtidsplaner medan de i branschkapitlen behandlade branscherna i omfattning överensstämmer med de i indu- stristatistiken, dvs. även innefattar företag med mellan 5 och 10 sysselsatta, uppstod behovet att på annat sätt få en uppfattning om denna storleksgrupps betydelse. Hant- verket, dvs. företag med 0—4 sysselsatta är av intresse bl.a. vid en bedömning av in- dustrins möjligheter till en ökad rekrytering av arbetskraft. Bristen på statistik avseende hantverket och småindustrin gör emellertid sådana bedömningar problematiska, vilket bl. a. uppmärksammats i samband med den debatt om småindustrin som förts under ett antal år. Många argument i denna debatt har därför fått baseras mer på antaganden och resonemang än på konkret statistiskt mate- rial. Vad man i stort vetat har varit att antalet arbetsställen och antalet sysselsatta inom hantverket och småindustrin minskat relativt övrig industri och rimligen där- med även dess betydelse för produktio— nen. Man har t.ex. kunnat dokumentera sådana mått som att det genomsnittliga arbetsstället i dag sysselsätter bortåt 50 % fler personer än i början på 50—ta1et men när det gäller totalsiffror ger den offi- ciella statistiken inga andra regelbundna uppgifter än antalet arbetsställen och anta-

let arbetare inom olika storleksgrupper. För hantverksgruppen, dvs. arbetsställen med mindre än 5 sysselsatta, existerar ej ens dessa mått, då den ej redovisas i den årliga in- dustristatistiken. I den mån studier gjorts utanför den officiella statistiken har detta undantagslöst skett på ett urval av företag eller på en starkt avgränsad sektor av hant- verket och småindustrin.

Bristen på statistik som direkt avser små- industrin och hantverket gör att de mått och beräkningsmetoder av sysselsättning och produktion som redovisas i detta kapitel måste ses mot bakgrund av det material som stått till buds.

4.1 Material och beräkningsmetoder

Industri och hantverk har indelats i tre stor- leksgrupper med tanke på det speciella syf- tet med dessa beräkningar nämligen a) ar- betsställen med 0—4 sysselsatta; vanligen be- nämnd hantverk, b) arbetsställen med minst 5 sysselsatta och upp till 10 arbetare; den minsta i industristatistiken redovisade stor- leksklassen, c) arbetsställen med 11 eller fler arbetare.1 För var och en av dessa storleks- grupper har antalet sysselsatta och produk- tionen i löpande priser beräknats för fem är nämligen 1950, 1955, 1960, 1965 och 1967. Eftersom läget 1955 liksom läget 1965 väl

1 Det har inte varit möjligt att konstruera stor- leksgrupperna med avseende på en gemensam enhet då denna för storleksgrupperingen av i in- dustristatistiken ingående arbetsställen är antal arbetare medan samma statistiks nedre gräns är definierad i antal sysselsatta.

ansluter sig till den långsiktiga utvecklingen redovisas här endast de övriga tre åren. Sysselsättningen inom storleksgrupp 0—4 sysselsatta har erhållits som en differens mellan siffror hämtade från folkräkningama och industristatistiken som ställts mot före- tagsräkningen 1951 samt centrala företags— registrets uppgifter. För storleksgrupperna 5—10 samt 11 och fler arbetare har industri- statistikens uppgifter använts. De vid före- tagsräkningen 1951 och vid centrala före- tagsregistrets upprättande nyupptäcka före- tagen som tillfördes industristatistiken 1954 respektive 1964 har antagits uppstått med en linjär utveckling från föregående totalräk- ning. Förvaltningspersonal och ägare har fördelats så att dessa i storleksgruppen 5—10 arbetare antagits stå i samma proportion till antalet arbetare i denna storleksgrupp som förvaltningspersonalen till antalet arbetare i storleksgruppen 11 och fler arbetare. Detta innebär för den mindre storleksgruppen nå- got mer än ] tjänsteman per 10 arbetare. Medhjälpande familjemedlemmar samt hem- arbetare har ej medräknats. Produktiviteten inom storleksgrupperna för de olika branscherna har erhållits från en specialbearbetning av 1967 års uppgifter till industristatistiken (se tabell 4: 5). Rela- tionerna mellan storleksgrupperna i detta av— seende är olika mellan branscherna. Då emellertid motsvarande specialbearbetningar ej kunnat göras för andra år har de pro- duktivitetsrelationer som rådde 1967 använts även för tidigare år. Beräkningarna tar där— för inte hänsyn till den eventuella effekt som olika snabb produktivitetsutveckling i olika storleksgrupper i en bransch kan ha givit. På ett ej branschuppdelat material från företagsräkningen 1951 har emellertid produktiviteten inom storleksgrupp 5—10 ar- betare beräknats i relation till genomsnittet för alla storleksgrupper. Det visar sig då att produktiviteten i storleksgrupp 5—10 ar- betare i förhållande till genomsnittet för hela industrin ligger på samma nivå 1950 som 1967 vilket skulle tyda på att produk— tiv-itetsutvecklingen varit densamma inom dessa storleksgrupper. Motsvarande beräk- ningar av produktivitetsutvecklingen inom

minsta storleksgruppen 0—4 sysselsatta har dock inte kunnat göras.

Produktionen för storleksgrupp 0—4 sys— selsatta har, för varje år, erhållits genom att ett för året nedreviderat värde för produk- tionen per sysselsatt i branschen med hän— syn tagen till den lägre produktiviteten i storleksgruppen jämfört med ett genomsnitt för alla storleksgrupper multiplicerats med antalet sysselsatta i storleksgruppen. För storleksgrupperna 5—10 samt 11 och flera arbetare har från industristatistiken produk- tionens saluvärde för respektive bransch fördelats mellan dessa storleksgrupper i pro- portion till antalet arbetare samt med hän- syn tagen till den lägre produktiviteten i storleksgrupp 5—10 arbetare samt den högre produktiviteten inom storleksgrupp 11 och fler arbetare i förhållande till genomsnittet för alla storleksgrupper.

Det bör observeras att den klassificering av branscherna som genomgående använts ej till fullo överensstämmer med den indel- ning som använts för övriga kapitel i boken.

4.2. Storleksgruppemas betydelse 1967

Den totala sysselsättningen inom industri och hantverk (exkl. medhjälpande familje- medlemmar och hemarbetare) beräknas ha varit 1058100 personer 1967. Av dessa ar- betade 872800 inom arbetsställen med 11 eller flera arbetare, 61300 inom storleks- gruppen 5—10 arbetare samt 124000 inom storleksgruppen 0—4 sysselsatta.1 Procentan- delarna för sysselsättning, produktion och produktivitet samt produktionens saluvärde, milj. kr., visas i nedanstående tablå.

Storleksgrupp 0—4 5—10 11—

Andel (%) av sysselsättning 11,7 5,8 82,5 Andel (%) av produktion 6,8 5,0 88,2 Produktion per sysselsatt (i % av genomsnittet) 60 85 107 Produktionens

saluvärde (milj. kr.) 5 979 4 387 77 662

1 Eventuellt kan minsta storleksgruppen vara underskattad med 26000 personer 1967.

Tabell 4: ]. Procentuell fördelning av sysselsättningen på olika branscher inom industri och hantverk 1950, 1960 och 1967

Sysselsatta inom industri och

Sysselsatta inom hant- verk (storleksgrupp

hantverk 0—4 sysselsatta)

Bransch 1950 1960 1967 1950 1960 1967 Gruvor o. mineralbrott 1,6 2,0 1,8 0,4 1,6 3,0 Livsmedelsindustri 8,4 7,5 7,5 13,8 12,7 13,3 Dryckesvaru- o. tobaksindustri 1,3 1,1 0,9 0,9 0,5 0,1 Textil-, beklädnads- o. lädervaruindustri 18,5 13,3 9,6 25,5 16,2 9,1 Trävaruindustri 10,0 8,5 8,4 12,0 9,1 8,9 Massa-, pappers— o. pappersvaruindustri 5,8 6,2 5,9 3,5 2,2 1,6 Grafisk industri (inkl. förlagsverksamhet) 4,4 5,3 5,5 5,9 8,3 10,8 Gummivaruindustri 1,5 1,4 1,4 3,0 1,8 1,5 Kemisk o. kemisk-teknisk industri 4,1 3,6 4,2 2,2 1,4 1,2 Petroleum- o. kolindustri 0,4 0,4 0,3 — — — Tillv. av varor av mineraliska ämnen 4,9 4,4 4,5 4,9 3,7 3,4 Järn-, stål- o. metallframställning 5,2 5,8 6,2 0,3 —— —- Järn- o. metallmanufaktur, mekaniska

verkstäder 22,2 25,9 28,5 19,8 21,5 21,4 Elektroindustri 4,8 5,7 6,4 1,0 1,2 1,5 Bil- o. cykelreparationsverkståder 3,0 3,9 4,1 4,6 11,7 13,4 Skeppsvarv o. båtbyggerier 2,9 3,3 3,1 1,2 2,2 3,1 Övrig industri 1,0 1,7 1,7 1,0 5,9 7,7 Summa 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0

gAnm. Klassificering enligt statistiska centralbyråns nationalräkenskaper.

4.3. Sysselsättningsutvecklingen branschvis

Branschernas andelar av de inom hela grup- pen industri och hantverk sysselsatta har på det hela taget undergått begränsade föränd- ringar under en så pass lång period som 17 år. I tabell 4: 1 visas branschernas procen- tuella andelar 1950, 1960 och 1967.

Endast i två branscher har mer väsentliga förändringar skett. Textil-, beklädnads- och lädervaruindustrins andel av de sysselsatta har 1967 minskat till nästan hälften av dess andel 1950. I absoluta tal har detta betytt 90000 personer. Den andra större föränd- ringen har skett inom järn- och metallrnanu- faktur med mekaniska verkstäder vars andel av de sysselsatta ökat från 22 % till knappt 29 % eller med 71 000 personer.

Om man ser enbart på de inom hantverk sysselsatta så har de procentuella andelsför- ändringarna i regel skett i samma riktning men varit av större storleksordning. För- utom i de redan nämnda grupperna har stora procentuella andelsökningar inträffat i bil- och cykelreparationsverkstäder samt gruppen övrig industri som till stor del be-

står av reparations- och serviceinriktade nä— ringar.

4.4 Sysselsättningsutvecklingen inom stor— leksgruppema

Tabell 4: 2 visar storleksgruppernas andelar av sysselsättningen inom varje bransch 1950, 1960 och 1967. Trenden för hela industrin är att de båda minsta storleksgruppemas an- delar minskar till förmån för arbetsställen med 11 eller fler arbetare. Hantverksgrup- pens minskning har gått i en snabbare takt än storleksgruppen 5—10 arbetare. Undantag från trenden är grupperna bil- och cykelreparationsverkstäder samt övrig industri som båda närmast kan karakterise- ras som servicebranscher; skeppsvarv och båtbyggerier som väl troligen förklaras av den snabba ökningen av antalet småbåtar som ofta byggs på mindre varv; gruvor och mineralbrott som i den använda klassifice- ringen innefattar grustag och makadamtill- verkning, vilket troligen är förklaringen till den kraftiga ökningen av denna branschs minsta storleksgrupp. Med undantag för den

Tabell 4: 2. Procentuell fördelning av sysselsättningen på storleksgrupper inom olika branscher 1950, 1960 och 1967

1950 1960 1967 Bransch 0—4 5—10 11— Sa 0—4 5—10 11— Sa 0—4 5—10 11— Sa 91,7 100,0 53,8 100,0 69,8 100,0 69,9 100,0 59,5 100,0 87,3 100,0 65,4 100,0 58,4 100,0 85,5 100,0 83,0 100,0 70,9 100,0 98,3 100,0

86,1 100,0 63,4 100,0 84,2 100,0 78,5 100,0 68,9 100,0 94,2 100,0 69,5 100,0 79,2 100,0 88,6 100,0 83,8 100,0 79,1 100,0 99,1 100,0 75,8 100,0 71,2 100,0 89,2 100,0 84,5 100,0 75,4 100,0 96,0 mm 68 6 100,0 82,8 100,0 92,3 100,0 86,9 100,0 84,0 100,0 99,2 100,0

Gruvor o. mineralbrott 4,9 Livsmedelsindustri 31,2 Dryckesvaru- o. tobaksindustri 13,5 Textil-, beklädnads- o. lädervaruindustri 26,0 Trävaruindustri 22,8 Massa-, pappers- o. pappersvaruindustri 11,5 Grafisk industri (inkl. förlagsverksamhet) 25,5 Gummivaruindustri 39,1 Kemisk o. kemisk-teknisk industri 9, Petroleum- o. kolindustri —— Tillv. av varor av mineraliska ämnen 18, Järn-, stål- o. metallframställning 1 Järn- o. metallmanufaktur, mekaniska verkstäder 16 Elektroindustri 4 Bil- o. cykelreparationsverkståder 28, 8 8 9

.- ..

ad——Nmm—m v—N

_. v-oN

v—lu—q

mmmvh—dNQFOO

.. ..

.. v—t .. v-dv—n .. . I—l

.. ..

..

N_— moOquqooONv—nax Nv—q

.. .. ..

NNooeroomst-fq—LNOO sroooao-n oo ä'oooxerOoolnsrmle CNG—ln ln _.

Nmmsrxoowq-xäxöaxo bmw—ko xo _

n

.— v—thooNqaxm—uxr IN _mehV'n'erNNDtn

__ Q—FOOONOXDQOMXD oGGo—NV N

eco—erwv w

.. v—lv-q

.—

Pal lil

..

73,3 100,0 11 93,1 100,0 3, 60,1 man 42 89,7 100,0 9, 71,7 man 48 72,9 100,0 14,

81,2 100,0 8 9 93,5 100,0 2,7 49,1 men 38 9 88,9 man 11 5 45,7 100,0 52,5

79,1 100,0 11,7

84,7 100,0 94,6 100,0 55,1 100,0 86,7 100,0 41,9 100,0 82,5 100,0

.. ..

..

atm-Jolo oo _

.—

Skeppsvarv o. båtbyggerier Övrig industri 1 1

Industri och hantverk

v—l'd'st'hN' ox

..

..

Tabell 4: 3. Sysselsättningens utveckling inom olika storleksgrupper och för olika branscher 1960 och 1967. Index 1950 = 100

1960 1967 Totalt för Totalt för

Bransch 0—4 5—10 1 l— branschen 0—4 5—10 1 l— branschen Gruvor o. mineralbrott 300 108 125 133 463 141 94 114 Livsmedelsindustri 72 81 111 94 61 50 122 92 Dryckesvaru- o. tobaksindustri 44 48 107 89 6 42 92 72 Textil-, beklädnads- o. läder-

varuindustri 50 80 85 76 23 58 64 53 Trävaruindustri 59 82 104 90 47 60 110 87 Massa-, pappers- o. pappers-

varuindustri 48 83 121 112 29 70 115 105 Grafisk industri (inkl. för-

lagsverksamhet) 110 116 134 127 117 119 135 129 Gummivaruindustri 48 192 140 103 31 214 144 101 Kemisk o. kemisk-teknisk

industri 50 120 95 92 36 99 113 105 Petroleum- o. kolindustri — 121 129 128 — 71 96 92 Tillv. av varor av mineraliska

ämnen 59 84 105 94 44 66 112 94 Järn-, stål- o. metallfram-

ställning — 175 118 117 — 166 123 122 Järn- o. metallmanufaktur,

mekaniska verkstäder 85 89 135 122 69 85 151 131 Elektroindustri 95 154 129 128 90 135 141 138 Bil- o. cykelreparations-

verkstäder 198 101 110 134 186 74 126 137 Skeppsvarv o. båtbyggerier 142 94 121 122 158 93 108 112 Övrig industri 450 117 113 177 480 101 101 172 Industri och hantverk 78 89 114 105 63 73 116 103

sistnämnda så har utvecklingen för storleks- grupp 5—10 arbetare i dessa branscher inte följt utvecklingen i minsta storleksgruppen utan i stället den för det övervägande anta— let branscher och för denna storleksgrupp genomgående trenden mot en minskad an- del av de sysselsatta.

I de branscher där det skett en hastigare minskning än genomsnittet för den minsta storleksgruppens andel av branschens sys- selsatta, skulle detta kunna tolkas så att spe- ciella stordriftsfördelar förelegat eller upp— stått under perioden i dessa branscher. Des- sa branscher omfattar dryckesvaru- och to- baksindustri, trävaruindustri, massa-, pap- pers- och pappersvaruindustri samt järn- och metallmanufaktur. I dessa branscher, med undantag för trävaruindustri, förefaller det också som om en mer omfattande fusions- verksamhet förekommit under den studerade perioden än vad som genomsnittligt gällt hela industrin.l

Tabell 4: 3 visar sysselsättningsföränd- ringen för respektive bransch samt för stor- leksgrupper inom branschen. Det framgår tydligt av tabellen att sysselsättningsutveck- lingen inom storleksgrupperna varit mycket olika i olika branscher jämfört med genom- snittet för storleksgruppen. Inom storleks— gruppen 0—4 sysselsatta har som tidigare vi- sats sysselsättningen minskat i det övervä- gande antalet branscher jämfört med 1950. Speciellt kraftig har denna minskning varit inom dryckesvaru- och tobaksindustrin, tex— til-, beklädnads- och lädervaruindustrin, massa-, pappers- och pappersvaruindustrin samt gummivaruindustrin. medan sysselsätt- ningen -i denna storleksgrupp ökat för gru- vor och mineralbrott, bil- och cykelrepara- tionsverkstäder, skeppsvarv och båtbyggerier samt gruppen övrig industri.

1 Enligt ett av Bengt Rydén inom IUI pågående arbete rörande fusionsverksamheten inom svensk industri.

Tabell 4: 4. Procentuell fördelning av produktionens saluvärde på storleksgrupper inom olika branscher 1950, 1960 och 1967

1950 1960 1967

Bransch 0—4 5—1 0 1 1—- Sa

1

5—10 11— Sa 0—4 5—10 11— Sa

95,1 100,0 70,2 100,0 84,7 100,0 74,4 100,0 70,3 100,0 94,0 100,0 66,1 100,0 75,5 100,0 90,9 100,0 86,4 100,0 78,1 100,0 99,1 100,0 92,6 100,0 77,4 100,0 92,2 100,0 82,8 100,0 79,5 100,0 97,4 100,0 67,7 100,0 85,8 100,0 92,9 100,0 87,0 100,0 84,0 100,0 99,4 100,0

.—

85,4 100,0 83,8 100,0 94,6 100,0 87,5 100,0 84,1 100,0 98,1 100,0 68,9 100,0 85,0 100,0 94,9 100,0 89,5 100,0 89,3 100,0 99,4 100,0

Gruvor o. mineralbrott

Livsmedelsindustri

Dryckesvaru- o. tobaksindustri Textil-, beklädnads- o. lädervaruindustri

Trävaruindustri

Massa-, pappers- o. pappersvaruindustri Grafisk industri (inkl. förlagsverksamhet)

Gummivaruindustri

Kemisk o. kemisk-teknisk industri Petroleum— o. kolindustri

Tillv. av varor av mineraliska ämnen

Järn-, stål- o. metallframställning

Jårn— o. metallmanufaktur, mekaniska verkstäder

Elektroindustri

Bil- o. cykelreparationsverkstäder

Skeppsvarv o. båtbyggerier

Övrig industri

.. .. .— .. ..

Nävvmdwvvmmo _. ... _.

weoloooxom'nv—lqwrxo emoao o

-4

_ _mmqqowww NNw—vmv—m

ooxolnlnhLNootno .—

OF—NXDQOsv—OOOX

moomnhv—ctroxN N.—

wmowaq—mmqov mowmao

N

owowc—ädm NN

.. ..

mwwvmdwnmovo _

..

.— Nxcoxm-e-omnrwfmxoo bmo—ix :- _.

no. se _.

.. ..

| % 1

..

.—

80,0 100,0 96,1 100,0 50,6 100,0 95,0 100,0 82,1 100,0 80,2 100,0 87,4 100,0 96,4 100,0

5 89,7 100,0 1 47,2 100,0 39, 5 1 6

96,3 100,0 54,9 100,0 93,5 100,0 62,7 100,0 88,2 100,0

..

.— mun anwaxo N

rx—v'srm rx v

94,6 100,0 61,2 100,0 3 86,0 100,0

»

Ino N—noomd' N ("I —-1

m

vanooeNvNoww wN—ahN —thow "561060 ln mNoodm so

Industri och hantverk

.. .. ..

.—

Utvecklingen i storleksgrupp 5—10 arbeta- re har för de olika branscherna i stort sett följt samma mönster som den i minsta stor- leksgruppen för branschen men både minsk- ningen och ökningen av sysselsättningen har varit mindre accentuerade. Undantag är bil- och cykelreparationsverkstäder samt skepps- varv och båtbyggerier där sysselsättningen i storleksgrupp 5—10 minskat medan minsta storleksgruppen för samma branscher haft en kraftig sysselsättningsökning och omvänt i gummivaruindustri och elektroindustri där minsta storleksgruppen minskat medan stor- leksgrupp 5—10 kraftigt ökat sin sysselsätt- ning.

För den största storleksgruppen slutligen har utvecklingen överlag för varje bransch varit den omvända till den redan relaterade för branschens mindre storleksgrupper. Un- dantag utgör dels textil-, beklädnads- och lädervaruindustrin där en sysselsättnings- minskning inträffat inom samtliga storleks- grupper, dels bil- och cykelreparationsverk- städer där sysselsättningen från 1950 ökat i både minsta och största storleksgruppen.

4.5. Storleksgruppemas bidrag till den totala industri- och hantverksproduktionen

De beräkningar av storleksgruppemas salu- värdesandelar som redovisas här ges med reservation för framför allt två eventuella felkällor. Den viktigaste av dessa hänger samman med svårigheterna att beräkna pro- duktivitetsutvecklingen inom varje bransch och storleksgrupp. Eftersom detta inte varit möjligt har den relativa produktivitet som gällde 1967 mellan de tre storleksgrupperna i en bransch använts som relationsnorm mel— lan storleksgruppema för branschen ifråga under hela perioden 1950—1967. De upp- skattningar av de mindre storleksgrupper- nas betydelse som ges här kan därför even- tuellt underskatta respektive överskatta den förändring som skett under perioden om produktivitetsutveckl—ingen i de mindre stor- leksgrupperna gått långsammare respektive snabbare än i den större storleksgruppen. Allmänt har man väl varit av den uppfatt- ningen att det förra gällt. Mot att så varit

fallet talar dock de beräkningar av produkti- viteten inom storleksgrupp 5—10 arbetare som gjorts för 1950 och 1967. Båda åren låg denna på en nivå av ca 85 % av genom— snittet för alla storleksgrupper. Då emeller— tid dessa beräkningar endast gjorts på ett ej branschuppdelat material kan ingenting sägas om storleksgruppernas produktivitets— utveckling i en enskild bransch.

Den andra felkällan härrör från en even- tuell underskattning av sysselsättningsnivån inom hantverksgruppen med ca 26 000 per- soner under hela 60-talet medan den even- tuella felskattningen under 50-talet är obe- kant. Detta enligt ett material som ej fanns tillgängligt när beräkningarna gjordes Med den beräkningsmetod som använts kommer gruppens produktionsandelar att något underskattas under hela perioden. För- ändringen över tiden i gruppens andel av produktionen förändras dock inte.

Storleksgruppernas andelar av industri- och hantverksproduktionen visas i tabell 4: 4. Båda de mindre storleksgruppernas andelar har gått ned och av dessa har minsta stor- leksgruppens nedgång varit kraftigare. Den- na storleksgrupp svarade 1950 för 10 % el- ler mer av produktionen i 9 branscher, 1967 gällde detta endast 4 branscher. För storleks- gruppen 5—10 arbetare var motsvarande siff- ror: 1950 4 branscher och 1967 1 bransch.

Avvikelser från det generella mönstret ut- gör grafisk industri och bilreparationsverk- städer, där minsta storleksgruppens andelar inte förändrats i någon större utsträckning. Inom grupperna gruvor och mineralbrott samt övrig industri har minsta storleksgrup- pens andel ökat under perioden.

Vid en jämförelse med motsvarande sys- selsättningstabell framstår betydelsen av att produktiviteten är olika hög i de olika stor- leksgrupperna i en bransch. Storleksgrup- pernas produktivitet, uttryckt i procent av genomsnittet för branschen, visas i tabell 4: 5.

4.6. Prognos för utvecklingen fram till 1975

Sysselsättningsandelarna 1970 och 1975 har beräknats på grundval av storleksgruppemas

Tabell 4: 5. Produktion per sysselsatt i olika storleksgrupper i procent av genomsnittet för branschen 1967

Storleksgrupp Bransch 0—4 5—10 1]— Gruvor o. mineralbrott 55 90 115 Livsmedelsindustri 40 100 120 Dryckesvaru- o. tobaksindustri 45 45 105 Textil-, beklädnads- o. lädervaruindustri 80 90 105 Trävaruindustri 50 80 ] 10 Massa-, pappers- o. pappersvaruindustri 40 80 105 Grafisk industri (inkl. förlagsverksamhet) 100 100 100 Gummivaruindustri 80 100 105 Kemisk o. kemisk-teknisk industri 60 70 105 Petroleum- o. kolindustri —— 80 105 Tillv. av varor av mineraliska ämnen 70 60 105 Järn—, stål- o. metallframställning — 70 100 Järn- o. metallmanufaktur, mekaniska verkstäder 60 80 105 Elektroindustri 50 80 105 Bil- o. cykelreparationsverkstäder 100 100 100 Skeppsvarv o. båtbyggerier 50 55 110 Övrig industri 60 110 150 Industri och hantverk 60 85 107

relativa förändring av totala sysselsättningen under perioden 1950—1967. För hantverks— gruppen har dock ett något mindre värde på den relativa årliga minskningen använts då sysselsättningen i denna storleksgrupp i flertalet branscher redan nått en nivå där det inte förefaller troligt att den kan minska i samma takt som tidigare. Enligt dessa be- räkningar skulle sysselsättningen 1975 i största storleksgruppen uppgå till 872000 personer, i storleksgrupp 5—10 arbetare till 42000 och i storleksgrupp 0—4 sysselsatta till 94000 personer. Produktivitetsökningen har antagits gå lika snabbt i de olika stor- leksgrupperna vilket innebär att den pro- duktivitetsrelation som rådde 1967 mellan storleksgrupperna i en bransch har antagits

gälla även 1970 och 1975. Bedömningen av industrins och hantverkets produktions- volyms-, sysselsättnings- och produktivitets— utveckling (tabell 4: 6) fram till 1975 har gjorts med utgångspunkt från diskussionen ikapitlen ! och 5.

Tabell 4: 6. Procentuell fördelning av produktion och sysselsättning på olika storleksgrupper inom industri och hantverk 1950—1975

Produktion Sysselsättning

År 0—4 5—10 11— Sa 0—4 5—10 ]1— Sa

1950 12,2 7,6 80,2 100,0 19,0 8,2 72,9 100,0 1960 7,8 6,2 86,0 100,0 14,0 6,9 79,1 100,0 1967 6,8 5,0 88,2 100,0 11,7 5,8 82,5 100,0 1970 6,4 4,5 89,1 100,0 10,8 5,0 84,2 100,0 1975 5,6 3,7 90,7 100,0 9,3 4,1 86,6 100,0 SOU 1971: 5 g 3

5. Sammanfattande synpunkter på den svenska

industrins framtida utveckling

5.1. Utvecklingen under 50- och 60-talen

Industriproduktionen i Sverige har under 60-talet stigit avsevärt snabbare än under 50-ta1et. Mot en tillväxt på 6 1/2 % per år under 60-talet står en tillväxt under 50-ta— let på bara 4 1/2 % per år. Starkt bidra- gande till denna utveckling har säkert varit den snabbare ökning av handeln mel- lan industriländerna som inträffat under 60- talet som följd av bl. a. ökad liberalisering, allmänt sänkta tullar samt effekten av EEC och EFTA. Expansionen av den svenska exportvolymen uppgick under 50-talet till i genomsnitt 5 1/ 2 % per år och har under 60-talet uppgått till ca 8 procent.

En förutsättning för den snabbare steg- ringen av industriproduktionen under 60-ta— let var att investeringsverksamheten inom industrin som under nästan hela 50-talet låg kvar på en oförändrad nivå började stiga starkt under 1958, vilket fram till 1962 ledde till en uppgång med hela 50 %. Här- igenom uppnåddes en nivåhöjning på inves- teringarna som, trots att dessa under resten av 60-talet endast steg långsamt möjlig- gjorde den snabbare produktions— och ex- portstegringen.

Liksom tidigare kunnat påvisas vid jäm- förelser mellan länder ledde den hastigare industriexpansionen också till en accelera-

tion i produktivitetsstegringen.1 Vare sig man mäter i produktionsvolym per syssel- satt eller per arbetstimme eller utgår från totalproduktiviteten var produktivitetssteg- ringen inom industrin klart större under 60- talet än under 50-talet.

Internationella jämförelser visar att med hänsyn till nationalinkomstens storlek per capita, har såväl produktionen som produk- tiviteten stigit ovanligt snabbt inom svensk industri under 50- och 60-talen. I de tidi- gare omnämnda ECE-studierna2 har påvi- sats ett klart samband mellan industripro- duktionens tillväxttakt och nationalinkoms- tens storlek per capita innebärande att ju högre nationalinkomsten är desto långsam- mare tillväxer industriproduktionen. Ifråga- varande studier visar emellertid också att under perioden 1953—1967 har produktio- nen och produktiviteten inom industrin i särskilt Japan, Västtyskland och Sverige sti- git snabbare än man, med hänsyn till det för de västliga industriländerna »normala» sambandet, skulle ha väntat sig. Särskilt gäl- ler detta produktivitetsstegringen i Sverige. Mätt som produktionstillväxt per sysselsatt har produktiviteten under den nämnda pe-

1 N. Kaldor, Causes of the Slow Rate of Eco- ?ggåic Growth in the United Kingdom, Cambridge ” Economic Survey of Europe in 1969, del !, ECE, Geneve 1970, stencil.

Diagram 5:1. Produktionsvolym, antal anställda och produktionsvolym per anställd inom hela industrin 1950—1975. Index l959=100. Logaritmisk skala.

Företagens planer enl enkäten Index ,__..m__ 400 300 _ Produktionsvolym Produktionsvölym 200 per anställd Antal anställda 100 70 ' ' 50 55 60 65 70 75

rioden stigit ca 1,5 procentenheter per år fortare än vad det »normala» sambandet ut- visar. Detta ger en förklaring till varför sys- selsättningen inom industrin inte ökat så mycket som man med hänsyn till produk- tionsstegringen skulle ha väntat sig.

En jämförelse mellan första och andra hälften av 60-talet visar att industriproduk- tionen steg snabbare under första hälf- ten än under den andra. Detta samman- hängde sannolikt till betydande del med den skiljaktiga arbetskraftsutvecklingen in- om den svenska ekonomin under de båda perioderna. För industrin tog detta sig ut- tryck i en ökad sysselsättning under 60-ta- lets första hälft medan den andra hälften utmärktes av en sjunkande sysselsättning. Den starka investeringsökningen under slu- tet av 50-talet och början av 60-ta1et bi- drog sannolikt också till ett kapacitetsmäs- sigt sett större expansionsutrymme inom in- dustrin under första hälften än under den andra. Bristen på produktionskapacitet inom

industrin gjorde sig sålunda ovanligt tidigt märkbar under konjunkturuppsvinget 1969-— 1970. Förvånansvärt nog, mot bakgrund av den långsammare produktionstillväxten, gick produktivitetsstegringen fortare under 60- talets andra hälft än under den första. Konjunkturavmattningen och lönestegring- arna under perioden 1966—1968 ledde till ett större utslag av gammalt kapital och till mera omfattande permitteringar inte minst på tjänstemannasidan än som normalt bru- kat förekomma inom svensk industri un- der efterkrigstidens recessionsperioder.1 Företagen blev av lönsamhetsskäl tvungna att mera hårdhänt avveckla de ”slacks” 'som vanligtvis finns eller uppkommer inom de flesta organisationer.2 Som följd härav kom produktivitetsstegringen inom industrin

1 J. Ekström, Ldngtidsutredningens industri- prognos för 1970. En granskning och revidering, IUI, Stockholm 1968. . ' M. Cyert & J. G. March, A Behavioral Thea- ry of the Firm, New York 1963.

Diagram 5:2. Investeringar inom hela indu- strin (exkl. underhåll och reparationer, 1961—— 1975 i 1959 års priser. Index 1961 =100.

Index

200 - Företagens ' _ planer 150 enl enkäten _LLJ'J 1 71-73 100 _:—LJJ 79— — — 1971-75 50— 0 | | | | | | | | | | | | 61 65 70 75

att gå snabbt även under konjunkturavmatt- ningen.

5.2 Utvecklingen under 7 0-talel

För 70-talet har inom institutet ett omfattan- de planmaterial insamlats från industriföre- tagen. Planmaterialet har visserligen bara avsett företag med mera än 9 anställda men kan ändå för nästan alla huvudbranscher sägas ge en god bild av den vid uppgiftstill- fället planerade produktions-, sysselsätt— nings-, investerings- och exportutvecklingen inom industrin. En närmare redogörelse för det insamlade planmaterialet återfinns i ka- pitel 3 och appendix A.

Enligt de lämnade uppgifterna planera- de industrin hösten 1969 att öka produk- tionsvolymen med i genomsnitt 6,1 % per år mellan 1970 och 1975. Motsvarande vo- lymsiffra för exporten uppgick till 7,8 %. Samtidigt tänkte företagen öka sysselsätt— ningen med i genomsnitt 2,2 % per år eller räknat i antal personer ca 106 000 man un-

der preioden 1970—1975. Om hänsyn tas till hantverket och till företag med mellan 5—9 anställda blir dock troligen detta tal klart lägre. Produktionsstegringen per an- ställd och år som följer av produktions- och sysselsättningsplanerna är anmärkningsvärt låg och uppgår bara till 3,8 % vilket är min- dre än vad som tidigare uppnåtts under nå- gon av de tre femårsperiodema 1955—1960, 1960—1965 och 1965—1970. De planerade genomsnittliga investeringarna i Sverige skulle under 1971—1975 ligga ca 15 % under genomsnittsnivån 1965—1969, vilket, om en jämförelse görs med tidigare långtidsutred- ningar och med den planerade produktions- ökningen, framstår som en mycket låg in- vesteringsnivå även om hänsyn tas till den underskattning som hittills förelegat i lång- tidsutredningarnas planmaterial.

Bedömningen av realismen i planmateria- let vad gäller hela industrins utveckling har skett med utgångspunkt från diskussionen i kapitel 1 och i vissa delar av kapitel 4. Branschutvecklingen har bedömts med ut— gångspunkt från diskussionen om det inter- nationella branschmönstret i kapitel 2 samt utifrån vad som sägs i de följande presente- rade branschkapitlen 6—15.

Från efterfrågesynpunkt är slutsatsen av analysen att företagen sannolikt måste ha överskattat sina avsättningsmöjligheter på den svenska marknaden under perioden 1970—1975. Målet att uppnå balans i utri- kesbetalningama kommer att ställa krav på ekonomisk—politiska åtgärder som kraftigt begränsar efterfrågan. Om företagen trots detta skulle förverkliga sina avsättningspla- ner skulle detta förutsätta att de kunde kon- kurrera ut importen i en omfattning som ti- digare erfarenheter gör osannolik. På ex- portsidan verkar de uppställda planerna to- talt sett rimligare mot bakgrunden av de all- männa bedömningar som i dag finns till- gängliga om den ekonomiska utvecklingen särskilt i rindustriländerna under 70-talet. Här torde det mest centrala problemet i stäl- let vara huruvida vi kan bevara vår in- ternationella konkurrenskraft och därige- nom också behålla de marknadsandelar vi uppnått på olika utländska marknader.

Diagram 5: 3. Volymutvecklingen för total export 1959—1975. Index 1959=100. Loga- ritmisk skala.

Företagens planer enl enkäten | ndex __ 400 'I 300 ,", lf" zoo /

100 /

Skulle den internationella ekonomiska ut- vecklingen bli väsentligt svagare än vad som förutsetts minskar detta självfallet möjlighe- terna att förverkliga exportplanerna.

Vad gäller produktionsresurserna verkar det osannolikt att industrisysselsättningen skall kunna öka under perioden 1970— 1975 i den omfattning som företagens pla— ner anger. Arbetskraftsutvecklingen i lan- det samt de tendenser som gör sig gällande i fråga om industrins och hantverkets sys— selsättningsandel av antalet personer i ar- bete gör det mera sannolikt att industrisys- selsättningen totalt sett kommer att sjunka med ca 2 % om året -i timmar räknat, vilket med hänsyn till den kommande arbetstids— förkortningen kan beräknas motsvara 1 % om året i antal sysselsatta. Detta motsvarar ca 50000 personer. Nedgången kan väntas bli något större eller 3 ä 4 % per år i tim- mar räknat inom hantverkssektom och knappt 2 % per år inom industrisektorn.

Den väntade efterfråge- och arbetskrafts- utvecklingen på hemmamarknaden gör det troligt att företagen från lönsamhetssyn- punkt inte kommer att vilja förverkliga pro-

duktionsplanema. Vi har sålunda räknat med att produktionsstegringen inom indu- strin blir i genomsnitt ca 5 % om året 1970— 1975 . Uppgången kan väntas bli klart min- dre inom hantverkssektom och obetydligt högre inom industrisektorn. En sammanfatt- ning av produktions— och sysselsättningsut- vecklingen totalt och för olika branscher inom industrin ges i tabell 5: 1.

För att den antagna produktionsökning- en inom industrin 1970—1975 skall kunna förverkligas krävs, med hänsyn till de pro- duktivitetsantaganden som gjorts, en ök— ning av industrins investeringar med 6 ä 7 % om året. Denna siffra inkluderar också de miljövårdsinvesteringar som anses bli nödvändiga. Detta innebär att industrins an- del av de totala investeringarna inom eko- nomin, om kalkylerna förverkligas, blir sti- gande under första hälften av 70-talet. Sam- tidigt får man inte glömma bort att det finns ett »gap» mellan de investeringspla- ner som presenterats och de investeringar som anses nödvändiga också efter det att en justering gjorts för »normal» underskatt- ning i planerna. Statsmaktema måste ut- forma den ekonomiska politiken på ett så- dant sätt att den angivna investeringsök- ningen verkligen kommer till stånd. Med hänsyn till den tid som normalt förlöper mellan en investerings genomförande och dess utmynnande i ökad produktion, måste investeringsuppgången också till största de- len intråffa under de första åren av femårs- perioden. De krav som ställs på den eko- nomiska politiken gäller såväl finansierings- som räntabilitetssidan. Finansieringskapital måste sålunda vad avser både kvantitet och kvalitet (eget och främmande kapital etc.) stå till industrins förfogande i tillräcklig om- fattning för att de beräknade investeringar- na skall komma till stånd. Vidare måste ock- så de räntabilitetsmässiga förutsättningarna för att företagen skall vilja utföra investe- ringarna i fråga vara för handen.

Antagandena rörande produktivitetsut- vecklingen under första hälften av 70-talet innebär att industrins produktivitet, räknat som både totalproduktivitet och per syssel- satt, skulle komma att stiga långsammare

Tabell 5: ]. Utveckling av produktionsvolym och sysselsättning inom industrin 1970—1975 enligt företagens planer och IUI:s bedömning.

Årlig procentuell förändring.

Produktionsvolym Antal sysselsatta Bedöm- Bedöm-

Bransch Planer ning Planer ning1 Gruvindustri 2,6 6 —1,4 —2 % Järn- o. stålverk 5,9 6 1,4 —1/g Andra metallverk 4,7 4 1,7 —1 Verkstadsindusrri 7,6 6 3,4 0 Varvsindustri 4,0 3 1/2 0,8 —2 Jord- o. stenindustri 4,3 31/3 51 4 1,7 —2 Träindustri 5,4 3 %, 2,0 —2 Massa-, pappers— o. wallboardindustri 5,2 51/2 40,1 _l Pappersvaruindustri 9,2 7 4,2 ] Grafisk industri 4,1 3 a 3 1/2 1,2 0 Livsmedelsindustri 4,6 3 0,6 —l Dryckesvaru- o. tobaksindustri 3,9 3 1/2 1,5 —1 % Textilindustri 4,2 2 a 2 1/ 1.1 —3 Konfektionsindustri samt sko- o. läderindustri 2,5 | 1,0 —4 Egentlig kemisk industri 6,7 8 1,0 % Petroleum- o. kolindustri 2,4 10 0,0 3 Gummivaruindustri 8,7 6 % 3,9 1 Hela industrin 6,1 5 2,2 _]

_ ' Sysselsättningsutvecklingen mätt i timmar ger en ytterligare minskning på ungefär 1 %. För hela industrin innebär detta att arbetskraftsvolymen kommer att minska med i genomsnitt 2 % per ar 1970—1975.

än under andra hälften av 60-talet, men un- gefär lika snabbt som under första hälften av 60-talet. Argumenten härför har redovi- sats i kapitel 1. Sett i ett internationellt perspektiv innebär detta en mycket snabb stegring av den svenska industrins produk- tivitet även under 70-talets första hälft. Det— ta innebär emellertid också ett antagande om att den ekonomiska politiken kommer att bedrivas på ett sådant sätt att en dylik produktivitetsutveckling blir möjlig.

Av tabell 5:1 framgår att man kan vänta en fortsatt snabb strukturomvandling inom den svenska industrin. I enlighet med det internationella branschmönstret kommer verkstadsindustrin och den egentliga kemis- ka industrin att öka sina andelar av indu- strins förädlingsvärde räknat i fasta priser. Verkstadsindustrin som redan nu är den största branschgruppen väntas öka sin an- del från ca 40,5 % 1969 till ca 42,5 % 1975 om ingen hänsyn tas till relativa pris- förändringar, medan motsvarande sysselsätt- ningsandel kan beräknas stiga från 42 till

44 %. Även produktionen inom gruvindu- strin, järn- och stålverken, pappersvaru— industrin, egentlig kemisk industri, petro- leum- och kolindustrin samt gummivaruin- dustrin väntas stiga snabbare än genomsnit- tet för industrin. Vad gäller gruvindustrin är detta emellertid i hög grad en följd av det svaga produktionsresultatet som följd av strejken under 1970. Bland branscher som enligt beräkningarna får en långsammare till- växt än industrigenomsnittet fram till 1975 märks varvsindustrin, träindustrin, den gra- fiska industrin, livsmedelsindustrin, dryckes- varu- och tobaksindustrin, textilindustrin, konfektions- samt sko- och läderindustri- erna. Det är här framför allt fråga om ett antal utpräglade konsumtionsvaruindustrier som har sin huvudsakliga försäljning på den svenska marknaden. Den långsamma tillväx- ten i industrivaruförbrukningen inom lan- det kan inte undgå att få återverkningar på dessa branschgruppers expansionstakt. Detta gäller också i viss mån för jord- och stenin- dustrin.

Den prognosticerade industritillväxten fram till 1975 bygger på den analys och de bedömningar rörande den totala utveck- lingen i fråga om BNP, befolkningsutveck— ling etc. som görs i LU 70. Det är uppen- bart att utvecklingen i många avseenden kan ta en annan riktning än vad som där förut- ses, vilket i sin tur kan få konsekvenser för industrins tillväxttakt. Även många av de antaganden som gjorts i detta arbete kan självfallet ifrågasättas. Två ytterligare alter- nativa utvecklingslinjer skall därför kort skisseras.

I det ena fallet skulle produktivitetstill- växten inom industrin under 70-talets första hälft gå snabbare än som antagits i huvud— altemativet. Under perioden 1950—1970 har, som framgår av appendix C, för varje ny femårsperiod totalproduktivitetens tillväxt- takt stigit i förhållande till föregående pe- riod. Vi har i detta arbete trott att denna ut- veckling nu kommer att brytas. En fortsätt- ning och framskrivning av produktivitets- trenden skulle emellertid innebära en total- produktivitetsstegring på 5 % om året eller därutöver. Om denna internationellt sett syn- nerligen höga takt i produktivitetsstegringen förverkligas, skulle detta uppenbarligen be- gränsa storleken av de balansproblem som skisseras i LU 70. Industrins behov av ar- betskraft och kapital skulle då, vid given takt i produktionsökningen, bli mindre. Om- vänt skulle produktionsstegringen inom in- dustrin bli större om insatserna av produk- tionsresurser blev de som antagits. Detta skulle i varierande grad slå ut i högre till- växttakt inom de olika industribranscherna.

I det andra fallet förutsätts industripro- duktionen stiga långsammare än som tidi- gare antagits i detta arbete. Ett dylikt alter- nativ kan inträffa under flera olika omstän- digheter. Om exempelvis den antagna netto- immigrationen till vårt land på 20 000 per- soner per år inte blir möjlig eller inte anses acceptabel kommer detta att negativt påver— ka både BNP-tillväxten och industriproduk- tionens tillväxttakt. Eftersom en stor del av immigranterna får arbete inom industrin är det troligt att en dylik utveckling särskilt skulle drabba industriproduktionen. En an-

nan tänkbar utveckling är om den i inled- ningen till kapitel 1 omnämnda situationen inträder där kravet på balans i utrikeshan- deln framtvingar en så restriktiv ekonomisk politik inom landet att full sysselsättning och ett fullt kapacitetsutnyttjande inte längre är möjligt att upprätthålla under en stor del av perioden 1970—1975. Detta skulle kunna in- träda om den antagna investeringsökningen inom industrin inte förverkligas eller om den relativa resursöverflyttningen till in- dustrins exportsektor blir besvärligare än som antagits. Situationen kan också in- träda om produktivitetsstegringen inom in- dustrin blir avsevärt svagare än som förut- setts. Om någon av de angivna omständig- heterna inträder kommer industriproduktio- nen att stiga långsammare än som anges i tabell 5: 1. Detta kommer naturligtvis också att innebära att produktionsexpansionen in- om många av industribranscherna blir lägre än de i tabellen angivna procentsiffrorna.

[ kapitel 1 diskuterades också de all- männa förutsättningarna för industrins fort- satta expansion under andra hälften av 70- talet samt under 80-talet. Antalet osäkra faktorer ökar naturligen ju längre fram i ti- den vi söker blicka, vilket gör det svårare att ge några konkreta omdömen om indu- strins expansion. En dylik osäkerhetsfaktor utgör EEC-utvecklingen och vår eventuella anknytning till detta marknadsområde.

Enligt LU 70:s bedömningar kan arbets- kraftssituationen inom landet beräknas bli något gynnsammare under andra hälften av 70-talet och under 80-talet. Detta skulle i så fall tala för en något snabbare industri- produktionsökning än under 70-talets första hälft. Mot detta står emellertid att intema— tionella studier påvisat det klara samband som tycks föreligga mellan hög nationalin- komst per capita och relativt sett lång- sam tillväxt av industriproduktionen. För 70-talets andra hälft har vi därför vid väg- ningen av dessa varandra motstridande ten- denser räknat med en ökning av industri- produktionen som går något snabbare än under 70-talets första hälft eller 5 år 5,5 % per år, medan vi för 80-talet beräknat att expansionen i industriproduktionen kom-

mer att ligga någonstans mellan 4 och 5 % per år eller något lägre än under 70-talets första hälft. Produktivitetsstegringen inom industrin kan även fortsättningsvis väntas gå snabbare än inom servicesektorerna, vilket om hänsyn tas till produktivitetsutveckling- en, innebär att industrins andel av de för- värvsarbetande kommer att visa en successiv nedgång ju längre vi kommer in i det »post- industriella» samhället. Räknat i antal perso- ner innebär detta att betydligt mindre än 1 milj. männnskor kommer att vara verksam- ma inom industrin och hantverket i vårt land under 80-talet. Räknat i fasta priser kommer dock andelsbidraget till national- inkomsten från industrin och hantverket att fortsätta att öka.

6. Gruvindustri

6.1 Omfattning och struktur

Till gruvindustrin räknas brytning och an- rikning av järnmalm och sulfidmalm samt sintring av järnmalm. Sulfidmalmerna är svavelföreningar med olika metaller. De viktigaste är koppar, bly, zink och järn (från svavelkis). Totalt finns i branschen 15 företag med f. 11. (1970) 58 produktions- ställen. Det största företaget, LKAB, sva- rar för ca 60 % av branschens produktions- värde. Gruvindustrin får därför anses va- ra en starkt koncentrerad bransch. Järn- malmsbrytning sker i Lappland och Bergs- lagen, medan sulfidmalmsbrytning huvud- sakligen sker i Västerbotten, Norrbotten och Bergslagen.

Av hela gruvindustrins produktionsvär— de utgörs 18 % av sulfidmalm uppdelad på kopparslig 40 %, blyslig 30 %, zinkslig 20 % och svavelkis 10 %. Järnmalmsbryt- ningen i Lappland bedrivs av två företag nämligen det statliga LKAB och det privat- ägda Tuolluvaara Gruv AB. I Bergslagen är flera företag verksamma, dels sådana som ägs av avnämarna och dels fristående. Sul- fidmalmsproduktionen domineras av ett en- da företag, nämligen Boliden AB.

Enligt industristatistiken 1968 utgjorde gruvindustrins förädlingsvärde omkring 1,1 miljard kr. vilket motsvarar 2,8 % av hela industrins förädlingsvärde. Antalet anställ- da var 11400, dvs. 1,3 % av antalet an- ställda inom hela industrin.

Exporten av järnmalm utgjorde 1968 93 % av saluvärdet, medan exportandelen för sulfidmalmema uppgick till 35 %. Järn- malmsexporten var 1969 31 milj. ton var- av 28 kom från lapplandsgruvorna. I vår- de räknat utgjorde järnmalmsexporten4 % av Sveriges totala export. Import av järn- malm förekommer normalt inte, medan im— porten av sulfidmalmer 1968 värdemässigt var mer än dubbelt så stor som exporten därav.

Järnmalmsproduktionen i Bergslagen och Lappland sker under delvis skilda betingel— ser. Av den lappländska järnmalmsproduk— tionen går mer än 95 % på export såväl värde- som tonnagemässigt medan för bergs— lagsmalmcn hemmamarknadsleveranserna är av betydligt större omfattning. Räknat i ton utgjorde de senare 52 % 1969 och mot- svarade ungefär samma procenttal räknat i värde. Bergslagsgruvorna är således i för- sta hand leverantörer till den mellansvenska järn— och stålindustrin. Produktionen räknat i ton malm per anställd är omkring 2 1/2 gånger större i Lappland än i Bergslagen. Om man mäter kostnaderna med arbets- insatsen för att producera ett ton järnmalm är bergslagsmalmen således betydligt dyra- re än lapplandsmalmen. De högre kostna- derna motverkas delvis av lägre transport- kostnader åtminstone till mellansvenska in- landsverk och delvis av mer eftertraktade malmkvaliteter.

Med hänsyn till det ovan anförda finns

1968 1969, procentuell andel av branschen Förädlings- Antal värde Förädlings— Delbransch anställda milj. kr. Anställda värde Järnmalmsgruvor 8 400 910 75 79 i Lappland 49 62 i Bergslagen 26 17 Sulfidmalmsgruvor 3 000 200 25 21 Gruvindustrin totalt 11 400 1 110 100 100

Källor: SOS, Industri 1968 samt IUI:s enkätundersökning.

det anledning att indela gruvindustrin i tre grupper, vilket gjorts i tabell 6: 1.

6.2. Utvecklingen under efterkrigstiden

Produktionen av järnmalm vid svenska gru— vor uppgick vid slutet av 40-talet till 14 a 15 milj.ton och 1969 till 33 milj. ton. Detta år var leveranserna av malm 36 milj.ton. Den strejk som inträffade vid LKAB medförde för december månad 1969 ett produktionsbortfall på 1,5 51 2 milj. ton malm. Genom lagerminskningar har såle- des leveranserna kunnat hållas på en hög nivå. I LU 65 räknade man med att pro- duktionskapaciteten skulle uppgå till 35 år 36 milj. ton 1970, vilket alltså uppnåtts.

Den årliga ökningen av produktionsvo- lymen för järnmalm har legat på omkring 5 % under 50- och 60-talen, vilket för 50- talet innebär en något snabbare ökning än för industrin som helhet och för 60-talet en något långsammare. Den andel av järn- malmsproduktionen, mätt i ton, som föräd- lats till kulsinter har ökat från 1 % 1960 till 12 % 1969. Resultatet har blivit att pro- duktionsökningen varit snabbare om man räknar värdemässigt i fasta priser än om man räknar i ton. Produktionen har ökat med 5,4 % per år 1960—1969 i fastprisbe- räknat värde och med endast 4,4 % per år om man räknar i ton.

Bergslagsgruvornas produktionsökning för perioden 1960—1969 har varit 2,2 % per år räknat i ton, medan lapplandsgruvomas under samma period varit 5,7 % per år. Lapplandsgruvomas andel av den totala pro-

duktionen har därigenom ökat från 75 till 80 %. Den långsammare utvecklingen för bergslagsgruvornas del beror på att driften i ett antal gruvor under senare år lagts ned. De kvarvarande gruvorna har haft en lika snabb produktionsökning som lapplands- gruvorna.

Sysselsättningen inom järnmalmsgruvorna nådde ett högsta läge är 1961 med omkring 13 000 sysselsatta. Därefter har antalet an- ställda minskat och var 1968 1500 perso- ner mindre än 1950. Under 50-talet steg produktionen endast något snabbare än sys- selsättningen. Produktiviteten ökade där- för relativt långsamt eller med 2 % om året vilket var mindre än för hela industrin. Un- der 60-talet har det dels varit en snabb pro- duktionsökning, dels en sysselsättnings- minskning som resulterat i att produktio- nen per anställd ökat med 10 % om året vilket varit snabbare än för industrin som helhet. En viss del av sysselsättningsminsk— ningen är emellertid enbart en statistisk ef- fekt. Vid en ökande mekanisering av gruv— driften har en allt större del av personalen vid gruvföretagen kommit att sysselsättas i reparationsavdelningar. Dessa anställda hänförs i den officiella statistiken till verk— stadsindustri. Sysselsättningen har därför synts minska mer än vad den i själva verket gjort, medförande en statistiskt sett för hög produktivitetsökning. Även om man i 1969 års siffror tar med de inom reparationsverk- städer sysselsatta har produktionen i ton per anställd dock fördubblats sedan 1960.

Exporten har under efterkrigstiden ökat i stort sett parallellt med produktionen.

Diagram 6:I . Produktionsvolym, antal anställda och produktionsvolym per anställd inom ruvindustrin 1950—1975. Index 1959=100. Logaritmisk skala.

Företagens planer enl enkäten Index __ Produktionsvolym __” per anställd 300 __ " A*, .! __.' Produktionsvolym 200 . " """ f,, 100 ...... '-..'—.r & 70 ________ Antal anställda 50 55 60 65 70 75

Dess andel av produktionen har legat vid 90 å 95 % värde- och kvantitetsmässigt. Gruvorna i Bergslagen har emellertid un— der senare år blivit mer hemmamarknads- inriktade. Deras exportandel, mätt i ton, som under den första hälften av 60-talet låg på i genomsnitt 60 %, sjönk under den sista hälften av 60-talet till i genomsnitt 50 %.

Produktionen vid sulfidmalmsgruvorna har ökat långsammare än vid järnmalms- gruvorna. Under 50-ta1et ökade produktio- nen med 3,6 % per år och under perioden 1960—1968 med 2 % per år. Mellan 1967 och 1969 skedde en kraftig produktionsök- ning beroende på att Aitikgruvan öppnades 1968. Priserna på andra metaller än järn har under de senaste åren legat högt och förväntas även fortsättningsvis göra det. Kopparproduktionen i Aitik innebär att en del importerad koppar ersätts med egen pro- duktion.

6.3. Enkätresultatet

För gruvindustrin som helhet planeras en produktionsökning på 9,1 % mellan 1969 och 1970. För perioden 1970—1975 plane- ras en väsentligt lägre ökningstakt, näm- ligen endast 2,6 % om året (se tabell 6: 2). Detta är betydligt lägre än den ökningstakt som realiserats under 50- och 60—talen på omkring 5 %. Inom järnmalmsgruvorna lig- ger den planerade ökningen på 2,1 % om året. Detta gäller för både lapplandsgru- vorna och bergslagsgruvorna. För sulfid— malmsgruvorna innebär enkätsiffrorna en ökning på 4,4 % om året.

Exporten skall enligt planerna för hela gruvindustrin öka med 1,8 % om året för perioden 1970—1975. Dessa planer omfat- tar en ungefär lika stor exportökning som produktionsökning för lapplandsgruvorna och en väsentligt mindre export— än pro- duktionsökning i bergslagsgruvoma och sul- fidmalmsgruvorna. Den planerade export—

Diagram 6: 2: Volymutvecklingen för malm— exporten 1959—1975. Index 1959=100. Lo- garitmisk skala.

Företagens planer enl enkäten Index __ 300 _ __ _ .- 4 200 Jr.- - _ 100 / 60 65 70 75

ökningen 1969—1970 utgör 3,2 % för hela gruvindustrin.

Sysselsättningsplanerna för hela gruvin- dustrin anger en ökning med 0,8 % av an- talet anställda 1969—1970 samt en årlig minskning med 1,4 % för 1970—1975. I pla- nerna för 1970—1975 ligger en årlig syssel- sättningsminskning för jämmalmsgruvoma på 2,0 % samt en svag ökning av syssel- sättningen för sulfidmalmsgruvorna. Syssel- sättningsminskningen väntas bli något snab— bare i Bergslagen än i Lappland. De planer som vi inhämtat från företagen inkluderar personal som sysselsätts i reparationsverk- städer, vilket som tidigare nämnts den of- ficiella statistiken inte gör. Sysselsättnings- minskningen skulle ha blivit ännu större med den redovisningsgrund som tillämpas

i officiell statistik, eftersom mekanisering- en av gruvdriften fortsätter medförande att en allt större del av personalen sysselsätts i reparationsverkstäder.

Produktiviteten i hela gruvindustrin mätt som produktion per anställd skall enligt pla- nerna öka med 8,2% mellan 1969 och 1970 samt 1970—1975 endast med 4,1 % om året. Enligt planerna skulle således ett trendbrott inträffa beträffande produktivi- teten vars ökning under 60-talet varit 10 % om året. En del av denna skillnad kan för— klaras av det nämnda förhållandet med klas- sificering av viss vid gruvföretagen anställd personal som verkstadsarbetare. Men även med hänsyn tagen till detta är den plane- rade produktivitetsökningen under första hälften av 70-talet mycket lägre än den fak- tiska ökningen under 60-talet.

Plansiffrorna för investeringar inom gruv- industrin för perioden 1971—1975 ligger på en nivå som med 17 % överstiger den ge- nomsnittliga nivån för 1965—1969. En stor del av dessa planerade investeringar sam- manhänger med en ökning av sulfidmalms- produktionen.

6.4 Bedömning av planmaterialet

Efter det att planmaterialet insamlats in— träffade en strejk bland gruvarbetarna vid LKAB. Strejken medförde att de ursprung- ligen mycket expansiva planerna för 1970 inte kommer att uppnås. I stället för en ökning av järnmalmsproduktionen med nä- ra 12 % mellan 1969 och 1970 är bedöm- ningen efter strejken att produktionen mins- kar med 5 %. Vid förnyad kontakt med LKAB hösten 1970 visade det sig att pla- nerna för 1975 kraftigt reviderats uppåt.

Tabell 6: 2. Företagens planer inom gruvindustrin 1970—1975. Årlig procentuell förändring.

Produktionsvolym Antal anställda Produktions- Ur- Revi- Ur- Revi- volym per Delbransch sprunglig derad sprunglig derad anställd Export Järnmalmsgruvor 2,1 7,5 —2,0 ——0,1 4,2 1,8 Sulfidmalmsgruvor 4,4 0,2 4,2 1,1 Gruvindustrin totalt 2,6 6,9 —1,4 0,0 4,1 1,8 94 SOU 1971: 5

Diagram 6: 3. Investeringar inom gruvindu- strin 1961—1975 i 1959 års priser. Index 1961 = 100.

Index Företagens 200_ planer enl enkäten _192 117-”L _ 150 _ -., ______ FH 1971-73 100 50 — 0 | | | | | | | | 1 | | | 61 65 70 75

Den årliga ökningen i järnmalmsproduktio- nen räknat i förädlingsvärde kommer att uppgå till 7,5 % per år 1970-1975 vilket medför en ökning för hela gruvindustrin på 6,9 % årligen. Jämmalmsexporten ökar 6,7 % om året varvid ökningen för hela gruvindustrin blir 6,3 %. Investeringsplaner- na har höjts från en nivå på 30 % över ge- nomsnittet 1965—1969 till en nivå på 45 % över detta genomsnitt.

Bergslagsgruvornas möjligheter att upp— fylla sina produktionsplaner beror i första hand på deras förmåga att i konkurrensen hävda sig som råvaruleverantörer till mel- lansvenska järn— och stålverk. Deras produk— tion kommer i allt större utsträckning att dimensioneras efter stålverkens behov av malm. I LU 65 ställde man sig frågan om bergslagsgruvorna ens skulle kunna konkur— rera på hemmamarknaden med importmalm eller lapplandsmalm. Denna farhåga har hit- tills visat sig obefogad. Även för perioden fram till 1975 räknar man med att bergs-

lagsgruvorna skall förse de mellansvenska järn- och stålverken med malm. Deras järn- malmsbehov kommer enligt Jernkontorets strukturutredning1 att uppgå till 4,7 milj. ton malm 1975 medan bergslagsgruvornas produktion beräknas uppgå till 6,8 milj. ton. Exportandelen skulle härigenom sjun- ka till omkring 30 % från f. n. (1969) om- kring 50 % .

Kostnadsrelationen mellan bergslagsmalm och annan järnmalm kan förbättras genom rationaliseringar, t. ex. nedläggning av olön- samma gruvor och mekanisering av driften. Sedan mitten av 60-talet har antalet anställ- da minskat snabbare i bergslagsgruvorna än i gruvindustrin totalt, genom att driften vid olönsamma gruvor lagts ned. Detta är en utveckling som kommer att fortsätta då man beräknar att ytterligare 9 gruvor kommer att läggas ned före 1975.2

Någonting som radikalt förändrar bergs- lagsgruvornas situation före 1975 sker san- nolikt inte. Det finns skäl att tro att de mellansvenska gruvorna kommer att kunna uppfylla sina planer och fram till 1975 för- bli de enda jämmalmsleverantörerna, åt- minstone till de inlandsbelägna verken.

Lapplandsgruvornas produktion går till största delen på export. En bedömning av deras produktionsplaner måste därför an— knyta till världens efterfrågan på järnmalm. Denna är i sin tur beroende på stålproduk- tionens framtida utveckling. Under 60-talet har stålproduktionen ökat snabbt i världen. Trots detta har emellertid jämmalmsmark- naden karakteriserats av en överutbudssi- tuation med sjunkande malmpriser ända se- dan 1958. Förklaringen härtill är att man påbörjat brytning av malm i nya gruvor i Afrika, Brasilien, Australien och Kanada. Genom större och bättre malmfartyg har dessa gruvor kunnat konkurrera med till konsumtionsområdena närmare belägna gru- vor. Enligt uppgifter från TGOJ var den genomsnittliga storleken på malmfraktfar- tyg 10000—15000 ton 1960 medan den

1 Svensk stålindustri inför 1970-talet. En studie av Jernkontorets strukturkommitte', Stockholm 1969. ” Mellansvensk gruvindustri. SOU 1970: 51.

Tabell 6: 3. Den svenska jämmalmsexporten procentuellt fördelad på länder och Sveriges andel av respektive lands järnmalmsimport 1960, 1966 och 1969.

Andel av det svenska export- värdet Sveriges andel av importvärdet

Land 1960 1966 1969 1960 1966 1969 Västtyskland 41 40 43 29 36 34 Storbritannien 27 24 17 28 32 18 Belgien-Luxemburg 17 21 24 43 41 581 Polen 5 4 2 —— 72 73 Finland 1 2 2 894 80 30 Nederländerna 3 2 4 21 1 1 10 Övriga länder 7 7 8 . . . . . . Summa 100 100 100

1 1968. ” 1964. ” 1966. ' 1959.

Källor: SOS, Handel; OECD; enskilda länders handelsstatistik.

1969 var 40 000—80 000 ton. Fraktkostna— derna per ton malm Narvik—Rotterdam uppgick till 9: 50 kr. per ton 1960 och ha- de sjunkit till 5: 60 kr. per ton 1969. Mot— svarande siffror för Brasilien—Västeuropa var 5,15 dollar 1960 och 2,85 dollar 1969. Kostnaderna för sjötransport har således sjunkit med 40—45 %.

Priskurvan på järnmalm bedöms nu ha vänt uppåt efter att tidigare ha varit fallan- de. Eftersom avsättningsförhållandena för järnmalm är konjunkturkänsliga är en del av förklaringen till de låga ursprungliga planer- na för perioden 1970—1975 att 1970 såg ut att bli ett toppår varför man inte kunde räk- na med att man skulle kunna realisera mot- svarande höga siffror för övriga år i början av 70—talet. Kapaciteten inom gruvindustrin är f. 11. (1970) fullt utnyttjad. Stora kapaci- tetsutvidgande investeringar har emellertid beslutats enligt den förnyade kontakten. Om dessa reviderade produktionsplaner kan för- verkligas är beroende av om de revidera- de exportplanema kan realiseras.

Man kan räkna med att järnmalmsefter- frågan i världen kommer att fortsätta att stiga. Olika internationella prognoser upp- skattar den årliga ökningen av stålproduk- tionen i världen till omkring 4 %, i ton räknat, fram till 1975. Det är därför troligt att världens järnmalmsefterfrågan 1970—

1975 kommer att stiga med mer än de 1,8 % per år som de ursprungliga export- planerna anger. Man får emellertid räkna med att en väsentlig del av ökningen av stålproduktionen kommer att ske inom om- råden som geografiskt ligger mindre väl till för svensk export av malm, t.ex. Japan. Enligt de reviderade planerna skulle järn— malmsexporten öka 4,1 % per år 1969— 1975. Denna ökning är således av samma storleksordning som ökningen av stålkon- sumtionen.

Som framgår av tabell 6: 3 går den sven— ska järnmalmsexporten huvudsakligen till Västtyskland, Storbritannien och Belgien— Luxemburg.

Andelen svensk malm som går till Väst— tyskland och Belgien har stigit mellan 1960 och 1969. Det är samma mönster som med smärre undantag kunnat iakttas under hela efterkrigstiden. I Storbritannien har för- lusten i marknadsandel varit betydande. En— ligt enkätmaterialet kan man räkna med en ytterligare minskning i Storbritanniens an— del av den svenska järnmalmsexporten till 14% 1975, vilket framför allt beror på att man där övergått till stålprocesser, som kräver lågfosforhaltigt järn. Även 1975 är det troligt att den svenska malmen expor- teras till länder i Europa och då i första hand till Västtyskland, Storbritannien och

Belgien—Luxemburg. En ökning av antalet köparländer i Västeuropa bedöms emeller- tid som trolig. Om de uppreviderade export- planerna skall kunna förverkligas måste ef- terfrågan i Europa öka snabbare än som förutsetts eftersom det inte är troligt att svensk malm har någon större marknad i Japan. De uppreviderade planerna torde därför ligga något för högt. En ökning på mer än 3,5 % per år 1969—1975 innebä- rande en ökning på 6 % per år 1970—1975 förutsätter alltför stora förändringar i mark- nadsbilden.

Järnmalmsproduktionen skulle således vär- demässigt komma att öka med ca 6,5 % om året mellan 1970 och 1975. En ökad andel av järnmalm för förädling till kulsin- ter ingår i denna produktionsökning. Den årliga ökningen i ton järnmalm skulle i så fall bli något mindre och produktionen skul- le uppgå till 40 milj.ton 1975 enligt en prognos gjord av Svenska Gruvförenin gen.

Sulfidmalmsbrytningens omfattning i Sverige är i hög grad beroende av metall— priserna. De priser som råder nu (1970) är höga på både koppar, zink och bly. Man räknar med att priset kommer att ligga på en högre genomsnittlig nivå under första hälften av 70-talet än under 60-talet. Det finns således anledning anta att planerna för sulfidmalmsproduktionen kommer att förverkligas.

För hela gruvindustrin kan produktions— ökningen beräknas uppgå till omkring 6 % om året 1970—1975.

Enligt planerna skulle produktiviteten öka med 4 % om året. Denna ökning är mycket mindre än den som realiserats un- der 60-talet på omkring 10 % om året. Den stora produktivitetsökning som reali- serats under 60-talet kan delvis förklaras av en mytket högt uppdriven arbetstakt i gruvorna. Det är inte troligt att man kan fortsätta att öka arbetstakten i en arbets- marknadssituation med de knappa arbets- kraftsresurser som kommer att råda under första hälften av 70-talet. Att man inte skul- le kunna öka produktiviteten med mer än 4 % om året förefaller dock vara ett nå- got lågt antagande.

Det är troligt att avgången av arbets- kraft från gruvindustrin kommer att bli större än den ursprungligen planerade på 1,4 % om året. De reviderade planerna an- ger en oförändrad sysselsättning. Nettotill- skottet av arbetskraft under första hälften av 70-talet utgörs till övervägande delen av kvinnor. Inom gruvindustrin är en mycket liten andel kvinnor sysselsatta och för ar- bete under jord är det förbud att sysselsät- ta kvinnor. Visserligen kan man sedan juli 1968 efter ansökan hos arbetarskyddsstyrel- sen få dispens från detta förbud, men det är troligt att förbudet verkar som en broms på rekryteringen av kvinnlig arbetskraft. En relativt stor andel finländare är sysselsatta inom gruvindustrin, omkring 10 %. Om ar- betsmarknadsläget i Finland förbättras kom- mer denna källa till arbetskraft att sina o;h många kommer att återvända till Finland. Gruvarbetet uppfattas dessutom som tungt och är föga attraktivt. En faktor som ver- kar i motsatt riktning mot ovan anförda faktorer är emellertid att gruvindustrin är lokaliserad till orter där arbetskraftsutbu— det är relativt stort.

Med hänsyn till att den planerade pro- duktivitetsökningen troligen är något för låg i beaktande av produktivitetsutveck- lingen under 60-talet och att arbetskrafts- läget med hänsyn till vad som ovan sagts kan komma att bli ansträngt kommer den planerade produktionen kanske att uppnås med mindre arbetskraft än planerat. Sys- selsättningsminskningen torde kunna uppgå till 2,5 % om året räknat i antal anställda och 3,5 % om året räknat i antal arbets— timmar perioden 1970—1975 . Produktivitets— ökningen enligt de reviderade planerna upp- går till 7,5 % per år och anställd 1970— 1975. Om man bortser från LKAB-kon- fliktens inverkan genom att beräkna pro- duktivitetsökningen 1969—1975 skulle den slutliga bedömningen av produktion o;h sys- selsättning också innebära en ökning av produktiviteten på 7,5 % per år. Räknat per arbetstimme skulle produktiviteten öka 8,5 % per år.

Exportökningen torde bli av ungefär sam- ma omfattning som produktionsökningen

eftersom 85 å 90 % av produktionen expor- teras, men kan inte bli större än produk— tionsökningen eftersom en så stor del ex- porteras. Däremot borde den bli något mindre eftersom bergslagsgruvornas export— andel med all sannolikhet kommer att mins— ka o:h lapplandsmalmen redan i dag till 95 % går på export. För sulfidmalmsgru- vornas del kommer produktionen att öka snabbare än exporten eftersom avsikten är att malmen skall vidareförädlas inom lan- det. En produktionsökning på 6 % innebär troligen en exportökning för hela gruvin- dustrin på 5,5 %.

De reviderade investeringsplanema ligger i genomsnitt 30 % över nivån 1965—1969. De förefaller konsistenta med produktions- planerna. Största delen av dessa investering- ar kommer att utföras före 1973. Den ge— nomsnittliga nivån 1971—1973 ligger 55 % över nivån 1965—1969. Möjligen innebär den minskning av arbetskraften som för- utsetts och som går utöver företagens pla- ner att ytterligare investeringar kommer att behövas.

6.5. Utvecklingen på längre sikt

Tillgången på järnmalm utgör inte nu (1970) någon begränsande faktor för den framtida produktionstillväxten vare sig i Lappland eller i Bergslagen. Möjligheterna för den svenska gruvindustrin att expandera i fram- tiden är snarare beroende av den svenska malmens förmåga att konkurrera på världs— marknaden.

Den radikala sänkning av sjötransport- kostnaderna som skett under 60-talet har lett till att gruvornas geografiska belägen- het inte längre är av samma betydelse som tidigare. Köparna är därför numera friare i sina val av inköpskällor och kan i högre grad än tidigare anpassa köpen efter sina krav på malmens förådlingsgrad och kemis- ka sammansättning. Det finns indikationer på att transportkostnadssänkningarna nu ta- git ut det mesta av sin effekt. 1970 upp— nåddes den första prishöjningen på järn- malm på 13 år efter att priserna sedan 1958 varit fallande.

Man kan utan tvekan förutsätta att stål- produktionen i världen kommer att öka, dels genom en ökning av per capita-kon- sumtionen, dels på grund av en fortsatt all— män befolkningsökning. Några större pro- blem med järnmalmsförsörjningen totalt för- utses inte, även om det under högkonjunk- turår kan uppstå knapphet på vissa speciel- la kvaliteter. '

De svenska gruvorna kommer även i fort- sättningen att vara en naturlig råvarukälla för den europeiska stålindustrin, men ef- tersom en väsentlig del av ökningen av världsproduktionen av stål väntas ske i om- råden som ligger mindre naturligt till för svensk malmexport är det rimligt att räkna med att den svenska järnmalmsexporten in- te kommer att öka i samma takt som världs- produktionen av järnmalm.

Jämmalmsbehovet i världen beräknas i en FN—prognos1 öka med 3 ä 4 % per år i ton räknat 1975—1980. Ökningen i Väst- europa beräknas emellertid bli lägre, om- kring 2,2 % per år. Det beräknade import- behovet för EEC och Storbritannien till— sammans beräknas öka med 2,9 % om året. Det är sannolikt att den svenska malmex- porten även i fortsättningen kommer att gå till Västeuropa och att produktionsök- ningen därför rätt väl kommer att ansluta sig till efterfrågeökningen i Västeuropa. En ökning av produktion och export på mer än omkring 3 % per år torde därför knap- past komma att realiseras.

För bergslagsgruvornas del kan utveck- lingen komma att gå i en ogynnsam rikt- ning. Som framgår av kapitel 7 om stålin- dustrin är det inte uteslutet att ett nytt spe- cialstålsverk kommer att etableras före år 2000. Mycket talar för att detta i så fall kommer att lokaliseras till västkusten. Skä— let till detta är att det blivit allt mer bety- delsefullt för ett stålverk att ha tillgång till en djuphamn för in- och uttransporter av de stora kvantiteter som det här rör sig om. Stålverk har dessutom ett behov av billig reduktionsgas, exempelvis gas från 01-

1 Trade and Development Board Committee on Cammodities, Ad hoc Meeting an Iron Ore, Geneva, 19 January 1970.

jeraffinaderier eller naturgas från pipe-lines, vilket också skulle tala för västkustlokali- sering. De fördelar från transportkostnads— synpunkt som bergslagsgruvorna f.n. (1970) har skulle i så fall minska och deras kon- kurrensförmåga i motsvarande grad för- sämras.

7. Järn- och metallverk

7.1. Omfattning och struktur

Något förenklat kan man säga att branschen järn- och metallverk omfattar anläggningar, som av malm eller skrot framställer spri- mära former», dvs. plåt, band, tråd, stång, balk, rör osv. av metaller. Att metallen järn ges en särställning i branschbeteck— ningen sammanhänger givetvis med järnets mycket kraftiga dominans över övriga me- taller som konstruktionsmaterial i vid be- märkelse. Järn- och stålverken, till vilka här även ferrolegeringsverk o:h järngjuterier räknas, svarar för inte mindre än 85—90 % av hela branschens sysselsättning och för- ädlingsvärde. Saluvärdesandelen är dock be- tydligt lägre och uppgår endast till ca 75 %.

Det sammanlagda förädlingsvärdet inom järn- och metallverken uppgick 1968 till 2,9 miljarder kr. vilket utgjorde 7,0 % av den totala industrins. Som framgår av ne- danstående tablå var antalet anställda sam- ma år 63 800, dvs. närmare 7 % av hela industrins sysselsättning. Tjänstemännen ut- gör ungefär en fjärdedel av de anställda, en relation som också gäller för industrin i dess helhet.

Branschen är mycket kapitalintensiv. Det- ta belyses av att järn- och metallverkens an- del av hela industrins realkapitalvärde (bygg- nader och maskiner) uppgår till ca 15 % mot de ca 7 % som gäller för sysselsätt- nings- och förädlingsvärdeandelarna. Real— kapitalvärdet per sysselsatt eller per för-

Järn- och Metall- stålverk verk Summa Antal anställda 1959 49 300 8 600 57 900 1968 54 000 9 800 63 800 Andel av föräd- lingsvärde, % 1959 86 14 100 1968 83 17 100

ädlingskrona är således dubbelt så högt som för industrin i genomsnitt.

Jämfört med andra branscher i Sverige består järn- och metallverken av mycket stora enheter. 1967 sysselsatte mer än en fjärdedel av branschens anläggningar fler än 1000 arbetare. I den övriga industrin utgör anläggningar av denna storleksord— ning mindre än 1/2 % av det totala antalet.

Järn- och metallverken kan också sägas vara en mycket forskningsintensiv bransch. 1967 svarade den för 17 % av den totala industrins kostnader för forsknings- och ut- vecklingsarbete. Det är emellertid inte bara vid jämförelse med den övriga svenska in- dustrin som järn— o:h metallverken framstår som i hög grad forskningsinriktade. Inom den dominerande delen av branschen, stål- industrin, anslår man i förhållande till pro- duktionen större forskningsresurser än vad man gör inom motsvarande industrier utom- lands. Enligt en 1969 publicerad OECD— undersökning,1 omfattande tio av västvärl-

1 Technology in the Iron and Steel Industry' OECD, Paris 1969.

dens största stålproducerande länder, är ut- gifterna för forsknings- och utvecklingsar- bete per ton producerat stål två och en halv gånger större i Sverige än i något annat re- dovisat land och inemot tre gånger större än i USA och Japan. Till en del samman- hänger dessa skillnader med den excep- tionellt höga andelen specialstål och högför- ädlat handelsstål i den svenska stålproduk- tionen. I EEC-länderna och Storbritannien utgör specialstålet 7—8 % av det totala rå- stålstonnaget, i USA och Japan drygt 10 %, medan det i Sverige uppgår till mer än 25 %.

_ Branschen är i relativt hög grad inrik- tad på export. Värdet av de produkter som avsätts på utländska marknader utgör när- mare 40 % av produktionens saluvärde. 1969 uppgick järn- och metallverkens ex- port till 3,5 miljarder kr. motsvarande 12 % av landets totala varuexport. Järn- och stål- verken dominerar branschen även på detta område och svarar för ca 75 % av den to- tala metallexporten.

7.2. Utvecklingen under efterkrigstiden

Efter den stagnationsperiod som det andra världskriget medförde har den svenska stålindustrin expanderat snabbt. Produk- tionsvolymökningen från 1950 till 1969 — närmare 8 % per år — överträffar såväl den totala svenska industrins ökning (ca 5,5 % årligen) som ökningen i världsproduktionen av stål (ca 6 % per år). En av förutsättning— arna för den snabba ökningen av den sven- ska stålproduktionen har varit en förhållan- devis god tillväxt av det inhemska avsätt- ningsutrymmet. Verkstadsindustrin (inkl. varv), som svarar för fem sjättedelar av den totala stålförbrukningen i landet, har under efterkrigstiden ökat produktionsvoly— men med inemot 7 % per år och därmed fört Sverige till den tätposition som stålbe- arbetande nation landet i dag intar. 1969 utgjorde stålkonsumtionen per capita 712 kg., en siffra som t. o. m. överträffar Fören- ta Staternas (682 kg.).

Stålproduktionen har emellertid ökat be- tydligt snabbare än den inhemska stålkon-

sumtionen. De svenska järnverken har så- ledes hävdat sig väl mot den utländska kon- kurrensen och höjt sina marknadsandelar såväl i Sverige som utomlands. I början av 50—talet svarade den svenska stålindustrin för ca 55 % (tonnagemässigt) av de totala leveranserna till hemmamarknaden för att under de sista åren av 60-talet ha uppnått en marknadsandel av närmare 65 %. Da den totala inhemska stålförbrukningen vuxit med ca 5 1/2 % per år, har således de sven- ska järnbruken ökat sina hemmamarknads— lex'eranser med genomsnittligt 6—6 1/2 % år- ligen.

Exportens årliga ökningstakt har sedan 50-talets början såväl tonnage- som värde- mässigt uppgått till inte mindre än '12 %. Bakom denna starka expansion står bl.a. det svenska handelsstålets inbrytning på världsmarknaden. Även den traditionellt mycket stora och betydande specialstålsex- porten har under 60—talet värdemässigt vux- it med 12 % per år (för tidigare år sak- nas jämförbara data).

Den kraftiga exportuppgången i förening med en importökning, som understigit den svenska marknadens tillväxt, har medfört att det vid slutet av 60-talet' 1 stort sett rå- der tonnagemässig balans mellan in- och ut- förseln av stål. Alltsedan 1920 och ända fram t. o. m. 1966 (med undantag för 1945) visade utrikeshandeln med stål importöver- skott, som under 50-talet uppgick till'_ ge- nomsnittligt 465 000 ton per år. Räknat i värde har dock exporten traditionellt över- stigit importen, vilket sammanhänger med att exporten till skillnad från importen till mycket stor del utgörs av specialstål. '

Vad som sagts om efterkrigsutvecklingen gäller den egentliga stålindustrin. Den större delbranschgruppen järn- och stålverk, som utom stålindustri även omfattar ferrolege— ringsverk och järngjuterier, har haft en inte fullt lika expansiv utveckling. Produk- tionsvolymen ökade under 50—talet med drygt 6 % per år för att under -60-talet komma upp i en ökningstakt av. mer än 7 %. Detta innebär en genomsnittlig år— lig ökning under de två decennierna med 6 1/2 %. Antalet anställda ökade underden—

Diagram 7: ]. Produktionsvolym, antal anställda och produktionsvolym per anställd inom järn— och metallverk 1950—1975. Index 1959=100. Logaritmisk skala.

Företagens planer enl enkäten __ 'lndex 300. Produktionsvolym / . Produktionsvolym per anställd 200 Antal anställda 100 ,A NW

50 55 60 na tid med genomsnittligt drygt 1 % per år, vilket betyder en höjning av arbetsproduk- tiviteten med 5 1/ 2 % årligen. Under 60- talet har produktivitetsstegringen varit nå- got större, nära 7 % per år.

För gruppen andra metallverk (inkl. me- tallgjuterier) noterades under perioden 1950— 1969 en genomsnittlig årlig produktionsvo- lymökning av nära 71/2 %. Under 50-ta- let var ökningstakten t.o.m. större än 8 1/2 %. Under 1966 och 1967 sjönk emel- lertid produktionsvolymen med 6 respektive 2 %. Även antalet anställda minskade 1966-— 1967, vilket dock inte hindrade att arbets- produktiviteten sjönk under dessa år. Un- der hela 60-talet steg sysselsättningen ge- nomsnittligt med ca 1/ 2 % årligen under det att produktiviteten ökade med drygt 5 1/ 2 % per år.

Järn- och stålverkens (exkl. jämgjuterier) investeringar steg efter krigsslutet mycket snabbt och nådde 1950 en dittillsvarande re- kOrdnivå på 220 milj. kr. (exkl. underhåll

65 70 75 1950 års priser). Därefter följde en relativt kraftig nedgång till en bottennivå 1955, som i volym räknat motsvarade endast hälften av 1950 års investeringar. Den ökning av volymen som därefter skedde var till en bör- jan måttlig. 1958 steg emellertid investering- arna kraftigt, bl. a. beroende på den pågåen- de utbyggnaden av Oxelösunds J ärnverk. Investeringarna nådde sin högsta nivå 1961 (540 milj. kr. i 1961 års priser) och har se- dan dess inte uppnått motsvarande volym. Det förtjänar att här påpekas att järn- och stålverkens underhållskostnader är mycket stora i relation till bruttoinvesteringarna. Medan för industrin i dess helhet under- hållskostnaderna var knappt hälften så stora som bruttoinvesteringarna har de i järn— och stålverken under den senaste femårs- perioden uppgått till drygt 90 % av inves- teringarna.

7.3 Enkätresultatet

Företagen förutser en mycket stark ex- pansion under 1970. Detta år planeras in- om järn- och stålverken såväl produktions- som exportvolymen ligga ca 14% över 1969 års nivåer, medan antalet anställda för- väntas stiga med ca 2 %. Vi skall redan här konstatera att man har anledning att ställa sig skeptisk till realismen i dessa planer.

När det gäller sysselsättningen är den planerade ökningen av ungefär samma stor- leksordning som den planerade genom- snittliga årliga ökningen under hela perio— den 1969—1975. Bedömningen av dessa pla- ners realism görs i nästa avsnitt. När det däremot gäller produktions- och exportpla— nerna är ökningen 1969—1970 betydligt stör- re än den som planeras för de efterföljande åren fram till 1975. I själva verket får upp- gången under 1970 betraktas som orimligt stor mot bakgrund av att företagen redan 1969 utnyttjade kapaciteten fullt ut.

En förklaring till de stora ökningstalen i enkätsvaren kan vara att företagen räknat med att 1970 års produktion kommer att säljas till betydligt högre priser än vad man fick ut 1969. I vissa företag kan man ha inkluderat denna prishöjning i de siffror som anges för 1970. Man erhåller således en överskattning av produktionens volym— ökning.

Huruvida ett sådant pristänkande kan ha influerat även de siffror som redovisats för 1975 är svårare att ha en uppfattning om. Man kan emellertid vara övertygad om, att företagen inte vågar tro på att de mycket höga priser som gäller för 1970 kommer att bestå fram till eller återkomma 1975. Inom branschen är man helt övertygad om att 1969—1970 års prissituation är en un- dantagsföreteelse.

Om vissa företag sålunda tagit hänsyn till prisförändringar vid angivande av plan- siffrorna för 1975, torde man kunna räk- na med att produktionsvolymen detta år har underskattats i jämförelse med den för 1970, men står i en riktigare relation till produktionssiffrorna för 1969. Av denna anledning kommer vi i fortsättningen att redovisa och diskutera planerna för 1975 1

Diagram 7: 2. Investeringar inom järn- och metallverk 1961—1975 i 1959 års priser. In- dex l961=100.

Index Företagens planer 130 _ enl enkäten 1 7 100 3313 1971-75 50 0 1 1 | | 75

relation till 1969 års siffror.

Järn- och metallverken kommer enligt planerna att öka produktionsvolymen med inemot 7 % årligen från 1969 till 1975. Expansionen planeras bli större inom järn- och stålverken — drygt 7 % per år — än inom övriga metallverk, vilkas ökningstakt beräknas till 5 % .

Antalet anställda kommer däremot enligt planerna att öka snabbare i metallverken (2 % per år) än i järn- och stålverken (1 1/2 %). Detta skulle betyda att arbetsproduk- tiviteten stiger med inemot 6 % inom den sistnämnda branschen, medan metallverkens ökning skulle stanna vid 3 % årligen. To— talt inom branschen järn- och metallverk uppgår den årliga produktivitetsökningen 1969—1975 till knappt 5 1/2 % vid en syssel- sättningsökning om 1 1/2 %. motsvarande ett totalt arbetskraftstillskott under perioden av 7 000 personer.

Investeringsplanerna torde utan överdrift kunna rubriceras som mycket försiktiga. 1970 års investeringar inom järn- och me- tallverken väntas visserligen överstiga de genomsnittliga investeringarna under perio- den 1965—1969 med inemot 25 % (fasta priser, exkl. underhåll), men under de fem därpå följande åren, 1971—1975, kommer genomsnittet per år enligt planerna att lig-

Diagram 7: 3. Volymutvecklingen för metall- exporten 1959—1975. Index 1959=100. Lo- garitmisk skala.

Företagens planer Index enl enkaten 400 ," ///

///

300 ,

200 //

100

60 65 70 75

ga 5 % under genomsnittet 1965—1969. För 1974—1975 planerar man en genomsnitt- lig investeringsvolym som understiger ni- vån 1965—1969 med mer än 25 %. Såväl järn- och stålverkens som de övriga metall- verkens planer kännetecknas av en succes- siv och kraftig minskning från »toppåret» 1970.

Exportvolymen förväntas av företagen öka med nära 8 % per år från 1969 till 1975, dvs. i något högre takt än produktionen. Järn— o:h stålverken redovisar de mest ex- pansiva planerna med S% % mot metall- verkens 7 % per är.

7.4 Bedömning av planmaterialet

Jernkontoret publicerade hösten 1969 en utredning med ingående analyser av den svenska stålindustrins utveckling fram till mitten av 70-talet.1 Den bedömning som i det följande görs av järn- och stålverkens möjligheter att förverkliga sina planer byg— ger till betydande del på de resultat och överväganden som redovisas i denna ut- redning, i fortsättningen kallad strukturut- redningen.

De planer som företagen redovisade för strukturutredningen angav en ökning av det producerade tonnaget med inemot 5 % årligen från 5,3 milj. ton 1969 till 7,1 milj. ton 1975. Detta skulle enligt utredningen motsvara en ökning av produktionsvolymen (förädlingsvärde i fasta priser) med ca 7 % per år på grund av en planerad övergång till en allt större andel specialstål samt mer be- arbetade produkter. Strukturutredningens bedömning av produktionsutvecklingen överensstämmer således väl med planerna enligt IUI:s enkätundersökning.

Det kan nämnas att Jernkontoret Våren 1970 gjorde en ny förfrågan bland stål- verken angående den för 1975 planerade produktionen och dess fördelning på olika stålkvaliteter. Någon förändring av de tidi- gare planerna (från oktober 1967) beträf- fande det totalt producerade tonnaget (7,1 milj.ton) hade inte gjorts. Däremot hade man ändrat planeringen när det gällde pro- duktionens fördelning på special- och han- delsstål mot en ännu större andel för det dyrare specialstålet.

När det gäller sysselsättnings- och inves- teringsutvecklingen skiljer sig planerna en- ligt IUI:s enkätundersökning markant från strukturutredningens bedömning. Insatsen av arbetskraft, mätt i antal arbetstimmar, skulle enligt utredningen komma att ligga på ungefär samma nivå 1975 som 1967. Med hänsyn till den ringa förändringen av antalet arbetstimmar mellan 1967 och 1969 kan detta också uttryckas som att prognosen för 1975 innebär oförändrad sysselsättning jämfört med 1969. På grund av arbetstids- förkortningen skulle emellertid antalet an- ställda i sådant fall behöva öka med ca 1 % per år eller med 2 500—3 000 personer över hela perioden.

Järn- och stålverkens planer innebär en ökning av antalet arbetstimmar med 1 % och av antalet anställda med drygt 1 1/ 2 % per år eller totalt 5 800 personer. Eftersom den totala tillgången på arbetskraft inom in- dustrin, mätt i timmar, enligt prognoserna i kapitel 1 kommer att minska med ca 2

1 Svensk stålindustri inför 1970-talet. En studie av Jernkontorets strukturkommitte'. Stockholm 1969.

ä 2 % årligen fram till 1975, förefaller det mycket osannolikt att den planerade arbets- kraftsökningen skall kunna äga rum. Det finns inget avgörande skäl att anta att stål- industrin kommer att få en betydligt gynn- sammare sysselsättningsutveckling än in- dustrin i genomsnitt. En nedgång i antalet anställda av storleksordningen 1/2 % per är, motsvarande en minskning av antalet ar— betstimmar med 1 1/2 %, får antas vara en någorlunda realistisk bedömning av arbets- kraftsutvecklingen inom stålindustrin.

Det är knappast troligt att produktions- volymen skall kunna höjas med planera- de 7 % per år med en sådan utveckling av sysselsättningen. Produktionen per arbetad timme skulle nämligen i sådant fall behöva öka med inte mindre än 8 1/ 2 % årligen, en produktivitetsökning som knappast torde kunna genomföras. Möjligheterna att substi- tuera arbetskraft med kapital är relativt starkt begränsade under en så kort period som fem år och även andra typer av ra- tionaliseringar är tidskrävande. En ökning av produktionen per arbetad timme med mer än 7 1/2 % årligen kan därför inte bedömas som genomförbar. Detta betyder att ökningstakten i produktionen under pe- rioden 1969—1975 kan beräknas till ca 6 % per år.

Redan det förhållandet att företagen inte kommer att kunna öka sysselsättningen så- som planerats innebär incitament till öka- de investeringar i arbetskraftsbesparande syfte. Därtill kommer att utvecklingen på den svenska arbetsmarknaden sedan planer- na inlämnades under hösten 1969 ytterliga- re har förstärkt benägenheten att vidta ar- betskraftsbesparande rationaliseringsåtgär— der.

Det finns således starka skäl att anta att investeringarna kommer att bli större än vad som angivits i planerna. Beaktar man dess- utom det faktum, att företagen inom alla branscher har visat sig ha en benägenhet att underskatta investeringsbehovet på läng- re sikt, finns alltså ytterligare anledning att ställa sig tveksam till planerna, speciellt som de innebär en successiv och kraftig ned- trappning under planperioden. Genom-

snittsnivån i järn— och stålverken under de sex åren 1970—1975 planeras ligga på ca 550 milj.kr. (1969 års priser). De två sis- ta åren under denna period skulle inves- teringarna dock inte uppgå till mer än drygt 400 milj.kr. i genomsnitt. Under 60-talet torde nivån ha legat närmare 550 milj. kr. (1969 års priser).

Strukturutredningen anger ett investe- ringsbehov av ca 650 milj. kr. per år (1968 års priser) under perioden 1967—1975. Un- der de tre första åren av denna period upp- gick den genomsnittliga investeringsnivån till ca 475 milj. kr. Det skulle alltså krä- vas investeringar av genomsnittligt 740 milj. kr. årligen (1968 års priser) under perioden 1970—1975 för att nå upp till den nivå strukturutredningen angivit. Denna kalkyl inkluderar dock inte järngjuteriernas inves- teringar. Adderar vi dessa. skulle vi erhålla ett »återstående» investeringsbehov av drygt 800 milj. kr. per år för hela delbranschen järn- och stålverk.

Till grund för strukturutredningens be- dömning låg — förutom antagandena om oförändrad sysselsättning och 7 % årlig pro- duktionsvolymökning — förutsättningen om en »normalutveckling» vad beträffar icke kapitalkrävande rationaliseringsåtgärder. Ut— redningen påpekar att ett effektivare utnytt- jande av det existerande kapitalet, möjlig— gjort av t.ex. ökad specialisering genom produktbyte, skulle betyda ett mindre in- vesteringsbehov, sannolikt avsevärt mindre. Det har de senaste åren skett en så på- taglig ökning av antalet samarbetsavtal, pro- duktbyten osv., att man har anledning re- dan nu påstå att »normalutvecklingen» bru- tits.

Förutsättningarna för strukturutredning- ens bedömning gäller således inte längre. De förändringar som skett pekar på att det verkliga investeringsbehovet kommer att va- ra lägre än det som angivits av utredning— en. Å andra sidan tyder mycket på att de av företagen planerade investeringarna san- nolikt innebär en underskattning. Att mera exakt ange var i det sålunda erhållna in- tervallet 550— drygt 800 milj.kr. den ge— nomsnittliga investeringsnivån under perio-

den 1970—1975 bör ligga — vid de angivna förutsättningarna beträffande sysselsätt- ningsutveckling m.m. —- är naturligtvis vanskligt. Det torde dock vara rimligt att uppskatta järn— och stålverkens investerings- behov under de sex första åren av 1970— talet till 650—700 milj.kr. årligen i 1969 års priser.1

Frågan om företagen kommer att finna det motiverat att investera dessa belopp, liksom frågan om man kommer att få tillgång till det kapital som krävs härför, är bl. a. beroende av prognosen för lönsam- hetsutvecklingen. Stålindustrins framtida förmåga att förränta sitt kapital bedömdes av strukturutredningen i »normalfallet» som otillfredsställande. Möjligheterna till ratio- naliseringar av den icke kapitalkrävande typ som nämnts ovan befanns emellertid vara så stora, att man ansåg sig ha fog för en relativt optimistisk lönsamhetsprognos under förutsättning att företagen verkligen utnyttjade dessa möjligheter. Som påpekats har man anledning redan nu påstå att »nor- malutvecklingen» brutits genom den stora mängd betydande samarbetsavtal o. dyl. som slutits de senaste åren. Detta är den ena huvudanledningen till optimism beträf- fande lönsamhetsutvecklingen. Den andra är prisutvecklingen för stålprodukter. Struk- turutredningen räknade inte med att pris— stegringarna i högkonjunkturer skulle bli tillnärmelsevis så stora som de blivit under högkonjunkturen 1969—1970. Världens stål- industri har befunnits arbeta betydligt när- mare kapacitetstaket än vad någon kunde ana 1968. Om inte den optimism, som nu på många håll i världen råder inom stål- industrin, leder till att man fattar kortsyn- ta beslut om en alltför stor utbyggnad av kapaciteten, finns anledning tro att pris- situationen i framtiden inte blir så pressad som den var 1966—1968. Även små höj- ningar av stålpriserna ger kraftiga utslag i lönsamheten. Trots betydande kostnads— stegringar, framför allt för råvaror, höjdes sålunda lönsamheten under 1969 med in- emot 50 %.

Kommer järn- och stålverken att finna avsättning för en produktion som växer med

i genomsnitt 6 % per år? Strukturutredning- en har gjort en prognos för tillväxten av den inhemska stålförbrukningen och även gjort en beräkning av hur stor del av denna som kommer att avse importerat material. Som förutsättning för denna prognos gäller bl. a. att industriproduktionen ökar i en takt av 5 % per år.

Den ökning av de svenska verkens leve- ranser till hemmamarknaden, som man en- ligt den nämnda prognosen kunde förvän- ta, var av sådan storleksordning att den exportförsäljning företagen måste uppnå för att produktionsplanerna skulle kunna för- verkligas uppenbarligen låg inom möjlighe- ternas ram. I själva verket skulle exporten inte behöva öka mer än i knappt halva den takt som varit rådande under hela 60-talet.

Strukturutredningen fann sålunda att den planerade ökningen av produktionen om 7 % per år inte skulle komma att erbju- da några bekymmer med hänsyn till avsätt- ningsmöjligheterna. Även om det inhemska avsättningsutrymmet inte tillväxer i lika hög takt som strukturutredningen räknar med, torde det inte vara någon tvekan om att en produktion som ökar med ca 6 % årligen kommer att finna avsättning på den sven- ska stålindustrins traditionella marknader.

De begränsande faktorerna kommer allt- så att i första hand bli arbetskraftstillgången och möjligheterna att substituera arbets- kraft med kapital. Dessutom får man räk- na med att den mot slutet av 60-talet upp- komna bristen på koks och vissa legerings-

1 I början av oktober 1970 offentliggjordes Norrbottens Jåmverks »nydaningsprogram». De investeringar, som ingår i detta program, är av- sevärt större än vad man tidigare planerat och redovisat till IUI för tiden fram t.o.m. 1975. Aven om vi, som framgår av texten ovan, ställt oss skeptiska till företagens planerade investe- ringar och gjort gällande att de verkliga inves- teringarna kommer att överstiga de planerade, har vi varken explicit eller implicit räknat med en så kraftig satsning i Norrbottens Järnverk, som den nu planerade. Den ökning av faktor- insats, som utbyggnaden i Norrbotten kräver, kommer med all säkerhet inte att påverka resurstillgången för övrig stålindustri. Då någon revidering av vår kalkyl för den totala stålindu- strins expansion inte har kunnat göras, kan vi således endast konstatera att vi sannolikt under- skattat investeringarna och i viss mån även pro- duktions- och produktivitetsökningen.

ämnen även under 70-talets första hälft kommer att vara besvärande för stålindus- trin och eventuellt innebära en begränsning av produktionens ökningstakt.

Stålverken kommer således troligen inte att kunna öka produktionen i takt med till- växten av det avsättningsutrymme, som har bedömts »stå till verkens förfogande». Till detta utrymme har strukturutredningen räk- nat en växande andel av den svenska mark- naden. Det är emellertid tveksamt om en sådan andelsökning verkligen kommer till stånd. Den ökande specialiseringsgraden och övergången till mer förädlade produkter in- om den svenska stålindustrin tenderar näm- ligen att minska landets självförsörjnings- grad när det gäller det enklare handelsstå- let och öka kraven på avsättning av spe- cialstål på exportmarknaderna. Mot bak- grund av dessa tendenser förefaller det inte otroligt att planerna på en ökning av ex- porten med genomsnittligt 81/2 % per år kommer att förverkligas, trots att produk- tionsplanerna, enligt vad vi funnit, troligen måste skäras ned. Konjunkturinstitutets be- dömning av tillväxten av avsättningsutrym- met på utlandsmarknaderna ger nämligen vid handen, att det med hänsyn till efter- frågesidan inte finns någon anledning att ifrågasätta exportplanernas förverkligande.

Också när det gäller övriga metallverk framstår ett förverkligande av den plane- rade sysselsättningsökningen som helt ute- slutet. I stället för den planerade ökningen av antalet anställda med 2 % per år 1969— 1975 torde man få emotse en nedgång av ca 1 % per år. I arbetstimmar räknat skul- le detta innebära en årlig minskning med ca 2 %. Under sådana omständigheter kan man inte heller räkna med att produktions— och exportplanerna kan förverkligas. Med hänsyn till de produktivitetshöjningar som kan vara möjliga i framtiden synes en ök- ning av produktionsvolymen inom metall- verken om ca 4 % per år vara en realistisk bedömning.

7.5. Utvecklingen på längre sikt

På lång sikt kan man inte räkna med att den svenska stålindustrin har möjlighet att

expandera i den takt som den gjort hittills under efterkrigstiden. Detta framgår av en inom Jernkontoret utförd studie av utveck- lingstendenserna under den resterande delen av detta sekel.1 Vi skall här anknyta till de resultat man i denna studie kommit till beträffande de två viktigaste bestämnings- faktorerna för stålindustrins expansion, nämligen tillväxttakten i den inhemska stål- förbrukningen samt de svenska företagens internationella konkurrenskraft.

Det har redan tidigare konstaterats att stålförbrukningen per capita ligger mycket högt i vårt land. 1969 tillfördes verkstads— och byggnadsindustriema stål i en mängd som motsvarar 712 kg. råstål per invånare. Det är den högsta siffra som någonsin no- terats i något land. Det är också en siffra som för 15—20 år sedan betraktades som ouppnåelig, av det skälet att man före- ställde sig en mättnadsnivå för konsumtio- nen på ca 600 kg. per capita. I dag anser vissa bedömare att övre gränsen för per ca- pita-konsumtionen ligger på ca 1000 kg. Om förbrukningen fortsätter att stiga i sam- ma takt som hittills under efterkrigstiden skulle vi — om denna bedömning är rik- tig — inom 10 år ha nått konsumtionstaket.

Det har inte framförts några övertygande skäl för att teorin om en mättnadsnivå på 1 000 kg. skulle vara riktig. Det är emeller- tid ställt utom allt tvivel att ökningstakten i stålförbrukningen kommer att minska och att det existerar en övre gräns för behovet av stål. Några möjligheter att fastställa var denna gräns ligger har vi dock inte i dag.

Tillväxttakten i stålförbrukningen be- stäms av många faktorer. Möjligheterna att ens ungefärligt förutsäga utvecklingen för var och en av dessa är mycket små. I Jern- kontorets nämnda studie har man nöjt sig med att diskutera utvecklingen av två rela- tivt lätt observerade bestämningsfaktorer, nämligen produktionsvolymen i de stålför- brukande industrierna och dessa industriers specifika stålförbrukning (förbrukning per produktionsvolymenhet). Alla övriga be- stämningsfaktorer är med logisk nödvän-

1 Svensk stålindustri 1970—2000. Jernkontoret. Stockholm 1970, stencil.

Vad beträffar produktionsvolymen i de industrier som förbrukar stål, dvs. verkstads- och byggnadsindustrierna, förefaller det san- nolikt att man måste räkna med en lång- sammare tillväxttakt i framtiden, både på »halvlång» och lång sikt, jämförd med den hittillsvarande utvecklingen under efter- krigstiden. Det främsta skälet härför är den knappa tillgången på arbetskraft, som en- ligt gjorda bedömningar kommer att bestå avsevärd tid framöver och medföra att BNP:s tillväxttakt under den resterande de- len av detta sekel stannar vid 3,5 % per år.

För den nämnda studien har det varit tillräckligt att formulera antagandet om de stålförbrukande industriernas produktions- ökning i rclativa termer. Den genomsnittli- ga årliga ökningen under de närmaste 30 åren förutsätts bli ca 1 procentenhet lägre än hittills under efterkrigstiden. Även för utvecklingen på kortare sikt, säg 15—20 år, förefaller detta antagande rimligt.

Produktionsvolymens utveckling i verk- stads- och byggnadsindustrierna förväntas således tendera att minska ökningstakten i stålförbrukningen. Därtill kommer att den specifika förbrukningen av stål inom des— sa industrier med stor säkerhet kommer att minska i ännu högre takt än tidigare. Utredningen diskuterar detta fenomen re- lativt utförligt och finner att stålförbruk- ningen (mätt i ton) per produktionsvolym- enhet sannolikt kommer att ungefär hal- veras på en 30-årsperiod. Under efter- krigstiden har minskningen i specifik för- brukning motsvarat en halveringstid på 60— 70 år. De främsta motiven för antagandet om ökad nedgångstakt är den förväntade utvecklingen vad beträffar möjligheterna att substituera stål med andra material (främst plast) och verkstadsindustrins relativt sett allt större expansion inom de »stålfattiga» men teknologiskt avancerade delarna.

Man kan således räkna med att stålkon- sumtionen i vårt land i framtiden kommer att öka avsevärt långsammare än hittills. Som genomsnitt för hela perioden 1970— 2000 anger Jernkontorets utredning en ök-

ningstakt av drygt 3 % per år. Härvid för— utsätter man dock att ökningen kommer att gå snabbare i början av perioden än i slu— tet.

De svenska stålverkens internationella konkurrenskraft kommer att bli i stort sett oförändrad enligt de bedömningar som görs i utredningen. Ett viktigt undantag gäller dock det enklare handelsstålet, s. k. Massen- stahl, som man anser kommer att kunna tillverkas betydligt billigare i de utländska jättestålverken. Kostnadsfördelarna vid till- verkningen av enkelt handelsstål i dessa verk är så stora, att de svenska stålverken inte ens på sin hemmamarknad kan räkna med att kunna erbjuda konkurrenskraftiga pri- ser.

Trenden mot en allt större andel special- stål och högförädlat handelsstål i den sven- ska stålproduktionen väntas därför fortsät- ta även efter 1975. År 2000 räknar man med att 40 % av råstålsproduktionen kom- mer att utgöras av specialkvaliteter mot 28 % 1969.

Exporten kommer sannolikt i ännu hög- re grad än nu att domineras av specialstål medan importen huvudsakligen kommer att bestå av »Massenstahl». Man räknar med att export och import tonnagemässigt unge- färligen kommer att balansera varandra un- der den resterande delen av detta århundra- de. Värdemässigt blir övervikten mycket stor för exporten, vilken som nämnts kom- mer att domineras av det dyrare special- stålet.

Mätt i ton väntas den svenska produktio- nen av handelsfärdigt stål stiga med nära 31/3 % i genomsnitt under perioden 1970— 2000. Den nyssnämnda trenden mot en allt större andel specialprodukter medför dock att förädlingsvärdet (i fasta priser) ökar snabbare.

Utredningen anser det helt uteslutet att det före år 2000 tillkommer något nytt masugnsbaserat handelsstålsverk i Sverige. Minsta lönsamma produktionsskala för ett sådant verk är nämligen numera så stor — ca 4 milj. ton råstål — att hela den förvän- tade produktionsökningen av handelsstål un- der den resterande delen av seklet skulle

behöva förläggas till det nya verket.

För specialstålet är situationen annorlun- da. Den ekonomiska minimistorleken för masugnsbaserade specialstålsrerk är betyd— ligt mindre än för motsvarande handelsståls— verk. Därtill kommer att den relativa ök— ningen av specialstålsproduktionen väntas bli avsevärt större än handelsstålets. Man räknar därför mcd att företagen kom- mer att finna det fördelaktigt, med hän- syn till stordriftsfördelarna i de metallur- giska tillverkningsleden, att uppföra ett nytt specialstålsverk för produktion av s.k. äm- nen, huvudsakligen avsedda för leverans till och vidareförädling vid de nu existerande specialstålsverken.

I Jernkontorets utredning utesluter man inte möjligheten av att nya metallurgiska processer utan utpräglade stordriftsfördelar längre fram kommer att visa sig konkurrens- kraftiga gentemot den traditionella »mas- ugnslinjen». Skulle så bli fallet ökar uppen- barligen möjligheterna för den svenska stål- industrin att åstadkomma en balanserad o:h mot marknadens tillväxt väl avpassad ut- byggnad av produktionskapaciteten.

8. Verkstadsindustri (exkl. varv)

8.1. Omfattning och struktur

Verkstadsindustrin är en heterogen bransch med en tillverkning som omfattar en mång- fald olika produkter och produktionsproces- ser. Ett gemensamt kännetecken för verk- stadsföretagen är, om man bortser från de plastbearbetande företagen, att de bearbe- tar metaller till halvfabrikat och färdiga produkter. Bearbetningen kan t.ex. avse hopsättning och montering (lödning, svets- ning, nitning etc.) eller egenskapsgivning (glödgning, härdning, galvanisering etc.) el- ler skärande bearbetning (svarvning, borr- ning, hyvling etc.).

Med hänsyn till varusammansättning och tillverkningsmetoder har verkstadsföretagen i den officiella statistiken indelats i följan- de fem delbranscher: Järn— och metallma- nufaktur (bleck- och plåtvarutillverkning, järn- och stålmanufaktur, annan metallma- nufaktur, galvaniseringsfabriker, instrument- och urtillverkning samt tillverkning av guld-, silver- och nysilvervaror), transportmedels- industri (bil— och karosserifabriker, tillverk- ning av cyklar, flygplan, järnvägsvagnar m.m.), maskinindustri (maskin- och motor— fabriker, mekaniska verkstäder och repara— tionsverkstäder), elektroindusm' (tillverkning av elektriska maskiner och motorer, radio- och televisionsapparater, glödlampor, kab- lar m.m.) samt varvsindustri (skeppsvarv och båtbyggerier).

I detta kapitel skall med vissa undantag

samma branschindelning användas. Varvs- industrin behandlas i ett särskilt kapitel (ka- pitel 9) av det skälet att dess marknads— förhållanden i väsentliga avseenden skiljer sig från den övriga verkstadsindustrins. Till verkstadsindustrin (närmare bestämt manu- fakturföretagen) har här hänförts de plast- bearbetande företagen, enär deras produk- ter ej sällan är substitutvaror till olika me— tallmanufakturprodukter. I planmaterialet redovisas de också som en separat del— bransch. Däremot ingår inte i planmateria— let rörledningsverkstäder. Denna industri- grupp består huvudsakligen av små pro- duktionsenheter med ett fåtal anställda in- om varje företag.

Verkstadsindustrin är den klart största av industribranscherna. 1968 svarade verk— stadsföretagen (exkl. varven) för något över 38 % av industrins totala förädlingsvärde. Motsvarande andelar av exporten, antalet sysselsatta och investeringarna var 40 %, 40 1/ 2 % respektive 41 %. Hur förädlings- värde och antal sysselsatta fördelas på de olika delbranscherna redovisas i tabell 8: 1.

Verkstadsindustrin är en tjänstemannain- tensiv bransch. 1968 var andelen tjänstemän av totala antalet sysselsatta inom verkstads- industrin 31 %, jämfört med 26 % för samtliga industriföretag. Högsta andelen (37 %) tjänstemän återfinns inom elektro- industrin, medan denna andel för manufak— turföretagen endast uppgick till 22 %. I detta sammanhang kan nämnas att kostna—

Anställda Förädlingsvärde

Procentuell Procentuell andel av hela andel av hela Delbransch Antal industrin Milj. kr. industrin Järn- och metallmanufaktur1 74 700 7,9 2 800 7,1 Transportmedelsindustri 79 900 8,4 3 100 8,0 Maskinindustri 160 500 17,0 6 200 15,9 Elektroindustri 65 500 6,9 2 700 6,9 Verkstadsindustrin totalt 380 600 40,2 14 800 37,9

1 Exkl. plastbearbetande industri. Att siffror för denna industri här icke återges beror på att en klassificering av dess förädlingsvärde och sysselsättning på olika verksamhetsgrenar svarande mot den i enkätmaterialet ej finns i industristatistiken. Anm. Att uppgifterna i tabellen avser 1967 och ej 1968 beror på att den i SOS, Industri 1968 använda branschgrupperingen (SNI) för verkstadsindustrin inte medger direkta jämförelser med tidigare använd indelning. Källa: SOS, Industri 1967.

derna för utvecklings- och forskningsarbete i förhållande till de totala kostnaderna också är högre inom verkstadsindustrin än inom industrin i övrigt. Särskilt delbran- scherna elektro- och transportmedelsin- dustrierna redovisar höga kostnadsande- lar för forskning och utvecklingsarbete. En- bart dessa två delbranscher svarade 1967 för ungefär 50 % av industrins totala forsk- nings— och utvecklingskostnader. Ser man till andelen av de totala lönekostnaderna som utgörs av tjänstemannalöner är denna för verkstadsindustrin 39 % jämfört med 35 % för hela industrin. Den genomsnitt- liga lönenivån för tjänstemännen inom verk- stadsindustrin är således ungefär densamma som inom den övriga industrin. Beträffan-

de kostnadsstrukturen i övrigt kan noteras att verkstadsföretagens kostnadsandel för råvaror och halvfabrikat klart understiger industrigenomsnittet, medan det motsatta förhållandet gäller kostnadsandelen för de anställda. Dessa kostnaders absoluta och relativa storlek för verkstadsindustrin och dess delbranscher 1967 framgår av tabell 8: 2.

8.2. Utvecklingen under efterkrigstiden

Verkstadsföretagens produktsortiment som består av ett mycket stort antal vitt skilda produkter förändras i hög grad på grund av att nya produkter tillkommer, existeran- de försvinner eller kvalitetsmässigt föränd-

Tabell 8: 2. Råvarukostnader m. m. och löner inom verkstadsindustrin 1967.

Kostnader för råvaror, halvfabrikat m. m.

Löner till förvaltnings- och arbetarpersonal

I % av salu— I % av

Delbransch Milj. kr. värdet Milj. kr. saluvärdet Järn- och metallmanufaktur (exkl. plast-

bearbetande industri) 2 100 42,7 1 600 34,0 Transportmedelsindustri 3 300 51,2 1 800 27,9 Maskinindustri 4 800 42,6 3 800 34,4 Elektroindustri ] 800 39,4 1 600 35,5 Verkstadsindustrin totalt 12 000 44,3 8 800 32,3 Hela industrin 43 800 52,5 21 100 25,4

Källa: SOS, Industri 1967.

Tabell 8: 3. Produktionsvolymökningen inom verkstadsindustrin 1950—1969. Årlig pro- centuell förändring.

1960— 1969

Delbransch 1950—

1960

Järn- och metallmanufaktur (exkl. plastbearbetande industri) 5 Transportmedelsindustri 9 Maskinindustri 6, Elektroindustri 5 Plastbearbetande industri 19

6

Verkstadsindustrin totalt

ras. Detta gör det svårt att konstruera till- förlitliga index över verkstadsproduktionens utveckling. Enligt den officiella statistiken skulle verkstadzindustrins produktionsökning mellan 1950 och 1959 ha uppgått till endast 32 %. Denna siffra synes mindre trovärdig. För det första överensstämmer den dåligt med andra statistiska serier över utveckling— en av salutillverkningsvärden och priser för vissa viktiga varugrupper. För det andra skulle den förutsätta en produktionsstegring under samma period för verkstadsföretagen som betydligt understigzr produktivitetssteg- ringen för industrin i övrigt. Inom IUI kon- struerades därför för LU 651 ett alterna— tivt indexmått över produktionsutvecklingen 1950—1959, vilket är det indexmått som här använts. För övrigt har dock officiella in- dexserier utnyttjats för att beskriva den fak- tiska utvecklingen.

I tabell 8: 3 framkommer att den årliga produktionsvolymtillväxten för verkstads- företagen under perioden 1950—1969 har beräknats till 9 %, vilket med två procent- enheter överstiger motsvarande siffra för samtliga industriföretag. Den höga utveck- lingstakten för verkstadsproduktionen synes till stor del ha berott på att den lyckats häv- da sig väl på utlandsmarknaderna. 1950 uppgick värdet av exporterade verkstads- produkter till ca 25 % av det totala export- värdet medan denna andel 1968 var drygt 40 %. Ser man till förloppet över tiden har en uppgång i den årliga produktionstillväx— ten ägt rum från 6 1/2 % under 50-talet till drygt 8 % 1960—1969.

En av de mest expansiva delbranscherna inom verkstadsindustrin under perioden 1950—1969 är transportmedelsindustrin. Spe- ciellt snabb har produktionsökningen varit för personbilar och lastbilar, medan pro- duktionen av cyklar, motorcyklar och räls- fordon uppvisat en stagnerande eller ne- gativ utveckling. En relativt långsam till- växt under denna period redovisar del- branschen järn- och metallmanufaktur (exkl. plastbearbetande industri). En ständigt ökad mekanisering inom industrin som innebu- rit att handverktyg kommit att ersättas av maskiner samt en fortgående substitution av olika metallvaror med plastprodukter tor- de ha bidragit till den förhållandevis lång- samma ökningstakten för manufakturvaror- na. Den plastbearbetande industrin har där- emot, som framgår av tabellen, undergått en utomordentligt snabb utveckling.

Mellan enskilda varukategorier finns av— sevärda skillnader i volymökningen mellan 1950 och 1969. Bland d: produkter som tillvuxit snabbt i betydelse kan nämnas kon- torsmaskiner, fläktar, turbiner, plåtburkar, medicinska instrument, motorfordon, tele- fonutrustning och tryckluftsborrar. Lång- sam eller negativ tillväxt redovisas däremot för produkter som lantbruksmaskiner, lant- bruksredskap, skiftnycklar, fotogenkök, mu- sikinstrument, fyrapparater och cyklar.

Ökningstakten under perioden 1950—1968 i antalet sysselsatta personer inom verk- stadsindustrin uppgick till något över 2 % i genomsnitt per år. Största sysselsättnings- ökningen redovisas för transportmedelsin- dustrin på 31/2 % per år. Därnäst kom- mer maskin-, elektro- och manufakturindu- strierna (inkl. plastbearbetande industri) på 2,0, 2,0 respektive 1,5 % per år.

Ökningarna i produktion oth sysselsätt- ning för branschen som helhet ger en årlig tillväxt i produktiviteten på 5 %. I likhet med produktionsvolymtillväxten har produk- tivitetstillväxten varit högre under delperio- den 1960—1969 än under delperioden 1950 —1960. Det hårdare konkurrensklimatet un-

1 Se R. Bentzel &J. Beckeman, Framtids- perspektiv för svensk industri 1965—1980. IUI, Stockholm 1966.

Diagram S:]. Produktionsvolym, antal anställda och produktionsvolym per anställd inom järn- och metallmanufaktur 1970—1975. Index 1959=100. Logaritmisk skala.

Företagens planer enl enkäten ___— Index 400 ' I . l'a' Produktionsvolym I 300 I, 1 '_af'q Produktionsvolym I,,” per anställd I 200 ,. .,

100

Antal anställda

70

50 55 60

det 60-talet har tydligen medfört att före- tagen i högre grad än tidigare rationaliserat och effektiviserat sin tillverkning i arbets- kraftsbesparande riktning. Produktivitetsök- ningen för verkstadsindustrin årligen under perioden 1950—1969 har varit något högre

65 70 75

(närmare bestämt 0,4 % per år) än för in- dustrin totalt.

Under perioden 1961—1969 har investe- ringstillväxten inom hela branschen varit för- hållandevis blygsam och uppgått till 0,7 % i genomsnitt per år. Jämfört med industrin

Tabell 8: 4. Företagens planer inom verkstadsindustrin 1969—1975. Årlig procentuell för- ändring. Produktions- Produktions— Antal volym per volym anställda anställd Export 1969— 1970— 1969— 1970— 1969— 1970— 1969— 1970— Delbransch 1970 1975 1970 1975 1970 1975 1970 1975 Järn- och metallmanufaktur 12,6 7,3 5,0 2,7 7,2 4,5 23,0 9,9 därav Plastbearbetande industri 13,2 10,6 7,4 4,0 5,4 5,8 17,1 16,7 Transportmedelsindustri 11,9 5,9 8,3 2,6 3,3 3,2 24,2 8,8 Maskinindustri 15,0 8,5 7,3 4,4 7,2 3,9 17,9 10,6 Elektroindustri 15,9 8,4 7,0 3,3 8,3 4,9 26,1 12,0 Verkstadsindustrin totalt 13,8 7,6 6,9 3,4 6,5 4,1 21,7 10,4 SOU 1971 : 5 1 13

Diagram 8: 2. Produktionsvolym, antal anställda och produktionsvolym per anställd inom transportmedelsindustrin (exkl. varv) 1950—1975. Index 1959=100. Logaritmisk skala.

Företagens planer enl enkäten #— Index 400 Produktionsvolym 300 "I ' f'i', I], ), Produktionsvolym 200 " /_/ ___, Per anstalld '_'. __.o- Antal anställda 100 _ 1..- .70 _.......-' 50 I 40 50 55 60 65 70 75

i övrigt redovisar verkstadsföretagen en ex- pansion i investeringarna årligen som är läg- re, tre tiondels procentenheter lägre, vilket man icke skulle vänta sig med tanke på att produktionstillväxten årligen under samma period för verkstadsföretagen varit nära 2 procentenheter högre.

Under 60-talet har verkstadsindustrin på exportsidan haft betydande framgångar. För perioden 1959—1969 uppgick den årliga ex— portvolymökningen av verkstadsprodukter till 9 %. I synnerhet för transportmedel (13 % per år) samt för elektriska maskiner och apparater (11% per år) har export- utvecklingen gått snabbt. Exportvärdet av verkstadsprodukter utgjorde 1969 drygt en tredjedel av verkstadsindustrins salutillverk- ningsvärde. Utförseln av verkstadsproduk— terna går till nästan alla länder. Huvud- parten, ca 70 %, går dock till länderna in- om Västeuropa och till USA. De mest be—

tydelsefulla mottagarländerna i Europa är de nordiska staterna, främst Norge, samt Storbritannien och Västtyskland. Viktiga ex- portprodukter är bilar, kontorsmaskiner, te- lefonapparater, kullager, pumpar och centri- fuger. Här kan också nämnas att exporten är mycket starkt koncentrerad till ett fåtal stora välkända exportföretag. Så t. ex. sva- rade de 18 största koncernerna inom me- tall- och verkstadsindustrin (exkl. varv) 1965 för ca 70 % av branschens totala export.l

1969 exporterade Sverige verkstadspro- dukter för 11 900 milj. kr. Värdet av verk- stadsimporten detta år var lägre, 9 600 milj. kr. och så gott som hela verkstadsimpor— ten, ca 95 %, kom från västeuropeiska län- der och från USA. Av dessa länder svarade Storbritannien, Västtyskland, Norge och Danmark för över 60 % av Sveriges totala

1 Se H. Lund, Svenska företags investeringar i utlandet, Katrineholm 1967.

Diagram 8: 3. Produktionsvolym, antal anställda och produktionsvolym per anställd inom maskinindustrin 1950—1975. Index 1959=100. Logaritmisk skala.

Företagens planer enl enkäten f_l— Index 400 ,» Produktionsvolym I , . I I 300 ,, ' I, I! / _- Produktionsvolym __ 200 // _ ' " per anställd _ . Antal anställda 100 Ä/ N 41, 70 r/ 50 50 55 60 65 70 75

verkstadsimport. Betydelsefulla importpos- ter är personbilar, delar och tillbehör till bilar, hushållsapparater, kontorsmaskiner, förbränningsmotorer samt radio- och TV— apparater.

8.3 Enkätresultatet

Hur tillväxten av produktionsvolym, antal sysselsatta, produktivitet och export enligt planmaterialet fördelar sig på verkstadsin- dustrins olika delbranscher och totalt visas itabell 8: 4 (s. 113).

Enligt enkäten skall verkstadsindustrins produktionsvolym (förädlingsvärde i fasta priser) 1970—1975 öka med 71/2 % i ge- nomsnitt per år. Denna årliga produktions- tillväxt är ungefär densamma som tidigare under 60-talet. Därvid bör noteras att före- tagen angett en produktionsökning 1969— 1970 på hela 14 %. Tämligen stora varia- tioner i de planerade produktionsökning—

arna kan konstateras mellan de olika del- branscherna. För perioden 1970—1975 upp- visas den högsta expansionstakten av plast-— bearbetande industri, vars årliga, produk- tionsökning uppgår till 10 %, medan den lägsta produktionstillväxten redovisas av transportmedelsindustrin på något över 6 % per år.

Den planerade årliga sysselsättningsök- ningen 1970—1975 belöper sig till 3 1/2 %. I detta sammanhang kan nämnas att företa- gen för denna period uppgivit förändringar i antalet arbetstimmar, vilka implicerar en årlig ökning av timantalet som med 3—4 tiondels procentenheter understiger motsva- rande ökningstal för antalet sysselsatta. Vad gäller tillväxten i sysselsättningen har före- tagen 1969—1970 uppgivit en ökning med 7 %, vilken markant överstiger både den årliga planerade tillväxten under perioden 1970—1975, och den tidigare under 1960— 1968 redovisade årliga tillväxten av syssel-

Diagram 8:4. Produktionsvolym, antal anställda och produktionsvolym per anställd inom elektroindustrin 1950—1975. Index 1959=100. Logaritmisk skala.

Företagens planer enl enkäten .ndex " * 400 I/l Produktionsvolym I I 300 ', I,, , 1/ __, Produktionsvolym ,' _,v' per anställd 200 Antal anställda 100 ........ ooo. f 5050 55 60 GB 70 75

sättningen, som uppgår till 2 %. Vid en jämförelse mellan verkstadsföretagen och samtliga industriföretag finner man att 1970 -—1975 ligger den årliga sysselsättnings- och produktionstillväxten för verkstadsföretagen drygt en procentenhet högre. Detta betyder att den snabbare expansionstakt som kon- staterats för verkstadsindustrin tidigare un- der 60-talet också förväntas fortsätta under planperioden fram till 1975.

Planerna för produktionsvolyms— och sys— selsättningsutvecklingen ger för branschen som helhet en stegring i produktiviteten på 4 % årligen under 1970—1975. Denna ut- veckling innebär en nedgång på nära 2 % i produktivitetstillväxten per år jämfört med tidigare under perioden 1960—1968. Skill- naderna i den planerade produktivitetstill- växten mellan delbranscherna är betydan- de. Icke oväntat redovisar den plastbearbe- tande industrin 1970—1975 den högsta pro- duktivitetsökningen på 6 %. Mera anmärk-

ningsvärt är att transportmedelsindustrin uppvisar en årlig produktivitetstillväxt som endast något överstiger 3 %.

1970—1975 beräknas exporten i fasta pri- ser öka med 10 1/2 % per år. Denna plane- rade exporttillväxt överstiger dels den pla- nerade produktionsvolymen inom branschen för samma period, dels den planerade ex- porttillväxten för hela industrin, vilket be- tyder att såväl verkstadsexportens andel av den totala exporten som andelen av verk- stadsföretagens produktion som går till ex- port väntas framdeles öka. Speciellt expan— siva är exportplanerna för de plastbearbe- tande företagen. Därnäst kommer elektro— industrin, maskinindustrin, manufakturföre- tagen och transportmedelsindustrin.

Omfattande investeringar planeras inom transportmedelsindustrin. Ökningen i den genomsnittliga investeringsvolyrnen 1971— 1975 jämfört med genomsnittet 1967 och 1969 för denna delbransch belöper sig till

Diagram 8: 5. Volymutvecklingen för exporten av verkstadsprodukter (exkl. fartyg) 1959—— 1975. Index 1959=100. Logaritmisk skala.

Företagens planer Index enl enkaten Transportmedel exkl fartyg ' Elektriska ma- 600 1/ ,6' skiner och appa- 500 ,'f', . rater I/'// ,' Maskiner och apparater 400 I / z , Arbeten av metall .0' ' //,' ' I I , 300 # I], I I I/ I 200 100 60 65 70 75

41 %. Inom maskin- och elektroindustrier- na planeras däremot en investeringsnivå ge- nomsnittligt under 1971—1975 som är 18 procentenheter lägre respektive 2 procent- enheter högre än genomsnittet av 1967 och 1969 års siffror. För hela branschen redo- visas en minskning av den genomsnittliga in— vesteringsnivån som uppgår till 6 % av ge- nomsnittet för 1965—1969. Företagen har också fått svara på frågan vilken investe- ringsnivå de genomsnittligt förväntar sig un— der 1971—1973. För branschen som helhet ligger denna investeringsnivå högre än in- vesteringsnivån under 1971—1975 och 1 % högre än genomsnittet för 1965—1969. En förklaring härtill liksom till de över huvud taget låga planerade investeringsökningarna torde vara att företagen underskattar det framtida investeringsbehovet och att denna underskattning tenderar att bli större ju längre fram i tiden investeringarna ligger. Verkstadsindustrins investeringsplaner är emellertid klart mer expansiva än för hela industrin vars planerade investeringsvolym genomsnittligt under perioden 1971—1975

understiger med 7 procentenheter genom- snittet för 1965—1969.

8.4 Bedömning av planmaterialet

Jämfört med den faktiska utvecklingen tidi- gare under 60-talet innebär företagens pla- ner en viss retardation i produktionens ex- pansionstakt, men en icke obetydligt ökning i sysselsättningstillväxten. Den årliga pro- duktionsvolyms- och sysselsättningstillväx- ten som varit 8 % och 2 % under 1960— 1969 skall enligt planerna bli 7 %% respek- tive 31/2 % under 1970—1975. En ökning i sysselsättningstillväxten av den omfattning som planerna visar förefaller mindre tro- lig, särskilt med tanke på att det totala an— talet sysselsatta inom industrin för hela pe— rioden 1970—1975 beräknas sjunka med 1 % per år och att verkstadsföretagen iir koncentrerade till större städer, där man kan förvänta att svårigheterna att erhålla ar— betskraft blir störst. Företagen torde också ha överskattat sitt framtida behov av ar- betskraft att döma av den låga produkti— vitetsstegring på 4 % som framkommer en-

Diagram 8: 6. Investeringar inom verkstads- industrin (exkl. varv) 1961—1975 i 1959 års priser. Index 1961=100.

Index 200— Företagens planer 150 — enl enkäten 1971-73 100 __|—|__|— 1971_75 50— 0 1 | | 1 | | 1 1 l 1 l 1 61 65 70 75

ligt planerna för produktionsvolyms— och sysselsättningstillväxten. Om siffran 4 % är riktig, skulle en icke oväsentlig nedgång i produktivitetstillväxten komma att inträffa under planperioden i förhållande till den faktiska produktivitetstillväxt som har redo- visats för perioden 1960—1969, vilken upp- gått till 6,3 % per år. Mot bakgrund av det ovan sagda förefaller enkätmaterialets tillväxttal för sysselsättningen behöva ned- revideras. Ett icke orealistiskt antagande där- vidlag synes vara att antalet sysselsatta in- om verkstadsindustrin förblir i stort oför- ändrat.

För exporten innebär planerna en ök- ning i expansionstakten jämfört med de historiska serierna. Den årliga stegringen i exportvolymen som uppgick till knappt 9 % 1960—1969 skall enligt planerna öka till 10 1/z % under perioden 1970—1975. Tar man också hänsyn till att företagen troligen inte kan realisera de sysselsättningsökningar som de planerat, finns det skäl att anta att de ej heller kan förverkliga sina export- planer.

Vad beträffar de planerade ökningarna av såväl sysselsättningen som exporten 1969 —1970 torde dessa också överskatta de möj— liga ökningarna för dessa variabler. De pla- nerade ökningarna belöper sig till hela 7 % respektive 22 %. Beträffande exporten kan här nämnas att motsvarande ökningstal i den reviderade nationalbudgetens (1970) beräkningar stannar vid knappt 17 % .

När det gäller produktionen och expor- ten finns det dessutom möjlighet att pröva planemas rimlighet genom att uppställa en försörjningsbalans. En sådan redovisas i ta- bell 8: 5. Tabellens siffror för 1975 grundas på företagens planer och på inom IUI ut- förda prognoser. Som en restpost framkom- mer importen. I tabellen ges också siffror (angivna inom parentes) för exporten och importen enligt konjunkturinstitutets (KI) export- och importprognoser.1 Utifrån dessa alternativa export- och importuppgifter har i stället produktionen beräknats som rest- post. Av sammanställningen framgår att ex- porten enligt KI:s prognos är lägre än enligt enkätmaterialet. Vidare är importen som framkommer i tabellen på grundval av före- tagens uppgifter över planerad export och produktion icke obetydligt lägre än KI:s prognosticerade import. Skulle en utveck- ling av exporten och produktionen inträffa i enlighet med enkätmaterialets uppgifter betyder det att importens andel av den to- tala inhemska förbrukningen förblir i stort oförändrad. Detta kan endast bli möjligt om den importkonkurrerande verkstadsin- dustrins internationella konkurrenskraft av- sevärt förbättras under prognosperioden. En oförändrad importandel av den inhemska förbrukningen som företagens produktions- och exportplaner antyder i den här upp- gjorda försörjningsbalansen synes därtill mindre sannolik i ljuset av det faktum att verkstadsimporten tidigare har klart expan- derat snabbare än den inhemska förbruk- ningen av verkstadsprodukter. Försörjnings- kalkylen bekräftar också vår förmodan att verkstadsindustrins planer sannolikt över- skattar den kommande exportutvecklingen.

1 Export och import 1970—1975, bilaga 5 till LU 70.

Tabell 8: 5. Försörjningsbalans för verkstadsprodukter (exkl. fartyg) 1970—1975.

Miljarder kr. (1959 års producent- priser) Årlig procentuell för- 1975 ändring 1970—1975 Produktion Export o. Produktion Export o. o. export import enl. o. export import enl. 1970 enl. enkäten KI enl. enkäten KI T :'(/gång Produktion 19,2 27,7 (25,4) 7,6 (5,8) Import 8,5 11,4 (12,4) 6,0 (8,0) Summa 27,7 39,1 (37,8) 7,2 (6,4) Användning Offentlig konsumtion 1,2 1,4 4,5 Privat konsumtion 5,0 6,9 6,6 Investeringar i maskiner m. m. 6,6 8,6 5,5 Export 9,4 15,4 (14,1) 10,4 (8,4) Varuinsats 5,5 6,8 4,5 Industri 3,4 4,4 5,3 Byggnadsverksamhet 2,1 2,4 2,8 Summa 27,7 39,1 (37,8) 7,2 (6,4)

Anm. Siffrorna för 1970 är hämtade från KI:s reviderade nationalbudget. För 1975 har produk- tions- och exportuppgifterna erhållits från enkätmaterialet. Både den offentliga och den privata konsumtionen av verkstadsproduktema har framräknats med ledning av LU:s kalkyler över tillväxten i den totala offentliga respektive privata konsumtionen. För den totala privata kon- sumtionen har antagits att denna utvecklats enligt alt. 2 (det högsta alt.) som innebär en årlig ökning av den totala privata konsumtionen på 3,3 %. Därvid har antagits att samma relation mellan till- växten av konsumtionen av verkstadsvaror och tillväxten av den totala privata konsumtionen gäller under perioden 1970—1975 som tidigare under 60-talet. Investeringarna förutsätts följa LU:s prognos över de totala maskininvesteringarna. Verkstadsprodukter som används för varuinsats till industrin, maskinunderhåll och reparationer har antagits följa industrins planerade produktions— utveckling medan varuinsatsen till byggnadsverksamheten förutsatts tillväxa i takt med LU:s prognos för tillväxten av byggnadsinvesteringarna. Vad gäller lagerförändringarna har denna post inkluderats i posten varuinsats till industrin. Importen framkommer som restpost. För 1975 har export- och importsiffrorna erhållits från KI:s export- och importstudie, Export och im- port 1970—1975. Dessa sitTror har sedan uppjusterats vardera med 0,5 procentenheter med hänsyn till att den av KI vid fastprisberäkningen använda prisdetlatorn medför att export- och importvolymens tillväxt något underskattas.

i ökad utsträckning förlägger tillverkningen utomlands. En ökad utlandstillverkning sy-

Den indikerar vidare att företagens plane- rade produktion troligen ej heller kommer att kunna realiseras.

De jämfört med planerna betydligt lägre årliga tillväxttalen för exporten (8,4 %) och produktionen (5,8 %) som här framräknats på grundval av försörjningsbalansen enligt KI:s exportprognos och den restpostberäk- nade produktionsvolymen för 1975 synes i stort spegla den förväntade utvecklingen av dessa variabler med tanke på de restrik- tioner som finns på utbudssidan, då främst de svårigheter företagen har att tillfreds- ställa sitt planerade arbetskraftsbehov samt att denna omständighet bl. a. antagligen kommer att leda till att verkstadsindustrin

nes särskilt vara en faktor att räkna med för verkstadsföretagen på grund av den sto- ra andel av deras tillverkning som redan är förlagd utomlands. Icke osannolikt är vida- re att verkstadsföretagen i större omfattning än tidigare kommer att utnyttja underleve- rantörer i andra länder vilket ävenledes bi- drar till att minska verkstadsproduktionens expansionstakt inom landet.

Enligt planerna skall verkstadsindustrins genomsnittliga investeringsnivå i fasta priser för perioden 1971—1975 endast ligga 12 % över den nivå som rådde 1965—1969. Med hänsyn till de relativt omfattande produk-

tionsökningar som företagen planerat fram till 1975 samt de ovan nämnda svårigheter- na för dem att förverkliga sina sysselsätt- ningsplaner förefaller plansiffrorna för in- vesteringarna kraftigt underskatta den nöd- vändiga investeringsutvecklingen för att för- verkliga de prognosticerade produktions- och exportökningarna. Erfarenheter från ti- digare långtidsutredningar visar också att företagen genomgående har undervärderat det framtida investeringsbehovet.

Fullt klart är tydligen att enkätmaterialets investeringssiffror underskattar det nödvän- diga investeringsbehovet. Hur stor denna underskattning är, är dock svårt att uttala sig om. En viss uppfattning härom skulle man kanske kunna få med ledning av de produktionsökningar som planeras och de investeringar och produktionsökningar som under tidigare perioder redovisats för bran- schen. Om relationen mellan bruttoinveste- ringar och produktionsökning blir densam— ma som under 60—talet skall vid en årlig produktionstillväxt på ca 6 %, som ovan prognosticerats, detta implicera en genOm- snittlig investeringsnivå under 1971—1975 för verkstadsindustrin på omkring 50 % över genomsnittet 1965—1969. Huruvida denna investeringsökning kommer till stånd är dock i sista hand beroende av företagens möjligheter att erhålla krediter och av den förväntade räntabilitetsutvecklingen.

Sammanfattningsvis kan sägas beträffan- de utvecklingen fram till 1975 att verkstads- företagens planer avseende både produk- tion, sysselsättning och export torde ligga i överkant och behöva nedrevideras medan det motsatta förhållandet gäller för investe- ringsplanema. Särskilt synes en revidering vara motiverad av de angivna sysselsätt- nings- och investeringsökningarna, vilka kraftigt förefaller avvika från den utveckling som kan väntas mot bakgrund dels av erfa- renheter från tidigare långtidsutredningar vad gäller skillnader mellan planer och ut- fall, dels av den expansion som beräknas inträffa för andra branscher och för ekono- min i övrigt. Utifrån de kalkyler som ovan gjorts synes det mest sannolika vara att 1970—1975 kommer ingen tillväxt av syssel-

sättningen att äga rum, produktions- och exporttillväxten blir 6 respektive ca 8,5 % per år samt att den genomsnittliga investe— ringsnivån under 1970—1975 kan komma att ligga kring 50 % över genomsnittet för 1965 —1969.

Vad beträffar de olika delbranschernas produktionsplaner kan följande konstateras. Under perioden 1970—1975 har elektroindu- strin och maskinindustrin redovisat en årlig tillväxt av produktionen som ligger nära 1 % över genomsnittstillväxten för hela verkstadsindustrin, medan manufakturföre- tagens och transportmedelsindustrins årliga tillväxttal understiger branschgenomsnittet med 1 % respektive drygt 1 %. Om dessa skiljaktigheter mellan de planerade produk- tionsökningarna för de olika delbranscherna i stort uttrycker deras relativa expansions- möjligheter jämfört med vad som gäller för hela verkstadsindustrin, skulle man på grund- val av dem och den uppskattning vi ovan gjort beträffande produktionstillväxten för branschen totalt kunna göra vissa approxi- mativa bedömningar över den förväntade produktionstillväxten för varje delbransch. I detta sammanhang kan man också dra nytta av de branschjämförelser som utförts på internationellt material i kapitel 2. En- ligt det »normala» branschmönster som där framräknats på grundval av den totala in- dustrins produktionsökning och av produk- tionsberäkningar för olika delbranscher i olika länder (se tabell 2: 3) befanns samtli- ga delbranscher hörande till verkstadsin- dustrin utom transportmedelsindustrin ex- pandera snabbare än den totala industritill- växten. Här må dock nämnas att i det in— ternationella branschmaterialet ingår varven i transportmedelsindustrin, vilket kan ha något dragit ned den redovisade expansions- takten för denna industri. I detta interna- tionella branschmönster visade vidare elek- troindustrin en produktionstillväxt som klart överstiger tillväxten för den totala industrin, medan manufaktur- och maskinindustrier- nas tillväxttal något överstiger genomsnit- tet.

Om en årlig produktionsökning för hela verkstadsindustrin under perioden 1970-—

1975 på 6 % förverkligas synes det icke osannolikt mot bakgrund av vad som här sagts beträffande de olika delbranschernas relativa expansionstakt på grundval av dels enkätmaterialets uppgifter, dels de interna— tionella branschjämförelserna att tillväxten i produktionen per år under denna period kommer att uppgå till drygt 7 % för elektro- industrin, 6—7 % för maskinindustrin, unge- fär 5 % för manufaktur- och transportme— delsföretagen.

Utöver vad som här angivits beträffande delbranschernas förväntade expansion finns det anledning att ytterligare kommentera plansiffrorna för transportmedelsindustrin och manufakturföretagen.

Enligt planerna över produktionsvolymen och antal anställda inom transportmedels- industrin skall den årliga produktivitetssteg- ringen 1970—1975 uppgå till endast något över 3 %. Denna siffra ligger ca 1 procent— enhet under motsvarande siffra för hela verkstadsindustrin och mer än 2 procent- enheter under den faktiska produktivitets- tillväxt som redovisats för delbranschen tidi- gare under 60-talet. Med tanke på att trans- portmedelsindustrin därtill är den av del- branscherna som planerar de klart största investeringsökningarna förefaller en så lång- sam produktivitetsstegring som något över 3 % per år vara i lägsta laget. Eftersom inget speciellt i övrigt tyder på att produk- tivitetstillväxten inom denna delbransch skall komma att bli lägre än inom övriga del- branscher och lägre än de historiska siffror som redovisats för delbranschen, finns det anledning att ifrågasätta den produktivitets- ökning som framkommer av enkätuppgif— terna. Det mest sannolika synes vara att den tidigare produktivitetsstegringen i stort kommer att fortsätta också under perioden 1970—1975, vilket skulle betyda en årlig ök— ning på ca 5 %. Om denna siffra bättre återger den årliga förändring i produktio— nen per sysselsatt som kommer att inträffa fram till 1975, bör därav även följa att branschens produktionsökning blir i mot- svarande grad större eller dess sysselsätt- ningsökning mindre än vad som gäller med hänsyn till de korrigeringar i planerna som

ovan gjorts på grundval av en förväntad produktionstillväxt på 6 % per år för hela verkstadsindustrin.

I enkäten fick företagen också ange gra- den av kapacitetsutnyttjande för 1969. Ma— nufakturföretagen har därvid angett ett ka- pacitetsutnyttjande på bara 80 %, vilket lig— ger klart under kapacitetsutnyttjandetalen för de övriga delbranscherna.l Eftersom plansiffrorna för 1975 baseras på förutsätt- ningen att normalt kapacitetsutnyttjande skall råda detta år synes det icke osanno— likt att produktionstillväxten för denna del- bransch kan komma att bli något högre än vad som ovan antytts eller att denna pro- duktionstillväxt realiseras men att då in- vesteringarna icke kommer att behöva öka relativt sett lika mycket som inom de övriga delbranscherna.

8.5 Utvecklingen på längre sikt

Hur snabbt svensk verkstadsindustri kan till- växa under andra hälften av 70-talet och början av 80—talet är beroende dels av efter- frågeutvecklingen på verkstadsprodukter in- om landet, dels av den internationella ut- vecklingen. Vad beträffar den inhemska ef— terfrågan så bestäms denna i sin tur av BNP:s tillväxt och dess fördelning på kon- sumtion och investeringar i maskiner och byggnader. Historiska serier från svenskt material ger vid handen att efterfrågan på verkstadsprodukter expanderar ca 1,4 gång- er snabbare än BNP. För de senaste åren har dock denna relation visat sig bli läg- re och uppgår för dessa år till omkring 1,3. Som framhållits i kapitel 1 beräknas BNP efter 1975 tillväxa med ca 4 % per år. Om 60-talets relation mellan efterfrågetill— växten på verkstadsprodukter och BNP:s tillväxt blir gällande i fortsättningen och om totalefterfrågans sammansättning på kon- sumtion samt investeringar i byggnader och maskiner ej undergår några drastiska för— ändringar betyder det att förbrukningen in-

1 Frågan om kapacitetsutnyttjandet var så ställd att 100 % motsvarar ett kapacitetsutnytt- jande av maskiner och anläggningar som gäller vid normala avsättningsförhållanden, normal tillgång på arbetskraft etc.

om landet av verkstadsprodukter efter 1975 kommer att öka med ungefär 5 % per år.

För att kunna tillfredsställa denna in- hemska efterfrågeökning på verkstadspro- dukter med oförändrad trendmässig utveck— ling av exportandelen av produktionen och importandelen av förbrukningen är det nöd- vändigt att verkstadsindustrins produktions- volym tillväxer snabbare än den totala in- dustriproduktionen, vilken beräknas öka med 5 % per år. Utsikterna därvidlag sy- nes dock vara goda med tanke på att verk- stadsproduktionens andel av den totala in— dustriproduktionen tidigare under 60—talet har kunnat öka och att verkstadsindustrin i jämförelse med industrin i övrigt är mera forskningsintensiv och sysselsätter en större andel kvalificerad arbetskraft. I synnerhet det sistnämnda förhållandet torde ha bety- delse för verkstadsindustrins konkurrensför- utsättningar gentemot annan industriell verk- samhet, då andelen personer av totala an- talet sysselsatta inom landet med högre tek- nisk och ekonomisk utbildning förväntas öka kraftigt inom de närmaste 10—15 åren, vilket framgår av kapitel ].

Förutom av den inhemska marknadens tillväxt är verkstadsföretagens framtida ex- pansionsmöjligheter beroende av hur den utländska efterfrågan kommer att utveck- las. Främst är det den ekonomiska tillväx- ten i OECD-länderna som kommer att be- stämma utlandsefterfrågans förändring. För närvarande går något över 70% av den svenska verkstadsexporten till dessa länder medan motsvarande siffra för verkstadsim- porten är ännu högre och belöper sig till drygt 90 %. Som nämnts i kapitel 2 är det icke osannolikt att en i förhållande till 60-ta- let och l:a hälften av 70-talet oförändrad takt i nationalinkomstens stegring kommer att inträffa inom OECD-länderna, vilket skulle innebära en tillväxt av efterfrågan från dessa av ungefär samma storlek som tidigare. Däremot finns anledning tro att efterfrågan på svenska verkstadsprodukter ökar från andra länder, då främst utveck— lingsländema.

Vilken inverkan förändringarna i den ut— ländska efterfrågan kan få på svensk verk-

stadsexports och -imports framtida expan— sion fram till mitten av 80-talet är beroende av hur branschens internationella konkur— renskraft kommer att utvecklas. Den inter— nationella konkurrenskraften påverkas i sin tur av en mängd olika faktorer. Bland de viktigaste kan nämnas den förväntade löne- och produktivitetsstegringen i Sverige och i andra länder, svensk verkstadsindustris förmåga att utveckla och marknadsföra nya produkter samt den handelspolitiska utveck- lingen. Hur alla dessa faktorer kommer att förändras och den inverkan de därmed kan få för vår verkstadsexports och -imports framtida utveckling är praktiskt taget omöj- ligt att förutsäga. Så mycket kan dock sägas att de verkstadsföretag vars produkter mö- ter en snabbt stigande internationell efter- frågan och för vilka den svenska produktio- nen utgör en ringa andel av den totala världsmarknadsproduktionen, t.ex. företag som tillverkar personbilar, medicinska in- strument, datorer. turbiner etc., torde ha nära nog obegränsade expansionsmöjligheter om man bortser från de restriktioner som den begränsade tillgången på arbetskrafts- och kapitalresurser lägger.

Beträffande den handelspolitiska utveck- lingen kan nämnas att det för den svenska verkstadsindustrins expansion synes vara vik— tigt att Sverige framdeles kan få någon form av anknytning till EEC-marknaden. Om så icke blir fallet torde utsikterna för vår verk- stadsindustri att finna avsättning för sina produkter på den internationella markna- den påtagligt försämras med tanke på den stora andel av vår verkstadsexport som går till EEC-länderna och de höga effektiva tul- lar som dessa länder tillämpar gentemot verkstadsimporten från andra länder. Vidare må framhållas att utvecklingen inom indu- strin i Sverige och utomlands mot alltmer högförädlade och tekniskt mer komplicera- de produkter kommer att ställa avsevärt ökade krav på forskningsinsatser och kapi- talintensiv produktion. Med hänsyn till vår verkstadsindustris begränsade personella och finansiella resurser i jämförelse med verk— stadsindustrierna i USA och Västeuropa sy- nes det särskilt för de verkstadsföretag som

tillverkar produkter med ett stort forsknings- innehåll framdeles bli nödvändigt att inrik- ta tillverkningen på vissa begränsade pro- duktområden och i ökad utsträckning köpa färdiga delkomponenter, licenser och pa- tenträttigheter utifrån om de skall kunna hävda sig i den internationella konkurren- sen. En sådan utveckling kommer med all sannolikhet att leda till att importinnehål- let i den svenska verkstadsproduktionen suc- cessivt ökar. Här må också nämnas att i händelse av att vi icke kommer med i EEC- marknaden kan detta förmodligen också få till följd att verkstadsindustrin i avse- värt ökad utsträckning söker etablera sig innanför EEC:s tullmurar.

För närvarande utgör exporten av verk- stadsprodukter något över 40 % av den to- tala exporten och importen av verkstads- produkter ca 33 % av den totala importen. En försvagning av verkstadsindustrins in- ternationella konkurrensförmåga kan därför få allvarliga konsekvenser för balansen i vår utrikeshandel. För att undvika framtida va- lutaproblem torde det knappast räcka med att verkstadsindustrins internationella kon- kurrenskraft vidmakthålls. Eftersom vi kan- ske får räkna med att exporten av järn-, stål-, massa- och pappersprodukter kommer att expandera långsammare än under 50- och 60-talen samtidigt som ett kraftigt ökat valutautflöde förväntas inträffa på grund av ökat u-landsbistånd, ökade turistresor utom- lands etc. synes det nödvändigt att verk- stadsindustrins internationella konkurrens— kraft förbättras i sådan omfattning att ett avsevärt större exportöverskott av verkstads- produkter än hittills uppkommer.

Vilken tillväxttakt i verkstadsproduktio- nen som härför skulle krävas är självfallet svårt att förutsäga. Ett minimikrav synes vara att verkstadsproduktionen, liksom un- der 60-talet, fortsätter att expandera snab— bare än den totala inhemska förbrukning- en av verkstadsprodukter i den takt som hittills gällt under 60-talet, Vilket betyder en tillväxt av verkstadsproduktionen som är ca 1,1 gång snabbare än den inhemska förbrukningen. Skall därtill en tillväxt av BNP under andra hälften av 70—talet och

början av 80-talet på 4 % uppnås och den inhemska efterfrågan på verkstadsprodukter samtidigt förväntas stiga med ca 5 % per år, betyder detta att verkstadsindustrins pro- duktionsvolym skulle behöva öka med minst 6 % varje år.

Till sist må framhållas beträffande pro— duktionsutvecklingen för verkstadsindustrin att delbranscher som har en kapitalintensi- vare tillverkning sysselsätter en större an- del kvalificerad arbetskraft samt satsar mer resurser på forskning och utvecklingsarbe- te bör ha bättre förutsättningar att uppnå en snabb expansion än övriga delbranscher. Detta med tanke på den betydelse för före- tagens konkurrensförmåga som tillkomsten av nya produkter och produktionsmetoder har, den kraftiga ökning i utbudet av mer kvalificerad arbetskraft med längre utbild- ning som beräknas inträffa i framtiden samt den fortsatta snabba lönestegring som fram- deles förväntas äga rum.

Mot bakgrund av det ovan sagda finns det därför skäl att tro att elektroindustrin och även maskinindustrin under decenniet efter 1975 har goda möjligheter att snabbt utöka sin tillverkningsvolym. Relativt sett sämre synes utsikterna däremot vara för järn— och metallmanufakturföretagen. Där- till kommer för dessa företag att deras ar- betsintensiva tillverkning gör dem särskilt sårbara för en ökad framtida importkon- kurrens från länder som har en lönenivå klart lägre än vår. När det gäller de plast— bearbetande företagen synes de även i fort- sättningen kunna räkna med en mycket snabb produktionstillväxt, främst på grund av en kraftigt stigande efterfrågan på olika slags plastprodukter. Dock finns risken att deras expansion kan komma att hämmas av en snabbt växande import av plastproduk- ter.

9. Varvsindustri

9.1 Omfattning och struktur

Den svenska varvsindustrin (inkl. båtbygge— rierna) sysselsatte enligt 1968 års industri- statistik 29 300 personer fördelade på 140 ar- betsställen. Produktionens saluvärde upp- gick samma år till 2 500 milj. kr. och för- ädlingsvärdet till 1 100 milj. kr. Detta inne- bär att branschen svarade för 3 % av totala antalet sysselsatta inom industrin och bidrog med 2,5 % till industrins totala förädlings- värde. Sett över tiden har branschens rela- tiva betydelse minskat. 1959 uppgick näm- ligen sysselsättningsandelen till nära 3,8 % och förädlingsvärdeandelen till 3,7 %. Ex- portvärdet uppgick 1969 till drygt 1,4 mil- jarder kr. eller ca 5 % av totala exporten. Motsvarande andel 1959 var 8 %. Det vikti- gaste avnämarlandet är Norge.

Varvsindustrin är mycket koncentrerad vad gäller både lokaliseringen och storleks— strukturen. Branschen domineras helt av de stora varven som under hård internationell konkurrens bygger lastfartyg av stål. De åtta största varven svarar för drygt 90 % av hela näringens saluvärde. Utöver fartyg producerar flera av storvarven även diesel- motorer, ångturbiner och hjälpmotorer.

Småvarven och båtbyggerierna, vilka vi- sar en större geografisk spridning, bygger motor-, segel- och roddbåtar samt fiskebå- tar och material för fiske och fritidsbruk m. m.

Varvsindustrin har enligt industristatisti-

ken relativt sett mycket höga kostnader för inköpta råvaror samt hel- och halvfabrikat. 1968 uppgick dessa till 52 % av branschens saluvärde. Motsvarande tal var för verk- stadsindustrin 42 % och för hela industrin 48 %. Lönernas andel av saluvärdet samma år var 32 % eller av ungefär samma stor- leksordning som för hela verkstadsindu- strin. Förädlingsvärdet per sysselsatt — drygt 36700 kr. 1968 — ligger väsentligt lägre än genomsnittet för hela industrin. Siffror- na belyser branschens karaktär av konstruk- tions- och monteringsindustri och som så- dan är varven synnerligen beroende av ett väl utbyggt underleverantörssystem. Det kan nämnas att av de totala svenska grovplåts- leveranserna under senare år har mellan 20 och 30 % gått till svenska varv. Av de totala underleveranserna till varven kommer ca två tredjedelar från svenska leverantö- rer och något mindre än 10 % från leve— rantörer i de nordiska länderna. Man kan räkna med att varven indirekt i Sverige sys— selsätter ca 9000 personer i sista under- leverantörsledet och nära 15 000 personer totalt i samtliga underleverantörsled.1

1 J. Ekström, Varvsindustrins problem, Ef- terfrågan — konkurrens — framtidsutsikter. Med bedömning av den svenska varvsindustrins utveck- lings/örutsätmingar av Ragnar Bentzel, John Ekström, Lars Nabseth, IUI, Stockholm 1970. Kapitel 5.

9.2. Utvecklingen under efterkrigstiden

Tiden efter andra världskriget har känne— tecknats av en expansion för svensk varvs- industri som i stort sett löpt parallellt med världsproduktionen. Sveriges andel av världsproduktionen av båtar har rört sig mellan 7 och 10 %.

Koreakriget 1951 och Suezkriserna 1956 och 1967 är händelser som gav kraftiga ut- slag på fraktmarknadema och i mycket hög grad påverkade efterfrågan på fartyg. De order som tecknades i samband med den första Suezkrisen var relativt sett mycket fördelaktiga och medförde goda vinstresul- tat för de svenska varven. 60—talets början kom för varvens del att innebära en om- kastning i både efterfrågeläget och kon- kurrenssituationen, framför allt beroende på den japanska varvsindustrins expansion på den internationella fartygsmarknaden. 60— talets senare hälft har kännetecknats av en långt utdragen finansiell krissituation som berott på en prissänkning på fartyg, vilket tagit sig uttryck i det ofördelaktiga betal— ningssystem som uppkommit. Varven har fått sälja fartyg på kreditkontrakt med åtta- årig löptid och till 5,5—6 % ränta. Refinan— sieringen av dessa kundkrediter har måst ske till höga räntor och lett till mycket stora negativa räntesaldon.

Hur de svenska varvens produktionsvo- lym och arbetskraftsproduktivitet utvecklats under 50- och 60-talen visas i nedanstående tablå.

Årlig procentuell ökning

Varvs- Hela industrin industrin Produktionsvolym 1950—1960 3,7 4,6 1960—1969 4.3 6,4 Produktionsvolym per sysselsatt 1950—1960 1,8 3,6 1960—1969 6,3 6,2

Det framgår att varvens produktionsvo- lymutveckling speciellt under den senare pe— rioden varit väsentligt lägre än hela indu-

strins, medan däremot produktivitetsutveck- lingen under samma period skett i en takt som bättre överensstämmer med motsva- rande ökningstal för industrin som helhet. Arbetsproduktivitetens höjning under 60-ta- let i förhållande till 50-talet är anmärk- ningsvärt — från 1,8 % till 6,3 % i genom- snitt per år. Produktivitetens tillväxt under 60-talet har dock skett i jämn takt, utan att de årliga variationerna har varit stora vilket framgår av diagram 9: 1. Det bör emellertid påpekas att den över tiden minskande för- ädlingsgraden inom varvsindustrin, orsakad av att varven i allt större utsträckning kom- mit att lägga ut produktion till underleve- rantörer, påverkat sysselsättningen men inte saluvärdet. Följden av detta blir att varvens produktivitetstillväxt kan vara något över- skattad.

Som nämnts har den svenska varvsindu- strin fått möta en helt annan marknadsbild och konkurrenssituation under 60-talet än under 50-talet. För att belysa tonnageut- vecklingen kan nämnas att det totala världs- tonnaget mätt i bruttoregisterton ökade un- der perioden 1953—1963 med 50 milj. brt, vilket är lika mycket som under de när- mast föregående fyrtio åren. Under perio- den 1963—1968 skedde en ökning med yt- terligare 50 milj. ton, och att döma av de stora leveranserna under 1969 och innelig- gande orderstock får man en ökning med ytterligare 50 milj. ton fram till 1971/1972. Det är framför allt de stora tankfartygen och bulklastfartygen som kommit att domi- nera bilden. Fartyg och frakter har alltmera kommit att betraktas som element i en in- tegrerad distributions- och produktionspro— cess. Industrin och de stora oljebolagen har varit pådrivande för att få fartygen anpas- sade för transport av specifika varor, vilket medfört att skalfördelar kunnat utnyttjas som i sin tur lett till starkt reducerade frakt— kostnader. De ökade fartygsstorlekarna har för varvens del inte i någon större omfatt- ning inneburit någon egentlig byggnadstek- nisk innovation, eftersom man, i större ska- la, kunnat utnyttja den redan befintliga tek- niken.

Det land som dominerat utbudssidan av

Diagram 9: ]. Produktionsvolym, antal anställda och produktionsvolym per anställd inom varvsindustrin 1950—1975. Index 1959=100. Logaritmisk skala.

Företagens planer enl enkäten fd— Index Produktionsvolym 200 ___” per anställd r'm', ,»f', Produktionsvolym ..... .. ";” ... | '; ... 100 )( "' X ,,. ,. ""/( N_t ----------- Antal anställda 70 50 50 55 60 65 70 75

nybyggda fartyg under 60-talet är Japan, vars andel av världsproduktionen ökat från 20 % 1960 till 50 % 1968. Den japanska expansionen har hårdast drabbat Storbritan- nien som fått sin världsmarknadsandel redu- cerad med 10 procentenheter och Västtysk- land som förlorat 5 procentenheter under samma period. I jämförelse med dessa län— der har Sverige lyckats hålla sin världs- marknadsandel relativt väl. Ett förhållande som tyder på att Sverige kunnat anpassa sig till den nya konkurrenssituationen på världsmarknaden är att expertens andel av produktionen visat en trendmässig ökning. Exportkvoten för fartyg och båtar har un- der 60-talet rört sig mellan 70 och 95 %.

9.3 Enkätresultatet

Enligt enkätundersökningen planerar var- ven en produktionsökning, mätt i föräd- lingsvärde i fasta priser, på 6,4 % för pe- rioden 1969—1970 och 4,0 % i genomsnitt per år för perioden 1970—1975. Preliminära siffror för den faktiska utvecklingen 1967— 1970 pekar på en produktionsvolymtillväxt

på ca 3 % i genomsnitt per år.

De 14 största varvsföretagen har angivit planer som väsentligt avviker från hela bran- schens. Således har dessa företag för perio- den 1970—1975 angivit en produktionsök- ning på 2,7 % per år. Denna stora skillnad kan till en del förklaras av att vissa stora företag som tillverkar exempelvis båtmoto- rer med den delen av sin verksamhet ingår i urvalet för varvsindustrin. Dessa företag hade mer expansiva planer än de ovan nämnda 14 egentliga storvarven, vilket hö- jer siffran för hela branschen.

Sysselsättningen som under perioden 1960 —1968 minskade med i genomsnitt 1,4 % per år, planeras enligt enkäten öka under perioden 1970—1975 med 0,8 % i genom- snitt per år. Ökningen under 1969 har upp- givits till 3,4 %. Branschens planer för pro- duktion och sysselsättning ger en produkti— vitetsutveckling under planperioden 1970— 1975 på 3,2 % per år, vilket är väsentligt lägre än den ökningstakt man uppnådde un- der perioden 1960—1968. Planerna är även lägre än genomsnittet för industrin som hel- het.

Diagram 9: 2. Volymutvecklingen för far- tygsexporten 1959—1975. Index 1959=100. Logaritmisk skala.

Företagens planer enl enkäten ___/___ Index 300 200 _. '” V" i 100 ja :. . l | I 60 65 70

För exportvolymen planerar branschen en årlig genomsnittlig ökning för perioden 1970 —1975 på 4,5 %, vilket är knappt en halv procent högre än vad som planeras av de 14 storvarven. Utvecklingen av produktions- och exportvolymerna 1970—1975 enligt bran- schens samlade planer tyder på att trenden mot ökad inriktning mot den internationel- la marknaden kommer att fortsätta.

Planerna för investeringarna slutligen pe- kar på en genomsnittlig nivå för 1971—1975 som endast är drygt 60 % av genomsnittet 1965—1969. Detta motsvarar de för 60-talet rekordlåga investeringsnivåer som uppnåd- des 1964 och 1965.

9.4. Bedömning av planmaterialet

Framställningen i detta och följande av— snitt, som framför allt behandlar de stora varvens situation kommer delvis att följa den bedömning av varvsindustrin som gjor- des i den av IUI publicerade boken »Varvs- industrins problem. Efterfrågan—konkurrens —framtidsutsikter».

I IUI:s varvsutredning ingår som bilaga en prognos över världens handelstonnage- behov 1969—1975, där tonnageutvecklingen

75

beräknas enligt tre alternativ, vilket fram- går av diagram 9: 4 (s. 129). Enligt huvud- altemativet kommer handelsflottan mätt i milj. dwt att öka från 310 1970 till 362 1975. Motsvarande värden enligt maximi— altemativen är 322 och 456. Med vissa an— taganden om skrotningar och förluster skul- le detta innebära ett nybyggnadsbehov enligt huvudalternativet på i runt tal 100 milj. dwt 1970—1975. Nybyggnadsbehovet enligt maximialternativet är väsentligt högre, näm- ligen 180 milj. dwt.

I tabell 9:1 jämförs IUI:s prognos för fartygsefterfrågan 1970—1975 med en ja- pansk prognos. Som framgår räknar den japanska prognosen med en tillväxt av tan— kerflottan som ligger över IUI:s maximi- alternativ. Vid en bedömning av dessa ut- vecklingsaltemativ måste dock hänsyn tas till att prognosmetodema är olika; IUI:s prognoser är knutna till utvecklingen av transportbehoven för de viktigaste sjötrans- portvaroma medan de japanska beräkning- arna grundas på sambandet mellan handels- flottans ökning och den allmänna expan- sionstakten inom OECD-länderna.

En sammanfattning av den beräknade ut- vecklingen på efterfrågesidan ger sålunda

Diagram 9: 3. Investeringar inom varvsindu- strin 1961—1975 i 1959 års priser. Index 1961=100.

Index 150 - Företagens planer enl enkäten

___—___

100

50—

Tabell 9: I. Fartygsefterfrågan 1970—1975 enligt alternativa prognoser. Milj. dwt.

Enligt IUI:s prognos Enligt japansk prognos

Huvudalt. Max. alt. Min. alt. Max. alt. Tankers Nettoökning 25 55 61 69 Ersättning 20 20 15 15 Summa 45 75 76 84 ' Övriga fartyg Nettoökning 26 79 49 55 Ersättning 26 26 16 16 Summa 52 105 65 71 ' Totalt 97 180 141 155

Källa: Ekström, op. cit. s. 112.

vid handen att det finns utrymme för en betydande svensk fartygsexport under förs- ta hälften av 70-talet. Av betydelse är att trenden går mot fartyg av allt större tek- nisk komplexitet, vilket från svensk syn- punkt måste betraktas som gynnsamt. De svenska varvens utveckling under de när- maste åren måste emellertid i första hand bedömas mot bakgrund av den inneliggan- de orderstocken, sysselsättningsutvecklingen och finansieringsförhållandena.

Orderstocken som i slutet av 1968 upp- gick till 4,7 milj.brt hade 1970 ökat till ca 7 milj. brt. Detta är mer än 9 % av den totala orderstocken i världen och betyder att varven har ett i det närmaste fulltecknat program fram till 1974. Av intresse är vi- dare att konstatera att Sverige återtagit le- darplatsen vad gäller norskt tonnage i be- ställning och således på denna marknad pas- serat Japan. Vid svenska varv fanns i slutet av 1970 norska beställningar på 2,6 milj. brt.

Varvsindustrins svårigheter att rekrytera skeppsbyggnadsarbetare har medfört att man varit tvungen att hyra arbetskraft, främst svetsare, i stor utsträckning genom förmed- ling av s.k. uthyrningsfirmor. Denna s.k. grå arbetskraft, som inte ingår i plansiff- rorna, uppgick 1969 till 2000 man. Efter- som kostnaderna för denna grå arbetskraft är högre än för den egna arbetskraften tor- de varven sträva efter att ersätta arbets- kraft med egna anställda. Ser man vidare på den trendmässiga utvecklingen av syssel-

sättningen i branschen har, som tidigare nämnts, varvsindustrins andel av den totala sysselsättningen minskat. Mellan 1959 och 1968 har andelsminskningen uppgått till 0,8 procentenheter. Eftersom prognosen för ar- betskraftsutbudet för hela industrin pekar på en minskning av antalet anställda på ungefär ca 1% i genomsnitt per år för perioden 1970—1975, innebär detta att konkurrensen om arbetskraft kommer att bli hård och då speciellt inom storstadsregionerna där varvs- industrin huvudsakligen är lokaliserad. And- ra förhållanden som kan påverka varvens förmåga att konkurrera om arbetskraften är att skeppsbyggnadsarbete betraktas som mindre attraktivt och i liten omfattning är anpassat för kvinnlig arbetskraft. Mot den- na bakgrund är det inte sannolikt att bran- schen kommer att öka sin andel av den to— tala sysselsättningen inom industrin. Bedöm— ningen av sysselsättningen blir därför att denna kommer att minska med i genom— snitt 2% per år i antal periodzn 1970— 1975. För att kompensera denna syssel- sättningsminskning måste produktiviteten öka kraftigare än vad som planerats enligt enkäten. Med en intensifierad satsning på forsknings- och utvecklingsarbete samt en investeringsnivå högre än den planerade tor- de en produktivitetsökning på i genomsnitt 5 % per år perioden 1970—1975 vara en realistisk bedömning. Denna tillväxt av pro- duktiviteten överensstämmer med den som faktiskt uppnåddes under 60-talet. Progno-

Diagram 9: 4. Världshandelsllottan 1963—1968. Beräknad utveckling enligt tre alternativ 1969—1985. Logaritmisk skala.

Milj.dwt 1000 [I // f _l ,. 600 ", z,, 4 I, // I II / . 400 I // . ' I,, / . .. ' I" / ...... k/ ...... I. ................ . ... . I [" I ”'I I, 200 150

1963 65 67 69 71 73

Huvudaltemativ - — — Maximialternativ

Minimialternativ Källa: Ekström, op. cit.

sen för sysselsättnings- och produktivitets— utvecklingen perioden 1970—1975 innebär en produktionsvolymökning på 3 % i ge- nomsnitt per år. En förutsättning är dock, som tidigare nämnts, en betydligt högre in- vesteringsnivå än vad som angivits i pla- nerna, vilket i sin tur sammanhänger med företagens lönsamhetsbedömning och möj- ligheter att erhålla medel för finansiering av investeringarna.

När det gäller finansieringen har den svenska varvsindustrin ett mindre fördelak- tigt läge än varven i andra länder. Således har t.ex. de japanska varven hela tiden kunnat refinansiera sina fartygskrediter i den statliga Export—Import-Banken till vill—

75 77 79 81 83 85

kor som i stort sett matchat kontraktsvill— koren. De svenska varven har själva fått finansiera fartygskrediterna exempelvis ge- nom upplåning på svensk eller utländsk kre— ditmarknad. I det betänkande som avgavs av den statliga varvskommittén i början av 1970 avvisades generella räntesubventioner som ett lämpligt medel att öka varvens kon- kurrenskraft. Däremot förordades en viss ökning av refinansieringen av fartygskredi- ter på den svenska marknaden.

En sammanfattande bedömning för hela branschen fram till 1975 blir att den genom- snittliga årliga produktionsökningen kom- mer att uppgå till 3 år 31/2 % samtidigt som produktiviteten ökar med i genomsnitt 5 21

51/2 % per år. Detta innebär att Sveriges världsmarknadsandel troligen kommer att minska något. Trenden mot ökad avsätt- ning på den internationella marknaden kom- mer att fortsätta, varför prognosen för ex- portvolymen ger en ökning på 3 1/2 år 4 % per år.

Det må dock framhållas att den snabba tillväxt av världshandelsflottan som nu sker kan medföra ett kapacitetsöverskott för det totala världstonnaget under periodens senare del, vilket då skulle kunna medföra fall i fraktsatsema, uppläggning av tonnage och svag efterfrågan på nytt tonnage. En sådan förändring av fraktkonjunkturerna kommer dock knappast att påverka varvens produk- tion fram till 1975.

9.5. Utvecklingen på längre sikt

Enligt de prognoser som redovisats kom- mer världshandelsflottan att fortsätta att ex- pandera in på 80-talet. Huvudalternativet i IUI:s prognos pekar på att nybyggnads- behovet 1975—1980 blir 124 milj. dwt och 1980—1985 158 milj. dwt. Enligt maximial- temativet är motsvarande siffror 211 respek- tive 287 milj. dwt. Prognoser för den tek— niska utvecklingen tyder inte på att några större förändringar kommer att ske före sekelskiftet beträffande skrovutformningen. När det gäller maskinutrustningen väntas atomkraft och gasturbiner komma till mer utbredd användning först på 80—talet. Tren- den mot minskad bemanning av fartygen kommer att fortgå, vilket innebär krav på en kraftig ökning av automatiken ombord. Kapitalintensiteten kommer med andra ord att öka. I och med att fartygen mer och mer kommer att betraktas som en integrerad del i en transportkedja kan man förutse ökad specialisering.

Vilka möjligheter har då den svenska varvsindustrin att på ett framgångsrikt sätt delta i den internationella konkurrensen? Frågan rör framför allt vårt konkurrensför- hållande gentemot Japan och de västeuro- peiska varven, eftersom det är osannolikt att låglöneländerna kommer att kunna ut- veckla den infrastruktur och de kontakt-

mönster som är så väsentliga för den mo— derna internationellt inriktade varvsindu— strin. När det gäller konkurrensförhållandet gentemot de japanska och västeuropeiska varven måste diskussionen föras med anta- ganden om utvecklingen beträffande pro- duktionsteknik, löner och finansiering.

Det finns i och för sig inget som tyder på att Sverige kommer att sacka efter på det tekniska området. Detta gäller både gent— emot Japan och Västeuropa. Mer svårbe- dömbar är däremot utvecklingen när det gäller de två andra punkterna. I Japan har lönerna stigit snabbt under senare år och brist på arbetskraft har uppstått. Konkur- rensen om arbetskraften mellan de olika näringssektorerna förefaller öka och mot bakgrund av näringslivets enorma expansion torde rimligtvis lönerna i Japan stiga snab- bare än i Sverige och i övriga europeiska länder. Mer vanskligt är att göra en bedöm- ning av löneutvecklingen i de västeuropeis- ka länderna. Möjligen kan man förutspå. att skillnaderna i utvecklingstakten knap- past kan bli särskilt stora, eftersom den ökade ekonomiska integrationen mellan län- derna får en utjämnande effekt. Mot den bakgrunden finns det knappast anledning tro att löneutvecklingen i Sverige skulle bli väsentligt gynnsammare för arbetstagarnas del än i andra västeuropeiska länder. Man får emellertid inte bortse från möjligheter- na till en försämring av konkurrensläget gentemot den övriga europeiska varvsindu- strin beroende på att de svenska varven kommer att få svårt att konkurrera om den utbildade arbetskraften och då framför allt inom Göteborgs— och Malmöregionerna.

Som tidigare nämnts är det mycket svårt att bedöma hur utvecklingen kommer att bli när det gäller finansieringssidan. Det är emellertid av största vikt för de svenska var- ven att deras konkurrenssituation förbättras på denna punkt.

I den bedömning av den svenska varvs- industrin som gjorts i IUI:s varvsutredning framhålls att det blir svårt för enskilda varv att få råd och möjligheter att skaffa sig den kader av kvalificerade tekniker och specialister som kommer att behövas för

det tekniska utvecklingsarbetet.1 Mycket ty— der på, menar man, att den framtida varvs- strukturen i Sverige kommer att bestå av ett par huvudvarv med den kvalificerade ad- ministrativa, tekniska och kommersiella led- ningen samt filialvarv med enbart produk- tionsuppgifter. Med en sådan struktur — som på lång sikt kan ge allokeringsvinster, bl. a. genom samordning av nyinvesteringar och underleveranser — torde den svenska varvsindustrin även i fortsättningen fram- gångsrikt kunna konkurrera på världsmark- naden även med de löner som betalas inom andra framgångsrika exportbranscher. En icke oväsentlig tillgång som de svenska var— ven har och som kan påverka utvecklings- möjligheterna är den internationella good— will som skapats. Svensk varvsindustri har visat stor förmåga till teknisk förnyelse och det finns all anledning att tro att varven skall kunna behålla denna förmåga även i framtiden.

1 Ekström, op.cit.

10

10.1. Omfattning och struktur

Jord- och stenindustrin, vars omfattning framgår av tabell 10: 1, baseras i huvud- sak på inhemska tillgångar av jord— och bergarter såsom leror, gnejs, granit, sand- sten och kalksten. 1968 sysselsattes i bran- schen 44000 personer, vilket var knappt 5 % av den totala industrisysselsättningen i Sverige. Förädlingsvärdet samma år upp- gick till ca 2 miljarder kr. eller något mer än 5 % av industrins totala förädlingsvärde. Tjänstemannaandelen är förhållandevis låg och var 1968 21 %, eller ca 5 procent- enheter under genomsnittet för hela indu— strin.

Jord- och stenindustri

Huvuddelen av jord- och stenindustrins produkter har lågt värde per ton, vilket medför att transportkostnadema är relativt höga och spelar stor roll för prisbildningen. Till följd av detta är konkurrensen från utländska säljare ringa. Branschen har tra- ditionellt varit råvarulokaliserad. Under se— nare år har dock transportmöjligheterna vä- sentligt förbättrats, vilket fört med sig en ökad lokalisering till avsättningsmarknader- na för företag inom vissa av branschens undergrupper, som t. ex. cementvaru— och betongtillverkande företag. Då större delen av branschens produktion avsätts inom byggnads— och anläggningsverksamheten in- nebär detta en strävan till lokalisering 1 an-

Tabell 10: 1. Arbetsställen, sysselsättning och förädlingsvärdeandelar inom jord- och sten- industrin 1959 och 1967.

Procentuell andel av branschens

Antal arbets- Antal totala förädlings- ställen anställda värde Delbransch 1959 1967 1959 1967 1959 1967 Stenbrott, sand- och lertag 390 408 8 000 6 900 17,4 14,2 Glasindustri 89 75 6 900 7 900 12,4 15,7 Porslins- och lergodsfabriker 39 30 5 500 5 600 10,5 8,5 Tegelbruk 163 99 5 900 4 200 11,5 6,7 Cementfabriker 8 9 2 100 2 100 12,6 8,1 Cementvaru- och betongfabriker 341 486 8 200 16 400 27,4 38,0 vrig jord- och stenindustri 76 73 1 800 3 100 8,2 8,8 Jord- och stenindustrin totalt 1 106 1 180 38 400 46 200 100,0 100,0

Anm. Att senaste uppgifter för delbranscherna i tabellen avser 1967 och ej 1968 beror på att den i SOS, Industri 1968 använda branschgrupperingen (SNI) för jord- och stenindustri inte medger direkta jämförelser med tidigare använd indelning.

slutning till stora befolkningscentra.

För vissa av branschens produkter är ägar- och anläggningskoncentrationen på- taglig. Cementmarknaden t.ex. domineras helt av två företag, vilka även har mycket stora ägarintressen i cementvaru- och be- tongindustrin. Ett annat exempel är plan- glasindustrin där det endast finns ett före- tag i Sverige samt ett svensk-danskt företag i Danmark. Till skillnad från cementmark- naden är dock här konkurrensen från ut- landet hård, vilket framgår av att den svens- ka importandelen är ungefär 25 %. I mot- sats till förhållandet inom dessa grupper är ägarspridningen stor inom tegelindustrin som huvudsakligen är lokaliserad till Mälar- landskapen och Skåne.

1967 förbrukade byggnadsindustrin över 75 % av tegel-, cement- och mineralvaru- produktionen. För glas- och porslinsindu- strin däremot är inte byggnadsindustrin av lika stor betydelse som avnämare, då den- na sektor endast tar emot ca 20 % av pro- duktionen.

Av tegel-, cement- och mineralvarupro- duktionen går ca 5 % på export. Motsva- rande andel för glas och porslin är väsent- ligt högre och uppgår till ca 20 %.

10.2. Utvecklingen under efterkrigstiden

Produktionsvolymutvecklingen för jord- och stenindustrin som helhet innebar under 50- talet en tillväxt på drygt 4 % per år, vilket var något under industrigenomsnittet. Un- der perioden 1960—1967 utvecklades dock branschen snabbare än genomsnittet för in- dustrin som helhet, då ökningen uppgick till 71/2 % per år, medan motsvarande tal för hela industrin var 6,3 % per år. Enligt preliminära siffror för 1968 och 1969 skulle produktionsvolymökningen dessa år uppgått till i genomsnitt 3 % per år.

När det gäller produktionsutvecklingen för jord- och stenindustrins undergrupper är spännvidden stor — från tegelindustrin, som minskat sin produktionsvolym med 1,7 % i genomsnitt per år 1959—1969, till cement- och betongvaruindustrin, som un- der samma period ökat produktionsvolymen

med i genomsnitt mer än 10 % per år. En expansiv utveckling visar även produktio- nen av planglas samt butelj- och övrigt em- ballageglas. Småglas- och prydnadsglasindu- strin däremot har inte alls haft samma ut- vecklingstakt. Ett stort problem för denna detaljgrupp är avvägningen mellan modern teknik och traditionella hantverksmetoder. För den manuella glasindustrin ligger löne- kostnaderna på mellan 50 och 60 % av de totala kostnaderna. Detta har pressat upp priserna och medfört en ökad kon- kurrens från länder med lägre löneläge. Se- dan 1950 har ca 15 glasbruk tvingats lägga ned driften.

Tegelindustrin är en annan bransch som uppvisar en kraftig minskning av antalet bruk. Nedläggningen har varit störst i Små- land, Blekinge, Östergötland och Värmland. Däremot redovisas relativt sett låga nedlägg- ningsfrekvenser för bruk lokaliserade i när- heten av storstadsområden. Totalt har ca 130 bruk fått lägga ned driften under pe- rioden 1950—1968. En förklaring till denna utveckling är framför allt att tegel mer och mer kommit att ersättas av lättbetong inom byggnadsverksamheten. I samband med den ökade produktionskoncentrationen har emel- lertid en betydande teknisk upprustning skett inom tegelindustrin. Bl. a. har man genom att i större utsträckning använda konsttor- kar och en metod för uppvärmning av ler- täkter vintertid delvis kunnat undvika sä- songmässiga avbrott i produktionen. En viktig innovation för tegelindustrin var in- förandet av tunnelugnar strax efter andra världskriget.1 Denna nya teknik, som spreds mycket snabbt i Sverige, ökade det s.k. primautfallet från 75 till 90 %. För när- varande används tunnelugnar för ca tre fjärdedelar av produktionen.

När det gäller den finkeramiska indu- strin ökade produktionsvolymen påtagligt fram till 1964 men har sedan i det närmas- te stagnerat. Importen har emellertid ökat och uppgår för närvarande till ca 40 % av den inhemska förbrukningen.

Inom jord- och stenindustrin har fusions-

1 The szfusion of New Technology. A study of ten Processes in Nine Industries, IUI, 1969.

Diagram 10:] . Produktionsvolym, antal anställda och produktionsvolym per anställd inom jord— och stenindustrin 1950—1975. Index 1959=100. Logaritmisk skala.

Företagens planer Index enl enkäten _,_—'s——— 300 Produktionsvolym ,,") __ Produktionsvolym 200 _, :__ "' per anställd f/ovzll .. . I _." Antal anställda _X/ ". X__-———"'__- 100 X . . u . | ' . .. 70 __.-'_ " 50 50 55 60 65 70 75

aktiviteten varit livlig. Mellan 1946 och 1969 har över 120 företag varit inblanda- de i fusioner, huvuddelen av fusionerna in- träffade under 60-talet. Om fusionsintensi- teten mäts som antalet sysselsatta inom fö- retag som fusionerats i förhållande till to- tala antalet sysselsatta inom branschen är denna andel 3,5 % för perioden 1946— 1957. För samma period är motsvarande tal för industrin som helhet nära 5,5 %. Däremot är för perioden 1958—1969 fu— sionsintensiteten, som den här är definie— rad, i jord- och stenindustrin väsentligt hög- re än den för industrin i genomsnitt. Ande- len för jord- och stenindustrin uppgick näm- ligen till nära 30 % medan den för hela industrin endast var drygt 17 %.

Det är ingen tvekan om att såväl teknisk upprustning som företagsnedläggning och fusioner bidragit till att branschens produk- tivitetsutveckling varit tämligen gynnsam. Under perioderna 1950—1960 och 1960— 1969 ökade produktionsvolymen per syssel- satt med 4,9 respektive 6,0 % i genom-

snitt per år, vilket kan jämföras med mot- svarande tal för industrin som helhet — 3,6 respektive 6,2 % per år.

10.3 Enkätresultatet

Företagens planer enligt enkäten redovi- sas med branschen uppdelad i följande tre grupper, nämligen:

1) Stenbrott, sand- och lertag, mineral- brott

2) Glasbruk, porslins- och lergodsfabriker 3) Tegelbruk, cement- och cementvaru- fabriker, övrig jord- och stenförädling.

De tre grupperna svarar för 14, 24 re- spektive 62 % av branschens totala för- ädlingsvärde.

I tabell 10: 2 redovisas planerna i årlig procentuell förändring för produktionsvo- lymen (mätt som förädlingsvärde i fasta pri- ser), sysselsättningen och produktiviteten (produktionsvolym per sysselsatt) perioder- na 1969—1970 och 1970—1975. Det framgår av tabellen att produktionsvolymen för he-

Diagram 10.-2. Investeringar inom jord- och stenindustrin 1961—1975 i 1959 års priser. Index 1961 =100.

Index l _ 200 ,L [ I 1 ; , .. | . '. Företagens 150 'T— l—[ i planer , i en! enkäten i --1 : 4 ” IDO j_— 1971-73 i Sill—:.. _ ; 1971-75 I | i 50 i— l l l 0 ' t ' | 1 | | | | 1 | 1 | 61 65 70 75

la branschen avses öka med 4,6 % 1969- 1970 och 4,3 % i genomsnitt per år perio- den 1970—1975. Motsvarande tal för in- dustrin som helhet är 10,8 respektive 6,1 % per år. I jämförelse med den faktiska ut- vecklingen 1960—1969 som för jord- och stenindustrin uppgick till ca 6 % per år

Sysselsättningsplanerna motsvarar ett till- skott på 4000 personer för perioden 1970— 1975 . Större delen av detta tillskott faller på gruppen tegel-, cement- och cementvaruin- dustrin. Det kan konstateras att sysselsätt- ningsutvecklingen inom jord- och stenin- dustrin under perioden 1960—1968 i stort sett skett i samma takt som genomsnittet för hela industrin. Enligt planmaterialet skulle även denna trend komma att brytas eftersom antalet anställda under perioden 1970—1975 för hela industrin planeras öka med i genomsnitt ca 2,2% per år mot 1,7 % för jord- och stenindustri.

Exportplanerna för gruppen glasbruk, porslinsfabriker m.m. innebär en ökning per år på drygt 9 % 1970—1975. Motsva- rande ökningstal för gruppen tegel-, cement- och cementvaruindustri är 7,5 %. För bäg- ge dessa grupper betyder siffrorna en ökad exportkvot.

Investeringsplanerna för branschen som helhet perioden 1971—1975 ligger på en ni- vå som uppgår till endast ca 60 % av den genomsnittliga nivån 1965—1969.

10.4 Bedömning av planmaterialet

Eftersom huvuddelen av jord- och sten- industrins produktion går till byggnads— och anläggningsverksamheten, finns det skäl att bedöma branschens utveckling mot bak- grund av prognoser för utvecklingen av de

Tabell 10: 2. Företagens planer inom jord- och stenindustrin 1969—1975. Årlig procentuell förändring. Produktionsvolym Produktionsvolym Antal anställda per anställd 1969— 1970— 1969— 1970— 1969— 1970— Delbransch 1970 1975 1970 1975 1970 1975 Stenbrott, sand- och lertag, mineralbrott 6,5 —2,4 2,3 9,1 0,4 Glasbruk, porslins- och lergodsfabriker 9,3 5,7 0,2 1,9 9,1 3,7 Tegelbruk, cement- och cementvaru- fabriker, övrig jord- och stenför- ädling 2,9 3,9 —1,1 1,6 4,0 2,3 Jord- och stenindustrin totalt 4,6 4,3 —0,8 1,7 5,4 2,6 sou 1971: 5 135

Tabell 10: 3. Utvecklingen av produktionsvolymen inom jord- och stenindustrin samt hela industrin, investeringar inom byggnads— och anläggningsverksamheten samt BNP (fasta priser)

1950—1975. Årlig procentuell förändring.

Investeringar i

Produktionsvolym byggnader och an- läggningar (inkl. Jord- och reparationer och Period stenindustri Hela industrin underhåll) BNP 1950—1960 4,1 4,6 4,7 3,5 1960—1965 9,0 7,5 4,5 5,3 1965—1969 3,4 5,1 3,7 3,3 1970—1975 4,31 5,0 3,5 3 8

* Enligt IUI:s enkät. * IUI:s prognos.

totala investeringarna i byggnader och an- läggningar inklusive reparationer och un- derhåll. Det samband man kan förvänta är att en ökning (minskning) av produktions- volymen inom byggnads- och anläggnings- verksamheten skall generera en ökad (mins- kad) efterfrågan på jord- och stenindustrins produkter. I tabell 10: 3 jämförs produk- tionsvolymens utveckling för branschen och hela industrin med utvecklingen för bygg- nads- och anläggningsverksamheten samt BNP. Som framgår av tabellen har föränd- ringen av produktionsvolymens tillväxttakt gått i samma riktning för jord- och sten- industrin och byggnads- och anläggnings- verksamheten mellan 1960—1965 och 1965— 1969. Sambandet under efterkrigstiden är emellertid svagt. För hela 60-talet gäller dock att jord- och stenindustrin genom- snittligt ökat produktionsvolymen snabbare än tillväxten av investeringsvolymen i bygg— nader och anläggningar. Det förhållandet kan till en del förklaras av den successiva överflyttningen av arbetsmoment från bygg- nadsplats till byggnadsämnesindustri. Den prognos som gjorts för investeringsutveck- lingen i byggnader och anläggningar för perioden 1970—1975 pekar på en årlig till- växt om ca 3,5 %. Om denna prognos rea- liseras och trenden mot en ökad förädlings- grad av jord- och stenindustrins produkter fortsätter torde marknadsutrymmet medge en produktionsvolymtillväxt på ca 4 % per år för perioden 1970—1975.

Den jämförelse som görs i tabell 10: 3

mellan produktionsvolymens tillväxttakt för jord- och stenindustrin och hela industrin vi- sar tämligen stora skillnader för de olika delperioderna. Bortser man emellertid från de kortsiktiga variationerna och betraktar hela perioden 1950—1969 visar det sig att jord- och stenindustrins och hela industrins tillväxttakter överensstämmer. En fortsätt- ning av detta mönster innebär att bran— schens årliga tillväxttakt under perioden 1970—1975 kommer att uppgå till ca 5 %, förutsatt att prognosen för industrin som helhet realiseras. Mot bakgrund av vad som tidigare nämnts angående de beräknade lå- ga investeringarna i byggnader och anlägg- ningar —— vilket bl. a. innebär att bostadsbyg- gandet planeras minska med 2 % om året — och en ökad konkurrens från andra bygg- material såsom plast, aluminium och stål torde denna produktionsvolymökning vara för hög. Tillväxttakten kommer snarare att ligga något under genomsnittet för hela in- dustrin. Prognosen blir därför att öknings- takten 1970—1975 kommer att uppgå till 4% i genomsnitt per år vilket överens- stämmer tämligen väl med företagens pla- ner enligt enkäten.

När det gäller att finna avsättning för branschens olika produkter kan marknads- förhållandena bli besvärliga för tegel, ke- ramiska produkter och manuellt glas. Till- verkningsprocessen för dessa produkter är synnerligen arbetsintensiv vilket medför hård konkurrens från länder med lägre lö- ner. För den icke manuella glasindustrin

kan man räkna med stigande efterfrågan på emballageglas. Produktionen av svenskt planglas kommer däremot att minska, be- roende på den strukturanpassning som ge- nomförts på nordisk basis, vilket troligen kommer att leda till en ökad svensk im- port men minskad marknadsandel för utom- nordiska exportörer.

Troligtvis kommer cement- och betong- varor även fortsättningsvis att vinna ter- räng på teglets bekostnad. Cement- och be- tongvaruindustrin torde därför få en pro- duktionsvolymtillväxt som ligger över ge- nomsnittet för branschen som helhet.

Utvecklingen av produktionsvolymen per sysselsatt för branschen perioden 1970-— 1975 kan framför allt mot bakgrund av faktisk utveckling 1960—1969 beräknas upp- gå till 6 % per år, vilket ligger mycket nä- ra produktivitetsprognosen för hela indu- strin. Mätt per arbetstimme blir produkti- vitetsökningen en procentenhet högre. Pro- gnoserna för produktionsvolymen och pro- duktivitetsutvecklingen implicerar en syssel- sättningsminskning med i genomsnitt 2 % per år mätt i antal personer och med 3 % mätt i arbetstimmar under 1970—1975. Ef- tersom det totala arbetskraftsutbudet för industrin som helhet förutses reduceras med ca 1 % per år i antal och 2 % per år i tim- mar innebär detta att jord- och stenindu- strins andel av den totala industrisysselsätt- ningen kommer att minska, vilket också är innebörden av plansiffroma enligt enkä- ten.

För att kompensera minskningen i pro- duktionsfaktom arbetskraft torde det vara nödvändigt att investeringsnivån 1971—1975 blir högre än vad som planerats.

När det gäller exporten slutligen, talar mycket för att den kommer att öka vä- sentligt under prognosperioden. På grund av att exporten för närvarande ligger på en låg nivå för flertalet av delbranscherna är det vanskligt att ange några tillväxttal.

10.5. Utvecklingen på längre sikt

Utvecklingen i det längre perspektivet, dvs. in på 80-talet torde i stort sett komma att följa de trender som varit karakteristiska för branschen under 60-talet. Detta inne- bär att tegelindustrin, den keramiska in- dustrin och den manuella glasindustrin kom- mer att få en relativt sett minskad betydel- se. Inom dessa delbranscher kan man vi- dare förutse en kraftig minskning av anta- let företag dels genom nedläggningar, dels genom fusioner.

Med de förbättrade transportmöjligheter som kommer att stå till förfogande fram- deles är det inte orealistiskt att cement- och cementvaruindustrierna kommer att få ökad avsättning för sina produkter utom- lands, både genom större export och ge- nom utlandsetablering. Ett förhållande som kan verka i denna riktning är att bygg- nadsindustrin i framtiden kommer att bli mer integrerad i det industriella systemet därigenom att totalentreprenaden som upp- handlingsform kommer att få vidgad bety- delse. För byggnadsämnesindustrin kan det- ta komma att innebära en utveckling mot mer förädlade standardprodukter och kom- ponenter, som kan erbjudas den internatio- nella marknaden. Man kan dock förutse att konkurrensen på denna marknad kom- mer att bli hård. När det gäller konkurren- sen med andra byggnadsmaterial kan man räkna med att denna framdeles kommer att skärpas väsentligt. Framför allt gäller detta material av plast, aluminium och stål, som bl. a. är betydligt lättare att transporte- ra och i och med detta även lättare att importera. Kombinationen av dessa mate- rial kan användas till att ersätta tunga mel- lanväggselement med lätta flerskiktselement. Samma sak gäller för ytterväggselement. Re- dan nu används i viss utsträckning varm- galvaniserade och plastbelagda stålplåtar vid bostads- och industribyggandet.

USA är ett föregångsland när det gäller stålbyggande. För att ge ett exempel på stålbyggnadsforskningens omfattning kan nämnas att statens råd för byggnadsforsk- ning under perioden 1957—1967 delat ut

0,23 milj. kr. till stålbyggnads- och 5,1 milj. kr. till betongbyggnadsforskning, dvs. i pro- portionerna 1:23. Motsvarande institution i USA delade ut i förhållandet 1,2 : 1, vilket kan vara en indikation på åt vilket håll ut- vecklingen i Sverige kan väntas gå.

Ett antagande om utvecklingen för jord- och stenindustrin under andra hälften av 70- talet och under 80-talet skulle mot denna bakgrund vara att branschen kommer att tillväxa långsammare än industrin som hel- het men i ungefär samma takt som BNP. Detta innebär att jord- och stenindustrin i Sverige får en utveckling som i större ut- sträckning än tidigare kommer att överens- stämma med det internationella bransch- mönstret. För flertalet industristater finner man nämligen att branschen tillväxer lång- sammare än genomsnittet för hela industrin (se kapitel 2). Det anförda innebär att sys- selsättningen inom branschen minskar ef- tersom produktivitetsstegringen blir sanno- likt störrc än produktionsstegringen.

l ] Skogsindustri

1 1.1 Omfattning och struktur

Skogsindustrin omfattar i detta samman— hang två branscher: l) träindustri samt 2) massa-, pappers- och wallboardindustri. Till den förra branschen hör sågverk och hyvle- rier, låd- och fanérfabriker, snickerifabriker, möbelfabriker m.m. Till den senare bran- schen hör anläggningar för tillverkning av slipmassa, cellulosa, papper samt wallboard. Framställning av pappersvaror — tapeter, kartonger, påsar, servetter etc. - faller emellertid inte under denna rubrik utan un-

der pappcrsvaruindustrin. I tabell 11: 1 an- ges delbranschernas relativa betydelse mätt med andelen av branschernas totala föräd- lingsvärde. Särskilt bör noteras att såg- verk och hyvlerier svarade för endast drygt 30 % av hela träindustrins förädlingsvär- de. Eftersom 1968 års branschgruppering in- te är jämförbar med 1959 års har i tabellen värden för 1967 angivits.

1968 svarade träindustrin för 6,7 % samt massa-, pappers- och wallboardindustrin för 6,0 % av hela industrins förädlingsvärde. Skogsindustrins sammanlagda andel ligger

Tabell II:]. Sysselsättning och förädlingsvärdeandelar inom skogsindustrin 1959 och 1967.

Antal anställda

Procentuell andel av för- ädlingsvärdet

Delbrauseh 1959 1967 1959 1967 Sågverk och hyvlerier 26 900 26 400 39,9 32,1 Möbelindustri 13 900 16 600 21,9 21,5 Snickerier1 22 000 29 100 32,6 40,7 Övrig träindustri 3 200 3 900 5,7 5,7 Träindustrin totalt 66 000 76 000 100,0 100,0 Massa- och pappersindustri 49 000 46 800 89,5 94,3 Wallboardindustri 3 800 3 500 10,5 5,7 Massa-, pappers- och wallboardindustrin

totalt 52 800 50 300 100,0 100,0

1 Här ingår också lådämnes- och lådfabriker, faner- och plywoodfabriker och »annan snickeri-

tillverkning».

Anm. Att uppgifterna i tabellen avser 1967 och ej 1968 beror på att den i SOS, Industri 1968 använda branschgrupperingen (SNI) för skogsindustrin inte medger direkta jämförelser med tidigare

använd indelning. Källa: SOS, Industri 1959 och 1967.

Diagram II :I . Produktionsvolym, antal anställda och produktionsvolym per anställd inom massa-, pappers- och wallboardindustrin 1950—1975. Index 1959=100. Logaritmisk skala.

Företagens planer enl enkäten Index __ 400 Produktionsvolym per anställd 300 Ä Produktionsvolym I II,:IIÅ ', f i” »" 200 je, ' 100 __ Antal anställda 70 50 55 60 65 70 75

således vid ca 13 %. Det totala antalet sys- selsatta inom denna industri uppgick 1968 till ca 125000, vilket också motsvarar ca 13 % av det totala antalet industrisyssel- satta.

Skogsindustrin är starkt exportorienterad. Ca 50 % av sågverksproduktionen och två tredjedelar av pappersproduktionen går på export. Branschens andel av Sveriges totala export har dock successivt sjunkit från ca 30% 1959 till ca 23 % 1969. 1969 var exportvärdet 6 650 milj. kr. (exkl. rundvirke och produkter från annan träindustri än sågverk).

11.2. Utvecklingen under efterkrigstiden

För att bedöma det planmaterial som sena- re skall presenteras är det viktigt att ange de hittillsvarande trenderna samt den fas i konjunkturen som branschen befann sig i utgångsåret när företagen angav sina pla-

ner. I huvudsak är det trender under 60- talet som därvid är av störst intresse. Det kan dock även vara av värde att se på ut- vecklingen under en ännu längre period, varför utvecklingen för vissa variabler illu- streras ända från början av 50-talet. I dia- grammen 11: 1 och 11: 2 visas utvecklingen av produktion, sysselsättning och arbets- kraftens produktivitet från 1950. I tabell 11: 2 anges utvecklingen av samma varia- bler, men då som genomsnittliga årliga re— lativa tillväxttakter för femårsperioderna 1960—1965 och 1965—1970. Tillväxttaktcrna är mätta mellan högkonjunkturår och re- presenterar därför ganska väl produktionen vid fullt kapacitetsutnyttjande. De bör där- för ge ett hyggligt mått på den trendmässiga tillväxten i den potentiella produktionen. Beräkningen av utvecklingen 1965—1970 för de i tabell 11: 2 angivna variablerna är endast preliminära. Definitiva siffror finns endast t.o.m. 1968. Storleken på tillväxt-

Diagram 11:2. Produktionsvolym, antal anställda och produktionsvolym per anställd inom träindustrin 1950—1975. Index 1959=100. Logaritmisk skala.

Företagens planer enl enkäten lndex Fd— 300 Produktionsvolym Produktionsvolym 200 per anställd

100

Antal anställda

70

50 50 55 60

Tabell 1 I : 2. Produktionsvolym, sysselsättning och produktionsvolym per sysselsatt inom skogsindustrin 1960—1970. Årlig procentuell förändring.

1960— 1965— 1960— 1965 19701 1970

T råindustrin, totalt Produktionsvolym 7,3 4,5 5,7 Antal anställda 1,3 0,4 0 8 Produktionsvolym per

anställd 6,0 4,3 5,2 Massa-, pappers- och wallboardindustrin Produktionsvolym 5,3 5,2 5,2 Antal anställda 0 —2,5 —l,3 Produktionsvolym per

anställd 5,3 7,9 6,7 Därav wallboardindustrin * Produktionsvolym 3,8 3,5 3,7

1 Beräkningen av utvecklingen 1968—1970 baseras på preliminära data.

takterna är känslig för hur de definitiva beräkningarna kommer att te sig för 1969 och 1970. Beräkningarna bygger bl.a. på

65 70 75

beräkningarna i den reviderade national- budgeten 1970. Vi kommer att närmare re- dogöra för utvecklingen för dessa år i sam- band med presentationen av enkätmateria- let i det följande avsnittet.

Träindustrin uppvisade under första hälf- ten av 60-talet en snabb expansionsperiod (+ 7,3 %). För andra hälften av 60-talet kan produktionsökningstakten preliminärt beräknas ha stannat vid 4,5 % årlig tillväxt. Det föreligger en klar följsamhet mellan träindustrins produktionsvolym och bostads- investeringarnas tillväxt. 1960—1965 steg bo- stadsinvesteringarna i fasta priser med 6,5 % per år och 1965—1970 har de preli— minärt beräknats stiga med 3,7 % per år.

Möbelindustrin är en av de snabbast väx— ande delbranscherna inom träindustrin. Pro- duktionsvolymen steg 1959—1968 med 6,7 % per år. Möbelindustrin har ökat sin export mycket kraftigt. Den mer än för- dubblades i värde räknat mellan 1965 och 1969. Exportvärdet motsvarade 1969 unge- fär 18 % av branschens salutillverknings—

Diagram 11: 3. Sektorproduktprisindex för massa- och pappersindustrin samt sågverk och hyvlerier 1952—1970. Index medelindex l953—1970=100.

Index

140 -—

120 —

100

80—

60—

— Massaavsalu ---- Papper 40 — Trävaror

0 J ( l | 1952 54 56 58' 60

värde. Även importen har stigit i nästan samma takt. Möbelindustrin är exempel på en delbransch som för närvarande genom- går en snabb intemationalisering.

Massa-, pappers- och wallboardindustrin minskade sin sysselsättning under andra hälften av 60-talet. Antalet sysselsatta har preliminärt beräknats minska med ca 6 500 mellan 1965 och 1970. Den extraordinära konjunkturförsvagningen 1966—1968 tvinga- de företagen till en hård rationalisering bl. a. genom en väsentligt omfattande utrangering av gammalt kapital. Den genomsnittliga ök- ningen i produktiviteten mellan 1965 och 1970 blev därför snabbare än under någon period tidigare under efterkrigstiden.

Prisutvecklingen för massa, papper och sågade trävaror illustreras i diagram 11: 3. Av diagrammet ser man att 1970 års pris- nivå på avsalumassa ligger högre än den gjorde i mitten av 50-talet. Inte sedan Ko- reahaussen i början på 50-talet har pris— nivåerna legat så högt som under inneva- rande högkonjunktur. För trävaror men även för papper kan man spåra en trend-

J | | I i 62 64 66 68 70

mässig stegring i priserna medan för av- salumassa det snarast synes vara fråga om prisfluktuationer kring en i det närmaste horisontell trend. Under den analyserade perioden 1953—1970 har massaprisnivån för ett år legat lägst 8 % under respektive högst 14 % över medelprisnivån (prisnivån för 1970 är preliminärt bestämd). Prisvariatio- nerna säger givetvis inte allt om konjunk- turvariationema i branschen. För att kun- na göra en mer uttömmande bedömning av konjunkturläget inom branschen borde man bl. a. komplettera prisuppgifterna med data över kapacitetsutnyttjandegraden.

11.3. Enkätresultatet

T räindustrin är i enkätmaterialet uppdelad i tre grupper: I) Sågverk och hyvlerier m. m., 2) tillverkning av andra trävaror, 3) mö- belindustri. Den första gruppen innefattar förutom sågverken även större delen av snickerierna. I vår redovisning av enkätma- terialet har därför de två första grupperna sammanförts. Då möbelindustrin utgör en

Tabell 11: 3. Företagens planer inom skogs- industrin 1969—1975. Årlig procentuell för- ändring.

1969— 1970—- 1970 1975 Träindustri/1, totalt Produktionsvolym 10,4 5,4 Antal anställda 4,6 2,0 Produktionsvolym per anställd 5,8 3,4 Export 4,8 3,5 Massa-, pappers— och wallboardindustrin Produktionsvolym 10,6 5,2 Antal anställda 0,1 —0,1 Produktionsvolym per anställd 10,5 5,5 Export 10,1 5,3

liten andel av hela träindustrin har vi här valt att i tabell 11: 3 och diagram 11:2 presentera planmaterialet för hela branschen, men i texten särskilt ange produktionspla— nerna för möbelindustrin.

Träindustrin planerar att öka sin produk- tion med 5,4 % per år i genomsnitt un- der perioden 1970—1975 (se tabell 11: 3). Den angivna produktionsökningen mellan 1967 och 1969 uppgick till 14 %. Samma ökningstal redovisas också i statistiska cen- tralbyråns (SCB) preliminära produktions- volymberäkningar. Mellan 1969 och 1970 anger träindustrins planer en produktions- ökning på ca 10,4 % och en sysselsättnings- ökning med 4,6 %. Enligt preliminära na- tionalbudgeten 1971 uppgick produktions- ökningen 1969—1970 till 5 %. Det kan för- modas att. träindustriföretagen i sina pla- ner hösten 1969 inte tillräckligt beaktade den vändning i bostadsbyggandets utveck- ling som nu kan förutses för 1970 och inte heller förutsåg svårigheterna att rekrytera folk i det kärva arbetsmarknadsläge som kommit att råda under 1970.1

I beräkningen av produktionsvolymutveck- lingen mellan 1965 och 1970 i tabell 11: 2 har vi antagit att produktionsökningen kom- mer att uppgå till 5 % mellan 1969 och 1970 och sysselsättningsökningen till 2 %. Antalet anställda i hela träindustrin skall

Diagram 11:4. Investeringar inom träindu- strin 1961—1975 i 1959 års priser. Index 1961=100.

Index Företagens planer 200 — enl enkäten _1 _ 150 _ 3.931 23: "rsms—"i 100 50 — 0 | 1 | | | | | I | | | | 61 65 70 75

enligt planerna under perioden 1970—1975 öka med 2 % per år, vilket betyder att man vid angivna produktionsplaner förut- sätter att arbetskraftens produktivitet skall stiga med 3,4 % per år.

Träindustrins investeringsnivå för 1967 enligt enkäten överensstämmer rätt väl med de definitiva siffror som SCB erhöll i maj- enkäten 1968. Nivåfelet för 1969 är där— emot mycket stort. Den uppräknade nivån för IUI-enkäten uppgår till endast tre fjär- dedelar av den faktiska enligt majenkäten 1970. Som framgår av diagram 11: 4 förvän-

1 Det finns också ett mer tekniskt skäl till att vi tror att planmaterialet överdriver produktions- ökningen mellan 1969 och 1970. Enligt enkäten skulle företagen ange saluvärdet 1970 i 1969 års priser. Eftersom prisnivån var starkt stigande hösten 1969 är det möjligt att många företag har angett det beräknade saluvärdet i de priser som gällde vid enkättillfället och inte den genom- snittliga prisnivån för 1969, vilket naturligtvis är svårt att göra innan året löpt ut. De genom- snittliga priser som ligger bakom det planerade salutillverkningsvärdet 1970 kommer då att ligga högre än vad som gällt i genomsnitt för hela 1969.

Tabell 1] : 4. Den planerade produktionsutvecklingen för sågade trävaror 1970—1975.

Produktion vid: Mått 1967

Årlig procentu— ell förändring Planer _— _ 1967— 1970— 1969 1970 1975 1970 1975

Företag ingående i

specialenkäten 1 000 mi'f ub 3 712 4 272 4 374 4 900 5,7 2,3 Arbetsställen ingående i

industristatistiken 1 000 mat ub 9 109 10 509 12 050 5,7 2,3 Arbetsställen ej ingående i

industristatistiken 1 000 maf ub 1 100 1 100 1 100 1 100 0 0 Total produktion 1 000 maf ub 10 209 . . 11 609 13 150 5,4 2,1 Total produktion 1 000 stds 2 185 . . 2 485 2 816 5,4 2,1

Anm. Produktionssifi'rorna perioden 1969—1975 har räknats upp med en faktor som svarar mot de svarande enkätföretagens produktionsandel av den totala produktionen vid i industristatistiken ingående arbetsställen 1967 (9 109/ 3 712 = 2,46). Därtill har lagts den av SCB skattade produktionen 1967 vid sågverk som ej ingåri industristatistiken. Denna produktion har under planperioden antagits vara oförändrad. Enligt KI:s uppskattningar i preliminära nationalbudgeten 1971 uppgick sågverks- produktionen 1969 till 11 190 rns och 1970 till 11 650. Vår beräknade produktionsnivå ligger således ca 0,4 milj. m3 högre bägge åren.

tar sig branschen en lägre investeringsnivå under 1971—1975 än vad den angett för 1969 och 1970. Nivån 1971—1975 ligger 20% under nivån 1965—1969. Osäkerheten i trä- industrins produktions- och investerings- siffror för 1969 och 1970 beror troligen av att dessa grundas på uppgifter från ett stort antal småföretag med kanske ofull- ständig redovisning av investeringarna, ett stort bortfall och en ofullständig produk- tions- och långsiktsinvesteringsplanering från företagens sida. Detta måste man även ta hänsyn till vid bedömningen av träin- dustrins planer för 1975.

Man kan inte från enkätmaterialet di- rekt utläsa den planerade produktionen av sågade och hyvlade trävaror.1 Därför har i en specialenkät de tillfrågade företagen även ombetts ange den planerade produktions- ökningen i fysiska kvantiteter för sågade och hyvlade trävaror. De inkomna svaren från företag med sågverksrörelse svarade för 40 % av den totala sågverksproduktio— nen 1967, som fanns representerad i in- dustristatistiken. Enligt deras plansiffror skulle produktionen av sågade trävaror sti- ga med 18 % 1967—1970 och med 12 % 1970—1975. Se tabell 11: 4. Enligt KI:s be-

räkningar kommer produktionen att ha sti- git med 11 % 1967—1970. De mindre såg- verksföretagen torde vara något underrepre— senterade i vår enkät medan de stora skogs- företagens exportsågverk fått för stor vikt. Det är naturligt att exportsågverken uppvi- sar en snabbare produktionsökning under ett konjunkturuppsving.

För att se hur den planerade produktions- ökningen varierar med verksamhetens om- fattning har de svarande företagens såg- verksrörelser fördelats efter storlek. Detta ger vid handen att det är de medelstora sågverksrörelserna (5—10 tusen stds) i enkät- materialet som planerar den största pro- duktionsökningen. Förklaringen synes vara den att dessa sågverk i huvudsak är lokali— serade i Götaland. En regional fördelning av de svarande sågverken visar att man i norra Sverige (Norrland exkl. Gästrikland) endast planerar en produktionsökning med 4 %, medan motsvarande plansiffra för

1 Urvalsramen är inte alla sågverk utan alla företag med verksamhet i ISIC 251. Denna bransch omfattar även större delen av den öv- riga träindustrin. Representativiteten för de sågverk som kommit med i enkäten är därför svårbedömbar. Inga företag med mindre än 10 anställda ingår i populationen.

södra Sverige är 16 %. Om man antar att de svarande sågverkens produktionsplaner är representativa för alla sågverk med fem helårsanställda eller mer och att produktio— nen vid sågverk med mindre än fem an- ställda förblir oförändrad så skulle den pla- nerade produktionen av sågade trävaror ut— vecklas på sätt som anges i tabell 11: 4.

Massa-, pappers- och wallboardindustrin planerar enligt enkäten att öka produktio- nen med 5,2 % per år 1970—1975 (se ta- bell 11:3).1 Expansionstakten är ungefär lika stor som den under hela 60-talet (se tabell 11: 2). Enligt enkäten skulle produk- tionen mellan 1967 och 1969 öka med 13 %. Denna siffra överensstämmer med den i SCB:s preliminära produktionsvolymberäk- ning. Mellan 1969 och 1970 anger enkät- materialet en ökning med 10,6 %, vilket ligger något högre än vad beräkningen i 1970 års reviderade nationalbudget implice- rar. Då det finns skäl anta att företagen an- gett något för höga ökningstal för produk- tionen mellan 1969 och 1970 har vi ned- reviderat det angivna ökningstalet till 8 % .2

De här nämnda ökningstalen avser för- ändringen i produktionen mätt i värde i fasta priser. I specialenkäten till massa-, pappers- och wallboardindustrin tillfråga- des företagen också om den planerade pro— duktionsökningen mätt i fysiska kvantite- ter (ton eller m3) och om deras beräknade virkesförbrukning. AV specialenkäten fram- går att man planerar öka pappersproduk- tionen med ca 33 % och massaproduktio- nen med 25 % under prognosperioden 1970—1975 . Den tonnagemässiga utveckling- en redovisas i den försörjningsbalans som återfinns senare i detta kapitel (se tabell 11: 5). Den totala pappersproduktionen i procent av den totala massaproduktionen skulle då stiga från 54 % till 57 %. Denna andel var 1960 ca 44 % .

Företagen ombads i vår enkät att ange produktionsplanerna vid normalt kapacitets- utnyttjande. För pappersproduktionen torde detta ligga ca 5 % och för massaproduktio— nen ca 8 ä 9 % under den tekniska kapa— citeten. Enligt Svenska Cellulosa- och Pap-

persbruksföreningens enkät avseende före- tagens beräknade tekniska kapacitet för 1975, som gjordes i februari 1970, kom man till 6,2 milj. ton papper och 10,9 milj. ton massa. Överensstämmelsen med våra siffror är således god, vilket man naturligt- vis borde vänta sig. Företagen ombads ock- så i vår enkät ange hur högt deras faktiska kapacitetsutnyttjande 1969 låg i förhållan- de till normalt kapacitetsutnyttjande. För massa-, pappers— och wallboardindustrin er- hölls därvid indextalet 102. För 1970 torde detta indextal ha stigit med ytterligare någ- ra enheter. Det ovanligt höga kapacitetsut- nyttjandet 1970 torde betyda att under pe- rioden 1970—1975 tillväxttakten av företa- gens produktionskapacitet blir något högre än vad produktionsutvecklingen indikerar.

De stagnationstendenser som produktions- utvecklingen i tabell 11: 2 angav för wall— boardindustrin kommer av planerna att dö- ma bli än mer markerade under 70—talets första hälft. Wallboardindustrin planerar en- ligt specialenkäten att öka produktionen med endast 5 % för hela perioden 1970— 1975. Den totala produktionen skulle då komma att ligga strax under 900000 ton 1975.

Sysselsättningen inom massa-, pappers- och wallboardindustrin beräknas enligt pla- nerna förbli i det närmaste oförändrad 1970—1975 (tabell 11: 3). Arbetskraftens ge- nomsnittliga produktivitet stiger därför ungefär i takt med produktionsökn'ngen, dvs. med 5,5 % per år. Detta är lägre än den genomsnittliga produktivitetsökningen under 60-talet (se tabell 11: 2).

1I enkäten saknades svar för 1975 för en större koncern. Preliminära planer från detta företag har blivit tillgängliga under våren 1970. Dessa planer har inbakats i presentationen av enkätmaterialet. Det har inneburit högre täck- ningsgrad och någon upprevidering av bran- schens tillväxttakt från 5,2 % till 5,4 % per år. Det har också påverkat produktionsplanerna för massa och papper i ton räknat som de anges i vår specialenkät till massa-, pappers- och wall- boardindustrin. Med denna komplettering ligger svarsfrekvensen på specialenkäten mycket högt, ca 97 %.

2 Skälet till nedrevideringen är här delvis det- samma som angavs för träindustrin i not. 1, s. 143.

Diagram II:5. Investeringar inom massa-, pappers- och wallboardindustrin 1961—1975 i 1959 års priser. Index 1961=100.

Index 150— Företagens planer enl enkäten 100 1911-73 1971-75 50 0 I | I | 75

Massa-, pappers- och wallboardindustrin planerar enligt enkäten att under 1970 in- vestera (exkl. reparationer och underhåll) 1350 milj.kr. i 1969 års priser (se dia- gram 11: 5). För perioden 1971—1973 kom- mer investeringarna enligt planerna att ge- nomsnittligt ligga på ungefär samma nivå som under 1969 för att under 1974—1975 falla med ca 20 % från 1971—1973 års ni- vå. Investeringsnivån 1971—1975 skulle en- ligt planerna ligga på samma nivå som ge— nomsnittet 1965—1969.

11.4 Bedömning av planmaterialet

En bedömning av realismen i skogsindu- strins expansionsplaner måste ske utifrån en bedömning dels av avsättningsmöjlighe- terna i Sverige och på exportmarknaden, dels av de tillgängliga virkeskvantitetema i landet. Som grundval härför återges inled- ningsvis några huvuddrag i den senaste FAO-prognosen för Västeuropas konsum- tion och utbud av skogsprodukter för 70-

talet.1 Enligt FAO-prognosen beräknas på grundval av antaganden om inkomst- och befolkningsutvecklingen den västeuropeiska konsumtionen av papper och papp stiga med 5,7 % per år under 70-taIet. Detta är ca en procentenhets lägre expansionstakt än under perioden 1950—1970. Förbrukning- en av trämassa antas komma att stiga i ungefär samma takt. Enligt dessa beräkning- ar kommer Europa (exkl. Ryssland) att öka efterfrågan på papper, papp och dissolving- massa med nära 40 milj. ton mellan 1965 och 1980 och förbrukningen av träfiber- massa med ca 27 milj. ton.

FAO har vidare i sina undersökningar ställt den beräknade efterfrågan på papper och papp mot ett beräknat europeiskt ut— bud av träfiberprodukter. Det förutsätts att Europas egen produktion kommer att täcka knappt 90 % av efterfrågeökningen på så— väl massa som papper. Nettoimportbehovet av träfibermassa till Europa beräknas stiga med ca 7—8 milj. ton mellan 1965 och 1980 varav ca hälften av massan importeras för- ädlad till papper. Det totala nettoimport- behovet av träfiberråvara endera i form av oförädlad massaved eller förädlad till mas- sa, papper eller träfiberskivor beräknas sti— ga med ca 35 milj. rna f ub mellan 1965 och 1980.

Bedömningen av efterfrågeutveckling- en för sågade trävaror är mer pessimistisk. Man förutser nu, till skillnad mot vad man gjorde i den tidigare prognosen, att per capita-förbrukningen skall sjunka successivt i Västeuropa mellan 1965 och 1980, bl.a. beroende på att man nu prognosticerar en svagare utveckling av bostadsbyggandet. Som följd av befolkningstillväxten beräknas dock den västeuropeiska trävarukonsumtio- nen växa med ca 1 % per år under 70-talet.

Enligt FAO:s prognos kommer det totala underskottet på industrivirke i Europa att uppgå till 67 milj. m3 fub 1980. Vid be- räkningar av dessa underskott har man för- utsatt att Sverige skall öka sin avverkning kraftigt. För 1975 har man utgått från vir-

1 European Timber Trends and Prospects 1950—1980, An Interim Review, Volume 1, Ge- neva, May 1969, FAO-ECE.

kesbalansutredningens högsta (Virkesbalan- ser 1967, SOU 1967: 9, förkortat VB-67) avverkningsalternativ på ca 80 milj. m3 sk (66 milj. m3 fub) för perioden 1968—1977. För Norden förutsätts att avverkningen av industrivirke kommer att öka med 16 % mellan 1975 och 1980. Endast en begrän- sad del av industrivirket kan efter 1975 framkomma genom minskad användning av ved för bränsleändamål. Eftersom Sve- rige är det land som har de klart största outnyttjade virkesreserverna måste FAO:s utbudsanalys bygga på förutsättningen att avverkningsnivån i Sverige höjs en bra bit över VB-67:s högsta avverkningsnivå.

Det är möjligt att FAO—prognosen nå- got överskattar papperskonsumtionens till- växt i Västeuropa. Konkurrensen från plas- ten kan hålla tillbaka papperskonsumtio- nens ökning mer än man tycks ha antagit i prognoserna, i synnerhet då på förpack- ningspapperets område. Redan en sänkning av papperskonsumtionstillväxten till 5 % per år i genomsnitt betyder dock en utom- ordentligt snabb tillväxt i plastförbrukning- en, varför en tillväxt i papperskonsumtionen under 5 % per år inte synes realistisk un- der i för övrigt oförändrade antaganden.

T räindustrins expansionstakt är som vi- sades tidigare starkt sammankopplad med det svenska bostadsbyggandets utveckling. LU 70 förutsätter att bostadsbyggandet skall minska med 2 % per år under planperio- den. Skulle så bli fallet får träindustrin räk- na med en klar omsvängning i hemmamark- nadsefterfrågans utveckling. Snickerierna, som utgör större delen av träindustrin, har en mycket ringa export och kan knappast räkna med att annat än delvis kompensera en vikande hemmaefterfrågan med export. Träindustrins export består till övervägan- de del av sågade och hyvlade trävaror.

Möjligheten att öka trävaruexporten får därför stor betydelse för sågverkens produk- tionsutveckling. Enligt KI:s exportprognos för trävaror, som gjorts för LU 70, beräk- nar man att den totala importen av träva- ror till Sveriges Viktigaste avnämarländer (de som tar 80 % av den svenska trävaru— exporten) skall öka med 750 000 stds mel-

lan 1969 och 1975 och att Sverige skall kunna svara för ca 300 000 stds av denna importökning. Det skulle betyda att den svenska trävaruexporten skulle stiga till om- kring 1800 000 stds 1975, vilket betyder en ökning på ca 3,5 % per år 1969—1975. KI:s analys av de hittillsvarande konsum- tions- och importtendenserna i de stora im- portörländerna stöder inte riktigt FAO:s pes- simistiska bedömning. Till en del skulle dock den starka exportökningen komma till stånd genom att Sverige ökar sina andelar av im- portörländernas konsumtion och import. _,

En så pass stark exportökning skulle om de i tabell 11:4 angivna produktionspla- nerna förverkligas innebära en ganska svag ökning av den inhemska konsumtionen.1 Mot bakgrund av den enligt LU 70 väntade neddragningen av bostadsproduktionen sy.- nes en sådan utveckling icke osannolik. |

Utifrån LU 70:s allmänna premisser om sänkt bostadsbyggande finns det skäl att gö- ra en nedrevidering av träindustrins planes- rade produktionsutveckling. Den planera- de produktionsökningen på i genomsnitt 2,1 % per år för hela perioden 1970—1975 för sågade trävaror är dock troligen rea- listisk med hänsyn till den gynnsamma ex- portsituationen. Nedrevideringen av produk- tionsplanerna skulle då främst drabba snic- kerierna.

För möbelindustrin synes expansionsmöj— ligheterna mer gynnsamma med tanke på att möbelefterfrågan synes endast delvis va- ra beroende av nyproduktionen av bostä- der. Ersättningsefterfrågan och efterfrågan för kontor Väger ganska tungt. Vi anser det dock realistiskt att räkna med en långsam— mare produktionsutveckling (kanske ca + 6 % per år) än vad denna industrigren

1 Den inhemska förbrukningen exklusive lagerförändringar kan preliminärt beräknas från KI:s försörjningsbalans i Konjunkturläget hös- ten I970 till ca 960 000 stds i genomsnitt 1969— 1970. En försörjningsbalans för trävaror för 1975 skulle enligt de antaganden som gjortsi texten få ungefär följande utseende i 1 000 stds: Produktion 2800+import 50—(export 1800+ inhemsk förbrukning 1 OSOiIagerföråndring 0). Den inhemska förbrukningen skulle alltså med andra ord stiga med ca 9% eller ca 1,6% per år. Under 1960-talet steg den med drygt den dubbla takten.

angav i sina planer (+ 8,1 % per år). Hela träindustrins genomsnittliga årliga produk- tionsökning 1970—1975 antar vi kommer att stanna vid 3,5 %.

Av träindustrins totala export 1969 på 2,1 miljarder kr. svarade sågade och hyv- lade trävaror för 80 %, möbelindustrin för 10 % samt snickerier och övrigt för 10 %. För sågade trävaror förutsätts en export- ökning på ca 5 % om året från den i den reviderade nationalbudgeten antagna export- siffran för 1970. Möbelindustrins export kan antas växa om än inte fullt så snabbt som under de senaste fem åren så i varje fall med ca 10 % per år. Exporten av be- arbetade varor av trä exklusive möbler steg =volymmässigt med 6 ä 7 % om året 1964— 1969. Med tanke på den förväntade upp- bromsningen av industriernas avsättnings- möjligheter på hemmamarknaden borde ,man kunna räkna med att den hittillsva- rande expansionstakten åtminstone kan upprätthållas. En sammanvägning av dessa exportbedömningar resulterar i en export- volymökning för hela träindustrin på nä- ra 6 % per år under perioden 1970—1975. Detta innebär en avsevärd uppjustering av träindustrins i planerna angivna exportvo— lymökning (+ 3,5 % per år).

Nedrevideringen av träindustrins produk- tionsplaner motiverar också en nedjuste- ring av sysselsättningsutvecklingen. Produk- tiviteten har stigit med ca 5,2 % per år i genomsnitt under 60—talet (se tabell 1]: 2). Den avsaktande expansionstakten verkar i och för sig dämpand: på produktivitetssteg- 'ringen. Å andra sidan torde gälla att för en bransch med en så relativt hög andel små- företag, som träindustrin har, och som erfar en fortgående ganska snabb teknisk ut- .veckling torde en uppbromsning av den in— hemska efterfrågan leda till en betydande strukturomvandling i form av nedläggning- .ar av lågproduktiva anläggningar och sam- manslagningar av företag. På dessa grun- der antas att ökningstakten i produktivite- ten kan hållas ungefär oförändrad, vilket *då betyder en sysselsättningsminskning med 1,7 % per år.

Osäkerheten i enkätens skattning av trä-

industrins investeringsnivå 1969 gör plan- materialet svårbedömbart. Enligt investe- ringsenkäten i maj 1970 planerar träin— dustrin att investera ca 400 milj. kr. under 1970 i 1969 års priser. Detta representerar en nedgång med 13 % från 1969 års nivå, vilket kan ses som en indikation på att den tendens till neddragning av träindustrins in- vesteringsaktivitet som kom till uttryck i planerna kommer att hålla i sig under de första åren av 70-talet.

I ett försök att få något underlag för in— vesteringsbedömningen har marginella brut- tokapitalkvoter för perioderna 1960—1965 och 1965—1970 beräknats.1 Därvid erhölls 1, 8 respektive 3,4. Den stora skillnaden tor- de till en del ha sin grund i att träindu— strin genomgått en intensiv rationaliserings- och investeringsperiod under andra hälften av 60—talet. Den kan också till en del bero på att kapacitetsutnyttjandet troligen var lägre 1969 än 1965. Appliceras ett genom- snitt av dessa bruttokapitalkvoter (2,6) på den antagna produktionsökningen erhålls ett investeringsbelopp på 1,6 miljarder kr. i 1969 års priser för perioden 1970—1974. Det resterande investeringsbeloppet för 1971—1974 skulle då uppgå till 1,2 miljar- der kr. (1,6—0,4). Antas samma investerings- nivå 1975 som 1970 så fås att det totala inesteringsbeloppet för perioden 1971- 1975 kommer att uppgå till 1,6 miljarder. Detta innebär en uppjustering av plansiff- ran med 60 %.

Det kan vara av intresse att man i sam- band med bedömningen av massa-, pappers— och wallboardindustrins femårsplaner anger hur väl eller dåligt prognoserna från LU 65

1Beräkningsmetod för kapitalkvoten 1960— 1965:

64

2 IK./( Vu— Vw), där I,. anger bruttoinvesteringar i=60 i 1959 års kapitalpriser år i och (Veg-Ven) är ökningen i förädlingsvärdet i 1959 års priser. Kapitalkvoterna för 1965—1970 och 1970—1975 (beräknade endast för massa-, pappers- och wallboardindustrin) beräknas på motsvarande sätt, dock med 1964 respektive 1969 års kapital- varupriser. Anledningen till att vi tar inves- teringarna 1960—1964 i stället för 1961—1965 är att investeringarnas effekt på produktionen sker med en viss eftersläpning.

Procentuell ökning

1969 1970 1975 1970—1975

1 000 ton Totalt Per år Massa Produktion 7 640 8 300 10 300 25 4,6 Export 3 686 4 000 4 700 18 3,4 Inhemsk förbrukning (inkl. lagerförändringar) 3 954 4 300 5 600 30 5,4 Papper och papp Produktion 4 113 4 440 5 900 33 5,9 Export 2 728 2 970 4 050 36 6,4 Import 106 110 150 36 6,4 Inhemsk förbrukning (inkl. lagerförändringar) 1 491 1 580 2 000 27 4,9

Anm. I KI:s exportprognos, Export och import 1970—1975, bilaga 5 till LU 70, har man' kommit till något annorlunda siffror för produktion, konsumtion och export 1975.

KI:s exportprognos är bestämd från efterfrågesidan medan vår är bestämd från utbudssidan vid normalt kapacitetsutnyttjande. KI har beräknat utvecklingen av den utländska efterfrågan på massa och papper samt den svenska papperskonsumtionen. Den massa- och pappersproduktion som behövs i Sverige för att möta denna efterfrågan ställs sedan mot den tekniska kapaciteten. Därvid erhölls ett efterfrågeöverskott för papper (6,38 milj. ton att jämföra med den tekniska kapaciteten 6,2 milj. ton 1975) och ett utbudsöverskott för massa (10,5 milj. ton massa att jämföras med 10,9 milj. ton teknisk massakapacitet vilket skulle betyda ett 96-procentigt kapacitetsutnyttjande). Två ytterligare smärre avvikelser kan nämnas: 1. Vi har antagit att den inhemska massaförbrukningen uppgår till 0,95 ton per ton producerat papper i Sverige medan motsvarande tal enligt KI:s prognosdata ungefär blir 0,97. Detta tal beror vid sidan om de tekniska åtgångstalen för olika pappersprodukter vilka varierar mellan olika pappersslag, på återvinningen av avfallsprodukter. Den inhemska för- brukningen av dissolvingmassa är så liten att den kan negligeras. 2. Den svenska konsumtionen av papper har vi antagit skulle stiga till drygt 2 milj. ton 1975 medan den enligt KI:s beräkningar stiger till 2,1 milj. ton.

slagit in.1 I slutet av 1964 angavs massa-, pappers- och wallboardindustrins produk- tionsplaner för 1970 vara 8,60 milj.ton massa och 4,22 milj. ton papper. Från des- sa produktionsplaner härleddes exportpro- gnoser som slutade på 4,60 milj.ton mas- sa och 2,75 milj.ton papper. Jämfört med de preliminära siffrorna för 1970 överskatta- des massaproduktionen med 4 % medan pappersproduktionen underskattades med 5 %. Helt följdriktigt ledde dessa fel till en motsvarande överskattning av exporten av massa, medan pappersexporten underskatta- des med ett par hundra tusen ton. I stort sett kan man således säga att massa-, pap- pers- och wallboardföretagens plansiffror tämligen väl kom att överensstämma med den faktiska utvecklingen. Det förefaller som om massa-, pappers- och wallboardin- dustrin har en god förmåga att bedöma sin långsiktiga produktionsutveckling, vilket

torde sammanhänga med att branschen do- mineras av ganska få stora företag och med investeringsprojektens storlek. Det krävs därför starka skäl för att man skall frångå massa-, pappers— och wallboardindustrins produktionsplaner. Då sådana saknas har den beräknade expansionstakten på 5,4 % per år accepterats. Detta är en något lägre- ökningstakt än den ovan återgivna efterfrå- geökningen för Västeuropa. Några långva- riga avsättningssvårigheter för massa-, pap- pers- och wallboardindustrin under planpe- rioden borde således inte behöva uppstå.

1 I appendix B diskuteras plan-utfallsskillna- den för industrienkäten i LU 65. I en special- enkät till massa-, pappers- och wallboardin- dustrin tillfrågades företagen om sina planer för produktionsökning för massa och papper mätt i ton under förutsättning av fullt kapacitets- utnyttjande 1970. De därvid erhållna plansiffror- na justerades ner med 5 % för att erhålla före- tagens produktion 1970 vid normalt kapacitets- utnyttjande.

I tabell 11: 5 har upprättats en försörj- ningsbalans för massa och papper för 1970 och 1975. Däri har angetts den planerade produktionen av massa och papper mätt i ton. Utgår man från dessa produktionspla- ner och prognosticerar utvecklingen av den inhemska efterfrågan på papper kan man göra en beräkning av vad som återstår för export av massa och papper. En sådan re- sidualberäkning kan uppfattas som en ex- portprognos om man antar att det blir möj- ligt att avsätta hela utbudet. Försörjnings- balansen i tabell 11: 5 anger en exportök- ning i ton räknat för papper på 36 % och för massa med 18% mellan 1970 och 1975.

Vår prognos för den svenska pappers- konsumtionen är av ganska enkelt slag. Vi har studerat inkomstelasticiteten för den to- tala papperskonsumtionen under perioden 1954—1968 och antagit att den kommer att bli något lägre samt utgått från den till- växt i BNP per capita som LU 70 förut- sätter. Detta ger en lägre tillväxttakt i pap- perskonsumtionen under perioden 1970— 1975 (4.9 % per år) än under tidigare pe- rioder (5,9 % per år), främst på grund av den lägre BNP—tillväxt som LU 70 förut— sätter. Bedömningen av pappersimporten ba- seras på en trendutdragning. Massaimpor— ten är så liten att den kan negligeras.

Den beräknade exportutvecklingen kan jämföras med utvecklingen under 60-talet. Massaexporten kommer enligt vår prognos att stiga i nästan precis samma takt som under de två tidigare femårsperioderna (1960—1965 och 1965—1970). För pappers— eXporten räknar vi däremot med, trots den lägre inhemska konsumtionsökningstakten, en långsammare stegring. Under de två ti- digare femårsperiodema steg den med 55 respektive 56 %.

Företagen har i enkäten fått ange sina exportplaner. Summeras dessa fås som re- sultat att hela branschen massa-, pappers- och wallboardindustri förväntar sig kunna öka exportvolymen med ca 29 % under pe- rioden 1970.—l975. Pappers— och massaex- porten uppgår 1970 värdemässigt till unge- fär samma belopp räknat i 1969 års me-

delpriser. En sammanvägning av de kvan- titativa exportökningstalen enligt prognosen i tabell 11: 5 ger en ökning av exportvärdet i fasta priser på ca 27 %. Den långsamma exportökningen för wallboard drar ner siff- ran med ytterligare någon procentenhet. Av- vikelsen mellan vår beräknade ökning och företagens planer måste dock bedömas som ringa.1

För en bedömning av den totala svenska exportutvecklingen är det naturligtvis av in— tresse att inte enbart söka bedöma den vo- lymmässiga utvecklingen för respektive bransch utan också söka bedöma prisut- vecklingen.

Den tidigare redovisade utvecklingen av prisvariationerna i skogsindustrin talar för att man inte får tolka den senaste prisupp- gången som en inledning till en snabbare långsiktigt stigande trend för träfiberråva- roma. Den internationella långsiktiga ut- budselasticiteten synes erfarenhetsmässigt vara tillräckligt hög för att åter tvinga ner prisnivån mot den medelnivå som gällt un- der observationsperioden i diagram 11:3, men samtidigt också förhindra att prisnivån varaktigt pressas ner långt under den an- givna medelprisnivån. Den värdemässiga ökningen i skogsindustrins export skulle då bli något lägre än den kalkylerade volymut- vecklingen.

En stor del av produktivitetsstegringen i massa— och pappersindustrin uppstår genom tillkomst av ny kapacitet med den senaste bästa tekniken och bortfall av gamla anlägg- ningar eller produktionslinjer med låg pro- duktivitet. Arbetskraftsproduktiviteten lig- ger ca 4 ä 5 gånger högre i de bästa anlägg- ningarna än i de sämsta. En höjning av ut- rangeringstakten och/eller en högre expan- sionstakt påskyndar därför den genomsnitt- liga produktivitetsstegringen. Den höga pro- duktivitetsstegringen mellan 1965 och 1970 kan förklaras av den väsentliga höjning av utrangeringstakten som ägde rum under denna period. Nedläggningen av massapro- ducerande kapacitet (inkl. en nedläggning

11 bilaga 5 till LU 70 »Export och import 1970—1975» redovisas KI:s exportprognos för massa- och pappersindustrin.

ing.-"_ '.vva—q—i' m..-__... _...a

av massaproduktionen vid integrerade pap- persbruk) uppgick 1960—1964 till 6 % av 1960 års kapacitet och 1965—1969 till ca 12 % av 1965 års kapacitet.1 Hur stor ut- rangeringen kan tänkas bli under planpe- rioden 1970—1975 beror bl. a. på om det un- der perioden blir en lika kraftig konjunk- turnedgång som 1966/ 67. Vidare spelar re- gionalpolitikens utformning, skogsindustrins kapitalförsörjning och kraven på miljövårds- investeringar i gamla anläggningar roll för nedläggningstakten. Vi bedömer det som rimligt att räkna med en fortsatt relativt hög nedläggningstakt även under perioden 1970— 1975, om än inte lika hög som under den senaste femårsperioden. Det finns anledning att tro att massa-, pappers- och wallboard- industrin tenderar att underskatta utrange- ringstakten något. Industrins tendens att un- derskatta sina investeringar borde delvis sammanhänga med detta. Om man antar en högre utrangeringstakt än den som företa- gen kan förmodas ha utgått ifrån i sina planer finns det också skäl att prognostice- ra en något högre produktivitetstillväxt än som indirekt framgår av planerna.

Sammanfattningsvis har således antagits att produktionsvolymen 1970—1975 stiger ungefär i samma takt (5,4 % per år) som under perioden 1965—1970 och att ned- läggningstakten blir något lägre. Om man därtill antar att produktivitetsstegringen i den tillkommande kapaciteten också för- blir densamma bör branschens genomsnitt- liga produktivitet stiga långsammare under perioden 1970—1975 än under perioden 1965—1970. Vi antar att den kommer att bli 6,5 % per år i genomsnitt under plan- perioden. Detta betyder att arbetskraftsåt— gången skulle minska med drygt 1 % om året.

För att söka bedöma rimligheten av de angivna investeringsplanema har beräknats marginella bruttokapitalkvoter för de två tidigare femårsperioderna på samma sätt som för träindustrin (se not 1_, s. 148). För perioden 1960—1965 erhöll vi en ka-- pitalkvot på 6,0 och för perioden 1965- 1970 på 6,7. Görs samma beräkningar på plandata erhålls 6,5 för perioden 1970—

1975.2 Den högre siffran för perioden 1965— 1970 torde således kunna förklaras med den högre utrangeringstakten under denna tid. Med hänsyn till att utrangeringstakten antagits bli hög även under planperioden samt till att miljövårdsinvesteringarna kom- mer att stiga så förefaller en kapitalkvot på 6.5 som rimlig.3 Det totala investeringsbe- loppet för femårsperioden 1970—1974 skul- le då komma att uppgå till den planerade nivån 5,4 miljarder kr. Den mest rimliga tolkningen av nedgång- en i massa-, pappers- och wallboardindu- strins planerade investeringar under 1974— 1975 är att företagens planeringshorisont vad gäller nyinvesteringar inte sträcker sig längre än fyra å fem år framåt i tiden. De investeringar som kommer att igångsättas under 1974—1975 och som resulterar i ny produktionskapacitet efter 1975 kommer därför endast i begränsad utsträckning med i de uppgivna planerna. Den planerade in- vesteringsnivån för 1975 (ungefär 800 milj. kr.) måste antas vara för låg, om man tror på en fortsatt expansion efter 1975. Låt oss i stället anta att den kommer att uppgå till den genomsnittliga årliga investeringsnivån enligt planerna (5,4/5 : 1,1 miljarder kr.). Enligt KI:s höstrapport 1970 beräknas på grundval av SCB:s investeringsenkät i au- gusti 1970 att investeringarna kommer att uppgå till endast 900 milj. kr. i 1969 års pri- ser. Detta är väsentligt lägre än våra planer indikerade. Orsaken torde till en del sam-

ISe diskussionen om detta i L. Wohlin, Skogsindustrins strukturomvandling och expan- sionsmäjligheter, IUl Stockholm 1970, kapitel 12

” Vid beräkning av denna kapitalkvot har vi använt den planerade investeringsvolymen för 1970—1974 (5,4 miljarder kr.). För att erhålla denna har antagits att de planerade investering- arna för 1974—1975 (1 660 milj. kr.) faller till lika delar på dessa bägge sista år i planperioden.

” Enligt appendix E kommer miljövårdsin- vesteringarnas andel av skogsindustrins totala investeringar att stiga från ca 6 % i genomsnitt 1969—1970 till ca 12 % 1971—1975. Det betyder att miliövårdsinvesteringarna i genomsnitt per år skulle ligga ca 75 milj. kr. över genomsnittet för 1969 och 1970. Dessa miljövårdsinvesteringar kan dock till övervägande del antas ingå i de angivna investeringsplanema.

manhänga med beräkningsmetodiken och till en del med att det skett en framflytt- ning av de hösten 1969 planerade inves- teringarna till efter 1970. Accepteras KI:s beräkning skulle, med det antagna inves- teringsbeloppet 1975, det totala investerings- beloppet för 1971—1975 uppgå till 5,6 mil- jarder kr. (5,4— 0,9 + 1,1).

Alla de angivna investeringsbeloppen är i 1969 års kapitalvarupriser. För att ex- empelvis långsiktigt kunna bedöma bran- schens möjligheter att själv finansiera de planerade investeringarna är det i första hand nödvändigt att precisera antaganden om prisutvecklingen på branschens produk- ter orh kapitalvaruprisnivåns förändring.l

Det kan slutligen i detta sammanhang nämnas att spridningen i de olika före- tagens expansionsplaner är stor. Flera sto- ra skogsföretag anger mycket måttliga ut- byggnadsplaner medan andra anger myc- ket kraftiga ökningar. Till stor del torde detta bero på variationer i företagens till— gång på virke. Några planerar att förskjuta tyngdpunkten i sin investeringsverksamhet mot andra branscher, några mot utlandet och några synes inte ha bestämt sig att döma av att deras investeringsplaner är så små sett från hela företagets synpunkt. Massa-, pappers- och wallboardindustrin pla- nerar för perioden 1971—1975 att inves- tera för ca 300 milj.kr. i utlandet, dvs. mindre än 6 % av de planerade inhemska investeringarna.

11.5 Utvecklingen på längre sikt

I tabell 11: 6 visas vad de tidigare angivna produktionsplanerna betyder för virkesför- brukningen.2 I samma tabelluppställning an- ges ett tänkbart utvecklingsalternativ för skogsindustrin fram till 1980. Av träindu- strins olika undergrupper beaktas här en- dast sågverken. Gruppen övriga ändamål inkluderar främst virkesförbrukningen för stolpar, plywood, spånplattor, wallboard, brännved samt nettoexporten. Utveckling- en för spånplattor och plywood är expan- siv medan wallboardproduktionen stagne- rar, som tidigare berörts. Brännveden kom-

mer rimligen att fortsätta att minska. Ex- porten av rundvirke uppgick 1969 till 3,1 milj. m3 f ub och kommer enligt KI:s prog- nos att stiga till 4,2 milj. m3 fub 1975. En- ligt jordbruksdepartementets bedömning kan den däremot antas falla starkt på grund av tilltagande virkesknapphet i Sverige.

Vi accepterar konjunkturinstitutets export- prognos, men tror samtidigt att importen av rundvirke kommer att stiga. Konkurrens- förhållandena på virkesmarknaden och re- gionala obalanser kommer motivera att en del företag köper s.k. marginalkvantiteter i ökad utsträckning utomlands. Nettoexpor- ten av rundvirke räknar vi därför kommer att falla. Då vi inte här har anledning att närmare gå in på övrig-postens utveckling nöjer vi oss med att anta att den kommer att sjunka på ungefär det sätt som anges i tabell 11: 6.

Den i tabell 11: 6 angivna utvecklingen fram till 1980 bygger på antagandet att det sker en neddragning av skogsindustrins expansionstakt under andra hälften av 70- talet. För hela 70-talet förutsätts att pap- persproduktionen kommer att växa i ge- nomsnitt med 5,6 % per år, dvs. ungefär samma tillväxt som FAO-prognosen angav för hela den västeuropeiska papperskon- sumtionen.3 En omräkning av produktions- utvecklingen inom massa— och pappersin-

1 Enligt LU 65 planerade massa-, pappers- och wallboardindustrin att investera ungefär 3,5 miljarder kr. under femårsperioden 1965— 1969 i 1963 års kapitalvarupriser. De facto in— vesterade man 4,8 miljarder kr. i löpande pri- ser. Dellateras detta belopp med ett kapital- varuprisindex till 1963 års prisnivå erhålls ett investeringsbelopp på 3,7 milj. kr. Vid be- dömning av plan-utfallsskillnader av detta slag måste man hålla i minnet att kapitalvarupris- indices är mycket osäkra. 2I våra specialenkäter till skogsföretagen ombads dessa även ange sin planerade virkes- förbrukning. Vid beräkning av virkesförbruk- ningen i tabell 11: 6 har dock använts de i tabellen angivna omräkningstalen. Skillnaden mellan den från enkäten uppskattade virkes- förbrukningen och den som erhålls genom schablonmässiga omräkningstal visade sig bli mycket liten. 3 Då vi tror på en något långsammare ökning i den europeiska papperskonsumtionen än FAO så betyder produktionsantagandet att vi förvån- tar en något stigande marknadsandel för svenskt papper.

Tabell 1] : 6. Den svenska skogsindustrins produktionsutveckling samt den beräknade virkes- åtgången 1970, 1975 och 1980 — ett utvecklingsalternativ.

Årlig procentuell förändring 1970— 1975— Mått 1970 1975 1980 1975 1980 Produktion 1. Sågade trävaror 1 000 stds 2 533 2 800 3 080 2,0 1,9 2. Massa, totalt milj. ton 8,3 10,3 12,0 4,4 3,2 3. Papper, totalt milj. ton 4,4 5,9 7,6 6,0 5,2 4. Konverteringsandel (rad 3 i % av rad 2) 53 57 63 Virkesålgdng får 5. Sågade trävaror milj. maf ub 22,2 24,5 27,0 6. därav sågverksavfall milj. maf ub —6,0 —7,6 —8,4 7. Summa massa milj. maf ub 34,8 42,8 49,3 8. Övriga ändamål milj. maf ub 9,0 8,0 6,0 9. Summa virkesåtgång milj. maf ub 60,1 67,7 73,9 2,4 1,8 10. Summa virkesåtgång (rad 9 x 1,21) milj. rna sk 72,6 81,9 89,4 Anm. Använda åtgångstal: Vedåtgång rna f ub/std 8,75

Vedåtgång ma f ub/ton papper 3,7 Vedåtgång rna f ub/ton avsalumassa 4,7 Massaåtgång 0,95 ton massa per ton papper.

Sågverksavfallet som går till massa-, wallboard- och spånskiveindustrin har på grundval av 1967 års siffror beräknats till 31 % av sdgtimmerfårbrukningen. En del av sågverksavfallet används för bränsleändamål. Denna post har inte inkluderats i det beräknade avfallet. Denna kvantitet har dock inte heller inkluderats i den brännvedsförbrukning som ingår i övrigposten.

Produktionsprognosen för massa- och pappersindustrin anger produktionen vid normalt kapa- citetsutnyttjande. I industrienkäten angav skogsföretagen att deras kapacitetsutnyttjande i massa- och pappersindustrin 1969 låg drygt 2 % över vad företagen själva ville karakterisera som normalt

kapacitetsutnyttjande.

dustrin i fysiska kvantiteter till produktions- volymutveckling mätt i förädlingsvärde i fas-— ta priser ger en tillväxttakt på ca 4,2 % per år 1975—1980, dvs. drygt en procentenhet lägre än vad som produktionsplanerna ut- visar för perioden 1970—1975 .

Vår prognos innebär att ca 36 % av det totala virkesuttaget går till sågtimmer så- väl 1975 som 1980. Enligt jordbruksdepar- tementets kalkyl för LU 70 räknar man med att sågtimmerutfallet för det högsta avverk- ningsalternativet uppgår till 37 %. Vid en så hög avverkningsnivå som vi här räknar med, torde sågtimmerutfallet bli relativt stort, vilket betyder att för det återgivna utvecklingsalternativet förutsätts en viss överflyttning av de sämre sågtimmerkvali- teterna till massaved.

Utvecklingsalternativet innebär att vir- kesuttaget stiger till 89 milj.m3 sk 1980. Den senaste virkesbalansutredningens högs-

ta avverkningsalternativ för 60- och 70-talen låg vid ungefär 80 milj. m3 sk. Avverk- ningsberäkningama får dock inte uppfattas som en maximinivå som inte kan överskri- das. Genom att förrådet av överårig skog är stort finns det betydande utrymme för att variera avverkningarna. Det finns na- turligtvis möjlighet att driva slutavverkning- arna av äldre skogsbestånd längre än vad som avverkningsberäkningarna förutsätter. Det bör också noteras att virkesbalansut- redningama anger en medelavverkning för 10- och 20-årsperioden. Den medelavverk- ning för 70-talet som svarar mot vårt an- tagna skogsindustriella expansionsalternativ kommer inte att ligga över VB-67:s högsta avverkningsalternativ för 70-talet.

En central skogspolitisk fråga är i vil- ken utsträckning det skall anses önskvärt att stimulera till en snabb ökning i avverk- ningama under 70- och 80—talen med kan-

ske åtföljande försämring i virkesförsörj- ningen under 90-talet. De privata skogsfö- retagens virkestillgångar är i dag ganska hårt utnyttjade. En viktig förutsättning för skogsindustrins expansion är därför att av- verkningsnivån på de övriga skogarna ökas relativt snabbt. Vårt utvecklingsalternativ förutsätter att de eventuella hindren för det- ta kommer att till betydande del övervin- nas.

Med en stark utbudspress från Sverige synes det möjligt att öka avsättningen av svenska skogsprodukter i Västeuropa ännu mer än vad som antagits i utvecklingsalter- nativet förutsatt att FAO-prognosen inte kraftigt överskattar konsumtionsutveckling- en för papper. Inte heller kan virkestillgång- en därvidlag sägas sätta någon absolut högs- ta gräns för skogsindustrins expansionstakt. Kostnaden för ytterligare ökning av av- verkningarna växer dock, dels genom den utsträckning av avverkningarna mot sämre avsättningslägen och sämre kvaliteter som då krävs, dels genom att alternativkostna— den — hur den nu skall värderas -— av att försämra den framtida virkestillförseln sti- ger. Den skisserade utvecklingen får där- för snarast uppfattas som ett försök till en avbalansering mellan framtida efterfrågan och utbud.

12. Pappersvaru- och grafisk industri

12.1. Omfattning och struktur

Pappersvarutillverkning innebär en vidare- förädling av papp och papper till färdiga varor såsom påsar, wellpappemballage, kar- tonger och andra förpackningar; vidare eti- ketter, pärmar, block och annan skrivmate- riel samt diverse andra varor, såsom papp- serviser, tapeter m. m.

Grafisk industri innefattar tidningstryc- kerier och tryckerier för boktryck, litogra- fiskt tryck (offset), djuptryck samt repro- förctag. Bokbinderier räknas också till branschen.

Dessa branscher redovisas här gemen- samt, inte enbart därför att det i båda fallen är fråga om förädling av papper, utan också därför att pappersvarutillverk- ningen ofta är förenad med någon trycke- riverksamhet t. ex. vad gäller konsument- varuförpackningar. Ytterligare bransch- blandning kan förutses, då tendensen är att i ökad omfattning förse pappersvarorna med tryck i form av text eller bild; t. ex. ut- smyckning, reklam och information på kon- sumentvaruförpackningar.

Pappersvaru- och grafisk industri svara- de 1968 för ett saluvärde på drygt 4 mil- jarder kr. Branschens förädlingsvärde, ca 2,7 miljarder kr. utgjorde samma år nå- got mindre än 7 % av hela industrins, me- dan branschens ca 56 000 anställda utgjor- de drygt 6 % av hela industrins. Förädlings- värdet per anställd ligger alltså över genom- snittet för hela industrin. Av de två del—

branscherna dominerar grafisk industri som svarade för drygt tre fjärdedelar av föräd- lingsvärdet liksom av de anställda 1968.

Den genomsnittliga anläggningsstorleken, räknad som antal arbetare per arbetsställe, ligger under motsvarande siffra för industrin som helhet. En stor del av grafisk industri har bevarat en närmast hantverksmässig pro- duktion jämfört med masstillverkande in- dustri, vilket sammanhänger med svårighe- ter att erhålla stordriftsfördelar med den tra- ditionella teknik som fortfarande används. Branschstrukturen har därför inte förändrats enligt det annars gängse mönstret inom in- dustrin mot en ökad andel av de anställda inom större företag. (Se tabell 12.1.)

Delbranschen grafisk industri är koncen- trerad till de större städerna, där huvudde- len av beställarna av trycksaker finns. I Stockholms-, Göteborgs- och Malmöområ- dena sysselsattes sålunda 1967 närmare 65 % av branschens anställda.

Språkbarriärer och beroendet av nära och snabba kontakter mellan kunder och trycke- rier har hittills givit den grafiska industrin ett naturligt skydd mot importkonkurrens och förhindrat någon mer omfattande ut- rikeshandel i branschen. Branschen är ock- så en av de få inom egentlig industri som av EPO-rapportenl betecknats som skyd- dad. 1968 exporterades knappt 3 % av pro-

! G. Edgren, K.-O. Faxén & C.-E. Odhner, Länebildning och samhällsekonomi, Stockholm 1968, stencil.

Tabell ]2: I . Arbetsställen, sysselsättning och saluvärde inom pappersvaru- och grafisk industri 1967. Antal arbetsställen Antal anställda

Fördelade på storleks- ———-———— Föräd- grupper med hänsyn till därav lings- arbetarantalet tjänste- Salu- värde i

mån värde % av sa- Delbransch Totalt ——50 50—200 200— Totalt % Milj. kr. luvärde Pappersvaruindustri 166 132 28 6 10 400 23 950 47 Bokbinderier 112 100 10 2 4 100 22 200 69 Bok- och accidenstryckerier 535 496 29 10 18 100 29 1 220 67 Tidningstryckerier 124 76 40 8 17 5001 551 1 140 76 Annan grafisk industri 221 203 16 2 5 700 23 330 68 Pappersvaru- och grafisk industri totalt 1 158 1 007 123 28 55 800 35 3 840 65

1 Inkl. redaktionell personal. Anm. Att uppgifterna i tabellen avser 1967 och ej 1968 beror på att den i SOS, Industri 1968 använda branschgrupperingen (SNI) för pappersvaru- och grafisk industri inte medger direkta

jämförelser med tidigare använd indelning. Källa: SOS, Industri 1967.

duktionen mätt i saluvärde medan värdet av importen låg någon procentenhet högre. Procentuellt sett har emellertid utrikeshan- deln med grafiska produkter vuxit snabbt under senare år.

Även pappersvaruindustrin har hittills hu- vudsakligen varit en hemmamarknadsindu- stri. Den har dock en större exportandel än den grafiska industrin — 1968 omkring 9 %. Också för pappersvaruindustrin har exporten ökat snabbt under de senare åren.

12.2. Utvecklingen under efterkrigstiden

Under 50-talet steg den sammanlagda pro- duktionsvolymen årligen för pappersvaru- och grafisk industri med knappt 3 % och under perioden 1960—1968 med 4,6 %.Ut- vecklingen för branscherna var för sig åter- ges i nedanstående tablå.

Årlig procentuell ökning

Pappersvaru— Grafisk industri industri Produktionsvolym 1950—1960 4,2 2,6 1960—1968 8,7 3,9 Produktionsvolym per sysselsatt 1950—1960 2,0 0,7 1960—1968 6,1 2 8

En jämförelse med hela industrins pro- duktionsstegring, som under perioden 1950— 1968 var 5,3 % per år, visar att den årliga produktionsökningen för grafisk industri med i genomsnitt 3,2 % legat väsentligt un- der ozh för pappersvaruindustrin med 6,2 % per år något överstigit genomsnittet för hela industrin.

Antalet anställda ökade under 50-talet med 2 % per år för branscherna samman- lagt; med drygt 1 % per år för grafisk in— dustri o:h med knappt 3 % per år för pap- persvaruindustrin under 60-talet.

Produktiviteten för delbranschen grafisk industri har under hela efterkrigstiden le- gat klart under genomsnittet för industrin.

12.3 Enkätresultatet

Enligt enkäten avser pappersvaru- och gra— fisk industri att under perioden 1970—1975 öka produktionen med 5,3 % per år, vi]- ket är en mindre ökning än vad planerna för hela industrin anger. Planerna för pap- persvaruindustrin och den grafiska indu— strin visar dock på väsentligt olika ex- pansionstakt. Medan den förra avser att under perioden 1970—1975 öka produktio— nen med inte mindre än 9,2 % per år, så anger planerna för grafisk industri en ök-

Diagram 12: ]. Produktionsvolym, antal anställda och produktionsvolym per anställd inom pappersvaru- och grafisk industri 1950—1975. Index 1959=100. Logaritmisk skala.

Företagens planer enl enkäten Index ,...—__!— 300 . Produktionsvolym ,, 200 ," ',»' Produktionsvolym " ___—* per anställd O...—_____ ...-oo... ___-ol Antal anställda o..... nb-"_- ,'(/X.; 1 00 /v.--"/ . 70 50. 50 55 60 65 70 75

ning med 4,1 % årligen. Det senare är en väsentligt lägre produktionsökning än vad planerna för hela industrin indikerar. Plan- siffroma för 1969—1970 är exceptionellt hö- ga både för papszvaru- och för grafisk industri med knappt 14 respektive drygt 6 % ökning av produktionen eller tillsam- mans närmare 8 %.

Sysselsättningen beräknas öka med 2 % under 1969—1970. För perioden 1970—1975 skulle denna enligt planerna stiga med 1,9 % årligen. Huvudsakligen är det pappersvaru— industrins planer som svarar för den höga takten i sysselsättningsökningen under den- na period, medan grafisk industri beräk- nas ha en tämligen konstant ökning med drygt 1% per år under hela perioden 1970-1975.

Dessa planerade produktionsvolyms— och sysselsättningsökningar innebär att produkti- viteten årligen skulle öka med 5 % för pap- persvaruindustrin och med 3 % för gra-

fisk industri, vilket innebär totalt 3,6 % för branschen.

Pappersvaruindustrins investeringar pla- neras under hela den betraktade perioden ligga på en hög nivå i förhållande till 1967 års, vilket stämm_r väl med bransch— ens planerade produktionsökningar. Investe- ringsplanerna för 1971—1975 ligger dock en- dast på 84 % av de planerade investeringar- na för 1970. För den grafiska industrin lig- ger motsvarande på 62 %. Den senares år- liga investeringar planeras under 1971— 1973 bli något mindre än och för 1974— 1975 av ungefär samma omfattning som 1967 års investeringar som dessa redovisas i planmaterialet. För hela pappersvaru— och grafisk industri innebär planerna för 1971— 1975 en nivå som understiger den faktiska för 1965—1969 med 7 %.

Branschernas export utgör en mycket li- ten del av den totala exporten, men pla— nerna följer samma expansiva mönster som

Diagram 12: 2. Investeringar inom pappers- varu- och grafisk industri 1961—1975 i 1959 års priser. Index 1961=100.

Index Företagens 250— planer enl enkäten 200— 1971-75 150— "" 1971-73 100 50 — 0 1 l I | | J 1 1 l 1 | | 61 65 70 75 ,

de för produktion och investeringar, dvs. en snabb uppgång både för pappersvaru- och för grafisk industri under 1969—1970 med totalt 23 % och därefter en fortsatt hög årlig exportökningstakt för pappersvaruin- dustrin med ca 18 % och för grafisk in- dustri en återgång till en mer normal ökning om drygt 4 % per år. De höga procentuel- la exportökningarna skall dock sättas i re- lation till de i absoluta tal rela-tivt små ex- portsiffror det är fråga om.

12.4 Bedömning av planmaterialet

De långsiktiga expansionsplanerna för gra— fisk industri under perioden 1970—1975 fö- refaller att vara tilltagna något i överkant både mot bakgrund av branschens tidigare

utveckling och med tanke på sambandet med BNP:s utveckling och efterfrågan på grafiska produkter. Detta även med hänsyn till den förväntade positiva efterfrågeut- vecklingen på sådana produkter som dags- och veckopress samt reklam— och blankett- tryck. Som omtalats i kapitel 1 förefaller det som om de grafiska företagen liksom övriga hemmamarknadsföretag ligger väl högt med sina planer.

På tidningssidan svarar kvällstidningarna samt den under de senare åren snabbt väx- ande floran av fack- och specialtidskrifter för de expansiva inslagen. De senare växer inte endast upplagemässigt utan också på grund av ett alltmer utökat Sidantal och på- kostat utförande. För den traditionella vec- kopressen och morgontidningarna bedöms dock efterfrågeutvecklin gen mer osäker.

Reklamtryck och annonsmaterial har vi- sat sig vara relativt konjunkturkänsliga. På längre sikt kan dock utvecklingen förvän- tas följa den hittillsvarande trenden som ka- rakteriserats av en snabb efterfrågeökning. Detta under förutsättning att inga drastiska förändringar inträffar i marknadssituatio- nen, som t. ex. införande av TV-reklam.

Efterfrågan på blanketter o.dyl. material har tidigare hört till de mest expansiva om- rådena inom grafisk industri. Denna utveck- ling har bedömts såsom trolig även fram- deles. Nya krav på rationella kontorsrutiner med förbättrad och mer bearbetad skrivma- teriel samt den snabbt växande användning- en av datamaskiner vars datablanketter stäl- ler höga krav på kvalitet och precision bor- de här, liksom redan skett i USA, bilda un- derlag för en både kvantitets- och kvalitets- mässigt betingad expansion.

Efterfrågeutvecklingen på läroböcker har under 60-ta1et varit mycket snabb i sam- band med reformerna inom utbildningsvä- sendet. Även under de närmaste åren kan denna situation förväntas fortsätta. Den pri- vata bokefterfrågan har emellertid sedan några år varit stagnerande samtidigt som pocketböcker och facklitteratur tagit en stör- re andel av marknaden. (Se tabell 12: 2.) Endast en långsam efterfrågeökning före- faller därför trolig.

Tabell 12: 2. Saluvärdets fördelning på. vissa varuslag inom pappersvaru- och grafisk industri 1967.

Varugrupp Milj. kr. % Böcker 260 6,7 Tidningar 980 25,6 Veckopress 390 10,3 Facktidskrifter 140 3.5 Blanketter 270 7,1 Reklamtryck 340 8,8 Förpackningar 650 16,9 Övrigt 810 21,1 Pappersvaru- och grafisk

industri totalt 3 840 100,0

Källa: SOS, Industri 1967.

Med hänsyn till det ovan sagda förefal- ler en efterfrågeökning på grafiska produk- ter om drygt 3 år 3,5 % per år trolig för perioden 1970—1975. Fram till 1975 torde importökningen bli av marginell betydelse varför även produktionsstegringen borde bli av samma storleksordning.

De planerade sysselsättningsökningarna under perioden fram till 1975 ligger i linje med tidigare års utveckling. Det är dock tveksamt om dessa planer kan förverkligas med hänsyn till den förväntade arbetskrafts- situationen under perioden, särskilt som gra- fisk industri är koncentrerad till storstäder- na där förmodligen de största svårigheter- na att värva ytterligare arbetskraft kommer att föreligga. Snarare verkar därför en i stort sett oförändrad sysselsättning trolig. Detta skulle i så fall innebära att pro- duktiviteten skulle behöva öka med ca 3,5 % om året vilket är mer än vad som planerats enligt enkäten.

En omfattande produktutveckling har skett i samband med pappersvaruindustrins snabba tillväxt under efterkrigstiden. På för- packningssidan accentuerades detta i och med omstruktureringen inom detaljhandeln. Det förefaller troligt att denna utveckling kommer att fortgå och därmed gynna en fortsatt tillväxt inom såväl förpacknings- som wellpappområdena.

Pappersvaruindustrins produktion har un- der hela efterkrigstiden vuxit något hasti- gare än produktionen inom hela industrin.

I detta perspektiv kan därför inte en fort- satt snabb expansion för branschen sägas vara orealistisk. Liksom för grafisk industri verkar det dock som om det också i denna bransch föreligger en tendens till överskatt- ning av hemmamarknadens expansion. En långsiktig produktionstillväxt med ca 7 % om året förefaller mer rimlig. Detta skulle vid en oförändrad årlig produktivitetsök- ning om 6 % innebära, att sysselsättningen skulle öka med 1 % om året jämfört med planerade 4 %.

12.5. Utvecklingen på längre sikt

Pappersvaruindustrins utveckling har, som tidigare beskrivits, varit förhållandevis snabb under efterkrigstiden, detta inte bara i Sve- rige utan också i flertalet industrialiserade länder. Denna expansion har särskilt skett inom förpackningsområdet. Den högre lev- nadsstandarden har medfört högre kvali— tetsanspråk på förpackningarnas hanterbar- het, utformning osv. men framför allt haft återverkningar på distributionssystemets ut- formning inom detaljhandeln med införan- det av självbetjäningssystemet som följd. Båda dessa faktorer har varit starkt positivt pådrivande för förpackningsindustrins till- växt. Självbetjäningssystemet, som i dag främst är koncentrerat till livsmedelshandeln med i runt tal 85 % av dess värdemässiga omsättning, kommer med all säkerhet att i framtiden införas inom åtskilliga andra om- råden inom detaljhandeln. Samtidigt med en kvantitetsmässig ökning av den produ- cerade förpackningsvolymen kommer san- nolikt kvalitetskraven att öka inte bara este- tiskt utan även funktionellt som en följd av högre levnadsstandard. Konsumtionsva— rorna tenderar att bli alltmer högförädlade och därmed ofta känsliga för yttre påkän- ningar, vilket ställer nya och högre krav på förpackningarna. Mot den starkt ökande efterfrågan på förpackningar står att pap- persmaterialets andel sannolikt så småning- om kommer att minska till förmån för plast och metall samt olika kombinations— material.

Sannolikt kommer en ökad vertikal in-

tegration att resultera i en branschstruktur med större möjligheter att tillvarata stor- driftsfördelar. Andra sådana stordriftsfräm- jande faktorzr torde vara dels den påbörja- de standardiseringen av förpackningsmått och förpackningstyper, speciellt då för trans- möjligheter. En ökad intemationalisering av märkesvaror samt svenska förpackningsfö- retags efter europeiska förhållanden långt drivna know-how borde utgöra en grund för det senare.

Wellpappförbrukningen steg snabbt un- der 60-talet. Under första hälften av 70-ta- let kan man också förvänta att denna trend om en IO-procentig årlig volymökning kom- mer att hålla i sig. På längre sikt kan emel- lertid alternativa transportemballage, som t. ex. krympfilmsförpackningar, komma att minska wellpappens andel av transportför- packningssektorn.

En jämförelse med förpacknings- o:h wellpappförbrukningen i USA visar att den svenska per capita-förbrukningen ännu upp- går till knappt hälften av motsvarande ame- rikanska. På det hela taget torde det där- för framstå som troligt att pappersvarudelen inom förpackningssektorn kommer att växa snabbare än BNP under 70-talet.

Inkomstutverklirgen kan också förvän- tas påverka efterfrågan på andra pappers- varor, särskilt då från hushållen, där pap- persvaror, ofta avsedda för engångsbruk, kommit att ersätta andra material. En om- fattande produktutveckling kan också väntas föra med sig att pappersprodukter i fram- tiden kommer att tillgodose behov som tra— ditionellt framställts av andra material.

Ny grafisk teknik som framkommit un- der efterkrigstiden dels som resultat av spe- ciellt inriktad grafisk forskning, dels teknik hämtad från andra områden, t.ex. data- teknik, applicerad på grafisk industri, bor- de kunna få sitt g nombrott under 70- och 80-talen och därigenom komma att i viss utsträckning förändra produktionsbetingel- serna. Väsentliga stordriftsfördelar torde kunna bli följden av sådana tekniskt be- tingade förändringar som t.ex. datastyrd sättning, optisk läsning m.m. men också av standardisering av produkter och specia-

lisering på viss kundkrets. Investeringar i ka- pitalkrävande tekniska processer, intensiv marknadsföring osv. kan dock komma att bli så finansiellt påfrestande att den nya tek- niken i stor utsträckning förbehålls större företag. På sikt är det därför troligt att branschstrukturen förändras genom fusioner, företagsnedläggningar och en snabbare till- växt av större företag. På det hela taget talar det ovanstående för att en snabbare produk- tivitetsutveckling borde vara möjlig fram- gent än vad som varit fallet hittills under efterkrigstiden.

Sannolikt betyder den allmänna tenden- sen mot färre och större företag också fär- re och större trycksaksbeställare för vilka det kommer att vara relativt mer lönande att bedriva en hårdare kostnadsjakt. Med de nya produktionsprocesser som kommer, öppnas också möjligheter för att i större ut- sträckning låta trycka i utlandet. Speciellt för internationella företag kommer det att framstå som kanske både förenklande och förbilligande att låta samtliga marknaders trycksaker framställas i det land där det fördelaktigaste kostnadsläget råder.

Den grafiska teknikens och kommunika- tionsmedlens utveckling kommer att minska det naturliga skydd som Språkbarriärer, geo- grafisk belägenhet och behov av personliga kontakter hittills givit grafisk industri. Ut- bildningseffekter kan också tänkas få till följd att översättningar från främmande språk av allt större grupper utländsk litte- ratur blir onödig osv. Den internationalise— ring av trycksaksmarknaden som dessa ut- vecklingstendenser implicerar och som ock- så återspeglats i utvecklingen av branschens utrikeshandel under senare år kommer san- nolikt att förstärkas under 70- och 80-ta- len. På 80-talet blir det kanske tveksamt om vi kan tala om den grafiska industrin som en skyddad industribransch.

-. m.,. ...a...

13 Livsmedelsindustri (inkl. dryckesvaru- och

tobaksindustri)

13.1. Omfattning och struktur

Livsmedelsindustrin, till vilken här även hänförs dryckesvaru- och tobaksindustri, svarade 1968 för ca 10 % av industrins to- tala förädlingsvärde, vilket gjorde den till en av våra största industribranscher. Anta- let sysselsatta uppgick till drygt 73 000, dvs. 7,8 % av samtliga industrianställda. Utvecklingen inom branschen påverkas i betydande grad av den svenska jordbruks- politikens utformning, dels genom att pro— duktionen i huvudsak är baserad på inhems- ka jordbruksråvaror, dels genom att även en stor del av förädlingsindustrins produkter — t. ex. mejeri- o:h slakterivaror — omfat— tas av jordbruksregleringen. Livsmedelsin-

dustrin är vidare en utpräglad hemmamark- nadsindustri med obetydlig exportandel.

Eftersom livsmedelsindustrin utgör en mycket heterogen bransch har den i denna redogörelse uppdelats i sex olika delgrupper, vilka närmare framgår av tabell 13: 1. Gruppen mejeri-, slakteri- och köttvaruin- dustri svarade för närmare en tredjedel av livsmedelsindustrins samlade förädlings- värde, kvarn— och bageriindustrin för drygt 20 % samt dryckesvaru- och tobaksindu- strin för 16 %.

Ett karakteristiskt drag för den svenska livsmedelsindustrin är dess uppdelning -— ekonomiskt och organisatoriskt — mellan jordbrukskooperation, konsumentkoopera— tion och »enskild industri». Enligt en av

Tabell 13: ]. Sysselsättning och förädlingsvärde inom livsmedelsindustrin (inkl. dryckesvaru- och tobaksindustrin) 1968.

Anställda Förädlingsvärde

Procentuell Procentuell andel av andel av hela bran— hela bran- Delbransch Antal schen Milj. kr. schen Kvarn- och bageriindustri 16 900 23 880 22 Socker-, choklad-, konfekt- och

glasstillverkning 7 400 10 350 9 Mejeri-, slakteri- och köttvaruindustri 24 400 33 1 240 30 Konservindustri 9 200 13 410 10 Annan livsmedelsindustri 6 100 8 510 13 Dryckesvaru- och tobaksindustri 9 200 13 670 16 Livsmedelsindustrin totalt 73 200 100 4 060 100

Källa: SOS, Industri 1968.

statistiska centralbyrån för 1960 års jord- bruksutredning gjord beräkning svarade 1960 den jordbrukskooperativa och den en- skilda sektorn för vardera ca 45 % av livs- medelsindustrins saluvärde mot 11% för konsumentkooperationen. Räknat på grund- val av förädlingsvärdet uppgick den en— skilda sektorns andel till 60 % och jord— brukskooperationens till 30 %.

Jordbrukskooperationen dominerade främst inom mejeriindustrin (ca 99 %) och slakteriindustrin (ca 85 %). De konsument- kooperativa företagen låg längst framme inom grupperna kvarnindustri, köttvaruin- dustri och margarinindustri. Den »enskil- da» sektorn slutligen var dominerande sär- skilt inom grupperna socker-, choklad-, kon- fekt— och glassindustri samt konservindustri.

Någon liknande beräkning, avspeglande relationerna vid 60-talets slut, har inte gjorts. Allt tyder dock på att de inbör- des förskjutningarna mellan de tre sekto- rerna enbart varit marginella och att de nyss angivna siffrorna i stort sett avspeglar även dagens läge.

13.2. U [vecklingen under efterkrigstiden

Efterkrigstiden har för livsmedelsindustrins del i hög grad präglats av de nya konserve— ringsmetodemas — främst djupfrysning och vakuumtorkning — genombrott och vidareut- veckling. Som en följd härav har särskilt konservindustrin upplevt en våldsam expan- sion och omdaning. Produktutvecklingen inom denna sektor har varit snabb och ge- nomgripande. Under 50—talet var det fram- för allt på råvaru- och halvfabrikatsidan som de nya metoderna bröt igenom, medan utvecklingen under 60-talet i växande grad inriktats på produktion och marknadsföring av alltmera förädlade djupfrysta produkter, inte minst färdiglagad djupfryst mat. Un- der de senaste åren har det forsknings- och utvecklingsarbete, som siktar till att få fram mera okonventionella typer av livsmedel, s. k. »imitationsprodukter» eller »ersätt— ningsprodukter» (t. ex. vegetabiliska pro- teinprodukter) börjat ge påtagliga praktiska resultat.

Strukturomvandlingen inom detaljhan- deln — främst självbetjäningsbutikemas snab- ba frammarsch — har medfört växande krav på färdigförpackade och standardiserade livsmedel. 1950 fanns i landet ca 30000 livsmedelsbutiker, varav endast omkring 200 självbetjäningsbutiker. Dessa svarade då för ca 1 % av livsmedelsdetaljhandelns om- sättning. 1960 hade självbetjäningsbutiker- nas antal stigit till ca 5 450, medan totala antalet livsmedelsbutiker gått ned till ca 26000. Självbetjäningsbutikernas andel av omsättningen hade stigit till ca 15 %. För 1969 redovisas ca 8 500 självbetjäningsbu— tiker och totalt ca 15 000 livsmedelsbutiker. Av den totala omsättningen inom livsme- delsdetaljhandeln svarar självbetjäningsbu— tikerna nu för inte mindre än drygt 80 % .

Konsumenternas ändrade inköps- och konsumtionsvanor hänger intimt samman med den allmänna samhällsutvecklingen. Den allmänna inkomststegringen, urbanise- ringen, kvinnornas ökadc arbete utanför hemmen m.fl. faktorer har lett till att efterfrågan på livsmedel alltmera kommit att inriktas på industriellt förädlade produk- ter med allt mera inbyggd service av olika slag.

Under det senaste decenniet har ytterli- gare ett par faktorer kommit att i ökad grad påverka efterfrågans inriktning, nämli— gen dels det ökade uteätandet inom storhus— håll av olika slag (1968 torde drygt 13 % av den totala Iivsmcdelskonsumtionen ha skett inom storhushåll), dels effekterna av de kampanjer syftande till näringsriktigare kost som varit ett framträdande drag under se— nare år.

Det sammanlagda resultatet av nu redo- visade förändringar i olika led har varit en markerad övergång till färdigförpackade och alltmera förädlade livsmedelsprodukter samt en viss övergång till ur näringssyn- punkt riktigare kost. Som en följd härav har expansionstakten inom livsmedelsindu— strins olika delbranscher varierat ganska av- sevärt.

Produktionsvolymen inom den totala livs— medelsindustrin (inkl. dryckesvaru— och to- baksindustrin) steg under 50-talet med i ge-

nomsnitt 2,6 % per år och under perioden 1960—1969 med 3,6% per år. Stegrings- takten har således under hela efterkrigsti- den legat betydligt under genomsnittet för hela industrin.

Ser man på de olika delbranscherna fin- ner man att utvecklingen under 60-talet in- nebär en tillväxttakt över genomsnittet för livsmedelsindustrin som helhet, framför allt för gruppen annan konservindustri (dit stör- re delen av djupfrysningsindustrin hör), vars produktionsvolym ökade med 11 % per år samt för annan livsmedelsindustri (7,3 %), choklad-, konfekt- och glasstillverkning (6 %) och slakteri- och köttvaruindustri (4,5 %). Å andra sidan minskade sockerin— dustrins produktion med i genomsnitt 1,7 % per år under perioden 1960-1967. Även kvarnindustrin uppvisade en viss ned- gång. En stegringstakt under genomsnittet för hela livsmedelsindustrin förelåg också för bageriindustrin (1,7 %), mejeriindustrin (1,7 %) och margarinindustrin (1,3 %).

Företagsstrukturen varierar alltjämt starkt inom livsmedelsindustrins olika delbran- scher. De tidigast strukturrationaliserade branscherna — socker-, margarin- och to- baksindustrierna — har sedan länge i in- dustristatistiken redovisat ett antal arbets- ställen om tio eller därunder. Under 50— talet skedde den mest påtagliga företags- koncentratiouen inom kvarn- och stärkelse- industrin. (Den senare redovisar för 1967 endast tio arbetsställen mot 118 för 1950.) Även mejeri-, bryggeri— samt choklad- och konfektyrindustrierna har under de senaste årtiondena varit föremål för en inte obe- tydlig strukturomvandling, även om antalet företagsenheter alltjämt är relativt stort. Ba— geri- och köttvaruindustrierna domineras fortfarande av småföretag, men tecken ty- der på att bageriindustrin nu står i tur för en genomgripande branschrationalisering.

Antalet sysselsatta inom hela livsmedels- industrin ökade från ca 66 000 1950 till ca 73200 1968, eller med i genomsnitt 0,6 % per år. Detta motsvarar i det närmas- te ökningstakten för industrin som helhet. Ett markant brott i utvecklingskurvan no- teras för 1960—1964, då sysselsättningen in-

om livsmedelsindustrin steg. med i genom- snitt 2 % per år. Därefter har inträtt en period med trendmässigt minskande antal? sysselsatta inom branschen. Delbranschen dryckesvaru- och tobaksindustri visar en från livsmedelsbranschen som helhet klart avvikande bild. Antalet sysselsatta inom denna grupp minskade nämligen under pe- rioden 1950—1968 med ca 1,2 % per år.

Produktivitetsutvecklingen visade under såväl 50—talet som 60—talet en lägre öknings- takt för livsmedelsindustrin än för industrin som helhet. Investeringarna i maskiner och byggnader ökade under 50-talet snabbare inom livsmedelsindustrin än genomsnittet för hela industrin. Under perioden 1960—1969 var utvecklingstakten för livsmedelsindu- strins investeringar i byggnader lägre än för industrin i övrigt, medan däremot ma- skininvesteringarnas ökningstakt låg på en jämförelsevis hög nivå.

Livsmedelsindustrins karaktär av hemma- marknadsindustri framgår klart av att 1969 endast 3 % av branschens totala produk- tion exporterades. Medan livsmedelsindu- strin svarar för ca 10 % av den .totala svenska industriproduktionen har dess an- del av vår totalexport under hela efter- krigstiden legat vid inte fullt 2 %. Volym— mässigt ökade livsmedelsindustrins export under perioden 1960—1969 med i genom- snitt ca 6 % per år, vilket var lägre än ge— nomsnittet för hela exporten.

Av branschens export föll 1969 drygt 60 % på gruppen mejeri-, slakteri- och kött- varuindustri, vilket innebär en nära tio— procentig minskning jämfört med _förhål- landena i början av decenniet. Under 60- talet ägde vidare en markant förskjutning rum inom denna grupp i så måtto att me- jeriprodukterna, vilka tidigare svarat för den större delen av exporten,"föl1 tillbaka" medan slakteri- och. köttvaruindustrins ex- port expanderade kraftigt.

I övrigt är särskilt att märka konservin- dustrins betydande exportökning under 50- talet (främst av djupfrysta grönsaker) och: den likaledes mycket betydande ökning som under 60-talet ägde rum av exporten av ba- geriprodukter. I sistnämnda fall” rörde det

Diagram 13: I. Produktionsvolym, antal anställda och produktionsvolym per anställd inom livsmedelsindustrin (inkl. dryckesvaru- och tobaksindustri) 1950—1975. Index 1959=100. Logaritmisk skala.

Företagens planer enl enkäten Index _"— 300 ' 200 , Produktionsvolym ",, 'a', _,f' Produktionsvolym ' & '_' .. , __: per anstalld AI, " ' v— — ——————— Antal anställda 100 V 70 50 55 60 65 70 75

sig huvudsakligen om en enda produkt, näm- ligen knäckebröd, som 1969 ensamt sva- rade för ca 9 % av livsmedelsindustrins hela export.

Livsmedelsindustriproduktemas andel av vår totala import är betydligt större än de- ras exportandel och har kontinuerligt ökat under efterkrigstiden, särskilt under det se- naste decenniet. Den uppgick 1950 till 4,5 %, 1960 till 4,7 % och 1969 till 6,1 %.

13.3. Enkätresultatet

Företagen inom livsmedelsindustrin (exkl. dryckesvaru- och tobaksindustrin) planerar att under perioden 1970—1975 öka produk- tionen, uttryckt i förädlingsvärde (i fasta priser) med 4,6 % per år. För dryckesvaru- och tobaksindustrin förväntas expansions— takten bli lägre eller ca 3,9 % per år. Den planerade årliga tillväxttakten är ungefär

1 1/ 2 % under genomsnittet för hela in— dustrin. (Beträffande planer för slakterier och mejerier, se appendix A.)

Antalet anställda inom livsmedelsindu- strin (exkl. dryckesvaru— och tobaksindu- strin) planeras öka med i genomsnitt 0,6 % per år perioden 1970—1975. Motsvarande tal för dryckesvaru- och tobaksindustrin är 1,5 %. Planerna för produktionsvolym och sysselsättning innebär en produktivitetsök— ning, mått som förändringen av produk- tionsvolym per sysselsatt, under planperio- den på 3,8 % per år för livsmedelsindu- strin och 2,4 % för dryckesvaru— och to- baksindustrin.

Investeringsplanerna för livsmedelsindu- strin inklusive dryckesvaru- och tobaksin- dustrin ligger på en genomsnittlig nivå 1971—1975 som endast är 73 % av den genomsnittliga nivån 1965—1969. Jämförs planerna för 1971—1973 med nivån 1965—

Diagram 13: 2. Investeringar inom livsmedels- industrin (inkl. dryckesvaru- och tobaksin- dustri) 1961—1975 i 1959 års priser. Index 1961=100.

Index Företagens planer 150 _ enl enkäten _l'I—r—Mj 100 1971-73 1971-75 50— 0 l l | | 1 | 1 | | | | 61 65 70 75

1969 blir motsvarande tal 83 %.

Exporten planeras under perioden 1970— 1975 öka med ca 10 % per år, vilket lig- ger över det för hela industrin angivna genomsnittet. En sådan utveckling skulle in- nebära ett klart brott mot den trend som iakttagits under hela 60-talet, då ökningen stannade vid ca 6 % per år.

13.4 Bedömning av planmaterialet

Den fortsatta produktionsutvecklingen inom livsmedelsindustrin kommer sannolikt att bestämmas av samma tendenser som på- verkat livsmedelskonsumtionens inriktning under 60-ta1et. Man kan således vänta sig en fortsatt nedgång i konsumtionen av soc- ker, mjölk och grädde samt mjöl och pota— tis och en ökning särskilt av frukt och grön- saker, kött— och charkuterivaror samt i viss grad av bröd. Vad som framför allt torde komma att prägla utvecklingen blir dock sannolikt en ännu markantare konsumtions- ökning när det gäller förädlade och be- redda livsmedel av olika slag, särskilt djup- frysta sådana. Enligt en av Djupfrysnings— byrån gjord prognos väntas konsumtionen

av djupfrysta livsmedel fördubblas under perioden 1968—1975 (från 97000 ton till 191000 ton). Konsumtionen av djupfryst färdiglagad mat beräknas bli tredubblad fram till 1975, vilket bl.a. sammanhänger med den förutsedda snabba expansionen inom storhushållssektom.

Den här antydda utvecklingen innebär emellertid inte i och för sig att livsmedels- industrins totala produktionsvolym kan för- väntas öka i snabbare takt än hittills fram till 1975. Däremot indikerar den en ökad förädlingsvärdeandel vad beträffar bran- schens produktion.

Planerna bör också ses i relation till den förväntade ökningen av livsmedelskonsum- tionen enligt föreliggande prognos rörande den privata konsumtionens utveckling. En- ligt denna beräknas den årliga volymmäs— siga ökningen av livsmedelskonsumtionen under perioden 1968—1975 till 1,9 % en- ligt det lägre alternativet och till 2,6 % enligt det högre. Motsvarande siffror för dryckesvaru— och tobaksindustri är 2,7 % respektive 3,6 %. Det lägre alternativet in— nebär en real konsumtionsökning per capita

Diagram 13:3. Volymutvecklingen för ex- porten av livsmedel (inkl. drycker och tobak) 1959—1975. Index 1959=100. Logaritmisk skala.

Företagens. planer enl enkäten Index '_'—”__— 400 , / 300 I , I I I, I), 200 .- I _/I 100 Ä/V 60 65 70 75 1 65

på 2,2 % per år och det högre på 3,3 % "per år.

En realistisk bedömning av livsmedelsin- dustrins tänkbara expansionstakt fram till 1975 indikerarnärmast en ökning av pro- fduktionsvolymen med ca 3 % per år — för dryckesvaru— och tobaksvaruindustrin med 3,5 %. Denna tillväxttakt ligger ca 2 % lägre än hela industrins.

* [_ konkurrensen om de knappa arbets- kraftsresursema torde livsmedelsindustrin, söm i' stor utsträckning är att hänföra till låglönesekt'om, få relativt svårt att hävda sig. En faktor som emellertid kan tänkas i viss'mån verka i'motsatt riktning är det förhållandet" att branschen sysselsätter och efterfrågar kvinnlig arbetskraft i rätt stor utsträckning.:Det synes dock knappast fin— nas anledning att'förmoda att den under "senare hälften av 60-talet rådande trenden, innebärande en 'viss minskning av antalet inom branschen sysselsatta, skall brytas un- der de närmaste åren. En minskning av an— talet anställda med i genomsnitt 1 % per år förefaller sannolik, bl. a. sett mot bakgrun- den av den förväntade rationaliseringsut- vecklingen inom livsmedelsindustrin.

Vad gällerf investeringsutvecklingen torde de omfattande 'planer som beslutats och till stor'del genomförts under andra hälften av 60-talet, och som kommer att slutföras un- der de närmaste två är tre åren, förmodligen inte att motsvaras av en lika hög aktivitet under 1971—1975, i vart fall inte i fråga om byggnadsverksamheten. Det är däremot) möjligt att de nämnda stora projekten kan "komma att-leda till relativt betydande följd- investeringar under perioden i maskiner och utrustning,;varför den låga siffran för in- vesteringsaktiviteten under perioden 1971—- 1975 förmodligen bör justeras uppåt.

Livsmedelsindustrins exportplaner ligger som redan nämnts väsentligt över den fak- tiska tillväxttakten under 60-talet. För den tyngsta delen av branschens export — meje- riprodukterf samt köttvaror — spelar jord- brukspolitiska överväganden en betydande roll för den framtida utvecklingen. Minsk- ningen av kreatursstammen och den oväntat stora nedgången i mjölkproduktionen torde

|

redan under de närmaste åren komma att reducera exportöverskotten i fråga om dessa produkter. En årlig genomsnittlig ökning av livsmedelsindustrins export med 6 % torde dock få bedömas som någorlunda realistisk för perioden fram till 1975.

13.5. Utvecklingen på längre sikt

Livsmedelsindustrins utvecklingsmöjligheter på längre sikt betingas i hög grad av ett par för denna bransch specifika faktorer.

Den ena är effekterna av den svenska jordbrukspolitiken. Med den dominerande roll som de svenska jordbruksråvarorna spe- lar för livsmedelsindustrin — inte minst i kostnadshänseende — är det av väsentlig betydelse hur pris- och produktionsutveck- lingen inom jordbruket på sikt kommer att utvecklas. Den krympning av den svenska jordbruksproduktionen som förutses i 1967 års riksdagsbeslut kan — om den kommer till stånd i avsedd omfattning — få vitt- gående konsekvenser för stora delar av livs- medelsindustrin, särskilt mejerier och slak- terier, vilka i första hand bygger på för- ädling av svenska råvaror. Råvaruprisni- våns höjd är av avgörande betydelse för praktiskt taget hela livsmedelsindustrins kon- kurrensförmåga gentemot utlandet.

I sistnämnda avseende kommer en annan väsentlig faktor att spela en ännu mer av- görande roll, nämligen vad som under 70- talet kommer att hända i EEC-frågan. För en hemmamarknadsindustri som livsmedels- industrin blir givetvisförutsättningarna ra- dikalt förändrade om man från att ha an- passat sin produktion till en i stort sett avskärmad marknad på 8 milj. människor plötsligt ställs inför alternativet att utnyttja möjligheterna men också möta konkurren- sen på en jättemarknad med närmare 300 milj. människor. En svensk EEC—anknyt- ning kommer vad livsmedelsindustrin be- träffar otvivelaktigt att öka både takten och omfattningen i den strukturomvandling som under alla omständigheter kommer att bli ett framträdande drag i utvecklingen under 70-talet. Att vissa sektorer av den svenska livsmedelsindustrin — t.ex. djupfrysnings-

industrin — säkerligen har betydande förut- sättningar att utnyttja stormarknadens ex- pansionsmöjligheter är uppenbart, liksom att vissa företag kommer att finna det fördel- aktigt att förlägga sin tillverkning ute i Eu- ropa till de områden där råvaru- och ar- betskraftsförhållandena ställer sig fördelak- tigare än i Sverige.

Den skärpta konkurrensen från olika mul- tinationella jättekoncerner på livsmedelsom— rådet kommer förmodligen — oavsett om en EEC-anknytning kommer till stånd eller ej _ att påskynda den utveckling som re- dan inletts mot skapandet av någorlunda konkurrenskraftiga svenska koncerner på detta område. Koncentrationstendensema inom livsmedelsindustrin är trots allt bara i början av sin utveckling. En klar antydan om den tänkbara utvecklingen i framtiden ges i koncentrationsutredningens betänkan- de (SOU 1968: 5).

En tendens som torde komma att ytter- ligare förstärkas under 70-talet är livsme- delsindustrins omvandling till en allt mera utpräglad förädlingsindustri. Här kommer säkerligen storhushållsmarknadens expan- sion att få stor betydelse. En ny typ av livs- medelsindustrier, som flyttar tillverkningen ännu ett steg framåt i processen, och som närmast får karaktär av jättelika »matlag— ningsfabriker» för leverans till olika slag av storhushåll av helt färdiga mätsystem eller komponenter till sådana är redan under ut- veckling. Vi kommer också i framtiden san- nolikt att få se ännu mycket mera av den typ av livsmedelsindustri som mera liknar en kemisk industri, dvs. som plockar sön- der de traditionella råvarorna i deras be- ståndsdelar och med hjälp av en avancerad processteknik sätter ihop dem igen på ett sätt som är lämpligare ur t. ex. ekonomiska, näringsfysiologiska, smakmässiga eller ut- seendemässi ga synpunkter.

14 Textil- och beklädnadsindustri (inkl. sko- och

läderindustri)

14.1. Omfattning och struktur

Textilindustrin är till stor del en processin- dustri som karakteriseras av en kapitalinten- siv, högt mekaniserad tillverkning. Indu- strin har tre sektorer av olika karaktär.

En sektor utgörs av företag som tillver- kar inredningstextilier av olika slag och tek- niska produkter som används i annan in- dustri, t. ex. cord för bildäck. I denna sek- tor, som svarar för en fjärdedel av textilin- dustrins produktionsvärde, ökar produktio- nen snabbt i fråga om flera sortimentsgrup— per. Tillverkningen av hemtextilier domi- neras av mellanstora företag medan myc- ket stora företag svarar för en betydande del av industritextiliema.

En annan textilsektor utgörs av trikåföre- tag. Bland dem förekommer både ren till- verkning av stickade tyger och trikåtillverk- ning som är integrerad med framställning av slutprodukter, t. ex. tröjor. I denna sek- tor, som svarar för två femtedelar av tex— tilindustrins produktionsvärde, är särskilt trikåvävsproduktionen i stark utveckling. Till sektorn hör Sveriges största textilföre— tag, med 2 500 anställda, och flera andra större företag men det finns också en stor mängd mycket små företag.

Den tredje textilsektom, som svarar för en tredjedel av produktionsvärdet, tillver- kar vävda tyger för beklädnadsändamål. I denna sektor har en stor del av produkterna en stagnerande eller vikande produktionsut-

veckling. Ett fåtal stora företag svarar för dominerande delar av tillverkningen.

Gentemot konfektionsindustrin är textil- industrin dels leverantör av konfektionens viktigaste råvara, vävt och stickat tyg, dels konkurrent med sina slutprodukter i trikå. Konfektionsindustrin är en starkt arbetsin- tensiv monteringsindustri som tillverkar va- ror för den slutliga konsumenten. Konfek— tionsindustrin har ett företag med närmare 2 000 anställda, ett femtiotal med över 100, varav några omkring 1 000 samt ett mycket stort antal företag av ringa storlek.

Från marknadssynpunkt är det motiverat att behandla textilindustrins beklädnadsde- lar och konfektionsindustrin tillsammans med ska- och läderindustrin. Dessa indu- striers produkter ligger i allt väsentligt på be- klädnadsområdet. Ytterligare en berörings- punkt mellan industrierna i denna grupp är att skotillverkningen i likhet med textilin- dustrins trikåsektor och konfektionsindustrin är en arbetsintensiv industri. Sko- och lä- derindustrierna kännetecknas av små till- verkningsenheter.

Antal Förädlings- anställda värde milj. kr. Textilindustrin 35 400 1 300 Konfektions- industrin 37 800 1 000 Sko- och läder- industrin 11 200 300 84 400 2 600 SOU 1971: 5

Antal anställda och förädlingsvärde 1968 i textil-, konfektions- samt sko- och läderin- dustrierna. framgår av ovanstående tablå. De tre industriernas sammanlagda föräd- lingsvärde utgjorde 6,5 % av hela industrins förädlingsvärde. Deras anställda utgjorde 9 % av samtliga industrianställda.

Exporten och importen har ökat snabbt under 60-talet. 1969 hade nedanstående be— lopp uppnåtts.

Export Import milj. kr. milj. kr. Textilindustrin 420 1 640 Konfektions- industrin 520 1 450 Sko- och läder— industrin 340 580 1 280 3 670

14.2. Utvecklingen under efterkrigstiden

För såväl textil- och konfektionsindustrierna som sko— och läderindustrin inleddes efter- krigstiden med en uppgång som stimulerades av en starkt stigande inhemsk efterfrågan på beklädnadsvaror och en relativt begrän- sad importkonkurrens. I början av 50-talet förändrades läget. Den inhemska efterfrågan på beklädnadsvaror stagnerade samtidigt som importkonkurrensen blev allt hårdare. Därmed upphörde den svenska produktions- ökningen och avlöstes av stagnation. Denna stagnation kom för sko- och läderindustrins del att bli bestående.

Textilindustrins produktionsvolym visade en nedåtgående trend 1950—1958, och kon- fektionsindustrins produktion stagnerade un- der denna period. Båda industrierna ökade därefter sin produktionsvolym med ca 5 % om året fram till 1964 varefter en svag ned- gång satte in för textilindustrin medan kon- fektionsindustrins produktionsvolym stagne- rade. Det bör betonas att bilden är starkt differentierad för textilindustrins olika sek- torer. Teknisk textil, inredningstextil och tri- kå har delvis varit starkt expansiva produkt- grupper medan produktionen av yllevävna— der skurits ned kraftigt.

Vid kulmen i början av 50-talet hade tex— til— och konfektionsindustrierna 110 000 an- ställda och sko- och läderindustrin 20 000. Under 50-talet minskade antalet anställda i textilindustrin med 3,2 %, i konfektionsin- dustrin med 0,9 % samt i sko- och läderin— dustrin med 2,4 % per år. 1959—1968 blev minskningen 4,8, 3,1 respektive 4,6 % per år. Nedgången har därefter fortsatt.

Textilindustrins produktivitetsutveckling under 50- och 60-talen har följt hela den svenska industrins utveckling ganska nära. Konfektionsindustrins produktivitet höjdes långsammare under 50—talet men har där— efter ökat i ungefär samma takt som för industrin som helhet. Sko- och läderindu- strins produktivitet visar det motsatta mönst- ret med normal höjning under 50-talet men endast omkring hälften av hela industrins under 60-ta1et.

Totalbilden för de tre industrierna sam— mantagna är att produktiviteten under de två decennierna utvecklats ungefär i samma takt som hela den svenska industrins. Där- med är det inte sagt att höjningen har skett på samma sätt. Även om flera viktiga un- dantag funnits, har nedläggningama i dessa tre industrier i allmänhet slagit ut företag med en produktivitet som understigit ge- nomsnittet i respektive storleksklass. De om— fattande nedläggningama har därför bidra- git till produktivitetshöjningen i dessa in— dustrier vilket innebär att produktiviteten i kvarvarande företag inte kan ha höjts lika snabbt som genomsnittet för all industri.

Investeringarna i textilindustrin, som sva— rar för huvuddelen av anläggningskapitalet i de tre delbranscherna, reducerades med nästan hälften de första åren av 50-talet. Under de första åren på 60—talet gjordes en återhämtning med en tredjedel vilket inne— har att industrin då hade samma öknings- takt i fråga om investeringarna som all svensk industri. 1964 satte åter en nedgång in som förde investeringarna under 1959 års nivå. Konfektionsindustrin hade däremot en kraftig investeringsökning 1966—1968.

Exporten av de tre industriernas varor ökade 1960—1965 med 16,0 % och 1965— 1969 med 15,2 % per år. Importen ökade

Diagram 14: ]. Produktionsvolym, antal anställda och produktionsvolym per anställd inom textilindustrin 1950—1975. Index 1959=100. Logaritmisk skala.

Företagens planer

enl enkäten

Fä— Index 300 Produktionsvolym 200 __ per anställd .-.'_ ___

Produktionsvolym

.. 100 K ______ ———' Antal anställda ...-i , 70 -' "

50 50 55 60 65 70 75

Diagram 14: 2. Produktionsvolym, antal anställda och produktionsvolym per anställd inom konfektionsindustrin 1950—1975. Index 1959=100. Logaritmisk skala.

Företagens planer enl enkäten .lndex ' * "400 300 _ Produktionsvolym 200 ___---" ” per anställd o......l ._.' ___- Produktionsvon . ' ', ___ % . 100 %*; "... clue-o......... X . x.— ____ Antal anställda 70 """ 50 55 60 65 70 75 170 SOU 1971: 5

Diagram 14: 3. Produktionsvolym, antal anställda och produktionsvolym per anställd inom sko- och lädervaruindustrin 1950—1975. Index 1959=100. Logaritmisk skala.

Företagens planer enl enkäten index 200 Produktionsvolym .... .... -------- per anstå! ld & % Produktionsvolym 100 " xw »" w...-eo” —-__-_ 70 .. 0 . | " X NN _ _____ _ _ _. Antal anställda 50 — 50 55 60 65 70 75

1960—1965 med 15,4 % och 1965—1970 med 17,9 % per år. Variationerna var stora från år till år liksom produkt för produkt.

14.3. Enkätresultatet

Enligt enkäten har textilföretagen planer på en produktionsökning av 4,2 % per år under perioden 1970—1975. Motsvarande procenttal är 2,6 för konfektionsindustrin samt 2,3 för sko- och läderindustrin. Pla- nerna för enbart 1970 innebär gentemot 1969 produktionsökningar på 10,7 % för textilföretagen och 6,0 % för konfektions— företagen samt en minskning av 5,1 % för sko- o:h läderföretagen.

I fråga om sko- och läderindustrin inne- bär planerna 1969—1970 en fortsättning och accelerering av den nedgång som kunnat ob- serveras sedan 1964 men därefter 1970— 1975 en uppåtgående trend. För textilindu- strin skulle ett genomförande av planerna

innebära att den nedåtgående trenden sedan 1964 avlöses av en uppåtgående. Även för konfektionsindustrin ändras utvecklingen, nämligen från stagnerande till ökande.

Den årliga exportökningen 1970—1975 blir enligt planerna 9,9 % för textil-, 6,7 för konfektions- samt 4,4 för sko- o:h läderin- dustrierna. Såvitt framgår av enkäten var den årliga exportökningen väsentligt starkare under 1967—1970. Detta stämmer väl med den ovan angivna totaluppgiften för alla tre industrierna. I betraktande av 60-talets ut- veckling framstår alltså, exportplanerna för 1970—1975 som försiktigt hållna.

Enligt planerna skall den kraftigt nedåt- gående trenden sedan två decennier för an- talet anställda nu brytas, och 1970—1975 skall kännetecknas av en dryg procents år- lig ökning. Dessa planer anges även för sko— och läderindustrin som haft särskilt kraftiga reduktioner 1967—1969 och enligt planerna får det även 1969—1970.

Diagram 14: 4. Investeringar inom textil- och konfektionsindustrin (inkl. sko- och läder- varuindustri) 1961—1975 i 1959 års priser. Index 1961=100.

Index

150 —

100 Företagens planer enl enkäten 50 -1a7_1;73 1971-75 .] 0 l 1 | i 75

Planerna innebär beträffande produktivi— teten att sko- och läderindustrin får en obe- tydlig ökning under 1970—1975. De två öv- riga industrierna får enligt enkäten endast mindre produktivitetsökningar. Textilindu- strin ligger här högst med höjningen 3,1 % per år vilken bör jämföras med genomsnittet för den svenska industrin 3,8 %. Dessa pla- ner innebär ett tydligt brott mot hittillsva- rande trend enligt vilken textil- och konfek— tionsindustrierna hållit jämna steg med övrig svensk industri medan sko- och läderindu— strins eftersläpning varit mera moderat. Ett sådant brott kan emellertid stämma med att investeringarna sedan 1963 minskat för de fyra branscherna sammantagna. Planerna för 1970—1975 anger att denna investerings- minskning fortsätter.

Genom att reducera planemas produk- tionsuppgifter med uppgifterna för exporten erhåller vi en bild av den försäljning på hemmamarknaden som planerna förutsätter. Det visar sig att textilindustrins hemma— marknadsförsäljning måste öka med 3,2 % årligen under hela perioden 1970—1975, kon- fektionsindustrins med 2,4 och sko- och lä- derindustrins med 2,5. Detta måste kontras-

teras mot stagnation eller nedgång sedan 1964.

14.4. Bedömning av planmaterialet

I kapitel 3 har behandlats under— och över- skattningsproblem vid bedömningen av planmaterialet. Att delar av dessa tre del- branscher befinner sig i ett pressat läge och att omfattande nedläggningar pågår gör des- sa problem speciellt besvärliga. Företagen har inte uppgivit nedläggningsplaner _ för- modligen beroende på att sådana i allmän- het saknas tills situationen blivit ohållbar — men nedläggningama kommer med all sannolikhet att fortsätta. En uppräkning av företagsuppgiftema till industriuppgifter be- träffande produktionsvolym, sysselsättning osv. åstadkommer därför en överskattning. Under vissa marknadsförhållanden skulle måhända denna felkälla vara försumbar ge- nom att andra svenska företag skulle kunna utnyttja marknadsutrymmet efter de ned- lagda och genom att nya företag etableras. Importtrycket på stora delar av dessa in— dustriers varuområde är emellertid så starkt att det sannolikt inte främst är svenska företag som lyckas utnyttja marknadsutrym— met vid nedläggningar. De tre industriernas planer bör därför justeras nedåt något mer än den allmänna nedjustering som redovisats i kapitel 1 och motiveras av bedömningen av den svenska industrins totala produk— tionsökning — och minskning av använd arbetskraft. Härtill kommer den justering som kan vara nödvändig med utgångspunkt från en bedömning av delbranschernas kon- kurrenskraft på varumarknaden och på ar- betsmarknaden.

Branschernas läge på arbetsmarknaden kännetecknas av att nuvarande anställda till följd av tidigare och pågående nedlägg— ningar i relativt stor omfattning är äldre. Rekryteringssvårigheter gör sig påminda spe- ciellt i fråga om vissa kvalificerade yrkesar- betare. Tillgången på icke kvalificerad ar- betskraft är bättre därför att utlänningar har kunnat rekryteras och därför att de tekniska omständigheterna i speciellt kon— fektionsindustrin och skoindustrin medgivit

drift även på orter med få invånare.l

Branschernas läge på varumarknaden kän- netecknas av att de svenska företagen i sti— gande grad fått svårigheter att priskonkur- rera. Orsaken till detta är att de svenska lö- nerna är högre än alla utländska konkur- renters utom de amerikanska och att en skillnad mellan svensk och utländsk produk— tivitet som utjämnar löneskillnaden i allmän- het inte kan åstadkommas på dessa varuom- råden. Samtidigt uppstår med ökande real- inkomster i de industrialiserade länderna ökade differentieringskrav som öppnar möj- ligheter att sälja modevaror och specialite— ter över vidare geografiska områden, en verksamhet som emellertid ställer helt nya krav på företagen.

Mot denna bakgrund synes planerna be- höva revideras vad beträffar både produk— tionens totala ökning och fördelningen av försäljningen på hemmamarknaden respek— tive export. En ökning av exporten enligt planerna skulle innebära en klar försäm- ring jämfört med den tidigare utvecklingen. Enligt planerna skulle även trenden mot ökad exportandel komma att brytas.

Konjunkturinstitutet har i sin exportpro- gnos gjort en annan bedömning som mera överensstämmer med hittillsvarande utveck- ling.2 Prognosen anger för de tre delbran- scherna sammantagna en årlig ökning av 12,7 % för perioden 1970—1975. Som skäl för sin bedömning anger konjunkturinstitu— tet bl. a. att vissa varuslag från dessa tre in- dustrier har hög inkomstelasticitet och säljs till länder med ökande inkomster.

Med en tillämpning av konjunkturinsti- tutets (KI) prognos reduceras — om planerna skall förverkligas — de ovan redovisade kra- ven på hemmamarknadsförsäljningens ök- ning. Denna ökar då från ca 4 370 milj. kr. 1970 till 4700 milj. kr. 1975 eller med 1,5 % årligen. Frågan är alltså om en ök- ning i denna storleksordning är möjlig att åstadkomma för de fyra branscherna till- sammans i betraktande av importtrycket.

Den totala svenska förbrukningen av des- sa industriers produkter har under 60-talet ökat något snabbare än den privata kon- sumtionen, nämligen med 4,8 % per år

1960—1967 mot 4,1 %. LU 70 har beträf- fande denna antagit två alternativ för perio- den 1971—1975, nämligen 2.6 och 3,6% per år totalt. Enligt det förra alternativet skall bekädnadskonsumtionen öka med 3,9 % per år 1968—1975 och enligt det se- nare med 4,9 % per år. En ökning av den svenska hemmamarknadsförsäljningen som håller sig under även det lägsta av altema- tiven medger en fortsättning av den uppåt- gående importtrenden. Från den synpunkten framstår det inte som osannolikt att planer— nas produktionsökning skall kunna uppnås.

Det finns emellertid fler omständigheter att beakta. Den gångna periodens markera- de ökning av både import och export har till betydande del varit en effekt av EFTA. Importen från s.k. lågprisländer har låtit mycket tala om sig men i volym räknat har BETA-importen varit viktigare, och även exportökningen har främst gällt EPTA-län- der.

En annan omständighet att beakta är övergången till helt nya material. Produkt- utvecklingen pågår men arbetet har knap- past den karaktären att situationen för in- dustrierna ändras väsentligt. Textilföretagen själva arbetar t.ex. med icke vävda mate- rial. Några nya hopfogningsmetoder som skulle ersätta sömnaden och därmed ändra förutsättningarna för textilindustrins trikå- sektor och konfektionsindustrin väntas inte komma i praktiskt bruk under de närmaste åren. Sådana metoder har å andra sidan re- dan introducerats och hunnit få sin effekt i skoindustrin. Det är knappast motiverat att med utgångspunkt från den pågående produktutvecklingen anta någon väsentli- gare ändring av hittillsvarande utveckling.

Planerna för de tre delbranschernas pro— duktionsvolym och sysselsättning skulle emellertid som nämnts just innebära ett brott mot hittillsvarande trender. Samman- fattningsvis kan man konstatera att viktiga omständigheter snarare tyder på att dessa trender skall fortsätta. Den utländska kon—

1 TEKO-industriema inför 70-talet, SOU 1970: 59—60. 2 Export och import 1970—1975, bilaga 5 till LU 70.

kurrensen kan väntas fortsätta och utgöra ett hinder mot prishöjningar, och det finns inga tecken till att den höga svenska löne- nivån skulle sjunka relativt sett.

En sammanvägning av dessa bedömningar ger vid handen att textilindustrins produk- tion kan väntas öka med 2 % per år, inne- bärande att en fortsatt stark expansion i frå- ga om främst vissa industritextilier samt tri- kå mer än väl kompenserar fortsatt produk- tionsbortfall i andra delbranscher främst tra- ditionell vävning. Övriga två industriers pro- duktion kan väntas öka med 1 % per år varvid kraftigt produktionsbortfall i tyngre konfektion kompenseras av ökningar i fråga om lättare konfektion, speciellt fritidskläder. Det totala antalet anställda kan väntas minska med 3 ä 4 % per år.

Den tidigare minskningen av sysselsätt- ningen har främst ägt rum på orter där de anställda kunnat beredas annat arbete, och de friställda har främst varit anställda som haft de bästa utsikterna att få annan anställ- ning. På grund av detta liksom på grund av de fördelar företagen erhåller vid geogra- fisk koncentration och då främst närheten till leverantörer och serviceföretag har de tre delbranschernas lokalisering och sam- mansättningen av deras arbetskraft kommit att påverkas kraftigt. De större städerna saknar nu i stort sett företag från dessa in— dustrier, och en omfattande relativ koncen- tration av TEKO-industrierna har skett till Borås-regionen som har ett ovanligt ensi- digt näringsliv. Mot denna bakgrund, lik- som med utgångspunkt från den radikalt sänkta självförsörjningsgraden, har därför samhällsingripanden i sysselsättningsbeva— rande syfte ibland framställts som en faktor vilken skulle kunna ändra på den ovan be— skrivna utvecklingen. Regeringens handlägg- ning av hittillsvarande nedläggningar som av sysselsättnings- och beredskapsskäl förts upp på denna nivå visar emellertid att samhälls- ingripanden i dessa syften endast kan före— komma i undantagsfall som inte får en om- fattning som ändrar bilden i stort.

14.5. Utvecklingen på längre sikt

Som framhållits redan i LU 65 följer pro— duktionsutvecklingen inom olika industri- branscher ett förhållandevis enhetligt ut- vecklingsmönster i industriländerna (se även kapitel 2). Till detta mönster hör bl. a. att beklädnadsindustrierna, dvs. delar av tex- tilindustrin samt konfektions-, sko— och lä- derindustrierna, vanligen tillväxer relativt långsamt i förhållande till andra branscher. De viktigaste bestämmande faktorerna synes vara dels att konsumtionsökningen beträf— fande dessa produkter håller sig i närheten av inkomstökningens takt, dels att länder med lägre löner successivt övertar produk- tion från länder med högre löner.

Även under 70-talets senare hälft har man anledning räkna med dessa trender. Härtill kommer emellertid speciella omständigheter att beaktas. Det är inte osannolikt att de tre industrierna går in i 70-talets senare hälft med en konkurrenskraftigare struktur än den som nu föreligger. För detta talar dels att det kritiska läget i vissa delbranscher sannolikt framtvingar omfattande nedlägg— ningar under de närmaste åren, dels att ett utbildningsprogram startas 1970 med vars hjälp textil- och konfektionsindustrierna får möjlighet att inhämta sin eftersläpning på detta område, dels att ett omfattande om- ställningsprogram dragits igång för textil- och konfektionsindustrierna som underlättar för dessa att utnyttja de möjligheter som bör öppnas på marknaden genom konsumen- ternas ökade krav på differentiering i in- dustriländerna.

Härtill kommer effekten av en eventuell EEC-anknytning. En sådan bör skapa en ny omgång av snabb intemationalisering av dessa industrier. På längre sikt skymtar möj- ligheten att textil-, konfektions- samt sko- och läderindustrierna i Sverige efter en fort- satt reduktion utgör en lönsam och konkur- renskrafti g bransch.

15. Kemisk industri

15.1. Omfattning och struktur

Den huvudbransch som behandlas i detta kapitel, nämligen kemisk industri, är här uppdelad i tre delbranscher: egentlig ke- misk industri, petroleum- och kolindustri samt gummivaruindustri.

Den egentliga kemiska industrin, som mätt i förädlingsvärde är ca tre gånger så stor som de båda andra tillsammans, är i produkt— och tillverkningshänseende mycket heterogen och omfattar framställningen så- väl av kemiska basprodukter som av läkeme- del, kosmetika, färger, tvättmedel, tändstic- kor, sprängämnen, gödselmedel m.m. Pro- duktion av basplaster och halvfabrikat av plast ingår i kemisk industri, medan däremot framställningen av färdigvaror av plast lik- som vid LU 65 förts till den under verk— stadsindustrin behandlade delbranschen järn- och metallmanufaktur.1

Till petroleum- Och kolindustrin räknas i första hand oljeraffinaderiema, men bran- schen omfattar även bl. a. tillverkare av tak- papp och annat isoleringsmaterial samt torv- ströfabriker. Petrokemisk industri, dvs. framställning ur petroleumderivat av olika kemiska produkter, hänförs däremot till den egentliga kemiska industrin. Gummivaruin- dustrins avgränsning är tämligen klar, och branschen omfattar all tillverkning och re- paration av gummiprodukter.

Förädlingsvärde och sysselsättning inom den kemiska industrin 1968 framgår av ta- bell 15: 1. Av saluvärdet inom den egent- liga kemiska industrin utgjorde kemiska bas- produkter 22 %, plaster och halvfabrikat av plast 18 %, färger ll %, kosmetika och

1 I industristatistiken t.o.m. 1967 hänförs däremot även framställningen av färdigvaror av plast till industrigruppen kemisk och kemisk- teknisk industri.

Tabell 15 : I . Sysselsättning och förädlingsvärde inom kemisk industri 1968.

Anställda Förädlingsvärde Antal Procentuell Milj. kr. Procentuell andel av hela andel av hela Delbransch industrin industrin Egentlig kemisk industri 34 500 3,8 2 300 5,8 Petroleum- och kolindustri 2 800 0,3 330 0,8 Gummivaruindustri 13 400 1,5 540 1,4

Källa: SOS, Industri 1968.

tvättmedel m.m. tillsammans 11 %, läke- medel 10 % samt övriga produkter 28 %.l Den egentliga kemiska industrin och gum- mivaruindustrin avsätter båda drygt 20 % av sin produktion på export, medan petro— leum- och kolindustrin har en exportandel på endast ca 4 %. För alla tre branscher- nas varuområden gäller att vårt lands im; port är betydligt större än exporten. Minst är importöverskottet för gummivaror, där importen endast är ca 50 % större än ex- porten. För kemiska produkter är importen mer än dubbelt så stor som exporten, och för petroleum- och kolindustrins produkter är importöverskottet ändå större. Karakteristiskt för den egentliga kemiska industrin är en hög kapitalintensitet, dvs. stor insats av realkapital i förhållande till arbetskraftsinsatsen, beroende på högt auto— matiserade tillverkningsprocesser och bety- dande stordriftsfördelar. Situationen inom delbranschen är dock inte enhetlig i detta avseende, o:h traditionella svenska specia- liteter som tändsticks- och sprängämnestill— verkning är tvärtom tämligen arbetsinten- siva. Andelen tjänstemän bland de syssel- satta är avsevärt högre än för industrin som helhet. Inom i första hand läkemedelsindu- strin bedrivs ett synnerligen omfattande forsknings- och utvecklingsarbete — kostna- derna härför uppgick 1967 till ca 20 % av förädlingsvärdet — medan motsvarande siffra för industrin som helhet är ungefär 3 %. Den tunga egentliga kemiska industrin är vidare en stor energiförbrukare. Inom petroleum- o:h kolindustrin är oljeraffina— deriema synnerligen kapitalintensiva, me- dan återstoden av delbranschen liksom gum- mivaruindustrin är tämligen arbetsintensiv.

15.2. Utvecklingen under efterkrigstiden

Den egentliga kemiska industrins produk- tionsvolym fördubblades under 40-ta1et, se- dan avspärrningen under kriget stimulerat till inhemsk tillverkning av produkter som tidigare importerats eller av substitut för dem. Därefter sjönk emellertid expansions- takten, och under SO-talet steg produktionen med endast drygt 4 % per år. Under 60—

talet har tillväxttakten åter ökat till i ge- nomsnitt ca 10 % per år, varvid den under decenniets två sista år varit något högre en- ligt föreliggande preliminära siffror.

Inom branschen föreligger stora variatio- ner mellan olika varugruppers expansions- takt under 60-talet. Kraftigast har tillväxten varit för tyngre organiska produkter, plas- ter och halvfabrikat därav samt läkemedel. Varugrupperna tändstickor, sprängämnen, färger samt tvättmedel och kosmetika visar däremot ökningstakter under branschens ge- nomsnitt.

Produktionsökningen har främst ägt rum inom branschens kapital- och forsknings- intensiva delar, medan däremot de arbetsin- tensiva delarna utvecklats betydligt långsam- mare. Samtidigt har genomförts rationalise- ringar i betydande utsträckning, och i vissa delar av branschen har som följd härav an- talet arbetare minskat kraftigt. Antalet sys- selsatta inom den egentliga kemiska indu- strin har under 50-talet stigit med 1,5 % per år och under 60-talet med 1 % per år. Tjänstemannaandelen har samtidigt ökat från knappt 30 % till nära 40 % på grund av en betydande tillväxt av antalet teknisk personal. Arbetskraftens produktivitet har under 50-talet stigit med ca 3 % per år, dvs. något mindre än genomsnittet för hela industrin, och under 60-talet med drygt 8 % per år, vilket varit ungefär två procentenhe- ter mer än hela industrins produktivitetsök- ning.

Den svenska exporten av kemiska pro- dukter har under 60-talet ökat volymmäs- sigt i genomsnitt 14 % per år, dvs. snabba- re än produktionsvolymen. Ökningen avser i första hand vår export till de övriga EFTA- länderna, främst Norden, medan däremot exporten till EEC-området ökat betydligt långsammare. Som en följd härav har den andel av vår kemiska export som går till EFTA-länder under 60-talet vuxit från ca 40 % till omkring 60 %.

Petroleum- och kolindustrins produktions—

1 Beträffande varugrupper används saluvärdet som volymmått, då kostnadsfördelningsproblem hos företag med produktion inom flera varu- grupper omöjliggjort beräkning av förädlings- värdet.

Diagram 15: I . Produktionsvolym, antal anställda och produktionsvolym per anställd inom kemisk industri (inkl. petroleum- ritmisk skala.

och kolindustri) 1950—1975. Index 1959=100. Loga-

Företagens planer enl enkäten Index ”"—"— 400 _ Produktionsvolym I I ,," 4 Produktionsvolym 300 ,! ,” per anställd I ”'_', I 200 ___-..---—' Antal anställda 100 ? ||! 70 '...'...J/

50 55 60

volym växte under 50—talet med knappt 11 % per år. Under 60-ta1et har tillväxt- takten varit ännu något högre och uppgått till drygt 12 % per år. Tillväxten har i hu- vudsak varit koncentrerad till oljeraffinade- rierna. Sysselsättningen i branschen ökade under 50—talet med drygt 7 % per år men har under 60-talet minskat med 2,4 % per år. Detta innebär en produktivitetsökning med drygt 3 % per år under 50-talet och med inte mindre än 15 % per år under 60-talet. Den senare siffran förklaras av flera samverkande faktorer, bl. a. en mycket stor investeringsvolym kring 60-talets mitt.

Gummivaruindustrin har under 50- och 60-talen haft en årlig produktionsvolymök- ning på 5,8 respektive 6,5 %. Sysselsätt- ningens ökning under de båda decennierna har uppgått till 3,4 respektive 0,9 % per år, och produktiviteten har således under 60- talet ökat med S% % per år, efter det att dess ökning under 50—talet endast varit drygt

65 70 75

2 % per år.

Historiska uppgifter om investeringsvoly- men inom den kemiska industrin finns en- dast för branschen som helhet. De visar kraftiga fluktuationer från år till år i bran- schens investeringar under 60-talet med en markerad topp vid decenniets mitt.

15 .3 Enkätresultatetl

Produktionen inom delbranscherna mäts här med förädlingsvärden, uttryckta i fasta pri- ser, medan den för varugrupper inom egent- lig kemisk industri mäts med saluvärden i fasta priser (se not 1, s. 176).

Företagens planer inom den egentliga ke- miska industrin framgår av tabell 15 : 2.

Stora skillnader i expansionstakt förelig-

1 Utöver de uppgifter som för LU 70 insam- lats från alla tillfrågade företag presenteras här även visst material som insamlats ianslutning till en inom institutet pågående branschstudie av den egentliga kemiska industrin.

Diagram 15: 2. Produktionsvolym, antal anställda och produktionsvolym per anställd inom gummivaruindustrin 1950—1975. Index 1959=l 00. Logaritmisk skala.

Företagens planer enl enkäten ___— Index 400 Produktionsvolym I I 300 I)! 'I I, ," Produktionwolym ' __ " r en tälld zoo ' ' De 5 J Antal anställda " 100 __" 70 N 50 55 60 65 70 75

ger mellan olika delar av den egentliga ke- miska industrin. Den kraftigaste tillväxten planeras för varugrupperna organiska ke- miska föreningar (13 % per år), läkeme— del (12 % per år) samt plaster och halv- fabrikat därav (11 % per år). Även för öv- riga varugrupper planeras produktionsök- ningar, men dessa är mera måttliga: för gödselmedel 3 % per år, för sprängämnen 4 % per år, färg och färgämnen 5,5 % per år, grundämnen och oorganiska föreningar

Tabell 15 : 2. Företagens planer inom egentlig kemisk industri 1969—1975. Årlig procentuell förändring.

6 % per år, samt kosmetika och rengö— ringsmedel 7 % per år. Också för restpos- ten »diverse» (i första hand konstfibrer och tändstickor) redovisas planer på en ganska begränsad expansion, 4,5 % per år. För det övervägande flertalet varugrupper gäller att den planerade expansionen per år är större för 1970 än för 1971—1975. Forskningsutgifterna (inkl. licensavgifter) inom de större företagen i delbranschen kommer enligt planerna att ligga på en i

Tabell 15: 3. Företagens planer inom petro- leum- och kolindustrin 1969—1975. Årlig procentuell förändring.

1969— 1970— ]969— 1970— 1970 1975 1970 1975 Produktionsvolym 9,6 6,7 Produktionsvolym 3,3 2,4 Antal anställda 0,9 1,0 Antal anställda —2,2 0 Produktionsvolym per Produktionsvolym per anställd 8,6 5,6 anställd 5,6 2,4 Export 15,5 11,0 Export —0,2 —1,2 1 78 SOU 1971 : 5

Diagram 15: 3. Volymutvecklingen för ex- porten av kemiska produkter 1959—1975. Index 1959=100. Logaritmisk skala.

Företagens planer enl enkäten __]— Index I, 600 ,' I I 500 ,” I I, 400 / 300 // 200 I 100 / 60 65 70 '.

stort sett oförändrad andel av förädlings- värdet, som inom läkemedelsindustrin upp— går till ca 20 %, medan den inom övrig egentlig kemisk industri uppgår till drygt 4 %.

Enkätresultaten för petroleum- och kol- industrin framgår av tabell 15: 3, medan företagens planer inom gummivaruindustrin redovisas i tabell 15: 4.

Den kemiska industrins årliga investe- ringar kommer enligt enkäten att 1971—1973 vara ungefär 90 % av motsvarande siffra

Tabell 15 : 4. Företagens planer inom gummi- varuindustrin 1969—1975. Årlig procentuell förändring.

1969— 1970—— 1970 1975 Produktionsvolym 12,5 8,7 Antal anställda 5,5 3,9 Produktionsvolym per anställd 6,6 4,6 Export 11,2 10,4 SOU 1971: 5

för perioden 1965—1969 för att 1974—1975 minska. Av de tre delbranscherna visar den egentliga kemiska industrin och gummivaru- industrin planer på en minskande inves- teringsvolym under perioden 1971—1975, medan däremot petroleum- och kolindustrin planerar en väsentlig ökning mot planperio-

Diagram 15: 4. Investeringar inom kemisk industri (inkl. petroleum- och kolindustri samt gummivaruindustri) 1961—1975 i 1959 års priser. Index 196] = 100.

Index __1 350-— _ Företagens planer 300 F enl enkäten __L-w 1971-73 250- ------ "?57'1775'l 200 — 150— _ 100— 50— 0 1 l 1 I I 1 I I I 1 l t 61 65 70 75

dens slut av sina i och för sig måttliga in- vesteringar. De planerade investeringarna per enhet produktionsvolymökning under enklitperioden uppgår till för egentlig ke- misk industri 2,2, för petroleum- och kol— industri 4,3 och för gummivaruindustri 1,5.

15.4 Bedömning av planmaterialet

Vid en bedömning av realismen i den egent- liga kemiska industrins framtidsplaner bör man hålla i minnet att vårt land har och genomgående har haft ett mycket stort im— portöverskott på det kemiska varuområdet, samt vidare att under 60-talet den svenska egentliga kemiska industrins exportkvot ökat samtidigt som dess hemmamarknadsandel minskat. Utvecklingen har alltså gått mot en ökad intemationalisering av marknaden för kemiska produkter.

Planerna innebär en fortsättning av den- na utveckling. Man avser att öka exporten snabbare än tillverkningen för hemmamark- naden. Utrymme för den planerade expan- sionen torde säkerligen finnas på såväl ex- port— som hemmamarknaden — den centrala frågan är snarast, huruvida de svenska fö— retagen kommer att kunna hävda sig emot sina utländska konkurrenter.

Två av de mest expansiva varugrupperna är organiska föreningar samt plaster och halvfabrikat därav. Delar av dem utgör de första leden i en förädlingskedja där det tredje ledet är den plastbearbetande indu- strin, vilken redovisar planer på en ungefär lika snabb expansion som de två nämnda grupperna (se kapitel 8 om verkstadsindu- strin). De snabba tekniska framstegen på området leder bl. a. till att nya plaster suc- cessivt utvecklas och till att plastprodukter finner nya användningsområden. Mot bak- grund härav synes expansionsplanerna vara realistiska. Expansionen under senare år har i huvudsak åstadkommits genom kapaci- tetsutvidgningar för ett begränsat antal pro- dukter samtidigt som den tekniska och marknadsmässiga utvecklingen medfört inte bara ökning utan även differentiering av efterfrågan. Det borde därför finnas ut— rymme för en utvidgning av den tyngre or-

För den tyngre organiska industrin finns emellertid vissa besvärande problem. Tek- niska förhållanden leder till mycket marke- rade stordriftsfördelar inom denna bransch— grupp, och för många produkter kan den svenska marknaden inte konsumera hela produktionen från en enda anläggning av optimal storlek. Svenska företag tvingas då att välja mellan att bygga anläggningar av mindre än optimal storlek, vilket medför högre kostnader per producerad enhet, el— ler att bygga anläggningar av optimal stor- lek och avsätta delar av produktionen på exportmarknaden — eller att avstå från egen tillverkning, varvid produkterna i fråga i stället skulle importeras från utländska till— verkare. Lönsam export av bulkprodukter förutsätter låga transportkostnader och låga tullar i mottagarlandet — annars kan expor- tören inte konkurrera med mottagarlandets egen industri. För den svenska tyngre ke- miska industrin är framför allt tullmuren runt EEC-marknaden ett kännbart hinder för export.

Även läkemedelsindustrin planerar en kraftig expansion, och exporten avses öka snabbare än hemmamarknadsförsäljningen. Den senare kommer dock enligt planerna att öka med ca 10 % per år. På hemma- marknaden arbetar vår läkemedelsindustri med ett stort preparatsortiment i konkur— rens med ett stort antal utländska tillverka— re, som vardera marknadsför ett begrän- sat antal specialiteter. På exportmarknaden säljer de svenska företagen endast ett mind- re antal specialiteter. Särskilt för utlands- försäljningen är företagens forskningsverk— samhet och dess resultat av stor betydelse. Hittills har de svenska företagen varit fram- gångsrika på detta område, men de allt större insatser som erfordras för varje forsk- ningsprojekt skapar stora osäkerhetsmoment för framför allt de mindre företagen. Mot bakgrund av den hittillsvarande utveckling- en synes läkemedelsindustrins planer vara realistiska.

För övriga delar av den egentliga kemis- ka industrin är som tidigare nämnts expan- sionsplanerna moderata. För delbranschen

som helhet ligger siffrorna endast obetyd- ligt över plansiffrorna för hela industrin. Detta avviker från det »normala» bransch— mönstret såväl i vårt land som annorstädes (jfr kapitel 2). Även när delbranschens pla- ner ställs i relation till den av IUI beräkna- de expansionstakten för hela industrin, ca 5 % per år, ligger de under det internatio- nella branschmönstret. Mot bakgrund härav kan den egentliga kemiska industrins pla- ner inte anses vara alltför optimistiska.

Det är troligt att de pågående debatter- na om miljövård och fysisk riksplanering har en hämmande inverkan på expansions- planerna i bl. a. denna bransch. Osäkerhe- ten om vilka krav som kan komma att stäl- las i miljövårdshänseende och om vilka om- råden som kommer att upplåtas för etable- ring av större industrianläggningar försvårar projekteringen av nya anläggningar. Och så länge större krav i miljövårdshänseende ställs i vårt land än utomlands, innebär det- ta ett handikapp för svenska företag gent- emot deras utländska konkurrenter.

Man kan ställa sig frågan om enkätre- sultaten i någon mån snedvridits av den eller de prognostekniker som företagen an- vänt. Valet av teknik synes bli beroende av de produktionstekniska förhållandena i olika branscher. I branscher där produktionsap— paraten byggs ut successivt genom ett stort antal små investeringar, torde det ligga nära till hands att i prognoserna arbeta med nå- gon procentuell expansionstakt som bestäms av olika faktorer. I andra branscher, där expansionen sker ryckvis genom ett litet antal mycket stora investeringar, görs pro- gnoserna troligen snarare genom summe- ring av de projekt som är under genom- förande eller utredning vid prognostidpunk- ten. Troligen är det vid den senare pro- gnostekniken större risk än vid den förra att man i sina planer underskattar den fram— tida expansionen. Vidare är sannolikt den senare tekniken vanligare inom egentlig ke- misk industri än i hela industrin. Detta skul— le medföra att skillnaden i expansionstakt mellan egentlig kemisk industri och hela industrin troligen blir något större än enkät- resultaten antyder.

Underhandskontakter med några storfö- retag tyder på att man sannolikt kan emotse beslut under 1971 om större expansions— projekt utöver de i enkäten redovisade, vari- genom branschens tillväxttakt fram till 1975 skulle ökas med 1 år 2 procentenheter per år och således komma upp till ca 8 % per år. De tillkommande projekten blir dock driftklara först under planeringsperiodens senare del. Uppjusteringen hänför sig helt till organiska produkter och plaster.

Den enligt enkäten planerade exportök- ningen, 11,0 % per år, torde efter vår kom- plettering av produktionsplanerna kunna hö- jas till omkring 12 % per år.

Den sysselsättningsökning som planeras inom egentlig kemisk industri, 1 % per år, innebär att arbetskraftens produktivitet be- räknas öka med 8,6 % under 1970 och därefter med 5,6 % per år till 1975. Detta är klart mer än motsvarande tal för hela industrin, men samtidigt betydligt mindre än delbranschens produktivitetsökning un- der 60-talet. Då de arbetsintensivare delar- na av den egentliga kemiska industrin pla- nerar den minsta expansionen, kan den ge- nomsnittliga produktivitetens ökning i bran- schen delvis ses som en »överföringseffekt». Det borde därför vara möjligt att åstad— komma även den uppreviderade produk- tionsökningstakten med en ökning av anta- let anställda med endast 0,5 % per år —- något som med hänsyn till situationen på arbetsmarknaden också torde bli nödvän- digt. Den härav implicerade produktivitets- ökningen uppgår till ca 7,5 % per år.

Enkätresultaten för hela den kemiska in- dustrin tyder på en i jämförelse med 60- talet låg, successivt sjunkande investerings- volym under planperioden. Hur stora in- vesteringar som krävs är dock svårt att be- räkna. Den i avsnittet om enkätresultaten introducerade relationen investering per en- het produktionsökning är ett bräckligt hjälp- medel för sådana beräkningar — främst på grund av den från fall till fall varierande tidsförskjutningen mellan investering och produktionsökning. Relationen har under perioden 1960—1967 varit i genomsnitt 1,9 för egentlig kemisk industri och petroleum-

och kolindustri tillsammans, varvid den vi- sat en sjunkande tendens under perioden. Denna tendens är för övrigt naturlig mot bakgrund av dels att man bygger allt större anläggningar för att därigenom utnyttja existerande skalfördelar i produktionen, dels att expansionen under periodens senare del bitvis skett genom kompletteringar och ut- byggnader av existerande anläggningar, vil- ket ofta kan ske till lägre kostnader än mot- svarande nyetableringar. Det finns anled- ning tro att relationstalet 1,9 är sammanvägt av ett något lägre tal för petroleum- och kolindustrin, där kraftiga skalfördelar före- kommer inom oljeraffinaderiema, som är den dominerande delen, och ett något högre tal för egentlig kemisk industri, där skal- fördelarna inte är lika markanta inom hela delbranschen.

Om man, närmast som ett räkneexempel, antar att investeringen per enhet produk- tionsvolymökning inom egentlig kemisk in- dustri under perioden 1971—1975 skulle behöva vara det i enkätmaterialet uppgivna ca 2,2 för att möjliggöra den av oss uppjus- terade produktivitetsökningen, skulle de li- kaledes uppjusterade produktionsvolympla— nerna kräva investeringar som ligger 20 å 25 % över de i enkäten redovisade pla- nerna.

Petroleum- och kolindustrins planer enligt enkäten måste anses ytterst osäkra, då all- varliga brister kunnat konstateras i den före- tagspopulation varur urvalet för enkäten gjorts. En bedömning av delbranschens ex- pansionsmöjligheter får därför göras i förs- ta hand med stöd av allmän kännedom om den. Det bör emellertid framhållas att även en sådan bedömning blir osäker, eftersom expansionen till största delen sker genom några få stora projekt, och ett enda sådant projekt mer eller mindre kan förändra den genomsnittliga expansionstakten under den studerade perioden med flera procentenhe- ter.

Flera förhållanden tyder på att delbran- schen bör kunna hålla en hög expansions- takt under planperioden -— efterfrågan på produkterna ökar, industrin är i första hand inriktad på hemmamarknaden, denna för-

sörjs trots detta för närvarande till stor del med importerade produkter, och utbyggna- den görs delvis av företag ingående i stora internationella koncerner inom vilka man inte kan tala om direkt konkurrens mellan svensk och utländsk produktion. Enligt un- derhandskontakter med företag finns även f.n. (1970) flera betydande utbyggnadspro- jekt utöver de i enkäten redovisade. En produktionsvolymökning med ca 10 % per år förefaller därför sannolik.

Den exceptionellt snabba produktivitets- ökningen under 60-talet kan inte väntas fortsätta utan produktionsökningen torde kräva en ökning av antalet anställda med ca 3 % per år. Ett sådant tillskott torde med hänsyn främst till det ringa antal per- soner det skulle bli fråga om inte vara omöj— ligt att uppnå.

Gummivaruindustrin har enligt förelig- gande uppgifter ökat sin produktionsvolym med nära 8 % per år under de senaste två åren, vilket är mer än branschens genom- snittliga ökningstakt sedan 1960. Plansiff- rorna innebär att man under enkätperioden avser att hålla en klart högre expansions— takt än under 60-talet. Marknadsutrymme torde finnas för en sådan expansion — de två största produktkategorierna är gummidäck och industrigummi, och båda visar växande efterfrågan. Någon kraftigare försämring av de svenska företagens konkurrensför- måga gentemot utländska tillverkare synes inte behöva befaras under planperioden.

Vad sysselsättningen beträffar hör gum- mivaruindustrin till dem som redovisar de mest expansiva planerna. Delbranschens lö- nenivå. vilken ligger nära industrigenom- snittet, och den konkurrens om tillgäng- lig arbetskraft som kan förväntas uppkom- ma gör det osannolikt att företagen skall kunna realisera sina planer att öka antalet sysselsatta med 4 % per år. Med hänsyn främst till att delbranschen i huvudsak är lokaliserad utanför storstadsregionema före- faller det dock troligt att den skall kunna öka sysselsättningen med ca 1 % per år. Om man räknar med en årlig produktivi- tetsökning av 5,5 %, dvs. någon procent- enhet mer än företagen planerat, skulle

detta resultera i att produktionsvolymen 1970—1975 kommer att öka med ca 6,5 % per år. Det bör dock framhållas att även denna reducerade expansionstakt ligger nå- got över det internationella branschmönst— ret (jfr kapitel 2).

Företagens planer på en årlig export— volymökning med drygt 10 % synes i och för sig rimliga. Vår reduktion av produk- tionsvolymökningen motiverar dock en ned- skärning av exportens förväntade öknings- takt till ca 8 %.

Investeringsplanerna inom gummivaruin- dustrin är svårbedömda, eftersom historiska uppgifter om investeringsverksamheten i del- branschen ej finns särredovisade. Plansiff— roma synes väl underbyggda av produk- tionsplanerna, men vår nedjustering av des- sa torde motivera en viss reduktion även av investeringsvolymen. Å andra sidan kan personalrekryteringssvårigheter sanno- likt väntas medföra att man tvingas att öka investeringarna för att därigenom reducera arbetsintensiteten och höja produktionsvo- lymen per sysselsatt snabbare än de i enkä— ten redovisade planerna avser.

15 .5 Utvecklingen på längre sikt

Den egentliga kemiska industrins relativt kraftiga expansion under 60-talet har till största delen skett inom den tyngre orga— nisk-kemiska industrin samt inom läkeme- delsindustrin, medan branschens övriga de- lar redovisar en mera måttlig tillväxt. Före- tagens planer för första hälften av 70-talet innebär en fortsättning enligt samma ut- vecklingstendenser. Men hur ter sig del- branschens utsikter i ett längre tidsperspek- tiv?

En internationell jämförelse tyder på att efterfrågan på kemiska produkter växer snabbare än bruttonationalprodukten på alla ekonomiska utvecklingsstadier (jfr kapitel 2). En starkt bidragande orsak härtill torde vara att stora delar av den egentliga kemis- ka industrin ännu är tämligen unga och att därför den tekniska utvecklingen går snabbt. Nya produkter utvecklas, och nya mer ekonomiska produktionsprocesser med-

för att produktpriserna kan hållas oför- ändrade eller sänkas. Kemiska produkter får därigenom en alltmer förbättrad för- måga att konkurrera med varor från andra industribranscher. Ett försök till analys av den svenska egentliga kemiska industrins framtidsmöjligheter behöver därför knap- past i första hand uppehålla sig vid en be- dömning av marknadens framtida storlek, utan det väsentliga problemet synes bli huruvida de svenska företagen kan hävda sig gentemot de utländska konkurrenterna i branschen.

Svensk industri har traditionellt haft en konkurrensfördel i tillgången på billig vat- tenkraft. Denna fördel kommer sannolikt att försvinna på grund av att utvecklingen på kärn- och värmekraftområdet medför att alla länders industri kan skaffa sig bil- lig kraft. För vår organiska kemiska indu- stri gäller dock att någon sådan försäm— ring av konkurrenskraften inte behöver be- faras, eftersom den allmänna internatio- nella övergången till petroleumråvaror med- fört att dess konkurrenter redan har till— gång till billig värmekraft ur processen.

De stordriftsfördelar inom tyngre kemisk produktion som tidigare berörts har accen- tuerats under det senaste decenniet, och på denna punkt kommer utvecklingen av allt att döma att fortsätta. Fördelarna är av två slag: dels blir kostnaden per producerad enhet lägre vid tillverkning i större skala, dels kan det vara ekonomiskt fördelaktigt att driva förädlingen långt utan kostsamma transporter av mellanprodukter. Detta le- der fram till önskvärdheten av stora anlägg- ningar och kombinat av anläggningar vilket i sin tur kräver stora investeringar.

Sannolikt underlättas inte en expansion av den tyngre kemiska industrin i vårt land av den nuvarande företagsstrukturen i bran- schen med ett begränsat antal större företag, av vilka några inte har sin huvudsakliga verksamhet inom kemisk industri. Sedan flera år har de större svenska kemiföretagen inriktat sin tillverkning så att någon nämn- värd konkurrens dem emellan inte före— kommer utan de i stället kan koncentrera sig på att möta sina utländska konkurren-

ter. Samarbete mellan svenska företag kan därför inte väntas medföra större konse- kvenser i form av konkurrensbegränsning. Men företagen har f. n. svårigheter att ge- nomföra enstaka investeringsprojekt av op- timal storlek, och varje projekt innebär stort risktagande för dem. Här kan ökat samarbete sannolikt möjliggöra större re- surssatsningar än för närvarande och, kan- ske ännu viktigare, öka investeringsbenägen- heten genom att skapa möjligheter till risk- utjämning mellan flera samtidiga projekt.

Erfarenheter från olika branscher med utpräglade stordriftsfördelar visar emeller- tid att det finns vissa möjligheter för mindre företag att hävda sig emot de stora bjässar- na. Framför allt två vägar synes erbjuda vissa framkomstmöjligheter: dels en sats- ning på ren kvalitetskonkurrens, dvs. på till- verkning av produkter med sådana egen— skaper att priset blir av underordnad bety- delse som konkurrensmedel, dels inriktning på tillverkning av produkter med begränsad marknad, dvs. produkter som är för små kvantitativt för att locka de stora producen- terna men ändå tillräckligt stora för smärre företag. De svenska stålverkens produktions- inriktning under senare år ger exempel på hur de med framgång prövat båda dessa vä- gar. Det förefaller dock som om bägge vä- garna skulle kunna visa sig svårframkomliga för svenska kemiföretag. Således kan man ifrågasätta om företagen för närvarande har en tillräckligt omfattande egen forsk- ning för att kunna ge sig in på kvalitetskon— kurrens. Och den kemiska branschens pro— duktionsstruktur med ofta förenad framställ- ning av ett flertal varor torde begränsa till— gången på lönsamma smärre produkter som storföretagen är benägna att lämna utanför sitt tillverkningsprogram.

Sannolikt kan det vara rationellt för svensk kemisk industri att inte i större ut- sträckning inrikta sig på tillverkning av bulkkemikalier utan i stället satsa på att ur importerade sådana producera kemikalier med högre förädlingsgrad. De tidigare be- rörda stordriftsfördelarna är mindre mar— kanta i förädlingskedjans senare led än i de tidigare, och de investeringar som krävs

och det därmed förknippade risktagandet blir därför mindre. I gengäld torde en så- dan tilltänkt inriktning ställa något högre krav på tekniskt kunnande hos företagen. Situationen inom den forskningsintensiva läkemedelsindustrin skiljer sig från den inom branschen i övrigt. Här har svenska företag hittills lyckats hävda sig på den internationella marknaden — i första hand tack vare vårt lands avancerade och om- fattande biokemiska och medicinska forsk- ning. Utvecklingen synes gå mot allt större och dyrbarare forskningsprojekt, vilket ac- centuerar de ekonomiska risker som är förknippade med forskningsverksamheten och samtidigt gör det nödvändigt med en snabb internationell marknadsföring av forskningsresultaten. Det finns knappast an- ledning att betvivla de större svenska läke— medelsföretagens framtida konkurrensför- måga, men de speciella förhållandena på läkemedelsmarknaden med en mängd natio- nella regleringar och kontrollföreskrifter kan göra det nödvändigt att i allt större ut- sträckning förlägga tillverkningen för ut- ländska marknader till respektive länder. Detta skulle givetvis reducera den inhemska svenska läkemedelsindustrins expansionstakt. Övriga delar av den kemiska industrin tillverkar dels konsumentvaror, dels pro— dukter för jordbruk och övrig industri. De utvecklingstendenser som ovan berörts synes inte vara lika starkt märkbara inom dessa delar av branschen. Det torde därför inte finnas anledning räkna med att de där verk- samma svenska företagens konkurrensför- måga skall förändras nämnvärt inom en överblickbar framtid, utan man torde kunna räkna med att deras produktion skall ut- vecklas ungefär i takt med deras marknader inom vårt land och det övriga Norden. Avgörande för den framtida tillväxten av vårt lands egentliga kemiska industri torde emellertid framför allt utvecklingen på han— delsområdet bli. EFTA-marknaden är rela- tivt liten jämförd med EEC-marknaden, och dess medlemsländer har ingen gemen- sam yttre tullmur. Detta medför att pro— ducenter inom EEC har betydligt större möjligheter än sina konkurrenter inom

EFTA att utnyttja stordriftsfördelarna i pro- duktionen och även få lönsam avsättning för marginella kvantiteter utanför sin »hem- mamarknad-». För många kemiska produk— ter gäller att förädlingsvärdet utgör endast en mindre del av saluvärdet. Bl. a. på grund härav blir de effektiva tullsatserna vid för- säljning till utlandet avsevärt högre än de nominella, vilket försvårar eller helt omöj- liggör lönsam export.

En enkel regressionsanalys visar att ex- pansionstakten för egentlig kemisk industri under 60-talet i OECD-länderna legat knappt 5 procentenheter per år över till- växttakten för hela industrin i samma län— der.1 En bidragande orsak härtill är säkert att branschen är ung — den växer snabbt där- för att den ännu inte nått mognadsstadiet. Mot den bakgrunden är det rimligt att i framtiden tänka sig en successiv minskning av skillnaden i tillväxttakt. Men eftersom branschen ännu är relativt liten i Sverige finns det knappast skäl att tro att denna minskning skulle inträffa tidigare eller snab- bare här än i andra industriländer, snarare tvärtom.

Kanske finns det skäl att avge ett något mindre optimistiskt omdöme om långtids- perspektiven i branschen än det som gavs i LU 65. Arbetskraftens genomsnittligt höga utbildningsnivå i vårt land tillsam- mans med branschens teknikintensitet ger oss dock komparativa fördelar mot andra länder. Vårt höga löneläge är på grund av kapitalintensiteten en mindre nackdel i den- na delbransch än i flertalet andra. Vår avsaknad av inhemska tillgångar på flerta- let råvaror blir på grund av utvecklingen på transportområdet av allt mindre bety- delse. Ett negativt inslag i bilden är att vi inte alls har samma tekniska tradition inom egentlig kemisk industri som inom t.ex. järn— och stålframställning. Vidare är eta- bleringshindren i branschen relativt stora, vilket medför att vi inte har det betydande tillskott av nyetablerade mindre företag som förklarar en stor del av t.ex. verkstadsin— dustrins snabba expansion.

En betydande expansion av den egentliga kemiska industrin i Sverige torde förut—

sätta att EEC-områdets yttre tullmurar av- vecklas. Det synes vidare kräva att företa- gen väsentligt ökar sina forskningsinsatser — avseende såväl egen forskning som köp av forskningsresultat via licensavtal 0. dyl. Den ökade utbildning som tidigare diskuterats (jfr kapitel 1) synes förbättra de personella förutsättningarna härför.

Petroleum- och kolindustrins framtida ut— veckling torde väsentligen bestämmas av ett fåtal lokaliseringsbeslut beträffande oljeraf- finaderier. Flera förhållanden gör en lång- siktsprognos ytterst vansklig. Den svenska marknaden för oljeprodukter växer snabbt, men flertalet större företag ingår i intema— tionella koncerner för vilka Sverige endast är en mindre del av deras europeiska mark- nad och vilkas beslut om lokaliseringen av framtida raffinaderiutbyggnader kraftigt på- verkas av förhållanden utanför vårt land. Inom vårt land är med nuvarande trans- portteknik endast begränsade områden läm- pade för raffinaderilokalisering, och dessa områden är eftertraktade även för andra ändamål. Områdenas användning kan en- dast bestämmas efter en samhällsekonomisk avvägning. Med reservation för dessa osä— kerhetsfaktorer förefaller det rimligt att del— branschens expansionstakt även i ett längre perspektiv kommer att ligga något över den genomsnittliga för hela industrin.

Gummivaruindustrin torde marknadsmäs- sigt ha goda utsikter till en fortsatt expan- sion i minst samma takt som industrin i sin helhet. Delbranschens arbetskraftsrekry- tering kommer dock säkerligen att vara ett stort problem även i ett längre tidsperspek- tiv. Eventuellt kan den redan tämligen höga andelen kvinnliga anställda ökas ytterligare, och en del av expansionen, främst avseende industrigummitillverkningen, synes kunna förläggas till delar av landet med relativt god arbetskraftstillgång. Men arbetskrafts- rekryteringen kan i det långa loppet inte klaras utan en höjning av det relativa löne- läget, vilken på grund av den tämligen höga arbetsintensiteten skulle reducera lönsam-

1 y=4,7+1,0x; r=0,77 (x=hela industrins tillväxttakt, y=den egentliga kemiska industrins tillväxttakt, r=korrelationskoefticient).

De svenska gummivarutillverkarna synes f.n. ha ett visst tekniskt försprång framför flertalet av sina utländska konkurrenter och även högre arbetsproduktivitet än dessa. På längre sikt torde det dock finnas risk för priskonkurrens på den svenska markna- den från producenter i europeiska låglöne- länder. En väsentlig förutsättning för del- branschens fortsatta expansion i vårt land synes vara att man ytterligare inriktar till- verkningen mot tekniskt avancerade produk- ter samt att man genom fortsatta rationali- seringar och förbättringar av produktions- metoderna reducerar arbetsintensiteten.

Appendix A Enkätundersökningen — metoder och material

A.] Målsättning

A.] .l Syftet

Syftet med undersökningen har varit att in- samla och redovisa industrins planer för- delade på branscher fram till 1975 för pro- duktion, sysselsättning, investeringar och ex- port. Planerna skulle redovisas som föränd- ringstal 1970—1975.

Branschindelningen skulle vara utformad så att verkstadsindustrins delbranscher re- dovisades var för sig. Dessutom borde t. ex. textil- och konfektionsindustrin redovisas i separata branscher. Industristatistikens in- delning i 11 huvudgrupper var således på vissa punkter alltför aggregerad.

A.l.2 Målpopulation och undersökningspo- pulation

Målpopulationen omfattar samtliga företag i industristatistiken 1967, med undantag för rörledningsverkstäder, vilka i LU 70 redo- visas under byggnadsverksamhet, samt viss verksamhet inom fortifikationsförvaltning— en, statens järnvägar, statens vattenfallsverk och statens vägverk, vilka i LU 70 ingår i den offentliga sektorn. Avgränsningen gent— emot hantverk är gjord så att endast arbets— ställen med 5 och fler anställda ingår. För- utom den ovan nämnda populationen ingår företag som nystartats under perioden fram till 1975. Målpopulationen omfattar ett an- tal delpopulationer som utgörs av de olika branscherna.

Undersökningspopulationen omfattar mål- populationens företag exklusive företag med mindre än 10 anställda. Någon undersök- ning av företag med mindre än 10 anställda har inte företagits eftersom det ansågs allt- för svårt att inhämta planuppgifter från de minsta företagen. Företag som kommer att nystartas fram till 1975 kan av naturliga skäl inte undersökas.

Enkätundersökningens population skiljer sig från undersökningspopulationen därige- nom att företag inom branscherna meje- rier, slakterier, bil- och cykelreparations- verkstäder inte tillfrågats genom enkäten utan undersökts på annat sätt.

A. 1.3 Målvariabler

Målvariablerna utgörs av de sökta värdena på produktion, sysselsättning, investeringar och export för 1967, 1969, 1970 och 1975. En redogörelse för vilka frågor som ställ- des lämnas i avsnittet om blanketterna.

A. 1 .4 Register

För att uppnå jämförbarhet med den offi- ciella industristatistiken befanns det lämp- ligt att använda industristatistikens register för 1967 som urvalsram. Detta var det se- naste året för vilket definitiva uppgifter fö- relåg vid tidpunkten för arbetet med urval och uppgiftsinsamling. I detta register var arbetsställena branschklassificerade enligt två olika grunder. Den ena klassificerings—

Tabe/IA:]. Antal anställda enligt SOS In- dustri 1967 och industriregistret 1967.

SOS Industri- Industri registret

Totalt (huvudgrupperna l—l 1) 946 170 938 450 Rörledningsverkstäder —15 147 —18 220 931 023 920 230

Mejerier och slakterier ——25 613 —25 430 Bil- och cykelrepara- tionsverkstäder —28 281 —29 465 877 129 865 335

Borttagna löpnr (försvaret, SJ etc.) —10 854 Storleksgrupp 1+2 (företag med

mindre än 10 anställda) —20 213

834 268

Omfattning av de olika populationsbegreppen mätt i antal anställda 1907

Industri- registret Totalt 938 450 Rörledningsverkstäder —18 220 Borttagna löpnr (försvaret, SJ etc.) —10 854 Målpopulation 909 376 Storleksgrupp 1+2 (företag med mindre än 10 anställda) —20 213 Undersökningspopulation 889 163 Mejerier och slakterier —25 430 Bil- och cykelreparationsverk- städer ——29 465 Enkätundersökningens population 834 268

grunden är den som har tillämpats till och med 1967 i industristatistiken och den and- ra är en klassificering enligt ISIC (Interna- tional Standard Industrial Classification of All Economic Activities). För denna under- sökning har ISIC—nomenklaturen använts. Användningen av registret medförde vis- sa problem. För det första omfattade regist- ret företag som existerade 1967. Företag som lagts ned mellan 1967 och 1969 ingick således fortfarande i materialet. Dessutom var branschklassificeringen gjord i enlighet med den verksamhet som bedrevs 1967, varför företag som lagt om sin verksamhet var klassificerade i fel bransch. Hur dessa

båda problem löstes behandlas i avsnittet om problem vid insamlingsarbetet.

Det förhållandet att den publicerade in- dustristatistiken har en annan branschindel- ning än den som långtidsutredningen använt medför svårigheter att jämföra enkätmate- rialet med industristatistiken. En del arbets- ställen klassificeras i en annan bransch en- ligt ISIC än enligt industristatistikens indel— ning. En nyckel mellan de båda klassifice— ringsgrunderna är därför inte tillräcklig för att få full jämförbarhet.

A.2 U rvalsförfarande

A.2.1 Enkätundersökningens population

Målpopulationen består av omkring 14 000 företag. Att insamla uppgifter från alla des- sa för denna undersökning var otänkbart, varför undersökningen fick formen av en urvalsundersökning.

Enkätundersökningens population har en mindre omfattning än industristatistikens po— pulation beroende på att viss verksamhet som ovan nämnts förs till annan sektor än industri i LU 70 och att de minsta företa- gen ej undersökts samt att ett par bransch- grupper inte omfattas av enkätundersök- ningen. En jämförelse mellan antalet an— ställda enligt industristatistiken och enkät- undersökningens population lämnas i tabell A:1. Som framgår av tabellen finns det en skillnad på nära 12000 personer mellan industristatistiken och det för långtidsutred- ningen använda industriregistret. Denna skillnad förklaras av ofullständigheter vid registerföringen inom statistiska central- byrån. I tabell A: 1 redovisas också antalet anställda i målpopulationen, undersöknings- populationen och enkätundersökningens po— pulation.

A.2.2 Urvalsenhet

Urvalsenheten för denna undersökning ut- görs av företaget (: den juridiska perso- nen). Eftersom avsikten var att insamla planuppgifter var det lämpligt att ha plane- ringsenheten som urvalsenhet. I allmänhet

,. i %

är denna lika med företaget. I några fall visade det sig att koncernen utgjorde pla- neringsenhet varför svårigheter att fördela planerna på de ingående företagen uppstod. Detta behandlas under problem vid insam- lingsarbetet.

Nackdelen med att låta företaget utgöra urvalsenhet är att företagen ofta har ar- betsställen inom flera branscher. Om man vill ha branschhomogena urvalsenheter bör man därför välja arbetsstället. Men om ar- betsstället utgör urvalsenhet kan det inträffa att för företag med flera arbetsställen en- dast en del av verksamheten kommer att in- gå i urvalet. För att undgå detta måste man i så fall lägga till de arbetsställen som inte kommit med. Detta är tekniskt kom— plicerat och urvalssannolikhetema blir olika för olika företag.

För det helt dominerande antalet företag är arbetsställe och företag samma sak. Men för företag med många arbetsställen tilläm- pades det förfarandet att arbetsställena sam- manfördes i branschhomogena enheter. Om sålunda ett konfektionsföretag med 5 ar- betsställen har konfektionssömnad vid tre av dessa och trikåstickning vid två, uppde- las företaget i två branschenheter, en för konfektion och en för trikå.

Företagen har i industriregistret dels en branschbeteckning för hela företaget, dels en branschbeteckning för arbetsstället i tre- ställig ISIC. Branschbeteckningen för hela företaget bestäms enligt majoritetsprincipen. Arbetsställena placeras med ledning av före— tagets branschtillhörighet antingen i huvud- strata eller i piratstrata. Piratstrata omfattar sådana arbetsställen som har en annan branschbeteckning än företaget och som allt- så tillhör en annan bransch än den inom vil- ken de utvalts medan huvudstrata omfattar arbetsställen som har samma branschbeteck- ning som företaget. I det ovan nämnda ex— emplet ingår verksamheten vid de två ar- betsställen med trikåstickning i piratstratum om större delen av företagets samlade pro- duktion avser konfektionssömnad.

Populationen av industriföretag har en myc- ket sned fördelning med ett fåtal stora före- tag som tillsammans svarar för en stor del av industriproduktionen i landet och ett stort antal små företag. Ett slumpmässigt urval i hela populationen av företag skulle därför ha givit en stor andel småföretag. Det var därför lämpligt att dela in företa- gen i storleksgrupper och ha en större ur— valsfraktion för de större företagen.

A.2.4 SAMU-urvalet

Det urval som statistiska centralbyrån an- vänder för sina fyra gånger om året åter— kommande investeringsenkäter, här be- nämnt SAMU (samordnat urval), visade sig vara användbart för långtidsutredningen. SAMU är draget från en indelning av in- dustriregistret för 1965 i 30 branschgrupper och 7 storleksgrupper. De 30 branschgrup- perna är aggregat över treställig ISIC och storleksindelningen grundar sig på antalet anställda. Företag tillkomna under 1966 och 1967 är placerade i ett särskilt stratum ut vilket ett tilläggsurval dragits.

Urvalsenheten är företaget (den juridiska personen). Urvalet är gjort med varierande urvalsfraktioner i de olika strata varvid storleksgrupp 7, dvs. företag med mer än 500 anställda, totalräknades. Urvalet är så- dant att ändpunkterna av ett 95-procentigt konfidensintervall för antalet anställda 1967 i vilken som helst av de 30 branschgrup- perna avviker från punktestimatet med ca 3,5 % av detta.

De 30 branscherna var utformade på ett sådant sätt att den för långtidsutredningen önskade branschindelningen kunde genom- föras. Urvalet kunde således användas med några modifikationer föranledda dels av att enkätundersökningens population som ovan beskrivits skilde sig från SAMU:s dels av att IUI önskade vidga urvalet i vissa strata.

De genomsnittliga urvalsfraktionema i oli- ka branscher framgår av den sista kolum- nen i tabell A: 2. Urvalsfraktionen varierar från över 90 % i jämgruvor och järn- och

metallverk till endast 4 % i sågverk, hyvle- ricr m. m.

A.2.5 Modifikationer av SAMU

För att få en fullständigare täckning i några branscher medtogs samtliga företag med mer än 50 anställda i bransch 16 (egentlig ke- misk industri) och samtliga företag med mer än 200 anställda i branscherna 13 (massa- och pappersindustri) samt 20 (järn- och stål- verk).

Företag med mindre än 10 anställda ute- slöts ur urvalet därför att de inte tillhörde enkätundersökningens population. De två minsta storleksgrupperna omfattande före- tag med 0—4 respektive 5—9 anställda togs således ej med. Det visade sig att i SAMU fanns företag med mindre än 10 anställda även i storleksgrupperna 3 och 8. Dessa uteslöts också.

Dessutom uteslöts, som tidigare nämnts, mejerier och slakterier samt bil- och cykel- reparationsverkstäder och viss verksamhet inom fortifikationsförvaltningen, statens järnvägar, statens vattenfallsverk och statens vägverk.

A.2.6 Urvalet för enkätundersökningen

Det ursprungliga urvalet förändrades enligt nedanstående tablå:

Antal företag

SCB: s ursprungliga urval 1967 (SAMU) 1 321 tillagda (kemisk industri, massa- och pappersindustri, järn- och stål- verk) ca 75 borttagna: Storleksgrupperna ] +2 ca 225 Företag med mindre än 10 anställda i storleksgrupperna 3+8 101 Företag i branscherna mejerier och slakterier 19 Företag i branscherna bil- och cykelreparationsverkstäder 18 SJ, vattenfall och vägverket 3

summa borttagna ca 366

Slutligt urval för enkätundersökningen 1 030

I tabell A: 2 visas antalet företag i enkät- undersökningens population och urval för- delade på branscher. Det framgår av tabel- len att urvalsundersökningens population kom att omfatta 7451 företag och urvalet 1030 företag. Den förändring av industri- registrets population som enligt tabell A: 1 ledde till en reducering av antalet anställda med omkring 86 000 personer medförde en reducering av antalet företag i enkätunder— sökningens population från industriregistrets ursprungliga omkring 14 000 företag till en- kätundersökningens population på omkring 7 500 företag.

A.3 Uppgiftsinsamlingen

A.3.1 Blanketterna

Till de utvalda företagen sändes en huvud- blankett, en eller flera branschblanketter samt anvisningar för blanketternas ifyllande. Utöver dessa blanketter tillställdes företagen inom den egentliga kemiska industrin, inom massa- och pappersindustrin samt inom såg- verksindustrin speciella branschblanketter. Vissa branscher tillställdes dessutom en en- kät om miljövårdsinvesteringar. Samtliga blanketter och anvisningar redovisas i sin helhet i slutet av detta appendix.

Huvudblanketten innehåller bl. a. vissa uppgifter från industriregisterbandet, såsom företagets branschtillhörighet, arbetsställenas branschtillhörighet, antalet anställda 1967 i hela företaget och fördelat på arbetsställen. Dessa uppgifter var till för att företagen skulle kunna identifiera de branscher vi ville ha uppgifter om och tjänstgjorde dessutom som kontrollmöjlighet för IUI. De frågor företagen ombads besvara beträffande sina planer finns på branschblanketten. Frågor- nas konstruktion följer i stort sett den som användes vid LU 65. Av detta skäl ansågs det inte nödvändigt att utföra en provunder- sökning eftersom företagens förmåga att be— svara frågor av ifrågavarande typ redan tes- tats vid tidigare långtidsutredningar. Syn- punkter på blanketternas utformning inhäm- tades dock från de olika branschförening- arna inom Sveriges Industriförbund.

l, i

Tabell A : 2. Urvalsmatris. N = antal företag i populationen n = antal företag i urvalet

Bransch- grupp

ISIC-nr

Bransch

Storleksgrupp med hänsyn till antal anställda

3 4 5 6

10—49 N

11

50—99 N n

100—199 N 200—499 N

[1

Tillägg

Summa Urvals- fraktion

11 N

Q'lfi 30500

10 11 12 13 14

121 122

110, 130, 140, 191, 192, 199 203—209 211—214, 220 231—233, 239 241, 242 243, 244

291—293 251

252, 259 260 271 272

J ärnmalmsgruvor Sulfidmalmsgruvor

Stenbrytning

Livsmedelsindustri Dryckesvaru— o. tobaks- industri

Textilindustri Skoindustri Konfektions— o. sömnadsindustri Läder- o. lädervaru- industri

Sågverk, hyvlerier m. m. Annan trävaruindustri Möbelindustri Massa- o. pappers- industri Pappersvaruindustri

16 336 36

170 58

415 46 774

93 310 63

v—ONQ

15 11 17 18 26

NON

51 60 17

111 14 16 50

17

-—o N N =:- va» 00 WWVIN V)?

29 31 15 67 38 16

11 12

'n'—Vv 'n rxoo oo mmmv mln ('Ö'-1 n'— o I!) O MN O "180—ä' son '— '—

'_'/i

—8900 INN-i N

v—tm —3000

000

27

ehm

00 O N O —N N v—t—ON OV

12 26 477 58

309 98 675

76 964 125 405 64 110

28 17 49 28 50 24 41 32 43 56 29

0,92 0,67

0,3 5 0,06 0,29

0,16 0,29 0,07 0,32 0,04 0,26 0,11 0,88 0,26

Tabell A : 2. (forts.)

Storleksgrupp med hänsyn till antal anställda

3 4 5 6 7 8 Urvals— fraktion

. _,. Summa Bransch 10—49 50—99 100—199 200—499 500— Tillagg _n_

grupp ISIC-nr Bransch N n N 11 N n N 11 N 11 N n N 11 N

15 300 Gummivaruindustri 48 16 31 1—3 13,

319. Egentlig kemisk industri 103 17 321, 329 Petroleum- o. kolindustri 16 18 332, 333 Glasbruk, porslinsfabriker

m. m. 31

19 331, 334, Tegel-, cement- o.

3 39 cementvaruindustri 310 19 45 20 341 Järn- o. stålverk 53 5 8 21 342 Andra metallverk 5 4 4 22 350 Metallmanufaktur 781 25 122 23 360 Maskinindustri 556 14 153 24 370 Elektroindustri 147 12 33 25 381 Skeppsvarv 49 5 10 26 382, 383, Transportmedels-

386, 389 industri (exkl. varv) 132 2 32 27 280 Grafisk industri 76 15 59 28 391—393 Instrument- o. urfabriker 45 7 14 29 399 Plastbearbetande industri 115 21 22 30 394, 395 Musikinstrument-, guld- 0.

silvervarufabriker 36 12 8 5 3 3 1 1 0 0 1 49 22 0,45

.... © NO 0 "”. m M M V' lx

73 22 0,30

212 99 0,47 26 12 0,46

mo O _. =P sr MN sr N MN N men m m m ln "16!

In N ("5

3 3 4 4 1 1 79 19 0,24

23 10 1

10 13 13 14 20 20 0

415 54 0,13 97 40 0,41 15 14 0,93

1 144 55 0,05

891 71 0,08 248 43 0,17 80 28 0,35

66 77 20 26 54 15 13 13 136 41 41 10 19 19 14

NCO—NOG OKDOIXWQ'A V'i'd'NNDYPVV)

N V lh'f'lQ'M'I—lvlfl

15 59 15 24 12 12 6 1 212 22 0,10 15 15 22 3 255 51 0,20 1 1 l 0 72 21 0,29

3 181 38 0,21

Vem??” GO

'_me m

NM'OQ'

_.

Hela industrin 4826 293 1026 149 591 149 357 158 246 246 405 35 7451 1030 0,14

De allmänna förutsättningama för enkä- ten var att nationalinkomsten i landet och världshandeln fram till 1975 kommer att öka i ungefär samma takt som hittills under efterkrigstiden. Någon avgörande förändring i nuvarande handelspolitiska förhållanden som skulle kunna få effekt under planperio- den förutsätts inte äga rum.

Företagen ombads ange uppgifter för pro- duktion, sysselsättning, investeringar och ex- port för 1967, 1969, 1970 och 1975. 1967 utgjorde basår för undersökningen. Vid ti- den för arbetet med urval och uppräkning var 1967 det senaste året för vilket defi- nitiva siffror i industristatistiken fanns till- gängliga. När företagen besvarade enkäten under hösten 1969 torde utvecklingen under det året i huvudsak vara känd. Uppgifterna för 1969 borde därför ligga nära den fak- tiska utvecklingen. Eftersom målet var att bedöma utvecklingen mellan 1970 och 1975 ombads företagen ange sina planer för dessa båda år. Uppgifterna för 1967 skulle anges i 1967 års priser och för övriga är i 1969 års priser.

De första två frågorna användes för att bestämma förädlingsvärdet. För att få ett mått på kapacitetsläget 1969 ställdes en frå- ga om detta. Om en betydande underkapa- citet hade förelegat 1969 borde produktio- nen under de närmaste åren kunna öka utan mera omfattande investeringar.

För sysselsättningen inhämtades uppgif- ter dels om antalet sysselsatta, dels om an- talet arbetstimmar. Arbetstimmama är ett mer korrekt mått på arbetsinsatsen än an- talet sysselsatta. För jämförelser med den tidigare utvecklingen är det emellertid nöd- vändigt att ha med även antalet sysselsatta. En fråga om andelen arbetare i skiftarbete 1969 och 1975 ställdes. Skiftarbetets utveck- ling är av intresse för bedömning av kapi- talutnyttjandegraden och sysselsättningen.

Investeringar i Sverige skulle fördelas på investeringar för olika ändamål. Beträffan- de investeringarna ansågs det lämpligt att företagen angav hela den planerade sum- man för perioden 1971—1975. Fördelningen mellan olika är kan vara svårare att göra och bestäms förmodligen senare med hän-

syn till bl. a. konjunkturläget. Investerings— planerna har i tidigare långtidsutredningar visat sig underskatta den faktiska utveck- lingen. Detta kan bero på att företagen har en kortare planeringsperiod än 5 ä 6 år. Investeringsplanerna för en kortare period skulle därmed bättre avspegla vilka investe- ringar som faktiskt kommer att företas. För att få en indikation på om detta var fallet ombads företagen även ange planerna för perioden 1971—1973. Ett alternativ till in- vesteringar och produktion i Sverige kan för många företag vara investeringar och pro- duktion i utlandet. Därför medtogs en fråga om omfattningen av planerade investeringar i utlandet.

Slutligen ställdes en fråga om den plane— rade exporten fördelad på olika marknader.

A.3.2 Tidsåtgången för insamlingsarbetet

Blanketterna tillställdes företagen omkring den 20 augusti 1969. Ungefär 200 av de större företagen kontaktades före utsändan- det per telefon i syfte att dels lämna in- formation om långtidsutredningen, dels ta reda på vilken person inom företaget blan- ketterna lämpligen borde tillställas. Moder- bolagen i koncerner tillfrågades också om de önskade besvara dotterbolagens blanket- ter centralt inom moderbolaget eller om blanketterna skulle skickas till de olika dot- terbolagen. '

I början av oktober hade omkring 350 svar inkommit och vid denna tidpunkt sän- des ett påminnelsebrev till de företag som inte svarat. I mitten av november hade om- kring 500 svar inkommit och under novem- ber månad togs telefonkontakter med över 300 företag för att förmå dessa att besvara enkäten. Anledningen till att företagen inte hade svarat kunde vara att blanketterna sänts till fel person och hade kommit bort. I sådana fall sändes nya blanketter till före- tagen. Några av de större företagen höll på att utarbeta en långtidsplan och kunde inte besvara enkäten förrän denna var färdig. Svar inkom så småningom från dessa.

Under december månad avslutades insam- lingsarbetet. Antalet användbara svar upp-

Antal . svar per vecka.

Svarsfrekvens %

160

120

80

40

100

gick då till 802. Av dessa hade emellertid 67 företag inte svarat för 1975. Den takt med vilken svaren inkom framgår av dia- gram A: 1.

A.3 .3 Bortfallet

Totalt utgjorde bortfallet 22 % av antalet tillfrågade företag. I tabell A: 3 presenteras bortfallet fördelat på storleksgrupper. Det framgår där att bortfallet var störst bland de minsta företagen och minst bland de största företagen. I storleksgrupp 3 utgjorde bortfallet nära hälften av de tillfrågade före- tagen medan det i storleksgrupp 7 uppgick till 4 %. Denna fördelning av bortfallet sammanhänger dels med att mindre företag ofta inte har långtidsplaner, dels med en medveten strävan från IUI:s sida att i första hand minimera bortfallet bland de större företagen.

Det relativt stora bortfallet på 22 % räk- nat i antal företag är emellertid inte så all- varligt eftersom de variabler som estimerats är förädlingsvärde, antal anställda etc. och mätt med något av dessa mått var bortfal- let mycket mindre. Räknat i antal anställda utgjorde bortfallet som framgår av tabell

3: 1 i kapitel 3 endast omkring 4 %. [ tabell 3:1 i kapitel 3 presenterades också svars- frekvensen fördelad på branscher. Det fram— går där att bortfallet uppgick till mindre än 10 % räknat i antal anställda i alla bran- scher utom två, nämligen konfektionsindu- stri samt sko- och läderindustri. Räknat i an- tal företag var bortfallet störst i branschen träindustri.

A.4 Problem vid insamlingsarbetet

A.4.1 Branschklassificeringen

Företagen hade i ett antal fall ändrat branschklassificeringen för hela verksamhe—

Tabell A: 3. Bortfallet fördelat på storleks- grupper.

Antal företag

Bort- tillfrå- som ej falls— Storleksgrupp gade svarat procent 10—49 anställda 293 143 48,8 50—99 anställda 149 32 21,5 100—199 anställda 149 17 11,4 200—499 anställda 158 11 7,0 500— anställda 246 10 4,1 Tilläggsurval 35 15 42,9 Totalt 1 030 228 22,2 SOU 1971: 5

ten eller del därav i de svar som inkom till IUI. För det första hade vissa företag up- penbarligen felklassificerats på grund av fel i SCB:s register. För det andra fanns det fall där de av SCB utförda branschklassi- ficeringarna kunde motiveras men företa— gens förslag var bättre. Det kan i många fall vara svårt att avgöra om ett företag skall klassificeras i ISIC 360 maskinindustri eller i ISIC 370 elektroindustri. Det tredje fallet av branschändringar i företagens svar var sådana där företagen inte kunde dela upp sin verksamhet på flera branscher. SCB ha- de till exempel särredovisat reparationsverk— städer i en del företag och fört dessa till verkstadsindustri. Motiveringen till detta var att man av beredskapsskäl ville kunna iden- tifiera dessa enheter. Från gruvindustrin framhöll man att den separering av repa- rationsverkstäderna som SCB gjort medför att antalet anställda inom gruvindustrin blir för lågt varför produktivitetssiffrorna, pro- duktion i förhållande till antalet anställda, blir för höga. En effekt av den ökade meka— niseringen av gruvdriften är att reparations- avdelningarna ökar i omfång. Om man då vill mäta gruvindustrins produktivitet bör man ta med alla inom gruvindustrin syssel- satta och inte endast de personer som är sysselsatta med själva malmbrytningen.

I vissa fall skulle en ändring av bransch- tillhörigheten för ett arbetsställe innebära att hela företagets branschtillhörighet borde ändras. En sådan ändring skulle medföra att urvalssannolikheten och därmed uppräk- ningsfaktorn måste ändras. Ändringar av detta slag komplicerar uppräkningsförfaran- det betydligt. Alternativet att IUI höll fast vid industriregistrets klassificering skulle ha inneburit att upptäckta fel inte korrigerades. Detta var dessutom i en stor del av fallen omöjligt eftersom företagen slagit samman det ändrade arbetsstället med andra och re— dovisat dem tillsammans. Den lösning som valdes var att ändra arbetsställenas bransch- beteckning i enlighet med vad som föresla— gits av företagen, men däremot inte ändra på branschbeteckningen för företaget i dess helhet. Resultatet blev att omklassificerade företag med ett enda arbetsställe placerades

i piratstrata (se 5. 189). Uppräkningsfak- torn ändrades således inte i någon bransch på grund av branschändringar eftersom ar— betsställen i piratstrata behåller den uppräk— ningsfaktor som finns i motsvarande huvud- strata (se avsnitt A.6). Branschtillhörighe- ten ändrades för 62 branschenheter dvs. en— heter bestående av ett eller flera arbetsstäl— len inom samma bransch av de totalt om— kring 2600 i urvaiet. Därvid berördes 55 företag.

A.4.2 Företagsnedläggningar

I materialet finns dels företag som hade lagts ned mellan 1967 och 1969, dels före- tag som planerar att lägga ned driften före 1975. Antalet nedlagda branschenheter mel- lan 1967 och 1969 utgjorde 49; därav upp- gick antalet nedläggningar av hela företag till 34. De företag som lagts ned mellan 1967 och 1969 tillhör enkätundersökning— ens population och skall därmed ingå med faktiska värden över produktion, sysselsätt- ning etc. för 1967 och med värdet noll för övriga år. För vissa av dessa företag upp- stod svårigheter att få värden för 1967. Antalet branschenheter som enligt pla— nerna skall läggas ned under 1970 uppgick till 16; därav utgör 10 nedläggning av hela företag. Mellan 1970 och 1975 uppgår mot- svarande siffror till 12 respektive 5. Av de 5 hela företagen som skall läggas ned mel- lan 1970 och 1975 är 4 järnmalmsgruvor. Det är mycket sannolikt att de planerade nedläggningama underskattar den nedlägg— ningsfrekvens som kommer att ske och att det av denna anledning föreligger en över— skattning av expansionen i materialet.

A.4.3 Företagssammanslagningar

I vissa fall har företagen svarat för flera företag på samma blankett. I sådana fall, kontaktades företagen för att om möjligt förmås fördela planerna på de juridiska per- sonerna. I de fall detta inte gick måste IUI för att inte behöva ändra uppräkningsfak- torn fördela planerna på de ingående före- tagen.

En orsak till att man lämnat gemensam redovisning var att fusion i juridisk me- ning hade ägt rum mellan två företag mel— lan 1967 och 1969 och en annan orsak var att koncernen var planeringsenheten och att man från företagets sida upplevde det som konstlat att fördela planerna på de olika juridiska personerna.

I de fall då en juridisk fusion ägt rum inhämtades uppgifter för 1967 för vart och ett av de fusionerade företagen och det in— lemmade företaget betraktades som nedlagt fr.o.m. 1969. I de fall fusion inte ägt rum fördelades planerna mellan de i det gemen- samma svaret ingående företagen i samma proportion som den som rådde 1967. I någ- ra fall hade dessutom företag som inte in— gick i urvalet inkluderats i det gemensamma svaret. Dessa företags verksamhet antogs också utgöra samma andel av totalen som 1967, och från det gemensamma svaret drogs motsvarande andel bort för alla år.

Gemensam redovisning för flera företag hade lämnats i 15 fall, där de inblandade företagen inte kunde förmås att fördela pla- nerna. På dessa 15 blanketter hade utöver de 15 moderbolagen planerna från 29 andra företag inbakats. Därav var 10 företag så- dana som ingick i urvalet, medan 19 inte tillhörde urvalet.

A.4.4 Jämförelse mellan enkätundersök- ningens population och industristatistiken per bransch

Den officiella industristatistiken SOS Indu- stri och industriregistret enligt ISIC har oli- ka branschklassificering. Vissa aktiviteter som enligt ISIC-grupperingen förs till järn- och metallmanufaktur förs enligt SOS Indu- stri till maskinindustri för att nämna ett exempel.

I tabell A: 4 jämförs antalet anställda i SOS Industri 1967 med antalet anställda i industriregistret bransch för bransch både före och efter det att de av IUI utförda branschändringarna genomförts. De största skillnaderna mellan enkätundersökningens population och industristatistiken finns idel- branschema inom verkstadsindustrin. Ma-

skinindustrin har således mycket mindre omfattning enligt enkätundersökningens po— pulation än enligt industristatistikens. Detta förklaras till en del av branschändringar. De omnämnda reparationsverkstäderna i bl.a. gruvföretag och grafiska företag har flyt- tats från maskinindustrin. En hel del över- föringar från maskinindustri till elektroin- dustri gjordes också. Skillnaden i totala an- talet anställda mellan kolumn 2 och kolumn 3 i tabell A: 4 förklaras, som tidigare redo- gjorts för, av borttagandet av vissa löpnum- mer samt alla företag med mindre än 10 anställda.

A.5 Bearbetning av svaren

A.5.1 Granskning och kontroller av svaren

Ett omfattande arbete har lagts ned på granskning och kontroller av det insamlade materialet. Under höstmånaderna september t. o. m. december 1969 var i medeltal 4 per— soner på heltid sysselsatta med detta arbete. Allteftersom blanketterna inkom till IUI utfördes en första granskning. Det kontrol- lerades att löpnumret fanns med på alla branschblanketter. Den från registerbandet hämtade uppgiften om antalet anställda 1967 i företaget som fanns utskriven på hu- vudblanketten skulle överensstämma med av företaget uppgivet antal anställda på branschblanketten. En kontroll av att alla frågor hade besvarats och att summorna i blanketten uträknats riktigt genomfördes. Kontrollen av att alla frågor besvarats är väsentlig för det uppräkningsprogram som begagnas. Programmet som utarbetats av SCB för investeringsenkäterna är utformat så att möjlighet finns att räkna med par- tiellt bortfall. Men denna möjlighet gäller emellertid inte varje enskild fråga utan grup- per av frågor. Blanketten är indelad i 19 variabelgrupper och inom var och en av dessa 19 grupper måste fullständiga svar ha erhållits. Om uppgift saknas för någon fråga inom en variabelgrupp tar maskinprogram- met bort alla svar inom gruppen Och hela gruppen anses utgöra bortfall. Detta krav på fullständigt svar inom en variabelgrupp

i JW .&._- .

Industrire- Industrire- SOS gistret före gistret efter

Bransch- Industri ändringar ändringar grupp Bransch (1) (2) (3)

1 Järnmalmsgruvor 9 084 9 077 10 049 2 Sulfidmalmsgruvor 2 819 2 796 3 025 3 Stenbrytning 3 383 2 552 2 254 4 Livsmedelsindustri (exkl. mejerier o.

slakterier) 37 270 37 272 34 678

5 Dryckesvaru- o. tobaksindustri 9 547 9 454 8 870 6 Textilindustri 32 838 33 029 32 881 7 Skoindustri 6 670 6 409 6 163 8 Konfektions- o. sömnadsindustri 46 209 43 171 41 883 9 Läder- o. lädervaruindustri 4 800 5 226 5 083 10 Sågverk, hyvlerier m. m. 50 506 53 894 50 478 11 Annan trävaruindustri 8 135 5 318 4 733 12 Möbelindustri 16 562 17 184 16 163 13 Massa- o. pappersindustri 50 327 48 815 48 479 14 Pappersvaruindustri 10 415 11 319 11 166 15 Gummivaruindustri 13 456 13 002 12 632 16 Egentlig kemisk industri 32 248 37 504 37 725 17 Petroleum- o. kolindustri 2 454 3 577 2 881 18 Glasbruk, porslinsfabriker m. m. 12 469 12 474 ' 12 397 19 Tegel—, cement- o. cementvaruindustri 30 509 30 055 29 631 20 Järn- o. stålverk 56 131 63 983 63 858 21 Andra metallverk 6 959 8 818 9 225 22 Metallmanufaktur 67 667 69 919 . 66 555 23 Maskinindustri 153 794 114 943 107 771 24 Elektroindustri 65 525 68 010 71 136 25 Varvsindustri 29 142 31 275 31 016 26 Transportmedelsindustri (exkl. varv, bil- 0. '

cykelreparationsverkståder) 51 638 63 186 52 861

27 Grafisk industri 45 432 44 063 42 576 28 Instrument- o. urfabriker 4 478 7 058 6 427 29 Plastbearbetande industri 14 084 9 752 9 604 30 Musikinstrument-, guld- 0. silvervarufabriker 2 578 2 200 2068 Hela industrin1 877 129 865 335 834 268 _

1 Jfr. tabell A: 1 för totalsummorna.

gäller för samtliga av företaget inlämnade branschblanketter, så att om ett företag in— lämnat svar för två branschenheter måste fullständigt svar finnas för båda bransch- enheterna inom en variabelgrupp.

Sedan denna granskning genomförts ut- fördes viss kodning. Alla från ett företag insända blanketter numrerades så att hu- vudblanketten hade löpnumret följt av en nolla, den första branschblanketten löpnum- ret följt av en etta, den andra branschblan- ketten en tvåa osv. Frågor som företagen inte kunnat besvara kodades med ett kryss. Normalt kapacitetsutnyttjande kodades 100 och om produktionen skulle varit 5 % högre vid normalt kapacitetsutnyttjande än den faktiskt var kodades 105. Förädlingsvärdet

beräknades genom att fråga 2 subtrahera- des från fråga 1.

A.5.2 Exempel på förekommande fel

Det var mycket vanligt att uppgiften om an— talet anställda 1967 från registerbandet inte överensstämde med företagens svar. I de fall skillnaden översteg *: 10 % kontakta- des företaget och SCB för att om möjligt kunna utröna orsaken till denna skillnad. I några fall var uppgiften i SCB:s register fel, t.ex. genom att huvudkontoret inte kom- mit med. I andra fall hade företagen miss- uppfattat definitionen av antalet anställda och medtagit t.ex. personer som utförde arbete åt bolaget men inte var anställda.

Många kontakter togs med företagen för att komplettera ofullständigt ifyllda svar. Det förekom ofta att uppgifter om antalet arbetstimmar inte lämnats. I de fall då före- tagen inte kundc ange timantalet uträkna- des detta inom IUI enligt en schablon.

Definitionen av investeringar i utlandet vållade problem. Kapacitetsfrågan hade ofta besvarats omvänt mot vad som varit av- sikten. Att ange uppgifterna i 1969 års pri- ser vållade problem för en del företag, ef- tersom under 1969 ett flertal priser varit rådande.

En förnyad granskning av varje blankett företogs innan blanketterna i december läm- nades till stansning.

A.S.3 Kontroll av det listade materialet

Sedan materialet stansats och kontrollstan- sats listades det i ouppräknat skick. För den— na listning genomfördes ett kontrollprogram där datamaskinen beräknade summorna för förädlingsvärdet och kostnaderna för råva- ror m. m., antal anställda, antal arbetstim- mar osv. Programmet jämförde sedan de av maskinen framräknade summorna med de stansade uppgifterna och presenterade en lis- ta med de funna avvikelserna. Omstansning av de därigenom upptäckta felen kunde där- efter ske. Ytterligare ett maskinprogram användes som kontrollerade att det var full- ständiga svar inom variabelgrupperna re- spektive att kryss hade satts ut i alla rutor inom den variabelgrupp där svar inte fanns. Sedan alla dessa kontroller vidtagits var ma- terialet färdigt för uppräkning till bransch- nivåer.

A.6 Uppräkningsförfarandel A.6.1 Allmänt

Vid uppräkningen betraktades var och en av de 30 branscherna som en delpopula- tion. Vidare betraktades var och en av de 134 rutorna i enkätformuläret som en va- riabel. Syftet med uppräkningen var att för var och en av de 30 delpopulationerna er- hålla estimat för var och en av de 134 va- riablerna. Ett önskat estimat var t. ex. anta-

let tjänstemän 1970 i skoindustrin, som ut- gjorde en av de 30 branscherna.

Som tidigare beskrivits användes stratifie- rat urvalsförfarande. Varje bransch var där- vid uppdelad på 6 strata, nämligen de egent- liga storleksgrupperna 3—7 samt tilläggsgrup— pen 8. Utöver dessa 6 huvudstrata tillkom s. k. piratstrata. Eftersom företagen hade utvalts i branscher enligt den juridiska per- sonens—företagets branschtillhörighet, me- dan däremot branschklassificeringen av upp- gifterna skedde enligt arbetsställets bransch- tillhörighet, förekom det blankettsvar som ingick i en annan bransch än den de ut- valts i. Svar avseende arbetsställe i samma bransch som företagets fördes till ifrågava- rande huvudstratum. Svar avseende arbets- ställe i annan bransch fördes till ett pirat- stratum för denna andra bransch.

A.6.2 Alternativa estimatorer2

Önskvärda egenskaper. Den formel, som till- lämpas vid ett uppräkningsförfarande, kal- las en estimator, och uppräkningens resultat kallas ett estimat. Estimatet varierar slump- mässigt på grund av slumpurvalet. Estima- toms varians bör vara liten, så att estima- tens slumpmässiga osäkerhet är liten. Esti- matorns bias bör vara liten eller ingen, så att estimatets systematiska fel är litet eller obefintligt.

Allmän dif/erensestimator. Osäkerheteni estimationen av en variabel, målvariabeln, kan reduceras genom utnyttjandet av infor- mation avseende en annan variabel, en hjälp- variabel. För detta ändamål kan användas den allmänna differensestimatom, som vid urval utan stratifiering har följande form.

yIk=yls+k(Z'—xls)

Beteckningarna har följande betydelser. Populationen antas bestå av N urvalsenhe- ter, numrerade så att de n första utgör urva- let.

yj = målvariabelns värde för urvalsenhet _i xj =hjälpvariabelns värde för urvalsen-

het j

1 Fil. lic. A. Klevmarken har medverkat vid planeringen av urvalsundersökningen. * Detta avsnitt har skrivits av fil. lic. H. Liit- johann.

T = Zy, = den total som skall estimeras 1=1

N 2 = ij=motsvarande total för hjälp- j=r variabeln

N I: _v', =-n—Zy, = estimatet av T medelst rak j=1

uppräkning N I: , = — Ex, = motsvarande estimat av Z " j=i

X,

k = en konstant

y'k = differensestimatet av T

Differensestimation förutsätter att Z är känt. För att hjälpinformationen skall öka estimationens precision krävs att y och x är korrelerade i populationen, så att det kända slumpfelet x', — Z innehåller information om det okända slumpfelet y', — T och kan an- vändas för att korrigera detta.

Olika konstanter k ger olika speciella differensestimatorer.

Fyra speciella differensestimatorer vid stratifierat urval. Vid stratifierat urval kan differensestimatorn tillämpas på varje stra- tum för sig och de så erhållna estimaten summeras. Nedan betecknas strata med in- dices h = 1,2, . . .. H, och beteckningarna T, Z, y',, x',, k och y', kompletteras med stratum- index h. Kvantitet utan stratum-index är summan över strata av motsvarande kvan- titet med stratum-index.

Exempel: I H I y t = 2 y rm- h=l Nedan presenteras fyra olika sätt att välja konstanterna k.. (l) Rak uppräkning: k,, =O. y't =y'. (2) Kvotskattning: (i) Med särskild kvot i varje stratum: kn = y,.sh/x'sll

” Z , __ n , Yx_2 ,—J'sh h=1xsli

(ii) Med gemensam kvot: kil = y's/xls'

yrk.: ";—y':- X,

(3) Regressionsskattning: (i) Med särskild regressionskoelflcienti varje stratum: kl. = bm där b,, är den på urvalet ur stratum h beräknade regressionskoelficienten iregressionen av y på x.

H y,k : hål [y'sh + bh (Zn _ nu)]

(ii) Med gemensam regressionskoetficient: k = anbm där th = 1, och vikterna w,, lämpligen väljs så att variansen för y', minimeras.

ylk=yls+b(Z'—xls)

(4) Egentlig diä'erensestimator: kn = ch» där c,, är givna konstanter, som be- stämts oberoende av urvalet.

Allmänna egenskaper. De speciella diffe- rensestimatorema (1) och (4) är unbiased, medan (2) och (3) nedbringar variansen till priset av en viss bias vilken dock ofta är av måttlig storlek. Precisionsvinsten från hjälp- informationen kan i (4) förbytas i precisions- förlust, om c,. väljs olämpligt.

För att kvotskattningen (2) skall inne- bära ett optimalt linjärt utnyttjande av hjälp- informationen krävs att regressionslinjen av y och x går genom origo. För att differens- estimation (2), (3) eller (4) skall innebära ett optimalt utnyttjande av hjälpinforma- tionen krävs att regressionen av y på x är linjär.

A.6.3 Utförda beräkningar

Tre estimat. För varje delpopulation och variabel beräknades tre olika estimat samt variansema för dem. Därvid tillämpades på piratstrata alltid rak uppräkning, medan uppräkningen inom huvudstrata skedde bå-

de med rak uppräkning, kvotskattning och regressionsskattning. Egentlig differensesti- mation tillämpades inte, eftersom informa- tion om lämpliga c,, saknades.

För kvotskattningen valdes ett mellan- ting mellan särskild kvot i varje stratum och gemensam kvot för alla strata. Således beräknades en kvot för strata 3, 4 och 8, en annan kvot gemensam för strata 5 och 6 samt en tredje kvot för stratum 7.

För regressionsskattningen valdes alterna- tivet med gemensam regressionskoefficient. För beräkningen av vikterna w,, och varian- sen för regressionsskattningen se A. Gadd, Urval och estimationsteknik vid de kvar- talsvisa investeringsundersökningarna, Sta- tistisk tidskrift 1963: 6.

Hjälpvariabler. På s. 198 f framgår att

hjälpvariabler behövs för kvotestimatorn och regressionsestimatom. Det framgår av formlerna på vilket sätt hjälpvariablerna an- vänds. Värden på hjälpvariablerna hämtades från SCB:s register för industristatistiken, dvs. samma register som urvalet dragits från. Så långt möjligt valdes hjälpvariabeln så att den täckte samma uppgift som mål- variabeln. För skattning av förädlingsvärdet 1975 användes sålunda förädlingsvärdet 1967 från registret som hjälpvariabel. För vissa av enkätundersökningens målvariabler fanns emellertid inte motsvarande informa— tion i industriregistret. För dessa målvari— abler valdes då den hjälpvariabel som för- modades ha den största samvariationen med målvariabeln. Nedan visas vilka hjälpvariab- ler som använts.

Hjå/pvariabler (1967) Mdlvariabler (1967, 1969, 1970, 1975)

Saluvärde Saluvärde, inköpta råvaror, halvfabrikat m. m., total export, exporten fördelad på olika marknader. Förädlingsvärde Förädlingsvärde, kapacitetsutnyttjande, investeringar i Sverige, investeringar i utlandet (totalt och fördelat på ländergrupper) Summa antal anställda Anställd förvaltningspersonal

Anställd arbetarpersonal

Summa antal anställda, summa antal arbetstimmar. Anställd förvaltningspersonal; antal arbetstimmar för förvalt- ningspersonal Anställd arbetarpersonal; antal arbetstimmar för arbetar— personal; fördelning av arbetare på skifttyper.

Empirisk jämförelse mellan de tre estima- turerna. Varianserna för de tre estimaten har jämförts variabel för variabel och bransch för bransch (134 variabler, 30 bran- scher). Antalet fall av minsta varians för hela materialet fördelade sig sålunda:

Antal fall % av totala med minsta antalet varians estimat Rak uppräkning 611 15 Kvotestimat 907 23 Regressionsestimat ] 863 46 Variansen lika stor för alla estimaten eller noll 639 16 Summa 4 020 100

Regressionsestimatet har således den mins- ta variansen i de flesta antalet fall (46 %).

En jämförelse mellan variansema bransch- vis ger likaledes till resultat att det inte på

grund av variansens storlek i någon bransch finns skäl att välja annan estimator än re- gressionsestimatorn. Man kan förvänta sig att regressions— eller kvotestimatet skulle ha lägre varians för de variabler där korrrela- tionen mellan den estimerade variabeln och hjälpvariabeln kan förväntas vara hög. Det- ta skulle gälla t. ex. estimatet för förädlings- värdet eftersom hjälpvariabeln också var för- ädlingsvärdet. Däremot kan man förvänta sig att den raka uppräkningen kan vara bättre för t. ex. investeringar eftersom hjälp- variabeln i detta fall var förädlingsvärdet och man inte a priori kan förvänta sig att korrelationen mellan den estimerade varia- beln och hjälpvariabeln är så hög.

Av tablån nedan framgår att antalet fall med minsta varians fördelar sig nästan lika mellan estimatorema för förädlingsvärdet och investeringar i Sverige. Vid genomgång av varianserna variabel för variabel visade

Fall av minsta varians, % Investerin- Förädlings- gar i värde Sverige Rak uppräkning 9 13 Kvotestimat 28 22 Regressionsestimat 56 57 Variansestimaten lika med noll 7 8

Summa 100 100

det sig att det inte fanns någon variabel för vilken en annan estimator än regres- sionsestimatom var klart bättre.

I tabell A: 5 presenteras resultatet av upp— räkningen för de tre estimatorerna med standardavvikelser. De värden som presen- teras är för summan av de 30 branscherna. Standardavvikelserna är framräknade som roten ur summan av varianserna i de 30 branscherna. Av tabellen framgår att esti- maten inte skiljer sig särskilt mycket mel- lan de tre estimatorerna på denna aggrege— ringsnivå. Standardavvikelsen för den raka uppräkningen är emellertid ganska mycket högre än Standardavvikelserna för kvot- och regressionsestimatorn, vilka båda är ungefär lika stora. Som framgår är varianserna för samtliga variabler och estimatorer lägst för 1967 och högst för 1975. Detta är vad man borde förvänta sig med hänsyn till att vår- dena på hjälpvariabeln gällde 1967. Det framgår också att varianserna är högre för export och investeringar där hjälpvariabler— na inte var desamma som de estimerade variablerna.

Variansjämförelsema gav till resultat att regressionsestimatet borde väljas för samtli— ga branscher och variabler. Det visade sig senare att i bransch 17 hade regressions— estimatet givit egendomliga resultat varför rak uppräkning valdes. I bransch 26 valdes likaledes rak uppräkning eftersom enkätsva- ret från ett stort företag inkom efter det att uppräkningen var gjord och det inte fanns data för att beräkna faktorn k i regressions- estimatet då detta företags svar tillkom. För övriga branscher valdes regressionsestimav tet. I tabell A: 6 presenteras regressionses—

timatet för förädlingsvärdet 1970 och 1975 jämte standardavvikelser för var och en av de 30 branscherna. Standardavvikelsen för hela industrin är beräknad som roten ur summan av varianserna för de 30 bran— scherna. Av tabellen framgår att standard— avvikelsen i procent av estimatet är större för de enskilda branscherna än för summan av de 30 branscherna.

A.7 Bortfallshantering

Bortfallets omfattning presenteras fördelat på storleksgrupper i tabell A: 3 i detta ap- pendix. Dessutom redovisas svarsfrekven- sens storlek i olika branscher i tabell 3: 1 i kapitel 3.

Vid uppräkningen betraktades bortfallet som om det inte hade tillhört urvalet. I den mån bortfall förekom inom ett stratum mins- kade således n motsvarande antalet företag i bortfallet. Samma förfaringssätt används för det partiella bortfallet.

Förfarandet innebär att de företag som inte svarat anses ha samma utveckling som genomsnittet av de svarande inom den bransch och storleksgrupp som de tillhör. Om detta inte är riktigt har förekomsten av bortfall medfört ett systematiskt fel. En be- räkning av detta fel utifrån vissa antagan- den följer nedan.

A.7.l Överslagsberäkning beträffande bortfallets inverkan1

Bortfallets inverkan på skattningarna kan givetvis inte beräknas med säkerhet. Där- emot kan man beräkna hur stor bortfal— lets effekt blir under vissa givna förutsätt— ningar. Vid uppräkningen till branschnivå har företag i bortfallet antagits komma att utveckla sig på samma sätt som genom- snittet av de svarande företagen inom det stratum som bortfallet tillhör. Man kan emellertid misstänka att de företag som inte svarat är sådana som förväntar sig en sämre utveckling än de svarande och därför inte

1 Metoden att beräkna bortfallets inverkan har angivits av fil. lic. H. Liitjohann.

Tabell A: 5. Jämförelse mellan resultaten av de tre estimatorerna 1967—1975 för hela industrin

Variabel

År

Rak uppräkning

Kvotestimator

Regressionsestimator

Estimat

Standard- avvikelse Standard- avvikelse

i % av estimat

Estimat

Standard- avvikelse Standard- avvikelse

i % av

estimat Estimat

Standard- avvikelse Standard- avvikelse i % av estimat

Saluvärde milj. kr.

Foradlingsvärde milj. kr.

Antal anställda ] OOO-tal

Antal arbetstimmar ] OOO-tal

Investeringar i Sverige milj. kr.

Export milj. kr.

1967 1969 1970 1975 1967 1969 1970 1975 1967 1969 1970 1975 1967 1969 1970 1975 1967 1969 1970 1971—75 1971—73 1967 1969 1970 1975

68 931 80188 89 713 122 733 33 940 39 932 43 977 59 722

848 864 898 1 013

1 590 1 597 1 659 1 839 5 675 6184 6 971 26 626 17 311

20 720 25 713 29 524 42 640

1 844 2 470 2 820 4 863

756 1 098 1 219 2 037

15 21 24 33 30 41 45 63

198 250 296 1 185 825

1 023 1 273 1 443 2 510

.c...

»

[N'—u—qo 61500? NMMQ NNNM

”30305". v—nNNm

Glam? _NNM

aqnqw aqaa

mvvvé vmvn

68 793 79 956 88 732 119 634 33 662 39 034 43 218 58 177

842 857 886 992

1 579 1 585 1 639 1 801 5 596 6 056 6 770 25 692 16 691

20 210 25 157 28 679 41 267

403 950 1 176 2 285 387 648 779 1 845

6 15 17 24

13 29 32 46

147 224 222 806 596

479 589 705 1 466

68 593 79 752 88 739 119 947

Ov—qv—lv—u

33 438 38 875 43 108 58 240

cqu NQQN —_—m

843 859 890 995

..

o—T—N

..

1 579 1 587 1 642 1 805

O—rhl—N

»

5 552 6 033 6 774 25 837 16 715

» »

NMMMM

..

20397 25291 28849 M4M

NN'Nm

399 964 1 178 2 335 320 621 718 1 310

6 15 17 23

12 29 32 45

148 215 214 794 584 450 517 653 1 477

W .. . . O___— .. ..

'DNMON OQKNN 00000"!

......

0

_——N o_—N d—_N Nmmmm

..

Nmeo NNNm

Tabell A: 6. Standardavvikelsens storlek för förädlingsvärdet i olika branscher 1970 och 1975.

Regressionsskattning 1970 1975 Stan- Stan- Stan- Stan- Esti- dardav- dardav- Esti- dardav- dardav- mat vikelse vikelse mat vikelse vikelse Bransch— i % av i % av grupp Bransch milj. kr. estimat milj. kr. estimat l Järnmalmsgruvor ] 051 34 3,2 1 167 43 3,6 2 Sullidmalmsgruvor 246 2 0,7 235 3 1,2 3 Stenbrytning 146 7 5,0 167 7 4,3 4 Livsmedelsindustri (exkl. mejerier o. slakterier) 2 221 80 3,6 2 899 115 4,0 5 Dryckesvaru- o. tobaksindustri 682 31 4,5 800 72 9,0 6 Textilindustri 1 175 98 8,4 1 444 174 12,1 7 Skoindustri 134 17 12,4 143 26 18,3 8 Konfektions— o. sömnadsindustri 1 119 66 5,9 1 273 78 6,2 9 Läder- o. lädervaruindustri 133 16 11,8 157 23 14,4 10 Sågverk, hyvlerier m. rn. 2 146 180 8,4 2 667 302 11,3 11 Annan trävaruindustri 147 11 7,8 198 28 14,2 12 Möbelindustri 732 55 7,5 1 079 167 15,5 13 Massa- o. pappersindustri 3 157 92 2,9 4 351 165 3,8 14 Pappersvaruindustri 603 12 1,9 934 35 3,7 15 Gummivaruindustri 623 17 2,7 940 40 4,3 16 Egentlig kemisk industri 2 860 68 2,4 3 949 98 2,5 17 Petroleum- o. kolindustri 307 3 0,8 344 3 0,9 18 Glasbruk. porslinsfabriker m. m. 580 82 14,1 764 115 15,1 19 Tegel-, cement- o. cementvaru- industri 1 606 113 7,0 1 953 144 7,4 20 Järn- o. stålverk 3 527 91 2,6 4 685 151 3,2 21 Andra metallverk 463 5 1,0 582 7 1,2 22 Metallmanufaktur 3 064 186 6,1 4 216 306 7,3 23 Maskinindustri 5 823 575 9,9 8 761 1 086 12,4 24 Elektroindustri 3 657 64 1,7 5 460 109 2,0 25 Varvsindustri 1 181 89 7,6 1 437 155 10,8 26 Transportmedelsindustri (exkl. varv, bil— 0. cykelreparations- verkstäder) 2 767 148 5,3 3 729 299 8,0 27 Grafisk industri 2 163 119 5,5 2 643 176 6,6 28 Instrument- o. urfabriker 284 29 10,3 454 56 12,4 29 Plastbearbetande industri 469 33 7,1 754 99 13,1 30 Musikinstrument—, guld- 0. silvervarufabriker 43 4 9,3 57 5 9,6 Hela industrin 43 108 718 1,7 58 240 1 310 2,2

vill besvara enkäten. Om de företag som inte svarat planerar en långsammare ut— veckling än genomsnittet av de svarande företagen medför bortfallet en överskatt- ning.

Enligt beräkningar som gjorts inom IUI på materialet till LU 65 visade det sig att företagen i bortfallet faktiskt hade haft en långsammare utveckling än de svarande. Ut- vecklingen av saluvärdet för svarande och icke svarande företag inom verkstadsindu- strins delbranscher undersöktes. Det visade sig att för branschen maskinindustri var pro-

duktionsökningen hos företagen i bortfal- let 2/.—; av de svarande företagens, för elektro- industrin var ökningen 1/3 av de svarandes och för metallmanufaktur var den ungefär lika stor som för de svarande företagens. För hela verkstadsindustrin var produktions- ökningen i bortfallsföretagen ungefär hälf- ten av de svarande företagens. Detta resultat antyder att det inte är otroligt att företa- gen i bortfallet kan komma att få en pro- duktionsökning som är mindre än de sva- rande företagens.

Följande antaganden har gjorts:

För det första har vi måst anta att bort- fallet inte påverkar den del av det samman- lagda estimatet som avser arbetsställen vilka förts till piratstrata. Hela bortfallet mätt i antal anställda utgjorde som tidigare nämnts 4 % av antalet anställda i urvalsföretagen. Bortfallet i piratstrata utgjorde 10 % av an- talet anställda i bortfallsföretag, dvs. 0,4 % av de anställda i urvalsföretagen. Att ta hän— syn till detta bortfall skulle ha komplicerat beräkningarna mycket.

För det andra har bortfallet antagits inte påverka den vägda regressionskoefficienten b (se formeln för regressionsestimatet).

För det tredje har antagits att hjälpvari- abelns medelvärde i bortfallet är lika med dess medelvärde i de inkomna svaren i sam- ma stratum, dvs. företag som tillhör bort— fallet skiljer sig inte från företag som svarat vad gäller utgångsläget 1967 FC,, = Sch. En genomgång av hjälpvariabeln antal anställda 1967 dels för svarande företag, dels för företag i bortfallet visade att det inte fanns någon tendens till att hjälpvariabeln i genom- snitt skulle vara större för svarande företag än för företag i bortfallet. I vissa strata är hjälpvariabeln större för svarande företag än för företag i bortfallet och i andra är det tvärtom.

För det fjärde antas undersökningsvari- abelns medelvärde i bortfallet vara en faktor q,. gånger dess medelvärde i de inkomna sva- ren i samma stratum. ;,=q, J,. Detta an- tagande innebär att företagen i bortfallet kommer att utveckla sig annorlunda än företag som svarat. Om q är mindre än 1 medför bortfallet överskattning och om q skulle vara större än 1 medför bortfallet underskattning. Talen q,, antas vara lika i alla strata.

A.7.3 Formel för beräkningarna

Den formel som använts för berakn" ingarna .. H d. , al.—(l _q)Z _ysh

h=l "i.

Beteckningar

N,, : antal företag i stratum h i popula- tionen

n,, : antal företag i stratum h i urvalet en- ligt urvalsmatris, se tabell A:2 d,, : antal företag i stratum h som ej svarat y,' : undersökningsvariabelns (dvs. föräd- lingsvärde, antal anställda etc. 1967, 1969, 1970, 1975) medelvärde för de n,, — d,, inkomna svaren i,. : undersökningsvariabelns medelvärde för de d,l ej svarande företagen E,. : hjälpvariabelns medelvärde för de n,, — d,, inkomna svaren

JP,, : hjälpvariabelns medelvärde för de d,, ej svarande företagen y',” : beräknad rak uppräkning för målvari- abeln y i stratum h x',,, = beräknad rak uppräkning för hjälp- variabeln ): i stratum h y'”, : regressionsestimat i stratum h y",_.,, : reviderat regressionsestimat i stra- tum h med hänsyn till bortfallet.

Med y",.. avses det regressionsestimat, som skulle ha erhållits, om de företag som nu tillhör bortfallet skulle svarat. Differensen

H här (y kh _J'nn)

är ett överslagsmässigt mått på bortfallets snedvridande effekt på skattningen.

H ärledningar

y/kh :ylsn + k (Zn _ x,.sh) = NJ). + + k (Z,, - N,,Eh);

("h _ ”vi: '" dhin # n,. *

(nh _ du) än + du 347in] ___

n,,-

y",m=Nh +k [Z,—N,, _ d,l _ _ =Nth *(1_ qh) ;" NhYn "l'k (Zn _ thh) = 11 ! dh I I =ysh—(1—q,.)n—ya+k(Z;.—x.n); 1:

m, ...-. &(mg—n—b—n-Vi—ne .,), __...

.. . d , ykh—ykh=_(1_qh)_£ysh; ”n H H ! H dh I 20 a_Ykh)=_2(1—Qh)—st= h=l h=1 "i. Hd = —(1—q) Z) lygt. h-lnh

q är således den faktor varmed estimatet för målvariabeln för företag i bortfallet under- eller överstiger estimatet för målvariabeln för svarande företag.

A.7.3 Utförda beräkningar

Med den formel som presenterats i föregå- ende avsnitt har beräkningar utförts för de 30 branscherna för variablerna förädlings- värdet 1970 och förädlingsvärdet 1975 samt antalet anställda 1970 och 1975. Anledning- en till att dessa variabler valts är att man därigenom kan beräkna bortfallets inverkan på de årliga förändringstalen 1970—1975. Två olika antaganden beträffande stor- leken på q, den fraktion varmed estimatet för företag i bortfallet understiger estimatet för svarande företag, har gjorts. Det första antagandet är att q = 0,5 både 1970 och 1975, vilket innebär att bortfallsföretagen både 1970 och 1975 har en utveckling som är långsammare än de svarande företagens. Det andra antagandet är att q : 1 1970 och 0,5 1975. Detta innebär att bortfallsföre— tagens utveckling inte skiljer sig från de sva- randes 1970 men att utvecklingen fram till 1975 går långsammare så att målvariabeln 1975 i bortfallsföretagen endast är hälften så stor som i de svarande företagen. Beräkningamas effekt på årliga föränd- ringstal 1970—1975 redovisas i tabell A:7. Det bör observeras att beräkningen av bort- fallets inverkan på estimatet för antal an- ställda inte hänger ihop med beräkningen av bortfallets inverkan på förädlingsvärdeses— timatet. Den sänkning av den årliga ökning- en av förädlingsvärdet för hela industrin från 6,2 % per år 1970—1975 till 4,5 % per år 1970—1975 som det andra antagandet om q leder till medför således inte en sänkning av sysselsättningsökningen från 2,3 % per

år till 0,5 % per år. En halvering av föräd— lingsvärdeökningen kan om produktivitets- vinster görs medföra mer än en halvering av sysselsättningsökningen. Det finns således inte något produktivitetsantagande i beräk- ningarna i tabell A:7.

Av tabellen framgår att effekterna av det första antagandet om q för hela industrin är ganska små. För enskilda branscher med relativt mycket bortfall blir effekten större. Det andra antagandet att antalet anställda i bortfallsföretagen är hälften så stort som i de svarande företagen 1975 men lika stort som i de svarande 1970 medför däremot att sysselsättningen inom hela industrin kom- mer att öka med endast 0,5 % om året 1970—1975 i stället för 2,3 % 1970—1975, vilket skulle innebära en avsevärd sänkning av industrins resursanspråk på arbetskraft.

A.8 Uppskattning av utvecklingen inom mejerier, slakterier, bil- och cykelrepara- tionsverkstäder

Branscherna mejerier, slakterier, bil- och cykelreparationsverkstäder ingår i långtids- utredningens undersökningspopulation men 'inte i enkätundersökningens population där-

för att det ansågs opraktiskt att insamla material från enskilda företag i dessa bran- scher. Dessa branscher var således inte med i uppräkningen och utvecklingen måste där- för beräknas på annat sätt. För mejerier och slakterier vars planering är starkt cen— traliserad sändes enkätformuläret till Sven— ska Mejeriernas Riksförening (SMR) respek- tive Sveriges Slakteriförbund. För bil- och cykelreparationsverkstäder har LU 70:s prognos över den privata konsumtionen av bilreparationstjänster använts vid beräkning- en av produktionen fram till 1975.

För mejerierna inkom ett enkätsvar från SMR gällande hela mejeribranschen. Före— tag ingående i SMR omfattar nära 100 % av mejeribranschen. Den förändringstakt som SMR i sitt enkätsvar angivit applice- rades på mejeribranschens populationsvär- den för förädlingsvärde och antal anställda 1967. Mejeriernas förädlingsvärde skulle komma att vara oförändrat mellan 1969 och

Tabell A: 7. Bortfallets effekt vid vissa antaganden om bortfallsföretagens utveckling. Årlig procentuell förändring 1970—1975

Antal anställda Förädlingsvårde

estimat q= 0,5 q = 0,5 estimat q = 0,5 q = 0,5 enl. re- 1970 0. 1975 enl. re- 1970 0. 1975 Bransch- gressions- 1975 q = ] gressions- 1975 q = ] grupp Bransch skattning 1970 skattning 1970 ] Järnmalmsgruvor —2,0 —2,0 —2,1 2,1 2,1 2,0 2 Sulfidmalmsgruvor 0,2 0,2 0,2 —0,9 —O,9 —0,9 3 Stenbrytning 2,3 2,8 1,0 2,7 2,8 1,6 4 Livsmedelsindustri (exkl. mejerier o. slakterier) 1,5 1,5 0,2 5,5 5,5 4,6 5 Dryckesvaru- o. tobaksindustri 1,0 1,0 0,1 3,2 3,1 2,6 6 Textilindustri 1,1 0,7 —O,3 4,2 3,8 2,8 7 Skoindustri 1,2 0,1 —2,2 1,2 0,7 2,9 8 Konfektions- o. sömnads— industri 0,9 0,6 —2,3 2,6 2,4 ——0,2 9 Läder- o. lädervaruindustri 1,7 1,7 —0,4 3,4 3,4 1,2 10 Sågverk, hyvlerier m. m. 1,2 0,6 —2,9 4,4 4,3 1,0 11 Annan trävaruindustri 4,3 1,7 —2,0 6,2 3,0 0,0 12 Möbelindustri 3,9 2,8 —1, 8,1 2,7 2,7 13 Massa- o. pappersindustri —0,1 0,8 —l,3 6,6 6,1 5,5 14 Pappersvaruindustri 4,2 4,1 3,4 9,2 9,2 9,0 15 Gummivaruindustri 3,7 3,8 3,2 8,6. 8,7 8,3 16 Egentlig kemisk industri 1,0 0,9 0,1 6,7 6,4 5,5 17 Petroleum- o. kolindustri 0,0 0,0 0,0 2,4 2,4 2,4 18 Glasbruk, porslinsfabriker m. m. 1,9 1,8 0,9 5,7 5,6 4,6 19 Tegel—, cement- o. cementvaru- industri 1,7 1,5 —0,4 4,0 3,8 1,8 20 Järn- o. stålverk 1,3 1,3 0,7 5,8 5,8 5,3 21 Andra metallverk 1,7 1,7 1,1 4,7 4,7 3,9 22 Metallmanufaktur 2,4 2,4 0,4 6,6 6,6 4,4 23 Maskinindustri 4,4 4,1 2,5 8,5 8,1 6,5 24 Elektroindustri 3,3 4,0 2,4 8,3 8,3 7,5 25 Varvsindustri 0,8 0,7 0,3 4,0 3,8 3,3 26 Transportmedelsindustri (exkl. varv, bil- 0. cykelreparations- verkstäder) 3,5 3,6 1,2 6,2 5,1 2,0 27 Grafisk industri 1,2 3,6 —-O,6 4,1 3,7 2,1 28 Instrument- o. urfabriker 4,3 3,5 2,2 9,8 8,2 5,0 29 Plastbearbetande industri 4,0 3,4 0,2 10,0 9,2 6,1 30 Musikinstrument-, guld- 0. silvervarufabriker 3,3 1,5 0,3 5,7 3,7 2,2 Hela industrin 2,3 2,2 0,5 6,2 5,9 4,5

1970 samt öka med 1,4 % per år 1970— 1975. Antalet anställda skulle minska med 3,1 % mellan 1969 och 1970 samt med 2 % per år 1970—1975.

Företag tillhörande Sveriges Slakteriför— bund svarar för 85 % av produktionen i slakteriledet samt 30 % av produktionen i charkuteriledet. Det enkätsvar som inkom från Sveriges Slakteriförbund svarar därför för långt ifrån hela branschen. Trots detta togs Slakteriförbundets siffror såsom gällan- de hela slakteribranschen. I enkätforrnulä- ret hade produktionsökningen angivits till

3 ä 4 % om året. Populationssiffran för förädlingsvärdet 1967 för slakteribranschen multiplicerades därför med ökningstakten 3,5 % om året. För sysselsättningen kunde inga siffror erhållas från Slakteriförbundet- Genom att anta att slakteribranschen skulle» komma att realisera samma produktivi- tetsökning som den som planerats av övriga företag inom branschen livsmedel exklusive dryckesvaru- och tobaksindustri dvs. 3,9 % om året 1970—1975 kunde sysselsättnings— utvecklingen för slakterier beräknas till —0,4 % om året 1970—1975.

De siffror som på detta sätt erhållits för mejeri- och slakteribranschema adderades till de siffror som från uppräkningen av enkätmaterialet erhållits för övrig livsme- delsindustri och har således påverkat de för- ändringstal för livsmedelsindustri som pre- senteras i de olika tabellerna i kapitel 3.

Bil- och cykelreparationsverkstäder in- gick inte heller i enkäten. För denna bransch antogs att produktionsökningstakten skulle bli densamma som den ökning i privat konsumtion av bilreparationstjänster som prognosticerats i långtidsutredningens kon- sumtionsdel, 4,5 % per år. Denna öknings- takt applicerades på populationssiffran för förädlingsvärdet för bil- och cykelrepara- tionsverkstäder. En siffra för sysselsättnings- förändringen erhölls genom ett antagande om att produktivitetsökningen skulle bli den- samma som hittills under 60-talet, dvs. 3 % per år. Sysselsättningen skulle då komma att öka med 1,5 % per år. Dessa siffror adderades till bransch 26 transportmedels- industri utom varv och ingår således i ökningstalen för denna bransch i tabellerna i kapitel 3.

& Industriens Utredningsinstitut (THE INDUSTRIAL INSTITUTE FOR ECONOMIC AND SOCIAL RESEARCH)

Storgatan I9 - Boxisom - 102 41 Stockholm 5- - Telefon 08-63 50 20 - Bankglro 445999 Postgiro 191592

Stockholm den 11 augusti 1969

Långtidsutredningen 1971-1975

Industriens Utredningsinstitut har tidigare tagit aktiv del i arbetet för de stat— liga långtidsutredningarna. vilkas uppgift är att analysera de långsiktiga ut- vecklingstendenserna inom samhällsekonomin. _För den senaste utredningen gjorde institutet en enkätundersökning .om industriföretagens produktions-. sysselsättningsr och investeringsplaner mm fram till 1970. Resultatet av den undersökningen redovisades i boken "Framtidsperspektiv för svensk industri", förf. av R. Bentzel och J. Beckeman (1966).

En ny långtidsutredning som tar sikte på utvecklingen fram till 1975, har nu påbörjats. Institutet har även denna gång åtagit sig att svara för industridelen. Detta är anledningen till att vi nu vänder oss till Er samt ett antal andra företag för att få kännedom om industrins planer och bedömningar för tiden fram till 1975. Ivissa branscher vänder vi oss till samtliga företag, i andra till ett slump— mässigt urval av företag.

Följande material sänds till företagen:

1. Alla företa får "huvudblankett" och "branschblanketter" samt anvisningar * för dessas ifyllande.

2. Företag inom kemisk industri får dessutom en "speciell branschblankett". Inom institutet pågår en särskild undersökning om den kemiska industrin och för denna. undersökning behövs mer detaljerade uppgifter.

3. Företag inom skogsindustrierna erhåller också speciella branschblanketter. ; Uppgifterna behövs för en specialundersökning av produktionsutveckling och virkesförbrukning.

Miljöfrågorna avses få en mera. utförlig behandling i denna långtidsutredning än i de tidigare. Till vissa branscher kommer därför en särskild blankett rörande miljövårdsinvesteringarna att utsändas under hösten.

Hur blanketterna ifylls framgår av bifogade upplysningar och anvisningar. Här skall bara poängteras det önskvärda. i att uppgifterna om framtiden ifylls eller granskas av en person med sådan ställning inom företaget att han är väl orien- terad om alla företagets planer, även preliminära sådana inom direktion och ? styrelse. '

Vi är väl medvetna om att besvarandet av frågorna kommer att förorsaka Er : ett visst besvär. Med hänsyn till undersökningens betydelse för svensk industri ; hoppas vi emellertid att Ni vill hjälpa oss att genomföra den. Vi tror nämligen | att en bedömning av den framtida industriella utvecklingen bör utgå från indu— | strins egna planer för den aktuella perioden.

i Vi skulle vara tacksamma för att få de ifyllda blanketterna tillbaka snarast möj- [ ligt och helst före den 15 september 1969. De uppgifter vi erhåller kommer gi- ! vetvis att behandlas konfidentiellt och kommer icke att publiceras på sådant sätt I att enskilda företag kan identifieras.

Frågor beträffande denna utredning och ifyllandet av blanketterna. besvaras gär- na av de på blanketterna namngivna personerna inom institutet.

Me största högaktning

m & * ars Nabseth i

HUVUDBlANKEl'I' [Ti SVENSK INDUSTRI 1971—1975 m maizena

Arbglvnf i”. Metin WONG M—

Iedurtrlenr Utredningllnstim MNGTIDSUTREDNMGEN [alm, 10241 SlockhelmS Telefon: 08/63 5020 KONTAKTPERSONER:

onkn. Pol. meg. Tornen Löfgren "lm Fil. lic. Lars Kritz m Fil. kund. Ulf Grundfos 1228

Endast fällande ruts ifylles av företaget:

Fbrelogels kontaktperson i detta ärende: Titel: namn

Telefon (även riktnr) ___/......

Enligt slalislisku centralbyråns regisler för induslrislalisliken bedrev Ert förelag verksamhet inom huvudsakligen följande branschI-er:

5 h Antal on- ”:2: [ranch och kommun milda "67 . enl scn

ml.—bum”

För vurie ovan nämnd bransch ber vi Er lämna uppgifler på bifogade branschblanketter. Använd därvid en hlonkelt för vurie bransch. Om företaget har eller plonerar verksamhet inom 'någon bransch som inte nämnts här har vi Er använda den extra bransch- blankett som bifogas.

samt brunenl ' ' ' " ,' nu ' " -' senat? den 15 sept. 1969 till Industriens Ulredningsinrlilut.

Denna " '

BRANSCHBLANKETT

"5 SVENSK INDUSTRI 1971—1975

© KONFIDENTIELLT

UPPGIFTERNA I DENNA BLANKETT SKALL GÄLLA FÖRETAGETS TOTALA VERKSAMHET INOM BRANSCHEN

Anvisningar lör blankettens ifyllande linns på särskilt blad. Alla uppgiiler, ulom under punkt 7. skall gälla lörelagets verksamhet I Sverige.

IUI: noteringar; Först. löpnr;

1 PRODUKTION (se deiinition i) 1000 kr 1967 1969 mu me

Virdel ev egen produkllon Ior avsalu

2 RÅVAROR. HALVFABRIKAT. ENERGI MM (se deiinition 2) men kr

Toleikostneden lör under året iörbrukede rlveror, helviebriket. embellege. brlmle. elanemi." - lelde transporter samt bonilmnede lönearbeten

3, NORMALT KAPACITETSUTNYTTJANDE (se definition &)

Har NI normalt kapseilelsulnytliende 19697 JB [] NOiD Om ne]: Hur mycket högre eller lä re | macen! skulle produktionen he veril dette år vid normal: kapeciieiwtnylilnnde och normala ekllilömållanden'l +.... .-.... PNCC"! G"" ——-—-—--——-——-- FICON"

4 SYSSELSÄTTNING (se dsllnition 4) _ Ant-l emellan _ 1967 1959 1870 1075

Förvaltnings- o d personel

Avbeleupereenel

Summa

Ante! Wimmer (! ooo tim)

Föwsllnlngs- o d personal

Arbelnrpersonel

Summa

5 SKIFTÅRBETE (se delinilion 5) Proc-ni ev loul albelerpersonei Arbetarpersonalens lömeining pe Ieliande skilliypert "69 197! Enskilt Tvåekill F lerskilt Totalt TW 100

6 INVESTERINGAR I SVERIGE (se delinilion 5) 1000 1"

Summa dlrev "357 IW "979 is"—1975 IWi—tWJ

. lnduehibyggneder och enliggnlnger lör administration. drill o d

N Maskiner och eppereler

." Bilar lör rörelsen

..

. 'Bo'slider och endre byggnader lör perser-elen . _ _ _ _ . , . '

, Summa 1—4

euro nm.-r; un: mm uu

P Underhålle- och reperellonurbelen

Var god vänd! Enkäten fortsätter på baksidan.

BRANSCHBLANKETT. forts.

7 DIREKTA INVESTERINGAR I UTLANDET (se detlnltion 7) 1000 '" Summa därav

lar törvaw, .Ilar " "" "” 1970 1971—1975 1971—1973

Totalt

därav Norden

övriga EFTA (Storbrllannian. Portugal. Uetarrlka. Schwaiz)

EEC

övriga vlridan

8 EXPORT (ee definition &) 1 om n IW 150 mn 1I75

Total export

Promt av total nagon 1” 1” 1970 1915

Exporten iordalad pl olika marknadar

Norden

Storbritannien

Ovriga EFTA (Portugal. Ustarriko. Schulz)

EEC

USA och Kanada

Uvrlga OECD (Jugoslavien. Jessan. Spanlan. Graklarid. Turkiet. Irland. Hand)

Uothlockat inkl IGM

Uvriga vlridan

Totalt 1W 10) 100 11!)

Slraklldl upplyaninw

banna blankett aan av. övriga braneahblankatter aamt Mmidhlanman lnalnda man den 16 ngt. 1009 till Induatriana Utradnlngslnatinit. Box 5091. til! 41 Stockholm !. Fragor basvara av nu Leigran, Krltz, Granlm. tal. ericsson

SVENSK INDUSTRI 1971-1975

Upplysningarlooh anvisningar för blanketternas Ifyllande

1. ALLMÄN'l'

Vilt-dattan "Svensk industri 1971—1975" är en enkät som Industriens Utredningainstltnt på uppdrag av l910 irl långtidsut- m' redning sänder till ca 1 100 industriföretag [ landet. Enkäten avser att ge en bild av de förväntningar och planer man har' inom svensk industri för den första hälften av 1970—talet. Undersökningen vlinder sig till den juridiska företags- enheten.

alma-nama TvÅtyperav" ' " ',delsen' "' ' delaen' "' ' Deneenareerhållsilikaminga

exemplar som antalet industribranscher representerade i företaget enligt statistiska centralbyråns register för in- dustristatistiken. Dessutom bifogas en branschblankctt i reserv att användas i de fall företaget efter- 1967 startat eller planerar starta verksamhet' inom en ny branch.

romani ngar Uppgifterna om förhållanden 1970—1975 skall avse företagets planer (förväntningar). Som allmän förutsitt'nlng a'mma'" för dessa skall gälla att nstionalinkomsten' : landet och världshandeln fram till 1975 kommer att öka i ungefir— m,m samma takt som hittills under efterkrigstiden. Vidare förutsätts att någon avgörande förändring i nuvarande handels-

politiska förhållanden inte sker (redan beslutade tulisinkningar förutsätts givetvis a'ge rum). Företagets uppgifter om produktion. sysselsättning m m för 1975 skall baserat pl en förutsättning om normalt kapacitetsutnyttjande. Om de' inom" ' ' eller fö. " ' grundar sig på förutsättningar, som väsentligt akil- jer sig från nyss nämnda. ber vi får att på ' ' ' ' baksida ' ” fdr ekilj' ' Vdrdeuppgifter avseende åren 1967 och 1969 anges i löpande priser. Värdeuppgifter avseende Åren 1970—1975 en- ges i 1969 års priser. I de flesta fall finns underlag för 1967 års uppgifter i kopioma till de blanketter. som Ert företag tidigare liimnat till statistiska oentralbyrin för den Årliga * " ' ' och' wa. 'liken samt' enkäterna.

z HUVUDBLANKETTEN Om kopieblanketten vid lfyllandet ligger under originalet. överföra texten till kopian utan att karbonpapper eller dy- likt behöver användes.

Fåhtagats Det är angeläget att prognosuppgifterna lämnas eller granskas av en person med sidan ställning' inom företaget. att ”MW han" är väl orienterad om alla företagets planer, aven preliminära sådana. inom direktion och styrelse. Kontaktper- sonen i detta ärende kan dock vara annan person. som deltagit vid blanketternas ifyllande. Branaohlndelnlng Pii huvudbianketlen har angivits de industribranscher inom vilka företaget (juridiska enheten) 1967 bedrev verk- samhet enligt statistiska centralbyråns register för industristatistik. Branschtillhörigheten har angivits enligt den sk ISIC-nomenklaturen (International Standard Industrial Classification). Där anges också de kommuner' inom vilka företaget har arbetsställen. Om Ert företag har startat verksamhet' inom en ny bransch sedan 1967 finns inte den branschen angiven på huvudbianketten. Vi ber får att dl använda den extra branschhlankett som bifogas.

3. BRANSCl—lBLANKE'lTEN .Endaetanhran'aoh Uppgiflerna i "' ' skall' ' " fd * ver” ' inom en och samma bransch. Varje arbeta— NM' NMR stalle har hänförts till endast en bransch. Om företaget har flera arbetsst'alien inom samma bransch skall uppgifterna således lämnas för dessa tillsammans.

W" "|” Om någon av uppgifterna, t ex sysselsättning eller investeringar. skulle vara omöjlig att fördela pal branscher skall

mTfåpåånl den tveksamma delen fördelas pl" i . nu 1 storlek. aamlna storheter _ Produktion. I vindet av egen produktion for avsalu skall ingl: x."- Värdet av alla varor som Iramstäiilr under redngörelseåret och som avsetts iir avsalu. Varor som under året framställts och tillförts lagret skall således ingl.

b. ' * ' för ' ' ' ' lö ' och andra arbeten utförda lt utomstående. T' " ' ' br ' ' ' ' .. " ' Årliga' ' ' ' ' För företag rom har flera arbet!-

ställen inom samma bransch blmir det en skillnad mot industristatistiken genom att företagets interna leveranser av varor tillhörande en och samma bransch inte skall medräkitas' [ produktionen. Da'remot skall leveranser till en annan bransch ingl' r produktionsvärdet tiven ! de fall de levererats till arbetsställen som tillhör Er.

Råvaror, halvfabrikat. energi m m. Med råvaror och halvfabrikat forstår sådana varor (delar, material mm) som används för vidare förädling eller som ingår som del i slutprodukt. ] denna post skall också ingå kostnaden för em- ballage. bränsle. elenergi och lejda transporter samt utlämnade lönearbeten. Även denna definition överensstäm- mer med industristatistikens med den skillnaden att råvaror och halvfabrikat mm som kommer från att företaget tillhörande arbetsställe inom samma bransch ej skall ingå. Leveranser från en annan bransch inom företaget skall medräknas.

' ' ' ' Med ' ' ' j...": avses den grad av utnyttjande av maskiner och anliiggningar som företaget normalt uppnlr vid normala avsättningsfiörhiliandcn för företagets produkter, normal tillgång på arbetskraft osv.

| Dallnltlon |

Syuelrärtning. Beträffande sysselsättningen annu uppgifter för antalet anställda och antalet arbetstimmar. Den- nitionen överensstämmer helt med industristatistikens deBnition.

a. Antal anställda. Antalsuppgifter skall avse ' ' ' under ' " ' ' För för ' ' od ' inne- bär detta antalet anställda tjänstemän den 1 augusti eller vid annan tidpunkt då verksamheten varit av normal om- fattning. Antalet arbetare skall beräknaa på följande sätt: För varje månad då verksamhet pågått utom juli (eller annan månad då huvuddelen av semestern infallit) och december utväljes ett visst avlöningstillfälle (exempelvia det som avser den tredje veckan i månaden). Antalet arbetare som erhållit avlöning vid dessa tillfällen summera. och summan divideras med antalet medtagna tillfällen, dvs 10 vid arbetsställe där verksamheten pågått hela Året. Såsomanstalldförvaltnings-od_ 'akall " Ei " teknisk ' ' " ( " tare och förmän, dock ej .u' ' förmän), ' med ' ' och ' ' llt arbete, " ' daklo'rer och journalister samt försäljningspersonal (ej butikspersonal). Som arbetarpersonal skall redovisas dela ar- betare och arbetande förmän sysselsatta i den egentliga produktionen. dels lager— och transportarbetare, maskinister och liknande personal. b. Antal ..." ' . Antalet m' ' perlr för ' ' kategori anställda skall avse antalet faktiskt ar- betade timmar inklusive ackords— och övertidsarbete. Ej arbetad men betald tid, tex under semester och helgdagar. skall ej medräknas. Vid uppskattning av antalet ai' ' för ' ' ' år skall " ' ' ' fö ' ' beaktas. Enligt ar. betstidskommittéas förslag (Allmän arbetstidslag. SOU 1968166. Betänkande avgivet av 1963 års arbetstidakommitté) kommer den normala veckearbetstiden att uppgå du 40 timmar eenasthr 1975.

Ski/tuben. Företagets planer för produktion, sysselsättning och investeringarkan dels bero på, dels påverka förind- ringar i skiftgången. Vi önskar därför uppgifter om den faktiska fördelningen av arbetarpersonalen på enskift. tvi- skift och flerskift (tre eller flera skift) 1969 och den planerade fördelningen 1975. Med skiftarbete avses sådant arbete där två eller flera arbetslag regelbundet avlöser varandra pd bestämda tider varje fullt arbetsdygn. Ett arbetslag kan bestå av en eller flera arbetare. För att skiftarbete skall anses föreligga altalldet vara av viss beständighet. Med enskilt förstås i denna undersökning frånvaro av skiftarbete. dvs det finns inga alternerande arbetslag. Vid rvdskl/tsnrbere bedrivs arbete med två arbetslag. Arbetstiden förläggs vanligen till 5 dagar i veckan och varje skift omfattar from 1969 i allmänhet 856 timmar. Alla personer som ingår i sådana arbetslag räknas till tvåskift. Vid !lenkilrrarbere bedrivs arbetet med tre eller flera skiftlag, som avlöser varandra på sådant sätt, att arbetet pdglr dyg— net runt.

Investeringar i Sverige. Definitionm är som i ' ' ' " ' ' ' Lät. Det är viktigt . . i .' .

Dallnltloll !

att ,, ' om inv avser inte endast redan beslutade investeringar utan även planerade. Pl raderna l—-—4 skall redovisas utgifter för ny-, till- och ombyggnadsarbeten vad beträffar byggnader och anlägg— ningar samt för anskaffning av nya objekt vad beträffar maskiner, apparater och bilar. Utgifter för inköp av tom- ter, vattenrätt o d samt äldre fastigheter skall sålunda icke medräknas. Pil rad 6 anges kostnaden för underth och reparation av hela beståndet av sådana objekt för vilka nyinvesteringar efterfrågas på raderna 1—4.

Dlrzkra Investeringar ! utlandet. Med direkt investering avses investering i dotter- och dotterdotterföretag i utlandet eller förvärv av majoritetspost eller minoritetsport i ett utländskt företag med vilket investeraren har en väsentlig intressegemenskap. Här skall icke medtas s k portföljinvesteringar där det investerande företaget ej tar del linveete- ' ' ' ' löpande för utan ' sitt intresse på avkastning, säkerhet eller likviditet. Till skillnad mot uppgifterna om investeringar i Sverige skall även utgifter för förvärv av äldre byggnader. an— läguringar, maskiner mm tas med. Både fönäljningaföretag och produktionsföretag skall medriknas. '

självt eller av Återförsäljare. Export. Som export räknas den del av produktionen som säljs till utlandet oavsett om försäljningen sker av BW. .

Svensk Kemisk industri 1971—1975 anmswmxm

KONFIDENTIELLT

Industriens Utredningsinstitut Box 5037. 1024! Sthlm 5 Tel (JB/63 50 20 Kontaktperson: Ekan lir: Olle Renck. ankn i235. Företagets löpnr: ............

Alla uppgifter skall gälla företagets verksamhet vid anläggning(er) i Sverige. De definitioner uu vilka ”' ' återfinns I ' _, för den " '- ' ' ' ' ifyllande.

PRODUKTION (se definition 1) man kr 1957 less 1970 1975 Do! under punk ! I den uiimbnna branschblankmm u lvnl väder uv farmaci: nvuiupra- duktion. ibn—iela! mellan p(odulclnruppu enligt SITC—Musi carina-n:

sl. Kamilla Minnet och kand-kn (Meningar dlrav: 512. Org-inkl Ine-nicka !(?an

SIS—Gis. Gunduwn cdl oorganiska förening.!

52 Miner-klir- odl kumtlc rivna Lr nnnkal, mineralolll dior man

Si. FW od! lemur nu! minen 54. Medicin-la och lamuuauuuka pruduktu (ai lubuunur)

55. Flykting aller. w. Mun-du. kon-dub preparat. guu- och panodil

se. Gunkpdd. ("hedrad-

57. Summum .. Fluid. Made oa buhund. Guild-brum! man! rör. Iilm. folie och vinnar)

&. Dim. h-Hu (al-om ut ' nium

Sm- SI—a Ovrig- , * uv knulla * (|an

nu man

Da Invnlerlngnr som enligt punkt a. nd i och 2 i den ullmlnnl br-mchblunkeb im ' 198 mn ' Summa ellr-v lm glam respektive tknli guran i byggnader. enliggningur. maskiner och uppu- 1971—75 lan—73 rutor för dimon. mallan , mim c '

sl. Kumlak- grundnmnen och kemllka inreningur därav: Slz Orgeniuka kemillu föreningar

siJ—SIS. Grundnmnun och comuni-kn inrunlngnr

52. Mlnaraluära och kemiska rlvnror ur unnkol. minunioijn aller naturum:

51 Fergämnen och Hrger um: garvlmnen

54. Mcdicimlu och iumucouiiuia prnduklcr (a] mbanan—ar)

55. Fiykliga oljor. Mi. tvlnmcdll. koametitka preplrll. pul» och poiu-medel

58. Gödselmedel. tillverkldo

57. Sprängämnet!

58, Plaster. oba-vinind- och beurbuud- (hlivlnbrik-l moln rdr. him. tuli. od!

planar) 59. 317.351? kemiukl , (Inom lex * Summ. 5,1—EQ Ovriga , *” lv kemi-iu ' (unge ,. _

Toini produktion

11_

FUBETAGEYS UTGIFTER FOR FORSKNINGS- OCH UTVECKLINGSAFBETE (FoU)

FoU duhniuu pl tum lll-l nu | nånn-tuli- cunlnibydnl www: MNW skall mu FoU I nalurvelenlklp. lcknologi. medicin. iunlbrukavclmklp nin- — dam! leka nqnhlliawn (mkning (tex Mindl- ing).

FoU anti-u.: Gudmund-||: m nyttan-tillit och mutodiskx neka lllar ny kni-illan utan någan bulimi lllllmpning ! sing. Tllllupnd Ior-Imint m uynicmmskt udi nmodltkt Ibiza .fi-r ny kun-kap men mud m bulk-d mm ! alu—. "' ut timrå: och lwnoklp m m [slukar-nn ny. produkt. nu mer. ny: man olla" manlig- &(qu ut utan nu! sidan. ' imo lir im * m'a ' ' mo ms Ululner inr mot FoU-crime Umm-r for uppå-g lill uimulundu Utglhu fbr Inköp och "WN! uv pinne och iw Summ- FoU-ulglinf Fortum hamnpiren Mmmm. donn- bilnkull: ..... ...... .............Tui(lvuirlm): ........../.,....................

sou 1971: 5 215

LÅNGTIDSUTREDNINGEN Speciell branschblankett

marmnmmr mammas mmiimcsmswm ' ' ' Box 5037, 102 lil STOCKHOLM 5 Tel 06/63 50 20

MASSA-, PAPPERS— OCH Företagets

HAMMARDINDUSTRI namn : Företagets löpnr:

För att få möjlighet att även göra. en kvantitativ uppskattning av den planerade produktionen av massa, papper och träfiberskivor samt för- brukningen av vedråvara ber vi Er komplettera Er branschblankett 271 med följande uppgifter som skall gälla företagets verksamhet vid an— läggningenhar) i Sverige:

Måttenhet 1957 1969 1970 1975

Total produktion av massa: (slipmassa, halvkemisk massa, papperscellulosa och dissolving) 1000 ton Produktion av papper och pappl 1000 ton Produktion av träfiber- skivur2 1000 ton

Förbrukningen av masa—red 3 för man och träfiber— 1000 in f ub skivor Anvi aning: De allmänna förutsättningarna. och anvisningarna för produktionsupp— gifterna är desamma som gäller för branschblanketten. Till skillnad mot brenachblanketten skall dock i denna. speciella branschblankett även de internt levererade kvantiteterna medräknas. Här redovisas så— ledes all producerad massa, även den som vidareförädlas inom integre— rade bruk. -

1) Kvantitetauppgifterna avser den obearbetade kventiteten. Hårdpapp inkluderas i gruppen papper och papp 2) lär inräknas inte spånplattor . 3) Här inräknas även hack, flis o dyl omräkmt i kubikmeter virke i fast mitt- under bark.

Företagets kontaktperson beträffande denna. blankett: Hem: Tel (även riktnr) ______

LÅNGTIDSJTREDH INGEN Speci ell branschblankett

KOIiFIDmiTIELLT INDUSTRIENS mumosnis'um " Box 5031, 102 in S'I'OCIG-iOH-i 5 Tel 08/63 50 20

smmcsmwsmx Företagets namn: Företagets löpnr:

För att få möjlighet att även göra en kvantitativ uppskattning av den planerade produktionen av sågade trävaror saint förbrukningen av sågtimmer ber vi Er komplettera Er branschblankett 251 med följande uppgifter:

liiättenhet 1967 1969 1970 1975

Produktion av sågade 3

trävaror]- 1000 m

2)

Förbrukning av sågtimmer 1000 me ub

1) Här redovisas all produktion av sågat virke, alltså. även leucistis- nings— och husbehovsvirke samt virke för vidare bearbetning 2) Har upptages allt förbrukat timmer (så;:timer, slipersämnen och sågkubb) vid ovan redonsade susning. Vi ber Er att själva göra omräk— ningen från den av Er använda nättenheten (-erna) till kubikmeter fast mått under bark med. de omräkningstal som vanligtvis tillämpas inom regionen.

Företagets kontaktperson beträffande denna blankett:

Namn: _. .. .. . . .. Tel (även riktnr): _ . .../

& Industriens Utredningsinstitut

w (THE INDUSTRIAL INSYIIUTE FOR ECONOMIC AND SOCIAL RESEARCH)

Storgatan 19 - Box 5087 - 10241 Stockholm 5 - Telefon 08635020 - Bankgiro 446999 Postgiro 1915 92

Stockholm den 7 november 1969

Miljövårdsinvesteringar inom svensk industri 1970-1975

Under senare hälften av augusti månad i år utsände Industriens Utredningsinstitut en enkät till ett stort antal företag för att få känne- dom om industrins planer och bedömningar för tiden fram till 1975. Denna enkätundersökning ingår som en del i arbetet med industridelen till långtidsutredningen 1970-1975. Som vi antydde i ett missivbrev till enkäten, daterat den 11 augusti 1969, skulle miljöfrågorna få. en mera. utförlig behandling i denna långtidsutredning än i de tidigare. Företag i vissa branscher skulle därför senare få sig tillsänt en sär- skild blankett rörande miljövårdsinvesteringar.

Detta är bakgrunden till varför vi nu genom bifogade enkät ber om Er hjälp för att bedöma miljövårdsinvesteringarnas omfattning 1970-1975.

Följande material tillsänds företagen:

!. Huvudblankett. Här anges de industribranscher av intresse för miljövårdsundersökningen inom vilka företaget 1967 bedrev verksamhet enligt statistiska centralbyråns register för indu- stristatistik.

2. Branschblanketter. De uppgifter som här lämnas skall avse före- tagets miljövårdsinvesteringar inom en och samma bransch. En blankett för varje på huvudblanketten markerad bransch skall så- lunda ifyllas.

3. Hur blanketterna ifylls framgår av bifogade u pl snin ar och an- visningar. Det bör dock poängteras det önskvärda 1 att prognos- uppgifterna ifylls eller granskas av en person med sådan ställning inom företaget att denne är orienterad om alla företagets planer, även preliminära sådana, inom direktion och styrelse.

Debatten om miljövårdsfrågor har under senare år varit intensiv. Den nya miljöskyddslagen gällande från den 1 juli 1969 samt en. rad andra nya bestämmelser kommer att få vittgående konsekvenser för industrin. För besvarande av eventuella frågor som kan uppkomma i samband med blanketternas ifyllande ber vi Er ta kontakt med civilingenjör Bo Göransson, InstiturerröP—llatten- och Luftvårdsforskning (IVL), tel. 08/22 25 40. som medverkar som teknisk expert i denna under- sökning.

Vi skulle vara tacksamma för att få de ifyllda blanketterna tillbaka snarast möjligt och helst före den 28 november 1969 till Industriens Utredningsinstitut. Box 5037, 102 41 Stockholm 5. De uppgifter vi erhåller kommer givetvis att behandlas konfidentiellt och kommer inte att publiceras på sådant sätt att enskilda företag kan identifieras.

Vi tackar på. förhand för Eder medverkan.

Méd mm!—Whägaköing

Lars Nabseth

MIUIIIIÅIIDSINIIESTEBINEMI INOM SVENSK INDUSTRI 1971-1915

HUVUDBLANKETT Behåll” av Iönteget

Industriens Företagets namn Utrednlngalnatltut Box 5037

102 41 STOCKHOLM 5

De branscher av Intresse för denna undersökning. Inom vilka Ert företag. enligt statis- tiska centralbyråns register för industristatistlken. bedrev verksamhet är de nedan för-

kryssade.

Bransch Brenschkod erlnduetrl

[:| Mmm-lm ........................................ 121

D Ovriga malmar . . . . . 122

El sum ...................................................... 140 Unmedelelnduetrl D Slekterlprodukter ........................................... 201 |] Mejeriprodukter ............................................ 202 D Frukt- och grönsakekonaarver . 203 D Flekkoneerver .............................................. 204 [:| Socker .................................................... 207 Maeu- och plppenlnduetrl |] Meese och papper .......................................... 271 KemI-k Inde-tri D Oorganleka baakemlkalier ................................... SH |:] Färger. lacker etc. .................. 313

EI Läkemedel, tvättmedel m. m. . . . . . . . . 319 D Petroleumprodukter .................... . . . 32!

I:] Diverse produkter av kol och petroleum ...................... 329 lord- och etenlnduaui EI Cement ................................................... m Ilm- och menlllnduulri D um och .eu ............................................... 341 D Uvrlge metaller ............................................ 342

För varje ovan förkryseed bransch ber vi Er lämna uppgifter på bifogade branschblan- ketter. Använd därvid en blankett för varje bransch.

För de frågor som eventuellt kan uppkomma i samband med ilyllendet av bransch- blanketten(-erna) tas kontakt med civ.ing. Bo Göransson. Instltutet för Vatten- och Luft- vlrdsforskning, (IVL). tel. (JB/22 25 40.

Branschblanketten(-ernu) insända före den 28 november 1969 nu Industriens UM nlngelnatitut. Box 5037. 102 41 STOCKHOLM 5.

[F amscnawkm m Kommunen

MIUÖIIIIIIDSINVESIEIIINEIIII INlIM SVENSK INIIIISTIII 1971-1975

Uppgifterna i_denna blankett skall gälla företagets miljövårdsinvesteringar inom branschen: Företagets namn

Löpnr

Anvisningar för blankettens ifyllande finns på särskilt blad

i. Miliövårdsinveateringar ! Sverige Värdauppglfter, 1000 kr, för åren 1967 och 1969 anges | löpande priser. för åren 1970—75i 1969 års priser.

Investeringar enl. def. A (1000 kr) Investeringar enl. def. B (1000 kr)

Summa Darav Summa Dlrav 1969 1970 1967 1969 1970 1971—75 1971—73 1967 1971—75 1971—73

Vattenvård (Se anvisn.) 1. industribyggnader och anläggningar .. . . . . . . . . ..

2. Maskinerloch apparater

3. Summa (l+2) 4. Underhålls- och rep.arb.för (i+2)

Luftvård (Se anvisn.) 5. Industribyggnader och anläggningar . . . . .. . . . . . .

6. Maskiner och apparater I

7. Summa (5+6) .

8. Underhålls— och rep.arb. för (5+6) ..

Uvrig miljövård (se anvisn.)

9. Industribyggnader och anläggningar . . . .. . . . . . . . 10. Maskiner och apparater .

11. Summa(9+10)

12. Underhålls- och rep.arb. för (9+ 10) . . . . . . . . . . . .

Var god vänd! Blanketten fortsätter på baksidan.

ll. Företaget kommer att anslutas till kommunala "miljövårdsanlåggningar" (exempelvis avlopperenlngsverk eller sopförbränningestation) i den man

möjlighet därtill finns Ja [:| Ne] D Avstår att svara D Vet ej D

III. Eventuella särskilda upplysningar

Företagets kontaktperson i detta ärende Tel (även riktnr) .............. För de frågor som eventuellt kan uppkomma i samband med ifyllandet av branschblanketten(-erna) tas kontakt med civ.ing. Bo Göransson. institutet för Vatten- och Luftvårdsforskning, (IVL). tel. 08/22 25 40. Blanketten insända före den 28 november 1969 till lndustriens Utredningsinstitut Box 5037, 10241 Stockholm 5

[Ti EU MILINVIIBIJSINVESTEIIINEAK INOM SVENSK INDUSTRI 1971-1915

Upplysningar och anvisningar för blankettemes ifyllande.

1- ALLMÄNT

Syftet und mmiljövårdsinvesteringar inom svensk industri 1971—1975" är en enkät som Industriens Utredningsinstitut på upp- drag av 1970 års långtidsutredning sänder till a 300 industriföretag i landet. Enkäten avser att ge en bild av de förväntningar och planer beträffande miljövårdsinvesteringar man har inom svensk industri för den första hälften av 1970-talet. Undersökningen vänder sig '.ili den juridiska företagsenheten.

om M typer av " ' ” .ed 'l's'én * " ' dels en ” * Den senare i lika många exemplar som antalet för undersökningen intressanta branscher, som förslaget ir representerat i enligt statistiska centralby-

råns register för industrismtistik.

Fann-enn Uppgifterna skall avse företagets planer (förväntningar) för perioden 1970—1975. Som förutsättning för företa- :f'de Tamm "a' gets kalkyler av miljövårdsinvesteringarna skall gälla att förefintliga lagar och förordningar på området i huvud- utvecklingen sek kommer att tillämpas i enlighet med gällande praxis eller, på områden där praxis saknas efter de riktlinjer som föreslagits av statens naturvårdsverk. Vidare skall som allmän förutsättning gälla att nationalinkomsten i landet och världshandeln fram till 1975 kom- mer att öka i ungefär samma takt somhittiiis under efterkrigstiden. Vidare förutsätts att någon avgörande föränd- ring i nuvarande handelspolitiska förhållanden inte sker (redan beslutade tuiisinkningar förutsätts givetvis äga mm).

Om de inom "' uppgjorda ' eller för " ' mr grundar sig på fömlsättningar, som väsentligt skiljer sig från nyss nämnda, ber vi Er att på brenschblankcttcns baksida redogöra för skiljaktigheterna. Virdeuppgifter avseende åren 1967 och 1969 anges i löpande priser. Värdeuppgifter avseende Åren 1970—1975 anges i 1969 år: priser.

-2' HUVUDBLANKEITEN

" _ På ' ' ' ' har ' ' de Illumu " ' av intresse för denna undersökning," inom vilka företaget (den juridiska enheten) 1967 bedrev verksamhet enligt statistiska centralbyråns register för industristatistik. Branschtiii- hörigheten har angivits enligt den s. k. ISIC-nomenklatuan (International Standard Industrial Classification).

Denna indelning kan i vissa fall skilja sig från den som företaget självt tillämpar, men av hchnndiingslekniskn skäl ber vi Er att följa denna indelning ari—långt möjligt är

3 BHANSCHBLANKEI'I'BI

. Det lir angeläget att prognosuppgifterna lämnas eller granskas "av en person med sådan ställning inom företaget mum" att han är väl orienterad-om alla företagets planer i miljövårdssammanhang, även preliminära sådana, inom di- rektion och styrelse. Kontaktpersonen i detta ärende kan dock vara annan person, som deltagit vid blanketternas

ifyllande.

End-sten bran-ch Uppgifterna i branschblanketten skall omfatta företagets miljövårdsinvesteringar inom en och samma bransch. " ""' bmm" Van'e arbetsställe har hlinförts till endast en bransch. Om företaget har flera arbetsställen inom samma bransch skall uppgiftens således lämnas för dessa tillsammans.

Med miliävårdrinverrzring menas de årliga bruttoinvesteringarna för ny—, lill— och ombyggnadsarbeten av hygg- nader och anläggningar samt anskaffning och installation av maskiner. instrument och dylikt såvitt dessa investe— ringar föreiagils helt eller till övervägande del i syfte att " ' eller ' från , ' ' ' här de utsläpp i vatten. luft och mark. (Det bör observeras att här exkluderar: sådana investeringar som har till syfte att utforma produkterna så att deras användning får mindre skadeeffektcr på miljön. Dylika investeringar kom- mer att följas upp separat, vid sidan av föreliggande enkät. Exempel hiirpå iir investeringar för avsvavling av tjockolja.) Till miljövårdsinvesteringar bör även räknas koslnader för sådana interna och externa utredningar som under perioden vidtas i miljövårdssyfie (t.ex. ersättning till 1VL AB).

rom—_q I de fall övriga investeringar i produktionsapparaien givits" en lsådan ulformning att utsläppen av föroreningar ""'"" hör ' ' " ... för "miljön-* ' . som * "skälig" del av dessa in- vesteringskostnader. Anm.: Vad man i detta sammanhang skall betrakta som "skälig" mii'" årdsandel av en viss investering är en avvägning;- friga. Om man, vid en investering som utformats så att miljofbrsämrande effekter av produktionen nedbringas, inkluderar endast den av miljövärdshänsyn uppkomna mérkoslnaden för denna investering. uppstår frågan med vilken typ av investering man skall jämföra för att kunna fastställa merkostnaden. Det rimligaste torde här vara att jämföra med img>-n' ' för den nu ' " ' kända "...i": ' * som företaget skulle valt om inga miljövårdshånxyn hade behövt tagas. Denna hypotetiska investeringskosmad torde vara svår att fastställa exakt. Även en uppskattning av denna kostnad är dock av stort värde sett ur utredningens synvinkel.

Ennmpol på valtnmlld

Till begreppet valfenwlrd kan räknas åtgärder av bl. a. följande slag: l Avskiljning av suspenderat material ur genom ” Inu filtrering, ' in etc. 2 Minskning av direkt biokemiskt syreförbrukande organiska ämnen (t.ex. vegetabiliskt material) i avloppsvatt- net med biologiskt filter, luftning, kemisk oxidation etc.)

3 Minskning av annan organisk L ning etc. 4 Minskning av niinalter. S 'Minskning av andra. ämnen a_v förorenande karaktär såsom fenoler, cyanider, lig-. As- och andra tunga metall- salter etc. 6 slutning av bakvattensystem och byggande av internt avloppssystem. avloppstuber. huffertmagasin för val-_ ten m.m.

(t.ex. olja, lö ' * 't genom " ' ' fällning. flotering, avdriv-

7 Vattenvårdnnde atgärder i recipienten.

8 Kokning. massatvätt och lutåtervinning. 9 lndunstning och förbränning (av exempelvis sullitavlut). to Temperaturutjämning av kylvatten.-

EIMDBI på luftvkd

Som , ' på 'It/(vårda ' ' " ' kan " _ bl. a. 1 Avskiljning av fast stoft (sot, damm) före psutsläpp. 2 Minskning av 802, 803 eller andra sura beståndsdelar (såsom nitrösa gaser) i gas eller droppform.

3 Minskning av andra. gasutsläpp, exempelvis av giftiga eller illaluktande gaser (svavelv'a'te, metylmerkaptan, dimetylsulfid). 4 Övergång till Mg-, Na— eller NHs-bas vid sulfitfabrik.

Till kategorien övrig miljövård kan'bl. :. räknas åtgärder som landskapsuppsnyggning genom igenlöggning av gras- ooh lertäkter, fyllning av gruvhål, muddring, ridåplanteringar, hulleravskärmningar och liknande.

För eventuella frlgor som kan uppkomma i samband med blankettens ifyllande las kontakt med. civ.ing. "Be Göransson. Institutet för Vatten- och Luftvårdsforskning (IVL), tel. 08/222540.

Branschblanketten(—ema) insändes före den 28 november 1969 till lndustriens Utredningsinstitul, Box 5037. 102 41 STOCKHOLM 5.

Appendix B Planer och utfall i långtidsutredningarnas

industrienkäter

8.1 Inledning

Inom ramen för de två senaste långtidsut- redningama (1959 och 1965 års långtidsut- redningar) har enkäter till industriföretag gjorts. Dessa enkäter har haft olika stor betydelse för IUI:s prognoser för den in- dustriella utvecklingen. De planer för perio- den 1959—1965 som företagen redovisade 1960 accepterades som IUI:s bedömning för den aktuella perioden. Däremot gjorde IUI vid arbetet med LU 65 en egen kalkyl för perioden 1965—1970 som på vissa punkter avvek från den 1964—1965 insamlade enkä- ten eftersom industrin ansågs varken kunna få arbetskraft och kapital eller finna avsätt- ning för produktionen i planerad omfatt- ning. Hur den faktiska utvecklingen varit i förhållande till de båda enkätemas planer framgår av tabellerna B: 5—B: 14 (s. 237— 239). Därav framgår att planemas relation till den faktiska utvecklingen inte är den- samma för båda enkäterna vad produk— tionen beträffar. De i 1960 års enkät till- frågade företagen synes ha underskattat de potentiella produktionsmöjligheterna medan det motsatta gäller för de 1964 tillfrågade företagen. Något enhetligt mönster kan i den meningen således inte återfinnas i en- käterna. Det har därför inför arbetet med LU 70 framstått som angeläget att få utvid- gad kunskap om de faktorer som påverkar planerna samt avvikelser från dem, både på branschnivå och företagsnivå. Detta appen-

dix innehåller en redogörelse för ett för- sök att skaffa ytterligare information om kvaliteten i företagens planer inför den en- kät vars resultat redovisas i kapitel 3.

Avsikten har varit att försöka klarlägga inflytandet på planerna från såväl fakto- rer utanför företaget, såsom konjunktursi- tuationen i branschen, som faktorer hos fö- retaget självt: storlek, exportens andel av produktionen m. m. Vidare har vi velat un- dersöka om det finns samband mellan avvi- kelser från produktionsplanerna och sådana faktorer som kännetecknar branschen och det enskilda företaget. Vi har försökt stude- ra den inbördes relationen i planerna mel— lan produktionsresultat och insatta resurser i avsikt att få fram eventuella skillnader mot den faktiska utvecklingen. Det statistiska materialet har för enskilda företag utgjorts av det inom IUI befintliga enkätmaterialet rörande planerna. Som ett mått på det faks tiska utfallet har vi använt statistiska cen- tralbyråns primärmaterial för industristati- stiken och investeringsenkätema. Statistiskt material för branscherna har hämtats från centralbyråns officiella statistik, i första hand industristatistiken.

B.2 Planer och utfall i olika branscher 1959 —1965 och 1963—1970

Tabellema B: S—B: 9 visar planerna och det faktiska utfallet för den enkät som gjordes 1960. Det framgår klart att industrin över-

lag underskattat expansionsmöjligheterna. Inom samtliga branscher utom två har man räknat med en för låg produktion jämfört med vad som faktiskt blev fallet. Vi ser att det är särskilt de expansiva branscherna som verkstadsindustri och kemisk industri som underskattat produktionen. Endast in- om två branscher, massa-, pappers— och wall- boardindustrin och sko- och läderindustrin, har företagen antagit en snabbare produk- tionstillväxt än den faktiskt realiserade.

Den underskattning av produktionsmöj— ligheterna som gjorts för den totala produk- tionen är inte så framträdande när det gäl- ler produktion för avsättning utomlands. Av tabell B: 6 framgår att av de branscher som underskattade produktionen är det bara gruvindustri, verkstadsindustri (inkl. varv) och kemisk industri som också underskattade exportvolymökningen. Ser vi till hela in- dustrin finner vi att företagen planerade att öka avsättningen på hemmamarknaden med 4,1 % per år medan den faktiska ökningen blev 7,6 %.1 Det är ett genomgående drag att det var tillväxten på hemmamarknaden som underskattades mest. De största under- skattningarna finner vi i den kemiska in- dustrin och träindustrin. För den sistnämn- da branschen torde det vara bostadsbyggan- dets expansion som bidragit till att hemma- marknaden blivit intressantare än export- marknaden. Inom träindustrin synes man ha ändrat resursemas inriktning gentemot pla- nerna från export mot produktion för av- sättning i Sverige. Förändrade avsättnings- möjligheter på hemmamarknaden bidrog till att produktion för inhemsk avsättning un- derskattades och exportökningen överskatta- des i planerna. Detsamma gäller för järn— och metallverk samt massa-, pappers- och wallboardindustri. För gruvindustrin var be- dömningen av hemmamarknaden i stort sett riktig medan exporten kunnat växa snabbare än planerat. Exporten utgör den domine- rande delen av produktionen. För den ke- miska industrin gäller att bedömningen av både de svenska och utländska avsättnings- möjlighetema var alltför försiktig.

Vad sysselsättningen beträffar överens— stämmer planer och utfall mycket väl med

en årlig ökning av antalet anställda på 2,1 % per år (tabell B: 7). Bakom denna överens- stämmelse på totalnivå döljer sig betydande skillnader mellan planer och utfall för en— skilda branscher. De i produktionshänseen- de expansiva delarna av industrin — kemisk industri, järn- och metallverk, verkstadsin- dustri — har inte kunnat genomföra den snabba produktionsökningen utan att rekry- tera mera arbetskraft än planerna visar. Det motsatta förhållandet har varit rådande för branscher med långsam tillväxt, såsom textil- och beklädnadsindustri. Där har pro- duktionsplanerna kunnat uppfyllas med en avsevärt lägre arbetskraftsinsats än plane- rat. Detta återspeglas i att arbetskraftspro- duktiviteten i denna bransch ökat snabbare än planerna angav (tabell B: 8). Även de expansiva branscherna visar större produk- tivitetsökningar än de enligt planerna. Gruv— industrins påfallande stora plan-utfallsskill- nad torde delvis kunna förklaras av att viss personal, som företagen redovisat i sina planer, i utfallet i industristatistiken redo- visats inom maskinindustrin. Verkstadsindu- strin har fördubblat produktivitetsökningen gentemot den planerade som var anmärk— ningsvärt låg, 2,6 % per år. Vi kan notera att för träindustrin har produktivitetsök- ningen blivit lägre än planerat. Över huvud taget är produktivitetstillväxten i hemma- marknadsinriktade branscher som pappers- varu- och grafisk industri, livsmedelsindu- stri samt sko- och läderindustri lägre än industrins genomsnitt.

Ur tabell B: 9 kan utläsas att avsevärt me- ra investeringar än som planerats krävts för att bygga ut produktionskapaciteten. I ge- nomsnitt underskattades investeringsnivån med ca 18 %. Anmärkningsvärt är att de expansiva branscherna järn- och metallverk och kemisk industri visar så stora under- skattningar. För kemisk industri torde detta förklaras av att hänsyn inte tagits till ut- byggnaden av den petrokemiska industrin i tillräcklig grad. Avvikelsen för pappersva-

1 Observera att förändringar i förädlingsgra- den kan göra det vanskligt att jämföra pro- duktionsvolymens utveckling med exportvoly— mens, som vi här tvingats göra.

m- och grafisk industri beror på att de stora tidningarnas utbyggnadsplaner inte fullstän— digt kommit med i enkätsvaren. Den enda bransch som visar överensstämmelse mellan investeringsplaner och -utfall är massa- och pappersindustrin. Denna bransch utmärker sig genom små plan-utfallsskillnader för bå- de produktion, produktivitet och investe- ringar.

Av tabellerna B: 10—B: 14 framgår den något annorlunda bild som 1964 års enkät ger.1 Här har företagen i de flesta bran- scherna inte kunnat nå upp till den plane- rade produktionen. Den bransch som visar de största avvikelserna är textil- och bekläd- nadsindustrin. Denna har i betydande grad varit utsatt för importtryck, inom textil- och konfektionstillverkningen från Hong—Kong, Sydkorea, men även från EFFA-länder som Portugal och Finland, inom skoindustrin från framför allt Italien. Den största avvi— kelsen åt motsatt håll visar varvsindustrin där produktionen överstigit planerna. Det är den förbättrade varvskonjunkturen som bi— dragit till detta. För övriga branscher är mönstret relativt enahanda med en lägre produktion än planerat. Anmärkningsvärt är att för verkstadsindustri råder överensstäm- melse mellan planer och utfall.

Vid en uppdelning på exportmarknad och hemmamarknad framgår det att det är den inhemska avsättningen som felbedömts i första hand. De flesta branscherna har över- skattat denna. Undantagen utgörs av de mest expansiva branscherna verkstadsindu- stri och kemisk industri samt varvsindustri. I det sistnämnda fallet spelar enskilda leve- ranser så stor roll för utfallet att valet av jämförelseperiod är vanskligt. För hela in- dustrin planerades en avsättningsökning på knappt 7 % per år på hemmamarknaden medan utfallet uppgick till 6 %. Orsakerna till att 1964 års enkät visar en helt motsatt bild mot 1960 års, kan bl.a. tänkas bero på att företagen varit så starkt influerade av utvecklingen under 60-ta1ets första hälft att de utgått från att denna snabba expan— sion skulle fortgå. Under den senare perio- den var utbudsrestriktionema mera påtag— liga genom att arbetskraftsutbudet var lägre.

Till detta kommer en konjunkturavmattning som det inte fanns motsvarighet till i decen- niets början. Företagen kan då vid den vi- kande hemmamarknadsefterfrågan ha tving- ats ut på den internationella marknaden för att inte sänka kapacitetsutnyttjandet alltför mycket. Exportplanerna har härigenom kommit att uppfyllas väl. För hela industrin råder praktiskt taget full överensstämmelse mellan planer och utfall. De branscher som i någon betydande grad överskattat export- möjligheterna är verkstadsindustrin, massa- och pappersindustrin samt gruvindustrin. För gruvindustrin påverkas exportens fak- tiska utveckling av LKAB-konflikten 1969 och 1970. Större exportökningar än planerat återfinns i träindustrin, livsmedelsindustrin och den kemiska industrin. Livsmedelsindu- strins export är så starkt beroende av jord- brukspolitiken att det är svårt att dra några slutsatser för företagens planer. Den kemis- ka industrin har underskattat möjligheterna både på hemmamarknaden och på den ut— ländska marknaden. Träindustrin har över- skattat hemmamarknadsproduktionen och kompenserat detta med ökad export. Sam- manfattningsvis kan sägas att i förhållande till planerna visar utfallet i 1960 års enkät en kraftigare inriktning på hemmamarkna- den. Det motsatta förhållandet gäller för den senare enkäten.

Produktionsresultatet har kunnat uppnås med en avsevärt mindre arbetskraftsinsats än företagen planerade. Tabell B: 12 ger vid handen att mot en planerad ökning av an- talet anställda på 1,8 % per år står en fak- tisk minskning på 1/2 %.2 I samtliga bran- scher har sysselsättningsökningen blivit mindre eller minskningen större än företa- gen räknade med. Det enda undantaget ut- gör träindustrin. Särskilt stora nedgångar kan noteras i textil-, konfektions- samt sko- och läder—industrierna, där sysselsättnings— minskningen fortgått. Den i antal mest be- tydande avvikelsen förekommer i verkstads- industrin där ökningen av antalet anställda

1 Det bör observeras att produktionssiffrorna för 1969 är preliminära, för 1970 prognoser. * Utfallet avser perioden 1963—1969. Inklu- deras 1970 torde minskningen inte bli så stor.

endast uppgått till knappt 1 % per år mot planerade 3. I antal betyder detta en ök- ning på drygt 25 000 personer mot planera- de 90 000 över hela perioden.

Utvecklingen av produktionen per an- ställd kom att bli snabbare än enkäten visar. En jämförelse mellan tabellerna B: 8 och B: 13 visar att skillnaden mellan planerad och faktisk utveckling av produktionsvolym per anställd minskat mellan de två enkä— terna. För flertalet branscher kan avvikelsen från planerna i den senare enkäten hänföras till att förändringen i arbetskraftsinsatsen blivit en annan än den företagsplanerna an- ger. En av de största avvikelserna finns i konfektionsindustrin där utslagningen av företag varit markant. Den kraftiga avvikel- sen i varvsindustrin härrör huvudsakligen från produktionstillväxten. I kemisk indu- stri kan den snabbare produktionsökningen hänföras både till en kraftigare produk- tionsökning och en långsammare sysselsätt- ningsökning än företagen planerat.

I likhet med vad som var fallet 1960 underskattade företagen även 1964 den er— forderliga investeringsnivån under planperi- oden trots att den faktiska produktionen blev något lägre än den planerade. I genom- snitt låg den planerade investeringsnivån i fasta priser ca 13 % under den faktiska. Bland de enskilda branscherna visar massa- och pappersindustrin även denna gång en re- lativt god överensstämmelse. Detta gäller även järn- och metallverken. För kemisk in- dustri och livsmedelsindustri kunde inga planer redovisas.

B.3 Produktionsplanernas beroende av konjunkturläge och trender

För att kunna bedöma kvaliteten på före- tagens planer är det av intresse att veta nå- got om de faktorer som påverkar företa— gens uppfattning om den framtida produk- tionstillväxten. Det är naturligt att vänta sig ett samband mellan planer och tidiga- re utveckling. Ur det enskilda företagets synvinkel är ett antal faktorer som påver- kar produktionsnivån osäkra. Det närmast till hands liggande antagandet torde vara

att faktorerna utanför företagets kontroll utvecklas ungefär som tidigare. Enkätpla- nerna kan av denna anledning väntas visa ett tydligt samband med tidigare trender. Ytterligare en anledning till att vi studerar sambandet mellan trender och planer är att om det finns ett entydigt samband är enkätundersökningarna mer eller mindre överflödiga.

En annan faktor som kan tänkas spela en inte oväsentlig roll i sammanhanget är konjunktursituationen då enkäten besvara- des. Företagen skulle då vara så influerade av konjunkturläget att även den långsiktiga bedömningen påverkades. Denna påverkan skulle gå i den riktningen att planer upp- gjorda i en högkonjunktur skulle vara me- ra optimistiska än de som tillskapats i en lågkonjunktur. Företagen skulle ha en be- nägenhet att tro att den för tillfället rådan- de situationen skulle förbli relativt oföränd- rad över en längre period. Företagen har svårt att förutse vändpunktema i konjunk- turcykeln.

En viss uppfattning om sambandet mel- lan tidigare trender och 1960 års enkät får man från tabell B: 5. Därav framgår att ett visst sådant samband tycks finnas i den meningen att branscher med snabb produk- tionsökning 1955—1959 även räknar med större ökning 1959—1965 än andra bran- scher.l Det finns således ett samband mel- lan branschens planerade expansionstakt och den tidigare utvecklingen. Däremot är inte sambandet av den arten att den tidi- gare ökningen direkt antagits gälla för plan- perioden.

Vid ett försök att bedöma konjunktursi- tuationens inflytande på den planerade pro- duktionen ställs man inför ett mätproblem vid val av mått på konjunkturläget. Mått av typen arbetslöshetsprocent eller antal le- diga platser har vi inte kunnat använda då denna statistik är svår att fördela på olika branscher. I stället har vi valt att använda kapacitetsutnyttjandet som ett mått på kon-

1 Att 1955—1959 valts som jämförelseperiod beror på att företagen tillfrågades om produktio- nen dessa år och därför bör ha haft den särskilt aktuell.

Tabell B: 1. Produktionsplaner och kapacitetsutnyttjande inom industrin.

Y, = 22,6311—-0,1872—Xl (0,1341)

Y, = —9,4763 + 0,1521 -X, (0,1430) Y, = 1,3686 + 0,0400 -x, (0,1010) Yg = —16,2748 + 1,0009 'X, — 0,2774 —X5 + 0,1724 -X, (0,1504)

Y1 = Årlig procentuell förändring 1959—1965, planer

(0,2072) (0,2924)

Anm. X, = Kapacitetsutnyttjandet 1959, % X, = Kapacitetsutnyttjandet 1960, %

R2 = 0,12 R2 = 0,07 R2 = 0,01 R2 = 0,73

X3 — Kapacitetsutnyttjandet 1959, %. Ur enkäten

||| Y=

Årlig procentuell förändring 1963—1970, planer

X . = Årlig procentuell förändring 1959—1965 X, = Årlig procentuell förändring 1959—1965, utfall minus planer X, = Kapacitetsutnyttjandet l963, % Standardavvikelser inom parentes.

junktursituationen. I 1960 års enkät tillfrå- gades företagen om utnyttjandegraden 1959. Dessutom har en annan metod använts: i ett diagram över produktionsutvecklingen förenas toppåren med en rät linje och den- na anses beskriva produktionsutvecklingen vid fullt utnyttjande. Kvoten mellan index- tal för den faktiska produktionen och den skattade utgör kapacitetsutnyttjandet.1

Sambandet mellan utnyttjandegraden 1959 och produktionsplanerna har skattats för hela industrin med branschernas värden som observationer. Det är således fråga om en tvärsnittsstudie. Det visar sig att regressions— koefficienten blir negativ och ej positiv som den skulle ha varit om sambandet haft den riktning som vår hypotes förutsatte (tabell B: 1). Korrelationskoefficienten är låg. Om vi beräknar sambandet mellan planer och utnyttjandegrad 1960, dvs. vid enkättillfäl- let, blir koefficienten visserligen positiv men standardavvikelsen visar att skattningen är osäker. Bilden blir inte väsentligt annorlun- da om vi som mått på konjunkturläget an— vänder de siffror på utnyttjandegrad som företagen själva angav. Det är tveksamt om dessa beräkningar tillåter någon slutsats om att produktionsplanerna skulle vara influe- rade av den rådande konjunktursituationen, mätt på det angivna sättet.

Liknande beräkningar har gjorts för 1964 års enkät. Där har förutom trenden och ka- pacitetsutnyttjandet även infogats skillnaden mellan planer och utfall för 1960 års en—

kät. Stora skillnader mellan utfall och pla- ner i den tidigare perioden kan tänkas le— då till en upprevidering av planerna i den senare enkäten. Som framgår av tabellen fin- ner vi ett positivt samband mellan planer- na och den tidigare tillväxten. Skattningar- na för plan-utfallsskillnaden 1959—1965 och kapacitetsutnyttjandet 1963 är så osäkra att det är vanskligt att dra några slutsat— ser. Således skulle vi möjligen kunna säga att det här tycks finnas ett samband mel- lan planer och tidigare utveckling.

Vi har försökt studera inflytandet på pla- nerna från trender och konjunkturläge även på företagsnivå. De branscher vi undersökt är verkstadsindustrins fyra delbranscher: järn- och metallmanufaktur, maskinindustri, elektroindustri och transportmedelsindustri (exkl. varv) samt textilindustri. För de fö- retag som besvarade enkäten 1960 känner vi produktionsnivån 1955, 1959 samt den planerade för 1965. För svarande företag i 1963 års enkät känner vi den faktiska pro- duktionen 1960, 1963 och den planerade 1970. För genomgående företag, dvs. såda— na som besvarade båda enkäterna, finns uppgifter för alla de nämnda åren. Det är således möjligt att för varje enskilt före- tag jämföra planerad produktionsökning med den tidigare mellan två enstaka år. Planerna 1959—1965 har jämförts med ut-

1 En liknande metod har använts av E. Lundberg i Instability and Economic Growth, New Haven 1968.

textilindustri. X,=a+bX, X3=a+bX, Antal Antal observa- observa— b R2 tioner b R2 tioner Verkstadsindustri 0,2269 0,21 120 0,0444 0,00 40 (0,0404) (0,0939) Järn- o. metallmanufaktur 0,3615 0,50 43 —0,0132 0,00 15 (0,0562) (0,1573) Maskinindustri 0,2065 0,17 46 0,0198 0,00 15 (0,0688) (0,1792) Elektroindustri 0,1063 0,04 22 0,0467 0,16 5 (0,1208) (0,0613) Transportmedelsindustri 0,1291 0,10 9 0,4090 0,31 5 (exkl. varv) (0,1494) (0,3328) Textilindustri 0,1026 0,04 36 0,0747 0,02 23 (0,0918) (0,1101)

Anm. X, = Årlig procentuell volymförändring 1959—1965, planer

X, = Årlig procentuell volymförändring 1955—1959 X3 = Årlig procentuell volymförändring 1963—1970, planer X , = Årlig procentuell volymförändring 1955—1963 Standardavvikelser inom parentes.

vecklingen 1955—1959, planerna 1963-1970 med utvecklingen 1955—1963. Resultaten återfinns i tabell B: 2. Om företagen drar ut trenden i sin produktionsutveckling bör a anta värdet 0 och b värdet 1 i de ekvationer som finns i tabellen. Det framgår att b- koefficientema inte för någon bransch lig- ger nära 1 varken 1960 eller 1964. Samt- liga b-koefficienter är signifikant skilda från 1 på 10 % signifikansnivå. Dock kan ex- empelvis resultatet för verkstadsindustrin i ekvation (1) tolkas så att det finns ett visst positivt samband mellan ett företags pla- ner och produktionsutvecklingen 1955— ]959, således ungefär samma slutsats som vi kunde dra för hela industrin efter obser- vationer på branschnivå. Det förefaller emellertid som om sambandet försvagats Och blivit osäkrare för den senare enkäten, vilket tyder på att företagen i allt mindre utsträckning förutsätter att den tidigare ut- vecklingen skall fortsätta.

Materialet har uppdelats på stora och små företag men bilden förändras inte där- av. Benägenheten att dra ut trenden synes inte vara mera framträdande i någon stor- leksgrupp.

Vidare har vi på samma sätt undersökt

sambandet mellan planerna och produk- tionstillväxten omedelbart före enkättid— punkten. Skälet till detta är att företagen kan vara influerade i sin planering av ut- vecklingen året eller åren närmast plane- ringstillfället. För 1960 års enkät är det sambandet mellan planerad förändring och förändringen 1959—1960, för 1964 års en- kät mellan planer och förändringen 1960— 1963. Ett svagt samband kan utläsas i den meningen att regressionskoefficienterna är positiva men standardavvikelsema är så sto- ra att skattningarna är mycket osäkra. In- te heller i detta fall är någon koefficient i närheten av 1, varför man inte finner nå— got stöd för att planerna skulle utgöra en direkt extrapolering utifrån det senaste el- ler de senaste årens tillväxt. Inte heller här uppträder stora och små företag olika.

I det tidigare framfördes tanken att fö- retagens långsiktiga planer kan vara influe- rade av konjunkturläget vid enkättillfället. Detta har vi försökt bedöma genom att se på sambandet mellan planer och kapacitets- utnyttjande 1959 (tabell B: 3). I denna en- kät angav varje enskilt företag sin utnytt- jandegrad. (I 1964 års enkät ställdes inte samma fråga.) Beräkningarna ger en något

Tabell B: 3. Produktionsplaner och kapacitetsutnyttjande inom verkstadsindustri och textil- industri. X, = a + bX2 Antal ob- Bransch b R2 servationer Verkstadsindustri 0,1003 0,09 94 (0,0336) Järn— o. metallmanufaktur 0,1105 0,09 29 (0,0694) Maskinindustri 0,1362 0,17 40 (0,0494) Elektroindustri 0,0572 0,03 18 (0,0829) Textilindustri —0,0011 0,00 36 (0,0465)

Anm. X, = Årlig procentuell volymförändring 1959—1965, planer X, = Kapacitetsutnyttjandet 1959, %. Enligt enkät. Standardavvikelser inom parentes.

splittrad bild. I järn- och metallmanufaktur och maskinindustri får vi positiva koeffi- cienter. Detsamma gäller elektroindustrin men där är standardavvikelsen stor. Tex- tilindustrin har en negativ koefficient.

Vid undersökningen av benägenheten att extrapolera trenden har produktionsuppgif— terna omräknats i fasta priser. Om vi jäm— för tidigare produktionsökningar i löpande priser med planerna blir inte tendenserna annorlunda än vi funnit ovan.

Som mått på produktionen har föräd- lingsvärdet använts. I enkäterna tillfrågas in- te företagen direkt om detta värde utan om saluvärdet. Vi har därför undersökt om sa- luvärdesplanema kännetecknas av andra ka- rakteristika än förädlingsvärdet. Resultaten härav förändrar inte de slutsatser som dra- gits från förädlingsvärdet.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att det både på branschnivå och det enskilda företagets nivå finns ett positivt samband mellan produktionsplaner och tidigare tren— der. Planerna består dock inte av enkla ex- trapoleringar av den tidigare produktionsut- vecklingen. Företagsplanernas beroende av konjunktursituationen är mera svåröver- skådligt. På branschnivå får vi i 1960 års enkät olika utslag, beroende på om vi väl- jer konjunkturläget i utgångsåret eller vid enkättillfället. I den senare enkäten är sam- bandet positivt men osäkert. Ur företags- materialet kan vi utläsa ett positivt sam- band för verkstadsindustrin men inte för

textilindustrin. Någon slutsats om konjunk- tursituationens inverkan på planerna vågar vi därför inte dra.

B.4 Avvikelser mellan produktionsplaner och -utfall

Som tidigare framhållits är avvikelserna mellan planer och utfall mindre för 1964 års enkät än för den tidigare. Detta är fram- för allt beroende av verkstadsindustrin. För övriga gäller att en majoritet visar större avvikelser 1963—1970 än 1959-1965. De tungt vägande branscherna har dock min- dre avvikelser 1963—1970.

Vi har försökt bedöma huruvida utfal- let påverkas av skillnader mellan konjunk- turläget vid enkättillfället och under plan- perioden. Även här används kapacitetsut- nyttjandet som ett mått på konjunktursi- tuationen.1 Branscherna har utgjort obser-

1X,=a—l—ng

b R2 n 1960 års enkät —0,0014 0,00 17 (0,1413) 1964 års enkät 0,6123 0,52 14 (0,1684) X, = Årlig procentuell volymförändring, utfall minus planer. X2 = Genomsnittligt kapacitetsutnyttjande 1959 —1965 minus kapacitetsutnyttjandet 1959 respektive genomsnittligt kapacitetsutnyttjande 1963 —1970 minus kapacitetsutnyttjandet 1963. Standardavvikelser inom parentes.

vationsenheter. För 60-talets första hälft kan vi inte finna något sådant samband, trots att den faktiska produktionen för industrin i genomsnitt ökade snabbare än planerat sam- tidigt som den genomsnittliga utnyttjande- graden steg jämfört med 1959. Tydligen är tendenserna för de enskilda branscherna sådana att något samband inte kan konsta- teras. För den senare enkätens planer och utfall finns det däremot ett sådant sam- band. I de branscher där nyttjandegraden sjunkit särskilt mycket jämfört med 1963 har också den faktiska produktionsökning— en blivit betydligt lägre än den planerade.

För verkstadsindustrins delbranscher och järn- och stålindustrin har sambandet mel- lan plan-utfallsskillnad och egenskaper hos det enskilda företaget undersökts. För 1960 års enkät har primärmaterial från industri- statistiken använts för att beräkna det fak- tiska utfallet 1965. I 1964 års enkät angavs planer för produktionen 1970. Som utfall har använts uppgifter för 1970 ur 1969 års enkät. Härigenom torde den faktiska produktionsökningen bli överskattad. Ut- fallsuppgiftema har omräknats till samma prisnivå som planerna.

Vi har undersökt huruvida det finns nå- got samband mellan avvikelser från pro- duktionsplanerna och det enskilda företa- gets storlek mätt som antalet anställda. Det är rimligt att vänta sig att större företag har bättre planeringskapacitet och bättre kan förutse för företaget viktiga förändringar i omvärlden. Därför förväntas ett negativt samband mellan plan-utfallsskillnad och fö- retagets storlek. Vidare har företagens be- roende av exportmarknaden studerats. Som mått har vi använt exportens andel av pro- duktionen (saluvärdet). Hur detta samband bör se ut är inte helt givet. Man kan häv- da att företag med stor exportandel och därmed kraftigt beroende av utländska marknader skulle, vid i övrigt lika förhål- landen, arbeta under osäkrare villkor och därmed få större avvikelser från planer- na än mera hemmamarknadsinriktade före- tag. Å andra sidan är det tänkbart att fö- retag som vågat sig ut på exportmarknaden också har större kapacitet på planeringsom-

rådet. Detta senare argument skulle tala för ett negativt samband mellan plan-ut— fallsskillnad och exportandel.

Vidare har vi studerat effekten på avvi- kelserna av andelen tjänstemän i företagen, varvid vi antagit att företag med hög andel tjänstemän också har en bättre utrustad ap- parat för företagsledning, forskning och pla- nering än företag med låg tjänstemannaan- del, vid i övrigt lika förhållanden. Detta bör leda till ett negativt samband.

Resultaten av beräkningarna finns åter- givna i tabell B: 4.1 Vi kan utläsa att i den första enkäten tycks det finnas ett negativt samband mellan plan-utfallsskillnad och fö- retagets storlek i så måtto att vi får nega- tiva koefficienter. Det skulle tyda på att stora företag i större utsträckning kan för- verkliga sina planer. Koefficientvärdena är emellertid så små och Standardavvikelserna så stora i förhållande härtill att skattning- arna är mycket osäkra. På samma sätt visar de flesta branscherna negativa koefficient- värden för exportandelen, vilket skulle tyda på att exportinriktade företag lyckas bättre i sin planering. Det bör observeras att vi härvid redan tagit hänsyn till olikheter i fö- retagsstorlek. Emellertid gäller samma sak här beträffande standardavvikelsemas stor— lek, vilket även i detta fall ger osäkra re- sultat. Vad tjänstemannaandelen beträffar går tendenserna i olika riktning i olika bran- scher. I elektroindustrin med hög tjänste— mannatäthet finner vi visserligen en negativ koefficient, vilket antyder att hög tjänste- mannaandel och små plan-utfallsskillnader följs åt, men det motsatta gäller i transport— medelsindustrin, där tjänstemannatätheten i de undersökta företagen även är hög. I järn- och stålindustrin är sambandet nega- tivt, men osäkert. I denna bransch är tjäns- temannaandelen låg. För verkstadsindustrin har vi vidare tillfogat kapacitetsutnyttjandet 1959 enligt företagens egna uppgifter som en ytterligare oberoende variabel. Samban- det med avvikelser från planerna går inte åt samma håll i de olika delbranscherna.

1 För järn- och stålindustrin finns inte samtidiga beräkningar av sambandet med storlek, exportandel och tjänstemannaandel.

Tabell B: 4. Utfall och planer för produktionen samt storlek, exportandel och tjänstemanna- andel hos svarande företag inom verkstadsindustri och järn- och stålindustri.

X,=a+bX2+cX3+dX,+eX5

1959—1965 b c d e R” Verkstadsindustri —0,0002 —0,0280 0,1612 0,0295 0,03 (0,0005) (0,0463) (0,1 192) (0,0997) Jårn- o. metallmanufaktur —0,0017 —0,1229 0,4400 0,5098 0,25 (0,5028) (0,1 183) (0,3696) (0,2256) Maskinindustri —0,0008 —0,0543 0,3755 —0,1529 0,18 (0,0011) (0,0698) (0,1818) (0,1672) Elektroindustri 0,0005 —0,054O —0,0973 —0,2375 0,26 (0,0006) (0,1020) (0,2299) (0,1820) Transportmedelsindustri —0,0010 0,0228 0,1493 0,0049 0,76 (exkl. varv) (0,0009) (0,1302) (0,2108) (0,2478) Järn- o. stålverk ,0000 —0,0681 0,03 (0,0011) (0,1159) Specialstålsverk —0,0009 0,0665 0,07 (0,0010) (0,1 158) Handelsstålsverk 0,0002 —-0,1452 0,03 (0,0029) (0,3822) Järn- o. stålverk ——0,0004 —0,1794 0,02 (0,0009) (0,4920) Specialstålsverk —0,0005 0,3660 0,12 (0,0007) (0,3990) Handelsstålsverk —0,0003 —-1,2081 0,16 (0,0023) (1,2343) Xll = al + bl Xar + fixat + dIXn + elxil 1963—1970 b, c, d, e, Rz Verkstadsindustri —0,0004 0,0715 0,0463 —0,0053 0,14 (0,0002) (0,0414) (0,0023) (0,0577) Anm. X, = Årlig procentuell volymförändring 1959—1965, utfall minus planer X, = Antal anställda 1959

Exportens andel av saluvärdet 1959 - Andelen tjänstemän av antalet anställda 1959

X, = Kapacitetsutnyttjandet 1959, % X,, = Årlig procentuell volymförändring 1963—1970, utfall minus planer

X,, = Antal anställda 1963 X,, = Exportens andel av saluvärdet 1963 X ,, = Andelen tjänstemän av antalet anställda 1963 X,, = Driftövcrskottet 1965

Standardavvikelser inom parentes. 5 || ”

Resultaten för 1964 års enkät (nedre de- len av tabell B: 4) uppvisar samma bild vad gäller företagets storlek, dvs. ett negativt men osäkert samband mellan storlek och av- vikelser. För exportandelen får vi ett resul- tat som avviker från 1960 års enkät. En om- kastning synes ha skett så att företag med stor exportandel har större plan-utfallsskill- nader än företag med små exportandelar. Detta står i överensstämmelse med att av- vikelserna från planerna inom verkstadsin- dustrin är större på hemmamarknaden än på exportmarknaden 1959—1965, medan det

motsatta gäller för perioden 1963—1970 (ta— bellerna B: 5, B: 6, B: 10, B: 11). Man bör dock observera att för hela industrin gäller att avvikelserna är större på hemmamark- naden både perioden 1959—1965 och 1963— 1970. Det är enbart verkstadsindustrin och träindustrin som har ett avvikande möns— ter.

Sambandet mellan tjänstemännens andel av de anställda och plan-utfallsskillnaderna har samma riktning som i 1960 års enkät. Vi har även infogat driftsöverskottet per an- ställd som ett mått på kapitalintensiteten.

Vi förväntar att företag med en betydande kapitalutrustning per anställd tvingas lägga ner större resurser på långsiktig planering än företag med mindre kapitalutrustning. De senares styrka ligger ju åtminstone del- vis i deras större flexibilitet i fråga om verk- samhetens inriktning. Emellertid är skatt- ningen mycket osäker, då standardavvikel- sen är av betydande storlek i förhållande till koefficienten.

De beräkningar vi gjort är behäftade med avsevärd osäkerhet. Om den riktning som resultaten anger är någorlunda riktig skulle vi dock kunna dra den slutsatsen att de större och kapitalintensivare företagens pla— ner är något tillförlitligare. Att på denna grund avstå från vidare enkätförfarande för de mindre företagen är dock förmodligen något vanskligt. För exportandelen ger be- räkningarna utslag mot ökad osäkerhet för exportföretagens planer, vilket som nämnts kan vara specifikt för verkstadsindustrin.

13.5 Sambandet mellan produktion, syssel- sättning och investeringar

Det sätt att angripa den aktuella frågeställ- ningen som här kommit till användning ut- går från att produktionsuppgifterna utgör de säkraste uppgifterna av dem företaget läm- nat i enkäterna. All erfarenhet från arbetet med insamling och bearbetning av materia- let talar härför. Om produktionsplanerna utgör grunden kan investerings- och syssel- sättningsbehovet ses som konsekvenser av produktionen.

Som tidigare framgått har den faktiska ut— vecklingen avvikit från sysselsättnings- och investeringsplanema. Investeringarna har hittills alltid underskattats i förhållande till det faktiska utfallet. Flera förklaringsfak- torer till detta kan tänkas. En sådan är att företagen bara lämnar uppgifter om redan beslutade investeringar medan projekt i oli- ka planeringsstadier inte tas med. En annan kan vara att investeringar som resulterar i produktion först efter den period enkäten avser ej inkluderas i svaren. En tredje slut- ligen att företagen systematiskt underskat- tar de investeringar som kan bli aktuella mot periodens slut. Nära anknutet härtill

är antagandet att det är vardagsrationalise- ringar och härför nödvändiga investeringar som glöms bort. Det skulle då vara huvud- sakligen de större projekten som redovisas. Det planerade arbetskraftstillskottet, härlett ur 1964 års enkät, var väl tilltaget i för- hållande till det i praktiken realiserade.

Vi skall försöka bedöma relationen pro- duktion och insats av arbetskraft och kapi- tal i planer kontra utfall. Enkätföretagen tycks i båda enkäterna ha räknat med en betydligt lägre kapitalinsats per arbetstimme än som verkligen realiserades. Detta kan möjligen bero på företagens bedömning av utvecklingen för prisrelationen mellan kapital och arbetskraft. Det är också möjligt att företagen felbedömt den produktivitets- utveckling som kommer till stånd utan ökade insatser av kapital och arbetskraft, den s.k. totalproduktiviteten (teknikfaktorn). Sam- bandet mellan produktion och insatsfakto- rer studeras här med hjälp av en traditionell produktionsfunktion.

Enkäterna innehåller inte storheter i lö- pande priser, vilket omöjliggör hänsynstagan- de till prisförändringar. I den första enkäten gjordes försök att beakta förväntningarna rörande den relativa prisutvecklingen på arbetskraft och investeringsvaror. Svaren hade dock en så låg kvalitet att resultatet inte redovisades.

Vi tänker oss att för en bransch gäller följande samband mellan produktion (Q), kapitalstock (K) och sysselsättning (L):

Q,, = A .Kg, . Li,. (13.1) Sambandet avser utgångsåret 1959. För 1965 antas att planerna innebär ett likartat samband fastän här tillkommer ett bidrag till produktionsresultatet som ej direkt kan hänföras till volymmässiga ökningar av ar- betskraften eller kapitalet utan brukar för- klaras med kvalitetsmässiga förbättringar hos insatsfaktorerna eller den tekniska ut- vecklingen (totalproduktiviteten eller teknik- faktom, (j_) Q,,,=A-K;,,-Lf,,,-e*'. (B.2) Det faktiska utfallet 1965 kan presenteras på ett analogt sätt:

Ål Ques = A ' Kåss ' Lifos ' e (13-3)

Enkäten ger direkt värden på produktion och arbetskraft i ekvation (B. 1) och ekva- tion (B. 2). Motsvarande värden i ekva- tion (B. 3) ger industristatistiken. Ett större problem utgör kapitalvolymen.

Som ett mått på kapitalstocken har valts brandförsäkringsvärdet. Detta mätts speci— ella nackdelar kanske är av mindre bety- delse då intresset huvudsakligen riktas mot kapitalets förändring. Enkäten innehåller ingen uppskattning av K,,65 utan enbart sum- man av investeringarna 1961—1965. Utgåen- de från att Kp65=K59+ZIpGO_65—2'Ap60_65 krävs ett antagande om kapitalavgången EAPGO_65 för att nå ers- Detta har lösts ge- nom att anta A,:k l,, dvs. att kapitalav- gången ett givet år står i en viss bestämd rela- tion till gjorda investeringar samma år. Det förefaller inte helt orimligt att tänka sig att en omfattande anskaffning av ny kapitalutrust- ning också medför en relativt stor avgång av gammal utrustning. Större ombyggnader av fabriksbyggnader görs för installation av nya maskiner och samtidigt tas de gamla ur bruk. Ett annat skäl för att anta att avgången är proportionell mot investeringarna och inte mot kapitalstocken är att företagen svarade med hela investeringssumman 1961-1965, dvs. ej fördelad på år. Om avgången skall anses proportionell mot kapitalstocken måste vi göra ett antagande om hur företagen pla- nerade att fördela investeringssumman över planperioden. Dessa skäl har lett till det ovan nämnda antagandet om avgången. Ka- pitalstocken 1965 blir då K59+(1—k)21p60_65 i ekvation (B. 2) och K59+(l—k)ZIu60_65 i ekvation (B. 3).1

Skattningama av k härrör från Åberg.2 Kapitalavgången betecknas där xZK vilket motsvarar kZI. Ur siffrorna för :: har vi kal- kylerat värden för k.

Som en första utgångspunkt gör vi beräk- ningarna på årliga förändringar och antar att kapitalelasticiteten rx : 0,4 och arbets- kraftselasticiteten 5 = 0,6 på samma sätt som i appendix C.3 Vi kan då lösa ut tek- nikfaktorn (totalproduktiviteten). I tablån anges årliga procentuella förändringar.

Total- Pro- Arbets- produkti- duktion Kapital kraft vitet 1960 års enkät Planer 5,3 3,9 2,1 2,5 Utfall 7,9 7,0 2,1 3,8 1964 års enkät Planer 7,3 3,4 1,8 4,9 Utfall 6,6 3,5 —0,2 5,3

Dessa resultat skulle således tyda på att före- tagen systematiskt underskattar totalprodukl tivitetens bidrag till produktionstillväxten. Detta tycks dock i mindre grad gälla 1964 års enkät.

Vi släpper förutsättningen om att företa- gen har exakt kännedom om produktionens känslighet för arbetskrafts- och kapitalin- satser, dvs. elasticitetema a och ,8. I stäl- let försöker vi skatta insatsfaktorernas bi- drag till produktionen utan förutsättning om värdet på o: och 13. Vi försöker skatta

Ka/Q, Lp/Q och eh/Q (dvs. för de loga- ritmerade värdena) i planer och utfall. Des- sa skattningar sker med multipel linjär re- gression över det tvärsnitt som branscherna utgör. Ur ekvation (B.2) skattas de plane- rade bidragen från kapital, arbetskraft och totalproduktivitet samt ur ekvation (B. 3) de faktiska. Det är relationen mellan bi- dragen i planer respektive utfall vi redo- visar. I enlighet med vad som tidigare sagts väntar vi att relationen mellan planerat och faktiskt bidrag från kapitalet är mindre än ett, dvs. en underskattning av investerings- behovet, och att motsvarande relation för arbetskraften är större än ett, dvs. över- skattning.

I nedanstående tablå anges relationen mel- lan planerat och faktiskt bidrag från pro- duktionsfaktorema i 1960 och 1964 års en- kät.

1 Som tidigare nämnts angavs planerade investeringar 1961—1965. De preliminära siffror- na för 1960 års investeringar som de var kända vid enkättillfället får representera planerade investeringar detta år. * Y. berg, Produktion och produktivitet i Sverige186I—I965, IUI, Uppsala 1969. ” Skillnaden emot kalkylerna i appendix C förklaras av andra antaganden om kapital- stockens nivå och kapitalavgången.

Total- pro- Arbets— duktivi- Kapital kraft tet 1960 års enkät 0,9 1,1 0,4 1964 års enkät 0,7 1,2 1,2

Företagen synes i 1960 års enkät ha un- derskattat både den erforderliga kapitalin- satsen och totalproduktivitetens storlek men överskattat arbetskraftsbehovet. I den senare enkäten har också arbetskraftsinsatsen över- skattats och kapitalinsatsen underskatttats medan totalproduktiviteten synes ha över- skattats vilket avviker från vad som var fal- let i den förra enkäten och från resultaten i appendix C. De här gjorda skattningarna bör emellertid bedömas med försiktighet, tolkningssvårigheter uppkommer bl. a. däri- genom att beräkningarna är gjorda på ett tvärsnittsmaterial.

3.6 Sammanfattning och slutsatser

De resultat som redovisats i detta appendix ger vissa utgångspunkter inför bedömningen av den enkät för perioden 1970—1975 som gjordes hösten 1969 och bedömningen av den industriella utvecklingen under 70-talets första hälft. Undersökningen ger anledning till en relativt positiv värdering av enkät- planerna framför allt på produktionssidan. För de flesta större branscherna synes också en förbättring av precisionen ha skett mel- lan enkättillfällena. Det förhållandet att nå- got starkt samband mellan planer och ti- digare trender inte tycks finnas för de en- skilda företagen kan betyda att det ligger mera kvalificerade bedömningar bakom en- kätsvaren. Konjunktursituationens inverkan på planerna är något oklar, vi har fått vissa osäkra resultat som tyder på ett samband.

Vad gäller skillnaderna mellan planer och den faktiska utvecklingen kunde vi konsta- tera att en förändring i utnyttjandegrad un- der planperioden jämfört med utgångsläget tenderar att åtföljas av avvikelser från pla- nerna. Om vi kan tillämpa detta på den ak- tuella enkäten och om vi anser det sanno- likt att den genomsnittliga utnyttjandegra- den 1971—1975 kommer att ligga lägre än i utgångsläget, får vi en lägre industripro-

duktion än de 6 % som enkäten anger. För de enskilda företagen tycks planemas till— förlitlighet i någon mån öka med företagets storlek. Beroendet av utländska avsättnings- marknader synes göra planeringen osäkrare. Tillämpat på industrin i stort skulle detta innebära att tendenserna till att alltmer av produktionen går på export också skulle göra enkätplanema mindre tillförlitliga. Det resultat vi fick kan dock vara specifikt för verkstadsindustrin.

Av avsnitt B: 2 framgick att företagens bedömning av exportutvecklingen avvikit från utfallet i mindre grad än vad som gäller för avsättningen på hemmamarknaden. 1969 års enkät anger en exportökning på 7,8 % per år 1970—1975. Med den fördelning mel- lan export- och hemmamarknad som åter- finns i enkätmaterialet skulle avsättningen på hemmamarknaden öka långsammare, el- ler 5,5 % årligen. I fråga om marknads- inriktningen ligger denna enkät någonstans emellan de tidigare enkäterna, den är mera exportinriktad än 1964 års enkät men inte så mycket som 1960 års. I LU 70 (SOU 1970: 71 och kapitel 1 i denna bok) redo- visas varför den svenska industrivaruefter- frågan inte kan tillåtas växa i den takt som enkäten förutsätter. För att uppnå balans i de utrikes betalningarna till 1975, vilket är LU 70:s grundkalkyl, måste dock expor- ten öka i den takt som enkäten anger. I-Iur denna kalkyl ter sig i förhållande till den tidigare utvecklingen framgår av följande tablå. Där redovisas den årliga procentuella volymförändringen på export- respektive hemmamarknad enligt planer och faktisk utveckling samt skillnaden dem emellan.

Härav framgår att den dämpning av hem— mamarknadsefterfrågan i förhållande till planerna som kalkylen förutsätter är kraf- tigare än motsvarande dämpning i föregå- ende enkätperiod. I den senare ligger dess- utom ett par år med klar lågkonjunktur- prägel. Det torde därför vara en ganska kraftig åtstramning som måste till för att kalkylen skall uppfyllas. 1960 var avvikel- sen från planerna större men då åt motsatt håll, en snabbare expansion på hemmamark- naden. Av erfarenheterna från 1964 års en-

Enkät- Marknad Planer Utfall Planer— tidpunkt utfall 1960 Export-

marknad 7,5 8,7 —1,2 Hemma- marknad 4,1 7,6 —3,6 1964 Export-

marknad 8,3 8,1 0,2 Hemma- marknad 6,8 5,9 0,9 1969 Export-

marknad 7,8 7,8* 0,0 Hemma- marknad 5,5 3,5* 2,0

om sysselsättningsutfallet som präglar 1970 påverkar också produktiviteten 1963—1970.

* Enligt LU: s grundkalkyl.

kät att döma behöver inte en nedskärning av produktionen för hemmamarknaden ha någon nämnvärd negativ inverkan på ex- porten. En bidragande orsak till detta kan vara att exportmarknaden är så stor ur svensk synpunkt att en dämpning på ett håll kan kompenseras på ett annat. En nedskär- ning av utrymmet på hemmamarknaden drabbar mera direkt den svenska produk- tionen. Ur denna synpunkt kan därför ex- portplanema vara möjliga att realisera.

Insatserna av produktionsfaktorer har in— te samma precisionsgrad i planerna som pro- duktionen. För arbetskraftsinsatsen finns en tendens till överskattning. Den bedömning inför 70—talets första del som LU 70 gjort innebär att både antalet sysselsatta och an- talet arbetstimmar kommer att sjunka i gans- ka rask takt. En liknande sammanställning har gjorts för arbetskraften. Även här ut- gör LU:s kalkyl utfallet för 1969 års en- kät.1

Enkät- Planer— tidpunkt Planer Utfall utfall 1960 3,1 5,7 —2,6 1964 5 ,4 7,2 —1,8 1969 3,8 6,2" —2,4

* Enligt LU: s grundkalkyl.

De antaganden som görs för 70-talet om produktiviteten ger en avvikelse från enkä- ten som nära ansluter till motsvarande för den första enkäten. Ur den synpunkten är inte antagandet särskilt anmärkningsvärt. Möjligen kan den reservationen göras att den snabbare produktivitetstillväxten i ut- fallet i den första enkäten kan hänföras till den snabbare produktionstillväxten i början av 60-talet. Vid ett samband mellan pro- duktionsökning och produktivitetstillväxt kan det tänkas att den relativt låga pro- duktionsökningen 1970—1975 inte motiverar en alltför kraftig uppjustering av produkti- viteten.

Slutligen redovisas hur LU 70:s antagan- den om investeringsutvecklingen ter sig i ljuset av tidigare planer och utfall. Nedan anges en index för den genomsnittliga in-

Enkät- Planer— tidpunkt Planer Utfall utfall 1960 2,1 2,1 0,0 1964 1,8 —0,5 2,3 1969 2,2 —1 * 3,2

* Enligt LU: s grundkalkyl.

Här innebär kalkylen att avvikelsen från planerna kommer att bli betydligt större än vad som tidigare förekommit. Det är en något snabbare minskning av arbetskrafts- insatsen än för föregående femårsperiod.

Även konsekvenserna i fråga om produk- tiviteten, produktionen per anställd, kan åskådliggöras på samma sätt. Den osäkerhet

vesteringsnivån där utgångsårets investe- ringar utgör 100.

Enkät— Planer— tidpunkt Planer Utfall utfall

] 960 106 1 29 0,82 1 964 92 1 06 0,87 1 969 82 1 21 " 0,68

" Enligt LU: s grundkalkyl.

Antagandena för perioden 1971—1975 in- nebär att investeringarna justerats upp rela- tivt kraftigt jämfört med planerna. Detta framgår av en jämförelse med de två tidi- gare enkäterna. Möjligheten att få till stånd en sådan uppjustering av investeringarna torde förutsätta att det inte är några spe- ciella skäl som förorsakat de försiktiga pla- nerna och därmed utgör hinder för en kraf- tig upprevidering.

1 Förändringen i arbetskraften enligt utfallet 1964 kan visa en underskattning. Sysselsättnings- ökningen 1970 torde bli större än vad som här antagits.

Tabell B: 5. Faktisk produktion 1955—1965 och planerad 1959—1965.

Årlig procentuell förändring

Faktisk Planerad Faktisk 1955—1959 1959—1965 1959—1965 (2)—(3) Bransch (1) (2) (3) (4) Gruvindustri 2,4 6,0 7,4 —1,4 Järn- o. metallverk 2,7 9,6 11,0 —1,4 Verkstadsindustri 6,8 6,0 9,5 ——3,5 Jårn- och metallmanufakturer 6,4 6,6 9,2 —2,6 Maskinindustri 7,5 6,2 10,7 —4,5 Elektroindustri 6,8 4,6 9,3 —-4,7 Transportmedelsindustri (exkl. varv) 6,8 5,8 7,7 -—1,9 Varvsindustri 3,5 3,1 5,2 -—2,1 Jord— o. stenindustri 3,0 5,4 8,5 —3,1 Träindustri 2,1 5,2 7,2 —2,0 Massa—, pappers- o. wallboardindustri 4,8 7,5 6,7 +0,8 Pappersvaru- o. grafisk industri 3,2 3,3 7,1 -—3,8 Livsmedelsindustri 2,7 2,3 3,6 -—1,3 Textilindustri 3,8 2,7 2,9 —0,2 Konfektionsindustri 0,2 2,8 4,9 —-2,1 Sko- o. läderindustri 1,3 2,6 1,6 +1,0 Gummivaruindustri 3,0 7,6 8,0 —0,4 Kemisk industri 5,7 6,2 10,5 —4,3 Hela industrin 4 8 5,3 7,9 —2,6 ,

Anm. Negativa värden i kolumn 4 anger underskattning.

Tabell B: 6. Planerad och faktisk exportvolym 1959—1965. Årlig procentuell förändring.

Plane- rad Faktisk Bransch (1) (2) (l)—(2) Gruvindustri 6,6 8,2 ——1,6 Järn— o. metallverk 12,3 9,7 +2,6 Verkstadsindustri (exkl. varv) 7,9 11,0 —3,1 Varvsindustri 3,1 13,1 -—10,0 Träindustri 4,1 3,0 +l,l Massa-, pappers- o. wallboardin- dustri 7,8 6,0 +1,8 Livsmedelsindustri 18,7 5,5 + 13,2 Kemisk industri 8,0 13,6 —5,6 Hela industrin 7,5 8,7 —1,2

Tabell B: 7. Planerad och faktisk sysselsätt- ning 1959—1965. Årlig procentuell förändring.

Plane- rad Faktisk

Bransch (1) (2) (1)—(2) Gruvindustri 2,2 —3,4 5,6 Järn- o. metallverk 2,6 3,2 —0,6 Verkstadsindustri 3,3 3,9 —0,6

Järn- o. metall— manufaktur 2,5 2,7 —0,2

Elektroindustri 2,7 4,0 —1,3 Maskinindustri 3,6 4,5 -—0,9

Transportmedels-

industri (exkl. varv) 3,9 4,1 —0,2 Varvsindustri 0,8 —0,8 1,6 Jord- o. sten- industri —0,4 2,9 —3,3 Träindustri —1,0 2,0 -—3,0 Massa-, pappers- o. wallboardindustri 1,2 0,5 0,7 Pappersvaru- o. grafisk industri 1,5 2,5 —1,0 Livsmedelsindustri 0,7 1,0 —-0,3 Textilindustri —0,2 —2,1 1,9 Konfektionsin- dustri 1,8 —-0,9 2,7 Sko- o. läder- industri 0,2 -—1,9 2,1 Gummivaru- industri 4,1 2,8 1,3 Kemisk industri 1,9 3,4 —1,5

.N _. .” ...

Hela industrin

O

Tabell B: 8. Planerad och faktisk produktion per anställd 1959—1965.

Årlig procentuell förändring

Tabell B: 10. Planerad och faktisk produktion 1963—1970.

Årlig procentuell förändring

Plane— Plane- rad Faktisk rad Faktisk

Bransch (1) (2) (1)—(2) Bransch (1) (2) (1)—(2) Gruvindustri 3,7 11,2 —7,5 Gruvindustri 6,2 4,5 1,7 Järn- o. metallverk 6,8 7,6 -—0,8 Järn- o. metallverk 9,1 6,8 2,3 Verkstadsindustri 2,6 5,4 —2,8 Verkstadsindustri

Järn- o. metall- (exkl. varv) 8,1 8,1 0 manufaktur 4,0 6,3 —-2,3 Varvsindustri 1,8 4,8 ——3,0 Elektroindustri 1,9 5,1 —3,2 Jord- o. sten- Maskinindustri 2,5 5,9 —3,4 industri 7,2 5,3 1,9 Transportme— Träindustri 6,0 6,2 ——0,2 delsindustri Massa-, pappers- o. (exkl. varv) 1,8 3,5 —l,7 wallboardindustri 7,5 5,5 2,0 Varvsindustri 2,3 6,0 —3,7 Pappersvaru- o. Jord- o. sten- grafisk industri 6,4 4,6 1,8 industri 5,8 5,4 0,4 Livsmedelsindustri 4,3 3,8 0,5 Träindustri 6,3 5,1 1,2 Textilindustri 4,9 0,0 4,9 Massa-, pappers- Konfektionsindustri 4,6 0,0 4,6 0. wallboard- Sko- o. läder- industri 6,2 6,2 0 industri 3,2 —2,4 5,6 Pappersvaru- o. Gummivaruindustri 8,7 7,2 1,5 grafisk industri 1,8 4,5 —2,7 Kemisk industri 11,4 13,1 —l,7 Livsmedelsindustri 1,6 2,6 —l ,0 . . Textilindustri 2,9 5,1 —2,2 Hela mdusm" 7'3 6'6 0” Konfektionsindustri 1,0 5,9 —4,9 Anm. 1969 prel., 1970 prognos. Sko- o. läder- industri 2,4 3,6 —-1,2 Gummivaruindustri 3,4 5,1 —l,7 KemISk industri 4'2 6,9 _2'7 Tabell B: 11. Planerad och faktisk export- Hela industrin 3,1 5,7 —2,6 volym 1963—1970,

Tabell B: 9. Planerade och faktiska investe-

ringar 1961—1965.

Genomsnittlig nivå: Index 1959 = 100

Plane- Fak- rade tiska fli—100 Bransch (1) (2) (2) Gruvindustri 89 105 84,8 Järn- o. metallverk 79 109 72,5 Verkstadsindustri 119 146 81,5 Jord- o. sten- industri 125 167 74,9 Träindustri 111 144 77,1 Massa-, pappers- o. wallboardindustri 111 108 102,8 Pappersvaru- o. grafisk industri 83 148 56,1 Livsmedelsindustri 104 119 87,4 Textil- o. kon- fektions industri 94 119 79,0 Sko-, läder- 0. gummivaruindustri 111 146 76,0 Kemisk industri 112 159 70,4 Hela industrin 106 129 82,2

Årlig procentuell förändring

_Plane-

rad Faktisk Bransch (1) (2) (1)—(2) Gruvindustri 6,0 5,0 1,0 Järn- o. metallverk 8,4 10,6 ——2,2 Verkstadsindustri (exkl. varv) 11,7 10,9 0,8 Varvsindustri 1,6 0,9 0,7 Träindustri 2,7 4,9 —2,2 Massa-, pappers— o. wallboardindustri 7,2 5,0 2,2 Livsmedelsindustri —2,3 2,1 —4,4 Kemisk industri 10,8 15,0 —4,2 Hela industrin 8,3 8,1 0,2 Anm. 1970 prognos.

ML a...-___...Mr

Tabell B: 12. Planerad och faktisk syssel- Tabell B: 14. Planerade och faktiska investe- sättning 1963—1969. ringar 1964—1970. Årlig procentuell förändring Genomsnittlig nivå: Index 1963 = 100 Plane- Plane- Fak- rad Faktisk rade tiska _(1_)_ - 100 Bransch (1) (2) (1)—(2) Bransch (1) (2) (2) Gruvindustri —0,6 —-3,1 2,5 Gruvindustri 68 82 83 Järn- o. metallverk 2,3 —0,4 2,7 J ärn— o. metallverk 89 94 95 Verkstadsindustri Verkstadsindustri 100 108 92 (exkl. varv) 3,0 0,9 2,1 Varvsindustri 68 171 40 Varvsindustri ——0,7 —2,9 2,2 Jord- o. stenindustri 79 98 81 Jord- o. sten- Träindustri 182 158 115 industri 1,7 —-0,5 2,2 Massa-, pappers- o. Träindustri 0,2 1,4 -—1,2 wallboardindustri 143 133 107 Massa-, pappers- o. Pappersvaru- o. wallboardindustri —0,6 —2,4 1,8 grafisk industri 65 72 90 Pappersvaru- o. Livsmedelsindustri . . 118 . . grahsk industri 1,7 —0,3 2,0 Textil- och kon- Livsmedelsindustri 0,6 0,5 0,1 fektionsindustri 71 67 106 Textilindustri 0,0 ——5,0 5,0 Sko-, läder- o. Konfektionsindustri 2,4 -—4,9 7,3 gummivaruindustri 464 98 474 Sko- o. läder- 6 Kemisk industri . . 103 . . industri 0,7 —S,7 ,4 . . Gummivaruindustri 5,0 1,5 3,5 Hela industrin 92 106 87 Kemisk industri 2,6 1,1 1,5 Anm. 1970 prognos. Hela industrin 1,8 —O,5 2,3

Anm. 1969 prel.

Tabell B: 13. Planerad och faktisk produk- tion per anställd 1963—1969. Årlig procentuell förändring

Plane- rad Faktisk Bransch (1) (2) (1)—(2) Gruvindustri 6,9 9,2 ——2,3 Järn- o. metallverk 6,7 7,5 —0,8 Verkstadsindustri (exkl. varv) 5,2 6,6 —1,4 Varvsindustri 2,5 7,4 —4,9 Jord- o. sten- industri 5,5 6,5 -—1,0 Träindustri 5,8 4,8 1,0 Massa-, pappers- o. wallboardindustri 8,2 8,1 0,1 Pappersvaru- o. grafisk industri 4,6 4,7 —0,1 Livsmedelsindustri 3,7 3,3 0,4 Textilindustri 4,9 5,7 —0,8 Konfektions- industri 2,1 5,3 —3,2 Sko- o. läder- industri 2,5 3,7 —1,2 Gummivaruindustri 3,5 5,6 ——2,1 Kemisk industri 8,6 11,5 —2,9 Hela industrin 5,4 6,9 —1,5

Anm. 1969 prel.

Appendix C Kalkyler av industrins bruttoinvesteringar

1971—1975

Detta appendix syftar till att ge underlag för en bedömning av industrins investerings- behov under perioden 1971—1975. Dess ut- gångspunkt är att de erforderliga brutto- investeringarna uppfattas som en från ut— vecklingen av industrins produktion och sys— selsättning härledd investeringsefterfrågan. Finansiella restriktioner på investeringsverk- samheten har inte beaktats. Avsikten är också att diskutera den utnyttjade metodens användbarhet och påvisa resultatens käns- lighet för förändringar i prognosförutsätt- ningarna.

Vid en bedömning av investeringsbehovet enligt denna metod föreligger tre huvudpro- blem. För det första fordras uppskattningar av den sannolika utvecklingen av produk- tion och sysselsättning — investeringsprogno— sen blir alltså betingad av de värden som därvid väljs. För det andra måste man lösa problemet att omvandla en given brutto- investering till nettoökning av kapitalbestån- det - härvid gäller det att bestämma re- investeringamas storlek. För det tredje är det nödvändigt att söka erhålla en kvantita- tiv precisering av produktionssambandet inom industrin. Detta innebär att man måste dels beräkna de partiella verkningarna av ökade insatser av kapital och arbetskraft, dels söka uppskatta den ökning av produk- tionen som vid givna insatser av produk- tionsfaktorer kan bli möjlig som en effekt av det tekniska framåtskridandet och av kvalitetsförbättringen av produktionsfakto- rerna.

C.] Utvecklingen 1950—1970

Eftersom en prognos av investeringsbehovet måste baseras på den historiska utveckling- en. lämnas i det följande en summarisk redogörelse för den långsiktiga utvecklingen av produktionsvolym och insatserna av pro- duktionsfaktorer inom industrin under pe- rioden 1950—1970. (Se tabell C: 1.)

Vid försök att beräkna kapitalbeståndets utveckling uppstår betydande teoretiska och praktiska problem. För empiriskt arbete an- vänds vanligen data över deflaterade brand- försäkringsvärden eller installerade hästkraf- ter, eller en under ett givet antagande om kapitalavgången erhållen serie av kumule- rade bruttoinvesteringar till fasta priser. En anledning till att den sistnämnda metoden inte använts är att syftet bl.a. varit att em- piriskt söka beräkna kapitalavgången. På lång sikt har utvecklingen av de båda först- nämnda serierna varit relativt likartad, men brandförsäkringsvärdet till fasta priser visar starka kortsiktiga variationer. som inte rim- ligen kan avspegla motsvarande fluktuatio- ner i kapitalstocken. Av denna anledning har en index för installerade hästkrafter valts som mått på utvecklingen av kapital- beståndet, medan för 1968—1969, då dessa data saknas, brandförsäkringsvärdena har använts.

Tillväxttakten för insatserna av produk- tionsfaktorema arbetskraft (L) och kapital (K) var lägre under 1965—1970 än under föregående femårsperiod. Även produktions-

Tabell C: 1. Utveckling av produktion och produktionsfaktorer 1950—1970. Årlig procentuell förändring Kapitalvolym

Brandförsäkrings- Arbets- Period Produktion Hästkrafter värde i fasta priser timmar 1950—1955 3,6 6,3 5,0 0,3 1955—1960 5,8 4,8 4,8 0,2 1960—1965 7,5 5,5 5,0 1,1 1965—1970 5,3 4,2 4,1 —2,0

Anm. Produktion avser industrins saluvärde till fasta priser. Antal arbetstimmar inkluderar en beräkning av antal timmar för tjänstemän inom industrin. Brandförsäkringsvärdet avser industrins maskiner och byggnader inklusive under självrisk uppskattat värde.

Källa: SOS, Industri.

volymens tillväxttakt har fallit jämfört med första hälften av 60-talet. Kapitalinsatsen per producerad enhet inom industrin, här benämnd kapitalkvoten (K/ Q) har från mit- ten av 50-talet varit fallande. Den fortgåen- de substitutionen av kapital för arbetskraft har under 60-talet skett i allt snabbare takt, vilket framgår av den ökade tillväxten av kapitalintensiteten, dvs. kapital per arbets- timme (K/ L). Tillväxten av arbetskraftens produktivitet, dvs. av produktionen per ar- betstimme (Q/ L). har varit högre under pe- rioden 1965—1970 än under tidigare perioder. (Se tabell C: 2.)

C. 2 Nettoinvestering och reinvestering

Reinvesteringama för en given period (R,) ges definitionsmässigt av uttrycket

K, = K,-l + 1, — R| (0.1) För att beräkna R, och därmed kunna för— dela industrins bruttoinvesteringar på netto- kapitalökning och ersättningsinvesteringar fordras därför data dels för bruttoinveste-

ringarna i fasta priser, dels för kapitalbe- ståndets utveckling och nivå. Som mått på kapitalutvecklingen används som nämnts in- dex för hästkrafter. För att erhålla kapital- beståndets absoluta nivå i fasta priser vore det möjligt att utgå från brandförsäkrings- värdet av industrins anläggningar uttryckt i 1959 års priser. Det är emellertid sanno- likt att detta mått innebär en icke ovä- sentlig överskattning av kapitalbeståndet, värderat till återanskaffningskostnad och nedskrivet med hänsyn till förslitning.1 Kapitalbeståndets nivå har här uppskat- tats med utgångspunkt från följande resone- mang. Som en grov approximation antas att livslängden är densamma för kapitalföremål av en given årgång, och att någon nedskriv- ning med hänsyn till förslitning under »livs- tiden» inte sker. Kapitalstockens nivå för ett givet år kan då erhållas genom att sum- mera bruttoinvesteringarna under en period av T är, där T betecknar åldern på det

1 E. Lundberg, tet. Stockholm 1961.

Produktivitet och räntabili-

Tabell C: 2. Utvecklingen av kapitalkvot, kapitalintensitet och arbetsproduktivitet 1950—1970

Årlig procentuell förändring

Arbets-

Kapitalkvot Kapitalintensitet produktivitet Period K/Q K/L Q/L 1950—1955 2,6 4,7 3,3 1955—1960 —-1,0 4,6 5,6 1960—1965 —1,9 4,4 6,3 1965—1970 —1,0 6,3 7,4 SOU 1971: 5 241

äldsta kvarstående kapitalet. Samtidigt skall emellertid gälla att reinvesteringarna samma år, vilka som nämnts kan beräknas med kännedom om kapitalstockens nivå, skall vara lika med bruttoinvesteringarna för T år sedan. De kalkyler som utförts tyder på att kapitalbeståndets absoluta nivå endast uppgår till 80 % av brandförsäkringsvärdet. Kalkylerna pekar också på att livslängden för de under 60-talets senare del utrange- rade kapitalårgångarna legat något under 20 år.

Reinvesteringarna har beräknats enligt ekvation (C. 1) med utgångspunkt från den nämnda uppskattningen av kapitalnivån och i tablån nedan uttryckts i procent (6) av ka- pitalbeståndet. Kalkylen tyder på att denna reinvesteringsandel successivt stigit under perioden. På grund av osäkerheten i nivå- bestämningen av kapitalstocken har andelen (å) beräknats under olika antaganden om denna nivå. Därvid erhålls givetvis andra värden — ju högre kapitalets absoluta nivå antas vara, desto lägre blir vid givna investe- ringar (6) för en viss period — men tenden- sen till långsiktig ökning kvarstår.

1951—1955 1956—1960 1961—1965 1966—1969

1,2 2,4 2,9 3,5

Vid oförändrad livslängd för kapitalet kommer utvecklingen av reinvesteringsande- len att bestämmas av bruttoinvesteringarnas förlopp under tidigare perioder. Värdet på (å) påverkas emellertid också av en föränd- ring av kapitalets livslängd. En bidragande orsak till den höga reinvesteringsandelen 1966—1969 kan således vara att de omfat— tande bruttoinvesteringarna från 1947—1951 under denna period utrangerats. Detta över- ensstämmer med den förut nämnda upp- skattningen av livslängden till omkring 20 år. Men det är också möjligt att en bety- dande förkortning av kapitalutrustningens ekonomiska livslängd ägt rum under 60- talets senare del.

Industrins bruttoinvesteringskvot, varmed här avses investeringarna i procent av för- ädlingsvärdet, båda uttryckta i fasta priser,

ökade något under 1951—1965. Under den senaste femårsperioden har kvoten emeller- tid legat på en lägre nivå än tidigare. Med ledning av de angivna reinvesteringskalky- lerna kan man uppdela industrins brutto— investeringskvot (I/ Q) på komponenter i form av nettoinvesteringskvot (NI/ Q) och en reinvesteringskvot (R/ Q), där den senare kan skrivas som reinvesteringarnas andel av kapitalstocken (ö) multiplicerad med kapi- talkvoten (K/ Q). Nettoinvesteringskvoten kan uppfattas som bestämd av storleken på den marginella nettokapitalkvoten (NI/dQ), dvs. kapitalökningen per enhet produktions- ökning, och av produktionens tillväxttakt (dQ/ Q). Med det använda beteckningssättet kan kvoten skrivas

I NI+R NIdQ+öK Q Q Q dQ Q Q' För perioden 1951—1969 kan man enligt dessa kalkyler notera tydliga förändringar på lång sikt av investeringskvotens kompo- nenter. Reinvesteringskvoten (R/ Q) och re- investeringarnas andel av bruttoinvestering- arna (R/I) har ökat, medan nettoinveste- ringskvoten (NI/ Q) och den marginella nettokapitalkvoten (NI/dQ) har minskat. Bakom nedgången av industrins bruttoin- vesteringskvot under 60-talet ligger således en minskning av nettoinvesteringskvoten, som i sin tur sammanhänger med den lägre tillväxten av produktionen under 1966—1969. (Se tabell C: 3.)

(C.2)

C. 3 Beräkningarna av produktions- sambandet

Följande kalkyler av produktionssambandet inom industrin bygger på en traditionell an- sats, enligt vilken den sammanlagda produk- tionsvolymen antas beroende av de utnytt- jade tjänsterna av produktionsfaktorerna ar- betskraft och kapital enligt en aggregerad produktionsfunktion av formen

Q: = AK: LtIJ 911" (C-3) Trendfaktorn (l) mäter produktionsfunktio- nens förskjutning över tiden, dvs. den del av en produktionsökning som inte kan för-

Tabell C: 3. Industrins bruttoinvesteringar uppdelade på komponenter 1951—1969

Brutto- Netto- Marginell Reinvestering investerings- Reinveste— investerings- nettokapital- i procent av kvot ringskvot kvot kvot bruttoinvestering

Period I/Q R/Q NI/Q NI/dQ R/I

1951—1955 12,5 2,1 10,4 2,9 17 1956—1960 12,8 4,5 8,3 1,4 35 1961—1965 13,5 4,9 8,6 1,1 36 1966—1969 11,7 5,5 6,2 1,2 47

klaras av ökade faktorinsatser, och tänks re- presentera effekten av bl.a. det tekniska framåtskridandet och av kvalitetsförbätt— ringen av produktionsfaktorerna. Denna faktor benämns i det följande totalproduk- tivitetens tillväxttakt. Uttrycket kan också skrivas

ax:

q, = Ak, e , (C.4) där q! = Qt/Lt är arbetskraftens produkti- vitet och kt = K ,/ L, kapitalintensiteten. Om detta uttryck logaritmeras och deriveras med avseende på tiden erhålls uttrycket för sam— bandet mellan de relativa förändringarna i arbetsproduktivitet och kapitalintensitet. dk

—=o:-—+Z. kdt (C.5)

För att empiriskt avgöra till vilka delar en given historisk ökning av arbetsprodukti- viteten beror av kapitalintensitetens tillväxt respektive av ökningen av totalproduktivite- ten används vanligen någondera av följande två metoder. Den första av dessa går ut på att medelst en regressionsberäkning skatta koefficienterna (o:) och (i) i ekvation (C. 5). Den andra, den s.k. fördelningsmetoden, in- nebär att man å priori sätter ett värde på (or) i ekvation (C. 5), varpå totalproduktivite- tens relativa förändring per tidsperiod, här betecknad B,, erhålls som en restpost ur ekvationen. Som utgångspunkt för bedöm- ningen av kapitaltillväxtens verkningar på produktionen gör man härvid traditionellt antagandet att insatsen av produktionsfak- torer avpassas så att för varje faktor vär- det av gränsproduktiviteten är lika med faktor-ns pris. Detta innebär i den här an- vända produktionsfunktionen att kapital-

elasticiteten (oc) överensstämmer med kapi- talinkomsternas andel av förädlingsvärdet.1 Denna andel (a,) kan för varje år beräknas med kännedom om förädlingsvärde och lönesumma. Andelen uppgår för perioden 1951—1969 inom industrin i genomsnitt till 0,43. '

Ett problem med regressionsmetoden är att kortsiktiga konjunkturvariationer tende- rar att ge upphov till ett negativt samband mellan förändringarna i arbetsproduktivitet och kapitalintensitet, i den mån en konjunk- turnedgång medför att ökningen för (k) lig- ger över och för (q) under den långsiktiga trenden. Detta sammanhänger med att det använda kapitalmåttet på sin höjd kan vän- tas mäta kapitalstockens utveckling, och inte utnyttjade kapitaltjänster. Ett försök att i de följande kalkylerna korrigera för detta har gjorts genom att justera kapitalintensi- tetens förändring med förändringarna i sys- selsättningsgraden. Detta motsvarar dock sannolikt endast en liten del av förändring- arna i kapacitetsutnyttjandet. Konsekvensen blir att det skattade värdet på (ex) blir myc- ket osäkert för perioder med starka varia- tioner i utnyttjandegraden. Effekten av för- ändringar i kapacitetsutnyttjandet, som om- fattar såväl konjunkturvariationer som lång- siktiga förändringar, t.ex. i form av ökat skiftarbete, kommer att inkluderas i den restpost som anger totalproduktivitetens för- ändring. dvs. (Ä) respektive (Br)-

1 Se R. Solow, Technical Change and the Aggregate Production Function, The Review of Economics and Statistics, Vol. XXX IX (1957). För tidigare tillämpningar på svenskt material se K. G. J ungerifelt, Produktivitet och kapitalmångd inom den svenska industrin under efterkrigstiden. IUI. Stockholm 1962.

Ur ekvationen

_ ,,) (dk) B'_(th ,—a' k_dt' ,

har för varje år under perioden 1951—1969 restposten (B,) beräknats enligt den nämnda fördelningsmetoden. Resultatet, som fram- går av tablån nedan, tyder på att totalpro- duktivitetens tillväxt har uppvisat en accele- rerande tendens.

(C-6)

Procent per år

1951—1955 1,3 1956—1960 3,5 1961—1965 4,3 1966—1969 4 9

Ett mått på totalproduktivitetens tillväxt kan som nämnts också erhållas genom att göra en regressionsberäkning av konstanter- na (a) och (1) i ekvation (C. 5). Det visar sig emellertid att man för hela perioden 1951— 1969 erhåller ett orimligt lågt värde på kapi- talelasticiteten (at). Detta beror på att fram— för allt 1952 och 1953 uppvisar höga ök- ningar av kapitalintensiteten förbundna med låg produktivitetsstegring, vilket sannolikt kan tillskrivas konjunkturella förändringar i kapacitetsutnyttjandet. Om första hälften av 50-talet utesluts erhålls något rimligare värden. Att metoden inte är tillämplig för hela perioden är givetvis en svaghet. Det förhållandet att värdet på trendfaktom (l.) synbarligen ökat — med andra ord har funk- tionens intercept förskjutits uppåt —- kan för- klara att man erhåller ett högt värde på (rx) vid beräkning av den längre perioden 1954 —1969.

Enligt dessa kalkyler skulle den relativa betydelsen av totalproduktivitetens tillväxt för förklaringen av arbetsproduktivitetens tillväxt ha ökat på bekostnad av betydelsen av kapitalintensitetens tillväxt. Det kan sä— gas att den använda metoden därmed får mindre värde som orsaksförklaring, såvida man inte kan bestämma de faktorer som styr utvecklingen av trendfaktom (Z). Siff- rorna kan tolkas så att 55 % av arbetspro- duktivitetens ökning under 1954—1969 kan tillskrivas stigande kapitalintensitet, mot en-

Tabell C: 4. Beräkning av produktionsfunk- tion för industrin 1954—1969.

at =kapitalelasticitet sa=standardavvikelse för ac ). =totalproduktivitetens tillväxt

Period at S,, ). 1954—1969 0,54 0,21 3,33 1959—1969 0,41 0,22 4,61

dast 40 % för perioden 1959—1969. Beräk- ningarna överensstämmer med de resultat som fördelningsmetoden ger, såtillvida att trendfaktom synes ha varit stigande och un- der 60-talet i genomsnitt uppgått till om- kring 41/2 %. Det skattade värdet på (a:) för 1959—1969, i förening med den förut nämnda beräkningen av kapitalinkomstan- delens genomsnittliga värde (0,43), gör det vidare rimligt att dra slutsatsen att värdet på kapitalelasticiteten ligger i intervallet mel- lan 0,40 och 0,45. På grund av standardav- vikelsens storlek måste denna skattning emellertid sägas vara ganska osäker. (Se ta- bell C: 4.)

C.4 Den använda metoden och resultatens känslighet

Beräkningen av industrins investeringsbehov bygger på det förut nämnda produktions- sambandet, som kan skrivas

dQ dK —— = at— + ( Qd: Kd: Genom insättning av sannolika värden på produktions- och sysselsättningstillväxten inom industrin samt på totalproduktivite- tens tillväxt (ii) erhålls behovet av netto- kapitalökning. Här antas i fortsättningen att (a:) = 0,4. Varieras förutsättningarna om produktion, arbetskraft och totalproduktivi- tet, ändras givetvis kapitalbehovet. Den nöd- vändiga ökningstakten i kapitalstocken kom- mer att öka med en procentenhet, om en- dera produktionstillväxten höjs med 0,4 pro- centenheter, ökningen i arbetstimmar sänks med 0,7 procentenheter, eller trendfaktom sänks med 0,4 procentenheter. När dK/Kdt bestämts kan man med ut-

dL 140171; + Å. (C.7)

'.;— _-_._x.__ _ V . na...", .__ __

gångspunkt från kapitalstockens beräknade nivå 1970 uppskatta kapitalbeståndets ök- ning i absoluta tal under 1971—1975, dvs. nettoinvesteringama under perioden. Om man därtill gör ett antagande om kapital- avgången (å) erhålls summa bruttoinveste- ringar 1971—1975. Om det slutligen förut- sätts att dessa förändras i jämn takt under perioden, kan under de givna antagandena den nödvändiga tillväxttakten i industrins bruttoinvesteringar fram till 1975 anges med 1970 som basår. Alternativt kan det beräk- nade investeringsbehovet anges genom att uttrycka den genomsnittliga investerings- nivån 1971—1975 i procent av 1970 års nivå.

Ju högre nettokapitaltillväxten och kapi— talavgången antas vara, desto större blir den erforderliga bruttoinvesteringstillväxten. Om kapitaltillväxten höjs med en procentenhet, ökar investeringstillväxten med fyra procent- enheter och index för investeringsnivån med utgångspunkt från 1970 med 15 procent- enheter. Detsamma blir resultatet om i stäl- let kapitalavgången (ö) höjs med en procent- enhet.

Av de föregående beräkningarna framgår att variationerna i industrins bruttoinveste- ringsbehov, när detta uttrycks som en årlig investeringstillväxt från 1970 års nivå, inom ramen för den här använda metoden kom- mer att bli mycket stora. Så blir fallet redan vid smärre förändringar av prognosförut- sättningama, dvs. tillväxttakterna av pro- duktion, arbetskraft och totalproduktivitet. Konsekvenserna av variationer i antagandet om totalproduktivitetens tillväxttakt för be- hovet av bruttoinvesteringar i form av årlig tillväxt från 1970 års nivå framgår av dia- gram C: 1. Detta sammanhänger givetvis med att produktionsfunktionen anger ett samband mellan produktion, arbetskraft och beståndet av kapital, medan investeringarna motsvarar kapitalstockens förändring. Det kan tilläggas att den nödvändiga investe- ringsökningen vid en hypotetisk ökning av produktionstillväxten borde bli något mindre än vad som här anges, om man tar hänsyn till att den snabbare expansionstakten kan förväntas öka totalproduktivitetens tillväxt.1 Det sagda innebär emellertid att osäkerhets-

marginalerna för en prognos av investe- ringsbehovet måste bli betydligt större än för produktion och sysselsättning. De här framlagda beräkningarna av nödvändig in- vesteringstillväxt under alternativa förutsätt- ningar kan därför endast betraktas som räkneexempel.

C.5 Jämförelse av planer och utfall samt bedömning av planemas konsistens

I detta avsnitt skall industrins planer för perioderna 1963—1970 och 1970—1975 enligt respektive enkätundersökningar tolkas i ter- mer av en produktionsfunktion av tidigare beskriven typ. Avsikten är att undersöka om planerna ur denna synpunkt är konsistenta, dvs. vilka värden på konstanterna i produk- tionsfunktionen som impliceras av planerna, samt att jämföra planer och utfall för den tidigare perioden.

De årliga procentuella förändringarna för perioden 1963—1970 framgår av tablån nedan.

Syssel- sättning (Antal Brutto- Praduktion anställda) investering Plan 7,3 1,8 —2,0 Utfall 6,2 —0,2 1,5

Om planerna för investeringstillväxten om- räknas till nettokapitalökning under anta— gande att reinvesteringsandelen (ö) är lika med 3 %, dvs. det uppskattade värdet för 1961—1965, erhålls en planerad tillväxt av kapitalstocken på 4 % per år. Insätts de pla— nerade värdena i produktionsfunktionen (7), där (a) förutsätts vara 0,4, så impliceras härav en tillväxt av totalproduktiviteten (2.) på 41/2 %. Denna siffra bygger på förut- sättningen att någon arbetstidsförkortning inte var förutsedd i företagens planer. Efter- som detta är mindre rimligt bör den pla- nerade arbetskraftsökningen mätt i timmar ha varit lägre och den planerade ökningen av totalproduktiviteten därför större. Enligt LU 65:s bedömning var det sannolika vär-

1 Jfr kapitel 1, s. 37.

Diagram C:]. Sambandet mellan antagandet om totalproduktivitetens utveckling och beho— vet av bruttoinvesteringar

Tillväxt av bruttoinvesteringar %

tzr

10—

0 i l l 0 2 4 6 Tillväxt av

kapitalvolym, %

Tillväxt av totalproduktivitet %

st

x_ x

o ' I | 1 i | 0 2 4 6 8 10

Tillväxt av kapitalvolym, % Sambanden i diagrammet bygger på den i texten diskuterade modellen. Kurvorna har ritats under föliande prognosförutsättningar: då dL

det på (J.) för prognosperioden 3 %, vilket innebar en sänkning jämfört med det för perioden 1958—1963 beräknade värdet på 3,8 %. Utfallet för (2.), som för 1963—1970 kan beräknas till 4,8 %, kom i själva verket att ligga nära det av planerna implicerade värdet.

Bruttoinvesteringarna kom 1963—1970 att öka med 3 % per år i stället för att minska. Samtidigt steg reinvesteringarna jämfört med föregående period. Den faktiska kapi— taltillväxten kom att bli knappt en halv pro— centenhet högre än det värde som implice- ras av investeringsplanema. Att produk- tionsutfallet kom att understiga planerna kan ses som en följd av att sysselsättnings— planema inte kunde realiseras, och att de investeringar som skulle ha erfordrats för att ersätta bortfallet av arbetskraft inte kom till stånd. Den nödvändiga investeringsök— ningen skulle i så fall ha blivit 8 % per år. Man kan emellertid säga att bristen på. ar- betskraft till en viss grad ersatts med kapi- tal. Enligt planerna skulle ökningen av kapi- talintensiteten 1963—1970 ha blivit 2 % per år, medan den faktiska ökningen kan beräk- nas till 6 1/2 %. Det är möjligt att det finns en generell tendens i planerna att under- skatta faktorsubstitutionens omfattning.

Industrins planer 1970—1975 framgår av följande tablå, där de årliga procentuella för- ändringarna anges.

Praduktian Arbets- Brutto- timmar investering 6,1 1,9 ——6,5

Om investeringsutvecklingen omräknas på förut angivet sätt med ett värde på reinves— teringsandelen (5) på. 3 % erhåller man en planerad tillväxt av kapitalstocken på 2 %. Insättning av planerade värden i en produk- tionsfunktion synes implicera en tillväxt av totalproduktiviteten (1) på 4,1 % per år. Om (ö) alternativt sätts till 3,5 blir (1) lika med 4,3. Eftersom dessa värden måste bedömas som fullt rimliga, kan planerna såtillvida sägas vara konsistenta. Man finner emeller- tid också att planerna implicerar så gott som oförändrad kapitalintensitet, vilket skulle in-

nebära ett skarpt trendbrott i den hittills- varande utvecklingen.

C.6 K alkyler av investeringsbehovet 1971—1975

De kalkylexempel som i det följande disku- teras bygger på antagandet att totalproduk— tivitetens tillväxt (1) under prognosperioden kommer att ligga i närheten av det av pla- nerna implicerade värdet. Antagandet pre— ciseras här till 4,3 % per år. Detta överens- stämmer också med värdet för 60-talets första hälft, men är lägre än för perioden 1965—1970. Motiveringarna för detta val av antagande återfinns i kapitel 1. Vidare för- utsätts att reinvesteringsandelen (5) blir 3,0 %, vilket också motsvarar värdet för 1960—1965. Det sistnämnda bygger på argu- mentet att det höga värdet 1966—1969 åt- minstone delvis sammanhängde med ersätt- ningen av de höga investeringarna 1948— 1951. Eftersom investeringarna under första hälften av 50-talet var lägre, skulle reinves- teringarna under prognosperioden komma att bli i motsvarande grad mindre, vilket gäller även med hänsyn till en viss fortsatt förkortning av livslängden.

Enligt den i kapitel 1 framlagda progno- sen kommer den av industrin planerade sys- selsättningen inte att kunna realiseras. An- talet arbetstimmar förxräntas falla, enligt hu— vudalternativet med 2 % per år. Att den av företagen planerade produktionsökningen (6,1 %) då skulle kunna realiseras genom att ersätta arbetskraftsbortfallet med kapital förefaller högst osannolikt, eftersom detta skulle innebära en årlig tillväxt från 1970 av bruttoinvesteringar på 19 % och av kapitalintensiteten på nära 11%. Inte ens för det fall att minskningen i antal timmar begränsas till 1 % per år torde produktions- planerna kunna förverkligas, eftersom inves- teringstillväxten och kapitalintensitetsök- ningen fortfarande blir mycket höga — 14 respektive 8 % per år. För att samtidigt kunna realisera produktions- och investe— ringsplanema trots den här förutsedda minskningen av arbetskraften skulle det krä— vas ett orimligt högt värde på totalproduk-

Förändring per år 1970—1975

Genomsnittlig nivå 1971—1975

brutto- marginell pro— total arbets- kapital- brutto— investe— netto- brutto— duk- arbets- produk- kapital- produk- inten- investe- rings- kapital- inves- Alt. tion timmar tivitet volym tivitet sitet ringar kvot kvot tering 1970= Q L ), K Q/L K/L I I/Q NI/dQ 100 1 5,0* —2,0* 4,3" 4,7 7,0 6,7 6 11,3 1,3 120 II 5,5' —2,0* 4,5* 5,5 7,5 7,5 9 12,5 1,6 133 III 5,0' —1,5* 4,2* 4,3 6,5 5,8 4 10,5 1,2 113

Anm. De för varje alternativ givna förutsättningama markeras med '. Genomgående förutsätts att a=0,4 och å=0,030.

tivitetens tillväxt, eller nära 7 % per år. Enligt prognosen i kapitel 1 antas indu- striproduktionen komma att öka med endast 5 % per år under perioden 1970—1975. Un- der de nämnda förutsättningama om utveck- lingen av arbetskraft och totalproduktivitet erhålls ett bruttoinvesteringsbehov som in- nebär en 6-procentig årlig ökning under pe- rioden, se tabell C: 5, alt. I. Tillväxten av kapitalvolym och kapitalintensitet blir då något högre än under närmast föregående femårsperiod, under det att bruttoinveste- ringskvoten kommer att ligga något lägre. Om produktionstillväxten höjs till 5,5 % kan investeringstillväxten beräknas öka till omkring 9 %, vilket innebär en klart högre nivå för investeringskvoten och för tillväxt- takterna av kapitalvolym och kapitalinten— sitet än under 1965—1970 (alt. II i tabellen). Som jämförelse har också beräknats konse- kvenserna av att minskningen av arbetskraf- ten antas bli något lägre än i huvudalterna- tivet. Den erforderliga investeringstillväxten blir då endast 4 % per år, vilket innebär en långsammare ökning av kapitalinsatsen per arbetstimme och en klart lägre investerings— kvot än under de senaste fem åren (alt, III i tabell C: 5). I de båda sistnämnda kalkyl- exemplen har, som framgår av tabellen, an- tagandet om totalproduktivitetens tillväxt varierats. Detta avser att ge uttryck för för- hållandet att snabbare produktionstillväxt och högre investeringar kan förväntas med— föra en snabbare spridning av ny teknik och därmed påverka totalproduktiviteten som

den här mäts. Eftersom underlag för be- dömning av storleken av denna effekt sak— nas måste variationen av trendfaktom (1) i tabellen bli godtycklig.

Appendix D Något om effekten av ökad högre utbildning på

arbetskraftsinsatsen inom industrin1

Den produktionsökning som sker utöver vad som kan förklaras av ökade kvantitativa insatser av arbetskraft och kapital och som omväxlande benämns »trendfaktorn», »tek- nikfaktorn» eller »totalproduktiviteten» i ekonometriska produktionsfunktionsberäk- ningar skulle åtminstone delvis kunna för- klaras av en förbättrad kvalitet på insats- faktorerna. Denison, Schultz m. fl.2 har ve- lat förklara denna »extra» tillväxt med bl. a. ökad utbildning hos arbetskraften. Utbild- ning har då betraktats som en investering i »mänskligt kapital», som ger avkastning i form av en högre framtida lön för indivi- den. Den diskonterade löneskillnaden mel— lan utbildad respektive outbildad arbetskraft jämförs sålunda med avkastningen på fysiskt kapital. Schultz finner exempelvis med ett sådant betraktelsesätt att produktionsök— ningen i USA under 1900-talet bättre kan förklaras av tillväxten av den »mänskliga kapitalstocken» som ökade 8,5 gånger mel— lan 1900 och 1956 än av tillväxten av den fysiska kapitalstocken, som ökade 4,5 gånger under samma period. Denison finner att ut- bildningen av arbetskraften i USA under perioden 1950—1962 bidrog till en höjning av BNP med 1/2 procentenhet per år. Allvarliga invändningar kan otvivelaktigt riktas mot dessa beräkningar. Ändå är det motiverat att söka bilda sig en uppfattning om effekterna på ekonomin av ökad utbild- ning, dels på grund av att en allt större del av produktionstillväxten inte kan förklaras

med traditionella metoder, dels mot bak- grund av de stora samhälleliga investering- arna i utbildning.

För LU 70 har en sådan skattning spe- ciellt intresse, eftersom å ena sidan antalet förvärvsarbetande med högre utbildning (från fackskola, gymnasium, universitet och högskolor) förväntas fortsätta att öka i näs- tan samma snabba takt som under senare hälften av 60-talet medan å andra sidan ar- betskraftsutbudet i de studerande åldrarna förväntas fortsätta att minska. Frågan är då om det ökade antalet förvärvsarbetande med högre utbildning kan tänkas uppväga pro- duktionsbortfallet till följd av minskande arbetskraftsutbud under den period vi över- blickar, så att den relativt minskade arbets- insatsen kvantitativt uppvägs av en relativt ökad arbetsinsats kvalitativt. Genom att mäta effekten på produktionen bortser vi helt ifrån att ökad utbildning även har ett större eller mindre inslag av konsumtion, vilket även skulle kunna registreras som en

1 Inklusive hantverk. Sedan detta appendix skrevs har National Bureau of Economic Re- search publicerat en samling studier på detta område under titeln Education, Income and Hu- man Capital, New York 1970. 2 E. F. Denison, Why Growth Rates Differ, Washington 1967. T. W. Schultz, Investment in Human Capital, The American Economic Review Vol. LI (March 1961). För en översikt av littera- turen se exempelvis J. Mincer, The Distribution of Labor Incomes: A Survey With Special Refe- rence to the Human Capital Approach, Journal of Economic Literature, Vol. VIII (March 1970).

välfärdsökning. Den mer begränsade fråga som har undersökts i detta sammanhang och som redovisas nedan är huruvida det ökade antalet förvärvsarbetande med viss utbild- ning inom industrin kompenserar den under 70-talet, enligt framställning i kapitel 1, pro- gnosticerade arbetskraftsminskningen. I det följande redogörs kortfattat för den metod som använts för att beräkna hur stor del av totalproduktivitetens tillväxt som kan hän- föras till en höjd utbildningsnivå inom in- dustrin under 60- och 70-talen. Först berörs några av de kritiska antaganden denna me- tod bygger på.

Till grund för en kvantifiering av utbild— ningens effekt på arbetskraftens kvalitet lig- ger antagandet att lönestrukturen åtmins- tone approximativt återspeglar värdet av in— dividernas marginella produktivitet. Ett så- dant antagande skulle inte motsägas av att lönerna fastställdes på institutionell väg. Förutsättningen är endast att företagen an— passar de kvantitativa insatserna av olika produktionsfaktorer så att deras marginella bidrag till produktionen över tiden svarar mot priset på respektive produktionsfaktor. Företagen förutsätts med andra ord mini- mera sina kostnader.

Man kan, i likhet med Denison (op. cit.. s. 83—84), ta hänsyn till att högre utbildning kan samvariera med andra faktorer som också de betingar högre lön (ambition, be- gåvning etc.) genom att anta att endast en del av löneskillnaden mellan olika utbild- ningskategorier förklaras av utbildningsgra- den. Denison anser det rimligt att anta att tre femtedelar av löneskillnaden förklaras av skillnader i utbildning och finner stöd för detta antagande i en undersökning som sökt isolera effekten av utbildning från de viktigaste samvarierande faktorerna. Då vi inte ser några speciella skäl varför denna andel borde vara högre eller lägre har vi gjort samma antagande som Denison. Valet av andel måste ändå betraktas som i viss mån godtyckligt.

Om man utgår från att sambandet mellan lön och värde av arbetsinsatsens marginella produktivitet gäller, kan man uppskatta ef— fekten av ökad utbildning genom att beräk-

na s.k. produktivitetsekvivalenter. Utbildad arbetskraft kan då omräknas till outbildad arbetskraft genom att korrigera kvantiteten utbildad arbetskraft för produktivitetsskill- naden, dvs. öka deras antal med 60% av deras högre lön. Resultatet utgör ett mått på arbetskraftsinsatsen som i princip är kor- rigerat för kvalitetsskillnader beroende på utbildning. Effekten av ökad utbildning kan då uttryckas som den ökning av arbets- kraftsinsatsen som hade krävts för att upp- nå en given produktionsökning om någon högre utbildning inte hade ägt rum.1

För att beräkna effekten av ökad utbild- ning inom industrin under 60- och 70-talen enligt denna metod krävs dels information om den hittillsvarande och om den sanno- lika framtida utvecklingen av antalet för- värvsarbetande med viss utbildning inom in- dustrin, dels information om lönen för ut- bildad respektive outbildad arbetskraft.

Uppgifter om antalet förvärvsarbetande tjänstemän fördelat på utbildningsgrupper inom industrin finns endast för 1960.2 Ut- vecklingen efter 1960 har därför beräknats på grundval av SCB:s kalkyl av det totala antalet förvärvsarbetande med viss utbild- ning3 och antaganden om den andel av dessa som har sysselsatts och kommer att syssel- sättas inom industrin. För tekniskt utbildade antar vi att en sjunkande andel sysselsätts

' Den kvalitativa arbetsinsats som härrör från utbildning beräknas således enligt uttrycket wil—wa Lou = L,, (0,6—”T) , där Lo = effekten av utbildning mätt i antal " arbetare utan högre utbildning Lu = antal förvärvsarbetande med högre utbildning

w,, = lön för arbetskraft med högre utbild- ning Wo = lön för outbildad arbetskraft.

Produktivitetseffekten av utbildning, mått som 60 % av den relativa löneskillnaden mellan olika utbildningsgrupper och outbildad arbetskraft, beräknas således för varje typ av utbildning. Summering över samtliga utbildningsgrupper, med antalet inom varje grupp som vikter, ger den kvalitativa arbetsinsatsen uttryckt i ”outbildad arbetskraft”.

* Folkräkningen 1960: IX, SOS. ” Examination vid universitet och högskolor samt antalet personer med vissa examina; fram- skrivningar till 1980, Information i pragnasfrdgor (IPF) 1970: 1.

Tabell D: 1. Det totala antalet förvärvsarbetande med viss utbildning samt den andel av dessa som antas sysselsättas inom industrin 1960—1980

1960 1965 1970 1975 1980

Andel syssel- Andel syssel- Andel syssel- Andel syssel— Andel syssel- satta i satta i satta i satta i satta i Antal industrin Antal industrin Antal industrin Antal industrin Antal industrin

Civilingenjörer 15 190 40,8 18 000 38,1 22 500 35,4 29 400 32,7 38 300 30,0 Naturvetare 4 330 6,4 6 700 11 800 23 400 36 600 Tekniskt gymnasium 22 140' 32 150 48 600 63 550 80 300 Tekniskt institut 4l 700* 50,6 51 600 49,3 68 200 48,0 72 100 46,7 67 500 45,5

_irin

Teknisk fackskola 240 8 350 27 300 53 500 4. Civilekonomer 4 890 33,6 5 900 7 800 9 400 9 800 5. Jurister 7 500 7 900 8 700 11 300 14 300 6. Samhällsvetare 2 250i 5,3 3 800 10 100 30 700 55 600 7. Socionomer 3 040 4,0 3 780 5 050 7 950 11 200 8. Handelgymnasium 24 220 30 600 48 700 69 400 94 000 Ekonomisk fackskola j 34,2 300 8 300 27 400 48 600 9. Allmänt gymnasium 40 590 17,7 51 000 69 000 74 600 76 700 Summa 165 850 211 970 317 100 446 500 586 400

Källor: Folkräkningen 1960: IX, SOS. Examination vid universitet och högskolor samt antalet personer med vissa examina: framskrivningar till 1980, Infor- mation iprognasj'rdgar (IPP) 1970: 1. Utredningar rörande teknikernas arbetsmarknad; sammanfattning, Injormation i prognosfrdgar (l PF) 1970: 4.

Tabell D: 2. Kvalitativ arbetsinsats som härrör från utbildning samt kvantitativ arbetsinsats inom industrin 1960—1980

1960 1965 1970 1975 1980 Kvalitativ arbetsinsats som härrör från utbildning

1. Förvärvsarbetande med viss utbildning 56 600 70 900 104 300 139 200 175 200 2. Förvårvsarbetande med viss ut- bildning omräknat till outbildad arbetskraft 83 300 103 700 151 400 201 800 244 100 3. Den kvalitativa arbetsinsats som härrör från utbildning (rad Z—rad 1) 26 700 32 800 47 100 62 600 68 900 Kvantitativ och kvalitativ arbetsinsats 4. Förvärvsarbetande 1 093 500 1 122 300 1 072 900 1 019 300 993 800 5. Förvärvsarbetande omräknat till outbildad arbetskraft (rad 4+rad 3) 1 120 200 1 155 100 1 120 000 ] 081 900 1 062 700

Källor: Förvårvsarbetande enligt Folkräkningen 1960 och 1965, SOS; 1970 preliminära siffror; 1970—1980 IUI:s prognos.

inom industrin, vilket baseras på en särskild utredning av SCB.1 Beträffande övriga ut- bildningsgrupper antar vi att andelarna är oförändrade från 1960, eftersom vi saknar underlag för specifika antaganden om an- delsförändringar. Det är emellertid troligt att antagandet om oförändrade andelar in- nebär en överskattning av industrins faktiska andel, eftersom industrins andel av det to- tala antalet förvärvsarbetande uppvisar en sjunkande trend.

Löneuppgiftema är hämtade ur SAP:s Tjänstemanna- och arbetarlöner (1969). Löneskillnaden mellan olika utbildnings- grupper och outbildad arbetskraft är beräk- nad på grundval av 1969 års lönerelationer exklusive indirekta lönekostnader. Lönerna för utbildad arbetskraft utgörs av median- lönen oavsett ålder för manliga tjänstemän med viss utbildning inom SAP:s område. Eftersom antalet utbildade kvinnor är lågt. och de därför skulle få en liten vikt i be- räkningarna (undantaget utgörs av gruppen gymnasieekonomer) innebär detta förfa— ringssätt förmodligen inga allvarligare sned- vridningar. Det är inte heller troligt att de relativa lönerna. inom egentlig industri och hela SAFzs område skiljer sig på ett sätt som påverkar beräkningarna. Den genomsnitt- liga lönen för industriarbetare inom (SAF- ansluten) egentlig industri har fått tjäna som ett mått på lönen för outbildad arbetskraft.

Utbildad arbetskraft definieras således i det följande som de utbildningskategorier för vilka det finns uppgifter om antal och och löner. Tillgången på lönestatistik har varit bestämmande för det urval av utbild- ningsgrupper som studerats. Urvalet motsva- rar därför i stort sett det som används av SAF. Det bör redan här påpekas att utbild- ningens produktivitetseffekter kommer att underskattas genom att vi använder en så snäv definition av utbildad arbetskraft. Ur- valet av utbildningsgrupper samt den beräk— nade utvecklingen av antalet förvärvsarbe- tande med sådan utbildning 1960—1980 framgår närmare av tabell D: 1. I tabellen redovisas även de antaganden som gjorts beträffande andelen av dessa som sysselsätts inom industrin.

Som framgår av tabell D: 1 svarar perso— ner med utbildning från. gymnasium och fackskola samt samhällsvetare för den kraf- tigaste ökningen. Det totala antalet utbil— dade ökar snabbast under andra hälften av 60-talet och första hälften av 70-talet.

Resultatet av beräkningen av utbildning- ens effekt på arbetskraftens kvalitet redo— visas i tabellerna D: 2 och D: 3.

Av tabellerna att döma uppväger inte ut— bildningens produktivitetseffekter, enligt den

1 Utredningar rörande teknikemas arbets- marknad, sammanfattning, Information i prog- nosfrågor (IPF) 1970: 4.

Tabell D: 3. Procentuell förändring i den totala arbetsinsatsen inom industrin 1960—1980

1960—1965 1965—1970 1970—1975 1975—1980 1. Förvärvsarbetande 2,6 -—4,4 —5,0 —2,5 2. Förvärvsarbetande områknat till outbildad arbetskraft 3,1 —-3,1 —3,4 —1,8 3. Effekten av utbildning på den totala arbetsinsatsen 0,5 1,3 1,6 0,7 (rad 2—rad l)

metod vi här använt att mäta dessa, den prognosticerade arbetskraftsminskning— en inom industrin Trots den kraftiga ut- bildningsexpansionen, särskilt under 1965— 1975, bidrar ökad utbildning till en relativt blygsam ökning av den totala arbetsinsat- sen. Att effekten av utbildning på föränd- ringen i den totala arbetsinsatsen minskar 1975—1980, trots att det antalsmässiga till- skottet av utbildade ökar något (jfr tabell D: 2), beror på att fackskoleutbildade ut- gör en ökande andel av nytillskottet. Dessa grupper har förhållandevis lägre löner än andra utbildningsgrupper och erhåller där- för lägre vikter i vårt produktivitetsmått. Effekterna av den ökade högre utbild— ningen på produktionstillväxten kan erhål- las genom att man sätter in den kvalitativa arbetsinsatsen —— rad 3 i tabell D: 3 — i en produktionsfunktion av den typ som an- vänds i appendix C.1 Det visar sig därvid att ökad utbildning skulle svara för knappt 0,2 procentenheter av industriproduktionens år- liga tillväxt under perioden 1965—1975, dvs. under den period när utbildningen ökat och beräknats öka relativt mest. Det innebär att den ökade utbildning vi här behandlar skulle förklara ungefär 5 % av totalproduk- tivitetens tillväxt under perioden. Skillnaden mellan de effekter av ökad uta bildning som här redovisats och de som exempelvis Denison tillmäter en höjd ut— bildningsnivå förtjänar en kommentar. Som tidigare nämnts finner Denison att ökad ut- bildning förklarade 1/2 procentenhet av den årliga BNP-tillväxten i USA under 1950— 1962; för ett urval av västeuropeiska länder under samma period är motsvarande siffra drygt 0,2 procentenheter. Den viktigaste förklaringsfaktom till skillnaden mellan

USA och urvalet av de västeuropeiska län— derna är förmodligen att högre utbildning ökade snabbare i USA under perioden 1950—1962 (Denison, op. cit., s. 190, 300— 301). Olikheterna i utbildningens effekter i USA och Sverige förklaras däremot kanske främst av att Denison mäter effekten av ut- bildning på nationalprodukten medan vi här begränsat oss till industriproduktionen. Flera skäl talar för att utbildningens betydelse är relativt större i det förra fallet.

Resultatet av beräkningarna får givetvis betraktas med all den reservation som me— tod och material motiverar. För det första förutsätts lönerelationema 1969 gälla under både 60- och 70-talen. Detta är ett diskuta- belt antagande, eftersom det förutsätter att efterfrågan på utbildad arbetskraft växer i samma takt som utbudet. Troligare är att lönedifferensen minskar ju snabbare utbudet ökar. Så verkar också ha skett i Sverige under den senaste IO-årsperioden. De nomi- nella löneskillnaderna (dvs. okorrigerade för förändringar i andra förmåner) mellan ut- bildad och outbildad arbetskraft har mins— kat under 1959—1969 och minskningen var relativt sett större 1964—1969. Om denna utveckling fortsätter skulle vårt antagande leda till att utbildningens produktivitets- effekter överskattas för 70-ta1et. Mot detta står att den tekniska utvecklingen kan ge upphov till ökande efterfrågan på just ut- bildad arbetskraft, vilket skulle kunna för- klara varför de relativa inkomstskillnaderna mellan utbildad och outbildad arbetskraft i

1E_Utbildningens effekt på den årliga föränd-

. . . A L . . ringen | den totala arbetstnsatsen _L— u multipli-

ceras med arbetskraftens marginella produktivi- tet (l—a). För 1970—1975 ger det således: 0,6 ' 0,3 = 0,18.

USA förhållit sig anmärkningsvärt konstan- ta trots den starka utbildningsökningen.1

Vidare är kalkylen av effekterna otillräck- lig såtillvida att den endast tar hänsyn till formell utbildning (från fackskola, gymna— sium, universitet och högskolor). Den ur produktivitetssynpunkt betydande utbildning som sker i yrkesskolor och på arbetsplatsen har inte kunnat beaktas, då vi helt saknar uppgifter på detta område. Den kvalitets- förbättring som skett av den genomsnittliga industriarbetaren har vi således inte tagit någon hänsyn till i beräkningarna. Genom att använda lönen för industriarbetare som ett mått på lönen för outbildad arbetskraft bortses även från att det finns ett stort an- tal tjänstemän utan formell utbildning. Egentligen borde således måttet ha utgjorts av ett vägt genomsnitt av lönen för dessa båda grupper. Slutligen kan nämnas att ett mer fullständigt kvalitetsrensat mått på ar- betsinsatsen även borde ha tagit hänsyn till bl.a. sådana faktorer som förbättrad hälsa samt ändrad ålders— och könssammansätt- ning hos arbetskraften.

1 Jfr exempelvis F. Welch, Education in Pro- duction, Journal of Political Economy, Vol. 78 (Jan./Febr. 1970, s. 35—59).

Appendix E Miljövårdsinvesteringar inom svensk industri

1971—1975

E. 1 Inledning

Miljövårdsfrågoma har på senare år kom- mit att inta en alltmer central plats i den samhällsekonomiska debatten. Det ökande intresset beror främst på den växande in- sikten om de allvarliga ekologiska konse— kvenser som kan bli följden av utsläpp av olika former av avfallsprodukter i naturen. Det kan emellertid också ses som en följd av den ökande vikt som kommit att läggas vid de kvalitativa sidorna av mänskligt väl- befinnande. Tillgång på god miljö betraktas också numera som ett av flera samhälls- ekonomiska mål. Det faktum att tillgången på resurser är begränsad, nödvändiggör emellertid en avvägning mellan de olika samhällsekonomiska målen. Vid priorite- ringen av dessa mål har röster höjts för att ge miljövärden en mer framskjuten plats, eftersom miljön alltmer kommit att framstå som en »vara» på vilken det råder begrän- sad tillgång och med vilken man noga måste hushålla. I ekonomier med marknadshus— hållning använder man prisbildningen som instrument för att begränsa användandet av vissa resurser och för att styra de tillgäng- liga resurserna till de mest produktiva an- vändningsområdena. Det centrala problemet i sammanhanget är att denna mekanism inte fungerar när det gäller miljötillgångarna eftersom dessa i stor utsträckning består av resurser för vilka äganderätten svårligen låter sig överföras till enskilda individer och

vilka således inte kan bli föremål för han— delsutbyte på en marknad. Om en hushåll- ning med miljötillgångarna skall komma till stånd måste det således ske genom någon form av kollektivt handlande. De medel som härvidlag kan väljas är av flera olika slag.

Den fråga man först måste söka besvara är givetvis vilket mål man skall sätta för miljövårdspolitiken. Om man gör det täm- ligen realistiska antagandet att miljöförbätt- ringar endast kan uppnås genom att man avstår från något annat, blir det logiska svaret att miljövärden skall drivas så långt att värdet av en ytterligare miljöförbättring är lika stort som värdet av det man avstår ifrån för att få denna miljöförbättring. Hur skall man då kunna fastställa värdet av en miljöförbättring när man inte via marknads- priserna kan få någon uppfattning om hur konsumenterna värderar miljön? Teoretiskt sett kan man tänka sig att finna tillfreds- ställande mått på värdet, men de praktiska svårigheterna att genomföra sådana beräk— ningar gör att det i praktiken oftast blivit en fråga om värdering på politisk basis.

För att underlätta politikernas ställnings- tagande vad beträffar de miljövårdspoli- tiska målen är det nödvändigt att man pre- senterar realistiska beräkningar av vad olika miljövårdande åtgärder skulle kosta med ut- gångspunkt från en förväntad teknisk ut- veckling på området. Det är möjligt att de framtida kostnaderna för miljövårdande åt-

gärder inte kan fastställas med någon högre precision, men det är under alla omständig- heter tämligen meningslöst att diskutera in- förandet av diverse kvalitetsnormer för olika miljötillgångar utan att ha någon uppfatt- ning om vad som måste uppoffras för att dessa normer skall kunna tillgodoses. Den svenska miljövårdsdebatten har tyvärr fått en viss slagsida genom avsaknaden av dy- lika beräkningar.

Det har tidigare gjorts vissa ansatser till beräkningar av detta slag, t.ex. en prome- moria från naturvårdsverket december 1968 samt Teknologföreningens skrift »Sverige i morgon» från våren 1969. Bägge dessa be- räkningar utgick från ett slags miniminivå för erforderliga miljövårdsåtgärder, dvs. från den nivå av miljövårdsåtgärder som kunde betraktas som absolut nödvändig inom den närmaste framtiden med utgångs— punkt från ett allmänt miljöpolitiskt mål. Ingen av dessa beräkningar var emellertid grundad på mera ingående undersökningar, utan var snarare att betrakta som ett slags »kvalificerade gissningar) .

För att få en uppfattning om kostnaderna för miljöförbättringar skulle man behöva veta kostnaderna för varje given reduktion av utsläppen hos samtliga emittenter, dvs. samtliga emittenters marginalkostnadskur- vor för reduktion av utsläpp. Från ekolo— gerna skulle man behöva få uppgifter om hur mycket man måste reducera utsläppen i en given recipient för att kvaliteten (mätt på något entydigt sätt) hos denna med en viss sannolikhet inte understiger ett givet värde mer än en viss del av en given tids- period. I dessa beräkningar skulle man bl. a. behöva ta hänsyn till det faktum att reci- pientens förmåga att på naturlig väg bryta ned olika former av avfallsprodukter för- ändras oregelbundet. Med hjälp av dylika beräkningar skulle man åtminstone kunna få en ungefärlig uppfattning om vad en gi- ven miljöförbättring skulle kosta. Det be- höver knappast påpekas att sådana beräk- ningar skulle kräva stora resurser. Beräk- ningar av detta slag har därför varit omöj— liga att genomföra inom långtidsutredning— ens ram.

För att få en möjlighet att jämföra med naturvårdsverkets beräkningar bedömdes det ändock som intressant att få en uppskatt- ning av planerade miljövårdsinvesteringar under 70-talets första hälft.1 Därför genom- fördes för LU 70:s räkning en kartläggning av kommunernas och industrins planerade miljövårdsinvesteringar. Undersökningen har således haft ett mycket begränsat syfte.

För kommunernas del genomfördes kart- läggningen i samband med den s.k. KELP— enkäten (Kommunal ekonomisk långtidspla— nering). För industrin utarbetades en speciell miljövårdsenkät. En mera ingående redovis- ning av dessa undersökningar återfinns i bilaga 8 till LU 70.2

E. 2 Industrins miljövårdsinvesteringar

De industribranscher inom vilka miljövårds- investeringarna kunde förväntas bli av nå— gon större omfattning var gruv-, jord- och sten-, livsmedels-, massa- och pappers-, järn- och stålindustri samt kemisk industri. Då det av tidsmässiga och administrativa skäl var omöjligt att göra en totalundersökning av dessa branscher, begränsade man sig till endast ett urval av företag. Det var därvid ändamålsenligt att använda samma urval som i den stora industrienkäten, med den skillnaden att endast företag med över 100 anställda inkluderades. Härigenom kom an- talet företag som ingick i enkäten att be- gränsas till 194. Eftersom flera företag var representerade i mer än en av branscherna

1 Med miljövårdsinvestering menas de årliga bruttoinvesteringarna för ny-, till- och ombygg- nadsarbeten av byggnader och anläggningar samt anskaffning och installation av maskiner, instrument o. dyl. såvitt dessa investeringar före- tagits helt eller till övervägande del i syfte att eliminera eller reducera från produktionen här- stammande utsläpp i vatten, luft och mark. Till miljövårdsinvesteringar räknas även kostnader för sådana interna och externa utredningar som under perioden vidtas i miljövårdssyfte. I de fall övriga investeringar i produktions- apparaten givits en sådan utformning att utsläp- pen av föroreningar samtidigt minskats har kost- naderna för ”miljövårdsandelen" redovisats som uppskattad, ”skälig" del av dessa investerings- kostnader. ' Miljövården under 70-talet.

Tabell E:]. Miljövårdsinvesteringarnas procentuella andel av de svarande företagens in- vesteringar 1967—1975 enligt enkäten. Siffra inom parentes anger täckningsgraden

Bransch 1967 1969 1970 1971—1975 1971—1973 Gruvindustri 4,1 2,8 3,1 2,2 1,9 (95.8) (97.3) (97,7) (97.8) (97.7) Massa- o. pappersindustri 4,7 7,1 5,1 12,2 12,8 (64,3) (54,2) (60,5) (53,0) (51,0) Järn- o. stålindustri 2,5 3,3 6,3 5,5 5,6 (84,6) (79,6) (85,1) (80,4) (81,8) Jord- o. stenindustri 6,1 7,7 5,4 3,3 4,0 (31,6) (36,4) (31 ,2) (29,8) (26,2) Livsmedelsindustri (exkl. dryckes- varu- o. tobaksindustri) 6,4 7,7 7,5 7,4 6,4 (22.1) (25,5) (29.7) (36,8) (34,0) Kemisk industri 6,4 5,2 6,3 6,0 6,0 (67,3) (65,6) (64,6) (75.0) (72.4) Totalt ovanstående branscher 4,7 5,7 5,7 7,7 8,0 (64.2) (60.7) (64.6) (63,6) (62,1) Totala investeringar i ovanstående branscher i procent av industrins totala investeringar 53,6 52,2 52,4 51,8 52,2

uppgick antalet utsända blanketter till 231. Svarsfrekvensen var 76 %.

Undersökningen genomfördes hösten 1969 och vintern 1970. Som förutsättning för fö- retagens kalkyler av miljövårdsinvesteringar- na skulle gälla att förefintliga lagar och för- ordningar på området i huvudsak skulle komma att tillämpas i enlighet med då gäl- lande praxis eller, på områden där praxis saknades, efter de riktlinjer som föreslagits av statens naturvårdsverk.

I tabell E: 1 anges miljövårdsinvestering- arnas andel av totala planerade investeringar inom olika industribranscher. Siffrorna inom parentes anger täckningsgraden, dvs. den an- del som de svarande företagens investeringar utgör av branschens totala investeringar.

Antar man att relationen mellan miljö- vårdsinvesteringar och totala investeringar är lika för alla storleksgrupper inom respek- tive bransch kan man på grundval av en— kätens relationstal uppskatta storleken av de totala planerade miljövårdsinvesteringar- na inom respektive bransch. Man måste vi- dare förutsätta att tillförlitligheten är lika hög hos miljövårdsenkäten som hos det stora enkätmaterialet. Planerna för företagens to- tala investeringar, som de framkommit i in- dustrienkäten, ligger lågt i förhållande till de produktionsplaner som samtidigt upp-

getts. I vilken utsträckning kommer miljö- vårdsinvesteringarna att påverkas av detta? Troligtvis kommer en del av miljövårds- investeringarna att vara »marginella» i den bemärkelsen att de skjuts upp till förmån för mera direkt företagsekonomiskt lönsam— ma kapacitetsutbyggnader. Den övervägan- de delen av miljövårdsinvesteringarna kan emellertid förutses bli »inbakade» i de kapa- citetsökande investeringarna på ett sådant sätt att de inte kan skiljas ut och således inte heller skjutas upp.

Som ett första led i beräkningarna av de totala miljövårdsinvesteringarna kan man applicera de miljövårdsandelar som erhål- lits i enkäten på plansiffrorna för branscher— nas totala investeringar. Resultatet av dessa beräkningar för perioden 1971—1975 redo- visas i tabell E: 2.

Om industrins miljövårdsansträngningar under perioden 1971—1975 skulle öka i den omfattning som enkätmaterialet antyder, skulle detta otvivelaktigt få effekter på re— sursfördelningen. Detta kan illustreras med hjälp av ett räkneexempel. '

För att kunna realisera de reviderade pro- duktionsplanerna måste, enligt de kalkyler som gjorts inom IUI, industriinvesteringarna öka med ca 6 % per år. Utgår man från planmaterialets siffra för 1970 års industri-

Tabell E: 2. Miljövårdsinvesteringar 1971—1975 beräknade med utgångspunkt från företagens planer enligt enkäten. Milj.kr. 1969 års priser

Underhåll och

Luftför- Vattenför- Övriga för- reparation av

Bransch Totalt oreningar oreningar oreningar miljövårdskapital Gruvindustri 21,8 10,1 10,3 1,4 10,7 Massa- o. pappersindustri 590,3 139,3 430,9 20,1 83,5 Järn- o. stålindustri 165,6 101,7 61,9 2,0 47,4 Jord- o. stenindustri 32,3 22,8 4,0 5,5 5,2 Livsmedelsindustri (exkl.

dryckesvaru- o. tobaks- industri) 85,5 11,9 73,6 — 18,6 Kemisk industri 155,1 69,5 80,2 5,4 26,4 Summa 1 050,6 355,3 660,9 34,4 191,8

investeringar (6,86 miljarder kr. i 1969 års priser) skulle de totala industriinvestering- arna för perioden 1971—1975 uppgå till om— kring 41 miljarder kr.

Om man antar att denna siffra inklude- rar den tidigare observerade miljövårdsan- delen (antag att denna är samma som 1967, 2,4%1) så skulle miljövårdsinvesteringarna »normalt» uppgå till omkring 0,95 miljarder kr. under perioden 1971—1975, och de kapa- citetsökande investeringarna till ungefär 40 miljarder kr. Om man vidare antar att 40 miljarder kr. är en realistisk uppskattning av kostnaden för industrins behov av kapa- citetsutbyggnad och andelen miljövårdsin- vesteringar ökar från 2,4 % till 4 %2 skulle de. totala industriinvesteringarna behöva uppgå till ca 41,5 miljarder kr., motsvarande en tillväxttakt på ca 6,5 % per år. En ök- ning av miljövårdsandelen från 2,4% till 4% skulle sålunda innebära att industri- investeringarnas tillväxttakt måste ligga ca 0,5 procentenheter högre. De totala miljö- vårdsinvesteringarna inom industrin under perioden skulle i ett sådant fall uppgå till omkring 1,5 miljarder kr.

E. 3 Miljövården % framtidsperspektiv

De beräkningar av miljövårdsinvesteringar som presenterats i detta avsnitt gör inte an- språk på att vara några prognoser i ordets vanliga bemärkelse — därtill är enkätmate- rialet alltför osäkert. Rimligheten i de an- taganden som ligger bakom kalkylerna kan givetvis diskuteras. Vidare bör observeras

att endast en del av miljövårdsinvesteringar- na diskuterats. Ingenting har sagts om den typ av miljövårdsinvesteringar som syftar till att förändra produkterna så att "deras användning i mindre utsträckning ger upp- hov till miljöskador. Vad beträffar exempel- vis avsvavling av svavelhaltig tjockolja vet man att detta kräver mycket stora investe- ringar vid raffinaderierna. Syftet med kal- kylerna är emellertid att söka beräkna en undre gräns för de kostnader som erfordras om utvecklingen skulle bli den som enkät- materialet antyder. Den slutsats som man på grundval av dessa partiella kostnadsbe- räkningar kommer fram till är att en ökning av insatserna på denna typ av miljövårds- åtgärder i en sådan omfattning som enkät— materialet pekar mot, skulle ta i anspråk en icke oväsentlig del av resurstillskotten i ekonomin.

Det bör i detta sammanhang påpekas att det i enkäterna inte varit möjligt att ta upp frågan om den totala mängden utsläpp kommer att minska eller o-m effekten av planerade åtgärder endast blir att nedbringa takten med vilken mängden utsläpp ökar. Det finns alltså ingen möjlighet att på grundval av denna undersökning säga något om hur miljöns kvalitet kommer att påver- kas. Därigenom kan undersökningen inte heller ligga till grund för några slutsatser

1 Beräknade miljövårdsinvesteringar 1967 i procent av totala industriinvesteringarna 1967. ? Beräknade miljövårdsinvesteringar i procent av beräknade totala industriinvesteringarna 1971—1975.

beträffande avvägningen mellan miljökvali- tet och miljövårdskostnader. Detta är onek— ligen en allvarlig begränsning av undersök- ningens värde.

En annan viktig aspekt som inte heller diskuterats gäller i vad mån de planerade miljövårdsinvesteringarna (som alltså är redovisade brutto) kan tänkas ge upphov till sådana processtekniska fördelar (exempel— vis i form av förbättrad kemikalieåtervin- ning) att investeringarna i vissa fall t.o.m. kan visa sig företagsekonomiskt lönsamma. ! princip är det nämligen miljövårdsinveste- ringarna nerto som är intressanta, men svå- righeterna att urskilja dessa synes mycket stora, speciellt som mycket tyder på att miljövårdsinvesteringarna i framtiden i allt större utsträckning kommer att »bakas in» i produktionsprocessema. I ett dylikt fram- tidsperspektiv ter sig möjligheterna att med hittills använd metodik genomföra samhälls- ekonomiska nytto-kostnadskalkyler för fram- tida miljövårdsåtgärder relativt små. Det är således nödvändigt att utveckla nya metoder för att beräkna de framtida kostnaderna för att nedbringa utsläppen.

Kommer utvecklandet av mera »miljövän- lig» teknik att kunna sänka nettokostnader- na för miljövärden i framtiden? Något gene- rellt svar på denna fråga kan givetvis inte lämnas. Så mycket kan emellertid sägas, att hittills har incitamenten till' att utveckla »miljövänlig» teknik — dvs. teknik som. ger upphov till färre restprodukter — varit mycket små. Genom att välja lämpliga miljövårdspolitiska medel torde det vara möjligt att kunna stimulera en snabbare ut- veckling av dylik teknik. Det är således av stor vikt att man vid val av miljövårdspoli- tiska medel även beaktar de dynamiska aspekterna.

Appendix F Tabellbilaga med redogörelse för använda indelningar, källmaterial och beräkningsmetoder

F.l Begreppet industri

Med industri menas i föreliggande utred- ning, när icke annat anges, sådana produk— tionsenheter som sysslar med a) brytning av mineraliska produkter och/eller b) tillverk- ning och reparation. För att få en avgräns- ning mot hantverket krävs vidare att pro- duktionsenheten sysselsätter minst fem per- soner. Oavsett storlek inkluderas dock alla gruvor, järn— och stålverk, stenindustriella företag, kalk- och kritbruk, mejerier, brän- nerier, bryggerier samt stärkelsefabriker. Denna definition överensstämmer med den officiella industristatistikens med undantag för att rörledningsverkstäder samt el-, gas- och vattenverk i föreliggande utredning inte betraktas som industri.

I den officiella industristatistiken har man från och med 1968 övergått till ett nytt klas- sificeringssystern benämnt SNI (Svensk Nä- ringsgrens Indelning), vilket inte är direkt jämförbart med den indelning som använts till och med 1967. Således redovisas inte bleck— och plåtvarutillverkning, bil- och cykelreparationsverkstäder och rörlednings— verkstäder. Detta innebär att antalet syssel- satta enligt 1968 års industristatistik måste ökas med 48 600 personer för att få jämför— barhet med 1967 års industripopulation. Ett annat förhållande som försvårar direkta jämförelser mellan 1967 och 1968 är att ett stort antal företag är omklassificerade. Till följd av denna omläggning av statistiken har i vissa branschkapitel 1967 använts vid jäm—

förelser med tidigare år.

Den branschindelning som tillämpas i föreliggande utredning framgår av nedan- stående sammanställning där även ISIC- numren (International Standard Industrial Classification of All Economic Activities) angivits. Samtliga här redovisade tio huvud— branscher behandlas i separata kapitel.

F.2 Jämförelse med 1965 års långtids- utredning

Vid jämförelser med de statistiska serierna i LU 65 bör observeras att branschindel- ningen där inte helt överensstämmer med den som använts i föreliggande utredning. Sålunda ingår järn- och metallgjuterier i branschen järn- och metallverk i LU 70, medan de i LU 65 inkluderades i maskin- industrin. För verkstadsindustrin gäller att reparationsverkstäder för bilar och cyklar ingår i transportmedelsindustrin i LU 70, vil— ket inte var fallet med LU 65. Till skillnad från LU 65 har slutligen läder- och sko- industrin i föreliggande utredning förts till textil— och beklädnadsindustrierna, och gum- mivaruindustrin till den kemiska industrin. För dessa grupper finns dock separata se- mer.

F. 3 Serierna i statistikbilagan

I det följande skall kortfattat redogöras för statistikbilagans indexserier över produk- tionsvolym, antal sysselsatta, produktions-

Branschindelning till LU 1970

Huvudbransch Delbransch ISIC Gruvindustri Järngruvor 121 Andra malmgruvor 122 Järn- och metallverk Järn- o. stålverk, gjuterier 34] Andra metallverk 342 Verkstadsindustri Järn- o. metallmanufaktur 350, 391—395, 399 Maskinindustri 360 Elektroindustri 370 Transportmedelsindustri (exkl. varv) 382—386, 389 Varv 381 Jord- och stenindustri 140, 199, 331—334, 339

Skogsindustri

Pappersvaru- och grafisk industri Livsmedelsindustri

Textil- och beklädnadsindustri

Kemisk industri

Träindustri 251—252, 259, 260 Massa-, pappers- o. wallboardindustri 271

Livsmedelsindustri Dryckesvaru- och tobaksindustri Textilindustri Konfektions- o. sömnadsindustri Läder- o. skoindustri Kemisk industri

Petroleum- o. kolindustri

272, 280 201—209 211—214, 220 231—233, 239 243—244 241—242, 291—293 311—313, 319 321, 329

Gummivaruindustri 300

ISIC Bransch i klartext ISIC Bransch i klartext

110 Kolgruvor 272 Pappers— o. pappersvaruindustri 121 Järngruvor 280 Grafisk industri 122 Andra malmgruvor 291 Garverier 130 Råpetroleumverk 292 Pälsberederier 140 Stenbrott, sand- och lertag 293 Lädervarufabriker 191 Saltgruvor o. dyl. 300 Gummivaruindustri 192 Gruvor för kemiska råvaror 311 Kemisk-teknisk industri 199 Övr. gruvor o. mineralbrott 312 Oljeindustri 201 Slakterier o. charkuterier 313 Fårgindustri 202 Mejerier 319 Övr. kemisk industri 203 Frukt- o. grönsakskonserver 321 Petroleumraffinaderier 204 Fiskkonservindustri 329 Övr. petroleum- o. kolindustri 205 Kvarnar 331 Tegelbruk 206 Bagerier o. konditorier 332 Glasbruk 207 Sockerindustri 333 Porslins- o. lergodsfabriker 208 Choklad- o. konfektindustri 334 Cementfabriker 209 Övrig livsmedelsindustri 339 Övr. jord— o. stenförädlingsindustri 211 Spritindustri 341 Järn- o. stålverk 212 Vinindustri 342 Andra metallverk 213 Bryggerier 350 Järn-, stål- o. metallmanufaktur 214 Läskedrycksfabriker 360 Maskinindustri 220 Tobaksindustri 370 Elektroindustri 231 Spinnerier, väverier m. m. 381 Skeppsvarv 232 Trikåfabriker 382 Rålsfordonsfabriker 233 Tågvirkes— o. bindgarnsfabriker 383 Motorfordonsfabriker 239 Ovrig textilindustri 384 Bilreparationsverkstäder 241 Skofabriker 385 Cykel- o. motorcykelfabriker 242 Skomakerier 386 Flygplansfabriker 243 Konfektionsindustri 389 Övrig transportmedelsindustri 244 Övrig sömnadsindustri 391 Instrumentfabriker 251 Sågverk o. hyvlerier 392 Fotografisk o. optisk industri 252 Lådfabriker 393 Urfabriker 259 Andra träprodukter 394 Guld- o. silvervarufabriker 260 Möbelindustri 395 Musikinstrumentfabriker 271 Massa- o. pappersindustri 399 Plastbearbetande industri

volym per sysselsatt. export och investe- ringar.

F.3 .1 Produktionsvolym

För beräkning av produktionsvolymindex har SCB:s och kommerskollegii nettovärden för industriproduktionsindex utgjort källma— terial.1 Volymtalen för branscherna beräknas där med ledning av saluvärdet omräknat till fasta priser — s. k. deflaterade saluvärden.2 För verkstadsindustrin har dock för 1950— 1959 använts en serie som konstruerats inom IUI för LU 65, eftersom den officiella sta- tistiken här förefaller mindre trovärdig mot bakgrund av tillgängliga data över salutill- verkningsvärdets utveckling, maskinprisernas förändringar och tillverkningen inom vissa betydelsefulla undergrupper.

För att få serierna så väl anpassade som möjligt till den i föreliggande utredning an- vända branschindelningen har det i vissa fall varit nödvändigt att väga ihop olika serier, varvid förädlingsvärdeandelar har fungerat som vikter. När det exempelvis gällde att konstruera en serie för maskinindustrin 1950—1959 som exkluderade järngjuteriema var tillvägagångssättet följande: Järngjute- riernas saluvärde för 1950—1959 enligt den årliga industristatistiken deflaterades med en prisindex. De på så sätt erhållna värdena subtraherades från den serie med deflate- rade saluvärden för maskinindustrin som användes för LU 65 och adderades till se— rien för järn- och metallverk. Det är viktigt påpeka att produktionsvolymberäkningarna för enkätmaterialet är gjorda på annat sätt än för de historiska serierna. De volymbe- räkningar som gjorts med utgångspunkt från enkätmaterialet grundar sig nämligen på fastprisberäknade förädlingsvärden, vilket kan vara ett bättre volymmått om man kän- ner prisutvecklingen för de i produktions- processen förbrukade råvarorna m.m. Det deflaterade saluvärdet har nämligen den nackdelen att det kan bli missvisande som volymmått ' vid integrationsförändringen i produktionsprocesserna företagen emellan.

F.3.2 Sysselsättning

Sysselsättningsindex har beräknats på grund- val av uppgifter från SOS Industri och Sta— tistiska Meddelanden och avser summan av arbetare och tjänstemän. Sysselsatta och an- ställda betraktas som synonyma begrepp. Ett förhållande som påverkar sysselsätt— ningsserierna är att industristatistiken 1954 tillfördes drygt 2 000 ej tidigare redovisade arbetsställen med ca 23 000 sysselsatta, som man fick kännedom om i samband med 1951 års företagsräkning. Av nytillskottet kom ca 10000 sysselsatta att tillföras indu- stristatistikens huvudgrupp 2, metall- och verkstadsindustri. Relativt stora nytillskott fick även träindustrin, livsmedelsindustrin samt textil- och sömnadsindustrin, medan däremot gruvindustrin samt massa- och pap— persindustrin inte alls kom att beröras. 1964 tillfördes industristatistiken 2000 arbetsstäl- len med nära 25000 sysselsatta. Dessa ar- betsställen upptäcktes vid avstämningen mellan industristatistikens register och det nyupprättade centrala företagsregistret. Av tillskottet av sysselsatta hamnade 11000 i metall— och verkstadsindustrin, 3 600 i trä- industrin och 2 800 i textil- och konfektions- industrierna.

Som tidigare nämnts tillämpar SCB fr.o.m. 1968 en indelning enligt SNI. För att uppskatta sysselsättningsutvecklingen mellan 1967 och 1968 var det därför nöd- vändigt att utgå från en industrigruppering enligt SNI för båda dessa år. De föränd- ringstal som framkom vid denna jämförelse kedjades på 1967 års indexvärde. Värdena för 1969 har erhållits via en bearbetning av de indexserier som redovisats i Statistiska Meddelanden Serie Am.

F.3.3 Produktionsvolym per sysselsatt

Produktionsvolymen per sysselsatt har an— vänts som mått på den historiska utveck- lingen av arbetsproduktiviteten. Serierna har framtagits genom att produktionsvolymindex

1 För 1969 Kl. ? En redogörelse för produktionsvolymbe- räkningarna enl. äldre och nyare metod ges i SOS, Industri 1963.

Ett förhållande som kan påverka produk- tivitetsutvecklingen som den här är mätt är om företagen i större utsträckning börjar lägga ut produktion till underleverantörer och således minskar förädlingsgraden. Detta påverkar företagens sysselsättning men inte saluvärdet och eftersom ett deflaterat salu- värde används som volymmått blir effekten att produktivitetsutvecklingen överskattas.

F.3.4 Export

Till skillnad från de andra serierna i tabell- bilngan, som är branschbaserade, redovisas exportserierna med fördelning på varugrup- per enligt SITC (Standard International Trade Classification). Källor för exportens volymutveckling har varit Kommersiella Meddelanden och Statistiska Meddelanden Serie H. Det bör observeras att de siffror som redovisas för exportens utveckling i enkätmaterialet, dvs. företagens planer, är branschanpassade. Ett annat förhållande som indirekt berör exportvolymserierna är att handelsstatistikens exportsiffror inte är fullt jämförbara med siffror över sysselsätt— ning och produktion. Således innefattar ex— portvärdena, till skillnad från saluvärdena, även produktion från arbetsställen med mindre än fem anställda, men inte produk— tion av tjänster. Vidare påverkas jämför- barheten av att exportsiffrorna i handels- statistiken redovisas i fob-priser, dvs. för- säljningspriser med tillägg för frakt-, för- säkrings- och andra distributionskostnader som tillkommer under varornas väg från fabriksport till gränsstation eller hamn me- dan industristatistikens saluvärde i princip anges fritt fabrik.

F.3.5 Investeringar

Två olika källor har använts för serierna över investeringsvolymens utveckling, näm- ligen statistiska centralbyråns investerings- enkäter och nationalräkenskaperna. Investe- ringsenkäterna har använts för följande branscher: gruvindustri, varvsindustri, jord- och stenindustri samt massa-, pappers- och

wallboardindustri. För alla branscher grun- dar sig dessutom utvecklingen mellan 1968 och 1969 på majenkäten 1970 och utveck- lingen mellan 1969 och 1970 på augusti- enkäten samma år. Samtliga serier avser ut- veckling i 1959 års priser.

Tabell F: 1. Produktionsvolymens utveckling branschvis inom industrin 1950—1969

Index 1959 = 100. 1959 års priser

År

1950 1951 1952 1953 1954 1955 1956 1957 1958 1959 1960 1961 1962 1963 1964 1965 1966 1967 1968

Gruvindustri

Järn- o. metallverk

Järn- gru- vor

Totalt 121

71 78 86 87 80 91 100 104 99 100 114 127 125 129 143 153 153 160 178

1969* 182

71 79 89 89 81 93 103 107 100 100 116 129 125 130 147 159 159 165 187 190

Andra malm- gruvor 122

73 70 69 75 75 83 86 91 97 100 104 112 119 117 113 110 113 115 121 131

"' Preliminär siffra.

Totalt

63 69 75 71 78 90 93 95 89 100 116 129 136 145 165 181 182 185 196 213

Jåm- o. stålverk , gjuterier 341

64 71 76 72 78 91 94 96 89 100 118 132 140 147 168 186 188 192 202 218

Andra metall- verk 342

46 49 62 64 73 78 80 89 91 100 106 108 115 125 144 149 140 137 161 179

Verkstadsindustri

Totalt

59 65 67 65 73 77 83 89 92 100 112 124 136

158 176 191 193 204 227

Järn-, stål- o. metall- manufaktur 350, 391—395, 399

Plast- bearbe-

Totalt 399

68 22 72 38 69 29 66 32 76 45 78 47 81 59 89 69 93 87 100 100 115 129 130 164 139 193 148 219 172 269 191 305 207 338 210 390 233 485 267 582

Maskin- tande ind. ind.

360

58 64 67 65 69 75 81 89 93 100 112 127 140 147 159 179 192 196 204 221

Elektro-

ind. 370

65 70 77 68 75 77 84 90 93 100 112 121 138 146 156 171 184 186 197 217

Trans- portme- delsind.

3 82—3 8 6 , 389

44 54 55 59 72 77 83 84 92

100 108 116 125 134 147 162 176 175

181

207

Varvs- industri

381

70 73 76 79 81 87 92 98 104 100 101 105 122 115 124 135 143 144 136 147

J ord- 0. sten- industri 140, 199, 331—334, 339 71 75 77 77 83 89 90 89 90 100 106 115 121 132 152 163 166 176 180 186

Tabell F: ]. Forts.

År

1950 1951 1952 1953 1954 1955 1956 1957 1958 1959 1960 1961 1962 1963 1964 1965 1966 1967 1968 1969'

Skogsindustri

Trä- ind. 251— 252, 259, 260

96 94 83 85 91 92 90 97 97 100 111 114 119 129 145 158 156 165 178 187

Massa-, Pappers- pappers- varu- o. grafisk industri

o wall- board- ind. 271

65 70 60 66 77 83 88 93 93 100 114 119 115 127 141 147 145 155 162 175

* Preliminär siffra.

272, 280

159

Livsmedelsindustri (inkl. dryckesvaru- o. tobaksind.)

Totalt

116 121 124 130 134 141 144

Livs- medels- ind.

20 l — 209

121 124 130 134 141 142

Dryckes- varu- o.

tobaks—

ind. 21 1

—214, 220

119 128 132 143 155

Textil- o. beklädnadsindustri

Textil- ind. 231— 233, 239

95 97

116 115 118

Kon- fektions- ind. 243— 244

101 106 92 100 97

Sko- o. läder— ind. 241— 242, 291—293

97 91 83 96 96 95 95 99 95 100 98 100 104 113 114

Kemisk industri (inkl. petroleum-o. kolindustri)

Totalt

260

Egentlig kemisk ind. 311—313, 319

69 70 69 73 78 82 86 90 92 100 106 114 122 132 148 168 188 208 222

Kemisk o. petroleumindustri

Petro- leum- o. kolind. 321,

329

40 53 61 60 61 64 82 98 89 100 109 107 114 123 150 156 159 210 271

Gummi- varu- industri 300

64 69 66 69 83 89 90 95 105 100 112 121 121 129 147 159 161 169 188 197

Hela industrin

70 73 73 73 79 83 87 92 94 100 110 118 125 133 146 158 164 169 178 192

Tabell F: 2. Utvecklingen av antalet sysselsatta branschvis inom industrin 1950—1969.

Index 1959 = 100

År

Gruv- industri ] 21—1 22 Järn- o. metallverk

Verkstadsindustri

Totalt

Järn- o. stålverk, g juterier 341

Andra metallverk 342 Totalt

Järn-, stål- o. metall-

manufaktur Maskin- ind.

350, 391— 395, 399

360

Elektro-

ind. 370

Transport- medels- ind. 382—386, 389

Varvs- industri

381

Jord- o. stenindustri 140, 199, 331—334, 339

1950 1951 1952 1953 1954 1955 1956 1957 1958 1959 1960 1961 1962 1963 1964 1965 1966 1967 1968 1969*

79 82 87 91 93 96 100 105 106 100 104 105 95 87 83 84 82 76 73 72 91 94 96 93 93 98 100 101 97 100 108 116 117 115 116 120 119 113 112 112

* Preliminär siffra.

91 95 97 93 93 98 100 100 96 100 109 117 118 116 117 121 121 114 112 112 85 88

90 90 95 102 105 104 100 100 102 106 107 106 111 111 108 105 106 106

87 91 91 86 89 94 96 97 97 100 109 116 119 120 123 127 129 124 122 124 94 97 94 86 89 94 84 87 89 85 87 92 95 97 98 100 103 112 116 116 120 123 125 120 116 120 86 91 91 85 85 92 97 98 99 100 108 116 122 122 122 126 127 121 118 120

71 76 78 81 90 98 100 97 97 100 107 111 116 119 130 134 139 132 131 131

83 84 88 90 88 91 96 104 107 100

111 111 108 104 106 108 104 102

99 100 103 107 109 110 112 116 114 112 108 107

Tabell F : 2. Forts.

År

Skogsindustri

Träind. 251—252, 259,

260

Massa-, pappers- o. wall- board- ind.

271

Pappers- varu- o. grafisk industri 272,280

Livsmedelsindustri (inkl. dryckes— varu- o. tobaksind.)

Totalt

Livs- medels- ind. 201—209

Dryckes- varu- o. tobaks- ind.

21 1—21 4, 220

Textil- o. beklädnadsindustri

Textil- ind. 231—233, 239

Konfek- tionsind. 243—244

Sko- o. läder- ind. 241—242, 291—293

Kemisk industri Kemisk ind. inkl. petroleum- o. kolind. 311—313, 319, 321, 329

Gummi- varu- ind.

300

Hela industrin

1950 1951 1952 1953 1954 1955 1956 1957 1958 1959 1960 1961 1962 1963 1964 1965 1966 1967 1968 1969”

109 109 103 102 108 110 103 101 100 100 104 104 103 105 108 111 110 108 111 114

86 90 88 87 91 94 97 97 97 100 103 108 107 105 104 103 101 96 91 91

* Preliminär siffra.

110 108

98 96 95 94 98 100 101 99 99 100 102 104 107 106 110 109 109 107 107 109

111 111 112

111 109 110 108 107 110 109 [01 101 100 103 100 102 97 98 98 96 90 88 92 143 144 129 130 124 116 111 106 100 100 103 99 97 94 94 87 77 73 70 69 112 116 109 111 109 110 110 107 101 100 102 105 100 100

94 87 82 76 74

123 126 112 113 110 105 106 106 101 100 100 95 92 95 95 89 78 72 68 67

78 81 76 80 87 91 90 93 94 100 109 113 110 108 114 118 116 114 116 118 96 99 97 95 96

Tabell F: 3. Utvecklingen av produktionsvolymen per sysselsatt branschvis inom industrin 1950—1969. Index 1959 = 100

År

1950 1951 1952 1953 1954 1955 1956 1957 1958 1959 1960 1961 1962 1963 1964 1965 1966 1967 1968 19691

Gruv- industri 121—122 Totalt

90 95 99 95 86 95 100 99 93 100 110 121 131 149 173 183 187 209 244 153

Järn- o. metallverk

69 73 78 76

175 190

* Preliminär siffra.

Järn- o. stålverk, g juterier

341

71 75 78 77 84 93 95 96 92 100 108 113 118 127 144 154 156 169 180 195

Andra metallverk

342

54 56 69 72 77 77 76 86 91 100 104 101 107 117 130 134 129 130 152 169

Verkstadsindustri

Totalt

68 71 74 75 82 82 86 91 95 100 103 108 115 120 129 139 148 156 167 179

Järn-, stål- o. metall- manufaktur 350, 391— 395, 399

72 74 74 76 86 83 85 92 97 100 105 112 119 127 142 152 165 172 191 209

Maskin- ind.

360

70 73 75 76 79 81 86 92 95 100 109 114 121 127 133 145 154 163 176 184

Elektro

ind. 370

75 76 85 80 88

Transport- medelsind. 382—386, 389

62 71 70 73 80 79 83 87 95 100 101 104 107 112 113 120 127 133 138 158

Varvs- industri 381

85 87

161 156 177

Jord- o. stenindustri 140, 199, 331—334, 339

64 68 72 74 79 82 86 87 91 100 103 108 112 120 136 141 146 157 167 174

Tabell F: 3. Forts.

Kemisk industri Livsmedelsindustri (inkl. dryckes- Skogsindustri varu- o. tobaksind.) Kemisk Textil- o. beklädnadsindustri ind. inkl. Massa-, Pappers- Dryckes- petroleum- pappers- varu- o. Livs- varu- o. Textil- Sko- o. o. kolind. Tråind. o. wall- grafisk medels- tobaksind. ind. Konfek- låderind. 311—313, Gummi- 251—252, boardind. industri ind. 211—214, 231—233, tionsind. 241—242, 319, 321, varuind. Hela År 259, 260 271 272, 280 Totalt 201—209 220 239 243-244 291—293 329 300 industrin

1950 89 76 94 83 92 68 67 90 76 72 82 73 1951 87 78 93 85 92 71 67 92 73 72 86 74 1952 80 69 88 87 94 74 61 84 74 72 87 75 1953 83 76 90 89 96 76 70 90 85 76 87 77 1954 85 85 89 87 92 78 73 89 87 81 96 82 1955 84 88 91 90 92 84 74 90 91 83 97 83 1956 88 91 93 93 94 88 80 93 89 86 100 87 1957 96 95 95 94 97 91 90 93 93 90 102 92 1958 97 95 97 97 95 98 90 97 94 91 111 95 1959 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 1960 106 110 103 102 103 101 106 103 98 104 103 104 1961 110 111 106 104 104 103 111 110 106 108 107 108 1962 115 108 109 106 106 102 115 120 113 115 110 113 1963 122 121 117 110 108 113 124 127 119 124 119 120 1964 135 136 119 110 108 119 127 134 120 139 128 129 1965 142 144 127 114 112 121 136 139 122 153 135 139 1666 142 144 129 120 117 133 145 148 126 167 138 146 1967 154 162 129 125 121 147 159 162 136 190 149 157 1968 160 178 140 132 127 163 164 167 144 209 162 168 1969' 164 192 147 132 127 168 171 173 143 230 167 179

" Preliminär siffra.

Tabell F: 4. Exportens volymutveckling fördelad på varugrupper enligt SITC 1959—1969. Index 1959 = 100.

1959 års priser

År

1959 1960 1961 1962 1963 1964 1965 1966 1967 1968 1969

Malmer 28

100 126 130 127 132 158 159 150 150 187 201

Metaller 67, 68

100 112 123 122 139 158 174 198 223 246 269

Arb. av metall 69 100 102 117 120 130 143 150 164 163 170 212

Maskiner o. appa- rater

71

100 121 146 166 161 173 180 209 206 219 239

Elektriska maskiner o. appa- rater

72

100 116 124 146 156 197 200 233 231 258 285

Transport- medel exkl. fartyg.

73

100 121 135 140 150 185 194 260 274 302 340

Fartyg

735 100 103 100 130 163 164 207 138 170 150 184

Massa, papper, papp, trå- fiberplattor Totalt

100 113 111 117 132 146 142 153 154 165 178

Massa 25

100 110 102 107 122 133 127 139 137 139 143

Papper, papp, träfiber- plattor 64

100 117 124 130 146 163 162 172 175 201 227

Trä- varor 24

Livs- medel 0, 1, 22, 4

100 103 112 130 135 123 137 137 149 172

Kemiska produkter 5

100 110 121 139 162 191 214 249 266 315 378

Total export

100 113 119 131 140 156 164 174 183 199 222

Tabell F: 5. Investeringsutvecklingen (exkl. reparationer och underhåll) branschvis inom industrin 1961—1970. Index 1961 = 10). 1959 års priser

Massa-, Livs- Textil-, Kemisk pappers- Pappers- medels-, konfek- ind. (inkl. Jäm- Verk- Jord- o. wall- varu- o. dryckesvaru- tions-, sko- petroleum- o. stål- stads- o. sten- Trå- board- grafisk o. tobaks- o. läder- o. gummivaru- Hela År Gruvor verk industri Varv industri industri industri industri industri industri industri) industrin

1961 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 1962 137 88 98 139 103 81 106 157 83 101 212 100 1963 185 97 106 104 154 96 54 248 100 116 238 102 1964 198 80 99 48 172 124 48 246 112 106 183 94 1965 152 88 110 40 195 146 52 188 121 99 326 105 1966 126 102 124 72 226 141 68 147 102 77 369 117 1967 150 99 112 102 132 170 80 166 108 85 152 111 1968 144 74 96 94 102 151 91 151 120 84 281 104 1969 142 92 106 107 124 184 80 175 125 34 279 108 1970'" 136 111 136 52 105 149 84 183 138 26 261 115

* Preliminär siffra.

KUNGL. BIBL.. - 2 MRb li

STOCKHOLM i

Allmänna Förlaget