SOU 1971:52
Byggandets industrialisering
Till Statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
Genom beslut den 6 november 1964 bemyn- digade Kungl Maj:t chefen för inrikesdepar- tementet att tillkalla högst sju utrednings— män för att utreda och föreslå åtgärder för främjande av byggandets industrialisering.
Den 19 november 1964 tillkallade depar- tementschefen landshövding Gustav Ceder- wall som sakkunnig och ordförande samt en expertgrupp bestående av professor Nils Ahrbom, överingenjör Harry Bernhard, ci- vilingenjör Boris Blomgren, arkitekt Erik Dahlberg, professor Gunnar Henriksson, professor Lennart Holm, departementsrådet Hans Håkansson, andre förbundsordföran- de Börje Jönsson, direktör Gunnar Leo och dåvarande departementsrådet Göte Svenson. Den 4 maj 1965 tillkallades såsom sakkun- niga riksdagsman Per Bergman, professor Lennart Holm, andre förbundsordförande Börje Jönsson, direktör Sten Källenius och riksdagsman Erik Tobé. Samtidigt förord— nades som expert civilingenjör Mejse Ja- cobsson, som avled den 30 april 1966. Sven- son tjänstgjorde till den 26 september 1969 och Ahrbom till den 1 juli 1970.
Utredningen antog namnet byggindustria- liseringsutredningen.
Till huvudsekreterare förordnades den 19 november 1964 civilingenjör Olle Westin. Westin tjänstgjorde till den 2 februari 1970. Som sekreterare har tjänstgjort sekreterare Tage Öh från den 13 januari 1965 till den 1 november 1969, civilingenjör Anders Strömberg från den 13 januari 1965 till den 1 oktober 1965, arkitekt Gösta Ericson från den 19 februari 1965, civilingenjör Ingemar Nyqvist från den 1 oktober 1965 till den 1 februari 1967, pol. mag. Bruno Isaksson från den 1 februari 1967 till den 1 augusti
1967, civilingenjör Per-Axel Bergman från den 15 februari 1967 till den 1 november 1969 och fil. kand. Sven Åke Andersson från den 1 augusti 1967 till den 2 februari 1970.
Utredningsresultatet har framlagts succes- sivt i delbetänkanden och i samband med avgivna remissvar. Utredningens förslag har i viss utsträckning redan genomförts.
Föreliggande betänkande innehåller dels en sammanfattning av utredningens tidigare verksamhet (kap. 1), dels en principiell och översiktlig diskussion av medlen att främja byggandets industrialisering (kap. 2).
I bilagor till betänkandet redovisas vissa undersökningar m.m. som initierats av ut- redningen eller som har anknytning till ut- redningens arbete.
Bilaga 1 innehåller en sammanställning av utredningens åtgärder 1965—70.
Bilaga 2 innehåller en inom statens insti- tut för byggnadsforskning utarbe- tad sammanfattning av undersök- ningar som utförts av institutet på uppdrag av utredningen.
Bilaga 3 innehåller en redovisning av vad som gjorts i några olika. länder för att stödja. den byggande industrins utvecklingsarbete och tillgodose dess kapitalbehov, utarbetad 1968 av civilingenjör Yngve Palm på. uppdrag av utredningen.
Bilaga 4 innehåller en beskrivning av stat- lig politik och utvecklingstendenser inom byggnadsindustrin i Frank- rike, utförd 1968 av ingenjör- arkitekt E T P Bruno Darmstetter på uppdrag av utredningen.
Bilaga 6
Bilaga 7
innehåller en redovisning av erfa- renheter från verksamheten med förhandsbesked för bostadslån till stora och fleråriga bostadsprojekt, utarbetad inom bostadsstyrelsen av civilingenjör Birger Henriksson.
innehåller en beskrivning av ut- vecklingen inom standardiserings- området, utarbetad av utred- ningen.
innehåller en beskrivning av ut- vecklingen inom normeringsområ- det, utarbetad av statens planverk.
Utredningens uppdrag är härmed slutfört.
Stockholm i juni 1971
Gustav Cederwall
Per Bergman Lennart Holm Börje Jönsson Sten Källenius Erik Tobé
/ Gösta Ericson
Sammanfattning
1.4 1.5
1.6
1.7
Kapitel 2 gandet
2.1
Utvecklingsklimat för byg-
Värderingsunderlag för styrning av funktionsegenskaper Samhällets roll och ansvar i funk- tionsbestämningen . Byggnadsproduktionens behov av teknisk rörelsefrihet, utvecklingsin- citament och kontinuitet. Metoder för styrning utan teknisk klåfingrighet .
Miljöhänsyn och funktionsföränd- ringar Stimulans av tekniskt utvecklings- arbete Angelägna tekniska utvecklings- problem — några exempel. Byggandet som produktionsgren .
2.2
2.3
2.4 2.5 2.6 2.7
2.8
Bilaga 1 Förteckning över byggindu- strialiseringsutrednirtgens åtgärder 1965 —I970
1.1 Betänkanden m. m. .
1.2 Remissvar . .
1.3 Konferenser m.m. anordnade av byggindustrialiseringsutredningen .
10 12
12 13
14
15 16
17
17
19
20
21
23
24
26 29
32
32 32
33
1.4 Utredningar som utförts på upp- drag av eller i samarbete med byggindustrialiseringsutredningen .
Bilaga 2 Industrialiserad produktion av flerfamiljshus. Sammanfattning av ut- redningar för byggindustrialiseringsut- redningen, utförda av statens institut för byggnadsforskning
2.1 Introduktion . . 2. 2 Utredningar för byggindustrialise
ringsutredningen
2..21 Inventeringar av normer och rekommendationer. Inventeringar av stomsy- stem, installationer samt rums- och stomkomplette— ringar i elementbyggda hus Studier av rumsmått och planutformning . Strukturfrågor inom några byggämnesindustrier . Byggprocessens förutsätt- ningar och genomförande Sammanfattningar och slutsatser av genomförda utredningar 2.4 Litteraturförteckning 2.2.2 2.2.3 2.2.4 2.2.5 2.3
Bilaga 3 Vad som gjorts i olika länder för att stödja den byggande industrins utvecklingsarbete och tillgodose dess ka- pitalbehov. Utredning utförd av civil- ingenjör Yngve Palm på uppdrag av byggindustrialiseringsutredningen
3.1 Bakgrund — direktiv 3.2 Metod — omfattning — tidplan 3.3 Utredningens resultat. . 3.3.1 Inledning . 3.3.2 Kapitalintensitet, kapitalut- nyttjande. Planering, forskning, vecklingsarbete 3.3.3 ut-
33
34 34
34
34
36
42
45 49
50
50 51 52 52
52
54
3. 3. 5 Slutsatser. Bilaga a. Kommentarer från sta- tens byggforskningsinstitut i Frankrike: G Blachere, förestån- dare och G Hierholtz, sektionschef Bilaga b. Kommentarer från A 0 Schuil, chef för byggforskningssek- tionen inom ministeriet för bo- stadsbyggande och planering, Ne- derländerna
Bilaga c. Kommentarer från dr J
H Base, sekreterare för system-
byggarnas förening, Nederländer-
Bilaga (1. Kommentarer från dr Kayser, federala ekonomiministe- riet
Bilaga e. Kommentarer från J T
Redpath, generaldirektör för forskning och utveckling vid bygg-
nadsministeriet, Storbritannien .
Bilaga f. Promemoria utarbetad
inom byggnadsföretaget Gilbert —
Ash, Ltd, Storbritannien.
3.10 Bilaga g. Kommentarer från pro- fessor D A Turin, chef för forsk- ningsgruppen för byggnadsekono- mi vid University College, London 3.4 3.5 3.6 3.7 3.8 3.9
Bilaga 4 Statlig politik och utvecklings- tendenser inom byggnadsindustrin i Frankrike. Studie utförd av ingenjör- arkitekt E T P Bruno Darmstetter på uppdrag av byggindustrialiseringsutred- ningen.
4.1 Statliga riktlinjer och åtgärder som påverkar byggnadssektorns utveck-
ling 4.1.1 Generella statliga riktlinjer
4.1.2 Framtida samhällsplane- ring, femårsplaner och nya institutionella strukturer 4.1.3 Åtgärder avseende organisa— tion och koncentration av efterfrågan inom bostads- sektorn 4.1.4 Översikt över nya riktlinjer utgående från statliga åt- gärder inom byggnadssek- torn samt utlysning av an- budstävlan på entreprena- der .
55 57
57
59
61
61
62
63
66
67
67 67
68
69
70
Åtgärder i anslutning till finansieringen av byggan- det . Rationalisering och kodifie- ring av byggnadsbestäm melser — juridiskt ansvar . Det allmännas investeringar i byggnadsbranschen 42.1 Allmänt . 42.2 HLM- bostadssektorn 4.2.3 Metoder för programsam- manslagning. . Organisation av teknisk verksam- het inklusive forsknings- och ut- vecklingsarbete på statlig och halv- statlig nivå 4.3.1 Nya institutioner och organ 4.3.2 Främjande av forsknings- och utvecklingsarbete Exempel valda ur de senaste forskningsarbetena . Typgodkännande (agré- ment) om uppföljt typgod- kännande (agrément suivi) Privat finansierings- och investe- ringsverksamhet . 44.1 Allmänt . 4..42 Källor och möjligheter till finansiering . 4.4.3 Investeringsorganisationer . 44. 4 Exempel på integration. Nya tendenser i byggprocessens organisation — olika intressenters åtgärder . 4.51 Allmänt . 4.5.2 Organisation av projekte- ring och dokumentation. Avancerade metoder för ledning och planering av byggnadsprojekt Entreprenörernas åtgärder Tillverkare av byggnads- material och element . 4.5.6 System.. 4.5.7 Integrerade aktiviteter . 4.6 Sammanfattning och slutsatser.
4.1.6
4.2
4.3
4.3 .3
4.3.4
4.4
4.5
4.5.3
4.5.4 4.5.5
Bilaga 5 Vissa erfarenheter från verk- samheten med förhandsbesked om bo- stadslån för stora och fleråriga bostads- projekt. Redogörelse utarbetad inom bostadsstyrelsen av civilingenjör Birger Henriksson
5.1 Bakgrund . . 5.2 Verksamhetens omfattning.
72
72 73 73 73
73
75 75
75
75
76
76 76
76 77 78
79 79
79
80 81
82 84 85 85
87
87 88
5.3 Uppgifter om projekten . 5.3.1 Allmänt . . . 5.3.2 Byggherrekategori och
byggherresamverkan . . 5.3.3 Omfattning och produk- tionstakt . . . . 5.3.4 Region 5.3.5 Hustyper 5.3.6 Lägenhetsstorlek 5.3.7 Variantbegränsning . 5.3.8 Planering och projektering 5.3.9 Upphandling . 5.3. 10 Kostnader 5..311 Hyror. . . 5.3.12 Arbetskraftsåtgång 5.4 Kommentarer 5.5 Sammanfattning.
Bilaga 6 PM angående utvecklingen in— om standardiseringsområdet, utarbetad av byggindustrialiseringsutredningen
6.1 Bostadsbyggandet . . . 6.2 Övrigt byggande med statligt län eller bidrag . . .
6.3 Statens eget byggande. 6.4 Något om utvecklingen byggstandardiseringen 6.5 Kommentarer
inom
Bilaga 7 Lägesrapport om normarbetet m.m. inom statens planverk, utarbetad av statens planverk .
7.1 Introduktion .
7. 2 Svensk Byggnorm och därmed
sammanhängande normarbete .
7.2.1 Samhälleliga stämmelser
7. 2.2 Planverkets normarbete 72.3 SBN-komplexet .
7.3 Samordning av samhälleliga be-
stämmelser m.m. .
7.3.1 Inledning . . 7.3.2 Olika funktioner .
7.3.3 Olika slag av anordningar i
byggnader
7.3.4 Olika slag av byggnader
och lokaler . .
7.4 Samordning med låne- och upp- handlingsregler, svensk standard
m.m. . . . . . , , , 7.4.1 Norrntyper m.m.
7.4.2 Samordning av normerna 7.4.3 Systemfrågor
byggnadsbe-
.104
88 88
89
89 89 89 90 90
90 92 96 99 99
.114 . 114
. 115 . 115
. 116 . 118
.119 .119
. 119
. 119 . 120
121
. 122 . 122 . 122 . 125 . 127
. 129 . 129
130
. 131
fikationssätt . . . . . . 132
7.5 Typgodkännande och tillverk- ningskontroll . . . . . . . . 133 7.5.1 Inledning . . . . . . . 133 7.5.2 Typgodkännande . . . . 133 7.5.3 Tillverkningskontroll . . 135
("11-1
;,”kil |i.'l LA ' I 5 _ 'n' B:. !
1. Byggindustrialiseringsutredningens åtgärder 1965 — 1970. Byggandets utveckling
BIU:s huvuduppgift har varit att föreslå åtgärder som kan medföra en ökad produk— tivitet inom byggnadsbranschen mot bak- grund av behovet att möjliggöra en fortsatt hög investeringstakt i fråga om byggnader och anläggningar. I utredningens direktiv framhölls att en väsentlig ökning av bygg— nadsbranschens kapacitet borde kunna åstad- kommas genom en övergång i stor skala till byggnadsproduktion i industriella former. I direktiven nämndes bl a följande frågor och tänkbara åtgärder som kunde ha väsentlig betydelse för byggandets utveckling.
1. Behovet av att främja standardisering in— om byggnadsproduktionen bl.a. genom krav på tillämpning av ett enhetligt mått- system för byggandet.
2. Effektivisering av planeringsarbetet bl.a. genom förändring av byggnadsbestäm- melser eller lokala föreskrifter som mot- verkar en utveckling mot industriella pro- duktionsmetoder.
3. Samordning mellan projektering, byggan- de och materialtillverkning bl.a. genom lämpliga former för upphandling.
4. Stimulans av rationell produktion och ökad förtillverkning av byggnadselement bla genom flerårsramar för industriellt byggande, byggherresamverkan för större upphandlingsenheter och förbättrad kapi- talförsörjning för produktionsanlägg- ningar.
Resultatet av utredningsarbetet har fram-
lagts successivt i delbetänkanden. Vid sidan härav har BIU lagt fram konkreta förslag i samband med avgivna remissvar och har ge- nom konferenser m.m. med olika företräda- re för byggbranschen sökt påverka och sti- mulera utvecklingen. I bilaga 1 redovisas en förteckning över BIU:s åtgärder under åren 1965—70 i form av betänkanden, remissvar, konferenser samt undersökningar som ut- förts på uppdrag av eller i samarbete med utredningen.
För att få underlag för sitt arbete upp- drog BIU åt byggforskningsinstitutet att ge- nomföra vissa undersökningar. Undersök- ningarna omfattade tre huvudområden.
1. Inventeringar av normer och tekniska sy- stem för byggande samt studier av rums- mått och planutformning. Arbetet skulle bl.a. ge underlag för ett preferensmåttsy- stem för utformning av bostadshus.
2. Undersökning av byggnadsmaterialindu- strins struktur och organisationen av för- säljning och distribution med syfte att klarlägga förutsättningarna för en indu- striell tillverkning av byggnadsmaterial.
3. Undersökning av de administrativa förut- sättningarna för byggandet mot bak- grund av de krav en industriell tillverk- ningsprocess ställer.
En sammanfattning av institutets under- sökningar redovisas i bilaga 2. Undersök- ningarna har utgjort en del av det underlag som krävts för BIU:s olika förslag till åtgär-
der för att främja en utveckling mot indu- striellt byggande. Undersökningarna har suc- cessivt redovisats i byggforskningsinstitutets rapporter och informationsblad.
Norminventeringarna visade att mängden bestämmelser inom byggnadsområdet är mycket omfattande och oöverskådlig. Nor- mernas juridiska karaktär är ofta oklar och en gemensam systematik för formulering och redigering inom hela området saknas. Studierna av byggsystem inriktades på ele- mentbyggnadssystem för flerfamiljshus och visade att förtillverkningsgraden oftast var ganska begränsad, särskilt ifråga om instal- lationerna. Undersökningen av byggnadsma- terialindustrin omfattade samtliga mera be— tydande varugrupper. Undersökningen vi- sade att materialproducenterna oftast är re— lativt små företag och att distributionen i stor utsträckning sker via grossister. För un- dersökningen av byggandets administrativa förutsättningar inhämtades uppgifter från ett urval av projekt påbörjade 1964. Under- sökningen visade att projekten var relativt små och spridda på många olika byggherrar. Endast i ett fåtal fall fanns exempel på en tekniskt sett mera avancerad byggnadspro- duktion. I flertalet projekt var gränsen mel- lan olika stadier i byggprocessen oklar och ansvarsfördelningen splittrad.
BIU har också haft anledning att studera utländska erfarenheter och initiativ för att stimulera byggandets utveckling. Bl.a. har utredningen låtit göra dels en undersökning om vad som gjorts i några olika länder för att stödja byggföretagens utvecklingsarbete och tillgodose kapitalbehovet inom företa- gen, och dels en annan undersökning om statlig politik och utvecklingstendenser inom byggnadsindustrin i Frankrike. De båda un- dersökningarna har inte tidigare publicerats. De redovisas i bilaga 3 och 4.
Undersökningen om byggnadsindustrins utvecklingsarbete och kapitalbehov omfatta- de Frankrike, Nederländerna, Västtyskland, Schweiz och Storbritannien. Den baserades på uppgifter erhållna i en enkät till ämbets- män och representanter för byggnadsindu- strin i de olika länderna. Det är främst i Frankrike som byggnadsindustrins utveck-
ling har aktivt understötts genom statliga åtgärder för att garantera en viss kontinui- tet i produktionen. Direkt subvention eller kapitalstöd har dock inte förekommit. De större företagen har som regel haft tillräck- ligt eget kapital för utveckling och mark- nadsföring av nya byggsystem.
I undersökningen om statlig politik och byggnadsindustrins utveckling i Frankrike framhölls bl.a. att de relativt framgångsrika åtgärderna för att minska de »rena» bygg— kostnaderna inom bostadsbyggandet, exem- pelvis genom stora projekt, standardisering och nya upphandlingsmetoder, inte förmåd- de uppväga den starka ökningen av de ad- ministrativa omkostnaderna för kontroll, finansiering och förberedande arbete inom projekten. Ökningen beror på mer och mer invecklade bestämmelser och att arbetet i samband med den administrativa kontrollen blir alltmer tidskrävande.
1.1. Byggandets efterfrågestruktur
Trots att en betydande rationalisering skett inom byggnadsverksamheten under 1950- talet och början av 1960-talet var när BIU började sitt arbete förutsättningarna för en snabb utveckling mot ett byggande i in- dustriella former relativt ogynnsamma. Pro— jekten var små och samordning mellan pro- jekten i fråga om utformning, upphandling och genomförande förekom sällan. Det var svårt att åstadkomma en tillräcklig kon- tinuitet för att underlag för en utveckling av produktionsmetoder och byggnadsarbetets organisation. Det framstod som nödvändigt att försöka möjliggöra större enheter på ef- terfrågesidan och öka byggherrarnas möjlig- heter till långsiktig planering.
I bostadsstyrelsens petita för budgetåret 1966/67 föreslogs att riksdagens preliminära beslut om låneramar för bostadsbyggandet som tidigare omfattade ett år skulle utökas till två år. I ett remissvar (14.10.1965) över bostadsstyrelsens petita framhöll BIU att denna förlängning av planeringsperioden var otillräcklig för ett industriellt byggande, och föreslog en särskild planeringsram för indu-
striellt byggande där förhandsbesked om bo— stadslån skulle kunna lämnas för fem år.
BIU:s förslag förverkligades och en sär- skild delegation tillkallades för att bereda ärenden rörande förhandsbesked om bo— stadslån. Planeringsramen omfattade 10000 lägenheter per år. Som förutsättning för att sådant förhandsbesked skulle lämnas upp- ställdes vissa krav, bl.a. att projekten skulle omfatta minst 1000 lägenheter och att ar- betskraftsförbrukningen och produktions- kostnaden skulle vara låg, jämfört med kost- naderna på orten.
Förhandsbeskedsverksamheten har pågått sedan 1966. Vissa uppgifter om den hittills- varande verksamheten har sammanställts av bostadsstyrelsen och redovisas i bilaga 5. Totalt har 25 projekt med tillsammans 32000 lägenheter fått förhandsbesked. Dessa projekt representerar i genomsnitt ca 10 % av den årliga totala bostadsproduk- tionen.
Trots den totalt relativt begränsade voly- men har de stora projekten utan tvivel med- fört återverkningar på byggmarknaden Och påverkat byggandets utveckling. Det före- kommer flera exempel på byggherresamver- kan och samordning av projekt, där flera byggherrar har strävat efter att åstadkomma större enheter för projektering, upphandling och produktion. Det finns också exempel på projektsamordning i entreprenörledet där entreprenören kunnat samordna utformning och genomförandet av flera mindre projekt. Förhandsbeskedsverksamheten har inom detta område inneburit en stimulans och medverkat till att utveckla formerna för samverkan. De stora projekten synes också ha givit underlag för en utveckling av bygg- herrarnas planerings- och projekteringsinsat- ser. I flertalet projekt har byggherren ensam svarat för projekteringsarbetet. I några pro- jekt har dock delvis nya former för upp- handling tillämpats och därvid bl.a. gett upphov till en utveckling av metoderna för programmering och värdering av anbud. Försök har också gjorts att få fram meto- der för kostnadsreglering som är anpassa- de till verklig kostnadsutveckling i fleråri-
ga projekt med en kontinuerlig produktion där serieeffekten ger starkt utslag.
De stora projektens betydelse för den byggnadstekniska utvecklingen är inte lika lätt att påvisa. I stort sett har beprövade produktionsmetoder tillämpats i projekten. Projektens storlek har i en del fall utnytt- jats för att utveckla en mera detaljerad pro- duktionsplanering och för att finslipa bygg- platsarbetets organisation och genomföran- de. Det är intressant att se hur det traditio- nella byggandet med platsgjutna betong- stommar genom de rationaliseringsmöjlighe— ter den långa serien gett, väl kunnat hävda sig gentemot nyare byggmetoder baserade på högre förtillverkningsgrad.
För byggnadsmaterialledet har de stora projekten inneburit stora beställningar med kontinuerliga leveranser över flera år. Den volym dessa beställningar representerar tor- de dock inte varit tillräckligt stor för att möjliggöra någon mer omfattande utveck- ling i fråga om materialtillverkning och dist- ribution. Flerårskontrakten torde dock ha spelat en viss roll för den strukturomvand- ling som pågår inom byggnadsmaterialbran- schen.
Förhandsbeskedsverksamheten genom de stora, fleråriga projekten har gett en viss stimulans för byggandets utveckling. Även andra åtgärder krävs dock för den föränd- ring av byggandets struktur som erfordras för att främja en byggnadsproduktion i in- dustriella former. I betänkandet Upphand- ling av stora bostadsprojekt (SOU 1968: 43) behandlade BIU bl.a. efterfrågestrukturen inom bostadsbyggandet och föreslog åtgär- der för ökad byggherresamverkan. Vid re- missbehandlingen av betänkandet instämde ett flertal av remissinstanserna i behovet av åtgärder för att minska splittringen på bygg- herresidan. Samtidigt pekade flera instanser på riskerna för en begränsning av konkur- rensen både inom byggherre- och entre- prenörledet vid en långtgående samordning. BIU:s förslag resulterade bl.a. i att bostads- styrelsen fick i uppdrag att vidta åtgärder för att främja samverkan mellan byggher- rar.
I betänkandet Rationellt småhusbyggande
(SOU 1969: 63) återkom BIU till frågan om byggandets efterfrågestruktur. Utred- ningen konstaterade att det förutom de ti- digare föreslagna åtgärderna som var till- lämpliga även inom småhusområdet krävdes ett ökat kommunalt engagemang i småhus- byggandet. Större kommuner borde själva — genom fastighetskontor eller motsvaran- de organ — göra upphandlingar av småhus på kommunal mark eller lägga dessa upp— gifter på sitt allmännyttiga bostadsföretag. Mindre kommuner borde genom samverkan och med hjälp av interkommunala organ kunna åstadkomma samordnade projekt som upphandlades i ett sammanhang.
I bostadsstyrelsens petita för budgetåret 1971/72 redovisas vad som hänt i fråga om byggherresamordning under de senaste åren. Där framgår bl.a. att det inom SABO pågår utredningar om sammanläggning av allmän- nyttiga företag. Genomförda sammanlägg- ningar har hittills berört 112 företag. Totalt beräknas sammanläggningarna kunna leda till att ca 350 allmännyttiga bostadsföretag minskas till ca 125 under en period på 3—4 år. Även inom den kooperativa bygg- herresektom finns en strävan mot större ad- ministrativa enheter. Bostadsstyrelsen avser att till en början koncentrera sina insatser för byggherresamverkan till ett par län in- nan riktlinjerna för arbetet inom länsbo- stadsnämnderna kan fastläggas i detalj.
Utvecklingen mot en mera rationell bygg- herrestruktur och ökad samverkan mellan byggherrar har uppenbarligen kommit igång. Frågan om hur en ökad samverkan kan påverka konkurrensen inom byggherre— och entreprenörledet kommer att behandlas av byggkonkurrensutredningen.
1.2. Bostadsbyggandets planering
Vid sidan av de förbättrade planeringsförut— sättningama för stora, industriellt byggda bostadsprojekt har också tidsperspektivet i planeringen. av det totala bostadsbyggandet förlängts.
Vid 1966 års riksdag beslutades en för-
längning med ett år av den period för vil- ken statsmakterna tog ställning till bostads- byggandets omfattning och ramarna för be- slut om lån. Ramar fastställdes sålunda för två år utöver det löpande. Vid den lokala fördelningen infördes kommunblocken som en ny fördelningsnivå mellan län och kom- muner. Kommunen skulle omgående inom de fördelade ramarna turordna bostadspro— jekten, så att byggherrarna i god tid fick preliminära besked om starttidpunkter.
1969 ändrades systemet för fastställande av bostadsbyggnadsplan efter förslag av de- legationen för bostadsfinansiering. För s.k. expansiva kommuner, vari huvuddelen av bostadsbyggandet äger rum (av bostadssty- relsen senare preciserat till de tre storstads- områdena och ytterligare 45 kommunblock) fastställdes en plan för löpande år och de fyra följande. I dessa kommuner erhölls allt- så ett femårigt planeringsperspektiv i stället för ett treårigt. I övriga kommuner skall konkreta projekt kunna ges besked för en tre- årsperiod. Detta system för bostadsbygg- nadsplanen befinner sig ännu under ut- veckling. Det är därför för tidigt att be- döma dess effekt.
I betänkandet Upphandling av stora bo- stadsprojekt föreslog BIU en förbättring av sysselsättningsplaneringen på regional ni- vå. Enligt utredningen borde byggarbets- nämnder lämna en preliminär rekommen- dation om lämpligt kvartal för igångsättning två år före byggstart och slutligt besked om lämplig igångsättningsmånad senast ett år före byggstart.
1.3. Standardisering inom byggnadsområdet
Stora projekt i den omfattning som f.n. är möjlig ger som tidigare berörts knappast förutsättningar för en mera genomgripande rationalisering av byggnadsmaterialtillverk- ningen. Byggandets splittring på olika sekto- rer och byggnadstyper torde vara alltför stor för att ge tillräckligt stora serier för en industriell produktion. För att söka öka se- rielängden inom material- och komponentin- dustrin genom—en mera generellt verkande
teknisk projektsamordning utredde BIU standardiserings- och normeringsverksamhe- ten inom byggnadsområdet. I en PM om standardisering, normering och typgodkän- nandeverksamhet (In stencil 1966: 5) före- slog utredningen ökat stöd till standardise- ringsarbetet genom anslag från byggforsk- ningsfonden. BIU ansåg vidare att tillämp- ningen av svensk standard borde kunna gö- ras mera allmän inom byggnadsområdet. Utredningen föreslog att lån- och bidragsgi- vande myndigheter skulle åläggas att ak— tivt verka för att all tillämplig svensk stan- dard användes i största möjliga utsträck- ning. Myndigheterna borde bl. a. kunna krä- va att viss svensk standard alltid användes. I statens eget byggande skulle också all till- lämplig standard användas. Utredningens förslag har bl.a. resulterat i bestämmelser om att tillämpning av vissa standarder skall vara en förutsättning för erhållande av stat— ligt bostadslån. Byggstandardiseringen har också fått kraftigt höjda anslag från bygg- forskningsfonden. Utvecklingen inom stan- dardiseringsområdet redovisas i bilaga 6. Standardiseringsverksamheten inom bygg- nadsområdet karaktäriseras av en viss trög- het. BIU:s förslag synes ännu inte ha lett till mera påtagliga resultat för produktivite- ten inom byggandet. Trots de ökade resur- serna inom Byggstandardiseringen går arbe— tet med att få fram standard för mera sam— mansatta byggdelar långsamt och standardi- seringen inom installationsområdet är fort- farande eftersatt. Det torde krävas en bre- dare och mer målinriktad insats för att få fram en tillräckligt ingripande standardise- ring av byggandet än vad Byggstandardise- ringens nuvarande organisation och resur- ser kan ge. Skolöverstyrelsens och bygg- forskningsinstitutets arbete med ett gene- rellt projekteringsunderlag för skolbyggna- der är ett exempel på en form för ett inten- sivt bedrivet standardiseringsarbete. Åtgärderna för en ökad tillämpning av standard har inte hunnit verka tillräckligt länge för att man skulle kunna mäta effek- ten på byggandet. Resultatet kommer i hög grad att bli beroende av hur de lånebeviljan- de myndigheterna och ' Byggstandardisering-
en handskas med de styrningsmedel som nu finns.
1.4. Rollfördelningen i byggandet
Formerna för upphandling inom byggnads- produktionen är i stor utsträckning avgöran- de för rollfördelningen i byggprocessen mellan byggherre och entreprenör.- Upp- handlingen har en avgörande betydelse när det gäller att åstadkomma en klar ansvars- fördelning och en integrerad tillverknings- process. Det var mot den bakgrunden som utredningen fäste sådan vikt vid upphand- lingsfrågan i det tidigare nämnda betänkan- det Upphandling av stora bostadsprojekt.
Utredningen fann att en integration av projektering och produktion kunde åstad- kommas på två principiellt skilda sätt. Den byggherreledda integrationen innebär att byggherren tar det samlade ansvaret för pro- jektering och produktion och svarar för sam- ordningen i byggplatsarbetet. Om arbetet på byggplatsen i övrigt sker i egen regi eller genom anlitande av underentreprenörer är i detta sammanhang en sekundär fråga. Entreprenörledd integration innebär att ent— reprenören får svara för samordningen mel- lan projekteringen och produktionen. Bygg- herren måste då avstå från att ha ett totalt inflytande över detaljutformningen och ent- reprenören får förutsättningar för en en- hetlig produktion i flera projekt.
BIU konstaterade vidare att de upphand- lingsformer som närmast svarade mot de två modellerna var egenregibyggande eller en utveckling av delad entreprenad genom ökad insats från byggherrens sida, respek- tive totalentreprenad. Utredningen ansåg sig inte kunna förorda något upphandlings- sätt generellt men rekommenderade en ökad tillämpning av totalentreprenad, särskilt vid stora projekt, bl.a. med hänsyn till att detta sätt medgav en samordning av projek- tering och produktion samtidigt som upp- handlingen kunde ske under konkurrens. För samordning av det utvecklingsarbete som fordras för att utveckla formerna för totalentreprenadupphandling föreslog BIU
att en särskild grupp skulle bildas med rep- resentanter för berörda parter och med byggforskningsinstitutet som sekretariat.
Inställningen till totalentreprenaden bland remissorganen var blandad. Många instämde allmänt med utredningens uppfattning men pekade på vikten av att utveckla program- merings- och värderingsmetoder. Några re- missinstanser pekade på risken för minskad konkurrens på grund av det begränsade an- talet anbudsgivare med tillräckliga resurser. I några fall avvisades totalentreprenaden helt.
Under de senaste åren har ett ökande antal totalentreprenadupphandlingar genomförts. I en del fall har relativt detaljerade hand- lingar för ett s.k. referensprojekt ingått i anbudsunderlaget, bl. a. i syfte att möjliggö- ra deltagande även för mindre entreprenö— rer. Det stora intresset från entreprenörföre- tagen att delta och lägga ner ett omfattande arbete på anbuden har varit påfallande. Det har främst varit de stora företagen som har lämnat anbud med egna förslag. Bland de totalentreprenader som förekommit i för- handsbeskedsprojekten är det dock påfallan— de ofta som vinnande anbud har varit ba- serat på ett referensprojekt som byggherren själv låtit utarbeta. För anbudsbedömningen har en rad olika värderingssystem utveck- lats. Anbudsbedömningen synes i de aktuel- la fallen ha krävt relativt stort arbete. I en del fall har det varit svårt att utvärdera det klart bästa anbudet. Erfarenheterna av total- entreprenadförfarandet är ännu begränsade.
I betänkandet Rationellt småhusbyggan- de återkom BIU till upphandlingsfrågan. Utredningen menade att totalentreprenaden borde även för småhusbyggandet prövas i ökad utsträckning, men framhöll samtidigt att förfarandet är arbetskrävande både för kommun, byggherre och entreprenör och att det därför måste användas med omdöme. Det kan annars finnas risk för att anbuds- givarna inte lägger ner tillräckligt arbete på att utarbeta anbud, att anbudsunderlaget blir ofullständigt eller att anbudsbedöm- ningen brister i noggrannhet. Förfarandet skulle då snabbt kunna råka i vanrykte. En- ligt utredningens mening skulle totalentre-
prenaden företrädesvis användas för större projekt och vid tillfällen då det bedöms vär- defullt att ge entreprenadföretag och hus- tillverkare tillfälle till direkt tävlan. BIU pekade åter på behovet av en samordning av utvecklingsarbetet beträffande bl. a. pro- grammering och värdering.
1.5 Samhällets kontroll över byggandet
Myndigheternas handläggning i samband med kontroll och reglering i olika avseen- den kan ha stor betydelse för möjligheterna att genomföra ett rationellt byggande. Det krävs enhetlighet och kontinuitet i myndig- heternas handlande och föreskrifternas ut— formning för att möjligheterna till en serie- mässig tillverkning skall kunna tas till vara.
I den tidigare nämnda PM om standardi- sering, normering och typgodkännande beto- nade BIU behovet av samordning av alla de bestämmelser som rör byggandet. Utred- ningen menade att en myndighet borde ha ansvaret för att dessa bestämmelser är sam- ordnade till innehåll och utformade på ett enhetligt sätt och att reglerna för deras till- lämpning inte varierar. Anvisningarna till byggnadsstadgan borde alltså omfatta alla delar i byggandet. BIU stödde också tanken att utforma bindande föreskrifter i form av funktionskrav med utgångspunkt från byggnadsstadgans primära krav. De bindan— de föreskrifterna skulle kompletteras med anvisningar i form av provnings- och beräk- ningsmetoder samt tekniska lösningar som uppfyller funktionskraven. Syftet var att åstadkomma en enhetlig tillämpning av byggnadsbestämmelserna. BIU framhöll att en övergång till funktionskrav borde på längre sikt göra det möjligt att få en ratio- nellare kontroll av byggandet, såväl från myndigheternas som byggherrarnas sida. Om slutproduktens egenskaper kunde preciseras och mätas på ett tillförlitligt sätt skulle an- svaret för produktens utformning och ut- förande i ökad utsträckning kunna läggas på producenten. Möjligheterna att använda rationella produktionsmetoder anpassade till egen teknik och eventuellt egen tillverk-
ning av byggkomponenter skulle därmed öka. Myndigheternas kontroll kunde inrik- tas på slutprodukten.
Utredningen förordade också en utvidg- ning av typgodkännandeverksamheten inom dåvarande byggnadsstyrelsen. Möjligheterna att få ett generellt godkännande för en pro- dukt borde ha stor betydelse för en serie- tillverkning. Typgodkännandeverksamheten byggs f. n. ut inom statens planverk.
I de båda följande delbetänkandena och i olika remissvar har BIU utvecklat sina för- slag på normeringsområdet. Bl. a. har utred- ningen förordat att byggnadsstadgan ändras så att möjligheter ges till riksgiltig auktorisa- tion av ansvarig arbetsledare. Genom änd- ring i byggnadsstadgan finns numera sådana möjligheter.
I bilaga 7 har planverket redovisat den senaste utvecklingen i fråga om normering och typgodkännandeverksamhet. I planver- kets föreskrifter, råd och anvisningar till byggnadsstadgan, Svensk Byggnorm 1967, har bestämmelserna delats upp i föreskrif- ter och anvisningar. Föreskrifterna har så långt möjligt utformats som funktionskrav. En viss samordning av bestämmelser som ligger utanför den egentliga byggnadslag- stiftningen har kommit igång. Det mest be- tydelsefulla därvidlag är den nya va-lagen som trätt ikraft under 1970 och som möj— liggjort att lokala föreskrifterna om va-in- stallationer kunnat ersättas med generella va-normer, utfärdade av planverket. Den nya lagen innebär också att den lokala kontrollen av föreskrifternas efterlevnad ålagts byggnadsnämnderna. Bestämmelser- na för elinstallationer är inte samordnade med byggnadsbestämmelserna men intiativ till en viss samordning har tagits av plan- verket och Svenska elverksföreningen. Be- stämmelserna om förvaring av brandfarliga och explosiva varor är inte heller samord- nade med planverkets normer. Det är också väsentligt att den del av arbetarskyddslag- stiftningen som rör arbetslokalers utform- ning samordnas med byggnadsbestämmelser- na. Det synes lämpligt att sådana bestäm- melser utarbetas i samråd mellan arbetar- skyddsstyrelsen och planverket. Bestämmel-
serna bör utfärdas av planverket och tas in i tillämpningsbestämmelserna till byggnads- stadgan. BIU vill erinra om att departe- mentschefen förordade en sådan ordning i proposition 1967: 100 där utredningens PM om standardisering, normering och typgod- kännandeverksamhet behandlades.
1.6. Direkt stimulans i produktionsledet
I bostadsstyrelsens petita för budgetåret 1966/67 föreslogs att lånefonden för ma- skinanskaffning skulle få en utökad utlå- ningskapacitet. Långivningens inriktning ha- de tidigare ändrats till att gälla även anlägg- ningar för produktion av byggnadselement, huvudsakligen stomelement. I ett remissvar (14.10.65) över bostadsstyrelsens petita till- styrkte BIU förslaget att öka fondens ka- pacitet. Utredningen anförde att maskinlä- nefonden borde kunna ge ett värdefullt stöd åt strävanden att utveckla elementfa- briker med rationell produktion. Långivning- en borde dock inte begränsas till enbart stomelementtillverkning. Målet för fondens verksamhet borde vara att inom ramen för sin utlåningskapacitet åstadkomma största möjliga effekt för det industriella byggan- dets utveckling.
Under åren 1965 och 1966 var intresset för maskinlånefonden stort och lån bevilja- des till maskinutrustning i ca 15 elementfa- briker. På grund av olika orsaker minskade intresset under 1967 och flera beviljade lån togs inte i anspråk. Under de följande åren har verksamheten praktiskt taget upphört. I sin anslagsframställning för budgetåret 1971/72 har bostadsstyrelsen föreslagit att fonden skulle. avskaffas.
BIU har genom direkta kontakter och byggforskningsinstitutets undersökningar med stort intresse följt de initiativ som ta— gits till fasta anläggningar för elementpro- duktion och de försök som gjorts att utveck- la rationella system för bostadsbyggandet. F.n. finns ett relativt stora antal system på marknaden. Systemen uppvisar stora olikhe- ter med avseende på elementens mått, upp- byggnad och fogutformning. Element från
olika företag kan som regel inte kombineras. Utvecklingen synes gå mot en ökad förtill- verkningsgrad. Ökad uppmärksamhet ägnas också frågan om flyttbara rumsskiljande väggar. System som bygger på andra mate- rial än armerad betong har också lanserats. Installationssidan synes som regel vara allt- för lite beaktad vid byggsystemens utform- ning.
Kapacitetsutvecklingen när det gäller för- tillverkade stomelement av betong för fler- familjshus har varit snabb under 60-ta1ets senare del. Vid 60-ta1ets mitt byggdes ca 2500 lägenheter per år med förtillverkade husstommar. I dag uppgår den totala kapa- citeten i stationära fabriker till drygt 20 000 lägenheter. 1967 byggdes ca 9000 lägenhe- ter i hus med förtillverkad stomme och 1969 var produktionen ca 14 000 lägenheter. Pro- duktionen 1970 var enligt preliminära upp- gifter något större än 1969.
1.7. Sammanfattning. Återstående frågor
De åtgärder som vidtagits under senare hälften av 60-talet för att främja rationali- seringen inom byggandet har till stor del haft en långsiktig karaktär. På kort sikt torde framför allt förhandbeskedsverksam— heten ha haft en påtaglig effekt. Möjligheten att erhålla förhandsbesked har stimulerat till stora fleråriga projekt som kunnat ge- nomföras med en kontinuerlig produktion. De stora projekten har utan tvivel haft stor betydelse genom att de möjliggjort en me- todutveckling både inom byggherre- och entreprenörledet som också kan komma det övriga byggandet till godo. I flera pro- jekt har låga kostnader redovisats vilket: också inneburit en stimulans för försöken att pressa kostnaderna inom hela byggan- det. Åtgärderna inom standardiserings- och normeringsområdet och när det gäller upp- handlingsformer och byggherresamverkan torde framför allt ha effekt på längre sikt.
I ett särskilt yttrande till utredningens betänkande om upphandling av stora bo- stadsprojekt framfördes önskemål om att utredningen ytterligare studerade möjlig-
heterna till förändringar i produktbestäm- ningsskedet, i ansvaret mellan byggherre och entreprenör så att maximal industria- liseringseffekt kunde uppnås samtidigt som byggherrens inflytande över produktens egenskaper icke äventyrades. I yttrandet me- nade man, att sådana förändringar kunde bli av betydelse även för projekt av mindre omfattning och därvid bli användbara även för andra byggnadsuppgifter än bostads- byggandets och även på mindre orter än där tillräcklig koncentration kunde göras för att i ett projekt uppnå serieffekt.
Remissvaren på betänkandet, vilka sam- manställts i en offentliggjord stencilversion (In stencil 1969: 2) har i stor omfattning ta- git upp dessa problem för de mindre bygg- nadsorterna, de mindre byggnadssektorerna och för de mindre byggföretagen. Remissin- stanserna pekade på, att en alltför genom- gripande koncentration av byggandet till stora projekt skulle innebära dåligt utnytt- jande av mindre och medelstora lokalt bundna byggföretag. En utebliven entrepre- nad, omfattande merparten av byggandet i en kommun under kanske flera år, kan be- tyda att företaget får läggas ned, trots att dess tekniska och finansiella ställning är god. Utbudet av entreprenadprojekt måste därför, menar man, även innehålla mindre projekt inom vilka den lokala konkurren- sen kan göra sig gällande och som skapar kontinuitet i sysselsättning och företagsut- veckling. Det finns, konstaterar man, medel att Underlätta och stimulera industrialisering även av detta byggande, både i utformning- en av samhällets normer och standard och i beställarnas hantering av projektering och upphandling.
Utredningen avser att i föreliggande be- tänkande behandla problem av denna typ och mera sammanfattningsvis redovisa sådana åtgärder från samhällsorganen i stat och kommun som kan tänkas främja indu- strialiseringstakten och medverka till dämp- ning av kostnadsutvecklingen.
2. Utvecklingsklimat för byggandet
Under de år som byggindustrialiseringsut- redningen arbetat har en väsentlig skärp- ning skett av kravet på medborgerligt infly- tande i planerings- och byggnadsfrågor. Frå- gan att bemästra de ständigt stigande kost- naderna för bostäder står givetvis kvar som central, men den ger ingalunda alibi för ett renodlat tekniskt rationaliseringsarbete som ger tendenser att utarrna eller monotonisera bostads- och arbetsmiljöer. Miljökraven re- ses på ett mera medvetet och konkret sätt än tidigare och innehåller inte enbart krav på goda rationella bruksegenskaper utan vill också ha utrymme för ett lokalt inflytande där särprägel och individuell anpassning till människor och miljö utgör betydande in- slag i debatten.
Konsekvensen av denna attitydförändring blir ökad politisk medvetenhet om byggnads- programmens betydelse och en skärpt pre- cisering av bebyggelsens innehåll och funk- tionsegenskaper. Detta kommer att ta sig uttryck i ökad medborgerlig aktivitet kring samhällsplaneringens olika faser och i upp- handlingen av byggandet. I detta program- arbete måste man emellertid samtidigt vara medveten om att villkoren för ett ekono- miskt gott utfall ligger däri att man ac- cepterar den disciplin som möjliggör att pro- duktionen kan utnyttja den långa seriens effekter. Det fordras alltså en tydlig åter- föring av sådana erfarenheter och begräns- ningar av den lokala handlingsfriheten om ett även i ekonomiskt avseende gott resultat
skall uppnås.
En längre gående programmering med en mer omfattande precisering av produk— tens egenskaper måste ske i former som samtidigt lämnar ökad frihet för byggdels- och byggnadsindustri att välja material och metoder i överensstämmelse med de rutiner och de specifika förutsättningar som före- tagen har och som ger dem konkurrens- kraft och möjlighet att medverka i kost- nadsdämpningen. Om både beställarens och leverantörens krav på frihet skall tillgodo- ses måste det ske inom ramen för en rad fasta spelregler, vilka klart anger var le- verantören övertar ansvaret för produktens utformning och metoderna för dess utfö- rande. I det följande skall några delfrågor inom denna allmänna problematik beröras under förutsättningen att spänningen mellan ökad samhällelig styrning och samtidigt ökad frihet för teknisk innovation är en fruktbar och för byggindustrialiseringen av- görande frågeställning.
2.1. Värderingsunderlag för styrning av funktionsegenskaper
Förutsättningarna för att ett samspel mel- lan samhälle, beställare och leverantörer av detta slag skall kunna utvecklas är att må- len, de eftersträvade egenskaperna hos miljö och byggnader, kan preciseras och att resul- taten av produktionen kan mätas och jäm-
föras i förhållande till målen. Utredningen föreslog i sitt betänkande om upphandling av stora bostadsprojekt att dessa frågor skulle tas om hand av en särskild kommitté med institutet för byggnadsforskning som utredningssekretariat. Kommittén skulle ut— arbeta metoder för upprättande av projekte— rings- och upphandlingsprogram i vilka funktionsegenskaper preciserades, samt me— toder för granskning och inbördes värdering av projekt som upprättats på sådana pro- gram. Kommittén skulle samtidigt stimulera till utveckling av besiktnings- och mätmeto- der, med vilka resulterande egenskaper hos genomförda, byggda projekt kunde iaktta- gas och relateras till givna program och projektbedömningar. I kommittén skulle in- gå företrädare för byggherrar och entrepre- nörer. Någon sådan kommitté har ännu inte formerats varför utredningen upprepar sitt förslag härom och menar att en sådan kom- mitté bör tillmätas största betydelse och ges omfattande arbetsmöjligheter.
Utredningen är emellertid medveten om att utvecklingsarbete sker inom dessa om- råden, bl.a. inom institutet för byggnads- forskning. Utredningsunderlag för att ställa funktionskrav på dimensioner hos utrym- men och utrustning är redan relativt väl till- godosett. Krav på klimategenskaper (vär- me, ljus, ljud, luftkvalitet etc.) måste relate- ras till sinnesupplevelserna av dessa variab- ler, vilket kräver samordning av teknisk, psykologisk och fysiologisk forskning. Såda- na tvärvetenskapliga projekt har startats och utsikterna är goda att inom decenniet avse- värda resultat beträffande möjligheterna att precisera önskvärda variationsgränser för de olika klimatparametrarna. Kravprecise- ring beträffande byggnaders inre organisa- tion sker f.n. utan större skärpa och utan rationellt underlag. Metoder för studier av kommunikationsfrekvens håller emellertid på att utarbetas och kan bidra till att ge empiriska underlag. Datatekniska simule- ringsförsök pågår också beträffande kom- munikationskonsekvenser av olika planor- ganisation.
Beträffande mera allmänna miljöfaktorer, byggnaders roll i den totala bebyggelsen, or-
ganisation och dimensionering av markut- rymmen och den kollektiva utrustningen. och byggnadsutformningens betydelse för trivsel och välbefinnande är det empiriska underlaget ytterst bristfälligt. Sociologiska punktundersökningar, rörelse- och aktivitets- studier i olika miljöer, systematiserad erfa- renhetsinsamling av förvaltningspersonal etc har gjorts och pågår med viss metodisk för- nyelse, men kan inte på länge ge mer gene- rellt giltiga underlag för funktionskravens formulering. Detta arbete måste i än högre grad än beträffande kraven på den enskilda byggnaden grundas på praktisk erfarenhet, för opinionsbildning och beslut i ansvarig instans (kommun, byggherre).
När utredningen upprepar sin rekommen- dation om en särskild kommitté för utveck- ling av program- och värderingsteknik är vi medvetna om denna brist på empirisk kunskap. Detta lägger inte hinder i vägen för en utveckling av programmeringsmeto- der och tillämpning av den som funktions- styrande instrument med hjälp av valda er- farenhetsvärden. Tillämpningen kommer -— om erfarenheterna systematiskt studeras av kommittén — att ge möjligheter att fånga in lämpliga funktionsnivåer även där den me- ra djupgående kunskapen om orsaker och verkan saknas.
Att styra med funktionskrav innebär, som nämnts, också behov av mätmetoder och mätinstrument, inte bara för rent tekniska egenskaper (hållfasthet, brandhärdighet etc.) utan även för egenskaper som når oss ge- nom subjektiv upplevelse och värdering. Även dessa krav bör, så långt möjligt, ut- tryckas i fysikaliskt mätbara termer och refereras till preciserade och helst standar- diserade mätningsmetoder och instrument. Sådana saknas i omfattande grad beträffan- de så viktiga funktionsegenskaper som luft- kvalitet och belysning medan tillgången är bättre när det gäller akustiska och värmekli- matfrågor. Problemet är emellertid inte en- bart fysikaliskt och mättekniskt. Det är ytterligt angeläget att funktionskraven verk- ligen relateras till sådana subjektiva upp- levelser som är avgörande för den enskilda individens bedömning av egenskaperna. Där
finns alltså ett stort fält av kombinerad so- cial, medicinsk och teknisk forskning. Dess syfte skall vara att utröna vilka klimategen- skaper och andra funktionsegenskaper som är avgörande för den mänskliga komforten. Vidare skall den studera vilka fysikaliska stimuli som visar den bästa korrelationen med sådana subjektiva bedömningar och som följaktligen kan göras till föremål för den mätteknik som måste utvecklas. En de- finitiv och restlös övergång till precisering av byggnadsegenskaper som funktionskrav ställer alltså krav på ett omfattande forsk— nings- och utvecklingsarbete av en typ som för närvarande finns endast i ringa grad men som man successivt söker utveckla t. ex. inom institutet för byggnadsforskning samt vid institutioner vid KTH, CTH och LTH.
2.2 Samhällets roll och ansvar [ funklionsbestämningen
Med de krav på faktiskt underlag som ställs för preciseringen av funktionsegenskaper hos byggnader och bebyggelse är det tydligt att ansvaret i huvudsak måste vila på sam- hällsorganen. Härtill bidrar också allmänna jämlikhetskrav, som knappast är förenliga med att stora lokala olikheter råder i t. ex. bostadskvalitet, samt krav på enhetlighet i föreskrifter och normer — åtminstone natio- nell, på sikt internationell — så att seriemäs- sig produktframställning inte hindras. En viktig förutsättning för att den lokala pro- grammeringen skall kunna ske effektivt och utnyttja rationaliseringsmöjligheterna är allt— så att myndigheternas och organisationer- nas rekommendationer och föreskrifter i största utsträckning samordnas. Av särskild betydelse är det givetvis att de allmänna byggnadsbestämmelser, för vilka planverket har att svara, står i god överensstämmelse med speciella Villkor som låne- och bidrags- beviljande myndigheter ställer upp. Nuva- rande anvisningar till byggnadsstadgan inne— håller exempelvis endast ett fåtal föreskrif- ter om bostadsbyggnaders utförande och egenskaper emedan dessa i huvudsak ingår i bostadsstyrelsens anvisningar. Det är rim-
ligt att större delen av dessa lånevillkor nu införs även som anvisningar till byggnads- stadgan, med skyldighet för byggnadsnämn- derna att tillämpa dessa i även icke statligt belånat bostadsbyggande. Normeringen ge- nom lånevillkor kommer därutöver att pre- cisera de särskilda förutsättningar som sta- ten som kreditgivare för bostadsbyggandet tid efter annan vill ställa upp och flytta fram för att förverkliga de bostadssociala mål som är en del av motivet för de finan- siella insatserna —— t.ex. beträffande bostä- dernas individuella och kollektiva utrust- ning.
Det är också angeläget att övriga sektor- myndigheter som har inflytande över byg- gandet beaktar de önskemål om normernas formulering som funktionskrav som man nu söker tillgodose i byggnads- och bostadsan- visningarna. Det är också angeläget att handläggningen av byggnadsärenden inom dessa sektormyndigheter anpassas till en ra- tionell projekterings-, upphandlings- och byggnadsprocess. Sådan översyn är påkallad inom t. ex. skolbyggandets område. Plan- verkets ställning som samordnande myndig- het för byggnadsbestämmelser inom alla områden bör ytterligare understrykas.
Den normering av byggnadsutförande och materialval som sker genom utnyttjande av allmänna material- och arbetsbeskrivningar, redovisningsmallar för byggnadshandlingar m. m. innebär en kodifiering av allmän praxis. Det är angeläget att bevaka att hän- visningen till sådana underlag i projektering och upphandling inte låser de industriella utvecklingsmöjligheter som man velat garan- tera genom att i myndighetsnormerna söka precisera funktions- och egenskapskrav. Vid den övergång till ADB—rutiner i projek- tering och kalkylering som nu sker refereras till dessa allmänna kodifieringar av praxis. Detta kan innebära en passiv låsning av tekniska rutiner som blir svår att bryta och som därför kan få hämmande konsekvenser för det tekniska innovationsarbetet. Det är angeläget att dessa frågor studeras och att en samordning av systemen för produktbe- stämning sker mellan myndighetsnormerna och de frivilliga organisationernas regelsam-
lingar. På samma sätt är det viktigt att be- vaka att standardiseringen av byggkom- ponenter så långt möjligt lämnar frihet till tekniska förbättringar och inskränker sig till ett fastläggande av de allmänna regler för mått, passning, anslutning etc. som ger garanti för generell användning och utbyt- barhet.
Utredningen menar också, att samhällets roll i formuleringen av funktionskrav på be- byggelse och byggnader är att garantera en demokratisk beslutsprocess för dessa för människornas levnadsbetingelser viktiga frå- gor. Normer, råd och anvisningar bör till- komma och fastställas under öppen diskus- sion med full insyn från medborgarna. Ut- rymme bör lämnas för omsorgsfull remit- tering av normförslag och fastställelse bör ske i politiskt ansvariga instanser.
De ökade kraven på lokal medbestäm- manderätt i bebyggelsens planering innebär inte en minskning av behoven av råd, an- visningar och normer från centrala myn- digheter. Minimikrav för säkerhet, hygien etc. måste finnas. Därutöver kan mellertid myndigheterna också redovisa alternativa vägar att tillgodose högre ställda lokala ambitioner. Därvid bör om möjligt även de ekonomiska konsekvenserna anges av valet av t. ex. högre kvalitet, ökad komfort, större rymlighet eller valet av tekniska ut- föranden som avviker från svensk standard och som ligger utanför vad som kan upp- nås i en normaliserad produktion.
2.3 Byggnadsproduktionens behov av tek- nisk rörelsefrihet, utvecklingsincitament och kontinuitet
Ovan redovisade synpunkter på behovet av ökad precisering av de krav som bör ställas på bebyggelse och byggnader får inte tolkas så, att de inskränker byggnadsindustrins möjligheter till konkurrens genom teknisk utveckling av produktionssystem, kompo- nenter och material. Tvärtom innebär be- toningen av funktionskraven en markering av möjligheterna att frigöra sig från de bind- ningar till normerade -— »godkända» — tek- niska lösningar som tidigare präglat de på
byggmästeritraditionen grundade normsy- stemen i tidigare byggnadsförfattningar. Denna frigörelse kan endast ske successivt, i takt med utvecklingen av mät- och kontroll- metoder för resulterande bruksegenskaper. För att påskynda utvecklingen har bemyn- digandet lämnats till planverket och andra myndigheter att utfärda typgodkännanden. Det är, enligt utredningens mening, angelä- get att typgodkännandeverksamheten stimu- leras. Den bör inte utnyttjas enbart för att testa att marknadsförda produkter dimensio- neras och utföres så att de med minsta mar- ginal uppfyller ställda minimikrav. Dess vä- sentliga uppgift är att bidraga till introduk- tionen av nya tekniska lösningar och för- bättrade konstruktioner, för vilka de lokala myndigheterna (byggnadsnämnderna) kan visa tveksamhet och restriktivitet eftersom deras resurser för prov och teknisk analys är otillräckliga. Därtill skall typgodkännan- det skapa garanti för att seriemässig pro- duktion av komponenter m.m. inte äventy- ras av variationer i de lokala bedömning- arna.
Utformningen av funktionskrav i före- skrifter, anvisningar och program bör också kunna ge incitament till byggnadsindustrins utvecklingsarbete. Denna effekt bör kunna uppnås genom en fyllig redovisning av un- derlagsmaterialet till funktionskraven. I det- ta kan nämligen redovisas de funktionsbris- ter som traditionella lösningar uppvisar, eller de särskilt komplicerade och kostnadskrä- vande moment man nu är hänvisad till för att uppfylla kraven.
Normering genom funktionskrav bör även kunna tillgodose byggnadsindustrins önske- mål om större stabilitet i de tekniska pro- duktionsförutsättningarna. Likaväl som funktionskraven lämnar frihet och stimulans för tekniska förändringar innebär deras me- ra generella formulering en garanti för att en gång utvecklade system och komponen- ter kan användas i en kontinuerlig produk- tion utan förändring. Därmed ges möjlighe- ter till basinvesteringar och rutinutveckling med lång avskrivningstid. Förändringar av funktionskrav i föreskrifter och normer bör regelmässigt ske med väl tillrnätta tider
för alternativ tillämpning av tidigare gällan- de normer.
2.4. Metoder för produktionsstyrning utan teknisk klåfingrighet
Utredningen har i tidigare betänkanden pe- kat på den betydelse av produktionsförbe- redelse som den fysiska samhällsplaneringen innebär och efterlyst former för planförfa- randen som lämnar tillräcklig frihet för pro- duktionsledet att tillämpa effektiva produk- tionsmetoder. Särskild uppmärksamhet har riktats på de 5. k. dispositionsplanerna, som skulle utgöra program och allmän styrning av utformningen för större bebyggelse- områden. I direktiven till bygglagutred- ningen har dessa dispositionsplaner tagits upp under benämningen kommundelsplan, vilken avses kunna användas för plane- ringen av större bebyggelseenheter på så— väl jungfrulig mark som saneringsområden. Byggindustrialiseringsutredningen vill uppre- pa önskemålet om att dessa kommundelspla- ner får en karaktär som möjliggör en pro- jekterings- och upphandlingsprocess, som även tillgodoser en anpassning till goda pro- duktionsförhållanden. Kommundelsplanen kunde i så fall ingå som en mycket viktig komponent i det program, med mer eller mindre långtgående illustration, på vilken upphandling kan ske. Detta skulle innebära att formell fastställelse av den detaljerade stadsplanen kunde ske efter byggnadspro— jekteringen och eventuellt göras i samband med byggnadslovgivningen.
Det bör över huvud taget vara angeläget för bygglagutredningen att beakta den bety- delse för rationalisering- och industrialise- ringsarbete som utformningen av byggnads- bestämmelserna och planinstituten har. Man bör radikalt pröva om inte större ansvar borde kunna läggas på byggnadsproduktio- nens parter för det tekniska utförandet av byggandet och att den inledda normeringen i form av funktionskrav i avsevärt högre grad bör bli ledande princip även för bygg- nadslagstiftningens utformning och för byggnadsnämndernas verksamhet. Den sam-
hälleliga kontrollen skulle därvid i huvud— sak inriktas på att projekten uppfyllde de krav som uppställs i de fysiska planerna samt att deras resulterande egenskaper sva- rar mot de egenskapskrav som ställs upp och efter vilka de upphandlats. Detalj— granskningen av det tekniska utförandet skulle därmed kunna reduceras till de för säkerheten avgörande dimensioneringarna medan större vikt skulle läggas vid slut- besiktningar och mätningar av funktions- egenskaper hos den färdiga byggnaden. Byggnadsväsendets uppgift att bevaka tredje mans säkerhet och ekonomiska skadeslös- het skulle, där de tekniska kontrollinstru- menten brister, kunna tillgodoses genom förlängda garantier mellan leverantör och beställare. Typgodkännandeverksamheten är ett användbart instrument för att minska behovet av lokal detaljgranskning i bygg- nadsärenden.
Den styrning av byggnadsproduktionen som sker med de instrument som ovan dis- kuterats och som successivt bör förändras i en riktning som minskar den tekniska detalj— bindningen skall ta konkreta uttryck i de program och projekteringshandlingar med vilka byggnadsproduktionen upphandlas. För många byggnadsuppgifter torde det vara svårt och opraktiskt att överlåta projek— teringen av byggnaden till de konkurre- rande byggnadsföretagen. Byggherrens med- verkan i produktbestämningen måste gå re- lativt långt både med hänsyn till de precise- rade funktionskrav han ställer och med hän- syn till de miljöanpassningar som byggande i existerande bebyggelse mestadels innebär. Det tekniska utvecklingsproblemet utmär- kes här av behovet av sådan återföring av produktionsteknisk erfarenhet till byggher— rens projekteringsarbete som kan garantera att projektet inte i onödan binder tekniska lösningar utan tvärtom väl förbereder ut- nyttjandet av material, komponenter och metoder som står i överensstämmelse med industrialiseringssträvandena. En återföring kan finna ytterligare förstärkta former ut— över den anpassning av normer, standard, AMA-anvisningar m. m. som ovan behand- lats. Försök har gjorts att för olika bygg—
nadstyper upprätta projekteringsunderlag, i vilka de allmänna riktlinjerna för projekte- ring och utformning aV byggnaderna preci- serats med hänsyn till användningen av byggnadskomponenter och byggnadsteknik som även äger tillämpning inom andra bygg- nadsområden. Byggnadsstyrelsen har sålun- da utarbetat s. k. bygglådor för kontors- och laboratoriebyggnader och statens institut för byggnadsforskning har med särskilda an- slag utarbetat och omsorgsfullt redovisat motsvarande projekteringsunderlag för grundskolans byggnader. Sådana projekte- ringsunderlag syftar inte enbart till att föra in det enskilda och kanske speciella projek- tet inom ramar som gör det möjligt att ut- nyttja den långa seriens effekt utan avser också att skapa det enhetliga underlag på vilket en byggherresamverkan kan grundas. För skolbyggandets del är det alltså aktuellt att söka samordning i skolbyggnadsprogram- men mellan flera kommuner inom större re— gioner så att en upphandling av en serie skolbyggnader kan ske med ett optimalt ut- nyttjande av existerande byggnadsverksam- het och dess arbetskraftsplanering. Skolbygg- lådan är för närvarande under presentation under medverkan av Svenska kommunför- bundet och resultatet av dess tillämp— ning bör noggrant studeras. Inom bygg— *forskningsrådet behandlas för närva- rande frågan om motsvarande projekterings- underlag borde upprättas även för bostads- byggnadssektorn, för att därmed skapa in- strument som väl svarar mot de inlednings- vis anförda behoven att dels ge det lokala byggherreinflytandet maximalt utrymme, dels bibehålla en disciplin i projektering och upphandling som inte äventyrar byggnads- producenternas möjligheter att utnyttja ra- tionella metoder och koppla in arbetet i en längre arbetsplanering inom företaget. Funktionskrav av den typ som vi här be- handlat blir naturligtvis sällan absoluta utan kan preciseras till olika nivåer eller sprid- ningsområden som i stort sett bestäms av vilka ekonomiska uppoffringar man är be- redd att göra för att nå dem. Detta ger allt- så ytterligare ett steg i funktionskravens precisering i projekterings- och upphand-
lingsprogram. Bakgrundskunskapen är även här mycket ringa men det har gjorts försök att programmera kostnadskonsekvenserna av valet av olika funktionskravsnivåer och tillämpa detta på alla de olika byggnadstek- niska egenskaper som konstituerar det mil- jömässiga slutresultatet. Skolbygglådan in- nehåller t.ex. ett databehandlingsprogram med vilket det önskvärda klassrumsklimatet — och dess utveckling under hela lektionsti- den — studeras som en resultant av ingående klimatpåverkande faktorer såsom konstruk— tionernas värmetransportförmåga, värme- lagringsförmåga, den naturliga och artifi- ciella belysningens värmetillskott, utnyttjar- nas värme- och fukttillskott och ventilatio- nens värmetransportförmåga. Beräkningarna ger tydliga besked om hur stora ekonomis- ka uppoffringar som måste göras om dessa problem skall klaras med en enstaka av in- gående faktorer t.ex. ventilationen medan den också Visar att med omsorgsfull be- handling av samtliga faktorer även höga funktionskrav kan tillgodoses med rimliga ekonomiska insatser. Sådana kostnadsana- lyser ställda i relation till de uppställda funktionskraven och som behandlar såväl in- vesterings- som driftskostnader måste göras för att ge byggherren det fullständiga un- derlaget för val av standardnivåer men ock- så för att ge förbättrade instrument för kost- nadsstyrning.
Som ovan berörts så kunde man, i avvak- tan på att styrnings- och kontrollinstrument av funktionsegenskaper av den typ som här redovisats kommer fram, kombinera de tek- niska kontroll- och avsyningsåtgärderna med förstärkning av garantin mellan leve- rantör och beställare. Det bör inte vara omöjligt att för en fem- eller tioårsperiod erhålla garantier för att preciserade funk- tionsegenskaper, givetvis mätbara eller klart uppskattbara, bibehålles hos den levererade byggnaden och att precisera i vilken omfatt- ning ansvaret för dessa funktioner åvilar leverantören. Försök med sådana garanti- förfaranden borde enligt utredningens me- ning stimuleras, varvid samtidigt de försäk- ringsmässiga konsekvenserna härav borde studeras.
De överväganden om styrning och frihet som BIU presenterat ovan återger en starkt förenklad bild av utvecklingsproblematiken inom byggandet. Åtminstone två ytterligare faktorer måste uppmärksammas, nämligen miljö och tid. Miljöfrågor kan visserligen sä- gas vara behandlade inom funktionskravens ram, men då i generell och »mätbar» be- märkelse. Det är uppenbart, att hur väl nor- mer och program än förmår styra byggan- det fram till hög funktionsduglighet, så ställer vi ändå krav därutöver beträffande bebyggelsens kvalitet som miljöelement. Hänsyn till landskap eller existerande be- byggelse, fördelning mellan byggnadsvoly- mer, vegetation och öppna ytor, färg och form, avståndsverkan och materialens effekt är exempel på kvaliteter som var och en sö- ker och värderar hos bebyggelsen, och som därför betingar dess värde som samhällsele- ment. Att skapa förutsättningar för att så- dana kvaliteter skulle kunna utvecklas in- går också i de uppgifter, för vilka samhälls- organen har ansvar. Garantier för goda re- sultat i dessa avseenden kan inte skapas, men det förefaller vara så, att ett projekterings- arbete som från första stund givits fasta förutsättningar i form av ett utförligt pro- gram — givetvis utan »teknisk klåfingrig- het» — och som får fortlöpa utan ryckvisa förändringar av detta program, har de bästa utsikterna att ge gott resultat. För projekte- ringens uppdragsgivare — samhälle, bygg- herre, entreprenör —— gäller det att fatta suc- cessiva beslut, och därvid systematiskt gå från helhet -— principer, systern, struktur —— till detaljer, aldrig mer än nödvändigt för att styra nästa etapp, men heller inte mind- re. För projektören måste gälla motsvaran- de, att i varje skede kunna redovisa egen- skaper hos och konsekvenser av projektet — inte minst ekonomiska, t. ex. i förhållan- de till styrande kostnadsramar — men und- vika att förvilla sig i detaljer som inte bör låsas i tidiga skeden.
Till de viktiga överväganden som måste göras redan i programstadiet hör bedöm— ningen av de programmerade funktionernas
tidsbundenhet. Generellt torde gälla att funktionerna — vanor, rutiner, utrustning och redskap, arbets- och personalorganisa- tion etc. — förändras i snabbare takt än vad den tekniska förslitningen av byggnader mo- tiverar av ombyggnadsåtgärder. I byggna— den har dessutom olika komponenter olika teknisk livslängd, t. ex. stomme och installa- tioner. Ökande uppmärksamhet på dessa förhållanden motiverar en avvägning mellan programmens snäva anpassning till specifi- ka, för stunden gällande funktionskrav, och deras värdering av att byggnaden ges en allmängiltig stomstruktur, inom vilka teknis- ka förändringar i takt med funktionernas förändrade krav kan ske. En sådan bevak- ning av byggnadens allmängiltighet torde väl kunna förenas med en långtgående an- passning även till generella standardregler _ modulordning, rumsstandard m.m. _ och därmed kunna ekonomiseras genom de serieeffekter som då kan utnyttjas.
Det förefaller sannolikt att utvecklingen av byggandet för de stora och kontinuerligt arbetande byggherrarna går i riktning mot mer generella system som tillgodoser vitt skilda funktionella uppgifter och lämnar fri- het för successiva förändringar. Särskilt kommer fastighetsförvaltningens behov av rationalisering och kostnadsreduktion att le- da till krav på variantbegränsning, utbyt- barhet och klar åtskillnad mellan byggnads- komponenter med långa och korta åtgärds- intervaller. Dessa behov av rationell bygg- nadsförvaltning torde på längre sikt ock- så komma att ifrågasätta nyttjaren som byggnadsförvaltare — i allt högre grad bör t.ex. kommunen kunna inträda som byggherre och förvaltare av ett byggnads- bestånd, som upplåtes eller uthyres till de olika kommunala verksamheterna — undervisning, vård, administration etc. För mindre kommuner kan det tänkas tekniskt och ekonomiskt Välrnotiverat att överlåta byggande och förvaltning till ett för flera kommuner gemensamt bolag eller motsva- rande, som därvid får den kontinuerligt verkande byggherrens avsevärt större styrka i upphandling och byggnadsledning.
Att mäta och bedöma innovationstakten i svenskt byggande är vanskligt. Jämförelser med andra tekniksektorer blir svårtolkade med hänsyn till byggnadsproduktionens lo- kala bindning till natur- och miljöförutsätt— ningar, och jämförelser med andra länder blir svåra med hänsyn till olikheten i social och ekonomisk standard, i klimatberoende och förutsättningar i arbetsmarknad, förvalt- ningsformer m.m. Jämförelser inom bygg- nadssektorn mellan utvecklingstakt i olika tidsperioder har också visat sig svåra att göra genom otillräckliga definitioner av be- grepp och mätetal och otillräckligt statistiskt underlag för bedömning av produktivitet eller input—outputrelationer. BIU finner det synnerligen angeläget att metoder ut- vecklas som möjliggör sådana jämförelser som ovan nämnts, och att en kontinuerlig statistik föres som ger möjligheter att följa utvecklingstakten i byggandet.
Avgörande för takten i det tekniska ut- vecklingsarbetet är bl.a. företagsstruktu— ren inom byggandet. Få stora och många små företag är verksamma, och endast ett fåtal har sådan omfattning att de förmår driva självständigt forsknings- och utveck- lingsarbete parallellt med den löpande pro- duktionen. Förutsättningarna för FoU-verk- samhet har åtminstone hittills varit större inom material- och komponentindustrin än inom entreprenörföretagen. Konstruk- tionen av en byggnadsforskningsavgift (1952) som en kollektiv finansieringsform av forsknings- och utvecklingsarbete för byggnadsverksamheterna var därför ett 10- giskt ofrånkomligt sätt att skapa utveck- lingsstimulans. Förutsättningarna har ännu inte förändrats så att den kollektiva fi- nansieringsformen blivit inaktuell. Den tor- de också ha lett till att landet vad beträf- far grundläggande forskning inom material- och teknikområdet håller god internationell nivå, och vad beträffar underlag för funk- tionsprogrammering och dess hantering i styrning, projektering, upphandling och i byggandets planering och administration t.o.m. har visst försprång. Bristerna synes
framför allt ligga i förmågan till praktisk tillämpning av forskningen vid utveckling av produkter och system.
Svårigheterna i dessa avseenden betingas dock inte enbart av den mångfördelade fö- retagsstrukturen. Byggnadsproduktionens stora geografiska omfattning och dess för- delning på olika, sinsemellan olikartade byggnadsprojekt ger otillräckligt underlag för inriktning och satsning på långa. kontinuerliga serier för produkter och ru- tiner. BIU har ovan och i tidigare be- tänkanden framfört synpunkter och förslag i syfte att förbättra förutsättningarna här- för. Härtill bör givetvis också fogas an- strängningar att vidga marknaden för pro- dukter och system utanför landets gränser. samt att öppna den svenska byggnads- verksamheten för utländska produkter och för konkurrens från byggnadsföretag i andra länder. Avgörande hinder för en sådan marknadsvidgning är olikheter i de föreskrifter, normer, standards, avtalsvill- kor m.m. som råder, t.o.m. mellan de nordiska länderna. Sverige deltar i ett nu intensifierat nordiskt samarbete för fören- hetligande av byggnadsnormerna (NKB) med sikte på att i mitten av 1970-talet nå fram till hög grad av identitet mellan länder- nas normer, i första hand inom sådana om- råden som är avgörande för nordiskt pro- duktutbyte inom komponentmarknaden. De nordiska länderna har också gemensamt in- om ECE tagit initiativ till att motsvarande arbete skall startas på europeisk nivå, och därvid erbjudit att ställa sina erfarenheter av NKB-arbetet till internationellt förfogande.
BIU finner det välbetänkt att Kungl Maj:t tillsatt en särskild kommitté att främ- ja internationellt ekonomiskt, industriellt och tekniskt-vetenskapligt samarbete inom områden för byggnadsindustri och bygg- nadsmaterialindustri, främst då det gäller bostadsbyggandet. Det synes ligga inom kommitténs mandat att i olika internatio- nella organ och även bilateralt verka för sådana åtgärder som kan bidra till en inter- nationalisering av byggnadsmarknaden.
Utredningen har, mot bakgrunden av exempel från flera andra länder, satt ifråga
om ett särskilt nationellt informationsor- gan borde etableras, vars uppgift vore att stå byggnadsverksamhetens olika företag — byggherrar, konsulter, entreprenörer, mate- rial- och komponentindustri — till tjänst med upplysningar om på marknaden till- gängliga produkter och system, samt även att ta vissa initiativ för att skapa kontakt mellan olika utvecklingsprojekt och tillämp- ningsintressenter. Ett sådant organ borde i så fall ha nära kontakt med den genom fonden för byggnadsforskning finansierade forskningen och genom sin erfarenhet av be- hovssidan även kunna ge underlag för styr- ningen och inriktningen av denna forskning. De erfarenheter som utredningen inhämtat, exempelvis från England och Danmark, har emellertid inte varit så entydigt positiva, att BIU ansett sig böra utforma ett förslag i denna riktning. BIU anser det emellertid finnas skäl för rådet för byggnadsforskning att pröva, om en systematisk, till företagen riktad informationsverksamhet beträffande utvecklingsbara FoU-resultat — svenska som utländska — borde etableras.
Det synes emellertid inte vara tillräckligt att genom sådana, ovan diskuterade allmän- na åtgärder skapa ökat informationsflöde och breddad marknad. Tekniskt utvecklings- arbete inom byggnadsföretagen bör stimule- ras även med direkta åtgärder. Dessa bör syfta till att ge företagen möjligheter att ut- nyttja kvalificerad teknisk personal med vana vid FoU-arbete samt resurser för forsk- ning och provning, samt till att förbättra de finansiella förutsättningarna för att bedriva sådan verksamhet relativt oberoende av lö- pande produktion.
För att få tillgång till personella och in- stitutionella resurser —- som ju finns men som f. n. arbetar utan närmare kontakt med industrin — bör, enligt BIU:s mening, före- tagen lägga ut uppdrag till institut och hög- skoleinstitutioner i form av preciserande ut- vecklingsprojekt, inpassade i företagens all- männa struktur och rutiner. Forskningsor- ganen bör skapa former för sådan projekt- bunden uppdragsverksamhet, dels i form av systematiskt kontakt- och förmedlingsar— bete -—— en uppgift nära det industririktade
informationsarbete som ovan föreslagits byggforskningsrådet för övervägande _— dels i form av kontraktsvillkor, som gör det möjligt för de anställda forskarna och övrig personal vid institut och högskoleinsti- tutioner att under längre eller kortare tid medverka i strängt företagsbundet utveck- lingsarbete. För byggforskningsinstitutet kunde för ändamålet eventuellt tillämpas samma konstruktion som institutet för vat- ten och luftvård (IVL) har, nämligen ett från forskningsorganet fristående uppdrags- bolag som köper tjänster och resurser från forskningsstiftelsen och andra institutioner i den omfattning som bolagets uppdrag er— fordrar. Industrins uppdrag går till upp- dragsbolaget, med vilket avtal träffas på rent affärsmässiga grunder.
Även om FoU-organen i större omfatt- ning kan biträda industrin i dess utvecklings- arbete är det sannolikt att varje företag för sig ändå, i flertalet fall, är för litet och sak- nar den kapitalbakgrund som erfordras för exploatering och marknadsföring särskilt av mer genomgripande tekniska innovationer. Därför synes det BIU även angeläget att den kollektiva samverkan mellan byggnads— företagen i syfte att bära utvecklingsuppgif- terna stimuleras. Sådan samverkan kan ske både horisontellt -— mellan likartade före- tag — och vertikalt — mellan företag som representerar olika steg i tillverkningsked- jan eller olika specialiteter inom denna.
Förutom att skapa praktiska 'och lättill- gängliga former för uppdragsforskning kan samhället stödja och stimulera företagens utvecklingsarbete genom direkt finansiellt stöd.
Företagens egna finansiella resurser för utvecklingsarbete är oftast starkt begränsa- de. Flertalet företag inom producent- och byggherreledet saknar tillräckligt kapital för en målmedveten och långsiktig satsning på utveckling av metoder och produkter. Bygg— forskningsfonden har hittills använts för ekonomiskt stöd i form av bidrag utan åter— betalningsskyldighet. Bidragen från fonden har uteslutande avsett forsknings- och ut- vecklingsprojekt av generell karaktär som inte är bundna till ett visst företag. Bygg-
nadsteckniskt utvecklingsarbete med kom- mersiellt syfte har därför inte kunnat erhålla stöd från byggforskningsfonden. Övriga möjligheter för finansiellt stöd från staten är starkt begränsade. Styrelsen för teknisk ut- veckling, STU, har t. ex. möjligheter att ge lån till företagsbundet utvecklingsarbete men resurserna är små i förhållande till be- hoven inom det vida område STU har att bevaka.
Utredningen har studerat byggnadsindu- strins utvecklingsarbete i andra länder. En undersökning om vilka åtgärder som vidta- gits för att stödja byggföretagens utveck— lingsarbete i några västeuropeiska länder redovisas i bilaga 3. Av undersökningen framgår att företagen i de undersökta län- derna i stor utsträckning har betydande svårigheter att skaffa erforderligt kapital till sitt utvecklingsarbete.
Byggandets fortsatta utveckling ställer stora krav på utvecklingsarbete inom bygg- nadsindustrin. En stimulans av företagens utvecklingsarbete är nödvändig. Genom änd- ring i kommunalskattelagen enligt Kungl. Maj:ts proposition 1970: 135 har avdrags- rätten för företagens kostnader för forsk- ning och utvecklingsarbete vidgats och gäl- ler nu kostnader för och bidrag till sådant arbete som har eller kan antas få betydelse för företagets verksamhet. Även kostnader för erhållande av information om sådan forskning och sådant utvecklingsarbete är avdragsgilla. Den nuvarande lagstiftningen om konjuukturinvesteringsfonder medger att fondmedel används för forskningsändamål. Med hänsyn till att många företag i dag har begränsade kapitalresurser är ett ökat of- fentligt stöd starkt motiverat. Byggforsk- ningsrådets nuvarande stödformer borde enligt BIU:s mening kompletteras med lå- nemöjligheter för företagsbundet utveck- lingsarbete. Lån med relativt stort riskta- gande och generösa återbetalningsvillkor skulle kunna utgå för utvecklingsarbete gäl- lande byggsystem och byggmetoder, maski- ner och andra hjälpmedel samt av nya ma- terial och komponenter.
En sådan komplettering av byggforsk- ningsrådets nuvarande verksamhet skulle
nödvändiggöra en ökning av byggforsk- ningsfondens kapacitet. Enligt Kungl. Maj:ts proposition 1971: 4 har riskdagen beslutat att byggforskningsavgiften skall utgå även inom anläggningsområdet och att avgifts— uttaget sänks från 0,6 till 0,5 procent. To- talt sett innebär detta en ökning av de me- del som årligen tillförs fonden med ca 20 procent. Budgetåret 1969/70 tillfördes fon- den ca 36 mkr. Ökningen avses motsvara vidgningen av byggforskningsrådets an- svarsområde till anläggningsområdet. Ök- ningen får full effekt först budgetåret 1972/ 73. Med hänsyn till behovet av utvecklings— arbete inom byggnadsindustrin föreslår BIU att byggforskningsavgiften åter höjs till en nivå som gör det möjligt att inrymma även utvecklingslån i byggforskningsrådets verksamhetsområde.
2.7. Angelägna tekniska utvecklingsproblem — några exempel
För byggandets industrialisering är det gi- vetvis angeläget att ett allsidigt forsknings— arbete bedrives och att resultaten effektivt kommer byggnadsverksamhetens olika led och grenar till förfogande. Några utveck- lings- och forskningsområden utgör i högre grad än andra nyckelproblem eller flask- halsar för det fortsatta industrialiseringsar- betet. Utredningen vill här exemplifiera med några sådana särskilt angelägna forsk- nings- och utvecklingsproblem kring vilka aktiviteterna borde intensifieras.
Ovan har redan behandlats behoven att utveckla metoder och instrument för funk- tionskontroll och för bedömning av resul- terande egenskaper. Inom detta fält ryms en serie forsknings— och utvecklingsupp- gifter som borde sammanfattas i ett totalt program och läggas till grund för syste— matisk utredningsverksamhet med därtill kopplad finansiering. Utvecklingsuppgifter- na står i omedelbar relation till studierna för utformning av styrande funktionspro- gram. Dessa program måste nämligen di- rekt motsvaras av standardiserade besikt- ningsmetoder och till dessa hörande mät-
metoder och instrument, för provtagning och bedömning i färdiga byggnader av re— sulterande rumsklimat och andra avgörande funktionsegenskaper. Mätmetodiken bör t.ex. kunna kvantifiera rummets värme- komfort, lokala temperaturskillnader och yt- temperaturer, värmereduktionsförmåga vid full belastning, luftkvalitet (t. ex. med lukt- kriterier), dragfrihet, resulterande effekt av dagsljus och artificiell belysning, ljudabsorb- tion, ljudisolering och resulterande ljudni- våer vid utomhus- och inomhusbuller, yt- materialens behaglighet och beständighet t.ex. golvs halkfrihet och elasticitet etc. Som tidigare nämnts måste dessa kriterier relateras till subjektiva upplevelser och de- ras spridning på personer och grupper med olika förutsättningar. Dessa måste sedan kunna översättas till valida dvs. för vä- sentliga egenskaper avgörande mått av fy- sikalisk natur och till en mätteknik som även i fältet och under begränsad mättid ger tillförlitliga utslag.
Avsikten med mätmetoder och instrument av detta slag är dels att ge möjligheter att effektivt utöva kontrollen att begärda funk- tionsegenskaper verkligen tillgodoses i byg— gandet, dels också att fortlöpande kunna studera och kontrollera att byggnadens funktionsegenskaper bibehålls. Sådan mät- teknik ger på detta sätt en effektiv återfö- ring av byggnadstekniska erfarenheter som kan läggas till grund för utvecklingsarbete.
Till samma problem och utvecklingsom- råde hör metoder att programmera och värdera de totala miljöegenskaperna hos bebyggelse. För detta ändamål fordras för- djupning och vidgning av de olika typer av sociologiska studier som under en lång följd av år applicerats på själva bostaden och bostadshuset. Ökad kännedom om va- nor, värderingar och anspråk från olika typer av hushåll och individer måste in- hämtas varvid man framför allt bör ta tillvara de faktiska erfarenheter man kan nå i nyproducerad bostadsbebyggelse av olika omfattning och typ. Den metodiska utvecklingen av såväl beteendestudier som studier av val mellan alternativ och av val i förhållande till kostnadskonsekvenser bör
främjas. Avsikten med sådana studier får inte vara att ersätta det politiska ansvaret på lokal och central nivå men att medverka till att kristallisera ut realistiska alternativ. Sådan kunskap är också väsentlig att åter- föra till normarbetet i författningar och myndighetsanvisningar samt att lägga till grund för de typer av program för bebyg- gelsekvaliteten som t. ex. kan infogas i dis- positions- eller kommundelsplaner.
Det kan vara befogat att lägga ansvaret för initiering och ledning av dessa forsk- nings- och utvecklingsarbeten på den kom— mitté för programmerings- och värderings- teknik som utredningen tidigare föreslagit och som understrykes i detta betänkande.
I de expansiva orter som fortsättningsvis kommer att svara för en betydande andel av nyproduktionen och saneringsverksam- heten för bostäder, arbetslokaler, service och fritidslokaler kommer byggnadsverk- samheten att utgöra ett bestående inslag i vardagsmiljön. Det finns därför anledning att i långt högre grad än hittills beakta själva byggnadsproduktionen som miljöfak- tor och söka behärska den störande inver- kan som denna produktion har på de dag- liga stadsfunktionerna. Bullerfrågan är där— vid en av de väsentligaste, varför lagstift- nings- och tekniskt utvecklingsarbete bör bedrivas parallellt för att så snabbt som möjligt reducera dessa olägenheter. Andra olägenheter är störningar av trafiken samt av framkomligheten som markbearbetning- en innebär. En omsorgsfull planering av ar- betsplatsen och en tidig färdigställning av tillfartsvägar och kommunikationsleder inom byggnadsområdena kan väsentligt minska det obehag som byggandet innebär och som nyinflyttade ofta får lida besvär av under lång tid efter själva byggnadernas färdigställande. Kraven bör ökas på ett snabbt totalt färdigställande.
Miljökraven på byggnadsproduktionspro- cessen bör givetvis också ställas från ar- betshygienisk synpunkt. Byggarbetsplatsens säkerhetsfrågor och allmänna miljökrav be— arbetas för närvarande med avsevärda in- satser av byggforskningsmedel och bör ges fortsatt intensivt stöd. Självfallet måste det-
ta utvecklingsarbete vara väl förankrat hos byggarbetsmarknadens parter och resultaten införes via avtal i den mån de icke stadfäs- tes genom författningar.
Utvecklingsarbetet inom byggandet och framtagningen av inbyggnadsfärdiga kom- ponenter har i huvudsak inriktats på stom- byggnad och stomkomplettering och detta gäller såväl flervåningshus som småhus. Ökad kostnadskunskap gör också att kost— nadskalkyleringen för överbyggnaden kan göras med relativt stor skärpa och hög prognossäkerhet. Annorlunda förhåller det sig med kostnader för markarbeten och grundläggning. Här är kostnadsvariationer— na stora och framstegen i tekniskt utveck- lingsarbete för att rationalisera dessa bygg- nadsskeden har varit begränsade. De tunga schaktnings- och massförflyttningsarbetena har mekaniserats, medan byggnadsmomen- ten endast i ringa omfattning utföres med hjälp av förtillverkade delar eller standar- diserade formsatser. I en prioritering av konstruktions- och produktionstekniska forsknings- och utvecklingsuppgifter bör därför markarbeten och grundläggning pla- ceras högt och ges stort utrymme. Genom den utvidgning av byggnadsforskningsavgif- ten som avses gälla från 1 juli 1971 att omfatta även anläggningssektorn torde för- bättrade möjligheter till gedigna ekonomiska insatser inom detta utvecklingsarbete ha skapats.
En växande andel av de samlade pro- duktionskostnaderna utgöras av VVS-in- stallationer och Vxl-anläggningar. Detta är delvis uttryck för höjda standardkrav på värme- och hygienkomfort men också ett resultat av klart otillräcklig intensitet i forsknings- och utvecklingsarbete inom det- ta område. Problematiken inom uppvärm- nings- och ventilationsområdet har delvis belysts ovan vad beträffar utvecklingen av kriterier för integrerad behandling av bygg- nad och klimatiseringsanläggning. Dessa på- pekanden innebär givetvis inte att det appa- rat- och installationstekniska utvecklingsar- betet kan dämpas. Tvärtom torde erfaren- heterna peka på att krav bör ställas på vä- sentligt ökad funktionsduglighet hos dessa
anläggningar under beaktande av förbättrad driftsekonomi. Förutsättningar bör finnas att tillämpa högre förtillverkningsgrad för klirnatiseringsanläggningarnas komponenter. Därvid bör också iakttas de skillnader i ef- fektiv funktionstid som råder mellan bygg- nad och installation. Den byggnadsmässiga anpassningen av installationssytemen bör alltså göras så att hög utbytbarhet och flexibilitet uppnås.
Vatten- och avloppsområdet uppvisar en speciell problematik som utvecklingsupp- gift genom de starka systembindningar som råder. Kraven på anläggningar i byggnader och på de i dessa ingående komponenter- na betingas i hög grad av de kommunala vatten- och avloppssystem i vilka de in- går. Genom den nya VA-lagen och de av planverket utfärdade anvisningar till den- na har en rad för produktionen besväran- de likformighetshinder reducerats och möj- ligheterna för standardtillämpning ökats. Bundenheten till de traditionella systemen kvarstår emellertid och minskar intresset för utvecklingsinitiativ, särskilt på avlopps- området. Till byggnaden knutna avlopps- system för minskning av erforderliga vat- tenmängder, för differentiering av olika typer avloppsvatten samt för viss avlopps- rening vid källan —-— allt åtgärder som från miljövårdssynpunkt vore angelägna —— har visat sig ha föga intresse som tekniska ut- vecklingsobjekt, emedan deras återverkan på den kommunala avloppshanteringen blir alltför marginell. Det förefaller angeläget, att söka övervinna dessa hinder och möj- liggöra studier av alternativa tekniska lös— ningar av bostadsbebyggelsens avlopps- problem mindre hårt bundna till stora sy— stem och därför användbara i andra be- byggelsemönster än de traditionella.
Stadsbygden präglas för närvarande hårt av de krav som trafiken ställer, såväl på existerande stadsdelar som på nyexploate- rade. Trafikmängdernas ökning sker under ökad uppmärksamhet på buller och avgas— problem. Metoder att minska den enskilda bilismen i stadsbygden prövas och utveck— lingsarbete satsas på förbättring av kollek- tiva trafiksystem. Genom medveten trafik-
planering söker man koncentrera trafiken till bestämda leder i staden och avveckla den så långt möjligt på andra. Trafikle- derna alstrar svåra buller- och avgasstör- ningar för omgivningen och måste avskär- mas mot denna. Detta kan ske med vallar, murar eller andra skärmar, men också _— och med avsevärt större effekt — med hjälp av byggnader. Dessa bör då avses för icke bullerkänsliga verksamheter i sta- den, t. ex. parkeringsanläggningar, lager- byggnader och annat. Här förefaller finnas en stor och intressant uppgift att utveckla byggnadstyper för avskärmning av stads- trafik som på ett från miljösynpunkt lämp- ligt sätt kan smälta in i såväl äldre som nyare stadsmiljöer. I syfte att minska trafi- kens dominans som miljöfaktor är det ock- så angeläget att utveckla ett stadsbyggande i två plan med väl planerade utrymmen för motortrafiken i det undre. Detta förefaller vara den enda väg att uppnå en fullkom- ligt effektiv trafikseparering utan att behö- va betala den med stora gångavstånd. Två- plansbyggande innebär en omfördelning av investeringskostnaderna i stadsbyggandet och har därför haft svårigheter att inrym- mas i nuvarande finansieringssystem. Det är emellertid angeläget att den totala eko- nomiska effekten av en sådan stadsbygg- nadstyp studeras och att finansieringsvillko- ren anpassas därefter i de fall resultaten pekar på god totalekonomi. Avsevärda ut- ländska erfarenheter torde kunna vinnas. Effektiv samverkan med och utnyttjande av industriella byggmetoder kan uppnås.
Särskilt intressant ur byggindustrialise- ringssynpunkt är de möjligheter som sane- rings- och ombyggnadsverksamheten i stä- derna erbjuder. Det är uppenbart — påvi- sat t. ex. av bostadsbyggnadsutredningen — att en ökande andel av bostadsbyggnads- verksamheten måste inriktas på att bygga om och rusta upp det stora byggnadsbe- stånd som inte fyller dagens krav på utrust- ningsstandard och andra bruksegenskaper, men som i övrigt är i byggnadstekniskt gott skick. Metoder som medger en ratio- nell produktion i detta byggnadsbestånd skulle ge gott utbyte mot ringa investe-
ringskostnader. Metoderna bör dels avse det punktvisa byggandet för förtätning el- ler ersättning av uttjänta byggnader, dels ombyggandet av bestående byggnader. För- tillverkade komponenter borde i betydan- de omfattning kunna komma till använd- ning och för ändamålet konstruerade in- stallationssystem kunde ersätta tidigare in- byggda installationer utan att dessa be- hövde avlägsnas. Sammanförandet av sane- ringsenheterna till större förnyelseblock un— derlättar planeringen, utnyttjandet av ra- tionella ombyggnadsmetoder samt anslut- ningen till gemensamma värmecentraler och andra kollektiva anläggningar.
2.8. Byggandet som produktionsgren
En påtaglig svårighet vid rationalisering och industrialisering av byggandet är bygg- nadsverksamhetens mångfaldiga förgre— ning, dess bindningar till levererande och mottagande sektorer, den variationsrika företagsstrukturen och dess sysselsättnings- politiska nyckelroll. Tillsammans har des- sa egenskaper inneburit svårigheter att av- gränsa byggnadsverksamheten administra- tivt och statistiskt och därmed svårigheter att mäta de totala effekterna av gjorda in- satser av rationaliseringskaraktär. Sålunda saknas t. ex. meningsfulla mått och statistis- ka serier över produktivitetens förändringar inom byggnadsverksamheten. Byggnads- verksamheten behandlas i samhällsekono- miska sammanhang i huvudsak som leve- rantör av investeringar och sällan som egen produktionsgren, vars villkor och möj- lligheter betraktas med företagsamhetens egna kriterier (som t.ex. sker för skepps— varven, teko-industrin m.fl.). Detta be- traktelsesätt markerar en i vissa avseen- den — och under vissa konjunkturlägen —— privilegierad ställning för byggnadsindu- strin i förhållande till andra industrisekto- rer och motsvaras i ekonomiska termer av en låg kapitalintensitet inom branschen. För rationaliseringssynpunkt är emellertid be- traktelsesättet föga utvecklingsdrivande och det innebär svårigheter för byggnadsindu-
strin att hävda sig i de näringspolitiska dis- kussionerna. Det senare kommer bl.a. till uttryck i att för byggnadsverksamheten av- görande politiska frågor handlägges inom flera olika departement i Kungl. Maj:ts kansli. De levererande sektorernas frågor handlägges inom handels- och industride- partementen, finansierings— och arbets- kraftsfrågorna i inrikesdepartementet, pla- nerings- och byggnadslagstiftningsfrågor i civildepartementet, den statliga byggnads— upphandlingen i finansdepartementet och anläggningsverksamhetens frågor i kom— munikationsdepartementet. Dessa mångför- delade intressen och ansvar för olika delar av byggnadsverksamheten och dess skeden och produkter tar sig också uttryck i den mängd av författningar, föreskrifter, råd och anvisningar som med olika myndig- heter som huvudmän reglerar byggnads- verksamheten (byggindustrialiseringsutred- ningen har tidigare tagit initiativ till ökad samordning i dessa avseenden, vilket redo- visas i bilaga i detta betänkande).
Att urskilja effekten av byggnadsverk- samheten i vidaste bemärkelse i svensk ekonomi är med nuvarande redovisning ytterst vanskligt. Ur ett pågående utred- ningsarbete inom statens institut för bygg- nadsforskning1 kan följande ungefärliga siffror anföras. Av inhemska bruttoutgif- ter faller ungefär 1/3 på investeringar. Av dessa utgör ca 2/3 investeringar i bygg- nader och anläggningar, vilket alltså utgör ca 20 % av bruttoutgifterna. Av den priva- ta konsumtionen beräknas ca 12 % hänfö- ras till bostadskonsumtion, i nationalräken- skapen redovisad som bostadsförvaltning. Annan fastighetsförvaltning tar därtill ett nästan hälften så stort belopp. Härtill kom- mer planering, projektering och annan verksamhet i offentlig förvaltning för bo- stadsändamål som ej särredovisas. Totalt kan man räkna med att byggnadsverksam- het och förvaltning av byggnader svarar för ca 25 % av BNP.
Av investeringarna utgör mindre än hälf- ten förädlingsvärdet inom den egentliga byggnads- och anläggningsindustrin, me- dan hälften faller på direkt och indirekt
levererande sektorer. För reparationer och underhåll är förädlingsandelen mer än hälf- ten. Av levererande sektorer levererar jord- och stenindustrin ca 90% till byggnads- och anläggningssektorn, träindustrin ca 60 %, järn- och stålindustrin ca 50%. Av konsultverksamheten är ungefär hälften inriktat på byggnads- och anläggningsverk- samheten. Mellan hälften och en fjärde- del av produktionen inom elektro-, skogs- och mekanisk verkstadsindustrin går till byggnads- och anläggningssektorn, medan mindre än en fjärdedel levereras till denna sektor av kemisk-, kemisk-teknisk-, trans- port-, pappers- och massaindustrin samt handel. Byggnads- och anläggningsverksam- heten sysselsätter drygt 300000 personer. Levererande sektorer samt reparations-, sa- nerings— och förvaltningssektorerna torde sysselsätta minst lika många i produktion för byggnadssektorn. Härtill kommer några 10 OOO—tal verksamma i planering och för— valtning av byggnader. Överslagsvis kan 700000 personer uppskattas sysselsatta för byggnadssektom, dvs. 1/5 av landets t'o- tala arbetskraft.
De anförda siffrorna antyder den utom- ordentliga tyngd som byggnadsverksamhe- ten i vidaste bemärkelse har i svensk eko- nomi. Denna tyngd motsvaras inte av en administrativ struktur som skulle underlät- ta flödet av produkter och processer för en rationell produktion och underhåll av byggnader eller som kunde garantera en god balansering inbördes av de i ked- jan ingående sektorerna.
Bristen på administrativ överblick och sammanhållning innebär givetvis svårighe- ter att optimera de legislativa och finansiel- la förutsättningar under vilka byggnads- verksamheten skall fungera och som bör balanseras mot de mera väletablerade möj— ligheterna för beställande och mottagan— de sektorer, att ställa anspråk på bygg- nadsverksamhetens produkter och tjänster. Dessa förhållanden kan tänkas vara en grundläggande orsak till den kritik för bristande rationaliseringstakt och innova-
1 Projekt 245: Byggnadssektorns roll i Svensk ekonomi. Lägesrapport januari 1971, bilaga 1.
tionsförmåga som riktas mot byggnads— verksamheten. Det är också uppenbart att i andra länder, där man starkt oroats av byggnadskostnadernas stegring och av oför— mågan att hålla uppställda produktiouspro- gram, man sökt åstadkomma en effektiv koncentration av det administrativa ansvaret för byggnads- och anläggningsverksamhe- ten. Samlade departement eller ministerier för bostadsfinansiering, byggnadsverksam- het och publika arbeten har upprättats med mer eller mindre starka bindningar till arbetsmarknadspolitik, kommunal och regional administration samt fysisk plane- ring (jfr bilaga nr 4).
Det ligger givetvis utanför denna utred- nings kompetens och uppdrag att studera och föreslå omfördelningar av ärendehand- läggningen i Kungl. Maj:ts kansli. Utred- ningen anser det emellertid önskvärt att en analys göres av byggnadsverksamhetens totala inflytande i svensk ekonomi och att en sådan analys lägges till grund för en översyn av den administrativa strukturen i såväl den departementala organisationen som av samband och gränsdragningar mel— lan de olika myndigheter som har väsent- ligt inflytande och betydelse för byggnads- verksamheten. Utredningen inser att ett så- dant mönster kan skära över och konkur- rera med andra betydelsefulla funktions- mönster i det svenska samhället. Utredning- en inser också värdet av självständiga myn- digheter som sakkunniga företrädare för olika intressesektorer och vikten av att sam- manvägningar av olika sektorbedömningar sker på politiskt ansvarig nivå. BIU finner det likväl angeläget att dessa olika struktu- rer beskrivs och att en prioritering sker av dessa funktionsstrukturer från effektivitets- och välfärdssynpunkt.
Bilaga 1 Förteckning över byggnadsindustrialiseringsutred-
ningens åtgärder 1965 — 1970
1.1 Betänkanden m. m.
Standardisering, normering, typgodkännande verksamhet. In Stencil 1966:5 (16.9.66).
Upphandling av stora bostadsprojekt. SOU 1968: 43 (25.9.68).
Sammanställning av remissvar över bygg- industrialiseringsutredningens betänkande Upphandling av stora bostadsprojekt SOU 1968: 43. In Stencil 1969: 2. (8.7.69).
Rationellt småhusbyggande. SOU 1969: 63 (4.11.69).
1.2 Remissvar
Yttrande den 92.65 till statsrådet och che- fen för kommunikationsdepartementet över förslag till ändring i 76 & byggnadsstadgan i samband med utfärdande av tillämpnings- bestämmelser.
Yttrande den 2.3.65 till Kungl. byggnads- styrelsen över förslag till meddelande om tillämpningen av 47 & byggnadsstadgan an- gående rumshöjd i bostadshus.
Yttrande den 4.5.65 till konungen över 1960 års arbetsmarknadsutrednings betän- kande Arbetsmarknadspolitik (SOU 1965 : 9).
Yttrande den 11.6.65 till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet över 1964 års studentbostadsgrupps promemoria Det fortsatta studentbostadsbyggandet.
Yttrande den 14.6.65 till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet över
1963 års universitets— och högskolekommit- tés betänkande Utbyggnaden av universitet och högskolor. Lokalisering och kostnader. I (SOU 1965: 11) jämte II Specialutredningar (SOU 1965: 12).
Yttrande den 14.10.65 till konungen över bostadsstyrelsens petita för budgetåret 1966/ 67.
Yttrande den 31.3.66 till Ö-gruppen över ett program till utredningsgrupperna A, El, Halth, TA, U och VVS fortsatta verksam- het.
Yttrande den 31.3.66 till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet över förslag till revision av BABS 1960.
Yttrande den 24.10.66 till konungen över bostadspolitiska kommitténs betänkande Bo- stadspolitiskt kreditstöd (SOU 1966: 44).
Yttrande den 28.10.66 till konungen över Statens råds för byggnadsforskningspetita för budgetåret 1967/68.
Yttrande den 28.10.66 till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet över en promemoria angående delning av byggnadsstyrelseorganisationen och bygg- nadsstyrelsens förslag i anledning av pro- memorian.
Yttrande den 15.11.66 till konungen över Skolöverstyrelsens förslag till anslagsäskan- den för budgetåret 1967/ 68.
Yttrande den 28.3.68 till universitetskans- lersämbetet över utredningen Byggnadsut- bildningen vid de tekniska högskolorna.
Yttrande den 5.6.68 till konungen över
Va-utredningens betänkande vatten och av- lopp (SOU 1967: 65).
Yttrande den 1.10.68 till statsrådet och chefen för finansdepartementet över föl- jande betänkanden.
]. Delbetänkande avgivet av byggnadsupp-
handlingsutredningen.
»Upphandling av byggnader. Del 1. For- merna» (SOU 1968: 20). Promemoria avgiven av arbetsgrupp för översyn av byggnadsstyrelseorganisatio-
nen.
»Konsultarvoden på det statliga bygg- nadsområdet» (K Stencil 1967: 4).
3. Betänkande avgivet av fastprisgruppen. >>Fixt pris inom byggbranschen» (In Sten- cil 1968: 1). lx)
Yttrande den 1.10.68 till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet över delega- tionens för bostadsfinansiering betänkande Bostadsbyggandets planering och kreditför- sörjning (SOU 1968: 30).
Yttrande den 17.3.69 till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet över en framställning av studentbostadskommittén och ungdomsbostadsutredningen angående utredning om projekteringsunderlag för ge- nomgångsbostäder för ungdom.
Yttrande den 1.12.69 till statsrådet och chefen för civildepartementet över statens planverks skrivelse angående ändring av 61 & byggnadsstadgan avseende ansvarig ar- betsledare.
Yttrande den 13.3.70 till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet över betän- kandet Vidgat underlag för byggnadsforsk- ningsavgiften mm (In Stencil 1969: 6).
Yttrande den 15.4.70 till statsrådet och chefen för civildepartementet över statens planverks skrivelse den 18.12.1969 med för- slag om ändring i 47 & byggnadsstadgan an- gående rumshöjd.
1.3 Konferenser m.m. anordnade av bygg- industrialiseringsutredningen
Konferens den 13.5.65 med företrädare för betong- och lättbetongbranscherna m.fl.
Sammanträde den 19.11.65 med represen- tanter för företag som tillverkade betongele- ment för flerfamiljshus. _
Konferens den 11.5.67 om installationen vid industriellt byggande med företrädare för installations- och byggnadsbranscherna.
Konferens den 16—17/10 1967 om byg- gandets industrialisering (i anslutning till Tekniska Mässan).
Sammanträde den 6.12.68 angående små- husbyggandet med representanter för några av de större småhusföretagen.
Sammanträde den 13.12.68 angående små- husbyggandet med representanter för vissa kommuner.
1.4 Utredningar som utförts på uppdrag av eller i samarbete med byggindustrialise- ringsutredningen
Inventering av stomsystem för elementbygg— da flerfamiljshus. Statens institut för bygg- nadsforskning rapport 42: 1967.
Vad som gjorts i olika länder för att stöd- ja den byggande industrins utvecklingsarbe- te och tillgodose dess kapitalbehov. Utred- ning 1968 av Yngve Palm på uppdrag av byggindustrialiseringsutredningen.
Statlig politik och utvecklingstendenser inom den franska byggnadsindustrin. Utred- ning 1968 av B. Darmstetter på uppdrag av byggindustrialiseringsutredningen.
Några utvecklingsfrågor inom byggnads- industrin —— diskuterade mot bakgrund av SIB:s studier för byggindustrialiseringsut- redningen. Statens institut för byggnads- forskning, arbetshandling B 3: 1969.
Strukturfrågor inom några byggämnes- industrier. Statens institut för byggnads- forskning, arbetshandling, P5—P9: 1969.
Byggprocessens förutsättningar och genom— förande. Statens institut för byggnadsforsk- ning, arbetshandling P 10—P 13: 1969.
Bilaga 2
Industrialiserad produktion av flerfamilshus — sam-
manfattning av utredningar för BIU
Sammanfattning utarbetad av statens institut för byggnadsforskning
2.1 Introduktion
Byggindustrialiseringsutredningen gav 1965 byggforskningsinstitutet i uppdrag att ge- nomföra vissa undersökningar.
Undersökningarna omfattade tre huvud- delar. En del avsåg bland annat att ge un- derlag för preferensmått för utformning av bostadshus och innehöll inventeringar av gällande normer, stomsystem och installa- tionssystem samt studier av rumsmått och planutformning.
Vidare har undersökningarna avsett bygg- nadsmaterialledet. Förutsättningarna för en industriell produktion av byggnadsmaterial skulle studeras bland annat genom ett klar- läggande av denna verksamhets struktur och organisationen av försäljning och distri- bution av byggnadsmaterial.
Slutligen skulle byggandets administrativa förutsättningar utredas. Rollfördelningen mellan byggherre, entreprenör och samhälle skulle undersökas med avseende på de krav en industriell tillverkningsprocess ställer.
De av institutet genomförda undersök- ningarna har publicerats kontinuerligt under perioden 1965—1969. Undersökningarna har successivt ställts till BIU:s förfogande och allt efter slutförandena kontinuerligt info- gats i genomgången av förutsättningarna för ett industrialiserat byggande.
I följande avsnitt redovisas sammanfatt- ningsvis dessa institutets undersökningar.
2.2. Utredningar för byggindustrialiserings— utredningen
2.2.1 Inventeringar av normer och rekom- mendationer
Allmän översikt över byggandets normer
Normerande krav avseende byggnaders ut- formning finns uttryckta i lagar, förord- ningar, bestämmelser, föreskrifter, råd, re- kommendationer och anvisningar samt i vis- sa s.k. normbildande skrifter som utan att vara generellt bindande dock i samband med avtal kan ges civilrättsligt bindande karak- tär.
En förteckning över gällande normer ut— gavs vid årsskiftet 1967/68 av Institutet för byggdokumentation. I publikationen förteck- nas nittio normgivande instansers skrifter —— omkring 900 titlar i första upplagan — med ett omfattande slagordsregister men utan kommentarer. Förteckningen hålls å jour av Institutet för byggdokumentation.
Det stora antalet normer försvårar eller omöjliggör dock en klar överblick. Till detta kommer att normerna i vissa fall är utfor- made med tanke på en mer eller mindre hantverksmässig tillverkningsteknik och för denna karakteristiska beslutsstrukturer.
Normernas juridiska karaktär har betydel- se främst i samband med avvikelser från normen. Sådana avvikelser medges i varie- rande omfattning. Det är emellertid viktigt att den juridiska karaktären av och möjlig-
heterna till avvikelser klart anges. Den reella och formella styrkan i kraven sammanfaller ej nödvändigtvis. Svensk standard är således inte formellt bindande, men tillämpningen av standard som villkor för statligt finan- sierad belåning gör standarden om icke formellt så dock reellt mer förpliktande än tidigare.
Normer avseende planutfor/nning av bostadsutrymmen
Normer avseende planutformningen av bo- stadsutrymmen redovisas som villkor för statlig belåning i skriften God Bostad, vil- ken publiceras av bostadsstyrelsen. Dessa normer avses uttrycka behoven hos en me- delproportional svenska bostadskonsumen- ter. De anger minimikraven för dessa _ med vissa marginaler — men inte utrymmet för en meningsfull variantrikedom i över- ensstämmelse med målsättningen för bo- stadsutformningen. Experimentella avvikel- ser har accepterats, men varit sällsynta, om inte som sådana räknas de talrika projekt som av olika anledningar inte fyller nor- merna utan att som kompensation erbjuda alternativa kvaliteter.
Anvisningarna 1 God Bostad har hittills kunnat fungera oberoende av tekniska vill- kor, då normerna alltid varit genomförbara i det traditionella byggande efter vilka be- stämmelserna inrättats. Däremot har kon- sekvenserna av normernas tillämpning vid industrialiserat eller annat icke-traditionellt byggande inte i samma mån beaktats, och konflikter mellan normerade och produk- tionstekniska krav finns dokumenterade. Bland annat har under våren 1967 en rad projekt förelagts bostadsstyrelsen för gransk— ning, i vilka påtagliga avvikelser från nor- men motiverats med produktionstekniska hänsyn. Lösningarna har inneburit eftergif- ter för båda parter. Vissa ärenden har in- formellt hänskjutits till byggforskningen som haft att ur erfarenheter från fältstudier av bostäder i bruk söka bedöma konsekvenser- na av de föreslagna avvikelserna. Det till- gängliga kunskapsunderlaget är dock brist-
fälligt och gör en sådan bedömning vansk- lig. Men samma kunskaper bildar underlag för God Bostad och normerna är endast till ringa del baserade på dokumenterade data om bostadskrav och bostadsönske- mål.
Kvaliteten har prioriterats i den svenska bostadspolitiken. De bostadspolitiska åt- gärderna har syftat att tillförsäkra bostads- konsumenterna en god bostadsstandard i nyproduktionen.
God Bostads olika upplagor, 1950, 1954, 1960 och 1964, representerar en stigande standardnivå. Denna har tagit sig uttryck i krav på större yta i samtliga bostadsrum och större, bättre utrustade och bättre dif- ferentierade utrymmen för matlagning, per- sonlig hygien och tvätt. Utmärkande för kraven är deras detaljeringsgrad.
I 1964 års upplaga framförs begreppen »godtagen standard» och »diskuterad stan— dard» som underlag för alternativa val av överstandard eller >>plats för framtiden». Trots detta, och trots att diskussionerna i texten ofta utmärks av en viss tveksamhet, som ger utrymme för olika tolkningar, an— ses normen fungera som ett hårt detaljregle- rande instrument och bostadsproduktionen kan i stort sett ses som ett uttryck för en total anpassning till God Bostads rekom- mendationer beträffande ytfördelning, rums— utformning och lägenhetsorganisation.
Byggforskningen har dokumenterat denna anpassning i ett flertal statistiska studier av planmått och planorganisation, men det skulle därutöver sannolikt vara möjligt att visa ett starkt samband mellan norm och produktutformning i en utvecklingsskild- ring från mitten av 40-talet till idag. För— hållandet har också gett upphov till den karakteristiska lika—olika situationen, som ofta påtalats i planeringsdebatten. Man arbe- tar parallellt, ibland inom samma företag, med planlösningar som i detalj och helhet är praktiskt taget identiska, men ändå inte samordnade, men likheten föreligger också ofta utan att möjligheter till produktions- eller projekteringssamverkan varit tänkbara.
Normer avseende material och konstruktioner
Av inventerade förteckningar över normer avseende byggnadsmaterial och konstruktio- ner var den i Svensk Byggkatalog mest full- ständig. Denna förteckning omfattade ca 700 hänvisningar till publikationer över nor- mer inom byggfacket, förutom detaljföre- skrifter av skilda slag. Förteckningen be- gränsades med hänsyn till ämnesområdet och omfattade efter denna gallring följande antal publikationer uppdelade efter delområ- den.
Antal
Ämnesområde publ. Anm. Material och materialprovning 26 Konstruktionsteknik 23 Utförande och arbetsteknik 25 Krav avseende byggnadsdelar —— Inryms Krav avseende byggnader —— under Övrigt (allmänna bestämmel- övrigt
ser, anvisningar, normer och rekommendationer) 48
En fullständig förteckning över dessa nor- mer och detaljföreskrifter blir således med nödvändighet lång och svåröverskådlig. För- hållandet kan förbättras om särskild vikt läggs vid överskådlighet och anpassning till olika kategoriers av byggfolk speciella be- hov.
Svårigheten att känna till gällande nor- mer och att hitta dem som gäller i en viss situation torde utgöra ett större hinder för ett rationellt byggande, än normeringen i sig själv. Under projektering och byggande är det under nuvarande förhållande lätt att glömma bort en bestämmelse i den rika normflora som finns, vilket förbiseende kan medföra ändringskostnader och admi- nistrativt besvär av avsevärd storleksordning.
Normer avseende installationer för VVS och El
Sammanställningen av normer och bestäm- melser avseende installationer för VVS och El omfattar 539 titlar. Antalet varierar, be- roende på urvalet, men blir oavsett urvals-
metod mycket stort. Även antalet utfärdan- de instanser är stort. Publiceringen är ej samordnad instanserna emellan och svårig- heterna att överblicka även detta normsy— stem stora.
Målsättningen varierar för de olika in- stanserna; för några dominerar säkerhets- frågoma (tryckkärlskommissionen, spräng- ämneskommissionen och statens brandin- spektion), för andra komfortfrågorna (bo- stadsstyrelsen) och för ytterligare andra va- riantbegränsning (standardiseringskommis- sionen).
Många normer och bestämmelser har 10- kal karaktär. Skilda bestämmelser i olika orter medför givetvis svårigheter att ut- forma generellt giltiga konstruktioner.
Olika installationsystem är mer eller mindre hårt bundna av normer. Elföreskrif- terna är således ytterst detaljerade och om- fattande, medan bestämmelser för värmesy— stem nästan helt saknas med undantag av säkerhetsregler för pannanläggningar och expansionskärl.
Arbetet med enhetligare normer pågår, främst inom Planverkets VA-normkommit- té. Arbetet koncentreras här till regler för kallvatten- och varmvatteninstallationer; av- sikten är att få fram sådana normer att 10— kala bestämmelser kan slopas.
2.2.2. Inventeringar av stomsystem, installa— tioner samt rums- och stomkomplettering— ar i elementbyggda hus
Producenter
Av elementbyggarna från 50-talet kvarstår Byggnadsfirman Ohlsson & Skarne AB och Fastighets AB Göteborgsbostäder. Flera nya elementbyggare har emellertid tillkommit. År 1965 introducerade A-system Byggele- ment AB det danska Jespersen-systemet och samma år etablerades AB Hälsingborgs Byggelement, AB Norrköpings Byggelement och AB Skånska Cementgjuteriet i Kalmar (vinkelelementrnetoden). Ohlsson & Skarne AB introducerade 1966 ett nytt system, Skar- ne 66, i viss utsträckning en vidareutveckling av deras s.k. tunga system. Samma år bör-
jade också AB Skånska Cementgjuteriet i Malmö att bygga efter en ny systemtyp.
Under år 1967 startades elementleveranser från Byggfackens Produktions AB (numera BPA Byggproduktion AB), från Göteborgs Byggelement AB, från Haningebolaget AB samt från Upplandsbetong i Uppsala, ägt av Byggnadsfirman Anders Diös AB och av Nya Asfalt AB (byggsystemet benämns DINA). Ytterligare ett företag startade un- der året leverans av stombyggnadselement till ett eget system, nämligen AB Sträng— betong, vars elementbyggnadssystem be- nämns System S. I början av år 1968 star- tade Göteborgs Stads Bostads AB leve— rans av stomelement enligt en variant av det danska systemet Larsen & Nielsen. I mitten av 1968 slutligen startade Fastighetsaktie- bolaget Göteborgsbostäder leverans av stom- element från egen fabrik (System Bygg- Tema).
I Sverige byggdes år 1967 över 8000 lä- genheter i flerfamiljshus med stommar av förtillverkade betongelement. Fabrikskapa- citeten är dock betydligt större, den beräk- nas 1970 vara ca 30 000 lägenheter.
Tekniska egenskaper hos byggsystemen
Två huvudgrupper av konstruktionsprinciper kan urskiljas. Den första, som också är den äldsta, har rumsstora eller mindre än rums- stora element, vilka utformats för traditio- nella planlösningar. Alla lägenhetsskiljande och de flesta rumsskiljande väggar är av be- tong och bärande.
Den andra huvudgruppen skiljer sig inte i nämnvärd grad från den första vad gäller de enskilda väggelementens storlek. Bjälk- lagselementen däremot är spännarmerade, har vanligen mindre bredd än de i den första gruppen, medan längden kan uppgå till 9— 10 rn. Endast de tvärgående, lägenhetsskil- jande väggarna behöver därför vara bäran- de, och lägenhetsytan består av stora öpp- na ytor, fria från bärande byggnadsdelar. Gavelfasaderna och vanligen också trapp- husväggarna ingår i den bärande konstruk- tionen i båda huvudgrupperna.
Icke bärande Väggar utförs av lättbetong
eller trä, i det senare fallet oftast som ele- ment, ibland med installationer inmonterade vid fabrik.
Rumslånga bjälklagselement är vanligen slakarmerade. De kan vara massiva eller av typ hålbjälklag. Spännvidden uppgår maxi- malt till ca 6 m.
De massiva elementen är rumsbreda eller mindre än rumsbreda, hålbjälklagen högst 1,5 m breda. Tjockleken varierar från 15 till 22 cm, maxirnivikterna för massivbjälk- lag från 5 till 12,5 ton och för hålbjälklag från 2,5 till 4 ton. Elementens begränsade spännvidd kräver en ganska tät bärande stomme — i varje fall vid bärande väggar. Elementen är tunga och har relativt låg för- tillverkningsgrad från fabrik. Elementkost- naden blir härigenom starkt beroende av transportavstånd mellan fabrik och bygg- plats.
Mer än rumslånga bjälklagselement börja- de användas i nämnvärd omfattning i fler- familjshus först under 1967. Elementen är spännarmerade av homogen betong och har i regel en viss överhöjning vid montaget. Bl. a. tillverkas i dag flera olika typer av så- dana element i form av s.k. kassetter. En typ har slät överyta och tvärsektion i form av ett eller flera T, en annan tillverkas i form av en låda med lock. Tillverknings- metoderna för spännarmerade produkter är betydligt mer invecklade än för slak- armerade och dessutom mera utrym- meskrävande. De största längderna i bo- stadshus är för närvarande 9,6 m för båda typerna. Den lådformade kassetten tillverkas endast i bredden 0,90 m. Tjockleken är 30 cm och maximivikten ca 2 ton. T-kassetten tillverkas i standardbredderna 1,2 och 1,8 rn, men även bredden 0,6 m förekommer. Tjockleken är 28,5 cm och maximivikten 5,6 ton. Installationer gjuts inte in i någon av typerna.
En ny typ av bjälklagselement för flerfa- miljshus, spännarmerade hålbjälklag, medger maximispännvidden drygt 12 m. Sådana ele- ment spänner över ett normalt lamellhus från långfasad till långfasad. Vikten per 1112 bjälklagselement är för dessa typer låg, vil- ket gör att elementkostnaden i mindre grad
påverkas av transportsträckan mellan fabrik och byggplats.
Innerväggselementcn i de inventerade sy- stemen tillverkas av massiv betong. Elemen- ten är i regel endast transportarmerade, är genomgående våningshöga och höjdmåttet ansluter vanligen till befintlig standard för våningshöjd, 2,7 eller 2,8 m. Längden va- rierar med bl. a. formutrustningen, upp till maximimåttet 8 rn. Flertalet fabriker har inga standardstorlekar. Tillverkningen är i de flesta fall beställningsarbete med måtten anpassade till för projektet aktuella rums- storlekar. Elementtjocklekarna varierar från 12 till 18 cm, men fabrikerna kan tillverka även tjockare element.
El-installationer göts in i innerväggsele- menten i nära 90 procent av de element- byggda flerfamiljshusen 1967, medan endast ca 25 procent av motsvarande produktion hade VVS-installationerna ingjutna. Maxi- rnivikterna för väggelementen varierade från 2 ton till över 8 ton i de olika systemen.
Fasadelement, bärande eller icke bärande, tillverkas vid de flesta av dagens betongele- mentfabriker. Elementen är i regel av typ sandwichkonstruktion med ytter- och inner- skiva av betong och däremellan värmeisole— ring av mineralull eller plast. Maximala längden är ca 7 m och elementen är vå- ningshöga. Tjockleken varierar mellan 18 och 26 cm för icke bärande, mellan 26 och 32 cm för bärande element. Bärningen är förlagd till innerskivan. Fasadelementens vikt överskrider ej 10 ton.
Fönsterkarmarna byggs i allmänhet in i fasadelementen vid fabrik, installationerna gjuts däremot som regel inte in.
Volymelement framställs som regel som helt färdiga rum med installationer dragna, inredning insatt och ytbehandling utförd på fabrik. De rum som man hittills främst in- tresserat sig för är badrum, toalettrum, tvättrum och kök. De omfattande installa- tionerna i dessa rumstyper komplicerar i hög grad arbetet på byggplatsen, varför det varit naturligt att i första hand söka få dessa lokaler färdiga på fabrik.
Av de volymelement av betong som för närvarande används i Sverige har det största
elementet måtten 5,7X2,55X2,7 m och vikten är 15,5 ton. Volymen används som transportbehållare för lägenhetens stom- komplettering, varför vikten totalt är ca 18 ton. De minsta volymelementen i dagens svenska produktion för flerfamiljshus väger ca 10 ton. Kraven på transportfordon och kranar är således betydligt större för dessa element än för s.k. skivelement, vilket tor— de varit en av orsakerna till att metoden inte fått någon större användning. Under senare år har dock krankonstruktioner framkom- mit lämpade för ifrågavarande vikter och utliggningar. Lätta volymelement av trä har härutöver utvecklats för småhus, skolor och andra relativt låga byggnader.
En viss typ av volymelement, s.k. våtele— ment, med badrum och köksinredning till småhus lanserades redan i början av 50—talet.
Förtillverkningsgrad. Den nuvarande ele- mentframställningen utmärks i stort sett av låg förtillverkningsgrad och medför i regel omfattande kompletteringsarbeten på bygg- plats. Ett undantag är som nämnts volymele- ment, som görs helt färdiga på fabrik i frå- ga om ytbehandling, golvbeläggning, inred— ning och annan utrustning. Fördelen med dylika system är just att kompletteringsar- betena på byggplatsen nedbringas till ett mi- nimum.
Utformning av installationssystem vid elementbyggda stammar
I allmänhet görs värmesystemens stamled- ningar synliga i samma utsträckning som till- hörande kopplingsledningar. I stombyggsy- stem med övergolv på sandfyllning e. d., i vilken kopplingsledningarna kan inläggas, förläggs i linje härmed värmestammarna i väggslitsar, antingen tillsammans med vat- ten- och avloppsstammarna eller separat.
I alhnänhet utgörs övergolvet emellertid av endast några mm stegljudsisolering samt ytterligare några mm golvbeläggningsmatta av t. ex. linoleum. Grenledningarna placeras därvid oftast synliga. Härvid förläggs stam- marna intill fönsterkarm e. (1. och grenled- ningarna dras endast till en radiator per vå— ningsplan.
Den horisontella fördelningen från husets inkoppling till undercentral utgörs antingen av i platsgjuten bottenplatta ingjutna tvär- gående ledningar som ansluts till längsgåen- de huvudledning eller av en U-formad ”hu- vudledningsslinga” i krypbar s.k. torpar- grund.
Ingjutna fästen för radiatorer förekommer stundom i förtillverkade fasadelement.
Ventilationssystemens konstruktion med- för ofta problem på grund av den bristande samordningen mellan dessa system och byggnadsstommens. Flera lösningar med ba— lanserad ventilation tillämpas i byggnader med elementbyggda stommar, även om väd- ringsbågar o. d. förekommer mest. Frånluft- systemen har tydligen medfört de flesta komplikationerna. Strävan efter god kontroll av ventilationsluftmängdema och låg ljud- överföring utan onödiga förtjockningar av kanalförsedda väggskivor av betong har i många fall resulterat i att man valt system med separatkanaler av 76 till 100 mm dia- meter. Separat kanalsystem medför dock att antalet varianter ökar 3 till 4 gånger, vilket hittills accepterats av elementtillverkarna. Kanalerna iläggs oftast efter behov i större väggskivor, förekommer ibland som installa- tionsväggelement med mindre breddmått men bildar sällan särskilda ventilationsele- ment.
Det stora antalet elementvariationer kan nedbringas genom tillämpning av s.k. hu- vudkanal-bikanal-system med tillräcklig ljudisolering i bikanalerna. Principen an— vänds av Göteborgs Stads Bostads AB.
Det sanitära systemet. Avloppssystemets grenledningar vållar ofta komplikationer, emedan synlig dragning endast undantags- vis kan accepteras, och skrymmande muffar och kort tillåten grenledningslängd medför svårigheter vid ingjutning i tunna betong- skivor. Även golvbrunnar ger problem i så- dana lägen och användningen av väggan- slutna brunnar har ökat. Avsättningarna anses minska i köksstammar av plast, vilket kan ha påverkat användningen av PVC- och PBH-plaströr i grenledningar och disk- bänkslås.
Stamledningarna för kv och vv dras i
ett av de inventerade byggsystemen frihäng- ande från vägg medan avloppsrörens in- gjutning i elementens väggskivor medfört en förtjockning av dessa från 15 till 25 cm. I de flesta fall förläggs emellertid vatten- stammarna frihängande i schakt, utformat antingen som en kanalformad ursparning i ett tjockt, stundom delbart, väggelement eller sammansatt av fyra väggskivor i lättare eller tyngre material. Avloppsstammar för spillvatten och ev. dagvatten inläggs därvid i samma schakt.
Till elsystemet brukar förutom belysnings- nätet även räknas telefonledningar och an- tennledningar för radio och TV. Drag- ning av elledningar åstadkommer en stor mängd små ingrepp såväl vid elementtill- verkning som vid montering på byggplats.
Gruppledningar dras antingen i golv eller i tak och minst hälften går till kök och badrum. Takuttagen för belysning ersätts i många system med högt på vägg placerade uttag eller av väggarmaturer. Strömställare och vägguttag förbinds med dessa och bil- dar vertikala ingjutningsdelar av isolerrör och eldosor. Vid elementens montering måste ibland skarvmuffar till elrören på— skjutas dessa innan betongfogningen kan ut- föras. Dragning av trådar sker efter stom- montaget.
Elsystemens stamledningar dras i vissa sy- stem i ingjutna rör, i andra förläggs ledning- arna synligt på vägg om lokalen medger detta. Huvudledningar mellan trapphusen förläggs i rörkällare, större kulvertar eller i källargångar och synes inte i nämnvärd ut- sträckning störa produktionen.
I en tillämpning av A-systemet har grupp- ledningarna förlagts i ursparade sockel- och dörrkarmlister, i vilka tre gruppledningar kunnat inrymmas i varje list. Andra lösning- ar såsom ingjutning har dock erfordrats jämsides med el-listerna.
Rums- och stomkomplettering vid elementbyggda stammar
Synpunkter på rums- och stomkomplettering har insamlats genom intervjuer med repre- sentanter för nio företag med system för ele-
Monteringsbyggeriet anges inte ställa någ- ra speciella krav på rumskompletteringen, utan snarare medge bättre måttsamordning och härmed förutsättningar för rationellare tillverkning och montering.
Vid montering av icke bärande väggar, liksom övriga stomkompletteringselement, anges tidsfaktorn vara väsentlig, dvs. monte- ringen bör vara snabb men lika viktig är en jämn monteringsrytm. Detta förutsätter en jämngod kvalitet på den till byggplatsen levererade varan och ställer vissa krav på väggens tålighet vid transport och hante- ring.
Beroende på bjälklagens nedböjning och övriga måttoleranser utformas väggarna med eller utan justeringsmöjligheter. Vissa bjälklag medger att väggen ställs endast på en neoprenremsa, andra kräver någon jus- teringsmekanism — skruv eller kilar.
Gasbetongelement har varit ett vanligt väggmaterial. Andra konstruktioner tilldrar sig dock ökat intresse, exempelvis väggar med regelstomme och skivor, med eller utan inlagda elledningar. En fördel med sådana väggar är att förtillverkningsgraden kan ökas. Ett par företag använder helt förtill- verkade mellanväggar, inkl. tapet eller an— nan ytbeklädnad.
Samtliga företag eftersträvar snabb in— täckning av stommen, främst som skydd mot ogynnsamt väder. Vissa företag har därför utvecklat egna fasadelement som till- verkas inom företaget eller upphandlas på konventionellt sätt.
Golvens ytbeläggning medför vissa pro- blem, dels av utförandetekniska, dels av akustiska skäl. Många av dessa problem anses fortfarande olösta.
Kritik riktas mot samordningen av de vertikala mått som fastställts av Byggstan- dardiseringen resp. bostadsstyrelsen och planverket, dvs. skillnaden mellan vånings- höjd och rumshöjd anses vara för liten vid 27 dm våningshöjd och för stor vid 28 dm våningshöjd för att vara ekonomiskt optimal.
Vid intervjuerna har följande önskemål framkommit:
»Typiseringsgraden bör höjas. Mellanväg- gar anges exempelvis ofta bli för dyra till följd av låg typiseringsgrad.
Sådana dörr- och fönsterkarmtyper bör utvecklas, som tål ingjutning eventuellt i samband med s.k. påskyndad härdning. Visst utvecklingsarbete pågår inom detta område.
Olika golvbeläggningars egenskaper bör utforskas, främst med avseende på akustis- ka egenskaper, och provningsmetodema för ljudisolering anges vara mindre goda.
En ökad rationalisering bör eftersträvas på byggplatser och i myndigheternas age— rande.
Förfarandet vid typgodkännande av pro- dukter bör göras smidigare».
2.2.3 Studier av rumsmått och planutformning
Inventeringar av rumsmått
Institutet utförde åren 1965—66 en studie av rumsmått i 1964 års byggnadsproduktion. Byggnadsstyrelsen utförde ungefär samtidigt liknande studier på 100 av statens bygg— nadsprojekt uppförda åren 1960—64 och skolöverstyrelsen på de skolbyggnader som godkänts av styrelsen under 1964.
Vissa bredd- och djupmått i de av bygg- nadsstyrelsen och institutet inventerade plan- materialen vanligare än andra, medan mot- svarande koncentrationer inte förekom i Skolöverstyrelsens.
Det föreligger i institutets material stora likheter mellan fördelningarna av olika rumstypers planmått. De dominerande kon— centrationema i fördelningen av t.ex. bo- stadsrummens breddmått motsvaras av näs- tan lika dominerande koncentrationer i för- delningen av kontorsrummens breddmått. Samma gäller fördelningen av breddmått för rummen i KBS-materialet.
Måttnormeringens inflytande kan tydligt skönjas i fördelningen av bostadsrummens mått. Det normerade breddmåttet 23 dm (parallellkök) kan t. ex. sättas i samband med en kraftig koncentration till intervallet
23—24 dm i inventeringsmaterialet och det normerade breddmåttet 36 dm för var- dagsrum med koncentration till intervallet 36—38 dm i materialet.
I normer för planering av arbetsrum i statliga kontorsbyggnader vilka var aktuel- la när 1964 års byggnadsproduktion pro- jekterades, angavs 22 och 32 dm som lämp— liga minimimått för en- resp. tvåpersons ar- betsrum. Dessa dimensioner återfanns i stort antal även i den allmänna produktio- nen av kontorshus 1964; de största koncent- rationerna i fördelningen av kontorsrum— mens breddmått bildades således i interval- len 22—25 dm och 32—38 dm.
Planutformning i elementbyggda flerfamiljshus
Planutformningen i lägenheter i element- byggda flerfamiljshus verkar som tidigare nämnts inte märkbart avvika från den i tra- ditionellt byggda hus. Samma plantyper, rumsforrner och utrustningsstandard tilläm- pas. Intrycket är således snarast att de olika elementbyggnadssystemen till övervägande del tillämpats direkt på traditionella plan- mönster. Allmänt sett synes detta inte ha försämrat bostädernas funktionsduglighet, möjligen ökat lägenhetsytorna.
Studier av bostadsutformning för beräkning av preferensmåttserie för bostadsrum
De två projekten Planutformning av kök samt Planutformning av bostadsrum avser att redovisa regler för bildande av funktions— anpassade bostadsutrymmen. Köksstudien utgår från ett skåp- och inredningssortiment som studerats från variantbegränsnings- och flexibilitetssynpunkt, rumsstudien från ett måttunderlag för rumsdimensionerande enhe- ter som avses uppfylla vissa krav på gene- ralitet och som därför antas ge viss möjlig- het till mångsidig användning av de utfor- made rummen.
Vid utnyttjandet av sådana tekniska sy- stem som ställer vissa måttkrav, eller vid tillämpning av >>preferensmåttsystem» av mer generell art, reduceras antalet möjliga
rumsalternativ. I de båda ovannämnda pro- jekten redovisas planexempel på kök resp. rum i systematiska översikter som förenklar överblicken över möjliga alternativ vid vissa valda måttförutsättningar, inrednings- mängder och möbelinnehåll.
2.2.4. Strukturfrågor inom några bygg- ämnesindustrier
Undersökningen beträffande strukturfrågor i byggämnesindustrin utfördes i form av en enkät. Enkäten besvarades av 258 av totalt 304 tillfrågade arbetsställen med tillverkning av byggnadsmaterial. Det redovisade total- saluvärdet för de 258 arbetsställena var 4900 milj. kr år 1966. Därav gick knappt 2 800 milj. kr i form av förädlade produk— ter till byggnadsbranschen. De aktuella ar- betsställena täckte år 1966 halva produkt- värdet för material som användes i bygg— nadsverksamhet inom Sverige (approxima- tivt 5 500 milj. kr exkl. vvs och el).
Företagens, eller arbetsställenas, produk- tion av byggmaterial uppdelades på 16 olika varugrupper. I några av dessa grupper ut- görs totalsaluvärdet till huvudsaklig del av byggnadsvaror, i andra grupper är förhål- landet annorlunda. Plastvaror till byggnads- ändamål utgör sålunda en mycket liten del av totalsaluvärdet i denna varugrupp, me- dan trähusproduktionen i sin helhet går till byggsektorn. Armeringsståltillverkning- ens saluvärde utgör normalt en liten del av arbetsställenas totalsaluvärden och spånski- veproducenterna lämnar en stor del av sin tillverkning till möbelindustrin.
Enligt industristatistiken år 1966 utgjorde arbetsställen med högst 200 arbetare 96 % av samtliga. I varugruppen >>trähus>> hade 56 % av arbetsställena högst 100 sysselsatta (arbetare och tjänstemän) och 80 % högst 200, i varugruppen »snickerier» var värdena 56 % resp. 81 %. I varugruppen »wall- board» hade dock endast 56 % högst 200 sysselsatta.
Allmänt sett gäller således att de byggma- terialtillverkande företagen har förhållande- vis få sysselsatta per arbetsställe. Flertalet arbetsställen är så små att de inte bedriver
och inte heller i framtiden kan förväntas be- driva någon forsknings- och utvecklingsverk- samhet i egen regi.
Ungefär hälften av alla de tillfrågade ar— betsställena har konstaterats vara nära lie- rade med andra materialtillverkande enhe- ter, endera genom att tillhöra samma företag eller genom att ingå i koncerner. Samver- kan tycks huvudsakligen röra rent ekono- miska frågor.
Undersökningen tog upp frågan om i vil- ken utsträckning de olika byggmaterialtill- verkarna använder sig av underleverantörer. Av insamlade uppgifter framgår att det in- om t.ex. trähusgruppen fanns flera arbets- ställen vilkas underleverantörers insatser motsvarade 20 a 25 % av trähusens totala saluvärde. I huvudsak gäller dock att under- leveransernas ekonomiska omfattning är li- ten.
Endast ett fåtal företag uppger att de själ- va är underleverantörer till andra företag inom byggmaterialsektorn.
Undersökningen har också givit besked om vilka försäljnings- och distributionsfor- mer som används för byggmaterial. Försälj- nings- och distributionsformerna varierar mellan de 16 varugrupperna.
Sådana distributionsformer väljs som låg- ger försäljningsarbetet på grossister, bygg- materialhandlare och agenter. I vissa varu- grupper är dock direktleveranser vanligast. Detta gäller exempelvis trähus men också aluminium- och kopparkonstruktioner och takpapp. I de sistnämnda grupperna monte— rar byggmaterialtillverkarna i stor utsträck- ning produkterna i egen regi på byggplats.
Ett fåtal snickeriföretag monterar undan- tagsvis dörrar, fönster och inredningar för bostäder, däremot monteras ofta specialin- redningar i egen regi på byggplatsen. Gros— sister och materialhandlare är även här ett viktigt led i distributionskedjan.
De små företagens marknad är i stort sett rent lokal även om undantag finns, medan de medelstora företagen ofta har en eller ett par regioner som ägnas särskilt intresse. De stora byggvaruindustrierna däremot har oftast hela landet som marknad och ofta
viss export till länder i Nord— och Västeu- ropa.
I flera varugrupper är byggvaruföretagens kännedom om kunderna begränsad till gros— sistledet. Man saknar således kännedom om de slutliga konsumenterna och man känner inte till var de tillverkade varorna slutligen används, t. ex. i småhus, flerfamiljshus, indu- stribyggnader, kontorshus eller skolbyggna— der. Samma förhållande gäller byggvarornas användning i ny- och tillbyggnader, om- byggnader eller i samband med reparationer och underhåll.
2.2.5. Byggprocessens förutsättningar och genomförande
Byggprocessen har studerats för ett repre- sentativt urval objekt som började byggas år 1964. De 471 objekt som ingår i urvalet re— presenterar objekttyperna
flerfamiljshus, dvs. bostadshus med fler än 2 lägenheter,
kontorshus, skolbyggnader, sjukhus, industribyggnader och affärshus.
En del av objekten har flera funktioner och inrymmer således exempelvis både affä- rer och kontor, kontor och industrier eller bostäder och affärer. Vägledande vid sorte- ring på objekttyp har i sådana fall varit för vilket ändamål huvudsakliga ytan varit avsedd.
I bearbetningen har i första hand stude- rats de tidsmässiga relationerna mellan hu- vudskedena projektering, upphandling och byggande, och för analysen har följande skedesdefinitioner valts.
Projekteringsskedet påbörjades då projek- tören startar skissarbetet och avslutas då bygghandlingarna färdigställts.
Upphandlingsskedet påbörjas då anbuds- förfrågan utgår och avslutas då byggentre- prenör är antagen.
Byggskedet påbörjas då vald antreprenör påbörjar markarbetena och avslutas vid in- flyttningen.
Härutöver har objekten klassificerats med hänsyn till byggherre, detaljplan, form för projektering och byggande, varaktighet för olika skeden och processen som helhet samt slutligen till den tidsmässiga relationen mel- lan vissa moment i processen och myndig- hetsåtgärder.
M önstergru pper
De tre skedena projektering, upphandling och byggande kan tidsmässigt samordnas på en mängd olika sätt. Med hänsyn till det sätt på vilket start- och sluttid för de oli- ka skedena förlagts i förhållande till var- andra har projekten grupperats i 14 varian- ter, eller mönstergrupper (fig. 1). I den första gruppen är skedena helt åtskilda, vilket förhållande torde utgöra den vanli- gaste teoretiska förebilden för sambandet mellan de tre skedena och utgångspunkt för bl.a. myndigheters agerande och besluts- gång i byggnadsärenden. I övriga grupper är skedena helt eller delvis överlappade.
41 % av samtliga objekt har följt ett byggprocessförlopp enligt det förstnämnda fallet. Egenregibyggen och övriga objekt som över huvud inte haft något upphand- lingsskede enligt den givna definitionen har svarat för 28 % av samtliga objekt, medan 10 % av objekten har följt ett mönster med överlappning mellan projekterings- och upp-
handlingsskedet. Övriga grupper har omfat- tat mindre än 5 % av objekten.
Förutsättningar vid byggprocesstart
Byggherren. Byggherrarna har vid analy- sen med hänsyn till vissa karaktäristika grup— perats i följande kategorier:
1. Kontinuerligt byggande, bostadsförval- tande byggherre utan egenregibyggande verksamhet, 2. Kontinuerligt byggande, bo— stadsförvaltande byggherre med egenregi- byggande verksamhet, 3. Kontinuerligt byg- gande byggherre med huvudsaklig annan verksamhet, 4. Byggentreprenör, 5. Skol- och sjukhusbyggherre, 6. Annan byggherre. »Bostadsförvaltande byggherrar» med och utan egenregibyggande verksamhet bygger förutom flerfamiljshus mest affärshus. »Kontinuerligt byggande byggherrar med huvudsaklig annan verksamhet» bygger mest kontor, industribyggnader och affärshus. »Byggentreprenörer» uppträder som bygg- herrar övervägande för flerfamiljshus och i viss mån industribyggnader. »Skol- och sjuk- husbyggherre» är i allmänhet stat, kommun eller landsting. »Annan byggherre» bygger vanligen kontorshus och industribyggnader. Starkt samband finnes således mellan »bygg- herretyp» och >>objektstyp». Detaljplan. 63 procent av objekten är ut- byggda efter stadsplan och 20 procent efter byggnadsplan, sammanlagt alltså 83 procent
MÖNSTERGRUPP 1—4 MÖNSTERGRUPP 5—8 MÖNSTERGRUPP 9—12
TECKENFÖRKLARING P = PROJEKTERINGSSKEDE
i I P | U = UPPHANDLINGSSKEDE _____________ B : BYGGSKEDE | B | srRECKAp LINJE BETYDER ALTERNATIVA LAGEN FÖR BYGGSTART Fig. 1 SOU 1971: 52 43
utbyggda efter detaljplan. Sjukhusen byggs ofta på specith sjukhusområde, vilket för- klarar att hela 60 procent av sjukhusen byggts på icke detaljplanelagt område. Skol- byggnaderna har också i stor utsträckning, 27 procent, utbyggts utan detaljplan. Affärs- husen har till 98 procent utbyggts efter de- taljplan. Flerfamiljshusen, kontorshusen och industrierna fördelas i detta hänseende som genomsnittet.
Organisation av processen
Projekteringsform. För 61 procent av ob- jekten har delad projektering använts, dvs. byggherren har slutit separata avtal med fle- ra projektörer. Generalprojektering, dvs. byggherren sluter avtal med endast en pro- jektör, som i sin tur engagerar övriga pro- jektörer, har använts för knappt en fjärde- del av objekten. Projektering ingående 1 to- talentreprenad omfattar endast 6 procent av samtliga objekt. Egenregiprojektering ut- förd av byggherren själv tillämpades vid 5 procent av samtliga objekt.
Byggandeform. Den delade entreprenaden, dvs. byggherren har avtal med flera entre— prenörer, var den vanligaste upphandlings- formen och hade använts i 59 procent av objekten. Endast affärshus har mindre än hälften av objekten upphandlade på detta sätt, medan för skolbyggnader och sjukhus delad entreprenad tillämpades särskilt ofta, i 75—85 procent av dessa objekt. General- entreprenad, dvs. byggherren sluter avtal med endast en entreprenör som i sin tur engagerar övriga entreprenörer, har använts för 17 procent av objekten. Denna upphand- lingsform är speciellt vanlig för kontors- och affärshus. Egenregibyggande, dvs. bygg- herren utför byggentreprenaden i egen regi, är lika vanligt som generalentreprenad. To- talentreprenad, dvs. byggherren sluter av- tal med en entreprenör som sedan med hjälp av konsulter och underentreprenörer både projekterar och bygger objektet, har använts för 6 procent (jfr Projekterings- form).
Totaltid. Totaltiden har definierats som ti- den från byggherrens påbörjande av pro- gramarbetet till inflyttning i det färdiga huset. Denna är i genomsnitt 40 månader för samtliga objekt. Skolbyggnader och sjuk- hus har längre totaltid än genomsnittet, 51 resp. 58 månader, medan däremot industri- byggnader har kortare, 32 resp. 39 månader. Totaltiden för flerfamiljshus och kontorshus är lika med genomsnittet.
Projekteringstid. Projekteringsstart har i genomsnitt skett 18 månader före byggstart medan projekteringsslutet inträffat 1 må— nad före byggstart. För skolbyggnader och sjukhus har projekteringen startats avsevärt tidigare, 30 resp. 32 månader före bygg- start. Industribyggnadsprojekteringen har däremot påbörjats mycket sent, endast 11 månader före byggstart.
Projekteringsslutet — färdiga bygghand- lingar — ligger i genomsnitt nära byggstart, 1 månad före byggstart, för samtliga objekt- typer. Affärshus har dock i genomsnitt pro- jekteringsslut 3 månader efter byggstart.
Projekteringens varaktighet är i genom- snitt 18 månader för samtliga objekt. Varia- tionen mellan objekttyperna är dock stor. Skolbyggnader och sjukhus har de längsta genomsnittliga projekteringstiderna, 29 må- nader, industribyggnader de kortaste, 11 må- nader.
Upphandlingstid. Upphandlingen är som helhet koncentrerad till en kort period myc- ket nära byggstart.
Upphandlingsstarten, definierad som tid- punkten för utlysande av byggentreprena- den, har i genomsnitt ägt rum 3 månader före byggstart. För affärshus har dock upp- handlingen i genomsnitt startat redan 6 må- nader före byggstart.
Upphandlingsslutet, definierat som den tidpunkt vid vilken byggherren antog bygg- entreprenören, har i genomsnitt inträffat 1 månad före byggstart.
Byggtid. Byggtiden är i genomsnitt 13 må- nader för samtliga objekt. Samtliga objekt- typer utom industribyggnader har byggtider som ligger något över genomsnittet. Varia-
tionen i byggtiden mellan »mönstergrupper- na» är obetydlig.
Tidrelationer
Detaljplan — husprojekteringsstart. I ge- nomsnitt antogs, i några fall fastställdes, de— taljplan 29 månader före husprojekterings— start, dvs. den tidpunkt, då arkitekt alterna- tivt konstruktör påbörjade arbete med för- slagshandlingar.
För samtliga objekttyper gäller att de— taljplan har antagits före husprojekterings— start.
För flerfamiljshus, affärshus och skol- byggnader antogs detaljplanen betydligt när- mare husprojekteringsstarten än för genom- snittet, för industribyggnader, sjukhus och kontorshus tidigare.
Av alla projekt byggs 27 procent med de- taljplanen antagen/fastställd före huspro- jekteringsstart, 18 procent med detaljplanen antagen/fastställd under husprojekteringen och 8 procent med detaljplanen antagen/ fastställd efter husprojekteringsslut.
Myndighetsåtgärder — byggstart. Vissa tidsmässiga samband mellan myndighets- åtgärd och moment i processen undersöktes. De genomsnittliga värdena för dessa tids- avstånd var:
byggnadslov söktes — byggnadslov er- hölls: 3 månader,
bygnadslov erhölls — byggstart: 1 må- nad,
schaktningslov söktes — schaktningslov erhölls: 2 månader,
schaktningslov erhölls — schaktstart: 2 månader.
För affärshus synes väntetiden för bygg- nadslov vara lång, 9 månader i genomsnitt. För övriga objekttyper är väntetiden för både byggnads- och schaktningslov ungefär som genomsnittet, dvs. 3 månader resp. 2 månader.
Byggnadslov erhölls 2 månader efter bygg- start för affärerna. Övriga objekttyper er- höll byggnadslov liksom schaktningslov ungefär lika med genomsnittet.
Av samtliga objekt fick i genomsnitt 61 procent byggnadslov 3 månader före bygg-
start. 18 procent fick i genomsnitt byggnads- lov 4 månader efter byggstart.
Igångsättningstillstånd. Tiden från att igångsättningstillstånd söktes till dess det er- hölls är i genomsnitt för samtliga objekt 4 månader. Tillståndet erhölls i genomsnitt 1 månad före byggstart. 3 procent av samtliga objekt uppger att byggstart fick tidigareläg- gas i genomsnitt 3 månader före beräknad byggstart till följd av myndighets beslut om igångsättningstillstånd. 6 procent av samtli- ga objekt fick senarelägga byggstarten i genomsnitt 5 månader efter beräknad bygg- start p.g.a. sådant beslut.
Bland objekttyperna redovisas för sjuk- husen endast 1 månads väntetid på igång- sättningstillstånd och det erhölls i genom- snitt 3 månader före byggstart. Även för kontorshus gavs tillståndet relativt tidigt. För övriga objekttyper överensstämmer vän- tetid och tidpunkt för erhållande av igång- sättningstillstånd med genomsnittet.
Statliga lån. Statliga lån används för fi- nansieringen av de flesta flerfamiljshus och skolbyggnader samt vissa kontors- och af- färshus som inrymmer bostäder. Enligt låne- bestämmelserna skall preliminärt statligt lå- nebeslut erhållas före byggstart. Preliminärt lånebeslut erhölls i genomsnitt för samtliga objekt samma månad som byggstart.
65 procent av objekten erhöll lånebesked i genomsnitt 3 månader före byggstart. Till denna grupp hör nästan samtliga skolbygg- nader och 60 procent av flerfamiljshusen. 35 procent av objekten erhöll lånebesked i ge- nomsnitt 4 månader efter byggstart. Hit hör 40 procent av flerfamiljshusen, några skolbyggnader samt flertalet kontors- och affärshus.
På frågan om störningar i byggandet upp- stod p.g.a. att statliga lånebeslut ej erhölls i tid svarade 7 procent ja (samtliga var fler- familjshus) medan övriga svarade nej.
2.3 Sammanfattningar och slutsatser av genomförda undersökningar
I det följande redovisas korta sammanfatt- ningar av de för BIU gjorda utredningarna
och i samband därmed några slutsatser och förslag till åtgärder ägnade att främja en ökad industrialisering av framför allt bo- stadsbyggandet. De redovisade slutsatserna baseras förutom på de aktuella utredningar- na även på andra undersökningar inom samma eller angränsande ämnesområden.
Som underlag för en analys och kritik av utredningarna och förslagen kan läggas föl- jande schematiska översikt. Samhälleliga åtgärder för att främja en ökad industriali- sering av byggandet kan å ena sidan inriktas på att undanröja för industrialisering spe- ciella hinder i den administrativa processen, handläggningen, normapparaten osv. och å den andra på att genom aktiva åtgärder sö— ka åstadkomma de för industrialiseringen erforderliga serielängderna. Sådana serie- längder kan erhållas såväl inom ramen för tillräckligt stora projekt som genom sam- ordning av flera mindre. Samordningen i sin tur kan primärt vara av administrativ eller teknisk art, även om den administrativa i detta sammanhang givetvis avser att skapa förutsättningar för en teknisk samordning. Administrativ samordning av projekt kan ske både inom byggherreledet och inom producentledet; den primärt tekniska sam- ordningen har hittills åstadkommits genom åtgärder från samhällets sida eller genom samverkan mellan samhälle, byggherrar och producenter.
Normerna avseende planutformning av bostadsutrymmen. dvs. bostadsstyrelsens lå- nevillkor och planverkets krav på vånings- höjd, sanitärutrymmens storlek etc., torde ha utformats med tanke på konventionella produktionsmetoder och material. Vissa av kraven, avseende t. ex. minsta breddmått för kök, vardagsrum och sovrum, har blivit starkt normerande, inte endast i byggnader uppförda med sådana metoder utan även i det industrialiserade byggandet, som i stor utsträckning övertagit de gängse planor- ganisationerna och planmönstren. Förhål- landet har medfört konflikter vilka i någon mån torde kunna begränsas genom en för- ändring av kravformuleringen mot ett ut- tryckssätt med krav på byggnaders egenska- per som är oberoende av tekniska lösningar.
Ett sådant uttryckssätt har i viss utsträck- ning tillämpats i bostadsstyrelsens tekniska byrås förslag till God Bostad 70 och i Svensk Byggnorm 67. En fortsatt utveck— ling av metoderna kan samordnas med delar av utvecklingsarbete för »enhetliga projekteringsunderlag». Vissa delar av så- dant arbete avser just att söka renodla och uttrycka krav avseende funktioner och egen- skaper hos byggnader och byggnadsdelar som är i möjligaste mån frikopplade från tekniska förutsättningar. Målsättningen är nämligen bl. a. att söka lokalisera och redo— visa konflikter och konsekvenser av krav av olika slag, exempelvis funktionella, tekniska, sociala och ekonomiska.
Gällande normkrav avser minimikrav. I den mån resurserna ökat har kravnivån i stort sett höjts generellt, vilket inneburit att de ökade resurserna ej utnyttjats för att for- mulera alternativa kravnivåer för olika bo- stadsegenskaper. Sådana alternativa krav skulle kunna läggas som underlag för ut- formning av alternativa bostadsmiljöer och jämförande studier av erfarenheter från så- dana alternativ i sin tur kunna läggas till grund för en aktiv utveckling av normsy— stem, och för värdering av krav och bostads- miljöer. Det kan eventuellt vara fruktbart att koppla dessa frågeställningar till den i analysen redovisade bristen på FoU-verk— samhet inom byggämnesindustrin.
Byggandet styrs, vad avser material och konstruktioner och installationer av ett stort antal normer och normerande anvisningar av skiftande karaktär och med varierande huvudmän och kontrollorgan. Normerna har delvis lokalt begränsad giltighet, eller är så utformade att innebörden kan bli före— mål för lokalt varierande tolkningar. Mate- rialet blir härigenom svåröverskådligt, och bestämmelser och krav förbises vid plane- ring och byggande. Tekniska och ekonomis- ka konsekvenser av förbiseenden av denna art torde accentueras i ett industriellt byg- gande, och lokalt begränsade krav försvå— rar tillämpningen och hämmar därigenom utvecklingen av generella, tekniska lösningar. Samordning och förenhetligande av normer- na pågår, framför allt i samband med plan-
verkets arbete med nya upplagor av Svensk Byggnorm och inom planverkets VA-norm- kommitté. Målsättningen för arbetet är att avhjälpa de påtalade bristerna. Vad som däremot saknas är en samlad bild och målsättning för samhällets normapparat, baserad på en analys av sambandet mellan normapparaten och beslutsstrukturen i bygg- processen med hänsyn till olika planerings- nivåer och till normgivande organ och in- stitutioner. Som exempel kan nämnas att gränsdragningen mellan Svensk Byggnorm och God bostad är oklar vad avser bl. a. kli- matkrav och tekniska krav, och att den tekniska detaljeringsnivån skiftar på ett till synes osystematiskt sätt inom normpublika- tionerna och dem emellan.
I byggprocesstudien karakteriseras objek- ten utifrån en analys av tidsambanden mel- lan process-skedena projektering, upphand- ling och bygge. Materialet analyseras sedan med avseende på eventuella samband mel— lan de på detta sätt karaktäriserade objek- ten. och objekttyp med hänsyn till använd— ning. byggherrekategori, form för upphand— ling av projektering och bygge etc.
Studien visar bl.a. att den konventionella modellen för de tidsmässiga sambanden mel- lan processens skeden, dvs. med skedena helt åtskilda, omfattas av mindre än hälften, ca 40 %, av de inventerade objekten. Fram- för allt infaller upphandlingsprocessen i ett stort antal fall under pågående projektering, eller annorlunda uttryckt, projekteringen av- slutas först under pågående eller efter av- slutad upphandling. Byggnadsprojekt star- tas eller genomförs utan giltiga detaljplaner eller byggnadslov, myndighetsbeslut om lån, bidrag och igångsättning medverkar till en förskjutning av tidpunkten för de enskilda byggnadsprojekten och tiden mellan upp- handling och byggstart är kort.
Flertalet av dessa förhållanden torde på- verka ett industrialiserat byggande nega- tivt. En ökad industrialisering innebär att större och mer sammansatta produkter i ökad omfattning används i byggandet. Egen- skaperna hos dessa produkter kommer att vara generellt preciserade, och den objekts— bundna delen av projekteringen kommer att
i huvudsak avse hur produkterna kombine- ras med och anslutes till varandra. Detta kommer att påverka beslutsgången i pro- jekteringen, ansvarsfördelningen mellan par- terna och myndigheternas prövning.
Vid användning av sammansatta produk- ter med hög förtillverkningsgrad måste tills vidare inköpsbeslut fattas tidigt under pro- cessen. I Svensk Byggnorm 67 anges möj- ligheter till typgodkännande av produkter och lösningar. Sådana produkter och lös— ningar kan beställas under ett tidigt skede av projekteringen utan risk för att deras ut- formning skall leda till avslag ifråga om byggnadslov.
Bedömning och godkännande av slut- produkten kan dock ske först sedan projek- tet som helhet presenterats. En förenkling av några av de ovannämnda rutinerna kan eventuellt åstadkommas genom normalise- ring av den stegvisa behandling av bygg- nadsärenden, både beträffande lov, lån och bidrag, som redan idag i realiteten sker i många fall i form av underhandskontakter mellan projektör, eller byggherre, och myn- dighet.
Förutsättningarna för en sådan etappvis behandling av igångsättningstillstånd skulle förbättras om underlaget för besluten kunde stärkas. Beslut om igångsättningstillstånd baseras på byggarbetsnämndernas utredning- ar, som har till uppgift att planera regionens byggnadsverksamhet så att ett rationellt ian- språktagande av arbetskraften ernås bl.a. med hänsyn till säsongutjämningen. En ökad användning av förtillverkade kompo- nenter kommer att medföra att byggplatsar- betet reduceras i omfattning och i större ut- sträckning får karaktären av monteringsar- bete. Denna utveckling kommer att medföra täta omflyttningar av viss byggarbetskraft mellan arbetsplatser inom större regioner, vilket kommer att ställa stora krav på pla— nering av dessa arbetskraftresurser. Tillgång till tillförlitliga underlagsdata om arbets- kraftåtgångens variation med skede och ob- jekttyp kommer härigenom att förbli ange- lägna.
Analysen av byggämnesindustrins struk- tur påvisar flera faktorer som torde verka
hindrande för en för byggandet värdefull forsknings- och utvecklingsverksamhet, exempelvis arbetsplatsernas ringa storlek, det dåliga sambandet mellan konsument och producent och företagens oklara produkt- profil.
Bristen på erfarenhetsåterföring, s. k. feed- back, inom byggnadsverksamheten är gene- rell, och utvecklandet av system för åter- föring är en för branschen som helhet utom- ordentligt angelägen uppgift. Institutet ar- betar med program för sådana system och utrustar för närvarande en mobil mätenhet för insamling av fältdata om bl. a. byggna- der och byggnadsdelar i bruk. Det kan som en hypotes antagas, att de påpekade bris- terna, bl.a. materialföretagens dåliga pro- duktmedvetenhet och kunskaper om konsu- menterfarenheter skulle avhjälpas i en från den nuvarande företagsstrukturen avvikande modell av följande utseende.
Mellan materialproducentledet — som framställer små enheter, delvis anonyma och på en mängd olika sätt sammankopp- lingsbara med andra producenters enheter _— och byggplatsen inlägges regionalt loka- liserade monteringsterminaler för större och mera sammansatta enheter. Dessas färdig- ställningsgrad kunde vara mycket hög, och arbetet på byggplats i större utsträckning än för närvarande inskränkas till rent montage- arbete.
Studierna av rumsmått och planutform- ning i byggnadsproduktionen visar en hög grad av anpassning till normerna. Framför- da minimimått återfinns som höga frekven- ser i inventeringarna, och konventionella planmönster och planutformningar återfinns tämligen ograverade i den elementbyggda produktionen. Någon fullständigt eller ut- över normkraven gående systematiserad samordning av mått och utförande förekom- mer emellertid ej, knappast ens mellan olika produkter inom samma produktionsföre- tag.
De förstnämnda förhållandena ansågs ut- göra en tillfredsställande utgångspunkt för ytterligare samordning av mått och orga- nisationer, och inom institutet utvecklades i detta syfte två projekt, Planutformning av
kök och Planutformning av bostadsrum. Studien Planutformning av bostadsrum av- såg ursprungligen att ge underlag för val av preferensmått. Tonvikten försköts dock un- der arbetets gång till presentantion av di- mensioneringsunderlag för bostäder, mera fullständigt än de tidigare publicerade Bo- stadens mått och dess tillämpning i God Bostad. Studien Planutformning av kök av- såg att inom ett väsentligt delområde redo- visa planeringsunderlag för en rationell och funktionell byggnadsutformning. Studien av- sågs utgöra en modellstudie för ett senare projekt avseende bostaden som helhet.
Den ökade insikten om funktionsmåtts relativitet och deras därigenom i viss mån minskade betydelse som dimensioneringsun- derlag, utvecklandet av bjälklagselement med lång spännvidd och de ökade möjligheterna till och kraven på flexibla lägenhetslösningar har på visst sätt förändrat förutsättningarna för ett fortsatt arbete med måttsamord- ning och preferensmåttserier. Vilka konse- kvenser dessa faktorer slutligen kommer att få vid utarbetandet av generella projekte— ringsunderlag för bostäder är svårt att för- utsäga. De självklara utgångspunkterna för ett variantbegränsningsarbete inom bygg— branschen är emellertid en klar fortsatt upp- slutning och satsning på Byggstandardise— ringens modulsamordningsregler vad avser mått och ER-arbetet vad avser egenskaper hos byggnadsdelar. En utveckling av dessa arbeten mot en högre grad av variantbe— gränsning synes möjlig.
Studierna av stomsystem, installationer etc. visar att de möjligheter till utbyte av stomdelar systemen emellan som faktiskt fö- religger utnyttjas i liten utsträckning, medan material och delar för stomkomplettering och installationer i stor utsträckning är ge- nerellt använda. Förbättrade möjligheter härvidlag kan uppnås genom en direkt ut- veckling av ramstandards för vissa stom- kompletteringsprodukter, t.ex. mellanväg- gar, under iakttagande av de fastställda reglerna för modulsamordning och modul- projektering. Sådant arbete förbereds vid Byggstandardiseringen.
Samordningen mellan installationer å ena
sidan och stomme och övriga stomkomplet- teringar å den andra är däremot mindre väl löst. Regler för en sådan samordning bör snarast utformas. I likhet med vad som ovan sagts om variantbegränsning gäller för detta område att ansvaret för utformningen av reglerna vad avser mått bör åvila Bygg- standardiseringen medan ett naturligt organ för egenskapsredovisning och typisering av installationer och installationssystem sak- nas. Samordningsarbetet torde kräva en tämligen stor samlad insats, och målsättning- en kunna formuleras »enhetligt projekte- ringsunderlag för installationer» eller en »in— stallationsbygglåda». Byggforskningsinstitu- tet förbereder program för delar av ett så- dant projekt.
2.4 Litteratur
Inventeringar av normer och rekommenda- tioner
Carlsson, A, >>Inventering av normer och re- kommendationer — material och konstruktio- ner». Arbetsredovisning B lb. Byggforskning- en, 1968 Nordell, R, »Inventering av normer och rekom- mendationer — installationer». Arbetsredovis- ning B le, Byggforskningen 1966.
Thiberg, S, »Planeringsnormer för industriellt byggande — funderingar kring en ny ”God Bo- stad”. Tidskriften Arkitektur nr 6, 1967.
Inventeringar av stomsystem, installationer samt rums- och stomkompletteringar i ele- mentbyggda hus
Andersson, G, »Stomsystem för elementbyggda flerfamiljshus». Rapport från byggforskningen nr 42, 1967. Andersson, G, »Flerfamiljshus med stomele- ment av betong». Tidskriften Byggmästaren nr 6, 1968. Nordell, R, »Installationer i elementbyggda bo- stadshus». Tidskriften VVS nr 2, 1968. Boysen, A, »PM rörande installationer för VVS och Elproblem aktualiserade av byggin- dustrialisering». Stencil från Byggforskningen den 22.5.1967.
Studier av rumsmått och planutformning »Rumsmått i byggnadsproduktionen _— 3 stu- dier». Rapport från Byggforskningen nr 15, 1967.
Bredberg, U, »Planutformning i flerfamiljshus — förändringar 1950—67». Informationsblad från Byggforskningen nr 18, 1969. Thiberg, A, »Planutformning av kök», Rapport från Byggforskningen nr 51, 1968. Thiberg, A, »Planutformning av bostadsrum». Rapport från Byggforskningen nr 41, 1970 Thiberg, S, »Några utvecklingsfrågor inom byggnadsindustrin». Arbetshandling B3, 1969. Byggforskningen.
Strukturfrågor inom några byggämnesin- dustrier
Bodvik, K, »Strukturfrågor inom några bygg- ämnesindustrier». Arbetshandling P5 —- P9, 1969. Byggforskningen. Bodvik, K, »Träbranschens struktur». Tidskrif- ten Byggmästaren nr 2, 1969.
Byggprocessens förutsättningar och genomförande
Olsson, B, »Byggprocessens förutsättningar och genomförande». Arbetshandling P 10 — P 13, 1969. Byggforskningen. Olsson, B, »Byggprocessens förutsättningar och genomförande». Tidskriften Byggmästaren nr 11, 1969.
Bilaga 3
Vad som gjorts i olika länder för att stödja den byg-
gande industrins utvecklingsarbete och tillgodose dess
kapitalbehov
Utredning utförd av civilingenjör Yngve Palm, sekreterare inom EEC:s Committee on Housing, Building and Planning i Genéve, på uppdrag av Byggindustrialiseringsutredningen (1968).
3.1 Bakgrund — direktiv
Förslag till denna specialutredning fram- lades muntligen av ledamoten Lennart Holm vid BIU:s sammanträde den 23 feb- ruari 1968. Det preciserades av förslags- ställaren i ett brev till BIU:s ordförande, daterat den 8 mars 1968. I brevet framhål- ler Holm i huvudsak följande.
»Vi har vid våra diskussioner i BIU fun- nit och har på Tekniska Mässan fått gan- ska väl bekräftat att svensk byggnadsindu- stri för närvarande inte har de förutsätt- ningar som krävs för att på ett systematiskt sätt ta itu med utvecklingsarbetet. Man hänvisar till den rationalisering och utveck- ling som man bedriver inom de enskilda byggnadsprojekten och den återföring av erfarenheter och rationaliseringsinitiativ som man har förbättrat genom förstärkta pla- nerings- och informationsfunktioner inorn företagen. Det man efterlyser som indu- strialiseringsförutsättning är en kontinuitet i beställningsbeläggningen och en sådan ho- mogenitet i projekten att man trots bygg- nadsverksamhetens splittrade fördelning i tid och rum ska kunna nyttiggöra upprep- ningens och de långa seriernas effekter. Vi har sökt bidra till att skapa dessa förutsätt- ningar dels genom initiativet med flerårs- ramar för bostadsbyggandet och skolbyg- gandet, dels genom förstärkning av standar- diseringsverksamheten (som bidrar till ho- mogeniteten) och vi diskuterar nu upphand-
lingsförfaranden genom vilka byggnadsin- dustrin själv får sådan inverkan på projek- ten att de kan strömlinjeformas efter före- tagets produktionsförutsättningar och sys- tem.
Man kan uppfatta alla dessa åtgärder som försök att skapa en större stabilitet för byggnadsföretagen, en stabilitet som på visst sätt söker ersätta den låga kapitalintensite— ten hos dessa företag. Flera av företagen har ju på sistone försökt förbättra sin lång- siktiga finansieringsbakgrund genom fusio- ner och framför allt genom stärkta bank- anknytningar. Därigenom önskar man san— nolikt just vinna möjligheter att vid sidan av den dagliga produktionen bedriva ett långsiktigare planerings- och utvecklings- arbete av produkter och metoder.
För vår utredning bör det vara angeläget att undersöka om det finns möjligheter att förstärka byggnadsföretagens kapitalsitua- tion så att de kan ta sig ur den primitiva hand-i—mun-finansieringen och i stället få det konsoliderade industriföretagets stabi- litet. Om sådana möjligheter inte finns bör vi i alla fall undersöka om företagen kan ges resurser att trots bristande stabilitet ägna sig åt ett systematiskt utvecklingsarbete mera oberoende av orderportföljen än de i dag kan. BIU:s uppgift är ju inte bara att ställa krav på byggnadsindustrin utan ock- så att skapa förutsättningar som gör att den kan uppfylla dessa krav.
Jag föreställer mig att många av de åt-
gärder som vidtagits i byggindustrialiseran- de syfte i olika länder just har haft inne- börden att stärka byggnadsindustrins ka- pitalförsörjning eller kompensera bristerna som följer på en otillräcklig sådan. Öst- länderna har ju hittills inte haft denna pro- blematik, även om den nu börjar bli ak- tuell även för dem. De har i stället skapat centrala organ för att lösa dessa industriel- la utvecklingsuppgifter — vi erfar ju vid våra kontakter med östländernas bygg— forskningsorgan att de på ett helt annat sätt än våra är direkt knutna till produk- tionsledet och har av detta målbestämda forsknings— och utvecklingsuppgifter. I väst- världen är strukturen en annan och andra lösningar har fått tillgripas: NBA är ett exempel på detta.
Min uppfattning är nu att Palms utred- ningsarbete borde inriktas på att beskriva hur man i länder som över huvud taget utvecklat aktivitet på dessa områden sökt medverka till byggnadsföretagens (inte byg- gandets) finansiering, just i syfte att göra dem tekniskt mera utvecklingsdugliga. Jag vet personligen mycket litet om detta och är inte ens säker på om några mer ge- nomgripande åtgärder har vidtagits, men jag tycker mig av Yngve Palms promemo- ria1 ha förstått att man i flera länder upp- levt problematiken på detta sätt och redo- visat den så på ECE-konferenserna. Jag tror också att många, som det kan tyckas, partikulära åtgärder just har till syfte att kompensera den av otillräckligt kapitalun— derlag orsakade instabiliteten och tvek- samheten att ge sig in i långsiktiga ut- vecklingsprojekt. Även sådana åtgärder bör givetvis redovisas som exempel på vägar som är möjliga att välja.
Med denna inriktning av Palms arbete menar jag att man får en koncentration av industrialiseringsfrågorna och kan uteläm- na sådana åtgärder som främst har till syfte att styra produktionens inriktning på bostadstyper, lokalisering, kostnadsnivå och dylikt vilka kanske, liksom hos oss, domi- nerar den från bostadssociala utgångspunk— ter förda politiken.»
Efter korrespondens mellan BIU:s ord-
förande och utredningsmannen överenskoms att den senare skulle insamla och samman- ställa vad som finns tillgängligt eller kan inhämtas om det av Lennart Holm an- givna problemet »Vad har gjorts i olika länder för att stödja den byggande industrins utvecklingsarbete och tillgodose dess kapi- talbehov?».
Vid sammanträde mellan utredningsman- nen och Lennart Holm i Stockholm den 16 juli 1968 diskuterades mera ingående den problematik som berörts i utredningens direktiv. Vidare diskuterades hur man ef- fektivast skulle kunna insamla och sam- manställa erforderliga upplysningar inom ramen för den anslagna tidsbudgeten (68 timmar). Slutlig överenskommelse om ut- redningens uppläggning och omfattning träf- fades per korrespondens i augusti 1968.
3.2 Metod — omfattning _ tidplan
Utredningsrapporten är huvudsakligen ba— serad på skriftliga kommentarer som er— hållits från olika länder som svar på ett cirkulärbrev som distribuerades av bygg- forskningsinstitutet i september 1968. Cir- kulärbrevet skickades till ett begränsat an- tal utvalda epxerter i Frankrike, Nederlän- derna, Västtyskland, Schweiz och Storbri- tannien. I samtliga länder tillfrågades så- väl ämbetsmän i hög ställning som fram- stående representanter för byggnadsindu— strin.
I cirkulärbrevet informerades först kort- fattat om BIU:s uppgift och arbetsmetoder. Därefter gavs en allmän bakgrund till en— käten, i huvudsak byggd på Lennart Holms brev av den 8 mars 1968. Slutligen definie- rades syftet med enkäten enligt följande.
Avsikten med enkäten är att:
(a) få en överblick över problem som er- farits — direkt eller indirekt — som resultat av den låga kapitalintensite- ten i byggnadsindustrin; (b) få upplysning om åtgärder som vid— tagits för att förbättra byggnadsföre-
1 PM nr 20, febr. 1968.
tagens kapitalbakgrund eller för att kompensera otillräcklig tillgång till långfristiga krediter;
(c) beskriva och värdera effekten (effek- terna) av de åtgärder som vidtagits, speciellt i vad avser byggnadsindu- strins struktur och byggnadsföreta- gens ansträngningar (insatser) i fråga om långsiktig planering och systema- tiskt utvecklingsarbete; (d) erhålla personliga kommentarer och synpunkter från högkvalificerade ex- perter och ämbetsmän om det ämne som tas upp i enkäten.
Svar på cirkulärbrevet begärdes före slu- tet av oktober, ett datum som i flertalet fall respekterades av de tillfrågade. Bear- betningen av materialet utfördes av utred- ningsmannen i december 1968. De viktigaste skriftliga kommentarerna översattes i sin helhet till svenska och redovisas i bilaga 1—— 7. Resultatet av enkäten kompletterades i viss utsträckning med intervjuer med re- presentanter för schweizisk byggnadsindu- stri.
Enligt överenskommelse överlämnades rapporten till Lennart Holm före utgång- en av år 1968 för eventuell bearbetning fö- re redovisningen till BIU.
3.3. Utredningens resultat
3.3.1. Inledning
En storföretagare inom byggnadsbranschen i Storbritannien framhåller att i dagens läge bankfackmän i hela världen karaktäri- serar byggnadsindustrin som en industri med maximal risk, bristande ekonomisk kontroll och dåligt utvecklad ledning och organisation (se bil. 6). Även om detta om- döme kanske är något överdrivet, i synner- het i vad avser den svenska byggnadsindu- strin, ger det, i komprimerad form, en uppfattning om byggnadsbranschens sär- ställning i förhållande till övriga industri- sektorer. Att omdömet inte helt saknar grund ens i Sverige bekräftas inte bara av
de konkurser som under senare år förekom- mit i svensk byggnadsindustri utan också av de stora skillnader som kan konstateras mellan resultaten av de expertbedömningar som gjorts av byggnadsföretagens bokslut. Det senaste årets vinst i vårt största bygg- nadsföretag har t.ex. uppskattats till be- lopp varierande mellan 25 och 75 kronor per aktie. Den stora differensen i dessa re- sultatsbedömningar har huvudsakligen sin grund i den förklarliga osäkerheten — el— ler varierande graden av försiktighet — i bedömningen av de mycket omfattande ga— rantiåtaganden som åvilar byggnadsföre- tagen samt de i förhållande till omsätt- ningen mycket stora utestående fordringar som karaktäriserar ett byggnadsföretags verksamhet.
3.3.2. Kapitalintensitet, kapitalutnyttjande
Det normala förhållandet mellan kapital och omsättning uppges i Storbritannien va- ra 1:25( se bil. f). Man får anta att denna siffra avser förhållandet mellan nominellt aktiekapital och omsättning. Samma upp- giftslämnare påpekar nämligen att bördan av utestående fordringar vid varje tidpunkt för landet som helhet beräknas uppgå till ca 500 miljoner pund vilket motsvarar 15,5 % av motsvarande omsättning inom byggnadsindustrin. Eftersom kapital behövs åtminstone för tre ändamål (investeringar i maskiner, fordon, anläggningar och lager; investeringar i forsknings- och utvecklings— arbete; samt likvida medel för rörelsens upprätthållande) förefaller det uppenbart att det reella förhållandet mellan byggnads- företagens tillgångar och omsättning är av— sevärt högre än det nominella värde som ci- terats ovan. Om man medräknar dagsvår- det av byggnadsföretagens markinnehav (som ju med ett visst betraktelsesätt kan ses som en nödvändig råvara) kanske för- hållandet mellan tillgångar och omsättning stiger till 1/5 eller ännu högre. Den fak- tiska avkastningen på detta kapital är som redan påpekats ytterligt svår att bedöma, i synnerhet eftersom uppkomna rörelsevins- ter i huvudsak används för snabbast möj-
liga avskrivning av investerade medel, ny- investeringar i maskiner, utrustning och fa- briker samt markinköp. Den inköpta rå- marken kommer så småningom att ingå som en obetydlig del i en total produk- tionskostnad, ett förhållande som ytterligare försvårar bedömningen av avkastningen på insatt kapital och framför allt nära nog omöjliggör en precisering av den realisera— de vinsten. De större byggnadsföretagen torde nog emellertid kunna karaktäriseras som ytterst välkonsoliderade och — såsom företag — mycket stabila.
Utmärkande för byggnadsindustrin är — som redan antytts — att en betydande, ofta dominerande del av tillgängliga medel be- hövs som rörelsekapital. Detta är kanske i och för sig naturligt eftersom byggnadsin- dustrin producerar den i särklass dyraste kapitalprodukt som marknadsförs för all- män konsumtion. Den enorma storleken på den penningström som slussas genom bygg- nadsindustrin innebär att varje störning i balansen mellan in— och utbetalningar får omedelbar och avsevärd effekt på bygg- nadsföretagets likviditet. Det stora behovet av rörelsekapital innebär också att en allt- för snabb expansion utgör en av de allvar- ligaste farorna för ett byggnadsföretag. Som vi har sett exempel på i Sverige kan en kon- kurs ibland utlösas enbart som en följd av en likviditetskris, orsakad av en alltför snabb expansion, även om företaget — el— ler kanske t.o.m. på grund av att företa- get — visat sig progressivt och effektivt. Rörelsekapitalets dominerande betydelse il- lustreras väl av situationen i Storbritannien där byggnadsindustrins första krav, i ett pressat läge, var att byggherrarna skulle verkställa sina betalningar snabbare och i varje fall inom ramen för slutna avtal (se bil. e och f). I själva verket skulle man väl kunna säga att byggnadsföretagens uteståen- de fordringar utgör deras största reserv- fond (vilken dessutom har fördelen att va- ra skattefri).
Byggnadsföretagen är knappast i despe- rat behov av mera kapital, åtminstone inte så länge de nöjer sig med en moderat om— sättningsökning per år och utnyttjar s.k.
traditionella byggnadsmetoder. Från Stor- britannien har framhållits att utnyttjandet av maskiner och utrustning på byggplatser- na rör sig mellan 20 och 50 % av timtiden. Om man räknar med stilleståndstider och transporttider mellan olika byggnadsobjekt blir givetvis utnyttjandegraden ännu mycket mindre. Detta förhållande har uppmärk- sammats i de mera progressiva företagen i de flesta västeuropeiska länderna men har Speciellt studerats i länderna med planeko- nomi. (Man går i dessa länder så långt i sina strävanden att maximalt utnyttja bygg— platsutrustningen att byggnaderna projekte- ras så att varje kranlyft skall motsvara kranens optimala kapacitet.) Ett bättre ut- nyttjande av maskinparken minskar kapital- behovet. Detta kan också minskas på andra sätt, t. ex. genom att vissa slags arbeten ut- förs med hjälp av förhyrda maskiner eller av underentreprenörer som var och en får bära sina egna kostnader över en viss tids— period. Man kan också övervältra så mycket som möjligt av utestående fordringar på le- verantörer av byggnadsmaterial och ele- ment.
En intressant studie som utförts av det engelska byggforskningsinstitutet (»Buil- ding Research Station»)1 visar att kapital- intensiteten i s.k. industrialiserat byggande (i detta fall med stora förtillverkade ele- ment) inte nödvändigtvis behöver vara högre än i traditionth byggande (i detta fall te- gelmureri), om man definierar kapitalinten- siteten som förhållandet mellan insatt ka- pital och produktion. Förklaringen ligger delvis i det redan nämnda låga utnyttjande- talet för maskiner och utrustning inom tra- ditionellt byggande samt i den låga produk- tionstakten inom den traditionella sektorn. Det understryks i rapporten att den ge- nomsnittliga kapitalintensiteten i traditio- nellt byggande kanske kan antas vara unge- för densamma som vid systembyggande men att en jämförelse mellan de bäst skötta företagen inom respektive sektorer visar att
1 »Systems of construction —— assessment of economic performance», by D BISHOP. Cur— rent Papers, Construction Series 7, March 1965»
de traditionella byggnadsmetoderna inrym- mer en bred marginal för förbättrad pro- duktivitet och förbättrat utnyttjande av ka- pitalet. Eftersom det emellertid är genom— snittet som har betydelse för nationen som helhet måste en allmän produktivitetssteg- ring ske inom den traditionella sektorn om den i längden skall kunna hävda sig gent- emot systembyggandet. Denna slutsats be- kräftas av de kommentarer som lämnas från byggnadsministeriet, där man påpekar att vad som i första hand krävs i byggnads— industrin inte är mera kapital utan bättre organisation och planering (se bil. e).
Sammanfattningsvis kanske man kan dra den slutsatsen att brist på kapital och långa krediter kan utgöra en kritisk faktor, i syn- nerhet för de mindre och medelstora före- tagen och i vad avser deras behov av rö- relsekapital. De medelstora företagen kan ibland hamna i en besvärlig situation efter- som de dels måste satsa på ett visst mini— mum av forsknings- och utvecklingsarbete för att hävda sig i konkurrensen med de större företagen, dels kanske måste sträva efter en relativt snabb ökning av sin om- sättning vilket ställer stora krav på rörelse- kapital. De mindre företagen arbetar där- emot på en marknad som på grund av sin lokala karaktär eller sin natur (underhåll och moderniseringsarbeten) knappast ens på längre sikt kräver större investeringar och inom vilken man åtminstone hittills varit ganska Väl skyddad från konkurrens från de större byggnadsföretagen.
3.3.3. Planering, forskning, utvecklingsarbete
Enkäten bekräftar att man i andra länder, liksom i Sverige, är medveten om att lång- siktig planering, marknadsanalys och syste— matiskt utvecklingsarbete har varit —— och fortfarande är — ganska sällsynta inom byggnadsföretagen (bil. a, c, d, e och f). Mot den bakgrund som skisserats ovan kan man förstå att det i huvudsak varit de största företagen som ansett det nödvän- digt för sin existens och som haft resurser för sådana immatriella investeringar. Om det är fråga om att introducera en radi-
kalt ny teknik, t. ex. baserad på förtillverk— ning av större byggnadskomponenter, är det inte heller enbart immatriella investe- ringar som erfordras utan också betydande kapitalinvesteringar i maskiner, transport- fordon och fabriker. Även om dessa inves- teringar sammantagna i och för sig inte uppgår till särskilt stora belopp i förhållande till antalet anställda eller i förhållande till omsättningen är de förenade med en avse— värd risk, dels därför att det är en dyrbar produkt man rör sig med, dels därför att kontinuiteten i efterfrågan är dålig både i tid och rum.
Som poängterats i bland annat den ut- redning som utförts av det engelska bygg— forskningsinstitutet (se ovan) måste man räkna med en betydande serielängd om man önskar acceptabel räntabilitet på det kapital som läggs ned i forskning, utveck- lingsarbete, prototyper, inkörningskostnader, etc. i samband med introducerandet av en helt ny teknik inom byggandet. Byggnads- företagen är också bundna av garantier vad beträffar kvaliteten på sina produkter och tar därför betydande risker om de inför alltför många oprövade konstruktionsdetal- jer och nya material. För att understryka betydelsen av långa serier och kontinuerlig produktion (dvs. ett högt utnyttjandetal) för kapitalkostnaden per producerad enhet har det engelska byggforskningsinstitutet gjort vissa kalkylexempel som visar kapital- kostnaden per lägenhet vid en investering av 100000 pund i en betongelementfabrik. I kalkylexemplet har man räknat med tre olika utnyttjandegrader: 0,6, 0,75 och 0,9; tre olika räntesatser på insatt kapital: 10, 20 och 30 %; och tre olika typer av fabriker, i princip motsvarande en fältfabrik, en sta- tionär fabrik med ordinär utrustning och en stationär fabrik med sofistikerad utrust- ning. Resultatet av beräkningarna visar att kapitalkostnaden i extremfallen varierar mellan 156 pund och 557 pund per lägen- het. Även om man påpekar att det är osan- nolikt att alla ogynnsamma faktorer sam— tidigt skulle sammanfalla, framhåller man att i dagens läge — med den brist på konti- nuitet och förtroende som karaktäriserar
byggnadsmarknaden — det inte i och för sig är orimligt att räkna med 20—30 % som en rimlig avkastning på insatt kapital och en utnyttjandegrad på 0,6—0,8.
Det har framhållits, speciellt från Väst- tyskland, att byggnadsföretagen har hu- vuddelen av sina tillgångar bundna i ma- skiner och utrustning som knappast är äg- nade att tjäna som säkerhet för långfris— tiga krediter. Även av andra skäl tvekar de flesta byggnadsföretag att ge sig in på en så riskfylld och kostsam väg som att låna upp främmande kapital för att finansiera det forsknings- och utvecklingsarbete och de materiella investeringar som erfordras i samband med introducerandet av ett nytt byggsystem.
Från England påpekas att det redan upp- funnits alltför många system men att de flesta är föga tekniskt-ekonomiskt utveck- lade och av rent företagsekonomiska skäl inte kommer att bli långlivade på markna- den. Man räknar med att endast ett fåtal system kommer att visa sig livskraftiga och att byggindustrialisering i övrigt — i syn- nerhet vad avser ökad kapitalintensitet — i huvudsak kommer att äga rum inom bygg- material- och elementindustrin, särskilt inom de sektorer som tillverkar icke bä- rande byggkomponenter. Genom standar- disering, måttsamordning och massbeställ- ningar, baserade på långtidsprogram för byggandet i sin helhet, hoppas man ska- pa gynnsamma förutsättningar för utnytt- jande av kapitalintensiva, effektiva och prispressande produktionsmetoder inom ma- terial- och komponentindustrin.
I Frankrike kom man tidigt underfund med att speciella åtgärder måste vidtas för att främja innovation och utveckling inom byggbranschen. De initiativ som tagits skis- seras kortfattat i bil. a. Det är intressant att konstatera att ett betydande utvecklings- arbete har utförts — och fortfarande ut- förs — utanför byggnadsföretagen inom vad man i Frankrike kallar »bureaux d'étu- des» (projekteringsbyråer). Dessa byråer fungerar som serviceorgan åt både bygg- herrar och entreprenörer och möjliggör att tekniskt avancerade och väl studerade bygg-
system kan komma till användning även i fråga om mindre projekt och medelstora byggnadsföretag. Det är också betydligt vanligare i Frankrike än i de flesta andra länder att byggnadsföretagen själva har projekteringsavdelningar som utarbetar al- ternativa lösningar till de projekt som de får på anbudsräkning.
I Nederländerna är det så gott som ute- slutande de största byggnadsfirmorna som ägnar sig åt långsiktig planering och syste- matiskt utvecklingsarbete. Man räknar inte med någon ändring därvidlag. Vissa större progressiva byggföretag har slutit sig sam- man i en förening som regelbundet avsätter vissa medel för forskningsändamål.
3.3.4. Åtgärder och deras effekter
I Frankrike har sedan 1953 en serie åt— gärder vidtagits från myndigheternas sida för att kompensera bristen på riskvilligt kapital för investeringar i långsiktigt forsk- nings- och utvecklingsarbete och för inves- teringar i fabriker och utrustning. Agrément-systemet, som innebär att nya material och metoder prövas och godkänns av det statliga byggforskningsinstitutet in- nan de accepteras av de försäkringsbolag som i allmänhet har ansvaret för den tio- årsgaranti på byggnader som är obligatorisk i Frankrike, har otvivelaktigt spelat en vik- tig roll som katalysator i utvecklingen av den franska byggnadsindustrin mot mera in- dustrialiserade former. De betydande risker som sammanhänger med introducerandet av nya material och metoder inom bygg- nadsbranschen har i Frankrike genom agré- ment—systemet tagit sig ett konkret uttryck och betydande vinster har sannolikt upp- nåtts genom att de Värsta misstagen har kunnat undvikas. En internationell agré- ment-union har bildats och omfattar för närvarande Frankrike, Belgien, Nederlän— derna, Italien och Spanien. Storbritannien har nyligen, eller skall inom kort, inträda i unionen. Avsikten med unionen är att upp- nå en standardisering av provningsmetoder, bedömningsgrunder och certifikat, så att certifikat som utfärdats i ett medlemsland
automatiskt accepteras i övriga medlems- länder. Som ett kuriosum kan påpekas att ett betydande intresse för agrément-systemet även visats från östländernas sida. Givet- vis kommer agrément-unionen att på ett avgörande sätt underlättta framtida inter- nationell handel med byggmaterial och -komponenter.
I Frankrike och Nederländerna har man vidtagit åtgärder för att främja långa serier och kontinuitet i beställningarna baserade på olika former av långtidsplanering eller långtidsprogram som accepterats av respek- tive regeringar. Liknande åtgärder har krävts och är på väg i Storbritannien. I samtliga länder anser man från byggnadsin- dustrins sida att det är inom detta område regeringarnas huvudansvar ligger och att investeringar i forskningsarbete m.m. auto- matiskt kommer till stånd så snart som vissa minimigarantier erhållits vad beträffar byggandets omfattning på längre sikt.
För att underlätta kontinuitet och tillverk- ning i långa serier har man i Frankrike och Storbritannien framgångsrikt främjat en samverkan mellan byggherrar, speciellt inom bostadsbyggandet och skolbyggandet, som inneburit att större projekt kunnat lämnas ut till anbud. Dessa initiativ har i sin tur lett till en reaktion på entreprenörsidan där fusioner och samverkan mellan olika före— tag för genomförande av större projekt blivit vanliga. Det understryks emellertid i de kommentarer som erhållits från Frank- rike att samverkan mellan byggherrar och fusioner inom byggnadsindustrin inte ut- gör ett universalrecept för lösning av in- dustrins utvecklingsproblem. En alltför stark utveckling i denna riktning kan t.o.m. ha negativa effekter, särskilt från miljö- mässiga synpunkter och kan inte utan svå- ra organisatoriska och andra åtgärder bring- as i samklang med efterfrågans naturliga spridning både i fråga om projektstorlek och lokalisering.
Direkt stimulans från statens sida för att främja systematiskt utvecklingsarbete in- om indunstrin förekommer i Frankrike, Denna stimulans, som har formen av lån för utveckling av uppfinningar (som re-
dan gjorts inom företagen) till produktions- och marknadsdugliga produkter, är gene- rell för alla industrisektorer. I de fall ut- vecklingsarbetet inte leder till positivt re- sultat avskrivs lånen, i annat fall återkrävs de. Denna form av subventionering har inte varit särskilt vanlig inom byggnadsindustrin. I fråga om denna industri anser man »att det är nödvändigt att börja med att under— stödja (provocera) uppfinningar och att väga deras värde innan man ger sig in på utvecklingsarbete» (bil. 1). Detta sätt att arbeta anser anser man har stimulerat till samarbete i team för forskning, uppfinning och utvecklingsarbete mellan entreprenörer, forskningsinstitut och producenter av bygg- material och element.
Några direkta åtgärder för att förbättra byggnadsföretagens kapitalbakgrund har hittills inte vidtagits i de tillfrågade län— derna. I allmänhet synes man vara skep— tiskt inställd till sådana åtgärder både från myndigheternas och industrins sida. Utredningar pågår emellertid både i Stor— britannien och Västtyskland som syftar till att studera huruvida särskilda åtgärder är önskvärda för att underlätta för hantverks— och småföretag att erhålla långfristiga kre- diter. I Västtyskland anser man att sådana åtgärder kan underlätta för företag av denna typ att följa den snabba utvecklingen både på den tekniska och marknadsmässiga sidan. Några resultat av utredningsarbetet föreligger varken från Storbritannien eller Västtyskland.
Slutligen bör omnämnas de tendenser till samarbete eller fusioner mellan byggnads- företag och företag inom andra industrisek- torer som har kunnat konstateras på se- nare tid. Denna lösning av problemet med byggföretagens otillräckliga kapitalbak- grund har speciellt poängterats av exper— ter från Schweiz och Frankrike. Det gäl- ler här inte bara en samverkan mellan företag inom byggnadsmaterial- och ele- mentbranschen och byggnadsindustrin utan mellan företag inom helt andra industri- sektorer och byggnadsföretag. Genom en sådan samverkan anser man sig uppnå en gynnsam kombination av den solida ka-
pitalstyrka som karaktäriserar många and- ra industrisektorer och de speciella erfa- renheter som finns inom byggnadsföre- tagen. Med hänsyn till den mycket höga avkastning som i gynnsama fall kan er- hållas på insatt kapital inom byggandet kan man förstå att denna form av samverkan kan vara attraktiv för företag utanför byggbranschen. Inom vissa sektorer, som t. ex. stål-, trä- och plastindustrin, har man ju också ett betydande intresse av att finna ökad avsättning för sina huvudprodukter.
3.3.5. Slutsatser
Långtidsplanering och systematiskt utveck- lingsarbete har hittills förekommit i förhål- landevis ringa omfattning inom byggnads- industrin vad avser nya spektakulära upp- finningar, metoder och material. Man torde däremot kunna tala om en systematisk ra- tionalisering av industrin inom ramen för givna förutsättningar och en stegvis an— passning till nya material och metoder som lett till en avsevärd ökning av produktivi- teten och kapaciteten.
En mera revolutionerande utveckling av byggnadsindustrin har aktivt understötts av staten -— förutom i östländerna -—- framför allt i Frankrike. Detta stöd har inte haft formen av subventioner eller ka- pitalunderstöd utan garantier för en viss kontinuitet i efterfrågan genom långfristiga utfästelser i fråga om byggnadsprojektens finansiering. Det har sedan visat sig att åtminstone de större företagen haft till- räckligt eget kapital för att utveckla och marknadsföra nya byggsystem som både ur pris- och kvalitetssynpunkt stått sig i kon- kurrensen med traditionella byggsystem och som ur arbetsproduktivitetssynpunkt och i fråga om arbetstempo inneburit avsevärda fördelar. Det förtjänar påpekas att syste- met med långsiktiga finansieringsgarantier för närvarande utvecklas, speciellt i Frank- rike, så att även medelstora projekt (som utgör en stor del av den totala produktions- volymen) kan komma i åtnjutande av des- sa förmåner och därigenom indirekt bli i stånd att utnyttja mera tekniskt avancera-
De gynnsammare allmänna förutsättning- ar för byggandet som utnyttjandet av kapi- talintensiva byggmetoder framtvingat ut- nyttjas successivt också av de företag som använder sig av mera traditionella byggme- toder. Genom konkurrensen från de kapi- talintensiva byggsystemen har dessa företag tvingats till en avsevärd rationalisering av sin verksamhet. Erfarenheterna bland annat från Sverige visar att de är fullt kapabla att erbjuda lika goda produkter ur kvali- tets- och prissynpunkt. Dessa företag har dessutom större flexibilitet och ställer mind- re kapitalanspråk.
De gynnsammare förutsättningar som re- geringarna i många länder skapat genom långtidsplanering och dito finansiering av byggnadsprogrammen har bidragit och sti- mulerat till bättre ordning och reda i bygg- nadsföretagen. Investeringsriskerna inom byggnadsindustrin har minskat medan av- kastningsmöjligheterna på insatt kapital bi- behållits höga eller ökats. Byggnadsföreta- gen — i synnerhet de välskötta större och medelstora företagen — har därigenom bli- vit attraktiva objekt för inköp eller samar- bete för industrier verksamma inom andra sektorer av samhällsekonomin. Tendensen mot starkare anknytning till och beroende av utomstående intressenter kan snabbt leda till en radikalt ändrad struktur inom bygg- nadsindustrin vars konsekvenser. bland an- nat för konsumenterna, bör beaktas från olika synpunkter.
Åtgärder för att främja ett systematiskt utvecklingsarbete och för att förbättra ka- pitalbakgrunden hos mindre byggnadsföre- tag kan vara värda att närmare utredas.
3.4 Bilaga a Kommentarer från statens byggforskningsinstitut i Frankrike': G BLACHERE föreståndare och G HIER- H OLTZ sektionschef
Problemet med byggnadsfirmornas otill- räckliga kapital och deras svårigheter att
1 Centre Scientifique et Technique du Bati- ment, C.S.T.B.
komma i åtnjutande av medellånga och långa krediter är välkänt också i Frank- rike.
Problemet är just att företagens finan- siella struktur inte tillåter dem att investera varken i forskning eller i anläggning av fabriker.
Företagen är så till den grad vana vid att klara sig på egen hand att de omedel- bart formulerade sina problem på följande sätt:
>>Hur skall vi kunna få en tillräckligt stor marknad för att bli i stånd att finansiera forskningsarbete och investeringar i en fa- brik?»
Det är mot den bakgrunden man måste se de ganska välkända åtgärder som vidta- gits i Frankrike sedan mer än 15 år. Vi skall rekapitulera de mest typiska av dessa åt- gärder. Först och främst slöts år 1953 ett förhandlingskontrakt med firman CAMUS om byggande av 4000 lägenheter för att möjliggöra utvecklandet av en byggprocess baserad på stora element och för att möjlig— göra uppförandet av en fabrik med en ka- pacitet av 2 000 lägenheter per år.
År 1956 lanserades ett program för eko- nomisering av byggnadsarbetskraft i vil- ket finansieringen var knuten till villkoret att ett av de industrialiserade byggsystem skulle användas som utvalts och förteck- nats på en lista över av myndigheterna god- kända system. Varje byggplats -— projekt (chantier) — var av storleksordningen 800 —1000 lägenheter och syftet var också att möjliggöra en fullständig utveckling av de utvalda systemen. Det förutsattes emellertid att de grundläggande uppfinningarna för varje system redan gjorts och att prototy- per redan byggts och godkänts av myn- digheterna (genom det s.k. agrément-syste- met).
Man kan alltså urskilja två lösningar på problemet att möjliggöra för företag som har en otillfredsställande finansiell struk- tur att genomföra uppfinningar, utvecklings— arbete och investeringar: å ena sidan ska- pandet av en stor marknad och å andra sidan reserverandet av en viss sektor av marknaden, dvs. en finansiering reserverad
för en viss typ av byggsystem, men inom vilken tillräcklig konkurrens kan vidmakt- hållas mellan de individuella systemen.
Dessa åtgärder har möjliggjort den akt— ningsvärda utveckling av industrialiserade byggsystem som är känd från Frankrike; system som grundar sig på stora element av betong, sandwichkonstruktion eller tegel lik— som diverse system baserade på platsgjut— ning av betong.
Framgången beror helt enkelt på att de system som för närvarande finns på mark— naden är företagsägda system. Varje före— tag har varit kapabelt att utveckla sina uppfinningar utan alltför komplicerat forsk- ningsarbete och med hjälp av sina egna ingenjörer; det har också visat sig att des— sa system varit relativt sett föga investe— ringskrävande och ägda av företag av av- sevärd storlek.
Man kan notera att industrialiseringen spred sig till företag av mindre storleksord- ning -— medelstora företag — via projekte- ringsbyråerna (bureaux d'études). Dessa by— råer, som skapats i Frankrike i första hand för att utgöra ett komplement till arkitekter- na, har i de flesta fall av sig själva ganska snabbt utvecklats mot en ställning som råd- givare åt företagen, entreprenörerna. Våra projekteringsbyråer möjliggör för ett me- delstort företag, som inte har en egen or- ganisation för forskning, att utnyttja indu— strialiserade byggprocesser som har upp- funnits och utvecklats av projekteringsbyrå- erna i fråga. Naturligtvis löser detta pro- blemet endast i vad avser dess »projekte- ringsdel» och inte dess »investeringsdel»: forsknings— och utvecklingsarbetet betalas genom en royalty med finansieringen av öv- riga investeringar som erfordras för ge- nomförande av projektet måste ordnas av byggföretaget. Återigen finner man att det finns system som är tillräckligt ekonomiska i fråga om de investeringar som erfordras, t.ex. vanlig platsgjutning av betong eller förtillverkning av element på byggplats. På så vis utbreder sig industrialiseringen till fö— retag av medelstorlek.
Vi möter problemet i hela dess räck- vidd då vi önskar gå ytterligare ett steg i
tekniken och uppfinna och utveckla indu- strialiserade system som förutsätter stu- dier och forskning över en längre tidsrymd och avsevärt större investeringar.
Man har hos oss också understött ett samgående (»gruppering») mellan företag, antingen direkt eller indirekt genom bygg— herresamverkan. För att svara emot de efterfrågeutbud som de stora projekten erbjuder erfordras i realiteten större bygg- företag. En koncentration äger för närva- rande rum men den är faktiskt otillräcklig för att ändra problemet i grunden och per— sonligen tror jag inte att samgående/sam- verkan kan genomföras till den grad att det löser kapitalproblemet.
I realiteten är det normalt att företagen är ganska splittrade eftersom byggplatser- na är utspridda över hela landet. En cen- tralisering förutsätter en organisation som inte var och en är kapabel till. Dessutom innebär det en förutfattad mening om hur problemet med byggandets industrialisering skall lösas att till varje pris och av alla krafter vilja framtvinga ett samgående mel- lan företagen (>>grouper les entreprises»). Vi försöker i Frankrike att utnyttja en an- nan metod som utgör en form av ut- vecklingshjälp. Den består i att ge ett lån till en firma som partiellt täcker kostna- derna för att utveckla en uppfinning som firman har gjort och på så sätt möjliggöra för företaget att ta de risker som är förena- de med detta utvecklingsarbete. Lånet är återbetalbart endast i de fall arbetet leder till positivt resultat. Men denna metod fun- gerar bara i de fall då firman redan har gjort en uppfinning, dvs. om den redan har investerat i forskningsarbete. I fråga om byggnadsindustrin anser vi att det är nödvändigt att börja med att understödja (provocera) uppfinningar och att väga de— ras värde innan man ger sig in på utveck- lingsarbete. Detta leder till ett arbete i två etapper och även till en stimulans till sam- arbete i team för forskning, uppfinning och applikation mellan entreprenörer, forsk- ningsinstitut och producenter av byggmate— rial och element.
Detta är alltså en annorlunda lösning än
lösningen genom en förändring av företa- gens finansiella struktur eller, för att vara mera exakt, genom en förändring som ger företagen access till långa och medellånga krediter. I fråga om detta sistnämnda pro- blem kan man föreställa sig, och vi ser faktiskt redan, metoder att åstadkomma samarbete eller samgående mellan en van- lig industri som har betydande kapital och ett företag som har erfarenhet inom bygg- branschen. Denna metod utgör i en friare form samma lösning som team-arbete gäl- lande uppfinningar och deras utnyttjande som vi just har talat om.
Jag kanske bör tillägga att vad som i första hand saknas som underlag för ett sådant samarbete eller samgående mellan företag av olika typ är tillräcklig tillgång på kompetent personal för forskningsarbe- te och uppfinningar eftersom denna kompe- tens olyckligtvis är ganska dåligt utbredd bland företagen och t.o.m. bland bygg— materialtillverkarna vilka ofta väl känner till de material de producerar men betyd- ligt mindre byggprocessen som helhet.
Jag tror att utvecklingen av byggandets industrialisering kommer att gå via utbild- ningen av ingenjörer eller ingenjörer/arki- tekter som ges en vetenskaplig utbildning, anpassad till att befordra nyskapande inom byggandet.
3.5. Bilaga b Kommentarer från A 0 SCHUIL, chef för byggforskningssektionen inom ministeriet för bostadsbyggande och planering, Nederländerna
I Nederländerna har såvitt jag vet inte vidtagits några åtgärder vars syfte direkt varit att öka kapitalintensiteten inom bygg- nadsindustrin eller förse industrin med me- ra långfristigt kapital. Ansträngningar görs emellertid för att åstadkomma kontinuitet i strömmen av byggnadsbeställningar (»buil- ding orders») inom ramen för de möjlighe- ter som står regeringen till buds. Man syf- tar t.ex. till en årlig produktion av ca 125000 lägenheter. Detta mål ställdes upp år 1963, då omkring 80000 lägenheter fär-
digställdes. Sedan dess har antalet färdig- ställda lägenheter visat följande trend:
1963: 1964: 1965: 1966: 1967: 1968:
79 523 100 978 115 027 121 699 127 433 ca 125 000
Det har redan officiellt tillkännagivits att en årlig produktion av ca 125000 lägenhe- ter kommer att eftersträvas för åren 1969, 1970 och 1971. Med hjälp av subventioner och genom en gradvis ökning eller regional liberalisering av de statskontrollerade hy- rorna väntar man sig att regeringen skall kunna uppnå det uppställda målet. Byg- gandet av andra byggnader än bostäder är principiellt en privat affär, som påverkas av den ekonomiska situationen. Även inom denna sektor har emellertid regeringen ett visst mått av inflytande, t.ex. i vad avser byggandet för allmänna ändamål och i frå- ga om skolbyggandet.
Det är otvivelaktigt så att om den totala årliga byggnadsvolymen kan vidmakthållas så mycket som möjligt vid en konstant eller ökande nivå så kommer de individuella företagen att påverkas fördelaktigt. I detta sammanhang bör det nämnas att den kvan- titativa bristen på bostäder i Nederländer- na praktiskt taget har upphävts. Intensiva förberedelser görs nu för att ersätta det gamla bostadsbeståndet och äldre stads- centra med nya byggnader och att förbätt- ra dem genom förnyelse och ombyggnad. Dessa aktiviteter kommer utan tvivel att starkt stimulera byggnadsindustrin och ut- göra en allmän bas för en ökning av ka- pitalintensiteten och för en förbättring av möjligheterna att attrahera långfristiga kre- diter.
En kontinuerlig ström av byggnadskon- trakt på nationell nivå innebär emellertid inte alls att varje företag kommer att lyc- kas i sina strävanden att kontinuerligt er- hålla lämpliga beställningar. Dessutom kan ett skickligt drivet företag expandera snabbt — det kan t.o.m. påverkas av omfattning-
en av sin tillväxttakt — medan antalet be— ställningar som kommer på marknaden i allmänhet ökar i mindre snabb takt. Det- ta innebär en konkurrens mellan företagen bland vilka vissa kommer att lyckas med att erövra en ökande del av marknaden me- dan andra företag kommer att stanna på en oförändrad nivå eller få minskad om— sättning.
Osäkerheten om den framtida order- stocken, som varje företag lider av, leder till att företagets ledning alltid tvekar att öka kapitalintensiteten och även till att finansiärer tvekar att lämna långfristiga krediter.
Det är inte byggandets karaktär som or- sakar låg kapitalintensitet och svårigheter att få långtidskrediter utan den sociala strukturen (?) vilken inte ger företagen någon säkerhet om huruvida omfattningen av deras arbeten skall kunna bibehållas över en lång tidsperiod.
En lösning kan uppnås av byggnadsföre- tag som utsträcker sin intressesfär och inte väntar tills någon är vänlig nog att ge dem en beställning utan som, efter en mark- nadsanalys, på egen hand genomför stora projekt, visar nödvändiga åtgärder för att lösa finansieringsfrågan, utför projektering- en själva, handhar upphandlingen och över- synen av leveransen av byggnadsmaterial och sedan säljer eller hyr ut de byggnader som producerats.
Allt detta innebär emellertid ett omska— pande av samhällets struktur (>>the society structure») i så måtto som byggandet be- rörs. Eftersom våra västeuropeiska länder inte är villiga att acceptera ett auktoritärt system utgör den metod (procedur) som beskrivits den enda framkomliga vägen att omskapa byggandet till en integrerad pro- duktionsprocess, vilket i sin tur är en förut- sättning för industrialiserat byggande utan vilket det inte skulle vara motiverat —- och därför inte vara möjligt — att öka kapital— intensiteten och få finansiärer villiga att lämna långfristiga krediter.
Jag hoppas att Ni kommer att få tillfälle att understödja en utveckling i den rikt- ning som beskrivits ovan.
3.6 Bilaga c Kommentarer från Dr ] H BAS T, sekreterare för systembyggarnas för- ening, Nederländerna
Först och främst vill vi understryka att ra- tionaliseringen, mekaniseringen och indu- strialiseringen av byggnadsindustrin i Ne- derländerna sedan det sista kriget var och huvudsakligen är föranledd (framkallad, in— ducerad) av nödvändigheten att snabbast möjligt komma över den enorma bristen på bostäder. Det är för närvarande fortfa- rande stor brist på bostäder i de större städerna.
Rationaliseringen och industrialiseringen etc. inom detta område genomförs i första hand av de större bostadsbyggande före- tagen.
De större firmorna är alla aktiebolag som erhåller sitt långfristiga kapital genom aktieemissioner och ibland också genom emissioner av obligationer (för långtidsfi- nansiering). Långfristigt kapital kan endast erhållas genom aktietransaktioner eller pri- vata lån. Bostadsbyggandet bestod och be- står fortfarande av omkring 75 % socialt bostadsbyggande, vilket innebär att rege- ringen finansierar byggandet av husen ge— nom lån till ägarna (huvudsakligen för- eningar för socialt husbyggande). Denna slags finansiering sker genom delbetalningar under ett projekts hela byggnadstid. Efter- som byggnadsfirmor har låg kapitalinten- sitet innebär ovannämnda systern en avse- värd hjälp att möta behovet av likvida (kontanta) medel (för kort och medellång finansiering).
De firmor som använder rationaliserande och industrialiserande byggnadssystem mås- te investera stora summor i fabriker, ut- rustning, utvecklings- och forskningsarbete, etc. De försöker få täckning för sådana ut- gifter i priset på sina produkter, men — eftersom regeringen har det sista ordet då det gäller bestämmandet av prisnivån för bostäder inom den sociala husbyggnadssek- torn —— detta är inte alltid möjligt.
De större firmorna måste också försöka åstadkomma reservfonder från sina löpande inkomster. Dessa reservfonder måste ock-
så tjäna som källor för långtidsfinansie- ringen.
Byggnadsindustrins allmänna struktur i Nederländerna förefaller att gå mot bil— dandet av större enheter genom samarbete eller sammanslagning av existerande bygg- nadsfirmor och underentreprenörer.
I allmänhet har den industrialiserade, bo- stadsbyggande industrin krävt kontinuitet i beställningar och systematisk långtidsplane- ring av statliga myndigheter och institutio- nella byggherrar. Nederländernas regering är i dag villig att komma fram till ett ar- rangemang för långtidsplanering för de följande tre åren och försöker också på andra sätt att underlätta och främja kon- tinuitet i beställningar.
De industrialiserade bostadsbyggnadsföre- tagen i Nederländerna är organiserade i en nationell organisation: »Systembyggarnas förening». Denna organisation uppmuntrar och understöder ett utbyte av tekniska er- farenheter mellan sina medlemmar.
Hittills har byggforskningsaktiviteter i Nederländerna huvudsakligen finansierats med privata medel avsatta av de olika stör- re byggnadsfirmorna. Regeringen har av- satt relativt små summor för arbete inom detta område.
Från 1969 och framåt har de tio bygg- nadsindustriorganisationer som finns i Ne- derländerna för avsikt att regelbundet av- sätta en begränsad summa för allmän bygg— forskning.
Om ytterligare mer detaljerade informa- tioner skulle erfordras är vi villiga att stäl- la sådana till förfogande.
3.7. Bilaga d Kommentarer från Dr KAY— SER, federala ekonomiministeriet, Västtysk- land
De problem som sammanhänger med ett påskyndande av industrialiseringen inom byggnadsbranschen ses på liknande sätt i Västtyskland och i Sverige. Speciellt har också här fastställts att endast ett fåtal byggnadsföretag engagerar sig i systema- tiskt, långsiktigt utvecklingsarbete.
Statliga medel för att stödja ett sådant ut- vecklingsarbete har hittills inte ställts till byggnadsfirmornas förfogande. Man har emellertid startat överläggningar _ om också bara på ett förberedande stadium — om huruvida statliga medel inte borde sättas in för att i framtiden understödja grund- forskning och tillämpad forskning inom byggnadsbranschen.
Vad beträffar anskaffningen av eget ka- pital så är detta problem — enligt de mark- nadsekonomiska principer som tillämpas i Västtyskland —— överlåtet till byggföreta- gen själva. De kan skaffa sig eget kapital genom aktieemissioner (>>Hergabe von An- teilsrechten») och naturligtvis genom avsätt- ning av vinstmedel (»Gewinnthesaurie- rung»).
För anskaffning av långfristigt främman- de kapital står i huvudsak också de van- liga vägarna till förfogande: upptagning av lån, bankkrediter mot vederbörlig sä- kerhet, osv. Därvid har naturligtvis bygg- nadsföretagen en ogynnsam utgångspunkt eftersom de ofta inte har möjlighet att stäl- la omfattande säkerheter i form av fastig- heter eller värdepapper. Dessutom planerar dessa företag sina eventuellt fonderade vinstmedel företrädesvis i investeringar i maskiner, utrustning och redskap. Sådana investeringar är till sin natur inte belånings— bara på lång sikt.
Byggnadsföretagen är i övrigt mycket intresserade av att erhålla uppdrag från större byggherrar över flera år; uppdrag som kan göra det möjligt för företagen att amortera de investeringar som är nödvän- diga för industriell tillverkning under kon- traktsperioden. På basis av sådana uppdrag är det också möjligt att erhålla motsvarande krediter hos bankinstituten.
Avslutningsvis bör påpekas att under be— stämda förutsättningar och betingelser kom- mer den hårstädes förekommande statliga företagsamheten i fråga om upptagning av krediter att underlättas. Antalet statliga hjälpprogram är betydande. De baserar sig på en hel mängd motiv (bland annat ekono- miska, sysselsättningspolitiska och sociala). I detta sammanhang bör nämnas den finan-
sieringshjälp som förbundsregeringen ger till små och medelstora företag bland annat inom hantverk och småindustri. Det rör sig här om specialkrediter från ERP (»Euro- pean Recovery Programme») med gynnsam räntesats, om underborgen för kreditgaran- tiföreningarna och om räntebidrag inom ra- men för de regionala utvecklingsprogram- men (>>Regionalen Vörderungsprogram- mes»). I denna finansieringshjälp utgår man speciellt från det faktum att anpassningen av små och medelstora företag till den tek— niska utvecklingen och till den snabba ut- vecklingen av förhållandena på marknadssi— dan utlöser ett växande behov av kapital som, för denna företagstyp, inte i motsva- rande mått motsvaras av ökade finansie- ringsmöjligheter på kapitalmarknaden.
3.8 Bilaga e Kommentarer från ] T RED— PAT H , generaldirektör för forskning och ut- veckling vid byggnadsministerietl, Storbri- tannien
Under några år har man haft en allmän känsla av att byggnadsindustrin i Storbri- tannien är underkapitaliserad, men inga objektiva studier har gjorts för att fast- ställa huruvida detta är ett riktigt anta— gande, ännu mindre vad som skulle kunna göras för att förbättra situationen.
För några år sedan gjorde byggforsk- ningsinstitutet (»Building Research Sta- tion») en omfattande studie om utnyttjan- det av maskiner och utrustning vars resultat visade att entreprenörernas maskinpark in- te var särskilt väl utnyttjad. Om den grad av utnyttjande som rapporterades (mellan 0,2 och 0,5) fortfarande är förhärskande, skulle detta indirekt innebära att byggnads— industrin knappast lider desperat brist på kapital. En serie seminarier som ministe- riet ordnade för någon tid sedan för bygg- ledare och administratörer, vid en tidpunkt då industrin var mycket hårt pressad, vi- sade att entreprenörerna anser att deras knappaste resurs är kapabla organisatörer
1 »Ministry of Public Building and Works»
(managers) snarare än kapital. Trots att byggnadsvolymen har fortsatt att öka sedan dess har en brist på förtroende visat sig i form av allmänna krav från entreprenörer- nas sida om snabbare betalningar från bygg- herrarna. Den statliga sektorn har reage- rat positivt på dessa krav; speciellt bygg- ministeriet har vidtagit åtgärder för att sä- kerställa snabba betalningar av såväl del- fakturor som sluträkningar, åtgärder som nu följs av andra centrala statliga myndig- heter.
Som bekant har regeringen infört en slags toppbeskattning (»poll tax»), den s.k. se- lektiva arbetskraftskatten (»Selective Em— ployment Tax»). Denna åtgärd är natur- ligtvis generell och påverkar andra indu- strier än byggnadsindustrin. Trots att se— lektiva arbetskraftskatten inte har till hu- vudsyfte att fungera som en mekanism för att öka investeringar, genom att dess effekt på byggnadsindustrin är att den gör arbets— kraft relativt mera kostsam, kan det förutses att den kommer att bidra till en ökad kapi- talintensitet. Finnor inom byggnadsindustrin kan också begära investeringsbidrag på sam- ma villkor som andra industrier. Även den- na möjlighet kan förväntas bidra till ökad kapitalintensitet speciellt hos de firmor som arbetar i utvecklingsområden som erhåller synnerligen fördelaktiga investeringsbidrag (investment allowances).
Regeringen, genom handelsstyrelsen ( »Board of Trade»), och entreprenörerna, genom sin byggnadsrådgivningsservice (»Building Advisory Service») ägnar åt- skilligt intresse åt finansieringen av små företag. Det är emellertid ännu för tidigt att rapportera resultaten.
Slutligen understöder rådet för ekono- misk utveckling av byggnadsindustrin (»Building Economic Development Coun— cil»). tillsammans med styrelsen för utbild- ning inom byggnads- och anläggningsindu— strin (»Construction Industry Training Board»), ett projekt som startats av institu- tet för jämförelser mellan företag (>>Centre for Interfirm Comparison») och som är spe- ciellt avsett för ett studium av kapitalutnytt— jandet. Även här är det alltför tidigt att
rapportera huruvida detta projekt kommer att lyckas eller att lämna närmare uppgif- ter om vad slags informationer och resul- tat som kan komma fram.
3.9. Bilaga f Promemoria utarbetad inom byggnadsföretaget GILBERT — ASH LTD, Storbritannien
En av fördelarna med industrialiserat sys- tembyggande är utbytet av byggplatsarbete mot ekonomisk produktion av fabriksgjorda element som enkelt kan hanteras och sam- mansättas med mekaniska hjälpmedel. Detta innebär en kraftig ökning av kapitalinsatsen per producerad enhet om man inte begrän- sar sig till en speciell typ av system base- rat på produktion i långa serier med hjälp av halvautomatiserade processer i perma- nenta fabriker etablerade för att tillfreds— ställa en kontinuerlig och omfattande efter- frågan (marknad). Denna marknad (detta system) fungerar med utgångspunkt från kvalitetskrav som baserats på specifikatio— ner och dokument som i sin tur baserats på metoder och material som användes av industrin då den hade ett begränsat urval av material — trots de radikala förändring- ar som ägt rum under de senaste åren. Byggnadsentreprenörernas produktionsre— surser är inte begränsade till en viss typ av byggnad eller anläggning utan anpassas till och styrs i huvudsak av förändringar i sociala vanor liksom av ekonomiska be- gränsningar som framtvingar nya metoder att ge sig i kast med bostadsprojekteringen. Enskilda arkitekter intar traditionellt en stolt attityd; en attityd som kommer att dö långsamt. Standardisering är nödvändig för att undvika dubbelarbete men mycket be— ror på vem som standardiserar erforderliga program och dokument. Typiska exempel på dålig koordination och dubbelarbete är de standarddokument som utarbetats av oli- ka myndigheter och institutioner i England för att reglera förhållandena mellan bygg- herre, entreprenör och kontrollerande myn- digheter. En entreprenör måste vara väl förtrogen med alla dessa dokument innan
han ser fallgroparna i vart och ett av dem. Existensen av dessa tre standardformulär medför betydande svårigheter för industrin.
Av en sammanlagd arbetsstyrka på ca 2 miljoner år 5 procent professionella och yrkesarbetare. Det finns ca 1400 firmor med mer än 100 anställda och ca 15000 med mer än 10 anställda. Av den totala arbetsstyrkan sysslar 27 procent med under- håll och förbättringsarbeten, 28 procent med allmän byggnadsverksamhet, 18 procent med anläggningsverksamhet och 30 procent med bostadsbyggande.
Det är utmärkande att 60—70 procent av alla byggnadskontrakt utförs av samma stora byggnadsfirmor, Denna splittring (?) skapar problem och resulterar i nackdelar, en oviss framtida arbetsbelastning, dålig koordination mellan projektering och byg— gande, brist på kommunikation i projek- teringsarbetet, etc. Utbyt denna splittring mot ett utvecklingsmönster bestående av en nationell policy, en arbetsbelastning byggd på en femårsplan, klarare definitio- ner av prioriteter, mindre argumentering och mera handling i relation till de framtida arbetsuppgifterna! Ett sådant aktionspro- gram är mera behövligt och välkommet än en injektion av mera kapital i industrin och kommer på ett bättre sätt att underlät— ta introduktionen av flera element av me- kanotyp liksom utnyttjande av totalentre- prenader (»package deals»).
För närvarande anser bankfackmän i hela världen att byggnadsindustrin är en industri med maximal risk, utan ekonomisk kontroll och med dåligt utvecklad ledning och organisation (»poor management»). 90 procent av alla anläggningsarbeten och 50 procent av alla byggnadsarbeten utförs på uppdrag av statliga byggherrar. Vägledning och inte kontroll borde vara statens vik- tigaste uppgift; tills staten gjort långtids— planering till en förutsättning för industrins verksamhet kommer motståndet mot fortsatt standardisering att fortsätta.
I Storbritannien är det normala förhål- landet mellan kapital och omsättning 1/25. De direkta byggkostnaderna betalas må— nadsvis av byggherren, vissa slags arbeten
utförs ofta med hjälp av förhyrda maski- ner och utrustning eller med hjälp av un- derentreprenörer, som var och en får bära sina egna kostnader över en viss tidsperiod. Alla dessa faktorer reducerar behovet av ett stort rörelsekapital och ett stort kapital in- vesterat i fasta anläggningar. Till och med vid systembyggande baserat på byggplats- tillverkning av element är den nödvändiga kapitalinvesteringen per anställd förhållan- devis låg jämfört med andra industrier. Den kemiska industrin kräver ca 7000 pund per anställd, bilindustrin 3 OOO—5 000 pund per anställd medan systembyggande kräver en- dast 1400 pund per anställd. Som synes kan entreprenörer i byggnadsindustrin an- ses som effektiva organisationer, i stånd att fungera utan hög kapitalintensitet. Tillverk— ning av byggmaterial och -komponenter kräver däremot relativt hög kapitalintensi— tet för att ge ett fullt tillfredsställande re- sultat.
Med ett nationellt planerat byggnadspro— gram skulle elementproduktionen kunna baseras på den uppskattade totala efter- frågan så att man skulle kunna uppnå mass- produktion av oerhört stora serier med där- av följande lägre kostnader uppnådda ge- nom optimal standardisering.
Dagens problem i fråga om masspro- duktion av element är: bestämning av funk- tionskrav och begränsning av urvalet av di- mensioner; metoder för sammansättning på byggplatsen, inkluderande skarvnings— och tätningsproblem. Massproduktion av stora serier av utvalda material och »öppet» ut- bytbara icke bärande element måste base- ras på långtidsprogram för byggandet och nödvändiggör:
&) metoder för att med låga kostnader
införa automation;
b) effektiv projektering och design av ele- ment;
c) uppförande av nya processbaserade industrier som kommer att leda till av- sevärda reduktioner i behovet av ar— betskraft (liksom redan skett t.ex. in- om flygplansindustrin); (1) stora kapitalinvesteringar (som exem— pel kan nämnas att en nyligen upp-
förd polytenfabrik i Ungern kostade 27 miljoner pund räknat i 1965 års priser).
I allmänhet kan man räkna med att ju högre kapitalkostnad som investeras i ma- skiner och utrustning för massproduktion desto högre produktivitet uppnås per en- het. En enda centraliserad fabrik, baserad på avancerade produktionsmetoder, ger en snabbare amortering av nedlagda kapital- kostnader än flera fabriker baserade på en lägre grad av automation. De väsentligaste problemen i detta sammanhang är:
a) en ekonomisk relation mellan mass- produktionsmetoder och erfordrad ka- pacitet;
i) en minimikapacitet av 10000 kom- pletta stållägenheter är nödvändig för ett ekonomiskt utnyttjande av pressformningsmetoder; ii) ett enkelt tryckluftmanövrerat skruv-tvingsystem introducerat i en snickerifabrik medförde en produk— tionsökning på 500 procent av föns- terramar och samtidigt bättre kva- litet;
b) en balansering av produktionsvolym mot kapitalutgifter för maskineri och utrustning så att amortering av inves- teringarna kan ske inom en tillräck- ligt kort tidsperiod och så att en till- fredsställande avkastning kan erhållas på insatt kapital och i förhållande till omsättningen.
På grund av konservatismen i Storbri— tannien i fråga om projektering och lokali- sering av byggplatser samt den stora efter- frågan på enstaka (icke standardiserade) projekt skulle för närvarande en injektion av ytterligare kapital i industrin tjäna litet syfte. Andelen hus byggda i städer med hjälp av industriella metoder ökar betyd- ligt fortare i Europa än i Storbritannien. I Storbritannien var siffrorna 21 procent för 1964, 29 procent 1965 och 38 procent 1966. Tveksamheten att acceptera ett minimum av de 113 system som finns på marknaden be- rövar industrin en potentiell fördel men
framtida värderingar av de mera livskraf— tiga systemen kan resultera i en avsevärd reduktion av antalet system.
Av de 35000 lägenheter i flerfamiljshus och 30 000 i småhus som byggdes 1966 (med hjälp av system av olika slag) uppfördes” 70 procent med hjälp av åtta system i frå— ga om flerfamiljshus och sjutton system i fråga om småhus. I Leningrad (Sovjetunionen) är 70 procent av byggnaderna förtillverkade; en ökning med 30 procent sedan 1959. Standardiserade planer används för 95 procent av alla bo- städer och 82 procent av byggnader för allmänna ändamål. Landet som helhet har en stor kontinuerlig efterfrågan på bo- städer för vilka det också har jungfrulig mark tillgänglig och en social organisation som är beredd att acceptera en hög grad av standardisering. Tillväxttakten i fråga om ny teknik som ersätter tegel och platsgjuten betong är fenomenal. Produktionsserierna är så enorma att det är svårt att göra jäm- förelser med västeuropeiska fabriker. Som exempel kan nämnas att »Kornbinat nr 1» i Moskva producerar 25000 lägenheter per år.
Åtgärder som bör vidtas för att förbättra kapitalbakgrunden och kompensera för otill- räcklig tillgång på långa krediter inom byggnadsverksamheten är att söka få bort den stora bördan av obetalda räkningar (»outstanding payments burden»). Det har beräknats att ungefär 500 miljoner pund vid varje godtyckligt vald tidpunkt är ute— stående skuld i form av obetalda räkningar till byggnadsindustrin; 50 procent av denna summa är (garantibelopp) »säkerheter»'och förseningar i delbetalningar och slutliga be- talningar i strid med upprättade kontrakt. Detta stora kapital representerar omkr-ing 15,5 procent av motsvarande omsättning inom industrin och innebär för denna en räntekostnad av 40 miljoner pund samtidigt som det berövar firmorna arbetskapital. Be— talningsförseningarna vidarebefordras ound- vikligen till underentreprenörer och till ma- terial- och elementtillverkare.
Det finns indikationer som tydligt pe- kar på att åtgärder vidtas för att förbättra
kapitalsituationen. speciellt av material- och elementtillverkare. Från 1967 till 1968 för- väntas en 5-procentig ökning av investe- ringarna, räknat i fasta priser. Denna ök- ning kompenseras emellertid tyvärr nästan helt av högre kostnader för maskineri och utrustning.
3.10. Bilaga g Kommentarer från professor D A TURIN, chef för forskningsgruppen för byggnadsekonomi vid University Colle- ge, London
Jag måste erkänna att jag fann det ganska svårt att lämna upplysningar om skrifter eller rapporter speciellt ägnade åt de frågor som tas upp i enkäten. Jag antar att de skrifter som publicerats av byggforsknings- institutet (»Building Research Station») re- dan är kända, speciellt de som författats av W REINERS och D BISHOP om det industrialiserade byggandets ekonomi. Så- vitt jag vet utgör dessa skrifter det enda of- ficiellt tillgängliga material som finns om ämnet. Jag kan nämna tre andra potentiel- la källor till information som kanske kan vara av värde att närmare utforska:
1. Mr A W Cleeve BARR, verkställande di- rektör för »National Building Agency» (NBA). NBA etablerades för några år se- dan och har samlat en hel mängd informa- tion om det industrialiserade byggandets ekonomi.
2. Mr J T REDPATH, generaldirektör för byggnadsministeriet (»Ministry of Public Building and Works»). Ministeriet har skaffat sig förstahandserfarenhet inom det- ta byggnadsområde genom sina kontrakt för arméns bostadsbyggande.
3. Systembyggnadssektionen inom byggbran- schens arbetsgivareorganisation (»System Builders Section, National Federation of Building Trades Employers») som är en entreprenörorganisation vars arbeten inte blir föremål för omfattande publicitet men som kanske skulle vara villig att hjälpa till.
Övrig information som kan vara relevant i förhållande till enkäten är undangömd i konfidentiella arkiv hos de större entrepre— nörerna av vilka de flesta under de senaste fem åren har skaffat sig värdefull erfaren— het av hur man handskas med byggnadssys-
tem. Dessa entreprenörer är vanligen för- siktiga då det gäller att avslöja fullständiga fakta men de kanske kan vara villiga att diskutera frågan informellt om någon av institutets representanter kunde resa till London.
Bilaga 4 Statlig politik och utvecklingstendenser inom bygg- nadsindustrin i Frankrike
Studie utförd av ingenjör-arkitekt ETP Bruno Darmstetter, verksam inom BCE.-s Committee on Housing, Building and Planning i Geneve, på uppdrag av byggindustrialiseringsutredningen (1968):
Förord
Föreliggande rapport baserar sig på en un- dersökning utförd i Paris under maj månad 1968, kompletterad med ett fåtal intrevjuer gjorda i början på juli, samt på data insam- lade vid dessa eller tidigare tillfällen. Den grundar sig också på allmänna kunskaper och erfarenheter om rådande förhållanden i dagens Frankrike.
Huvudmålsättningen för studien har va- rit att kartlägga de statliga åtgärder och privata initiativ som tagits avseende en ra- tionalisering av hela byggprocessen, särskilt inom bostadssektorn. Åtgärderna och initia- tiven avses leda till en planerad koncent- ration av efterfrågan samt skapa gynnsam— mare förutsättningar för utnyttjandet av industrialiserade byggmetoder.
För att kunna ge ett klart begrepp om de aktuella riktlinjerna, föreföll det nödvändigt att beskriva de mest kännetecknande struk— turella egenskaperna i landets förvaltning, institutioner och affärsliv i relation till byggnadsindustri, bostadsfrågor och sam— hällsplanering. Avsikten med denna rapport är dock inte att ge en omfattande och de— taljerad beskrivning av hela den komplexa mängd av aktiviteter som finns inom byg— gandet, utan att framhålla de senaste ut- vecklingstendenserna mot den allmänna bakgrunden av gällande praxis.
Oundvikligt är att de olika ämnen som rapporten behandlar i viss mån sammanfal-
ler. Hänvisningar anges dock i texten, där sådana anses nödvändiga, för att läsaren skall kunna ha nytta av anknytande eller kompletterande information. Dessutom kan närmare upplysningar om särskilda ämnen erhållas genom de skrifter till vilka hän— visning görs.
Författaren till denna rapport tar detta tillfälle i akt att tacka alla som har för- enklat arbetet genom att stå till tjänst med information vilken inte alltid är tillgänglig i publicerade handlingar. I synnerhet riktas ett tack till de tjänstemän som informerat om några av de nya åtgärder som är under diskussion.
4.1. Statliga riktlinjer och åtgärder som på- verkar byggnadssektorns utveckling
4.1.1. Generella statliga riktlinjer
De huvudsakliga tekniska riktlinjerna för franska statens byggnadspolitik ingår i det föredrag som hölls av M Aubert vid ECB:s andra byggseminarium i Paris i april 1967. M Aubert är sedan många är ansvarig för handläggningen av byggnadsverksamheten i det franska byggnadsministeriet (M.E.L _ >>Ministere de léquipment et du logement», tidigare »Ministere de la construction»). I föredraget behandlar han främst bostads- byggandet, medan andra sektorer inom byggnadsindustrin ägnas åtskilligt mindre
uppmärksamhet med undantag av skolbyg- gandet, för vilket det franska utbildnings- ministeriet (»Ministere de l'education na- tionale») svarar. Detta har egen budget och är även tekniskt sett fristående från tidigare nämnda ministerium. De senaste fem åren har utbildningsministeriet starkt främjat in- dustrialiserat systembyggande.
Omkring år 1960 skapades den s. k. indu- strialiserade sektorn inom bostadsbyggan- det. Detta följdes av olika åtgärder, vilka med mer eller mindre framgång hade till syfte att främja industrialiserat eller rationa- liserat byggande, ökad produktivitet, till- verkning av byggelement i långa serier samt att ge impulser till gruppbildningar av arki- tekter, konstruktionsfirmor och entreprenö- rer.
I dag koncentrerar sig M.E.L. på föl- jande:
(i) femåriga byggnadsprogram för byg- gande i stor skala inom den allmänna bo- stadssektom i Parisregionen (»Programmes pluriannuels de logements—PPL»);
(ii) typisering (»politique de modéles») för bostadsprojekt av mindre omfattning i så- väl den allmänna som den privata sektorn;
(iii) nya upphandlingsmetoder för entre- prenader i den allmänna sektorn med ac- cepterande i särskilda fall av förhandlings- entreprenader.
En sammanfattning av den information som erhållits om dessa olika aktiviteter finns under de rubriker som framgår av innehållsförteckningen.
Andra väsentliga skeenden i den statliga politiken i Frankrike under senare år är:
(i) omfattande studier rörande samhälls- planering;
(ii) tendenser mot en decentralisering av tätorternas och industrins utveckling, upp- rättandet av regionala myndigheter för vissa planeringsarbeten styrda av en central de- legation (»Délégation å l'aménagement du territoire et å liaction régionale aupres du Premier Ministre»). Det finns även en »Commission nationale d'aménagement du territoire»;
(iii) utarbetande av ny och omfattande lagstiftning för markfrågor (»Loi d'orien— tation fonciere»).
Andra viktiga åtgärder för bostadsfinan- siering och främjandet av byggnadsforsk- ning och utveckling. Bostadsfinansieringen befinner sig just nu under förändring. De olika berörda åtgärderna diskuteras över- siktligt i detta avsnitt samt i avsnitt 2 och 3. Under punkt 1.4 sammanfattas informa- tion beträffande åtgärder som nu övervägs och som om de genomförs kan få stor in— verkan på byggnadssektorns utveckling.
4.1.2. Framtida samhällsplanering, femårs— planer och nya institutionella strukturer
Inrättandet 1966 av ett statligt ministerium med ansvar för hela byggnadssektom, dvs. ovannämnda M.E.L., innebär en vä- sentlig förändring. Dess sammanslagning med det tidigare »Ministere des travaux publics» syftar till bättre samordning dels av byggandet och samhällsutvecklingen, dels av erforderliga arbeten av infrastrukturell karaktär (trafiksystem, transportmedel och allmänna inrättningar).
Sedan dåvarande byggnadsministern M Claudius-Petit år 1950 stödde landets första plan för riksplanering (»amenagement de territoire»), vilket i stort innebar planering av inrikes omflyttningar samt regional eko- nomisk utveckling, är de olika riktlinjerna under ständig utveckling, och ett stort antal statliga och halvstatliga organ har upprät- tats bl. a. i Parisregionen. Dessa är emeller- tid alltför många för att kunna uppräknas eller diskuteras i denna rapport.
År 1967 tillkom ett nytt planministerium (»Ministere du Plan et de l'Aménagement du territoire»). Dess uppgift är att tillsam- mans med ett befintligt planorgan (>>Com- missariat général du Plan») kontrollera och samordna de olika och invecklade uppgif- terna inom riksplaneringen i den vida me- ning som skisserats ovan, samt att upprätta femårsplaner.
Här borde nämnas att ett flertal rege- ringsutskott och arbetsgrupper flera år i
förväg utför förstudier, vilka måste samord- nas och fastställas vid upprättandet av den slutgiltiga planen. Bl.a. finns ett bostads- utskott (>>Commission de l'habitation») med M Yves Salaiin som ordförande, vars all- männa rapport (»Rapport général») inne- håller mycket värdefull information om bostadsbyggandet och dess problem i Frank- rike. M Salaiin är också ordförande i O.C.I.L. (se 4.4.2) och författare till hand— boken »Réflexions sur L*habitation dans la Region de Paris en 1975», vilken innehål- ler mycket av allmänt intresse beträffande resultaten av ett seminarium anordnat i no- vember 1966 av Parisregionens O.C.I.L.
Trots att mera detaljerade diskussioner om det vidsträckta ämne som kortfattat be- rörts ovan inte ryms inom ramen för denna rapport, bör det understrykas att värde- fulla ansträngningar görs för att organisera och rationalisera underlaget för framtida byggverksamhet inkluderande alla tillhöran— de kommunala funktioner.
4.1.3. Åtgärder avseende organisation och koncentration av efterfrågan inom bostads- sektorn
Allmänna riktlinjer
Inom den allmänna bostadssektorn huvud- sakligen H.L.M.-sektorn (se 4.2.2), upp- muntras de lokala beställama att samordna sina program. Där utformningen och mar- kens egenskaper visar sig tillfredsställande kan samma grupp av arkitekter, konstruk- tionsfirmor och entreprenörer erhålla för- nyade entreprenader i form av förhandlings- entreprenader för produktion av bostäder på grundval av samma utformning och kon- struktion samt till samma priser. Det hän- der dock alltför ofta att många detaljänd- ringar sker i bostädernas planlösning och konstruktion, vilket medför ökade kostna- der i projektering och byggnadsarbete.
De s.k. »Consultations et sélections na- tionales» utgör en annan väsentlig del av statliga åtgärder och riktlinjer. Det är täv- lingar organiserade på riksnivå. Sådana täv- lingar arrangerades åren 1964—1965 under
benämningen »consultation nationale pour la fourniture d'éléments de construction in- dustrialisés», och omfattade industriellt till- verkade element i form av flyttbara mel- lanväggar, dörrkarmar, bad- och köksutrust- ning samt sopnedkast. År 1966 startades »sélection nationale d'éléments de facade», en återkommande tävling för lätta fasadbe- klädnadselement. Huvudsyftet med dessa tävlingar är att välja element med hänsyn till deras användning i särskilda byggnads- program såsom bostadsprojekt inom den all- männa sektorn t.ex. H.L.M:s treårspro- gram, där en speciellt angiven typ måste användas för fasaderna.
Fleråriga bostadsbyggnadsprogram
Våren 1966 lanserade M.E.L. en tävling med syfte att välja följande:
(i) arkitektteam, konstruktionsfirmor (»B.E.T.») och samverkande entreprenörer (»conjoints et solidaires»);
(ii) typprojekt för flerfamiljshus i enlig- het med fyra huvudhustyper (normalhus och höghus) och olika planlösningar eller kom- binationer av individuella lägenheter som finns detaljerat beskrivna (»reglement de consultation»).
Målsättningen var att genom industriali- serade och starkt rationaliserade byggmeto- der inom fem år genomföra ett program omfattande 75000 lägenheter i Parisregio- nen. Hela projektet skulle fördelas mellan de grupper som vann tävlingen genom upp- drag att bygga 3 OOO—5 000 lägenheter var. Vidare var målet att åstadkomma en kost- nadsminskning av 5—10 % jämfört med H.L.M:s kostnadstak (»prix plafonds») ge- nom förbättringar i utrymmes- och utrust- ningsstandard.
För delen (i) skulle grupper utväljas efter två huvudkriterier; nämligen pris— och kva— litetsnivåer hos tidigare elementbyggda pro- jekt samt de aktuella entreprenörernas tek- niska och ekonomiska förmåga att utföra stora projekt. I juni 1966 valdes 43 grupper ur totalt 164 förslag. Dessa skulle före den 15 november 1966 framlägga projekterings-
handlingar i enlighet med tävlingsbestäm- melserna (>>reglement du concours»). Slut- ligen valdes 24 team, de s.k. >>equipes lau- réates» ur dessa 43 av en jury (>>Commission de jugement») i mars 1967 efter en omfat- tande granskning av förslagen ur såväl ar- kitektonisk som teknisk och ekonomisk syn- punkt. I granskningen deltog representanter från alla berörda organisationer, statliga avdelningar, C.S.T.B., arkitekter, allmänna och enskilda byggherrar osv.
Under första kvartalet 1966 upprättades ett organ för fleråriga bostadsprogram (»Association des programmes pluriannuels de logements — A.F.P.L.») med uppgift att samla alla potentiella byggherrar såväl i den allmänna som den privata sektorn.
För närvarande är 30000 lägenheter pla— nerade för uppförande i P.P.L.-projekt un- der ledning av P.P.L.-grupper. Programmet påbörjades under 1968 med 7000 lägenhe- ter, varefter ytterligare 15 000 kommer att påbörjas under år 1969. Projektstorleken va— rierar mellan 200 och 1500 lägenheter per område. Långa administrativa processer och brist på mark för bebyggelse till ac- ceptabla priser utgör dock hinder för att programmet skall kunna genomföras smi- digt. Byggnadskostnaderna varierar mellan 475 och 530 F/m2 nyttig golvyta (1967 års prisnivå) inklusive centralvärme och hiss.
Typisering ( »Politique de Modéles»)
Första försöket med typisering skedde med de s.k. »projects-types homologués» eller »plans courants». I detta skede blev 3 600 typplanlösningar (»homologation») officiellt godkända, varav 95 % var enfamiljshus och de övriga fem procenten lägenheter i fler— familjshus. År 1966 ordnades en utställning av ett antal enfamiljshus och några exempel på hus med två till sex lägenheter. Utställ- ningen ägde rum i St Michel-sur-Orge i närheten av Paris under ledning av M.E.L. och representerade ett 20-tal utvalda pro- jekt. Husen var uppförda av entreprenörer och/eller systemtillverkare samt specialise- rade tillverkare av kataloghus. Utställning-
ar ordnades eller planeras även i fem andra regioner i Frankrike.
I en intervju i maj 1968 med M Lauer vid M.E.L. redovisade denne de senaste idéerna, vilka har sitt ursprung i erfarenhe- ter från såväl VILLAGEXPO utställning- arna som typtävlingarna. Främst är det en strävan efter större flexibilitet än i tidigare regiontävlingar organiserade av M.E.L.
(a) Det finns fyra olika sätt att få fram typer:
(i) genom att tillverkare saluför egna ka- talogtyper av enfamiljs- och flerfamiljshus uppförda med speciella element som de själva utvecklat (slutna system);
(ii) genom typprojekt utformade så att de är lämpliga för speciella byggnadsele- ment som tillverkas av vissa fabriker på licens;
(iii) genom tillverkning av olika serier av element som i olika kombinationer kan an- vändas för ett visst antal typhus;
(iv) genom utveckling av typlägenhets- lösningar utformade för att möjliggöra oli- ka plankombinationer, där man kan ut- nyttja byggnadselement tillverkade enligt industrialiserade metoder av ett antal pro- ducenter på basis av s. k. öppna system.
(b) Byggherrar eller byggherreorganisa— tioner bör ta initiativet till att organisera tävlingar bland arkitekter, tillverkare eller entreprenörer på lokal- eller riksnivå på grundval av sina egna klart angivna krav för att kunna välja lämpliga typer och mo- deller. Ett sådant förfaringssätt skulle möj- liggöra större flexibilitet än vad som nu är möjligt vid statliga tävlingar. Det skulle även kunna innefatta förhandlingsentrepre- nader för projekterings-, tillverknings- och byggnadsarbeten.
4.1.4. Översikt över nya riktlinjer utgående från statliga åtgärder inom byggnadssektorn samt utlysning av anbudstävlan på entre- prenader
År 1967 upprättades ett antal arbetsgrupper på ministerienivå för olika ekonomiska sek- torer. Dessa är underordnade finansministe-
riet >>Ministére de l'Economie et des Finan- ces» och har till uppgift att hjälpa regering- en att utforma generella ekonomiska rikt- linjer för en planerad utveckling av de olika industrisektorerna. Omfattande studier ägna- des speciellt åt byggnadssektorn (innefat- tande husbyggnads- och anläggningsarbe- ten). Huvudsyftet var att främja utveck- lingen inom denna sektor mot en verklig industrialisering. Anbudstävlan bör utnyttjas för att effektivt utveckla nya strukturer in- om den privata byggnadssektorn. Detta in- nebär nya tillvägagångssätt för sådana ent- reprenader.
Från ovannämnda arbetsgrupper kom ett antal förslag som utformades slutligt under våren 1968 och finns sammanfattade här nedan.
Såsom grundförutsättningar sattes att man skall utnyttja kontinuiteten hos tillver- kare och entreprenörer samt ge stöd till de mest produktiva metoderna. Av denna an- ledning föreslogs ett antal statliga åtgärder:
(a) Staten bör stödja tekniska framsteg genom forsknings- och utvecklingsuppdrag (se 4.3.2) i samarbete med forskningsnämn— den (»Délégation générale å la recherche scientifique et technique — D.G.R.S.T») samt genom att utdela nya typer av uppdrag till kvalificerade konstruktionsfirmor (B.E. T.), tillverkare och entreprenörer inklusive utländska institutioner. I dessa åtgärder in- går även fem- till tioåriga prognoser om ekonomisk utveckling.
(b) Åtgärder bör vidtas för att utveckla och använda standardiserade och/eller typi. serade byggelement. Här är avsikten främst att få fram industriellt fabrikstillverkade element av en typ som tillåter många kom- binationer oavsett tillverkare. Impulser i form av statliga lån eller bidrag samt entre- prenader för användning av sådana element bör ges.
(c) Vad gäller reglerna som bestämmer antagandet av allmänna entreprenader bör följande huvudprinciper beaktas:
(i) att undvika den traditionella praxis, som innebär att man tvingas lämna kon- traktet till lägsta anbud;
(ii) att ta hänsyn till den beräknade total- kostnaden vid värdering av anbud, dvs. byggnadskostnader plus framtida drifts- och underhållskostnader. I samband med detta bör man använda C.S.T.st metod för vär- dering av projekt (»appréciation de la con- sistance»);
(iii) att stödja förhandlingsentreprenader med team av projektörer, tillverkare och entreprenörer.
(d) Omfattande studier bör utföras för att utarbeta typplanlösningar som uppfyller speciella boendekrav, kallat funktionell upp- repning (>>répétivité fonctionelle»). (Metodi- ken för detta har utvecklats i Storbritannien under benämningen »Activity Data Me- thod») För att uppnå detta bör man välja ut de bästa lösningarna för olika hustyper varefter undersökningar systematiskt bör utföras med avancerad dataanalys. C.S.T.B. har tagit initiativet till ett utbyte av syn- punkter och information med utländska in- stitutioner beträffande sådant material. Det har även föreslagits att ett europeiskt insti- tut ska upprättas med uppgift att utveckla andra liknande studier. Av många skäl an- ses typplanlösningar vara lämpligare än typprojekt eller modeller. Byggherrar och arkitekter bör uppmuntras att i stor ut- sträckning använda sig av resultaten av sådana studier, varför uppgifter om dessa bör spridas till alla berörda parter inom branschen.
(6) Å andra sidan bör man för särskilda hustyper försöka utveckla typprojekt med avsikt att kunna bygga i långa serier utan variation och på detta sätt avsevärt minska byggkostnaden. Bland annat torde denna metod kunna tillämpas för enfamiljshus och vissa offentliga byggnader av standard- typ såsom kommunalkontor i kommuner med ca 5 000—10 000 invånare.
(f) I princip bör goda förbindelser finnas mellan projektering och byggande. Utveck- landet och marknadsföringen av industriellt tillverkade typmodeller (»modeles types») bör främjas genom olika åtgärder förutom tävlingar på riks- och regionnivå.
4.1.5. Åtgärder i anslutning till finansie- ringen av byggandet
Några i egentlig bemärkelse nya åtgärder i samband med finansieringen av offentliga byggnader och anläggningar kommer inte att nämnas här. Det kan dock påpekas att en allt större andel av de årliga anslagen för offentliga byggnader avser undervisningslo- kaler (skolor, universitet och tekniska insti- tutioner).
Storleken av privata investeringar såväl i nya byggnader som i fabriker och maskinel- la hjälpmedel för byggandet beror, på till- verkarnas och entreprenörernas sida, dels på den rådande konjunkturen, dels på rege- ringens ekonomiska politik bl.a. med av- seende på skatter, fonderingsmöjligheter och räntenivå. Den s.k. stabiliseringspolitiken (»politique de stabilisation»), som började år 1963, resulterade i en markant minskning av nya investeringar. För ett år sedan vid- togs åtgärder i motsatt riktning (»mésures de relance»), vilka torde vara ännu mera nödvändiga efter den utveckling som ägde rum i maj och juni 1968.
Man bör emellertid komma ihåg att den fulla verkan av sådana åtgärder inom bygg- nadssektorn, antingen dessa vidtas i en överhettad eller dämpad konjunktursitua- tion, inte uppnås förrän efter ett antal må- nader då den ekonomiska situationen kan ha svängt.
Samma problem finns i bostadssektorn i Frankrike och kommer troligen inte att lö- sas än på många år. Många ändringar har gjorts i regeringens politik på detta område gällande exempelvis omfattningen av bostä- der inom den allmänna sektorn, former, omfattning och storlek av ekonomiskt och annat stöd, samt källor, sätt och medel för finansiering. De på detta område mest be- tydelsefulla åtgärderna under de två senaste åren har varit:
(i) inrättandet av den s.k. »marché hypo- thécaire» vilken avses kanalisera inteck- ningskrediter in i den marknad som har till- gängligt kapital för bostadsbyggande,
(ii) det s.k. >>épargne-logement»-systemet som sedan år 1966 har ersatt de tidigare
tion>>-systemen.
Meningen med dessa har i princip varit att uppmuntra bostadssparande samt att underlätta lån vid köp av bostäder. Länets belopp står i relation till sparsumman. Här bör man komma ihåg att en av huvudkäl- lorna när det gäller finansiering av bo- stadsbyggande är den s.k. 1 % »patronal» (arbetsgivareavgift) se 4.4.2.
4.1.6. Rationalisering och kodifiering av byggnadsbestämmelserna —— juridiskt ansvar
Under efterkrigsperioden gjordes mycket för att nå den principiella målsättningen att sammanföra och kodifiera de tekniska be- stämmelserna. I detta sammanhang bör man komma ihåg följande koder:
—— REEF-koden, utgiven år 1958 och ny— ligen omarbetad inom C.S.T.B. — den s.k. »Code de 1”urbanisme et de l”habitation» samt »Reglement national de l'urbanisme
— >>Code de prescriptions techniques et fonctionelles minimales unifiées — C.P.T.F.M.U. vilken är obligatorisk för BLM-bostäder
— »Documents techniques unifiés» — D.T.U., vilka innehåller regler för bygg- nadstekniska beräkningar samt även slutliga arbeten och material.
Hittills har inga allvarliga försök gjorts att förenkla och rationalisera den ständigt ökande mängden byggnadsbestämmelser och administrativa kontroller, trots att alla berörda inom olika delar av byggnadsbran- schen är medvetna om att dessa invecklade och tidskrävande bestämmelser och kontrol- ler, vilka förvärrats genom en höggradig centralisering är en av huvudanledningarna till ökade byggnadskostnader och ökad tids- åtgång. Enligt ett uttalande av den dåva- rande M.E.L.-ministern M Ortoli i januari 1968 var det meningen att alla tekniska normer och bestämmelser skulle >>frysas» under den femårsperiod som planen avsåg. Modifikationer skulle meddelas ett och ett
halvt år i förväg för att ge projektörerna och tillverkarna tid att planera de erforder- liga ändringarna och förberedelserna för genomförandet av projekten.
Ett annat invecklat ämnesområde är det juridiska ansvaret och tillhörande försäk- ringsproblem. Den ökande roll som de tidi- gare nämnda byggnadstekniskt sammansatta konsultfirmoma fått (»Bureaux d'études techniques» — allmänt förkortat BET.) samt den ökade användningen av komplice- rade förtillverkade byggnadselement inne- bär nya problem beträffande ansvarsfördel- ningen, vilka endast delvis kan lösas ge- nom en preciserad och modern lagstiftning eller praxis. Användandet av det s.k. »agré- ment technique» under ledning av C.S.T.B. har bidragit avsevärt när det gällt att und— vika dessa svårigheter. Ett ytterligare steg är det »Décret» som tillkom den 3 januari 1967 i vilket B.E.T.-byråernas och konsult- ingenjöremas ansvar klarlagts när de har skrivit under en byggherres kontrakt. Där- emot inte för det fall de fungerar som un- derentreprenörer.
4.2. Det allmännas investeringar i byggnads— branschen
4.2.1. Allmänt
Någon detaljerad diskussion av mönstret för det allmännas investeringar i byggnads- branschen skulle föra för långt att gå in på. (Se 4.1.5.)
I detta sammanhang bör man komma ihåg att de franska femårsplanerna vilka täcker nationens hela ekonomi även bidrar till en planerad och rationaliserad utveck- ling av byggnadsverksamheten liksom till att beskriva de ekonomiska och tekniska re- surser som behöver avsättas.
Liksom i andra länder med marknads- ekonomi har de franska planerna emellertid en benägenhet att vara prognoser och all- männa riktlinjer snarare än absoluta direk- tiv. Dessutom kan den rådande ekonomiska och sociala situationen, liksom politiska be-
slut, leda till statliga åtgärder som inte all- tid överensstämmer med planen.
4.2.2. H.L.M.-bostadssektom
Allmänt
Av stor betydelse i Frankrike är den statligt kontrollerade kooperativa bodstadssektorn H.L.M. (»Habitations å loyers modérés>>-bo- städer med moderata hyror), vilken omfat- tar två delsektorer, hyressektorn och ägan- derättssektorn. H.L.M. är av betydelse inte enbart därför att den representerar en stor andel av den nya bostadsproduktionen (ca en tredjedel), utan även för att H.L.M:s standard och priser vanligen används som jämförelsegrad. Dessutom, beroende på den möjliga projektstorleken, avser statliga åt- gärder för att främja rationaliserat teamar- bete och industrialiserade byggmetoder i högre grad denna sektor än den privata.
Det kan noteras att förutom H.L.M.-bo- städer (vars målsättning är socialt byggande) ganska nyligen nya kategorier av subventio— nerade bostäder har etablerats:
— »Programmes å loyers réduits» (reduce- rade hyror) —— P.L.R. är socialboståder vars kostnad inte skall överstiga 80 % av H.L.M:s nuvarande pristak och med hy- ror ca 25—30 % lägre än i motsvarande H.L.M.-lägenheter,
— »Immeubles å loyers moyens» — I.L.M. är bostäder med något högre standard och kostnad än H.L.M.-bostäderna.
4.2.3. Metoder för programsammanslagning
De största H.L.M.-organisationerna, i många fall sammanslagna H.L.M.-förening- ar, brukar basera sina program på ett sy- stem med treåriga kontrakt (»programmes triennaux»). Med denna metod erhålls den erforderliga finansieringen under samma treårsperiod. Sedan 3—4 år tillbaka har man byggt 60 000—70 000 bostäder per år som >>triennaux». Storleken på sådana projekt varierar i de flesta fall mellan 500 och 800
lägenheter. De övre och nedre gränserna ligger vid 300 resp. 1 200 lägenheter.
I Parisregionen skall omfattande femårs- program nu genomföras inom P.P.L.-före- tagens ram. Här bör man komma ihåg att dessa program kan vara och i det här fallet är resultatet av en sammanslagning av H.L.M. och privata projekt, i synnerhet s.k. 1 %-projekt.
Storleken på de mindre projekten i den s.k. »secteur diffus», där de ovannämnda procedurerna inte tillämpas, varierar van- ligen mellan 30—60 lägenheter (i undan- tagsfall bara 15—20 eller så mycket som 100—200 lägenheter). De H.L.M.-organisa- tioner som finansierar arbetena uppmuntras att slå samman behov och resurser samt, där detta är möjligt, själva välja projekte- ringsgrupp.
Upphandling
Ett »Décret» undertecknat den 23 maj 1961, bearbetat och kompletterat med ytterligare ett »Décret» den 5 oktober 1967, innehåller bestämmelserna för upphandling av H.L.M.- entreprenader.
Huvudbestämmelsen är den s.k. »adjudi- cation restreinte», en begränsad typ av upp- handling i vilken enbart tidigare godkända och kvalificerade entreprenörer får delta. Kontraktet går till den, som kommer med lägsta anbud. Under speciella förutsätt- ningar och enbart med ministeriets tillåtelse har H.L.M.-föreningar rätt att använda en av följande metoder:
(i) öppen tävling omfattande inte enbart prisanbud utan även förslag till byggmeto- der eller i vissa fall förslag till såväl ut- formning som konstruktion;
(ii) förhandlingsentreprenad är tillåten i speciella fall och vanligast förekommande hos byggherrar som bygger rationellt eller i regionalt valda typprojekt som framkom- mit som resultat av statliga tävlingar. De mest betydelsefulla exemplen på sådana är f. n. BPL—projekten samt modellprojekten;
(iii) förnyelsekontrakt är tillåtet enbart för
treårsperioder och endast under vissa för- utsättningar.
Beträffande treårsprogrammen, för vilka man i princip tillämpar »appel d'offres rest- reints»-metoden, accepteras numera alter- nativa utformningsförslag.
Det största hindret mot ökad flexibilitet i upphandlingsprocessen är de invändningar som finansministeriet reser mot bakgrund av de traditionella regler som gäller för stat- liga entreprenader. Dessa utesluter finansie- ring i flera år framåt utöver de årliga bud- getanslagen.
Nya utvecklingstendenser i H .L.M .—politiken
Förutom nya, mer flexibla metoder i sam- band med upphandling vilka diskuterats ovan, kan man observera nya tendenser gäl- lande värdering av H.L.M.-projekt.
(a) Treårsprogrammen (»triennaux») granskas av C.S.T.B. på grundval av »appré- ciation de la consistance utile»-metoden, där man gör en uppskattning av innehållet ur nödvändighetssynpunkt.
(b) Begreppet total- eller slutkostnad vin- ner nu terräng som ett bättre kriterium för värdering av projekt. I en skrivelse daterad januari 1968 rekommenderar M I Bourct, generalsekreterare för »C.N.E.T.» (se ne- dan) att man skall ta hänsyn till en prognos över underhållskostnader under en fem- tioårsperiod (det nämns ingenting om kost- nader eller tekniska åtgärder för framtida modernisering).
(c) Ett »centre national d”études techni- ques» har inrättats inom förbundet »Union Nationale des Fédérations d'organisme d'habitations å loyers modérés» med upp- gift att övervaka, förena eller kodifiera alla tekniska bestämmelser. En rapport förbe- reds nu och kommer att innehålla de all- mängiltiga D.T.U., en »Cahier des pre- scriptions spéciales» (specialbestämmelser) samt en »Cahier des charges techniques». Dessa är speciellt tillämpbara för H.L.M. tillsammans med de redan existerande C.P.T.F.M.U. (se 4.1.6).
Det finns en allmän tendens åtminstone
på förbundets och tekniska institutets nivå att värdera projekt genom en analys av »in- nehållet» och härigenom tillämpa mera på- litliga kriterier än en enkel jämförelse av uppförandekostnaderna.
4.3 Organisation av teknisk verksamhet in- klusive forsknings- och utvecklingsarbete på statlig och halvstatlig nivå
4.3.1. Nya institutioner och organ
I ett beslut den 20 september 1967 fastställ- des inrättandet av ett högre forskningsråd vilket har till uppgift att hjälpa bostads- ministern samt kommunikationsministern med formulering av allmänna riktlinjer för forsknings- och utvecklingsprojekt, samord- ning av såväl allmänna som privata initia- tiv inom dessa områden, bedömning av de erforderliga resurserna samt kontroll av spridningen av forsknings- och utvecklings- resultat till berörda statliga avdelningar, de nationaliserade företagen och den privata sektorn.
På fackförbundens sida har >>Office géné- rale du batiment et des travaux publics», som är den organiska förbindelsen mellan arkitekt- och entreprenörförbunden, inrättat ett »Centre de Recherche». Dettas huvud- sakliga uppgift är att studera de olika aspek- terna på industrialiserat byggande och förut- sättningarna för en rationell användning av nya byggmetoder och material samt att be- driva behövligt forsknings- och utvecklings- arbete. Det tycks dock som om resultaten hittills inte har motsvarat förväntningarna på grund av de stora svårigheterna med samordning och finansiering.
Beträffande den mera allmänna framåt- riktade statliga planeringen har en samman- ställning av de aktuella institutionerna gjorts i 4.1.2, medan de privata initiativen behand- las under 4.5.
4.3.2. Främjande av forsknings- och utvecklingsverksamhet
Forsknings- och utvecklingsverksamhetens
betydelse är nu allmänt erkänd. Som följd härav har därför ett antal nya organ upp- rättats för att ta hand om grund-, funk- tions- och prognosforskning inom byggnads- branschen, exempelvis det tidigare nämnda forskningsrådet liksom ett flertal statliga och halvstatliga organ som arbetar med samhällsplaneringsfrågor. Det är uppenbart att bättre samordning är nödvändig för att undvika dubbelarbete. Detta bör vara en av forskningsrådets huvudmålsättningar.
Stora projekt såväl P.P.L.- som modell- projekt är avsedda att främja utvecklingen av industriellt byggande. Det bör dock på- pekas att de ofta förekommande svängning- arna i regeringspolitiken och eliminerandet av icke framgångsrika tävlande i »sélec- tions» eller »concours» är faktorer som hindrar en fullständig effektivitet i det forsknings- och utvecklingsarbete som ut- förs av projektörer, tillverkare och entrepre- nörer.
En intressant företeelse i den franska re- geringspolitiken är det nya förfarandet för forsknings- och utvecklingsuppdrag som ger de större konstruktionsfirmorna (B.E.T.), in- dustriföretagen och entreprenörerna möjlig- het att framlägga förslag till utveckling av nya metoder och nya produkter samt om förslaget accepteras, att erhålla kon- trakt för detta på villkor att staten betalar 50 % av den fastställda forskningsbudgeten. Dessa statliga bidrag återbetalas senare in- om en viss tid med ett Visst procentuellt tillägg om arbetet lett till resultat. Ett na- tionellt organ som C.S.T.B. kan beviljas så- dana kontrakt. Några exakta uppgifter har inte kunnat erhållas om hur mycket förfa- randet hittills utvidgats för att omfatta byggnadssektorn. Ett flertal mycket stora uppdrag har utgått inom andra industriella sektorer.
4.3.3. Exempel valda ur de senaste forskningsarbetena
En översikt av den forskning som utförts på statlig och halvstatlig nivå inom ovan- nämnda områden kan inte göras inom ra- men för denna rapport. Endast några exem-
pel som har samband med rationalisering kan nämnas:
(a) Man arbetar för närvarande inom C.S.T.B. med ett projekt rörande byggnads- normer och bestämmelser som är avsedda för dokumentation genom databehandling med hjälp av olika koder.
(b) C.S.T.B i samarbete med I.T.B.T.P. (»Institut technique du batiment et des T.P.») samt med C.N.R.S. (>>Conseil natio- nal supérieur de la recherche scientifique») bedriver också forskning om nya datainsam- lings- och informationsspridningsmetoder för byggnadsbranschen. Principen är an- vändandet av nyckelord, vilka medger alla nödvändiga tvärklassifikationer och speciella koder samt centraliserad lagring av data i maskiner av chared—time modell.
(c) Elektronisk ritteknik används redan . för större anläggningsprojekt, t.ex. motor- vägar. För närvarande pågår försök för att få perspektivskisser på byggnader sedda från olika vinklar genom att mata en data- maskin med bilder av de fyra fasaderna samt planen.
(d) Inom C.S.T.B. har utarbetats en ny och mycket detaljerad metod för byggnads- kostnadsanalys, den s.k. A.R.C. (»Méthode d'analyse raisonnée et d'appréciation rapide du cout de la construction»).
4.3.4. Typgodkännande (agrément) och uppföljt typgodkännande (agrément suivi)
C.S.T.B:s typgodkännandeverksamhet (agré— ment) blir alltmera känd och vinner terräng i andra västeuropeiska länder. Den har an- vänts mycket för att styra tekniska ny- konstruktioner och för att säkra deras an- vändning utan risk.
I juli 1967 fastställdes den s.k. uppföljda typgodkännandeverksamheten för ett antal byggelement som tillverkas enligt industriel- la metoder, i synnerhet bjälklagselement av betong och bränd lera. Den innebär till- verkningskontroll, kvalitetskontroll samt regler för den tekniska kapaciteten hos så- dana fabriker.
4.4. Privat finansierings- och investerings- verksamhet
4.4.1. Allmänt
Inflytandet av statliga riktlinjer samt åt- gärder för finansiering av byggnadspro- jekt och sammanhängande frågor diskutera- des delvis i 4.1.5.
På grund av att priserna ligger utanför de ekonomiska möjligheternas ram för de konsumenter som inte har rätt till bo- städer inom den subventionerade bostads- sektorn, har antalet privat finansierade bo- städer minskat sedan 1966, främst för så- dana som bjuds ut till försäljning. Åtgär- derna som nämns nedan har endast delvis bidragit till en förbättring av dessa förhål- landen. Såväl de finansiella som organisato- riska aspekterna av privat byggnadsverk- samhet diskuteras översiktligt i det följande.
4.4.2. Källor och möjligheter till finansiering
Finansiering av byggnadsprojekt i allmän- het. Banklån och siälvfinansiering.
Relativt höga räntor på banklån och i många fall alltför låga vinstmarginaler ut— gör stora hinder för omfattande investe- ringar inom byggnadssektorn, inkl. självfi- nansiering av såväl anläggningar och utrust- ning som forsknings- och utvecklingsarbete. Som en följd av denna situation syns den snabba framstegstakt som gjordes under den första efterkrigsperioden beträffande mekanisering och ökad produktivitet i bygg— nadsarbetet påtagligt ha saktat av sedan ungefär fem år tillbaka.
I fråga om banklån och långfristiga kre- diter bör det påpekas att den tidigare juri- diska skillnaden mellan sparbanker (»ban- ques de dépots») och affärsbanker (»ban- ques d'affaires») har minskats genom nya bestämmelser. Som en följd av detta har de flesta mycket stora privata affärsban- kerna delat upp sin verksamhet i bankverk- samhet i vanlig mening och verksamhet i holdingbolag, till vilka de för över sina aktier i olika företag, för att kunna skilja
mellan sin traditionella huvudverksamhet och den nya rollen som sparbank. En ökad konkurrens mellan de två bankkategorierna har även resulterat i bättre möjligheter att erhålla korta och långa krediter.
Finansiering av nyproduktionen
Beträffande finansieringen av bostadspro- duktionen ligger det utanför ramen för den- na rapport att analysera såväl de privata som de allmänna ytterst invecklade finans- institutionerna.
Det kan vara av intresse att nämna nå- gonting angående egenskaperna och stor- leken på de lån som beviljas husköpare av U.C.B./C.FE.G.-företagen förutom de möj- ligheter som finns genom »épargne—loge- ment».
Denna typ av lån beviljas endast för hus— håll med en årsinkomst av minst 18 000 F inkl. familjebidragen med villkor att den totala årskostnaden för amorteringar plus räntor inte överstiger 3 500 F motsvarande ca 20 % av den totala inkomsten. Detta in- nebär att ett lån på 28 000 F amorteras på ca 14 år. Ett annat exempel för hushåll med högre inkomster är att en årskostnad på 10 000 F för en inkomst på 40 000 F (25 % av inkomsten) accepteras för ett lån på 70 000 F på ca 12 år. Den övre gränsen för amorteringar och räntor har fastställts till en tredjedel av hushållets årsinkomst.
Den optimala lånetiden varierar mellan 15 och 20 år, om man skall få ett gynnsamt förhållande mellan de månatliga inbetal- ningarna, de totala kreditkostnaderna och det'lånade kapitalet. Lån på längre tid än 20 år blir mycket dyrbara.
Den enprocentiga arbetsgivaravgiftens roll i bostadsfinansieringen
I ett dekret av den 9 augusti 1953 fastställ— des en obligatorisk avgift för finansieringen av bostadsbyggandet, nämligen 1 % av alla löner utbetalda av varje arbetsgivare med mer än 10 anställda. Från och med 1954 upprättades ett antal regionala centra »Centre interprofessionel du logement» —
O.C.I.L. med uppgift att sköta insamling- en av denna avgift samt att organisera bygg- nadsprogram finansierade med de insam- lade medlen. Förtur gavs för hyreslägenhe- ter för arbetare främst i flerfamiljshus.
Den 1 januari 1968 etablerades förbundet »Union interprofessionelle du logement» — U.N.I.L. Detta var resultatet av en sam- manslagning av två tidigare organ. Den nya organisationen omfattar de flesta av de or- ganisationer som sköter insamlingen av den enprocentiga avgiften, företag som bidrar direkt genom investeringar, samt olika slag av teknisk verksamhet som tidigare låg un- der det ovannämnda C.N.A.H. Organisatio- nens huvudmålsättning är dels rationalise- ring och samordnande av byggnadsprogram och allmänna studier gällande teknisk ut- formning, dels hjälp åt dotterorganisatio- ner i tekniska och juridiska frågor genom individuell rådgivning samt spridning av aktuell information (månadspublikationen »Chahiers de U.N.I.L.»).
Den enprocentiga arbetsgivaravgiften spe- lar en betydelsefull roll i bostadsfinansie- ringen, inte bara på grund av sin totala vo- lym (år 1967 uppgick den till 1 800 miljoner F, varav 60 % insamlades av insamlingsor- ganisationer »organismes collecteurs», t. ex. C.I.L.- och H.L.M.-föreningarna, handels- kammare osv., medan 40 % investerades direkt av arbetsgivare, huvudsakligen stora företag), utan också genom att denna kon- tinuerliga årliga resurskälla möjliggör byg- gandet av ännu fler bostäder, under de se- naste åren ca 80 000 lägenheter dvs. nästan 20 % av den totala årsproduktionen.
4.4.3. Investeringsorganisationer
Förutom de av det allmänna kontrollerade organisationerna »Société centrale immobi— liere de la Caisse des dépots et consigna- tions»-—S.C.I.C. och O.C.I.L.-organisatio- nerna som diskuterats ovan, finns ett stigan- de antal 5. k. »Sociétés d'économie mixte», vilka sammanför myndigheter och privat kapital med syfte att genomföra särskilda byggnadsprogram såsom nya bostadsområ- den, stadsförnyelse och kommunal infra-
struktur. Ett vanligt exempel sedan fem år tillbaka är byggandet av garage under mark.
Enskilda byggherrar inom bostadssek- torn, i synnerhet de vars produktion avses säljas (»promoteurs»), har gått samman i flera kommersiella organisationer varav den mest kända är >>Fédération nationale des constructeurs promoteurs».
Den ekonomiska garantin, som baserar sig på en garanti från en bank eller en ge- mensam byggmästarorganisation har blivit praxis för att skydda bostadsköpare mot ekonomiska förluster. Här måste nämnas C.N.E.I.L. (>>Centre nationale d'études et d'initiatives en faveur du logement»). Denna icke vinstdrivande organisation har en »commission d*agrément» som mot en myc- ket liten avgift granskar av byggherrar framlagda bostadsbyggnadsprogram med hänsyn till tidigare erfarenheter, ekonomisk planering, laglighet, byggmetod och boende- krav samt därefter följer upp genomföran- det av de antagna planerna. Dessutom har C.N.E.I.L. startat en teknisk byrå, vars uppgift är insamling och spridning av in- formation i alla aktuella frågor.
Under ledning av INTERAPRO grunda- des år 1962 föreningen A.PRO.M(). (»Asso- ciation nationale des maitres d'ouvrage pour l”acroissement de la productiveté dans la construction» se 4.5.7), vars uppgift är att sammanföra de byggherrar som är vil- liga att samarbeta med övriga deltagare i byggprocessen i syfte att förbättra sam- ordningen av deras olika uppgifter och där- igenom öka produktiviteten, dvs. minska den slutliga byggnadskostnaden.
4.4.4. Exempel på integration
Till och med de största av de franska entre- prenörerna kan inte jämföras i storlek med de i andra västeuropeiska länder (t. ex. Väst- tyskland och Sverige). Det finns dock flera ekonomiskt mycket starka koncerner inne- fattande banker, större industri- och bygg- nadsföretag, holdingbolag, konstruktionsfir- mor etc. I några av dessa organisationer spelar byggnadsverksamhet en betydande
roll. Exempel på sådana grupper är bl. 3. de som leds av »Banque de Paris et des Pays—Bas», till vilken hör >>O.T.H.» (se 4.5.6), »Banque de la Construction et des Travaux Publics», »Union Parisienne de Banque» (»Entreprise Campenon Bernard»), »Union Européenne Industrielle et Finan- siere» (Schneider consern), »Banque Roth- schild» (bl.a. Cogi-France, Cogitec m.fl.). Dessa koncerner kontrollerar såväl entrepre- nörer som företag som bebygger och säljer större fastigheter.
Den ovan nämnda gruppen ledd av »Ban- que de la Construction et des TP.» utgör ett intressant exempel på integrerad organi- sation. Den har nyligen organiserats och är resultatet av en sammanslagning eller sam- ordning av flera företag, bl. a. »Immobiliere Construction de Paris» —— I.C.P., en affärs- bank etablerad år 1926. Förutom banken (B.C.T.) omfattar denna grupp av företag antingen de är integrerade eller anslutna (»participations») följande:
— COFIMEG och SEFIMEG investerar i hyresbostäder; —— SAGI en s.k. »Société d'économie mixte» etablerad år 1930 av I.C.P. i sam- arbete med Paris kommunala myndig- heter för byggandet av socialbostäder; — SOFAP, bygger för försäljning (»acces- sion å la propiété); — SAGECO, bygger H.L.M.-bostäder; _— två stora konstruktionsfirmor, B.E.C.T. och SETEC; — den nyetablerade »Société immobiliére de location pour l”Industrie et le Com- merce». Den kom till som följd av ett be- slut i september 1967 angående skatte— lättnad för företag som producerar fa- briker och kontor för uthyrning.
Dessutom äger gruppen aktier i olika in- vesteringsföretag, bl. a. i ett antal »Sociétés d”économie mixte», som samlar allmänna och privata intressen.
En värdefull egenskap hos dessa integre- rade grupper är det nära samarbetet mellan byggherrar och projektörer. Projekten be- skrivs och planeras med hänsyn till de bygg- metoder som kommer att användas och ett
team bildas bestående av företagets egna konstruktörer och ett litet antal utvalda arkitekter.
4.5. Nya tendenser i byggprocessens orga- nisation — olika intressenters åtgärder
4.5.1. Allmänt
Under de senaste tio åren har stora fram- steg gjorts beträffande:
(i) byggprocessens organisation med syfte att öka samarbetet och förbindelserna mel- lan alla deltagande i stora byggnadsprojekt,
(ii) styrning, samordning samt planering antingen av samtliga arbeten som ingår i så- dana projekt eller av arbete som kommer att utföras på byggplatsen av de olika entreprenörerna.
Det bör dock framhållas att trots de statliga åtgärder som omnämnts tidigare, marknadsförhållandena ännu inte är så- dana att de tillsammans med en ny adekvat organisation av byggprocessen kan klara de krav som produktion i stor skala ställer.
Vissa regionala institutioner, »Universités permanentes d'Architecture et d'Urbanisme» — U.P.A.U.'s, söker generella lösningar på dessa frågor. Först bland dessa U.P.A.U. etablerades för några år sedan »U.P.A.U. Provence — Cote d'Azur». Varje månad or- ganiseras seminarier där ekonomer, bygg- herrar, tillverkare, arkitekter och samhälls- planerare förs samman.
4.5.2. Organisation av projektering och dokumentation
Det mest karaktäristiska i fråga om projek- teringsverksamheten är den ständigt ökande roll som konstruktionsfirmorna spelar (»Bu- reaux d”études techniques» — B.E.T.'s). Ett stort antal sådana firmor existerar, an- tingen specialiserade eller »multidisciplinä- ra», dvs. de arbetar med flera eller alla områden inom byggnadsbranschen. Ungefär en tredjedel sysslar enbart med bostads- och annat husbyggande, medan andra spe-
cialiserar sig på industribyggnader, stads- infrastruktur, särskild teknisk utrustning etc. De s.k. ingenjörsfirmorna arbetar med total planering för industriprojekt. De utför om- fattande studier av kraven i fråga om an- läggningar, utrustning och byggnader och all nödvändig projektering och beskrivning. Vidare kontaktar de leverantörer, tillverka- re och entreprenörer samt ansvarar för upphandling, planering och kontroll av ar- betet på byggplatsen liksom för arbetsled- ning och planering av alla arbeten, som in- går i projektet. Framstående exempel på sådana firmor är SERI och SERETE.
Nästan alla stora projekt inom bostads- branschen projekteras i samarbete med en B.E.T.-firma. Sedan 1953 måste alla H.L.M.- föreningar enligt lagen underteckna pro- jekteringskontrakt med både en arkitekt och en B.E.T. Dessa två kan tillsammans ses som byggledare (»maitre d'oeuvre»). Franska skolministeriets projekt måste också projekteras i samarbete med en B.E.T. Na- tionella tävlingar utlysta av staten eller bostadsministeriet (se 4.1.3) gäller projekte- ringsteam innefattande obligatoriskt en B.E.T. Ett annat dekret har nyligen auk- toriserat de s.k. »Sociétés professionelles», vilka förenar arkitekter och ingenjörer. Så- dana samarbetsorgan utgör emellertid fort— farande undantag.
För närvarande är B.E.T.”s ansvariga huvudsakligen för tre moment i processen:
(i) kontrakt med arkitekter där B.E.T. fungerar som tekniska rådgivare,
(ii) kontrakt med byggherrar, gällande teknisk hjälp med projektering, projekt- handlingar, granskning av anbud samt er- forderlig rådgivning,
(iii) kontrakt med byggherrar gällande kontroll av byggplats samt hjälp med be- siktning av avslutade arbeten.
B.E.T.-firmornas verkliga roll och in- flytande i förbindelserna med byggherre och arkitekt är beroende av de olika pro- jektörernas respektive kapacitet och effek- tivitet. Det kan konstateras att inget stort byggnadsprojekt kan projekteras utan med- verkan av B.E.T.-firmor i synnerhet vad
gäller utarbetandet av projekteringshand- lingar (tekniska beskrivningar och ritningar). Vissa stora byggherreföretag har egna kon- struktionskontor eller nära samarbete med sådana.
Om man ämnar använda industrialiserade byggmetoder, är det viktigt att en B.E.T. kopplas in redan under planerings- och pro- jekteringsstadiet, vilket blir alltmer vanligt. Vissa B.E.T.-firmor har utvecklat egna in- dustriella metoder. I speciella fall har B.E.T.-firmor utarbetat egna systern (se 4.5.6).
Sammanfattningsvis kan man säga att BRT.-firmorna bidrar till en förbättring och rationalisering av projekteringsarbetet, i synnerhet som det traditionella utbildnings- systemet för franska arkitekter vid »Ecole de Beaux-Arts» som inom kort totalt kom- mer att läggas om, inte ger tillräcklig under- visning i moderna byggmetoder.
Enskilda konsulterande ingenjörer (»Ing- enieurs-Conseils») har en något annorlunda juridisk ställning som är mindre vanlig än B.E.T.-firmornas.
På arkitektsidan är samgåendet vanli- gare än förut. I princip kan man säga att det finns en markant tendens bland arkitek— terna att angripa de allt mer invecklade för- beredelse- och utformningsarbetena på ett nytt sätt. En grupp omfattande ca 40 arki- tekter och samhällsplanerare skapades i början på 1968 som en »société civile». Detta initiativ godkändes av arkitekternas fackförening (»Syndicat des Architects des Hauts-de-Seine»). Hauts-de-Seine är ett av de nya »departement» som organiserats in- om Parisregionen.
Beträffande utarbetandet av projekterings- handlingar för en viss industriell byggme- tod, vare sig det gäller tunga förtillverkade skivelement eller industrialiserade platsbyg- gemetoder kan man säga följande:
(a) Tidigare, med början under 50-talet, upphandlade dåvarande byggnadsministeriet förhandlingsentreprenader om flera tusen bostadsenheter fördelade i form av mycket höga flerfamiljshusområden av de första tillverkarna med tunga system (CamUs, Coignet samt ytterligare några). Husen
projekterades med utgångspunkt från varje systems krav.
(b) Den nuvarande regeringspolitiken gyn- nar s.k. typbyggande samt fleråriga pro- gram (P.P.L.) valda genom tävling (se 4.1.3). I vissa fall tillåter upphandlingsmeto— den (»appel d'offres—consours») användning av systembyggande i stora H.L.M.—projekt.
(c) Inom den privata sektorn är förhand- lingsentreprenader fortfarande undantag även för stora projekt mellan 500 och 1 000 lägenheter.
Tre alternativ finns i princip:
(i) att projektet utformas utan förutfatta— de meningar om vilka byggmetoder som ska användas. I regel har därvid bara flexibla platsbyggemetoder någon chans att kunna vinna över rationaliserat, traditionellt byg- gande,
(ii) att projektörerna tar hänsyn till möj- ligheten att använda industrialiserade bygg- metoder, men lämna valet av system öppet för förslag från de olika anbudsgivarna,
(iii) att, som följd av en tidigare mera in- officiell överenskommelse mellan projektö— rer och någon systemtillverkare som de sam- arbetat med, projekteringshandlingarna i själva verket utarbetas enligt ett visst sy- stem, men att enskilda anbudsgivare har möjlighet att lämna förslag till annan me- tod och även ibland lyckas komma med ett lägre anbud än den favoriserade systemtill- verkaren.
Ett mellansteg som mycket ofta förekom- mer i samband med delvis industrialiserade system är att utforma fasader och andra bärande delar med tanke på användning av förtillverkade byggelement (»prefabrication partielle»).
4.5.3. Avancerade metoder för ledning och planering av byggnadsprojekt
Omkring år 1965 blev planering enligt »kritiska linjen» eller P.E.R.T. alltmer känd inom Frankrike och tillämpades av stora entreprenörer. Genomförandet av mycket
stora projekt styrdes med hjälp av datapro- grammering, medan enklare nätverksanalys- metoder, som i vissa fall kan vara effek- tivare, inte utnyttjades fullt ut av entrepre- nörer för medelstora projekt. Ett ytterligare steg är att använda dessa avancerade me- toder för det totala ledningsarbetet och pla- neringen av byggnadsprojekt under ledning av den ansvarige byggledaren, dvs. oftast men inte nödvändigtvis alltid byggherren. Sådant utgör undantag hittills. Ett bely- sande exempel är »Parly 2», ett stort pro- jekt om ca 1 800 bostäder finansierade med privata medel, som nu är under uppföran- de (i flera etapper) i Parisregionen nära Versailles. Projektet har planerats och ge- nomförs enligt P.E.R.T.-metoden.
Under de senaste tio åren har ett antal nya konsulter eller byråer etablerats med specialisering på organisation och ledning eller »ordonnancement» (fransk term för planerad ledning av uppgifter som ingår i ett visst arbete). De växte fram för att hjäl- pa industri- och handelsföretag med om- organisation av företagsledningen. En del av dess konsulter ägnar sig nu åt byggledning för antingen byggherrens eller huvudent- reprenörens räkning. En del besvärligheter inträffade dock, då programmeringen av ar- betet hade gjorts alltför detaljerad och krävde dyrbar databehandling. I andra fall visade det sig att de ansvariga specialisterna hade otillräckliga kunskaper om den inveck- lade byggprocessen.
4.5.4. Entreprenörernas åtgärder
De flesta byggnadsentreprenörerna är med- lemmar i »Fé'dération Nationale du Bati- ment» —— F.N.B. medan »Fédération Natio- nale de Travaux Publics» omfattar byggare av vägar, broar och andra allmänna anlägg- ningar. Många stora företag arbetar inom båda dessa områden och är också medlem- mar 1 regionala organisationer som har ett nära samarbete med F.N.B.
Små företag och hantverkare har en egen organisation »Confédération de l'artisant et petites entreprises de Batiment» — C.A.P. EB. Det finns även en »Fédération Natio-
nale des Coopératives ouvrieres de produc- tion du Batiment» under ledning av en »Confédération» som förenar alla sektorer inom verksamheten.
Inom byggnadssektorn är F.N.B. huvud- länken mellan entreprenörer och statliga verk och institutioner. Under första efter- krigsperioden var F.N.B:s politik snarast att stödja och försöka förbättra de traditio- nella formerna för byggnadsverksamhet me- dan de nu strävar efter ett nära samarbete med den industrialiserade sektorn inklude- rande tillverkare av byggelement (se 4.5.5). Ett antal kompletterande organisationer har etablerats av F.N.B. med syfte att främja ökad produktivitet (APROBA), förbättra yrkesutbildning och sprida teknisk informa- tion. Dessutom finns ett stort antal tekniska organ samlade inom ramen för »Union tech- nique interfédérale» — U.T.I. Störst bland dessa är »Institut technique de Batiment et des Travaux Publics» —— I.T.B.T.P. Ett antal arbetsgrupper eller kommittéer har bildats för att delta i utarbetandet av meto- der för de olika branscherna inom bygg- nadsindustrin.
Trots att målsättningarna och resurserna för C.A.P.E.B. är mera blygsamma, gör denna »Confédération» mycket för att höja den tekniska kunskapsnivån och affärsskick- ligheten hos hantverksmedlemmarna och de små firmorna (»Centres artisanaux departe- mentaux d'études et de techniques» — C.A.D.E.T.). C.A.P.E.B. stöder också ge- mensamma inköp av material och samarbe- tet mellan olika fack i särskilda arbeten.
Underhåll och modernisering utgör en stor del av verksamheten inom detta om- råde. De s.k. »Services artisanaux de repar- tition des travaux d'entretien du Batiment» -— SARTEB's har etablerats i ett flertal städer för att samordna sådana mindre uppdrag, fördela arbeten till medlemsfirmor samt hjälpa till med kostnadsberäkning och fakturering.
»Sociétés coopératives ouvrieres de pro- duction» — S.C.O.P.'s har en speciell ställ- ning inom branschen som är av särskilt intresse med tanke på dagens läge i Frank- rike. Endast några aspekter kan dock dis-
kuteras inom ramen för denna rapport. S.C.O.P.-föreningarna har varierande kapi- tal- och personaltillgångar. En andel av vinsten varierande mellan 25 och 75 % delas ut till alla anställda. Bland ett an- tal mindre föreningar finns även två myc- ket stora byggnadsfirmor, »La Construc- tion moderne francaise» och »L”Hiron- delle». På riksnivå finns det förutom »Banque cooperative» och »Caisse Centrale de crédit coopératif» ett antal service- organ som hjälper till med frågor av såväl allmän som finansiell karaktär, ekonomi och marknadsutveckling samt avancerade metoder för företagsledning. Föreningen (»Confédération») omfattar 500—600 S.C. CP.-organ, varav ca 60 % är byggnadsent— reprenörer och materialproducenter.
4.5.5. Tillverkare av byggnadsmaterial och element
Betongelement
I Frankrike hamnar produktion av såväl sten- som betongmaterial inom samma sek- tor av industrin. De olika producenterna har därför en gemensam organisation »Union nationale interprofessionelle des carrieres et matériaux de construction» —- U.N.I.C.E.M. Den omfattar även »Fédéra- tion francaise de Findustrie du béton» och under denna finns också »Syndicat natio- nal des fabricants d'éléments de construction préfabriques en béton» (tillverkare av bygg- element i betong).
Medan entreprenörer har en benägenhet att utveckla egna slutna byggsystem, ar- betar tillverkarsidan av lätt förstådda skål med produktion av »öppna» system. Två olika typer av öppna system finns. Det ena är att tillverkarna kommer överens med konstruktörerna eller en entreprenör om att leverera ett stort sortiment av byggelement enligt beställning. Ett fåtal stora och väl- kända firmor specialiserar sig på detta, t. ex. Morin, »Rennaise de Préfabrication», och tillverkar också vissa standardvaror och byggelement av betong.
Den andra typen, som blir allt vanligare, är tillverkning av särskilda element som katalogvaror för försäljning samt samar— bete mellan ett antal tillverkare som är vil- liga att följa den beskrivning som presen— teras i en gemensam katalog. Två huvud- grupper av denna typ är PRODIBETON och GIBAT. Den senare har infört olika samarbetsformer, användandet av konven- tionell teknik, gemensamma inköp av ma- skiner och annan utrustning samt samarbete mellan arkitekter, leverantörer och entrepre- nörer.
Andra nya initiativ inom detta område är bl.a. UNIDEL-organisationen, en sam- manslutning av tillverkare som binder sig till ett visst sortiment av byggnadsmaterial och element till fast pris, lika över hela Frankrike. och »Société d”études et de dist- ribution» —— SERIC som leder ett antal till- verkare som producerar byggelement enligt standardbeskrivningar utarbetade av SERIC.
Det kan påpekas att U.N.I.C.E.M:s mark— nadsstudier och prognoser utförs i samarbe- te med specialister. Man gör också försök att få medlemsfirmorna att analysera sina egna produktionskostnader i enlighet med landets redovisningssystem (>>Comptabilité éconornique nationale»).
En intressant företeelse är utarbetandet av olika index som möjliggör prognostice- ring av efterfrågan på särskilda delelement i förhållande till hela produkten. Prognoser om det framtida bostadsbyggandet kan då t. ex. leda till en beräkning av det framtida behovet av vissa byggelement.
Konstruktioner och byggelement av stål
Under de senaste fem åren har stålindustrin gjort försök att erövra nya områden av byggnadsproduktionen. Det kan noteras att enligt den senaste statistiken svarar bygg— nans- och anläggningssektorerna för 35 % av den totala konsumtionen av stålproduk- ter. Stålindustrins organisation >>Office Technique pour l'utilisation de l'acier» _ 0.T.U.A. har en särskild avdelning för be- handling av tekniska och ekonomiska aspek- ter på användandet av stål för byggnadsän-
damål. Organisationen deltar aktivt i CIMUR—organisationen. (Se nedan.)
Stålkonstruktioner används främst för bl.a. administrations- och skolbyggnader där även industrialiserade system tillämpas (stålramar, fasader och väggar). I synner- het används stål i processer som utvecklats för stora program för »Education Natio- nale». Ett flertal system har också introdu- cerats i bostadsbyggandet. Här bör speciellt uppmärksammas G.E.A.L. (»Groupe pour l'étude dlune architecture industrialisée») som mest bidragit till utvecklingen av nya industrialiserade metoder för stål, alumi— nium och andra icke-traditionella material. G.E.A.L. omfattar ett arkitektförbund »So- ciétés civiles» (Lods — Depondt — Beau- clair), konsernerna »Aluminium Francaise», »Pechiney — Saint-Cobain» och »Saint—Go- bain» samt det ovannämnda 0.T.U.A.
Byggelement av aluminium och glas
Sedan efterkrigsperioden har ett stort antal byggelement i aluminium utvecklats och dessa blir allt mer populära trots att priser- na fortfarande är relativt höga. Kombina- tioner av stålelement och glas samt alumi- niumväggar utgör grunden för system som GEP från »Saint—Gobain» och »Aluminium Francaise» vilket används inom skolbyg— gandet.
Någon omfattande beskrivning av de framsteg som gjorts samt av forsknings— och utvecklingsarbetet inom stål- och be- tongbyggnadstekniken kan inte ges i denna rapport.
»Aluminium Francaise» är de franska aluminiumproducenternas (dvs. »Pechiney» och »Ugine», ca 80 respektive 20% av den totala produktionen) försäljningsorga- nisation omfattande även ett centrum för teknisk forskning. Detta spelar en betydan- de roll genom att lämna gratis hjälp till konstruktörer som tänker använda alumi- niumprodukter i sina projekt förutom att de tillverkar bl.a. ett stort urval sektioner plåt och byggelement av aluminium. Trots att användningen av aluminium för bygg- nadsändamål ständigt ökar uppgick använd-
ningen i Frankrike år 1961 till endast 8,9 % av den totala produktionen mot nära 25 % i USA.
Lätta byggelement — CIMUR— organisationen
CIMUR (>>Comité d'information pour le développement des panneaux de facade et des murs-rideaux») skapades år 1958 för att sprida information om och utveckla lätta byggnadselement i stål, aluminium, glas, trä och asbestcement samt andra material för isolering, täckning och fogning. CIMUR omfattar nu huvudproducenterna av dessa material och deras fackorganisationer samt ett stort antal tillverkare och entreprenörer inom produktionen av lätta byggnadsele- ment. CIMUR ger ut kvartalstidskrifter som innehåller omfattande information i teknis- ka frågor och viktiga framsteg inom berör- da områden. Det franska CIMUR fungerar i nära samarbete med liknande organisatio- ner i andra länder samt med det europeiska CEFAL.
Generellt kan man säga att under de se- naste tio åren har produktionen och an- vändningen av lätta material och element ständigt ökat och på så sätt bidragit till ut- vecklingen av dagens byggande. Inom vissa områden är det stark konkurrens mellan dessa lätta material och betongen.
Andra initiativ
Det är tyvärr inte möjligt att inom ramen för denna rapport göra en omfattande över- sikt av hela byggelementområdet. De exem- pel som nämnts ovan visar att stora före- tagsgrupper deltar aktivt i utvecklingen av egna konstruktioner och system för pro- duktion med de material de själva tillver- kar. Andra initiativ tas för att föra sam- man små firmor, som är villiga att tillverka ett visst urval av byggelement enligt ge- mensam standard. Detta har gjorts i synner- het under de senaste femton åren när det gäller snickerifirmor. Senare har liknande initiativ tagits inom betongelementsektorn.
Syftet med denna rapport är inte att göra en översikt av de olika processer och meto- der som utvecklats i Frankrike utan att ge en kort beskrivning av hur industrialiserat elementbyggande organiserats. Redan före kriget sökte några framstående arkitekter och ingenjörer (Lods, Beaudonin, Bodianski, Jean Prouvré, Cammas m.fl.) få fram in- dustrialiserade metoder i byggandet. Det var dock inte möjligt att göra några stora framsteg förrän efter andra världskriget då statliga åtgärder initierade den s.k. »sec- teur industrialisé» inom den allmänna bo- stadssektorn.
Helt industrialiserade byggmetoder, som bör skiljas från sådana som bara använder delvis förtillverkade element, omfattar sy— stem med element tillverkade såväl på byggplatsen som annorstädes. Formar med hög grad av mekanisering (»coffrages- outils») används då för platsgjuten betong. Utvecklingen har skett på följande sätt:
(i) genom konstruktörer i samarbete med entreprenörer (Camus-Dietsch);
(ii) genom konsulter och stora projekte- ringskontor (Barets, Foulquier, O.T.H.-Tra- coba);
(iii) genom stora entreprenörer (Coignet, Balency och Schuhl, Pascal);
(iv) genom stora byggnadsmaterialföre- tag;
(v) genom specialister (t. ex. inom stålsek- torn Estiots »systeme Acier-Béton»);
(vi) senare genom team bestående av arki- tekter, ingenjörer (B.E.T.) och entreprenö- rer eller tillverkare som en följd av täv- lingar (»concours conception-construction») organiserade av de olika ministerierna.
Det finns flera mer eller mindre flexibla sätt att marknadsföra olika system. Entre- prenörerna konkurrerar och bygger med eg- na system. Andra system ägs av konstruk- tionsföretag, som upprättar ett dotterbolag för beviljandet av licenser samt för teknisk rådgivning till licensinnehavare. Dessa läm- nar in sina anbud och, om de vinner, byg- ger på egen risk. I vissa fall samarbetar
konstruktör och entreprenör i gemensamma anbud där de presenterar handlingarna på grundval av sitt system.
Som tidigare nämnts existerar mera in— vecklade och flexibla metoder men dessa kan inte här diskuteras i detalj. Det kan dock vara av intresse att beskriva de me— toder som är möjliga genom att ta Camus- systemet som är känt över hela världen som exempel. Huvudföretaget är »Raymond Camus et Cie» som äger vissa patent (grund— patentet beviljades 1948). Företaget har två uppgifter. Dels beviljar det licenser och bi- drar med teknisk rådgivning, dels förvaltar det aktier i olika dotterbolag eller licensor— ganisationer i Frankrike och i utlandet. Des. sa är antingen framstående lokala entrepre— nörer eller konstruktionsfirmor (t. ex. Stor- britannien, Italien, Spanien och Japan), vilka i sin tur leder och hjälper licensföre- tag i landet i fråga. >>R.C. et Cie» äger ak- tier som varierar mellan 100 % (Camus- Nord i norra Frankrike) och 10 %. Fabri- ken i Montesson i Parisregionen grundades omkring 1953 av en grupp franska entre— prenörer i samarbete med Camus men är nu självständig. I Sovjetunionen underteck- nades kontrakt mot i princip en engångs— summa, i vilken ingick den erforderliga tekniska hjälpen. I norra Frankrike genom— fördes ett omfattande program med social- bostäder under flera års tid för de anställ- da hos »Houilleres du Nord» (kolgruvor). Principen här var att beställaren bidrog till den erforderliga investeringen i fabrik, ma— skiner, utrustning osv. och fick i sin tur med entreprenadfirman dela den eventuella vinst som kunde uppstå genom att pro. jektets verkliga kostnad sjönk under den nivå som avtalats.
Det finns ett ständigt flöde av tekniska förbättringar och erfarenhet mellan huvud- kontoret i Paris och de olika licensinneha- varna. Vidare arbetar Camus” forsknings- avdelning med utveckling av helt nya me— toder. Någon information om denna forsk- ning kan dock inte lämnas för närvarande.
4.5.7. Integrerade aktiviteter
I de tidigare kapitlen nämns flera exempel på samordnade insatser inom investerings-, konstruktions- och byggnadsområden. Så— dana insatser kan variera starkt i form och omfattning. Ett försök att klarlägga tendenser och mönster beskrivs i det föl- jande:
(a) Integrerade team och organ beståen- de av representanter för de olika deltagar- na i byggprocessen och närliggande områ- den bildas för att antingen undersöka all- männa frågor i samband med rationaliserat byggande och nya organisationsmönster eller för att bedriva allmän forskning om boendekrav, nya byggmetoder, material, avancerade metoder för teknisk information och kodifiering etc. Exempel är bl.a. U.P.A.U.-föreningarna (se 4.5.1). »Groupe d”études et de recherches Industriels Archi- tectes» — G.E.R.I.A. och »Centre de recherche de l'Office général du Batiment et des T.P.» (se 1.3.2).
(b) Begreppet »funktionell integration» torde beskriva sådana organ som skapats antingen för att utföra konstruktionsarbe- ten med anknytning till speciella projekt eller för att lägga fram förslag i samband med tävlingar inkluderande de som orga- niseras av staten (M.E.L. och »Education Nationale»). Sådant teamarbete blir alltmer vanligt.
(c) 5. k. organisk integration är sådan som existerar inom mycket stora företagsgrupper som handhar finansiering, byggnadsinveste- ringar, utformning och konstruktion eller som tillverkar byggnadsmaterial och ele- ment, samt produktions- och marknadsfö- ringsföretag. Exempel på detta har givits under olika rubriker. En annan liknande typ av integrerad verksamhet är när flera företag, fackorganisationer och konstruk- tionsfirmor bildar en grupp med syfte att utveckla och tillämpa nya byggmetoder. Ett anmärkningsvärt exempel är G.E.A.L. Inom bostadssektorn är det bästa exemplet på ett affärskomplex gruppen under ledning av »Banque de Paris et des Pays-Bas», som täcker investeringar i bostadsproduk—
tion samt ett stort antal projekteringsarbe- ten, byggledning och planering, teknisk rådgivning och systembyggande (»Tracola»). 0.T.H. (>>Omnium Technique de l'Habita- tion») med sina dotterföretag är den störs- ta organisationen i sitt slag i Europa med en personalstab på ca 1000 ingenjörer, tek- niker, ritbiträden och administratörer.
(d) En speciell roll spelar INTERAPRO (»Association de productivité interprofessio- nelle») etablerad 1957 tillsammans med A.PRO.'MO. (»Association de nationale des maitres d'ouvrages» se 4.4.3). De främjar teamarbete och nära samarbete mellan alla som deltar i ett projekt dvs. beställare, konstruktörer och entreprenörer. INTER- APRO har två olika former av verksamhet som kompletterar varandra:
(i) regionala utbildningskurser för att främja effektivt samarbete;
(ii) ledning, samordning och teknisk råd- givning för genomförandet av särskilda projekt.
Det bör påpekas att i motsats till mål- sättningarna h0s de organisationer som hör till grupper under (a) är de ovannämnda verksamheterna av mycket pragmatisk ka- raktär med syfte att förbättra existerande strukturer snarare än att finna nya sätt att organisera byggnadsindustrin i sin helhet.
4.6 Sammanfattning och slutsatser
Nedanstående kommentarer avser inte att uttrycka personliga åsikter, utan återger de synpunkter som framförts av många fack- män i ledande ställning inom olika områ- den av byggandet.
Man kan inte neka till att mycket har uträttats i Frankrike under de senaste 20 åren för att förbättra traditionella bygg- metoder, öka produktiviteten genom ratio- nalisering, mekanisering och industrialise- ring samt för att utveckla nya modeller för organisation av byggnadsindustrin. Mycket har också gjorts på statligt håll för att få fram omfattande prognoser om samhälls- planering samt för att skapa ett lämpligt
underlag för regional utveckling. Det fram- går av denna rapport att en mängd initiativ har tagits av berörda myndigheter och av olika intresseorganisationer.
Trots påtagliga framsteg hindras den ful- la effekten av sådana åtgärder fortfarande av en alltför hög grad av centralisering och administrativ kontroll, många och in- vecklade regler samt allt för vanliga för- ändringar i regeringens byggnadspolitik in- kluderande ekonomisk och teknisk regle- ring.
Av dessa orsaker men också på grund av bristande samordning när många värdefulla insatser inte full effekt. Vidare kan konsta- teras att alltför många tävlingar på riks- eller regional nivå resulterar i en delvis improduktiv användning av byggnadsindu- strins totala resurser i fråga om forskning och utveckling, beskrivning och kostnads- beräkning.
Teamarbete i såväl allmänna studier som konkreta projekt blir nu mer och mer vanligt. Många spontana initiativ tas av fackmän för denna form av arbete. Team- arbete är t.o.m. obligatoriskt för deltagan- de i statliga tävlingar av den typ som dis- kuterats i denna rapport. Dessutom står det mer och mer klart att en rationalisering av hela byggprocessen främst kräver åtgärder för omfattande organisation och planerad ledning.
Beträffande den mycket diskuterade »in- dustrialiseringen» syns huvudproblemet inte längre vara utvecklandet av industrialiserad teknik utan organisationen av en i verklig mening industriell marknad. Sannolikt krä- ver detta helt nya sätt att angripa proble- men i synnerhet när det gäller bostadsbyg- gandet. Därför måste alla traditionella idéer och praxis revideras. (Bostads- och samhälls- planeringspolitik har många gemensamma problem vilket beskrivits i en bok av M Yves Salaiin.)
Att minska bostadsbyggandets kostnader är en av regeringspolitikens huvudmålsätt- ningar. Men trots att många åtgärder tycks minska de rena byggkostnaderna (dessa kan dock under rådande förhållanden inte mins- kas med mer än 5—10 %, utgående från
de kostnadsnivåer som redan nåtts för sto- ra rationaliserade byggnadsprojekt) visar det sig att inte tillräcklig hänsyn tagits till andra faktorer (med undantag för stigande markpriser) som leder till en avsevärd ök- ning av den slutliga kostnaden. Sådana till- lägg, i synnerhet beträffande bostäder som försäljs, är kapitalräntorna före överlåtelsen av bostäderna, lagliga banksäkerheter och försäkringar, olika skatter, juridiska arvoden i synnerhet för inteckningshandlingar samt slutligen administrativa omkostnader som ständigt ökar på grund av mer och mer in- vecklade bestämmelser och tidskrävande procedurer i samband med den administra- tiva kontrollen. Tillsammans går dessa kost- nader upp till 15 eller t.o.m. 20% av det totala försäljningspriset. Dessutom har köparen höga merkostnader i samband med de lån han är tvungen att ta för att kunna få ihop pengarna till köpesumman.
Som slutsats kan dras, att förutom en rationalisering av byggprocessen som så- dan, bör man försöka åstadkomma en ra- tionalisering av hela det administrativa och ekonomiska system som gäller för bostads- byggandet.
Bilaga 5
Vissa erfarenheter från verksamheten med förhands- besked om bostadslån för stora och fleråriga bostads-
projekt
Redogörelse utarbetad inom bostadsstyrelsen av civilingenjör Birger Henriksson
5.1. Bakgrund
Den starka stegringen av byggnadskostna- derna i nyproduktion i början av 1960-talet ledde till en rad aktiviteter från centralt håll för att dämpa kostnadsökningarna. En vik- tig del av dessa var åtgärder för att un- derlätta och påskynda bostadsbyggandets in— dustrialisering.
För att främja ett kontinuerligt byggande i långa serier, beslutade riksdagen 1966 att inom en ram på 10 000 lägenheter per år under fem år skulle förhandsbesked om stat- ligt bostadslån få meddelas.
För att ett projekt skall kunna erhålla sådant förhandsbesked måste följande krav vara uppfyllda.
Projektet skall avse minst 1000 lägen- heter.
Projektet skall vara planerat som en en- het. Produktionsplanen skall avse jämn kontinuerlig produktion. Projektering, upp- handling och byggande skall vara samord- nade för hela projektet.
Projektet skall ha hög grad av enhetlig- het. Sträng variantbegränsning skall iakttas och antalet hustyper skall vara begränsat.
Arbetskraftsåtgången skall vara relativt sett ringa.
Produktionskostnaderna skall vara låga jämfört med kostnadsnivån i orten.
De fyra första kraven _— minst 1 000 lä- genheter, kontinuitet och enhetlighet, sträng variantbegränsning och låg arbetskraftsåt-
gång — kan ses som förutsättningar för uppfyllandet av det femte kravet: låga pro- duktionskostnader jämfört med kostnadsni- vån i orten.
Bostadsstyrelsen har utarbetat vissa råd och anvisningar beträffande handläggnings- förfarandet. En byggherre som för sitt projekt önskar erhålla förhandsbesked om bostadslån, bör enligt dessa anvisningar re- dan under arbetet med programhandlingar- na ta kontakt med bostadsstyrelsen. Styrel- sen kan då på ett tidigt stadium lämna syn- punkter på hur kraven på enhetlighet och samordning skall kunna uppfyllas. När skisser till lägenhetsplaner föreligger i form av möblerade SO-dels planer bör bostadssty- relsen kontaktas så att bostadstekniska syn- punkter skall kunna lämnas så tidigt som möjligt innan planlösningarna är definitiva.
Genom den förordade, tidiga kontakten mellan lånemyndigheter och byggherrar kan många fördelar vinnas. Bostadsstyrelsen kan förmedla erfarenheter från andra projekt —— visserligen med annan geografisk belä- genhet och andra olikheter i förutsättningar men med en rad gemensamma problem — som kan nyttiggöras i planeringen, projek- teringen och upphandlingen.
Kravet på låga kostnader har stor tyngd och syftar till att stimulera byggherren till skärpt kostnadsmedvetande. Detta leder till ett mer intimt samband mellan detaljplane- ring och husprojektering, ett utvecklande av rationella upphandlingsmetoder, Produk-
tionsanpassning av projekteringen måste gi- vetvis vägas mot olika standard- och miljö- krav.
Det ökade kostnadsmedvetandet medför även att byggherrens kostnadsuppföljning blir intensivare både under byggtiden och efter projektets färdigställande. Denna upp- följning har sitt givna värde vid planering och upphandling av nya projekt.
Kravet att projektet skall omfatta minst 1000 lägenheter kan aktualisera frågan om byggherresamverkan. I stället för att bygg- herrarna genomför var sitt projekt, som på grund av ringa omfattning inte ger samma fördelar som ett stort projekt, kan två eller flera byggherrar gå samman och gemen- samt genomföra planering, projektering och upphandling. De hittills meddelade för- handsbeskeden avser till ungefär en tredje— del sådana projekt. Möjligheterna till bygg- herresamverkan har sålunda i en del fall tagits tillvara.
5.2. Verksamhetens omfattning
Nedan redovisas under tiden juni 1966 till augusti 1970 meddelade beslut om för- handsbesked. Vidare redovisas de ansök- ningar som överlämnats av bostadsstyrel— sen till Kungl. Maj:t men där beslut ännu ej meddelats. Uppgifterna avser förhållan- det i november 1970.
Dessutom har till bostadsstyrelsen anmälts ett antal projekt där förhandbesked om bostadslån kommer att sökas.
I petita för budgetåret 1971/72 har bo—
stadsstyrelsen understrukit det positiva re- sultatet av verksamheten med förhands— besked. Styrelsen har emellertid även fram— hållit att vissa skäl talar för att den sär- skilda ramen för förhandsbesked kan av- skaffas. Ett av skälen är det fr.o.m. 1971 gällande ramsystemet med femårigt perspektiv för s. k. expansiva kommuner. De fördelar, som förhandsbeskeden ger, torde i stor utsträckning kunna erhållas utan det omfattande administrativa förfarande som leder till ett beslut om förhandsbesked. Av stort värde är dock de relativt detaljerade uppgifter om projekten som i samband med ansökan ställs till bostadsstyrelsens disposition. De utgör stommen i det erfa- renhetsmaterial som vid en kontinuerlig upp— följning kan kompletteras och bearbetas för att möjliggöra en vidare spridning av er- farenheter från stora rationella bostadspro- jekt.
Styrelsen anser att ett slutligt ställnings- tagande till frågan om ett avskaffande bör anstå i avvaktan på ytterligare erfarenheter av bl.a. det nya ramfördelningssystemet och åtgärderna för byggherresamverkan. I 1971 års statsverksproposition föreslås ram för 1972—1976.
5.3 Uppgifter om projekten
5.3.1. Allmänt
Inom bostadsstyrelsens värderingsbyrå på- går en kontinuerlig uppföljning av
Därav för vilka lånebeslut har meddelats resp. er- fordras under år
Antal Antal 1969 1975 pro- lägen- eller eller Ansökningar jekt heter tidigare 1970 1971 1972 1973 1974 senare bifallna av Kungl. Maj:t 26 32 922 14 874 5 952 5 316 3 631 2 436 526 187 överlämnade av bo- stadsstyrelsen till Kungl. Maj:t men där beslut ännu ej har meddelats 2 3 183 220 482 644 782 470 230 335 88 SOU 1971: 52
erfarenheter från de projekt som erhållit förhandsbesked om bostadslån. Avsikten är att informera om bl.a. projektens ut- formning, upphandling och kostnader.
De erfarenheter som redovisas i det föl- jande avser de första tjugo projekten som erhållit förhandsbesked. Flertalet är fort- farande under byggnad. Det är vanskligt att göra jämförelser mellan projekt som ännu icke färdigställts. Detaljerade uppgifter finns redovisade endast för delar av projekten och dessa delar kan vara mer eller mindre representativa för projektet i sin helhet.
Projekten är sinsemellan mycket olikar- tade. De skiljer sig exempelvis i fråga om ort, tid, detaljplaner, markförhållanden, hus- typer, standard, entreprenadformer, pris— bestämning.
Vissa uppgifter som lämnats vid ansökan om förhandsbesked har redovisats i tabell- bilaga sid. 105 .
De uppgifter om kostnader, hyror och ar- betskraftsåtgång som här redovisas härrör från en enkät till byggherrarna i november 1969 och utgör således resultatet av kalky- ler under pågående produktion. Slutresulta- tet kan bli väsentligt annorlunda när pro- jekten väl färdigställts och slutliga lånebe- slut föreligger för hela projekten. I det skedet kommer en säkrare analys att kun- na utföras.
5.3.2. Byggherrekategori och byggherre- samverkan
I 18 av projekten är allmännyttiga företag byggherrar. I 6 av dessa projekt samverkar två byggherrar — ett allmännyttigt företag och en rikskooperativ byggherre. Ett pro- jekt uppförs av en rikskooperativ byggherre och slutligen ett av ett enskilt byggföretag. Genom byggherresamverkan har i 6 pro- jekt stora sammanhängande projekt skapats för att uppfylla storlekskravet för förhands- besked. Samverkan har skett genom hela byggprocessen från skisstadium till färdig- ställande. Byggherrarna sköter sedan var för sig förvaltningen av bostäderna utom i några fall, där även denna samordnats.
Projekten varierar i omfattning från om- kring 1000 lägenheter upp till 3 900 lägen- heter. Närmare hälften av projekten är i storleksordningen 1000 lägenheter medan en fjärdedel omfattar 2400 lägenheter och däröver.
Produktionstakten varierar mellan 0,8 och 5,7 lägenheter per dag. En tredjedel av pro- jekten har en produktionstakt på en lä- genhet per dag medan i en tredjedel av projekten produceras 2,5 till 3,0 lägenheter per dag. De båda toppnoteringarna 4,1 och 5,7 lägenheter per dag avser två helt skilda byggmetoder, ett renodlat element- system resp. ett relativt traditionellt utfö- rande.
De tre olika nivåerna i byggtakt kan i stora drag anses svara mot en, två resp. tre produktionslinjer. Den optimala pro- duktionstakten varierar från företag till företag och är beroende på ett flertal fak- torer som t.ex. arbetsledningens och ar- betslagens sammansättning, byggsystem, maskinell utrustning, lokala förhållanden.
5.3.4. Region
En tredjedel av projekten är belägna i storstadsregion. I Stor-Stockholm finns 5 projekt. De allra flesta är belägna i Mellan- sverige. I Sydsverige och Norrland finns vardera 2 projekt.
Ortskoefficienterna, som avser att åter- spegla kostnadsnivån i orten, varierar från 0,96 till 1,12.
5 .3 .5 Hustyper
Lamellhus är den helt dominerande hus- typen och förekommer i 19 av de 20 projek- ten. Punkthus förekommer i endast tre pro- jekt, varav i endast ett i nämnvärd om- fattning. Ett projekt består uteslutande av loftgångshus. Loftgångshus förekommer i mindre omfattning i ytterligare tre projekt. Två projekt innefattar även radhus.
Cirka hälften av projekten består av låg- hus med 2 till 3 våningar, i stor omfattning
källarlösa. I övriga projekt varierar hushöj- derna från 2 till 8 våningar. Endast ett pro- jekt är ett renodlat höghusprojekt med 6 till 8 våningar. Höghusen har genomgående källare. Ett av projekten — Hallonbergen i Sundbyberg — har källare under hela tomten, inrymmande bl. a. garage.
5.3.6. Lägenhetsstorlek
Medellägenhetsytan varierar från 68 till 89 m2 bostadslägenhetsyta (bly) och är i ge- nomsnitt 76 m2.
Lägenhetsytan i olika lägenhetstyper va'- varierar starkt
Lägenhet m2 bly Medeltal m2 bly 2 rum och kök 54—— 72 64 3 rum och kök 71— 93 81 4 rum och kök 87—109 98
I jämförelse gällande hyror och kostnader i olika projekt ges ibland uppgifter för en viss lägenhetstyp t. ex. 3 rum och kök. Man bör då hålla i minnet att begreppet knappast är entydigt ur aspekten boendevärde, även om man bortser från skillnader i t.ex. in- rednings- och utrustningsstandard. I t. ex. begreppet 3 rum och kök innefattas ofta även 21/2 rum och kök, där man med ett halvrum avser ett sovrum med endast en sovplats och en yta om 7—10 m2.
5.3.7. Variantbegränsning
Variantbegränsningens betydelse för kost- naderna är allmänt omvittnad. Speciellt gäller det de >>våta» delarna kök och bad- rum med stor mängd installationer. Anta- let varianter av kök och badrum torde i viss mån spegla ambitionsnivån beträffan- de enhetligheten överhuvudtaget. Spegel- vändning räknas inte som särskild variant.
Antalet kökstyper varierar från 1 till 10 och badrumstyper från 1 till 9. Medeltalet för kök och badrum är 3,8 resp. 4,0.
För projekt med förtillverkad stomme märks en klar tendens att i variantbegrän- sande syfte frigöra elementen så mycket som möjligt från installationer av olika
slag. Extrem busform t. ex. svängd form kan medföra en stark ökning av antalet va- rianter av ingående element.
5.3.8. Planering och projektering
För 2 av de 20 projekten gäller byggnads- plan, för de övriga stadsplan.
Förslag till detaljplan har i en tredjedel av projekten utarbetats av byggherren och i resterande projekt av kommunen. I över- vägande antal fall är de som utför detalj- planearbetet anställda hos byggherre eller kommun.
Projektering av allmänna gator och led- ningar har i allmänhet ombesörjts av kom- munen, huvudsakligen genom egen personal. I ett par fall har general- resp. totalentrepre- nör utfört denna projektering ooh i tre fall byggherren.
Husbyggnadsprojekteringen har i allmän- het genomförts av byggherrens konsulter. I ett fåtal fall har byggherren haft egen per- sonal som utfört delar av eller hela hus- projekteringen. I de åtta fall projektet upp- handlats på totalentreprenad har husprojek- teringen utförts av totalentreprenören ge- nom egen personal eller konsulter.
Det kan konstateras att detaljplanering och husprojektering ofta sker parallellt och att — även om arbetet sker under olika huvudmän —-— en integrering av planerings- och projekteringsarbete sker i allt högre omfattning. Detta torde ha stor betydelse för möjligheterna att skapa rationalitet och god ekonomi i projekten.
5.3 .9 Upphandling
Anbudsinfordran
Endast en tredjedel av projekten har upp- handlats efter anbudsinfordran från flera entreprenörer m.a.o. upphandlats under konkurrens, huvudsakligen öppen anbudsin- fordran. Hälften har upphandlats efter för- handlingsanbud medan tre projekt, varav ett med enskild byggherre, har genomförts i byggherrens egen regi.
För de projekt som upphandlats efter an-
budsinfordran har antalet anbud varierat från 4 till 12. Spridningen mellan anbuden har i regel varit stor. En stor andel pro- jekt har upphandlats efter förhandlingsan- bud, dvs. utan direkt konkurrens. Upp- handlingsresultatet blir här i hög grad be- roende av byggherrens ambitioner, kunnan- de och förhandlingsskicklighet.
I de projekt, som genomförts i byggher- rens egen regi finns en direkt konkurrens endast i fråga om de delar för vilka under- entreprenörer antagits efter anbudsräk— ning. Entreprenadform
Av de 17 projekt som upphandlats på ent— reprenad är 8 total—, 6 general- och 3 delad entreprenad. Gränserna mellan total- och generalentreprenad är i många fall diffusa.
Att på grundval av erfarenheter från dessa projekt göra generella uttalanden om fördelarna med den ena eller andra entre- prenadformen är inte möjligt. Delad entre- prenad vid denna typ av projekt ställer mycket stora krav på byggherrens förmåga att samordna produktionen. Oftast torde, beroende på förutsättningarna i de enskilda fallen, total- eller generalentreprenad vara att föredra.
Prisbestämning
Prisbestämningen är olika i nästan alla pro- jekt. Följande huvudmodeller kan emeller- tid urskiljas.
1 Fast pris med kostnadsreglering 2 Pris i relation till låneunderlag eller pant- värde av visst datum med kostnadsregle- ring 3 Takpris i relation till låneunderlag eller pantvärde av visst datum med kostnads- reglering. Etappupphandlingar till fast pris med kostnadsreglering 4 Takpris i relation till låneunderlag eller pantvärde av visst datum med kostnads- reglering. Etappupphandlingar till fixt pris. 5 En form av löpande räkning med kost-
nadsreglerat takpris. Premie för under- skridande av takpris 6 Baspriser i kr/m2 med kostnadsreglering.
För reglering av kontraktsumman finns åtskilliga metoder. Följande kan urskiljas.
a Reglering med entreprenadindex H 63 b Reglering med SCB:s byggnadskostnads- index c Reglering med bostadsstyrelsens tidskoef- ficient d Reduktion av kostnadsreglering med 33 % e Reduktion av kostnadsreglering med 50 % f Kostnadsreglering endast för tiden fram till respektive etapps påbörjande g Kostnadsreglering först efter 36 månader (total produktionstid 48 månader) h Ökande reduktion av kontraktsumma med 1,5 % per år från angiven tidpunkt i Reglering av kontraktsumman med mängdrabatter.
Med hjälp av ovanstående koder anges prisbestämningen för de olika projekten ne- dan.
Projekt Prisbestämning nr 1 2 3 4 5 6 l a 2 3 bi 5 a 6 a 8 b b 9 a 10 a 1 1 12 a l 3 a 14 a 15 ad 16 b 17 bc 18 af 19 c 20 21 ag 23 bh
Anm. Projekt 2, 11 och 20 är egenregiprojekt.
Ur sammanställningen framgår att fast pris med kostnadsreglering i någon form
förekommer i hälften av projekten. För ca en tredjedel har kontraktsumma eller tak- pris satts i relation till låneunderlag eller pantvärde, vilket kan vara en något vansk- lig metod. Låneunderlag och pantvärde be- räknas och fastställs av myndigheterna för att utgöra underlag för beräkning av stat- liga bostadslån och inteckningsgränser och icke för att utgöra underlag för prissättning av entreprenader. Beräkningsmetoden un- dergår kontinuerliga justeringar. Speciellt vid totalentreprenad kan på grund av pro- jektets utformning onödigt höga kostnader bli följden av en dylik knytning mellan—. kontraktsumma och pantvärde. Kostnadsreglering för ökade kostnader under byggnadstiden förekommer i samtli- ga projekt som upphandlats på entreprenad. Entreprenadindex H 63 tillämpas i elva fall och SCB:s byggnadskostnadsindex i fem fall. För ett projekt görs regleringen av tak- priset med bostadsstyrelsens tidskoefficient.
I ett projekt — Vårbo i Burlöv utanför Malmö — föreligger ett incitamentsavtal med ett takpris motsvarande 98 % av bli- vande pantvärde. Av det belopp entrepre- nören lyckas pressa den verkliga kostnaden under takpriset får entreprenören hälften som premie.
I 5 projekt sker kostnadsreglering genom anknytning till indexserier men med viss av- talad reduktion av indextalen. Motivet för reduktion är att indextalen inte tar hänsyn till den fortlöpande rationalisering, som kan göras vid denna typ av projekt.
I 2 projekt görs ett procentuellt avdrag från den indexmässiga kostnadsregleringen (33 resp. 50 %). I ett projekt regleras kost- naderna endast för tiden fram till respektive etapps påbörjande (fem etapper om ca 250 lägenheter) och i ett fall görs regleringen endast för senare delen av produktionen.
I projekt nr 23 — Brandbergen i Öster- haninge — har parallellt med en kostnads- reglering med byggkostnadsindex införts en bestämmelse om en ökande reduktion av kontraktsumman med 1,5 % per år, dvs. 1,5 % första året, 3 % andra året osv. Re- duktionen beräknas etappvis på resp. del av
kontraktsumman som beräknas med priser i kronor per m2.
5.3.10. Kostnader
De kostnader som här redovisas är total- kostnader och innefattar producentföreta- gens kostnader för centraladministration och vinst samt de s.k. byggherrekostnaderna. Den egentliga produktionskostnaden _ dvs. producentföretagets kostnad för pro- dukten — kan icke beräknas ur tillgängligt material.
Kostnadsjämförelser kan göras på många olika sätt. En enkel metod är att ange pro- duktionskostnaden i förhållande till det s. k. pantvärdet, som beräknas enligt bostadssty- relsens anvisningar till bostadslånekungö- relsen. Pantvärdeberäkningen baseras på schablonvärden. Detaljeringsgraden är en kompromiss mellan krav på enkelhet i be- räkningarna och en strävan att komma en »normalkostnad» så nära som möjligt. Det kan inte uteslutas att vissa projekt kan bli gynnade och andra missgynnade vid en så- dan kostnadsjämförelse.
Pantvärdeberäkningens schablonvärden undergår emellertid en kontinuerlig revide- ring. De »orättvisor>> som kan drabba eller gynna vissa projekt vid en dylik jämförelse torde därför vara av rätt blygsam omfatt- ning.
I figur 1 visas förhållandet mellan »bygg— nadskostnad» och motsvarande pantvärde- del uttryckt i procent. Mark- och exploate- ringskostnader ingår således inte. Uppgif- terna baserar sig på dels preliminära kost- nadsuppgifter lämnade vid ansökan om för- handsbesked och dels enkätuppgifter läm— nade av byggherrarna i november 1969.
I det övre diagrammet har projekten ord- nats i tidsföljd med hänsyn till byggstart. Under den tid de aktuella projekten påbör- jades — hösten 1966 till början av 1969 —— steg byggnadskostnadsindex 7 % medan pantvärdet låg i det närmaste stilla. En viss förändring skedde 1.1.1968 när pantvärde- tilläggen infördes. Någon tendens till ök- ning av förhållandet kostnad/pantvärde för de senare igångsatta projekten kan trots
% ""! Prel uppgifter 110 ”V”—_ __ 'Uppgifter nov1969 100 - "" __ ___ : (projekten ordnade 90 — = itidsföljdmht 80 —-- ___-_l : --- byggstart) 70—1 60— 504 40— 30— 20—1 10— O Projektnr 1 2 3 5 6 8 910111213141516171819202123 % e % .. . S, .1: 3 .E Anm. For prolekt14och15har 0 g ,,, U. % >. 5 . . _»g 0 :: uppgifter frånsluthga & ._,, _E_ 'E ,5 ,E 9 9 5 g .c & lånebeslut införts då ? g .2. 5 2 ”7"; 3 ,8— .8- & .a "_l ,, 3 _D å få uppgifterfrån nov1969 'ö. .! =SB ! g! a: o & .E "& f 5. "6 >- E 315 N '” 0 saknas 385"'8524535=925:5=" ' .gäBå=gåegg-Zå%3&0=5åä Medbyggkostnadavses ?éQåfåq-öäééååDååfag produktionskostnadexkl ;; E' 11: .E _| gi ", & t; 5 :! ga . ,'u n', ;: c', ;" å % kostnadförmarkoch %Bäåé'gåä_ågåsgäggeésg ' "' I— |. __ ' : __ =O _ _ :. exp'oaterm' Eååaåo>åååååå£ngå£m Kostnad/pantvärde % 110 HUppgifter nov1969 100 f 90 __ 80 70'1 60— 50'" 40"[ 30— 204 10 0 pm,—ekt", 20 91518 610 113 212 2111819 5 16 231417 3 å 5 g.? g .. s å % = & 9 ” (U .. & gageååäåogågåms £=>:m £=N$c00m'—QC5b-—_O %. åååaääåååäååeääåååä >Sxymzmzo.mrmo>å31—mzi=o
Figur I . Förhållande mellan byggkostnad
och pantvärde
detta inte skönjas. Slutsatsen ligger nära till hands att den allmänna byggnadskostnads- ökningen på olika sätt kunnat motverkas för de senare upphandlade och igångsatta pro- jekten. Ur diagrammet kan också utläsas skillnaden mellan preliminära och senare lämnade kostnadsuppgifter. Det förekom- mer både sänkningar och höjningar av för- hållandet kostnad/pantvärde. Höjningarna dominerar. Detta är en konsekvens av att entreprenadkontrakten stipulerar kostnads— regleringar för ökade material- och löne- kostnader under byggtiden och att dessa va— rit större än de justeringar av pantvärdet som gjorts under motsvarande tid.
I det undre diagrammet har projekten ordnats efter ökande relationstal byggnads— kostnad/pantvärde. Enligt enkätuppgifter- na november 1969 varierar detta värde från 83 till 106 % med ett medelvärde på 97 %. Motsvarande värde för hela landet för projekt inom nybyggnadsområden med preliminära lånebeslut 1967 och 1968 enligt låneunderlagsgruppens uppgifter var 104 resp. 102 %.
I figur 2 har de faktiska kostnaderna kor- rigerats för ett antal faktorer.
Korrektion för olikheter i tid har gjorts med hänsyn till vad entreprenadavtalet fö- reskriver om kostnadsreglering. Härvid har en viss schablonmetod måst tillgripas med extrapolering av förekommande index, som beroende på den framtida kostnadsutveck- lingen givetvis kan komma att avvika från den verkliga utvecklingen. Väsentligt är att de valda förutsättningarna är gemensamma för de jämförda projekten. En nollställning har gjorts till mars 1968 med hjälp av bo- stadsstyrelsens värderingskoefficienter.
Korrektion för olika belägenhet i landet har gjorts med bostadsstyrelsens ortskoeffi— cienter, gällande den 1.1.1970. Kostnaderna har hänförts till 1,0-ort, som gäller t.ex. för Östergötlands, Örebro och Västman- lands län.
Korrektion för vissa standardskillnader har utförts. Härvid har de tidigare nämnda i pantvärdeberäkningen ingående schablon- värdena använts. Vid korrektion har man utgått från det projekt som beträffande
vissa utvalda standardkomponenter haft lägst standard. Byggnadskostnader i övriga projekt har sedan reducerats för »över- standarden».
Slutligen har en korrektion för yta införts. Projektens medellägenhetsytor varierar från 68 till 89 m2. Kostnaden per rn2 i ett pro- jekt med en låg medellägenhetsyta är nor- malt högre än i ett projekt med en hög me- dellägenhetsyta. Korrektion har gjorts för yta över eller under 75 nn2 bostadslägenhets- yta enligt formeln.
Bk Bk - mly + 0,6 - Bk (75 —— mly) korr : 75
där Bk : byggnadskostnad kr/m2 mly : projektets medellägenhetsyta m2
Korrektion för yta har således gjorts med förutsättningen att marginalkostnaden för en ytförändring är 60 %, vilket givetvis inte gäller generellt. Avvikelser uppåt eller nedåt från denna antagna marginalkostnad påver— kar emellertid korrektionen i ringa omfatt- ning.
Projekten är ordnade efter stigande vär- de på de korrigerade kostnaderna, uttryckta i kr/m2 fördelningsyta. Fördelningsyta (fdy) är definierad i bostadslånekungörelsen och är i princip summan av våningsyta, biut— rymmesyta för vissa lokaler och hälften av biutrymmesyta för garage, lagerlokaler rn. m.
Korrektionernas storleksordning framgår av det övre diagrammet i figur 2.
Som framgår av det undre diagrammet i figur 2 varierar de korrigerade byggnads- kostnaderna från 588 till 752 kr/m5' fdy. De av byggherren uppgivna okorrigerade kost- naderna varierar från 605 till 881 kr/m2 fdy.
För att om möjligt kunna utläsa ett sam- band mellan en rad faktorer och kostnader- na kan de olika faktorerna grafiskt åskåd- liggöras så som gjorts i figur 2. Det är emellertid ur det tillgängliga materialet knappast möjligt att dra några generella slutsatser om varför det ena projektet blir billigt och det andra dyrt. Materialet är för litet för en statistisk bearbetning. I ett
ort ok = 1,00 viss standard
Nettovärden efter korrektion
+ 200 + 100 Korrektioner 0 ,",l,"-m-A '_'”V '” _llllllluu 7 , ------ _- xxxåmum //((((M ”&,/”#”(4/ —/l/' 1111 ' **” '111 [Ill llk .xxxs xx—__ - 100— :Qx; X— _____ && - 200 Faktisk och korrigerad 1 000 byggkostnad 900 |. .. I" 'I |- - - kr/mzfdy 800 i": ""'._ '"” ' l i i "| _ 700 ("1.11 . ____ 4 "_j" ' Beteckningar i staplarna: 600- "_l '—" I . medelbyggår 500-:$E8R'138K3822828888FF 400— .. m m in en m m m len 300—2FN041—m5m(((w(w44>1-Un- 200— region 100—2-5_%_:å:_$$:$:ä$;=2 Projekt nr 0 Projektstorlek (1 200 lgh 1 200 - 2 400 " >2 400 " Hustyp lamelthS punkthus loftgångshus Medelyta m2 bly 60 - 70 70-80 80-90 Stomme platsgjuten förtillverkad " Total . General —entreprenad Delad _ Egen-regi ' ' Öppen anbudsräkning _ . . . . D lnbiuden " E] ' Förhandlingsanbud " I _ m . Byggherrekategori allmännyttig ' rikskooperativ . . . ' enskild . Byggherresamverkan ' I . Storstad . . . .! l .
Figur 2. Byggkostnad (Produktionskostnad exkl mark och exploatering) SOU 1971: 52
senare skede bör förutsättningarna förbätt— ras att utreda orsakerna till kostnadsutfallet.
Produktionskostnadernas fördelning i gro- va drag framgår av figur 3. Kostnaderna för mark och exploatering varierar mellan 4 och 11% av produktionskostnaden. Kostnaden för grundläggning och grovplanering varie- rar lika mycket, från 4 till 11 %. Kostnaden för finplanering och öppna bilplatser va- rierar mellan 1 och 8 %. I de fall den rena byggnadskostnadens andel i produktions— kostnaden kunnat utläsas har den visat sig variera mellan 73 och 84 %.
Det nedre diagrammet i figur 3 visar de s.k. byggherrekostnadernas fördelning. Pos- terna ränte- och kreditivkostnader samt kon- sult- och kontrollkostnader varierar mycket kraftigt. Totalt varierar byggherrekostna- derna från 29 till 95 kr/m2 fdy eller från 5 till 11 % av produktionskostnaden.
Både när det gäller byggherrekostnader och totala produktionskostnader är variatio- nerna mycket stora. En del kan förklaras av speciella olikheter mellan projekten. Tillför- litligheten i uppgifterna är beroende av möjligheter och ambitioner i detta avseen- de hos de uppgiftslämnande byggherrarna. I vissa fall kan förskjutningar ha skett från byggherrekostnader till andra kostnadspos- ter. Så är exempelvis fallet för ett projekt där kostnaderna för räntor och kreditiv re— dovisats mycket lågt. En riktig kostnadsför- delning har ej gått att få fram i detta fall.
För ett av projekten — Vallås i Halm- stad — redovisas mycket låga kostnader för konsulter och kontroll och byggherreadmi- nistration. Projektet genomförs av ett bygg- herreföretag med en koncentrerad organisa- tion och av allt att döma mycket starkt kostnadsmedvetande. Även kostnader för räntor och kreditiv är i detta fall lägre än genomsnittet beroende på att företaget an- vänder egna medel i stor utsträckning.
Det projekt för vilket redovisas de högsta kostnaderna för konsulter och kontroll är ett stort allmännyttigt företag som bygger i egen regi. I dessa kostnader ingår emellertid i detta fall även kostnader för administra- tion av byggandet.
Grundmaterialet är således osäkert när
det gäller kostnadernas fördelning. Produk- tionskostnaderna uppgår i medeltal till föl- jande värden:
kr/m= fdy Mark och exploatering 60 Grundläggning och grovplanering 55 Finplanering och öppna bilplatser 30 Byggnad 635 Produktionskostnad 780
Byggherrekostnaderna uppgår i medeltal till följande värden:
kr/m'l fdy Lagfart och inteckning 3 Räntor och kreditiv 32 Konsult och kontroll 25 Byggherreadministration 10 Total byggherrekostnad 70
53.11. Hyror
Figur 4 redovisar hyror i de här aktuella projekten.
Det övre diagrammet visar kallhyra — dvs. totalhyran exkl. bränslekostnad. I hyran inräknas här även kostnaden för trappstädning — i alla projekt utom ett de- biteras denna direkt i hyran. De streckade staplarna visar de genomsnittliga kallhyror, som byggherrarna uppgivit per den ] no- vember 1969. De heldragna staplarna visar hyrorna som de blir efter ett försök till kor- rektion av kapitalkostnadsdelen på samma sätt som motsvarande korrektion för pro- duktionskostnad i figur 2.
Driftkostnaden har däremot inte varit möjlig att korrigera. Driftkostnaden är till stor del beroende av standarden i fråga om skötsel, underhåll och service inom området. Lokala variationer i taxor etc. spelar också in. En korrigerad driftkostnad borde beräk- nas utifrån ett gemensamt utgångsvärde med tillägg resp. avdrag för minus- och pluskvaliteter som medför högre eller lägre driftkostnader.
Projekten är i diagrammet ordnade från lägsta till högsta hyra efter den nämnda korrektionen. Ordningsföljden är avsevärt förändrad jämfört med figur 2, där projek- ten ordnats efter korrigerad byggnadskost—
E Byggnad
C Finplanering och öppna bilplatser
:3' B Grundläggning och grovplanering
A Mark och exploatering
Krhnzfdy
Byggherreadministration Konsulter och kontroll Räntor och kreditiv
Lagfart och inteckningar
100
90—
80—
70—
60—4
50—1
40—
30
20
12 3 5 6 8 910111213141516171819202123 Kostnadsfördelning enligt preliminära uppgifter
100
90
80
70 —— '_—
so——_ , —
12 3 5 6 8 910111213141516171819202123
Byggherrekostnader enligt uppgifter nov 1969. Korrigerade för tid och ort (mars 1968 och ok 1,0).
Figur 3. Fördelning av produktionskostnad
Korrektion har gjorts för tid, ort, viss standard och medellägenhetsyta. Endast kapitalkostnaden har korrigerats.
Kr/m2 bly och år
l'"1 | I Faktisk hyra
Nettovärden efter korrektion
100 90 _ :"" 80 F rug—"] "'I;- '! r'_'__ Faktisk och korrigerad 70 ___; __ :" Pnr—1 __ genomsnittshyra (kallhyra) 60 -- "'— _ 50— 40— 30— 20— 10— Projekt," 0 9151918206 51012113314231181617212 Kr/m2 bly och år 1 Värme Drift 40 Okorrigerade årskostnader 30 Kapital 20 10 Projektnr 0 9 151918 20 6 51012 113 314 23118161121 2 Bostadsrätt . ' _; Hyresrätt [& s 2 r 0 k 15 - 30 % I I I |— 30-45% I I I 45-60% I _ I I _ Rumsenheter/lägenhet 3,3-3,6 . _ . F ' ' 3,6-3,9 I I 3.9-4,2 I I I _ Bostadslägenhetsyta/ 76-799!» . | I I _ våningsvta 79-82% I I I I I I I 82-85% I Il I I _ Hushöjd 1 -2vån I _ '
e-s" Ij I _ I II I Underhållskostnad 5 -8 kr/m2 bly _ (median 7 kr/m2 8 - 11 ,, j & T I blvl 11 -14 " ! T _ Driftkostnad (medianvärdet * _ . ' L
* (25 kr/m2 bly) 98
Figur 4. Hyra SOU 1971: 52
nad, vilket främst beror på den stora varia- tionen i driftkostnader.
Det undre diagrammet visar de okorrige- rade värdena på kapital-, drift- och värme- kostnader. Kapitalkostnaderna varierar från 41 till 60 kr/m2 bostadslägenhetsyta (bly), medan driftkostnaderna varierar mel- lan 19 och 37 kr/m2 bly.
Kostnaden för underhåll varierar mellan 5 och 14 kr/m2 bly. Den förstnämnda siff- ran torde vara optimistiskt kalkylerad, me- dan den senare enligt byggherrens uppgift återspeglar en mycket hög ambition i fråga om underhåll.
I sammanställningen på figur 4 finns vissa karaktäristika åskådliggjorda. För de flesta kan inget samband spåras med hy- ran. Som framgår av den nedersta raden är driftkostnaden oftast avgörande för om hy— ran blir hög eller låg.
5.3.12. Arbetskraftsåtgång
Ett av villkoren för att ett projekt skall kunna meddelas förhandsbesked om bo- stadslån är att arbetskraftsåtgången skall vara relativt sett ringa. Därför har en un- dersökning gjorts av arbetskraftsåtgången vid de aktuella projekten. Grundmaterialet har här utgjorts av de uppgifter som läm- nats av de kontrakterade entreprenörerna. Olika företag har uppenbarligen olika ruti— ner när det gäller att följa upp åtgången av arbetskraft. Härav följer att jämför— barheten hos uppgifter som lämnats är osä- ker. Det föreliggande materialet ger inte underlag för några mera långtgående slut— satser. Uppgifterna ger dock en överblick över trenden i fråga om arbetskraftsåtgång i dessa projekt och viss möjlighet till jäm— förelse med andra projekt.
I figur 5 redovisas arbetskraftsåtgång så- väl totalt som för egentliga byggnadsarbe- tare, varmed avses betong- och träarbetare. murare samt »övriga» byggnadsarbetare. Uppgifterna avser arbete på byggplatsen. Projekten har ordnats från vänster till hö— ger efter stigande arbetskraftsåtgång och projekt med hög förtillverkningsgrad borde
därför återfinnas längst till vänster i dia- grammet.
Under diagrammet finns några jämfö- relseuppgifter från en undersökning av- sende arbetskraftsåtgång 1967 utförd av Byggförbundet (Byggplatsernas arbetspro- duktivitet. Stockholm 1970). Denna under- sökning avsåg projekt av varierande storlek från hela landet.
Arbetstiden för egentliga byggnadsarbeta— re varierar för förhandsbeskedsprojekten från 0,7 till 1,7 timmarlm3 byggnadsvolym med ett medelvärde av 1,2 timmar/m3 byggnadsvolym. Detta kan jämföras med en genomsnittlig arbetskraftsåtgång på 2,0 tim- mar/m3 byggnadsvolym för 1967 års pro- duktion av flerfamiljshus enligt ovannämn- da utredning.
5.4 Kommentarer
Vid de jämförelser projekten emellan av kostnader och hyror som gjorts med hjälp av figur 1 till 4, är projektens inbördes ord- ning inte alltid densamma vid gruppering efter storleken på olika faktorer. För att få en bild av huruvida de olika projekten ge- nomgående finns bland de >>bästa» eller bland de »sämsta» projekten, har en genom- snittlig placering beräknats för nedanståen- de fem faktorer A till E under förutsätt- ning av att faktorerna givits lika vikt:
A = förhållande mellan produktionskost- nad och pantvärde.
B = förhållande mellan byggnadskostnad och motsvarande pantvärde.
C = byggnadskostnad (dvs. produktions- kostnad exkl. mark och exploatering men inkl. grundläggning och grovplanering) i kr/m2 fördelningsyta (fdy), korrigerad för tid, ort, viss standard och medellägenhets— yta.
D = kallhyra i kr/m2 bostadslägenhetsyta (bly) och år, med korrektion av kapitalkost- nadsdelen på samma sätt som motsvarande korrektion för produktionskostnad.
E = byggherrekostnader, dvs. kostnader för lagfart och inteckning, räntor och kre- ditiv, konsulter och kontroll samt bygg- herreadministration.
Tim/m3 byggnadsvolym 3,0
2,5
2,0
Samtliga Egentllga arbetare 0,5- byggnads— arbetare
_.
Projekt "" 0 8 1 '161 3 9 2123l61015
311121819 51714 20 2
Stomme platsgjuten förtillverkad Produktionstakt ( SOOlgh/år 300 - 600 " > 600 " Total
General] = entreprenad Delad
Egen regi
Medelvärden för arbetskraftsåtgång i ovanstående projekt: egentliga byggnadsarbetare 1,16 timlm3 byggnadsvolym samtliga arbetare 1,97 "
Jämförelsevärden från Byggförbundets utredning 1970 (avser 1967 års produktion): egentliga byggnadsarbetare 2,02 tim/m3 byggnadsvolym samtliga arbetare 3,63 "
Figur 5. Arbetskraftsåtgång
I figur 6 där diverse data om projekten redovisas har projekten ordnats på detta sätt. Projekt till vänster i raden har enligt detta sätt att göra kostnadsjämförelser de genomsnittligt »bästa» kOStnadsresultaten och projekt till höger de genomsnittligt »sämsta».
Generella samband mellan projektens kostnadsresultat och de i figuren redovisa- de uppgifterna om projekten är i allmänhet svåra att påvisa. Vissa tendenser kan skön- jas. Storstadsprojekten har högre kostnads- läge än övriga projekt, trots att kostnader- na korrigerats med gällande ortskoefficient. Orsaken skulle bl. a. kunna tänkas vara den ofta överhettade arbetskraftssituatio- nen i dessa områden och att ortskoefficien- tema är ogynnsammare än i övriga pro- jekt.
De flesta av de projekt som upphandlats efter anbudsinfordran visar goda kostnads- resultat. Projekt som upphandlats enbart efter förhandlingar ligger avsevärt sämre till. Byggherrar som ej använder sig av an- budsinfordran hävdar ofta, att de genom sin kännedom om prisnivån genom förhandling- ar kan uppnå lika goda eller bättre kost- nadsresultat som genom anbudsinfordran i konkurrens. Detta kan vara riktigt i en- skilda fall men torde inte äga generell giltig— het. Erfarenheterna från dessa 20 projekt belyser vikten av att konkurrensmöjligheter- na tas tillvara vid upphandlingen och anty- der vissa risker för att förhandlingsentrepre- nad kan verka kostnadshöjande.
När det gäller kostnadernas beroende av stommens förtillverkningsgrad kan ingen en- hetlig tendens utläsas. Ingenting tyder på att de projekt som har större förtillverknings- grad också visar bättre kostnadsresultat. På- pekas bör dock att det här hela tiden gäller totalkostnaden dvs. inklusive vinst. Om företagsvinsten kunde borträknas och den egentliga kostnaden analyseras skulle må- hända bilden förändras.
De fem enligt här tillämpade bedöm- ningsgrunder bästa projekten är Vallås i Halmstad, Vivalla i Örebro, Råby i Upp- lands-Bro, Körfältet i Östersund och Ryd i Linköping.
Dessa projekt har vissa gemensamma drag. De är med ett undantag belägna i landsorten. De har alla väl produktionsan- passade detaljplaner. Husen består företrä- desvis av låga lamellhus. För samtliga gäl- ler att den tillämpade byggmetoden är täm- ligen traditionell med platsgjutna tvärställda väggar och platsgjutna bjälklag. Byggher- rarna är i samtliga fall allmännyttiga före- tag, i ett fall förekommer samverkan med en rikskooperativ byggherre. Projekteringen har huvudsakligen utförts av byggherrens konsulter, för några projekt i samråd med entreprenören. Detaljplanering och huspro- jektering har varit i det närmaste integrera- de. När det gäller upphandlingssättet har anbudsräkning förekommit i fyra fall me- dan det femte projektet beträffande bygg- mästeriet utförts i egen regi.
Samtliga fyra entreprenadprojekt bland de fem »bästa» projekten har upphandlats till fast pris med kostnadsreglering enligt H 63. I två fall har viss reduktion av kost- nadsregleringen avtalats.
Där sådan reduktion icke överenskommits kan kostnadsregleringen vid projekt med flerårsbundna avtal komma att medföra stora kostnadsökningar och det slutliga kostnadsutfallet kan därigenom försämras.
Entreprenadformen är för tre projekt ge- neralentreprenad medan ett är delad entre- prenad. I egenregiprojektet har installatio- nerna upphandlats som underentreprenader.
De fem projekt som enligt det valda jäm— förelsesättet klassas som de »sämsta» är be- lägna inom eller inte särskilt långt från storstadsområde. När det gäller hustyper och produktionsmetoder är olikheterna ganska stora. Två projekt är höggradjgt pre- fabricerade, två projekt uppförs traditionellt men med rationella metoder medan det femte i vissa avseenden uppförts med nu— mera relativt ovanliga och arbetskrävande metoder. För en del av projekten har det varit mycket litet samband mellan detalj- planering och husprojektering.
De fyra entreprenadupphandlade projek- ten utgör förhandlingsentreprenader. Avsak- naden av direkt konkurrens kan ha medver— kat till kostnadsresultatet.
Projekt nr 209151861 5131910121123218 31621714 _
Allmännyttig Byggherrekategori Rikskooperativ ' Enskild _I_ Byggherresamverkan ' . ' '
Stor—Stockholm Stor-Göteborg Stor-Malmö
l BCDTU EFGHl lll KLM
lV NOPR
V SWX
Vl YZ AC BD
Region ll
Län
0,95 - 1,00 1,01 - 1,06 1,07 - 1,12 Stadsplan Byggnadsplan
Ortskoefficient
Detaljplan
Kommun, egen personal
.. " konsult Planforfattare Byggherre, egen personal
"
konsult
Kommun, egen personal
Projektering av " konsult
Byggherre, egen personal
allmänna gator och " konsult ledningar Entreprenör, egen personal
" konsult
Byggherre, egen personal _ , " konsult Husprolekterlng .. Entreprenor, egen personal
" konsult
Öppen anbudsräkning Upphandlingssätt Inbjuden anbudsräkning
Förhandlingsanbud
Fast pris med reglering Löpande räkning Pantvärdesanknutet pris ' . _lndexnss I Prisbestämning Byggnadskostnadsindex . Bostadsstyrelsens tidskoefficient , . lndexreduktion ' ' ' Mängdrabatt . Premier ' Takpirs . . Projektnr 20 91518 5 1 5 131910121123 21 8 316 21714 a % L : å _; g än 5 % & g g: DE: N e; .,,m = ::.553 %Efögågaagsg nägéuegésxggåg-gggnzg Tizomzo>eg3mu58x22350w5250 >>Exmmw2>2ww'mI.OOl—Ol-Z Figur 6. Diverse data om de bearbetade projekten
Pålar . . _ ' Vanligaste Plintar grundlägg- Hel Platta _ I I I _ I ningssätt Utbredda plattor och gru ndmurar _ . .
Enbart grundmurar . Stomme Platsgiuten _ _ I
Förtillverkad
A-system % .
Skarnes tunga system . SCGsvinkelelement . Stomsystem
Skarne 66 . . Östgöta-Byggens systern . Norrköpings Byggelement . Sandwichelement, betong . . T. . Tegel med regelvägg _ . _ . _ Yttervägg Tegel med lättbetong . .
Träpanel med regelvägg . Lättbetongelement . Platsgjuten betong m putsad lättbetong .
Fjärrvärme . . i . Uppvärmning Värmecentral _ . _ .
Elvärme . .
FT-system . _ il Ventilation F-SVSIEWI . . . . . . _
Självdrag . Sopsuganläggning
Allmänna gatoroch ledningar K G G K S U K K T Ä K SK SK K K K K T T Schaktochundergrund B G G U S U UHUT G G U S S U U U U T T Byggnad BGGHGGTHTGGBTHTTTBTT Organisation Målning U G U H G U U S T G G U U S U U U B T T avproduktionen Ventilation U G U S G U U S T 3 G U U S U U U U T T'
Värme UGGSGUUSTSGUUSUUUUTT Sanitet UGGSGUUSTSGUUSUUUUTT El U G U S G U U S T 8 G U U S U U U U T T
52 lgh/das ! _ I I _ Produktionstakt >2 ochs4 " . . .
>4 . [ !l-l Beteckningar: Projekt nr 20 9 1518 6 1 5 1319101211 2321 8 3 16 2 1714 B= Byggherre " E' = : å" T=Totalentreprenor 8 = 9" ue). ä', 5. G=Generalentreprenör " 2 % = %% 0 g % åå % å. & '; än 2 g, H=Huvudentreprenor 'å'—ååt'öå'å %& 83%ng & % åååg S=$idoentreprenör ;Säååmözgzääåxooe'ZOk-Z
U = Underentreprenör K = Kommunen
Figur 6. Fortsättning
Ovan har underhandsuppgifter från no— vember 1969 om kostnader och hyror från 20 stora bostadsprojekt ställts samman. För att öka jämförbarheten har vissa korrektio- ner av kostnaderna gjorts. Kostnader och hyror har ställts i relation till en rad fakto- rer som är kostnadspåverkande. Det har varit svårt att påvisa generella samband mellan de valda faktorerna och byggnads- kostnaderna.
Vad som tämligen klart framgår av det bearbetade materialet och vid de kon— tinuerliga kontakterna med kommuner, byggherrar och entreprenörer med anknyt- ning till dessa projekt är den stora betydel- sen av kommunens och byggherrens sätt att genomföra planering, upphandling och samordning av ett projekt. En kunnig bygg- herre som med hjälp av egen eller utom- stående expertis produktionsanpassar sitt projekt — givetvis under beaktande av kra- ven på standard och miljö — och som har ambition och förmåga att tillvarata kon- kurrensmöjligheterna har stora möjligheter att nå ett gott kostnadsresultat.
Att kostnaderna för de 20 här redovisa- de projekten ligger lägre än för projekt i all- mänhet är inte särskilt förvånande. Den vikt, som lagts vid kravet på att kostnader- na skall vara låga med hänsyn till kostna— derna i orten, har påverkat både planering. projektering och upphandling. Den kost- nadspress, under vilken byggherren arbetat, har sannolikt bidragit till en starkare va- riantbegränsning och enhetlighet.
Här redovisade projekt är goda exempel på industrialiserat byggande, som har kun- nat åstadkommas genom att skapa tillräck- ligt stora enheter för att uppnå serieeffekt och kontinuitet som påverkat både mate- rialupphandling och produktion med hög rationalitet och låga kostnader som följd.
Förhandsbeskedet medför i och för sig inte några revolutionerande förutsättningar för det enskilda projektet. Otvetydigt är dock att de villkor som ställs för förhands- besked om bostadslån — villkor om storlek, samordning, enhetlighet och arbetskraftsåt-
gång — bidrar till gott kostnadsresultat. Den kommun och byggherre som ser till att hans projekt uppfyller dessa villkor, bör också kunna påräkna ett gott kostnadsresul- tat.
Definitioner och förkortningar
Länsbokstav Län
AB Stockholms C Uppsala E Östergötlands F Jönköpings M Malmöhus N Hallands P Älvsborgs T Örebro Y Västernorrlands Z Jämtlands
Förkortningar
SS Stor—Stockholm SG Stor-Göteborg SM Stor-Malmö lgh lägenhet pc panncentral Lo loftgångshus L lamellhus P punkthus R radhus ]y lägenhetsyta bly bostadslägenhetsyta fdy fördelningsyta, se texten sid 94
mly ”ali medellägenhetsyta
Pk produktionskostnad Bk byggnadskostnad (exkl. mark och exploatering)
Pv pantvärde, se texten sid. 92
H 63 index för beräkning av kostnadsförändringar
A-system Skarne-system Vinkelelement företagsbundna system
ÖB—system för förtillverkad stomme
Norrköpings
byggelement
BPA-metod metod för platsgjuten stomme, tillämpat av byggföretaget BPA
Projekt/th nr Län Kommun Område Byggherre
Entreprenör
Antal hus i projektet
Antal lgh i projektet Bjälklag Bärande innerväggar Ytterväggar
Värme Ventilation Avtal
Index
Granskade : Antal hus
Antal våningar Antal lägenheter Mly m2 Kostnadstidpunkt Pk/pv i % Understiger ortens kostnadsnivå % Pk kr/m2 ly Bk exkl grundl o grovpl kr/m2 ly Kapitalkostnadsdel 5,1 % i hyran lir/m2 ly Arbetskraftsåtgång tim/m2 ly på byggplats
Projekt, som erhållit förhandsbesked om bostadslån.
1 /— F Jönköping Råslätt Stiftelsen Bostadshus
AB H Sjögren
31
2 541 A-system A-system
Sandwichtyp betongskikt mellanligg isolering
El (direkt) Värmeväxlare Generalentreprenad
H63
31
6—8
2 541
77,3
Mars 1966 i 0
779
685
2/ 39 A
Stockholm östbergahöjden AB Svenska Bostäder Egen regi 52 varav 49 Lo bostadshus 1 176
Fabrikstillv Platsgjutna Betong platsgjutna med lättbetong- isolering Gemensam pc Mekanisk Egen regi
3Lo
3—4 hiss
72
82
Oktober 1966 + 4,3
3—4 1 053
911
55:00
7 exkl bjälklag
Uppgifter lämnade vid ansökan om förhandsbesked.
3/85 B
Södertälje Geneta
Stiftelsen Tel gebostäder
Ohlsson & Skarne AB
7P+4OL
1 063 Skarne-system Skarne-system Lättbetong
Gemensam pc Mekanisk
Totalentreprenad Pv 1.7.65 minus mängdrabatt Byggkostnadsindex
7P+32L
8 resp 3
905
72 September 1966 — 1,5
3—4 841
(799 inkl grundl o grovpl)
48: 34
7,5 (+ 1,0 på fabrik)
5/36 T
Karlskoga Stråningstorp
Stiftelsen Hyresbostäder
Skånska Cement- gjuteriet AB
ca 1 400 Vinkelelement Vinkelelement
Betongfasad + regelvägg
pc Mekanisk
Totalentreprenad 99 % av Pv1.11.65
H63
12
3
204
82,2 September 1966 + 1,5
3—5 955
828
45:11
5,5 (+ 2,9 på fabrik)
6/37 E
Linköping Ryd (Omr. C) AB Stångåstaden
BPA (Byggproduk- tion AB)
2 036 BPA-metod BPA-metod
Fasadtegel + lättbetong
Fjärrvärme Mekanisk Generalentreprenad
H63
72 bostadshus 18 servicehus
2
888
81,8
Oktober 1966 —— 13,0
10—15 825
683
41:00
7,5
Projekt/th nr Län
Kommun Område Byggherre
Entreprenör Antal hus i projektet
Antal lgh i projektet
Bjälklag
Bärande innerväggar Ytterväggar
Värme
Ventilation
Avtal
Index
Granskade: Antal hus
Antal våningar Antal lägenheter Mly m2 Kostnadstidpunkt Pk/Pv i % Understiger ortens kostnadsnivå % Pk kr/m2 ly Bk exkl grundl o grovpl kr/m2 ly Kapitalkostn-del 5,1 % i hyran kr/m2 ly Arbetskraftsåtgång tim/m2 ly på byggplats
1 Exkl bilplatser o garage
8/ 36 B
Boo Orminge AB Familjebostäder + HSB
Ohlsson & Skarne AB
106 P + 50 L + tvättstugor o parkeringsdäck
1 932
Skarne-system 1966 Skarne-system 1966 Sandwichtyp betongskikt Pc
Mekanisk, förvärmd friskluft Generalentreprenad
Fixt pris
33 P + 16 L + tvättstugor o parkeringsdäck
2, 3, 4 o 5
584
89,0
Oktober 1966
i 0 (hänsyn taget till fixt pris)
4—5
1 090
920 53: 22
5,5 (+ fabr)
9/ 56 T Örebro Vivalla Stiftelsen Hyresbostäder BPA
157 L, 28 Lo, 31 R + 10 barnstugor o 10 tvättstugor
2 538 varav 224 R
BPA-metod
BPA-metod
Fasadtegel Fjärrvärme Mekanisk, förvärmd friskluft Utvecklad generalentreprenad
H63
157 L, 28 Lo, 31 R + 10 barnstugor o 10 tvättstugor 2
2 538
72,4
Mars 1967 — 15,8
ca 20 816
666 40: 11
3,3
10/119 X
Sundsvall Nacksta AB Sundsvallsbyggen
BPA
10 + 8 + 5 parkeringshus
1 020
BPA-metod
BPA-metod Fasadtegel
Del i gemensam pc Mekanisk, förvärmd friskluft
Delupphandlad general- entreprenad H 63 byggrnästeri 10 + 6 + 5 parkeringshus
3 resp 6 888
84,6
September 1967 — 10,6
ca 10 1 026 (926)1
894 47: 40
8,0
11/27 E
Linköping Skäggetorp AB Östgöta—Byggen
Egen regi
1683 (+ 540 tidi- gare uppförda HSB)
ÖB-system platsgjutna Prefabr pelare Kalksandsten Fjärrvärme Självdrag Egen regi
12 L + tvättstugor
2, 21/2 0 3 217
78,1 31.12.1967 + 3,8
5—10 1 030 (941)1
891 48: 62
5,0 (+ fabr)
12/73 E
Linköping Ekholmen
Riksbyggen brf + Landstinget
BPA 40L+44L
1 122
BPA-metod BPA-metod Fasadtegel Fjärrvärme Mekanisk Generalentreprenad Fixt pris Takpris justeras med H 63 bas maj 67
12L
2—3
210
74,2 Mars 1968 ca — 10
10—15 900 (875)1
760 44: 82
6
Pro jekt / th nr Län
Kommun Område Byggherre
Entreprenör
Antal hus i projektet Antal lgh i projektet Bjälklag Bärande innerväggar Ytterväggar
Värme
Ventilation
Avtal
Index
Granskade: Antal hus Antal våningar Antal lägenheter Mly rn2 Kostnadstidpunkt Pk/Pv i % Understiger ortens kostnadsnivå % Pk kr/m2 ly
Bk exkl grundl o grovpl kr/ m2 ly
Kapitalkostn-del 5,1 % i hyran kr/m2 ly Arbetskraftsåtgång tim/m2 ly på byggplats
1 Exkl bilplatser o garage
13/57 E
Norrköping Navestad Stiftelsen Hyresbostäder
Skånska Cementgjuteriet AB (vvs o el löpande räkn BPA)
30
1 795
Norrköpings byggelement Norrköpings byggelement Sandwichtyp betongskikt Fjärrvärme
Mekanisk
Delad entreprenad H 63 byggmästeri
15
2 1/2—8 895
74,6
Juni 1967 i 0
5—10 1 005 (904)1
870 46: 25 (omr C)
4,4 inkl garage (3 på fabr)
14/72 P
Nödinge Nödinge Kyrkby AB Alebyggen
BPA
42 L + 14 Lo
1 035
BPA-metod
BPA-metod Fasadtegel Pc ingår ej i entreprenaden Mekanisk
Utvecklad generalentreprenad H 63 (Undantag arbeten ut- förda under 1968)
42 L + 14 Lo 3
1 035
68,9
November 1967 i 0
ca 10
1 009 (995)1
818 52: 32
6,7
15 / 1 30 C Upplands-Bro Råby Stiftelsen
Upplands-Brabus AB Armerad Betong
] 036 varav 62 radhus Platsgjutna
Platsgjutna
Kalksandsten
Provisorisk pc
Mekanisk
Utvecklad generalentreprenad H 63 med reduktion
25 % upphandl av I—II 33 % upphandl av I—V Pv efter 1.1.1968
35. L (62 radhus)
3
624 (+ 62) 83,5 September 1967
— 10 (— 15 framställn om ändr av schablb)
15—20 862 (846)1
724 43: 28
4,7
16/132 A
Stockholm Tensta-Rinkeby AB Familjebostäder + HSB i Stockholm
Ohlsson & Skarne
6 P + 50 L
1 862 (2 400) Skarne-system 66 Skarne-system 66 Sandwichtyp betongskikt Fjärrvärme Mekanisk förvärrnd friskluft Generalentreprenad
Byggnadskostnadsindex reduktion 1,5 milj kr
6 P + 50 L
1——8 v.i L; 5 v.i P 1 862
78,4 Januari 1968
(:a—2
minst 5 1 130 (1 064)1
938 50: 00
3,8
17/122 C
Upplands-Bro Tibble HSB i Stockholm
BPA
60 L + 12 servicebyggn 1 000
BPA-metod BPA-metod Kalksandsten Provisorisk pc Mek system F Totalentreprenad
Byggnadskostnadsindex 50 % reduktion
50 L + 10 servicebyggn 3
825
80,5
November 1968
— 2,3
närmare 10 1 007
854 52: 00
4,8
Projekt/th nr Län
Kommun Område Byggherre
Entreprenör Antal hus i projektet
Antal lgh i projektet Bjälklag
Bärande innerväggar Ytterväggar
Värme
Ventilation Avtal
Index
Granskade: Antal hus
Antal våningar Antal lägenheter Mly rn2 Kostnadstidpunkt Pk/Pv i % Understiger ortens kostnadsnivå %
Pk kr/ rn2 ly
Bk exkl grundl o grovpl kr/m2 ly Kapitalkostn—del 5,1 % i hyran kr/m2 ly Arbetskraftsåtgång tim/m2 ly på byggplats
1 Exkl bilplatser o garage
18/133 Z
Östersund
Körfältet
HSB i östersund + Stif- telsen Hyresbostäder
Öberg & Co Byggnads AB 79 L
1 260
Platsgjutna Platsgjutna Fasadtegel
Fjärrvärme
Mek. System F
Delad entreprenad H 63 regl fr anbudsmån till igångsättnmån. Etapp I fixt pris
16 L + garage
2 +
256
73,8 Maj 1968 — 8,6
ca 10 926 (903)1
833 46: 59
5,0
19/135 M
Burlöv Vårbo
Stift Parlövsbostäder 0 Sv Riksbyggen brf
BPA 24 L
1 028 BPA-metod BPA-metod
Fört träregelstomme + mu-isol
Gemensam pc Mek. System F Totalentreprenad 98 % av Pv
3L
8 med hiss 192
76,4 Aug 1968 — 2
2—3 910 (857)1
(838 inkl grundl o grovpl) 44: 20
5,0
20/137 N
Halmstad Vallås Halmstads Fastighets AB
Egen regi
16 Lo + 50 L 33 ekonomibyggn
1 152 Platsgjutna Platsgjutna
Platsb träregelstomme + mu-isol
El (direkt) Mek. System FT Egen regi
16 Lo + 50 L 33 ekonomibyggn 2
1 152 69,7
Okt 1968 — 15
15 792 (766)1
676 40: 07
6,9
21/138 B
Sundbyberg Hallonbergen Fastighets AB Förvaltaren
Skånska Cementgjuteriet AB
25L
1 420 Platsgjutna Platsgjutna Fört träregelstomme + mu-isol
Fjärrvärme Mek. System FT Delad entreprenad
Fixt pris ': o m 31.12.70, H 63 bas medelindex okt 68—dec 70
6L
4—6 med hiss
422
84,9 (4 lghförr) Okt 1968—dec 1970 + 1,5
5 1 284 (1 096)1
1017 53:20
5,3
23/141 B . .
Österhaninge Brandbergen
HSB i Stockholm brf o stift Haningehem
Haningebyggen (bm I Mattson, SIAB)
97 hus + centrum L
3 889 A-system A-system Element sandwichtyp, btgskikt Fjärrvärme Mek. System FT Generalentreprenad Fixt pris Etapp I
16L
2, 3, 7 och 8
585
64,5 Dec 1968—dec 1970 —— 1,1
mer än 5 1217 (1 121)[
1021 57: 23
3,5
113
Bilaga 6 området
Utarbetad av BIU.
I BIU:s PM Standardisering, normering, typgodkännandeverksamhet av den 16 sep- tember 1966 föreslogs att lån- och bidrags- givande myndigheter skulle åläggas att ak- tivt verka för att tillämplig svensk standard används i största möjliga utsträckning och att myndigheterna skulle kunna kräva till- lämpning av viss standard som förutsättning för län eller bidrag.
Efter remissbehandling togs BIU:s förslag upp i proposition 1967: 100. Departements- chefen ansåg att det fanns starka skäl för att en vidgad tillämpning av svensk standard i byggnadsproduktionen borde främjas ge— nom åtgärder från samhällets sida. Myndig- heter som svarar för projektering av stat- liga byggnader borde bevaka att svensk standard tillämpas och låne- och bidragsbe- viljande myndigheter borde ges möjlighet att utfärda bestämmelser som innebär så stark rekommendation av svensk standard, att sö- kande av län eller bidrag måste motivera avvikelse från standard. Sådana bestämmel- ser borde främst avse grundstandard och i fråga om produktstandard sådana mått och egenskaper som är betydelsefulla för anslutningen till andra byggnadsdelar. Efter behandlingen i riksdagen under våren 1967 avgav Kungl. Maj:t en kungörelse om till— lämpning av standard inom viss byggnads- verksamhet den 1 september 1967 (nr 558).
I kungörelsen sägs att statlig myndighet som har befattning med byggnadsverksam— het skall verka för att svensk standard till-
PM angående utvecklingen inom standardiserings-
lämpas i den mån rationalisering inom byg- gandet därigenom främjas. Statlig myndig- het som uppför byggnad för statens räk- ning skall tillse att svensk standard tilläm- pas om det inte finns särskilt skäl för avvi- kelse. Myndighet som beviljar statligt län eller bidrag får som villkor för lånet eller bidraget föreskriva att svensk standard skall tillämpas. Avvikelse från standard bör ej ut— göra hinder för lån eller bidrag om avvi- kelsen a) avser produkt som tillverkas in- dustriellt och har stor utbredning på bygg- nadsmaterialmarknaden, b) avser produkt som ingår i större byggnadsdel, c) ingår i experiment som gäller tekniskt utvecklings- arbete, d) innebär tillämpning av svensk standard som inte längre gäller men som bör få tillämpas under en övergångstid eller e) bör godtas av annat särskilt skäl. Planverket skall följa utvecklingen inom standardi- seringsområdet och underrätta berörd myn- dighet om standard som planverket finner bör tillämpas för byggnader inom myndig- hetens ämbetsområde. Kungörelsen trädde i kraft den 1 januari 1968.
I det följande skall redovisas de initiativ och åtgärder som vidtagits till följd av kungörelsen.
6.1 Bostadsbyggandet
För att klarlägga i vilken utsträckning svensk standard tillämpades gjorde bostads-
styrelsen, planverket och byggstandardise- ringen tillsammans en enkät bland ett urval materialproducenter, byggherrar och entre- prenörer inom bostadsbyggnadssektorn. De företag'som svarade på enkäten tillämpade både grundstandard och produktstandard i relativt stor utsträckning. Enkäten gjordes under våren 1968.
Under hösten 1968 utarbetade bostadssty- relsen ett förslag till föreskrifter i bostads- lånekungörelsen angående svensk standard som sku11e vara obligatorisk för bostadslån. Förslaget remitterades den 4 februari 1969 till berörda myndigheter och organisationer. Remissvaren var i stora drag positiva till att grundstandard görs obligatorisk och övervä- gande negativa till obligatorisk produktstan— dard. Remissinstanserna anförde bl.a. att dåvarande produktstandarder innehöll upp- gifter om detaljutformning och kvalitet som inte var lämpliga för obligatorisk tillämp- ning. Prövningen av skäl för avvikelser bor- de enligt flertalet av remissvaren ske centralt hos boStadsstyrelsen.
I juli 1969 föreskrev bostadsstyrelsen i 5 18 lånekungörelsen att som förutsättning för bostadslån viss svensk standard skulle tillämpas. Föreskrifterna trädde i kraft 1 januari 1970. För att informera om den föreskrivna standarden gav Byggstandardi— seringen ut en handbok i början av 1971 där de aktuella standarderna redovisas och kommenteras. Avsikten är att handboken skall revideras och ges ut i ny upplaga var- je år.
Föreskrifterna gäller generellt för två— beslutsärenden, dvs. i allmänhet andra ärenden än söm avser småhus som skall be— bos av'sökanden. Föreskriven standard är ett urval av gällande svensk standard. Före- skriven grundstandard omfattar planmodul för horisontella stommått (3M), vertikala mått för flerfamiljshus (endast våningshöj- den) och taklutningar. Föreskriven produkt- standard omfattar lättbetong och lättklin- kerprodukter, dörr— och fönstersnickerier, skåpsnickerier, dörrar och luckor av stål, vvs-installationsenheter, trapphus samt his- sar. Beträffande produktstandarden gäller kravet på tillämpning endast i standarden
angivna byggmått (anslutningsmå-tt). Frågor om godtagande av icke standardenliga pro- dukter prövas av bostadsstyrelsen; Länsbo- stadsnämnden får i enskilda ärenden medge avvikelse från föreskriven standard enligt samma förutsättningar som anges i Kungl. Maj:ts kungörelse.
Under 1970 har två ansökningar om generellt godtagande av icke standardenliga produkter inkommit till bostadsstyrelsen. I båda fallen gäller det anslutningsmått för vissa fönstersnickerier som avviker från svensk standard. Bostadsstyrelsen har bifal- lit båda ansökningarna och medgivit att a_n— vändningen av ifrågavarande produkter icke skall utgöra hinder för bostadslån under en period av fem år.
6.2 Övrigt byggande med statligt län. eller bidrag
Skolöverstyrelsen rekommenderar tillämp— ning av 3M vid projektering av skolbyggna- der men har i övrigt inte utnyttjat möjlig- heterna att ställa krav på standard som förutsättning för lån. Man anser att det hit- tills i stort sett inte finns någon standard som är tillämplig på skolbyggandet. Speciell standard för skolor är emellertid under ut- arbetande och det kan eventuellt bli ak- tuellt att ställa krav på tillämpning. Socialstyrelsen ställer inte heller några krav på tillämpningen av svensk standard när det gäller barnstugor. Arbete pågår med nya anvisningar för barnstugo'rnas utform— ning och det kan eventuellt bli aktuellt att i detta sammanhang ställa krav på tillämp- ning av viss standard. Anvisningarna skall föreligga 1 november 1970. —
6.3 Statens eget byggande
För att klarlägga hur svensk standard till— lämpas inom den statliga sektorn skickade planverket i februari 1969 en skrivelse till statliga myndigheter som uppför byggnader för statens räkning med förfrågan om vilka standarder som tillämpas och i vilken om-
fattning samt synpunkter på en obligatorisk tillämpning av de aktuella standarderna.
Byggnadsstyrelsen (byggnader för statlig administration, högre undervisning, fång- vård, polisväsende).
I byggnadsstyrelsens projekteringsanvis- ningar (1967) anges att svensk standard skall tillämpas i största möjliga utsträckning och att avvikelser skall motiveras. Byggnadssty- relsen har i anslutning till planverkets för- frågan undersökt tillämpningen av standard i ett antal projekt ur styrelsens produktion och konstaterar att standarder avseende ma- terialkvaliteter används allmänt. Tillämp- ningen av övrig standard sker osystematiskt och är bl. a. beroende på den anlitade kon— sultens kunskaper.
Byggnadsstyrelsen har senare (december 1969) utfärdat en särskild anvisning med förteckning över vilka standarder som skall tillämpas obligatoriskt. Förteckningen inne- håller samma standarder som föreskrivs i bostadsstyrelsens kungörelse och därutöver ytterligare ett antal grund- och produktstan- darder. Avvikelse får ske enligt samma för- utsättningar som anges i Kungl. Maj:ts kungörelse. Beslut om avvikelser fattar pro- jektledande byrå, utvecklingsbyrån eller i vissa fall verksledningen inom styrelsen.
F orti fikationsförvaltningen (byggnader för försvarets räkning: kaserner, förråds- byggnader, befästningsanläggningar m.m.).
Fortifikationsförvaltningen anger att svensk standard tillämpas i enlighet med Kungl. Maj:ts kungörelse när inte projek- tets art ger skäl för avvikelse. I viss utsträck- ning måste byggdelar ges från svensk stan- dard avvikande utformning med hänsyn till de speciella krav som ofta ställs på militära byggnader. Möjligheten till avsteg enligt nu- varande föreskrifter bör gälla utan skyldig- het att för varje projekt redovisa eventuella avsteg.
Lantbruksstyrelsen (obetydlig egen bygg- nadsverksamhet: lämnar teknisk service, bl.a. typritningar, till lantbruksnämnderna som svarar för den huvudsakliga byggnads- verksamheten inom lantbruksområdet).
Lantbruksstyrelsen anger att svensk stan- dard för lantbruksbyggnader och hallbygg-
Siöfartsstyrelsen (byggnader för sjöfarten: fyrbyggnader, lotsutkikar, verkstads- och förrådsbyggnader m.m.).
Sjöfartsstyrelsen anger att svensk standard används där så är möjligt. I viss utsträck- ning måste specialkonstruerade byggdelar användas. Med hänsyn till den speciella byggnadsverksamhet som sjöfartsstyrelsen bedriver är det inte lämpligt med en obli- gatorisk tillämpning av standard.
Statens järnvägar (byggnader för järn- vägsdrift).
Statens järnvägar anger att tillämplig svensk standard används för stommar, stom- komplettering och inredningar. Att använda standard som ger god kvalitet och rimlig kostnad är självklart och det är därför onö- digt att föreskriva obligatorisk användning.
Statens vattenfallsverk (huvudsakligen vatten- och värmekraftstationer).
Vattenfallsverket anger att svensk stan- dard endast kan användas för vissa anlägg- ningsdelar och inredningsdetaljer. En obli- gatorisk tillämpning av standard kan befaras medföra svårigheter när nya material och produkter behöver användas.
Statens vägverk (huvudsakligen vägstatio- ner).
Vägverket anger att svensk standard an- vänds i förekommande fall.
Televerket (byggnader för tele- och radio- teknisk utrustning, förråd och teleexpeditio— ner).
Televerket anger att svensk standard an- vänds så långt möjligt. Den tekniska ut- rustningen som installeras ställer i vissa fall speciella krav. Med tanke på utveck— lingen inom det teletekniska området är det för närvarande inte lämpligt med obliga— torisk tillämpning.
6.4 Något om utvecklingen inom Bygg— standardiseringen
Byggstandardiseringen avstyrkte i sitt remiss- svar över BIU:s PM en obligatorisk tillämp— ning av svensk standard. Den tekniska ut- vecklingen skulle kunna hämmas och ökade
svårigheter uppstå vid utarbetandet av svensk standard. En ökad tillämpning av svensk standard borde kunna åstadkommas genom intensifierad upplysningsverksamhet.
Enligt uppgifter från Byggstandardisering- en har tillkomsten av kungörelsen om till- lämpning av standard inte påverkat standar- diseringsarbetet på negativt sätt. Intresset för standardiseringen har allmänt ökat och arbetet i standardiseringskommittéerna be- traktas med större uppmärksamhet från byggnadsmarknadens parter. Arbetet med bostadsstyrelsens bestämmelser om tillämp- ning av standard har medverkat till en ytterligare differentiering av svensk stan- dard. Grundstandard har uppdelats på dels generella principer för modulsamordning, toleranser m.m., dels tillämpningsregler för olika byggnads— och stomtyper. Produkt- standard har uppdelats på dels grundläg- gande mått (anslutningsmått för olika bygg- delar, s.k. ramstandard) dels tillverknings- mått, toleranser, kvalitetskrav och prov- ningsmetoder.
Byggstandardiseringen har under de se- naste åren satsat en stor del av sina resurser på arbete med grundstandard. Tidigare standard för modulsamordning av byggan- det byggmodulen (lM) och planmodulen för horisontella stommått (3M) har komplette- rats med standard för horisontella och verti- kala preferensmått för stommar i olika byggnadstyper. Dessa modulstandarder har i viss utsträckning testats genom bl. a. prov- projektering.
De grundläggande principerna för modul- samordningen har gjorts till föremål för en grundlig översyn. Förslag föreligger till ny standard för modulsamordning som skall er- sätta nu gällande standard. Den nya modul- standarden syftar främst till att anvisa gene- rella regler för projektering av byggnader med hjälp av moduler och modulnät. Stan- darden är uppdelad i tre delar innehållande terminologi, grundläggande principer och regler för modulprojektering. Terminologin har förändrats så att begreppen byggmodul och planmodul ersätts av basmodul och multimodul. Denna terminologi ansluter i huvudsak till begrepp som används i ett in-
ternationellt förslag till standard för modul- samordning. Modulstandarden innehåller multimodulerna 3M, GM och 12M för hori- sontella mått och 3M och 6M för vertika- la. I första hand skall i horisontella modul- nät med linjeavståndet 12M prövas, i andra hand GM och i sista hand 3M. Standardens regler för modulprojektering visar hur olika byggnadsdelar skall placeras i förhållande till basmodulnät och multimodulnät. Fast- ställd-a eller föreslagna modulstandarder för olika byggnadstyper avses ersättas av den nya standarden för modulsamordning som är generell för alla byggnadstyper. Standard med mer detaljerade regler för olika bygg— nadstyper kommer senare att komplettera de grundläggande principerna.
Beträffande produktstandard har Bygg— standardiseringen genom utdrag av befint- lig standard fått fram standard med grund- läggande mått för en rad produkter, främst inom bostadsbyggandets område. Exempel på väsentliga revideringar eller arbeten med helt nya standarder är bostadens inredning (köks— och garderobssnickerier), fönster- och dörrsnickerier, betongprodukter, skolans in— redning, radiatorer, sanitets- och ventila- tionsgods.
Det nordiska och internationella standar- diseringsarbetet har gett vissa resultat under de senaste åren. Nuvarande modulstandard har i princip varit gemensam för de nor- diska länderna. Internationell standard för basmodulen IM och för de horisontella multimodulerna 3M, 6M och 12M har fast- ställts.
Byggstandardiseringens budget för 69/70 uppgår till totalt 1,8 milj. kr. I förhållande till omsättningen 67/ 68 innebär detta en ök- ning med ca 50 %. Anslaget från byggforsk— ningsfonden har under samma tid också ökat med ca 50% och uppgår för 69/70 till 1,2 milj. kr. Den totala ökningen torde i stort sett motsvara den av BIU i ovannämn- da PM förordade ökningstakten, 25 % per år under en femårsperiod.
Kungörelsen om tillämpning av standard trädde i kraft 1.1.1968 och bestämmelserna om vilken standard som skall tillämpas obli- gatoriskt vid bostadsbyggande med statligt stöd gäller från 1.1.1970. Det kan förefalla som om bostadsstyrelsen har tagit onödigt lång tid på sig för att få fram dessa be- stämmelser. Tidsutdräkten kan i stor ut- sträckning förklaras med att en bearbetning av befintlig standard visade sig nödvändig vid obligatorisk tillämpning. Förteckningen över standard som skall tillämpas har i gengäld blivit relativt innehållsrik.
Med hänsyn till kravet på en likformig tillämpning av bestämmelserna är det nöd— vändigt att bostadsstyrelsen skall kunna be- handla frägor om generellt godtagande av icke standardenliga produkter. För att be- stämmelserna om tillämpning av standard inte skall urholkas måste dock ansökningar om godtagande av avvikelser behandlas med restriktivitet. Det kan ifrågasättas om inte den tidsperiod för generellt godtagande, 5 år, som bostadsstyrelsen tillämpat i de båda aktuella fallen, är onödigt lång.
Byggnadsstyrelsens förteckning över obli— gatorisk standard är ännu något mer omfat- tande än vad som gäller för bostadsbyggan- det med statligt stöd. Övriga byggande myn- digheter synes inte ha vidtagit några särskil- da åtgärder för att medverka till en ökad tillämpning av standard. Skolöverstyrelsen och socialstyrelsen har i stort sett inte heller gjort något för att främja användningen av standard i samband med låne— och bidrags- givning till skolor och barnstugor. De sist- nämnda representerar en stor och ökande sektor där förutsättningarna för ett serie- mässigt byggande bör vara goda. Modul- standarden och många produktstandarder är tillämpliga i detta byggande. Den s.k. skolbygglådan ger också underlag för en mer omfattande standardisering. Planverket borde i enlighet med kungörelsen tillse att de berörda statliga myndigheterna utnyttjar sina möjligheter att främja användningen av standard.
Utvecklingen inom byggstandardiseringen
synes inte ha påverkats negativt av kungö- relsen om tillämpning av standard. Trots de ökade resurserna synes dock arbetet med att få fram standard gå relativt långsamt. Standardiseringsarbetet har i viss mån hål- lits tillbaka av en nödvändig bearbetning av principerna för modulsamordningen och den praktiska tillämpningen av modul- standarden. Förslaget till ny modulstandard har generell och grundläggande karaktär. Det krävs ytterligare, mer detaljerade regler för att få fram ett modulsamordnat byg- gande. Den nya modulstandarden synes dock ge en god grund för fortsatt standar- diseringsarbete. Preferensmåttserier och me- ra detaljerade regler för modulprojektering bör vara ett lämpligt nästa steg. För att arbetet med standard för ett modulsamord- nat byggande skall kunna fullföljas är det nödvändigt att BST får ett fortsatt starkt ekonomiskt stöd från byggforskningsfonden.
Bilaga 7 planverk
Lägesrapport om normarbetet m.m. inom statens
Rapporten är utarbetad av tekniska byrån vid statens planverk och avser läget den 1.1.1971.
7.1 Introduktion
Denna lägesrapport är avsedd att översikt- ligt redovisa nuläget beträffande planver- kets normarbete och därmed sammanhäng- ande aktiviteter. Rapporten innehåller föl- jande avsnitt:
Svensk Byggnorm och därmed sammanhäng- ande normarbete.
Samordning genom anknytning till bygg- nadsstadgan och Svensk Byggnorm 67 (SBN 67) av samhälleliga bestämmelser som berör byggandet.
Samordning med låne- och upphandlings— regler, svensk standard m. m.
Planverkets typgodkännande verksamhet och tillverkningskontroll.
7.2 Svensk Byggnorm och därmed sam— manhängande normarbete
7.2.1 Samhälleliga byggnadsbestämmelser
För husbyggandet gäller primärt följande bestämmelser:
1. Byggnadsstadgan (SFS 1959: 612) som innehåller:
a) Generella krav på säkerhet, hygien och komfort.
b) Krav på byggnadslov som efter prövning meddelas av byggnadsnämnden.
c) Krav på fortlöpande tillsyn genom ansvarig arbetsledare. d) Åliggande för byggnadsnämnd att besiktiga byggnadsarbetet och den fär- diga byggnaden.
. Svensk Byggnorm 67 (SBN 67) jämte supplement som utgör tillämpningsbe— stämmelser till byggnadsstandgan och som innehåller:
a) Föreskrifter som är bindande för såväl den byggande som byggnadsnämn- den och som i möjlig mån utformas med funktionella krav, knutna till generella beräknings- eller provningsmetoder.
b) Anvisningar och råd som inte är bindande för den byggande. Anvisningarna innehåller vanligen ge-
.nerella exempel på lösningar som upp-
fyller föreskrifternas krav. Hänvisning kan även ske till standard som innehål- ler exempel på godtagbar lösning.
Genom frivilligt typgodkännande en— ligt SBN 67 11: 114 kan planverket med bindande verkan för byggnadsnämnd godkänna specificerade exempel (ofta knutna till visst fabrikat) på lösningar som uppfyller föreskrifternas krav. Typ- godkännande kan förknippas med villkor att produkten skall underkastas officiell tillverkningskontroll.
Råden är att uppfatta som rekommen— dationer och kommentarer. Rekommen-
dationer undviks, eftersom de kan ge upphov till varierande tillämpning. Kom- mentarer kan vara behövliga för att klar- lägga bakgrunden till föreskrifter och an- visningar eller för att ge andra upplys- ningar av mer allmänt intresse.
7.2.2 Planverkets normarbete (se figur 7)
Planverket har enligt byggnadsstadgan att utfärda tillämpningsbestämmelser för bygg- nadsväsendet. Enligt instruktionen åligger det planverket att insamla och bearbeta kun- skaper och erfarenheter samt att verka för samordning mellan planverkets och andra myndigheters föreskrifter och anvisningar.
Planverket har en styrelse med sju leda- möter utsedda av Kungl. Maj:t. Normer som innehåller föreskrifter föreläggs sty- relsen för beslut.
Rådgivande organ för normarbetet är Tekniska rådet med ca 15 ledamöter ut- sedda av verkstyrelsen efter förslag från yrkesföreningar, bransch- och arbetsmark- nadsorganisationer m.fl. samt Svenska kommunförbundet.
För betongkonstruktioner och stålkon- struktioner finns särskilda permanenta sam- arbetskommittéer, i vilka ingår representan- ter för myndigheter, industrin och yrkesor- ganisationer. För aluminiumkonstruktioner
Kungl Main (Civildep)
finns en speciell samarbetskommitté av me- ra temporär art. IVA har kommittéer för svetsade konstruktioner, kranar och cister- ner.
Planverkets normarbete förbereds inom tekniska byråns sektioner och bedrivs ge- nom medverkan av Tekniska rådets perma- nenta arbetsutskott för sex olika ämnesom- råden (kontroll, byggnadsutformning, bä- rande konstruktioner, byggnadsfysik, brand- skydd och installationer). Avgränsade frå- gor behandlas av temporära normkommit- téer med allsidig sammansättning. I ökad omfattning kommer kommittéer att arbeta med uppdrag från NKB som nordiska sam— arbetskommittéer. Kontakt har från NKB tagits med ECE/HPB angående internatio- nellt normsamarbete.
Norrnförslag remissbehandlas samt före- läggs efter tillstyrkan av Tekniska rådet och efter samråd med berörda myndigheter verksstyrelsen eller verkschefen för beslut. Föreskrifter som är av större vikt under- ställs Kungl. Maj:t för fastställelse.
Samrådsmyndigheter beträffande olika sektorer som berör husbyggandet är främst: arbetarskyddsstyrelsen (yrkesskydd och ar- betsmiljö samt hissar, cisterner m.m.), bo- stadsstyrelsen (boendemiljö), civilförsvars- styrelsen (skyddsrum), kommerskollegium (brandfarliga varor och elinstallationer), na-
Samrädsmy ndigheter ————————————— Planver ket """"""""""""""" NKB "" ECE/HPB
Arbetarskyddssryrelsen Styrelse (inkl NBFl Bostadsstyrelsen , Civilförsvarsstyrelsen ! Kommerskollegium Vägverket ,' Naturvårdsverket m ll ' Socialstyrelsen Statens brandinspektion Veterinärstyrelsen
I I
Tekniska Rådet Utskott
, Tekniska byrån
Ca 15 organisa- _ _ _ tioner o insti- , x tutioner m il ! i ( " lI , i * x_f] x_f] I
Arbetsutskott (61 T*
, 7 sektioner
I
| | | | | | | I 1 | | I |,' l/ l/
Samarbetskommittéer
_, _____ l ______ I FJ-W [___ ___!
l VA! | ' '
.I . ui'i'i'z'gm m
I [' Nordiskt samarbetsorgan
Normkommittéer ' / ___ _P—
I & I x | | x I
Fig. 7. Principskiss som visar hur byggnormarbetet är organiserat. Normarbetet utfört i natio- nella organ som successivt bör kunna ersättas med nordiska organ, tillsatta av NKB. Senare bör även internationella organ kunna överta delar av normarbetet men nationella och nordiska refe- rensgrupper torde erfordras.
turvårdsverket (åtgärder mot luft- och vat- tenföroreningar, bullerskydd), socialstyrelsen (hälsovård), statens brandinspektion (brand- skydd) samt veterinärstyrelsen (livsmedels— lokaler).
I fråga om stomkonstruktioner samarbe- tar planverket med tekniska verk för det statliga husbyggandet, främst byggnadssty- relsen. Vidare äger samarbete rum med sådana verk som har ansvaret för brokon-_ struktioner och andra anläggningar, främst statens vägverk (vägbroar o.d.) samt sta- tens järnvägar (järnvägsbroar), sjöfartssty- relsen (kajer) och statens vattenfallsverk (energianläggningar).
I enlighet med särskilt beslut av riksda- gen har planverket ålagts en »samordnan- de och planerande uppgift inom standardi- serings- och normeringsområdet». Planver- ket bedriver därför sitt normarbete i sam- arbete med ett stort antal andra institu- tioner och organisationer än de ovan nämn— da, såsom provningsinstitutioner, standardi- seringsorgan BSAB och byggandets AMA, ER-nämnden, IVA och Tekniska Nomen- klaturcentralen. Samarbetet gäller t.ex. provnings- och kontrollmetoder, systemfrå- gor, principer för funktionella krav samt information till mottagare av byggdoku- ment. (Se avsnitt 7.4).
Administrativa beslutande organ beträf- fande byggärenden är:
Lokalt: Byggnadsnämnden (byggnadslov). Regionalt: Länsstyrelsen (första besvärs- instans).
Centralt: Kungl. Maj:t (högsta besvärs- instans).
Planverket har alltså ingen administrativ befogenhet beträffande tillämpningen av byggnadsstadgan och SBN. Föreskrifter som meddelas av planverket kan överklagas hos Kungl. Maj:t.
7.2.3 SBN-komplexet
Svensk Byggnorm (SBN) är samlingsbeteck- ningen för de bestämmelser o.d. angående
husbyggande som ges ut av planverket. Svensk Byggnorm 67, SBN 67, är huvud-
publikationen i Svensk Byggnorm. Till- lägg, ändringar och upplysningar till SBN 67 meddelas i följande SBN-serier.
Svensk Byggnorm —-— Supplement, SBN-S Svensk Byggnorm — Upplysning, SBN-U Svensk Byggnorm — Godkännande, SBN-G
SBN-S-publikationerna innehåller tillägg till SBN 67 i form av föreskrifter och/eller råd och anvisningar utfärdade jämlikt BS & 76. Varje publikation behandlar vanligen en- dast ett kapitel eller ett sakområde. Smärre ändringar och tillägg rörande olika kapitel i SBN sammanförs och publiceras minst en gång om året i en Åndringslista. I varje ändringslista redovisas också nyutkomna publikationer i SBN-komplexet samt rättel- ser av tryckfel i SBN och andra byggbe- stämmelser.
SBN-U-publikationerna innehåller dels upplysningar och kommentarer till SBN dels andra meddelanden från planverket. 1 se- rien SBN-U ingår publikationen Aktuellt-ut- drag som innehåller sådana utdrag från Ak- tuellt från byggnadsstyrelsen och Meddelan- den från byggnadsstyrelsen (utgivna före den 1.7.1967) som alltjämt gäller. Dessutom innehåller den sådana utlåtanden och skri- velser av allmänt intresse och längre giltig- het som införts i den periodiska informa- tionsskriften »statens planverk-aktuellt». Planverket avser att fortlöpande hålla Ak- tuellt-utdrag å jour.
SBN-G-publikationerna innehåller upp- gifter om typgodkännanden, klassificeringar, tillverkningskontroll m.m. En översikt här- över lämnas i SBN-G-publikationen God- kännandeförteckning, som är avsedd att re- videras varje år.
Information om nytillkomna och indrag- na publikationer i SBN-komplexet och and- ra ändringar i de normer som gäller för husbyggandet lämnas dels i en årligen ut- given skrift, Svensk Byggnorm-Register, dels fortlöpande i »statens planverk- aktuellt».
Svensk Byggnorm-Register, SBN-R, inne-
håller en fullständig redovisning av alla de bestämmelser m.m. som har anknytning till husbyggandet. I denna publikation (sid. 7— 14) redogörs också för de olika slag av skrifter som ingår i serien Svensk Byggnorm (SBN—komplexet) och deras inbördes sam- manhang. Normförteckningen (sid. 15—29) i SBN-R 1969,.som fortlöpande komplette- ras i >>statens planverk-aktuellt», omfattar över 300 normer m.m., mer eller mindre giltiga för husbyggandet. I det systematis- ka registret (sid. 31—47) återfinns i varje kap. under :01 Hänvisningar uppgift om de författningar och normer av olika slag som vid sidan om byggnadslagstiftningen finns utfärdade och som i något avseende gäller för husbyggandet.
Statens planverk-aktuellt är en periodisk informationsskrift från planverket, vilken f.n. utkommer med 6 nr per år. I denna publiceras _ förutom allmän information i plan- och byggfrågor —— dels utdrag ur verkets utlåtanden och skrivelser rörande husbyggandet under rubriken SBN—kommen- tarer, dels förteckningar över nya, godkän- da produkter, tillverkare och byggbestäm— melser. Utdragen och förteckningarna komp- letterar normförteckningen i SBN-R, God- kännandeförteckning och Aktuellt—utdrag. Dessa tre publikationer revideras årligen, bl.a. med hänsyn till utdragen och för- teckningarna i »statens planverk-aktuellt».
7.3 Samordning av samhälleliga bestämmelser m. m.
7.3.1 Inledning
Enligt'sin instruktion skall planverket bl. a. insamla och bearbeta kunskaper och erfa— renheter'inom sitt verksamhetsområde samt verka för samordning mellan planverkets och andra myndigheters bestämmelser. Rikt- linjer -för denna samordning ges i Kungl. Maj:ts proposition 1967: 100 (sid. 210— 212). -
De hinder för samordning av byggnadsbe- stämmelser som f.n. föreligger kan i stora drag hänföras till a) formella författnings- hinder;'*b)*bristfälligt kunskapsunderlag samt
e) knapphändiga resurser för arbetet. I en del fall är alla tre eller två av komplikatio- nerna aktuella. Även om formella hinder föreligger kan en viss samordning likväl ske genom direkt samarbete mellan planverket och annan berörd sektormyndighet.
Utöver den externa samordningen som här kommer att beröras finns också behov 'av en intern samordning inom byggnadsbe- stämmelsekomplexet. I detta komplex finns dels äldre bestämmelser som inte ännu in- ordnats i SBN-systemet, dels råd Och anvis- ningar av mer eller mindre provisorisk art, av vilka vissa i en mer strikt form kan be- höva inarbetas i sitt sammanhang i SBN. Alla dessa regler m.m". av olika slag har samlats i planverkets publikation nr 20, Aktuellt—utdrag.
Frågan om nordisk och internationell sam- ordning av byggnormer behandlas inte i denna rapport. Det bör emellertid nämnas att Nordiska Kommittén för Byggnadsbe- stämmelser, NKB, i augusti 1970 fastställt ett reviderat arbetsprogram för sin verk- samhet (NKB-skrift nr 14). Detta program syftar till ett fördjupat samarbete, som i första hand innebär att kommitténs utskott skall utarbeta förslag till gemensamma be- stämmelser (inte enbart riktlinjer som tidi- gare). Förutsättningen för att detta inten- sifierade samarbete skall kunna påbörjas är att resurser för ett tekniskt sekretariat ställs till förfogande. NKB har även föreslagit att ECB:s Committee on Housing, Building and Planning skall medverka i att etablera ett samarbete mellan de myndigheter inom ECE-stater som är ansvariga för byggbe— stämmelser. Vid ett möte inom ECE/HBP i september 1970 har detta förslag mottagits positivt och förberedelser vidtas nu för att etablera ett organiserat byggnormsamarbete mellan ECE-staterna.
7.3.2 Olika funktioner
Boendemiljö och arbetsmiljö
Ansvaret för boende- och arbetsmiljöns ut- formning åvilar i första hand kommunerna. Planverket kan genom att uppställa normer
för byggnader och anläggningar medverka till att skapa en trygg och god boende- och arbetsmiljö. Av betydelse för såväl samhäl- let som medborgarna är att normernas inne- håll och uttryckssätt är sådana att de främ- jar en sund utveckling av byggandet och underlättar rationalisering av projekterings- och byggprocessen.
Planverkets byggnormer måste på längre sikt vidgas att i ökad utsträckning omfatta sådana frågor rörande lokalers utformning och utrustning som är av betydelse för boende- och arbetsmiljö. Härvid måste de problem beaktas som berör personer med nedsatt rörelse- och orienteringsförmåga. Vidare accentueras behovet av åtgärder för att förebygga olycksfall och ohälsa, t.ex. skydd mot barnolycksfall och arbetarskydd. En del krav rörande dessa frågor uppställs för närvarande av låne- och bidragsmyndig- heter samt av tillsynsmyndigheter inom oli- ka sektorer, t.ex. hälsovård, arbetarskydd och brandskydd. Det torde emellertid vara mest ändamålsenligt att alla samhälleliga normer för byggnader och lokaler av olika slag knyts till byggnadslagstiftningen, i hu- vudsak som tillämpningsbestämmelser till byggnadsstadgan. Byggnormer av ifrågava- rande slag knyter samman planverkets norm- arbete rörande byggnadsväsendet med ver- kets anvisningsarbete inom bebyggelsepla- neringen.
Kunskapsunderlaget för utformning av boende- och arbetsmiljön är i vissa avseen- den bristfälligt. Planverkets resurser att in- samla och bearbeta kunskaper och erfaren- heter liksom att verka för och samordna ett ytterligare framskaffande av underlags- material är begränsade.
Vid underhandskontakt med arbetar- skyddsstyrelsen har planverket föreslagit att frågan om normer rörande arbetsmiljön tas upp genom direkt samarbete mellan representanter för arbetarskyddsstyrelsen och verket. Därvid bör bl. a. en angelägen- hetsgradering göras av de olika delfrågorna samt undersökas vilket ytterligare kunskaps- underlag och erfarenhetsmaterial som kan framskaffas och utnyttjas i normarbetet. Planverket är berett att för sin del meddela
de normer som skall beaktas i enlighet med bestämmelserna i byggnadsstadgan. I de an- visningar som arbetarskyddsstyrelsen medde- lar med stöd av arbetarskyddslagen torde det i fråga om lokalers anordnande och ut- rustning vara möjligt att i första hand åter- ge eller referera vad som sägs i byggnor- merna.
Normarbete rörande vissa delfrågor be- träffande arbetslokalcr pågår mer eller mindre kontinuerligt inom planverket i den takt resurserna medger. Närmare upplys- ningar härom lämnas i det följande.
Den under år 1970 tillsatta statliga ut- redningen om arbetsmiljöfrågor »Arbets— miljöutredningen» har hos planverket hem- ställt om synpunkter på bestämmelser för arbetslokaler m.m. och planverket har framhållit att arbetsmiljöfrågor beträffande arbetslokaler bör behandlas i SBN.
Bärförmåga (säkerhetsfrågor rörande bärande konstruktioner)
I fråga om bestämmelser för bärande kon— struktioner i byggnader är samordningspro- blemet i stort sett av annan art än när det gäller sektoriella bestämmelser, reglerade i speciallagstiftning. Det grundläggande kra- vet för husbyggnader finns i 425 bygg- nadsstadgan, där det sägs: »Byggnads grund- konstruktion och stomme samt övriga bygg- nadsdelar, som kunna utsättas för belast— ning, skola hava betryggande bärförmåga, stadga och beständighet.»
Inom två för byggandet betydelsefulla områden, nämligen i fråga om betongkon- struktioner och stålkonstruktioner, bedrivs normarbetet genom särskilda samarbets- kommittéer, statens betongkommitté respek- tive statens stålbyggnadskommitté. I dessa kommittéer ingår representanter för flera statliga verk samt för vissa institutioner och organisationer. Arbetet har från statens sida finansierats med bidrag från byggnads- styrelsen, fortifikationsförvaltningen, plan- verket, sjöfartsstyrelsen (enbart betongkom- mittén), statens järnvägar, televerket, vatten- fallsverket och vägverket. De förslag till normer som kommittéerna utarbetat har
fastställts av samtliga de myndigheter som är representerade i kommittéerna och läm- nat bidrag till kommittéernas verksamhet. Normerna har hittills i allmänhet utformats med en blandning av samhälleliga bestäm- melser och upphandlingsregler. Den dubb- la funktionen har medfört komplikationer vid bestämmelsernas tillämpning. Det är uppenbart att en differentiering måste ske och en sådan har också i begränsad om- fattning påbörjats.
Huvudparten av normerna är utfärdade som icke bindande anvisningar jämlikt 76 ä 2 mom. byggnadsstadgan. Orsaken härtill är att normerna inte formulerats som funk- tionskrav. Ett principbeslut har emellertid fattats att kommande normförslag från be- tongkommittén skall utformas enligt samma regler som gäller för Svensk Byggnorm.
I fråga om stålkonstruktioner har plan- verket 1968 gett ut »Stålbyggnormer», som provisoriskt ersätter huvudparten av 1938 års >>Jämbestämmelser>>. Detta har varit nödvändigt i avvaktan på att den år 1963 rekonstruerade samarbetskommittén för stålbyggkonstruktioner slutför sitt arbete med förslag till nya stålbyggnormer. Detta torde i huvudsak kunna ske under 1971. Det förslag till stålbyggnormer som utar- betats inom stålbyggnadskommittén är i stort sett utformat med föreskrifter (med funktionskrav) och anvisningar. Svårighet synes emellertid föreligga att genomföra denna uppdelning konsekvent, t. ex. för av- snittet om förbindning genom svetsning.
De samordningsproblem som berör be- tong- och stålbyggnormer gäller följande frågor:
1. Översyn av Säkerhetsfrågan i syfte att i möjlig mån få samma reella säkerhet för konstruktioner av olika material.
2. Separering av upphandlingsregler från de samhälleliga normerna.
3. Samordning av normer för hus och nor- mer för andra typer av byggnadsverk, t. ex. broar.
Möjligheten att åstadkomma samma re- ella säkerhet vid olika bärande konstruktio- ner är främst beroende av att erforderligt
kunskapsunderlag tas fram. Arbete härmed har påbörjats inom en särskild grupp som tillsatts av planverket. Denna gmpp skall be- driva sitt arbete i nära kontakt med ett in- om NKB nyligen tillsatt utskott för gene- rella dimensioneringsfrågor för bärande konstruktioner och säkerhetsfrågor. Planer föreligger också att få igång en samordnad internationell aktivitet rörande dessa frågor genom en >>j'oint commission», represente- rande bl. a. IABSE, CIB och CEB/FIP.
Inom såväl betongkommittén som stål- byggnadskommittén har på förslag av bl. a. planverket frågan tagits upp om en ändrad organisation och en modifikation av verk- samhetsformerna för att man snabbare och smidigare skall kunna fullfölja den samord- ning av byggbestämmelserna som statsmak- terna uttalat sig för. Avsikten är också att klart avgränsa kommittéernas uppgifter till att avse samhälleliga bestämmelser. De änd- ringar som torde komma att föreslås — tro- ligen under 1971 — kommer bl. a. att inne- bära att ett ökat ansvar för utarbetandet av dessa bestämmelser läggs på planverket i egenskap av tillsynsmyndighet för bygg- nadsväsendet. Detta medför att verket mås- te ta på sig större arbetsuppgifter inom dessa normområden.
Vad slutligen gäller samordning av nor- mer för byggnadsverk av olika slag _ både sådana för vilka byggnadsstadgan är till- lämplig och sådana som regleras genom andra författningar -— är det naturligt att detta sker genom samarbete mellan de för respektive områden ansvariga, centrala till- synsmyndigheterna. Detta samarbete kan ske genom direktkontakt mellan myndig- heterna och genom samarbetskommittéer. Särskilt vad gäller laster samt generella di- mensioneringsregler och säkerhetsfrågor finns det anledning till ett fortlöpande sam— arbete direkt mellan myndigheterna och ge— nom medverkan av planverkets tekniska råd. Detta problem är naturligtvis högak- tuellt när det gäller nordiskt och interna- tionellt samarbete.
Då det gäller belysning har ett tillräckligt kunskapsunderlag saknats för att samordna- de bestämmelser skall kunna utarbetas och meddelas i anslutning till SBN. Frågan om lämplig belysning kommer att tas upp i samband med arbetet inom planverkets kli- matnormkommitté. Denna kommitté har dock ännu inte hunnit utarbeta underlag för normer, bl.a. till följd av bristande re- surser.
Vid sidan härav har planverket planerat särskild utredning rörande krav på artificiell belysning, så att en god arbetsmiljö skall kunna erhållas. Härvid kommer inte enbart frågan om lämplig belysningsstyrka att kartläggas utan även frågan om belys- ningens karaktär.
Uppvärmning
I sitt yttrande till industridepartementet över energikornmitténs betänkande »Sveriges energiförsörjning» (SOU 1970: 13) har plan- verket bl. a. understrukit nödvändigheten av samordning vid planeringen av en bygg- nad och dess installationer. Installationsbe- stämmelserna inom uppvärmningsområdet är inte samordnade med byggnadsbestäm- melserna. I fråga om panncentralers anord- nande, val av bränsle, beräkning av värme- effektbehov m.m. har planverket genom SBN-supplementet Panncentraler (publika- tion nr 6) som råd och anvisningar gett vissa normer för panncentralers anordnande. Skriften har tillkommit inte minst med hän- syn till behovet av att begränsa panncentra- lers gas- och stoftformningsimissioner. Här- vid har samverkan ägt rum med naturvårds- verket. Skriften är f.n. föremål för viss översyn.
Brandskydd
På grund av att bl.a. byggnader inom icke planlagda områden är undantagna från byggnadsstadgans tillämpningsområde gäl- ler för dessa i brandskyddsavseende endast brandlagstiftningen. Denna innehåller vis-
serligen föreskrifter om regelbunden brand- syn i syfte att förebygga skador genom brand, men denna verksamhet innefattar normalt inte mindre bostadshus. Emellertid är vissa av de vanligaste brandorsakerna föremål för bevakning genom att eldstäder och rökkanaler generellt är underkastade eldstadsbrandsyn, varvid vederbörande brandsyneförrättare i allmänhet torde till- lämpa bestämmelserna i SBN 67.
Möjlighet till periodisk tillsyn behövs bl.a. beträffande anordningar för automa- tisk brandalarmering eller släckning, åtmins- tone i sådana fall då dessa utgjort förut- sättning för avsteg från eljest gällande bygg- nadstekniska brandskyddsbestämmelser och tillsyn inte sker genom försäkringsgivarens försorg. Huruvida nu gällande lagstiftning ger täckning för krav i denna riktning är oklart.
Inbrottsskydd
Med anledning av framställning från bl.a. rikspolisstyrelsen har planverket tagit upp frågan till behandling huruvida bestämmel- ser om byggnaders utförande med hänsyn till inbrottsskydd kan utfärdas som tillämp- ningsbestämmelser till byggnadsstadgan. Härvid har man kommit fram till att en ändring av stadgan erfordras för att plan- verket skall kunna ge ut sådana bestäm- melser. Vissa överläggningar angående så- dana bestämmelser har inletts med bl.a. rikspolisstyrelsen, Byggstandardiseringen och en del låstillverkare genom Sveriges Mekan- förbund samt försäkringsföretag.
7.3.3 Olika slag av anordningar i byggnader
Hissar m. m.
Behovet av att rulltrappor i likhet med his- sar blir underkastade reglering i en författ- ning med riksgiltighet påtalades av överståt- hållarämbetet i skrivelse till Kungl. Maj:t den 7.9.1964 med bifogad promemoria den 1.9.1964. Dåvarande byggnadsstyrelsen bi- trädde förslaget i sitt remissvar och fram- höll att de blivande bestämmelserna för rull—
trappor bör sammanföras med hissbestäm- melserna. Det framhölls vidare att vid ut- formningen av bestämmelserna bör avseen- de fästas vid det förhållandet att installa- tion av hissar och rulltrappor som regel är förenad med byggnadsåtgärder för vil- ka erfordras byggnadslov enligt byggnads- stadgan.
Utredning angående säkerhetsföreskrifter rörande hissar och rulltrappor tillkallades enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 14 november 1969. Särskilda direktiv har ej lämnats men syftet med utredningen torde vara att bl.a. även undersöka möjligheten till en lämplig samordning av bestämmelser- na för hissar och rulltrappor med andra byggnadsbestämmelser.
Va-installationer
Va-lagen av år 1955 har från den 1.7.1970 ersatts av en ny Va-lag (SFS 1970: 244). I samband härmed har vissa ändringar och till- lägg till 44, 54, 61 och 64 åå i byggnadsstad— gan införts (SFS 1970: 243). För tillämpning av de nya bestämmelserna gäller fr.o.m. 1.1.1971 (med vissa övergångsbestämmelser) av planverket under hösten 1970 utfärdade föreskrifter och anvisningar (va-byggnorm). Va-byggnormen är ofullständig i vissa avseenden och fordrar därför komplette- ring. Med hänsyn till att den nya normen avsevärt skiljer sig från hittills tillämpade regler kan det också visa sig behövligt med en översyn efter ett par tre år. Vidare är det nödvändigt att utarbeta provnings- och be- dömningsregler avsedda att tillämpas vid typgodkännande av va-installationer.
Gasinstallationer
Utförandet av gas- och gasolinstallationer regleras dels genom de föreskrifter och an- visningar som utfärdats i anslutning till för- ordningen om brandfarliga varor, dels ge- nom olika lokala bestämmelser. Härtill kommer allmänna anvisningar för gasolin- stallationer utfärdade av Svenska gasför- eningen. Vid tillkomsten av dessa olika do- kument har tillräcng samordning med
byggbestämmelser inte uppnåtts. Bristande resurser har inte medgett att arbetet med sådan samordning ännu har kunnat påbör- jas.
Elinstallationer
Enhetliga bestämmelser för elinstallationer i byggnader ——- i linje med byggindustria- liseringsutredningens förslag om samordning av alla byggnadsbestämmelser _ har aktua- liserats i olika sammanhang under senare år och flera initiativ har tagits.
Svenska elverksföreningen har föreslagit att vissa bestämmelser för elinstallationer i byggnader skulle införas i tillämpningsbe- stämmelserna till byggnadsstadgan, främst beträffande sådana tekniska förhållanden, som måste beaktas redan vid konstruktion och utförande av byggnad och som inte kan påverkas av installatör, exempelvis anord— ningar och utrymmen för servisledningars införande, byggnadsteknisk utformning av transformatorrum och utrymmen för mät- anordningar.
Genom ett särskilt arbetsutskott har för- eningen i det närmaste slutfört ett arbete med förslag till nya normalbestämmelser för elektriska installationer, varvid även ett av- snitt av byggnadsteknisk art enligt ovan ut- arbetats. Detta avsnitt är avsett att ligga till grund för blivande bestämmelser utfärdade av planverket. Härvid torde också vissa förslag som framförts av bostadsstyrelsen beträffande elinstallationer i bostäder böra övervägas.
Planverket har ansett det nödvändigt att pågående och planerade arbeten för åstad- kommande av enhetliga bestämmelser rö- rande elinstallationer inom byggnader (ge- nom Elverksföreningen och planverket) å ena sidan och för standardisering (genom SEK m.fl.) å andra sidan samordnas. Plan- verket har därför i november 1969 tillsatt en särskild arbetsgrupp med uppgift att medverka till att nödvändig samordning kommer till stånd mellan erforderliga be- stämmelser för elinstallationer inom bygg- nader och övriga byggbestämmelser. I den- na grupp finns representanter bl.a. för
kommerskollegium, Elverksföreningen, in- dustrin och planverket med dess tekniska råd.
7.3.4 Olika slag av byggnader och lokaler
Bostäder
SBN innehåller f.n. tämligen knapphändiga bestämmelser i fråga om bostäders utform- ning och utrustning. Det framstår emeller- tid alltmer tydligt att planverkets byggnor- mer på längre sikt måste vidgas att i ökad utsträckning omfatta sådana frågor som är av betydelse för en trygg och god boende- miljö. Planverket har tagit upp detta spörs- mål i 1970 års anslagsäskande samt fram- hållit att normarbete av ifrågavarande slag naturligt anknyter till verkets anvisnings- arbete rörande bebyggelseplaneringen (jfr 7.3.2).
I yttrande beträffande God Bostad har planverket framhållit att man i God Bostad klart bör skilja på krav och rekommenda— tioner. Den rådgivande delen kan tjäna som underlag bl.a. för en försöksverksamhet som är kombinerad med önskvärda stu- dier av bostadssociologisk, planteknisk och ekonomisk art. Man bör dock undvika att ange specificerade tekniska lösningar (plan— lösningar) utan mera hänvisa till funktions- krav. Planverket finner det vidare angelä- get att sådana anvisningar av teknisk ka- raktär, som framdeles kan ges ökad allmän- giltighet genom inarbetning i SBN, i möjlig mån utformas och redigeras efter de princi- per som lagts till grund för SBN. Ett så- dant förfaringssätt torde överensstämma med intentionerna i prop. 1967: 100 .
Eftersom planverkets resurser för norm- arbete inom detta område f. n. är begränsa- de, är det troligt att de önskvärda komplet- teringarna av Svensk Byggnorm inte kan ske i erforderlig omfattning annat än på något längre sikt —— bortsett från säkerhets- bestämmelser mot barnolycksfall, som är avsedda att meddelas under år 1971.
Byggnadsstadgan ger i 5 42—48 grund- läggande krav även för arbetslokaler vad gäller »hygien, skydd mot ohälsa, olycksfall och brandfara» samt »trevnad och bekväm- lighet för dem, som skola vistas i byggna- den». Tillämpningsbestämmelser härtill kan planverket meddela (enligt 76 5 i stadgan) efter samråd med andra berörda myndighe- ter. Att bestämmelserna följs bör i första hand tillses i samband med byggnadslovs— prövning och de i byggnadsstadgan före- skrivna besiktningama. Det bör därför kun- na förutsättas att en arbetslokal vid slutbe- siktning uppfyller de krav som ställs på 10- kalen i alla olika avseenden.
De nuvarande tillämpningsbestämmelser- na i SBN beträffande arbetslokaler är ofull— ständiga. Planverket är emellertid berett att i samarbete med arbetarskyddsstyrelsen ut- arbeta erforderliga kompletteringar, något som pågår i stort sett kontinuerligt. Ett pre- liminärt förslag till bestämmelser för labo- ratorielokaler har utarbetats och kan beräk- nas bli slutbehandlat i början av 1971.
Vid utarbetande av byggnadsbestämmelser avsedda att förebygga olycksfall är det an- geläget att man har tillgång till statistik be- träffande inträffadc olycksfall. Tillgänglig statistik är bristfällig. Planverket har därför i en skrivelse den 23.6.1970 till berörda myn- digheter framhållit att det är önskvärt att tillförlitlig statistik beträffande olycksfall i olika lokaltyper tas fram och läggs till grund för säkerhetsbestämmelser.
Barnstugor
En statlig utredning om barnstugor pågår. Planverket har under hand haft kontakter med socialstyrelsen rörande byggtekniska frågor om exempelvis rumshöjd och venti- lation. Det förslag till bestämmelser om så- kerhetsåtgärder mot barnolycksfall som framtagits av planverket i samråd med so- cialstyrelsen är avsett att gälla såväl bostä- der som barnstugor.
I livsmedelsstadgekommitténs specialmotive- ring till författningsförslaget rörande ny livsmedelsstadga (SOU 1970: 6 och 7) har frågorna om samordning av byggnadsbe- stämmelser behandlats, men enligt planver- kets mening inte i tillräcklig grad beaktats vid utformningen av förslagen till stadga och tillämpningskungörelsen. Förslaget till ny livsmedelsstadga innehåller ett särskilt kapitel om livsmedelslokaler. Enligt stadge- förslaget (35 5) skall livsmedelsstyrelsen meddela föreskrifter om den hygieniska be- skaffenheten och skötseln av livsmedelslo- kal samt dess inredning och utrustning me- dan planverket efter samråd med livsmedels- styrelsen skall meddela föreskrifter om in- rättande av livsmedelslokal i byggnad. En- ligt förslaget (4 ä) skulle livsmedelsstyrelsen äga meddela tillämpningsbestämmelser till livsmedelsstadgan och i betänkandet redovi- sas ett förslag till sådan tillämpningskungö- relse. I detta senare förslag finns i fråga om livsmedelslokalers anordnande bestäm— melser av byggnadsteknisk art, t. ex. i fråga om golv och väggar, anordnande av vatten och avlopp, ventilation, belysning och an- ordnande av klosettrum. Härtill kommer att vissa bestämmelser i detta förslag inte utformats så att entydighet och klarhet er- hålls i fråga om bestämmelsernas innebörd och tillämpning.
Planverket anser det väsentligt att sådana bestämmelser som aVSer anordnandet av livsmedelslokaler (såväl nybyggnad som vä- sentlig ombyggnad) utfärdas i anslutning till byggnadsstadgan.
Byggnadslagstiftning och livsmedelslag- stiftning bör hållas isär och kommitténs motiveringar för att vissa byggnadsbestäm- melser skall införas i tillämpningskungörel- sen är enligt planverkets mening inte bär- kraftiga. Planverket anser det vara synner- ligen angeläget att här aktuella bestämmel- ser om livsmedelslokalers utförande ut- mönstras ur livsmedelslagstiftningen. Det är därför nödvändigt att kommitténs förslag blir föremål för överarbetnjng, innan slut- ligt förslag kan läggas fram. Härvid måste
bl.a. 355 i förslaget till livsmedelsstadga överarbetas. Den blandning av olika rätts- områden som skett i utredningens förslag har medfört flera oklarheter. Detta gäller även i fråga om ärendenas handläggning. Sålunda föreslår kommittén att byggnads— nämnden i byggnadslovsärenden avseende livsmedelslokal skall tillställa hälsovårds- nämnd ärendet för obligatorisk förhands- prövning genom livsmedelsmyndighet, innan byggnadslov beviljas. Vid ändring av livs- medelslokal skall emellertid ägare och in- nehavare enligt kommitténs förslag hän— vända sig direkt till livsmedelsmyndighe- ten även om byggnadslov erfordras för åt- gärden. Enligt planverkets mening är det angeläget att handläggningen av byggnads- lovsärenden koncentreras till byggnads- nämnden. Det bör i detta sammanhang erin- ras om att pågående kommunsammanlägg- ningar kan förväntas medföra att byggnads— nämnderna får bättre resurser.
Varuhus
Byggnadsstadgan ger möjlighet för planver- ket att meddela tillämpningsbestämmelser också för utförande av detaljhandelsinrätt- ningar. Kunskapsunderlag för sådana nor- mer saknas emellertid f. n. Beträffande va- ruhus har dock visst arbete avseende brand— skyddsfrågor påbörjats i nära samverkan med de övriga nordiska ländernas centrala byggmyndigheter och ett förslag beräknas kunna sändas ut på remiss under första halvåret 1971.
Biografer
Vissa justeringar och tillägg i SBN 67 har genomförts under 1970 med anledning av den nytillkomna förordningen om förevis- ning av brandfarlig biograffilm (SFS 1970: 113), som gäller fr.o.m. den 1.1.1971. Genom förordningen upphävs filmförordningen (SFS 1932: 178) och biografförordningen (SFS 1932: 179), vilka till skillnad från den nya förordningen innehåller vissa bygg- nadstekniska bestämmelser.
För att verkställa utredning angående skyddsrumsbyggandet tillkallades med Kungl. Maj:ts bemyndigande den 17.10.1969 skyddsrumsutredningen. De nuvarande be- stämmelserna grundar sig i väsentliga delar på principer som var förhärskande i början av fyrtiotalet. Bestämmelserna har satts även dels år 1951 ( prop. 1951: 176 ), dels år 1956 ( prop. 1956: 185 ). Utredningsarbetet bedrivs så att förslag lämnas successivt. Ur direktiven kan vara av intresse i detta sam- manhang att citera följande:
>>Övergången till källarlösa hus och bo- stadskomplement i friliggande anläggningar gör att nya lösningar för skyddsrummen måste prövas och att författningar och ad- ministrativa regler anpassas efter sådana behov av lösningar. Bl. a. bör prövas lämp— ligheten av att samordna skyddsrumsbyg- gandet med planverkets typgodkännande verksamhet. Behovet av regler härför bör studeras.»
Det torde kunna förväntas att frågan om samordning av skyddsrumsbestämmelser med andra byggnadsbestämmelser närmare studeras av utredningen.
Lokal för förvaring m. m. av brandfarliga varor
Bestämmelserna på detta område administ- reras av kommerskollegium i enlighet med förordningen om brandfarliga varor (SFS 1961: 568). Erforderliga tillämpningsbe- stämmelser är samordnade med SBN-kom— plexet endast så långt att planverket (genom sedvanligt samrådsförfarande) sökt beva- ka att nomenklaturen i brandskyddstekniskt avseende överensstämmer med den som an- vänds i SBN. Vidare medverkar planverket i samarbetskommittén för eldstadsfrågor (SE), som utarbetar regler för den typgod- kännande verksamhet på området som sta- tens provningsanstalt åtagit sig att utöva för samtliga berörda myndigheters räkning. Planverket har vid behandling av förslag till tillämpningsbestämmelser till förordning— en om brandfarliga varor framhållit att en
översyn av förordningen synes motiverad. Huruvida denna fråga och därmed sam- manhängande spörsmål kan komma att tas upp av t. ex. utredningen om kommerskol— legiets uppgifter (direktiv 1969: H 12) eller av räddningstjänstutredningen (direktiv 1966: In 29 samt tilläggsdirektiv, 1969: K 34) är inte bekant.
Lokal för förvaring m. m. av explosiva varor
Gällande förordning (SFS 1949: 341) ad- ministreras av kommerskollegium. Samord— ning med SBN-komplexet är inte genom- förd.
7.4 Samordning med låne- och upphand— lingsregler, svensk standard m. m.
7.4.1 Normtyper m. m.
De samhälleliga byggbestämmelserna utgör endast en del av de regler som tillämpas vid byggandet. De samhälleliga föreskrifterna är generellt bindande och bildar på så sätt en bakgrund till övriga byggnormer och doku- ment av olika slag. Av dessa utgör upp- handlings- och lånebestämmelserna och stan- darder några av de viktigaste. Ansvarsområ- dena för ovan nämnda dokument är i prin- cip följande.
a) Samhälleliga bestämmelser (normer) med krav på säkerhet, hygien och komfort, baserade på politiska beslut (direkt eller in— direkt) och utfärdade eller fastställda av myndighet (eller efter delegering av institu- tion).
b) U pphandlings- och lånebestämmelser (villkor) med specifikationer beträffande byggnads storlek, utrustning och kvalitet (ut- över a) som görs giltiga genom avtal mel- lan berörda parter (långivare _ byggherre — entreprenör —— leverantör).
c) Standarder för måttsamordning och för mått och andra egenskaper hos produkter samt för provningsmetoder, i regel basera- de på en frivillig överenskommelse mellan olika berörda parter (tillverkare, projektörer, byggherrar, myndigheter).
Som framgår av Svensk Byggnorm-Regis— ter 1969 (SBN-R 1969) utgörs de samhälle- liga bestämmelserna, dels av bestämmelser utgivna av planverket och andra myndig- heter, dels av andra normer, vilka åberopas i dessa bestämmelser främst såsom godtagna exempel på lösningar, som uppfyller givna föreskrifter. Totala antalet bestämmelsepub- likationer o. d. som berör husbyggandet (det s.k. SBN-komplexet) är f. n. ca 400, varav planverket gett ut ca 30 och ca 100 är svensk standard.
Genom registreringen i SBN-R 1969 (ny utgåva 1971) finns en översikt över gällande bestämmelser på husbyggnadsområdet och planverket håller fortlöpande uppgifterna å jour genom upplysningar i »statens plan- verk-aktuellt», som utges med 6 häften per år.
I proposition 19671100 (sid. 216) anförs att planverket även bör medverka till en frivillig samordning av övriga normer och standarder inom husbyggandet, som ej ingår eller åberopas i de samhälleliga bestämmel- serna, men som är av värde för de byg- gande att känna till och kunna tillämpa.
En värdefull insats har gjorts av Institutet för byggdokumentation, som utgivit publi- kationen »Byggnormförteckning» (1967), som innehåller uppgifter om ca 900 normer. Förteckningen kompletteras fortlöpande i särskilda kompletteringsblad.
7.4.2 Samordning av normerna
De normer som åberopas i SBN utges av olika organ t. ex. SIS, IVA-kommissioner, Kontrollrådet för betongvaror, statens be- tongkommitté, Svenska kyltekniska förening— en och T-virkesföreningen. För dessa nor- mer gäller att de dels är avsedda att funge- ra som allmänt accepterade regler, dels är godkända av myndighet (t.ex. planverket) såsom regler och lösningar, som uppfyller kraven i de samhälleliga bestämmelserna. Vissa normer åberopas i sin helhet under det att andra åberopas vad gäller enskilda avsnitt eller uppgifter.
Ett problem vid hänvisning till alla dessa normer är att titlarna ej utformats så att
innehållets status klart framgår. Exempelvis kan titeln och texten innehålla texterna >>bestämmelser>>, »anvisningar», »föreskrif— ter» etc. och texten utformas som bindande krav när det rör sig om en rekommendation och vice versa. Detta medför svårigheter vid bedömning av om innehållet skall tolkas som krav, godkända lösningar eller rekom- mendationer.
SBN hänvisar till svensk standard främst när det gäller godkända exempel på mått, provningsmetoder och produktegenskaper. SIS och planverket har överenskommit om att standarder inte bör åberopas som före— skrifter. Standarder som uppfyller föreskrif- ternas krav kan däremot åberopas som anvisningar. Normalfallet är att bindande krav ställs i de samhälleliga bestämmelserna och att godkända exempel ges antingen i bestämmelserna, i svensk standard eller på annat sätt beroende på omständigheterna. I vissa fall måste, bl. a. på grund av bristande kunskapsunderlag de godkända exemplen fungera som bindande krav, t. ex. när ge- nerella krav ej kan utformas så att de direkt kan tillämpas av de byggande.
Normer som allmänt tillämpas inom bygg- nadsindustrin, men som ej åberopas i de samhälleliga bestämmelserna är främst bo— stadslånebestämmelserna, AMA—normerna och flertalet svensk standard.
Lånebestämmelserna är numera samord- nade med SBN-komplexet i första hand ge- nom att de hänvisar till SBN såsom pri- märt gällande. De bestämmelser och rekom- mendationer som härutöver gäller avser dels installationer, inredning och ytbehandling, dels boendefunktioner.
AMA-normerna hänvisar primärt till SBN, men ställer exemeplvis krav på sådant som ej berör säkerhet, hygien och trevnad samt ger exempel på lösningar inom områ- den som berör SBN. För de byggande vore det givetvis värdefullt om AMA och SBN kunde samordnas helt. De båda normkom- plexen är dock så omfattande att en full- ständig samordning kräver resurser som i dag saknas. Vid revideringar remitteras förslagen mellan utgivarna i syfte att nå bästa rimliga samordning.
Användningen av svensk standard berörs av en kungörelse (SFS 1967: 58) där det fram- går, att »statlig myndighet . .. skall verka för att svensk standard tillämpas i den mån rationaliseringen inom byggnadsverksamhe- ten främjas härigenom». Planverket har ålagts att följa utvecklingen inom standardi- seringsområdet och underrätta berörd myn- dighet om standard som planverket finner bör tillämpas för byggnader inom myndig- hetens ämbetsområde. Verket har med an- ledning härav kontaktat aktuella myndig- heter och byggstandardiseringen. Bostads- styrelsen har föreskrivit vissa standarder så— som lånevillkor, främst grundstandarder och produktstandarder som innehåller mått. Byggnadsstyrelsen har också angett att vissa standarder skall användas vid projektering av byggnader för statens räkning. För sko- lor och sjukhus finns f.n. lämpliga standar- der endast i begränsad omfattning. Planver- ket har fäst uppmärksamhet härpå och av- ser att söka få fram standarder som skall tillämpas för byggnader för detta slag.
7.4.3 Systemfrågor
De svenska husbyggnadsbestämmelserna har givits ut i utgåvorna BABS 1945, BABS 1950, BABS 1960 och SBN 1967. Innehållet har successivt reviderats och kompletterats. Den systematiska indelningen av innehållet, som redovisas i innehållsförteckningarna, har som följd härav också successivt för— ändrats. I samband med revisionsarbetet för SBN 67 utreddes om SBN-indelningen kun- de baseras helt på något inom byggfacket allmänt tillämpat system för klassificering eller annat. Undersökta system var antingen för komplicerade (t. ex. UDK) eller för be- gränsade (t. ex. SfB).
Den nu tillämpade SBN-indelningen är baserad på tidigare indelningssystem och dessutom har främst SfE-systemet och sy- stemet med nyckelordsindexering beaktats. Det senare systemet innebär att sökning skall kunna ske genom nyckelord. Nyckel— orden är utvalda termer, som utnyttjas vid beskrivning av innehållet. I SBN 67 mot- svarar sakorden i sakregistret sådana nyc-
kelord. I SBN-publikationer utgivna i an- slutning till SBN 67 har angetts, förutom SBN-nr enligt SBN-systemet, även UDK- och SfB-nr samt sakord, alternativt sakre- gister (se fig. 2 i SBN-R 1969, planverkets publ. 20). SBN-systemet kompletteras och revideras fortlöpande, vilket redovisas i de årliga utgåvorna av SBN-Register (SBN-R).
SBN-systemet synes ha mottagits positivt av dem som tillämpar SBN.
Det framtida arbetet med systemfrågor- na bör grundas på följande förutsättning som uppställts i angelägenhetsordning. ]. Indelningssystemet utformas så att in— nehållet enkelt och snabbt kan återfin- nas och tolkas.
2. För alla lagar och normer rörande såväl plan som byggnadsväsendet, i första hand de normer som ges ut av planverket, bör samma indelningssystem tillämpas.
3. Indelningssystemet bör samordnas med övriga allmänt tillämpade system inom plan- och byggnadsområdet såväl natio- nella som internationella.
4. Indelningssystemet bör samordnas med allmänt tillämpade system utanför det egentliga norrn- respektive byggområdet. En diskuterad huvudindelning är: Administrativa bestämmelser (bygg- nadslov etc.) Bestämmelser avseende generella krav (funktionskrav, egenskapskrav etc. be- träffande t. ex. utrymmesbehov, bär— förmåga, beständighet, inomhusklimat, vattenförsörjning, brandskydd, fukt— skydd, förgiftningsskydd, skydd mot olycksfall, skydd mot insektsangrepp) Bestämmelser avseende objekt (mate- rial, konstruktioner, byggnadsdelar, lo- kaler, byggnader, bebyggelseområden, regioner).
Systemfrågorna bör i första hand vidare utvecklas i samråd med Svensk Byggtjänst och BSAB samt NKB. Anslag från bygg- forskningsrådet erfordras (se planverkets rapport nr 10, FoU-rapport). Även i ECE- samarbetet bör dessa frågor uppmärksam- mas.
I Svensk Byggnorm 67 (SBN 67) har tex- ten uppdelats i föreskrifter samt råd och an- visningar. Råden och anvisningarna har typografiskt åtskiljts från föreskrifterna ge- nom att de satts med smal spalt och liten stil. Vid tillämpningen av SBN kan man härigenom lättare avgöra vad som före- skrivs som krav och vad som är godkända exempel, rekommendationer och upplys- ningar.
Föreskrifterna har i viss utsträckning kun— nat formuleras som funktionella krav. Där verifikationen av att kraven i föreskrifterna är uppfyllda inte kan ske genom enkel mät- ning eller bedömning, har i anvisningsform lämnats exempel på lösningar som uppfyller kraven eller har generella beräknings- och provningsmetoder meddelats. För att kunna verifiera att kraven uppfyllts lämnas även uppgifter om förutsättningar av typen ma- terialegenskaper, klimatdata, bullernivåer, brandbelastning, klosettbehov, sopmängder etc. I SBN ges normvärden härför vilka får tillämpas om exaktare uppgifter saknas.
I SBN—publikationer utgivna efter SBN 67 har ovannämnda principer utvecklats. Vidare har utredningsarbetet inom landet och Norden rörande funktionsanalysens till- lämpning inom byggområdet följts och sam— bandet mellan krav, förutsättningar och ve— rifikationssystem studerats. Bl.a. har plan- verket initierat en utredning av J Knocke (Rapport 21: 1970 från byggforskningen. En funktionsanalytisk byggnorm. Förslag till principer.). Ytterligare anslag till en studie har lämnats av byggforskningsrådet till civ.-ing. Tanja Cronberg, Lunds Tekniska Högskola.
Erfarenheter och synpunkter från det hit- tillsvarande arbetet med Svensk Byggnorm är bl. a. nedanstående.
Normtexten bör uppdelas i a) föreskrif- ter, b) anvisningar och c) kommentarer. De nuvarande råden och anvisningarna bör så— ledes uppdelas på dels anvisningar, dels kommentarer med var och en sin karaktär. Föreskrifterna bör i möjligaste mån utfor— mas som funktionella krav, vilka ej är
bundna till speciella lösningar, t. ex. i fråga om material, mått eller form. Erfarenhe- ten har visat att kraven _ vanligen på grund av brister i kunskapsunderlaget — härvid ofta blir mycket generellt hållna och att en direkt bedömning av om kra- ven uppfylls, t. ex. med hjälp av beräk- ning eller provning, sällan kan göras. De är således ofta till ringa ledning vid lös- ning av praktiska problem. De bör emel- lertid — i avvaktan på att underlag för formulering erhålls — bibehållas med hän- syn till att de översiktligt klarlägger syftet med bestämmelserna. Den komplettering som erfordras för den praktiska tillämp— ningen bör ges i anvisningsform. Detta in- nebär att anvisningarna får ett tämligen stort omfång.
I vissa fall kan en mer generell föreskrift behöva kompletteras med mer detaljerade (underordnade) föreskrifter som hänför sig till praktiskt tillämpade lösningar.
Anvisningarna bör renodlas till att utgöra generellt godkända exempel på lösningar som uppfyller kraven eller till att i övrigt ge en grund för bedömningen om kraven är uppfyllda. De skall sålunda helst enbart ge uppgifter som underlättar en enhetlig tolkning av kraven.
Kommentarerna bör innehålla förtydli- ganden som erfordras för tolkning av be- stämmelserna samt upplysningar av allmänt intresse.
Frågor rörande kravformulering och veri- fikationssystem bör göras till föremål för fortsatt FoU-arbete genom lämplig utred— ningsman eller institution och med anslag från byggforskningsrådet. Samverkande in- stitutioner bör i första hand vara BSAB, ER-nämnden, Byggstandardiseringen och SIB samt planverket. Arbetet bör bedrivas i nära kontakt med NKB. Även från ECE/ HBP har framhållits att man har intresse för dessa frågor.
7.5 Typgodkännande och till verknings- kontroll
7.5 . 1 Inledning
Byggnadslov och byggkontroll på det lokala planet motsvaras på riksplanet av typ- godkännanden och officiell tillverknings- kontroll. Lokalt ombesörjs prövningen och kontrollen av byggnadsnämnden och centralt av planverket. Den officiella till- verkningskontrollen handhas under planver- kets överinseende av olika kontrollorgan och officiella institutioner.
Information om typgodkännanden, klas— sificeringar, andra slag av godkännanden liksom även information om tillverknings- kontroll publiceras av planverket i en årlig godkännandeförteckning (publikation nr 22). Denna årliga förteckning kompletteras fortlöpande med uppgifter om nya god- kännanden i informationsskriften »statens planverk-aktuellt», som utges med 6 num- mer per år (se t. ex. nr 2 1971). Om aktuel— lare uppgifter erfordras än de som ges i »statens planverk-aktuellt», kan dessa erhål- las från planverkets tekniska byrå.
7.5.2 Typgodkännande
Bakgrund
För typgodkännandeverksamheten gäller de ramar som är givna i byggnadslagstiftningen och tillhörande byggnadsbestämmelser och som i första hand innebär en begränsning till prövning och kontroll att säkerheten är betryggande och att tillfredsställande hygien och miljö erhålls.
Verksamheten med typgodkännanden ba- seras på bestämmelserna i avsnitt 11:114 i Svensk Byggnorm. Närmare regler ges i »Allmänna regler för typgodkännanden», planverkets publikation nr 2 och i »Brand- teknisk klassificering. Typgodkännanden från brandskyddssynpunkt», planverkets publikation nr 12. Preliminära regler har även utgetts i stencil: »Regler för typgod- kännanden av konstruktionselement», »Pre- liminära regler för typgodkännande av till-
och frånluftsdon», »PM angående typgod— kännande och tillverkningskontroll av fa- brikstillverkade småhus» och »Förslag till riktlinjer för typgodkännande av ADB- metoder». För speciella objekt har checklis- tor för typgodkännandeprövningen gjorts upp, t.ex. för betongpålar, trapplopp, vil- plan, balkongräcken, stålskorstenar samt småhus.
Typgodkännandet prövas av planverket på i princip motsvarande sätt som ett bygg— nadslovsärende. I typgodkännandebeviset ges aktuella villkor och förutsättningar. Hu- ruvida dessa uppfylls prövas vid byggnads- lovet eller vid byggkontrollen på arbets— platsen. Byggkontrollen av fabrikstillverka— de produkter ersätts, där så är lämpligt, av tillverkningskontroll vid fabriken, varvid en ansvarig arbetsledare svarar för den fort— löpande kontrollen och ett kontrollråd e. d. för en stickprovsmässig övervakning. Till- verkningskontrollen verifieras t.ex. genom märkning av produkten. Typgodkännan- den och godkänd tillverkningskontroll re— gistreras i arkiv hos planverket, som även lämnar erforderlig information.
Brandklassificering samt klassificering av murbruk, värmeisoleringsmaterial m.m. är i princip en form av typgodkännande med begränsad omfattning.
Om underlaget för ett typgodkännande är otillräckligt eller om enbart ett yttrande önskas, kan planverket ge ett skriftligt ut- låtande av godkännandekaraktär i enlighet med verkets instruktion.
Typgodkännanden och handlingar som berör detta, t.ex. handlingar om tillverk- ningskontroll, arkiveras nu fortlöpande på planverket. Vid fullt utbyggd organisation skall kopior av typgodkännanden och till— hörande handlingar kunna förmedlas om— gående. Viss sådan service kan redan nu ges.
Syfte
Avsikten med typgodkännandet är att för— enkla den administrativa handläggningen av prövningen och kontrollen, att genom effek- tivare prövning och kontroll kunna sänka.
säkerhetsmarginalerna eller nå andra för- delar, som ger billigare produkter eller bätt- re kvalitet samt att underlätta införandet av nya produkter och metoder.
Prövningen och kontrollen i samband med byggnadslov som avser typgodkända produkter förenklas genom att byggnads- nämnden endast behöver bevaka att villko- ren och förutsättningarna för typgodkän- nandet är uppfyllda. Byggnadsnämndens arkivering av typgodkännandehandlingar kan inskränkas till enbart vissa huvudhand- lingar i en omgång (oberoende av antalet lika objekt). Denna omgång kan arkiveras centralt hos byggnadsnämnden. I arkivhand- lingarna för de enskilda byggnadsobjekten behöver då endast hänvisas till aktuellt typ- godkännande. När planverket har arkivvär- diga handlingar på alla typgodkännanden behöver byggnadsnämnden endast kopior av typgodkännandehandlingarna som vid be- hov kan beställas från planverket.
Typgodkännandet kan ge billigare pro- dukter och bättre kvalitet. Billigare produk- ter torde främst kunna nås där säkerhets- marginalerna kan minskas genom att pro— jekteringen görs omsorgsfullare och genom bättre kontroll. Ekonomiska fördelar torde i en del fall — främst vad gäller bärande konstruktioner — varit orsaken till att typ— godkännanden sökts för vissa produkter.
När företagen skall marknadsföra nya produkter och metoder synes typgodkän- nandet innebära betydande fördelar genom att prövningen kan ske centralt. Byggnads- nämnderna saknar ofta tillräckligt kvalifi- cerad personal för en egen prövning. Många typgodkännanden avser nya produkter. Vid sådana fall uppstår ofta speciella problem, t.ex. att gällande detaljbestämmelser ej är tillämpbara och att tillräcklig erfarenhet och kunskap saknas. Med stöd av generella föreskrifter i byggnadsstadgan och Svensk Byggnorm kan dock planverket pröva och ofta ge typgodkännanden utan att detalj- föreskrifter föreligger. Om en ny produkt inte kan bedömas med tillräcklig säkerhet för att typgodkännande skall kunna ges, kan planverket ge utlåtanden som möjliggör att
produkten kan prövas i praktiken under viss tid.
Genom typgodkännande av nya produkter och metoder får sökanden garanti för att produkten kommer att generellt godtas. Detta är ofta en förutsättning för att han skall våga starta en kontinuerlig produktion. Typgodkännande eller förhandsutlåtande kan ges av planverket, innan produktionen startas och innan den blir prövad av bygg— nadsnämnd.
Verksamhetens omfattning
Totala antalet diarieförda ärenden på plan— verkets tekniska byrå var 1969 ca 1 200 och 1970 ca 1 500. Antalet avgiftsbelagda ären- den, dvs. typgodkännanden, brandklassi- ficeringar och utlåtanden var ca 300. An- talet typgodkännandeärenden var 1969 ca 70. Vid årsskiftet 1970/71 hade samman- lagt ca 180 typgodkännanden och ca 1000 brandklassificeringar meddelats. Det stora antalet brandklassificeringar hänger sam- man med att alla äldre klassificeringar, med- delade av statens provningsanstalt, reviderats samt att byggnadsnämnderna ofta kräver bevis på brandklass enär de har svårt att själva bedöma brandklassen.
De typgodkännanden som getts eller är under behandling berör bl.a. följande slag av objekt:
a) pålar, pålskor, stödmurselement
b) murverkskramlor, tegelbalkar
c) betongelement för bjälklag, balkar, väg- gar, stomsystem, trappor
d) balkonger, skyddsrumselement
e) spikgrupplåtar, plywood, träpelare
f) plåttak, stålbalkar, balkongräcke av me- tall, beräkningsmetod för plåtkonstruk- tion
g) sopnedkast, sopskåp, skorstenar, röriso- lering,
h) rökluckor, lanterniner
i) installationsväggar, ventiler, laboratorie- dragskåp, badrum, befuktningsaggregat, ventilationskanalfog
j) småhus, flerfamiljshus, byggnader.
transformator-
Antalet typgodkännandeärenden har suc- cessivt ökat, dock ej i den grad som kunde förmodas. I och med att formerna för verk- samheten konsolideras — bl.a. vad gäller tillverkningsritningar och byggritningar — samt bedömningsregler preciseras, torde in- tresset för typgodkännande komma att öka. Därtill bidrar också utvecklingen mot mer förtillverkade produkter. Trenden pekar på en successiv ökning av antalet inkommande . ansökningar om typgodkännande.
Erfarenheter
En generell erfarenhet av den hittillsvaran- de verksamheten är att producenter av mera komplexa produkter, t. ex. elementstommar och trähus, ofta inte har helt genomarbetade lösningar att redovisa. Detta har medfört ytterligare studier och komplettering av handlingarna från sökandens sida. Det har därvid ibland visat sig att tillverkaren kom- mit underfund med att systemet i sin hel- het behöver ses över.
I fråga om småhus önskar fabrikanterna vanligen få konstruktionssystemet med bjälklag, väggar, yttertak samt monteringen av dessa typgodkända. Denna begränsade prövning omfattar inte lägenhetsplan och därav betingade lösningar. Ventilationssy- stem och va-installationer är svåra att god- känna generellt. Godkännanden av denna typ bör helst knytas till en bestämd hus- typ. Omfånget handlingar som behövs för att beskriva ett konstruktionssystem har emellertid visat sig bli nästan lika omfat- tande som för hela hus och dessutom tids- ödande att få fram.
Informationen om typgodkännandeverk- samheten bör förbättras. Publikationen »Godkännandeförteckning», som är under utgivning är avsedd att ge en samlad över- sikt över godkännanden och tillverknings- kontroll. Redan från verksamhetens start har planerats att utge tryckta typgodkän- nandeblad i SBN-serien motsvarande de danska godkännandekorten. Behov torde också finnas för en kortfattad, populär in- formation om typgodkännande och tillverk- ningskontroll. En bättre information torde
komma att öka intresset för typgodkännan- de.
Handläggningen av ärenden rörande typ- godkännande vid planverket kan i dag inte ske förrän 3—6 månader efter det ären- det inkommit. Denna långa väntetid torde ha varit orsak till att många typgodkännan- den ej sökts. Det är därför väsentligt att re- surserna för typgodkännandeverksamheten kan förstärkas.
Antalet typgodkännanden (exklusive brandklassificeringen) kan nu uppskattas till ca 100—200 per år. Om giltighetstiden i medeltal antas vara 5 år, blir antalet gäl- lande godkännanden 500—1000 stycken. Det totala antalet byggprodukter på mark- naden torde uppgå till 10 000 år 20 000. Där- utöver tillkommer metoder m.m. som ock- så kan typgodkännas. Många av byggpro- dukterna är massprodukter eller speciella produkter, för vilka typgodkännande ej är avsett att tillämpas. Maximalt torde upp- skattningsvis 5000 typgodkännanden rim- ligen kunna ges. Antalet typgodkännanden per år skulle i så fall bli ca 1000 eller en 5- år 10-dubbling av nuvarande antal.
7.5.3 Tillverkningskontroll
I allmänhet har som villkor för typgod- kännande ställts krav på att tillverk- ningskontroll (TK) enligt SBN 12: 12 skall ske. Härvid har i första hand föreskrivits att den opartiska kontrollen skall ske genom något av de opartiskt sammansatta kontroll- organ som skapats inom olika produktom- råden eller någon av de båda officiella provningsanstalterna — statens provnings- anstalt och Chalmers provningsanstalt.
K ontrol l organ
Kontrollorgan finns organiserade för TK av produkter enligt följande:
Betongmassa Kontrollnämnden för fabriksvaror Betongvaror Kontrollrådet för betongvaror
Limträ Svenk Limträkontroll Tegel Svensk Tegelkontroll Värmeisolerings- Stiftelsen Värmeisole- material ringsmaterial- kontrollen
(Vim-kontrollen) Svenska Elektriska
Materialkontroll- anstalten (SEMKO)
Elinstallationer
En del produkter tillverkningskontrolle— ras genom direkt medverkan av de officiella provningsanstalterna, t. ex. gasbetongpro- dukter, takljusinsläpp av plast, brandtekniskt klassificerade material, ytskikt och bygg- nadsdelar.
När det gäller stål planeras ett kontroll- organ, svensk byggstålkontroll. Avsikten var att kontrollen skulle påbörjas den 1 januari 1970. Trots att ingående överläggningar ägt rum med berörda parter, visade det sig ty- värr att en av intressenterna i slutskedet inte godkände kontrollorganets stadgar. Numera har man emellertid förklarat sig beredd att medverka till att kontrollorganet kommer till stånd, varför det synes finnas förutsättningar för att verksamheten skall kunna påbörjas under 1971.
För olika träprodukter såsom plywood, spånskivor och board samt spiklimmade och andra fabrikstillverkade träkonstruktio- ner förbereds samordnad kontroll i första hand genom medverkan av Svenska trä— forskningsinstitutet. På längre sikt kan möj- ligen bildandet av ett gemensamt organ för träprodukter vara befogat.
Rapportering till planverket
I de fall kontrollorgan finns skall rapporte- ring och granskning så långt möjligt ske hos dessa. Sammanfattningar görs årsvis och till- ställs planverket. Inträffar >>undertramp» informeras planverket härom omedelbart tillsammans med rapport om vidtagna åt- gärder. Rutin härför har inte helt utbildats ännu.
I de fall bristfälligheter uppdagas först på byggnadsplatsen — trots att TK sker —— av
den ansvarige arbetsledaren eller byggnads- inspektören finns ingen rapportskyldighet till planverket men ibland inhämtas verkets synpunkter eller lämnas information under hand om vad som inträffat. I stället för kas- sation av i alla avseenden icke fullgod pro- dukt kan användning tillåtas om vissa åt- gärder vidtas och genom utredning påvisas att godtagbart resultat därvid kan erhållas.
Erfarenheter
Av hittills meddelade typgodkännanden har tillverkningskontroll satts som villkor i ca 80 % av fallen.
I en del fall har kapaciteten hos befint- liga provningslaboratorier varit för låg så att avtalade besiktningar och kontroller inte medhunnits. Provningarna sker inte alltid på likartat sätt och ibland olika i industri- laboratorium och officiellt laboratorium. Kritik har förekommit mot provningar som utförs felaktigt, ibland beroende på att skriftliga instruktioner över arbetsförfaran— det saknas. En viss övervakning från plan- verket är därför nödvändig.
Stort behov finns att få fram och fast- ställa provningsmetoder. Tillämpade me- toder är inte alltid publicerade och det är då svårt att få dem nedtecknade. Ofta er- fordras detaljerade beskrivningar av själva arbetsförfarandet, t. ex. för tillverkning och provning av betongkuber. Sådana beskriv- ningar saknas ofta eller är okända av perso- nal som utför provningar.
Provningsmetoder bör utformas i samråd med statens provningsanstalt och fastställas i samråd med eller av planverket.
De provningsintyg som utfärdas är inte enhetliga och är ibland dessutom svårtol- kade. För att få enhetlighet bör regler för utformning av provtagningsbevis och prov- ningsintyg ges av planverket. Information bör meddelas ansvarig arbets- ledare och byggnadsinspektör beträffande åtgärder och lämpliga rutiner på byggnads- plats när det gäller kontroll och tillsyn vid montering av fabrikstillverkade byggnads— varor.
Enhetliga regler för märkning av tillverk— ningskontrollerade byggvaror och ett SBN- märke bör fastställas.
Gällande bestämmelser — byggnadsstad- ga samt föreskrifter, råd och anvisningar — bör överses med hänsyn till att de i många avseenden inte är utformade med tillräcklig hänsyn till fabrikstillverkning av byggva- ror.
Planverket insamlar och registrerar upp- gifter om fabriker och produkter som har tillverkningskontroll enligt SBN 67. Dessa uppgifter kommer att publiceras årligen. Uppgifter om TK införs i »statens planverk- aktuellt».
. m, flutit. :i”; *.Wååf'i'f'li' . . '. vi" qui—'iärjiiu
* 'ta-nu
. TI'JIJI
. & . II '.' .IQJ " ||.- ' får." -.—" !_.' J”. _- . .. "| _ " |
”' d' _. '...._.'.'!-'#;_: _ . '. . ' .' , :: . -,,l_ : A;" 3.2. . k” . _- -;;*.,,.-;%.,;,».1.—3 _ ” | |. | . '_' ||| .åv-l-ui: [ _If | ” | _ : . ”ä'—%li"; [ru—.- SHU .l. då Ali. 'LIJ _ || '. .'|' . . .- . ,.
. ' ' .fi : . ' ' ' ('|'—' EEE-'...' (linus-t' | '_'-a] I ;.1 salu-ill. SIT-i" E_tl'nll'uh' I:.i'l -= . ,. ” . " " - r,— _] ' .-| .,; .
AI.-'gnqu bif.. 15451:
|| . i'l. ' . .' .. '%illii lil-'F'L'PL" 1'11; 114”:— link?!” ji ':' 'Fly . . I . "I II lil" 'IllI” .; * .. .. . +,,..,i ' .. , - .... |:. . ' ' ,,, .; Fi..., ; ., .F .* ..?-__. -, ' -- ' :|. fr”: - * '! _ I'li Hä ," |- -#£.li'1"v,rl —' .J_-.' ' ' .'.— - ' =- . . | u || ; .. | ._ 1 i"" | :J; . ' I
' . _" '.”.c' .tL'.'"l'
Statens offentliga utredningar 1971 » " " *
Systematisk'förteckning
.! ustitiedo'partementet
Post- och Inrikes Tidningar. [2] Snarleri. [10 Förslag till'aktiebolagslag m.m. [15] Ny domstolsadministration. [41] ' Utsökningsrän XI. [45] Unga lagöverträdare [. [49]
Socialdepartementet
Familjepensionsfrågor m.m. [19] . . _ Särskilda iandvärdsanordnlngar fbr Vissa patientgrupper.
[33]
Kommunikationsdepartementet
Ny sjömanslag. [6] Ett nytt bilregister. [11] Utredningen angände befordran av farligt gods på väg m.m. 1. Europeisk överenskommelse om internationell transport
av farligt gods på väg. (ADR) Betänkande I. [20] 2. Euro- peisk överenskommelse om internationell transport av farligt
gods på väg. (ADR) Bilaga A. [21] 3. Europeisk överens- ommelse om internationell transport av farligt gods på väg. (ADR) Bilaga B. [22] 4. Europeisk överenskom— melse om internationell transport av farligt gods på väg. (ADR) Register m.m. [23] Sjömanspension. [30] Lastbil och Taxi. [34]
Finansdopartemehtet
SOU 71. Handbok för det officiella utredningstryeket. [1] 1970 års Iängtidsutredning. 1. Svensk industri under 70- talet med utblick mot BO—talet. Bilaga 2. [5] 2. Finansiella tillväxtaspekter 1960-1975. Bila & 4. [7] 3. Arbetskrafts— resurserna 1965-1990. Bilaga 1. 8] 4. Miljövården i Sve- rige under 70-talet. Bilaga 8. [12] 5. Utvecklingstendenser inom offentlig sektor. Bilaga 6. [13] 6. Varuhandeln fram till 1975. Bilaga 3. [14] 7. Regional utveckling och plane- ring. Bilaga 7. [16] 8. Export och import 1971—1975. Bilaga 5. [40] Större företags offentliga redovisning. [9] Mått och vikt. [18] Betalningsbalansutredningen. 1. Den svenska betalnings- balansstatistiken. [31] 2. Valutareserven och utrikeshan- delns finansiella struktur. Bilaga. [32] Teknisk översyn av kapitalbeskattningen. [46] Testutredningen. 1. Psykologiska urvalsmetoder inom statsförvaltningen. [47] 2. Personurval med hjälp av psyko- logiska undersökningar. [48]
Utbildningsdepartementet
Vuxenpedagogisk forskning och utbildning. [24] Kyrkan kostar. [29 Produktionsresurser för tv och radio i utbildningen. [36]
Jordbruksdepawrtemantot ' Vaterinirdist'riktsin'delningen, m m. [3]
Handelsdopartementot'
Fri affärstid. [33] Konsumentpolitik — riktlinjer och organisation. [37]
Inrikesdepartementet
Servicekomrriittén. 1. Boendeservica 3. Kommunetudien. [25] 2. Boendeservlce 4. Projektstudien. 26] 3. Boende— aerwce 5. Totalkostnadsstudien. [27] 4. oendeeo'rvico 6. Strukturstudier. [28] ' Den fria rörligheten för personer inom EEC. [35] Den svenska köpkraftsutbildningen 1967. [39] KSA—utredningen. 1. Försäkringoch annat kontant stöd vid arbetslöshet. [42] 2. Arbetskraftens struktur och dimensiio- ner. [43] 3. Bilagor till KSA-utredningens betänkande. [4-4] lnvandrarutredningan I. [51] Byggandets industrialisering. [52]
Civi-ldepa rtementet
Kommunala val. [4] Räddningstjänst. [50]
lnd—ustridepartementet Malm - Jord - Vatten. [17]
Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen. K L Beckmans Tryckerier AB 1971 ALLE 238 71 052