Prop. 1967:100

('angående riktlinjer för bostadspolitiken, m.m.',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

1

Nr 100

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående riktlinjer för

bostadspolitiken, m.m.; given Stockholms slott den 17 mars 1967.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats­ rådsprotokollet över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departe­ mentschefen hemställt.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Rune B. Johansson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framläggs riktlinjer och förslag angående mark- och bo­ stadspolitiken. Förslagen i propositionen bygger bl. a. på betänkanden av bostadspolitiska kommittén, markpolitiska utredningen, byggindustrialise- ringsutredningen och 1962 års bostadsförmedlingsutredning. I vissa delar bär de nära samband med ett inom justitiedepartementet utarbetat förslag till ny hyreslag. De reformer som föreslås syftar till att, med bevarande av samhällets principiella mål för bostadsförsörjningen, förbättra betingelserna för fortsatt tillväxt av bostadsbyggandet samt befordra utvecklingen mot en väl fungerande bostadsmarknad.

I propositionen uttalas att kommunernas markpolitik bör inriktas på förvärv av mark i så stor omfattning att kommunerna får dominerande in­ flytande över de marktillgångar som inom överskådlig tid kan beräknas bli tagna i anspråk för samhällsbyggandet. Kommunerna bör ha en mark­ beredskap som innebär att mark är säkerställd för minst tio års byggande. Kommunerna rekommenderas vidare att företrädesvis upplåta marken med tomträtt sedan den iordningställts för bebyggelse.

Med sikte på att underlätta de kommunala markförvärven läggs i pro­ positionen fram principförslag om statliga lån till kommunala markköp. 1-—Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 100

2

Långivningen skall i huvudsak inriktas på markförvärv för bostadsförsörj­

ningen. För lånen föreslås en amorteringstid på tio år. Räntan föreslås bli

fri från subventionsinslag. För ändamålet inrättas en statlig lånefond under

kapitalbudgeten. Förslag om anvisning av medel till fonden avses bli fram­

lagt för riksdagen i anslutning till en kommande proposition om skärpt

beskattning på vinster vid fastighetsförsäljningar.

Propositionen innehåller vidare förslag om förfarandet vid överlåtelser

av statens och kyrkans mark till kommuner. Kommuner som behöver dis­

ponera sådan mark för samhällsbyggandet bör få förvärva marken i god

tid. Kommun bör ges möjlighet att få fråga om förvärvstillstånd prövad

och avgjord av Kungl. Maj :t innan uppgörelse om priset har träffats. Vi­

dare föreslås att en stats-kommunal marknämnd skall inrättas. Nämndens

uppgift skall vara att på grundval av expropriationslagens värderingsregler

avgöra frågor om pris och övriga villkor för marköverlåtelse när kommunen

och den markförvaltande myndigheten inte kan enas härom. För att man

skall nå ökad samordning och enhetlighet i fråga om marköverlåtelserna

skall statens förhandlingsnämnd tilläggas vissa samordnande funktioner.

Vidare föreslås att riksdagen ger Kungl. Maj :t generellt bemyndigande att

överlåta kronojord till kommun för samhällsbyggnadsändamål.

Vissa åtgärder förordas i syfte att främja en snabb industrialisering av

byggnadsverksamheten genom alt befordra ökad tillämpning av standard

i byggandet. Myndighet som beviljar statligt lån eller bidrag för byggnads-

ändamål skall kunna meddela rekommendation om användning av svensk

standard i viss utsträckning. Rekommendationen skall kunna ges sådan

form att en lån- eller bidragstagare måste motivera avvikelse från standard.

För att främja en vidgad verksamhet med typgodkännande av sammansatta

byggnadsprodukter förutsätts att en förenklad administrativ ordning för

sådana typgodkännanden genomförs. Syftet är att stimulera till variantbe­

gränsning vid bostadsproduktionen. Bostadsstyrelsen skall i samma syfte

få band om en verksamhet med mönsterplaner för lägenheternas utform­

ning. Samtidigt föreslås att bostadsstyrelsens typritningsverksamhet av­

vecklas.

De finansiella resurserna för byggnadsforskning, standardisering inom

byggnadsområdet och information för att främja byggandets rationalisering

föreslås ökade genom att byggnadsforskningsavgiften och statens bidrag

till byggnadsforskningen höjs med 25 %.

Förslag läggs fram om väsentliga ändringar i fråga om statens finansiella

stöd till bostadsproduktionen. Nuvarande räntebidrag slopas och räntan

för bostadslånen fastställs enligt grunder som inte innefattar någon sub­

vention. Villkoren för ränta och amortering av bostadslånen utformas så

att de årliga kostnaderna för den totala fastighetskrediten blir lägst i början

och sedan ökar successivt. Ett huvudsyfte med denna omfördelning av ka­

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

3

pitalkost naderna är att de hyreshöjningar som bortfallet av räntesubven­

tionerna föranleder skall äga rum endast så småningom. Förslaget förut­

sätter att kapitalkostnaderna för nyproducerade statsbelånade hus vid

övergången till det nya systemet, som föreslås ske den 1 januari 1968, skall

kunna hållas på samma nivå som nu. De årliga kapitalkostnaderna skall

därefter anpassas med hjälp av ett paritetstal som fastställs årligen på

grundval av bl. a. byggnadskostnadernas utveckling. Under ett antal år i

början av lånets löptid beräknas amorteringar på statslånet inte bli möjliga.

I stället torde statliga tillskottslån få lämnas för att de sammanlagda kapi­

talkostnaderna inte skall överskrida den hyrespolitiskt godtagbara nivån.

Såväl det ursprungliga lånet som tillskottslånen skall emellertid återbetalas

jämte ränta inom en amorteringstid på 30 år. Till den del bostadslånet avser

lokaler skall nominell ränta och amortering erläggas årligen utan omfördel­

ning med hjälp av paritetstalet. Gäller lånet egnahem eller hus på jordbruks­

fastighet får låntagaren valfrihet mellan det angivna systemet för omfördel­

ning av kapitalkostnaderna och årlig betalning enligt de nominella villkoren.

I fråga om de årgångar av hus, för vilka räntesubventioner enligt gällande

bestämmelser utgår när det nya lånesystemet träder i kraft, ersätts subven­

tionerna av räntelån, som efter hand skall förräntas och amorteras.

I anslutning till förslaget om det nya systemet för bostadslånen anförs

i propositionen vissa allmänna hyrespolitiska synpunkter. Bl. a. berörs de

allmännyttiga bostadsföretagens ställning. Dessa företag förutsätts komma

att få en prisledande ställning på hyresmarknaden efter det att nuvarande

hyresreglering avvecklats. Företagen bör liksom hittills basera sina hyres-

kalkyler på självkostnadsprincipen. Hyrorna i nya hus bör alltså grundas

på de kapitalkostnader som bestämts genom de nya lånereglerna. Principen

bör dock i fråga om företagens tidigare bostadsbestånd modifieras så att

hyran anpassas till lägenheternas bruksvärde enligt grunderna för förslaget

om en ny allmän hyreslag. Enligt förslag i propositionen bör bostadslån i

fortsättningen inte vara förenade med villkor om hyreskontroll.

Vissa ändringar föreslås av bestämmelserna angående bostadslånens stor­

lek och läge i förmånsrättsordningen. Liksom hittills skall lånets storlek

grundas på ett låneunderlag, vilket beräknas enligt en schablonmetod. Lå­

nets läge fastställs på grundval av ett pantvärde, i vilket skall räknas in

vissa kostnader, till vilka hänsyn f. n. tas endast vid beräkning av god­

känd produktionskostnad. Hittillsvarande övre lånegränser behålls oföränd­

rade.

Nuvarande regel om att lån för småhus, som skall bebos av låntagaren,

inte får beviljas om bostadsytan överstiger 125 m2 slopas. I stället föreslås

eu regel som innebär att lån normalt inte utgår om kostnaden för småhus

beräknas överstiga ett belopp, motsvarande produktionskostnaden för ett

normalt hus med 125 in2 yta.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

Som en följd av övergången till det nya systemet för beräkning av ränta

och amortering föreslås att nuvarande kapitalsubvention i form av räntefri

stående del av bostadslån till studentbostäder skall avvecklas.

Statslån skall försöksvis kunna utgå för förvärv av egnahem inom så­

dana orter där statlig inlösen av egnahem kan ske till följd av vikande

sysselsättning. Vidare föreslås att bostadslån på försök skall få beviljas

för mindre genomgripande upprustning av lägenheter i flerfamiljshus.

Nuvarande bestämmelser om kommunalt ansvar för förluster, som på

grund av vårdslöshet eller försummelser uppkommer vid förvaltningen av

allmännyttiga bostadsföretags hus, samt reglerna om fördelning av vissa

förluster vid förvaltningen av sådana hus mellan staten och kommunen ut­

mönstras. I propositionen förutsätts att frågan om statligt ansvarstagande

för förluster som beror på minskad bostadsef ter frågan till följd av varaktig

nedgång i sysselsättningen på en ort skall prövas av statsmakterna i särskild

ordning.

På framställning av kommun skall länsbostadsnämnd som villkor för

bostadslån kunna föreskriva att låntagaren förbundit sig att låta kommunal

bostadsförmedling förfoga över rätten att anvisa sökande till lägenheterna.

Länsbostadsnämnden skall därvid ha rätt att kräva att kommunens för­

medlingsverksamhet bedrivs efter vissa principer.

Vissa äldre former av bostadspolitiskt stöd, nämligen bidrag till fiskares

tillfälliga bostäder samt lån till kollektiva tvätterier, föreslås avvecklade.

Ramen för beviljande av räntefria förbättringslån åt pensionärer och

handikappade in. fl. föreslås vidgad från 80 milj. kr. till 100 milj. kr.

I fråga om bostadsbyggnadsplanen för år 1967 förordas ingen ändring i

förhållande till riksdagens preliminära beslut enligt vilket 90 000 lägenheter

bör igångsättas under året. I likhet med tidigare år begärs bemyndigande

för Kungl. Maj :t att vidta åtgärder för att öka igångsättningen därutöver

om utvecklingen i fråga om samhällsekonomi och arbetsmarknad medger

detta. För åren 1968 och 1969 föreslås att riksdagen skall anta preliminära

bostadsbyggnadsplaner med en igångsättning av 90 000 lägenheter vartdera

året.

I anslutning till de föreslagna bostadsbyggnadsplanerna föreslås ramar

för statens bostadslångivning under åren 1967, 1968 och 1969 samt en pla­

neringsram för industriellt bostadsbyggande under åren 1968—1972.

Slutligen läggs i propositionen fram definitiva förslag till anslag för

budgetåret 1967/68 till lån- och bidragsgivningen för bostadsändamål, till

byggnadsforskningen och till den bostadspolitiska organisationen.

Xungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1967

5

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet på

Stockholms slott den 17 mars 1967.

Närvarande:

Statsråden

S

träng

, A

ndersson

, L

ange

, K

ling

, E

denman

, J

ohansson

,

Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson,

L undkvist ,

Gustafsson,

Geijer, Odhnoff, Wickman.

Chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, anmäler efter

gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om riktlinjer

för bostadspolitiken, m. m. och anför.

Inledning

Markpolitiska utredningen,i som tillkallades år 1963 för att utreda och

lägga fram förslag om statliga stödåtgärder till främjande av en aktiv kom­

munal markpolitik, har den 21 september 1964 lämnat sitt betänkande I

»Kommunal markpolitik» (SOU 1964:42). I betänkandet har utredningen

lagt fram förslag till riktlinjer för kommunernas markpolitiska handlande

samt om statlig medverkan i finansieringen av kommunala markförvärv.

Yttranden över betänkandet har avgetts av poststyrelsen, byggnadsstyrel­

sen, statskontoret, riksrevisionsverket, lantmäteristyrelsen, arbetsmarknads­

styrelsen, bostadsstyrelsen —- efter hörande av länsbostadsnämnderna -—-

fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret, länsstyrelserna i Stock­

holms, Södermanlands, Östergötlands, Kronobergs, Malmöhus, Göteborgs

och Bohus, Kopparbergs samt Ä ästernorrlands län, expropriationsutredning-

en, 1963 års markvärdekommitté, bostadspolitiska kommittén, bostadsbygg-

nadsuti edningen, kommunalrättskommitten, 1962 års fritidsutredning,

Svenska stadsförbundet, Svenska kommunförbundet, Landsorganisationen i

Sverige (LO), Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Sveriges allmännytti­

ga bostadsföretag (SABO), Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsförening-

ars riksförbund u. p. a. (HSB), Svenska riksbyggen, Svenska 'byggnadsentre* 1

1 Bankdirektören Gösta Renlund, ordförande, och departementsrådet Göte Svenson.

6

prenörföreningen (SBEF), Kommunkredit AB och Näringslivets byggnads-

delegation. Till länsstyrelsernas yttranden bär fogats yttranden av vissa

kommuner.

Utredningen har vidare den 31 oktober 1966 lämnat sitt betänkande II

»Statens och kyrkans marköverlåtelser» (SOU 1966: 64). Betänkandet inne­

håller förslag med syfte att underlätta kommunernas förvärv av sådan statlig

och kyrklig mark som behövs för samhällsbyggande.

Yttranden över betänkandet har avgetts av bostadsstyrelsen, byggnads­

styrelsen, domänstyrelsen, fortifikationsförvaltningen, statens järnvägar,

lantbrulcsstyrelsen — efter hörande av vissa lantbruksnämnder —- poststy­

relsen, telestyrelsen, statens vattenfallsverlc, väg- och vattenbyggnadsstyrel­

sen, kammarkollegiet, lantmäteristyrelsen — efter hörande av vissa över-

lantmätare — riksrevisionsverket, försvarets fastighetsnämnd, statens mark­

delegation, statens förhandlingsnämnd, Uppsala universitet, Lunds uni­

versitet, expropriationsutredningen, utredningen om universitetens egen-

domsförvaltning, utredningen rörande disposition av donationshemman och

andra lönetillgångar vid de allmänna läroverken, 1960 års ecklesiastika

boställsutredning, stiftsnämnderna i Göteborgs, Lunds, Växjö, Skara, Lin­

köpings, Västerås, Uppsala och Luleå stift, Svenska stadsförbundet, Svenska

kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet, Svenska pastoratens riks­

förbund, stadsfullmäktige i Stockholm, Uppsala, Linköping, Lund, Göte­

borg, Karlstad, Västerås och Umeå samt Sveriges lantmätareförening.

Den år 1963 tillsatta bostadspolitiska kommittén1 har haft till uppgift att

utreda och lägga fram förslag rörande medlen för bostadspolitiken. Huvud­

uppgiften har varit att undersöka hur det statliga kreditstödet och därtill

knutna villkor beträffande förräntning och amortering kan utvecklas till ett

så tjänligt hyrespolitiskt instrument som möjligt. Kommittén har den 27

maj 1966 avlämnat betänkandet »Bostadspolitiskt kreditstöd» (SOU 1966:

44).

Följande myndigheter och organisationer har avgett yttranden över be­

tänkandet, nämligen arbetsmarknadsstyrelsen, bostadsstyrelsen — efter

hörande av länsbostadsnämnderna — byggnadsstyrelsen, lantbrukssty-

relsen, riksrevisionsverket, statistiska centralbyrån, bankinspektionen, kon­

junkturinstitutet, riksskattenämnden, statens hyresråd, statens institut för

byggnadsforskning, kreditinstitutsutredningen, kommunalrättskommittén,

företagsskatteutredningen, byggindustrialiseringsutredningen, fullmäktige i

riksbanken och i riksgäldslcontoret, styrelserna för Konungariket Sveriges 1

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

1 Generaldirektören Bertil Sännås, ordförande, riksdagsmannen Alvar Andersson, di­

rektören Albert Aronson, riksdagsmännen Tore Bengtsson och Henning Gustafsson, di­

rektörerna Sven Kypengren och Anders Lif, docenten Lars Lindberger, direktören Gunnar

Olofgörs, förbundsordföranden Erik Svensson och riksdagsmannen Bo Turesson. Sedan

Bengtsson avlidit tillkallades den 28 december 1964 riksdagsmannen Einar Eriksson i

Bengtssons ställe.

7

stadshypotekskassa och Svenska bostadskreditkassan, Svenska bankförening­

en, Svenska sparbanksföreningen, Svenska försäkringsbolags riksförbund,

Folksam, Svenska stadsförbundet, Svenska kommunförbundet, Hyresgäster­

nas riksförbund, Sveriges fastighetsägareförbund, Riksförbundet Lands­

bygdens Folk (RLF), HSB, Svenska riksbyggen, SABO, SBEF, Näringslivets

byggnadsdelegation, LO, Tjänstemännens centralorganisation (TCO), SAF

och Sveriges industriförbund.

Bgggindustrialiseringsutredningen,1 som tillkallades den 19 november

1964, har till uppdrag att utreda och föreslå åtgärder för främjande av bygg-

nadsbranschens industrialisering. Utredningen har den 16 september 1966

avlämnat promemorian »Standardisering, normering, typgodkännandeverk­

samhet» (In Stencil 1966: 5).

Över promemorian har yttranden avgetts av bostadsstyrelsen — efter

börande av vissa länsbostadsnämnder — byggnadsstyrelsen, socialstyrelsen,

arbetarskyddsstyrelsen, medicinalstyrelsen, centrala sjukvårdsberedningen,

nämnden för undervisningssjlikhusens utbyggande, skolöverstyrelsen, ve­

terinärstyrelsen, civilförsvarsstyrelsen, statens brandinspektion, lantbruks-

styrelsen, kommerskollegium — efter hörande av samtliga handelskamrar

samt Svenska elverksföreningen, Elektriska installatörsorganisationen och

Svenska Elektrikerförbundet -— statens råd för byggnadsforskning, statens

institut för byggnadsforskning, 1964 års vatten- och avloppsutredning,

Svenska stadsförbundet, Svenska kommunförbundet, Svenska landstings­

förbundet, SABO, HSB, Svenska riksbyggen, Byggherreföreningen, Svenska

byggnadsindustriförbundet och SBEF gemensamt, Näringslivets byggnads­

delegation, Svenska byggnadsarbetareförbundet, Sveriges standardiserings-

kommission, Byggstandardiseringen (BST), AB Svensk byggtjänst, Bygg­

mästarens förlags AB, AB ByggAMA, VA AMA-kommittén, WS-tekniska

föreningen, AB EL AMA och Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund

(SVR).

Statens råd för byggnadsforskning har i anslagsframställning för budget­

året 1967/68 föreslagit höjning av byggnadsforskningsavgiften. över rådets

framställning har yttranden avgetts av bostadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen,

riksförsäkringsverket, statens institut för byggnadsforskning, rektorsämbe­

tena vid tekniska högskolan i Stockholm och Chalmers tekniska högskola,

Lunds tekniska högskola, byggindustrialiseringsutredningen, Svenska stads­

förbundet, Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet, SABO,

HSB, Svenska riksbyggen, Svenska byggnadsindustriförbundet, SBEF, Nä­

ringslivets byggnadsdelegation, Svenska byggnadsarbetareförbundet och AB

Svensk byggtjänst.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

1 Landshövdingen Gustav Cederwall, ordförande, riksdagsmannen Per Bergman, docen­

ten Lennart Holm, andre förbundsordföranden Börje Jönsson, direktören Sten Källenius

och riksdagsmannen Erik Tobé.

8

1962 års bostadsförmedlingsutredning har vid årsskiftet 1966—67 över­

lämnat sitt betänkande »Kommunal bostadsförmedling» (SOU 1967:1).

Betänkandet innehåller rekommendationer i fråga om organisation och

principer för den kommunala bostadsförmedlingen samt vissa förslag som

syftar till att öka förmedlingarnas tillgång på lägenheter.

Yttranden över betänkandet har avgetts av arbetsmarknadsstyrelsen, bo-

stadsstyrelsen, statens hyresråd, överbefälhavaren, överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Östergötlands, Jönköpings, Malmö­

hus samt Göteborgs och Bohus län, LO, SBEF, Näringslivets byggnads-

delegation, Hyresgästernas riksförbund, Sveriges fastighetsägareförbund,

SABO, HSB, Svenska riksbyggen, Svenska stadsförbundet, Svenska kom­

munförbundet, Stockholms förorters samarbetsnämnd, Stor-Stockholms pla­

neringsnämnd, Stor-Göteborgs samarbetskommitté, Göteborgs förorters för­

bund, Malmö förorters förbund och Utlandssvenskarnas förening.

Till länsstyrelsernas yttranden har fogats yttranden av vissa kommuner.

Bostadsstyrelsen har den 9 februari 1967 överlämnat utredning och för­

slag angående bostadslån för mindre genomgripande upprustning av lägen­

heter i flerfamiljshus. Styrelsen har därvid även överlämnat yttranden i äm­

net av medicinalstyrelsen, statens institut för byggnadsforskning, samtliga

iänsbostadsdirektörer, Svenska stadsförbundet, SABO, SBEF, Näringslivets

oyggnadsdelegation, Industriens bostadsförening, Hyresgästernas riksför­

bund och Sveriges fastighetsägareförbund.

Byråchefen hos bostadsstyrelsen Åke Lundström har i egenskap av sär­

skild utredningsman överlämnat en promemoria angående fördelning mel­

lan stat och kommun av förlust vid förvaltning av statligt finansierat bo­

stadshus tillhörigt allmännyttigt bostadsföretag. Över promemorian har ytt­

randen aveetts av Svenska stadsförbundet, Svenska kommunförbundet och

SABO.

I prop. 1967: 1 (bil. 13, s. 96, 134) har Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen

att, i avvaktan på särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1967/68

beräkna

på driftbudgeten

a) till Bostadsstyrelsen: Avlöningar ett förslagsanslag av 5 273 000 kr.,

b) till Bostadsstyrelsen: Omkostnader ett förslagsanslag av 1 277 000 kr.,

c) till Länsbostadsnämnderna:

Avlöningar ett förslagsanslag

av

11 398 000 kr.,

d) till Länsbostadsnämnderna: Omkostnader ett förslagsanslag av

1 480 000 kr.,

e) till Räntebidrag ett förslagsanslag av 390 000 000 kr.,

f) till Bidrag till bostadsförbättringsverksamhet ett förslagsanslag av

105 000 000 kr., 1

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1967

1 Lagmannen Folke Nyquist, ordförande, direktören Claes Breitholtz, statsrådet Lennart

Geijer, sekreteraren Mats Edling och biträdande stadsrevisorn Sture Lennerfors.

9

g) till Byggnadsforskning ett anslag av 1 800 000 kr., samt

på kapitalbudgeten

h) till Lånefonden för bostadsbyggande ett investeringsanslag av

1 310 000 000 kr.,

i) till Lånefonden för maskinanskaffning inom byggnadsindustrien ett

investeringsanslag av 15 000 000 kr., och

j) till Räntefria lån till bostadsbyggande ett investeringsanslag av

14 000 000 kr.

Beredningen av dessa frågor är nu avslutad, och jag anhåller att få redo­

göra för dem närmare.

Kangl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

Vissa markpolitiska frågor

Allmänna utgångspunkter

Markpolitiska utredningen

Markpolitiska utredningen framhåller att samhällsutvecklingen sedan

länge karakteriserats av tilltagande urbanisering. Då samhällslivet samti­

digt blir mer och mer komplicerat ställs ökade krav på ändamålsenlighet i

samhällenas organisation. Samhällsbyggandet är därför en verksamhet av

utomordentlig vikt.

Stat och kommun har ansvar för samhällsbyggandet. Under de senaste

decennierna har kommunernas arbete med samhällsbyggandet fått ökad

oetydelse och blivit mer aktivt. Ansvar och befogenheter som tidigare åvilat

statliga organ har i stor utsträckning flyttats över på kommunerna.

Det kommunala ansvaret är särskilt markant i fråga om den fysiska sam­

hällsplaneringen och bostadsförsörjningen. Befogenheten för kommun att

bestämma var, när och hur tätbebyggelse får äga rum — det s. k. planmo­

nopolet — är ett betydelsefullt hjälpmedel för att åstadkomma en från sam­

hällsbyggandets synpunkt lämplig markanvändning. Kommunen måste även

medverka vid genomförandet av den beslutade markanvändningen. Den har

att svara för skolor, allmänna byggnader, gator, vatten- och avloppsled­

ningar, parker in. in. Kommunens möjligheter att bestämma hur marken

skall användas och att påverka tidsschemat för beslutad markanvändning

är i hög grad beroende av markägarförhållandena. För att kunna utöva ett

bestämmande inflytande i dessa avseenden har kommunen behov av effek­

tivare medel än som innefattas i befogenheterna i samband med planlägg­

ningen. En sådan ökning av kommunens realinflytande på samhällsbyggan­

det synes kunna åstadkommas endast genom ökat kommunalt markägande.

Kommunerna bör förvärva nyexploateringsmark för att främja en hög

och jämn produktion av bostäder samt tidigare bebyggd mark för att om-

1* — Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 100

10

dana samhällenas centrala delar och för att förnya äldre bostadsbebyggelse.

De kommunala åtgärderna bör vara långsiktiga och syfta till en ökad mark­

beredskap, så att möjligheterna att påverka det framtida samhällsbyggandet

i god tid säkerställs genom kommunalt markinnehav.

Förvärven av mark för ng exploatering måste enligt utredningen ligga långt

före byggandet i tiden. Sena markförvärv skapar tvångssituationer av olika

slag med höga markpriser, fellokaliserad bebyggelse och överexploatering

som följd.

Detaljplanering och byggnadsprojektering tar 3—4 år. Förvärven bör vara

helt genomförda, innan detaljplaneringen påbörjas. Förhandlingar kan ta

lång tid, och ibland måste expropriation tillgripas. Vidare kan ändringar i

utbyggnadsplanerna aktualiseras under planeringens gång. På grund därav

måste tidsschemat för planläggningsarbetet lätt kunna ändras. Tidsperspek­

tivet för markförvärven bör vara ca 10 år. Då har kommunen också goda möj­

ligheter att köpa fastigheter, som bjuds ut till försäljning, utan att alltid

framträda som den mest angelägna parten. Förvärvas marken i god tid och i

ett gynnsamt förhandlingsläge kan priserna hållas på en rimlig nivå. Av

särskild vikt är att markpriset vid sådana tidiga förvärv inte påverkas av de

förväntningsvärden som alltid uppkommer om markens exploatering ligger

nära i tiden.

Utredningen anför i fråga om stadsombyggnad genom city sanering, att

samhällenas expansion, trafikutvecklingen och strukturförändringarna inom

näringslivet ställer ökade och i viss utsträckning helt nya krav på städernas

centrala partier. Endast ett fåtal större städer har på allvar tagit itu med

dessa frågor. Dessa har funnit det oundgängligt med långtgående kommu­

nala engagemang, bl. a. genom att förvärva huvuddelen av det område som

berörs av saneringen. I vissa fall har enskilda och kooperativa byggherrar

i samförstånd med städerna köpt delar av marken. Även medelstora och

mindre kommuner måste gripa sig an med förnyelse av de centrala stads-

partierna, om samhällena skall förbli funktionsdugliga. Vidare anför utred­

ningen att ökad offentlig debatt kring stadsförnyelsens planering skulle

vara till gagn för denna. Splittrat fastighetsinnehav med stora intressen

bundna vid gällande planer och byggnadsrätter är emellertid ett avgörande

hinder för en sådan debatt.

Från dessa utgångspunkter finner utredningen, att det inte är möjligt

att genomföra en komplicerad sanering av centrumpartierna med tillgodo­

seende av samhällsbyggandets intressen utan en medveten och konsekvent

markpolitik varvid kommunen förvärvar all berörd mark. Förvärven bör

helst genomföras inom en ganska snäv tidsram, 5—10 år, främst för att ett

osäkerhetstillstånd på fastighetsmarknaden inte skall vara längre än nöd­

vändigt. Tidsperspektivet för hela stadsombyggnadcn blir dock i regel

mycket längre.

Stadsombyggnad genom bostadssanering är aktuell i flera samhällen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1967

11

Inte bara själva bostäderna är undermåliga. Även stadsplanestandarden är

låg. En nyplanering där man försöker tillgodose dagens funktionskrav

medför ofta radikala ändringar i den fördelning av byggnadsrätten som

gällde enligt tidigare stadsplaner. Därtill kommer skillnader i värde mellan

fastigheterna på grund av husens olika ålder och grad av saneringsmognad

samt förekomst av rörelser och industrier. För att man skall få någorlunda

jämn hyresnivå i den nya bebyggelsen måste markkostnaderna utjämnas. I

många fall är detta även en förutsättning för att saneringen skall kunna

genomföras ändamålsenligt. Endast i undantagsfall är det möjligt för någon

annan än kommunen att genomföra en sådan kostnadsutjämning, som

måste ske över en ganska lång tid. Utredningen finner därför — särskilt

med hänsyn till kommunernas ansvar för bostadsförsörjningen — att kom­

munerna måste engagera sig i sanering av äldre bostadsbebyggelse genom

en aktiv inköpsverksamhet.

Utredningen anför vidare att kommunerna bör upplåta mark för be­

byggelse med tomträtt i stället för att sälja marken. Avhänder sig kommu­

nerna äganderätten till marken, står de åter inför förvärvssvårigheter när

omreglering och stadsförnyelse blir aktuell. Mark som en gång varit i kom­

munernas besittning kommer då ofta att ha undergått en värdestegring, som

gör det förnyade förvärvet mångdubbelt kostsammare än det ursprungliga.

Tomträtt är enligt utredningen ett värdefullt hjälpmedel vid plangenom­

förandet. Problem, som innefattar samverkan mellan olika fastigheter, synes

öka i betydelse genom bebyggelsens och kommunikationsnätets alltmer

komplicerade natur. Dylika problem kan lösas smidigare vid tomträtt än

vid äganderätt. Markanvändningen kan genom tomträttsavtal styras akti­

vare än byggnadslagstiftningen ger möjligheter till. Tomträtten skapar

väsentligt gynnsammare förutsättningar för framtida ändringar i mark­

användningen, t. ex. trafiktekniskt nödvändiga omregleringar, ändringar

av den kommersiella bebyggelsen på grund av strukturförändringar inom

näringslivet och samhällets fortsatta expansion osv.

Tomträtten ger vidare samhället möjlighet att förbehålla sig huvudparten

av ökningen i markens kapitalvärde, markvärdestegringen. Tidigare be­

byggda delars relativa avstånd till centrum förkortas ständigt i expande­

rande samhällen. Markanvändningen ändras allteftersom samhället ut­

vecklas och dess struktur förändras. Detta ger snabbt vitslag i höjda mark­

värden. På längre sikt torde tomträtten kunna bli av stor betydelse för

kommunernas ekonomi.

Remissyttrandena

Utredningens uppfattning att kommunerna för att kunna fylla sina upp­

gifter inom samhällsbyggandet måste föra en aktiv markförvärvs-

politik delas av de flesta remissinstanserna. Bostadsstyrelsen erinrar

om att den sedan länge sökt animera kommunerna till en markpolitik enligt

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 dr 1967

av utredningen angivna riktlinjer och även tidigare framlagt förslag i

sådant syfte.

Fullmäktige i riksgäldskontoret framhåller, att den i allt hastigare takt

pågående omvandlingen av samhällsstrukturen och inte minst lokaliserings-

frågornas ökade betydelse gör ett framsynt och målmedvetet markpolitiskt

handlande från kommunernas sida särskilt angeläget. Svenska stadsför­

bundet anför liknande synpunkter och understryker att samhällenas organ

numera har huvudansvaret för bostadsförsörjningen och stadsbyggandet i

övrigt. Även Svenska kommunförbundet instämmer helt i utredningens

allmänna rekommendationer till kommunerna angående markpolitiska åt­

gärder. LO ansluter sig till utredningens allmänna riktlinjer och finner

det självklart att det är betydelsefullt att kommunerna kan göra sina mark­

förvärv i ett tillräckligt långt tidsperspektiv.

Arbetsmarknadsstyrelsen konstaterar, att samhällets åtgärder i vad

gäller lokaliserings- och arbetsmarknadspolitiken bl. a. har till syfte att

underlätta anpassningen till de ändrade förhållanden som strukturföränd­

ringen för med sig. Det behövs därför en långsiktig produktionsplanering som

kan förbättra bostadssituationen i de expansiva regionerna. Detta förut­

sätter en hög markberedskap. En långsiktig planering kan också skapa

en jämn sysselsättning inom byggnadsbransch^ och möjligheter att hålla

en reserv av färdigplanerade byggnadsarbeten för lägen då ett ökat byggande

är möjligt.

1963 års markvärdekommitté understryker att ett omfattande kommu­

nalt markinnehav kan underlätta rationella lösningar av stadsplanerings-

problemen. Även bostadsbgggnadsutredningen uttalar sig i sådan riktning.

Utredningen finner det vidare uppenbart, att beaktandet av olika mark­

ägares intressen vid splittrat markägande kan begränsa planerarens möjlig­

heter att beakta skäl, som från andra synpunkter är rationella. Det kan

därför vara ändamålsenligt att reducera ägosplittringen både inom ny-

exploaterings- och saneringsområden. En maximal verkan av kommunala

markförvärv förutsätter dock en allvarligt menad översiktsplanering.

Lantmäteristgrelsen har undersökt läget beträffande planläggning och

fastighetsbildning och funnit avsevärda brister som snabbt bör avhjälpas

för att det inte skall kvarstå fördröjande faktorer. Bristerna i det nuvarande

samhällsbyggandet kan i många orter tillskrivas frånvaron av erforderlig

översiktlig planläggning. Bebyggelseplaneringens ansträngda läge under­

stryks även av Näringslivets bgggnadsdelegation. Delegationen, i vars ytt­

rande SAF och SBEF instämmer, tar emellertid avstånd från en markbered­

skap som omfattar all mark för bostadsbebyggelse men anser det inte ute­

slutet att relativt omfattande kommunala markförvärv stundom kan

erfordras. Delegationen förutsätter dock att marken i regel åter skall säljas.

Lämpligheten och värdet av ökade tomträttsupplåtelser har

behandlats av några remissinstanser. Bostadsstgrelsen delar utredningens

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

13

uppfattning om tomträttsinstitutets avgörande fördelar. Denna uppfatt­

ning företräds också av lantmäteristyrelsen, bostadsnämnden i Stockholms

stad och län, Svenska stadsförbundet, Svenska kommunförbundet och

expropriationsutredningen. Länsbostadsnämnderna i Östergötlands och

Malmöhus län finner det emellertid inte troligt, att man i mindre orter kan

vinna gehör för tomträtten. Länsbostadsnämnden och länsstgrelsen i Krono­

bergs län finner fördelar med sådan upplåtelse men tillråder försiktighet

vid tillämpning inom nya områden.

Näringslivets bgggnadsdelegation anser tomträtten lämplig vid industriell

och liknande bebyggelse men finner den knappast fylla någon uppgift som

kommunalt markpolitiskt medel, om fastighetsbildningskommitténs förslag

angående gemensamhetsanläggningar och nya medel för plangenomförande

blir föremål för lagstiftning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

Statligt finansieringsstöd för kommunala markförvärv

Markpolitiska utredningen

Utredningen har genom en statistisk undersökning sökt få en bild av

kommunernas markpolitiska aktivitet. Ytterligare uppgifter har utredning­

en inhämtat genom besök i ett antal kommuner och intervjuer med kom­

munalmän och tjänstemän i kommunalförvaltningen.

Utredningens statistiska undersökningar om kommunernas markpolitiska

aktivitet omfattar bostadsbyggande med stöd av statliga bostadslån i ca 370

kommuner med skyldighet att upprätta s. k. bostadsbyggnadsprogram. Dessa

kommuner svarade för 95 % av antalet inflyttningsfärdiga flerfamiljshus­

lägenheter åren 1960—1962 och 75 % av antalet lägenheter i småhus under

samma tid. Undersökningarna visar att huvudparten av bebyggelsemarken

för bostadsproduktionen åren 1958—1962 förmedlats av kommunerna. Be­

tydande skillnader mellan olika slag av bebyggelse finns dock. Beträffande

flerfamiljshus inom saneringsområden svarade kommunerna för endast en

tredjedel av marken, medan de inom nyexploateringsområden svarade för

mer än 80 % av marken. Inom nyexploateringsområden växer andelen

kommunmark med kommunens storlek samt tekniska och administrativa

resurser. Inom saneringsområden gäller däremot nästan motsatta förhål­

landet.

Enligt de kommunala bostadsbyggnadsprogrammen för åren 1964—1968

skulle 70 % av såväl flerfamiljshuslägenheterna som småhuslägenheterna

byggas på kommunmark, vilket dock inte behöver betyda att marken var

i kommunernas ägo när programmen gjordes upp. 10—15 % av lägen­

heterna redovisades vid tidpunkten för utredningens undersökningar på

mark som endast till en del ägdes av kommunen.

I programmen skall i vissa fall uppgift lämnas om tidpunkt m. m. för

14

förvärv av de markområden på vilka bostäder skall byggas under program­

perioden. Ett begränsat antal kommuner redovisade fullständiga sådana

uppgifter. Det visade sig att en stor del av 1964 års produktion i dessa kom­

muner skulle äga rum på mark som förvärvats så sent som år 1963.

Utredningen betecknar den kommunala markberedskapen, dvs. kom­

munernas lagerhållning av mark för framtida bebyggelse, som dålig. Endast

i undantagsfall bär kommunerna ett mera långsiktigt perspektiv i mark­

frågan. Man kan i dessa kommuner iaktta gynnsamma verkningar av en

god markberedskap. Priserna ligger på en i förhållande till jordbruks­

värdena rimlig nivå. Ingen nämnvärd konkurrens vid markförvärv före­

kommer från enskildas sida. Markägarna är i betydande utsträckning sälj -

benägna. När det blir aktuellt för dem att avyttra sina fastigheter hembjuder

de dem i många fall till kommunen. En långsiktig kommunal markpolitik

har alltså påtagliga positiva effekter på markägarnas hållning. Vid utform­

ning av stadsplanerna, bestämmande av exploateringsgrad in. m. bar enligt

utredningen någon ovidkommande påverkan inte förekommit.

Inom starkt expanderande områden bär kommunerna betydande svårig­

heter att förvärva den mark som behövs för nyexploatering. Markägarna är

väl medvetna om fördelarna i att behålla marken så länge som möjligt,

deras sälj benägenhet är således svag. Tillväxten i de större tätorternas

bostadsefterfrågan har ofta ställt större anspråk på bostadsproduktionen

än som liar motsvarat kommunernas resurser för att genomföra de erfor­

derliga förvärven. Detta har gjort särskilt de finansiellt svagare kommu-

jierna benägna att acceptera att enskilda och kooperativa byggnadsföretagare

har köpt mark och sedan svarat för stadsplanering, markexploatering och

byggande. Även i andra kommuner har det med hänsyn till läget på bostads­

marknaden och bristen på färdigplanerad mark i kommunens hand funnits

goda möjligheter för en enskild att få bebygga mark som han lyckats för­

värva, t. o. in. om förvärvet gjorts i konkurrens med kommunen. Sådan

konkurrens mellan kommun och enskilda om råmark är vanlig inom stor­

stadsområdena. I flera fall bär det t. ex. förekommit att kommunen först

bjudit ett pris för marken, varefter enskilda köpare träffat avtal om för­

värv av marken för ett något högre pris.

Priset på mark hänger intimt samman med tre särskilda faktorer: kom­

munens markberedskap, enskildas markförvärv och markägarnas sälj -

benägenhet. De tre faktorerna är inbördes beroende av varandra. Är kom­

munernas markberedskap god, blir förekomsten av enskildas förvärv föga

omfattande och sälj benägenheten är i regel god. Priset blir då relativt lågt.

Är markberedskapen dålig, stimuleras enskild förvärvsaktivitet. Den kon­

kurrenssituation som då uppkommer på köparsidan skapar i utpräglad grad

en säljarens marknad. Markägarna blir obenägna att sälja — de väntar på

högre priser. I denna situation bildas de verkligt stora »förväntningsvär-

dena». Förväntningarna gäller inte avkastningen på den blivande bebyggel­

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

15

sen, utan man väntar helt enkelt på det tvångsläge, i vilket ett förvärv av

marken är oundgängligen nödvändigt för samhällets fortsatta utbyggnad.

Mark skiljer sig från andra produktionsmedel därigenom att den är

stationär. Om lokalisering av olika slag av bebyggelse är given, innehar varje

markägare en monopolställning. Även om flera alternativ finns, är kretsen

av markägare liten. Om dessutom utbyggnaden lämpligen bör genomföras

i viss ordningsföljd, är en monopolställning i hög grad för handen. Ord­

ningsföljden bestäms ofta av önskemål om att utnyttja gjorda investeringar

i kommunala anläggningar (trafikleder, huvudledningar för vatten och

avlopp osv.) eller av krav på att sådana anläggningar skall kunna byggas

ut i takt med bebyggelsen. Från kostnadssynpunkt är i det enskilda fallet

ofta ordningsföljden av betydligt större vikt än skillnaden mellan begärt

markpris och ortspriset på mark. Benägenheten att acceptera det begärda

priset är därför i sådana fall stor.

Om de nödvändiga förvärven påbörjas på ett tidigt stadium av be­

byggelsens tillblivelse, t. ex. vid tidpunkten för den översiktliga planeringen,

räcker tiden till för ett expropriationsförfarande eller för att genomföra

ett alternativ där markfrågan går att lösa. Om markförvärven görs på ett

senare stadium, uppkommer ofta utpräglade tvångssituationer. Vid en viss

tidpunkt, som ofta inträffar långt innan stadsplanen är fastställd, återstår

inget annat än att betala vad markägaren begär. Köparen saknar alltså

förhandlingsmöjlighet. Det är vid denna tidpunkt inte möjligt att ändra

vidtagna dispositioner. Tiden räcker inte till för att bereda ett annat område

för bebyggelse eller för att expropriera.

Till detta kommer de ekonomiska motiven. Även om priset på grund av

tvångsläget har pressats upp mycket högt, är det i regel ännu dyrare att till­

gripa alternativa möjligheter, såsom att försena bebyggelsen eller att genom­

föra den med uteslutande av viss markägares område.

Utredningen har funnit att finansieringssvåriglieter är det största hindret

för att förverkliga en aktiv kommunal markpolitik. Kommunerna torde

själva vara medvetna om behovet att öka sin markberedskap. Förbättringar

av kreditmöjligheterna under åren 1961 och 1962 utlöste omedelbart en be­

tydande kommunal inköpsaktivitet. Minskas lånemöjligheterna, får man

räkna med att fastighetsförvärven också får mindre omfattning, särskilt i

expanderande kommuner, där investeringsbehoven alltid är mycket stora

och det finansiella utrymmet begränsat.

Kommunala markförvärv liksom andra kommunala investeringar finan­

sieras genom lån och skatter. Kommunen måste ha Kungl. Maj :ts tillstånd

att ta upp lån, om lånet inte ryms inom den underställningsfria lånerätten.

Dessutom äger kommunen utan tillstånd ta upp lån som avser bostadsbyg­

gande samt vatten- och avloppsanläggningar. Det är inte möjligt att full­

ständigt kartlägga finansieringssättet för just markförvärven. Statistiska

uppgifter, som kommunerna lämnat, visar emellertid att kommunerna under

16

åren 1960—1962, då det var relativt lätt att låna, angav fastighetsförvärv som

låneändamål för ett belopp motsvarande 2/s av investeringarna i fastighets­

köp under samma tid.

I fråga om effekten av en vidgad långivning för markförvärv anför utred­

ningen bl. a. följande.

Generellt leder ökad efterfrågan på en viss nyttighet till att priset på nyttig­

heten stiger. Ökad markförvärvsaktivitet från kommunernas sida behöver

emellertid inte få en sådan prisstegrande verkan. Tidigareläggning av mark­

köpen leder till en lugnare utveckling av markpriserna. Detta samman­

hänger med att prisbildningen beträffande mark är starkt beroende av

tidsavståndet mellan förvärvet och exploateringen. Härtill kommer att

riskerna minskar för att kommunen skall komma i tvångslägen, vilket nu

är vanligt. Om de ökade inköpen avser mark som först i ett senare skede

skall bebyggas blir förutsättningarna gynnsamma att nå rimliga uppgörel­

ser. De uppnådda priserna kan sedan tjäna som jämförelseobjekt vid kom­

mande köp. En ökad markförvärvsaktivitet bör därför kunna få en stabi­

liserande inverkan på markprisutvecklingen. Stor omsorg måste dock läggas

ned på att förbereda och genomföra markförvärven. Arbetet med mark­

frågor synes vara en naturlig uppgift för kommunblockens samarbets-

nämnder.

Från kommunalekonomisk synpunkt har utredningen funnit att kom­

munal skuldökning för att bygga upp en markreserv inte inger några be­

tänkligheter.

Från samhällsekonomisk synpunkt innebär en ökad inköpsaktivitet att

ett antal fastighetsägare tidigare än annars skulle bli fallet får disponera ett

belopp motsvarande det i fastigheterna bundna kapitalet. Hnr detta kapital

sedan används kan självfallet inte med bestämdhet förutses. Det är emel­

lertid sannolikt att beloppen till väsentlig del omsätts i andra förmögenhets­

former och således i endast ringa omfattning används till konsumtion.

De borgerliga primärkommunerna har en ospecificerad kortfristig upp­

låning i storleksordningen 500 milj. kr. Markförvärv och markexploatering

torde tillhöra de viktigaste ändamålen för dessa tillfälliga lån. En långsiktig

markförvärvspolitik kan emellertid inte rymmas inom den snäva finan-

sieringsram som de tillfälliga lånen medger.

Utredningen finner att ett finansieringsstöd måste tillskapas i särskild

ordning. Det bör i första hand ta sikte på att säkerställa en viss bestämd

kreditvolym för kommunala markförvärv. Om förvärvslånen i första hand

avses för bostadsbyggandet krävs ett belopp på 100 milj. kr. för att täcka

lånebehovet för den markpolitiska aktivitet kommunerna redan f. n. ut­

övar. Utredningen anför att en markreserv bör byggas upp successivt och

med eu viss försiktighet i inledningsskedet. Mot bakgrund av ett bostads-

byggnadsprogram på 85 000 lägenheter om året finner utredningen att en

tioårig kommunal markberedskap skulle kunna byggas upp genom en lån­

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1967

17

givning första året om 150 milj. kr. samt en årlig ökning under 10 år i jämn

skala till ett belopp om 215 å 220 milj. kr. Finansieringsbehovet för city­

sanering och annat samhällsbyggande har då inte räknats med.

Det räcker emellertid inte med att kreditfrågan löses kvantitativt. Låne­

villkoren måste anpassas till de speciella markpolitiska förutsättningarna

och ansluta till tidsschemat för marks ianspråktagande för bebyggelse. Ut­

redningen finner därför att lånen bör vara slutbetalade inom 10 år. Amorte­

ringarna bör påbörjas förslagsvis under sjätte året av lånets löptid.

Enligt utredningen kan förbättrade finansieringsmöjligheter av angiven

art skapas endast med statens medverkan.

Ett sätt att lösa finansieringsfrågan är att vidga möjligheterna för be­

fintliga kreditinstitut att ge kommunerna lån på villkor, som är anpassade

för ändamålet. Statens medverkan skulle då inskränka sig till att lämna

kommunerna tillstånd till sådan upplåning och att skapa förutsättningar

för en inlåning till kreditinstituten av erforderliga belopp.

En annan lösning är att staten bildar ett nytt kreditinstitut i form av ett

kreditaktiebolag med ändamål att mot obligationer och reverser låna upp

pengar på kapitalmarknaden och därefter låna ut dem till kommunerna för

markförvärv. Bolaget borde på lämpligt sätt knytas till bostadsstyrelsen.

Ett tredje alternativ är att inrätta en statlig fond för markförvärvslån.

Om amorteringarna tas i anspråk för nyutlåning, skulle — under förut an­

givna förutsättningar — ett årligt tillskott på 150 å 160 milj. kr. under

10 år vara tillräckligt. Räntan bör inte innefatta någon subvention. Utred­

ningen förordar i detta alternativ, att utlåningsräntan anknyts till räntan

vid statlig eller kommunal upplåning eller till den aktuella marknadsräntan

för tioåriga statslån med ett tillägg av 0,25 %. Fonden bör handhas av bo­

stadsstyrelsen.

Utredningen finner att alternativen med ett statligt kreditaktiebolag och

en statlig utlåningsfond båda är ägnade att främja det avsedda syftet men

tar inte ställning till vilket av dessa båda alternativ som bör ges företräde.

Remissyttrandena

De flesta remissinstanserna delar utredningens uppfattning att fina n-

sieringssvårigheterna är det största hindret för en aktiv kom­

munal markförvärvspolitik. Fullmäktige i riksbanken framhåller dock, att

det ökade utbudet på kreditmarknaden möjliggjort en väsentlig ökning i

kommunernas upplåning och att den vidgning, som kapitalmarknaden synes

undergå, torde ge erforderligt utrymme för även detta lånebehov.

För en ökad långivning uttalar sig lantmåteristyrelsen, bostads­

styrelsen, samtliga länsbostadsnämnder och hörda länsstyrelser utom läns­

styrelsen i Västernorrlands län, expropriationsutredningen, 1963 års mark-

värdekommitté, kommunalrättskommittén, 1962 års friiidsutredning, Svens­

ka stadsförbundet, Svenska kommunförbundet, SABO, HSB, Svenska riks­

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

18

byggen och LO. Bostadspolitiska kommittén och bosladsbyggnadsutred-

ningcn har begränsat sig till att understryka vikten av att kommunerna

bereds tillfälle att bedriva en aktiv markpolitik.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län finner det påtagligt att åtgärder bör

vidtas för att stärka den kommunala markberedskapen men är inte

beredd tillstyrka ett kreditstöd med föreslagen utformning. Fullmäktige i

riksbanken finner liksom fullmäktige i riksgäldskontoret att skälen för

särskilda låneformer inte är tillräckligt starka. Näringslivets byggnads-

delegation, SAF och SBEF anser inte lieller att speciella åtgärder behövs

för att finansiellt underlätta kommunala markförvärv och fortsatt kommu­

nalt markinnehav.

I vissa remissyttranden utvecklas kredit in ark nadssynp un k-

t e r. Mot utredningens tanke att i första hand säkerställa en viss bestämd

kreditvolym för markpolitiska ändamål framhåller fullmäktige i riks­

banken att en ökad eller prioriterad kommunal upplåning trots kapital­

marknadens vidgning måste leda till minskat utrymme för den övriga upp­

låningen, något som knappast kan undgå att drabba även kommunerna.

Fullmäktige i riksgäldskontoret understryker att inte heller bostadsbyggan­

det kan ställa anspråk på en prioritering oberoende av den samhällsekono­

miska situationen i stort. Näringslivets byggnadsdelegation anför att, om

särskilda krediter finansieras genom upplåning på obligationsmarknaden,

en utgallring av oprioriterade låneansökningar skulle bli följden. Svenska

kommunförbundet förutsätter att långivningens omfattning inte görs be­

roende av förändringar i det statsfinansiella läget och att de kommunala

krediterna för andra ändamål inte minskas.

I fråga om långivningens inriktning anför byggnadsstyrel­

sen att markförvärvslån bör utgå även för annan mark än den som avses

för bostadsbyggande. En begränsning till sådan mark kan binda markan­

vändningen och skapa en dubbel bebyggelseplanering. Även 1963 års mark­

värdekommitté anser att lånen för att få avsett värde för kommunerna måste

få omfatta förvärv av mark för användning som hänger samman med tät­

bebyggelse. Lantmäteristyrelsen anför liknande synpunkter och tillägger att

det föreslagna stödet om möjligt bör utvidgas att omfatta även finansiering

av ersättningar till markägare på grund av fastställd generalplan.

LO anser att en förutsättning för markförvärvslån bör vara, att kommu­

nen inte avyttrar marken utan upplåter den med tomträtt. SBEF finner

att som villkor för lån bär gälla att olika kategorier av byggherrar och entre­

prenörer får verka under fri konkurrens. HSB anser att lån bör utgå inte

endast till kommun utan även — eventuellt över kommun — till kommu­

nalt tomt- och exploateringsbolag.

Det beräknade lånebehovet för markförvärvslån be­

döms av expropriationsutredningen, 1963 års markvärdekommitté, Svenska

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

19

stadsförbundet, Svenska kommunförbundet, SABO och HSB som försiktigt

hållet eller för lågt. Byggnadsstyrelsen anför att markbehovet ökar snabbare

än befolkningstillväxten på grund av standardökning och omstrukture­

ringar. Bostadsbyggnadsutredningen utgår från att efterfrågan på lån över­

stiger vad som kan ställas till förfogande och anser att en offentligt redovisad

fördelningsprincip bör ställas upp. En sådan skulle kunna förhindra en en­

sidig inriktning på kommuner med dålig markberedskap, något som skulle

få menliga följder i andra kommuner.

När det gäller formen för statens kreditstöd uttalar sig

de flesta remissinstanserna för direkt långivning från en statlig lånefond.

Denna lösning förordas av bostadsstyrelsen, flertalet länsbostadsnämnder,

länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Kronobergs, Malmöhus samt

Göteborgs och Bohus län, Svenska stadsförbundet, Svenska kommunför­

bundet, SABO, HSB och BO. Tanken på ett särskilt kreditinstitut för marlc-

förvärvslån har inte vunnit stöd i något remissyttrande.

I fråga om lånens amorteringstider anser fullmäktige i riks­

banken att utredningen överdrivit behovet att anpassa kommunernas utgif­

ter och inkomster för marken till varandra. Statskontoret ifrågasätter om

tillräckliga skäl föreligger för att uppskjuta amorteringen av markför­

värvslånen. Bostadsstyrelsen har ingen erinran mot utredningens synpunk­

ter, medan länsbostadsnämnden i Östergötlands län, länsstyrelserna i Krono­

bergs, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län och SABO anser att den

föreslagna lånetiden bör förlängas.

Tomträttslån till landstingskommuner

Framställning av Stockholms läns landsting

Landstinget har föreslagit att statliga tomträttslån skall kunna beviljas

även landstingskommun. Förslaget motiveras med att fråga har uppkom­

mit om upplåtelse av landstingets mark med tomträtt för bostadshus invid

landstingets sjukhus och att lånemöjligheten kan bli av betydelse även i

andra sammanhang för landstingets insatser för att främja bostadsbe­

byggelse.

Remissyttrandena

Över landstingets förslag har yttranden avgelts av kammarkollegiet,

bostadsstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus samt Göteborgs

och Bohus län, markpolitiska utredningen och Svenska landstingsförbun­

det.

Kammarkollegiet, bostadsstyrelsen, Svenska landstingsförbundet och

20

markpolitiska utredningen erinrar om att bostadsförsörjningen i princip

är en primärkommunal angelägenhet.

Kammarkollegiet och Svenska landstingsförbundet anser att det i undan­

tagsfall, såsom vid bristande primärkommunala resurser, kan komma i fråga

att landstingskommun svarar för sin bostadsproduktion och att möjlighet

därför bör skapas för att landstingskommun, efter Kungl. Maj :ts prövning

i varje särskilt fall, får ta upp tomträttslån. Till denna ståndpunkt ansluter

sig även de hörda länsstyrelserna.

Markpolitiska utredningen finner inte skäl föreligga att öppna generell

möjlighet för landsting att erhålla tomträttslån. Bostadsstyrelsen anser att

landstings upplåtelse av mark med tomträtt inte bör stimuleras genom

tomträttslån men erinrar om att frågan kan böra bedömas annorlunda

i den mån landsting i framtiden kommer att överta primärkommunala upp­

gifter beträffande samhällsbyggandet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1967

Statens och kyrkans marköverlåtelser

Xuvarandc förhållanden

Enligt 77 § regeringsformen får kronans fasta egendom inte säljas eller

på annat sätt avliändas kronan utan riksdagens samtycke. Denna grundlags­

bestämmelse gäller all kronans fasta egendom, både den som är i egentlig

mening inkomstgivande, såsom skogar, domäner och vattenfall, och den som

används för statlig verksamhet eller statligt ändamål, såsom post- och tele­

grafhus, kaserner, militära övningsfält och biblioteksbyggnader. Kyrkans

eller andra offentligrättsliga ägares fasta egendom omfattas av 77 § bara

om egendomen är anslagen till dem av kronan, exempelvis till löneboställe.

Riksdagens samtycke till avhändelse av kronans egendom kan lämnas

på olika sätt. Det kan ske så att riksdagen på Kungl. Maj :ts begäran i pro­

position medger försäljningen av en viss angiven fastighet. Det kan också

ske genom att riksdagen ger Kungl. Maj :t ett generellt bemyndigande att

med eller utan angivna villkor eller inskränkningar avyttra fast egendom

av visst slag. Sådant bemyndigande kan ges för ett år i taget eller för längre

lid. Bemyndigande som ges att gälla tills vidare kan riksdagen när som

helst återkalla eller ändra till innehållet.

Alltsedan år 1942 har riksdagen varje år lämnat Kungl. Maj:t ett gene­

rellt försälj ningsbemyndigande, upp till vissa högsta värdegränser, för all

kronans fasta egendom. F. n. gäller i huvudsak följande.

1. Kungl. Maj:t får utan riksdagens samtycke i varje särskilt fall besluta

om försäljning av staten eller allmänna arvsfonden tillhörig fast egendom

med ett taxeringsvärde av högst 300 000 ler., om egendomen förvaltas av post­

verket, televerket, statens järnvägar, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, sta­

tens vattenfallsverk, luftfartsstyrelsen eller domänstyrelsen, samt egendom

21

med ett taxeringsvärde av högst 150 000 kr. i övriga fall. Om taxeringsvärde

inte är åsatt, skall den angivna beloppsgränsen i stället avse ett vid särskild

uppskattning utrönt saluvärde.

2. Kungl. Maj :t får, om det anses lämpligt, på oförändrade villkor över­

lämna beslutanderätten rörande försäljningen åt nämnda verk och styrel­

ser när det är fråga om egendom vars taxeringsvärde eller, om sådant värde

inte är åsatt, uppskattningsvärde inte överstiger 150 000 kr., åt annan cen­

tral förvaltningsmyndighet när värdet inte överstiger 75 000 kr. samt åt

länsstyrelse, såvitt angår allmänna arvsfonden tillhörig fast egendom, när

värdet inte överstiger 50 000 kr.

3. Motsvarande gäller även beträffande byte och upplåtelse under åborätt

och tomträtt av kronoegendom samt beträffande avstående utan ersättning

av statlig mark, som behövs för järnväg eller allmän väg, varvid dock Kungl.

Maj :t har rätt att överlämna beslutanderätten till central förvaltningsmyn­

dighet endast när det gäller obebyggt område med högst 5 hektars areal eller

10 000 kr. värde.

4. Oavsett dessa bemyndiganden gäller i författning eller i annan särskild

ordning meddelade föreskrifter angående rätt för Kungl. Maj :t eller för­

valtningsmyndighet att sälja, byta eller under åborätt eller tomträtt upp­

låta staten tillhörig fast egendom.

Enligt 1 § 1917 års lag om expropriation får fastighet som tillhör kronan

inte exproprieras. I motiven till denna bestämmelse anfördes att 77 §

regeringsformen visserligen inte hindrade att Kungl. Maj:t genom lag till­

erkändes allmän rätt att besluta om avhändande av kronans fasta egendom

genom expropriation men att det var lämpligare att riksdagen gav sådan

rätt endast för viss tid i sänder. Också i andra författningar än expropria­

tionslagen, vilka innehåller expropriationsbestämmelser, görs undantag för

kronans egendom (1 § 1902 års lag om elektriska anläggningar, 19 § 1925

års ensittarlag och 68 § 1960 års civilförsvarslag). I 1 kap. 14 § 1918 års

vattenlag görs uttryckligt förbehåll för riksdagens medgivande till tvångs-

upplåtelse av kronans rätt till vattenkraft. I den mån expropriation av

kronans mark inte är undantagen i lagar som i lika mån gäller annan fast

egendom, anses riksdagens medgivande inte behövas till Kungl. Maj :ts av­

händelse av egendomen för expropriationsändamål. Exempel härpå finns

i 1947 års byggnadslags bestämmelser om avstående av mark.

Tillämpningsområdet för 77 § regeringsformen är som följer av det an­

förda beroende av äganderätten till den ifrågavarande fasta egendomen.

I vissa fall är äganderätten oklar. Detta gäller viss mark som donerats till

Uppsala universitet samt viss kyrklig mark.

1942 års riksdag bestämde de principer som alltjämt i väsentliga delar

gäller för statens markförsäljningar. Principerna innebär bl. a. att endast

mark, som inte vidare behövs för statligt ändamål, får säljas och att för­

säljning skall ske under full affärsmässighet. Undantag härifrån får göras

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

22

vid avhändelse av mark för vissa särskilt angivna expropriationsändamål

samt för egnahem ocli för komplettering av ofullständiga jordbruk. 194(3

års riksdag gav Kungl. Maj :t befogenhet att tills vidare vid försäljning av

fastighet för bostadsbyggande göra avsteg från den allmänna regeln alt

priserna skulle från affärssynpunkt vara så fördelaktiga för staten som

möjligt. Förutsättningen för detta avsteg är att det är påkallat och att

garanti finns för att det lägre försäljningspriset inte föranleder enskild

spekulationsvinst. Om inte särskilda skäl föranleder annat skall försäljning

av kronans egendom ske genom offentlig auktion.

frågor om försäljning av kronans egendom handläggs inom Kungl. Maj :ts

kansli av vederbörande fackdepartement. Gemensam beredning äger rum

med finansdepartementet.

Markförvaltande myndighet, som har försäljningsbemyndigande, skall

löre försäljning av kronans egendom inhämta yttrande från byggnadssty­

relsen i frågan om egendomen behövs för annat statligt ändamål och från

annan förvaltningsmyndighet som kan ha intresse för egendomen. I prop.

1948:241 framhöll föredragande statsrådet att samordningen av statens

markprispolitik med bostadspolitiken var så viktig att myndighet, åt vilken

Kungl. Maj :t överlät beslutanderätten vid försäljning av statlig mark, all­

tid borde höra byggnadslånebyrån (nuvarande bostadsstyrelsen) angående

köpeskillingen för mark för tätbebyggelse samt att myndigheten, om den

inte kunde godta byråns förslag, borde vara skyldig att hänskjuta ärendet

till Kungl. Maj :t för avgörande. Dessa uttalanden lämnade riksdagen utan

erinran. Skyldigheten att underställa kronans markförsäljningsärenden

bostadsstyrelsens prövning inskränktes år 1952 (prop. 157) till att gälla

endast vid försäljning av mark för bebyggelseändamål, när det gäller ny-

byggna(l för permanent bosättning och det föreslagna priset överstiger

8 000 kr.

Försvarets fastighetsnämnd, som inrättades år 1954 för att företrädes­

vis utreda försvarets markfrågor, har till uppgift bl. a. att, när kommun

önskar förvärva fast egendom som disponeras av försvaret, utreda och avge

förslag till vad som från såväl försvars- som civila synpunkter lämpligen

bör försäljas. Härvid äger nämnden, om detta med hänsyn till den civila

bebyggelseplaneringen skulle finnas befogat, i samråd med vederbörande

statliga civila myndighet avge förslag till försäljning även av annan kro­

nan tillhörig mark än försvarets. I frågor som nämnden handlägger äger

den i den mån det erfordras föra förhandlingar med vederbörande kommuner

in. fl. fram till principöverenskommelse, varvid också prisfrågor kan tas

upp till behandling.

Ytterligare några statliga markförhandlande organ finns. Statens mark­

delegation inrättades år 1956 för förhandlingar med Stockholms stad och

har senare fått vidgade uppgifter. Särskilda statliga delegationer för mark-

förhandlingar har förekommit inom försvarets område, bl. a. för skjut-

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1967

23

fältsfrågor. Även statens förhandlingsnämnd kan handlägga vissa mark­

frågor.

Kyrklig mark, som ägs eller är anslagen av kronan och som enligt det

tidigare anförda därför inte får exproprieras, utgör omkring 20 % av all

kyrklig mark. Återstoden ägs av församlingar eller såsom särskild stiftelse­

förmögenhet av olika lokalkyrkor.

Bestämmelser om försäljning av viss kyrklig mark finns i lagen den 4

januari 1927 (nr 1) angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i

vissa fall samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt (ändrad senast

1963:499). Försäljningslagen anses innebära ett generellt bemyndigande

för Kungl. Maj :t eller vissa myndigheter att såsom legala representanter

för det kyrkliga intresset under vissa förutsättningar medge försäljning av

kyrklig mark. Medgivande får lämnas bl. a. när marken behövs för ända­

mål som anges i expropriationslagen. Vid försäljning skall iakttas att av­

händelsen inte är till olägenhet för det allmänna samt att vederlaget mot­

svarar fastighetens värde med hänsyn till särskilt ortens pris och fastig­

hetens avkastning. Församling kan i vissa fall motsätta sig försäljning av

kyrklig mark som inte är anslagen av kronan. Denna vetorätt grundar sig

på äganderättsanspråk som ofta är svårutredda.

Markpolitiska utredningen

Utredningen har undersökt omfattningen av statens och kyrkans mark­

försäljningar under senare år samt genom en enkät till kommunerna skaf­

fat uppgifter om den statens och kyrkans mark, som anses vara behövlig

för samhällsbyggande. Utredningen har funnit, att kommunerna årligen

genom omkring 200 olika köp förvärvat drygt 1 000 hektar statlig och kyrk­

lig mark. Enkäten visar att kommunerna anser att under 20-årsperioden

1965—1984 omkring 1 500 hektar statlig och kyrklig mark årligen behöver

tas i anspråk för samhällsbyggande. Detta behov hänför sig i huvudsak till

kyrkans och domänstyrelsens mark.

Utredningen framhåller att man vid bedömning av i vilken omfattning

statlig och kyrklig mark behövs för samhällsbyggande i första hand måste

stödja sig på uppgifter från kommunerna. De har huvudansvaret för den

fysiska planeringen, som bör vara bestämmande för hur marken skall ut­

nyttjas för olika ändamål. Dessa uppgifter är dock inte en helt säker grund

för bedömningen. Detta sammanhänger delvis med att den översiktliga

fysiska planeringen släpar efter.

Tätorternas tillväxt orsakas huvudsakligen av folkökning och höjd ut-

rymmesstandard. På grund av den stigande utrymmesstandarden ökar den

areal som tätortsbebyggelsen tar i anspråk i betydligt snabbare takt än be­

folkningstillväxten. Utredningen finner det realistiskt att räkna med att

den bebyggda arealen i städer och tätorter under den närmaste 20-års­

perioden kommer att öka till 2,5 ä 3 gånger den nuvarande. Utredningen

24

anser det troligt att kommunernas bedömning snarare innebär en under-

än en överskattning av behovet.

Eftersom tendenserna i befolkningsomflyttningen stämmer rätt väl över­

ens med omfattningen av statliga och kyrkliga markförsäljningar under

senare år anser utredningen dock att kommunernas bedömning kan förut­

sättas ange ungefär hur mycket statlig och kyrklig mark som behöver tas

i anspråk för samhällsbyggande. Utredningen tillägger att det för flera

expansiva städer synes vara avgörande för möjligheterna till ett planenligt

samhällsbyggande att viss statlig och kyrklig mark blir disponibel.

Kommunen bör enligt utredningen medges rätt att förvärva mark som

behövs för samhällsbyggnadsändamål inom överskådlig tid, om inte be­

dömningen ger vid handen att marken bör förbehållas annat ändamål än

det kommunens förvärvsansökan avser.

I fråga om handläggningen av markförsäljningsärenden finner utred­

ningen att man så långt möjligt bör skapa förutsättningar för reella för­

handlingar mellan parterna. Utredningen framhåller att priserna på fastig­

hetsmarknaden — även »ortens pris» på mark — ytterst är resultatet av

förhandlingar och att något »sant» eller »verkligt» fastighetsvärde inte

kan konstateras. Betydande skillnader i uppfattningarna föreligger även

vid värdering enligt expropriationslagen och när opartiska värderingsmän

anlitas. Det framstår enligt utredningen som eftersträvansvärt att värdering

och förhandling äger rum under förutsättningar motsvarande dem som

gäller vid kommuns förvärv av exproprierbar mark. Vidare framhåller

utredningen att statens och kyrkans markförsäljningar till kommunerna bör

inordnas i den fortgående samhällsbyggnadsprocessen och proceduren för

försäljningarna göras enhetlig. Det synes slutligen utredningen angeläget,

att reglerna utformas så att tidsåtgång och handläggningskostnad blir så

ringa som möjligt.

Utredningen erinrar om att expropriationslagen inte är tillämplig på sta­

tens mark men däremot byggnadslagens inlösenregler. Cirka 80 % av den

kyrkliga joiden, mätt i antal fastigheter, kan uppskattas vara expro­

prierbar.

Expropriation innefattar tva klart skilda moment, nämligen expropria-

tionstillstånd och bestämmande av löseskilling. Kungl. Maj :t avgör frågan

om expropriationstillstånd och grundar sitt avgörande väsentligen på en

Provning av om det avsedda användningsändamålet berättigar till expro­

priation. Att samhället har infört möjlighet till expropriation av mark för

vissa särskilda ändamål får ses som ett uttryck för uppfattningen att dessa

ändamål är så viktiga att de skall ha företräde framför andra använd­

ningssätt. Denna grundsyn måste givetvis prägla ställningstagandet också

när det gäller att avgöra om statlig och kyrklig mark bör avstås för visst

ändamål. Det bör enligt utredningen kunna förutsättas, att ställningstagan­

det i avvägningsfrågan får samma innebörd oavsett om ärendet gäller ex-

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

25

propriationstillstånd eller överlåtelse av statens eller kyrkans mark. Där­

för skulle införande av expropriationsrätt till statlig och av staten ansla­

gen kyrklig mark i praktiken inte medföra någon ändring i förutsättning­

arna att få till stånd ett beslut om markens avhändelse till kommunen.

I fråga om bestämmande av pris och övriga villkor föreligger däremot

stora olikheter mellan exproprierbar mark samt statens och kyrkans mark,

främst den att ersättningsfrågan inte kan hänskjutas till eu opartisk in­

stans när det gäller statens och kyrkans mark. Utredningen anser att en

sådan instans behövs även vid bestämmandet av pris och övriga villkor

vid försäljning av statlig och kyrklig mark till kommun. Detta behov kan

emellertid tillgodoses på annat sätt än genom att marken görs exproprier­

bar. Flera skäl talar för att dessa frågor i tvistiga fall skall kunna över­

lämnas till ett organ som är obundet av partsintressen. Enligt utredningens

mening påkallar dock inte rättssäkerheten en prövning i judiciell ordning.

Inte heller anser utredningen någon överprövningsmöjlighet behövlig när

det gäller ekonomiska avgöranden som uteslutande berör samhälleliga

parter. Ett administrativt organ kan mera aktivt än en domstol medverka

till uppgörelse och i andra hänseenden. Man torde också kunna utgå från

att en sådan ordning medför lägre utredningskostnader och mindre tids­

åtgång än ett domstolsförfarande. Utredningen förordar mot denna bak­

grund att ett särskilt organ, benämnt stats-kommunala marknämnden, in­

rättas för att vid oenighet mellan parterna om pris och övriga villkor vid

överlåtelse av statens mark besluta i dessa frågor. Nämnden bör även till­

delas vissa uppgifter i samband med avvägning mellan olika ändamål för

användningen av mark. Med en sådan ordning anser utredningen att till­

räckliga skäl inte föreligger att göra den rent statliga marken exproprierbar.

Utredningen finner däremot en sådan åtgärd befogad i fråga om kyrk­

lig jord som anslagits av kronan. Avgörande är därvid att den statliga

äganderätten i detta sammanhang har rent formell karaktär och att bety­

dande praktiska fördelar synes stå att vinna genom införandet av sådan

expropriationsrätt. Kungl. Maj :t skulle enligt det föreslagna förfarandet

i ett och samma beslut överlåta kronans äganderätt till marken på kom­

munen och lämna kommunen tillstånd att expropriera den särskilda rätt

som tillkommer vederbörande kyrkliga rättssubjekt. Utredningen räknar

dock med att kommuns förvärv av kyrklig jord i regel kommer att ske

utan att expropriationsrätten tas i anspråk. Utredningen föreslår vissa änd­

ringar i förfarandet vid försäljning av kyrkans mark, bl. a. att Kungl. Maj :t

vid handläggning av kyrkliga markförsäljningsärenden skall inhämta ytt­

rande från den föreslagna stats-kommunala marknämnden.

Eftersom både staten och kommunerna behöver mark, är det naturligt

att det kan uppstå intressekollisioner mellan olika användningsändamål i

samband med att en kommun önskar förvärva statlig eller kyrklig mark.

Denna konkurrens mellan olika ändamål gäller rätten att disponera mar­

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

26

ken iör det ifrågavarande ändamålet men behöver inte komma till ut­

tryck i en konkurrens om äganderätten till marken. Utredningen fram­

håller, att det främsta medlet att mildra eller undvika intressekollisioner

i dessa frågor är att i god tid planera markanvändningen, så att ändamå­

let är klarlagt, när en marköverlåtelse diskuteras. Det är därvid väsentligt

att staten planerar sina mark- och lokalbehov på lång sikt och samordnar

denna planering med kommunens översiktliga planering.

En lämplig form för denna samordning kan enligt utredningen vara att

kommunen utfäster sig att i viss utsträckning tillgodose statens behov av

mark och beaktar dessa behov i sin översiktliga bebyggelseplanering. Ge­

nom att lokalfrågorna för den statliga verksamheten i betydande omfatt­

ning koncentrerats till byggnadsstyrelsen finns det numera goda förutsätt­

ningar för en samlad planering av lokalförsörjningen.

Samordningen av statens markfrågor med kommunens översiktliga pla­

nering föreslås ske genom överläggningar mellan byggnadsstyrelsen eller

annan statlig myndighet och vederbörande kommun. Överläggningarna bör

kunna resultera t. ex. i principöverenskommelser. Avsikten med dessa för­

handlingar bör i första hand vara att de skall ge förutsättningar och rikt­

linjer för den långsiktiga bebyggelseplaneringen. Det blir dock inte sällan

angeläget för en kommun att på ett tidigt stadium få definitiv klarhet i

frågan om rätt att förvärva eller disponera viss statlig eller kyrklig mark.

Kommunen torde ha rätt att påkalla ett delbeslut i denna fråga av veder­

börande myndighet. Ibland kan klarhet om förvärvsmöjlighet vara så ange­

lägen, att kommunen bör ha rätt att få frågan om förvärvstillstånd av­

gjord direkt av Kungl. Maj :t. Utredningen anför att ett sådant förvärvs­

tillstånd för statlig mark bör få ungefär samma innebörd som ett expro-

priationstillstånd för exproprierbar mark och förutsätter att kommunen

genom översiktlig bebyggelseplan eller på annat sätt styrkt sitt behov av

marken.

Inte bara priset utan också övriga villkor och förutsättningar för över­

låtelsen har betydelse sedan avgörande eller uppgörelse träffats om mark­

användningen. Bland förutsättningarna kan finnas krav att detaljplane-

förslag skall ha behandlats inom kommunen innan prisförhandlingar in­

leds. Krav på detaljplan har bl. a. ställts i syfte att få bättre underlag för

prisbestämningen. En prisbestämning på grundval av hypotetiska avkast-

ningskalkyler som ett sådant krav syftar till kan enligt utredningen knap­

past anses utgöra en tillförlitlig och ändamålsenlig metod. Ibland förutsätts

kompensation genom markbyte. Vidare förekommer särskilda villkor som

gör köpeskillingen beroende på blivande exploatering och villkor om att

visst antal lägenheter i den kommande bebyggelsen skall reserveras för

anställda i statens tjänst.

Syftet med utredningens förslag är att skapa sådana betingelser för upp­

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

27

görelser mellan stat och kommun vid kommunala markförvärv att största

möjliga likhet med expropriationsfallet erhålls. Det är därför enligt ut­

redningen uppenbart, att krav och villkor som inte är förenliga med grun­

derna för expropriation, inte bör få genomdrivas mot kommuns bestri­

dande. Detta gäller t. ex. krav på att marken skall vara detaljplanerad.

Om uppgörelse inte kan träffas rörande pris och övriga villkor, bör det

ankomma på den föreslagna stats-kommunala marknämnden att vid för­

säljning av statens mark bestämma fastighetens pris på samma sätt som

eu expropriationsdomstol och på grundval av expropriationslagens värde­

ringsregler. När Kungl. Maj :t prövar fråga om försäljning av kyrklig jord

bör nämnden ges möjlighet att avge yttrande i prisfrågan. En sådan möjlig­

het skulle stärka kommunens ställning vid förhandlingarna, eftersom det

kan förutsättas, att ett yttrande av nämnden kommer att tillmätas väsentlig

betydelse när priset bestäms.

Utredningen har funnit att i fråga om mark som disponeras av den ci­

vila statliga förvaltningen en ökad samordning och enhetlighet är önsk­

värd i handläggningen av ärenden om marköverlåtelser. Uppgiften att verka

för sammanhållning av markförhandlingarna bör åläggas något statligt or­

gan. Enligt utredningens mening är det lämpligast att ge byggnadsstyrel­

sen uppgiften att lämna erforderlig service i markförsäljningsärenden och

att vid behov lämna anvisningar, som är ägnade att främja ökad samord­

ning av markförsäljningsärendena. Uppgiftsskyldigliet bör åläggas de

markförvaltande myndigheterna i den omfattning byggnadsstyrelsen finner

erforderlig. Avtal skall kunna träffas mellan en myndighet och byggnads­

styrelsen att styrelsen skall förhandla på myndighetens vägnar. Om önskad

enhetlighet inte uppnås på detta sätt bör Kungl. Maj :t ålägga vederbö­

rande myndigheter att överlämna ärenden rörande kommuns förvärv av

mark för samhällsbyggnadsändamål till byggnadsstyrelsen för handlägg-

ning.

Vad angår mark som disponeras av försvaret, där fortifikationsförvält-

ningen handhar praktiskt taget alla markförhandlingar, finner utredning­

en inte anledning föreslå annat än att byggnadsstyrelsen även i fråga om

sådan mark skall vara skyldig att på begäran lämna service i markförsälj­

ningsärenden.

Vid överlåtelse av kyrkans mark är det enligt gällande bestämmelser

formellt inte fråga om förhandlingar. Utredningen anser det angeläget att

tillämpningsbestämmelserna till kyrkliga försäljningslagen ändras så, att

ärendenas förhandlingskaraktär betonas. Det lokala kyrkliga intresset bör

vidare vara företrätt i förhandlingsordningen. Byggnadsstyrelsen bör även

i fråga om kyrkans mark vara skyldig att på begäran lämna service i

markförsälj ningsärenden.

Enligt utredningens mening kan särskilda förhandlingsorgan i markfrå­

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

28

gor behövas även i fortsättningen. Det synes lämpligt att byggnadsstyrel­

sen är företrädd inom sådant organ. Initiativ till att inrätta sådant organ

bör kunna tas såväl av kommun som av byggnadsstyrelsen eller annan

förvaltningsmyndighet.

Utredningen har, som förut angivits, föreslagit inrättande av ett av de

direkta partsintressena obundet organ, stats-kommunala marknämnden.

Nämndens uppgifter föreslås i huvudsak vara

att till Kungl. Maj :t avge yttrande rörande förvärvstil]stånd i ärende an­

gående kommuns förvärv av statens eller universitetens mark för sam-

hällsbyggnadsändamål,

att vid kommuns förvärv av mark från staten eller universiteten efter

framställning av kommunen besluta i frågor angående pris och övriga vill­

kor för överlåtelsen,

att vid kommuns förvärv av mark från kyrkan enligt Kungl. Maj :ts be­

stämmande avge yttrande i fråga om såväl tillstånd till förvärv som pris

och övriga villkor för överlåtelsen samt

att i övrigt avge yttranden i de markfrågor som Kungl. Maj :t kan kom­

ma att överlämna till nämnden.

Vid bestämmande av pris och övriga villkor vid marköverlåtelser skall

nämnden tillämpa en bedömning motsvarande den som förekommer vid

expropriation. Några särskilda bestämmelser om proceduren vid nämndens

handläggning av ärendena finner utredningen emellertid inte erforderliga.

Nämnden bör vid behov höra andra organ som har befattning med mark­

frågor såsom byggnadsstyrelsen, försvarets fastighetsnämnd, bostadssty-

relsen och kammarkollegiet.

Regionala lokaliserings- och planeringsorgan bör kunna få en väsent­

ligen rådgivande funktion i sammanhanget. Nämndens beslut i fråga om

pris och övriga villkor för marköverlåtelse skall enligt förslaget inte kunna

överklagas.

Nämnden föreslås bestå av sju ledamöter, vilka jämte suppleanter ut­

ses av Kungl. Maj :t. Av ledamöterna bör tre jämte suppleanter utses på

förslag av kommunförbunden.

Nämnden bör själv kunna ta initiativ till de utredningar den anser er­

forderliga utöver det material parterna ställer till dess förfogande. Par­

terna förutsätts svara var för sig för kostnaderna för de utredningar som

de föranstaltar om på eget initiativ. Kostnaderna för särskilda utredningar

som nämnden beslutar om bör bestridas av kommunen, medan de löpande

utgifterna för nämnden och dess kansli bör bäras av statsverket.

Utredningen finner det angeläget att i möjlig mån förenkla procedu­

ren och minska tidsåtgången i ärenden om kommunala förvärv av statlig

mark för samhällsbyggnadsändamål. I detta syfte föreslås att Kungl. Maj :t

utverkar riksdagens bemyndigande att slutligt avgöra samtliga ärenden rö­

rande sådana förvärv. Någon särskild värde- eller annan gräns anses inte

vara erforderlig.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1967

29

Med liänsyn till behovet att minska tidsntdräkten i försäljningsärenden

bör enligt utredningen även övervägas att tilldela förvaltningsmyndighe­

terna, i första hand byggnadsstyrelsen, fortifikationsförvaltningen och

kammarkollegiet, vidgad rätt att själva besluta i ärenden rörande försälj­

ning till kommun av mark för samhällsbyggnadsändamål. Förutsättning­

arna för sådan vidgad delegation torde förbättras väsentligt om den före­

slagna stats-kommunala marknämnden inrättas.

Utredningen föreslår att värdegränserna för myndighets egen beslutan­

derätt vid försäljning av mark till kommun för samhällsbyggnadsändamål

höjs till 1 milj. kr. för byggnadsstyrelsen, fortifikationsförvaltningen och

kammarkollegiet. För övriga markförvaltande myndigheter föreslås inga

ändringar av nu gällande värdegränser. När sådan myndighet överlämnar

ärende till byggnadsstyrelsen eller fortifikationsförvaltningen kommer de

sistnämnda myndigheternas värdegränser att tillämpas.

Utredningen har haft särskilt uppdrag att behandla frågan om tomlrätts-

upplutelser av statens mark. Därvid har konstaterats att en vidgad tillämp­

ning av tomträtt från statens och kyrkans sida synes nödvändiggöra egen

exploateringsverksamhet. Med hänsyn till det kommunala planmonopolet

och det huvudansvar som lagts på kommunerna i fråga om bostadsförsörj­

ningen m. in. framstår en sådan utveckling enligt utredningen som mindre

lämplig. Vidare synes i varje fall kyrkans möjligheter att bygga upp en

dylik exploateringsverksamhet vara begränsade. En av staten och kyrkan

bedriven exploateringsverksamhet skulle också verka splittrande på de re­

dan tidigare hårt ansträngda resurserna.

Utredningen anser därför att tomträttsupplåtelser av färdigexploaterad

mark för egentligt samhällsbyggnadsändamål från statens och kyrkans sida

inte bör tillämpas.

I fråga om mark för fritidsbebyggelse kan det däremot enligt utred­

ningen finnas anledning att överväga statliga och kyrkliga tomträttsupp­

låtelser. Dylika upplåtelser bör i första hand kunna aktualiseras inom gles­

bygdskommuner med knappa planerings- och övriga resurser men med

stora möjligheter till fritidsbebyggelse på statens eller kyrkans mark.

Tomträttsupplåtelse av råmark för samhällsbyggande torde inte vara

praktiskt genomförbar med nu gällande bestämmelser. Om det skulle

framstå som önskvärt att skapa möjlighet till upplåtelser av statlig mark

till kommun i denna form måste alltså tomträttslagstiftningen ändras. Ut­

redningen anför att två huvudskäl kan tänkas föreligga för att staten på

detta sätt behåller marken i sin ägo, dels att det därigenom blir lättare

för staten att i framtiden disponera marken för statliga ändamål, dels

att samhället får garanterade möjligheter att förbehålla sig del i framtida

värdestegring på marken.

Kommunernas ansvar för samhällsbyggandet på det lokala planet inne­

fattar även hänsynstagande till statens mark- och lokalbehov. Markens an­

vändning för olika ändamål bör därför väsentligen styras genom kommu­

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

30

nens planerande åtgärder, men erforderligt samråd med statliga myndig­

heter måste självklart äga rum. Det kan därför enligt utredningens me­

ning inte göras gällande att staten behöver behålla äganderätten till mark

för att säkerställa att mark finns till förfogande för statens framtida behov.

Utredningen anser det sakna större betydelse från principiell synpunkt

om den framtida ökningen i markens kapitalvärde tillfaller staten eller

kommunerna. En anordning med statliga tomträttsupplåtelser av råmark

tjänar syftet att förbehålla det allmänna denna värdeökning huvudsakli­

gen därigenom att den gör det nödvändigt även för kommunerna att upp­

låta den färdiga tomtmarken med tomträtt. Detta skäl är inte bärande om

man på annat sätt kan åstadkomma en ordning som innebär att tomt-

rättsupplåtelse blir mer eller mindre obligatorisk vid exploatering av mark

som för samhällsbyggnadsändamål har förvärvats från staten. Mot bak­

grund av de nya tomträttslånen till kommuner föreslår utredningen att

staten vid överlåtelse av mark till kommun för samhällsbyggnadsändamål

i regel förutsätter att kommunen upplåter marken med tomträtt.

Vidare erinrar utredningen om de problem som kan uppstå genom att

råmarkens värde måste uppdelas på tomtmark för olika bebyggelseända­

mål, parkmark, gatumark osv. och den färdiga tomtmarkens värde på

råmarksvärde och ett av exploateringsanläggningarna betingat värde. Upp­

delningen kan förutsättas medföra risker för meningsskiljaktigheter mel­

lan stat och kommun och därigenom bli ett återkommande irritations­

moment.

Utredningen anser att skälen mot införande av möjlighet till statliga

tomträttsupplåtelser av råmark till kommun är väsentligt starkare än de

skäl som kan tala för en sådan anordning och avstyrker därför en sådan

utvidgning av tomträttsinstitutet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

Remissyttrandena

Endast ett fåtal remissinstanser yttrar sig om det framtida behovet

av statlig och kyrklig mark för samhällsbyggande. De gör inga

invändningar mot utredningens bedömning härvidlag.

Svenska stadsförbundet framhåller, att det finns starka motiv för att de

statliga och kyrkliga markreserverna så snabbt som möjligt ställs till

kommunernas förfogande. Det borde i regel vara möjligt att tillåta, att

sådana marköverlåtelser likvideras genom amortering under ganska lång

tid. Kommunernas ekonomiska situation, fortsätter förbundet, är i allmän­

het inte sådan att de f. n. har möjligheter att driva någon expansiv mark­

politik. Än så länge är det tämligen sällsynt att de kan förverkliga den mål­

sättning som markpolitiska utredningen har uppställt, nämligen full mark­

beredskap på tio års sikt. I själva verket borde kommunernas markbered­

skap i många fall täcka även behov på ännu längre sikt.

31

Domänstyrelsen ansluter sig till utredningens uppfattning att det är

betydelsefullt att i god tid planera markanvändningen, innan marköver-

låtelser aktualiseras. Styrelsen säger sig däremot inte kunna dela utred­

ningens uppfattning beträffande tidpunkten för kommuns för­

värv av statlig och kyrklig mark. Enligt styrelsens mening kan den mark

som förvaltas av styrelsen och som behövs för samhällsbyggande betraktas

som en markreserv, vilken kommun kan räkna med att utan konkurrens

från annan markköpare få förvärva så snart aktuellt behov av marken upp­

kommer. Om man räknar med att kommunernas sammanlagda behov av

mark utgör 1 400 hektar om året och att kommunerna bör förvärva mark för

tio års behov, skulle detta innebära att en markreserv på 14 000 hektar

skogs- och jordbruksmark delades upp på ett stort antal kommuner, vilka

i regel saknar organisation för förvaltning av sådan mark. Kommuns till­

träde till mark för planläggning m. in. kan enligt nuvarande praxis ske

utan äganderätt mot ersättning för intrång.

Flera remissinstanser påpekar att möjligheterna till fortlöpande rationa-

liseringsverksamhet inom jordbruket och skogsbruket försvåras, om kom­

munerna förvärvar delar av större sammanhängande fastighetskomplex.

Lantbruksstyrclsen kommenterar frågan om lantbruksnämndernas med­

verkan för att tillgodose friluftslivets intressen och för att erbjuda ersätt-

ningsmark åt markägare, vars mark behöver tas i anspråk för samhälls­

byggande. Styrelsen framhåller att det för lantbruksnämnderna alltid har

framstått som självklart, att de delar av nämndernas rationaliseringsfastig-

heter som behövs för den kommunala verksamheten skall ställas till för­

fogande på rimliga villkor. Även om bestämmelserna för jordfondens an­

vändning medger att lantbruksnämnderna förvärvar fastigheter endast

för rationaliseringsverksamlieten, är det ändå inte uteslutet att vissa delar

av de inköpta fastigheterna kan försäljas för bostads- eller fritidsändamål.

Lantbruksnämnden i Kalmar län påpekar att många tätorter är belägna

i centrum av ett gott jordbruksområde och att bebyggelsetillväxten i stor

utsträckning berört den bästa åkerjorden. Konkurrensen om mark mellan

bebyggelse och jordbruk torde komma att skärpas i fortsättningen. Lant­

bruksnämnden föreslår att de planer som läggs till grund för bedömningen

av kommuns behov av mark för samhällsbyggande skall innehålla uppgifter

om markens lämplighet för jordbruk. 1960 års ecklesiastika boställsutred-

ning förklarar sig ämna föreslå, att kommun skall kunna få bindande

förhandsbesked om rätt att förvärva kyrklig jord. Därigenom anser man

sig kunna förebygga att kommun alltför långt innan markdispositionen

blir aktuell övertar fastighet på vilken ett räntabelt jordbruk kan bedrivas.

I fråga om handläggningen av in arkförsäljning s-

ärendena ansluter sig remissinstanserna nästan utan undantag till

utredningens synpunkter och förslag. Flera remissinstanser uttalar sin

tillfredsställelse över utredningens uppfattning att försäljningarna inte

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

32

bör ha subventionskaraktär och att pris och övriga villkor bör bestämmas

efter reella förhandlingar.

Flertalet remissinstanser delar utredningens uppfattning att den rent

statliga marken inte skall kunna bli föremål för expropriation. Göte­

borgs stad och Linköpings stad har motsatt uppfattning och anför som skäl

härför bl. a. att den föreslagna stats-kommunala marknämndens avgöranden

synes bli mindre ägnade att tjäna som jämförelseobjekt än en expropria-

tionsdomstols samt att reglerna om förhandstillträde inte kan tillämpas

annat än vid expropriationsförfarandet. Svenska stadsförbundet och Stock­

holms stad anser, att en lämplig form för expropriation av statens mark

bör tillskapas vid sidan av det administrativa förfarande som utredningen

föreslagit.

Enligt bostadsstgrelsens mening skulle inrättandet av en stats-kommunal

marknämnd kunna innebära enklare och smidigare handläggning och större

hänsynstagande till planerings- och samhällsbyggnadssynpunkter än vad

som i regel är möjligt vid ett domstolsförfarande. Styrelsen anser därför, att

en marknämnd är att föredra framför alternativet att göra statens mark ex-

proprierbar. Expropriationsutredningen har vid sina överväganden varit

inne på tanken att föreslå en utvidgning av expropriationsbefogenheten till

att omfatta även statens mark. Utredningen erinrar om att, även om själva

marköverlåtelsen kan genomföras i den ordning som föreslås i betänkandet,

det ändå kan bli nödvändigt att anlita expropriationsförfarandet för att

avlägsna sådana sakrätter som häftar vid marken och hindrar dess använd­

ning för avsett ändamål. Utredningen vill inte motsätta sig att de föreslagna

åtgärderna genomförs men förutsätter att frågan om utvidgning av ex­

propriationslagen även till statens mark inte därigenom är helt avförd

från fortsatta överväganden. Svenska landstingsförbundet anför att sist­

nämnda fråga bör övervägas ytterligare.

Förslaget att göra all kyrklig jord exproprierbar vinner allmänt gillande

bland remissorganen. Från kyrkligt håll framhålls att frågan inte framstår

som något problem från kyrkans synpunkt. Uppsala universitet anser att

den av universitetet förvaltade fasta egendomen bör behandlas på samma

sätt som föreslås beträffande kyrklig jord. I annat fall blir det för univer­

sitetets del fråga om två helt skilda förfaranden allt efter som förvärvaren

är kommun eller annan.

När det gäller den statliga och kyrkliga markens användning för

olika ändamål hävdar Svenska stadsförbundet, att samhällsbyggan­

dets markbeliov skall ha företräde framför andra statliga och kyrkliga

markägarintressen, i synnerhet när det offentliga ägarintresset bara är att

tillgodogöra sig markens avkastning såsom fallet är beträffande de största

statliga och kyrkliga markinnehaven liksom universitetens och allmänna

arvsfondens mark. De kommunala markbehoven kan i sådana fall priori­

teras utan några som helst Olägenheter för nuvarande ägare. Den kommuna-

Kungl. I\Iaj:ts proposition nr 100 år 1967

33

la prioriteten till markreserver inom tätorterna bör gälla inte bara sådan

mark som ännu inte är exploaterad. Även inom tätorternas bebyggda delar

innehar statliga eller kyrkliga myndigheter ibland fastigheter som reserv

för framtida behov eller för att utnyttja deras avkastning. Enligt stadsför­

bundets uppfattning anser statliga myndigheter ofta att det är självklart

att ett statligt behov av mark skall tillgodoses just på den mark som råkar

vara i statlig ägo, oavsett om man därmed uppnår den mest ändamålsenliga

lokaliseringen av den statliga verksamhet det gäller. Svenska kommun­

förbundet anför, att tvekan om kommuns markförvärv behöver uppkomma

bara om det föreligger konkreta planer på att använda marken för en statlig

anläggning eller dylikt. Kommunernas intresse av att få till sig statlig

verksamhet är så stort, att staten inte behöver hålla någon markreserv för

mera oklara framtida behov. Svenska landstingsförbundet finner att den

långsiktiga bebyggelseplaneringen och de markförfoganden denna kräver

bör ges hög prioritet.

Poststyrelsen och Uppsala stad understryker vikten av att statens mark­

frågor samordnas med kommunens översiktsplanering på ett tidigt stadium.

Byggnadsstyrelsen uttalar sig i samma riktning och tillägger att detta i

första hand bör leda fram till sådana principöverenskommelser för mark­

frågornas lösning som utredningen föreslagit. I många fall kan det enligt

styrelsens mening föreligga svårigheter att ange de program som skall ligga

till grund för den långsiktiga planeringen. Som exempel kan nämnas plane­

ringssituationen inför en reformerad länsförvaltning inom ramen för en

ny länsindelning. En eftersläpande och i många fall bristfällig kommunal

översiktsplanering har hittills skapat svårigheter att förverkliga långsiktiga

markpolitiska program. Västerås stad framhåller att de tänkta principöver­

enskommelserna mellan stat och kommun inte får göras alltför flexibla.

För kommunen innebär en utfästelse att ställa mark till förfogande konsek­

venser av både ekonomisk och planeringsteknisk art. Det är därför nöd­

vändigt att bindande besked ges relativt tidigt för att kommunen skall kun­

na ta på sig uppgiften att tillgodose det statliga behovet av mark. Statens

markdelegation anför att för planeringen på lång sikt markreserver bör

behållas för statliga behov. Detta gäller särskilt Stockholmsområdet, uni­

versitetsstäderna och andra orter med expanderande statlig verksamhet.

Kammarkollegiet och 1960 års ecklesiastika boställsutredning anser det

angeläget, att de kyrkliga förvaltningsmyndigheterna får tillfälle att delta i

samhällsplaneringen i de fall då kyrklig jord berörs.

Förslaget att kommun skall kunna få frågan om förvärvstillstånd prövad

och avgjord direkt av Kungl. "Maj :t bedöms som ändamålsenligt av flertalet

remissorgan. Några remissinstanser, däribland byggnadsstyrelsen, anför att

ansökan om sådant tillstånd inte synes bli nödvändig så ofta, om utredning­

ens förslag i övrigt genomförs. Kammarkollegiet och domänstyrelsen fin­

ner den föreslagna anordningen obehövlig.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 100

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

34

Vad utredningen uttalat om bestämmande av pris och övriga

villkor vid marköverlåtelser godtas allmänt av remissinstanserna. Även

utredningens synpunkter på prisbildningen inom fastighetsmarknaden och

olika värderingsmetoder vinner gillande av de remissinstanser

som yttrat sig i frågan. Svenska kommunförbundet anser att förvaltnings­

myndigheterna bör uppmanas att kräva minsta möjliga utredning angående

kommunernas markbehov och i varje fall inte detaljplaner. Uppsala stad

ansluter sig till uppfattningen, att detaljplan inte behövs för att parterna

skall kunna ta ställning i prisfrågan. Domänstyrelsen säger sig tidigare

ha krävt detaljplan, vilket berodde på att värderingen grundades på s. k.

exploateringskalkyl. Numera nöjer sig styrelsen med en översiktsplan för

bedömningen av kommunens markbehov och sättet för markens utnyttjan­

de. Fortifikationsförvattningen anser inte fastställd detaljplan nödvändig

som underlag för beslut att sälja eller fastställa priset. Med hänsyn till den

kvalificerade användningen av försvarets mark är det däremot inte sällan

nödvändigt med en genomarbetad skiss till detaljplan för att man skall

kunna ta ställning till hur mycket av försvarets mark som bör avstås.

Beträffande detaljplanens betydelse för värderingen biträder domänstyrel­

sen utredningens uppfattning, att hypotetiska avkastningskalkyler inne­

håller alltför många osäkerhetsmoment för att vara ett tillfredsställande

underlag. Styrelsen har därför under senare år grundat sin prissättning på

ortens pris på råmark. Även om detaljplan i regel inte fordras längre, kan

en sådan plan dock vara av betydande intresse t. ex. vid förväntad hög

exploatering. Sveriges lantmätareförening instämmer i den kritik som

utredningen riktat mot de hypotetiska avkastningskalkylernas användbarhet

särskilt i fråga om råmark.

Lantbruksstyrelsen fäster uppmärksamheten på vad utredningen anfört

om att de kyrkliga myndigheterna inte sällan brukar kräva kompensation

i form av markbyten, vilket i flera fall lett till för jord- och skogsbrukets

rationalisering synnerligen olämpliga transaktioner mellan kommuner och

kyrkliga myndigheter. Lantbruksnämnden i Norrbottens län anser i likhet

med utredningen att dylika krav om markbyte inte bör ställas av statlig

eller kyrklig myndighet i förevarande sammanhang. Å andra sidan bör den

kyrkliga myndigheten efter hand få möjlighet att placera försäljningsmedel

i skogsmark, där så kan ske utan att jordbrukets och skogsbrukets rationa­

lisering motverkas. Västerås stad anför att stadens möjligheter att erbjuda

bytesmark varit en fördel vid förhandlingarna. Staden ser dock gärna att

dylika villkor undviks. Stiftsnåmnden i Luleå stift framhåller att det är de

kyrkliga myndigheternas plikt att behålla och vidareutveckla den kyrkliga

egendomen. Med hänsyn till penningvärdeförsämringen måste de kyrkliga

myndigheterna vara återhållsamma i fråga om större markförsäljningar,

om inte annan mark kan erhållas i utbyte så att den kyrkliga egendomens

realvärde bevaras. 1960 års ecklesiastika boställsutredning och stiftsnämn-

den i Skara stift uttalar sig i samma riktning. Stiftsnåmnden i Västerås

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

35

stift erinrar om att stiftsnämnds skyldighet att omsätta prästlönefondsme-

del i natur atillgångar visat sig svår att fullgöra. Vid försäljning av kyrklig

jord ges däremot ett gynnsamt tillfälle att försöka få likvid i form av mark.

Man tillgodogör sig på så sätt även den prissänkande effekt som bytesfor­

men brukar medföra.

Förslaget att tilldela byggnadsstyrelsen en vidgad

samordnande roll i markförsäljningsärendena godtas av remiss­

instanserna med ett par undantag. Några remissinstanser uttalar sig för en

längre gående centralisering än utredningen föreslagit. Svenska stads­

förbundet, Svenska kommunförbundet samt vissa städer framhåller att det

vore till fördel om kommunerna bara hade en motpart att förhandla med.

Stadsförbundet hävdar att en enda central myndighet bör företräda samt­

liga statliga myndigheter, såväl civila som militära, samt universiteten och

kyrkan.

De affärsdrivande verken motsätter sig mer eller mindre bestämt att

deras ärenden rörande kommuns förvärv av mark för samhällsbyggande

skulle överlämnas till byggnadsstyrelsen. Telestyrelsen ställer sig emeller­

tid positiv till samråd med byggnadsstyrelsen, och poststyrelsen framhåller

att styrelsen redan nu enligt gällande bestämmelser har att samråda med

byggnadsstyrelsen i markfrågor. Statens vattenfallsverk anför att det för

affärsverkens del borde vara tillräckligt med ett samråd i fråga om behovet

av den aktuella marken för samhällsbyggande. Byggnadsstyrelsen anser

att dess roll enligt förslaget inte är särskilt klart preciserad. Det blir i första

hand beroende på vederbörande markförvaltande organs initiativ i vad män

styrelsen blir inkopplad, vilket kan leda till bristande enhetlighet i bedöm­

ningen.

Överlantmätaren i Västernorrlands län föreslår att samordningen av de

statliga markförsäljningarna anförtros lantmäteristyrelsen i stället för

byggnadsstyrelsen. Statens förhandling snämnd anser att skäl talar för att

de samordnande uppgifterna läggs på nämnden och erinrar om att bygg­

nadsstyrelsen kommer att delas. Till den nya byggnadsstyrelsen kommer att

hänföras intendent sbyrån med fastighetsavdelningen. Enligt nämndens me­

ning har samordningen av de statliga markförsäljningarna inte något givet

samband med den nya byggnadsstyrelsens övriga uppgifter. I detta läge kun­

de övervägas att skapa ett särskilt organ för markärendena. Nämnden bar

emellertid redan befattning med dylika ärenden och det behov av samord­

ning av statens förhandlingar med kommuner som föranlett inrättandet av

nämnden torde i princip omfatta alla förhandlingsfrågor, även markför-

säljningsärenden. Byggnadsstyrelsen förklarar sig beredd att ta på sig vid­

gade uppgifter i vad gäller markfrågor. Genom beslut av 1963 års riksdag

bär i anslutning till styrelsens omorganisation dess ställning som central

myndighet för statligt byggande och statlig fastighetsförvaltning stärkts.

Styrelsen håller f. n. på att slutföra en kartläggning av statens markinne­

hav. Styrelsen instämmer i utredningens uttalande, att en förstärkning av

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

36

förhandlingsapparaten kan bli nödvändig för statens del i vissa fall, t. ex.

när ett markärende berör flera myndigheters områden. En sådan förstärk­

ning bör i regel anknytas till styrelsen, bl. a. för att undvika den splittring

i organisationsbilden som utredningen velat eliminera.

Statens förhandling snämnd finner det angeläget, att det samordnande

organet blir informerat om alla försäljningsärenden av betydelse på ett

tidigt stadium. Endast om så blir fallet torde den samordnande funktionen

kunna tillgodoses helt.

Förslaget att inrätta en stat s-kommunal marknämnd har till­

styrkts av samtliga remissinstanser såvitt avser civil statlig mark och kyr­

kans mark. Fortifikationsförvaltningen och försvarets fastighetsnämnd an­

för sammanstämmande att den föreslagna marknämnden inte behövs för

att besluta i frågor om pris och övriga villkor vid överlåtelse av försvarets

mark. Vad beträffar uppgiften att avge yttrande i ärende rörande kommuns

förvärv av mark för samhällsbyggande skulle marknämnden komma att

överta en funktion som f. n. utövas av försvarets fastighetsnämnd. Enligt

utredningen skall emellertid de utrednings- och förhandlingsuppgifter som

sammanhänger med att det vid försvarets markförsäljningar ofta uppkom­

mer krav på ersättningsmark, intrångsersättningar m. in. stanna kvar hos

fastighetsnämnden. En sammanblandning av marknämndens och fastighets-

nämndens uppgifter vore dock olämplig och skulle motverka syftet att på

ett bättre sätt tillgodose kommunernas markbehov.

Med den sammansättning som utredningen föreslagit föreligger enligt

kammarkollegiet risk för att marknämndens handläggning av enskilda

ärenden i realiteten inte kommer att bli annat än fortsatta förhandlingar,

där avgörandet knappast kommer att få större betydelse utöver det enskilda

fallet. Statens förhandlingsnämnd hävdar att det föreligger risk för att för­

utsättningarna för att nå överenskommelse i direkta förhandlingar mellan

markförvaltande myndighet och kommun försämras med en sådan ordning

som utredningen föreslagit. Det kan nämligen inte uteslutas att parterna

— för att tillförsäkra sig förhandlingsmarginaler vid en eventuell förhand­

ling inom en nämnd med partsrepresentanter — underlåter att vid förhand­

lingar i så att säga första instans efterge krav, som de i och för sig skulle

vara beredda att uppge vid en slutlig förhandling. Syftet med utredningens

förslag skulle bättre tillgodoses, om det opartiska organets ledamöter ut­

gjordes av från statlig och kommunal administration fristående personer

med speciell kompetens, förslagsvis två domare och en expert i fastighets­

frågor. Svenska pastoratens riksförbund framför liknande synpunkter på

marknämndens sammansättning. Domänstyrelsen företräder en motsatt

ståndpunkt i denna fråga. Enligt styrelsen förefaller det naturligt att parts­

intressen bli representerade i nämnden, eftersom det gäller förhandlingar

mellan köpare och säljare, som på ett avgörande sätt påverkar prisbild­

ningen på fastighetsmarknaden. Styrelsen förutsätter vidare att den blir

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

37

representerad i nämnden. De myndigheter som förvaltar större markområ­

den bör vara företrädda i nämnden. Den insyn som vinnes härigenom blir

till stort gagn i myndigheternas eget förhandlingsarbete. Vidare bör den

information som myndigheten erhåller genom sin medverkan i nämnden

resultera i att antalet ärenden som behöver underställas nämnden begränsas

och att prissättningen blir säkrare.

Svenska stadsförbundet, Svenska kommunförbundet och Stockholms stad

föreslår att en domstolsjurist skall vara nämndens ordförande. Kammar­

kollegiet anser att av nämndens övriga ledamöter en bör ha grundlig er­

farenhet av fastighetsvärdering och en annan av planeringsfrågor. För att

det skall bli balans mellan köpar sidan och säljarsidan bör av nämndens

övriga ledamöter två utses efter förslag av kommunförbunden, medan de

återstående två bör representera säljarsidan. Av dessa senare bör en utses

efter förslag av exempelvis Svenska pastoratens riksförbund.

Svenska pastoratens riksförbund avstyrker för sin del att kommunför­

bunden får föreslå ledamöter i nämnden. Kungl. Maj :t bör i stället direkt

utse alla ledamöterna. Alternativt föreslår förbundet att jämväl säljarsidan

blir representerad på så sätt, att en ledamot utses efter förslag av förbundet

och en efter förslag av kammarkollegiet, medan kommunförbundsrepresen-

tanterna begränsas till två.

Överlantmätaren i Norrbottens län anser att marknämnden bör knytas

till lantmäteristyrelsen i dess egenskap av huvudmyndighet för fastighets­

värderingen. Enligt domänstgrelsen torde nämndens kansli med fördel

kunna inordnas i byggnadsstyrelsen.

Gentemot utredningens förslag att kommunen bör betala kostnaden för

de särskilda utredningar som nämnden anser behövliga invänder Svenska

landstingsförbundet, att kostnaden i stället bör belasta den part, vars före-

bragta material befinns vara otillräckligt för ställningstagande. Svenska

kommunförbundet anser att kostnaden bör betalas av nämnden.

Domänstgrelsen, fortifikationsförvaltningen och försvarets fastighets-

nämnd ifrågasätter om inte marknämndens beslut bör kunna överklagas.

Lantmäteristgrelsen påpekar att frågan om betydelsen och verkan av

nämndens beslut beträffande pris och övriga villkor för en överlåtelse från

staten till kommun inte behandlats av utredningen. I vad mån parterna

skall anses bundna att fullfölja den ifrågasatta äganderättsövergången

genom att ingå ett civilrättsligt köpeavtal i enlighet med de villkor som

beslutats av marknämnden synes inte vara klarlagt. Denna fråga bör enligt

styrelsen uppmärksammas.

I fråga om befogenhet för Kungl. Maj:t att slutligt

besluta om marköverlåtelse erinrar byggnadsstyrelsen om att i många

fall sådana organisationsfrågor och statliga investeringar kan aktualiseras

som Kungl. Maj :t inte ensam kan avgöra. När det t. ex. gäller ändrad lokali­

sering av viss statlig verksamhet, måste riksdagen först fastställa de grund­

Kungl. Majrts proposition nr 100 år 1967

38

läggande förutsättningarna, innan Kungl. Maj :t eller central myndighet

ges bemyndigande att avyttra marken, såsom fallet var vid friställandet av

Järvafältet för kommunal exploatering.

Utredningens förslag till vidgad delegering av beslutanderätten till

vissa myndigheter lämnas i huvudsak utan erinran av remissinstanserna.

Domänstyrelsen anser, med instämmande av kammarkollegiet, att även

styrelsen bör få vidgat för sälj ningsbemyndigande med hänsyn till att sty­

relsen har att ombesörja de mest omfattande försäljningarna inom den

statliga sektorn. 1960 års ecklesiastika boställsutredning, Svenska pasto­

ratens riksförbund samt stiftsnämnderna i Göteborgs, Växjö, Skara, Väs­

terås och Uppsala stift föreslår, att värdegränsen för stiftsnämnds beslutan­

derätt höjs till 100 000 kr. Kammarkollegiet avstyrker en sådan höjning.

Utredningens synpunkter på to in trätts upplåtelse av statlig

mark vinner allmänt gillande hos remissinstanserna. Fortifikations förvalt­

ningen meddelar att förvaltningen nyligen måst upplåta ett område med

tomträtt för permanent bostadsbebyggelse. Erfarenheterna härav är sådana

att förvaltningen anser det klart olämpligt, att tomträttsupplåtelser för så­

dant ändamål tillämpas av staten. Svenska landstingsförbundet, Svenska

kommunförbundet och vissa städer delar inte utredningens uppfattning att

tomträttsupplåtelse skall vara mer eller mindre obligatorisk vid exploate­

ring av mark, som för samhällsbyggande har förvärvats från staten. Kom­

munen bör i stället ha full frihet att själv bedöma hur marken skall dispo­

neras.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1967

Åtgärder för att främja rationellt byggande

Byggnadsbestämmelser

Nuvarande ordning för meddelande av byggnadsbestämmelser m. m.

Grundläggande bestämmelser om byggande finns i byggnadslagen den

SO juni 1947 (nr 385) och byggnadsstadgan den 30 december 1959 (nr 612).

Byggnadslagen innehåller regler om planering av bebyggelse medan bygg­

nadsstadgan innehåller bestämmelser om byggnads yttre och inre anord­

nande, tillsyn över byggnadsverksamheten samt byggnadsnämndernas orga­

nisation, uppgifter och arbetssätt. Byggnadsbestämmelser finns dessutom

i ett stort antal andra författningar. Hälsovårdsstadgan den 19 december

1958 (nr 663) innehåller bestämmelser om byggnader i allmänhet. En

grupp författningar har bestämmelser om vissa anordningar i byggnader

av olika slag. Hit kan hänföras civilförsvarslagen den 22 april 1960 (nr 74)

och civilförsvarskungörelsen den 27 maj 1960 (nr 377), kungörelsen den

15 november 1957 (nr 601) om elektriska starkströmsanläggningar samt

kungörelsen den 3 november 1939 (nr 783) angående anordnande och

39

begagnande samt tillsyn av vissa hissar. Vidare finns ett antal författningar

som innehåller bestämmelser om byggnader eller anordningar för speciella

ändamål, nämligen arbetarskyddslagen den 3 januari 1949 (nr 1) och

arbetarskyddskungörelsen den 6 maj 1949 (nr 208), förordningen den

3 juni 1932 (nr 178) med vissa bestämmelser angående film och förord­

ningen den 3 juni 1932 (nr 179) med vissa bestämmelser om biografer och

filmförevisning, förordningen den 10 juni 1949 (nr 341) om explosiva

varor, förordningen den 1 december 1961 (nr 568) om brandfarliga varor

samt livsmedelsstadgan den 21 december 1951 (nr 824).

I flera fall ger de nämnda och andra författningar myndigheterna befo­

genhet att meddela bestämmelser om författningens tillämpning. Sådana

bestämmelser kan vara bindande för andra myndigheter och allmänheten.

Det innebär att underlåtenhet att rätta sig efter bestämmelserna kan med­

föra någon i författningen angiven påföljd. Bindande bestämmelser brukar

kallas föreskrifter. I andra fall åter har myndigheterna fått befogenhet eller

ålagts att meddela bestämmelser som är av rådgivande karaktär och således

inte bindande i den förut nämnda meningen. De brukar kallas anvisningar.

Enligt 76 § byggnadsstadgan äger byggnadsstyrelsen meddela föreskrifter

om bl. a. konstruktion och utförande av byggnader och andra anordningar

om vilka bestämmelser ges i stadgan. För att bli gällande skall föreskrif­

terna dock fastställas av Kungl. Maj :t. Kungl. Maj :t har tidigare denna dag,

efter anmälan av chefen för kommunikationsdepartementet, dels fastställt

vissa sådana av byggnadsstyrelsen meddelade föreskrifter, dels föreslagit

riksdagen sådan ändring i byggnadsstadgan att fastställelse inte skall

behövas för framtiden. Byggnadsstyrelsen har, med stöd likaledes av 76 §

byggnadsstadgan, tidigare utfärdat anvisningar för tillämpning av bygg­

nadsstadgan, benämnda BABS. Särskilt 44, 48 och 48 §§ byggnadsstadgan

ger byggnadsstyrelsen ett vidsträckt underlag för att utfärda föreskrifter

och anvisningar.

Rätt för central myndighet att meddela föreskrifter finns främst enligt

de författningar som reglerar anordningar eller byggnader av speciellt slag.

Civilförsvar sstyrelsen meddelar sålunda enligt 46 och 48 §§ civilförsvars-

kungörelsen föreskrifter om skyddsrum. Kommerskollegium meddelar en­

ligt 1 kap. 2 § kungörelsen om elektriska starlcströmsanläggningar före­

skrifter om sådan anläggnings utförande och skötsel. Enligt 14 och 32 §§

förordningen om explosiva varor meddelar kommerskollegium föreskrifter

om fabriker och förråd för sådana varor. Det åligger kollegiet enligt nämnda

paragrafer att samråda med byggnadsstyrelsen innan bestämmelser av

byggnadsteknisk natur meddelas; fråga vari enighet inte kan nås mellan

de båda ämbetsverken skall liänskjutas till Kungl. Maj :ts avgörande. 14 §

förordningen om brandfarliga varor ger kommerskollegium rätt att med­

dela föreskrifter bl. a. om cisterner samt lokaler och byggnader för förvaring,

hantering och försäljning av sådana varor. Innan kollegiet meddelar före­

skrift som berör annan myndighets ämbetsområde skall kollegiet samråda

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

40

med denna myndighet. Uppnås inte enighet, skall 'ärendet underställas

Kungl. Maj :t för avgörande.

Anvisningar men inte föreskrifter får utfärdas, på brandförsvarets om­

råde av statens brandinspektion (instruktion 1965: 677), på arbetarskyddets

område av arbetarskyddsstyrelsen (74 § arbetarskyddslagen; undantag se

45 §) samt på hälsovårdens område av medicinalstyrelsen och veterinär-

styrelsen (4 § hälsovårdsstadgan och 86 § livsmedelsstadgan). Anvisningar

kan i enskilda fall bli faktiskt bindande på det sättet att de — som mening­

en med dem är — tillämpas av lokala tillsynsmyndigheter såsom brandsyne-

förrättare, yrkesinspektörer, hälsovårdsnämnder och av länsstyrelser. I

hälsovårdsstadgan (74 §) och brandstadgan (13 §) åläggs myndigheterna

alt bereda byggnadsnämnden tillfälle att yttra sig innan de meddelar före­

läggande om åtgärd av byggnadsteknisk art. Nämnas bör att myndighets­

föreskrifter av denna typ mera sällan torde få betydelse för nybyggnads­

verksamhet.

Tidigare förekom byggnadsbestämmelser i de lokala brandordningar som

antas av kommunerna och fastställs av länsstyrelsen. 1962 års brandstadga

tillåter inte sådana bestämmelser och de är numera utrensade ur brand­

ordningarna. Inte heller de lokala hälsovårdsordningarna innehåller några

bestämmelser av betydelse för byggnadsverksamheten. Däremot finns bygg­

nadsbestämmelser i de lokala livsmedelsordningar som kommunerna antar

med stöd av livsmedelsstadgan.

För allmän vatten- och avloppsanläggning är i regel kommun huvudman.

Enligt 12 § lagen den 3 juni 1955 (nr 314) om allmänna vatten- och avlopps­

anläggningar äger huvudmannen meddela föreskrifter för anläggningens

brukande. Föreskrifterna skall för att bli gällande underställas länsstyrel­

sens prövning. De kommunala VA-verkens föreskrifter är vanligen ut­

formade i enlighet med ett normalförslag som utarbetats av Vatten- och

Avloppsverksföreningen. Förslaget innehåller bestämmelser om utförande

och anbringande av installationer. Ytterligare exempel på att myndighet

fastställer föreskrifter som meddelas av enskild sammanslutning finns i

kungörelsen den 2 juni 1939 (nr 219) angående behörighet att vid elektriska

starkströmsanläggningar utföra installationsarbete. Leverantör av elektrisk

ström äger föreskriva att installationsarbete vid hans anläggningar får ut­

föras bara av den som han givit entreprenörsrätt. Sådan rätt får inte vägras

installatör som förbinder sig att rätta sig efter den instruktion för entre­

prenörer som strömleverantör äger utfärda. Instruktionen skall underställas

kommerskollegium för fastställelse. De lokala strömleverantörerna, i regel

kommunala elverk, har med stöd av dessa författningsbestämmelser utfär­

dat föreskrifter som är grundade på normalförslag av Elverksföreningen.

Normalförslaget innehåller bl. a. administrativa bestämmelser om ritningar,

inkoppling, besiktning m. m. och tekniska bestämmelser om ledningsdrag­

ning och ledningsdimensionering, säkringar, gruppcentraler, mätaranord-

ningar etc.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

41

Av betydelse för byggnadsverksamheten är också de bestämmelser som

lokala gasverk meddelar om gasinstallationer. Gasverksföreningens normal-

förslag ligger i regel till grund för sådana bestämmelser.

Tidigare behandling av frågor om byggnadsbestämmelser

Statsmakterna har i olika sammanhang tagit ställning till frågor om i vad

män byggnadsbestämmelser bör meddelas i författning eller av myndig­

heter och om olika myndigheters befogenheter att meddela sådana bestäm­

melser.

Av förarbetena till arbetarskyddslagen (prop. 1948:298 s. 121) framgår

alt man avsåg att byggnadsstyrelsen i sina anvisningar skulle meddela be­

stämmelser om arbetslokalers beskaffenhet med hänsyn till behovet av

arbetarskydd. Det framhölls att byggnadsstyrelsen borde samråda med ar-

betarskyddsmyndigheten. Sedan år 1950 innehåller också BABS vissa bygg­

nadsbestämmelser som avser att tillgodose arbetarskyddet. Vid tillkomsten av

hälsovårdsstadgan uttalades (prop. 1958: B 46 s. 111) att byggnadsbestäm­

melser, varigenom föreskrivs ett visst utförande, eventuellt med måttangi-

velser, eller användning av visst material, inte borde ingå i hälsovårdsstadgan

eller i anvisningar till den. Där borde också undvikas bestämmelser som

mera tar sikte på nybyggnader än på byggnadsbeståndet som helhet. Den ut­

formning som i enlighet med dessa principer gavs hälsovårdsstadgan ansågs

i allt väsentligt tillgodose önskemålet att från hälsovårdsförfattningar ut­

mönstra byggnadstekniska bestämmelser.

1951 års byggnadsutredning (se prop. 1959: 168 s. 165) betonade vikten

av att gå fram med varsamhet när det gällde att till byggnadsstadgan föra

över byggnadstekniska bestämmelser i specialförfattningar. Bestämmelser

av denna art vilka det kunde komma i fråga att flytta till byggförfattningarna

var enligt utredningen genomgående av så speciell natur att de hade sin

plats i BABS. Utmönstringen av byggnadsbestämmelser ur specialförfatt­

ningarna behövde enligt utredningen inte ske i ett sammanhang utan kunde

1 regel anstå tills författningen av annan anledning skulle revideras. Dessa

utredningens uttalanden lämnades utan erinran i prop. 1959: 168 (s. 63 och

167) och har sedermera också följts. I propositionen framhölls vidare (s. 63)

att frågorna om planläggning och byggande tangerar så många områden av

samhällslivet att de inte kan ses isolerade utan måste lösas i samverkan

mellan företrädarna för de olika grenarna av den samhälleliga verksam­

heten. Det ansågs (s. 168) utan särskild bestämmelse därom uppenbart, att

byggnadsstyrelsen före utfärdandet av föreskrifter och anvisningar skulle i

erforderlig omfattning samråda med de övriga myndigheter som i något

hänseende berördes av frågan. Departementschefen förklarade vidare ut­

tryckligen (s. 270) att hinder inte förelåg att i BABS behandla även ämnen

som reglerats på annat ställe än i de egentliga byggnadsförfattningarna.

I prop. 1962: 12 (s. 126) med förslag till brandlag och brandstadga av­

visades tanken på byggnadsbestämmelser i brandförfattningarna eller de

2 —Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 100

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

lokala brandordningarna. Motiveringen var att behovet av byggnadstekniska

brandskyddsbestämmelser av statsmakterna beaktats vid byggnadslagstift­

ningens tillkomst och vid bestämmandet av dess tillämpningsområde samt

att alla byggnadsbestämmelser av praktiska skäl borde återfinnas i en och

samma lagstiftning.

I hotellförordningen den 16 december 1966 (nr 742) har byggnadsbestäm-

melserna om hotell kunnat utmönstras ur specialförfattning i och med att

BABS kommer att innehålla motsvarande bestämmelser. I prop. 1966: 124

(s. 34) med förslag till hotellförordning anfördes att bestämmelsernas över­

förande är ett led i de strävanden att förenkla byggnadslagstiftningen som

påbörjades i och med 1959 års byggnadsstadga.

Vid tillkomsten av 1961 års förordning om brandfarliga varor har däremot

inte övervägts om byggnadsbestämmelser kunde föras över till den egentliga

byggnadslagstiftningen. I stället har betonats vikten av att kommerskolle­

gium utfärdar behövliga tillämpningsföreskrifter i samråd med berörda

myndigheter (prop. 1961: 173 s. 31). I samband därmed framhölls att kol­

legiet därvid kunde ta hänsyn till intressen som tidigare inte särskilt be­

aktats, t. ex. luftföroreningar. Vidare underströks att kollegiets föreskrifter

inte fick utformas så att de stod i strid med speciallagstiftning på annat

område. Inte heller i samband med 1963 års ändringar i förordningen om

explosiva varor (prop. 1963:148) har frågan om byggnadsbestämmelserna

aktualiserats.

Byggindustrialiseringsutredningen

Byggnadslagstiftningen ställer krav på utformning av byggnader med ut­

gångspunkt i säkerhet, hygien och trevnad. Enligt byggnadsstadgan omfattar

detta dels säkerhet mot olycksfall förorsakat av brand, byggnads nedstör­

tande och olämpligt anordnande av vissa delar, t. ex. installationer för gas,

vatten och elektrisk ström, dels säkerhet mot sanitär olägenhet genom brist­

fällig dagsljusbelysning, ventilation, värme-, fukt- och ljudisolering osv.

Byggnadsstadgans allmänt formulerade krav måste preciseras för att kunna

tillämpas i praktiken. Detta sker genom byggnadsstyrelsens tillämpnings-

bestämmelser till byggnadsstadgan. De innehåller preciserade tekniska re­

kommendationer beträffande byggnadsdelar och material med avseende på

tillverkning, utförande, hållfasthetsegenskaper m. m.

Utredningen framhåller att samhället genom byggnadsbestämmelserna i

viss mån tar på sig ansvaret för allmänhetens skydd. Producentens ansvar

för slutprodukten är relativt begränsat och upphör i stort sett efter bygg­

nadsarbetets slutförande i och med byggherrens besiktning. Därefter faller

allt tekniskt och ekonomiskt ansvar på byggherren eller förvaltaren av bygg­

naden. Samhällets kontroll av byggnadsbestämmelsernas tillämpning sker

genom relativt omfattande granskning av ritningar och beskrivningar vid

43

byggnadslovgivningen och genom flera besiktningar under byggnadstiden.

Kontrollen av slutproduktens egenskaper i förhållande till de primära kraven

på säkerhet, hygien och trevnad är däremot bristfällig beroende på den bris­

tande preciseringen av dessa krav samt avsaknad av mätmetoder och mät­

utrustning.

Den nuvarande utformningen av byggnadsbestämmelserna med relativt

detaljerade tekniska krav på konstruktioner o. d. har enligt utredningen

visat sig mindre ändamålsenlig på grund av den snabba tekniska utveck­

lingen. En enhetlig byggnadsteknik synes vara en förutsättning för att en

sådan utformning av bestämmelserna skall fungera bra. Men byggnadstek­

niken är i dag inte längre enhetlig. I viss utsträckning har också använd­

ningen av nya produkter och nya tekniska lösningar försvårats genom

bestämmelsernas utformning.

Mot denna bakgrund har, anför utredningen, olika förslag framförts om

att byggnadsbestämmelserna skall utformas som kvalitativa krav eller funk­

tionskrav. Detta skulle innebära att bestämmelserna i stället för att pre­

cisera teknisk utformning av konstruktioner och byggnadsdelar skulle ange

de primära kraven på säkerhet, hygien och trevnad i mätbara termer. I viss

utsträckning förekommer sådana krav redan i BABS 1960. Funktionskraven

måste vara satta i relation till beräknings- och provningsmetoder för att vara

praktiskt användbara. Det är uppenbart att svårigheterna många gånger är

stora när det gäller att utarbeta sådana beräkningsmetoder och ange funk­

tionskrav i mätbara enheter, t. ex. i frågor rörande hygien och trevnad.

Utredningen anser att funktionskraven bör avse slutprodukten och komma

till uttryck i sådan form att de blir direkt hänförliga till byggnadsstadgans

primära krav på säkerhet, hygien och trevnad. Om funktionskraven får for­

men av krav på enskilda byggnadsdelar eller konstruktioner är det risk för

att den tekniska utvecklingen hindras. Det torde dock vara fördelaktigt om

funktionskraven dels kunde illustreras med tekniska lösningar som bedöms

uppfylla de funktionella kraven, dels kompletteras med information avsedd

att förmedla grundläggande byggnadstekniska kunskaper och erfarenheter.

Detta skulle ge en värdefull service åt många byggherrar och projektorer,

underlätta byggnadsnämndernas granskningsarbete och ge en inte oväsentlig

variantbegränsande effekt.

Efter att ha erinrat om att bestämmelser som på ett eller annat sätt in­

verkar på utformning och utförande av byggnader finns i ett stort antal för­

fattningar utanför den egentliga byggnadslagstiftningen framhåller utred­

ningen att den tekniska utvecklingen inom byggandet bl. a,, innebär ett väx­

ande behov av samordning mellan olika led i byggprocessen och mellan dem

som deltar i denna. Den enskilda produkten måste ses i ett större samman­

hang, som en del i helheten. Utvecklingen mot produkter med högre förtill-

verkningsgrad ställer ökade krav på de olika delarnas ömsesidiga anpass­

ning. För att inte motverka en rationalisering måste byggnadsbestämmel-

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

44

serna utformas under hänsyn härtill. Om flera myndigheter självständigt

svarar för bestämmelser på olika områden inom byggandet kan en tillräck­

lig samstämmighet inte uppnås. En myndighet bör därför enligt utredningen

ha ansvaret för att alla bestämmelser som rör byggandet är samordnade till

form och innehåll, dvs. utformade på enhetligt sätt och med enhetliga regler

för deras tillämpning.

Utredningen anser att byggnadsstyrelsen i egenskap av central myndighet

på byggnadsområdet är den naturliga myndigheten för en sådan uppgift.

Byggnadsstyrelsens bestämmelser bör således omfatta alla delar i en bygg­

nad. En sådan ordning synes stämma väl överens med de strävanden att

förenkla byggnadslagstiftningen som påbörjades i och med 1959 års bygg­

nadsstadga och som bl. a. syftar till att överföra de tekniska byggnadsbe-

stämmelserna om nybyggnad i olika specialförfattningar till BABS. Special­

författningarna skulle då endast komma att innehålla ordningsföreskrifter

om brukandet av byggnader och anläggningar. För den lokala tillsynen i

samband med nybyggnad innebär detta en förstärkning av byggnadsnämn­

dens roll i förhållande till andra tillsynsmyndigheter. I de fall då andra cen­

trala myndigheter är berörda, bör bestämmelserna enligt utredningen ut­

arbetas i samråd mellan byggnadsstyrelsen och de olika myndigheterna men

utfärdas av byggnadsstyrelsen. Utredningen anser att denna ordning kan

tillämpas även på bestämmelserna för elektriska installationer. De lokala

strömleverantörernas samt vatten- och avloppsverkens rätt att meddela in-

stallationsbestämmelser bör enligt utredningen upphöra.

Remissyttrandena

Utredningens förslag att byggnadsbestämmelserna bör ut­

formas som funktionskrav med rådgivande exempel på godtag­

bara lösningar förordas av bl. a. byggnadsstyrelsen, lantbruksstyrelsen och

SABO. Byggnadsstyrelsen anför att förslaget ansluter till styrelsens eget ar­

betsprogram. Styrelsen understryker att brister i kunskapsunderlaget f. n.

inte gör det möjligt att konsekvent tillämpa funktionskrav och betonar vik­

ten av att resurser avdelas för att planera och genomföra utredningens för­

slag. En viss försiktighet bör dock iakttas i fråga om att knyta funktionskrav

till slutprodukter med tanke på svårigheterna att på ett praktiskt och till­

förlitligt sätt kontrollera funktioner hos produkten. I många fall är det

därför enligt styrelsens uppfattning lämpligare att i stället hänföra kraven

till byggnadselement och andra delar av en byggnad samt kontrollera att

kraven fylls innan delarna fogas in i byggnaden. Styrelsen anför vidare att

central typbedömning och tillverkningskontroll är väsentliga förutsättningar

för att ansvaret för produkternas utformning och utförande i högre grad än

nu skall kunna läggas på producenten. Om producenten får sin produkt typ-

godkänd och tillverkningskontrollerad, kommer han att ha det faktiska an­

svaret för såväl dimensionering som utförande. Detta förutsätter dock änd­

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

45

ring i byggnadsstadgans bestämmelser om den byggandes och den ansvarige

arbetsledarens åligganden.

Ett flertal remissinstanser, bl. a. bostadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, me­

dicinalstyrelsen, veterinärstyrelsen, centrala sjukvårdsberedningen, lant-

bruksstyrelsen, Svenska stadsförbundet och HSB, delar utredningens upp­

fattning att man bör få till stånd bättre samordning av byggnad s-

bestäm melserna genom att stärka byggnadsstyrelsens ställning som

central myndighet inom byggnadsområdet.

Byggnadsstyrelsen understryker kraftigt vad utredningen föreslår och er­

inrar om att statsmakterna tidigare i skilda sammanhang uttalat sig för

samordning av byggnadsbestämmelser som berör olika myndigheters kom­

petensområden. Styrelsen har enligt byggnadsstadgan möjlighet att meddela

tillämpningsbestämmelser rörande byggnads anordnande från bl. a. arbetar­

skydds-, hälsovårds- och brandskyddssynpunkt. Så har också skett i be­

gränsad omfattning i BABS 1960 och kommer att ske i vidgad omfattning

i nya BABS i den utsträckning personella resurser och kunskapsunderlag gör

detta möjligt. Alltjämt kommer dock tills vidare vissa separata bestämmel­

ser och lokala regler att finnas inom dessa specialområden rörande byggan­

det. Styrelsen anför vidare bl. a.:

Inom vissa specialområden, främst rörande särskilda lokaler, särskild

anordning eller särskild verksamhet, förekommer författningar som i viss

omfattning utgör formella hinder mot en ändamålsenlig samordning av be­

stämmelserna för husbyggandet. Vid tillkomsten av 1959 års byggnadsstadga

förutsattes att översyn av vissa författningar av detta slag efter hand skulle

göras och sådan översyn har, såsom utredningen omnämner, påbörjats och

delvis genomförts (hotell, biografer och va-installationer). Det är angeläget

att en översyn kommer till stånd även inom ytterligare specialområden, om

en rationell samordning skall kunna åstadkommas. Som exempel kan näm­

nas bestämmelser om hissar (och rulltrappor), skyddsrum, livsmedels-

lokaler, förvaring av brandfarliga varor, gasinstallationer och elinstallatio-

ner. Styrelsen vill också fästa uppmärksamheten på att risk kan föreligga

att specialbestämmelser kan komma att utfärdas utan samordning med

byggnadsbestämmelserna rörande frågor som aktualiseras av den tekniska

utvecklingen. Detta gäller t. ex. åtgärder mot luftföroreningar från byggnader

och skydd mot radioaktiv strålning.

Styrelsen vill i sammanhanget betona att styrelsens samordningsuppgift

självfallet inte skall inkräkta på olika specialmyndigheters kompetensom­

råden. Dessa myndigheter bör i största möjliga utsträckning svara för det

sakliga underlaget för byggnadsbestämmelser rörande olika specialfrågor.

Vidare bör det direkta ansvaret för ordningsbestämmelser om brukandet av

olika anordningar och byggnader åvila specialmyndigheterna, vilka där­

igenom också har möjlighet att ingripa om t. ex. sanitära olägenheter, risk

för olycksfall eller brandfara skulle uppkomma.

Veterinärstyrelsen är principiellt positiv till utredningens förslag i vad de

berör livsmedelslokaler. Många komplikationer skulle undvikas om av­

görandet i alla byggnadsfrågor lades på ett organ i varje instans, vilket dock

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

förutsätter utförliga samrådsbestämmelser. Veterinärstyrelsen föreslår att,

om enighet i samrådsärende inte kan uppnås mellan byggnadsstyrelsen och

samrådsmyndighet, ärendet skall underställas Kungl. Maj :t. Styrelsen anför

vidare att utredningens förslag måste betraktas som principförslag som när­

mare får övervägas inom Kungl. Maj :ts kansli. Enligt styrelsens mening

är det önskvärt, att dessa överväganden samordnas med livsmedelsstadge-

kommitténs arbete.

Civilförsvarsstyrelsen uttalar att det i och för sig inte är otänkbart att

överföra utfärdandet av tekniska bestämmelser för normalskyddsrum från

civilförsvarsstyrelsen till byggnadsstyrelsen. Förutsättning härför är dock

att ansvaret för de skyddstekniska kraven och värderingar i övrigt av civil-

försvarsnatur alltjämt skall åvila civilförsvarsstyrelsen i egenskap av fack­

myndighet. Styrelsen anser att önskemålet om samordning av byggnads-

bestämmelsernas innehåll och utformning väl torde tillgodoses genom det

nära samråd civilförsvarsstyrelsen tar med byggnadsstyrelsen vid utarbe­

tande av nya tekniska bestämmelser. Styrelsen anser också att inget hinder

föreligger att införa dess tekniska bestämmelser för skyddsrum som del i

eu av byggnadsstyrelsen redigerad bestämmelsesamling.

Arbetarskyddsslyrelsen anför i huvudsak följande.

Styrelsen har med stöd av arbetarskyddslagen utfärdat vissa anvisningar

som berör byggnadsstyrelsens kompetensområde, t. ex. i fråga om anord­

ning, beskaffenhet och inredning av personalrum i skolanläggning, av kios­

ker för varuförsäljning och av ekonomilokaler vid restauranger. Inom sty­

relsen pågår också utarbetande av särskilda anvisningar för personalrum vid

sjukvårdsanläggningar samt i butiker, varuhus, lager och kontor. Dessa

anvisningar, som har utarbetats eller kommer att utarbetas i samråd med

byggnadsstyrelsen, är samtliga av sådan art att de i lämpliga delar kan över­

föras till BABS. Med hänsyn till de uttalanden som gjorts från arbetsmark­

nadens parter att stort behov av anvisningar på dessa områden föreligger,

får det anses nödvändigt att anvisningar av ifrågavarande art kan utfärdas

av styrelsen, oberoende av om överförandet till BABS eller inarbetandet i

BABS kunnat ske eller ej.

Under angivna förutsättningar har arbetarskyddsstyrelsen inte något att

erinra mot att det i föreskrifter och anvisningar till byggnadsstadgan intas

bestämmelser av arbetarskyddskaraktär i den mån de avser arbetslokaler,

personalrum och permanenta anordningar i byggnader, såsom hissar, rull­

trappor och eldstäder.

Kommerskollegium förklarar sig dela utredningens uppfattning, att bygg­

nadsstyrelsen bör vara den centrala myndigheten på byggandets område och

att denna ställning bör stärkas, men anser det inte lämpligt att gå så långt

som utredningen föreslår. Förhållandena kan vara sådana att vissa bestäm­

melser bör utfärdas av en annan myndighet än byggnadsstyrelsen, varvid

samordningen tillgodoses genom att bestämmelserna utfärdas i samråd med

styrelsen. Enligt kollegiets åsikt är ett dylikt system ändamålsenligt, när

frågan gäller svårbemästrade tekniska problem där särskild sakkunskap

47

beliövs och där säkerheten till liv och egendom träder i förgrunden. Såvitt

angår kollegiets verksamhetsområde, är detta tillämpligt beträffande elek­

triska anordningar samt brandfarliga och explosiva varor. Enligt kollegiets

uppfattning skulle det vara föga ändamålsenligt om nuvarande ordning änd­

rades. Det kan knappast krävas av byggnadsstyrelsen, att den skulle ta an­

svaret för utförandet av t. ex. sprängämnesfabriker, byggnader där explosiv

vara säljs, oljecisterner, bensinstationer, oljeraffinaderier, fabriker där ace-

tylengas framställs, elektriska installationer i bostadshus eller industribygg­

nad in. in., där speciell sakkunskap fordras. I sammanhanget understryks

att, när det gäller s. k. farlig verksamhet, många andra synpunkter än de

byggnadstekniska gör sig gällande, t. ex. arbetarskyddet och allmänhetens

krav på eif allsidigt skydd mot de risker som är förenade med verksamheten.

Det skulle därför vara naturligt att kollegium — med biträde av spräng-

ämnesinspektionen och elektriska inspektionen — som en sammanhållande

myndighet svarar för att alla de synpunkter som kan anmäla sig i samman­

hanget blir tillgodosedda, varvid samråd med berörda myndigheter ingår

som ett självklart led.

19Gb års vatten- och avloppsutredning anser att det i fråga om hälsovård,

brandskydd, arbetarskydd och andra dylika områden antagligen inte är

möjligt eller i varje fall inte lämpligt att öka byggmyndigheternas befogen­

heter. Det bör beaktas, anför utredningen, att förverkligandet av önskemålet

om enhetlighet mera är en fråga om samordning än om centralisering.

Statens brandinspektion uttalar att inspektionens verksamhet med ut­

givande av meddelanden på byggnadsområdet kan upphöra under förutsätt­

ning att den av utredningen föreslagna centraliseringen och förstärkningen

av verksamheten genomförs.

Beträffande utredningens förslag att de lokala elkraftleverantörernas rätt

att utfärda bestämmelser rörande elinstallationers utförande skall upphöra,

anför Svenska elverksföreningen att nuvarande skillnader i bestämmelserna

delvis beror på tekniska olikheter i distributionsnätens utformning. Dessa

skillnader torde av ekonomiska skäl aldrig kunna utjämnas helt men väl

minskas. Andra skillnader är historiskt motiverade av olika utvecklingsgång

hos de olika distributörerna. Här torde vissa möjligheter finnas att succes­

sivt minska skillnaderna. Detta kan dock inte ske på en gång utan synner­

ligen allvarliga olägenheter. Om det pågående arbetet på en frivillig och i

mesta möjliga mån likartad utformning av installationsbestämmelserna får

fortgå t. ex. genom elverksföreningens medverkan torde det bästa resultatet

uppnås. I huvudsak likartade synpunkter anförs av Elektriska installatörs-

organisationen. Svenska elektrikerförbundet framhåller beträffande de lo­

kala installationsbestämmelserna att det är önskvärt från såväl produktions-

som säkerhetssynpunkt att de nuvarande bestämmelserna ersätts med en­

hetliga bestämmelser för landet i dess helhet. AB EL AMA anser att vissa

delar av nämnda installationsbestämmelser bör kunna samordnas och utges

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

48

centralt med bindande verkan för hela landet till skillnad mot nu. Andra

delar av dem är emellertid av sådan teknisk art att de tills vidare måste av­

göras lokalt, t. ex. sådana som berör anslutningseffekter, kortslutningseffek-

ter och vissa data för anslutningsobjekt. En fullständig samordning och

centralisering av installationsbestämmelserna skulle kräva att de lokala

kraftleverantörerna måste lägga ned omfattande arbete och stora kostnader

på om- och tillbyggnader av distributionsnäten och måste därför ses som en

fråga som bör lösas på lång sikt. Bolaget anför vidare beträffande tillsyn av

hissar och rulltrappor att det f. n. finns olika tillsynsmyndigheter för dessa,

t. ex. yrkesinspektionen och lokala byggnadsnämnder. En samordning till

en enda tillsynsmyndighet måste ske.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1067

Standardisering och normering

Nuvarande ordning

Standardisering kan ske på olika nivåer med avseende på tillämpnings­

området. Man kan skilja på internationell och nationell (svensk) standard,

branschstandard och företagsstandard. Svensk standard omfattar grund­

standard och produktstandard. Grundstandard avser metoder, förfaranden

in. m. som är allmänt tillämpliga medan produktstandard avser mått, kvali-

tetsangivelser och provningsmetoder för enskilda produkter.

Sveriges standardiseringskommission (SIS) är centralt organ för stan-

dardiseringsverksamheten inom landet. Kommissionens stadgar har fast­

ställts av Kungl. Maj :t, som också utser dess ordförande. Den utarbetar och

fastställer svensk standard samt svarar för att standarden publiceras. Kom­

missionen kan lämna tillstånd till märkning med SIS-märket av varor som

uppfyller fordringarna i gällande svensk standard. SIS består av företrädare

för intresserade organisationer inom näringslivet samt för vissa statliga myn­

digheter och institutioner. Större delen av det tekniska utredningsarbetet

utförs inom SIS:s fackorgan — Byggstandardiseringen (BST), Metallnorm-

centralen (MNC), Svenska elektriska kommissionen (SEN) och Sveriges

mekanförbunds standardcentral (SMS). Förslag till standard utarbetade av

fackorganen behandlas av en teknisk nämnd inom SIS.

Svensk standard inom byggnadsområdet utarbetas främst av BST. Utred­

ningsarbetet bedrivs i kommittéer där berörda producent- och konsument­

intressen är företrädda. Kommittéernas förslag till standard remitteras till

olika organisationer och företag och behandlas av styrelsen för BST. För­

slagen underställs fullmäktige för godkännande och överlämnas sedan till

SIS för fastställelse.

Antalet gällande svenska standard är ca 3 200. BST har utarbetat ca 200

nu aktuella standard, till övervägande del produktstandard. Dessa täcker

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

49

dock endast en del av byggnadsmaterialmarknaden. Arbete pågår f. n. inom

ca 40 specialkommittéer.

Tillämpningen av svensk standard inom byggnadsbranschen är frivillig

och har mycket varierande omfattning i olika företag. En särskild utredning

om tillämpningen av svensk standard inom byggnadsoinrådet har påbörjats.

Standardiseringskommissionens verksamhet finansieras genom bidrag

från näringslivet och anslag under riksstatens tionde huvudtitel samt genom

inkomster från försäljning av s. k. standardblad och övriga publikationer.

Huvuddelen av näringslivets bidrag utgår direkt till kommissionens fack­

organ. För budgetåret 1964/65 uppgick medlemsbidrag och bidrag direkt till

fackorgan och kommittéer till ca 1 780 000 kr., statsanslaget till 715 000 kr.

och försäljningsinkomsterna till ca 700 000 kr. För innevarande budgetår

uppgår det statliga anslaget till 1 070 000 kr. I samband med anmälan av

detta anslag (prop. 1966: 1, bil. 12, s. 42) föreslog chefen för handelsdepar­

tementet nya grunder för beräkning av statens bidrag till SIS. Enligt för­

slaget som godtogs av riksdagen (SU 1966: 10, rskr 10) skall statsbidraget

i fortsättningen utgöra 60 % av det kontantbidrag som näringslivet lämnat

till verksamheten under det sistförflutna budgetåret. När det är kommer­

siellt motiverat skall de statliga affärsverken kunna lämna särskilda ersätt­

ningar för standardiseringsuppdrag. Vidare skall kommissionen kunna ta

emot ersättningar från andra statliga organ för uppgifter, som innebär att

vederbörande myndighet direkt avlastas arbetsuppgifter.

För innevarande budgetår har SIS tilldelat BST 200 000 kr. av det statliga

anslaget och en till 60 000 kr. beräknad andel av försäljningsinkomsterna.

Näringslivets bidrag genom medlemsavgifter uppgår till ca 180 000 kr. För

samma budgetår har statens råd för byggnadsforskning beviljat ett an­

slag av 750 000 kr., avsett att bekosta de grundläggande utredningar som

ingår i standardiseringsarbetet och som inom övriga fackorgan normalt görs

inom anslutna företag. Totalt står sålunda ca 1,2 milj. kr. till BST:s för­

fogande under innevarande budgetår.

Utöver BST bedriver ett stort antal organisationer verksamhet som på

olika sätt syftar till enhetlighet i byggandet genom branschstandard. Sålunda

har intresseorganisationer utgivit allmänna material- och arbetsbeskriv­

ningar för husbyggnadsarbete (Bygg AMA), för rörarbeten (Rör AMA), för

ventilationsarbeten (Vent AMA) och för plattsättningsarbeten (Plattsätt­

nings AMA). Rekommendationerna i dessa beskrivningar följs i stor ut­

sträckning och får därför en starkt variantbegränsande effekt.

Arbete pågår vidare i ett antal utredningsgrupper för att åstadkomma en­

hetliga redovisningstekniska anvisningar vid projektering av byggnader och

anläggningar. Standardiseringssträvandena främjas vidare genom insatser

av bl. a. statens provningsanstalt, statens brandinspektion, ingeniörsveten­

skapsakademien (IVA), Svenska teknologföreningen och VVS-tekniska för­

eningen.

Företagsstandard inom byggnadsbranschen tillkommer genom initiativ

50

av vissa större företag, bl. a. Svenska rilcsbyggen och HSB. Exempel på en

långt driven standardisering finns också hos entreprenörföretag och inom

materialindustrin.

Byggindustrialiseringsutredningen

Utredningen framhåller att standardisering möjliggör en höjning av pro­

duktiviteten inom byggandet, dels genom att arbetskraftsåtgången minskar

vid tillverkning och användning av identiska produkter, dels genom att nya

material- och arbetskraftsbesparande metoder kan tillämpas. En ökad stan­

dardisering inom byggnadsbranschen kan åstadkommas genom olika åtgär­

der, främst av stimulerande karaktär.

BST:s nuvarande arbetssätt, som bl. a. innebär stark marknadsanknyt-

ning, är enligt utredningen i stort sett ändamålsenligt för utarbetande av

produktstandard. I vissa fall kan det emellertid bli svårt att hävda helhets-

synpunkter gentemot enskilda företagarintressen, vilket är särskilt olägligt

i fråga om grundstandard. Grundstandard berör i allmänhet så många parter

att speciell hänsyn inte kan tas till enskilda intressen. Genom att grundstan­

dard har karaktär av beslut fattat på allmänna grunder, anser utredningen

nuvarande behandlingsgång inom BST vara mindre väl lämpad i dessa fall.

För alt bl. a. göra utarbetandet av grundstandard effektivare och det admi­

nistrativa arbetet enklare vill utredningen ge styrelsen för BST ett ökat in­

flytande över standardiseringsarbetet. Fullmäktige bör i princip endast ha

en rådgivande funktion vid beslut om standard.

Utredningen anser att tillämpningen av svensk standard bör kunna göras

mera allmän. Staten har möjlighet att föreskriva eller rekommendera an­

vändning av svensk standard i samband med beviljande av statliga lån eller

bidrag. Att kräva standard för allt byggande, dvs. i samband med byggnads­

lov, synes vara en alltför drastisk åtgärd. Det torde vara fullt tillräckligt att

via statens lån- och bidragsverksamhet få till stånd en mera allmän

användning av standard. Utredningen finner det självklart att all tillämplig

standard bör användas i statens eget byggande.

Utredningen framhåller att frågan om användning av svensk standard

skall vara villkor för erhållande av lån och bidrag eller endast rekommen­

deras inte kan avgöras generellt. De lån- och bidragsgivande myndigheterna

bör aktivt verka för att all tillämplig svensk standard används i största möj­

liga utsträckning. I första hand bör detta innebära att användning av svensk

standard rekommenderas. Rekommendationen bör dock vara så stark att den

lån- eller bidragssökande måste motivera avvikelse från svensk standard.

Myndigheterna bör vidare kunna kräva alt viss svensk standard alltid

skall användas. Detta bör enligt utredningen i första hand avse standard

rörande allmängiltiga och grundläggande mått inom byggandet. De statliga

myndigheter som bör åläggas att verka för att svensk standard används i

största möjliga utsträckning är i första hand byggnadsstyrelsen, bostads-

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

51

styrelsen, skolöverstyrelsen, socialstyrelsen, medicinalstyrelsen och centrala

sj nkvårdsberedningen.

Byggnadsbranschen kan enligt utredningens mening nu inte själv svara

för att tillräckliga resurser ställs till förfogande för standardiseringsverlc-

samheten. På grund av byggnadsbranschens uppdelning på många och små

företag är det inte heller möjligt att förlägga det nödvändiga utrednings­

arbetet till företag eller organisationer inom branschen på samma sätt som

sker i SIS övriga fackorgan. Som företrädare för byggnadsbranschen som

helhet måste staten ta ett betydande ansvar för standardiseringsverksam-

heten och se till att denna har tillräckliga resurser.

Genom anslag över budgeten och bidrag av byggnadsforskningsmedel sva­

rar staten för huvuddelen av BST:s finansiella resurser. Även fortsättnings­

vis är det enligt utredningen nödvändigt att staten svarar för en stor del

av BST:s finansiering. Med hänsyn till att standardiseringsverksamheten

har väsentlig betydelse för att främja utvecklingen till ett rationellare byg­

gande föreligger starka skäl att byggnadsforskningsmedel även i fortsätt­

ningen utnyttjas för finansieringen. Byggnadsforskningsavgiften har till­

kommit för att få fram tillräckliga resurser för forsknings- och utvecklings­

arbete.

Utredningen anser det väsentligt att BST finansieras på ett sådant sätt att

arbetet kan planeras långsiktigt. Utredningen har därför övervägt att föreslå

att garanti för finansieringen skulle skapas genom att riksdagen ger Kungl.

Maj :t befogenhet att föreskriva att en viss del av byggnadsforskningsmedlen

skall avses för BST. Kungl. Maj :t skulle då även fastställa stadgar och utse

ordförande i BST på samma sätt som f. n. gäller i fråga om SIS. Utredningen

har emellertid funnit att dessa frågor bör kunna lösas på ett tillfredsstäl­

lande sätt utan särskilda åtgärder. Skulle det visa sig att rådet för byggnads­

forskning inte kan lämna tillräckliga anslag som underlag för långsiktig

planering av BST:s arbete bör frågan tas upp till ny behandling.

Verksamheten inom BST låg under tiden 1945—1960 i stort sett på kon­

stant nivå. Genom successivt ökade anslag från rådet för byggnadsforskning

bar omsättningen under åren 1961—1965 femdubblats.

Enligt utredningens mening torde en fortsatt lika snabb ökningstakt inne­

bära vissa svårigheter. En något lugnare ökning är att föredra. En årlig

ökning med 25 % av de totala anslagen till BST under de närmaste fem åren

skulle ge resurser för de väsentliga uppgifter som nu kan förutses. Utred­

ningen anser att staten bör garantera ökningstakten.

I fråga om branschstandard framhåller utredningen att samordningen in­

om AMA-området företer brister. Utredningen anför att de olika AMA-grup-

perna bör knytas närmare varandra, främst genom ökad inbördes represen­

tation. Det vore även lämpligt om ansvaret för de förut nämnda utrednings­

gruppernas arbete kunde läggas på ett sådant AMA-organ. Vidare skulle en

samordning eventuellt kunna ske genom ett planeringsorgan för både stan­

Kiingl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

52

dardiserings- och normeringsområdet. Byggnadsstyrelsen kunde på längre

sikt ges en sådan samordnande funktion.

Remissyttrandena

I fråga om svensk standard, dess funktion och omfatt­

ning ansluter sig flertalet remissinstanser till utredningens allmänna syn­

punkter beträffande betydelsen av en ökad standardisering för byggandets

industrialisering liksom till utredningens uppfattning att den centrala

standardiseringsverksamheten inom Byggstandardiseringen måste ges öka­

de resurser. Statens råd för byggnadsforskning ifrågasätter emellertid om

inte den av utredningen föreslagna ökningstakten av anslagen till BST,

25 % per år under de närmaste fem åren, kan visa sig alltför snabb med

hänsyn till rekrytering av personal och andra praktiska problem. BST

anför att det kan komma att visa sig önskvärt att ha möjlighet att sprida

expansionen över en något längre tid än fem år.

I anslutning till utredningens uttalande att finansieringen av

byggstandardiseringen även i fortsättningen till stor del bör ske

genom anslag över statsbudgeten och anslag från fonden för byggnadsforsk­

ning ifrågasätter SABO om det inte är lämpligt att riksdagen ger Kungl.

Maj :t befogenhet att föreskriva att en viss del av byggforskningsmedlen skall

gå till byggstandardiseringen. Statens råd för byggnadsforskning säger sig

vara villigt att i mån av resurser positivt pröva de förslag till ökad utred­

ningsverksamhet som BST önskar framlägga. Näringslivets byggnadsdele-

gation uttalar att över 60 % av BST :s totala resurser inflyter i form av anslag

från rådet för byggnadsforskning och att en ökning av de totala anslagen till

BST med bibehållande av nuvarande proportioner mellan olika bidragsgivare

sannolikt kommer att användas som ett argument för en höjning av bygg-

forskningsavgifterna. Delegationen, som avstyrkt förslag om höjd byggnads-

forskningsavgift, kan därför inte godta innebörden av utredningens rekom­

mendation angående sättet att öka det ekonomiska underlaget för BST:s

verksamhet, men vill understryka vikten av att standardiseringsarbetet in­

tensifieras och att BST erhåller tillräckliga resurser härför. AB By gg AM A

anser det vara olämpligt att permanenta anslagen till BST från statens råd

för byggnadsforskning genom ett av statsmakterna fattat beslut och fram­

håller att det vore lämpligare att öka resurserna genom att höja de direkta

statsanslagen och bidragen från näringslivet.

Meningarna är delade beträffande utredningens förslag att lån- och

bidragsgivande myndigheter skall rekommendera användning av

svensk standard och kräva att lån- eller bidragssökande motiverar

avsteg från tillämpning av sådan standard. Lantbruksstyrclsen, centrala

sjukvårdsberedningen, statens institut för byggnadsforskning, Svenska

stadsförbundet, Svenska kommunförbundet, SABO och länsbostadsnämn­

derna i Göteborgs och Bohus samt Västmanlands län in. fl. tillstyrker utred­

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1967

53

ningens förslag. HSB framhåller att en övergång till en mera tvingande till-

lämpning av svensk standard bör begränsas till grundstandard avseende

exempelvis anslutningsmått. Byggherreföreningen tar inte ställning till om

standard skall tillämpas som en följd av bindande föreskrifter eller rekom­

mendation men betonar att det senare förfarandet innebär risk för att en

skönsmässig prövning kan få konkurrenshämmande effekt. Väsentligt är

enligt föreningen att rätt standard kommer fram och att användningen

härav stimuleras. Bostadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen och statens råd för

byggnadsforskning in. fl. uttalar att myndigheterna bör rekommendera

användning av standard. Någon form av tvång bör inte förekomma.

SVR avstyrker utredningens förslag med motiveringen att en tvingande

tillämpning av standard skulle verka hämmande på standardiseringsarbe-

tet. Svenska riksbyggen, AB EL AMA och AB By gg AM A anser att utred­

ningens förslag innebär en ordning som ligger mellan utfärdande av be­

stämmelser och allmän rekommendation och som är främmande för svensk

administration. B ST anser en obligatorisk tillämpning av svensk standard

enligt utredningens förslag i många fall kunna innebära en rationalisering

men i andra fall medföra allvarliga nackdelar, dels genom att den tekniska

utvecklingen skulle hämmas och dels genom de praktiska svårigheterna

vid kontroll. BST framhåller också att svensk standard på byggområdet som

den nu föreligger och utarbetas tillkommer under förutsättningen att till-

lämpningen i praktiken skall vara frivillig. En övergång till obligatorisk

tillämpning torde medföra ökade svårigheter vid utarbetandet av svensk

standard. BST anser vidare att man genom intensifierad upplysningsverk­

samhet bör söka vidga kunskapen om svensk standard på byggområdet och

dess tillämpning och är beredd att öka informationsverksamheten efter hand

som de ekonomiska resurserna medger detta. Erfarenheterna av den vidgade

informationsverksamheten under senare tid är goda och särskilt på modul­

området har den praktiska tillämpning som nu förekommer varit möjlig

genom denna informationsverksamhet. BST framhåller också att ett effek­

tivt sätt att öka tillämpningen av svensk standard är att svensk standard

åberopas i andra centrala dokument på byggområdet. Genom BABS, God

bostad, ByggAMA m. fl. vidgas således kännedom om och tillämpning av

svensk standard. Datateknikens tillämpning för byggnadsbeskrivningar

och liknande förutsätts också komma att medverka till ökad tillämpning

av svensk standard. Ett direkt samarbete har härvid etablerats mellan

Byggnadsindustrins Datacentral och BST.

Kommerskollegium anser att en tvingande tillämpning av svensk standard

skulle verka hämmande på den tekniska utvecklingen, eftersom en ny bygg­

metod eller byggnadsdel in. m. ej kommer att kunna användas förrän den i

vederbörlig ordning blivit svensk standard, med vad därav följer i fråga om

kostnader och tidsutdräkt. Kravet på svensk standard kan också framstå

som olämpligt från handelspolitisk synpunkt. Näringslivets byggnadsdelega-

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

54

tion ifrågasätter om man f. n. överhuvudtaget behöver tillgripa så radikala

medel som att förknippa tillämpningen av standard med föreskrifter och

sanktioner. En annan utväg, som hittills inte synes ha prövats, är att söka

påverka byggnadsbranschen genom insättande av en intensiv propaganda

för frivillig användning av standard. I den mån en sammankoppling av tek­

niska data och administrativa styrningsmekanismer därefter ändå anses

vara av behovet påkallad, bör kravet på allmän tillämpning av standard i så

fall — i den mån det uppfattas som en statsmakternas angelägenhet — till­

godoses genom entydiga, generellt bindande föreskrifter. Sådana föreskrifter

kommer inte alltid att kunna grundas på säkra kunskaper om rationellt byg­

gande, men det kan dock med fog göras gällande att eu sådan reglering med

något större sannolikhet skulle leda utvecklingen i rätt riktning i kraft av

sin allmängiltighet och frånvaron av sådana konkurrenshämmande moment

som en skönsmässig prövning från fall till fall skulle ge upphov till.

Utredningens förslag att byggnadsstyrelsen skall svara för samord­

ning och planering inom standardiserings- och normeringsområdet

tillstyrks av bl. a. bostadsstyrelsen, socialstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen,

medicinalstyrelsen, skolöverstyrelsen och Svenska stadsförbundet. Några re­

missinstanser anser att en samordning och planering enligt utredningens

förslag hör komma till stånd men ifrågasätter förslaget att byggnadsstyrel­

sen anförtros denna uppgift. Byggnadsstyrelsen anser det tveksamt om sam­

ordningen bör ske genom statlig försorg. Däremot bör staten kunna ta

initiativ till att skapa lämplig form för denna samordning. AB Svensk bygg-

tjänst framhåller att sammankopplingen av bestämmelser och normer av

olika slag inom en statlig myndighet medför att många normer får en

starkare grad av auktoritet än de bör ha. Rimligen bör byggnadsstyrelsen

endast utfärda bestämmelser i sådana punkter som styrelsen och de lokala

byggmyndigheterna kan övervaka. En löpande samordning mellan bestäm­

melser och normer är emellertid synnerligen önskvärd och formen härför

hör utredas. En viss hjälp härtill kan vara vissa allmänna regler för redak­

tionell uppställning av normer samt det löpande inventeringsarbete beträf­

fande normer som gjorts inom Svensk byggtjänst och som fortsätter inom

Institutet för byggdokumentation.

I några yttranden föreslås andra sätt att åstadkomma den önskvärda sam­

ordningen. AB ByggAMA upplyser att man inom bolaget överväger att göra

nuvarande dotterbolaget Byggnadsindustrins Datacentral till ett självstän­

digt organ och därvid förutom ByggAMA:s intressenter inbjuda ytterligare

10 å 15 av byggnadsbranschens centrala intressegrupper att ingå som del­

ägare. Härigenom erhålls enligt ByggAMA det organ som kan handha de

översiktliga samordnings- och systemfrågorna inom byggnadsbranschen.

SVR anser att ifrågavarande arbetsuppgifter bör lösas av ett »Byggnads­

industrins branschråd», en frivillig sammanslutning av olika intressenter

inom byggfacket med representanter för byggherrar, konsulter, entreprenö­

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

rer och materialtillverkare. Dess uppgift skulle vara att underlätta nyttig­

görandet av forskning genom att verka för att forskningsresultaten tillämpas

i praktiken.

SIS anser det inte lämpligt att byggnadsstyrelsen ges en planerande och

samordnande funktion för en till byggnadsområdet begränsad standardise­

ring. Standardiseringskommissionen är enligt sina av Kungl. Maj :t fast­

ställda stadgar centralorganet för all standardiseringsverksamhet. Till kom­

missionens uppgifter hör att samordna standardiseringsarbetet inom skilda

organ och skilda fackområden. Den av utredningen förordade särbehand­

lingen av byggnadsteknisk normering kan försvåra en vidgad samordning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

55

Typgodkännandeverksamhet

Nuvarande förhållanden

Typgodkännande innebär att en viss, oftast serietillverkad anordning blir

godkänd till sin typ av en myndighet eller institution. En förutsättning för

typgodkännande är att anordningen är så beskaffad att den fyller särskilda

krav.

Typgodkännande kan vara obligatoriskt. Det är då förbjudet att för ifråga­

varande ändamål sälja och använda en anordning som inte är typgodkänd.

Förbudet innebär självfallet också att en kontrollmyndighet, t. ex. byggnads­

nämnd, inte får godkänna andra än typgodkända anordningar. Frivilligt

typgodkännande innebär att det står företagare fritt att hos den typgod­

kännande myndigheten eller institutionen begära att få anordning, som han

tillverkar eller tillhandahåller, typgodkänd. Typgodkännandet medför då att

företagaren kan räkna med att anordningen godtas av myndigheter och

andra som kontrollerar eller ansvarar för att anordningen fyller ställda

fordringar. Även inte typgodkända anordningar är dock tillåtna.

Båda slagen av typgodkännande förutsätter någon form av märkning

eller bevis varav framgår att ett visst exemplar av anordningen omfattas av

typgodkännandet. I samband härmed kan tillverkningskontroll anordnas.

Obligatoriskt typgodkännande kan förekomma enligt kungörelsen den 26

april 1935 (nr 138; ändr. 1945: 212 och 1956: 298) angående kontroll av viss

elektrisk materiel. Kommerskollegium äger, »där så anses påkallat», med­

dela föreskrift att installationsmateriel eller bruksföremål som nyttjas vid

elektriska starkströmsanläggningar skall vara godkända av en särskild ma-

terielkontrollanstalt. Denna befogenhet har utnyttjats i vidsträckt omfatt­

ning.

Med stöd av 14 § förordningen om brandfarliga varor äger kommerskol­

legium, »där så finnes påkallat», förordna att anordning av visst slag för

förvaring, hantering, transport eller försäljning av brandfarlig vara inte får

säljas eller användas om den inte är typgodkänd av myndighet som kom­

56

merskollegium utser. Godkännandet skall grundas på prövning av att an­

ordningen till sin typ är betryggande från säkerhetssynpunkt och i övrigt

lämplig för sitt ändamål. Enligt förarbetena till denna bestämmelse om obli­

gatoriskt typgodkännande (prop. 1961:173 s. 79 och 83) skall kommers-

kollegium vid valet av typgodkännande myndighet och vid utfärdandet av

provningsbestämmelser ta hänsyn till vad som kan gälla för viss anordning

på grund av bestämmelse i annan lagstiftning. Som exempel nämns olje-

aggregat och andra anordningar som berörs i byggnadslagstiftningen.

Arbetarskyddsstyrelsen äger, »när särskilda skäl föreligger», föreskriva

att visst slag av maskin, redskap eller annan teknisk anordning skall vara

godkänd av styrelsen innan anordningen säljs eller tas i bruk (45 § arbetar-

skvddslagen). Också detta är en form av obligatoriskt typgodkännande som

kan få betydelse för byggnadsverksamheten. När förslag om denna bestäm­

melse lades fram (se prop. 1963: 126 s. 52 och 71) ställde sig kommerskol­

legium avvisande och befarade att typgodkännande kunde komma att verka

hämmande på den tekniska utvecklingen, begränsa konkurrensen och leda

till onödigt krångel. Med anledning härav underströk föredragande departe­

mentschefen att föreskrift om skyldighet att inhämta typgodkännande skall

kunna meddelas bara när särskilda skäl föreligger och att arbetarskydds­

styrelsen alltså inte torde kunna tillämpa bestämmelsen annat än när det

anses nödvändigt till förebyggande av ohälsa och olycksfall. Lagrådet ansåg

(prop. 1963: 126 s. 89) det uppenbart att arbetarskyddsstyrelsen inte borde

föreskriva typgodkännande enligt arbetarskyddslagen för att i fråga om viss

anordning tillgodose sådana säkerhetssynpunkter som föranlett särskilda

bestämmelser om typgodkännande av samma anordning i andra författ­

ningar. Som exempel angavs författningarna om elektrisk materiel och

brandfarliga varor.

Byggnadslagstiftningen upptar inte någon bestämmelse som ger byggnads­

styrelsen befogenhet att föranstalta om typgodkännande. I förarbetena till

Byggnadsstadgan (se prop. 1959: 168 s. 151) uttalade emellertid föredra­

gande departementschefen att i byggnadsstyrelsens uppgift att utfärda före­

skrifter och anvisningar om tillämpning av gällande författningsbestämmel­

ser »torde ligga bl.a. en befogenhet att pröva och eventuellt med generell

giltighet godkänna byggnadsmaterial, konstruktioner, arbetsmetoder m. in.».

Den generella prövning, som avses med detta uttalande och som kan ske med

stöd av 76 § byggnadsstadgan, ligger till grund för den typgodkännande-

verksamhet som byggnadsstyrelsen f. n. utövar och som styrelsen meddelat

bestämmelser för i BABS. Verksamheten har hittills främst omfattat be­

tongelement och eldstäder. Den beskrivna ordningen innebär att prövning­

en för typgodkännande baseras på byggnadsstadgans bedömningsgrunder,

vilka främst avser byggnadens säkerhet och de sanitära förhållandena.

Eftersom några av Kungl. Maj :t fastställda föreskrifter till byggnadsstad­

gan tidigare inte har meddelats av byggnadsstyrelsen, har typgodkännanden

som utfärdats enligt BABS varit frivilliga och därför bl. a. inte varit bin­

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

57

dande för byggnadsnämnderna. Som nämnts tidigare har bindande före­

skrifter till BABS nu fastställts och förslag lagts fram om rätt för byggnads­

styrelsen att själv meddela sådana föreskrifter. Typgodkännande som grun­

das på bindande föreskrifter blir bindande också för byggnadsnämnderna.

På bostadsbyggandets område bedriver bostadsstyrelsen en viss typgod­

kännandeverksamhet. Den omfattar småhuskonstruktioner, planlösningar

och fasader till småhus samt planlösningar till flerfamiljshus. Den tekniska

granskningen bygger därvid på 5 och 6 §§ bostadslånekungörelsen den 5

oktober 1962 (nr 537). Förutsättning för lån är enligt dessa bestämmelser

bl. a. dels att bostadslägenheterna i fråga om storlek, utformning och utrust­

ning uppfyller skäliga krav på god bostadsstandard, dels att husets storlek

och form samt omgivning är sådana att bostadsmiljön blir tillfredsställande.

Vidare skall kostnaderna för byggnadsföretaget prövas så att lån inte be­

viljas om risk för förluster vid förvaltningen föreligger eller kostnaderna

eljest är oskäligt höga. Bostadsstyrelsen har utfärdat närmare föreskrifter

för granskningen. Beträffande den byggnadstekniska granskningen före­

skrivs att förutom byggnadsstadgan BABS 1960 skall gälla. Länsbostads­

nämnd eller lokalt förmedlingsorgan får således inte ställa andra — varken

mindre eller större — byggnadstekniska krav än BABS. I sådana byggnads­

tekniska frågor som inte är reglerade i BABS kan dock särskilda krav

ställas. Beträffande den bostadstekniska granskningen utfärdar bostads­

styrelsen egna föreskrifter, anvisningar och rekommendationer.

Avsikten med bostadsstyrelsens typgodkännande är att de lokala och regio­

nala bostadspolitiska organen inte skall behöva granska den individuella

låneansökan i fråga om de speciella tekniska aspekter som det generella

godkännandet omfattar. Bostadsstyrelsens typgodkännande påverkar inte

granskningen för byggnadslov. Byggnadsnämnd är skyldig att granska även

konstruktioner som bostadsstyrelsen typgodkänt och är inte bunden av att

bostadsstyrelsen granskat och godkänt dessa konstruktioner enligt kraven i

BABS. Således är BABS bindande för bostadslånemyndiglieterna men inte

för byggnadslovsmyndigheterna.

Kungl. May.ts proposition nr 100 år 1967

Bijggindustrialiseringsutredningen

Utredningen upplyser att typgodkännandeverksamheten totalt sett är av

liten omfattning. Endast inom betongelementområdet och för vissa slag av

eldstäder förekommer typgodkännande i större utsträckning. I övrigt är

mycket få varuområden, konstruktionstyper eller byggnader berörda av

typgodkännande. Genom att olika författningar reglerar myndigheternas

ämbetsområden varierar omfattningen och giltigheten av typgodkännandena.

De utfärdade typgodkännandena täcker i regel endast en mycket begränsad

del av den granskning som objektet i fråga har att genomgå enligt gällande

bestämmelser. De skilda bestämmelser som gäller vid både byggnadslovs-

granskning och byggnads- och bostadsteknisk granskning för lån eller bi­

58

drag innebär att det f. n. inte är möjligt att få ett generellt godkännande som

utesluter individuell granskning hos offentliga organ.

Utvecklingen inom byggnadsområdet har medfört att ett mycket stort an­

tal nya material, konstruktioner och byggsystem kommit till användning.

Detta innebär stor oenhetlighet i fråga om materialens egenskaper och an­

vändningsområde liksom konstruktionernas och byggsystemens användbar­

het från funktionell, teknisk-ekonomislc och arbetskraftssynpunkt. Därmed

har också den granskning och kontroll som myndigheterna utför kompli­

cerats. För de lokala granskande organen, vilkas resurser i fråga om arbets­

kraft och tekniska hjälpmedel är knappa, har det ofta varit mycket svårt att

genomföra kontrollen. Även byggherrar, entreprenörer och konsulter har

svårt att bedöma nya material och metoder. Svårigheterna består inte

endast i att bedöma kvalitet och tekniska egenskaper eller priset i förhål­

lande till egenskaperna utan även i en ovisshet beträffande olika myndig­

heters inställning till den nya produkten.

För producenten innebär det nuvarande systemet med decentraliserad

granskning och kontroll stora svårigheter. Industriell produktion, exempel­

vis av byggdelar eller standardiserade hus, fordrar ett omfattande utveck­

lingsarbete med åtföljande kostnader samt ofta också betydande investe­

ringar i produktionsanläggningar. Om inte möjligheter finns till central

granskning och bedömning av produkten utan granskningen skall göras

på lokal nivå av byggnadsnämnder och förmedlingsorgan, innebär detta

risk för en mycket varierande bedömning. Erfarenheterna visar enligt

utredningen också alt detta ofta blir fallet. Olika lokala myndigheter och

granskare har olika uppfattningar om krav och villkor. Under sådana om­

ständigheter innebär det stora risker för en producent att satsa på nya pro­

dukter och metoder. Standardisering och långa serier försvåras eller

omöjliggörs.

Från utvecklings- och industrialiseringssynpunkt är det därför enligt ut­

redningens mening angeläget att vidgade möjligheter till central granskning

och bedömning — typgodkännande — öppnas.

Utredningen anser att typgodkännandeverksamheten bör få största möj­

liga omfattning. Alla produkter inom byggnadsbranschen som med sanno­

likhet kan serieproduceras bör kunna bli föremål för typgodkännandepröv­

ning. Inte endast varor eller byggdelar bör kunna komma i fråga. Även

byggnadstekniska konstruktioner, metoder och byggsystem, som kan antas

kunna komma till större användning, bör kunna typgodkännas. Så bör

också vara fallet med funktionella planlösningar, t. ex. lägenhetsplaner

för bostadshus och andra vanligen förekommande hus. Sådana planlös­

ningar bör omfatta hela trapphusplaner eller hela husplaner. Vidare bör

också hela hus kunna bli föremål för typgodkännandeprövning. Prövning­

en bör i detta fall omfatta planlösning, konstruktion, material och byggsätt.

Typgodkännandet bör enligt utredningen vara frivilligt. Initiativ till

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 ur 1967

59

granskning för att erhålla typgodkännande skall således komma från till­

verkaren, byggherren eller entreprenören som bedömer det vara i sitt eget

intresse att få varan, konstruktionen eller systemet officiellt bedömt och

godkänt. För att typgodkännandeverksamheten skall få önskvärd omfattning

är det nödvändigt att godkännandet får sådan innebörd och verksamheten

sådan organisation att producenter av olika slag lockas att söka typgod­

kännande.

Typgodkännande bör enligt utredningen innebära att produkten är gene­

rellt godkänd med avseende på krav i tillämpliga författningar. I princip

skall således ett typgodkännande vara tillräckligt och utan särskild indivi­

duell granskning accepteras av alla berörda offentliga organ. Detta innebär

dock inte att all lokal eller central kontroll eller granskning av de indivi­

duella projekten blir obehövlig. Byggnadslovs- samt lån- och bidragsgivande

myndigheter måste alltid pröva om ett angivet typgodkännande är tillämpligt

i det aktuella fallet.

Utredningen framhåller att syftet med en utbyggd typgodkännandeverk­

samhet är att ge förutsättningar för variantbegränsning och därigenom

verka för ett rationellt byggande. Det är därför uppenbart att en bedömning

av en produkt enbart med hänsyn till säkerhet och sanitära förhållanden i

regel inte är tillräcklig. Redan byggnadslovsgranskningen går ofta längre än

vad en snäv tolkning av säkerhetsfrågan skulle ge anledning till. De lån- och

bidragsgivande myndigheterna skall i viss utsträckning grunda sina bedö­

manden på byggnadens funktion och ekonomi. Möjligheter att få en produkt

granskad och bedömd utifrån mer omfattande krav måste därför ges, om

typgodkännandet skall kunna få den omfattande giltighet för olika myndig­

heter som utredningen föreslår. Givetvis måste de elementära kraven på

säkerhet och hygien tillgodoses. Så gott som alltid finns emellertid även

andra funktionskrav som skall tillgodoses. När det gäller exempelvis lägen-

hetsplaner och hus kommer bedömningen att ske utifrån särskilda krav som

kan ställas med hänsyn till husets användning. Även ekonomin måste många

gånger beaktas vid ett typgodkännande som skall leda till massproduktion.

Ekonomiska synpunkter finns även som bakgrund för exempelvis BABS.

De är dock i regel inte särskilt nämnda eller konkretiserade.

Initiativ till typgodkännande tas av den som skall marknadsföra en pro­

dukt. Det kan förutsättas att hans motiv är önskan att åstadkomma en ratio­

nell produktion. Det bör alltså falla på sökanden att visa att produkten

främjar sådan rationell produktion och att typgodkännandets effekt blir lägre

kostnader eller minskad arbetskraftsåtgång, byggtid e. d. Om detta kan visas

bör det enligt utredningen i övrigt inte behövas ytterligare granskning för

typgodkännande av produktens ekonomiska egenskaper eller konsekvenser.

Beträffande bedömningsgrunderna för typgodkännande har en ledamot

av utredningen (herr Ivällenius) anmält avvikande mening. Reservanten

anser att en enhetlig bedömning av byggnadsobjektet eller del därav kan

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1967

60

göras endast från byggnadslovssynpunkt. Bedömningen av övriga kvaliteter

är subjektiv och måste variera från fall till fall. Prövningen för typgodkän­

nande bör därför enligt reservantens mening inte göras med hänsyn till

ekonomin.

Typgodkännandegranskningen bör enligt utredningen omfatta dels ele­

mentära säkerhets- och hygienkrav som i första hand byggnadsstadgan och

BABS uppställer, dels sådana längre gående fordringar i fråga om sanitära

anordningar eller övriga funktioner hos byggnaden som lån- och bidrags-

givande myndigheter ibland uppställer. När det gäller de elementära kra­

ven i fråga om säkerhet och hygien kan bedömningen i stor utsträckning

bygga på anvisningar till byggnadsstadgan, arbetarskyddslagen och förord­

ningen om brandfarliga varor, dvs. de anvisningar som ligger till grund för

nuvarande typgodkännandeverksamhet hos byggnadsstyrelsen och statens

provningsanstalt samt delvis även för den av bostadsstyrelsen bedrivna

typgodkännandeverksamheten. När det gäller funktionskraven för samman­

satta produkter, lägenhetsplaner eller hela hus finns inom vissa områden

utformade krav och principer som kan ligga till grund för en funktions­

bedömning. Bostadsstyrelsen har exempelvis i skrifterna God bostad och

Bo i småhus utformat principer och krav som kan ligga till grund för be­

dömningen i sådana fall. Även andra myndigheter har inom sina speciella

områden preciserat vissa funktionskrav och har erfarenheter av funktions­

bedömning. En utveckling och systematisering av kraven är dock nödvändig.

För att typgodkännandeverksamheten skall få stor omfattning krävs en­

ligt utredningen en samordnad och koncentrerad organisation för den ad­

ministrativa handläggningen. Målet bör vara att sammanföra hela ansvaret

för verksamheten till ett organ. Som sådant centralorgan för den offentliga

typgodkännandeverksamheten inom byggnadsområdet kan endast byggnads­

styrelsen komma i fråga. Utredningen föreslår därför att resurserna för

verksamheten koncentreras till byggnadsstyrelsen och att det skall ankomma

på styrelsen att utfärda de föreskrifter som behövs för verksamheten.

Att byggnadsstyrelsen sålunda blir centralorgan för typgodkännandeverk­

samheten innebär enligt vad utredningen framhåller krav på att byggnads­

styrelsen nära samarbetar med andra offentliga organ. Även om byggnads­

styrelsen sköter de praktiska detaljerna måste handläggningen ske med bi­

stånd av de specialmyndigheter som i sin verksamhet har att handlägga vissa

speciella byggnadsfrågor. Prövningen måste ske enligt de bestämmelser som

ansvarig specialmyndighet utfärdar. Utredningen anser att byggnadsstyrel­

sen bör vara beslutande myndighet i frågor om typgodkännande. I de fall ett

typgodkännandeärende på ett principiellt och väsentligt sätt berör annan

central myndighets ämbetsområde bör besluten enligt utredningens mening

fattas i samråd med denna myndighet. Ett typgodkännande kan därför i

praktiken inte erhållas om inte samstämmighet i bedömningen föreligger

mellan byggnadsstyrelsen och annan berörd myndighet. För att ge olika

myndigheter bättre möjlighet att kontinuerligt följa verksamheten föreslår

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

61

utredningen att ärendena bereds av lämpligt sammansatta delegationer av

byggnadsstyrelsens tekniska råd i vilka representanter för berörda samråds-

myndigheter ingår antingen som ordinarie eller som adjungerade leda­

möter.

Utredningen erinrar om att byggnadsstyrelsens nuvarande typgodkännan­

deverksamhet är författningsmässigt grundad enbart på byggnadsstadgan.

Detta innebär betydande begränsningar i styrelsens möjligheter att fungera

som centralorgan för typgodkännande. Sådana bedömningsfrågor som avser

säkerhet och hygien täcks väl av byggnadsstadgans tillämpningsområde.

Däremot faller ekonomiska frågor i stor utsträckning utanför byggnads­

stadgans och därmed också byggnadsstyrelsens nuvarande område. Vissa

författningsändringar måste enligt utredningen därför göras för att bygg­

nadsstyrelsen skall kunna fungera som det centrala typgodkännande orga­

net. Utredningen överväger härvid två olika möjligheter. Den ena är att

byggnadsstadgan ändras så att det klart framgår att förutom säkerhet och

hygien även frågor om funktion, ekonomi och arbetskraftsåtgång regleras

genom stadgan och anvisningarna till den. Även om en ändring i antydd

riktning av byggnadsstadgan begränsas till att avse endast byggnadsstyrel­

sens handläggning av typgodkännande synes den dock innebära risk för be­

tydande följdändringar på andra håll.

Kompetensfrågan bör enligt utredningen kunna lösas på ett enklare och

smidigare sätt. Byggnadsstyrelsens befogenheter i fråga om typgodkännande-

verksamheten skulle härvid härledas dels från byggnadsstadgans bestäm­

melser, dels från beslut av olika låne- och bidragsgivande statliga och

andra offentliga organ som centralt handlägger byggnadsärenden. Dessa

skulle i sin verksamhet i tillämpliga delar acceptera byggnadsstyrelsens

typgodkännanden. Utredningen förordar att frågan löses på detta sätt och

föreslår att byggnadsstyrelsens instruktion ändras så att det klart framgår

att styrelsen är den centrala myndigheten för typgodkännande inom bygg-

nadsområdet samt att styrelsen är skyldig att ta upp varor eller konstruk­

tioner till granskning och prövning för eventuellt typgodkännande på be­

gäran av tillverkare eller försäljare när det är sannolikt att ett godkännande

främjar rationellt byggande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

Remissyttrandena

Större delen av remissinstanserna biträder utredningens uppfattning att

typgodkännandeverksamheten bör få största möj­

liga omfattning.

Byggnadsstyrelsen anför att det är av stor betydelse att villkoren för

typgodkännandets giltighet klarläggs. Vid det bedömande av

totalproduktionen som oavsett typgodkännandet måste ske t. ex. i den lokala

byggnadsnämnden är detta en viktig fråga. Klart definierade villkor och

effektiv bevakning av att dessa uppfylls är ett viktigt komplement till typ­

62

godkännandet. Detta är nödvändigt dels för att motverka felaktig använd­

ning av typgodkända produkter som skulle ge en funktionellt, ekonomiskt

eller miljömässigt dålig totalprodukt, dels för att kontinuerligt påvisa be­

hovet av vidareutveckling av de typgodkända delprodukterna. Kommers-

kollegium framhåller att ett system med frivilliga typgodkännanden har

väsentliga nackdelar i det att det har visat sig att de lokala myndigheterna

ofta förväxlar ett frivilligt typgodkännande med ett obligatoriskt eller av­

visar ej typgodkända anordningar, som väl fjdler sitt ändamål. I vart fall

torde regler om frivilligt typgodkännande vanligen leda till att samtliga

företagare på området finner det förenligt med sina intressen att låta typ­

godkänna sina varor. Ingen vill utsätta sig för risken att bli efter i konkur­

rensen. 1964- års vatten- och avloppsutredning anser det rimligt, att bygg­

nadsnämnder och andra kontrollerande myndigheter i princip skall vara

skyldiga att godta en anordning som är typgodkänd av vederbörligen auk­

toriserad myndighet. Däremot är det inte rimligt — annat än då typgod­

kännande är obligatoriskt — att kontrollerande myndighet utan prövning

underkänner anordning, som inte är typgodkänd. Om anordningen upp­

fyller gällande allmänna krav på säkerhet, hygien osv. bör den kontrol­

lerande myndigheten i princip vara skyldig att godta den. I den mån detta

inte sker, hindras tillverkaren av dylika anordningar obehörigen från att av­

sätta dem och avnämarna från att köpa dem. Därigenom kan typgodkännan­

de och andra åtgärder som medför standardisering ha ogynnsamma verk­

ningar på den fria konkurrensen.

Frågan vilka produkter som bör kunna bli typgod­

kända berörs i flera yttranden. Centrala sjukvårdsberedningen nämner

barnstugor, hem för vård av långtidssjuka, läkarstationer och ålderdoms­

hem som exempel på hela hus som kan typgodkännas. Beredningen anser

det också möjligt att typgodkänna planer till begränsade delar av sjukhus.

Lantbruksstgrelsen framhåller att godkännandeArerksamheten för lant­

bruksbyggnader bör kunna omfatta såväl byggnadskonstruktioner och olika

inredningsdetaljer som planlösningar och fasader för vissa byggnader.

Skolöversigrelsen förordar att typgodkännande på skolbyggnadsområdet

begränsas till byggelement och mindre byggnader. Byggnadsstyrelsen ut­

talar bl. a. I

I styrelsens typgodkännande bör kunna innefattas s. k. planelement så­

som badrum, trapphus etc. för vilka föreskrifter finns i BS och BABS. För

planlösningar i övrigt torde typgodkännande kunna utfärdas grundat på

föreskrifter knutna till låne- och bidragsverksamheter, men detta synes för­

utsätta en grundläggande forskning inom dessa områden.

Styrelsen delar vidare utredningens uppfattning att typgodkännande

inte är motiverat när det gäller massproducerade, enkla produkter som är

väl specificerade i normer eller standard.

Vid behandling av frågan om den typgodkännande verksamhetens om­

fattning i styrelsens tekniska råd framkom något olika uppfattningar om

Kungi. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1967

63

hur långt man skulle sträcka sig i fråga om planlösningar och lägenhets-

planer. Det framhölls att utvecklingen beträffande planlösningar kunde

komma att låsas av den typgodkännande verksamheten. Vidare påpekades

att de krav som tillämpas vid bostadsstyrelsens granskning ej kunde anses

vara så upplagda och så utformade att de är lämpliga att ligga till grund

för ett typgodkännande av serieproducerade lägenheter, för vilka särskilda

krav på generell användbarhet bör ställas. Det konstaterades även att

samordningen mellan de båda styrelserna ej av utredningen närmare har

utretts, varför frågan borde diskuteras mellan styrelserna. Någon erinran

mot att s. k. planelement, såsom kök, badrum, trapphus m. in. typgod­

kändes framfördes emellertid inte i tekniska rådet.

Statens råd för byggnadsforskning och VVS-tekniska föreningen är

tveksamma i frågan om typgodkännande av planlösningar och förordar

ytterligare utredning innan sådan verksamhet påbörjas. HSB ifrågasätter

om typgodkännande av hela husplaner av flerfamiljshus kan få någon större

praktisk betydelse med hänsyn till bl. a. olika lokala förutsättningar. Typ­

godkännande av planlösningar till flerfamiljshus bör enligt HSB:s mening

begränsas till lägenhetsplaner och trapphusplaner. Kommerskollegium anser

att det hör övervägas om inte uttrycket typgodkännande bör få behålla sin

hävdvunna innebörd, vilken enligt kollegiets mening är godkännande från

säkerhetssynpunkt av tekniska anordningar. Liknande uppfattning anför

7.964 års vatten- och avloppsutredning. AB Svensk byggtjänst anser det

angeläget att en utbyggnad av verksamheten sker med hänsyn till nära­

liggande verksamheter utanför byggnadsstyrelsen, bl. a. det arbete för ut­

veckling av enhetliga metoder för bedömning av varors egenskaper som

Nämnden för egenskapsredovisning utför.

Utredningens förslag att ekonomiska synpunkter skall be­

aktas tillstyrks av bl. a. centrala sjukvårdsberedningen, statens institut

för byggnadsforskning, Svenska stadsförbundet och Byggherreföreningen.

Bosiadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna i Västmanlands samt Göteborgs

och Bohus län anför att möjlighet bör finnas att avvisa framställning om

typgodkännande av produkt som uppenbart är oekonomisk eller inte

ändamålsenlig. Byggnadsstyrelsen har en liknande uppfattning och an­

för bl. a.

Byggnadsstyrelsens uppfattning är sålunda att regler för en bedömning

från ekonomisk synpunkt vid typgodkännande — utöver den som alltid

görs vid utformning av normer och de krav som anges i dessa — torde bli

mycket vanskliga att precisera och tillämpa. Detsamma synes i varje fall

i viss mån vara fallet för låne- och bidragsgivande myndigheter. Dessa torde

dock vanligen ha anledning göra en viss bedömning av låne- och bidrags-

obj eliten från ekonomiska och en del andra synpunkter som går utanför

byggnadslagstiftningen. Därigenom torde mindre lämpliga anordningar

komma att bli restriktivt behandlade från låne- och bidragssynpunkt, vilket

troligen medför att ett typgodkännande av sådana anordningar blir mindre

attraktivt.

Vid granskning av typgodkännandeärenden finns det givetvis ej heller

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

något som hindrar att den sökande görs uppmärksam på sådana icke eko­

nomiska eller från andra synpunkter olämpliga lösningar som avslöjas vid

granskningen. Det synes dock vara lämpligt att byggnadsstyrelsen ges be­

fogenhet att i den typgodkännande verksamheten inte befatta sig med

ärenden rörande uppenbart olämpliga anordningar.

Statens råd för byggnadsforskning framhåller att ekonomiska aspekter

vid typgodkännande kan beaktas endast genom en grov bedömning. Givet­

vis bör den sökande informeras om granskningen ger anledning till tvek­

samhet beträffande ändamålsenlighet eller ekonomi. Härutöver kan över­

vägas om inte myndighet bör ha rätt att vägra typgodkännande om det är

uppenbart att den granskade produkten ger dålig ekonomi. Rådet förut­

sätter att vägran av sådana skäl bör ske i undantagsfall. SVR anför liknande

synpunkter och anser att den ekonomiska granskningen bör begränsas.

196b års vatten- och avloppsutredning anser det tveksamt med en utvidg­

ning av typgodkännandeverksamheten till att avse bl. a. ekonomiska förhål­

landen. Koinmerskollegium delar den uppfattning som anförs av han-

delskamrarna i Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Örebro, Karl­

stad och Sundsvall, att frågan om godkännande inte får göras beroende

av ekonomiska förhållanden. Kollegium anför att en produkt bör god­

kännas så snart den är lämplig för sitt ändamål, varefter den fria konkur­

rensen får avgöra om produkten kan hävda sig på marknaden. För övrigt

måste det enligt kollegium ofta vara vanskligt att bedöma — framför allt

för en godkännande myndighet med teknisk inriktning — om en produkt

är godtagbar från ekonomisk synpunkt. Utredningen har inte lämnat när­

mare riktlinjer för en sådan prövning. Endast i undantagsfall torde det vara

möjligt för en sökande att styrka att hans produkt kommer att förbilliga

eller minska arbetskraftsåtgång, byggtid e. d. Enligt kollegiets mening måste

en mängd faktorer av skilda slag beaktas. Framför allt måste det bli svårt

att visa att produkten ekonomiskt sett är överlägsen andra produkter, som

kan nyttjas för samma ändamål. Näringslivets byggnadsdelegation anför.

Byggnadsdelegationen vill med bestämdhet och med instämmande i leda­

moten Källenius’ avvikande mening hävda, att ett typgodkännande inte kan

utan betänkliga konsekvenser grundas på andra ekonomiska och funktio­

nella överväganden än sådana som förekommer beträffande annan bygg­

nadsverksamhet. Utredningen har i så måtto inte lyckats inplacera typgod­

kännandeverksamheten i det sammanhang där den rätteligen hör hemma.

Dennas förtjänster -— och dessa är otvetydiga — ligger nämligen i första

hand på det administrativa planet genom att härigenom en betydande för­

enkling och ett välbehövligt förenlietligande kan åstadkommas vid såväl

byggnadslovs- som lånegranskningen. Att detta förhållande på någon sikt

även i övrigt kan ge upphov till större planmässighet i byggnadsverksam­

heten och till en eliminering av besvärande temporubbningar i produktions­

processen är givet. Mot bakgrund av dessa mycket väsentliga fördelar skulle

det vara ytterst beklagligt om typgodkännandet komme att av myndigheter­

na användas som ännu ett selektivt medel att länka byggenskapen in på

vägar som ingen idag vet vart de leder. Komplikationer kan sålunda tänkas

65

uppstå vid själva prövningen av ärenden om typgodkännande. Det framstår

onekligen som otillfredsställande, om en myndighets »serviceverksamhet»,

därtill i princip avgiftsbelagd, bedrivs i sådana former att en ansökan om

typgodkännande på grunder, som för sökanden ofta måste te sig tämligen

skönsmässiga, bordläggs i avvaktan på att utredning först företages med

anledning av en annan, senare inkommen, ansökan som av myndigheten

bedömts som mera intressant.

SBEF, Svenska bijggnadsindustriförbundet och VVS-tekniska föreningen

avstyrker utredningens förslag med motiveringar av samma slag som

Näringslivets byggnadsdelegation anfört.

Utredningens förslag i fråga om organisationen av typgodkännan­

deverksamheten inom byggnadsområdet tillstyrks av bosladsstyrelsen, bygg­

nadsstyrelsen, socialstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen, medicinalstyrelsen,

centrala sjukvårdsberedningen, skolöverstyrelsen, statens brandinspektion,

Svenska byggnadsarbetareförbundet, SVR in. fl. Flertalet av dessa remiss­

instanser betonar vikten av att, i de fall andra myndigheter är berörda, beslut

i typgodkännandeärenden fattas i samråd med dessa myndigheter, som

också inom sina resp. områden måste svara för granskning av sådana

ärenden. Arbetarskyddsstyrelsen förutsätter att där ett övervägande arbe-

tarskyddsintresse föreligger — såsom beträffande utformningen och säker­

heten hos byggnadsställningar o. d. vid olika slags byggnadsarbeten —

beslutanderätten skall tillkomma styrelsen. Detta synes nödvändigt även

med hänsyn till att styrelsen tillagts rätt att förordna om obligatoriskt typ­

godkännande, medan det godkännande som enligt utredningen skall till­

komma byggnadsstyrelsen grundas på ett frivilligt förfarande. Civilförsvars-

styrelsen anser att beslut vid typgodkännande av utrustning för skyddsrum,

för vilka styrelsen utfärdar tvingande bestämmelser, skall fattas av civil-

försvarsstyrelsen. Lantbruksstyrelsen anser att en typgodkännandeverk­

samhet för lantbruksbyggnader skall förläggas till lantbruksstyrelsen med

hänsyn till att lantbruksbyggnader är en byggnadstyp som starkt skiljer

sig från bostads- och industribyggnader både vad beträffar kvalitetskrav,

funktionskrav och hygieniska krav och att det f. n. inte torde finnas möj­

ligheter att komplettera byggnadsstyrelsen med personal som har tillräck­

lig kompetens för att bedöma lantbruksbyggnader från dessa synpunkter.

Kommerskollegium anser att det inte finns anledning att ändra på nu­

varande system.

Näringslivets byggnadsdelegation förordar följande förfarande vid typ­

godkännande.

Typgodkännandet baseras på byggnadsstadgans bestämmelser i dessas

nuvarande lydelse. Byggnadsstyrelsen meddelar med tillämpning av dessa

bestämmelser slutliga beslut om godkännande. För att möjliggöra att även

de låne- och bidragsgivande myndigheterna skall kunna bli bundna av

besluten, underställer byggnadsstyrelsen före slutligt beslut ärendena dessa

myndigheter i och för självständig och slutlig granskning utifrån de sär­

skilda synpunkter som dessa är satta att företräda — dock endast i den

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 sand. Nr 100

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

66

mån sökanden påkallat en sådan prövning. Vid lånemyndigheternas gransk­

ning skall samma normer tillämpas som gäller för allt annat byggande

med statligt stöd. Byggnadsstyrelsens slutliga beslut skall, i den mån det

innebär att ansökan avslagits, vara motiverat och i första hand ange vilken

myndighets bedömningar som varit avgörande för utgången. Besvär skall

alltid hänföras till detta slutliga beslut. Det sagda innebär, att byggnads­

styrelsen formellt ensam bär hela ansvaret för typgodkännandeverksam­

heten, men reellt, genom att vara bunden vid lånemyndigheternas ställ­

ningstagande, endast för den tekniska bedömningen enligt gällande för­

fattningar. Problemen beträffande samordningen med andra myndigheter

än lånemyndigheterna torde även enligt detta system kunna lösas utan lag­

stiftningsåtgärder.

Kommerskollegium och 1964 års vatten- och avloppsutredning fram­

håller att enbart ändringar i byggnadsstyrelsens instruktion inte kan skapa

erforderligt legalt underlag för byggnadsstyrelsens typgodkännandeverk­

samhet.

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1067

Informationsverksamhet m. in.

Xuvarande förhållanden

Vid sidan av eller i anslutning till standardiseringsverksamhet och ut­

färdande av byggnadsbestämmelser m. in. ger både myndigheter och enskilda

organisationer teknisk information inom byggnad sområdet.

De s. k. byggtjänstföretagen i Stockholm, Göteborg, Malmö och Umeå

svarar för en väsentlig del av informationen. Företagen registrerar och för­

varar litteratur och dokument om byggvaror. De säljer och distribuerar

publikationer från bl. a. byggnadsstyrelsen, bostadsstyrelsen, betongkom-

mittén och statens institut för byggnadsforskning. Vidare utges periodiskt

referat och information i aktuella frågor. Kurser och föredrag om nya

forskningsresultat anordnas liksom permanenta och tillfälliga utställningar.

AB Svensk byggtjänst i Stockholm utger Svensk Byggkatalog med be­

skrivningar av byggvaror och deras egenskaper samt med en sammanställ­

ning av standard och byggnadsbestämmelser m. in. Till bolaget är knuten

Nämnden för egenskapsredovisning inom byggfacket (ER-nämnden), vars

uppgift är att ge en saklig redovisning av byggvaror och deras egenskaper

med användande av en enhetlig terminologi och uppställning i syfte att

underlätta konsumenternas val av sådana varor. Nämndens arbete finan­

sieras tills vidare genom anslag från rådet för byggnadsforskning.

En dokumentationscentral för byggnadsbransclien har nyligen bildats

för att ge litteraturservice åt forskare, byggfackmän och byggnadsföretag

samt svara för den centrala svenska dokumentationsverksamheten inom om­

rådet. Centralen övertar AB Svensk byggtjänsts bibliotek och arkiv. Intill

dess centralen kan bli självförsörjande finansieras verksamheten genom

anslag från rådet för byggnadsforskning.

67

Statens institut för byggnadsforskning har hand om den direkta informa­

tionen på forskningsområdet genom dokumentation och publikation av

forskningsresultat.

Byggnadsstyrelsen utger i informationssyfte olika publikationer, bl. a.

den kontinuerligt utkommande Aktuellt från byggnadsstyrelsen. I publi­

kationen sammanställs material rörande tillämpningen av byggnadslagen,

byggnadsstadgan och BABS jämte övrig information utan direkt anknytning

till byggnadsbestämmelser.

Bostadsstyrelsen har också en teknisk informationsverksamhet, i första

hand för småhusbyggandet. Sedan början av 1950-talet utarbetas typrit­

ningar för småhus. Totalt bar ca 10 000 ritningssatser sålts sedan verksam­

heten började. Ritningarna har även i viss omfattning utgjort förebilder

för trähusfabrikanternas hustyper. Verksamhetens betydelse har minskat

på grund av övergången till monteringsfärdiga enfamiljshus. Under budget­

året 1965/66 såldes ca 300 ritningssatser.

Bgggindusirialiscringsutredningen

Utredningen framhåller att behovet av teknisk information inom bygg-

nadsbranschen i stor utsträckning är betingat av att såväl byggherrar som

konsulter, entreprenörer och materialtillverkare är uppdelade på ett stort

antal företag. Enligt utredningens mening torde informationen kunna till­

godoses genom de organisationer och myndigheter som nu bedriver sådan

verksamhet.

Utredningen föreslår statligt finansieringsstöd till AB Svensk byggtjänsts

förlags- och informationsverksamhet, vilken bör skiljas från utställnings-

verksamheten. Därigenom kan upplysningsverksamheten utökas och effek­

tiveras.

Utredningen anför vidare att, om byggnadsstyrelsens tillämpningsbestäm-

melser till byggnadsstadgan kompletteras med exempel på tekniska lös­

ningar in. in., dessa skulle kunna få stort värde som byggnad steknisk in­

formationskälla.

Enligt utredningens mening kan bostadsstyrelsens typritningsverksamhet

avvecklas. Övervägande delen av de småhus som byggs i dag tillkommer i

form av gruppbyggen eller produceras inom småhusindustrin. Utvecklingen

går mot eu ytterligare ökning av denna del. En motsvarande utveckling i frå­

ga om fritidshusbyggandet kan också väntas. Många skäl talar för att det en­

skilda småhusbyggandet i större utsträckning än f. n. kommer att bli av

relativt exklusiv karaktär. Någon anledning att fortsätta med bostadssty­

relsens typritningsverksamhet i nuvarande form finns i så fall inte.

Bostadsstyrelsens typritningsverksamhet har enligt vad utredningen fram­

håller haft en positiv inverkan på småhusindustrins produkter genom att

många företag har använt bostadsstyrelsens typhus som förebild. Utred­

ningen menar att det även i fortsättningen finns behov av att påverka små­

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

68

husindustrins planlösningar och hustyper. Antalet planlösningsvarianter

i företagens hussortiment är mycket stort och variationerna endast till eu

del funktionellt betingade.

Även i fråga om flerfamiljshusen anser utredningen att en variantbe­

gränsning är befogad. Trots att huvuddelen av lägenhetsplanerna kan hän­

föras till ett begränsat antal grundtyper brukar mått och detaljer ändras

för varje nytt projekt, som regel utan påtaglig motivering. I ett och samma

projekt kan dock en lägenhetslösning upprepas i stort antal. Bakgrunden

till variationerna torde delvis vara byggherrarnas och projektorernas obe­

nägenhet att använda tidigare utarbetade lösningar.

Genom centralt utarbetade mönsterplaner för vanligen förekommande

plantyper i bostadshus skulle användningen av standardiserade planer och

hus stimuleras och variationerna begränsas. Vid typgodkännande av planer

som utarbetats av byggherrar och producentföretag kan mönsterplanerna

tjäna som jämförelsematerial. Enligt utredningens mening bör en verksam­

het med dylika mönsterplaner startas. Verksamheten bör handhas av bo-

stadsstyrelsen. Planerna kan utarbetas genom att uppdrag ges till konsul­

ter eller till institutet för byggnadsforskning. Vidare kan tävlingar anordnas.

Remissyttrandena

Utredningens förslag att bostadsstyrelsens typritnings-

verksamhet skall avvecklas berörs endast i ett fåtal yttranden. SVR

tillstyrker en avveckling. Bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna i

Västmanlands, Kopparbergs och Gävleborgs län framhåller att det fort­

farande finns behov av den service som genom typritningsverksamheten ges

till enskilda småhusbyggare.

SBEF och Svenska byggnadsindustriförbundet anser att det inte är

nödvändigt att staten engagerar sig i en verksamhet med utarbetande

av mönsterplaner. SVR ifrågasätter nyttan av mönsterplanerna.

Svenska riksbyggen uttalar att om myndigheterna utarbetar och förhands-

godkänner vissa mönsterplaner byggherrarna blir benägna att använda

dessa i stället för att ta på sig uppgiften att utarbeta egna planer och söka

godkännande av dessa. HSB framhåller att huvudprinciperna i olika bygg­

system måste beaktas vid utarbetande av mönsterplaner för att de skall

få något praktiskt värde. Bostadsstyrelsen ansluter sig till utredningens

förslag och uttalar att verksamheten självfallet bör bedrivas på ett sådant

sätt att den inte förhindrar eller omöjliggör det experimentella utveck­

lingsarbetet på bostadsplaneringens område. Statens institut för byggnads­

forskning framhåller vikten av att mönsterplanerna illustrerar funktions­

kraven, byggda på aktuell forsknings- och utredningsverksamhet, men är

obundna av speciella tekniska lösningar. Mönsterplanerna bör enligt insti­

tutet ses som en av slutprodukterna i en forskningsverksamhet. Centrala

sjukvårdsberedningen anser att utredningens förslag kan tillämpas även

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1067

09

på vårdbyggnadssektorn för delar av vårdbyggnader och i vissa fall för

hela anläggningar.

Några remissinstanser uttalar att utredningens behandling av frågor

rörande byggnadsteknisk upplysningsverksamhet är

ofullständig. Statens institut för byggnadsforskning anser sålunda att ut­

redningen inte tillräckligt har uppmärksammat informationsproblemen.

Institutet anser en väsentlig förstärkning av den allmänna byggnadstekniska

upplysningsverksamheten motiverad.

Utredningens förslag om statligt finansieringsstöd till A B

Svensk byggtjänst för upplysningsverksamheten har inte väckt

några erinringar. Bostadsstgrelsen tillstyrker förslaget. AB Svensk bggg-

tjänsl anser det angeläget att ökade resurser ställs till förfogande för bygg­

nadsteknisk upplysningsverksamhet och anför att en utvidgad sådan verk­

samhet väl kan genomföras inom företagets nuvarande organisationsram.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

Ökade medel för byggnadsforskning

Tidigare och nuvarande förhållanden

Statsmakterna tog år 1942 initiativ till en samordning och systematisering

av byggnadsforskningen i syfte att utnyttja forskningsresurserna rationellt.

Statens kommitté för byggnadsforskning inrättades med huvudsaklig upp­

gift att förvalta och fördela medel som staten anvisade till forskningsverk­

samhet på byggnadsområdet.

1953 års riksdag beslöt (prop. 163, SL3U 13, rskr 306) att en byggnads-

forskningsavgift skulle tas ut av arbetsgivarna i byggnadsbranschen för

att göra en kraftigare samlad insats möjlig. Kommitténs uppgifter flyttades

över på statens nämnd för byggnadsforskning. Uttaget av avgiften knöts

till debiteringen av arbetsgivaravgifterna enligt lagen om försäkring för

olycksfall i arbete. Staten lämnade ett särskilt bidrag i form av anslag på

statsbudgeten. Avgiften och statens bidrag höjdes sedermera genom beslut

av 1958 års riksdag (prop. 75, SL3U 1, rskr 271).

1960 års riksdag (prop. 1, bil. 7, p. 94, SU 5, rskr 5) beslöt om ändringar

i byggnadsforskningens organisation. Ändringarna innebar i huvudsak, att

nämnden för byggnadsforskning uppdelades på ett statens råd för byggnads­

forskning med uppgift att fördela tillgängliga forskningsmedel och ett statens

institut för byggnadsforskning, vilket skulle bedriva egen forskning. Samma

års riksdag (prop. 56, L3U 10, rskr 166) antog en ny förordning angående

byggnadsforskningsavgift (utfärdad den 22 april 1960, nr 77, ändrad senast

1966: 355). Ändringarna var i huvudsak betingade av att yrkesgriippéfingen

och nomenklaturen i yrkesskadeförsäkringens premietariff hade ändrats.

Genom beslut av 1962 års riksdag (prop. 80, L3U 20, rskr 158) höjdes

gränsen för avgiftspliktig lön i samband med motsvarande höjning bé-

70

träffande arbetsgivares avgifter till yrkesskadeförsäkringen. Samtidigt höj­

des avgiftsuttaget från 0,15 till 0,20 % av avgiftsunderlaget. Denna änd­

ring tillsammans med en motsvarande ökning av statens anslag var avsedd

att öka de finansiella resurserna för byggnadsforskningen med 50 %.

Efter beslut av 1964 års riksdag (prop. 1, bil. 13, p. 46, SU 11, rskr 11;

prop. 17, L3U 2, rskr 75) böjdes avgiften från 0,20 till 0,40 % av avgifts­

underlaget. Vidare ökades det statliga bidraget genom en motsvarande höj­

ning av anslaget till byggnadsforskning. Slutligen har 1966 års riksdag

(prop. 113, L-U 47, rskr 270) beslutat att utsträcka avgiftsunderlaget till att

omfatta lönedelar upp till ATP-taket i samband med motsvarande ändring

av avgifterna till yrkesskadeförsäkringen.

Enligt instruktionen den 3 december 1965 (nr 672) för statens råd för

byggnadsforskning har rådet till uppgift att främja forskning och rationa­

lisering inom byggnadsområdet. Det åligger rådet särskilt att fortlöpande

hålla sig underrättat om behovet av sådan forskning och rationalisering,

verka för att forskning och rationalisering i första hand inriktas på särskilt

viktiga uppgifter, lämna bidrag för forsknings- och försöksverksamhet,

fastställa villkor för rätt att åtnjuta bidrag från rådet, övervaka att bidragen

kommer till avsedd användning och dra försorg om att resultaten av den

stödda forskningen offentliggörs på lämpligt sätt. Rådet disponerar medlen

under fonden för byggnadsforskning. Såväl inflytande byggnadsforsknings-

avgifter som det på riksstaten uppförda anslaget tillförs denna fond.

Enligt instruktionen den 3 december 1965 (nr 673) för statens institut för

byggnadsforskning skall institutet bedriva sådan forsknings- och försöks­

verksamhet som är ägnad att främja rationell utveckling av planering, pro­

duktion och förvaltning inom byggnadsområdet. Institutet bör företrädes­

vis inrikta sin verksamhet på sådana problem som är väsentliga för utveck­

lingen inom byggnadsområdet men inte uppmärksammas på annat sätt.

Byggnadsforskning bedrivs, utom vid statens institut för byggnadsforsk­

ning, inom högskolor och universitet, vid specialiserade forskningsinstitut

och av fristående forskare. Resultaten av forskningen dokumenteras i rap­

porter som utges av institutet för byggnadsforskning. Resultaten samman­

fattas också av institutet i lättillgänglig form i informationsblad. Rådet för

byggnadsforskning har även skapat en dokumentationscentral för byggnads-

branschen.

En översikt av byggnadsforskningens ekonomiska utveckling lämnas i

följande tablå (milj. kr.)

Byggnadsforskningsavgift skall enligt de nu gällande bestämmelserna er­

läggas av den som yrkesmässigt bedriver byggnadsverksamhet under sådana

förhållanden, att han är att anse som arbetsgivare enligt lagen om yrkes­

skadeförsäkring, samt av kommun, vilken som arbetsgivare i nämnda lags

mening bedriver byggnadsverksamhet. Staten är befriad från avgift sskyldig-

het (1 §). Avgiften utgår fr. o. m. år 1965 med 0,40 % av den lön, som arbets-

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1967

Kungl. Maj tis proposition nr 100 år 1967

71

1961/62

1962/63

1963/64

1964/65

1965/66

Fonden för byggnads­

forskning:

Behålln. vid budget­

årets början.........

3,7

3,0

2,5

3,5

6,7

Inkomster.................

4,1

5,1

7,4

11,0

13,5

Utgifter.....................

4,7

5.6

6,4

7,8

11,9

Mottagare av forsk­

ningsbidrag:

Högskolor ocli uni­

versitet ..................

0,96

0,69

0,96

1,19

1,55

Enskilda branscli-

institut, statliga

specialiserade

institutioner.........

0,48

0,50

0,71

0,86

1,49

Stiftelser, kommit­

téer, expertgrup­

per ..........................

0,23

0,65

0,85

1,27

2,39

Statens institut för

byggnadsforsk­

ning1.......................

1,69

2.07

2.30

2,27

3,71

1 Anslag för publicering och annan information oräknat.

givaren utgivit till arbetstagare, för vilken arbetsgivaren skall påföras av­

gift enligt lagen om yrkesskadeförsäkring och vilken vid sådan debitering

är att hänföra till någon av de i riksförsäkringsverkets premietariff under

näringsgrenen byggnadsindustri upptagna undergrupperna husbyggnad

(kodnummer 401) och byggnadshantverk m. m. (kodnummer 403). Vid

beräkning av avgiften skall hänsyn inte tas till arbetstagare med årslön un­

der 300 kr. eller till årslön i vad den överstiger sju och en halv gånger

basbeloppet inom den allmänna försäkringen (2 §).

Det på statsbudgeten uppförda anslaget till byggnadsforskning är avsett

att i stort sett motsvara vad staten skulle ha erlagt i byggnadsforsknings-

avgift om den hade varit avgiftsskyldig.

Riksförsäkringsverket har i kungörelse den 11 november 1960 (nr 628-

närmare preciserat de olika slag av verksamhet, som medför skyldighet att

erlägga avgift.

Debitering och uppbörd regleras av bestämmelser i förordningen den 18

december 1959 (nr 552) angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om

allmän försäkring (omtryck 1962:396).

Frågan om principerna för finansiering av byggnadsforskningen har

behandlats av riksdagen senast åren 1962 och 1964. Bakgrunden var att

praktiska och principiella invändningar mot gällande ordning för finan­

siering genom avgift, grundad på vissa lönesummor inom byggnadsindustrin,

hade framställts i remissyttranden över förslag till avgiftshöjning samt i

motion till riksdagen. Riksdagen uttalade sig emellertid (L3U 1962:20,

1964: 2) för oförändrad finansieringsmetod. Tredje lagutskottet framhöll

dock i sina av riksdagen godkända utlåtanden att ökade medelsanspråk

72

kunde medföra att finansieringen borde omprövas. Bl. a. kunde enligt ut­

skottets mening övervägas att använda den totala omsättningen inom de

avgiftspliktiga företagen som underlag för avgiftsberäkningen i stället för

lönekostnaderna. Utskottet förutsatte år 1964 att vad utskottet anfört skulle

beaktas, när frågan om medelsbehovet ånyo kunde komma att bli föremål

för prövning.

Förslag till höjd byggnadsforskningsavgift

Statens råd för byggnadsforskning hemställer i sin anslagsframställning

för budgetåret 1967/68 att byggnadsforskningsavgiften fr. o. in. den 1 januari

1968 höjs från 0,40 % till 0,60 % av avgiftsunderlaget.

Rådet framhåller att byggnadsinvesteringarna har ökat och erinrar om

att långtidsutredningen har bedömt en fortgående ökning av dessa investe­

ringar som önskvärd. Arbetskraftstillgången beräknas emellertid öka i myc­

ket ringa mån. Investeringsökningen måste därför möjliggöras genom höjd

produktivitet. Byggnadsindustrin kan härvid få verksamt stöd i ett utbyggt

forsknings- och utvecklingsarbete.

Rådet förordar att ökade resurser ges till forskning, som på kort sikt kan

tänkas förbättra produktiviteten eller minska byggnadskostnaderna. Dess­

utom behövs kraftigt vidgad forskning som underlag för planeringen av nya

samhällen i anslutning till stora tätorter. Forskningen måste vidare klar­

lägga förutsättningarna för saneringen av gamla stadskärnor samt kart­

lägga behov av och metoder för att förbättra samhällena och byggnaderna

så att de kan ge ökad komfort och hygien. Slutligen får den grundläggande

forskningen inte eftersättas. Från dessa utgångspunkter lämnar rådet en

rad exempel på aktuella forskningsuppgifter. Exemplen hämtas från sam­

hälls- och byggnadsplanering, grundläggning, transporter, installationer,

industrialiserat byggande, arbetsforskning och underhåll.

För att forskningsverksamheten skall göra största möjliga nytta finner

rådet det nödvändigt att resultaten snabbt blir allmänt tillgängliga i sådan

form att de kan tillämpas i praktiskt byggande. Resultaten av forskning ut­

förd med stöd av medel som rådet har beviljat dokumenteras i rapporter,

som på rådets uppdrag ges ut av statens institut för byggnadsforskning,

och sammanfattas av institutet i informationsblad med stor spridning. För

att underlätta för företagen att samla, ordna och till sina anställda distri­

buera uppgifter om forskningsresultat har rådet dels beslutat skapa en

dokumentationscentral med tillräckliga resurser för att ge branschen effek­

tiv hjälp vid kunskapssökande och dels lämnat stöd åt försöksverksamhet

med kontorsservice för att ordna, komplettera och förnya företagens innehav

av litteratur m. m. Centralen är avsedd att ingå i det planerade dokumenta-

tionsnätet inom teknik och vetenskap. Information om aktuella forsknings­

resultat lämnas vidare genom föredrag och konferenser på flera orter i

landet. Särskilda åtgärder vidtas för att underlätta spridning av de senaste

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1967

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

73

forskningsrönen till olika läroanstalter. Rådet betonar att en effektiv och

mångsidig information som den beskrivna drar stora kostnader.

Den årliga ökningen av utgifterna från fonden för byggnadsforskning har

i genomsnitt varit 24 % eller i fast penningvärde ca 20 %. Om utgifterna

skulle fortsätta att öka med 25 % om året skulle de för budgetåret 1969/70

komma att stiga till 29 milj. kr. Den föreslagna höjningen av byggnads-

forskningsavgiften och en proportionell höjning av statsanslaget kan be­

räknas nämnda budgetår tillföra fonden 25 milj. kr.

Kostnaderna för det totala forsknings- och utvecklingsarbetet på bygg-

nadsområdet utgör enligt rådets uppskattning sannolikt föga mer än eu

halv procent av förädlingsvärdet inom branschen. Detta är avsevärt mindre

än vad som i genomsnitt gäller för industrin i övrigt. När byggnadsverksam­

heten nu alltmer industrialiseras är det naturligt att kraven på forsknings-

och utvecklingsarbete måste öka kraftigt och närma sig vad som gäller i

övrig industri.

Rådet anser att det finns goda möjligheter att rekrytera ett ökat antal

forskare motsvarande den föreslagna ökningen av forskningsvolymen. Möj­

lighet till utbyggnad finns vid högskolor och universitet, dels genom större

anslag till institutioner som nu arbetar med byggnadsforskningsmedel, dels

genom anslag till andra institutioner. Även branschforskningsinstitut och

statliga specialiserade institutioner, provningsanstalter in. fl. kan ta sig an

mer byggnadsforskning. Statens institut för byggnadsforskning kan byggas

ut inom områden som inte tillräckligt beaktas på annat håll och där insti­

tutet har speciell sakkunskap. Särskilt gäller detta samhällsplanerings-

forskningen. Speciellt för mera omfattande och långvariga forskningsupp­

gifter har forskargrupper i form av särskilda stiftelser, kommittéer, utred­

ningar, forskningsutskott i förbund och föreningar och helt fristående grup­

per av sakkunniga visat sig lämpliga och tagit på sig en snabbt växande andel

av forskningen.

Med anledning av tredje lagutskottets förut refererade utlåtande 1964:2

har rådet undersökt andra alternativ för att ta ut byggnadsforsknings-

avgift. Rådet har därvid funnit, att ett avgiftsuttag på omsättningen lider

av samma svaghet som den nuvarande metoden att beräkna avgiften på

lönerna, nämligen att inte heller omsättningen är någon rättvis mätare på

i vad mån företag kan tillgodogöra sig forskningens resultat.

Rådet bär undersökt om möjlighet finns att med hjälp av företagens

allmänna självdeklarationer få ett lämpligt underlag för att debitera av­

gifter. Emellertid konstaterar rådet att den deklarerade omsättningen i ett

byggnadsföretag inte alltid är densamma som den reella omsättningen i

byggnadsverksamhet. Vidare har rådet övervägt att låta deklarationen till

den allmänna fastighetstaxeringen utgöra underlag för avgiftsuttaget. Ett

sådant system skulle emellertid innebära den principiella förändringen att

avgiften flyttades över från producenterna till ägarna. Dessutom har rådet

3* — Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 100

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

övervägt möjligheterna att knyta avgiften till den allmänna varuskatten

eller till en eventuell mervärdesskatt men funnit att något debiteringsunder-

lag där inte erbjuds.

Rådet har sålunda inte kunnat finna något system som kan anses bättre

än det nuvarande. Visserligen kan de företag som bäst har kunnat tillgodo­

göra sig forskningens resultat få lägre lönekostnad och därmed lägre av­

gifter medan andra, i vilka forskningen i mindre utsträckning kommit till

nytta, belastas med relativt sett högre lönekostnader och motsvarande högre

avgifter. Genom att forskningsresultaten i stor utsträckning inarbetas i nor­

mer, standard osv. kommer de emellertid alla byggnadsföretag till del. Ut­

vecklingen torde dessutom gå mot ett mera industrialiserat byggande, vilket

innebär att forskningsresultaten får ett bredare genomslag i byggnadsverk­

samheten.

En dylik industrialisering av byggandet torde även vara ett allmänt in­

tresse. De påtalade olägenheterna med nuvarande system för att finansiera

byggnadsforskningen kan därför väntas minska på längre sikt. Från de syn­

punkter rådet har att företräda är det för övrigt önskvärt att företagen

på olika sätt stimuleras att effektivt utnyttja forskningsresultaten även om

det får till följd att deras avgifter till byggnadsforskningen minskar.

Rådet anser sålunda att nuvarande system för uttagande av byggnads-

forskningsavgift tills vidare bör behållas.

Remissyttrandena

Förslaget om höjning av byggnadsforskningsavgiften

från 0,40 till 0,60 % av avgiftsunderlaget tillstyrks av bostadsstyrelsen,

byggnadsstyrelsen, statens institut för byggnadsforskning, rektorsämbetena

vid tekniska högskolan i Stockholm och Chalmers tekniska högskola, Lunds

tekniska högskola, byggindustrialiscringsutredningen, Svenska stadsförbun­

det, Svenska riksbyggen, Svenska byggnadsarbetareförbundet och AB Svensk

byggtjänst. Förslaget tillstyrks under vissa förutsättningar även av SBEF

och Svenska byggnadsindustriförbundet. Svenska landstingsförbundet och

SABO förklarar att de inte motsätter sig den föreslagna höjningen. Svenska

kommunförbundet anser att forskningsverksamheten helt bör finansieras

med statsanslag och avstyrker förslaget. Även Näringslivets byggnadsdele-

gation avstyrker förslaget och förordar i stället en allsidig utredning om

byggnadsforskningens finansiering.

I fråga om forskningens inriktning anser sig byggnadsstyrel­

sen kunna vitsorda behovet av forskning inom de områden rådet angivit.

Styrelsen framhåller också behovet av utredningar i samband med en ökad

övergång till central typgodkännandeverksamhet. Rektorsämbetet vid tek­

niska högskolan i Stockholm påpekar, att den grundläggande forskningen

inte kan hänföras till enbart husbyggnadsteknik. Det är därför viktigt att

rådet i fråga om sådan forskning inte är bundet av alltför strikta bestäm­

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

75

melser. Byggindustrialiseringsutredningen anför att områdena husbyggnad

och anläggningsverksamhet har fått allt fler beröringspunkter och att en sam­

ordning av forskningen inom dessa områden är önskvärd. Liknande syn­

punkter anförs av statens institut för byggnadsforskning samt rektorsäm­

betena vid tekniska högskolan i Stockholm och Chalmers tekniska högskola.

SBEF och Svenska bgggnadsindustriförbundet delar, liksom Svenska bygg­

nadsarbetareförbundet, rådets uppfattning att ökade resurser bör ges åt

forskning som på kort sikt kan tänkas öka produktiviteten eller minska

byggnadskostnaderna men framhåller vikten av att produktionsforskningen

sker i nära kontakt med de producerande företagen.

Angelägenheten av en snabb och effektiv spridning av information

om uppnådda forskningsresultat understryks i de flesta remissyttrandena.

Byggindustrialiseringsutredningen tar i sitt yttrande upp frågan om viss

garanterad finansiering av verksamheten vid Byggstandardise-

ringen och statens institut för byggnadsforskning. Utredningens maj oritet fin­

ner det emellertid inte f. n. nödvändigt med några åtgärder i sådant syfte. En

reservant i utredningen (herr Bergman) anför, att statsmakterna bör ta

ställning till vilka resurser som skall tilldelas nämnda institutioner. Statens

institut för byggnadsforskning anför att institutets omfattning med ca 120

anställda möjligen skulle motivera en fastare form för finansieringen.

Eftersom erfarenheterna av hittillsvarande anslagstilldelning är goda anser

sig dock institutet inte ha anledning att resa krav på garantier för finan­

sieringen.

1

I fråga om sättet att finansiera byggnadsforskningen

anför riksförsäkringsverket att man vid tillkomsten av det nu tillämpade

systemet bl. a. torde ha utgått från att byggnadsforskningsavgiften utan

nämnvärt merarbete skulle kunna erhållas vid debitering av arbetsgivar­

avgift till yrkesskadeförsäkringen. Gällande regler om byggnadsforsknings-

avgift komplicerar dock debiteringen av arbetsgivaravgift och medför ett inte

oväsentligt merarbete. Trots detta merarbete har det inte varit möjligt alt

åstadkomma en effektiv kontroll av att byggnadsforskningsavgiften debite­

ras strikt efter gällande grunder. Verket kan därför inte helt dela rådets

uppfattning, att det nuvarande systemet fungerar smidigt och bra.

Ett förverkligande av yrlcesskadeutredningens föreliggande förslag i finan­

sieringsfrågan skulle enligt vad verket framhåller i och för sig onödiggöra en

fortsatt uppdelning av arbetsgivarnas verksamhet på näringsgrenar. Därmed

skulle den väsentliga grunden för nuvarande system ryckas undan. Riksför­

säkringsverket förordar därför att frågan om uttagande av byggnadsforsk-

ningsavgift omprövas. Verket framhåller vidare att frågan kan komma att bli

föremål för ytterligare prövning i samband med pågående översyn av allmän­

na skatteberedningens förslag i vad det avser indirekta skatter och socialför­

säkringsavgifter. Slutligen ifrågasätter verket, om inte tredje lagutskottets

konstaterande 11964: 2), att den nytta byggnadsforskningen medför i första

76

hand kommer bostadskonsumenterna till del, närmast borde leda till slutsat­

sen, att det vore rationellare att finansiera denna forskning i sin helhet över

budgeten i stället för att belasta bostadsproduktionen med en specialavgift,

som först genom övervältring faller på konsumenterna. Ett slopande av

det administrativa arbetet med debitering av avgifterna förefaller verket

mot bakgrund av den angivna målsättningen innebära en reell kostnadsbe­

sparing för det allmänna.

Svenska kommunförbundet förordar av likartade skäl att byggnadsforsk-

ningsavgiften avvecklas och ersätts med finansiering över ett statsanslag.

Även SABO ifrågasätter rent principiellt den nuvarande ordningen, som

gör avgiften betänkligt lik en punktskatt. SABO framhåller att planforsk­

ningen bör finansieras med allmänna medel och att materialforskningen i

högre grad än nu bör betalas av byggnadsämnesindustrin.

Näringslivets bgggnadsdelegation erinrar om att delegationen i samband

med avgiftshöjningen år 1964 anförde, att ytterligare höjningar därutöver

inte borde ske förrän frågan särskilt utretts. Rådets undersökning av alter­

nativa avgiftsprinciper går helt vid sidan av delegationens önskemål, varför

kravet på en allsidig utredning vidhålls. Delegationen förordar att den år

1964 inom handelsdepartementet tillsatta industriforskningsutredningen får

sådana tilläggsdirektiv att uppdraget utvidgas till att omfatta även byggnads-

forskningsproblemen. SBEF och Svenska byggnadsindustriförbundet, vilka

som förut nämnts tillstyrkt den föreslagna avgiftshöjningen under vissa för­

utsättningar, har bland dessa upptagit att frågan omprövas, då industri­

forskningsutredningen lämnat sitt betänkande.

Byggindustrialiseringsutredningen anser — i anslutning till vad utred­

ningen anfört om forskningens mål och inriktning och under erinran om

tidigare riksdagsbehandling (prop. 1960: 56, L3U 1960: 10) — att frågan om

utvidgning av avgiftens tillämpningsområde bör prövas på nytt. Enligt sta­

tens institut för byggnadsforskning kan man överväga att vid kommande

ändring av avgiftsuttaget avgiftsbelägga all anläggningsverksamhet. Vid

oförändrat avgiftsuttag skulle inkomsterna till fonden därigenom öka med

3—4 milj. kr. årligen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

Statens stöd till bostadsfinansieringen

Nuvarande förhållanden

Staten främjar bostadsproduktionen genom kreditgivning och subven­

tioner. Kreditstödet har enligt bostadslånekungörelsen den 5 oktober 1962

(nr 537) formen av direkta lån till ny- och ombyggnad av bostadshus.

Fr. o. m. den 1 juli 1966 utgår bostadslån också till mindre ombyggnad av

77

småhus, som förut stöddes med förbättringslån. Lån kan även utgå till

vissa typer av lokaler för annat än bostadsändamål. En förutsättning för

lån är att bostäderna fyller vissa standardkrav i fråga om utrymme, ut­

rustning och yttre miljö samt att produktionskostnaderna är skäliga. Som

förutsättning för lån till nybyggnad och vissa ombyggnader gäller vidare

att det kan antas föreligga ett varaktigt behov av bostäderna och lokalerna.

Vid den statliga långivningen förutsätts att primär- och sekundärlån tas

upp i öppna marknaden. Bostadslånets storlek bestäms så att det utgör en

andel av ett i särskild ordning fastställt låneunderlag. Andelen är 30 % för

kommun eller allmännyttigt företag, 25 % för bostadsrättsförening med kom­

munal insyn, 20 % i fråga om småhus som skall bebos av låntagaren och

15 % i övriga fall. Om särskilda skäl föreligger, kan låneandelen i sistnämnda

fall ökas från 15 till 20 %. Om låntagaren inte kan erhålla primär- och

sekundärlån som uppgår till 70 % av låneunderlaget kan statslånet utökas

(fördjupas) i viss utsträckning. För bostadslån skall normalt ställas in-

teckningssäkerhet, dock inte när låntagaren är kommun eller allmännyttigt

företag för vars lån kommunen gått i borgen. Inteckning skall, allt efter

som låneandelen utgör 30, 25, 20 eller 15 % av låneunderlaget, vara belägen

inom 100, 95, 90 eller 85 % av ett beräknat pantvärde.

Låneunderlaget bestäms i fråga om nybyggnad enligt en av Kungl. Maj :t

fastställd metod som summan av beräknade kostnader för mark, exploate­

ring av marken, grundläggning och byggande. Beräknad byggnadskostnad

multipliceras med orts- och låneunderlagskoefficienter, vilka avser att an­

passa låneunderlagsnivån till kostnadsvariationer mellan olika regioner

och till den allmänna utvecklingen av byggnadskostnaderna. Beräkningen av

pantvärdet grundas på låneunderlaget. I förekommande fall görs tillägg

för sådana lokaler som inte omfattas av låneunderlaget samt med vissa scha­

blontillägg, s. k. läges-, standard- och saneringstillägg. Vid ombyggnad ut­

gör med vissa begränsningar den godkända kostnaden för arbetet låneun­

derlag.

Bostadslån löper med en i princip rörlig ränta, f. n. 4 % till den del lånet

avser bostäder och 5 % i övrigt. Lånet skall återbetalas inom 30 år. Vid om­

byggnad kan kortare amorteringstid fastställas. S. k. rak amortering till-

lämpas, vilket innebär att låntagaren betalar av lånet med lika stora årliga

belopp. På fördjupad lånedel, som överstiger visst belopp, skall ränta er­

läggas efter en räntesats som fastställs av Kungl. Maj :t. Fr. o. m. den 1 juli

1966 är denna ränta 4 %. Egnahemsbyggare kan under vissa förutsättningar

få lånet utbetalat i förskott. Ränta på förskott utgår efter 5 %.

När en statligt belånad fastighet överlåts får den nye ägaren överta lånet

endast om vederlaget godkänns av länsbostadsnämnden. Om lånet inte får

övertas av den nye ägaren skall det sägas upp till omedelbar betalning. I

vissa andra fall äger länsbostadsnämnden säga upp lånet till betalning, t. ex.

om huset upphör att användas som permanent bostad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

I syfte bl. a. att stabilisera kapitalkostnaderna för nyproduktionen utgår

räntebidrag. För ett nybyggt hus motsvarar detta bidrag f. n. skillnaden

mellan å ena sidan gällande lånemarknadsränta och å andra sidan den s. k.

basräntan, som är 4 % på primärlån och 4,5 % på sekundärlån. Bidraget

är lägre för hus byggda under åren 1958—1962 och har upphört att utgå

för hus byggda före år 1958. Räntebidrag kan beviljas även för bostadshus

utan statslån.

Vissa detalj bestämmelser återges i det följande i samband med redo­

görelsen för bostadspolitiska kommitténs förslag.

Närmare 95 % av de bostadslägenheter som årligen tillkommer genom

nybyggnad finansieras med stöd av bostadslån. Långivningen för flerfamiljs­

hus avser till huvudsaklig del nybyggnader. Lån för ombyggnad av småhus

bär under den senaste tioårsperioden beviljats för i genomsnitt 3 000 lägen­

heter per åt.

Bruttoutbetalningarna av bostadslån uppgick under budgetåret 1965/66

till drygt 1,5 miljard kr. Statens kapitalfordran för utlämnade lån uppgick

den 30 juni 1966 till drygt 12 miljarder kr.

: Utgifterna för räntebidrag har varierat genom åren beroende bl. a. på för­

ändringar i lånemarknadsräntan och basräntan. För innevarande budgetår

beräknas utgifterna för räntebidrag uppgå till 435 milj. kr.

Det statliga kreditstödets form

Bostadspolitiska kommittén

Kommittén tar i första hand upp till behandling frågan om formen för

statens kreditstöd.

Efter en översikt av bostadsfinansieringens nuvarande organisation och

en belysning av kommunernas frivilliga insatser i sådant sammanhang re­

dogör kommittén för tidigare utredningar rörande ett kreditgarantisystem

på bostadsområdet. Vidare redovisas i korthet förekommande kreditgaranti-

system i andra länder.

Kommittén finner att den väsentligaste frågan vid en bedömning av för­

utsättningarna för att övergå till kreditgarantier rör eventuella återverk­

ningar på; bostadsbyggandets kreditförsörjning. Av en återblick på för­

hållandena under åren 1955—1964 framgår att bostadsbyggandet under

denna period tagit i anspråk mellan 50 och 55 % av utbudet på kapital­

marknaden. Under samma tid har statens bostadskrediter uppgått till ett

belopp som motsvarar 15 å 20 % av detta utbud. Om statens kreditstöd un­

der denna tid hade haft formen av kreditgarantier i stället för statliga lån,

skulle bostadsbyggandet vid given produktionsvolym och kreditpolitik an­

tingen ha behövt ett relativt sett större utrymme av kapitalmarknaden eller

för sin kreditförsörjning ha varit beroende av upplåningsformer som måste

betraktas som mindre tillfredsställande vid rådande institutionella förhål­

79

landen på kreditmarknaden. En omläggning av de kredit- och finanspolitiska

åtgärderna hade därvid blivit behövlig. Eftersom dessa åtgärder i övervä­

gande grad verkar generellt anser kommittén det sannolikt att risker skulle

ha förelegat för ett mindre bostadsbyggande än som faktiskt kom till stånd.

Statens långivning har i betydande utsträckning finansierats genom över­

skott på budgeten. Genom den direkta långivningen har man tryggat eu

marginell kredittillförsel till bostadsbyggandet vilken inte utan särskilda

åtgärder hade kunnat åstadkommas, om dessa överskott i stället hade kom­

mit den allmänna kapitalmarknaden till godo. Kommittén pekar särskilt

på de möjligheter att komma till rätta med lokala och temporära kredit­

svårigheter, särskilt för egnahemsbyggande!, som följer av bestämmelserna

om fördjupning och förskottsutbetalning av statliga bostadslån.

Kommittén framhåller att kapitalmarknadens resurser framgent kan vän­

tas öka inte minst till följd av AP-fondernas fortsatta tillväxt. Samtidigt är

ökade anspråk att vänta från staten, kommunerna och industrin. Konkur­

rensen om tillgängligt kapital kommer även i fortsättningen att bli stark. I

ett sådant perspektiv anser kommittén att direkt statlig långivning är ett

väsentligt bättre stöd för bostadsbyggandet än kreditgarantier. En övergång

till kreditgarantier befaras medföra risker för en försämring av bostadsbyg­

gandets kreditförsörjning och bör därför enligt utredningen inte komma

till stånd.

Även om riskerna för en försämring av bostadsbyggandets kreditförsörj­

ning utgör ett skäl mot övergång till ett kreditgarantisystem, finner kom­

mittén likväl anledning att överväga utformningen av ett sådant system

och mot bakgrund därav pröva bärigheten av de argument som anförts för

kreditgarantier. Kommittén redogör för den tänkbara utformningen av dels

ett individuellt och dels ett kollektivt kreditgarantisystem.

I det individuella systemet behandlas en ansökan om kreditgaranti på

samma sätt som en låneansökan i nuvarande system ända fram till utbetal­

nings- och förvaltningsstadiet, där den avgörande skillnaden inträder. Ut­

betalningen och förvaltningen ankommer i ett kreditgarantisystem på mark­

nadens kreditgivare och några kontakter mellan dessa och garantiorganet

krävs inte i de fall där lånet löper normalt. Vid alla åtgärder eller händel­

ser, som ändrar förutsättningarna för garantin, krävs emellertid medgivande

av det statliga garantiorganet till åtgärden eller ett beslut rörande garan­

tins fortsatta bestånd och innebörd.

Låntagaren skulle i ett sådant system kunna nå den fördelen att hela

lians lånebehov kunde täckas av en enda kreditgivare. Kommittén anser

det emellertid synnerligen ovisst om en sådan integration av kreditgivning-

en skulle komma till stånd. Värdet av en sådan samordning bör heller inte

överdrivas eftersom en viss samordning sker redan nu genom att förmed­

lingsorganen medverkar till finansieringens ordnande. Mot den nämnda för­

delen måste också vägas de i vissa fall ökade svårigheterna att finna en

kreditgivare som är beredd att lämna erforderliga lån. För kreditinstituten

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

80

skulle arbetet öka till följd av större ansvar för panten och tätare kontakter

i pantvårdsärenden med garantiorganet. 1 de statliga organen skulle en av­

lastning åstadkommas i fråga om kamerala och förvaltande uppgifter. Den­

na verksamhet är starkt centraliserad och mekaniserad och kommittén an­

ser att de möjliga besparingarna här är jämförelsevis begränsade. Åtskilliga

kamerala verksamheter kommer att finnas kvar även i ett kreditgaranti­

system och den utestående lånestoeken avvecklas först efter relativt lång tid.

Även kommunernas uppgifter blir kvar. Dessa omständigheter leder kom­

mittén till slutsatsen att ett individuellt kreditgarantisystem inte är en för­

delaktigare form för statens kreditstöd till bostäder än den nuvarande di­

rekta långivningen.

1 ett kollektivt kreditgarantisystem bortfaller förfarandet med individuella

ansökningar hos ett statligt organ. Garantin gäller generellt under förutsätt­

ningar som anges i författning. På grundval härav prövar kreditgivaren själv­

ständigt lånefrågan enligt vissa värderingsgrunder. För att man skall få

garantier för att denna prövning sker på bankmässiga grunder förutsätts

att kreditgivaren inom ramen för garantin har ett visst ekonomiskt ansvar

genom en självrisk, som kan utformas antingen som en förstahandsrisk

(horisontell självrisk) eller som cn proportionell (vertikal) självrisk.

Låntagaren besparas således i ett kollektivt kreditgarantisystem ett an-

sökningsförfarande. Mot denna lättnad står att systemet bl. a. till följd av

det förutsatta medansvaret hos kreditgivaren för högbelåningen måste leda

till ökade kreditsvårigheter i fall där kreditvärdet inte är fullgott och vidare

till högre lånekostnader än vid en direkt statlig långivning eller vid indivi­

duellt kreditgarantisystem. Inte minst självrisken kommer för kreditgivarna

att medföra väsentligt ökat arbete med omsorgen om panten och ett utvidgat

samråd med statliga och kommunala organ.

Den väsentligaste förändringen vid övergång till ett kollektivt kredit­

garantisystem inträder emellertid enligt vad kommittén betonar för de

statliga och kommunala bostadspolitiska organen. Den rutinmässiga ären­

debehandlingen upphör och dessa organs befattning med bostadshus som

finansieras med garantilån blir begränsad till sådana fall, där förutsättning­

arna för statens ansvarsåtaganden förändras i något avseende. Den avlast­

ning av den statliga och kommunala förvaltningen som härigenom skulle

åstadkommas har varit ett huvudmotiv för de förslag om kollektivt kredit­

garantisystem som har förts fram i debatten. Kommittén anser emellertid

att bortfallet av statliga och kommunala organs befattning med enskilda

bostadsärenden inte i första hand bör bedömas ur denna synvinkel. Det är

väsentligare att samhället genom en sådan avveckling skulle förlora ett

mycket betydelsefullt medel att leda bostadsbyggandets utveckling. Kom­

mittén uttalar alt en avveckling av det direkta inflytande över enskilda bo­

stadsärenden som statliga och kommunala organ nu har skulle vara till

avbräck för samhällets strävanden att förbättra bostadsförhållandena och

att den därför inte bör äga rum.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1967

81

I anslutning till vissa förslag av Svenska sparbanksföreningen förordar

kommittén emellertid vissa förenklingar av låneförfarandct inom ramen

för nuvarande system. Bl. a. bör man enligt kommitténs förslag pröva

möjligheterna att säkerställa de olika lånen med en enda inteckning och att

törenkla förfarandet vid betalning av räntor och amorteringar på de stat­

liga lånen.

Kommittén tar även upp frågan om statlig totalfinansiering av bostadshus

och konstaterar att en sådan finansieringsordning skulle kunna införas

utan nämnvärd ökning av den statliga och kommunala förvaltningen.

Åtgärden skulle enligt kommittén medföra att kreditför sörj ningen för bo­

stadsbyggandet blev väsentligt rationellare än nu. En sådan utvidgning av-

statens kreditstöd skulle kunna ske antingen genom att bostadsstyrelsens

långivning utsträcks generellt eller genom inrättande av en särskild statlig

bostadsbank. Skillnaden ligger i huvudsak i sättet för medelsanskaffningen.

I förra fallet skulle medlen anvisas på statsbudgeten, i det senare skulle

de lånas upp direkt på obligationsmarknaden.

Kommittén framhåller att en övergång till statlig långivning av denna om-

lattning skulle få vittgående följder för marknadens kreditgivare, kredit­

politiken och den ekonomiska politiken i stort. Med hänsyn härtill anser

kommittén sig inte kunna förorda statlig totalfinansiering utan att frågan

härom prövats i ett vidare sammanhang.

Kommittén understryker vådan av de kreditsvårigheter som genom

åren med varierande styrka har drabbat b o s t a d s by g g a n d e t och hindrat

en rationell produktionsplanering. Enligt kommittén har de kredit- och

bostadspolitiska organen ett gemensamt ansvar för åtgärder som är avsedda

att trygga kredittillförseln till det bostadsbyggande som statsmakterna

beslutar. Kommittén föreslår att gällande bestämmelser om fördjupning och

förskottsutbetalning av statliga lån ges en sådan innebörd att de bostads­

politiska organen kan medverka till att undanröja kreditsvårigheterna.

Kraven på ränta och återbetalning bör därvid motsvara den öppna mark­

nadens villkor.

Två reservanter i kommittén (herrar Olofgörs och Turesson) uttalar sig

i princip till förmån för ett kollektivt kreditgarantisystem och anför att

frågan härom bör tas upp till prövning när tecken på balans märks på

bostadsmarknaden.

Remissyttrandena

Det övervägande antalet remissinstanser avstyrker i likhet med kom­

mittén en övergång från direkta lån till statliga kreditgarantier.

Bostadsstyrelscn anser att inget av de kreditgarantisystem kommittén be­

handlat kan fungera tillfredsställande utan kompletterande statlig långiv­

ning. Bankinspektionen framhåller att den tidigare ställt sig ganska positiv

till ett kreditgarantisystem med hänsyn främst till den förenkling i ad­

ministrativt hänseende som ett sådant väntas medföra. Inspektionen säger

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1967

82

sig emellertid nu ha ändrat uppfattning. Det kan sålunda på goda grunder

betvivlas att ett kreditgarantisystem skulle möjliggöra den genomgripande

förenkling man på sina håll har tänkt sig. Lantbruksstyrelsen uttalar att

garantisystemet fungerar smidigt på jordbrukets område men att det ofta

varit stora svårigheter — temporärt och lokalt — att få lån från bankerna.

Kreditgarantier på bostadsområdet befaras leda till att kreditförsörjningen

för jordbrukare skulle bli allt sämre. Styrelsen anser det därför välgrundat

att bostadsbyggandet även framgent försörjs med statliga lån i nuvarande

omfattning. Byggindustrialiseringsutredningen anför att ett kreditgaranti-

system inte syftar till någon koncentration med begränsning av antalet

kreditgivande företag och att förenklingen för låntagaren genom ett sådant

system därför skulle bli obetydlig. Kreditmarknadens stora splittring och

den otillräckliga utlåningskapaciteten kan inte avhjälpas med statlig kredit­

garanti.

Riksgäldsfullmäktige anser i likhet med kommittén att det f. n. inte

finns förutsättningar att införa statliga kreditgarantier på bostadsområdet.

Tanken att införa kreditgarantier för bostadslån kan dock åter aktualiseras

i ett ändrat kreditmarknadsläge. Riksbanksfullmäktige framhåller att

man mot eventuella fördelar i administrationen av ett kreditgarantisystem

måste väga risken för större svårighe ter för bostadsbyggandets kredit för­

sörj ning. Den ändring av kreditinstitutens placeringsinriktning som skulle

bli en följd av de ökade anspråken från bostadssektorn vid kreditgarantier,

kan enligt fullmäktige inte genomföras utan anpassningsproblem och bör

inte framtvingas utan att det kan visas att påtagliga fördelar står att vinna.

Fullmäktige påpekar vidare att erfarenheterna från statliga lånegarantier

på andra områden tyder på att placerarna inte utan vidare accepterar en

ränta på lånen som motsvarar statslåneräntan eller primärlåneräntan.

Kommitténs slutsats att direkt statlig långivning är ett effektivare stöd

till den beslutade bostadsproduktionen än en statlig kreditgaranti torde

knappast kunna bestridas, anför styrelserna för Konungariket Sveriges

stadshypotekskassa och Svenska bostadskreditkassan. Ett system med

kreditgarantier skulle otvivelaktigt minska möjligheterna att genomföra en

till sin storlek på förhand bestämd bostadsproduktion. Iuvesteringarna i

bostäder skulle få konkurrera med andra investeringsbehov och någon

nämnvärd prioritering till förmån för bostadsbyggande skulle inte kunna

genomföras, framhåller styrelserna. Svenska stadsförbundet understryker

de risker som en övergång till kollektivt kreditgarantisystem skulle medföra

för minskad kommunal aktivitet vid genomförande av det bostadspolitiska

programmet och för en försvagning av kommunernas möjligheter att främja

en rationell samhällsutbyggnad.

Enligt Svenska kommunförbundet torde det dröja avsevärd tid innan

godtagbara förutsättningar kan väntas föreligga för att åstadkomma admi­

nistrativa förenklingar genom att införa ett kreditgarantisystem. Hyres­

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

83

gästernas riksförbund anser att kommittén har anfört övertygande argu­

ment mot övergång till kreditgarantier och framhåller att en sådan övergång

skulle medföra att andra motiv än konsumentbehovet skulle träda i för­

grunden som bestämmande faktor för bostadsbyggandets omfattning och

fördelning.

Svenska riksbyggen ger uttryck för den meningen att en övergång till

kreditgarantier skulle innebära att samhället avhände sig den direkta

möjligheten att uppnå de bostadspolitiska mål som uppställts. Konkurren­

sen om lånemedel skulle medföra stora svårigheter för bostadsbyggandets

del. Den förenkling i de administrativa rutinerna som ett kreditgaranti­

system skulle möjliggöra är inte tillräckligt skäl för en så genomgripande

förändring på bostadsmarknaden som ett sådant system skulle innebära.

Enligt LO måste frågan om kreditstödets form ses mot bakgrund av

bostadspolitikens mål. Den samhälleliga produktionsplaneringen baseras

på strävan att nå dessa mål inom ramen för det realekonomiska utrymmet

och att garantera att bostadsbyggandet får de på detta sätt bestämda

resurserna. Kreditstödet måste ha en form som underlättar planernas

genomförande. LO vill därför starkt understryka att kreditstödet inte bör

ges formen av kreditgarantier.

TCO kan inte finna att de fördelar ett kreditgarantisystem kan erbjuda

väger över vid jämförelse med den nuvarande ordningen. Kreditinstitutens

affärsmässiga värderingar i ett kreditgarantisystem skulle få ökad be­

tydelse för bostadsbyggandets utformning, vilket inte stämmer överens

med den bostadspolitiska målsättningen från mitten av 1940-talet. TCO kan

inte heller finna att kreditgarantier innebär samhällsekonomiska fördelar

framför nuvarande ordning. Folksam anser att formen för samhällets kre­

ditstöd har mindre betydelse. Viktigare är att medborgarna övertygas om

behovet av att de nödvändiga medlen härför ställs till förfogande.

Ett kollektivt kreditgarantisystem förordas av Näringslivets byggnads-

delegation och de huvudmän för delegationen som beretts tillfälle att yttra sig

över betänkandet, dvs. Svenska bankföreningen, Svenska försäkringsbolags

riksförbund, Sveriges fastighetsägareförbund, SBEF, Svenska arbetsgivare­

föreningen och Sveriges industriförbund. Nämnda organisationer har i sina

remissvar på denna punkt i huvudsak hänvisat till byggnadsdelegationens

yttrande.

Som skäl för sitt ställningstagande i denna del framhåller delegationen att

den totala tillgången på krediter för bostadsändamål inte i och för sig är

beroende av bostadsfinansieringssystemets tekniska utformning. I vilken

utsträckning krediter skall kanaliseras till bostadsbyggandet är till övervä­

gande del beroende på målet för den ekonomiska politiken och de ekono­

mi skt-politiska medlens tillämpning från tid till annan. I ett kollektivt

kreditgarantisystem sker bostadsfinansieringen helt över den allmänna

kreditmarknaden. Därvid får kreditpolitiken större räckvidd, vilket fram-

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

34

Ivingar bättre samordning mellan statsmakternas mål för bostadsbyggan­

dets storlek resp. den samhällsekonomiska utvecklingen i dess helhet.

Detta system ger enligt delegationen ingen absolut garanti för att ett bo­

stadsbyggande av viss på förhand preciserad storlek skall komma till stånd

från år till år. Sådan garanti ger emellertid inte heller nuvarande system.

Bostadsbyggandets storlek bestäms mera genom reglering av kreditgivning-

en än på grund av medelsramarna för den statliga bostadslångivningen.

Bl. a. mot denna bakgrund framstår det som olämpligt att genom politiska

beslut försöka skapa finansiella garantier för ett bostadsbyggande av viss

årlig storlek. Enligt yttrandet kan man förvänta att en övergång till kollek­

tivt kreditgarantisystem skulle bidra till att återupprätta en funktionsduglig

kreditmarknad. Delegationen framhåller vidare att ett sådant system även

har andra fördelar. Det innebär att belåningen kan grundas på avkast-

ningsvärde samt medför rationalisering av kreditgivningen och förenkling

för de enskilda låntagarna.

Svenska sparbanksföreningen hänvisar till ett förslag som föreningen i

skrivelse till bostadspolitiska kommittén lagt fram rörande finansieringen

av i första hand småhus. Detta förslag går i stort ut på att ersätta det

statliga lånet med en sparbankskredit, som vid behov skulle förstärkas ge­

nom samarbete med Svenska bostadskreditkassan och kommunen.

Flera remissinstanser beklagar att kommittén inte utförligare behandlat

frågan om statlig total finansiering av bostadshus.

Bostadsstyrelsen instämmer i kommitténs uttalande att frågan bör

prövas i ett vidare sammanhang men understryker att denna finansierings­

form ger det enklaste förfarandet och de lägsta förvaltningskostnaderna.

Styrelsen föreslår att i avvaktan på ytterligare utredning en begränsad

försöksverksamhet inleds, varigenom praktiska erfarenheter skulle kunna

vinnas. Länsbostadsnämnden i Uppsala förordar också sådan försöksverk­

samhet och uttalar att denna kan avse en del av de mycket stora flerfamiljs­

husprojekten för vilka den nuvarande kreditorganisationen är särskilt illa

anpassad.

Byggnadsstyrelsen framhåller att nuvarande kreditsystem inte helt till­

godoser de krav som ett industriellt byggande kan ställa och att kredit-

inarknadsorganisationen ej heller fungerar tillfredsställande vid mycket

stora flerfamiljshusprojekt. Styrelsen anser därför skäl tala för att frågan

om totalfinansiering av sådana flerfamiljshuskomplex övervägs.

Statens institut för byggnadsforskning finner att det kreditstöd kom­

mittén har föreslagit fortfarande är i huvudsak anpassat till ett traditionellt

byggnadssätt. De särskilda finansieringsproblem som framträder vid byg­

gande och byggnadstillverkning i långa serier har inte kommit till uttryck i

kommitténs översyn. Bostadsstyrelsen bör ges möjlighet att för finansiering

av sådant byggande pröva mer integrerade låneformer, i vilka de utdragna

Kiingl. Maj.ts proposition nr 100 år 1067

produktionstiderna vid stora projekt inte får medföra ekonomisk belast­

ning för dessa.

Bijggindustrialiseringsutredningen understryker att industrialiserat byg­

gande fordrar stora projekt med flerårig produktionstid. Sådant byggande

ställer i flera avseenden särskilda krav på kreditmarknaden. Lånebeloppen

måste vara avsevärt större än som f. n. är vanligt, kapitaltillgången måste ga­

ranteras för lång tid och kreditkostnaderna hållas på en rimlig nivå. Dessa

kostnader bör p. g. a. kortare byggnadstid per lägenhet och rationell admi­

nistration av krediterna kunna bli lägre än vid traditionellt byggande.

Mot bakgrund av en beskrivning av kreditsystemets funktion anser sig

utredningen kunna konstatera att detta system är föga anpassat till de krav

som ett rationellt byggande ställer. Svårigheter att finansiera stora projekt

medför att byggherrarna delar upp projekt, som från såväl stadsplanesyn­

punkt som produktionsteknisk och ekonomisk synpunkt borde vara en

enhet. Det nuvarande kreditsystemets konstruktion och funktion är således

rationaliseringshämmande, anför utredningen, som finner det angeläget atlt

man snarast möjligt söker få till stånd ett system som främjar eller åt­

minstone inte hindrar rationellt byggande.

Ett nytt kreditsystem anser utredningen böra omfatta det statsstödda

bostadsbyggandets totala kreditbehov. Ett system med statliga kreditgaran­

tier kan inte tillgodose den av utredningen åsyftade rationaliseringen

av kreditgivningen därför att ett sådant system inte omfattar krediterna

under byggnadstiden och inte medför en förenkling i fråga om den

nuvarande uppdelningen på olika lånetyper med olika räntesatser. Inte

heller medför systemet en begränsning av antalet kreditgivande institutioner.

Erfarenheter från andra områden visar enligt utredningens mening att

problemet inte är att få en statlig kreditgaranti utan att finna ett kredit­

institut som är villigt att lämna lån mot garantier. En lämplig form är i

stället totalfinansiering genom statliga enhetslån. Fördelarna härav är inte

endast som bostadspolitiska kommittén har framhållit av administrativ na­

tur utan framför allt att bostadsbyggandet kan bedrivas efter en fast och av

de reala resurserna bestämd produktionsplan. Byggandet kan därigenom

ske i de långa och kontinuerliga serier som industriell produktion kräver.

Vissa frågor bör emellertid, anför utredningen, utredas ytterligare innan

frågan om fullständig övergång till totalfinansiering avgörs. Det gäller bl. a.

följderna av statlig totalfinansiering för hypoteksinstitutioner och spar­

banker samt frågan om anpassning av kreditmarknadens nuvarande regle­

ringssystem. I avvaktan på en sådan översyn bör beslut snarast fattas om

statlig totalfinansiering av bostadsprojekt för vilka förhandsbesked om stat­

liga bostadslån meddelas.

Av övriga remissinstanser som direkt berört denna fråga har flertalet

antingen anslutit sig till kommitténs uttalande att en övergång till statlig

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1967

85

86

totalfinansiering inte bör ifrågakomma utan ytterligare utredning i ämnet

eller yrkat på sådan utredning. Det gäller bankinspektionen, Svenska stads­

förbundet, Svenska kommunförbundet, Hyresgästernas riksförbund, Svenska

riksbyggen och SABO. LO anser att starka skäl talar för en övergång till

totalfinansiering av såväl byggnadskreditiv som den långfristiga kreditgiv-

ningen. I sammanhanget pekas på det industriella byggandets behov av

jämn och kontinuerlig kreditförsörjning för att kostnadssänkningar skall nås.

1 otalfinansiering ger statsmakterna tillfälle att ta det fulla ansvaret för sina

beslut om bostadsbyggandets omfattning. På grund härav finner LO att det

särskilt bör utredas hur en sådan totalfinansiering lämpligen skall åstad­

kommas.

Riksgälds fullmakt ig e, styrelsen för Konungariket Sveriges stadshypoteks-

kassa och Folksam ställer sig negativa till tanken på totalfinansiering, och

HSB anser att en övergång till statlig totalfinansiering kan medföra olägen­

heter av kreditpolitisk och administrativ art. Riksbanksfullmäktige anser

att kommitténs bedömning av statlig totalfinansiering som en metod att

underlätta bostadsbyggandets kapitalanskaffning innebär en underskattning

av det faktum att vid given finanspolitik pengarna för byggandet måste an­

skaffas genom upplåning i samma utsträckning vare sig detta sker på nu­

varande sätt eller på det sätt som skisserats för ett statligt totalfinansierings­

system. Fullmäktige framhåller att det på goda grunder kan ifrågasättas,

om man lättare skulle kunna skaffa bostadskrediterna genom ett system,

som skulle innebära radikala förändringar av placeringsvanorna på mark­

naden.

Kommitténs uttalande om vikten av att krediter ställs till för­

fogande för det planerade bostadsbyggandet har rönt instämmande av

Hyresgästernas riksförbund, HSB, SABO och TCO. Bostadsstyrelsen fram­

håller att en bättre anpassning av kreditgivningen till bostadsbyggandets

volym och fördelning förutsätter att man vid den ekonomiska planeringen

anger de resurser, såväl reala som finansiella, som på kortare och längre sikt

kan och bör tas i anspråk för bostadssektorn. Svenska stadsförbundet frarn-

lör liknande synpunkter. Riksgäldsfullmäktige uttalar att en första förut­

sättning för en någorlunda friktionsfri bostadsfinansiering är att genom

efterfrågebegränsande åtgärder på andra områden skapa tillräckligt sam­

hällsekonomiskt utrymme för det eftersträvade bostadsbyggandet. Vansk­

ligheterna att garantera ett sådant utrymme talar för att statsmakternas am­

bitioner i fråga om bostadsbyggandet lämpas efter tillgängliga reala resurser

och det kreditutrymme som kan beredas för ändamålet. Även Svenska spar­

banksföreningen uttalar sig i denna riktning.

I anslutning till ett uttalande om bostadsbyggandets kreditförsörjning fäs­

ter SABO uppmärksamheten vid behovet av mer rörelsekapital i de all­

männyttiga bostadsföretagen och fortsätter.

F. n. utgör detta kapital 1 % av det förvaltade fastighetskapitalet. Flera

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

87

faktorer har samverkat till att detta procenttal i dagens läge har blivit för

lågt. Till en viss del har rörelsekapital ibland tagits i anspråk för att i av­

vaktan på en slutlig lösning klara skillnaden mellan faktiska produktions­

kostnader och statligt lån. På längre sikt viktigare är emellertid att bo­

stadsbyggandets utvidgning mot större projekt och kapitalintensivare pro­

duktionsmetoder ökar behovet av rörelsekapital hos de allmännyttiga bo­

stadsföretagen.

TCO understryker att om nuvarande låneformer behålls de myndigheter

och organ som har till uppgift att finansiera bostadsbyggandet måste få så­

dana resurser att de bostadsbyggnadsplaner som är fastställda av regeringen

kan förverkligas.

Bostadsstyrelsen tillstyrker kommitténs förslag om en sådan utvidgning

av möjligheterna till fördjupning och förskott er ing av stat­

liga lån att bostadsmyndigheterna därigenom kan hjälpa till att klara

temporära och lokala kreditsvårigheter för bostadsbyggandet. Även SABO

tillstyrker förslaget. Styrelsen för stadshypotekskassan anför i denna fråga

att, om syftet med förslaget är att fördjupning skall kunna ske utan gräns

nedåt, förfarandet i realiteten skulle öppna möjlighet till total statlig finan­

siering just i sådana lägen, då bostadsbyggandet inte ryms inom ramen för

tillgängliga resurser. Det synes enligt styrelsen inte rimligt att Kungl. Maj :ts

ifrågavarande befogenheter ges så vidsträckt innebörd.

Kommitténs rekommendationer rörande åtgärder för att för­

enkla låneförvaltningen, närmast möjligheten att övergå till en

enda inteckning som säkerhet för samtliga fastighetslån, har berörts av

bostadsstyrelsen och vissa länsbostadsnämnder. Styrelsen upplyser att den

prövar möjligheterna att införa en sådan ordning. Några länsbostadsnämn­

der anser i likhet med kommittén att förenklingar skulle åstadkommas ge­

nom ett sådant förfarande, medan andra ställer sig mera tveksamma i denna

fråga. En länsbostadsnämnd framhåller att förenklingar bör eftersträvas i

fråga om avisering och uppbörd av lånekostnader. Svenska kommunförbun­

det anför att ett led i riktning mot förenklingar inom det nuvarande syste­

mets ram vore att slopa kommunernas medverkan vid uppbörd av räntor

och amorteringar på bostadslånet. Denna fråga bör enligt förbundet kunna

prövas utan att man avvaktar en övergång till annan finansieringsform för

bostadslån.

Ränte- och amorteringsvillkoren

Bostadspolitiska kommittén

Kommittén framhåller att dess huvuduppgift har varit att söka konstruera

ett system för bostadskrediterna som dels ger betingelser för jämnare hyres-

struktur i de hus som tillkommer i framtiden, dels hindrar tillfälliga föränd­

ringar i marknadens räntesatser att slå igenom på bostadskostnaderna. Det

förstnämnda syftet innebär att förutsättningar bör skapas för att ändra

88

kapitalkostnaderna för de belånade husen i takt med prisförändringarna

för nyproduktionen, vilket i sin tur kan leda till att nämnda kostnader i

början sätts lägre än som följer av marknadens villkor men därefter tillåts

stiga successivt. En utgångspunkt för kommittén har vidare varit att ett

nytt finansieringssystem skall kunna införas utan att man därigenom åstad­

kommer ett skarpt brott i hyresutvecklingen.

Kommittén redovisar fyra olika metoder för att tillgodose de angivna

syftena.

Den första är att behålla nuvarande ordning med räntebidrag. Genom

dessa bidrag hålls räntekostnaderna för ett nybyggt hus vid en lägre nivå

än som svarar mot marknadsräntan. Därigenom skapas stabila ränteförut-

sättningar för nyproduktionen av bostäder. Om bidragen för en årgång av

hus minskas i takt med kostnadsutvecklingen i nyproduktionen åstadkom­

mes också en viss utjämningseffekt i fråga om kapitalkostnaderna i de år­

gångar av hus som omfattas av bidragsgivningen. Med olika exempel visar

kommittén hur man skulle kunna konstruera »bidragstrappor» under olika

förutsättningar. Antingen kan man därvid utgå från att den för bidrags-

beräkningen grundläggande räntesatsen, basräntan, skall vara konstant för

varje ny årgång av bostadshus och höjas i takt med husets åldrande. Eller

också kan man förutsätta en successiv höjning av basräntan även för ny­

produktionen. I sådant fall kommer självfallet inom några år hela bidrags­

systemet att vara avvecklat. En anordning av denna typ, säger kommittén,

kan i stort sett endast tjäna syftet att inom ett visst antal år avveckla det

generella stöd till bostadsbyggandet som räntebidragen utgör. Kommittén

framhåller vidare att en bidragstrappa kan konstrueras antingen med på

förhand givna steg, vilket förutsätter ett antagande om den framtida kost­

nadsutvecklingen, eller så att stegen kontinuerligt anpassas till nämnda ut­

veckling.

Som metod att tillgodose de inledningsvis angivna önskemålen finner kom­

mittén systemet med räntebidrag mindre tillfredsställande. Som det hittills

har tillämpats har det effekt endast under begränsad tid. När bidraget upp­

hör uppkommer olika kapitalkostnadsnivåer, betingade av variationer i pro­

duktionskostnaderna. Kortsiktiga ränteförändringar som bidraget har skyd­

dat mot får vidare genomslag i kapitalkostnaderna. Om bidragssystemet till-

lämpas så att det bättre än hittills tillgodoser de nyssnämnda önskemålen

skulle det kunna medföra betydande statsutgifter av subventionskaraktär.

Enligt en andra metod som kommittén har prövat skulle staten liksom i

det första alternativet betala en viss del av räntekostnaderna för nybyggda

hus och fortsätta därmed under ett antal år efter en avtrappad skala. Sta­

tens medverkan skulle dock inte ha formen av bidrag utan lån som återbe­

talas i ökande takt under den senare delen av det reguljära statslånets löptid.

Genom ett sådant system, framhåller kommittén, kan utjämningen av kapi­

talkostnadsnivån i olika årgångar av hus inte endast utsträckas över en

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1967

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

89

längre tid än som är möjligt med nuvarande räntebidragssystem utan dess­

utom uppnås utan egentliga subventionsinslag. Uppjusteringen av kapital­

kostnaderna under amorteringstiden förutsätts ske enligt en på förhand be­

stämd plan.

De boende och fastighetsägarna vet därigenom vad de har att räkna med i

fråga om utvecklingen av nämnda kostnader. För att man skall undvika att

systemet leder till uppkomsten av vad kommittén kallar omvänd hyressplitt-

ring, dvs. en situation där kapitalkostnaderna och därmed hyrorna i tidi­

gare byggda hus blir högre än i nybyggda hus, bör staten förbehålla sig rät­

ten att ändra de villkor som fastställs i utgångsläget.

Även om utjämningen av kapitalkostnaderna mellan olika årgångar av

hus inte blir fullständig enligt denna metod anser dock kommittén den vara

att föredra framför nuvarande system.

Den stelhet som kännetecknar det senast beskrivna systemet därigenom

att justeringen av kapitalkostnaderna åstadkommes genom ändringar i en

kalkylerad basräntesats föreligger inte i den tredje metod som kommittén

diskuterar. Innebörden av denna metod är, att låntagarens faktiska kapi­

talutgifter år för år skall anpassas till de beräknade kapitalkostnaderna för

ett nybyggt hus av motsvarande standard. Denna anpassning skall åstad­

kommas genom att de ursprungligen bestämda kapitalkostnaderna multi­

pliceras med ett årligen fastställt tal, som uttrycker hur mycket kapi­

talkostnaderna i tidigare byggda hus bör förändras för att komma i ett

rimligt förhållande till nyproduktionens kostnader. Kommittén kallar

detta tal ett paritetstal. Dess utveckling blir väsentligen beroende på hur

byggnadskostnaderna förändras. Kapitalkostnaderna för ett nybyggt hus

skall fastställas på i princip samma sätt som nu med hjälp av en kal­

kylerad kapitalkostnadsprocent, av kommittén benämnd utgångsannuiteten.

Denna skall tills vidare vara oförändrad för varje ny årgång av hus. Tekniskt

bestäms utgångsannuiteten -— vid given räntenivå och amorteringstid —

av den förväntade utvecklingen av paritetstalet. Om utvecklingen av pari-

tetstalet kan antas medföra en ökning av kapitalutgifterna under amorte­

ringstiden, kan utgångsannuiteten följaktligen sättas lägre än som svarar

mot de kapitalkostnadsvillkor man skulle få om man tillämpar marknadens

räntenivå redan från början av lånets löptid.

Om paritetstalet stiger mera än man antog när utgångsannuiteten fast­

ställdes, blir resultatet att statslånets amorteringstid förkortas. Stiger talet

mindre blir effekten den omvända. Om räntenivån på marknaden kommer att

ligga lägre eller högre än som antagits kan motsvarande effekter uppkom­

ma. I förra fallet förkortas amorteringstiden och i senare fallet förlängs den.

Det kan emellertid antas föreligga ett samband mellan räntenivå och j>ari-

tetstalets utveckling. Om l. ex. räntenivån under amorteringstiden ligger

högre än man antog när utgångsannuiteten bestämdes har man anledning

att räkna med att detta har samband med en sådan ekonomisk utveckling

90

som också framkallat en starkare stegring av paritetstalet än väntat. Dessa

båda avvikelser bär motsatt effekt på återbetalningstidens längd. Resone­

manget gäller omvänt för den händelse räntenivån skulle ligga lägre än

man har förutsatt. De förskjutningar i återbetalningstiden som sådana av-

Aikelser medför kan därför väntas bli utjämnade åtminstone delvis.

Om den årliga justeringen av kapitalkostnaderna genom paritetstalet be­

döms komma att leda till att statslånets amorteringstid blir avsevärt kor­

tare eller längre än man förutsatt bör detta kunna motverkas genom att

man ändrar utgångsannuiteten. I syfte att bevara betingelserna för hyres-

paritet bör ändringen i så fall genomföras beträffande samtliga inom syste­

met finansierade årgångar av hus.

Metoden kan tillämpas både vid statlig totalfinansiering och vid blandad

finansiering där statens lån kompletterar krediter från öppna marknaden.

I senare fallet tillämpas metoden så att staten på det angivna sättet bestäm­

mer vad låntagaren totalt skall betala varje år. Från detta belopp räknas i

första hand av vad han skall betala på bottenlånen och återstoden tillgodo-

förs statslånet.

Denna metod förordas av kommittén.

Kommittén behandlar också en fjärde metod att tillgodose de ställda

önskemålen, en indexreglerad bostadslångivning. Därvid erinras om de ut­

redningar i denna fråga som redovisats i värdesäkringskommitténs i början

av år 1964 avlämnade betänkande Indexlån (SOU 1964: 1 och 2). Index­

reglering av lån innebär för en låntagare att hans skuld och därmed hans

lånekostnader anpassas till en index som anger förändringar i den allmänna

prisnivån. Detta betyder att hans skyldigheter mot långivaren behåller sin

ursprungliga realelconomiska innebörd. Vid förväntningar om prisstegring

kan därvid räntan (realräntan) i utgångsläget sättas lägre än för ett lån

med konventionella (nominella) villkor. Utnyttjad vid bostadsfinansieringen

skulle indexregleringen innebära en kontinuerlig anpassning av kapitalkost­

naderna i redan byggda hus till motsvarande kostnader i nybyggda hus.

Kommittén har även föranstaltat om en särskild utredning rörande index­

lån som bostadslån, vilken fogats som bilaga till betänkandet. Kommittén

har emellertid inte ansett sig kunna förorda denna lånetyp för att nå den

eftersträvade utjämningen av kapitalkostnaderna. Som skäl härför anför

kommittén den avvaktande och i åtskilliga fall rent negativa attityd som

framkom vid remissbehandlingen av värdesäkringskommitténs betänkande.

Kommittén förordar således den i det föregående som den tredje beteck­

nade metoden. Den nominella räntan på statslånet bör därvid — för att inte

innehålla något subventionsmoment — enligt kommittén motsvara statens

självkostnader för dess upplåning och bestämmas enligt den s. k. normal­

räntan, med möjlighet dock till jämkning nedåt i tider då den aktuella ränte­

nivån på marknaden är lägre.

Det av kommittén föreslagna finansieringssystemet inrymmer enligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

91

kommittén inga sådana subventionsmoment som motiverar hyreskontroll.

A andra sidan bör — säger kommittén — garantier skapas för att den för­

mån som systemet ger i form av lägre kapitalkostnader i början av lånetiden

kommer de boende till godo. I vilken ordning detta skall ske anses emellertid

böra prövas i samband med behandlingen av hyreslagstiftningssakkunnigas

förslag.

Med hänsyn till att lånen inte kommer att inrymma subventioner före­

slår kommittén att nuvarande kontroll av köpeskillingens skälighet vid över­

låtelse av statligt belånat hus slopas.

I fråga om utgångsannuitetens storlek i samband med att det nya systemet

införs erinrar kommittén om statsmakternas flera gånger gjorda uttalan­

den, att förändringar i nyproduktionens finansieringsbetingelser bör ske

med stor försiktighet. Den nuvarande nivån för kapitalkostnaderna -— gi­

ven genom statsmakternas beslut om höjningen av basräntan från 3 till

4 % — bör därför enligt kommittén vara en utgångspunkt vid fastställande

av utgångsannuiteten. Inom kommittén har enighet inte nåtts om hur stor

denna bör vara. Kommittén föreslår att statsmakterna, när beslut om syste­

mets införande fattas, fastställer annuiteten utifrån då rådande hvrespoli-

tiska förutsättningar.

De paritetstal med vilkas hjälp den årliga regleringen av kapitalkostna­

derna skall bestämmas bör enligt kommittén fastställas av Kungl. Maj :t

efter förslag av bostadsstyrelsen. Grunder för beräkningen förutsätts vara

byggnadskostnadsindex med beaktande av rationaliseringsvinster och hu­

sens värdeminskning genom åldrande. Till bostadsstyrelsen bör enligt för­

slaget knytas en nämnd med representanter för fastighetsägare, hyresgäster,

bostadskooperativa riksorganisationer, de allmännyttiga företagen och öv­

riga byggherreorganisationer. Styrelsen bör höra nämnden innan den av­

ger förslag till paritetstal.

Om den ränta som utgångsannuiteten baseras på ligger väsentligt under

lånemarknadsräntan resp. den statslåneränta som låntagaren nominellt skall

debiteras, kan den situationen uppkomma att amorteringen på statslånet

till en början blir negativ, vilket innebär att statens lånefordran ökar. Kom­

mittén föreslår att den ökade lånefordran som uppkommer i sådana fall

säkerställs genom en särskild inteckning på belopp motsvarande 10 % av

löneunderlaget och placerad inom 110 % av pantvärdet.

Den avdragsrätt i skattesammanhang, som låntagare åtnjuter för ränte­

kostnader, leder enligt kommittén till att räntekostnader som i det nya

finansieringssystemet inte betalas utan läggs till den tidigare skulden måste

vara avdragsgilla antingen vid kapitaliseringstillfället eller när de så små­

ningom amorteras.

En övergång till det nya finansieringssystemet påkallar översyn av gäl­

lande regler för att bestämma den i hyreskalkylen ingående posten till er­

sättning för underhålls- och reparationskostnader. Kommittén redovisar

92

också vissa synpunkter på frågan om rätt till skattefria fondavsättningar

för angivet ändamål och en metod härför med mönster från gällande regler

om avsättning till skogskonto.

Kommittén framhåller att den föreslagna finansieringsordningen också

aktualiserar frågan om de räntebidrag enligt nuvarande regler som utgår

när den nya ordningen börjar tillämpas. Kommittén anser att dessa bidrag

då bör minskas trappstegsvis på ett sätt som svarar mot böjningen av ka­

pitalkostnaderna i det nya systemet och förenas med återbetalningsskyldig-

het i den takt som motiveras av den framtida utvecklingen av dessa kostna­

der.

En omfördelning av kapitalkostnaderna enligt den föreslagna metoden bör

enligt kommittén tillämpas endast beträffande bostäder. Om lån beviljas

även för lokaler bör lånet i denna del förräntas enligt nominell räntesats och

återbetalas genom rak amortering. Då fråga är om bostadshus på jordbruks­

fastighet bör låntagaren ha frihet att välja mellan kapitalkostnadsomfördel-

ning och den för lokaler föreslagna ordningen.

De av kommittén föreslagna reglerna föreslås träda i kraft för (prelimi­

nära) beslut som meddelas efter den 1 januari 1968.

Mot kommitténs förslag har ledamöterna Olofgörs och Turesson reserve­

rat sig med instämmande av experten Petzäll. Reservanterna anser att meto­

den med en förhandsbestämd avtrappning av de nuvarande räntebidragen

är att föredra framför den av kommittén föreslagna kapitalkostnadsomför-

delningen. En avtrappning av räntebidragen anses sålunda bättre ägnad att

motverka stegring i byggnadskostnaderna och att tillgodose behovet av ökat

kapital. I reservationen framhålls också att den nuvarande metoden med

direkta lån snarast bör omprövas i syfte att motverka kostnadsuppgången.

Så snart tecken till balans på bostadsmarknaden förmärks bör därför frågan

om kreditstödets form tas upp till ny prövning. I en sådan situation

kommer enligt reservanternas mening ett kollektivt kreditgarantisystem att

erbjuda den bästa lösningen.

I ett särskilt yttrande av experten Petzäll anförs synpunkter som i flera av­

seenden väsentligt avviker från de slutsatser kommittén bar kommit fram

till.

Remissyttrandena

Den metod för erl äggan.de av ränta och amortering

som kommittén rekommenderat har fått ett blandat mottagande av remiss­

instanserna. Av dem som tillstyrkt förslaget har ett flertal rekommenderat

en ytterligare översyn och bearbetning framför allt i syfte att vinna ökad

klarhet om metodens verkningar i olika hänseenden. Några har förordat att

en sådan översyn kommer till stånd innan finansieringssystemet sätts i

kraft. I vissa remissvar har metoden med kapitaliserade räntebidrag ansetts

vara att föredra framför den av kommittén förordade.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1967

93

Bostadsstyrelsen konstaterar att följderna av det föreslagna systemet är

svåra att överblicka och att det hade varit önskvärt att beskrivningar av me­

toden och dess konsekvenser samt grunderna för kommitténs ställnings­

tagande hade kunnat utvecklas ytterligare. Styrelsen, som bl. a. uppehåller

sig vid systemets följder för prisutvecklingen på småhus och avkastningen

på eget kapital i privatägda hyreshus, framhåller att priserna på statligt

belånade småhus kan komma att öka mindre snabbt än vid en fortsatt till-

lämpning av nuvarande system. Avkastningen på eget kapital i hyreshus

får enligt styrelsen betraktas som förhållandevis god, betraktad över hela

statslånets löptid. Den kan emellertid under vissa förhållanden bli negativ i

början av statslånets löptid men blir å andra sidan i gengäld mycket hög

under den senare delen av denna tid. Styrelsen anser vidare att skillnaderna

mellan den andra och den tredje av de av kommittén diskuterade meto­

derna har överbetonats. Styrelsen förordar emellertid den av kommittén

föreslagna metoden.

Övervägande antalet länsbostadsnämnder har tillstyrkt kommitténs förslag

till nytt finansieringssystem men en del har varit tveksamma rörande syste­

mets verkningar i olika hänseenden. Systemet är komplicerat och svår­

förståeligt för låntagarna framhålls det i några yttranden. I andra är

det farhågor beträffande skuldutvecklingen och konsekvenserna för spa­

rande, fastighetsvärden och fastighetsmarknaden som motiverar tveksam­

heten. Vissa nämnder befarar också att systemet blir administrativt be­

tungande och svårhanterligt för praktiskt bruk.

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller — utan att ta ställning till den tek­

niska utformningen — att den föreslagna finansieringsordningen och dess

hyresutjämnande effekt synes ägnad att underlätta arbetskraftens rörlighet.

Bankinspektionen finner det föreslagna systemet komplicerat och svår­

överskådligt. Inspektionen anför bl. a.

Beräkningen inkluderar flera av den framtida utvecklingen beroende

ovissa faktorer såsom räntenivå, byggkostnader, varje års hyra in. in. Osäker­

heten om vad finansieringssystemet kommer att innebära för en fastighets

framtida räntabilitet torde därför bli mycket stor. Eftersläpningen under de

första 10 å 15 åren av ränta och amortering innebär krav på att man under

ett senare skede betalar högre ränta och amortering. Svårigheter kan då upp­

stå under det senare skedet, om förutsättningar ej finns för den hyreshöj­

ning som skall möjliggöra de ökade prestationerna från fastighetsägarens

sida. Detta innebär risk för att förvaltningen av fastighet under det senare

skedet blir förlustbringande. Om fastigheten ägs av enskild, kan den fastig­

heten åvilande »skulden» medföra att ägaren vid försäljning ej kan återfå

sitt kapital. Dessa omständigheter kommer säkerligen att i negativ riktning

påverka intresset för privat kapitalplacering i hyreshus och bostadsrätts-

lägenheter. I stället kommer behovet av insatser från statens och de sam­

hällsägda företagens sida att öka. Man får därför räkna med ökade statsut­

gifter för bostadslångivningen som följd av det föreslagna systemet. Visser­

ligen löser detta system en del av de problem som anges i kommitténs direk­

94

tiv, men bankinspektionen har på grund av det anförda ej blivit övertygad

om att förslaget är lämpligt att läggas till grund för lagstiftning.

Bankinspektionen menar att, om man anser tiden mogen för att slopa di­

rekta och generellt verkande subventioner, den av kommittén diskuterade

andra metoden med kapitaliserade räntebidrag synes vara att föredraga.

Konjunkturinstitutet avvisar i likhet med kommittén och av samma skäl

de båda första av kommittén diskuterade metoderna. I valet mellan den av

kommittén förordade metoden och en metod med indexreglerat lån ute­

sluter institutet inte att det skulle kunna komma till samma resultat som

kommittén. Institutet finner det dock inte möjligt att träffa ett avgörande

på grundval av de skäl som redovisats av kommittén och hänvisar till bilaga 1

i betänkandet, där starka skäl framförs för den senare av de båda metoderna.

Institutet hänvisar också till sitt starkt positiva remissvar över värdesäk-

ringskommitténs betänkande om indexlån på bostadsområdet. Det framhålls

att kommittén borde ha undersökt i vad mån de invändningar mot index­

lån, som av kommittén åberopats för att avvisa en sådan metod, också gäller

den typ av indexlån som beskrivs i bilaga 1, s. k. paritetsindexlån. Institutet

anser vidare att det vid den av kommittén föreslagna metoden måste finnas

en stark frestelse att, så länge nuvarande bostadsbrist består, sätta utgångs-

annuiteten för högt. Om så sker, kommer bostadslånet att amorteras för

snabbt och detta innebär antingen att paritetsprincipen måste överges eller

att låntagarna tillförs inte avsedda vinster. Intetdera av detta sker om

bostadslånet ges formen av paritetsindexlån. I stället kommer här en varak­

tigt för hög annuitet att innebära en i förhållande till penninglånealterna-

tivet för hög ränta, dvs. en sorts dold skatt, som kommer att diskreditera

systemet.

Riksbanksfullmäktige delar kommitténs uppfattning om nackdelarna med

ett subventionssystem som det nuvarande och tveksamheten inför indexlån

som en lösning på de problem kommittén haft att lösa. De återstående av

kommittén diskuterade metoderna, som innebär en omfördelning av kapital­

kostnaderna över tiden, är emellertid inte heller invändningsfria. De fyller

inte kravet på att reducera kreditstödets belastning av statsbudgeten inom

den tidrymd som är av intresse i den aktuella diskussionen om statsut­

gifternas expansion. Deras effektivitet som medel att motverka hyressplitt-

ringen synes visserligen avgjort större än nuvarande subventionsordnings.

Kostnadsomfördelningen över tiden berör dock endast hus som produceras

efter det nya systemets införande och påverkar inte kostnaderna i äldre fas­

tigheter. Det är alltså inte fråga om en generell lösning av hyresparitets-

problemet. Vidare bör det observeras att den kostnadsreduktion i nybyggda

hus, som är ett grundläggande inslag i de diskuterade systemen, har ett sam­

band med bostadsefterfrågan och balansen på bostadsmarknaden.

Fullmäktige påpekar att en lugn pris- och kostnadsutveckling skulle med

än större effektivitet än nu behandlade kostnadsutjämnande metoder mot­

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

95

verka hyressplittring bland i framtiden producerade bostadshus. Kommitténs

förslag har konstruerats med tanke på en fortsatt kostnadsinflation.

Kommitténs förslag reser frågor av statsfinansiell och allmän bostads­

politisk art av sådan omfattning, att det enligt fullmäktiges mening är önsk­

värt att en översyn i ett vidare sammanhang företas innan en omläggning av

det statliga kreditstödet beslutas.

Riksgäldsfullmäktige framhåller att det föreslagna systemet i och för sig

torde vara ägnat att tillfredsställa kraven på ett finansieringssystem med

syfte att möjliggöra en jämnare hyressättning i olika årgångar av hus. Syste­

met innebär ett helt nytt grepp på statens medverkan vid bostadsfinan­

sieringen och det skulle för lång tid bli bestämmande för bostadsbyggandets

finansiering. Emellertid är systemet så komplicerat och svårtolkat till sina

verkningar, att fullmäktige hyser tvekan beträffande dess ändamålsenlighet

vid praktisk tillämpning. Inte minst torde systemet te sig svårgripbart för

den som planerar småhusbyggande. Fullmäktige förordar därför att kommit­

téns förslag inte läggs till grund för slutligt avgörande förrän förslaget ytter­

ligare övervägts och dess konsekvenser i olika hänseenden närmare be­

lysts.

Styrelsen för Konungariket Sveriges stadslujpotekskassa ställer sig tvek­

sam till den av kommittén föreslagna finansieringsformen. Denna metod

kommer att låsa hyressättningen för lång tid, kanske för större delen av

husets livslängd. Det synes inte tillfredsställande att för lång tid binda sig

för ett system utan möjlighet till sådana mera väsentliga justeringar, som

kan påkallas av ändrade förhållanden. En omfördelning av kostnaderna till

nackdel för kommande generationer anses även betänklig ur principiell

synpunkt. Paritetslånen anses också kunna medföra vissa mindre tillfreds­

ställande följder ur risksynpunkt beträffande flerfamiljshus i områden med

vikande bostadsefterfrågan. Det synes inte osannolikt att deras kreditvärde

minskar, när möjligheten till ett friare bostadsval uppkommer. Vid en ökad

valfrihet som kan motses på bostadsområdet är det sannolikt att äldre fler­

familjshus med dåligt bostadsläge blir mindre attraktiva, om inte hyrorna

kan sättas ned till en nivå, där utbud och efterfrågan kan mötas.

Om paritetslånen införs, anför styrelsen vidare, kommer kapitalkostna­

derna för bottenlån att utjämnas under hela den tid lånet löper. En följd

härav blir att det för fastighetsägarna kommer att ställa sig egalt var botten­

lånen placeras och i vilken form dessa tas. Konkurrens mellan kreditgivarna

i fråga om lånevillkor m. m. kommer därigenom att sakna betydelse.

Styrelsen ifrågasätter om inte andra lösningar av problemet vore att före­

dra, exempelvis den av kommittén föreslagna metoden med kapitaliserade

räntebidrag. Ett sådant system anses kunna utformas så att de olägenheter,

som paritetslånen kan befaras medföra, elimineras samtidigt som dess för­

delar kan tillvaratas.

Svenska sparbanksföreningen konstaterar att kapitalkostnaderna inte kan

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

96

beräknas på förhand vid den föreslagna ordningen utan blir starkt beroende

av kostnadsutvecklingen. Denna ovisshet är mindre tillfredsställande och

föreningen anser för den skull ett system med kapitaliserade räntebidrag

vara att föredra. Denna metod ger visserligen inte någon fullständig paritet

mellan kapitalkostnaderna i olika årgångar av hus. Med hänsyn till att hyres-

strukturen i en fri hyresmarknad i inte obetydlig omfattning påverkas även

av andra faktorer, bruksvärde, läge, kvalitet och miljö, torde det dock vara

överdrivet att söka en fulländad metod för kapitalkostnadsparitet. Fördelen

med den av föreningen förordade metoden anser föreningen vara, att den

kräver mindre administrativt arbete och ger besked om vilka kapitalkost­

nader som kommer att utgå och därmed även om den hyra som skall er­

läggas.

Folksam framhåller den tveksamhet man måste hysa om paritetslånens

effekt i det långa loppet. Innan förslaget genomförs bör det underkastas en

ytterligare noggrann granskning genom en specialutredning, varvid lämp­

ligen uppslaget med kapitaliserade räntebidrag övervägs jämsides.

Svenska stadsförbundet tillstyrker att förslaget genomförs även om det

enligt förbundets mening knappast är möjligt att fullt ut förutse konsekven­

serna. De båda första av kommittén diskuterade metoderna, räntebidrag en­

ligt nuvarande ordning eller kapitaliserade räntebidrag, synes förbundet vara

förenade med vissa olägenheter som inte vidlåder systemet med paritetstal.

Svenska kommunförbundet finner systemet med paritetslån vara den lös­

ning som bäst tillgodoser önskemålet att motverka hyressplittring. Enligt

förbundet motiverar paritetslånets fördelar på längre sikt det ökade admi­

nistrativa arbete som systemets tillämpning kräver vid nuvarande blandade

finansiering. Förbundet framhåller emellertid att systemet skulle vara mera

rationellt vid statlig totalfinansiering som ej kräver ett avräkningsförfa­

rande. Förbundet uppehåller sig också vid det förslag som lagts fram i det

till kommitténs betänkande fogade särskilda yttrandet av experten Petzäll

och som går ut på att behålla nuvarande subventioner under en övergångstid

och jämna ut kapitalkostnaderna genom tidigareläggning av amortering­

arna på bottenlån. Detta förslag får, menar förbundet, helt andra effekter

för hyresnivå och kapitalbildning än kommitténs förslag. Det kommer att

medföra ökad kapitalbildning inom bostadsförvaltningen, vilket av bostads-

konsumenterna torde betraktas som oacceptabelt. Därtill kommer att för­

slaget inte torde kunna genomföras utan kostnader för staten och sannolikt

även för kommunerna.

Hyresgästernas riksförbund framhåller att den nuvarande metoden med

räntebidrag, genom det sätt på vilket dessa bidrag avvecklats, medfört hy­

reshöjningar språngvis, vilka skapat stora svårigheter för bostadskonsumen-

terna. Förbundet noterar därför med tillfredsställelse att kommittén av­

visar denna metod, vars behållande skulle skapa osäkerhet om kostnadsut­

vecklingen i framtiden och därmed leda till en förskjutning av efterfrågan

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1967

97

från större till mindre lägenheter. Förbundet ansluter sig till kommitténs

förslag om utjämning av kapitalkostnaderna genom ett paritetstal men rik­

tar uppmärksamheten på det osäkerhetsmoment beträffande den framtida

relationen hyra/inkomst som uppstår genom att man så hårt knyter hyrorna

i färdigställda fastigheter till produktionskostnaderna i nyproduktionen.

Att hyrorna i det föreslagna systemet kan komma att påverkas av föränd­

ringar i såväl ränta som produktionskostnader kan leda till att förändring­

arna i hyror trots utjämningen blir så stora att de inte kan begränsas till

att följa reallöneutvecklingen.

RBF ställer sig tveksamt till den föreslagna metoden väsentligen på grund

av den osäkerhet beträffande eu fastighets framtida räntabilitet som den

anses innebära. Förbundet anser att behovet av och förutsättningarna för

en kapitalkostnadsomfördelning borde prövas i samband med liyreskontrol-

lens avveckling.

HSB framhåller att de metodjusteringar som kan bli nödvändiga inom

systemets ram synes kunna medföra hyresförändringar, som ter sig svår­

förståeliga för de boende. Detta är en inte obetydlig svaghet i den förordade

metoden. Dennas värde anser förbundet främst ligga i att kapitalkostnader­

na i utgångsläget kan sättas lägre än som svarar mot marknadens ränte­

villkor.

Svenska riksbyggen vill för sin del inte avvisa det föreslagna systemet

med paritetslån men anser att det bör utredas vidare med avseende på rent

juridiska och fastighetsekonomiska förhållanden. Enligt SABO synes kom­

mittén med den föreslagna metoden ha givit en teoretiskt tillfredsställande

lösning av hyressplittringsproblemet.

LO finner att den av kommittén föreslagna metoden och en metod med

indexlån kan ge likvärdiga förutsättningar att uppnå utjämning av kapital­

kostnaderna i hus byggda vid olika tidpunkter. Från den utgångspunkten

finns det alltså inte skäl att förorda den ena metoden före den andra. Den

av kommittén förordade metoden torde enligt LO behöva kompletteras i

olika avseenden. LO har i tidigare sammanhang framfört som sin uppfatt­

ning att man kan förutse bestående kapitalknapphet med därav följande

press på räntan. Om den bedömningen är riktig och om man i utgångsläget

för den föreslagna metoden bestämmer en för låg annuitet på bostadslånet,

måste amorteringstiderna förlängas eller också får man en högre kapital­

kostnad mot slutet av amorteringstiden än som motsvaras av paritetstalets

utveckling.

De enda metoder som enligt TCO:s uppfattning fyller de krav som måste

ställas på bostadsfinansieringen är en kontinuerlig anpassning av kapital­

kostnaderna i äldre hus till prisutvecklingen för nyproduktionen och index-

reglerade bostadslån. TCO önskar att kommittén genom olika antaganden

om räntan, statslånets andel av kapitalkostnaden, byggkostnadernas utveck­

ling samt amorteringstidens längd hade framställt räkneexempel för att be-

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 100

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1967

98

lysa utgångsannuitetens storlek. Den föreslagna metoden synes dock på ett

rimligt sätt kunna utjämna kortsiktiga räntefluktuationer och motverka

hyressplittring.

SBEF anser att den föreslagna finansieringsmetoden innebär ett betydan­

de risktagande från fastighetsförvaltningssynpunkt. Det måste te sig utom­

ordentligt vanskligt att investera i en fastighet som under en lång följd av

år inte kan förväntas ge någon avkastning på insatt kapital och där skulden

på fastigheten även efter ett par decennier kan komma att överstiga den

ursprungliga produktionskostnaden med 20—30 %. Det synes föreningen

som om endast samhällsägda företag skulle kunna verka under de före­

slagna finansierings- och räntabilitetsförhållandena. Förslaget skulle på

grund härav kunna leda till en monopolisering, som inte är förenlig med

en funktionsduglig bostadsmarknad. Föreningen avstyrker därför förslaget.

Näringslivets bgggnadsdelegation avvisar bestämt den föreslagna omlägg­

ningen av villkoren för statslånet i syfte att ernå kapitalkostnadsomfördel-

ning över tiden. Beträffande skälen för sitt ståndpunktstagande hänvisar

delegationen till det särskilda yttrande av experten Petzäll, som fogats till

kommitténs betänkande. Delegationen framhåller vidare att den föreslagna

metoden innebär en helt ny form för kreditgivning. I vad mån metoden

kommer att fungera på ett tillfredsställande sätt är omöjligt att bedöma, då

dess lyckosamma praktiska tillämpning är beroende av en rad framtida för­

hållanden, om vilka vetskapen i dag är ringa eller ingen. Delegationen fin­

ner det anmärkningsvärt att kommittén avstått från att redovisa beräk­

ningar rörande kapitalkostnads-, amorterings- och skuldutveckling under

olika alternativ beträffande byggnadskostnadsstegring och ränteutveckling.

Det av kommittén angivna räkneexemplet bygger på en rad ytterst osäkra

förutsättningar. Ändras dessa och ersätts av andra, lika sannolika förutsätt­

ningar kan resultatet bli helt annorlunda, t. ex. att någon amortering på

statslånet över huvud taget inte blir möjlig. Detta kan givetvis förhindras

genom att hela systemet räknas om med eu ny basränta, vilket dock bär

följder i andra avseenden. Delegationen har för att belysa innebörden härav

själv redovisat ett exempel, grundat på vissa antaganden rörande utveckling

av byggnadskostnader, räntenivå och värdeminskning till följd av husens

åldrande. Exemplet ger till resultat att nettoskulden i en fastighet som fi­

nansierats enligt kommitténs förslag efter 30 år skulle uppgå till 133 % av

den ursprungliga produktionskostnaden. Det anförda exemplet visar enligt

delegationens mening att osäkerheten om vad finansieringssystemet kommer

att innebära för den framtida räntabiliteten för en fastighet blir mycket

stor. Farhågor kan hysas för att fastigheternas framtida räntabilitet kan bli

negativ. Delegationen påpekar att en viss omfördelning av kapitalkostnaderna

ändå kan vara motiverad. En sådan kan man emellertid åstadkomma även

inom ramen för ett kollektivt kreditgarantisystem, exempelvis genom att

föreskriva amortering av primärlånen. Genom en lämplig utformning av

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1967

Kiingl. Maj.ts proposition nr 100 år 1967

99

sådana villkor skulle man kunna erhålla en kostnadsstruktur motsvarande

fast annuitet på hela fastighetskapitalet. Delegationen framhåller dock att

redan en kapitalkostnadskalkyl motsvarande fast annuitet innebär att fas­

tighetens totala förvaltningskostnader stiger inte obetydligt till följd av att

driftkostnaderna ökar ungefär i takt med penningvärdeförsämringen.

I fråga om sättet att bestämma räntesatsen för det statliga

bostadslånet framhåller bostadsstyrelsen att statens normalränta

fastställs budgetårsvis och att paritetstalet är avsett att gälla för kalenderår.

Räntesatsen och paritetstalet skulle alltså komma att fastställas vid olika

tidpunkter. En förenkling skulle nås, anför styrelsen, om statslåneräntan

för varje kalenderår kunde fastställas på grundval av kostnaderna för den

statliga upplåningen under senaste 12-månadsperiod. Härigenom skulle ock­

så statslåneräntan bättre kunna anpassas till marknadsräntorna. Styrelsen

framhåller också att räntan på fördjupad lånedel bör motsvara de regler be­

träffande beräkning av ränta på underliggande lån som kommer att gälla

vid tillänrpningen av metoden för omfördelning av låntagares kapitalkost­

nader över amorteringstiden. Bostadslån som belöper på lokaler bör enligt

styrelsen löpa med en räntesats som med en procentenhet överstiger den för

bostäder gällande. Slutligen anser styrelsen att marknadsmässig ränta inte

bör tillämpas beträffande lån till ombyggnad i fall där låneunderlaget ej

överstiger 20 000 kr. Styrelsen hänvisar till att denna långivning har speciell

syftning i det att den har ersatt förbättringslångivningen. Enligt riksrevi­

sionsverket bör räntan på bostadslånet fastställas efter liknande grunder

som räntan på underliggande lån oavsett om en på sådant sätt uträknad

ränta skulle bli högre eller lägre än statens normalränta. Riksgäldskontoret

anser att räntan på bostadslån bör fastställas för varje år på grundval av

aktuella kostnader för statens upplåning.

I fråga om amorteringstiden framhåller Hyresgästernas riksför­

bund att en förlängning av amorteringstiden från 30 till 40 år för det stat­

liga lånet vid den av kommittén föreslagna ordningen för kapitalkostnader­

nas erläggande skulle öka möjligheterna att hålla hyresutvecklingen anpas­

sad till reallöneutvecklingen, vilket förbundet anser önskvärt.

Kommitténs behandling av frågan om behovet av b yres kontroll

har berörts i några remissyttranden. Bostadsstyrelsen delar kommitténs

uppfattning att förmånen av kapitalkostnadsomfördelningen bör komma de

boende till godo. Styrelsen anser att direkt hyreskonlroll kan avvaras för

hus som har belånats enligt de nya reglerna och är belägna i orter som inte

betecknas som bristorter. För hus belägna i sistnämnda orter bör däremot

fastställas maximerade förstaårshyror. Därefter upphör bostadsmyndig­

heternas befattning med hyressättningen och i stället tillämpas den av hy-

reslagstiftningssakkunniga föreslagna ordningen. I fråga om tidigare byggda

hus, för vilka räntebidrag inte längre utgår, bör hyreskontrollen slopas. I

stället bör den föreslagna nya hyreslagen gälla för dem. Beträffande sådana

100

tidigare byggda hus, som enligt kommittén bör få behålla räntebidrag med

återbetalningsskyldighet, anser styrelsen det ligga nära till hands att de be­

handlas i likhet med övriga redan uppförda hus.

Statens hyresråd anmärker att kommittén inte har anvisat någon metod

för eventuell hyreskontroll med anknytning till långivningen utan hänskju-

tit denna fråga till prövning i samband med behandlingen av hyreslagstift-

ningssakkunnigas förslag. Det nuvarande systemet för fastställande av gene­

rell hyreshöjning är enligt rådet komplicerat och medför behov av omfat­

tande fastighetsomlcostnadsundersökningar. Det bör därför inte behållas.

Svenska riksbyggen finner att även i ett nytt system vissa villkor om anpass-

ning till självkostnadshyror bör knytas till den statliga långivningen i de

orter, där bostadsmarknaden fungerar mindre väl.

Enligt SBEF finns det inga bärande skäl för att ha kvar den speciella hy­

reskontroll som låneorganen utövar. Syftet med denna kan tillgodoses ge­

nom de spärregler som hyreslagstiftningssakkunniga föreslagit. LO under­

stryker att en samordning mellan kreditstöd och liyresbestämmelser måste

genomföras som omöjliggör att enskilda ägare av fastigheter skulle kunna

tillgodogöra sig liyresvinster på statens och hyresgästernas bekostnad.

Förslaget om att slopa nuvarande kontroll av överlåtelse­

värden biträds av bostadsstyrelsen utom beträffande flerfamiljshus be­

lägna på s. k. bristorter. Ett för högt pris kan i sådana fall, om hyrorna är

maximerade, medföra risk för att köparen av huset avstår från nödvändiga

reparationer eller på annat sätt minskar sin service till hyresgästerna. I fråga

om förstagångsöverlåtelse av gruppbyggda hus bör enligt styrelsen den nu­

varande köpeskillingskontrollen kunna ersättas av följande ordning.

Säljaren skall i ansökan om preliminärt beslut ange den köpeskilling han

ämnar åsätta huset. Skäligheten av priset bedöms med ledning av anvis­

ningarna till 6 § bostadslånekungörelsen. I samband med ansökan om slut­

ligt beslut skall köparen uppge det med säljaren överenskomna priset. Om

detta är högre än det preliminärt godtagna skall låneansökningen avslås,

där ej särskilda skäl medför att höjningen kan godtas. Detta innebär dock

i princip ingen skärpning av de nu gällande reglerna.

Till köparens skydd bör säljaren åtaga sig alt garantera köparen hyres­

rätt till huset för det fall att ansökningen skulle komma att slutligt avslås.

HSB tillstyrker förslaget om att slopa köpeskillingskontrollen vid över­

låtelse av gruppbyggda egnahem med motivering att gällande regler hindrar

en vidareutveckling av småhusbyggandets produktionsmetoder.

I fråga om utgångsann uiteten erinrar bostadsstyrelsen om att

den av 1966 års riksdag beslutade höjningen av basräntan kommer att med­

föra en höjning av hyrorna i nyproduktionen — utöver den som betingas av

höjda byggnadskostnader — med ca 10 %. Styrelsen finner det angeläget

att någon ytterligare höjning av hyresnivån inte kommer till stånd på kort

sikt. Utgångsannuiteten i det nya systemet bör därför till en början så nära

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

101

som möjligt ansluta sig till den nivå som motsvaras av den nu gällande bas­

räntan av 4 %. Styrelsen fortsätter:

Om utgångsannuiteten bibehålls på oförändrad nivå år efter år medan

realinkomsterna stiger, kommer bostadskostnaderna — för en lägenhet i

nyproduktionen av given storlek och utrustningsstandard — successivt att

sjunka i förhållande till inkomsterna. I och för sig är detta givetvis en önsk­

värd utveckling — det är i själva verket en förutsättning för en fortgående

höjning av utrymmes- och utrustningsstandarden. Detta önskemål bör dock

inte drivas för långt. En sänkning av hyrorna under »självkostnadsnivån»

innebär en extra stimulans av bostadsefterfrågan. Även om detta av bo-

stadssociala skäl f. n. och tills vidare kan vara motiverat, bär det ur bostads-

marknadssynpunkt också negativa effekter, eftersom man därigenom för­

svårar möjligheterna att uppnå balans. En rimlig avvägning mellan dessa

båda synpunkter — de bostadssociala hänsynen och önskemålet att så snart

som möjligt erhålla balans på bostadsmarknaden — borde vara att låta ut­

gångsannuiteten till en början så nära som möjligt anpassas till nu gällande

hyresnivå för att sedan successivt justeras upp allteftersom konsumenter­

nas betalningsförmåga ökar så långt detta är möjligt inom ramen för syste­

met. En justering upp till nivå med den allmänna marknadens villkor kan

det knappast bli fråga om, eftersom metoden bygger just på en omfördelning

av kapitalkostnaderna i tiden, men målet bör på längre sikt vara att göra

differensen så liten som möjligt.

I anslutning härtill understryker styrelsen vidare behovet vid stigande

bostadskostnader av ökat stöd till vissa konsumentgrupper med låga in­

komster. Det krävs enligt styrelsens mening samhälleliga insatser av sådan

art och omfattning att garantier skapas för en fortsatt snabbare standard-

stegring för hushåll med de lägsta inkomsterna än för hushållen i genom­

snitt.

En lämplig utgångspunkt för bedömning av utgångsannuitetens storlek

är hyresnivån i nybyggda hus tillkomna enligt nuvarande finansierings­

system, framhåller Hyresgästernas riksförbund. Hänsyn bör emellertid tas

till att inflyttningshyrorna höjts i snabb takt och nu uppenbarligen är för

höga. Det är förbundets bestämda uppfattning att redan nuvarande inflytt-

ningshyror ligger på en så hög nivå, att de utgör ett hot mot den bostads­

politiska målsättningen. Utgångsannuiteten i det nya systemet bör således

ligga under nuvarande hyror i nyproduktionen.

HSB anser att kommitténs uttalande på denna punkt inte får automatiskt

innebära att man utgår från den hyresnivå som råder vid övergången. Ut­

gångsannuiteten måste bestämmas med utgångspunkt i hyrespolitiska av­

vägningar, bl. a. i fråga om önskvärd relation mellan hyra och ordinär fa­

miljeinkomst. Det anses också rimligt att grunda beräkningarna på den

genomsnittliga bostadsränta som förelegat under en längre tidsperiod.

Kommitténs förslag beträffande fastställande av paritetstal till­

styrks av bostadsstyrelsen och Hyresgästernas riksförbund. Statistiska cen-

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

102

iralbyrån anser att bestämningen av paritetstalet bör grundas på en bygg-

nadsprisindex som mäter prisutvecklingen för den färdiga produkten. Cen­

tralbyrån erinrar om att delegationen för statistikfrågor har föreslagit att

en särskild expertutredning tillsätts med uppgift att utarbeta förslag till

nya index för byggnadspriser och byggnadskostnader. En sådan utredning

bör snarast tillsättas. I fråga om den nämnd, som enligt kommitténs förslag

skall höras före fastställande av paritetstal, drar centralbyrån en parallell

med det förfarande, som tillämpas vid beräkningar av konsumentprisindex.

I anslutning till vad som gäller i detta sammanhang förordar byrån att den

föreslagna nämnden får till uppgift att fortlöpande ta ställning till princi­

perna för beräkningar av paritetstal, medan beräkningarna som sådana ut­

förs av byrån. Nämnden bör således vara knuten till centralbyrån. Statens

institut för byggnadsforskning anför att paritetstalet bör räknas fram ge­

nom eu väl definierad statistisk metod, vilket skärper behovet av ökad

kunskap om den faktiska kostnadsutvecklingen. Däremot bör enligt insti­

tutet paritetstalet inte bli föremål för någon parlamentarisk förhandling.

SABO anser att praktiska svårigheter kan uppkomma när paritetstalet skall

fastställas. Det kommer inte att bli någon lätt uppgift att definiera och

beräkna en statistiskt säkerställd index härför.

Bostadsstyrelsen anser i motsats till kommittén att inteckningssä-

k er heten för skuldökning bör placeras i direkt anslutning till

säkerheten för det ursprungliga lånet. En sådan placering överensstämmer

bättre med den sedan länge gällande föreskriften att låntagare inte utan

särskilda skäl får för att skydda egen kapitalinsats förfoga över inteckning

med bättre rätt än inteckning till säkerhet för det statliga lånet. Eftersom

skuldökningen kan komma att överstiga belopp som enligt förslag av kom­

mittén skall bestämma den extra inteckningens storlek bör vidare general-

pantförskrivning av den samlade inteckningssäkerheten krävas. Styrelsen

motsätter sig dock inte postposition i de fall där så är motiverat. HSB anför

att den föreslagna ordningen torde komma att blockera möjligheten att läm­

na inteckningssäkerhet för sådana topplån som kan bli erforderliga därför

att produktionskostnaderna inte täcks av låneunderlaget.

Kommitténs diskussioner av frågan om skatteavdrag för ränte­

kostnader i det föreslagna finansieringssystemet har berörts av riks­

skattenämnden. Denna framhåller att den allmänna regeln är att utgifter

och omkostnader i samband med självdeklarationen skall dras av under det

år de betalats av den skattskyldige. Enligt denna regel torde det inte kunna

anses att den del av låntagarens räntekostnader, som enligt det föreslagna

systemet kapitaliseras, utgör sådan kontant betalning som är avdragsgill.

För att uppnå en sådan rätt krävs en lagändring som innebär att räntekost­

nader som här avses utgör avdragsgill kostnad det år kapitalisering sker.

Nämnden anmärker att det utan sådan speciallagstiftning skulle uppkom­

ma stora svårigheter i slutet av amorteringsperioden att avgöra hur stor

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1967

103

del av återstående skuld, som skall anses belöpa på kapitalskuld resp. ränta.

Vid ägarbyte skulle en sådan situation bli än besvärligare eftersom den

nye ägaren då skulle bli tillgodoförd ränteavdrag som rätteligen belöper

på en förutvarande ägare. SBEF anser det nödvändigt att — om kommitténs

förslag till fastighetsfinansiering blir föremål för vidare prövning — en

kompletterande utredning genomförs som tar hänsyn till skattesystemets

inverkan vid olika finansieringsformer. Föreningen framhåller angelägen­

heten av att de skatteförordningar, som gäller för förvärvskällan inkomst

av annan fastighet i vad de avser avskrivning och fondavsättningar, blir

anpassade till fastighetsförvaltningens faktiska ekonomiska förhållanden

och att skatteeffekten av de olika förordningarna blir i stort sett lika vid

enskild, allmännyttig och kooperativ förvaltning. Föreningen framhåller att

vid en sådan omprövning bör övervägas att byta ut nu gällande regler för

beräkning av inkomst av annan fastighet mot regler, enligt vilka fastighets­

ägare beskattas för en schablonmässigt beräknad skälig avkastning på eget

insatt kapital. Ett dylikt schablonsystem torde ha avsevärda fördelar efter­

som man undviker de problem, som nu finns i fråga om värdeminsknings-

avdrag, reparationsfondavsättningar m. in.

Bostadsstgrelsen tillstyrker att enskild fastighetsägare får rätt att göra

skattefria fondavsättningar för reparationsända-

m å 1. Enklare än den av kommittén diskuterade metoden torde det emeller­

tid enligt styrelsen vara att fastighetsägare åläggs bokföringsskyldighet som

villkor för skattefria avsättningar. Garantier bör enligt styrelsen skapas

för att avsatta medel kommer till åsyftad användning. Vid kommitténs me­

tod bör därför övervägas att införa straffskatt för uttag för andra ändamål

än reparation på samma sätt som gäller för uttag ur investeringsfonder.

Ordföranden i företagsskatteutredningen framhåller att utredningsarbetet

ännu inte närmare berört frågan om reparations- och underhållskostna­

derna. Denna fråga är f. ö. beroende av vilka lösningar man kan nå i vissa

andra frågor som berör den skattemässiga inkomstberäkningen. Man kan

dock hysa tvekan inför tanken på särskilda avdragsmöjligheter för vissa

i framtiden uppförda byggnader, som endast i så måtto skiljer sig från andra

tidigare, samtidigt eller senare uppförda byggnader att för dem gäller and­

ra regler för statliga lån än som nu tillämpas. SBEF anser det nödvändigt

att, om schablonregler för beskattningen av inkomst från annan fastighet

inte införs, fastighetsägare bereds möjlighet till skattefria fondavsättningar

för reparationsändamål. Den metod som kommittén skisserat kan dock inte

komma i fråga, eftersom den ur likviditetssynpunkt inte ger åsyftat resultat.

Kommitténs förslag att tillämpningsområdet för den föreslagna

metoden för omfördelning av kapitalkostnader skall begränsas till bostäder,

med valfrihet då fråga är om bostad på jordbruksfastighet, har berörts i

några remissyttranden. Lantbruksstyrelsen understryker behovet av valfri­

het för bostäder på jordbruksfastighet. Styrelsen påpekar att bostadsin-

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

104

vesteringar i jordbruket i dag ofta är av tämligen ringa storlek i förhållande

till de totala investeringar som behövs för att bygga upp ändamålsenliga

brukningsenheter. Eftersom staten ofta får svara för dessa investeringar

och också upprätta finansieringsplaner synes det ge större stabilitet åt kal­

kylerna om lånen amorteras efter nuvarande system. Däremot anses det nya

systemet i vissa fall kunna vara att föredra för äldre jordbrukare som an­

nars skulle dra sig för att genomföra från jordbrukspolitik synpunkt önsk­

värda investeringar. Bostadsstyrelsen tillstyrker kommitténs förslag, även

om valfrihet anses kunna vålla besvärligheter för lånsökande och viss admi­

nistrativ omgång. Styrelsen anser dock att det nya systemet inte utan vidare

kan tillämpas på ombyggnadsfall och erinrar särskilt om sådana fall där

låneunderlaget understiger 20 000 kr. Länsbostadsnämnderna i de fyra nord­

ligaste länen anser att systemet inte bör tillämpas vid ny- och ombyggnad

av egnahem. Motivet härför är bl. a. att svåröverskådliga konsekvenser be­

träffande skuldutvecklingen kan verka hämmande på byggviljan. I stället

föreslås att de nominella villkoren skall gälla men med amorteringsfrihet

beträffande bostadslånet under 5—10 år och med räntebidrag under viss

övergångstid.

Kommitténs förslag att utgående räntebidrag enligt nuva­

rande system vid övergången till nytt finansieringssystem skall av­

vecklas i viss takt och under avvecklingstiden förbindas med återbetalnings-

skyldighet tillstyrks av bostadsstyrelsen. Styrelsen stryker emellertid un­

der att bidragstagarna som kommittén förutsatt måste ha rätt att välja

mellan en sådan metod och att helt avstå från bidraget. Denna valfrihet

kan leda till en betydande administrativ belastning, framhåller styrelsen.

Någon säkerhet för skuldökning i de fall, då bidragstagarna väljer att be­

hålla bidraget, anser styrelsen inte behövas.

Beträffande ikraftträdandet av nya bestämmelser framhåller

bostadsstyrelsen att det med de personalresurser som f. n. står till buds är

mindre sannolikt att erforderliga förberedelsearbeten kan hinnas med så att

bestämmelserna kan träda i kraft den 1 januari 1968. Några andra remiss­

instanser anför synpunkter av liknande innebörd och hänvisar till att kom­

mittén sannolikt underskattat den tid som krävs för att utarbeta erforder­

liga tillämpningsföreskrifter m. in.

I fråga om de budgettekniska konsekvenserna av kom­

mitténs förslag påpekar riksrevisionsverket att, vid bifall till kommitténs

förslag om ränte- och återbetalningsvillkoren för statslånen, anslagen på

driftbudgeten till räntebidrag och till avskrivning av utlämnade bostadslån

bortfaller. Storleken av erforderligt investeringsanslag på kapitalbudgeten

påverkas emellertid inte av avskrivningsanslagets slopande, eftersom medels­

anvisningen på kapitalbudgeten även omfattar den del av utlåningen som

skall täckas med avskrivningsmedel. Däremot påverkas investeringsstaten för

lånefonden för bostadsbyggande genom att posten avskrivningsmedel bort­

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1967

105

faller på investeringsstatens inkomstsida. Detta betyder att tillskottet från

riksgäldskontoret av nya kapitalmedel, som redovisas under rubriken in-

vesteringsbemyndigande måste ökas i motsvarande mån. Verket anför vidare

att för den utökning av ett statligt lån, som blir följden av att räntan på detta

lån delvis läggs till kvarstående skuld, medel måste anvisas under investe-

ringsanslaget till lånefonden för bostadsbyggande. Det belopp som motsvarar

bristande förräntning på statslånet tillgodoförs lånefondens inkomsttitel i

riksstaten.

I anledning av kommitténs förslag att låntagare, som nu uppbär ränte­

bidrag, vid övergång till det nya finansieringssystemet skall bli återbetal-

ningsskyldiga för därefter utgående räntebidrag föreslår riksrevisionsverket

att även sådan räntekredit regleras över lånefondens investeringsanslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

Lånets storlek och läge

Bostadspolitiska kommittén

Kommittén redogör för reglerna om beräkning av underlaget för det stat­

liga kreditstödets storlek och dess läge i förmånsrättsordningen och fram­

håller att detta underlag i princip utgör en på visst sätt beräknad produk­

tionskostnad. Som ett alternativ till denna metod har kommittén granskat

en metod som innebär att lånet bestäms på grundval av den framtida hyres-

avkastningen eller det beräknade saluvärdet, den s. k. avkastningsvärde-

metoden. Kommittén avvisar detta alternativ. Skälen härtill är att en sådan

metod inte kan tillämpas i lägen med bostadsbrist och att den inte är för­

enlig med principen om självkostnadsbestämda hyror. Metoden kan heller

inte uppfylla kravet att långivningen bör grundas på fasta och offentliga

beräkningsregler.

I sin redogörelse för de tillämpade beräkningsreglerna har kommittén

särskilt uppehållit sig vid förhållandena efter ingången av år 1956 då det s. k.

lånetaket infördes. Syftet med den maximering av låneunderlaget som detta

lånetak innebär är att utöva press på byggnadskostnaderna och att åstad­

komma administrativa förenklingar.

Kommittén framhåller att det är svårt att närmare klarlägga vilken be­

tydelse lånetaket haft för kostnadsutvecklingen. En analys försvåras bl. a.

av de många ändringar som vidtagits i systemet. Med ledning av vissa upp­

gifter och synpunkter som redovisats av kommitténs experter samt vissa

statistiska data anser sig kommittén kunna konstatera att en viss kostnads-

dämpning kommit till stånd genom sänkning av standarden, en lägre takt

i standardutvecklingen samt användning av billigare och ibland sämre ma­

terial. En mera kostnadsmedveten planering och projektering synes också

ha inträtt. Vissa styrande effekter har uppkommit genom bestämmelsernas

utformning.

4* — Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 100

106

I fråga om förändringarna i byggskick och bostadsstandard anser kom­

mittén emellertid att lånetaket har haft mindre effekt än andra faktorer

som dessa förhållanden röner inflytande av, såsom prisutvecklingen, finan-

sieringsvillkoren, utfärdade rekommendationer och allmänna förändringar i

byggandets förutsättningar.

Lånetaket synes enligt kommittén inte ha medfört någon ökad belastning

på administrationen hos statliga och kommunala organ jämfört med tidi­

gare tillämpat system. Däremot har lånetaket medfört kapitalanskaffnings-

problem genom att de faktiska produktionskostnaderna bär överstigit det

schablonmässigt framräknade lånetaket. Kraven på egna kapitalinsatser från

byggherrarnas sida har därigenom ökat. De allmännyttiga företagen, som

förutsätts inte göra någon egen kapitalinsats inom det fastställda låneun-

derlaget, har anlitat olika vägar för att täcka det kapitalbehov som uppkom­

mit genom sådana överkostnader.

Kommittén anser att den kostnadsdämpning som har uppnåtts genom

lägre kvalitet och standard på längre sikt är av tvivelaktigt värde. Uppkomna

överkostnader har ändock resulterat i höjda årskostnader och finansierings-

problem. Kostnadsdämpningen bär vidare motverkats av att lån inte vägrats

annat än för projekt med uppenbart oskäliga byggnadskostnader och att

överkostnader i viss utsträckning godtagits vid hyressättningen.

Den hittillsvarande maximeringen finner kommittén således inte vara

ett ändamålsenligt medel att dämpa kostnadsstegringen. Kommittén anser

att produktionskostnaderna bör beräknas och bedömas på grundval av kost­

naderna för väl planerade och under normala produktionsförhållanden ge­

nomförda byggnadsföretag av god kvalitet. Den begränsning som detta

kan innebära skall vara av sådan art att den för byggherren framstår som

möjlig att åstadkomma.

Det understryks av kommittén att staten och kommunerna bör intensi­

fiera sina åtgärder för att främja ett ekonomiskt och rationellt byggande.

Den metod som används för beräkningen skall enligt vad kommittén fram­

håller i princip inte styra byggandets utveckling utan vid varje tidpunkt ge

så god anpassning som möjligt till de variationer i kostnaderna för de indi­

viduella företagen som beror på olikheter i utformning, utrustning och geo­

grafisk belägenhet. Detta innebär en höjning av nuvarande nivå för låne-

underlag och pantvärde. Någon annan generell väg att lösa svårigheterna

med finansiering av överkostnaderna har kommittén inte kunnat finna.

Nuvarande underlag för beslut om lån och hyresmaximering bestäms i tre

etapper, som leder fram till tre olika belopp: låneunderlag, pantvärde och

godkänd produktionskostnad. De två förstnämnda beloppen är bestämmande

för lånets storlek resp. läge i förmånsrättsordningen, det sistnämnda för hy­

ressättningen. Kommittén anser att beräkningarna bör ändras så att de

mynnar ut i ett enda belopp som skall ligga till grund för att bestämma

såväl lånets storlek som dess läge. Kommittén föreslår således att vissa

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1067

107

belopp, läges- och standardtillägg samt saneringstillägg, som nu ingår endast

i pantvärdet och den godkända produktionskostnaden skall räknas in i

låneunderlaget. Detsamma skall gälla beträffande de beräknade kostnaderna

för sådana lokaltyper som i nuvarande beräkningssystem endast föranleder

höjning av pantvärdet. I låneunderlaget bör vidare räknas in sådana kost­

nader för vissa konstruktioner och utrustningsdetaljer som nu endast be­

aktas vid beräkning av godkänd produktionskostnad. Däremot bör enligt

kommittén kostnader som är betingade av rådande upphandlingssituation

och läget på byggarbetsmarknaden alltjämt ligga utanför det belopp som

utgör grund för statslånet.

Motivet för detta kommitténs förslag är följande. Uppdelningen på tre

belopp är betingad väsentligen av att långivningen f. n. är förenad med sub­

ventioner. Vissa kostnader har ansetts inte böra vara subventionsgrundande.

Dessa räknas därför inte in i låneunderlaget, vilket i sin tur är bas för be­

räkning av subventionens storlek. I det nya finansieringssystemet kominer

inte att ingå någon subvention. Det bör därför vara möjligt att använda

en enda beräkningsmetod. Vissa administrativa fördelar skulle också vinnas

med en sådan anordning.

Kommittén föreslår vidare att låneunderlaget skall anpassas kontinuerligt

till det aktuella kostnadsläget med hjälp av en tidskoefficient, som gör det

möjligt att beakta prisutveckling och rationalisering. För beräkning av

denna tidskoefficient bör finnas en utarbetad och redovisad metod och

koefficienten bör omprövas med relativt korta intervaller för att reducera

tröskeleffekter. Slutligt lånebeslut bör grundas på ett medeltal av de under

byggnadstiden fastställda koefficienterna.

Kommittén understryker också vikten av att beräkningsunderlaget löpan­

de anpassas till utvecklingen av byggnadsmetoder, materialval och standard.

Härför krävs bl. a. förändringar i såväl projektering och byggande som

konsumenternas önskemål noggrant följs.

För småhus som skall bebos av låntagaren gäller f. n. att statligt lån inte

får beviljas om lägenhetsytan överstiger 125 in-. När sådant lån beviljas

beräknas det på en högsta våningsyta av 110 m2. Sistnämnda begränsning

gäller även småhus som hyrs ut eller upplåts med bostadsrätt. Överskjutande

kostnader måste låntagaren bestrida genom att öka den egna insatsen. Kom­

mittén anser att det alltjämt finns skäl för att begränsa statens kreditstöd till

småhus. Detta stöd bör enligt kommittén inte ge villabyggen av lyxkaraktär

förmåner utöver dem som tillkommer hus av mera normal storlek och stan­

dard. Fn gräns i in2 som villkor för lån medför emellertid enligt kommittén

besvärande tröskeleffekter och administrativa komplikationer. Denna gräns

bör ersättas av en ordning som innebär att lånet ökar intill en viss kostnad

men därefter blir oförändrat. Därigenom erhåller lånsökanden valfrihet be­

träffande lägenhetsyta, biutrymmesyta och utrustningsstandard. Kommittén

föreslår att kostnadsgränsen sätts så, att den motsvarar den beräknade kost­

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

108

naden på orten för ett normalt enplanshus med hel källare och en lägen-

hetsyta av 125 m2. För tvåfamilj shus bör gälla en motsvarande bestämmelse.

Kommittén föreslår vidare att denna begränsning skall tillämpas endast i

fråga om småhus som bebos av låntagaren och således ej omfatta hus som

hyrs ut eller upplåts med bostadsrätt.

De övre lånegränser som gäller bör enligt kommitténs mening inte ändras.

Den höjning av låneunderlagets genomsnittliga nivå som blir en följd av

kommitténs förslag anses innebära endast att tidigare förhållanden åter­

ställs och utgör därför inget skäl att ompröva nämnda gränser.

Även efter en bättre anpassning av låneunderlaget till faktiska produk­

tionskostnader kan överkostnader uppkomma i enskilda fall. För att under­

lätta finansieringen av dessa föreslår kommittén att kommun skall få gene­

rell rätt att teckna borgen för lån till sådan kostnad, när fråga är om all­

männyttigt företag och sådan bostadsrättsförening som beviljas lån upp

till 95 % av pantvärdet. I anslutning till utbildad praxis bör kommun också

få generell rätt att teckna borgen för lån till del av egnahemsägares eller

bostadsrättshavares egen insats. Rätten bör begränsas till ett belopp mot­

svarande hälften av insatsen till den del den ligger inom låneunderlaget.

En teknisk ändring föreslås vidare i bestämmelserna om kommunal borgen

för statligt lån till egnahemsägare. Borgensåtagandet bör sålunda avse ett

belopp motsvarande 5 % av låneunderlaget i stället för ett fast belopp av

4 000 kr. Kommittén framhåller slutligen att innebörden av 33 § bostads-

lånekungörelsen om ansvaret för statligt bostadslån till kommun eller all­

männyttigt företag är oklar och att bestämmelsen därför bör överarbetas.

Mot kommitténs förslag i fråga om de övre lånegränserna reserverar

sig ledamöterna Andersson, Gustafsson och Olofgörs med instämmande

av experten Källenius. De föreslår i stället dels att övre lånegränsen för

egnahemsägare höjs till 95 % i de fall där kommunen går i borgen för låne-

del mellan 90 och 95 %, dels att nämnda gräns för enskilt ägda fler­

familjshus höjs från 85 till 90 % under förutsättning av kommunal borgen

för lånedel mellan 85 och 90 %. Reservanterna anser vidare att kommunal

borgen generellt bör krävas för lån till allmännyttiga företag för lånedel

mellan 95 och 100 %. Vidare föreslås att den undre lånegränsen oavsett före­

tagsform böjs från 70 till 75 % av låneunderlaget.

Ledamoten Turesson reserverar sig med instämmande av experten Petzäll

för en generell övre lånegräns vid 90 % av låneunderlaget.

Ledamoten Lindberger slutligen reserverar sig mot förslaget om generell

rätt för kommunerna att teckna borgen för överkostnader.

Remissyttrandena

Bostadsstyrelsen avvisar liksom kommittén frågan om avkastning s-

värde som alternativ till produktionskostnaden som underlag för att be­

stämma det statliga kreditstödets storlek och läge. SBEF framhåller att,

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1967

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 är 1967

109

eftersom det vid bristande balans på bostadsmarknaden är svårt att beräkna

framtida avkastningsvärden, det övergångsvis kan vara nödvändigt att söka

annat underlag för att bestämma kreditvärdet.

Vad kommittén anfört om den nuvarande låneta k smetodens

möjligheter att medverka till dämpning av kostnad s-

ste grin gen vitsordas av bostadsstyrelsen. Styrelsen framhåller emel­

lertid att även om lånetaket i detta sammanhang haft en begränsad effekt

så torde det likväl ha varit en av de få kostnadsåterhållande faktorerna. Sty­

relsen instämmer i att en sådan begränsning av låneunderlaget, vilken av

byggherrarna inte bedöms som uppnåelig, endast torde ge ringa stimulans

till nedpressning av kostnaderna vid bevarad god standard och kvalitet. Den

nuvarande begränsningen är enligt styrelsen en följd av att tidskoefficienten

inte anpassats till det faktiska kostnadsläget vid olika tidpunkter och att

viss restriktivitet ålagts styrelsen i fråga om möjligheterna att beakta stan­

dard och utrustning. Styrelsen pekar också på att bestämmelserna i 6 § bo-

stadslånekungörelsen är avsedda att ge en kostnadsdämpande effekt. En

strikt tillämpning av dessa bestämmelser anser styrelsen komma att un­

derlättas om låneunderlaget höjs som kommittén har föreslagit. Statistiska

centralbyrån anser att kommittén beträffande lånetakets funktion dragit

alltför vittgående slutsatser av det redovisade utredningsmaterialet och

att dessa slutsatser och därmed kommitténs rekommendationer vilar på

alltför bristfälligt underlag. Centralbyrån erinrar i sammanhanget om

sina förslag till utbyggnad av nuvarande låneobjektsstatistik med syfte

att skaffa bättre material för att kunna följa bl. a. effekterna av gällande

regler för beräkning av låneunderlag. Styrelsen för stadshypotekskassan

anför att den inte bär kunnat frigöra sig från intrycket att kommittén i

någon mån underskattat den kostnadsdämpande effekten. Även om det

förefaller troligt att tvånget att hålla nere byggnadskostnaderna kan ha

lett till viss återhållsamhet i fråga om bostädernas standard och kvalitet in­

nebär den prövning, som föregår belåningen av bostadshus, en ftdlgod ga­

ranti för att endast hus, som är acceptabla beträffande standard och kvalitet,

kommer till utförande. Svenska stadsförbundet anser i likhet med kommit­

tén att de nuvarande bestämmelserna om maximerat belåningsvärde inte

utgör ett ändamålsenligt medel att dämpa kostnadsstegringen. LO instäm­

mer i kommitténs slutsats att lånetaket som kostnadsdämpande faktor har

begränsad betydelse jämfört med vad marknadskrafterna betyder. De kost­

nadsdämpande åtgärderna torde enligt LO ligga i förbättrad fysisk planering,

ökad kommunal markberedskap samt en geografisk fördelning av byggan­

det som bättre ansluter sig till aktuell efterfrågan och minskning av säsong­

variationerna i igångsättning och sysselsättning inom byggnadsverksam­

heten.

Kommitténs uttalande att metoden för låneunderiagsberäk-

ningen så långt möjligt bör utformas så att den inte inne­

110

fattar styrande element har inte mött några invändningar. Bo-

stadsstyrelsen framhåller att uttalandet bör uppfattas så att metoden inte

får påverka valet av hustyp, exploateringsstandard, lägenhetstyp, utrust-

ningsstandard in. in. Däremot ligger det — och bör ligga — en styrning däri

att standarden skall hållas inom vissa minimi- och maximigränser. Statis­

tiska centralbyrån anser att det ligger en viss motsättning mellan vad kom­

mittén anför på denna punkt och vad kommittén sagt om att de verkliga

produktionskostnaderna för rationellt bedrivna företag skall vara norme­

rande för metoden. Statens institut för byggnadsforskning anser att en be­

räkningsmetod av additiv natur aldrig kan bli helt fri från styrningseffekter.

En låneunderlagsberäkning, byggd på revisionsresultat och omsorgsfullt in­

samlad och analyserad statistik kan däremot i detta hänseende bli neutral.

Den styrning, som kommittén förutsätter skall komma till stånd även i fort­

sättningen genom särskilda råd och anvisningar, bör enligt institutet i ökan­

de grad även behandla bostadsområdets markutrymmen och kollektiva kom­

plement. USB anser det viktigt att beräkningsmetoden byggs upp så att styr­

ningseffekter beträffande standard och utrustning undviks. Detta torde

förutsätta att samtliga kostnadsbärare blir föremål för en central bedöm­

ning av t. ex. bostadsstyrelsen samt att utvecklingen följs genom teknisk­

ekonomisk redovisningsverksamhet.

Kommitténs förslag i fråga om den allmänna utformningen

av metoden för beräkning av låneunderlag tillstyrks av

flertalet remissinstanser. Bostadsstyrelsen framhåller att frågan om en lo­

kal skall belånas eller endast föranleda höjning av pantvärdet framstår som

tämligen underordnad jämförd med svårigheten att bedöma om en lokal

är förenad med betydande kreditrisker. Den pågående strukturomvandling­

en inom näringslivet gör bedömningen av denna fråga allt svårare. Mot bak­

grunden härav borde det te sig naturligt att staten som långivare intar en

restriktiv inställning till lokaler över huvud taget. Detta skulle emellertid

kunna medföra risk för utarmning av våra bostadsområden genom brist

på sådana lokaler som från allmänna synpunkter måste anses angelägna.

Styrelsen påpekar vidare att även om sådana kostnader för lokaler, som nu

endast beaktas i pantvärdet, i fortsättningen tas in i låneunderlaget, en svår

gränsdragningsfråga ändå kommer att finnas kvar, nämligen att avgöra i

vad mån det i ett projekt finns lokaler som kvalificerar för lån. Bankin­

spektionen konstaterar att de underlag för lån och pantvärde som bostads­

myndigheterna fastställer även utnyttjas av de privata kreditinstituten i

deras långivning. Om låneunderlaget höjs som kommittén föreslagit påkal­

las enligt inspektionen en skärpt uppmärksamhet särskilt från hypoteks-

institutens sida på sådana omständigheter som kan utgöra anledning för

dem att inte okritiskt godtaga produktionskostnaden som underlag för sin

långivning.

Styrelsen för sladshypotekskassan uttalar sig i samma riktning och

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1967

Knngl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

111

framhåller risken för ökade svårigheter för kreditgivare som lämnar un­

derliggande kredit att nå upp till statslånets undre gräns. Problemet med

ett glapprum mellan statslån och underliggande kredit skulle därigenom

kunna återkomma och därmed också krav på fördjupning av de statliga

lånen. Kassans styrelse vill emellertid inte motsätta sig en lösning av över-

kostnadsproblemet enligt de riktlinjer som kommittén föreslår. Vid utform­

ningen av bestämmelserna måste dock de angivna riskerna beaktas. Styrel­

sen framhåller att liberaliseringen av lånereglerna kan komma att medföra

skärpta krav på inriktning och lokalisering av bostadsbyggandet. Styrelsen

uttalar också sin tillfredsställelse över att kostnader av den art som nu re­

presenteras av läges- och standardtillägg samt saneringstillägg skall ingå

i låneunderlaget.

Statens institut för byggnadsforskning erinrar om de synpunkter insti­

tutet tidigare framfört på kreditstödets utformning och som refererats av

kommittén. Institutet anser att kommittén inte beaktat frågan om den tek­

niska granskningens volym i förhållande till de relativt ringa marginalkost­

nader, som t. ex. variationer i utrustningsgraden betingar. Vidare ifråga­

sätter institutet om inte konsumentkraven i dessa avseenden är tillräck­

ligt kända för att utgöra en tillräcklig press på byggnadsproducenterna att

hålla en funktionsduglig standard. Standardkraven bör kunna ingå gene­

rellt i beräkningsgrunderna och ej leda till detalj granskning. Den av kom­

mittén föreslagna förenklingen i beräkningsmetoden kan möjligen medföra

en sådan generaliseringsmöjlighet och den bör då tas till vara. Institutet

ifrågasätter vidare om kommitténs förslag ger möjligheter att anpassa låne­

underlaget till variationer i produktionskostnaderna såsom åsyftats. Kom­

mitténs förslag till systematiska möjligheter att täcka överkostnader genom

kommunal borgen tyder på att kommittén inte själv varit övertygad om

nämnda möjligheter. Institutet betonar svårigheten att avgöra vad som är

kostnaden för välplanerade och under normala förhållanden uppförda bo­

stadshus och understryker starkt behovet av bättre möjligheter att belysa

olika sidor av byggandet, bl. a. behovet av forsknings- och utvecklingsar­

bete inom kostnadsberäknings- och värderingsområdet. Folksam tillstyrker

förslagen och understryker i sammanhanget betydelsen av att samhället

med kraft medverkar till att snabbare rationalisera byggandet och därmed

till att pressa ner byggnads- och boendekostnaderna.

Svenska stadsförbundet finner kommitténs förslag rörande statslånets

storlek och läge i stort sett väl motiverade. Att beräkningen av produktions­

kostnaderna i enskilda fall bör ske på det sätt som kommittén föreslår an­

ser förbundet ligga i sakens natur. Även förslaget att beräkningen skall

mynna ut i ett enda belopp biträds av förbundet. HSB säger sig helt kunna

ansluta sig till kommitténs förslag. Vid utformningen av låneunderlaget bör

de olika byggherrekategorierna liksom hittills beredas möjlighet att med­

verka. Initiativet att räkna upp låneunderlaget med vissa tillägg får inte

112

uteslutande åvila kommunerna. I nuvarande system löper byggherrarna

risk att inte erhålla kostnadstäckning för t. ex. grundläggnings- och grov-

planeringskostnader på grund av att erforderliga kommunala initiativ inte

tas. Även Svenska riksbyggen uttalar sin tillfredsställelse över kommitténs

förslag på denna punkt. SBEF anser att den värderingsmetod som f. n. till-

lämpas inte bör komma ifråga för att bestämma belåningsgrundande pro­

duktionsvärde — i varje fall inte utan en genomgripande överarbetning och

förenkling av metoden i dess helhet. Nämnda värde bör kunna bestämmas

med utgångspunkt i väsentligt förenklade kostnadsbärare med närmare an­

knytning till funktion och bruksvärde. Förutsättningen för att en dylik

förenklad metod skall fungera är att de långivande organen håller konti­

nuerlig kontakt med och registrerar det faktiska lcostnadsresultatet för hela

den statligt belånade bostadsproduktionen och inte, som nu är fallet, endast

för den enskilda sektorn. Liknande synpunkter framförs av Näringslivets

byggnadsdelegation.

Vad gäller beräkningsmetodens uppbyggnad anser bo-

stadsstyrelsen skäl föreligga att lån i fortsättningen bör kunna utgå för

vissa lokaler som om de utgjorde bostäder. Styrelsen syftar på sådana loka­

ler som är avsedda att tillgodose ett angeläget behov av bostadsservice, t. ex.

barnstugor och lokaler för varu- och budmottagning eller tillfällig varuför-

varing. Styrelsen framhåller vidare att undersökningar pågår rörande möj­

ligheterna att i lånesammanhang beakta variationer i tomtkostnaden föran­

ledda av lokaler och olikheter i fråga om grundläggning. Styrelsen finner

vidare att kostnader för finplanering, bilplatser och vinterarbeten efter yt­

terligare schablonisering bör ingå i låneunderlaget, dock inte kostnader för­

anledda av särskilt sträng vinter.

Behovet av en annan ordning för lån e underlagets tidsan­

passning understryks kraftigt av bostadsstyrelsen liksom behovet av

ett bättre pris- och kostnadsunderlag för de beslut som måste fattas. Statis­

tiska centralbyrån ansluter sig till kommitténs synpunkter rörande behovet

av bättre underlag för att följa pris- och kostnadsutvecklingen. Det är enligt

byråns mening angeläget att de förslag till nya indexserier på byggnadsom-

rådet som delegationen för statistikfrågor lagt fram snarast genomförs. By­

rån hänvisar till delegationens förslag om en särskild expertutredning.

Eftersom det torde ta avsevärd tid att utarbeta metoder för detta ändamål

synes en nedläggning av de undersökningar som nu görs av den s. k.

låneunderlagsgruppen inte bli aktuell under de närmaste åren. Svenska

sparbanksföreningen pekar i sammanhanget på de besvär och merkostna­

der som tidigare åsamkats låntagare, långivare och inskrivningsdomare då

låneunderlaget i det slutliga beslutet höjts, ibland med retroaktiv verkan.

Förslaget att slopa den särskilda begränsningen av kredit-

stödet till småhus har genomgående tillstyrkt eller lämnats utan

erinran vid remissbehandlingen. Att tillämpa en ytgräns som villkor för

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1967

113

lån, uttalar bostadsstyrclsen, innebär nackdelar i form av svårighet att upp­

nå en rättvis och entydig bedömning av ytan, »belåningsarkitektur» och

olämpliga konsekvenser från miljösynpunkt. Även begränsningen av löne­

underlaget till en högsta våningsyta av 110 in2 leder till sådana svårigheter.

Gränsen förorsakar betydande arbete hos länsbostadsnämnderna, vilka för

ett stort antal hus måste kontrollera sökandens uppmätningar och tolkning

av gällande regler. Förslaget att slopa den förstnämnda gränsen och att er­

sätta den andra med en ekonomisk gräns ger större frihet vid utnyttjande

och redovisning av tillgängliga ytor och kan leda till en ökad benägenhet att

utnyttja ytorna på bästa sätt. Särskilda begränsningar i fråga om t. ex. bil­

platser samt inrednings- och utrustningsstandard blir överflödiga, vilket bör

innebära en avsevärd förenkling samtidigt som det ger låntagaren en valfri­

het som stimulerar till största möjliga utrymmesstandard. Kommitténs för­

slag till beräkning av den ekonomiska gränsen finner styrelsen ändamålsen­

ligt. Till skillnad mot kommittén anser styrelsen emellertid att gränsen bör

gälla även för sådana småhus som hyrs ut eller upplåts med bostadsrätt.

Sådana småhus kan det längre fram bli aktuellt att sälja och att då ändra

låneunderlaget innebär en komplikation, framhåller styrelsen. Kommitténs

förslag kan också medföra att arbetsgivare med statens stöd uppför större

småhus för uthyrning till vissa tjänstemän. Svenska stadsförbundet betrak­

tar kommitténs förslag i denna del som en värdefull administrativ för­

enkling.

Kommitténs förslag att behålla de övre lånegränser som nu gäller

för olika företagsformer tillstyrks av HSB, Svenska stadsförbundet och bo-

stadsstyrelsen.

Svenska riksbyggen framhåller att den nuvarande differentieringen av

lånegränserna är betingad av de olika produktionsformernas institutio­

nella karaktär. Målet att i en friare hyresmarknad uppnå en rimlig generell

hyressättning genom att de allmännyttiga och kooperativa bostadsföretagen

verkar som prisregulator genom sin självkostnadshyressättning skulle aktivt

motverkas, om ändrade regler infördes för dessa företags övre belånings-

gränser. LO betraktar den hittillsvarande utvecklingen, som inneburit att

de allmännyttiga och kooperativa företagen ökat sitt fastighetsinnehav, som

så värdefull från bostadssocial synpunkt, att de differentierade lånegrän­

serna bör bestå. Det är enligt LO viktigt att dessa företag får möjligheter

att även i fortsättningen mera ta hänsyn till långsiktiga tendenser i bostads-

efterfrågan än tvingas till en kortsiktig anpassning på grund av minskade

f inansieringsmöj ligheter.

SBEF företräder en annan uppfattning i frågan om de övre lånegränserna.

Föreningen hävdar att det är ett konsumentintresse att bostadsbyggande och

bostadförvaltning liksom andra sektorer inom näringslivet är föremål för

konkurrens. Den omständigheten att fastighetsförvaltningen bedrivs »utan

enskilt vinstsyfte» utgör ingen garanti för att relationen mellan pris och

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1967

114

kvalitet är den från konsumentsynpunkt bästa möjliga. Olika företagsfor­

mer bör därför ges möjlighet att tävla på i stort sett lika villkor. Föreningen

yrkar i första hand på att enhetliga lånegränser införs för samtliga bygg­

herrekategorier. I den mån detta inte kan genomföras i ett sammanhang

bör, som ett första led, lånegränserna utjämnas så att enskilda byggherrar

medges lån till 90 % och övriga byggherrekategorier till 95 %. I den mån

olikheter i övre lånegränser kommer att bestå, bör staten för sina lån ovan­

för lägsta lånegräns ta ut marknadsmässig ränta. Näringslivets byggnads-

delegation redovisar liknande åsikter.

Bostadsstgrelsen tillstyrker kommitténs förslag om generell rätt för

kommun att utan underställning teckna borgen för lån

till överkostnader i allmännyttiga företag och bostadsrättsföreningar med

95-procentig belåning samt för halva egeninsatsen för egnahemsägare och

bostadsrättshavare. Däremot anser styrelsen det vara en onödig omgång att

som kommittén föreslagit ändra nuvarande krav på kommunal borgen

för bostadslån för egnahem från att avse högst 4 000 kr. till att gälla ett

belopp motsvarande 5 % av låneunderlaget. Styrelsen förordar i stället en

uppräkning av det fasta beloppet till 5 000 kr. Bankinspektionen framhåller

att kommittén inte klargjort huruvida kommunalt borgensåtagande för all­

männyttiga företag och bostadsrättsföreningar skall säkerställas av inteck­

ningar. Inspektionen anser att det kan ifrågasättas om inte en sådan rätt

för kommunerna strider mot de förutsättningar som ligger till grund för

statsmakternas beslut beträffande låneunderlag m. in. och avstyrker därför

kommitténs förslag i denna del. Kommunalrättskommittén har intet att

erinra mot kommitténs förslag och framhåller att det inte synes erforderligt

att beträffande borgen för överkostnad uppställa en begränsning till lån med

längre löptid än fem år. Svenska stadsförbundet anser det försvarligt att

kommunen medverkar vid finansiering av överkostnader även om princi­

piella betänkligheter kan resas. En sådan övervältring av finansieringsansva­

ret rubbar fördelningen mellan stat och kommun av de bostadspolitiska upp­

gifterna enligt de grunder statsmakterna har antagit. Förbundet anser att

kommunerna bör få rätt att teckna borgen för sådana kostnader utöver låne­

underlaget som de lokala förhållandena förorsakar, då fråga är om kommu­

nala och allmännyttiga företag i vilka kommunerna själva har ett väsentligt

inflytande. Svenska kommunförbundet framhåller att den föreslagna rätten

för kommun att teckna borgen för lån motsvarande hälften av egnahemsäga­

res och bostadsrättshavares egeninsats kan väntas bli utnyttjad i hög grad.

Enligt förbundet vore det rationellare att höja lånegränsen för egnahems-

byggare till 95 %, vilket för låntagarna medför samma effekt och gör kom­

munal borgen enligt kommitténs förslag obehövlig. En sådan höjning av den

övre lånegränsen innebär ett något större risktagande för kommunerna till

följd av reglerna om borgen för del av statslånet. Någon ytterligare utvidg­

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

115

ning av kommunernas borgensansvar i samband med höjning av lånegränsen

synes inte motiverad. Förbundet tillstyrker förslaget om rätt för kommuner­

na att teckna borgen för lån till kostnader som inte täcks av låneunderlaget.

Förbundet förutsätter dock att beräkningsmetoderna anpassas så till de fak­

tiska produktionskostnaderna att överkostnader i regel kan undvikas. Svens­

ka riksbyggen framhåller att rätten att teckna borgen för överkostnader får

ses som en åtgärd som tillämpas endast i undantagsfall. Reglerna härom bör

därför utformas restriktivt. SABO finner att förslaget om kommunal bor­

gen för överkostnader är den lättast framkomliga vägen att lösa problemet

med s. k. underbelåning och tillstyrker därför att möjligheterna till sådan

borgen skapas.

Till skillnad mot kommittén anser bostadsstyrelsen att den nuvarande

bestämmelsen i 3 3 § bostadslåne kungörelsen, enligt vilken er­

sättning av statsmedel i vissa fall kan utgå för förlust som uppkommit i all­

männyttigt företag, kan undvaras i fortsättningen. Som skäl för sin stånd­

punkt anför styrelsen dels den ökade insikten hos kommunerna om vikten

av en riktig lokalisering av byggandet, dels de pågående kommunindelnings-

reformerna och en ifrågasatt sammanslagning av allmännyttiga företag till

större företagsenheter, dels ock den omständigheten att kommunernas akti­

vitet numera inte nämnvärt torde påverkas av föreskrifterna om förlust-

ersättning. Det behov av stöd från statens sida som i vissa fall torde kunna

uppkomma exempelvis vid nedläggning av industrier, bör kunna tillgodoses

på annat sätt än genom föreskrift i lånekungörelsen. Styrelsen antyder en

metod liknande den som gäller för arbetsmarknadsstyrelsens verksamhet

avseende inlösen av egnahem. Kommiinalrättskommittén ansluter sig till

kommitténs bedömning att bestämmelsen om ansvarsfördelning fortfarande

bör finnas kvar och hänvisar till att det föreslagna finansieringssystemet

medför en ökning av skulden under en första period av en fastighets livstid.

Den riskökning som därigenom uppkommer kan bli särskilt kännbart för

allmännyttiga företag på mindre orter där stabiliteten i bostadsefterfrågan

är känslig. Utfallet av den långsiktiga riskbedömning som det här kan bli

fråga om kommer i framtidens samhälle att bero mera på den statliga eko­

nomiska politiken än på kommunalt förutseende.

Kungl. Majrts proposition nr 100 år 1967

Lån till förvärv av småhus m. m.

Bostadspolitiska kommittén

För att öka möjligheterna att förvärva befintliga småhus på orter, där

lokaliseringspolitiska skäl talar för att lån till nybyggen inte bör beviljas,

föreslår kommittén en försöksverksamhet med lån till sådana förvärv. Verk­

samheten bör tills vidare begränsas till att gälla hus som i de fyra nordli­

116

gaste länen genom arbetsmarknadsorganens inlösenverksamhet eller genom

lantbruksmyndigheternas åtgärder kommit i statens ägo. Lånet bör utgå

med belopp som motsvarar skillnaden mellan köpeskillingen och summan

av de inteckningslån som belastar fastigheten, ökad med 10 % av köpe­

skillingen. Lånet bör amorteras på högst 20 år och ränta utgå efter en ränte­

sats som, där inte annat förordnas, skall motsvara statens normalränta.

Kommittén föreslår slutligen att i fall, där statligt belånat bostadshus

upphör att användas som permanentbostad, lånet skall få ligga kvar men

amorteringstiden förkortas till fem eller högst tio år. Ränta bör då debiteras

enligt reglerna för förvärvslån, alternativt enligt en räntesats som motsva­

rar marknadens primärlåneränta.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1967

Remissyttrandena

Kommitténs förslag om lån till förvärv av egnahem i vissa

fall tillstyrks av lantbruksstyrelsen, RLF, Svenska riksbyggen, LO, bostads-

stgrelsen och flera länsbostadsnämnder.

Rostadsstyrelsen anser att en smidigare handläggning av ärenden rörande

förvärv skulle kunna nås om lån får beviljas direkt till den nye ägaren utan

föregående beslut om inlösen av arbetsmarknadsorganen. Beträffande un­

derlaget för en bestämning av det statliga kreditstödets storlek erinrar sty­

relsen om att Kungl. Maj :t bär föreskrivit, att vid inlösen av egnahemsfas-

tighet inlösningsbelopp på vissa villkor får sättas så mycket högre än taxe­

ringsvärdet att det täcker överskjutande, inte statligt inteckningslån i fas­

tigheten. Länsbostadsnämnden i Västerbottens län anför att det har visat

sig svårt att sälja inlösta fastigheter, särskilt i de fall statlig belåning inte

funnits eller funnits till lågt belopp. Länsbostadsnämnden i Norrbottens län

har den bestämda uppfattningen att onödiga förluster skulle kunna und­

vikas om möjlighet till belåning på skäliga villkor fanns.

Arbetsmarknadsstyrelsen finner inte skäl att f. n. aktualisera den nya

låneformen. Styrelsens hittillsvarande erfarenheter vid försäljning av in­

köpta fastigheter i vissa delar av Norrland har ännu inte pekat på något

behov av ökade möjligheter att bevilja köparen krediter. Styrelsen hänvisar

också till sina möjligheter att vid behov dels bevilja anstånd med köpeskil­

lingens erläggande och dels medge amortering på upp till fem år.

Förslaget om möjlighet att medge anstånd med återbetalning

av statligt lån då ett statsbelånat hus inte längre används för perma­

nent ändamål har inte mött några invändningar från remissinstanserna.

Lantbruksstyrelsen anser att, då fråga är om jordbruksfastighet, ytterligare

ett villkor bör uppställas, nämligen att bostadshuset genom avstyckning av

lämplig tomt skiljs från fastigheten i övrigt så att denna kan försäljas för

rationaliseringsändamål.

Kungi. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

117

Vissa bostadsförmedlingsfrågor

Inledning

Enligt 10 § lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering m. in.

äger Kungl. Maj :t förordna att i kommun, där lagen äger tillämpning,

avgiftsfri bostadsförmedling skall anordnas på kommunens bekostnad.

Sådant förordnande innebär inget tvång för bostadsupplåtarna. Det står

dem fritt att välja bland de bostadssökande utan att anlita den kommunala

bostadsförmedlingen. Hyresregleringslagen ger alltså inte möjlighet att

införa s. k. obligatorisk bostadsförmedling. Den ger inte heller Kungl.

Maj :t rätt att bestämma om de kommunala bostadsförmedlingarnas orga­

nisation eller verksamhet. Dessa frågor har ansetts böra väsentligen an­

komma på kommunerna själva (se ABU 1962:37). Sålunda bestämmer

kommunerna vilka normer som skall följas vid anvisning av bostäder.

I 12 § hyresreglcringslagen och 13 § lagen den 19 juni 1942 (nr 430)

om kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. in. bemyndigas

Kungl. Maj :t meddela föreskrifter om skyldighet att lämna uppgifter om

bl. a. lediga bostäder. Syftet med bestämmelserna är att underlätta bostads­

förmedlingarnas verksamhet. Uppgiftsskyldighet föreligger f. n. i de större

städerna enligt kungörelsen den 3 december 1943 (nr 831) om skyldighet

att anmäla hyresledighet in. m. Anmälningsskyldigheten gäller inte om

lägenheten hyrs ut inom viss tid. I orter med bostadsbrist brukar uthyrning

nästan alltid ske inom tidsfristen. Kungörelsen saknar till följd härav

praktisk betydelse.

Kommunal bostadsförmedling enligt förordnande av Kungl. Maj :t finns

f. n. i tre städer. Förordnandena bar meddelats på framställning av stä­

derna. Något åläggande mot kommuns önskan att inrätta bostadsförmed­

ling har inte förekommit. Drygt 80 kommuner, främst de större städerna,

har frivilligt anordnat särskild bostadsförmedling. I ett antal andra kom­

muner förs register över bostadssökande av annat kommunalt organ.

Alltsedan hyresregleringslagen kom till har i skilda sammanhang fram­

förts yrkanden och förslag i syfte att få till stånd obligatorisk bostads­

förmedling. Bostadsförmedlingsutredningen (SOU 1967:1 s. 64—78) läm­

nar en utförlig redogörelse härför och jag inskränker mig här till följande

sammandrag.

År 1943 utarbetades inom finansdepartementet ett utkast till lag om

zillstånd att hyra bostad. Det innebar att hyreslicens skulle meddelas efter

behovsprövning av hyresnämnd. Inom socialdepartementet utarbetades ar

1950 en promemoria med förslag till lag om inskränkning i rätten att hyra

bostadslägenhet. Den avsåg förbud för ensamstående att hyra lägenhet.

118

Båda de nämnda lagförslagen avstyrktes vid remissbehandlingen och ledde

inte till någon åtgärd.

Hyresregleringskommittén undersökte i sitt betänkande »Behovspröv-

ning på bostadsmarknaden» (SOU 1952:37) möjligheterna att uppnå eu

från samhällets synpunkt mera önskvärd fördelning av det lediga lägen-

hetsbeståndet. Åtgärder i syfte att göra önskvärda bostadsupplåtelser

ekonomiskt förmånliga och inte önskvärda oförmånliga fann kommittén

inte vara genomförbara. Obligatorisk bostadsförmedling avvisade kom­

mittén främst på grund av därmed förenade praktiska och administrativa

svårigheter. Kommittén förordade eu frivillig behovsprövning genom bo-

stadsupplåtarnas egen försorg, som därefter på initiativ av Kungl. Maj :t

kom till stånd med början år 1953. I samband därmed utfärdade bostads-

producenternas och fastighetsägarnas riksorganisationer rekommendatio­

ner till riktlinjer för lägenhetsupplåtelser.

Bostadsförmedlingarnas tillgång till bostäder

Nuvarande förhållanden

De kommuner som har inrättat bostadsförmedling verkar på olika sätt

för att lägenheter, som är avsedda att hyras ut eller upplåtas med bostads­

rätt, tillförs den kommunala bostadsförmedlingen för att fördelas bland de

bostadssökande som är anmälda där. Sålunda träffas överenskommelser

med de kommunala bostadsföretagen om anvisningsrätt till lägenheterna

i företagens hus. Vidare begagnar man sig av de kontakter med bostads-

producenter, som olika kommunala organ får vid försäljning av mark,

tomträttsupplåtelser och förmedling av statliga lån, och söker få med­

givande till att bostäderna i planerade nybyggen skall få upplåtas till

sökande som anvisas av den kommunala bostadsförmedlingen. På vissa

håll har avtal träffats mellan kommunen och organisationer av bostadspro-

ducenter om att den kommunala bostadsförmedlingen skall få anvisnings-

rätten till lägenheterna i nyuppförda hus. När bostadsförmedlingarna an­

visar lägenheter åt bostadssökande, som redan har bostad, söker förmed­

lingarna också i allmänhet skaffa sig anvisningsrätten till de ledigblivna

lägenheterna (successionslägenheterna). Även i övrigt söker man på olika

sätt verka för att tillföra de kommunala bostadsförmedlingarna anvisnings-

objekt. Genom åtgärder av dessa slag har de kommunala bostadsförmed­

lingarna på många håll fått anvisningsrätt till alla eller flertalet nyprodu­

cerade lägenheter och i regel till successionslägenheterna samt därutöver

i allmänhet till de lägenheter som i övrigt blir lediga i de kommunala före­

tagens fastigheter.

Beträffande successionslägenheterna tillämpas regelmässigt den ord­

ningen, att hyresvärden eller bostadsrättshavaren avfordras en s. k. värd­

förbindelser som innehåller att successionslägenheten får hyras ut eller

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1007

119

överlåtas till bostadssökande som förmedlingen anvisar. I stort sett synes

förfarandet med värdförbindelser ha godtagits av lägenhetsupplåtarna,

vilket bl. a. har tagit sig uttryck i att åtskilliga lokala fastighetsägarorga­

nisationer rekommenderat sina medlemmar att inte motsätta sig en sådan

ordning.

1 övrigt får bostadsförmedlingarna ofta förmedlingsrätt till lediga lägen­

heter i kommunens egna fastigheter och i de allmännyttiga företagens hus

men däremot mera sällan i privata hyreshus och bostadsrättsföreningar.

Vissa bostäder förmedlas regelmässigt på annat sätt än genom den kom­

munala bostadsförmedlingen. Detta gäller bl. a. egna hem och bostäder

som är avsedda för vissa kategorier bostadssökande. Exempel på kategori­

bostäder utgör ungdomshotell, studentbostäder, pensionärsbostäder och

vissa personalbostäder, t. ex. bostäder för sjukhuspersonal. Emellertid

är bostadsförmedlingarna ofta inkopplade även i dessa fall, nämligen när

det gäller bevakningen av eventuella successionslägenheter.

I utredningens betänkande (s. 19—26) lämnas en närmare redogörelse

för hur bostadsförmedlingarna i de större städerna får tillgång till anvis-

ningsbostäder. Jag hänvisar till denna redogörelse.

Enligt 1960 års bostadsräkning fanns närmare 2,7 milj. bostadslägen­

heter. 2 milj. hade privata ägare, ca 300 000 ägdes av kooperativa företag och

återstoden av staten, kommuner och allmännyttiga bostadsföretag. Av ny­

produktionen har under de senaste åren omkring 90 % finansierats med

statligt stöd. För flerfamiljshus var denna andel 97 %. Vid en enkät,

vars resultat närmare redovisas i utredningens betänkande, har bostads-

styrelsen inhämtat att år 1966 ett 50-tal kommuner förfogade över minst

95 % av nyproduktionen för kommunal förmedling, lika många förfogade

över mellan 50 och 95 % samt 15 kommuner över mindre än hälften av ny­

produktionen.

Kostadsförmedlingsutredningen

Utredningen har till en början undersökt de rättsliga möjligheterna för

kommunerna att förse bostadsförmedlingarna med anvisningsbostäder.

Vid markförsäljning och tomträttsupplåtelse finns det enligt utredningen

inte något kommunalrättsligt hinder mot att kommunen utverkar åtagan­

de från köparen eller tomträttshavaren att ställa bostäder som byggs

på ifrågavarande mark till bostadsförmedlingens förfogande. Däremot

innebär reglerna om köp av fast egendom och tomträttsupplåtelse att av­

talets bestånd inte blir beroende av att ett sådant villkor uppfylls. Avtals­

brott kan således inte grunda rätt för kommunen att kräva att köpet eller

upplåtelsen skall gå åter.

Med stöd av bl. a. ett utlåtande av tredje lagutskottet (1953:26 s. 47)

finner utredningen emellertid att de nämnda reglerna inte kan anses ut­

göra hinder mot att genom annat avtal än köpeavtal och tomträttsavtal

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

120

binda köparen resp. tomträttshavaren att låta inte bara förstagångsupp-

låtelsen utan även följande upplåtelser ske genom kommunal bostadsför­

medling. Sådana överenskommelser får inte verkan mot tredje man —

t. ex. en ny ägare eller tomträttshavare — och kommer såvitt avser tomt­

rätt därför inte heller att minska dess kreditvärde. Någon begränsning

i kommunens möjligheter att i sitt intresse genom obligation srättsliga av­

tal stipulera villkor av angiven innebörd kan inte antas vara avsedd. Det

bör därför även vara tillåtet att i ett särskilt sidoavtal ta in bestämmelser

om att fastighetsägare eller tomträttshavare vid framtida överlåtelse skall

se till att köparen övertar förpliktelserna enligt sidoavtalet samt att knyta

en vitesbestämmelse till säkerhet för att såväl denna förpliktelse som fas­

tighetsägarens resp. tomträttshavarens åtagande att låta upplåtelse ske

genom bostadsförmedlingen iakttas.

Såvitt utredningen kunnat utröna har hittills inte några vitesklausuler

förekommit i avtal om förmedlingsrätt. Det har inte heller i något fall på­

talats, att avtalsbrott i anledning av avtal om förmedlingsrätt begåtts från

bostadsupplåtarnas sida. Utredningen finner det därför svårt att förutse

vilka åtgärder en kommun skulle antas komma att vidta om ett sådant

villkor åsidosätts. Ett uppenbart åsidosättande av avtal om förmedlings­

rätt för kommunal bostadsförmedling bör i varje fall kunna föranleda

att kommunen blir obenägen att i fortsättningen upplåta mark till bygg-

nadsföretagare som sålunda underlåtit att rätta sig efter kommunens

önskemål om förmedlingsrätt. Vetskapen härom torde enligt utredningen

vara anledningen till att avtalsbrott på detta område inte har förekommit.

Utredningen tillägger att på de håll där byggnadsbranschens organisationer

genom skriftliga överenskommelser med kommunen har åtagit sig att

medverka till att avtal om förmedlingsrätt kommer till stånd ytterligare

garantier torde ha skapats för att kommunens intressen i detta avseende

verkligen blir tillgodosedda.

Utredningen erinrar om att kommun enligt lagen den 10 juli 1947

(nr 523) om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande

är skyldig att förmedla statliga bostadslån. I samband med sådan förmed­

ling förekommer det på sina håll att lånsökanden undertecknar en för­

bindelse eller fullmakt, vari han uppdrar åt den kommunala bostadsförmed­

lingen att anvisa bostadssökande till de blivande lägenheterna. Det torde

däremot inte ha inträffat att något förslag om villkor om förmedlingsrätt

upptagits i det yttrande över ansökan om bostadslån som kommunens för­

medlingsorgan avger. Enligt utredningen förhåller det sig sannolikt så,

att bostadsproducenterna inte ansett sig ha anledning att motsätta sig

kommunens önskemål om förmedlingsrätten. Lägenhetsupplåtaren har ju

alltid haft möjlighet att avböja bostadsförmedlingens anvisningsförslag

om han hyst tvivel om den anvisades godtagbarhet som hyresgäst. Dess­

utom har upplåtarna haft frihet att förhandla med bostadsförmedlingen,

ICungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1967

121

om de exempelvis behövt disponera ett större eller mindre antal lägenheter

för visst ändamål.

Vid prövning av frågan om kommun vid förmedling av bostadslån äger

ställa villkor om kommunal bostadsförmedling citerar utredningen föl­

jande utlåtande av andra lagutskottet (1947:53 s. 16) över förslaget till

den nyssnämnda lagen.

Sedan det blivit en kommunal skyldighet att förmedla statliga lån och

bidrag, förlora givetvis kommunerna möjligheten att vid sin förmedling

fästa särskilda villkor, exempelvis skyldighet för låntagare att vid uthyr­

ning av fastigheten anlita kommunal bostadsförmedling. De berättigade

kommunala önskemål, som kunna finnas, att med tillhjälp av den kommu­

nala bostadsförmedlingen skaffa möjligheter att dirigera hyresmarknaden

låta sig emellertid icke tillgodoses inom ramen av den förevarande lag­

stiftningen. I stället torde, om ett dylikt villkor för den statliga långivning­

en på området bör införas, det redan i de allmänna grunder för lånens er­

hållande, vilka fastställas av Kungl. Maj :t och riksdag, inryckas en be­

stämmelse, som möjliggör för kommun att knyta detta villkor till sin med­

verkan.

Utredningen drar härav slutsatsen att bostadslånemyndigheterna inte

utan vidare kan hämta stöd i gällande författningar för att avslå en an­

sökan om bostadslån enbart på den grund att lånsökanden avböjt kommu­

nal förmedling av de blivande bostäderna.

Vid sin undersökning av möjligheterna att öka bostadsförmedlingens

tillgång till bostäder behandlar utredningen först lägenheter i det be­

fintliga fastighetsbeståndet. I och för sig skulle, säger ut­

redningen, en mera genomgripande reglering med kontroll av omflytt­

ningar i det befintliga lägenhetsbeståndet kunna vara påkallad med hänsyn

till de otillåtna ersättningar som ibland tas ut vid bostadsupplåtelser.

Möjligen skulle man kunna komma till rätta med denna företeelse genom

obligatorisk bostadsförmedling, varigenom alla bostadsupplåtelser skulle

vara underkastade kontroll. Utredningen anser det emellertid ovisst om en

sådan kontroll kan göras så effektiv att risken bortfaller för att den som

förfogar över en ledig bostadslägenhet begär eller tar emot otillåten er­

sättning för överlåtelsen.

Obligatorisk förmedling av upplåtelser i det befintliga bostadsbeståndet

skulle enligt utredningen vidare fordra omfattande lagstiftning med detalj-

bestämmelser och anvisningsnormer, tidsfrister in. in. Tillämpningen av

en sådan lagstiftning skulle med säkerhet bli administrativt tungrodd och

för att bli effektiv förutsätta en betydande kontrollapparat. Övervägande

skäl talar därför enligt utredningens mening för att statsmakterna såvitt

gäller lägenheterna i det befintliga fastighetsbeståndet bör avstå från att

ingripa till förmån för de kommunala bostadsförmedlingarna. Till följd

härav har utredningen inte heller ansett sig böra överväga revidering av

1943 års kungörelse om skyldighet att anmäla liyresledighet m. m.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1967

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

I fråga om bostadsförmedlingarnas tillgång till nyproducerade

lägenheter framhåller utredningen att särskild lagstiftning skulle

förutsätta att också anvisningsnormerna reglerades i författning. Bostads-

förmedlingsverksamheten skulle därigenom föras över till det special-

reglerade området för kommunal verksamhet, vilket skulle medföra att

kommunernas rörelsefrihet begränsades genom författningsföreskrifter.

En speciallagstiftning skulle även medföra påtagliga svårigheter i fråga

om kontrollen av lagstiftningens efterlevnad. Med hänsyn härtill anser

utredningen att detta område av kommunal verksamhet inte bör göras till

föremål för specialreglering.

Utredningen riktar härefter uppmärksamheten mot det samspel som äger

rum mellan stat och kommun, när det gäller fördelningen av de statliga

bostadslånen. Finansieras ett bostadsbyggnadsprojekt helt utan ekono­

miskt stöd från det allmänna eller har kommunen inte tillhandahållit tomt­

mark och därför ansett sig inte ha anledning eller möjlighet att få till

stånd en överenskommelse med byggherren om anvisningsrätt till blivande

bostadslägenheter, torde de skäl som från allmän synpunkt kan åberopas

för att kräva förmedlingsrätt till bostäderna vara avgjort svagare än om

bostäderna tillkommit med statligt lånestöd. Eftersom vidare den helt

privatfinansierade delen av bostadsproduktionen är förhållandevis ringa

anser utredningen att de hus som uppförs utan statligt lånestöd kan

lämnas åsido i detta sammanhang.

Eu möjlighet att säkerställa kommunal förmedling av de bostäder som

tillkommer inom ramen för den statliga bostadslångivningen synes enligt

utredningen kunna erbjuda sig genom att man inför ett stadgande i den

författning som reglerar nämnda långivning, dvs. bostadslånekungörelsen,

varigenom kommun skulle få möjlighet att som förutsättning för lån på­

fordra kommunal förmedling av de bostäder låneansökan avser.

Inte alla bostäder som byggs med stöd av statliga lån bör enligt utred­

ningen förmedlas genom kommunala organ. Beträffande lån till småhus,

där låneansökan görs av den som skall bebo huset, torde det ligga i sakens

natur att någon föreskrift om kommunal förmedling inte gärna kan komma

i fråga om huset är ett enfamiljshus. En annan sak är att det ofta före­

kommer att kommunerna tillhandahåller tomtmark för egnahemsbebyggel­

se och i det sammanhanget vid fördelningen av egnahemstomter håller

bostadsförmedlingen underrättad om ledigblivande lägenheter. Såvitt gäller

tvåfamilj shus talar det särskilda kravet på gott förhållande mellan de i

huset boende mot att bostadsförmedlingen skall ha bestämmande inflytan­

de på valet av hyresgäst. För småhus av enfamilj styp som inte skall bebos

av byggherren ligger saken annorlunda till. Det är numera inte ovanligt

att sådana hus upplåts med liyres- eller bostadsrätt. Emellertid förekom­

mer även lån för s. k. gruppbygge av småhus och ibland även för enstaka

123

hus, vilka är avsedda att säljas till dem som skall bebo husen. Beträffande

dylika hus är det vanligt, att kommunerna tillhandahåller tomtmark och

därmed får möjlighet att utöva inflytande på uttagningen av spekulanter

till husen. Vill man säkerställa kommunal förmedling av bostäder som till­

kommer med statligt lånestöd finner utredningen det naturligt att med

lägenheter i flerfamiljshus jämställa dels de småhus som är avsedda att

upplåtas med hyresrätt eller bostadsrätt och dels de småhus av enfamilj s-

typ, som är avsedda att säljas till dem som skall bebo husen.

Vissa bostäder anvisas regelmässigt på annat sätt än genom kommunal

bostadsförmedling. Detta gäller bl. a. bostäder, som är avsedda för särskilda

kategorier bostadssökande. Exempel på kategoribostäder utgör ungdoms-

hotell, studentbostäder, pensionärsbostäder samt vissa personalbostäder.

Liksom i andra låneärenden skall kommunernas förmedlingsorgan yttra

sig över ansökningar om statligt lån till kategoribostäder. I praktiken torde

kommunerna ha ett avgörande inflytande över tillkomsten av sådana

bostäder. Skulle kategoribostäder komma till stånd, torde det i allmänhet

inte finnas anledning att den kommunala bostadsförmedlingen övertar

anvisningsbestyret beträffande dessa bostäder.

Ett allmänt stadgande i bostadslånekungörelsen om att bostadslån inte

får beviljas om inte lånsökanden förbinder sig att låta de blivande lägen­

heterna förmedlas genom kommunal bostadsförmedling eller annat lämp­

ligt kommunalt organ skulle få generell räckvidd för hela den statliga

bostadslångivningen. På de flesta håll där kommunal bostadsförmedling

inte har inrättats torde emellertid bostadsmarknadsläget vara sådant att

en dylik generell förmedlingsrätt inte behövs. Även i orter där läget på bo­

stadsmarknaden är mer ansträngt kan vissa bostadsbyggnadsprojekt böra

få statliga lån utan att för den skull lägenheterna bör förmedlas genom

kommunala organ. Det kan exempelvis finnas kommuner, som i fråga om

kooperativa lägenheter anser det mest ändamålsenligt att låta företagen

själva ombesörja lägenhetsanvisningen. Häremot kan naturligtvis invändas

att kommunerna, om en generell föreskrift av nämnda innebörd införs,

inte behöver begagna sig av den förmedlingsrätt som sålunda tillagts dem.

Med hänsyn till lånsökandenas intresse av att klarhet redan från början

råder på denna punkt anser utredningen det emellertid lämpligare att

kommunerna för varje enskilt projekt tar ställning till frågan om kom­

munal förmedling bör ske av de blivande lägenheterna eller inte. Möjlig­

heterna för kommuner att få förmedlingsrätt till nyproducerade bostäder

bör inte begränsas till vissa orter. Det torde ligga i sakens natur att för­

medlingsrätt kommer att begäras endast om bostadsmarknadsläget i orten

påkallar det.

Några generella undantag för vissa företagsformer bör enligt utredningen

inte göras. Det bör ankomma på kommunerna att avgöra i vilken omfatt­

ning de vill tillförsäkra sig förmedlingsrätt. Kommunerna får då möjlig-

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1967

liet att genom undantag från kravet på förmedlingsrätt främja bostads-

sparande.

Om en bostadsproducent behöver disponera de med låneansökan avsedda

bostäderna för särskilt ändamål kan det i vissa fall vara befogat att kom­

munen helt eller delvis avstår från kommunal förmedling. Det kan gälla

s. k. äkta bostadsrättsföreningar, dvs. där lägenheterna skall upplåtas till

dem som från början bildat föreningen. Det kan även förekomma ideella

stiftelser och andra sammanslutningar, som önskar uppföra bostadshus

för särskilt ändamål. Situationen kan vidare vara den, att exempelvis ett

industriföretag antingen avser att bygga bostäder i egen regi eller har för­

klarat sig villigt att bidra med krediter till ett bostadsbyggnadsföretag och

som villkor för sin kreditgivning krävt att för sina anställdas räkning

få disponera lägenheter. Även i ett sådant fall kan det vara motiverat med

undantag helt eller delvis från kommunal förmedling av lägenheterna.

De överenskommelser, varigenom åtskilliga bostadsförmedlingar redan

nu har tillförsäkrats förmedlingsrätt till nyproducerade lägenheter, är

i vissa fall utformade så att även ledigblivande lägenheter skall anvisas

genom förmedlingen. Utredningen anser det inte vara någon olägenhet

att kommunerna även i fortsättningen träffar överenskommelser med bo-

stadsproducenterna om att ledigblivande lägenheter skall anvisas av för­

medlingen.

Utredningen understryker att den kommunala förmedlingsrätten till bo­

städer, som uppförs med statligt lånestöd, givetvis inte syftar till att kom­

munerna skall överta det ekonomiska ansvaret för bostadsupplåtelserna.

Det måste sålunda stå klart för såväl upplåtarna som bostadssökandena

att bostadsanvisningen är att betrakta som ett förslag och att det i sista

hand är upplåtarna som har att träffa avtal med de anvisade.

Vid lägenhetsanvisningen måste tillbörlig hänsyn tas till lägenhetsupp-

låtarna genom att dessa i god tid tillställs anvisningsförslag. I fråga om

nyproducerade lägenheter är det särskilt angeläget alt bostadsförmedling­

en på ett tidigt stadium skaffar sig kännedom om tidpunkten för lägen­

heternas färdigställande, lägenheternas storlek och utrustning samt kost­

nader in. in. De bostadssökande bör få skälig betänketid och förmedlingen

möjlighet att i god tid före inflyttningen — förslagsvis tre månader före

denna — lämna anvisningsförslag. Att upplåtarnas intresse av att bli

anvisade bostadssökande, som skäligen kan godtas som hyresgäster resp.

bostadsrättshavare, blir tillgodosett är självfallet av största betydelse. Om

en kommun begärt förmedlingsrätt till bostäderna i ett låneprojekt men

det sedermera visar sig, att det bland de hos bostadsförmedlingen anmälda

sökandena inte finns lämpliga spekulanter till bostäderna, får det i stället

ankomma på upplåtaren att själv anskaffa hyresgäster eller bostadsrätts­

havare.

I den mån upplåtaren behöver reservera vissa bostäder för egen räkning,

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

125

exempelvis för personal som erfordras för fastighetens skötsel och för­

valtning, förutsätter utredningen att bostadsförmedlingarna medverkar

till att dessa behov blir tillgodosedda.

Slutligen undersöker utredningen hur ett villkor om kommunal för­

medling av bostäder som tillkommer med statligt lånestöd närmare bör

utformas.

Om man föreskriver att kommun som villkor för bostadslån skall kunna

kräva kommunal förmedling av nyproducerade lägenheter och det i ett

konkret fall ■— där kommun ställt ett dylikt villkor — vid den slutliga

prövningen av låneansökan visar sig att villkoret inte har uppfyllts, skulle

lånet inte kunna beviljas. När slutligt lånebeslut meddelas, har i allmän­

het inflyttning i lägenheterna redan ägt rum. Om lånet då inte skulle få

beviljas skulle detta enligt kommitténs uppfattning kunna få menliga

ekonomiska konsekvenser för dem som flyttat in i lägenheterna. Från all­

män synpunkt torde det vara ytterst tveksamt om detta kan accepteras.

Visserligen kan låntagaren när som helst säga upp lånet till omedelbar

betalning. I sådant fall uppkommer samma ekonomiska konsekvenser

för dem som bor i lägenheterna. I allmänhet torde emellertid de bostads-

producenter som ansöker om statligt lån, speciellt i nuvarande läge på

kreditmarknaden, vara helt beroende av lånet för att genomföra företaget.

Det torde höra till sällsyntheterna, att preliminärt beviljat lån inte tas i an­

språk eller att lån sägs upp före lånetidens utgång. Med hänsyn härtill

torde det i och för sig med stor sannolikhet kunna förutsättas, att bostads-

producenterna skulle komma att uppfylla ett lånevillkor om förmedlings-

rätt. Emellertid kan det inte uteslutas att meningsskiljaktigheter angående

villkorets rätta uppfyllande ändock uppkommer, t. ex. mellan bostadsför­

medlingen och bostadsproducenten. Det bör enligt utredningen inte gärna

ankomma på lånemyndigheterna att pröva om de av kommunen uppställda

principerna för lägenhetsanvisningen har iakttagits, exempelvis i sådana

avseenden som beträffande bostadssökandes godtagbarhet som hyresgäst,

rätt för lägenhetsupplåtare att reservera bostäder för fastighetsskötare,

mottagande av barnfamiljer etc. Därför anser utredningen att villkoret

inte bör utformas så att det får nämnda konsekvenser.

För att undvika de påfrestningar för såväl bostadslånemyndigheterna

som producenterna och även bostadsförmedlingarna, som tillämpningen av

ett lånevillkor med nyssnämnda utformning skulle kunna medföra, bör

i stället övervägas om det kan vara tillräckligt att i bostadslånekungörelsen

föreskriva att lån inte får beviljas, såvida vederbörande kommun beslutat

om kommunal förmedling av de blivande bostäderna men avtal härom

inte kommit till stånd. Avtalsbrott från låntagarens sida skulle i så fall

inte inverka på långivningen som sådan. Då man har goda erfarenheter

av de avtal om förmedlingsrätt till nyproducerade bostäder, som träffats

i samband med markupplåtelser, saknas enligt utredningen anledning anta

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

126

att en försämring härvidlag skall behöva befaras om kommunerna i stället

i samband med bostadslångivningen får möjlighet att avtala om förmed-

lingsrätt till nyproducerade bostäder. Ytterligare en fördel med avtals-

linjen är att man får tillfälle att samtidigt också avtala om bostadsförmed­

lingens medverkan vid friställande av successionslägenheter och andra le-

digblivande lägenheter. Något hinder att till dessa avtal knyta en vites­

bestämmelse möter inte. Om avtalsvillkoren utan bärande skäl skulle

åsidosättas av låntagaren torde kommunen få anledning att överväga

om framtida låneansökningar bör tillstyrkas eller inte.

Utredningen föreslår således att statligt bostadslån till flerfamiljshus och

sådant småhus som inte skall bebos av lånsökanden inte får beviljas om

kommunen beslutat att kommunal förmedling av de blivande bostäderna

skall äga rum men avtal härom inte kommit till stånd.

Mot utredningens sistnämnda förslag reserverar sig en ledamot av ut­

redningen (herr Breitholtz). Enligt reservantens mening kvarstår med den

lösning utredningsmajoriteten har föreslagit kravet på att klarhet från

början måste råda om innebörden av lånevillkoret, såväl vad gäller anvis-

ningsnormer och tidsfrister som de rättsliga konsekvenserna och det eko­

nomiska ansvaret. Bestämmelser härom kan utfärdas endast i en särskild

författning. Reservanten frågar bur länge producenten eller fastighetsäga­

ren skall tvingas vänta på anvisning från bostadsförmedlingen, vid vilken

tidpunkt lian bär rätt att hyra ut en lägenhet utan bostadsförmedlingens

hörande för att skydda sina ekonomiska intressen och om bostadsförmed­

lingen svarar för utebliven liyreslikvid. Majoritetens ställningstagande, var­

igenom bostadsförmedlingarna fritas från allt ekonomiskt ansvar och pro­

ducenter och fastighetsägare lämnas att klara problemen, är enligt reser­

vanten för ensidigt och kan inte accepteras. Med den av majoriteten före­

slagna lösningen har man också anledning befara att kommunerna genom­

gående kommer att slentrianmässigt kräva anvisningsrätt för samtliga lä­

genheter i ett hus för vilket statligt lån skall tillstyrkas. Härigenom kom­

mer i realiteten en obligatorisk bostadsförmedling att införas för huvud­

parten av det blivande Iägenhetsbeståndet, utan att de rättsliga och eko­

nomiska konsekvenserna för den enskilde blivit utredda.

Kiingl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

Remissyttrandena

I några yttranden anläggs allmänna synpunkter på bostads-

förmedlingsutredningens förslag. Yttranden som i allmänna ordalag till­

styrker förslaget avges av statens hyresråd, länsstyrelsen i Östergötlands

län, Malmö förorters samarbetsnämnd, stadslcollegiet i Hälsingborg, fas-

tighetsnämnden i Lund samt drätselkamrarna i Trelleborg och Uddevalla.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser att en författningsmässig begräns­

ning av kommunernas rörelsefrihet inte är nödvändig eller lämplig från

127

bostadspolitiska synpunkter. Man måste enligt länsstyrelsen kunna utgå

från att kommunerna lojalt skall följa centralt utfärdade rekommenda­

tioner om förmedlingsverksamheten.

Kritik mot utredningen riktar Hyresgästernas riksförbund, som anser att

utredningen inte tillräckligt har analyserat betydelsen för bostadsförmed-

lingsverksamheten av den ökade rörligheten på arbets- och bostadsmark­

naden och inte har kommit med förslag till konkreta åtgärder som skulle

kunna ge bostadsförmedlingarna möjligheter att fungera effektivt. Enligt

förbundet har utredningen ytligt behandlat och bara delvis löst frågorna

om lägenlietstillgången och anvisningsnormerna. Förbundet fortsätter.

Om statens och kommunernas åtgärder för att reformera bostadsför­

medlingarna skulle begränsas till att omfatta de förslag, som utredningen

framlagt i detta betänkande, är det sannolikt att det kommer att uppstå

en alltför stor spänning mellan å ena sidan samhällets och bostadskonsu-

menternas krav och å andra sidan bostadsförmedlingarnas möjligheter.

Därigenom skulle betydande störningar uppstå i möjligheterna att full­

följa den påbörjade arbetsmarknadspolitiken och de nuvarande hindren

för ett effektivt utnyttjande av det redan befintliga bostadsbeståndet och

lägenheterna i nyproduktionen skulle kvarstå. Det är därför förbundets

uppfattning att en ny skyndsam utredning beträffande bostadsförmed­

lingarnas underlag och verksamhet omgående bör tillsättas.

Svenska riksbyggen framhåller att ökade samhällsinsatser för bostads­

frågans lösning kräver ett rörligare system vid fördelningen av bostäderna.

Utredningen har inte tagit tillräcklig hänsyn till de bostadsmarknadselcono-

miska faktorerna utan i alltför stor utsträckning behandlat bostadsförmed-

fingsverksamhetens formella grunder. LO beklagar att utredningen inte

diskuterat den roll bostadsförmedlingarna kan och bör spela i bostads­

politiken.

Obligatorisk bostadsförmedling avstyrks uttryckligen av

bostadsstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Jönköpings och

Malmöhus län, SBEF, Näringslivets byggnadsdelegation, Sveriges fastighets­

ägareförbund, HSB, Stor-Stockholms planeringsnämnd, stadskollegiet i

Hälsingborg, drätselkammaren i Trelleborg, Stor-Göteborgs samarbetskom-

mitté och stadsfullmäktige i Göteborg.

Som skäl för avstyrkandet anförs i allmänhet behovet av detaljerad lag­

stiftning och omfattande kontrollapparat samt ovisshet om kontrollens

effektivitet.

Enligt drätselkammaren i Norrköping bör obligatorisk bostadsförmed­

ling införas, om det inom de närmaste åren visar sig att bostadsförmed­

lingarna inte får förmedlingsrätt till minst 90 % av alla lägenheter som

blir friställda.

För obligatorisk bostadsförmedling uttalar sig bostadsförmedlingsnämn-

den i Hälsingborg. Bostadsförmedlingarnas befattning med friställda lägen-

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

128

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1967

lieter är enligt nämnden fortfarande ringa trots att fastighetsägarnas huvud­

organisation uppmanat sina medlemmar att låta förmedlingarna få anvisa

lägenheter i större utsträckning.

Hyresgästernas riksförbund anser det vara oundvikligt att frågan om hur

bostadsförmedlingarna skall tillförsäkras förmedlingsrätten till lägenheter

i privata hus analyseras grundligare än vad utredningen förmått. Förbun­

det anför som skäl härför.

Det har tidigare även varit förbundets uppfattning att obligatorisk bo­

stadsförmedling av lägenheterna i det befintliga privatägda fastighetsbe­

ståndet skulle kunna undvikas genom att bostadsförmedlingarna gavs

större resurser för att förhandla sig till förmedlingsrätten till dessa lägen­

heter. Förbundet har därvid förutsatt att de privata fastighetsägarna skulle

bli medvetna om sin del i ansvaret för de bostadslösa, som står i kön, och

som en följd därav bereda bostadsförmedlingarna en ökad tillgång på

lägenheter från den privata sektorn genom frivilliga överenskommelser.

Det bör dock med hänsyn till vunna erfarenheter uttalas en varning för

alltför stor optimism beträffande möjligheterna att genom förhandlingar

och frivilliga överenskommelser tillförsäkra bostadsförmedlingarna en ökad

tillgång på lägenheter från den privata sektorn.

Även majoriteterna i Svenska stadsförbundets styrelse och Stockholms

förorters samarbetsnämnd önskar bestämmelser som tillförsäkrar bostads­

förmedlingarna rätten att förmedla privatfinansierade bostäder. Minorite­

ten i stadskollegiet i Stockholm och fem ledamöter av Stor-Stockholms

planeringsnämnd har samma uppfattning. De anför att även dessa bo­

städer kräver kommunala insatser samt belastar kapitalmarknaden och

den totala bostadskvoten. Fem andra ledamöter i planeringsnämnden har

motsatt mening och anför.

De privatfinansierade husen byggs ofta genom att privata intressenter

vid sidan av byggherren tillskjuter en betydande del av kapitalet för att

därigenom tillförsäkra sig eller sina anställda bostäder. Om bostadsför­

medlingarna ges förmedlingsrätten till dessa lägenheter, finns det risk för

att det kapital som av ovannämnda skäl nu tillföres bostadssektorn skulle

undandras och finansieringen ytterligare försvåras. Med andra ord, husen

skulle inte bli byggda och några lägenheter kom inte heller till bostadsför­

medlingen för anvisning. Även andra godtagbara motiv, exempelvis stan­

dardfrågor, kan finnas för att byggherren går utanför den statliga låne­

ramen. I många fall är också, inte minst i Stockholm och det inre förorts­

området de privatfinansierade husen ett led i en »rullande» sanering i så

måtto, att de nya husen används för evakuering från andra saneringsmogna

fastigheter. Av den totala bostadsproduktionen utgör de privatfinansierade

hyreshusen en mycket ringa del. Det torde därför för närvarande inte

finnas anledning att vidtaga särskilda lagstiftningsåtgärder för dessa.

Liknande uttalanden gör majoriteterna i stadskollegiet och bostadsför-

medlingsstyrelsen i Stockholm.

Överståthållarämbetet har den principiella uppfattningen att förmed-

lingsrätt för kommun bör omfatta även de privatfinansierade lägenheterna

129

men anser att dessa utgör en så liten andel av hela bostadsproduktionen

att särskild lagstiftning inte är påkallad.

Utredningens förslag om kommunal förmedling som vill­

kor för statligt bostadslån tillstyrks av det övervägande an­

talet remissinstanser. Till dem hör bostadsstyrelsen, som anser att det är

ett gemensamt intresse för staten och kommunerna att de lägenheter som

produceras under samhällets medverkan kan tillhandahållas allmänheten

enligt normer som stämmer med bostadspolitikens mål.

Stadsfullmäktige i Göteborg framhåller att förslaget medför den fördelen

att kommunens uppgörelse med byggherrarna om förmedlingsavtal kom­

mer att anknytas till ett bestämt moment i rutinen för behandlingen av

byggnadsärenden. Enligt drätselkammaren i Göteborg stärker förslaget

kommunernas förhandlingsposition. Byggherrarna måste i så många av­

seenden samarbeta med kommunerna och är i så många sammanhang be­

roende av kommunala dispositioner att förhandlingsläget redan nu måste

anses förmånligt för kommunerna. De avtal som träffats på många håll

bär vittne härom. Svenska riksbyggen understryker att kommunerna måste

försäkra sig om förmedlingsrätten redan när förhandlingar om byggpro­

jektet förekommer mellan kommunen och byggherren. Riksbyggens erfa­

renhet av det sätt på vilket kommunerna brukar tillgodose olika bostads-

producenters intressen i dessa frågor gör att Riksbyggen, med förtroende

för att så kommer att ske även i framtiden, inte motsätter sig utredningens

förslag.

Länsstyrelsen i Jönköpings län, som inte bär någon erinran mot utred­

ningens förslag, föreslår att länsbostadsnämnden får möjlighet att pröva

om de villkor kommunen ställer i avtalet med byggherren är rimliga.

För utredningens förslag uttalar sig även majoriteten i statens hyresråd,

överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands och

Malmöhus län, stadskollegiet och bostadsförmedlingsstyrelsen i Stockholm,

fastighetsnämnden i Uppsala, stadskollegiet i Hälsingborg, Svenska kom­

munförbundet, SABO, Hyresgästernas riksförbund, Stockholms förorters

samarbetsnämnd, Stor-Stockholms planeringsnämnd, Stor-Göteborgs sam-

arbetskommitté, Göteborgs förorters förbund och LO. Drätselkammaren i

Malmö, som också tillstyrker förslaget, framhåller gentemot reservanten i

utredningen att, såvitt är känt, bostadsproducenterna inte gjort hyresför­

luster genom att bostadsförmedlingar anvisat hyresgäster för sent.

Förslaget avvisas av SBEF som anför.

Den statliga bostadslångivningen har i fråga om enskilt ägda och förval­

tade fastigheter sin största betydelse för bostadskonsumenterna i form av

de lägre hyror, som räntesubventioneringen möjliggör. För den enskilda

låntagarkategorin, med för den gällande lägre lånegränser, har statslånet ej

så stor betydelse ur kapitalförsörjningssynpunkt som för övriga byggherre­

kategorier. Det vore ur konsumentsynpunkt beklagligt, om en koppling av

bostadslån och förmedlingsverksamhet skulle medverka till att andelen

5 — Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 100

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

objekt med statliga lån skulle minska. Den föreslagna åtgärden är alltför

drastisk i förhållande till den effekt som kan åstadkommas. Den enskilda

andelen i nyproduktionen är ständigt sjunkande och torde numera icke

uppgå till mer än Vs av årsproduktionen. Det antal lägenheter som kan om­

fattas av förslaget är därför relativt ringa. Härtill kommer vilket framgår

av utredningen att samarbetsavtal redan ingåtts mellan byggherrar och för­

medlingar i de största bristorterna för i stort sett all produktion av hyres­

lägenheter, oavsett om marken upplåtits av kommun eller icke. Föreningen

vill därtill framhålla att det för bostadsproducerande byggföretag förelig­

ger ett starkt »legitimt» behov av att själva kunna disponera anvisnings-

rätt till lägenheter i den egna produktionen för att trygga kontinuerlig

sysselsättning hos företagen och deras anställda. I byggföretagens verk­

samhet ingår även totalsanering av fastigheter, större ombyggnader och

moderniseringar som förutsätter omflyttning av hyresgäster. Erfarenhe­

terna har visat att det är till fördel för såväl byggföretag som hyresgäster,

att erforderliga omflyttningar kan genomföras genom direktkontakt mel­

lan parterna.

Samma uppfattning har Näringslivets bgggnadsdelegation. De villkor för

statliga lån som uppställts i bostadslånekungörelsen syftar till att säker­

ställa en från standard- och kostnadssynpunkt ändamålsenlig bostadsbe­

byggelse. Ett krav på kommunal förmedling av de producerade lägenheter­

na ligger således helt vid sidan av vad som bör regleras i kungörelsen. Här­

till kommer att utredningen inte heller i övrigt har presterat någon håll­

bar motivering för sitt förslag. Tvärtom synes dess uttalanden entydigt ge

vid handen att något behov av en sådan ordning inte föreligger och att

kommunerna redan i dag med utnyttjande av andra medel kan uppnå

samma resultat.

De producenter som i dag bygger med statliga lån och på mark som inte

upplåtits av kommun har visserligen möjlighet att förmedla sina lägenhe­

ter med förbigående av den kommunala förmedlingen. I praktiken är för­

hållandena emellertid annorlunda, av åtminstone två skäl. Dels är dessa

producenter, i den mån det är fråga om saneringsbebyggelse, i stor ut­

sträckning hänvisade till de kommunala förmedlingarnas medverkan vid

evakuering av saneringsfastigheterna, en medverkan som i regel inte kan

påräknas om inte producenterna är villiga att ingå avtal om kommunal

förmedling av de färdigställda lägenheterna. Dels är producenterna vanli­

gen starkt beroende av ett fortsatt gott förhållande till kommunen för att i

framtiden kunna tillförsäkra sig andra projekt inom kommunen. Dessa be­

gränsningar i producenternas handlingsfrihet är för övrigt lika påtagliga

vid byggande utan statliga lån. Den sektor som utredningens förslag främst

tar sikte på har sålunda annan karaktär än som synes vara förutsatt i för­

slaget. Den torde dessutom vara av tämligen ringa omfattning. Byggandet

av flerfamiljshus med statligt stöd på mark som inte upplåtits av kom­

mun torde — med bortseende från kooperativa och allmännyttiga företag

som härvidlag lär vara av mindre intresse — för Storstockholms vidkom­

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

131

mande knappast representera mer än 7 å 8 % av den totala nyproduk­

tionen av flerfamiljshus.

Delegationen drar av det anförda slutsatsen att en sammankoppling av

den statliga bostadslångivningen och den kommunala förmedlingsverksam­

heten knappast får den omedelbara effekt som avsetts, i vart fall inte på

orter där behovet av en reform påstås vara särskilt angeläget. På något

längre sikt kan metoden dock få betydande skadeverkningar. Utredningen

föreslår nämligen ingen begränsning av kommunernas möjligheter att ge­

nom avtal tillvälla sig exklusiv förmedlingsrätt till ifrågavarande lägen-

hetsbestånd. Eftersom de kommunala förmedlingarna torde bli benägna att

till fullo utnyttja det nya tvångsinstrumentet — medvetet eller av slentrian

— lär i sinom tid en betydande del av bostadsbeståndet vara underkastad

en obligatorisk förmedling, som utredningen själv velat undvika, bl. a. på

grund av de rättssäkerhetsproblem som därvid skulle uppstå. Med hänsyn

till de tendenser mot en balansering av hyresmarknaden som kunnat mär­

kas är en sådan ordning inte motiverad. Skulle förslaget genomföras måste

därför ifrågavarande befogenhet för kommunerna åtminstone inskränkas

till att avse enbart förstagångsupplåtelser. Liknande synpunkter anför

Sveriges fastighetsägareförbund.

Förslaget avstyrks också av en minoritet i statens hyresråd och av HSB,

som anser att statliga lån inte bör förknippas med villkor om förmedlings­

rätt.

Länsstyrelserna i Uppsala samt Göteborgs och Bohus län anser att ut­

redningen inte tillräckligt har analyserat den rättsliga naturen hos för-

medlingsavtal mellan kommun och byggherre, särskilt frågan om följderna

av att avtalet åsidosätts av endera parten. Samma uppfattning har drätsel­

kammaren i Norrköping. Majoriteten i statens hyresråd förutsätter att ut­

redningens förslag genomförs med beaktande av de allmänna rättssäker-

hetsprinciper som behandlats av reservanten i utredningen.

Enligt drätselkamrarna i Norrköping och Jönköping bör uppmärksam­

mas fastighetsägares skyldighet att anföra skäl för att inte acceptera

hyresgäst som bostadsförmedlingen anvisat.

Drätselkammaren i Uddevalla föreslår att frivilliga överenskommelser

prövas under två år innan ställning tas till utredningens förslag. De bo­

stadssökande avböjer i stor utsträckning och av olika skäl lägenhetserbju-

danden. I vissa fall kan detta medföra hyresförluster som inte torde accep­

teras av fastighetsägare som själva har tillgång till lämpliga hyresgäster.

Bestämmelser i denna fråga kan enligt drätselkammaren tas in i avtalet

mellan byggherren och kommunen. Sistnämnda lösning förordas även av

drätselkammaren i Göteborg, som anför att förändringarna i kommunens

bostadsmarknad därigenom lätt kan beaktas.

I flera av de tillstyrkande yttrandena framhålls att successionslägenhe-

terna bör omfattas av den förmedlingsrätt som grundas på bostadslånevill-

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

132

koret om kommunal förmedling. Härför uttalar sig sålunda bl. a. Svenska

kommunförbundet, Hyresgästernas riksförbund, Stockholms förorters för­

bund, Stor-Stockholms planeringsnämnd och Göteborgs förorters förbund.

Bostadsstyrelsen yttrar om successionslägenheterna.

Utredningen synes ha förutsatt att avtalet rörande förmedlingsrätt icke

bara skall gälla förstagångsupplåtelsen utan även lägenheter som blir lediga

under hela den tid bostadslånet utestår. Styrelsen vill med anledning härav

framhålla att viss tvekan kan föreligga beträffande möjligheterna att ge­

nom avtal mellan kommunen och lånsökanden tillförsäkra bostadsförmed­

lingen förmedlingsrätten till ledigblivna lägenheter i hus ägt av bostads­

rättsförening. Vissa komplikationer torde även kunna uppstå i fråga om

hus ägda av enskilda, i de fall den ursprunglige lånsökanden efter husets

uppförande försäljer fastigheten. Ytterligare utredning krävs sålunda be­

träffande möjligheterna till förmedlingsrätt i ledigblivna lägenheter.

Bostadsrättslägenheterna bör inte helt omfattas av kommunernas förmed­

lingsrätt, anser Svenska riksbyggen. Rekommendationer eller tillämpnings­

föreskrifter bör medge rätt till generella undantag för bostadskooperativa

lägenheter, något som är särskilt angeläget på orter med ett omfattande

organiserat bostadssparande.

Samma uppfattning har HSB som yttrar.

Bostadssparandets omfattning inom HSB torde främst bero på att med­

lemmarna — bostadsspararna anser att de efterhand enligt turordning verk­

ligen kunna erhålla en HSB-lägenhet. Vid en fördelning genom bostadsför­

medlingarna ter sig möjligheterna att erhålla en sådan lägenhet inom rim­

lig tid mera ovissa. Ett mycket starkt motiv för bostadssparande bortfaller

därmed. Om ett aktivt målsparande till bostad inte kan organiseras på ett

effektivt sätt föreliger risk för att bostadssökande med bättre ekonomiska

resurser vid lägenhetsfördelningen kommer före. En sådan utveckling skulle

stå i strid med principerna för en socialt inriktad bostadspolitik, som lig­

ger till grund för bostadskooperationen.

Riksförbundet kan således icke biträda vad utredningen föreslagit om

förmedling av bostadskooperativa lägenheter. De rikskooperativa organisa­

tionerna bör äga rätt att fördela inom dem producerade bostadsrättslägen-

heter med hänsyn till medlemsturordning eller aktivt sparande. Att orga­

nisationerna härvid exempelvis verka för att successionslägenheter tillföres

förmedlingsverksamheten synes rimligt.

Enligt LO kan det vara ändamålsenligt och önskvärt att kommunerna

från sin förmedlingsrätt undantar bostadsrättslägenheter. Förutsättning

härför bör vara att bostadssparandet sker i organiserad fonn så att förtur

inte tillkommer bostadssökande som har medel disponibla att föra över

till en bostadssparräkning. RO förutsätter att kommunerna och de hostads-

kooperativa organisationerna kan träffa överenskommelser härom.

Bostadsstyrelsen anser att bostadslanevillkoret tills vidare i avvaktan på

erfarenheter av tillämpningen inte skall avse småhus som är avsedda att

säljas till dem som skall bebo husen. Anvisning av lägenheter i småhus

som skall upplåtas med äganderätt torde med få undantag hittills ligga

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1967

133

helt utanför bostadsförmedlingarnas verksamhetsområde. HSB framhåller

att det mellan bostadsrättslägenheter och småhus, avsedda att bebos av

byggherren själv, inte finns någon saklig skillnad som motiverar att ut­

redningen behandlar dem olika.

Några remissinstanser, däribland bostadsstyrelsen, föreslår att villkoret

om förmedlingsrätt skall kunna tillämpas även i fråga om statligt ränte­

bidrag. Styrelsen nämner emellertid samtidigt att ett mycket begränsat

antal bostäder tillkommer med stöd av enbart räntebidrag. Oftast utgår

även statligt bostadslån.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

Anvisningsnormer vid bostadsförmedling

Nuvarande förhållanden

Som nämnts i inledningen bestämmer kommunerna själva vilka normer

som skall gälla för bostadsförmedlingarnas anvisning av bostäder. Utred­

ningen har ingående kartlagt de anvisningsnormer som gäller i olika kom­

muner och jag hänvisar till vad dess betänkande innehåller därom (s. 34—

59). Jag vill här endast redogöra för några huvudpunkter av vad som gäl­

ler f. n.

I Stockholm fastställs riktlinjerna för bostadsförmedlingens verksamhet

av förmedlingens styrelse. Vid årligen återkommande principöverläggningar

beslutar styrelsen om ändringar eller kompletteringar av riktlinjerna. Ett

huvudvillkor för lägenhetsanvisning är att bostadssökanden har varit bosatt

i staden under ett visst antal av de senaste åren, det s. k. skrivningstvånget.

Ansökningstiden är avgörande för turordningen mellan sökande som till­

hör samma hushållstyp och har jämförbara bostadsbehov. Sökande med

flera barn ges företräde framför sökande med färre barn och barnfamiljer

framför sökande utan barn. Avsteg från turordningen görs på starka sociala

eller medicinska skäl och vid evakuering av saneringsbostäder. Generella

undantag från turordningen har gjorts i form av tilldelning av lägenhets-

kvoter för vissa yrkesgrupper. Endast den som uppnått 18 års ålder får

anmäla sig som bostadssökande.

I Göteborg gäller formellt inte skrivningstvång, men bostadssökande som

inte är bosatt i eller har annan särskild anknytning till staden har två år

längre väntetid än den som är bosatt där. Väntetiden i bostadskön är av­

görande men bostadsförmedlingen skall enligt gällande riktlinjer samtidigt

eftersträva att sökande med större bostadsbehov anvisas lägenhet före sö­

kande med mindre bostadsbehov. Behovsprövning kan ske gruppvis eller

individuellt. Därvid åligger det bostadsförmedlingen att tillse att för sam-

jhället och dess näringsliv viktiga funktioner inte eftersätts på grund av

bostadsbristen. Förtur bör sålunda meddelas personer, vilkas verksamhet

är av stor betydelse för staden och dess medborgare. För varje kalenderår

fastställer bostadsförmedlingsstyrelsen vilka kategorier sökande, som skall

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

få förtur. Härvid beaktas behovet av förtur för såväl särskilda yrkesgrup­

per som sådana sökande, som har besvärliga arbetsförhållanden på grund

av skiftarbete, långt avstånd till arbetsplatsen e. d. I samband härmed fast­

ställs även de normer som skall tillämpas beträffande bostadssökande som

inte äger rätt att byta sin lägenhet. I praktiken har nämnda bostadssökan­

de i allmänhet avsevärt längre väntetid för anvisning till bostad än s. k.

bostadslösa sökande. Generella förturer tillämpas för vissa yrkesgrupper.

Åldersgränsen för bostadsansökan är 18 år.

Malmö har inte skrivningstvång. Förutsättning för att bostadssökande

från annan ort skall få konkurrera på lika villkor är att han har anställ­

ning eller egen förvärvsverksamhet i staden eller att han har annan stark

anknytning dit. Bostad anvisas i första hand efter väntetidens längd. Hän­

syn tas dock till bostadsbehovet. Därvid beaktas bl. a. innehav av egen bo­

stad, dess standard och familjens storlek. Förtur tillämpas dels på medi­

cinska eller sociala skäl, dels när det för samhället är oundgängligen nöd­

vändigt att viss arbetskraft bereds bostad och dels vid evakuering i samband

med sanering av äldre bebyggelse. Vid anvisning av sökande till nyproducera­

de lägenheter har man hittills tillämpat den ordningen, att ca 50 % av

lägenheterna tilldelas personer med bytesdisponibel bostad och ca 30 %

personer som avser att ingå äktenskap eller är gifta och som saknar egen

bostad eller bor i undermåliga lägenheter. Högst 20 % av lägenheterna anses

böra förbehållas nyinflyttad arbetskraft. Bostadsansökan mottas i regel

endast från den som fyllt 20 år.

Kommunal bostadsförmedling har som förut nämnts inrättats som sär­

skilt organ i ett 80-tal kommuner i övrigt. I dessa kommuner finns i all­

mänhet inga detaljerade riktlinjer för verksamheten. Genomgående ser

kommunerna som en av sina främsta uppgifter att tillgodose efterfrågan

av bostäder bland de kommunmedlemmar som saknar egen lägenhet. År

bostadsmarknadsläget ansträngt kan detta på många håll ta sig uttryck i

viss restriktivitet mot bostadssökande från annan ort. I allmänhet brukar

emellertid sådan sökande jämställas med kommunmedlem, om han har

förvärvsverksamhet eller annan stark anknytning till orten. Skrivningstvång

förekommer i flera av Stockholms förortskommuner. Liksom i de tre stor­

städerna förekommer det på de flesta andra håll, att bostäder reserveras

för sådan arbetskraft från annan ort som anses vara av väsentlig betydelse

för samhället. I allmänhet sker dessa lägenhetsreservationer av arbetsmark-

nadshänsyn eller för befattningshavare som behövs för den offentliga verk­

samheten. Huvudregel vid anvisning av bostäder i övrigt är att väntetiden

är avgörande. Emellertid synes man ofta sträva efter att fördela tillgängliga

bostäder efter behovsprinciper i stället för att strikt upprätthålla den tids­

mässiga turordningen. Bortsett från förtursfallen — dvs. lägenhetsanvisning

efter ingen eller endast kortare väntetid — tillämpas genomgående den re­

geln, att ansökningstiden skall vara avgörande för turordningen mellan

135

bostadssökande som tillhör samma hushållstyp och har jämförbara bostads­

behov, så att sökande med längre ansökningstid ges företräde framför

sökande inom samma grupp med kortare ansökningstid. Vidare ger för­

medlingarna i allmänhet sökande med flera barn företräde framför sökande

med färre barn och barnfamiljer i sin tur lämnas företräde framför sökan­

de utan barn. Nämnda kategorier kan dessutom sägas ha förtur före ensam­

stående bostadssökande. Sociala och medicinska katastroffall får genom­

gående förtur. Minimiåldern för bostadsansökan är i regel IS år.

Närmare 150 kommuner har vid bostadsstyrelsens förut nämnda enkät

besvarat frågan om andelen lämnade förturer. Av samtliga förmedlade bo­

städer har 33 % förmedlats med förtur. Andelen är låg i Stockholm och

Malmö, 2 % resp. 18 % (uppgifter från Göteborg saknas) men hög i stor­

stadsområdenas förortskommuner, 39 % för Stockholms, 34 % för Göte­

borgs och 44 % för Malmö-Lund-områdets förortskommuner. Den van­

ligaste förtursanledningen är anställning inom industrier, 31 % av för­

turerna, utom i Stockholm där i stället anställning i samhällelig verksam­

het (polis, sjukvård, undervisning) dominerar med 82 %. Sistnämnda för-

tursanledning är den näst vanligaste i övriga kommuner.

Bostadsförmedlingsutredningen

Utredningen utgår från att den offentliga bostadsförmedlingsverksam-

heten som hittills skall utgöra en kommunal angelägenhet med hänsyn till

att den praktiska verksamheten på bostadsområdet har sin tyngdpunkt i

kommunerna.

Oavsett hur frågan om lägenhetstillgången löses, uppkommer med denna

utgångspunkt frågan vilka möjligheter som står till buds för att få till stånd

större enhetlighet i de av kommunerna tillämpade bedömningsnormerna vid

tilldelning av lägenheter åt bostadssökande. Lämnas inte författningsföre-

skrifter i detta avseende, finns det, säger utredningen, formellt sett inga

säkra garantier för att den åsyftade enhetligheten uppnås.

En specialreglering skulle medföra att kommunernas rörelsefrihet be­

gränsades genom författningsföreslcrifter om själva verksamheten. Utred­

ningen anser emellertid att detta inte är nödvändigt eller önskvärt och att

bostadsförmedlingsverksamheten därför alltjämt bör falla utanför det spe-

cialreglerade området för den kommunala förvaltningen. Utredningen läg­

ger ändå fram förslag rörande anvisningsförfarandet men framhåller att

förslagen givits formen av rekommendationer och inte av bindande före­

skrifter.

Frågan om den bostadssökandes kommuntillhörighet bör inverka vid för­

delning av tillgängliga bostäder har fått stor betydelse till följd av närings­

livets expansion, rörligheten på arbetsmarknaden och befolkningskoncen-

trationen till tätorterna. Därför har det ansetts nödvändigt att vid fördel­

ningen av tillgängliga lägenheter göra en avvägning mellan å ena sidan,

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

136

kommunmedlemmarnas anspråk på bostad i hemortskommunen och å and­

ra sidan anspråken från den stora grupp inte kommunmedlemmar som

själva eller genom sina arbetsgivare efterfrågar bostad i samma kommun.

Utredningen konstaterar, under åberopande av lagen den 10 juli 1947 (nr

523) om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande, att det

från kommunalrättslig synpunkt inte torde möta något hinder att bostäder

i en kommun genom dess myndigheter anvisas även sökande som inte är

bosatt i kommunen.

Eftersom man i flera orter med utpräglad bostadsbrist med hänsyn till

kommunmedlemmarnas intressen har ansett sig böra ställa krav på längre

tids bosättning i eller annan stark anknytning till orten som förutsättning

för turordning i bostadskön och lägenhetsanvisning, skulle slopande av

reglerna härom uppenbarligen få vittgående praktiska konsekvenser, vilka

bostadssökande kommunmedlemmar kan ha svårt att acceptera. Utred­

ningen erinrar om att hyresregleringskommittén fann det erforderligt att

se till att bostadsförmedlingarnas anvisningsverksamhet inte ledde till upp­

ställande av inflyttningsspärrar. Vidare erinrar utredningen om att 1960

års arbetsmarknadsutredning i betänkandet »Arbetsmarknadspolitik» (SOU

1965:9 s. 147) berört frågan om bostadsförmedlingarnas betydelse från

arbetsmarknadssynpunkt och framhållit, att en fortsatt förskjutning av

bostadsbyggandet till förmån för expanderande orter och orter med bo­

stadsbrist synes ändamålsenlig och ägnad att tjäna arbetsmarknadens in­

tressen. Även om produktionen av bostäder kan ökas i de expanderande

områdena, torde man enligt arbetsmarknadsutredningen inte med iaktta­

gande av en strikt turordning och med rimlig väntetid kunna få fram bo­

städer åt flyttande arbetslösa eller åt s. k. nyckelmän. Arbetsmarknadsut-

redningen uttalade att efterfrågan på bostäder på många håll är så stor,

att väntetiden för nyinflyttade bildar en effektiv spärr för bättre geografisk

utjämning på arbetsmarknaden.

Det torde enligt vad bostadsförmedlingsutredningen framhåller vara

omöjligt att åstadkomma en adekvat angelägenhetsgradering av de skilda

intressen, som utifrån gör sig gällande på bostadsmarknaden i en ort. Ut­

redningen konstaterar att de beslut som på detta område fattas av kommu­

nerna genom deras bostadsförmedlingar eller andra organ innebär såväl

näringspolitiska som för den enskilde högst betydelsefulla ställningsta­

ganden. Från allmän synpunkt är det angeläget, att de lokala intressena

inte ensidigt tillgodoses på bekostnad av de intressen som sammanhänger

med rörligheten på arbetsmarknaden, näringslivets utveckling och lokalise­

ring samt framför allt den enskildes rätt att välja bosättningsort. Det bör

sålunda principiellt sett —- liksom när det gäller arbetsmarknaden — stå

öppet för alla att på lika villkor konkurrera om tillgängliga lägenheter på

en ort. Den omständigheten att en person råkar tillhöra en kommun med

ingen eller mycket begränsad arbetsmarknad bör alltså inte medföra att

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

han på grund av bostadsfrågan förhindras att söka sin utkomst där sådan

kan erbjudas honom. Inte bara arbetsmarknadsförhållandena bör tillmätas

betydelse härvidlag. Av helt andra skäl kan en person vilja flytta till annan

ort. Det kan vara fråga om anknytning på olika sätt till orten, såsom släkt­

skap eller tidigare bosättning, men även en sådan omständighet som van­

trivsel i bosättningsorten eller andra mer eller mindre irrationella faktorer.

I sammanhanget bör också de hemvändande utlandssvenskarnas och immi­

granternas intressen uppmärksammas.

Mot uppfattningen att kommunmedlemmarna skulle kunna ha anspråk

på företräde till bostäderna i kommunen med hänsyn till de insatser kom­

munen gjort för bostadsförsörjningen och för anläggning av gator, vatten-

och avloppsledningar m. m. invänder utredningen, att också de som flyt­

tar in i kommunen kommer att få bidra till anläggningarna genom hyror

och årsavgifter samt även i övrigt kommer att bidra till kommunens ut­

gifter som skattebetalare.

Det anförda leder enligt utredningens mening till att kommuntillhörig­

heten inte bör få inverka på rätten att bli anvisad lägenhet genom den kom­

munala bostadsförmedlingen.

Även om bostadsförmedlingarna har till uppgift att tjäna enskilda utan

åtskillnad har bostadsmarknadsläget på många håll medfört att vissa en­

skilda bostadssökande eller intresseområden getts företräde framför andra.

Härigenom har förmedlingarna kommit att i viss utsträckning fungera som

ransoneringsmyndigheter. Utredningen uttrycker saken så, att bostadsför­

medlingen i stället för att strikt upprätthålla den tidsmässiga turordningen

tillämpar behovsprinciper vid lägenhetsanvisningen. Det skulle dock vara

oriktigt att påstå att väntetidens längd saknar betydelse för erhållande av

bostad. Bortsett från de s. k. förtursfallen, i vilka det i princip är fråga om

lägenhetsanvisning utan att hänsyn tas till tidpunkten för anmälan hos

förmedlingen, tillämpas genomgående den regeln att ansökningstidens

längd är avgörande för turordningen mellan bostadssökande som tillhör

samma hushållstyp och har jämförbara bostadsbehov.

Utredningen anser att man så länge bostadsbrist råder måste acceptera

förturer dels när de betingas av sociala eller medicinska skäl eller av loka­

liserings- och arbetsmarknadspolitiska hänsyn, dels då det är fråga om

sådana yrkesutövare inom såväl den allmänna som den privata sektorn

som är viktiga för samhället och dess näringsliv. Därtill kommer bostads­

frågor som har samband med utrymning av saneringsfastigheter. En ord­

ning som innebär att endast den som kan åberopa starka sociala eller mot­

svarande skäl skulle ha rätt att bli anvisad bostad genom kommunal för­

medling avvisar utredningen. Det skulle nämligen strida mot önskemålet

om ökad rörlighet på bostadsmarknaden och dessutom antagligen få den

effekten att arbetsmarknadens intressen på bostadsområdet inte kunde

tillgodoses i önskvärd utsträckning. Många enskilda bostadssökande skulle

5* — Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 sand. Nr 100

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

137

138

då utsättas för risken att bli helt utestängda från vissa bostadsmarknader,

vilket inte gärna kan tolereras i ett samhällssystem vars syfte bl. a. är att

värna om den enskildes frihet vid val av arbetsanställning och uppehålls­

ort. Utredningen understryker att det är synnerligen vanskligt att — för­

utom i rena katastrofsituationer — söka bedöma när ett styrkt bostadsbe­

hov verkligen är för handen och vidare nästan omöjligt, även med mycket

ringa krav på rättvisa och rättssäkerhet, att genomföra en inbördes ange-

lägenhetsgradering av de olika fallen.

Enligt utredningens mening kan behovsprövningen inte vara huvudprin­

cip för bostadsanvisningen. I stället bör den tidsmässiga turordningen läggas

till grund och de avsteg som görs därifrån genom lägenhetsreservationer

eller förturer i den egentliga bostadskön vara snävt begränsade.

Eftersom det får anses vara ett allmänt samhälleligt intresse att bostäder

tillhandahålls t. ex. arbetskraft i näringsliv och offentlig verksamhet och det

inte finns något kommunalrättsligt hinder mot att så sker, torde man inte

behöva hysa principiella betänkligheter mot lägenhetsreservationer av ifråga­

varande slag. Ansvaret härför bör enligt utredningen ligga hos kommun­

styrelsen eller fastighetsnämnden.

Utredningen erinrar om att arbetsmarknadsutredningen föreslagit att lä­

genheter reserveras för angivna ändamål. Arbetsmarknadsutredningen fram­

håller sålunda, att lägenhetsreservationer inte bör begränsas till arbetslösa

från områden där det råder överskott på arbetskraft. Överenskommelser om

lägenhetsreservationer, som träffas mellan arbetsmarknads- och bostads-

myndigheter samt kommuner, kan enligt bostadsförmedlingsutredningens

mening omfatta ■—- förutom flyttande arbetslösa •— dels sådana nyckelmän

som behövs för att arbetslösa och undersysselsatta skall kunna anställas,

dels också annan personal som är nödvändig för företagens drift eller den

offentliga verksamheten.

Det kan emellertid vara motiverat att reservera lägenheter även för vissa

andra ändamål. Främst kommer härvid i betraktande utrymningar och riv­

ning av hus med bostadslägenheter. Ansvaret för kommunernas medverkan

bör också här åvila kommunstyrelsen eller fastighetsnämnden.

Utredningen finner det omöjligt att lämna generella riktlinjer beträffande

omfattningen av lägenhetsreservationer av angiven karaktär vid sidan av den

egentliga bostadskön. Dels varierar självfallet behovet av lägenhetsreserva­

tioner för varje år inom skilda kommuner, dels är detta behov direkt be­

roende av läget på bostadsmarknaden och kommunernas andel i den.

Kommunerna bör emellertid enligt utredningen vara återhållsamma vid be­

viljande av lägenhetsreservationer. I första hand bör undersökas om lik­

värdig arbetskraft finns att tillgå inom området eller om det är möjligt

att skaffa bostäder på den fria marknaden innan lägenhetsreservationer till­

grips.

Bland förturerna behandlar utredningen först den som kan tillkomma

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

139

sökande med byteslägenhet. Bostadssökande som saknar egen bostad kan

ibland av bl. a. ekonomiska skäl inte ta emot bostad i nyproduktionen. De

måste därför avböja erbjudanden om sådana bostäder, när de enligt tur­

ordningen är berättigade till bostad, och kommer därför att förbigås av

sökande som har större resurser men kortare väntetid. För att tillgodose de

bostadssökande behöver i sådana fall bostadsförmedlingarna ha tillgång till

äldre lägenheter som är billigare än de nyproducerade. Ett medel härtill

är att hänvisa sökande med bytesdisponibel lägenhet till nyproduktionen.

Utredningen anser därför att bostadsförmedlingarna för att lösa bostads­

frågan åt personer med lång väntetid bör skaffa sig tillgång till äldre lägen­

heter genom att ge dem som innehar sådana lägenheter men önskar annan

lägenhet i nyproduktionen företräde till nyproducerade lägenheter framför

andra sökande som saknar egen bostad. Denna företrädesrätt rubbar visser­

ligen turordningen mellan de sökande som efterfrågar den nyproducerade

lägenheten men medför däremot att turordningen bland de bostadslösa

sökandena kan upprätthållas bättre. Förutsättningen för att sådant före­

träde för sökande med bytesdisponibel bostad skall kunna ges är att succes-

sionslägenheten är efterfrågad av bostadslösa med lång väntetid eller annat

angeläget bostadsbehov.

När det gäller förtur av sociala eller medicinska skäl refererar utredning­

en hyresregleringskommitténs synpunkter (SOU 1952: 37 s. 157) och an­

sluter sig till dem. Dessa synpunkter är i huvudsak följande.

Avsaknad av egen bostad kan motivera förtur. Med egen bostad avses i

första hand bostad i egen fastighet och lägenhet som innehas med bostads­

rätt eller hyrs direkt av fastighetsägaren. Även en i andra hand hyrd bostad,

möblerad eller omöblerad, som inte delas med annan, måste anses som egen

bostad. Avsaknad av egen bostad föreligger däremot dels i det fall att en

familj innebor hos släktingar, dels då familjen måste bo splittrad. Men även

då en familj bor hos anhöriga kan förhållandena vara sådana, att det inte

är skäligt att förtur beviljas, t. ex. om en änkling eller änka som är i behov

av vård och tillsyn delar bostad med en gift son eller dotter och lägenheten

är så stor att det inte föreligger trångboddhet. Om en person har giltigt skäl

att bo på den ort där han har anmält sig som bostadssökande, t. ex. på grund

av sin verksamhet, bör han anses sakna egen bostad även om han skulle

ha bostad på annan plats men så långt från nämnda ort att familjen måste

bo splittrad. Med avsaknad av egen bostad bör vidare jämställas det för­

hållandet, att innehavd bostad utdömts av hälsovårdsnämnden. Svårare

sjukdom hos bostadssökande eller medlem av hans familj bör i vissa fall

kunna ge förtur. Det skall då vara fråga om sjukdom av sådan art, att den

gör ombyte av bostad önskvärt. Om sökanden har skiftarbete, kan han ha

starkt behov att få en bostad som erbjuder större möjligheter till ostördhet

än den bostad han har. Förtur bör också kunna medges om bostadsförhål­

landena är sådana, att enligt läkarintyg förutsättningar för avbrytande av

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

140

havandeskap är för handen. För att förtur över huvud taget skall kunna

komma i fråga bör det föreligga någon omständighet som är avgörande för

sökandens eller någon hans familjemedlems kroppsliga hälsa eller psykiska

välbefinnande. Att det vid bedömande av en viss sökandes förtur bör tas

hänsyn bl. a. till hur länge hans svårigheter förelegat torde vara uppenbart.

Utöver dessa exempel på förtursanledningar nämner utredningen upp­

sägnings- och avhysningsfall, svåra fall av trångboddhet och fall, där så

väsentligt försämrade ekonomiska förhållanden inträtt för den bostads­

sökande att han av detta skäl inte kan bo kvar i sin bostad. Sistnämnda

situation kan uppkomma till följd av familjeförsörjarens frånfälle eller

sjukdom, i samband med äktenskapsupplösning, vid konkurs, när arbetsan-

ställning upphör osv.

Förtur till bostadsanvisning av sociala eller medicinska skäl bör enligt

utredningen förutsätta omsorgsfull utredning' och prövning.

I fråga om åldersgräns för rätt att ansöka om bostad framhåller utred­

ningen att behovet av en mer varaktig bostad i allmänhet aktualiseras först

i tjugoårsåldern, efter den första värnpliktstjänstgöringens, studiernas eller

yrkesutbildningens avslutande då vederbörande på allvar kommit ut i för­

värvslivet. Familjebildningen inverkar också. Medelåldern vid vigsel mellan

förut ogifta personer ligger över myndighetsåldern. Det skulle därför kunna

övervägas, att bostadsanmälan inte skulle få ske förrän vederbörande

uppnått myndig ålder. Eftersom man på de flesta håll sedan länge tillämpar

åldersgränsen 18 år för bostadsanmälan och behov av bostad kan uppkomma

före myndighetsåldern synes dock anledning saknas att frångå denna gräns.

Utredningen förordar därför att bostadssökande som uppnått 18 års ålder

skall få bli registrerade hos kommunal bostadsförmedling om de så önskar.

I undantagsfall — dvs. då fråga om förtur av sociala eller medicinska skäl

uppkommer — bör registrering kunna få ske före nämnda åldersgräns.

Remissyttrandena

Utredningens rekommendationer om anvisningsnormer biträds av de

flesta remissinstanserna. På vissa punkter förekommer dock avvikande

meningar.

Allmänna uttalanden om att utredningens rekommendationer

är riktiga görs av länsstyrelsen i Uppsala län, Göteborgs förorters förbund,

drätselkamrarna i Enköping och Nässjö samt Svenska stadsförbundet.

Enligt Svenska riksbyggen bör statsmakterna söka stimulera till att ut­

redningens rekommendationer om anvisningsnormerna tillämpas vid för­

medlingsverksamhet. Därvid bör övervägas om någon central instans bör

inrättas, eventuellt med anknytning till bostadsstyrelsen. En sådan instans

skulle kunna tjäna som rådgivande organ och biträda kommunerna med

service i bostadsförmedlingsfrågor. Liknande uppfattning har LO, som

förutsätter att statsmakterna utfärdar rekommendationer om anvisnings-

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

141

normer. LO framhåller särskilt att bostadspolitiken utformas i samverkan

mellan statsmakterna och kommunerna.

Arbetsmarknadsstyrelsen anser att ökad interkommunal förmedlings­

verksamhet och mera hänsynstagande till arbetskraftens rörlighet förut­

sätter någon form av centralt samordnande organ på bostadsförmedlingens

område. Ett sådant organ borde kunna ge inte bara ökad stadga och enhet­

lighet åt förmedlingsverksamheten utan samtidigt också en bättre över­

blick av utvecklingen på bostadsmarknaden och därigenom ge säkrare

underlag för den lämpliga geografiska fördelningen av bostadsbyggandet.

Flertalet av de remissinstanser som yttrar sig om kommuntillhö­

righeten som villkor för lägenhetsanvisning biträder utredningens upp­

fattning. Till dem hör arbetsmarknadsstyrelsen, som särskilt framhåller att

rörligheten på arbetsmarknaden är skäl mot ensidigt tillgodoseende av

lokala intressen, bostadsstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms och Uppsala

län, drätselkammaren i Norrköping, fastighetsnämnden i Uppsala, drätsel­

kammaren i Jönköping, stadskollegiet i Hälsingborg, SABO, HSB, Hyres­

gästernas riksförbund och LO.

Svenska riksbyggen framhåller att bostadsmarknaden alltmer måste ses

i sin helhet och att bostadsförsörjningsområdena därför bör utgöra enheter

för gemensam bostadsförmedling. Det förefaller då inte rimligt att kommun

i ett större bostadsförsörjningsområde, vilken bygger ett i förhållande till

sin folkmängd stort antal lägenheter, skall få reservera alla dessa för i

första hand personer som bor i kommunen.

Sambandet mellan kommuntillhörigheten och frågan om gemensam bo­

stadsförmedling för flera kommuner behandlas också av Stockholms för­

orters samarbetsnåmnd, som i princip biträder utredningens mening men

anser det tveksamt om bostadssökande generellt bör få tillgodoräkna sig

ansökningstid hos annan kommun. Kravet på kommuntillhörighet bör

slopas successivt. En första etapp bör vara att det slopas i förhållandet

mellan kommuner som har gemensam bostadsförmedling.

Även överståthållarämbetet förordar att kravet på kommuntillhörighet

slopas etappvis. Stor-Stockholms planeringsnämnd anser att rörligheten på

arbetsmarknaden och den enskildes rätt att välja bostadsort skall under­

lättas genom att kommuntillhörigheten inte utgör förutsättning för at,t få

lägenhet. Nämnden förmodar emellertid att vid en mera liberal ordning i

detta avseende trycket på bostadsköerna i Storstockholm kommer att bli

långt starkare än f. n. Det synes därför rimligt att bostadssökande utifrån

såsom andra nyanmälda placeras i kön. Sålunda bör ansökningstiden hos

andra bostadsförmedlingar inte få tillgodoräknas och medföra en turord­

ning före bostadssökande från orten. I de fall det bedöms angeläget att

bostadssökande från andra orter snabbt blir tilldelade lägenheter, står ju

möjligheten öppen att genom de lägenhetsreservationer som förutsätts ske

för arbetskraft inom näringsliv och offentlig verksamhet tilldela dem bo­

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

142

stad. Enligt stadskollegiet och bostadsförmedlingsstgrelsen i Stockholm mås­

te övergången till en ny ordning ske med beaktande av de befintliga bostads­

köernas berättigade intressen. Det är uteslutet att inflyttande bostadssökan­

de skulle få bryta köerna genom att tillgodoräkna ansökningstid från hem­

orten.

Stor-Göteborgs samarbetskommitté upplyser att bostadssökande från kom­

muner utanför Göteborgs-området har längre väntetid än invånare där.

Den allvarliga bostadsbristen har motiverat denna ordning. Den leder

emellertid till en så snabb utglesning av boendet att det kan ifrågasättas om

inte inflyttningen bör underlättas genom tillämpning av samma förmed-

lingsprinciper för inflyttande som för kommunmedlemmar. Frågan bör

prövas av kommunerna och särskilda föreskrifter behövs inte.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser det i princip riktigt att kommuntill­

hörigheten inte får inverka på rätten till lägenhet men framhåller att i orter

där stor bostadsbrist råder situationen f. n. ändå torde framtvinga en något

ogynnsammare behandling av bostadssökande från annan kommun.

Viss tveksamhet om kommuntillhörigheten hyser länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län. Huvudprincipen är enligt länsstyrelsen riktig men det synes

kunna leda till stötande konsekvenser om man, såsom utredningen synes

förorda, helt skulle avskaffa företrädesrätten eller i vart fall, vid prövning av

inflyttandes bostadsbehov, skulle fästa avseende även rid sådana faktorer

som släktskap, tidigare bosättning, vantrivsel i bosättningsorten m. in. Ar-

betsmarknadssynpunkter talar enligt drätselkammaren i Uddevalla för att

kommuntillhörigheten inte får inverka på rätten att bli anvisad lägenhet.

Men denna rätt bör förbehållas bostadssökande som har eller kommer att få

anställning i kommunen. Kommunen bör kunna i viss mån reglera sådan

inflyttning som motiveras av de bostadssökandes önskemål om att komma

i åtnjutande av bättre social- och åldringsvård. Bostadsförmedlingen i Upp­

sala grundar erinran mot utredningens rekommendation därpå att många

bostadssökande i staden är personer som önskar flytta dit efter uppnådd

pensionsålder.

Utredningens ståndpunkt godtas inte av stadsfullmäktige och styrelsen

för bostadsförmedlingen i Göteborg. De anser att det många gånger i prak­

tiken måste te sig föga rimligt om bostadssökande från den egna kom­

munen med lång väntetid skulle förbigås av sökande från annan kommun

med lika lång eller något längre väntetid.

Utlandssvenskarnas förening framhåller att särskild hänsyn måste tas

till bostadsfrågan för hemvändande utlandssvenskar.

I frågan om den tidsmässiga turordningen eller bo­

stadsbehovet bör vara huvudprincip för lägenlietsanvisning är me­

ningarna delade bland remissinstanserna. Utredningens uppfattning bi­

träds av länsstyrelserna i Uppsala och Malmöhus län, SBEF, Näringslivets

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

143

byggnadsdelegation, Sveriges fastighetsägareförbund, en minoritet i Stock­

holms förorters samarhetsnämnd, fastighetsnämnden i Uppsala, drätsel­

kammaren i Malmö, stadskollegiet i Hälsingborg, stadsfullmäktige i Göte­

borg och HSB.

Att bostadsbehovet bör vara avgörande anser SABO, som anför att regeln

om den tidsmässiga turordningen visserligen ofta befriar myndigheterna

från besvärliga ställningstaganden men får effekter som är mindre till­

fredsställande socialt. Som grundläggande värdering bör i varje ärende

ligga sociala, medicinska och samhälleliga synpunkter. Först därefter bör

tidsmässig turordning beaktas. Samma uppfattning har Hyresgästernas

riksförbund, som anser att angelägenhetsgraden i sökandens bostadsbehov

skall bestämmas med hänsyn till, i nämnd ordning, familjens storlek,

hälsotillstånd, sociala situation och aktuella bostadssituation samt under

en övergångstid även tidsmässig turordning. Förbundet anmärker att svå­

righeten att praktiskt utforma behovsprincipen varit mer avgörande för ut­

redningen än en verklig prövning av vilken princip som är lämpligast för

att bostadsförmedlingen skall bli effektiv. Mot turordningsprincdpen talar

enligt förbundet den långa väntetiden för familjer med flera barn och

olägenheterna från effektivitetssynpunkt för förmedlingen av att nödgas

arbeta med gamla ansökningar av vilka flera visar sig inte vara aktuella.

För bostadsbehovet som huvudprincip uttalar sig även bostadsförmed­

lings styr elsen i Stockholm.

Enligt Svenska stadsförbundet bör både angelägenhetsgraden i bostads­

behovet och den tidsmässiga turordningen tillmätas betydelse. Behovet bör

dock i första hand läggas till grund för lägenhetsanvisning. Samma upp­

fattning bär överståthållarämbetet, som anser den i Stockholm tillämpade

kombinationen av behovs- och turordningsprinciperna vara förebildlig.

Enligt majoriteten i stadskollegiet i Stockholm är det inte fråga om ett val

mellan den ena eller den andra principen. I Stockholm tillämpas en behovs-

princip i så måtto att man har flera olika köer inom vilka turordnings-

principen gäller.

Svenska riksbyggen anser att frågan om de båda principerna inte bär

stor betydelse. Även om turordningen är huvudprincip, måste självfallet

företrädesrätt ges åt s. k. katastroffall. Med hänsyn till att dessa, särskilt

i de större bostadsförsörjningsområdena, kan vara många blir diskussionen

om de skilda principerna av rent teoretiskt intresse. Denna diskussion

återspeglar enligt Riksbyggen en brist på förståelse för den smidighet som

krävs i bostad sförmedlingsverksamheten. Majoriteten i Stockholms för­

orters samarhetsnämnd anför att en kombination av de båda principerna

torde tillämpas i den praktiska förmedlingsverksamheten. Det synes där­

för mycket tveksamt om den tidsmässiga turordningen skall vara huvud­

princip. Nämnden anser att frågan bör övervägas ytterligare. LO framhåller

Kangl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

144

vikten av att man inte låser sig i stela regler så att bostadsförmedlingarnas

arbetsmöjligheter begränsas. Deras huvuduppgift bör vara att söka de lös­

ningar som ger bostadssökandena bästa möjliga service.

Stor-Stockholms planeringsnämnd anser det inte vara lämpligt att med

nuvarande sammansättning av bostadsköerna i Storstockholm låta enbart

turordningen vara huvudprincip i en gemensam bostadsförmedling.

Nämnden finner det nödvändigt att få fram en nettokö som visar den

aktuella bostadsefterfrågan. I en nettokö är den tidsmässiga turordningen

som huvudprincip en försvarsbar ordning. Om 20 % av varje kommuns

bostadsproduktion disponeras av kommunerna själva för olika förturer,

skulle den gemensamma förmedlingen i huvudsak kunna tillämpa tur-

ordningsprincipen.

Stor-Göteborgs samarbetskommitté finner utredningens rekommenda­

tion på denna punkt tveksam. Det kan nämligen ifrågasättas om den som

är förutseende och i god tid anmäler sig hos bostadsförmedlingen för att ha

kvalifikationstid när bostadsbehovet senare inträder skall ha företräde

framför den som inte anmält sig förrän hans bostadsbehov uppstått. En

sådan ordning gör köerna allt längre.

Till utredningens rekommendationer om lägen hetsreserv atio-

n e r ansluter sig uttryckligen länsstyrelsen i Malmöhus län och stads-

kollegiet i Hälsingborg. Länsstyrelsen i Stockholms län anser att Stock­

holms förortskommuner bör få disponera en kvot om 20—40 % av tillgäng­

liga lägenheter och anför.

Sålunda synes böra beaktas, att flertalet av i vart fall förortskommu-

nerna till Stockholms stad på grund av ett betydande inflyttningsöverskott

har att brottas med mycket stora svårigheter i bostadsförsörjningshänse-

ende. Vidare skall framhållas, att flertalet förortskommuner sedan länge

har att tillgodose bostadsförturer av olika slag. Det är här fråga om ett

legalt behov hos kommunerna att få disponera ett icke obetydligt antal

lägenheter för vissa yrkeskategorier på grund av åtaganden att svara för

speciella behov inom regionen, avseende t. ex. sjukvården, skolväsendet

m. m. Slutligen bör uppmärksamheten fästas på det särskilda lägenhets-

behov som betingas av sådan omlokalisering av industrier från regionens

centrum till förortskommuner som faller inom ramen för den regionala,

lokaliseringspolitiska verksamhet länsstyrelsen har att utöva.

SBEF och Näringslivets byggnadsdelegation godtar inte att de bostäder

som reserverats t. ex. för ett företags räkning skall fördelas bland de an­

ställda genom förmedlingens försorg. Huvudsyftet med förslaget härom

torde vara att bereda förmedlingen tillgång till ledigblivna successions-

lägenheter. Eftersom avsikten med en lägenhetsreservation är att öka det

totala bostadsbestånd som disponeras av de anställda vid ett visst företag

på orten, lär ett sådant övertagande kunna bli aktuellt endast i fråga om

successionslägenlieter på annan ort. Mot bakgrund av det förhållandevis

begränsade intresse som ett sådant övertagande skulle ha för den lokala

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

145

förmedlingen synes det knappast tillrådligt att på det föreslagna sättet

frånta företaget möjligheten att disponera lägenheterna så som det självt

finner mest lämpligt. Utredningens förslag framstår enbart som en admi­

nistrativ komplikation.

Bostadsstyrelsen understryker att det är ett allmänt samhälleligt in­

tresse att bostäder tillhandahålls arbetskraft i näringsliv och offentlig

verksamhet. Styrelsen fortsätter.

Väntad expansion inom näringslivet skall enligt bostadsstyrelsens an­

visningar beaktas vid upprättandet av kommunala bostadsbyggnadspro-

gram och får därmed betydelse för kommunens planering. Näringslivets

expansion utgör vidare en viktig faktor vid fördelningen av lägenhetsantal

för beslut om statliga bostadslån och räntebidrag. Stat och kommun söker

sålunda på flera olika vägar tillmötesgå önskemålen om bostäder för att

underlätta inflyttningen av arbetskraft i expanderande områden. Den i

vissa fall önskade tillgången på bostäder vid viss tidpunkt och på viss

plats för flyttande arbetslösa och »nyckelmän» bör kunna lösas genom

överenskommelse mellan berörda parter. Primärt bör det vara en fråga

om överenskommelser mellan de kommunala myndigheterna och före­

tagen i kommunen i samråd med arbetsmarknadsverket. Samverkan i dessa

frågor förekommer också mellan länsbostadsnämnden och länsarbetsnämn­

den. I den utsträckning så krävs åvilar det sålunda länsbostadsnämnden

att i anslutning till fördelning av ramarna för beslut om bostadslån med­

verka vid länsarbetsnämndens överläggningar med kommunerna om att

lägenheter med förtur ställes till förfogande för inflyttande arbetskraft.

Styrelsen finner att den praxis som härvid utformats bör gälla även i fort­

sättningen.

Stor-Stockholms planeringsnämnd anser liksom utredningen angeläget

att lägenhetsreservationer för arbetskraft i näringsliv och offentlig verk­

samhet begränsas i all den utsträckning som är möjlig. Stockholms för­

orters samarbetsnämnd förordar att minst 20 % av den årliga bostadspro­

duktionen i varje kommun får disponeras av denna för förtur åt nämnda

arbetskraft och för förturer som betingas av sociala eller medicinska skäl.

I Göteborg förekommer inte generella lägenhetsreservationer utan varje

ärende bedöms individuellt. Stadsfullmäktige och styrelsen för bostadsför­

medlingen i Göteborg föredrar detta system därför att det är flexibelt och

bättre än kvoteringar kan anpassas till aktuella och verkliga bostadsbehov.

Samma uppfattning har drätselkammaren i Malmö.

Rekommendationen om förtur för bostadssökande som kan lämna

byteslägenhet tillstyrks eller lämnas utan erinran av nästan alla remissin­

stanserna. Avvikande mening har bostadsförmedlingsstyrelsen i Stockholm

som även ifråga om dessa sökande mera vill beakta bostadsbehovet. Drät­

selkammaren i Malmö rekommenderar på denna punkt en viss återhållsam­

het. Det är en allmän uppfattning hos dem att bostadsförmedlingarna bör

medverka till byten.

Vad utredningen anför om förturer av sociala eller medicinska skäl för­

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

146

anleder inte någon erinran från remissinstanserna. Bostads styr elsen anser

emellertid att bostadssökande med barn klart bör prioriteras.

Åldersgränsen 18 år för rätt att bli registrerad som bostadssökan­

de godtas av bostadsstyrelsen och Stor-Göteborgs samarb et skommitté samt

lämnas utan erinran av de flesta andra remissinstanserna. Svenska riks-

byggen anser dock att 16-åringar bör få sin bostadsansökan registrerad.

Med sjunkande giftermålsåldrar blir det angeläget att väntetiden förskjuts

nedåt i åldrarna och att därigenom en större anpassning sker mellan gifter­

mål och tid för erhållande av bostad. Det är också angeläget från sparsyn-

punkt att ungdomarna redan vid påbörjad förvärvsverksamhet anmäler

sig till bostadsförmedlingarna och därvid stimuleras att tidigt påbörja ett

målinriktat bostadssparande. Liknande uppfattning har HSB. Drätselkam­

maren i Norrköping föreslår åldersgränsen 17 år och åberopar att rätten

att ingå äktenskap inträder vid 18 års ålder.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

Kung!. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

147

Särskilda frågor

Lån för upprustning av lägenheter i flerfamiljshus

Bostads styr elsen

Bostadsstyrelsen anser det önskvärt att man vid ombyggnad av bostäder

söker erhålla fullgod standard i fråga om utrustning och allmän kvalitet.

Lägenheterna bör åtminstone uppfylla de krav som gäller för att familj e-

bostadsbidrag och pensionärsbostadsbidrag skall utgå. Särskilda förhållan­

den kan dock motivera undantag från denna regel. I åtskilliga orter före­

ligger ett betydande saneringsbehov. Av olika skäl måste saneringen genom­

föras i etapper under relativt lång tid. Man får sålunda räkna med att vissa

delar av det saneringsmogna bostadsbeståndet måste bestå under 10—20 år.

Från bostadssocial synpunkt synes det inte försvarligt att lämna denna be­

byggelse utan åtgärder. Inte heller bör man vidta så omfattande åtgärder

att resultatet blir jämförligt med nybyggnad.

Under vissa förutsättningar framstår det emellertid som lämpligt att ge­

nomföra förbättringar, som innebär en mindre höjning av standarden än

den som normalt krävs vid ombyggnad av bostäder, av vilka det föreligger

ett varaktigt behov. De förbättringar som åsyftas är exempelvis installation

av wc, centralvärme och begränsad upprustning av kök. I samband med

sådan ombyggnad i ett sammanhang av kvarter senheter kan åtgärderna

också avse ingrepp av stadsplanemässig art, exempelvis med avseende på

bilplatser och yttre miljö.

Styrelsen anser att åtgärder av detta slag förutsätter särskilda statliga

finansieringsmöjligheter och föreslår en försöksverksamhet för ändamålet.

Lån bör utgå i form av bostadslån.

Styrelsen understryker kraftigt att verksamheten inte får leda till att ett

undermåligt fastighetsbestånd konserveras så att en önskvärd sanering för­

dröjs eller försvåras. Upprustningsprogrammet bör anpassas efter tids­

schemat för den planerade saneringen vilket innebär att åtgärderna och kost­

naderna skall vara rimliga i förhållande till fastigheternas återstående an­

vändningstid.

Lån bör inte beviljas för åtgärder av ringa omfattning och inte heller

för arbeten som är att hänföra till löpande underhåll såvida inte arbetena

har direkt samband med åtgärder för vilka lån beviljas.

När så är möjligt bör långivningen ta sikte på standardförbättring av

större bostadskomplex i en ägares hand eller med skilda ägare, om en ända­

målsenlig samordning kan ske. Detta kan ha betydelse för projektets ekono­

148

miska förutsättningar och kan vidare antas skapa bättre villkor för en från

tidssynpunkt mera enhetlig sanering av ett område. Upprustning av fastig­

heter punktvis inom ett kvarter bör så långt möjligt undvikas.

Samtliga låntagarkategorier som är berättigade till bostadslån för fler­

familjshus anses böra kunna komma i fråga för här avsedd långivning med

tillämpning av för resp. kategori gällande övre lånegräns. Säkerhet bör stäl­

las enligt nu gällande bestämmelser. Någon begränsning av verksamheten

till fastigheter med särskilda boendegrupper anses inte påkallad.

Kreditanskaffning på allmänna lånemarknaden för mindre upprustning

anses möta svårigheter och för den skull föreslår styrelsen att bostadslån

beviljas utan medverkan av kreditmarknaden. Härigenom uppnås också en­

hetlighet i och en administrativ förenkling av verksamheten. Amorterings­

tiden bör utgöra högst 20 år och i enskilda fall anpassas till beräknad åter­

stående möjlig eller avsedd användningstid, hyresbetalningsförmåga och

förutsebara risker för statslånet. Annuitetsprincipen bör tillämpas och

ränta bör utgå efter 5,75 % för lånet i dess helhet. De nya hyror, som be­

tingas av begränsad upprustning med stöd av statligt bostadslån, bör enligt

styrelsen prövas och fastställas av hyresnämnd.

Styrelsen anser det angeläget att de kommunala förmedlingsorganen till­

ser att upprustningen inte konserverar saneringsmogen bebyggelse och att

åtgärderna ges den omfattning och inriktning som med hänsyn till förhål­

landena är lämplig. Det anses också angeläget att de kommunala hälsovårds­

myndigheterna medverkar vid bedömningen av en fastighets lämplighet som

upprustningsobjekt.

Styrelsen beräknar medelsåtgången för ifrågavarande långivning till

10 milj. kr. för andra halvåret 1967 och 20 milj. kr. för år 1968 och före­

slår att ramen för beslut om bostadslån till ombyggnad räknas upp med

nämnda belopj).

Remissyttrandena

Som förut nämnts har styrelsen inhämtat yttranden i ämnet av samtliga

länsbostadsdirektörer samt berett vissa myndigheter och organisationer till­

fälle att yttra sig i ärendet. Vid sitt ställningstagande i ärendet har styrelsen

bedömt och i vissa avseenden beaktat synpunkter i de inkomna yttrandena.

Flertalet remissinstanser har inte haft några direkta invändningar mot

förslaget att med statliga lån stödja mindre upprustning av flerfamiljshus.

Länsbostadsdirektörerna tillstyrker i allmänhet införandet av en låne-

möjlighet av förevarande slag. Flera direktörer betonar de risker lån­

givningen kan medföra för en konservering av undermålig bostadsbebyg­

gelse. Medicinalstyrelsen tillstyrker förslaget men framhåller att verksam­

heten inte får bedrivas så att planerad och önskvärd sanering försvåras.

Hälsovårdsnämndernas medverkan vid bedömningen anses angelägen. Även

Svenska stadsförbundet och SABO tillstyrker förslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

149

Statens institut för byggnadsforskning framhåller att kostnaderna för att

sätta det äldre bostadsbeståndet i stånd sannolikt är mindre än kostnaderna

för att riva och bygga nytt men att erfarenheterna härav ännu är ganska

små. Uppgifter om kostnadsförhållandena föreligger inte i sådan systema­

tiserad form att några genomsnittsuppskattningar kan göras. Det torde där­

för enligt institutet vara omöjligt att ange lämpliga belåningsvärden för de

olika typer av ombyggnadsarbeten som blir aktuella. Därtill kommer svårig­

heterna att göra den lämpliga avvägningen mellan investeringar i ombygg­

nader och uppskattningar av det ekonomiska utfallet under bostadens åter­

stående brukningstid.

Med hänsyn till behovet att få fram information i dessa frågor förordar

institutet att de utvidgade lånemöjligheterna ges karaktären av försöks­

verksamhet. Institutet är berett att medverka vid insamling och bearbetning

av de erfarenheter en försöksverksamhet kan ge och föreslår, att lånen

skall vara förbundna med sådana villkor att verksamheten kan ge de sökta

erfarenheterna.

Institutet betonar att dess uppgift i sammanhanget blott är iakttagande

och registrerande och inte avser att ingripa i lånemyndigheternas prövning.

institutet erinrar också om att vissa studier av saneringsverksamheten

har påbörjats. Dessa torde enligt institutet bli av stort värde för bedöm­

ningen av frågan om erforderlig standardhöjning kan ske genom ombygg­

nad i stället för genom rivning och nybyggnad.

SBEF anser att det framlagda förslaget inte ger tillräcklig information

om de villkor och tillämpningsföreskrifter som kommer att förbindas med

långivningen och förordar därför att förslaget kompletteras i dessa hän­

seenden innan det läggs fram för beslut.

Näringslivets byggnadsdelegation, i vars yttrande Sveriges fastighetsägare­

förbund instämmer, framhåller att mindre genomgripande upprustning av

flerfamiljshus bör finansieras över den allmänna kreditmarknaden, vilket

enligt delegationen inte torde möta några svårigheter om lån för detta ända­

mål får samma prioritering som lån till nybyggnadsverksamhet. Industriens

bostadsförening framför liknande synpunkter men vill med hänsyn till svå­

righeterna att f. n. erhålla lån på den allmänna kreditmarknaden inte mot­

sätta sig en försöksverksamhet enligt förslaget. Hyresgästernas riksförbund

vill inte tillstyrka den föreslagna lånemöjligheten. Om den ändå befinns

lämplig bör den enligt förbundets mening begränsas till kommuner samt

allmännyttiga och kooperativa bostadsföretag. Förbundet anser inte att om­

byggnadsverksamhet mera generellt skulle kunna utgöra ett bärkraftigt

alternativ till nybyggnad. Förbundet framhåller att enligt dess erfarenhet

fall av ombyggnad med installation av värme och badrum har blivit så kost­

nadskrävande att hyrorna vid tillämpning av hyresrådets regler många

gånger blivit högre än vid nybyggnad. Anledningen till de höga kostnaderna

är, anför förbundet, de rent hantverksmässiga arbetsmetoderna. Mindre ge­

150

nomgripande förbättringar i form av modernisering av kök och installation

av wc torde ha företagits i inte ringa omfattning och det har inte visats att

det varit svårt att uppbringa lånemedel härför genom de ordinarie kredit­

instituten, framhåller förbundet. Risker uppstår också för att finansieringen

av nybyggnadsverksamheten beskärs om statslån i ökad utsträckning diri­

geras till ombyggnadsarbeten.

Styrelsens förslag att långivningen där så är möjligt skall ta sikte på

standardförbättring av större bostadskomplex och

vid ombyggnad i ett sammanhang av kvartersenheter även kunna omfatta

ingrepp av stadsplanemässig art har vunnit instämmande från SABO och

statens institut för byggnadsforskning. Institutet framhåller att belåningen

i sitt försöksskede även bör kunna omfatta åtgärder beträffande lekplatser,

parkerings- och garageanordningar. Näringslivets byggnadsdelegation anför

att kravet på projektets omfattning har överbetonats betydligt. Samord­

ningsåtgärder vid ombyggnad av det byggnadstekniskt starkt differentie­

rade fastighetsbestånd, som här kan komma i fråga, torde endast undan­

tagsvis kunna förbättra de ekonomiska förutsättningarna för projektet.

Dylika arbeten kan mestadels inte bedrivas på annat sätt än i rent hant­

verksmässiga former. Sådana villkor torde enligt delegationen vidare i

många fall utan rimlig faslighetsekonomisk eller bostadspolitisk motivering

utestänga mindre enheter från möjligheten att komma i åtnjutande av de

särskilda lånen, vilket vore principiellt felaktigt. SBEF anför liknande syn­

punkter.

De av styrelsen föreslagna reglerna för bestämning av lånets stor­

lek och villkoren beträffande ränta och amortering har i stort

sett inte mött några erinringar. SBEF framhåller att tillämpningen av sam­

ma övre lånegräns som gäller för bostadslån till nybyggnad innebär ett all­

varligt hinder för enskilda fastighetsägare, om de med eget kapital tvingas

finansiera 15 % av förbättringskostnaden. Den föreslagna låneformen bör

i princip ge alla låntagarkategorier lika möjlighet till full belåning av för­

bättringskostnader. Hyresgästernas riksförbund framhåller beträffande den

föreslagna räntesatsen, 5,75 %, att hyresrådet nu tillämpar en räntesats av

5 % och att alltså den föreslagna låneräntan skulle leda till liögre hyror än

som nu blir följden av förbättringsåtgärder. Vissa länsbostadsdirektörer an­

ser den föreslagna maximala amorteringstiden vara för lång.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

Fördelning av vissa förluster mellan stat och kommun

Utredningsmannen

I den inledningsvis nämnda, av byråchefen Åke Lundström i egenskap av

särskild utredningsman utarbetade promemorian anförs vissa synpunkter

på reglerna om fördelning mellan stat och kommun av förlust vid förvalt­

ningen av hus som tillhör kommun eller allmännyttigt bostadsföretag.

151

Denna fördelning är reglerad genom särskilda bestämmelser i bostadslåne-

kungörelsen (33 §). Bestämmelserna innebär att sådan förlust, som upp­

stått annorledes än genom vårdslöshet eller försummelse och som är av

den art att hänsyn till densamma inte bort tas vid hyrornas bestämmande,

till fyra femtedelar får täckas genom bidrag av statsmedel, om inte det låne-

beviljande organet som villkor för lånets beviljande har föreskrivit att sådan

förlust inte skall täckas av statsmedel.

Efter en inledande översikt över de motiv som har legat bakom bestäm­

melsernas tillkomst och tidigare diskussioner om dem behandlar utrednings­

mannen frågan hur reglerna skall tolkas. Frågan om vad som skall förstås

med vårdslöshet eller försummelse kan alltid bli föremål för diskussion

framhålls i promemorian. I anvisningar till 33 § bostadslånekungörelsen har

bostadsstyrelsen för sin del angett att därmed avses förluster som kan anses

självförvållade i den meningen, att de hade kunnat förebyggas eller hävas

med större omsorg i förvaltningen. Hit hör bl. a. förlust till följd av att

företaget har tagit ut lägre hyror än som hade varit möjligt och behövligt.

I promemorian anförs att tolkningen av bestämmelsen försvåras av för­

behållet att förlusten skall vara »av den art att hänsyn till densamma icke

bort tas vid hyrornas bestämmande». Det kan här inte vara fråga om en

redan bokförd förlust. Bestämmelsen synes kunna avse det fall att en viss

händelse eller omständighet har medfört utgiftsökning eller bortfall av in­

komst. Om denna händelse eller omständighet var sådan, att hänsyn till den

hade bort tas vid hyressättningen och förlusten därigenom hade kunnat före­

byggas skall kommunen inte vara skyldig att ensam täcka förlusten.

För att berättiga till ersättning av statsmedel skall förlust ha uppkommit

tre år i följd. Denna regel har till syfte att möjliggöra för det lånebeviljande

organet att redan första förluståret vidta åtgärder för att undvika fortsatta

förluster.

Enligt promemorian måste en viss osäkerhet anses råda beträffande inne­

börden av paragrafens bestämmelser. Möjligen kan detta förklara att an­

språk på gottgörelse från staten framförts endast i två fall, båda med nega­

tivt utfall för kommunerna. Troligare är dock att tillämpningen av bestäm­

melsen aktualiserats i så liten utsträckning därför att den saknar praktisk

betydelse.

I anslutning härtill ställs i promemorian frågan om ifrågavarande bestäm­

melse kan undvaras för nytillkommande hus i allmännyttig regi.

Efter en redovisning av de krav som enligt bostadslånekungörelsen ställs

på allmännyttiga företag framhåller utredningsmannen att kommunerna

sedan länge har ett avgörande inflytande över dessa företags verksamhet.

Genomförda och väntade kommunsammanslagningar ökar möjligheterna att

effektivt utöva detta inflytande och att för ändamålet anlita sakkunnig

personal. Vidare erinras om att ett fortlöpande samarbete successivt har ut­

vecklats mellan åtskilliga kommuner och de tre riksorganisationerna inom

bostadsbyggandet, nämligen SABO, HSB och Svenska riksbyggen, ett sam­

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

arbete som kommer till uttryck i att organisationerna ställer sin sakkun­

skap i bebyggelseplanering, byggande och fastighetsförvaltning till kom­

munernas förfogande. Fusioner av allmännyttiga företag kan väntas med­

föra en konsolidering av företagen och en effektivare och mera rationell

fastighetsförvaltning. Riskerna för att förlust vid allmännyttigt företags

förvaltning av bostadshus skall uppstå på grund av vårdslöshet och försum­

melse har minskat i takt med denna utveckling. Utredningsmannen fram­

håller vidare att de allmännyttiga företagen inte är underkastade liyreskon-

troll utan fritt kan sätta hyra i enlighet med självkostnadsprincipen och

jämna ut skillnader i hyror mellan likvärdiga lägenheter byggda under olika

år. Det bör slutligen inte råda någon tvekan inom kommunalförvaltningen

om att kommunerna har det yttersta ansvaret för sina bostadsföretag. Det

anförda leder enligt utredningsmannen till slutsatsen att några bestämmel­

ser som stadgar skyldighet för kommun att ta ansvaret för förlust som i all­

männyttigt företag uppkommer till följd av vårdslöshet och försummelse

vid förvaltningen inte längre behövs vare sig för staten som långivare eller

för de allmännyttiga bostadsföretagen.

Vad som däremot skulle kunna aktualisera bestämmelsen om rätt för

kommun att erhålla ersättning av statsmedel är enligt utredningsmannen

följderna av en så genomgripande strukturförändring inom näringslivet

på en ort att vikande sysselsättningsmöjligheter skulle kunna framtvinga

en flyttning från orten.

Lokaliseringen av nya bostadsområden föregås numera i regel av om-

sorgsfullare utredningar och säkrare prognoser än tidigare om näringslivets

utveckling och inriktning, befolkningsutveckling, befolkningsrörelserna osv.

I promemorian erinras om den rullande flerårsplanering som de kommu­

nala bostadsbyggnadsprogrammen utgör. Efter den pågående kommun-

indelningsreformen kommer sådana program att upprättas av praktiskt

taget alla kommuner. Planeringen grundas bl. a. på den information som

näringslivet kan lämna om sina planer. Planerna samordnas genom sam­

råd mellatn olika länsmyndigheter. Samhällsforskningen torde komma att

ge allt bättre förutsättningar för dessa bedömningar. Risken för fel­

lokalisering av bostadsbebyggelsen synes på grund härav vara ringa. Om

det trots allt skulle uppkomma svårartad sysselsättningskris på en ort med

ny bostadsbebyggelse bör det kunna antas att statsmakterna vidtar åtgärder

häremot.

Även om reglerna om statligt bidrag till täckande av vissa förluster en

gång kan ha haft stimulerande effekt på vissa kommuners vilja att ta ini­

tiativ till produktion av bostäder torde de enligt promemorian numera helt

sakna betydelse i sådant avseende. De skäl som på sin tid motiverade till­

komsten av bestämmelsen i 33 § bostadslånekungörelsen har numera enligt

utredningsmannen bortfallit eller väsentligen förlorat sin betydelse.

Utredningsmannen framhåller slutligen att det system för betalning av

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

153

ränta och amortering som bostadspolitiska kommittén har föreslagit kom­

mer att medföra vissa komplikationer vid ifrågasatt tillämpning av 33 §.

Om bestämmelsen i denna paragraf inte skall tillämpas i det nya systemet

synes föreskriften i paragrafens första stycke om fördelning av uppkom­

men förlust mellan samtliga av kommun eller företaget ägda hus endast

böra omfatta hus som har tillkommit med stöd av statligt lån på vilket para­

grafen i sin helhet är tillämplig.

Remissyttrandena

De tre hörda organisationerna, Svenska stadsförbundet, Svenska kommun­

förbundet och SABO, avstyrker ändring av gällande bestämmelser i 33 §

bostadslånekungörelsen.

Svenska stadsförbundet anför att en rad förhållanden inträffat som rub­

bar en del av förutsättningarna för fördelningen av förluster. En översyn av

bestämmelserna blir därför påkallad i sinom tid. Förbundet finner det tvek­

samt om det nu är lämpligt att ändra bestämmelserna. Sedan promemorian

avgavs har läget på arbetsmarknaden snabbt försämrats. Rader av företag

har fått läggas ner och dagligen rapporteras om nya fabriksnedläggelser.

Detta är betingat av dels den snabba strukturrationaliseringen, dels den

avmattning av konjunkturerna som är särskilt kännbar för vissa industrier.

Vissa allmännyttiga bostadsföretag kan därför komma i en annan situation

än tidigare. Utvecklingen kan ännu inte överblickas och förbundet föreslår

därför att eventuella ändringar av 33 § tills vidare får anstå. Hårt drabbade

kommuner skulle eljest utöver de belastningar som industrinedläggelserna

åstadkommer få överta även sådana förluster som staten enligt nuvarande

regler skall svara för.

SABO framhåller att utredningsmannen troligen haft en alltför optimis­

tisk syn vid sin bedömning av möjligheterna att med nuvarande metoder

för utredning och prognoser undvika fellokalisering av bostadsbebyggelse.

Visserligen har vi nu bättre metoder härför än tidigare, anför SABO, men

vi kommer kanske ändå till korta när vi skall försöka se in i en framtid som

med sina allt snabbare och allt mer komplicerade strukturförändringar

inom näringslivet blir än svårare att bedöma. En stor del av ansvaret för

prognoser och utredningar vilar på andra än kommunerna och de allmän­

nyttiga bostadsföretagen. Som exempel nämns länsmyndigheterna. Därför

bör staten inte helt undandra sig ansvaret för eventuella förluster. SABO

påpekar också att om paragrafen skall gälla för de äldre men inte för de

nyare husen frågan om förlustutjämning skulle bli mycket komplicerad

inte minst med tanke på att begreppen förlust och överskott måste tolkas på

olika sätt i det nuvarande och i det föreslagna finansieringssystemet. Även

Svenska kommunförbundet understryker de risker som den snabba struk­

turomvandlingen inom näringslivet för med sig för de allmännyttiga bostads­

företagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

154

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1967

Bostadsbyggandets omfattning

Utvecklingen hittills under 1960-talet

Bostadsbyggandet bär hittills under 1960-talet legat på en mycket hög

nivå, jämfört med tidigare. Under åren 1961—1966 påbörjades sålunda i

medeltal 90 000 lägenheter per år mot 66 000 lägenheter under de närmast

föregående sex åren 1955—1960. Det årliga bruttotillskottet av nyproduce­

rade lägenheter uppgick under åren 1961—1966 till i genomsnitt 84 000

mot 63 000 under perioden 1955—1960.

Stegringen av produktionsnivån skedde redan i början av 1960-talet. Den

kraftigaste ökningen skedde från år 1961 till år 1962 med drygt 16 000 lä­

genheter. Såväl från år 1962 till år 1963 som från år 1964 till år 1965 mins­

kade antalet påbörjade lägenheter. Färdigställandet av lägenheter ökade

emellertid från år till år under hela perioden 1961—1965 och var sistnämnda

år nära en tredjedel större än fem år tidigare. 1966 års produktionstillskott

är mindre till följd av den lägre igångsättningsnivån år 1965. Utvecklingen

under den gångna delen av 1960-talet belyses i följande tablå.

År

Antal påbörjade

lägenheter

Antal Inflyttningsfär­

diga lägenheter

Antal rivna

lägenheter

1961..........................

76 400

73 800

7 100

1962..........................

92 600

75 100

8 000

1963..........................

86 900

81 400

8 800

1964..........................

96 700

87 200

10 700

1965..........................

93 200

96 800

10 100

1966..........................

93 400

89 400

9 300

Nettotillskottet av lägenheter har under åren 1961—1966 varit väsentligt

lägre än siffrorna över antalet inflyttningsfärdiga lägenheter antyder. Ca

54 000 lägenheter har försvunnit ur bostadsbeståndet genom rivning. Dess­

utom har bortfall av lägenheter förekommit i annan form: lägenheter har

övergått till att användas för annat ändamål än bostad, t. ex. kontor, två­

familj shus har blivit enfamiljshus, permanenta bostäder har blivit fritids­

bostäder eller helt övergetts. Omfattningen av dessa former av bortfall torde

vara större än rivningen.

Den andel av de inflyttningsfärdiga lägenheterna som varit inrymd i små­

hus har under åren 1961—1966 varierat mellan 28 och 31 % utan någon

påtaglig tendens uppåt eller nedåt.

Såväl den kooperativa som den enskilda sektorn har minskat i betydelse

under 1960-talet, när det gäller nyproduktionen av lägenheter i flerfamiljs­

hus. De allmännyttiga företagen har ökat sin andel och svarade år 1966 för

drygt hälften av de inflyttningsfärdiga flerfamiljshuslägenheterna. Av små-

Inflyttningsfärdiga lägenheter 1961—1966 fördelade på byggherrekalegorier

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

155

Därav, i %, uppförda för

Antal inflytt-

ningsfärdiga

lägenheter

stat,

lands­

ting,

kommun

allmän­

nyttigt

företag

koopera­

tivt före­

tag

enskilda

1961

............................................................

73 800

4

27

27

41

20 400

3

3

6

88

53 300

5

36

35

23

1962

........."................................................

75 100

3

29

24

44

21 600

2

4

6

88

53 600

4

39

32

26

1963

.........”................................................

81 400

5

31

25

40

23 200

3

5

8

84

58 200

5

41

32

23

1964

........."................................................

87 200

5

31

24

40

26 800

3

7

7

82

60 400

6

41

32

21

1965

.........”................................................

96 800

4

37

22

37

27 600

3

7

10

79

69 300

4

49

27

20

1966

........."................................................

89 400

5

38

20

37

27 100

4

7

7

82

flerfamiljshus.......................................

62 200

6

51

25

18

husen uppförs de flesta för den enskilda sektorn, vilket sammanhänger med

att alla egnahemsbyggen räknas hit. Även denna andel har minskat under

1960-talet.

Under 1960-talet har bostadsproduktionen successivt förskjutits mot lä­

genheter med flera rum. Den relativa andelen inflyttningsfärdiga lägenheter

med minst tre rum och kök ökade från 58 % 1961 till 67 % år 1966. För­

skjutningen har skett på bekostnad av tvårumslägenheterna, vilkas andel

under samma tid minskade från 23 % till 15 %. Andelen lägenheter om

högst ett rum och kök har däremot varit ungefär densamma under hela

1960-talet, knappt 20 %. I småhus byggs numera sällan lägenheter som är

mindre än tre rum och kök. Tyngdpunkten ligger på fyra rum och kök och

omkring en tredjedel av småhusen är större. (Se tabell på s. 156.)

Samtidigt med att lägenheterna genomsnittligt sett byggts med allt större

rumsantal, bär golvytan per lägenhetstyp ökat. Den sammanlagda effekten

härav har blivit att den genomsnittliga lägenhetsytan ökat med 15 å 20 %

mellan åren 1961 och 1966.

Bostadsstyrelsens anslagsframställning

De kommunala bostadsbyggnadsprogrammen för perioden 1966—1970 ut­

gör kommunernas tredje program. De har upprättats enligt i princip samma

föreskrifter som gällde för de första två programmen.

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

Inflyttning sfär dig a lägenheter 1961-—1966 fördelade på lägenhetstyper

Antal inflytt-

ningsfärdiga

lägenheter

Därav, i %, bestående av

lägen­

heter

utan kök

1 rum

och kök

2 rum

och kök

3 rum

och kök

4 rum

och kök

5 el. fl.

rum och

kök

1961

............................

73 800

12

7

23

30

20

8

småhus..................

20 400

1

2

2

23

49

25

flerfamiljshus....

53 300

16

9

31

32

8

2

1962

............................

75 100

12

7

22

29

21

9

småhus..................

21 600

1

1

2

19

52

26

flerfamiljshus....

53 600

17

9

31

33

9

2

1963

............................

81 400

14

7

19

30

21

10

småhus..................

23 200

1

2

2

16

50

28

flerfamiljshus....

58 200

19

9

26

35

9

3

1964

............................

87 200

11

7

19

29

23

11

småhus...................

26 800

1

3

3

12

52

30

flerfamiljshus....

60 400

16

9

26

37

11

2

1965

............................

96 800

13

6

17

30

23

11

småhus..................

27 600

1

2

3

9

53

32

flerfamiljshus....

69 300

17

7

23

39

12

3

1966

............................

89 400

12

6

15

29

24

13

småhus..................

27100

1

2

3

8

49

37

flerfamiljshus....

62 200

17

7

21

39

13

3

Länsbostadsnämnderna har liksom tidigare efter samråd med andra läns­

organ bedömt kommunernas uppgifter för programperiodens två första år

i syfte att få fram så realistiska uppgifter som möjligt om bostadsbyggan-

Kommunernas program för perioden 1966—1970 och länsbostadsnämndernas bedöm­

ningar av dessa

Beräknat antal påbörjade lägenheter

1966

1967

1968

1969

1970

Stor-Stockholm.........

23 300

25 400

24 300

21 800

18 000

Stor-Göteborg............

14 100

12 900

13 300

11 800

10 700

Malmö-Lund-området

Övriga program-

9 400

9 800

9 800

9 700

9 000

kommuner...............

Samtliga program-

76 100

79 000

77 000

75 500

75 400

kommuner

...............

122 900

127 100

124 400

118 800

113 100

Därav: Småhus.........

33 800

36 100

34 200

33 400

33 400

Flerfam.hus .

Samtliga program­

kommuner efter

länsbostads­

nämndernas1 reduce­

ring av kommuner­

nas uppgifter

...........

Därav: Småhus.........

Flerfam.hus .

89 100

110 700

29 100

81 600

91 000

113 600

30 900

82 700

90 200

85 400

79 700

1 För Stor-Stockholm och Stor-Göteborg Stor-Stockholms planeringsnämnd resp. Stor-Göteborgs

samarbetskommitté.

157

dets omfattning med hänsyn till plan- och projekteringsarbetet samt läget

i fråga om andra kommunala resurser. I anslutning till den sammanfattande

redovisningen av bostadsbyggnadsprogrammen har länsbostadsnämnderna

även gjort en uppskattning av påbörjandet under åren 1966 och 1967 i kom­

muner som inte är skyldiga att upprätta program.

I särskilda tablåer (s. 156 och 157) redovisas vissa sammanställningar ur

programmen och av nämndernas bedömningar och uppskattningar.

Uppgifterna i följande tablå visar att produktionsmålet har blivit succes­

sivt större för varje programperiod.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

Kommunernas program för perioderna 1964

1968, 1965—1969 och 1966

19701

Programmen

avseende åren

1964

1965

1966

1967

1968

1969

1970

1964— 19682

1965— 1969

1966— 1970

111 150

112 400

124 100

104 950

115 900

119 600

103 200

109 700

121 700

99 350

110 300

120 100

104 500

117 000

113 100

1 För att få full jämförbarhet mellan perioderna har Stor-Stockholmskommunernas uppgifter

i dessa serier ersatts av det av Stor-Stockholms planeringsnämnd angivna påbörjandet.

a För åren 1966—1968 ingår inte studentbostadsbyggandet i Lund och Umeå.

Länsbostadsnämnderna uppskattar påbörjandet i kommuner utan skyl­

dighet att upprätta bostadsbyggnadsprogram under åren 1966 och 1967 till

sammanlagt 11 700 resp. 11 400 lägenheter. Dessa tal är ca 1 000 lägenheter

större än för de två första åren i perioden 1965—1969.

Enligt kommunernas och länsbostadsnämndernas uppfattning skulle fin­

nas förutsättningar för en igångsättning av ca 122 000 lägenheter under år

1966 och 125 000 under år 1967, sålunda ca 29 000 resp. 32 000 lägenheter

mer än under år 1965.

Den beräknade ökningen av påbörjandet i de tre storstadsområdena, ca

20 %, är lägre än ökningen i landet i övrigt, 25 % för år 1966 och 28 % för

år 1967.

I fråga om behövligt och möjligt bostadsbyggande anför bostadsstyrelsen.

Med hänsyn till behovet av en mer långsiktig planering av bostadspro­

duktionen föreslog bostadsstyrelsen i anslagsframställning år 1965, att ytter­

ligare åtgärder borde vidtas i syfte att främja en sådan planering. 1966 års

riksdag borde därför få ta ställning till bostadsbyggandets omfattning såväl

för år 1966 som preliminärt för åren 1967 och 1968. Beträffande omfatt­

ningen av bostadsbyggandet redovisade styrelsen två alternativ. Det ena

alternativet, som innebär en årlig ökning av bostadsbyggnadsprogrammet

med 3 000 lägenheter efter år 1966, utgjorde enligt styrelsens mening ett

minimialternativ, under vilket man med risk för allvarliga konsekvenser

från bostadsförsörjningssynpunkt inte borde gå. Det andra alternativet ba­

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

serades på bostadsbyggnadsutredningens förslag och innebar en årlig ök­

ning av bostadsbyggnadsprogrammet med 5 000 å 5 500 lägenheter.

I prop. 1966:1, bil. 13, s. 207, föreslogs att bostadsbyggnadsplanen för år

1966 skulle bestämmas till 92 000 lägenheter. Detta innebar en ökning med

2 000 lägenheter i förhållande till det preliminärt fastställda programmet.

Vidare förordades att statsmakterna skulle bestämma en ram för den stat­

liga långivningen för två år utöver det löpande kalenderåret. Ramarna för

såväl 1967 som 1968 borde enligt propositionen bestämmas på grundval av

en planerad produktion av totalt minst 90 000 lägenheter. Dessa ramar skulle

utgöra en miniminivå för planeringen, och de skulle inte ha till uppgift att

ange målet för produktionens omfattning under de angivna åren. För alla

tre åren förutsattes att antalet lägenheter i företag utan statligt stöd skulle

uppgå till 6 000. Förslagen bifölls av riksdagen (SU 38, rskr 121).

I prop. 1965: 1, bil. 13, s. 224, uttalade departementschefen, att ett pro-

duktionstillskott av 1 milj. lägenheter under den närmaste tioårsperioden

utgör ett angeläget mål för bostadsbyggandet. Med utgångspunkt i denna

målsättning redovisade bostadsstyrelsen följande bostadsbyggnadsprogram

i en promemoria med uppgifter till 1966 års reviderade långtidsbudget. I

År

Antal lägenheter

Beräknad

igångsättning

Därav utan

statligt stöd

Erforderlig ram för

långivning

1966............................

92 000

6 000

86 000

1967............................

95 000

8 000

87 000

1968............................

98 000

8 000

90 000

1969............................

101 000

8 000

93 000

I 1965 års långtidsutrednings huvudrapport »Svensk ekonomi 1966—1970

med utblick emot 1980» (SOU 1966:1) har kalkylerats med ett bostadsbyg­

gande motsvarande en nybyggnad av 100 000 lägenheter genomsnittligt per

år under perioden 1966—1970. Därvid har dock utredningen utgått från att

lägenheterna till rumsantal, rumsyta och kvalitet inte kommer att skilja

sig från de under år 1965 tillkomna bostäderna.

I den långtidsbudget för perioden 1966/67—1970/71, som fogades som bi-

hang till kompletteringspropositionen till 1966 års riksdag (prop. 1966: 125),

redovisas ett antagande om bostadsbyggandets utveckling. Den årliga ök­

ningstakten för bostadsbyggandet har därvid fixerats vid i runt tal 4 %, en

volymökning som kommer att ta sig uttryck dels i en ökning av antalet

igångsatta lägenheter, dels i en stigande utrymmes- och utrustningsstandard.

Den möjliga ökningen av igångsättningen har uppskattats till 2 000 lägen­

heter per år.

Ökningen av bostadsproduktionen i storstadsområdena har delvis möj-

159

liggjorts av en begränsning av de statliga låneresurserna för bostadsbyg­

gandet i övriga landsdelar. Denna begränsning har inte bara berört mindre

orter utan bär också medfört en nedskärning av bostadsproduktionen i åt­

skilliga expansiva industriorter. Bostadsbristen i dessa orter har därmed

ytterligare förvärrats, vilket i sin tur försvårat näringslivets rekryterings-

möjligheter.

Bostadsstyrelsens årliga enkät angående antalet vid de kommunala bo­

stadsförmedlingarna anmälda bostadssökande visar fortsatt ökning av an­

talet kvarstående sökande. Under år 1965 ökade sålunda antalet sökande

med 6 % eller i samma grad som under år 1964.

Styrelsen erinrar om att i prop. 1965: 141 angående utbyggnaden av uni­

versitet och högskolor m. m. bl. a. har uttalats, att bristen på studentbostä­

der utgjorde ett av de allvarligaste hindren mot en expansion av den högre

utbildningen. För att bl. a. underlätta lösandet av bostadsfrågan har stats­

makterna beslutat decentralisera en del av den akademiska utbildningen

genom att förlägga filialer till Linköping, Växjö, Karlstad och Örebro.

Bristen på studentbostäder och den beslutade utbyggnaden av universitet

och högskolor kräver ett ökat studentbostadsbyggande. För vart och ett av

åren 1967 och 1968 planeras ett påbörjande av ca 6 000 studentbostäder.

Vid fastställandet av ramar för den statliga långivningen under åren 1966—

1968 har räknats med lån till 5 000 dylika bostäder.

Upprustningen av åldringsbostäder med anlitande av förbättringslån, som

under de senaste åren har ökat avsevärt i omfattning, har främst betydelse

för åldringar som är bosatta i småorter och glesbygd. Fn redovisning av

inventeringen av åldringsbostäder den 1 oktober 1965 av 966 rapporterande

kommuner — varav 747 hade fullbordat inventeringen — gav vid handen,

att ca 60 000 bostäder behövde upprustas med anlitande av förbättringslån.

För ca 16 000 åldringshushåll ansågs emellertid annan bostad vara en bättre

lösning än att rusta upp befintlig bostad. För de flesta av dessa hushåll

torde nybyggnad bli nödvändig. Länsbostadsnämndernas fördelning på

kommuner av lägenhetsramen för beslut om bostadslån har som följd av

tillämpningen av de av statsmakterna angivna riktlinjerna medfört väsent­

liga begränsningar av möjligheterna till bostadsbyggande i landsbygdskom­

munerna och deras tätorter. Också detta förhållande bör beaktas vid be­

dömningen av erforderliga låneresurser för bostadsbyggandet.

Sammanfattningsvis konstaterar bostadsstyrelsen, att det med hänsyn

till behovet är mycket angeläget att successivt öka bostadsbyggandet utöver

den för år 1966 fastställda nivån. Enligt kommunernas uppgifter i bostads-

byggnadsprogrammen och länsbostadsnämndernas bedömningar av dessa

synes det även med hänsyn till de lokala resurserna — tillgången på mark

samt planerings- och projekteringsläget — vara möjligt att väsentligt öka

bostadsbyggandet. Som framgår av redovisningen av bostadsbyggnadspro-

Kuiigl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

160

grammen för perioden 1966—1970 synes uppgifterna tyda på ett något för­

bättrat planerings- och projekteringsläge under de två första åren av denna

programperiod jämfört med de två första åren av programperioden 1965—

1969.

Det slutliga ställningstagandet till bostadsbyggandets omfattning grun­

das bl. a. på en bedömning av tillgången på arbetskraft och kapital samt på

en avvägning av dessa resursers fördelning på olika områden. Det ankommer

inte på bostadsstyrelsen att göra bedömningar av denna art.

Styrelsen understryker dock — mot bakgrunden av de två senaste årens

erfarenheter — nödvändigheten av att byggnadskrediter står till förfogande

för att genomföra det bostadsbyggnadsprogram, som statsmakterna fattar

beslut om. Härjämte fordras att krediter kan erhållas vid sådana tidpunkter

under året, att en från sysselsättningssynpunkt lämplig fördelning av påbör­

jandet uppnås. En av bristande kreditför sörj ning förorsakad ökning av bo­

städernas produktionskostnader måste undvikas.

Bostadsstyrelsen föreslår i fråga om bostadsbyggnadsplanerna med ut­

gångspunkt i bostadsbyggnadsbehovet och de lokala resurserna, att påbör­

jandet under de närmaste åren ökas med 3 000 lägenheter per år utöver

1966 års nivå på 92 000 lägenheter. Förslaget innebär sålunda 95 000 lägen­

heter under år 1967, 98 000 år 1968, 101 000 år 1969 och 104 000 lägenheter

under år 1970. Denna produktionsutveckling ansluter till den vid 1965 års

riksdag antagna målsättningen på 1 milj. lägenheter under den närmaste

tioårsperioden. En produktion av denna omfattning är enligt bostadsstyrel-

sens uppfattning ett minimum med hänsyn till föreliggande och väntade

bostadsbyggnadsbehov.

Inom det för år 1966 fastställda programmet har genom Kungl. Maj :ts

beslut beretts utrymme för igångsättningstillstånd för 7 000 lägenheter utan

statligt bostadspolitiskt stöd. Vid en ökning av totalprogrammet synes även

detta byggande böra öka. Bostadsstyrelsen räknar därför beträffande åren

1967 och 1968 med 8 000 lägenheter utan statligt stöd — i anslutning till

sitt antagande till 1965 års långtidsbudget — och beträffande åren 1969

och 1970 med en ytterligare ökning till 9 000 resp. 10 000 lägenheter.

Med dessa antaganden skulle bostadsbyggandet med statligt stöd under

åren 1967—1969 omfatta resp. 87 000, 90 000 och 92 000 lägenheter.

Den av 1966 års riksdag beslutade särskilda planeringsramen för förhands­

besked om bostadslån för industriellt byggande omfattande 10 000 lägenhe­

ter per år under en femårsperiod är avsedd att prövas om årligen. Bostads­

styrelsen har ännu inte vunnit några erfarenheter av det industriella byg­

gandets utveckling, som kan läggas till grund för en ändring av ramens stor­

lek. Styrelsen föreslår därför, att ramen för perioden 1968—1972 får samma

omfattning som för perioden 1967—1971, alltså 10 000 lägenheter per år.

Beträffande medelsramen för beslut om lån anför bostadsstyrelsen bl. a.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

161

följande. Vid beräkning av medelsramen för år 1967 förutsätts att samtliga

87 000 statsfinansierade lägenheter kommer att uppföras med stöd av bo­

stadslån. Vidare antas att långivningen till 30 % kommer att avse småhus

och att genomsnittsbeloppen mellan åren 1966 och 1967 kommer att öka

med ca 1 % för flerfamiljshus och ca 0,5 % för småhus med hänsyn till en

fortsatt ökning av lägenheternas genomsnittsstorlek. Kostnadsökningen till

följd av höjd utrustningsstandard har antagits bli kompenserad av pro­

duktivitetsförbättringar.

Med ledning av uppgifter från länsbostadsnämnderna beräknar styrelsen

förbättringslångivningen och långivningen till ombyggnad till ett belopp av

150 milj. kr., vartill kommer 10 milj. kr. för försöksverksamhet avseende

lån till mindre genomgripande upprustning av lägenheter i flerfamiljshus.

Under nämnda förutsättningar kan medelsramen för beslut om lån under

år 1967 beräknas till följande belopp.

Milj. kr.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

Bostadslån till nya flerfamiljshus, 61 000 lgh X 17 700 kr.................. 1 080

Bostadslån till nya småhus, 26 000 lgh X 24 600 kr............................... 640

Bostadslån till ombyggnader samt räntebärande förbättrings- och

tvätterilån .................................................................................................... 160

Totalt 1880

6 — Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 100

162

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1967

Departementschefen

Bostadsförsörjning och bostadspolitik

Bostadspolitikens framväxt och utveckling

Samhällets insatser för att förbättra bostadsförsörjningen var länge be­

gränsade till lagstiftning i form av hälsovårdsföreskrifter och bestämmelser

om bebyggelseplaneringen samt inspektion och kontroll av lagbestämmelser­

nas efterlevnad. Direkta samhällsåtgärder förekom sporadiskt i samband

med akuta bostadskriser, förorsakade av snabb inflyttning till städerna, eko­

nomisk depression, omfattande avhysningar och otillräcklig produktion.

Aktivare åtgärder från samhällets sida började i begränsad utsträckning

vidtas under det första världskriget och fick då formen av hyresreglering

samt lån och subventioner till bostadsbyggandet. Större omfattning fick åt­

gärder av detta slag först i samband med den ekonomiska krisen i början

av 1930-talet. Betydande belopp anvisades då över statsbudgeten till upp­

förande och förbättring av bostäder. Dessa åtgärder utgjorde ett viktigt in­

slag i 1930-talets konjunkturpolitik.

De viktigaste formerna för statens stöd till bostadsförsörjningen under

denna tid var bidrag och lån till förbättring av bostäder på landsbygden,

bostadsanskaffningslån och familjebidrag till barnrika familjer samt stats­

bidrag till pensionärshem.

Under det andra världskriget drabbades bostadsbyggandet av en svår

produktionskris som framtvingade långtgående statliga och kommunala

stödåtgärder för att upprätthålla byggandet. De former för samhällets bo­

stadspolitiska insatser som utvecklades under denna tid bildade grunden för

de beslut som statsmakterna fattade vid mitten av 1940-talet och som inne­

bar att samhället engagerade sig i vittgående åtaganden för att förbättra

bostadsförsörjningen. Grunddragen i denna bostadspolitik består fortfa­

rande.

Åtgärderna under 1930-talet avsåg främst att ge stöd åt vissa husliålls-

grupper med särskilda bostadsbehov och låga inkomster. De statliga stöd­

åtgärder som vidtogs i början av 1940-talet var av mera generell natur.

Den starka minskningen av bostadsproduktionen och tendensen till hyres­

höjningar gjorde det till en angelägen uppgift att stimulera bostads­

byggandet och motverka en höjning av hyresnivån i de nytillkommande

bostäderna. Genom beslut av 1940—1942 års riksdagar vidgade stats­

makterna det kreditstöd i form av tertiärlån, som redan förut utgick

i begränsad omfattning, till att avse bostadsbyggandet i allmänhet. Lånen

163

förenades med statlig räntegaranti för primär- och sekundärlån och med

hyreskontroll, båda med en giltighetstid av 10 år. Räntegarantin innebar

att staten betalade låntagarens räntekostnader till den del de översteg en

viss garanterad ränta. Hyrorna fick inte överstiga den hyresnivå som gällde

för likvärdiga lägenheter på orten år 1939 med tillägg för ökning av förvalt­

ningskostnaderna.

Den del av produktionskostnaderna, som inte kunde förräntas genom de

på detta sätt bestämda hyrorna, täcktes av ett ränte- och amorteringsfritt

statligt tilläggslån. Enligt bestämmelserna skulle tiliäggslånet avskrivas efter

10 år, om inte hyresnivån dessförinnan höjts så att fastighetens avkastning-

räckte till förräntning och amortering av lånet.

När räntegarantin infördes betraktades den med hänsyn till då gjorda

bedömningar av den allmänna ränteutvecklingen som en åtgärd utan egent­

lig subventionskaraktär. Tilläggslånen däremot hade det klara syftet att ut­

göra eu generell hyresnedsättande subvention. Avsikten var dock inte att

denna subvention skulle utgöra ett permanent inslag i långivningen. Den

skulle i första hand fylla uppgiften att eliminera verkningarna av en kost­

nadsökning som bedömdes vara tillfällig. Det förutsattes att subventionen

skulle omprövas efter några års erfarenhet av kostnadsutvecklingen för

bostadsbyggandet.

Jämsides med hyreskontrollen i de statligt belånade husen genomfördes

enligt beslut av 1942 års riksdag en allmän hyresreglering i tätorterna.

Denna reglering förenades med ett skydd för hyresgästerna mot obefogade

uppsägningar, ett besittningsskydd.

Det system för statligt stöd åt bostadsförsörjningen som byggdes ut under

de första krigsåren förblev i stort sett oförändrat till krigets slut.

Riktlinjerna för efterkrigstidens bostadspolitik fastställdes i huvudsak

av 1946 och 1947 års riksdagar, väsentligen på grundval av förslag som lagts

fram av bostadssociala utredningen. Besluten fattades mot bakgrund av

den under krigsåren kännbara bostadsbristen, en omfattande trångbodd­

het och ett bostadsbestånd, som till stora delar var omodernt och under­

måligt. Med huvudsyfte att åstadkomma en successiv höjning av bostads­

standarden uppställde statsmakterna följande allmänna mål för bostads­

politiken. Den akuta bostadsbristen skulle avvecklas. Den utrymmesstan-

dard som skulle eftersträvas angavs genom normen högst två boende per

boningsrum, vilket bl. a. innebar att ettrumslägenheten underkändes som

familjebostad. Utrustningsstandarden borde höjas så att flertalet lägenheter

l,PPfyHde de anspråk som gällde vid nybyggnad i städerna, dvs. de skulle

vara utrustade med vatten, avlopp, centralvärme och badrum. Skiljaktighe­

ter i fråga om standard mellan städernas och landsbygdens bostäder samt

mellan bostäder på eu och samma ort skulle utjämnas. Rostadskostnaderna

borde nedbringas så att kostnaden för en rimlig familjebostad motsvarade

ca 20 % av den genomsnittliga inkomsten för industriarbetare.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1967

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

I fråga om medlen för att nå dessa mål förutsattes en fördelning av in­

satserna mellan staten och kommunerna. De senare borde i huvudsak svara

för de åtgärder, som behövdes för att säkerställa tillräckliga produktions-

initiativ samt för ett ändamålsenligt byggande och förvaltande av bostads­

husen. Spekulativa vinstintressen skulle hållas borta från bostadsbyggande

och bostadsförvaltning med offentligt stöd. Huvudparten av nya flerfamiljs­

hus borde förvaltas av företag som arbetade utan enskilt vinstintresse och i

samverkan med kommunen. Vissa kommunala skyldigheter och befogen­

heter på bostadsförsörjningens område fastställdes i lag. Genom denna blev

kommunerna skyldiga att biträda vid den statliga lån- och bidragsgivningen

och större kommuner ålades att upprätta planer för bostadsförsörjningen.

Staten skulle i allt väsentligt göra de finansiella insatser som krävdes för

att lämna behövligt kreditstöd åt bostadsbyggandet och för att hålla hyrorna

på en sådan nivå att hushållen kunde efterfråga nyproducerade, rymliga och

fullgott utrustade bostäder. De statliga insatserna bestod framför allt i att

staten lämnade lån till ny- och ombyggnad av bostadshus samt bidrag till

vissa hushållsgrupper.

Långivningen — i form av tertiärlån till flerfamiljshus och egnahemslån

till en- och tvåfamilj shus —- utformades som jag förut nämnt i väsentliga

delar enligt det mönster som utbildats under krigsåren. Lånen hade karak­

tär av ett kreditstöd för att täcka det kapitalbehov som inte kunde tillgodoses

genom reguljära primär- och sekundärlån i den mån behovet inte ansågs

böra täckas genom tillskott av eget kapital från låntagaren. Anspråken på

sådant tillskott gjordes beroende av låntagarkategori -— allmännyttigt, koo­

perativt eller enskilt företag. De övre lånegränserna bestämdes till 100 %

för allmännyttiga företag, 95 % för kooperativa företag med kommunal kon­

troll och 85 eller 90 % för enskilda företag. Hvreskontrollen utsträcktes

till att gälla under lånets hela löptid. Räntan på lånen bestämdes för

hela lånetiden till 3 %, vilket i dåvarande allmänna ränteläge inte ansågs

innefatta någon subvention annat än så till vida att staten underlät att

ta ut ersättning för förlustrisker och förvaltningskostnader. Den tioåriga

räntegarantin för primär- och sekundärlån behölls med en garanterad

räntesats av 3 resp. 3,5 %. Inte heller denna garanti hade då någon egentlig

subventionskaraktär. Dess huvudsakliga syfte var att avskärma bostads­

kostnaderna från tillfälliga höjningar av Iånemarknadens ränta över en

långsiktig genomsnittsnivå och att därigenom medverka till stabila förut­

sättningar för bostadsproduktionen. Det förutsattes att garantin skulle om­

prövas i händelse av en mera definitiv förskjutning av räntenivån.

Även den år 1942 införda kapitalsubventionen i form av tilläggslån be­

hölls, dock som ett provisorium. Det underströks att subventionen inte skulle

ingå i de bostadspolitiska åtgärderna på längre sikt utan avvecklas så snart

kostnadsutvecklingen gjorde det möjligt. Tills vidare skulle tilläggslån för

flerfamiljshus utgå på sådana orter, där hyresnivån och inkomstläget var

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

165

sådana att det förelåg risk för att bostadsproduktionen skulle hämmas om

subvention inte lämnades. Orterna fördelades på fyra ortsgrupper med olika

subventionsbelopp. Subventionen till en- och tvåfamilj shus bestämdes gene­

rellt till 4 000 resp. 6 000 kr. och utgick som räntefri stående del av egna­

hemslånet.

Tilläggslånen och de räntefria stående lånedelarna skulle på samma sätt

som tidigare lämnade tilläggslån vara ränte- och amorteringsfria under

10 år. Vid utgången av tioårsperioden skulle beslut fattas om avskrivning

eller återkrav av lånebeloppen.

Långivningen förenades med villkor som innebar krav på skäliga produk­

tionskostnader, rimlig bostadsstandard och god yttre miljö.

Stödet till mindre genomgripande ombyggnader och förbättringar av en-

och tvåfamilj shus på landsbygden förstärktes genom en ny låneform, för­

bättringslån. Även sådant lån kunde, efter behovsprövning, vara ränte- och

amorteringsfritt intill visst belopp, 4 000 kr. för enfamiljshus och 6 000 kr.

för tvåfamilj shus. I realiteten utgjorde dessa lånebelopp i allmänhet rena

bidrag; de skulle som regel avskrivas senast efter 10 år.

Även stödet till barnfamiljernas bostadsförsörjning vidgades genom en

ny bidragsform, familjebostadsbidrag. Bidragen gjordes beroende av in­

komstprövning, viss utrymmes- och utrustningsstandard i bostaden samt

barnantalet.

Det särskilda stödet till pensionärshem behölls.

Den hyresreglering som hade införts år 1942 skulle kvarstå tills vidare

med hänsyn till bostadsbristen.

De här skildrade grunderna för efterkrigstidens bostadspolitik består fort­

farande i väsentliga delar. Utvecklingen under de 20 år, som förflutit sedan

de bostadspolitiska riktlinjerna fastställdes, har dock föranlett ändringar i

vissa avseenden, främst i fråga om de generella subventionerna.

Kapitalsubventionerna till nyproduktionen kunde inte avvecklas så snabbt

som ursprungligen avsågs. Tvärtom ökades subventionerna under år 1951

med anledning av den kraftiga ökning av byggnadskostnaderna, som upp­

kom i samband med Koreakriget. Redan år 1953 ansågs dock kostnads­

utvecklingen möjliggöra en viss minskning av tilläggslånen. Under de när­

mast följande åren minskades successivt både tilläggslånen och de ränte­

fria delarna av egnahemslånen i den takt som bedömdes möjlig med hänsyn

till utvecklingen av byggnadskostnader och inkomster. En total avveckling

av tilläggslånen i allmänhet genomfördes år 1959. Motsvarande åtgärd i

fråga om egnahemslånens räntefria del vidtogs följande år. Därmed hade

kapitalsubventionerna i stort sett spelat ut sin roll som bostadspolitiskt in­

strument. Sådana subventioner inom nyproduktionen förekommer nu i stort

sett bara i samband med bostadslån till studentbostäder.

Avvecklingen av kapitalsubventionerna till nyproduktionen fullföljdes i

166

fråga om redan beviljade tilläggslån genom krav på förräntning och amor­

tering av dessa, helt eller delvis. Återstående delar av tilläggslån samt egna-

hemslånesubventionerna efterskänktes.

Som jag tidigare framhållit syftade reglerna om ränta på de statliga lånen

och om räntegaranti för underliggande lån från början inte till att åstad­

komma en generell och varaktig subventionering av bostadskostnaderna.

Utvecklingen på kapitalmarknaden kom dock så småningom att ge reglerna

en betydande subventionseffekt. Lånemarknadens ränta för obundna pri­

märlån, som under senare hälften av 1940-talet var 3 %, kom efter en

höjning av diskontot år 1950 att under första hälften av 1950-talet ligga

på en nivå av omkring 3,5 %. En kraftig höjning av räntenivån inträffade

våren 1955, då den obundna primärlåneräntan steg till 4,75 %. Under tiden

därefter har denna ränta varierat mellan sistnämnda procenttal och det topp­

läge på 7,5 %, som nåddes under år 1966. Medeltalet under de senaste tio

åren utgör ca 6 % .

Den effekt som räntegarantin gav till följd av ränteutvecklingen framgår

av uppgifter om statens kostnader för räntebidrag. T. o. in. budgetåret

1950/51 var kostnaderna obetydliga, mindre än 1 milj. kr. jier budgetår.

Kostnaderna steg sedan successivt, utan att några större ändringar i bidrags­

reglerna gjordes, till 86 milj. kr. under budgetåret 1957/58. Trots de bidrags-

minskningar som därefter genomförts bar utgifterna för räntebidragen fort­

satt att stiga och uppgick under budgetåret 1965/66 till 260 milj. kr. För

budgetåret 1967/68 beräknas utgifterna till 345 milj. kr.

Den kraftiga räntehöjningen år 1955 gav anledning till ett första steg

mot en anpassning av räntegarantin till det allmänna ränteläget. Den garan­

terade räntan, den s. k. basräntan, höjdes med en halv procentenhet för hus

byggda före år 1951. Senare byggda hus berördes inte av höjningen med

hänsyn till att de tillkommit i ett högre kostnadsläge. Detta var första

gången som räntegarantin användes som medel att påverka hyresrelatio-

nerna mellan bus av olika ålder. I fortsättningen utvecklades räntegarantin

till att bli ett betydelsefullt instrument för att främja hyresparitet mellan

hus som tillkommit vid skilda tider och som på grund av den fortgående

stegringen av byggnadskostnaderna företedde skillnader i fråga om kapital­

kostnader och hyror.

Eu mera omfattande anpassning till det allmänna ränteläget skedde år

1957, då den garanterade räntan över lag höjdes med en halv procentenhet.

Basräntan för primärlån blev 4 % för hus byggda före 1951 och 3,5 % för

senare byggda hus. Samtidigt härmed höjdes räntan på tertiärlån och egna­

hemslån inom nyproduktionen från 3 till 4 %, vilket innebar en anpassning

till statens utgifter för dess egen upplåning. För att göra det möjligt att i

framtiden genomföra en sådan anpassning även för tidigare beviljade lån

gjordes räntan på de statliga lånen obunden. De lån som hade beviljats tidi­

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1967

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

167

gare berördes inte av denna ändring, eftersom räntan på dem var bunden

för hela lånetiden.

Det år 1955 införda systemet att med hjälp av ändringar i räntegarantin

påverka hyresrelationerna mellan olika årgångar av hus utvecklades vidare

genom beslut av statsmakterna åren 1960, 1963, 1964 och 1966. Räntebi­

dragen har därigenom minskats successivt och slutligen helt slopats för

vissa äldre årgångar. Bidrag utgår nu bara för hus som byggts efter år 1957.

En allmän höjning av basräntorna genomfördes år 1966. De omfattar nu en

skala av räntesatser från 4 till 6 %. Räntesatsen stiger med husens ålder.

Den senaste höjningen av basräntorna innebar, förutom fortsatt utjämning

av hyresskillnader mellan olika årgångar av hus, en ytterligare anpassning

av räntegarantin till det allmänna ränteläge som rått sedan mitten av 1950-

talet. Statsmakternas beslut fattades med beaktande av bl. a. utvecklingen

av realinkomsterna under senare år.

Den år 1942 införda hyresregleringen tillämpades under de första åren

så att hyrorna i stort sett låstes vid den nivå som förelåg när regleringen

infördes. Först fr. o. in. år 1950 medgavs vissa generella hyreshöjningar i

syfte att ge fastighetsägarna kompensation för ökningar i fastighetsomkost-

naderna. Sådana hyreshöjningar har därefter medgivits årligen.

1956 års riksdag beslöt i princip att hyresregleringen skulle avvecklas

successivt. Enligt de riktlinjer för avvecklingen som riksdagen antog skulle

regleringen slopas i orter där någon påtaglig bostadsbrist inte längre före­

låg. Avvecklingen påbörjades år 1959 och ytterligare avvecklingsbeslut har

meddelats åren 1960—1964. Från att ursprungligen ha varit i kraft i ca 500

orter gäller hyresregleringen nu i ca 160 orter. På orter utan hyresreglering

gäller en provisorisk lag om besittningsskydd för hyresgäster.

Bestämmelserna om tertiärlån och egnahemslån sammanfördes år 1962

till en för flerfamiljshus och småhus gemensam kungörelse om bostadslån.

Begreppen tertiärlån och egnahemslån upphörde därmed att användas inom

den statliga långivningen. I sak innebar de nya lånereglerna framför allt att

bestämmelserna i ökad omfattning gjordes gemensamma för de två hus­

typerna. Syftet var att hindra att skillnader i fråga om lånevillkoren skulle

påverka valet av hustyp.

Den tidigare stadgade skyldigheten för kommunerna att upprätta bostads-

försörjningsplaner fick år 1963 ett nytt innehåll genom föreskrifter om skyl­

dighet för alla kommuner med kontinuerligt bostadsbyggande att årligen

upprätta bostadsbyggnadsprogram för de närmaste fem åren.

Statsbidraget till anordnande av pensionärshem omvandlades genom be­

slut av 1958 års riksdag till årliga bidrag till pensionärslägenheter.

Förbättringslångivningen har alltmer inriktats på en förbättring av

pensionärernas bostäder. Detta har skett dels genom en ökning av kapital­

subventionen till förbättring av pensionärsbostäder och en aktivering av

168

denna förbättringsverksamhet, dels genom en begränsning av subventionen

till förbättring av andra bostäder. Enligt beslut av 1966 års riksdag utgår

räntefritt förbättringslån numera endast till förbättring av bostäder för

pensionärer samt vissa grupper nämligen handikappade, samer och zigenare.

Kreditstödet till förbättring av småhus i allmänhet utgår inte längre i form

av förbättringslån utan har inordnats i bostadslångivningen.

Utvecklingen av boendeförhållandena åren 19b6—1966

Bostadsförsörjningsläget vid andra världskrigets slut kan sammanfattas

på följande sätt.

Bostadsbeståndet innehöll i runt tal 2,1 milj. lägenheter, varav ungefär

två tredjedelar i tätorterna. Efterfrågan på lägenheter var emellertid större

än tillgången. Bostadsbristen var särskilt kännbar i tätorterna.

Lägenheterna innehöll drygt 6,5 milj. rumsenheter (rum eller kök),

vilket innebär i medeltal 3,12 rumsenheter per lägenhet. Mer än en tredjedel

(38 %) av alla lägenheter bestod av högst ett rum och kök, och endast

32 % var större än två rum och kök. Ettrumslägenheten var en vanlig

familjebostad. Nära en fjärdedel av alla barnfamiljer och drygt en femtedel

av alla barn under 16 år bodde i lägenheter av denna storlek.

Det ansågs vid denna tidpunkt rimligt att sikta mot en utrymmesstan-

dard som innebar att inte mer än två personer skulle behöva dela sovrum

och att köket skulle vara fritt från sovplatser. Steget dit var emellertid långt.

Drygt en femtedel (21 %) av alla hushåll, nära en tredjedel (30 %) av de

boende och 46 % av alla barn under 16 år var år 1945 trångbodda enligt

denna norm. Utrymmesstandarden var väsentligt lägre för barnfamiljerna

än för andra hushåll.

Nära en tredjedel av bostadsbeståndet hade tillkommit före 1900-talet, i

tätorterna 23 % och i glesbygden 42 %. En stor mängd lägenheter, särskilt

i glesbygden, saknade därför moderna bekvämligheter. Följande samman­

ställning ger en bild av bostädernas utrustningsstandard vid mitten av

1940-talet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

Den procentuella andelen lägenheter med angiven

bekvämlighet

Tätorter

Glesbygd

Hela riket

Vatten och avlopp...................

83

33

66

Centralvärme..............................

59

22

46

WC................................................

52

5

36

Eget eller delat badrum.........

40

6

28

De privatägda bostäderna omfattade ungefär 90 % av hela bostadsbestån­

det och drygt 80 % av flerfamiljshuslägenheterna. Bostadskooperationen

förvaltade drygt 4 % och resten, 6 %, ägdes av staten, kommun eller all­

männyttigt bostadsföretag.

1G9

Kostnaderna för en modernt utrustad familjebostad om två rum och kök

beräknades år 1945 ta i anspråk ungefär 25 % av en genomsnittlig industri­

arbetarlön, under det att 20 % då ansågs vara en rimlig andel av inkomsten

att disponera för bostadskonsumtion. Man räknade med att endast knappt

en tredjedel av alla hushåll var i stånd att hyra en ny-uppförd lägenhet av

tillfredsställande storlek för 20 % av sin inkomst.

Sedan år 1945 har drygt 1,3 milj. lägenheter med ca 4,8 milj. rumsenheter

färdigställts. De fem första åren efter andra världskriget sjönk produktionen

från år till år. Den lägsta nivån nåddes år 1951 då det tillkom endast 39 800

lägenheter. Därefter har produktionen stigit nästan oavbrutet. Ökning­

en har accelererat under 1960-talet, och år 1966 färdigställdes nära 90 000

lägenheter med ca 351 000 rumsenheter. Den färdigställda bostadsvolymen

var 54 % större år 1966 än år 1946, om den mäts i lägenhetsantal, och

79 % större, om den mäts i antal rumsenheter. Det genomsnittliga antalet

rumsenheter i nyproduktionen har statistiskt ökat från 3,40 år 1946 till 3,93

år 1966. ökningen torde i verkligheten vara större. I 1966 års tal har

nämligen räknats in ett antal rum i ålderdomshem samt smålägenheter för

vissa kategorier av studerande. Sådana rum och lägenheter ingår inte i

bostadsbyggnadsstatistiken förrän från början på 1960-talet.

ökningen av de producerade lägenheternas genomsnittliga storlek beror

huvudsakligen på att andelen tvårumslägenheter har minskat och andelen

lägenheter med fyra eller flera rum har ökat. Förskjutningen i lägenhets-

fördelningen belyses av följande siffror.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

Färdigställda lägenheter procentuellt fördelade på

lägenhetstyper

1949

1955

1960

1966

Högst 1 rk............................................

19

20

21

18

2 rk............................................

36

32

22

15

3 rk............................................

30

25

29

29

4 rk............................................

11

14

20

24

5 o. fl. rk.................................

5

8

9

13

Summa

100

100

100

100

Samtidigt som antalet rum i de nyproducerade lägenheterna successivt

har stigit har golvytan vid givet antal rum ökat.

Den del av bostadsbyggandet som allmännyttiga och kooperativa företag

svarar för utgör i dag nära två tredjedelar av allt bostadsbyggande. I mitten

av 1940-talet omfattade den mindre än hälften av byggandet. De allmän­

nyttiga bostadsföretagen har alltmer vunnit terräng, medan bostadspro­

duktionen i kooperativ form relativt sett har gått tillbaka något, framför

allt under 1960-talet.

Det är inte bara genom nyproduktion som bostadsbeståndets standard

6* — Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 100

170

har höjts. Det statliga stödet till ombyggnads- och förbättringsverksamhet

har möjliggjort upprustning av ca 230 000 lägenheter, de flesta belägna

i småhus. Omkring en fjärdedel av dessa har byggts om med stöd av

statliga bostadslån. Resultatet av dessa ombyggnader är i fråga om stan­

darden jämförbart med nybyggnad. Drygt tre fjärdedelar, ca 170 000 lägen­

heter, har upprustats med stöd av statliga förbättringslån. Också många

av dessa lägenheter har kunnat höjas till en standard som även med dagens

anspråk måste anses vara god. Sedan riksdagen år 1964 beslutat om ökade

insatser för att rusta upp åldringarnas bostäder har den statligt stödda

bostadsförbättringsverksamheten ökat kraftigt.

Åtskilliga lägenheter har avgått ur bostadsbeståndet genom rivning.

Rivningsstatistiken, som dock sannolikt inte är fullständig, har registrerat

ett bortfall av drygt 90 000 lägenheter under åren 1946—1966. Andra lägen­

heter, huvudsakligen i glesbygden, har antingen övergått till att användas

som fritidsbostad eller helt övergetts i samband med dödsfall eller flyttning.

I en hel del fall har lägenheter slagits samman. Den vanligaste formen

har varit att tvåfamilj shus har omvandlats till enfamiljshus. Genom

kontorisering o. dyl. har, särskilt i de större städerna, en del lägenheter upp­

hört att tjäna som bostad. De lägenheter som på olika sätt avgått ur

beståndet har vanligen varit omoderna eller halvmoderna.

Säkra uppgifter om hur många bostadslägenheter som beståndet totalt

har minskat med finns inte. Om man jämför antalet lägenheter som

registrerats i 1945 och 1960 års bostadsräkningar och beaktar nyproduk­

tionen under mellanliggande period kan avgången uppskattas till nära

250 000 lägenheter, vilket motsvarar ca 30 % av nytillskottet. Hur utveck­

lingen varit under 1960-talet får vi närmare kännedom om först när resul­

taten från 1965 års bostadsräkning föreligger. Preliminära data från några

län antyder emellertid att avgången efter år 1960 har varit större än tidigare.

Antalet lägenheter i bostadsbeståndet ökade med 27 % från år 1945 till

år 1960. Det förefaller sannolikt att en ytterligare ökning skett med mellan

5 och 10 % under 1960-talet. Därmed skulle vi i dag ha ett bostadsbestånd

som innehåller ca 2,9 milj. lägenheter. Drygt tre fjärdedelar härav finns i

tätorterna. Glesbygdens bostadsbestånd har minskat både absolut sett och

i förhållande till det totala beståndet i landet.

Det genomsnittliga antalet rumsenheter per lägenhet i hela bostadsbestån­

det ökade från 3,12 år 1945 till 3,41 år 1960 och kan beräknas ha ökat till

mellan 3,55 och 3,60 i dag. De minsta lägenhetstyperna, högst ett rum och

kök, utgjorde år 1960 endast 26 % av alla lägenheter och trerums- och större

lägenheter svarade för 42 %. Andelen tvårumslägenheter var däremot un­

gefär densamma år 1960 som år 1945. Under 1960-talet har tvårumslägen­

heternas andel minskat till förmån framför allt för lägenheter med fyra eller

flera rum.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1067

171

Samtidigt med att lägenheterna har ökat i storlek har hushållen blivit

mindre. Det genomsnittliga antalet personer per hushåll, som år 1945 var

3,15, minskade till 2,84 fram till år 1960, och minskningen har fortsatt under

1960-talet. Andelen enpersonshushåll ökade från 14 till 20 % under de första

15 åren och torde i dag vara ett par procentenheter högre. Bland dem finns

många av våra ålderspensionärer. Ungdomarna blir emellertid allt fler

i denna hushållskategori. Orsakerna till att de bildar egna hushåll är flera:

rörligheten på arbetsmarknaden, de ökade utbildningsmöjligheterna, för­

bättrade ekonomiska förhållanden.

Den sammanlagda effekten av större lägenheter och mindre hushåll bär

blivit en kraftig sänkning av boendetätheten. Den minskade under åren

1945—1960 från 99 till 83 personer per 100 rumsenheter och torde i dag

vara ca 75 personer per 100 rumsenheter. Om man ställer antalet rums­

enheter i relation till hela boendefolkmängden visar jämförelsen att 100

personer år 1945 förfogade över i medeltal 100 rumsenheter medan motsva­

rande tal i dag torde utgöra minst 130 rumsenheter. Trångboddheten enligt

den norm som varit gängse sedan mitten av 1940-talet har gått ned till

mindre än en tredjedel av vad den var år 1945. Fortfarande är den dock mer

utbredd bland de stora barnfamiljerna än bland andra hushåll.

I fråga om utrustningen i lägenheterna har standarden höjts mycket kraf­

tigt. Vatten och avlopp fanns år 1960 i 90 % av alla lägenheter, centralvärme

i 74 %, wc i 70 % och bad- eller duschrum i 61 %. 1960-talets bostadsbygg-

nadsinsatser har ökat dessa tal ytterligare. Såväl tätorts- som glesbygds-

beståndet har undergått stora förbättringar, men avsevärda skillnader i

standard kvarstår dem emellan.

I det omoderna och halvmoderna bostadsbeståndet bodde år 1960 allt­

jämt företrädesvis gamla människor. Som jag framhållit förut har betydan­

de insatser gjorts under de senaste åren för att med statligt stöd rusta upp

pensionärernas bostäder. Resultatet av dessa åtgärder kan ännu inte av­

läsas i någon officiell statistik men det torde utan överdrift kunna hävdas

att 1960-talet medfört att de gamla kunnat inhämta en del av den eftersläp­

ning i fråga om bostadsstandard som de fått vidkännas i jämförelse med

andra kategorier av boende.

Äganderättsförhållandena inom bostadsbeståndet har förskjutits. De ko^

operativa företagen fördubblade sin andel av beståndet av flerfamiljshus­

lägenheter mellan åren 1945 och 1960 från 10,1 till 20,9 %, och de allmän­

nyttiga företagen, inkl. staten, landstingskommuner och kommuner, ökade

sin andel från 8,2 till 18 %. De privata ägarnas andel hade därmed minskat

från 81,8 till 57,4 % och torde under 1960-talet ha minskat ytterligare.

Bostadskostnaderna har under hela 20-årsperioden utvecklats gynnsamt

i förhållande till inkomsterna. Medan bostadskostnaderna genomsnittligt

sett drygt fördubblats sedan 1949 har den genomsnittliga industriarbetar­

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

lönen nära nog fyrdubblats. En lägenhet om två rum och kök med moderna

bekvämligheter kunde år 1965 disponeras för en kostnad som kan beräknas

motsvara drygt 15 % av den genomsnittliga industriarbetarlönen och en tre-

rumslägenhet drygt 20 % av samma lön.

Den bild jag här har sökt teckna visar att det har skett omvälvande för­

ändringar i vårt folks bostadsförsörjning under den tid samhället har gjort

omfattande aktiva bostadspolitiska insatser. Det finns skäl att stryka under

detta samtidigt som vi måste ha klart för oss att besvärande brister kvarstår.

Bostadsbeståndet är inte så stort att alla som efterfrågar egen lägenhet kan

erhålla en sådan på de orter, där de har sin utkomst. Den bristande bostads-

tillgången är särskilt kännbar i storstadsområden och i andra orter med

växande näringsliv. Flera omständigheter har medverkat till att bostads-

efterfrågan i de större tätorterna har ökat mer än utbudet, bl. a. sjunkande

giftermålsålder, ökande invandring, snabb urbanisering och gynnsam in­

komstutveckling i förening med hyreskontroll. Bostadsmarknaden bär

också vittne om ett starkt efterfrågetryck uppåt på standardskalan, framför

allt i fråga om bostadsutrymme.

Lägenhetsunderskottets storlek är lika svår att ange i dag som för 20 år

sedan. I den offentliga debatten åberopas ofta uppgifter ur bostadsförmed­

lingarnas register. Dessa uppgifter lämpar sig emellertid inte för att belysa

den otillfredsställda bostadsefterfrågan. Registren upptar många bostads­

sökande, vilkas efterfrågan av olika skäl inte är aktuell. Samtidigt saknas

säkert i registren åtskilliga som omedelbart behöver en lägenhet men som

föredrar att försöka skaffa sig den på andra vägar. Det är angeläget att söka

få fram ett statistiskt underlag som ger bättre information om bostads­

marknadens faktiska läge i de olika orterna. Enligt vad jag har erfarit

överväger bostadsstyrelsen möjligheterna att få fram bättre uppgifter i

detta avseende.

Allmänna riktlinjer för mark- och bostadspolitiken

U tgångs punkter

Syftet med samhällets bostadspolitiska åtgärder är att främja en god

bostadsförsörjning. Det allmännas engagemang i denna uppgift motiveras

av bostadens grundläggande betydelse för familjelivet, individens hälsa

och arbetsförmåga, vila och rekreation. Samhällets mål för bostadsför­

sörjningen bör vara att hela befolkningen skall beredas sunda, rymliga,

välplanerade och ändamålsenligt utrustade bostäder av god kvalitet till

skäliga kostnader.

Det ligger i sakens natur att ett mål för bostadsförsörjningen kan formu­

leras endast i allmänna ordalag. Vad målsättningen konkret innebär i fråga

om bostädernas beskaffenhet, storlek, standard m. m. kan inte preciseras

173

en gång för alla. Man måste utgå från att detta mål i själva verket är rörligt

och påverkas av förändringar i bostadskonsumenternas behov och önskemål,

ändrade levnadsvanor samt den tekniska och ekonomiska utvecklingen.

Bebyggelseplanering och bostadsproduktion måste anpassas till sådana

förändringar.

Det sagda utesluter inte att det kan finnas behov av att för avgränsade

perioder söka dra upp riktlinjer för bostadsproduktionen för att när­

mare ange samhällets intentioner. Jag vill erinra om att statsmakterna

gjorde vissa uttalanden av sådan art föregående år i anslutning till behand­

lingen av bostadsbyggnadsutredningens betänkande »Höjd bostadsstan­

dard». Uttalandena tog sikte på att ange den behövliga ökningen av lägen-

hetsbeståndet fram till mitten av 1970-talet och att till ledning för bostads-

producenterna ge uttryck för statsmakternas uppfattning om den lämpliga

inriktningen av bostadsproduktionen, dess regionala fördelning osv. Stats­

makternas uttalanden (prop. 1966: 1 bil. 13 s. 191, SU 38) kan samman­

fattas på följande sätt.

Bostadsbyggandet bör få sådan omfattning att ca 1 miljon nya lägenheter

byggs under perioden 1965—1974. Vid bedömningen av programmets ge­

nomförande bör beaktas den verksamhet som pågår genom att det befintliga

bostadsbeståndet rustas upp genom ombyggnad och förbättring. Produk­

tionsinsatserna bör regionalt fördelas så att behovet av ökat bostadsbygr

gande i storstadsområdena och i orter med växande näringsliv blir till­

godosett. Vid bestämmande av lägenhetssammansättningen i de nya husen

står valet i stort sett mellan att bygga relativt stora lägenheter för att till­

fredsställa efterfrågan från dem som önskar höja sin utrymmesstandard

och att bygga flera och mindre lägenheter för att i första hand ge bostäder

åt dem som ingen bostad har. Med hänsyn till behovet att ur varje års­

produktion utvinna största möjliga antal nya lägenheter till bostadsmark­

naden synes den fördelning mellan små och stora lägenheter som har ut*

vecklat sig under senare år vara relativt tillfredsställande. Det finns därför

skäl som talar för att dessa proportioner under de närmaste åren bör i allt

väsentligt bibehållas. Å andra sidan bör det understrykas att en alltför en­

sidig inriktning av byggandet på de mindre lägenhetstyperna i syfte att

snabbare tillgodose efterfrågan från dem som saknar bostad kan leda till

en olämplig snedvridning av bostadsbeståndet, som ger upphov till brist-r

fenomen av en annan art. Som allmänt riktmärke för planeringen av den

framtida bostadsproduktionen bör gälla att lägenheterna får sådan storlek

att det inte behöver bo fler än två personer per rum, kök och vardagsrum

oräknade. Ungdomens bostadsbehov bör beaktas särskilt. Vid utformningen

av lägenheter och bostadsmiljö bör man ägna omsorg åt att tillgodose åld­

ringars och handikappade personers speciella behov.

Med dessa uttalanden har statsmakterna angett samhällets mål för

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

174

bostadsproduktionen fram till mitten av 1970-talet. Därmed är utgångspunk­

ten given för att överväga vilka åtgärder som behövs för att anpassa de

bostadspolitiska medlen och arbetsformerna till det uppställda målet.

Den ytterligare ökning av bostadsbyggandet som behövs om det uppställda

produktionsmålet skall nås innebär en betydande anspänning av samhällets

resurser och ställer stora krav på den ekonomiska politiken. En nödvändig

förutsättning för programmets genomförande är att det kan ske utan ba­

lansrubbningar i samhällsekonomin.

För att ökningen av bostadsbyggandet skall kunna genomföras fordras

i första hand åtgärder för att främja planering och produktion. Formerna

för den långsiktiga planeringen av bostadsförsörjningen bör ses över med

sikte på att öka effektiviteten i denna planering. Ett nära samarbete mellan

staten och kommunerna är angeläget vid utformningen av program för

investeringar i bostäder och annat samhällsbyggande.

Kommunernas markpolitiska handlande är vidare av stor betydelse för

att få till stånd en omfattande och lämpligt lokaliserad bostadsproduktion.

Väsentligt aktivare markpolitiska insatser av kommunerna är önskvärda.

Detta ställer stora krav på kommunernas administrativa och finansiella

resurser. Från statens sida bör åtgärder vidtas för att stärka och komplet­

tera de hjälpmedel som står till kommunernas förfogande på det mark-

politislca området.

En avgörande förutsättning för att det förut angivna målet för bostads­

produktionen skall kunna nås är att produktionsfaktorerna på byggandets

område får effektivare användning. En avsevärd förbättring av hushåll­

ningen med resurserna bör kunna åstadkommas genom fortsatt övergång

till industriella former för byggandet. Staten bör på olika sätt söka främja

och påskynda en sådan utveckling.

Den inte minst viktiga förutsättningen för en gynnsam utveckling av

bostadsproduktionen är att byggandets finansiering kan försiggå någorlunda

störningsfritt.

I det följande kommer jag att närmare utveckla min syn på behovet av

samhälleliga åtgärder för att i nu nämnda avseenden främja planeringen

och byggandet av bostäder.

En huvuduppgift för bostadspolitiken är att åstadkomma balans på bostads­

marknaden. Åtgärder för att möjliggöra en ökning av bostadsutbudet spelar

självklart den främsta rollen härvidlag. Även formerna för prisbildningen

på hyresmarknaden bör emellertid beaktas. Sedan länge har samhället

haft bestämmande inflytande på hyresbildningen genom direkta ingripan­

den i form av hyresreglering och hyreskontroll. Den allmänna inkomstut­

vecklingen och den förbättring som har skett i fråga om bostadsförsörjningen

sedan regleringssystemet infördes har i avgörande grad försvagat motive­

ringen för att behålla detta system. Behov att kontrollera hyresmarknadens

utveckling i nuvarande form synes i stort sett inte längre vara för handen.

Kangl. Maj.ts proposition nr 100 år 1967

175

Ytterligare bör framhållas att prisstrukturen på hyresmarknaden har ut­

vecklats så att förhållandena mellan olika hyror i viss mån torde avvika

från relationerna mellan de olika hyresobjektens värde enligt bostadskon-

sumenternas värderingar. Detta har medverkat till att hyresmarknaden

kommit att präglas av en viss tröghet, som i sin tur hav inte önskvärda åter­

verkningar på arbetsmarknaden och det ekonomiska livet över huvud.

Som tidigare anförts måste bostadspolitikens medel ständigt anpassas

till utvecklingen. Den föregående redogörelsen visar att en sådan kon­

tinuerlig anpassning har ägt rum under efterkrigstiden. Behovet av en mer

samlad översyn angavs i direktiven för de utredningar som tillsattes i

början av 1960-talet och vilkas förslag behandlas i det följande.

Samhällets insatser behövs alltjämt för att bereda de boende trygghet i

deras besittning av bostaden och skydd mot oskäliga hyror. Dessa insatser

bör emellertid få en form som inte medför olägenheter av nyssnämnda art.

Jag återkommer till dessa frågor och kommer då att, delvis i anslutning

till det förslag till ny hyreslag, som chefen för justitiedepartementet tidigare

denna dag har lagt fram, föreslå riktlinjer för hyrespolitiken från de ut­

gångspunkter jag här angett.

De åtgärder som jag kommer att förorda i det följande syftar alltså sam­

manfattningsvis till att förbättra förutsättningarna för bostadsproduktio­

nen samt skapa betingelser för en väl fungerande hyresmarknad.

Produktionsfrämjande åtgärder

Statsmakterna har sedan länge haft uppmärksamheten riktad på betydel­

sen av en långsiktig planering av bostadsproduktionen. I det bostadspolitiska

handlingsprogram som riksdagen uttalade sig för vid 1946 och 1947 års

riksdagar ingick att kommuner med kontinuerligt bostadsbyggande skulle

göra upp 10-åriga bostadsförsörjningsplaner. Bestämmelser härom finns i

1947 års lag om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande

men tillämpas inte längre på det sätt som från början avsågs. De former för

den kommunala planeringen som man ursprungligen tänkte sig har nämli­

gen visat sig mindre ändamålsenliga. I enlighet med beslut av 1962 års

riksdag är kommunernas planering av bostadsförsörjningen nu ordnad på

annat sätt.

Planeringen går numera till så att kommunerna upprättar femåriga bo-

stadsbyggnadsprogram. Dessa revideras varje år. Programmen får där­

igenom karaktären av en »rullande» planering. Syftet är väsentligen att få

till stånd en konkret produktionsplanering grundad på bedömning av såväl

bostadsefterfrågans utveckling under planeringsperioden som utvecklingen

i fråga om produktionsmöjligheterna. Programmen skall alltså i de kom­

munala instanserna skapa ökad klarhet och medvetenhet om bostadsbygg-

nadsbehovet och om de konkreta åtgärder i olika led av planeringsprocessen

som behövs för att behovet skall kunna tillgodoses. Ett annat viktigt syfte

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

176

är att ge de statliga bostadsmyndigheterna information om kommunernas

planer och de åtgärder som vidtas för att förverkliga dem.

Programmen redovisas till länsbostadsnämnderna som bedömer deras

vederhäftighet och realism samt överlämnar dem till bostadsstyrelsen med

uppgift om resultatet av den egna bedömningen. Hos de statliga bostads­

myndigheterna bildar de kommunala programmen ett viktigt underlag för

att bestämma behovet av bostadslånemedel och fördela dessa medel på län

och kommuner.

Verksamheten med kommunala bostadsbyggnadsprogram synes ha varit

av stor betydelse som medel att skapa en realistisk grund för kommunernas

planeringsåtgärder. Programmen anger olika nödvändiga moment i plane­

ringsprocessen och tjänar därmed som viktigt hjälpmedel för att bestämma

den tidpunkt då åtgärder avseende markförvärv, detaljplanering, exploate-

ringsarbeten m. m. senast måste vidtas för att programmet skall kunna för­

verkligas vid avsedd tid. Programverksamheten ses över fortlöpande med

ledning av de erfarenheter som de kommunala organen och de berörda stat­

liga myndigheterna vinner. Samarbetet mellan kommunerna och de statliga

myndigheterna fungerar väl.

Statsmakterna fastställer varje år en ram för den statliga bostadslån-

givningen. Eftersom ca 90 % av allt bostadsbyggande finansieras med stat­

ligt stöd är låneramen i huvudsak bestämmande för bostadsproduktionens

omfattning. Låneramens storlek bestäms på grundval av en bostadsbygg-

nadsplan, som tar sikte på att ange bostadsbyggandets totala omfattning.

Sedan något år fastställer riksdagen bostadsbyggnadsplan och låneram

för det löpande kalenderåret och för de två följande åren. Syftet med

dessa beslut är att ange en miniminivå för planeringen. Bostadsmyndig­

heterna i sin tur ger kommunerna preliminära besked om vilken lånemedels-

tilldelning de kan påräkna under ifrågavarande period. Kommunernas

planering av bostadsbyggandet kan alltså förankras i sådana besked. Detta

innebär att kommunerna kan räkna med att finansieringen kommer att

ordnas för huvuddelen av den produktion som planeringen tar sikte på.

Vissa svårigheter har visat sig föreligga att förena kraven på en rättvis

fördelning av bostadslånemedlen mellan olika kommuner med önske­

målen att få till stånd en rationell produktion i stora enheter och långa

serier. För att bättre främja en sådan utveckling av bostadsbyggandets

struktur beslöt riksdagen i anledning av förslag i 1966 års statsverkspro-

position att man skulle pröva metoden att låta kommunblocken vara

enheter för lånemedlens geografiska fördelning. Så har också skett i viss

utsträckning.

Denna ordning har tillämpats endast ett år och de vunna erfarenheterna

är ännu inte tillräckliga för att läggas till grund för några överväganden om

ändringar. Enligt min mening bör emellertid statsmakterna även på annat

Kungl. Maj ds proposition nr 100 år 1967

177

sätt underlätta en kvotering av bostadslånemedel som i högre grad främjar

eu planering av byggandet i större enheter och därmed möjliggör ökad

rationalisering.

I detta syfte bör det närmare undersökas om det kan vara ändamålsenligt

att bestämma den preliminära bostadsbyggnadsplanen för de två framför-

liggande åren på sådant sätt att dessa år vid fördelningen av låneramarna

på län och kommuner betraktas som en sammanhängande planeringspe-

riod. Det bör få ankomma på Kungl. Maj :t att — om en sådan ordning

visar sig lämplig — meddela föreskrifter härom inom ramen för den av

statsmakterna bestämda totala produktionen under vart och ett av de två

åren.

Liksom nu bör det vara möjligt för Kungl. Maj :t att besluta om ökning

av byggandet utöver fastställd plan om utvecklingen inom samhällsekono­

min ger anledning därtill.

Jag återkommer senare till frågan om vilken storlek bostadsbyggnads­

planen bör ha för år 1967 liksom till storleken av den preliminära planen för

åren 1968 och 1969.

Som jag har anfört förut är ett syfte med de kommunala bostad sbyggnads-

programmen att produktionsplaneringen skall grundas på realistiska an­

taganden och bedömningar. Sannolikt skulle program som omfattar hela

den offentliga investeringsverksamheten i kommunerna tjäna detta syfte

ännu bättre. Investeringsplaner av detta slag skulle dessutom kunna för­

medla värdefull information till de statliga organ som på olika nivåer svarar

för avvägningar och beslut om fördelning av de ekonomiska resurserna

mellan olika investeringsändamål. Jag vill i detta sammanhang framhålla

att en försöksverksamhet har påbörjats av en arbetsgrupp inom finans-

och inrikesdepartementen i syfte att pröva lämpliga former för vidgade

kommunala investeringsprogram av det slag jag här har berört. Vissa för­

beredande provundersökningar håller på att utföras. Gruppens arbete fort­

sätter och resultatet av de pågående försöken torde framdeles få redovisas

för riksdagen.

Av grundläggande betydelse i sammanhanget är också den försöksverk­

samhet med regional utvecklingsplanering som har påbörjats i enlighet

med statsmakternas beslut om riktlinjer för lokaliseringspolitiken.

En aktiv kommunal markpolitik har till följd av bebyggelseutvecklingen

fått alltmer central betydelse i planeringen av bostadsbyggandet. Bakgrun­

den härtill kan i korthet anges på följande sätt.

Urbaniseringen och den ekonomiska och tekniska utvecklingen ställer

stora krav på ändamålsenliga samhällen. Ett modernt samhälle måste till­

fredsställa många behov av vilka bostadsbehovet är ett av de viktigaste. För

att bostäderna skall fungera väl måste även andra samhällsfunktioner vara

tillgodosedda. När ett samhälle planeras får olika intressen vägas mot var­

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1967

178

andra. Denna avvägning svarar staten och kommunerna för. Staten fördelar

resurserna i stort mellan olika sektorer och svarar dessutom ofta för för­

delningen på regioner och kommuner. Huvudansvaret för samhällsbyggan-

det på det lokala planet ligger hos kommunen. Särskilt markant är kommu­

nens ansvar för bebyggelseplaneringen och bostadsförsörjningen. Vidare

svarar kommunen för en växande samhällelig service.

De viktigaste medel kommunen förfogar över för dessa uppgifter är bygg­

nadslagstiftningen med dess planmonopol, förmedlingsverksamheten för

statliga bostadslån, egna investeringar och en aktiv kommunal markpolitik.

Planmonopolet och förmedlingsverksamheten är värdefulla medel att styra

samhällsbyggnadsprocessen men de måste betecknas som otillräckliga. Det

är inte möjligt att enbart med hjälp av dessa medel säkerställa att byggan­

det genomförs i rätt tid och på rätt plats så att samhället byggs enligt en

bestämd plan och samhällsinvesteringarna blir effektivt utnyttjade. Detta

är betydelsefullt inte minst från ekonomisk synpunkt, eftersom samhälls­

investeringarna i våra dagar uppgår till betydande belopp.

Markpolitiska utredningen framhåller att en önskvärd ökning av kom­

munens inflytande på samhällsbyggandet synes kunna åstadkommas endast

genom ökat kommunalt markägande. De kommunala åtgärderna bör vara

långsiktiga och syfta till en god markberedskap så att möjligheterna att på­

verka det framtida samhällsbyggandet säkerställs i god tid. De flesta remiss­

instanserna är ense med utredningen i denna bedömning. Näringslivets

byggnadsdelegation tar visserligen avstånd från tanken att kommunens mark-

beredskap skall omfatta all mark för bostadsbebyggelse men utesluter inte att

relativt omfattande kommunala markförvärv stundom kan fordras. Ut­

redningen anför vidare att kommunen bör upplåta marken med tomträtt i

stället för att sälja marken. Utredningen hänvisar bl. a. till tomträttens för­

delar i samband med omreglering och stadsförnyelse som hjälpmedel vid

plangenomförandet och som instrument för att förbehålla samhället hu­

vuddelen av ökningen i markens kapitalvärde. Dessa synpunkter har i stort

sett inte mött någon invändning från remissinstansernas sida. Även 1963

års markvärdekommitté betonar starkt tomträttens betydelse som mark-

politiskt instrument och anser att det vore till fördel för kommunerna att

i expanderande orter använda tomträttsinstitutet i större omfattning än nu.

I fråga om den kommunala markpolitikens inriktning framhåller majoriteten

inom markvärdekommittén att en kommunal dominans i fråga om mark­

innehavet gentemot en på många händer splittrad äganderätt skulle ge plan­

monopolet ökat reellt innehåll.

En god kommunal markberedskap är enligt min mening av stor bety­

delse i flera avseenden. Kommunen kan om den förfogar över mark i till­

räcklig omfattning bestämma när bebyggelsen skall komma till stånd inom

olika delar av samhällena och säkrar därigenom ett ändamålsenligt samhälls­

Kangl. Maj.ts proposition nr 100 år 1967

179

byggande och god samhällelig investeringsekonomi. Markinnehavet ökar

vidare kommunens möjligheter att aktivt påverka bebyggelsens utformning

i samband med bebyggelseplaneringen, vid valet av hustyper och vid be­

stämmande av lägenhetsfördelningen m. m. I sammanhanget förtjänar fram­

hållas att dessa faktorer i hög grad styr bostadskostnaderna. Ett omfattande

kommunalt markinnehav har vidare en återhållande inverkan på markpris­

utvecklingen. Splittrade markägarförhållanden innebär slutligen dåliga för­

utsättningar för rationellt byggande. Stora bostadsbyggnadsprojekt kräver

att betydande markområden finns tillgängliga. Om kommunen förvärvar

marken och upplåter den i tillräckligt stora områden till byggherrarna ska­

pas en viktig förutsättning för rationell bostadsproduktion.

Mot bakgrund av det anförda anser jag i likhet med markpolitiska ut­

redningen och 1963 års markvärdekommitté att en aktiv kommunal mark­

politik är nödvändig för att samhället skall få tillfredsställande kontroll

över den komplicerade process som samhällsbyggandet utgör. Kommunerna

bör enligt min mening förvärva mark i sådan omfattning att de får domine­

rande inflytande över de marktillgångar som inom överskådlig tid kan be­

räknas bli tagna i anspråk för samhällsbyggandet. Detta innebär inte att

kommunerna måste förvärva all mark som skall användas för samhälls­

byggandet, även om detta i många fall är önskvärt. Kommunerna bör emel­

lertid ha så mycket mark i sin hand att de behärskar tidsschemat för sam­

hällsbyggandet och inte löper risken att samhällsbyggandet leds av olika

markägare, ibland med monopolställning. Kommunerna bör bygga upp en

så god markberedskap att mark är säkerställd för minst 10 års byggande.

Fördelarna med att upplåta marken med tomträtt framför att sälja den

finner jag uppenbara. Jag vill särskilt understryka att tomträtten har stor

betydelse som hjälpmedel i samhällsbyggandet förutom att den är ett me­

del att förbehålla samhället en rimlig del av markvärdestegringen.

Jag ansluter mig därför till markpolitiska utredningens uttalande att mar­

ken företrädesvis bör upplåtas med tomträtt sedan den iordningställts för

bebyggelse. Markupplåtelsen bör ske enligt fleråriga fördelningsplaner där

hänsyn tas till att rationellt byggande kräver stora och långsiktiga projekt.

Strävan att fördela marken rättvist mellan olika i kommunen verksamma

byggherrar bör enligt min mening underordnas de krav som en rationell

produktion ställer. Detta hindrar inte att marken delas upp på flera bygg­

herrar, men strävan bör då vara att åstadkomma samordning i produktions­

skedet helst genom samverkan vid projektering och upphandling.

Kommunerna har flera viktiga hjälpmedel till sitt förfogande för att föra

en aktiv markpolitik. Expropriationslagstiftningen ger kommunerna möj­

ligheter att tvångsvis förvärva mark för samhällsbyggnadsändamål. Huvud­

delen av kommunernas markförvärv sker genom vanliga köp men möjlig­

heterna till tvångsförvärv är ofta en viktig förutsättning för att göra mark­

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

ägarna säljbenägna. Tomträttslagstiftningen och de statliga tomträttslån som

beslutades år 1965 ger kommunerna goda förutsättningar att tillämpa tomt­

rätt. Även bostadsmyndigheternas markprisgranskning i samband med bo-

stadslångivningen innebär ett stöd i kommunernas markpolitiska strävanden.

Expropriationsutredningen har uppdrag att se över expropriationslagstift-

ningen. Efter förslag av utredningen har möjlighet skapats att under pågå­

ende expropriationsprocess överta fastighet med äganderätt innan ersätt­

ningsfrågorna definitivt avgjorts (s. k. kvalificerat förhandstillträde). Vi­

dare har bestämmelserna om expropriationskostnad i överrätt fått en i för­

hållande till sakägarna något mera restriktiv utformning än tidigare. Dessa

ändringar torde medföra att expropriationer i många fall kan genomföras

snabbare och billigare. Enligt vad jag inhämtat överväger utredningen f. n.

expropriationsändamålen, bl. a. frågan om vidgad rätt till expropriation för

samhällsbyggnadsändamål, samt värderingsprinciperna och organisatoriska

frågor som har samband med expropriationsförfarandet.

Kommunernas möjligheter att föra en aktiv markpolitik behöver ytterli­

gare stärkas. Jag vill erinra om att Kungl. Maj :t nyligen på förslag av chefen

för justitiedepartementet till lagrådet har remitterat ett förslag till lag om

kommunal förköpsrätt till mark samt förslag till vissa ändringar i tomträtts-

lagstiftningen. I det följande lägger jag fram förslag om ett särskilt statligt

finansieringsstöd till kommuner för markförvärv. Vidare kommer åtgärder

i syfte att underlätta för kommunerna att förvärva statlig och kyrklig mark

som behövs för samhällsbyggnadsändamål att föreslås.

Den föreslagna förköpsrätten bör ses som ett komplement till kommunens

möjligheter att förvärva mark efter frivillig överlåtelse och kan ofta göra

ett expropriationsförfarande överflödigt. Principiellt innebär den ett erkän­

nande av kommunernas företrädesrätt till mark som skall användas för

samhällsbyggandet. Även om antalet förköpsfall inte skulle bli stort bör

lagstiftningen kunna bli ett värdefullt hjälpmedel i den kommunala mark­

politiken genom att på samma sätt som expropriationslagstiftningen indirekt

medverka till att kommunerna i ökad utsträckning får möjlighet att för­

värva mark genom vanliga köp. Förköpsrätten torde också kunna vara ett

medel att motverka markprisstegringen genom att de kommunala markför­

värven sker innan värdestegringen på grund av förväntan om tätbebyggelse

sätter in. Den föreslagna reformeringen av tomträttsinstitulet innebär att

avgäldsperioden vid upplåtelse för bostadsändamål minskas från 20 år till

10 år. Detta medför att avgälden snabbare kan anpassas till ökningen i mar­

kens kapitalvärde. Tomträtten får härigenom större effekt när det gäller

att förbehålla samhället eu del av markvärdestegringen. Lagändringen inne­

bär vidare att kommunernas ekonomiska belastning vid tomlrättsupplåtelser

blir mindre, vilket bör vara ägnat att leda till ökat kommunalt intresse för

tomträtten.

181

För att bostadsbyggandet skall kunna öka i omfattning enligt statsmak­

ternas målsättning är det nödvändigt att man kan nå fram till förbättrad

hushållning med produktionsresurserna. Detta förutsätter att en fortsatt

industrialisering av byggandet främjas och påskyndas.

Behovet av byggnadsinvesteringar visar en tendens att öka inte bara när

det gäller bostäder. Fortsatt ekonomisk tillväxt samt strukturförändringar

och rationalisering inom industri, handel och samfärdsel ger upphov till

stora investeringsbehov. Även utbildningsväsendet, sjukvården, socialvår­

den, den offentliga förvaltningen och fritidslivet ställer omfattande krav på

ökat byggande.

Byggnadsindustrins kapacitetsproblem framstår med ökad skärpa om

tendenserna till ökning av investeringsbehovet ses mot bakgrund av den

utvecklingstrend man kan skönja i fråga om arbetskraftstillgångarna. Ar­

betskraftens medelålder är relativt hög inom byggnadsfacken. En betydande

arbetskraftsavgång kan därför motses. Vidare kan efterfrågan på arbets­

kraft inom många andra delar av näringslivet antas växa, samtidigt som

ökningen av arbetskraftsvolymen väntas avta och kan förbytas i stagnation

eller minskning. I detta perspektiv ter det sig angeläget att påskynda en ut­

veckling av byggnadsverksamheten mot högre grad av industrialisering och

därmed relativt sett mindre åtgång på arbetskraft.

Industrialiseringen har av flera skäl gått långsammare på byggandets

område än inom andra delar av näringslivet. Ännu in på 1950-talet försiggick

en stor del av bostadsbyggandet i former som mera hade karaktär av hantverk

än av industri. Utvecklingen har dock därefter skjutit fart, och numera fort­

går industrialiseringen av byggandet i snabb takt. En rad byggnadsdetaljer

har standardiserats, varigenom det har blivit möjligt att i stor utsträckning

flytta över tillverkningen av byggnadsinredningen till den stationära in­

dustrin. Färdigställningsgraden för sådana byggnadsdelar har successivt

ökat. Arbetet på byggplatserna har därigenom kunnat bringas ned betyd­

ligt. Vidare används mekaniska hjälpmedel av olika slag i stor omfattning

för arbetet på byggplatserna. Under de senaste åren har även olika system

för fabrikstillverkning av stomdelar i form av bjälklag, väggelement m. m.

fått ökad utbredning. En rad fabriker för tillverkning av sådana stomdelar

har byggts, delvis med stöd av statliga lån, och flera fabriker planeras. Ele-

mentbyggnadsmetoder används alltmer inom bostadsbyggandet.

Det finns starka skäl för att samhället på lämpligt sätt stöder och stimu­

lerar den fortsatta utvecklingen mot industriellt byggande. Som framgått av

den förut lämnade redogörelsen har byggindustrialiseringsutredningen i

uppdrag att överväga vilka åtgärder staten bör vidta i detta syfte. Statens

uppgift i detta sammanhang måste i första hand vara att skapa sådana orga­

nisatoriska och allmänekonomiska förutsättningar för byggnadsverksam­

heten att en utveckling mot industriell organisation av produktionen under­

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

182

lättas och stimuleras liksom industriell tillverkning av byggnadsdelar. Så­

dana åtgärder från statens sida kan beröra de allmänna byggnadsbestäm-

melserna, byggnadslagstiftningens planinstitut, finansieringsbetingelserna,

ordningen för standardisering och normering samt en rad andra företeelser

som tillsammans utgör grundläggande förutsättningar för ett rationellt

byggande.

BySS^dustrialiseringsutredningens arbete har redan gett vissa resultat.

Efter förslag av utredningen fattade sålunda fjolårets riksdag beslut om en

planeringsram för industriellt byggande, inom vilken förhandsbesked om

bostadslån kan lämnas. Förhandsbesked kan avse byggnadsprojekt som

omfattar en sammanlagd byggnadstid av upp till fem år och innebär en

garanti för att utrymme inom ramen för statliga bostadslån kommer att fin­

nas för ifrågavarande byggnadsprojekt. Planeringsramen gäller för åren

1967—1971. Nytt beslut om ram för den framförliggande femårsperioden

är avsett att meddelas årligen. Jag återkommer senare till frågan om plane­

ringsram för åren 1968—1972. I det följande kommer jag att behandla vissa

förslag som utredningen lade fram förra året och som rör byggnadsbestäm-

melser, standardisering och normering samt typgodkännandeverksamhet.

Utredningen kommer i fortsättningen av sitt arbete att överväga vissa

upphandlingsfrågor i första hand rörande stora byggnadsprojekt och spörs­

mål om industriellt småhusbyggande. Vidare torde utredningen komma att

behandla en del tekniska och administrativa förhållanden inom byggnads-

branschen, vilka har särskild betydelse för att möjliggöra industrialisering

av byggandet.

Genom olika åtgärder som är ägnade att undanröja nuvarande hinder för

by§gnadsPr0(iuktion i industriella former och genom insatser som kan sti­

mulera och driva på utvecklingen i den önskade riktningen bör staten kunna

lämna viktiga bidrag till byggandets industrialisering. Detta utesluter givet­

vis inte att statlig medverkan i direkt form genom egna produktionsinitiativ

kan vara värd att överväga. Några förslag till insatser i denna form är dock

inte aktuella nu.

En grundförutsättning för att bostadsproduktionen skall kunna fortgå

effektivt och utvecklas gynnsamt är att finansieringen av bostadsbyggandet

kan försiggå i huvudsak utan störningar. Byggherrarna är till väsentlig del

hänvisade till kreditfinansiering på den allmänna lånemarknaden. De stat­

liga bostadslånen har karaktären av topplån. Kreditanskaffningen till bo­

stadsbyggandet var ofta ett svårlöst problem innan den statliga topplångiv­

ningen infördes, eftersom byggherrarna då helt måste lita till den allmänna

lånemarknaden och till egna kapitalinsatser. Med en sådan finansierings-

ordning utsattes bostadsproduktionen helt naturligt för betydande variatio­

ner till följd av förändringar i de ekonomiska konjunkturerna och fluktua­

tioner i lånemarknadens räntor. Dessa förhållanden ändrades radikalt efter

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1967

183

tillkomsten av de statliga toppkrediterna. Dessa har medverkat till att skapa

stabilare förutsättningar för bostadsproduktionen och har därigenom bidra­

git till att produktionsapparaten har kunnat utnyttjas effektivare.

Trots den statliga långivningens obestridliga betydelse har olägenheter till

följd av ojämn kredittillförsel inte kunnat undvikas. Fastän bostadskredit-

givningen allmänt sett har intagit en relativt gynnad ställning inom kredit­

politiken har det tidvis varit svårt att få fram krediter i tillräcklig omfatt­

ning för att trygga ett bostadsbyggande av den storlek som statsmakterna

har uttalat sig för. I särskilt hög grad har svårigheter av sådan art gett sig

till känna under de två senaste åren och bidragit till att hindra den säsong­

fördelning av byggstarterna som eftersträvats med hänsyn till önskemålet

om säsongutjämning av sysselsättningen på byggarbetsmarknaden. Svårig­

heterna har vid ett par tillfällen gett anledning till särskilda uttalanden av

riksdagen, som därvid har strukit under vikten av att bostadsbyggandets

kreditför sörj ning tryggas.

Hösten 1966 togs överläggningar upp med företrädare för de kreditinsti­

tut som svarar för huvuddelen av bostadskreditgivningen på lånemarkna-

den. Dessa överläggningar ledde fram till att representanterna för kreditgi­

varna deklarerade sin vilja att medverka till ett bostadsbyggande under år

1967 i enlighet med den preliminära bostadsbyggnadsplanen och att ge bo­

stadsproduktionen en härför erforderlig andel av kreditinstitutens resurser.

De förklarade sig också beredda att utforma kreditinstitutens dispositioner

så att byggstarterna till väsentlig del kan koncentreras till andra och tredje

kvartalen.

Det är min förhoppning att den överenskommelse som nåtts med kredit­

givarna skall visa sig medföra att bostadsbyggandets försörjning med kre­

diter fungerar i stort sett störningsfritt. Jag vill i sammanhanget också

nämna att det inledda samarbetet enligt den träffade överenskommelsen

skall fortsätta i form av fortlöpande kontakter för diskussion av sådana åt­

gärder som utvecklingen i fråga om bostadsproduktionens finansiering kan

påkalla i fortsättningen.

Om svårigheter även i fortsättningen skulle uppkomma vid kreditgiv-

ningen till bostadsbyggandet får åtgärder i annan form övervägas. Jag vill

erinra om att jag enligt bemyndigande av Kungl. Maj :t har tillkallat en dele­

gation för bostadsfinansiering för att biträda vid beredningen av vissa spörs­

mål och ärenden som har samband med bostadsbyggandets finansiering.

Delegationen, som medverkat vid överläggningarna med kreditinstituten,

har uppdrag att pröva olika tekniska alternativ att lösa bostadsproduktio­

nens kreditförsörjning. Prövningen får givetvis ske utifrån de erfarenheter

som kommer att vinnas av den träffade överenskommelsen.

Man torde få räkna med att statens medverkan till bostadsbyggandets

finansiering även i framtiden kommer att spela en mycket viktig roll. Frå­

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1967

184

gan om villkoren för de statliga bostadslånen har övervägts av bostadspoli­

tiska kommittén, för vars betänkande i ämnet jag tidigare har redogjort.

Kommitténs förslag innebär att staten skall fortsätta att lämna kreditstöd

till bostadsbyggandet i form av direkta lån. I fråga om lånevillkoren före­

slår kommittén genomgripande ändringar, som till huvudsaklig del är hvres-

politiskt motiverade. Jag återkommer till dessa frågor senare.

Riktlinjer för hijrespolitiken

Sedan början av 1940-talet har liyrespolitiken i vårt land utformats inom

ramen för två olika system, som i väsentliga delar skiljer sig från varandra

i fråga om mål och medel. Det ena systemet är hyresregleringen med därtill

hörande författningar, det andra är den hyreskontroll jämte vissa andra

villkor som är förknippade med statens lån- och bidragsgivning på bostads­

området. Innan jag går in på frågan om riktlinjer för den framtida hyres-

politiken skall jag lämna en redogörelse för huvuddragen i de två nuvarande

hgrespolitiska systemen.

I ett avseende är systemen lika, nämligen i fråga om metoden för att

maximera hyrorna. Både hyresregleringen och hyreskontrollen bygger på

självkostnadsprincipen, som innebär att hyrorna så nära som möjligt skall

motsvara de faktiska kapital- och driftkostnaderna för fastigheten. På

grundval av beräkningar om storleken av dessa kostnader under det år då

ett hus har blivit färdigt för inflyttning fastställs grundhyra eller maximi-

hyra för varje lägenhet i huset. För hus byggda före år 1942 är dock grund­

hyran i regel lika med den faktiska hyran den 1 januari 1942. Dessa hyror

får som regel inte överskridas annat än i den mån Kungl. Maj :t medger det

i beslut om generell hyreshöjning. Beslut härom, som brukar meddelas för

ett år i taget, ger fastighetsägarna möjligheter att höja hyrorna endast så

mycket som motsvarar den genomsnittliga ökningen av fastighetsomkost-

naderna.

I övrigt är de två systemen tämligen olika. Hyresregleringslagens syfte är

i huvudsak att på orter med påtaglig bostadsbrist ge hyresgästerna skydd

mot oskäliga hyreshöjningar och obefogade uppsägningar. Lagen gällde från

början huvudsakligen i tätorter med minst 2 000 invånare. Under senare

år har den successivt avvecklats på orter som bedömts ha en tillfredsställande

balans på bostadsmarknaden. På de orter där lagen gäller avser regleringen

av hyrorna framför allt lägenheter i hus som ägs av enskilda och som har

finansierats utan statligt stöd. Reglerna om besittningsskydd gäller dock

även för andra hyreslägenheter än de nu nämnda.

Den egentliga hyresregleringens tillämpningsområde är alltså begränsat i

flera avseenden, både geografiskt och i fråga om husens ägar- och finansie-

ringsförhållanden. Det kan beräknas att ungefär 600 000 lägenheter är un­

derkastade denna form av maximering av hyrorna.

Kangl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

185

Den liyreskontroll som är förenad med den statliga lån- och bidragsgiv-

ningen avser enbart hus som ägs av enskilda. Den är dock inte geografiskt

begränsad utan gäller alla sådana hus som har byggts med stöd av statliga

lån enligt 1946 års lånekungörelse eller senare författningar i ämnet, dvs. i

stort sett alla hus byggda fr. o. m. år 1947. Anledningen till att det statliga

stödsystemet inte innehåller en geografisk begränsning är att hyreskontrol-

len inte som hyresregleringen har till uppgift att förhindra att hyrornas stor­

lek påverkas av knapphet på bostäder. Dess uppgift är i stället att utgöra en

garanti för att subventionerna inom det statliga stödsystemet skall komma

hyresgästerna till godo. Att den till långivningen knutna hyreskontrollen på

hyresreglerade orter ersätter den lagstadgade regleringen av hyrorna får

betraktas som en förenklingsåtgärd i syfte att undvika dubbel kontroll.

Därmed har jag kommit över till den sida av lån- och bidragsgivningen

som på ett avgörande sätt skiljer det statliga finansieringsstödet från hyres­

regleringen som hyrespolitiskt instrument. Det statliga stödsystemets pri­

mära syfte i hyrespolitiskt avseende är att genom låne- och bidragsreglerna

påverka de faktiska fastiglietsomkostnaderna och därmed också bostads­

kostnaderna, antingen dessa erläggs i form av hyra eller består i utgifter för

bostad som innehas med bostadsrätt eller äganderätt.

Denna påverkan sker framför allt genom de räntesubventioner som är

förenade med de statliga bostadslånen. Subventionerna utgår i form av

räntebidrag, som täcker en del av räntekostnaderna för primär- och sekun­

därlån, samt låg ränta (underränta) på bostadslånet. Såväl bidragen som

räntan på statslånet är föränderliga. Långivningen påverkar bostadskost­

naderna inte bara i de hyreskontrollerade lägenheterna utan i alla bostä­

der som tillkommer med statligt stöd. Den utgör härigenom ett hyrespoli­

tiskt instrument av mera aktivt slag och mera vidsträckt omfattning än

hyresregleringen.

När det gäller omfattningen av det bostadsbyggande som skett med stöd

av statliga lån knyts intresset i detta sammanhang närmast till de årgångar

av hus, som berörs av lånemyndigheternas liyreskontroll, dvs. hus byggda

fr. o. m. år 1947. Under den 20-årsperiod som förflutit sedan nämnda år

liar det tillkommit mer än 1 milj. bostäder med statligt lånestöd. Detta

motsvarar drygt >/3 av hela det nuvarande bostadsbeståndet. De hyresregle­

rade lägenheternas andel av hela beståndet är knappt 1U. Övriga bostäder,

som inte berörs av de nuvarande hyrespolitiska systemen, består till större

delen av äldre småhus som bebos av ägaren.

Under senare år har omkring 90 % av bostadsproduktionen finansierats

med statligt stöd. Det torde inte finnas anledning att anta, att det stat­

liga stödet skall få mindre omfattning i fortsättningen. Samtidigt som

nyproduktionen av bostäder till övervägande del sker med statligt stöd

torde antalet hyresreglerade bostäder komma att minska genom rivning,

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1967

186

kontorisering m. m. Hyrespolitiska åtgärder med anknytning till reglerna

för långivningen kommer därför att vara av betydelse för en snabbt ökande

och småningom lielt dominerande andel av bostadsbeståndet.

Med det sagda har jag velat teckna en bakgrund till de hyrespolitiska

frågor som det nu gäller att ta ställning till i anslutning till de reform­

förslag, som lagts fram av hyreslagstiftningssakkunniga och bostadspoli­

tiska kommittén. Dessa förslag avser dels en ny hyreslag och dels ett nytt

system för betalning av räntor och amorteringar på statliga bostadslån.

Vissa centrala frågor i båda förslagen har nära samband med varandra.

Beredningen inom justitiedepartementet av de sakkunnigas förslag och

inom inrikesdepartementet av kommitténs förslag har därför skett i nära

samråd mellan de berörda departementscheferna.

Efter föredragning av chefen för justitiedepartementet har tidigare denna

dag till lagrådet remitterats ett förslag till ny hyreslag m. m. Det synes

mig lämpligt att här lämna en kort redogörelse för de delar av förslaget

som har samband med utformningen av det statliga kreditstödet, främst

lagförslagets regler om hyressättningen.

Den föreslagna lagen vilar på principen om avtalsfrihet för parterna.

Detta innebär att regleringen av hyrorna upphör och att hyran i första

hand bestäms genom avtal mellan parterna. Hyresgästen skall emellertid,

när det gäller en bostadslägenhet, kunna påkalla myndighets prövning av

hyrans skälighet. Hyra som vid sådan prövning befinns vara oskälig skall

sättas ned till skäligt belopp. Prövning av detta slag skall alltid kunna ske

när hyresvärden som villkor för förlängning av hyresförhållande fordrar

högre hyra. Denna spärr mot oskälig hyra bör främst betraktas som ett me­

del att säkerställa det besittningsskydd som enligt förslaget skall tillkomma

hyresgästen. Detta skydd skall inte kunna sättas ur spel genom obilliga

hyreskrav. På orter med en mera utpräglad bristsituation på bostadsmark­

naden skall dessutom prövning kunna ske också av s. k. förstagångshvra,

dvs. i allmänhet hyra som bestäms första gången som ett avtal sluts mellan

två parter angående viss bostadslägenhet. Syftet med denna prövningsmöj-

lighet är att förhindra en av bristsituationen föranledd stegring av hyres­

nivån.

Prövningen av hyrans skälighet skall gå till så att den aktuella hyran

jämförs med hyran för lägenheter, som med hänsyn till bruksvärdet kan

anses likvärdiga från konsumentsynpunkt. Man skall därvid beakta sådana

omständigheter som lägenhetens storlek, läge, utrustning, underhåll, yttre

miljö och övriga omständigheter som kan påverka bruksvärdet. Om den

prövade hyran visar sig vara väsentligt högre än jämförelsehyran, skali

den sättas ned till skäligt belopp.

En metod av detta slag bör kunna medföra rimliga hyresrelationer enligt

principen att likvärdiga lägenheter bör betinga samma hyra. Den är däremot

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

187

inte tillräckligt effektiv som garanti för att nå ett annat syfte, nämligen

att förhindra hyresstegringar som betingas av knapphet på bostäder. Meto­

den är nämligen till sin karaktär helt relativ och kan inte hindra att hyrorna

— även om deras inbördes relationer är rimliga — drivs upp till en hög

nivå. Enligt lagförslaget kompletteras därför den nyss beskrivna regeln för

jämförelseprövningen med särskilda regler, som hindrar att hyrorna på

orter med bostadsbrist stiger över en rimlig nivå. Reglerna innebär att på

bristorter, där prövning av förstagångshyror är möjlig, den aktuella hyran

skall jämföras även med hyrorna i allmänhet för lägenheter i nybyggda

hus på orten. På sätt som jag strax skall återkomma till skapas härigenom

en spärr mot hyror, som är för höga i jämförelse med självkostnadshyrorna

i nyproduktionen, ett lås för hyresnivån.

Hyresprövningen skall enligt lagförslaget i första hand ankomma på

hyresnämnder som i princip är inrättade för varje län. I sådan nämnd skall

ingå representanter för fastighetsägare och hyresgäster. Kommer ett av­

görande av tvisten inte till stånd under nämndens medverkan skall part

kunna föra tvisten vidare till domstol.

Lagen är avsedd att träda i kraft den 1 januari 1969. I flertalet fall blir

dock hyreshöjningar möjliga först fr. o. m. den 1 oktober samma år, dvs. vid

den tidpunkt då hyrestiden för flertalet hyresavtal utlöper.

I övergångsbestämmelser till lagen föreslås regler som syftar till att göra

övergången till det nya systemet mjuk och hindra från social synpunkt alltför

stora engångshöjningar av hyrorna. Dessa regler är avsedda att tillämpas

i större orter, där bristen på bostäder är påtaglig. Detta torde gälla flertalet

orter med mer än 30 000 invånare. Reglerna syftar till att under en över­

gångstid begränsa den årliga hyreshöjningen även om den begärda hyran

skulle vara skälig enligt huvudregeln om jämförelseprövningen, övergångs­

bestämmelsen får sin största betydelse för de fall där bruksvärdet och där­

med den i och för sig skäliga hyran för lägenheten är avsevärt högre än den

nuvarande reglerade hyran. Denna anordning förhindrar »chockhöj ningar»

av hyrorna och garanterar en successiv anpassning av låga hyror till den

hyresnivå som det nya systemet medger.

Att hyreshöjningar kommer till användning för ökade reparationer i de

fall där sådana är befogade framstår som ett starkt berättigat önskemål.

I den mån hyreshöjningarna ger fastighetsägaren ekonomiskt utrymme för

erforderliga reparationer skall hyresgästerna inte längre behöva finna sig

i att underhållet eftersätts eller att de nödgas själva bekosta reparationer.

Det torde kunna antas att den friare prisbildningen på hyresmarknaden

allmänt sett utgör ett kraftigt incitament till förbättring av fastighetsunder­

hållet och standardförbättringar. Särskilt torde detta gälla i de fall där fas­

tighetsförvaltningen präglas av ansvarsmedvetande och intresse för vad som

på sikt är god fastighetsekonomi. I samma riktning kommer de föreslagna

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1967

188

normerna för liyresprövningen att verka. Av de faktorer som skall beaktas

vid bedömningen av lägenhetens bruksvärde skall nämligen underhålls-

standarden och lägenhetens modernitetsgrad tillmätas särskild betydelse.

Eftersatt underhåll kommer alltså att leda till en för fastighetsägaren rela­

tivt sett ogynnsam bedömning vid jämförelseprövningen.

Man torde emellertid ha att räkna med att de föreslagna normerna för

liyresprövningen i en del fall inte är tillräckliga för att förmå fastighets­

ägaren att utföra reparationer i önskvärd omfattning. Närmast med sikte

på dessa fall har i lagförslaget upptagits ett stadgande av innehåll att hyres­

värden är skyldig att med skäliga tidsmellanrum ombesörja sedvanliga

reparationer till följd av lägenhetens försämring genom ålder och bruk.

Brister hyresvärden i sin underhållsskyldighet, har hyresgästen bl. a. rätt

att avhjälpa bristen på hyresvärdens bekostnad och att påkalla nedsättning

i hyran.

I motiveringen till lagförslaget framhålls vikten av alt partsorganisatio-

nerna på hyresmarknaden lämnar sin medverkan till att hyresgästerna får

rimligt utbyte av hyreshöjningar i form av ett förbättrat underhåll av bo­

städerna. Detta kan ske bl. a. genom överenskommelser om vissa normer för

underhållsstandard och lämpliga tidsintervaller mellan vanliga reparations­

arbeten. Det framhålls vidare att längre gående åtgärder i syfte att skapa

garantier för ett tillfredsställande underhåll av bostäderna inte bör aktua­

liseras, förrän erfarenheter vunnits av den nya lagstiftningens verkningar

i detta avseende.

Jag vill slutligen i detta sammanhang något beröra en fråga, som också

den har samband med spörsmålet om användningen av hyreshöjningar,

nämligen frågan om ökad amortering av fastighetslån. Ett av kreditmark-

nadsutredningen avgivet förslag om amorteringsplikt för lån i bostads-

och affärsfastiglieter behandlades i prop. 1961:160. Riksdagens beslut

med anledning härav innebär att en sådan amorteringsskyldighet bör in­

föras, att man i första hand bör söka nå detta resultat genom överenskom­

melse med kreditinstituten samt att det ankommer på Kungl. Maj :t att vidta

de åtgärder som erfordras för att överläggningar med kreditinstituten skall

komma till stånd. Sedan vissa kompletterande utredningar i amorterings-

frågan numera gjorts, torde den inom inrikesdepartementet tillsatta dele­

gationen för bostadsfinansiering komma att ta upp sådana överläggningar.

Syftet med dessa är att nå fram till en överenskommelse med kreditinstitu­

ten om att dessa skall införa amorteringsskyldighet för lån i äldre fastig­

heter. Vissa grunder för amorteringsordningen torde få fastställas i en sådan

överenskommelse. Om det visar sig möjligt att genomföra en amorterings­

skyldighet i anslutning till ikraftträdandet av den nya hyreslagen blir det

möjligt att kanalisera en del av hyreshöjningarna till kapitalmarknaden.

Denna skulle härigenom få ökade resurser som kan komma bostadsbyggan­

det till godo.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

189

Jag övergår härefter till frågan om det statliga kreditstödet till bostads­

byggandet. I det följande kommer jag att närmare redogöra för mina ställ­

ningstaganden till bostadspolitiska kommitténs förslag om statens stöd

till bostadsfinansieringen. Här skall jag i korthet redogöra för de förslag

av hyrespolitisk art som jag därvid lägger fram.

Förslagen innebär i de delar som här berörs främst att reglerna om ränta

och amortering på de statliga bostadslånen ändras så att tre väsentliga syften

skall kunna nås. Dessa syften vill jag, utan att ge dem någon inbördes

rangordning, ange på följande sätt.

Ett av syftena är att för de hus som tillkommer i framtiden anpassa de

årliga kapitalutgifterna till lägenheternas bruksvärde i stället för att som

nu låta kapitalkostnaderna på längre sikt bestämmas av den kostnadsnivå

som förelåg då huset byggdes. De årliga kapitalutgifterna skall alltså bestäm­

mas så att de skapar förutsättningar för hyresparitet eller, i mera vidsträckt

mening, paritet i fråga om de årliga bostadskostnaderna mellan bostäder

som tillkommit vid skilda tidpunkter. I denna del föreligger en klar paral­

lell till ett huvudsyfte med den föreslagna hyreslagsreformen.

Ett annat mål för de nya lånereglerna är att göra de årliga bostadskostna­

derna oberoende av marknadsräntans fluktuationer.

Vidare skall de föreslagna reglerna möjliggöra rimliga bostadskostnader

utan stöd av generella subventioner. Låntagarna skall betala ränta för

primär- och sekundärlån enligt marknadens villkor och en ränta för stats­

lånet som motsvarar statens egna kostnader för upplåningen och för arbetet

med bostadslånen. De nuvarande räntesubventionerna skall avvecklas. Över­

gången till det nya lånesystemet skall genomföras på den nivå för kapital­

kostnaderna, som dessa nu bar. De kostnadsökningar som följer av sub-

ventionsawecklingen skall genomföras successivt.

De nya låneregler som jag kommer att föreslå och som skall tillgodose

dessa syften är i vissa avseenden relativt komplicerade. Med hänvisning

till den utförliga redogörelse för det föreslagna lånesystemet som jag läm­

nar senare i min framställning vill jag här beskriva det på följande sätt.

Statsmakterna fastställer ett procenttal (en basannuitet), som bestäm­

mer storleken av det belopp som låntagaren under det första året av låne­

tiden skall betala som ränta och amortering på hela fastighetskapitalet.

Annuiteten skall när det nya systemet sätts i kraft motsvara den kapital-

kostnadsprocent, som gäller inom nuvarande system. Procenttalet bestäms

nu bl. a. av räntesubventionerna och ger inte utrymme för de verkliga

kostnaderna för räntor och amorteringar. Från annuiteten avräknas först

låntagarens kostnader för underliggande lån. Vad som därefter återstår av

annuiteten utgör vad låntagaren faktiskt skall betala på statslånet. Med

nuvarande marknadsräntor uppkommer i allmänhet ett överskott på annui­

teten vilket dock endast räcker till att betala en del av räntan på statslånet.

Någon amortering av detta kan inte ske. I stället ökas låneskulden med

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

190

den obetalade räntan. Skuldökningen skall förräntas på samma sätt som

den ursprungliga skulden.

Om byggnadskostnaderna för den fortsatta nyproduktionen stiger, skall

annuiteten i det tidigare byggda huset för varje följande år av lånetiden

ökas i motsvarande mån. Inom annuiteten uppstår därigenom ett succes­

sivt ökande utrymme för betalning av ränta och amortering på statslånet.

Detta utrymme påverkas också av ändringar i lånemarknadens räntor;

lägre ränta ökar utrymmet och högre ränta minskar det.

Regleringen av annuiteten skall ske genom ett s. k. paritetstal, som fast­

ställs årligen av Kungl. Maj :t efter förslag av statistiska centralbyrån. När

paritetstalet fastställs skall hänsyn tas inte bara till utvecklingen av bygg­

nadskostnaderna utan också till det lägre bruksvärde som äldre lägenheter

mera allmänt kan antas ha på grund av förslitning och lägre standard.

Under förutsättning att lönerna stiger minst lika mycket som byggnads­

kostnaderna kommer ökade bostadskostnader att motsvaras av ökad betal­

ningsförmåga hos bostadskonsumenterna.

Statslånet jämte den under lånetidens början uppkomna skuldökningen

skall enligt förslaget återbetalas på 30 år. Det är emellertid självklart att

alla antaganden i fråga om framtida kostnadsutveckling och genomsnitt­

lig nivå för lånemarknadens räntor för så lång tid som 30 år blir helt teore­

tiska. Det blir därför nödvändigt att noga följa utvecklingen och att när

denna avviker från de tidigare gjorda antagandena vidta de korrigeringar

av de årliga kapitalkostnaderna som visar sig vara behövliga. Systemet

inrymmer sådana korrigeringsmöjliglieter.

En av dessa möjligheter är att ändra basannuiteten. En sådan ändring,

som bör avse alla årgångar av hus inom systemet, gör det möjligt att an­

passa utrymmet för betalningar på statslånet efter rådande omständigheter

så att den förutsatta amorteringstiden kan hållas.

Sammanfattningsvis kan det sägas att den föreslagna reformen av låne-

reglerna tillgodoser de förut nämnda tre hyrespolitiska huvudsyftena —

att nå ökad paritet i fråga om de årliga kapitalkostnaderna, att göra bostads­

kostnaderna oberoende av marknadsräntans fluktuationer och att avveckla

de generella subventionerna utan språng i hyresutvecklingen — väsent­

ligen därigenom att kapitalkostnaderna för husen fördelas över lånetiden

på ett annat sätt än nu. Enligt nuvarande ordning knyts kapitalkostna­

den till den kostnadsnivå som råder då huset byggs och den sjunker se­

dan i takt med amorteringarna. Efter den föreslagna reformen kommer

i stället kapitalkostnaderna att fortlöpande anknytas till den aktuella kost­

nadsnivån.

De nya reglerna föreslås gälla fr. o. m. den 1 januari 1968. För kommer­

siella lokaler skall ränta och amortering fördelas i tiden på samma sätt

som nu. I fråga om egnahem och jordbrukets bostäder skall det finnas

möjlighet att välja mellan de två metoderna för denna fördelning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

191

För hus, som när de nya lånereglerna träder i kraft åtnjuter räntesub­

ventioner, föreslås särskilda regler för avveckling av subventionerna. För­

slaget berör flertalet av de hus som tillkommit med statligt stöd efter år

1957. I första hand skall subventionerna, både räntebidraget och under­

räntan på statslånet, omvandlas så att de utlämnas i form av årliga lån.

På liknande sätt som i det nya lånesystemet skall de årliga lånebeloppen

successivt minskas. Lånen skall förräntas och småningom återbetalas. Tak­

ten i både denna minskning och den framtida återbetalningen bestäms i

huvudsak av de kostnadsförändringar som avspeglas i paritetstalets ut­

veckling.

Därmed skulle de generella bostadssubventionerna i stort sett ha för­

svunnit. De återstående subventionerna består i huvudsak av underränta

på de statliga lån som beviljats före år 1958. Räntan på dessa lån är bun­

den och kan alltså inte höjas. Denna subvention är dock att betrakta som

förhållandevis obetydlig.

Som jag har nämnt förut är det önskemålet att subventionerna skall

komma hyresgästerna till godo som utgör det huvudsakliga motivet för

hyreskontroll i samband med de statliga lånen. Subventionsavvecklingen

skapar förutsättningar för att helt slopa nuvarande hyreskontroll. Att så

sker finner jag vara så mycket mera önskvärt som ett bibehållande av

hyreskontrollen skulle direkt motverka den föreslagna hyreslagens syfte

att åstadkomma en anpassning av hyrorna till lägenheternas bruksvärden.

Med hänsyn härtill och till de spärrar mot oskäliga hyror som den föreslagna

hyreslagen innehåller föreslår jag att hyreskontrollen slopas. Åtgärden bör

genomföras samtidigt med att den nya lagen träder i kraft.

De förslag till ny hyreslag och nya låneregler, som jag här redogjort

för, bör sammanställas med varandra när det gäller att bedöma den effekt,

som reformerna kan väntas få på hyresområdet.

Denna effekt kan i korthet beskrivas på följande sätt. Hyreslagen ger

förutsättningar för sådana relationer mellan hyrorna för olika lägenheter,

som är rimliga med hänsyn till skillnader i fråga om bruksvärdet för lägen­

heterna. Också de nya lånereglerna främjar sådana hyresrelationer, främst

inom nyproduktionen. Samtidigt ger lagen hyresgästerna ett skydd mot

hyror, som med hänsyn till nämnda relationer framstår som oskäligt höga,

och övergångsvis även en garanti för att mera betydande hyreshöjningar

genomförs etappvis.

Den nivå på vilken hyresrelationerna utbildas bestäms i huvudsak av

hyrorna inom nyproduktionen. På orter med bostadsbrist skall dessa hyror

utgöra en riktpunkt för jämförelseprövningen. Hyrorna för äldre lägen­

heter skall alltså sättas i relation till hyrorna för nybyggda lägenheter. På

andra orter torde avtalsfriheten på hyresmarknaden leda till motsvarande

resultat. Det är ett allmänt intresse att kostnaderna i nyproduktionen blir

så låga som möjligt eftersom hyrorna i denna får återverkningar för det

äldre bostadsbeståndet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

192

Som jag förut framhållit finns det inte anledning att räkna med annat än

att även i fortsättningen den helt övervägande delen av nyproduktionen

kommer att finansieras med stöd av statliga lån. Utformningen av reglerna

för betalning av ränta och amortering på lånen får därför avgörande bety­

delse för hyresnivån i samtliga årgångar av hus.

Det förslag till nya låneregler, som jag lägger fram i det följande innebär,

i förening med den föreslagna nya hyreslagen, för hyresmarknaden i dess

helhet att hyrorna för nybyggda lägenheter, då reglerna träder i kraft,

bör kunna hållas på ungefär den nivå de har i dag, att hyrorna för äldre

lägenheter under ett övergångsskede anpassas till den nivå de bör ha vid

jämförelse av deras bruksvärde med bruksvärdet för nya lägenheter samt att

därefter hyresnivån för samtliga lägenheter kommer att utvecklas i stort sett

i takt med utvecklingen av byggnadskostnaderna. Vid behov kan statsmak­

terna besluta om ändringar av kapitalkostnaderna för hus som finansierats

enligt de nya lånereglerna. Även sådana ändringar får motsvarande åter­

verkningar på hyresnivån i det äldre bostadsbeståndet.

Det kan kanske synas som om lånereglernas funktion att främja liyres-

paritet skulle vara överflödig med hänsyn till den effekt, som den före­

slagna lagstiftningen kan väntas få på hyresrelationerna, eller m. a. o. som om

man här använder två metoder för att nå samma resultat. Jag vill därför

framhålla att den nya hyreslagen är det primära medlet för att åstadkom­

ma hyresparitet, i första hand inom det befintliga bostadsbeståndet men

på sikt även i de nytillkommande husen. Lånereglerna bör ses som ett kom­

plement härtill. Deras främsta uppgift i detta sammanhang är att i fråga om

de nya husen skapa bättre förutsättningar för hyresparitet genom att närma

utvecklingen av kapitalkostnaderna till den hyresutveckling som blir en

följd av den nya lagstiftningen. Detta är av betydelse framför allt för de

företag, vilkas hyror och avgifter är självkostnadsbestämda.

Det står också klart att de nya lånereglernas väsentliga uppgift är att

bestämma kapitalkostnaderna i nyproduktionen och därmed den allmänna

hyresnivån samt att möjliggöra en avveckling av räntesubventionerna. Den

valda metoden för att nå dessa resultat innefattar ofrånkomligen ett element

av paritet i fråga om kapitalkostnaderna för hus av olika ålder, eftersom

fördelningen av dessa kostnader i tiden inte gärna kan ske utan att pari-

tetssynpunkter beaktas. Kapitalkostnaderna i det enskilda fallet är dock

i princip inte avgörande för hyressättningen. Av särskild betydelse blir detta

i fråga om hus som inte förvaltas enligt självkostnadsprincipen. Låneregler­

na utgör inte något hinder mot att hyrorna i ett visst hus höjs utöver de fak­

tiska kapitalkostnaderna för det huset. Utrymmet för sådana hyreshöjningar

begränsas dock genom sättet för att vid liyresprövningen bestämma den s. k.

jämförelsehyran. Denna kommer att i hög grad påverkas av hyressätt­

ningen i de självkostnadsbestämda företagen. Om dessa företag och deras

ställning inom de nya hyres- och lånesystemen vid jag anföra följande.

De allmännyttiga och kooperativa företagen kommer att spela en bety-

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1967

193

delsefull hyrespolitislc roll på den framtida bostadsmarknaden. De bär nu

och bör även i framtiden ha en dominerande ställning inom produktionen

av flerfamiljshus och de får därigenom en successiv! ökande andel av bo­

stadsbeståndet i sådana hus. Dessa företag tillämpar självkostnadsprin­

cipen, vilket innebär att deras hyror och årsavgifter motsvarar de faktiska

kostnaderna på lång sikt för deras fastighetsförvaltning. Genom sin stora

andel av nyproduktionen kommer de att inta en prisledande och prisbil­

dande ställning inom det nya hyressystemet. Deras hyror och årsavgifter

kommer i stor utsträckning att bli vägledande och normgivande vid pröv­

ningen av vad som är skälig hyra för lägenheter i hus som ägs av enskilda.

Eu fortsatt dominans för dessa företag inom nyproduktionen utgör därför

en ytterligare garanti för att en hyresmarknad utan direkt kontroll och

reglering av hyrorna inte skall leda till oskäligt höga hyror inom den en­

skilda sektorn.

Det nu anförda innebär inte att jag intar en negativ hållning till bostads­

byggande i enskild regi. Tvärtom anser jag det önskvärt att bibehålla det

konkurrenselement som ligger däri att byggandet sker i olika företagsfor­

mer. Med det sagda har jag velat allmänt ange vad som från hyrespolitisk

synpunkt är väsentligt vid fördelning av byggandet mellan allmännyttiga

och kooperativa företag å ena sidan och enskilda företag å andra sidan.

Självkostnadsprincipen är både ideologiskt och praktiskt ett väsentligt

element i de allmännyttiga företagens verksamhet. I företag med ett större

bostadsbestånd, som tillkommit vid skilda tidpunkter, har man inom ramen

för den totala självkostnaden haft möjlighet att göra vissa utjämningar

mellan hyrorna i hus med olika tillkomstår. När denna möjlighet utnyttjas

får äldre hus med en lägre produktionskostnad än de nya husen en högre

hyra än den som betingas av deras egen kostnad. För nyare hus blir för­

hållandet det motsatta.

Det ligger i sakens natur att de allmännyttiga företagen för de hus som

finansieras med stöd av lån enligt de nya reglerna baserar hyrorna på de

kapitalkostnader som bestäms av lånereglerna. Hyrorna i dessa hus torde

därmed i stort sett följa utvecklingen av paritetstalen. Vad angår företagens

äldre bostadsbestånd ligger det helt i linje med den hyrespolitiska reformen

att hyrorna där anpassas till bruksvärdet på samma sätt som övriga hyror.

En sådan anpassning skulle innebära att även hyrorna i detta äldre bestånd,

efter eventuellt behövliga justeringar av engångskaraktär, i princip följer

förändringarna i paritetstalen. En sådan hyressättning medför överskott i

företagens verksamhet och innebär alltså ett visst avsteg från självkostnads­

principen som den hittills har tillämpats. Denna modifiering av självkost­

nadsprincipen bör dock kunna godtas.

Det synes nämligen inte kunna riktas några vägande invändningar mot

en ordning som innebär att de överskott hos allmännyttiga företag, som

uppkommer på detta sätt, fonderas och används för ändamål som främjar bo-

7—Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 100

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

194

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

stadsbyggandet. Fondmedlen bör i första hand användas för att täcka kapital­

behovet för företagets egen nyproduktion. Behov därav torde föreligga sär­

skilt i de fall där s. k. överkostnader uppkommer, alltså när den faktiska

produktionskostnaden inte täcks av den reguljära belåningen. Det är ange­

läget att förekomsten av överkostnader inte verkar hämmande på de all­

männyttiga företagens produktionsinitiativ. I andra hand kan fondmedlen

placeras i bostadsobligationer eller lånas ut till annat allmännyttigt före­

tag för dess nyproduktion. Fondmedlen kan också behöva tas i anspråk för

att sänka hyrorna i lägen när efterfrågan på bostäder är vikande.

Det torde vara lämpligt att företagen i sina årsberättelser lämnar redo­

görelse för fondernas storlek och placering samt förändringar under året

och anledningarna därtill.

De lagbestämmelser som, oavsett finansieringsformen, kan vara behöv­

liga för att reglera överlåtelse av bostadsrätt prövas f. n. av bostadsrätts-

kommittén. Av särskilt intresse i detta sammanhang är de regler som,

efter det att hyresregleringslagen och bostadsrättskontrollagen upphört att

gälla, kan komma att behövas för att hindra bristbetingade överlåtelsepri­

ser. Jag räknar med att kommitténs arbete skall slutföras i sådan tid att

förslag i dessa frågor kan föreläggas 1968 års riksdag.

Avslutningsvis vill jag i detta sammanhang framhålla att det är min

förhoppning att den hyrespolitiska reform, vars huvuddrag jag här sökt

teckna, på sikt skall kunna verksamt främja en utveckling mot en bättre

fungerande bostadsmarknad än den vi nu har. Framför allt bör reformen

kunna leda till ökad rörlighet och rättvisa på bostadsmarknaden.

Man måste vara medveten om att utvecklingen av kostnaderna för bo­

stadsbyggandet i förening med subventionsavvecklingen och den nya hyres-

lagstiftningen på sikt kan komma att innebära ökade ekonomiska bördor

för många människor. Mot bakgrund härav bör prövas vilket stöd som kan

behövas för grupper med svag betalningsförmåga. Denna prövning bör ske

i anslutning till det arbete som pågår inom pensionsförsäkringskommittén

och familjepolitiska kommittén. Jag vill i detta sammanhang erinra om

att chefen för socialdepartementet i samband med anmälan av vissa an­

slagsfrågor i årets statsverksproposition bär förebådat ett förslag till reform

av samhällets familjepolitiska stödformer som är avsedd att genomföras

under budgetåret 1968/69.

Markpolitiska frågor

Kreditstöd för kommunala markförvärv m. m.

Jag har förut utvecklat vissa synpunkter på den betydelse en aktiv kom­

munal markpolitik har för planeringen av bostadsproduktionen. Enligt vad

jag därvid har anfört bör kommunerna förvärva mark i tillräcklig omfatt­

ning för att kunna styra och leda samhällsbyggandet. Marken bör förvär­

195

vas i så god tid att kommunerna har en markreserv av tillfredsställande

omfattning och därigenom kan behärska tidsschemat för samhällets utbygg­

nad. Tidsperspektivet för de kommunala markförvärven bör vara minst

tio år.

De undersökningar som markpolitiska utredningen har utfört ger utred­

ningen anledning att karakterisera den kommunala markberedskapen som

dålig. Utredningen anför att kommunerna endast i undantagsfall har till­

räckligt långsiktigt perspektiv i sin markpolitik.

Bristerna i kommunernas markberedskap beror enligt utredningens upp­

fattning på svårigheter att finansiera markköp. I syfte att motverka dessa

svårigheter föreslår utredningen att staten skall lämna kommunerna stöd

genom att ställa särskilda lån till förfogande för kommunala markförvärv.

Remissinstanserna instämmer i utredningens bedömning av kommuner­

nas nuvarande markberedskap. Förslaget om statligt kreditstöd i särskilda

former har också på det hela taget biträtts av remissinstanserna. I några

yttranden av organisationer inom näringslivet framhålls emellertid att sär­

skilda åtgärder inte behövs för att tillgodose kommunernas kreditbehov.

Fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret anför lik­

nande synpunkter och påpekar att en prioritering av kommunala lån för

markförvärv minskar utrymmet för annan kredit, vilket knappast kan

undgå att drabba även kommunerna.

Som jag förut har framhållit kan bristande kommunal markberedskap

medföra att kommunernas förutsättningar att påverka samhällets utbygg­

nad, lokaliseringen av ny bebyggelse och byggandets inriktning väsentligt

försvagas. Kommunala markförvärv i sådan omfattning som tillgodoser be­

hovet av en god markberedskap medför betydande finansiella påfrestningar

för kommunerna. Införandet av de statliga tomträttslånen minskar den be­

lastning på kommunernas finanser som tomträtt för bostadsbebyggelse

innebär. Viss statlig medverkan synes emellertid motiverad också för att

lösa kommunernas finansieringsproblem i samband med själva markför­

värven.

De legala hjälpmedlen i kommunernas markpolitiska handlande kom­

mer att stärkas genom tillkomsten av en lag om kommunal förköpsrätt till

mark enligt det lagförslag som har remitterats till lagrådet. Om kommu­

nerna skall kunna använda förköpsrätten till att förvärva mark som har

betydelse för samhällsbyggandet kommer ökade anspråk att ställas på

kommunernas finansiella engagemang i markpolitiken. Särskilt viktigt är

det att kommunerna blir i stånd att snabbt skaffa behövliga krediter till

förköpsförvärv. Dessa förhållanden stärker enligt min mening skälen för

att staten genom ett lämpligt utformat kreditstöd bidrar till att främja en

aktiv kommunal markpolitik. Statliga lån till kommunala markförvärv

skulle kunna väsentligt öka 1'örköpsrättens effektivitet som markpolitiskt

medel.

Kungi. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

196

Som vissa remissinstanser har påpekat måste en prioritering av lån för

kommunala markförvärv medföra att utrymmet för kreditgivning till andra

ändamål krymper. Jag vill emellertid framhålla att krediter som lämnas

till markförvärv i allmänhet inte medför direkta realinvesteringar utan från

marksäljarnas synpunkt snarast kan betraktas som ett medel att möjlig­

göra ändring i förmögenhetsformen. Man bör därför rimligen kunna räkna

med att en viss del av de utlånade medlen strömmar tillbaka till kredit­

marknaden i form av ökad inlåning från dem som sålt marken.

Av skäl som jag kommer att utveckla närmare i det följande är jag inte

beredd att nu föreslå Kungl. Maj :t att hos riksdagen begära medel för ifrå­

gavarande ändamål. Det synes emellertid lämpligt att statsmakterna i detta

sammanhang tar principiell ståndpunkt till frågan om statlig kreditgiv-

ning för kommunala markförvärv. Jag vill därför förorda att Kungl. Maj :t

föreslår riksdagen att uttala att statliga lån bör beviljas för sådana förvärv.

Det synes även lämpligt att statsmakterna nu fattar beslut om formen för

det statliga kreditstödet, dess omfattning och inriktning samt lånevill­

koren.

När det gäller omfattning och inriktning av statens långivning till kom­

munala markförvärv har utredningen anfört att långivningen bör få sådan

volym att markförvärv som behövs för bostadsbyggandet under tio år framåt

kan finansieras. Eu så stor markreserv bör dock enligt utredningen byggas

upp successivt. Utredningen räknar med en tioårig uppbyggnadsperiod.

Någon uttrycklig begränsning av långivningen till mark för bostadsbyg­

gande har utredningen inte föreslagit. Flera remissinstanser förordar att

markförvärvslån får utgå för köp av mark även till andra samhällsändamål

än bostadsproduktion.

Syftet med lånen bör i första hand vara att underlätta markförvärv för

bostadsbyggandet. När jag likväl förordar att låneändamålet inte skall av­

gränsas i enlighet därmed är det av det skälet att förvärven ofta torde

komma att gälla mark, vars användning inte är möjlig att bestämma i

detalj vid tidpunkten för förvärvet eftersom byggandet ligger relativt långt

fram i tiden. Enligt min mening bör långivningen inte ha annan ändamåls-

begränsning än att marken skall användas för samhällsbyggandet. Detta

bör lämpligen komma till uttryck på så sätt att bestämmelserna om låne­

ändamålet avfattas efter mönster av de bestämmelser om förvärvsändamå-

let som finns i det remitterade förslaget till förköpslag.

Jag utgår från att långivningen kan avse endast en begränsad del av

de samlade kommunala markförvärven. Kommunerna måste därför räkna

med att även i fortsättningen själva göra väsentliga finansiella insatser för

att förverkliga en aktiv markpolitik. Det är således angeläget att kom­

munerna eftersträvar sådana dispositioner av sina resurser att detta blir

möjligt. Med hänsyn till att de statliga krediter na kommer att räcka till

endast en del av de kommunala köpen, måste särskilda riktlinjer fast­

Kangl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

197

ställas för urvalet av de markförvärv som skall stödjas med statliga lån.

Långivningen bör åtminstone till en början koncentreras till sådana mark­

förvärv som gäller nyexploatering. I övrigt torde avvägningen mellan olika

kommuners anspråk på lån få göras huvudsakligen med utgångspunkt i

kommunernas möjligheter och vilja att själva göra finansiella insatser.

I detta sammanhang vill jag erinra om att jag vid anmälan av prop.

1965: 144 om tomträttslån till kommuner anförde att markpolitiska utred­

ningens förslag angående lån för kommunala markförvärv hade samband

med vissa andra markpolitiska frågor, bl. a. spörsmålet om indragning av

markvärdestegringsvinster till samhället. Dessa frågor utreddes då av 1963

års markvärdekommitté. Kommittén har sedermera lagt fram ett betän­

kande som efter remissbehandling nu övervägs i finansdepartementet så­

vitt det gäller skattefrågorna. Chefen för finansdepartementet har för av­

sikt att sedan dessa frågor blivit färdigberedda inom departementet anmäla

frågan om skärpt beskattning av vinster på markvärdestegring. Proposition

i ämnet beräknas kunna föreläggas 1967 års riksdag vid dess höstsession.

De inkomster staten erhåller genom en sådan vinstbeskattning bör en­

ligt min mening användas för att i form av krediter till kommunerna möj­

liggöra kommunala markförvärv. Med hänsyn till detta samband med

skattefrågan bör den statliga långivningens volym inte bestämmas förrän de

blivande skatteinkomsternas storlek kan beräknas närmare.

När det gäller lånevillkoren anser markpolitiska utredningen att räntan

bör vara fri från subventionsinslag och att amorteringstiden bör anpassas

till de speciella markpolitiska förutsättningarna och ansluta till tidssche­

mat för markens ianspråktagande för bebyggelse. Enligt förslaget skall

lånen betalas tillbaka inom tio år, av vilka de fem första skall vara amorte-

ringsfria. Remissinstanserna har inte rest några erinringar mot utredning­

ens förslag i fråga om räntan. Frågan om amorteringstiden berörs endast

i några få remissyttranden. Bostadsstyrelsen accepterar utredningens för­

slag medan övriga som yttrar sig i frågan anser antingen att amorterings-

villkoren är alltför fördelaktiga eller att den föreslagna tiden är för snävt

tilltagen.

Jag kan biträda utredningens uppfattning att räntan bör vara subven-

tionsfri. Enligt vad jag kommer att närmare utveckla i det följande bör

räntan för statliga bostadslån fastställas årligen på grundval av statens

kostnader för att ta upp lån och förmedla lånen. Jag föreslår att räntan

för markförvärvslånen skall bestämmas efter samma grunder. Amorterings­

tiden bör fastställas till tio år. Amorteringsfrihet under de första två åren

bör kunna medges under hänsynstagande till den beräknade tiden för mar­

kens exploatering.

I fråga om formen för den statliga långivningen för utredningen fram

två alternativ utan alt själv ge något av dem företräde framför det andra.

Enligt det ena alternativet skall låneverksamheten skötas av ett särskilt

statligt låneinstitut med rätt att finansiera utlåningen genom emission av

Kungi. Maj:ts proposition nr 100 år 1067

198

egna obligationer. Enligt det andra alternativet skall lånen finansieras

över statsbudgeten. Vid remissbehandlingen har flertalet hörda instanser

förordat det senare av de två alternativen.

Också enligt min mening har alternativet med finansiering av låneverk-

samheten över budgeten avgjorda fördelar, bl. a. med hänsyn till att förut­

sättningarna för en obligationsupplåning med de föreslagna amorterings-

villkoren ter sig ovissa. Formen med en lånefond torde även medge en

enklare administration. Med den uppläggning som jag har antytt förut,

enligt vilken inkomsterna från beskattningen av markvärdestegringen skall

användas i låneverksamheten, framstår alternativet med en statlig låne­

fond som finansieras över budgeten som det mest praktiska systemet. Jag

förordar därför detta alternativ.

Lånefonden bör inrättas under statens utlåningsfonder och lämpligen

benämnas Lånefonden för kommunala markförvärv. Till frågan om anslag

under fonden torde jag få återkomma sedan ståndpunkt tagits i frågan

om beskattning av markvärdestegringsvinsterna.

Enligt markpolitiska utredningen bör låneverksamheten skötas av bo-

stadsstyrelsen med hänsyn till lånens anknytning till bostadsbyggandet.

Jag kan i och för sig instämma i utredningens uppfattning att sambandet

med bostadsbyggandet gör det naturligt att bostadsstyrelsen engageras

i verksamheten. I avvaktan på att man vinner närmare erfarenheter av

långivningen förordar jag emellertid att beslut om lånen tills vidare med­

delas av Kungl. Maj :t.

Det ankommer på Kungl. Maj :t att, om riksdagen godtar de här angivna

riktlinjerna för långivningen, utfärda kungörelse om lånen och att därvid

meddela de närmare bestämmelser som kan visa sig behövliga utöver vad

jag här har anfört. Tidpunkten för ikraftträdande av lanebestämmelserna

torde få fastställas senare.

I detta sammanhang torde jag få ta upp även Stockholms läns landstings

förslag att statliga tomträttslån skall kunna beviljas landstingskommun.

Med hänsyn till att bostadsförsörjningen i princip är en primärkommunal

angelägenhet anser jag mig inte böra biträda förslaget. Om landstings­

kommun framdeles skulle komma att överta primärkommunala uppgifter

på samhällsbyggandets område får frågan övervägas på nytt.

Enligt gällande villkor för tomträttslånen skall ränta varje år utgå en­

ligt normalräntan för lån från statens utlåningsfonder. Jag föreslår att

räntevillkoret ändras så att ränta på tomträttslån som beviljas fr. o. in.

den 1 januari 1968 i stället skall bestämmas på samma sätt som jag har

föreslagit i fråga om markförvärvslånen.

Statens och kyrkans marköverlåtelser till kommunerna

Åtskilliga kommuner har för den fortsatta samhällsutbyggnaden behov

av mark som staten eller kyrkan äger. Markpolitiska utredningen har sökt

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

199

uppskatta detta behov genom en enkät till kommunerna. Uppgifter som

utredningen bär erhållit genom denna enkät ger vid handen att 1 500 hek­

tar sådan mark årligen behöver tas i anspråk för samhällsbyggande under

den närmaste tjugoårsperioden. Utredningen framhåller att det för flera

expansiva städer har avgörande betydelse för planenligt samhällsbyggande

att viss statlig och kyrklig mark blir disponibel. Remissinstanserna har

inte gjort några invändningar mot utredningens uppskattningar av mark­

behovet.

Uppgifterna om kommunernas behov av statlig och kyrklig mark för

samhällsbyggande får betraktas som tämligen osäkra. Utredningen har

själv understrukit osäkerheten i uppskattningarna. Det kan emellertid

anses klarlagt att betydande arealer sådan mark behöver tas i anspråk för

samhällsbyggande under överskådlig tid. Det finns därför skäl att när­

mare överväga formerna för överlåtelser av den statliga och kyrkliga mar­

ken i syfte att skapa så gynnsamma betingelser som möjligt för kommu­

nernas planering av markanvändningen. Dessa överväganden redovisas i

det följande. Samråd i ämnet har ägt rum med chefen för finansdeparte­

mentet.

När det gäller tidpunkten för överlåtelse av marken anför utredningen

att en framställning av kommun att få förvärva mark som behövs för

samhällsbyggandet inom överskådlig tid bör bifallas, om inte bedömningen

ger vid handen att marken bör förbehållas annat ändamål än det som

kommunens förvärvsansökan avser. Utredningen framhåller att olika an­

vändningsändamål kan konkurrera med varandra när ett kommunalt för-

värvsönskemål aktualiseras. Enligt utredningens mening bör man sträva

efter att undvika intressekollisioner genom att markanvändningen plane­

ras i god tid, så att ändamålet är klarlagt när en överlåtelse av marken

blir aktuell. Det är därvid väsentligt, anför utredningen, att staten planerar

sina mark- och lokalbehov på lång sikt och samordnar denna planering

med kommunens översiktliga bebyggelseplanering. Samordningen bör en­

ligt utredningens mening kunna åstadkommas genom överläggningar mel­

lan byggnadsstyrelsen eller annan statlig myndighet samt vederbörande

kommun. Överläggningarna bör kunna resultera i principöverenskom­

melser.

Vid remissbehandlingen har åsikterna om utredningens förslag i fråga

om tidpunkten för överlåtelse av marken gått starkt isär. Från kommunalt

håll understryks vikten av att tidiga markförvärv blir möjliga, under det

att de statliga och kyrkliga myndigheter som förvaltar marken har anfört

kritiska synpunkter. Domänstyrelsen framhåller t. ex. att kommunala

markförvärv i syfte att skapa en markberedskap kan innebära hinder för

rationellt jord- eller skogsbruk. Styrelsen framhåller vidare att sådan

mark under dess förvaltning som behövs för samhällsbyggandet kan be­

traktas som en markreserv, vilken kommunerna kan räkna med att få

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

200

förvärva utan konkurrens från andra köpare så snart behovet av marken

blir aktuellt. Remissinstanser som företräder de kyrkliga intressena anför

liknande synpunkter.

Statens markdelegation uttalar att vissa markreserver bör hållas för

statliga behov särskilt i huvudstadsregionen, universitetsstäderna och

andra orter med expanderande statlig verksamhet. Svenska stadsförbundet

kritiserar å sin sida de statliga myndigheterna för deras benägenhet att

betrakta som självklart att statliga byggnadsbehov skall tillgodoses på

mark som råkar vara i statens ägo oavsett om man därmed uppnår den

totalt sett mest ändamålsenliga lösningen. Remissinstanserna är i stort

sett ense med utredningen i fråga om behovet av samordning och överlägg­

ningar mellan statliga myndigheter och kommunerna.

Staten och kommunerna har ett gemensamt intresse av att olika mark­

områden får den användning som är mest ändamålsenlig från samhällets

synpunkt. Jag vill därför understryka utredningens uttalande att överlägg­

ningar mellan staten och kommunerna bör komma till stånd så att mark­

användningen kan planeras så tidigt som möjligt. När det gäller mark

för flertalet civila statliga ändamål ankommer det på byggnadsstyrelsen att

för statens räkning medverka till sådan planering. Motsvarande uppgift i

fråga om mark för militära ändamål åligger försvarsgrenscheferna.

Det ligger i sakens natur att meningarna bryter sig mellan å ena sidan

dem som företräder de kommunala intressena och å andra sidan de mark-

förvaltande myndigheterna när det gäller den tidpunkt vid vilken mark

för samhällsbyggandet bör överlåtas till kommunerna. Jag vill för min de!

erinra om vad jag förut har anfört i fråga om betydelsen av att kommunerna

har ett långsiktigt perspektiv för sitt markpolitiska handlande. Som jag

därvid har framhållit bör kommunerna i god tid skaffa sig rådighet över

mark i så stor omfattning att kommunen kan styra och leda samhälls­

byggandet, bestämma bebyggelsens lokalisering och inriktning samt be­

härska tidsföljden i utbyggnadsprocessen. Kommunala åtgärder av detta

slag är inte mindre viktiga därför att en del av den mark kommunen be­

höver förvärva befinner sig i statens eller kyrkans ägo.

Som flera remissinstanser har påpekat kan mycket tidiga kommunala

markförvärv medföra svårigheter för en rationell förvaltning av marken i

jord- eller skogsbruk. Dessa synpunkter kan inte frånlcännas betydelse.

Otvivelaktigt kan en tidig överlåtelse av mark till kommunen innebära att

den överlåtna marken blir mindre rationellt förvaltad i skogsbruk eller

jordbruk fram till tidpunkten när marken skall exploateras för bebyggelse.

Det är här fråga om en avvägning mellan två samhällsintressen, nämligen

intresset att främja en god samhällsplanering och intresset av fortsatt

rationell drift under en övergångstid. Markägarens affärsintressen berörs

i regel inte, eftersom ersättningen för marken skall bestämmas med hänsyn

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

201

till dess värde vid överlåtelsetidpunkten. Avvägningen av de tva nämnda

saniliällsintressena får göras från fall till fall med beaktande av att förut­

sättningarna för en god samhällsplanering tillmäts den största betydelse.

Om de fastigheter som efter ett kommunalt markförvärv kvarstår under sta­

tens eller kyrkans förvaltning inte utgör rationella brukningsenheter kan

olägenheter uppkomma för markförvaltaren. Med hänsyn härtill är det

angeläget att kommunernas förvärvsverksamhet samordnas med lantbruks-

myndigheternas åtgärder för att främja jordbrukets yttre rationalisering

så att markförvärven för samhällsbyggandet inte i onödan försvårar jord-

ocli skogsbruksrationaliseringen. Som framgått av redogörelsen för lant-

bruksmyndigheternas remissyttranden torde ersättningsmark genom dessa

myndigheters försorg i viss utsträckning kunna erbjudas åt markforval-

tare vilkas mark tagits i anspråk för samhällsbyggande.

Även om jag i viss mån kan instämma i det uttalande som har gjorts av

domänstyrelsen att mark i statens ägo kan betraktas som ett slags kom­

munal markreserv finner jag övervägande skäl tala för att kommunerna

hör beredas möjlighet att förvärva sådan mark på ett tidigt stadium av

planeringsprocessen. Kommunerna har i allmänhet möjlighet att välja

mellan olika alternativ i fråga om samhällsuthyggnadens lokalisering.

Om förutsättningarna beträffande tidpunkten för förvärv av statens och

kyrkans mark skiljer sig från vad som i detta hänseende gäller i fråga om

mark i enskild ägo finns det risk för att hänsynstaganden till dessa olik­

heter kan inverka på kommunens bebyggelseplanering. Olikheter i för­

värvsbetingelserna kan därigenom göra planeringen mindre ändamålsenlig.

Vidare bör beaktas att uppskov med förvärvet till tidpunkten för den fak­

tiska utbyggnaden medför att förhandlingarna om förvärvet maste föras

under tidspress, vilket är ägnat att leda till mindre tillfredsställande resul­

tat. Priset på marken tenderar under sådana förhållanden lätt att stiga över

den på orten rådande prisnivån. Om förvärvet sker vid en sen tidpunkt

medför detta rent allmänt högre priser. Prisbestämningen kommer där­

igenom att få återverkningar på prisbildningen inom orten, vilka från

samhällelig synpunkt måste betraktas som mindre önskvärda. För min del

betraktar jag det som så angeläget att främja långsiktighet i den kommu­

nala markpolitiken att statens och kyrkans intresse att få behålla marken

så länge som möjligt i viss mån bör få stå tillbaka för intresset att åstad­

komma en god planering av samhällsbyggandet. Statens och kyrkans ekono­

miska intressen bör emellertid tillgodoses i samma utsträckning som enskil­

da markägares ekonomiska intressen vid samhälleliga tvångsförvärv av

mark.

Mot bakgrund av vad jag här anfört anser jag mig böra biträda mark­

politiska utredningens ståndpunkt att en kommun bör ha rätt att förvärva

statlig och kyrklig mark när det kan anses klarlagt att marken behöver

7*— Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 100

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

202

användas för samhällsbyggandet inom överskådlig tid. I överensstämmelse

med de allmänna synpunkter jag tidigare har anlagt på kommunernas

markpolitik bör tidsperspektivet även i dessa fall vara minst tio år. De

regler i fråga om tidpunkten för markens ianspråktagande, som tillämpas

vid expropriation av enskild mark, bör härvid tjäna till viss ledning. Detta

t°i de dock förutsätta att staten inom områden med omfattande statlig verk­

samhet erhåller garantier för att dess mark- och lokalanspråk i erforderlig

grad kommer att kunna tillgodoses. Sådana garantier bör kunna erhållas

genom bl. a. överläggningar och principöverenskommelser mellan staten och

kommunerna av det slag som jag har berört förut. Innan dylika garantier

skapats torde det vara nödvändigt att staten behåller vissa markreserver i

områden med omfattande statlig verksamhet.

Utredningen uttalar att en kommun torde ha rätt att erhålla delbeslut

i fråga om en markförvaltande myndighets inställning till ett visst mark­

förvärv. Ibland kan det emellertid vara så angeläget att få klarhet om för-

värvsmöjligheten att kommunen bör ges rätt att få frågan om förvärvstill-

stånd prövad av Kungl. Maj:t. Utredningen föreslår att en sådan möjlig­

het öppnas. Förvärvstillståndet skulle få i princip samma innebörd som

expropriationstillstånd. Flertalet remissinstanser anser förslaget ändamåls­

enligt. Kammarkollegiet finner dock inte tillräckliga skäl att tillstyrka för­

slaget och domänstyrelsen anser ett sådant förvärvstillstånd helt obehöv­

ligt.

Den föreslagna möjligheten att få frågan om förvärvstillstånd avgjord

av Kungl. Maj :t är ett led i strävandena att vid försäljning av statlig mark

tå största möjliga likhet med exproprierbar mark. Jag förordar därför ut­

redningens förslag.

Utredningen framhåller i fråga om handläggningen av markförvärvs-

ärenden att man så långt som möjligt bör skapa sådana förutsättningar

att reella förhandlingar mellan parterna kan komma till stånd. Enligt ut­

redningens mening bör man eftersträva sådana handläggningsformer att

värdering och förhandlingar äger rum under förhållanden som så mycket

som möjligt stämmer överens med dem som föreligger när kommunerna

förvärvar exproprierbar mark.

Utredningen bär i första hand prövat frågan om statens mark bör göras

exproprierbar. Utredningen erinrar om att prövningen av tillstånd till

expropriation ankommer på Kungl. Maj :t och finner att sådan prövning

måste ske efter i princip samma grunder som en prövning av tillstånd att

förvärva statlig mark. Expropriationsrätt till statlig mark skulle därför

inte få någon egentlig praktisk betydelse i fråga om denna prövning. Denna

uppfattning delas av remissinstanserna. Utredningen har däremot före­

slagit att expropriationsmöjlighet skall införas för all kyrklig jord.

I fråga om bestämmande av pris och övriga villkor föreligger enligt ut­

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

203

redningen stora olikheter mellan exproprierbar mark och statens mark.

Den viktigaste skillnaden är att frågan om ersättningen för marken kan

hänskjutas till en opartisk instans när det gäller exproprierbar mark. Ut­

redningen anser att motsvarande möjlighet bör skapas i fråga om statens

mark. Med hänsyn till att prisuppgörelsen inte berör enskilda rättsintres-

sen anser utredningen att domstolsprövning inte behövs. Utredningen före­

slår att ett särskilt organ, benämnt stats-kommunala marknämnden, in­

rättas för ändamålet. Nämndens beslut i fråga om pris och övriga villkor

skall enligt förslaget inte få överklagas. Flertalet remissinstanser instäm­

mer i utredningens uppfattning. Ett mindre antal remissinstanser uttalar

sig för att statens mark i stället görs exproprierbar. Som skäl åberopas

bl. a. att stats-kommunala marknämnden inte kan få lika ingående lokal­

kännedom om fastighetsmarknaden som en expropriationsdomstol och att

möjligheten att överta mark med äganderätt innan ersättningsfrågorna av­

gjorts (s. k. kvalificerat förliandstillträde) inte står öppen annat än be­

träffande exproprierbar mark. Det påpekas också att inrättande av en

marknämnd innebär att olika förfaranden kommer att tillämpas för statlig

och övrig mark.

Jag delar utredningens uppfattning att man bör eftersträva en sådan,

ordning för handläggningen av förvärvsärendena att pris och övriga villkor

blir ett resultat av reella förhandlingar mellan kommunerna och de mark-

förvaltande statliga verken och myndigheterna. För att detta syfte skall

nås bör kommunernas ställning som förhandlingspart stärkas så att förut­

sättningarna blir i huvudsak desamma som vid kommunernas förvärv av

exproprierbar mark. Frågan om kommunerna därför bör få möjlighet att

anlita expropriationsförfarande för att förvärva statlig mark är enligt

min mening knappast en principfråga utan mera ett spörsmål av praktisk

natur. Utredningen synes också ha uppfattat saken på detta sätt, när den

i stället för att förorda expropriationsalternativet har föreslagit, att en

stats-kommunal marknämnd skall inrättas för att vid oenighet mellan

förhandlingsparterna om pris och övriga villkor vid överlåtelse av statlig

mark meddela för staten-säljaren bindande beslut i dessa frågor. Flera

skäl talar för att den lösning som utredningen har stannat för kan ge

möjlighet till ett enklare och snabbare förfarande än om utvägen med

expropriation skulle anlitas. Enligt min mening är utredningens förslag

väl ägnat att tillgodose föreliggande intressen och behov. Jag förordar

alltså att en stats-kommunal marknämnd inrättas.

Frågan om vidgad expropriationsrätt till kyrklig mark torde få tas upp

till prövning i justitiedepartementet.

Stats-kommunala marknämnden skall enligt utredningen bestå av sju

ledamöter, utsedda av Kungl. Maj :t. Tre av ledamöterna jämte suppleanter

bör utses på förslag av kommunförbunden. Enligt utredningen bör nämn­

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

204

den, förutom att vid fall av oenighet mellan parterna besluta om pris och

övriga villkor vid överlåtelse av statlig mark till kommun, även avge ytt­

randen till Kungl. Maj :t i markfrågor, bl. a. när det gäller tillstånd att

förvärva mark och vid bestämmande av pris och övriga villkor avseende

kyrklig mark.

De remissinstanser som företräder försvarets markintressen anser att

stats-kommunala marknämndens verksamhet bör begränsas till att avse

civil statlig mark samt kyrkans mark. Enligt ifrågavarande remissinstanser

bör dessa uppgifter i fråga om mark under försvarets förvaltning liksom

nu fullgöras av försvarets fastighetsnämnd. I fråga om marknämndens

sammansättning har remissinstanserna lämnat många synpunkter. Bl. a.

föreslås att ordföranden i nämnden skall ha domarkompetens.

Enligt min mening finns inte tillräckliga skäl att undanta mark under

försvarsmyndighets förvaltning från stats-kommunala marknämndens verk­

samhetsområde. Nämndens uppgift bör vara att i fall då de statliga mark-

förvaltande myndigheterna och kommunerna inte kan nå fram till överens­

kommelser om pris och övriga villkor vid marköverlåtelser besluta härom.

Nämnden bör också kunna anlitas som remissorgan när Kungl. Maj :t skall

avgöra fråga om tillstånd för kommun att förvärva statlig mark. I fråga

om försvarets mark bör försvarets fastighetsnämnd som hittills i första

hand höras och göra erforderliga utredningar om möjligheterna att avstå

marken. När det gäller kyrklig mark kan marknämnden inte tilläggas beslu­

tande uppgifter. Emellertid synes det lämpligt att ärenden om förvärv av

kyrklig jord som kommer under Kungl. Maj :ts prövning remitteras till

nämnden för yttrande. Som utredningen föreslagit kan anordningen med

obligatorisk remiss av vissa markförvärvsärenden till bostadsstyrelsen upp­

höra sedan nämnden inrättats. Bostadsstyrelsens liksom t. ex. lantmäteri-

styrelsens sakkunskap i värderingsfrågor m. m. kan givetvis ändå utnyttjas

genom att marknämnden vid behov hör dessa myndigheter.

I fråga om nämndens sammansättning förordar jag att antalet ledamöter

fastställs till tre. Av dessa skall en företräda kommunerna, en staten och

en vara opartisk ordförande.

Sedan det klarlagts att viss mark skall överlåtas till kommun kan frågan

om att bestämma pris och övriga villkor hänskjutas till nämnden av var och

en av parterna. Utredningen framhåller att mot kommuns bestridande en­

dast sådana krav och villkor får genomdrivas som är förenliga med grun­

derna för expropriation. Bland villkor som har förekommit i samband med

förhandlingar om markförvärv nämner utredningen krav på detaljplane-

förslag, kompensation i form av markbyte, reservation av visst antal lägen­

heter i kommande bebyggelse och klausul som gör köpeskillingen beroende

av blivande exploatering. Krav på detaljplan har framställts av vissa myn­

digheter bl. a. i syfte att erhålla bättre underlag för prisbestämningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

205

Utredningen anser emellertid att en prisbestämning grundad på hypotetiska

avkastningskalkyler inte utgör en tillförlitlig och ändamålsenlig metod. Om

uppgörelse om pris och övriga villkor inte kan träffas bör det enligt utred­

ningen ankomma på den föreslagna stats-kommunala marknämnden att

besluta i dessa frågor med ledning av expropriationslagens värderingsregler.

De remissinstanser som uttalat sig i dessa frågor delar i huvudsak utred­

ningens uppfattning om villkor som bör få ställas i samband med mark-

överlåtelser.

I likhet med utredningen anser jag att endast sådana krav och villkor

som kan komma i fråga vid expropriation bör fastställas. I annat fall nås

inte den likhet med förhållandena vid förvärv av exproprierbar mark som

jag har uttalat mig för. I fråga om krav på detaljplan som underlag för pris­

bestämning kan jag ansluta mig till utredningens synpunkter.

Utredningen framhåller att ökad samordning och enhetlighet i fråga om

handläggningen av ärenden om marköverlåtelser är angelägen. Utredningen

föreslår att byggnadsstyrelsen får till uppgift att svara för att markför­

handlingarna inom det civila statliga området hålls samman. Styrelsen

skall enligt förslaget ge service i markförsälj ningsärenden och vid behov

lämna anvisningar som syftar till ökad samordning. Sådan service skall

styrelsen lämna även vid överlåtelse av kyrklig mark. På uppdrag av olika

verk och myndigheter skall styrelsen föra förhandlingar i deras ställe.

Myndigheterna skall lämna uppgifter till byggnadsstyrelsen i erforderlig

utsträckning. Om önskvärd samordning inte nås på detta sätt bör enligt

utredningen Kungl. Maj :t ålägga myndighet att överlämna markförsälj-

ningsärenden till byggnadsstyrelsen för handläggning. När det gäller för­

svarets mark anser utredningen att det inte finns skäl föreslå några änd­

ringar. Byggnadsstyrelsen bör dock vid behov lämna service även vid för­

säljning av försvarets mark.

Remissopinionen är splittrad i denna fråga. De kommunala remissin­

stanserna understryker starkt behovet av samordning och vissa av dem krä­

ver längre gående åtgärder. Flera kommunala remissinstanser ifrågasätter

om inte försäljning av såväl den civila marken som försvarets mark borde

skötas av ett enda organ. De markförvaltande myndigheterna anser det i

allmänhet befogat att ge byggnadsstyrelsen en vidgad samordnande funk­

tion men finner att markförsäljningarna ingår som ett så väsentlig led i

resp. myndighets verksamhet att det inte bör komma i fråga att byggnads­

styrelsen skulle överta förhandlingarna och bestämma pris och övriga vill­

kor för myndigheternas räkning. Byggnadsstyrelsen förklarar sig beredd

att ta på sig vidgade uppgifter när det gäller markfrågorna. Statens för-

handlingsnämnd anser skäl tala för att den samordnande uppgiften i fråga

om statens och kyrkans markförsäljningar läggs på nämnden.

Det är viktigt att proceduren för statens marköverlåtelser blir så enhetlig

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

206

som möjligt. Av särskild vikt är att planeringen och markförvärvsfrågorna

hålls samman så att både statens och kommunens markbehov kan tillgodo­

ses och markfrågorna beaktas i den kommunala översiktsplaneringen. En­

hetlighet i fråga om prisbestämning och förhandlingar är vidare av stort

värde. De affärsdrivande verkens påpekande att markärendena är ett vä­

sentligt led i deras verksamhet bör tillmätas betydelse. Jag anser att statens

förhandlingsnämnd bör tilldelas den samordnande uppgiften i markärenden.

Förhandlingsnämnden bör hållas informerad om alla försäljningar av bety­

delse samt registrera dessa markförsäljningar. Efter överenskommelse med

vederbörande förvaltningsmyndighet bör nämnden kunna ta på sig upp­

giften att föra förhandlingar åt myndigheten. Enhetlighet i prisbestämning­

en garanteras ytterst genom stats-kommunala marknämnden.

Utredningens synpunkter beträffande statliga tomträtts upplåtelser kan

jag biträda. Jag anser alltså att staten i allmänhet inte bör upplåta mark

med tomträtt.

Utredningen föreslår att staten vid överlåtelse av mark till kommun för

samliällsbyggnadsändamål i regel skall förutsätta att kommunen upplåter

marken med tomträtt. De remissinstanser som berört detta förslag har ställt

sig avvisande med hänsyn till att förslaget inkräktar på den kommunala

självbestämmanderätten. Som jag tidigare har anfört finner jag tomträtten

vara ett värdefullt medel i kommunernas markpolitik. Jag anser därför

starka skäl tala för att kommunerna upplåter marken med tomträtt i stäl­

let för att sälja den. Emellertid anser jag det vara kommunernas angelägen­

het att själva besluta i frågan. Jag kan därför inte förorda alt något villkor

av denna art skall uppställas vid överlåtelser av statlig mark till kommu­

nerna.

Det ändrade förfarande vid marköverlåtelser som här har förordats bör

tillämpas fr. o. in. den 1 januari 1968, då också stats-kommunala mark-

nämnden bör inrättas. På föredragning av chefen för finansdepartementet

har Kungl. Maj :t tidigare denna dag hemställt om riksdagens godkännande

av de här förordade riktlinjerna för förfarandet i fråga om överlåtelse av

statens mark till kommun.

I syfte att i möjlig mån förenkla proceduren vid statliga och kyrkliga

marköverlåtelser och minska tidsåtgången föreslår utredningen vidgad dele­

gation av beslutanderätten i markförsäljningsärenden. Kungl. Maj :t bör en­

ligt förslaget utverka riksdagens medgivande att slutligt avgöra samtliga

ärenden angående kommunernas förvärv av mark för samhällsbyggnads-

ändamål. Medgivandet bör inte begränsas till ett budgetår utan gälla tills

vidare. Vidare föreslår utredningen att byggnadsstyrelsen, fortifikationsför-

valtningen och kammarkollegiet —• sistnämnda myndighet såvitt avser

kyrklig mark — erhåller vidgad rätt att själva besluta i ärenden där mar­

kens värde inte överstiger 1 milj. kr. Remissinstanserna tillstyrker utred­

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

207

ningens förslag. Domänstyrelsen och kammarkollegiet anser att domänsty­

relsen också bör få bemyndigande att sälja mark intill den föreslagna värde­

gränsen 1 milj. kr.

Jag finner flera skäl tala för utredningens förslag. En generell befogen­

het för Kungl. Maj :t att till kommun sälja mark för samhällsbyggnadsända-

mål innebär att proceduren vid markförsäljningarna kan förenklas och

tidsåtgången minska. Efter förslag av chefen för finansdepartementet har

Kungl. Maj :t tidigare denna dag hemställt om riksdagens bemyndigande

att överlåta statlig mark till kommuner för sådant ändamål och att bemyn­

digandet får gälla tills vidare. I samband härmed har också hemställts om

bemyndigande för Kungl. Maj :t att ge vissa myndigheter vidgad befogenhet

att själva meddela beslut om överlåtelse av mark. Även detta bemyndigande

föreslås gälla tills vidare. I fråga om kyrklig mark ankommer det på Kungl.

Maj :t att besluta om vidgade försäljningsbemyndiganden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

Åtgärder för att främja rationellt byggande

Statsmakterna har länge på olika sätt sökt främja utvecklingen mot ett

mera rationellt byggande. Sålunda har staten sedan början på 1940-talet

understött byggnadsforskningen med finansiella bidrag och även tagit initia­

tiv till forskning i statens egen regi. Statligt stöd till standardiseringsverk-

samhet inom byggandet har lämnats sedan länge. I anslutning till den stat­

liga låne- och bidragsverksamheten på bostadsområdet har ett betydelse­

fullt utvecklingsarbete utförts i syfte att främja förbättrad byggnadseko­

nomi och rationellare produktionsmetoder. Särskilda åtgärder för att öka

mekaniseringen inom byggnadsverksamheten tillkom i början av 1950-

talet. År 1952 inrättades en fond för maskinanskaffning inom byggnads­

industrin. Under de år som gått sedan lånefonden inrättades har arbets­

processerna på byggnadsplat serna omvandlats radikalt. Särskilt betydelse­

full har den omfattande användningen av mekaniska hjälpmedel för trans­

porterna på byggnadsplatsen varit. Långivningen från fonden har i inte

ringa män bidragit till denna utveckling. Sedan ett par år är långivningen

främst inriktad på att underlätta tillkomsten av fabriker för tillverkning

av byggnadselement.

Statens insatser för att påskynda byggandets rationalisering bärs upp av

starka samhällsekonomiska och välfärdspolitiska motiv. Rationaliseringen

innebär att produktiviteten i byggandet höjs. En sådan utveckling inom

byggandet liksom inom övriga grenar av näringslivet är en nödvändig

förutsättning för fortsatt ekonomisk tillväxt. I första hand innebär den

förbättrade produktiviteten möjligheter att öka byggnadsproduktionen, vil­

ket är av betydelse inte minst med hänsyn till behovet av fler bostäder.

208

I andra hand medför en höjd produktivitet inom byggandet att andra

delar av produktionen kan försörjas bättre med arbetskraft. Utvecklingen

av vårt lands arbetskraftstillgångar under det närmaste decenniet väntas

innebära stagnation eller kanske t. o. m. minskning i arbetskraftsutbudet.

En ökad rationalisering är därför angelägen, inte minst inom byggandet

och andra näringsgrenar med relativt hög arbetskraftsåtgång. Rationali-

seringsverksamheten inom byggandet har slutligen avgörande betydelse

när det gäller att få bukt med stegringen av byggnadskostnaderna. En

gynnsammare utveckling av byggnadskostnaderna är av största vikt sär­

skilt med hänsyn till återverkningarna på boendekostnaderna och bostads-

konsumtionen.

Byggandet befinner sig nu i ett intensivt utvecklingsskede, som framför

allt präglas av starka tendenser till strukturella förändringar inom och

mellan de berörda branscherna. Kännetecknande drag i denna utveckling

är en inriktning mot större produktionsenheter och en väsentlig höjning

av förädlingsgraden inom materialindustrin. Båda dessa företeelser utgör

viktiga led i utvecklingen av byggnadsproduktionen mot en ordning som

företer allt större likheter med den egentliga industrin. Längre tillverk­

ningsserier och högre mekaniseringsgrad är betydelsefulla inslag i denna

bild. Jämsides med att de organisatoriska förutsättningarna för byggnads­

produktionen på detta sätt förändras fortgår en snabb teknisk utveckling

på material- och konstruktionsområdet.

Som jag förut anfört har statsmakterna anledning att uppmärksamt

följa utvecklingstendenserna inom byggnadsverksamheten och stödja in­

riktningen mot mera rationella metoder för planering och produktion.

Byggindustrialiseringsutredningen, som tillkallades hösten 1964, har till

uppgift att överväga lämpliga åtgärder från statens sida i syfte att främja

och påskynda utvecklingen mot en mera fullständig industrialisering av

byggandet.

Jag har i det föregående erinrat om de anordningar för finansiell lång-

tidsgaranti för industriellt byggande som har tillkommit på utredningens

förslag och som synes kunna få väsentlig betydelse som ett medel att be­

fordra utvecklingen i önskad riktning. Som har framgått av den förut läm­

nade redogörelsen har utredningen nu föreslagit vissa åtgärder som berör

byggnadsbestämmelser, standardisering och normering på byggnadsområ-

det, typgodkännandeverksamhet samt vissa frågor om byggnadsteknisk

information.

Utredningen förordar att byggnadsbestämmelser i ökad utsträckning

skall utformas så att de anger vilka egenskaper slutprodukten skall ha

för att få tillverkas och bjudas ut på marknaden. Dessa egenskaper bör

enligt utredningen komma till uttryck genom att i byggnadsbestämmelserna

ställs krav på produkternas funktion. Det innebär exempelvis att vissa

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

209

krav på trygghet mot ras eller brand skall vara uppfyllda för att produk­

ten skall vara godtagbar. Däremot bör man undvika att genom byggnads-

bestämmelsernas utformning ange byggnadsdelarnas tekniska egenskaper

i detalj och därigenom binda eller styra den tekniska utvecklingen. Utred­

ningen föreslår vidare att byggnadsstyrelsens ställning som centralt organ

på byggnadsområdet stärks, bl. a. genom att styrelsen får ansvaret för att alla

bestämmelser om byggandet samordnas till form och innehåll samt genom

att styrelsens tillämpningsbestämmelser får omfatta alla delar i en bygg­

nad. Utredningen eftersträvar en sådan ordning i fråga om både byggnads-

bestämmelser som meddelas i författning eller av statlig myndighet och

bestämmelser som meddelas av kommunalt eller enskilt organ, t. ex. vatten-

och avloppsverk, gasverk samt elkraftleverantörer.

Remissinstansernas inställning till utredningens förslag och uttalanden

är i stort sett positiv. En del remissinstanser framhåller dock att det blir

svårare att kontrollera bestämmelsernas efterlevnad om de krav som

måste ställas med hänsyn till personlig säkerhet, sanitära förhållanden

m. in. skall avse endast slutprodukten men inte dess enskilda delar. När ett

hus är färdigt och de olika delarna har byggts in har man begränsade möj­

ligheter att förvissa sig om vilka funktionskrav huset uppfyller. I flera

remissyttranden framhålls vidare att vissa särskilda bestämmelser som

reglerar byggandet, t. ex. när det gäller att motverka yrkesskada, brand

och explosioner liksom när det är fråga om säkerhetsbestämmelser rörande

elektriska anordningar, även i fortsättningen måste meddelas av myndig­

heter som är behöriga att utfärda bestämmelser inom de speciella områden

det är fråga om. Motiveringen är att sådana specialbestämmelser har bety­

delse i åtskilligt flera sammanhang än byggandet och att de förutsätter

särskild kompetens som finns hos de behöriga myndigheterna, medan kra­

ven på sådan kompetens inte lämpligen kan tillgodoses inom byggnadssty­

relsens ram.

Som jag har redogjort för utförligt tidigare är de byggnadsbestämmelser

det här gäller meddelade i en rad författningar och i bestämmelsesamlingar

utfärdade av flera myndigheter. Deras syfte är väsentligen att skapa garan­

tier för att vissa minimikrav tillgodoses i byggandet så att de som vistas

i en byggnad eller dess närhet inte löper risk att skadas t. ex. genom att tak

eller bjälklag brister eller till följd av brand, explosion, elektriskt fel, sanitär

olägenhet. Bestämmelserna är alltså till för att skydda de boende och

andra som vistas i byggnaderna mot olycksfall och ohälsa. De syftar

vidare till att garantera ett visst mått av trevnad.

Av det sagda framgår att byggnadsbestämmelserna tillgodoser viktiga

syften. Utredningens förslag går ut på att, utan att dessa syften ändras,

utforma bestämmelserna så att de underlättar eller åtminstone inte för­

svårar ett rationellt byggande. Förslaget att utforma byggnadsbestämmel-

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

210

serna som funktionskrav är ett led i denna strävan. Exempel på så

utformade bestämmelser finns i en del av de tidigare nämnda författ­

ningar som reglerar byggandet. Sålunda sägs t. ex. i byggnadsstadgan att

byggnad skall anordnas så att den bereder möjlighet till trevnad och god

hygien, i livsmedelsstadgan att livsmedelslokal skall vara lämplig för sitt

ändamål och fylla skäliga hygieniska krav samt i hälsovårdsstadgan att

byggnad skall vara så anordnad att sanitär olägenhet inte uppstår för dem

som uppehåller sig där. Dessa bestämmelser är dock alltför allmänt hållna

lör att kunna vara till närmare vägledning för dem som projekterar och

uppför byggnader. För att tjäna detta syfte bättre bör funktionskraven i

möjlig mån komma till uttryck i mätbara termer och vara så utformade att

efterlevnaden kan kontrolleras genom tillförlitliga provningsmetoder.

Chefen för kommunikationsdepartementet har tidigare denna dag anmält

iörslag om sådan ändring av 76 § byggnadsstadgan att föreskrifter som

byggnadsstyrelsen meddelat skall kunna bli gällande utan fastställelse av

Kungl. Maj :t. Därvid har understrukits att föreskrifter i princip bör avse

grundläggande krav på hållfasthet, motståndskraft mot brand eller annan

sådan egenskap eller funktion som är av betydelse från säkerhetssynpunkt

eller hygienisk synpunkt, medan detaljregler inte bör ges bindande verkan

utan utformas som råd och anvisningar.

För egen del vill jag tillägga följande. Byggnad sbestämmelserna bör ges

sådan form att de fyller sin uppgift utan att i onödan binda den tekniska

utvecklingen. Det förefaller tydligt att formen funktionskrav bör eftersträ­

vas om önskemålen skall kunna tillgodoses. Ju mer man kan gå över

till att ge byggnadsbestämmelser i form av funktionskrav på egenskaperna

hos den färdiga produkten, desto mindre blir enligt min uppfattning

risken att bestämmelserna verkar hämmande på utvecklingen mot rationellt

byggande. Även byggnadsbestämmelser som är tekniskt detaljerade bör

så långt möjligt utformas som funktionskrav. .lag anser det angeläget att

alla myndigheter, som meddelar byggnadsbestämmelser, så långt det är

möjligt utformar dessa på ett sätt som främjar rationellt byggande. Den

av byggnadsstyrelsen påpekade kontrollsvårigheten torde i viss utsträck­

ning minska om standardisering och typgodkännande kommer till stånd

i ökad omfattning. Jag återkommer strax till dessa frågor.

När det gäller utredningens kritik av det nuvarande sättet att meddela

och utfärda byggnadsbestämmelser är det viktigt att till en början slå fast

att vissa byggnadsbestämmelser utgör mindre delar i ett —- utanför bygg­

nadsstadgan — specialreglerat komplex av regler som vanligen har till

syfte att tillgodose ett särskilt säkerhetsintresse. Vikten av detta intresse

framgår i vissa fall av att en särskild fackmyndighet har till uppgift

alt öva tillsyn på området. Sådan specialreglering har tidigare varit vanli­

gare än nu. Som jag nämnt förut har i samband med tillkomsten av 1959

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

211

års byggnadsstadga inletts ett arbete med att utmönstra byggnadsbestäm-

melser ur specialförfattningar. Så har skett i fråga om 1962 års brandlag­

stiftning och 1966 års hotellförordning. Flera pågående utredningar på

specialområden överväger frågor om sådana bestämmelser i författningar

som reglerar byggandet. Sålunda behandlar livsmedelsstadgekommittén de

byggnadsbestämmelser som finns i livsmedelsstadgan och de lokala livs-

medelsordningar som utfärdas med stöd av den. 1964 års vatten- och av-

loppsutredning har till uppgift bl. a. att utreda frågan om VA-verkens rätt

att ställa upp avtalsvillkor som blir bindande i fråga om installationer i

byggnader. Inom kommerskollegium pågår i samband med överarbetning

av ellagstiftningsutredningens betänkande (SOU 1966: 39) en översyn av de

lokala elverkens installationsföreskrifter. De särskilda byggnadsbestämmel-

serna om biografer och lokaler för förvaring av film omprövas av en nyli­

gen tillsatt utredning. Det är sannolikt att reformarbetet leder till att åt­

skilliga författningsbestämmelser kommer att ersättas av byggnadsstyrel­

sens tillämpningsbestämmelser till byggnadsstadgan.

Jag anser mig mot denna bakgrund kunna konstatera att utredningens

önskemål i fråga om författningsbestämmelserna på byggnadsområdet hål­

ler på att förverkligas på flera specialområden. I den mån ytterligare sådana

blir föremål för utredning bör möjligheterna att utmönstra byggnadsbe­

stämmelser ur specialförfattningarna särskilt övervägas. Emellertid får

erfarenheterna från arbetet med den säkerlietslagstiftning som tillkommit

under senare år, exempelvis 1961 års förordning om brandfarliga varor,

anses visa att vissa specialområden på grund av bestämmelsernas art bör

regleras särskilt och stå under tillsyn av andra myndigheter än byggnads­

styrelsen. I sådana system har ofta flera myndigheter befogenhet att

meddela föreskrifter eller anvisningar. Byggnadsstyrelsen kan, som styrel­

sen framhåller i sitt remissyttrande, självfallet inte i strid mot de special­

författningar som gäller för andra myndigheter överta deras ansvar för be­

stämmelsernas utformning. Man kan ofta inte från dessa myndigheters be-

fogcnhetsområdc ta undan sådana bestämmelser som råkar ha betydelse

just för byggandet. Detta har också beaktats i det förslag till ändring av

76 § byggnadsstadgan som chefen för kommunikationsdepartementet an­

mält denna dag.

Med den ordning för meddelande av byggnadsbestämmelser som sålunda

är ofrånkomlig får samråd mellan myndigheterna allt större betydelse för

att tillgodose kravet på rationellt byggande. När byggnadsstyrelsen utformar

sina bestämmelser måste den ha de speciella intressena inom andra myn­

digheters områden för ögonen så att det inte uppstår konflikter mellan de

olika typerna av bestämmelser eller oklarhet om innebörden av vad som

gäller. Specialmyndigheterna i sin tur måste se till att deras bestämmelser

blir förenliga med de centrala byggnadsbestämmelserna. Jag vill under­

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

stryka att detta är väsentligt för möjligheterna att industrialisera byg­

gandet.

Som jag har nämnt ansåg statsmakterna vid byggnadsstadgans tillkomst

uppenbart att byggnadsstyrelsen är skyldig att samråda med myndigheter,

som i något hänseende berörs av bestämmelser som styrelsen ämnar med­

dela. För andra myndigheter är samrådsskyldighet föreskriven i författ­

ning. En sådan skyldighet får enligt min mening anses gälla generellt även

om författningsbestämmelser därom saknas.

Av civilförsvarsstyrelsens, arbetarskyddsstyrelsens och statens brand­

inspektions yttranden framgår att bestämmelser, som berör byggandet och

som specialmyndigheter svarar för, kan utfärdas av byggnadsstyrelsen

och tas in i tillämpningsbestämmelserna till byggnadsstadgan. Jag anser

att ett sådant förfaringssätt är en samordningsåtgärd av betydande prak­

tiskt värde.

Byggnadsstyrelsen får därigenom goda möjligheter att bevaka att special­

bestämmelserna blir förenliga med övriga byggnadsbestämmelser. Åtgärden

innebär också den servicen åt byggnadsbranschen att byggnadsbestämmelser

av olika slag blir lätt tillgängliga. I de fall då det i byggnadsstyrelsens publi­

kationer tas in bestämmelser som grundar sig på annan författning än bygg­

nadsstadgan bör detta anges. Därigenom framgår det vilken eller vilka myn­

digheter som svarar för de olika bestämmelserna. Att ett specialområdes

byggnadsbestämmelser publiceras av byggnadsstyrelsen hindrar självfallet

inte att de också tas in i specialmyndighetens bestämmelsesamling.

Utredningen har också lagt fram förslag som har till syfte att befordra

en ökad standardisering inom byggandet. Förslagen avser dels att öka

Byggstandardiseringens resurser så att man får förutsättningar att utarbeta

fler standard på byggnadsområdet, dels att åstadkomma en ökad till-

lämpning av standard i byggandet. Remissinstanserna har över lag bedömt

utredningens förslag som angelägna. Olika meningar har dock yppats när

det gäller formen för att från samhällets sida främja en vidgad tillämpning

av standard.

Standardiseringen har central betydelse för en utveckling av byggandet

mot högre industrialiseringsgrad. Standardisering i fråga om mått och

egenskaper hos olika produkter är ett genomgående drag i all industriell

verksamhet av större omfattning. Industriell organisation bygger, som jag

förut har framhållit, i hög grad på upprepning av arbetsprocesser. Sådan

upprepning förutsätter att mått och byggdelar i stor utsträckning är lika

från den ena byggnaden till den andra. Ju större omfattning standardise­

ringen av byggdelar får desto större blir möjligheterna att föra över till­

verkningen till stationära fabriksanläggningar. Därmed ökar allmänt sett

möjligheterna till mekanisering, kontinuitet i driften och tillverknings-

kontroll. Det förtjänar framhållas att Byggstandardiseringens verksamhet

212

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

213

torde ha haft utslagsgivande betydelse när det gällt att nå den omfattande

industriella tillverkning vi har i dag av dörrar, fönster, skåp och en rad

andra inredningsdetaljer.

Standardiseringen har fördelar också i andra avseenden. Vid projekte­

ring av byggnader minskar arbetet väsentligt om standardiserade mått och

varor används. En ökad standardisering innebär därför att produktivite­

ten i projekteringsledet kan höjas. Den arbetskraft som är sysselsatt med

dessa uppgifter kan därigenom i ökad utsträckning ägna sig åt tekniskt

utvecklingsarbete. Dessutom kan projekteringskapaciteten ökas.

Ytterligare en synpunkt på frågan förtjänar framhållas. Allt större upp­

märksamhet inom investeringsekonomin måste ägnas åt problemet med un­

derhåll av befintliga byggnader och anläggningar. Underhållet kräver bety­

dande insatser, och av allt att döma kommer underhållsinvesteringarnas

ekonomiska betydelse att öka ytterligare. Det framstår därför som angeläget

att i möjlig mån skapa gynnsamma förutsättningar för det framtida under­

hållet. I detta sammanhang kan det vara av betydelse att i första hand vissa

mått i byggnaderna blir standardiserade så att framtida utbyten lättare

kan äga rum. Även från denna synpunkt är alltså standardiseringen värde­

full och bör stödjas.

Byggstandardiseringen är ett inom byggnadsbranschen upprättat organ

som har till uppgift att utarbeta förslag till standard. Verksamhetsformerna

och inriktningen av arbetet betraktas som en branschens egen angelägen­

het. Statsmakterna har därför inte utfärdat några bestämmelser som reg­

lerar dessa förhållanden. Kungl. Maj :t har emellertid fastställt stadgar för

Sveriges standardiseringskommission samt utser kommissionens ord­

förande. Kommissionen fastställer standard, även på byggandets område,

samt svarar för att på de olika branschorganen fördela de medel som an­

visas över statsbudgeten till standardiseringsarbetet. Arbetet inom Bygg­

standardiseringen finansieras med sådana medel jämte anslag från fon­

den för byggnadsforskning samt genom bidrag från företag och organisa­

tioner som är verksamma på byggandets område.

Som byggindustrialiseringsutredningen framhållit finns det skäl att främ­

ja en utbyggnad av Byggstandardiseringens verksamhet. I likhet med

utredningen anser jag att det finns goda möjligheter härtill utan att ändra

den nuvarande organisationen. Utredningen har funnit att Byggstandardi­

seringens verksamhet på det hela taget bedrivs i ändamålsenliga former.

Detta har också omvittnats i remissyttrandena. Vad utredningen anfört om

fördelningen av beslutsfunktionerna mellan Byggstandardiseringens full­

mäktige och dess styrelse torde det ankomma på organisationen själv att

pröva.

Med hänsyn till standardiseringens centrala betydelse som ett medel att

främja byggandets rationalisering kan emellertid staten inte undandra sig

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

214

ansvar för att en fortsatt omfattande ständardiseringsverksamhet kan äga

rum. Statliga insatser för att främja arbetet med nya standard och revi­

dering av äldre standard bör i första hand få formen av ökade finansiella

bidrag. Statens nuvarande stöd utgår väsentligen som bidrag från fonden

för byggnadsforskning. Statens råd för byggnadsforskning har i sitt ytt­

rande över utredningens förslag gett uttryck åt en positiv inställning till

fortsatt bidragsgivning för ändamålet men har anfört tveksamhet beträf­

fande den snabba takt i vilken medelstilldelningen enligt utredningen bör

öka. För egen del anser jag mig kunna ta fasta på rådets deklarerade vilja

att också i fortsättningen lämna stöd till Byggstandardiseringen. Enligt min

mening är fortsatt och ökat finansiellt stöd för denna verksamhet av sådan

vikt att behovet därav utgör ett vägande skäl för mig att förorda höj ning

av byggnadsforskningsavgiften och anslaget till byggnadsforskning. Jag

återkommer till denna fråga i det följande.

Något uttalande av statsmakterna angående omfattningen av det statliga

finansiella stödet i form av medel från fonden för byggnadsforskning och

takten i ökningen av detta stöd anser jag inte behövligt. Enligt tidigare

fastställda riktlinjer för användningen av de medel som anvisas till fon­

den för byggnadsforskning skall statsmakterna inte i detalj bestämma hur

dessa medel bör fördelas på skilda ändamål. Liksom hittills bör statens

råd för byggnadsforskning avgöra fördelningen av medlen med sikte på att

främja forskning och rationalisering inom byggnadsområdet på bästa möj­

ligt sätt. Jag vill emellertid understryka att ett stöd, som innebär att rådet

liksom hittills tillhandahåller huvuddelen av Byggstandardiseringens finan­

siella resurser, självfallet måste förutsätta att rådet också förvissar sig

om att den verksamhet stödet avser bedrivs effektivt och i former som

främjar en rationell utveckling av byggandet. Det ligger i sakens natur att

rådet på motsvarande sätt måste bilda sig en uppfattning om det sätt på

vilket dess bidrag till annan verksamhet, som staten inte har det direkta

ansvaret för, används och bedöma framställningar om förnyat stöd i ljuset

härav. Med hänsyn till rådets uppgifter blir det därför med nuvarande

finansieringsordning i stor utsträckning rådet som för statens vidkom­

mande får ta ansvaret för att förutsättningar finns för en standardiserings-

verksamhet av sådan omfattning att rationaliseringen av byggandet påskyn­

das.

Utredningens förslag till åtgärder för att åstadkomma en mera allmän

tillämpning av standard inom byggandet har mött stort intresse hos remiss­

instanserna. Remissopinionen är i stort sett enig om betydelsen av att verka

för att standard används i större utsträckning. I flera remissyttranden varnas

emellertid för åtgärder av tvångskaraktär, varvid bl. a. anförs att sådana

åtgärder skulle kunna verka hämmande på den tekniska utvecklingen.

Förslaget går ut på att olika statliga myndigheter skall åläggas att verka

för ökad användning av standard samt att myndigheter som har hand om

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1967

215

statliga lån och bidrag till byggnader skall rekommendera användning av

svensk standard och i vissa fall kunna föreskriva användning av sådan stan­

dard som villkor för lån eller bidrag. Rekommendationen föreslås kunna

gälla all slags standard, såväl grundstandard som produktstandard, medan

obligatoriet bara skall gälla undantagsvis och enbart kunna avse grund­

standard.

Enligt min uppfattning har utredningen anfört starka skäl för att en

vidgad tillämpning av svensk standard i byggnadsproduktionen bör främ­

jas genom lämpliga åtgärder från samhällets sida. Jag ämnar därför i annat

sammanhang föreslå Kungl. Maj :t att vissa myndigheter skall åläggas att

verka för en ökad användning av standard. I första hand bör detta ta sig

uttryck i att de myndigheter som svarar för projektering av statliga bygg­

nader tillämpar svensk standard om inte särskilda skäl bör föranleda av­

vikelse. Vidare anser jag att staten mera aktivt bör främja vidgad tillämp­

ning av standard i produktionen genom att rekommendera användning av

standard i anslutning till att staten lämnar lån eller bidrag till byggnader.

Jag syftar här i främsta rummet på de statliga bostadslånen samt statsbi­

dragen till skolor och barnstugor.

Det synes inte befogat att gå så långt som till att göra användning

av standard till ett absolut villkor för det statliga stödet. Det är inte ute­

slutet att utvecklingen längre fram kan göra dylika bestämmelser behöv­

liga, men f. n. bör en något försiktigare väg väljas. Jag förordar därför att

låne- och bidragsbeviljande myndigheter i den utsträckning Kungl. Maj :t

förordnar skall äga utfärda bestämmelser, som innebär så stark rekom­

mendation av svensk standard att sökande av lån eller bidrag måste moti­

vera avvikelse från standard. Sådana bestämmelser bör till en början främst

gälla i fråga om grundstandard, alltså standard som anger vissa grundläg­

gande mått eller måttförhållanden o. d. I fråga om produktstandard finns

det enligt min mening skäl att lägga tonvikten på sådana mått och egen­

skaper som är betydelsefulla för att produkten skall kunna byggas ihop

med andra byggnadsdelar. Företrädesvis bör rekommendationen i sådana

fall gälla produkter som har stor byggnadsekonomisk betydelse eller i öv­

rigt spelar en viktig roll för rationaliseringen av byggandet.

När det gäller bedömningen av de fall där avvikelser från svensk stan­

dard förekommer bör riktpunkten vara att avvikelsen skall godtas när

sökanden har valt en produkt som har stor utbredning på byggnadsmate­

rialmarknaden och tillverkas industriellt eller en produkt som på ett tek­

niskt integrerat sätt ingår i en större byggnadsdel. Det är vidare angeläget

att avvikelser godtas när de ingår i experiment som gäller tekniskt utveck­

lingsarbete. När ny svensk standard fastställs bör det under relativt lång

övergångstid vara möjligt att använda tidigare fastställd standard. Reg­

lerna bör nämligen vara sådana att man undviker plötsliga brott i en pro­

duktionskedja.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1967

216

Utredningens förslag att byggnadsstyrelsen skall ha en samordnande

och planerande uppgift inom standardiserings- och normeringsområdet har

mottagits positivt av flera remissinstanser. I några remissyttranden ifråga­

sätts dock om samordningen bör ske genom statlig försorg.

Enligt min mening måste man sörja för att byggnadsstyrelsens verksamhet

med byggnadsbestämmelser samordnas på lämpligt sätt med den norme-

ringsverksamhet som bedrivs på frivillighetens grund. Behovet av samordning

är här från saklig synpunkt lika starkt framträdande som när det gäller

sambandet mellan byggnadsstyrelsens och andra myndigheters bestämmel­

ser. Jag finner det för min del naturligt och riktigt att byggnadsstyrelsen

tar initiativ inom detta område