SOU 1984:27

Ny banklagstiftning

NY BANKLAGSTIFTNING

BANK

AKTIEBOLAGS

LAG

N .*0 (P(

National L rrrrrr eeeeeeee

S&M] 1984=27 _

Betänkande av Banklagsutredningen |

NY BANKLAGSTIFTNING

BANK

AKTIEBOLAGS

LAG

_ DELZ .. Betänkande av Banklagsutredningen

SM]

1984 = 27 _

.....

:"r'ig'i'lå'å" :,'- :. .- . ;;; .». äng,” """".

' .." r . '... '...',, ... ,, . . .. " -. .'n . - .; ,. . . ,. .. .'| ,F. :.. . ,1 , - ". .. . . .. ". ' .; ,. ..,] I_. '|' .. ' » , _ ,.._ F'.._' ,, ;;, ""r" , ' .. ' . . .. x . . r.. ., ' . .. - ' '. _ .4' , ' ".. , '|' ..",....".-. " ' ' ' - '.' ... , ..'...1 . .. . . | .- ,;. 3, | ,. ' .. . |. .,.- ; . ..... ; ,,,-. |K;|:IIIFI:I '- '.l , I ;;I; _ 'l..:k.[if.f.,,.,la_—.'.w.v.,.,f__'å|! _ "F!" ; -'; K',R'*'|!'Ig ; : ;?,” """ ""' ' - .. ,.,...' . .'g

..'"'f.' - _' ? " ' .',',;"'. ,,... ".Ä'.,,';";. ' '.i ;.. ' ' . ...... .. . _ - . , .', .- ;.' .'.". ..,-...å." ' ._. ' , " ' '- 'i-"""".' igl': '" ... ". ' . '. " ' -- .. .l'.., '- ' -' & .", . .. _ .. . , . . - » . ':. .» . " .' ' ' ' " ...T' '..”L" ." F— . , _ . || ' -..J,, . J'l'” - H— -..' " . ; ' ,, ' ., " . ' .""! '.'.F, . _| . ' ."' _, . ,..., , .I II. ""|-"". ll' . , , ; . _'. ..'. "-..":,', ..,,,..- II.; ., . | . . ..'. -L"' "FIN" .,1; ,. .' ' * - " . .. * . . ' I * ' 4 " '... , , _, ' ..." , ' ". . _ . ." ;, , ' ,,u '. .. . ' .. .. ..... " " " .: ||. ;_.. . ,.. _ __ _ f..; _ " 'håg-,, ' . . ",,,. ...?... _ ' , ,, ",, ., .. '"; ,,,"", . '_'3. ' |......' .ru _. =. . ' -.."'. ”'='! »" =..-'," - | "."" |,- , __ ,. cr., . ',,i'.'”' .""

.., _ .'.' "'lr'wl'd'l. "']'|"'- ".'1' :?.LÄ . ' A ' IJ _" v|f|l_.I ' " "_.'.'""'J'%..."l,,$;',_å r.

' ' ' " ' .,. ., " .. .. ", ' . "l:, Ml'.;;;.. 41: , 4 - " i I J' | .I -; . .. . ,,,' . , "'I .,, . .. . '.». .. . " ",. '.... .'_'. . ._.. -. .' ..,-... -..- 'å',=""',."" ,..71,....,,"._. '._. ” . ., ” "'"".' ,, . "'"'.' Il, " '.'w "J. . .,

E.,,FN'J'" """", "| ' "' '."__.' .. "..; _ """':.'._"".' '.'” ** :| ' _

& Statens offentliga utredningar && 1984z27 &? Finansdepartementet

Ny Banklagstiftning Del 2

Bankaktiebolagslag

Betänkande av banklagsutredningen

Stockholm 1984

Omslag Adrum Magnus Gänther ISBN 91-38-08255-1 ISSN 0375—250X

minab/gotab Stockholm 1984 76915

Innehåll del II

5 FÖRSLAG TILL BANKAKTIEBOLAGSLAG 7 5.1 Affärsbankslagstiftningen i Sverige 7 5.2 Specialmotivering . . . . . . 8 5.2.1 1 kap. Inledande bestämmelser . . . . . . . . 8 5.2.2 2 kap. Bildande av aktiebolag . . . . . . . . 13 5.2.3 3 kap. Aktier, aktiebrev, aktiebok m.m. . . . 35

5.2.4 4 kap. Ökning av aktiekapitalet genom nyemission e'ller fondemission . . . . . 57 5.2.4.1 Inledande bestämmelser '(1—4 åå) . . . . 59

5 .2.4.2 Allmänna bestämmelser om nyemission (5—14 åå) . . . . . 64 5.243 Styrelsens beslut om nyemission ('15—'16' åå) 73 5.2.4.4 Fondemission (17—18 åå) . . . . . . . 75 5.2.4.5' Emissionsprospekt (19—26 åå) . . . . . 78

5.2.5 5 kap. Konvertibla skuldebrev, skuldebrev förenade med

optionsrätt till nyteckning samt upptagande av vissa andra lån 85 5.2.5.1 Allmänna bestämmelser (1—2 åå) . ' . . . 89 5.2.5.2 Förfarandet vid emissionen (3—7 åå) . . . 93 5.2.5.3 Styrelsens beslut om emission (8—9 åå) . . 100 5.2.5.4 Emissionsbevis (10 å) . . . . . . 102 5.255 Utbyte och nyteckning (11— —15 åå) . . . 103 5.256 Upptagande av vissa andra lån (16—17 åå) . 106 5.257 Emissionsprospekt (18 å) . . . . . . 108

5.2.6 6 kap. Nedsättning av aktiekapitalet och förvärv av egna aktier .,,..........--108 5.261 Nedsättning av aktiekapitalet (1—8 åå) . . 111 5. 2. 6. 2 Förvärv av egna aktier (9 å) . . . . . 120 5.2.7 7 kap. Rörelsen . . . . . . . . . . 124 5. 2. 7. 1 Verksamhet (1—6 åå) . . . . . . 126 52.72 Kapitaltäckning och kassareserv (7-9 åå') . 145 52.73 Kreditgivning (10—16 åå) . . . . . . . 168 5.2.7.4 Upplåning (17 å) . . . . . . 207 52.75 Särskilda bestämmelser (18—'20 åå) . . . 209 5.2.8 8 kap. Bankaktiebolagets ledning . . . . . . . 217 5.2.9 9 kap. Bolagsstämma . . . . . . . . . . . 253

5.2.10 10kap. Revision . . . . . . . . . . . . . 283

5.2. 11 11 kap. Redovisning . 5.2.11.1 Årsredovisning m.m. (1—9 åå) 5.2. 11.2 Koncernredovisning (10—11 åå) 5.2. 11.3 Delårsrapport (12—14 åå) . 5 .2.12 12 kap. Vinstutdelning och annan användning av bankak- tiebolagets egendom . 5.2.13 13 kap. Likvidation och upplösning 5. 2.13.1 Frivillig likvidation (1 å) 5.2.13.2 Tvångslikvidation (2—4 åå) . 5.2.13.3 Förfarandet hos rätten (5—6 åå) . . . 5.2.13.4 Genomförandet av likvidationen (7—18 åå) 5.2.13.5 Konkurs (19—20 åå) . . . 5.2.14 14 kap. Fusion och inlösen av aktier i dotterbolag 5.2.14.1 Fusion genom absorption (1 å) 5.2.14.2 Fusion genom kombination (2 å) 5.2.14.3 Fusionsförfarandet (3—8 åå) . . . . 5.2.14.4 Fusion mellan moderbolag och helägt dotterbo- lag (9 å) . . 5.2.14.5 Inlösen av aktier' 1 dotterbolag (10—14 åå) 5.2.15 15 kap. Skadestånd m.m. . . 5.2.16 16 kap. Bankaktiebolagets firma 5.2.17 17 kap. Tillsyn 5.2.18 18 kap. Registrering 5.2.19 19 kap. Straff och vite

Bilaga 1 Lagen (1955:183) om bankrörelse i dess lydelse den 1 januari 1984 . . . . . . . . . . Bilaga 2 Sammanställning med hänvisningar mellan Iagrummen ! lagen (1955. 183) om bankrörelse och utredningens förslag till bankaktiebolagslag . . . . . . . .

Bilaga 3 Sammanställning med hänvisningar mellan lagrummen i utredningens förslag till bankaktiebolagslag, lagen (1955:183) om bankrörelse och aktiebolagslagen (] 975:I385 )

300 303 319 322

324 336 338 339 344 345 355 356 360 362 364

370 372 377 390 395 400

413

Förkortningar

ABL Aktiebolagslagen (1975:1385) BAL Förslag till bankaktiebolagslag BFL Bokföringslagen (19761125) BL Lagen (1955:183) om bankrörelse FL Lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar FbL Förslag till föreningsbankslag JkL Lagen (1956:216) om jordbrukskasserörelsen LFA Lagen (1970:596) om förenklad aktiehantering LKS Lagen (1973:302) om konvertibla skuldebrev, lagen upp- hävdes i och med ABL:s ikraftträdande SFF Sveriges Föreningsbankers Förbund SkL Skadeståndslagen (19721207) SkbrL Lagen (1936:81) om skuldebrev SpK Kungörelsen (1955:422) om sparbanker SpL Lagen (1955:416) om sparbanker SpLF Förslag till sparbankslag

5. Förslag till bankaktiebolagslag (BAL)

5.1. Affärsbankslagstiftningen i Sverige

De första affärsbankerna i Sverige var de så kallade solidariska bankbolagen, vars verksamhet byggde på emission av egna sedlar. Denna form av bankbolag tillkom ursprungligen under första hälften av 1800—talet och bankföretagens verksamhet var redan från början reglerad av särskild författning. De så kallade aktiebankerna är av något yngre ursprung och de första grundades på 1860-talet. Den avgörande skillnaden mellan de solidariska bankerna och aktiebankerna var att ägarna i de förra bankerna var personligt ansvariga för bankföretagets förbindelser medan ägarna i aktiebankerna var fria från sådant ansvar. Aktiebankerna tilläts inte ge ut egna sedlar.

Redan år 1824 utfärdades den första kungörelsen angående enskilda banker. Ytterligare kungörelser rörande de solidariska bankbolagen utfär- dades åren 1846, 1864 och 1874. För bankaktiebolagen ansågs ursprungligen den vanliga aktiebolagsrättsliga regleringen i förening med bankernas bolagsordningar tillräcklig. År 1886 blev aktiebankerna första gången föremål för författningsreglering. Genom två lagar är 1903 angående de solidariska bankbolagen respektive aktiebankerna kom för första gången en mer fullständig lagstiftning till stånd. Dessa lagar ersattes år 1911 av den första gemensamma banklagen, lagen om bankrörelse. I denna lag behand- lades såväl de solidariska bankbolagen som aktiebankerna. År 1935 upphävdes de bestämmelser i lagen som behandlade de solidariska bankbo- lagen och därefter gällde lagen endast bankaktiebolagen. De solidariska bankbolagen omvandlades till bankaktiebolag.

1911 års lag om bankrörelse anslöt, såvitt gällde den associationsrättsliga regleringen, nära till 1910 års aktiebolagslag. Innan den ersattes av 1955 års lag om bankrörelse hade 1911 års lag ändrats vid flera tillfällen. År 1924 tillsattes en bankkommitté med uppgift att bl.a. se över bankaktiebolagens rörelseregler. I kommitténs år 1927 avlämnade betänkande (SOU 1927:11) föreslogs bl.a. begränsningar av bankernas förvärvsrätt och skärpta regler för kreditgivningen. Kommitténs förslag föranledde emellertid inga genomgri- pande förändringar i banklagens rörelseregler. De förluster som bankbola- gen åsamkades i samband med världsdepressionen åren 1929-1932 aktuali- serade åter frågan om en lagrevision. 1932 års banksakkunniga lade samma år fram förslag till ändringar i banklagen. Förslagen byggde i mycket hög grad på 1924 års bankkommittés förslag. Lagändringarna beslutades av riksdagen

samma år. Det är från denna tid som de flesta av de nu gällande rörelsereglerna ursprungligen härstammar, även om relgerna under årens lopp ändrats flera gånger.

Sedan aktiebolagslagstiftningen reformerats i och med 1944 års aktiebo- lagslag, tillsattes 1949 års banklagssakkunniga. Dessa lade år 1952 fram ett förslag till en helt ny lag om bankrörelse. Förslaget anslöt följsamt till 1944 års aktiebolagslag och lades till grund för den nu gällande lagen om bankrörelse av år 1955.

Också 1955 års banklag har ändrats flera gånger. De mest genomgripande förändringarna tillkom år 1968 efter förslag av kreditinstitututredningen. Det huvudsakliga ändamålet med denna reform var att öppna möjlighet för alla tre bankinstitutgrupperna att driva en i stort sett likartad bankrörelse. Dessförinnan hade de olika gruppernas lagar haft till ändamål bl.a. att garantera att gruppernas traditionella verksamhetsinriktning bibehölls. Sålunda skulle sparbankerna främst tillgodose småspararnas behov och jordbrukskasserörelsen inrikta sin verksamhet främst på jordbruket och dess kreditbehov. I och med 1968 års samordnade banklagstiftning ändrades rörelsereglerna i de tre lagarna så att dessa i huvudsak kom att få ett likartat innehåll. Vissa skillnader ansågs alltjämt motiverade, men i allt väsentligt erhöll de tre banklagarna likalydande rörelseregler. I samband med detta reformarbete slopades alla bestämmelser om bankinstitutens inlåningsräk- mngar.

5 .2 Specialmotivering

5.2.1 1 kap. Inledande bestämmelser

Kapitlet innehåller dels vissa bestämmelser om grunddragen i bankaktiebo- lagens juridiska karaktär dels en koncerndefinition.

] å Med bankaktiebolag förstås ett enligt denna lag bildat bolag som har fått regeringens tillstånd (oktroj) att driva bankrörelse. I ett bankaktiebolag svarar delägarna inte personligen för bolagets förpliktelser. Är aktiekapitalet fördelat på flera aktier, skall dessa lyda på lika belopp.

I paragrafen, som i sak motsvarar 1 kap. 1 å första stycket och andra stycket andra meningen ABL samt 1 å första stycket och 7 å BL, definieras begreppet bankaktiebolag.

Enligt första stycket förstås med ett bankaktiebolag ett bolag som bildats enligt denna lag och som fått tillstånd att driva bankrörelse. I gällande lag om bankrörelse (BL) finns i de inledande bestämmelserna en definition av begreppet bankrörelse. Denna bestämmelse med den därtill hörande straffbestämmelsen samt andra bestämmelser intagna i 1 och 2 åå BL är tillämpliga på samtliga bankinstitut, således även på sparbanker och föreningsbanker. Dessa bestämmelser har därför brutits ut ur BL och utgör i stället grunden i den tidigare redovisade bankrörelselagen.

För att ett enligt denna lag bildat bolag skall få driva bankrörelse och således benämnas bankaktiebolag krävs att bolaget har fått regeringens tillstånd till att driva bankrörelse. Ett sådant tillstånd benämns oktroj. En

motsvarande bestämmelse finns i 1 å första stycket BL. Oktroj beviljas formellt av regeringen men efter en granskning som reellt sker i bankinspek- tionen, den för hela landet centrala myndighet som har hand om tillsynen över bl.a. de olika bankinstituten. När tillståndet meddelas, stadfästs samtidigt bolagsordningen. Oktrojprövningen är dels formell, dvs. det kontrolleras att bolagsordningen stämmer överens med BL och andra författningar, dels materiell såtillvida att det prövas om den planerade rörelsen är nyttig för det allmänna.

I andra stycket slås fast att delägarna i ett bankaktiebolag inte svarar personligen för bolagets förbindelser. Bestämmelsen är till sin innebörd densamma som i 7 å andra stycket BL och har i förslaget förts fram på sätt som även skett i ABL (1 kap. 1 å första stycket). Denna regel utgör ett av aktiebolagens viktigaste kännetecken. Huvudregeln om frihet från person- ligt ansvar är emellertid inte undantagslös. Bestämmelserna i 2 kap. 16 å, 13 kap. 3 å samt 15 kap. 1 och 3 åå utgör exempel på detta.

Bestämmelseni gällande lag, att en aktieägare som till fullo betalt sin aktie inte är skyldig att göra ytterligare tillskott, har inte tagits med i förslaget. Någon ändring i sak är därmed inte åsyftad. Av reglerna om personlig ansvarighet, om bolagsbildning och om ökning av aktiekapitalet följer nämligen att förpliktelser att göra insatser i ett bankaktiebolag endast kan uppkomma genom aktieteckning. Inget hindrar emellertid att en aktieägare frivilligt åtar sig att göra kapitaltillskott till bolaget. Av detta följer bl.a. att det i bolagsordningen inte får tas in en bestämmelse om tillskottsplikt.

Om aktiekapitalet är fördelat på flera aktier, skall dessa enligt tredje stycket lyda på lika belopp. Hela aktiekapitalet kan till skillnad från gällande lag motsvaras av en enda aktie. Förslaget innebär också vissa andra skillnader i förhållande till BL. Dessa skillnader är avhängiga av nya regler i ABL. Regeln att varje stiftare måste teckna minst en aktie har slopats. Vissa bestämmelser i gällande lag har dessutom tagits bort utan att någon saklig ändring är avsedd. Så är fallet när det gäller regeln om att aktiekapitalet skall bestämmas i svenskt mynt. Om inbetalning av aktiekapitalet ges bestämmel- ser i 2 kap. Inte heller har regeln om aktiers odelbarhet tagits upp i förslaget. BAL bygger liksom ABL på tanken att den andelsrätt i bolaget som aktie representerar inte kan med verkan mot bolaget uppdelas i andelar. En aktie kan emellertid ägas av flera, men i förhållande till bolaget måste de då uppträda enhetligt (3 kap. 15 å tredje stycket). Slutligen återfinns i förslaget inte heller regeln i 7 å tredje stycket andra meningen BL om skyldighet för bankbolaget att utfärda aktiebrev. Dessa regler bygger på förutsättningen att bankbolaget är skyldigt att utfärda aktiebrev åt de aktieägare som begär det.

ABL:s bestämmelse om aktiekapitalets storlek saknar motsvarighet i BL och även i förslaget. Aktiekapitalets storlek skall anges i bolagsordningen (2 kap. 5 å p 4). Frågan om dess lämpliga storlek utgör därmed ett led i regeringens prövning om bankaktiebolaget skall få tillstånd att driva bankrörelse.

2 5 Bankaktiebolag skall stå under tillsyn av bankinspektionen och vara registrerade hos denna.

Paragrafen motsvarar 3 å första stycket BL. Bestämmelsen i 3 å andra stycket BL om bankregister har flyttats till 18 kap. 1 å.

Bankinspektionen är den centrala myndighet som bl.a. har hand om tillsynen över de olika bankinstituten. Bankinspektionen skall verka för en sund utveckling av bankväsendet. Vidare skall för registrering av vissa uppgifter enligt BL eller annan författning finnas bankregister hos inspek- tionen. Den löpande tillsynen över bankaktiebolagens verksamhet anknyter till reglerna i 17 kap. BAL resp. varje bankbolags bolagsordning. Bolagen är skyldiga att fortlöpande inge vissa uppgifter till inspektionen (17 kap. 6 å). Inspektionen kan också infordra särskilda upplysningar från bolagen samt företa inspektion hos dessa.

Traditionellt syftar den offenliga tillsynen över bankerna till att från säkerhetssynpunkt granska verksamheten och på så sätt trygga insättarna medel. Kraven på soliditet och likviditet kommer till uttryck i den särskilda kapitaltäckningsbestämmelsen och i bestämmelsen om kassakrav.

Om bankinspektionen skulle upptäcka några missförhållanden hos en bank kan detta föranleda erinran eller föreläggande för banken att vidta rättelse. I allvarligare fall kan tillståndet att driva bankrörelse återkallas.

I BL används som benämning på bankinspektionen antingen tillsyns- eller registreringsmyndigheten. I förslaget används inte dessa benämningar utan de har i förslaget genomgående ersatts av bankinspektionen.

3 5 Äger ett bankaktiebolag så många aktier eller andelar i en svensk eller utländsk juridisk person att det har mer än hälften av rösterna för samliga aktier eller andelar, är bankaktiebolaget moderbolag och den juridiska personen dotterföretag. Äger ett dotterföretag aktier eller andelar i en juridisk person i den omfattningen som har angivits nu, är även den sistnämnda juridiska personen dotterföretag till moderbola- get. Detsamma gäller om aktierna eller andelarna ägs av bolaget och ett eller flera dotterföretag tillsammans eller av flera dotterföretag tillsammans.

Har ett bankaktiebolag i annat fall på grund av aktie- eller andelsinnehav eller avtal ensamt ett bestämmande inflytande över en juridisk person och en betydande andel i resultatet av dess verksamhet, är bankaktiebolaget moderbolag och den juridiska personen dotterföretag.

Moderbolag och dotterföretag utgör tillsammans en koncern.

Paragrafen, som saknar motsvarighet i gällande BL, överensstämmer i sak med 1 kap. 2 å ABL, i vilken intagits regler som bestämmer begreppen moderbolag och dotterföretag och därmed anger förutsättningarna för uppkomsten av koncernförhållande.

BL förutsätter i allmänhet att bankaktiebolaget är ett ekonomiskt och juridiskt självständigt företag. Bankaktiebolagen drivs emellertid som regel inte som ett enda bolag utan som en grupp av bolag (koncern). En typisk bankkoncern består av ett bankaktiebolag (moderbolaget) och ett större eller mindre antal aktiebolag (dotterbolag), vilka behärskas av moderbolaget främst genom moderbolagets aktieinnehav i dotterföretagen.

Organiseras ett bankföretag i form av en koncern, kan en del av BAL:s regler bli mer eller mindre verkningslösa, om inte särskilda koncernbestäm- melser införs. Den maktkoncentration till moderbolagen som uppstår i en koncern kan nämligen här likaväl som för de allmänna aktiebolagen leda till missbruk. Till följd av moderbolagens inflytande öppnas möjlighet att genom

sättet att värdera dotterföretagens tillgångar och genom olika transaktioner mellan koncernföretagen fördela koncernresultatet på ett sätt som bäst passar moderbolaget vid tidpunkten för redovisningen. Härigenom fördunk- las redovisningen och öppnas möjligheter att skapa vinster hos moderbolaget som inte motsvaras av vinster för koncernen i dess helhet. De möjligheter att manipulera med koncernföretagens ekonomi som här antytts medför sådana risker för bl.a. insättare, anställda och andra borgenärer att särskilda bestämmelser om koncernförhållanden bör införas även beträffande ban- kaktiebolag. Härigenom underlättas bankinspektionens kontroll och tillsyn över bankaktiebolagets hela ekonomiska verksamhet. Sedan lång tid tillbaka förekommer också allmänt att bankkoncerner lämnar koncernredovis- ning.

Utredningen föreslår att en motsvarighet till ABL:s koncernbestämmelse förs in i BAL. Koncernbegreppet har i förslaget definierats på motsvarande sätt som i ABL. En förutsättning för att en koncern i den föreslagna bankaktiebolagslagens mening skall anses föreligga är dock att moderföre- taget utgörs av ett svenskt bankaktiebolag. Den föreslagna utformningen av koncernbegreppet innebär att inte endast svenska bankaktiebolag utan också allmänna aktiebolag, ekonomiska föreningar, utländska bankaktiebolag och andra svenska eller utländska företag omfattas av koncernbegreppet.

I paragrafen ges således den grundläggande definitionen av begreppet koncern. Huvudregeln är enligt första stycket, att om ett bankaktiebolag äger så många aktier eller andelar i en svensk eller utländsk juridisk person att det har mer än hälften av rösterna för samtliga aktier eller andelar, är bankaktiebolaget moderbolag och den juridiska personen dotterföretag. Enligt huvudregeln är således röstmajoritet för moderbolaget det avgörande kriteriet på att en koncern föreligger. Kapitalmajoritet utan röstövervikt grundar inte ensamt ett koncernförhållande. Koncerndefinitionen förutsät- ter att moderföretaget är ett svenskt bankaktiebolag. Dotterföretaget kan däremot vara något annat slag av juridisk person, t.ex. ett allmänt aktiebolag, ett handelsbolag, en ekonomisk förening eller en utländsk juridisk person. I detta sammanhang hänvisas till den föreslagna förändring- en av förvärvsreglerna i rörelsekapitlet (7 kap. 4 å 5) som möjliggör för ett bankaktiebolag att förvärva andelar och därmed få t.ex. en ekonomisk förening som dotterföretag.

Med ett direkt dotterföretagsförhållande likställs i första stycket andra och tredje meningarna även indirekta sådana förhållanden. Här kan tänkas olika konstellationer. Om ett moderbolag har ett dotterföretag som i sin tur har mer än femtio procent av röstetalet i företaget X skall således även företaget X räknas som dotterföretag till moderbolaget. Detsamma gäller om moderbolaget genom flera dotterföretag eller tillsammans med ett eller flera dotterföretag har röstmajoritet i företaget X.

Enligt huvudregeln fordras således att bankaktiebolaget direkt eller indirekt — har röstmajoritet i dotterföretaget för att en koncern skall föreligga. Enligt en kompletterande regel i andra stycket föreligger även koncernförhållande om ett bankaktiebolag i annat fall på grund av aktie- eller andelsinnehav eller avtal har ett bestämmande inflytande över en juridisk person och en betydande andel i resultatet av dess verksamhet. Ett fall då bestämmande inflytande grundas på aktie- eller andelsinnehav är vid

s.k. praktisk majoritet. Sådan majoritet kan föreligga om aktierna eller andelarna är så spridda att det räcker med mindre än halva röstetalet för att utöva ett dominerande inflytande på en stämma med delägarna i företaget. För att ett aktieinnehav på detta sätt skall anses ge ett bestämmande inflytande bör fordras att man med ganska stor säkerhet kan räkna med att det ger röstmajoritet på stämmorna. Som nämnts kan det bestämmande inflytandet också grundas på avtal. Ett sådant fall kan föreligga vid kreditgivning, där avtalet kan innehålla bestämmelser som medger kredit- givaren rätt att medverka i vissa beslut eller medför rätt till styrelserepre— sentation. Ett innehav av konvertibla skuldebrev i ett företag torde normalt inte räcka för att konstituera ett bestämmande inflytande.

För att ett koncernförhållande enligt andra stycket skall anses föreligga krävs att det bestämmande inflytandet också skall vara förknippat med en betydande andel i resultatet av företagets verksamhet. Med detta menas i första hand rätt till andel i vinst. Uttrycket täcker emellertid även det förhållandet att det härskande bolaget genom prissättningen vid affärstran- saktioner mellan företagen tar ut en betydande andel av det behärskade företagets vinst eller bär en avsevärd del av den förlust som uppkommer.

En särskild fråga beträffande koncernbegreppet har varit om de s.k. 50/50-bolagen skall omfattas av begreppet. Med 50/50-bolag avses en juridisk person i vilken vartdera av två juridiskt fristående ägarföretag har hälften av rösterna för samtliga aktier eller andelar och i vars angelägenheter ägarföretagen endast kan besluta gemensamt. Med 50/50-bolag jämställs en juridisk person som ägs av mer än två juridiskt fristående företag under förutsättning dels att inget av ägarföretagen har röstmajoritet i det underordnade företaget och dels att ägarföretagen i avtal bestämt att de endast gemensamt kan besluta i det underordnade företagets angelägenhe- ter. Det utmärkande i fråga om 50/50-bolagen och med dessa jämställda företag är med andra ord att vart och ett av de överordnade företagen endast har en negativ bestämmanderätt, dvs. en möjlighet att utöva vetorätt i det underordnade företagets angelägenheter.

Koncerndefinitionen i 1 kap. 2 å ABL ändrades den 1 juli 1981 (SFS 1981:1104) så att det klart framgår att 50/50-bolagen inte skall behandlas som koncemföretag. Ändringen har uppnåtts genom att det i andra stycket före orden ”ett bestämmande inflytande” har inskjutits ordet ”ensamt”. Mot- sättningsvis framgår då att det inte föreligger något koncernförhållande om ett aktiebolag endast tillsammans med annan kan träffa beslut som rör det underordnade företaget, dvs. om det bara finns en negativ bestämmanderätt. Motsvarande ändring har utredningen fört in i andra stycket.

I tredje stycket anges att ett moderbolag och ett eller flera dotterföretag tillsammans kallas en koncern. Är ett dotterföretag i sin tur moderbolag för andra dotterföretag kan denna del av huvudkoncemen betecknas som en underkoncern inom denna.

Av de särregler som skall bli tillämpliga på företag som enligt definitionen ingår i en koncern är koncemredovisningsreglema de viktigaste. Vidare krävs särskilda bestämmelser om revision i koncernförhållanden. Till dessa bestämmelser och till vissa andra regler som behövs för koncernförhållanden återkommer utredningen närmare i den fortsatta specialmotiveringen.

5.2.2 2 kap. Bildande av bankaktiebolag

I kapitlet har intagits bestämmelser om förfarandet vid bolagsbildningen och inbetalningen av aktiekapitalet. Fortfarande består vissa grundläggande skillnader mellan förslagets och ABL:s bestämmelser om bolagsbildningen eftersom bankbolagen även i fortsättningen bör vara underkastade oktroj- prövning. Beträffande oktroj har den bestämmelse som föreskriver att denna skall beviljas för en tid av högst tio år ändrats och oktroj skall enligt förslaget beviljas utan någon tidsbegränsning.

Andra bestående skillnader i förhållande till ABL är enligt förslaget bl.a. att apport inte är tillåtet vid bildandet av bankaktiebolag. Juridiska personer tillåts ej vara stiftare av bankbolag. Vidare kan i BAL aktieteckning i princip inte ske med villkor.

Vis'sa bestämmelser i ABL har emellertid efterbildats. Som exempel kan följande nämnas. Regeln om minsta antal stiftare har slopats. Möjlighet till simultanbildning har införts även om successivbildning fortsättningsvis vid bildandet av bankaktiebolag torde komma att användas som stiftandeform i övervägande antal fall. Bestämmelser som garanterar att aktiekapitalet snarast kommer det nybildade bolaget tillhanda har tagits in i förslaget. Vidare har intagits ett absolut förbud mot kvittning av skuld på grund av aktieteckning vid bildandet.

I 4 å 4 mom. BL sägs att regeringen i samband med meddelande av oktroj kan föreskriva skyldighet för bankaktiebolag att ta emot värdehandlingar till förvaring och förvaltning i enlighet med föräldrabalkens bestämmelser. Denna bestämmelse har inte tagits med i förslaget. Som framgår av förarbetena till 1924 års förmynderskapslagstiftning har denna bestämmelse tillkommit som en garanti för att den då föreslagna lagstiftningen skulle kunna tillämpas. Eftersom bankerna inte torde har någon anledning att motsätta sig att förvara och förvalta nu ifrågavarande handlingar, krävs ingen särskild bestämmelse om detta i banklagstiftningen. Bankerna förutsätts således fortsättningsvis lämna sådant bistånd även utan någon direkt föreskrift i lag.

1 å Ett bankaktiebolag skall bildas av en eller flera stiftare. Stiftarna skall vara svenska medborgare och bosatta i Sverige, om inte något annat följer av bestämmelserna i 14 kap. 2 å. Den som är omyndig eller i konkurs kan inte vara stiftare.

Paragrafen, som motsvarar 4 å 1 mom andra och tredje styckena BL och 2 kap. 1 å ABL, upptar bestämmelser om stiftare.

I BL är minimiantalet stiftare bestämt till tio. Före 1955 års banklagstift- ning gällde att antalet stiftare skulle vara minst tjugo. Denna särskilda minimiregel för bankaktiebolagen går tillbaka till 1903 års banklagstiftning. Bakgrunden till regeln torde ha varit att bankverksamheten ansågs vara förenad med ett större risktagande än annan företagsverksamhet. Det är också en allmän förutsättning för bankverksamhet att allmänheten har förtroende för och tillit till bankföretagets vederhäftighet. Det stipulerade minimiantalet stiftare kan ses som en vederhäftighetsgaranti, i det att det förhindrar uppkomsten av bankaktiebolag i andra fall än där initiativet

kommer från så många, att det vittnar om ett visst allmänt intresse för saken.

Enligt gällande lag möter det inte hinder att aktierna under en banks bestånd samlas hos en och samma ägare. Mot denna bakgrund kan det ifrågasättas om det är motiverat att upprätthålla kravet på minst tio stiftare. Med hänsyn till den ingående prövning som regeringen företar i samband med bankaktiebolagets bildande anser utredningen att det inte finns skäl att behålla kravet på tio stiftare. I förslaget har därför i överensstämmelse med ABL— bestämmelsen ändrats så att ett bankaktiebolag skall kunna bildas av en eller flera stiftare.

Stiftarna skall vara här i landet bosatta svenska medborgare. Med detta uttryck åsyftas som utvisas bl.a. av föreskriften att stiftarna skall vara myndiga — endast fysiska personer. Någon ändring härvidlag föreslås således inte. Med hänsyn till att förslaget innehåller särskilda fusionsregler krävs dock ett undantag från denna huvudregel. I 14 kap. 2 å sägs att ett bankaktiebolag kan bildas genom att två eller flera bankaktiebolag går samman (kombination). Endast i detta fall kan en stiftare vara en juridisk person, dvs. ett bankaktiebolag.

I överensstämmelse med gällande rätt bör på stiftare ställas det kravet att han skall vara myndig och ej i konkurs.

2 å Stiftarna anger villkoren för bolagsbildningen.

Betalningen för en aktie får inte understiga det belopp på vilket aktien skall lyda (det nominella beloppet). Aktierna skall betalas med pengar, om inte någon annat följer av bestämmelserna i 14 kap. 2 å.

Paragrafen motsvarar 7 å andra stycket första och andra meningarna BL samt 2 kap. 2 å ABL. Paragrafen innehåller bl.a. förbud mot emission av aktie till underkurs.

I första stycket slås fast det i och för sig självklara att stiftarna anger villkoren för bolagsbildningen. Att villkoren inte får stå i strid med denna lag eller författning behöver inte här anges särskilt. När ett bankbolag stiftas skall en bolagsordning och en teckningslista obligatoriskt upprättas (3 och 6 åå). I dessa handlingar skall villkoren för bolagsbildningen anges. Enligt ABL krävs vid bildandet av allmänt aktiebolag att en särskild stiftelseurkund upprättas. Ett sådant krav har inte ansetts nödvändigt att ställa på bankbolagen med hänsyn dels till den kontroll som oktrojförfarandet innebär och dels till att bolagsavtalet blir definitivt först sedan oktroj beviljats. Förslaget överensstämmer i detta avseende med nuvarande ordning.

Betalningen för en aktie får enligt andra stycket inte understiga aktiens nominella belopp. Denna bestämmelse, som har motsvarighet i gällande lag, gäller såväl vid bildandet som vid nyemission. Betalningen av en aktie skall ske kontant och betalning genom apport är inte tillåten. Det enda undantaget från denna bestämmelse gäller vid bildandet av ett nytt bankaktiebolag genom samgående av två eller flera bankaktiebolag (se 14 kap. 2 å BAL).

Enligt utredningen mening talar principiella skäl mot att i förslaget föra in en bestämmelse som tillåter betalning genom apport vid nybildning trots att detta är tillåtet vid bildandet av allmänna aktiebolag. Ett skäl är att

bankbolagen kräver tillgångar i form av pengar för att påbörja sin verksamhet. En apportbestämmelse vid nybildning torde även sakna praktisk betydelse för bankbolagen. En möjlighet till apportbildning för bankbolagen kräver också en anordning för offentlig kontroll rörande värderingen av apportegendomen. Utredningen har således inte funnit anledning att avvika från gällande lag enligt vilken apportbildning i vanlig mening inte tillåts.

Utredningen har emellertid föreslagit att betalning genom tillskjutande av apportegendom skall tillåtas vid nyemission efter bankinspektionens medgi- vande. Utredningen finner det klart motiverat att tillåta apport vid nyemission för att en bank t.ex. skall ha möjlighet att överta en annan banks rörelse eller del av denna genom en riktad emission. De skäl som anförts mot apport vid nybildning finner utredningen inte heller vara så tungt vägande vid nyemission. Här finns det i regel redan ett bankbolag med kännedom om bankverksamhet. Den offentliga kontrollanordningen som måste byggas upp för detta ändamål skulle inte heller behöva bli så omfattande.

I BL finns tre undantag från regeln att aktie vid nybildning skall betalas med pengar. Enligt 26 å andra stycket BL finns det möjlighet till kvittning mot fordran hos bankbolaget. Detta förbjuds enligt förslaget. Härom hänvisas till 13 å. Ett annat undantag är bestämmelsen i 187 å BL, som motsvarar föreskrifterna i 219 å i 1944 års ABL, enligt vilka vissa andra betalningssätt jämställdes med omedelbar betalning i pengar. En bestäm- melse av detta slag har inte ansetts erforderlig i 1975 års ABL. Allmänna regler om vilka betalningsmedel som är godtagbara vid penningskuld skall vara tillämpliga. Av samma skäl har BL:s motsvarande bestämmelser inte överförts till förslaget. Vidare föreskrivs i ABL och förslaget att betalning av aktie endast skall kunna göras genom insättning på räkning som stiftaren öppnat för sådant ändamål hos svenskt bankinstitut. Som ett tredje undantag gäller enligt 89 å BL att om ett bankaktiebolag bildas för övertagande av annan bankrörelse, får andel i vad bolaget på detta sätt skall överta utgöra ersättning för aktier i bolaget och teckning ske med villkor att sådant tillskott skall få göras. Inte heller detta undantag återfinns i förslaget. Det ersätts i huvudsak av det enda undantag som ovan redovisats, nämligen när bankaktiebolag går samman och bildar ett nytt bolag enligt 14 kap. 2 å. Om ett bankaktiebolag däremot övertar hela eller del av annan banks rörelse får vederlaget för en ökning av aktiekapitalet utgöras av andel i det andra bankföretaget.

35 Stiftarna skall upprätta en bolagsordning som skall underställas regeringen för stadfästelse. Regeringen prövar att bolagsordningen överensstämmer med denna lag och med andra författningar samt om och i vad mån särskilda bestämmelser behövs med hänsyn till omfattningen och arten av bolagets verksamhet. Om regeringen finner den planerade rörelsen vara nyttig för det allmänna, stadfäster regeringen bolagsordningen samt beviljar oktroj.

Paragrafen, som motsvarar 4 å 1 mom första, fjärde och femte styckena BL, innehåller grundläggande bestämmelser om oktroj för bankaktiebolag. Paragrafen saknar motsvarighet i ABL.

I första stycket föreskrivs att stiftarna skall upprätta en bolagsordning som

skall underställas regeringen för stadfästelse. Bolagsordningen motsvarar stiftelseurkunden, som i ABL är den enda obligatoriska stiftarhandling— en.

Vad gäller beskaffenheten av stadfästelseprövningen avviker denna i förslaget inte från vad som föreskrivs i gällande rätt. Regeringen skall enligt andra stycket för det första undersöka om bolagsordningen överensstämmer med BAL och med andra författningar och om de i bolagsordningen intagna bestämmelserna behöver kompletteras. Bestämmelsen anknyter till vissa senare i kapitlet intagna bestämmelser om bolagsordningens innehåll. I 5 å anges det obligatoriska innehållet i bolagsordningen. BL innehåller bestäm- melser av innebörd att bolagsordningen i vissa hänseenden får avvika från lagen. Någon motsvarighet till dessa bestämmelser som anger det fakultativa innehållet i bolagsordningen finns inte i förslaget. Detta innebär att i bolagsordningen kan införas alla slags bestämmelser som har anknytning till bankbolagets verksamhet under förutsättning att bestämmelserna i fråga inte står i strid med BAL eller annan författning. Bedömningen om en bolagsordningsbestämmelse strider mot BAL eller andra författningar får överlämnas åt den praktiska rättstillämpningen.

Inom den ram som BAL uppställer får regeringen komplettera bolagsord- ningen med obligatoriska uppgifter. Innehåller bolagsordningen en uppgift som är oförenlig med en obligatorisk bestämmelse i 5 å eller som strider mot BAL eller annan författning torde regeringen sakna möjlighet att ändra eller stryka denna uppgift. Prövningen bör i sådant fall resultera i att stadfästelse vägras.

För stadfästelse av bolagsordningen krävs vidare enligt tredje stycket att den planerade rörelsen befinnes vara nyttig för det allmänna. Till stöd för detta villkor angavs i förarbetena till 1911 års banklagstiftning att man med stöd av gjorda erfarenheter hade anledning att befara, att uppkomsten av nya banker kunde bli så stark, att de, långtifrån att stärka och utveckla ett sunt affärsliv, tvärtom på flera sätt blev till skada för det allmänna. Det ansågs därför föreligga behov av att kunna hindra tillskapandet av banker i sådana fall, då de uppenbarligen inte skulle vara till nytta för det allmänna. Bestämmelsen i detta stycke ger således uttryck åt den s.k. behovsprövning- en. Oktrojprövningen innehåller i sig både en kvantitativ och en kvalitativ prövning. Utredningen har inte funnit skäl göra ändring i denna bestämmel- se. Bankinspektionen skall enligt 17 kap. 1 å andra stycket BAL följa bankbolagens verksamhet och på så sätt få kännedom om de förhållanden som är av betydelse för en sund utveckling av bankverksamheten. Vad som enligt praxis inryms i begreppet ”en sund utveckling av bankverksamheten” får även läggas till grund för bedömningen huruvida en bank kan förväntas bli ett sådant tillskott till bankverksamheten att dess verksamhet kan sägas bli till nytta för det allmänna.

Vad angår frågan om tidsbegränsning av oktroj kan nämnas att oktrojtiden i 1903 års banklagstiftning bestämdes till tio år. Syftet med denna bestämmelse var att Kungl. Maj :t skulle ges tillfälle att med inte alltför långa mellanrum se över bolagsordningama (prop. 1903z67 sid 127 f).

Skillnaden mellan en tidsbegränsad oktroj och en oktroj utan tidsbegräns-

ning torde vara mera formell är reell. Omprövning av oktroj för visst bankaktiebolag vid en på förhand bestämd tidpunkt kan givetvis inte innebära hinder för regeringen eller bankinspektionen att dessförinnan ingripa mot bolaget, om det skulle föreligga någon anledning till detta. Bolagsordningarna ändras fortlöpande allteftersom bankverksamheten änd- ras. Vid stadfästelseprövningen (se 4 å) kommer bolagsordningsändringarna till såväl regeringens som bankinspektionens kännedom. Ärenden som rör förlängning av oktroj är f.n. en ren formsak. I praktiken bedriver också bankerna sin verksamhet som om oktroj beviljats tills vidare. Som exempel kan nämnas att krediter som går utöver gällande oktrojtid beviljas. Mot denna bakgrund finner utredningen att bestämmelsen bör ändras så att oktroj skall beviljas utan någon tidsbegränsning.

45 Om bolagsordningen ändras skall även ändringen stadfästas. Regeringen kan uppdra åt bankinspektionen att i regeringens ställe meddela stadfästelse i sådana fall som inte är av principiell betydelse eller som i övrigt inte är av synnerlig vikt.

Paragrafen, som motsvarar 4 å 2 mom BL, innehåller bestämmelser om stadfästelse av bolagsordningsändringar.

Liksom enligt gällande lag skall regeringens stadfästelse sökas också på beslut om ändring av en stadfäst bolagsordning. Prövningen av huruvida ändringsbeslutet skall stadfästas sker 1 princip enligt samma kriterier som ovan redovisats beträffande Oktrojprövningen. Ärendena rörande ändring av bolagsordningen kan vara av växlande karaktär. Även fortsättningsvis bör regeringen förbehållas avgörandet av viktigare sådana ärenden. Andra ändringar som sett från allmän synpunkt - är av tämligen ringa vikt eller som kan behandlas mera rutinmässigt bör av praktiska skäl kunna stadfästas av bankinspektionen.

Vid genomgång på regeringskansliet av ärenden om stadfästelse av bolagsordningsändringar under åren 1978-1980 framkom följande. Under de tre åren förekom 15 ärenden. Varje ärende innehöll ansökningar om stadfästelse av en eller flera bolagsordningsändringar. Följande typer av bolagsordningsändringar fanns representerade.

Antal

j_i Ändring av föranmälan för deltagande på bolagsstämma 5 Ändring av tiden för kallelse till bolagsstämma Komplettering av katalogen över bankaktiebolagets rörelsegrenar Ändring av aktiernas nominella belopp

Ändring av aktiekapitalet Ändring av företrädesrätten till utdelning Ändring av ersättning för aktie vid upplösning Ändring av antalet styrelseledamöter

Föreskrift om två verkställande direktörer Viss anpassning till 1975 års ABL

!” t» 5”

Ppwsewe r—lt—tr—ti-dv—INMU)

I linje med de allmänna strävandena att decentralisera ärenden från regeringen bör bankinspektionen enligt utredningens mening kunna stadfäs- ta huvudparten av de ovan redovisade bolagsordningsändringarna. Dessa ärenden rör huvudsakligen rättsliga och tekniska frågor som inte behöver avgöras på regeringsnivå, med som väl lämpar sig för bankinspektionen som fackmyndighet att handlägga. Av de ovan uppräknade ärendena är det i stort sett endast ändringar under p 3 som enligt utredningens mening bör ankomma på regeringen att stadfästa. En ändring som avser utvidgning av rörelsen till en ny rörelsegren torde således ofta tillhöra den kategori av ärenden som alltjämt bör stadfästas av regeringen. När viss praxis utbildats i sådana ärenden bör det emellertid inte möta hinder att bankinspektionen efter regeringens delegation prövar liknande ärenden. Det kan naturligtvis finnas även andra bolagsordningsändringar som bör prövas av regeringen.

Om ett ärende innehåller en begäran om stadfästelse av flera bolagsord- ningsändringar och om någon ändring är av sådan art att regeringen skall stadfästa den, bör som regel inspektionen överlämna ärendet i sin helhet till regeringen för stadfästelseprövning.

För att närmare ange regeringens möjlighet att uppdra åt inspektionen att meddela stadfästelse av ändringsbeslut av nu ifrågavarande slag föreslår utredningen att detta bör förekomma i sådana fall som inte är av principiell betydelse eller som i övrigt inte är av synnerlig vikt. Detta har kommit till direkt uttryck i den föreslagna lagtexten, som därigenom i stort kommer att överensstämma med motsvarande bestämmelse i försäkringsrörelselagen.

Enligt utredningens mening bör det inte ankomma på regeringen att enligt denna paragraf i varje enskilt fall pröva om delegation skall förekomma. I stället bör bankinspektionen avgöra om ärendet är av en sådan karaktär att inspektionen skall handlägga det. Denna möjlighet bör regeringen lämna inspektionen genom en generell delegationsbestämmelse intagen i instruk- tionen för bankinspektionen. Bankinspektionens beslut i dessa ärenden kan överklagas till regeringen enligt 17 kap. 12 å.

Utredningen tar i detta sammanhang upp frågan om regeringen eller bankinspektionen skall kunna stadfästa ett bankaktiebolags bolagsordning eller en ändring av en sådan bolagsordning innan bolagsstämmobeslutet om bolagsordningen vunnit laga kraft. I förslagets 9 kap. 16 å regleras möjligheterna att föra talan mot beslut som fattats av bolagsstämman. Huvudregeln är att ett stämmobeslut skall klandras inom tre månader.

Stadfästelseprövningen innebär att regeringen eller bankinspektionen skall undersöka om bolagsordningen står i överensstämmelse med BAL och med andra författningar. Regeringen eller inspektionen kan därvid komplet- tera en ofullständig bolagsordning.

Ett stadfästelsebeslut hindrar inte aktieägare eller andra att väcka klandertalan mot bolagsstämmobeslutet. Detta kan därvid i vissa avseenden komma att prövas både av regeringen eller bankinspektionen och av allmän domstol. Utredningen finner emellertid att regeringen eller bankinspektio- nen normalt inte skall behöva invänta att klandertiden har löpt ut för att stadfästelse skall kunna ske. Från bankaktiebolagets sida krävs många gånger en skyndsam handläggning av stadfästelseärendet. En bolagsord- ningsändring kan exempelvis vara knuten till en emission. Även andra marknadssynpunkter kan göras gällande för ett skyndsamt avgörande av

stadfästelseärendet. Vidare är det så att även om tiden för klandertalan gått ut så kan alltid en ogiltighetstalan enligt 9 kap. 16 å tredje stycket BAL riktas mot bolagsstämmobeslutet. Har en klandertalan väckts redan innan stadfäs— telseprövningen påbörjats bör dock stadfästelseärendet i normalfallet vila om klandertalan inte synes obefogad. Regeringen och bankinspektionen är av naturliga skäl oförhindrade att av andra skäl vägra stadfästelse av en bolagsordning även om klandertalan väckts.

Samtliga ansökningar om stadfästelse av bolagsordning eller av ändring i denna skall enligt 4 å 3 mom. BL lämnas in till bankinspektionen. Denna bestämmelse återfinns nu i bankrörelseförordningen.

5 å Bolagsordningen skall ange

1. bolagets firma,

2. den ort i Sverige där bolagets styrelse skall ha sitt säte,

3. de rörelsegrenar som bolaget avser att driva,

4. aktiekapitalet eller, om detta utan ändring av bolagsordningen skall kunna

bestämmas till lägre eller högre belopp, minimikapitalet och maximikapitalet, varvid minimikapitalet inte får vara mindre än en fjärdedel av maximikapitalet, aktiernas nominella belopp,

6. antalet eller lägsta och högsta antalet av de styrelseledamöter, revisorer och eventuella styrelsesuppleanter, som får utses av bolagsstämman, samt tiden för styrelseledamöternas och revisorernas uppdrag,

7. sättet att sammankalla bolagsstämman, samt

8. vilka ärenden som skall förekomma på den ordinarie stämman. V'

Paragrafen motsvarar 5 å och 7 å första stycket 2 p BL samt 2 kap. 4 å ABL. I förevarande paragraf anges samtliga obligatoriska bolagsordningsbestäm- melser.

Som tidigare nämnts under kommentaren till 3 å innehåller gällande lag regler som anger i vilka fall det tillåts att bolaget i bolagsordningen inför bestämmelser som avviker från lagens föreskrifter. I likhet med ABL finns inte någon motsvarighet till detta i utredningens förslag. I bolagsordningen kan således föras in alla slags bestämmelser under förutsättning att dessa inte står i strid med BAL eller annan författning.

Bolagsordningen skall således för det första ta upp vissa upppgifter som är individuella för varje bankbolag, nämligen dess firma, styrelsens säte, de rörelsegrenar som bolaget avser att driva, samt aktiekapitalet bestämt till ett visst belopp eller till ett minimi- och maximibelopp. Bolagsordningen skall vidare innehålla föreskrifter om vissa förhållanden som varierar så mycket att man i lagtext avstått från att ge någon normalregel, t.ex. rörande aktiernas nominella belopp och antalet styrelseledamöter och revisorer. Slutligen kan som nämnts bolagsordningen innehålla avvikelser från lagens regler i sådana fall, där dessa är dispositiva. De flesta av dessa lagbestämmelser är emellertid av tvingande karaktär. Dessa bestämmelser behöver naturligtvis inte upprepas i bolagsordningen. Endast i ett avseende görs i lagen ett undantag från denna princip. I lagen finns tvingande föreskrifter om vilka ärenden som skall förekomma på ordinarie bolagsstämma. Trots detta föreskrivs i denna paragraf p 8 att bolagsordningen skall ange vilka ärenden som skall förekomma på den ordinarie stämman utan att något undantag görs för sådana ärenden, som enligt lag måste förekomma.

I det enskilda ärendet måste det vara svårt att avgöra om en tilltänkt bolagsordningsbestämmelse strider mot BAL eller annan författning. När det gäller att t.ex. ange bankbolagets rörelsegrenar bör man därför inte använda sig av alltför allmänna beteckningar. I bolagsordningen bör inte heller införas bestämmelser som överensstämmer med vad lagen stadgar. Detta blir emellertid i viss utsträckning nödvändigt när det gäller stärnmo- ärenden (p 8).

Till skillnad från gällande lag och i likhet med ABL föreskrivs i förslaget inte någon skyldighet att i bolagsordningen ange tiden för ordinarie bolagsstämma. Tiden för hållande av stämma preciseras tillräckligt genom bestämmelsen i 9 kap. 5 å som föreskriver att ordinarie stämma måste hållas inom fyra månader från räkenskapsårets utgång. Den gällande föreskrften i 8 å 1 mom första stycket BL och 2 kap. 4 å 9 p ABL att det skall anges i bolagsordningen om annat räkenskapsår än kalenderår används, har inte tagits med eftersom enligt förslaget (11 kap. 1 å BAL) kalenderåret i princip gjorts obligatoriskt som räkenskapsår. I praktiken har samtliga banker redan i dag kalenderåret som räkenskapsår, något som underlättar den regelbund- na rapporteringen till bankinspektionen.

Bolagsordningen skall sålunda ange 1. bolagets firma. Punkten överensstämmer med Så första stycket 1 p BL och

2 kap. 4 å 1 p ABL. Beträffande bankaktiebolags firma hänvisas till 16 kap. 1 å. Firman sammanfaller med bankaktiebolagets namn. Om bolagets firma skall registreras på flera språk skall varje lydelse anges i bolagsordningen.

2. den ort i Sverige där bolagets styrelse skall ha sitt säte. Punkten överensstämmer med 5 å första stycket 5 p BL och 2 kap. 4 å 2 p ABL. Denna ort utgör bankaktiebolagets forum enligt 10 kap. 1 å rättegångs- balken.

3. de rörelsegrenar som bolaget avser att driva. Punkten överensstämmer med 5 å första stycket 2 p BL och saknar motsvarighet i ABL. I 7 kap. 1 å (nuvarande 53 å BL) anges ramarna för den verksamhet som ett bankaktiebolag tillåts driva. Med viss inskränkning får ett bankaktiebo- lag, jämte in- och utlåning, driva annan verksamhet som står i samband med denna. Genom att bolagsordningen skall ange bankaktiebolagets rörelsegrenar kommer Oktrojprövningen att innefatta en granskning av att bankbolagets planerade verksamhet inte går utöver vad som tillåts i 7 kap. 1 å. Regeringen skall således pröva om de rörelsegrenar som upptagits i bolagsordningen har samband med den centrala bankverk- samheten, in- och utlåning. Så är fallet med t.ex. inkassorörelse, fondkommissionsrörelse, garantirörelse, valutahandel och notariatverk- samhet.

4. aktiekapitalet eller, om detta utan ändring av bolagsordningen skall kunna bestämmas till lägre eller högre belopp minimikapitalet och maximikapitalet, varvid minimikapitalet inte får vara mindre än en fjärdedel av maximikapitalet. Punkten motsvarar 5 å första stycket 3 p och 7 å första stycket 2 p BL samt överensstämmer med 2 kap. 4 å 4 p ABL. I ABL stadgas en minimigräns för aktiekapitalet om 50 000 kr. Försäk— ringsrörelselagen stadgar däremot att aktiekapitalet skall bestämmas med

hänsyn till omfattningen och beskaffenheten av den planerade rörelsen. I BL krävs ingen motsvarande föreskrift. Detta hänger bl.a. samman med de särskilda kapitaltäckningsreglerna (7 kap. 7 å), vilka ställer krav på viss proportion mellan det egna kapitalet och utlåningsvolymen.

Förslaget behåller möjligheten att bestämma aktiekapitalets storlek genom angivande av en minimi- och en maximigräns. Maximikapitalet får enligt gällande rätt vara högst tre gånger större än minimikapitalet. Enligt förslaget får maximikapitalet vara högst fyra gånger större än minimika- pitalet. Ändringen är densamma som i ABL, där denna motiverades med att det är önskvärt att företagens rörelsefrihet vidgas, bl.a. med hänsyn till nutidens starka förändringar i penningvärdet (SOU 1971:15 s 132).

5. aktiernas nominella belopp. Punkten överensstämmer med 5 å första stycket 4 p BL och 2 kap. 4 å 5 p ABL.

6. antalet eller lägsta och högsta antalet styrelseledamöter, revisorer och eventuella styrelsesuppleanter som får utses av bolagsstämman, samt tiden för styrelseledamöternas och revisorernas uppdrag. Punkten motsvarar 5 å första stycket 6 p samt tredje och fjärde styckena BL och 2 kap. 4 å 6 p ABL.

I bestämmelsen behålls möjligheten att bestämma antalet styrelseleda- möter, styrelsesuppleanter och revisorer på så sätt att ett lägsta och ett högsta antal anges.

Om styrelsesuppleanter skall finnas måste detta i överensstämmelse med gällande lag anges i bolagsordningen med uppgift om antalet eller högsta och lägsta antalet samt tiden för deras uppdrag.

Enligt 95 å andra styckt BL skall lika många revisorssuppleanter väljas som revisorer. Eftersom antalet revisorer skall bestämmas har därför inte krävts att antalet revisorssuppleanter skall anges. I förslagets 10 kap. 1 å föreskrivs att bolagsstämman skall välja minst två revisorer och minst två revisorssuppleanter. Utredningen har trots denna föreslagna ändring ansett det onödigt att genom bestämmelse i bolagsordningen binda stämman till att utse ett visst antal revisorssuppleanter utöver de två som lagen stipulerar. Någon uppgift om antalet revisorssuppleanter krävs därför inte i bolagsordningen. Hinder föreligger dock inte att ta in en bestämmelse om revisorssuppleanter i bolagsordningen.

Enligt 5 å första stycket 6 p BL skall i förekommande fall i bolagsordningen anges hur den styrelseledamot och styrelsesuppleant som inte väljs av bolagsstämman skall utses. Någon motsvarighet till denna bestämmelse föreslås inte i detta kapitel. Regler om detta finns emellertid för styrelseledamöter i 8 kap. 1 å BAL och för revisorer i 10 kap. 1 å första stycket BAL.

Tiden för revisorernas uppdrag är nu fixerad i 96 å BL. I överensstäm- melse med ABL föreslås nu att tiden kan gälla tills vidare eller bestämmas på något annat sätt. Uppgift om tiden skall anges i bolagsordningen (10 kap. 1 å tredje stycket). Utöver tiden för styrelseledamots och styrelses- uppleants uppdrag skall därför även tiden för revisors uppdrag anges i bolagsordningen.

Bestämmelsen i denna punkt gäller således för sådana styrelseledamö- ter, styrelsesuppleanter och revisorer som utsetts av bolagsstämman. I det

i bolagsordningen angivna antalet styrelseledamöter ingår således inte offentliga styrelseledamöter utsedda av regeringen enligt 8 kap. 1 å andra stycket, eller arbetstagarledamot enligt lagen (1976:355) om styrelsere- presentation för de anställda i bankinstitut och försäkringsbolag ( 10 å). I bolagsordningen behöver heller inte anges uppdragstiden för dessa eller för de revisorer som utses av bankinspektionen enligt 17 kap. 3 å.

7. sättet att sammankalla bolagsstämma. Punkten motsvarar 5 å första stycket 8 p BL och 2 kap. 4 å 7 p ABL.

Om tiden för vidtagande av kallelseåtgärder finns det föreskrifter i 9 kap. 8 å BAL, varför någon bestämmelse om detta inte längre behövs i bolagsordningen. I överensstämmelse med ABL finns inget krav på att denna skall innehålla regler om hur andra meddelanden till aktieägarna än kallelse till bolagsstämman skall bringas till deras kännedom.

8. vilka ärenden som skall förekomma på den ordinarie stämman. Punkten motsvarar 5 å första stycket 7 p BL och 2 kap. 4 å 8 p ABL.

6 å Sedan oktroj har beviljats, skall stiftarna upprätta och skriva under en dagtecknad teckningslista som skall innehålla uppgifter om

1. det belopp som skall betalas för varje aktie,

2. tiden för aktiernas betalning, och

3. sättet och tiden för kallelse till den konstituerande stämman.

I teckningslistan skall finnas en erinran om den inskränkning i rätten att förvärva aktier som föreskrivs i 3 kap. 3 å.

Bestämmelsen motsvarar 9 å första stycket första och andra meningarna och andra stycket BL samt även 2 kap. 3 å första stycket ABL.

I BL saknas bestämmelser om upprättande av en särskild stiftelseurkund. En stiftelseurkund utgör dels formen för det av stiftarna sinsemellan ingångna bolagsavtalet och dels grundvalen för rättsförhållandet mellan stiftarna och aktietecknarna. I fråga om bankaktiebolag blir bolagsavtalets innehåll definitivt bestämt först i och med stadfästelsen av bolagsordningen, varför något behov inte förelegat att för dessa bolag föreskriva att en särskild stiftelseurkund skall upprättas. Enligt 1944 års ABL skulle stiftarna upprätta stiftelseurkund, förslag till bolagsordning, teckningslista, stiftelsekungörelse och — i vissa fall stiftarberättelse. Enligt 1975 års ABL är endast en stiftelsehandling obligatorisk — nämligen stiftelseurkunden. Stiftelseurkun- den skall innehålla förslag till bolagsordning och uppgifter om de belopp som skall betalas för varje aktie, tiden för aktiernas betalning samt — vid successivbildning sättet och tiden för kallelse till konstituerande stämma. Motsvarande uppgifter utom förslag till bolagsordning skall för bankaktiebolagens del anges på en teckningslista som stiftarna skall upprätta enligt paragrafens första stycke.

I överensstämmelse med ABL har den bestämmelse utgått som föreskriver att på teckningslistan skall anges inom vilken tid konstituerande stämma skall hållas och att sådan stämma måste hållas inom sex månader från det att oktroj beviljats. Däremot måste bankaktiebolaget anmälas för registrering senast sex månader från det oktroj beviljats, annars förfaller bolagsbildning- en (2 kap. 12 å, jmf prop 19751103 s 294). Den nya regeln om att stiftarna avgör tilldelning av aktierna (2 kap. 9 å) föranleder att bestämmelserna i 9 å första stycket 3 p BL om angivande i teckningslistan av eventuellt

maximibelopp för teckning ochi andra stycket samma paragraf om tilldelning inte får någon motsvarighet i förslaget (jmf. SOU 1971:5 s 135). Punkt 2 stämmer överens med gällande BL och ABL. Punkt 3 som motsvaras av punkt 4 i 9 å BL har ändrats i överensstämmelse med ABL varefter någon bestämd tid inom vilken aktien skall vara betald inte längre anges i lagen.

I paragrafens andra stycke föreskrivs liksom enligt gällande rätt att i teckningslistan skall tas in en erinran om förbudet för utlänning eller utländska företag m.fl. att förvärva aktier i bankaktiebolag (3 kap. 3 å).

I förslaget har inte medtagits någon motsvarighet till bestämmelsen i 13 å BL att aktieteckningen inte är bindande om beslut om bolagets bildande inte fattas på en konstituerande stämma inom den i teckningslistan angivna tiden (jmf prop 1975z103 sid 294). Om inte bankbolaget anmäls för registrering inom den stipulerade tiden sex månader efter det att oktroj har beviljats— är frågan om bankbolagets bildande under alla förhållanden förfallen enligt 12 å fjärde stycket.

75 Teckning av aktier skall ske på teckningslista. Till teckningslistan skall fogas avskrifter av beslutet om oktroj och bolagsordningen. Har aktier tecknats på annat sätt kan teckningen inte göras gällande av bankaktiebolaget, om tecknaren anmäler felet hos bankinspektionen före bolagets registrering. Har aktier tecknats med villkor, är teckningen ogiltig, om något annat inte följer av 14 kap. 2 å. Har ogiltigheten inte anmälts hos bankinspektionen före bolagets registrering, är dock aktietecknaren bunden fastän han inte kan åberopa villkoret.

Paragrafen, som motsvarar 10 å 1 mom första stycket, 12 och 14 åå BL och 2 kap. 5 å ABL, innehåller vissa bestämmelser om teckning av aktier och om ogiltighet av sådan teckning.

Paragrafen bygger, liksom ABL, på den principen att ingen skall behöva med bindande verkan förplikta sig att delta i en bolagsbildning förrän de åtgärder under stiftelseförfarandet vidtagits som föreskrivs i lagen i syfte att ge tecknaren underlag för bedömning av bolaget. I överensstämmelse med gällande lag innehåller paragrafen inte några regler om verkan av vanliga civilrättsliga ogiltighetsgrunder t.ex. tvång, svek, misstag, bristande rätts- handlingsförmåga etc. En tecknare av aktier torde dock inte efter bolagets registrering kunna gentemot bankaktiebolaget åberopa att hans teckning tillkommit under sådana omständigheter som enligt allmänna regler föran- leder ogiltighet bara i förhållandet till ondtroende medkontrahent. Sådana ogiltighetsgrunder som gäller mot medkontrahent oberoende av dennes goda tro torde dock av tecknaren kunna åberopas även efter registreringen.

Teckning av aktier skall enligt första stycket ske på teckningslistan till vilken skall fogas avskrifter av oktrojbeslutet och bolagsordningen. Felaktiga avskrifter av oktrojbeslutet eller bolagsordningen kan naturligtvis föranleda att aktietecknaren kan gör sig fri från sina förpliktelser enligt teckningen. Stiftarna kan i sådant fall bli skadeståndsskyldiga.

Om teckning inte sker på föreskrivet sätt, blir enligt nuvarande BL aktieteckningen ogiltig. Ogiltigheten upphör dock om bolaget registreras och om anmälan till bankinspektionen inte skett dessförinnan. Enligt ABL och förslaget kan bankaktiebolaget inte göra teckningen gällande, om tecknaren

anmäler felet hos bankinspektionen före bolagets registrering (andra stycket). Regeln är ett skydd för tecknaren. Det skulle annars kunna leda till för tecknare oskäliga resultat om ett fel vid teckningen medför att bolaget när som helst före bolagets registrering, även efter det att aktietilldelning skett och kanske beslut om bolagets bildande fattats, kan stryka teckningen. Den naturliga åtgärden för stiftarna resp. styrelsen måste vara att göra tecknaren uppmärksam på felet och förhöra sig om huruvida tecknaren vill komplettera sin teckning så att den blir ovillkorligen bindande. Godtas teckningen utan sådana åtgärder från stiftarnas eller styrelsens sida, kan skadeståndsskyldig- het uppkomma i förhållande till tecknare. Om bankinspektionen vid sin granskning av anmälningen för registrering av bankaktiebolaget finner att teckning skett på teckningslista som inte är upprättad på föreskrivet sätt, skall bestämmelserna i 18 kap. 4 å tillämpas.

I paragrafens tredje stycke, som motsvarar 12 å andra stycket BL, föreskrivs att aktier — med visst undantag inte får tecknas med villkor. Om detta görs är aktieteckningen ogiltig. Detta förbud mot villkorad aktieteck- ning återfinns ej i ABL, där aktieteckningen kan villkoras, om villkoret finns angivet i stiftelseurkunden. Om ogiltighet inte anmäls hos bankinspektionen före bolagets registrering, blir teckningen bindande men villkoret bortfaller. Skulle bankinspektionen finna att teckning skett med villkor skall 18 kap. 4 å tillämpas. Liksom tidigare paragrafer görs även här undantag för den situation som avhandlas i 14 kap. 2 å, dvs. då bank bildas genom fusion av två eller flera bankbolag.

8å Stiftarna eller andra får inte uppbära ersättning av bankaktiebolaget för andra kostnader för bolagets bildande än sådana som för bildandet varit uppenbarligen nödvändiga. De får inte heller förbehålla sig eller någon annan särskilda förmåner eller rättigheter, om något annat inte följer av 14 kap. 2 å.

Paragrafen, vars motsvarighet återfinns i 2 kap. 3 å andra stycket ABL, överensstämmer i stort med 11 å BL.

Med utgifter som varit uppenbarligen nödvändiga för bankbolagets bildande förstås exempelvis kostnaderna för att upprätta och ge in handlingar till regeringen och bankinspektionen (stadsfästelseansökan, förslag till bolagsordning och registreringsansökan), för kungörelse- och kallelsekost- nader till konstituerande stämman samt kostnader för att anlita juridiskt biträde för att få vissa frågor om bildandet lösta eller belysta. För andra än nu angivna eller med dessa helt jämförbara utlägg eller tjänster i och för bankbolagets bildande får någon ersättning inte utgå. Vid bildandet av allmänna aktiebolag kan dock viss ersättning utgå till stiftarna.

Stiftarna eller andra får inte heller förbehålla sig särskilda förmåner eller rättigheter från bolaget. Härmed avses inte sådan förmån eller rättighet som enligt bestämmelserna i bolagsordningen skall tillkomma visst aktieslag, utan särskilda förmåner och rättigheter som tillkänns visst rättssubjekt oberoende av dess egenskap av aktieägare. Som exempel kan nämnas föreskrifter om rätt för utomstående att utse styrelseledamot eller revisor. Den enda situation, vari här avsedd rättighet eller förmån kan tänkas utgå är när bank bildas med stöd av fusionsbestämmelsen i 14 kap. 2 å. Det kan då t.ex. vara fråga om rätt för ett av de överlåtande bankbolagen att utse verkställande direktör i den nybildade banken.

9 å Stiftarna avgör om aktieteckningen skall godtas och hur många aktier som skall tilldelas tecknarna. Har en stiftare enligt uppgift i teckningslistan tecknat ett visst antal aktier, skall minst detta antal tilldelas honom.

Om aktier inte har tilldelats en aktietecknare enligt aktieteckningen, skall stiftarna utan dröjsmål meddela honom detta.

Paragrafen stämmer överens med 2 kap. 6 å ABL och innehåller bestäm- melser motsvarande 9 å andra stycket och 10 å 1 mom andra stycket och 2 mom första meningen BL.

Enligt gällande lag och 1944 års ABL ankommer det på den konstitue- rande stämman att före framläggandet av teckningslistan besluta om tilldelning av de aktier som stiftarna inte tecknar själva. Stiftarna kan dock i teckningslistan förbehålla sig rätten att själva besluta om tilldelningen.

Enligt förslaget, som överensstämmer med motsvarande bestämmelse i nu gällande ABL, får stiftarna avgöra om aktieteckningen skall godtas och hur många aktier som skall tilldelas tecknarna. Har en stiftare angett i teckningslistan att han tecknar ett visst antal aktier, måste dock enligt första stycket detta antal tilldelas honom. Som tidigare nämnts krävs inte att stiftarna tecknar aktier. Inte heller krävs det att den teckning stiftarna ändå kan ha gjort redovisas på teckningslistan. Om en stiftare emellertid har tillkännagivit i teckningslistan att han tecknar ett visst antal aktier, så skall minst detta antal tilldelas honom. Regeln tjänar endast till övriga aktieägares skydd. Om samtliga aktietecknare medger det, behöver den därför inte följas.

Om det finns flera stiftare, måste liksom enligt gällande rätt dessa vara ense vid beslut om aktietilldelningen liksom vid alla andra på stiftarna ankommande beslut som föreskrivs för att genomföra bolagsbildningen. Föreligger inte sådan enighet förfaller bolagsbildningen.

Beslut om avvikelser från aktieteckningen kan innebära antingen att tecknare inte alls tilldelas aktier eller också att han tilldelas ett mindre antal än han tecknat. Aktieteckning för vilken tilldelning inte sker förfaller. Har aktier inte tilldelats aktietecknarna enligt aktieteckningen, skall enligt andra stycket stiftarna utan dröjsmål underrätta aktietecknaren om detta.

10 å Beslutet om bankaktiebolagets bildande skall fattas på en konstituerande stämma.

Stiftarna skall kalla de godtagna aktietecknarna till den konstituerande stämman enligt föreskrifterna i bolagsordningen om kallelse till bolagsstämma. Teckningslis- torna, bolagsordningen och beslutet om oktroj skall genom stiftarnas försorg hållas tillgängliga för aktietecknarna under minst en vecka före stämman på den plats som har angivits i kallelsen.

Om alla aktier tecknas vid stämman och alla godtagna aktietecknare är ense, kan beslutet om bankbolagets bildande fattas även om någon kallelse till stämman inte har skett.

På den konstituerande stämman skall stiftarna lägga fram teckningslistan och de därtill fogade handlingarna i original. Stiftarna skall vidare lämna uppgifter om 1. antalet aktier enligt godtagna teckningar,

2. aktiernas fördelning mellan tecknarna, och 3. de belopp som inbetalts på aktierna. Samtliga uppgifter skall föras in i protokollet.

Paragrafen överensstämmer med 2 kap. 7 å ABL och motsvaras av 15 å BL.

Förslaget i denna och den följande paragrafen behandlar kallelse till och förfarandet vid den konstituerande stämman. I förhållande till de nuvarande bestämmelserna om den konstituerande stämman innebär förslaget åtskilliga ändringar. En nyhet är att bankaktiebolag kan komma till stånd genom simultanbildning. Vidare har de särskilda bestämmelserna för kallelse till konstituerande stämma tagits bort. I stället hänvisas till vad som gäller för vanlig bolagsstämma. Vidare har röstreglerna för beslut om bankaktiebolags bildande förändrats.

I första stycket, som motsvarar 15 å 2 mom BL, föreskrivs att beslut om bolagets bildande fattas på en konstituerande stämma. Detta gäller vid såväl simultan- som succesivbildning.

Andra stycket motsvarar 15 å 1 mom BL. Vid succesivbildning skall stiftarna kalla aktietecknarna till en konstituerande stämma enligt föreskrif— terna i bolagsordningen om kallelse till bolagsstämma. Bestämmelserna i 9 kap. 8 å om kallelse till ordinarie bolagsstämma skall därvid tillämpas. Sättet och tiden för kallelse skall som tidigare nämnts anges i teckningslistan. Av 12å följer att den konstituerande stämman måste hållas inom sådan tid att registreringsanmälan kan ske sex månader från det oktroj beviljats. Enligt andra punkten av förevarande stycke skall teckningslistorna och de handlingar (bolagsordningen och oktrojbeslutet) som dessa hänvisar till genom stiftarnas försorg hållas tillgängliga för tecknama under minst en vecka före stämman på den plats som angivits i kallelsen.

Tredje stycket innehåller den för bankaktiebolagen nya regeln om simultanbildning. Skillnaden i förhållande till successivbildning är den att simultanbildning kan ske utan att kallelse till den konstituerande stämman utgått och därmed utan att handlingar rörande bolagsbildningen under viss i kallelsen angiven tid före stämman hållits tillgängliga för tecknarna. För att skydda tecknama uppställs emellertid i detta stycke såsom förutsättning för simultanbildning att alla aktier tecknas vid stämman och att alla godtagna tecknare är ense.

På den konstituerande stämman skall enligt fjärde stycket stiftarna lägga fram teckningslistornai original och de handlingar som hållits tillgängliga för tecknarna enligt andra stycket såsom oktrojbeslutet och bolagsordningen. Stiftarna skall vidare lämna uppgifter om antalet aktier enligt godtagna teckningar, aktiernas fördelning mellan tecknarna och det belopp som har inbetalts på aktierna. Dessa uppgifter kan vara av betydelse för tecknarna till bedömning av frågan om bolaget bör bildas. Särskilt kan detta vara fallet, om någon betalningstermin gått ut före den konstituerande stämman. Dessa nu berörda uppgifter skall föras in i protokollet.

11 5 Om det vid den konstituerande stämman inte visas att teckning och tilldelning av aktie har skett motsvarande aktiekapitalet eller minimikapitalet enligt bolagsordning- en, har frågan om bankaktiebolagets bildande fallit.

Om tecknare med flertalet avgivna röster och två tredjedelar av de vid stämman företrädda aktierna röstar för beslutet att bilda bankbolaget, är bolaget bildat. I annat fall har frågan om bolagets bildande fallit.

När bankaktiebolaget är bildat, skall på den konstituerande stämman styrelse och revisorer väljas.

I fråga om den konstituerande stämman gäller i övrigt i tillämpliga delar föreskrifterna om bolagsstämma i denna lag och bolagsordningen.

Paragrafen motsvarar 15 å 2 och 3 mom, 16 och 17 åå BL och överensstämmer med 2 kap. 8 å första och tredje—femte styckena ABL.

Enligt första stycket är frågan om bolagets bildande förfallen om det vid den konstituerande stämman inte visas att teckning och tilldelning av aktier skett motsvarande antingen aktiekapitalet eller minimikapitalet enligt bolagsordningen. Liksom enligt gällande rätt kan alltså någon nedsättning av aktiekapitalet inte ske vid den konstituerande stämman. Detta samman- hänger med att uppgifterna i bolagsordningen om aktiekapitalet eller minimikapitalets storlek har betydelse för aktietecknare när de vid aktie- teckningen bedömer det tillämnade bolagets ekonomiska förutsättningar. Vid den konstituerande stämman föreligger vidare bankaktiebolagets bolagsordning i stadfäst skick. Att besluta om ändring i den stadfästa bolagsordningen vilket också detta fordrar en stadfästelse redan vid den konstituerande stämman bör inte kunna ske. De bestämmelser i 2 kap. 8 å andra stycket ABL som bl.a. ger möjligheter till ändringar i den föreslagna bolagsordningen behövs därför inte i BAL. Har frågan om bolagets bildande förfallit skall belopp som betalts in på aktier betalas tillbaka enligt 15 å andra stycket.

Andra stycket

Kravet för beslut om bolags bildande har väsentligt ändrats i 1975 års ABL i förhållande till 1944 års ABL och BL. Enligt 15 å 2 mom BL fordras för bankaktiebolagets bildande att beslut om detta biträds antingen av samtliga närvarande röstberättigade eller av de flesta röstande som måste represen- tera dels mer än hälften av de vid konstituerande stämman företrädda aktierna och dels minst en fjärdedel av alla aktier. Aktiers olika röstvärde beaktas alltså inte. I 1975 års ABL har genomgående de pluralitetskrav som baseras på antalet röstande tagits bort.

I överensstämmelse med 1975 års ABL innehåller förslaget en bestäm- melse som innebär att det vid successivbildning för beslut att bilda ett bankaktiebolag fordras att de aktietecknare som röstar för beslutet representerar dels mer än hälften av de avgivna rösterna, dels minst två tredjedelar av de vid stämman företrädda aktierna. Om inte den angivna majoriteten uppnås, har frågan om bolagets bildande fallit. Återbetalning av inbetalt aktiebelopp skall då ske. Förslaget innebär inte att beslutet om bolagsbildningen måste fattas omedelbart. Konstituerande stämma kan ajourneras enligt reglerna för vanlig bolagsstämma. Uppskovet får dock inte medföra att den i 12 å första stycket angivna tiden för registrering överskrids.

I tredje stycket föreskrivs att styrelse och revisorer skall väljas på den konstituerande stämman när bankaktiebolaget är bildat. I motsats till vad som gäller för allmänna aktiebolag kan styrelse- och revisorsvalen inom de nybildade bankaktiebolagen inte förrättas på en extra stämma för detta ändamål utan skall obligatoriskt ske på den konstituerande stämman. Denna skillnad förelåg redan mellan BL och 1944 års ABL. Skälet för detta torde vara att ett bankaktiebolag inte skall kunna vara bildat utan att ha en fungerande styrelse och revisorer.

Fjärde stycket

I 1975 års ABL har i så stor utsträckning som möjligt eftersträvats att undvika särregler för den konstituerande stämman och i stället göra reglerna om vanlig bolagsstämma tillämpliga. I överensstämmelse härmed anges i förslaget att i fråga om konstituerande stämma skall i övrigt i tillämpliga delar gälla föreskrifterna om bolagsstämma i denna lag och bolagsordningen. Eftersom stiftarna fyller samma funktion under bildningsstadiet som styrelsen när bolaget är bildat får stiftarna under stämman fungera som styrelse till dess styrelseledamöter har valts.

12 5 Ett bankaktiebolag skall anmälas för registrering senast sex månader efter det att oktroj har beviljats.

För registrering krävs 1. att det sammanlagda nominella beloppet av tecknade och tilldelade aktier efter

avdrag för de aktier som enligt 14 å har förklarats förverkade och inte har övertagits av någon annan (bolagets aktiekapital) svarar mot aktiekapitalet eller minimika- pitalet enligt bolagsordningen,

2. att de aktier som ingår i bolagets aktiekapital är helt betalda, och

3. att ett yttrande visas upp från en auktoriserad revisor, om att 2. har följts.

Genom registreringen fastställs bankbolagets aktiekapital till belopp som anges i andra stycket 1. De aktier som enligt 14 å har förklarats förverkade och inte övertagits av någon annan blir därvid ogiltiga.

Om inte bankbolagets anmäls för registrering inom den tid som anges i första stycket eller om bankinspektionen genom lagakraftägande beslut har avskrivit en sådan anmälan eller vägrat registrering av bolaget, har frågan om bolagets bildande fallit. Styrelseledamöterna ansvarar solidariskt för återbetalningen av de belopp som har inbetalts på de tecknade aktierna samt uppkommen avkastning med avdrag för kostnaderna på grund av åtgärder enligt 16 å första stycket tredje meningen.

Paragrafen motsvaras av 13 å andra stycket, 19 å, 21—22 åå och 26 å första stycket BL samt 2 kap. 9 å ABL.

Enligt första stycket skall bankaktiebolaget anmälas för registrering senast sex månader från det oktroj beviljats. Tiden för registreringsanmälan, som enligt 22 å BL uppgår till ett år från det oktroj beviljats, föreslås således förkortad till sex månader från oktroj beslutet. Detta sker i överensstämmel- se med ABL, där tidsmarginalen även gjorts snävare. Enligt 1944 års ABL skulle i teckningslistan anges den tid, högst sex månader från registrerings- myndighetens godkännande, inom vilken konstituerande stämma skulle hållas. Ansökan om bolagets registrering skulle sedan göras inom ytterligare sex månader efter den i teckningslistan angivna tiden. Enligt nuvarande ABL skall bolaget anmälas för registrering senast sex månader efter stiftelseur- kundens undertecknande. Tidsmarginalen i BL kommer således att i stort sett överensstämma med ABL:s. Härav följer att aktietecknare är bundna av sin aktieteckning under en tid av maximalt sex månader, i praktiken i allmänhet under kortare tid.

Andra stycket innehåller en definition av begreppet bolagets aktiekapital samt bestämmelser om förutsättningarna för att registrering skall kunna ske. Med bolagets aktiekapital förstås sålunda det sammanlagda nominella beloppet av tecknade och tilldelade aktier efter avdrag för aktier som enligt 14 å förklarats förverkade och inte har övertagits av annan.

För att bolaget skall kunna registreras måste, utöver vad som annars följer

av lagen, bolagets aktiekapital uppgå till det i bolagsordningen angivna aktiekapitalet eller minimikapitalet. Vid tillkomsten av 1975 års ABL diskuterades särskilt hur man skulle kunna skapa garantier för att bolaget verkligen tillfördes pengar eller annan egendom motsvarande det uppgivna bundna kapitalet. I ABL krävs därför att hela bolagets bundna kapital dvs. aktiekapitalet jämte eventuell överkurs, skall vara inbetalt när bolaget anmäls för registrering. Om aktierna betalas med pengar, skall intyg från bankinstitut om inbetalning företes i registreringsärendet.

ABL:s krav för registrering nämligen att hela det belopp, som skall betalas för de aktier som ingår i bolagets aktiekapital, skall vara inbetalt— bör även uppställas för bankaktiebolagen. Det torde vara särskilt angeläget för bankaktiebolagen att dessa snarast tillförs de medel som skall konstituera deras aktiekapital. Den kontroll som bankinspektionen utövar på bankbo- lagen får i och för sig anses utgöra en garanti för att ett belopp, motsvarande det bundna kapitalet, verkligen betalas in. För att underlätta bankinspek- tionens kontroll över att aktiekapitalet har betalts in bör emellertid tillsammans med registreringsansökan ges in ett yttrande från en auktorise- rad revisor om att så är fallet. Apportbildning kan inte förekomma vid bildande av bankaktiebolag, varför de särskilda bestämmelser som rör apportbildning i ABL inte är aktuella för BAL.

Genom registreringen blir enligt tredje stycket bolagets aktiekapital fastställt (det registrerade aktiekapitalet). Aktier som enligt 14 å förklarats förverkade och inte övertagits av annan blir därvid ogiltiga och medräknas inte.

Till dess styrelse och revisorer har valts kan inbetalning av aktier enligt 15 å göras endast genom insättning på räkning hos någon svensk bank. Detta gäller även den del av likviden som avser eventuell överkurs. Av 15 å följer även att inbetalda belopp är bundna på bankräkningen till dess styrelse och revisorer har valts.

I fjärde stycket föreskrivs att frågan om bolagets bildande har fallit, om anmälan för bolagets registrering inte sker inom den i första stycket angivna tiden eller om registrering genom lagakraftägande beslut vägrats eller registreringsanmälan avskrivits. Har vid den konstituerande stämman fattats beslut om bolagets bildande, är således detta beslut inte längre giltigt. När frågan om bolagets bildande faller, är naturligtvis aktieteckningen inte längre bindande. Har inbetalning på tecknade belopp skett, skall den återbäras. Återbäringsreglerna i andra punkten överensstämmer i sak med gällande lag. Styrelseledamöterna ansvarar enligt andra meningen solidariskt för återbe- talningen av de belopp som inbetalts på tecknade belopp samt uppkommen avkastning med avdrag för kostnader på grund av styrelsens åtgärder för att erhålla tecknat aktiebelopp.

13å Skulder som grundas på aktieteckning får inte kvittas mot fordringar hos bankaktiebolaget.

Bankbolaget kan inte överlåta eller pantsätta fordringar på aktiebelopp.

Den som genom överlåtelse har förvärvat aktier som inte är helt betalda är tillsammans med överlåtaren ansvarig för betalningen, sedan han anmält sitt namn för införande i aktieboken.

Paragrafen motsvarar 26 å andra stycket och 27 å och 28 å andra stycket BL samt överensstämmer med 2 kap. 10 å ABL.

Enligt 26 å andra stycket BL kan kvittning av skuld på grund av aktieteckning mot fordran hos bolaget ske endast om styrelsen medger det. Sådant medgivande får inte lämnas om det skulle vara till skada för bolaget eller dess borgenärer. Det nuvarande principiella förbudet mot kvittning har sin grund i att aktiekapitalet — till den del det består av fordringar hos aktietecknare bör komma alla bolagets borgenärer till del i händelse av att bolaget visar sig vara insolvent. Kredit skall inte genom kvittningsrätt kunna förbehållas någon eller några av borgenärerna. Denna grund har alltjämt aktualitet. 1975 års ABL går emellertid ett steg längre och uppställer ett absolut förbud mot kvittning vid bolagsbildning. Denna ändring har i ABL föranletts av bestämmelsen som föreskriver att hela det penningbelopp som skall betalas för tecknade aktier skall finnas på bankräkning när bolaget registreras. Ett sådan system förutsätter att aktietecknarna verkligen betalar och inte infriar sin skuld på grund av aktieteckning genom kvittning. Förslaget uppställer inte som krav för registrering, att aktiekapitalet i sin helhet skall vara inbetalt på bankräkning. När styrelse och revisorer har valts kan inbetalning göras direkt till bolaget. I överensstämmelse med ABL har dock ett absolut kvittningsförbud vid bolagsbildning införts i BAL. I första stycket föreskrivs därför att skulder som grundas på aktieteckning inte får kvittas mot fordringar hos bolaget.

Enligt andra stycket kan fordran på aktiebelopp inte överlåtas eller pantsättas av bolaget. Samma skäl som talar för att kvittningsrätt inte bör tillkomma aktietecknare kan åberopas för att en förbindelse till bolaget för obetalt aktiebelopp inte får överlåtas eller pantsättas. Fordringen skall kunna bli föremål för utmätning för aktietecknarens fordran hos bolaget. Denna bestämmelse överensstämmer med gällande lag (27 å BL) och ABL.

Om en inte fullt inbetald aktie överlåts, blir förvärvaren enligt tredje stycket gemensamt med överlåtaren gentemot bolaget ansvarig för återstå- ende inbetalning först sedan han anmält sitt namn för införing i aktieboken. Sådan överlåtelse som avses i detta stycke kan inte äga rum efter registreringen av bolaget, eftersom aktierna måste vara helt betalda innan registrering kan få ske. Däremot kan en sådan överlåtelse tänkas äga rum efter det att bolaget bildats men innan registrering har skett. Någon uttrycklig motsvarighet till denna bestämmelse finns inte i nuvarande BL. (Jmf dock 28 å andra stycket BL).

145 Om en aktie inte betalas i rätt tid, kan styrelsen en månad efter betalningsan- maning förklara aktien förverkad för den betalningsskyldige. Anmaningen skall innehålla meddelande att aktien kan förklaras förverkad. Anmaningen skall ske genom avsändande av rekommenderat brev, om den betalningsskyldiges adress är angiven vid aktieteckningen eller införd i aktieboken eller annars anmäld till bolaget. I annat fall skall anmaningen kungöras i den eller de ortstidningar som styrelsen bestämmer. En underrättelse om anmaningen skall genast sändas till den som är införd som panthavare eller uppdragstagare för aktien i förteckningen enligt 3 kap. 13 5. Innan en förverkad aktie har blivit ogiltig kan styrelsen låta någon annan överta aktien och betalningsansvaret för det tecknade beloppet. Om en aktie har förklarats förverkad och inte övertagits av någon annan som erlagt

full betalning, skall den, för vilken aktien har förverkats, gentemot bolaget svara för en femtedel av full betalning för aktien.

Paragrafen, som reglerar förfarandet när betalning på aktie inte fullgörs i rätt tid, motsvaras av 28 å andra—femte styckena BL och överensstämmer med 2 kap. 11 å ABL.

Enligt gällande lag, som överensstämmer med 1944 års ABL, kan styrelsen vid försummad inbetalning av tecknat belopp förklara aktien övertagen av annan som anmält sig villig till detta eller förklara aktien förverkad. Båda dessa åtgärder skall föregås av ett anmaningsförfarande i närmare angiven ordning. Övertagandeförklaringen medför att aktietecknaren förlorar sin rätt till aktien och att denna överförs till övertagaren. Denne får därmed samma betalningsansvar och i övrigt samma ställning som om han tecknat aktien. Han skall alltså betala in hela det för aktien tecknade beloppet. Den från vilken aktien övertagits har inte rätt att få tillbaka vad han betalt in på aktien förrän övertagaren helt har betalat det tecknade beloppet. Förverk- andeförklaring innebär att aktien upphör att existera. Vad som betalts på aktien kan inte återkrävas.

Reglerna i 1975 års ABL, med vilka förevarande paragraf överensstäm- mer, innebär liksom gällande lag att om den som övertar aktien betalar denna till fullo, har den ursprunglige aktietecknaren rätt att få tillbaka vad han kan ha betalt på aktien.

En aktieteckning innebär att bolaget får en fordran på aktietecknaren motsvarande det tecknade beloppet. Av allmänna regler följer att styrelsen har rätt att utkräva förfallna tecknade belopp. Bolaget är också berättigat till dröjsmålsränta enligt bestämmelserna i räntelagen (19762635). Styrelsen har alltså möjlighet att välja mellan att utkräva tecknade belopp, förklara tecknade aktier förverkade eller låta annan överta förverkad aktie och betalningsansvaret för det tecknade beloppet. I valet mellan olika vägar har styrelsen att iaktta bolagets bästa. För det fall att full betalning inte erlagts av annan som övertagit aktierna, har en schablonregel införts som innebär att bolaget kan kräva den ursprunglige aktietecknaren på en femtedel av det belopp som skulle betalas för aktien.

Första stycket av förevarande paragraf innehåller bestämmelser om det anmaningsförfarande som måste föregå en förverkandeförklaring. Eftersom en förverkandeåtgärd inte medför att aktien upphör att existera bör en förverkad aktie inte avföras ur aktieboken. Däremot bör i aktieboken antecknas att aktien har förverkats för aktietecknaren. När registrering sker, blir däremot enligt 12 å tredje stycket förverkad aktie ogiltig, om den inte övertagits av annan.

Enligt andra stycket kan styrelsen innan förverkad aktie blivit ogiltig låta annan överta aktien och därmed betalningsansvaret för det tecknade beloppet. Övertagandet av aktien innebär att den övertagande träder i aktietecknarens ställe och alltså svarar för inbetalning av hela det belopp som skall betalas för aktien. Övertagande av förverkad aktie kan ske till dess aktien blivit ogiltig enligt 12 å tredje stycket.

Om en aktie har förklarats förverkad och inte övertagits av annan som erlagt full betalning, skall enligt tredje stycket den, för vilken aktien förverkats, gentemot bolaget svara för en femtedel av full betalning för

aktien. Av 12 kap. 4 å följer att betalda belopp skall läggas till reservfon- den.

Paragrafen innehåller inte några särskilda bestämmelser för det fall att den försumlige aktietecknaren tecknat flera aktier och fullgjort en del av sin betalningsskyldighet, utan att han klargjort hur han vill att beloppet skall avräknas. I ett sådan fall får bolaget efter omständigheterna avgöra om den gjorda inbetalningen skall anses utgöra full betalning för en eller några aktier eller utgöra delbetalning av hela aktieposten. I det senare fallet får hela aktieposten förklaras förverkad.

15å Innan styrelsen och revisorerna har valts, kan aktierna betalas endast genom insättning på sådan räkning som stiftarna för detta ändamål har öppnat hos något svenskt bankinstitut.

Det på räkningen insatta beloppet får lyftas för bankaktiebolaget när styrelsen och revisorerna har valts. Har frågan om bankbolagets bildande fallit eller är aktieteck- ningen av annan orsak inte bindande, skall det inbetalda aktiebeloppet betalas tillbaka med ränta till tecknarna.

Paragrafen, som motsvarar 26 å tredje stycket och 187 å BL samt 2 kap. 12 å ABL, anger hur inbetalning av aktiekapitalet skall ske.

Inbetalning på aktieri samband med bolagsbildning måste fram till dess att styrelse och revisorer har valts, enligt första stycket fullgöras genom insättning på bankräkning. Bestämmelsen överensstämmer således med gällande lag. Stiftarna får inte disponera över inbetalda medel. Enligt ABL är inbetalning på bankräkning den enda tillåtna formen för kontant betalning av aktier vid bolagsbildning. Enligt förarbetena till ABL förutsätts en sådan ordning ha betydelse för aktietecknarnas säkerhet och även skapa garantier för att bolaget verkligen tillförs pengar motsvarande aktiekapitalet. För bankaktiebolagens del har utredningen funnit att dessa garantier i stället kan skapas genom den kontroll som bankinspektionen utövar på bankbolagen. När bankbolaget har konstituerats och styrelse och revisorer valts, kan därför aktierna betalas direkt till bolaget. Inbetalning kommer troligtvis i de flesta fall ske på bankräkning därvid riksbanken kan anlitas. Den föreslagna ordningen ger dock bankbolaget möjlighet att snabbt kunna disponera över de medel som aktietecknarna betalt in.

Enligt andra stycket får det på räkningen insatta beloppet lyftas för bolaget först när styrelse och revisorer har valts. Hela aktiekapitalet behöver inte - som föreskrivs i ABL - vara insatt för att styrelsen skall få disponera över de på räkningen insatta beloppen. Har frågan om bankbolagets bildande fallit eller är aktieteckningen av annan orsak inte bindande, skall dock återbetal- ning av inbetalt belopp tillsammans med ränta ske till aktietecknarna. Har styrelsen under viss tid disponerat det inbetalda beloppet, skall vid återbetalning aktietecknarna erhålla den ränta, som bankaktiebolaget skulle ha erhållit om beloppet från betalningsdagen varit innestående på den av stiftarna öppnade bankräkningen.

Bestämmelserna innebär att inbetalning på bankräkning är - i överens- stämmelse med gällande lag - den enda tillåtna formen för betalning på aktie innan styrelsen valts. Styrelsen och revisorerna väljs på den konstituerande stämman efter det att beslut fattats om bankaktiebolagets bildande. Stiftarna får inte disponera över medel som inbetalts på aktierna.

Skall återbetalning ske enligt 12 å fjärde stycket är således styrelsen, om sådan finns, behörig och skyldig att för återbetalningen till tecknama disponera över de medel som innestår på bankräkning av ifrågavarande slag. Skulle inbetalning på räkning ha skett före den konstituerande stämman och faller bolagsbildningen enligt 11 å får de aktietecknare som betalt in på räkningen, anses kunna själva av banken fordra tillbaka de inbetalda beloppen jämte ränta.

65 Innan bankaktiebolaget har registrerats, kan det inte förvärva rättigheter eller ikläda sig skyldigheter. Det kan inte heller söka, kära eller svara inför domstol eller någon annan myndighet. Styrelsen kan dock föra talan i mål rörande bolagsbildningen och i övrigt vidta åtgärder för att erhålla de tecknade aktiebeloppen. För en åtgärd som vidtas på bankbolagets vägnar före registreringen svarar de som har deltagit i åtgärden eller beslutet om denna solidariskt. När bolaget har registrerats, övergår ansvaret på bolaget, om förpliktelsen följer av bolagsordningen eller teckningslistan eller har tillkommit efter det att bolaget har bildats. Har ett avtal för bolaget slutits före registreringen med en medkontrahent som visste att bolaget inte var registrerat, kan denne, om något annat inte följer av avtalet, frånträda detta endast om frågan om bolagets bildande fallit enligt 12 å fjärde stycket. Visste medkontrahenten inte att bolaget var oregistrerat, kan han frånträda avtalet innan bolaget har registrerats.

Paragrafen, som motsvarar 20 å BL och överensstämmer med 2 kap. 13 å ABL, reglerar verkan av rättshandlingar för bankaktiebolaget före dess registrering.

Gällande lag utgår från den allmänt erkända grundsatsen att bankaktie- bolag vinner rättskapacitet först genom registreringen. Denna princip slås också fast i första stycket av förevarande paragraf. Innan bankbolaget registrerats kan det inte förvärva rättigheter eller ikläda sig skyldigheter och inte heller söka, kära eller svara inför domstol eller annan myndighet. Liksom f.n. har styrelsen dock möjlighet att dessförinnan vidta nödvändiga åtgärder för att få aktietecknarna att fullgöra sina skyldigheter vid teckningen. Styrelsen kan sålunda föra talan i mål rörande bolagsbildningen och även vidta åtgärder för att erhålla tecknade aktiebelopp. Det kan anmärkas att rätt att föra talan mot aktietecknare om utbekommande av tecknat belopp inte tillkommer stiftarna, även om betalningsterminen för aktien utgår före den konstituerande stämman.

Uppkommer förpliktelser genom åtgärd på bolagets vägnar före registre— ringen, svarar enligt andra stycket de som deltagit i åtgärden eller beslutet därom solidariskt för förpliktelsen. Innan beslut på konstituerande stämma fattats om bankaktiebolagets bildande och val av styrelsen och revisorerna ägt rum, kan det förekomma att en åtgärd vidtas av stiftarna för det under bildande varande bolaget. Stiftare som vidtagit åtgärder eller deltagit i beslutet om sådana ådrar sig alltså personlig ansvarighet. Sedan styrelse valts, kan åtgärd på bolagets vägnar företas av styrelsen, verkställande direktören eller annan ställföreträdare för bolaget. Vidtar styrelsen, verkställande direktören eller särskild firmatecknare före registreringen åtgärder för bolaget, drabbar personlig, solidarisk ansvarighet för uppkom- mande förpliktelser dem, som deltagit i åtgärden eller beslutat om denna. Om en aktieägare deltar i ett beslut att företa en åtgärd för bolaget före dess

registrering, ådrar även han sig en personlig ansvarighet.

När bolaget registrerats, övergår enligt andra meningen ansvaret för förpliktelse som nu sagts på bankbolaget, om förpliktelsen följer av bolagsordningen eller tillkommit efter det bolaget bildats. Denna regel om ansvarets övergång på bolaget har en vidare verkan än gällande lags regel. Enligt gällande lag binds bolaget genom registreringen endast av sådana avtal som ingåtts av styrelsen, verkställande direktören eller firmatecknare dvs. företrädare för bolaget som utsetts sedan beslut om bolagets bildande fattats på den konstituerande stämma. Genom denna regel överförs alltså inte på bolaget något slag av förpliktelse på grund av åtgärder för bolaget vilka företagits före den konstituerande stämman. Eftersom stiftelsehandlingarna (bolagsordningen och teckningslistorna) emellertid är kända för tecknarna, är det i överensstämmelse med ABL rimligt att bankbolaget efter registre- ringen svarar även för sådana förpliktelser som följer av stiftelsehandling- arna. När en förpliktelse genom registreringen övergår på bolaget följer därmed också skyldigheten att svara för den skada som kan ha uppkommit för medkontrahenten. Bolaget får då regressrätt mot de ansvariga.

Rätten för den som avtalat med bolaget före registreringen att frånträda avtalet är i sak reglerad i överensstämmelse med gällande lag. Av tredje stycket framgår sålunda att, om avtalet för bolaget slutits före registreringen med en kontrahent som visste att bolaget inte var registrerat, denna kan, såvida annat inte följer av avtalet, frånträda detta endast om registrerings- tiden försuttits eller registrering vägrats. Visste medkontrahenten inte att bolaget var oregistrerat kan han frånträda avtalet innan bolaget registre- rats.

Gällande lag innehåller dels föreskrift om tidpunkten när frånträde skall anses ha ägt rum, dels bestämmelser om skyldighet för medkontrahent att på förfrågan ge besked om han vill vidbli avtalet och om verkan av hans svar eller underlåtenhet att svara. 1975 års ABL och förslaget tar inte upp motsvarande bestämmelser, men åtminstone i viss utsträckning torde allmänna rättsregler leda till samma resultat.

175 Det nybildade bankaktiebolaget skall genom kungörelse i Post- och Inrikes Tidningar tillkännage när bankbolaget börjar sin rörelse. Bolaget skall till bankin- spektionen anmäla dagen då kungörande har skett.

Paragrafen överensstämmer delvis med 161 å BL. Bestämmelserna bör ses mot bakgrund av den i 13 kap. 4 å första stycket 1 upptagna regeln som föreskriver en skyldighet för det bankaktiebolag som inte har öppnat sin rörelse inom ett år från bolagets bildande att träda i likvidation. Ett bankaktiebolag är i princip bildat när beslut fattats på den konstituerande stämman (10 och 11 åå). När det nybildade bankbolaget påbörjar sin rörelse kan emellertid sägas att bildandeprocessen avslutas. Sannolikt har den sedan länge gällande tvångslikvidationsgrunden motiverats av en önskan, att de bankinstitut som lämnats tillstånd att driva bankrörelse utnyttjar tillståndet, så att uppkomsten av s.k. vilande bankföretag motverkas. Skyldigheten att kungöra dagen då bankbolaget påbörjar sin rörelse bidrar till att förenkla tillämpningen av tvångslikvidationsbestämmelsen i 13 kap. 4 å.

Det föreligger uppenbara svårigheter att generellt ange vad som innefattas i begreppet ”börjar sin rörelse”. Det torde krävas någon form av yttre

manifestation för att så skall kunna anses ha skett. Som exempel kan nämnas att bankbolaget öppnar kontorslokal eller på något annat sätt visar att det faktiskt är berett att utföra banktjänster åt allmänheten.

Bankbolaget skall till bankinspektionen anmäla dagen då kungörande har skett. I jämförelse med 161 å BL har denna bestämmelse givits en annan formulering, som undanröjer tveksamheten huruvida det är dagen för öppnandet av rörelsen eller dagen då kungörelse har skett som skall anmälas. Bankinspektionen skall i bankregistret anteckna kungörelsedagen men behöver inte enligt 18 kap. 2 å kungöra denna registrering i Post- och Inrikes Tidningar.

5.2-3 3 kap. Aktier, aktiebrev, aktiebok m.m.

BL:s bestämmelser om aktier, aktiebrev och aktiebok överensstämmer i stora delar med motsvarande bestämmelser i 1944 års ABL. De ändringar som vidtagits i 1975 års ABL och som är förhållandevis få har i allmänhet utan ändringar förts över till förslaget till BAL.

Bestämmelserna i lagen (1970:596) om förenklad aktiehantering (LFA) gällde tidigare i sin helhet för såväl de allmänna aktiebolagen som för bank- och försäkringsbolagen. I samband med översynen av ABL och försäkrings- rörelselagen valde man att i stället för att i dessa lagar hänvisa till bestämmelserna i LFA låta större delen av dessa ingå i respektive lag. De bestämmelser i LFA som nu inte ingår i ABL och försäkringsrörelselagen rör vissa bestämmelser om förvaltarregistrering samt om värdepapperscentralen och tillsynen över denna m.m. Utredningen anser att de bestämmelser i LFA som numera ingår i ABL och försäkringsrörelselagen också skall ingå i förslaget till bankaktiebolagslag. När dessa bestämmelser i LFA också flyttas över till BAL föreslår utredningen att LFA upphör och att de kvarvarande bestämmelserna i denna lag får ingå i en särskild lag, lagen om värdepap- perscentralen m.m. Ett förslag till sådan lag har lämnats av försäkringsrö- relseutredningen i slutbetänkandet Följdlagstiftning till en ny lag om försäkringsrörelse (Ds E 1981:11).

I förslaget har tagits in bestämmelser om interimsbevis (5 å). Sådana bestämmelser fanns redan i 1944 års ABL, vilka analogt har tillämpats av bankaktiebolagen. I likhet med ABL har reglerna om teckningsbevis, dvs. bevis om verkställd aktieteckning, slopats

Bestämmelserna i 18 å BL, vilka inskränker utlännings möjlighet att förvärva aktier i bankaktiebolag, återfinns nu i kapitlets 3 €. Till dessa bestämmelser har i förslaget lagts ytterligare ett undantag från huvudregeln. De svenska medborgare som förvärvat bankaktier och därefter av någon anledning bytt medborgarskap skall vid ny- eller fondemission få utöva den med aktierna förenade företrädesrätten till nya aktier.

Förslaget innehåller som nämnts vissa avvikelser från ABL. Fortfarande består den olikheten att förslaget inte tar upp ABL:s bestämmelser om lösningsrätt vid aktiers övergång till ny ägare (3 kap. 3 5 ABL).

Vidare har ABL:s bestämmelser om utländsk förvaltarregistrering (3 kap. 10 å andra stycket 2 p) inte heller tagits med i förslaget, eftersom det inte finns något praktiskt behov av specialbestämmelser för handel med bankaktier vid utländsk fondbörs.

33 å första stycket LFA innehåller bestämmelser om makulering och arkivering av utbytta aktiebrev. Denna arkiveringsskyldighet har utredning- en bl.a. ur rättssäkerhetssynpunkt ansett viktig att behålla. Bestämmelserna har därför - till skillnad från ABL - förts över till förslagets 12 % tredje stycke. Detsamma gäller arkivering av uppgifter som avförts ur aktiebok m.m. samt av utskrift av aktieboken (34 å första stycket LFA). Även denna bestäm- melse, som inte återfinns i ABL, har medtagits i förslagets 12 å fjärde stycke.

I 14 å första stycket görs i förhållande till ABL det tillägget att aktieboken skall hållas tillgänglig på bankens huvudkontor. De flesta bankaktiebolag har ett mycket stort antal kontor såväl regionalt som lokalt. Det har därför för bankaktiebolagen ansetts nödvändigt att precisera var aktieboken skall hållas tillgänglig. Några svårigheter att bestämma vilket kontor som skall anses vara bankens huvudkontor bör inte föreligga.

1 5 Alla aktier har lika rätt i bankaktiebolaget, om inte något annat följer av denna

paragraf.

I bolagsordningen kan bestämmas att aktier av olika slag skall finnas eller kunna utges. En sådan bestämmelse skall ange ]. olikheterna mellan aktieslagen,

2. antalet aktier av varje slag,

3. den företrädesrätt som tillkommer skilda grupper av aktieägare vid en ökning av aktiekapitalet enligt 4 kap. En föreskrift om olika företrädesrätt får meddelas endast om aktierna inte skall medföra lika rätt till andel i bolagets tillgångar eller vinst.

Avser olikheten mellan aktieslagen aktiernas röstvärde, gäller att ingen aktie får ha ett röstvärde som överstiger tio gånger röstvärdet för någon annan aktie.

I bolagsordningen kan bestämmas att aktier av ett visst slag skall i närmare angiven ordning kunna omvandlas till aktier av annat slag. Omvandlingen skall utan dröjsmål anmälas för registrering och är verkställd när registrering sker.

Paragrafen, som överensstämmer med 3 kap. 1 å ABL och motsvaras av 8 å 14 mom tredje stycket och 104 å första stycket andra punkten BL, innehåller i första stycket huvudregeln, att alla aktier skall ha lika rätt.

Från huvudregeln i första stycket kan enligt andra stycket undantag göras genom bestämmelser i bolagsordningen om att aktier av olika slag skall finnas eller kunna ges ut. Med aktier av olika slag avses främst aktieslag som har olika rätt till andel i bolagets tillgångar och vinst, dvs rätt till utdelning, deltagande i nyemission vid kapitalökning, återbäring vid nedsättning av aktiekapitalet eller utskiftning vid bolagets upplösning. De aktier som medför viss företrädesrätt till andel i bolagets tillgångar och vinst brukar kallas preferensaktier och övriga stamaktier. Olikheten mellan aktieslagen behöver emellertid inte enbart vara av ekonomisk art. Inte sällan förekom- mer att vissa aktier har ett lägre röstvärde än andra aktier. En annan olikhet kan vara att visst aktieslag för sig väljer visst antal styrelseledamöter eller revisorer.

Av grunderna för lagen följer vissa begränsningar av möjligheten att göra skillnad mellan olika aktier. Ingen aktieägare kan berövas sin rätt att delta i bolagsstämman och utöva sin rösträtt där eller att klandra ett bolagsstäm- mobeslut.

Om det enligt bolagsordningen skall finnas eller kunna ges ut olika slag av aktier, skall bolagsordningen ange olikheterna mellan aktieslagen och antalet aktier av varje slag. Även eventuella olikheter i företrädesrätt vid ökning av aktiekapitalet enligt 4 kap. skall särskilt anges. Bestämmelse om sådan särskild företrädesrätt vid nyemission och fondemission får endast ges om aktieslagen skall medföra olika rätt till andel i bolagets tillgångar eller vinst. Det är således inte tillåtet, att två aktieslag med lika rätt till bolagets tillgångar och vinst men med olikhet exempelvis i fråga om rösträtt har olika företrädesrätt vid emission.

Tredje stycket innehåller den från gällande lag hämtade regeln att ingen aktie får ha ett röstvärde som överstiger tio gånger röstvärdet för annan aktie. Bestämmelsen, som är tvingande, förbjuder således rösträttslösa aktier. Det är emellertid möjligt att låta aktier av visst slag ha lägre eller högre röstvärde i vissa frågor än aktier av annat slag. Man kan även låta aktier av visst slag få lägre eller högre röstvärde under vissa förutsättning- ar.

Fjärde stycket innehåller bestämmelser om att konvertibla aktier får utges. I sådant fall skall i bolagsordningen anges den närmare ordningen för omvandlingen. Det måste anges huruvida omvandlingen skall ske automa- tiskt under vissa förutsättningar eller om den skall kunna påkallas av bolaget eller aktieägaren. Förbehållet om konvertering måste enligt 4 å också anges i aktiebrevet.

När enligt bestämmelser i bolagsordningen omvandling skall ske och aktiebreven bytas ut, är aktieägaren skyldig att ge in sitt aktiebrev och kan av domstol åläggas att göra detta. Dessutom kan bolaget utöva påtryckning på honom genom att enligt 18 å hålla inne den på aktierna belöpande utdelningen. När utbyte sker skall enligt 4 å det nya aktiebrevet innehålla uppgifter om att det erhållits i utbyte mot äldre aktiebrev och vilken dag detta aktiebrev utfärdats. Det äldre aktiebrevet skall makuleras. Vid den tidpunkt då aktier skall omvandlas, anmäls detta för registrering. I och med registreringen anses omvandlingen verkställd, även om utbytet av aktier ännu inte genomförts.

2 & Aktier kan fritt överlåtas och förvärvas, om något annat inte följer av 3 å eller i övrigt av lag.

Paragrafen, som överensstämmer med 3 kap. 2 å ABL och motsvaras i sak av 8 5 2 mom BL, innehåller regeln att en aktie i princip är fritt överlåtbar. I paragrafen föreskrivs att en aktie kan fritt överlåtas eller förvärvas om inte något annat följer av lag eller bolagsordningen. Enligt ABL kan bolagsordningen bara inskränka denna fria överlåtbarhet i två fall, nämligen dels genom intagande av förbehåll att alla eller vissa aktier skall vara bundna enligt 17 kap. 1 å, dels genom införande av lösningsförbehåll vid aktiers övergång till nya ägare enligt 3 kap. 3 å. Som nämnts i inledningen till detta kapitel saknar förslaget bestämmelser om lösningsrätt vid överlåtelse av aktier. Bestämmelsen i 17 kap. 1 å ABL, vilken har sin huvudsakliga betydelse i samband med utlänningsförbehåll enligt lagen (1982:617) om utländska förvärv av svenska företag m.m. motsvaras av förslagets 3 kap. 3 å, som innehåller skyddsregeln mot utländskt inflytande på bankområdet.

3 5 Aktier i ett bankaktiebolag får genom teckning eller överlåtelse förvärvas endast

av

1. svenska medborgare

2. svenska bolag och föreningar, som inte är kontrollsubjekt enligt lagen (1982:617) om utländska förvärv av svenska företag mm.,

3. andra svenska samfälligheter och stiftelser

4. fondbolag till aktiefonder enligt aktiefondslagen (1974:93l).

Svensk medborgare som förvärvat aktier och som därefter förlorat sitt svenska medborgarskap samt den som förvärvat aktier på annat sätt än genom teckning eller överlåtelse är dock aldrig förhindrad att, om aktiekapitalet ökas (fondemission eller nyemission) med stöd av den med dessa aktier förenade företrädesrätten förvärva ytterligare aktier.

Förvärv av aktier i strid med innehållet i första stycket är ogillt.

Paragrafen, somi stort överensstämmer med 18 å BLi dess lydelse efter den 1 januari 1983 (1982:624) och som saknar en direkt motsvarighet i ABL, innehåller bestämmelser som inskränker utlännings möjlighet att förvärva aktier i bankaktiebolag.

Syftet med ifrågavarande bestämmelser är att förhindra ett utländskt inflytande över bankerna. Detta syfte är således av liknande art som de grundsatser som kom till uttryck i 1916 års lag om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom m.m. Denna lag har ersatts av lagen (1982:617) om utländska förvärv av svenska företag m.m. , som i här aktuella hänseenden i stort överensstämmer med 1916 års lag. På samma sätt som föreskrevsi 1916 års lag undantas bankaktiebolagen helt även från denna nya lags tillämpningsområde. Anledningen till detta är att banklagen förutom den nu diskuterade paragrafen även innehåller andra bestämmelser som begränsar möjligheten till utländskt inflytande i bankbolagen.

Redan 1911 års BL innehöll en självständig regel som skulle motverka utländskt inflytande. Denna regel ansågs inte medföra någon begränsning i svenska juridiska personers rätt att förvärva bankaktier. Någon påföljd, om aktier förvärvades av annan än svensk medborgare, föreskrevs inte heller. 1949 års banklagssakkunniga skärpte i dessa hänseenden bestämmelsen, som i sak fick sin nuvarande lydelse vid tillkomsten av 1955 års BL. 18 å första stycket BL har därefter (SFS 1982:624) anpassats till definitionen av kontrollsubjekt i 4 å i den nya lagen om utländska förvärv av svenska företag m.m. Med kontrollsubjekt avses enligt denna lag utländska rättssubjekt och vissa svenska rättssubjekt.

Enligt första stycket första meningen får bankaktier genom teckning eller överlåtelse förvärvas endast av följande rättssubjekt.

a) Svenska medborgare, varmed avses fysiska personer med svenskt medborgarskap.

b) Svenska aktiebolag, som inte är kontrollsubjekt enligt lagen om utländska förvärv av svenska företag m.m. Ett svenskt aktiebolag ärinte kontroll- subjekt om det i sin bolagsordning har ett utlänningsförbehåll enligt 4 å nämnda lag. Med utlänningsförbehåll avses där ett i bolagsordningen intaget förbehåll enligt vilket kontrollsubjekt genom teckning eller överlåtelse endast får förvärva en viss del av aktierna, nämligen vid varje tidpunkt motsvarande mindre än fyrtio procent av hela aktiekapitalet och mindre än tjugo procent av röstetalet för samtliga aktier. Med utlännings—

förbehåll avses även förbehåll enligt vilket gäller strängare föreskrifter i dessa hänseenden. — Svenska bank och försäkringsaktiebolag är enligt 2 å lagen om utländska förvärv av svenska företag m.m. aldrig kontroll- subjekt och är därmed enligt denna paragraf inte förhindrade att förvärva bankaktier. Att svenska bankaktiebolag trots det inte får förvärva aktier i andra bankaktiebolag annat än i undantagsfall framgår av andra bestämmelser i BAL.

c) Svenska handelsbolag, om inte någon av bolagsmännen är utländsk medborgare eller kontrollsubjekt i övrigt. Det kan i detta sammanhang förtjänas att påpeka att enkla bolag saknar möjlighet att i eget namn förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter och att föra talan inför domstol eller andra myndigheter. Man brukar säga att ett enkelt bolag inte är en juridisk person. Detta innebär att en delägare i ett enkelt bolag kan förvärva bankaktier i eget namn men för bolagets räkning under förutsättning att denne delägare inte är kontrollsubjekt.

d) Svenska ekonomiska föreningar som inte är kontrollsubjekt. I 4 å lagen om utländska förvärv av svenska företag m.m. sägs emellertid att alla ekonomiska föreningar, vars verksamhet regleras av lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar, bostadsrättslagen (19711479), lagen (1975:417) om sambruksföreningar eller äldre lagstiftning, som motsvarar lagen om ekonomiska föreningar eller bostadsrättslagen är kontrollsubjekt. Här- ifrån har emellertid gjorts vittomfattande undantag. Dessa undantag avser vissa särskilt uppräknade kooperativa föreningar. Undantag har vidare gjorts för föreningar som utgör en sammanslutning av föreningar som inte är kontrollsubjekt. Slutligen kan en ekonomisk förening genom ett särskilt tillstånd medges att inte vara kontrollsubjekt.

e) Svenska ideella föreningar är enligt lagen om utländska förvärv av svenska företag m.m. aldrig att betrakta som kontrollsubjekt. Samtliga svenska ideella föreningar har därför, under förutsättning att de har sådan stadga och organisation att de är att anse som självständiga juridiska personer, rätt att förvärva de ifrågavarande aktierna.

f) Svenska samfälligheter och svenska stiftelser är i den föreslagna bestäm— melsen direkt angivna som tänkbara förvärvare av aktierna i svenska bankaktiebolag.

g) Aktiefond enligt aktiefondslagen ( I 974.931 ). Till sådan fond får fondbolag enligt den föreslagna lagtexten alltid förvärva dessa aktier.

Den nya lydelsen av paragrafen, som bygger på lagen om utländska förvärv av svenska företag m.m.,bör inte innebära någon förändring av vad som enligt tidigare lydelse av paragrafen gällde beträffande sparbankers och föreningsbankers rätt att förvärva aktier i bankaktiebolag. Här bortses således från de bestämmelser i SpL och J kL som reglerar dessa bankinstituts rätt att förvärva aktier. Vad gäller sparbanker torde dessa vid tillämpningen av denna paragraf betraktas som stiftelser. Detta kan synas något oegentligt, eftersom sparbank i sig utgör en alldeles särskild associationsform. Betraktas sparbank som en stiftelse, vilket dock ligger närmast till hands, får sparbank förvärva bankaktier enligt paragrafens nuvarande lydelse. F öreningsbank är att betrakta som en förening som inte är kontrollsubjekt enligt lagen om utländska förvärv av svenska företag m.m. och som sådan utgör denna

paragraf inte hinder för föreningsbank att förvärva bankaktier.

Andra än här uppräknade rättssubjekt får alltså enligt den föreslagna bestämmelsen inte genom överlåtelse (köp, byte eller gåva) eller teckning förvärva aktier i svenska bankaktiebolag. Detta innebär att förvärv som sker på annat sätt än genom överlåtelse eller teckning är tillåtna. De förvärv som kan komma i fråga är de familjerättsliga fången, dvs. förvärv i samband med bodelning, arv eller testamentariskt förordnande.

I första stycket andra meningen görs emellertid undantag från förvärvs- förbudet. För det första får den som förvärvat bankaktier på annat sätt än genom överlåtelse eller teckning t.ex. genom ett familjerättsligt fång vid ökning av aktiekapitalet göra gällande den företrädesrätt att teckna nya aktier som kan tillkomma honom på grund av aktieinnehavet. Detta gäller således även om innehavare står utanför den förvärvsberättigade krets som anges i paragrafen. Därutöver föreslås såsom en nyhet ytterligare ett undantag till bestämmelsens huvudregel. De svenska medborgare som bytt medborgarskap men dessförinnan förvärvat bankaktier genom teckning, överlåtelse eller på något annat sätt, skall alltid — på samma sätt som de som genom ett familjerättsligt fång förvärvat bankaktier vid kommande ny- eller fondemission få utöva den med dessa aktier förenade företrädesrätten till nya aktier. Denna möjlighet, som således endast står till buds för fysiska personer, kan inte anses oförenlig med syftet med ifrågavarande bestämmel— se.

I andra stycket sägs att ett förvärv som skett i strid mot bestämmelsen i första stycket är ogiltigt. Denna bestämmelse överensstämmer med princi- pen i 11 å lagen om utländska förvärv av svenska företag m.m. Innebörden av ogiltighetspåföljden blir att ingendera part blir skyldig att fullgöra sina åtaganden på grund av avtalet samt att parterna skall återlämna vad de kan ha erhållit på grund av avtalet.

I lagen (19342235) om bulvanförhållanden i fråga om aktier i vissa bolag finns bestämmelser om straff för bulvanskap och om tvångsförsäljning av aktier som finns hos bulvan. Denna lag omfattar även aktieförvärv som skett för att kringgå bestämmelsen i första stycket (proposition 19342258 sid 18 och 28-29).

En särskild inskränkning i rätten att förvärva aktier i bankbolag tas även upp i 17 kap. 8 å. Här sägs att en ledamot av bankinspektionens styrelse eller anställd hos inspektionen inte får vara aktieägare i ett bankaktiebolag.

4 å Aktiebrev skall ställas till viss man. Det får lämnas ut endast till sådan aktieägare som är införd i aktieboken och först när den eller de aktier brevet lyder på har betalts. Vidare fordras

1. att bankaktiebolaget har registrerats, om aktien har tecknats vid bolagets bildande,

2. att nyemission eller fondemission har registrerats, om aktien tillkommit på grund av emissionen, eller

3. att registrering har skett enligt 5 kap. 14 å, om aktien har tillkommit på grund av utbyte eller nyteckning enligt 5 kap.

Aktiebrevet skall undertecknas av styrelsen. Namnteckningarna får återges genom tryckning eller på något annat liknande sätt. Brevet skall ange bolagets firma, ordningsnummer på den eller de aktier varpå brevet lyder, aktiens nominella belopp och dagen för utfärdandet. Varje aktiebrev skall ange den inskränkning i rätten att

förvärva aktier som föreskrivs i 3 å. Kan, när aktiebrevet ges ut, aktier av olika slag finnas enligt bolagsordningen, skall aktieslaget anges i brevet. Om bolagsordningen innehåller förbehåll enligt 1 å fjärde stycket, 8 å eller 6 kap. 8 å, skall detta tydligt anges i brevet på sådan aktie som avses med förbehållet. Uppgiften kan ges i förkortad form. Förkortningsformerna fastställs av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

När utbetalning görs vid inlösen av en aktie eller vid minskning av dess nominella belopp eller vid skifte av bolagets tillgångar, skall aktiebrevet förses med påskrift om utbetalningen. Har utan återbetalning en aktie dragits in eller det nominella beloppet ändrats, skall så snart som möjligt en påskrift om detta göras på aktiebrevet.

Ett aktiebrev, som i samband med dödning eller vid utbyte ges ut i stället för ett annat, skall innehålla uppgift om detta. Utbyts ett aktiebrev mot ett eller flera andra aktiebrev skall det äldre aktiebrevet och de därtill hörande kupongarken makuleras på ett betryggande sätt.

Emissionsbevis samt de skuldebrev och Optionsbevis som avses i 5 kap. skall undertecknas på det sätt som anges i andra stycket.

Paragrafen, som överensstämmer med 3 kap. 4 å ABL och motsvaras av 7 å tredje stycket andra punkten, 23 å, 44 å 2 mom. sista stycket, 45 å fjärde stycket, 46 å 2 mom. andra stycket samt 140 å andra stycket, 46 å 2 mom. andra stycket samt 140 å andra stycket BL, innehåller regler om aktiebrev m.m.

I överensstämmelse med gällande BL skall enligt första stycket aktiebrev alltid ställas till viss man. Detta gäller även för de allmänna aktiebolagen. Inte heller dessa har således möjlighet att ställa aktiebrevet till innehava- ren.

Aktiebreven får endast lämnas ut till de aktieägare som är införda i aktieboken. Med hänsyn bl.a. till att aktiebrev inte behöver utfärdas, om inte aktieägare begär det, har i 4 kap. 10 och 17 åå samt 5 kap. 11 och 12 åå särskilt föreskrivits att aktier som tillkommer enligt 4 och 5 kap. skall genom styrelsens försorg genast tas upp i aktieboken.

På sätt som f.n. gäller får aktiebrev ges ut endast om aktien är helt betald och bolaget blivit registrerat. Skall aktiebrev ges ut i samband med kapitalökning, måste ökningen ha registrerats innan utgivningen sker.

Enligt andra stycket skall aktiebreven undertecknas av styrelsen, vilket även föreskrivs i 23 å första stycket BL. ABL:s regel att undertecknande även kan ske enligt styrelsens fullmakt av bank har utelämnats. Däremot föreslåsi 8 kap. 12 å tredje stycket att bankaktiebolag får möjlighet att låta endast hälften av hela antalet styrelseledamöter skriva under aktiebreven. Denna senare bestämmelse återfanns redan i 1944 års ABL och har tillämpats analogt av bankerna. Motsvarande regel om underskrift gäller enligt femte stycket emissionsbevis samt konvertibla skuldebrev, skuldebrev med optionsrätt och Optionsbevis enligt 5 kap. Detsamma gäller även för interimsbevis.

F.n. gäller att i aktiebrevet skall anges den i3 å bestämda inskränkningen att förvärva aktier och aktieslaget, om det enligt bolagsordningen kan finnas aktier av olika slag. Därutöver skall förbehåll som ingår i bolagsordningen framgå av aktiebrevet. Detta gäller återbetalningsförbehåll enligt 6 kap. 8 å (45 å första stycket BL). Dessa bestämmelser skall alltjämt gälla för bankaktiebolagen. I likhet med ABL skall också förbehåll om konvertering

och avstämningsförbehåll enligt 1 å fjärde stycket resp. 8 å andra stycket anges i aktiebreven.

Införs genom ändring i bolagsordningen sådant förbehåll som skall anges på aktiebrevet, skall aktierna infordras för påskrift. Bolaget har i sådana fall möjlighet att framtvinga att aktiebreven ges in genom att innehålla utdelning (18 å). Detta gäller även vid utbetalning i samband med inlösning av aktie eller minskning av dess nominella belopp. I sådana fall, liksom vid skifte av bolagets tillgångar, måste nämligen enligt tredje stycket aktiebreven visas upp och förses med påskrift om åtgärden.

Enligt 9 å har aktieägarnai avstämningsbolag (se 8 å) rätt att få aktiebreven utbytta. Någon motsvarande uttrycklig bestämmelse finns inte när det gäller andra aktiebolag. Fjärde stycket förutsätter dock att utbyte kan ske i alla aktiebolag och föreskriver att aktiebrev som i samband med dödning eller efter utbyte ges ut i stället för andra skall innehålla uppgift om detta. De äldre aktiebreven skall vid utbyte makuleras på betryggande sätt, liksom eventuellt tillhörande kupongark.

5 9 Innan aktiebrev utfärdas kan bankaktiebolaget utge ett till viss man ställt bevis om rätt till en eller flera aktier (interimsbevis). Beviset skall innehålla förbehåll om att aktiebrevet lämnas ut endast om bolaget samtidigt får tillbaka beviset. På begäran skall beviset förses med anteckning om de betalningar som har gjorts för aktien. På interimsbeviset skall även antecknas sådan återbetalning som sker enligt 2 kap. 15 å andra stycket. I övrigt gäller bestämmelserna i denna lag om aktiebrev i tillämpliga delar interimsbevis.

Paragrafen, som överensstämmer med 3 kap. 5 å ABL och saknar motsvarighet i BL, innehåller bestämmelser om interimsbevis.

I 1944 års ABL fanns bestämmelser om dels interimsbevis, dvs. bevis om rätt till aktie, och dels teckningsbevis, dvs. bevis om verkställd teckning av aktie. Teckningsbevis men inte interimsbevis kunde ges ut redan före bolagets bildande.

I förarbetena till 1955 års BL uttalades att de principer som 1944 års ABL gav uttryck åt i fråga om bl.a. interimsbevis och teckningsbevis, även borde gälla beträffande bankaktiebolagen. ABL:s regler om dessa aktierättsliga dokument har därför kommit till analog tillämpning på bankaktiebola- gen.

I överensstämmelse med ABL finns i förslaget reglerat endast sådana bevis som ges ut efter bolagets bildande, interimsbevis. Interimsbevis, som utgör ett värdepapper likställt med aktiebrev, kan ges ut till aktietecknaren först när dennes namn är infört i aktieboken, se 4 å. Aktien behöver inte vara fullt betald. Det föreligger inte heller något krav på att aktien skall vara helt betald för att ägaren skall kunna utöva rösträtt för aktien. På begäran skall interimsbeviset förses med påskrift om de betalningar som gjorts på aktien. Sker återbetalning enligt 2 kap. 15 å andra stycket på den grunden att bolaget inte registrerats enligt 2 kap. 12 å eller att aktieteckningen inte är bindande, skall beviset förses med påskrift om återbetalningen.

Bestämmelser om teckningsbevis, bevis om verkställd teckning av aktie, har således varken tagits med i ABL eller i förslaget. Stiftarna kan utan sådana särskilda bestämmelser utfärda bevis om den teckning som aktieteck- nare gjort, men några särskilda värdepappersrättsliga verkningar knyts enligt

BAL inte till beviset. För teckningsrättsbevis, dvs. bevis om verkställd teckning av aktie och delbevis, används den sammanfattande beteckningen emissionsbevis (se 4 kap. 4 å).

6 å Om ett aktiebrev eller ett till viss man ställt emissionsbevis eller Optionsbevis överlåts eller pantsätts, skall bestämmelserna om skuldebrev till viss man eller order i 13, 14 och 22 åå lagen (1936:81) om skuldebrev tillämpas. Härvid är den som innehar ett aktiebrev och enligt bolagets anteckning på detta är införd såsom ägare i aktieboken likställd med den som enligt 13 å andra stycket nämnda lag förmodas äga rätt att göra skuldebrevet gällande.

Överlåts eller pantsätts ett emissionsbevis eller ett Optionsbevis som inte är ställt till viss man, skall bestämmelserna om skuldebrev till innehavaren i 13, 14 och 22 Så lagen om skuldebrev tillämpas.

Om utdelningskuponger finns bestämmelser i 24 och 25 åå lagen om skuldebrev.

Paragrafen, som överensstämmer med 3 kap. 6 å ABL och motsvaras av 23 å fjärde stycket och 24 å BL, innehåller regler om aktiebrevens juridiska karaktär och verkningar av överlåtelse och pantsättning. Dessa regler gäller också emissionsbevis och Optionsbevis enligt 5 kap. som ställts till viss man.

Gällande regler, som i sak överensstämmer med motsvarande bestämmel- ser i 1944 års ABL, ger skydd för godtroende förvärvare under förutsättning bl.a. att överlåtaren kan till stöd för sin rätt åberopa lydelsen av sammanhängande, till honom fortgående skriftliga överlåtelser till viss man eller in blanco, eller att han skäligen kan antas vara den på vilket aktiebrevet var ställt eller senast överlåtet eller skäligen kan antas vara berättigad att handla på dennes vägnar. Bara om särskilda skäl föreligger, är förvärvaren skyldig att pröva, om tidigare överlåtelse är äkta ochi övrigt giltig. Det sagda gäller också vid pantsättning. Dessa regler gäller inte vid familjerättsliga fång, t.ex. arv. Enligt en särskild regel i gällande lag innefattar emellertid en införing i aktieboken om ett familjerättsligt fång legitimation för den registrerade med samma verkan i förhållande till senare förvärvare som om aktiebrevet transporterats på honom.

Nuvarande regler ger ett vidsträckt skydd för aktieomsättningen. I vissa fall där överlåtelsekedjan visar luckor saknar emellertid godtroende förvärvare fullgott skydd. Detta skydd har därför förstärkts i denna paragraf. Den som innehar aktiebrev på en aktie i ett bankaktiebolag och som enligt bolagets anteckning på detta är den senast i aktieboken antecknade ägaren, blir legitimerad på samma sätt som om aktiebrevet varit försett med en till honom fortgående kedja av överlåtelser. Samma gäller om nytt aktiebrev utställts direkt på den nye ägaren, vilket har stor betydelse för aktier i avstämningsbolag.

Bestämmelserna har i förslaget fått samma utformning som i ABL, och hänvisar till 13, 14 och 22 åå skuldebrevslagen. Dessa regler gäller emellertid inte för sådana kuponger som enligt 4 kap. 4 å kan användas som emissionsbevis. Sådana kuponger omfattas i stället av paragrafens regler om emissionsbevis.

7 5 Över bankaktiebolagets samtliga aktier och aktieägare skall styrelsen föra en förteckning (aktiebok). Den skall upprättas omedelbart efter bolagets bildande.

Aktierna skall tas upp i nummerföljd med uppgift om aktietecknarna. Aktieägarnas postadress och yrke eller titel skall anges.

Finns det aktier av olika slag, skall det av aktieboken framgå till vilket slag varje aktie hör.

Aktieboken kan bestå av ett betryggande lösblads- eller kortsystem. Den kan också föras med maskin för automatisk databehandling eller på annat liknande sätt.

När någon visar upp ett utfärdat aktiebrev och enligt 6 å eller på något annat sätt styrker sitt förvärv eller när en aktieägare eller annan behörig person anmäler någon annan förändring i de förhållanden som har tagits upp i aktieboken, skall en anteckning om aktieägaren eller om förändringen genast föras in. Detta gäller endast om hinder inte möter enligt 3 å. Dagen för införandet skall anges, om dagen inte framgår av något annat tillgängligt material.

Är sista överlåtelsen på ett aktiebrev tecknad in blanco, skall namnet sättas ut i överlåtelsen innan införandet sker. Ett aktiebrev som visats upp skall förses med påskrift om införandet och dagen för detta.

Paragrafen, som i huvudsak överensstämmer med 3 kap. 7 å ABL och 25 å BL, innehåller regler om aktieboken.

Enligt första stycket skall styrelsen så snart bankaktiebolaget bildats genom beslut på den konstituerande stämman lägga upp en aktiebok. I aktieboken skall aktierna tas upp i nummerföljd med uppgift om aktietecknarna och därefter aktieägarna — för varje aktie. Finns det aktier av olika slag, skall det anges till vilket slag aktien hör.

Enligt andra stycket kan aktieboken antingen bestå av ett betryggande lösblads— eller kortsystem eller föras med maskin för automatisk databehand- ling eller på annat liknande sätt. Förs aktieboken med hjälp av datateknik blir det fråga om personregister i datalagens (19732289) mening. Detta betyder att datainspektionen måste ge sitt tillstånd till upprättandet och förandet av registret och att datainspektionen kan meddela föreskrifter m.m.

Enligt 15 å får inte den som förvärvat aktie utöva aktieägarens rätti bolaget förrän hans namn förts in i aktieboken. I tredje stycket sägs därför att styrelsen är skyldig att genast efter anmälan föra in förvärv eller andra förändringari aktieboken där hinder inte möter enligt stadgandeti 3 å. Innan införing av ny aktieägare sker skall förvärvet styrkas. Sådan legitimation som stadgas i 6 å skall företes. Aktiebrevet måste visas upp och förvärvaren måste till stöd för sin åtkomst kunna åberopa lydelsen av sammanhängande till denne fortgående skriftliga överlåtelser. Aktiebrevets innehavare är legiti- merad även om den sista överlåtelsen i kedjan är tecknad in blanco.

Styrelsen är enligt paragrafen i princip skyldig att hålla aktieboken aktuell. Det innebär emellertid inte att styrelsen ex officio i aktieboken skall anteckna uppgifter om ändrade ägarförhållanden som kommer till styrelsens kännedom t.ex. genom de särskilda taxeringskontrolluppgifterna om aktie- utdelning. Det nuvarande systemet som tillförsäkrar aktieägare viss anony- mitet genom att han kan underlåta att anmäla sitt aktieinnehav för införing i aktieboken består således, vilket har betydelse framför allt i bolag som inte är avstämningsbolag. Om en aktieägare t.ex. ger in sitt aktiebrev till bankak- tiebolaget för att delta i en emission, får styrelsen inte låta anteckna honom som ägare till aktien i aktieboken om han inte särskilt begär detta. Den som innehar ett aktiebrev som berättigar till en ny fondaktie, kan således få ut

fondaktier utan att han antecknas som ägare till den gamla aktien. Av 4 å följer emellertid att han i aktieboken skall antecknas som ägare till den nya aktien. Av samma paragraf följer också att om aktieägare hos bolaget vill byta ut aktiebrev t.ex. i samband med s.k. växling, han i aktieboken skall antecknas som ägare till de aktier som upptas i de nya aktiebreven. Detsamma gäller vid s.k. split och då nytt aktiebrev utges i stället för dödat aktiebrev. Att de gamla aktiebreven normalt skall förses med påskrift om att företrädesrätten till deltagande i emission begagnats, föreskrivs i 4 kap. 4 å andra stycket.

Styrelsen är inte alltid skyldig att efterkomma en formellt legitimerad persons begäran att bli införd i aktieboken. Styrelsen får sålunda vägra införing om det t.ex. för styrelsen är känt att aktien är stulen.

I paragrafen föreskrivs att även andra förändringar än de som rör äganderätten till aktier skall antecknas i aktieboken. Ändrad adress skall t.ex. antecknas. I princip skall varje anteckning dateras.

Om den sista överlåtelsen på aktiebrevet är tecknad in blanco måste enligt fjärde stycket namnet på förvärvaren sättas ut i överlåtelsen innan införandet sker. Denna åtgärd har till syfte att få en överensstämmelse till stånd mellan aktiebok och överlåtelsekedja. På ett uppvisat aktiebrev skall införandet i aktieboken och dagen för detta antecknas.

8 5 I bolagsordningen kan förbehåll tas in om att den som på en fastställd avstämningsdag är införd i aktieboken eller i en förteckning enligt 13 å skall anses behörig att ta emot utdelning, emissionsbevis och, vid fondemission, brev på ny aktie som tillkommer en aktieägare. Om förbehållet förs in genom en ändring av bolagsordningen, skall styrelsen när ändringen har stadfästs fastställa från vilken dag förbehållet skall tillämpas och för registrering anmäla detta samtidigt som den anmäler bolagsstämmans beslut för registrering. Ett bankaktiebolag som har ett sådant förbehåll (avstämningsförbehåll) i sin bolagsordning kallas i denna lag avstämningsbolag. För avstämningsbolag skall Värdepapperscentralen VPC Aktiebolag (värde- papperscentralen) fullgöra uppgifterna att 1. föra aktieboken, aktiebrevsregistret och förteckningen enligt 13 5, 2. pröva frågor om införande av aktieägarna i aktieboken, 3. svara för utskriften av aktieboken och sammanställningen av uppgifterna enligt 6 5 lagen (0000100) om värdepapperscentralen, 4. stämma av aktieboken och förteckningen enligt 13 S, 5. sända ut aktiebreven, utdelningen och emissionsbevisen 6. svara för utbyten av aktiebreven och de därmed sammanhängande åtgärderna, och 7. vidta åtgärder enligt 4 kap. 19 å i fråga om aktier som inte är uttagna.

Paragrafen överensstämmer med 3 kap. 8 å ABL och motsvaras av 1 å första och andra meningarna och 2 å LFA.

Ett förbehåll i bolagsordningen om att den som viss fastställd dag (avstämningsdag) är införd i aktieboken eller förteckningen enligt 13 å skall anses behörig att ta emot utdelning, emissionsbevis och fondaktie, kallas avstämningsförbehåll. De bolag som har ett sådant förbehåll i sina bolagsordningar kallas avstämningsbolag enligt paragrafens andra stycke.

En förutsättning för att ett bankaktiebolag skall få tillämpa den förenklade aktiehanteringen är enligt första stycket att bolaget beslutar om det. Beslutet

skall, med hänsyn till dess betydelse för aktieägarna, fattas på bolagsstämma och tas in i bolagsordningen. Föreskriften att avstämningsförbehåll skall tas in i bolagsordningen innebär en nyhet i förhållandet till LFA. De bankaktiebolag som redan anslutit sig till det förenklade aktiehanteringssys- temet och som inte har något förbehåll i sina bolagsordningar skall fortfarande anses som avstämningsbolag enligt bestämmelser som bör föras in i promulgationslagen. Dessa bolags styrelser skall dock utan dröjsmål lägga fram förslag om ändring av bolagsordningama så att avstämningsför- behåll kommer att ingå i dessa.

Införs avstämningsförbehåll genom ändring i bolagsordningen, skall ändringen stadfästas och anmälas för registrering och får inte verkställas innan stadfästelse och registrering skett. För att ge tid till samråd med värdepapperscentralen skall styrelsen bestämma dag från vilken förbehållet skall tillämpas.

Enligt tredje stycket skall bankaktiebolag, som är avstämningsbolag, till VPC lämna över vissa särskilt angivna förvaltningsfunktioner i fråga om aktiehanteringen. Endast VPC har rätt att driva verksamhet av sådan art.

De förvaltningsfunktioner som obligatoriskt skall tillkomma VPC räknas upp i punkterna 1—7. Under punkterna 1—4 tas upp funktioner med anknytning till aktieboken. Det blir således VPC som i fortsättningen skall pröva frågor om aktieägares införande i aktieboken enligt 7 å. Den som förvärvat aktier i ett avstämningsbolag skall anmäla förvärvet till VPC i stället för till bolaget. I de fall där överlåtelsen sker genom förmedling av fondkommissionär blir det en normal rutin för genomförande av leverans vid börsaffär att överlåtna aktiebrev lämnas till VPC för utbyte och för införing av den nya ägaren i aktieboken. För att göra det praktiskt möjligt för bolag att i tid från VPC få underlag för upprättande av röstlängd vid bolagsstämma, har rätten till deltagande i bolagsstämma gjorts beroende av att aktieägaren finns införd i aktieboken senast tio dagar före stämman (se 14 å andra stycket).

I punkterna 1 , 3 och 4 anges vidare Övriga uppgifter som har samband med aktieboken och som föranletts av det förenklade aktiehanteringssystemet. VPC skall sålunda för bankaktiebolagets räkning föra aktiebrevsregister enligt 12 å och den särskilda förteckningen Över uppdragstagare enligt 13 å, göra föreskrivna utskrifter av aktieboken, sammanställa uppgifter enligt 6 å i den föreslagna lagen om värdepapperscentralen samt inför utdelning och emission stämma av aktieboken och den särskilda förteckningen. Bankaktie- bolagen skall emellertid också i fortsättningen svara för framställningen av de aktiebrev och emissionsbevis som behövs i bolaget. Behovet av aktiebrev är större vid förenklad aktiehantering än vid konventionell sådan. Den normala rutinen är nämligen den att brevet byts ut mot ett nytt, ställt på den nya ägaren. Enligt punkt 6 är det VPC:s sak att byta ut aktiebrev i sådana och andra fall. Hos VPC måste därför alltid finnas ett lager av varje bolags aktiebrev. VPC kan också få i uppdrag att svara för framställningen av aktiebrev och emissionsbevis. För bl.a. sådana fall öppnar 9 å möjlighet för VPC att underteckna ett bolags aktiebrev och emissionsbevis. Rätten att få ut nya aktiebrev blir i likhet med rätten till utdelning och till emissionsbevis vid kapitalökning knuten till införingen i aktieboken. Eftersom VPC för aktieboken är det naturligt att låta VPC ombesörja utsändandet av

aktiebrev, utdelning och emissionsbevis. Detta har kommit till uttryck i punkten 5 .

Rätten att delta i fondemission kan enligt 4 kap. 19 å preskriberas. De åtgärder som har samband med preskriptionsförfarandet har VPC enligt punkten 7 rätt att vidta.

Utöver dessa obligatoriska förvaltningsfunktioner kan ett bankaktiebolag genom ett särskilt avtal ge VPC i uppdrag att ombesörja vissa andra uppgifter. Framställning av aktiebrev och emissionsbevis samt underteck- nande av sådana handlingar har nämnts. Andra uppgifter kan vara att låta VPC distribuera årsredovisningar och andra meddelanden till aktieägar- na.

9 å I avstämningsbolag får aktiebrev på uppdrag av bankaktiebolaget på dess vägnar undertecknas av värdepapperscentralen, varvid firmatecknarens namnteckning får återges genom tryckning eller på annat liknande sätt. Brevet skall i stället för akties ordningsnummer ange brevets ordningsnummer och det antal aktier brevet avser. På begäran av aktieägare eller förvaltare som avses i 11 å skall aktiebreven delas upp, läggas samman eller på annat sätt bytas ut. När aktiebrevet visas upp för införande av ny ägare i aktieboken, får värdepapperscentralen byta ut brevet mot ett eller flera nya brev. Har det äldre brevet överlåtits in blanco, behöver inte förvärvarens namn sättas ut i överlåtelsen. I aktiebrev som utfärdas vid utbyte behöver inte tas in någon uppgift om utbytet eller om den dag när det äldre brevet utfärdades. Inte heller behöver aktiebrev, som utfärdas i samband med att aktieägaren förs in i aktieboken, förses med uppgifter om införandet.

Bestämmelserna i första stycket skall tillämpas även på emissionsbevis samt på de skuldebrev och de Optionsbevis som avses i 5 kap. I dessa handlingar behöver något ordningsnummer dock inte anges.

Paragrafen överensstämmer med 3 kap. 9 å ABL och motsvaras av 3 å andra och tredje styckena samt 5—7 åå LFA.

Bestämmelserna i 4 å gäller även för aktiebrev i avstämningsbolag med de avvikelser som anges i denna paragraf. Som angavs i föregående paragraf öppnar första stycket en möjlighet för VPC att i stället för bolagets styrelse underteckna bolagets aktiebrev. Av aktiebreven bör framgå att det undertecknats på bolagets vägnar av VPC.

Aktiebrev skall enligt 4 å andra stycket ange bl.a. varje akties ordnings- nummer. Denna föreskrift har samband med att aktieboken enligt 7 å utgör en förteckning i nummerföljd över utgivna aktier. Genom att det i aktieboken för varje aktie skall antecknas den som tecknat aktien eller senare anmält förvärv av den, skapas en rättslig anknytning mellan aktie med visst nummer och en individuell ägare. Enligt reglerna för avstämningsbolag (10 å) skall aktieboken däremot systematiseras efter aktieägarna. Något behov av att numrera varje aktie och att sedan hålla fast vid de en gång åsatta aktienumren finns inte längre. I aktiebrev som utfärdas i avstämningsbolag skall därför i stället för akties ordningsnummer anges aktiebrevets ordnings- nummer och det antal aktier som brevet avser. En aktieägare kan härigenom få ut ett aktiebrev med ett ordningsnummer som omfattar hela hans innehav av aktier i ett bolag. Föreskriften om ordningsnummer på aktiebrev innebär att breven skall numreras i löpande följd efter hand som de ges ut. Den är tillkommen för att man på ett betryggande sätt skall kunna ordna och

kontrollera aktiebrevsutgivningen. Ett ytterligare led i denna kontroll utgör bestämmelserna om aktiebrevsregister.

Iförsta stycket regleras också rätten till utbyte. Sådan rätt tillkommer först och främst aktieägaren. För dennes räkning kan naturligtvis en legal ställföreträdare som förmyndare, god man och konkursförvaltare, eller befullmäktigat ombud begära utbyte. När aktier förvaltarregistreras enligt 11 å har förvaltaren uttryckligen tillagts rätt att få byta ut aktiebrev.

En förutsättning för utbyte av aktiebrev är att aktieägaren visar upp aktiebrevet och styrker sin äganderätt till detta, dvs. framstår som formellt legitimerad enligt 6 å eller på annat sätt. Innan nytt aktiebrev kan utfärdas till honom måste nämligen hans namn föras in i aktieboken (4 å första stycket och 7 å tredje stycket). Med hänsyn härtill är det inte nödvändigt att uttryckligen föreskriva krav på aktiebrevs företeende vid utbyte.

VPC ges även rätt att när aktiebrev visas upp för införande av en ny ägare i aktieboken byta ut aktiebrevet. I praktiken blir det nödvändigt att byta ut aktiebrev vid varje äganderättsövergång som avser en del av de aktier som omfattas av brevet. VPC får emellertid också rätt att byta ut aktiebrev i de fall där överlåtelsen avser hela den aktiepost som omfattas av aktiebrevet.

Enligt 7 å fjärde stycket skall, om ett aktiebrev är tecknat in blanco, namnet på förvärvaren sättas ut i överlåtelsen innan införandet sker i aktieboken. Detta krävs ej när ett aktiebrev i ett avstämningsbolag visas upp för införing i aktieboken i samband med utbyte. Eftersom ett aktiebrev i samband med överlåtelse som regel makuleras och nytt brev utfärdas är det onödigt att komplettera en inblancoöverlåtelse på detta sätt.

Aktiebrev i avstämningsbolag behöver inte heller innehålla uppgift om utbyte eller om den dag när det utbytta aktiebrevet utfärdades. Inte heller behöver aktiebrev som utfärdas i samband med att aktieägarnas namn förs in i aktieboken, förses med uppgifter om införandet.

Enligt andra stycket gäller första styckets bestämmelser även för emis- sionsbevis samt för skuldebrev och Optionsbevis i avstämningsbolag. Något ordningsnummer behöver emellertid inte anges i sådana handlingar. Bestämmelsen om teckningsbevis i LFA har utgått (se 5 å).

10 5 I avstämningsbolag förs aktieägarna in i aktieboken med uppgift om personnum- mer eller annat identifieringsnummer samt postadress. För varje ägare anges det antal aktier av olika slag som denne äger. I stället för aktienumret anges aktiebrevets ordningsnummer. Aktieboken förs med maskin för automatisk databehandling eller på något annat liknande sätt.

Paragrafen, som överensstämmer med 3 kap. 10 å första stycket ABL och motsvaras av 8 å LFA, innehåller regler om hur aktieboken skall föras och vilka uppgifter den skall innehålla.

Aktieboken i avstämningsbolag skall föras med ADB eller på annat liknande sätt.

Inom den förenklade aktiehanteringen skall utdelning och emissionsbevis distribueras till aktieägarna på grundval av registrering i aktieboken. Därför måste en aktiebok skapas som är aktuell och tillförlitlig och som kan utgöra ett tekniskt underlag för distribution i stor skala. Det är därför viktigt att nya aktieägare verkligen anmäler förvärv av aktie för registrering. Görs inte detta får han varken utdelning eller emissionsbevis och inte heller utöva sin rösträtt.

I det förenklade aktiehanteringssystemet är det av betydelse att aktieäga- rens identitet kan fastställas med ledning av aktiebokens uppgifter. Det räcker inte enbart med namn och adress. För att uppnå en säker identifiering måste VPC fordra in och registrera också andra uppgifter om aktieägaren som personnummer eller annat identifieringsnummer. Vidare föreskrivs att det för varje aktieägare skall anges det antal aktier han äger av olika slag och aktiebrevets ordningsnummer.

llå Har aktier i ett avstämningsbolag lämnats till förvaltning hos en bank eller fondkommissionär, som är auktoriserad som förvaltare av aktier, kan i stället för aktieägaren banken eller fondkommissionären föras in i aktiebrevet och i aktiebo- ken.

l aktiebrevet och i aktieboken skall anmärkas att aktien innehas för annans räkning. Detsamma gäller emissionsbevis som utfärdas på grund av förvaltarregistrerad aktie och som är ställt till viss man. Beträffande förvaltaren antecknas i aktieboken samma uppgifter som enligt 10 å skall föras in om aktieägaren.

För rätt till registrering som förvaltare krävs utöver vad som sägs i första stycket att förvaltaren uppfyller de villkor som gäller för införande av ägaren i aktieboken. Om auktorisation enligt denna paragraf, om förvaltares åligganden samt om skyldighet för bolaget och värdepapperscentralen att för var och en hålla tillgänglig en sammanställ- ning av uppgifter från förvaltare om de aktieägare som har mer än femhundra aktier i bolaget registrerade i förvaltares namn, finns bestämmelser i lagen (0000:00) om värdepapperscentralen m.m.

Paragrafen, som överensstämmer med 3 kap. 10 å andra fjärde styckena ABL och motsvarar 9, 16 och 18 åå LFA, innehåller bestämmelser om rätt att i aktieboken i stället för aktieägarens namn registrera namnet på den som förvaltar aktierna s.k. förvaltarregistrering.

Förvaltarregistrering regleras i första stycket. Den har formen av ett generellt tillstånd att på aktiebrev och i aktieboken i stället för ägarens namn registrera namnet på den som enligt uppdrag förvaltar ägarens aktier och som är auktoriserad som förvaltare. Sådan auktorisation kan komma i fråga endast för bank eller fondkommissionär.

ABL:s bestämmelser om utländsk förvaltarregistrering har inte förts in i förslaget, eftersom det inte förekommer handel med svenska bankaktiebo- lags aktier på utländsk fondbörs och det på grund av bestämmelsen i 3 å inte heller kan förväntas uppstå någon sådan.

Den som fått auktorisation som förvaltare kan således med stöd av förvaltade aktier registreras i aktieboken som förvaltare av aktier, som tillhör här i landet bosatt person. Ett villkor är givetvis att depåavtalet mellan förvaltaren och kunden förutsätter ett sådant förfaringssätt. I aktieboken och aktiebrevet skall enligt andra stycket anges att det är fråga om ett förvaltarskap för annans räkning. Detsamma gäller för emissionsbevis på grund av förvaltarregistrerad aktie och som är ställt till viss man.

Någon registrering av ägarna görs inte. Är ägaren/kunden redan anteck- nadi aktieboken får hans namn avföras ur denna, såvitt avser aktier som skall förvaltarregistreras. För aktier som är förvaltarregistrerade kan någon rösträtt inte utövas på bolagsstämman och ägaren kan lika litet som förvaltaren, med stöd av aktierna påverka bolagets förvaltning. Önskar aktieägaren utöva rösträtt för aktier, som är förvaltarregistrerade, får han

frigöra den del av aktierna, för vilken han vill rösta, och i aktieboken registrera sig själv som ägare av dessa.

Utmärkande för förvaltarregistrering är att innehavet av ett i vederbörlig ordning överlåtet aktiebrev utgör tillräckligt bevis om förvaltarens behörig- het att företräda aktieägaren. Det krävs alltså inte för sådan registrering att förvaltaren inför VPC visar uppdrag från registrerad aktieägare. En annan sak är, såvitt angår förhållandet mellan förvaltaren och aktieägaren, att depåavtalet måste tillåta förvaltarregistrering. Förvaltaren skall enligt tredje stycket styrka sin rätt till aktien enligt de vanliga reglerna om legitimation för införing i aktieboken (6 å och 7 å tredje stycket). Detta betyder att aktiebrevet skall vara överlåtet på förvaltaren eller överlåtet in blanco. Om auktorisation av förvaltare och förvaltarens övriga skyldigheter vid förval- tarregistrering däribland skyldigheten att till VPC lämna offentligt tillgäng- liga uppgifter om aktieägare som har mer än 500 aktier i ett bankaktiebolag registrerade hos förvaltaren, hänvisas till den föreslagna lagen om värdepap- perscentralen m.m. (6 å).

12 5 Har ett avstämningsförbehåll förts in genom en ändring av bolagsordningen och har ett aktiebrev som dessförinnan utfärdats inte lämnats in för utbyte mot ett nytt brev, får uppgiften om aktien i den tidigare aktieboken föras över till en sådan aktiebok som avses i 10 å. Därvid skall anges att aktiebrevet inte avlämnats. Sker ingen överföring, gäller den äldre aktieboken fortfarande i fråga om denna aktie.

Utöver aktiebok skall i avstämningsbolag föras ett aktiebrevsregister. Registret tar i löpande nummerföljd upp de aktiebrev som utfärdas med uppgift om dagen för utfärdandet, antalet aktier och aktieslag samt ägarens eller, i de fall som avses i 11 å, förvaltarens identifieringsnummer i aktieboken. När ett nytt aktiebrev utfärdats i stället för ett äldre, görs i registret en hänvisning till det äldre brevets ordningsnum- mer. För det sistnämnda brevet antecknas att det har makulerats.

I avstämningsbolag skall de aktiebrev som bytts ut makuleras i betryggande ordning och tillsammans med handlingar som hör till brevet förvaras i original eller fotografisk eller därmed jämförlig återgivning i minst tio år. Till aktiebrev hörande kupongark behöver dock inte förvaras.

I avstämningsbolag skall de uppgifter, som avförts ur aktiebok, aktiebrevsregistret eller förteckningen enligt 13 å, och utskrift av aktieboken bevaras i minst tio år. En aktiebok, som ett sådant bolag tidigare har fört, skall bevaras i minst tio år efter det att uppgifterna beträffande bolagets samtliga aktier har förts in i den aktiebok som avses i 10 å.

Paragrafen, som motsvarar 3 kap. 11 å ABL samt 10 å och 32—34 åå LFA, innehåller särskilda regler om rätt att föra över innehållet i förutvarande aktiebok till en ny sådan, om aktiebrevsregister och viss arkiveringsskyldig- het vad gäller utbytta aktiebrev och uppgifter avförda ur aktieboken, aktiebrevsregistret och förteckning enligt 13 å samt utskrifter av aktiebo- ken.

Bankaktiebolag som gått över till förenklad aktiehantering är i princip skyldiga att fortfarande föra den gamla aktieboken till dess att samtliga äldre aktiebrev lämnats in för utbyte och registrering av ägare i den nya boken, För det fall att endast smärre aktieposter står kvar i den gamla aktieboken kan det finnas behov av att kunna föra över aktiebokens aktuella uppgifter till den nya aktieboken. Möjlighet till en sådan överföring öppnas genom bestäm- melsen i första stycket. Utnyttjas denna möjlighet skall vid aktieposten

antecknas att aktiebrev inte avlämnats. Anteckningen tjänar som spärr mot att utdelning eller emissionsbevis tillställs den som på detta sätt skrivits in i den nya aktieboken.

Inom den förenklade aktiehanteringen, där utbyte av aktiebrev blir ett normalt löpande förfarande, uppstår behov av att kontrollera verksamheten. Detta förutsätter en dokumentation, som ger möjlighet till uppföljning och till rättelse eller i vart fall till lokalisering av begångna fel. I sådant syfte föreskriver andra stycket att för varje bankaktiebolag skall vid sidan av aktieboken föras ett register över utfärdade aktiebrev, ett aktiebrevsregis- ter.

I registret skall utfärdade aktiebrev tas upp i löpande nummerföljd. Vid varje nummer skall anges dagen när brevet utfärdades, antalet aktier, aktieslag och ägarens identifieringsnummer. När ett nytt aktiebrev utfärdas i stället för ett äldre skall en hänvisning göras i aktiebrevsregistret till det äldre brevets ordningsnummer och för sistnämnda brev skall antecknas att det makulerats. Härigenom skapas ett samband mellan nyutfärdade och äldre aktiebrev som gör det möjligt att kontrollera att antalet aktier enligt nyutfärdade resp. äldre aktiebrev stämmer överens. Enligt 8 å tredje stycket första punkten ankommer det på VPC att föra registret.

Från rättssäkerhetssynpunkt krävs en arkivering av utbytta aktiebrev. Vid tvister kan det hos tidigare och nya aktieägare samt hos bolaget finnas ett intresse av att utbytta aktiebrev finns att tillgå som bevisning. Tredje stycket innehåller därför en bestämmelse av innebörd att VPC i betryggande ordning skall makulera de aktiebrev som bytts ut och förvara makulerade brev i huvudskrift eller fotografisk återgivning eller därmed jämförlig återgivning i minst tio år.

I avstämningsbolag kommer vissa uppgifter att successivt och systematiskt avföras ur aktieboken, aktiebrevsregistret och förteckningen enligt 13 å allteftersom anmälningar om ändringar kommer in. Till följd av detta är det nödvändigt att reglera arkiveringsskyldigheten i fråga om äldre avförda uppgifter. Detta är, liksom motsvarande arkivering av utbytta aktiebrev, av betydelse främst för aktieägare eller deras rättsinnehavare i händelse av rättstvist. Motsvarande information ger i dag den på ett aktiebrev tecknade överlåtelseked j an och äldre upplägg i aktieboken. I paragrafens fjärde stycke föreskrivs därför att äldre uppgifter skall bevaras i minst tio år. Detsamma skall gälla utskrift av aktieboken. Tiden skall räknas från det att uppgiften avfördes eller utskriften framställdes. Skyldigheten att arkivera utskrift av aktiebok avser endast den utskrift som skall finnas hos aktiebokföraren, dvs. VPC. Bankaktiebolag skall också bevara den aktiebok som bolaget fört före övergången till förenklad aktiehantering i minst tio år efter det att uppgifter om bolagets samtliga aktier registrerats i den nya aktieboken.

13 5 I avstämningsbolag skall i en särskild förteckning på begäran tas upp den som med skriftlig handling visar att han till följd av uppdrag eller pantsättning eller på grund av villkor i testamente eller gåvobrev har rätt att i stället för den aktieägare som är infördi aktieboken lyfta utdelning och ta emot emissionsbevis och, vid fondemission, brev på en ny aktie. Detsamma gäller förmyndare eller god man för en aktieägare eller vid konkurs konkursförvaltaren eller vid utmätning, kvarstad eller betalningssäkring avseende aktier kronofogdemyndigheten.

I förteckningen skall för den som skall tas upp i denna enligt första stycket antecknas

samma uppgifter som enligt 10 å skall föras in i aktieboken om aktieägare. Av förteckningen skall även framgå den rätt som tillkommer honom. En sådan anteckning skall avföras, när det visas att rätten har upphört.

Uppgifter ur förteckningen får inte lämnas till någon annan utan samtycke av de som berörs av de förhållanden som har antecknats i förteckningen.

Paragrafen, som överensstämmer med 3 kap. 12 å ABL och 12 å LFA, innehåller bestämmelser om den särskilda förteckningen över uppdragsta- gare m.fl.

Bankaktiebolag som inte är avstämningsbolag skall vid vinstutdelning och utsändande av emissionsbevis följa aktiebokens uppgifter om aktieägarna. Eftersom detta kan sägas utgöra en försvagning av aktiernas ställning som kreditobjekt, ges avstämningsbolagen möjlighet att t.ex. vid pantsättning styra utdelningsbelopp och emissionsbevis till panthavaren i stället för till aktieägaren. Detsamma gäller när aktieägare deponerat sina aktier hos någon som åtagit sig att förvalta dem för ägarens räkning med rätt för förvaltaren att bl.a. lyfta utdelning. Den som innehar panträtt eller förvaltningsuppdrag medförande jämväl en rätt att lyfta utdelning och motta emissionsbevis kan således genom att anmäla sig hos bolaget dirigera om betalningarna och bevisen till sig. Över dessa panthavare och uppdragstagare skall enligt första stycket föras en särskild förteckning. För anteckning i förteckningen krävs att panthavaren eller uppdragstagaren med skriftlig handling styrker sin rätt från den som är införd i aktieboken. Effekten av en sådan registrering blir att utdelningsbelopp och/eller emissionsbevis tillställs den i förteckningen registrerade i stället för aktieägaren. Kravet på skriftlig handling innebär, att det skall föreligga ett avtal mellan aktieägaren och uppdragstagaren/panthavaren om den rätt som skall tillkomma den sist— nämnde. Det fordras med andra ord att aktieägaren direkt eller indirekt medgett registrering i förteckningen med därav följande konsekvenser.

Förteckningen kan också användas i andra fall. För att säkerställa en tillfredsställande förvaltning av annans aktier kan förmyndare, god man, konkursförvaltare och den som på grund av villkor i gåvobrev eller testamente har rätt till utdelning och/eller emissionsbevis på egen begäran föras in i förteckningen med den verkan i bl.a. utdelningshänseende som nyss sagts. En förutsättning är givetvis också här att aktieägaren är införd i aktieboken. Registrering i förteckningen kan också ske när nyttjande- eller avkomsträttshavaren med stöd av 16 å förs in i aktieboken jämte aktieägaren. I dessa fall krävs inte något medgivande från aktieägaren för rätt till registreringi förteckningen. Vid förmynderskap på grund av lag krävs endast att förmyndaren ger in ett personbevis för den omyndige. I övriga fall får förordnanden, gåvobrev eller testamenten lämnas in för att styrka behörig- heten att lyfta utdelning m.m. för aktieägarens räkning eller i hans ställe. Också kronofogdemyndigheten kan efter anmälan registreras i förteckning- en. Vid anmälan skall fogas bevis om utmätning, kvarstad eller betalnings- säkring avseende aktier tillhörande i aktieboken registrerad person.

Enligt paragrafens andra stycke skall förteckningen i fråga om förmyndare m.fl. innehålla motsvarande uppgifter som skall föras in i aktieboken om aktieägare. Förteckningen skall alltså ange förmyndarens namn, personnum— mer, adress och det antal aktier, för vilket exempelvis utdelning skall utgå,

samt nummer på avsett aktiebrev. Dessutom skall av förteckningen framgå den rätt som tillkommer den inregistrerade. På anmälan av aktieägaren eller den som tagits upp i förteckningen skall anteckningi denna avregistreras, när t.ex. underårig blivit myndig eller förvaltnings- eller pantavtalet upphört. Anmälan om detta måste styrkas. En aktieägares anmälan om avregistrering bör sålunda i förekommande fall bekräftas av den som antecknats i registret.

Den särskilda förteckningen är inte offentlig. Detta följer av att någon bestämmelse om offentlighet inte ges, som fallet är i fråga om utskrift av aktieboken. Sådan utskrift får därför inte innehålla upplysning som obehörigen ger vid handen att aktieägares rätt till utdelning m.m. är begränsad genom anteckning i förteckningen. Utan samtycke av aktieägare, förmyndare, panthavare eller annan som berörs av anteckning i förteckning- en får uppgift ur denna enligt tredje stycket inte lämnas till annan person.

14 å Aktiebok skall hållas tillgänglig för alla på bankaktiebolagets huvudkontor. Förs aktieboken med maskin för automatisk databehandling eller på något annat liknande sätt, skall i stället en utskrift av aktieboken på begäran tillhandahållas på bankbolagets huvudkontor och, i fråga om avstämningsbolag, även hos värdepapperscentralen. Utskriften får inte vara äldre än sex månader. Alla har rätt att mot ersättning för kostnaderna få en sådan utskrift av aktieboken eller del av den. När det gäller avstämningsbolag får dock en utskrift enligt detta stycke inte innehålla någon uppgift om de aktieägare som har högst femhundra aktier i bolaget.

Aktieboken skall hållas tillgänglig för aktieägarna vid bolagsstämman. Förs aktieboken med maskin för automatisk databehandling eller på något annat liknande sätt, skall i stället en utskrift av hela aktieboken avseende förhållandena tio dagar före bolagsstämman hållas tillgänglig vid stämman.

I utskriften tas i alfabetisk ordning upp aktieägarna och de förvaltare som avsesi 11 å första stycket. Aktiebrevens nummer behöver inte anges.

Paragrafen, som i huvudsak överensstämmer med 3 kap. 13 å ABL och motsvaras av 13—15 åå LFA samt 25 å 1 mom femte stycket och 104 å BL, innehåller bestämmelser om aktiebokens offentlighet och dess tillhandahål- lande vid bolagsstämma såväl i avstämningsbolag som i bolag som tillämpar konventionell aktiehantering.

I likhet med nuvarande BL tas i första stycket upp den grundläggande bestämmelsen att aktieboken skall hållas tillgänglig för alla som önskar ta del av densamma. I BL och i förslaget har med avvikelse från ABL det tillägget gjorts, att aktieboken skall hållas tillgänglig på bankens huvudkontor. När det gäller aktiebok som förs på data eller på annat liknande sätt, räcker det att banken utan oskäligt dröjsmål på begäran tillhandahåller en utskrift, som inte är äldre än sex månader. Med utskrift förstås inte endast en utskrift på papper. Aktieboken kan t.ex. hållas tillgänglig i form av en mikrofilm om en läsapparat också ställs till förfogande. Var och en har dessutom rätt att få en aktuell utskrift av en dataförd aktiebok eller en del av den, om han ersätter banken eller VPC kostnaderna för att ta fram utskrifterna. Eftersom varken samhället eller allmänheten kan anses ha något intresse av att få reda på namnen på de personer som har små aktieposter i bolaget och eftersom det måste anses skäligt att dessa personer åtnjuter sekretess får — när det gäller avstämningsbolag — utskriften inte innehålla någon uppgift om de aktieägare som har högst femhundra aktier i bolaget.

Aktieboken, som skall utgöra underlag för röstlängden vid bolagsstäm- man, skall enligt andra stycket hållas tillgänglig för aktieägarna vid stämman. I avstämningsbolag ställer det sig av tekniska skäl svårt för VPC att i god tid till stämman eller i förekommande fall till sista föranmälningsdagen ta fram och sända över en aktuell utskrift av aktieboken. Det krävs därför en särskild reglering, som ger rimlig möjlighet för såväl VPC att expediera underlag för röstlängden som för bolaget att upprätta längden. Rätten att delta i avståmningsbolags bolagsstämma görs därför enligt 9 kap. 1 å andra stycket beroende av att anmälan om registrering i aktieboken gjorts senast tio dagar före stämman. I stycket föreskrivs därför att en utskrift av aktieboken, som alltså skall omfatta samtliga aktieägare, i avstämningsbolag skall avse förhållandena tio dagar före bolagsstämman och hållas tillgänglig för aktieägarna på stämman.

Utskriften av aktieboken skall enligt tredje stycket ta upp aktieägarna och vid förvaltarregistrering förvaltarna i alfabetisk ordning. Aktiebrevens ordningsnummer behöver ej tas med. Dessa nummeruppgifter fördyrar utskrifterna utan att tillföra dem någon information av värde. Som framgått tidigare får utskriften inte innehålla uppgifter som förekommer i sådan förteckning som avses i 13 å. '

15 5 Den till vilken en aktie har övergått får inte, innan han förts ini aktieboken, utöva en aktieägares rätt i bankaktiebolaget. Detta gäller dock inte sådan rätt som uppkommit ur en aktie och som utövas mot uppvisande eller avlämnande av ett aktiebrev, en kupong eller något annat särskilt bevis som givits ut av bankbolaget.

Ägaren till en aktie för vilken aktiebrev har utfärdats innan bolaget blivit ett avstämningsbolag, kan inte när det gäller därefter beslutad utdelning eller emission erhålla utdelning, emissionsbevis eller, vid fondemission, brev på en ny aktie förrän han har avlämnat aktiebrevet för utbyte mot ett nytt sådant och införande i aktieboken har gjorts enligt 10 eller 11 å. Innan detta har skett är 13 å inte tillämplig.

Om en aktie ägs av flera, kan de endast genom en gemensam företrädare utöva den rätt i bolaget som en aktieägare har.

Paragrafen överenstämmer med 3 kap. 14 å ABL och motsvaras i första stycket av 25 å 2 mom. tredje stycket BL, i andra stycket av 31 å LFA och i tredje stycket av 7 å tredje stycket BL.

I överensstämmelse med gällande BL får endast den aktieägare som förts in i aktieboken utöva aktieägares rätt i bolaget. Bestämmelsen innebär att rätten att delta i bolagsstämman samt utöva annat medbestämmande i bankaktiebolaget är beroende av att aktieägarens namn förts ini aktieboken. Införing i aktieboken är inte avgörande när det gäller sådana rättigheter som kan utövas mot uppvisande eller avlämnande av aktiebrev, kupong eller annat av bolaget utgivet bevis utan att den som företer beviset behöver vara aktieägare. Som exempel på sådana rättigheter kan nämnas rätt att lyfta betalning vid inlösen av aktier, sänkning av akties nominella belopp eller betalning vid skifte av bolagets tillgångar. Bestämmelserna härom återfinns i paragrafens första stycke.

I andra stycket behandlas aktieägarens rätt att för sin aktie få utdelning eller andel i emission som beslutas efter det att bankaktiebolaget gått över till förenklad aktiehantering. Härför krävs att aktieägaren lämnar in brev på aktien för utbyte mot ett nytt aktiebrev, utfärdat enligt de nya reglerna, och i

samband därmed förs in i den nya aktieboken. Sistnämnda villkor är vid förvaltarregistrering uppfyllt i och med att förvaltaren registreras. Dessutom föreskrivs att möjlighet till registreringi den särskilda förteckningen enligt 13 å står öppen endast i fråga om aktie, för vilken äldre brev bytts ut mot nytt brev och aktieägaren registrerats i den nya aktieboken. Av det nu anförda framgår att en aktieägare visserligen genom omläggning till förenklad aktiehantering inte får del av vissa ekonomiska rättigheter förrän han lämnat in aktiebrevet för utbyte och registrerat sig i aktieboken, men han har i övrigt kvar sina på aktien grundade rättigheter, t.ex. att få rösta på bolagsstämman. Han riskerar dock om han dröjer med aktiebrevsutbytet och registreringen, att rätten till utdelning och till fondaktie upphör på grund av preskription eller att rätten till nyteckning går förlorad på grund av att teckningstiden gått till ända.

Principen om akties odelbarhet finns inskriven i 7 å tredje stycket BL. Denna regel har inte upptagits i förslaget, dock utan att någon ändring av rättsläget är åsyftad. Innebörden av denna princip är att den andelsrätt i bolaget som aktien motsvarar inte med verkan mot bolaget kan uppdelas i andelar. Inte heller kan de olika rättigheter som ingår i aktien skiljas åt. En aktie kan emellertid ägas av flera, men i förhållande till bolaget måste de uppträda enhetligt. Vid sådan samäganderätt kan enligt tredje stycket ägarna endast genom gemensam företrädare utöva aktieägares rätt i bolaget.

16å Vad som sägs i denna lag om aktieägares rätt att i bankaktiebolaget företräda aktier skall gälla även för den som genom testamente erhållit nyttjanderätten till eller rätten till avkomst av aktier, om testamentet innehåller en bestämmelse att denne skall få företräda aktierna och, för avkomsträtttshavaren, att aktierna till tryggande av dennes rätt skall sättas under särskild vård.

Såväl ägaren som nyttjande- eller avkomsträttshavaren skall på anmälan bli införd i aktieboken. Vid införandet skall göras en anteckning om äganderättsförvärvet och om den rätt att i bankbolaget företräda aktierna som är förenad med nyttjande- eller avkomsträtten. I fråga om införandet av nyttjande- eller avkomsträttshavaren gäller i övrigt vad som sägs i denna lag om införandet av aktieägaren. Dock skall någon påskrift om införandet inte ske på aktiebrevet. När det styrkts att nyttjande- eller avkomsträtterna har upphört, skall en anteckning om detta göras i aktieboken.

När en god man på grund av ett förordnande enligt 18 kap. 4 å 5. föräldrabalken förvaltar aktier för en blivande aktieägares räkning, skall den blivande ägaren på anmälan av den gode mannen föras in som ägare i aktieboken med anteckning om förvärvet och om förordnandet.

Paragrafen, som överensstämmer med 3 kap. 15 å ABL och motsvaras av 188 å BL, innehåller bestämmelser om rätt för nytt janderättshavare m.fl. att företräda aktier m.m.

I 12 kap. 2-9 åå ärvdabalken finns bestämmelser som såvitt annat inte följer av testamente skall gälla om någon genom testamente fått nyttjanderätt till egendom vartill äganderätten vid testators död eller senare skall tillfalla annan. I 12 kap. 11 å ärvdabalken finns bestämmelser om testamentarisk avkomsträtt. Gränsen mellan testamentarisk nyttjanderätt och avkomsrätt till aktier torde vara svår att dra. I praktiken torde i det senare fallet aktierna alltid sättas i förvar hos en banks notariatavdelning eller någon annan motsvarande inrättning. Oavsett vilken beteckning som används finns det mot bakgrund av nämnda regler i ärvdabalken ett behov att genom

testamentsföreskrift tillägga nyttjande- eller avkomsträttshavaren rätten att företräda aktierna.

Första stycket innehåller föreskrifter om det fall att någon genom testamente erhållit nyttjanderätten till aktier eller avkomsten av aktier med bestämmelse att aktierna till tryggande av hans avkomsträtt, skall sättas under särskild vård. I sådana fall skall, om enligt testamentet rätten att i bolaget företräda aktierna skall tillkomma nyttjande- eller avkomsträttsha- varen, beträffande denne såvitt angår rätten att i bolaget företräda aktierna — gälla vad som föreskrivs om aktieägare.

Av andra stycket framgår att nyttjande- eller avkomsträttshavarens namn skall föras in i aktieboken tillsammans med aktieägarens namn. I fråga om sådant införande skall reglerna om införande av aktieägare gälla i tillämpliga delar.

Tredje stycket. Enligt 18 kap. 4 å 5. FB skall rätten förordna god man, om det enligt ett förordnande i testamente eller annan rättshandling av framtida händelser beror, vem egendomen skall tillfalla, eller egendomen först senare skall tillträdas med äganderätt, och det krävs, att den blivande ägarens rätt bevakas eller att egendomen förvaltas för hans räkning. När god man enligt sådant förordnande förvaltar aktier för blivande aktieägares räkning skall han anmäla den blivande aktieägaren för införing i aktieboken såsom ägare. Med anteckning av förvärvet avses att förvärvets beskaffenhet skall anges med anmärkning om den framtida händelse, varav äganderättsförvärvet beror, eller den tidpunkt, då aktierna övergår med äganderätt.

l7å Ingår aktier i en aktiefond enligt aktiefondslagen (1974z931), skall i stället för fondandelsägarna det fondbolag som förvaltar fonden samt fondens beteckning föras in i aktiebreven och i aktieboken.

Paragrafen, som överensstämmer med 3 kap. 16 å ABL och som saknar motsvarighet i BL, innehåller särskilda bestämmelser rörande aktier som ingår i en aktiefond enligt aktiefondslagen.

Enligt proposition 1974:128 med förslag till aktiefondslag m.m. Skall i fråga om aktie som ingår i en aktiefond, gälla att i aktiebrev och i aktieboken skall i stället för namnet på fondandelsägarna föras in namnet på det fondbolag, som förvaltar fonden, jämte fondens beteckning. Detta undantag från den annars gällande grundsatsen att endast aktieägarna får tas upp i aktiebrev och aktiebok sammanhänger med att fondandelsägarna visserligen anses som ägare av dei fonden ingående aktierna men i princip inte har rätt att påverka fondens förvaltning. Denna uppgift ankommer i stället på fondbolaget. Förevarande paragraf har utformats i överensstämmelse härmed.

Om rätten att utöva de med i aktiefonden ingående aktierna förenade rättigheterna finns det bestämmelser i aktiefondslagen.

18 å Om ett aktiebrev enligt denna lag skall förses med påskrift eller om det på grund av bolagsstämmans beslut om uppdelning av aktierna skall bytas ut mot två eller flera nya aktiebrev, kan bankaktiebolaget hålla inne den utdelning och de emissionsbevis som faller på aktie till dess aktiebrevet tillhandahålls för nämnda ändamål. Detta gäller också om aktiebrev skall bytas ut på grund av att aktier av visst slag enligt en bestämmelse i bolagsordningen skall omvandlas till aktier av något annat slag.

Paragrafen överensstämmer med 3 kap. 17 å ABL och saknar motsvarighet i BL.

Paragrafen, som tillkom i samband med att regler om konvertibla aktier infördes i ABL år 1973, innehåller bestämmelser om att bolaget kan innehålla på aktie belöpande utdelning samt teckningsrättsbevis och delbevis till dess aktiebrevet tillhandahålls för konvertering. Paragrafen upptar vidare regler om att bolaget har motsvarande rätt när aktiebrev enligt lagen skall förses med påskrift eller på grund av bolagsstämmans beslut om uppdelning av aktierna utbytas mot nya aktiebrev.

5.2.4 4 kap. Ökning av aktiekapitalet genom nyemission eller fondemission

Kapitlet är disponerat på samma sätt som motsvarande kapitel i ABL. I de fyra inledande paragraferna tas under rubriken ”Inledande bestämmelser” upp bestämmelser som är gemensamma för ny- och fondemission. Härefter följer "Allmänna bestämmelser om nyemission” (5-14 åå), ”Styrelsens beslut om nyemission” (15—16 åå), "Fondemission" (17—18 åå) och ”Emissionsprospekt” (19—26 åå).

Gällande lags bestämmelser om ökning av aktiekapitalet ansluter sig nära till vad som gällde för de allmänna aktiebolagen enligt 1944 års ABL. Även försäkringsrörelselagens bestämmelser har stått som förebild. Tre olika former för aktiekapitalökning tillhandahölls i 1911 års BL och finns alltjämt, nämligen nyteckning efter bolagsstämmans beslut (32—42 åå BL), nyteckning på grund av styrelsebeslut under förutsättning av bolagsstämmans godkän- nande (43 å BL) och fondemission (44 å BL).

Utredningens förslag bygger på reglerna i 1975 års ABL om ökning av aktiekapitalet varvid hänsyn har tagits till såväl de speciella bestämmelser som finns i gällande BL som till bankaktiebolagens särart. I jämförelse med gällande BL har i förslaget förts in bl.a. följande nyheter. Apport och kvittningsrätt vid aktieteckningen tillåts vid nyemission (2 och 7 åå) till skillnad från vad som gäller vid nybildning. Möjligheter till s.k. riktade emissioner har öppnats (3 å). Simultanteckning förutsätts kunna ske (8 å). Bolagsstämman föreslås kunna bemyndiga styrelsen att fatta beslut om nyemission och om avvikelse från företrädesrätt (16 å). Fondemissionsmöj- ligheterna föreslås utökade genom att reservfond samt uppskrivningsfond skall kunna utnyttjas för ändamålet. I förslaget har på sätt ABL föreskriver även skyldigheten att ge ut emissionsprospekt lagfästs. Reglerna om emissionsprospekt har dock jämkats i förhållande till ABL. Bestämmelsen i 4 kap. 23 å ABL om emissionsprospekt för bolag som inte bedriver någon verksamhet har inte medtagits i förslaget.

Stadgandena i kapitlet medför att gången vid en nyemission, som kräver en bolagsordningsändring och som innehåller apport, blir följande:

A Beslut av bolagsstämman (1 å andra stycket) 1. Styrelsen upprättar ett förslag till nyemissionsbeslut med innehåll som föreskrivs i 6å och ett förslag till ändring av bolagsordningen. 2. Styrelsen avger en redogörelse för de omständigheter som kan vara av vikt vid bedömandet av värdet på apportegendomen (7 å andra stycket).

10.

11.

.Revisorerna avger ett yttrande över styrelsens redogörelse enligt 7 å femte

stycket.

. Handlingarna enligt p 1-3 översänds till regeringen eller till bankinspektionen med en hemställan om ett medgivande till emissionen (2 å första stycket). . Medgivandet, tillsammans med handlingarna enligt p 1-3, hålls tillgängliga för aktieägarna minst en vecka före den bolagsstämma vid vilken beslutet skall fattas (5 å första stycket). Om årsredovisningen inte skall behandlas på stämman, skall även andra handlingar enligt 5 å första stycket hållas tillgängliga. .Bolagsstämman beslutar om emissionen och bolagsordningsändringen samt kungör emissionsbeslutet och meddelar aktieägarna enligt 8 å. . Teckning av aktier vidtar enligt 9 å. .Efter teckningen beslutar styrelsen om tilldelning av de nya aktierna till aktietecknarna. De nya aktierna tas genast upp i aktieboken (10 å). .Beslutet om nyemission och om bolagsordningsändringen sänds senast sex månader från det att emissionsbeslutet fattades till inspektionen för registrering resp. stadfästelse av bankinspektionen eller regeringen (13 å). Till beslutet om nyemission skall fogas ett yttrande från en auktoriserad revisor (som kan vara bolagets egen revisor) av vilket yttrande skall framgå att p 3 och 4 i 13 å andra stycket har iakttagits. Genom stadfästelsen och registreringen är aktiekapitalet ökat och bolagets aktiekapital kommer enligt registret att uppgå till summan av det tidigare registrerade aktiekapitalet och kapitalökningen (13 å tredje och femte styck- ena). De aktier som har tecknats vid en kontantemission skall vara helt betalda inom sex månader från registreringen (14 å).

B. Beslut av styrelsen under förutsättning av bolagsstämmans godkännande (15 å)

12.

:thi—l

. Se A1. . Se A2. . Se A3.

Eftersom det krävs bankinspektionens medgivande till apportemissionen och stadfästelse av bolagsordningsändringen, bör styrelsen redan i detta skede informera inspektionen om emissionen och till denna översända handlingarna enligt p 1—3. Samtidigt kan styrelsen ansöka om inspektionens medgivande. .Styrelsen beslutar om emissionen och anger i beslutet att det är fattat under

förutsättning av stämmans godkännande och att bolagsordningen ändras. . Kungörelse sker och aktieägarna meddelas enligt 8 5. . Inför bolagsstämmans godkännande av styrelsens beslut skall vad som angetts

under A5 iakttas (15 å andra stycket). .Bolagsstämman beslutar om bolagsordningsändring och godkänner det av

styrelsen fattade emissionsbeslutet. Ordningen kan i vissa fall vara en annan. De nya aktierna får emellertid inte tas upp i aktieboken förrän stämman godkänt emissionsbeslutet.

. Se A7. 10. 11.

Se A8. Beslutet om bolagsordningsändringen och om godkännandet av emissionsbeslutet översänds till inspektionen för stadfästelse resp. registrering. Revisorsyttrandet enligt A9 skall bifogas. Registreringsansökan skall ges in senast ett år från styrelsens beslut om emission. Se A10.

C. Beslut av styrelsen efter bolagsstämmans bemyndigande (16 å) Någon bolagsordningsändring kan inte förekomma i detta fall. 1. Ett förslag till bemyndigande upprättas, i vilket anges att styrelsen äger besluta om

nyemission och att apport är tillåten. Även andra villkor kan uppställas. Den tid under vilket bemyndigandet gäller, skall också anges (16 å andra stycket).

2. Under minst en vecka före den bolagsstämma vid vilken bemyndigandet skall beslutas skall aktieägarna få information om förslaget på sätt 5 å första stycket föreskriver.

3. Bolagsstämman beslutar om bemyndigandet och anmäler beslutet för registrering (16 å tredje stycket).

4. Styrelsen upprättar ett förslag till nyemissionsbeslut med innehåll som föreskrivs i 6 å. Se AZ.

Se A3.

Se A4. Styrelsen beslutar om emissionen, kungör beslutet och meddelar aktieägarna enligt 8 å. 9—13. Se A7-11 (dock gäller inte vad som där sägs om bolagsordningsändring.)

QXIOXRJI

5 .2.4.1 Inledande bestämmelser

1 å Aktiekapitalet kan ökas genom att aktier tecknas mot betalning (nyemission) eller genom att aktier ges ut eller aktiernas nominella belopp höjs utan ny betalning (fondemission).

Beslut om emission fattas av bolagsstämman, om något annat inte följer av 15 eller 16 å. Sådana beslut får inte fattas förrän bankaktiebolaget har blivit registrerat. Behöver bolagsordningen ändras, skall beslut om detta fattas först. Ett beslut om emission får fattas innan ändringen stadfästs om beslutet görs beroende av att stadfästelse meddelas.

Första stycket motsvarar 32 å första stycket och 44 å 1 mom första stycket BL och överensstämmer med 4 kap. 1 å första stycket ABL.

I detta stycke ges definitionen på nyemissionsökning av aktiekapitalet genom kapitaltillskott och fondemissionsökning av aktiekapitalet utan kapitaltillskott. Fondemission kan ske genom att fondaktier ges ut eller aktiernas nominella belopp höjs.

Andra stycket motsvarar 32 å första stycket och 44 å 1 mom andra stycket 1 p BL och överensstämmer i stort med 4 kap. 1 å andra stycket ABL.

Ökningsbeslutet skall fattas av bolagsstämman. Styrelsen kan emellertid besluta om nyemission under förutsättning av bolagsstämmans godkännande (15 å) eller enligt bolagsstämmans bemyndigande (16 å). Liksom enligt gällande rätt får ökningsbeslutet inte fattas förrän bolaget blivit registrerat. Kräver ökningen ändring av bolagsordningen dvs. dess bestämmelser om aktiekapitalets eller maximikapitalets storlek, om aktiernas nominella belopp eller om de olika slag av aktier som skall få finnas, får ökningsbeslutet fattas först efter stämmans beslut om en sådan ändring av bolagsordningen och under villkor att stadfästelse av ändringen därefter meddelas. Enligt gällande lag får ökningsbeslutet fattas först sedan stadfästelse av bolagsord- ningen meddelats. Enligt såväl 1944 års som 1975 års ABL, som ju inte föreskriver något stadfästelseförfarande, kan själva ökningsbeslutet fattas på samma stämma som beslutet om bolagsordningsändringen, För att förenkla förfarandet har således i förslaget införts möjlighet till villkorade beslut om ökning av aktiekapitalet för de fall att stadfästelse av bolagsordningsändring- en krävs. Registrering av en sådan bolagsordningsändring får enligt 18 kap.

6 å endast ske samtidigt med registreringen av en sådan ändring av aktiekapitalet som fordras för att bolagsordningen och det registrerade aktiekapitalet skall stämma överens.

Av 3 kap. 1 å andra stycket följer att det på förhand i bolagsordningen måste finnas bestämmelser om hur nya aktier skall fördelas på olika aktieslag när aktieslag med olika rätt till tillgångar och vinst finns. Eftersom det alltså på förhand är bestämt hur nya aktier skall fördelas vid en emission saknas det behov av särskilda pluralitetsregler till skydd för aktieägare i bolag med olika aktieslag vid ändringar av bolagsordningen i fråga om aktiekapitalets storlek eller storleken på de belopp till vilka olika aktieslag ges ut.

Zå Vid nyemission får aktier tecknas mot betalning med pengar eller med annan egendom (apport). Betalningen för aktier får inte understiga det nominella beloppet. Skall aktie kunna tecknas med rätt eller plikt att betala aktierna med apportegendom, får värdet på denna egendom inte sättas högre än det verkliga värdet för bankaktiebolaget. Endast sådan egendom som är eller kan antas bli till nytta för bankbolagets verksamhet kan utgöra apportegendom.

Om aktie skall tecknas mot betalning med apportegendom, krävs bankinspektio— nens medgivande för detta. Utgörs apportegendomen av hela eller en icke obetydlig del av ett annat bankinstituts rörelse, krävs dock regeringens tillstånd enligt 7 kap 4 å 6. för genomförande av nyemissionen.

Om aktier tecknas med villkor som strider mot första stycket, skall det nominella beloppet ändå betalas.

Vid fondemission får inte till aktiekapitalet föras över belopp som understiger summan av de nya aktiernas nominella belopp eller den sammanlagda höjningen av aktiernas nominella belopp.

Paragrafen, som motsvarar 41 å andra stycket, 189 och 190 åå BL och i sak överensstämmer med 4 kap. 1 å tredje stycket ABL, innehåller bestämmelser om förbud mot emission av aktier till underkurs och innebär i denna del i sak inte någon ändring i förhållande till gällande rätt.

I 4 kap. 1 å fjärde stycket ABL har tagits in ett undantag från förbudet mot emission av aktier till underkurs (prop 1979/80:143). Undantaget gäller för de bolag, vars aktier är noterade vid Stockholms fondbörs. Möjligheten att emittera nya aktier till underkurs infördes, då flera aktiebolag hade svårigheter att anskaffa riskkapital, om aktierna var noterade under pari. Vid bedömningen av om förbudet kunde avskaffas eller mjukas upp var man naturligtvis tvungen att ta hänsyn till vilka verkningarna kunde bli för andra intressenter. En nyemission fick givetvis inte göras på ett sådant sätt att den bidrog till att urholka aktiekapitalet. Bestämmelsen i ABL föreskriver därför att tillgångar motsvarande det nominella beloppet skall föras över till aktiekapitalet när nya aktier emitteras till underkurs. De medel som skall täcka skillnaden mellan det nominella beloppet och emissionskursen kan tas från eventuellt förekommande fria fonder eller annat fritt eget kapital samt från reservfonden eller annat bundet eget kapital. Liksom vid fondemission är det också möjligt att använda medel från en eventuell uppskrivningsfond eller att för ändamålet skriva upp värdet på anläggningstillgångar.

Utredningen har i detta avseende inte anpassat BL till ABL. Bankaktie- bolagen ges således ingen möjlighet att emittera nya aktier till underkurs. Något behov av en sådan bestämmelse torde för övrigt inte finnas för bankaktiebolagen. Bl.a. med hänsyn till bestämmelserna om skyddet för det

egna kapitalet i BL torde det vara nästan uteslutet att börskurserna på bankaktier skulle gå ned så drastiskt att kurserna skulle komma att ligga under pari.

I första stycket har emellertid öppnats möjlighet för ett bankbolag att såsom betalning för aktier vid en nyemission ta emot apportegendom. Enligt gällande lag tillåts endast en typ av apportegendom vid nyemission. I 189 å BL sägs att om ett bankaktiebolags aktiekapital skall ökas för övertagande av annan banks rörelse, får en andel i vad bolaget på detta sätt skall överta utgöra vederlag för aktier i bolaget samt teckning ske med villkor, att ett sådant tillskott skall få göras. Förslagets bestämmelser innebär att utöver den apportegendom som nämnsi 189 å BL, nu även skall tillåtas apportegendom som kan bestå av aktiebolag såsom finansbolag eller fondkommissionsbolag. Endast i undantagsfall bör få förekomma att apportegendomen endast utgörs av t.ex. dataanläggningar, fastigheter eller annan fast eller lös egendom. På samma sätt som föreskrivs i 2 kap. ABL får värdet på apportegendomen inte sättas högre än det verkliga värdet för bolaget. Redovisningsreglerna om tillgångars värdering skall vara vägledande vid värderingen av apportegen— domen. Vidare får endast sådan egendom som är eller kan antas bli till nytta för bankaktiebolagets verksamhet utgöra apportegendom. Det skall alltså vara fråga om egendom som bedöms vara användbar i bolagets verksamhet. Självfallet fordras att apportegendomen är sådan att den kan redovisas som tillgång i bolagets balansräkning.

I förslagets 7 kap. 4 å 6 återfinns bestämmelsen i 190 å BL som föreskriver att ett bankaktiebolag inte får ta över ett annat bankinstituts rörelse med mindre regeringen, där övertagandet inte finnes vara till skada för det allmänna, lämnar tillstånd till övertagande av sådan rörelse. Angående innebörden av begreppet ”rörelse”; se närmare kommentaren till bestäm- melsen i 7 kap. 4 å 6. Om apportegendomen utgörs av hela eller en icke obetydlig del av ett annat bankinstituts rörelse krävs enligt andra stycket regeringens tillstånd för genomförande av nyemissionen. Om apportegen— domen utgörs av annan egendom krävs enligt förslaget att bankinspektionen lämnar sitt medgivande till apportemissionen. Regeringens och inspektio- nens medgivande skall bl.a. utgöra en kontroll av att endast sådan egendom som är eller kan antas bli till nytta för bolaget används som likvid för aktier. Givetvis skall regeringens prövning innefatta även frågan om övertagandet av den andra rörelsen är till skada för det allmänna. En övervärdering av apportegendomen är till nackdel inte bara för bankaktiebolagets insättare och övriga fordringsägare utan också för de aktieägare som betalar sina aktier kontant. Vid regeringens och inspektionens prövning av huruvida apportemissionen skall tillåtas, är det av vikt att styrelsen lämnar all tillgänglig information om apportegendomen. När ansökan om medgivande görs skall därför förutom förslaget till emissionsbeslut också bifogas den redogörelse av styrelsen och det yttrande av revisorerna som omtalas i 8 å. Genom denna kontroll från regeringens och bankinspektionens sida, har redan på ett tidigt stadium av emissionsförfarandet fastlagts under vilka förutsättningar som apport får användas som likvid för aktier. Medgivandena till apportemission lämnas innan bolagsstämman fattat beslut om emissio- nen. Registrering av emission skall ske senast sex månader efter emissions— beslutet. Emissionsförfarandet kan således dra ut på tiden. Vid prövningen

av apportemissionen bör regeringen eller inspektionen beakta detta och inte lämna ett medgivande till emissionen om apportegendomens värde eller karaktär kan komma att förändras under emissionsförfarandet så att det kan bli fråga om en emission till underkurs. Naturligtvis bör apportegendomen vara så beskaffad att den även efter registreringen av emissionen förutsätts ha ett bestående värde för bankbolaget. I de flesta fall torde emissionsförfa- randet bli relativt kort. För att få medgivandet så aktuellt som möjligt bör dock regeringen eller inspektionen begränsa giltigheten av medgivandet. I medgivandet kan t.ex. föreskrivas att om inte bankbolaget fattar emissions- beslutet inom två månader från det att medgivandet lämnades, ett förnyat medgivande krävs.

I undantagsfall kan det hända att apportegendomens värde eller karaktär förändras under tiden mellan regeringens eller bankinspektionens medgi- vande och registreringen av apportemissionen. Det är därför nödvändigt att inspektionen även vid registreringen företar en närmare granskning av apportegendomen. Om inspektionen befarar att något oförutsett har inträffat med apportegendomen kan inspektionen vid denna efterkontroll begära biträde av en revisor. Denna skall då på sätt som föreskrivs i 4 kap. 12 å första stycket p 5 ABL förete ett yttrande över apportegendomens värde och beskaffenhet. Något generellt krav om företeende av ett sådant revisorsyttrande har emellertid inte uppställts i förslaget (se närmare 13 å första stycket p 5).

Enligt gällande lag torde teckning av aktie till underkurs vara ogiltig. Aktietecknaren bör emellertid under alla omständigheter vara skyldig att betala den tecknade aktiens nominella belopp. Även om han med bolaget avtalat om visst värde på apportegendomen, kan han alltså förpliktas tillskjuta resterande belopp, om revisorerna vid sin granskning enligt 13 å eller bankinspektionen finner att apportegendomens värde understiger det nominella beloppet. Detsamma gäller om egendomen är sådan att den över huvud taget inte kan godtas som apportegendom. Frågan om apportegen- domens värde skall bedömas efter förhållandena vid tiden för aktieteckning- en. I enlighet härmed slås i tredje stycket fast, att om en aktie tecknas med villkor som strider mot första stycket skall det nominella beloppet ändå betalas.

Vid fondemission får enligt fjärde stycket inte till aktiekapitalet föras över belopp som understiger summan av de nya aktiernas nominella belopp eller den sammanlagda höjningen av aktiernas nominella belopp.

3 5 Vid nyemission, där de nya aktierna skall betalas med pengar (kontantemission) och vid en fondemission har aktieägarna företrädesrätt till de nya aktierna i förhållande till det antal aktier de förut äger. Detta gäller endast om något annat inte har föreskrivits i bolagsordningen enligt 3 kap.1å andra stycket 3, eller, vid en kontantemission, antingen har bestämts i emissionsbeslutet eller följer av villkor som enligt 5 kap. 4 å första stycket 8 har meddelats vid emission av skuldebrev.

Paragrafen motsvarar 36 å och 44 å 1 mom fjärde stycket BL och överensstämmer med 4 kap. 2 å ABL i dess lydelse fr.o.m. den 1 januari 1978 (SFS 1977:1092, prop 1977/78:41).

Paragrafen innehåller bestämmelser om aktieägarnas företrädesrätt. Avvikelse från företrädesrätten kan förekomma genom föreskrifter i

bolagsordningen eller vid nyemission genom beståmmelseri emissionsbeslu- tet. Genom den senare möjligheten till avvikelse, som utgör en nyhet i förhållande till gällande BL, tillåts s.k. riktade emissioner. Avvikelser kan vid nyemission också förekomma till följd av villkor vid en tidigare emission av konvertibla skuldebrev eller skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning (prop 1977/78:41 s 25 ff).

4 5 De aktieägare som har företrädesrätt att delta i en emission har rätt att för varje aktie få ett särskilt emissionsbevis (vid nyemission teckningsrättsbevis och vid fondemission delbevis). Om bolaget inte är ett avstämningsbolag, får de kuponger som hör till aktiebrevet användas som emissionsbevis. Används inte sådana kuponger som emissionsbevis, skall det i beviset anges hur många sådana bevis som skall lämnas för varje ny aktie.

Om en aktieägare använder sin företrädesrätt att delta i en emission i ett bankaktiebolag som inte är ett avstämningsbolag skall anteckning om detta göras på det aktiebrev på vilket företrädesrätten grundas, om inte kuponger används som emissionsbevis.

I avstämningsbolag skall emissionsbevisen och, vid fondemission, breven på nya aktier som tillkommer aktieägare genast sändas i rekommenderat brev eller på annat betryggande sätt till dem som på avstämningsdagen är införda i aktieboken eller i förteckningen enligt 3 kap. 13 å. Om dessa inte var berättigade att ta emot handlingarna skall bankbolaget ändå anses ha fullgjort sin skyldighet. Detta gäller dock inte om bolaget eller värdepapperscentralen kände till att handlingarna skulle komma i orätta händer eller om någon av dem har åsidosatt den aktsamhet som de efter omständigheterna skäligen bort iaktta. Bolaget eller värdepapperscentralen anses inte heller ha fullgjort sin skyldighet om mottagaren var omyndig.

Första stycket, som i sak överensstämmer med 4 kap. 3 å första stycket ABL, innehåller regler om emissionsbevis (vid nyemission teckningsrättsbevis och vid fondemission delbevis). Termen emissionsbevis är en ny gemensam beteckning på teckningsrättsbevis och delbevis. Motsvarande regler om de nu berörda bevisen saknas i BL. I förarbetena till BL fann man att en analog tillämpning av ABL:s bestämmelser om dessa bevis låg nära till hands och det syntes därför överflödigt att tynga BL med motsvarande regler. För att få en fullständig lag utan hänvisningar till andra lagar har denna bestämmelse nu förts in i förslaget.

Som en nyhet upptas i andra punkten av paragrafen bestämmelsen att till aktiebrev hörande kupong kan användas som emissionsbevis. Detta gäller självfallet inte i avstämningsbolag, eftersom aktieägarna i sådana bolag saknar aktiebrev med kuponger. Om kupong skall användas som emissions- bevis skall detta enligt 6 å fjärde stycket anges i emissionsbeslutet.

Andra stycket motsvarar 37 å BL och överensstämmer med 4 kap. 3 å andra stycket ABL.

I tredje stycket, som överensstämmer med 4 kap. 3 å tredje stycket ABL, finns bestämmelser om i vilka fall avstämningsbolag skall anses ha fullgjort sina skyldigheter genom avsändande av emissionsbevis eller brev på ny fondaktie till den enligt avstämningen behörige mottagaren, trots att denne inte var materiellt berättigad att ta emot handlingen, t.ex. därför att han avhänt sig aktien. Här har skett en ändring av godtrosreglema vad gäller mottagare som var i konkurs. Ändringen innebär i korthet att utsändning i god tro till mottagare som är i konkurs har befriande verkan för bolaget. I övrigt hänvisas till proposition 1975:6 sid. 297.

5 2.4.2 Allmänna bestämmelser om nyemission

5 å Ett förslag till beslut om nyemission skall hållas tillgängligt för aktieägarna under minst en vecka före den bolagsstämma vid vilken beslutet skall fattas. Det skall genast sändas till de aktieägare som begär det och uppger sin postadress. Förslaget skall läggas fram på stämman. Vad som nu har sagts om förslag till beslut skall även gälla sådant medgivande av regeringen eller bankinspektionen som avses i 2 å andra stycket samt sådana redogörelser av styrelsen och yttranden av revisorerna som avses i 7 å. Innebär förslaget en avvikelse från aktieägarnas företrädesrätt, skall skälen till avvikelsen anges i förslaget elleri handling som skall fogas till förslaget. Om årsredovisningen inte skall behandlas på stämman, skall även följande handlingar enligt vad som nyss har sagts hållas tillgängliga och läggas fram på stämman:

1. en avskrift av den senaste årsredovisningen, försedd med anteckning om bolagsstämmans beslut om bolagets vinst eller förlust, samt en avskrift av revisionsberättelsen för det år årsredovisningen avser,

2. en av styrelsen undertecknad redogörelse för händelser som är av väsentlig betydelse för bolagets ställning och som har inträffat efter det att årsredovisningen avgetts och

3. ett av revisorerna avgivet yttrande över redogörelsen.

Kallelsen till bolagsstämman skall innehålla uppgifter om den företrädesrätt att teckna aktier som aktieägarna eller andra har enligt förslaget samt uppgifter om vem som i övrigt får teckna aktier.

Paragrafen, som motsvarar 32 å andra stycket och 107 å 4 mom BL samt 4 kap. 4 å ABL, innehåller bestämmelser som har till syfte att tillförsäkra aktieägarna ett erforderligt informationsunderlag inför den bolagsstämma där emissionsbeslutet skall fattas. Styrelsens redogörelse för händelser av väsentlig betydelse för bolagets ställning skall i princip inte kunna begränsas under åberopande av att uppgifterna skulle kunna skada bolaget. Detta sammanhänger med en ståndpunkt som intagits till frågan om bibehållande av den s.k. förfångsklausulen, när det gäller upprättande av förvaltningsbe- rättelsen (se 11 kap. 10 5). Det föreskrivs därför i första stycket att ett fullständigt förslag till emissionsbeslut skall hållas tillgängligt för aktieägarna under minst en vecka före den bolagsstämma där beslutet skall fattas och sedermera också framläggas på stämman. Förslaget skall också sändas till de aktieägare som begär det och anger sin postadress. Detsamma gäller i fråga om medgivandet av regeringen eller av bankinspektionen enligt 2 å andra stycket, om styrelsens redogörelse och revisorernas yttrande däröver, samt om de övriga handlingar som krävs vid apportemission enligt 7 å. Vidare gäller detsamma i fråga om sådana ytterligare handlingar som enligt denna paragraf måste upprättas, om årsredovisningen inte skall behandlas på stämman.

Föreslås avvikelse från aktieägarnas företrädesrätt skall enligt paragrafen skälen för avvikelsen anges i förslaget till emissionsbeslutet eller i en handling som fogas till förslaget. Kallelsen till bolagsstämman skall enligt andra stycket innehålla uppgifter om den företrädesrätt att delta i emissionen som enligt förslaget tillkommer aktieägarna eller någon annan.

Kallelse till stämman måste ske senast två veckor före stämman. Aktieägarna måste alltså senast två veckor före stämman underrättas om den tilltänkta emissionen och om vad emissionsförslaget innehåller angående

företrädesrätten. Det är dock enligt paragrafen fullt möjligt att offentliggöra förslaget till emissionsbeslut i dess helhet senast minst en vecka före stämman.

6 å Beslutet om nyemission skall ange

1. det belopp eller det högsta belopp, varmed aktiekapitalet skall kunna ökas, eller det lägsta och högsta beloppet för ökningen,

2. det aktieslag vartill de nya aktierna skall höra, i de fall då aktier av olika slag finns eller kan utges,

3. den rätt till utdelning som tillkommer de nya aktierna,

4. den företrädesrätt att teckna aktier som aktieägarna eller andra har eller vem som annars får teckna aktier,

5. den tid inom vilken aktier kan tecknas, när ett visst belopp eller ett lägsta belopp har fastställts för aktiekapitalets ökning,

6. den tid, inom vilken aktieägare kan använda sin företrädesrätt,

7. den tid inom vilken tecknade aktier skall betalas,

8. den beräkningsgrund, enligt vilken vid överteckning de aktier som inte har tecknats med företrädesrätt skall fördelas, om det inte föreskrivs att fördelningen skall bestämmas av styrelsen, samt

9. aktiernas nominella belopp och det belopp som skall betalas för varje tecknad aktie. Den tid inom vilken aktieägare kan använda sin företrädesrätt enligt första stycket 6. får inte vara kortare än två veckor. Den räknas från någon av följande tidpunkter: a) från det kungörelse enligt 8 å skedde,

b) från emissionsbeslutet om samtliga aktieägare har varit företrädda vid den bolagsstämma som har fattat beslutet, eller c) från avstämningsdagen när det gäller avstämningsbolag.

Om ett förbehåll enligt 3 kap. ] å fjärde stycket eller 6 kap. 8 å skall gälla för de nya aktierna, skall emissionsbeslutet innehålla en erinran om detta. I emissionsbeslutet skall också erinras om den inskränkning i rätten att förvärva aktier som föreskrivsi 3 kap. 3 å.

Om aktieägare skall ha företrädesrätt att delta i emissionen gäller för avstämnings- bolag att avstämningsdagen skall anges i emissionsbeslutet. Avstämningsdagen får inte sättas tidigare än tre veckor från det kungörelse enligt 8 å skedde.

Om de kuponger som hör till aktiebreven skall användas som emissionsbevis, skall detta anges i beslutet.

Paragrafen, som motsvaras av 33 å BL, 4 kap. 5 å ABL samt 21 å första och andra styckena LFA, upptar bestämmelser om vad ett beslut om aktiekapi- talets ökning genom nyemission skall innehålla. Uppräkningen är inte uttömmande. Till skillnad från ABL upptar förslaget i uppräkningen den viktiga omständigheten att de nya aktierna medför rätt till utdelning enligt vad som har bestämts om detta i emissionsbeslutet. Denna bestämmelse är i ABL intagen i 4 kap. 12 å femte stycket (jfr även 13 å). 33 å BL överensstämmer helt med 49 å i 1944 års ABL. De förändringar som vidtagits i förslaget har således sina motsvarigheter i aktiebolagslagstift- ningen.

Första och andra styckena Vissa av de i 33 å BL upptagna uppgifterna i ökningsbeslutet återfinns inte i förslaget. Tiden inom vilken aktieteckning kan ske skall endast anges om ett

minsta belopp för ökningen är fastställt. I sådant fall måste detta minsta belopp ha tecknats inom angiven tid, annars förfaller ökningsbeslutet enligt 11 å. I andra fall behöver teckningstiden inte anges. Ej heller behöver i ökningsbeslutet anges de i 33 å andra stycket BL nämnda uppgifterna rörande aktiekapitalets belopp vid besluts fattande m.m. I andra stycket har, i överensstämmelse med ABL, den minsta tid inom vilken aktieägare äger begagna företrädesrätten begränsats från en månad från beslutets kungöran- de till två veckor, i avstämningsbolag räknat från avstämningsdagen. En särskild föreskrift om den tid inom vilken företrädesrätt skall utövas i det fall att stämman beslutat om avvikelse från aktieägarnas företrädesrätt, har inte ansetts erforderlig.

I tredje stycket föreskrivs att i emissionsbeslutet skall i förekommande fall tas in erinran om att för de nya aktierna skall gälla förbehåll att de skall omvandlas till aktier av annat slag och att aktiekapitalet kan sättas ned genom inlösen av aktier. Vidare skall tas in en erinran om inskränkningen enligt 3 kap. 3 å i rätten att förvärva aktier (jfr 35 å andra stycket 1 p BL).

I avstämningsbolag skall enligt fjärde stycket avstämningsdagen anges i beslutet om aktieägarna skall ha företrädesrätt till de nya aktierna. Om de till kupongaktiebrev hörande kupongerna används som emissionsbevis, skall detta anges i emissionsbeslutet. Bestämmelser om detta finns i femte stycket.

7 5 Bestämmelse om apport eller att aktie skall tecknas med kvittningsrätt eller i övrigt med villkor skall tas upp i beslutet om nyemission.

Styrelsen skall lämna en redogörelse för de omständigheter som kan vara av vikt för bedömandet av värdet på apportegendomen och av bestämmelser som avses i första stycket i övrigt. I redogörelsen skall särskilt anges 1. namn och hemvist för den som avses med bestämmelserna 2. det värde till vilket apportegendomen beräknas komma att tas upp i balansräk-

ningen och antalet aktier eller annat vederlag som skall lämnas för egen- domen.

Om skriftligt avtal har upprättats rörande de bestämmelser som avses skall styrelsens redogörelse innehålla avtalet eller avskrift därav eller hänvisning till avtalet med uppgift om den plats där det hålls tillgängligt för aktietecknarna. Muntligt avtal skall i sin helhet tas upp i redogörelsen. Om en rörelse tillskjuts eller övertas, skall vad som nu har sagts om skriftligt avtal gälla även balans— och resultaträkningar för rörelsen under de senaste två räkenskapsåren. I redogörelsen skall upplysning ges om rörelsens resultat under tiden därefter. Om sådana räkningar inte har upprättats för rörelsen, skall i redogörelsen lämnas upplysning om rörelsens resultat under nämnda räkenskapsår.

Om första — tredje styckena inte har iakttagits beträffande en viss bestämmelse, är bestämmelsen utan verkan mot det emitterande bolaget.

Över styrelsens redogörelse skall revisorerna avge yttrande av vilket skall framgå att egendom, som skall tillföras bolaget, inte i redogörelsen åsatts högre värde än det verkliga värdet för bolaget och att apportegendom är eller kan antas bli till nytta för bolagets verksamhet. I emissionsbeslutet skall anges att regeringens eller bankinspek- tionens medgivande enligt 2 å andra stycket, styrelsens redogörelse enligt andra stycket och revisorernas yttrande har lämnats.

Paragrafen, vars första stycke motsvarar 39 å andra stycket BL och som i sin helhet överensstämmer med 2 kap. 3 å tredje — femte styckena och 4 kap. 6 5 första stycket ABL, innehåller bestämmelser om att särskild information måste läggas fram för bolagsstämman, om förslaget gäller apportemission eller nyemission med kvittningsrätt för aktietecknare eller i övrigt med villkor.

Som tidigare nämnts uppställs i förslagets 2 kap. 13 å förbud mot kvittning när det är fråga om aktieteckning vid bolagsbildning. Enligt 39 å andra stycket BL medges kvittning när det gäller kapitalökning om styrelsen medger det och kvittningen inte länder till nackdel för bolaget eller dess borgenärer. Förslaget tillåter i överensstämmelse med 1975 års ABL förbehåll om kvittningsrätt vid nyemission. Det kan finnas situationer, exempelvis när ett bankaktiebolag skall rekonstrueras, där goda skäl talar för att en borgenär bör gå in som aktieägare och därvid kvitta sin fordran på bolaget mot skulden på grund av aktieteckningen. Ekonomiskt sett innebär en sådan transaktion att främmande kapital omvandlas till bundet eget kapital. För att verkningarna av kapitalökningen skall kunna rätt bedömas av dei stämman deltagande aktieägarna fordras dock att särskilt informations- underlag tillhandahålls före stämman.

I paragrafens första stycke anges att beslutet om nyemission skall ta upp bestämmelser om teckning med apport, kvittning eller andra villkor.

Den information som i samband med bankaktiebolagets bildande lämnas i teckningslistan och de därtill fogade handlingarna skall vid nyemission komma till uttryck i en av styrelsen i samband med förslaget till emissions- beslutet avgiven redogörelse. Detta framgår av paragrafens andra stycke. Eftersom apport tillåts vid nyemission till skillnad från nybildningsfallet krävs i paragrafen särskilda bestämmelser som närmare anger de uppgifter som styrelsen skall lämna i redogörelsen beträffande apportegendomen. I motsvarande paragrafi ABL hänvisas till bestämmelserna om den informa- tion som skall lämnas vid apportbildningen enligt 2 kap. 3 å tredje-fjärde styckena, vilka skall äga motsvarande tillämpning vid nyemission. Föreskrif- terna rörande den information som enligt ABL skall finnas intagen i stiftelseurkunden, har efterbildats i förslaget och finns intagnai andra stycket sista punkten och i tredje stycket. Fjärde stycket motsvarar 2 kap. 3 å femte stycket ABL.

Således skall i redogörelsen särskilt anges namn och hemvist beträffande den som avses med bestämmelsen, apportegendomens värde och antalet aktier eller annat vederlag som skall lämnas för apportegendomen. Namn och hemvist skall endast anges när det kan ske, alltså när viss person avses med bestämmelsen.

I tredje stycket ges regler om att avtal rörande bestämmelse som avses i första stycket skall tillhandahållas för aktietecknarna. Vidare föreskrivs i fråga om tillskjuten eller övertagen rörelse att vissa räkenskapshandlingar skall tillhandahållas och att upplysningar skall lämnas om rörelsen. Skulle någon utan att begagna sig av möjligheten att ta del av avtalen teckna aktie, blir han givetvis bunden. Även om styrelsen av försumlighet eller annan anledning inte tillhandahåller avtalen på platsen, torde den som likväl med öppna ögon tecknar aktie, bli bunden av sin teckning. En annan sak är att skadeståndsansvar då kan inträda för styrelseledamöterna.

Av den i fjärde stycket intagna bestämmelsen följer, att om de särskilda föreskrifterna i första tredje styckena inte har iakttagits beträffande viss apportbestämmelse eller därmed likställt särskilt villkor för aktieteckningen, bestämmelsen resp. villkoret är utan verkan mot bolaget.

Femte stycket innehåller bestämmelser om att revisorerna skall avge ett yttrande över styrelsens redogörelse. Revisorerna skall däri bl.a. intyga att apportegendomen inte blivit övervärderad och att den är eller kan antas bli till nytta för bolagets verksamhet. Även om ett medgivande av bankinspek- tionen fordras för att apportemissionen skall kunna genomföras, har således revisorernas yttrande ansetts nödvändigt bl.a. som ett viktigt underlag för inspektionens ställningstagande. Inspektionens medgivande innebär i och för sig en viss garanti för att aktieägarnas rätt inte allvarligt försämras, men inspektionen har ingen skyldighet att särskilt beakta aktieägarnas intres- sen.

Redogörelsen och yttrandet från revisorerna skall som redan nämnts hållas tillgängliga för aktieägarna enligt bestämmelserna i 5 å. I emissionsbeslutet behöver endast själva apportbestämmelsen, kvittningsförbehållet eller villkoret för aktieteckningen anges jämte en upplysning om att styrelsen avgett vederbörlig redogörelse samt att revisorerna avlämnat yttrande över denna.

8 13” Beslutet om nyemission eller en redogörelse för det väsentliga innehållet i beslutet skall genast kungöras i Post- och Inrikes Tidningar och den eller de ortstidningar som styrelsen bestämmer. Kungörs inte beslutet i dess helhet, skall det i kungörelsen lämnas uppgifter om var beslutet hålls tillgängligt. I de bankaktiebolag som inte är avstämningsbolag krävs dock inte någon kungörelse, om samtliga aktieägare varit företrädda vid den bolagsstämma som har beslutat om emissionen.

Är bankbolaget inte ett avstämningsbolag, skall beslutet om nyemission genast sändas till de aktieägare, vilkas postadresser är kända för bolaget, i de fall då aktieägare i fråga skall ha företrädesrätt att delta i emissionen. Detta gäller dock inte, om samtliga aktieägare har varit företrädda vid den bolagsstämma som har beslutat om emissionen.

Paragrafen, som överensstämmer med 4 kap. 7 å ABL och motsvaras av 35 å tredje stycket BL, innehåller bestämmelser om kungörelse av emissionsbe- slut och underrättelse till aktieägare med företrädesrätt vid emissionen. Den i gällande lag föreskrivna skyldigheten att underrätta varje aktieägare i rekommenderat brev har i överensstämmelse med ABL tagits bort. Det är vidare tillräckligt att det väsentliga innehållet i emissionsbeslutet kungörs.

9 å Teckning av nya aktier skall ske på en teckningslista som innehåller beslutet om nyemission. Avskrifter av bolagsordningen och av de handlingar, som skall läggas fram enligt 5 och 7 åå, skall fogas till teckningslistan eller hållas tillgängliga för aktietecknarna på den plats som anges i listan.

Om de som har rätt till det tecknar alla aktierna vid den stämma där beslutet om nyemission fattas, kan teckningen ske i stämmans protokoll. Detta gäller dock inte avstämningsbolag.

Om teckningen har skett i strid mot denna paragraf eller om en aktie har tecknats med villkor som inte stämmer överens med de i emissionsbeslutet angivna villkoren, är aktieteckningen ogiltig, under förutsättning att ogiltigheten har anmälts hos bankin- spektionen innan anmälan enligt 14 å har registrerats.

Paragrafen, som motsvarar 4 kap. 8 å ABL och 35 å andra stycket 1 p, 38 å första och andra stycket samt 39 å BL, innehåller regler om teckning av aktier.

Aktieteckningen vid nyemission är liksom aktieteckningen vid bolagsbild- ningen en formbunden rättshandling. Enligt första stycket skall teckning ske på teckningslista som innehåller beslut om nyemission. Avskrift av bolags- ordningen samt av de enligt 5 och 7 åå framlagda handlingarna skall vara fogade vid teckningslistan eller hållas tillgängliga för aktietecknare på plats som anges i listan. Teckningslistan behöver inte undertecknas.

I andra stycket ges bestämmelser om ett förenklat förfarande vid aktieteckning, en sorts Simultanteckning. Förfarandet är främst avsett för bolag med ett begränsat antal aktieägare, men kan också användas vid riktad emission. Tecknas alla aktier av dem som är berättigade därtill enligt 3 å vid den stämma där ökningsbeslutet i vederbörlig ordning fattats, behöver teckningen inte ske på särskild teckningslista utan kan göras i protokollet för stämman. Simultanteckning kan dock inte ske i avstämningsbolag.

Enligt tredje stycket är aktieteckningen ogiltig om teckningen har skett i strid mot denna paragraf eller om en aktie tecknats med villkor som inte stämmer överens med de i emissionsbeslutet angivna villkoren. Ogiltigheten skall emellertid ha anmälts hos bankinspektionen innan registrering av anmälan enligt 14 å gjorts (jfr 2 kap. 7 å).

10 5 När teckningen har avslutats skall styrelsen eller den styrelsen inom sig förordnar besluta om tilldelning av nya aktier till aktietecknarna. Anses därvid att aktieteckning är ogiltig, skall aktietecknaren genast underrättas om detta. Aktierna skall genom styrelsens försorg genast tas upp i aktieboken.

Paragrafen, som överensstämmer med 4 kap. 9 å ABL och motsvaras av 40 5 BL, innehåller regler om tilldelning av aktier m.m. Paragrafen ansluter nära till gällande rätt. Av 3 kap. 15 å andra stycket följer att utfärdade aktiebrev skall antecknas i aktiebrevsregistret när det är fråga om avstämningsbo— lag.

I paragrafen har även öppnats en möjlighet för styrelsen att delegera sina åliggande enligt första och andra meningarna till en enskild styrelseledamot. Om enligt en föreskrifti ett beslut om nyemission aktiefördelningen fritt skall bestämmas av styrelsen (4 kap. 6 å första stycket 8), torde emellertid detta ha till följd att det alltid ankommer på styrelsen att själv besluta om aktietilldelningen. Någon särskild bestämmelse om det har inte ansetts nödvändig (se prop. 1981/82:171).

11 å Om det har bestämts ett visst belopp eller ett lägsta belopp för aktiekapitalets ökning, har beslutet om nyemission förfallit i de fall då beloppet inte har tecknats inom teckringstiden. Detsamma gäller ett beslut om en sådan ändring av bolagsordningen som iörutsätter att aktiekapitalet ökas. Vad som har betalts för de tecknade aktierna skalli sådana fall genast betalas tillbaka. '

Paragrafen Överensstämmer med 4 kap. 10 å ABL och motsvaras av 42 å 1 mom tredje stycket och 169 å 1 mom tredje stycket 1 p BL.

Av 6 å första stycket framgår att det i emissionsbeslutet kan anges ett visst belopp eller ett lägsta belopp för aktiekapitalets ökning. Om så har skett,

måste detta belopp ha tecknats inom den i beslutet angivna teckningstiden. Annars har enligt paragrafen ökningsbeslutet förfallit. Någon möjlighet att sedan aktieteckningen påbörjats ändra lägsta beloppet eller teckningstiden finns inte. När ökningsbeslutet upphört att gälla förfaller även ett av bolagsstämman fattat och av regeringen eller bankinspektionen stadfäst beslut om sådan ändring av bolagsordningen som möjliggör en ökning av aktiekapitalet. När beslut om kapitalökning förfaller, skall vad som eventuellt har inbetalts på tecknade aktier återbetalas.

12 å Bestämmelserna i 2 kap. 13 och 14 åå skall tillämpas vid inbetalning på grund av beslut om nyemission. Kvittning av en skuld på grund av aktieteckning mot en fordran hos bankbolaget får dock ske, om beslutet om nyemission innehåller bestämmelser om kvittning, eller om styrelsen medger kvittning. Ett sådant medgivande får inte lämnas om det skulle vara till skada för bolaget eller dess borgenärer.

Paragrafen överensstämmer med 4 kap. 11 å ABL och motsvaras av 41 å BL.

I paragrafen föreskrivs att bestämmelserna i 2 kap. 13 och 14 åå om inbetalning av aktiekapital i samband med bolagsbildning skall tillämpas på inbetalning av aktiekapitalet vid nyemission. Kvittningsförbudet i 2 kap. 13 å första stycket gäller dock inte för den som enligt beslutet om ökning av aktiekapitalet skall kunna teckna aktier med kvittningsrätt. Även om bestämmelse om kvittningsrätt saknas i emissionsbeslutet, kan styrelsen göra undantag från kvittningsförbudet och medge kvittning. Vid nyemission fordras nämligen inte till skillnad från vid bolagsbildning att hela aktiekapitalet är inbetalt i registreringsögonblicket (se 14 å). Kvittningsför- budet behöver därför inte upprätthållas lika strängt, men en förutsättning för styrelsens kvittningsmedgivande är ändå att kvittningen inte medför skada för bolaget eller dess borgenärer.

De frågeställningar som kan uppkomma vid kvittning kan sägas vara av samma art som de som kan uppkomma vid apportemission. Det är därför ur allmän synpunkt av vikt att en noggrann prövning äger rum, innan beslut fattas om nyemission med kvittningsrätt.

135 Beslutet om nyemission skall anmälas för registrering inom sex månader från beslutet, om det inte har förfallit enligt 11 å. För registrering krävs att

1. full betalning enligt registret erlagts för alla de aktier som ingår i det förut registrerade aktiekapitalet,

2. det sammanlagda nominella beloppet av tecknade och tilldelade nya aktier efter avdrag för de aktier som har förklarats förverkade och inte har övertagits av någon annan (ökningen av aktiekapitalet) uppgår till det belopp som avses i 11 å,

3. hälften av det belopp som skall betalas med pengar för de i den registrerade kapitalökningen ingående aktierna har betalts in,

4. all apportegendom enligt beslutet om nyemission är tillförd bolaget och all kvittning enligt samma beslut är helt verkställd,

5. ett yttrande visas upp från en auktoriserad revisor av vilket framgår att 3. och 4. har iakttagits, och

6. behövliga ändringar av bolagsordningen har stadfästs.

Genom registreringen fastställs ökningen av aktiekapitalet till det belopp som anges i första stycket 2.

Om anmälan för registrering av beslutet inte har gjorts inom den i första stycket angivna tiden eller om bankinspektionen genom lagakraftägande beslut har avskrivit en sådan anmälan eller har vägrat registrering, gäller vad som sägs i 11 å.

Aktiekapitalet är ökat när registreringen har skett. De aktier som har förklarats förverkade och inte har övertagits av någon annan blir därmed ogiltiga. De nya aktierna medför rätt till utdelning enligt vad som har bestämts om detta i beslutet om emission. Beslutet får dock inte innebära att en sådan rätt inträder senare än för räkenskapsåret efter det år under vilket aktierna skall ha slutligt betalts.

14 å De aktier som har tecknats vid en kontantemission skall vara helt betalda inom sex månader från registreringen av nyemissionen. Senast en månad efter utgången av denna tid skall bolaget för registrering anmäla hur många av de i den registrerade kapitalökningen ingående aktierna som har blivit helt betalda. Anmälningen skall bestyrkas av en auktoriserad revisor.

Om det inte enligt första stycket har anmälts att aktierna har helt betalts, skall bankinspektionen efter bolagets hörande registrera dels att aktiekapitalet har satts ned med det sammanlagda nominella beloppet av ej betalda aktier, dels, om det fordras, att bolagsordningens bestämmelser om aktiekapitalet har ändrats. De aktier som inte har betalts blir ogiltiga när nedsättningen har registrerats.

Paragraferna, som nära ansluter sig till 4 kap. 12 och 13 åå ABL, innehåller bestämmelser om registrering av nyemission m.m.

I 41 å första stycket BL stadgas att full betalning för varje ny aktie skall erläggas senast ett år från det stämman fattade beslut om nyemission. Senast sex månader efter utgången av den för inbetalning av de nya aktierna bestämda tiden, skall för registrering anmälas hur många nya aktier som har betalts till fullo (42 å 1 mom. första stycket BL). Har efter sådan anmälan ytterligare nya aktier blivit till fullo betalda, skall inom sex månader efter betalningen antalet sådana aktier anmälas för registrering (42 å 2 mom. BL). Så snart registrering har skett anses aktiekapitalet ha ökat med sammanlagda nominella beloppet av det nya antalet aktier som har betalts till fullo (42 å 3 mom. BL). Kapitalökningen sker sålunda successivt.

Enligt ABL och förslaget skall inte längre bolagsstämmans beslut om ökning av aktiekapitalet registreras i förväg (se 35 å första stycket BL). När det gäller villkoren för registrering skiljer förslaget inte som ABL mellan stora och små bolag, dvs. bolag med ett bundet kapital över- eller understigande 1 milj kr. Förslaget ansluter sig i detta hänseende till ABL:s bestämmelser för stora bolag.

135

En nyemission kan enligt 13 å första stycket genomföras under en längre tid. Beslut om emission kan registreras när halva det tecknade beloppet har betalts. Detta skall ha skett inom sex månader från emissionsbeslutet. Den återstående hälften skall därefter betalas inom sex månader från registre- ringen. Den sammanlagda tidsfristen blir därvid densamma som i 42 å 1 mom. första stycket BL.

För registrering skall även vissa andra krav vara uppfyllda. Bolagets tidigare registrerade aktiekapital skall vara fullt inbetalt (jfr 167 å 1 mom. BL). Vidare skall det sammanlagda nominella beloppet av tecknade och tilldelade nya aktier minskat med förverkade aktier som ej övertagits av

annan uppgå till minst det belopp eller det minimibelopp som angivits i emissionsbeslutet. Eftersom apportemission tillåts enligt förslaget har i paragrafen (p.4) även tillagts som ytterligare ett krav för registrering att all apportegendom enligt beslutet om nyemission skall vara tillförd bolaget. Som tidigare påpekats är det viktigt att apportegendomen inte övervärderas och att den egendom som på detta sätt tillförs bolaget verkligen är eller kommer att bli till nytta för bolaget. Regeringens tillstånd eller bankinspek- tionens medgivande till apportemissionen krävs enligt 2 å andra stycket. Bankinspektionen skall även se till att bolaget uppfyller de krav som ställs i 13å för att få emissionsbeslutet registrerat. Detta innebär i sig en rimlig kontroll av att det inte bör kunna förekomma missbruk vid apportemissio- ner. För att underlätta denna granskning från inspektionens sida kan det i vissa fall vara värdefullt att även bankaktiebolagets revisorer granskar apportegendomen och bestämmelserna därom i samband med registreringen av apportemissionen. Detta kan t.ex. vara fallet då inspektionen fått kännedom om att apportegendomens värde eller beskaffenhet kan ha ändrats efter det att inspektionen gav sitt medgivande till apportemissio- nen.

Enligt 4 kap. 12 å första stycket 5 p ABL är det emellertid ett krav för registrering av ett emissionsbeslut, enligt vilket apportegendom tillförs bolaget, att ett revisorsyttrande visas upp som styrker att apportegendomen inte tagits upp till ett för högt värde och att den är eller kan antas bli till nytta för bolaget. Enligt förslaget uppställs för bankaktiebolagen inte ett sådant krav för registrering. Det kan här erinras om att revisorerna enligt såväl 4 kap. 6 å tredje stycket ABL som detta kapitels 5 å skall avge ett yttrande av samma innebörd som föreskrivs i 4 kap. 12 å första stycket 5 p. ABL. Detta yttrande ingår som ett led i den information, som aktieägarna måste ha som underlag, för att kunna fatta emissionsbeslutet. Ett revisorsyttrande i samband med registrering skall lämnas mot bakgrund av att det även för utomstående är angeläget att en övervärdering av apportegendomen förhindras. På grund av den tillsyn som bankinspektionen utövar över bankaktiebolagen bör det för dessa bolags del vara tillräckligt att en auktoriserad revisor i ett yttrande styrker att hälften av det belopp som skall betalas med pengar för de i den registrerade kapitalökningen ingående aktierna har betalts och att all apportegendom har tillförts bolaget.

För bankaktiebolagen tillkommer vidare den regeln att stadfästelse av en erforderlig ändring av bolagsordningen skall ha meddelats innan emissions- beslutet registreras.

När registrering sker blir ökningen av aktiekapitalet fastställd till det belopp som har angetts i 11 å under p 2. Bolagets aktiekapital enligt registret uppgår då till summan av det tidigare registrerade aktiekapitalet och kapitalökningen (13 å andra stycket).

Om anmälan för registrering inte görs inom sex månader från ökningsbe- slutet eller om bankinspektionen avskriver sådan anmälan eller vägrar registrering, förfaller ökningsbeslutet och återbetalning skall genast ske av de belopp som har betalats in på aktierna (13 å tredje stycket).

Aktiekapitalet är enligt 13 å fjärde stycket ökat när registrering skett. Aktier som förklarats förverkade och inte övertagits av någon annan blir därmed ogiltiga. De nya aktierna medför rätt till utdelning enligt vad som

bestämts om detta i ökningsbeslutet, dock ej senare än för räkenskapsåret närmast efter det år som aktierna slutligt betalts (se 6 å 3 p.)

145

När beslut om ökning av aktiekapitalet registrerats enligt 13 å, skall minst hälften av det belopp som skall betalas med pengar för de i den registrerade kapitalökningen ingående aktierna ha inbetalts, om det är fråga om kontantemission. Enligt 14 å första stycket skall full betalning för dessa aktier erläggas inom sex månader efter registreringen. Senast en månad efter denna tid skall bolaget för registrering anmäla hur många av de aktier som ingår i den registrerade kapitalökningen som till fullo betalts. Anmälningen skall bestyrkas av en auktoriserad revisor. Anmäls inte att full betalning erlagts för aktierna i den registrerade kapitalökningen, skall enligt 14 å andra stycket bankinspektionen efter bolagets hörande registrera att aktiekapitalet ned- satts med sammanlagda nominella beloppet av de aktier som inte betalts. Om det behövs, skall bolagsordningens bestämmelse om aktiekapitalet samtidigt ändras och sådan ändring stadfästas. De obetalda aktierna blir ogiltiga när nedsättningen registrerats.

5.243. Styrelsens beslut om nyemission

15å Styrelsen kan besluta om nyemission och om avvikelser från aktieägarnas företrädesrätt enligt 3 å under förutsättning av bolagsstämmans godkännande. Bestämmelserna i 6—14 åå skall därvid gälla i tillämpliga delar. Dessutom skall iakttas vad som föreskrivs nedan i tredje stycket.

I fråga om styrelsens begäran om bolagsstämmans godkännande skall 5 5 första stycket tillämpas. Vad som där sägs om förslag till emissionsbeslut skall i stället gälla styrelsens beslut.

Innan stämman godkänt emissionsbeslutet, får de nya aktierna inte föras in i aktieboken och beslutet inte anmälas för registrering enligt 13 å. Har en sådan anmälan inte gjorts inom ett år från styrelsens beslut om emission, har emissionsbeslutet förfallit. Vad som har betalts för tecknade aktier skall i sådant fall genast betalas tillbaka.

Paragrafen, som överensstämmer med 4 kap. 14 å ABL och motsvaras av 43 å BL, innehåller bestämmelser om beslut av styrelsen om nyemission under förutsättning av stämmans godkännande.

ABL erbjuder liksom förslaget två olika former för emission som beslutas av styrelsen. Enligt 16 å kan bolagsstämman på förhand ge styrelsen bemyndigande att genomföra en nyemission. Enligt förevarande paragraf kan också styrelsen genomföra en emission under förutsättning av bolags- stämmans godkännande i efterhand. Båda metoderna har den fördelen att en nyemission kan genomföras snabbare. Att kalla in en extra bolagsstämma för att besluta om nyemisson kan ta tid. Den publicitet som följer med en bolagsstämma kan också äventyra syftet med kapitalökningen. Ett snabbt handlande kan många gånger krävas i konkurrensen med andra företag om medel och eftersökt apportegendom. Metoden enligt 16 år har kanske de största fördelarna, men kan inte användas när emissionen förutsätter bolagsordningsändringar.

De i 6—14 åå intagna bestämmelserna om nyemission skall enligt första

stycket gälla i tillämpliga delar när styrelsen beslutar om nyemission under förutsättning av stämmans godkännande. Självfallet måste i emissionsbeslu- tet anges att det fattats under förutsättning av bolagsstämmans godkännan- de. Reglerna i 5 å används inte då styrelsen beslutar om emissionen. Bestämmelserna om emissionsbeslutets innehåll i 6 å skall däremot iakttas liksom i förekommande fall 7 å. Kungörelse och meddelande till aktieägarna enligt 8 å måste alltid ske. Undantaget från kungörelseskyldigheten och meddelandeplikten när samtliga aktieägare är företrädda saknar tillämpning iden här aktuella situationen. Aktieägarna får i detta fall kortare tid på sig än annars att ta ställning till om de vill utnyttja sin företrädesrätt eller inte, eftersom aktieägarna inte får reda på emissionen enligt bestämmelserna i 5 å när styrelsen beslutar om den. Teckning sker enligt 9 å och kan påbörjas efter kungörandet av styrelsens beslut. Eftersom beslutet om emission inte sker på stämman kan Simultanteckning i stämmoprotokollet inte komma i fråga. 10 å skall iakttas med det undantaget att aktierna inte får tas upp i aktieboken förrän stämman gett sitt godkännande. Har ett lägsta belopp bestämts för emissionen och har det inte tecknats inom teckningstiden är enligt 11 å 1 p styrelsens beslut förfallet. Då någon bolagsordningsändring inte kan beslutas av styrelsen, kan inte 11 å 2 p tillämpas här. 12—14 åå gäller med det förbehållet att registrering förutsätter bolagsstämmans godkännande.

I fråga om bolagsstämmans beslut om godkännande av styrelsens emissionsbeslut gäller enligt andra stycket bestämmelserna om information i 5 å. Vad som där sägs om förslag till emissionsbeslut skall då tillämpas på styrelsens beslut om nyemission. Om apport skall ingå i emissionen, skall regeringens tillstånd eller bankinspektionens medgivande enligt 2å vara inhämtat och hållas tillgängligt. Vid emission där apportegendom, kvittning eller annat villkor aktualiseras måste redogörelse och yttrande från revisorerna enligt 7 å föreligga. Handlingarna skall hållas tillgängliga på det sätt som stadgas i 5 å. Aktieägarna har rätt att få styrelsebeslutet skickat till srg.

Anmälan för registrering av emissionsbeslutet skall enligt tredje stycket göras när emissionsbeslutet har godkänts av stämman. Liksom enligt gällande lag får tecknade aktier inte tas upp i aktieboken förrän stämman godkänt emissionen. Har anmälan för registrering inte skett inom ett år från styrelsens emissionsbeslut, är beslutet enligt detta stycke förfallet. Detta betyder att registrering av styrelsens emissionsbeslut skall vägras om ettårstiden överskridits. Vad som betalts på tecknade aktier skall i sådant fall genast återbetalas.

16 å Bolagsstämman kan bemyndiga styrelsen att fatta beslut om en nyemission i den mån emissionen kan ske utan ändring i bolagsordningen och att därvid avvika från aktieägarnas företrädesrätt enligt 3 å.

Skall styrelsen kunna besluta om nyemission med de bestämmelser som avses i 7 å eller med awikelse från aktieägarnas företrädesrätt, skall detta särskilt anges i bolagsstämmans bemyndigande. Bemyndigandet skall innehålla bestämmelser om den tid, längst intill den nästkommande ordinarie bolagsstämman, inom vilken styrelsens beslut om nyemissionen skall fattas. Bestämmelserna i 5 å första stycket om förslag till emissionsbeslut skall tillämpas på förslag till bemyndigande.

Bolagsstämmans beslut om bemyndigande skall genast anmälas för registrering. Innan registrering har skett, kan styrelsen inte fatta beslut om emission.

Bestämmelserna i 6-14 åå skall gälla i tillämpliga delar när styrelsen beslutar om emission med stöd av ett bemyndigande.

Paragrafen, som överensstämmer med 4 kap. 15 å ABL och saknar motsvarighet i BL, reglerar styrelsens rätt att besluta om nyemission på grundval av fullmakt från bolagsstämman. Bolagen ges enligt första stycket möjlighet att snabbt besluta om nyemissioner och genomföra dem alltefter växlande marknadslägen. Metoden kan dock ej användas om ändring i bolagsordningen krävs. Något avsteg från principen att ändringar i bolags- ordningen, som utgör grundvalen för bolagets verksamhet, skall beslutas av stämman har inte tillåtits.

Enligt andra stycket skall bemyndigandet innehålla upplysning om det innefattar rätt att besluta om avvikelse från aktieägares företrädesrätt eller om emission som sker mot apportegendom eller är förenad med kvittnings- förbehåll eller annat villkor. I annat fall saknar styrelsen behörighet att besluta om annat än kontantemission med bibehållande av gällande företrädesrätt för aktieägarna. Bemyndigandet skall vidare innehålla bestämmelser om den tid, längst till den nästkommande ordinarie bolags- stämman, inom vilken styrelsens beslut om nyemission skall fattas. Bestämmelserna i 5 å första stycket skall tillämpas i fråga om förslag till bemyndigande.

I tredje stycket stadgas att bolagsstämmans beslut om bemyndigande genast skall anmälas för registrering. Innan registrering sker, kan styrelsen inte fatta ökningsbeslut. När styrelsen beslutar om emission med stöd av bemyndigan- de sägs i fjärde stycket att 6—14 åå skall gälla i tillämpliga delar. Emissionsbeslutet skall ha det innehåll som framgår av 6 å. Bestämmelserna i 7 å skall beaktas. Vid apportemission, för vilken regeringens tillstånd eller bankinspektionens medgivande krävs, och vid emission med förbehåll om kvittning eller annat villkor, skall styrelsen således avge en redogörelse som skall granskas av revisorerna. Denna granskning kan för aktieägarna vara värdefull när de senare skall ta ställning till hur styrelsen skött emissions- ärendet. Kungörelse enligt 8 å skall alltid utfärdas. 8 å första stycket sista punkten och andra stycket sista punkten får dock inte någon tillämpning. Teckning sker enligt 9å med den avvikelsen att Simultanteckning inte är möjlig. Tilldelning av aktier och upptagande av aktier i aktieboken sker enligt 10 å. Bestämmelserna i 11 å andra punkten saknar tillämpning. Däremot skall 12—14 åå iakttas.

5 .2. 4.4 Fondemission

17 5 En fondemission kan ske genom att till aktiekapitalet förs över 1. belopp som kan delas ut enligt 12 kap. 2 å första stycket, 2. medel från uppskrivningsfond, 3. medel från reservfond, eller 4. belopp varmed värdet av en anläggningstillgång skrivs upp enligt 11 kap. 5 å andra stycket. Bestämmelserna i 5 å första stycket gäller i tillämpliga delar även i fråga om förslag till beslut om fondemission. Ett beslut om fondemission skall ange

1. på vilket sätt och med vilket belopp aktiekapitalet skall ökas, 2. aktiernas aktieslag eller det belopp vartill aktiernas nominella belopp höjs, och 3. den rätt till utdelning som tillkommer de nya aktierna.

I ett avstämningsbolag skall avstämningsdagen anges i emissionsbeslutet varvid iakttas att avstämning inte får ske innan beslutet har registrerats. Bestämmelserna i 6 å tredje stycket och 8 å första stycket skall tillämpas på avstämningsbolag.

Beslut om fondemission skall genast anmälas för registrering och får inte verkställas före registreringen. Aktiekapitalet är ökat när registreringen har skett. De nya aktierna skall genom styrelsens försorg genast tas upp i aktieboken. De medför rätt till utdelning enligt vad som har bestämts om detta i emissionsbeslutet. Beslutet får inte innebära att en sådan rätt inträder senare än för räkenskapsåret efter det under vilket registrering har skett.

Paragrafen överensstämmer med 4 kap. 16 å ABL och motsvarar 44 å BL. Den innefattar regler om fondemission och motsvarar i huvudsak gällande lag.

En fondemission kan enligt gällande BL endast ske med anlitande av besparade vinstmedel. Enligt 1944 års ABL kunde en fondemission därutöver ske med belopp som erhålls genom uppskrivning av anläggnings- tillgång.

1975 års ABL medger att fondemission sker dels med anlitande av besparade vinstmedel dels med belopp varmed uppskrivning sker och dels —— såsom en nyhet genom nedsättning av uppskrivningsfond och reservfond. De sistnämnda möjligheterna till fondemission har i förarbetena till ABL inte funnits betänkliga med hänsyn till att aktiekapitalet är starkare bundet till bolaget än uppskrivningsfond och reservfond.

I redovisningskapitlet (11 kap. 5 å) har införts nya regler om rätt till uppskrivning av anläggningstillgångs värde motsvarande de som gäller för de allmänna aktiebolagen. Uppskrivningsbeloppet kan användas för tre olika ändamål. Förutom för fondemission får det användas bl.a. för avsättning till en uppskrivningsfond. Denna fond, som ingår i det bundna egna kapitalet, får vid lämplig tidpunkt användas antingen för erforderlig nedskrivning av värdet på andra tillgångar om särskilda skäl finns för en sådan utjämning eller för fondemission.

Förslaget ger i första stycket bankbolagen samma möjligheter att genomföra en fondemission som 1975 års ABL ger de allmänna aktiebola- gen. Samma skäl som i ABL anförts för att få föra över medel från reservfond och uppskrivningsfond till aktiekapitalet är giltiga för bankaktiebolagen. De nya redovisningsreglerna gör det även möjligt för bankaktiebolagen att för fondemission anlita sig av belopp varmed uppskrivning sker.

Uppskrivning av anläggningstillgång förenad med fondemission kan inte ge någon orealiserad vinst, eftersom Uppskrivningsbeloppet binds i bolagets bundna egna kapital. Något hinder mot kombinationen uppskrivning och fondemission föreligger inte under förutsättning att uppskrivningen inte medför att tillgången värderas över verkliga värdet eller, såvitt avser fast egendom, taxen'ngsvärdet. Att denna förutsättning är uppfylld kontrollerar bankinspektionen, som skall lämna sitt medgivande till uppskrivningen och då samtidigt ta ställning till syftet med uppskrivningen (se 11 kap. 5 å).

Bolagsstämman skall enligt 1 å fatta beslut om fondemission. Någon

delegation till styrelsen är inte möjlig. Stämman är inte behörig att besluta om avvikelse från aktieägarnas företrädesrätt.

Reglerna i 5 å om information inför emissionsbeslut skall även gälla vid fondemission (andra stycket).

Beslutet om fondemission skall enligt tredje stycket ange vilket belopp som aktiekapitalet skall höjas med och om det skall ske genom höjning av aktiernas nominella belopp eller genom utgivande av nya aktier. I det senare fallet skall aktieslaget anges. Vidare skall i emissionsbeslutet anges den rätt till utdelning som tillkommer de nya aktierna. Denna punkt 3 har på samma sätt som i 6 å lyfts fram i förhållande till ABL:s motsvarande bestämmelser (se 4 kap. 16 å femte stycket ABL), och utgör således en uppgift som obligatoriskt skall inflyta i emissionsbeslutet. I femte stycket finns ytterligare en regel rörande rätt till utdelning på de nya aktierna.

I avstämningsbolag skall enligt fjärde stycket avstämningsdagen framgå av beslutet. Avstämning får inte ske innan beslutet har registrerats. Av tredje stycket följer vidare att kungörelse skall ske enligt bestämmelserna i Så första stycket. Föreskrifterna att kungörelse måste ske i avstämningsbolag hänger samman med att aktieägare som ännu inte har införts i aktieboken skall få tillfälle att anmäla sitt förvärv innan avstämning sker. I andra bolag behöver dock inte kungörelse ske, vilket innebär en ändring i förhållande till gällande rätt. Ändringar har motiverats av att aktieägare vid fondemission till skillnad mot vad fallet är vid nyemission inte behöver bevaka sin rätt inom viss kortare tid. Rätten att få delbevis eller fondaktie består under längre tid (18 å).

Enligt femte stycket skall beslutet om fondemission genast anmälas för registrering och får inte verkställas före registreringen. Aktiekapitalet är ökat när registrering skett. De nya aktierna skall genom styrelsens försorg genast tas upp i aktieboken. Regleringen överensstämmer med vad som stadgas i 13 å sista stycket.

Sker fondemission genom uppskrivning av anläggningstillgångar måste emissionsbeslutet fattas på den ordinarie stämman när balansräkningen fastställts. Ett sådant emissionsbeslut kan således inte fattas på en extra stämma. Detta är emellertid möjligt när det är fråga om en sådan fondemission som sker med medel, som vid tidigare bokslut förts över till reservfond eller uppskrivningsfond.

18 5 Har vid en fondemission ett behörigt anspråk på en ny aktie inte framställts inom fem år från registreringen av beslutet om fondemissionen, kan den berättigade anmanas att ta ut aktien. Han skall därvid upplysas om att han annars riskerar att förlora aktien. Anmaningen skall sändas till den berättigade, om hans namn och adress är kända för bolaget. I annat fall skall anmaningen kungöras i Post— och Inrikes Tidningar och den eller de ortstidningar som styrelsen bestämmer. Inkommer inte anmälan inom ett år från anmaningen, kan den nya aktien säljas genom en fondkommissionär för den berättigades räkning. Denne har därefter endast rätt att mot uppvisande av aktiebrev eller avlämnande av delbevis få ut det vid försäljningen influtna beloppet med avdrag för kostnaderna för anmaningen och försäljningen. Det belopp som inte har lyfts inom fyra år från försäljningen tillfaller bolaget.

I paragrafen, som överensstämmer med 4 kap. 17å ABL och som saknar motsvarighet i BL ges bestämmelser om preskription av rätten att erhålla nya

fondaktier. För närvarande finns i 25 å LFA bestämmelser om preskription såvitt gäller fondaktier i bankaktiebolag som är avstämningsbolag. Av 12 kap. 4 å följer att de belopp som tillfaller bolaget skall läggas till reservfonden.

Med behörigt anspråk anses ett av behörig person framställt anspråk på att få ut hel fondaktie. Den omständigheten att delbevis uttagits hindrar inte att anmaningen görs. Paragrafen gäller däremot inte i fråga om fondemission som sker genom uppstämpling av aktiernas nominella belopp.

5.2.4.5 Emissionsprospekt

19 5 När ett bankaktiebolag eller aktieägare i ett bankbolag offentliggör eller på annat sätt till en vidare krets riktar en inbjudan att förvärva aktier eller teckningsrätter i bolaget, skall styrelsen upprätta en särskild redogörelse för bolagets förhållanden (emissionsprospekt) enligt 20—26 åå. Emissionsprospektet skall dock endast upprättas om summan av de belopp som till följd av inbjudan kan komma att betalas uppgår till minst en miljon kronor.

Paragrafen överensstämmer med 4 kap. 18 å ABL och saknar motsvarighet i BL. Paragrafen innehåller allmänna bestämmelser om skyldighet för bankaktiebolags styrelse att i vissa fall utge emissionsprospekt.

Styrelsen skall upprätta emissionsprospekt när bankaktiebolaget eller aktieägare i bolaget offentliggör eller på annat sätt till en vidare krets riktar inbjudan att förvärva aktier eller teckningsrätter i bolaget. De situationer som kan motivera en skyldighet att utge emissionsprospekt är, förutom nyemissioner, blockutförsäljning, marknadsintroduktioner och s.k. utbytes- erbjudanden.

Särskilda bestämmelser om emissionsprospekt finns också i 5 kap. 17 å. För nyemission gäller vissa skydds- och publicitetsföreskrifter, se 5—9 åå. Bestämmelserna om emissionsprospekt gäller utöver dessa föreskrifter. Är bolag enligt 8 å skyldigt att skicka särskild underrättelse om beslutad emission till aktieägare kan naturligtvis bolaget, om det finner det lämpligt, sammanföra denna underrättelse och emissionsprospektet till en handling. Har bolaget i samband med nyemission försummat att iaktta bestämmelserna om emissionsprospekt, skall bankinspektionen enligt 18 kap. 4 å vägra registrering. Bestämmelser om att emissionsprospekt skall bifogas anmälan om registrering kommer att tas upp i bankrörelseförordningen.

Ansvaret för prospektets innehåll ligger hos styrelsen, som upprättar prospektet. Det är inte nödvändigt att prospektet skrivs under av samtliga styrelseledamöter. Styrelsen kan besluta att prospektet på styrelsens vägnar undertecknas exempelvis av dess ordförande. Detta gäller även i de fall det är aktieägare som offentliggör en inbjudan om aktieförvärv i bolaget (se 20 å).

Bestämmelserna om emissionsprospekt är inte tillämpliga vid fondemis- sion. Handel med delbevis kan visserligen förekomma vid fondemission men handeln har normalt ringa omfattning och består huvudsakligeni överlåtelser mellan olika aktieägare av enstaka delbevis. Något behov av emissionspro- spekt för delbevis finns därför inte.

Ett av de fall då emissionsprospekt skall utges är då aktieägare i ett bolag till en vidare krets riktar inbjudan att köpa teckningsrätter i bolaget. Denna situation nämns särskilt i lagtexten. Därmed avses inte de situationer då

aktieägare i bolag, som redan är ett aktiemarknadsbolag, vid nyemission försäljer en betydande del av sina teckningsrätter. Sådana situationer täcks redan av regeln att bolaget har att utge prospekt med anledning av emission, eftersom dess aktieägare redan utgör en ”vidare krets”. Istället avses särskilt sådana fall då ett bolag med en eller ett fåtal aktieägare företar nyemission och aktieägaren eller aktieägarna begagnar tillfället att utförsälja ett betydande antal teckningsrätter i ett block för att därigenom introducera bolaget på aktiemarknaden. Bestämmelserna i 20—26 åå om emissionsprospekt gäller endast om summan av de belopp som till följd av inbjudan kan komma att erläggas överstiger 1 milj. kr. När man prövar om ”marknadseffekten" överstiger 1 milj. kr. skall hänsyn tas till det sammanlagda värdet av de kontantbelopp och/eller den apportegendom som köparen resp. tecknaren har att erlägga. Detta gränsvärde beräknas 1. vid teckning av aktier mot tillskott av pengar och/eller apportegendom såsom det nominella aktiekapitalet som skall tecknas ökat med eventuell överkurs,

2. vid köp av redan emitterade aktier såsom totala köpeskillingen härför,

3. vid köp av teckningsrättsbevis såsom totala köpeskillingen härför ökat med dels det nominella aktiekapitalet som skall tecknas, dels eventuell överkurs. Kostnaderna för courtage bör inte inräknas i gränsvärdet.

Bestämmelserna om emissionsprospekt i ABL gäller bara i fråga om bolag som är skyldigt att ha auktoriserad revisor. Bestämmelserna om emissions- prospekt gäller däremot för samtliga bankaktiebolag.

20 å Aktieägare som ämnar sälja aktier eller teckningsrätter under sådana former att emissionsprospekt skall upprättas, skall underrätta styrelsen om detta senast sex veckor före den dag då inköp tidigast avses kunna ske.

Paragrafen, som överensstämmer med 4 kap. 19 å ABL och saknar motsvarighet i BL, innehåller bestämmelser om det fall att skyldigheten att utge emissionsprospekt uppkommer på grund av försäljning från aktieägares sida.

I de fall som avses i paragrafen initieras alltså åtgärden, som föranleder utgivandet av ett emissionsprospekt, inte av bolaget. Aktieägarna kan emellertid inte åläggas att ansvara för prospektets innehåll. De måste istället ge styrelsen underrättelse i tillräckligt god tid före den planerade försälj- ningen, så att prospektet kan iordningställas och föreligga färdigt vid den tid som anges i 25 å.

I paragrafen föreskrivs i enlighet härmed att aktieägare skall underrätta styrelsen senast sex veckor före den dag då inköp tidigast avses kunna ske.

21 å Emissionsprospektet skall innehålla

1. balansräkningar avseende utgången av de tre senaste räkenskapsåren, för vilka årsredovisning och revisionsberättelse har avgivits,

2. resultaträkningar för dessa tre räkenskapsår samt

3. ett sammandrag av de uppgifter som det har ålegat bolaget att ta in i förvaltningsberättelserna för de tre räkenskapsåren.

Fyller handlingarna inte de krav som framgår av 11 kap. 9 å femte stycket, skall de fullständigas i enlighet med dessa bestämmelser.

Bestämmelserna i 11 kap. 2å första stycket andra meningen skall tillämpas på emissionsprospekt.

Till redovisningen för de tre senaste räkenskapsåren enligt första stycket skall uppgifter lämnas om utvecklingen av in- och utlåning samt likviditet.

Om bankaktiebolag är moderbolag, skall bolaget i emissionsprospektet ta in koncernresultaträkningarna och koncernbalansräkningarna för de tre senaste räken- skapsåren. När redovisningshandlingarna och andra uppgifter för en koncern tas in i prospektet får de uppgifter för bolaget som svarar mot uppgifter i dessa handlingar utelämnas i den mån de kan anses sakna väsentlig betydelse för bedömningen av bolagets aktier. Dock får bolagets resultaträkning och balansräkning för det senaste räkenskapsåret enligt första stycket inte utelämnas.

Paragrafen, som överensstämmer med 4 kap. 20 å ABL och saknar motsvarighet i BL, innehåller bestämmelser om vilka redovisningshandling- ar som skall medtas i emissionsprospektet.

Enligt första stycket skall emissionsprospekt innehålla balansräkningar avseende utgången av de tre senaste räkenskapsåren, för vilka årsredovis- ning och revisionsberättelse avgivits, resultaträkningar för dessa tre räken- skapsår samt ett sammandrag av de uppgifter som det ålegat bolaget att ta in i förvaltningsberättelserna för de tre åren. Uttrycket ”sammandrag” anger att visst utrymme för en sammanfattande redogörelse med t.ex. uppgifter i tabellform medges. Avsikten är också att äldre uppgifter som eventuellt kommit att bli irrelevanta får utelämnas, om detta inte strider mot god redovisningssed. Bankaktiebolagen torde vanligtvis emittera i samband med att årsredovisning lämnas. Årsredovisningen för bankbolagen är oftast mycket utförlig. Emissionsprospekten kan därför hållas kortfattade genom att hänvisningar görs till årsredovisningen.

Det finns självfallet inget hinder mot att bankaktiebolaget kompletterar redovisningshandlingama också med andra uppgifter, t.ex. med analystal av typen ”vinst per aktie” etc. Det kani enstaka fall förekomma, att en emission eller en utförsäljning önskas genomförd vid en tidpunkt, då visserligen årsredovisning och revisionsberättelse ligger färdiga och underskrivna, men dessa handlingar ännu inte hunnit publiceras och tillställas aktieägarna. I en sådan situation bör bolaget se till att den information om det senaste verksamhetsåret som genom emissionsprospektet görs tillgänglig, OCkSå senast på emissionsprospektets utgivningsdag görs tillgänglig för aktieägarna och för allmänheten.

Enligt andra stycket skall 11 kap. 2 å första stycket andra punkten tillämpas på emissionsprospekt. Detta innebär att uppgifter från tidigare års redovis- ningshandlingar i förekommande fall skall sammanställas så att de blir helt jämförbara med det senaste årets. Noter till resultat- och balansräkningama tillhör dessa uppgifter och skall sålunda medtas, liksom givetvis inom linjen upptagna poster. Självfallet möter det inte något hinder att man vid behov företar förbättringar i förhållande till de ursprungligen publicerade redovis- ningshandlingarna, under förutsättning att dessa blir helt jämförbara med varandra.

Tredje stycket, som saknar motsvarighet i ABL, föreskriver att de för bankaktiebolagen väsentliga uppgifterna om utvecklingen av bolagets in- och utlåning samt likviditet skall tas med i redogörelsen för de tre senaste räkenskapsåren.

Enligt fjärde stycket första punkten skall resultatredovisningen avseende koncernen och koncernbalansräkning för de tre senaste räkenskapsåren tas med i prospektet, om det bolag som skall upprätta emissionsprospektet är moderbolag.

I samband med en nyemission torde det koncerninriktade synsättet på aktiemarknaden komma fram i sin mest renodlade form. En nyemission är endast i undantagsfall av intresse för andra intressenter än de som konstituerar själva aktiemarknaden. Den information som i sammanhanget lämnas om moderbolaget kan därför väsentligt inskränkas jämfört med vad som gäller för en årsredovisning, som ju har betydelse också för andra intressenter än aktiemarknaden. Vad som intresserar aktiemarknaden i detta sammanhang är koncernens resultat och ställning. Uppgifter härom bör därför ges en framträdande plats i prospektet. När redovisningshandlingar och andra uppgifter för koncernen tas in i prospektet kan motsvarande uppgifter för moderbolaget utelämnas. En parallell redogörelse för såväl koncern som moderbolag skulle göra prospektet onödigt svåröverskåd- ligt.

I enlighet med dessa överväganden föreskrivs i fjärde stycket andra punkten att uppgifter som hänför sig till moderbolaget, men som ingår i koncernredovisningshandlingarna, får utelämnas om de kan anses sakna väsentlig betydelse för bedömningen av bolagets aktier. Moderbolagets uppgifter skall alltså tas med, om de är av väsentlig betydelse för bedömningen av bolagets aktier. Vid denna bedömning skall främst aktiemarknadsaspekten beaktas. Moderbolagets resultaträkning och balans- räkning för senaste året får emellertid enligt fjärde stycket tredje punkten inte utelämnas. Det kan från bedömningssynpunkt vara av intresse, att få kännedom om moderbolagets ställning genom att jämförelser görs med koncernuppgifterna, och även i övrigt torde den orientering om moderbo- lagets egna förhållanden som härigenom lämnas vara av betydelse för läsarna.

22 å Om sådana förhållanden och händelser som hänför sig till tiden efter den period som omfattas av de i 21 å angivna handlingarna skall upplysning lämnas i emissions- prospektet, om förhållandena är viktiga för bedömningen av bolagets verksamhets— resultat och ställning eller händelserna i övrigt är av väsentlig betydelse för bolaget.

Om emissionsprospektet läggs fram senare än åtta månader efter utgången av det senaste räkenskapsår, för vilket årsredovisning och revisionsberättelse har avgivits, skall emissionsprospektet innehålla uppgifter motsvarande delårsrapport enligt 11 kap. 13 och 14 åå. Dessa uppgifter skall avse tiden från utgången av nämnda räkenskapsår till en dag ej tidigare än tre månader före emissionsprospektets tillhandahållande.

Paragrafen, som i huvudsak överensstämmer med 4kap. 21 å ABL och saknar motsvarighet i BL, innehåller bestämmelser om att i prospektet skall tas in vissa upplysningar avseende tiden efter den period som omfattas av de i 21 å angivna redovisningshandlingarna.

Vid en emission är det särskilt viktigt att resultatuppgifter och upplysning- ar om andra för bedömningen av bolaget viktiga förhållanden svarar mot den aktuella situationen. I första stycket föreskrivs därför att i prospektet skall upplysning lämnas om sådana för bedömningen av bolagets verksamhetsre- sultat och ställning viktiga förhållanden och händelser i övrigt av väsentlig betydelse för bolaget, vilka hänför sig till tiden efter den period som omfattas av de i 21 å angivna handlingarna. Emissionsprospektets uppgifter bör föras fram till ett rimligt aktuellt läge om längre tid förflutit efter utgången av det senaste av de i 21 å nämnda räkenskapsåren. I andra stycket föreskrivs därför att om emissionsprospektet framläggs senare än åtta månader efter utgången av det senaste räkenskapsåret, för vilket årsredovisning och emissionsberät- telse avgetts, skall detta innehålla uppgifter motsvarande delårsrapport enligt 11 kap. 13 och 14 åå. Dessa uppgifter skall avse tiden från utgången av nämnda räkenskapsår till en dag inte tidigare än tre månader före emissionsprospektets tillhandahållande.

Framläggs prospektet under en tidsrymd, som börjar i och med avgivandet av revisionsberättelsen för föregående räkenskapsår och utgår åtta månader efter detta räkenskapsårs slut, krävs enligt andra stycket inte några uppgifter motsvarande delårsprognos. I detta fall är bestämmelserna i första stycket tillräckliga som skydd mot att en lucka i informationsgivningen uppstår.

23 5 I emissionsprospektet skall följande uppgifter lämnas, nämligen

1. en kortfattad historik över bankaktiebolaget och dess verksamhet,

2. en redogörelse för bankbolagets och om det finns dotterföretag, koncernens verksamhet samt för bankbolagets del uppgifter som är av betydelse för bedömningen av rörelsens karaktär och utveckling,

3. en redogörelse för kapitaltäckningen enligt 7 kap. 7 å och dess betydelse för bankbolaget,

4. uppgifter om bolagets styrelseledamöter, revisorer samt anställda och delegater i ledande ställning

5. en redogörelse för ägar- och rösträttsförhållanden i fråga om bolagets aktier.

Uppgifterna enligt första stycket ] behöver inte lämnas av bankbolag, vars aktier noteras på Stockholms fondbörs.

I paragrafen, som överensstämmer med 4 kap. 22 å ABL och saknar motsvarighet i BL, anges vissa uppgifter som skall tas in i emissionsprospek- tet i syfte att vid sidan om redovisningshandlingarna ge en tillfredsställande presentation av bankbolaget. I paragrafen uppräknas vissa uppgifter som utgör den information som minst måste lämnas i prospektet. Härutöver kan naturligtvisi prospektet tas in även andra uppgifter av betydelse för den krets till vilken erbjudandet riktar sig.

I punkten 1 anges att en kort historik över bolaget och dess verksamhet skall tas med. Detta gäller dock enligt undantagsregeln i andra stycket inte bolag vars aktier är börsnoterade. Dessa bolag kan antas vara så välkända för den krets erbjudandet riktar sig till, att behovet av en historik inte är särskilt framträdande.

Enligt punkten 2 skall vidare lämnas en redogörelse för koncernens/ bankaktiebolagets verksamhet och dess ställning inom bankområdet. En beskrivning av verksamheten etc. måste naturligtvis anpassas till de

förhållanden som gäller för resp. företag. Redogörelsen för koncernens verksamhet bör om möjligt ske med uppdelning på rörelsegrenar. För bankaktiebolagets del skall lämnas uppgifter som är av betydelse för bedömningen av rörelsens karaktär och utveckling. Uppgifter om marknads— andelar för inlåning från allmänheten och utlåning till allmänheten vid utgången av de tre senaste räkenskapsåren kan vara exempel härpå.

För varje rörelsegren bör det lämnas en kommentar till såväl historiken som till den förväntade utvecklingen. Uppgift om marknaden och kundgrup- pen är något som väsentligt underlättar en utomståendes möjlighet att bilda sig en egen uppfattning om bankbolaget och dess möjligheter för framtiden. I samband med en sådan redogörelse bör konkurrensförhållandena och koncernens ställning inom sin bransch kommenteras.

I punkten 3 föreskrivs att emissionsprospektet skall innehålla en redogö- relse för bankens ställning såvitt avser kapitaltäckningskravet enligt 7 kap. 7 å och dess betydelse för bankaktiebolaget.

I punkten 4 föreskrivs att uppgift om bolagets styrelseledamöter, revisorer, samt anställda och delegater i ledande ställning skall lämnas. En sådan upplysning är av intresse med hänsyn till att ledningen ofta har en avgörande betydelse för ett bankbolags utveckling. Vad som avses med anställda och delegater i ledande ställning är naturligen beroende av förhållandena i det enskilda bolaget. Allmänt sett bör dock till denna krets räknas medlemmar av direktion samt högre chefer med ansvar för en viss funktion, en rörelsegren eller motsvarande enhet.

Enligt punkten 5 skall redogörelse lämnas för ägar- och rösträttsförhål- landen i fråga om bolagets aktier. Vilken information som denna redogörelse skall innehålla beror i hög grad på de föreliggande omständigheterna. Bolagets större aktieägare kan alltid namnges med angivande av deras innehav. Det kan även vara av intresse att få veta om de största innehaven antalsmässigt och röstmässsigt konstituerar en majoritet. Ett sätt att fullgöra informationsplikten är att lägga fram en statistisk redovisning, i förekom- mande fall uppdelad på aktieslag, av antalet aktieägare i olika storleksklasser efter aktieinnehav samt det antal aktier som innehas inom varje storleks- klass.

24 å Uppgifterna i emissionsprospektet enligt 21 å, 22 å första stycket samt 23 5 skall granskas av bankaktiebolagets revisorer. Deras berättelse över granskningen skall tas in i emissionsprospektet.

Paragrafen, som överensstämmer med 4 kap. 24å ABL och saknar motsvarighet i BL, innebär att bolagets revisorer skall granska vissa uppgifter i prospektet och att deras berättelse över granskningen skall tas in i detta.

Enligt paragrafen skall revisorerna sålunda granska samtliga uppgifter som enligt 21—23 åå obligatoriskt skall tas med i ett prospekt, utom de som i förekommande fall lämnas enligt 22 å andra stycket, dvs. motsvarigheten till en delårsrapport. Sådan rapport skall nämligen inte revideras. Däremot skall uppgifterna enligt 22 å första stycket granskas, vilket medför att granskning- en i vissa väsentliga avseenden gäller även tiden efter utgången av det senaste räkenskapsår som underkastats ordinarie revision. Denna granskningsplikt

motsvarar emellertid vad som i fråga om nyemission gäller enligt 5 å första stycket 3.

Revisorernas huvuduppgift är att granska dels urvalet av lämnad allmän information, dels jämförbarheten främst mellan resultat- och balansräkning- ar för olika år. I ett prospekt kan, liksom i en årsredovisning, ingå uppgifter utöver de lagstadgade. Om uppgifterna är av redovisningskaraktär, bör i enlighet med god revisionssed vid granskning av årsredovisningar även sådana uppgifter genomgås av revisorerna. Revisorernas berättelse skall klart ange vilka uppgifter i prospektet som i förekommande fall inte har granskats.

25å Emissionsprospektet skall tillhandahållas på de platser där teckning eller inköpsanmälan tas emot senast tre dagar före den dag då teckning eller inköp tidigast kan ske. Vid tidens bestämmande skall inte söndagar, andra allmänna helgdagar, lördagar, midsommarafton, julafton och nyårsafton räknas in.

Paragrafen, som överensstämmer med 4 kap. 25 å ABL och saknar motsvarighet i BL, anger att emissionsprospektet skall tillhandahållas senast tre dagar före den dag då teckning eller inköp tidigast kan ske.

Bestämmelsen utgår från att en viss första dag för teckning eller inköp anges. Beträffande teckningsperiodens längd och första dag finns vissa bestämmelser i 6 å 5. Praxis är att vid utförsäljning av aktier och teckningsrätter en första dag anges. Tecknings- resp. inköpsperiodens omfattning bör anges i prospektet.

Bestämmelsen att emissionsprospekt skall tillhandahållas viss tid i förväg får sin största betydelse för det fall att allmänheten erbjuds teckna eller köpa aktier i ett tidigare icke börsintroducerat företag. Prospektet skall enligt paragrafen tillhandahållas på de platser där teckning görs eller inköpsanmä- lan lämnas, dvs. vanligen den förmedlande bankens kontor senast tre dagar före första teckningsdag. I dessa tre dagar inräknas inte sön- och helgdagar etc.

Tryckt eller på annat sätt mångfaldigat prospekt skall finnas i tillräckligt antal exemplar för att kunna överlämnas till var och en som önskar erhålla det. Emissionen bör utannonseras senast den dag prospekt finns tillgäng- ligt.

Den dag som kungjorts såsom första anmälningsdag skall också reellt hållas öppen för att ta emot alla då inkommande, eller eventuellt även dessförinnan inkomna, anmälningar. Alla anmälningar som inkommit senast första dagen av den i inbjudan angivna tecknings- eller inköpsperioden skall anses ha skett vid affärstidens slut nämnda dag och samtliga under — och eventuellt före — första dagen inkomna anmälningar ges lika rätt. Iakttas en sådan princip förhindras att prioriteringar sker på ett från informationssyn- punkt olämpligt sätt. Den som råkat komma först till försäljningslokalen eller den vars dit skickade anmälan först blivit mottagen, får alltså ej därigenom företrädesrätt.

Det ovan angivna principiella betraktelsesättet, som återfinnsi motiven till ABL, hindrar naturligtvis inte att vid tilldelningen av aktier vissa priorite- ringar tillämpas t.ex. för att få önskad spridning av aktierna och ett lämpligt antal aktieägare med innehav av börspoststorlek.

26 & Utarbetas emissionsprospektet med anledning av erbjudande från en aktieägare, har bankaktiebolaget rätt att från aktieägaren få ersättning för sina kostnader för emissionsprospektet samt för revisionskostnaden. Uppträder flera aktieägare som säljare, skall kostnaderna fördelas mellan dem i förhållande till det antal aktier eller teckningsrätter, som var och en har bjudit ut till försäljning.

Paragrafen överensstämmer med 4 kap. 26 å ABL och saknar motsvarighet i BL. När utgivande av ett emissionsprospekt föranleds av aktieägares åtgärder skall, som nämnts vid 19 å, styrelsen svara för att prospektet utarbetas. Kostnaderna härför bör emellertid inte belasta bolaget och därmed övriga aktieägare. I paragrafen stadgas därför att bolaget får från aktieägaren uppbära ersättning för sina kostnader för prospektet samt för revisionskostnader. Paragrafen anger också hur kostnaden skall fördelas mellan flera aktieägare. I förhållande till bolaget svarar aktieägare solida- riskt för kostnadsersättningen.

5 .2.5 5 kap. Konvertibla skuldebrev, skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning samt upptagande av vissa andra län

Genom lagen (1973:302) om konvertibla skuldebrev m.m. (LKS) infördes för de allmänna aktiebolagen bestämmelser om konvertibla skuldebrev och skuldebrev förenade med optionsrätt. I och med ABL:s ikraftträdande upphävdes denna lag och reglerna överfördes i stort sett oförändrade till 5 kap. ABL. I propositionen till 1973 års lag (prop. 1973c93) utsades att den nya lagstiftningen inte berörde bankaktiebolag och försäkringsaktiebolag, vilka bolag omfattades av en särskild lagstiftning, och att dessa typer av bolag åtminstone då inte syntes ha något mer tvingande behov av att kunna anlita dessa nya finansieringsformer.

När ett bolag behöver skaffa nytt kapital kan det ske på i princip två sätt. Bolaget kan öka det egna kapitalet genom nyemission. Bolaget kan också öka det främmande kapitalet genom att ta upp lån vilket vanligtvis sker mot obligationer eller andra skuldebrev. Aktier ger i motsats till fordringar rösträtt och annan rätt att medverka i bolagets förvaltning. Fordringsägarnas anspråk på betalning och ränta går å andra sidan före aktieägarnas anspåk på utdelning och likvidationskvot. På senare tid har vi kunnat konstatera en snabbt framväxande penningmarknad. Nya instrument har introducerats på marknaden, t ex bankcertifikat, företagscertifikat och Statsskuldväxlar. Gränsen mellan penningmarknaden och den traditionella kapitalmarknaden i form av långa obligationslån har härigenom kommit att suddas ut.

Det förekommer emellertid också olika mellanformer mellan aktier och fordringar, nämligen konvertibla skuldebrev, som ger fordringsägarna rätt att på vissa villkor byta ut skuldebreven mot aktier i bolaget, och skuldebrev förenade med optionsrätt att delta i nyemissioner. Dessa typer av finansie- ringsinstrument har sedan en tid tillbaka använts utomlands, särskilt i USA och Västtyskland. I Sverige infördes de som tidigare nämnts år 1973. Konvertibla skuldebrev har vissa fördelar sett från det emitterande bolagets synpunkt framför vanliga skuldebrev. Konverteringsrätten utgör nämligen en särskild förmån som leder till att räntan på lånet kan sättas något lägre än

vad som skulle vara fallet om ett vanligt lån emitterades. Vidare har konverteringslånen den fördelen, att i den mån konverteringen utnyttjas av skuldebrevsinnehavaren, bolagets egna kapital därigenom ökar, vilket alltså innebär en förbättring av relationerna mellan bolagets eget och dess främmande kapital. Också sett från skuldebrevsinnehavarnas synpunkt ger konveritbla skuldebrev vissa fördelar både jämfört med en placering i vanliga skuldebrev och jämfört med direkt placering i aktier. Värdet på ett konvertibelt skuldebrev stiger oftast i ungefär samma mån som kursen på bolagets aktier. Utbytesrätten innebär att skuldebrevsinnehavaren kan förvandla sin fordran på bolaget till en andel i bolaget, vilket kan vara till fördel om bolaget visar stigande vinster som medger högre utdelning än den ränta som gäller för lånet. Denna fördel är särskilt påtaglig under en fortgående inflation. Skulle aktiekursen sjunka kan skuldebrevsinnehavaren avstå från utbytet och i stället hålla sig till fordringsrätten. Jämfört med direkt placering i aktier innebär en investering i konvertibla skuldebrev vissa fördelar från säkerhetssynpunkt. Om man är osäker om aktierna i bolaget kommer att stiga i värde kan man nämligen genom att köpa konvertibla skuldebrev avvakta utveckligen.

Skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning har i huvudsak samma fördelar som konvertibla skuldebrev. Optionsrätten har i likhet med konverteringsrätten ett ekonomiskt värde och medför därför att räntan på lånet kan sättas lägre än räntan på ett vanligt lån. Risken med en placering i skuldebrev med optionsrätt till nyteckning är lägre än vid en placering i aktier. I vissa fall kan skuldebrev av denna typ vara förmånligare än konvertibla skuldebrev. Ett utnyttjande av Optionsrätten till nyteckning innebär att bolaget får ett ytterligare kapitaltillskott, vilket inte är fallet vid en konvertering. En speciell fördel med skuldebrev med optionsrätt till nyteckning är att nyteckningen kan spridas över en lång period. Det vid en viss tidpunkt på kapitalmarknaden tillgängliga kapitalet tas alltså inte i anspråk i samma utsträckning som när det är fråga om en vanlig nyemission.

De fördelar som är förenade med konvertibla skuldebrev och skuldebrev med optionsrätt sett från de allmänna aktiebolagens sida gäller också i stort sett för bankaktiebolagen. Därtill kommer för bankbolagens del behovet av att med eget kapital tillgodose kapitaltäckningskravet i 7 kap. 7 å. De båda finansieringsformerna konvertibla skuldebrev och skuldebrev med options- rätt till nyteckning har var för sig fördelar som kan vara mer eller mindre framträdande beroende på konjunkturerna och på vilket bankbolag det är fråga om. De inrymmer visserligen vissa spekulativa moment men dessa är inte så framträdande att dessa finansieringsformer skulle på något sätt vara mer äventyrliga för bankbolagen än en traditionell nyemission. Vissa begränsningar i rätten att använda dessa finansieringsformer kommer emellertid att gälla för bankbolagen.

Genom bestämmelsen i 3 kap. 3 å uppställs förbud för utländska rättssubjekt att förvärva aktier i svenska bankaktiebolag. Detta innebär att de nu diskuterade finansieringsformerna inte kommer att bli så användbara på utländska kapitalmarknader.

Enligt 1 å första stycket skall det vara fråga om löpande skuldebrev. Dessa torde regelmässigt framställas i tryck. Bankbolagen har enligt bestämmelsen

i 66 å BL endast möjlighet att ge ut två typer av löpande skuldebrev, som är tryckta eller graverade, nämligen förlagsbevis lydande på minst etthundra kronor och obligationer. Denna bestämmelse har utredningen utmönstrat ur lagen och vad som återstår av bestämmelserna i 66å BL är endast de bestämmelser som begränsar bankbolagens rätt att ge ut obligationer (se 7 kap 17 å).

Möjligheten att emittera bankobligationer infördes den 1 januari 1980. Enligt departementschefens uttalanden i prop. 1978/79:165 borde introduk- tionen av dessa obligationer på marknaden ske med försiktighet och deras effekter på kreditmarknaden studeras noga. Vissa begränsningar kom därför att gälla för banks obligationsupplåning. För att bankobligationerna skall kunna bidra till en vidgning av obligationsmarkanden genom att attrahera nya placerarkategorier får löptiden inte vara längre än sju år, om obligationerna ges ut i Sverige. Har de obligationer som bankbolaget ger uti Sverige en löptid överstigande ett år får de utfärdas till ett belopp som motsvarar högst tre procent av bankbolagets inlåning från allmänheten. När bankerna enligt bestämmelserna i detta kapitel skall öka sin inlåning genom att emittera konvertibla obligationer eller obligationer med optionsrätt att förvärva nya aktier bör dessa begränsningar iakttas.

En bank har också möjlighet att knyta konverterings- eller Optionsrätten till förlagsbevis. Dessa står efter obligationerna i förmånsrättshänseende. Syftet med att emittera förlagslån är i första hand att bankbolagen härigenom kan förstärka sin kapitalbas för tillgodoseende av kapitaltäckningskravet enligt 7 kap. 7 å. Obligationsupplåningen avser däremot endast att tillföra bankerna större kreditgivningsresurser. Någon begränsning för bankerna att emittera förlagslån på sätt som gäller vid emission av obligationer finns inte. Förlagslånen har oftast en längre löptid (ca 15 år).

Bestämmelserna i kapitlet om konvertibla skuldebrev och skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning (1-15 åå och 18 å) överensstämmeri sak i stort sett med bestämmelserna i 5 kap. ABL. Kapitlet i ABL överensstämmer med de bestämmelser som tidigare fanns intagna i 1-18 åå lagen (1973:302) om konvertibla skuldebrev m.m.

Förfarandet vid emission av skuldebrev enligt ABL och förslaget stämmer nära överens med förfarandet vid nyemission i 4 kap. Några särskilda regler för utgivande av konvertibla skuldebrev mot ersättning i pengar finns emellertid inte i kapitlet. Det förutsätts att skuldebreven inte ges ut förrän bankbolaget fått full betalning för dem. Inte heller finns det några närmare bestämmelser om teckningsförfarandet eller några regler om hur tecknama skall få del av emissionsvillkoren. Vid emission av konvertibla obligationer eller obligationer förenade med optionsrätt till nyteckning gäller inte formerna för aktieteckning. Anledningen till detta är att en teckning av andel i ett lån inte innebär någon skyldighet att konvertera eller nyteckna utan endast en rätt till detta. De bestämmelser som avser att lämna skydd mot vissa risker vid aktieteckning har därför ansetts obehövliga. Det avtal som vid emission av konvertibla skuldebrev och skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning sluts mellan bankbolaget och långivaren följer — med undantag för de fall då ersättningen för konvertibla skuldebrev utgörs av annan egendom än pengar — vanliga obligationsrättliga regler.

Utredningsförslaget innehåller också i kapitlets 16 å regler om vinstandels-

lån, dvs lån mot obligationer eller förlagsbevis, som ger rätt till — förutom eventuell fast ränta ett variabelt avkastningsbelopp. De skuldebrev som ger denna rätt benämns vinstandelsbevis eller participating debentures. Den variabla avkastningen kan stå i viss relation till bankbolagets aktier men den kan även avse en viss andel i bolagets årsvinst.

I förslaget har tagits in bestämmelser om att bankbolagen har möjlighet att ta upp vinstandelslån. Dennna låneform har dock utan särskild reglering stått öppen för bankbolagen. Skuldebreven benämns vinstandelsbevis. Om ett vinstandelslån tas upp mot obligationer gäller bestämmelserna i 7 kap 17 å som begränsar bankbolags rätt att ge ut obligationer.

Beslut att ta upp vinstandelslån skall fattas av bolagsstämman eller, efter stämmans bemyndigande av styrelsen. I förslaget har till skillnad från motsvarande bestämmelse i ABL — även tillagts att ett sådant beslut kan fattas av styrelsen under förutsättning av bolagsstämmans godkännande.

Av vinstandelsbevisen finns det två slag, lånedebentures och delägarde- bentures. Lånedebentures medför rätt till återbetalning av länet med ett nominellt eller eventuellt indexberäknat belopp. Delägardebentures medför däremot rätt till betalning ur bolagets tillgångar vid likvidation eller uppsägning med belopp som t ex motsvarar viss kvotdel i bolagets tillgångar eller som beräknas efter den genomsnittliga marknadskursen på aktierna under en period före uppsägningen eller likvidationen.

Vinstandelslån inrymmer alltid vissa osäkerhetsmoment. Det spekulativa momentet är emellertid inte så framträdande om lånet skall lösas in till ett nominellt eller ett med hänsyn till penningvärdesförändringen bestämt belopp vid en på förhand fixerad tidpunkt. Någon anledning att hindra bankbolagen att använda den speciella mellanform mellan aktie och obligation som denna typ av vinstandelsbevis utgör finns inte enligt utredningens mening.

Är varken inlösentidpunkten eller återbetalningsbeloppet på förhand bestämd har innehavaren av vinstandelsbevis däremot en mycket osäker ställning. Innehavaren av en delägardebenture intar en ställning som ligger mycket nära aktieägarens. Denne skulle emellertid sakna rösträtt på bolagsstämma och även sakna möjlighet att ingripa mot inte önskvärda bolagsstämmobeslut. Han har inte heller någon motsvarighet till aktieäga- rens principiella rätt till företräde vid nyemission. Det betyder att en innehavare av en delägardebenture får finna sig i att värdet av hans andelsrätt minskar allteftersom nya vinstandelsbevis med rätt till andel i bolagets förmögenhet ges ut. En innehavare av en delägardebenture intar således i realiteten samma ställning som en aktieägare, men utan att kunna delta i bolagets förvaltning och utan att kunna åberopa några av de skyddsregler som gäller för aktieägare. Med hänsyn till intresset av att i bankbolag få intressenter som inte har en ställning som ligger mellan aktieägarens och långivarens utan som i stället har ett klart ägaransvar och inflytande, bör delägardebentures förbjudas för bankbolagen (16 å). Däremot bör lånede- bentures liksom konvertibla skuldebrev som ovan angivits kunna accepteras som för bankerna acceptabla instrument för finansiering av sin rörelse.

5 .2.5.1 Allmänna bestämmelser

1 5 Ett bankaktiebolag kan mot ersättning ge ut konvertibla skuldebrev eller skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning. Sådana skuldebrev skall ställas till innehavaren eller till viss man eller order. Bestämmelserna i 7 kap. 17 å om bankbolags rätt att utfärda obligationer skall därvid iakttas.

Konvertibla skuldebrev skall innehålla en utfästelse från bankbolaget om att borgenären har rätt att helt eller delvis byta ut sin fordran enligt skuldebreven mot aktier i bolaget. Skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning skall ge borgenären rätt att teckna aktier i bolaget mot betalning i pengar.

Villkoren för utbyte eller nyteckning av aktier skall bestämmas så att utbyte eller nyteckning kan ske utan att bolagsordningen ändras. Ersättningen för ett konvertibelt skuldebrev får inte understiga det nominella beloppet på aktier som lämnas ut vid utbyte, om inte mellanskillnaden täcks genom kontant betalning vid utbytet. Skall ett konvertibelt skuldebrev kunna betalas med annan egendom än pengar (apport) krävs regeringens tillstånd eller bankinspektionens medgivande enligt 4 kap. 2 å andra stycket och gäller i övrigt bestämmelserna i 4 kap. 2 å första stycket.

Optionsrätt till nyteckning kan knytas till Optionsbevis fogade till skuldebrev. Borgenären får avskilja ett Optionsbevis från ett skuldebrev och förfoga över beviset

särskilt, om det inte i skuldebrevet föreskrivs att beviset får avskiljas först efter viss tid.

Paragrafen motsvarar 5 kap. 1 å ABL och innehåller allmänna regler om bankaktiebolags rätt att ge ut konvertibla skuldebrev eller skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning.

De skuldebrev som det här är fråga om skall kunna överlåtas i den allmänna omsättningen. Vidare bör fordran enligt skuldebrevet lätt kunna bytas ut mot aktier i bolaget. För att tillmötesgå dessa synpunkter föreskrivs i första stycket att konvertibla skuldebrev och skuldebrev förenade med optionsrätt skall vara ställda till innehavaren eller till viss man eller order. Ett enkelt skuldebrev som försetts med en konverteringsklausul är inte underkastat reglerna i detta kapitel. Ett bankbolag som utfärdat ett sådant enkelt skuldebrev är inte förpliktat att genomföra den för det utlovade utbytet nödvändiga kapitalökningen. Av att skuldebrev som avses i kapitlet skall vara löpande följer, att det av skuldebreven eller av en hänvisning i detta, måste framgå den rätt som enligt emissionsvillkoren tillkommer skuldebrevens innehavare. Förutom fordringens belopp, räntefot och amorteringsvillkor måste alltså också framgå tid och villkor för utbyte resp. nyteckning och andra särskilda villkor.

Av bestämmelserna i 66 å BL framgår att bankbolagen endast i två fall får utfärda tryckta eller graverade, till innehavaren eller till viss man eller order ställda förbindelser eller ikläda sig ansvar för sådana förbindelser. Ett av dessa är att bankbolagen får utfärda räntebärande förlagsbevis som lyder på minst ett hundra kronor. Det andra undantaget säger att bankbolagen får utfärda och ställa garanti för räntebärande obligationer som lyder på minst ett hundra kronor. De obligationer som ett bankbolag ger ut i Sverige får ha en löptid på högst sju år. Vidare får obligationer som har en löptid överstigande ett år ges ut endast intill ett belopp som svarar mot högst tre procent av bankbolagets inlåning från allmänheten.

17 kap. 17 å föreslår utredningen en förändring av 66 å BL. Den gällande begränsningen att utfärda tryckta eller graverade löpande förbindelser eller

att ikläda sig ansvarighet för sådana förbindelser har utmönstrats ur lagen med undantag för den begränsning som avser bankbolags rätt att utge obligationer. Dessa senare bestämmelser är således de enda som återstår av 66 å BL och utgör 7 kap. 17 å i dess helhet.

Även för konvertibla obligationer och för obligationer förenade med optionsrätt gäller de begränsningar som avser obligationer och som stadgas i 7 kap. 17 å. Någon sådan begränsning föreligger däremot inte vad gäller förlagsbevis, varför bankbolagen i övervägande antalet fall torde emittera förlagslån och knyta konverterings- eller Optionsrätten till sådana typer av skuldebrev.

Ersättningen för ett konvertibelt skuldebrev eller ett skuldebrev förenat med optionsrätt kan utgöras av pengar eller annan egendom (apport). För att egendom skall kunna godtas som apportegendom fordras att den har förmögenhetsvärde så att den kan tas upp som tillgång i bolagets balansräkning.

I andra stycket anges närmare vad som förstås med konvertibla skuldebrev och skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning.

Konvertibla skuldebrev skall innehålla en utfästelse från bankbolaget om att borgenär har rätt att helt eller delvis byta ut sin fordran enligt skuldebreven mot aktier i bolaget. Ett sådant utbyte har närmast karaktären av en överlåtelse, dvs att en fordringsrätt byts ut mot en andelsrätt. Även ett partiellt utbyte kan tänkas, exempelvis i den formen att borgenär tilldelas aktier i bankbolaget mot att hans fordran enligt skuldebrevet sätts ned.

En innehavare av ett skuldebrev förenat med optionsrätt till nyteckning byter inte ut sitt skuldebrev mot aktier. Denne behåller i stället skuldebrevet och låter på samma sätt som med vanliga skuldebrev lösa in det hos bankbolaget efter lånetidens utgång. Med skuldebrevet är emellertid förenad en rätt att till ett från början fastställt pris få teckna aktier i bankbolaget. Skuldebrevsinnehavaren måste, för de aktier han på detta sätt tecknar, erlägga ett nytt belopp. Denne får således ett nytt kapitalutlägg och blir efter nyteckning både aktieägare och borgenär i bankbolaget.

Som tidigare nämnts kan betalningen för själva skuldebrevet ske antingen i form av pengar eller apportegendom. Däremot kan betalningen vid teckningen av aktierna inte ske i annan egendom än pengar. Anledningen till detta är följande. När apportegendom tillskjuts skall egendomen värderas så att den inte åsätts ett för högt värde. Skulle apport tillåtas som likvid för tecknade aktier i detta fall skulle svårbemästrade problem uppstå. Bl.a. måste redan i samband med emission av skuldebrev apportegendomen på något sätt värderas. När sedan aktieteckning sker, kanske många år efter emissionsbeslutet, kan en sådan värdering vara helt missvisande. Apport vid nyteckning bör därför inte tillåtas.

Enligt tredje stycket skall omfattningen av konvertering eller nyteckning begränsas så att den endast tar i anspråk så många aktier som vid tiden för registreringen av bolagsstämmans beslut om emissionen av skuldebreven kan ges ut utan att bolagsordningen ändras. Skulle t.ex. samtliga skuldebrev bytas ut omedelbart efter registreringen av emissionsbeslutet, får det alltså inte medföra att aktiekapitalet ökas över gränsen för maximikapitalet. Konvertering eller nyteckning får inte heller medföra att bolaget ger ut eller ökar visst aktieslag utöver vad bolagsordningen medger. Vill bankbolaget ge

ut skuldebrev till sådant belopp att konvertering eller nyteckning kan medföra en ökning av aktiekapitalet utöver maximikapitalet, måste i samband med beslutet om emissionen av skuldebreven också beslutas en ändring av bolagsordningen varigenom maximikapitalet höjs till erforderligt belopp. Motsvarande skall gälla om konvertering eller nyteckning skall ske mot aktier av visst slag utöver vad bolagsordningen medger. Beslutet om en sådan bolagsordningsändring skall stadfästas och registreras senast när emissionsbeslutet registreras enligt 7å tredje stycket. Bankinspektionen måste vid registreringen kontrollera att konvertering eller nyteckning kan ske utan att man därmed kommer i konflikt med bolagsordningen. I och med att registrering har ägt rum, visar registret vilken ökning av aktiekapitalet som konvertering eller nyteckning kan medföra utan något ytterligare beslut av bolagsstämma eller styrelse. En ändring av bolagsordningen eller annan åtgärd som förhindrar denna ökning kan då inte registreras eftersom en sådan registrering skulle innebära att registret kommer att innehålla motstridiga uppgifter. Skulle stämman senare fatta beslut om nyemission eller fondemission till sådant belopp att maximikapitalet inte längre ger utrymme för den ökning som en konvertering eller nyteckning kan medföra, måste bolagsstämman i samband med beslutet om kapitalökning besluta om sådan höjning av maxmimikapitalets belopp som är nödvändig för att konvertering eller nyteckning fortfarande skall kunna ske enligt villkoren i beslutet om emissionen av skuldebrev.

I tredje stycket föreskrivs vidare att betalningen för ett konvertibelt skuldebrev inte får understiga det nominella beloppet på aktier som skall utlämnas vid utbyte, om inte mellanskillnaden täcks genom kontant betalning vid utbytet.

En konvertering kan sägas innebära att den som begår konvertering får aktier i bankbolaget mot vederlag som han tidigare överlämnat i samband med att skuldebrev emitterades av bolaget. Som förut nämnts tillåts inte emission av aktier till underkurs (2 kap. 2 å). Förbudet mot emission av aktier till underkurs bör naturligtvis inte kunna kringgås genom att bolaget utfärdar konvertibla skuldebrev för ett vederlag vars värde understiger det nominella beloppet på aktie som utlämnas vid utbytet. Även om vederlaget understiger det nominella beloppet på aktien, skall dock konvertering kunna genomföras, såvida mellanskillnaden täcks genom betalning till bolaget i samband med utbytet. Någon anledning att i denna speciella situation tillåta betalning mot apportegendom synes inte föreligga. Tvärtom skulle något sådant medföra betydande komplikationer. Det skall alltså vara fråga om en kontant betalning.

I tredje stycket föreskrivs slutligen att det krävs regeringens tillstånd eller bankinspektionens medgivande för att ett konvertibelt skuldebrev skall kunna betalas med apportegendom. Ersättningen för konvertibla skuldebrev är ju som nämnts indirekt bankbolagets ersättning för aktier. Samma regel som gäller för betalning med apport av aktier vid nyemission (4 kap. 2å första stycket) bör därför gälla även när ett konvertibelt skuldebrev skall betalas med apport. Utöver att det skall krävas tillstånd av regeringen eller medgivande av bankinspektionen föreskrivs att värdet på apportegendom inte får sättas högre än det verkliga värdet för bolaget och att endast sådan

egendom som är eller kan antas bli till nytta för bolagets verksamhet kan utgöra apportegedom.

Fjärde stycket. En optionsrätt till nyteckning (warrant) kan vara knuten antingen till skuldebrevet eller till ett därvid fogat Optionsbevis. I det förra fallet kan skuldebrevets innehavare inte överlåta Optionsrätten separat eller på annat sätt förfoga över den (s.k. nondetachable warrant). Vid utnyttjande av Optionsrätten måste i detta fall skuldebrevet företes. En påstämpling om utnyttjandet kan då ske. En särskild för detta ändamål avsedd kupong kan också avskiljas och behållas av bankbolaget. Knyts Optionsrätten i stället till ett vid skuldebrevet fogat Optionsbevis, kan beviset skiljas från skuldebrevet och överlåtas för sig (s.k detachable warrant). Detta kan ske antingen redan i samband med att skuldebrevet ges ut eller, i enlighet med föreskrift i skuldebrevet, först efter viss tid. Optionsbeviset kan vara ställt till innehavaren eller till viss man eller order. Optionsrättens enda funktion har ansetts vara att utgöra en särskild förmån som skall kunna underlätta en emission av skuldebrev. Av denna anledning gäller som en ovillkorlig regel att optionsrätter till nyteckning inte kan emitteras utan anknytning till ett lån.

2 5 Vid emission av skuldebrev mot betalning i pengar har aktieägarna företrädesrätt att teckna sig för förvärv av skuldebrev som om emissionen gällde de aktier som kan komma att träda i stället för skuldebreven eller nytecknas på grund av optionsrätt.

Paragrafen, som innehåller regler om aktieägarnas företrädesrätt att teckna sig för förvärv av de ifrågavarande skuldebreven vid kontantemission, överensstämmer med 5 kap. 2 å ABL.

Enligt 4 kap. 3 å gäller som huvudregel att aktieägarna har företrädesrätt vid teckning av nya aktier. Ett skäl för företrädesrätt är att det är svårt att bestämma emissionskursen korrekt och att de gamla aktieägarna måste få del i den favör som kan ligga i en låg emissionskurs. Ett annat skäl är att maktpositionerna i bankbolaget kan rubbas om de nya aktierna förvärvas av andra än de tidigare aktieägarna. En oinskränkt företrädesrätt vid nyemis- sion kan försvåra företagsrekonstruktioner, företagsförvärv och kontant- emissioner där t.ex. de anställda skall få tillfälle att teckna aktier. Dessa överväganden aktualiseras också vid en emission av konvertibla skuldebrev eller skuldebrev förenade med optionsrätt, eftersom skuldebreven senare medför rätt till utbyte mot aktier eller teckning av aktier.

Mot bakgrund av det sagda stadgas det i paragrafen att om ersättningen för skuldebreven består av pengar, så har aktieägarna rätt att teckna sig för förvärv av skuldebrev som om emissionen gällde de aktier som kan komma att träda i stället för skuldebrev eller nytecknas på grund av optionsrätt. Bolagsstämman eller, i fall som avses i 9 å, styrelsen kan dock besluta om avvikelse från aktieägarnas företrädesrätt. Bolagsordningen kan innehålla föreskrift, varigenom den angivna möjligheten att avvika från företrädesrät— ten hindras eller försvåras.

Finns aktier av olika slag och medför dessa inte lika rätt till andel i bolagets tillgångar och vinst blir för företrädesrätten till teckning av skuldebrev avgörande bolagsordningens bestämmelser om företrädesrätt till teckning av nya aktier.

5.252. Förfarandet vid emissionen

3 5 Beslut om emission av skuldebrev fattas av bolagsstämman,om något annat inte följer av 8 eller 9 å. Behöver bolagsordningen ändras skall beslut om detta fattas först. Ett beslut om emission får fattas innan ändringen stadfästs om beslutet görs beroende av att stadsfästelse meddelas. I fråga om förslag till beslut om emission och om kallelse till bolagsstämma skall 4 kap. 5 å tillämpas.

Paragrafen, som innehåller vissa bestämmelser om emissionsbeslut, överens- stämmer i huvudsak med 5 kap. 3 å ABL. Beslut om emission av skuldebrev fattas av bolagsstämman, om inte beslutet fattas av styrelsen under förutsättning av bolagsstämmans godkännande (8 å) eller efter bolagsstäm- mans bemyndigande (9 å). Kräver emissionen en ändring av bolagsordning- en får emissionsbeslutet fattas först efter stämmans beslut om en sådan ändring av bolagsordningen och om beslutet fattas innan ändringen stadfästs under villkor att stadfästelse därefter sker. Beträffande förfarandet gäller i fråga om förslag till beslut om emission och kallelse till bolagsstämman motsvarande regler som för nyemission av aktier enligt 4 kap. 5 å.

4å Beslutet om emission skall ange

1. emissionens belopp eller det högsta beloppet eller det lägsta och högsta beloppet för emissionen,

2. den företrädesrätt att delta i emissionen som tillkommer aktieägare eller någon annan eller vem som annars får delta i emissionen,

3. den tid inom vilken teckning av skuldebrev kan ske, när ett visst belopp eller ett lägsta belopp har bestämts för emissionen,

4. den tid, inom vilken aktieägare kan använda sin företrädesrätt till teckning,

. skuldebrevens nominella belopp, emissionskursen och räntefoten,

6. den tid inom vilken tecknade skuldebrev skall betalas samt den beräkningsgrund, enligt vilken vid överteckning de skuldebrev som inte tecknats med företrädesrätt skall fördelas, om det inte har föreskrivits att fördelningen skall bestämmas av styrelsen,

7. tiden och villkoren för utbytet eller nyteckningen,

8. den rätt som skall tillkomma borgenären eller innehavaren av Optionsbevis för den händelse aktiekapitalet före utbytet eller nyteckningen ökas eller sätts ned eller nya konvertibla skuldebrev eller skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning ges ut eller bolaget upplöses eller upphör genom fusion,

9. det belopp, varmed aktiekapitalet skall kunna ökas genom utbyte eller nyteck- ning, 10. det aktieslag vartill de nya aktierna skall höra, i de fall då aktier av olika slag finns eller kan utges samt 11. den rätt till utdelning som tillkommer de nya aktierna.

Den tid inom vilken aktieägare kan använda sin företrädesrätt enligt första stycket 4. får inte vara kortare än två veckor. Den räknas från någon av följande tidpunkter: a) från det kungörelse enligt 6 å första stycket första meningen skedde,

b) från beslutet, när det gäller sådana fall som avses i 6 å fjärde stycket, eller c) från avstämningsdagen när det gäller avstämningsbolag.

Om ett förbehåll enligt 3 kap. 1 å fjärde stycket eller 6 kap. 8 å skall gälla för de nya aktierna, skall emissionsbeslutet innehålla en erinran om detta. I emissionsbeslutet skall också erinras om den inskränkning i rätten att förvärva aktier, som föreskrivs i 3 kap. 3 å.

Ul

Om en aktieägare skall ha företrädesrätt att delta i emissionen, gäller för avstämningsbolag att avstämningsdagen skall anges i emissionsbeslutet. Avstämnings- dagen får inte sättas tidigare än tre veckor från det kungörelse enligt 6 å första stycket första meningen skedde.

Om skuldebrev skall bli föremål för handel vid Stockholms fondbörs, kan det i emissionsbeslutet tas upp ett bemyndigande för styrelsen, eller den som styrelsen inom sig förordnar, att innan teckning påbörjas bestämma emissionens belopp, emissions- kursen, räntefoten samt villkoren för utbyte eller nyteckning. I fråga om avstämnings- bolag skall dock nämnda villkor bestämmas senast på avstämningsdagen, om aktieägarna skall ha företrädesrätt att delta i emissionen.

Paragrafen, som innehåller regler om vad som skall anges i emissionsbeslu- tet, överensstämmer i huvudsak med 5 kap. 4 å ABL. Uppräkningen i paragrafen är inte uttömmande utan här anges endast vilka bestämmelser som alltid måste tas in i emissionsbeslutet. Ett bankbolag kan alltså mycket väl i ett emissionsbeslut ta in ytterligare villkor utöver de i paragrafen angivna. I likhet med förslaget till 4 kap. 6 å har den viktiga bestämmelsen, att emissionsbeslutet skall ange den rätt till vinstutdelning som tillkommer de nya aktierna, lyfts fram till denna paragraf (se även 15 å)

Första och andra styckena Punkten 1. Se 4 kap. 6 å första stycket 1. Punkten 2. Se 4 kap. 6 å första stycket 4. Punkten 3. Se 4 kap. 6 å första stycket 5. Punkten 4 och andra stycket. Se 4 kap. 6 å första stycket 6 och andra stycket Punkten 5. Enligt denna punkt skall emissionsbeslutet ange skuldebre-

vens nominella belopp, emissionskurs och räntefot. Någon skillnad i dessa hänseenden får inte göras mellan olika skuldebrev som ingår i samma emission. Däremot är det naturligtvis tillåtet att ge ut skuldebrev av olika valörer. En lämplig utformning av emissionskursen och räntefoten är avgörande för att emissionen skall kunna genomföras. Naturligtvis kommer även konverteringsvillkoren resp. teckningsvillkoren in i bilden, se p. 7. Normalt sätts räntan lägre vid konverteringslån än vid vanliga lån.

Punkten 6. I emissionsbeslutet skall enligt denna punkt anges tiden för skuldebrevens betalning samt den beräkningsgrund efter vilken, vid överteckning, de skuldebrev som inte tecknats med företrädesrätt skall fördelas, såvida inte föreskrift har meddelats att fördelningen skall bestämmas av styrelsen. Se 4 kap. 6 å första stycket 7 och 8. Punkten 7. I punkten föreskrivs att tid och villkor för utbyte eller nyteckning skall anges i emissionsbeslutet. Tiden för utbyte eller nyteckning kan utsträckas över flera år (se 14 å). Konverteringsvillkor kan varieras på många sätt. Ett konvertibelt skuldebrev kan ge borgenären rätt att genom utbyte erhålla flera aktier. Flera skuldebrev kan i andra fall behövas för förvärv av en aktie. Utbytesförhållandet kan anges så att ett visst nominellt skuldebrevsbelopp svarar mot

ett visst nominellt aktiebelopp eller mot ett visst antal aktier. Konverteringskursen kan också fastställas så att skuldebre- ven ger rätt till utbyte mot aktier som nominellt motsvarar exempelvis skuldebrevens halva nominella belopp. En annan metod är att bestämma att det vid utbytet skall fastställas en viss kurs på aktierna satt i relation till börskursen och att skuldebreven skall avräknas mot denna kurs till sitt nominella belopp varvid differenser kan utjämnas genom betalning antingen från bankbolaget till långivaren eller från långivaren till bankbolaget. Regeln i 1 å tredje stycket andra meningen innebär emellertid en begränsning i fråga om möjligheterna att bestämma utby- tesförhållandena.

Är det fråga om skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning måste teckningsvillkoren anges i emissionsbeslu- tet. Enligt 1 å andra stycket får teckning av aktier endast ske mot kontant betalning i pengar. Ett skuldebrev kan ge rätt att teckna flera aktier. Det kan också föreskrivas att det fordras flera skuldebrev för att innehavaren skall ha rätt att teckna en aktie. Rätten kan naturligtvis också knytas till ett särskilt Optionsbevis.

Teckningskursen måste anges i emissionsbeslutet. Vidare måste anges inom vilken tid tecknaren skall betala aktien. Reglerna i 14 å innebär att full betalning måste erläggas senast inom viss tid, vilket närmare framgår av denna paragraf.

Punkten 8. Enligt förevarande punkt skall i emissionsbeslutet anges den rätt som skall tillkomma borgenär eller innehavare av Optionsbevis för den händelse aktiekapitalet före utbyte eller nyteckning ökas eller nedsätts eller nya konvertibla skuldebrev eller skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning ges ut eller bolaget upplöses eller upphör genom fusion. Förändringar i aktiekapitalets storlek eller utgivande av nya skuldebrev av det slag som avses i detta kapitel kan påverka värdet av de aktier som skall utlämnas i samband med utbyte eller nyteckning. Punkten 9. Enligt punkten skall emissionsbeslutet ange det belopp varmed aktiekapitalet skall kunna ökas genom utbyte eller teckning. En begränsning härvidlag följer av 1 å tredje stycket första meningen. Om den i länet medgivna konver- terings- eller nyteckningsrätten utnyttjas fullt ut, får detta inte medföra att aktiekapitalet ökas utöver det i bolagsord- ningen angivna maximikapitalet. Punkten 10. I punkten föreskrivs att i emissionsbeslutet skall anges det aktieslag vartill de nya aktierna skall höra, om aktier av olika slag finns eller kan ges ut. Är det fråga om bolag med både stam- och preferensaktier måste alltså i emissionsbe- slutet anges vilket slag av aktier långivarna har rätt att erhålla vid utbytet eller nyteckningen. Innehåller bolagsord—

ningen inte bestämmelser om aktier av olika slag är det inte nödvändigt att föreskrifter om detta tas in i emissionsbeslu- tet. Det kan emellertid tänkas att bolaget senare beslutar om nyemission och i samband därmed ändrar bolagsordningen exempelvis så att de nya aktierna skall utgöra preferensak- tier. I sådana situationer kan i vissa fall uppkomma fråga om vilket slag av aktier långivarna har rätt att få. Denna fråga kan lösas i emissionsbeslutet. Enligt punkten 8 skall emissionsbeslutet ange den rätt som tillkommer långivarna för den händelse aktiekapitalet ökas och det bör te sig naturligt att också ge föreskrifter för den nu berörda situationen.

Punkten 11. Punkten innehåller bestämmelser om att det i beslutet skall

anges när de nya aktierna skall få rätt till vinstutdelning (se vidare 15 å).

Bolagsordningen kan innehålla bestämmeler om omvandling av aktier från ett slag till ett annat eller om inlösen av aktier. Om förbehåll av detta slag skall gälla beträffande de nya aktier som lämnas ut vid utbyte eller nyteckning, skall enligt tredje stycket en erinran om detta tas in i emissionsbeslutet. Enligt samma stycke skall en erinran om inskränkningen enligt 3 kap. 3 å i rätten att förvärva aktier också tas in i emissionsbeslu- tet.

Ifråga om avstämningsbolag föreskrivs i fjärde stycket att avstämningsdag skall angesi emissionsbeslutet om aktieägare skall ha företrädesrätt att delta i emissionen, och att avstämningsdagen inte får sättas tidigare än tre veckor från det beslutet kungjorts enligt 6 å första stycket första meningen. Av bestämmelsen följer att någon avstämningsdag inte skall bestämmas när ett beslut fattas om avvikelse från aktieägares företrädesrätt.

I avstämningsbolag kommer tiden från det styrelsens förslag till emissions- beslut blev känt till dess tiden för aktieägarnas företrädesrätt att delta i emissionen har löpt ut att uppgå till minst 6—7 veckor. Motsvarande tid för andra bolag uppgår till 3—4 veckor, eftersom dessa bolag inte behöver iaktta någon avstämningsperiod. Dessa varierande tider, vilka måste iakttas innan långivare utanför aktieägarnas krets får möjlighet att delta i emissionen, kan i vissa situationer medföra svårigheter för bolagen att placera lånen. Svårigheter kan också uppstå när företrädesrätt för aktieägare inte förelig- ger. Detta sammanhänger med att emissionsvillkoren i princip skall anges fullständigt i förslaget till emissionsbeslutet. När villkoren fastställts måste hänsyn tas till det aktuella ränteläget. En bedömning måste också göras av risken för ändringar i det allmänna ränteläget, eftersom t.ex. en höjning av riksbankens diskonto kan medföra att de erbjudna emissionsvillkoren blir mindre attraktiva. Svårigheten att göra denna bedömning ökar naturligtvis ju längre tid emissionen tar. Det är därför av vikt för bolagen att beslut om vissa på grund av marknadsläget känsliga villkor för emissionen kan fattas i ett så sent skede som möjligt. I syfte att underlätta situationen för bolagen medges därför i femte stycket, att bolagsstämman i emissionsbeslutet kan uppdra åt styrelsen att senare besluta om emissionens belopp, emissionskurs, räntefot samt villkor för utbyte eller nyteckning. Dessa villkor måste senast beslutas

då teckningen påbörjas. Är det fråga om ett avstämningsbolag som beslutat om emission med företrädesrätt för aktieägare, skall beslut om villkoren fattas senast på avstämningsdagen.

Praktiska skäl talar således för att en bestämmelse införs som gör det möjligt för stämman att inom vissa ramar delegera beslutanderätten rörande emissionens belopp, emissionskurs, räntefot samt villkor för utbyte eller nyteckning så att dessa slutligt anpassas till marknadsförhållandena. Behovet av att på angivet sätt kunna bestämma emissionsvillkoren i två etapper begränsas till sådana fall då skuldebreven skall registreras vid Stockholms fondbörs. Styrelsens eller styrelseledamotens beslut skall kungöras på samma sätt som bolagsstämmans beslut om emission (6 å). Bestämmelserna i detta stycke bygger på den principiella uppfattningen att emissionsbeslutet i dess helhet skall fattas av bolagsstämman. Stämman får därför inte överlämna åt styrelsen att fatta beslut i andra frågor än de angivna emissionsvillkoren. Som framgår av 9 å kan stämman däremot bemyndiga styrelsen att fatta emissionsbeslut. Men i sådana fall skall beslutet i dess helhet fattas av styrelsen med den möjlighet till delegation inom styrelsen som anges i detta stycke.

5 & Bestämmelserna i 4 kap. 7 å gäller i tillämpliga delar vid emission av konvertibla skuldebrev.

Paragrafen hänvisar till bestämmelserna om information om apportvillkor, kvittningsförbehåll och andra villkor för aktieteckning samt reglerna om särskild granskning i sådana fall som enligt 4 kap. 7 å gäller vid nyemission av aktier. Eftersom de konvertibla skuldebreven skall kunna bytas ut mot aktier i bankbolaget, måste samma regel gälla för inbetalning av ersättning för konvertibla skuldebrev som för aktier för att förhindra att bestämmelserna om kvittning och apport kringgås. Någon motsvarighet till denna bestäm- melse behövs inte för skuldebreven förenade med optionsrätt till nyteckning. För dessa gäller ju de vanliga reglerna om inbetalning för nyemission av aktier.

Gå Bolagsstämmans beslut om emission eller en redogörelse för det väsentliga innehållet i beslutet skall genast kungöras i Post— och Inrikes Tidningar och den eller de ortstidningar som styrelsen bestämmer. Kungörs inte beslutet i dess helhet, skall deti kungörelsen lämnas uppgift om var beslutet hålls tillgängligt. Har bolagsstämman enligt 4 å femte stycket överlämnat åt någon annan att besluta om emissionens belopp, emissionskursen, räntefoten och villkoren för utbyte eller nyteckning, skall vad som beslutats om detta kungöras på motsvarande sätt.

Är bankaktiebolaget inte ett avstämningsbolag, skall beslutet om emission genast sändas till de aktieägare, vilkas postadresser är kända för bolaget, i de fall då aktieägarna skall ha företrädesrätt att delta i emissionen.

I fråga om avstämningsbolag skall det till emissionsbevisen, när dessa översänds, fogas de beslut av styrelsen, eller av den som styrelsen inom sig förordnar, som rör emissionens belopp, emissionskursen, räntefoten och villkoren för utbyte eller nyteckning.

Bestämmelserna i första och andra styckena gäller inte för annat bankbolag än avstämningsbolag, om samtliga aktieägare varit företrädda vid den bolagsstämma, som beslutat emissionen, och emissionsbeslutet inte innehåller bemyndigande enligt 4 å femte stycket.

Paragrafen, som innehåller bestämmelser om kungörelse av emissionsbeslu- tet och om underrättelse till aktieägarna, överensstämmer med 5 kap. 6 å ABL.

I likhet med kungörelse av beslut om aktiekapitalets ökning enligt 4 kap. 8 å skall enligt första stycket emissionsbeslutet eller en redogörelse för det väsentliga innehållet i beslutet kungöras i Post- och Inrikes Tidningar och den eller de ortstidningar som styrelsen bestämmer. Om endast det väsentliga innehållet i beslutet anges, skall också kungörelsen innehålla uppgift om var beslutet hålls tillgängligt. Kungörelse skall också ske av vad styrelsen — eller den styrelsen inom sig förordnat efter särskilt bemyndigande enligt 4 å femte stycket beslutat i fråga om vissa emissionsvillkor.

Är bankbolaget inte ett avstämningsbolag, skall enligt andra stycket beslut som avses i första stycket genast sändas till de aktieägare som begär det och uppger sin postadress, om aktieägare skall ha företrädesrätt att teckna skuldebrev i emissionen.

Tredje stycket

Ifråga om avstämningsbolag gäller enligt 4 kap. 4 å att emissionsbevis skall efter avstämningsdagen genast sändas till aktieägarna i rekommenderat brev eller på annat betryggande sätt. I 10 å hänvisas till denna bestämmelse. Det behövs därför ingen särskild underrättelse till aktieägarna om emissionsbe- slutet, utan det får vara tillräckligt att de får teckningsrättsbevis. Skulle emellertid bolagsstämman med stöd av 4å femte stycket ha uppdragit åt styrelsen eller den styrelsen inom sig förordnar att bestämma emissionsbe- lopp, emissionskurs, räntefot eller villkor för utbyte eller nyteckning skall styrelsens beslut tillställas aktieägarna i avstämningsbolaget samtidigt med teckningsrättsbeviset. I dessa hänseenden har aktieägarna nämligen inte kunnat få erforderlig information eftersom förslaget till emissionsbeslut inte hållits tillgängligt för dem enligt reglerna i 4kap. Så och detta kapitels 3 å.

Skulle bankbolaget ha beslutat om avvikelse från aktieägarnas företrädes- rätt att delta i emissionen, utsänds inte några teckningsrättsbevis till aktieägarna. För denna situation innehåller lagen inte några regler om offentliggörande av styrelsens eller styrelseledamotens beslut om emissio- nens belopp, emissionskurs, räntefot och villkor för utbyte eller nyteckning. Lagen innehåller inte heller några närmare bestämmelser om teckningsför- farandet. Självfallet är att styrelsens beslut i nyssnämnda hänseende måste delges tecknarna på lämpligt sätt i samband med teckningen.

Fjärde stycket

Bestämmelserna om kungörelse syftar till att skapa garantier för att aktieägarna informeras. Behovet av information i särskild form föreligger uppenbarligen inte om samtliga aktieägare varit företrädda vid den bolagsstämma som beslutat om emissionen, under förutsättning att samtliga villkor för emissionen bestämts av stämman. Bestämmelserna om kungörelse och om utsändande av emissionsbeslut skall därför inte gälla i sådant fall. När det gäller avstämningsbolag bör dock kungörelse ske även om alla aktieägare skulle ha varit företrädda vid stämman.

7 & Om det har bestämts ett visst belopp eller ett lägsta belopp för emissionen, har beslutet om emissionen förfallit, i de fall då beloppet inte har tecknats inom teckningstiden. Detsamma gäller ett beslut om en sådan ändring av bolagsordningen som förutsätter att aktiekapitalet ökas. Vad som har betalts för de tecknade skuldebreven, skall i sådana fall genast betalas tillbaka.

Bestämmelserna i 4 kap. 12 å gälleri tillämpliga delar vid emission av konvertibla skuldebrev.

När teckningen av skuldebreven avslutats, skall bankaktiebolaget genast för registrering anmäla beslutet om emissionen och det nominella beloppet av det lån som tecknats, om beslutet inte har förfallit enligt första stycket. För registrering krävs att full betalning enligt registret erlagts för alla de aktier som ingår i det förut registrerade aktiekapitalet samt att behövliga ändringar av bolagsordningen har stadfästs.

Paragrafen innehåller bestämmelser om emission, där föreskrift finns om teckning av ett visst belopp eller ett minimibelopp. Vidare regleras i paragrafen frågan om registrering av emissionsbeslut. Paragrafen överens- stämmer med 5 kap. 7 å ABL.

Om det i beslutet om nyemission har bestämts ett visst belopp eller ett lägsta belopp för aktiekapitalets ökning och detta belopp inte tecknats inom teckningstiden, förfaller beslutet enligt 4 kap. 11 å. Detsamma gäller beslut om ändring av bolagsordningens bestämmelser om aktiekapitalets storlek, vilket beslut kan ha fattats samtidigt med nyemissionsbeslutet. När beslut om kapitalökning har förfallit, skall vad som eventuellt inbetalts på tecknade aktier betalas tillbaka. Motsvarande bestämmelser skall enligt första stycket gälla vid emission av konvertibla skuldebrev och skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning. I ABL återfinns inte bestämmelsen om återbe- talning. Utan särskild regel om detta torde motsvarande gälla för de allmänna aktiebolagen.

I andra stycket, som endast berör emission av konvertibla skuldebrev, föreskrivs att samma regler som gäller för inbetalning på grund av teckning vid nyemission också skall gälla för inbetalning vid emission av konvertibla skuldebrev (se närmare 4 kap. 12 å). Kvittning kan i detta sammanhang likställas med apport. Från allmän synpunkt är det därför av vikt att en noggrann prövning äger rum, innan beslut fattas om nyemission med kvittningsrätt.

Tredje stycket innehåller bestämmelser om registrering av emissionsbeslut. En emission av konvertibla skuldebrev eller skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning får som följd att bankbolagets aktiekapital kan komma att påverkas utan något beslut från bolagsstämmans sida i samband med konvertering eller nyteckning. Detta kan ha intresse både för kreditgivare och aktieköpare. Bankbolaget skall därför genom registrering ge publicitet åt att bankbolaget har emitterat konvertibla skuldebrev eller skuldebrev med optionsrätt. Registreringsanmälan kan anstå till dess att teckningen har avslutats och det alltså visat sig att länet har kunnat placeras. Även det nominella beloppet av länet som tecknats skall anmälas för registrering. Registrering förutsätter att full betalning erlagts för alla de aktier som ingår i det förut registrerade aktiekapitalet samt att behövliga bolagsordningsändringar har stadfästs.

5.2.5.3 Styrelsens beslut om emission

8å Styrelsen kan besluta om emission av skuldebrev och om avvikelser från aktieägares företrädesrätt under förutsättning av bolagsstämmans godkännande. Bestämmelserna i 4—6 åå och 7 å första stycket skall därvid gälla i tillämpliga delar.

I fråga om styrelsens begäran om bolagsstämmans godkännande skall 4 kap. 5 å första stycket tillämpas. Vad som där sägs om förslag till emissionsbeslut skall i stället gälla styrelsens beslut.

Emissionsbeslutet skall anmälas för registrering enligt 7 å tredje stycket när det har godkänts av stämman och teckningen av skuldebreven avslutats. Har en sådan anmälan inte gjorts inom ett år från styrelsens beslut om emission, är beslutet förfallet.

Paragrafen innehåller regler om styrelsens möjlighet att fatta beslut om emission och om avvikelse från aktieägarnas företrädesrätt under förutsätt- ning av bolagsstämmans godkännande. Paragrafen överensstämmer med 5 kap. 8 å ABL.

I fråga om styrelsens beslut skall enligt första stycket bestämmelserna i 4-6 åå och 7 å första stycket gälla i tillämpliga delar.

Styrelsens emissionsbeslut skall alltså ha det innehåll som framgår av 4 å. Dessutom måste naturligtvis anges att beslutet sker under förutsättning av bolagsstämmans godkännande. Skall konvertibla skuldebrev emitteras mot annat än kontant betalning skall regeringens tillstånd eller bankinspektio- nens medgivande inhämtas och de särskilda informations- och gransknings- reglerna i 4 kap. 7 å tillämpas. Sedan styrelsen fattat beslut skall kungörelse och meddelande till aktieägarna ske i enlighet med bestämmelserna i 6 å.

Av bestämmelserna i 4 å fjärde stycket följer att styrelsens emissionsbeslut kan ske i två etapper. I det senare skedet kan styrelsen eller den styrelsen förordnar i så fall bestämma emissionens belopp, emissionskurs, räntefot eller villkoren för utbyte eller nyteckning. Om styrelsen fattar beslut om emission under förutsättning av bolagsstämmans godkännande, får inte aktieägarna den underrättelse i förväg om beslutet som de får vid stämmobeslut enligt 4 kap. 5 å och detta kapitels 3 å. Detta betyder att aktieägarna i andra bolag än avstämningsbolag bara har två veckor på sig från utfärdandet av kungörelsen för att bestämma om de vill utnyttja sin företrädesrätt att delta i emissionen.

Efter kungörandet av styrelsens beslut skall styrelsen begära bolagsstäm- mans godkännande av beslutet. I fråga om styrelsens begäran om stämmans godkännande skall enligt andra stycket föreskrifterna i 4 kap. 5 å första stycket tillämpas. Vad där sägs om förslag till beslut skall då gälla styrelsens beslut. Styrelsen måste alltså hålla sitt emissionsbeslut och i förekommande fall regeringens tillstånd eller bankinspektionens medgivande enligt 1 å tredje stycket samt styrelsens redogörelse och revisorernas yttrande enligt 4 kap. 7 å tillgängliga för aktieägarna under minst en vecka före bolagsstäm- man. Skälen till eventuellt beslutade avvikelser från aktieägarnas företrä- desrätt måste anges. Aktieägarna har rätt att få beslutet skickat till sig. Skulle beslutet med stöd av 4 å fjärde stycket ha fattats i två etapper, måste båda besluten hållas tillgängliga i enlighet med vad som nu sagts.

Efter det att bolagsstämman godkänt styrelsens beslut, kan teckning av skuldebreven påbörjas. Har ett visst belopp eller ett lägsta belopp bestämts

för emissionen och har detta inte tecknats inom teckningstiden, är enligt 7 5 första stycket emissionsbeslutet förfallet. En annan beslutsföljd kan i vissa fall vara tänkbar. Teoretiskt kan teckningen påbörjas innan stämman godkänt emissionsbeslutet.

Anmälan för registrering av emissionsbeslutet skall enligt tredje stycket göras när emissionsbeslutet har godkänts av stämman och teckningen av skuldebreven har avslutats. Har anmälan för registrering inte skett inom ett år från styrelsens emissionsbeslut är beslutet enligt stycket förfallet. Detta betyder att registrering av styrelsens emissionsbeslut skall vägras om ettårstiden överskridits.

9 & Bolagsstämman kan bemyndiga styrelsen att fatta beslut om en emission som kan ske utan ändring av bolagsordningen och att därvid avvika från aktieägarnas företrädesrätt enligt 2 å.

Skall skuldebrev kunna tecknas mot tillskott av annan egendom än pengar eller med andra villkor eller skall avvikelser från aktieägarnas företrädesrätt kunna göras, skall detta särskilt anges i bolagsstämmans bemyndigande. Bemyndigandet skall innehålla bestämmelser om den tid, längst till den nästkommande ordinarie bolagsstämman, inom vilken styrelsens beslut skall fattas. Bestämmelserna i 4 kap. 5 å första stycket skall tillämpas på förslag till bemyndigande.

Bolagsstämmans beslut om bemyndigande skall genast anmälas för registrering. Innan registrering har skett, kan styrelsen inte fatta beslut om emission.

Bestämmelserna i 4-7 åå gäller i tillämpliga delar när styrelsen beslutar om emission med stöd av ett bemyndigande.

Paragrafen innehåller regler om bemyndigande för styrelsen att besluta om emissionen och att avvika från bestämmelserna om aktieägarnas företrädes- rätt. Paragrafen överensstämmer i sak med 5 kap. 9 å ABL.

Enligt 4 kap. 16 å kan styrelsen bemyndigas att fatta beslut om nyemission av aktier. Upptagande av konverterings— eller optionslån kan inte ses som mer ingripande för bolaget. Samma befogenhet bör därför kunna ges styrelsen i dessa fall. Bankbolaget ges alltså i första stycket möjlighet att snabbt besluta om emissioner och därmed kunna utnyttja ett gynnsamt marknadsläge för kapitalanskaffning på bästa möjliga villkor. Metoden kan inte användas om bolagsordningen behöver ändras.

Enligt andra stycket kan styrelsen inte besluta om emission mot apport eller med andra villkor för tillskottet eller om avvikelse från företrädesrätt med mindre detta särskilt angetts i bolagsstämmans beslut om bemyndigan- de. Bemyndigandet kan begränsas på flera sätt. Bolagsstämman kan t ex begränsa bemyndigandet till att endast avse emission av skuldebrev mot kontant betalning. Givetvis kan stämman också underlåta att bemyndiga styrelsen att avvika från bestämmelserna om aktieägarnas företrädesrätt. Vidare kan stämman ge anvisningar om emissionens storlek, emissionskurs, räntefot, konverteringsvillkor eller villkor för nyteckning. Bolagsstämmans beslut skall innehålla bestämmelser om den tid, längst intill nästkommande ordinarie bolagsstämma, inom vilken styrelsens beslut måste fattas.

Vidare skall enligt andra stycket bestämmelserna i 4 kap. 5 å första stycket tillämpas på förslaget till bemyndigande. Ett förslag till bemyndigande skall alltså hållas tillgängligt för aktieägarna på sätt som stadgas i 4 kap. 5 å samt i förekommande fall kompletteras med redovisningshandlingar. Några hand-

lingar angående apportvillkor kan inte tillhandahållas på detta stadium. Förslaget, med bifogade handlingar, skall i sin helhet läggas fram på stämman. Genom att detta förfarande måste iakttas, säkerställs att aktieägarna så långt möjligt får tillräckligt informationsunderlag för sitt beslut om bemyndigande.

Ett beslut om bemyndigande innebär att en del av bolagsstämmans befogenheter överflyttas på styrelsen. Allmänheten måste ges kännedom om att ett sådant beslut har fattats. På grund av detta föreskrivs i tredje stycket att stämmans beslut genast skall anmälas för registrering. Innan registrering har ägt rum kan styrelsen inte fatta beslut om emission. Bemyndigandet får alltså utnyttjas först sedan registrering har skett. Utnyttjas bemyndigandet dessförinnan blir teckningen som sker på grund av ett styrelsebeslut inte bindande vare sig för bolaget eller för tecknarna, eftersom beslutet då fattats av ett bolagsorgan som saknat behörighet.

Vid registreringen skall bankinspektionen kontrollera om de i paragrafen angivna förutsättningarna för bemyndigandet har uppfyllts. Är så ej fallet skall registrering vägras.

Har styrelsen med stöd av ett i vederbörlig ordning registrerat bemyndi- gande fattat beslut om emission skall enligt fjärde stycket bestämmelserna i 4—7 åå gälla i fråga om emissionsbeslutet. Emissionsbeslutet skall alltså et innehåll som framgår av 4 å. I avstämningsbolag skall avstämningsdagen bestämmas, om aktieägarna har företrädesrätt att delta i emissionen. Med stöd av bolagsstämmans bemyndigande att besluta om emissionen har styrelsen möjlighet att i fråga om vissa emissionsvillkor fatta beslutet i två etapper och därvid delegera beslutanderätten inom sig enligt 4 å fjärde stycket. Är det fråga om emission av konvertibla skuldebrev mot vederlag i apportegendom eller med annat villkor vid teckningen skall enligt 5 å bestämmelserna i 4 kap. 7 å tillämpas. Kungörelse om emissionsbeslutet samt underrättelse till aktieägarna skall ske enligt föreskriftemai 6 å. Regeln i 6 å sista stycket saknar emellertid tillämpning när styrelsen fattar emissionsbe- slut. Har ett visst belopp eller ett minimibelopp för emissionen fastställts av styrelsen, förfaller styrelsens beslut om emissionen om beloppet eller minimibeloppet inte har tecknats inom den föreskrivna tiden. När en emission kunnat placeras och teckningen avslutats, skall bankbolaget genast för registrering anmäla styrelsens emissionsbeslut och det nominella beloppet av länet som tecknats.

5 .2.5 . 4 Emissionsbevis

10 å Bestämmelserna i 4 kap. 4 å om emissionsbevis skall tillämpas vid emission enligt detta kapitel.

Paragrafen, som överensstämmer med 5 kap. 10 å ABL, föreskriver, att bestämmelserna i 4 kap. 4 å om emissionsbevis skall tillämpas vid emission av konvertibla skuldebrev och skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning när aktieägarna har företrädesrätt vid emissionen. Se närmare motiveringen till 4 kap. 4 å.

5.255. Utbyte och nyteckning

llå När en fordran enligt ett skuldebrev byts ut mot en eller flera aktier, skall skuldebrevet förses med påskrift om utbytet. Aktien skall genom styrelsens försorg genast tas upp i aktieboken.

Vid nyteckning skall skuldebrevet eller i förekommande fall Optionsbeviset, förses med påskrift om nyteckning.

Paragrafen innehåller vissa bestämmelser om förfarandet vid utbyte resp. nyteckning. Paragrafen överensstämmer med 5 kap. 11 å ABL.

När en fordran enligt ett skuldebrev byts ut mot en eller flera aktier skall enligt första stycket skuldebrevet förses med en påskrift om utbytet. Vidare anges i andra stycket att vid nyteckning skall skuldebrevet, eller i förekommande fall Optionsbeviset, föreses med påskrift om nyteckning. Enligt 4 kap. 4 å andra stycket skall en liknande påskrift göras om en aktieägare utnyttjar sin företrädesrätt att deltai en aktieemission. Påskriften på skuldebrevet eller Optionsbeviset skall göras på ett sådant sätt att påskriften inte lätt kan avlägsnas. I likhet med ABL avses här med nyteckning sådan aktieteckning som görs i enlighet med villkoren i beslut om emission av skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning. Enligt paragrafen skall de aktier som tillkommer genom utbyte genast tas upp i aktieboken genom styrelsens försorg. Denna bestämmelse sammanhänger med principen i 3 kap. 4 å första stycket att aktiebrev inte får lämnas ut till annan än den som finns upptagen som aktieägare i aktieboken.

12 5 Vid nyteckning enligt detta kapitel skall aktierna tecknas på teckningslistan, som skall innehålla beslutet om emissionen. Avskrifter av bolagsordningen, den senaste årsredovisningen försedd med anteckning om bolagsstämmans beslut om bolagets vinst eller förlust samt en avskrift av revisionsberättelsen för det år balansräkningen avser skall fogas till teckningslistan eller hållas tillgängliga för aktietecknarna på den plats som anges i listan.

Har teckningen skett i strid mot denna paragraf eller har aktier tecknats med villkor som inte stämmer överens med de villkor som anges i emissionsbeslutet, skall 2 kap. 8 5 tillämpas.

Anser styrelsen eller den styrelsen inom sig förordnar att aktieteckningen är ogiltig enligt andra stycket, skall aktietecknaren genast underrättas om detta. I annat fall skall aktietecknaren tilldelas de tecknade aktierna. Aktierna skall genom styrelsens försorg genast tas upp i aktieboken.

Paragrafen innehåller bestämmelser om nyteckning, om aktietecknings ogiltighet och om tilldelning av tecknade aktier. Paragrafen överensstämmer med 5 kap. 12 å ABL.

Enligt första stycket sker nyteckning, dvs. teckning som sker enligt villkor vid emission av skuldebrev med optionsrätt, på en teckningslista som skall innehålla beslutet om emission av skuldebrev med optionsrätt. Till teck- ningslistan skall fogas en avskrift av bolagsordningen samt vissa i stycket närmare beskrivna handlingar avseende den senaste årsredovisningen. Dessa handlingar kan i stället hållas tillgängliga för aktieägarna på en plats som anges i teckningslistan.

Sker teckning av aktier utan att bestämmelserna i första stycket har iakttagits eller tecknas aktier med villkor som inte stämmer överens med de i

emissionsbeslutet angivna villkoren är teckningen enligt andra stycket ogiltig enligt vad som närmare anges i 2 kap. 8 å. Ogiltighet på sådan grund får inte göras gällande när registrering skett. Den som tecknat aktien med villkor kan därför efter registreringen inte åberopa villkoret.

Om styrelsen eller den styrelsen inom sig förordnar anser att aktieteck- ningen är ogiltig, skall enligt tredje stycket aktietecknaren genast underrättas. Bankinspektionen skall vägra registrering om teckningen är behäftad med någon ogiltighetsgrund.

Vid nyemission kan styrelsen förbehålla sig rätt att bestämma fördelningen av de tecknade aktierna. När det är fråga om nyteckning med stöd av optionsrätt är läget emellertid något annorlunda. Aktietecknaren utnyttjar i sådant fall den rätt till aktieteckning som bolaget tidigare medgivit genom utfärdande av skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning. Bank- bolaget är därför skyldigt att godta aktieteckningen om den inte är ogiltig enligt nyss angivna bestämmelser. I tredje stycket föreskrivs därför att aktietecknaren skall tilldelas de tecknade aktierna om inte aktieteckningen är ogiltig. Liksom fallet är vid tilldelning i samband med nyemission av aktier (4 kap. 11 å) skall aktierna genom styrelsens försorg genast tas upp i aktieboken. I avstämningsbolag skall de utfärdade aktiebreven dessutom tas upp i aktiebrevsregistret enligt 3 kap. 12 å andra stycket. Anteckning i aktieboken och aktiebrevsregistret skall alltså ske på samma sätt som när det är fråga om aktier som tillkommit genom nyemission.

13 & Bestämmelserna i 2 kap. 13 och 14 åå skall tillämpas vid inbetalning på grund av nyteckning enligt detta kapitel. Skulder som grundas på aktieteckning får dock kvittas mot fordringar hos bolaget, om styrelsen medger det. Ett sådant medgivande får inte lämnas, om det skulle vara till skada för bolaget eller dess borgenärer.

Paragrafen innehåller bestämmelser om betalning på tecknade aktier och om kvittning. Paragrafen överensstämmer med 5 kap. 13 å ABL.

I paragrafen hänvisas till kvittningsbestämmelserna i 2 kap. 13 å, som föreskriver att skulder som grundas på aktieteckning inte får kvittas mot fordringar hos bankbolaget. Liksom vid nyemission (4 kap. 13 å) tillåts emellertid styrelsen att lämna medgivande till kvittning vid nyteckning om inte kvittningen är till skada för bolaget eller dess borgenärer.

Det skulle i och för sig vara möjligt att i beslut om emission av skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning föreskriva att den som utnyttjar optionsrätt till nyteckning skall ha rätt att kvitta fordran som han kan ha hos bolaget mot skuld på grund av aktieteckningen. Kvittning kan emellertid i detta sammanhang likställas med apport. I själva verket är det också fråga om ett slags apport; aktietecknaren avskriver sin fordran på bolaget och får i stället en andelsrätt i bolaget. Eftersom nyteckning enligt 5 kap. inte får ske genom apport, är det inte heller möjligt att i emissionsbeslutet ta in bestämmelser om rätt för den som utnyttjar optionsrätt till nyteckning att fullgöra sitt åtagande på grund av teckning genom kvittning. Däremot bör kvittning kunna ske om styrelsen i det enskilda fallet medger detta och det inte är till skada för bolaget eller deSS borgenärer. Tanken med dessa skuldebrev är emellertid att bankbolaget utöver lånet skall tillföras ytterligare kapitaltillskott genom nyteckningen. Eftersom en rätt till kvittning kan ses som ett kringgående av förbudet mot apport bör rätten till

betalning genom kvittning från allmän synpunkt granskas noga av bankin- spektionen. Skall en låneskuld omvandlas till aktiekapital är i stället konvertibla skuldebrev en lämpligare finansieringsform.

I paragrafen hänvisas även till bestämmelserna om betalning av aktier i 2 kap. 13 och 14 åå. Detta innebär, att bankbolaget inte kan överlåta eller pantsätta fordringar på aktiebelopp, att förvärvare och överlåtare gemen- samt svarar för överlåten aktie som inte är helt betald, samt att aktier som inte betalas i rätt tid, kan förklaras förverkade för den betalningsskyldige och i sådant fall övertas av annan. I fråga om betalning av nytecknade aktier gäller inget tvång att betala in på bankräkning på sätt som föreskrivs i 2 kap. 15 å första stycket.

14 å Senast tre månader efter det att tiden för utbyte eller nyteckning av aktier har gått ut, skall styrelsen för registrering anmäla hur många aktier som har utgivits i utbyte eller som har nytecknats och helt betalts. Om utbytestiden eller teckningstiden är längre än ett år, skall anmälan göras senast tre månader efter utgången av varje räkenskapsår under vilket utbyte eller nyteckning har skett. För registrering krävs 1. vid utbyte att bolaget på grund av emissionen har tillförts ersättning till ett värde som motsvarar minst det sammanlagda beloppet av de anmälda aktierna,

2. vid nyteckning, att aktierna helt har betalts,

3. att ett yttrande visas upp från en auktoriserad revisor, av vilket framgår att 1. eller 2. har iakttagits. Genom registreringen är aktiekapitalet ökat med det sammanlagda nominella beloppet av de anmälda aktierna.

Paragrafen innehåller bestämmelser om registrering av kapitalökning som uppkommer genom utbyte eller nyteckning enligt detta kapitel. Paragrafen överensstämmer i huvudsak med 5 kap. 14 å ABL.

Vid nyteckning skall aktietecknaren betala aktierna kontant om inte styrelsen enligt 13 å har medgivit kvittning. Emissionsbeslutet kan innehålla föreskrifter om inom vilken tid efter aktieteckningen full betalning måste ha ägt rum. En yttersta tidsfrist har emellertid uppställts. Denna tidsfrist har bestämts så att styrelsen åläggs att senast tre månader efter det att tiden för nyteckning har gått ut, för registrering anmäla hur många aktier som har nytecknats. Som förutsättning för registrering gäller att de anmälda aktierna är helt betalda. För det fall att teckningstiden bestämts till en längre tidsperiod än ett år, gäller emellertid att anmälan om hur många aktier som utlämnats i samband med nyteckning skall göras inom tre månader efter utgången av varje räkenskapsår. Dessa aktier skall vid anmälan vara helt betalda.

Vad som nu anförts i fråga om kapitalökning vid nyteckning gäller också vid sådan kapitalökning som föranletts av att konvertering ägt rum. Anmälan för registrering av hur många aktier som tillkommit genom utbyte mot konvertibla skuldebrev skall således ske senast tre månader efter konverte- ringsfristens utgång, eller om denna frist är längre än ett är, senast tre månader efter utgången av varje räkenskapsår under vilket konverteringen skett. Något krav på full betalning för registrering av aktier som utgivits i utbyte mot konvertibla skuldebrev kan inte uppställas eftersom ersättning för aktierna normalt lämnas genom utbyte av skuldebreven.

Skulle styrelsen ge in en registreringsanmälan avseende aktier som nytecknats eller som utgivits i utbyte senare än vad som anges i paragrafen, skall registrering inte vägras på den grunden. Tidsfristerna i paragrafen har alltså karaktären av ordningsföreskrifter.

Enligt bestämmelserna i 4 kap. 14 och 15 åå sker vid nyemission, utöver bankinspektionens kontroll, en viss kontroll av en auktoriserad revisor av att bankbolaget tillförts egendom som svarar mot det ökade aktiekapitalez. En motsvarande kontroll bör gälla vid kapitalökning på grund av utbyte eller nyteckning. Vid konvertering uppkommer ett speciellt problem. Konverte- ring innebär att innehavaren av det konvertibla skuldebrevet utbyter detta mot aktier. Någon likvid lämnas alltså normalt inte till bolaget frånsett det speciella fall som avses i 1 å tredje stycket. Däremot har likvid tidigare erlagts för det konvertibla skuldebrevet i samband med emissionen av konvertibla skuldebrev. Bankinspektionen och revisorn bör kontrollera att sådan likvid verkligen har erlagts till ett belopp som svarar minst mot det nominella beloppet av aktier som skall lämnas ut vid utbyte. Annars skulle man riskera att bolag genom användande av konvertibla skuldebrev som emitteras till underkurs kringgår förbudet att emittera aktier till underkurs.

15 5 De nya aktierna skall medföra rätt till utdelning enligt vad som har bestämzs om detta i beslutet om emission. Beslutet får dock inte innebära att en sådan rätt intäder senare än för räkenskapsåret efter det år under vilket aktierna skall vara helt betalda.

Paragrafen motsvaras av 5 kap. 15 å ABL och innehåller bestämmelser om när de nya aktierna senast måste ges rätt till vinstutdelning. Motsvarinde bestämmelser vid nyteckning av aktier finns i 4 kap. 13 å fjärde stycket. Det framgår av 4 å första stycket p 11 att beslutet om emissionen alltid skall ange den rätt till utdelning som tillkommer de nya aktierna.

De nya aktierna medför rätt till vinstutdelning enligt vad som därom har bestämts i emissionsbeslutet. Sådan rätt inträder dock senast för räkenskaps- året efter det under vilket aktierna skulle helt ha betalts. Innebörden av bestämmelserna kan klargöras genom följande exempel. Registrering av kapitalökningen på grund av utbyte eller nyteckning som ägt rum under år 1981 sker den 1 februari 1982. Bolagsstämma hålls den 15 februari 1982 varvid beslutas om vinstutdelning för föregående kalenderår som tillika utgjort räkenskapsår för bankbolaget. Vinstutdelning måste då beräknas också för de nya aktierna, såvida inte något annat har bestämts i emissionsbeslutet. Genom föreskrift i emissionsbeslutet kan emellertid innehavaren av de nya aktierna inte betas rätt till vinstutdelning för år 1982. Den ordinarie bolagsstämma som hålls år 1983 måste alltså under alla omständigheter besluta om vinstutdelning för år 1982 även till de nya aktier som har anmälts för registrering per den 1 februari 1982. Bestämmelsen gäller inte i fråga om rösträtt. Rösträtt inträderi och med att aktierna tagits upp i aktieboken.

5.2.5.6 Upptagande av vissa andra lån

Några särskilda regler om vinstandelsbevis fanns inte i 1944 års ABL och finns f.n. inte heller i banklagstiftningen. Det föreligger således inte några

hinder för bankaktiebolagen mot att utfärda vinstandelsbevis. I förslaget till 1975 års ABL framhöll aktiebolagsutredningen att behov förelåg att i en ny aktiebolagslag förtydliga vissa frågor beträffande dessa bevis. En av de frågor som utredningen närmare tog upp var om styrelsen hade rätt att besluta om utgivande av vinstandelsbevis eller om beslutet var förbehållet bolagsstäm- man. En annan fråga som togs upp under departementsbehandlingen var om ett bolag skulle få rätt att ge ut delägardebentures, som utgör en form av vinstandelsbevis. Dessa frågor om vinstandelsbevis har reglerats i 7 kap. 2 å ABL och tas här upp i 16 och 17 åå.

16 å Om inte något annat följer av detta kapitel, får ett bankaktiebolag inte ta upp ett penninglån på villkor att lånet skall betalas på något annat sätt än med ett nominellt penningbelopp eller med ett penningbelopp som bestäms med hänsyn till förändringar i penningvärdet.

Paragrafen, som slår fast det principiella förbudet mot delägardebentures, överensstämmer med 7 kap. 2 å första stycket ABL.

Om det inte är fråga om ett konverteringslån, skall alltså penninglån som bankbolaget tar upp betalas med ett nominellt belopp eller med ett belopp som bestäms med hänsyn till förändringar i penningvärdet. Delägardeben- tures, som medför rätt till betalning ur bolagets tillgångar vid likvidation eller uppsägning med belopp som t.ex. motsvarar viss kvotdel i bolagets tillgångar eller som beräknas efter den genomsnittliga marknadskursen under en period före uppsägningen eller likvidationen, bör bankaktiebolagen således på samma sätt som vanliga aktiebolag förbjudas att ge ut. Se närmare inledningen till detta kapitel.

17 å Upptagande av lån mot obligationer eller andra skuldebrev med rätt till ränta, vars storlek är helt eller delvis beroende av utdelningen till aktieägare i bolaget eller bolagets vinst (vinstandelsbevis) beslutas av bolagsstämman. Styrelsen får dock fatta ett sådant beslut under förutsättning av bolagsstämmans godkännande eller efter bolagsstämmans bemyndigande.

Bestämmelserna i 7 kap. 17 å om bankaktiebolags rätt att utfärda obligationer skall iakttas vid upptagande av lån enligt första stycket.

Paragrafen, som reglerar vinstandelsbevisen, motsvarar 7 kap. 2 å andra stycket ABL.

I paragrafens första stycke föreskrivs att det är bolagsstämman som måste fatta beslut om att bankbolaget skall ge ut lånedebentures medförande rätt till återbetalning av länet med ett nominellt eller eventuellt indexberäknat belopp. Storleken på räntan kan göras helt eller delvis beroende av utdelningen till aktieägarna i bolaget eller av bolagets vinst. Att det i princip skall ankomma på bolagsstämman att besluta om upptagande av vinstandels- lån som grundas på lånedebentures motiveras av att ett beslut om upptagande av vinstandelslån är mer ingripande för aktieägarna än ett beslut om upptagande av ett traditionellt län. Det för vinstandelslån karakteristis- ka, att ett variabelt tillägg läggs till en fast ränta, påverkar ju aktieägarnas möjlighet att få utdelning i bolaget.

Stämman kan emellertid delegera sin beslutanderätt till styrelsen. Beslut om utgivande av vinstandelslån eller om bemyndigande för styrelsen att ge ut sådana lån fattas — om inte bolagsordningen föreskriver något annat - med

enkel majoritet. Till skillnad från vad som gäller vid utgivandet av nya aktier, konvertibla skuldebrev eller skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning kan stämman ge styrelsen ett bemyndigande utan begränsning till ett visst belopp eller viss tid. Naturligtvis kan stämman i olika avseenden fastställa villkor som styrelsen skall iaktta vid upptagandet av länet.

Enligt förslaget men inte enligt ABL — har styrelsen ytterligare en möjlighet att besluta om upptagande av vinstandelslån, nämligen under förutsättning av stämmans godkännande. I styrelsens beslut skall alltså anges att beslutet är fattat under förutsättning av stämmans godkännande. Samma möjlighet till villkorade beslut har styrelsen vid nyemission enligt 4 kap. 16 å och emission av skuldebrev enligt 5 kap. Så. Några skäl som talar mot en sådan beslutsordning vid upptagande av vinstandelslån kan enligt utredning- ens mening inte anses föreligga. Snarare finns det anledning att ge styrelsen möjlighet att fatta ett på detta sätt villkorat beslut för att banken snabbt och praktiskt skall kunna ta upp ett vinstandelslån. Har ett bankbolag emitterat vinstandelsbevis, gäller att bolaget som årsvinst skall redovisa endast vad som återstår sedan det på vinstandelsbevisen fallande beloppet avräknats.

I andra stycket föreskrivs att om vinstandelslån tas upp mot obligationer gäller begränsningarna i 7 kap. 17 å om bankbolagets rätt att ge ut obligationer.

Det föreligger inget hinder mot att förena ett konvertibelt skuldebrev med ett villkor som ställer rätten till avkastning i relation till bolagets vinst eller utdelning till aktieägarna. Emissionen sker i så fall enligt de mer detaljerade reglerna om konvertibla skuldebrev.

5 .2.5 . 7 Emissionsprospekt

18 å Bestämmelserna i 4 kap. 20—26 åå om emissionsprospekt skall tillämpas när ett bankaktiebolag eller aktieägare i ett sådan bolag offentliggör eller på annat sätt till en vidare krets riktar en inbjudan att förvärva sådana av bolaget utgivna skuldebrev eller optionsbevis eller vinstandelsbevis som avses i detta kapitel. Emissionsprospektet behöver dock endast upprättas om summan av de belopp som till följd av inbjudan kan komma att betalas uppgår till minst en miljon kronor.

Paragrafen, som i stort överensstämmer med 5 kap. 16 å och 7 kap. 3 å ABL, anger att bestämmelserna i4 kap. 20-26 åå om emissionsprospekt även gäller för emissioner av konvertibla skuldebrev, skuldebrev förenade med options- rätt till nyteckning och vinstandelsbevis.

5.2.6 6 kap. Nedsättning av aktiekapitalet och förvärv av egna aktier

Nedsättning av aktiekapitalet I 1911 års BL stadgades ursprungligen ett förbud mot nedsättning av bankaktiebolagens grundfond. År 1928 upptogs emellertid i lagen nedsätt- ningsregler hämtade från 1910 års ABL. Vissa modifikationer av de allmänna aktiebolagsreglema ansågs dock påkallade av bankväsendets egenart. Någon mer genomgripande förändring av bestämmelserna kom inte till stånd i 1955 års BL. Vissa kompletteringar skedde och BL:s bestämmelser anpassades i formellt avseende till motsvarande regler i 1944 års ABL.

I likhet med 1944 års ABL tillåter BL att aktiekapitalet sätts ned genom inlösen av aktieri överensstämmelse med förbehåll härom i bolagsordningen (45 å BL och 65 å 1944 års ABL) och för följande ändamål (46 å BL och 66 å 1944 års ABL):

a) återbetalning till aktieägarna,

b) avsättning till en särskild fond att användas enligt beslut av bolagsstäm- man, och

c) avsättning till reservfonden. Med awikelse från 1944 års ABL medger BL nedsättning enligt 45 å endast vad angår preferensaktier. Denna begränsning infördes i 1911 års BL på

förslag av 1924 års bankkommitté, som i SOU 1927:11 s. 134 ff framhöll

följande:

Emission av preferensaktier torde företrädesvis komma ifråga, då bankföretag vid rekonstruktion eller eljest i följd av tillfälliga svårigheter var i behov av nytt kapital. Det synes med hänsyn härtill lämpligt, att möjlighet bereds företaget att, då dylikt tillfälligt kapitalbehov upphört, inlösa de utgivna preferensaktierna. Något praktiskt behov att på ifrågavarande sätt kunna inlösa även stamaktier föreligger däremot icke i fråga om bankatiebolag.

Iproposition 195513 5 164 fann departementschefen inte någon anledning att i detta hänseende avvika från den ståndpunkt som intogs av 1924 års bankkommitté.

För nedsättning genom inlösen av aktier i överensstämmelse med förbehåll i bolagsordningen uppställdes i 1944 års ABL vissa villkor. Sådan nedsättning fick inte äga rum, där fastställd balansräkning för det nästföregående, räkenskapsåret utvisade sådan ställning, att efter nedsättningen

a) det belopp, vartill aktiekapitalet satts ned och motsvarande del av reservfonden inte skulle vara helt täckta, eller

b) summan av aktiekapitalet, reservfonden och skuldregleringsfonden skulle understiga sådana bolaget åvilande skulder, som skall tas i beräkning vid skuldregleringsfondens bestämmande.

Dessa villkorsbestämmelser togs inte in i BL. Anledningen till detta var dels att reglerna, som till borgenärernas säkerställande förhindrar verksamhetens fortsättande vid uppkommen brist i aktiekapitalet, var betydligt strängare för bankaktiebolagen än för vanliga aktiebolag (120 å BL och 142 å 1944 års ABL), dels att nedsättning för bankaktiebolagens del begränsats till att gälla endast preferensaktier, dels att bankaktiebolagen hade speciella krav på kapitaltäckning och dels slutligen att bankaktiebolagen genom bankinspek- tionen stod under särskild offentlig tillsyn.

Nedsättning av aktiekapitalet för återbetalning till aktieägarna eller för avsättning till en särskild fond kräver tillstånd av rätten (47 å BL och 67 å 1944 års ABL). Domstolsförfarandet inbegriper bl.a. att bolagets borgenärer kallas. Med hänsyn till bankaktiebolagens talrika borgenärer (insättarna) har BL i förhållande till ABL en förenklad kallelseprocedur. Individuella kallelser till kända borgenärer skulle för bankaktiebolagen medföra sådana olägenheter, att någon nedsättning av praktiska skäl inte skulle kunna komma till stånd.

För rättens tillstånd uppställs inte heller de villkor som 1944 års ABL nämner, dvs att summan av aktiekapitalet, reservfonden och skuldregle- ringsfonden inte får understiga eller efter nedsättningen komma att understiga sådana bolaget åvilande skulder som skall tas i beräkning vid skuldregleringsfondens bestämmande. Att BL inte upptar dessa villkor sammanhänger delvis med vad som ovan sagts vid nedsättning enligt 45 å BL. Någon anledning har därför inte funnits att föreskriva skyldighet för bankaktiebolagen att på sätt som gäller för de allmänna aktiebolagen i samband med tillståndsansökan till domstolen ge in avskrift av balansräk- ningen för det nästföregående räkenskapsåret.

Reglernai 1975 års ABL bygger på samma principer som 1944 års ABL och överensstämmer således i stort med denna lag. De ovan redovisade olikheterna mellan BL och ABL kommer med ett undantag alltjämt att bestå. Den enda i BAL föreslagna ändringen är den att nedsättning genom inlösen av aktier 1 överensstämmelse med förbehåll 1 bolagsordningen också skall kunna ske genom att banks stamaktier löses in. Även om denna möjlighet ytterst sällan torde komma att nyttjas av något bankaktiebolag föreligger enligt utredningens mening inget skäl att i detta avseende ha skilda bestämmelser i BAL och ABL.

Nedsättningen kan enligt BL och ABL genomföras genom inlösen av aktier, indragning av aktier utan återbetalning och minskning av aktiernas nominella belopp. Enligt ABL kan nedsättningen genomföras även genom sammanslagning av aktier. Som en nyhet föreslås här att nedsättning av aktiekapitalet i ett bankaktiebolag också skall kunna ske på detta sätt.

Vissa av nyheterna i 1975 års ABL återfinns också i de föreslagna nedsättningsbestämmelserna för bankaktiebolagen. Nedsättning av aktieka- pitalet får exempelvis ske för ytterligare ett ändamål, nämligen omedelbar täckning av förlust enligt fastställd balansräkning, om förlusten inte kan täckas av fritt eget kapital.

Nedsättning av aktiekapitalet sker i praktiken i allmänhet när bolaget måste rekonstrueras. Av flera skäl är det viktigt att en rekonstruktion sker så snabbt som möjligt och inte försvåras eller fördröjs av en onödigt tungrodd beslutsprocess i bolaget. Varken ABL eller förslaget uppställer därför några krav på kvalificerad majoritet för nedsättning av aktiekapitalet.

Förs nedsättningsbeloppet till reservfonden eller utnyttjas det för omedel— bar täckning av förlust enligt fastställd balansräkning, krävs inte något tillstånd av rätten. Rättens tillstånd krävs emellertid för vinstutdelning inom tre år därefter. I 1975 års ABL och förslaget kan dock bolaget även inom denna tid utan rättens tillstånd dela ut vinst, om aktiekapitalet efter nedsättningen ökats med minst nedsättningsbeloppet.

I förslaget behålls bestämmelserna om att frågan om nedsättning av aktiekapitalet i vissa fall skall underställas domstolsprövning. Med försäk- ringsrörelselagen som förebild innehåller förslaget en ny bestämmelse som säger att domstolen är skyldig att inhämta bankinspektionens yttrande innan nedsättningsbeslutet slutligen prövas. Yttrandet skall ge besked om eller i vad mån nedsättningen kan komma att inverka på insättamas rätt.

Förvärv av egna aktier

I förslaget behålls det gällande förbudet för bankaktiebolag att förvärva egna aktier. För att förhindra att förbudet kringgås genom att bankaktiebolaget såsom moderbolag låter ett dotterföretag förvärva aktier i moderbolaget, gäller förbudet även för dotterföretaget.

I förslaget till skillnad från ABL ges ett bankbolag inte möjlighet att under en kortare tid inneha egna aktier som erhållits genom ett indirekt förvärv. Ett indirekt förvärv av egna aktier kan komma till stånd om bankbolaget förvärvar ett dotterföretag som äger aktier i bankbolaget. Innan ett företag skall ingå i en bankkoncern såsom dotterföretag, måste det således först sälja undan eventuella aktier i bankaktiebolaget.

I förslaget upptas emellertid såsom en nyhet två smärre undantag från förbudet att förvärva och som pant motta egna aktier. Bankbolag som har tillstånd att driva fondkommissionsrörelse ges rätt att i begränsad omfattning förvärva egna aktier för att låta dessa ingå i det handelslager av värdepapper som bankbolaget enligt 7 kap. 5 å andra stycket får inneha. Det andra undantaget innebär att bankbolag får motta egna aktier som pant, om dessa utgör en mindre del av en post aktier, som en bankkund önskar belåna. Bankbolaget skall således inte behöva avskilja ett fåtal aktier i bankbolaget från övriga aktier utan bör av praktiska hänsyn kunna som pant motta hela aktieportföljen. Även här skall gälla särskilda begränsningar.

5.2.6.I Nedsättning av aktiekapitalet

] å Nedsättning av aktiekapitalet får ske för följande ändamål,

1. avsättning till reservfonden eller omedelbar täckning av förlust enligt den fastställda balansräkningen, om förlusten inte kan täckas av fritt eget kapital,

2. återbetalning till aktieägarna, eller

3. avsättning till en fond som kan användas enligt beslut av bolagsstämman.

Nedsättning av aktiekapitalet kan genomföras genom 1. inlösen eller sammanläggning av aktier, 2. indragning av aktier utan återbetalning, eller 3. minskning av aktiernas nominella belopp med eller utan återbetalning. Om nedsättning av aktiekapitalet på grund av bristande betalning finns det bestämmelser i 4 kap 14 å andra stycket.

Paragrafen innehåller bestämmelser om för vilka ändamål aktiekapitalet kan sättas ned och hur nedsättningen får genomföras. Paragrafen överensstäm- mer i huvudsak med 6 kap. 1 å ABL och motsvaras av 46 å 1 mom fjärde stycket andra meningen och 2 mom första stycket BL.

I första stycket anges de tillåtna nedsättningsändamålen. Enligt gällande lag får nedsättningsbeloppet användas för återbetalning till aktieägarna, avsättning till reservfonden och avsättning till en särskild fond att användas enligt beslut av bolagsstämman. Dessa användningssätt kompletteras nu med ytterligare ett, nämligen omedelbar täckning av förlust som inte kan täckas av fritt eget kapital. Enligt gällande lag får förlusttäckning genom nedsätt- ning av aktiekapitalet verkställas i två etapper; avsättning till reservfonden och dennas nedskrivning för förlusttäckning. Förlusttäckning kan enligt

förslaget ske utan att det erforderliga beloppet först måste föras till reservfonden.

Skall nedsättning ske för att möjliggöra återbetalning till aktieägarna eller avsättning till en fond att användas enligt beslut av bolagsstämman, måste det efter nedsättningen finnas full täckning för bolagets bundna egna kapital dvs. det nedsatta aktiekapitalet, reservfonden och uppskrivningsfonden. I ABL har tagits in bestämmelser om detta. Som redovisats i inledningen till detta kapitel krävs inte några liknande villkorsbestämmelser för bankaktiebolagen med hänsyn bl.a. till de betydligt strängare likvidationsbestämmelserna för bankbolagen och de speciella krav på kapitaltäckning som ställs på dessa.

I andra stycket anges de olika sätt på vilka nedsättningen kan genomföras och påverka aktierna, nämligen inlösen av aktier, sammanläggning av aktier, indragning av aktier utan återbetalning och minskning av aktiernas nominella belopp med eller utan återbetalning. Den enda ändringen i sak i förhållande till gällande lag är att nedsättningen kan genomföras även genom sammanläggning av aktier.

I 1944 års ABL (222 å) ingick bestämmelser om sammanläggning av aktier. Syftet med dessa bestämmelser var att efter en nedsättning av aktiekapitalet möjliggöra att aktiernas nominella belopp inte understeg det minimibelopp som lagen stadgade. När nu 1975 års ABL inte innehåller några föreskrifter om ett minsta nominellt belopp, har det inte av detta skäl funnits något behov av sammanläggningsregler. Trots att bestämmelsen i ABL om ett minsta nominellt belopp har slopats har dock 6 kap. 1 å ABL kvar bestämmelsen som gör sammanläggning av aktier till en tillåten form för nedsättningens genomförande. Det måste anses vara förenat med avsevärda praktiska fördelar att direkt genom en sammanläggning av aktier kunna sätta ned aktiekapitalet i stället för att först behöva lösa in vissa aktier och därefter göra en sammanläggning av de återstående aktierna så att t.ex. två aktier på nominellt 50 kr sammanläggs till en aktie på nominellt 75 kr. Detta förfaringssätt bör därför alltjämt i lagtexten tas upp som ett tillåtet sätt för nedsättningens genomförande. I BL har man inte ansett sig ha något behov av ett sådant förfaringssätt eftersom BL inte föreskriver minimibelopp på aktie. Utan uttryckliga bestämmelser i ABL eller BAL torde bolagsstäm- moma i resp. bolag sakna möjlighet att över huvud taget besluta om sammanläggning av aktier. Med hänsyn till vad som ovan nämnts bör enligt utredningens mening dock i BAL, på samma sätt som skett i ABL, sammanläggning av aktier tas med som ytterligare en tillåten form för nedsättning av aktiekapitalet.

När nedsättning av aktiekapitalet har ägt rum är aktieägarna skyldiga att ge in sina aktiebrev för de åtgärder som kan erfordras på grund av beslutet (jfr 3 kap. 4 och 17 åå ). Skulle detta i något fall inte ske och överlåts aktiebrevet därefter till någon som inte känner till beslutet om nedsättning av aktiekapitalet, torde likväl förvärvaren inte kunna åberopa aktiebrevets lydelse mot bolaget utan bli nödsakad att tåla den värdeförsämring som beslutet om nedsättning av aktiekapitalet kan innebära.

I tredje stycket har tagits in en erinran om den tvångsnedsättning av aktiekapitalet som enligt 4 kap. 14å andra stycket kan ske vid bristande betalning på aktier som tecknats vid nyemission.

2 & Beslut om nedsättning av aktiekapitalet fattas av bolagsstämman om inte något annat följer av 8 å. Nedsättningsbeslutet får inte fattas förrän bankaktiebolaget blivit registrerat. Behöver bolagsordningen ändras, skall beslut om detta fattas först. Ett beslut om nedsättning får fattas innan ändringen stadfästs om detta sker under förutsättning att stadfästelse meddelas.

Nedsättning för de ändamål som anges i 1 å första stycket 2 eller 3 får beslutas endast efter förslag eller godkännande av styrelsen.

Bestämmelserna i 4kap. Så om förslag till bolagsstämmans beslut och andra handlingar gäller i tillämpliga delar.

Paragrafen ger regler om vem som skall fatta beslut om nedsättning av aktiekapitalet. Paragrafen överensstämmer med 6 kap. 2 å ABL och motsvaras av 46 å 1 mom första och andra styckena samt 111 å tredje stycket BL.

Grundläggande är principen att bolagsstämman fattar beslut om nedsätt- ning av aktiekapitalet. Detta slås fast i första stycket. Bolagsordningen kan emellertid enligt 8 å innehålla ett förbehåll om nedsättning genom inlösen av vissa aktier, ett förbehåll som kan innebära att nedsättning av aktiekapitalet får ske utan bolagsstämmans medverkan. Beslut om nedsättning föreslås till skillnad från gällande rätt ske med enkel majoritet om bolagsordningen inte stadgar annorlunda. Även i fall där aktier skall dras in eller läggas samman räcker det med enkel majoritet. Något samtycke av varje berörd aktieägare fordras alltså inte. Kvalificerad majoritet fordras dock för att genomdriva en nedsättning av aktiekapitalet som förutsätter en ändring av bolagsordningen. Dessa regler är desamma som i ABL och motiverades i förarbetena till ABL med bl.a. följande. ”Regler om kvalificerad majoritet är inte något skydd för minoriteter som inte är så stora att de i enlighet med lagens regler har möjlighet att blockera beslut om nedsättning av aktiekapitalet. I stället är den allmänna generalklausulen (se förslagets 9 kap. 15 å) ett mer effektivt skydd mot maktmissbruk. Ett annat skäl att inte ställa upp regler om kvalificerad majoritet för nedsättningsfall är att det i rekonstruktionssitua- tioner kan vara angeläget att snabbt besluta om en nedsättning för att tillgodose de anställdas och det allmännas intresse att utan dröjsmål få ett företag på fötter.”

I första stycket sägs vidare att bolagsstämmans beslut om nedsättning av aktiekapitalet inte får fattas före bolagets registrering. Om det krävs en ändring av bolagsordningen - såsom när aktiekapitalet skall sättas ned under det i bolagsordningen bestämda minimikapitalet eller när nedsättning skall ske genom minskning av aktiernas nominella belopp - . an beslut om nedsättning fattas först efter beslut om en sådan ändring av bolagsordningen. För att såväl nedsättningsbeslutet som beslutet om bolagsordningsändringen skall kunna fattas på samma bolagsstämma ges möjlighet för bankbolaget att fatta det förstnämnda beslutet under villkor att bolagsordningsändringen därefter kommer att stadfästas. Syftet med regeln om att beslut om bolagsordningsändring skall fattas före nedsättningsbeslut är liksom vid motsvarande bestämmelser om kapitalökning att uppnå överensstämmelse mellan bolagets verkliga aktiekapital och det i bolagsordningen angivna aktiekapitalet. Att registrering av nedsättning kan vara villkor för registre- ring av beslut om ändring av bolagsordningen framgår av 18 kap. 6 å.

Enligt andra stycket får beslut om nedsättning fattas endast efter förslag eller godkännande av styrelsen om nedsättningsbeloppet skall användas för återbetalning till aktieägare eller avsättas till en fri fond. Bestämmelserna föranleds av att man inte helt kan bortse från risken att aktieägarnas krav på utdelning eller kapitalåterbäring kan äventyra ett företags fortbestånd och de anställdas sysselsättning. Styrelsen, som innehåller representanter för de anställda, torde vara bäst skickad att avgöra frågor om utdelning och kapitalåterbäringi sådana risksituationer. Bestämmelsen har uppfattats som ett sätt att försvåra för aktieägarna att på bekostnad att bolagets borgenärer och dess anställda tillgodose sina egna intressen. Något reellt hinder är det inte fråga om eftersom stämman kan entlediga de av denna utsedda styrelseledamöterna. Bestämmelsen har samband med reglerna om vinstut- delning (12 kap. 3 å).

För bedömning av frågor om kapitalnedsättning behöver aktieägarna motsvarande information som vid ökning av aktiekapitalet. En hänvisning till 4 kap. 5 å görs därför i tredje stycket.

3 5 Nedsättningsbeslutet skall ange det belopp varmed aktiekapitalet skall sättas ned (nedsättningsbeloppet), nedsättningsändamålet samt hur nedsättningen skall genom- föras. Om deti samband med nedsättningen skall utskiftas medel med högre belopp än nedsättningsbeloppet, skall även det högre beloppet anges.

Paragrafen överensstämmer med 6 kap. 3å ABL och motsvaras av 46å 1 mom fjärde stycket 1 p BL.

Beslut om nedsättning av aktiekapitalet skall enligt paragrafen ange det belopp varmed aktiekapitalet skall sättas ned (nedsättningsbeloppet). I beslutet skall vidare anges för vilket av de i 1 å första stycket angivna ändamålen nedsättningsbeloppet skall användas samt på vilket eller vilka av dei 1 å andra stycket angivna sätten nedsättningen skall genomföras. Detta överensstämmer i sak med gällande lag.

Nedsättning av aktiekapitalet betyder i och för sig endast att det nominella aktiekapitalet minskar med nedsättningsbeloppet. Nedsättning kan ske utan att något belopp återbetalas till aktieägarna. Om återbetalning sker, kan denna vara lika stor som eller mindre än nedsättningsbeloppet. Det kan också förekomma att det återbetalda beloppet överstiger nedsättningsbelop- pet. Detta är ett vanligt fall vid nedsättning enligt 8 å, då inlösenbeloppet inte sällan är bestämt så att det överstiger aktiernas nominella värde. Men även i andra fall än som avses i sistnämnda paragraf kan vid inlösen av aktier högre belopp än aktiernas nominella värde komma att återbetalas. Från borge- närssynpunkt föranleder detta inte några betänkligheter eftersom full täckning måste finnas för det kvarvarande bundna kapitalet även om detta krav inte formellt uppställs i förslaget och rättens tillstånd enligt 6 å fordras. Det bör liksom för de allmänna aktiebolagen vara möjligt att göra återbetalning så att viss egendom som tillhör bolaget utskiftas på aktieägar- na. Sådan återbetalning bör naturligtvis inte få ske om bankbolagets fortsatta verksamhet därigenom äventyras.

4 å Nedsättningsbeslutet skall anmälas för registrering. Om detta inte har skett inom fyra månader från beslutet eller om bankinspektionen genom lagakraftägande beslut har avskrivit en anmälan eller vägrat registrering, har nedsättningsbeslutet förfallit. .

Detsamma gäller beslut om sådana ändringar av bolagsordningen som förutsätter att aktiekapitalet sätts ned.

Paragrafen överensstämmer med 6 kap. 4å ABL och motsvaras av 46å 1 mom femte och sjätte styckena samt 169å 2 mom tredje stycket BL.

Liksom enligt gällande lag skall nedsättningsbeslutet inom fyra månader anmälas för registrering. En ändring i förhållande till gällande lag är att anmälningstiden måste iakttas även om nedsättningsbeslutet klandras. Sker inte anmälan inom föreskriven tid eller avskrivs anmälan eller vägras registrering genom lagakraftägande beslut, är nedsättningsbeslutet förfallet. Samtidigt förfaller beslut om sådan ändring av bolagsordningen som är nödvändig för nedsättningen av aktiekapitalet. Skulle ändring av bolagsord- ningen inte vara beroende av kapitalnedsättningen, såsom när ändringen endast avser minskning av minimikapitalet, förfaller inte beslutet om bolagsordningsändringen.

5 5 Skall nedsättningsbeloppet användas enligt 1 å första stycket 1, är aktiekapitalet nedsatt när beslutet har registrerats. Inom tre år från registreringen får vinstutdelning beslutas endast om rätten ger tillstånd till detta eller om aktiekapitalet har ökats med minst nedsättningsbeloppet. I fråga om rättens tillstånd gäller 6 å andra - femte styckena i tillämpliga delar.

Paragrafen, som innehåller vissa bestämmelser om begränsning av rätten att företa vinstutdelning efter nedsättning av aktiekapitalet, motsvaras av 6 kap. 5 å ABL och 48 å BL.

Om hela nedsättningsbeloppet skall avsättas till reservfonden eller användas till omedelbar förlusttäckning, sket nedsättningen enligt paragra- fen genom att beslutet efter anmälan registreras. Liksom enligt gällande lag inträder då hinder för bolaget att dela ut vinst utan rättens tillstånd, om inte aktiekapitalet enligt verkställd registrering ökats med minst nedsättningsbe- loppet. Till skillnad från gällande lag består dock hindret endast under tre år från registreringen av nedsättningsbeslutet. Denna bestämmelse motiveras av att om bolaget efter så lång tid som tre år kan redovisa vinst, synes det inte behövligt att lagen av hänsyn till borgenärerna förbjuder beslut om vinstutdelning i vanlig ordning.

Ifråga om tillstånd gäller vad som sägs i 6 å andra - femte styckena i tillämpliga delar. Den i 6 å andra stycket angivna tidsfristen blir inte tillämplig. Rättens tillstånd behöver inte registreras (jfr 7 å).

6 5 Om nedsättningsbeloppet helt eller delvis skall användas enligt 1 å första stycket 2 eller 3, får nedsättningsbeslutet inte verkställas utan rättens tillstånd, såvida inte samtidigt bankaktiebolaget genom nyemission tillförs ett belopp som minst svarar mot nedsättningsbeloppet.

Rättens tillstånd skall sökas senast två månader efter det att nedsättningsbeslutet har registrerats. Till ansökningshandlingen skall fogas bevis att nedsättningsbeslutet har registrerats.

Rätten skall utan dröjsmål inhämta bankinspektionens yttrande om eller i vad mån nedsättningen kan komma att inverka på insättamas rätt. Finner rätten med hänsyn till yttrandets innehåll att nedsättningen inte bör verkställas, skall ansökningen genast avslås. I annat fall skall rätten kalla bankbolagets borgenärer och förelägga dem som vill bestrida ansökningen att senast en viss dag skriftligen hos rätten anmäla detta. I

föreläggandet skall anges att den som inte gjort sådan anmälan anses ha medgivit ansökningen. l kallelsen skall ett kortfattat sammandrag av inspektionens yttrande tas in. Kallelsen skall genast kungöras genom rättens försorg i Post- och Inrikes Tidningar.

Om ansökningen inte bestrids eller om de borgenärer som bestrider den får full betalning eller betryggande säkerhet för sina fordringar eller, beträffande bestridande av insättare, om inspektionens yttrande ger grund för det, skall tillstånd meddelas. Om den rätt som innehavare av pensionsfordringar har finns bestämmelser i 23 å andra stycket lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m.

Om en borgenär även är gäldenär i samma rättsförhållande, har han inte rätt till betalning eller säkerhet enligt fjärde stycket.

Paragrafen, som innehåller föreskrifter om rättens prövning av nedsättnings- beslutet, motsvaras av 6 kap. 6å ABL och 47å 1 mom första och andra styckena BL.

Utredningen har närmare granskat frågan vilken myndighet rätten eller bankinspektionen som skall lämna tillstånd till nedsättningsbeslut enligt paragrafens första stycke.

För att rätt kunna bedöma ett bankaktiebolags ekonomiska ställning krävs en förtrogenhet med bankväsendets speciella förhållanden. En sådan kunskap besitter främst bankinspektionen. Bl.a. mot denna bakgrund kan det framstå som naturligt att frågan om nedsättning av aktiekapitalet i bankaktiebolag underställs inspektionens prövning. Att helt ersätta dom- stolsproceduren med ett administrativt förfarande inför inspektionen disku- terades även för försäkringsbolagens del i propositionen 1948z50 sid 298. Försäkringsutredningen föreslog dock inte ett så väsentligt avsteg från den för andra aktiebolagi förevarande hänseende tillskapade anordningen, helst som betänkligheter av såväl principiell som praktisk art kunde anföras mot detta. Utredningen anser att liknande betänkligheter mot ett sådant avsteg även föreligger för bankaktiebolagens del. För bankinspektionen skulle en sådan lösning även medföra ett flertal nya arbetsuppgifter. Inspektionen skulle bl.a. få ta hand om kallelse- och kungörelseförfarandet, motta muntliga bestridanden och förklaringar från borgenärer och utreda nedsätt- ningens verkan inte bara ut insättamas synvinkel utan också från övriga såväl kända som okända borgenärers synpunkt.

Utredningen vill i stället förorda en lösning, som utgör en mellanform mellan ett helt administrativt förfarande och ett domstolsförfarande. Genom denna mellanform kan bankinspektionens särskilda kunnande tas i anspråk vid tillståndsgivningen. Förslaget, som i stort sett överensstämmer med nu gällande regler i försäkringsrörelselagen, kommer för bankaktiebolagen att innebära följande. Prövningen läggs liksom hittills på domstolen. Derma skall emellertid vara skyldig att inhämta bankinspektionens yttrande om eller i vad mån nedsättningen kan komma att inverka på insättamas rätt. Ett kungörande av ansökningen om tillstånd till nedsättning av aktiekapitalet kan vara ägnat att väcka oro hos insättarna. Med hänsyn härtill är det av vikt att bankinspektionens klarläggande av nedsättningens verkningar sker på ett så tidigt stadium att yttrandet är tillgängligt för insättarna redan då kallelse- och kungörelseförfarandet inleds. Bankinspektionens yttrande skall därför inhämtas innan domstolen utfärdar kallelse på borgenärerna och kallelsen skall innehålla ett kortfattat sammandrag av yttrandets innehåll. Finner

domstolen med hänsyn till yttrandets innehåll att nedsättningen inte skall få verkställas, bör ansökningen givetvis genast avslås och kungörelse och kallelser sålunda icke utfärdas. Bankinspektionens yttrande bör självfallet avse endast insättamas rätt. Något motiv för att inspektionen skall bevaka övriga borgenärers intressen finns inte. Domstolen har att bedöma nedsätt- ningens verkningar för de borgenärer som hos domstolen bestritt ansökning- en och kan hos bankinspektionen inhämta förnyat yttrande före ärendets avgörande. Tillstånd skall meddelas om det inför domstolen styrks att de borgenärer som bestritt ansökningen fått full betalning för sina fordringar eller att för fordringarna ställts säkerhet som godkänts av domstolen. Dessa förutsättningar överensstämmer med motsvarande bestämmelser i ABL. Vad beträffar insättarna skall deras rätt kunna anses vara tryggad utan att särskild säkerhet ställs för deras fordringar. I detta hänseende skall bankinspektionens yttrande lämna klar vägledning. Framgår av yttrandet att insättamas rätt är säkerställd utgör sådan borgenärs bestridande inte hinder för bifall till ansökningen.

Dessa föreslagna regler om tillstånd till nedsättning av aktiekapitalet skall även tillämpas vid tillstånd till vinstutdelning enligt 5 å.

Om nedsättningsbeloppet helt eller delvis skall användas till återbetalning till aktieägarna eller avsättning till fri fond, får enligt första stycket nedsättningsbeslutet inte verkställas utan rättens tillstånd. Något tillstånd behövs dock inte om aktiekapitalet samtidigt med nedsättningen genom nyemission tillförs ett belopp som minst motsvarar nedsättningsbeloppet. Detta undantag utgör en nyhet i såväl ABL som BAL och motiveras med att nedsättningen i sådant fall sett från fordringsägarnas synpunkt inte innefattar några risker. Aktiekapitalet bibehålls ju vid minst samma belopp som det hade innan förfarandet påbörjades.

Beträffande förfarandet stadgas i andra stycket att rättens tillstånd skall sökas senast två månader efter det nedsättningsbeslutet blivit registrerat enligt 4 å. Enligt 7 å tredje stycket förfaller ett beslut om nedsättning om inte ansökan görs inom föreskriven tid. Till ansökan skall fogas bevis om registrering av nedsättningsbeslutet. Någon förteckning över kända borge- närer krävs inte på sätt ABL föreskriver.

Sker nedsättning av aktiekapitalet för att möjliggöra utbetalningar till aktieägarna eller för att göra avsättningar till fria fonder utsätts bolagets fordringsägare inklusive insättare för vissa risker. Dessa risker bör elimineras i görligaste män. I överensstämmelse med gällande lag behålls därför det nuvarande systemet med krav på rättens tillstånd till nedsättning. Som ett villkor för att tillstånd skall få ges gäller att rätten inhämtat bankinspektio- nens yttrande om eller i vilken utsträckning som insättamas rätt kan komma att påverkas av nedsättningsbeslutet. I bankaktiebolag utgör insättarna det helt dominerande antalet borgenärer.

De gällande bestämmelserna i BL om kallelse av borgenärer skiljer sig från motsvarande bestämmelser både i 1944 års ABL ochi 1975 års ABL genom att individuella kallelser till kända borgenärer inte förekommer i BL. Avvikelsen motiveras av att ABL:s regler, om de efterbildades i BL, skulle för bankaktiebolagen med deras talrika borgenärer/insättare medföra sådana olägenheter, att nedsättningen av praktiska skäl inte skulle kunna komma till stånd. Denna avvikelse bör bestå och kallelse bör således endast

behöva ske genom kungörelse. En följd av detta är att bankaktiebolag inte behöver foga någon förteckning över bolagets kända borgenärer till ansökningen. Utredningen har inte heller ansett det nödvändigt att föreskriva - vilket har gjorts i ABL - att en särskild underrättelse skall skickas till utmätningsmannen i orten.

Insättarnas rätt tillgodoses genom bankinspektionens yttrande, som utan dröjsmål skall inhämtas av rätten enligt tredje stycket. Yttrandet, som således endast skall beröra nedsättningsbeslutets verkningar för insättarna, skall i ett kortfattat sammandrag redovisas i kallelsen.

Enligt fjärde stycket skall rätten meddela tillstånd till nedsättningen om ansökningen inte bestrids eller om de fordringsägare som bestrider ansökan får betalning eller betryggande säkerhet för sina fordringar eller beträffande bestridande av insättare, om inspektionens yttrande ger grund för det. Denna konstruktion överensstämmer med ABL:s och borgenär som trots kallelsen förhåller sig passiv kan således inte förhindra nedsättningen. Beträffande pensionsfordringar finns särskilda bestämmelser i lagen (1976:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m.

I ABL tas i motsvarande paragraf upp en bestämmelse att en borgenär som på samma gång har en skuld till bolaget i samma rättsförhållande inte skall tas upp i förteckningen över kända borgenärer. Denne saknar också rätt att bestrida nedsättning och att kräva betalning eller säkerhet i samband med nedsättningen. Fordringsägare som samtidigt är bolagets gäldenärer är t.ex. bolagets anställda eller avtalsparter som ännu inte fullgjort den egna avtalsprestationen. Enligt förslaget till förevarande paragraf skall bankak- tiebolaget inte till rätten inge någon förteckning över bolagets kända borgenärer och kallelse av borgenärerna skall endast ske genom kungörelse. För BAL kvarstår då endast i femte stycket att borgenär som tillika är gäldenär inte har rätt till betalning eller säkerhet enligt fjärde stycket.

7 & Rätten skall underrätta bankinspekionen om ansökningar enligt 6 5 och om lagakraftvunna beslut som har meddelats med anledning av sådana ansökningar.

Har rätten genom lagakraftvunnet beslut bifallit ansökan enligt 6 %, är aktiekapitalet nedsatt när beslutet har registrerats.

Om inte ansökan om rättens tillstånd har gjorts inom föreskriven tid eller om rätten genom lagakraftvunnet beslut har avslagit ansökan, skall bankinspektionen förklara att nedsättningsbeslutet har förfallit. Detsamma gäller beslut om sådana ändringar av bolagsordningen som förutsätter att aktiekapitalet sätts ned.

Paragrafen, som innehåller bestämmelser om registrering av rättens tillstånd till nedsättning av aktiekapitalet, motsvarar 6 kap. 7 % ABL och 47 ä 1 mom tredje och femte styckena, 168 5 och 169 5 2 mom tredje stycket BL.

I första stycket föreskrivs att rätten skall underrätta bankinspektionen om ansökan enligt 6 5 och om lagakraftvunnet beslut som meddelats med anledning av ansökningen. Något behov av att registrera rättens beslut innan det vunnit laga kraft torde inte föreligga utan rätten behöver endast lämna underrättelse om sitt beslut till bankinspektionen sedan beslutet vunnit laga kraft. Härigenom vinnes vilket sägs i andra stycket— att, om rätten bifallit en ansökan enligt 6 5, får registreringen omedelbart den verkan att aktiekapi- talet är nedsatt.

Har inte ansökan om rättens tillstånd gjorts inom två månader från registreringen av nedsättningsbeslutet eller har rätten genom lagakraftvun- net beslut avslagit en sådan ansökan, skall enligt tredje stycket bankinspek- tionen ex officio förklara nedsättningsbeslutet förfallet. Detsamma gäller beslut om en sådan ändring av bolagsordningen som är en nödvändig förutsättning för att aktiekapitalet skall kunna sättas ned.

Gällande lag (47 & 2 mom BL) innehåller bestämmelser om att nedsättningen av aktiekapitalet skall vara utan verkan mot borgenärer som inte samtyckt till nedsättningen eller som vid fordringens tillkomst inte ägde eller skall anses ha ägt kännedom om rättens beslut såvida bolaget försätts i ' konkurs inom viss tid från nedsättningen. Denna bestämmelse, som har sin motsvarigheti 1944 års ABL (67 ä 2 mom), har såvitt känt aldrig tillämpats. Det är även oklart vad det innebär att nedsättningen i det angivna fallet saknar verkan mot viss borgenär. 1975 års ABL har inte tagit med denna bestämmelse. Utredningen föreslår att bestämmelsen också slopas i BAL.

85 I ett bankaktiebolag, vars aktiekapital utan ändring av bolagsordningen kan bestämmas till ett lägre eller ett högre belopp, kan i bolagsordningen tas in ett förbehåll att aktiekapitalet kan sättas ned genom inlösen av aktier, dock inte under minimikapitalet. Förbehållet skall ange ordningen för inlösningen och inlösningsbe- loppet eller grunderna för dess beräkning. Om förbehållet förs in genom att bolagsordningen ändras, får det endast avse aktier som kan tecknas eller ges ut efter det att ändringen har registrerats. Har en fondemission ägt rum efter registreringen, får fondaktierna lösas in först när tre år har förflutit från registreringen av emissionen. När det enligt förbehållet har blivit bestämt att vissa aktier skall lösas in, skall det genast anmälas för registrering att aktiekapitalet sätts ned med dessa aktiers sammanlagda nominella belopp. När registreringen har skett är aktiekapitalet nedsatt.

Paragrafen, som motsvaras av 6 kap. 8 & ABL och 45 & första-tredje styckena BL, innehåller bestämmelser om inlösen av aktier med stöd av förbehåll i bolagsordningen.

I första stycket föreskrivs att det i bolagsordningen, kan tas in ett förbehåll att aktiekapitalet kan sättas ned genom inlösen av aktier, dock inte under minimikapitalet. Förbehållet skall ange ordningen för inlösningen och inlösningsbeloppet eller reglerna för dess beräkning. Om ett beslut att föra in ett förbehåll sker efter det att bolagsordningen stadfästs och alltså kräver en ändring av bolagsordningen, kan beslutet om att föra in ett förbehåll fattas endast under villkor att bolagsordningen därefter stadfästs. Som nämnts i inledningen till detta kapitel är bestämmelserna om nedsättning i förslaget inte begränsade till enbart preferensaktier. Aktiekapitalet kan således till skillnad från gällande rätt sättas ned genom inlösen av såväl stam- som preferensaktier.

I aktiebreven skall, som tidigare nämnts, förbehåll om inlösen enligt förevarande paragraf anges. Genom den publicitet som sker i samband med bolagsbildningen och nyemissionen blir förbehållet känt för allmänheten och bolagets blivande borgenärer kan pröva risken för att de till följd av förbehållet kan få en otillräcklig säkerhet för sina fordringar.

I andra stycket föreskrivs att sådana förbehåll som tillkommit genom en

ändring av bolagsordningen endast får avse aktier som tecknas eller ges ut efter det att ändringen har registrerats. Detta motsvarar innehållet i gällande lag.

Till skillnad från gällande lag föreslår utredningen att reservfonden får tas i anspråk för fondemission. En motsvarande bestämmelse finns i ABL. I förarbetena till 1975 års ABL har påpekats att denna bestämmelse gör det möjligt att kringgå bestämmelserna om att reservfonden skall vara bundet kapital. För att undvika detta har det införts en särskild föreskrift som innebär att om en fondemission har ägt rum efter registreringen av en ändring i bolagsordningen, får fondaktier lösas in först när tre år förflutit från registreringen av emissionen. Den föreslagna treårstiden överensstämmer med den tid under vilken utdelningsförbud gäller enligt 5 & vid sådan nedsättning av aktiekapital som avses i 1 & första stycket 1. Med den föreslagna bestämmelsen åstadkommes att borgenärerna får tid att ta hänsyn till att bolagets reservfond kan komma att utbetalas till aktieägarna efter en fondemission.

I ABL stadgas vissa villkor för att få genomföra en nedsättning enligt denna pragraf. Nedsättning får inte ske så att full täckning inte finns för det bundna egna kapitalet. En motsvarande bestämmelse finnsi 6 kap. 1 5 andra stycket ABL. Förslaget, liksom gällande BL, saknar dessa båda villkorsbe- stämmelser eftersom de inte har någon jämförbar funktion för bankaktie- bolagen. Se närmare inledningen till kapitlet och kommentaren till 1 &.

Tredje stycket innehåller bestämmelser om registrering av nedsättningsbe- slut enligt förbehåll i bolagsordningen. Enligt stycket, som överensstämmer med gällande lag, skall, när det blivit bestämt att vissa aktier skall lösas in, genast göras anmälan för registrering av aktiekapitalets nedsättning med dessa aktiers sammanlagda nominella belopp. När registrering har skett skall aktiekapitalet anses nedsatt.

När registrering har skett upphör de berörda aktierna att vara aktier och förvandlas till fordringar mot bolaget på inlösningsbeloppet. Aktiebreven är även i avstämningsbolag — bärare av denna fordring och skall enligt 3 kap. 4 & vid lyftande av inlösningsbeloppet förses med påteckning om betalning- en.

5.2.6.2 Förvärv av egna aktier

9 5 Bankaktiebolag får inte förvärva eller som pant motta egna aktier. Ett dotterbolag får inte heller förvärva eller som pant motta aktier i moderbolaget. Avtal i strid mot detta förbud är ogiltiga.

Har ett bankaktiebolag tillstånd att driva fondkommissionsrörelse, får bankbolaget utan hinder av bestämmelsen i första stycket, för att underlätta sådan rörelse, förvärva egna aktier. Anskaffningsvärdet av det sammanlagda innehavet av egna aktier får inte vid något tillfälle överstiga ett belopp som svarar mot tre procent av det för bolaget högsta tillåtna värdet enligt 16 9 första stycket fondkommissionslagen (19792748).

Lämnas aktier som säkerhet för kredit och ingår som en mindre del bland dessa aktier även aktier i bankaktiebolaget, utgör första stycket inte hinder för bankbolaget att som pant motta även de egna aktierna. Regeringen eller efter regeringens bemyndigande bankinspektionen skall utfärda närmare föreskrifter om vilka begräns- ningar som i detta fall skall gälla.

I paragrafens första stycke, som motsvaras av 7 kap. 1 å ABL och 49 å BL, fastslås förbudet för bankaktiebolag att förvärva eller som pant motta egen aktie. I andra och tredje styckena föreslås vissa nya undantag från första stycket.

Den nu gällande bestämmelsen i 49 å BL, som i stort överensstämmer med första stycket är en förbudsregel som är straffbelagd i 186 å 1 BL. I 1911 års BL fanns inte någon motsvarande bestämmelse. Då liksom nu fanns bland reglerna om själva rörelsen bestämmelser som hindrade bankaktiebolag att överta eller såsom pant motta egen aktie (55 och 56 åå BL; tidigare 45 och 46 åå). Enligt 1949 års banklagssakkunniga kunde dessa bestämmelser anses ha karaktären av enbart ordningsbestämmelser och det saknades en föreskrift angående påföljd vid överträdelse av dessa bestämmelser. De sakkunniga förslog därför att en bestämmelse motsvarande 69 å 1944 års ABL skulle föras in i BL. I den föreslagna bestämmelsen stadgades att ett bankaktiebolag inte fick förvärva egna aktier i annan ordning än som bestämmelserna om nedsättning av aktiekapitalet föreskrev eller motta sådan aktie såsom pant. Ett avtal som träffats i strid mot detta förbud var ogiltigt. Bestämmelsen var strängare än ABL:s. Den gällde oavsett om förvärvet skett med eller utan vederlag och innehöll inte såsom ABL några undantag.

I propositionen 19553 5 166 övervägde departementschefen om bestäm— melsen skulle tas in i BL. Han anförde:

I motiven till 69 å ABL underströk lagberedningen (SOU 1941:9, del II 5 259), att ett förbud för aktiebolagen att mot vederlag förvärva egna aktier är erforderligt dels för att hindra aktiebolagen att bedriva spekulation i de egna aktierna och dels för att motverka försök att genom dylika förvärv kringgå bestämmelserna om aktiekapitalets nedsättning. Såvitt angick sistnämnda syfte med förvärvsförbudet framhölls att förvärv av egna aktier vore en åtgärd som —— innan aktierna åter avyttrats till samma eller högre pris - till sina verkningar för dem, som vore bolagets borgenärer eller aktieägare i bolaget kunde jämföras med nedsättning av aktiekapitalet i förening med återbetal- ning till vissa aktieägare.

De funktioner nu behandlade förvärvsförbud sålunda har att fylla, måste betraktas som särskilt angelägna, när fråga är om bankaktiebolagen med deras penningförval- tande verksamhet. Med hänsyn härtill vill jag icke erinra mot att förbudet går något längre vad gäller bankaktier än vad beträffar andra aktier. Mot samma bakgrund anser jag vidare, att en regel, som uttryckligen ogiltigförklarar förvärv av egna aktier i strid med förbudet, är väl så berättigad för bankaktiebolagens del som för de övriga aktiebolagens vidkommande. Bleve förvärvsförbudet icke kombinerat med en sanktionsregel, komme förbudet att liksom de hittillsvarande jämförliga stadgandena i 45 och 46 åå BL få blott och bart instruktorisk karaktär. Jag anser därför, att bestämmelsen om ogiltighet av förvärv i strid med förbudet är motiverad.

I första stycket behålls som en huvudregel det gällande förbudet att förvärva egna aktier och såsom konsekvens därav även förbudet att motta sådana aktier som pant. Motivet för att bibehålla detta förbud är bl.a. att ett innehav av egna aktier utgör en uttunning av det egna kapitalet och därmed en försvagning av insättarskyddet. Om bankbolagen tillåts köpa egna aktier kan det ha samma verkan som en återbetalning till aktieägarna i samband med nedsättning av aktiekapitalet. Grundsatsen att aktieägarna har rätt till lika förmåner i bankbolaget kan också komma i fara, nämligen om köpeskillingen

är högre än aktiernas verkliga värde. Slutligen kan bolaget genom köp av egna aktier påverka kurssättningen på aktierna och därmed göra spekula- tionsaffärer möjliga.

Det gällande förbudet kan kringgås genom att bankaktiebolaget såsom moderbolag låter ett dotterföretag förvärva aktier i moderbolaget. Samma skäl som bär upp det grundläggande förbudet talar enligt utredningens mening för att förhindra ett sådant eller liknande kringgåenden. Följande tillägg föreslås därför till det grundläggande förbudet. Om bankbolaget utgör moderbolag i en koncern får inte i koncernen ingående företag förvärva eller som pant motta aktier i moderbolaget.

Avtal i strid mot de i paragrafen uppställda förbuden är ogiltiga, även om överlåtaren var i god tro.

För de allmänna aktiebolagen uppställs i 7 kap. 1 å ABL vissa undantag från det principiella aktieförvärvsförbudet. Ett allmänt aktiebolag får bl.a. på auktion inropa egen aktie som utmätts för bolagets fordran och får även genom övertagande av affärsrörelse förvärva egna aktier. Av skäl som tidigare anförts bör inte denna möjlighet stå till buds för bankaktiebolagen. Även ur kapitaltäckningssynpunkt är det angeläget att egna aktier inte förvärvas genom indirekta förvärv. Indirekta förvärv av egna aktier kan t.ex. ske på det sättet att bankbolaget A köper aktier i bolaget B, som äger aktier i bolaget A. Om A:s aktieförvärv är så omfattande att B blir dotterbolag till A, bör de aktier som B har i A försäljas, innan ett koncernförhållande uppstår mellan bolagen.

Som ovan nämnts är förevarande bestämmelse straffbelagd i gällande BL. Merparten av straffstadgandena i BL har emellertid i BAL slopats och ersatts bl.a. av den administrativa kontroll som bankinspektionen utövar i förening med vitesföreläggande. Straffstadgandet i 186 å 1 BL är ett av de stadganden som inte tagits med i förslaget. Motsvarande stadgande har även borttagits i 1975 års ABL. Se närmare inledningen till 19 kap.

Utredningen har främst av praktiska skäl ansett det motiverat att tillåta bankbolagen att i två smärre avseenden få avvika från huvudregeln i första stycket.

Andra stycket

I 7 kap. 5 å andra stycket ges bankaktiebolag, som har tillstånd att driva fondkommissionsrörelse, rätt att inneha ett handelslager av värdepapper i syfte att underlätta fondkommissionsrörelsen. Genom att innehavet av dessa värdepapper skall ha detta syfte och att innehavet begränsats på sätt som föreskrivs i 16 å första stycket fondkommissionslagen, har inte detta avsteg från huvudregeln att bank inte skall inneha eller handla med aktier och andra värdepapper för egen räkning mött betänkligheter. Bestämmelsen i 49 å BL hindrar emellertid bankbolaget att i detta handelslager inneha egna aktier. Bankbolaget bör i sin fondkommissionsrörelse ha möjlighet att till sina kunder snabbt kunna leverera småposter av vanligen förekommande aktier. I handelslagret av värdepapper, vilket tillkommit i detta syfte, bör därför bland andra aktier av praktiska skäl även ingå egna aktier. Först härigenom får bankbolaget möjlighet att hålla ett komplett sortiment av värdepapper. De skäl som bär upp förbudet mot förvärv av egna aktier behöver inte motverkas om bankerna tillåts att i begränsad omfattning inneha egna aktier i

handelslagret. För att missbruk av denna rätt inte skall kunna förekomma begränsas dessa förvärv i förslaget så att anskaffningsvärdet av det sammanlagda innehavet av egna aktier aldrig får vara större än tre procent av det för bankbolaget största tillåtna lagret enligt 16 å första stycket fondkommissionslagen. Utredningen anser att en sådan begränsning är motiverad, även om det i och för sig är naturligt att innehavet av egna aktier i handelslagret måste vara förhållandevis ringa, eftersom det begränsade lagret som ovan nämnts bör innehålla ett brett sortiment av värdepapperf De skäl som bär upp förbudet mot förvärv av egna aktier behöver inte motverkas om bankerna tillåts att i begränsad omfattning inneha egna aktier i handelslagret. För att missbruk av denna rätt inte skall kunna förekomma begränsas dessa förvärv i förslaget så att anskaffningsvärdet av det sammanlagda innehavet av egna aktier aldrig får vara större än tre procent av det för bankbolaget största tillåtna lagret enligt 16 å första stycket fondkommissionslagen. Utredningen anser att en sådan begränsning är motiverad, även om det i och för sig är naturligt att innehavet av egna aktieri handelslagret måste vara förhållandevis ringa, eftersom det begränsade lagret — som ovan nämnts — bör innehålla ett brett sortiment av värdepap- per.

Bankbolagets innehav av egna aktier bör med hänsyn till det syfte som ligger bakom förvärvet av dessa värderas och redovisas på samma sätt som gäller för andra aktier som ingår i handelslagret, dvs. som en omsättnings- tillgång (se 11 kap. 8 å första stycket 2). Eftersom det inte föreligger något förbud för bankbolaget att låta registrera sig som innehavare av de egna aktierna, krävs i 9 kap. 1 å en bestämmelse som förbjuder bankbolaget att företräda egna aktier på bolagsstämman.

Tredje stycket

Iförsta stycket föreskrivs att ett bankaktiebolag inte får som pant motta egen aktie. Utredningen anser att ett visst mindre undantag från detta förbud bör kunna tillåtas utan att bestämmelsens syfte därmed urholkas. Det gäller det fall då en bankkund önskar pantsätta hela sin aktieportfölj, i vilken ingår en mindre post aktier i bankbolaget. I detta fall skall bankbolaget inte behöva avskilja bankaktierna från övriga aktier utan kunna motta hela aktieportföl- jen som pant. Liksom undantaget enligt andra stycket är således även detta undantag betingat av praktiska hänsyn. I den aktieportfölj som bankkunden önskar pantsätta bör således inte ingå ett så stort antal aktier i bankbolaget att motiven som bär upp det grundläggande förbudet uttunnas. En aktieägare bör inte få belåna en större post aktier i bankbolaget. Detta är Särskilt viktigt i de fall krediten lämnas för att kunden skall kunna delta i en emission som bankbolaget företar. Denna aktieägare skulle därmed kunna komma i ett förmånligare läge än andra aktieägare samtidigt som bankbo- laget inte tillgodogörs det kapitaltillskott som emissionen syftar till. Gränser för hur många egna aktier ett bankbolag sammanlagt får motta som pant bör naturligtvis också uppställas. För att skapa ett skydd mot ett obehörigt utnyttjande av här föreslaget undantag kan exempelvis ett ”tak” för mottagande av egen aktie som pantsäkerhet uppställas så att värdet av i pant mottagna egna aktier inte får överstiga en viss procent av bankbolagets utestående krediter. Utredningen anser att den närmare utformningen av det

skydd som fordras för att undantagsregeln inte skall kunna missbrukas, bör skapas av regeringen eller efter delegation — av bankinspektionen. I stället för att tynga lagtexten med dessa begränsningsregler, bör således bankin- spektionen, som i sin tillsynskontroll bör följa tillämpningen av denna undantagsbestämmelse, utarbeta sådana regler i särskilda föreskrifter.

5.2.7 7 kap. Rörelsen

I gällande BL finns under rubriken Om rörelsen i 53-70 åå intagna bestämmelser som i olika avseenden reglerar den rörelse som bankbolagen får bedriva. Någon motsvarighet till dessa regler finns naturligen inte i ABL. Av utredningens ursprungliga direktiv framgick att det i utredningens uppgift inte ingick att förutsättningslöst ompröva rörelsereglerna. Utredningsupp- giften angavs vara denna:

Sammanfattningsvis bör utredningen såvitt gäller de tre bankinstitutgruppernas rörelseregler inte avse någon genomgripande översyn annat än i fråga om kapital- täckningsreglerna. Förslag till ändring i övriga rörelseregler bör framläggas endast på de punkter där jämkningar i de gällande reglerna framstår som angelägna mot bakgrund av utvecklingen efter år 1968.

I tilläggsdirektiv den 26 juni 1980 (Dir 1980z58) tillades utredningen vissa ytterligare uppgifter. Enligt dessa direktiv skulle utredningen bl.a. närmare undersöka det formella säkerhetskravet och frågor med anknytning till bankbolagens nationella och internationella struktur. Uttryckligen angavs i direktiven att utredningen skulle överväga formerna och omfattningen av redovisningen av bankbolagens engagemang i utländska bankföretag och de speciella tillsynsproblemen på grund därav. En angelägen fråga i det sammanhanget angavs vara regler om kapitaltäckning på koncernbasis.

I beslut den 18 mars 1982 överlämnade regeringen åt utredningen uppdraget att lägga fram förslag till sådana ändringar i banklagstiftningen att bankerna eller dotterbolag till dem skulle genom att förvärva aktier och lämna förlagslån kunna erbjuda riskvilligt kapital åt mindre och medelstora företag.

Banklagsutredningen hari delbetänkanden behandlat frågor med anknyt— ning till rörelsereglerna:

1. Nya kapitaltäckningsregler för bankerna (Ds E 197814). Utredningsför- slaget har föranlett lagstiftningsåtgärd (SFS 1979:1050).

2. Blancokrediter och bankkontorsetablering (Ds E 1979:5). Utredningens förslag, som innebar en utvidgning av den ram inom vilken bankerna tillåts lämna krediter utan formell säkerhet, har genomförts (SFS 1979:1113). Likaledes föranledde utredningens förslag om ändrade regler för bankkontorsetablering lagstiftningsåtgärd (SFS 1980:1005).

3. Det formella säkerhetskravet och banks rätt att medverka vid finansie- ringen av mindre och medelstora företag genom förvärv av aktier m.m. (Ds E 198213). Utredningens förslag om en helt ny utformning av säkerhetsbestämmelsen har ännu inte föranlett lagändring. Samma gäller för utredningens förslag om ökade möjligheter för bank att medverka vid finansieringen av mindre och medelstora företag.

Som framgått har utredningens förslag föranlett lagändringar utom såvitt avser det senast avlämnade delbetänkandet. Här bör anmärkas att utred- ningen valt att i det nu förevarande förslaget föra in den tidigare föreslagna nya säkerhetsbestämmelsen (10 å), medan däremot de ändringar i förvärvs- bestämmelserna som gav bankerna ökade möjligheter att erbjuda de mindre och medelstora företagen riskvilligt kapital, inte har förts in.

Genom beslut den 5 maj 1983 tillsatte regeringen en kommitté med uppgiften att se över kreditmarknadens struktur (Dir 198338). I samband med detta begränsades banklagsutredningens uppdrag (Dir 1983:42) och kom, såvitt avsåg reglerna om bankbolagens rörelse att omfatta endast de rörelseregler som utredningen ansåg det vara angeläget att vidta ändringar i och som inte omfattades av det nya kommittéuppdraget. Av den nytillsatta kommitténs direktiv framgår emellertid att banklagsutredningen alltjämt bör pröva frågan om kapitaltäckning på koncernbasis.

Banklagsutredningens nu framlagda förslag till rörelseregler för bankbo- lagen bygger på de nu gällande reglerna. Med få undantag har i bestämmel- serna vidtagits endast smärre ändringar. Utredningen har emellertid i ett par frågor sett sig oförhindrad att föreslå genomgripande förändringar av de nu gällande reglerna. Bland de bestämmelser som har gjorts till föremål för mer omfattande förändringar kan nämnas kreditjävsbestämmelsen (14 å), bestämmelsen om bl.a. bundna lån (16 å) och upplåningsbestämmelsen (17 å). Därutöver har föreslagits två nya bestämmelser. Utredningen föreslår att bankbolagen med vissa begränsningar tillåts förvärva fordringar (3 å). Vidare föreslås att regler om kapitaltäckning på koncernbasis införs (8 å).

En annan nyhet är att utredningen föreslår att de olika avsnitten i rörelsekapitlet skall ges särskilda rubriker. Detta torde avsevärt underlätta förståelsen av kapitlet i dess helhet. Utredningen har i inledningen till de olika avsnitten närmare redogjort för de bestämmelser som återfinns i avsnittet och deras inbördes förhållande till varandra och till andra regler i detta kapitel.

Endast i ett fall har utredningen underlåtit att överföra en paragraf från BL:s rörelseavsnitt till BAL. I 65 å BL upptas en bestämmelse som förbjuder bankbolag att vid beviljande av kredit göra förbehåll om att kreditbeloppet eller del av detta skall sättas in hos bankbolaget för längre tid än sex månader eller på längre tids uppsägning än sex månader. Bestämmelsen togs in redan år 1933 i BL efter ett förslag av 1924 års banklagskommitté. Av förarbetena kan utläsas att bestämmelsen syftade till att förhindra utfärdandet av s.k. konstgjorda depositionsbevis dvs. depositionsbevis, i regel utställda på lång tid, som lämnades såsom valuta för beviljat lån. Kommittén anförde att sådana transaktioner som man genom den föreslagna bestämmelsen ville förhindra, kunde vara ägnade att ogynnsamt påverka penningvärdet. För bankerna, som vid lånens beviljande icke behövde utbetala något belopp, förelåg frestelse att icke underkasta kreditfrågan en tillräckligt noggrann prövning. Erfarenheten hade visat, att bankerna utfärdat dylika bevis i sådan omfattning att dessa, då de förföll till betalning, kunde vålla svårigheter. Å andra sidan uttalades att bank exempelvis vid växeldiskontering kunde ha anledning föreskriva att viss del av valutan tills vidare skulle innestå i banken såsom förstärkning av säkerheten eller till dess något särskilt villkor för ytterligare utbetalning blivit uppfyllt. En avvägning mellan dessa olika

synpunkter ledde till nuvarande regel i 65 å BL (NJA II 1933 s. 173-176). I dag framstår regeln i 65å BL som uppenbart föråldrad. Frågan om ett kvarhållande tills vidare i banken av viss del av lånevalutan är ett detaljspörsmål som knappast kräver en särskild bestämmelse i BAL. Missförhållandet med konstgjorda depositionsbevis är för länge sedan försvunnet. Över huvud taget utfärdas numera inga depositionsbevis. Ett kvarhållande tills vidare av lånevalutan eller en del därav kan många gånger vara en helt naturlig åtgärd. Utredningen har därför inte fört över denna paragraf till BAL.

5 .2. 7.1 Verksamhet

Reglerna om bankernas verksamhet är uppbyggda på det sättet att den yttre ramen för bankernas tillåtna verksamhet anges i kapitlets 1 å. Bankerna får således aldrig ägna sig åt en verksamhet som inte har en naturlig anknytning till in- och utlåningsrörelsen. Inom denna yttre ram är emellertid bankernas verksamhet begränsad i vissa avseenden. Dessa begränsningar finns intagna i 2—4 åå. I 2 å anges att bankerna har rätt att förvärva och driva handel med endast viss i paragrafen angiven egendom. Med uttrycket "driva handel med” avses sådana förvärv som sker för egen räkning och i den bestämda avsikten att den ifrågavarande egendomen senare skall avyttras. I 3 å föreslås att bankerna skall tillåtas förvärva fordringar under förutsättning att fordringarna är av viss i paragrafen särskilt angiven beskaffenhet. Förslaget innebär emellertid inte att bankerna ges rätt att förvärva fordringar i syfte att senare avyttra dessa, dvs driva handel med fordringarna. I 4å anges den egendom som bankerna får förvärva men inte driva handel med. Gemensamt för den i paragrafen angivna egendomen är att förvärven förutsätts ske i syfte att ge banken sådana tillgångar som behövs för att kunna driva rörelsen på ett praktiskt och ändamålsenligt sätt. I vissa fall tillåts emellertid bankerna att förvärva även annan än sådan egendom som anges i 2-4 åå. Regler om dessa undantag finns i 5 och 6 åå. Enligt dessa paragrafer tillåts bankerna att i vissa särskilt angivna fall förvärva även sådan egendom som banken annars inte hade kunnat förvärva. Även om det förutsätts att egendomen senare skall avyttras är det inte fråga om att driva sådan handel som avses i 2 å. Enligt 5 å får en bank förvärva aktier som ingår i en emission i vilken banken medverkat. Underförstått skall syftet med förvärvet här vara att underlätta emissionen. Om bank driver fondkommissionsrörelse får banken också i viss utsträckning för att underlätta fondkommissionsrörelsen förvärva aktier, . emissionsbevis samt andelari aktiefond och i ekonomisk förening. I 6 å ges

banken möjlighet att förvärva snart sagt all typ av egendom om förvärvet sker i syfte att skydda en fordran, dvs. minska eller eliminera en kreditförlust. I första hand avses här förvärv av egendom som utgör säkerhet för en fordran, men även annan egendom kan komma i fråga. Denna sammanfattning av bestämmelserna om bankernas verksamhet har lämnats i syfte att åskådlig- göra uppbyggnaden av rörelsereglerna under denna rubrik. Den har avsiktligt inte gjorts detaljerad eftersom de olika bestämmelserna mer utförligt redovisas i anslutning till de olika paragraferna.

1 5 Med den inskränkning som följer av 2 å får ett bankaktiebolag, jämte in- och utlåning av pengar, driva annan verksamhet som står i samband därmed.

Om rätt för ett bankbolag att driva fonkommissionsrörelse finns det bestämmelser i fondkommissionslagen (1979z748).

Paragrafen, som överensstämmer med 53 å BL, anger föremålet för bankverksamheten.

Innan utredningen närmare går in på den nu aktuella paragrafen bör bankrörelsedefinitionen, som är intagen i 1 å andra stycket i utredningens förslag till bankrörelselag, beröras något. I definitionen sägs att med bankrörelse skall förstås sådan verksamhet, i vilken ingår inlåning från allmänheten på räkning som av bank allmänt används. Syftet med bankrörelsedefinitionen är att förhindra att andra än banker driver den för banker mest kännetecknande verksamheten, dvs den bankmässiga inlåning- en. De som utan tillstånd driver bankrörelse straffas med böter eller fängelse. Definitionen har således endast en negativ betydelse. Som sådan anger den inte exakt och uttömmande vad som skall anses utgöra bankrörelse. Med hänsyn till den till definitionen kopplade straffbestämmelsen har det ansetts tillräckligt att endast ange karaktären av den rörelse som lagen vill anse såsom bankrörelse och som skall förbehållas åt vissa rättssubjekt. Bankrö- relsedefinitionen bestämmer således innebörden av termen bankrörelse i vidsträckt mening och inbegriper även bankrörelse som bedrivs utanför affärsbanksväsendet. Av denna anledning har utredningen valt att ta in bankrörelsedefinitionen i en ramlag, benämnd bankrörelselagen, som är gemensam för de tre bankinstitutgrupperna.

I denna paragrafs första stycke, som endast har syftning på bankaktiebo- lagen, anges den yttre ramen för bankbolagets verksamhet. I 53 å BL föreskrivs att med den inskränkning som sägs nedan får en bank, jämte in- och utlåning av pengar, driva annan verksamhet som står i samband därmed. Denna ram för bankens verksamhet är med avsikt beskriven tämligen vagt och har därmed den fördelen att kunna anpassas till utvecklingen inom bankområdet. I praxis har närmare bestämts vad som får anses ha samband med den centrala bankverksamheten, in- och utlåningen. Sådan verksamhet torde i allmänhet kunna utpekas utan svårigheter, t.ex. inkassorörelse, beviljande av bankgaranti och mottagande av värdehandlingar till förvaring och förvaltning. Enligt 2 kap. 5 å 3. BAL skall i bolagsordningen anges de rörelsegrenar som bankbolaget avser att driva. Till följd av denna bestämmelse kommer Oktrojprövningen att innefatta en granskning av att bankens planerade verksamhet inte går utöver den i detta stycke beskrivna ramen för verksamheten.

Även vid regeringens prövning av huruvida bank enligt 7 kap. 4 å 5. BAL skall få tillstånd att förvärva aktier har i detta avseende utvecklats en viss praxis. I normalfall bör gälla att en bank inte utanför banken, t.ex. i ett dotterföretag, skall få driva sådan verksamhet som inte kan drivas inom banken. Utvecklingen har emellertid inneburit att bankerna i allt större utsträckning har i dotterföretag börjat driva verksamheter av de mest skiftande slag. Här kan t.ex. nämnas marknadsföring, revisionsverksamhet, värdetransporter och bevakning. Enligt direktiv 198338 ankommer det på kommittén som har till uppgift att se över kreditmarknadens struktur att kartlägga och utvärdera bankernas och även bankorganisationernas engage— mang i svenska och utländska bolag och andra företag samt att lägga fram

förslag till de regler eller riktlinjer som anses behövliga. Utredningen berör därför inte närmare frågan huruvida den beskrivna utvecklingen bör ge upphov till en ändring i gällande rätt.

Inom de gränser för bankbolagets verksamhet som dras upp i detta stycke råder emellertid en viss inskränkning. Inskränkningen följer av 2 å, som i sin tur hänvisar till 3—6 åå. 12 å anges att bankbolag får för egen räkning förvärva och driva handel med endast viss egendom. Av 3-6 åå följer att bankbolag för egen räkning därutöver i flera fall för vissa syften eller ändamål får förvärva i dessa paragrafer uppräknad egendom. Annan än i 2—6 åå nämnd egendom får således bankbolag inte förvärva för egen räkning. Bankbolag får inte heller för egen räkning driva handel med annan egendom än den som nämns i 2 å.

I fondkommissionslagen finns bestämmelser om att bankinspektionen under vissa förutsättningar kan lämna bankinstitut tillstånd att driva fondkommissionsrörelse samt bestämmelser om vad som gäller för sådan rörelse. I andra stycket har förts in en erinran om detta.

2 5 Ett bankaktiebolag får för egen räkning förvärva och driva handel med endast mynt, sedlar, växlar, checkar och anvisningar samt obligationer, förlagsbevis och andra fordringsbevis avsedda för den allmänna marknaden. Därutöver får bankbola- get för egen räkning förvärva egendom som anges i 3-6 åå.

Paragrafen motsvarar 54 å BL. Jämte 3—6 åå i detta kapitel reglerar denna paragraf bankaktiebolagets rätt att förvärva egendom.

Förarbetena till denna paragraf, liksom till flertalet paragrafer i rörelse- kapitlet, är mycket knapphändiga. En motsvarighet till denna paragraf återfanns redan i 33 å kungörelsen av år 1864 angående enskilda banker. Här föreskrevs att bankbolag inte fick driva handel med annat än ”guld och silver, in- och utrikes växlar samt allmänna räntebärande papper”. Rätten att driva handel med fordringar var alltså begränsad till växlar och allmänna räntebärande papper. Vad som avsågs med ”allmänna” framgår inte. Bestämmelsen upprepades utan ändringi 33 å iden förnyade kungörelsen av år 1874 angående enskilda banker. Bestämmelsen återkommer i 27 å i 1903 års lag angående solidariska bankbolag och i 24 å i 1903 års lag angående bankaktiebolag. Dock har rätten att handla med silver försvunnit och vidare har ordet ”allmänna” fått utgå. I 45 å i 1911 års lag om bankrörelse har checkar och invisningar tillkommit i uppräkningen. Dessutom har ”räntebä- rande papper” bytts ut mot ”ävensom obligationer och andra för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar". Möjligen har den senare förändringen uppfattats endast som ett förtydligande av det tidigare använda uttryckssättet. Enligt Westerlinds kommentar till lagen om bankrörelse (sid 173) var till ”andra för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar” att hänföra s.k. partialförskrivningar som åsyftas med en bestämmelse som var intagen i 1914 års stämpelavgiftsförordning.

Den ursprungliga lydelsen i 54 å i 1955 års BL medförde, såvitt nu är i fråga, följande förändringar. ”Invisningar” ändrades till ”anvisningar”. Beträffande obligationer och andra för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar gjordes nu undantag för sådana som medförde rätt till betalning först efter utfärdarens övriga fordringsägare (förlagsbevis).

Redaktionella ändringari 54 å BL skedde i samband med den samordnade

banklagstiftningen (SFS 1968:601). Av proposition 1968:143 sid 226 framgår att den gällande huvudregeln om affärsbanks rätt att förvärva egendom skulle tas upp oförändrad. Begreppet mynt skulle innefatta även utländska sedlar och mynt.

Den senaste förändringen av 54 å BL innebar att förbudet för bankerna att förvärva förlagsbevis avskaffades år 1979 på förslag av kapitalmarknadsut- redningen. I propositionen 1978/79:165 sid 240 anförs följande som motiv till denna förändring. ”Förlagsbevisen är genom sin karaktär av oprioriterade fordringar vid konkurs visserligen förenade med ett högre risktagande än gängse bankutlåning, inklusive blancokrediter. Med hänsyn till de restriktiva regler som gäller för vilka låntagare som får ge ut förlagsbevis och den stränga granskning som lånen utsätts för av parterna på marknaden, föreligger inte motiv att begränsa innehaven för bankernas del. Det nuvarande förbudet medför betydande komplikationer vid amortering av förlagslån genom uppköp på marknaden." En begränsning i banks rätt att förvärva förlagsbe- vis kvarstår dock fortfarande, se 4å 5.

Utredningens förslag tar i denna paragraf med en viss språklig förändring upp den gällande huvudregeln om bankaktiebolags rätt att förvärva och driva handel med egendom. De förändringar som vidtagits är följande.

I första meningen räknas den egendom upp som bank får för egen räkning förvärva och driva handel med. Förvärvet — som får anses vara det fundamentala har därvid lyfts fram. Bland den egendom som enligt gällande lag finns i uppräkningen saknas här guld. Bankernas rätt att driva handel med och förvärva guld torde numera sakna praktisk betydelse. Bestämmelsen har därför uteslutits ur paragrafen. Som framgår av proposi- tion 19681143 inbegrips i begreppet mynt även sedlar. Detta har kommit till direkt uttryck i lagtexten. Med mynt och sedlar avses såväl svenska som utländska mynt och sedlar. Det bör dock påpekas att bank för att kunna driva handel med utländska mynt och sedlar måste ha riksbankens tillstånd enligt 2 å valutaförordningen (1959z264). I egendomsuppräkningen nämns vidare obligationer och förlagsbevis. Som framgår av den ovan lämnade redovis- ningen över paragrafens tillkomst har uppräkningen efter hand komplette- rats. Obligationer och förlagsbevis utgör fordringsbevis som är avsedda för den allmänna rörelsen. Detta kommer till bättre uttryck i lagtexten genom att ordet ”samt” förs in mellan ”anvisningar” och ”obligationer”. Uttrycket "andra för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar” har ersatts med ”andra fordringsbevis avsedda för den allmänna marknaden”. Ändringen avser endast att underlätta förståelsen av bestämmelsen. Det nuvarande uttrycket härstammar som nämnts ursprungligen från 1914 års stämpelav- giftsförordning och har trots att beteckningen utgått ur stämpelskattelagen — fått kvarstå i denna paragraf (se även 4å skuldebrevslagen 1936281).

Utöver den i första meningen omnämnda egendomen får bankbolaget för egen räkning förvärva sådan egendom som anges i 3—6 åå. Detta framgår av paragrafens andra mening. Bankbolaget får dock endast förvärva denna

egendom och tillåts således inte —i överensstämmelse med gällande rätt att driva handel med denna.

3 5 Ett bankaktiebolag får förvärva annan fordran än sådan som avses i 2 å om det låneavtal på vilket fordran grundas har sådant innehåll att bankbolaget självt vid förvärvstillfället kunnat bevilja krediten.

Paragrafen, som ger bankaktiebolaget rätt att under vissa förutsättningar förvärva fordringar som inte är avsedda för den allmänna marknaden, saknar motsvarighet i BL.

I föregående paragraf har redogjorts för bankaktiebolagets rätt att förvärva växelfordringar eller andra fordringar avsedda för den allmänna marknaden, typ obligationer och förlagsbevis. Av förarbetena till gällande BL återfinns inte några skäl som talar mot att ge bankerna en vidgad rätt till fordringsförvärv, dvs förvärv av sådana fordringar som ligger utanför i 2 å angivna kategorier fordringar.

Bankföreningen har framfört önskemål om att bankerna ges rätt att förvärva andra fordringar än sådana som är avsedda för den allmänna rörelsen. Önskemålet avser dels export- och importfordringar, dels avbetal- ningsfordringar och andra fordringar i inhemsk handel. Ifråga om inhemska fordringar har i första hand avsetts fordringar som avser likvid för egendom eller tjänster. Bankerna bör i egen räkning kunna överta reversfordringar av olika slag som inte är avsedda för den allmänna marknaden men som innehavaren önskar avyttra. Det kan gälla t.ex. kapitalmarknadsreverser utgivna av bostadsfinansierande institut, fordringar på köpeskillingen för avyttrad fastighet eller avyttrad rörelse. Det kan också gälla lånefordringar av olika slag, t.ex. i samband med lån som förmedlas över notariatavdel- ningarna.

Till stöd för dessa önskemål har bankföreningen anfört bl.a. följande.

Ifråga om såväl inhemska som utländska fordringar är det uppenbarligen så att växeln i stor utsträckning har ersatts av andra fordringsbevis eller öppna fordringar. På den svenska sidan omhänderhas i stor utsträckning finansieringen av sådana fordringar av bankernas finansbolag. Även om förvärv av sådana fordringar kanske oftast passar ihop med finansbolagens verksamhet, föreligger ett klart behov också för bankerna att kunna förvärva sådana fordringar för att härigenom på bästa sätt betjäna kundkret- sen.

En möjlighet för bankerna att själva förvärva ifrågavarande fordringar skulle medföra åtskilliga förenklingar. Om innehavaren av en revers önskar avyttra den, är det en naturlig verksamhet för banken att försöka hjälpa till. Det kan i dag ske bara genom en förmedling, varvid säljare och köpare blir medvetna om varandras identitet. Detta kan vara olämpligt och det kan också fördröja avyttringen, genom att banken måste hitta en köpare på rätt tid och till exakt det aktuella beloppet. Om banken i stället kunde förvärva reversen för egen räkning, skulle banken antingen kunna behålla reversen i sin egen portfölj, om detta befanns lämpligt, eller finna en för säljaren obekant köpare antingen genast eller vid en senare tidpunkt som är mera lämplig.

På utlandssidan föreligger ett klart behov av att få förvärva andra fordringar än sådana som är avsedda för den allmänna marknaden. På samma sätt som med kreditförsäljningen inom landet har kreditgivningen vid exportaffärer ökat kraftigt under efterkrigstiden. Exportörens kreditgivning har blivit ett betydelsefullt medel i konkurrensen mellan olika länders exportörer. Även vid importen förekommer i stor utsträckning köp med en del av köpeskillingen som kredit från säljaren. Många exportföretag har intresse av att försälja vissa av sina fordringar antingen med eller utan regress (i det senare fallet å forfait). Det finns ett flertal institut i utlandet som ägnar sig så gott som helt åt att förvärva fordringar ä forfait. Det kan många gånger vara lämpligt att banken inträder som förste köpare av en sådan fordran och därefter placerar den i utlandet för egen räkning. Det bör vara möjligt för svenska banker att

konkurrera med utländska institut på denna marknad genom att ligga kvar med dessa fordringar i sin portfölj eller sälja dem vidare.

I alla dessa fall bör bankerna i likhet med bankerna utomlands — kunna medverka till finansieringen genom att förvärva de genom säljarens kreditgivning etablerade fordringarna vare sig dessa manifesteras såsom rena kontraktsfordringar eller såsom reversfordringar. En förutsättning för sådana köp bör vara att man har rimlig anledning att anta, att de kan avyttras även om man inte kan tala om en marknad i samma mening som när det gäller masspapper. Fordringarna skall kunna omsättas inte bara i juridisk/teknisk mening, dvs. vara överlåtbara, utan de skall också vara kommersiellt omsättningsbara. Vid en vidgning av förvärvsrätten bör det vidare göras klart att förvärv av fordringar inte får innebära kringgående av de olika kreditgiv- ningsreglerna.

Det bör understrykas att frågan inte enbart rör förvärv av fordringar. Detta leder tanken till att banken har önskan att för lång tid bli liggande med förvärvade papper. Förvärven kommer i stället att i stor utsträckning vara ett led i att handla med olika fordringar, dvs. ett led i bankernas verksamhet att förmedla pengar på markna- den.

Under den senaste tjugoårsperioden har kreditgivningen i allt större omfattning kommit att ske i former som delvis är nya och delvis är vidareutvecklingar av bankernas traditionella kreditgivning. Sådana former är t.ex. factoring och leasing. Vissa av de traditionella kreditformerna har däremot minskat i betydelse. Växelinstitutet är ett exempel på detta. Bankerna själva har bl.a. på grund av banklagstiftningens utformning varit förhindrade att delta i denna utveckling av nya finansieringsformer. I finansbolag, helt eller delvis ägda av bank, har emellertid bankerna indirekt kunnat använda sig av flertalet av de nya formerna för kreditgivningen. Enligt utredningens mening bör således en bank få förvärva en fordran, om låneavtalet på vilken fordran grundas har ett sådant innehåll att banken själv vid förvärvstillfället kunnat bevilja krediten. En bank skall således vid ett fordringsförvärv inte kunna kringgå banklagstiftningens bestämmelser om kreditgivningen. Fordringsförvärvet skall alltså uppfylla de grundläggande krav som nu ställs på kreditgivningen. Detta innebär att trygghet för förbindelsens fullgörande skall krävas som grundförutsättning för förvärvet. Fordringar av förlagskaraktär eller vinstandelskaraktär bör inte få förvärvas. Inte heller skuldebrev innehållande villkor om konverteringsrätt bör kunna förvärvas. Om detta skulle tillåtas öppnas en möjlighet att kringgå exempelvis förbudet mot vinstandelslån. I 16 å sägs att förfallotiden för lån skall bestämmas så att den är förenlig med villkoren för bankbolagets förbindelser. Även den grundläggande regeln, som innebär att balans skall råda mellan en banks in- och utlåning, bör självfallet tillämpas på förhållandet mellan inlåning och dessa fordringsplaceringar. Vidare bör också i fråga om fordringsförvärv beaktas den samlade riskbedömning som krävs för krediter enligt 13 å. Den däri upptagna bestämmelsen om begränsning av banks enhandsengagemang bör sålunda gälla för en banks samtliga fordringsplaceringar. Slutligen bör de i 14 å upptagna jävsreglema avseende krediter också gälla i fråga om förvärv av fordringar för vilka i denna paragraf nämnda personer är betalningsansvariga. Från kapitaltäck- ningssynpunkt uppstår inga problem, eftersom det i detta sammanhang inte görs någon skillnad i fråga om placeringarna. Samma täckningsgrad krävs

oavsett om en fordran hänförs till utlåningen eller till placering på grund av en förvärvad revers.

I avvaktan på en mer genomgripande översyn av olika finansinstituts rörelseregler finner utredningen den föreslagna bestämmelsen lämplig. Denna rätt att förvärva fordringar bör kunna medföra förenklingar i bankernas verksamhet och lösa några av de praktiska problem som bankföreningen pekat på.

Bestämmelsen har placerats i en särskild paragraf. Den föreslås inte bli införd i 2 å, eftersom bank inte bör tillåtas att driva handel med dessa fordringar. En fordran som banken förvärvat skall placeras i bankens kreditportfölj. Banken är givetvis oförhindrad att lyfta av krediten till annat kreditinstitut. Övertagande av lånefordringar från annat kreditinstitut för uppläggning av lån i bankens böcker får för övrigt enligt praxis redan anses ingå som ett led i utlåningsverksamheten. Att en bank har förvärvat en fordran får för gäldenären anses ha en alldeles särskild betydelse. FordringS- förvärvet är ju i princip att betrakta som en bankkredit. De avlyft av fordringar som ovan nämnts bör således vara för banken naturliga avlyft.

4å Ett bankaktiebolag får förvärva 1. fast egendom, tomträtt och bostadsrätt för att bereda banken lokaler för dess

inrymmande eller tillgodose därmed sammanhängande behov, 2. aktie eller andel i företag, som uteslutande har till syfte att förvalta fast egendom

eller tomträtt som förvärvats för det under 1. angivna ändamålet,

3. inventarier, vilka anskaffas för rörelsen eller till fastighet som bankbolaget äger, eller till lokaler, som bolaget i övrigt innehar,

4. bostadsrätt för att bereda bostad åt någon som är anställd i banken,

5. efter tillstånd av regeringen, aktie i annat bankaktiebolag och utländskt bankföretag samt aktie eller andel i svenskt eller utländskt företag, vars ändamål kan anses vara till nytta för bankväsendet eller det allmänna, samt garantifond- bevis eller förlagsbevis utfärdat av bolag eller företag som nu nämnts,

6. annan" banks rörelse, om övertagandet inte kan anses vara till skada för det allmänna och, ide fall förvärvet avser hela eller en icke obetydlig del av rörelsen, om regeringen eller efter regeringens bemyndigande bankinspektionen lämnar tillstånd till detta.

Paragrafen överensstämmer i huvudsak med 55 å första stycket BL. Paragrafens 6 punkt motsvaras dock av 190 å BL.

Bankaktiebolagens rätt att förvärva egendom är starkt begränsad. Därigenom tvingas bankbolagen att använda praktiskt taget alla sina resurser till kreditgivning och andra finansiella placeringar. I denna paragraf räknas de objekt upp som bankbolag utan hinder av det generella förbudet får förvärva. Undantagen avser följande fall. Enligt punkterna 1-4 får bankbo- laget förvärva viss egendom för själva bankverksamhetens bedrivande. Punkten 5 avser förvärv av vissa aktier och garantifondbevis samt som en nyhet även vissa andelar. Slutligen ges bankbolaget i punkt 6 rätt att överta annan banks rörelse i sin helhet eller delvis. Den sista punkten är ny i paragrafen. I de två följande paragraferna i förslaget upptas bestämmelser som ger bankbolaget möjlighet att dels förvärva aktier i samband med emission på den allmänna marknaden (5 å första stycket), dels, om banken har tillstånd att driva fondkommissionsrörelse, i viss utsträckning förvärva aktier, emissionsbevis samt andel i aktiefond och ekonomisk förening för att

underlätta sådan rörelse (5 å andra stycket) och dels förvärva viss egendom för att skydda banken mot förlust (6 å).

I det följande lämnar utredningen en historik över tillkomsten av bestämmelserna om förvärvsrätten. Bestämmelsen i punkt 6 kommer dock att kommenteras senare.

Redan i författningar av år 1846 fanns bestämmelser om förvärvsrätten. Dels återfanns en uppräkning av de objekt som bank fick driva handel med och dels bestämmelser om rätt för banken att förvärva viss egendom för att skydda banken mot förlust. 1903 års lag om solidariska bankbolag och bankaktiebolag innehöll delvis samma regler som de av år 1846. Därutöver fanns regler som gav bank rätt att förvärva fastighet för bankens inrymmande och som förbjöd bank att som pant motta egna aktier.

I 1911 års BL vidgades bankbolagens aktieförvärvsrätt. Bank fick rätt att till ett visst belopp äga aktier i emissionsbank och även en begränsad rätt till förvärv av annan aktie än sådan i emissionsbank. Kort tid efter införandet av 1911 års BL ifrågasattes bankernas rätt att förvärva aktier. Bankerna ansågs ha missbrukat rätten att förvärva andra aktier än aktier i emissionsbank. Bankernas förvärvsverksamhet hade medfört en koncentrationsprocess inom affärsbanksväsendet. Ett flertal kommittéer gav förslag på begränsningar av aktieförvärvsrätten. År 1919 ändrades BL så att aktie i annat svenskt bankaktiebolag, som inte är emissionsbank, samt aktie i utländskt bankföretag inte fick förvärvas av bankbolag utan Konungens tillstånd. År 1921 genomfördes ytterligare begränsningari bankernas aktieförvärvsrätt. Först på förslag av 1924 års bankkommitté och 1932 års banksakkunniga uteslöts år 1933 i princip bankerna aktieförvärvsrätt. Skälen härtill angavs bl.a. vara att banks innehav av aktier i viss mån innebar en risk för osund och för bankens egentliga verksamhet främmande spekulation. Den möjlighet som nu gavs bankbolag att förvärva aktier innebar följande. Aktie i bankfastighetsaktiebolag fick förvärvas, förutsatt att aktiekapitalet i bolaget uppgick till minst en tredjedel av fastighetens bokförda värde. Vidare fick aktie i svenskt bankaktiebolag, utländskt bankföretag eller svenskt aktiebolag, vars ändamål kunde anses gagneligt för bankväsendet eller det allmänna förvärvas, dock först sedan Konungen gett sitt tillstånd. I 1932 års BL intogs vidare ett generellt förbud mot förvärv av förlagsbevis, från vilket dock undantogs förlagsbevis emitterade av bankfastighetsaktiebolag eller av bankföretag, i vilket bankbolag på särskilda villkor fick inneha aktier. Slutligen utvecklades i 1933 års BL reglerna om sådana förvärv av egendom, som avsåg att skydda fordran.

I 1955 års BL gjordes vissa smärre ändringar av förvärvsreglerna. Bl.a. gavs bankbolagen rätt att förvärva bostadsrätt och tomträtt till bankfastighet samt aktie i bolag med ändamål att förvalta tomträtt till bankfastighet.

År 1959 gavs bank möjlighet att även förvärva bostadsrätt till lägenhet för att bereda bostadsrätt åt befattningshavare i banken (proposition 1959:33).

I SOU 1967:64 föreslog kreditinstitututredningen vissa utvidgningar eller liberali- seringar av banklagens förvärvsregler. Utredningens förslag behandlades i proposition 1968: 143 i vilken departementschefen föreslog följande ändringar och gjorde följande uttalande om förvärvsreglerna. För att tillgodose behovet av lokaler för själva bankrörelsen får bankbolaget förvärva fastighet, tomträtt, bostadsrätt till lägenhet, aktie i aktiebolag, som förvaltar fastighet avsedd för bankens inrymmande, och förlagsbevis, utfärdat av sådant bolag. Utformningen av denna regel får ses bl.a. mot bakgrund av att bankinstitut inte i någon större utsträckning skall förvärva fast egendom eller ägna sig åt fastighetsförvaltning. Villkoret i lagtexten att förvärvet skall syfta till ”att bereda banklokaler för dess inrymmande” får emellertid å andra sidan inte ges en alltför rigorös och snäv innebörd. Formuleringen får självfallet inte tolkas så att det skall krävas att hela den ifrågavarande fastigheten" skall disponeras för bankverksamhet. I bankens eget intresse ligger dock att undvika förvärv av fastighet av

sådan storleksordning att endast en förhållandevis liten del kan utnyttjas för bankrörelsen. Bestämmelsen kunde emellertid vålla vissa tolkningsvårigheter i det praktiska livet. Problemet rörde närmast frågan om bestämmelsen medgav förvärv av en till bankfastigheten gränsande tomt t.ex. för att uppfyllai stadsplanebeståmmelser meddelade föreskrifter om garage- och parkeringsplatser eller för anläggning av panncentraler eller gemensamhetsanläggningar av annat slag. Departementschefen fann att sådana förvärv borde vara tillåtna men ifrågasatte om angivna förvärv föll in under ändamålsbestämmelsens lydelse. För att undanröja denna tvekan föreslog departementschefen ett tillägg till bestämmelsen som medgav förvärv i syfte att bereda banken lokaler för dess inrymmande eller för att tillgodose därmed sammanhängande behov. Inom den på detta sätt utformade ändamålsbestämmelsen ansåg departements- chefen om kostnaderna hålls inom rimliga gränser — banks förvärv av lokaler för lunchrum, personalmässar och semesterhem åt anställd personal eller andra sådana kollektivanläggningar för tillgodoseende av god personalvård kunna rymmas. Bankinspektionen förutsattes med särskild uppmärksamhet följa utvecklingen av banks förvärv av fast egendom enligt denna paragraf. Även i fortsättningen skulle enligt departementschefens mening gälla som allmän regel att placering av medel i bankbyggnader inte får ske i större omfattning än som betingas av bankrörelsens krav och som i det enskilda fallet var förenligt med bankinstitutens resurser. Villkoret för banks förvärv av aktie i bankfastighetsbolag eller av förlagsbevis utfärdat av sådant bolag, nämligen att bolagets aktiekapital skulle uppgå till en tredjedel av egendomens bokförda värde, slopades.

Bankbolagens möjlighet att lösa bostadsfrågan för anställd personal var begränsad till att antingen hyra ut eventuell bostadslägenhet i bankfastigheten eller förvärva bostadsrätt till lägenhet. Självfallet kunde bank också genom län eller på annat sätt medverka till att lösa anställds bostadsproblem. Från bankhåll framställdes önskemål om en vidgad förvärvsrätt för bostadsändamål. Departementschefen biträdde inte detta önskemål, eftersom det saknades anledning att för bankernas del i strid mot utvecklingen inom andra områden av näringslivet skapa en kategoribostadsmarknad och öka antalet tjänstebostäder. — För att bättre ange att det måste vara fråga om anställd personal som skall beredas bostad användes i lagtexten begreppet ”anställd i banken” i stället för det något vidare begreppet "befattningshavare hos banken”.

Även i bestämmelsen om bankbolags rätt att efter tillstånd av Kungl. Maj:t förvärva aktier och förlagsbevis som utfärdats av svenskt bankbolag eller utländskt bankföretag samt svenska bolag med bankfrämjande eller allmännyttigt ändamål företogs vissa ändringar. Avsikten med undantaget från det principiella aktieförvärvsförbudet var att bereda bankbolagen möjlighet att äta sig viktiga uppgifter som kunde vara fördelaktiga såväl för bankverksamheten som för samhället och vilkas fullgörande lämpligen kunde ske genom förvärv av aktier. Som exempel nämndes affärsbankernas medverkan vid tillkomsten av vissa kreditinrättningar med delvis allmännyttig inriktning. Vidare framhölls att det för det svenska näringslivet kunde vara av betydelse om svenska banker tilläts delta i bildandet av utländska bankföretag ägnade att stödja vår utrikeshandel eller i övrigt främja svenska ekonomiska intressen. Fråga var hur banklagens begrepp ”utländskt bankföretag" skulle tolkas. Departementschefen fann att begreppet kunde tolkas jämförelsevis fritt. Från såväl näringslivets som det allmännas synpunkt framstod det som önskvärt att svenska affärsbanker engagerade sig i internationella finansierings- och utvecklingsinstitut med kanske en annan struktur än den som i allmänhet är utmärkande för svenska banker. Lagtexten ändrades därför så att Kungl. Maj:t gavs befogenhet att lämna tillstånd även till aktieförvärv i sådana utländska företag, om det kunde anses vara gagneligt för bankväsendet eller det allmänna.

Kreditinstitututredningen prövade även frågan om bank skulle ges rätt att förvärva garantifondbevis. Frågan aktualiserades av ett ärende som rörde banks ansökan om att

få teckna tillskott till Göteborgs inteckningsgaranti aktiebolags garantifond. Utred— ningen anförde att innehavare av garantifondbevis, vilka bevis i allmänhet tecknas av kreditaktiebolagets aktieägare, äger rätt till betalning efter bolagets samtliga övriga borgenärer. I denna grupp ingår även innehavare av förlagsbevis. Ev. förekommande garantifond i ett kreditaktiebolag intar därför en mellanställning mellan aktie- och förlagslånekapital. Eftersom BL medger bankaktiebolag rätt att efter Konungens tillstånd förvärva aktie samt förlagsbevis i vissa företag, vars ändamål kan anses gagneligt för bankväsendet eller det allmänna följde, enligt utredningens mening, att också i rättshänseende mellanliggande instrument skulle få förvärvas. I proposition 1968:143 hade departementschefen inget att erinra mot utredningens förslag i denna del.

Till bankbolags rätt att förvärva aktier i samband med emission på marknaden (proposition 1968:143) samt att för att underlätta fondkommissionsrörelsen i viss omfattning förvärva aktier och emissionsbevis (proposition 1978/7919) återkommer utredningen i nästföljande paragraf.

Som redovisats i anslutning till 2 å gavs bankbolagen år 1979 en generell rätt att förvärva förlagsbevis. I och med att denna generella rätt infördes utgick vissa i rörelsekapitlet upptagna regler om rätt för bank att i särskilda fall förvärva förlagsbevis. Så skedde bl.a. i55 å första stycket 2, andra stycket samma paragraf samt 56 å första och andra styckena BL. En begränsning i banks rätt att fritt förvärva förlagsbevis kvarstår dock alltjämt. I 55 å första stycket 5 BL föreskrivs fortfarande att bankaktiebolag efter tillstånd av regeringen får förvärva aktie, garantifondbevis eller förlagsbevis i företag med bankfrämjande eller allmännyttigt ändamål. I viss utsträckning torde en bank kunna ge företag av nämnda slag kapitaltillskott lika väl genom att förvärva förlagsbevis som genom att köpa aktier. Den praktiska betydelsen av ett tillståndskrav såvitt avser aktier skulle därför ibland kunna gå förlorad genom att banken i stället förvärvade förlagsbevis. I proposition 1978/791165 sid 169 fann departementschefen att ett tillståndskrav även såvitt avser förvärv av förlagsbevis borde stå kvar.

Utredningen har inte funnit anledning att företa några större förändringar av förvärvsreglerna i förevarande paragraf. I strukturkommitténs uppdrag ingår att kartlägga och utvärdera bankernas engagemang i svenska och utländska bolag. Bestämmelsen i punkten 5. bör därvid komma upp till prövning. I detta sammanhang kan även hänvisas till utredningens tidigare avgivna betänkande (Ds E 198213) som bl.a. rör banks rätt att medverka vid finansieringen av mindre och medelstora företag genom förvärv av aktier m.m.

Punkt 2 I denna bestämmelse stadgas bl.a. att bank får förvärva aktie i bolag, som uteslutande har till syfte att förvalta fast egendom eller tomträtt som förvärvats för bankens ”inrymmande". För att undvika nuvarande låsning till en viss associationsform föreslår utredningen att bankbolag även skall kunna förvärva andel i företag, som uteslutande har nämnda syfte. Genom en sådan komplettering blir bank i stånd att förvärva kontorsfastig- het och motsvarande fastighet som ägs av ett handelsbolag eller en ekonomisk förening. Det har exempelvis förekommit att en bank hindrats att bli delägare i en ekonomisk förening, som ägde ett hälsovårdshem.

Punkt 4 Enligt denna bestämmelse får bankbolaget förvärva bostadsrätt för att bereda bostad åt någon som är anställd i banken. Bankerna har nu uttalat önskemål om att bank bör medges rätt att förvärva fast egendom när syftet med förvärvet är att bereda bostad åt anställd personal. Bankernas spridda kontorsnät innebär många gånger besvärliga omflyttningar av

personalen. Dessa omflyttningar skulle underlättas om bankerna bereddes möjlighet att förvärva småhus för bostadsändamål till sin personal.

Som ovan beskrivits var frågan föremål för diskussion i proposition 1968:143. Utredningen finner inte skäl att biträda bankernas hemställan i denna fråga och hänvisar till departementschefens uttalande i denna proposition.

Punkt 5 Bestämmelserna ger bank efter regeringens tillstånd bl.a. möjlighet att förvärva aktier i svenskt eller utländskt företag med bankfräm- jande eller allmännyttigt ändamål. Motsvarande låsning till associationsfor— men aktiebolag, som finns i punkt 2, finns således i denna paragraf. Utredningen anser att även denna bestämmelse skall kunna ändras så att ägande tillåts också i andra associationsformer, nämligen handelsbolag och ekonomiska föreningar. Mot en sådan ändring kan dock anföras att handelsbolag och ekonomiska föreningar såsom associationsformer är mindre lämpade för bank att engagera sig i, till skillnad från aktiebolagsfor- mer som är en mer lättkontrollerad och ”opersonlig” associationsform. Den föreslagna ändringen bör emellertid inte möta några betänkligheter eftersom förvärv enligt denna bestämmelse kräver regeringens tillstånd. Ett sådant tillstånd bör, när det gäller förvärv av andel i handelsbolag eller ekonomisk förening, ges endast om sakligt bärande skäl föreligger.

Punkt 6 Denna bestämmelse som är ny bland förvärvsreglerna har inte tidigare berörts i framställningen. Bestämmelsen motsvarar 190 å BL som föreskriver att ett bankbolag inte får överta ett annat bankbolags eller en sparbanks rörelse med mindre regeringen, där övertagandet inte finnes vara till skada för det allmänna, lämnar tillstånd därtill. I 189 å BL ges särskilda regler som skall underlätta banksammanslagningar. De kan ske antingen genom att ett bankaktiebolag uppgåri ett redan existerande bankbolag vilket medför en aktiekapitalökning i det sistnämnda bolaget eller genom att en ny bank bildas för övertagande av annan bankrörelse. Vid dessa båda fall har eftergivits det annars gällande villkoret att betalning för aktie skall erläggas i pengar. Som en särskild förutsättning för att ett bankbolag skall få överta ett annat bankbolags eller en sparbanks rörelse gäller emellertid som nämnts ovan, att regeringen lämnat sitt tillstånd till sammanslagningen. Bakgrunden till denna senare bestämmelse var ett behov från statsmakternas sida att kunna kontrollera fullständiga banksammanslagningar. I förarbetena till 1919 års banklagstiftning framhålls att "ett okontrollerat fortskridande som hittills på banksammanslagningarnas väg syntes vara ägnat att inge betänk- ligheter”. De dittillsvarande banksammanslagningarna hade ofta genom- förts med alltför stort hänsynstagande till den övertagande banken och de säljande aktieägarnas intressen och utan beaktande av det allmännas synpunkter. Det framhölls att nämnda motiv för banksammanslagningar inte kunde vara gagneligt för bankverksamhetens sunda utveckling. ”Så viktiga allmänna intressen var förbundna med det svenska bankväsendets organisa- tion, att mera ingripande förändringari detsamma inte borde få undandras inflytande från allmänna synpunkter”. Vidare borde beaktas, att de olika banktyperna var för sig äger sitt berättigande och att det är angeläget att tillse att det svenska bankväsendet under sin vidare utveckling såvitt möjligt bibehålls vid ett väl balanserat system av dylika banktyper. Konkurrensen på bankväsendets område borde i möjligaste mån hållas öppen och åtgärder

som uppenbart syftar till ett undertryckande av sund och samhällsnyttig konkurrens, förhindras.

Gällande banklagstiftning liksom utredningens förslag till BAL ger statsmakterna ett flertal möjligheter att kontrollera samgående mellan banker och övertagande av annan banks rörelse. I detta förslag till BAL ges fullständiga fusionsregler. Fusion, antingen genom absorption eller genom kombination, kräver regeringens tillstånd. Likaså krävs regeringens tillstånd för banks förvärv av aktier och andelar i företag med bankfrämjande eller allmännyttigt ändamål. Apport vid nybildning av bank är alltjämt inte tillåtet. Däremot tillåts apport vid nyemission, men för detta krävs bankinspektionens tillstånd. För att inte dessa kontrollmöjligheter skall kunna kringgås genom att bank övertar en annan banks rörelse anser utredningen att en motsvarighet till 190 å BL bör finnas iBAL. Utredningen föreslår således att om en bank skall ta över en annan banks rörelse skall regeringen lämna tillstånd till detta. Tillstånd skall - på sätt gällande lag föreskriver - ges om övertagandet inte kan anses vara till skada för det allmänna. Det har inom utredningen satts i fråga om det i alla de fall som omfattas av tillståndstvånget är nödvändigt att ärendet prövas av regeringen. I många fall torde förhållandena vara sådana att bankinspektionens granskning utgör en garanti för att det allmännas intressen tillgodoses. Utredningen har därför infört en möjlighet för regeringen att till bankin- spektionen delegera rätten att meddela tillstånd till dessa förvärv.

I 190 å BL krävs som nämnts tillstånd för övertagande av annan banks rörelse. Fråga är om begreppet ”rörelse” skall innefatta en totalitet av en banks verksamhet eller om det även krävs tillstånd för att överta en banks rörelse på en viss ort eller vid ett visst kontor eller för att överta en viss del av en banks rörelse, t.ex. utlandsrörelsen, notariatrörelsen m.m. Förarbetena till denna bestämmelse ger inget svar på frågan. De synpunkter mot okontrollerade banksammanslagningar vilka framfördes i förarbetena till 1911 års BL bör enligt utredningen kunna läggas också på de fall då en bank önskar överta en speciell del av en annan banks rörelse eller hela rörelsen vid en viss ort eller ett visst kontor. Genom sådana ”ofullständiga” övertaganden kan ju såväl "bankväsendets organisation” radikalt förändras som ”sund och samhällsnyttig konkurrens” inom bankväsendet förhindras. Utredningen föreslår därför att det skall krävas regeringens tillstånd även för dessa ”ofullständiga” övertaganden. För det fall att övertagandet avser inte hela men väl en icke obetydlig del av annan banks rörelse bör regeringens eller bankinspektionens tillstånd krävas för att förvärvet skall få komma till stånd. Begreppet icke obetydlig del får tolkas mot bakgrund av storleken på den överlåtande banken. Om en mindre bank överlåter hela rörelsen vid ett förhållandevis stort kontor måste således tillstånd sökas. Om en bank överlåter en speciell del av rörelsen, som i och för sig utgör en mindre del av bankens totala verksamhet men som till sin beskaffenhet är av stor betydelse för banken, t.ex. notariatrörelsen, bör också här krävas tillstånd. I de fall förvärvet inte kräver regeringens eller bankinspektionens tillstånd förutsät- ter utredningen att den övertagande banken ändå underrättar bankinspek- tionen om förvärvet, jfr. 19 å.

En förutsättning för tillstånd är — även om det inte direkt uttrycks i bestämmelsen att bank inte får ta över sådan egendom som banken enligt

huvudbestämmelserna i detta kapitels 1-3 åå inte får förvärva för egen räkning. Eftersom det här rör sig om övertagande av annans banks rörelse torde det höra till undantagen att sådan förbjuden egendom skulle finnas bland det övertagna.

I 190å BL uppställs för förvärv av annat bankbolags eller sparbanks rörelse kravet, att regeringen lämnat tillstånd till övertagandet. I paragrafen sägs inget om förvärv av föreningsbanks rörelse. I förslaget görs ingen begränsning i det hänseendet. Sannolikt gäller vilket närmare har utvecklats i anslutning till 12 kap. 8 å FbL att föreningsbankernas speciella associationsrättsliga uppbyggnad omöjliggör sådana förvärv. Trots att det således i förslaget inte uppställs några formella hinder mot förvärv av föreningsbanks rörelse torde sådant förvärv inte vara möjligt. Den valda formuleringen motiveras emellertid av en önskan att i de olika bankinsti- tutgruppernas lagar införa likalydande bestämmelser i den utsträckning det är möjligt.

Som ovan nämnts krävs bankinspektionens medgivande för att apport skall tillåtas vid nyemission. Består apportegendomen av hela eller en icke obetydlig del av en annan banks rörelse anser utredningen att det till följd av denna bestämmelse bör krävas regeringens tillstånd för dylika förvärv. I 4 kap. 2 å andra stycket har därför hänvisats till denna paragraf.

Så Ett bankaktiebolag som medverkar vid emission av aktier på den allmänna marknaden får förvärva aktier som ingår i emissionen. Sådana aktier skall bankbolaget dock avyttra så snart det lämpligen kan ske och senast ett år efter förvärvet. Om synnerliga skäl föreligger, kan bankinspektionen medge att aktierna får innehas en längre tid.

Ett bankbolag som har tillstånd att driva fondkommissionsrörelse får, för att underlätta rörelsen, i samband med denna dessutom förvärva aktier, emissionsbevis samt andel i aktiefond och ekonomisk förening. Bolaget får inte inneha sådana värdepapper till högre anskaffningsvärde än som anges i 16 å första stycket fondkommissionslagen (1979:748). Om synnerliga skäl föreligger, kan bankinspektio- nen medge att bolaget får inneha värdepapper i en större omfattning än vad som anges i nyss nämnda paragraf.

Paragrafen överensstämmer med 55 å andra — tredje styckena BL. Utredningen har således inte funnit anledning att förändra dessa bestäm- melser.

Första stycket innehåller bestämmelser om banks rätt att förvärva aktier i samband med emission på den allmänna marknaden. Denna rätt gavs bankbolagen år 1969 efter förslag av kreditinstitututredningen. Förbudet mot aktieförvärv innebar tidigare att bankbolagen inte kunde ta över aktier i fast räkning från ett emitterande företag i och för placering på den allmänna marknaden. Bankbolagen kunde alltså inte garantera aktieemissioner. De kunde endast åta sig att i komission sälja de utbjudna aktierna för företagets räkning. Övertagandet i fast räkning från emittenten gjordes inte sällan av bankbolagen närstående företag. I syfte att förbättra näringslivets kapital- försörjning och för att minska företagens kostnader för kapitalanskaffning bereddes därför bankbolagen möjlighet att garantera emission av aktier. Med emission av aktier på den allmänna marknaden avses såväl utgivning av nya aktier som en spridning av aktieinnehavet i ett bolag. Departements-

chefen ansåg (proposition 1968:143 5. 94) att denna rätt att förvärva aktier måste tidsmässigt begränsas för att förhindra mer långsiktiga placeringar. Departementschefen förordade en begränsning av innehavet till ett år från förvärvet dock med en viss möjlighet för bankinspektionen att medge förlängning av tiden. Departementschefen underströk att en sådan förläng- ning är avsedd att användas mycket restriktivt. Som villkor för dispens borde därför gälla att synnerliga skäl föreligger för förlängning. De situationer departementschefen närmast avsåg var sådana, där händelser - exempelvis internationella förhållanden - som legat helt utanför bankens kontroll och möjligheter att förutse, påverkat pågående emission i negativ riktning. Om så var fallet och i slutet av innehavsåret en ljusning börjar inträda, kunde läget vara sådant att en försäljning av en stor post av ett värdepapper på marknaden skulle pressa priset. Skäl kunde i sådant fall föreligga att ge banken tillstånd att sprida ut försäljningen under ytterligare en kort tid. Enbart risk för förlust för banken borde enligt departementschefens mening emellertid inte räcka som skäl för dispens. Förlustrisken har banken bedömt när emissionsavtalet ingicks och banken får i normala fall ta konsekvenserna av en felbedömning.

Andra stycket innehåller bestämmelser som ger bankbolag, som har tillstånd att driva fondkommissionsrörelse, rätt att inneha ett handelslager av värdepapper i syfte att underlätta fondkommissionsrörelsen. Denna rätt att inneha ett handelslager av värdepapper gavs bankbolagen år 1979 i samband med fondkommissionslagens (1979:748) tillkomst. I slutbetänkandet (SOU 1976:54) lämnade fondbörsutredningen bl.a. förslag till regler om fondkom- missionärernas rätt till handel för egen räkning. Dessa syftade bl.a. till att utan drastiska förbud minska riskerna för den intressekonflikt som kan bli följden av att sådan handel drivs samtidigt med kommissionsuppdrag. Ett annat syfte var att nå en utjämning av konkurrensvillkoren mellan banker och andra fondkommissionärer genom att även bankerna föreslogs få rätt att ha ett handelslager av aktier m.m. I proposition 1978/7919 sid 137 f. gillade departementschefen utredningens förslag att fondkommissionsbolagens egenhandel skulle begränsas och att även banker som driver fondkommis- sionsrörelse borde ha rätt att utan särskilt tillstånd förvärva och inneha aktier, dock endast i den omfattning som behövs för att underlätta fondkommissionsrörelsen. Om bankernas aktieinnehav endast har sådant syfte och begränsas, ansåg departementschefen att det inte skulle möta betänkligheter att göra ett sådant mindre avsteg från huvudregeln i banklagstiftningen att banker i princip inte skall inneha eller handla med aktier och dylika värdepapper för egen räkning. I 16 å första stycket infördes som grundregel att en fondkommissionär, oberoende av rörelsens storlek, får ha ett eget innehav av bl.a. aktier, vars anskaffningsvärde får uppgå f.n. till högst fyra milj. kr. Omsättningen i fondkommissionshandeln kan ge rätt till ett större innehav, dock högst intill ett sammanlagt anskaffningsvärde av 25 milj. kr. De värde-papper som omfattas av begränsningsregeln avser aktier, emissionsbevis, andelar i aktiefonder och dessutom andelar i ekonomiska föreningar. För att begränsningarna för fondkommissionsbola- gen inte skulle leda till oskäliga resultat i vissa fall, öppnades möjlighet för bankinspektionen att om synnerliga skäl föreligger medge innehav i större omfattning än enligt huvudregeln.

6 å För att skydda fordran får ett bankaktiebolag

1. på offentlig auktion eller fondbörs eller vid exekutiv försäljning köpa egendom som är utmätt eller utgör säkerhet för fordringen, och

2. om det finns anledning att anta att bankbolaget annars skulle lida avsevärd förlust, såsom betalning för fordran överta egendom som utgör säkerhet för fordringen eller annan egendom. Vad som nu sagts gäller inte egen aktie.

I utbyte mot egendom som köpts eller övertagits enligt första stycket får bankbolaget förvärva aktier i ett bolag, som bildats för förvaltning av egendom eller för fortsättande av en med denna driven verksamhet.

Har aktier förvärvats enligt första eller andra stycket får bankbolaget, om uppenbar fara föreligger för att bankbolaget annars lider förlust, förvärva ytterligare aktier i detta bolag.

Har aktier förvärvats enligt första — tredje styckena får bankbolaget byta ut dessa aktier mot aktier i ett annat bolag, till vilket det första bolaget överlåtit sina tillgångar.

Den egendom som bankbolaget förvärvat enligt första — fjärde styckena skall avyttras så snart det lämpligen kan ske och senast när det kan äga rum utan förlust för bolaget. Har egendomen inte avyttrats inom tre år från förvärvet krävs bankinspek- tionens tillstånd för fortsatt innehav.

Förvärv enligt denna paragraf skall genast anmälas till bankinspektionen.

I paragrafen, som i huvudsak överensstämmer med 56 å BL, finns bestämmelser om att bankbolaget för att skydda fordran under vissa förutsättningar får förvärva särskild egendom. I historiken till 4 å har även denna paragraf berörts något. Här följer dock en något fylligare redogörelse för bestämmelsens tillkomst.

En motsvarighet till denna paragraf fanns redan i 1886 års förordning angående bankaktiebolag. I 1911 års BL föreskrevs att ett bankaktiebolag med en viss inskränkning fick till skyddande av fordran på offentlig auktion eller fondbörs inköpa egendom som var för fordringen utmätt eller pantsatt. Bankbolaget fick också såsom betalning överta lös egendom, där det var uppenbart, att bolaget annars skulle lida avsevärd förlust. Den egendom som bolaget på detta sätt till skyddande av fordran inköpt eller övertagit skulle åter avyttras så snart det kunde ske till belopp som täckte fordringen. Om ett bankaktiebolag övertog egendom såsom betalning på sätt nyss sagts, skulle detta genast anmälas till bankinspektionen. 1907 års bankkommitté uttalade beträffande denna paragraf (NJA II 1911 s. 263 f):

En banks ställning till en gäldenär kan gestalta sig så, att det blev till gagn såväl för kontrahenterna som för det allmänna, om banken i likvid för sin fordran fick under hand överta egendom varmed bank inte får driva handel, och särskilt aktier. Om t.ex. en industriell affär, som en bank förlagt råkar i trångmål, kan man ställas inför valet mellan en konkurs, som har till följd, att affären, till skada för den ort där den verkar, läggs ned och banken gör en stor förlust eller en rekonstruktion på den basen, att banken i likvid för sin fordran mottar aktier i företaget; och det synes olämpligt, om lagstiftningen lägger hinder i vägen för att under sådana förhållanden en uppgörelse träffas varigenom affären kan räddas och banken i utbyte mot notoriskt värdelösa fordringar övertar aktier, som en gång kan erhålla ett värde. Tydligt är dock, att ett sådant övertagande, som bör få gälla blott lös egendom, får ske endast i undantagsfall, där det är uppenbart, att banken annars skulle lida avsevärd förlust. Som ett korrektiv

mot att en sådan rättighet inte missbrukas vill kommittén föreskriva, att anmälan om ett sådant övertagande skall ofördröjligen göras hOS bankinspektionen. Denna har då att tillse, om sådana omständigheter föreligger som utgör förutsättning för en sådan uppgörelse och, där så ej är, påyrka försäljning av den övertagna egendomen. Antagligt är också, att bank inte inlåter sig på en sådan uppgörelse utan samråd med bankinspektionen.

På förslag av 1924 års bankkommitté jämkades år 1933 ifrågavarande bestämmelse i 1911 års lag så, att befogenheten att som betalning överta egendom dels utsträcktes att avse också fast egendom och dels förtydligades inbegripa egendom som var pantsatt.

Beträffande dessa ändringar uttalade kommittén följande (SOU 1927:11 s. 143 f).

Enligt kommitténs mening saknas tillräckliga skäl för vidhållande av lagens ståndpunkt att begränsa övertagande, varom nu är fråga, till lös egendom. I många fall torde för bankaktiebolag vara fördelaktigt att såsom betalning för fordran övertaga jämväl fast egendom. En rätt till dylikt övertagande lärer icke vara ägnad att väcka betänklighet, då densamma föreligger endast när det är uppenbart, att banken eljest skulle lida avsevärd förlust, samt övertagandet ofördröjligen skall anmälas hos bankinspektio- nen.

Formuleringen av nuvarande 46 å har givit anledning till viss tvekan, huruvida övertagande, som nyss nämnts, får ske jämväl av pantsatt egendom. Bestämmelsen har dock icke ansetts omöjliggöra övertagande även av sådan egendom. Ett förtydligande av stadgandet så att därav klart framgår, att ett dylikt övertagande må kunna äga rum, torde vara önskvärt, närmast med hänsyn till sådana fall, då ett utbjudande av pantsatt egendom å offentlig auktion eller fondbörs skulle vara ägnat att skada bankens intressen såsom fordringsägare. Såsom förutsättning för övertagande av egendomen i denna ordning i stället för offentlig auktion eller fondbörs bör dock givetvis gälla, att det är uppenbart, att avsevärd förlust eljest skulle åsamkas banken. Det är nämligen av vikt att uppehålla principen, att bank endast i undantagsfall må förvärva egendom, varmed banken ej äger driva handel.

1924 års bankkommitté föreslog även följande tillägg till paragrafen, vilket också fördes in i BL år 1933.

Om bankaktiebolag till skyddande av fordran övertagit fastighet, gruva, fabrik eller annan liknande anläggning eller fartyg, torde det ofta vara fördelaktigt för banken att överlåta förvaltningen av nämnda egendom jämte tillhörande lös egendom eller fortsättandet av den därmed bedrivna rörelsen till ett för ändamålet bildat bolag. Med tillhörande lös egendom avser kommittén sådan lös egendom, som erfordras för driften, t.ex. inventarier, redskap, verktyg och lösa maskiner, ävensom lager, fordringar och dylikt. Därest aktiebolagets bildande äger rum innan övertagande från bankens sida sker, möter intet hinder för banken att under nyss angiven förutsättning övertaga aktier i det nya bolaget, och skäl lärer saknas att förhindra banken att efter förvärv av den ifrågavarande egendomen utbyta densamma mot aktier. En dylik besittningsform torde ur synpunkten av bankens likviditet vara att föredraga framför ett direkt innehav av den ifrågavarande egendomen. Aktie, som erhålles på detta sätt, bör givetvis i likhet med annan egendom, som inköpts eller övertagits för skyddande av fordran, åter avyttras, så snart det kan ske till belopp, som täcker fordringen.

Med hänsyn till borttagandet av den allmänna aktieförvärvsrätten torde det vara nödvändigt att föreskriva, att därest aktiebolag, i vilket bankaktiebolag är delägare, överlåter sina tillgångar å annat aktiebolag, bankaktiebolaget må i utbyte mot aktie i

förstnämnda bolag förvärva aktie i det bolag, som övertager det förra bolagets tillgångar. Ett dylikt utbyte torde i regel icke medföra någon ökad risk för bankaktiebolaget. Tydligt är, att därest aktie på detta sätt erhålles i utbyte mot aktie, som bankaktiebolaget har skyldighet att avyttra, samma skyldighet bör gälla i fråga om den nyförvärvade aktien.

Om bankaktiebolag, på sätt nu angivits, förvärvat aktie i utbyte antingen mot egendom som bankaktiebolaget inköpt till skyddande av fordran eller övertagit såsom betalning för dylik, eller mot aktie, som bankbolaget tidigare innehaft, bör bankinspektionen erhålla tillfälle att pröva, huruvida i det föreliggande fallet sådana omständigheter varit för handen, att dylikt utbyte enligt lag är medgivet. Med hänsyn därtill synes böra föreskrivas, att liksom vid övertagande av egendom— anmälan skall göras till bankinspektionen.

Beträffande bestämmelsen, att egendom, som av bank till skyddande av fordran inköpts eller övertagits, åter skall avyttras så snart det kan ske till belopp som täcker fordringen, föreslog 1932 års banksakkunniga den ändringen, att sådan egendom skall avyttras, så snart lämpligen kan ske, dock senast då en avyttring kan äga rum utan förlust för banken. De

sakkunniga anförde bl.a. följande till stöd för denna förändring (prop. 19331167 5. 37 f).

Banks rätt att i vissa fall till skyddande av fordran övertaga egendom som den enligt huvudregeln vore förbjuden att förvärva, hade tillkommit för att förebygga eljest oundviklig avsevärd förlust. Ifrågavarande undantag från huvudregeln förutsatte alltså, att egendom, varå bank kunde göra anspråk för erhållande av likvid, icke omedelbart kunde försäljas till normalt pris, beroende på tillfällig frånvaro av köpare. Kunde även på längre sikt försäljning till högre pris ej ske, visade detta, att egendomen ej kunde lämna full täckning för bankens fordran, och borde då uppskov med realisationen under obestämd tid ej äga rum. Under inga förhållanden borde som likvid för fordran övertagen egendom i banken bokföras till högre värde än som vid försäljning inom en ej alltför lång tid kunde skäligen påräknas, då eljest rätten att övertaga egendom skulle kunna utnyttjas till döljande av oundvikliga förluster. Många skäl talade för att uppskovet med realisationen av som likvid övertagen egendom ej gjordes längre än som för utvinnande av ett rimligt försäljningspris vore nödigt. Den gällande föreskriften angående den tid, inom vilken för fordran övertagen egendom skulle avyttras, torde under förutsättningen att skälig försiktighet iakttagits vid kreditgivningen, i vanliga fall endast hindra bank att i vinstsyfte uppskjuta att avyttra under en lågkonjunktur övertagen egendom. Skulle emellertid den övertagna egendomen, enär säkerhetens värde t.ex. under en högkonjunktur överskattats eller därför att viss del av den ställda säkerheten genom oförutsedda omständigheter blivit helt värdelös, aldrig eller endast i händelse av särskilt gynnsamma omständigheter kunna stiga i värde till ett belopp, motsvarande den fordring, som den skulle täcka, skulle den hittills gällande formuleringen kunna åberopas till stöd för ett alltför långt uppskov med avyttrandet.

1932 års banksakkunniga föreslog vidare att bank, som till skyddande av fordran inköpt eller såsom betalning för fordran övertagit aktier i ett bolag, må kunna förvärva ytterligare aktier i detta bolag under förutsättning av uppenbar fara för att annars avsevärd förlust skulle uppstå. Även denna bestämmelse infördes i BL år 1933.

Bestämmelsens lydelse i BL år 1933 behölls i huvudsak oförändrad i 1955 års BL. Kravet på förväntad avsevärd förlust såsom förutsättning för förvärv av ytterligare aktier i det bolag, som bildats för förvaltning av övertagen eller

köpt egendom ansågs dock som onödigt strängt. På grund av detta och då bankinspektionens obligatoriska kontroll fick anses utgöra tillräcklig garanti mot missbruk, fick bestämningen ”avsevärd” utgå ur lagtexten.

Bestämmelsen som i gällande lag utgör en särskild paragraf, utgjorde tidigare ett led i den nuvarande 55 å. Det framgick då tydligare att bestämmelsen utgör ett av undantagen till uppräkningen i nuvarande 54 å, som anger vad bank för egen räkning får förvärva och driva handel med. Utredningen har på nytt försökt klargöra detta genom den utformning som de inledande paragraferna givits i förslaget. Undantaget har således motiverats med att det i vissa fall skulle vara obilligt om en bank för att Skydda fordran inte fick förvärva pantsatt, utmätt eller annan egendom och beträffande viss egendom byta ut denna mot aktier i ett bolag som förvaltar egendomen eller fortsätter att driva verksamhet med denna. Trots att bestämmelsen öppnar en möjlighet för bank att ägna sig åt bankfrämmande verksamhet, överväger dock fördelarna med denna bestämmelse de nack- delar som annars skulle kunna drabba kredittagaren, banken och ibland även det allmänna. Av förarbetena kan framläsas att bestämmelsen skall tillämpas med stor restriktivitet, vilket även kommit till uttryck i lagtexten. Utred— ningen anser att bestämmelsen i vissa avseenden är onödigt sträng och föreslår en mindre restriktiv bestämmelse. Denna uppmjukning av bestäm- melsen uppvägs till viss del av att avyttringsskyldigheten av den förvärvade egendomen i vilken ingår även aktier som erhållits i utbyte skärpts i förslaget. Följande förändringar av bestämmelsen föreslås.

Första stycket Enligt gällande lag får ett bankaktiebolag för att skydda fordran köpa egendom som är utmätt eller pantsatt för fordringen. Denna lydelse av bestämmelsen ger inte bankbolaget någon möjlighet att köpa företagsinteck— nad egendom, eftersom rätten på grund av företagsinteckning inte kan karakteriseras som panträtt. Företagsinteckningen har visserligen utrustats med vissa sakrättsliga verkningar men rätten skiljer sig från den typiska panträtten i väsentliga hänseenden. Inteckningen skall avse ett kollektiv av lös egendom med växlande sammansättning, bestämt genom sin anknytning till viss näringsverksamhet och dess utövare; och verksamhetens utövare skall äga fritt förfoga över egendomen. Utredningen finner inte skäl att utesluta företagsintecknad egendom från den egendom som bank enligt denna paragraf får förvärva. För att inbegripa även företagsintecknad egendom i den egendom som bank enligt denna bestämmelse skall få köpa har ”egendom som är utmätt eller pantsatt för fordringen” utbytts mot ”egendom som är utmätt eller utgör säkerhet för fordringen”. Motsvarande förändring har företagits i första stycket andra meningen.

Av 56 å andra meningen BL framgår att bank för att skydda fordran också som betalning för fordran får överta viss egendom, om det är uppenbart att bankbolaget annars skulle lida avsevärd förlust. Utredningen anser att det oftast måste vara svårt att påstå att det är uppenbart att banken om egendomen inte tas över av denna — kommer att lida en avsevärd förlust. Bestämmelsens lydelse lämnar enligt utredningens mening knappast något utrymme för en tillämpning av bestämmelsen. Utan att göra alltför stort avkall på den restriktivitet som bestämmelsen ändå skall ge uttryck för,

föreslår utredningen att banken som betalning för fordran får överta egendom som utgör säkerhet för fordringen eller annan egendom om det finns anledning att anta att bankbolaget annars skulle lida avsevärd förlust.

Ett bankbolag får inte enligt denna paragraf i något fall förvärva egen aktie. Detta framgår redan av bestämmelsen i 6 kap. 9 å. Det undantag från förvärvsförbudet som föreslås i denna paragraf, dvs. förvärv av egna aktier som skall ingå i det handelslager av aktier som banken behöver i och för sin fondkommissionsrörelse, kan inte åberopas till stöd för förvärv av egen aktie enligt denna paragraf. I 6 kap. 9 å tredje stycket föreskrivs vidare som en nyhet att ett bankaktiebolag skall kunna motta egna aktier som pant om dessa ingår som en liten post bland andra aktier som en bankkund önskar belåna. För varje enskild bankkund skall det här röra sig om så små poster av aktieri bankbolaget att det inte finns skäl att tillåta bankbolaget att förvärva dessa pantsatta egna aktier för att skydda fordran. Som en erinran upptas i likhet med gällande lag en bestämmelse med detta innehåll i första stycket.

Andra stycket Om den köpta eller övertagna egendomen utgörs av fastighet, gruva, fabrik eller annan liknande anläggning får ett bankbolag enligt gällande lag i utbyte mot sådan egendom med tillhörande lös egendom förvärva aktier i bolag, som bildats för förvaltning av egendomen eller fortsättande av en med denna driven verksamhet. Av förarbetena framgår inte varför egendomen skall bestå av enbart den ovan uppräknade egendomen för att denna skall få bytas ut mot aktier. Uppräkningen antyder emellertid att det skall vara fråga om egendom av betydande värde. Bland den egendom som en bank skulle kunna köpa eller överta enligt första stycket torde det enligt utredningens mening kunna finnas annan egendom, fast eller lös, till ett sådant värde eller beskaffenhet att det vore lämpligt att denna kunde bytas ut mot aktier i ett bolag som förvaltar egendomen eller fortsätter en med denna driven verksamhet. Utredningen finner inte skäl atti lagtexten närmare ange vilken typ av egendom det skall vara fråga om. Bestämmelsen torde bli tillämplig endast i ett fåtal fall och utredningen förutsätter då att bankinspektionen tillser att utbytet av egendomen mot aktier är sakligt motiverat.

Tredje stycket Om ett bankbolag tidigare har förvärvat aktier i ett bolag så får bankbolaget förvärva ytterligare aktier i detta bolag, om uppenbar fara är att bankbolaget annars skulle lida förlust. Detta gäller oavsett om det ursprungliga aktieförvärvet har skett enligt första eller andra stycket. Någon saklig ändring har inte föreslagits i denna bestämmelse.

Fjärde stycket

Om bankbolaget enligt första - tredje styckena har förvärvat aktier i ett bolag, som överlåter sin tillgångar till ett annat bolag, får bankbolaget byta ut sina aktier i det första bolaget till aktier i det bolag som övertagit tillgångarna. Inte heller i detta stycke har utredningen funnit skäl att föreslå någon ändring.

Femte stycket Förvärv av egendom enligt denna paragraf utgör ett undantag till den grundläggande förvärvsregeln i 2 å. Bankbolaget får enligt denna paragraf i en akut situation förvärva egendom som annars är förbjuden för banken att inneha. Förvaltningen av sådan egendom kan för bankledningen medföra åligganden som ligger utanför ramen för dess vanliga verksamhet och erfarenhet, t.ex. om den förvärvade egendomen utgör ett affärs- eller industriföretag. Det är därför viktigt att bankbolaget snarast avyttrar egendomen. Bestämmelsen förutsätter emellertid att den förvärvade egen- domen inte omedelbart kan försäljas till normalt pris. Bankbolaget måste därför ges ett visst uppskov med realisationen. I gällande BL har uppskovet bestämts så att egendomen skall avyttras så snart det lämpligen kan ske och senast när det kan äga rum utan förlust för bolaget. Som ovan redovisats tillkom denna bestämmelse på förslag av 1932 års banksakkunniga, som kritiserade den tidigare bestämmelsen om att egendomen skulle avyttras så snart det kunde ske till belopp som täckte fordringen. Utredningen anser att de överväganden som låg bakom de sakkunnigas förslag alltjämt är giltiga. På samma sätt som de banksakkunniga kritiserade den tidigare bestämmelsen kan emellertid även den gällande bestämmelsen kritiseras i det att den kan åberopas till stöd för ett alltför långt uppskov med avyttrandet. Det sägs att egendomen skall senast avyttras när det kan ske utan förlust för bolaget. ”Förlust” är ett mycket vitt och i detta fall svårbestämt begrepp. Utöver vad som nu föreskrivs i bestämmelsen bör därför enligt utredningens mening i denna ges en maximal tidsgräns för innehavet. Detta får också anses motiverat med hänsyn till de förändringar av bestämmelsen som utredningen nu föreslår. Utredningen föreslår tre år som en lämplig tidsfrist. Om ett engagemang som föranlett banken att överta viss egendom drar längre ut på tiden finns stor risk för att engagemanget förstoras bl.a. genom kreditgivning eller större kapitalinvesteringar. Det kan då bli svårare för banken att avveckla engagemanget. Som ett särskilt tillägg till bestämmelsen föreslår dock utredningen att om den egendom som förvärvats enligt paragrafen inte avyttrats inom tre år från förvärvet, krävs bankinspektionens tillstånd till fortsatt innehav.

Sjätte stycket

Alla förvärv enligt denna paragraf skall anmälas till bankinspektionen, som skall tillse att banken förvaltar övertagen egendom på ett riktigt sätt och att egendomen realiseras snarast. Utredningen finner det även lämpligt att banken i en särskild instruktion uppdrar åt en eller flera personer inom banken att närmare kontrollera bankens engagemang enligt denna paragraf och att fortlöpande informera bankstyrelsen om vad som gjorts med övertagen egendom.

5 .2.7.2 Kapitaltäckning och kassareserv

Under denna rubrik återfinns några av banklagstiftningens mest centrala bestämmelser, nämligen de som syftar till att garantera att bankerna har en tillfredsställande soliditet och likviditet. I 7 å finns kapitaltäckningsbestäm- melsen som ålägger bankbolagen att ha eget kapital till visst lägsta belopp,

vilket belopp beräknas i förhållande till bankbolagens placeringar, dvs tillgångar och ingångna garantiförbindelser. I 8 å föreslår utredningen som en nyhet ett komplement till kapitaltäckningsbestämmelsen i 7 å innebäran- de att kapitaltäckningskravet för bankernas engagemang i utländska bankföretag skall beräknas på ett mer nyanserat sätt än för närvarande i de fall engagemangen är av viss storlek. Kassakravet i 9 å ålägger bankerna att hålla en tillfredsställande betalningsberedskap för att kunna möta variatio- ner i medelsflödet. Utredningen föreslår endast mindre förändringar av 7 och 9åå.

7 å Ett bankaktiebolag skall till insättamas skydd ha eget kapital till visst lägsta belopp. Kapitalkravet bestäms i förhållande till bankbolagets tillgångar och till garantiförbin- delser som bolaget ingått (placeringar). Vid beräkningen av kapitalkravet indelas placeringarna i följande fyra grupper nämligen A 1. inneliggande kassa, checkar, postremissväxlar samt fordringar hos riksbanken och riksgäldskontoret,

2. skattkammarväxlar och obligationer som utfärdats av staten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet, bankaktiebolag, sparbank, central förenings- bank, allmän kassa eller inrättning, vars reglemente fastställts av regeringen, kreditaktiebolag eller Nordiska investeringsbanken,

3. andra fordringar för vilka staten, kommun eller därmed jämförlig samfällig- het, bankaktiebolag, sparbank, central föreningsbank eller annan under A 1 eller 2 avsedd kassa eller inrättning, kreditaktiebolag, sådant bankägt aktiebolag som enligt regeringens medgivande får jämställas med kreditak- tiebolag vid tillämpningen av detta stycke eller försäkringsföretag med svensk koncession svarar,

4. fordringar för vilka säkerheten utgörs av värdehandling eller fordran, som anges under A 1-3,

5. garantiförbindelser för vilka banken erhållit säkerhet i värdehandling eller fordran, som anges under A 1— 3, B 1. andra fullgoda obligationer än de som anges under A 2, fordringar för vilka utländskt bankföretag eller annat försäkringsföretag än som avses under A 3 eller samfällighetsförening svarar, därvid fordringar för vilka utländskt bankföretag svarar skall tas upp till en och en halv gånger fordringarnas belopp,

3. fordringar för vilka säkerheten utgörs av värdehandling eller fordran, som anges under B 1 eller 2, eller inteckning i jordbruks-, affärs-, eller bostadsfastighet eller tomträtt till sådan fastighet inom sjuttiofem procent av det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller i fråga om tomträtt, av byggnad som hör till tomträtten,

4. garantiförbindelser för vilka banken erhållit säkerhet i värdehandling eller fordran, som anges under B 1- 3, C 1. fordringar för vilka säkerheten utgörs av inteckning i jordbruksfastighet, i bostadsfastighet med en- eller tvåfamiljshus eller med flerfamiljshus för vilket statligt bostadslån utgår eller i tomträtt till sådan fastighet, om inteckningen ligger mellan sjuttiofem och etthundra procent av det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller, i fråga om tomträtt, av byggnad som hör till tomträtten, inteckning i fastighet, som helt eller delvis är inrättad för industriell verksamhet, eller i tomträtt till sådan fastighet inom femtio procent av det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller, i fråga om tomträtt, av byggnad och annan egendom som hör till tomträtten, eller förlagsbevis eller aktie, som noteras vid fondbörs här i landet,

2. garantiförbindelser för vilka banken erhållit säkerhet i form av värdehandling eller fordran, som anges i C 1, D övriga tillgångar och garantiförbindelser utom sådana som enligt femte och sjätte styckena skall avräknas från eget kapital.

För placeringar, som anges under A, fordras ej eget kapital. 1 övrigt skall bankbolag vid varje tidpunkt ha eget kapital till lägst ett belopp, som motsvarar sammanlagt en procent av summan av placeringar, som anges under B, fyra procent av summan av placeringar, som anges under C, och åtta procent av summan av placeringar, som anges under D. Placeringar skall tas upp till följande värden, nämligen 1. fordringar, för vilka reserver som avses i fjärde stycket avsatts, till sitt bruttovärde, 2. övriga tillgångar, till sitt nettovärde 3. garantiförbindelser, som är knutna till kreditgivning, till sitt nominella belopp samt

4. övriga garantiförbindelser, till halva sitt nominella belopp.

Med eget kapital avses bundet eget kapital samt fria fonder och av bolagsstämman fastställd vinstbalans. Med eget kapital får, intill ett belopp motsvarande bankbolagets eget kapital, likställas dels fyrtio procent av ett belopp som svarar mot bolagets reserver för utlåning, garantiförbindelser och utländska valutor samt mot bolagets reserv för obligationer, varmed avses det belopp med vilket Obligationernas värde beräknat enligt 11 kap. 4 å 2. överstiger nettovärdet, dels det nominella värdet av förlagsbevis och därmed likartade fordringsbevis avsedda för kapitalmarknaden.

Från bankbolagets eget kapital skall avräknas det bokförda värdet av vad banken såsom aktiekapital eller i annan form tillskjutit till annat in- eller utländskt företag som driver någon form av bankverksamhet. Sådan avräkning skall dock ej ske i fråga om företag där staten är delägare eller i fråga om kreditaktiebolag som har till huvudsakligt ändamål att lämna lån mot säkerhet i form av panträtt på grundval av inteckning i bostads-, kontors- eller affärsfastighet eller att lämna lån till kommuner.

Har bankbolag väsentligt ekonomiskt intresse i aktiebolag, som uteslutande har till syfte att förvalta fastighet eller tomträtt som förvärvats för att bereda banken lokaler för dess inrymmande eller tillgodose därmed sammanhängande behov, skall från bankbolagets eget kapital avräknas åtta procent av summan av det bokförda värdet av aktierna i fastighetsbolaget och bolagets bokförda skulder eller den del av dessa som svarar mot bankens innehav av aktier i fastighetsbolaget.

Med uppskattat värde avses det värde, som bankbolaget bestämt på grundval av särskild värdering. Har enligt gällande bestämmelser om lån av statsmedel till främjande av bostadsbyggandet sådant lån beviljats till uppförande av viss byggnad, skall till grund för bedömandet i stället för uppskattningsvärdet läggas det enligt nämnda bestämmelser fastställda pantvärdet för byggnaden eller den fastighet, där denna uppförs, om ej särskilda skäl föranleder annat.

Paragrafen överensstämmer i stort med 57å BL.

Bankernas kreditgivningsverksamhet finansieras i stor utsträckning med medel som anförtros bankerna av kunderna genom insättningar i banken. Det är normalt att det uppkommer vissa förluster i kreditgivningsverksam- heten. Dessa förluster får naturligtvis inte drabba insättarna. De större bankbolagen utnyttjar i dag bankcertifikat som ett instrument för att skaffa medel för sin verksamhet. Även om förvärvare av bankcertifikat inte tidigare har ansetts ha samma skyddsvärde som bankens insättare, är det givet att inte heller dessa skall behöva beröras av de förluster som banken drabbas av i sin

kreditgivningsverksamhet. Förlusterna i bankverksamhet skall bäras av bankens egna kapital och det är därför av största värde att detta egna kapital är tillräckligt stort. Banklagstiftningen i Sverige har också sedan länge innehållit bestämmelser som ålägger bankerna att ha ett visst minsta eget kapital. Bestämmelserna om detta har under årens lopp förändrats flera gånger. Före 1968 års samordnade banklagstiftning var bestämmelsen konstruerad som en regel om begränsningar av inlåningsrätten. Därefter har bestämmelsen varit konstruerad på det sättet att bankerna åläggs ett krav på eget kapital av viss storlek beräknat med utgångspunkt i bankens placering- ar, dvs dess tillgångar och ingångna garantiförbindelser. De olika placering- arna har indelats i olika riskklasser med olika stora krav på täckning av eget kapital och det sammanräknade kapitalkravet måste täckas av det egna kapitalet, som i detta sammanhang får beräknas på ett särskilt sätt. Smärre ändringar har under årens lopp vidtagits även i denna kapi taltäckningsregel och tendensen har varit den att kapitaltäckningskravet lindrats. Detta har ansetts möjligt eftersom kravet bl.a. beroende på inflationen blivit allt svårare att uppfylla för bankerna. Samtidigt har bankernas finansiella konsolidering och ökade erfarenhet av bedömning av risker i samband med kreditgivning ansetts lämna utrymme för detta. Banklagsutredningen har är 1978 avlämnat delbetänkandet Nya kapitaltäck- ningsregler för bankerna (Ds E 197814), vari utredningen föreslog att bankerna med det egna kapitalet i detta sammanhang skulle få likställa hälften av värderegleringskontona för utlåning, utländska valutor och obligationer intill ett belopp som svarade mot redovisat eget kapital. Utredningen föreslog också att av bankbolaget utgivna förlagslån i samma utsträckning skulle få inräknas i kapitalbasen i detta sammanhang. Utred- ningens förslag godtogs av riksdagen; dock med den ändringen att endast fyrtio procent av värderegleringskontona fick jämställas med eget kapital. Ändringen trädde i kraft år 1979. En fyllig redovisning av gällande rätt och historik återfinns i utredningens betänkande. Kapitaltäckningsbestämmel- sen har så sent som år 1978 varit föremål för en ingående översyn och utredningen avstår därför från att nu pröva behovet av några mer genomgripande förändringar av bestämmelsen. Den nuvarande bestämmel- sen föreslås därför i stort sett helt oförändrad ingå i BAL.

En ändring i fjärde stycket berör frågan vad som i kapitaltäckningshän- seende får likställas med eget kapital. Enligt gällande lag får med eget kapital i detta sammanhang intill ett belopp motsvarande bankbolagets eget kapital likställas bl.a. förlagsbevis. Förlagsbevis är i vedertagen mening för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar som utgivits i tryckt eller graverat skick i ett större antal och som medför rätt till betalning först efter utfärdarens övriga borgenärer. Upptagande av förlagslån har av bankbola— gen kommit att utnyttjas i stor utsträckning i syfte att stärka den egna kapitalbasen. Inom utredningen har väckts frågan om inte ett vanligt reverslån med tillbakaskjuten betalningsrätt också i kapitaltäckningssam- manhang bör få likställas med eget kapital. Samma fråga föranledde år 1980 en ändring i finansbolagslagen (198012). I en framställning till regeringen hade Finansbolagens förening hemställt om vissa ändringar i upplåningsbe- gränsningsregeln i 7 å finansbolagslagen. Ett av ändringsförslagen innebar just att inte bara publika förlagsbevis, utan också enskild reversupplåning

med tillbakaskjuten betalningsrätt skulle få likställas med eget kapital vid tillämpningen av upplåningsbegränsningsregeln. Föredragande statsrådet anförde i proposition 1980/81:36, s 11 f om detta följande.

Med hänsyn till de nu föreliggande förhållandena uppkommer frågan om reverser med tillbakaskjuten betalningsrätt bör i likhet med förlagsbevis få grunda upplåningsrätt för finansbolagen. Det avgörande skälet för att förlagsbevis enligt BL har ansetts kunna jämställas med eget kapital är den tillbakaskjutna betalningsrätten (jfr prop. 195513 s. 115 f). Reverserna som finansbolagen utfärdar bör därför få likställas med eget kapital och grunda upplåningsrätt på samma sätt som förlagsbevis. I likhet med remissinstanserna förordar jag följaktligen att en regel införs om att med eget kapital skall få likställas inte bara förlagsbevis utan också även sådana reverser, allt intill ett belopp som svarar mot det egna kapitalet.

För bankerna gällde tidigare att förlagsbevis som långivaren kunde återkräva inom fem är endast till en del fick utnyttjas som täckningskapital. Regeln syftade till att hindra alltför häftiga svängningar i kapitalbasen till följd av att förlagslån löstes in. Banklagsutredningen har ifrågasatt om en motsvarande regel bör införas för finansbolagen, men har med hänsyn till att regeln av förenklingsskäl numera slopats för bankerna (jfr prop. 1978/791190 s. 24) — stannat för att inte lägga fram något sådant förslag. Inte heller jag anser att en sådan regel behövs. Jag förutsätter att finansbolagen vidtar erforderliga åtgärder, exempelvis ger ut nya reverser för att ersätta de förfallna, för att undvika de praktiska olägenheter som en rörlig kapitalbas innebär.

Utredningen har inte kunnat finna några avgörande skäl mot att likställa reversupplåning av förlagskaraktär med förlagsbevis i kapitaltäckningshän- seende. Det skäl som har motiverat att förlagsbevisen kunnat likställas med det egna kapitalet är den efterställda betalningsrätten. Att det har varit fråga om masspapper avsedda för allmän omsättning har däremot inte ansetts ha någon inverkan på detta ställningstagande. Utredningen kan visserligen förutse att en omfattande reversupplåning skulle kunna medföra häftiga svängningar i kapitalbasen till följd av att lånen löses in. Detta problem är emellertid inte något nytt. Tidigare gällde att bankbolagen endast fick medräkna en del av de förlagslån som hade en återstående löptid av mindre än fem år. Syftet med bestämmelsen var att dämpa svängningarna i kapitalbasen när dessa lån löstes in. På förslag av banklagsutredningen upphörde regeln att gälla fr.o.m. år 1979. Det förutsattes därvid att bankerna i eget intresse vidtog de åtgärder som befanns erforderliga för att förfallna förlagslån inte skulle leda till kapitaltäckningsproblem. Trots att endast relativt kort tid förflutit sedan ändringen trädde i kraft anser sig utredningen kunna konstatera att slopandet av särbestämmelsen inte medfört några nämnvärda problem. Utredningen anser därför att vanlig reversupplåning med efterställd betalningsrätt bör kunna få likställas med eget kapital vid tillämpningen av kapitaltäckningsbestämmelsen. Det får dock inte vara fråga om en kortfristig förlagsupplåning. Utredningen har därför uppställt kravet att de ifrågavarande fordringsbevisen skall vara avsedda för kapitalmarkna- den. Genom det valda uttrycket har utredningen också avsett att ge uttryck för åsikten att det främst bör vara de som normalt uppträder som placerare på kapitalmarknaden som bankerna i dessa fall skall vända sig till. Avsikten med den föreslagna ändringen är att bankerna inte längre skall behöva trycka upp särskilda förlagsbevis i de fall det redan från början står klart att ett förlagslån

skall placeras hos ett fåtal långivare. Avsikten är däremot inte att skapa förutsättningar för nya former för anskaffning av riskkapital.

Under utredningsarbetet har ett tillämpningsproblem observerats. Om ett svenskt bankaktiebolag lämnar garanti för ett utländskt dotterbolags upplåning, ger bestämmelserna i förevarande paragraf inget entydigt svar på frågan vilket kapitalkrav i bankbolaget som garantin medför. Det förutsätts därvid att det utländska företaget driver någon form av bankverksamhet. Är det fråga om normal upplåning torde garantiförbindelsen vara att hänföra till riskklass B. Om däremot dotterbolagets upplåning är av den karaktären att det lånade kapitalet enligt värdlandets regler grundar upplåningsrätt för dotterbolaget, är svaret inte längre lika givet. I femte stycket sägs bl.a. att från bankbolagets egna kapital skall avräknas det bokförda värdet av vad banken såsom aktiekapital eller i annan form tillskjutit till annat in- eller utländskt företag som driver någon form av bankverksamhet. Enligt utredningens mening talar starka skäl för att garantigivningen i detta fall bör innefattas i begreppet "i annan form tillskjutit”. En grundläggande tanke bakom den redovisade bestämmelsen i femte stycket är att riskbärande kapital i andra företag med bankverksamhet inte skall kunna utnyttjas för att tillgodose också bankbolagets eget kapitalkrav. Risken för att bankbolaget i framtiden inte kan uppfylla kapitaltäckningskravet enligt 8 å skulle också med en annan tolkning öka. Utredningen anser det dock inte erforderligt att på grund härav föreslå ett förtydligande i lag.

På en punkt har en följdändring måst vidtas. I tredje stycket första meningen definieras vad som avses med begreppet eget kapital. I 11 kap. 7 å andra stycket sägs att bankbolagets eget kapital skall delas upp i bundet eget kapital och fritt eget kapital eller ansamlad förlust. I samma stycke anges vidare närmare vad som i balansräkningen skall tas upp under de olika benämningarna bundet och fritt eget kapital. Den nu föreslagna lydelsen avser endast att vara en anpassning till 11 kap. 7 å.

8 å Om ett bankaktiebolag genom aktieinnehav eller på annat sätt har en andel i ett utländskt företag som driver någon form av bankverksamhet och andelen uppgår till lägst tjugo procent av företagets aktiekapital eller motsvarande, skall utöver vad som anges beträffande kapitaltäckning för aktier eller andelar i de utländska företagen i 7 & femte stycket följande gälla.

För dessa utländska företags placeringar skall bestämmas ett kapitalkrav. Bankbo- laget skall vid varje tidpunkt ha ett eget kapital till lägst ett belopp som motsvarar sammanlagt kapitalkravet enligt 7 å första - tredje styckena och de delar av kapitalkraven i de utländska företagen som svarar mot bankbolagets andel i respektive företag.

Vid beräkningen av det särskilda kapitalkravet för de utländska företagen och vid bestämmandet av vad som i detta sammanhang skall anses som eget kapital, skall 7 å gälla i tillämpliga delar. För de fordringar som bankbolaget eller företag som avses i första stycket har på något av dessa företag krävs inget eget kapital. Samma gäller för fordringar för vilka ett företag som avses i första stycket svarar. Vid beräkningen av bankbolagets eget kapital skall 7 å femte stycket inte tillämpas. Med eget kapital får dessutom, i samma utsträckning som sägs i 7 å fjärde stycket, likställas så stor del av de utländska företagens reserver och av dessa utgivna förlagsbevis eller därmed likartade fordringsbevis, som svarar mot bankbolagets andel i respektive företag.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, bankinspektionen får meddela

närmare föreskrifter om vad som skall anses som eget kapital samt om beräkningen av kapitalkravet.

Paragrafen saknar helt motsvarighet i gällande BL.

Bakgrund

I 7 å finns den kapitaltäckningsregel som föreskriver att en bank måste ha eget kapital till visst lägsta belopp i förhållande till bankens placeringar, dvs bankens tillgångar och de garantiförbindelser som banken ingått. I detta hänseende är bankernas placeringar indelade i fyra riskgrader i lagtexten betecknade A—D. Den lägsta riskgraden (A) omfattar placeringar med ingen eller ringa förlustrisk medan den högsta riskgraden (D) omfattar de mest riskbetonade placeringarna. Placeringarna i lägsta riskgraden är helt fria från krav på täckning med eget kapital. Tillgångarna i övriga riskgrader skall täckas med eget kapital till 1, 4 resp. 8 procent.

Vidare finns det regler om hur det egna kapitalet i detta sammanhang skall beräknas. Utöver det egentliga egna kapitalet får i lagtexten angivna reserver och av bank utgivna förlagsbevis i viss utsträckning likställas med eget kapital i kapitaltäckningshänseende. Från detta på så sätt framräknade egna kapital skall vissa avdrag göras. Med visst undantag skall avdrag göras med det bokförda värdet av vad banken såsom aktiekapital eller i annan form tillskjutit till annat in- eller utländskt företag som driver någon form av bankverksamhet. Detta innebär i praktiken att placeringar i aktier och andelar i andra företag som bedriver någon form av bankverksamhet kräver en 100-procentig kapitaltäckning.

En nackdel med att lägga ett kapitalkrav endast på det av banken till andra bankföretag tillskjutna riskkapitalet är att kapitaltäckningskravet är lika stort oavsett den verksamhetsvolym och verksamhetsinrikning som detta kapital bär upp i de andra bankföretagen. Detta saknar betydelse i de fall banken äger aktier eller andelar i inhemska företag eftersom dessa träffas av krav på eget kapital enligt svensk lag, exempelvis finansbolagslagen. För de utländska bankföretagen gäller däremot inte de svenska reglerna, utan dessa träffas av värdlandets regler om kapitalkrav, vilka regler varierar i hög grad. Det kan medföra att ett utländskt bankföretag i ett land med mycket liberala kapitaltäckningskrav driver en verksamhet i en sådan omfatttning och med en sådan inriktning att det samlade kapitalkravet i avsevärd män skulle ha överstigit det egna kapitalet om verksamheten hade bedrivits i Sverige. Det 100-procentiga kapitaltäckningskravet för det bokförda värdet av den svenska bankens aktie- eller andelsinnehav i bankföretaget kan därmed visa sig kraftigt understiga det kapitalkrav som skulle ha ställts om banken själv hade drivit samma verksamhet i Sverige. Det kan också å andra sidan tänkas att det utländska bankföretaget driver en verksamhet i sådan omfattning och med sådan inriktning att en tillämpning av de svenska kapitaltäckningsbe- stämmelserna skulle ha lett till ett kapitalkrav som kraftigt understiger det 100-procentiga kapitaltäckningskravet för det hos den svenska banken bokförda värdet av aktierna eller andelarna i det utländska bankföreta- get.

I flera andra länder har detta problem uppmärksammats på senare tid och

den lösning som kommit till användning är som anges i utredningens direktiv — att tillämpa ett system som möjliggör ett krav på kapitaltäckning som i större utsträckning tar hänsyn till den verkliga risk som är förenad med den verksamhet som bedrivs i ett utländskt företag med någon form av bankverksamhet. Särskilt stor betydelse har detta för de länder vars banker har ett vittförgrenat och omfattande nät av utländska etableringar. Helt kortfattat kan det tillämpade systemet sägas innebära att vid beräkningen av koncernens eller bankgruppens kapitalkrav tas hänsyn till däri ingående företags placeringar och vid beräkningen av eget kapital sammanräknas alla berörda bankföretagens egna kapital. Systemet brukar i internationella sammanhang beskrivas som ett konsolideringsförfarande. Med konsolide- ring avses enligt svensk ekonomisk terminologi en allmän förstärkning av ett företags affärsställning. I detta sammanhang får begreppet en annan betydelse. Utredningen har emellertid inte kunnat finna något annat lättfattligt begrepp för detta system. Eftersom detta förfarande skall komma att tillämpas av en ytterst begränsad krets anser utredningen att risken för begreppsförvirring är relativt liten och föreslår därför att konsolidering används för beskrivning av systemet även i Sverige. I den av utredningen föreslagna lagtexten har emellertid inte ordet konsolidering kommit till användning. I de från banksynpunkt viktigaste länderna i världen har konsolideringsprincipen vunnit insteg och det är endast ett fåtal av dessa länder som inte föreskriver skyldighet för sina inhemska banker att tilllämpa denna princip.

Olika alternativ

En konsolidering kan genomföras på olika sätt. Önskemålet är att finna den metod som oberoende av participationsgrad och oberoende av risknivån i moderbanken och i det utländska företaget leder till ett kapitalkrav som bäst svarar mot den relativa risk som det egna kapitalet reellt utsätts för.

De alternativ som utredningen närmare undersökt kan kortfattat beskri- vas:

a) Full konsolidering med hänsyn tagen till utanför banken stående intressenters andelar i det utländska företaget

b) Full konsolidering utan beaktande av sådana intressenters aktie- eller andelsinne— hav

c) Kvotkonsolidering.

Kort uttryckt innebär alternativet a) att ett kapitalkrav bestäms för den utländska bankens samtliga placeringar och att det utländska företagets hela egna kapital, reserver och förlagslån läggs till grund för beräkningen av det egna kapitalet i kapitaltäckningshänseende. Denna metod leder till ett acceptabelt resultat, oavsett vilken andel banken har i det utländska bankföretaget, om risknivån i det utländska företaget någorlunda motsvara bankens risknivå. Om det utländska bankföretaget inte driver en verksamhet av någorlunda omfattning kan resultatet däremot bli det att den utanför koncernen stående intressentens kapitalandel i det utländska företaget stärker koncernens kapitalbas i konsolideringsförfarandet. Resultatet blir alltmer oacceptabelt ju mindre participation i det utländska företaget det är fråga om.

Alternativet b) innebär att det utländska företagets samtliga placeringar läggs till grund för beräkningen av kapitalkravet medan endast moderban- kens andel av det egna kapitalet i det utländska bankföretaget beaktas i kapitaltäckningshänseende. Detta förfarande kan anses resultera i ett kapitaltäckningskrav som bättre motsvarar moderbankens reella ansvar eftersom moderbanken enligt internationell praxis anses ha ett mycket långtgående ansvar för en utländsk dotter- eller konsortiebanks förbindelser; i vart fall om ägarandelen är av någorlunda storlek. Principen är naturligen inte tillämpbar på de utländska bankföretag vari banken endast har en liten andel. Ökat risktagande i det utländska företaget leder till minskat utrymme för risktagande i moderbanken. Vid små participationer blir emellertid resultatet inte tillfredsställande. Moderbanken tvingas i alltför stor utsträck- ning avsätta eget kapital för att uppfylla det kapitaltäckningskrav som det utländska företagets placeringar föranleder, trots att moderbankens juridis- ka och moraliska ansvar för det utländska bankföretagets förbindelser i själva verket minskar.

Kvotkonsolidering, alternativet c), innebär att endast den del av det utländska bankföretagets kapitalkrav som svarar mot bankens andel i det utländska bankföretaget läggs ihop med moderbankens kapitalkrav i konsolideringsförfarandet. Samtidigt får moderbanken bara tillgodoräknas den egna andelen i det utländska företagets eget kapital. Den enda nackdelen med detta alternativ är att bankens kapitalkrav kan anses bli något för lågt i de fall banken har en stor andel i det utländska företaget men inte äger hela företaget. Bankens moraliska ansvar för det utländska företagets förbindel- ser är då i själva verket mycket långtgående medan kapitalkravet bara beräknas för den del av placeringarna som svarar mot moderbankens andel i företaget. I övrigt ökar och minskar kapitaltäckningskravet i takt med att de reella risker som det tillskjutna kapitalet utsätts för ökar och minskar.

Utredningens förslag

Oroligheterna på den internationella kreditmarknaden år 1973, vilka resulterade i att ett flertal banker bl.a. Herstattbanken gick omkull, innebar en vändpunkt för det internationella tillsynsarbetet. 10-gruppens medlems- länder och Schweiz bildade den s.k. 10-gruppskommittén. Samtidigt utvecklades ett samarbete mellan tillsynsmyndigheterna inom EG-länderna. Ett konkret resultat av 10-gruppskommitténs arbete är det s.k. Concordatet. I denna överenskommelse, som träffades av centralbankscheferna år 1975 och som reviderades år 1983, ges uttryck för kommitténs uppfattning om fördelningen av tillsynsarbetet i internationella sammanhang. Där fastslås bl.a. att ansvaret för övervakningen av en bankgrupps solvens främst åvilar myndigheterna i moderbankens hemland. Centralbankscheferna underströk i samband härmed kraftigt vikten av att man inom olika länder vidtog åtgärder för att genomföra banktillsyn på koncernbasis. Samtidigt uttalades den rekommendationen att existerande hinder mot att bankerna lämnar uppgifter om sin ställning till tillsynsmyndigheten i moderbankens eller huvudkontorets hemland bör undanröjas.

Det svenska bankväsendet har under senare år i ökande takt internatio— naliserats. De svenska bankernas utlandsetableringar har ökat i såväl antal

som storlek. Genom dotterbanker, konsortiebanker och andra utländska bankföretag verkar svenska affärsbanker numera i stor omfattning i andra länder.

Gällande BL:s regler om kapitaltäckningskrav för de svenska bankernas etableringar i utlandet innebär i korthet att det bokförda värdet av bankens aktier eller andelar i ett utländskt bankföretag räknas bort från bankens kapitalbas vid beräkningen av det egna kapitalet i kapitaltäckningshänseen- de. Denna metod är förenad med den fördelen att bestämmelsen är lätt att tillämpa såväl för bankerna som för bankinspektionen. Emellertid innebär utformningen av kapitaltäckningsreglerna i BL att kapitaltäckningskravet är lika stort oavsett den verkliga verksamhetsvolym som det tillskjutna riskkapitalet bär upp. Inte heller påverkas kapitaltäckningskravet av verksamhetsinriktningen i det utländska bankföretaget. Detta innebär att banken — om värdlandets kapitaltäckningsregler medger det — kan utsätta kapitalet för en mycket större risk än vad det egna kapitalet får utsättas för i Sverige. Det förekommer att länder genom att uppställa mycket låga krav på eget kapital söker locka banker med internationell verksamhet att etablera sig i landet. Av dessa skäl och med hänsyn till det värde som ligger däri att EL:s regleri detta hänseende överensstämmer med vad som gälleri utlandet, anser utredningen att konsolideringsförfarandet bör komma i tillämpning även i Sverige.

Av de olika konsolideringsförfaranden som tidigare redovisats är kvot- konsolideringen, enligt utredningens mening, pricipiellt att föredra. Kapi- taltäckningskravet ökar och minskar på ett acceptabelt sätt i takt med den reella förlustrisk som det tillskjutna kapitalet utsätts för i de utländska bankföretagen, såväl i helägda dotterbanker som i mindre participatio- ner.

I paragrafens första stycke anges för vilka av svenska banker helt eller delvis ägda utländska bankföretag kvotkonsolideringsförfarandet skall gälla. En nackdel med konsolideringsförfarandet är att den svenska tillsynsmyndigheten måste kräva uppgifter om de utländska etableringarnas placeringar vid bankernas rapportering. Genom det internationella samar- betet på detta område har värdländerna åtagit sig att i den utsträckning så erfordras — ändra sin lagstiftning så att hinder vid insamlandet av uppgifter undanröjs. För bankerna innebär detta uppgiftslämnande ett betydande merarbete. Utredningen anser att detta merarbete bör begränsas så långt det är möjligt. Om den svenska bankens delägarskap i en utländsk bank endast är av liten omfattning kan det dessutom vara svårt att vinna gehör hos de övriga delägarna för en alltför intensiv rapportering till den svenska tillsynsmyn- digheten. Utredningen föreslår därför att systemet förenklas i två avseenden. Om den svenska bankens intressen i en utländsk bank endast är av mindre betydenhet står de fördelar som finns att vinna med kvotkonsolideringsför- farandet inte i rimlig proportion till det merarbete som bankernas åsamkas. I andra länder, bl.a. Schweiz och Västtyskland, tillämpas konsolideringsför- farandet beträffande utländska bankföretag vari de inhemska bankerna äger hälften eller mer av aktierna eller andelarna. För Sveriges del kunde detta innebära att konsolideringsförfarandet skulle tillämpas på de utländska bankföretag som ingår i bankkoncernen. Det bör vara lättare att få tillgång till de uppgifter som krävs för beräkningen av kapitalkravet och av det egna

kapitalet i konsolideringsförfarandet om detta endast tar sikte på dotterban- ker. Emellertid skulle en sådan regel innebära att många av de svenska bankernas största utländska banketableringar, bl.a. i Storbritannien och USA, skulle komma att ligga utanför konsolideringsförfarandet. Utredning- en har därför valt att föreslå att gränsen dras vid 20 procents ägarandel. För de utländska bankföretag vari svensk bank äger mindre än 20 procent av aktierna eller andelarna gäller således alltjämt endast kravet på 100- procentig kapitaltäckning för det bokförda värdet av bankens aktie- eller andelsinnehav. Vidare anser utredningen att avsevärda förenklingar såvitt avser indelningen av placeringar i riskklasser bör kunna göras vid beräk- ningen av de utländska bankföretagens kapitalkrav. Utredningen återkom- mer till denna fråga senare.

Kvotkonsolideringsförfarandet kan tillämpas på olika sätt. Det har för utredningen varit en given utgångspunkt att kapitaltäckningskravet för moderbanken å ena sidan och för gruppen som helhet å andra sidan skall beräknas i två skilda förfaranden. För den svenska banken skall kapitaltäck- ningsreglerna i 7 å gälla oförändrade. Härvid skall bestämmelserna i 7 å femte stycket tillämpas på samma sätt som sker i dag, vilket innebär att hela det bokförda värdet av bankens aktier eller andelar i utländska bankföretag räknas bort från det egna kapitalet. Detta innebäri sin tur att moderbanken inte i kapitaltäckningshänseende kan tillgodoräknas eventuella kapitalöver- skott i de utländska bankföretagen. Den svenska banken kan alltså inte utnyttja detta kapitalöverskott i den egna rörelsen. Denna princip kommer i lagtexten till uttryck i första stycket genom att där särskilt anges att de följande bestämmelserna skall gälla utöver bestämmelserna i 7 å femte stycket.

En annan given utgångspunkt har varit att den utländska etableringen i första hand alltid skall inrätta sig efter de kapitaltäckningsregler som gäller i värdlandet. Syftet med konsolideringsförfarandet är att bevaka att de risker som etableringar i länder med mycket liberala kapitaltäckningsregler utsätts för inte blir så stora, att gruppens — och därmed den svenska bankens — säkerhet kommer i fara. Det har inte bedömts nödvändigt att i paragrafen införa någon bestämmelse om detta.

I andra stycket finns den centrala bestämmelsen att bankbolaget skall ha ett eget kapital till lägst ett belopp som motsvarar det sammanlagda kapitalkra- vet i banken ochi de utländska bankföretagen. I första meningen anges att ett kapitalkrav skall bestämmas för de utländska bankföretagens placeringar. Med placeringar avses här detsamma som i 7 å, dvs tillgångar och garantiförbindelser som de utländska företagen ingått. Hur kapitalkravet skall bestämmas anges först i nästa stycke. De utländska företagens kapitalkrav skall till den del de motsvarar bankbolagets andel i respektive företag läggas samman med bankbolagets eget kapitalkrav enligt 7 å. Bankbolaget åläggs att vid varje tidpunkt ha ett eget kapital till lägst ett belopp som svarar mot detta kapitalkrav. Närmare bestämmelser om vad som avses med eget kapital och vad som i detta sammanhang får likställas med eget kapital återfinns först i nästa stycke.

Uttrycket vid varje tidpunkt anger att det egna kapitalet aldrig får understiga det sammanräknade kapitalkravet. Som tidigare nämnts medför 'kvotkonsolideringsförfarandet den olägenheten att bankerna åläggs en

skyldighet att lämna uppgifter till bankinspektionen om de utländska bankföretagens placeringar. De svenska bankerna lämnar i dag uppgifter om placeringar och eget kapital till inspektionen för kontroll av kapitaltäckning- en i den egna banken tre gånger om året. Uttrycket vid varje tidpunkt, som återfinns även i 7 å, skall alltså inte tolkas så att kapitaltäckningen behöver kontrolleras med korta mellanrum. Uttrycket anger däremot att banken även mellan kontrolltillfällena måste ha eget kapital i sådan utsträckning att kapitalkravet tillgodoses. Enligt utredningens mening kan det med tanke på att söka undvika ett alltför omfattande rapporteringsarbete finnas anledning att föreskriva att kontroll enligt principen om kvotkonsolidering skall ske mindre än tre gånger om året, förslagsvis en gång om året. Denna fråga bör emellertid överlämnas åt bankinspektionen att bedöma.

Paragrafens tredje stycke ger anvisningar för hur kapitalkravet i konsoli- deringsförfarandet skall bestämmas samt om vad som därvid får anses som eget kapital. Utredningen har i detta sammanhang övervägt olika alternativ. Ett alternativ innebär att olika placeringar i texten indelas i olika riskklasser för vilka bestäms ett kapitalkrav. Utredningen har emellertid funnit att detta alternativ medför avsevärda nackdelar. Som tidigare nämnts har det varit en utgångspunkt, att bankerna inte i onödan skall belastas med rapporterings- skyldighet för de utländska bankföretagens placeringar. Detta för med sig att den riskklassindelning som förs in i paragrafen bör vara schematisk och snarare ha till ändamål att vara vägledande än att vara uttömmande. Utfyllande föreskrifter hade därför varit nödvändiga. Dessutom torde det vara ogörligt att med samma exakthet som i 7 å ange alla tänkbara placeringar som kan förekomma i utlandet. Detta alternativ har därför inte ansetts lämpligt att lägga till grund för utformningen av bestämmelsen. Ett annat alternativ som övervägts innebär att det helt överlämnas åt regeringen eller bankinspektionen att bestämma hur kapitalkravet skall beräknas och vad som skall anses som eget kapital. Detta alternativ medför att bestämmelsen kan förväntas bli lättare att anpassa till de skilda förhållanden som kan förekomma i olika länder vid skilda tidpunkter. Mot bakgrund av de diskussioner som fördes i samband med tillkomsten av fondkommissionsla- gen och finansbolagslagen kan det emellertid ifrågasättas om en sådan bestämmelse ståri överensstämmelse med regeringsformen. Frågan ställdes i de båda lagstiftningsärendena aldrig på sin spets eftersom det i de båda lagarna på ett senare stadium infördes upplåningsbegränsningsregler. Ett förslag innebärande att det överlämnas åt regeringen att fritt bestämma hur kapitalkravet skall beräknas och vad som skall få anses som eget kapital i konsolideringsförfarandet skulle således kunna bli föremål för diskussion och utredningen anser att det av detta skäl är mindre lämpligt att lämna ett förslag enligt detta alternativ. Den föreslagna utformningen bygger trots det på tanken att det i lagen inte skall införas en särskild riskklassindelning vid beräkningen av de utländska företagens kapitalkrav. Som utgångspunkt anges därför att i konsolideringsförfarandet skall reglerna i 7 å om beräkning av kapitalkrav och om vad som anses som eget kapital gälla i tillämpliga delar. I paragrafens fjärde stycke anges att regeringen eller bankinspektio- nen med utgångspunkt från dessa bestämmelser får utfärda närmare föreskrifter i detta hänseende. Därmed har de grundläggande reglerna för beräkning av kapitalkrav och om vad som får anses som eget kapital i

konsolideringsförfarandet bestämtsi lag. Regeringens befogenhet bör därför kunna betraktas som en rätt att utfärda tillämpningsföreskrifter vilket enligt 8 kap. 13 å regeringsformen alltid kan överlämnas åt regeringen.

Vissa frågor rörande konsolideringsförfarandet är emellertid av sådan karaktär att något svar inte går att finna i 7 å. Den allmänna hänvisningen i tredje stycket till denna paragraf kompletteras därför med vissa regler.

Banklagarnas kapitaltäckningsbestämmelser uppställer för fordringar på utländska bankföretag ett krav på eget kapital om lägst 1,5 procent av fordringens belopp. Om det utländska bankföretaget ingåri den grupp som skall omfattas av konsolideringsförfarandet kommer ett kapitaltäcknings- krav att ställas även på detta om medlen har placerats utanför gruppen. Detta innebär att för samma tillgång uppställs kapitaltäckningskrav i två led och kapitaltäckningskravet blir sammanräknat väsentligt större än om tillgången hade placerats utanför gruppen direkt av den svenska banken. Samma gäller i princip beträffande fordringar som andra bankföretag i gruppen än den svenska banken har på något annat bankföretag i gruppen eller på den svenska banken. Utredningens utgångspunkt har beträffande dessa interna fordringar varit att det är den risk som drabbar gruppen som helhet vid placering av tillgångarna utanför gruppen som skall läggas till grund för beräkningen av kapitalkravet i konsolideringsförfarandet. Med detta synsätt är det naturligt att i konsolideringsförfarandet eliminera de fordringar som den svenska moderbanken har på helägda dotterbanker eller som helägd dotterbank har på andra av moderbanken helägda dotterbanker. Om den svenska banken har en fordran på ett utländskt bankföretag vari den svenska banken har endast en mindre ägarandel och detta bankföretag placerar medlen utanför konsolideringsgruppen innebär det att kapitalkravet i kvotkonsolideringsförfarandet beräknas endast på den del av placeringen som svarar mot den svenska bankens ägarandel i det utländska bankföreta- get. Detta kan tyckas innebära att gruppens kapitaltäckningskrav blir för lågt beräknat. Emellertid har även risken för placeringen kommit att delas av övriga delägare i det utländska bankföretaget. Gruppens beräknade kapitalkrav, med eliminering av den interna fordringen, ger alltså en rättvisande bild av den verkliga risk som gruppen utsätts för. Det bör därför tillåtas att alla interna fordringar mellan bankföretagen inom konsoliderings- gruppen elimineras vid beräkningen av gruppens kapitalkrav. En bestäm- melse i enlighet härmed har förts in i förslaget i tredje stycket andra meningen. Vid beräkningen av kapitalkravet för de utländska företagen skall 7 å gälla i tillämpliga delar. Detta medför att för ett utländskt bankföretags fordran på en svensk bank det inte krävs något eget kapital. En regel om eliminering av ett utländskt bankföretags fordran på den svenska banken är därför onödig.

Även för de garantiförbindelser som ett bankföretag inom gruppen har ingått skall ett kapitalkrav beräknas. Enligt 7 å krävs inget eget kapital för en fordran för vilken svensk bank svarar och eget kapital till lägst 1,5 procent av en fordran för vilken utländsk bank svarar. Om en bank inom gruppen garanterar en kredit som beviljats av en annan bank inom gruppen uppkommer i princip samma problem vid beräkningen av gruppens kapitalkrav som beträffande internfordringar. En konsortiebank i utlandet vari en svensk bank är delägare kan tveka inför att bevilja en kund en kredit.

Den svenska banken, som har bättre kunskap om kundens kreditvärdighet än övriga delägare i konsortiebanken, kan finna det vara ändamålsenligt att ensam lämna garanti för kredittagarens åtaganden. Garantiförbindelsen ingås emellertid av en annan helägd utländsk bank. Utan eliminering kommer kapitalkravet för krediten i konsolideringsförfarandet att beräknas till dels 1,5 procent av kreditbeloppet i konsortiebanken och dels ett kapitalkrav för garantiåtagandet på exempelvis åtta procent. Totalt sett blir således kapitalkravet antagligen för högt. Därtill kommer att garantiåtagan- det avser hela beloppet medan den svenska banken endast svarar för den del av krediten som svarar mot bankens ägarandel i konsortiebanken. Eftersom ett garantiåtagande av bank för en kredit enligt 7å föranleder ett lägre kapitalkrav för krediten och det i stället är garantiåtagandet som beläggs med ett kapitalkrav som motsvarar den verkliga risken, synes det vara mest rättvisande att tillåta fullständig eliminering av fordringen och endast lägga ett kapitalkrav på garantiåtagandet. I exemplet kommer således dotterbank— ens garanti att läggas till grund för beräkningen av kapitalkravet, vilket väl svarar mot den reella risk som gruppen utsätts för. I det motsatta fallet, att konsortiebanken garanterar en kredit som lämnats av en helägd dotterbank, beläggs den del av det garanterade kreditbeloppet som svarar mot den svenska bankens ägarandel i konsortiebanken till grund för beräkningen. Även detta motsvarar väl den reella risk som gruppen utsätts för. Utredningen föreslår därför i tredje stycket tredje meningen en bestämmelse som innebär att inget kapitalkrav behöver beräknas för en fordran som garanteras av en annan bank inom gruppen. Att inget kapitalkrav behöver beräknas för en kredit som garanteras av den svenska banken följer av bestämmelserna i 7 å, vilka skall gälla i tillämpliga delar i konsolideringsför- farandet enligt huvudregeln.

Tidigare har konstaterats att konsolideringsförfarandet inte skall påverka gällande kapitaltäckningsregler såvitt gäller den svenska moderbankens egen rörelse. Vid beräkningen av dess egna kapital skall alltså det bokförda värdet av bankens aktier och andelar i utländska bankföretag dras ifrån det egna kapitalet. I konsolideringsförfarandet skall gruppens sammanlagda egna kapital kunna utnyttjas för tillgodoseende av det framräknade kapitalkravet. I tredje stycket fjärde meningen sägs därför att 7 å femte stycket inte skall tillämpas i konsolideringsförfarandet. Detta innebär i praktiken att det bokförda värdet av den svenska bankens aktie eller andelsinnehav i det utländska bankföretagen skall läggas till det egna kapitalet i konsoliderings- förfarandet. Detta framräknade egna kapital utgör därmed konsoliderings- gruppens egentliga egna kapital i konsolideringsförfarandet.

Enligt 7 å fjärde stycket får med eget kapital, intill ett belopp motsvarande det egentliga egna kapitalet likställas dels fyrtio procent av vissa reserve- ringar och dels det nominella värdet av förlagsbevis och därmed likartade fordringsbevis, som utgivits av banken. I tredje stycket sista meningen sägs att i konsolideringsförfarandet får, i samma utsträckning som sägs i 7 å fjärde stycket, likställas så stor del av de utländska företagens reserver och av dessa utgivna förlagsbevis eller därmed likartade fordringshandlingar, som svarar mot bankens andel i respektive företag. I konsolideringsförfarandet får således gruppens sammanlagda reserveringar och det sammanlagda nomi- nella beloppet av förlagsbevis utgivna av dessa likställas med eget kapital.

Det sätt på vilket konsolideringsförfarandet sålunda har utformats innebär att reserver och förlagsbevis som på grund av begränsningsregeln inte fått likställas med eget kapital kan utnyttjas i konsolideringsförfarandet och detta också om reserveringarna är gjorda i de utländska bankföretagen eller förlagsbevisen är utgivna av dessa. De reserveringar som det här kan vara fråga om är sådana som anges i 7 & fjärde stycket. Detta torde av lagtexten framgå genom hänvisningen till detta lagrum. Det kan emellertid inte uteslutas att det här kan finnas behov av närmare anvisningar. I enlighet med vad som sägs i fjärde stycket ankommer det på regeringen eller bankinspek- tionen att utfärda dessa. Om de utländska företagen endast är delägda får bara motsvarande andel av reserver och förlagsbevis medräknas. Det bör i detta sammanhang påpekas att det beskrivna förfarandet innebär att det inte uppställs något krav att varje etablering utomlands skall själv ha eget kapital till lägst ett belopp motsvarande det framräknade kapitalkravet för företaget. Det räcker att gruppen som helhet har eget kapital i tillräcklig omfatt- ning.

Genom hänvisningen i tredje stycket första meningen till 7 5 hari lagtexten uttalats att bestämmelserna i den paragrafen skall ligga till grund både vid beräkningen av kapitalkravet och vid bestämmandet av vad som skall anses vara eget kapital i konsolideringsförfarandet. I fjärde stycket sägs att regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, bankinspektionen får meddela närmare föreskrifter i dessa hänseenden. Regeringen eller bankin- spektionen tilldelas därmed uppgiften att anpassa bestämmelserna i 8 & till aktuella förhållanden. Enligt utredningens mening bör dessa föreskrifter dessutom ha till syfte att så långt det är möjligt förenkla bankernas arbete med att ta fram underlag för beräkningen av kapitalkravet. En lika nyanserad uppdelning av placeringarna på sätt som skett i 7 & bör om möjligt undvikas. Systemet kan antas föra med sig även den fördelen att det blir lättare att anpassa riskklassindelningen om ändrade förhållanden påkallar det.

95 Ett bankaktiebolag skall hålla en med hänsyn till rörelsens art och omfattning tillräcklig kassareserv. Kassareserven skall bestå av tillgångar som med lätthet kan förvandlas i pengar och skall tillsammans med inneliggande kassa uppgå till lägst ett belopp som svarar mot tio procent av bankbolagets samtliga förbindelser med undantag av 1. förlagslån,

2. lån mot inteckning i egen fastighet,

3. lån som tagits upp hos allmänna pensionsfonden i samband med återlån enligt fondens reglemente, och

4. garantiförbindelser.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, bankinspektionen får utfärda närmare föreskrifter om vilka tillgångar som får inräknas i kassareserven.

Paragrafen överensstämmer i stort med 58 & BL.

Reglerna om skyldighet för bankerna att hålla kassareserv syftar till att skapa garantier för att bankerna håller en tillfredsställande betalningsbered- skap så att variationer i kassaflödet kan mötas utan svårigheter. Reglerna i BL åsyftar endast att garantera en företagsekonomiskt motiverad betalnings- beredskap. Det finns — vilket närmare redovisas senare annan lagstiftning

som ålägger bankerna att hålla viss kassareserv, om riksbanken anser att detta är nödvändigt ur penningpolitisk synvinkel.

Skyldigheten för affärsbankerna att hålla viss kassareserv infördes första gången i 1911 års lag om bankrörelse och var konstruerad på det sättet att bankerna ålades att hålla en kassareserv om minst 25 procent av summan av de förbindelser som bankbolaget skulle fullgöra vid anfordran (avistaförbin- delser). För bankens övriga förbindelser krävdes ingen kassareserv. I lagtexten exemplifierades vad som fick inräknas i kassareserven. Trots avsaknad av direkt stöd i lagtexten ansågs det ankomma på tillsynsmyndig- heten att i tillämpningsföreskrifter närmare ange den egendom som fick inräknasi kassareserven. Bestämmelsen om skyldighet att hålla kassareserv behölls oförändrad fram till tillkomsten av nu gällande BL. På förslag av 1949 års banklagssakkunniga infördes en ny bestämmelse om skyldighet för bankerna att hålla kassareserv vilken i stort sett överensstämmer med den nu gällande. De sakkunniga motiverade sitt förslag med att strukturen på affärsbankernas inlåning kraftigt hade förändrats. I paragrafens första stycke angavs ett allmänt mått på kassareservens storlek, nämligen att denna skulle vara tillräcklig med hänsyn till arten och omfattningen av bankens rörelse. Denna regel brukar benämnas kassakravets kvalitativa regel. I andra stycket återfanns den kvantitativa regel som utgör ett komplement till den kvalitativa regeln och som anger kassareservens lägsta mått. Vid BL:s tillkomst bestämdes detta lägsta mått på det sättet att kassareserven skulle lägst uppgå till ett belopp motsvarande sammanlagt dels 25 procent av de förbindelser som banken hade att fullgöra vid anfordran eller inom en månad och dels 4 procent av övriga förbindelser. I lagtexten gjordes vissa undantag. Sålunda gällde inte 25- procentregeln för medel som satts in på sparkasseräkning eller för garantiförbindelser. Visserligen föreskrev banklagen en uppsägningstid för inlåning på sparkasseräkning på minst en vecka, men det hade kunnat konstateras att rörligheten hos sparkassemedlen var mindre än hos andra kortfristiga förbindelser. I praktiken bestämde bankinspektionen vad som kunde godtas som kassareservmedel. Vissa regler härom fanns emellertid också i lagen. Sådan egendom som i och för sig kunde få räknas som kassareservmedel men som var pantsatt, fick inte inräknas i kassareserven. Om den pantsatta egendomen däremot utgjorde säkerhet för en avtalad men av banken icke till fullo utnyttjad kredit, tilläts den pantsatta egendomen ingå i kassareserven till den del den motsvarade avtalad men icke utnyttjad kredit, under förutsättning att det resterande kreditbeloppet kunde lyftas vid anfordran. Enligt en särskild regel medgavs bank rätt att tillfälligtvis underskrida kassareservens minimistorlek, men banken var då skyldig att snarast möjligt öka reserven till föreskrivet belopp. Denna regel hade överförts från 1911 års lag om bankrörelse och gav uttryck åt den tanken att varje underskridande av den föreskrivna kassareservskyldigheten inte skulle föranleda ingripande från tillsynsmyndigheten.

Kreditinstitututredningen undersökte noga lämplig utformning av kassa- reservbestämmelsen. Eftersom bestämmelserna om kassareservskyldighe- ten hade olika utformning i de olika bankinstitutens lagar prövades olika modeller. Utredningens förslag innebar emellertid, såvitt avsåg uppbyggna- den av bestämmelsen, att den regel som gällde för bankaktiebolagen, med såväl en kvalitativ som en kompletterande kvantitativ regel, användes som

förebild för kassareservbestämmelserna i samtliga tre lagar. Den enda ändringen som föreslogs i den för affärsbankerna gällande kassareservbe- stämmelsen avsåg det kvantitativa måttet på kassareserven. Det ditintills gällande systemet med skilda kassakrav för olika typer av inlåning ansågs inte längre utgöra en godtagbar grund för uppbyggnaden av bestämmelsen, bl.a. eftersom utredningen också föreslog att alla författningsbestämmelser om bankernas inlåningsräkningar skulle utgå ur lagen. Som ytterligare skäl för sitt ställningstagande åberopade utredningen att storleken på en tillfredsstäl- lande kassareserv var avhängig en mängd andra faktorer än den formella bindningstiden för inlåningen. En grundläggande tanke var enligt utredning- en att ett uttag från en bank inom en relativt snar framtid motsvaras av insättning i en annan eller samma bank. Detta ansågs gälla för en enskild bank under förutsättning att bankens kunder fördelar sig jämt mellan de olika kundkategorierna hushåll, företag, kommuner m.fl. Man hade kunnat notera att de skilda kundkategorierna följde likartade mönster vad gällde insättningar och uttag. Ju jämnare bankens kunder fördelade sig mellan de olika kundkategorierna desto större var också sannolikheten för att ett uttag senare balanserades av en insättning i banken. Även säsongsmässiga variationer kunde på detta sätt balanseras i en enda bank. Sannolikheten för att ett uttag skulle balanseras av en insättning minskade om bankens kunder huvudsakligen kunde hänföras till någon eller några kundkategorier. Risken för större variationer i medelsflödet ökade också om antalet insättare var få. Även storleken på inlåningskontonas behållningar hade betydelse, eftersom flera små insättare kunde förväntas avvika från det normala kassaflödet i mindre utsträckning än kunder med stora tillgodohavanden i banken. Även om kreditinstitututredningen kunde konstatera att betydelsefulla skillnader förelåg mellan de olika instituten, såvitt avsåg de faktorer som hade betydelse vid bedömningen av storleken på en tillfredsställande kassareserv, ansåg utredningen att de olika instituten inte skulle behöva olika kassareservregler. Utredningen föreslog att den kvantitativa kassareservre- geln borde utformas så att bankerna ålades att i kassareserv hålla ett belopp som lägst svarade mot tio procent av bankens samtliga förbindelser, dvs främst inlåning. Undantag gjordes för obligations- och förlagslån, lån mot inteckningi egen fastighet, lån som upptagits hos allmänna pensionsfonden i samband med återlån samt garantiförbindelser. Utredningens förslag godtogs av statsmakterna; dock med undantag för obligationslån eftersom utredningens förslag att tillåta bankerna att ge ut obligationslån då inte godtogs. Trots att bankerna sedermera medgavs rätt att i viss utsträckning ge ut obligationslån har ingen ändring av bestämmelsen skett sedan år 1968. Bankernas efterlevnad av kassakravet övervakas av bankinspektionen. Enligt bankinspektionens anvisningar skall samtliga banker till bankinspek- tionen lämna en kassareservsrapport per utgången av varje kalenderår. Av anvisningarna framgår vilka tillgångar som enligt bankinspektionen får medräknas bland de tillgångar varmed bank får uppfylla kassakravet. Dessa anvisningar utfärdar bankinspektionen utan direkt stöd i lag. Det har dock alltsedan kassareservsbestämmelsens tillkomst förutsatts att bankinspektio- nen skall utfärda dessa anvisningar. Däremot fastställs noga i lagen vilka förbindelser som skall läggas till grund för beräkningen av kassakravets storlek och här ges inget utrymme för kompletterande anvisningar. De

tillgångar som enligt de senaste anvisningarna (BFFS 1983z9) får inräknas i kassareserven är följande.

1. Inneliggande kassa, inklusive utländska sedlar och mynt.

2. Svenska checkar, postväxlar och andra clearingfordringar.

3. Kortfristiga fordringar (avista eller på en dags uppsägning) på svenska finansinstitut eller på utländska banker med avdrag för kortfristiga skulder till dessa institut.

4. Av andra banker utgivna bankcertifikat till 80 procent av nominella värdet.

5. Statspapper och obligationer; dock inte obligationer i den mån dessa pantsatts för annan skuld än avistaskuld till svenskt bankinstitut, däribland riksbanken.

Att de tillgångar som anges i punkterna 1—4 ovan har ansetts vara så likvida att de skall få medräknas bland de tillgångar varmed kassareservkravet får uppfyllas är naturligt. Vad däremot gäller statspapper och obligationer (punkten 5) kan konstateras att dessa värdepapperi sig normalt sett inte är av kortfristig natur. Det finns däremot ofta en andrahandsmarknad för dessa papper, vilket innebär att de i princip skulle kunna säljas vidare och bankbolaget därmed erhålla pengar. Man kan emellertid inte bortse från att marknaden skulle kunna påverkas om någon av de stora bankbolagen beslöt att sälja ut vissa papper. Det är därför inte heller deras omsättningsbarhet som motiverar att de får ingå i kassareserven. I stället är det möjligheten att utnyttja statspapper och obligationer som säkerhet för lån hos andra banker främst riksbanken, som motiverar att de får medräknas i detta sammanhang. Storleken på dessa belåningsbara tillgångar ansågs därför tidigare utgöra ett rättvisande mått på institutets kassareserv. De korta lån som bankerna tog upp i riksbanken säkerställdes också med dessa tillgångar. Statspapper och obligationer överlämnades regelmässigt som pant till riksbanken för lånen. Numera, sedan den 1 juli 1982, har emellertid riksbanken ändrat sin praxis och kräver inte längre in dessa säkerheter. Storleken på de lån som varje bank kan få låna i riksbanken bestäms i stället på grundval av riksbankens kännedom om bankinstitutets ställning och på det penningpolitiska läget. Riksbanken anser sig däremot inte kunna bevaka också att de olika bankernas kassareserv på detta sätt garanteras. Den situationen skulle kunna uppstå att en bank som är i behov av likvida medel, på grund av något av de anförda skälen av riksbanken vägras ytterligare korta krediter. Det åvilar således alltjämt bankerna och bankinspektionen att bevaka att bankerna har en del av sina tillgångar placerade på ett sådant sätt att dessa med lätthet kan förvandlas till pengar, oberoende av tillgången på krediter hos riksbank- en.

Som tidigare nämnts har bestämmelsen i BL om kassareservskyldighet endast syftet att garantera att bankerna har en tillfredsställande betalnings- beredskap för att kunna möta variationer i kassaflödet och den är således motiverad endast av företagsekonomiska skäl. Kassareservskyldigheten kan emellertid också fylla ett penningpolitiskt syfte. Att ålägga bankerna att hålla viss kassareserv är ett sätt för riksbanken att strama åt bankernas kreditgivning. Regler om detta finns sedan år 1975 i lagen om kreditpolitiska medel (197492). Ett kreditpolitiskt medel är enligt 1 & kassakravet. I

11—13 åå ges närmare bestämmelser om detta. Förordnande om kassakrav kan bara avse bankinstitut. Med kassakrav avses i detta sammanhang enligt 12 å att bankinstituts medel som innestår på checkräkning i riksbanken sammantaget med inneliggande kassa, i den mån kassan enligt riksbankens medgivande får medräknas, vid viss tidpunkt skall uppgå till ett belopp som svarar mot viss andel, högst femton procent, av bankens förbindelser med de undantag som riksbanken medger. Enligt 13 å ankommer det på riksbanken att besluta om kassakravskyldighet enligt lagen och att utfärda tillämpnings- föreskrifter om de angivna förhållandena. Det finns enligt 6 å en möjlighet för riksbanken att utfärda olika beslut om kassakrav för olika bankinstitut. Efter lagens ikraftträdande har riksbanken vid flera tillfällen fattat beslut om kassakrav. Kassakravet har i de flesta fall bestämts till ungefär fem procent. Vid enstaka tillfällen har kassakravet bestämts över fem procent med aldrig (-aug. 1982) över åtta procent.

Eftersom reglerna om kassakrav i BL och i lagen om kreditpolitiska medel är utformade på olika sätt går det inte att jämföra dessa. Det går alltså inte att ange huruvida BL:s föreskrifter om kassareserv på tio procent av förbindel- serna är hårdare än ett kassakrav på tio procent enligt lagen om kreditpolitiska medel. Bankinspektionen och riksbanken har befogenhet att bestämma vad som enligt BL respektive lagen om kreditpolitiska medel får inräknas i det belopp varmed kassakravet uppfylls. Riksbanken bestämmer också vilka förbindelser som skall utgöra beräkningsgrund för kassakravet enligt den senare lagen. Det bör nämnas att den år 1980 tillsatta kreditpolitiska utredningen i sitt betänkande En effektivare kreditpolitik (SOU 1982:52) föreslagit genomgripande förändringar av den kreditpolitiska lagstiftningen men att utredningens förslag inte innebär några större förändringar såvitt avser kassakravet.

Ett annat kreditpolitiskt medel av större betydelse i detta sammanhang är likviditetskravet. I 7—10 åå lagen om kreditpolitiska medel finns reglerna om likviditetskravet innebärande att riksbanken får förordna att viss del — numera högst 55 procent av bankinstitutens tillgångar, motsvarande viss angiven del av bankinstitutens samtliga förbindelser, skall hållas likvida. Som likvida medel skall enligt lagen alltid räknas statspapper och bostads— obligationer. I övrigt tillåts riksbanken att ange vilka tillgångar som får räknas som likvida medel. För närvarande och sedan september 1983 har riksbanken förordnat att likviditetskravet inte skall gälla. Genom likviditets- kravet har bankaktiebolagen dock under årens lopp tvingats att förvärva statspapper och bostadsobligationer i stor omfattning. Eftersom dessa statspapper och bostadsobligationer också får inräknas i BL:s kassareserv, har bankerna i dag inga som helst svårigheter att uppfylla kassareservkravet i BL. Enligt bankinspektionens anvisningar har också antalet rapporterings- tillfällen minskat till ett om året. Detta skulle kunna föranleda den slutsatsen att en bestämmelse i banklagstiftningen om skyldighet för bankbolagen att hålla viss kassareserv är onödig. Förhållandena kan emellertid förändras. I kreditpolitiska utredningens betänkande En effektivare kreditpolitik (SOU 1982:52) föreslås bl.a. att likviditetskravet skall slopas i sin nuvarande utformning. Detta skulle genomfört kunna innebära att bankbolagens innehav av statspapper minskade. Vidare kan det antas att ytterligare nya banker kommer att etableras i Sverige om de utländska bankerna tillåts att

etablera sig här, något som förutskickas i strukturkommitténs direktiv. Dessa nyetablerade banker har inte hunnit bygga upp ett innehav av statspapper i samma utsträckning som de banker som verkat i Sverige under många år. Redogörelsen för den nuvarande ordningen ger vid handen att bankerna med stöd av den kreditpolitiska lagstiftningen av penningpolitiska skäl tvingats placera sina tillgångar på ett sådant sätt att BL:s bestämmelse om kassareservskyldighet kommit att bli onyttig. Av de ovan redovisade skälen anser utredningen emellertid att det alltjämt måste finnas en bestämmelse i banklagstiftningen som ålägger bankerna att hålla viss kassareserv. Banklagsutredningen har enligt tilläggsdirektiv (Dir 1983z42) i uppgift att i den mån ändring anses angelägen lämna förslag till ändringar av de av banklagarnas rörelseregler som inte omfattas av det uppdrag som givits den kommitté som har till uppgift att se över kreditmarknadens struktur. Reglerna om bankernas kassareservskyldighet blev till föremål för en noggrann prövning senast av kreditinstitututredningen. Sedan dess har ett flertal av de faktorer som enligt kreditinstitututredningen är av betydelse vid bedömningen av storleken på en tillfredsställande kassareserv undergått en genomgripande förändring. På inlåningssidan har utvecklingen exempelvis inneburit att de medel som sätts in på traditionella bankräkningar formellt binds under kortare tid och även om bankerna uppställer som ett villkor för insättning på vissa konton att innestående medel inte får tas ut utan uppsägning viss tid dessförinnan, medges sådana uttag numera undantagslöst utan uppsägning. I stället är det vanligt att bankerna debiterar kunden en viss avgift för uttaget. Således finns det fog för antagandet att både den formella och den praktiska bindningstiden reducerats och detta talar för att bankerna kanske borde åläggas att hålla högre betalningsberedskap än för närvarande. Emellertid har även andra förändringar inträffat. Bankernas upplåning har kommit att söka sig nya former. Storinlåningen har Ökat markant. Storinlåningen brukar delas upp i specialinlåning och försäljning av egna bankcertifikat. Kännetecknande för specialinlåningen är att det är fråga om stora belopp som banken tar emot för inlåning på räkning med individuellt avtalade villkor. Normalt är medlen bundna på räkningen under viss på förhand bestämd kortare tid, men i praktiken har det visat sig att insättarna i mycket stor utsträckning kunnat lyfta medlen under bindningstiden. Bankcertifikaten kan närmast liknas vid en obligation med kort löptid, utställd på ett stort belopp. Som alternativ till specialinlåning kan bankkun- den köpa ett bankcertifikat utställt på lämpligt belopp och med lämplig löptid. Eftersom penningmarknaden i Sverige under de senaste åren utvecklats kraftigt har en andrahandsmarknad för bankcertifikaten kunnat skapas och om den som förvärvat ett bankcertifikat önskar erhålla pengar före förfallodagen, kan han sälja certifikatet. De delvis nya instrumenten för inlåningen och den allmänna utveckligen på penningmarknaden har möj- liggjort för bankerna att bättre än tidigare kunna bedriva en effektiv likviditetsplanering. Utvecklandet av dagslånemarknaden har också bidragit till detta. En bank som har drabbats av ett onaturligt stort kassautflöde har således betydligt fler och större möjligheter än tidigare att skaffa sig erforderliga likvida medel. Tidigare var bankerna i en sådan situation istort sett hänvisade till att låna i riksbanken. Den nu beskrivna utvecklingen kan

alltså sägas ha inneburit att behovet av en kassareservregel i banklagstift- ningen minskat.

För att rätt kunna bedöma hur utvecklingen har påverkat behovet och utformningen av en kassareservregel i banklagstiftningen krävs ett omfat- tande utredningsarbete. Inlåningens omfattning och individuella struktur måste undersökas såväl för de olika bankinstitutgrupperna som för de olika bankerna inom de olika grupperna. Eftersom kreditmarknadens struktur har gjorts till föremål för en särskild utredning och resultatet av det utrednings— arbetet i hög grad kommer att ha betydelse vid bedömningen av dessa frågor har banklagsutredningen avstått från att försöka finna en lösning som tar hänsyn till de nya förhållanden som inträtt. Utredningen har i stället valt att lyfta över den nuvarande bestämmelsen till BAL utan några genomgripande förändringar. Vissa mindre betydelsefulla förändringar har utredningen däremot ansett sig oförhindrad att föreslå.

Det första stycket föreslår utredningen behålls oförändrat. Den kvalitativa regeln är alltså alltjämt huvudregel för måttet på kassakravet. Detta innebär, som tidigare framkommit, att kassareserven hos en bank ibland måste vara större än det kvantitativa måttet i andra stycket utvisar. Värdeportföljens sammansättning, inlåningens fördelning vad gäller bindningstider, antal insättare och enskilda insättningars storlek kan alltså medföra krav på en kassareserv som överstiger tio procent av bankens förbindelser.

I andra stycket bibehålls också den kvantitativa regeln oförändrad. Skälen för utredningens ställningstagande att behålla det nuvarande kvantitativa måttet har redovisats tidigare. Utredningen finner inte heller skäl att nu närmare undersöka vilka av bankernas förbindelser som lämpligen bör läggas till grund för beräkningen av kassakravet. Den enda ändring som inträtt sedan år 1968, då den nuvarande kassareservbestämmelsen infördes, är att bankerna från och med år 1980 medgivits rätt att ge ut obligationslån. På förslag av kapitalmarknadsutredningen infördes då (SFS 1979:1050) en möjlighet för bank att emittera egna obligationslån med en längsta löptid om sju år och för obligationer med längre löptid än ett år till ett sammanlagt belopp som högst svarade mot tre procent av bankbolagets inlåning. Denna möjlighet har kommit att användas i en mycket begränsad omfattning med undantag för bankcertifikaten. I detta sammanhang bör nämligen ett certifikat jämställas med en obligation, vilket begrepp inte närmare är bestämt i juridisk/teknisk mening. Ett bankcertifikat är värdepappersrätts- ligt närmast att bedöma som ett löpande skuldebrev, ställt till innehavaren. Med bankcertifikaten vänder bankerna sig till penningmarknaden och certifikatens löptid understiger därför regelmässigt ett år.

Kreditinstitututredningens förslag till ny kassareservbestämmelse medgav att av banken utgivna obligationslån skulle få undantas från de förbindelser som utgjorde underlaget för beräkningen av kassakravbeloppet. Eftersom departementschefen inte ansåg sig då kunna biträda utredningens förslag att medge bankerna rätt att anskaffa medel genom att ge ut egna obligationslån, fördes obligationslånen också bort från undantagen i kassareservbestämmel- sen (prop. 1968:143 5. 168). När möjlighet för bankerna att i en begränsad omfattning emittera egna obligationslån sedermera infördes, berördes inte frågan om kassareservbestämmelsen borde ändras på denna punkt. Bank- lagsutredningen anser sig ha kunnat konstatera att bankerna utnyttjat

möjligheten att ge ut egna obligationer huvudsakligen endast genom att vända sig till penningmarknaden och inte till kapitalmarknaden. Obligations- upplåningen är alltså i detta sammanhang av kortfristig karaktär. Det saknas därför anledning att nu överväga om obligationslån skall föras in bland de förbindelser som får undantas vid beräkningen av kassakravsbeloppet.

I 58 å andra stycket sista meningen BL sägs att om kassareserven tillfälligt nedgår under det föreskrivna beloppet, skall den snarast ökas till detta. Denna bestämmelse har inte tagits med i förslaget. Bestämmelsen, som infördes redan år 1911, anses ge uttryck åt tanken att inte varje avsteg från skyldigheten att hålla viss kassareserv skall behöva föranleda ingripande från tillsynsmyndigheten.

Någon motsvarande bestämmelse har emellertid aldrig funnits i svensk banklagstiftning såvitt gäller den regel som syftar till att garantera bankernas soliditet; tidigare inlåningsbegränsningsregeln numera kapitaltäckningsbe- stämmelsen. Det åligger i första hand bankerna själva att bevaka att banklagens bestämmelser om kassareserv och kapitaltäckning uppfylls. Det torde vara en skyldighet för en bank att omedelbart till bankinspektionen rapportera om banken inte förmår att uppfylla något av de krav som dessa bestämmelser ställer upp. Oaktat den nuvarande regeln i 58 å andra stycket sista meningen torde bankinspektionen aldrig kunna underlåta att ingripa om ett bankinstitut vid ett rapporttillfälle inte förmår att uppfylla kravet på kassareserv. Samma bör gälla även för det fall en bank inte förmår uppfylla kapitaltäckningskravet. Däremot behöver inte varje avsteg från de uppställ- da kraven med nödvändighet betyda att bankinstitutet skall drabbas av någon påföljd. De uppställda kraven avser att garantera att bankerna håller en tillräcklig kassareserv för att kunna möta oförutsedda påfrestningar på likviditeten och ha ett tillräckligt stort eget kapital för att kunna möta påfrestningar på soliditeten. Det är givet att ett bankbolag som ser sig tvingat att utnyttja någon av dessa reserver inte skall behöva utsättas för ett drastiskt ingripande från bankinspektionen, något som skulle kunna ytterligare försvåra för banken att fortsättningsvis driva verksamhet. Däremot utgör naturligtvis den omständigheten att en bank tvingas tillgripa någon av dessa reserver ett allvarligt incitament för bankinspektionen att fästa sin uppmärk- samhet på bankens problem. Normalt bör bankinspektionen inkräva en förklaring från den berörda bankens styrelse och kräva att den omedelbart vidtar åtgärder för att återställa bristen. Om förklaringen till den tillfälliga nedgången är trovärdig och bankbolaget dessutom enligt bankinspektionens uppfattning kan antas komma att återställa bristen, behöver det inträffade inte föranleda några ytterligare åtgärder. Om ett bankbolag däremot gång efter annan underskrider de uppställda kraven, kan det finnas anledning för bankinspektionen att närmare analysera situationen och överväga mer drastiska åtgärder. Ytterst kan det bli fråga om att anmäla det inträffade för regeringen för prövning om oktrojen bör förklaras förverkad. Utredningens förslag att slopa den nu gällande bestämmelsen om att kassareserven tillfälligt får nedgå under det föreskrivna beloppet, avser således inte att innebära någon ändring i sak.

I 58 å BL finns i tredje stycket reglerna att pantsatt egendom inte får medräknas bland de tillgångar med vilka banken kan uppfylla kassakravet, samt att, i de fall egendomen är pantsatt för en avtalad men icke utnyttjad

kredit, den får medräknas endast i viss angiven utsträckning. Detta stadgande har utredningen ersatt med en generell bestämmelse som ger regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, bankinspektionen rätt att utfärda närmare föreskrifter om vilka tillgångar som får inräknas i kassareserven. Den nu gällande bestämmelsen härstammar från 1911 års lag om bankrörelse. Den har under åren genomgått vissa smärre förändringar. Redan vid tillkomsten av 1911 års lag förutsattes att tillsynsmyndigheten skulle närmare ange vilken egendom som skulle få inräknas i kassareserven. Lagtexten innehöll endast det villkoret att tillgångarna skulle med lätthet kunna förvandlas i penningar. Någon befogenhet att utfärda anvisningar eller föreskrifter i detta hänseende ålades tillsynsmyndigheten dock inte i lagen. Sedan lång tid har emellertid bankinspektionen i föreskrifter angett vilken egendom som får inräknas i kassareserven. Denna ordning har fungerat väl och utredningen anser att den bör gälla även framgent. Det bör emellertid nu slås fast i lag att regeringen eller efter regeringens bemyndi- gande bankinspektionen tilläggs befogenheten att generellt utfärda närmare föreskrifter om vilka tillgångar som får inräknas i kassareserven. Detta möjliggör en smidigare anpassning till utvecklingen på bankområdet. Förslaget innebär att bankinspektionen i anvisningar anger vilka tillgångar som får inräknas i kassareserven. Även om det i lagen noga anges vilka förbindelser som skall ligga till grund för beräkningen av kassareservens storlek, överlämnas därmed åt bankinspektionen att avgöra hur bankerna Skall fullgöra sin skyldighet att hålla viss kassareserv. Ytterst syftar kassareservkravet till att tvinga bankerna att placera viss del av tillgångarna på ett sådant sätt att dessa med lätthet kan förvandlas till pengar. Tidigare har redogjorts för bankinspektionens nu gällande anvisningar rörande vilka tillgångar som får inräknas i kassareserven. Av de däri upptagna tillgångarna finns det endast anledning att närmare beröra posten Statspapper och obligationer. Det kan av flera skäl diskuteras huruvida en banks innehav av statspapper och obligationer längre utgör något användbart mått på bankens kassareserv. De nu befintliga bankerna med undantag för Sveabanken — har under årens lopp byggt upp omfattande innehav av statspapper och obligationer till följd av den kreditpolitiska lagstiftningen. Enligt nu rådande praxis kräver inte heller riksbanken in dessa papper som säkerhet för lån i riksbanken. Slutligen behöver bankerna inte i sin kassareservredovisning längre göra avdrag för de obligationer som ställts som säkerhet för kortfristiga lån hos andra svenska finansinstitut. De traditionella affärsbank- erna har inte heller några som helst svårigheter att uppfylla kassakravet i BL och kan inte under överskådlig tid antas komma att få det.

Mot bakgrund av att de traditionella bankerna i dag med breda marginaler uppfyller kassareservkravet i banklagstiftningen föreligger nu inget påtagligt behov av att vidta förändringar i bankinspektionens nuvarande anvisningar. Det bör emellertid vid denna lags ikraftträdande finnas anledning för bankinspektionen att förutsättningslöst pröva hur de nya anvisningarna bör utformas. Detta bör ske efter samråd med riksbanken, eftersom bankernas möjligheter att snabbt få tillgång till pengar i hög grad är beroende av möjligheten att låna i riksbanken. Också tillkomsten av nya bankaktiebolag skulle kunna medföra behov av en översyn av anvisningarna.

5 .2. 7.3 Kreditgivning

Kreditgivningen utgör bankernas centrala verksamhetsgren. Reglerna om kreditgivningen finns i 10—16 åå. Dessa regler har en annan karaktär än reglerna om bankernas verksamhet i 1—6 åå. Bestämmelserna om verksam- heten är uppbyggda på det sättet att bankerna tillåts att bedriva viss verksamhet och en del av denna verksamhet får bara bedrivas i vissa former. Sålunda får en bank enligt 1 å aldrig ägna sig en verksamhet som inte beståri in- och utlåning eller står i samband därmed. Inom denna yttre ram för verksamheten får bankerna förvärva och driva handel med endast viss i 2 å uppräknad egendom. Även om det skulle kunna anses att handel med viss annan egendom stod i samband med in- och utlåningen är banken förhindrad att ägna sig åt den verksamheten om den egendom som avses bli föremål för handeln inte finns uppräknad i 2 å. I 3 och 4 åå uppräknas den egendom som bankerna får förvärva men inte driva handel med. Annan egendom än sådan som anges i 2-4 åå är bank alltså förbjuden att förvärva. I 5 och 6 åå medges bankerna rätt att i vissa särskilda fall förvärva även sådan egendom som bankerna normalt är förhindrade att förvärva. Bestämmelserna om kredit- givningen bör däremot ges en annan tolkning. Dessa är uppbyggda så att vissa former av kreditgivning förbjuds, att vissa villkor i samband med kreditgivningen fastställs eller att vissa villkor måste vara uppfyllda för att en bank skall få lämna viss kredit. Detta innebär att krediter, kreditformer eller villkor för kreditgivningen som inte uttryckligen är förbjudna enligt dessa bestämmelser är tillåtna.

Reglerna om kreditgivningen avser inte att ge en fullständig reglering av denna del av bankernas verksamhet, utan tar upp vissa särskilda frågor som har anknytning till denna. Reglerna har inte samma strukturella samband som reglerna om verksamheten. I 10 å behandlas kravet på betryggande säkerhet för kreditgivningen. Att bankerna i normala fall inte tillåts att i samband med beviljandet av en kredit avtala att bankens fordran medför rätt till betalning först efter kredittagarens övriga borgenärer framgår av 11 å. Förbudet mot vinstandelslån finns i 12 å. De bestämmelser som ålägger bankerna att ägna särskild uppmärksamhet åt att inte krediter beviljas till en och samma låntagare i alltför stor omfattning återfinns i 13 å. Reglerna om kreditjäv, d.v.s. om begränsning av möjligheten att bevilja vissa banken närstående personer krediter, finns i 14 å. Slutligen finns reglerna om krediters löptid i 16 å. Reglerna om krediter skall också tillämpas på bankernas garantigivning, utom såvitt avser bestämmelserna om krediters löptid (15 å). Banklagsutredningen har tidigare (Ds E 198213) lämnat förslag till en förändring av de grundläggande bestämmelserna i 10 å. Förslaget har ännu inte föranlett lagändring. Här föreslås en genomgripande förändring av bestämmelserna om kreditjäv och en omarbetning av bestämmelserna i 16 5 om krediters löptid. I övrigt föreslås endast mindre betydelsefulla ändringar, mestadels föranledda om utredningens förslag att tillåta bankerna att förvärva fordringar (3 å).

10 & Kredit får beviljas endast om trygghet föreligger för låneförbindelsens fullgöran- de. Betryggande säkerhet i fast eller lös egendom eller i form av borgen skall därvid ställas, om inte trygghet för fullgörandet med hänsyn till låntagarens förhållanden ändå föreligger.

Bestämmelsen i 6 kap. 9 å första stycket om förbud för bankbolag att som pant ta emot egen aktie äger motsvarande tillämpning på förlagsbevis som bolaget utfär- dat.

Paragrafen motsvaras av 59 å BL.

Första stycket Banklagsutredningen har i delbetänkandet Det formella säkerhetskravet och banks rätt att medverka vid finansieringen av mindre och medelstora företag genom förvärv av aktier m.m. (Ds E 198223) lämnat förslag till en förändring av utformningen av bestämmelsen om det grundläggande kravet på betryggande säkerhet vid banks kreditgivning. Förslaget har ännu inte slutbehandlats och någon proposition har ännu inte förelagts riksdagen. Den nu föreslagna utformningen överensstämmer i stort med det tidigare avgivna förslaget. Såväl den nu gällande bestämmelsen som det lämnade förslaget har ingående kommenterats i betänkandet.

I gällande BL sägs att bank får lämna kredit endast mot betryggande säkerhet i fast eller lös egendom eller i form av borgen. I 59 å andra stycket BL finns intagen en bestämmelse som förbjuder bankerna att som pant ta emot aktie i bolag som huvudsakligen förvaltar eller driver handel med aktier eller som idkar emissionsrörelse och vars aktier inte är noterade på fondbörs här i landet. Samma gäller även beträffande förlagsbevis som utfärdats av sådant bolag. Frågan om begränsningar av rätten för bankerna att som pantsäkerhet för kredit ta emot aktier behandlades första gången av 1924 års bankkommitté. Detta skedde mot bakgrund av de delvis stora förluster som bankerna åsamkades på krediter, för vilka aktier emottagits som pant, under åren närmast efter första världskriget. Såvitt gällde aktier i bolag vars huvudsakliga verksamhet bestod i att förvalta eller driva handel med aktier eller som drev emissionsrörelse föreslog kommittén att bank skulle förbjudas att ta emot dessa som pant. Emellertid fick bank enligt förslaget ta emot sådan aktie som tilläggspant, d.v.s. tillsammans med annan säkerhet som i och för sig prövades vara betryggande. Skälet för denna inskränkning var, att dessa aktiers värde måste vara osäkert eftersom ett sådant bolags huvudsak- liga tillgångar bestod i aktieri andra bolag och därmed utgjorde riskkapital i dessa bolag. Värdet av aktierna i förvaltningsbolaget ansågs också vara svårbedömbart eftersom förvaltningsbolaget ofta förvärvade aktier i nystar- tade expanderande eller ombildade bolag. Kommitténs förslag remissbe- handlades, men föranledde inga ytterligare lagstiftningsåtgärder. Frågan behandlades på nytt av 1932 års banksakkunniga,som ansåg att kommitténs förslag att förbjuda bankerna att som pant ta emot aktier i dessa bolag var välmotiverat och det fördes över till de sakkunnigas förslag. Beträffande kommitténs förslag att tillåta bankerna att ta emot dessa aktier som tilläggspant anförde de sakkunniga emellertid följande (SOU 1932:30, s 66). Då emellertid syftemålet med ifrågavarande förbud är att bankerna överhuvudtaget ej skola godtaga dylika aktier såsom säkerhet för lån, och då den av kommittén föreslagna bestämmelsen vid sin tillämpning måhända skulle kunna medföra, att prövningen av den andra säkerheten bleve mindre sträng, som nämnda aktier tillika skulle utgöra säkerhet, hava de sakkunniga funnit bestämmelsen mindre lämplig och därför i sitt förslag uteslutit densamma.

De banksakkunnigas förslag infördes i 1911 års banklag och bestämmelsen fördes sedermera oförändrad över till 1955 års BL. I utredningsförslaget hade emellertid 1949 års banklagssakkunniga gjort det tilllägget att förbudet inte skulle gälla aktier i sådana förvaltningsbolag vars aktier var inregistre- rade vid fondbörs inom riket. Departementschefen ansåg emellertid (prop. 1955:3, s. 177) att konsekvenserna av den ifrågasatta uppmjukningen delvis inte kunde överblickas och att en reform på denna punkt krävde ytterligare överväganden och därför borde anstå tills vidare.

Kreditinstitututredningen utredde frågan och ansåg sig kunna föreslå en ändring i enlighet med 1949 års banklagssakkunnigas förslag. De förvalt- ningsbolag som då var noterade vid Stockholms fondbörs hade uppnått en sådan konsolidering och hade en sådan spridning i sin aktieportfölj, att de risker som var förenade med kreditgivning mot säkerhet av aktier i dessa bolag numera inte kunde anses vara onormalt stora. Noteringen vid fondbörsen medförde en kontinuerlig notering av aktiekursen. Bankföre- ningen, som kontinuerligt tillhandahåller kreditinstituten rekommendatio- ner om aktiers högsta belåningsvärde, förutsattes tillse att marginalen mellan belåningsvärde och kursnotering blev betryggande för dessa bolags aktier. Kreditinstitututredningen ansåg inte heller att det förelåg någon risk för att bankernas inflytande över det övriga näringslivet skulle öka på ett otillfredsställande sätt om förslaget genomfördes. Förslaget vann statsmakt- ernas gillande och bestämmelsen gäller i dag oförändrad.

Den redovisade bakgrunden till det nu gällande förbudet för bank att ta emot aktier i icke börsnoterade förvaltningsbolag som pant ger vid handen att bestämmelsen tillkom efter de stora förluster som bankerna drabbades av i början av 1930-talet. Mot den bakgrunden var det angeläget att förhindra att det inträffade upprepades och förbudet var naturligt sett i det perspektivet. Det är enligt banklagsutredningens mening i och för sig förenat med särskilda risker att som säkerhet för en kredit ta emot dessa aktier som pant. Förvaltningsbolagets tillgångar utgörs huvudsakligen av aktier i andra aktiebolag. Drabbas dessa aktiebolag av förluster, förlorar aktierna i värde, vilket i sin tur påverkar värdet av aktierna i förvaltningsbolaget. Banklags- utredningen anser emellertid att tiden nu är mogen att överlämna åt bankerna själva att bedöma värdet av ställda säkerheter och riskerna för att säkerheternas värde sjunker. Det förekommer ofta att bankerna erbjuds säkerheter av sådan natur att deras värde är osäkert och det vore orealistiskt att i lag uppställa förbud för bankerna att ta emot sådan egendom eftersom förhållandena förändras med tiden. Utredningen föreslår därför att förbudet att som pant ta emot aktier i icke börsnoterade förvaltningsbolag inte förs över till BAL.

Andra stycket

På förslag ursprungligen av 1924 års bankkommitté infördes år 1933 i BL en bestämmelse som likställde av bankbolag utgivna förlagsbevis med egna aktier i det avseendet att bank inte tillåts att ta emot sådana handlingar som säkerhet för kredit. Skälet var inte endast att dessa förlagsbevis ansågs utgöra en reellt otillräcklig säkerhet för kredit. Det huvudsakliga skälet var att förlagsbevis ur risksynpunkt företedde stora likheter med de egna aktierna och att fara förelåg för att det egna riskkapitalet tunnades ut om banken

tilläts att ta emot av banken utgivna förlagsbevis som säkerhet för kredit.

Anledningen till att det i banklagstiftningen inte uppställs något förbud för bankerna att förvärva eget förlagsbevis är att sådant förvärv anses vara en omöjlighet. Om en bank skulle förvärva ett eget förlagsbevis är detta att jämställa med inlösen av lån. Förvärvet skall alltså inte bokföras som en tillgång utan som en minskning av skulden, förlagslånet.

Utredningen har i 6 kap. 9 å tredje stycket föreslagit ett undantag från förbudet i 6 kap. 9 å första stycket för bank att som pant ta emot egen aktie. Undantaget tar sikte på det fallet att en bank som säkerhet för ett lån erbjuds en aktieportfölj i vilken som en mindre del ingår aktier i den egna banken. För att inte en sådan portfölj skall behöva splittras medges att banken får ta emot hela aktieportföljen som säkerhet för lånet. Detta får dock endast ske i en begränsad omfattning. Närmare föreskrifter om dessa begränsningar skall enligt förslaget utfärdas av bankinspektionen.

De skäl som bär upp förbudet för bank att ta emot egen aktie som pant har ansetts motivera också ett förbud för bank att ta emot eget förlagsbevis som pant. Dessa skäl har utredningen ansett alltjämt bärande. Däremot är inte de skäl som legat till grund för utredningens förslag att för visst fall medge undantag från förbudet tillämpbara beträffande förlagsbevis som bankbola- get utfärdat. Förbudet för bank att ta emot eget förlagsbevis som säkerhet för kredit bör därför kvarstå oförändrat.

Att bank är förhindrad att förvärva en fordran som inte uppfyller kraven i denna paragraf framgår av 3 å. Bestämmelserna gäller också då bank ikläder sig en garantiförpliktelse för ett sådant län (15 å).

11 & Ett bankaktiebolag får inte vid beviljande av kredit avtala att bankens fordran skall medföra rätt till betalning först efter låntagarens övriga borgenärer. Efter tillstånd av regeringen får ett bankbolag dock avtala om sådant villkor vid beviljande av kredit till annat bankaktiebolag, till utländskt bankföretag, eller till svenskt eller utländskt företag, vars ändamål kan anses vara till nytta för bankväsendet eller det allmänna.

Paragrafen överensstämmer helt med 59 a å BL.

Före år 1980 saknade bankerna rätt att fritt förvärva och driva handel med förlagsbevis. Det ansågs då också klart att därav följde att bankerna inte heller kunde låna ut medel mot en revers med villkor om tillbakaskjuten betalningsrätt eller förvärva en revers innehållande ett sådant villkor. På förslag av kapitalmarknadsutredningen infördes en möjlighet för bankerna att fritt förvärva och driva handel med förlagsbevis. Härmed avsågs en partialförskrivning, avsedd för den allmänna rörelsen, innehållande ett villkor om tillbakaskjuten betalningsrätt. Rätten att förvärva sådana förlagsbevis som hade givits ut av företag med bankfrämjande verksamhet var dock alltjämt beroende av att regeringen beviljat tillstånd till förvärvet (55 å första stycket 5 p BL). Sedan den nya lagstiftningen trätt i kraft uppstod osäkerhet om huruvida den utvidgade rätten att förvärva och driva handel med förlagsbevis också öppnade en möjlighet för bankerna att låna ut medel mot revers innehållande villkor om tillbakaskjuten betalningsrätt. För att undanröja denna oklarhet föreslog banklagsutredningen i ett remissvar på en framställning från Finansbolagens förening om ändring av upplåningsregeln i finansbolagslagen, att det i BL skulle införas en bestämmelse som klargjorde

att bankerna alltjämt saknade rätt att låna ut medel mot revers med villkor om tillbakaskjuten betalningsrätt. För att förhindra kringgående av bestäm- melsen i 55 å första stycket 5 p BL, vari tillstånd av regeringen krävdes för förvärv av aktier i och förlagsbevis utgivna av bolag med bankfrämjande ändamål, borde också reversutlåning till dessa företag göras beroende av regeringens tillstånd om reversen innehöll villkor om efterställd betalnings- rätt. Departementschefen förordade (prop. 1980/81:36, s 12) att en bestämmelse med denna innebörd infördes i BL. Den nu ifrågavarande bestämmelsen infördes (1980:1113) att gälla fr.o.m. år 1981.

Banklagsutredningen anser att bestämmelsen i 59 a å BL bör i stort sett oförändrad föras över till BAL. På en punkt föreslår utredningen dock en förändring. I överensstämmelse med den föreslagna ändringen i 4 å, vari bankerna tillåts att förvärva andelar i andra företag än sådana som är organiserade som aktiebolag, har i lagtexten ordet aktiebolag fått utgå. Till följd härav kan reversutlåning med tillbakaskjuten betalningsrätt tillåtas få förekomma såväl till svenskt som utländskt företag, vars ändamål kan anses vara till nytta för bankväsendet eller det allmänna.

Av 3 å följer att en bank inte får förvärva en fordran om skuldebrevet innehåller villkor om tillbakaskjuten betalningsrätt. Bank får inte heller lämna garanti för sådant län (15 å).

12 å Ett bankaktiebolag får inte vid avtal om kredit eller i sin rörelse i övrigt förbehålla sig andel i vinst på affär, som bankbolaget inte självt får avsluta.

Ett bankaktiebolag får inte heller på annat sätt, där ej fråga är om utdelning på aktier eller vad bolaget som ägare av aktier i övrigt kan tillkomma, beredas andel i vinst på verksamhet, som bolaget inte självt får bedriva.

Paragrafen överensstämmer helt med 64 å BL.

Förbudet mot förbehåll om vinstandel är ett utslag av den för banklag- stiftningen grundläggande tanken att bankerna inte skall utsätta sig för andra risker än sådana som är förenade med själva bankverksamheten. Förvärvs- reglerna i 1—6 åå och då särskilt förbudet för bank att förvärva aktier i bolag med bankfrämmande ändamål, avser att förhindra att bankerna i spekula- tionssyfte utsätter sig själva och därmed indirekt insättamas medel för sådana risker som inte är förenliga med en sund bankverksamhet. Om bankerna skulle tillåtas att som ersättning för kredit få förbehålla sig andel i vinst på affär som banken inte får ägna sig åt sj älv, kunde förvärvsreglerna på det sättet kringgås.

Den nuvarande bestämmelsen i första stycket infördes redan år 1911 och har alltsedan dess gällt i princip helt oförändrad. Som framgått tidigare krävs denna bestämmelse för att förhindra kringgående av förvärvsreglerna och någon ändring av bestämmelsen föreslås inte.

Andra stycket infördes i 1911 års BL år 1921 efter förslag av 1915 års banksakkunniga. Syftet med bestämmelsen var att stävja förekomsten av aktiebolag, i vars bolagsordning föreskrevs att bolagets vinst, sedan aktieägarna erhållit viss del därav, skulle tillfalla en namngiven bank. Uppkomsten av sådana bolag hade uppmärksammats och det ansågs oförenligt med de för banklagstiftningen grundläggande syftena att bank på detta sätt deltog i bankfrämmande verksamhet. I dessa bolag hade naturligen banken eller personer med nära anknytning till banken ett avgörande

inflytande och bolagets ställning kunde närmast liknas vid ett dotterbolags. Om bank på detta sätt tilläts att få del av rörelseöverskottet i ett aktiebolag, kunde befaras att banken i sin kreditgivning till bolaget visade benägenhet att ' ta större risker än vid kreditgivning till andra låntagare. Undantag gjordes naturligen för utdelning på sådana aktier som bankbolaget förvärvat i överensstämmelse med reglerna i BL och för andra förmåner som tillkommer bank såsom ägare av dessa aktier.

Även bestämmelsen i andra stycket har gällt oförändrad sedan tillkomsten år 1921 och den bör också enligt utredningens mening gälla framgent. Det bör påpekas att bestämmelsen inte uppställer förbud för bankerna att vid kreditgivning tillämpa s.k. mjuka räntevillkor. Räntan får dock inte relateras till kredittagarens vinst.

Paragrafen om förbud mot förbehåll om vinstandel m.m. har i förslaget lyfts fram och placerats före 15 å, vari sägs att bestämmelserna om kredit i 10—14 åå skall äga motsvarande tillämpning på garantiförbindelse som bankbolaget ikläder sig. Syftet med denna förändring har varit att undvika missförstånd. I och för sig inkluderas bankens garantigivning redan nu i den ifrågavarande paragrafen genom att bankbolaget inte heller i sin ”övriga rörelse” tillåts att förbehålla sig andel på vinst på affär som bolaget självt inte får avsluta. En bank är således förhindrad att som ersättning för ett garantiåtagande förbehålla sig andel av vinst på bankfrämmande verksam- het. Med den nuvarande placeringen efter 62 å BL — kan läsaren emellertid ges det intrycket att bankerna tillåts att förbehålla sig andel i vinst som ersättning för garantiåtaganden. Någon saklig ändring är således inte åsyftad. Att bank inte heller får förvärva en fordran av vinstandelskaraktär framgår av utformningen av 3 å.

13 & Ett bankaktiebolag skall ägna särskild uppmärksamhet åt att bankbolaget inte i sådan omfattning, att fara kan uppkomma för dess säkerhet, har fordringar på samma låntagare eller på låntagare. som är förbundna med varandra i väsentlig ekonomisk intressegemenskap, eller lämnar kredit mot säkerhet av aktier eller förlagsbevis, som utgivits av samma aktiebolag eller aktiebolag som är förenade i sådan gemenskap som nu sagts. Med fordringar jämställs i detta sammanhang borgen och annan garantiför- bindelse till bankbolaget.

Paragrafen motsvaras av 60 å BL.

Bestämmelsen om enhandskrediter infördes i banklagstiftningen år 1933 på förslag ursprungligen av 1924 års bankkommitté. Den har sedan dess gällt i huvudsak oförändrad.

Det är en allmänt accepterad grundsats att en ojämnt sammansatt kreditportfölj är oförenlig med en banks sunda utveckling. Det främsta skälet är givetvis främst att banken i alltför hög grad kan bli beroende av en kredittagares ekonomiska utveckling och att dennes ekonomiska svårigheter kan drabba banken så hårt att dess säkerhet kommer i fara. Ett annat skäl är att alltför stora krediter till en och samma låntagare kan medföra risk för att banken lockas eller anser sig tvingad att bevilja ytterligare krediter till denne, för att på så sätt försöka undgå hotande förluster på den tidigare kreditgivningen.

I den svenska banklagstiftningen har storleken på största tillåtna enhandsengagemang inte fixerats till något bestämt belopp eller andel av

omslutningen eller liknande utan i stället givits en allmänt hållen beskrivning. Bankinspektionen har emellertid i särskild rekommendation utarbetat beräkningsgrunder för enhandsengagemangens storlek. Engagemangen på en hand får inte vara så stora att fara kan uppkomma för bankbolagets säkerhet. Engagemangens storlek är alltså relaterade till bankens förmåga att bära förluster i kreditgivningen utan att dessa drabbar insättarna. Bankerna har avsatt reserver för att möta framtida förluster i kreditgivning- en. Storleken av dessa reserveringar har alltså stor betydelse i detta sammanhang. Ytterst är det storleken på det totala egna riskbärande kapitalet som är avgörande för en banks möjlighet att bära förluster i kreditgivningen utan att insättamas medel sätts i fara.

Bestämmelsen om enhandskrediter i BL har fyllt sitt syfte väl och inte vållat några svårigheter i tillämpningen. Enligt banklagsutredningens mening finns ingen anledning att göra några större förändringar av bestämmelsen. Bankinspektionen tillämpar i sin tillsynsverksamhet de bestämmelser som kommer till uttryck i denna paragraf även på koncern- basis.

Den föreslagna utformningen av 13 å avviker på två punkter från den nu gällande bestämmelsen i 60 å BL. I 3 å har utredningen föreslagit att bankerna skall ges möjlighet att förvärva fordringar. Villkoret för att detta skall få ske är emellertid att banken var oförhindrad att själv bevilja krediten i fråga. Det är givet att bestämmelsen om enhandskrediter skall vara tillämplig även på dessa fordringsförvärv. Bank bör således vara skyldig att ägna uppmärksamhet åt att bankens totala fordringar på en och samma låntagare eller på låntagare som är förenade i väsentlig ekonomisk intressegemenskap inte blir så stora att fara för bankens säkerhet uppkom- mer. Det bör i sammanhanget vara utan betydelse om fordringen uppkommit genom direkt kreditgivning eller genom fordringsförvärv. Den nu föreslagna utformningen av bestämmelsen avser att ge uttryck åt denna tanke.

Före 1968 års samordnade banklagstiftning bestod bestämmelsen om enhandskrediter endast av ett stycke. I samband med att bestämmelsen att bankens garantigivning skall jämställas med kredit vid tilllämpningen av reglerna om kreditgivningen flyttades till en särskild paragraf, delades paragrafen upp i två stycken och gavs sin nuvarande utformning. Sista meningen löd dessförinnan: ”Med kredit jämställes härvid borgen och annan garantiförbindelse till bankbolaget." Utredningen anser att denna formule- ring ger klarare uttryck åt den bakomliggande tanken, nämligen att det vid beräkningen av en kredittagares sammanlagda åtaganden gentemot banken skall medräknas de borgensförbindelser och garantiåtaganden som kreditta- garen ingått för annan kredittagares åtaganden gentemot banken.

I bestämmelsens andra led sägs att banken inte får som säkerhet ta emot aktier eller förlagsbevis, som utgivits av samma aktiebolag eller av aktiebolag som står i väsentlig ekonomisk intressegemenskap med varandra i sådan omfattning att fara för bankens säkerhet kan uppkomma. Utredningen har övervägt att föreslå att samma skall gälla för andelar i andra associationer, men avstått eftersom det med största sannolikhet saknar betydelse i det här sammanhanget.

Av 15 å framgår att bestämmelsen om enhandskredit skall äga motsva- rande tillämpning på garantiförbindelser som bankbolaget ikläder sig. Detta

innebär att banken måste ägna uppmärksamhet åt att banken inte i sådan omfattning att fara kan uppkomma för dess säkerhet lämnar garantier för annans åtaganden. Detta skall tolkas på det sättet att bankens garantigivning avseende en och samma låntagare måste sammanställas med dennes direkta åtaganden gentemot banken både som låntagare och som garant för annan låntagares åtaganden.

14 5 Ett bankaktiebolag får inte på andra villkor än sådana som bankbolaget normalt uppställer lämna kredit till

1. aktieägare med ett aktieinnehav som uppgår till lägst tre procent av hela aktiekapitalet,

2. styrelseledamot,

3. delegat i ledande ställning som ensam eller i förening med annan får avgöra på styrelsen ankommande kreditärenden,

4. anställd som innehar en ledande ställning inom bankbolaget,

5. den som är gift med eller som under äktenskapsliknande förhållanden samman- lever med person som avses under 1—4,

6. juridisk person i vilken sådan person som avses under 1 5 har ett väsentligt ekonomiskt intresse i egenskap av delägare eller medlem. Bankbolagets styrelse skall i en förteckning föra in uppgifter om de krediter som av bolaget har beviljats personer eller företag som avses i första stycket. Bankinspektio- nen får utfärda föreskrifter om vilka uppgifter som skall antecknas i förteckningen samt prövar fråga om anställd eller delegat skall anses ha sådan ledande ställning som avses i första stycket 3 och 4.

Vad som gäller enligt första och andra styckena skall äga motsvarande tillämpning beträffande krediter som beviljats mot säkerhet av borgen eller fordringsbevis som utfärdats av någon som avses i första stycket. Samma gäller för en fordran som bankbolaget förvärvar och för vilken någon som avses i första stycket är betalnings- skyldig.

Paragrafen, som motsvaras av 61 å BL, innehåller förslag till ny utformning av kreditjävsbestämmelsen.

Nuvarande ordning

De fysiska personer som träffas av reglerna om kreditjäv har i 61 å BL indelats i tre grupper:

Grupp ] (delegatgruppen)

a) Verkställande direktör

b) Ställföreträdare för verkställande direktör

c) Annan befattningshavare i ledande ställning, som ensam eller i förening med annan får avgöra på styrelsen ankommande kreditärenden

d) Den som är gift med någon som avses i a - c.

Grupp 2 (styrelsegruppen)

a) Styrelseledamot som inte tillhör grupp 1

b) Styrelsesuppleant som inte tillhör grupp 1

c) Den som är gift med någon som avses i a och b

Grupp 3 (revisorsgruppen)

a) Revisor

b) Revisorssuppleant

c) Den som är gift med någon som avses under a och b.

Möjligheterna för personer tillhörande de tre grupperna att erhålla kredit i den egna banken har i 61 å BL begränsats i olika utsträckning. Person tillhörande grupp 1 får beviljas krediter endast I. mot säkerhet av borgen eller garanti av staten, kommun eller annan därmed jämförlig samfällighet, bankaktiebolag, sparbank, förenings- bank, kreditaktiebolag, Nordiska Investeringsbanken, försäkringsföre- tag med svensk koncession eller vissa andra av regeringen sanktionerade allmänna kassor eller andra inrättningar. II. mot säkerhet av fordran eller värdehandling som avses i 57 å första stycket A och B BL. Med värdehandlingar avses här bl a checkar, postremissväxlar, skattkammarväxlar och s k fullgoda obligationer. De fordringar som här får godtas som säkerhet för den kreditjävige personens kredit är fordringar för vilka riksbanken, riksgäldskontoret, utländsk bank, försäkringsföretag samt de institut som nämnts ovan under 1 svarar. Med värdehandling avses här även inteckningar i jordbruks—, affärs- eller bostadsfastighet eller i tomträtt till sådan fastighet inom 60 procent av det uppskattade värdet av den intecknade egendomen. III. intill ett belopp av 50 000 kr, mot annan pantsäkerhet.

Den som tillhör grupp 2 får av banken beviljas kredit endast mot säkerhet av sådan garanti eller borgen som avses under 1, mot säkerhet av pant eller genom diskontering av växel, som är grundad på verklig handelsaffär.

För personer tillhörande grupp 3 dvs revisorer i banken gäller att dessa helt saknar möjlighet att erhålla krediter i den egna banken.

I 62 å BL sägs att bestämmelserna om kredit i bl.a. 61 å äger motsvarande tillämpning på garantiförbindelse som banken ikläder sig. En bank får således inte garantera en kredit som exempelvis en annan bank lämnar någon av de personer som tillhör någon av grupperna 1—3 ovan. I 61 å fjärde stycket sägs vidare att banken inte får bevilja kredit mot säkerhet av borgen eller fordringsbevis, som utfärdats av någon som avses i grupp 1 eller grupp 3. Enligt detta lagrum får banken inte heller lämna kredit mot växel för vilken någon av dessa är betalningsansvarig.

Vissa särskilda regler har givits beträffande bankens krediter till kreditjä- viga personer närstående bolag, föreningar eller andra sammanslutningar. I princip gäller samma begränsningar såvitt gäller möjligheterna att erhålla kredit för dessa som för den kreditjävige personen själv. En sammanslutning vari någon person som tillhör delegatsgruppen har ett väsentligt ekonomiskt intressse får emellertid inte beviljas kredit endast mot vanlig fullgod pantsäkerhet; inte ens intill ett belopp om 50 000 kr. En sammanslutning som avses här får ändå alltid beviljas kredit mot växel som är grundad på verklig handelsaffär samt vidare beviljas kredit mot sådan växel som sammanslut- ningen är betalningsskyldig för.

Avslutningsvis ges i paragrafen befogenhet för tillsynsmyndigheten att

pröva om befattningshavare har sådan ledande ställning att han skall anses tillhöra delegatgruppen.

I detta sammanhang bör uppmärksamheten riktas även mot vissa andra regler. Enligt 74 å femte stycket BL måste i princip alla krediter till personer som berörs av kreditjävsreglerna beviljas av bankens styrelse. Dessa frågor får således aldrig av styrelsen delegeras. Vidare gäller enligt 80 å BL att ledamot av styrelsen inte får deltai handläggningen av fråga som berör avtal mellan banken och styrelseledamoten eller mellan banken och annan, vilken styrelseledamoten äger företräda ensam eller tillsammans med annan. Dessutom får ledamoten inte delta i handläggningen i fråga rörande avtal mellan banken och annan —— fysisk eller juridisk person — om styrelseleda- moten i saken har ett väsentligt intresse som kan vara stridande mot bankens intresse. Kreditjävsreglerna bör ses mot bakgrund av dessa regler, vilka innebär att en person som tillhör den kreditjävade kretsen aldrig får vara med och handlägga fråga om egna krediter och vidare att dessa aldrig handläggs av personal underställd kredittagaren. Anledningen till att kreditjävsregler trots detta befunnits nödvändiga är den att de personer som det här är fråga om i de flesta fall har stora möjligheter att påverka bankens beslut i dessa frågor även utan att själv formellt delta i handläggningen eller i beslutet.

Historik

I direktiven till 1924 års bankkommitté anförde föredragande departements- chefen att kommittén bl.a. borde undersöka huruvida vissa i bankernas bolagsordningar intagna bestämmelser angående bankernas rörelse borde fästas i lag och nämnde därvid ett förhållande värt att särskilt uppmärksam- mas, nämligen bankernas kreditgivning— direkt eller indirekt till ledamöter av bankstyrelsen. Bankkommitténs förslag till nya rörelseregler för bankerna innehöll bl.a. en bestämmelse om kreditjäv för tjänstemän med vissa funktioner i bankerna. Förslaget, som inte kom att föranleda lagstiftning förrän år 1933, utformades på ett sätt som i stora delar överensstämmer med utformningen av 61 å BL. Revisorerna utgjorde inte ännu en särskild grupp, utan sammanfördes med direktörer och tjänstemän med vissa beslutsfunk- tioner s.k. delegater. För dessa föreslogs gälla att de fick beviljas kredit endast mot myndlingssäkerhet. Som säkerhet för krediter åt dessa personer godtogs endast egendom, i vilken omyndigs medel fick placeras utan överförmyndarens samtycke. För kredit till styrelseledamot krävdes att säkerheten utgjordes av pant som innebar fullgod säkerhet. Som skäl för sitt förslag uttalade kommittén i betänkandet SOU 1927:11 s.119 f bl.a. följande.

Enligt kommitténs uppfattning är det av synnerlig vikt, att de personer, som tillhör den egentliga bankledningen, dvs. i banken anställda direktörer, äro i stånd att ägna förekommande kreditfrågor en fullt objektiv prövning. Det är den egentliga bankledningen, som i främsta rummet har att, innan kredit beviljas, undersöka kredittagarens ekonomiska ställning och den erbjudna säkerhetens värde ävensom att följa förhållandena under kreditens fortvaro. Det bör icke förbises, att bankledningen även under sin verksamhet i övrigt kan komma att ställas inför situationer, där ett fullt objektivt bedömande är av stor vikt. Det kan t.ex. gälla att fastställa belåningskurser för vissa värdepapper eller att bestämma, huruvida krediter mot säkerhet av vissa

aktier böra uppsägas eller inskränkas. Om någon av de personer, som handhava bankens ledning, själv innehar lån mot samma slags aktier eller äger ett väsentligt intresse i bolag eller annat företag, som innehar dylikt lån, uppstår uppenbarligen i sådant fall som nyss nämnts fara för bristande objektivitet i bedömandet.

Bankkommitténs förslag föranledde ingen proposition i ämnet. De förluster som bankerna förorsakades i samband med världsdepressionen åren 1929—1932 aktualiserade åter frågan om en lagrevision, varvid 1931 års banksakkunniga tillsattes. De banksakkunniga föreslog införandet av bestämmelser om kreditjäv och deras förslag byggde på 1924 års bankkom- mittés förslag. Några smärre ändringar föreslogs dock (se SOU 1932:30 s. 6970). Bank tilläts att lämna kredit genom diskontering av växel grundad på verklig handelsaffär till bolag eller förening vari direktör, tjänsteman med vissa vitala beslutsfunktioner och revisor ägde ett väsentligt ekonomiskt intresse. Vidare föreslogs att reglerna om kreditjäv skulle äga motsvarande tillämpning i fråga om garantiförpliktelse som banken iklädde sig. De sakkunnigas förslag godtogs av riksdagen och ifrågavarande bestämmelser infördes i banklagen år 1933.

1949 års banklagssakkunniga föreslog ingen förändring av kreditjävsbe- stämmelsen utom i ett avseende. I sitt betänkande (SOU 19522 8. 116) anförde de sakkunniga:

Det föreslås vidare, att det för vissa befattningshavare i bank gällande förbudet att där upptaga kredit utan säkerhet av värdehandling, vari omyndigs medel må utan överförmyndarens samtycke placeras, utsträckes till att gälla även kredit till sådan befattningshavares make eller till företag vari maken äger ett väsentligt ekonomiskt intresse. Efter en sådan utvidgning skulle bestämmelsen kunna komma att i en del fall tvinga företag att bryta en kanske mångårig bankförbindelse på grund av att aktierna i företaget eller en betydande del av dem genom arv eller testamente tillfallit hustrun till en kreditbeviljande tjänsteman i banken. En sådan situation, som naturligen skulle kunna innebära praktiska olägenheter för det berörda företaget, lär emellertid inträffa endast i sällsynta undantagsfall.

Under remissbehandlingen av betänkandet framförde bankföreningen det förslaget att direktörer och högre tjänstemän i banker (delegater) borde ges möjlighet att i viss mindre omfattning kunna erhålla kredit i banken, även om panten inte utgjordes av sådan egendom som uppfyllde kraven på myndlingssäkerhet. Förutsättningen härför skulle vara att den berörde kredittagaren kunde erbjuda pant som prövades i och för sig innebära fullgod säkerhet. Departementschefen, som gillade de sakkunnigas förslag såvitt gällde utvidgningen av den jäviga kretsen, anförde beträffande bankföre- ningens förslag (prop. 195523 s 175) följande.

Såvitt angår de redan gällande jävsbestämmelserna förordar bankföreningen den uppmjukningen, att befattningshavare i bank skulle utan hinder av bestämmelserna kunna få uppta mindre lån i den egna banken mot pant, som ”prövas i och för sig innebära fullgod säkerhet”. Alltjämt skulle följaktligen gälla att säkerheten måste utgöras av pant. Däremot skulle beträffande ifrågavarande mindre lån—efterges det obligatoriska kravet på att panten skulle bestå i ”värdehandling, vari omyndigs medel må utan överförmyndares samtycke anbringas”. Även enligt min uppfattning är den nuvarande regeln med sin generella avfattning väl sträng. Att alltid utstänga befattningshavare av här avsedd kategori från lån i den egna banken, såvida han ej kan

ställa myndlingssäkerhet, torde knappast vara påfordrat ur trygghetssynpunkt. En uppmjukning av det slag, bankföreningen förordat, synes därför befogad. Med de mindre lån, för vilka de liberalare lånevillkoren skulle bli tillämpliga, bör i detta sammanhang avses lån av den storleksordning, bankföreningen förslagsvis angivit, dvs. lån om högst 25 000 kronor.

I 1955 års BL infördes således dels en möjlighet för delegatgruppen att mot fullgod pant i den egna banken låna 25 000 kr och dels en utvidgning av den kreditjäviga kretsen genom att dessa personers make generellt jämställdes med den jävade personen i detta hänseende.

Kreditinstitututredningen satte i fråga om inte kreditjävsbestämmelserna borde reformeras, men avstod från att lägga fram några förslag. Utredningen hänvisade till att bankinspektionen hade förutskickat att den skulle överväga en översyn av reglerna.

I prop. 1968:143 redovisas en av bankinspektionen den 31 maj 1968 gjord framställning till finansdepartementet, vari föreslogs vissa jämkningar i bestämmelserna om kreditjäv. Förslaget innebar för affärsbankerna huvud- sakligen två nyheter. Dels föreslogs en utvidgning av de säkerheter som skulle kunna godtas för krediter till personer tillhörande delegatgruppen. I förslaget räknades de godtagbara säkerheterna upp. Dessutom föreslogs att revisor och revisors make över huvud taget inte skulle kunna ges kredit av den ”egna banken". Som skäl för att helt utestänga revisorer från möjligheten att erhålla kredit i den bank denne fullgjorde uppdrag angavs följande.

Det kan förefalla som om den säkerhet som sålunda nu krävs för kreditgivning till revisorer, är tillfyllest. Mot detta kan invändas att även om föreskriven pant ställs, kan den aktuella transaktionen innebära beviljande av förmån som fördelaktig ränta eller fördelaktig amorteringsplan. Om läget på penningmarknaden är mycket stramt kan det enligt inspektionen t.o.m. vara en favör att överhuvudtaget få ta upp eller utan ökade krav på amorteringar behålla en större kredit. Att revisorer och revisorssupp- leanter står helt fria anser inspektionen vara av sådan vikt att dessa funktionärer, deras makar och dessa personer närstående företag inte alls bör ha rätt att inta gäldenärs ställning gentemot ”den egna banken".

Ytterligare föreslog bankinspektionen att möjligheten för delegat att i den "egna” banken erhålla kredit utan krav på kvalificerad säkerhet skulle utökas till 50 000 kr. samt även gälla delegats make.

Departementschefen gillade i stort de förslag som framförts av bankin- spektionen. I propositionen 1968:143 5. 199 anförde denne bl.a. följande.

Bankföreningen har med vissa undantag godtagit inspektionens förslag. Inte heller jag har i princip något att erinra. Förslaget är välgrundat och jag kan i allt väsentligt ansluta mig till de synpunkter som inspektionen lagt på jävsfrågorna. I två avseenden har jag dock en uppfattning som avviker från inspektionen men som stämmer överens med bankföreningens åsikter. För det första anser jag, när det gäller inteckningssäkerhet, att belåningsgränsen bör relateras till det uppskattade värdet av den intecknade egendomen. Lämpligheten av att i sådana sammanhang som norm använda egendomens uppskattade värde i stället för dess taxeringsvärde har jag närmare berört i avsnittet om kapitaltäckning. För det andra saknas anledning att i fråga om möjlighet att få kredit mot säkerhet av borgen av staten, kommun m.fl. göra skillnad mellan delegater och deras makar å ena, samt styrelseledamöter och styrelsesuppleanter och

deras makar, å andra sidan. Båda grupperna bör ha rätt till kredit mot sådan säkerhet. Däremot föreligger inte några skäl för att höja beloppsgränsen för kredit mot pantsäkerhet till delegat och dennes make utöver vad inspektionen föreslagit.

Ändringarna år 1968 fick bl.a. till följd att ledamöter i bankernas lokalstyrelser och dessas suppleanter kom att tillhöra den s.k. delegatgrup- pen och således träffades av de relativt starka begränsningar av möjlighe- terna att erhålla kredit i banken som gäller för dessa. Eftersom bankerna till ledamöter i regional- och lokalstyrelser försöker rekrytera personer med förankringi det lokala näringslivet medförde den nya ordningen olägenheter som i många fall kunde bli allvarliga. På förslag av bankföreningen ändrades år 1970 lagen på det sättet att endast befattningshavare dvs. i praktiken anställda vid banken med befogenhet att fatta beslut i ärenden som ankom på styrelsen inplacerades i delegatgruppen. Departementschefen ansåg (prop. 1970:131 5. 28) att reglerna som förhindrade att beslut om krediter till ledamöter och suppleanter i lokalstyrelser inte delegerades till lokalstyrelsen själv utgjorde en tillräcklig spärr mot missbruk.

Med tiden befanns det att den krets av personer som enligt lagen var att hänföra till delegatgruppen var alltför vid. Bankernas särskilt de stora bankernas — organisation medförde att ett flertal personer i banken hade befogenhet att fatta beslut i frågor som ankom på styrelsen. Bankföreningen gjorde en framställning om att lagen borde ändras så att endast verkställande direktör och dennes ställföreträdare omfattades av de bestämmelser som gäller för delegatgruppen. I prop. 1975:73 s. 54 ff anfördes bl.a. följande.

Bankinstituten har en begränsad rätt att lämna kredit till sina anställda och andra som genom sin anknytning till banken intar en särställning som låntagare. Syftet med reglerna om kreditjäv är att så långt möjligt garantera att kreditärendena i ett bankinstitut handläggs på ett objektivt sätt utan att befattningshavarna påverkas av att de själva har krediter hos banken. J ävsreglerna avser också att hindra att de anställda i en bank beviljas egna krediter mot otillräcklig säkerhet.

Bankföreningen har hemställt om ändring i kreditjävsreglerna såvitt avser delegatgruppen. Den personkrets som ingår i denna grupp är enligt föreningens uppfattning alltför vid. Den inrymmer ett stort antal underordnade befattningshavare. Detta medför praktiska olägenheter, bl.a. att sådana befattningshavare för vanliga lån, t.ex. för bostadsfinansiering, måste hänvisas till annat bankinstitut än den egna banken. Bankföreningen föreslår att delegatgruppen begränsas till verkställande direktör och vice verkställande direktör samt deras makar. Bankinspektionen instämmer i att kretsen kreditjäviga befattningshavare är alltför vid men förordar en inte fullt så snäv begränsning av personkretsen. Graden av enskilda befattningshavares inflytande över en banks kreditgivning är beroende av bankens organisation. De befattningshavare som enligt inspektionens uppfattning bör omfattas av kreditjäv är inte bara verkställande och vice verkställande direktör utan alla sådana befattnings- havare som har ett centralt inflytande på banks kreditgivning, dess villkor och inriktning osv. Att i lagtext uttömmande ange vilka dessa befattningshavare är anser bankinspektionen vara ogörligt. Inspektionen förordar därför att i lagen endast anges att kreditjäv gäller för verkställande direktör och dennes ställföreträdare samt annan befattningshavare i ledande ställning som handlägger kreditfrågor. Det får sedan ankomma på inspektionen att för varje bankinstitut ta ställning till vilka befattnings- havare som skall omfattas av kreditjävsreglerna.

Jag delar bankinspektionens uppfattning att reglerna om kreditjäv även i fortsättningen måste omfatta inte bara verkställande direktör och dennes ställföreträ-

dare utan också övriga personer i den egentliga bankledningen och andra befattnings- havare som har ett centralt inflytande på banks kreditgivning och därmed samman- hängande frågor. De nu gällande reglerna om kreditjäv för personer i den s.k. delegatgruppen har emellertid, bl.a. genom utvecklingen i fråga om bankernas organisation och administration, blivit alltför långtgående och kommit att omfatta även befattningshavare på lägre beslutsnivå, för vilka de strängare kreditjäven inte är sakligt motiverade. Delegatgruppen med de strängare kredit jäven bör sålunda kunna begränsas utan att man gör avkall på de krav som bör tillgodoses genom kreditjävsreglerna. Som bankinspektionen föreslagit kan delegatgruppen lämpligen bestämmas så att däri ingår verkställande direktör, dennes ställföreträdare och annan befattningshavare i ledande ställning som ensam eller i förening med annan får avgöra på styrelsen ankommande kreditärenden. Genom en sådan jävsregel får man en begränsning av personkretsen som kan anses sakligt motiverad och kan tillämpas med beaktande av bankinstitutens skiftande organisation. Det får ankomma på bankin- spektionen att på grundval av på lämpligt sätt inhämtade uppgifter för varje bankinstitut avgöra vilka befattningshavare som skall omfattas av kreditjäven. Kreditjävsreglerna bör enligt min mening kompletteras med en bestämmelse härom.

Som jag nyss anfört blir bedömningen av frågan om en person skall anses vara befattningshavare i ledande ställning beroende på förhållandena i det enskilda institutet. Med begreppet befattningshavare anses därvid, liksom hittills, förutom tjänsteman i banken också annan person som fått uppdrag att ingå i bankens direktion, s.k. kreditutskott, lånedelegation eller i annat liknande organ på central eller lokal nivå i banken (jfr prop. 1970:181 5. 30). Vissa riktlinjer kan anges för bedömningen huruvida en befattningshavare skall anses ha en ledande ställning. Förutom verkställande direktören och dennes ställföreträdare avses till en början vice verkställande direktör och sådan tjänsteman som på grund av sin ställning i banken är ledamot av bankens styrelse eller styrelsesuppleant. Även chef för viktig central funktion inom bank, t.ex. chef för kreditrörelsen, har självfallet en ledande ställning. Som person i ledande ställning bör också anses tjänsteman i banken som är chef för sådan regional förvaltning med långt gående självständighet som finns i vissa banker eller som är ledamot eller suppleant i styrelsen vid sådan förvaltning. Annan än tjänsteman i banken som är ledamot eller suppleant i bankens styrelse och som ensam eller i förening med annan i direktion, kreditutskott, lånedelegation eller liknande organ får avgöra på styrelsen ankommande ärenden, får också anses ha en ledande ställning. Om en person, som inte är anställd i banken och inte heller är ledamot eller suppleant i bankens styrelse, ingår i sådant organ som nyss nämnts och därmed så att säga deltar i det löpande arbetet, bör han anses ha ledande ställning i den mån en tjänsteman i banken i samma funktion kan anses ha sådan ställning.

Av det anförda följer bl.a. att arbetstagarledamot i bankinstituts styrelse enligt lagen (1973:1039) om styrelserepresentation för de anställda i bankinstitut och försäkrings- bolag inte omfattas av de strängare kreditjävsreglerna som gäller för den s.k. delegatgruppen, såvida han inte omfattas därav redan på grund av sin tjänsteställning i banken eller på grund av uppdrag som är förenat med styrelseledamotskapet, t.ex. uppdrag att ingå i direktion.

I samband med detta lagstiftningsärende erhöll 61å BL sin nuvarande lydelse.

Överväganden

Bestämmelserna om kreditjäv i BL har ursprungligen hämtats från banker- nas av Kung. Maj:t godkända bolagsordningar. Det var 1924 års bankkom-

mitté som första gången föreslog att regler som begränsade möjligheterna för personer i ledande ställning att erhålla krediter i den egna banken skulle införas i banklagstiftningen. Det skäl som främst åberopades för införandet av en kreditjävsbestämmelse i lagen var att förhindra att personer i bankernas ledningar genom egna krediter för egen räkning kunde ägna sig åt spekulativa affärer, varvid insättamas medel riskerades. Andra tungt vägande skäl var att de personer som upprätthöll ledande befattningar i bankerna själva borde stå fria och obundna av egna intressen vid bedömningen av villkor för krediter, värdering av säkerheter m.m. Kreditjävsbestämmelsen infördes i dåvarande banklag först år 1933. Med tiden har bestämmelsen vuxit i omfång. I utvecklingsarbetet kan två huvudlinjer skönjas. Syftet att förhindra eller i vart fall försvåra kringgående av kreditjävsbestämmelserna har legat till grund för flera ändringar. Det har å andra sidan också varit en strävan att i den utsträckning som det vid olika tidpunkter har bedömts vara möjligt söka underlätta för anställda m.fl. i bankerna att i rimlig utsträckning kunna få sina legitima lånebehov tillgodosedda i den egna banken.

En person med inflytande över en banks ledning kan komma att åtnjuta fördelar härav såvitt gäller egna krediter i olika avseenden. Själva tillgången till krediter kan — särskilt i tider med knapphet på krediter— innebära en favör i sig. Vidare kan villkoren för beviljade krediter vara mer förmånliga än för allmänheten. Bland kreditvillkoren har i normala fall räntan, dvs. priset på krediten, störst betydelse. I andra fall kan den avgörande förmånen bestå i en välvillig värdering av erbjuden säkerhet för krediten eller i att banken helt avstår från att kräva att formell säkerhet ställs för lånet. Vidare kan avbetalningsvillkoren som erbjuds vara onormalt gynnsamma. Kreditjävs- bestämmelserna i bank- och sparbankslagarna tar ensidigt sikte på att förhindra att andra än fullt godtagbara säkerheter ställs för lån till berörda personer. Kravet på fullgoda säkerheter i form av kvalificerad pant innebär i sig en naturlig begränsning av omfattningen på bankens kreditgivning till dessa personer. I princip finns däremot inget som hindrar att banken erbjuder kredittagaren onormalt fördelaktiga ränte- eller amorteringsvill- kor.

Kreditjävsbestämmelsen bör bedömas med utgångspunkt från vissa andra regler som avser att försvåra eller förhindra att personer med ett bestäm- mande inflytande i en bank utnyttjar sin ställning för att själv skaffa sig kredit från banken. För vanliga aktiebolag gäller ett i princip totalt låneförbud för dessa befattningshavare och för ägare med möjligheter till inflytande på bolagets ledning. Samma gäller i princip även för aktiebolag som har som ändamål för sin verksamhet att lämna krediter, dvs. finansbolag, fondkom- missionsbolag och kreditaktiebolag. Värdepappersmarknadsutredningen har i betänkandet (SOU 1984:2) Värdepappersmarknaden föreslagit en uppluckring av låneförbudet för bl.a. ägare och befattningshavare i fondkommissionsbolag och finansbolag. Reglerna om låneförbud i aktiebo- lagslagen gäller inte för bankaktiebolagen. De skäl som motiverar låneför- budet i aktiebolagslagen gäller inte heller för bankerna vars huvudsakliga verksamhet består i att lämna krediter. Kredit jävsbestämmelsen i BL har ett annat syfte än låneförbudet i aktiebolagslagen.

Som framgått finns i BL regler som föreskriver att beslut om kredit till de

personer som omfattas av kreditjävsbestämmelsen alltid måste fattas av bankens styrelse och de kan således inte delegeras till annan. Härigenom har säkerställts att bankens högsta förvaltande organ alltid själv fattar beslut om dessa krediter. En enskild tjänsteman kan därigenom aldrig i detta hänseende utöva påtryckningar på underställd personal. I och för sig kan denna reglering sägas utgöra en tillräckligt stark garanti för att vissa personer med ledande funktioner i banken inte utnyttjar sin ställning för att erhålla krediter i en omfattning som inte anses godtagbar eller på särskilt gynnsamma villkor. Har en styrelseledamot eller en suppleant för styrelse- ledamot ansökt om kredit i banken gäller dessutom att denne inte får delta i behandlingen av denna ansökan och naturligen inte heller i styrelsens beslut om krediten.

Uppenbarligen har de redovisade bestämmelserna i BL inte ansetts utgöra en tillräcklig garanti för att vissa personer i bankbolagets ledning inte utnyttjar sin ställning på ett otillbörligt sätt i syfte att förskaffa sig sådana krediter från bolaget som annars inte skulle ha beviljats honom. I de stora affärsbankerna torde det vara fråga om ett fåtal personer som har en så dominerande ställning att de kan antas ha någon framgång med strävanden att på ett otillbörligt sätt komma i åtnjutande av krediter. Det måste således konstateras att möjligheterna för personal och styrelseledamöter m.fl. att otillbörligen komma åt krediter i den egna banken generellt sett torde vara små även om man bortser från kreditjävsbestämmelsen. Än mindre måste möjligheterna vara för dessa personer att erhålla krediter i sådan omfattning att förluster på dessa krediter skulle kunna drabba bankernas insättare. Risken för att berörda personer utnyttjar insättamas medel för spekulations- affärer för egen räkning bör alltså numera vara mycket liten. Trots detta finns det enligt utredningens mening starka skäl som talar för att begränsa bankernas möjligheter att till vissa personer lämna krediter på generösa villkor. Generellt torde gälla att det är lättare att spekulera med lånade medel än med egna. Kan krediterna dessutom erhållas på särskilt gynnsam- ma villkor torde detta minska det naturliga motstånd som förlustrisken annars utgör. Vetskapen om att billig kredit finns att tillgå kan alltså öka benägenheten att ta risker i spekulationsaffärer. Om de lånade medlen investeras i finansiella eller reella tillgångar kan de förmånliga kreditvillko- ren försätta kredittagaren i ett gynnsamt konkurrensläge och vetskapen om detta kan utöva en lockelse för personer med möjlighet att påverka beslut om egna krediter. Förtroendet för bankerna kan vidare förväntas minska om allmänheten skulle få kännedom om att deras insatta medel utnyttjades av banktjänstemännen för privata spekulationsaffärer. Sätter lagstiftningen inte upp några hinder mot detta förfarande kan det också i enskilda fall innebära ett direkt hot mot bankernas säkerhet. Lockelsen att dölja förluster med nya krediter kan leda till att berörda personer har åtaganden gentemot banken i sådan storleksordning att det är i princip uteslutet att de någonsin skall kunna infrias.

Bankledningarna bör, har det ansetts, stå fria och obundna vid bedömning av kreditansökningar, värdering av säkerheter, fastställande av villkor m.m. Utan tvekan ligger det ett stort värde i detta. Med tanke på utveckligen inom bankområdet bör emelletid möjligheter för enskilda personer i bankernas styrelser eller i deras ledningar att påverka exempelvis värdering av

säkerheter, räntesättningar o.]ikn. vara mycket små. Belåningsvärdet på aktier fastställs exempelvis av Svenska bankföreningen. Värdering av fast egendom utförs nästan alltid av särskilda värderingsmän. Utlåningsräntorna anpassas ofta att följa förändringar av riksbankens diskonto och det råder för övrigt i dag en hård konkurrens bankerna emellan, vilket gör utrymmet för en avvikande räntesättning litet.

De flesta krediter till personer i ledande ställning i en bank är att anse som fullt acceptabla. Det är numera ett allmänt accepterat synsätt att företag ger sina anställda rabatter vid köp av de varor eller tjänster som företaget producerar. På samma sätt har det blivit naturligt att bankerna medverkar till att ge sina anställda de krediter som dessa efterfrågar. För krediter till andra anställda än de som omfattas av kreditjävsbestämmelsen finns heller inga restriktioner. Själva tillgången till kredit kan i många fall vara en förmån av stor betydelse. Därtill kommer att flera banker ger sina anställda viss ränterabatt och goda amorteringsvillkor. De personer som tillhör jävskret- sen har alltså sämre möjligheter att erhålla krediter i den egna banken än andra anställda. De krediter som dessa personer skulle kunna ha berättigade anspråk på att kunna erhålla i den egna banken är främst andra län än bottenlån i bostadsfastighet samt krediter för köp av kapitalvaror. Möjlig- heten att mot endast fullgod pantsäkerhet erhålla kredit intill ett belopp om 50 000 kr tillgodoser i viss mån dessa behov. I detta sammanhang bör även vissa effekter av den så kallade marginalskattereformen beröras. Sedan denna reform helt genomförts kommer nämligen den reella kostnaden för de krediter som en bank lämnar till den som är anställd eller har ett uppdrag inom banken, att bli markant högre för kredittagaren än för närvarande. Fullt genomförd innebär reformen bl.a. att det skattemässiga värdet av underskottsavdraget för räntekostnader begränsas till högst 50 procent. Vidare kommer den statliga inkomstskatten att utgå i form av dels ett grundbelopp och dels ett tilläggsbelopp. Reglerna för beräkningen av underlaget för tilläggsbeloppet skiljer sig från beräkningen av underlaget för grundbeloppet. Underlaget för tilläggsbeloppet skall enligt 10 å 3 mom. första stycket 4 p lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt ökas med ett räntetillägg enligt 6 mom. I 6 mom. fjärde stycket sägs att om den skattskyldige erhållit lån av arbetsgivare eller uppdragsgivare eller, om det finns anledning att anta att lånet förmedlats av denne, lån av någon annan och lånet har lämnats till en ränta som understiger sedvanlig ränta skall skillnaden mellan faktisk ränta och sedvanlig ränta tas upp som ett räntetillägg. Den sedvanliga räntan har för 1985 års taxering fastställts till diskontot vid beskattningsårets in- eller utgång plus två procentenheter. Dessa båda nyheter kommer sammantagna att medföra att den totala kostnaden för räntorna på dessa lån, i vart fall för inkomsttagare med en inkomst över den så kallade brytpunkten, ökar påtagligt. Detta torde i sin tur minska benägenheten att förskaffa sig krediter från den egna banken i onödigt stor omfattning, även om banken betingar sig en låg ränta för krediten.

Av vad som anförts torde framgå att behovet av en kreditjävsbestämmelse generellt sett inte är särskilt framträdande. Samtidigt talar mycket starka skäl för att en sådan trots allt behövs som spärr mot missbruk. Det skall här påpekas att de gällande kreditjävsbestämmelsema inte varit föremål för

någon avgörande kritik. Trots detta finns det anledning att närmare undersöka om bestämmelserna har en lämplig uppbyggnad och om de utgör en rimlig avvägning mellan de intressen som här står mot varandra.

Enligt BL saknar revisor i bank helt möjlighet att erhålla krediter i den bank vari han har ett revisionsuppdrag. Förbudet att bevilja kredit åt revisor gäller även suppleant för revisor och den som är gift med sådan person. Innan utredningen prövar kreditjävsbestämmelsen bör här framhållas att den följande diskussionen inte tar sikte på revisorsgruppen. För denna grupp gäller helt andra förutsättningar än för personer tillhörande delegatgruppen eller styrelsegruppen. Självfallet gäller kreditförbudet för revisorer endast de revisorer som genomför den s.k. externrevisionen och väljs av bolagsstäm- man. Även bankinspektionen utser en eller flera av dessa revisorer. Kreditjävsbestämmelsen berör således inte alls de revisorer som ägnar sig åt internrevision i banken. Låneförbudet för revisorerna har delvis en annan bakgrund än kreditjävsbestämmelsens övriga regler. En viktig förutsättning för att revisionsarbetet skall vara meningsfullt är att de revisorer som utför detta arbete står fria gentemot banken. Det är här inte bara fråga om att förhindra krediter på förmånliga villkor. Det är lika viktigt att revisor eller annan person i revisorsgruppen inte heller på något annat sätt är ekonomiskt beroende av banken. Om en revisor kommer i ekonomiska svårigheter är det inte lämpligt att han har ekonomiska åtaganden gentemot banken. Banken kan visa välvilja genom att underlåta att vidta de åtgärder som situationen annars borde ha föranlett till. Av rädsla för att banken skall upphöra att särbehandla honom, kan revisorn i sin tur låta sig påverkas i sitt revisionsarbete. Intresset av att bankens revisiorer står fria och obundna gentemot banken är vida större än det i och för sig berättigade intresse revisor kan ha att få krediter i banken. Detta gäller även om de av bankinspektionen utsedda revisorerna i viss män kan sägas utgöra en spärr mot missbruk. Utredningen anser således att den ordning som i dag gäller bör bestå framgent.

Kreditjävsbestämmelserna i bank- och sparbankslagarna är i flera avseende ofullkomliga. Kritik kan riktas mot bestämmelserna både vad avser de grundläggande värderingarna och vad gäller utformningen. Tidigare har konstaterats att en kreditjävsbestämmelse har att fylla en funktion som en spärr mot missbruk. Det har emellertid också konstaterats att den gällande bestämmelsen ensidigt inriktar sig på att förhindra att kredit lämnas till berörda personer utan att fullgod säkerhet föreligger. Detta innebär i sig att kreditemas omfattning begränsas på ett naturligt sätt. Emellertid finns inga som helst regler för vilka villkor som i övrigt skall gälla för krediterna. Här bortses från sådana förfaranden som kan anses oförenliga med ”sund bankverksamhet”. Det är exempelvis fullt möjligt för en av dessa personer att på ett obehörigt sätt skaffa sig förmånliga räntevillkor och generösa återbetalningsvillkor. En annan utformning av bestämmelsen skulle kunna medföra att även dessa villkor kontrollerades. För krediter till personer som formellt inte omfattas av kreditjävsbestämmelsen finns det i dag inga restriktioner alls, även om dessa rent faktiskt kan ha möjlighet att utnyttja sitt inflytande i banken för att skaffa sig förmånliga krediter.

En annan svaghet som vidlåder den gällande bestämmelsen är att varken den egna banken eller någon annan ges möjlighet att bevaka den berörda

personens totala skuldsättning. En persons kreditvärdighet är inte enbart beroende av tillgången på säkerheter. Låntagarens övriga ekonomiska förhållanden måste också vara sådana att han har förmåga att betala förfallna räntor och amorteringar på sina län. Om en av de ifrågavarande personerna är kraftigt skuldsatt på annat håll kan det uppstå svårigheter, även om de ställda säkerheterna uppfyller villkoren i kreditjävsbestämmelsen. I normala fall görs en noggrann undersökning av den kreditsökandes personliga och ekonomiska förhållanden. För de nu berörda personerna kan det obehöriga förfarandet bestå just i att begära krediter i den egna banken mot i och för sig tillåtna säkerheter, trots att han egentligen saknar förmåga att bära kostnaderna för räntor och amorteringar. Sökandens ställning i banken kan medföra en känsla av olust att behöva göra en sedvanlig kreditvärdighets- prövning och kreditjävsbestämmelsens rigorösa krav på säkerheter kan utgöra den ursäkt man anser sig behöva för att underlåta att genomföra undersökningen med tillbörlig noggrannhet.

Den tyngst vägande kritiken mot de gällande bestämmelserna avser emellertid den lätthet med vilken bankerna kan undgå de hinder som dessa ställer upp. Det måste anses klart otillfredsställande att eventuella illojala förfaranden från bankerna inte ens är lagstridiga och än mindre kan beivras. En möjlighet som står bankerna till buds är att i samarbete med annan bank lämna krediter till personer som i den andra banken på grund av kreditjävsbestämmelsen är förhindrade att erhålla kredit. Allra enklast är emellertid att den andra banken lämnar garantier för den egna bankens krediter till dessa personer. Med garantiåtagandet följer att det står banken fritt att lämna krediten i fråga på önskade villkor.

Ägandeti affärsbankerna är i dag i stort sett spritt på många händer. Detta gäller förvisso inte alla banker. I vissa av provinsbankerna har enskilda personer eller institutioner ägarandelar som är av den storleksordningen att dessa som ägare kan utöva ett bestämmande inflytande på bankens kreditgivning. Kredit jävsbestämmelsen träffar inte alls dessa ägare och utgör inte något som helst hinder mot kreditgivning till ägare i sådan utsträckning eller på sådana villkor att den kan uppfattas som otillbörlig.

Kreditjävsbestämmelserna i BL reglerar noga möjligheten för den som är gift med person med en ledande befattning i banken eller med styrelseleda- mot att erhålla kredit i banken. Däremot berörs inte alls den som sammanbor med sådan person under äktenskapsliknande former. En ändring i detta avseende är under alla förhållanden angelägen att vidta. Det bör också i detta sammanhang påpekas en felaktighet i 61 å femte stycket BL. Däri hänvisas till dels person som avses i första — tredje styckena och dels till sådan persons make trots att maken redan inkluderas i jävskretsen i första tredje styckena.

Utredningens förslag

Kreditjävsbestämmelsen i BL kan som framgått kritiseras på flera olika punkter. Samtidigt har utredningen kunnat konstatera att de gällande bestämmelserna inte utsatts för någon avgörande kritik, varken från bankerna eller från bankinspektionen. Behovet av en förändring kan därför tyckas vara inte särskilt stort. Tidigare har också konstaterats att det kan

ifrågasättas om det i praktiken finns något behov av en kreditjävsbestäm- melse. Andra spärrar kan förmodas ha större praktisk effekt än kreditjävs- bestämmelsen. Enligt utredningens mening bör dock en kreditjävsbestäm- melse alltjämt finnas i BAL. Bestämmelsen får antas ha sin största betydelse för bankinspektionen som har anledning att rikta sin uppmärksamhet på förhållanden som kan uppfattas som missbruk. Utan en kreditjävsbestäm- melse saknar inspektionen det stöd som erfordras för ett kraftfullt ingripande.

Även om kreditjävsbestämmelsen sålunda föreslås finnas kvar i någon form, finns det enligt utredningens mening anledning att vidta ändringar i denna. Det måste anses otillfredsställande att bestämmelsen i dag har en sådan utformning att den inte utgör något egentligt hinder mot kreditgivning till berörda personer. Det måste anses helt uteslutet att söka komma till rätta med detta problem genom att införa ytterligare regler i den nuvarande kreditjävsbestämmelsen. Denna brister redan i dag i överskådlighet och ställer betydande krav på den som söker tränga in i regelsystemet. Ur banklagstiftningens synvinkel finns det ingen anledning att förbjuda banker- na att bevilja krediter till sina anställda eller till styrelseledamöter m.fl. , om dessa krediter beviljas på normala villkor. Man måste antagligen acceptera att personer med uppdrag i bank har tillgång till kredit lättare än andra. Däremot finns det starka skäl som talar för att dessa personer och även andra— inte bör beviljas krediter på andra villkor än sådana som bankbolaget normalt uppställer vid kreditgivning. Med utgångspunkt från dessa grund- läggande riktlinjer har förslaget till ny kreditjävsbestämmelse för bankak- tiebolagen utformats.

Den föreslagna kreditjävsbestämmelsen har en helt annan principiell uppbyggnad än gällande bestämmelse. Den föreslagna bestämmelsen bör enligt utredningens mening bättre uppfylla de krav som det befunnits vara rimligt att ställa på en kreditjävsbestämmelse. Bestämmelsen förbjuder inte bankerna att bevilja krediter till vissa personer, och kräver inte heller att vissa särskilda förutsättningar skall föreligga för att kredit skall få beviljas. I stället föreslås att en allmängiltig regel om bankernas kreditgivning till de berörda personerna införs som en ny huvudregel. Förslaget innebär att ett bankbolag aldrig får bevilja krediter till dessa personer på andra villkor än sådana som bankbolaget normalt uppställer. Bestämmelsens syfte är inte att fixera några tillåtna kreditvillkor utan att förhindra att dessa personer beviljas kredit i sådan omfattning eller på sådana villkor att det finns anledning befara att kreditgivningsrätten utnyttjas på ett otillbörligt sätt. Vidare föreslår utredningen att bankbolagens styrelser åläggs skyldighet atti en förteckning föra in uppgifter om de krediter som dessa personer har beviljats. I jämförelse med gällande jävsbestämmelse har personkretsen utökats i två avseenden. Vissa större aktieägare har hänförts till den berörda gruppen kredittagare. Samma gäller för den som utan att vara gift med person som träffas av bestämmelsen sammanlever med denne under äktenskapsliknande förhållanden.

I och med att den föreslagna bestämmelsen inte förbjuder vissa krediter eller ställer krav på säkerheternas beskaffenhet, krävs inte heller några undantag från huvudregeln eller från anteckningsskyldigheten. Normala krediter som lämnas jävskretsen närstående juridiska personer behöver inte

heller undantas på sätt som nu sker.

I det första stycket slås inledningsvis den grundläggande principen fast, nämligen att bankbolag inte får bevilja kredit till någon av de i punkterna 1—6 upptagna personerna eller sammanslutningarna på andra villkor än sådana som banken normalt uppställer. Regeln innebär att bankbolagen blir skyldiga att behandla dessa kredittagare på i stort sett samma sätt som andra kredittagare. Särvillkor som enbart motiveras av att kredittagaren står i ett särskilt förhållande till banken blir sålunda tillåtna endast om motsvarande villkor erbjuds även andra i en sådan omfattning att villkoret kan anses som normalt. Bankens beslut att bevilja kredit över huvud taget berörs emellertid inte av bestämmelsen. Den fördel som det innebär att ha tillgång till normala krediter består således.

Huvudregeln är allmänt hållen och gör inte heller anspråk på att i detalj reglera villkoren för de krediter som bankerna lämnar till de av paragrafen berörda personerna. Det ärinte uteslutet att det beträffande en viss särskild typ av kredit kan påstås att vissa exakt fixerade villkor är att anse som normala. Utredningen har emellertid valt att inte söka förhindra varje awikelse från dessa villkor. Om personalen i allmänhet av en bank erbjuds krediter på vissa generösa villkor kan således dessa villkor anses som normala även gentemot personer som är anställda i ledande ställning och omfattas av denna paragraf. Emellertid utgör reglerna om kredit i detta kapitel en yttre ram för dessa tillåtna villkor. Om ett bankbolag således regelmässigt underlåter att kräva att säkerhet ställs för krediterna till anställda kan ett sådant förfarande aldrig anses som normalt. Om däremot de anställda generellt erbjuds viss rabattering av räntan eller något längre avbetalningstid än andra kunder, kan detta anses som normala villkor vid kreditgivning till anställda.

Vid kreditgivning till de personer som avses under punkterna 1—5 bör det vara förenat med relativt små svårigheter att konstatera vilka villkor som ett bankbolag normalt uppställer. Redan kreditbestämmelserna i detta kapitel utgör en ram för vad som kan anses normalt. Särskilt betydelsefulla är bestämmelserna i 10 å om betryggande säkerhet. Enligt förslaget får ett bankbolag underlåta att för ett lån kräva säkerhet i fast eller lös egedom eller i form av borgen endast om trygghet för fullgörandet med hänsyn till låntagarens förhållanden ändå föreligger. En mer omfattande kreditgivning till en privatperson utan att formella säkerheter ställs för lånet kan inte anses normalt annat än i undantagsfall. En given förutsättning är också att det i dessa fall krävs att bankbolaget har gjort en ingående prövning av vederbörandes personliga och ekonomiska förhållanden. Kreditvillkor som inte föreskriver att avbetalning skall äga rum kan anses normala bara om det är fråga om krediter i löpande räkning eller om krediten senare skall lyftas av till exempelvis ett bostadsfinansieringsföretag. Några svårigheter att faststäl- ' la vad som är normal ränta för ett lån till en privatperson torde heller inte

förligga. Riksskatteverkets anvisningar om den sedvanliga räntan i samband med beräkning av det räntetillägg som skall påföras underlaget för beräkning av tilläggsbeloppet bör också ge god vägledning härvidlag.

Vad gäller krediter som beviljas sammanslutning som avses under punkten 6, kan det däremot vara svårt att ange vad som är att anse som normala villkor. Huvudregeln skall givetvis inte hämma en sund utveckling av

bankernas kreditgivning och inte heller deras konkurrensförmåga. Huvud- regeln torde inte — utom i rena kringgåendefall komma att tillämpas vid kreditgivning till företag som driver annan än finansiell rörelse. Företagens kreditbehov är av skilda slag och inte sällan kan särskilda villkor i kreditavtalet vara företaget till stor nytta. Det kan här vara fråga om avbetalningsfria perioder under den första tiden av kreditens löptid. Det kan också var fråga om generösa räntevillkor i inledningsskedet av kredittiden. Företagens behov av krediter skiljer sig så mycket från varandra att det kan sägas vara särskilt svårt att fastställa vad som för dessa är normala villkor. En yttre ram utgör dock naturligen banklagarnas regler för kreditgivningen. Icke rörelsedrivande företag eller företag med endast finansiell verksamhet torde generellt sett ha ett likartat behov av krediter. Ivissa undantagsfall kan dock särskilda villkor anses vara normala även för dessa företag.

Den bank som i ett enskilt fall bryter mot huvudregeln riskerar att bankinspektionen framtvingar ett beslut om ändring av kreditvillkoren eller om uppsägning av krediten i dess helhet. Svårare avw'kelser från huvudregeln som är av den karaktären att förfarandet anses strida mot sund bankverk- samhet, kan föranleda bankinspektionen att anmäla detta till regeringen som prövar om oktrojen bör förverkas. Givetvis kan anmälan till regeringen bara komma i fråga om bank medvetet sätter i system att meddela krediter i strid mot huvudregeln eller vägrar att rätta sig efter bankinspektionens påpekan- den. Huvudregeln bedöms ha sitt största värde i det att bankinspektionen, som har att uppmärksamt följa bankernas krediter till kreditjäviga personer, nu ges möjlighet att påtala förhållanden som kan hänföras inte bara till krediten och säkerheten utan också till övriga kreditvillkor. En svaghet som vidlåder den föreslagna bestämmelsen är att den inte formellt förhindrar att bankerna genom överenskommelser sinsemellan lämnar krediter till perso- ner i den andra banken som berörs av bestämmelsen. En nyhet är emellertid att det inte längre i lagen uppställs något som helst hinder mot att bankens funktionärer lämnas krediter av den egna banken under förutsättning att villkoren är normala. Om det visar sig att korsvisa krediter framdeles förekommer, bör det vara en orsak för bankinspektionen att närmare undersöka kreditavtalen. Skulle det visa sig att villkoren är att anse som onormala bör förfarandet vara att bedöma som stridande mot ”sund kreditgivning” och bör föranleda ett ingripande från bankinspektionen.

Vad gäller den i första stycket angivna personkretsen är den till stor del identisk med den kreditjäviga kretsen i 61å BL. Vissa skillnader finns dock.

1. Aktieägare med ett aktieinnehav som uppgår till lägst tre procent av hela aktiekapitalet. Personer som äger aktier i ett bankaktiebolag berörs i dag inte alls av kreditjävsbestämmelsema om personen i fråga inte är ledamot av bankens styrelse eller är anställd eller delegat i ledande ställning med befogenhet att avgöra kreditärenden. Den aktieägare som äger endast ett mindre antal aktieri ett bankaktiebolag saknar normalt helt möjlighet att med åberopande av sitt aktieinnehav försöka komma i åtnjutande av krediter på särskilt gynnsamma villkor. För dessa finns det därför ingen anledning att införa några särbestämmelser.

I stort sett är ägandet av de svenska affärsbankerna spritt. Vissa provinsbanker har emellertid ägare som innehar en avsevärd del av det totala aktiekapitalet. Sveabanken har i inledningen endast tio ägare. Det är uppenbart att aktieägare med stora aktieinnehav skulle kunna utnyttja det inflytande som ägandet ger för att komma i åtnjutande av krediter på förmånliga villkor. Enligt utredningens mening bör därför huvudregeln gälla även för aktieägare om dennes aktieinnehav är av någorlunda omfattning. Utredningen har valt att föreslå att huvudregeln skall omfatta den aktieägare som innehar lägst tre procent av hela aktiekapitalet i banken. Härigenom bör det bli fråga om ett begränsat antal personer som bankerna utan större besvär har möjlighet att hålla reda på. Om ägare försöker erhålla förmånliga krediter med åberopande av sitt ägande får ju också banken automatiskt klart för sig att det är fråga om en större aktieägare.

2. Styrelseledamot Av 8 kap 1 å fjärde stycket följer att även styrelsesuppleant skall medräknas. Bland Styrelseledamöterna skall också enligt 4 å verkställande direktör och vice verkställande direktör ingå.

3. Delegat i ledande ställning som ensam eller i förening med annan får avgöra på styrelsen ankommande kreditärenden Enligt 61 å BL skall i den kreditjäviga kretsen ingå befattningshavare i ledande ställning som har att avgöra på styrelsen ankommande kreditären- den. Befattningshavare på vilka särskilda styrelseuppgifter delegerats benämns i 8 kap 5 å första stycket delegat. Bankinspektionen bör efter samråd med bankbolaget närmare precisera innebörden av begreppet ledande ställning.

4. Anställd som innehar en ledande ställning inom bankbolaget Utöver de i punkterna 2 och 3 nämnda personerna finns det anställda i ledande ställning som inte behöver inneha något delegatsuppdrag vad gäller kreditärenden, men som enligt utredningens uppfattning bör inbegripas i den kreditjäviga kretsen. Bland dessa kan nämnas chefen för internrevisionen, redovisningschefen och chefsjuristen. Denna punkt innebär i viss mån en utvidgning av den kreditjäviga kretsen jämfört med gällande lag. Även här bör bankinspektionen efter samråd med bankbolaget närmare ange vilka anställda som bör anses inneha en ledande ställning.

5. Den som är gift med eller sammanlever under äktenskapsliknande förhållanden med person som avses under 1—4 I denna punkt föreslås som en nyhet att de som sammanlever under äktenskapsliknande förhållanden skall behandlas som gifta. En motsvarande förändring har vidtagits i bestämmelsen i 10 kap 4 å 3. om revisorsj äv. För att utröna om den presumtive låntagaren sammanlever under äktenskapsliknan- de förhållanden med någon som avses under 1—4 skall banken inte behöva göra några ingående efterforskningar. Endast i de fall, där samlevnaden har stadigvarande karaktär och lätt kan konstateras av utomstående behöver de sammanlevande i detta sammanhang likställas med gifta.

6. Juridisk person i vilken sådan person som avses under 1—5 har ett väsentligt ekonomiskt intresse i egenskap av delägare eller medlem ”Väsentligt ekonomiskt intresse" skall enligt förarbetena i SOU 1927:11 anses föreligga, där någon äger en väsentlig andel i sammanslutningen: ”Att innehavaren av aktiemajoriteten i ett bolag faller härunder är uppenbart, men även den som innehar en något mindre, men dock väsentlig andel i sammanslutningen, bör träffas av omförmälda beslut”. 1949 års banklags- sakkunniga har i SOU 1952:2 förtydligat detta begrepp och anfört:

Ehuru sålunda icke något direkt utsagts rörande den betydelse som bör tillmätas intressets storlek, är det uppenbart, att man icke kan bortse härifrån. Det måste sålunda förutsättas, att ett absolut sett stort intresse i ett företag föranleder att intresset bedömes som "väsentligt" vid en lägre storlek i förhållande till företagets aktiekapital än som skulle varit fallet, om intresset varit ringa. Om det ekonomiska intresset har en absolut sett helt obetydlig storlek torde man, i analogi med vad nyss sagts, kunna tala om "väsentligt ekonomiskt intresse” endast om en majoritetspost föreligger.

Som framgår av 6 kap 4 å första stycket 4 får inte en revisor i bankbolaget stå i låneskuld till banken eller ha förpliktelser för vilka banken har ställt säkerhet. För att revisor skall kunna inta den oberoende ställning som revisorsjävsbestämmelserna ger uttryck åt, bör inte heller fysiska eller juridiska personer som på sätt föreskrivs under punkterna 5 och 6 är närstående till revisor, kunna stå i låneskuld till bankbolaget. Enligt de föreslagna revisorsjävsbestämmelserna utesluts således revisor och i princip även till revisor närstående fysiska eller juridiska personer från möjligheten att få kredit i banken. Se närmare motiven till 10 kap 4 å.

I andra stycket införs ytterligare en nyhet. De personer som enligt gällande bestämmelser omfatts av kreditjävsbestämmelsen tillhör vissa kategorier som har ansetts ha särskilt stora möjligheter att genom obehörig påverkan förskaffa sig krediter från bank. Gällande regler innebär för dessa klara begränsningar att komma i fråga för kredit. Samtidigt som detta system antagligen har varit lätt att tillämpa har det varit förenat med vissa ofullkomligheter. Inom de ramar som bestämmelsen dragit upp har bankerna varit fria att bestämma villkoren för de krediter som kunnat lämnas. I det föreslagna andra stycket har bankbolagets styrelse ålagts att anteckna de krediter som beviljats personer som tillhör den i första stycket angivna kretsen. Anteckningsskyldigheten kan antas i sig ha en preventiv effekt. Vetskapen om att beviljade krediter förs in i en särskild förteckning bör innebära att banken själv bevakar kredittagarens totala skuldsättning hos banken. Av förteckningen skall också villkoren för krediten framgå. Alla villkor som gäller för en kredit är emellertid inte av intresse i detta sammanhang. Bankinspektionen bör därför ges befogenhet att i föreskrifter närmare ange vilka villkor och andra uppgifter förteckningen skall innehålla. Kredittagarens namn och kreditbelopp skall självfallet antecknas. Likaså räntan och de årliga amorteringarna. Förteckningen skall föras kontinuer- ligt. Bankinspektionen skall i sin tillsynsverksamhet ges tillgång till denna. Om förteckningen i något fall skulle komma att inges till bankinspektionen blir den en allmän handling. Den kan dock enligt 8 kap. 5 å första stycket 2 sekretesslagen (1980:100) aldrig bli offentlig utan omfattas alltid av denna sekretessbestämmelse. Uppgifter i denna förteckning omfattas inte heller

enligt 16 kap. 1 å 3 samma lag av meddelarfrihet och får således inte av tjänsteman hos bankinspektionen meddelas till massmedia. I likhet med vad som nu gäller skall bankinspektionen också pröva fråga om anställd eller delegat skall ha sådan ledande ställning som avses i första stycket punkterna 3 och 4.

I tredje stycket sägs att vad som gäller enligt första och andra styckena _ bl.a. anteckningsskyldigheten — skall äga motsvarande tillämpning beträf- fande de krediter som beviljats mot säkerhet av borgen eller fordringsbevis som utfärdats av person eller sammanslutning som avses i det första stycket. En kreditjävig person kan söka undkomma anteckningsskyldigheten på olika sätt. I 15 å sägs att bestämmelserna om kredit i bl.a. 14 å äger motsvarande tillämpning på garantiförbindelse som banken ikläder sig. Denna bestäm- melse innebär att om banken lämnar garanti för ett lån exempelvis av annan bank till en person som avses i första stycket, även denna kredit skall av den egna banken antecknas i förteckningen. Den innebär också att banken inte får lämna garanti, om villkoren för krediten avviker från de för den egna banken normala villkoren. Bestämmelserna i 15 å har kompletterats av reglerna i tredje stycket. Anteckningsskyldighet skall således på grund härav föreligga för en kredit även i de fall där någon som avses i första stycket iklätt sig borgensförpliktelse för krediten. Samma gäller om en sådan person eller sammanslutning utfärdat en skuldförbindelse och denna ställts som säkerhet för en kredit i banken. Enligt 7 kap. 3 å föreslås att bankerna ges rätt att förvärva fordringar. Om en bank förvärvar ett fordringsbevis som utfärdats av någon som avses i första stycket skall även detta förvärv antecknas i förteckningen. Den bakomliggande tanken är att det av förteckningen skall framgå de berördas totala åtaganden gentemot banken. Även om betalnings- skyldigheten i vissa fall kan sägas vara sekundär utgör åtagandena ändå totalt sett en belastning av vederbörandes allmänna betalningsförmåga och ytterst dennes kreditvärdighet.

I den föreslagna bestämmelsen finns inga regler som berör möjligheten för revisorerna i banken att erhålla krediter i den egna banken. Som framgått tidigare anser utredningen att den nu gällande ordningen, vilken innebär att revisor, suppleant för revisor och den som är gift med sådan person helt saknar möjlighet att erhålla kredit i den bank vari revisorsuppdraget fullgörs, skall i huvudsak bestå. En svaghet i gällande system är att bestämmelsen inte tar sikte på de krediter som revisorerna vid tillträdandet av sitt uppdrag har i banken. Enligt utredningens förslag får enligt 10 kap. 4 å den som står i skuldförhållande till banken inte vara revisor i banken. Denna bestämmelse är mer ingripande än den gällande bestämmelsen i 61 å BL.

I 74 å BL finns bestämmelser som förhindrar delegation från styrelsen av beslut om krediter till personer som omfattas av kreditjävsbestämmelsen. En motsvarande bestämmelse föreslås införd i 8 kap. 6 å.

lSå Bestämmelserna om kredit i 10—14 åå äger motsvarande tillämpning på garantiförbindelse som bankaktiebolaget ikläder sig.

Paragrafen överensstämmer helt med 62 å BL. Sedan lång tid har bankernas garantigivning i banklagstiftningen jämställts med kreditgivning. De faror som är förenade med kreditgivningen föreligger

i lika stor utsträckning vid garantigivning. Om den vars åtagande bankga- rantin avser att säkerställa inte förmår att fullgöra sitt åtagande blir banken skyldig att träda in. Eftersom det vid garantigivning ofta är fråga om stora belopp kan bank drabbas av omfattande betalningsskyldighet, vilket i sin tur kan återverka på bankens säkerhet. I 1911 års banklag fanns likalydande bestämmelser kopplade direkt till bestämmelserna om krav på formella säkerheter, om enhandskrediter och om kreditjäv. I nu gällande BL sammanfördes bestämmelserna till en paragraf. Genom en lagändring år 1956 föll hänvisningen i detta lagrum till bestämmelserna om krediters löptid i 57 å bort eftersom begränsningsregeln i detta lagrum ansågs i praktiken mindre väl lämpad för garantiförpliktelserna. I stället överlämnades åt bankinspektionen att bevaka att garantiförpliktelsernas giltighetstid inte utsträcktes utöver vad som kunde anses vara förenligt med kraven på tillfredsställande likviditet och soliditet hos bankerna.

I och med att bestämmelsen om förbud för bankerna att bevilja kredit mot skuldebrev med efterställd betalningsrätt infördes i 59 a å år 1980, blev genom hänvisningen i nuvarande 62 å BL bestämmelsen giltig även beträffande bankgarantierna. En bank får således inte ikläda sig en garantiförpliktelse för en kredit som lämnats mot skuldebrev med efterställd betalningsrätt.

Den av utredningen föreslagna placeringen av hänvisningen innebär att denna omfattar även vinstandelslåneförbudet, vilket är en förändring jämfört med gällande lag. Någon förändring i sak är inte åsyftad utan avsikten har i stället varit att underlätta förståelsen av reglerna och att undvika missförstånd. Se även kommentaren till 12 å. I övrigt bör hänvisningen gälla oförändrad. Även om ordet kredit i 13 å bytts ut, skall alltjämt garantiförpliktelse som banken ingått för viss kredittagares åtagande medräknas vid tillämpningen av bestämmelserna om enhandskrediter i 13 å.

165 Förfallotiden för lån skall bestämmas så att den är förenlig med villkoren för bankbolagets förbindelser. Ställs ett lån inte att betalas inom ett år, skall bankbolaget förbehålla sig rätt att säga upp lånet till återbetalning senast inom den sagda tiden. Utan förbehåll enligt andra stycket får dock bankbolaget lämna ut lån med en längre löptid än ett år till ett sammanlagt belopp som vid varje tidpunkt svarar mot högst tjugofem procent av summan av bankbolagets eget kapital och dess inlåning. Om staten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet helt eller delvis svarar för betalningen av ett lån, gäller inte bestämmelserna i andra och tredje styckena.

Paragrafen, som motsvarar 63 å BL, innehåller som en normalregel en bestämmelse om kortfristighet vid bankaktiebolagets kreditgivning samt de tillåtna undantagen från denna normalregel, dvs. i vilka fall tidsbundna krediter skall få förekomma. Det krav på kortfristighet som regelmässigt gäller i fråga om svenska bankers utlåning är grundat på långvarig tradition och har föranletts huvudsakligen av likviditets- och soliditetshänsyn. Krediter är i väsentlig utsträckning en placering av inlåningsmedel och har därför ansetts inte böra vara bundna i större utsträckning än vad som är förenligt med W'llkoren för förfogandet över dessa inlåningsmedel.

Gällande rätt Den gällande paragrafen är uppbyggd på följande sätt:

Första stycket Här ges normalbestämmelsen om kreditemas kortfristighet, dvs. lånen skall ställas att betalas inom ett år och - om detta inte görs — skall banken förbehålla sig rätt att säga upp lånen till återbetalning senast inom ett år.

Bestämmelserna i de återstående fyra styckena anger de tillåtna avvikelserna från den i första stycket uppställda normen och anger således i vilka fall tidsbundna krediter får förekomma och under vilka villkor sådana krediter får ges.

Andra stycket

Här anges i vilka fall och i vilken omfattning bunden långivning får ske. Utan förbehåll enligt första stycket får ett bankbolag

1. bevilja återlån enligt reglementet angående allmänna pensionsfondens förvalt- ning.

2. utlämna län mot skuldebrev inom en viss angiven ram (tjugofem procent av summan av bolagets eget kapital och dess inlåning med avdrag för beviljade återlån).

Tredje stycket

Här upptas

1. "den gyllene bankregeln” som gäller vid all kreditgivning och som innebär att förfallotiden för lån skall bestämmas så att den är förenlig med villkoren för bankbolagets förbindelser.

2. en maximal återbetalningstid om tio år för de bundna krediter som utlämnats inom den i andra stycket tillåtna ramen, och

3. en amorteringsbestämmelse innebärande en årlig amortering för de bundna län som lämnats inom den i andra stycket angivna ramen och för vilka inte har ställts säkerhet i fast eller lös egendom.

Hörde stycket Här stadgas krav på uppsägningsförbehåll (tre månader) vid all bunden kreditgiv- ning.

Femte stycket Här anges ]. Har staten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet i sin helhet garanterat ett lån gäller endast ”den gyllene bankregeln” för detta län. De andra bestämmelserna i paragrafen är alltså inte tillämpliga.

2. Svarar utländsk stat eller utländskt bankföretag för ett bundet lån får, om särskilda skäl föreligger, undantag göras från amorteringsbestämmelsen och kravet på uppsägningsförbehåll.

3. Har ett bundet lån lämnats av ett bankbolag tillsammans med ett utländskt bankföretag eller har länet i sin helhet refinansierats utomlands får, om särskilda skäl föreligger, undantag göras från amorteringsbestämmelsen.

Historik

De i gällande lag medgivna undantagen från huvudregeln om krav på kortfristighet i kreditgivningen har vuxit fram efter hand. Före 1955 års BL fanns det inte några lagstadgade bestämmelser som reglerade kreditens löptid. I bolagsordningama stadgades dock tidigare att lån inte fick beviljas på längre tid än sex månader med mindre det var fråga om s.k.

avbetalningslån. Med avbetalningslån förstods i bolagsordningama krediter som inte översteg ett visst belopp. Den högsta gränsen som förekom i bolagsordningama var 20.000 kr. Avbetalningslån fick inte heller beviljas till ett högre sammanlagt belopp än som motsvarade en tiondel av bankens aktiekapital.

1949 års banklagssakkunniga tog upp frågan om inte bankerna borde få möjlighet att bevilja bundna lån och hänvisade till att denna fråga sammanhänger med likviditetsfrågan. Betydande fluktuationer i behållning- en förekom på de olika inlåningsräkningarna men en avsevärd del av inlåningen utgjorde en kärna som kontinuerligt stod kvar hos bankerna. Detta förhållande hade varit grunden till att bankerna i viss utsträckning kunnat omsätta krediter ett så stort antal gånger att krediterna reellt sett framstått som bundna lån. Samma förhållande borde kunna medföra, att bankernas nu mycket begränsade rätt att bevilja långfristiga krediter kunde utvidgas något utan våda för bankernas likviditet. De sakkunniga ansåg det uppenbart att ett medgivande för bankerna att lämna bundna lån inte fick ha en obegränsad räckvidd, men fann det inte erforderligt att lagstifta om detta. I stället kunde man nöja sig med att liksom hittills reglera berörda förhållanden i bolagsordningama, som obligatoriskt fastställdes av Kungl. Maj:t. De sakkunniga ansåg sig emellertid böra föreslå riktlinjer för nämnda ändringar och därvid ange den maximigräns för bunden utlåning, som inte fick överskridas av någon bank. Tidsbundna lån skulle således få beviljas till ett sammanlagt belopp, som motsvarade tjugo procent av det egna kapitalet, och med en maximistorlek för varje särskilt lån av 100 000 kr. En längsta löptid av förslagsvis tio år skulle föreskrivas. Amortering uppställdes inte såsom ett obligatoriskt villkor för de bundna lånen. Beträffande de bundna länens konstruktion framhöll de sakkunniga:

Det borde kunna förutsättas, att tidsbundna lån oftast blir konstruerade som amorteringslån, något som ur lividitetssynpunkt också synes lämpligt för banken. Beträffande lån mot realsäkerhet bör föreskrift lämnas om amortering motsvarande minst normal avskrivning å den pantsatta egendomen. Avkall å kravet på amortering bör göras endast om och i den mån säkerheten har ett bestående värde. I fråga om amortering av bundet borgenslån synas omständigheterna i varje särskilt fall få bli avgörande; i regel lär förhållandena påkalla att amortering äger rum.

I proposition 1955:3 uttalade departementschefen som sin åsikt, att grundbestämmelserna beträffande bundna lån borde upptas i själva banklag- stiftningen. Rätten att bevilja bundna lån inverkar på bankernas förmåga att upprätthålla sin betalningsberedskap och regleringen av denna rätt var enligt departementschefen följaktligen av central betydelse. De närmare föreskrif- terna rörande utformningen av de bundna lånen torde däremot kunna . präglas av vissa olikheter bankerna emellan och borde i enlighet härmed höra hemma i bolagsordningama.

Departementschefen framhöll att vad gäller amortering av bundna lån det måste göras en åtskillnad mellan de lån, för vilka säkerheten utgörs av borgen och övriga bundna lån. Godtas borgenssäkerhet vilket syntes tveksamt borde i lag stadgas amorteringsskyldighet. Undantag kunde enligt departe- mentschefen gälla lån, för vilket kommun eller därmed jämförlig samfällig- het är ansvarig i egenskap av huvudgäldenär eller löftesman.

Med vissa jämkningar och tillägg till de riktlinjer som 1949 års banklags- sakkunniga uppställt på hithörande område förordade departementschefen att det i den nya banklagen infördes ett särskilt lagrum vilket

dels såsom en normalregel fastslog, att affärsbank, där lån inte var ställt att betalas inom sex månader, skulle förbehålla sig rätt att säga upp lånet till återbetalning senast inom sagda tid,

dels medgav att bank i enlighet med närmare bestämmelser i bolagsord- ningen, utan hinder av nyssnämnda regel, utlämnade lån med längre återbetalningstid än sex månader till ett sammanlagt belopp motsvarande högst tjugo procent av bankens eget kapital, dock att bundna lån mot statsgaranti fick överskrida nämnda procentgräns med sammanlagt fem procent av bankens eget kapital,

delsi fråga om bundet lån, för vilket statsgaranti inte lämnats föreskrev en begränsning av lånebeloppet till 150000 kr för varje låntagare samt en längsta löptid av tio år,

och dels i fråga om bundet lån, för vilket statsgaranti inte lämnats och beträffande vilket säkerheten utgjordes av borgen av annan än kommun eller därmed jämförlig samfällighet, ålade låntagaren årlig avbetalning i förhål- lande till den tid, för vilken lånet beviljats.

I proposition 1962:182 prövades frågan om återlån kunde undantas från kravet på kortfristighet. Departementschefen ansåg särskilda skäl till undantag föreligga beträffande återlånen. För dessa län var inte de för huvudregeln om kortfristighet grundläggande likviditetssynpunkterna till- lämpliga. Bank som beviljade återlån ägde nämligen rätt att i samband därmed erhålla lån hos allmänna pensionsfonden till motsvarande belopp och med motsvarande bindningstid. Bankens funktion i samband med återlån kunde, framhöll departementschefen i propositionen, i viss mån jämföras med beviljande av garantiförpliktelse, för vilken banklagen inte innehöll någon tidsbegränsning. Avgörande i sammanhanget ansåg departe- mentschefen vara den utformning återlånen fått vid tillkomsten av den allmänna tilläggspensioneringen. Därvid hade nämligen förutsatts att återlån skulle kunna beviljas som amorteringslån på viss tid, högst tio år. Även med hänsyn till möjligheten av successiv omsättning av formellt kortfristiga krediter måste det för låntagarna framstå som otillfredsställande om de inte kunde få återlånet även formellt fastställt i enlighet med vad som förutsattes i reglementet angående allmänna pensionsfondens förvaltning. Departe- mentschefen föreslog därför, att återlån skulle undantas från kravet på kortfristighet. Denna ändring bifölls av riksdagen (Bon 1962233, rskr 379)

Kreditinstitututredningens utredningsuppdrag omfattade bl.a. frågan om krediters löptid. I stencil Fi 1964:7 avlämnade utredningen ett förslag i denna fråga. Utredningen föreslog nya, liberalare regler beträffande rätten till bunden långivning för affärsbanker, sparbanker, jordbrukets kreditkassor och postbanken. Den utvidgade rätten avsågs vara av samma omfattning, för alla de nu berörda kreditinstituten och de föreslagna reglerna gjordes enhetliga sinsemellan. Nedan följer en närmare redogörelse av kreditinsti- tututredningens förslag och motiven till dessa.

Utredningen konstaterade att banklagens huvudregel om högst sex månaders kredittid innebar praktiska svårigheter för främst affärsbankerna

att tillgodose kreditbehov, särskilt i fråga om finansiering av investeringar och exportaffärer. För sparbanker medgavs — till skillnad från vad som gällde för affärsbankerna — redan undantag från huvudregeln om kortfristighet i utlåningen för väsentliga delar av verksamhetsområdet. De medgivna ramarna för bundna krediter var emellertid utnyttjade i mycket obetydlig utsträckning. Utredningen fann därför inte att de då för sparbankerna gällande reglerna om krediters löptid var till någon nämnvärd nackdel. Jordbrukets kreditkassor hade inte möjlighet att lämna annat än kortfristiga krediter. Kravet på kortfristighet medförde enligt utredningens uppfattning dock inte några större nackdelar för jordbrukets kreditkassor. I den mån dessa kassors kreditgivning avsåg investeringsändamål, skulle det dock, liksom för affärsbankerna, i vissa fall ur såväl kredittagarnas som kassornas synvinkel vara lämpligt att kunna ställa krediterna på längre tid. Även om det främst var för affärsbankerna, som de då gällande bestämmelserna framstod som restriktiva, ansåg utredningen sig böra ta upp frågan till behandling för samtliga bankgrupper.

Det principiella kravet på kortfristighet för affärsbankernas och jordbru- kets kreditkassors kreditgivning ansåg utredningen ha traditionell hävd och syntes aldrig ha ifrågasatts vid de utredningar och andra förarbeten, som föregick lagstiftning på området. Detta torde emellertid knappast kunna tas till intäkt för en lagstiftning om direkt förbud mot krediter med längre löptid. Motsvarigheterna till de svenska affärsbankerna i utlandet ser också som sin huvuduppgift att tillhandahålla krediter utan att detta föranlett någon lagstiftning om förbud mot längre kredittider, påpekade utredningen.

Huvudmotivet för kravet på kortfristighet, framhöll utredningen vidare, synes för samtliga ifrågavarande kreditinstitut ha varit omsorgen om institutens likviditet. Det har betraktats som något för likviditetspolitiken grundläggande att skapa samstämmighet i tiden mellan in- och utlåning. Detta krav på samstämmighet har man sökt tillgodose genom att ställa samma formella krav på utlåningens varaktighet som på inlåningens. Eftersom kreditinstitutens inlånade medel med kort varsel kan tas ut har man ansett, att motsvarande krav på kortfristighet bör ställas även på utlåningen. Detta betraktelsesätt framskymtar också i utländsk praxis även om de med enstaka undantag inte föranlett lagstadgade krav på kortfristighet i bankernas utlåning. Enligt detta synsätt måste kreditinstituten vara beredda på att hastigt kunna möta krav på att få ut insatta medel, varvid de utlånade medlen snabbt måste kunna disponeras för att kunna möta dessa krav. Utredningen ansåg att större vikt borde fästas vid den reella varaktigheten av in- och utlåning.

Utredningen konstaterade, att inlåningen för samtliga av utredningen berörda kreditinstitut med enstaka undantag utvisat en fortgående stegring år från år. Denna trendmässiga ökning uppgavs i och för sig ha varit naturlig med hänsyn till den expansiva samhällsekonomin. Även inom ramen för den trendmässiga ökningen visade kreditinstitutens inlåning, trots en för vissa institut betydande omsättningshastighet i insättamas medel, en påfallande stabilitet, eftersom uttag av insättarmedel i regel ledde till motsvarande insättningar. Detta gällde enligt utredningen för det samlade kreditväsendet, men erfarenhetsmässigt var i viss utsträckning så också fallet för det enskilda kredizinstitutet.

Utredningen anförde fortsättningsvis att den likviditetstillströmning, som inflytande amorteringar m.m. föranleder, liksom utlämnande av nya län är av avgörande betydelse för likviditetens utveckling. Möjligheterna att snabbt påverka likviditeten är, hette det vidare, givetvis större vid en faktiskt kortfristig löptid av krediterna än om krediterna har en längre faktisk löptid. En kort faktisk löptid innebär en snabb tillströmning av likvider, varigenom likviditeten hastigt vid behov kan förbättras genom att nyutlåningen begränsas. I praktiken avser emellertid en mycket stor del av kreditbehoven krediter med en tämligen lång faktisk löptid. I den mån formellt bundna lån inte lämnas, tillgodoses dessa kreditbehov genom att vid lånens beviljande träffas överenskommelse om successiva omsättningar. Eftersom lån av detta slag och även de formellt bundna lånen i stor utsträckning har karaktären av amorteringslån, ger de ett kontinuerligt och förutsebart tillskott till likviditetstillströmningen till det enskilda kreditinstitutet och utgör däri- genom en viktig del av dess likviditetsplanering. Har institutet en tämligen stor och med hänsyn till förfallotiden väl sammansatt portfölj av sådana amorteringslån, kan det vid behov även i detta fall tämligen snabbt förbättra sin likviditet genom att inskränka nyutlåningen. Kreditinstitutens ledning har enligt utredningens mening ett självfallet eget intresse av att föra en likviditetspolitik så att en betryggande kassareserv alltid finns med hänsyn till de ytterst allvarliga konsekvenser en förtroendekris till följd av bristande betalningsberedskap skulle kunna få. Utredningen förutsatte därför att kreditinstituten eftersträvar att utlåningen till omfång och förfallotider avpassas så att en betryggande betalningsberedskap upprätthålls. Utredning- en erinrade i detta sammanhang om att kreditinstituten enligt gällande bestämmelser är skyldiga att upprätthålla en efter rörelsens art och omfattning avpassad kassareserv och att det även ges närmare föreskrifter om vilka tillgångar som är att betrakta som kassareserv, liksom om reservens undre gräns. Genom dessa bestämmelser och de ytterligare likviditetskrav, som från konjunkturpolitisk synpunkt har uppställts eller kommer att uppställas, regleras indirekt inte endast omfånget av kreditgivningen utan även kreditemas faktiska löptid. Kreditinstituten måste vid sin utlåning ta hänsyn till att återbetalningar tidsmässigt anpassas till likviditetskraven och utforma krediternas faktiska löptider med hänsyn härtill.

Utredningen låter bl.a. det anförda ge vid handen att det är den faktiska löptiden och inte den formella som är avgörande för kreditinstitutens likviditet. Från likviditetssynpunkt föreligger därför enligt utredningens mening inte några hinder för en ökad rätt för kreditinstituten att bevilja också formellt bundna lån.

Förutom av hänsyn till likviditeten har enligt utredningens framställning de nuvarande kraven på kortfristighet dikterats med hänvisning till de risker för kreditinstitutens soliditet och räntabilitet som bundna lån respektive lån med fast ränta skulle innebära.

I fråga om soliditeten har, säger utredningen, anförts att denna skulle kunna försämras genom bundna lån med hänsyn till möjligheten att värdet av säkerheten för lånet reduceras under bindningstiden. Enligt utredningens mening får det anses självfallet att tidsbundna lån utlämnas endast under förbehåll om uppsägningsrätt ifall säkerheten skulle försvagas under bindningstiden. Några avgörande skäl ur soliditetssynpunkt mot att i viss

utsträckning utlämna lån med en löptid, som även formellt utsätts till den tid krediten avser, föreligger inte enligt utredningens mening.

Utredningen framhåller vidare att det i fråga om räntabiliteten har anförts, att det kunde medföra betänkliga följder om kreditinstituten under ett lågt ränteläge i större utsträckning band sin utlåning mot räntesatser som i en framtid kunde komma att visa sig var för låga för att täcka inlåningsräntorna. Utredningen anser det böra understrykas att detta argument endast rör lån som löper till fast ränta. Bundna lån, för vilka räntan är rörlig, möter sålunda inte några invändningar ur räntabilitetssynpunkt, påpekar utredningen. I fråga om lån till fast ränta sägs det vara givet att försiktighet erfordras. Utredningen anser dock att prövningen av i vad mån tidsbundna lån också skall löpa med fast ränta bör kunna överlämnas till de olika kreditinstituten själva.

Med hänsyn till att det inom näringslivet förelåg behov av krediter med längre löptid än ett år ansåg utredningen det angeläget att söka åstadkomma ökade möjligheter att kunna bevilja bundna lån. Av skäl som redovisats i det föregående var det enligt utredningens mening möjligt att inom ramen för då gällande likviditets- och soliditetsregler åstadkomma en liberalisering av bestämmelserna om krediters löptid. Utredningen ifrågasatte om det inte, liksom med enstaka undantag var fallet i utlandet, kunde lämnas till kreditinstituten att själva avgöra inte endast den faktiska utan även den formella löptiden för krediter. Utredningen fann dock att vissa regler alltjämt borde uppställas under hänvisning till bl.a. att om de gällande bestämmelserna helt slopades, så torde tillsynsmyndigheten ändå behöva uppställa supplerande regler, något som även förekommit i vissa andra länder. Utredningen fann således lämpligt att direkt i författningen ange riktlinjer för krediters löptid. Därvid ansåg utredningen att ett allmänt uttalande borde göras beträffande nödvändigheten av en viss tidsbalans mellan kreditinstitutens in- och utlåning.

Utredningen fann inte skäl att föreslå differentierade regler för de olika typerna av kreditinstitut. Utredningens förslag innebar således att samtliga bankgrupper skulle få rätt att lämna ut bundna lån till ett belopp motsvarande viss kvotdel lika för alla instituten av summan av inlåningen och eget kapital. En sådan regel anknöt till vad som då gällde för sparbankerna.

Vad avser stats- och kommungaranterade lån intog dessa ur soliditetssyn- punkten särställning, ansåg utredningen. Utredningen föreslog att dessa inte omfattades av den föreslagna kvoten. De undantag som gällde för återlånen enligt reglementet för allmänna pensionsfondens förvaltning föreslogs även i fortsättningen skola bibehållas med hänsyn till dessa låns speciella karaktär. Utredningen föreslog att kvoten sattes till 25 procent. Vidare stadgades en längsta löptid av tio år för de medgivna undantagen från huvudregeln om kortfristighet. Enligt utredningens uppfattning förelåg behov av att kunna lämna medelfristiga lån främst för affärsbankerna, för vilka de då gällande reglerna erbjöd de största olägenheterna. En längsta löptid av tio år för de kvoterade lånen borde enligt utredningen täcka de behov som förelåg och intog i konsekvens härmed ett stadgande om detta i författningsförslagen.

I sitt framlagda förslag avsåg utredningen inte att begränsa möjligheterna till bundna lån till någon eller några speciella kategorier eller ändamål. Några

beloppsgränser för de bundna lånen föreslogs därför inte. Utredningen ansåg inte heller att några förbehåll om räntesättningen för framtiden erfordrades i författningarna. Vidare föreslog utredningen att bestämmelserna om amor- teringsskyldighet beträffande borgenlån avskaffades såvitt avsåg affärs- bank.

Beträffande lån, som inte innefattades i kvoten, föreslog utredningen att kravet på kortfristighet skulle bibehållas, såvida det inte var fråga om lån som garanterats av staten eller kommun eller om återlån i allmänna pensions- fonden. Utredningen bestämde begreppsmässigt kortfristiga lån som lån med en löptid eller uppsägningstid av högst ett år. I författningarna föreslogs därför löptiden för kortfristiga lån fastställd till högst ett år.

I propositionen 1965:113 förordade departementschefen i allt väsentligt ett genomförande av utredningens förslag. Beträffande förslaget om avskaffan- de av amorteringsskyldighet för borgenlån utlämnade av affärsbanker fann departementschefen att någon särskild motivering inte lämnats av utredning- en. I fråga om amorteringsskyldighet ansåg departementschefen samma synpunkter gälla som framfördes vid tillkomsten av 1955 års BL. Amorte- ringsskyldighet tillämpades i praktiken i större omfattning än vad som lagligen föreskrevs och det fanns enligt departementschefens uppfattning skäl att undersöka om inte de lagliga föreskrifterna borde skärpas. Utredningen borde således i samband med den hittills inte behandlade frågan om bestämmelserna för borgenlån i sparbank ytterligare överväga de synpunkter som kan anläggas på skyldigheten att amortera reellt bundna lån. En förutsättning vid detta övervägande borde vara att amorteringsskyldighet skall vara regel vid bunden långivning. Departementschefen var emellertid i detta sammanhang inte beredd att vidta någon ändring i sak såvitt gällde amorteringsreglerna.

I proposition 1968:143 föreslogs vissa ändringar i bestämmelserna om krediters löptid med hänsyn till de nya blancokreditreglerna. Kravet på amortering kom också att gälla för bundna blancokrediter. Till bestämmel- serna gjordes även tillägget att affärsbank skall vara skyldig att förbehålla sig rätt att säga upp lån inom viss tid, om säkerheten försvagas i märklig mån. Tillägget har den innebörden att i avtal om bunden blancokredit skall ryckas in motsvarande förbehåll för det fall att trygghet inte längre föreligger för förbindelsens fullgörande.

I skrivelse den 24 juni 1969 till Kungl. Maj :t tog bankföreningen upp frågan om bundna krediter till utlandet och hemställde om rätt för affärsbank att lämna bunden blancokredit till utländsk stat eller utländsk bank liksom kredit med garanti av sådan stat eller bank utan speciella krav på amorteringsskyldighet eller på förbehåll om rätt att säga upp lånet till betalning inom tre månader, om säkerheten försvagas i märklig män eller, vid blancolån, om trygghet inte längre finns för lånets betalning. Till grund för sin hemställan pekade föreningen på ett ökat behov för svenska exportörer att — som ett alternativ till de traditionella leverantörskrediterna ordna exportkredit genom att svensk bank beviljar utländsk bank kredit och sistnämnda bank lämnar köparen kredit för inköpet från det svenska företaget. Enligt bankföreningen försvåras användningen av denna finansieringsform genom att utländska banker är obenägna att godta förbehåll om förtida uppsägning och i en del fall också kravet på lika årliga amorteringar. Vidare uppger bankföreningen att de angivna kraven lagt hinder i vägen för svenska banker att tillsammans med utländska banker delta i konsortickrediter till

utländska banker, bl.a. banker i östeuropeiska stater med planekonomi och i utvecklingsländer. Det är otänkbart att svensk bank skulle kunna få en sådan kredit förbunden med förbehåll om förtida uppsägning. Amorteringsskyldighet är visserligen regel vid sådana krediter men det anges som olägligt att skyldigheten är fixerad till årlig avbetalning i förhållande till den medgivna lånetiden.

I prop. 1970:181 sid. 26 f. anförde departementschefen följande. Vid all bunden långivning bör en given utgångspunkt vara att krediter förenas med amorteringsskyl- dighet. I praxis torde sådan skyldighet också vara regel. Denna ordning är motiverad främst av soliditets- och likviditetshänsyn. Det har dock inte ansetts nödvändigt att i banklagen föreskriva amorteringsskyldighet för annat fall än sådant där bundet lån lämnas i form av borgenslån eller blancokredit. Av det föregående framgår att amorteringskravet — särskilt regeln att avbetalningen skall ske årligen i förhållande till den medgivna lånetiden — liksom kravet på förbehåll om rätt till förtida uppsägning ibland kan försvåra för bankerna att medverka som kreditgivare till utländskt stat eller utländsk bank. Enligt min mening bör principen ocksåi fortsättningen vara att nämnda krav upprätthålls vid kreditgivning till dessa rättssubjekt. Å andra sidan får det ses som ett angeläget svenskt intresse att i största möjliga utsträckning underlätta för svensk bank att medverka vid exportfinansiering också när det är fråga om långa lån och vid annan bunden kreditgivning som är till fördel för det svenska näringslivet och bankväsendet. Möjlighet bör därför öppnas till undantag från kraven på amorterings- skyldighet och förbehåll om rätt till förtida uppsägning i fråga om bundet lån för vars betalning utländsk bank eller stat svarar. Undantag från dessa krav bör sålunda få göras då särskilda skäl föreligger, t.ex. när utländsk stat eller bank som villkor kräver, att kredit lämnas utan att klausuler om årlig amorteringsplikt i förhållande till lånetiden eller om rätt till förtida uppsägning tas upp i skuldebrevet. Särskilt när det gäller undantag från amorteringsbestämmelsen bör emellertid stor restriktivitet iakttagas. Jag förutsätter att det i lånevillkoren som regel föreskrivs någon form av amorteringsskyldighet och att det således närmast kan bli fråga om att göra undantag från det nuvarande kravet på att amorteringsskyldigheten måste avse årlig avbetalning i förhållande till lånetiden. Jag utgår från att bankinspektionen i sin tillsynsverksamhet kommer att tillse att bankerna iakttar vad nu sagts.

Bankföreningen hemställde senare om ytterligare ett undantag från amorterings- plikten. Bakgrunden till denna hemställan angavs i första hand vara att riksbanken — av hänsyn till senare tids påfrestningar på den svenska valutareserven hävdar att svenska företag bör låna i utlandet i ökad omfattning, därvid lånen bör ha en genomsnittlig löptid på minst fem år. Genom den föreslagna lagändringen skulle det t.ex. bli möjligt för svensk bank, som bildat konsortium med utländska banker för kreditgivning till svenskt företag, att delta i krediten utan att tvingas ställa upp strängare lånevillkor än övriga konsortiemedlemmar. Ett annat fall där kravet på amorteringsplikt borde slopas angavs vara att svensk bank ensam lämnar ett svenskt företag ett lån i utländsk valuta och själv refinansierar lånet genom upplåning i utlandet. Från bankföreningens sida framhölls att amorteringskravet försvårar för svenska banker att delta i bankkonsortier med detagare från olika länder och med syfte att lämna fleråriga krediter — även blancokrediter utan amorteringsvillkor —— till låntagare av skilda nationaliteter. Det anses att svenska banker genom att delta i sådana konsortier kan medverka till att de svenska bankkunderna lättare kan få krediter från sådana konsortier.

I prop. 1975:73 sid. 61 framhöll departementschefen att bankinstituten självfallet har en viktig uppgift att fylla när det gäller att på olika sätt förmedla lån från den internationella kreditmarknaden till svenska lånekunder. Han anförde vidare: Mot denna bakgrund är jag villig medverka till att underlätta för bankerna att verka på detta område. Bankerna bör få möjlighet underlåta att ställa upp krav på amorteringsskyldighet, när sådant krav är ägnat att motverka att svenska företag får

tillgång till den utländska lånemarknaden. Avsteg från kravet på amorteringsplikt bör få ske endast om särskilda skäl föreligger. En sådan begränsad vidgning av rätten att lämna bundna blancokrediter eller borgenslån utan krav på amorteringsplikt kan enligt min mening inte anses stå i strid med de krav på soliditet och likviditet som ligger bakom regleringen av krediters löptid. Det blir självfallet en uppgift för bankinspek- tionen att i sin tillsynsverksamhet tillse att bankerna använder sig av möjligheten att tillämpa amorteringsfrihet endast i sådana fall som här åsyftas. Det kan enligt min mening överlämnas åt bankinspektionen att efter samråd med riksbanken närmare utstaka riktlinjerna för hur praxis på området bör utvecklas. Inspektionen bör fortlöpande hålla sig underrättad om de fall där blancokrediter eller borgenslån lämnats med amorteringsfrihet. Det torde ligga inom ramen för inspektionens befogenheter som tillsynsmyndighet att ge de föreskrifter som kan behövas för att inspektionen skall kunna följa tillämpningen av den nya undantagsregeln.

Svenska bankföreningens ändringsförslag

Från bankföreningens sida har i ett flertal skrivelser hemställts om förändringar i paragrafen. De föreslagna förändringarna har bl.a. sin grund i de praktiska problem och svårigheter som bankerna under senare tid stött på i sin verksamhet vid tillämpning av bestämmelserna i paragrafen. Bank— föreningen har föreslagit följande förändring och angivit bl.a. följande skäl för dessa.

]. Tioårsgränsen för återbetalning av bundna krediter Enligt bankföreningens mening bör tidsgränsen för återbetalning av bundna krediter slopas. Någon längsta löptid behöver således inte anges i lagen. Som skäl för detta kan anföras dels begränsningsregeln i 63 å andra stycket 2 som innebär att bank får lämna lån med längre löptid än ett år till ett sammanlagt belopp, som vid varje tidpunkt svarar mot högst 25 procent av summan av bolagets eget kapital och dess inlåning efter avdrag för återlån hos AP-fonden, dels den allmänna balansregeln som innebär, att förfallotiden för lån skall bestämmas så, att den är förenlig med villkoren för bankens förbindelser (63 & tredje stycket första meningen).

Regeln om längsta löptid har en stelhet som i praktiken visat sig besvärande och den medger inte en rimlig anpassning till de kommersiella förhållanden i vilka långa krediter aktualiseras. Olägenheterna av begräns- ningen har ökat undan för undan, också på det icke kommersiella området. Hit kan räknas de från konsumenthåll mot bankerna riktade önskemålen och kraven på längre kredittid i fråga om fastighetsfinansiering. Utvecklingen mot en alltmer internationaliserad kreditgivning i samband med exportfi- nansiering har gjort tioårsregeln mer ovig än förr. Krediter i samband med exportfinansieringen har efter hand blivit allt längre. Särskilt i samband med export av stora anläggningar och entreprenaduppdrag i utlandet ställs bankerna inför krav på att arrangera krediter med långa löptider. Krav på återbetalningstider i intervallet 10—12 år är vanligt förekommande främst i samband med projekt i u- och statshandelsländerna. För att svenska företag skall få tillfälle att delta i dessa projekt — på senare tid ofta i samarbete med utländska företag krävs ofta att den egna bankförbindelsen i risksprid- ningssyfte deltar i finansieringen av såväl själva kapitalvaruleveranserna som lokala kostnader som uppstår i samband med projektets genomförande.

Denna finansiering sker antingen i samverkan eller i konkurrens med utländska banker. Regeln om längsta löptid av tio år för svenska bankers krediter många gånger utan motsvarigheter i andra konkurrerande länder — är i detta sammanhang starkt hämmande och sätter givetvis svenska banker och deras kunder i en avsevärt sämre konkurrenssituation i finansiellt avseende.

2. Amorteringsbestämmelsen för bundna krediter utan pantsäkerhet Denna regel skall efter ordalagen tolkas så att lånet måste amorteras med lika belopp varje år under hela lånetiden. Även denna regel är utomordentligt osmidig och svår att tillämpa i olika kommersiella förhållanden som aktualiserar bundna lån. En lånefinansierad anläggning t.ex. ger under de första åren inte någon avkastning för betalning av amorteringar. Syftet med kravet på årliga amorteringar torde vara att värna om bankens likviditet. Emellertid synes tillräckliga spärrar mot alltför stor bunden utlåning ligga redan i de tidigare nämnda banklagsbestämmelserna (63 å andra stycket p 2 och 63 & tredje stycket första meningen). En särskild regel om lämplig amortering borde i vart fall inte behöva relateras till varje individuellt län. Det väsentliga är att amorteringama har rimlig omfattning bedömda i relation till den totala portföljen av bundna lån.

3. Bestämmelsen om uppsägningsförbehåll vid all bunden kreditgivning År 1970 gjordes genom ändring i 63 & femte stycket BL det undantaget från bl.a. bestämmelsen angående förbehåll om rätt till förtida uppsägning att sådant förbehåll inte behöver träffas i fråga om kredit till utländsk stat eller bank eller kredit för vilka dessa svarade, om särskilda skäl föreligger. Sedan någon tid har samma bekymmer som motiverade tidigare undantag uppkommit i fråga om krediter till utländska företag och även till svenska företag där en bank deltar i kreditkonsortier med svenska och utländska banker. Uppsägningsförbehåll enligt bestämmelsen i 63 & BL kan förekom- ma men gör så mera sällan. I stället förekommer att man skriver in klausuler om uppsägning vid default, såsom inställande av betalning, underlåtenhet att betala annat lån (cross-default—klausul), nedläggande av verksamheten och inledande av ackordsförhandlingar. Den mera allmänt hållna bestämmelsen att "trygghet inte längre föreligger för förbindelsens fullgörande” betraktas som skäligen godtycklig", varför utländska banker ofta avstår från klausulen. På grund därav kommer den svenska banken ofta i det läget att den nödgas avböja deltagande i ett utländskt lånekonsortium avseende lån till såväl svenska som utländska företag; de senare sådana som avser att göra inköp i Sverige. Också kreditgivning i konkurrens med utländska banker försvåras av att de svenska bankerna måste förbehålla sig ifrågavarande uppsägnings- rätt. Bankföreningen anser således att det finns ett starkt behov av att kunna avstå från uppsägningsförbehållet, när kredittagaren bedöms ha så stor kreditvärdighet att klausulen inte behövs. Den nuvarande undantagsbestäm- melsen bör därför utvidgas att gälla också i utländska och svenska företag.

4. Stats- och kommungaranterade lån Regeln om att av paragrafens samtliga bestämmelser endast den allmänna balansregeln är tillämplig på lån för vars fulla gäldande staten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet svarar har sannolikt avfattats på en tid då en statsgaranti eller kommunborgen regelmässigt avsåg lånet i dess helhet. Numera är det vanligt även med statsgarantier för en procentuell andel av länet. Detta gäller exempelvis exportkreditnämndens garantier. Mot denna bakgrund bör bestämmelsen ges en sådan lydelse att huvudparten av bestämmelserna i paragrafen inte blir tillämplig på lån till den del staten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet svarar för betalningen av länet.

Utredningens förslag

Först i samband med 1955 års BL infördes i lag grundbestämmelserna beträffande bundna lån. Därefter har paragrafen vid ett flertal tillfällen modifierats, allteftersom bankverksamheten med de nya krav som ställts på denna förändrats och utvecklats. Under förhållandevis kort tid har således normalregeln ändrats och undantag har givits från såväl amorteringsbestäm- melsen som bestämmelsen om uppsägningsförbehåll. Paragrafen har därmed blivit oöverskådlig och för bankerna svår att tillämpa.

Som ovan redovisats har bankföreningen hemställt om ett antal ändringar av paragrafen. Utan att här närmare gå in på enskilda ändringsförslag kan utredningen konstatera att i vart fall några av dessa bör genomföras. För att få en fullständig reglering av kreditgivningen i nu berört avseende skulle utredningen kunna tänka sig att andra bestämmelseri skärpande riktning är nödvändiga (t.ex. en reglering av räntebundna krediter). Med sådana ytterligare förändringar skulle skapas ett helt otympligt regelverk, som liksom nuvarande paragraf erfordrar en ständig översyn för anpassning till bankverksamhetens utveckling. Utredningen har därför valt en annan väg för att reglera rätten till bunden långivning.

Till en början vill utredningen påpeka att det principiella kravet på kortfristighet för bankbolagens kreditgivning har traditionell hävd och ifrågasätts inte i något avseende av utredningen. Bankbolagen skall således ha som sin huvudsakliga uppgift att tillhandahålla kortfristiga krediter. Detta framgår även av den föreslagna lydelsen av paragrafen, som i sitt andra stycke innehåller den s.k. normalregeln, dvs. en regel om en löptid av högst ett år. Normalregeln bör vara kvar för att med eftertryck värna om en kortfristig kreditgivning. Även den nuvarande begränsningen att utlämna bundna lån bör bibehållas, dvs. att bankbolaget får lämna ut lån med en längre löptid än ett år till ett sammanlagt belopp som vid varje tidpunkt svarar mot högst tjugofem procent av summan av bankbolagets eget kapital och dess inlåning. Denna bestämmelse tas in som ett tredje stycke i paragrafen. Utredningen har emellertid inte funnit nödvändigt att begränsa den bundna kreditgivningen till lån mot skuldebrev. Som bankföreningen anfört upprättas beträffande större lån särskilda kontrakt och några särskilda skuldebrev behöver inte föreligga i sådant fall.

I gällande paragrafs tredje stycke tas den s.k. gyllene bankregeln upp. I denna uttalas nödvändigheten av en viss tidsbalans mellan in- och utlåningen.

Regeln gäller vid all banks kreditgivning. Utredningen anser att denna regel är den mest betydelsefulla i paragrafen och den bör därför flyttas fram och utgöra det första stycket i den föreslagna paragrafen. Det viktigaste för ett bankbolag bör således vara att få en balans mellan den totala in- och utlåningen. Redan denna bestämmelse anger att ett bankbolag för att föra en betryggande likviditets- och soliditetspolitik måste iaktta stor restriktivitet med bunden kreditgivning. Vidare förutsätter regeln att bankbolagen som huvudregel iakttar paragrafens bestämmelser om bunden långivning, dvs. bestämmelserna om återbetalningstid, amortering och förbehåll om förtida uppsägning.

Möjligheten att bevilja bundna lån sammanhänger med likviditetsfrågan. Eftersom krediter i väsentlig utsträckning är en placering av inlåningsmedel har dessa inte ansetts böra vara bundna i större utsträckning än vad som är förenligt med villkoren för förfogandet över dessa inlåningsmedel. De gällande bestämmelserna om bunden kredit givning bygger på antagandet att en avsevärd del av den inlåning som förekommer på de olika inlåningsräk- ningarna utgör en kärna som kontinuerligt står kvar hos bankerna. Detta bör i stort sett gälla än i dag. Emellertid har flera förändringar inträffat vad gäller banks inlåning. De medel som sätts in på traditionella bankräkningar binds under allt kortare tid. Vid sidan av denna form för inlåning har under senare tid även andra inlåningsformer tillkommit. Specialinlåningen har ökat markant. Andra instrument, t.ex. bankcertifikat, har skapats och nya former utvecklas efter hand. I och för sig kan påstås att de nya inlåningsinstrumenten har givit bankerna bättre möjligheter än tidigare att bedriva en effektiv likviditetsplanering; se närmare 17 &. Med denna delvis nya sammansättning av inlåningen ställs emellertid större krav på bankerna att vara observanta på att balans råder mellan in- och utlåningen.

Som uttryckts i tidigare förarbeten bör önskemålet i utvecklingsfrämj ande syfte vara att inte tynga lagstiftningen med detaljbestämmelser. Endast det nödvändigaste bör ges en författningsmässig utformning. Detta konstateran- de styrks även av det faktum att bankerna har ett naturligt intresse att värna om sin likviditet. Vidare spelar bankinspektionens tillsyn över bankerna här en viktig roll som en garanti för en riktig tillämpning av paragrafen. Den nya datatekniken har därvid för såväl bankerna som bankinspektionen skapat helt andra förutsättningar. Mot denna bakgrund och med hänsyn till den särskilda balansregeln och den begränsning som alltjämt bör gälla vid bunden långivning anser utredningen det inte nödvändigt att behålla de regler i paragrafen som rör återbetalningstid, amortering och förbehåll om förtida uppsägning vid bunden långivning. Vid den översyn som kreditinstitututred- ningen gjorde av bestämmelsen hade man även tankar på att slopa vissa bestämmelser i paragrafen. Detta blev inte fallet eftersom bankinspektionen för sin verksamhet ändå skulle vara tvungen att uppställa supplerande regler. Utvecklingen har därefter visat att inspektionen ändå varit tvungen att utstaka riktlinjer för hur praxis på området bör utvecklas vad beträffar de undantag som givits från de i paragrafen uppställda reglerna. Utredningen anser således att det nu både är naturligt Och önskvärt att ge bankerna en ökad rörelsefrihet att inom den stadgade kvoten lämna bundna lån.

Vid utlämnande av bundna lån bör vid bestämmande av återbetalningstid, amortering och förbehåll om förtida uppsägning hänsyn tas till den totala

bilden av bankens bundna långivning och inte till varje individuellt lån. Även om utredningen anser att de nu gällande reglerna om bundna lån bör gälla som huvudregel ges härigenom utrymme för vissa avvikelser.

Bestämmelsen om en längsta löptid av tio år för de kvoterade lånen tillkom efter förslag av kreditinstitututredningen, som ansåg att denna tid täckte de behov som bankerna då hade. De synpunkter som bankföreningen framfört på denna bestämmelse och då främst de som rör de internationella förhållandena anser utredningen väga så tungt att bundna lån med en fastställd återbetalningstid som med ett eller ett par år överstiger den nu tillåtna maximitiden om tio år bör tillåtas.

Bestämmelsen om årliga amorteringar för lån mot borgensäkerhet och för blancokrediter har uppenbarligen varit hämmande för bankerna och undantag från denna bestämmelse ges redan. Detsamma gäller bestämmel- sen om uppsägningsförbehåll. Med det synsätt utredningen har på bankernas rätt att lämna bunden långivning bör även dessa bestämmelser och då naturligtvis även undantagsbestämmelserna till dessa — kunna utgå. Även här bör dock den praxis som utvecklats kring dessa bestämmelser gälla som riktlinje.

I gällande lag har bankbolaget även rätt att utan förbehåll om ett års uppsägning bevilja återlån enligt reglementet angående allmänna pensions- fondens förvaltning med en längre löptid än ett år. I 63 5 BL sista stycket sägs vidare att bestämmelserna i paragrafen —- med undantag för den särskilda balansregeln — inte är tillämpliga på lån, för vars fulla gäldande bl.a. staten eller kommun svarar. Vad gäller den sistnämnda bestämmelsen har denna, som hävdats från bankföreningens sida, sannolikt avfattats på en tid då en statsgaranti eller en kommunborgen regelmässigt avsåg hela lånet. Statsga- rantier förekommer numera för en viss andel av lånet. Exportkreditnämn- dens garantier ligger för närvarande på 60-80 procent. Mot denna bakgrund anser utredningen att detsamma skall gälla för dessa delvis garanterade lån som för lån som i sin helhet garanteras. I gengäld och som en strävan att förenkla paragrafen har bestämmelsen om att bevilja återlån fått utgå. Dessa lån bör således fortsättningsvis inrymmas i den tillåtna kvoten för bunden långivning.

Avsikten med den föreslagna förändringen av paragrafen ärinte att skapa ökade möjligheter för bankbolagen till bunden kreditgivning. Utredningen har i stället avsett att ge bankbolagen en möjlighet till en viss ökad flexibilitet vid bestämmande av de villkor som skall gälla vid den bundna kreditgiv- ningen. Hur långt bankbolaget här kan sträcka sig skall alltid bedömas mot bakgrund av den grundläggande regeln att balans alltid skall råda mellan bankens totala in- och utlåning. Bankinspektionen, som fortlöpande följer bankernas kreditgivning, bör särskilt ägna uppmärksamhet åt de bundna krediter som ges på villkor som i dag inte helt överensstämmer med praxis. För att kunna följa tillämpningen av den föreslagna bestämmelsen bör inspektionen utfärda de föreskrifter som kan behövas.

Paragrafen gäller inte garantigivning. Enligt 3 5 har bankerna med vissa begränsningar givits rätt att förvärva fordringar. Har banken förvärvat en fordran som har en längre löptid än ett är bör fordringsbeloppet inräknas i den i tredje stycket stadgade kvoten.

5.2. 7.4 Upplåning

17 5 Ett bankaktiebolag får inte i Sverige ge ut obligationer med en löptid överstigande sju år. Obligationer som bankbolaget ger ut i Sverige med en längre löptid än ett år får utfärdas intill ett belopp som motsvarar högst tre procent av bankbolagets inlåning från allmänheten.

Paragrafen motsvarar 66 & tredje stycket BL.

Bankbolagen har aldrig ägt utge sedlar i motsats till vad som gällde för de solidariska bankerna. I 1886 års bankaktiebolagslag intogs även ett förbud för bankbolagen att emittera obligationer. Dessa båda förbud kom till uttryck i bestämmelsen att ett bankbolag inte får utfärda tryckta eller graverade till innehavaren eller till viss man eller order ställda (dvs. löpande) förbindelser. Denna bestämmelse intogs även i 1911 års BL. År 1933 utsträcktes bestämmelsen så att bank inte heller fick ikläda sig ansvarighet för sådana förbindelser. Det hade inträffat att en bank iklätt sig ansvar för obligationer, som utfärdats av annan. Detta förfarande ansågs strida mot grunderna för denna paragraf och till detta kom att bank därigenom ådrog sig förpliktelser av icke bankmässig natur, vilka kunde medföra fara för dess soliditet.

I förarbetena till 1955 års BL ansåg departementschefen att bestämmelsen i fråga med oförändrad lydelse borde ingå i den nya lagen. En viss modifiering av bestämmelsen ansågs dock motiverad. Departementschefen konstaterade att BL inte meddelar någon bestämmelse som hindrar bankbolagen att utfärda egna förlagsbevis. Bestämmelsen i fråga borde emellertid inte ha den ovillkorliga effekten, att bankernas förlagsbevis inte kan få karaktären av löpande förbindelseri skuldebrevslagens mening. För att motverka att undantaget för förlagslånen skulle kunna utnyttjas för försök att kringgå det avsedda förbudet mot sedel— och obligationsutgivning kunde endast förlagsbevis på lägst 100 kr komma i åtnjutande av undantagsställningen. Undantagsregeln till förmån för förlagsbevisen intogs som ett andra stycke i paragrafen.

Genom tillägg av ett tredje stycke till paragrafen (SFS 1979:1050) fick bankerna också rätt att utfärda och ställa garanti för räntebärande obligationer som lyder på minst 100 kr och — om de ges ut i Sverige — har en längsta löptid av sju år. I fråga om obligationer med en längre löptid än ett år föreskrevs att de fick utfärdas intill ett belopp som motsvarar högst tre procent av bankens inlåning från allmänheten. Sistnämnda bestämmelse ändrades senare (SFS 1980:1113) till att avse bara sådana obligationer som ges ut i Sverige.

I proposition 1978/791165 angavs bl.a. följande motiv för att ge bankerna rätt att emittera bankobligationer. Mot bakgrund av utvecklingen för bankernas obligationsportföljer och mot bakgrund av näringslivets behov av mer formellt bundna medel och långfristiga krediter framstod det som angeläget att bankerna gavs möjlighet att i något större utsträckning än som var fallet binda sin inlåning såväl tids— som räntemässigt. En ökad bindning av bankernas inlåning från allmänheten ökar nämligen deras möjligheter att ge formellt bundna krediter till näringslivet samtidigt som den ökade bindning— en har uppenbara kreditpolitiska fördelar. Bankobligationerna borde för allmänheten kunna utgöra ett relativt näraliggande alternativ till vanlig

bankräkning. Det torde därför vara möjligt för bankerna att genom sina väl utbyggda marknadsorganisationer ge obligationerna en god spridning bland allmänheten. Bankerna borde också ha intresse av att bygga ut en väl fungerande sekundär marknad för obligationer. En rätt för bankerna att emittera obligationer borde således komma att innebära en vidgning och aktivering av obligationsmarknaden. Även förbudet för banker att ställa garanti för andra låntagares emissioner borde slopas. Denna möjlighet borde vara ett värdefullt inslag i en banks verksamhet, eftersom banken därigenom skulle kunna medverka till att låntagarens emission underlättades. Eftersom behovet av bankgaranti för obligationslån emellertid kunde bero på att låntagarens kreditvärdighet och ställning i övrigt inte i och för sig var tillräckligt god, tillråddes försiktighet innan en bank lämnar en sådan garanti. Då man var osäker på vilka effekter på obligationsmarknaden som en introduktion av bankobligationer kunde få, underströks vikten av att introduktionen av dessa på marknaden skulle ske med försiktighet. Effekterna på kreditmarknaden av introduktionen av bankobligationer borde studeras noga. Genom emissionskontrollen har riksbanken möjlighet att styra utvecklingen i önskvärd riktning. På sätt som beskrivits fann man även skäl att sätta ett tak för en banks totala skulder i form av bankobligationer. För att bankobligationerna skulle kunna bidra till en vidgning av obligationsmarknaden genom att attrahera nya placerarkatego- rier borde löptiden inte vara alltför lång. En relativt kort löptid skulle också ha den fördelen att bankobligationerna inte för de traditionella kapitalmark- nadsinstituten skulle framstå som ett rent substitut till deras sedvanliga placeringar. Löptiden begränsades således till sju år, om obligationerna gavs ut i Sverige. Däremot ansågs att det inte fanns skäl att föreskriva en begränsning av löptiden för bankobligationer som emitterades utomlands. Dessa begränsningar borde emellertid inte gälla de helt kortfristiga obligationer som bankcertifikaten utgör. För dessa föreskrevs endast en längsta löptid om ett år. Även om bankerna gavs rätt att utfärda obligationer fann departementschefen att förbudet i paragrafens första stycke borde stå kvar.

Som nämnts inledningsvis har bestämmelsen i paragrafens första stycke dvs. förbudet för bankbolag att utfärda tryckta eller graverade till innehavaren eller till viss man eller order ställda förbindelser eller ikläda sig ansvar för sådana förbindelser, två syften. Det ena är att hindra bankernas utgivning av obligationer. Eftersom bankerna — om än med vissa begräns- ningar fått rätt att ge ut och ställa garanti för obligationer, anser utredningen att förbudet inte längre behövs av denna anledning.

Det andra syftet med bestämmelsen är att förhindra bankerna att ge ut sedlar. Med hänsyn till att det i regeringsformen (9 kap. 13 &) föreskrivs att endast riksbanken har rätt att ge ut sedlar finner utredningen att inte heller detta syfte längre är bärande. I 6 5 lagen om Sveriges Riksbank föreskrivs även att endast av riksbanken utgivna sedlar utgör lagligt betalningsmedel. De motiv som ursprungligen låg bakom bestämmelsen i paragrafens första stycke kan således inte längre anses ha någon bärkraft. Mot denna bakgrund och då andra skäl att bibehålla bestämmelsen inte synes föreligga anser utredningen att första stycket i paragrafen bör kunna utgå. Detta var även kapitalmarknadsutredningens förslag i betänkandet SOU 1978:11. Med

hänsyn till att paragrafens första stycke bör utgå finner utredningen inte heller någon anledning att behålla andra stycket, som utgör ett undantag till första stycket. Utredningen anser det vidare olyckligt att i lag peka ut obligationer och förlagsbevis såsom de enda möjligheterna för bank att få en upplåning mot masspapper.

Den föreslagna förändringen av paragrafen syftar inte till att förändra bankernas möjligheter att utnyttja den befintliga kreditmarknaden. De begränsningar vad gäller bankernas obligationsutgivning som i gällande lag återfinns i tredje stycket är satta bl.a. med hänsyn till att begränsa bankernas möjlighet att konkurrera med andra finansieringsinstitut, främst kreditak- tiebolagen, på marknaden för långa län. De begränsningar i fråga om obligationsutgivningen som stadgas i 66 & tredje stycket BL bör därför fortfarande gälla. Dessa bestämmelser kommer därmed vara de enda som återstår och utgör därmed paragrafen i sin helhet.

5 .2. 7.5 Särskilda bestämmelser _

Under rubriken särskilda bestämmelser har utredningen placerat tre olika bestämmelser som sinsemellan saknar samband. I 18 & behandlas motbokens värdepappersrättsliga status. Bankernas rätt att etablera bankkontor regle- ras i 19 å och i 20 5 finns det bestämmelser om bankernas behandling av omyndigas bankmedel. Utredningen föreslår att dessa paragrafer ändras i mycket liten omfattning. Bestämmelserna i 18 och 19 55 bibehålls oföränd- rade.

18 & Motbok eller annat bevis, som ett bankaktiebolag utfärdar om tillgodohavande på räkning, skall ställas till viss man och innehålla att överlåtelse får ske endast till viss man och att överlåtelsen bör anmälas hos bolaget.

Ett bankbolag får inte träffa förbehåll om rätt för bolaget att åberopa betalning till annan än rätt innehavare av motbok.

Om efterlysning och dödande av förkommen motbok gäller särskilda bestämmel- ser.

Paragrafen överensstämmer med 675 BL. Den upptar bestämmelser som reglerar insättningsbevis och motböckers skuldebrevsrättsliga natur. Regle- ringen i banklagstiftningen äri detta avseende inte uttömmande, utan måste kompletteras av regler i 1936 års skuldebrevslag (SkbrL); främst 32 &. Bestämmelserna i första och andra styckena är för bankerna tvingande bestämmelser och får inte genom överenskommelse mellan banken och en _ kund avtalas bort. Genom dessa bestämmelser tillförsäkras att motbok och annat insättningsbevis får det enkla skuldebrevets karaktär. I flera hänseen- den likställs emellertid dessa handlingar med ett löpande skuldebrev genom bestämmelser i 32å SkbrL.

Utredningen har inte funnit skäl att nu närmare överväga en genomgri- pande förändring av paragrafen. Inte heller har det ansetts föreligga något behov att föreslå någon förändring i övrigt. Förslaget överensstämmer därför helt med 67 & BL.

Ursprungligen avsåg dessa regler för affärsbankerna endast insättningsbe- visen. Motboken ansågs vara avpassad främst för småspararnas behov och fick därför utnyttjas endast av sparbankerna. Regler mot motbok fanns

därför först endast i 1892 års lag angående sparbanker. Eftersom det då inte fanns någon allmän lagstiftning om skuldebrev var motboken skuldbrevs- rättsligt reglerad bara i denna lag. Med tiden gavs affärsbankerna möjlighet att utfärda motböcker för sparkasseräkningar och bestämmelser om denna inlåningsform infördes första gången i 1911 års banklag. Den grundläggande tanken har under hela utvecklingsperioden varit att alla bevis om insättning i bank skall ha det enkla skuldebrevets struktur. Ursprungligen torde ett av skälen för denna ståndpunkt ha varit att förhindra kringgående från bankernas sida av sedelutgivningsförbudet. På grund av insättningsbevisets karaktär av enkelt skuldebrev lämpade det sig dåligt för omsättning på den allmänna marknaden. Det främsta skälet har emellertid varit att tillförsäkra insättarna ett skydd mot utbetalningar till obehöriga personer, föranledda av att insättningsbeviset eller motboken på ett obehörigt sätt kommit i händerna på dessa personer. Huvudregeln, som gäller för samtliga typer av insätt- ningsbevis, även motboken, har kompletterats av andra regler i och med tillkomsten av 1936 års skuldebrevslag men också av bestämmelser i BL. En regel som infördes i BL var förbudet för bankerna att träffa förbehåll beträffande motbok innebärande att banken fick åberopa betalning till innehavare av motboken även om denne var annan än rätt borgenär, dvs. en legitimationsklausul. För affärsbankerna gällde denna bestämmelse ursprungligen endast de så kallade sparkasseräkningarna, men i samband med den samordnade banklagstiftningen år 1968 gjordes den tillämplig på alla bankernas motböcker. Departementschefen anförde till stöd för denna ändring (prop. 1968:143, 5 210 f) följande.

I det föregående har jag i skilda sammanhang framhållit, att samtliga bankinstitut numera vänder sig till samma insättarkategorier och erbjuder dem ett i stort sett likartat sortiment inlåningsräkningar. De räkningar för vilka insättningsbevis i form av motbok vanligen utfärdas utgörs av kapital-, kapitalsamlings- och sparkasseräkningar samt därmed jämförbara räkningar. Sådana räkningstyper förekommer numera inom alla slags bankinstitut. Med hänsyn till utveckligen på inlåningssidan och de principer som ligger bakom en enhetlig rörelselagstiftning finns det skäl att reglera rättsförhål- landet mellan bankinstituten och deras motboksägare enhetligt. Motiven för förbud mot legitimationsklausul i sparkasseböcker och sparbanks motböcker kan med samma styrka numera åberopas i fråga om motsvarande inlåningsräkningar hos affärsbanker och centralkassor. Detta gäller också postsparbankens motböcker. Helt allmänt kan sägas att det stämmer bättre överens med billighet och det allmänna rättsmedvetandet att banken här den förlust som uppkommer, när banken betalar ut insättarmedel till obehörig person, än att förlusten drabbar insättaren. Affärsbankerna har också sedan år 1963 beaktat detta och avstått från att i motböcker för kapital- och kapitalsam- lingsräkningar införa legitimationsklausuler eller att åberopa sådan klausul. Inte heller centralkassor och postsparbanken begagnar i praktiken sådana klausuler. Några skäl mot att lagfästa vad som nu gäller i praxis föreligger inte. Jag godtar därför förslaget att låta förbudet mot legitimationsklausuler avse alla insättningsbevis som bankinstitut utfärdar och som har karaktär av motbok. På så sätt kommer i detta hänseende full likställdhet att råda mellan bankinstituten.

För att kunna förstå vilka olika regler som gäller för insättningsbevis och motböcker måste BL:s bestämmelser kompletteras med 32 & SkbrL. Paragrafen lyder:

32 5 Skuldebrevslagen: Innehåller bevis rörande tillgodohavande hos bank förbehåll enligt vilket medlen ej må uttagas utan att beviset återställes eller förses med påskrift, vare, i fråga om bankens rätt att mot ny innehavare av beviset göra gällande invändning som grundas å bankens förhållande till tidigare innehavare, tillämpat vad med avseende å löpande skuldebrev är stadgat; och skola de i22 & givna bestämmelser om överlåtelses verkan mot överlåtarens borgenärer äga tillämpning. Varder sådant bevis överlåtet till flera, äga den företräde som i god tro fått beviset i besittning.

Beträffande motbok rörande tillgodohavande hos bank skall vad i första stycket är stadgat gälla, ändå att motboken ej innehåller förbehåll som där är sagt.

Enkla skuldebrev som, under namn av förlagsbevis eller eljest, utgivas i större antal och uppenbarligen äro avsedda för den allmänna rörelsen, vare ock, oaktat sådant förbehåll saknas, ansedda lika med löpande skuldebrev i de hänseenden nu äro angivna.

Reglerna om motbok och annat insättningsbevis kan förenklat sammanfattas på följande sätt. Genom bestämmelserna i skuldebrevslagen har motbok och insättningsbevis med presentationsklausul givits en ställning som i realiteten gör att dessa handlinga intar en mellanställning mellan enkelt och löpande skuldebrev. Redan då motböckerna introducerades var det vanligt att dessa genom särskilda villkor gjordes till ett presentationspapper. Detta att motboken är ett presentationspapper innebär att banken i egenskap av gäldenär kan för betalning kräva att motboken uppvisas i samband med ett uttag och att insättaren/borgenären å andra sidan kan förlita sig på att så länge som han har motboken i sin besittning någon utbetalning till annan inte kan förekomma. Regelmässigt noteras uttag och insättningar kontinuerligt i motboken. Därigenom att bankerna tidigare ofta använde en klausul som gjorde motboken till ett presentationspapper betraktades denna i allmänhe- tens ögon alltid som ett sådant. Sedermera infördes bestämmelserna i 32 å andra stycket SkbrL, vilka innebär att en motbok alltid skall betraktas som ett presentationspapper även om sådan klausul skulle saknas. Detta gäller emellertid inte för andra insättningsbevis. Avsaknaden av en presentations- klausul bör emellertid enligt Walin, Lagen om skuldebrev, s 212 innebära att banken gentemot insättaren inte kan åberopa som villkor för en utbetalning att motboken skall presenteras.

Motbokens karaktär av presentationspapper nödvändiggör ett system för dödande av sådan motbok som har förkommit. I annat fall skulle insättaren aldrig kunna kräva utbetalning av insatta medel vid förlust av denna. Regler om dödande av motbok finns i 12 5 lagen (1927:85) om dödande av förkommen handling, vilket lagrum åsyftas med hänvisningen i 7 kap. 18 & tredje stycket BAL.

Legitimationsreglerna avser att skapa ett system som är lätt att tillämpa för att anvisa vem som är berättigad att framställa ett anspråk på betalning enligt ett skuldebrev å ena sidan (aktiv legitimation) och för att anvisa till vem gäldenären kan betala med befriande verkan (passiv legitimation). Det kan förekomma att det råder ovisshet om vem som är rätt borgenär, dvs. är den materiellt berättigade innehavaren av fordringsrätten och det har ansetts oskäligt att gäldenären, som är betalningsskyldig enligt skuldebrevet och vid utebliven betalning kan drabbas av dröjsmålsränta m.m., skall behöva ta ställningi tvisten mellan två personer som båda påstår sig vara innehavare av fordringsrätten. Betalar gäldenären till den som är legitimerad borgenär har

han alltså fullgjort sin betalningsskyldighet. Detta även om det vid en process senare befinnes att annan än den legitimerade borgenären var rätt borgenär. Som framgått tidigare kan en gäldenär genom en legitimationsklausul beträffande ett enkelt skuldebrev tillerkännas rätten att med befriande verkan betala till innehavaren av skuldebrevet. Detta förfarande kan en bank inte använda beträffande en motbok men väl beträffande annat insättnings- bevis. Genom en regel i 33 & SkbrL begränsas emellertid räckvidden av en sådan legitimationsklausul. En gäldenär kan enligt detta lagrum aldrig genom en legitimationsklausul befria sig från skyldigheten att iaktta skälig aktsamhet vid prövningen av huruvida innehavaren av enkelt skuldebrev är rätt borgenär. Eftersom bankerna inte tillåts att införa en legitimationsklau— sul i sina motböcker saknar bestämmelsen betydelse för dessa.

Enligt huvudregeln är en gäldenär enligt reglerna om enkelt skuldebrev berättigad att med befriande verkan betala till ursprunglige borgenären om han inte vet eller hade skälig misstanke om att skuldebrevet är överlåtet. Den gäldenär som är betalningsskyldig enligt ett löpande skuldebrev kan betala med befriande verkan till innehavaren av skuldebrevet om detta är ställt till innehavaren eller om skuldebrevet är ställt till viss man eller order till innehavaren, om denna kan presentera en sammanhängande till honom fortgående skriftlig överlåtelsekedja. Generellt gäller således att gäldenären i de fall det är fråga om ett löpande skuldebrev inte behöver anställa några efterforskningar om innehavarens materiella rätt till fordringen om de formella förutsättningarna är uppfyllda, för att kunna få åberopa betalningen gentemot den rättmätige innehavaren av fordringen.

I och med att såväl motbok som annat bevis om tillgodohavande på räkning som bank utfärdar aldrig får vara löpande skuldebrev, måste banken för att få åberopa betalning till annan än kontohavaren gardera sig mot att innehava- ren av motboken eller beviset inte är den materiellt berättigade fordrings- ägaren. Såvitt gäller motbok gäller enligt reglerna om presentationsklausul, att boken i princip måste företes för att banken skall vara skyldig att betala ut medel från kontot. Banken kan emellertid inte med stöd bara av innehavet med befriande verkan betala till annan innehavare av motbok än kontoha- varen. Banken måste dessutom kräva att innehavaren kan stödja sig på en skriftlig överlåtelsehandling eller förebringa annan övertygande bevisning om att han är den rättmätige innehavaren av fordringsrätten (29 5). Det är nämligen denna bankens vetskap som skär av överlåtarens legitimation och i stället gör förvärvaren legitimerad. Mot denna bakgrund framstår regeln i 7 kap. 18 & första stycket BAL att motbok och annat insättningsbevis skall innehålla att överlåtelse bör anmälas till bolaget i första hand som en ordningsföreskrift. Underlåtenhet att avge en sådan anmälan kan nämligen inte förändra reglerna om legitimation. Den förvärvare som presenterar skriftlig överlåtelsehandling eller annan övertygande bevisning om överlåtel- sen är trots det berättigad att uppbära betalning och betalningen kan också erläggas med befriande verkan även om ingen anmälan skett. Enligt doktrinen torde bestämmelsen i stället främst ha betydelse för förvärvaren, eftersom en anteckning hos banken om överlåtelsen förhindrar att överlåta— ren försöker döda beviset.

En ny innehavare av ett enkelt skuldebrev äger i princip inte bättre rätt mot gäldenären än överlåtaren hade. Gäldenären kan med andra ord göra samma

invändningar mot förvärvaren som han kunde göra mot den ursprunglige borgenären. Möjligheten att kvitta en motfordran är emellertid begränsad efter det att gäldenären fick kännedom om överlåtelsen eller hade skälig anledning att förmoda denna. Beträffande löpande skuldebrev är huvudre- geln den motsatta. De invändningar mot betalningsskyldigheten som gäldenären kunde göra gentemot den ursprunglige fordringsägaren kan han i princip inte framföra gentemot en ny innehavare av skuldebrevet. Vissa invändningar kan han dock framföra även gentemot denne. Eftersom såväl insättningsbevis som motbok är enkelt skuldebrev skulle bankens invänd- ningsrätt vid överlåtelse enligt huvudregeln kvarstå gentemot ny innehavare. På grund av innehållet i 32 & SkbrL, vari bl.a. sägs att beträffande bankens rätt att göra gällande invändning som grundas å bankens förhållande till tidigare innehavare skall bestämmelserna om löpande skuldebrev tillämpas, blir huvudregeln den motsatta beträffande motbok och insättningsbevis med presentationsklausul. Samma princip gäller beträffande förvärvares skydd mot överlåtarens borgenärer. Detta skydd inträffar för ett enkelt skuldebrev i och med att gäldenären denuntieras, dvs. underrättas om överlåtelsen. Tredjemansskyddet vid överlåtelse av löpande skuldebrev inträffar däremot vid traditionen av skuldbrevet, dvs. överlämnandet av detta från överlåtaren till förvärvaren. Genom hänvisningen i 32 & SkbrL är förvärvare av motbok skyddad gentemot överlåtarens borgenärer först efter det att han kommit i besittning av motboken eller det insättningsbevis som är förenat med presentationsklausul. Om en innehavare av en motbok eller ifrågavarande insättningsbevis överlåter handlingen till två eller flera, har den förvärvare företräde framför de andra som först kommer i besittning av motboken eller beviset. Detta gäller på grund av den särskilda bestämmelsen därom i 32 % första stycket SkbrL. Utan denna hade reglerna i 31 å andra stycket samma lag medfört att den förvärvare som först underrättade gäldenären, ges företräde framför de andra förvärvarna.

Ett extinktivt godtrosförvärv medför att en ny innehavare av ett skuldebrev tillerkänns den materiella fordringsrätten framför den som tidigare innehaft denna materiella fordringsrätt, men på ett obehörigt sätt blivit av med skuldebrevet. Ett extinktivt godtrosförvärv är under vissa förutsättningar möjligt beträffande ett löpande skuldebrev, men anses omöjligt beträffande ett enkelt skuldebrev. I detta avseende skall de allmänna reglerna om enkla skuldebrev tillämpas beträffande motbok och insättningsbevis. Till följd härav kan den som förvärvar en motbok eller ett insättningsbevis i god tro av någon som obehörigen kommit i besittning av handlingen i fråga, aldrig överta den materiella rätten till fordran på banken. Om banken enligt reglerna om legitimation varit berättigad att betala till innehavare, något som är fullt tänkbart om exempelvis ogiltig överlåtelse- handling presenteras för banken, kvarstår rätten för den rätte borgenären att kräva betalning av den nye innehavaren som uppburit utbetalningen från banken.

Det saknas regler i BL om hur de fordringar som innehavarna av motbokslösa konton har på bankerna skall betraktas i värdepappersrättsligt hänseende. Av allmänna grundsatser bör därför följa att dessa fordringar skall behandlas helt enligt reglerna i SkbrL om enkla skuldebrev (26— 31 åå).

195 Om ett bankaktiebolag har beslutat att inrätta ett bankkontor, skall det utan dröjsmål anmälas hos bankinspektionen.

Paragrafen överensstämmer helt med 68 % BL.

Bestämmelserna i banklagstiftningen om bankkontorsetablering har så sent som år 1980 varit föremål för genomgripande förändringar. Banklags- utredningen lämnade i sitt delbetänkande Blancokrediter och bankkontors- etablering (Ds E 1979z5) förslag till förändringar av dessa bestämmelser. Departementschefen förordade i proposition 1980/81:37 en annan lösning än den som utredningen framfört. Propositionen bifölls av riksdagen utan ändring (NU 1980/81:26, rskr 83, SFS 1980:1005) och den nya lagen trädde i kraft den 1 januari 1981. Lagändringen innebar i korthet att all förhand- skontroll av bankernas kontorsetableringar upphörde, men att bankerna ålades skyldigheten att anmäla beslut om att inrätta nya bankkontor till bankinspektionen.

Banklagsutredningen anser sig sakna anledning att nu överväga behov av en förändring av denna paragraf. Utredningen hänvisar beträffande historik och motiv till det nämnda betänkandet och till propositionen.

20 & Omyndig får utan förmyndarens tillåtelse förfoga över medel som den omyndige själv satt in hos bankaktiebolaget efter det att han fyllt sexton år. Utan den omyndiges samtycke får bankbolaget inte betala ut sådana medel till förmyndaren. Har förmyndaren fått överförmyndarens tillstånd att omhänderta medlen och företett bevis på detta, får den omyndige inte vidare förfoga över medlen.

Medel som en förmyndare eller god man förvaltar enligt föräldrabalken får, utom såvitt gäller ränta som stått inne kortare tid än ett år, tas ut utan överförmyndarens tillstånd endast om förbehåll därom skett enligt 15 kap. 9 5 andra stycket nämnda balk. Överförmyndaren kan när som helst förordna, att förbehållet inte skall gälla.

Paragrafen överensstämmeri stort med 70 & BL. Den innehåller bestämmel- ser som behandlar bankbolagens hanterande av omyndigas medel som satts in på konto hos banken. Bestämmelserna kompletterar reglerna i föräldra- balken.

Motsvarande bestämmelse infördes första gången år 1924 i 1911 års lag om bankrörelse i samband med tillkomsten av lagen om förmynderskap. Utformningen av dessa bestämmelser har under årens lopp förändrats och anpassats till ny förmynderskapslagstiftning och till ny banklagstiftning. Syftena med bestämmelserna har dock hela tiden varit desamma, nämligen att dels reglera hur banken skall förfara med medel som satts in på räkning av sådan omyndig som fyllt sexton år samt dels vilka skyldigheter som åvilar banken beträffande omyndigas medel som förvaltas av förmyndare eller god man.

Banklagsutredningen har inte funnit anledning att närmare överväga en genomgripande förändring av dessa bestämmelser. Den föreslagna utform- ningen av bestämmelserna innebär emellertid att vissa bestämmelser flyttas från lagen till bankrörelseförordningen.

Första stycket I 9 kap. 3 och 4 55 föräldrabalken sägs att underårig i vissa fall själv äger råda över den egendom som han förvärvat. I 3 % behandlas sådana medel som sådan omyndig som fyllt sexton år förvärvat genom eget förvärvsarbete.

Denna egendom får den omyndige själv råda över. Samma gäller avkast- ningen av sådan egendom och vad som trätt i egendomens ställe. I 3 & andra stycket ges emellertid förmyndaren en möjlighet, att med överförmyndarens samtycke omhänderta sådan egendom, om det må anses erforderligt med hänsyn till myndlingens uppfostran eller välfärd. I 4 & behandlas det fallet att den underårige genom gåva eller testamente erhållit egendom under villkor att han själv skall få råda över egendomen. Ett sådant villkor är i princip giltigt, men förmyndaren har, om det må anses erforderligt med hänsyn till myndlingens uppfostran eller välfärd, samma möjlighet som i 3 % att omhänderta egendomen. Överförmyndarens samtycke till omhändertagan- det erfordras i sådant fall dock endast om den omyndige fyllt sexton år. Om den underårige inte fyllt sexton år får alltså förmyndaren själv bedöma huruvida förutsättningarna för ett omhändertagande av medlen är för handen. Samma regler gäller enligt 10 kap. 5 och 6 åå föräldrabalken beträffande medel som den som av rätten förklarats omyndig satt in på konto hos banken.

Reglerna i det förevarande lagrummet bör läsas med de ovan refererade bestämmelserna i föräldrabalken som bakgrund. Huvudregeln är den att de medel som den omyndige själv satt in på konto hos banken efter det att han fyllt sexton år, får han själv förfoga över, utan inblandning från förmyndare eller överförmyndare. I första meningen ges alltså banken befogenheten, att utan närmare undersökning av huruvida medlen verkligen förvärvats av den omyndige själv eller genom gåva eller testamente förenat med villkor att medlen får förfogas av den omyndige själv, betala ut på kontot innestående medel till den omyndige. Denna bestämmelse ger alltså banken en mer utvidgad befogenhet att utan närmare undersökning betala till den under- årige än vad som normalt skulle följa av föräldrabalkens regler. I andra meningen förbjuds också banken att betala ut dessa medel till förmyndaren utan myndlingens samtycke. Som framgått tidigare kan förmyndaren omhänderta sådana medel som det är fråga om här endast med överförmyn- darens samtycke. I sista meningen sägs att förmyndaren måste förete bevis om detta samtycke till omhändertagande av medel som innestår på bankräkning, för att banken skall vara förhindrad att med befriande verkan betala till den omyndige själv. Så snart detta bevis företetts för banken är emellertid banken förhindrad att med befriande verkan betala till någon annan än förmyndaren. Om detta trots det skulle komma att ske, saknar betalningen befriande verkan gentemot förmyndaren, som alltså kan utkräva hela beloppet på nytt. För banken är företeendet av beviset av mycket stor betydelse och det bör för banken vara av största vikt att anteckning orn företeendet omedelbart sker på ett betryggande sätt. Detta torde gälla även om det är fråga om ett motbokslöst konto.

Andra stycket

I första stycket behandlades bankens befattning med sådana medel som insatts på konto av den omyndige sj älv efter det att han fyllt sexton år. I detta stycke ges bestämmelser om sådana medel som förmyndare eller god man förvaltar enligt föräldrabalken. Huvudregeln finns i första meningen och innebär att dessa medel inte får lyftas från ett konto utan överförmyndarens tillstånd.

Undantag från denna regel görs dels för ränta som stått inne på kontot kortare tid än ett år och dels för sådana medel, för vilka gjorts förbehåll enligt 15 kap. 9 5 andra stycket föräldrabalken. I detta senare lagrum sägs att medel som bör hållas tillgängliga för bestridande av utgifter för den omyndiges underhåll eller för vården av hans egendom får sättas in på konto hos bank med förbehåll att medlen får tas ut utan överförmyndarens tillstånd. Ett sådant förbehåll kan göras av den som sätter in ifrågavarande medel på den omyndiges konto, alltså inte bara av förmyndaren utan också av annan person, exempelvis av någon som skänkt medlen till den omyndige. Det åligger inte banken att kontrollera om förbehållet är befogat. Om den omyndige tidigare har ett spärrat konto, dvs. ett konto från vilket medel får lyftas endast med överförmyndarens tillstånd, bör medel som sätts in hos banken med förbehåll föras till ett annat konto än det spärrade.

Det är givet att möjligheten att göra förbehåll vid insättning kan göras till föremål för missbruk i syfte att undandra förvaltningen från överförmynda- rens kontroll. För att i någon mån motverka detta finns det en regel såväl i 15 kap. 9 & tredje stycket föräldrabalken som i 70 % andra stycket BL som ger överförmyndaren rätt att förordna att ett förbehåll skall upphöra att gälla.

I första stycket ges bestämmelser som riktar sig till bankerna och som utgör en påbyggnad av bestämmelserna i föräldrabalken. Jämfört med föräldra- balkens regler avviker bestämmelserna i första stycket således i viss utsträckning. Vad gäller nu ifrågavarande bestämmelser i andra stycket kan däremot konstateras att dessa överensstämmer med motsvarande bestäm- melseri 15 kap. 9 & föräldrabalken. I detta lagrum hänvisas bl.a. till BL med orden ”efter vad därom särskilt är stadgat”. I BL finns emellertid inga ytterligare eller från föräldrabalken avvikande regler. Tvärtom: reglerna överensstämmer helt men med det undantaget att det i 15 kap. 9 & föräldrabalken dessutom finns en regel som inte finns i BL, nämligen att bank får utan överförmyndarens tillstånd föra över medel som innestår på ett spärrat konto till annan bank. Det kan med fog ifrågasättas om denna teknik är ändamålsenlig och meningsfull. Den valda tekniken har emellertid vunnit hävd och det skulle kunna antas komma att försvåra bankernas tillämpning av bestämmelserna om en mer genomgrlpande förändring föreslogs utan samband med en förutsättningslös undersökning av frågan om lagregleringen av bankernas åligganden beträffande omyndigas tillgodohavanden på konto hos banken. Detta torde emellertid ligga utanför utredningsuppdraget och utredningen avstår därför från att nu föreslå någon förändring i nu diskuterat hänseende.

70 å andra stycket BL avslutas med några bestämmelser som utredningen har bedömt vara av den karaktären att de lämpligen bör flyttas över till förordningen. De aktuella bestämmelserna rör dels skyldighet för banken att på insättningsbevis eller motbok anteckna att överförmyndaren förordnat att förbehåll enligt 15 kap. 6 & föräldrabalken inte skall gälla och dels bankens skyldighet att på begäran till överförmyndare, förmyndare och god man lämna bevis om de medel som sätts in eller står inne på konto hos banken och i förekommande fall intyg att av överförmyndaren meddelat tillstånd till uttag från spärrat konto inte har utnyttjats.

14 ä 6 mom. lagen (1955:184) om införande av nya lagen om bankrörelse

finns en övergångsbestämmelse av innebörd att medel som sedan den 1 januari 1941 innestå på räkning som förvaltas av förmyndare eller god man utan villkor att medlen får lyftas endast med överförmyndarens tillstånd Skall, om inte överförmyndaren förordnar annorledes, vid tillämpningen av denna paragraf anses som om förbehåll enligt 15 kap. 9å andra stycket föräldrabalken gjorts, att de får tas ut utan överförmyndarens tillstånd. En bestämmelse med motsvarande innehåll bör tas in i övergångsbestämmel- serna till BAL.

5.2.8 8 kap Bankaktiebolagets ledning

Bestämmelserna om det verkställande organet, styrelsen, och dess förhål- lande till dem som handhar den löpande förvaltningen inom bolaget äri vissa grundläggande avseenden olika för bankaktiebolagen och för de allmänna aktiebolagen. Regleringen av bankaktiebolagets ledning är mer omfattande än motsvarande reglering i ABL. Den främsta tanken bakom denna mer omfattande reglering är att stärka den inre kontrollen i banken, vilket ansetts särskilt viktigt. I inledningen till detta kapitel behandlar utredningen vad gällande rätt föreskriver beträffande dessa frågor. Därefter redogörs för en föreslagen jämkning i de bestämmelser som skall värna om bankstyrelsernas oberoende gentemot delegater och anställda i banken. I samband härmed redogörs även för begreppet befattningshavare, som nu återfinns på flera ställen i gällande BL. Slutligen tar utredningen i denna inledning bl.a. upp frågor sammanhängande med den anpassning som i förslaget gjorts till ABL.

Bestämmelserna om det verkställande organet inom bankbolagen, styrel- sen, överensstämde ursprungligen i stort med motsvarande regler i 1910 års ABL, som i sin tur såsom bolagsorgan endast kände den kollektiva styrelsen, dess kollektiva beslut och dess ansvar. Medan denna ordning för de allmänna aktiebolagens del blev bestående till dess 1944 års ABL upptog vissa lagregler om arbetsfördelningen inom styrelsen— främst genom kravet att det i större bolag skulle finnas en verkställande direktör med uppgift att handha den löpande förvaltningen— infördes redan år 1933 i BL en del bestämmelser av samma principiella innebörd. Dessa bestämmelser gick i korthet ut på att styrelsen i ett bankaktiebolag ägde uppdra prövningen och avgörandet av vissa ärenden till en eller flera styrelseledamöter eller andra personer, vilka brukar bilda den s.k direktionen, att styrelsen i en av styrelsen för högst ett år i sänder fastställd instruktion måste meddela föreskrifter angående den befogenhet i olika avseenden, som uppdraget skall medföra, att styrelsen ägde återkalla eller inskränka uppdraget och utan hinder därav själv avgöra ärende av varje slag, samt att vissa i lagen angivna typer av ärenden ovillkorligen skulle avgöras av styrelsen. (1924 års banksakkunnigas betänkande, SOU 1932:30 s 70 ff, prop. 1933:167 5 63 ff.)

Varken 1944 års eller 1975 års ABL upptar några bestämmelser om en kollegial direktion utan upptar, som förut nämnts, regler om verkställande direktör. Nya ABL bygger i sitt 8 kap. på samma principer som 1944 års ABL. För de allmänna aktiebolagen gäller således att det är styrelsen som är bolagets ledande organ och ansvarig för bolagets organisation och förvaltning av bolagets angelägenheter.

Verkställande direktör skall alltid utses i bolag av viss storlek och kan utses i alla bolag. Denne ansvarar för den delen av förvaltningen av bolagets angelägenheter som kallas den löpande förvaltningen i enlighet med de riktlinjer och anvisningar styrelsen meddelar. Styrelsen kan alltså ge verkställande direktören bindande anvisningar om hur löpande förvaltningsåtgärder skall handläggas och beslutas. Till den löpande förvaltningen hänförs alla åtgärder som inte med hänsyn till omfattningen och arten av bolagets verksamhet är av osedvanlig beskaffenhet eller stor betydelse. Även en sådan åtgärd kan emellertid verkställande direktören vidta, om den är av så brådskande natur att styrelsens beslut inte kan avvaktas utan väsentlig olägenhet för verksamhe- tens gång. Verkställande direktören är då skyldig att så snart som möjligt underrätta styrelsen härom. — Verkställande direktörens befogenhet att handha den löpande förvaltningen upphör om styrelsen tar sin bestämmanderätt i anspråk. Det skulle dock strida mot lagstiftningens grunder att göra så väsentliga ingrepp i verkställande direktörens rätt att sköta den löpande förvaltningen att han i realiteten inte längre kan anses äga ställning av verkställande direktör. — Styrelsen har att besluta i frågor som inte faller inom den löpande förvaltningen. Verkställande direktören skall inte bara leda bolagets verksamhet utan också under styrelsens överinseende sörja för en tillfredsställande organisation av verksamheten. Beslut rörande åtgärder som rör uppbyggnaden av bolagets organisation eller väsentligare förändringar i denna måste dock i större omfattning än åtgärder rörande driften av bolagets rörelse ankomma på styrelsen. Verkställande direktören skall också leda driften av bolagets rörelse och har att direkt eller indirekt utöva tillsyn över bolagets befattningshavare. Till driften av bolagets rörelse hör i allmänhet också verkställigheten av åtgärder för bolaget även när åtgärderna som sådana inte faller inom verkställande direktörens eget förvaltnings- område utan har beslutats av styrelsen (prop. 19751103 s. 367 ff).

1955 års BL medförde inte några mer betydande ändringar från vad som inledningsvis anfördes. En del kompletteringar och jämkningar vidtogs främst i syfte att bringa bankreglerna i överensstämmelse med ABL. Vissa olikheter kvarstod dock alltjämt. Medan verkställande direktören enligt ABL är att uppfatta som ett självständigt bolagsorgan med i lagen angivna uppgifter, är BL utformad så att styrelsen i instruktion måste ge erforderliga föreskrifter rörande verkställande direktörens befogenheter. Verkställande direktörens ställning är således enligt BL en annan än i de vanliga aktiebolagen, där hans ansvarighet grundas på lagens föreskrifter. En annan awikelse är att bestämmelserna om jäv för styrelseledamot går något längre i BL än i ABL.

Som förut nämnts ankommer det på bankens styrelse att förvalta bankens angelägenheter och fatta därav påkallade beslut. Alla beslut som fattas under styrelsenivå grundas på delegering från styrelsen (74 & BL.) Med delegering från styrelsen till viss instans i banken följer således inte rätt för denna instans att föra befogenhet vidare till underställt organ om inte föreskrift därom meddelats i instruktionen. BL ger möjlighet att delegera personlig beslutan- derätt till verkställande direktör eller annan befattningshavare. Detta förekommer i betydande omfattning. Som regel utövas den delegerade beslutanderätten kollegialt i direktionen och motsvarande organ samt i regionala och lokala styrelser (kontorsstyrelser). Delegering till enskilda personer har alltmer börjat införas och förekommer numera i allt större utsträckning, åtminstone vad gäller beslut om mindre eller medelstora krediter. Dessa olika styrelser har inte någon associationsrättslig grund i bank- eller annan lagstiftning. Termen styrelse är därför något missvisande. I

själva verket är det fråga om delegationer, som utrustats med en från bankstyrelsen (huvudstyrelsen) överlåten beslutanderätt. Sådana delegatio- ner, som utgörs av direktioner, dvs. delegationer direkt underställda bankens centrala styrelse, kännetecknas av att delegaterna, vilka utses av bankens styrelse, så gott som uteslutande utgörs av personer inom banken. Till delegationer på regional eller lokal nivå hämtas delegaterna däremot huvudsakligen utanför banken. Det yttersta ansvaret för bankens förvaltning ligger alltså hos den centrala bankstyrelsen, således även i den mån verksamheten styrs av delegerade beslut. På grund härav krävs en omfattande rapportering av delegerade beslut till styrelsen. Periodisk rapportering sker i praktiken till närmast överordnad instans och vidare till styrelsen. Styrelsen får härigenom möjlighet att granska i vart fall de väsentligare besluten och dess inverkan på verksamhetsinriktningen. Genom att bankstyrelsen årligen har att ta ställning till instruktionen kan styrelsen fortlöpande ompröva delegeringen på basis av vunna erfarenheter, ändra den eller komplettera sina riktlinjer. Kontorsstyrelserna har i princip samma funktion och uppgifteri samtliga affärsbanker. Delegerade befogen— heter tar sikte på kreditärenden. Kreditlimiten är avpassad efter rörelsens omfattning men varierar också från bank till bank. En huvuduppgift för kontorsstyrelseledamöterna är att tillföra avdelningskontoren information om förhållandena på orten till ledning vid bedömningen av särskilt kreditfrågorna. Deras medverkan har också betydelse för etableringen av kundförhållanden. Bankerna strävar därför efter att i kontorsstyrelserna få representation från olika väsentliga aktiviteter på orten.

Under första hälften av 1970-talet skedde organisatoriska förändringar i några av de större bankbolagen. Dessa förändringar innebar att det i dessa banker inrättades delegatgrupper med stor självständighet, vilka leder verksamheten inom ett större geografiskt område. Härigenom har en lång rad tidskrävande och även i övrigt tyngande rutinärenden kunnat avlastas centralstyrelserna till förmån för en grundligare behandling av centrala frågor rörande exempelvis bankens policy och de viktigaste kreditärendena.

I syfte att förbättra samhällets möjligheter till insyn i och inflytande över beslutsfattandet i bankaktiebolagen infördes år 1971 bestämmelseri BL som innebar möjlighet för det allmänna att tillsätta representanter i styrelserna för dessa banker. Efter hand som bankerna förändrat sin organisation och bankernas styrelser delegerat betydande delar av sin beslutanderätt, har systemet med samhällsrepresentanter breddats och fördjupats. År 1976 tillkom även lagen om styrelsereperesentation för de anställda i bankinstitut och försäkringsbolag.

Som tidigare nämnts skall det yttersta ansvaret för bankbolagets förvalt- ning ligga hos den centrala bankstyrelsen, även om verksamheten faktiskt styrs av delegerade beslut. Av denna anledning måste styrelsen granska delegatsbesluten och hålla uppsikt över delegaternas verksamhet. För att denna granskning och kontroll skall vara meningsfull krävs att styrelsen intar en oberoende ställning gentemot dem som fattat besluten. Detta krav på en inre kontroll i banken upprätthålls genom olika bestämmelser i BL av vilka den s.k. femtalsregeln (72 å andra stycket BL, i förslaget 3 & andra stycket) är den viktigaste. Femtalsregeln innebär att av styrelseledamötema får högst en

för varje påbörjat femtal vara befattningshavare i banken. Andra bestäm- melser är 75 å och 77 å andra stycket BL.

Vid genomgången av BL:s nuvarande bestämmelser om styrelsens befogenheter och funktion har utredningen funnit att några mera betydande ändringar inte bör göras. BL:s bestämmelser är uppbyggda så att beslutsfat- tandet sker kollektivt och att bankens centrala styrelse bär det yttersta ansvaret för verksamheten. Genom dessa bestämmelser upprätthålls en viss inre kontroll som med hänsyn till den roll bankerna har i samhället är av särskild betydelse. Denna kontroll kompletteras av bestämmelserna om samhällsrepresentation och om bankinspektionens tillsyn. Att i detta system t.ex. ge verkställande direktören så vidsträckta legala befogenheter som ABL föreskriver, bör enligt utredningen inte komma i fråga.

Till skillnad från ABL gäller i BL alltjämt att flera verkställande direktörer kan utses samt att bankbolagets firma skall tecknas av minst två personer i förening.

I 74 & uppräknas ett antal ärenden som styrelsen inte får delegera. Uppräkningen är uttömmande. Utredningen kan emellertid konstatera att det i bankaktiebolag förekommer ett flertal ärenden som är lika eller mer betydesefulla för banken än de ärenden som återfinns i uppräkningen. I stället för att komplettera denna har utredningen valt att ersätta huvuddelen av de uppräknade ärendena med en generell bestämmelse att styrelsen inte får delegera ärenden som är av principiell betydelse eller i övrigt av större vikt.

I 74 & femte stycket p 3 förbjuds bankaktiebolagets styrelse att delegera beslut om kredit till styrelseledamöter samt till vissa anställda och delegater i banken. Denna bestämmelse har emellertid behållits i förslaget men har ändrats bl.a. så att beslut om krediter i större utsträckning kan delegeras till direktioner eller andra delegatgrupper om det sker enligt föreskrifter som bankinspektionen skall utfärda.

Utredningen har även funnit skäl att vidta vissa jämkningar i de bestämmelser som värnar om bankstyrelsens oberoende gentemot bl.a. delegater och anställda i banken. Vid översynen av dessa bestämmelser framkom att begreppet ”befattningshavare” som återfinns i 72 å andra stycket, 75 å och 77 å andra stycket BL, givits olika betydelser i olika paragrafer. Alla tjänstemän i banken omfattas av begreppet befattningsha- vare. I vissa paragrafer såsom i 72 å andra stycket och 77 å andra stycket BL — inbegrips därutöver även personer som utan att vara tjänstemän i banken av styrelsen fått särskilda uppdrag att ensamma eller tillsammans med andra vidta sådana åtgärder som annars ankommer på styrelsen.

Utredningen anser det otillfredsställande att samma term har olika innebörd i skilda paragrafer. Därför föreslår utredningen att begreppet befattningshavare mönstras ut ur banklagstiftningen. I andra sammanhang, t. ex. i ABL:s redovisningsbestämmelser, används begreppet anställd. Utredningen föreslår att detta begrepp införs också i BL. För personer som alltså inte alltid behöver vara anställda i banken men som fått uppdrag som annars ankommer på styrelsen, används i förslaget begreppet delegat.

Även om begreppet anställd är ett vedertaget begrepp, har inte någon enhetlig definition kunnat återfinnas i de författningar där uttrycket förekommer. Man har utgått från att uttrycket är ett känt begrepp och har

därefter gjort vissa undantag eller i förarbetena jämställt vissa personer med de anställda. Därför anser utredningen att begreppet anställd kan användas i BAL och i denna lags förarbeten och här ges en självständig betydelse.

Med anställd bör i BAL — liksom i de flesta andra författningar — avses person som genom ett tjänsteavtal är knuten till banken. Synonyma beteckningar av ordet anställd kan därvid vara tjänsteman eller löntagare. Några större problem att avgöra vilka som är anställda i en bank torde inte föreligga. Anställd är t.ex. alltid den verkställande direktören. Av rättspraxis framgår emellertid att offentliga eller privata s.k. förtroendeuppdragi flera fall inte grundar något anställningsförhållande. En styrelseledamot är således inte att betrakta som anställd. Begreppet anställd bör i BAL normalt inte heller inbegripa arbetande styrelseordförande, arbetande vice styrelse- ordförande eller delegat. I vissa fall kan det emellertid tänkas att en arbetande styrelseordförande eller delegat i instruktioner utfärdade av styrelsen ålagts arbetsuppgifter av sådan art och i sådan omfattning att de vid tillämpningen av en viss bestämmelse i BAL bör jämställas med anställd. Därvid bör det avgörande vara att bestämmelserna träffar bankerna lika. Det sakliga innehållet i funktionen bör vara bestämmande och inte de organisa— toriska formerna.

Vissa kompletteringar och jämkningar har emellertid gjorts i förslaget för att söka få detta i överensstämmelse med ABL. Här kan nämnas bestämmelserna om styrelseledamöternas antal (1 & första stycket) och uppdragstid (1 & tredje stycket), bestämmelserna om skyldighet att lämna viss information inom koncern (9 5) samt jävsbestämmelserna i 13 &.

Lagen (1976:355) om styrelserepresentation för de anställda i bankinstitut och försäkringsbolag är numera en permanent lagstiftning. Utredningen har övervägt att arbeta in bestämmelserna i denna lag i förslaget. Härigenom skulle BAL ge en fullständig bild av hur bankbolagens styrelser skall vara sammansatta. Utredningen har emellertid avstått från detta med hänsyn till att så inte skett vid översynen av ABL och försäkringsrörelselagen. Bestämmelserna i lagen om styrelserepresentation är tämligen omfattande och berör samtliga bankinstitut. Utredningen har däremot i de föreslagna motiven för olika paragrafer berört vad som skall gälla för arbetstagarleda- möterna och även på vissa ställen i lagtexten hänvisat till denna lag.

1 5 Ett bankaktiebolag skall ha en styrelse med minst fem ledamöter. Styrelsen skall förvalta bankaktiebolagets angelägenheter i enlighet med vad som föreskrivs i denna lag. Styrelsen väljs av bolagsstämman. Regeringen får dock utse högst fem ledamöter i styrelsen (offentliga styrelseledamöter) med uppgift att särskilt verka för att samhällets intressen beaktas i bankbolagets verksamhet. Även annan styrelseledamot får, om så föreskrivs i bolagsordningen, tillsättas i annan ordning än genom val av bolagsstäm- man. Särskilda bestämmelser om att styrelseledamot skall utses av annan än bolagsstämman finns i lagen (1976:355) om styrelserepresentation för de anställda i bankinstitut och försäkringsbolag.

Styrelseledamöternas uppdrag gäller för den tid som anges i bolagsordningen. Uppdragstiden får inte omfatta mer än fyra räkenskapsår och skall bestämmas så att uppdraget upphör vid slutet av den ordinarie bolagsstämma på vilken styrelseval förrättas.

Vad som sägs i denna lag om styrelseledamöter skall i tilllämpliga delar gälla även suppleanter.

Paragrafen, som motsvarar 8 kap. 1 5 och 6 & första stycket första meningen ABL och 71 5 första stycket, 73 5 första stycket och 76 5 första stycket BL, upptar regler om bl.a. styrelsens storlek och om hur styrelsen utses.

Första stycket

Redan i 1887 års BL föreskrevs att antalet styrelseledamöter skulle minst uppgå till fem och någon ändring har inte vidtagits därefter. Före år 1933 fanns det inte några föreskrifter om det högsta antalet styrelseledamöter. En begränsning av antalet styrelseledamöter infördes då efter förslag av 1932 års banksakkunniga. Som skäl för en begränsning anfördes bl.a. att ett stort antal ledamöter skulle kunna medföra att ledamöternas känsla av ansvar för bankens ledning avtrubbades, och att vid tillsättandet av en sådan styrelse en del personer skulle kunna inväljas inte så mycket av hänsyn till den insats i bankens ledning som de beräknas kunna göra, utan mer av hänsyn till deras ställning i samhället eller till andra liknande omständigheter. Med hänsyn till vikten för bankerna, och särskilt för de stora bankerna, att olika områden av det ekonomiska livet kunde bli företrädda i styrelsen, fick begränsningen givetvis inte göras alltför snäv. Maximiantalet styrelseledamöter bestämdes till tio med rätt för Konungen att, när särskilda skäl föreligga, medge ett större antal, dock ej högre än femton. I 1955 års BL bestämdes maximian- talet till femton. År 1968 höjdes maximiantalet till arton. I samband med införandet av offentliga styrelseledamöter i bank höjdes antalet är 1971 till tjugoen och år 1972 till det nuvarande antalet tjugotre.

I förslaget behålls kravet på en flermannastyrelse. De skäl som 1932 års banksakkunniga anförde för en begränsning av antalet styrelseledamöter synes emellertid knappast längre vara särskilt tungt vägande. För att få en väl fungerande och effektiv styrelse torde bankerna själva vara angelägna om att begränsa antalet ledamöter och till styrelseledamöter endast utse dem som genom sitt kunnande och sin erfarenhet kan förväntas göra en aktiv insats i bankens ledning. Bestämmelsen om högsta tillåtna antal styrelseledamöter föreslås därför utmönstrad. Någon sådan bestämmelse gäller inte heller för de allmänna aktiebolagen. Maximiantalet får därför nu i stället bestämmas i varje banks bolagsordning och därmed anpassas efter bankens individuella förhållanden.

Den schematiska rollfördelningen mellan ett aktiebolags olika organ är att den beslutande myndigheten tillkommer bolagsstämman, den exekutiva uppgiften utövas av styrelsen och den kontrollerande funktionen handhas av revisorerna. Utvecklingen har emellertid efter hand resulterat i att ledningen av ett bolags verksamhet i allt väsentligt kommit att ligga hos styrelsen. Vissa beslut av mer kvalificerad art ligger emellertid fortfarade kvar hos bolagsstämman. Denna uppdelning av bolagsorganens uppgifter gäller således även för bankaktiebolagen. I stycket föreskrivs att styrelsen skall förvalta bankaktiebolagets angelägenheter i enlighet med vad som föreskrivs i denna lag. Med uttrycket ”förvalta” avses med hänsyn till vad som ovan nämnts något mer än att ta hand om bankens verkställande funktioner. Styrelsens förvaltningsrätt innefattar förutom de verkställande uppgifterna, vilka styrelsen i stor utsträckning delegerar till verkställande direktören eller andra delegater, i stort sett alla beslutandebefogenheter utom dem, som enligt särskilda bestämmelser i BAL skall vara förbehållna bolagsstämman.

Stämman skall t.ex. utse förvaltnings- och kontrollorgan och besluta om fastställelse av resultaträkningen och balansräkningen samt om dispositioner beträffande bolagets vinst eller förlust. — Som nämnts i inledningen till detta kapitel utgör verkställande direktören i ett bankbolag inte något självstän- digt bolagsorgan på sätt ABL föreskriver. En verkställande direktör i ett bankbolag handlar hela tiden inom ramen för de befogenheter som styrelsen tilldelar honom (se närmare kommentaren till 4 5).

Andra stycket Bolagsstämman skall välja styrelsen. I 1955 års BL infördes möjligheten att enligt bestämmelse i bolagsordningen utse en eller flera styrelseledamöter i annan ordning än genom val av bolagsstämman. 1975 års ABL har en motsvarande bestämmelse (8 kap. 1 5 andra stycket). Bestämmelsens tillämplighet är beroende av initiativ från bankens egen sida. Genom att ta in en föreskrift i bolagsordningen att styrelseledamöter kan utses på annat sätt kan ett bankaktiebolag frivilligt bereda representation i sin styrelse för t.ex. stat, kummun, anställda, särskild myndighet eller institution, offentlig eller enskild. Även en minoritet av aktieägare kan på sådant sätt få rätt att tillsätta en styrelseledamot.

Den regel som medger att det i bolagsordningen tas in bestämmelser om att utse styrelseledamöter på annat sätt än genom beslut av bolagsstämman har inte försetts med några begränsande förbehåll i lagtexten. Även om lagtexten inte förbjuder en föreskrift i bolagsordningen att val av styrelse ankommer på verkställande direktören eller revisor, strider emellertid en sådan föreskrift mot grunderna för ansvarsfördelningen mellan bolagsorganen och får därför inte förekomma. Att styrelsen utser samtliga styrelseledamöter kan också från flera synpunkter vara en otillfredsställande ordning. En sådan bestäm- melse torde knappast förekomma i praktiken. Fallet behöver därför knappast lagregleras. Skulle missbruk förekomma har f.ö. aktieägarna möjlighet att reagera exempelvis genom att ändra bolagsordningen.

För att ge samhället direkt medverkan i och inflytande över besluten i de privatägda affärsbankerna infördes år 1971 en bestämmelse som gav regeringen möjlighet att utse styrelseledamöter. Dessa s.k. offentliga styrelseledamöter skall ha till uppgift att särskilt verka för att samhällets intressen beaktas i bankens verksamhet. Högsta antalet offentliga ledamöter bestämdes till tre. Som en följd av samgåendet mellan Skandinaviska banken och Stockholms Enskilda bank utvidgades år 1972 regeringens rätt till att utse fem sådana ledamöter. Regeringens beslut att tillsätta offentliga ledamöter bör fattas först efter det att ifrågavarande bank under hand beretts tillfälle att lägga fram sina synpunkter i fråga om personvalet. Samrådsförfarandet sker helt formlöst. De av regeringen utsedda offentliga styrelseledamötema skall vid votering och i fråga om quorum inräknas i det antal styrelseledamöter som bestämts i bolagsordningen.

Enligt lagen (1976:355) om styrelserepresentation för de anställda i bankinstitut och försäkringsbolag har de anställda rätt att utse högst två styrelseledamöter i bl.a. ett bankaktiebolag med mer än 25 anställda. Enligt 7 & nämnda lag skall dessa styrelseledamöter inte räknas in i antalet styrelseledamöter enligt första stycket.

Tredje stycket

BL:s bestämmelse om tiden för styrelseledamots uppdrag stämmer i stort överens med bestämmelsen i 1944 års ABL. Bestämmelsen har i förslaget fått samma lydelse som i 1975 års ABL. Styrelseledamots uppdrag gäller för tid som anges i bolagsordningen. Uppdragstiden får inte överstiga en tidsperiod om fyra räkenskapsår och skall upphöra vid den ordinarie bolagsstämma där styrelseval förrättas. Bolaget är, fastän det inte anges i lagen, skyldigt att underrätta den som väljs till styrelseledamot. Styrelseuppdraget upphör vid utgången av den stämma då tiden löper ut även om stämman försummat nyval. Detta innebär att längsta tiden för uppdraget har utökats från nuvarande tre till fyra år. Enligt 1911 års BL var maximitiden fem år. Utredningen vill i detta sammanhang påpeka att det endast med stor tveksamhet kan utläsas av den föreslagna lagtexten att uppdragstiden för styrelseledamot förlängts med ett år. Maximitiden har visserligen bestämts till fyra år men skall avse räkenskapsår, vilket kan tolkas som om uppdragstiden alltjämt är begränsad till maximalt tre år. Enligt utredningens mening når man en klarare bestämning av uppdragstiden om ”räkenskapsår” i lagtexten utbyts mot ”år”. En sådan förändring av lagtexten bör emellertid samtidigt vidtas i motsvarande bestämmelser i bl.a. ABL och försäkringsrö- relselagen.

Maximitiden för uppdraget gäller alla styrelseledamöter och inte bara dem som valts på bolagsstämman. Om en styrelseledamot som utsetts på annat sätt än genom val på bolagsstämman — t.ex. en av regeringen utsedd offentlig ledamot fått ett styrelseuppdrag på mer än fyra år, utgår uppdraget trots detta vid den ordinarie bolagsstämman under fjärde året efter det han valts. Inget hindrar att samma person utses för en ny mandatperiod. I lagen (1976:355) om styrelserepresentation för de anställda i bankinstitut och försäkringsbolag finns särskilda bestämmelser om tiden för en styrelseleda- mots uppdrag (15 5). Denna tid stämmer överens med den i detta stycke föreslagna uppdragstiden. En samordning bör därför eftersträvas och lätt kunna ske.

Fjärde stycket

Om styrelsesuppleanter skall finnas, måste detta anges i bolagsordningen med uppgift om antalet eller lägsta och högsta antalet, se 2 kap. 5 5 6 punkten. För suppleanter gäller i tillämplig delar detsamma som för styrelseledamöter. Suppleanter för offentliga styrelseledamöter skall enligt departementschefens uttalanden i prop 1970:141 5. 13 inte finnas.

25 Ett uppdrag som styrelseledamot upphör i förtid, om ledamoten eller den som utsett honom begär det. En anmälan om detta skall göras hos styrelsen och, i det fall då ledamot som inte är vald på bolagsstämman vill avgå, hos den som tillsatt honom. Om en styrelseledamots uppdrag, upphör i förtid eller det uppkommer hinder för denne enligt 3 5 att vara styrelseledamot och om det inte finns någon suppleant, skall övriga styrelseledamöter vidta åtgärder för att en ny ledamot för den återstående mandattiden tillsätts om inte den förutvarande ledamoten har varit offentlig styrelseledamot eller en sådan arbetstagarledamot som avses i lagen (1976:355) om styrelserepresentation för de anställda i bankinstitut och försäkringsbolag. Skall ledamoten väljas på bolagsstämman, kan valet anstå till den nästa ordinarie stämma på vilken styrelseval förrättas, om styrelsen är beslutför med kvarstående ledamöter och suppleanter och antalet inte understiger fem.

Paragrafen, som innehåller bestämmelser för det fall att styrelseledamots uppdrag upphör i förtid, motsvarar 8 kap. 2 % ABL och 73 5 första stycket 2 punkten och andra stycket BL.

Styrelsemandat i ett bankaktiebolag är ett förtroendeuppdrag. Styrelsele- damot har enligt första stycket rätt att efter anmälan avgå i förtid. Anmälan skall göras hos styrelsen och, om ledamoten inte är vald på bolagsstämman, hos den som tillsatt honom.

Enligt första stycket kan en styrelseledamot också när som helst skiljas från uppdraget genom beslut av den som utsett honom, dvs. bolagsstämman eller annan. Den som begär att en av honom tillsatt styrelseledamot skall avgå i förtid, skall anmäla detta till styrelsen. Detta innebär att när en offentlig styrelseledamot eller en arbetstagarledamot entledigas av den som utsett honom, skall denne också anmäla detta till styrelsen.

Enligt ABL skall verkställande direktören kunna kvarstå i sin befattning även om han avgår ur styrelsen. Detta är inte möjligt i ett bankaktiebolag, eftersom det där alltid krävs att verkställande direktören skall vara styrelseledamot.

Upphör styrelseuppdraget i förtid eller blir en styrelseledamot omyndig eller försatt i konkurs eller bosätter han sig utomlands eller förlorar han sitt svenska medborgarskap och finns ingen suppleant för honom, skall enligt andra stycket övriga styrelseledamöter se till att en ny ledamot utses för den återstående mandattiden. Styrelsen skall alltså sammankalla bolagsstäm- man, om valet ankommer på stämman, eller anmoda den som skall tillsätta den nya ledamoten att fullgöra denna uppgift. Om den förutvarande styrelseledamoten var offentlig styrelseledamot eller arbetstagarledamot är de kvarvarande styrelseledamötema inte skyldiga att vidtaga några åtgärder. I sådant fall ankommer det helt och hållet på regeringen resp. vederbörande fackliga organisation att ta ställning till om ny ledamot skall utses och i så fall för vilken mandattid.

Beträffande ledamot som skall väljas av bolagsstämman, får enligt andra stycket valet av denne anstå till nästa ordinarie stämma på vilken styrelseval förrättas, om styrelsen är beslutför med de kvarstående ledamöterna och suppleanterna och dessa inte är färre än fem. I detta antal kan inräknas styrelseledamöter, som inte utsetts av bolagsstämman, t.ex. offentliga styrelseledamöter och arbetstagarledamöter. Liksom enligt gällande BL kan styrelsen inte fungera om det i 1 & föreskrivna lägsta antalet styrelseledamö- ter underskrids. Denna reglering skiljer sig från motsvarande bestämmelse i ABL. Styrelsen i sådana bolag som enligt 8 kap. 1 & första stycket ABL skall ha minst tre ledamöter, kan vid inträffad vakans interimistiskt fungera med två ledamöter, såvida inte bolagsordningen föreskriver att styrelsen endast är beslutsför om tre ledamöter är närvarande.

Om en styrelseledamot, som enligt bolagsordningen skall tillsättas i annan ordning än genom val av bolagsstämman, inte utsetts, skall enligt 8 kap. 2 & tredje stycket ABL rätten förordna en ersättare. Anledningen till denna bestämmelse i ABL är att om en vakans får bestå och antalet styrelseleda- möter därigenom kommer att understiga det i lagen eller bolagsordningen angivna minimiantalet, kan bolaget jämlikt 13 kap. 4 & ABL försättas i likvidation. Om underlåtenheten att utse ny styrelseledamot beror på bolagets egna organ, får bolaget stå sitt kast. Det skulle däremot vara

betänkligt om en utomstående, som enligt bolagsordningen skall utse styrelseledamot, genom att underlåta detta skulle kunna tvinga bolaget att träda i likvidation. Rätten skall därför i sådana fall förordna en ersättare, som avgår om ny ledamot tillsätts i vederbörlig ordning. Det torde höra till sällsyntheterna att bankaktiebolag med sina förhållandevis stora styrelser skulle komma i en situation som kräver nödtvungna kompletteringsval. Av denna anledning har utredningen funnit att ifrågavarande bestämmelse är onödig i banklagstiftningen.

3 & Styrelseledamöterna skall vara svenska medborgare och, om inte regeringen eller efter regeringens bemyndigande, bankinspektionen i särskilda fall tillåter något annat, bosatta i Sverige. Den som är omyndig eller i konkurs får inte vara styrelseleda- mot.

Av Styrelseledamöterna får högst en för varje påbörjat femtal vara anställd i banken. Vid beräkningen av hur många av styrelseledamötema som får vara anställda i banken skall hänsyn tas varken till de offentliga styrelseledamötema eller till arbetstagarle- damöterna enligt 8 & lagen (1976:355) om styrelserepresentation för de anställda i bankinstitut och försäkringsbolag.

Paragrafen motsvarar 8 kap. 4 % ABL och 72 & BL.

Första stycket Styrelseledamot skall vara svensk medborgare och bosatt i Sverige. Detta stadgades redan i 1911 års BL, som också uppställde kravet att styrelsele- damot skulle vara myndig. Att någon som befinner sig i konkurstillstånd skulle väljas till styrelseledamot ansågs mindre antagligt. Konkurstillstånd upptogs därför inte som diskvalifikationsgrund i denna paragraf och inte heller i 73 å andra stycket 1 punkten BL.

Att konkurstillstånd diskvalificerar för uppdrag som styrelseledamot är således en nyhet i förslaget, som därmed ställer upp samma kvalifikations- krav för styrelseledamot som ABL. I motsats till vad som gäller i ABL är emellertid villkoren i BL indispensabla. Utlänning eller utlandssvensk kan således inte såsom i ABL efter dispens av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer vara styrelseledamot. Utredningen har inte ansett sig kunna göra avkall på kravet på svenskt medborgarskap. Däremot anser utredningen att bosättningskravet i särskilda fall skulle kunna efterges. Det skulle t.ex. för ett bankaktiebolag kunna vara värdefullt att i styrelsen få ha kvar en styrelseledamot som tillfälligtvis på grund av tjänstgöring utomlands tvingas ändra bosättningsort. Det bör på samma sätt som i ABL och försäkringsrörelselagen ligga på regeringen eller på myndighet (bankinspek- tionen) som regeringen bestämmer att ge dispens från bosättningskravet.

De i första stycket upptagna kvalifikationskraven för styrelseledamot gäller också bankaktiebolags stiftare (2 kap. 1 5), och revisorer (10 kap. 2 5) samt på grund av hänvisningar till förevarande paragraf — firmatecknare (14 å) och likvidator (13 kap. 7 5). För stiftare saknas varje möjlighet till dispens. Revisorer kan däremot få dispens från såväl kravet på svensk nationalitet som bosättning i landet.

I andra stycket upptas motsvarigheten till 72 å andra stycket BL vari sägs att av Styrelseledamöterna får inte flera än en för varje påbörjat femtal vara befattningshavare i banken. Bestämmelsen infördes år 1933 i 1911 års BL,

samtidigt som delegation av vissa styrelsefunktioner tilläts. Enligt 1911 års BL hade dessa delegater inte något självständigt ansvar gentemot banken eller tredje man utan styrelsen svarade för delegaterna. Det förutsattes därför att styrelsen hade en viss efterhandsprövning av delegaternas beslut. Styrelsen kunde, om delegat förfarit olämpligt, vidta rättelse eller om det behövdes återkalla eller inskränka delegatens uppdrag. För att efterhands- prövningen inte enbart skulle bli en formalitet var det viktigt att styrelsen inte dominerades av befattningshavare som var delegater. Viktigt var också att styrelsen inte kom i ett beroendeförhållande till de delegater inom den centrala tjänstemannakretsen som skulle föredra ärenden inför den gran— skande styrelsen, dvs. medlemmar av den s.k. direktionen. Det var huvudsakligen mot denna bakgrund den s.k. femtalsregeln kom till. När nu bestämmelsen om delegats ansvar i 1955 års BL ändrats så att delegat själv bär ansvar för skada mot banken eller tredje man, minskas i viss mån betydelsen av styrelsens efterhandsgranskning av delegatsbesluten. Det måste dock i fortsättningen stå klart att styrelsen måste hålla en viss uppsikt över delegaternas verksamhet. Liksom hittills måste styrelsen ha en sådan uppbyggnad att den inre kontrollen i banken blir reell och effektiv. Under inga förhållanden får styrelsen behärskas av dem som står under dess överinseende. Genom den föreslagna bestämmelsen värnas således styrel- sens självständighet gentemot samtliga befattningshavare i bolagets tjänst, dvs. anställda, och gentemot delegater oavsett om de inte är anställda i bankbolaget.

Enligt förslaget skall det yttersta ansvaret för bankens förvaltning ligga hos den centrala bankstyrelsen. Undantag görs inte för den verksamhet som styrs av delegerade beslut. Genom en omfattande rapportering till styrelsen av delegerade beslut skall denna ges möjlighet att granska i vart fall de viktigare besluten och den inriktning verksamheten därigenom får. Vid denna granskning är det viktig att styrelsen intar en oberoende ställning i förhållande till dem som fattat besluten. En effektiv och meningsfull granskning förutsätter emellertid också att styrelseledamötema har känne- dom om bankens verksamhet och skötsel. Denna kunskap kan i stor utsträckning förvärvas genom att styrelseledamötema exempelvis deltar i olika beslutsorgan. Den mest effektiva inre kontrollen nås genom att styrelsen ges en sammansättning som samtidigt garanterar säväl oberoende som kompetens och kunskap om bankens verksamhet och skötsel.

Utvecklingen inom bankverksamheten har krävt en förändring av delegeringens art och omfattning samt av bankernas organisatoriska uppbyggnad. Det synes numera vara varken möjligt eller önskvärt att så strikt upprätthålla principen att styrelsen skall inta en så oberoende ställning till delegaterna som motiven till ”femtalsregeln" ger uttryck åt. Av vissa bankers instruktioner framgår att flera styrelseledamöter aktivt deltar i bankernas lånedelegationer, kreditutskott m.m. En sådan ordning kan inte sägas ha inverkat menligt på styrelsens kontrollerande funktion. I detta sammanhang skall även erinras om den kontrollmöjlighet som det allmänna fått genom de offentliga styrelseledamöterna.

Ett alltför dominerande inflytande i styrelsen från anställda i banken får dock alltjämt anses olämpligt med hänsyn till styrelsens kontrollfunktion. Det mest väsentliga synes därvid vara att styrelsen inte kommer i

beroendeställning till den centrala tjänstemannakretsen inom banken. ”Femtalsregeln” föreslås därför bli ändrad endast så att av styrelseledamö- terna får högst en för varje påbörjat femtal vara anställd i banken. Beträffande den närmare innebörden av "anställd” hänvisas till inledningen till detta kapitel. Genom denna ändring ges ”femtalsregeln” en lydelse som överensstämmer med hur gällande regel tillämpats i praxis.

I enlighet med gällande rätt föreskrivs i andra meningen att man vid tillämpningen av ”femtalsregeln” inte skall medräkna de offentliga styrelse- ledamötema bland styrelseledamöterna. Så har föreskrivits för att bestäm- melsen om offentlig styrelserepresentation i bankerna inte som sidoeffekt skall medföra möjlighet för banken att i förhållande till vad som tidigare gällde öka bankmannarepresentationen i styrelsen.

Enligt 8 & lagen (1976:355) om styrelserepresentation för de anställda i bankinstitut och försäkringsbolag gäller ”femtalsregeln” inte för arbetsta- garledamot. Eftersom allmän lag viker för speciallag skulle tillägget beträffande arbetstagarledamot i pricip inte behöva göras. Utredningen har emellertid ansett det praktiskt att en hänvisning görs till bestämmelsen i nämnda lag.

I ett bankaktiebolag kan utses ett antal styrelsesuppleanter. Dessa är inte nödvändigtvis personliga ersättare åt de ordinarie ledamöterna. Vid utseende av suppleanter skall också hänsyn tas till "femtalsregeln”. Vid ett styrelsesammanträde bör i första hand de ordinarie ledamöterna beredas tillfälle att närvara. Om inte samtliga ordinarie ledamöter kan infinna sig, kallas suppleant. Därvid skall vid kallelse till varje enskilt sammanträde iakttas att sammansättningen av ledamöterna, ordinarie och suppleanter, inte blir sådan att den står i strid med "femtalsregeln”. Inget hindrar emellertid att samtliga ledamöter, ordinarie och suppleanter, kallas till sammanträdet. Vid sådant förhållande är det emellertid av vikt att det redan i början av sammanträdet klargörs vilka som vid sammanträdet skall utgöra styrelsen och äga rätt att delta i beslutsfattandet. Därvid skall naturligtvis bestämmelsen i bolagsordningen om antalet styrelseledamöter och ”femtals- regeln” iakttas.

4 5 Styrelsen skall inom sig utse verkställande direktör. Denne skall under styrelsens inseende leda verksamheten i banken.

Om det behövs, får flera verkställande direktörer utses bland Styrelseledamöterna eller styrelsesuppleanterna. Styrelsen skall även förordna styrelseledamot eller styrelsesuppleant att vara ställföreträdare för den verkställande direktören (vice verkställande direktör).

Vad som sägs i denna lag om verkställande direktören skall i tillämpliga delar gälla vice verkställande direktör.

Paragrafen, som motsvarar 74 5 första stycket och 76 & första stycket BL, upptar bestämmelser om verkställande direktör. Motsvarande bestämmelse i ABL finns i 8 kap. 3 &.

Beträffande denna paragraf hänvisas till vad som i detta kapitel inledningsvis sagts. Förslaget innebär i sak inte några förändringar i förhållande till gällande rätt. Alltjämt består olikheten vad gäller verkstäl- lande direktörens ställning mellan BL och ABL.

I bankaktiebolag måste obligatoriskt finnas en verkställande direktör.

Eftersom dennes befogenheter närmast är att anse som grundade på en delegation från styrelsens sida, skall styrelsen enligt första stycket inom sig utse en verkställande direktör. Någon möjlighet att utse verkställande direktören utanför styrelsekretsen finns således inte. I bankaktiebola