SOU 1971:70

Svensk ekonomi 1971-1975 med utblick mot 1990 : huvudrapport

1. Amnesområdets avgränsning

1.1. Inledning

Under efterkrigstiden har den ekonomiska forskningen i tilltagande grad inriktats på problem rörande den ekonomiska tillväxten och dess be- stämningsfaktorer. Flera olika orsaker till denna förskjutning kan anges: En viktig sådan är att man successivt under 50- och 60-talen lagt en allt säkrare teoretisk och empirisk grund för den kortsiktiga stabiliserings— politiken. I takt med att kunskaperna tillvuxit om hur man skall förverk- liga ett fullt utnyttjande av produktionskapaciteten har i stället ett be- hov uppstått av att analysera hur en fu'llsysselsättningsekonomi utveck- lar sig över tiden.

Samtidigt med detta har även medvetandet och insikterna om de eko- nomisk-politiska problemen hos utvecklingsländerna ökat och dessa problem har i väsentligen större utsträckning än vad fallet varit i Väst- europa och Nordamerika haft att göra med den ekonomiska utveck- lingens betingelser.

Man bör kanske dessutom även framhålla att de offentliga sektorer— nas utgifter för utbildning, forskning och för en del andra infrastruktur— investeringar tillvuxit snabbt under efterkrigstiden i flertalet utvecklade länder. I takt med detta har då även framvuxit ett behov av ett besluts- underlag för dessa, främst långsiktigt verkande utgiftsslag.

Den följande undersökningen tillhör klassen av tillväxtstudier i åt- minstone den meningen att den studerar den svenska ekonomins utveck- ling på ca fem års sikt, dvs. en period som är tillräckligt lång för att produktionskapacitetema på ett beaktansvärt sätt skall hinna förändras. Problemen kring konjunkturrörelserna kommer däremot inte att behand- las, trots det i och för sig stora behovet av att integrera stabiliseringspo- litiska problemställningar med ett tillväxtperspektiv. Visserligen kom- mer konjunkturella förutsättningar att införas om vissa av de exogena variablerna i analysmodellen, men själva modellstrukturen kommer inte att utformas så att den genererar cykler och inte heller så att modellen »av sig själv» etablerar jämviktslägen utanför situationen med full sys- selsättning. Även som ren tillväxtanalys betraktad är emellertid den föl— jande undersökningen starkt begränsad — i varje fall i den bemärkelsen

att kapacitetsutvecklingen i huvudsak prognostiseras genom extrapola- tion av sektoriella produktivitetstrender. Härigenom förlorar man en stor del av möjligheterna att belysa den intertemporala allokeringens pro- blem, dvs. frågorna om hur man skall fördela de nu tillgängliga resurser— na på konsumtion respektive investering för att olika målsatta tillväxter i ekonomin skall realiseras. Analysmodellen kommer däremot att er— bjuda en del möjligheter att i konsistent form studera allokeringsproble- men för en given tillväxt av de ekonomiska resurserna.

Detta innebär att av de två grupper av motiv som i första hand synes föreligga för ett statligt engagemang i tillväxtprocessen i en marknads- ekonomi, nämligen dels påverkan av tillväxttakten, dels koordineringen av de olika ekonomiska subjektens planering, så kommer denna under- sökning nästan uteslutande att uppehålla sig vid den senare. De olika or- sakerna till denna, av främst statistiska skäl påtvungna begränsning av ämnesområdet kommer att beröras i de följande kapitlena — främst då i kapitel 5 och 6. Men de principiella begränsningarna i undersöknings- resultaten kommer inte att bli föremål för någon mera utförlig kom- mentar, varför det kan vara skäl att i detta inledande kapitel dels pre— sentera de båda motivgrupperna, dels klargöra i vilka avseenden den här genomförda analysen kan respektive inte kan belysa de olika pro— blemställningar som dessa aktualiserar.

1.2 Valet av tillväxttakt som ett ekonomisk-politiskt problem

En icke oväsentlig del av både den nationella och den internationella ekonomiska debatten uppehåller sig vid frågor som rör tillväxten i den reala bruttonationalprodukten (BNP). Alternativt har man — för att beakta effekten av förändringar av arbetskraftsutbudet — studerat de år- liga förändringarna i BNP per sysselsatt eller per arbetstimme. Man har emellertid svårt att finna några andra rationella grunder för en absolut målfixering i termer av dessa variabler än behovet av en enkel metrik i den politiska debatten eller vid internationella jämförelser. En acce- leration av tillväxtfaktorn har nämligen sitt pris i form av en temporär sänkning av de nutida konsumtionsmöjligheterna. Den registrerade till- växttakten för ett land bör alltså snarare uppfattas som resultatet av en avvägning mellan konsumtion vid olika tidpunkter än som ett all- mänt mått på ekonomisk effektivitet eller framgång.

De värdemässiga premisserna för en tillväxtpolitik måste alltså sö- kas i preferenserna rörande den intertemporala allokeringen av kon- sumtionen eller med andra ord i valet mellan nukonsumtion och fram- tidskonsumtion. Men problemet blir då vems preferenser som de poli- tiska beslutsfattarna skall representera. Det framhålls ibland1 att tillväxt- problemen inte kan överlämnas åt det fria konsumtionsvalet och åt de fria marknadsmekanismerna, dels på grund av att marknaderna för »framtidsvaror» är institutionellt sett ofullgångna och störda av olika

1 Se t. ex. R. F. Harrod: »Towards a Dynamic Economics», London 1948, sid. 37—40, eller J. Tobin: »Economic Growth as an Object of Government Policy», American Economic Review, May 1963, Papers and Proceedings, s. 11.

osäkerhetsfaktorer, dels på grund av att dessa individuella beslut skulle komma att präglas av en underskattning av framtida nyttor. Man har också uttryckt detta så att det offentliga inte endast skall företräda in- tressena hos dagens generationer utan även alla kommande generationers anspråk och behov, dvs. man skall helt enkelt trygga samhällets fort— satta bestånd även om detta till en del skulle stå i strid med de kortsik- tiga intressena hos de nu levande generationerna.1

Ett klassiskt område för offentliga, ekonomisk-politiska ingripanden är de fall då man underkänner eller vill korrigera de enskilda, ekono— miska subjektens preferenser. Motiven för detta har varit blandade: De flesta synes dock ha haft att göra med olika former av externaliteter i konsumtionen. Det låter sig utan vidare sägas att just intertemporala allokeringsbeslut har externa effekter för kommande generationers eko- nomiska betingelser, vilket kan tänkas motivera att staten i vissa lägen ingriper i denna allokeringsprocess och för en >>tillväxtpolitik» som inne- bär en korrigering av de just för tillfället levande generationernas tids- preferenser.

Motivet för en tillväxtpolitik kan emellertid utformas ännu mera gene- rellt än så och då i mera direkt anknytning till den gängse uppfattningen om karaktären hos tidspreferenserna.2 Ända sedan Senior och Böhm- Bawerk har man utgått ifrån att dessa kännetecknas av att individerna i en planeringssituation föredrar nukonsumtion framför konsumtion av samma mängd varor vid en senare tidpunkt. Detta åskådliggörs av indif- ferenskonturerna (P) i figuren 1: l,3 vilka inte ritats som symmetriska kring 450-1injen utan givits en mera vertikal lutning, vilket då uttrycker att man kräver en större mängd framtidsvaror än vad man får avstå ifrån av nukonsumtion för att stanna kvar på samma indifferensnivå. Givet produktionsmöjlighetskurvan M kommer individen i fråga att göra ett utifrån sina preferenser optimalt val av konsumtionsfördelning på de båda perioderna genom att välja kombinationen a i diagrammet. Men detta val är optimalt endast i förhållande till dessa ex-antepreferenser. Det kan göras troligt att preferenserna inte är desamma när den första perioden har gått till ända och man ser tillbaka på den passerade perio- den och på det en gång fattade allokeringsbeslutet. Den »disutility» som avståendet från konsumtionsmöjligheterna under den första perioden (t) var förenad med är nu passerad; det som vid början av perioden t var framtidskonsumtion har blivit nukonsumtion och det man avstod ifrån

1 R. Bentzel har utvecklat en modell som innebär att tidspreferenserna hos de enskilda individerna är en funktion av den sannolika, återstående livsläng- den. Ju kortare denna är, desto starkare preferens har man för nukonsumtion. Detta leder vid ett fritt konsumtionsval till att sparkvot och tillväxttakt blir beroende av förändringar i befolkningens genomsnittsålder. Ett räkneexempel som konstruerats med utgångspunkt i Bentzels modell redo- visas i Assar Lindbeck: »Svensk Ekonomisk Politik», Stockholm 1970, 5.135-137. 2 Det här förda resonemanget förutsätter att man accepterar själva tids- preferensbegreppet, dvs. att man tillerkänner de ekonomiska subjekten möj- ligheter att göra nyttojämförelser mellan varor konsumerade vid olika tid- punkter. J. de V. Graaf har emellertid i »Theoretical Welfare Economics», Cambridge 1963, sid. 40, ifrågasatt om dessa möjligheter existerar och före- slagit att tidspreferensbegreppet helt utmönstras. 3 Den här använda diagramtekniken användes först av Irving Fisher i »The Theory of Interest: As Determined by Impatience to Spend Income and Op- portunity to Invest It». 1930 års upplaga. Omtryckt i New York 1961.

Figur 1 :1 . Ex-ante och ex-post-preferenser för en intertemporal allo- kering på två perioder.

Cm

"i

under föregående period kan förbrukas.1

Detta kan förmodas innebära att tidspreferenserna ex post har för— ändrats på det sätt som anges av de streckade konturerna i figur 1: 1, dvs. det marginella bytesförhållandet mellan Ct och Ct+1 har förändrats så att man nu i efterhand värderar Ct+1 högre. Om konsumenten ge- nom t. ex. ett offentligt sparbeslut tvingats välja allokeringen a' i stället för den ursprungliga kombinationen a så kommer detta att sanktioneras ex-post om tidspreferenserna förändrats på det sätt som förutsatts i fi— guren.

Det här beskrivna förhållandet, atttidsprefenserna systematiskt för- ändras över tiden, kan förmodas sakna relevans i ett politiskt system

1 Under perioden t + 1 kommer beslutsfattaren i denna tvåperioders mo- del] att konfronteras med ett nytt intertemporalt allokeringsproblem, denna gång gällande fördelningen på perioderna t + 1 och t + 2. En motsvarande förskjutning i preferenserna mellan konsumtion under t + 1 resp. 1 + 2 kan emellertid förutsättas ske även under loppet av perioden t+ 1, vilket alltså skulle innebära att denna process med ständiga förskjutningar av tidspre- ferenserna kan fortgå utan inlärning. Det är här snarare fråga om en dynamisk egenskap hos behovsstrukturen — den att man har en annan nyttoupplevelse av varor innan än efter konsumerandet — än en fråga om bristande ratio- nalitet hos konsumenterna. Jfr. även med Göran Ohlins beskrivning av den gyllene regeln för ekono- misk tillväxt i uppsatsen »Den gyllene regeln i modern ekonomisk teori». Skan— dinaviska banken kvartalstidskrift, l97lz2, sid. 34: »[Den] innebär att samhället borde spara samma andel av sin inkomst till förmån för kommande genera- tioner som man skulle önskat att tidigare generationer också hade sparat». För en översikt över denna teoribildning, se E.S. Phelps »Golden Rules of Economic Growth», Norton 1966.

som kännetecknas av direkt demokrati, eftersom man då får förutsätta att politikerna saknar institutionella möjligheter att förskjuta alloke— ringen från a till a'. Men i ett system med intermittenta val av represen- tanter till den beslutande församlingen, kan dessa representanter utnytt- ja tidsperioderna mellan valen till att korrigera de då rådande tidsprefe- renserna. Om preferensförändringen går i den riktning som förutsatts i figuren 1: 1 så kommer politikerna att försöka höja sparkvoten i för— hållande till den som skulle gällt om de enskilda individernas ex-ante- preferenser fått råda. En sådan politik kan visserligen temporärt stå i strid med de enskilda individernas preferenser men kan — om den är rätt utformad — mycket väl tänkas stå i överensstämmelse med väljarnas ex- postpreferenser vid ett senare valtillfälle.

En tillväxtpolitik förd med utgångspunkt i ovanstående överväganden ställer emellertid mycket stora krav på det kvantitativa underlaget för politiken. Det är då i första hand produktionsmöjlighetskurvan (M) som måste preciseras eftersom man inte kan beskriva avkastningsför- hållandet hos den under perioden t uppskjutna konsumtionen utan att ha denna kurva preciserad. Utan en sådan kan varken enskilda individer eller politiker träffa ett val mellan nutids- och framtidskonsumtion. Trots att olika försök gjorts — bl. a. i samband med de tre senaste långtidsut- redningarna — kan man knappast säga att det föreligger en säker empi- risk grund på vilken man skulle kunna bygga intertemporala övervägan- den av här berörda slag. Mycket stora statistiska svårigheter1 föreligger när man skall precisera investeringarnas avkastmngsförhållanden och särskilja dessa från effekterna av åtgärder som vidtages på den redan existerande kapitalstocken.2

Av den följande redogörelsen kommer att framgå att en kalkyl gjorts över det till den förutsatta kapacitetsutvecklingen 1970—1975 hörande investeringsbehovet. I princip har detta skett med utgångspunkt i en viss kännedom om pruduktionsmöjlighetskurvan men i detta fall är denna begränsad till en enda punkt på denna kurva, nämligen den som svarar mot den förutsatta produktivitetsutvecklingen hos arbetskraften. Härav följer alltså inte att man kan uttala sig om kurvans fortsatta för- lopp och då heller inte om de intertemporala valmöjligheterna. Den föl- jande undersökningen är således inte ägnad att belysa de i detta avsnitt behandlade ekonomisk-politiska problemen.

1.3 Konstruktion av ett konsistent prognosmaterial

I en decentraliserad ekonomi av svensk typ tvingas de flesta ekonomiska subjekt — inklusive den statliga sektorn — att planera under osäkerhet om

1 R. M. Solow har i 1963 års de Vries-föreläsningar: »Capital Theory and the Rate of Return», Sec. pr., Amsterdam 1964, givit en översikt över de empi— riska problemen vid estimationen av en intertemporal produktionsmöjlighets— kurva. 2 En del av dessa empiriska svårigheter finns redovisade i avsnitten 3.3 och 3.6 i 1970 års långtidsutrednings huvudbetänkande »Svensk Ekonomi 1971— 1975». SOU 1970: 71. Problem vid estimation av produktionsfunktioner be- handlas även i industribilagan till 1970 års långtidsutredning: »Svensk industri under 70-talet». SOU 1971: 5. Samma problem diskuteras även av Yngve Åberg i uppsatsen: » Långtidsutredningen och teknikfaktorn.» Industriförbundets Tid- skrift, nr 5, Maj 1971.

framtiden. Med hänsyn till såväl planeringen av den egna verksamheten som behovet hos andra ekonomiska subjekt av ett underlag för deras planeringsarbete är det motiverat att staten tar på sig ett ansvar för att precisera omfattningen av denna osäkerhet och om möjligt även ned— bringa denna.

Det är en naturligt konsekvens av ett decentraliserat ekonomiskt sy— stem att detta skapar en för systemet »endogen>> osäkerhet. Denna ut- görs av en bristande kunskap om hur andra ekonomiska enheter kom- mer att handla under framtiden. I tillägg till denna förekommer även en »exogen» osäkerhet om faktorer som ligger helt utanför det egna sy— stemet. I bägge dessa fall kan emellertid staten bidra till att osäkerhe— terna nedbringas: I det endogena fallet genom att man skapar en insti- tutionell ram för ett utbyte och en avstämning av planinformationer mel- lan enheterna. I det exogena fallet genom att man ställer resurser till förfogande för ett samhällsekonomiskt utredningsarbete som t.ex. en del företag eller kommuner inte har möjligheter att själva utföra.

Såsom närmare kommer att preciseras i kapitel 4 och 6 kan detta an- ses vara de egentliga arbetsuppgifterna för långtidsutredningarna och kommer därigenom också att utgöra det huvudsakliga ämnesområdet för denna undersökning. Något förenklat uttryckt skulle detta således bestå av uppgiften att med utgångspunkt i de olika decentraliserade en- heternas planer och under olika förutsättningar om exogena förhållan- den konstruera konsistenta utvecklingsbilder över den svenska ekonomin under en 5-årsperiod.

Mot bakgrunden av denna beskrivning synes det vara svårt att enty- digt klassificera den statliga långtidsutredningsverksamheten som något som antingen är en ren prognos eller en ren plan1 utan denna innehåller — såsom även framgår av titeln på denna bilaga — element av bägge.

Prognoselementen är framträdande när det gäller de rent exogena förhållandena, som t.ex. i fråga om den internationella utvecklingen, medan inslagen av planering blir större i fråga om de offentligas utgifter eller vissa investeringsslag. Men i intet fall är det fråga om absoluta planer _ inte ens när det gäller den statliga utgiftsutvecklingen — utan planerna är betingade av prognoserna på de exogena variablerna och av de av utredarna valda förutsättningarna om de ekonomisk-politiska målsättningarna.

1.4 Översikt över innehållet

I det närmast följande kapitlet 2 ges en kortfattad redogörelse för eko- nomiska planeringsteorier och för hur de påverkas av att man t.ex. inför osäkerhet eller skall fatta beslut i en grupp. I det därpå följande kapitlet 3 presenteras en översikt över den makroekonomiska plane- ringsverksamhetens framväxt i Europa. Mera detaljerade redogörelser för planeringen i Frankrike, Norge och Storbritannien presenteras även.

1 En klargörande diskussion av prognos- respektive planbegreppen finns i Leif Johansen: Principielle Betraktninger om Prognoser og Langtidsplan- leggning. Memorandum fra Socialakonomisk Institutt, Universitetet iOslo. 12 mai 1970.

Kapitel 4 innehåller en redogörelse för de svenska långtidsutredning- arna under 1948—1966 med genomgångar av utredningarnas syfte, me- toder och resultat.

I kapitel 5 presenteras som en förberedelse för modellkapitlet olika räkenskapssystem som användes vid presentationen av den ekonomiska statistik som man har som grund för estimationen av de här aktuella modellerna. Däri presenteras även det system som faktiskt tillämpades vid den bearbetning som utförts i samband med 1970 års långtidsutred- ning.

Kapitel 6, slutligen, innehåller en redogörelse för den ekonometriska modell som konstruerades och användes i anslutning till de centrala övervägandena i 1970 års långtidsutredning. Den största delen av ut- rymmet ägnas åt en beskrivning av modellens konstruktion, men mot slutet av kapitlet presenteras även en del resultat för utvecklingen un- der perioden 1970—1975.

Redogörelser för de använda nomenklaturerna, de statistiska bearbet- ningarna och deras resultat samt behandlingen av de offentliga sektorer— na återfinns i tre olika appendices i slutet av boken.

2. Ekonomisk planering under olika betingelser

2.1. Syfte och problemställning

Begreppen plan och planering kan knappast sägas ha en helt entydig innebörd varken i den nutida ekonomiska litteraturen eller i den poli- tiska diskussionen. Till en del kan detta bero på att begreppen appli- ceras på vitt skilda typer av beslutsenheter med stora olikheter i mål- sättningar, kontrollmöjligheter och institutionella förutsättningar.

Till en del kan det också bero på att begreppen används i anslutning till både stationära och dynamiska modeller och då både i normativa och positiva sammanhang.

Det har inte varit möjligt att inom ramen för denna utredning om långtidsutredningarnas metodik ge en mera uttömmande redogörelse för olika plan- och planeringsbegrepp och för den teoretiska behandlingen av hithörande problem. Det synes å andra sidan med hänsyn till den mångtydighet i begreppen som nu existerar nödvändigt att skapa en begreppsmässig referensram för den fortsatta redogörelsen. Avsikten är endast att detta kapitel skall tjäna detta begränsade syfte. Framställ- ningen bygger i stor utsträckning på Svennilson [9], Hart [4], Faxén [2] och Modigliani—Cohen [8].

Framställningen kommer att utmynna i en beskrivning av olika for- mer av planering i en decentraliserad ekonomi, där vissa av målsätt- ningarna för den statliga verksamheten är av övergripande natur, dvs. gäller ekonomiska enheter som inte direkt styrs genom handlingspara- metrar som staten förfogar över. Av pedagogiska skäl tar framställ- ningen sin utgångspunkt i en beskrivning av en enskild beslutsfattares och planerares situation. Denne konfronteras med olika former av inter- temporala strukturer och med olika typer av osäkerhet, varvid till en början osäkerheten inte uppfattas som genererad av andra enheter i det ekonomiska systemet. I den fortsatta behandlingen kommer denna för- utsättning att successivt modifieras så att situationer med såväl sam- verkande som konkurrerande målsättningar mellan enheterna analy- seras.

2.2. Den enskilde beslutsfattarens planeringssituation

I detta avsnitt skall vi behandla planeringssituationen för vad som här skall kallas en enskild beslutsfattare. Med detta skall i fortsättningen förstås en enhet som själv förfogar över ett antal handlingsparametrar, vars värden skall fixeras så att ett på visst sätt definierat utbyte av den ekonomiska verksamheten blir så stort som möjligt. Vid fastläggan- det av värdena på handlingspararnetrarna förutsätts beslutsfattaren ta hänsyn till olika restriktioner på sitt handlande, vilka dels sätts av pro- duktionstekniska och institutionella förhållanden, dels även av den eko— nomiska omvärldens beteende gentemot honom.

Det som är specifikt för den enskilde beslutsfattaren till skillnad från kollektiva beslutsfattare är först och främst entydigheten i synsättet på verksamhetens målsättning och resultatsvärdering. Först längre fram kommer det fall att behandlas då det inom en och samma organisation finns olika — i vissa fall kanske konkurrerande — uppfattningar om mål- sättningen.

I fallet med den enskilde beslutsfattaren förutsätts även att re- sultatsvärderingen anknyter till variabler som beskriver hans egen be- slutsenhet -— även detta till skillnad från kollektiva enheter som t.ex. stat och kommun, där resultatsvärderingen ofta gäller variabler hos en- heter över vilka stat och kommun inte utövar en direkt kontroll. Ex— empel på detta senare skulle kunna vara den makroekonomiska målsätt— ningen om full sysselsättning, där statens eller kommunernas resultats— värdering även omfattar privatägda företagsenheter över vilkas arbets- kraftsefterfrågan de inte kan utöva en direkt beslutanderätt. Den egen- skap det här är frågan om är inte dikotom till sin natur utan gradvis föränderlig.

En tredje förutsättning kommer åtminstone till en början att gälla för den här behandlade beslutsfattaren, nämligen att han utgår från att hans eget val av handlingsparametrar inte utövar något inflytande på de externa betingelserna för hans verksamhet. Ett mycket enkelt exem— pel på denna situation är en företagare som uppfattar sig arbeta på en perfekt konkurrensmarknad. Denna förutsättning görs endast för att in- ledningsvis kunna hålla isär den härtill hörande planeringssituationen från dem som innebär spelsituationer i förhållande till andra ekonomiska subjekt.

2.2.1. Det stationära fallet

Beskrivningen av den här aktuella beslutsfattaren kan formaliseras ge— nom angivande av hans värderingsfunktion

(2.1) W=f(y)

och av restriktionerna som gäller för hans val av värden på handlings- parametrarna

(2'2) g (y, x, 2) = 0:

där x står för vektorn av handlingsparametrar, y för de variabler som ingår1 i värderingsfunktionen och z för de variabler som varken ingår i värderingsfunktionen eller är handlingsparametrar men som är av be- tydelse för valet av värden på x-variablerna. Enligt det ekonometriska språkbruket kallas z-variablerna för exogena variabler.

I det stationära fallet, då samtliga variabler hänför sig till samma tids- period, erhålls lösningen till problemet om ett optimalt2 val av värden på handlingsparametrarna genom att först bilda funktionen

(2.3) V=f(y) + Ä g(y, x, 2), varefter första-derivatorna med avseende på handlingsparametrarna och multiplikatorn Å sätts lika med noll.

åV : :

r=f1+181=0 xl

(2.4)

aV I »

ax" _fn+)*gn=0

3V

_QT—gol' x, Z)=0

Om villkoren på andra—derivatorna även är uppfyllda3 kommer lös- ningen till detta ekvationssystem att vara ett i förhållande till mål- sättningar och restriktioner optimalt val av värden på handlingspara- metrarna.

Ett specialfall av ovanstående resonemang erhålls om värderings— funktionen uttrycks så att de argumentvariabler som ingår i denna skall anta vissa, i förväg målsatta värden, alltså

(2.5) W= f(J') =)?.

Frågan om denna vektor av förutsatt 11 olika mål samtliga kan för- verkligas har visats”1 vara beroende av dels den strukturella specifika- tionen av g i (2.2), dels antalet x i (2.2). I fallet med en linjär modell med lika många x som &, kan man för givna värden på z lösa (2.2) så att en bestämning erhålls av de värden på handlingsparametrarna som leder till att ; förverkligas:

(2.6) x = g—1 [5,2] I en mycket speciell mening kan såväl denna senare ansats som den som representerades av (2.4) beskrivas som lösningar på ett planerings- problem. Om man låter W respektive 37 gälla ett framtida tillstånd som

1 Utan att i princip förändra denna ansats kan man även låta x ingå i värde- ringsfunktionen. ” En optimering under generellare förutsättningar erhålles genom Kuhn-Tuc- kers villkor. Se t. ex. Kelvin Lancaster: »Mathematical Economics». Fjärde tryckningen. London 1970. Sid. 61—69. " Se exempelvis Henderson-Quandt [5], s. 274. * Se t. ex. Hansen [3], kapitel 1.

man vill förverkliga med hjälp av handlingsparametrarna x, kan man i en ”pseudodynamisk” mening tala om att man med dessa modellan- satsers hjälp kommit fram till en rationell plan för hur dessa framtida målsättningar skall realiseras. Men en sådan tolkning av den stationära modellen kompliceras dels av att de exogena faktorerna i så fall även måste specificeras till sin periodtillhörighet — och om de då gäller samma framtida period som W eller ;, så kräver detta ett hänsynstagande till förväntningsbildningen för z — dels även att den intertemporala struktur som man då tolkar in i den stationära modellen i ett stort antal fall blir alltför enkel. Vare sig som normativ eller positiv teori synes alltså denna stationära ansats vara omedelbart tillämpbar på fallet med ett målstyrt, planerat förlopp.

2.2.2. Periodbegreppet i en dynamisk analys

En dynamisering av en modell sker så snart man tidsdaterar variab- lerna i denna och då finner att åtminstone någon av de i målfunktionen ingående variablerna eller handlingsparametrarna hänför sig till en annan tidsperiod än de övriga..1

Denna definition på vad som är att förstå med en dynamisk modell förutsätter dock att periodindelningen hänför sig till en tideräkning som är endogen för det ekonomiska systemet, dvs. att de olika perioderna är definierade genom händelser i det ekonomiska förloppet och inte i termer av kalendertid. I det senare fallet kan man nämligen aldrig utesluta att de sålunda definierade perioderna skulle få ett »blandat» innehåll, dvs. i vissa fall skulle ingenting hända mellan successivt föl- jande perioder medan i andra fall ett flertal händelser skulle kunna utspela sig inom en och samma period.

Den endogent definierade tidsperioden spelade en central roll vid Stockholmsskolans dynamiska analyser.2 Begrepp som plan och för- väntan ansågs ej bli entydiga med mindre än att den period som de hänförde sig till har en utsträckning som sammanfaller med planens eller förväntningens. Vid övergången från en period till en annan händer förändringarna: en plan revideras eller övergår i ett beslut om en eko— nomisk aktivitet, en förväntan ersätts med en observation på ett faktiskt förhållande. Om man i stället skulle arbeta med en fix periodindelning kan naturligtvis revisioner och realisationer hinna inträffa många gånger under denna fixa period, varigenom begreppen plan och förväntning inte skulle kunna ges ett entydigt innehåll.

1 En tidsdatering av de rent exogena variablerna spelar ingen roll för systemets dynamiska struktur eftersom dessa i en ekvationsteknisk mening betraktas som kända storheter oavsett vilken period de hänför sig till. Argumentet 1 2.2.1 an— gående dessa variabler var att om framtidsdaterade exogena variabler ingår i modellen så måste dessa infogas däri genom någon typ av förvåntningsmekanism, varvid de inte längre blir egentligt exogena variabler. Den här använda definitio- nen på en dynamisk modell överensstämmer med den som P. A. Samuelson använder i »Foundations of Economic Analysis», Cambridge, Mass. 1947. s. 314—315. Denna definition kan i sin tur ledas tillbaka till olika skrifter av R. Frisch. 2 Jfr. t. ex. med Erik Lundbergs uttalande i [7], s. 50: »The unit-period, there- fore, is not directly related to clock time, but is defined as some sort of operational time.»

Nu kan man emellertid mot detta betraktelsesätt invända att om denna endogena tidsperiod skulle ha en i kalendertid räknat mycket varierande utsträckning, så skulle hypoteser som är konstruerade med hjälp av detta periodbegrepp undandra sig empirisk testning eftersom man inte annat än i enstaka fall kan tänkas göra observationer som står i över- ensstämmelse med detta. Den helt övervägande delen av allmänt till- gängliga ekonomisk-statistiska observationer hänför sig till fixa observa- tionsperioder.

Denna komplikation skulle emellertid bli inaktuell om det vore så att de ekonomiska enheternas planperiod sammanföll med en fix tidsperiod, för vilken det förelåg statistisk information. Här kan för det första konstateras att flertalet offentliga beslutsenheter har en budgetperiod som sammanfaller med kalenderåret eller med en årsperiod som utgör fixa delar av kalenderår. Vidare kan även konstateras att många företag skaffat sig ett budgeterings- och planeringssystem som har en längd på planperioden som är ett år.

Även om planperioden i många fall nu synes ha en omfattning om ett år, utgör emellertid det förhållandet att det i en hel del fall — bl.a. för staten — inte sammanfaller med kalenderåret utan omfattar många andra årsperioder, en svårighet vid en empirisk precisering av en period- analytisk modell. Vidare måste man även framhålla — trots vad som ovan sades om den ökade användningen av året som budgeterings- och planperiod — att i många fall kompletteras den fixa budgeten med ett mera flexibelt system av tilläggsstater och specialbudgeter som kan göra att den faktiska utvecklingen kan avlägsna sig en hel del från den pla— nerade. Även förekomsten av medelsreservationer kan få den effekten att den kalendertidsmässiga preciseringen blir svagare.

Slutsatsen av denna diskussion blir snarast att den tidsdatering som sker vid en dynamisering av en modell endast i speciella fall kan tolkas så att den hänför sig till kalendariskt fixerade perioder. Detta utgör ingen begränsning på de teoretiska modellstudier som skall göras i detta kapitel men väl när de begrepp som här användes skall översättas till mera konkreta förhållanden i de följande kapitlen.

2.2.3. Två olika formuleringar av planeringsproblemet

I detta avsnitt skall vi alltså postulera existensen av en periodindelning sådan att planrevisioner, beslut och förväntningsrealisationer inträffar vid periodskiftena. Den närmast framförliggande tidsperioden1 skall i fortsättningen betecknas med t och vi skall till en början studera det enkla fall då värderingsfunktionen omfattar de T stycken närmast fram- förliggande tidsperioderna. Motsvarigheten till den statiska värde- ringsfunktionen (2.1) skulle då kunna skrivas som

(2-7) WT=F(Yn .Vr+1, - » -, Yz+T)-

En förutsättning för att planhorisonten : + T skall vara av relevans för enhetens planering är att W,. inte är invariant för olika värden på Yt+r- Detta kriterium kan vara generellt, dvs. gälla för alla värden

1 Enligt Svennilsons terminologi i [9] skulle detta kunna betecknas som blick- punkten.

på ”+?” eller också partiellt då invariansen gäller för ett visst intervall på denna variabel.

På motsvarande sätt kan planhorisontens begränsning framåt formu- leras så att WT är invariant för yt+T+1 och alla följande värden på argu- mentvariabeln i (2.7).

Den från formella synpunkter sett närmast till hands liggande dyna- miseringen av den statiska restriktionsstrukturen (2.2) vore att på samma sätt som gjordes i fråga om värderingsfunktionen tidsindexera de däri ingående variablerna med samma perioder som ingår i (2.7). Om man gör detta erhålls

(2-8) G (Yi, Yr+b - - -, Yt+T, x,, xl+la - - - 'xf'l'T! zh Zt+11 - - ', Zr+T) =O- (Beteckningama y,, x,, z,, osv. kan antingen avse skalärer eller vektorer. Vilketdera spelar inte någon större roll för det här förda resonemanget varför det för enkelhets skull i fortsättningen endast avser skalärer.) Analogin till den statiska lösningen kan drivas till sin slutpunkt genom att man bildar

(2.9) VT = WT + 2. G, varefter man söker de värden på x som maximerar eller —— om detta är aktuellt — minimerar värderingsfunktionen, alltså1

9. VT=F,'+AC,'=0 åx, Jaxx; =F,'+1+2.G,'+1=0 (2.10) aaxfT=F2+T+zcl+r=0 [gl—Loa

Genom denna analysteknik, som är en fullständig analogi till den sta- tiska ansatsen, har man således erhållit som resultat en successiv serie av x-värden, vilka kan betraktas som en med hänsyn till förutsättning- ama i form av (2.7) och (2.8) rationell plan för den ifrågavarande beslutsfattarens handlande under de kommande T perioderna. Efter- som den är härledd med samma analysteknik som Hicks använder i [6], del IV, kommer denna plantyp i fortsättningen att kallas en Hicks-plan.

En sådan plan kan ges den tolkningen att den för givna värden på T och z innehåller en fullständig och univariat specifikation av alla fram- tida handlingar som beslutsfattaren tänker utföra under de aktuella perioderna. Detta sätt att angripa planeringsproblemen har emellertid kri- tiserats från flera olika utgångspunkter. För det första kan det hävdas att den endast under mycket speciella omständigheter kan användas som en

1 För andra ordningens villkor, se i detta fall t. ex. Hicks [6], s. 320 och 326.

beskrivning av den form av rullande planering, i vilken man för varje passerad period inräknat en ny period inom planhorisonten varigenom alltså det totala planperspektivet hela tiden skulle omfatta T + 1 perio- der.

Villkoren för att en Hicks-plan skall vara adekvat i dessa fall av rullande planering är då både att man inte under förloppets gång be- höver revidera de en gång uppgjorda prognoserna om de exogena vari- ablerna — eller alternativt att effekten av dessa variabler kan negligeras — och att inklusionen av successivt nya perioder med nya målsättningar för dem inte återverkar på de en gång redan beslutade planerna. Båda villkoren måste anses vara speciella.

Denna argumentation anknöt dock i första hand till egenskaper hos en rullande planering, vilket motiverar frågan om en Hicks-planering är bättre lämpad för de fall t+ T representerar en i tiden fix punkt som beslutsfattaren successivt närmar sig. Det ligger måhända närmast till hands att konkretisera ett sådant fall genom planeringen av ett stort anläggningsprojekt. Men även den franska, makroekonomiska plane- ringen1 och i viss mån även de svenska långtidsutredningarna är exem- pel på en sådan Mix-periodisk» planering.

Även i dessa fall kan man emellertid hänvisa till det föregående ar— gumentet att man i allmänhet inte kan behandla prognoserna eller för- väntningarna för de exogena variablerna som en gång för alla givna, utan i allmänhet så vinner man successivt mer och mer information om dessa under loppet av de T + 1 perioderna och då är det endast under speciella villkor som de vid perioden t fattade planbesluten »står sig» i ljuset av den successivt nya informationen.

En i såväl den rullande som fix-periodiska planeringssituationen mera relevant invändning är att man inte genom detta analytiska grepp synes ha tagit hänsyn till irreversibiliteten i tidsförloppet. Modigliani—Cohen har t. ex. i [8] anfört att tidsstrukturen inte är specificerad i detta av- seende genom (2.8) vilket enligt deras mening kan leda till att exempel— vis outputen av en vara i tiden kan komma att föregå insättandet av inputvaroma.

Alternativt har man i [8] hävdat att varje period bör kännetecknas av sin restriktion och att restriktionen under period t+ i i det allmänna fallet bör framställas som resultatet av tidigare perioders handlande. Den dynamiska restriktionsstrukturen skulle i så fall kunna skrivas som

Gt (Yu x:, Kn 2!) = 0

Gr+1()':+1,xn xr+1,Kn Z:+1) = 0

(2.11)

Gt+T (x+h x,, xt+la - - -, xr+T—1, xz+T9 Kb Zt+T) = 0, där GH, betecknar restriktionen under perioden t+ i, K, betecknar de

1 En redogörelse lämnas för denna i kapitel 3, avsnitt 2.

initialvillkor, som gäller för planeringen under tidsperioden t och som är uppbyggda av bl. a. tidigare perioders val av handlingsparametrar (x,_,,). ;t,” betecknar ett vid plantillfället anteciperat val av någon av de framtida handlingsparametrarna, när detta som givet värde ingår i re- striktionen G,+,—, j > i.

I (2.11) har ett mycket generellt fall beskrivits i den meningen att såväl de ursprungliga initialvillkoren K, som den första periodens val av parametrar ingår i den restriktion som ligger längst in i framtiden. Som kommer att framgå av det följande är detta långtifrån alltid fallet. Om vi dock tills vidare håller oss till den generella formuleringen i (2.11) och utgår ifrån att uppgiften fortfarande är att maximera (eller mini- mera) den dynamiska värderingsfunktionen (2.7) under förutsättning av att (2.11) är uppfyllt, så följer i likhet med Hicks-ansatsen att valet av x, inte endast bör göras med hänsyn till vad man vill uppnå under perioden t utan man måste även ta hänsyn till de effekter detta val får på hela den följande raden av tidsdaterade restriktioner GH, och därige- nom även på de värden som värderingsfunktionen F kan anta. Skillna— den i förhållande till (2.10) ligger i att valet av plan för xt+1 explicit måste utgå ifrån ett givet värde på x,, planen för xt+2 från givna värden på x, och xt+1 osv.

Detta innebär i sin tur att man för olika givna värden på x, kan forma en funktion H av x, som beskriver hur värdet på värderingsfunktionen F beror av valet av handlingsalternativ för denna första period under förutsättning av att beslutsfattaren träffar optimala val av handlings- parametrar för de följande perioderna t + 1 till t + T

(2.12) W, = H (x,)

Genom att maximera (eller minimera) H med iakttagande av restrik- tionen Gt erhålls en bestämning av det handlingsaltemativ som be- slutsfattaren måste bestämma sig för under perioden t, vilket då sam- tidigt är ett bästa »första drag» i en med hänsyn till förutsättningarna optimal plan. Några beslut för handlandet under de kommande perioder- na behöver man enligt detta synsätt inte binda sig för under perioden t, utan de kan vänta tills ett bindande beslut för det ekonomiska handlandet inte längre kan uppskjutas.

Skillnaden i förhållande till Hicks-planen är emellertid endast sken- bar. Även om formuleringen (2.12) fokuserar intresset till valet av hand- lingsalternativ för enbart den instundande perioden, så förutsätter dock denna alternativa formulering av planeringsproblemet att detta val sker mot bakgrunden av förväntat optimala val för alla de därpå följande pe— rioderna inom tidshorisonten.

Visserligen innehöll restriktionsstrukturen (2.8) inget explicit hänsyns- tagande till irreversibiliteten i förloppet, vilket inte heller var fallet i Hicks ursprungliga formulering i [6], men den enda rimliga tolkning man kan göra av (2.8) är att detta är en till systemet (2.11) reducerad form. Detta bör i så fall leda till att man erhåller samma bestämning av x, genom (2.10) som man erhåller genom (2.12). Att man genom (2.10) dessutom även erhåller explicita bestämningar av alla följande värden på handlingsparametrarna får då inte tolkas så att man tar bin— dande beslut om hela sekvensen av värden som är optimala vid perio-

den t. Bindningar bör ju inte göras för fler variabler än vad som är nöd- vändigt med hänsyn till beslutsproblemet.

Innan vi lämnar behandlingen av den generella strukturen (2.11) — eller dess reducerade form (2.8) — bör betydelsen av tidshorisonten T framhållas och ytterligare något kommenteras. I inledningen till detta av- snitt framhölls att tidshorisonten t+ T är definierad så att besluts- fattaren är invariant för y-värdet för perioden ! + T + 1 och alla därpå följande perioder. Detta kan vara en helt adekvat behandling av t. ex. ett enstaka investeringsprojekt, som har en begränsad, teknisk livslängd. I det fallet upphör helt enkelt verksamheten efter perioden t + T.

Är det däremot fråga om en ekonomisk process som så att säga inte har ett naturligt slut, så blir postulatet om denna planhorisont inte lika självklart. Man kan nämligen visa att om det förekommer tidsförskjutna effekter av valet av handlingsparametrar under någon viss period, så kan dessa genom successiva substitutioner inom (2.11) fås att påverka samtliga följande värden på y-variablema, dvs. då även värdena efter den finita planeringshorisonten t+ T. Om full hänsyn skulle tas till detta borde med andra ord planeringshorisonten i dessa fall ständigt vara oändligt avlägsen.

Ett argument mot att arbeta med oändliga planhorisonter är att osäker- heten om de framtida exogena variablerna gör detta meningslöst; denna osäkerhet växer i de allra flesta tillämpningssituationer mycket snabbt ju längre in i framtiden man förlägger planhorisonten och man synes relativt snabbt nå en gräns efter vilken det inte förefaller meningsfullt att ägna knappa utredningsresurser åt att planera verksamheten. Men problemen om osäkerheten kommer att införas först i avsnittet 2.2.5 och man kan då fråga sig om det finns något ytterligare argument som talar för att man — åtminstone i positiva teorier om planering — kan arbeta med en begränsad planeringshorisont. Ett förhållande synes vara värt beaktande nämligen de möjligheter som enligt (2.11) finns för beslutsfattaren att efter perioden t påverka det fortsatta förloppet. Är dessa möjligheter stora, vilket innebär att processen styrs genom en serie av successiva beslut med ständigt återkommande möjligheter att korri— gera förloppet, så förefaller det rimligt att förutsätta att beslutsfattaren har en föreställning om en finit planhorisont i den mening som en sådan definierats här.

Dessa frågor om hur den intertemporala strukturen kan variera från fall till fall kommer att behandlas i det närmast följande avsnittet.

2.2.4 Olika intertemporala strukturer

Diskussionen i hela detta avsnitt 2.2 handlar i grund om hur tre olika variabelkomplex rör sig i tiden och påverkar varandra, nämligen mål- variablema y, handlingsparametrarna x och de exogena variablerna z. I 2.2.3 diskuterades ett system där målsättningarna gällde de T+1 närmast följande perioderna och där valet av handlingsparametrar un- der varje period även påverkade produktionsmöjligheterna under samt- liga perioder inom planhorisonten.

Den första avvikelsen i förhållande till denna tidsstruktur är det fall då valet av handlingsparameter under perioden t inte påverkar samtliga

tidsdaterade restriktionerna i (2.11), utan effekten av detta val hinner »klinga av» innan man uppnår planhorisonten t + T. Innebörden i detta är då att målrestriktioner som finns för perioderna efter det att effek- terna av x, upphört att verka är irrelevanta för valet av x,.

I termer av systemet (2.11) kan kriteriet på denna irrelevans formu- leras så att om den tidsdaterade restriktionen Gt+c (i > 0) och alla därpå följande restriktioner är invarianta för olika värden på ai, så kan valet av x, göras oberoende av såväl målsättningar som exogena variabler för perioderna fr.o.m. t+i och framåt. Detta innebär i sin tur att funktionen H (2.12) inte innehåller argument från dessa perioder, vilket medför att beslutsfattaren i ett konkret fall inte behöver forma för- väntningar för dessa »irrelevanta» perioder.

Detta irrelevanskriterium skulle dessutom även kunna tas till intäkt för att det inte är meningsfullt att formulera målsättningar för eller i värderingsfunktionen inkludera y-värden för dessa perioder fr. o. m. t +i och framåt. Ur en formell synvinkel sett är det självklart inget som hindrar att planhorisonten utsträcks »ad infinitum» och om upp- rättandet av dessa målsättningar inte kräver reala resurser ligger det inget irrationeut i det. Däremot skulle det motsatta förhållandet kunna innebära detta i den meningen att planhorisonten då omfattar en kor— tare tid än den över vilken verkningarna av ett beslut vid perioden ! sträcker sig, alltså t + T ( ! + i. Detta skulle således leda till att besluts- fattaren träffade ett avgörande rörande valet av x, utan att samtliga effekter detta kommer att få på hans värderingsfunktion i framtiden beaktas, vilket skulle med ett allmänt språkbruk kunna kallas för ett kortsiktigt handlande.

Bägge dessa här berörda avvikelser från grundstrukturen (2.11) kan åskådliggöras med hjälp av följande pilschema1 där beteckningarna har samma innebörd som tidigare och där en utritad pil innebär att på- verkan från en variabel till en annan föreligger medan frånvaron av en pil betyder att variablerna i fråga förändras oberoende av varandra.

Pilschema A. Den dynamiska grundstrukturen åskådliggjord.

t t+1 t+2 t+3 t+4 Z El El [:l [] D

i i .j. ], & y El D D __,[1

1/ ., ”::—”35,2: : 1' % ;t: :» ? X D D” Elf [] D

De pilar som här förbinder x— och y-variablerna bör i termer av (2.11) tolkas så att om ;, ingår i en tidsdaterad restriktion, t. ex. G, H, så är en pil utritad mellan x, och y,+1, eftersom x, då kommer — tillsammans med initialvillkoren och de exogena variablerna — att bestämma det värde som y, +1 kommer att kunna anta. Frånvaron av en pil innebär då på mot- svarande sätt att £, inte ingår i den ifrågavarande restriktionen. I det fall som pilschema A åskådliggör skulle effekterna av valet av

1 Denna åskådningsteknik är delvis densamma som Svennilson använder i [9], s. 88—97.

x, sträcka sig fram t. o. m. perioden t+ 2. y- och z-värden för perioder efter denna är alltså —— inom ramen för denna intertemporala struktur — irrelevanta för valet av x,. Å andra sidan skulle en målfunktion som endast omfattade perioderna t och t+1 innebära att beslutsfattaren enligt den här använda terminologin handlade kortsiktigt med hänsyn till de framtida verkningarna av valet av x,. Ett adekvat förhållande mel- lan planhorisont och de framtida verkningarna av x, skulle däremot erhållas om de omfattade samma perioder.

Hittills har vi förutsatt att valet av x,. Visserligen påverkar den fram- tida restriktionsstrukturen men däremot lämnas variablerna x,+,(i : 1, . . ., T) opåverkade. Detta är en mycket viktig förutsättning eftersom den medför att man i de fall specifikationen av Gt+1 medger detta succes- sivt kan välja sådana värden på handlingsparametrarna att ex post- inoptimaliteter åstadkomna av t. ex. felaktiga prognoser på z-variablerna rättas till.

En väsentlig avvikelse från strukturen (2.11) utgörs således av de fall då valet av x, direkt binder värdena på handlingsparameterarna un- der kommande perioderna.1 Ett exempel på en sådan struktur erhålls genom pilschema B.

Pilschema B. Förekomst av intertemporala bindningar mellan handlings- parametrarna.

t t+l t+2 t+3 t+4 z E] D [| [:| |:]

i i i J, i Y [:l El El [] [l

1 1 1 1 1 XD_>E1_>D——'D—'D

Det är givet att bindningsmönstret kan ta sig formen av en över flera perioder »distribuerad lag» likaväl som man kan tänka sig att kombinera dessa bindningsreaktioner med de fall som exemplifierades i pilsche- ma A.

En stark intertemporal bindning kan sägas föreligga om valet av x, helt läser de fortsatta x-värdena under ett antal framtida perioder, vil- ket egentligen innebär att man inte förfogar över handlingsparametrar under samtliga perioder, för vilka det finns målsatta y—variabler eller argumentvariabler i värderingsfunktionen. I dessa fall kan processen i allmänhet inte styras i termer av målvariablerna direkt utan detta kan endast ske om man reducerar antalet sådana genom att t. ex. aggre- gera dessa till summor över lika många perioder som låsningen av hand- lingsparameterarna omfattar.

Ett exempel på en sådan situation utgör fallet med ett investerings- projekt med lång varaktighet och med fullständig brist på flexibilitet i användningen. Om man för ett antal perioder som är kortare än in- vesteringens varaktighet skulle fixera restriktioner av typen fullt kapa- citetsutnyttjande eller en produktion till lägsta kostnad och om samti- digt efterfrågan varierade från period till period, så skulle det i allmän-

1 Enligt Svennilsons terminologi i [9], s. 89, föreligger då en intertemporal bindningsreaktion.

het inte räcka med att ha endast en handlingsparameter, i detta fall in- vesteringsprojektets omfattning, för att förverkliga dessa målsättningar. Situationen skulle däremot bli en annan om man knöt målvariablerna till ett genomsnitt över lika många perioder som projektets varaktighet omfattar. Om bindningen däremot inte är exakt utan ett visst manöver— utrymme kvarstår för kommande perioder även efter det att man be- stämt sig för ett visst x,, så kan i princip de tidigare antydda metoderna användas för att träffa ett med hänsyn till målsättningarna om y opti- malt val av den första periodens »drag».

Många av de problem som diskuterats i både det föregående och detta avsnitt får konkretion först i anslutning till den empiriska under- sökningen som — innan de här redovisade tankegångarna kan tillämpas _ måste göras av den ifrågavarande planerings- och beslutsprocessens egenskaper. Förutom kartläggningen av den intertemporala restriktions- strukturen hos denna kommer man då också att få beakta de exogena z-variablerna, som enligt de båda ovanstående pildiagrammen A och B inverkar på den samtidiga målvariabeln. Detta innebär då att i t.ex. pilschemat A måste beslutsfattaren göra prognoser eller bilda förvänt- ningar för de tre första periodernas z-värden, dvs. för lika många perioder som effekten av valet av x, sträcker sig över. I det allmänna fallet kommer dessa prognoser att betinga det optimala värdet hos (2.12):

(2.12.a) WT=H(x,/z,, . . ., 2144),

där i står för den längst fram liggande period, där i, har något infly- tande på restriktionen.

Hur beslut genereras i de fall då man inte, som vi hittills gjort, kan betrakta z-variablerna som kända storheter, kommer att behandlas i det närmast följande avsnittet.

2.2.5 Behandlingen av osäkerheten rörande de exogena variablerna

Av det inledande avsnittet 2.1 framgick att även om man begränsar sig till att endast betrakta en enskild beslutsfattare så kan den osäker— het som denne upplever om systemets exogena variabler vara av flera olika slag. Eftersom gruppen av exogena faktorer omfattar alla de varia— bler som beslutsfattaren själv inte förfogar över men som påverkar re— sultatet (y) av hans verksamhet, kommer denna att innefatta både så- dana faktorer som utgör delar av det ekonomiska »spelet», dvs. reak- tioner från konkurrenterna eller avsättningsmarknadema på handlingar som beslutsfattaren utför, och sådana som genereras oberoende av be- slutsfattarens egna handlingar. Det förefaller ganska självklart att såväl förväntningsbildningen som strategivalet blir beroende av om besluts- fattaren uppfattar det successiva valet av z-värden som antagonistiskt i förhållande till honom själv eller ej.

Till en början skall vi förutsätta att beslutsfattaren uppfattar denna process som neutral i förhållande till honom. Vidare skall vi även förut- sätta att z—variablernas stokastiska egenskaper är sådana att spridningen i deras potentiella utfall ökar med ökat tidsavstånd och att för givet tidsavstånd denna spridning kan minskas genom ökad observationstag-

ning. Ett exempel på ett spridningsuttryck som uppfyller dessa egenska- per är variansen för ett punktestimat erhållet genom extrapolation av en medelst minsta kvadratmetoden estimerad, rät trendlinje.

(2.13) z,+,-=£z+13(t+i).

Variansen för ett sådant estimat för den framtida perioden t+i er- hålls som

1 [(!+1) 1:12 (2.14) sf+i=s3[1+; +W] där så är residualvariansen vid skattningen av (2.13), n det antal observa- tioner på vilka (2.13) är skattad, '( genomsnittet för observationerna på tidsvariabeln och i ett index för tidsdateringama under observations- perioden.

Av (2.14) framgår att för ett givet observationsmaterial så ökar sprid- ningen med stigande värden på i, dvs. den ökar ju längre in i framtiden prognosen gäller. För givet i minskar 32 +, genom en ökad observa- tionstagning, dvs. genom att öka n. Samma relationer gäller även för andra och i konkreta tillämpningar mera användbara trenduttryck än (2.13)1.

Om man i tillägg till en hypotes av det slag som (2.14) representerar dessutom även förutsätter ett de framtida z-värdena följer en viss sanno— likhetsfördelning, t. ex. en normalfördelning, så har beslutsfattaren åstadkommit en kvantitativ precisering av osäkerheten2, som i fallet med (2.13) och (2.14) skulle innebära

(2-15) P (z,+,-) = N [&+ [i (! + i), s,2+,]

Detta innebär att man för varje framtida t+ i-värde preciserar en sannolikhetsfördelning för z-variabeln med ett medelvärde som är en linjär funktion av tiden och en spridning som ständigt växer. Egenska- perna kan illustreras genom figur 2:1.

Efter denna första precisering av osäkerheten skall vi undersöka på vilket sätt denna påverkar de resonemang som fördes i de båda när- mast föregående avsnitten, där de framtida z—variablerna förutsattes kända. Innan den generella behandlingen genomförs bör man här på- peka existensen av ett specialfall som innebär att man inte behöver ta ställning till problemet. Detta inträffar när effekterna av de exogena

1 T. ex. för trender vars logaritmiska transformation är linjär. Grundegenska- perna är i och för sig helt generella. ” Enligt språkbruket i t. ex. F. H. Knight: »Risk, Uncertainty and Profit» Boston 1921, s. 46, skulle detta vara ett oegentligt uttryckssätt. _Knight och fiera med honom reserverar begreppet risk för det fall då man anser sig kunna kvanti- tativt precisera fördelningen av de framtida z-värdena med hjälp av empiriska studier av frekvensfördelningar eller via t. ex. de a prioriskt givna dragnings- principerna i ett lotteri. Osäkerheten skulle däremot reserveras för de fall där man arbetar med subjektiva sannolikhetsfördelningar eller där man över huvud taget inte kan precisera osäkerheten. Mot en sådan distinktion kan man dock invända att vad som är primärt i åtminstone detta sammanhang det ärinte om den kvantitativa preciseringen av fördelningen byggs upp på det ena eller andra sättet utan det är snarare att studera hur beslutsfattaren handlar med hänsyn till osäkerheten om framtiden. Begreppet osäkerhet kommer därför att här användas som beteckning på både risk- och osäkerhetssituationer i Knights mening. Jfr även med Faxén [2], s. 42—49.

Figur 2:l Illustration av normalfördelade förväntningar med växande sprid- ning.

Zt+i | I a+b(t+i) ' 1 | )( XJ ,;P ? IX ___X __ " :__;x.- x "X XI

| I | | I I | l l I I V V t + i Observationsperiod Prognosperiod

variablerna är så kraftigt tidsförskjutna att handlingsparametrarnas verk- ningar hinner »ebba ut» innan effekterna av ännu ej kända värden på z-värdena sätter in.

Specialfallet åskådliggörs genom pilschema C.

Pilschema C. Tidsförskjuten effekt av de exogena variablerna.

t t+1 t+2 t+3 t+4 z B&D 13 y 5 m *m

1/1/f' exe'n/' 1 x Cl D [:| |:] [:|

Här kan således valet av 317, träffas utan att man behöver bilda sig några föreställningar om z, och z,+1. y, och y 44 kommer visserligen att vara beroende av tidigare värden på den exogena variabeln men till förutsättningarna för detta fall bör då även att det inte föreligger någon »statistiklag» utan man har kunnat observera realisationerna under de tidigare perioderna.

Det är emellertid svårt att hitta ett realistiskt exempel på denna situa- tion. I det allmänna fallet måste man därför räkna med att tidsstruk- turen är sådan att framtida realisationer på z-variablerna kommer att påverka resultaten och då måste beslutsfattaren ta ställning till vilka värden på dessa som han tror kommer att realiseras.

För att förenkla den fortsatta diskussionen skall vi utgå ifrån föl- jande en-periodiska matrisformulering av problemet.

1 (2 (I) pf) p,) - . . p, 251) 252) . . . z,") 1 , _a ,. 11) 12) 11) x(t) _ _!" J'( yg . . . Y; (2) 121) (22) (2!) (2-16) X: Y! Yi - ' - .Vt (k) (kl) k2) (kl) xt Y: yi - - - Y:

där x, z och y som tidigare står för handlingsparametrar, exogena variabler respektive de endogena variabler till vilka man knyter värde- ringen. De p-värden som förekommer ovanför vektorn av z-variabler, står för de sannolikhetstal som de olika z-värdena är bärare av. Det är förutsatt att 2 110) = 1.

En i praktikeh ofta förekommande osäkerhetsstrategi är att utgå ifrån att det z-värde kommer att realiseras1 för vilket p”) : max eller — alternativt — det z—värde som ligger närmast det förväntade värdet E(z) = 21, I"" zl”. Sedan väl detta z-värde fixerats väljs det handlingsaltemativ för vilket y är störst (eller minst). I allmänhet kommer detta val av handlingsalternativ inte att överensstämma med det som svarar mot det största förväntade y-värdet. I detta senare fall skulle man alltså välja det x,, för vilket (2-17) Max Y= Ep?) yli/'),

!

därj=1,...,k och i=l, . .].1.

Det kan dock inträffa att de båda principerna leder till samma resul- tat. Theil har visat2 att för en speciell preferensfunktion som är kvad- ratisk i avvikelserna mellan de förväntade och de realiserade värdena så kan man ersätta osäkerhetsvariablerna med deras »säkerhetsekvivalen— ter», dvs. med deras förväntade värden och sedan med utgångspunkt i dessa direkt genomföra det optimala valet av handlingsalternativ.

Men i det allmänna fallet står en sådan osäkerhetsstrategi inte i överensstämmelse med en relativt vid definition på ekonomisk rationa— litet utan denna tillgodoses endast genom ett val av det alternativ som enligt (2.17) har det högsta (eller lägsta) förväntade y-värdet.3 I jäm- förelse med metoden att insätta säkerhetsekvivalenter för de osäkra variablerna är metoden att maximera det förväntade y-värdet utred- ningstekniskt sett mycket mera krävande eftersom den förutsätter att man kartlägger hela matrisen (WD). I det förra fallet skulle det räcka

1 Ett exempel på detta sätt att resonera kan hämtas från Hicks [6], s. 125—126. Hicks anför visserligen att man bör omge det mest sannolika värdet på den exogena variabeln med ett osäkerhetsintervall men detta förändrar inte det principiella innehållet i denna osäkerhetsstrategi. 2 Se H. Theil: »Economic Forecasts and Policy.» Andra uppl. Amsterdam 1965, s. 404—501. ” En komprimerad sammanfattning av det »förväntade nyttoteoremet» och dess postulat ges 1 K. J. Arrow: »Aspects of the Theory of Risk Bearing», Yrjö Jahnsson Lectures. Helsingfors 1965, s. 14—27.

med att kartlägga den kolumn-vektor av y-värden som svarar mot det mest sannolika z-värdet.

I tillägg till det grundläggande grepp som man tar på osäkerhetspro- blemet genom principen om maximering av den förväntade nyttan (el- ler minimering av den förväntade kostnaden) finns en rad problem, som det skulle föra för långt att behandla här. Till dessa hör de frågor som uppkommer vid flerperiodiska analyser,1 vid avvägningen mellan osäker- het och kostnad för tagande av fler observationer,2 problem om tolk- ningen av sannolikhetsfördelningen i termer av frekvenskvoters stabili- tet eller som en subjektiv föreställninga, m. m.

Här skall i första hand endast några ytterligare problem behandlas i konsekvens av framställningen i avsnitt 2.2.4. Där presenteras två olika begrepp nämligen dels ett planrelevanskriterium, dels ett kriterium på kortsiktighet vid valet av handlingsalternativ. Båda dessa kriterier härleddes för givna värden på de framtida exogena variablerna och bägge kan behöva modifieras efter det att man introducerat en osäkerhet om de framtida z-variablerna. Den situationen kan nämligen uppkomma att beslutsfattaren inte anser sig kunna ta ställning till de z-värden som följer efter en viss framtida period I+ i. Han kanske inte ens är be- redd att uttala sig om den restriktionsstruktur GM,-H som kommer att råda då.

Även om planrelevans skulle föreligga för perioden t+ i + 1 enligt det kriterium som angavs i avsnitt 2.2.4 så kan man vid valet av x, var- ken ta hänsyn till målsättningar eller restriktioner för denna period om man inte kan precisera någonting om den z-variabel som enligt model- len (2.11) kommer att ha ett inflytande på det framtida utfallet. I ett sådant fall tvingas beslutsfattaren att välja ett x, utan hänsyn till restrik- tionerna fr.o.m. perioden t+ ]" + 1, vilket således innebär en på- tvingad kortsiktighet i jämförelse med det fall då denne är beredd att precisera värden eller sannolikhetsfördelningar för samtliga perioder inom den relevanta planhorisonten.

Att i termer av t. ex. ett spridningsmått ange vad innebörden skulle vara i att beslutsfattaren ej vill ta ställning till z-variabelns framtida utfall låter sig knappast göra. Man skulle visserligen kunna precisera detta till att gälla situationer då spridningen inte är begränsad, men

1 I princip kan matrisen (2.16) även användas som beskrivning av en serie av händelser, där då x-värdena står för strategier och z-värdena för en kedja av hän- delser. Men som Svennilson påpekar i [9], s. 45—49, kan förväntningarna om framtida z—värden vara intertemporalt korrelerade med varandra, dvs. de olika z-värdena är i så fall inte oberoende av varandra. 2 De nu nästan klassiskt vordna arbetena på detta område är A. Wald: »Sta- tistical Decision Functions», New York 1950 och L. J. Savage: »Foundations of Statistics», New York 1959. 3 Ett klassiskt arbete på området för subjektiv sannolikhet är J. M. Keynes: »A Treatise on Probability». London 1921. Keynes definierar sannolikhet som »rational degree of belief». Sammanknytningen mellan subjektiva sannolikhets- föreställningar och beslutsproblem sker först i F. P. Ramseys 1926 skrivna arti— kel: »Truth and Probability», vilken är återgiven i Kyberg—Smokler (ed.): »Stu- dies in Subjective Probability», New York 1964. Ett annat betydande arbete är Bruno de Finetti: »La Prevision: ses lois logiques, ses sources subjectives», Annales de [”Institut Henri Poincaré, 7, 1937, s. 1—68. En elementär översikt ges i H. Raiffa: »Decision Analysis. Introductury Lectures on Choices under Uncertainty». Reading, Mass, 1968. En ytterst förtjänstfull redogörelse på svenska finns i kap. 7 i I. Ståhl-B. C. Ysander: »Systemanalys och långtidsplane- ring». FOA P rapport C 122. Stencil. Sthlm 1964.

detta är uppenbarligen en alldeles för snäv definition på dessa fall, ef- tersom man kan föreställa sig situationer då beslutsfattaren mycket väl kan sätta gränsen för z-variabelns framtida variationer men där denna precisering ändå skulle bedömas som mer eller mindre värdelös i den faktiska beslutssituationen. Det förhållande som till slut blir avgörande är om beslutsfattaren själv anser sig kunna använda den information eller de föreställningar han har om de exogena variablerna eller om han avstår ifrån att beakta restriktionerna för dessa framtida perioder med hänvisning till att osäkerheten enligt hans mening är i någon mening för stor.

I dessa fall där planrelevans föreligger men där osäkerheten är be- tydande kan man i stället försöka utveckla själva den process som skall planeras så att effekten av osäkerheten om z-variablerna blir mindre. Detta kan åstadkommas om man — i termer av matrisen (2.16) — söker konstruera sådana beslutsalternativ som har en »jämn» avkastning oav— sett vilket värde på z—variabeln som realiseras. Ett sådant beslutsalterna— tiv brukar kallas robust eller flexibelt, dvs. det bör då inte vara särskilt känsligt för variationeri de exogena faktorerna.

Delvis nya problem anmäler sig dock i anslutning till utvecklandet av robusta handlingsalternativ eftersom argumentationen här innebär att en ny egenskap hos resultatsmatrisen i (2.16) har tillmätts ett värde vid sidan av de förväntade y-värdena, nämligen homogeniteten i dessa utfall. Då uppstår frågan om hur beslutsfattaren värderar denna egen- skap i förhållande till det förväntade värdet hos de olika handlingsal- ternativen. Det är klart att om beslutsfattaren kan utveckla handlings— alternativ som både uppfyller egenskapen att vara överlägsna de tidi- gare i fråga om förväntat värde och som dessutom även har en liten spridning, så bör ett sådan väljas. Men i det allmänna fallet kan man inte ta för givet att sådana möjligheter står till buds och då konfronteras beslutsfattaren med ett avvägningsproblem.

Om beslutsfattarens preferenser i fråga om homogenitet och förväntan uppfyller de egenskaper som man i allmänhet tillräknar ekonomiska nyttigheter, dvs. avtagande marginell avkastning av inkomsten och en ökad »onytta» av ökad spridning så skulle man kunna diagrammatiskt åskådliggöra preferensstrukturen på följande sätt.

I diagrammet representerar b-linjema sammanbindningar av de kom- binationer av förväntning och spridning inför vilka beslutsfattaren är indifferent. c-linjen representerar begränsningen av den altemativ- mängd som står till beslutsfattarens förfogande. Gives dessa förut- sättningar skulle således beslutsfattaren välja det alternativ som svarar mot punkten d, vilket skulle innebära att han avstod ifrån de handlings- alternativ som i diagrammet ligger till höger om den linje som går ge— nom d. Dessa har visserligen egenskapen att ge ett högre förväntat värde men de har enligt beslutsfattarens preferenser en alltför stor spridning.

Denna »aversion mot spridning» eller »aversion mot risk» har emel- lertid visats1 vara helt förenlig med ett fullständigt accepterande av

1 Den klassiska uppsatsen om riskaversion och förväntad nytta publicerades redan 1738 av Daniel Bernoulli som en lösning på den s. k. St Peterburg—para- doxen. För nutida framställningar, se K. J. Arrow, a a., s. 28—44 och H. M. Markowitz: »Portfolio Selection», Cowles Foundation Monograph 16, New Haven 1959, Del IV.

Figur 22. Preferensstrukturen vid avvägning mellan förväntat värde och risk.

Spridning eller risk

i

bil

blll'

Förväntad avkastning

principen om att man bör välja alternativet med högsta förväntad nytta. Den situation som avbildades i figur 2: 2 skulle i så fall endast innebära att man inte mäter ett för beslutsfattaren relevant nyttobegrepp genom y utan att det finns en transformation W : F (y) så att beslutsfattarens val av alternativ kan rekonstrueras som enbart styrt av maximeringen av E (W). Om t. ex. F ' (y) är en avtagande funktion av y så kommer de eventuella chanserna att erhålla mycket stora y-värden att tillmätas mind- re vikt i E (W) än vad fallet är i E (y).

Den situation som bildade utgångspunkten för detta resonemang om förväntat resultat kontra homogenitet i resultaten var emellertid en tvångssituation i den meningen att beslutsfattaren inte tilltrodde sig för- mågan att kunna precisera osäkerheten om de exogena variablerna fr.o.m. perioden t+ ]" + 1. Det var då naturligt att han i stället sökte utveckla beslutsalternativ som var robusta för olika utfall på z-variab- lerna, vilket inte behöver tolkas i termer av riskaversion eller ett inade- kvat utfallsmått utan snarare som resultatet av en måhända helt ade- kvat insikt om det meningslösa i att göra subjektiva eller empiriskt grun- dade prognoser för dessa framtida perioder.

En till flexibilitetslösningen alternativ strategi är att försöka utveckla planeringsprocessen i adaptiv riktning, vilket innebär att man ökar möj- ligheterna att successivt korrigera de en gång fattade besluten allt efter- som ny information om z-variablerna blir tillgänglig. Alternativt kan man i termer av (2.11) formulera detta så att man minskar beroendet mellan valet av x, och de längre in i framtiden liggande restriktionerna. Härigenom kan planrelevanshorisonten bringas i överensstämmelse med

det antal perioder, för vilket man kan precisera osäkerheten om de exo- gena variablerna.1 _

Hittills har vi i hela detta avsnitt 2.2.5 utgått ifrån att beslutsfattaren uppfattat den process som genererat värden på z-variablema som neu- tral i förhållande till hans eget ekonomiska handlande. Men som inled- ningsvis framhölls måste osäkerheten i många fall uppfattas som en spelosäkerhet. Beslutsfattaren utgår då ifrån att valet av z-värden inte sker efter ett stokastiskt schema utan enligt en mot honom riktad, an- tagonistisk urvalsprincip. Beslutsfattarens val av strategi måste då komma att påverkas av en sådan hypotes om verkligheten bl. a. på grund av att han inte längre kan postulera existensen av en stabil sannolikhetsför- delning för de olika z-värdena.

Det enklaste sättet att konkretisera osäkerhetsproblemet i en spel- situation är att förutsätta att det gäller ett två-personsspel, där den ena spelaren A förfogar över ett begränsat antal »drag» för x-variabeln me— dan motspelaren B förfogar över motsvarande för z-variabeln. Vidare kan man förutsätta att det är ett noll—summespel, vilket innebär att sum- man över alla y—värden i (2.16) blir noll. En förlust för A blir en mot- svarande vinst för B och vice versa. Om ): är önskvärd för bägge spe- larna kommer denna spelsituation att avbilda en fullständig konkurrens- situation mellan A och B.

En ur bägge spelarnas synpunkt rationell strategi i detta spel vore att följa den s.k. minimax-principen, vilken innebär att man väljer det handlingsalternativ för vilket — sett ur A:s synpunkt —

max min yo” ! J'

Innebörden i principen är att A gör en genomgång av utfallen för var och en av de handlingsalternativ som han har till sitt förfogande och märker ut det drag från motspelaren som är sämst ur hans synpunkt. Därefter jämför han dessa sämsta utfall för de olika alternativen sins- emellan och beslutar sig för det alternativ som har ett värsta utfall som är mindre kännbart än något annat.

Motspelaren B kan göra en motsvarande genomgång av output-ma- trisen som då har växlat tecken när man ser det ur hans synpunkt. Spe- lets jämviktspunkt blir då — under förutsättning att det endast existerar en sådan sadelpunkt — skärningen mellan A:s val av rad och B:s val av kolumn.

Man har emellertid framhållit att minimax-strategin är en mycket för- siktig strategi. Men är visserligen garderad — så långt spelet medger — mot mycket oförmånliga utfall men denna försiktighet kan då få beta- las genom att man i vissa fall utesluter möjligheterna till mera betydande vinster. Detta kan — i varje fall när spelet är över och man känner mot- spelarens faktiska drag — upplevas så att man ångrar att inte ett mera djärvt drag valdes. Som ett alternativ till den rena minimax—principen har Savage2 föreslagit den modifikationen att spelaren A radvis trans-

1 Både flexibilitets- och adaptivitetsåtgärderna finns beskrivna i Sveriges bidrag till FN-publikationen: »Long-term Planning», New York 1971. Sales number E. 71. 11. E.3. Det svenska bidraget, som här titeln »Problems of co—ordination of long range sectoral planning», har utarbetats av I. Ståhl och B.C. Ysander. ” L. J. Savage: »The Theory of Statistical Decision». Journal of the American Statistical Association. Vol. 46, 1951, s. 55—67.

formerar y—matrisen genom JJ,—(ij) = (max yw.) _ ya!-)) i och sedan tillämpar den vanliga minimax-principen på den sålunda transformerade matrisen. I anglosaxisk litteratur går denna strategi un- der beteckningen »minimax-regret»- eller »minimax-risk»-principen.

De här beskrivna spelsituationema och strategierna kan utvidgas åt flera olika håll: de kan utvidgas till att omfatta fler än två personer, de kan inkludera olika former av karteller mellan spelarna och de kan spe- las med andra målsättningar än de som minimax-principen och mini- max-regret-principen representerar.

Det skulle emellertid föra för långt att ge en uttömmande redovisning för hela spelteorin med hänsyn till bl. a. att det finns en omfattande litteratur på området.1 Men det kan trots detta ändå anses berättigat att något beröra spelsituationen eftersom denna innebär en principiellt an- norlunda osäkerhetssituation än den som behandlats i huvuddelen av detta avsnitt 2.2.5.

2.3 Beslutsfattande i grupp

I hela avsnittet 2.2 avsåg framställningen en enskild beslutsfattare med entydiga målsättningar och värderingar och med en direkt kontroll över en väldefinierad mängd handlingsparametrar. I detta avsnitt skall vi — som en övergång till det närmast följande avsnittet om den makro— ekonomiska planeringen — studera besluts- och planeringsproblemen i en grupp av enskilda beslutsfattare.

Den situation vi skall utgå ifrån kan preciseras på flera olika sätt: Ett sätt vore att postulera att gruppen in corpore förfogar över ett antal handlingsparametrar men att man har olika värderingar om hur dessa skall hanteras. En annan precisering vore att förutsätta att gruppens olika medlemmar var och en förfogade över sina handlingsparametrar men att gruppen genom ett kollektivt beslut skall ena sig om en gemen- sam användning av dessa parametrar, ett beslut som då förutsätts lända samtliga medlemmar till efterrättelse.

Problemet blir intressant först när gruppens medlemmar har olika meningar om hur resultatsvariablerna (y—värdena) skall värderas. Om preferenserna är helt lika föreligger en intressegemenskap som gör att gruppen kan behandlas på samma sätt som en enskild beslutsfattare. Om däremot preferenserna är olika så måste man konstruera regler för hur gruppen skall komma fram till ett gemensamt beslut.

En sådan regel erbjuder Paretokriteriet. De beslut sanktioneras av detta kriterium som leder till att åtminstone någon medlem i gruppen prefererar förändringen men ingen är däremot. Kriteriets användbarhet kan utvidgas om man kompletterar detta med olika regler för kompen- sation från dem som vinner på förändringen till dem som förlorar på denna.2

1 Den bredaste och samtidigt mest inträngande framställningen synes fortfa- rande vara den av R. D. Luce och H. Raiffa: »Games and Decisions», New York 1957. 2 Se t. ex. J. de V. Graaff : »Theoretical Welfare Economics», Cambridge 1957, s. 85—89.

Fördelen med Paretokriteriet är att det inte förutsätter något annat än en preferensordning mellan y-värdena. Den tidigare nyttoteorin, som i och för sig kan föras tillbaka till Bentham, hade förutsatt att man kun- de göra kardinalt interpersonella nyttojämförelser, varigenom man kun- de definiera en aggregerad (eller social) värderingsfunktion genom enkel summation av gruppmedlemmarnas nyttovärden. Entydigheten i en så- dan funktion kunde sedan användas till att finna de värden på band- lingsparametrarna som gjorde att denna kardinala välfärdsfunktion an- tog ett så högt värde som möjligt.1 Men om man endast tillerkänner de olika beslutsfattarna kapaciteten att kunna ordna de olika altemati- ven efter den preferens man tillmäter dem, så kan man i det allmänna fallet inte finna någon form för överenskommelse mellan gruppmed- lemmarna som gör att man kan härleda en entydig gruppvärderings- funktion. Ett exempel på detta erhåller man genom den s. k. röstnings- paradoxen: Man har givet tre utfall A, B och C och man har givet tre individer 1, 2 och 3. De tre individernas preferenser är följande

1: A >- B >- C 2: B >- C > A 3: C >- A > B

(Symbolen > skall läsas: föredras framför.) För var och en av individerna förutsätts att transitivitet föreligger, dvs. för individen 1 gäller att A C etc.

Den givna preferensordningen innebär att en majoritet (dvs. 2 av 3) föredrar A framför B och en annan majoritet föredrar B framför C. Av dessa majoritetsförhållanden kan man alltså dra slutsatsen att den kollektiva värderingsfunktion som kommer till uttryck genom successiva majoritetsbeslut inom denna grupp kännetecknas av att A > B och B >- C. Men denna kollektiva funktion uppfyller inte kravet på transiti- vitet eftersom det föreligger en majoritet av medlemmar som föredrar C framför A. '

Givet den ovanstående preferensordningen hos var och en av indi— viderna och givet en överenskommelse om majoritetsbeslut, så kommer tydligen det slutliga valet av handlingsaltemativet att vara beroende av den ordning i vilken man röstar om de tre alternativen2 och detta stri- der mot det mycket rimliga krav man kan ställa på en gruppvärderings- funktion, nämligen att dess preferensordning skall vara transitiv.

Arrow har i [1] på ett mera systematiskt sätt angripit problemet om vilka krav man skall ställa på en social välfärdsfunktion för att denna skall kunna operativt fungera som en avbildning av de individuella pre— ferensordningar som gruppens olika medlemmar har. Arrow preciserade detta i fem olika villkor:

1 Det är dock endast under begränsade förutsättningar i fråga om inkomst- eller förmögenhetsfördelningen som ett demokratiskt röstningsförfarande skulle förverkliga denna maximala välfärd. I det allmänna fallet skulle dess förverkli- gande förutsätta ett diktatoriskt styrelseskick. * Existensen av denna röstningsparadox är välkänd för varje politiskt verksam person. Det är på grund av dess förekomst som man i demokratiska församlingar måste göra själva propositionsordningen till föremål för ett röstningsbeslut. I det exempel som behandlas i texten kommer man emellertid inte att kunna uppnå enighet om en viss propositionsordning. Var och en av de tre kommer vid en sådan omröstning att hålla på att voteringarna sker enligt hans preferensordning och inte efter någon annan.

Villkor I: Alternativmängden är större än eller lika med tre och an- talet personer är åtminstone två.

Innebörden i detta villkor är att gruppfunktionen åtminstone skall kunna »ta hand om» fall där två personer tycker helt olika om tre olika utfall. Fallet med två alternativ erbjuder inte samma svårigheter.

Villkor II: Om x föredras framför y i den sociala värderingsfunktion som gäller för en viss konfiguration av individuella preferenser och om dessa individuella preferenser skulle förändras men på ett sådant sätt att värderingsstrukturen mellan x och y är oförändrad eller prefe- rensen för ): har förstärkts, så skall den sociala värderingsfunktionen bibehålla den ursprungliga preferensordningen mellan x och y.

Detta villkor har kallats »non-perversitets»-kravet på gruppvärde- ringsfunktioner.

Villkor III: Den kollektiva funktionens värdering mellan x och y skall inte påverkas av att man i de individuella värderingsfunktionerna inför med hänsyn till preferenserna mellan x och y irrelevanta alter- nativ.

Villkor IV: En social värderingsfunktion måste kunna återge de pre— ferensordningar som finns hos de enskilda individerna.

Innebörden i detta villkor är att om en viss del av gruppens med- lemmar har en preferens för x framför y, så skall åtminstone möjlig- heten finnas att denna preferens kan återges hos den kollektiva funk- tionen. Utseendet hos denna skall alltså inte påtvinga individerna be- gränsningar i deras möjligheter att uttrycka sina preferenser.

Villkor V: Ingen av gruppens medlemmar skall besitta sådana makt- medel att han ensam och i strid med de andras intressen kan bestämma gruppfunktionens utseende. Detta villkor brukar kallas förutsättningen om icke-diktatur.

Arrow har i [l] visat genom det 5. k. omöjlighetsteoremet att det icke existerar en social värderingsfunktion som uppfyller samtliga dessa fem villkor. Om t. ex. en viss funktion uppfyller villkoren I, II och III, så följer därav att denna antingen via sin form måste påtvinga medlem— marna begränsningar i deras valmöjligheter eller också att man genom de medel som diktaturen erbjuder tvingar dem att ansluta sig till den funktion som satisfierar I—III. Arrow visade likaledes i [1] att ett be- slutsförfarande enligt principen om enkel majoritet kan fås att uppfylla villkoren II—V, men kommer att resultera i intransitiviteter om villkoret I dessutom satisfieras.

Många olika försök har gjorts att formulera sådana tilläggsförutsätt- ningar att omöjlighetsteoremet falsifierats. En i litteraturen betydande grupp av sådana tilläggsförutsättningar rör begränsningar i preferens- strukturens utseende hos de enskilda medlemmarna i gruppen. I inled- ningen till detta avsnitt berördes det triviala fall då gruppens samtliga medlemmar hade samma preferensstruktur. I en sådan situation kom- mer Arrows samtliga fem villkor att uppfyllas. Redan innan Arrow ge- nomförde sin analys i [1] hade Black framhållit1 att en röstningspara- dox inte behövde erhållas om de individuella preferenserna kunde re- presenteras av en »entoppig»-funktion. Med detta förstås ett fall då

1 D. Black: »On the Rationale of Group Decision-Making». Journal of Politi- cal Economy, Vol. 56, 1948.

man tillordnar de olika handlingsalternativen nyttovärden som kan re- presenteras genom en endimensionell variabel som endast har ett enda maximivärde. En lång rad andra, mer eller mindre restriktiva homo- geniseringar av de enskilda medlemmarnas preferensfunktioner har vi- sats1 leda till att omöjlighetsteoremet inte längre gäller.

Man har emellertid även ifrågasatt hela den ansats som Arrows vill- kor vilar på. En hörnsten i denna är att man inte skall förutsätta att interpersonella nyttojämförelser kan göras. Om man så vill kan omöjlig- hetsteoremet uttryckas så att det visar det omöjliga i att i allmänhet göra sociala värderingar på grundval av enbart de inom-individuella preferensordningama. Men vad Arrow accepterat är att man genom enkla majoritetsbeslut kan bygga upp en social värderingsfunktion. Det innebär således att om man inom en viss grupp har ett antal personer som föredrar x framför y och ett annat antal som föredrar y framför x, men antalet som föredrar x framför y skulle vara större, så accepterar Arrow den formen av interpersonell jämförelse att den sociala funktio- nen skall ge preferens åt x framför y. T. ex. Hildreth2 har ifrågasatt de politisk-etiska grunderna för att ge prioritet åt den form av interperso- nell jämförelse som ligger i ett enkelt majoritetsbeslut framför alla and- ra och har själv som ett alternativ studerat villkoren för att man skall kunna konstruera sociala värderingsfunktioner på grundval av de sätt att ange nyttostrukturen som Neumann—Morgenstern3 arbetat med.

I såväl Arrows som Hildreths behandling av detta problem förekom- mer emellertid inte en statlig sektor som i vissa lägen inte är beredd att acceptera konsekvenserna av de enskilda individernas preferenser.4 I anslutning till bl. a. intertemporala beslut kan detta tänkas förekom— ma, särskilt om man låter dessa beslut äga rum inom ramen för en re- presentativ demokrati med val som förrättas med flera års mellanrum. En regering kan i en sådan situation tänkas vilja korrigera de prefe— renser som finns hos de enskilda medborgarna i fråga om valet mel- lan nutids- och framtidskonsumtion på det att man vid ett senare till- fälle kan tillgodoräkna sig fördelarna av att preferenserna under tidens lopp hunnit utveckla sig så att åtgärden i fråga sanktioneras. I det in- ledande kapitlet 1 framhölls att man kan uppfatta framtidsvarorna, dvs. varor som man skulle kunna producera vid senare tillfällen med hjälp av den produktionskapacitet som skapas genom att man avstår från nutidskonsumtion, som »merit goods». Om ex ante-preferenserna hos de enskilda individerna för dessa varor är lägre än ex post-värderingar- na kan den statliga sektorn vara motiverad att ständigt korrigera de en- skildas preferenser så att en ökad konsumtion av dessa »merit goods» framkommer.

Innebörden i detta resonemang skulle vara att vid intertemporala

1 Se t. ex. W. Vickrey: »Utility, Strategy and Social Decision Rules», Quarterly Journal of Economics, Vol. 74, 1960, K. lnada: »A Note on the Simple Majority Decision Rule», Econometrica, Vol. 32, 1964 och A. K. Sen: »A Possibility Theorem on Majority Decisions», Econometrica, Vol. 34, 1966. 2 C. Hildreth: »Alternative Conditions for Social Orderings», Econometrica, Vol. 21, 1953. 11 J. von Neumann och O. Morgenstern: »Theory of Games and Economic Behaviour», Second ed., Princeton 1947.

' Man kan dock tolka Arrows villkor V — det om icke-diktatur — så att man förutsatt att sådana situationer inte förekommer.

beslut tillkommer en dimension hos värderingarna och beslutsfattandet som gör att t. ex. Arrows villkor framstår som alltför restriktiva. Hans villkor utesluter möjligheten att en viss beslutsfattare — t. ex. en vid en viss tidpunkt vald, representativ församling — fattar ett beslut enligt en värderingsfunktion som inte uppfyller villkoren, men som kommer att göra detta vid ett senare tillfälle då åtgärden är genomförd.

Ett annat och till sin räckvidd mera genomgripande argument har exempelvis Tobin1 anfört: Enligt detta har staten som en av sina upp- gifter att för de kommande generationernas räkning vidmakthålla sam- hällets fortsatta existens. I en del fall kan detta tänkas leda till beslut som står i ett motsatsförhållande till de i en formell mening nu röstbe- rättigade medborgarnas intressen. Annorlunda uttryckt skulle detta innebära att man vid intertemporala beslut icke operationellt kan de- finiera hela den grupp som kommer att påverkas av beslutets konsekven- ser och då måste staten inträda som representant för även de grupper som icke vid beslutstillfället kan i någon mening utöva rösträtt. Detta kommer i så fall även att ta sig den formen att staten genom sina beslut korrigerar de preferenser som momentant kan vara rådande.

2.4 Den makroekonomiska planeringen

Många makroekonometriska modeller har konstruerats och använts för politikuttalanden utan att man beaktat vilka betingelser i fråga om be- slutsstrukturen som gäller för plangenomförandet. Alternativt kan detta uttryckas så att många modeller som analyserar de nationella aggre- gatens utveckling antingen förutsätter ett diktatoriskt styrelseskick eller en fullständig intressegemenskap mellan ekonomins olika delar för att modellresultaten skall vara omedelbart genomförbara.

Utan pretentioner på fullständighet skall i detta avsnitt ett försök göras att precisera beslutsstrukturens betydelse för den makroekono- miska planeringen. De allmänna förutsättningar vi skall utgå ifrån är att den nationella ekonomin kan uppfattas som en summa av sådana enskilda beslutsfattare som behandlades i avsnitt 2.2, att staten genom sin produktion av offentlig konsumtion är en av dessa enskilda besluts- fattare men att staten dessutom även har ansvaret för att förverkliga de kollektiva beslut som fattats om de nationella aggregaten. Dessa kollektiva beslut fattas med utgångspunkt i en given social värderings- funktion, varvid det föregående avsnittet 2.3 erinrat oss om de svårig- heter som föreligger att i en sådan funktion återge de individuella en- heternas preferenser.

Det sätt på vilket beslutsstrukturen inverkar på planeringsverksam- heten är självklart beroende av den politiska ramen. Följande grova klasser kan särskiljas:

A. System med i huvudsak privat ägande av produktionsfaktorerna (a) Egenföretagarsystemet

Exempel på detta system kan i första hand hämtas från de utvecklings-

1J. Tobin: »Economic Growth as an Objective of Government Policy». American Economic Review, May 1969. Papers and Proceedings, s. 11.

stadier då produktionen domineras av sektorerna jordbruk, hantverk och handel.

(b) Företagskapitalism

I detta system har det direkta sambandet mellan ägandet och de pla- nerande och beslutande funktionerna brutits. Dessa funktioner utövas inte längre av ägarna direkt utan av en grupp anställda företagsledare vilka söker handla i enlighet med ägarnas intentioner. Genom utsprid- ningen av ägandet kan dock dessa vara sinsemellan inkonsistenta eller konkurrerande och då kommer man redan inom den enskilda företags- enheten att konfronteras med det kollektiva beslutsfattandets problem.

(c) Statskapitalism

Typexemplet på ett statskapitalistiskt system är en krigsekonomi, där visserligen ägandet till produktionsmedlen fortfarande kan vara helt privat men där beslutsfunktionerna övertagits av staten. Medlena för detta måste då vara pris- och produktionskontroller och ransoneringar.

B. System med kollektivt ägda produktionsmedel

(a) Helt centraliserad statssocialism

Det som kännetecknar detta system är den fullständigt hierarkiska upp— byggnaden av produktionssystemet vilket möjliggör en styrning av syste- met medelst enkel ordergivning.

(b) Marknadssocialism

I detta fall är ägoförhållandena visserligen fortfarande helt statliga men styrmekanismerna sker här genom ett mer eller mindre decentra— liserat system. Företagarna åläggs inte längre att uppfylla en viss pro- duktionsplan utan har i stället att ansluta sig till ett visst reaktionsmöns— ter vid pris- och kostnadsförändringar. Den »klassiska» formen av denna marknadssocialism är Lange-Lerners decentraliserade system, där varje företagare för sin givna anläggning själv bestämmer produktionsnivån genom att utsträcka denna tills dess att MC : P.

(c) Syndikalistiska styrelseformer

Inom ramen för ett socialistiskt system kan decentraliseringen drivas väsentligen längre än vad som representeras av fallet (b) genom att bl. a. överlåta åt hela det kollektiv som arbetar inom en viss anläggning att besluta om produktionsinriktning och aktivitetsnivå. Den syndikalis- tiska styrelseformen behöver inte med nödvändighet sammankopplas med ett statligt ägande av produktionsmedlena utan detta kan även ligga i händerna på arbetarkollektivet.

C. Olika blandekonomiska former

De tidigare grupperna A och B representerar -— trots det stora antalet varianter och trots en del skenbara likheter — två diametralt olika system för produktion och fördelning av varor och tjänster. Men mellan dessa finns en rad olika blandformer som kan vara svåra att fånga i en

cnkel typologi. Det är i första hand tre olika egenskaper som kan variera hos dessa blandekonomiska system, nämligen

a) omfattningen av den egentliga offentliga verksamheten,

b) storleken hos den offentligt ägda delen av produktionssystemet,

c) graden av legal och fiskal styrning av de privatägda delarna av produktionssystemet.

Bilden kan dessutom även kompliceras av att den offentliga delen av verksamheten förutom av staten även kan bestå av en rad andra, mer eller mindre autonoma enheter, som t.ex. i Sverige av primär- kommuner, landsting och kyrkliga kommuner.

Den politiska ram vi skall utgå ifrån i fortsättningen är det blandeko- nomiska systemet. Det innebär visserligen att den omfattande plane- ringsverksamheten inom de politiska system som svarar mot gruppen B lämnas utanför, men denna är redan mycket väldokumenterad i lit- teraturen.1 Att gruppen A inte görs till föremål för en särskild behand- ling sammanhänger med att den försökt definieras så att egentligen inget utvecklat land helt kan återfinnas i någon av dess klasser; däremot kan en hel del u-länder tänkas svara mot denna beskrivning, men pla- neringsproblemen för dessa faller utanför ramen för denna redogörelse.

Den blandekonomiska premissen innebär således inte endast en de- centralisering genom delegering — vilket var fallet i den ovanstående gruppen B (b) bestående av de marknadssocialistiska systemen) — utan genom en av lagstiftningen sanktionerad rätt för kommuner och företag att själva förfoga över de resurser man genom i det förra fallet beskatt- ningen och i det senare fallet prisbildningen kommer i besittning av. Den statliga sektorn kan visserligen genom den generella finans- och penningpolitiken utöva ett inflytande över de enskilda subjektens hand- lande men detta innebär i de flesta fall endast en indirekt och långt ifrån fullständig kontroll över deras handlande. Man skulle också kunna uttrycka detta så att staten inte förfogar över ett tillräckligt stort antal handlingsparametrar för att i detalj kunna reglera verksamheten hos varje enskild ekonomisk enhet. De makroekonomiska planeringsformer som trots detta utvecklats för denna situation brukar kallas för indika- tiv planering.2

1 De aktuella förhållandena i Sovjetunionen behandlas t. ex. ide två uppsat- serna: »Main changes in the planning of industrial production resulting from the economic reform» och »The combination of sectoral with territorial multi-level planning» vilka ingår i (ECE): »Multi-Level Planning and Decision Making». New York 1970. Jfr även med J. Kornai och Th. Liptak: »Two—level plann- ing», Econometrica, Vol. 33, 1965 och E. Malinvaud: »Decentralized Procedures for Planning». Ingår i E. Malinvaud och M. Bacharach: »Activity Analysis in the Theory of Growth and Planning». London 1967. 2 Termen indikativ planering är ganska hårt knuten till det franska planerings- systemet och till dess främste teoretiker, Pierre Masse. Jfr t. ex. med dennes »French Methods of Planning», Journal of Industrial Economics, Vol. 2, 1962, eller »The French Plan and Economic Theory», Econometrica Vol. 33, 1965, eller också »Le Plan ou l'Anti-hasard», Paris 1965. Den indikativa planeringens teori är även berörd av J. E. Meade i »The Growing Economy», London 1968, s. 469—476 och av Peter S. Albin iuppsatsen »The Theory of Indicative Plan- ning», The Economic Journal, Vol. 81, Mars 1971. En delvis mycket kritisk fram- ställning finns i V. Lutz: »Central Planning for the Market Economy. An Ana- lysis of the French Theory and Experience». London 1969. På svenska finns en kortfattad framställning i A. Lindbeck: »Svensk Ekono- misk Politik», Sthlm 1968, s. 128—133.

Utgångspunkten för denna är att samhället består dels av ett antal enskilda beslutsenheter vars dynamiska produktionsstruktur och värde- ringar kan beskrivas med hjälp av de i avsnitt 2.2 behandlade model- lerna, dels en statlig sektor med både ett produktionsansvar för delar av den offentliga konsumtionen och ett ansvar för att förverkliga de målsättningar som gäller hela samhällsekonomin och som eventuellt formulerats genom en social värderingsfunktion. Den totala modellen för hela samhällsekonomin måste förutsättas vara interdependent, dvs. statens nuvarande och kommande ekonomiska handlande ingår som en del av de exogena variablerna eller bestämmer delvis restriktionerna för de övriga delarna av ekonomin, samtidigt som den samlade aktivi- teten och effektiviteten hos dessa delar ingår i den sociala värderings- funktionen. I restriktionerna eller som exogena variabler hos de en- skilda beslutsfattarna ingår inte endast de statliga variablerna utan även vad andra ekonomiska subjekt inom landet kommer att göra och — i fallet med en öppen ekonomi — även resultatet av den ekono- miska omvärldens agerande.

Det finns emellertid ingen samlad kunskap på detaljnivå om denna totala, interdependenta struktur och då får man i stället skaffa sig så mycket kunskaper om denna att ett rationellt val av handlingsparamet- rar ändå kan ske. Man kan då fråga sig om inte staten kunde göra detta på ett sätt som var helt analogt med en enskild beslutsfattare, dvs. estimera en makrostruktur som svarade mot den dynamiska restrik- tionsstrukturen (2.11) och sedan successivt välja sådana värden på hand- lingsparametrarna att målsättningarna satisfieras eller värderingsfunk- tionen optimeras.

I princip låter sig detta naturligtvis göras men på sannolika grunder är det troligt att detta inte är ett särskilt effektivt sätt, varken ur statens eller de övriga sektorernas synpunkt. Statens val av plan måste komma att betingas av de prognoser man gör upp inom denna sektor om samt- liga de exogena variabler och de restriktioner som är av betydelse för detta val. En del av dessa prognoser gäller det framtida handlandet hos övriga sektorer i ekonomin, vilket handlande i sin tur hos dessa enheter planeras med utgångspunkt i prognoser över bl. a. hur staten kommer att handla under dessa kommande perioder. Om inte någon form av informationsutbyte förekommer mellan ekonomins olika delar ifråga om framtidsbedömningarna finns naturligtvis risker att man gör sins- emellan inkonsistena antaganden om varandras beteenden. För en gans- ka vid klass av restriktionsstrukturer kan en sådan inkonsistens i för- väntningsbildningen visas leda till att man uppnår lägre värden på vår- deringsfunktionen. Eftersom utvecklingen ex post alltid måste bli kon- sistent kommer en inkonsistent förväntningsbild definitionsmässigt att innebära att utvecklingen kommer att följa andra banor än vad som förutsattes vid planeringstillfället, vilket i allmänhet innebär att man skulle ha valt ett ur värderingsfunktionens synvinkel bättre handlings- alternativ om man kunnat utgå ifrån den konsistenta utvecklingsbild som kommer att realiseras.

Ett i teorin tänkbart sätt att koordinera de framtida förväntningarna och planerna vore att utveckla »framtida marknader»l för alla de varor och tjänster som man påverkar genom sina beslut. Prisbildningen för va- ror och tjänster under olika tidpunkter skulle då vara det medel med vars hjälp man informerade ekonomins olika delar om planer och förvänt- ningar och därigenom även åstadkom den önskade koordineringen av dessa. Det är emellertid en av hörnstenarna i bl. a. den franska plane- ringsfilosofin att ett fungerande system av marknader för framtida varor inte existerar nu och inte heller kan fås att fungera på ett tillfreds- ställande sätt.2 Alternativet är då i stället att utforma en process med vars hjälp man kan utbyta informationer om planer och förväntningar innan de har omvandlats i ett faktiskt handlande. Den indikativa pla— neringen kan i teorin sägas innehålla ett itererat sådant utbyte av in- formationer med syfte att förbättra planeringsunderlaget för såväl sta- ten som övriga delar av ekonomin.

En förenklad version av förfarandet kan illustreras i anslutning till det fall då problemet gäller endast enperiodiska restriktioner och beslut. Samtliga enheter utanför den statliga har en restriktionsstruktur som kan skrivas som

(2.18) gi (yi-. xp 20,5), 287), 28”) = 0:

där y och x som tidigare betyder den i:te enhetens målvariabel respek- tive handlingsparameter, men där den exogena variabeln z delats upp i tre delar, nämligen z”) som är förväntningarna om de delar av den stat- liga verksamheten som påverkar den ifrågavarande enhetens handlande, zfo) som är enhetens förväntningsvariabel rörande andra delar av samma nationella system som han tillhör och slutligen z”) som står för förvänt- ningarna om de helt externa omständigheterna.

I ett visst initialt läge förutsätts att samtliga enheter utom den statliga gjort upp en preliminär plan för valet av x, på grundval av dels den izte enhetens preferensfunktion, dels de preliminära prognoserna för z-variablerna. Genom en statistisk undersökning inhämtar då den stat- liga sektorn informationer om dessa preliminära värden på samtliga de variabler som förekommer i (2.18), dvs. om det avsedda resultatet, om den planerade användningen av handlingsparametrarna och om beting- elserna i form av de prognostiserade värdena på förväntningsvariab— lerna. Staten får alltså information om en punkt på restriktionsytan för var och en av de olika enheterna.

På grundval av detta material kan sedan staten genomföra en rad konsistenstest, dels på makronivån genom att t.ex. konfrontera den samlade arbetskraftsefterfrågan som framkommer i detta material med externa prognosberäkningar, eller genom att t.ex. direkt jämföra de förutsättningar de svarande gjort om statens handlingsparametrar eller av staten påverkade variabler med statens egna preliminära planer, dels även på sektorplanet genom att exempelvis jämföra produktionspla— nerna för en leverantör av input-varor med den marknadsutveckling,

1Teorin för »framtida marknader» har beskrivits av bl.a. G Debreu i »Theory of Value», Cowles Foundation Monograph No. 17, New. York 1959, kap. 7. Jfr även med J. Meade, a.a., s. 463—469.

' Se t. ex. Pierre Massé: »Le choix des investissements», Andra uppl., Paris 1964, s. 474—475. Jfr. även med J. Meade, a.a., s. 469.

Det som därvid framkommer kan läggas till grund för en ny iteration där staten denna gång eventuellt preciserar vissa av de drag som kan bli aktuella mot bakgrunden av vad som framkom under det första en- kättillfället. Vid denna förnyade undersökning erhåller enheterna även aggregerade informationer om vad som framkommit om planläget inom övriga delar av ekonomin vid den första omgången. Det nya materialet utsätts för nya konsistenstest och kan på nytt gå tillbaka till de en- skilda beslutsenheterna, osv. tills att man avbryter processen och fram- lägger det man då fått som resultat som en plan för den aktuella perio- den.

Flera olika problem anmäler sig dock vid bedömningen av denna s. k. indikativa planering: För det första måste man utgå ifrån att den för- utsätter ett samhälle med en ganska betydande intressegemenskap mel- lan staten å ena sidan och ekonomins övriga delar å den andra. Man har nämligen svårt att föreställa sig att enheter som kommuner eller företag i de fall motsättningarna sinsemellan eller i förhållande till sta- ten är stora skulle överlämna åt ett så pass öppet spel som iterativa planeringsenkäter att lösa upp konflikterna. Alternativt kan detta ut- tryckas så att i en situation med stora motsättningar om de övergripan— de målsättningarna eller hur dessa skall förverkligas så kan den indika— tiva planeringens teknik vara verkningslös om inte staten kan använda en tillräcklig arsenal av parametrar.

För det andra måste man även förutsätta att inflytandet från den grupp av exogena variabler som i (2.18) betecknades med zfä) inte är do- minerande i jämförelse med effekterna av z”) och z”). För om detta in- flytande skulle vara stort kommer man icke att ha vunnit någon nämnvärt säkrare grund för planeringen genom att utbyta informationer om 2”) och zf”) utan den plan som framkommer efter iterationerna blir ändå be- tingad av zfö). I takt med att olika värden på denna variabel realiseras kan då såväl staten som alla andra beslutsenheter tvingas att avvika från den framtida handlingslinje som ingick i den en gång konsistenta planen. Detta kan då i sin tur — särskilt om detta skulle gälla den stat- liga sektorn — kunna uppfattas som ett löftesbrott, vilket kan försvåra en framtida användning av samma planeringsteknik.

Denna slutsats blir dock helt annorlunda om zu?) är betydande för var och en av de enskilda beslutsfattarna men den centrala myndighe- ten har relativt goda prognosmöjligheter för denna variabelgrupp. Det- ta kan exempelvis vara fallet i fråga om delar av den tekniska utveck- lingen eller i fråga om den internationella marknadsutvecklingen. Att ställa resultatet av sådana prognosstudier — om de nu låter sig göras — till de planerande enheternas förfogande måste dock snarast anses vara produktion av en offentlig konsumtionsvara än en variant av indikativ planering.

Även om de begränsningar i den fulla tillämpningen av den indika— tiva planeringens teori som berördes ovan skulle föreligga — dvs. om starka intressemotsättningar eller en betydande osäkerhet om olika ex- terna omständigheter skulle vara förhanden —- kan likväl den statliga planeringen underlättas om man genomför åtminstone en första plane- ringsenkät. Syftet med denna skulle då inte vara att den skulle utgöra

det första steget i en process som skulle åstadkomma en konsistent plan- och förväntningsbild utan snarare det mera begränsade att infor— mera den statliga sektorn om de intertemporala bindningar som har gjorts eller under vissa förutsättningar kommer att göras av de övriga delarna av ekonomin. Dessa kommer i sin tur att betinga handlings- möjligheterna för den statliga ekonomiska politiken. Frågeställandet i planeringsenkäterna kommer emellertid då att inriktas mera på en kart- läggning av den intertemporala strukturen än på den beskrivning av vektorn av planer och förväntningar som avsågs med (2.18).

Litteratur

[1] K. J. Arrow: Social Choice and Individual Values. Cowles Commission Monographs No 12, New York 1951. [2] K.-O. Faxén: Monetary and Fiscal Policy under Uncertainty. Stockholm Economic Studies. New Series I. Stockholm 1957. [3] B. Hansen: Finanspolitikens EkonomiskaTeori. Penningvärdeundersök- ningen. Del II. SOU 1955: 25. [4] A. G. Hart: Anticipations, Uncertainty and Dynamic Planning. Andra uppl. New York 1951. [5] J. M. Henderson och R. E. Quandt: Microeconomic Theory. A Math- ematical Approach. New York 1958. [6] J. R. Hicks: Value and Capital. An Inquiry into Some Fundamental principles of Economic Theory. Andra uppl. London 1961. [7] E. Lundberg: Studies in the Theory of Economic Expansion. Andra uppl. Oxford 1955. [8] F. Modigliani och K. J. Cohen: The Role of Anticipations and Plans in Economic Behavior and Their Use in Economic Analysis and Fore- casting. Studies in Business Expectations and Planning. No. 4. Urbana 1961. [9] I. Svennilson: Ekonomisk Planering. Teoretiska studier. Uppsala 1938. [ 10] J. Tinbergen: Economic Policy: Principles and Design. Amsterdam 1956.

3. Den makroekonomiska planeringen i några andra länder

3.1. Den makroekonomiska planeringens framväxt i Europa

Om man med makroekonomisk planering menar en ekonomisk politik som har en långsiktig, strukturpolitisk inriktning, så förefaller det helt klart att en sådan verksamhet förekommit i en rad länder långt innan den kortsiktiga, kompensatoriska finanspolitiken slog igenom på 1930- talet. De under 1800-talet återkommande frihandelsdebattema och de olika beslut om bl. a. avveckling av handelshinder som man tog i anslut- ning till dessa, infrastrukturpolitiken kring sekelskiftet med järnvägs- byggande och ett tillskapande av nya orter är exempel på detta.

Om man däremot fattar begreppet makroekonomisk planering i en snävare bemärkelse som liktydigt med antingen en imperativ plan som reglerar verksamheten i hela ekonomin under en längre period eller en mera allmänt hållen utredning om ekonomins utvecklingstendenser på längre sikt, så är en sådan verksamhet av ett väsentligen senare datum. Den började genom den första ryska 5-årsplanen1 på 20-talet och under hela mellankrigsperioden synes detta ha varit den enda förekommande formen av planering i denna snävare bemärkelse. Genom de politiska förändringar som följde efter det andra världskriget kom ett antal länder att inlemmas i samma ekonomisk—politiska system som det ryska, vilket bl. a. medförde att man i en del av dessa länder relativt snart efter krigs- slutet påbörjade ett planeringsarbete av samma typ som det ryska. Re- sultaten av detta har successivt redovisats i den årliga ECE-publikatio- nen »Economic Survey of Europe».

Även för de 5. k. marknadsekonomierna kom krigsslutet och det där- på följande återuppbyggnadsarbetet att initiera ett makroekonomiskt planeringsarbete. Bakgrunden varierade från fall till fall: i vissa länder som t. ex. Norge och Sverige fanns motiven att söka i behovet av en avveckling av krigstidens regleringsekonomi, i andra som t. ex. Frank- rike och Nederländerna var detta dessutom även knutet till förhållandet att den produktionskapacitet som förstörts under kriget snabbt be- hövde byggas upp på nytt.

Den amerikanska Marshall-hjälpen föranledde även att ett antal väst—

1 Denna första ryska S—årsplan omfattade åren 1928/1929—1932/1933.

europeiska länder 1947—48 utarbetade planer för den ekonomiska ut- vecklingen under den närmaste S-årsperioden. För Sveriges vidkomman- de kom detta att leda till utarbetandet av den första egentliga långtids- utredningen, för andra länder som t. ex. Storbritannien och Västtyskland fick detta första planeringsförsök ingen omedelbar fortsättning av sam- ma slag, lika lite som det till synes avsatte några egentliga spår i den förda ekonomiska politiken i dessa länder.1

I andra västeuropeiska länder fortsatte emellertid den makroekono- miska planeringsverksamheten och särskilt i Frankrike, Nederländerna och Norge raffinerades metoderna och gavs verksamheten en succes- sivt allt starkare institutionell förankring. I såväl Frankrike som Norge utarbetades planer eller långsiktiga utredningar med fyra års intervall 1954, 1958 och 1962 och i Nederländerna presenterades industrialise- ringsplaner för perioderna 1953—1957 och 1959—1962. I Sverige följde successivt S-åriga långtidsutredningar och under 60—talet utvidgades kretsen av långtidsutredande länder med bl. a. Belgien, Grekland, Irland, Spanien och Storbritannien.2

Parallellt med denna utveckling inom de västeuropeiska länderna raf— finerades metoderna snabbt inom östländerna. Den ursprungliga, ryska 5-årsplaneringen hade i betydande utsträckning varit en konsistensplane- ring med varuvisa försörjningsbalanser uttryckta i volymer som främsta arbetsinstrument. Utvecklingen under efterkrigstiden i särskilt Polen, Tjeckoslovakien och Ungern innebar att man experimenterade med olika programmeringsmetoder och även att centraliserings-decentraliserings- problematiken infördes i planeringsarbetet. Helt självklart kom plane- ringsarbetet i dessa östländer att få en delvis annan inriktning än i Väst— europa eftersom planeringen i länder med kollektivt ägda produktions— medel inte endast begränsats till de makroekonomiska problemställning- arna utan även innefattat beslutsproblem ända ner på mikronivån. Del- vis beroende på det annorlunda systemet för styrning och resurstilldel- ning blir strukturen hos konjunkturrörelserna och hos osäkerheten om de framtida betingelserna av en annan typ än i marknadsekonomierna och man har hävdat att även detta utgjort en viktig betingelse för ut- formningen av planeringssystemet i dessa länder. Investeringsverksam- samhctens olikartade behandling kan tjäna som exempel på detta: i marknadsekonomiema har man i en del fall — t. ex. i Frankrike och Ne- derländerna3 _ lagt ner betydande forskningsresurser på att ekonomet- riskt kartlägga investeringsbenägenhetens bestämningsfaktorer. I öst— ekonomierna förutsätts de investeringsresurser som planen allokerar till de olika företagsenheterna till följd av planens imperativa karaktär alltid bli utnyttjade. Den generella konsistensen hos planen medför att före- tagsenheterna alltid kommer att tillförsäkras de finansiella och reala resurserna härför, varvid man dock inte behöver — som i t. ex. de franska planerna — fästa något avseende vid om detta innebär en hög eller låg grad av självfinansiering.

Ytterligare exempel på sådana djupgående skillnader i angreppssätt kan hämtas från utrikeshandelns område, där östländernas relativt strik-

1 Detta omdöme fälls i ECE [2], not 4 på s. II:2. 2 Beskrivningar av dessa länders planeringssystem ges i ECE [2]. 3 För närmare redogörelser för modellarbetet i dessa länder, se t. ex. ECE [3] och ECE [4].

ta bilateralism och för övrigt även den relativt sett mindre omfattningen av utlandsberoendet medför att denna grupp av faktorer kan behandlas med andra metoder än vad som är fallet i de västeuropeiska länderna.

Den här antydda bilden av den makroekonomiska planeringens ut- veckling skulle blivit alltför missvisande om man inte medtagit de opi- nioner i dessa frågor som varit rådande i Västtyskland. Man har där klart tagit avstånd från tanken att det skulle vara en uppgift för staten att medelst centrala planer försöka styra näringslivets utveckling. Inte heller ankommer det på staten att medelst centrala prognoser söka på- verka handlandet hos beslutsfattarna inom produktionssystemet. De cen- trala ekonomisk—politiska målsättningarna om en snabb ekonomisk till— växt vid stabila priser tillgodoses i stället bäst genom att staten skapar en sådan ram för den ekonomiska verksamheten att den fria konkur- rensen kan få ett så stort spelrum som möjligt.1 Ledande temata i denna neo-liberala ekonomiska politik har också varit avlägsnande av tarrifära handelshinder och en successivt skärpt antimonopolpolitik.

Denna ekonomiska politik hade fram till 1966 en kraftfull företrädare genom L. Erhard, men även efter denna tidpunkt, då det socialdemo- kratiska partiet (SPD) fått ett växande inflytande över den ekonomiska politiken, ligger i stort sett denna liberala grundinställning fast. I SPD:s s.k. Godesberg-program, vilket antogs 1959, ansluter man sig till upp- fattningarna att de fria marknadskrafterna och den fria konkurrensen bör vara de grundläggande premisserna för den ekonomiska utveck- lingen i Västtyskland. Koalitionsregeringen beslöt visserligen under 1967 att i fortsättningen publicera en årlig ekonomisk rapport i vilken man preciserar målsättningarna för den ekonomiska politiken men denna har i huvudsak givits en stabiliseringspolitisk inriktning.

En intressant fråga i anslutning till den västtyska inställningen till makroekonomisk planering är hur tillkomsten av den gemensamma marknaden (EEC), som alltså i sig inrymmer så pass diametrala mot- satser som Frankrike och Västtyskland, kommer att påverka planerings- aktiviteten i dessa länder. Att man tidigt haft ett intresse för att hitta ge- mensamma lösningar omvittnar den rapport om långtidsutredningsme- todik som en expertgrupp utarbetade redan i början av 60-talet.2 Men när den dåvarande franske finansministern R. Marjolin under minister- rådets möte i november 1963 föreslog att man i aktionsprogrammet för den andra fasen i utvecklandet av gemenskapen skulle inskriva regler för en gemensam ekonomisk planering på något längre sikt, mötte detta ett mycket starkt motstånd från L. Erhard.3

1 Denna västtyska nec-liberalism kan återföras på den s. k. Freiburgskolan under 30-talet. Ett ledande namn i denna skola, som alltså fick politisk be- tydelse först efter andra världskriget, var W. Eucken, vars »Die Grundlagen der Nationalökonomie», femte upplagan, Godesberg 1947 och »Grundsätze der Wirtschaftspolitik», Täbingen 1952, spelat en stor roll som teoretisk grund för 50- och 60-talens ekonomiska politik i Västtyskland. För en allmän översikt över den västtyska politiken, se t. ex. det i litteratur- förteckningen upptagna arbetet av G. Enton, M. Forsyth och M. Maclennan. ” Methoden zur Vorausschätzung der Wirtschaftsentwicklung auf lange Sicht. Statistische Informationen 1960, No 6. Statische Amt der Europäischen Gemeinschaften. Luxemburg—Bryssel 1961. 5 För ett referat av denna debatt, se D. Swann och D. L. McLachlan: »Con- centration or Competition: A European Dilemma?» PE P European Series, No 1, Januari 1967.

Det skulle dröja ända till 1966 innan ett gemensamt utredningsarbete på detta område startade inom EEC. En av orsakerna till att man då kunde uppnå enighet kring denna fråga var att den franska plane— ringen, vilket skall beröras i det närmast följande aVSnittet, fått en mera flexibel utformning. En annan var att den tidigare västtyska antipatin mot alla former av central planering något modererats. Arbetet tog sig den formen att man dels tillsatte en särskild kommitté med uppgift att kartlägga den ekonomiska utvecklingen »å Moyen Temie», dels även en särskild utredningsgrupp av oberoende experter. Den senare tog som sin uppgift att på grundval av nationella utredningar göra prognoser för de makroekonomiska aggregaten fram t. o. m. 1970. I fallet med Västtysk- land gjordes dock av de västtyska experter som deltog i utrednings- gruppens arbete en från regeringen i Bonn avvikande bedömning. En- ligt de nationella bedömningarna förväntade man sig en tillväxt i BNP till fasta priser om 3,5 % om året under perioden 1966—1970. Enligt cxpertbedömningarna borde denna uppskattning höjas till 4,2 % om året, vilken uppfattning även delades av kommittén i deras rapport,1 vilken i sin tur antogs av ministerrådet under 1967.

Kommittén utarbetade senare en revision av detta program, vilket presenterades som ett andra utvecklingsprogram för gemenskapen. Detta reviderade program, som antogs av ministerrådet i december 1968, gäll- de dock fortfarande samma period som det första, nämligen 1966— 1970.

Efter detta har även ett tredje program2 för 1971—1975 utarbetats av kommittén, vilket under hösten 1970 förelades ministerrådet för god— kännande.3 Denna utredningsverksamhet synes alltså nu ha blivit ett per— manent inslag i gemenskapens arbete. Fortfarande är dock det gemen- samma programmet i huvudsak byggt på de nationella bedömningarna. Det ökade informationsutbytet inom ramen för sexstatssamarbetet gör det dock sannolikt att dessa nationella utredningar och bedömningar sinsemellan kan utformas mera konsistent i fråga om t. ex. handelsutby- tet än vad som eljest skulle varit fallet.

I tillägg till denna mycket ytliga översikt och som en allmän bak- grund till den följande redogörelsen i kapitel 4 för de svenska långtids— utredningarna skall i de återstående delarna av detta kapitel korta be- skrivningar ges av den motsvarande verksamheten i Frankrike, Norge och Storbritannien. Valet av dessa tre länder skall något motiveras.

Frankrike har valts med hänsyn till att den franska planeringen har varit föremål för en stor uppmärksamhet sedan lång tid tillbaka och ansetts utgöra ett föredöme för länder som befinner sig i en motsva- rande ekonomisk—politisk situation. Men valet av detta land kan även motiveras mot bakgrunden av de förändringar som skett i planerings- arbetets uppläggning under 60-talet och som avspeglar intressanta erfa- renheter från genomförandet av de tidigare planerna.

Valet av Norge har främst motiverats av att man där har ett intressant

1 Projet de Programme de Politique Economique a Moyen Terme, 1966— 1970. Com. (66) 170, 29 april 1966. 2 Projet de Troisieme Programme de Politique Economique å Moyen Terme. Com (70) 1200, 21 oktober 1970. 3 Se vidare »Europeiska Ekonomiska Gemenskapen», Del 7, Handels- departementet, Stockholm 1970, s. 62.

exempel på samspelet mellan ekonometriska modeller och planeringsar- bete. Likheterna mellan Sverige och Norge i fråga om storlek och poli- tisk struktur kan även anföras som ett ytterligare motiv.

Trots att planeringsverksamheten i Storbritannien egentligen är be- gränsad till publiceringen av »The National Plan» 1965 kan det ha sitt intresse att försöka analysera orsakerna till att detta i och för sig ambitiöst upplagda planeringsarbete i huvudsak stannade vid detta enda försök.

Genom att begränsa framställningen till dessa tre länder utelämnar man representanter för det metodiskt sett intressanta planeringsarbetet i de östeuropeiska länderna. Som skäl härför kan man dels anföra att planeringsarbetet och de modeller man arbetar med där finns utförligt dokumenterade i ECE [2], [3] och [4] samt hos exempelvis Kornai [5], dels att de politiska förutsättningarna för plangenomförandet är så an- norlunda i dessa länder att det är tveksamt om de erfarenheter man gjort där har så mycket att ge för långtidsutredningsarbetet i Sverige.

Genom denna avgränsning utelämnas emellertid även länder som t. ex. Finland och Nederländerna trots såväl metodiskt intressanta modellför- sök som klara likheter med den svenska ekonomisk—politiska strukturen. Något annat skäl än ett begränsat utrymme i denna bilaga givs emel- lertid inte för detta, möjligen endast att dokumentationen från respektive institutioner1 om detta utredningsarbete är relativt lättillgänglig och att detta arbete även har rapporterats i de i litteraturförteckningen upptagna ECE-publikationerna.

Vid beskrivningen i såväl detta som det följande kapitlet av utred— ningsmetoder och planeringssystem stöter man på stora verifieringspro- blem. Man kan visserligen i såväl tryckta utredningsrapporter som re- geringsdeklarationer dokumentera metoder, resultat och ställningstagan— den, men när det gäller att beskriva den effekt som planerna eller ut— redningarna de facto haft på den förda ekonomiska politiken eller på den ekonomiska utvecklingen överhuvudtaget, så blir möjligheterna att do- kumentera detta väsentligen mera begränsade. Särskilt svårt har det varit att få ett grepp om den franska planeringens reella innebörd.

Problem av detta slag har medfört att den följande redogörelsen mera har kommit att handla om metoder och utredningsresultat än om lång- siktig ekonomisk politik.

3.2 Fransk ekonomisk planering 1947—19702

Av det föregående avsnittet bör ha framgått att utformningen av den centrala, ekonomiska planeringen i ett land är — eller bör vara — be- tingad av de politiska möjligheterna att genomföra planen. Det är där— för naturligt att inleda denna redogörelse för den franska planeringen med en kortfattad genomgång av de viktigare ekonomisk—politiska me— del som står till den franska regeringens förfogande i samband med ge- nomförandet av planerna.

1 För Finlands vidkommande gäller det skrifter från Sekretariatet för det ekonomiska rådet, Helsingfors, och för Nederländerna utredningar i detta ämne från Central Planning Bureau i Haag. * Detta avsnitt bygger i stor utsträckning på ECE [2] och V. Lutz [6].

3.2.1. De ekonomisk—politiska instrumenten Priskontroll

Genom en särskild fullmaktslag gavs den franska regeringen i juni 1945 rätt att reglera priser och handelsmarginaler. Vid lagens införande kon- firmerades endast den då rådande prisregleringen som fr.o.m. 1947 successivt avlägsnades på olika varuområden.

En allmän priskontroll infördes emellertid på nytt i september 1952 och denna varade i princip ända fram till 1958 då den avlyftes genom Pinay—Rueff—reformerna i den ekonomiska politiken. Med undantag för jordbruks- och stålprisema var priserna sedan praktiskt taget befriade från all kontroll fram till 1963, då denna på nytt började införas för att mot slutet av detta år omfatta praktiskt taget hela varuområdet och ett antal »strategiska» tjänster.

Av särskilt intresse är införandet under 1966 — på förslag av den dåvarande finansministern M. Debré — av s. k. »Contrats de Program- me», vilka innebar att hela branscher eller enskilda företag kan beviljas undantag från priskontrollen under förutsättning av att man uppfyller vissa krav i fråga om investeringsåtaganden, exportutveckling eller löne- utveckling. Kontraktsformen, som utformades i direkt anslutning till den femte planen, kan bli föremål för uppsägning från statens sida om ut- vecklingen inte följer den som förutsatts, vilket då bl. a. innebär ett åter- tagande av rätten till fri prisbildning.

De statliga utvecklingskreditema och den allmänna kreditpolitiken

Uppskattningsvis så finansierades nära 50 % av den totala kapitalbild- ningen i Frankrike under 40-talets senare år med rent statliga lån. Pro- centsatsen har sedermera successivt sjunkit för att under 60-talet tidvis ligga under 20 %. Redan 1948 skapades en särskild fond (Fonds de Modernisation et d'Equipment) för den statliga kreditgivningen, som 1955 omorganiserades till en »Fonds de Développement Economique et Social» (FDES), vars styrelse har att fördela de statliga krediterna i en- lighet med den centrala ekonomiska planens målsättningar. I denna sty- relse ingår representanter för bl. a. finansdepartementet, centralbanken »Banque de France» och för plankommissionen, vilket innebär att de statliga kreditbesluten — vare sig de gäller statens egen verksamhet eller de privata företag som ansökt om lån -— är i hög grad både centralise- rade och samordnade med planen. FDES:s styrelse kontrollerar direkt ca 10 % av den totala kreditgivningen i Frankrike men därutöver spe- lar den även en väsentlig roll för kreditgivningen från det största insti- tutet för långfristiga krediter, nämligen >>Caisse des Dépöts et Consigna- tions», nämligen på så sätt att denna styrelse upprättar prioritetsord- ningen för den utlåning som sker till sektorerna utanför bostadsbyggan- det och den kommunala långivningen. Även den medellånga och den långfristiga långivningen från den privata men statskontrollerade »Crédit national» är föremål för kontroll ur plansynpunkt; alla medellånga lån (2—5 år) som är större än 1 miljon francs och alla långfristiga lån som överstiger 2,5 miljoner skall i fråga om sitt ändamål godkännas av plan- kommissionen. Emissionskontrollen för obligationslån som är större än

1 miljon francs är även föremål för konsultationer i fråga om ändamå- let mellan finansdepartementet och plankommissionen. Uppgifterna om hur denna selektiva kreditmarknadspolitik verkligen fungerar är diver— gerande.1 Det framstår dock som klart att det förefinns ett institutiona— liserat system för styrning av en betydande del av den medellånga och långa kreditgivningen. Det är även känt att man vid vissa tillfällen träffat frivilliga överenskommelser med affärsbankerna om en selektiv behandling av de korta krediterna. Hur sedan hela detta system för styrning av kreditgivningen faktiskt fungerat som medel för genomfö- randet av de olika planerna är svårt för en utomstående att med bestämd- het uttala sig om.

Det bör emellertid framhållas att för de privata företagen utanför jordbrukssektorn så har självfinansieringen -— räknad brutto — hållit sig mellan 60 % och 80 % under 60-talet. Några försök — utöver dem som indirekt följer av skattepolitiken — att selektivt styra dessa företagens egna medel har inte förekommit, vilket sammantaget synes innebära att staten endast har möjligheter att selektivt styra marginella delar av in- vesteringsaktiviteten.

Skattepolitiken

Den grundläggande utvecklingen i den franska skattepolitiken under efterkrigstiden har varit i riktning mot en ökad neutralitet i beskatt- ningen av företagen. Ett väsentligt steg i denna riktning togs redan ge— nom övergången 1954 från den allmänna omsättningsskatten till en skatt på törädlingsvärdet (T VA). Avlägsnandet under vissa omständigheter av dubbelbeskattning av dotter— och moderbolag 1965 ansågs också vara ett steg i denna riktning. Under 60-ta1ets början avlägsnades även en del särbestämmelser på avskrivningsområdet.

Utvecklingen har emellertid även gått åt andra hållet: 1957 infördes s.k. »Contrats Fiscaux» som innebar att ett företag kunde — efter godkännande av FDES — teckna ett kontrakt med finansdepartementet som garanterade företaget vissa fördelar i form av subventioner och/ eller skattelindringar i kombination med långfristiga finansieringsåtagan- den under förutsättning att företaget utfäste sig att uppfylla vissa mål- sättningar som låg i linje med den centrala planen. Ett exempel på detta är överenskommelsen med automobilindustrin 1957 som bl. a. gick ut på att denna bransch förband sig att i fortsättningen exportera minst två tredjedelar av produktionsökningarna.

Användningen av dessa speciella kontrakt har fortsatt även under 60-talet i samband med strukturomvandling av företag eller branscher och t. ex. för större forskningsinvesteringar. I motsats till de första kon— trakten är de som tecknats senare föremål för årliga revisioner och har i allmänhet begränsats till enbart fiskala lättnader och inte direkta sub- ventioner.

1 A. Shonlield hävdar i »Modern Capitalism», Oxford 1965, s. 169 att franska företag i allmänhet inte gör någon större låneansökning »without clearing it first with the Commissariat». En motsatt inställning redovisas av P. Bauchet i »Economic Planning: The French Experience», New York 1964, s. 105. Enligt denna är det tveksamt om kreditmarknadsinstituten tar hänsyn till plankommissionens prioriteringar.

I den femte planen, som gällde åren 1966—1970, framhölls behovet av att förstärka företagssektorns likviditet och som en följd av detta sänktes genom ett särskilt system av skattekrediter den effektiva beskatt- ningen av de utdelade vinsterna från 50 till 25 %. Genom den därige— nom ökade nettoavkastningen avsåg man att stimulera utbudet av risk- villigt kapital. I och för sig låg denna åtgärd helt i linje med intentioner- na i den femte planen men man har från plankommissionens sida fram- hållit att man i tillägg till denna generella reform behöver ytterligare me- del som kan användas för att selektivt förstärka företagens likviditet.

Slutintrycket av det franska systemet för beskattning av företagssek- torn är att det inrymmer ett betydande inslag av selektiva åtgärder som bl. a. kan användas i samband med genomförandet av den centrala eko- nomiska planen. De förändringar som företagits i riktning mot en ökad neutralitet i beskattningen av företag kan tolkas så att man härigenom endast skapat enklare förutsättningar för användningen av selektiva in- terventioner.

Inkomst— och fördelningspolitiska medel

Den franska ekonomins utveckling under efterkrigstiden har åtminstone vid en jämförelse med mellankrigsåren uppvisat en betydande tillväxt i produktionskapaciteten. Däremot har prisutvecklingen och den externa balansen varit klart otillfredsställande. Detta ledde under 60-ta1et till att man mer och mer införde överväganden om pris- och kostnadsut- vecklingen i planarbetet och att man uttryckte storheterna i den färdiga planen inte enbart i fasta utan även i löpande priser. Prisutvecklingen kom därigenom att explicit ingå som en målvariabel i planen, med in- komstfördelning och löneutveckling som väsentliga restriktioner.

Det förefaller dock som om man på detta område inte hade tillgång till härför avpassade instrument. Olika försök har dock gjorts: I mars 1961 hotade dåvarande premiärministern M. Debré i ett öppet brev den centrala arbetsgivarorganisationen (CNPF) med sanktioner i form av ökad importlicensiering om man inte begränsade löneökningarna till 4 % om året. I september 1962 sammankallade man under ledning av »Conseil Supérieur du Plan» en konferens om inkomstbildningen med representanter från staten samt arbetstagare- och arbetsgivarorganisa- tionerna. En andra sådan inkomstkonferens hölls under 1963 och 1964 och den resulterade i ett antal rekommendationer, som bl. a. gick ut på att man i arbetet med den femte planen i större utsträckning än tidigare skulle ägna uppmärksamhet åt frågorna rörande inkomstbildningen och inkomstfördelningen. På grund av bl. a. den stora tveksamheten från fackföreningarnas sida att delta i denna typ av överläggningar utanför det reguljära förhandlingsarbetet resulterade inte dessa konferenser i några konkreta överenskommelser. Den fortsatta ekonomiska och poli— tiska utvecklingen i Frankrike under 60-talet vittnar även om att man på det inkomstpolitiska området inte har en medelsarsenal som svarar emot den planering i löpande priser som t. ex. kommit till uttryck i den femte planen.

Planen som ett »Contrat Social»

Ett subtilt men inte desto mindre ofta framhållet instrument för plan- genomförandet ligger i själva det sätt på vilket planerna tillkommit. Fram t. o. m. 1968 deltog representanter för en rad olika institutioner och intressegrupperingar i utarbetandet av planerna: från statens sida deltog inte endast representanter från finansdepartementet utan även från en rad olika fackdepartement. Näringslivet var representerat genom branschorganisationer och storföretag. Arbetstagar- och arbetsgivarorga- nisationer deltog likaså. Detta är — med Jean Monnets ord — ett uttryck för en »Economic Concertée», där man med planen som uttrycksmedel kommer överens om den för hela nationen bästa, ekonomiska utveck- lingen.1

I detta ligger då också att deltagandet i planarbetet förpliktigar de medverkande parterna att verka för att planens målsättningar och in- tentioner förverkligas. Under tidigare skeden kan alltså planen sägas ha fungerat som ett »Contrat Social» mellan de parter som deltagit i dess utarbetande.

Såsom närmare skall redogöras för i det följande avsnittet 3.2.3 har åtminstone två större avsteg gjorts från denna princip. Ena gången hände det 1963 då staten fick ersätta den fjärde planen — gällande 1962-— 1965 — med ett särskilt stabiliseringspolitiskt program, som i jämförelse med den ursprungliga planen innebar revideringar nedåt av tillväxttak- terna.

Den andra gången detta hände var 1968 då arbetstagarorganisationer- na till följd av oroligheterna i maj detta år drog tillbaka sina represen- tanter från planeringsarbetet. Den sjätte planen, såsom den togs av Na- tionalförsarnlingen under 1970, var således inte »förankrad» hos arbets- tagarorganisationerna. Vilka konsekvenser för plangenomförandet som detta kommer att få är svårt att uttala sig om. Det kan dock göras troligt att den sjätte planens genomförande inte kommer att bli så helt annor- lunda än vad som gällt för de närmast föregående eftersom arbetstagar- organisationemas deltagande i det tidigare planarbetet inte någon gång varit särskilt aktivt.2

En annan »implementeringsfaktor» som P. Massé ett flertal gånger pekat på3 och som även berördes i kapitel 2 är de effekter som den centrala planen får genom att påverka företagens och de övriga besluts- fattamas förväntningar och prognoser. Till följd av den generella kon- sistensen i planen blir den ett prognosmaterial som t. ex. enskilda företag har svårt att på egen hand ta fram och genom att accepteras som ett be- slutsunderlag av företagen skapar man förutsättningar för att planen delvis skall bli självförverkligande. Förutsättningen för detta är dock att den franska ekonomin i betydande utsträckning har en autonom struk- tur. Om detta inte är fallet måste planen även innehålla prognoser över helt exogena förhållanden som t. ex. över kostnadsutvecklingen i andra länder. Om man i detta centrala prognosmaterial skulle ha felbedömt ut- vecklingen så kan en sådan allmän användning av planen som besluts-

1 För en närmare redogörelse för idén om denna »samarbetets ekonomi» se F. Bloch-Laine: »A la recherche d'une economic concertée», Paris 1959. 9 Denna uppfattning hävdas i ECE [2] på s. V:14. ” Se Lutz [6], kap. VI och XVI.

underlag hos företagen leda till värre situation än om varje enskild be- slutsenhet gjort sina egna bedömningar. Argument av detta senare slag har bl. a. från västtyskt håll anförts mot det sätt att planera som man använt i Frankrike, där man för övrigt under 60-talet i tilltagande ut- sträckning infört flexibilitetsresonemang som ett sätt att beakta osäker- heten om de i förhållande till den egna ekonomin helt exogena faktorer- na. I takt med att man mer lägger upp den centrala planen med beak- tande av behovet av flexibilitet, så kommer även dess användning som ett absolut prognosmaterial hos företagen att minska i betydelse.

Ett försök till sammanfattning

Den franska planeringen brukar — såsom framhölls i kapitel 2 — beskri- vas som ett exempel på en indikativ planering, vilken i motsats till den imperativa planeringen använder mera av överenskommelser och ge- mensamma prognoser som medel. Samtidigt har den ovanstående redo- görelsen för de ekonomisk-politiska medel som står till förfogande för bl.a. plangenomförandet visat att det franska systemet inrymmer be- tydligt större möjligheter till selektivitet i åtgärderna rörande företagens ekonomiska beteende än vad som t. ex. är fallet i Sverige. Det har även framhållits att denna selektivitet tidvis utnyttjats i samband med genom- förandet av planerna.

Det är emellertid mycket svårt att avgöra om dessa, till synes kraft- fulla medel att förverkliga en viss, central plan står i något motsatsför- hållande till den indikativa — eller om man så vill »mjuka» — karaktären hos planeringen. Den behöver inte göra det om det föreligger en sådan intressegemenskap mellan staten och företagssektorn att de åtgärder som vidtas i samband med genomförandet av planerna endast konfirme- rar olika typer av överenskommelser som träffats redan under planarbe- tcts gång.

3.2.2. Institutionerna för planarbetet

Grundstrukturen hos de institutioner som utarbetar de franska pla— nerna formades redan i samband med arbetet på den första planen, som påbörjades omedelbart efter det andra världskrigets slut. Visserligen har verksamheten vuxit i omfattning och även fått en del nya förgreningar i takt med exempelvis den regionala politikens framväxt men grundstruk- turen har dock bibehållits tämligen intakt under den därpå följande ra- den av numera sex planer.

Den centrala myndigheten är »Commissariat Général au Plan», vars chef är »Commissaire Général». Fram till 1967 var denna direkt under- ställd premiärministem. Detta år infördes emellertid den förändringen att man tillkallade en motsvarighet till de svenska konsultativa statsråden, som fick som uppgift att handlägga frågor rörande den ekonomiska och regionala planeringen.

Det centrala planeringskommissariatet har avsiktligt hållits ganska li- tet: under 60-talet har dess personalstat endast omfattat ca 150 perso- ner. Detta har inneburit att en väsentlig del av utredningsarbetet fått uföras utanför kommissariatet. I första hand har två institutioner med-

verkat i denna typ av arbete, nämligen det till finansdepartementet knut- na »Service des Etudes Economique et Financiéres» (SEEF) och »Institut National de la Statistique et des Etudes Economique» (INSEE). I fråga om prognoserna på den privata konsumtionens område deltar även »Centre de Recherche et de Documentation sur la Consommation» i planarbetet.

Dessa tre nämnda institut deltar endast i det inledande utrednings- skedet. Såsom redan framhölls i föregående avsnitt kännetecknas den franska planeringen av ett omfattande samrådsförfarande och detta äger i första hand rum inom s.k. »Commissions de Modernisation», vilka inrättas och tillsätts av regeringen på förslag av »Le Commissaire Général». De första moderniseringskommissionerna tillsattes redan

19461 och deras antal uppgick under slutet av 60-talet till över 30. De flesta av dessa är »vertikalt» konstruerade, dvs. de har att behandla ut- vecklingsproblemen inom en hel bransch eller sektor. Vid sidan av dessa förekommer även »horisontella» kommissioner som behandlar generella problemkretsar rörande t. ex. arbetskraften, utbildning, forskning, regio— nal utveckling.

De allmänna utvecklingsproblemen som planen aktualiserar diskuteras sedan 1961 i »Conseil Supérieur du Plan», i vilket premiärministern fungerar som ordförande och som innehåller representanter för olika intresseorganisationer. I detta arbete deltar även representanter för »Conseil Economique et Social», som är ett centralt råd, i vilket ingår ca 200 personer.

Man har uppskattat att sammanlagt ca 3 000 personer deltar i ut- arbetandet av en plan. Detta arbete omspänner totalt en tidrymd av ca 3 år.

Gången i arbetet är ungefär följande: F örst undersöker de utrednings— institut som deltar i planarbetet tillväxtbetingelsema för den aktuella tidsperioden. Under de senare planerna har detta arbete resulterat i ad hoc-rapporter, i vilka ett antal strategiska frågor på ett tidigt stadium underställts regeringens och nationalförsamlingens avgörande. På basis av dessa ställningstaganden, som gäller de allmänna målen för planperioden, fortsätter därefter arbetet i de olika kommissionerna. Under denna fas av arbetet spelar plankommissariatet en helt central roll genom att vara den organisation som har ansvaret för att detta mångförgrenade arbete hålls samman i en enda konsistent utvecklingsbild.

Den färdiga utredningsrapporten, som då godkänts av »Conseil Supé— rieur du Plan», blir slutligen föremål för behandling i nationalförsam— lingen i form av att huvudresultaten i planen antas som en lag. Möjlig- heterna för denna slutliga instans att påverka resultaten är av tekniska skäl inte stora eftersom en isolerad ändring till följd av den generella konsistensen kan få konsekvenser som det kräver en ny detaljbehandling att kartlägga. Det var insikten om att den egentligt politiska bedöm— ningen av planen kommer för sent när planen är helt utarbetad som gjorde att man fr. o. m. arbetet på den femte planen införde de ovan nämnda ställningstagandena på ett tidigare stadium av planarbetet.

1 Enligt en källa citerad på s. 11 i Lutz [6] hade man haft Stafford Cripps industriella samarbetsgrupper som förebilder.

Den följande genomgången kommer i huvudsak att begränsas till de successiva förändringar som vidtagits i planarbetet och de faktorer som ligger bakom dessa. För en redovisning av planernas konkreta innehåll och för beskrivningar av deras utfall hänvisas till V. Lutz”s undersök- ning [6].

Den första plutten

Den första franska planen, som efter sin upphovsman även brukar kallas Monet-planen, omfattade ursprungligen perioden 1946—1950, men kom för att bringas i överensstämmelse med planeringen av Marshall-hjälpen att utsträckas till att gälla ända fram t. o. m. 1952—1953.

Denna plan avviker i väsentliga avseenden från den rad av planer som sedan skulle följa. Till en del är detta en naturlig följd av att national- räkenskapema och modellinstrumenten inte fanns tillgängliga under de år planen utarbetades. Ett tecken på detta är att den inte innehåller estimat på den samlade produktionskapacitetens utveckling utan endast anger målen i termer av ett antal basindustriers utveckling.

Planen är vidare klart interventionistisk till sin karaktär och avviker därigenom från den indikativa karaktär som de följande planerna har. Även detta är en helt naturlig följd av de speciella, ekonomisk—politiska betingelser som gällde för återuppbyggnadsverksamheten under de första efterkrigsåren. Som redan tidigare framhållits finansierades då en bety- dande del av kapitalbildningen genom statliga fonder och en stor del av krigsårens regleringsmekanismer var fortfarande i användning.

Den aggregerade industriproduktionen i Frankrike översteg mot plan- periodens slut 1929 års nivå med endast 10 % att jämföra med de 25 % som den ursprungliga planen förutsatt. En av orsakerna till detta var den ständiga reträtt till en deflationistisk politik som man tvingades till med hänsyn till inflationsutvecklingen och den bristande externa balan- sen. De begränsade sektormålsättningar som uppsatts för i första hand energi-, järn- och stål-, cement- och transportsektorerna kom däremot att i större utsträckning förverkligas.

Trots vad som ovan sades om den speciella karaktären hos denna första plan, kom den dock att innebära införandet av de planeringsinsti- tutioner som sedan varit bestående, nämligen plankommissariatet och moderniseringskommissionerna.

De andra och tredje planerna

Den andra planen, som omfattade perioden 1954—1957, och den tredje, som gällde åren 1958—1961, kom att innebära genombrottet för den egentliga indikativa planeringen. Man hade då under åren kring 1950 avlägsnat en hel del av krigsårens regleringar och plangenomförandet blev som en följd härav mera »mjukt» än vad som varit fallet under den första planen.

Under ledning av den nye plankommissarien P. Massé började man nu även att förse planeringsförfarandet med den teoretiska överbyggnad som delvis berördes i kapitel 2, avsnittet 4.

Utfallet av den andra planen var framgångsrikt i den meningen att ett flertal av de målsättningar som formulerats — bl.a. för BNP och industriproduktionen — kom att överträffas. Men priset för denna ut- veckling hade varit en mot slutet av planperioden besvärande inflations- utveckling och begynnande betalningsbalansproblem.

Detta ledde 1958 till en krissituation som man sökte åtgärda genom Pinay-Rueffs stabiliseringspolitiska program. Redan under den tredje planens första år fick man införa åtgärder som inte varit förutsedda i planen och mot slutet av planens andra år 1959 kunde man konstatera att utvecklingen låg ungefär ett år efter den planerade. Året därpå fick regeringen officiellt deklarera att den tredje planen övergivits och ersatts med en interimistisk plan för de två återstående åren 1960 och 1961.

I jämförelse med den ursprungliga planen representerade revisionen nerdragningar på ett flertal punkter. I efterhand kan man konstatera att den faktiska utvecklingen för hela 4-årsperioden kom att i vissa avseen— den ligga närmare den ursprungliga planens estimat än den reviderades. Revisionen utfördes just innan den expansion började som till en del var det fördröjda resultatet av Pinay-Rueff-reformerna 1958 och till en del även resultatet av de stimulansåtgärder i fråga om t. ex. investeringarna som föreslagits i den interimistiska planen. Tillväxten i det samlade pro- duktionsresultatet kom att ligga ungefär mitt emellan det ursprungliga och det nedreviderade estimatet, investeringsutvecklingen kom att näs- tan helt överensstämma med det högre estimatet i den ursprungliga pla- nen. Att utvcklingen på utrikeshandelns område bättre förutsades av den reviderade planen är en ganska naturlig följd av att man i denna kunde ta hänsyn till den devalvering som vidtogs i december 1958 som ett led i Pinay—Rueff—åtgärdema.

Utvecklingen under den tredje planperioden synes ge ett ganska klart belägg för att man inte i den ursprungliga planen beaktat möjligheten av ett så accentuerat konjunkturellt mönster som faktiskt kom att förverk- ligas, med en av stabiliseringspolitiska skäl påtvingad stagnation under de två första åren och en därpå följande mycket snabb expansion. När ut- vecklingen under två år avvikit så pass kraftigt från planen övergav man den och ersatte den med en reviderad plan som i viss utsträckning pro- jicerade det rådande stagnationsläget två år framåt i tiden. Av den föl— jande redogörelsen för den fjärde planen kommer att framgå att denna svårighet att inkorporera de konjunkturella variationerna återkommer även i denna plan.

Den fjärde planen

Egentligen innebar den fjärde planen, som omfattade åren 1962—1965, både kulminationen och slutet på den ursprungliga formen för indika- tiv planering. Den franska planeringen hade tilldragit sig en stor inter- nationell uppmärksamhet1 och den fjärde planen utgjorde en uppenbar

1 I efterhand kan man nog konstatera att omvärlden uppfattade den franska planeringen som något väsentligen mera homogent än vad den i själva verket var. Ett tecken på splittringen inom Frankrike var att när man 1 »Conseil Economique et Social» skulle ta ställning till den fjärde planen så röstade endast 44 av de 101 närvarande delegaterna för att planen skulle accepteras. 15 röstade mot och 42 avstod. De som röstade emot eller avstod var i första hand de fackföreningsanknutna medlemmarna i rådet.

förebild för exempelvis den ekonomiska planering som började ta fart i Storbritannien.

Resursinsatsen i själva planarbetet var betydande och arbetet gick mycket långt i disaggregering och detaljrikedom. För första gången inar- betades även det regionala utvecklingsperspektivet fullt ut. Vissa insti- tutionella förutsättningar för detta hade redan tidigare skapats. 1956 hade en ny territoriell klassifikation införts som indelat landet i 21 re- gioner, var och en omfattande i de flesta fall mellan en och två miljoner invånare. Genom beslut 1959 och 1960 homogeniserades den lokala för— valtningen och 1961 inrättades särskilda regionala samrådsorgan »Con— férence Interdépaitementale des Préfets». För att underlätta den regio- nala kreditförsörjningen för i första hand medelstora och små företag hade man även skapat 15 st. privatägda men statskontrollerade kredit- institut »Sociétés de Developpement Regional».

Regionala inslag hade funnits redan i de tidigare planerna. Vissa av de åtgärder som vidtagits under 50-talet var exempelvis en direkt följd av arbetet med den andra planen. Men det var först i den fjärde planen som det regionala perspektivet helt integrerades i planarbetet.

Mot bakgrunden av erfarenheterna från de tidigare planernas genom- förande ägnades betalningsbalansrestriktionen en betydande uppmärk— samhet. Ett embryo till ett strategitänkande låg i den ambitiösa målsätt- ning man förelade sig på detta område. För slutåret skulle de löpande transaktionerna ge ett i förhållande till tidigare utfall betydande över— skott. Genom att sätta målet så högt kunde en ogynnsam utveckling i fråga om den externa balansen under planperioden upptäckas och åt- gärdas tidigare än om man endast krävde att slutårets netto av de lö— pande transaktionerna skulle vara noll.

Trots denna säkerhetsmarginal fick man även denna gång officiellt överge planen. Detta skedde i realiteten redan 1963 då man presenterade ett stabiliseringspolitiskt program för att komma tillrätta med den infla- tionistiska utvecklingen i ekonomin. Under våren 1964 deklarerades offi- ciellt att den fjärde planens tillväxtmål om 5,5 % om året till följd av den restriktiva politiken inte skulle kunna uppnås. Det stabiliseringspoli— tiska programmet kom således att ersätta den fjärde planen för de två senare åren av planperioden.

På nästan exakt samma sätt som var fallet under den tredje planen kom emellertid den faktiska utvecklingen att ge vid handen att den ur- sprungliga bedömningen i den fjärde planen låg närmare genomsnittet för de fyra åren än vad som följde av bedömningarna i det stabilise— ringspolitiska programmet. I fråga om ökningen i BNP blev överens— stämmelsen fullständig och det officiella avståndstagandet från den ur- sprungliga tillväxtmålsättningen visade sig alltså i efterhand — på samma sätt som 1960 — ha varit en onödig eftergift åt en övergående stagna- tionssituation.

Den femte planen

I den femte franska planen, som utarbetades för perioden 1966—1970, försökte man ta hänsyn till de förhållanden som bidragit till att både den tredje och den fjärde planen fick överges Man gjorde detta genom

att bl. a. genomföra hela planarbetet i löpande priser och inte endast — som tidigare — i fasta priser. Härigenom kunde man på ett mera explicit sätt än tidigare införa pris- och kostnadsutvecklingen i planen och alltså då även målsätta dessa variabler.

Vidare införde man ett system av varningssignaler (»Clignotants») som ett hjälpmedel att kontinuerligt övervaka plangenomförandet och på ett tidigt stadium upptäcka och korrigera situationer med bristande jäm- vikt. De varningssignaler som explicit kom till uttryck i den femte pla- nen var följande 1 Om årsraten i konsumentpriserna tre månader i följd med minst 1 % överstigit prisnivån i de länder med vilka Frankrike har betydande utrikeshandel Om man för tre månader i följd observerade att det löpande års- genomsnittet av exporten uttryckt i procent av importen understeg 90 % 3 Om man för tre månader i följd observerade att årsraten för BNPs tillväxt understeg 2 % eller att det säsongrensade indextalet för industriproduktionen under tre månader understigit 2 % 4 Om tillväxten i näringslivets investeringar understeg 2,5 % årligen 5 Om arbetslösheten under tre månader i följd översteg 2,5 %

Under hösten 1966 tillfördes ytterligare två varningssignaler, varav den ena hänförde sig till den absoluta prisstegringstakten och den andra till BNPs och industriproduktionens tillväxttakt i jämförelse med vissa andra länders.

Meningen med detta system av varningssignaler var att man inom planens ram skulle kunna arbeta med flexibla strategier och därigenom undvika att försättas i de situationer som inträffat 1960 och 1964, näm- ligen att planen helt fick överges. Men mot denna bakgrund förefaller de kritiska gränser som man satt för de övervakade målvariablerna vara tämligen vida. Den målsatta BNP-utvecklingen var exempelvis en till- växttakt om 5,0 % om året, medan den kritiska gränsen för denna va- riabel satts till 2 %, en tillväxttakt som på årsnivå till och med ligger under vad man tidigare observerat i Frankrike under recessionsperio— dema. Det framstår alltså som något tveksamt om man skall tolka inter- vallet mellan det målsatta värdet och den kritiska gränsen som ett inter- vall inom vilket man passivt skulle accepterat att utvecklingen rört sig utan att plankommissariatet eller finansdepartementet intervenerat.

Några egentliga observationer på hur detta system fungerade erhölls emellertid inte eftersom plangenomförandet försvårades och i maj 1968 helt omintetgjordes av politiska oroligheter. I likhet med de närmast föregående planerna fick även den femte planen ersättas av ett krispro- gram. Det bör dock framhållas att orsaken denna gång mera var poli- tisk än ekonomisk — om det nu är möjligt att upprätthålla en så pass subtil distinktion. I»)

Den sjätte planenl

Beslut om den sjätte planen, som avser de fem åren 1971—1975, togs av nationalförsamlingen under två olika tillfällen under 1970. Vid det

1 Commissariat général du plan. VIe Plan: »Rapport sur les principales options.» La Documentation Franqaise. Paris 1970.

första tillfället — i juni — tog man beslut om huvudlinjerna i planen, var- på man i november beslutade sig för ett antal detaljer som utarbetats på grundval av det tidigare fattade beslutet.

Denna sjätte plan är intressant ur flera olika synpunkter: För det första är den ambitiös ur tillväxtsynpunkt. Målsättningen har satts så högt som till 5,9 % i årlig tillväxttakt. För det andra fullföljs och bred- das den noninterventionistiska inställning till tillväxtproblemen som re- dan fanns i den femte planen. Detta framgår klart av målbeskrivningen som mera har karaktären av en allmän prioritering än målrestriktioner som i detalj skall reglera det ekonomiska handlandet. Det framgår även av medeldiskussionen som i fråga om t. ex. finansieringsfrågorna anger ökningar i självfinansieringen och ökningar i det privata sparandet som väsentliga medel.

För det tredje ersätter man det stela systemet av varningssignaler i den femte planen med ett mera allmänt mått (»avertisseurs d'aleas»), i vil— ket man successivt sammanväger avvikelserna mellan prognoserna och utfallen. Man har även från början sagt att en granskning och eventuellt även en revision av planen skall göras mot slutet av 1972.

Planen lägger stor vikt vid att den franska industrialiseringsprocessen intensifieras. Man konstaterar att den franska industrisektorn inte är lika långt utvecklad som i ett flertal jämförbara länder. Produktionsch— hetema är mindre och produktivitetsutvecklingen går långsammare.

Till följd av denna inriktning på en industriell expansion har den tidigare satsningen på en aktiv regionalpolitik praktiskt taget helt av- brutits. De tidigare försöken att regionalt sett jämnare fördela den in- dustriella expansionen hade stött på motstånd från näringslivets organi- sationer på grund av att lönsamheten blev för svag när man lokaliserade enheter till områden som inte hade en fullt utbyggd industriell infra- struktur. I den sjätte planen har man tagit konsekvensen av detta genom att avlägsna de regionala målrestriktionema. Den alternativa vägen, som skulle inneburit att man byggt ut infrastrukturen i de eftersatta områ- dena, skulle ta för lång tid och dra för stora resurser för att vara genom- förbar. Överhuvudtaget förutser man att utgifterna för »Les équipements collectifs» och för bostadsbyggandet kommer att tillväxa i långsammare takt än tidigare.

Som en allmän förutsättning för planens genomförande anger man att prisökningarna får uppgå till högst 2,5 % om året, en i jämförelse med den tidigare utvecklingen i Frankrike mycket låg siffra. De medel som anges för att detta skall kunna förverkligas är bl. a. en stram utgifts- politik, en förstärkning av den fria konkurrensen i näringslivet, en skärpt övervakning av de sektorer som har reglerade priser — t. ex. jord- bruket och bostäderna.

Vid sidan av detta ambitiösa stabiliseringsprogram avser man även att öka sysselsättningsgraden och etablera ett ambitiöst sysselsättnings- mål. Erfarenheterna från 50- och 60-talens utveckling i Frankrike låter visserligen antyda att uppgången i sysselsättningen nästan alltid åtföljts av betydande löne— och prisstegringar. Den ökade ambitionen i den sjät- te planen på både prisstabilitetens och sysselsättningens områden förut- sätter således att man på ett annat sätt än tidigare ägnar de kortsiktiga stabiliseringspolitiska problemen en skärpt uppmärksamhet. Härigenom

skulle det franska ekonomisk-politiska systemet ha förlorat mycket av sin ursprungliga särart och i väsentlig grad ha närmat sig det som till- lämpas i de flesta andra västeuropeiska länder.

3.3. Det norska systemet för långtidsplanering

De två följande redogörelsema för den ekonomiska planeringen i Norge respektive Storbritannien kommer inte att bli lika utförliga som den som gavs för den franska planeringen. Ingetdera fallet representerar för- faranden som avviker lika mycket från det svenska systemet som det franska. Därtill är särskilt det norska systemet mycket väl dokumente- rat1 och lättillgängligt för svenska läsare.

Det är i första hand två aspekter på det norska planeringsarbetet som skall behandlas här, nämligen dels långtidsprogrammens ställning, dels analystekniken och användningen av ekonometriska modeller i detta arbete.

3.3.1. Långtidsprogrammens ställning

Som framhölls redan i det inledande avsnittet 3.1 utfördes de första långsiktiga utredningarna om den norska ekonomins utveckling redan i anslutning till krigsslutet. I en bilaga till nationalbudgeten för 1945/462 presenterades beräkningar över nationalprodukt, bytesbalans och offent- lig konsumtion för 5-årsperioden 1946—1950.

En av orsakerna till att man i Norge så tidigt kunde presentera beräk- ningar av detta slag var att Statistisk Sentralbyrå redan under kriget hade varit sysselsatt med beräkningar av R. Frischs »Qkosirksystem»,3 vilket var en föregångare till de nationalräkenskapssystem som de flesta länder började arbeta med först långt senare.

Denna första långtidsutredning avsåg emellertid endast att — i form av sex räkneexempel — ge olika möjliga bilder av den norska ekonomins utveckling vid övergången från en krigs- till en fredsekonomi. Det andra långtidsprogrammet,4 som utarbetades i anslutning till Marshall—hjälpens administration, hade en väsentligen mera programmatisk karaktär. Ut- redningen hade visserligen utförts av en särskild för ändamålet tillsatt kommitté men hade ändå givits fullmakt att normativt uttala sig om den ekonomiska politik som regeringen borde föra under de följande fyra åren och även om utvecklingen för olika delsektorer av ekonomin.

Kommitténs huvudförslag var att man inom ramen för ett strikt iakttagande av kraven på balans i utvecklingen borde prioritera kapital- bildningen. Detta skulle dels komma till stånd genom att man höll till— baka tillväxten i den privata konsumtionen, dels genom en viss för- svagning av bytesbalansen, som dock inte fick drivas längre än att den internationella upplåningen kunde ske på tillfredsställande villkor och placeras på sådant sätt att den inte förhindrade en framtida tillväxt.

1 Se t. ex. [7] och [8]. 2 Nasjonalregnskapet og nasjonalbudjettet. Saarskilt vedlegg nr 11 till Statsbudsjettet (1945—46). Finans- og tolldepartementet. 3 Se t. ex. R. Frisch: Okosirksystemet. Ekonomisk Tidskrift, Vol.45, 1943, s. 106—121. ' Om langtidsprogrammet 1949—1952. St. meld. nr. 54, 1948. Statsministern.

I motsats till de franska planerna blev inte dessa tidiga norska »lång— tidprogrammer» lagfästa av stortinget. Regeringen ansåg sig däremot vara bunden av dessa program och utnyttjade de styrmekanismer som t. ex. kreditmarknadsinstrumenten och byggnadsregleringen erbjöd till att förverkliga den investeringsutveckling som programmen angivit. Man lyckades även med att höja investeringskvoten — räknat enligt det tidigare, norska räkenskapssystemet — från 31 % alldeles efter kriget till 35 % ibörjan av 50-talet.

I de tre därpå följande långtidsprogrammen, som omfattade perioder- na 1954—1957, 1958—1961 och 1962—1965, förordades ingen ytterligare höjning av den i jämförelse med andra länder exceptionellt höga in- vesteringskvoten utan de stora prioriteringsfrågoma gällde snarare av- vägningen mellan privata och offentliga resursanvändningar. Vidare tilldrog sig den regionala utvecklingsproblematiken mycket tidigt upp- märksamhet i de norska programmen. Till en början ledde detta till en jämförelsevis kraftig satsning på utvecklingen i Nordnorge. I det fjärde programmet utvidgades det regionala programmet till att omfatta alla ef- tersatta områden i hela landet.

De senare programmen hade i mycket ringa utsträckning behandlat de ekonomisk—politiska medel som behövdes för att förverkliga den ut- vecklingsbild man tecknat. I samband med utarbetandet av programmet för perioden 1962-1965 gjordes vissa försök att inarbeta en långtids- budget för de statliga utgifterna i denna, men i den slutliga stortings- rapporten1 finns ytterst få av dessa uppgifter medtagna.

Samtidigt hade man emellertid kunnat konstatera att utvecklingen under hela efterkrigstiden gått i riktning mot att man genom olika stortingsbeslut — på t. ex. energiområdet, inom utbildningen, på regio- nalpolitikens område — bundit sitt handlande i vissa fall långt utöver det närmast förestående budgetåret. I takt med att planeringen inom oli- ka samhällssektorer fick en ökad ambition, minskade möjligheterna att de facto behandla budgetåret som den autonoma enhet som den for- mella stortingsbehandlingen egentligen utgick ifrån att det var.

Mot denna bakgrund framstod det som alltmer önskvärt att ansvaret för utarbetandet av långtidsprogrammen borde inkorporeras i finans- departementets verksamhet och integreras med utgiftsprövningen på kort sikt. För den skull inrättades 1963 en särskild avdelning för lång- tidsplanering inom departementet samtidigt som man prövade ett nytt system för 4-årsplanering av de statliga utgifterna. På grundval av pre- liminära beräkningar av statsinkomsterna gör regeringen enligt detta system upp en tentativ fördelning av utgifterna på olika programområ- den, varefter fackdepartementen har att göra upp en långtidsbudget på basis av denna tentativa medelstilldelning. Ett första resultat av detta planeringsarbete publicerades 1965 som en långtidsbudget för 1966- 1969. Det första året i denna budget var då identiskt med förslaget till statsbudget.

Arbetet med dessa långtidsbudgeter har sedan fortsatt och integrerats med det senaste långtidsprogrammet, som gäller 1970—1973.2

1 Se Langtidsprogrammet 1962—1965. St. meld. nr. 60 (1960—61). Finans- og tolldepartementet. 2 Langtidsprogrammet 1970—1973. St. meld. nr. 55. (1968—69). Finans- og tolldepartementet.

Det som klart särskiljer dessa norska långtidsprogram och de därtill hörande statliga långtidsbudgeterna från motsvarande svenska verksam- heter är den ökade graden av planbindning hos de norska dokumenten. De svenska långtidsutredningarna innehåller visserligen uppskattningar av de offentliga sektorernas framtida recursbehov, men dessa grundar sig i princip endast på myndigheternas och fackdepanementens egna be- dömningar och är alltså inte på samma sätt som de norska uppskatt- ningarna »budgetprövade».

De svenska långtidsbudgetema, vilka kommer att något beröras i nästa kapitel, är inte integrerade med långtidsutredningarna beroende på att de endast avser att belysa de budgetmässiga konsekvenserna av redan fattade beslut. De innehåller alltså inga ställningstaganden från rege— ringens sida till framtida reformer eller till hur ett eventuellt ökat resurs- utrymme för statlig konsumtion och statliga investeringar skall allokeras på olika användningar.

Dessa olikheter antyder att prioriteringarna i fråga om den ekono- miska politikens grundläggande uppgifter skiljer sig något åt mellan de båda länderna. Det svenska systemet lämnar utrymme för en ganska betydande ekonomisk och politisk flexibilitet, med vars hjälp de stabili- seringspolitiska målsättningarna kan ägnas en kontinuerlig bevakning. Det norska planeringssystemet medför å sin sida att de statliga myndig- heterna erhåller ett ur planeringssynpunkt värdefullt underlag genom de mera långsiktiga åtaganden som regeringen där gör. De båda syste- men utgör således enligt detta synsätt lösningar på något olika uppgifter som man förelagt den ekonomiska politiken.

3.3.2. Användningen av kvantitativa modeller i planeringen

Norge har på ett helt annat sätt än Sverige haft en tradition på det ekonometriska modellbyggandets område. Fastän såväl nationalbud- geterna som långtidsprogrammen under 40- och 50-ta1en tillkom genom en i princip iterativ process med olika departement och kommittéer in- blandade, arbetade man vid sidan av denna process med att successivt införa olika modellansatser. Ett första steg i denna riktning togs redan 1952 då man började experimentera med att använda resultaten från 1948 års input-outputundersökning för att på disaggregerad nivå pro- gnostisera produktionen och importen för givna värden på »final de- mand». Dessa beräkningar fortsatte då man fick tillgång till den mera detaljerade input—outputundersökningen för 1954. Användningsområdet utvidgades även i och med att man började använda input-outputmodel- ler för att studera hur exogena prisförändringar på t. ex. importen eller lönekostnadsförändringar spred sig i den norska ekonomin.

Samtidigt hade man också på grundval av de två hushållsbudgetunder- sökningarna 1951—1952 och 1958 inom Statistisk Sentralbyrå börjat analysera konsumentbeteendet och estimera konsumtionsfunktioner, vil- ket möjliggjorde estimationen av enkla Keynes-modeller och en kon- sistenstestning av nationalbudgeternas och långtidsprogrammens förut— sättningar om inkomstbildning, skattepolitik och utveckling av den privata konsumtionen.

Omkring 1960 sammanknöts dessa två modellansatser — dels den in-

terindustriella produktionsmodellen, dels modellen för den privata kon- sumtionens bestämning — till en enda, disaggregerad planeringsmodell. Den gavs namnet Modis I (av Modell av Disaggregerad typ) och dess konstruktion skedde i nära samarbete mellan Statistisk Sentralbyrå och Finansdepartementet.1

Modis I användes i samband med nationalbudgetanalyserna 1962—1965 och även som ett subsidiärt konsistensinstrument vid arbetet med lång— tidsprogrammet för perioden 1962—1965. Vid de första försöken med modellen användes den parallellt med de iterativa bedömningsmetoderna men senare ersattes dessa helt av modellprognoser i fråga om en mycket stor del av de sektoriella produktionsprognoserna, samtliga import- prognoser samt en betydande del av prognoserna för den privata kon- sumtionen.

Exporten, bruttoinvesteringarna och den offentliga konsumtionen fick prognostiseras exogent jämte de delar av produktionen och den privata konsumtionen som inte bestämdes av modellen. Orsakerna till att dessa delar behandlades för sig var bl. a. att vissa av dem var kapacitets- bestämda — detta gäller exempelvis elproduktionen och dess förbrukning — eller att de som i fallet med jordbruk och fiske var bestämda av helt icke-ekonomiska faktorer som t. ex. väderförhållanden.

Övriga produktionssektorers utveckling var helt efterfrågebestämda. Modellen var dessutom endast uttryckt i fasta priser och det var i första hand detta förhållande som motiverade att man efter några år påbörjade arbetet med att vidareutveckla modellen. Väsentliga ekonomisk-politiska frågor rörande t. ex. skattepolitiken och löneutvecklingen kunde inte be- lysas med fastprismodellens hjälp.

Från och med 1965 använde man den reviderade och utvidgade mo- dellen, som gavs namnet Modis II.2 Förutom att ge samma prognoser som Medis I erhöll man även samtliga endogena variabler uttryckta i löpande priser. Prisekvationerna var i stor utsträckning av samma typ som i konventionell input-outputanalys, vilket innebär att de endogena prisförändringarna blir helt kostnadsbestämda. I de fall produktprisema var exogent givna kom i stället vinstmarginalerna att bestämmas resi- dualt. Modellens konstruktion innebar att de reala storheterna i stort sett bestämdes oberoende av prisutvecklingen; ett undantag var dock de priskoefficienter som ingick i ekvationerna för de privata konsum- tionsgrupperna.

Utvidgningen till att omfatta löpande priser ökade betydligt det antal exogena variabler som måste bestärmnas för att få systemet determine- rat. Förutom de tidigare volymtalen krävdes även estimat på alla exogent givna priser och kostnader, t. ex. importpriser, lönekostnader, vinst- marginaler samt indirekta skattesatser. Sammanlagt krävde modellen bestämning av drygt 900 exogena storheter. Modellens användbarhet för planeringsändamål var således i väsentlig utsträckning i händerna på dessa exogena estimat. Svårigheter att i förväg bestämma dessa medför

1 En redogörelse för Modis I änns i Per Sevaldson: »An Interindustry Model of Production and Consumption for Economic Planning in Norway». Denna uppsats ingår i Colin Clark och Geer Stuvel (utg.): »Income Redistri- bution and the Statistical Foundations of Economic Policy». Income and Wealth, Series X, London 1964. 2 En redogörelse för denna modell ges i avsnittet »A Short-Term Model for Planning» i ECE [2], s. 161—171.

då — en aldrig så raffinerad modellstruktur till trots — att dessa transfor- meras till osäkerheter om systemets endogena variabler. Det förefaller dock tveksamt om man kan använda detta som ett argument mot att i ett land som befinner sig i Norges — eller för övrigt även Sveriges — situation använda disaggregerade makromodeller i nationalbudget- eller långtidsplaneringssammanhang. Det ekonomisk-politiska planeringspro- blemet måste alltid kännetecknas av att besluten om en viss ekono— misk politik är betingade av en rad exogena förutsättningar om t. ex. den internationella pris- och efterfrågeutvecklingen. Specifikationen av en modell, som t. ex. Modis II, innebär då endast att man explicit måste specificera och »föra upp till ytan» betingelser och förutsätt- ningar som man annorledes kanske inte tagit ställning till. Modellen kan då dels medföra att man klarare kan precisera frågeställningarna till de olika expertorgan — på t. ex. exportens, investeringarnas eller den offentliga konsumtionens områden — som medverkar i tillkomsten av en nationalbudget eller ett långtidsprogram. Dels kan modellen även fun- gera som ett medel att åstadkomma konsistens mellan dessa olika externa verksamheter.

Under senare delen av 60-talet genomfördes en ytterligare modell- revision som under namnet Modis III1 kom till användning bl. a. som ett konsistensinstrument vid utarbetandet av långtidsprogrammet för perioden 1970—1973.2 Prisbildningsmodellen har där systematiserats i jämförelse med den tidigare modellen och bragts i överensstämmelse med den speciella variant av Modis-modellerna som använts i samband med de norska löneförhandlingarna.3 De 142 produktionssektorerna i Modis III har grupperats i tre grupper med var sin prisbildningsprocess. I den ena gruppen, som kallas för den konkurrensutsatta, blir produkt- prisema exogent bestämda av de internationella konkurrensförhållan- dena. Bruttovinstmarginalerna blir för denna grupp residualt bestämda sedan man från bruttointäkten subtraherat löne— och insatskostnadema samt indirekta skatter och avgifter. Till denna grupp hör dels de typiskt norska exportnäringarna, t. ex. fiske och fiskkonservindustri, skogs- industri samt sjöfart, dels även de irnportkonkurrerande näringarna som t. ex. textil- och beklädnadsindustri, stora delar av metallindustrin, to- bakstillverkning.

En andra prisbildningsgrupp utgör de sektorer som har en i huvudsak av staten reglerad prisbildning. Till denna grupp hör bl.a. jordbruk, bostadsbyggande, elproduktion samt inhemska kommunikationer. I prin- cip fungerar prisbildningen i denna grupp på samma sätt som för den konkurrensutsatta gruppen, nämligen så att produktpriset fixeras exogent och vinstmarginalen blir residualt bestämd. Behandlingen under det för— beredande utredningsstadiet är dock annorlunda eftersom det exogena fastläggandet av den konkurrensutsatta sektorns priser är en renodlad prognosuppgift medan utvecklingen av den reglerade gruppens priser är

1 Se t. ex. Olav Bjerkholt: »A precise description of the equation system of the economic model Modis III», publicerad i [8]. * Langtidsprogrammet 1970—1973. St. meld. nr. 55. (1968—69), Finans- og tolldepartementet. ” Denna s. k. Aukrust—modell finns bl. a. redovisad i Odd Aukrust: »PRIM 1. A Modell of the Price and Income Distribution Mechanism of an Open Eco- nomy». Artikler fra Statistisk Sentralbyrå nr. 35. Oslo 1970. Förkortningen PRIM kommer från Pris-Inkomst-Modell.

en fråga om konsekvenser av redan fattade beslut eller ett antecipe- rande av politikförändringar.

Den tredje gruppen av sektorer kan alltså negativt definieras som så- dana, vars priser varken är reglerade genom offentliga beslut eller be- stämda av den internationella konkurrensen. Prisbildningen i dessa s.k. skyddade sektorer förutsätts fungera så att det sker ett fullständigt ge- nomslag i produktpriserna av alla kostnadsposter, inklusive de för dessa branscher exogent bestämda vinstmarginalerna.1

Modellerna i Modis-serien har i första hand konstruerats med syfte att vara ett hjälpmedel vid utarbetandet av de l-åriga nationalbudge- terna. Men som framgått ovan har de även kommit till viss användning i samband med arbetet på de 4-åriga långtidsprogrammen. Att denna användning blivit relativt begränsad sammanhänger med att modellen är klart kortsiktig till sin natur; produktionsutvecklingen är även i Modis III praktiskt taget helt efterfrågebestämd. Några kapacitetsbe- gränsningar finns inte vare sig på arbetskraften eller produktionskapi- talet och investeringarna blir i förhållande till modellen helt externt be- stämda genom bl. a. olika enkäter. Man har inte heller lagt in några re- striktioner på utvecklingen av utrikeshandeln eller betalningsbalansen.

Den långsiktiga tillväxtmodell2 som konstruerats i Norge har emeller- tid inte direkt tillämpats i samband med arbetet på 4-årsprogrammen utan använts som ett hjälpmedel till de analyser av utvecklingen på ca 20 års sikt som påbörjats under senare delen av 60-talet och vars första resultat redovisats3 i anslutning till publiceringen av det senaste långtids- programmet.

En av anledningarna till att man reserverat användningen av tillväxt- modellen till det 20-åriga perspektivet kan — såsom närmare framhålls i kapitel 6 — vara dess neoklassiska konstruktionsprinciper, som alloke: rar de ekonomiska resurserna med hjälp av mekanismer som kräver en avsevärd tid för att komma till uttryck. Utvecklingen under en 4-års- period - eller som fallet är i kapitel 6, en S-årsperiod — synes i en relativt stor utsträckning vara given av t. ex. den initiala kapitalstocken och av hur man bl. a. med ekonomisk-politiska medel påverkar utnytt- jandet av denna.

MSG-modellerna kan med hänsyn härtill knappast sägas vara helt

1 Häri skiljer sig Modis III från behandlingen av motsvarande problem i PRIM I. I den senare bestäms priserna i de skyddade sektorerna så att den funktionella inkomstfördelningen, dvs. vinstandelen av hela faktorinkomsten, följer en viss trendmåssig utveckling. Någon motsvarande låsning av denna fördelning sker icke vid arbetet med Modis III. ” Den första versionen av denna MSG-modell (Multi-Sectoral Growth) är den som Leif Johansen publicerade i »A Multi-Sectoral Study of Economic Growth», Andra uppl. Amsterdam 1964. Denna har senare vidareutvecklats under Leif Johansens ledning och en revision finns publicerad av Håvard Alstadheim: »En disaggregert vekstmodell for Norge med 1963 som basisår». Memorandum fra Sosialokonomisk Institutt, Universitetet i Oslo, 2 januar 1968. En sammanfattande översikt ges även i Leif Johansen, Håvard Alstad- heim och Åsmund Langsether: »Explorations in Long-term projections for the Norwegian economy», som publicerats i [8]. Denna senare uppsats inne- håller även en utfallsanalys av modellens ex-postprognoser för perioden 1950— 1963. 3 Perspektivanalyser. Skisser for Utviklingen fram mot 1990. Vedlegg till Langtidsprogrammet 1970—1973. St. meld. nr. 55. (1968—69). Finans- og tolldepartementet.

adekvata arbetsinstrument för en detaljutformning av den ekonomiska politiken på denna kortare sikt. Men därmed är inte sagt att valet av politikalternativ kan träffas utan beaktande av deras effekter på längre sikt. I avsaknad av en modell som integrerar både de kort- och långsik- tiga problemen, framstår det som värdefullt att på det sätt som man numera gör i Norge kunna komplettera de kortsiktiga och »medellånga» perspektiven med överväganden rörande utvecklingen på längre sikt.

3.4 Olika planeringsansatser i Storbritannien1

Det blev successivt under 50-talet mer och mer uppenbart att tillväxten i den brittiska ekonomin inte var lika snabb som i flertalet andra länder i Västeuropa. De tendenser i riktning mot en ökad tillförsikt som då och då framkom och som t.ex. 1950—1951 och 1955—1956 verkade stimulerande på investeringsaktiviteten bröts av de restriktiva ekonomisk- politiska åtgärder som fick sättas in för att åtgärda prisstegringarna och de ständigt återkommande betalningsbalanskriserna. Den kortsiktiga sta- biliseringspolitiken utformades under hela 50-talet utan något större hänsynstagande till ekonomins utveckling på längre sikt.

Missnöjet med den brittiska ekonomins utveckling blev så småningom så utbrett att det föranledde specifika ekonomisk-politiska åtgärder. En sådan vidtogs 1961 av dåvarande finansministern Selwyn Lloyd genom beslutet att inrätta »The National Economic Development Council» (NEDC). Detta råd, i vilket ingick representanter för näringslivet, fack- föreningsrörelsen samt regeringen, gavs väsentligen utökade arbetsupp- gifter i jämförelse med de tidigare organisationer som arbetat med lång— siktiga problemställningar, nämligen »The National Production Advisory Council on Industry» och »The Economic Planning Board». För att kunna förverkliga detta gavs NEDC administrativa och analytiska resur- ser i form av ett »National Economic Development Office» (NEDO).

Vid sitt första sammanträde i mars 1962 beslöt NEDC att låta under- söka innebörden av en tillväxt i den brittiska ekonomin på 4 % om året under perioden 1961—1966. Valet av just denna tillväxttakt motiverades dels av att tillväxten i U.K. med hänsyn till utvecklingen i andra jäm- förbara länder borde kunna nå upp till denna nivå, dels att en högre tillväxt än denna kunde förväntas leda till externa balansrubbningar.

Uppdraget att undersöka detta gavs till NEDO, som lät utföra en enkätundersökning bland branschorganisationer och företag om dels det faktiska planläget hos företagen fram till 1966, dels hur deras planering skulle påverkas av att »The gross domestic product» (GDP) skulle stiga med 4 % om året. Resultaten av undersökningarna jämte NEDCs bedömningar publicerades i två rapporter2 i början av 1963. Av dessa framgick dels att företagens faktiska planläge innebar att de åtminstone vid enkättillfället förväntade sig en inte oväsentligt lägre tillväxttakt än den som skulle följa av 4 %—alternativet, dels att denna högre tillväxttakt skulle kräva en betydande acceleration av exporten för

1 Framställningen i detta avsnitt bygger ivad gäller utvecklingen fram till 1965 på [1], s. 108—131. * »Growth of the United Kingdom Economy to 1966». HMSO, London 1963 och »Conditions Favorable to Faster Growth». HMSO, London 1963.

att en extern balans skulle kunna förverkligas fram till 1966. Detta trots att man förutsatt att makroimportelasticitetcn endast skulle uppgå till + 1.

Bland motiven för att ändå publicera resultaten av undersökningarna kring detta 4 %-alternativ fanns inslag av tankar från den franska in- dikativa planeringens teori, nämligen att man genom en konsistent makroekonomisk prognos påverkar företagens förväntningsbildning och därigenom skapar betingelser för prognosens förverkligande.

I samband med labour-regeringens återkomst i oktober 1964 vidtogs emellertid en del institutionella förändringar som även kom att påverka förutsättningarna för det mera långsiktiga planeringsarbetet. Den ny— tillträdande regeringen markerade sitt intresse för tillväxt- och struktur- frågorna genom att inrätta ett nytt ministerium, som fick namnet »De- partment of Economic Affairs» (DEA), som dessutom fick en av de ledande labour—politikerna som chef, nämligen George Brown. Till detta nya departement sammanfördes dels de delar av »The Treasury», som tidigare sysslat med struktur- och tillväxtfrågor, dels en betydande del av staben vid NEDO. Denna senare organisation bibehölls dock men med den mera begränsade uppgiften att fungera som ett av regeringen obe- roende utredningsorgan för i första hand bransch- och strukturfrågor. Likaledes bibehölls själva rådet, NEDC, för att möjliggöra ett utbyte av synpunkter i frågor som berörde näringslivet och fackföreningarna.

DEA gavs till en början inga viktigare beslutsfunktioner utan fick — hösten 1964 — till uppgift att utarbeta ett nytt program för den ekono- miska utvecklingen, som skulle ersätta de två utredningar som publice— rats av NEDC 1963. Sedan dessa två skrifter publicerats hade visserligen utvecklingen bl. a. till följd av den restriktiva ekonomiska politiken legat klart under den 4 %-målsättning som NEDC utgått ifrån. Men bctalningsbalansproblemen kvarstod och man kunde dessutom förutse en något långsammare tillväxt i arbetskraftsresursema än den som NEDO förutsatt. Flera olika argument talade således för att 4 %-målet skulle vara svårt att uppnå under de närmaste åren.

Labourpartiet hade emellertid hamnat i en politiskt sett helt låst posi- tion i denna fråga genom att man under 1962—1964 attackerat det då regerande konservativa partiet för bristande ambitioner på tillväxtens område. Regeringen tvingades alltså att precisera en tillväxtmålsättning för DEAs programarbete som låg lika högt som den som den tidigare regeringen utgått ifrån. Genom att omformulera målsättningen till att gälla sammanlagt 25 % mellan 1964 och 1970, kom visserligen denna målsatta tillväxt att bli 3,8 % om året, men i förhållande till den tidigare faktiska utvecklingen var detta fortfarande mycket högt och med tanke på den långsammare arbetskraftsökningen så innebar detta en ökning av ambitionen uttryckt i produktivitetstermer.

Metodiken var i stort sett densamma som i NEDOs undersökning. Enkäter till näringslivet spelade således en stor roll även denna gång. I likhet med tidigare utformades dessa dels som en kartläggning av före- fintliga planer, dels som ett antal villkorliga frågor om hur företagen skulle planera under förutsättning att GDP skulle tillväxa med 25 % mellan 1964 och 1970.

Resurserna att analysera enkätemas resultat var väsentligen större

denna gång än den förra. För det första hade arbetet förberetts genom att NEDC redan innan DEA etablerades beslutat att igångsätta en un- dersökning av tillväxtbetingelsema för perioden fram till 1970. Man hade för den skull bl. a. successivt under 1964 inrättat ett antal »In— dustrial Economic Development Committees» som skulle svara för den närmare analysen av utvecklingen inom sin respektive bransch.

För det andra hade de analytiska instrumenten även förfinats genom bl. a. det modellarbete1 som bedrivits vid »Department of Applied Economics» vid universitetet i Cambridge. Detta innebar att möjlig- heter skapats att testa enkätsvaren och förbättra den interna konsisten- sen i de slutliga resultaten.2

I september 1965 publicerades3 resultatet av detta arbete. Dess all— männa karaktär framgick redan av namnet »The National Plan» och i förordet skrev George Brown att »the plan for the first time represents a statement of Government Policy and a commitment to action by the Government». Hela utredningen hade lagts upp kring den centrala mål- sättningen om en tillväxt på 25 % fram till 1970 och genom detta ut- talande av ekonomiministem hade regeringen uppenbarligen tagit detta som ett handlingsprogram för sin framtida ekonomiska politik.

Redan i juli 1966, alltså mindre än ett år senare, tvangs emellertid regeringen av betalningsbalansproblemen att frånträda detta program. En mycket restriktiv politik infördes då, vilken ytterligare skärptes ett år senare. Trots detta fick man devalvera pundet i november 1967 och den andra ekonomiska plan som man tidigare deklarerat att man skulle offentliggöra detta år förklarades vara skjuten på framtiden. Under 1969 publicerade? ett dokument från DEA som behandlade framtids— utsikterna i den brittiska ekonomin. Denna utredning, som inte grundades på enkäter med näringslivet utan snarare avsåg att vara ett underlag för diskussioner med dess representanter, hade inte den programmatiska karaktär som »The National Plan» utan var närmast att uppfatta som en prognos, där man dock klart framhållit den stora osäkerheten i re- sultaten. Någon officiell deklaration om hur det fortsatta planerings- arbetet skall bedrivas i Storbritannien har inte angivits. En anledning till detta kan vara att man vill avvakta de pågående EEC-förhand- lingamas resultat. En annan kan vara att man ännu inte funnit en adekvat form för att kombinera den långsiktiga politiken med den för ett land som Storbritannien utomordentligt viktiga stabiliseringspolitiken.

1 Den första publikationen i den sedermera långa raden av utredningar var A. Brown och R. Stone: »A Computable Model of Economic Growth.» No 1 i »A Programme for Growth». London 1962. ' En redogörelse för de använda metoderna ges i bl. a. K. J. Wigley: »The Development of the National Plan». Journal of the Royal Statistical Society, Series A, Vol. 129, 1966, s. 6—17. 3 The National Plan. HMSO, London, 1965. ' The Task Ahead. Economic Assessment to 1972. HMSO. London 1969.

A [1 [2

[3 [4

[5

[6

[7 [8

[9

l l

] ]

]

l

] ]

i—o

Allmänt om ekonomisk planering G. Denton, M. Forsyth och M. Maclennan: Economic Planning and Policies in Britain, France and Germany. PEP. London 1968. Economic Commission for Europe (ECE): Economic Planning in Europe. Economic Survey of Europe in 1962. Part 2. Geneve 1965. U.N. Sales No. 65. 11. E.4. Economic Commission for Europe (ECE): Macro-Economic Models for Planning and Policy Making. Geneve 1967. U.N. Sales No. E.67.II.E.3. Economic Commission for Europe (ECE): Development in the Con- struction and Use of Macro Economic Models. New York 1968. ME/ SER/68/Dl.

Om planeringen i öst-europeiska länder

]. Kornai: Mathematical planning of structural decisions. With con- tributions by Th. Liptak and P. Wellisch. Amsterdam 1967.

Om planeringen i Frankrike V. Lutz: Central Planning for the Market Economy. An Analysis of the French Theory and Experience. London 1969.

Om planeringen i Norge P. J. Bjerve: Planning in Norway. Amsterdam 1959. >Norwegian Issue» utav tidskriften »Economics of Planning». No. 1—2, Vol. 8. 1968. Torben Gjede: Langtidsprognoser og Perspektivplanltegning i Sverige og Norge. Okonomi og Politik. Nr. 1, 1971.

4. De svenska långtidsutredningarna 1948—1966

4.1 Inledning Under praktiskt taget hela efterkrigstiden har den svenska ekonomins utvecklingstendenser kartlagts och analyserats genom regelbundet åter- kommande långtidsutredningar. Redan under 1945 och 1946 gjordes i anslutning till övervägandena om en eventuell avveckling av den all- männa omsättningsskatten vissa utredningar inom finansdepartementet och konjunkturinstitutet rörande nationalinkomstens och statsfinanser- nas utveckling under perioden 1946/47—1951/52. Resultatet av dessa finns publicerade i Kungl. Maj:ts proposition nr 222 till 1946 års riks- dag. Sveriges deltagande i den ekonomiska samarbetsorganisationen i Eu- ropa (OEEC) föranledde emellertid att man redan 1948 tog upp de långsiktiga utvecklingsproblemen och nu vidgades perspektivet till att omfatta hela den samhällsekonomiska utvecklingen under perioden 1947—1952/53. Arbetet skedde denna gång inom en särskilt för ända- målet tillkallad expertkommitté och publicerades som en offentlig ut- redning: »Svenskt långtidsprogram 1947—1952/53» (SOU 1948: 45). Den snabba återhämtningen under 40-talets senare del gjorde emel- lertid att man redan 1950 tillkallade en ny utredning med uppgift att analysera tänkbara utvecklingstendenser under perioden 1951—1955 och därefter följde utredningarna med ungefär fem års intervall. De två närmast följande, kallade 1955 och 1959 års långtidsutredningar, ut- fördes i likhet med tidigare av statliga kommittéer, medan 1965 års ut— redning utarbetades inom finansdepartementets sekretariat för ekono- misk planering, dock med reservationen att »utredningsmännen själva svarar för såväl innehåll som utformning».1 I detta kapitel skall ett försök göras att beskriva syftemålet med de svenska långtidsutredningarna, de däri använda metoderna och de vik— tigaste resultaten. De sammanlagt fem utredningar som skall behandlas uppvisar såväl likheter som olikheter. Skillnader skapas helt naturligt av att såväl de politiska betingelserna som de ekonomiska problemställ- ningarna förändrats under den ifrågavarande perioden. Skillnader fram-

1 SOU 1966: 1, s. 7.

kommer också som en självklar följd av att man från utredning till utredning samlat erfarenheter och kunnat utveckla och förbättra meto- der och statistik.

Det allmänna syftemålet och den grundläggande ansatsen är dock i stort sett likartade: Detta framgår exempelvis klart vid en direkt jäm- förelse mellan den första egentliga långtidsutredningen som utfördes 1948 och 1965 års utredning. Trots att den första utredningen är vä- sentligen mindre till sin omfattning och trots att den hade att behandla en mycket påtaglig och akut obalans i den svenska ekonomin är den allmänna uppläggningen av denna i stort sett densamma som i 1965 års utredning.

Dessa förhållanden har motiverat dels ett försök till en generell be— skrivning av utredningarnas syfte, metoder och ställning i den ekono- miska planeringsprocessen, dels även en genomgång utredning för ut- redning av problemställningarna och resultaten. Delvis samma svårig- heter föreligger här som i föregående kapitel, nämligen att precisera hur de faktiskt påverkat besluten i den ekonomiska politiken och hos företag och kommuner. Den allmänt tillgängliga dokumentationen om detta kan förmodas bara täcka en del av den användning som utred- ningarna haft. Det är möjligt att man med intervjuteknikens hjälp skulle kunnat erhålla en bättre bild av denna användning, men en sådan un- dersökning har fallit utanför ramen för denna utredning.

I de närmast följande avsnitten om syfte och metod kommer fram- ställningen att i första hand anknyta till 1959 och 1965 års utredningar. Trots vad som ovan sades om likheterna i dessa avseenden mellan de olika utredningarna, har dessa dock undergått en sådan utveckling att det finns anledning att låta framställning ta sin utgångspunkt i dessa senare utredningar.

4.2 Långtidsutredningarnas syfte En beskrivning av långtidsutredningarnas syfte kan läggas upp antingen som en citatsamling ur direktiv och betänkanden eller som en mera generell analys eller tolkning av vilket grundläggande syftemål som des— sa utredningar tilldelats med hänsyn till de politiska betingelser som gällt för planeringen av den statliga ekonomiska politiken. Till en bör— jan kommer framställningen att i huvudsak läggas upp enligt det senare alternativet vilket får ett visst stöd av det förhållandet att direktiv icke gavs vare sig 1965 eller 1970 års utredningar.

Ett väsentligt motiv för långtidsutredningarnas verksamhet finns att söka i det förhållandet att det centrala ekonomisk-politiska dokumen- tet, statsverkspropositionen med därtill hörande finansplan och national- budget, endast täcker som längst 11/2 år framåt i tiden. Denna situa— tion föreligger när förslaget till riksstat framläggs i början på januari månad. I detta dokument finns då, med en relativt hög grad av plan- bindning ifrån regeringens sida, förslag till riksstat för den period som börjar den 1 juli samma år och som slutar den 30 juni året därpå. En viss ytterligare skärpning av planbindningen sker genom framläggandet i maj månad av förslag om komplettering av riksstaten (kompletterings- propositionen).

De ekonomiska överväganden som ligger till grund för förslaget redo- visas i den bilagda nationalbudgeten. Däri framläggs prognoser för en- bart det innevarande kalenderåret, vilket innebär att den andra delen av det budgetår som omfattas av förslaget till stat, icke är analyserat med den utredningsteknik som nationalbudgeterna representerar.

Sedan 60-talets början förses emellertid den i maj framlagda kom- pletteringspropositionen med en särskild beräkning av statsbudgetens ut— veckling på längre sikt, den s.k. långtidsbudgeten, vilken omfattar de fyra närmast framförliggande budgetåren. På utgiftssidan utgör denna en beräkning av de krav på finansiella och reala resurser som följer av redan fattade beslut och gjorda åtaganden. Detta senare brukar även sammanfattas under beteckningen »oförändrad ambitionsnivå». Man framskriver exempelvis de gällande barnbidragens eller folkpensioner- nas utveckling med hjälp av en befolkningsprognos. För budgetens in- komstsida görs först en framskrivning av skatteunderlagets tillväxt på vilken man sedan tillämpar det skattesystem som råder vid beräknings- tillfället eller som man då fattat beslut om.

Detta innebär således att långtidsbudgeten varken kan uppfattas som ett politiskt program eller som en prognos på en sannolik utveckling av statsbudgeten utan syftemålet är endast att kartlägga konsekvenser- na för den framtida budgetutvecklingen av de av statsmakterna redan fattade besluten. Detta innebär i sin tur att existensen av långtidsbud— geten icke förändrar det tidigare påståendet att de centrala ekonomisk- politiska dokumenten statsverkspropositionen och kompletteringspropo— sitionen med därtill hörande bilagor endast ger en relativt kortsiktig bild av den ekonomiska utvecklingen och av regeringens planer.

På ett allmänt plan kan man därför säga att det främsta syftemålet med långtidsutredningarna är att ge ett underlag för mera långsiktiga bedömningar av den samhällsekonomiska utvecklingen. Men i motsats till statsverkspropositionen kan icke långtidsutredningen ges uppgiften att presentera för regeringen bindande planer för hela 5-årsperioden. För det första har dessa utredningar icke haft den ställning — och detta gäller även efter överflyttningen till sekretariatet för ekonomisk plane- ring — som skulle krävas för en dylik uppgift. För det andra har re— dan i kapitel 2 en del argument anförts varför det med hänsyn till den decentraliserade beslutsstrukturen i Sverige och till den i en hel del fall genuina osäkerheten om väsentliga exogena faktorer skulle framstå som irrationeut att binda sitt ekonomisk-politiska handlande till en enahanda utveckling för en hel 5-årsperiod. Den långsiktiga bedömning, som långtidsutredningarna med hänsyn till deSSa omständigheter kan preste- ra, måste således begränsas till att vara betingade prognoser under olika förutsättningar om bl.a. den ekonomiska politikens mål och möjlighe- terna att förverkliga dessa.

Till sitt allmänna syfte påminner de hän" om de s.k. gapkalkyierl som utfördes av konjunkturinstitutet under åren 1946 till 1949. Det gemensamma ligger i att man först utför en ex ante-kalkyl under förut- sättning av en oförändrad ekonomisk politik, varefter ett eller flera po—

1 Se Erik Lundberg: »Konjunkturer och ekonomisk politik», Stockholm 1953, s. 321—323.

litikalternativ konstrueras med syfte att sluta det eventuella gapet mel— lan tillgångs- och användningssidan i ekonomin. Såväl långtidsutred- ningarna som dessa tidiga gapkalkyler är således betydligt mera för- utsättningsbundna prognoser än de nutida konjunkturrapporterna och nationalbudgeterna.

Skillnaden i förhållande till de kortsiktiga kalkylerna är emellertid att kapacitetsutvecklingen behandlas som en variabel i långtidsutred- ningarna. En av de centrala uppgifterna för utredningarna har varit att mot bakgrunden av den förväntade befolknings- och arbetskraftsut- vecklingen prognosticera eller i altemativens form diskutera kapacitets- utvecklingen. I jämförelse med kortsiktsanalysen leder detta emellertid till den komplikationen att — uttryckt i försörjningsbalansens termer — kapacitets- och användningssidan icke längre kan behandlas oberoende av varandra utan kommer att interdependent bestämmas genom det ömsesidiga beroendet mellan investeringar och kapacitetsförändringar.

Detta förhållande har i tilltagande utsträckning beaktats i de olika utredningarna. Ett motiv för att icke ta hänsyn till investeringarnas kapacitetseffekter redovisades i 1950 års utredning: »Beträffande den femårsperiod, varom här är fråga, gäller emellertid, att produktivitets- utvecklingen i övervägande grad bestämmes av investeringsverksamhe- ten före periodens början. De investeringar, som upptagas i program- met för den betraktade perioden, komma i enlighet med detta resone- mang väsentligen att påverka produktionen först längre fram i tiden.»! I såväl 1959 som 1965 års utredningar gjorde man däremot försök att uppskatta det investeringsbehov som var följden av den förutsatta kapa- citetsutvecklingen. Men i ingendera av dessa senare utredningar ställdes frågan om valet av tillväxttakt för produktionskapaciteten2 helt på sin spets,3 utan gången i utredningarna kan närmast beskrivas så att man gjort en i förhållande till resultaten i övrigt relativt fristående prognos över produktiviteten per sysselsatt eller per arbetstimme, varefter man — under åtminstone de senare utredningarna — sökt en därmed konsistent uppskattning av investeringsutvecldingen. Denna uppskattning har se- dan införts som ett bland flera resursanspråk på försörjningsbalansens användningssida.

Detta förfaringssätt, som i mer eller mindre sofistikerad form går igen i samtliga utredningar, kan tolkas så att det inte ankommit på dessa att ta ställning till frågan om valet av tillväxttakt i den svenska ekonomin utan att huvudproblemet varit att upprätta en ex ante—kalkyl för den framförliggande 5-årsperioden under förutsättning av en i stort sett exogen tillväxt av resurserna.

Den väsentligaste rollen som utredningarna tilldelats synes åtminstone av direktiven att döma ha varit att diskutera och mot varandra väga olika användningar av det successivt utvidgade resursutrymmet. Tyngd- punkten förskjuts visserligen från utredning till utredning: I 1948 års utredning dominerar den externa balansens problem, i 1950 års utred-

1 SOU 1951: 30, s. 27. * Detta valproblem har icke heller ställts i direktiven till 1950, 1955 och 1959 års utredningar. ” En teoretisk diskussion av detta finns dock i 1959 års utredning. Se t. ex. SOU 1962: 10, s. 128—137.

ning skall man behandla »förutsättningarna för en fortsatt avveckling av efterkrigstidens regleringar» särskilt med avseende på investerings- verksamheten, men parallellt med detta »bör utrymmet för socialpoli— tiska och övriga reformer av samhällsekonomisk räckvidd belysas».l I 1955 års utredning skall man enligt direktiven återigen ta upp investe- ringsavvägningen till diskussion men man bör därjämte »på nytt un— dersöka expertens utveckling på längre sikt»?

Enligt direktiven till 1959 års utredning lades från politisk synpunkt sett betydande uppgifter på utredningen: »liksom i tidigare långtids- utredningar (bör) avvägningen mellan konsumtion och kapitalbildning samt mellan olika investeringsområden stå i centrum för utredningens arbete».3 Vidare framhålls i direktiven att »en avvägning (bör) göras mellan de olika investeringsområdenas inbördes angelägenhet» och att »överväganden också (bör) ske rörande de ekonomisk-politiska medel som erfordras för att åstadkomma den önskvärda omfattningen och inriktningen av de samhälleliga resurserna» .4

Gemensamt för samtliga direktiv är att det däri förutsätts att sam- hällsekonomisk balans skall råda eller att den skall etableras under den aktuella perioden. Sammantaget innebär detta således att långtidsut— redningarnas huvudsyfte under den här aktuella perioden synes ha va- rit, att man däri skall diskutera avvägningen mellan försörjningsbalan- sens olika användningskategorier under förutsättning av samhällsekono- misk balans och en i stort sett given ekonomisk tillväxt.

Parallellen till de kortsiktiga gapkalkylerna föreligger inte under de tidigare utredningarna utan uppträder först i och med att man fr. o. rn. 1955 års utredning mera systematiskt börjar undersöka anspråken på resurser med hjälp av enkäter och statistiska undersökningar. På grund- val av dessa informationer konstrueras sedan en preliminär ex ante- kalkyl, där tillgångs- och användningssidorna inte nödvändigtvis balan- serar. En väsentlig uppgift för utredningen blir då — vid sidan av den allmänna allokeringsdiskussionen — att ange grunddragen i den ekono- miska politik som skall bringa tillgångs- och användningssidan i balans.

Med hänsyn till att utredningarna i endast ringa omfattning ägnat sig åt att studera de egentligt intertemporala restriktionerna under 5- årsperioden kan man fråga sig varför man ansett det önskvärt att få detta längre perspektiv undersökt; varför räcker det inte då med de i inledningen till detta avsnitt nämnda beslutsunderlagen? Ur uppdrags- givarens — statens — synvinkel kan förutom tidigare anförda omständig- heter åtminstone två ytterligare argument anföras: För det första är av- sikten att långtidsutredningarna skall presentera en från konjunkturva- riationerna rensad utvecklingsbild eller — alternativt — en bild som möj- liggör en precisering av den innevarande konjunktursituationens läge i förhållande till det trendmässiga läget. De ekonomisk-politiska slut- satserna kan förmodas bli annorlunda om t. ex. en bristande balans i utrikeshandeln förklaras tillhöra de strukturella inslagen i ekonomin

1 Se SOU 1951: 30, 5. 8—9. ” Se SOU 1956: 53, s. 14. 3 Se SOU 1962: 10, s. 11. 4 Se SOU 1962: 10, s. 11.

än om samma statistiska bild uppträtt i samband med högkonjunktur- fasens kulmination.

För det andra kan man hävda att även om man i utredningarna inte framhållit de intertemporala restriktionernas roll, så är dock en rad sådana verksamma i det politiska arbetet. Den statliga konsumtionen och de statliga investeringarna, som numera är sysselsättningsmässigt sett betydande verksamheter, kan inte varieras allt efter konjunkturer- nas kastningar utan måste planeras i de flesta fall på åtminstone 2—3 års sikt. Samma gäller även för det av statens politik hårt styrda bo- stadsbyggandet. Långtidsutredningarnas kalkyler kan — utan att själva vara upplagda så — översättas i ett intertemporalt handlande som måste sträcka sig längre än finansplanens och nationalbudgetens perspektiv.

Från övriga sektorers synpunkt måste långtidsutredningarna anses ha ett väsentligt informationsvärde genom att man däri presenterar en hel- hetsbild för den ekonomiska utvecklingen, som den enskilda kommu- nen eller det enskilda företaget svårligen själva kan åstadkomma. Vis— serligen kan man hävda att själva utredningen inte kan med för regering och riksdag bindande verkan uttala sig om den ekonomiska politik som skall föras, men i redovisningen förekommer såväl prognosmaterial för de från politisk synpunkt exogena variablerna som en redogörelse för de problem som man enligt utredningens bedömningar kommer att möta under den aktuella perioden. Kännedomen om dessa förhållan- den skulle — enligt vad som t.ex. framhålls i 1959 års utredning — kunna »verka i riktning mot en bättre balanserad expansion».1

ÅDenna uppgift hos långtidsutredningarna att fungera som ett infor- mationsinstrument för övriga sektorer i samhället har blivit mer och mer betydande, vilket bl.a. kommit till uttryck genom de successivt utvid— gade sektorstudier som man numera gör för t. ex. kommunerna, indu- strin och varuhandeln.

4.3 Långtidsutredningarnas metod En redogörelse för långtidsutredningarnas metod kan läggas upp efter två något olika linjer: Dels kan man redogöra för gången i utrednings- arbetet sett ur planeringsteknisk synvinkel, dels kan man presentera den ekonomiska modell utredningen arbetat med. Uppdelningen i dessa båda aspekter kan egentligen inte genomföras fullt ut eftersom det före- fintliga planerings- och beslutssystemet i samhällsekonomin till en del bör betinga valet av modell,2 men vissa pedagogiska fördelar står att vinna med en sådan, varför den åtminstone till en början kommer att genomföras här.

4.3.1 Gången i utredningsarbetet

Såsom framhölls i föregående avsnitt måste man anse att en av lång— tidsutredningarnas huvuduppgifter har varit att genomföra en analys av allokeringsproblemen på försörjningsbalansens användningssida un—

1 Se SOU 1962: 10, s. 15. 2 Jfr med diskussionen om autonomibegreppet vid konstruktion av ekono- miska modeller i C.J. Åberg: »Samhällsekonomisk prognosteknik». Andra uppl. Stockholm 1970, s. 44—45.

der förutsättning av bl. a. en föränderlig produktionskapacitet och sam— hällsekonomisk balans. Enligt direktiven till bl. a. 1959 års utredning skall dessa överväganden ske mot bakgrunden »av den planering som kontinuerligt sker på olika investeringsområden, såsom för vissa delar av industrin, kraftförsörjningen, bostäder, vägar och gator, kommuni- kationsmedel samt forskning och undervisning».1

Denna direktivskrivning innebär således att utredningarnas analyser skall ske med beaktande av den decentraliserade planerings- och be- slutsstrukturen i landet. I utredningsarbetet har detta kommit till kon- kret uttryck genom de enkäter om planer och förväntningar som utred- ningarna föranstaltat om och även genom de statistiska undersökningar på exempelvis bostädernas och elenergins områden som utförts av re- spektive statliga huvudmän.

Den första långtidsutredning i Sverige som lät insamla och använda ett material över myndigheters och företags planer var 1955 års utred- ning. Man företog då en relativt omfattande kartläggning av affärsver- kens och de större myndigheternas förväntade utveckling2 och man gjorde i samarbete med en del branschorganisationer (Mekanförbun- det, Jernkontoret) sektorsutredningar3 som i viss utsträckning byggde på enkätmaterial.

I samband med 1959 års utredning utvidgades enkäten gällande den egentliga industrin till att omfatta samtliga industristatistikens branscher med undantag för el-, gas- och vattenverk. Undersökningen utfördes nu på utredningens uppdrag av Industrins Utredningsinstitut (IUI) som dock i vissa fall mycket nära samarbetade med respektive bransch- organisation. Sammanlagt 928 industriföretag tillställdes frågeformulär, men av dessa erhölls svar från endast 629 stycken.4 Detta stora bortfall kan förmodas sammanhänga med att frågeformuläret var mycket ambi- tiöst: flertalet frågor gällde utvecklingen ända fram till 1970 och avsåg inte endast produktions-, realinvesterings- och sysselsättningsutvecklingen utan även forsknings- och utvecklingsarbetet, prisutvecklingen, export- efterfrågan och olika tänkbara integrationseffekter.

Även för de offentliga sektorerna och för de statliga affärsverken var enkätunderlaget denna gång mera fullständigt.5 Informationsinhäm— tandet styrdes av en inom utredningen upprättad PM, som dock inte hade samma grad av precisering som frågeformuläret för industrin. Undersökningsenheten var långt ifrån i samtliga fall överensstämmande med beslutsenheten: uppgifter om t. ex. väsentliga delar av den primär- kommunala verksamheten inhämtades av utredningen från respektive statlig tillsynsmyndighet.

Utnyttjandet av enkätinformation utvidgades ytterligare av 1965 års utredning. Industrienkäten utvidgades till att omfatta 1805 företag

1 Se SOU 1962: 10, s. 11. 2 Redovisade i SOU 1957: 10, Balanserad expansion. Bilagor: Särskilda ut- redningar, s. 151—197. 3 Dessa redovisades inte för sig, utan resultaten inarbetades i utredningens huvudbetänkande (SOU 1956: 53), kap. V och VI. * Resultatet av IUI:s undersökning finns publicerat (SOU 1962: 11) som bilaga 1 till »Svensk Ekonomi 1960—1965». Frågeformuläret finns återgivet i detta arbete på s. 183—186. 5 Detta material finns sammanställt i bilaga 6 till 1959 års långtidsutrednings betänkande. Stencil 1962.

(2 336 verksamhetsställen), en särskild enkät utfördes för handeln av dåvarande Detaljhandelns utredningsinstitut (DUI), undersökningarna av den offentliga sektorn utvidgades till att omfatta praktiskt taget samt- liga departement och de till dem hörande myndigheterna och affärs— verken samt — i fråga om vissa utgifter — även primärkommunerna.1

Utfallet av enkäterna var —- undersökningstekniskt sett — starkt varie— rande. Industrienkätens bortfall blev även denna gång betydande: av de 1 805 tillfrågade företagen svarade endast 1059 enheter. Inom den offentliga sektorn tillämpade de olika departementen och verken mycket olika metoder och arbetsinsatsen för att få fram ett underlagsmaterial var mycket olika. Inom särskilt vårdsektorn avdelade man relativt be- tydande resurser för den av långtidsutredningen begärda kartläggningen, vilken även blivit föremål för en senare uppföljning.

Frågetekniken vid dessa olika enkäter kännetecknas av att de sva— rande lämnats en relativt stor frihet i fråga om förutsättningar och betingelser för utvecklingen under prognosperioden. I 1964 års industri- enkät anges visserligen att företagen helst bör utgå ifrån »att national- inkomsten i landet under perioden 1966—1970 kommer att stiga i unge- fär samma takt som under sistförflutna 5-årsperiod samt att någon avgörande förändring i nuvarande handelspolitiska förhållanden inte sker». I anvisningarna för 1964 års enkät till de offentliga myndighe- terna rekommenderas de att utgå ifrån full sysselsättning, en genom- snittlig ökning av BNP på 4 % om året och en utveckling av befolk— ningen i enlighet med en av SCB utförd prognos. Men man kan ifråga- sätta om dessa makroekonomiska förutsättningar verkligen har fungerat som restriktioner vid uppgiftslämnarnas bedömning av sin egen framtid. Mycket stora svårigheter måste föreligga vid en »översättning» av des- sa till restriktioner som är av relevans för företagen och myndigheterna i form av efterfrågeförhållanden, kreditrestriktioner, arbetskraftstillgång, budgetband etc.

Angivandet av dessa betingelser för den framtida utvecklingen leder emellertid till att det föreligger en viss oklarhet vid enkätresultatens tolkning. Antingen kan de till följd av de givna betingelserna uppfat- tas som villkorliga prognoser på enheternas framtida handlande eller som ett uttryck för det faktiska planläget hos enheten ifråga vid fråge- tillfället. Det senare fallet kan naturligtvis vara identiskt med det förra om de externt givna betingelserna sammanfaller med enhetens egna planbetingelser men i det allmänna fallet måste man räkna med att man kan få annorlunda enkätsvar vid ett obundet än vid ett villkorligt frågande. Man borde sålunda undersöka i vilken utsträckning de i och för sig relativt vaga förutsättningama om BNst utvecklingstakt etc. ver- kat som restriktioner på företagens och kommunernas svar. Någon så- dan undersökning har emellertid inte utförts, men om man ändå nödgas ta ställning i frågan så synes det — med hänsyn till de ovan nämnda svårigheterna för flertalet enheter att »översätta» de givna betingelser- na till för dem relevanta restriktioner -— ligga närmast till hands att

1 Enkäten inom handelssektorn har publicerats som bilaga 3 (SOU 1966: 10) till långtidsutredningens betänkande, material från vissa delar av den offentliga sektorn som bilaga 6 (SOU 1966: 13) och resultatet av industrienkäten som bilaga 4 (SOU 1966: 51).

tolka svaren som en beskrivning av det faktiska planläget inom enheten vid frågetillfället.

Genom dessa enkätresultat har såväl produktionsutvecklingen som anspråken på resurser kunnat belysas. Via t.ex. enkäten till industri- företagen har man fått ett underlag för bedömning av både takten i den framtida volyrnutvecklingen och av insatsfaktorernas utveckling och sammansättning. Härigenom får man då även möjligheter att bedöma anspråken på investeringsresurser från denna sektor. På grundval av enkäterna för de offentliga sektorerna kan man bedöma anspråken på försörjningsbalansposterna offentlig konsumtion och offentliga investe- ringar.

Den största enskilda utgiftsposten på användningssidan — den privata konsumtionen — har däremot inte kartlagts med hjälp av enkätteknik. Motiven för detta är uppenbara: hushållen synes inte i allmänhet ha planbindningar för någon längre framtid utan deras konsumtionsut- veckling följer relativt nära nettoinkomstemas utveckling och denna variabels framtida förändringar har de relativt begränsade möjlighe- ter att förutse på grund av att dessa är resultatet av bl. a. olika finans- politiska ingripanden. Detta har i sin tur inneburit att man antingen fått göra en ex-ante bedömning av den privata konsumtionen med hjälp av olika ekonometriska ansatserl eller också behandla den som en »resi- dual» vars bestämning härletts utifrån kravet på samhällsekonomisk ba- lans. Ur planeringsteknisk synvinkel har samma grepp i viss utsträckning även använts i fråga om importen.

De informationer som utredningen fått via enkäterna eller via eko- nometriska undersökningar har emellertid endast kunna bilda en första utgångspunkt för allokeringsdiskussioner — en utgångspunkt som i en del fall konkretiserats genom uppställandet av en ex-ante försörjningsbalans eller gapkalkyl. I det fortsatta utredningsarbetet har man sedan diskute- rat olika vägar att få denna ex-ante kalkyl att uppfylla kraven på bl. a. intern och extern balans. Man har också undersökt de avlämnade sva- ren i vad gäller konsistensen mellan produktionsplanerna och den pla- nerade efterfrågan på produktionstaktorer. I en del fall har dessa dis- kussioner förts med representanter för de uppgiftslämnare som med- verkat i planeringsenkäterna. I vissa fall har även enskilda uppgiftsläm- nare deltagit i diskussionerna.

Resultaten av detta arbete har sedan redovisats i utredningarnas hu- vudbetänkanden. De slutliga bedömningarna av de kommande fem årens utveckling som man presenterat i dessa, har då uppfyllt de krav på intern och extern balans som de givna direktiven ålagt utredningarna att iaktta. Men för att detta skulle kunna uppnås har man i såväl 1959 som 1965 års utredningar fått avvika från de initialt givna planerna, vil- ket alltså innebär att man i utredningarna förklarat att de planer som redovisats i planeringsenkäterna inte i alla delar kommer att kunna för- verkligas.

En sådan situation skulle egentligen kräva ett iterativ! förfarande i enlighet med exempelvis de metoder som berördes i kapitel 2, avsnittet 4. Något sådant har emellertid inte kommit till utförande i samband med

1 Svensk ekonomi 1966—1970 med utblick mot 1980, SOU 1966: 1, s. 80—91.

långtidsutredningarna — i varje fall inte på mikroplanet. Däremot skulle man kunna hävda att det finns vissa iterativa inslag i själva utrednings- arbetet. Man kan också peka på att det finns betydande inslag av itera- tion i den institutionella behandlingen av själva utredningen. Genom dess publicering och genom den därefter följande remissbehandlingen uppnår man både att de planerande enheterna ges möjlighet att infor- mera sig om utredningens ställningstaganden och att reagera på detta via de kanaler som remissförfarandet skapar.

De slutliga ställningstagandena till utredningens prognoser och bedöm— ningar görs sedan av regeringen i den därpå följande statsverks- eller kompletteringspropositionen. Men som senare kommer att dokumente- ras i anslutning till genomgången av de enskilda utredningarna är dessa ställningstaganden mycket allmänna och kan knappast sägas binda rege- ringens handlande i någon nämnvärd utsträckning. Häri skiljer sig så- lunda de svenska långtidsutredningarna klart från motsvarande verk- samhet i både Frankrike och Norge, där en väsentligt starkare bind- ning görs genom regerings- och parlamentsbeslut.

Gången i arbetet med de svenska långtidsutredningarna skulle sam- manfattningsvis kunna anges i form av följande fyra stadier.

I. Enkätstadiet, då [man undersöker planer och förväntningar hos statliga verk och myndigheter, primär— och sekundärkommuner och företag.

II. Utrednings- och analysstadiet, då man med utgångspunkt i de redovisade planerna och övriga anspråk på resurser söker skapa en kon- sistent utvecklingsbild för 5- årsperioden, som dessutom uppfyller de krav och restriktioner som givits i utredningarnas direktiv.

III. Publicerings- och remisstadiet, då ett betydande antal remissin- stanser bereds möjlighet att yttra sig över de bedömningar som gjorts i utredningen. _

IV. Beslutsstadiet, då regeringens inställning till utredningen redovi—l ' sas i statsverks- eller kompletteringspropositionen, dock utan att i all- mänhet ställa någon konkret fråga under proposition.

Egentligen skulle ett ytterligare stadium kunna beskrivas och det är när man ungefär vid 5-årsperiodens mitt på nytt tar upp utvecklings- ' problemen och mot bakgrunden av den då passerade delen av perioden . 1 gör ett försök till »avstämning» av den ursprungliga utredningen.

Såväl utredningar1 som remissinstanser2 hade tidigare förordat någon form av »rullande» utredningsverksamhet men det var först i anslutning till 1965 års utredning som en mera omfattande avstämning utfördes, vilket skedde under 1967—1968?» I denna utredning, där man trots den då mycket kännbara ekonomiska recessionen hävdade att den ekonomiska utvecklingen trendmässigt sett i stora drag följde den som angivits av den ursprungliga utredningen, utfördes emellertid inte en egentlig »fram- rullning» av tidsperspektivet. Man höll sig till den period som en gång givits av den ursprungliga utredningen, nämligen åren 1966—1970. Nå-

1 Se SOU 1962: 10, s. 14. ” Framfört i en rad remisser från t. ex. Kooperativa förbundet. Se t. ex. SOU 1966: 59, s. 145. ” Publicerad som SOU 1968: 24.

gon successiv »framrullning» av tidsperspektivet har således inte skett utan periodindelningen har hittills varit låst.

4.3.2 Den bakomliggande modellen

Någon explicit formulering av de ekonomiska modeller som använts i långtidsutredningarnas huvudrapporter har inte presenterats. Vill man i efterhand konstruera sådana måste de alltså bygga på tolkningar av de resonemang och de kalkyler som utredningarna innehållit. Man löper då helt självklart risken att sådana efterhandskonstruktioner inte helt korrekt återger det tankeschema som de olika utredningarna använt. Om man dessutom — vilket är fallet här — avser att presentera endast en modelltyp som skall representera den använda metoden i åtminstone de tre senare utredningarna, löper man även risken att undertrycka olikheter mellan utredningarna i fråga om den metodiska ansatsen.

Syftet med detta avsnitt är emellertid inte att presentera en i någon mening exakt historieskrivning utan avsikten är endast att skapa ett slags tolkningsschema som kan användas som referensram vid metod- beskrivningen. Som tidigare framhållits har prognoser över arbetskrafts- utbudet bildat en utgångspunkt för utredningarnas kalkyler över pro- duktionsutvecklingen. Om arbetskraftstillgången under utgångsåret be- tecknas med A,, och dess genomsnittliga tillväxttakt under perioden med a så erhålls prognosvärdet för periodens slutår, A,, genom

(4.1) A, = A,, (1 + a)'

Man har sedan gjort analyser av produktivitetsutvecklingen (per sys- selsatt eller per arbetstimme), vilka bildat utgångspunkten för fram- skrivningar av denna. Om man med P0 betecknar BNP per arbetskrafts- insats under basåret och med p dess tillväxttakt, så erhålls BNP-progno- sen genom

(4.2) BNP"? = P, (1 + p) ' A,

Alternativt har man även använt en makroekonomisk produktions- funktion med neutral teknisk utveckling:1

(4.3) BNP"?=D-A7-Kf-(1+A)' där D, rx, ;? och ). är konstanter, varav den sista står för takten i den tekniska utvecklingen och K står för insatsen av kapital. På totalnivån synes funktionen (4.3) endast ha spelat rollen av ett grovt konsistenstest på den sektorvis uppbyggda prognosen enligt (4.2); för industrisektom har däremot produktionsfunktioner av det slag som (4.3) representerar spelat en viss roll vid analysen av bl. a. de av industri- företagen uppgivna produktionsplanerna.

I såväl fallet (4.2) som (4.3) har avsikten varit att erhålla en upp— skattning av BNP-kapacitetens utveckling. Denna framskrivning har

1 Detta var exempelvis fallet vid förberedelsearbetet till 1965 års utredning. Se exempelvis Ingvar Svennilsons promemoria till Ekonomiska planeringsrådet den 15.6.1964: »Perspektiv på den svenska produktionens tillväxt 1960—1965— —1980».

sedan fått mäta beräkningarna av anspråken på resurser under perio- den som på aggregerad nivå kan skrivas som

(4.4) Bix/P(?) = PC, + oc, + PI, + 01, + As, + EX, — M,,

där symbolerna har följande betydelse

PC : Privat konsumtion

OC : Offentlig konsumtion PI : Produktionssystemets investeringar O] : Offentliga investeringar

lS : Lagerförändringar EX : Exporten M : Importen

Av dessa sammanlagt 7 variabler har åtminstone 2 direkt kunnat här— ledas ur plan— och enkätmaterial och det är de offentliga variablerna OC och 01. I fråga om produktionssystemets investeringar föreligger också delvis enkätmaterial men detta har i såväl 1959 som 1965 års utredningar redan på ett tidigare stadium korrigerats så att utvecklingen av PI bragts i överensstämmelse med den gjorda förutsättningen om produktionskapacitetens utveckling. Detta förfaringssätt innebär dock att PI kunnat ges vissa externt bestämda ingångsvärden vid bestäm- ningen av BNP”.

Om man vidare gör en extern prognos på AS, som i ett längre per- spektiv framstår som en relativt betydelselös variabel, och om man vi- dare förutsätter extern balans, dvs EX :M, så kan man erhålla en residual bestämning av PC genom att förutsätta att

(4.5) BNP"? = BNP?

Alternativt kan man införa en konsumtionsfunktion för bestämning av PC. alltså

(4.6) PC, = ] (BNPG?)

men då måste man antingen släppa kravet (4.5) eller det externa balans- kravet. Ett »gap» mellan kapacitets- och användningssidan kan alltså i det allmänna fallet komma att erhållas.1

Det har då ankommit på utredningarna att genom successiva itera- tioner söka vidta sådana förändringar i (4.4) att kravet på samhällseko- nomisk balans uppfylls. Man har därvid fått ta hänsyn till och korri- gera för såväl rent statistiska missvisningar hos enkätmaterialet som för- väntade svårigheter i fråga om t.ex. rekryteringen eller utbildningen av arbetskraft till de offentliga sektorerna. Men till slut har utredningar- na —— i kraft av de uppdrag som formulerats i direktiven — haft att prioritera vissa resursanvändningar på andras bekostnad och därigenom

1 Även om man skulle bestämma PC residualt kan man hävda att ett »gap» kan observeras, men då mellan den privata konsumtion som krävs för samhälls- ekonomisk balans och den som kan förväntas med hänsyn till inkomstbildningen och restriktionerna på finanspolitiken.

åstadkomma en samhällsekonomisk utvecklingsbild som uppfyller de krav på extern och intern balans som ävenledes direktiven angivit.

Detta har inneburit att utredningarna haft att mot varandra väga kapitalbildning och konsumtion och inom konsumtionen avväga dess fördelning på offentliga och privata former. Denna prioriteringsprocess har i görligaste mån utformats mot bakgrunden av de deklarationer som regering och riksdag gjort i dessa frågor. Dokumentationen om ut— redningarnas arbete på dessa senare punkter är dock inte helt uttöm— mande.

Denna beskrivning av utredningarnas metod är i första hand avsedd att spegla resonemangen vid den centrala allokeringsdiskussionen i ut- redningarnas huvudbetänkanden. För olika delsektorer av ekonomin har alternativa angreppssätt använts: detta gäller exempelvis för industri- sektorn,1 för utrikeshandeln2 och för de finansiella sektorerna.8 Det skulle emellertid föra för långt att här redogöra för de metodiska an— satser som där använts. Det bör dock påpekas att sektorstudierna inte i alla avseenden gjorts konsistenta med bedömningarna i de centrala avvägningsavsnitten.

4.4 Genomgång av de enskilda utredningarna 4.4.1 1948 års långtidsprogram

Denna, volymmässigt sett minsta av långtidsutredningarna — den genom— fördes till sin huvuddel under två månader under 1948 —— initierades av en skrivelse den 3 augusti 1948 från den dåvarande samarbetsorganisatio- nen OEEC i Paris. I denna hemställdes att den svenska regeringen måt- te utarbeta ett program för de närmaste fyra årens ekonomiska utveck- ling.

På grund av tidsbristen och det då mycket bräckliga statistiska un- derlaget är utredningen inte särskilt detaljerad. Men den är trots detta intressant eftersom dess allmänna uppläggning senare återkommer i de följande utredningarna. På grundval av arbetskrafts- och produktivitets- prognoser gjorde man sålunda först en uppskattning av BNP-utveck- lingen för den aktuella perioden. I den här aktuella situationen domi— nerade målsättningen att under åren fram till 1952/53 återställa balan- sen i de utrikes betalningarna. Denna hade under åren närmast efter kri- get kraftigt försämrats genom den snabba ökningen av importen och den svaga återhämtningen av exporten, vilket bl.a. lett till en skärp- ning av irnportregleringen under 1947 och 1948 och ökade inslag av bilateralism i handelsutbytet. Utredningens avvägningsproblem gällde nu om extern balans skulle kunna åstadkommas inom BNP—utvecklingens ram genom en politik som kraftigt begränsade importen eller om ex- porten skulle kunna föras upp till en sådan nivå att den stod i paritet

1 Redovisade i industribilagorna till 1959 och 1965 års utredningar, SOU 1962: 11, s. 3—186 och SOU 1966: 51. Jfr även med K. G. Jungenfelts bilaga till 1959 års utredning: »Produktivitet och kapitalmängd inom den svenska industrin under efterkrigstiden». SOU 1962: 11, s. 187—211. * Export och import 1966—1971. Bilaga 1 till 1965 års långtidsutredning. SOU 1966: 2. 1 Börje Kragh: »Finansiella långtidsperspektiv». SOU 1967: 6.

med en tämligen fritt utvecklande import. Utredningen stannade för det senare alternativet och föreslog ett handlingsprogram som kraftigt skulle understödja exportindustrin. Den detaljreglering av byggnadsverksamhe- ten som då fortfarande utövades erbjöd effektiva medel i denna riktning.

Det av utredningen föreslagna programmet blev också regeringens linje, dels i det sedermera avgivna svaret till OEEC, dels i statsverks- propositionen 1949. I den därtill bilagda »Översikten över det ekono- miska läget 1949» framhåller departementschefen bl.a.: »I det fyra- årsprogram, som förelagts Organisationen för europeiskt ekonomiskt samarbete i Paris, ha riktlinjer uppdragits för en utveckling, som bör vara möjlig att genomföra och som skulle innebära att Sverige 1952/53 skulle ha råd med en import, tillräcklig för att göra den allmänna regle- ringen på detta område överflödig.»1 Man pekar i denna översikt även på att fyraårsprogrammet har varit av värde vid utarbetandet av na- tionalbudgeten 1949.2

Till följd av bl.a. den devalvering på drygt 30 % som i september 1949 företogs i förhållande till USA-dollarn och som utlösts av ett mot- svarande beslut i U.K., kom utvecklingen att gå väsentligt snabbare än vad som förutsetts i 1948 års program. Slutårens målsättning för ex- porten förverkligades i stort sett redan 1949 och BNP-prognosen för 1952/53 hade uppnåtts redan 1950. Detta var ett av motiven för att man redan i juni 1950 lät tillkalla en kommitté med uppgift att utarbeta ett nytt utredningsmaterial för den långsiktiga utvecklingen.

4.4.2 Ekonomiskt långtidsprogram 1951—1955

I direktiven till 1950 års långtidsutredning framhölls att »utgångspunk- ten bör vara ett effektivt och rationellt utnyttjande av samtliga produk- tiva krafter i samhället under hög och jämn sysselsättning av arbets- kraften samt en sådan hushållning med de tillgängliga resurserna att kravet på en samhällsekonomisk balans och stabiliserat penningvärde uppfylles».

Inom denna ram bör utredningen bedöma >förutsättningarna för en fortsatt avveckling av efterkrigstidens regleringar» samt även ta ställ— ning till »frågan om investeringsverksamhetens omfattning och fördel- ning» bl. a. med hänsyn »till bostadsbyggandets plats inom den totala investeringsramen».

Bakgrunden till denna inriktning på investeringsverksamheten var att man med byggnadsregleringen som instrument under senare år genom- fört en prioritering av industrisektorns investeringsverksamhet. I takt med att de externa balansrubbningarna blivit mindre påtagliga under 1949 och 1950 och produktionsutvecklingen varit mycket förmånlig hade be— hov uppstått av att utreda förutsättningama för en omfördelning av in- vesteringsverksamheten till förmån för bl. a. offentliga investeringar och bostadsbyggande. Parallellt med 1950 års långtidsutredning arbetade även 1949 års investeringskommitté med dessa problem.

Utredningens förslag innebar en betydande prioritering av kapital-

1 Statsverkspropositionen 1949: Bilaga 1: Bihang 2, s. 112. 1 A.a., s. 43.

bildningen på bekostnad av den privata konsumtionens ökningstakt. På investeringsområdet1 förordar man att de stora investeringsökningar— na kommer på bostäderna och på vård- och utbildningssektorerna, me- dan däremot industrisektorn förutsätts ha oförändrade investeringar un- der hela S-årsperioden.

Utredningens publicering sommaren 1951 sammanträffade med Korea— krigets utbrott, vilket enligt förordet till betänkandet innebar att »be— tingelserna för utredningsarbetet i grund omkastats».'—' Den dramatiska utvecklingen under de första åren av 50-talet kom även att rikta upp- märksamheten mot andra frågor än dem som utredningen behandlat, vil- ket delvis även framgår av departementschefens anmälan av utred- ningen i bilaga 1 till 1952 års statsverksproposition: »Jag har inget att erinra mot (utredningens) målsättningar, i vad rör utvecklingen på läng- re sikt. Såsom jag i det föregående redovisat bildar emellertid situatio- nen på byggnadsmarknaden en trång sektion redan för en byggnads- volym av nuvarande omfattning, vilket försvårar förverkligandet av programmet i denna del.>>3

Förhållandet mellan utredningens prognos och den faktiska utveck- lingen framgår av tabell 4: 1.

Förutom de i tabell 4:1 angivna variablerna gjordes bedömningar även av bytesbalansens utveckling, som man förutsatte skulle uppvisa

Tabell 4: I . 1950 års långtidsutrednings prognoser och den faktiska utveck- lingen 1950—1955.

Årlig procentuell förändring 1950—1955

Prognos Utfall BNP + 3,0 + 3 ,0 Bruttoinvestering + 4,5 + 3,7 Offentligjkonsumtion + 5,0 + 4,7 Privat konsumtion + 1,4 +2,7

Anm. Utfallssiffrorna har i tabellen angivits enligt det tidigare använda na- tionalräkenskapssystemet. Från och med 1969 lades detta system om så att det nu i stort sett ansluter sig till det av FN:s Statistiska kommission rekommen- derade »System of National Accounts». I samband med omläggningen räknades även de tidigare serierna om så att de skulle ansluta sig till det nya systemet. Skillnaderna mellan det nya och det gamla systemets värden är — särskilt för den offentliga konsumtionen och för investeringarna —nivåmässigt betydande men ej särskilt stora i fråga om utvecklingstakten. Eftersom utredningens prog- noser måste förutsättas ha gällt variabler definierade enligt det då använda räkenskapssystemet har utfallen angivits enligt detta och inte enligt de nu gällande uppskattningarna för dessa år.

Källor: För prognoserna har de tal använts som presenterats i tabellen på s. 102 i huvudbetänkandet (SOU 1951: 30) och inte uppgifterna i utredningens verbala framställning. Dessa skiljer sig från tabellens uppgifter i fråga om den privata konsumtionen, som i kommentarerna angavs till 2 %. Orsaken till detta ligger i att man i tabellen beaktade den delvis kända, mycket låga ökningstakten mellan 1950 och 1951. För utfallet, som har beräknats som genomsnitt av de årliga förändringarna, har uppgifter hämtats från nationalräkenskaperna, redovisade i Statistiska Meddelanden, Serie V 1968: 13.

1 Se SOU 1951: 30, s. 80. 2 A.a. s. 6. 3 Statsverkspropositionen 1952, Bilaga 1, s. 24.

1 i l ! l !

._.r...u._.-.._...rn... w. r..—”.b. a...... 1—_ _ rv ......

en viss förbättring under perioden. Den faktiska utvecklingen blev dock den motsatta men detta kan till en väsentlig del förklaras av att ut- redningen kraftigt underskattade saldot i utgångsläget 1950 och 1951.

4.4.3 1955 års långtidsutredning

Enligt direktiven för 1955 års långtidsutredning skulle investeringsav- vägningen stå i centrum för utredningens arbete även denna gång. Men i jämförelse med direktiven för 1950 års utredning har dock den för- ändringen inträffat att man nu skall grunda avvägningen på en inven- tering av den planering som sker på olika delområden, som t. ex. bo- städer, vägbyggande, kraftförsörjning m.m. I anslutning till denna av- vägning av investeringsverksamheten skulle även en analys genomföras av de ekonomisk-politiska medlen på investeringsområdet.

I direktiven framhåller man också önskvärdheten av att undersöka exportens utveckling på längre sikt.

Metodiken i 1955 års utredning är väsentligen mera elaborerad än i de båda föregående utredningarna. Produktivitetsantagandena har diffe- rentierats på olika sektorer och en omfattande kartläggning av inve— steringsanspråken inom den statliga sektorn utfördes även. Till skillnad från de båda tidigare utredningarna angavs dessutom även den framti- da utvecklingen i form av olika alternativ. De faktorer som varierades var följande.

1) Produktivitetsutvecklingen per arbetstimme inom industri-, bygg- nads- och tjänstesektorerna (2 alternativ).

2) Arbetstidsförkortningen (2 alternativ). 3) Fördelningen mellan investeringar i fast kapital och privat kon- sumtion (3 alternativ).

Dessa olika förhållanden kombinerades så att till slut 6 olika alter- nativ presenterades,1 varigenom man i första hand belyste effekten på allokeringen av resurser av olika produktivitetsantaganden. Trots att man utsatte kapitalbildningskvoten för en ganska betydande variation (från 28,0 % i det lägsta till 30,4 % i det högsta alternativet för slutåret 1960) kopplade man på ett helt symmetriskt sätt samman alternativen med de olika produktivitetsantagandena. Implicit innebär detta således att man åtminstone vid den kvantitativa redovisningen av resultaten bortsåg från den eventuella effekt som variationen i investeringskvoten kunde ha på produktiviteten.

Resultaten av utredningens bedömningar återges i tabell 4: 2. De 6 olika alternativen bildar endast en formell ram för avvägnings- diskussionen. I de centrala allokeringsavsnitten förordar kommittén när- mast de alternativ som innebär en höjning av investeringskvoten, vilken då bl. a. motiveras med behovet av att kompensera för den arbetstids- förkortning som man utgick ifrån skulle komma under den aktuella perioden.

Även denna utrednings publicering sammanföll med en internationell krissituation, nämligen Suezkonflikten 1956. Men de ekonomiska verk- ningarna av denna var väsentligen mindre än vad man ursprungligen

1 Att detta blev fallet förklaras av att man i den slutliga avvägningsdiskussio- nen utgick ifrån att arbetstidsförkortningen skulle genomföras under perioden.

Tabell 4: 2. 1955 års långtidsutrednings prognoser och den faktiska utveck- lingen 1955—1960.

Årlig procentuell förändring 1955—1960

Prognoser

Variationsbredd Genomsnitt Utfall

BNP1 2,0—2,9 2,5 3,4 Bruttoinvesteringar11 1,6—4,3 2,9 4,4 Offentlig konsumtion1 4,0 4,0 3,9 Privat konsumtion 0,8—2,7 1,8 2 5

1 Efter arbetstidsförkortning. 1 Exkl. militära utgifter. Anm. De genomsnitt som presenteras i tabellen av de 6 olika alternativens prognoser är ovägda genomsnitt. Man skulle visserligen med ledning av bl. a. avvägningsdiskussionen på s. 61—64 i betänkandet kunnat äsätta åtminstone vissa av alternativen »plausibilitetsvikter» som kunde använts vid sammanväg- ningen. Men på grund av bristen på preciseringar i denna diskussion skulle ett dylikt förfaringssätt inrymma ett ganska betydande mått av godtycke. En rela- tivt garderad slutsats synes dock vara att de ovågda genomsnitten ligger något under de tal som kommitténs bedömningar sammantaget skulle leda till. Källor: Prognosuppgifterna har hämtats från tabellen III: ], s. 51 i utred- ningens huvudrapport (SOU 1956: 53). Utfallsuppgifterna har hämtats från samma källa som för tabell 4: ], nämligen Statistiska Meddelanden Serie V, 1968: 13.

befarade och förändrade inte i grund de förutsättningar på vilka utred— ningen vilade. Såväl remissinstanserna1 som finansministern accepterade utredningens premisser och rekommendationer. I kompletteringspropo- sitionen 1957 (Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1957) framhåller finansministern bl. a. att »långtidsutredningens rekommendation till för- mån för en stark ökning av investeringsvolymen och en motsvarande återhållsamhet beträffande konsumtionens tillväxt bör kunna läggas till grund för den ekonomiska politiken under de närmaste åren». (S. 31 i kompletteringspropositionen.)

Att detta även blev fallet framgår av de närmast följande årens eko- nomiska politik, som bl.a. innebar en liberalisering av byggnadsregle- ringen, ett slopande av investeringsavgiften samt medgivanden att under perioden maj 1958 t.o.m. september 1959 taga investeringsfonderna i anspråk. Effekterna av denna politiska inriktning kan även observe- ras i utfallsiffrorna i tabell 4: 2.

Förutom de i tabellen redovisade variablerna analyserades även bl. a. utrikeshandelns förväntade utveckling. Man förordade att bytesbalan- sens saldo borde förstärkas från de —414 milj. kr. som man uppskat- tade för 1955 till + 375 milj. kr. för 1960, allt räknat i 1955 års priser. Denna förbättring skulle åstadkommas genom att exporten skulle öka med i genomsnitt 4 % om året mot importens 2,3 %. Den faktiska ut- vecklingen av bytesbalansens saldo kom att mycket nära överensstämma med den som utredningen förespråkat, men den åstadkoms genom vä- sentligen högre tillväxttakter för såväl export som import än vad utred- ningen utgått ifrån.

1 Remissyttrandena rörande 1955 års långtidsutrednings betänkande änns publicerade som SOU 1957: 22.

Mmmrmmhm..wnw .-.nu-__... _.1

4.4.4 1959 och 1965 års långtidsutredningar

Med hänsyn till att redogörelsen i de båda tidigare avsnitten 4.2 och 4.3 om långtidsutredningarnas allmänna uppläggning och syfte relativt nära anknöt till vad som gällde för 1959 och 1965 års utredningar skall redogörelsen i detta avsnitt i första hand anknyta till de respektive utredningarnas resultat och till hur de behandlats i de propositioner där de anmälts.

Direktiven till 1959 års utredning, som på grund av att verksamhe- ten 1963 överfördes till finansdepartementets sekretariat för ekonomisk planering, är de sista direktiv som hittills givits en långtidsutredning, är intressanta eftersom man däri har med nästan samtliga de uppgifter som man — med förskjutningar från gång till gång — givit de tidigare utredningarna. En punktvis sammanfattning av innehållet i direktiven för 1959 års utredning upptar följande uppgifter.1

a) Att mot bakgrunden av en nordisk tullunion och tillkomsten av sexstatsunionen utreda utrikeshandelns utveckling på längre sikt.

b) Att utreda hur man bäst skall använda arbetskrafts- och kapital- resurserna för att i så hög grad som möjligt tillgodogöra den svenska ekonomin den tekniska utvecklingen och världsmarknadskonjunkturen.

c) Att göra en avvägning mellan konsumtion och kapitalbildning samt mellan olika investeringsområden.

(1) Att inventera planläget på olika investeringsområden samt i an— slutning härtill redovisa en avvägning mellan olika investeringsområdens inbördes angelägenhet.

e) Att kartlägga de statsfinansiella konsekvenserna av den förutsedda utvecklingen.

f) Att överväga de ekonomisk-politiska medel som erfordras för »att åstadkomma den önskvärda omfattningen och inriktningen av de sam- hälleliga resurserna».

g) Att som allmän utgångspunkt ha »ett effektivt utnyttjande av produktionsresursema» under bibehållen intern och extern balans.

Resultaten av 1959 års utrednings överväganden finns — jämte ut- fallssiffrorna — återgivna i tabell 4: 3.

Utredningen förordade vidare en förbättring av bytesbalansens saldo med ca 800 milj. kr. under 5-årsperioden, vilket till sin huvuddel skulle kunna åstadkommas genom en ökning av varuexporten i fasta priser med drygt 6 % om året och en ökning av varuimporten med 5,5 %. Enligt den faktiska utvecklingen förbättrades även saldot successivt un- der perioden för att dock under slutåret 1965 starkt försämras, så att utvecklingen under hela perioden kom att gå i motsatt riktning mot den som utredningen förordat. Förändringstalen för varuhandeln visade sig dessutom vara klart underskattade: varuexporten ökade med 9,8 % om året i volym medan importen steg med 10,2 %.

Utredningens betänkande publicerades först i början av 1962, vilket medförde att finansministern i 1962 års kompletteringsproposition kun— de påpeka att mer än hälften av den av utredningen prioriterade ök— ningen av industriinvesteringarna för hela 5-årsperioden »torde ha för-

1 De fullständiga direktiven änns återgivna i 1959 års långtidsutrednings huvudbetänkande, SOU 1962: 10, s. 9—12.

Tabell 4: 3. 1959 års långtidsutrednings prognoser och den faktiska utveck- lingen 1960—1965.

Årlig procentuell förändring 1960—1965

Prognos Utfall BNP 4,0 5,2 Bruttoinvesteringar1 4,2 5,5 Offentlig konsumtion1 4,6 4,9 Privat konsumtion 3,9 5 l

1 Exkl. militära utgifter. Källor: För prognoserna, tabell 3: 1, s. 85 i utredningens huvudrapport, SOU 1962: 10. För utfallen har en specialbearbetning av nationalräkenskapsmaterialet gjorts. På grund av de ganska omfattande revideringar av det statistiska materialet för 60-ta1et som utförts sedan den i de tidigare tabellerna använda publikationen SM, Serie V, 1968: 12 kom ut, har en specialbearbetning företagits av det våren 1971 förefintliga nationalråkenskapsmaterialet. Denna har då gjorts så att man så långt möjligt anpassat beräkningsprinciperna efter det tidigare tillämpade systemet, dvs. det system inom vilket 1959 års utredning måste förutsättas ha utfört sina bedömningar.

verkligats redan 1962». För övrigt anför finansministern »att utred- ningens allmänna syn stödjes av så många väldokumenterade förhål- landen att den kan läggas till grund för den allmänna uppläggningen av den ekonomiska politiken, med vilken den för övrigt står i god sam- klang».1

Utredningen hade i sin rapport starkt understrukit behovet av ett mera kontinuerligt arbete på detta område och att därför permanenta resurser borde avdelas för arbetet med långtidsutredningarna. Som tidi- gare framhållits hade önskemål i denna riktning framförts av såväl tidi- gare utredningar som remissinstanser. I kompletteringspropositionen för- klarar sig finansministern dela denna uppfattning: »Jag finner därför i likhet med utredningen att starka skäl tala för att långtidsprognoserna kontinuerligt revideras, samtidigt som nästa långtidsutredning förbere- des i så god tid att den kan färdigställas vid början av den period som prognoserna avser.»2

1965 års långtidsutredning kom sålunda att utarbetas inom finans— departementets sekretariat för ekonomisk planering. Av detta följde även att utredningsmännen icke gavs några skrivna direktiv för sitt ar- bete. Men i inledningen till huvudrapporten framhåller man att »Vad 1959 års långtidsutredning anförde om ändamålet med och karaktären av sitt betänkande (SOU 1962: 10) gäller» — »i allt väsentligt även det utredningsarbete vars resultat redovisas i föreliggande rapport».3

En väsentlig utgångspunkt för utredningens bedömningar var det för- väntade omslaget i tillgången på arbetskraft. Perioden 1960—1965 hade kännetecknats av en för svenska förhållanden ovanlig uppgång i arbets- kraften —- till stor del orsakad av förändringar i befolkningens ålders- sammansättning. För 60-talets senare del förutsågs däremot en minsk- ning i arbetskraftsvolymen i timmar vilken skulle komma att föra ned

1 och 3 Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1962, s. 18. 3 SOU 1966:1, s. 9 .

...,—. _.—._..—...._._- ._-__- __. .. .. .

T's—___». rm F.å.m—wap—*_—6J_c4- __...

Tabell 4: 4. 1965 års långtidsutrednings prognoser och en preliminär upp- skattning av utvecklingen 1965—1970.

Årlig procentuell förändring 1965—1970

Prognos Utfall BNP 4,2 3,8 Bruttoinvesteringar 4,7 2,3 Offentlig konsumtion 4,7 6,3 Privat konsumtion 3,4 3 6

Källor: För prognoserna: försörjningsbalanstabellen på s. 74 i SOU 1966: 1. För utfallen: samma specialbearbetning som redovisades i anslutning till ta- bellen 4: 3.

BNP:s ökningstakt i förhållande till perioden 1960—1965 . Samtidigt kun- de utredningen genom bl. a. det insamlade materialet över planer och förväntningar konstatera att anspråken på resurser kunde förväntas öka i minst samma takt som gällt under den tidigare 5-årsperioden. Man kunde alltså konstatera förefintligheten av ett betydande gap mellan an- språk och resurser,1 vilket — enligt de från 1959 års utredning fort— farande gällande direktiven — ankom på utredningen att överbrygga.

Resultaten av utredningens avvägningar jämte nu — under våren 1971 — tillgängligt material över den faktiska utvecklingen 1965—1970 redo- visas i tabell 4: 4.

Även i denna utredning förespråkade man en förbättring av bytes- balansen, vilken var särskilt motiverad mot bakgrunden av den snabba försämringen under 1965. Den önskvärda förbättringen uppskattades till 1 250 miljarder kr. från 1965 till 1970. Denna förbättring skulle upp- nås om varuexporten ökade med i genomsnitt 6,7 % om året och varu- importen med 5,2 %, varvid man då även tagit hänsyn till en viss för- utsatt försämring av tjänstenettot. Men förhållandet mellan prognoser och utfall är praktiskt taget detsamma för denna utredning som det var för 1959 års: bytesbalansen uppvisar först en förbättring för att se- dan mot periodens slut starkt försämras. Såväl exportens som importens ökningstal underskattades kraftigt. Relationen mellan varuexportens och varuimportens ökningstakter avvek däremot inte så mycket från vad ut- redningen förutsatt, vilket innebär att bytesbalansförsämringen främst orsakats av en underskattning av tjänstenettots nedgång.

1965 års långtidsutredning blir föremål för en mycket omfattande behandling i kompletteringspropositionen 1966.2 I en särskild prome- moria angående den ekonomiska långtidsutvecklingen (Bilaga 9) sam- manfattas utredningens resultat samt ges även ett sammandrag av re- missyttrandena. I kommentarerna i den egentliga finansplanen framhålv ler finansministern — i likhet med tidigare — att han delar utredningens grundläggande syn på den ekonomiska utvecklingen och att den »således (kan) utgöra en tjänlig utgångspunkt för den långsiktiga ekonomisk- politiska planeringen».3 På enstaka punkter anmäldes dock en något

1 Den fullständiga gapkalkylen finns återgiven på s. 45 i huvudrapporten, SOU 1966: 1. 2 Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1966.

** A.a. s. 13.

avvikande mening. Detta gällde exempelvis prognoserna över tjänste— balansens1 uppskattade förändringar och även den av utredningen gjor- da produktivitetsbedömningen vilka båda bedöms som optimistiska? och endast under gynnsamma 3 förutsättningar möjliga att förverkliga.

Såsom framgår av tabell 4: 4 kom emellertid — förutom utrikeshan- delsprognoserna — även investeringarna och den offentliga konsumtio- nen att utveckla sig på ett annat sätt än det av utredningen förutsatta. Investeringarna överskattades och den offentliga konsumtionen under- skattades. Bägge dessa förhållanden sammanhänger med den vid utred— ningens färdigställande svårförutsägbara accelerationen av strukturom- vandlingen och den långvariga recessionen under 1966—1968, vilka dels försvagade investeringsincitamenten, dels nödvändiggjorde en kompen- satorisk ökning av den offentliga konsumtionen. Såväl konjunkturellt som strukturth kom perioden 1965—1970 att medföra en del nya inslag i den ekonomiska utvecklingsbilden, som svårligen kunde förutsägas 1965.

4.4.5 Avstämningen av 1965 års långtidsutredning

Som tidigare framhölls var ett av motiven för att avdela permanenta resurser åt långtidsutredningsarbete att man därigenom kunde »konti- nuerligt revidera långtidsprognoserna». En sådan revision eller — med utredningens ord — avstämning av 1965 års utredning publicerades 1968.4 Då hade två år gått av den 5-åriga prognosperioden — två år som kännetecknats av betydligt lägre realiserad BNP-ökning (3,3 %) än vad som genomsnittligen förutsatts för hela perioden (4,2 %). Den fråga man då ställde i avstämningsutredningen var om anledning förelåg att med hänsyn till de då passerade årens utveckling revidera bedömningar- na för hela perioden.

Den metodiska ansatsen för belysningen av detta fick göras mera begränsad än vad fallet var i den ursprungliga utredningen. Endast i be— gränsad omfattning insamlades planer och bedömningar från andra en— heter. Man lät dock göra en reviderad arbetskraftsprognos som föran- ledde utredarna att justera ner BNP-prognosen för hela perioden från 4,2 till 3,9 % i årlig tillväxt. Man konstaterade även att den ursprungliga prognosen för den offentliga konsumtionen behövde revideras uppåt. En jämförelse med utfallen i tabell 4: 4 visar att båda dessa revisioner var väl motiverade.

Ändringarna till trots förelåg ändå betydande diskrepanser mellan utvecklingen 1966—1968 och vad man nu prognosticerade för hela pe— rioden, vilket innebar att man måste förutsätta relativt betydande upp— gångar under de återstående åren. Att man kunde göra detta berodde på att man förutsatte att kapacitetstillväxten icke blivit helt efterfrågad under åren 1966—1968. Kapaciteten kunde uppskattas ha tillvuxit un- der dessa år med ca 1/2 % mer per år än efterfrågan. Detta innebar i sin tur att när konjunkturutvecklingen vände uppåt — vilket man förut-

! A.a. s. 16. ” A.a. s. 35. ” A.a. s. 14. ' Avstämning av 1965 års långtidsutredning, SOU 1968: 24.

satte att den skulle göra —— så kunde den realiserade BNP tillväxa i mot- svarande mån snabbare än den långsiktiga kapacitetstillväxten, varige- nom en utjämning av BNP-tillväxten över perioden skulle erhållas. I sto- ra drag kom utvecklingen att bekräfta denna hypotes.

4.5 En utfallsanalys av långtidsutredningarnas prognoser

Den redogörelse som ovan lämnats omfattar sammanlagt fem långtids- utredningar. Resultatmässigt sett har de behandlats var för sig och det förefaller svårt att med ledning av tabellerna 4: 1—4: 4 få ett samman- hängande grepp om precisionen i de framtidsuttalanden man gör i des- sa utredningar. För den skull har en särskild, sammanfattande bear- betning av utredningarnas prognoser genomförts.

I denna ingår endast de fyra utredningarna fr. o.m. 1950; 1948 års utredning utfördes under så pressade arbetsförhållanden och med så små resurser att den inte kan jämställas med de övriga. Detta innebär att endast fyra observationer står till förfogande för varje variabel. Det- ta kan förefalla alltför litet för att en seriös statistisk analys skall kunna genomföras: avsikten med den följande bearbetningen syftar dock inte längre än till att ge några olika sammanfattningsmått på prognospreci- sionen.

Det mått som här skall användas har föreslagits av H. Theil.1

2 (P.- — Um (4_7) T.. _Z—Uf

T har den egenskapen att vara noll om och endast om prognoser- na P, exakt överensstämmer med utfallen U,. Detta mått blir ett om förutsägelsema leder till samma kvadratsumma i täljaren som i näm- naren, vilket man bl. a. skulle erhålla om alla förutsägelser gjordes så att man förutsatte oförändrat värde i förhållande till föregående periods utfall. T kan anta värden som är större än 1 om prognoserna är sämre än en förutsättning om »ingen förändring».

T-värdena för de fyra variabler som belysts i tabellerna 4: 1—4: 4 är återgivna i tabell 4: 5.

En jämförelse mellan dessa fyra variabler visar att prognosförmågan är väsentligen bättre för BNP och offentlig konsumtion än för investe- ringarna och den privata konsumtionens utveckling. BNP-prognoserna bör vara jämförelsevis säkrare än prognoserna på övriga variabler efter- som BNP — vid balans i utrikeshandeln — är en summa av de övriga här

Tabell 4: 5. T-värden för olika långtidsutredningsprognoser.

T-vårde BNP 0,22 Bruttoinvesteringar 0,39 Offentlig konsumtion 0,18 Privat konsumtion 0,34

1 H. Theil: ”Applied Economic Forecasting”, Amsterdam 1966, s. 28.

medtagna variablerna. Att prognoserna för den offentliga konsumtionen har lyckats så bra kan sammanhänga med att den till en viss del har karaktär av en handlingsparameter för staten. En mera teknisk förkla- ring är att T-måttet inte är invariant för skalformationer. För en given kvadratsumma i täljaren i (4: 7) minskas T ju större nämnaren är, dvs. ju större ökningar som variabeln förutsatts undergå. Just i fallet med offentlig konsumtion är dessa ökningar genomgående större än för de andra variablerna.

En intressant egenskap hos T är att den låter sig dekomponeras1 i de- lar som uttrycker olika egenskaper hos prognos-utfallsstrukturen. De— komponeringen tar sin utgångspunkt i följande uppdelning av täljaren i (4.7)

(4.8) ;, 2 (P. — ur = av— 6)2 + (s. — rs.) + (1 — ,.) s:.

där n står för antalet observationspar, P respektive [7 för genomsnitt över de n observationerna, S ,, respektive S,, för standardavvikelserna och r för korrelationskoefficienten mellan P och U.

Om man förkortar båda sidor med vänsterledet så kan 4.8 skrivas som

(4.9) 1 = TM + TR + TD,

dvs. man har erhållit en uppdelning av den genomsnittliga kvadratav— vikelsesumman i tre komponenter.

Denna dekomponering anknyter till egenskaperna hos en optimal, linjär korrektion av prognoserna, dvs. till det fall då man medelst minsta kvadratemas princip anpassat en linje till förhållandet mellan progno- serna och utfallen:

(4.10) U, = 5 + 5 P,

Komponenten T M är då ett uttryck för det genomsnittliga nivå- felet i prognoserna, TR uttrycker hur mycket den estimerade re- gressionslinjen (4.10) avviker från 1 och slutligen TD hur stor sprid- ningen är runt linjen. Med kännedom om regressionslinjen (4.10) kan man -— vid en förutsättning om oförändrad felstruktur -— korrigera de framtida prognoserna för såväl nivåfelet TM som »regressionsfelet» T ,,. En korrektion för den slumpmässiga variabiliteten kan dock inte ge- nomföras i det enskilda fallet.

Resultatet av denna dekomponering för de fyra tidigare behandlade variablerna återges i tabell 4: 6.

Tabell 4: 6. Dekomponering av felstrukturen i långtidsutredningarnas prognoser.

TM TR To 2 BNP 0,29 0,03 0,68 1,00 Bruttoinvesteringar 0,03 0,52 0,45 1,00 Offentlig konsumtion 0,23 0,27 0,50 1,00 Privat konsumtion 0,79 0,02 0,19 1,00

1 Se H. Theil, a.a., s. 33—34.

Av tabellen framgår att felstrukturen är klart olika hos de fyra va- riablerna: Felen i BNP-prognoserna, som enligt tabell 4: 5 var av en måttlig storleksordning, domineras av den slumpmässiga komponen- ten T D. Visserligen föreligger även ett nivåfel — utredningarna har haft en benägenhet att underskatta BNP-stegringen — men på grund av koma ponenten T,,zs dominans är inte möjligheterna särskilt stora att kunna korrigera för felen genom en ansats enligt (4.10).

Situationen är den motsatta för den privata konsumtionens utveckling. I detta fall dominerar nivåfelet helt : Långtidsutredningarna har noto- riskt underskattat den faktiska ökningstakten hos denna variabel. En väsentlig precisionsökning kan där vinnas genom en enkel korrektion för detta nivåfel.

Mot bakgrund av entydigheten i felstrukturen hos denna variabel kan man fråga sig om man på grund av den allmänna försörjnings- balansrestriktionen borde ha en liknande felstruktur — men då med motsatt tecken — hos någon eller några av de andra variablerna. Sva- ret på denna fråga är att man återfinner denna hos en variabel som icke är medtagen i denna analys, nämligen bytesbalansens saldo. På grund av olikheter i utrikeshandelns behandling i utredningarna har det inte varit möjligt att på samma enhetliga sätt som för de fyra med- tagna variablerna analysera utfallen för dess prognoser. Men vid den tidigare genomgången av utredningarna har framhållits att betydande underskattningar av såväl bytesbalanssaldots som importens och expor- tens utveckling gjorts. Nivåfelet i den privata konsumtionen kan således till viss del sammankopplas med nivåfelet vid utrikeshandelsbedöm- ningarna.

En ytterligare variabel som icke medtagits i analyserna i detta kapitel är lagerförändringarna. Motivet för detta är enklare än i fallet med utrikeshandeln, nämligen den relativt underordnade roll den spelar för utvecklingen på fem års sikt.

Svenskt långtidsprogram 1947—1952/53. SOU 1948: 45.

Ekonomiskt långtidsprogram 1951—1955. 1950 års långtidsutredning. SOU 1951: 30.

Balanserad expansion. Betänkande avgivet av 1955 års långtidsutredning. SOU 1956: 53.

Balanserad expansion. Bilagor: Särskilda utredningar. SOU 1957: 10.

Remissyttranden över 1955 års långtidsutrednings betänkande. Balanserad expansion. SOU 1957 : 22.

Svensk ekonomi 1960—1965. Betänkande av 1959 års långtidsutredning. SOU 1962: 10.

Svensk ekonomi 1960—1965. Bilagor 1—5. SOU 1962: 11.

Svensk ekonomi 1966—1970 med utblick mot 1980. 1965 års långtidsutred- nings huvudrapport. SOU 1966: 1.

Export och import 1966—1970. 1965 års långtidsutredning. Bilaga 1. SOU 1966: 2.

Tillgången på arbetskraft 1960—1980. 1965 års långtidsutredning. Bilaga 2. SOU 1966: 8.

Handelns arbetskrafts- och investeringsbehov fram till 1970. 1965 års lång- tidsutredning. Bilaga 3. SOU 1966: 10.

Utvecklingstendenser inom undervisning, hälso- och sjukvård samt social- vård 1966—1970. 1965 års långtidsutredning. Bilaga 6. SOU 1966: 13.

Framtidsperspektiv för svensk industri 1965—1980. 1965 års långtidsutred- ning. Bilaga 4. SOU 1966: 51.

Remissyttranden över 1965 års långtidsutrednings huvudrapport. SOU 1966: 59.

Finansiella långtidsperspektiv. Utarbetad av Börje Kragh. SOU 1967: 6. Avstämning av 1965 års långtidsutredning. SOU 1968:24 .

Litteratur om långtidsutredningarna. Karl Jungenfelt: Den svenska långtidsplaneringens metodik. Skandinaviska bankens kvartalstidskrift. 1964: 4, s. 109—112. Östen Johansson: Den ekonomiska utvecklingen under 1960-talet: Långtids— planen och dess utfall. Skandinaviska bankens kvartalstidskrift. 1964:4, s. 113—121.

Ingvar Svennilson och Rune Beckman: Långtidsplanering i Sverige. Skan- dinaviska bankens kvartalstidskrift. 1962: 3, s. 69—77.

Ingvar Svennilson: Planning in a Market Economy. Weltwirtschaftliches Archiv. Band 95 1965, Heft 2, s. 184—200.

Ingvar Svennilson: Svensk långtidsplanering — femte ronden. Skandinaviska bankens kvartalstidskrift. 1966: 2, s. 39—44.

5. Räkenskapssystemet

5.1. Inledning och allmän bakgrund

De flesta makroekonomiska modeller hämtar sitt empiriska innehåll helt eller delvis från nationalräkenskapsdata. Fördelarna med denna i många fall påtvungna lösning på dataproblemet är bl. a. att observationerna är infogade i ett totalt systern vilket bör medföra att de såväl i tvär- snittet som i tiden är konsistenta med varandra. Vidare bör även nationalräkenskapsdata i allmänhet uppfylla egenskapen att verkligen vara nationella totaler — eller också vara försedda med sådana kvali- tetsangivelser att man kan bedöma precisionen i detta avseende.1

Det framgår klart av t.ex. Ohlsson [3] och [4] att nationalräken- skapssystem kan konstrueras på flera alternativa sätt allt efter det syf- te som man har med redovisningen. Detta innebär i sin tur att ett givet nationalräkenskapssystem kan vara så utformat att vissa klasser av pro- blemställningar och modelltyper icke lämpligen kan studeras med dess hjälp. De första försöken2 som under 30-talet gjordes i Sverige att upp- rätta räkenskaper för den svenska ekonomin utfördes med syftet att studera hur produktionsresultatet byggdes upp inom ekonomins olika delar. Men detta arbete var delvis av engångskaraktär och när man efter andra världskriget på nytt började utföra nationalräkenskaper gavs detta en delvis annan inriktning.3

Vad man nu i första hand var intresserad av var att empiriskt un- derbygga nationalbudgetarbetet och den i huvudsak kortsiktiga, kom- pensatoriska finanspolitiken med uppskattningar av efterfrågeutveck- lingen inom ekonomin. Detta medförde att man mera koncentrerade det statistiska arbetet på att kartlägga hur resurserna användes än att undersöka hur de skapades inom de olika produktionssektorerna. Det-

1 Betydelsen för den ekonomiska forskningen av den ökade tillgången på ekonomisk statistik har framhållits av Erik Lundbergi »Instability and Economic Growth». New Haven 1968, s. 16—18. 2 Se t. ex. E. Lindahl, E. Dahlgren och K. Kock: »National Income of Sweden 1861—1930». London 1937. 3 En redogörelse för detta finns i »Meddelanden från konjunkturinstitutet, Serie B.l3. Nationalbokföring 1946—1950. Beräkningsmetoder och använd- ningen för nationalbudgetering». Stockholm 1951.

ta medförde då också att de officiellt utförda nationalräkenskaperna i mindre grad lämpade sig för studier av ekonomins utveckling på lång- re sikt, då studiet av produktionskapacitetens förändring och dess be- stämningsfaktorer blir minst lika viktigt som studiet av efterfrågeut- vecklingen. För att möjliggöra sådana undersökningar av produktions— utvecklingen fick tidigare det officiella systemet kompletteras med om- fattande beräkningar1 från produktionssidan.

Från och med slutet av 60-talet utförs emellertid inom ramen för det officiella nationalräkenskapsarbetet även beräkningar av BNP från produktionssidan med fördelning på ett ganska betydande antal sek— torer. Detta nya beräkningsunderlag är i och för sig ägnat att underlät- ta en empirisk analys av produktionsutvecklingen. Problemet är dock att dessa beräkningar av sektorsutvecklingen inte är konsistenta med beräkningarna av BNP från användningssidan. Redan tidigare inne- höll det svenska nationalräkenskapssystemet en överbestämning av BNP som avslöjade inkonsistenser i beräkningarna. Denna överbestämning er- hölls genom att beräkna BNP med hjälp av dels statistik över inkoms- ter, dels statistik över användningen av varor och tjänster för slutlig förbrukning. Uppskattningar enligt den senare metoden har för hela den period som täcks av räkenskaper i dess nuvarande form — dvs. från 1950 och framåt — givit väsentligen högre, nivåmässiga uppskattningar av BNP än den förra.

Beräkningarna av BNP från produktionssidan har alltså inneburit att man fått ytterligare en jämförelsemöjlighet. Situationen kan åskådlig- göras med hjälp av följande boxdiagram:

C Beräkningar från Beräkningar från produktionssidan användningssidan

B A

BNP BNP P A

Hittills har beräkningarna enligt A varit de som man använt vid t. ex. de ekonomisk-politiska analyserna i nationalbudgeterna och — ef— ter smärre korrektioner — vid den internationella rapporteringen. Det- ta har i princip inneburit att de tidigare berörda diskrepanserna i för- hållande till inkomstberäkningarna undertryckts; man har alltså värde- rat statistiken över BNP:s användning som överlägsen de informationer man via t. ex. taxeringsmaterial får om inkomstbildningen.

Diskrepanserna mellan beräkningarna från användningssidan och pro- duktionssidan är emellertid svårare att ta ställning till. Storleksordning— en hos denna skillnad framgår av tabell 5 : l.

1 Detta utfördes t. ex. av Östen Johansson i anslutning till 1955 års långtids- utredning. Se SOU 1957:-_10, s. 9—32. Jfr även med dennes senare utförda be- räkningar, redovisade i Osten Johansson: »The Gross Domestic Product of Sweden and its Composition 1861—1955». Stockholm Economic Studies. New Series VIII. Stockholm 1967.

Tabell 5:1. Skillnaden i milj.kr. mellan beräkningarna av BNP från an- vändningssidan (BNP A) och från produktionssidan (BNP?)

Löp.priser Fasta priser 1950 +] 487 +1920 1955 +] 767 +2 540 1960 +2185 +1637 1965 +1353 — 309 1966 +1591 — 817 1967 + 655 —2 075 1968 + 398 —2 303

Anm. Utvecklingen över tiden av den statistiska restposten i produktionsbe— räkningarna leder till att BNP:s utveckling i fasta priser enligt produktionsberäk- ningarna blir högre än enligt användningsberäkningarna. För perioden 1960-— 1968 blir exempelvis tillväxten i BNPp 5, % per år medan motsvarande för BNPA blir 4,5 %.

Källa: »Nationalräkenskaper 1950—1968.» Statistiska Meddelanden, Serie N 1970: 21.

Skillnaden mellan diskrepanserna i löpande och i fasta priser antyder att en felkälla kan ligga i deflateringstekniken i endera eller båda be- räkningssätten. Den närmare analysen av olika felkällor kan emellertid svårligen göras förrän man direkt konfronterat de båda beräkningssätten med varandra. Detta förutsätter att man direkt knyter samman beräk- ningarna från användningssidan med produktionsberäkningarna och in- te — som nu — utför två av varandra oberoende kalkyler som i princip först konfronteras med varandra vid jämförelsen mellan BNP-måtten.

En sådan sammanknytning, som skulle svara mot pilen C i ovanstå- ende blockdiagram, är motiverad inte enbart med hänsyn till en statis- tisk valideringsprocess utan även på grund av att ett material som klart visar hur olika efterfrågetendenser i ekonomin påverkar de olika pro- duktionssektorernas avsättningsförhållanden utgör ett värdefullt un- derlag för konstruktionen av ekonometriska modeller över tillväxtför- lopp. I de följande delarna av detta kapitel kommer därför en genom- gång att göras av ett räkenskapssystem som förutsätter att denna sam- manknytning av produktions— och användningsberäkningarna skett. Sys- temet har en nära anknytning till det nya nationalräkenskapssystem1 (SNA) som FN:s statistiska kommission antog vid sin femtonde ses- sion 1968. Det har även en nära anknytning till det utvecklingsarbete som sedan några år bedrivs vid SCB:s nationalräkenskapsenhet.

Orsakerna till att räkenskapssystemet har ägnats en särskild redogö— relse är flera: först och främst tjänar denna genomgång syftemålet att ge en samlad överblick över de begrepp och statistiska preciseringar som sedermera kommer att användas vid genomgången av den försöks— vis utarbetade långtidsutredningsmodellen, för vilken en redogörelse kom- mer att lämnas i det närmast följande kapitlet. Det har då även fallit sig naturligt att i anslutning till denna redovisning av räkenskapssystemet redogöra för en del speciella statistiska grepp som modellanvändningen nödvändiggjorde. Detta gäller exempelvis behandlingen av de indirekta skatterna och tullarna och av handels— och transportmarginalerna.

1 United Nations: »A System of National Accounts.» Studies in Methods. Ser. F, No 2, Rev 3. New York 1968.

Denna redogörelse kan emellertid även ges en vidare pedagogisk syft— ning i så måtto att den till en del kan belysa de indirekta samban— den mellan å ena sidan valet av modellstruktur och de restriktioner som därvid gör sig gällande och å andra sidan det empiriska underlaget och det sätt på vilket detta är arrangerat. På kort sikt och för ett givet system av ekonomisk statistik är sambandet enkelriktat i den meningen att det förefintliga systemet sätter mycket påtagliga gränser för valet av ekonometriska modellstrukturer; de tidigare omnämnda svårigheterna att använda de officiella svenska nationalräkenskaperna för analyser av tillväxtproblem kan här tjäna som exempel.

På längre sikt blir emellertid sambandet dubbelriktat. Önskemålen el- ler nödvändigheten att med ekonometriska modellers hjälp behandla vissa typer av nya problemställningar tvingar så småningom fram nya utvecklingslinjer inom den ekonomiska statistiken och även i det system efter vilket denna statistik är organiserad. Man kan exempelvis peka på det mycket uppenbara samband som föreligger mellan å ena sidan de stora svårigheter av statistisk art som många ekonometriker upplev- de omkring 1960 när man först försökte uppskatta parametrarna i disag- gregerade tillväxtmodeller och å andra sidan den utformning, som det av FN rekommenderade SNA—systemet så småningom fick.

5 .2 Grundstrukturen hos SNA-systemet

Det konventionella sättet att presentera ett nationalräkenskapssystem är att ange de kontotyper eller kontoklasser som ingår i systemet. Genom att arbeta med konton måste varje transaktion bokföras två gånger, var- je post har en motpost någon annanstans i systemet.

Denna dubbla redovisning som kännetecknar ett kontosystem kan enklare och mera koncentrerat åstadkommas genom en tvåvägsindelad matris där systemets kreditposter svarar mot matrisens rader och de- betposterna mot kolumnerna. På grund av enkelheten i detta presen- tationssätt kommer det genomgående att användas i fortsättningen.

Huvuduppgiften för nationalräkenskaperna enligt SNA-systemet är att beskriva de fyra huvudfunktionema hos en ekonomi, nämligen pro— duktion, konsumtion, ackumulering och handel med omvärlden. Sam- manställs dessa fyra funktioner i matrisform erhålls följande tablå:

Tablå 5 :A. Ekonomins fyra grundfunktioner i matrisform.

] 2 3 4 Produk- Konsum- Ackumul. Om- 2 tion tion världen 1. Produktion Tu T1,a T1.4 Ti. 2. Konsumtion TM Tu Te..: Tz. 3. Ackumulering TM Ta. 4. Omvärlden TM T4.2 Tu Ta.

2 T_l T,z T.: T.4

Ur denna sammanställning kan t.ex. den sedvanliga försörjningsba- lansen (produktionskontot) erhållas som

(51) T2.1 + T4.1 = Tt.2 + Tu + TM, eller (5-1 a) Tz.1= T1.2 + T1.3 +(T1.4 *" TM),

där T ._,_, svarar mot summan av förädlingsvärdena i ekonomin eller med andra ord mot BNP. På motsvarande sätt kan inkomst- och utgiftskontot erhållas som

(52) Tl.2 + T3.2 + T4.2 = T2.1 + T2.3 + TZ.—t

I anslutning till detta konto bör påpekas att posten TM, som sva- rar mot förbrukningen av det fasta kapitalet, i princip alltid har ett ne- gativt tecken. Dess storlek brukar i allmänhet endast uppskattas me- delst en schablonmässig beräkning — i de fall detta överhuvudtaget före- kommer.

Helt analoga kontokonstruktioner kan erhållas för kapitaltransaktio- nerna (kolumn 3, rad 3) och för de utrikes transaktionerna (kolumn 4, rad 4).

Hittills har vi endast behandlat grundstrukturen för de löpande transaktionerna. En väsentlig egenskap hos SNA-systemet är emellertid att man däri även inkorporerat de ingående och utgående kapital— stockarna. Hur detta införs i systemet kan man erhålla en uppfatt— ning om genom att komplettera tablån 5: A med en rad och en ko— lumn för vardera den ingående och den utgående stocken samt även ett särskilt omvärderingskonto. Genom denna utvidgning av systemet kan man i princip — när det blivit helt utbyggt statistiskt sett — även studera hur den produktiva verksamheten förbrukar kapitalresurser och hur dessa byggs upp genom investeringsaktiviteten.

Härigenom öppnar sig möjligheter att i helt konsistent form estimera den mycket vida klass av aggregerade tillväxtmodellerl som innehåller både produktions- och efterfrågefunktioner och i vars produktionsfunk- tion den totala kapitalstocken ingår som argument. Men inlemmandet av stockvariabler i systemet — med därtill hörande konsistenta avskriv- nings- och nettoinvesteringsbegrepp — öppnar även möjligheterna att i framtiden avsevärt vidga stockbegreppens omfattning, så att däri inte endast inkluderas det producerade realkapitalet utan även såväl det i olika avseenden naturgivna kapitalet (naturtillgångar, sociala och fy- siska miljötillgångar, hälsostatus hos befolkningen) som producerat hu- mankapital (t. ex. utbildning).

Härigenom skulle exempelvis väsentliga aspekter på miljöförstöringen kunna infogas i nationalräkenskapssystemet. I princip skulle detta åstad- kommas genom att först beräkna en initial stock av miljövärden, som sedan i varierande grad förbrukas under perioden i fråga. Denna för- brukning skulle då inräknas i ett utvidgat avskrivningsbegrepp och

1 Det doktrinhistoriska typexemplet på denna modelltyp är Domars tillväxt- modell, redovisad i Evsey D. Domar: »Expansion and Employment». American Economic Review, Vol. 37, March 1947.

skulle alltså medföra en lägre nettonationalprodukt än vad annorledes skulle bli fallet. På motsvarande sätt skulle man även kunna inräkna återställandet respektive tillskapandet av miljövärden i nationalproduk- ten. Man skulle även med samma grepp kunna inkorporera stocken av utbildad arbetskraft i systemet och alltså då behandla den motsvarande delen av utbildningsutgifterna som de investeringskostnader de egentligen är.

Mot bakgrunden av de utomordentligt stora och svåra statistiska problem som är förknippade med inlemmandet i systemet av dessa utvidgade stockberäkningar, framstår emellertid detta utvidgade system som något av en utopi. Redan vid uppskattningarna av det producerade realkapitalet, vilket är det som SNA-rekommendationen i första hand omfattar, anmäler sig en rad mycket svårlösta problem.1 Skall stockbe— greppen dessutom även innehålla olika sociala eller fysiska miljötill- gångar, för vilka man endast i ringa omfattning har tillgång till observer— bara priser eller allmänt accepterade värden, synes mälproblemen under en ganska lång tid framöver vara prohibitivt stora.

Detta är anledningen till att den fortsatta problembehandlingen i det- ta kapitel kommer att begränsas till enbart de löpande transaktionerna. Det som därvid först kommer att behandlas är förhållandet mellan ak- tivitetsindelningen och varugrupperingen. Därefter kommer olika pro- blem att tas upp som har med input-outputredovisningen att göra: det gäller exempelvis valet av prisnivå och behandlingen av importen.

5.3. Aktivitetsina'elningen och varugrupperingen

I ett helt aggregerat räkenskapssystem bör det — om man bortser från statistiska mätfel och diskrepanser — föreligga en fullständig identitet mellan totalerna på försörjningsbalansens (produktionskontots) debet- och kreditsida. Statistiska sammanställningar över den totala resurs— användningen och den totala resurstillgången är dock numera av ett relativt begränsat värde som underlag för den ekonomiska politiken; de betydande olikheter som föreligger mellan olika finanspolitiska åt- gärders effekt på t.ex. sektorsutvecklingen, produktiviteten och syssel- sättningen nödvändiggör att man disaggregerar försörjningsbalansen.

Då uppträder emellertid en problemtyp som man inte konfronterades med på totalnivån, nämligen att de statistiska enheterna och därmed också aggregeringsprinciperna kan ges en alternativ utformning. Man kan dels gruppera transaktionerna efter den näringsgren inom vilken de är producerade (aktivitetsgrupperingen), dels aggregera transaktioner- na efter de egenskaper som varorna respektive tjänsterna har (varu- grupperingen). Den förra grupperingen, som kan exemplifieras genom den av FN rekommenderade ISIC-indelningen,2 är naturlig för den produktionsstatistik som har produktionsprocessen, arbetsstället eller möjligen i vissa fall företaget som statistisk enhet. Varje enhet klassi- ficeras efter den huvudsakliga verksamhet som bedrivs där och de

1 Se t.ex. C. 0. Cederblad: »Realkapital och avskrivning. Begreppsanalys Mätmöjligheter i Sverige». Stockholm 1971. Urval nr. 4. Skriftserie utg. av SCB. 2 Principerna i denna indelning framgår av FN—publikationen »International Standard Industrial Classification of all Economic Activities (ISIC)». Statistical Papers, Series M, No 4, Rev. 2. New York 1968.

transaktioner som man observerar för denna enhet får sedan samma beteckning som enheten i fråga har.

För flertalet användningsområden — t. ex. privat eller offentlig kon- sumtion, investeringar — är emellertid en varugruppering en mera na- turlig indelning. Ett exempel på en sådan är den av FN utarbetade och rekommenderade SITC-nomenklaturen.1 Ett annat exempel är den vid bl. a. förtullning använda s.k. Bryssel-nomenklaturen. Båda dessa här nämnda nomenklaturer är emellertid partiella i den meningen att de endast omfattar egentliga varor. Tjänster förekommer ej i dessa gruppe— ringar, ej heller byggnadsinvesteringar, vilket innebär att man måste komplettera dessa med ytterligare grupper innan dessa nomenklaturer kan ges en generell tillämpning.

Att en varugruppering är en mera naturlig indelningsgrund för sta- tistiken över efterfrågan förklaras helt självklart av att det som använ- daren primärt känner till är varans egenskaper — inte varifrån varan kommer eller med vilken produktionsprocess den framställts. I en hel del fall är detta emellertid tautologa ting: varans egenskaper och gruppc- ringsprinciperna för dessa sammanfaller ofta med grupperingen av pro- cesserna. Men detta förhållande kan inte gälla generellt utan man mås- te räkna med — både av teoretiska och empiriska skäl — att en viss mång— tydighet föreligger mellan en aktivitets— och en varugruppering i den meningen att en viss varugrupp kan vara sammansatt av produkter från flera olika produktionsprocesser och att en viss tillverkningsprocess kan leverera produkter till helt olika varugrupper.

Om detta är fallet löper man risken att de disaggregerade försörj— ningsbalansernas debet- och kreditsida — i motsats till vad som gäller för en försörjningsbalans för hela ekonomin — inte blir helt konsistenta. Risken för detta kan komma att materialiseras i de fall då det statistis— ka material som ligger till grund för balanserna är av blandad natur i fråga om de ovan nämnda klassificeringsprinciperna. Sålunda kan t. ex. summan av de produkter som framställs inom arbetsställegruppe- ringen »Järn— och stålframställning» (Svensk Näringsgrensindelning, SNI 371010) skilja sig från SITC-gruppen 67 »Järn och stål» beroende på att i vissa fall förekommer tillverkning av dessa produkter vid andra typer av arbetsställen än de som ingår i järn- och stålverksgruppen.

Ett direkt sätt att åskådliggöra detta problem är att dubbelklassificera produktionen i enlighet med matrisen i tablån 5 : B.

Den här aktuella matrisen T kan naturligtvis, som ovan framhölls, vara en diagonalmatris — dock endast under förutsättningen att M : N. En sådan situation skulle kunna erhållas om de båda indelningarna är mycket grova och endast omfattade ett litet antal grupper. Man skulle även kunna tänkas observera detta fall om konstruktionsprinciperna för de bägge nomenklaturerna var mycket besläktade med varandra. Mot detta argument kan dock invändas för det första att målsättningarna för en aktivitetsindelning respektive för en varugruppering är klart olika. Om dessa två indelningar skulle ge en tautolog klassifikation så skulle man kunna hävda att en av dem vore överflödig.

1 Redovisad i FN-publikationen »Standard International Trade Classification, Revised». Statistical Papers, Series M, No 43, New York 1961.

Tablå 5 :B. Dubbelklassificering av produktionen på aktiviteter och varor.

Aktivitet 1 2 . . . N 1 Tu Tn . . . Tin 2 21' Varor Tij M Tmi Tmz ' ' ' Tmn

För det andra kan invändas att enheten i de båda grupperingarna är olika. I det ena fallet är produktionsprocessen eller arbetsstället den sta— tistiska mätenhet per vilken transaktionerna registreras, i det andra fallet är det varan. Även om konstruktionsprinciperna skulle vara likartade för de båda grupperingarna skulle förmodligen denna olikhet i fråga om en- heten i flertalet fall leda till att matrisen inte blev en diagonalmatris.

Detta är emellertid endast oprecisa, aprioriska argument för att T—matrisen skall uppvisa den ena eller den andra egenskapen. Den di- rekta metoden är att med utgångspunkt i de allmänt använda aktivi- tets- respektive varugrupperingarna empiriskt undersöka hur denna två- dimensionella fördelning ser ut i ett faktiskt material. En statistik av detta slag framtogs och användes i samband med arbetet med 1957 års input-outputundersökning. Genom industristatistiken kunde man för de delar av industrin som låg utanför metall— och verkstadsindustrin (grup- perna 8—63 enligt beteckningen i denna undersökning) erhålla en för- delning av anläggningarnas totala produktion på olika varugrupper. För grupperna 8—63 fick man däremot bearbeta de s.k. kvantitetsbilagor— na hos kommerskollegium.1 Detta tvåstegsförfarande innebar att man inte erhöll en fullständig kartläggning av hela matrisen i bl. a. den me— ningen att »länken» mellan de båda delmatriserna endast bestod av att i matrisen för grupperna utanför metall- och verkstadsindustrin ingår dessa senare sektorer endast med en rad och en kolumn.

Trots detta företer dock detta material en ganska betydande sprid- ning kring diagonalen. Särskilt verkstadsindustrin uppvisar en ganska betydande produktblandning. Denna detaljerade dokumentation är dock av ett begränsat värde för dagens analysarbete eftersom såväl nomen- klaturerna som den använda enheten i industristatistiken varit föremål för omfattande revisioner.

En motsvarande men väsentligt mera aggregerad undersökning har utförts i anslutning till arbetet med 1964 års input—outputundersökning. Analysen omfattade i första hand industristatistikens varu- och aktivi-

1 Matrisen för grupperna utanför metall- och verkstadsindustrin finns åter- given på s. 47—55 i »lnput—Output-Tabeller för Sverige År 1957». Stencil. Sthlm 1964. Bilaga till Höglund-Werin [2]. Matrisen för metall- och verkstadsindustrin finns återgiven på s. 159—176 i samma publikation.

tetsområde men med hjälp av speciella skattningar utvidgades området till att omfatta hela produktionssystemet.

Vid bearbetningen utgick man dels från 1958 års ISIC—anpassade gruppering av industristatistikens arbetsställen, dels från en varugruppe- ring av produktionsstatistiken som var konstruerad med utgångspunkt i ISIC-indelningen.1 Detta innebär att de båda nomenklaturernas konstruk— tionsprinciper var lika; skillnaden låg däri att aktivitetsindelningens sta- tistiska enhet var arbetsstället medan enheten i den andra dimensionen var varan.

Diagonalen i den på så sätt definierade matrisen utgör sålunda den branschtypiska varuproduktionen medan elementen utanför diagonalen utgör sekundärproduktionen. Den fullständiga matrisen2 -— som kan framställas i flera olika versioner beroende på hur t. ex. importen och transportmarginalerna behandlas — skall icke återges här, utan endast en bearbetning som visar hur stor andel av produktionen inom varje branschgrupp som utgörs av branschtypiska varor (A) respektive hur stor andel av varje varugrupp som produceras inom den för denna

Tabell 5: 2. Andel branschtypisk produktion (A) och andel av en varugrupp som kommer från sin »naturliga» bransch (B).

ISIC-nr Beteckning A B 1100 Jordbruk 1,00 1,00 1200 Skogsbruk 1,00 1,00 1300 Fiske 1,00 1,00 2000 Gruvor 1,00 0,97 3111 Skyddad livsm.industri 0,99 0,99 3112 Konk.uts.livsm.industri 0,93 0,97 3120 Dryckesvaru- och tobaksindustri 0,99 0,98 3200 Textil 0,99 0,98 3410 Trä 0,98 0,98 3420 Massa, papper 0,98 0,99 3430 Grafisk 0,99 0,99 3510 Gummi 0,94 0,98 3520 Kemisk 0,96 0,88 3530 Petroleum 0,85 1,00 3600 Jord och sten 0,98 1,00 3700 Järn och stål 0,91 0,96 3800 exkl. " 3830 0. 3842 Ovrig verkst. industri 0,95 0,95 3830 Elektroindustri 0,92 0,95 3842 Bilreparationer 0,97 0,95 3900 Övrig industri 0,88 0,72 4000 El., gas 1,00 1,00 5000 Byggnadsverksamhet 1,00 1,00 7—9 exkl. 8500 Tjänster exkl. uppdrag 1,00 1,00 8500 Uppdragsverks. 1,00 0,97

Anm. Andelarna i kol. A har erhållits som diagonalelementet i förhållande till radsumman medan kol. B har erhållits som diagonalelementet i förhållande till kolumnsumman i den använda tabellen 2:A.

Källa: Tabell 2:A.” Input-Output-Tabeller för Sverige 1964”, Statistiska Meddelanden, Serie N, 1970: 13.

1 Den använda varunomenklaturen var en svensk version av den tidigare berörda FN-grupperingen »Classification of Commodities by Industrial Origin». 2 De ifrågavarande matriserna finns publicerade som tabellerna 2 A—C i »Input-Output-Tabeller för Sverige 1964». Statistiska Meddelanden, Serie N, 1970: 13.

grupp ”naturliga” näringsgrenen. Resultaten av denna bearbetning pre— senteras i tabell 5 : 2.

Det allmänna intryck som denna tabell ger är att det endast är i vis- sa speciella fall som elementen utanför diagonalen är av någon bety- delse. I fråga om kolumnen A kan man konstatera att det egentligen en— dast är petroleumbranschen och restgruppen »Övrig industri» som har mer än 10 % av sin produktion förlagd till »icke branschtypiska» varuområden. Även när det gäller kolumnen B är det endast två varu- grupper — produkter från kemisk industri och övriga industrivaror — som har mer än 10 % levererade från andra sektorer än den som skul- le vara naturlig med hänsyn till varugruppens definition.

Men dessa iakttagelser har en mycket begränsad räckvidd och gäller egentligen endast för den här använda aggregeringsnivån och de här tillämpade nomenklaturerna. En längre driven disaggregering skulle förmodligen — såsom var fallet med 1957 års input—outputundersökning — ha ökat spridningen kring diagonalen likaväl som en annan, mindre lSIC-orienterad, typ av varunomenklatur skulle kunna ha gjort detta. Slutligen bör också framhållas att även om aggregeringsnivån och no- menklaturerna vore desamma, så kan en omdefiniering av de statistiska enheter som bygger upp aktivitetsindelningen leda till att den empiriska bilden i tabellen 5: 2 förändras. Om man exempelvis skulle övergå från arbetsstället till den ur produktionssynpunkt mindre homogena enhe- ten företag, så skulle förmodligen spridningen kring diagonalen även— ledes öka.

Inom ramen för de betingelser som gällt för den observerade matrisen bör man dock kunna tolka och använda denna som en beskrivning av förhållandet mellan en aktivitets- och en varugruppsindelning. I princip bör man då kunna använda denna till att transformera ett aktivitets- indelat material till en varugruppering eller vice versa. Transforma- tionsmatrisen blir dock olika i de båda fallen; i det förra fallet, då man utgår ifrån ett aktivitetsindelat material, bildar man först en koefficient- matris t,” genom att i transaktionsmatrisen (T)—i tablån 5: B kolumnvis beräkna

T,,- 5.3 = _ ( ) lll/W le

för alla i och 1". Om man har givet en (kolumn-)vektor [A] av aktivitets— grupperade produktionstal erhåller man en uppskattning av den därtill svarande vektorn av varugrupper genom

om vhrwi

På motsvarande sätt kan man transformera ett varugrupperat ma— terial till en aktivitetsindelning genom att bilda koefficientmatrisen

Tri (w) wu=3

och sedan utföra en mot (5.4) svarande multiplikation med vektorn av varugrupper.

Även om de ovan angivna betingelserna i fråga om nomenklaturer, aggregeringsnivå och statistisk enhet skulle vara för handen, kan man naturligtvis inte utesluta att matriserna (t),” och 0ij uppvisar en förändring över tiden. Många tillämpningssituationer kan tänkas vara kännetecknade av att man har observationer på matriserna som här— rör från tidigare perioder än dem som man önskar använda matriserna på. Genom de tidigare framhävda revisionerna av statistiken har man emellertid mycket svårt att göra över längre tidsperioder jämförbara uppskattningar av dessa matriser. Eftersom man kan räkna med att åtminstone en del av de förändringar som man observerar över tiden i transformationsmatriserna beror på att dessa matriser är olika för olika typer av användningar (t. ex. annorlunda för investeringsvaror än för konsumtionsvaror) och att dessa användningsaggregat förändrar sig med olika takt över tiden, så skulle en del av denna föränderlighet kunna beaktas om man vid åtminstone en tidpunkt erhöll separata skattningar för olika användningar. Några sådana separata uppskattningar har emel- lertid inte utförts, varför möjligheterna att — helt eller delvis — beakta föränderligheten i dessa matriser är mycket små.

Detta är ett av argumenten varför det räkenskapssystem som använts som grund för den ekonometriska modell som skall redovisas i kapitel 6 bygger på ett nomenklatursystem som har transformationsmatriser som är enhetsmatriser. Detta innebär således att varu- och aktivitets- nomenklaturerna avsiktligt gjorts identiska och att alla element utanför diagonalen satts lika med 0. Såsom tidigare framhölls förutsätter detta att man arbetar på mycket hög aggregeringsnivå, eljest gör man ett allt- för stort våld på det empiriska materialet.

Ett ytterligare argument för att välja denna aggregeringsnivå är att de löpande nationalräkenskaperna i Sverige inte har ett helt genom- fört system av varugrupperingar på användningssidan. Den privata kon- sumtionen har sin indelning, investeringarna sin och lagerförändringar— na en tredje. Det är endast på en mycket hög aggregeringsnivå som dessa olika indelningsgrunder låter sig förenas.

Å andra sidan är det givet att användningsmöjligheterna blir mera begränsade ju mera aggregerad en sektormodell är. Det är därför ett angeläget önskemål att de statistiska möjligheterna förbättras så att en ökad disaggregering kan göras — även om detta skulle medföra att man inte längre kan behandla transformationsproblemet mellan varu- och aktivitetsindelningen lika enkelt som har skett i det här använda syste- met.

En närmare redogörelse för den använda nomenklaturen och för be- arbetningsprinciperna ges i Appendix A.

5.4 Införandet av insatsleveranser i systemet I den tidigare presenterade tablån 5: A, som i matrisform framställde ekonomins fyra grundfunktioner, var inte de inom produktionssystemet interna insatsleveranserna medtagna. I många löpande räkenskapssystem är detta inte heller fallet. Ett näraliggande skäl för att man inte ägnat

denna del av de ekonomiska transaktionerna lika stor uppmärksamhet som de övriga kan vara att dessa salderas bort vid BNP-beräkningarna. Om dessa input-leveranser (T 1.1) medtages i försörjningsbalansen (5.1.a) måste de utföras både som en debet- och som en kreditpost:

(5-1-b) T1.1+ Tu = T1.1+ T1.2 + T1.3 +(T1.4 _ Tu)

Balansens omslutning blir i så fall större, men endast med internleve- ransernas belopp; alla övriga poster blir oförändrade.

En mera konkret anledning till att man ej har med internleveranser- na i de löpande räkenskaperna synes vara att man i de flesta länder1 saknar en årlig eller regelbunden statistik över dessa. De informationer man har härrör i de flesta fall från stora engångsundersökningar som i allmänhet redovisas med stor eftersläpning.

Å andra sidan synes denna typ av informationer näst intill ofrånkom- lig när man skall konstruera disaggregerade modeller, i vilka både an- vändnings- och produktionssidan ingår och — sektor för sektor — är länkade till varandra. Effekten på sektorsutvecklingen av en förändring i någon del av den slutliga efterfrågan i samhället kan knappast _ annat än i specialfall — bedömas annat än via internleveransstrukturen. Ett ytterligare argument är att förändringar i själva denna struktur kan — även för en initialt oförändrad slutlig efterfrågan — förorsaka föränd- ringar i sektorsutvecklingen. Övergången från fasta till flytande bränslen är ett exempel på detta, tillkomsten av nya material som nylon och plast ett annat.

De följande delarna av detta avsnitt skall behandla en del principiella problem som man måste ta ställning till när insatsleveranserna inom produktionssystemet skall inlemmas i nationalräkenskaperna. Först kom- mer problemet om val av prisnivå och de därmed sammanhängande frågorna om de indirekta skatternas och handels- och transportsekto- rernas ställning att behandlas. Därefter kommer i ett särskilt avsnitt de alternativa möjligheterna att bokföra de importerade varorna och tjänsterna att diskuteras.

5.4.1. Prisnivå, distributionskostnader och indirekta skatter

Transaktioner såväl inom produktionssystemet som mellan detta och sektorerna för slutlig förbrukning kan registreras antingen till de priser som tillverkaren erhåller eller de som mottagaren—användaren betalar. Skillnaden mellan dessa priser kommer då att utgöras av kostnaderna för transport- och handelstjänsterna, Vissa former av försäkringskostna- der samt sådana indirekta skatter som uppbärs i samband med distri— butionen. Även tullar och andra avgifter på importerade varor kan ge upphov till liknande skillnader.

Gemensamt för båda alternativen är att distributionssektorerna här är räknade netto med avseende på de förmedlade varorna; om hela flödet av varor och tjänster skulle utföras som en input i dessa sekto- rer, dvs. skulle explicit passera dessa, så skulle input—output-tabellen

1 Bl. a. Nederländerna och Norge utgör däremot undantag: där framkommer årliga input-output-tabeller som ett resultat av det löpande räkenskapsarbetet.

enbart belysa relationerna mellan de producerande och de distribueran- de sektorerna och mellan dessa senare och slutanvändningssektorerna.

Med utgångspunkt i denna definition på hur handels- och transport- sektorerna allmänt sett bör behandlas i en input-output-tabell kan två olika förfaringssätt användas när det gäller att fördela dessa sektorers tjänster. I det ena fallet kan man så att säga föra dern »bakåt» såsom en input till den producerande sektorn. I detta fall kommer den pro- ducerande sektorns output att vara värderad i mottagarpriser. I det andra fallet kan man allokera distributionsmarginalerna »framåt» som en input till den mottagande sektor som förbrukar varan i fråga. I det— ta senare fall kommer alltså distributionskostnaderna för insatsvarorna att föras till den sektor inom vilken vidareförädlingen sker eller i fallet med »färdiga» varor till den användarsektor inom vilken förbrukningen sker. Detta innebär i sin tur att sektorprodukter och leveranser från produktionssystemet till slutanvändningssektorerna i detta fall kommer att räknas i producentpriser.

En producentprisvärdering ställer större krav på det statistiska ma- terialet än vad en mottagarprisvärdering gör. I det förra fallet måste man för var och en av användningskategorierna känna till hur den totala kostnaden fördelar sig på produktions- respektive distributions- sektorerna, vilket i allmänhet icke är vid handen om man frågar mot- tagarna av varan. Den privata konsumtionen av t. ex. jordbruksproduk- ter kan svårligen av konsumenterna uppdelas i den del som svarar mot produktionskostnaderna respektive den del som svarar mot distribu- tionskostnaderna. I ett statistiskt system där statistik insamlad från för- brukare-användare av varorna spelar en stor roll, vilket t. ex. är fallet i Sverige, är man i de flesta fall hänvisad till att konstruera räken- skapssystemet i enbart mottagarpriser. Visserligen kan man med hjälp av olika beräkningar1 uppskatta tabeller till s.k. »ungefärlig produk- tionskostnad» men i ett användningsstatistiskt system kan detta icke bli annat än en av olika hypotetiska förutsättningar beroende konstruk— tion.

Räkenskaper i mottagarpriser har dock vissa nackdelar2 i jämförelse med motsvarande i producentpriser: För det första kan man förmoda att distributionsandelen är olika för olika delar av en sektors output — t. ex. lägre för investerings- än för konsumtionsvaror — vilket då innebär att sammansättningsförskjutningar på outputsidan i ett mottagarpris- system kommer att registreras som en förändrad inputstruktur. En ökad andel investeringsvaror kommer att leda till en minskning i den tek- niska koefficienten för distributionssektorerna. Enligt en producentpris- värdering leder en dylik sammansättningsförskjutning på outputsidan icke till några liknande effekter. Enligt denna värderingsprincip kommer däremot variationerna i inputstrukturen att leda till sådana effekter, men eftersom dessa anses vara betydligt mindre än variationerna på outputsidan så skulle producentprisvärderingen ändå vara överlägsen i

1 Ett exempel på detta ges i tabellen 3 i))Input-Output-Tabeller för Sverige 1964». 2 För en närmare redogörelse, se United Nations: »Problems of Input-Output Tables and Analysis». Statistical Papers. Series F. Studies in Methods no 14. New York 1966, s. 38—39.

fråga om de tekniska koefficienternas stabilitet.

För det andra leder mottagarprisvärderingen till att distributionskost- naderna i en viss mening blir dubbelräknade, dels som input till den sektor som producerat varan i fråga, dels även som en del av outputen i den producerande industrin. I ett producentprissystem kommer dessa handels- och distributionsmarginaler däremot endast att räknas en gång.

Trots att fördelarna med producentprissystemet synes överväga är man emellertid vid en användning av svenskt statistiskt material hänvisad till att konstruera räkenskaperna över insatsleveranserna i mottagar- priser.

Valet av värderingsprincip återverkar även på behandlingen av de indirekta skatterna, som här lämpligen kan definieras som nettot av de indirekta skatterna och subventionerna. I princip kan man säga att dessa skatters behandling blir helt analog med distributionsmarginalernas till följd av att dessa skatter på samma sätt som marginalerna kommer in som en skillnad mellan producent- och mottagarpriserna. Om räkenskaps- systemet är konstruerat i mottagarpriser kommer således de indirekta skatterna att föras som en särskild primär input till den producerande sektorn. Enligt producentprisvärderingen kommer däremot de indirekta skatterna att föras till den mottagande sektorn, vilket då även gäller om denna är en slutanvändningssektor.

En närmare redogörelse för de bearbetningsprinciper som använts vid konstruktionen av det i denna undersökning använda input-output- materialet lämnas i appendix B.

5.4.2 Alternativa behandlingar av importen I tablån 5 : A i avsnittet 5.2 redovisades behandlingen av utrikeshandels— sektorerna i det generella räkenskapssystemet. Tillkomsten av intern— leveranserna T 1.1 påverkade icke exportens behandling i TM utan denna ingick på ett identiskt sätt som en del av den slutliga efterfrågan i eko- nomin. Importen kan däremot ges alternativa behandlingar allt efter syftet med räkenskaperna och de statistiska betingelserna. Den längst i detalj gående redovisningen kan erhållas om importen genomgående grupperas inte endast efter en varunomenklatur utan även efter ändamål. Man kan då konstruera ett informationssystem som åskådliggörs av tablån 5: C. , I detta fall skulle input-outputmatrisen T U endast innehålla leveran- serna av inhemskt producerade varor till produktionssystemet, likaledes

Tablå 5 :C. Detaljredovisning av importen på såväl varu- som användnings- grupper.

Produktion Konsumtion Ackumule- Export

ring 1. Produktion Tu Tllz TW Tr..; 2. Konsumtion 3. Ackumulering 4. Import TM TM T4.3 _"

matriserna T1_2, T1_3 och TL4 endast leveranserna från de inhemska arbetsställena till konsumtion. investering respektive export. Matrisen TM, vars indelning i rader svarar mot varugrupperingen, skulle då på motsvarande sätt beskriva fördelningen av de importerade insatsvarorna på de mottagande produktionssektorerna och matriserna TH och TM hur importen av konsumtions- respektive investeringsvaror fördelar sig på de olika mottagande sektorerna.

Denna metod1 (metod I) för behandling av importen är intressant ur bl.a. den synpunkten att de andra metoder för detta som kommer att beröras här kan framställas som olika aggregeringar av detta mest detaljerade sätt att redovisa importen. Vidare medför denna redovis- ningsprincip att man kan estimera modeller som innebär en fullständig komplementaritet mellan inhemsk produktionsutveckling och import. Med hjälp av matrisen T 1.1 kan man estimera åtgångstal för de inhemska leveranserna och med matrisen Tj1 motsvarande tal för importerade va- ror. På grundval av matriserna T” och TM kan man uppskatta andelen direktimporterade varor av konsumtions- respektive investeringsvarorna.

En sådan fullständig komplementaritet leder således till låsta propor- tioner mellan import- och hemmamarknadsvarorna, vilket bedömts vara en för de flesta länder olämplig hypotes, både sett som en modell för importefterfrågan och som den mera tekniska frågan om stabilitet över tiden hos de tekniska koefficienterna. Det förefaller tämligen givet att en sådan komplementaritet icke föreligger för ganska betydande delar av importen till en »genomsnittlig» västeuropeisk ekonomi. Tvärtom kan man förmoda att man inom ett ganska vitt variationsområde kan ersätta inhemsk produktion med import och vice versa. I så fall kom- mer för det första inte importutvecklingen att kunna förklaras med nå- gon större framgång som en fast proportion av den inhemska aktivi- teten. Från olika undersökningar är det välkänt att faktorer som kapa- citetsutnyttjandet och den relativa kostnadsutvecklingen är väl så viktiga förklaringsfaktorer.

För det andra kommer i så fall de koefficientmatriser man erhåller på grundval av uppställningen i tablån 5: C sannolikt icke att vara stabila över tiden utan dessa kommer att förändras i takt med för- skjutningarna mellan hemmaproducerade och importerade varor. Ett sätt att undvika denna instabilitet i koefficienterna är att dela upp im- porten i två grupper, där den ena skulle svara mot de delar som är substituerbara (konkurrerande) med inhemsk produktion medan den andra icke kan produceras inom landet men är nödvändig för exempel- vis vissa produktionsprocesser (komplementär import). För att klar- göra hur man bokför importen i detta fall, som skall kallas metod II, så skall först ett mera detaljerat beteckningssystem än det som användes för beskrivning av metoden I införas. Matrisen Tu skall betecknas med XHU, Tm med KHL-k., Tu; med IHH och TH med EX”. Den första ma-

1 Den uppdelning i olika metoder som kommer att presenteras här överens- stämmer i vissa avseenden med den som redovisasi T. I. Matuszewski, P. R. Pitts och J. A. Sawyerz» Alternative Treatments of Imports in Input-Output Models: A Canadian Study». Journal of the Royal Statistical Society. Series A (General). Volume 126, Part 3, 1963. Jfr. även med behandlingen av mot- svarande problem i Höglund-Werin [2], s. 36—44.

trisen X Hu betecknar alltså inputleveranserna av hemmaproducerade va— ror, matrisen KHR leveranser från det inhemska produktionssystemet till olika konsumtionsändamål, osv.

På motsvarande sätt skall matrisen TL1 betecknas med XM”, T 4.2 med KMD». och Tj,3 med IM”, där alltså XMU betecknar insatsleveranserna av de importerade varorna. Med bortseende från andra primärfaktorinsatser än import kan alltså modellen I uttryckas som följande partitionerade matris.

(5.6)—å_._g_

Om man med X.; betecknar den totala outputen från sektor i så skulle ett räkenskapsmaterial uppställt enligt metoden I (tablå 5: C och matri- sen 5.6) kunna användas för att skatta de två koefficientmatriserna a.,-J- och bu genom

XM,-j

XH," (5-7) (li,-= _] resp. bi,-= _— X.j

X.,-

På motsvarande sätt skulle man kunna skatta importandelskoefficien- ter för slutanvändningssektorerna K och I.

Metoden II skulle innebära att man uppdelade importmatriserna i två delar: den ena skulle då stå för den import som är substituerbar med den inhemska produktionen medan den andra skulle vara den kom- plementära delen. Den förra kommer att betecknas med XMS, KMS och IMS, medan den senare betecknas med XMK, KMK, IMK . Detta skulle således innebära att matrisen 5.6 ytterligare kunde partitioneras:

XII,—. KHik IHH Ex,—,— ( 5.6 21) ........................... ' ...................................................................................... XMS,, XMS,-k IMS, , o XMK,-,- XMK,-k [MK,—, 0

Den ytterligare kunskap som vunnits genom denna uppdelning skulle då — mot bakgrund av de invändningar som riktades mot metoden I — kunna användas för att estimera tekniska koefficienter som icke i lika stor utsträckning är utsatta för förskjutningar till följd av importens variationer i förhållande till hemmaproduktionen. Detta skulle då ske genom att man i stället för (5.7) estimerade

_ rm,—j + XMS,-J- och b, _ XMK,-- _ — ij _ _ j_ 7

5.8 ( ) "” X.]. X.,-

och motsvarande för konsumtions- och investeringssektorerna. Detta förfarande innebär sålunda att man för de varugrupper där

både inhemsk produktion och import förekommer sammanslår använd- ningen av dessa. Detta innebär i sin tur att de substituerbara delarna av importen icke kan förklaras eller prognosticeras med modeller som en- bart innehåller koefficientmatriserna a'och b'; ytterligare restriktioner måste i så fall tillföras modellen.

En väsentlig fråga vid tillämpningen av metoden II är hur man skall definiera och avgränsa den komplementära importen från övrig import. Ett sätt att göra detta är att gå på ett rent produktionsteknixkt krite- rium i den meningen att man på den mest detaljerade varugruppsnivån i handels- och produktionsstatistiken korsgrupperar den inhemska pro- duktionen med importen och sedan hänför alla de varupositioner till gruppen av komplementära importvaror som ej haft en inhemsk pro- duktion. Modifikationer på denna princip är att hänföra till denna grupp alla positioner där mer än t.ex. 95 eller 90 % av tillförseln kommer från import.

Enligt detta kriterium kommer innehållet i den komplementära respek- tive konkurrerande gruppen av importvaror att variera från land till land allt efter den struktur som landets i fråga eget produktionssystem har. För ett land med ett rikt differentierat näringsliv blir — allt i övrigt lika — den komplementära gruppen mindre. Som ett exempel på de här aktuella storleksordningarna kan nämnas att en norsk undersökning gäl- lande 1962 uppskattade andelen komplementär import till 36 % av den totala varuimporten.1 Enligt en brittisk undersökning2 från 50—talet var motsvarande grupp omkring 50 % men i detta fall hade man som komplementära klassificerat alla varor där mer än hälften av tillförseln kom från utlandet.

En alternativ och väsentligen mera snäv definition av den komplemen- tära gruppen erhålls om man inte endast kräver att det inte skall före- komma någon nämnvärd inhemsk produktion på samma varuposition utan dessutom inte heller något nära substitut _ även om detta skulle förekomma på en annan varuposition. Som exempel kan man nämna kopra (stat.nr 12.01.200) som bevisligen inte kan produceras inom Sve- rige men som har i stort sett samma användning som en rad andra oljeväxter (t.ex. raps- och rypsfrön; stat.nr 12.01.500) varav en del framställs i Sverige.

Sådana överväganden låg bl. a. till grund för den klassificering på komplementär och konkurrerande import som utförts i samband med arbetet på 1970 års långtidsutredning och som ligger till grund för redovisningen av den komplementära importen i 1964 års input—output- undersökning. Förutom att därvid ta hänsyn till förekomsten av pro- duktion av substitut beaktades även inom t. ex. det kemiska området möjligheterna att utan beaktansvärda kostnader ta i anspråk för tillfället icke utnyttjade produktionsprocesser inom landet. Av 1964 års totala varuimport kom den sålunda definierade gruppen av komplementära importvaror att uppgå till ca 12 % av det totala importvärdet detta år.

1 Redovisad i Håvard Alstadheim: »En disaggregert vekstmodell for Norge med 1963 som basisår». Memorandum fra Sosialekonomisk Institutt vid Uni- versitetet i Oslo, den 2 januar 1968, s. 39—42. 2 A. Brown och R. Stone »A Computable Model of Economic Growth. A Programme for Growth I». London 1962, s. 58—59.

Nu kan man emellertid hävda att ingendera av dessa två klassifice- ringsprinciper är av full relevans för det problem som ursprungligen var anledningen till varför indelningen i konkurrerande och komplemen- tär irnport infördes, nämligen det förmodat låga förklaringsvärdet hos sådana importekvationer som bygger på en redovisning enligt modell I med koefficienter enligt (5.7). Den relevanta indelningen av importen borde vara i en grupp som framgångsrikt kan förklaras genom en linjär funktion av motsvarande inhemska aktivitet och i en annan grupp som icke uppfyller denna egenskap. Som lätt inses skulle en så- dan uppdelning kräva ett mångårigt arbete med olika ansatser innan den skulle kunna göras.

Metoden I för behandling av importen i ett räkenskapssystem kan sägas representera en extrem lösning i så måtto att man där betraktade kombinationen mellan inhemskt producerade och importerade varor som helt låst. Metoden II representerade en modifikation av denna princip i den bemärkelsen att en viss del av importen ansågs vara substituerbar med den inhemska produktionen. Metoden III, som nu avslutningsvis skall presenteras, representerar en annan extremlösning, nämligen i den meningen att där anses all import vara substituerbar med den inhemska produktionen. Den teoretiska grunden för en sådan ansats kan i många fall inte anses föreligga men är däremot stundom en statistisk nödvän— dighet. Detta är fallet i ett användningsstatistiskt system när man icke har möjligheter att i användningsgrupperna särskilja de importerade varorna och då man icke heller har möjligheter att gruppera import- statistiken efter mottagande sektor.

I detta fall är man alltså av statistiska skäl tvungen att helt föra importgrupperna via produktionssystemet, som får fördela den samman- lagda tillförseln på olika användningar. I detta fall modifieras matrisen (5.6) till

(5.9) XH,,-+XM,,- åKHik+KM,-k IH,-,+IM,-I EX,-

I detta fall kan importen endast uttryckas som andelar av den totala tillförseln av varje varugrupp. Man kan här visserligen tänka sig olika alternativ till denna metod, där man punktvis genom t. ex. importklassi- ficeringen kan särredovisa importandelar på olika användningsområden, men i den följande redovisningen av det svenska materialet har detta inte varit möjligt.

Hittills har ställning inte tagits till värderingen av importen, om den skall räknas cif svensk hamn eller om tullar, indirekta skatter och even- tuellt även inrikes handels- och transportrnarginaler skall läggas på. I likhet med tidigare får detta avgöras av syftemålet med räkenskaperna och av de statistiska möjligheterna.

Även om syftemålet i första rummet endast skulle vara att med mate- rialets hjälp estimera importmodeller är det emellertid inte självklart att alla importdata skall införas i räkenskapssystemet med sina cif-vär- den. För det första måste i ett totalt räkenskapssystem tullarna på något sätt fördelas och det är då naturligt att de hänförs till de importvaror som är bärare av dem. För det andra skulle ett system där importen

räknades cif och eventuellt inklusive tullarna endast innebära att dis- tributionsmarginalerna och de indirekta skatterna i sin helhet lades på den inhemska produktionen. Det kan visserligen göras troligt att i vis- sa speciella modeller så skulle detta endast leda till en skalär transfor- mation av importmodellerna i jämförelse med när dessa kostnader var helt fördelade, men i det generella fallet förefaller det rimligt att man bör försöka uttrycka importvariablerna i de priser mottagarna kon- fronteras med.

Möjligheterna att fördela tulluppbörden på respektive varor är rela- tivt goda: i samband med redovisningen av den svenska handelsstatisti- ken presenteras även en varufördelning av tulluppbörden. För vissa av de speciella varuskatterna föreligger även en särskild redovisning av vad som fallit på importerade varor och för de helt generella indirekta skatterna kan schablonberäkningar göras. Men i fråga om fördelningen av handels- och transportmarginalerna föreligger i allmänhet inte så- dana möjligheter. Ett speciellt fall i vilket en sådan kan tänkas föreligga är om man har en sådan överbestämning av den ovan presenterade modellen I att man för varje element i importmatriserna XM, KM och IM har en uppskattning i såväl cif-priser som mottagarpriser.

Det torde emellertid dröja avsevärd tid innan vi i Sverige har ett statistiskt system som medger detta. På grund av att man av andra skäl i huvudsak är hänvisad till modellen III för importens behandling ak- tualiseras emellertid inte i denna undersökning problemet att fördela handels- och transportmarginalerna på hemmaproducerade respektive importerade varor.

5.5 Det vid I 970 års långtidsutredning använda systemet Det fullständiga räkenskapssystem som kommit till användning vid 1970 års långtidsutredning redovisas i alla sina detaljer i Appendix B. Här skall endast den generella strukturen i systemet antydas. Utgångspunkten för utredningens räkenskaper har varit den bild av resursernas användning som ges i de officiella nationalräkenskapernas försörjningsbalanser. Mot bakgrunden av vad som i inledningen anför- des om risken för att dessa i huvudsak på användningsstatistik uppbygg- da räkenskaper i olika avseenden är felvisande, skulle det måhända va— rit motiverat att försöka korrigera den bild som försörjningsbalanserna ger av den ekonomiska utvecklingen i Sverige. Detta har emellertid inte skett, dels på grund av att ett omfattande revideringsarbete pågår inom SCB och att resultatet av detta först bör avvaktas, dels även med moti- veringen att såväl den ekonomiska politiken som den allmänna debatten nu förs med utgångspunkt i den bild försörjningsbalanserna ger. Detta har inneburit att sektorräkenskapsmaterialet över produktion, arbetskraftsåtgång och förädlingsvärden fått anpassas till användnings- statistiken i den meningen att nivåer och utvecklingstakt för BNP och dess användningskomponenter fått styras av försörjningsbalansernas vär- den och att skillnaderna i förhållande till sektorräkenskapsmaterialet förts som residualer i systemet. Det använda systemet kan med symboler som introducerades i avsnit— tet 5.4.2 skrivas som

De ytterligare symboler som införts har följande innebörd: M I,- : Vektor av totala importen till varu- eller branschgrupp j. VAJ- : Övriga primärfaktorinsatser till grupp j, inklusive indirekta skatter. VA,,D. : Direktinsats av primärfaktorer i konsumtionssektorn (förekom-

mer endast i fallet med offentlig konsumtion). RES_,- : Residualer mellan produktions- och användningsberäkning- arna.

Litteratur

[1] United Nations: A System of National Accounts. Studies in methods. Ser. F, No 2, Rev 3. New York 1968. [2] B. Höglund och L. Werin: The Production System of the Swedish Economy. An Input-Output Study. Stockholm Economic Studies. New Series IV. Stockholm 1964. [3] Ingvar Ohlsson: On national Accounting. Stockholm 1953. [4] Ingvar Ohlsson: Försörjningsbalansen för långtidsplanering. Statistisk Tid- skrift, 1966, nr 2. 5] Richard Stone: Input-Output and National Accounts. OEEC. Paris 1961. [6] Richard Stone: A Social Accounting Matrix for 1960. A programme for Growth 2. London 1962.

6. Den ekonometriska modellen i 1970 års långtidsutredning

6.1 Problemställningar och modellstruktur

Datateknikens utveckling har inneburit att man nu till mycket rimliga kostnader kan hantera modellsystem av en storlek som var helt otänk- bar för en 20-25 år sedan. Den snabba utvecklingen på den ekono- miska statistikens område har redan berörts i föregående kapitel. Men man är ännu mycket långt ifrån den situation då man skulle ha tekniska och statistiska möjligheter att konstruera en »omnibus»-modell för hela ekonomin. Även om man kan ifrågasätta om detta vore något att sträva efter, så innebär dock de nu förhandenvarande begränsningarna att en konkret modellkonstruktion måste bygga på en aggregering av de olika mikroenheterna och på ett urval av alla de olika restriktioner och sam- band som är verksamma inom det ekonomiska systemet.

Man har svårt att föreställa sig att man därvid skulle kunna följa någon annan urvalsprincip än den som bestäms av det eller de problem som man söker svar på. Operationellt innebär detta att modellen endast kan valideras genom sin prognosförmåga och genom de möjligheter den erbjuder att ge ett underlag för beslut rörande kontrollen eller styrningen av ifrågavarande processer.

Olika modeller skiljer sig emellertid åt ifråga om bl.a. graden av »problemspecificitet». En makroekonometrisk modell i både löpande och fasta priser kan exempelvis förmodas ha ett bredare användnings- spektrum än en modell i enbart fasta eller enbart löpande priser. Den modell som skall redovisas i de följande delarna av detta kapitel måste karakteriseras som i hög grad problemspecifik — de problem som den är avsedd att belysa har inom ramen för de tekniska och statistiska restriktionerna i en betydande utsträckning fått styra dess uppläggning.

Vid genomgången i kapitel 4 av de tidigare svenska långtidsutred— ningarna framhölls att en väsentlig problemställning i utredningarna varit att i försörjningsbalansens termer diskutera allokeringen av resur- serna på olika användningar under förutsättning av en tillväxt i pro- duktionskapaciteten. I de tidigare utredningarna har detta i stort sett endast kunnat göras på den rena makronivån, dvs. man har inte fullt

ut kunnat genomföra undersökningar av hur olika allokeringar på an- vändningssidan påverkat sektorsammansättningen och därigenom även — till följd av de skillnader som finns mellan de olika sektorernas pro- duktionsbetingelser — den totala kapacitetens utveckling. Den ekono- miska politik som i syfte att åt det ena eller andra hållet påverka an- vändningen av resurser i samhället kommer även att på viss sikt påverka den relativa sektorsutvecklingen och arbetskraftens fördelning på olika sysselsättningar och därigenom även den totala resursutvecklingen.

Det är detta samspel mellan användnings- och produktionssidan i eko- nomin som är den dominerande problemställningen vid konstruktionen av den ekonometriska modell som skall redovisas i det följande. Mo- dellen skall möjliggöra ett studium av detta samband under alternativa förutsättningar om den ekonomiska politikens målsättningar och utfö— rande under den kommande femårsperioden. Den bör även i anslutning till samma grundläggande problemställning möjliggöra den centrala kon- sistenstestning av de olika planeringsenkäter som behandlats i de tidi- gare avsnitten 2.4 och 4.3.1 .

Vid sidan om denna problemställning finns en rad andra frågor som tas upp i långtidsutredningarna, t. ex. de finansiella problemen eller för- delningsfrågorna såväl regionalt som personellt. Dessa får emellertid be- lysas med andra ansatser än den här presenterade.

Den nu aktuella problemställningen förutsätter att man arbetar med en flersektormodell i vilken någon form av precisering av såväl efter- fråge- som produktionsstrukturen sker. Under de senaste 10—15 åren har flera olika försök gjorts att konstruera och estimera sådana model- ler. Såsom redan tidigare berörts i kapitel 3 har ett sådant försök gjorts för den norska ekonomin av Leif Johansen.1 Hans modell är uppbyggd efter neoklassiska principer, dvs. den endogena delen av resursalloke- ringen styrs bl.a. av den relativa prisutvecklingen, vilken i sin tur för- klaras av den relativa kostnadsutvecklingen i de olika sektorerna. Denna bestäms till en viss del av en exogen teknisk utvecklingsfaktor men även av den produktivitetsutveckling som följer av sektorvisa produktions- funktioner av Cobb-Douglastyp och en allokering av produktionsfakto- rerna enligt marginalproduktivitetsprincipen.2

Den följande modellen är emellertid inte konstruerad enligt dessa neoklassiska principer. Skälen för detta är flera: För det första kan man peka på att en väsentlig del av allokeringsmekanismerna i den svenska samhällsekonomin inte följer det neoklassiska förklaringsschemat. Detta gäller exempelvis för hela den offentliga sektorns verksamhet, för jord- brukssektorn, för bostadsbyggandet och för övrigt även — genom bygg— nadsregleringen — för betydande delar av byggnadsverksamheten inom andra sektorer.

Man skulle dock för den skull kunnat anlägga ett neoklassiskt be- traktelsesätt på de övriga delarna av ekonomin. De försök som gjorts i denna riktning — t.ex. genom att uppskatta sektorvisa produktions- funktioner av Cobb—Douglastyp eller genom att förklara utrikeshan- deisutvecklingen med pris- och kostnadsförändringar — har emellertid

1 Leif Johansen: »A Multi-Sectoral Study of Economic Growth». Andra uppl. Amsterdam 1964. 2 För vissa av sektorerna, t. ex. jordbruket, valdes dock en annan metod.

givit empiriskt sett så dåliga resultat att de inte bedömts som använd- bara.

Man kan vidare hävda att på så kort sikt som fem år är utveck- lingen i så hög grad bestämd av den kapitalutrustning som finns vid ingången av perioden och av de faktorer som har att göra med hur den kommer att utnyttjas under perioden, att en neoklassisk förklarings- apparat inte är av så stort värde.1 Men detta argument till trots måste man vid ett avvägningsproblem av den typ som här är aktuell på något sätt få ett grepp om investeringsutvecklingen under perioden. Även om man skulle acceptera att en neoklassisk modell inte har något större förklaringsvärde för utvecklingen på fem års sikt tvingas man ändå att precisera ett samband mellan kapacitetsutvecklingen och investe- ringsbehoven. I en dynamisk Leontief—modell2 sker detta helt inter- dependent, dvs. man bestämmer i ett enda steg en lösning som samtidigt satisfierar en produktions- och en efterfrågerestriktion.3

I långtidsutredningsmodellen har emellertid investeringsbestämningen skett exogent. De statistiska samband som man kunnat observera mel- lan produktions— och faktorinsatsutvecklingen har varit alltför svaga för att man skulle kunna särskilja olika investeringsutvecklingar för de olika allokeringsaltemativen. Detta kan i sin tur bero på att investeringsut- vecklingen under en femårsperiod dels styrs av andra faktorer än pro- duktionsutvecklingen, dels för flertalet sektorer betyder för lite i för- hållande till den redan existerande kapitalstocken och variationerna i dess utnyttjandegrad. Hur den exogena uppskattningen av investerings- efterfrågan erhölls i den här utförda modellberäkningen kommer att be- röras i det följande avsnitten 6.3.7 och 6.4.

Såsom modellen nu föreligger är den klart besläktad med de model- ler som under R. Stones ledning utarbetats inom ramen för »The Cam— bridge Growth Project».4 Den svenska långtidsutredningsmodellen inne- håller en input-output-matris, en uppsättning privata konsumtionsfunk- tioner, en grupp importfunktioner samt en uppsättning över tiden för- änderliga kapacitetstal, vilka är härledda utifrån en arbetskraftsprognos,

1 Den konkreta användning som t. ex. Leif Johansens modell fått i Norge gäller inte _som framhölls i kapitel 3 -— den norska fyraårsplaneringen utan har skett i samband med den 20-åriga perspektivp]anläggningen. 2 Denna dynamiska modell finns först beskriven i kap. 3 i W. Leontief, m.fl.: »Studies in the Structure of the American Economy. Theoretical and Empirical Explorations in Input-Output Analysis». New York 1953. Ett försök att empiriskt estimera en modell enligt dessa riktlinjer redovisar Clopper Almon, Jr.: »The American Economy to 1975. An Interindustry Fore- cast». New York 1966. 3 Ett mycket enkelt exempel på en sektoriserad modell som besitter dessa egenskaper beskrivs i B. Kragh och C. J. Åberg: »Resursutveckling och balansproblem 1965—1975». Bilaga 5 till SOU 1968: 24, Avstämning av 1965 års långtidsutredning. Stockholm 1968. 4 Den ursprungliga modellen såsom den presenterats i tillväxtprojektets första publikation: »A Computable Model of Economic Growth», A Programme for Growth ], London 1962, innehöll bl. a. den mycket ambitiösa ansatsen att beskriva de sektoriella produktionssambanden med s. k. CES-funktioner, dvs. en sådan modifikation av Cobb-Douglasfunktionen att substitutionselasticiteten icke längre behöver vara lika med ett. När modellen sedermera har estimerats och använts i ett konkret prognosarbete har emellertid en väsentlig förenkling av den ursprungliga modellen genomförts i riktning mot linjära samband. Jfr. med t. ex. »Exploring 1970. Some Numerical Results.» A Programme for Growth 6. London 1965.

en förutsättning om full sysselsättning och en trendframskrivning av arbetsproduktivitetens utveckling.

I jämförelse med Cambridge-modellerna har ett något större utrymme ägnats den offentliga konsumtionen på grund av den centrala plats denna intar i långtidsutredningarnas avvägningsdiskussioner. I gengäld är utrikeshandeln — och då i synnerhet importen — enklare behandlad. Båda modelltyperna är emellertid statiska, dvs. vid en given uppsätt- ning exogena variabler för ett visst år kan systemets samtliga endogena variabler bestämmas för samma år. Som framhölls i kapitel 2 lånar sig dessa modelltyper till en »pseudo-dynamisering» genom att man löser dem för successiva konstellationer av exogena variabler. Det kan knap- past hävdas att man härigenom fått en i alla delar tillfredsställande kartläggning av de intertemporala restriktionsproblem, varom en så stor del av avsnittet 2 i kapitel 2 handlade. Men i den mån dessa finns ut- tryckta i de exogena variablerna — genom t.ex. en viss tidsprofil för den offentliga konsumtionen eller ett visst strategiskt år för den externa balansen — så kan man genom denna statiska modellstruktur få dessa externa restriktioner transformerade till systemets endogena variabler. Den intertemporala profil som man då erhåller för dessa kan vara av värde i en makroekonomisk planeringsprocess. Ett exempel på detta är den i det följande redovisade diskussionen om när man har möjlighet att förverkliga målsättningen om en extern balans i den svenska eko- nomin.

Man kan i anslutning till denna statiska ansats även framhålla att en väsentlig del av motiven för att arbeta med en dynamisk modell bort- fallit i och med att man — av de skäl som redovisades ovan — tvingats behandla investeringarna exogent och uttrycka kapacitetsrestriktionerna i termer av arbetskraften och dess produktivitet. De tidsförskjutna sam- band som trots denna begränsning kan finnas kvar är i första hand de som har med den konjunkturella order-lagercykeln att göra. Det faller emellertid utanför ramen för den här aktuella problemställningen att konstruera modellen så att den själv skulle generera konjunkturella svängningar. Om man väljer att utsätta de exogena variablerna för en konjunkturell variation så bör självklart dessa återges i lösningarna för de endogena variablerna. Men det kan ifrågasättas om en modell avsedd att användas för utvecklingen på fem års sikt bör konstrueras så att den endogent generar sådana cykler.

Innan den egentliga redovisningen av modellkonstruktion och beräk- ningsresultat påbörjas bör ytterligare två saker framhållas: Den första är att modellkonstruktionen i fråga om sitt ekonomiska innehåll icke representerar något nytt utan att den snarast bör uppfattas som en kodi- fiering eller formalisering av den analysteknik som använts i en rad tidigare långtidsutredningar. Den andra är att det här redovisade ar- betet långt ifrån representerar en färdig modellkonstruktion. Inte minst redovisningen i kapitel 5 har låtit antyda vilka betydande problem av statistisk natur som föreligger när man på svenskt material vill estimera en modell av det här aktuella slaget. Modellen som den nu föreligger bör snarast ses som ett exempel på en empirisk analysteknik, som kan vidareutvecklas bl. a. i takt med att ett bättre statistiskt underlag fram- kommer.

I det följande kommer först en redogörelse att lämnas för modellen i dess aggregerade form. Därefter följer redogörelser för input-output- matrisen, för konsumtionsfunktionerna, för importfunktionerna, för be- handlingen av den offentliga sektorn och för strukturen i den totala, disaggregerade modellen. Avslutningsvis redovisas en del resultat från de modellberäkningar som utförts i anslutning till 1970 års långtids- utredning.

Redogörelserna för sektorsindelningarna och de använda varunomen- klaturerna samt för de statistiska bearbetningarna och deras resultat lämnas i Appendix A, B och C.

6.2 Den aggregerade modellen

Som framgick av föregående avsnitt är en av huvuduppgifterna för den ekonometriska modellen att på disaggregerad nivå belysa samban- den mellan å ena sidan olika allokeringar på försörjningsbalansens an- vändningssida och å andra sidan sektorutvecklingen. Men detta krav på en disaggregering har även inneburit att man lagt ganska betydande restriktioner på valet av den grundläggande, aggregerade modelltypen. Skulle inte kravet på en bransch— och varuvis disaggregering förelegat så kunde man valt inom en vidare klass av modeller än vad som nu var fallet.

En viktig sådan restriktion är lineariteten. Visserligen har datatek- niken nu utvecklats så långt att man rent tekniskt har möjligheter att lösa även icke-linjära ekvationssystem men kostnadsskillnaden i förhål— lande till det linjära fallet är dock betydande när antalet restriktioner blir så stort som fallet är vid den här genomförda disaggregeringen.

En annan restriktion är den statistiska. För en sektorvis helt aggre- gerad modell har man nu en del statistiska möjligheter att t. ex. studera och i en modell införa effekterna av arbetskraftens ändrade samman- sättning i fråga om utbildning. Men informationerna är väsentligen säm- re när det gäller en tidsserie över i vilka sektorer denna utbildnings- fördelade arbetskraft varit sysselsatt. En del ytterligare exempel på disaggregeringens pris kommer att ges under den fortsatta redogörel- sen för modellens olika delar.

En försörjningsbalansmodell brukar ha en balansomslutning som an— tingen är bruttonationalprodukten (BNP) plus importen räknat cif eller också enbart BNP, varvid importen utförs med negativt tecken på an- vändningssidan. I den följande disaggregerade modellen kommer emel- lertid insatsleveranserna att medräknas, dvs. den totala omslutningen kommer att innefatta även de insatsvaror som i vanliga fall salderas bort från försörjningsbalansen. För att redan från början införa den nya nivå som man då erhåller på produktionen kommer försörjningsbalan- sen i det aggregerade fallet att innehålla även dessa.

Försörjningsbalansen, dvs. villkoret på samhällsekonomisk balans, kan då skrivas som

(6.1) X+M=INS+PC+OC+INV+AS+EX,

där symbolerna har följande innebörd

M = Importen

INS = Insatsleveranser inom produktionssystemet PC = Privat konsumtion OC= Offentlig konsumtion INV = Investeringar i fast kapital AS = Lagerförändringar EX = Export

(Samtliga variabler hänför sig till samma period.)

På ett sätt som svarar mot den vanliga input-outputmodellen förut- sätts då INS vara proportionell mot produktionen, dvs.

(6.2) INS = [>, X Eftersom BNP definieras som (6.3) BNP = X — INS

erhålles den sedvanliga försörjningsbalansen genom att subtrahera INS från båda sidorna i (6.1).

Den privata konsumtionen förklaras på sedvanligt sätt genom en linjär funktion av den disponibla inkomsten

(6.4) PC = a2 + b2 DISP, varvid denna senare variabel kan definieras genom exempelvis (6.5) DISP = BNP — T, där T står för nettot av de finanspolitiska ingreppen. Den externa målsättningen eller restriktionen förutsätts kunna formu— leras genom (6.6) D = EX _ M

Frågan om hur de båda utrikeshandelsvariablerna EX och M skall behandlas är både ett modelltekniskt och ett empiriskt problem. Om man jämte (6.6) inför ekvationer för såväl exporten som importen kom- mer modellen för givna värden på INV och AS1 att bli helt determine- rad, dvs. skulle man i det läget lägga en kapacitetsrestriktion på BNP så skulle systemet bli överbestämt. Ett val måste således träffas mellan att antingen låta en av utrikeshandelsvariablerna bli bestämd av syste- met och då införa en restriktion rörande BNP eller också låta BNP bli så bestämd att bl. a. det externa balanskravet D satisfieras. Då en av grundbetingelserna för långtidsutredningarnas arbete är att den av faktorer utanför modellen bestämda BNP-kapaciteten skall vara fullt utnyttjad så blir slutsatsen att endera av EX eller M måste bestämmas av hela systemet.

Det är säkert ingen tillfällighet att man i de flesta ekonometriska mo- deller av det här aktuella slaget arbetar med importfunktioner men låter exporten bestämmas »residualt». Ur empirisk synpunkt föreligger den väsentliga skillnaden att importen i större utsträckning än exporten '

'1 Motiveringen till att behandla INV exogent presenterades redan i avsnittet 6.1. Att AS behandlats på samma sätt beror dels på att de rent empiriska proble- men vid estimationen av lagerekvationerna är mycket stora, dels även — givet det första argumentet — att man kan behöva parametriskt variera tidsprofilen hos denna variabel för att kunna studera effekten på systemet i övrigt av olika antaganden om konjunkturutvecklingen.

synes vara beroende av inhemska efterfråge- och kapacitetsförhållanden. För exporten tillkommer utöver sådana faktorer en rad förklarings— variabler som har med avsättningsmarknaderna och de internationella konkurrenternas beteenden att göra. Relevansen av en sådan olikhet kan variera från land till land, men kan förmodas vara relativt stor för ett land i Sveriges situation, med en import som är relativt betydelselös ur världsmarknadens synpunkt, dvs. kapacitetsförhållanden och övriga interna omständigheter hos de levererande länderna kan inte spela någon avgörande roll för bestämningen av deras export till Sverige. Samtidigt är den svenska exporten i vissa fall höggradigt specialiserad — detta gäller exempelvis massa- och papperssektorn och även exporten av spe- cialstål och vissa verkstadsprodukter — vilket innebär att man har bety- dande marknadsandelar på de varuområden som man arbetar på.

Dessutom måste man även framhålla att vi till följd av bl.a. vår liberala handelspolitik inte längre kan sägas ha några direkta import- politiska handlingsparametrar av betydelse utan en påverkan av im- porten måste ske via de inhemska efterfrågekategorier som är bestäm- mande för importutvecklingen. Det är för den skull av vikt att kunna specificera sambandet mellan importen och dess väsentligaste förkla- ringsfaktorer. I sin mest generella form kan denna importfunktion skri- vas som

(6.7) M = a, + b? PC + b? oc + b? INV + b? As + b? EX

I den disaggregerade modellen, då bl. a. M delas upp på olika bransch- och varugrupper kommer för varje del antalet förklaringsfaktorer att vara mindre än i (6.7).

Om då en ytterligare restriktion införs för BNP kommer som ovan framhölls exporten att bestämmas av hela modellsystemet. Man kan då fråga sig vad en sådan bestämning egentligen innebär. För det första kan man konstatera att det värde man får fram för EX till följd av (6.1) är förenligt med kravet på samhällsekonomisk balans, dvs. för givet D kommer den övriga resursförbrukningen att anta sådana värden att den inhemska produktionen av exportvarorna blir möjlig. Man kan då också konstatera att för i övrigt givna förhållanden kommer ett ökat anspråk på D — dvs. nettot av handels- och tjänstebalanserna — att leda till ökade krav på exporten, vilka genom modellen kommer att tillgodo- ses i vad gäller den inhemska resursfördelningen. Däremot följer av detta inte att en sådan exportvolym avsättningsmässigt sett skulle vara möjlig eller sannolik, utan sådana bedömningar måste göras utanför modellens ram.

Det totala systemet kan nu slutas genom att införa en kapacitets- restriktion på BNP. Med hänvisning till vad som anfördes i avsnittet 6.1 om svårigheterna att estimera produktionsfunktioner på material från de senare årens utveckling, har denna restriktion uttryckts enbart i termer av produktivitets- och arbetskraftsutvecklingen. Arbetskrafts- efterfrågan skrivs då först som

(6.8) L = b4 BNP,

där b4 svarar mot den inversa arbetsproduktiviteten. Därefter inför man kravet att denna arbetskraftsefterfrågan skall överensstämma med den

som enligt externa bedömningar finns tillgänglig (6.9) L = i Systemet består således av 9 ekvationer. Den fördelning på endogena

och exogena variabler som följer av de resonemang som förts i detta och föregående avsnitt sammanfattas i nedanstående uppställning.

Endogena Exogena X OC

INS INV BNP AS PC D

DISP L T EX M L

Det totala ekvationssystemets struktur kan då skrivas som

Endogena Exogena

OC INV AS D 1 1 1

—1 blå) gg) b(ä)l

Av denna tablå framgår att systemet är interdependent, dvs. man kan inte genom att rearrangera ekvationerna åstadkomma en triangulär koefficientmatris för de endogena variablerna.

Den reducerade formen kan — om man bortser från de i detta sam- manhang ointressanta variablerna X och INS — skrivas som

l 1 BNP = _ L b4 1 _ PC: b—L— (OC+ INV+AS+ D) 4 1 1 _ DISP = — [—L — (OC+ INV+AS+ D +a2):| ba 114 1 — b, = T= — OC+INV+AS+D+a2= L [121174 (6.10) 1 bm EX= —(5, [a, + —L + (b(å)— ff?) oc + 1—b3 b (b? _ b(?)1NV+ (lf? — b?) AS + (1 — 15?) D] 1 b(i) — 2 M = (5) [03 + _ L + (b(3) "' bg?) OC + 1 = b 2 b, (då) _ b?) INV+ (blåh b?) As + (2— b(å)— b?) D] L = £

Som framgår av såväl de strukturella ekvationerna som den reduce- rade formen fungerar den privata konsumtionen via T och DISP som den jämnviktsskapande faktorn. För givna värden på de exogena va- riablerna — då inklusive de variabler som kan uppfattas som målsatta, nämligen OC och D — kommer den privata konsumtionen att bestäm- mas till ett sådant värde att dessa målsatta faktorer förverkligas vid full sysselsättning.1 Men — på samma sätt som gällde vid det tidigare resonemanget om EX — måste självklart ett modellmässigt erhållet värde på PC »stämmas av» mot politiska och andra restriktioner som gäller för denna variabels utveckling. Som ett resultat av en sådan avstämning kan då framkomma ett behov av att i modellen sätta in andra värden på OC och D.2

Man kan då fråga sig om man inte, åtminstone i form av en alter- nativ modell, borde ha studerat det fall då endera eller båda av OC och D blivit endogent bestämda av systemet och PC behandlats exogent

* Innebörden i ekvationssystemet (6.1)——(6.9) är egentligen att den privata konsumtionen och exporten blir residualbestämda. Man skulle t. ex. kunnat slopa såväl den privata konsumtionsfunktionen och ekvationen för DISP och ändå få samma bestämning av PC. Det kan dock ligga ett visst pedagogiskt värde i att belysa »gången» i påverkan av PC.

2 Ett exempel på en sådan avvägningsdiskussion mellan PC, OC och D ges i avsnittet 1.5 i den senaste långtidsutredningens huvudbetänkande: »Svensk Ekonomi 1971—1975 med utblick mot 1990», SOU 1970: 71, s. 31—46.

med utgångspunkt i de restriktioner som gäller för denna variabel. Or- saken till att detta icke blivit fallet är i fråga om OC att denna variabel åtminstone initialt är förankrad i omfattande planeringsenkäter inom de offentliga sektorerna. I fråga om D gäller att den — trots ett visst, möjligt variationsområde — är en relativt kompromisslös restriktion på den ekonomiska politiken. Det nu gällande systemet med fixa växel- kurser lägger ett otvetydigt ansvar på den inhemska efterfrågepolitiken, även om man därvid skulle komma att konfronteras med problem vid implementerandet av en restriktiv politik för såväl PC som OC.

Det framhölls tidigare att modellen kan användas för »pseudodyna- miska» analyser genom att man beräknar successiva lösningar för olika tidsserier för de exogena variablerna. Därvid uppkommer emellertid frågan om konstansen i modellens parametrar. En storhet, vars föränd- ring över tiden självklart måste beaktas är arbetsproduktiviteten 1/b4. Om man försöker att göra trendbaserade prognoser på det makro- ekonomiska värdet av denna parameter finner man emellertid snart att den är i hög grad påverkad av förändringar i sektorssammansätt- ningen, vilken i sin tur till en del sammanhänger med förskjutningar på försörjningsbalansens användningssida. I sin aggregerade form möj- liggör inte modellen ett hänsynstagande till detta. Detsamma gäller även för de förskjutningar man kan observera i importfunktionens paramet- rar — även om det där är frågan om förskjutningar inom de olika efter- frågekategorierna på försörjningsbalansens användningssida. Med hän- syn till bl. a. dessa förhållanden har inte någon estimation gjorts av den aggregerade modellen utan en sådan har utförts endast på den dis- aggregerade versionen.

Av modellstrukturen framgår att den endast gäller i fasta priser, vil- ket utgör en betydande begränsning vid dess tillämpning. Visserligen kan man hävda att en av modellens primära uppgifter är att ange be- tingelserna för att samhällsekonomisk balans skall råda, dvs. en situa— tion då endogena prisförändringar inte förekommer. Men detta uteslu- ter inte att exogena prisförändringar kan inträffa via t. ex. utrikeshan- deln och då borde man kunna studera effekterna av dessa och hur dessa eventuellt kan neutraliseras. Vidare kan man hävda att även om en total samhällsekonomisk balans skulle råda så kommer under ut- vecklingsförloppets gång de relativa priserna med stor sannolikhet att förändras. Detta är helt evident i en modell som är disaggregerad på produktionssektorer men det gäller jämväl den här behandlade aggre— gerade modellen på så sätt att relativpriserna mellan de olika katego- rierna på försörjningsbalansens användningssida förändras.

Förhållandet att effekterna av ändrade relativpriser inte är explicit beaktade i modellen får emellertid inte tolkas så att man förutsatt att dessa skall vara konstanta under den aktuella framförliggande perio— den. Snarare har man indirekt förutsatt att den trendmässiga utveckling som dessa relativpriser haft under observationsperioden skall fortsätta även under prognosperioden. Detta kan förmodas komma till stånd ge— nom att effekterna av dessa långsamt föränderliga förhållanden inklu- deras i de trenduttryck — t.ex. arbetsproduktivitetens förändringar — som finns i modellen. Man skulle i och för sig kunna hävda att man inte har några belägg för att mönstret i dessa relativa prisers förändring

skulle bli väsentligen annorlunda i framtiden. Men det måste trots detta betecknas som otillfredsställande att inte explicit kunna beakta dessa effekter. För detta finns inget annat försvar än det formella argument som anfördes redan i avsnittet 6.1, nämligen att det inte varit möjligt att inom ramen för denna undersökning även behandla problemet om prisbildningen och dess effekter utan detta har fått överlämnas åt andra undersökningar.

6.3. Den disaggregerade modellen 6.3.1 Disaggregeringens nivå

I de följande delarna av detta kapitel kommer den disaggregerade mo- dellens konstruktion och några av dess resultat att presenteras. Såsom redan framgått av kapitel 5 och som ytterligare visas i Appendix A har var och en av efterfrågekategorierna i (6.1) fördelats på 16 varu- och tjänstegrupper, varav 15 identiskt svarar mot en sektorindelning av det inhemska produktionssystemet, medan den sextonde står för im- porten av utländska turisttjänster. De 15 varu- och sektorgrupperna är följande:

Sektor

H Jordbruk, trädgårdsskötsel, fiske

Skogsbruk

Gruvor och mineralbrott Livsmedels-, dryckesvaru- och tobaksindustri Textil- och beklädnadsindustri Trä-, massa-, pappers- och pappersvaruindustri Petroleumraffinaderier Järn-, stål- och andra metallverk Övrig industri

10 El-, gas- och vattenverk 1 1 Byggnadsverksamhet 1 2 Varuhandel

KDOONIONUI-D—UJN

13. Transport— och kommunikationstjänster 14 Bostadstjänster 15 Övriga privata tjänster

Dessa 15 sektorer utgör det egentliga, inhemska produktionssyste- met. Bidrag till bruttoproduktionen och till BNP kommer dessutom från de offentliga sektorerna och det vore i och för sig möjligt att helt parallellställa dessa med sektorerna i det egentliga produktionssystemet. Men eftersom dessa offentliga sektorer endast levererar tjänster till ef- terfrågekategorin offentlig konsumtion framstår det som något av en överloppsgärning att även utföra dessa som egentliga produktionssek- torer. Dessutom vinner man genom att enbart behandla de offentliga sektorerna som »final demand»-sektorer att dessa inte behöver indelas efter aktivitet, vilket borde varit fallet om de behandlats som produk- tionssektorer, utan den offentliga konsumtionen kan i stället direkt in- delas i ändamålshomogena grupper. En närmare redogörelse för no- menklaturen inom de offentliga sektorerna återfinns i appendix A och

för de olika statistiska problemen i övrigt inom dessa sektorer i appen- dix C.

Den ovanstående sektorindelningen framstår onekligen som mycket grov, alltför grov för att t. ex. kunna ligga till grund för seriösa nä- rings- eller strukturpolitiska analyser. Aggregeringsnivån har emellertid framkommit som en oundviklig kompromiss mellan önskemål och sta- tistiska möjligheter. På var och en av modellens olika delområden — t. ex. på produktionens, den privata konsumtionens eller utrikeshandelns områden -— skulle indelningarna visserligen kunnat drivas längre än vad som här gjorts, men den restriktion som ligger i att den här använda disaggregeringen skall vara gemensam för samtliga variabler i modellen har gjort att indelningarna fått bli mycket grova. Till följd av bl. a. det omfattande nomenklaturarbete som bedrivs inom svensk statistikproduk— tion kommer möjligheterna till en längre driven disaggregering att suc- cessivt förbättras, vilket då i sin tur ökar möjligheterna att på ett in- tegrerat sätt studera de finans- och strukturpolitiska problemställningar- na. I avvaktan på detta får man betrakta den följande modellövningen som ett exempel på en analysteknik som först i ett mera utvecklat skick kan ge ett beslutsunderlag i dessa avseenden.

6.3.2 Strukturen hos insatsleveranserna

I det inledande avsnittet 6.1 framhölls att den primära problemställ- ningen för den empiriska delen av denna undersökning varit att studera hur sambandet mellan efterfråge- och produktionssidoma i ekonomin ser ut i ett femårigt perspektiv. Detta kan emellertid svårligen studeras på disaggregerad nivå med mindre än att man i analysen inför de inter- mediära varu- och tjänsteströmmarna. Vissa sektorer - t. ex. järn- och stålbranschen — levererar praktiskt taget inga varor till slutlig förbruk- ning utan dessa sektorers samband med den slutliga användningen av resurser i samhället sker endast via andra producerande sektorer, vilka vidareförädlar de varor som tidigare produktionsled framställt.

Av hävd brukar åtgången av råvaror och halvfabrikat uttryckas som en enkel proportion av bruttoproduktionen medan åtgången av primär- faktorerna arbetskraft och kapital i många fall beskrivs med andra ty- per av samband. Ett exempel på detta erhålls genom den i avsnittet 6.2 angivna relationen för insatsleveranserna

(6.2) INS = b, X,

vilken mycket väl kan tänkas förekomma parallellt med en Cobb— Douglas-funktion för förädlingsvärdena

(6.11) BNP=(1 —b1)X=A-L*-K'9,

där L och K står för insatserna av arbetskraft respektive kapital. En sådan modell innebär att man postulerar existensen av en substituerbar- het mellan primärfaktorerna men däremot inte mellan den samlade ef- fekten av dessa och övriga insatsfaktorer.

Nu kan man emellertid utan svårighet finna en rad exempel — åt- minstone från den industriella produktionens område — där de inter- mediära varorna inte spelar den komplementära roll som dessa fått genom (6.2). I synnerhet den del av den tekniska utvecklingen som sam-

manhänger med tillvaratagandet av stordriftsfördelar synes innebära en substitution från primärfaktorinsatser till prefabricerade insatsvaror. I stället för (6.11), som ju kan uttryckas som

A

= Lat.](Ö, (6.11a) X 1 b 1

skulle man kunna skriva produktionsfunktionen på följande form (6.12) X=B-La-K5-INS?

Om denna funktion gäller, i åtminstone den meningen att a, B och y>0, så kommer inte längre substitutionselasticiteten mellan INS och de övriga insatsvarorna att vara noll och då kommer inte längre äX/QINS att i det allmänna fallet vara konstant utan en funktion av produktionsnivån. En förutsättning om vinstmaximering och marginal- kostnadspn'ssättning leder då endast under speciella betingelser till att b1 : INS/X blir konstant över tiden. I det allmänna fallet, då relativpri- serna mellan insatsfaktorema kan förändras och avkastningsförhållan- dena mellan faktorerna varierar, måste man räkna med att såväl bl — dvs. proportionen mellan insatsen av råvaror och halvfabrikat och total- produktionen — som insatsemas fördelning på olika levererande sekto— rer kommer att förändras under utvecklingsförloppet.

Till följd av den allmänna linearitetsförutsättning som gäller för det här aktuella modellarbetet kommer den grundläggande hypotesen om efterfrågan på råvaror och halvfabrikat att vara den som formulerades i (6.2), men det blir då en viktig uppgift att undersöka i vilken utsträck- ning de tekniska koefficienter man erhåller vid en disaggregering av bl på ett beaktansvärt sätt hinner förändras under en 5-årsperiod.

Undersökningar av detta har företagits i en rad länder, som har en för detta ändamål lämplig statistik.x Någon helt antydig konklusion rörande stabiliteten i de tekniska koefficienterna kan emellertid knap- past dras av detta mycket omfattande material. Olikheter i upplägg- ning, aggregeringsnivå och ekonomisk struktur hos respektive land un- derlättar inte ett samlat ställningstagande. Det bör dessutom även fram— hållas att det endast är undersökningar av koefficientmatriser uttryckta i fasta priser som är av relevans här. Slutsatser dragna från observa- tioner på koefficientförändringar i löpande priser kan endast under

1 Se t. ex. W. Leontief : »The Structure of American Economy», Andra, utvid- gade upplagan, New York 1951. En analys av förändringar observerade på ett amerikanskt material har utförts av K. J. Arrow och M. Hoffenberg i »A Time Series Analysis of Inter Industry Demands», Amsterdam 1959. En senare under- sökning tinns redovisad i A. P. Carter: »Structural Change in the American Eco- nomy.» Cambridge, Mass. 1970. En bearbetning av holländskt material redo- visas i C. B. Tilanus: »Input-Output Experiments. The Netherlands 1948—1961». Rotterdam 1966. För Finland finns en sådan undersökning redovisad i Osmo Forsell: »Panoskertoimien muutokset Suomessa vousina 1954—1965». (För- ändringar i input-output koefficienter i Finland 1954—1965.) Helsingfors 1970. En motsvarande undersökning på norskt material redovisas av P. Sevaldson: »The Stability of input-output coefficients», Kapitel 10 i »Input-Output Techni- ques 2. Applications of Input-Output Analysis». Utgiven av A. P. Carter och A. Brody. Amsterdam 1970. Jfr. även med Sevaldsons och Carters bidrag i T. Barna (ed.): »Structural lnterdepcndence and Economic Development. Proceedings of an International Conference on Input-Output techniques, held in Geneva, September 1961». New York 1963.

mycket restriktiva förutsättningar om priselasticiteterna tillämpas på matriser uttryckta i fasta priser.

Stora problem föreligger emellertid om man vill uttrycka input- outputundersökningar utförda vid olika tidpunkter i en och samma pris- nivå. Ett sätt att komma ifrån detta problem har föreslagits av R. StoneI under namnet RAS-metoden.2 Hela förfaringssättet förutsätter att man har tillgång till en initial input-output—undersökning för vilken man har beräknat matrisen av tekniska koefficienter B (t) = (b,, (t)). För ett därpå följande år t+k har man i samma prisnivå informationer om brutto- produktionen X ,- (t+k), om den del av denna output som är insats- varor från andra sektorer 1,- (t + k) samt om den del av outputen som levereras som insatsvaror till andra sektorer L,— (t + k). X ,»I ,- represen- terar då sektorns förädlingsvärde medan Xi—L, kommer att vara sek- torns leveranser till slutlig förbrukning.

Denna information kan användas för att estimera dels en vektor av radvisa koefficienter r,, dels en motsvarande vektor av kolumnkoeffici- enter s_, som modifierar den ursprungliga matrisen B (t) så att X , (t + k), 1,- (t + k) och L, (t + k) satisfieras. Detta erhålls genom att lösa

r, En” s, b,,(t) X,(t+k)=L, (t+k)

(6.13) F' s, 2 r,b,_,(t)X, (t+k)=IJ (t+k)

:=1

vilket är ett ekvationssystem med 2 n obekanta:i (i, j = 1, 2, . . ., n).

Den matris av tekniska koefficienter man erhåller för perioden (i + k) blir med denna estimationsteknik bipropartianell till den ursprungliga, alltså (6.14) (bu (: +k)) = tr. s. b.. (r))

En självklar förutsättning om B (! + k) är att bu (! + k) 2 0 för alla i och j.4

De ekonomiska hypoteser som ligger bakom RAS-metoden är mycket enkla: De bygger dels på förutsättningen att användningen för insats- ändamål av en viss sektors produkter förändras proportionellt. Nära- liggande exempel på detta är den generella minskningen av kol— och koksförbrukningen och den därmed sammanhängande ökningen av olje- och elförbrukningen. De bygger dels även på föreställningen att en ök- ning eller minskning av förädlingsvärdeandelen proportionellt påverkar

1 Egentligen finns den grundläggande hypotesen formulerad redan i W. Leon- tief: »The Structure of the American Economy 1919—1929», New York 1941. R. Stone har beskrivit metoden i »A Computable Model of Economic Growth». A Programme for Growth, 1, London 1962. ” Namnet RAS-metoden härrör från det speciella beteckningssystem som Stone använde vid den första presentationen av metoden. 3 Konvergensegenskaperna vid lösningen av denna typ av andragradsekva— tioner har kartlagts av D. Friedlander: »A technique for estimating a contin gency table given the marginal total and some supplementary data». Journal of the Royal Statistical Society, Series A, Vol. 124, 1961. * En ingående redogörelse för denna typ av matriser och för KAS-metoden ges i M. Bacharach: »Biproportional Matrices and Input-Output Change». Univer- sity of Cambridge. Department of Applied Economics, Monographs 16, Cam- bridge 1970.

alla inputkoefficienter för den ifrågavarande sektorn. Förhållandet att man har svårt att hitta slående exempel på detta kan tas till intäkt för att åtminstone denna del av RAS-metodens bakomliggande hypoteser inte är särskilt övertygande.

Man har dessutom även redovisat mekaniska tillämpningar av RAS— metoden som givit resultat som stått i uppenbar strid med bransch- mässiga erfarenheter1 och som då senare fått ändras med hjälp av en kvantifiering av sådana informationer. På grund av bl. a. dessa erfa- renheter har inte en motsvarande undersökning gjorts på svenskt ma- terial.2 Man kan då fråga sig om man inte skulle kunnat transformera några av de tidigare nämnda undersökningarna av koefficienternas för- änderlighet till att gälla svenska förhållanden. Man kan även fråga sig om inte de två förefintliga svenska undersökningarna skulle kunnat an- vändas för skattningar av koefficienternas förändringar.

Svaret på dessa bägge frågor är att ingetdera alternativet ansetts lämp- ligt bl. a. med hänsyn till att uppskattningarna av koefficientmatrisens förändringar till en viss del synes bundna till den använda aggregeringen. Effekterna av denna är visserligen flera och kan gå åt olika håll3: Om man väljer en sådan aggregeringsprincip att näraliggande substitut grup- peras samman kan man räkna med att erhålla en över tiden mera stabil utveckling än om dessa substitut hänförs till olika grupper. Omfördel- ningen inom bränslesektom nämndes tidigare som ett exempel på en substitutionsprocess. Om de olika energiformerna samlades till en enda sektor så skulle de radvisa förändringarna för denna sektor förmodligen bli mindre än om dessa redovisades på olika sektorer.

Även aggregeringens nivå är av betydelse: En mycket grov nivå skul- le kunna tänkas leda till en högre grad av stabilitet över tiden på grund av dels att de enskilda processemas förändringar då kan gå åt olika håll, dels att processemas del av helheten kan vara liten. Mot detta ar- gument kan man hävda att om man i dessa större grupper har samlat processer med olika inputstruktur och om den relativa tillväxttakten varierar för dessa olika delar kommer den genomsnittliga koefficienten att förändras4 även om inputstrukturen hos var och en av delprocesserna skulle vara oförändrad "över tiden.

Trots att nettot av dessa olika aggregeringseffekter kan vara svårt att precisera visar dock det här förda resonemanget att estimaten av koefficienternas förändringar kan vara bundna till den valda formen och nivån för aggregeringen. Endast om man ganska exakt kan bibehålla samma aggregering vid jämförelser över tiden eller rummet kan man utnyttja analogier från andra länders undersökningar eller bygga för-

1 Se t.ex. J. Bates och M. Bacharach: »Input-Output Relationships». A Pro- gramme for Growth, 3, London 1963, s. 49. 3 Ett egentligen mera vägande skäl är att man inte har någon direkt uppskatt- ning på disaggregerad nivå av andelen intermediära leveranser, alltså av Lii den löpande statistiken. Om man skall konstruera estimat av denna kan man med relativt begränsade ytterligare resurser även genomföra en approximativ fördel- ning på mottagande sektorer av insatsvarorna, åtminstone om man — som här — använt en högt aggregerad modell. 3 Jfr med P. Sevaldson: a.a. (1970), s. 207—212, och med Bengt Höglund: »Modell och observationer». Stockholm 1966. Kapitel IV. ' En närmare redogörelse för detta fall ges i C. J. Åberg: »The Demand for Paper and Paperboard in Western Europe 1950—1962», Stockholm 1968, s. 97—98.

ändringsskattningar på en jämförelse av de två svenska undersökning- arna.

Ganska stora svårigheter föreligger emellertid vid en översättning av 1957 års input-outputundersökning till samma nomenklatur och aggregering som gäller för den av SCB utförda undersökningen för 1964. Till en viss del sammanhänger detta med olikheter i grupperingar och enheter men det beror även på att själva undersökningsprincipen var annorlunda 1964 än 1957. I det förra fallet utfördes ingen egentlig undersökning av förbrukningen av insatsvaror utan man rekonstruerade denna med hjälp av redan existerande statistik, vilket kan ha medfört att man på ett annat sätt än vad fallet var i 1957 års undersökning fått in störningar i resultaten genom bl. a. icke beaktade förändringar i lag— ren av insatsvaror. Bl. a. med hänsyn till dessa problem och på grund av svårigheterna att uttrycka tabellerna i samma prisnivå ansågs det att risker förelåg för att jämförelsen mellan undersökningarna för 1957 och 1964 skulle bli missvisande i fråga om de tekniska koefficienternas för- ändring.

Däremot skulle den stora detaljrikedomen i de tre stora input-output- undersökningama för USA (1947, 1958 och 1961) medgivit att dessa kunnat aggregeras till en genomgående gruppering som i stort sett över- ensstämt med den som tillämpats i LU-modellen.1 Men vid en översätt- ning till svenska förhållanden av de förändringar man då skulle kunnat observera uppkommer problemet att man inte kan vara säker på att mönstret i förskjutningarna mellan de olika delar som ingår i ett och samma aggregat är detsamma i USA som det är i Sverige. Man kan inte heller utan ingående undersökningar garantera att den för insatsför— ändringarna relevanta utvecklingen av de relativa priserna är desamma i USA som i Sverige.

Sammantaget innebär dessa olika argument att man om möjligt bör genomföra en konsistent bearbetning av svenskt material för att med dess hjälp direkt kunna skatta de tekniska koefficienternas förändring för just den aggregering som används i modellen. Detta har även skett för perioden 1954—1967 och en närmare redogörelse för tillvägagångs— sättet finns i Appendix B som även innehåller en sammanställning av de viktigaste resultaten.

Av dessa framgår att andelen råvaror och halvfabrikat ökat för den större delen av antalet sektorer. Särskilt kraftig har ökningen varit för jord— och skogsbruk, för byggnadsverksamhet, för vamhandel och för sektorn övrig privat tjänsteproduktion. Men även minskningar förekom— mer. Detta har exempelvis varit fallet inom såväl massa- och pappers- industrin som inom järn— och stålverken, vilket bl. a. avspeglar utveck- lingen mot en längre driven förädling av dessa båda sektorers produkter.

I dessa båda senare fall återkommer denna lägre. totala inputandel som en lägre teknisk koefficient för råvaruleveranserna. De sektorer som uppvisar en ökad andel av insatsvaror kännetecknas i allmänhet av att denna ökning faller på leveranser från sektor 9 — dvs. övrigsektorn

* Vissa svårigheter föreligger dock att redovisa 1947 års undersökning på samma sätt som de övriga. Jfr med C. J. Åberg: a.a., 5. 99—108. Fastprisberäk- ningens kvalitet har man också svårt att bilda sig en uppfattning om.

inom industrin, som bl. a. innehåller den kemiska industrin och verk- stadssektom.

Det föreliggande materialet låter antyda att åtminstone på den här valda aggregeringsnivån så har de tekniska koefficienterna varit ut- satta för en i vissa fall ganska betydande strukturell variabilitet, vilken uppenbarligen bör beaktas vid analyser av sektorutvecklingen under en 5-årsperiod. Som exempel på detta kan man peka på den förändrade inputstrukturen inom byggsektorn som haft en betydande effekt på utvecklingen inom sektor 9.

Ett hänsynstagande till detta kräver emellertid att man utarbetar prognoser för input-outputmatrisen fram t. o. m. modellanalysens slut- år — i detta fall 1975. Tre olika, mera mekaniska förfaringssätt för detta har diskuterats i litteraturen.1 Det första är en prognostillämpning av RAS-modellen. På grundval av bl. a. trendframskrivningar av X,, L,. och I , i (6.13) löses ekvationssystemet för dessa framtida tidpunkter varigenom man erhåller prognoser på insatsleveranser som i det all- männa fallet innebär en föränderlig matris av tekniska koefficienter.?

En andra metod har varit att uttrycka insatsen [NSU som en linjär funktion av bruttoproduktionen3

(6.15) 1NS,,=a,,+b,,—X,—

Denna ansats har med viss framgång tillämpats på data från den holländska ekonomin.

Den tredje metoden innebär att man uttrycker förhållandet mellan in- satsen och bruttoproduktionen genom en linjär funktion av tiden4

ms,,

(6.16) = ai,— + bu '

i där r är ett index för kalendertid. En jämförelse utförd på norskt material5 från perioden 1949—1960 mellan standardavvikelsen kring (6.16) och standardavvikelsen kring den genomsnittliga koefficienten

visade att detta spridningsmått var klart större för den genomsnittliga koefficienten än för trenduttrycket. De tekniska koefficienterna hade således förändrat sig på ett sådant sätt att detta — åtminstone delvis — kunnat fångas upp genom en linjär trend.

Metoderna (6.15) och (6.16) synes inte ha blivit föremål för en direkt jämförelse på ett identiskt material. Det är dock ingalunda omöjligt att man skulle erhålla i stort sett samma prognoser på koefficienternas förändringar för en 5-årsperiod med de båda metoderna. Om t.ex

* Då har icke Arrow-Hoffenbergs ansats i a.a. medräknats. Denna synes för- utsätta så mycket exogen information att dess värde i prognossammanhang förefaller tveksam.

2 Ett exempel på denna användning av RAS-metoden ges i Bates och Bacha- rach, a.a., tabellen för 1966. 3 Denna metod finns beskriven av A. J. Middelhoch: »Marginal Stability of Input-Output Coefficients». Kapitel 12 i Carter och Brody: a.a. 4 Användningen av denna metod finns beskriven i P. Sevaldson, a.a. (1970). 5 P. Sevaldson, a.a. s. 214—215.

modellen (6.16) gäller och om X ,- utvecklar sig på ett mycket trend- beroende sätt och om slutligen prognosen för den framförliggande perio- den innebär samma utvecklingsmönster, så kommer de båda metoderna att generera prognoser som ligger mycket nära varandra. Genom detta har man då även pekat på de fall då metoderna kan tänkas ge olika resultat, nämligen då Xj inte utvecklar sig trendmässigt under observa- tionsperioden och/eller då prognosen för den framförliggande perioden innebär ett trendbrott i förhållande till observationsperioden.

Gemensamt för samtliga tre metoder är det helt mekaniska i gene- rerandet av prognoser för de tekniska koefficienternas förändring. Redan tidigare har emellertid referenser1 gjorts till fall där ett mekaniskt till- lämpande lett till ur saklogisk synpunkt icke acceptabla resultat.

Den prognos som utförts i anslutning till arbetet med LU-modellen — och vars resultat redovisas i Appendix B — är i huvudsak byggd på den trendextrapolativa modellen (6.16), men på flera punkter har avsteg från denna gjorts med hänsyn till att man kunnat förklara den obser- verade trenden i koefficienterna med förhållanden och faktorer som sannolikt inte kommer att bestå i framtiden. I dessa fall har således en för perioden 1954—1967 observerad trend inte direkt extrapolerats eller takten dämpats i förhållande till observationsperioden. Exempel på detta kan hämtas från skogsbrukets och byggnadsindustrins inputstruk- tur. Endast i ett fåtal fall har man haft tillgång till extern information för prognosperioden som direkt kunnat utnyttjas i input-outputsamman- hanget. Detta har dock varit fallet för exempelvis petroleumsektorn.

En illustration av effekten av den gjorda prognosen på insatsstruk- turens förändringar presenteras i tabell 6: 1. I denna jämföres de två arbetskraftsallokeringar inom produktionssystemet som erhålls för 1975 dels med ett bibehållande av 1970 års struktur, dels med tillämpning av prognosen för 1975 .

Av tabell 6: 1 framgår att det i första hand är sektorerna 6 och 9, dvs. massa- och pappersindustrin och övrig industri, som kommer att få en mera expansiv utveckling än vad som skulle gällt vid oförändrad produktionsteknik. Den förändrade inputstrukturen leder däremot till en minskad arbetskraftsefterfrågan i en rad sektorer — kraftigast blir minskningen i sektor 12, varuhandel.

Vid tolkningen av dessa resultat bör man emellertid erinra sig det som tidigare framhölls om aggregeringens betydelse för koefficienter- nas förändring. Man kan således inte utesluta att en del av de föränd- ringar som observerats och extrapolerats till 1975 beror på sammansätt- ningsförskjutningar inom sektorn. Vad man då har gjort genom att extrapolera denna trend är att förutsätta att dessa sammansättnings- förskjutningar skall fortsätta även under prognosperioden. Av den tidi- gare redogörelsen för det statistiska underlaget har emellertid framgått att man inte i kvantitativa termer kan uttala sig om betydelsen av en sådan förutsättning.

Såsom redan tidigare framhållits presenteras detaljresultaten i av- snittet 6 i Appendix B. Av de i tabellerna B: 18—B: 21 återgivna koef- ficientmatriserna framgår att dessa inte lånar sig till en fullständig

1 Bates och Bacharach, a.a.

Tabell 6: 1. Effekten på arbetskraftsallokeringen av förändringen i input- outputstrukturen mellan 1970 och 1975.

Sektor Arbetskraftsfördelningen 1970 1975 Med för- ändrad Med konstanthållen input- inputstruktur struktur

1 381,6 307,7 293,7 2 134,8 119,9 1159 3 30,6 27,2 28,5 4 166,0 146,5 145,1 5 161,0 109,8 108,8 6 293,0 254,5 272,6 7 6,5 4,8 5,3 8 117,7 103,7 103,3 9 1 191,3 1031,0 1067,0 10 64,7 60,0 58,6 11 620,2 603,0 602,9 12 832,2 820,9 783,1 13 505,0 482,9 483,9 14 50,9 64,0 62,9 15 725,9 710,6 715,0 Summa 5 181,4 4 846,6 4 846,6

Anm. Arbetskraftstalen är uttryckta i miljoner arbetstimmar. Beräkningen är utförd med hjälp av den totala modellen och målsättningar och exogena för- hållanden hänför sig till det fall som i det följande kommer att betecknas Alter- nativet 1.

På grund av modellstrukturen har det inte varit möjligt att konstanthålla BNP i de båda beräkningarna för 1975. Skillnaden blev dock relativt liten: BNP blev 0,6 % högre i fallet med en förändrad input-outputstruktur.

triangularisering1 i den meningen att man inte kan hitta en sådan ord- ning bland sektorerna att elementen ovanför — eller alternativt under — diagonalen alla blir noll. Visserligen framgår klart av tabellerna att en hel del sektorer sammanhänger hierarkiskt med varandra. Detta är t. ex. fallet med livsmedelsgruppen och skogssektorerna. Energi-, handels- och transportsektorernas input-outputstruktur gör emellertid att tabellen in- nehåller ganska betydande inslag av interdependenser. Detta kan till en viss del förklaras av att tabellen är upprättad i mottagarpriser, vilket _ allt i övrigt lika — tenderar att försvåra en triangularisering eftersom man i detta fall överför handels- och transportmarginalerna från slutan- vändningssektorerna till de producerande sektorerna.

6.3.3 Behandlingen av den privata konsumtionen

En väsentlig uppgift för den disaggregerade modellen är att åskådlig- göra skillnader i tillväxttakt mellan de olika sektorerna i samhälls-

1 Triangulariseringsegenskapen är viktig ur bl. a. planeringssynpunkt. Den kausala ordningen i en helt triangulariserad matris är entydig i den bemärkelsen att sambanden mellan sektorerna blir enkelriktade eller rekursiva, vilket bl. a. medför att planeringsarbete och planeringsenkäter kan utföras sekventiellt. En omfattande triangulariseringsundersökning finns redovisad i H. B. Chenery och T. Watanabe: »International Comparisons of the Structure of Production». Econometrica, 1958. No. 4.

ekonomin. En del av dessa skillnader skapas genom de förutsättningar som görs om de exogena variablerna. En förutsättning om t. ex. en hög tillväxt i investeringsvaruefterfrågan skapar för de flesta ekonomier ett annat tillväxtmönster sektoriellt sett än en alternativ förutsättning om att den offentliga konsumtionen skall öka snabbt.

Dessa skillnader mellan sektorstillväxterna sammanhänger också med hur snabbt den totala privata konsumtionen tillväxer i relation till de andra efterfrågekategorierna. Men inte nog med detta. Erfarenhetsmäs- sigt vet man att konsumtionens olika delar utvecklar sig olika snabbt, även detta med en betydande effekt på tillväxtmönstret hos de olika sek- torerna. Utgiftsandelarna för livsmedelskonsumtionen har exempelvis sjunkit sedan en lång tid tillbaka medan andelarna för hushållsutrust- ning och utländsk turism ökat.

Det framstår således som en väsentlig uppgift för modellen att be- skriva hur den privata konsumtionens storlek och sammansättning in- verkar på sektorstrukturen under 5-årsperioden. Såsom framgick av det tidigare avsnittet 6.2 blir den totala privata konsumtionen endogent be- stämd i den aggregerade modellen. Den disaggregerade modellen bör alltså dessutom beskriva hur den totala konsumtionens sammansättning förändras under tillväxtförloppet.

Flera olika restriktioner läggs emellertid på sättet att beskriva dessa förskjutningar.1 För det första bör det om möjligt ske i linjär form eftersom modellens hela lösbarhet underlättas om detta är fallet. För det andra skall summan av de olika delarna hålla sig inom ramen för det totala utrymme som modellen i övrigt givit åt den privata konsum- tionen. För det tredje bör om möjligt konsumtionens olika delar för- klaras med enbart variabler från samma period. Den statiska ansats som gjorts här utesluter visserligen inte möjligheten att införa tids- förskjutna variabler som förklaringsfaktorer men modellens hela ad- ministration försvåras om detta blir fallet.

Slutligen bör om möjligt disaggregeringen ske i sådana grupper att man uppnår en »användningshomogenitet» inom gruppen. Då synes man ha större möjligheter att observera stabila samband än om varor som är nära substitut till varandra ingår i olika grupper. Om detta senare önskemål skall dock på en gång sägas att det inte blivit tillgodo- sett genom den här utförda analysen utan den här använda grupperingen ansluter sig — såsom framgår av appendix A — till ett produktionstek- niskt homogenitetskriterium. Man skulle visserligen kunnat genomföra en konsumtionsanalys i termer av användningsgrupper (PCR:? och sedan via en transformationsmatris(T,/]» översatt dessa till en vektor av

produktionsgrupper (PC (f)), alltså

iPCö—"i = lTul iPC ('?1'

Men de vinster man då skulle göra vid analysen av PC”) kan i stället komma att få betalas i form av en instabilitet i transformationsmatri-

1 En mera utförlig genomgång av de restriktioner man måste lägga på disagg- regerade efterfrågefunktioner när de skall användas i en total modell presenteras i C. J. Dahlman och A. Klevmarken: »Den privata konsumtionen 1931—1975». Stockholm 1971, s. 29—34.

sen, med därav förorsakad osäkerhet i fråga om PCU"). Som framgår av appendix A är emellertid de använda aggregaten till följd av sin »grov- het» ändå relativt användningshomogena. Undantag finns dock, det mest flagranta synes vara uppdelningen av livsmedelskonsumtionen på en grupp av jordbruksprodukter och en grupp som vidareförädlats inom livsmedelsindustrin..

De övriga kraven som anfördes ovan kan tillgodoses om man ex- empelvis använder Stones linjära utgiftssystem.1 Efterfrågefunktionen för den izte konsumtionsvaran i ett sådant system kan skrivas som

'I (6.17) p, - PC,- =p,PC,(min) + b, DISP — Z pj PC,(min):| j==1

Här står p,- för priset för den izte varan — antingen det absoluta priset i en kalkyl uttryckt i löpande priser eller relativa priset i en fastpris- kalkyl. Termen PC, (min) är ett uttryck för den lägsta möjliga konsum- tionsnivå som man oavsett inkomst måste uppnå. Sedan denna »bas- försörjning» blivit tillgodosedd på alla varuområden fördelar vektorn (b) de överskjutande delarna av den disponibla inkomsten på konsum- tionens olika delar. lnkomstelasticiteten för (6.17) blir

(6.18) E. ——————

och egenpriselasticiteten

_ 3 lag PC, __ b, [DISP — Ep, PCj(m1'n)] 3 lag p, p1 PC,-

Den här använda modellen genererar emellertid inte prognoser på vare sig de absoluta eller relativa priserna. Det har heller inte varit möjligt att i termer av den här använda grupperingen framställa exogena sådana prognoser,2 varför dessa variabler får utgå ifrån de konsum- tionsfunktioner som skall användas här. Men ett bibehållande av den allmänna strukturen hos dessa funktioner leder då till att de kan skrivas som vanliga linjära uttryck av den disponibla inkomsten: (6.19) ei

(6.20) PCI = a, + b, DISP Elasticiteten modifieras då till

b, DISP (6.21) E! = _- PC,

En egenskap hos såväl (6.20) som (6.17) är emellertid att inkomst- elasticiteterna vid stigande DISP alla går mot 1 oavsett utgångsläge.3 Detta inses om man uttrycker b,— som

1 Detta system presenterades först i R. Stone: »Linear expenditure systems and demand analysis: An application to the pattern of British demand». The Economic Journal, vol. LXIV, no. 255, 1954. Dess tillämpning i en större modell åskådliggörs i R. Stone och A. Brown: »A Computable Model of Economic Growth. A Programme for Growth I», London 1962. 2 I avsnittet 6.2 framhölls dock att effekterna av de långsiktiga förändringarna i relativpriserna kan på ett implicit sätt komma att inräknas i trendfaktorerna. ” Förutsättningen är dock att Ei > 0.

PC, a-

b = —— — ——'—. (622) ' DISP DISP När DISP växer går a,, /DISP mot noll. E,- kommer då — till följd av (6.21) — att gå mot PC. DISP i=>'— . _ = DISP PC,.

Man har ansett att detta är en nackdel hos denna form av linjära ut- giftssystem.1 Snabbheten i denna »homogeniseringsprocess» är emel- lertid beroende av dels takten i DISP.'s förändring, dels den ifråga- varande periodens längd. För korta perioder och för långsamma till- växttakter i DISP kommer elasticiteterna inte att hinna förändras något nämnvärt och i så fall förlorar invändningen en del av sin relevans. Den följande tabellen 6: 3 illustrerar hur pass betydande denna homo- geniseringseffekt har varit i det här använda materialet.

De linjära konsumtionsfunktionerna (6.20) har estimerats2 medelst vanlig minsta kvadratmetod på ett tidsseriematcrial från perioden

Tabell 6: 2. Estimaten av parametrarna i de privata konsumtionsfunktio- nema.

Sektor a.- b; Korr.koeff. Durbin- Watson- måttet

] 1 801 0,013 0,90 1,85 2 268 ——0,003 —0,99 0,58 4 2 960 0,196 0,99 0,42 5 787 0,10] 0,99 0,74 6 —— 302 0,020 0,98 1,15 7 ——1 932 0,089 0,99 1,48 9 —4 372 0.248 0,99 1,60 10 _ 583 0,029 0,95 0,35 13 192 0,044 0,98 0,52 14 — 390 0,095 0,99 0,63 15 637 0,09] 0,99 0,57 16 — 938 0,040 0,97 0,53

Summa —1 872 0,963 — —

Anm. Konstanten a.- är uttryckt i milj.kr. Durbin-Watsonmåttet uttrycker graden av autokorrelationen i residualerna. Låga värden antyder en positiv autokorrelation. Måttetfmns ursprungligen beskri- vet av J. Durbin och G. S. Watson i uppsatsen »Testing for Serial Correlation in Least-Squares Regression». Biometrica 1950 och 1951. Måttet finns även beskri- vet i A. S. Goldberger: »Econometric Method», New York 1964, s. 243—244.

1 Denna uppfattning framföres i t. ex. Dahlman och Klevmarken: a.a., s. 36. 2 Det »klassiska» argumentet för att vanlig minsta — kvadratestimation ger biased och inkonsistenta estimat i samband med tlerekvationsmodeller har just hämtats från estimationen av konsumtionsfunktioner. Det framfördes först av T. Haavelmo i uppsatsen »The Statistical Implications of a System of Simul- taneous Equations», Econometrica, Vol. 11, 1943. Haavelmos argument var att den grundläggande förutsättningen för minsta- kvadratmetermetodens tillämpbarhet är att residualen i modellen är okorrelerad med den eller de förklarande variablerna. I fallet med en enkel Keynes-modell gäller inte denna förutsättning när man skall estimera konsumtionsfunktionen eftersom residualen i denna ekvation ävenledes är inkomstbildande. Argumentet har dock ansetts ha mindre relevans vid estimationen av den här aktuella modellen eftersom denna är en full-sysselsättningsmode]l med externt givna kapacitetsrestriktioner och med en förklaringsvariabel (DISP) i konsum- tionsfunktionerna som genom en rad mellanliggande variabler är avskuren från den direkta effekten av residualerna i konsumtionsfunktionen.

Såsom framgår av tabell 6: 2 har den empiriska analysen givit ett klart otillfredsställande resultat i fråga om måttet på autokorrelation. För större delen av antalet sektorer föreligger ett kraftigt, positivt be— roende mellan residualerna, vilket antyder att den linjära ansats som valts här inte ansluter sig särskilt väl till observationsmaterialet. Detta har i synnerhet varit fallet för sektorerna 4 (livsmedel), 10 (el, gas och vatten), 13 (transport) samt 15 och 16 (tjänster och utlandsturism). I dessa fall synes sambandet mellan real konsumtion och real disponibel inkomst ha varit icke-lineärt och innehållit effekter av en positiv andra- grads term.

Detta har bl.a. medfört två saker, nämligen dels att man genom insättning av en preliminär skattning av den disponibla inkomsten för 1970 i de estimerade konsumtionsfunktionema redan från början av prognosperioden erhåller en för låg skattning av den totala konsum- tionen. Dels medför detta förhållande att man erhåller en högre sam- manlagd konsumtionsbenägenhet om man skulle estimera dessa kon- sumtionsfunktioner på material från enbart den senare delen av ob- servationsperioden.1

Hänsyn till förekomsten av den förra effekten har vid prognoserna för perioden 1971—1975 tagits på det sättet att samtliga konstanter a,- i konsumtionsfunktionema anpassats till de preliminära skattningar som fanns för konsumtionen 1969 och 1970, så att skattningen enligt funk- tionen överensstämde med de externt uppskattade värdena.

Någon hänsyn till den andra konsekvensen har däremot inte tagits. Argumenten för detta är flera: För det första kan man hävda att frågan om den totala konsumtionsbenägenhetens storlek inte är av särskilt stor betydelse eftersom den totala modellen ändå enligt vad som framgick i 6.2 kommer att allokera så mycket resurser till detta ändamål som premisserna i övrigt medger. Visserligen kommer fallet med en högre konsumtionsbenägenhet att ställa större krav på finanspolitiken, men prognoserna på denna variabel tillhör ändå de mera osäkra i modellen.

Men oavsett det föregående argumentet kan man ändå hävda att de strukturella olikheterna mellan de olika grupperna kommer att bli bättre skattade om man valde en mera aktuell period. Men mot detta kan man anföra att den totala analys av nationalräkenskapsmaterialet och resi— dualerna däri som redovisas i Appendix B antytt att en del systematiska fel måste föreligga särskilt för åren under 60-talet. Det har också gjorts troligt att en betydande del av dessa fel är lokaliserade till beräkning— arna av den privata konsumtionen. Med hänsyn härtill har det bedömts som bäst att grunda uppskattningarna av efterfrågefunktionerna på data för hela perioden 1954—1968.

Att man ändå erhållit en betydande skillnad i elasticiteten framgår av tabell 6: 3.

Utspridningen kring gränsvärdet + 1 är visserligen väsentligen större 1954 än 1975, men större delen av denna homogenisering har skett redan under observationsperioden; mellan 1968 och 1975 är sprid-

1 En estimation utförd på material från enbart åren 1960—1968, gav som resultat Eb,- = 1,02.

Tabell 6: 3. Beräknade inkomstelasticiteter enligt konsumtionsfunktionema i tabell 6: 2.

Sektor 1954 1960 1968 1975 1 0,20 0,23 0,28 0,33 4 0,70 0,73 0,79 0,82 5 0,81 0,84 0,88 0,90 6 1,75 1,56 1,36 1,26 7 2,73 2,12 1,64 1,45 9 2,05 1,75 1,46 1,33 10 2,37 1,93 1,56 1,40 13 0,89 0,90 0,93 0,94 14 1,14 1,11 1,08 1,06 15 0,83 0,85 0,89 0,91 16 3,10 2,30 1,72 1,50

Anm. Elasticitetstalen för 1975 har härletts på grundval av en uppskattning av DISP som för åren 1968—1970 följer den preliminära skattning som gällde vid långtidsutredningens utarbetande och som för perioden 1970—1975 följer utred- ningens huvudaltemativ, som innebär en ökning om 3,3 % om året.

En tabell med motsvarande innehåll och med i stort sett samma resultat finns i Dahlman-Klevmarken, a.a., s. 51.

ningsreduktionen relativt obetydlig. De 1975 bestående elasticitetsskill- naderna måste ävenledes betraktas som stora mot bakgrunden av den höga aggregeringsnivån och med hänsyn till den betydelse dessa skill- nader har för den relativa sektorstillväxten.

De i tabell 6: 3 presenterade elasticitetsskattningarna synes varken föranleda att man omprövar den linjära hypotesen eller att man be- gränsar estimationen till enbart 60-talets observationer.

6.3.4 Behandlingen av importen1

Av framställningen i kapitel 5, avsnitt 4.2 framgick att det statistiska material som förefinns i Sverige inte medger en särredovisning av an- delen importerade varor och tjänster för var och en av de olika använd- ningsgruppema i modellen. Som framgår av appendix B har i stället importen jämte tullar och införselavgifter tillagts den inhemska produk- tionen på sektorbalansernas tillförselsida, vilken sedan i sin helhet för- delats på olika användningsområden. Man har således inga möjligheter att studera andelsförskjutningarna för varje delområde på försörjnings- balansens användningssida utan materialet medger endast att man gör detta för hela tillförseln av varje sektors varor och tjänster.

En beräkning av dessa importandelar för åren 1954, 1960 och 1968 redovisas i tabell 6: 4.

Av tabell 6: 4 framgår att importandelarna för en del av sektorerna varit utsatta för betydande förskjutningar under observationsperioden. För livsmedelssektorema och för den textila sektorn har importande— larna ökat medan de minskat för petroleum— och järn- och stålsekto- rerna. Orsaken till dessa minskningar är en expansion av den in— hemska produktionskapaciteten, medan däremot förklaringen till minsk-

1 För en alternativ behandling av importen redogörs i bilaga 5 till 1970 års långtidsutredning: »Export och import 1971—1975». SOU 1971: 40.

Tabell 6: 4. Andelen importerade varor och tjänster av den totala tillförseln i olika sektorer. 1959 års priser.

Sektor 1954 1960 1968 1 0,21 0,25 0,27 2 0,02 0,03 0,01 3 0,29 0,23 0,29 4 0 04 0,06 0,08 5 0,12 0,20 0,33 6 0,01 0,03 0,04 7 0,39 0,39 0,32 8 0,27 0,29 0,22 9 0,18 0,20 0,20 10 0,1 1 0,08 0,04 1 3 0,05 0,05 0,07 15 0,05 0,07 0,06

Anm. Till importen har här även lagts tullar samt införsel— och kompensations- avgifter.

ningen inom sektor 10, el-, gas- och vattenverk, är att importen av koks, som enligt vad som framgår av appendix A hänförs till denna sektor, successivt minskat i betydelse under hela perioden.

En möjlig metod för prognos av importefterfrågan vore att man ex- empelvis estimerade trender för dessa importandelars förskjutningar och sedan extrapolerade dem fram till 1975. Detta skulle antingen innebära att man implicit förutsatte att importbenägenheten var densamma för de olika kategorierna på sektorbalansens användningssida eller också. att denna benägenhet var nivåmässigt olika men att den utvecklade sig på ett likartat sätt för de olika delarna och även att andelsför— skjutningarna inom det totala användningsaggregatet utvecklade sig på samma sätt som tidigare.

Dessa förutsättningar är emellertid mycket restriktiva och därför har ett försök gjorts att medelst multipel regressionsanalys förklara varje sektors importaggregat med de användningskategorier som synts mest betydelsefulla för utvecklingen av detta aggregat.

I likhet med den aggregerade importfunktionen (6.7) kommer dessa sektorsfunktioner att kunna innehålla ett betydande antal förklarings— faktorer, med en därav följande risk för multikollinearitet1 mellan för- klaringsvariablerna och instabilitet i de estimerade koefficienterna. För att undvika detta har estimationen utförts i flera steg. I det första steget har ett antal koefficienter blivit föremål för en apriorisk estimation. Detta tillgick så att en genomgång gjordes av importinnehållet i varje sektor ur synpunkten av om någon del kunde »specialdestineras» till sin användningsgrupp enbart med utgångspunkt i den varuinformation som utrikeshandelsstatistiken innehåller. Detta visade sig vara möjligt i en hel del fall, t.ex. insatsvaror inom jordbruket, råoljeimporten, byggnadsjärn m. m.

I en del fall uppvisade dessa importandelar för de enskilda använd-

1 En diskussion av multikollinearitetens konsekvenser och behandling finns i Franklin M. Fisher: »Dynamic structure and estimation in models», s. 622— 625, som ingår i J. S. Duesenberry, G. Fromm, L. R. Klein och E. Kuh (ed.:s)

åThe Brookings Quarterly Econometric Model of the United States». Amster- am 1965.

ningsgrupperna en klar trendutveckling. Men trots detta används även i dessa fall ett genomsnitt över observationsperioden som estimat på importbenägenheten i fråga. Hur dessa trendmässiga förskjutningar på— verkar den totala importfunktionen behandlas först senare.

Sedan dessa aprioriska skattningar av en del av importbenägenhe- terna erhållits estimerades i ett andra steg de återstående koefficienterna. Detta utfördes medelst s.k. betingad regression,1 dvs. man tar regres- sionen av de residualer man erhållit efter analysen i steg 1 på de åter- stående förklaringsfaktorerna. I den följande redovisningen av import- funktionerna utmärks de koefficienter som estimerats i första steget med en (*).

I analogi med vad som gällde för den aggregerade modellen används symbolen M som beteckning på summan av importen cif, tullar samt införsel— och kompensationsavgifter. Symbolerna är även i övrigt de- samma som användes i avsnitt 6.2, dock med det tillägget att de här indexerats med ifrågavarande sektorsnummer.2

(6.231) M1 = — 2.093 + 0,038(') X1 + 0,050(') X,, + 1.270 PC1

R=0,79 DW=1,48 (6.233) M, = 11,0) + 0,1801') X7 + 0,023 X8

R = 0,94 DW= 0,58 (6.234) M, = d,,(t) + 0,125 Pc, + 0.079 X,

R=O,99 DW= 1,20

(6.235) M5 = e5(t) X5

(6.236) M, = — 376 + 0,958 PC,, + 0,726 oc, R= 0,99 DW= 2,48 (6.237) M7 = 62,0) X7 (6.238) M8 = d,,(t) + 0,430 X, + 0,010('> X11 + 085121 5,

R=0,98 DW=1,73 (6.239) M(, = d,,(t) + 0,220(') PC, + 0,290(*> PI, + 0.199 X,, + 0,403 A S,, R=0,97 DW=1,15 (6.23.13) M13 = d13(t) + 0,149 )(13 R = 0,95 DW= 0,73 (6.23.15) M15 = d15(t) + 0,131 X15 R = 0,93 DW= 0,92

(6.23.16) M16 = PCIe.

Innan3 de empiriska resultaten kommenteras bör importfunktionema för sektorerna 5 och 7 förklaras. Analysen av utvecklingen under observationsperioden gav vid handen att importutvecklingen inom sektor 7 i hög grad är avhängig tillkomsten av ny raffinaderikapacitet inom landet. Med hänsyn till att de ifrågavarande anläggningarna är stora i förhållande till den totala tillförseln och att etableringen av dessa är till en del kontrollerade genom bl. a. de fysiska planinstrumenten finns

1 För en redogörelse för denna teknik, se H. Wold, i samarbete med L. Ju- réen: »Demand Analysis», Uppsala 1952, s. 233—239. = R står för multipla korrelationskoefficienten och DW för Durbin-Watson- måttet. ” Importen till sektorerna 2 och 10 har ej medtagits i uppställningen i (6.23). På grund av sin ringa storlek har de estimerats exogent.

det anledning att behandla denna importandel parametriskt.1

I fråga om textilindustrin var problemet det motsatta: under 60— talet hade en mycket snabb utslagning skett av inhemska företag och importandelen hade stigit snabbt. Denna utveckling är klart betingad av att ett antal, tidigare icke aktuella producentländer tillkommit och erbjudit en lågprisimport, med vilken en del svenska företag inte kunnat konkurrera. Tillkomsten av dessa länder är till en del en engångsföre- teelse, vilket motiverar att man inte extrapolerar den i materialet obser— verbara trenden för textilimportandelen. Genom den parametriska be- handling man givit denna import, möjliggör man även att man i mo- dellen beaktar effekterna av olika struktur— eller näringspolitiska åt- gärder.

Vad beträffar resultaten i övrigt så föreligger i likhet med vad som gällde för estimaten av de linjära konsumtionsfunktionema värden på Durbin-Watsonmåttet som klart antyder att en positiv autokorrelation föreligger mellan successiva värden på residualerna. Dessa hade varit ännu större i ett tidigare stadium av analysen, vilket medför att den slut— liga analysen för sektorerna 3, 9, 13 och 15 utförts på data från den mera aktuella perioden 1960—1969. Men även efter detta grepp förelig- ger en positiv autokorrelation.

Dess förekomst indikerar att sambandet mellan importvariablerna och förklaringsfaktorema icke är linjärt.2 Det grepp som här har tagits för att korrigera för de fel som en sådan inadekvat funktionsform skulle leda till har varit att utsätta konstanterna al,—(t) för successiva förskjut- ningar. Dessa förskjutningar har estimerats på grundval av trenden i den observerade residualens utveckling. En typisk situation finns av- bildad i figuren 6: 1.

Avsikten med figuren är att illustrera att den enligt någon av import- funktionerna i (6.23) beräknade importen utvecklats långsammare än den faktiska. Detta har då åtgärdats genom att ett samband mellan tiden och den observerade residualen (r i figuren) uppskattats och extrapole- rats fram t.o.m. 1975. Denna extrapolerade residual har sedan an- vänts för att korrigera den konstant (d) som erhölls vid estimationen av importfunktionen.3

Innebörden i detta förfaringssätt är sålunda att importfunktionerna utsätts för parallella förskjutningar över tiden. Förfaringssättet skulle kunna motiveras med att det avspeglar den av de övriga faktorerna i importfunktionerna oberoende strukturomvandlingen på den interna- tionella handelns område, vilken kommer till stånd genom den succes-

1 Med hänsyn till vad som var känt under 1970 om etablering och kapacitets- tillskott förutsattes vid prognoserna för 1971—1975 importandelen eE först öka och sedan — fr. o. m. 1974 — åter sjunka. 2 Detta bekräftas även av den tidigare anförda bilaga 5 till 1970 års långtids- utredning samt av undersökningar på engelskt material redovisade i T. Barker: »The Determinants of Britain's Visible Imports 1949—1966». A Pro- gramme for Growth 10, London 1970. ” Man kan fråga sig varför inte detta kunnat åstadkommas på ett enklare sätt genom att direkt i ekvationerna inkludera en trendfaktor, t. ex. kalendertiden. Svaret på frågan har redan givits indirekt genom framhävandet av den höga positiva autokorrelationen i residualerna, vilket skulle medfört att trendfaktorn hade fångat upp en väsentlig del av förklaringen till importutvecklingen vilket i sin tur skulle kunnat medföra att modellens pedagogiska värde hade minskat.

Figur 6:1. Förhållandet mellan en beräknad (M) och faktisk (M) import- utveckling.

M/ M

A M

Y År Observationsperiod

sivt ökade arbetsfördelningen och en — trots allt — fortgående liberali— sering av handeln.

Man skulle emellertid kunna invända att denna »förskjutningseffekt» inte är helt oberoende av vad som händer med de förklaringsvariabler som medtagits i ekvationerna — särskilt inte om den autokorrelerade residualen i figur 6: 1 till en övervägande del skulle bero på en inadekvat specifikation av importfunktionens utseende. Men de ramar som gällt för detta modellarbete har dock inte medgivit en mera ingående analys av dessa problem.1

6.3.5 Behandlingen av exporten

Av redogörelsen för den aggregerade modellen i avsnittet 6.2 framgick att exportutvecklingen blir bestämd så att bytesbalansrestriktionen blir satisfierad. Vid en disaggregering av den totala modellen uppstår emel- lertid problemet hur denna totalt sett bestämda exportutveckling kom- mer att fördela sig på sektorer. Flera olika ansatser är här tänkbara: Nära till hands liggande vore att låta denna fördelning vara obunden av restriktioner i modellen men att man i stället införde ett kriterium som kunde optimeras med avseende på denna fördelning. Detta krite- rium kunde exempelvis anknyta till den privata konsumtionens utveck- ling eller till importutvecklin gen.

Problemet med att införa en sådan optimeringsprocess i en linjär modell som i övrigt är helt determinerad är att optimeringen lätt re- sulterar i »extrema» lösningar. En stor del av exportökningen skulle exempelvis då kunna falla på den sektor som har högst produktivitet

1 Av den totala importökningen under perioden 1970—1975, som i långtids- utredningens huvudalternativ uppskattats till 6,2 % om året, svarar dessa trend- mässiga förskjutningar för ca 7—8 %. Betydelsen av dessa är således inte särskilt stor i jämförelse med de övriga förklaringsfaktorerna i funktionerna.

eller lägst importinnehåll och modellen skulle då inte i sin nuvarande form kunna belysa de effekter på relativa priser och liknande som borde beaktas innan en sådan slutsats togs för god.

Den alternativa ansats som har valts här innebär att fördelningen på levererande sektorer har låsts genom en vektor av fördelningskoeffici— enter. Detta grepp har dock inte tagits för hela exporten utan vissa delar av denna har blivit föremål för en helt exogen prognostisering. Detta gäller dels grupper som är beloppsmässigt sett små, t. ex. exporten av ved eller elektrisk ström, dels sådana sektorer för vilka speciella förhållanden gäller, t. ex. jordbrukssektorn, vars export i stor utsträck- ning är en konsekvens av den förda jordbrukspolitiken.

Resultaten av de externa prognoser som gjorts för dessa sektorer har sedan »räknats av» från de krav på exporten som importutvecklingen och den externa målrestriktionen ställer. Den återstående delen av ex- porten (REX) har sedan fördelats på sektorer med hjälp av en över ti— den föränderlig fördelningsvektor som estimerats på grundval av den under 50- och 60-talen observerade andelsutvecklingen.

Dessa andelar för tidigare år jämte den prognos för 1975 som an- vändes i huvudalternativet i 1970 års långtidsutredning presenteras i ta- bell 6: 5 .

Tabell 6: 5. Olika sektorers andelar av den residualt beräknade exporten (REX).

3 6 8 9 13 Sektor Extrakt. Massa- Järn- och Övrig Transp. Summa

ind. och pap- stålverk ind. och

persind. komm.

1954 0,09 0,33 0,07 0,34 0,17 1,00 1960 0,08 0,30 0,08 0,37 0,17 1,00 1968 0,07 0,25 0,10 0,45 0,13 1,00 1970 0,06 0,23 0,10 0,49 0,12 1,00 1975 0,05 0,23 0,10 0,51 0,11 1,00

Anm. Den i tabellen belysta exporten uppgick 1954 till 84,9, 1960 till 87,8 och 1968 till 87,5 % av den totala exporten av varor och tjänster.

Såsom framgår av tabell 6: 5 har utvecklingen under 50- och 60-talen följt ett ganska distinkt trendmönster. Av tabellen framgår likaså att detta utvecklingsmönster — om än i något avsaktad takt — förutsatts be— stå fram till 1975.

Hela förfaringssättet kan beskrivas så att man först kräver att mål— sättningen i fråga om den externa balansen (DE) skall förverkligas

(6.24.1) TEX— 2 M, (1 = r,)= DE, 1 där T EX står för den totala exporten och där r,; står för tull- och av- giftssatser. Från den totala export som blir bestämd av dels den endo- gena importutvecklingen, dels balanskravet, subtraheras sedan de exo-

gent bestämda exportkategorierna (Ele:

(6.242) TEX — 27 E_X, = REX, i

varpå den resterande delen av exportkravet fördelas på sektorer genom (6.24.3—7) EX, = Ä, REX, := 3, 6, 8, 9 och 13, där ). står för den fördelningsvektor vars utveckling illustrerades genom tabell 6: 5.

Detta synnerligen enkla förfaringssätt kan kritiseras från flera ut- gångspunkter. För det första kan man hävda att bakom den andels- förskjutning som åskådliggjorts i tabellen ligger en bestämd utveckling av de relativa priserna. Genom att extrapolera förskjutningarna görs ett implicit antagande även om de relativa prisernas fortsatta utveck- ling, vilket kan vara inkonsistent i förhållande till modellens övriga delar. Invändningen är i sig relevant. Det har dock redan tidigare fram- hållits att pris- och kostnadsutvecklingen fallit utanför ramen för detta modellarbete och då blir konsekvenserna bl. a. att man måste acceptera riskerna för implicita inkonsistenser av detta slag.

För det andra kan man .hävda att detta grepp att applicera en exo— gent given fördelningsvektor på en exportuppskattning som kommer att vara direkt beroende av bl. a. det externa balanskravet kan leda till att exportutvecklingen för dessa endogent bestämda sektorer blir »ryc- kig» och måhända även osannolik i förhållande till t.ex. de exogent bestämda delarna av exporten. Men mot detta kan då hävdas — såsom även var fallet vid genomgången av den aggregerade modellen i 6.2 -— att uppgiften för modellen inte är att beräkna en absolut eller mest sannolik prognos för exportutvecklingen utan endast att ange de krav som ställs på denna om man för en given importutveckling vill för- verkliga den externa balansmålsättningen. Fördelningsvektorn får mot denna bakgrund snarast ges uppgiften att exemplifiera en av flera tänk- bara allokeringsmönster.

6.3.6 Den offentliga konsumtionen

Redan i samband med behandlingen av den aggregerade modellen fram- hölls att den offentliga konsumtionen bestäms exogent, delvis på grund- val av resultaten från de planeringsenkäter som beskrevs i kapitel 4. Att denna konsumtion ändå tas upp i ett särskilt avsnitt här beror på att det har bedömts som nödvändigt med hänsyn till förståelsen av hur den totala modellen fungerar.

Den givna utgångspunkten är att det existerar en exogen uppskatt- ning av den framtida konsumtionsutvecklingen för var och en av de sammanlagt 13 olika konsumtionsändamålen Kk. I de följande beräk— ningsalternativen kommer denna visserligen att bli föremål för en va- riation men denna blir helt bestämd utanför modellens ram.

För var och en av ändamålssektorerna finns en kostnadsstruktur spe- cificerad.

(6251) K,, = 2 OC,"- + OA, + OS,"

1 där OCH betecknar insatsen av varor och tjänster inköpta från sektor i inom produktionssystemet, OAk avskrivningen på det offentliga kapi—

talet och OS,_. lönesumman inklusive indirekta skatter och arbetsgi- varavgifter.

Den sektorexterna varu- och tjänsteinsatsen förklaras i sin tur av (6.252) OCk, = ak,— (t) Kk, där om är en vektor av inputkoefficienter som varierar över tiden. Dessa OC-värden ingår som en del av »final demands-vektorn för de olika sektorerna inom produktionssystemet.

För den totala modellens funktion behövs även en skattning av den arbetskraftsåtgång (OL) inom de offentliga sektorerna som följer av prognoserna på K,,. Denna är härledd genom (6.25.3) OL, = az,, OS," där a,, är en koefficient för arbetskraftsåtgången. Eftersom hela mo- dellen är utförd i fasta priser och eftersom OS i de fastprisberäknade nationalräkenskaperna endast avspeglar volymförändringen i den of- fentliga sysselsättningen (räknat i timmar) har (1 i princip1 hållits kon- stant sektor för sektor.

I Appendix C redovisas resultaten av beräkningarna för den of- fentliga konsumtionen 1954—1968 jämte en del prognosmaterial för pe- rioden fram till och med 1975 .

6.3.7 Den totala modellen

I det föregående har olika avsnitt av den totala disaggregerade mo- dellen gjorts till föremål för en separat behandling. Men dessa olika avsnitt täcker inte modellen i sin helhet utan dessa ännu inte behand- lade delar — det gäller exempelvis produktivitetsutvecklingen och den funktionella inkomstfördelningen — kommer att beröras i anslutning till presentationen i detta avsnitt.

I gengäld kommer de avsnitt som presenterats relativt utförligt ovan — t. ex. privat konsumtion och import — inte på nytt att återges här.

Modellen kommer först att presenteras i sin helhet, med symbolför- ' teckning och fördelning på exogena och endogena variabler. Därefter följer en genomgång av dess uppbyggnad och dess lösning.

LU -modellens ekvationssystem Sektorbalanser

(6.26.1—15) X,»==Za,j(t) Xj + PC,”? ZOCki-l- PIi+ 01,+AS,- +EXI— M,- ] k

Produktionsstrukturen (6.26.16—30) VAFK, = ot,(t) X , (6.26.31—45) L,= 5,0) VAFKJ- (6.26.46) 2 L ,. = Z _ 2 OL, ] k 1 Vissa smärre förändringar i o: kan observeras till följd av sammansättnings-

förskjutningar inom de olika användningsgrupperna. I vissa fall har hänsyn tagits till detta under prognosperioden.

(6.26.47—51) Pli= Z 6,7(1) lj, i= 2, 5, 6, 9 och ll !

Disponibel inkomst

(62652) DISP = 2 wl-(t) Lj + ngG) OLk + EU) 2 VAFK—NDS ] k i Privat konsumtion (6.2653—54) PC,= b,—+ c,- DISP, i= ], 2, 4, 5. 6, 7, 9, IO, 13, 14, 15 och 16

I mportfunktioner

(6.26.65—75) =(6.23.l—16)

Exporlfunktionerna

(6.26.76—82) = (6.24.1—7)

Symbolförteckning1

X = Bruttoproduktion i mottagarpriser

a =Tekniska koefficienter i input-outputtabellen

PC = Privat konsumtion

OC =Offentlig konsumtion

Pl = Privata investeringar 01 = Offentliga investeringar

A S = Lagerförändringar

EX = Export av varor och tjänster

M = Import av varor och tjänster inkl. tullar samt införsel— och kompensationsavgifter

VAFK = Sektorprodukt, värderad till faktorkostnad

L = Arbetskraftsefterfrågan, räknad i timmar Z = Det totala arbetskraftsutbudet i timmar

I = Den sammanlagda investeringsefterfrågan inom en viss sektor

w = Reallönen inom de olika sektorerna i produktionssystemet

w” = Reallönen inom de offentliga sektorerna

E = Till hushållssektorn utdelade vinster, räntor m. m. räknade som

andel av 2 VAFK NDS = Netto direkta skatter DISP = Disponibel inkomst "[ = Tullsatser

DE =Kravet på den externa balansen

1 En del av dessa symboler har redan presenterats men återges ändå här för att underlätta läsningen av ekvationssystemet.

TEX = Totala exporten av varor och tjänster E—X = Den exogent bestämda delen av exporten

REX = Den residualt bestämda delen av exporten

Fördelning på exogena och endogena variabler

Endogena Exogena1 Symbol Antal Symbol X 15 OC

PC 12 01 Pl 5 AS EX 5 L M 11 OL VAFK 15 I L 15 w DISP ] wo NSD ] r

TEX 1 D_E REX ] EX Summa 82

Som framgår av ovanstående överensstämmer antalet endogena vari- abler med antalet ekvationer; systemet är således exakt deterrninerat och för en given uppsättning av exogena variabler kan man erhålla en bestämning av stystemets samtliga obekanta.2

Av en jämförelse mellan den aggregerade modellen i 6.2 och ovan— stående disaggregerade system framgår att en del mellanled inskjutits i (6.26) i förhållande till den aggrerade modellen. Detta gäller exem- pelvis VAFK, det gäller reallönema w och det gäller även en del av exportvariablema. Innebörden i detta är att man medelst substitutioner inom systemet 6.26 skulle kunnat nedbringa antalet variabler högst av- sevärt. Anledningen till att dessa mellanliggande variabler bibehållits trots möjligheterna att substituera bort dem är att de bedömts som in- tressanta ur analys- och prognossynpunkt. Detta gäller exempelvis VAFK, vars summa — tillsammans med bidraget från den offentliga sektorn — utgör BNP till faktorkostnad. Detta gäller även lönevariablerna, vars inklusion medför att man kan analysera vissa aspekter av samspe- let mellan sektorutveckling, lönestruktur och löneutveckling och även belysa den funktionella inkomstfördelningens utveckling.

I modellen förekommer ett antal tidsberoende koefficientmatriser. Av dessa presenteras a.,-j — dvs. input-outputmatrisen _ i Appendix B. Resultaten för de privata konsumtionsfunktionema och för import- ekvationcrna har redan tidigare presenterats. Det som dessutom bör

* För de exogena variablerna har ingen antalsuppgift lämnats på grund av att man kan ange dessa på olika aggregeringsnivåer. Men även om man räknar an- talet vid exempelvis en fullständig aggregering över de olika offentliga sektorerna kommer antalet exogena variabler att överstiga antalet endogena. Systemet är således överidentifierat.

2 Maskinprogrammet för lösningen av modellen har utarbetats för CDC 6600 av Charles Krabek, CDC Data Center, Stockholm.

redovisas är primärfaktorinsatsernas koefficienter (a), arbetsproduktivi- tetsförutsättningen (5) samt investeringsmatrisema (8). Uppskattningarna för de två första vektorerna ges i tabellen 6: 6 och för 8 i tabellen 6: 7.

Tabell 6: 6. Skattningarna av a och # sektorvis för 1970 och 1975.

fx 13 Sektor 1970 1975 1970 1975 1 0.410 0,395 0,139 0,102 2 0,715 0.699 0,054 0,037 3 0,629 0,639 0,018 0,012 4 0,126 0,126 0,064 0,049 5 0,354 0.354 0,064 0,044 6 0,338 0,349 0,057 0,039 7 0,12] 0,129 0,010 0,006 8 0,331 0,336 0,041 0,028 9 0,44] 0,41] 0,052 0.036 10 0,749 0,725 0,019 0,014 11 0,433 0,433 0,074 0,062 12 0,56] 0,551 0,092 0,076 13 0,635 0,635 0,065 0,050 14 0,730 0,730 0,013 0.013 15 0,614 0,614 0,082 0,067

Anm. Eftersom az,. = ] —Zai. så kommer en indirekt redovisning av o: att ske i samband med redogörelsen i appendix B för input-outputmatrisema. Före- komsten av residualer gör dock att summan av primärfaktorkoeffecienten a: och inputkoefficienterna icke blir exakt lika med ett i alla sektorer.

Tabell 6: 7. Skattningar av investeringsmatrisen 6 för 1970 och 1975.

Levererande 9 1 1 . sektor (Maskininv.) (Byggnadsinv.) Efterfrågande sektor 1970 1975 1970 1975 1 0,790 0,798 0,150 0,140 2 0,431 0,454 0,235 0,210 3 0,560 0,538 0,400 0,420 4 0,660 0.631 0,290 0,320 5 0,580 0,649 0,370 0,300 6 0,700 0,696 0,240 0,250 7 0,850 0,640 0,080 0,310 8 0,790 0,686 0,150 0,260 9 0,630 0,594 0,320 0,360 10 0.110 0,111 0,880 0,880 11 0,798 0,798 0.140 0,140 12 0,538 0,538 0,420 0,420 13 0,649 0,649 0,300 0.300 14 — — 1 ,000 1 ,000 15 0,464 0,556 0,500 0,400

Anm. En redogörelse lämnas i appendix B för beräkningarna av å-matriserna. Av såväl denna redogörelse som av ekvationerna (6.26.47——51) framgår att in- vesteringsvaror dessutom även levereras från sektorerna 2, 5 och 6. Skogsbrukets investeringsleveranser gäller de skogsförbättrande åtgärderna och de stannar inom den egna sektorn. Leveranserna från 5 och 6 gäller inredningsinvesteringar och uppgår till så små andelar av den totala investeringsvolymen att de ej redo- visats här. Jordbrukets investeringar i avelsdjur har beräknats separat.

De olika överväganden som ligger till grund för de prognoser som gjorts i tabell 6: 6 och 6: 7 redovisas i huvudsak på annat håll. Detta gäller (>.—vektorerna som indirekt behandlats i anslutning till det tidigare avsnittet om insatsleveranserna. Detta gäller den inversa produktivitets- vektorn B som behandlats i avsnittet 3.3 i 1970 års långtidsutrednings huvudbetänkande (SOU 1970: 71). Detta gäller även i viss mån investe- ringsmatrisen som blir föremål för en viss behandling i Appendix B. Där behandlas dock inte de speciella förfaringssätten som använts i samband med prognosen på andelsförskjutningarna. Grunden för dessa prognoser har lagts genom en i anslutning till 1970 års långtidsutredning utförd studie1 av stocken av fast realkapital och dess nerslitnings— och avgångsförhållanden.

Det allmänna draget i utvecklingen under senare år har varit att maskininvesteringarna — sektor för sektor — ökat sin andel av de totala investeringarna. Detta synes vara en i och för sig naturlig följd av den såväl nivå— som utvecklingsmässigt sett kortare varaktigheten hos dessa investeringar. Detta förhållande har även förutsatts bestå under den kommande 5-årsperioden. De data som givits i tabellen 6: 7 jävar dock i viss mån detta påstående men detta beror på att investeringarna under just året 1970 och åren närmast innan kännetecknades av en i för- hållande till trenden relativt stor andel byggnadsinvesteringar.

Analysen av reallöneförändringarnas effekter är i modellens termer mycket enkel. En isolerad höjning av w-vektorn kommer med undantag för den del som hushållssektorn sparar att neutraliseras genom en höjning av NSD. Företagssektoms disponibla överskott kommer att sjunka och ersättas med ett motsvarande offentligt sparande. Så långt är model- lens analysmöjligheter näst intill trivialt enkla. Men det som där- utöver kan vara av intresse är de möjligheter som modellen erbjuder att studera samspelet mellan utvecklingen av L, och wi. Redan i ut- gångsläget uppvisar reallönen inom produktionssystemet en betydande spridning, vilket illustreras genom tabellen 6: 8.

Tabell 6 :8. Reallönen per arbetstimme inom produktionssystemet 1970. Kr. i 1959 års priser. .

Sektor Reallön Sektor Reallön ] 5,11 9 11,73 2 10,83 10 9,45 3 11,38 11 14,38 4 8,09 12 11,12 5 8,87 13 12,19 6 9,96 14 8,33 7 12,00 15 12,53 8 12,12

Anm. Källmaterialet utgör nationalräkenskapernas tabell 4 över inkomstför- delningen i löpande priser. Löneandelen av sektorprodukten har — efter korrek— tioner för egenföretagarnas arbetsinkomster — deflaterats med konsumentpris- index varpå de dividerats med NR:s uppskattningar av antalet arbetade timmar. Uppskattningarna är endast preliminära.

1 C. 0. Cederblad: »Realkapital och avskrivning. Begreppsanalys. Mätmöjlig- heter i Sverige». Urval nr. 4 Skriftserie utgiven av statistiska centralbyrån. Stockholm 1971.

Det är givet att man kan erhålla helt olika utvecklingar — även för en oförändrad reallön sektor för sektor -— av hushållens inkomster be- roende på vilka sektorer som expanderar och vilka som kontraherar. Dessa möjligheter att åtminstone partiellt analysera den funktionella in- komstfördelningens problem har emellertid inte utnyttjats i anslutning till arbetet med 1970 års långtidsutredning, utan där infördes endast en förutsättning om den framtida lönestrukturen, nämligen att denna skulle genomsnittligen öka med en viss procentsats per år men bibehålla sin relativa utspridning.

6.4 Några av modellens resultat1 Det ekvationssystem som presenterades i föregående avsnitt användes vid utarbetandet av 1970 års långtidsutrednings huvudbetänkande (SOU 1970: 71). I avsnittet 1.5 i detta betänkande presenterades fem olika alternativa utvecklingsvägar för perioden 1970—1975 som fram- tagits med modellens hjälp. I fråga om de allmänna betingelserna och förutsättningama för dessa alternativ hänvisas till redogörelsen i utred- ningen. Här skall endast i starkt koncentrat återges några av dessa betingelser: Arbetskraftsutbudet i timmar, som förutsattes komma att minska under perioden till följd av bl. a. den beslutade arbetstidsförkortningen, beräk- nades inom SCB och den här använda »tidsprofilen» för dess utveck- ling bygger helt på denna prognos.2 Denna tidsprofil innebär att ut- budet kommer att minska relativt kraftigt under åren fram t.o.m. 1973, därefter håller sig detta utbud i stort sett oförändrat. Lagerinvesteringarnaa har förutsatts följa ett konjunkturellt mönster med en nedgång under de första åren av perioden, därefter en uppgång fram till 1975. För den offentliga konsumtionen har två olika alternativ utarbetats, vilka kommer att betecknas med H respektive L. Den genomsnittliga takten under hela S-årsperioden skiljer sig inte mycket åt -— för H är den totalt 4,5 % per år medan den är 4,3 % för L. Tidsprofilen är dock klart olika. H-fallet innebär att den offentliga konsumtionen del- vis bibehåller den höga expansionstakt den haft under 60-talets senare del även under åren närmast efter 1970. Först mot S-årsperiodens se— nare del sjunker tillväxttakten ner mot omkring 4 % om året. I L—fallet bromsas tillväxten upp redan under de första åren då man förutsatt att den i genomsnitt skall bli endast 4 % om året. I gengäld kommer den då att tillåtas öka med 4,7 % om året under 1973—1975. Prognoserna för de fasta investeringarna är desamma som användes i den egentliga långtidsutredningen och för vilka en redogörelse läm- nats i avsnitten 3.3 och 3.6 i utredningens huvudbetänkande.4 Det externa balanskravet (DE) utformades enligt två olika alternativ.

1 En fullständig tabellredovisning av de konsistenta sektorprognosema för 1975 redovisas i avsnittet 7 i Appendix B. = Publicerad i bilaga 1 till 1970 års långtidsutredning: »Arbetskraftsresurserna 1965—1990», SOU 1971: 8. 3 Åskådliggjorda genom diagram 1.5: 2 på s. 36 i SOU 1970: 71. 4 En diskussion av investeringsberäkningarna för industrin genomförs även i bilaga 2 till långtidsutredningen: »Svensk industri under 70-talet med utblick mot 80-talet». SOU 1971: 5, s. 24—32 och Appendix C.

Dessa valdes mot bakgrunden av det ganska betydande underskott som förelåg under 1970 och som innebar att balans kunde etableras först efter ett antal år. I kalkylerna har två alternativ behandlats, nämligen dels att extern balans skall vara etablerad först 1975 (B 75), dels att denna skall ha uppnåtts redan 1973 (B 73). Innebörden i dessa båda balansfall är inte att DE under dessa respektive år skall vara noll. DE mäter nämligen nettot av varu- och tjänsteströmmarna medan det totala externa balanskravet även omfattar transfereringar av typ räntor, royal- ties och delar av u-landsbiståndet. För att täcka det växande underskottet i fråga om dessa variabler måste DE i motsvarande mån utvecklas till ett överskott. I fallet med balans 1973 har DE för detta år beräknats till 1,5 miljarder och för 1975 till 1,8 miljarder, uttryckt i 1959 års priser. 1 det fall balans etableras 1973 har det förutsatts att DE skall fortsätta att stiga även efter 1973 så att det uppgår till 2,1 miljarder 1975.1 Det har vidare förutsatts att förändringarna sker linjärt mellan de tre här berörda åren, 1970,1973 och 1975.

I fråga om parametern 5, som uttrycker hushållssektorns räntein- komster, till denna sektor utdelade vinster samt de egna företagarnas kapitalinkomster som andel av det totala förädlingsvärdet, har en extra- polation gjorts av den under 50- och 60-talen observerade trenden. Denna har under hela denna period varit klart sjunkande, vilket också förutsatts karaktärisera prognosperioden.

I det följande skall i första hand tre olika alternativ presenteras.

Tabell 6: 9. Förändringar i försörjningsbalansens poster 1970—1975. Pro- cent per år.

Alternativ

1970—1973 Bruttonationalprodukt 3 ] Import 5 2 Privat konsumtion 2 5 Offentlig konsumtion 4,8 Investeringar 3 8 Export 6 5

1973—1975 Bruttonationalprodukt Import Privat konsumtion Offentlig konsumtion Investeringar Export

».

.

cow-353344:— GN—meloo mwhfqb N—Noooooo

1970—1975 Bruttonationalprodukt 3 Import 6 Privat konsumtion 3 Offentlig konsumtion 4, Investeringar 3 Export 7

1 För en närmare redogörelse för behandlingen av det externa balanskravet, se avsnittet 3.5 1 SOU 1970: 71.

Dessa kombinerar olika förutsättningar för den offentliga konsumtionen och betalningsbalansen. Alternativen består av följande kombinationer

ofantlig konsumtion Extern balans Alt. 1 H B 75 II H B 73 III L B 73

Resultaten i form av genomsnittliga årliga förändringar för försörj- ningsbalanspostema presenteras i tabell 6: 9.

Den till utvecklingen enligt tabellen 6: 9 hörande sektorutvecklingen inom produktionssystemet presenteras i tabellerna 6: 10, 6: 11 och 6: 12.

Tabell 6: 10. Sektorvisa tillväxttakter för alternativ 1. Procent per år.

Sektor 1970—1973 1973—1975 1970—1975 1 0,3 2,0 1,0 2 4,4 5,4 4,8 3 5,8 8,8 7,0 4 1,7 3,4 2,4 5 —1,0 1,2 —0,1 6 5,8 7,3 6,4 7 4,7 9,9 6,8 8 4,2 6,9 5,3 9 4,6 6,6 5,4 2 4—9 4,2 6,3 5,0

10 3,4 5,9 4,4 11 3,1 2,8 2,9 12 1,7 3,8 2,5 13 3,5 5,5 4,3 14 2,7 4,8 3,5

15 3.2 4 5 3 7 .

Tabell 6: I]. Sektorvisa tillväxttakter för alternativ II. Procent per år.

Sektor 1970—1973 1973—1975 1970—1975 1 0,2 2,1 0,9 2 4,7 5,2 4,9 3 6,2 8,5 7,1 4 1,5 3,6 2,3 5 —1,2 1,4 _o,2 6 6,0 7,1 6,5 7 4,6 10,0 6,7 8 4,5 6,6 5,3 9 4,6 6,5 5,4 2 4—9 4,2 6,2 5,0 10 3,3 6,0 4,4 11 3,1 2,8 2,9 12 1,7 3,8 2,5

13 3,6 5,4 4,3 14 2,3 5,1 3,4 15 3,1 4 6 3,7

..

Tabell 6: 12. Sektorvisa tillväxttakter för alternativ III. Procent per år.

Sektor 1970—1973 1973—1975 1970—1975 1 0,4 2,0 1,0 2 4,9 5,1 5,0 3 6,5 8,3 7,2 4 1,8 3,4 2,5 5 —0,9 1,2 0,0 6 6,3 7,0 6,5 7 4,9 9,8 6,8 8 4,8 6,5 5,4 9 4,9 6,4 5,5 2 4—9 4,5 6,0 5,1 10 3,6 5,8 4,4 11 3,1 2,7 2,9 12 1,9 3,7 2,6 13 3,8 5,2 4.4 14 2,9 4,8 3,6 15 3,2 4 5 3 7

Den bild av sektorutvecklingen som de tre tabellerna ger kan dessutom kompletteras med arbetskraftsfördelningen för 1970 och 1975 för de tre olika alternativen, vilket skett i tabellen 6: 13.

I dessa tre alternativ är det två exogena förhållanden som varierats, nämligen dels kraven på produktionssystemet från den externa ba- lansen, dels den offentliga konsumtionen. Effekten av den förra para—

Tabell 6: 13. Arbetskraftens fördelning på sektorer 1970 och 1975. Miljoner arbetstimmar. 1975

Sektor 1970 Alt. I Alt. II Alt. 111 1 381,57 293,74 293,25 294,30 2 134,75 115,93 116,27 116,69 3 30,63 28,48 28,60 28,72 4 165,98 145,09 144,69 145,50 5 160,96 108,82 108,52 109,18 6 293,02 272,55 273,43 274,55 7 6,51 5,31 5,30 5,33 8 117,67 103,26 103,61 104,09 9 1 191,30 1 067,03 1 068,04 1 072,60 2 4—9 1 935,44 1 702,06 1 703,59 1 711,25 10 64,69 58,59 58,50 58,68 11 620,20 602,88 602,71 602,41

12 832,17 783,09 782,73 786,53 13 505,03 483,87 484,35 485,62 14 50,94 62,92 62,64 63,21 15 725,88 715,04 713,96 715,90

Summa

prod.

systemet 5 281,30 4 846,60 4 846,60 4 863,31

Olfentlig

sektor 988,63 1 170,17 1 170,17 1 153,46 Hela ekonomin 6 269,93 6 016,77 6 016,77 6 016,77

Anm. Uppgifterna för 1970, som bygger på en framräkning av blst sysselsätt- ningsuppgifter, var vid tidpunkten för kalkylernas utförande endast preliminära.

meterförändringen kan studeras genom en jämförelse mellan alterna- tiven I och II medan effekten av den senare illustreras av skillnaderna mellan 11 och III.

Genom att parameterförändringarna i båda fallen är relativt små blir skillnaderna inte särskilt iögonfallande. De mest markanta olik- heterna föreligger mellan alternativen II och 111 och då för perioden 1970—1973. Under dessa år är divergensen mellan de båda alternativen för den offentliga konsumtionens ökningstakt särskilt stor. Resultaten är emellertid inte på något sätt sensationella: genom de lägre anspråken på arbetskraft kommer produktionsökningarna inom produktionssystemet att bli kraftigare i alternativ III än i alternativ II. De sektorer som levere- rar till privat konsumtion — detta gäller exempelvis livsmedels- och textil- sektorerna samt bostadssektorn — blir positivt påverkade i alternativet 111. Detta leder emellertid till en ökad import som för ett givet krav på den externa balansen »drar med sig» en motsvarande ökning av kraven på exporten, vilket i sin tur medför en ökning av de sektorer som -— direkt eller indirekt — levererar till export, nämligen skogsbruk, massa- och pappersindustri, järn- och stålverk samt verkstadsindustrin, som ingår som den dominerande delen av sektor 9.l

Jämförelsen mellan alternativen I och II ger en viss uppfattning om effekterna på sektorstrukturen av en skärpning av det externa balans— kravet. De typiska hemmamarknadsindustrierna får en minskad tillväxt- takt medan de exporterande sektorerna och de sektorer som är bety- dande underleverantörer till dessa — t. ex. skogsbruket —— får en ökad andel av resurserna.

Nettoeffekten på importen blir mycket liten. Visserligen sjunker den privata konsumtionens tillväxttakt något, vilket ceteris paribus medför en lägre importökning, men detta motvägs av de ökningar som följer av att exporten — särskilt från verkstadsindustrin — har ett ganska be- tydande importinnehåll enligt den använda importfunktionen.

En partiell beräkning har även företagits av den reducerade formen till (6.26). Med hänsyn till att den privata konsumtionen synes vara en av de ur ekonomisk-politisk synpunkt sett mest centrala endogena va- riablerna har beräkningarna utförts för denna variabel. Eftersom mo- dellen hela tiden förutsätts gälla en fullsysselsättningsekonomi med exo- gent givna kapacitetsbegränsningar kommer koefficienterna i den till (6.26) hörande reducerade formen att kunna tolkas som de ifrågava- rande exogena variablernas alternativkostnader uttryckta i termer av den privata konsumtionen.

Dessa alternativkostnader blir desamma för samtliga de exogena va- riabler som direkt ingår i de sektorvisa försörjningsbalanserna, dvs. för den offentliga sektorns konsumtion och investeringar samt för lager- förändringarna. De kommer däremot att bli annorlunda för den samlade investeringsvaruefterfrågan från en viss sektor eftersom denna inte direkt ingår i de sektorvisa försörjningsbalanserna utan först fördelas på le- vererande sektor av investeringsmatrisen få).

1 Riskerna för att dra felaktiga slutsatser av dessa effekter av en sänkt takt i den offentliga konsumtionen behandlas av C. J. Åberg i uppsatsen: »Kom- munerna och den samhällsekonomiska balansen». Kommunal tidskrift. Nr. ], Vol. 4, 1971.

. .Te—n-v—r

Eg

Tabell 6: 14. Olika exogena variablers alternativa kostnader i termer av den privata konsumtionen.

Investeringar Övriga exogena variabler Sektor 1970 1975 1970 1975 1 1,02 1,00 1,74 1,71 2 1,03 1,00 0,94 0,87 3 1,08 1,10 0,50 0,48 4 1,05 1,06 1,16 1,17 5 1,08 1,06 1,14 1,07 6 1,04 1,03 1,02* 0,98* 7 1,00 1,06 0,65 0,64 8 1,02 1,04 0,78* 0,75' 9 1,06 1,07 1,00' 0,97"' 10 1,20 1,25 0,47 0,45 11 1,02 1,00 1,23 1,30 12 1,09 1,10 1,37 1,46 13 1,06 1,06 1,13 1,15 14 1,23 1,30 0,44 0,52 15 1,11 1,09 1,31 1,37

Anm. För de tre med en ' utmärkta sektorerna gäller den i tabellen angivna koefficienten inte samtliga de i denna kolumn medtagna exogena variablerna. För sektorn 6 är offentlig konsumtion undantagen eftersom denna variabel även ingår explicit i importfunktionen. Koefficienterna blir för denna variabel 0,95 resp. 0,92. För sektorerna 8 och 9 uppträder denna komplikation för lagerför- ändringarna, vilka ingår i importfunktionerna för dessa sektorer. Koefficienterna för denna variabel blir för sektor 8 0,91 resp. 0,89 och för sektor 90,96 resp. 0,94. Det bör även påpekas att de i tabellen givna koefficienterna inte påverkas av vilket beräkningsalternativ man utgått ifrån för 1975. Det som är av betydelse för dessa är i första hand arbetsproduktiviteterna och de är gemensamma för de olika alternativen.

I tabellen 6: 14 presenteras dessa alternativkostnader för såväl investe- ringarna som de övriga exogena sektorvariablerna.1

En analys av systemet (6.26) visar att det som orsakar de nivåmässiga skillnaderna mellan de olika sektorernas alternativkostnader är storleken av VAFK per arbetstimme, alltså storleken av 1/13] i förhållande till genomsnittet av samma storhet, Vägd med den privata konsumtionens vikter. Det som är av betydelse för de olika alternativkostnaders ut- veckling är hur samma variabel (1/,8,—) förändrar sig över tiden. Ta- bellen ger ett klart belägg för att exogena variabelförändringar för t. ex. byggnads- och tjänstesektorerna, som både nivåmässigt och i fråga om utvecklingen framöver synes ha sämre produktivitetsförutsättningar än t. ex. industrisektorn, ligger med höga alternativkostnader i utgångs- läget, vilka dessutom ytterligare ökar fram till 1975 .

För investeringsvariabeln är dessutom fördelningen av de totala in- vesteringarna på levererande sektor av betydelse för koefficienternas storlek. En jämförelse mellan tabellerna 6: 7 och 6: 14 Visar att en högre andel byggnadsinvesteringar inom en sektor leder till att sektorns i fråga alternativkostnad på investeringarna stiger.

En ytterligare bearbetning har gjorts så att de i tabellen 6: 14 pre- senterade koefficienterna tillämpats på olika användningsgrupper inom

1I tabellen har inte medtagits några skattningar av koefficienterna för de exogent bestämda delarna av exporten. Den totala koefficienten för hela den externa balansrestriktionen kommer att diskuteras senare.

Tabell 6: 15. Altemativkostnader för olika delar av den offentliga konsum- tionen.

1970 1975

Staten: Försvar 1,04 1,03 Rätts- och polisväsende 1,01 1,01 Undervisning 1,02 1,04 Hälsovård 1,07 1,07 Socialvård 1,01 1,01 Väg- och gatuförvaltning 1,20 1,24 Övrigt 1,11 1,13

Hela statliga insatsen 1,06 1,07 Kommunerna: Rätts- och polisväsende 1,09 1,11 Undervisning 1,03 1,01 Hälsovård 1,11 1,12 Socialvård 1,07 1,08 Väg- och gatuförvaltning 1,13 1,17 Övrigt 0,96 0,98

Hela kommunala insatsen 1,05 1,06 Hela offentliga konsumtionen 1,05 1,06

Anm. Beräkningarna för 1975 anknyter till alternativet I. Den offentliga kon- sumtionens fördelning på levererande sektorer redovisas i Appendix C.

den offentliga konsumtionen. De tal som presenterades i tabell 6: 14 ut- visade med hur mycket den privata konsumtionen måste reduceras för att öka den offentliga konsumtionen av den ifrågavarande sektorns pro- dukter med en enhet. Men av detta får man inte någon uppfattning om altemativkostnaderna på insatsdelen för hela den offentliga konsumtio- nen eller för olika ändamålsgrupperingar inom denna. Detta belyses ge- nom sammanstä'llningen i tabellen 6: 15, som erhållits genom en samman— vägning av koefficienterna i 6: 14 med respektive offentlig sektors in- putstruktur.

Med undantag för en enda sektor — nämligen den kommunala övrig- sektorn1 — ligger dessa koefficienter över 1, vilket indikerar att den offentliga varuinsatsen har en ur produktivitetssynpunkt mera oför— delaktig sammansättning än den privata.

Mot bakgrunden av att mycket av den realekonomiska problemati- ken i 1970 års långtidsutredning rörde frågorna om vilka krav etable- randet av extern balans ställes på den svenska ekonomin, kan det ha sitt intresse att beräkna effekten på olika delar av ekonomin av en skärpning av det externa balanskravet. Dessa kvoter — eller totala dif- ferentialer — presenteras i nedanstående tablå.

1973 1975 AM/ADE —0,22 —0,21 AEX/ADE + 0,78 + 0,79 A VAFK/A DE + 0.05 + 0,06

1 Orsaken till att den kommunala övrig-sektorn fått en så låg koefficient ligger i att den — genom den speciella behandlingen av vatten- och avloppstjänsterna -— mottager ganska stora leveranser från sektor 10, som har en myckethög produktivitet.

Dessa resultat är intressanta ur flera synpunkter: För det första kan man konstatera att en skärpning av det externa balanskravet inom ra- men för denna modell kan tillgodoses genom att öka exporten med ca 80 % av den önskade balansförbättringen. Den ekonomiska politik som måste föras för att åstadkomma detta medför en sådan omfördel- ning av resurser inom samhällsekonomin att den totala importbenägen- heten minskar.

För det andra kan man konstatera att sektorsammansättningen för- ändras i förmånlig riktning: inom ramen för samma totala produktions- restriktion i form av en given arbetskraft initierar en sådan balans- skärpning en omfördelning som åstadkommer ett förädlingsvärde som med ca 5 % av balanskravsförändringen överstiger jämförelsesituatio- nen. Man kan för det tredje konstatera — men här är det verkligen fråga om marginella skillnader — att denna effekt förstärks mellan 1973 och 1975. Skillnaden är visserligen endast en hundradel men kommer att bli större och större till följd av att de gjorda produktivitetsförutsätt- ningarna — enligt tabellen 6: 6 — innebär i genomsnitt snabbare produk- tivitetsstegringar inom de exporterande än inom de hemmamarknads- levererande sektorerna.

6.5 Model/resultatens begränsningar

De prognosresultat som presenterats i föregående avsnitt bör endast tolkas som betingade prognoser på utvecklingen under 1970—1975. Den mest grundläggande betingelsen ligger i modellstrukturen själv: de ut- talanden som gjorts gäller självklart endast inom ramen för den speciella specifikation som redovisats i systemet (6.26). Under framställningens gång har ett flertal begränsningar i valet av denna strukturella speci- fikation redovisats. Ett flera gånger återkommande exempel på en så- dan begränsning är utelämnandet av de relativa priserna.

Betingelserna utgörs emellertid även av de exogena variablernas förut- satta värden. En viktig fråga i det sammanhanget är hur pass känsliga resultaten är för olika förutsättningar om dessa exogena variabler. En fullständig analys av detta har inte varit möjlig, men det förefaller som om förutsättningen om det framtida arbetskraftsutbudet spelar en myc- ket central roll för resultaten. Även en mycket liten ändring i arbets— kraftsprognosen leder till betydande ändringar rätt igenom hela systemet.1 Å andra sidan är modellen så konstruerad att en alternativ förutsättning om arbetskraften mycket lätt kan introduceras i beräkningarna.

Till prognosernas betingelser hör slutligen också de faktiska möjlig— heterna att förverkliga de krav som ställs på t. ex. NSD och på REX. De här presenterade resultaten — t.ex. i tabellen 6: 9 - förutsätter att man lyckas genomföra en ganska betydande reduktion av hushålls- sektorns köpkraft för att den konsistenta utvecklingsbilden skall kunna förverkligas. Misslyckas man i detta avseende kommer utvecklingen att bli en annan än den prognostiserade. De utfallsanalyser för tidigare långtidsutredningar som presenterades i kapitel 4 må här tjäna som ett memento.

1 Detta förhållande kan belysas genom alternativet V i SOU 1970: 71 s. 39, där arbetskraftsutbudet utsatts för en konjunkturell variation.

Appendix A Defmitionerna av sektors- och

varugrupperingarna

A 1. Sektorsindelningen inom produktionssystemet

LU-sektor Benämning SNR-grupper 1 Jordbruk, trädgårdsskötsel, jakt 1100 + 1300 och fiske 2 Skogsbruk 1200 3 Gruvor och mineralbrott 2000 4 Livsmedels-, dryckesvaru- och 3110 + 3120 tobaksindustri 5 Textil- och beklädnadsindustri 3200 6 Trävaru- och möbelindustri, mas-3410 + 3420 sa-, pappers- och pappersvaruindu- stri 7 Petroleumraffinaderier, petroleum-3530 och kolproduktindustri 8 Järn-, stål- och metallverk 3700 9 Övrig industri 3430 + 3510 + 3520 + 3600 + 3800 + 3900 10 El-, gas-, värme-, vatten- och av-Hela 4000 loppsverk, renhållning exkl. 4420 1 1 Byggnadsindustri 5000 12 Varuhandel 6100 13 Transport- och kommunikations- 7100 + 7200 + den väsende del av offentlig brut- toproduktion som står för lotstjänster och fyr- och båkmedel 14 Bostadsförvaltning 8300 15 Övriga privata tjänster 6300 + 8100 + 8200

+ 8400 + 8500 + de delar av SNR-sektor 9 som förts till pro- duktionssystemet

Löpnr i NR:s detalj- redovisning av den privata konsum— LU-sektor tionen1

Benämning

Ur 1020 Ur 1030

Ur 1040

Ur 1050 Ur 1060 Ur 1070

1080. Ur 1090

11020 Minus:

Ur 5010

1010. Ur 1020 Ur 1030

Ur 1040

Icke förädlade iordbruks- och fiske- produkter Potatis (07.01.101—109) Rotfrukter och grönsaker (07.01.211 —298, 07.01.311—902, 07.05.110,120) Frukt och bär (08.01.100, 210, 250, 08.01.500—800, 08.02.100—909, 08.04.101—250, 08.06.101—202, 08.07.100—902, 08.08.101—900) Specerier (D4.06, 09.02—10, 17.02.800, 21.03.200) Mejeriprodukter, margarin, glass (del av 04.01 .100) Kött och fläsk (02.01)

Ägg

Fisk (03.01.010—049, 03.01.051—059, 03.01.101—109, 03.01.153—159, 03.01.181-189, 03.01.191—199, 03.01.391—399, 03.03) Blommor Dubbelräkning i förhållande till of- fentlig konsumtion och insats i restau- rangsektom

Ved Ved

Livsmedelsprodukter, drycker, tobak

Mjöl, gryn, bröd etc.

Potatis (./. 07.01.101—109) Rotfrukter och grönsaker (./. 07.01. 211—298, 07.01.311—902, 07.05.110, 120) Frukt och bär (./. 08.01.100, 210, 250, 08.01.500—800, 08.02.100—909, 08.04.101—250, 08.06.101—202, 08.07. 100—902, 08.08.101—900)

1 För de poster i den privata konsumtionen vilka är delade på sektor 1 och sektor 4 anges inom parentes de tulltaxenumrner som ingår respektive år bort— dragna (./.).

Ur 1050 Ur 1060

Ur 1070 Ur 1090

1 100 1 1 10 2000 3000 Minus:

6000 ./ . 6080 7060 '

97,7 % av 7010 22,9 % av 7020 27,3 % av 11010

Ur 5010 5020 8021

8025 50 % av 11042

2,3 % av 7010 77,1 % av 7020 7030 7040 7050 7070

7080 8010

8023 8024

Specerier (./. 04.06, 09.02—10, 17.02. 800, 21.03.200) Mejeriprodukter, margarin, glass (./. del av 04.01.100) Kött och fläsk (./. 02.01) Fisk (./. 03.01.010—049, 03.01.051— 059, 03.01.101—109, 03.01.153—159, 03.01.181—189, 03.01.191—199, 03.01.391—399, 03.03) Malt- och läskedrycker

Starköl Spritdrycker och viner Tobak Dubbelräkning i förhållande till of- fentlig konsumtion och insats i restau- rangsektom

Textil och beklädnadsvaror

Beklädnad exkl. militär beklädnad Heminredningstextilier

Möbler, bosättningsartiklar samt pap- per och pappersvaror Möbler Bosättningsartiklar Böcker och pappersartiklar

Petroleum— och kolprodukter

Bränsle exkl. ved

Fotogen

Olja och fett för drift och underhåll av bilar m. m. Bensinkostnader Varor för drift och underhåll av fri- tidsbåtar

Möbler

Bosättningsartiklar

J ärnvaror Elektriska artiklar Symaskiner och dammsugare Musikinstrument, konst och antikvi- teter Ur, optik och guldsmedsvaror Nyinköp av bilar, motorcyklar och campingvagnar Reparationstjänster för bilar m. m. Gummikostnader för underhåll av bi- lar m. m.

10

11 12

13

14

15

8030 10020 10030 72,7 % av 11010 11030 11041 50 % av 11042

11051 + 11052

5030 5040

9000 11090 11101 11110

4000

8022 8026 8027 10010 10040 10050 10060 10070 10080 11043

11053

11060 11070 11080 11102 11120

11130 11140

Cyklar, mopeder och sportartiklar Färger och sjukvårdsartiklar Medicin Böcker och pappersartiklar Tidningar

Nyinköp av fritidsbåtar Varor för drift och underhåll av fri- tidsbåtar Varor för fotografering och foto- artiklar

El och gas

Kokgas Elektrisk ström

Transport och kommunikations- tjänster

Resor

Postporton

Radio- och TV-kommunikation Telefon- och telegramavgifter

Bostadstjänster Bostad

Övriga privata tjänster

Service för underhåll av bilar m. m. Garage- och parkeringskostnader Kontrollbesiktning Begravningskostnader

Arbetshjälp i hemmet Frisörarbeten Läkararvoden Tandläkararvoden Tvätt och bad Tjänster för drift och underhåll av fritidsbåtar Fotografering och fotoartiklar: tjänster Hotell- och restaurangtjänster Nöjen Museiavgifter o. dyl. Radio- och TV-tjänster Tippning, penninglotteri och totalisa- torspel

Körskoleutbildning

Ospec. försäljning från staten

11150 12000

13000 Minus: 1 5000

16 14000

Ospec. försäljning från kommunerna ! Kollektiva tjänster från ideella orga- nisationer

Försäkringstjänster

Utländska turistutgifter i Sverige m.m.

Turistutgi fter

Svenska turistutgifter i utlandet m. rn.

LU-sektor SITC

Benämning

00 025 031 minus Brys- selnr 03.01.6—7

041

042 043 044 045

051

052 054

071 072 074 075 08

121 212 22

261 262 263 264 265

271 29

minus 054.6

Icke förädlade jordbruks- och fiske- produkter

Levande djur

Ägg Fisk, kräldjur och blötdjur, färska, sal- tade, torkade eller rökta

Vete samt blandsäd av vete och råg, omalet

Ris Korn, omalet Majs, omalen Spannmål, omalen, annan än vete, ris, kom och majs Frukter, färska, och icke oljehaltiga nöt- ter, färska eller torkade Torkade frukter Köksväxter, färska, kylda eller torkade, inkl. rötter, stam- och rotknölar Kaffe

Kakao Te och matte

Kryddor

Fodermedel för djur (utom omalen spannmål) Tobak, obearbetad Pälsskinn, oberedda Oljefrön, oljehaltiga nötter och kärnor Natursilke Ull och andra djurhår Bomull Jute samt blånor och avfall av inte Vegetabiliska textilfibrer andra än bom- ull och jute Naturliga gödselmedel Andra animaliska och vegetabiliska rå— material, icke ätbara

I gruppen 1 ingår även uppgifterna om den direktlandade fisken.

00 031 041

Före 1959 noteras följande avvikelser Levande djur, huvudsakligenlför föda Ingen uppdelning på färsk och fryst fisk Vete, spält (tyskt vete) (inkl. meslin), omalet

241 242 244

Ingen uppdelning på färska och frysta grönsaker

Skogsprodukter

Brännved och träkol Rundvirke och grovt kanthugget virke Kork, obearbetad; korkavfall

Produkter från gruvor och extraktiv industri

28 minus 282, 284Ma1mer 321.4 321.5 321.6 321.7 331

Stenkol Stenkolsbriketter Torv och torvbriketter, inkl. torvströ Brunkol och brunkolsbriketter Mineralolja, rå och delvis renad

I denna grupp ingår även de utanför handelsstatistiken lig— gande uppgifterna om bunkers av kol.

321.4—7

331

01

02 minus 025 Ur 031: Bryssel- nr 03.01.6—7 032

046 047 048 053 054.6 055 061 062

073

Före 1959 noteras följande avvikelser

motsvaras av gamla SIT C-nr 311—01 och 311—03 med text: Stenkol (antracit, bi- tumen, brunkol); briketter av stenkol, av brunkol, av koks och av torv motsvaras av gamla SITC-nr 312

Livsmedel, drycker och tobak

Kött och köttvaror Mjölk och mejeriprodukter Fryst fisk

Fiskkonserver och andra varor av fisk, inkl. kräftdjur och blötdjur Vetemjöl och vetegryn Annat mjöl och gryn Varor av spannmål; produkter av mjöl eller stärkelse av frukter eller köksväxter Frukter, beredda eller konserverade, samt varor därav ' Köksväxter, frysta (eller tillfälligt kon- serverade) Köksväxter, beredda eller konserverade, samt mjöl, gryn och flingor av vegetabi- liska produkter utom spannmål Socker Sockerkonfektyrer och andra socker- varor Choklad, chokladkonfektyrer och andra chokladvaror

09 11 122 211

2763

Drycker

Tobaksvaror Hudar och skinn (utom pälsskinn), obe- redda Salt (natriumklorid), även i detaljhan- delsförpackning; moderlut från saltfram- ställning; havsvatten Animaliska och vegetabiliska oljor och fetter

Till denna grupp har även förts de uppskattade värdena för skeppsfourneringen.

031 032

046 047 053 054.6

055 2763

266 267

61 65

84 85

243 25 63 64 82

82

332 34

Före 1959 noteras följande avvikelser

Ingen uppdelning på färsk och fryst fisk Fisk och fiskheredning, konserverad eller inte Mjöl av vete och spält (inkl. meslin) Spannmål, malen, utom vetemjöl Frukter, konserverade och beredda Ingen uppdelning på färska och frysta grönsaker Grönsaker, konserverade och beredda motsvaras av gamla SITC-nr 272—05: salt (inkl. salt för detaljhandel)

Textil, beklädnad och lädervaror

Syntetiska och konstgjorda textilfibrer Lump samt avklipp och liknande avfall av textilvaror Läder, lädervaror och beredda pälsskinn Garn, vävnader och konfektionerade ar- tiklar utom kläder Kläder

Skor

Trä, massa och papper

Sågade och hyvlade trävaror Pappersmassa och pappersavfall Varor av trä och kork (utom möbler) Papper, papp och varor därav Möbler

Före 1959 noteras följande avvikelse

Möbler och inredningar

Petroleum och kolprodukter

Mineraloljeprodukter Petroleumgaser, kolgas o. dyl.

Till denna grupp har även förts de uppskattade värdena för bunkers av olja och flygbensin. Dessutom har det totala importvärdet för gruppen justerats med de i särskild ord- ning uppskattade oljerabatterna.

332 + 34

282 284 67 68 99

67 68 99

Före 1959 noteras följande avvikelse

motsvaras av gamla SITC—nr 313: petro- leumprodukter

Järn, stål och metaller

Järn- och stålskrot Skrot av oädla metaller utom järn Järn och stål Metaller utom järn och stål

Guldmalm, guld och guldlegeringar, obe- arbetade, även halvfabrikat därav: oädel metall och silver med plätering av guld; avfall och skrot av guld och guldlege- ringar; mynt

Före 1959 noteras följande avvikelser

motsvaras av 681

» » 67 +68 minus 681 » » stat.nr 1318, 1327, 1328 med text: guld, obearbetat, även i stäng- er, samt skrot; guld- och silvermynt

Övriga industriprodukter

Denna sektor är residualberäknad med utgångspunkt i den för direktlandad fisk, skeppsfoumering och bunkers korri- gerade utrikeshandelstotalen.

10

321.8 35

Produkter från el- och gasverk

Koks av stenkol, brunkol eller torv Elektrisk ström

Före 1959 finns inga uppgifter

LU-sektor Statlig Kommunal

Består av aktivitetssektorema (enl. ISIC):

S 1 (K 1) Försvar

S 2 K 2 Rätts- och polisväsende

S 3 K 3 Undervisning och forskning

S 4 K 4 Hälso- och sjukvård

S 5 K 5 Socialvård

S 6 K 6 Väg- och gatu- förvaltning

S 7 K 7 Övrig offentlig konsumtion

9120. Eg. försvaret 9330 Utbildning inom försvaret 9340 Sjukvård inom försvaret 9330 Forskning inom försvaret

9 1 30 Rätts- och polisverksamhet 913 0 Fån gvården 9130 Ungdomsvårdsskolor 91 30 Brandväsen

9110. Allmän förvaltning och forskning avseende under- visning 9330 Skolor, universitet och annan undervisning 9330 Allmän forskning

9110 Hälso- och sjukvårdens för— valtning 9330 Forskning inom hälso- och sjukvård 9340 Sjukhus, kliniker 9340 Individuell hälsovård

91 10 Socialvårdens förvaltning 9350 Arbetslöshetsåtgärder, arbetsvård, socialvård, socialhjälp 9350 Barn- och ungdomshem 9350 Åldringsvård och ålderdoms— hem 9350 Nykterhetsvård 9350 Lekskolor, dag- och fritids- hem 9350 Familjedaghem 9510 Hemhjälp

9100 Administration av väg- och gatuväsendet 7300 Underhåll av vägar och ga- tor exkl. vinterväghållningen 4420 Vinterväghållningen

Exempel : Allmän förvaltning, ut- rikesförvaltning, kyrklig förvalt- ning och religiös verksamhet, sam- hällsplanering

Appendix B. De statistiska]bearbetningsprinciperna, källredovisningen och detaljresultaten

B.] Inledning

I detta appendix skall principerna för de statistiska bearbetningarna presenteras och en redovisning göras av källmaterial och detaljresultat. Som redan framgått tidigare bygger den i kapitel 6 presenterade model- len på en konsekvent genomförd uppdelning av samhällsekonomin i två delar, nämligen dels det egentliga produktionssystemet, där produktions- resultaten praktiskt taget helt år värderade till marknadspriser, dels den offentliga konsumtionsvarusektorn, där aktiviteten genomgående är värderad till insatskostnad.

Denna uppdelning återkommer även här på så sätt att redovisningen av den offentliga sektorn i sin helhet har uppskjutits till Appendix C. En del av resultaten för denna verksamhet kommer dock att presente- ras redan här, men då endast i aggregerad form.

I det närmast följande avsnittet kommer de allmänna bearbetnings- principerna att presenteras. Därefter kommer tillämpningen av dessa att gås igenom sektor för sektor samtidigt som källmaterialen presen- teras. Efter detta kommer de statistiska resultaten för perioden 1954— 1967 att presenteras och de residualer man då observerar mellan beräk- ningarna av tillförsel- respektive användningssidorna att analyseras. Slut- ligen kommer vissa av input-outputresultaten och prognoserna för de sektorvisa försörjningsbalanserna 1975 att presenteras.

B.2 De statistiska bearbetningsprinciperna

Av kapitel 5 har redan framgått att det svenska nationalräkenskaps- systemet består av två, i stort sett oberoende, beräkningssystem. Ge- nom det ena — användnings- eller efterfrågesystemet — belyser man ut- vecklingen av de aggregat som bygger upp försörjningsbalansens an- vändningssida medan det andra — produktionssystemet — belyser hur produktionsresultaten byggs upp inom ekonomins olika sektorer. I tabell 511 har även visats vilken betydande skillnad som föreligger mellan dessa båda beräkningar — särskilt när de uttrycks i fasta priser.

Den bearbetning som skall redovisas i de följande delarna av detta appendix utgör ett försök att konfrontera dessa båda beräkningar med

varandra på en disaggregerad nivå. Den totala residualen mellan till- försel- och användningsberäkningarna kommer då att fördelas på de olika sektorerna, vilken information i och för sig kan vara av värde vid det fortsatta utvecklingsarbetet inom nationalräkenskaperna. Men det har fallit utanför ramen för denna undersökning att — annat än på några få punkter — genomföra sådana ändringar i beräkningsmtiner- na att dessa residualer minskat. Deras förekomst beror ju förmodligen på systematiska missvisningar i de grundläggande statistiska materialen, vilka sannolikt kräver betydande resurser att komma till rätta med.

Eftersom praktiskt taget all ekonomisk-politisk analys i Sverige är knuten till de användningsstatistiska beräkningarna har den aggrege- rade bild som dessa ger av den ekonomiska utvecklingen varit styrande även för de här utförda beräkningarna. Den grundläggande principen för det här utförda arbetet har varit att först klassificera statistiken över användningssidan i en sådan gruppering att den direkt låter sig jämföra med en motsvarande gruppering av produktionsstatistiken. Men redovisningen av denna senare statistik sker i leverantörs- och inte i mottagarpriser. Sektorräkenskapernas uppgifter måste därför uppräknas med de indirekta skatter som läggs på efter tillverkningen och med handels- och transportmarginalerna. Om man därtill lägger importen, beräknad cif, och med tillägg för tullarna så har man erhållit en upp- skattning av den totala tillförseln av varor och tjänster som i samma prisnivå kan konfronteras med beräkningarna över användningen av resurser. Ett väsentligt problem föreligger dock då genom att man inte har någon uppskattning från efterfrågesidan av insatsvarorna, vilka in- går i sektorräkenskapernas bruttoproduktion. Den huvudprincip som följts har varit att beräkna insatsleveranserna residualt, dvs. som den skillnad man erhåller mellan den totala tillförseln av varor och tjänster räknade brutto och de kända delarna av »final demand». Förfarandet kan illustreras genom följande uppställning:

INS = X+IND+HM+TRM+ M(1+T) - [PC+OC+INV+ AS+EX] Produktionsräkenskaper och Användningsstatistik importstatistik

Förutom de i kapitel 6 använda symbolerna har följande nya be- teckningar införts: IND : indirekta skatter, HM : handelsmarginaler, TRM : transportmarginaler. I motsats till vad som gällde i kapitel 6 avser X här bruttoproduktionen exklusive de indirekta skatter som uttas i distributionsledet.

Detta förfaringssätt innebär emellertid att de residualer som förefin- nes mellan tillförsel- och användningsberäkningama återkommer i upp- skattningarna av insatsvarorna. Detta är en direkt följd av det tidigare påpekade förhållandet att användningssidans beräkningar inte korrige- rats utan fått styra nivåer och utveckling även i detta material.

För en del sektorer har emellertid oberoende uppskattningar av en varu- och tjänstegruppsfördelad insatsefterfrågan funnits tillgängliga och i dessa fall har inte diskrepansen mellan tillförsel— och användningsbe-

räkningarna fått inverka på skattningen av insatsleveranserna utan den har i dessa fall framkommit explicit.

Detaljredovisningen av bearbetningarna skulle kunna läggas upp ef- ter två olika linjer: man skulle dels kunna göra en genomgång sektor för sektor, dels variabel för variabel. Det sätt som kommer att följas är en kompromiss mellan dessa båda linjer. För vissa variabler — detta gäller investeringarna, lagerförändringarna och inte minst den offent- liga konsumtionen som redovisas i Appendix C — kommer redovisningen åtminstone av det samlade greppet att ske gemensamt för alla sektorer. För de andra variablerna kommer däremot redovisningen att ske i sam- band med att hela sektorn behandlas.

Källmaterialet till bearbetningarna har varit nationalräkenskapernas (NR:s) grundlistor såsom de förelåg under sommaren 1970. De till des- sa listor hörande beräkningsresultaten har senare med endast smärre modifikationer publicerats i Statistiska Meddelanden, serie N 1971: 11, Nationalräkenskaper 1950—1969. I förhållande till den här utförda be— arbetningen kommer nationalräkenskaperna att behandlas som ett pri- märrnaterial, dvs. dokumentationen av varifrån uppgifterna i national- räkenskaperna i sin tur har kommit har här ansetts vara en uppgift för NR-avdelningen vid SCB. I de fall andra källor än NR-materialet an- vänts kommer dessa självklart att dokumenteras.

B.3 Bearbetningsprinciperna för vissa variabler

De fasta investeringarna

Den löpande informationen om de fasta investeringarna är numera re- gelmässigt klassificerad i fyra grupper, nämligen

a) Investeringar i avelsdjur.

b) Av skogsbruket utförda investeringar i skogsvårdande åtgärder.

c) Maskininvesteringar.

d) Byggnadsinvesteringar.

Av dessa fyra är redan a), b) och d) sektorspecifika, dvs. man vet från vilken sektor de levererats. I fråga om 0) föreligger emellertid inte denna entydighet eftersom man vet att i denna grupp även inräknas mö- bel- och inredningsinvesteringar. I samband med den av SCB utförda input—outputundersökningen för 1964 utfördes en överslagsberäkning av hur dessa maskininvesteringar fördelade sig på levererande sektorer. Man kom därvid fram till att 2,3 % av dessa utgjordes av inrednings- textilier, dvs. levererades från sektor 5 enligt den här använda nomen- klaturen, medan 5,0 % utgjordes av möbelinvesteringar, dvs. leverera- des från sektor 6. Resten skulle då vara leveranser från sektor 9, i vil- ken maskinindustrin ingår.

Några skattningar av hur dessa procenttal förändrats över tiden finns inte tillgängliga — inte heller hur dessa varierar från sektor till sektor. Det enda möjliga har därför varit att tillämpa dem generellt över tiden och över samtliga sektorer. Med hänsyn till deras ringa storleksordning kan denna approximation knappast få några mer allvarliga konsekven- ser.

Lagerförändringarna

Den statistik över lagerförändringama som redovisas i nationalräken- skaperna är grupperad efter två principer, nämligen dels inom vilken sektor de befinner sig, dels Vilken typ av lagervaror det är (råvarulager, lager av varor under arbete, etc.).

Den gruppering som behövs för den här aktuella bearbetningen är emellertid av en tredje typ, nämligen inom vilken sektor de ifrågavaran— de lagren är producerade. De informationer som finns enligt de två ti- digare grupperingsprincipema måste således räknas om till denna tredje princip innan de kan infogas i det här aktuella beräkningssystemet.

Industrins lagerstatistik, som i huvudsak är arbetsställegrupperad, är uppdelad på olika industrigrenar, vars lager i sin tur är uppdelade i rå- varor, varor i arbete, färdigvaror och bränslen. Bränslelagren består hu— vudsakligen av varor från petroleum- och kolindustrin. Varor i arbete och färdigvaror är sådana varor som en industribransch i fråga själv tillverkar. Råvarorna däremot är i huvudsak varor från tidigare för- ädlingsled, dvs. oftast från andra branscher. Dessa lager har därför för det här aktuella ändamålet fått allokeras >>tillbaka>> på respektive produ- cerande näringsgrenar. Som hjälp vid fördelning av råvarulagren har använts de fördelningsnycklar som finns i »PM angående lagerberäk— ningar» som utarbetats inom SCB av B. Roström i anslutning till input- outputundersökningen för 1964. Resultaten av dessa omföringar kom- mer att presenteras under var och en av de följande sektorerna.

För vissa råvaror finns dessutom »ren» varustatistik. Detta gäller främst för sågtimmer, massaved samt järn och stål. I de fall detta före- kommer har varustatistiken använts.

Varuhandelns lagerstatistik finns uppdelad på olika grupper, som i vissa fall ganska entydigt kan hänföras till de olika levererade sekto— rerna. I andra fall finns det emellertid inte någon direkt anknytning till dessa sektorer och i dessa fall har fördelningsnycklar redovisade i den ovannämnda promemorian använts. I den nyare serien för varuhandeln ingår även kalkylerade siffror för företag med färre än 5 anställda. H- byråns vid SCB enkät till partihandeln 1969 (gällande helåret 1968) har därvid använts. Materialet har dock endast skrivits tillbaka till 1965, varför uppgifterna ej är helt jämförbara före 1965 och därefter. Den nyare serien har vidare en annan uppdelning av varuhandeln än den gamla. Differensen mellan den nya och den gamla serien har för- delats med den gamla seriens vikter. För åren 1954—1959 finns endast uppgifter för totala varuhandeln exklusive bilhandeln att tillgå. För dessa år har 1960 års vikter använts som fördelningsnyckel för alloke- ring på delbranscher.

Även för varuhandelns lager kommer detaljerna att redovisas sektor för sektor i det följande.

U tri keshandeln

Beräkningarna för utrikeshandeln har direkt kunnat följa den gruppe- ring som presenterades i Appendix A. I tillägg till vad som där redovi- sades bör även nämnas att beräkningarna korrigerats för återinförsel

och återutförsel. Eftersom redovisningen av denna endast ges på 3- siffrig SITC-nivå har i vissa fall schablonfördelningar fått göras. Detta berör emellertid endast beloppsmässigt sett mycket små poster.

Beräkningarna utfördes först i löpande priser, varefter de olika aggre- gaten deflaterats till 1959 års prisnivå. För perioden 1954—1958 utgjor- des detta prisindexmaterial av konjunkturinstitutets pris- och volymbe- räkningar för utrikeshandeln. Eftersom dessa endast innehöll ett rela- tivt begränsat antal grupper måste fastprisberäkningen för dessa tidiga år betecknas som relativt osäker varje delgrupp för sig. Förhållandena blir något bättre till följd av den omläggning av indexberäkningarna som skedde fr. o. m. 1959, men även efter denna kunde inte en full- ständig överensstämmelse skapas mellan beräkningarna i löpande och i fasta priser. Detta skedde först fr.o.m. det att SCB övertagit beräk- ningarna och då redovisar indextal för praktiskt taget samtliga de grup- per som ingår i definitionerna av varugruppema i appendix A.

På grund av de i vissa fall grova approximationerna för perioden 1954—1958 kom summan av exportens och importens olika delar att skilja sig från den totala fastprisberäknade utrikeshandeln. Skillnaden utjämnades dock medelst proportionering så att överensstämmelse upp- nåddes med de i NR redovisade fastprisberäkningama för totala expor- ten och totala importen.

Tullar och införselavgi fter

Med utgångspunkt i en uppskattning sektor för sektor av tullarna samt införsel- och kompensationsavgifterna för 1959 har dessa vid fastpris- beräkningarna skrivits fram och tillbaka med hjälp av volymutveck- lingen för de ifrågavarande varuaggregaten. Förfarandet är helt analogt med det som användes inom NR.

F astprisberäkni ngarna

Såsom tidigare framhållits har avsikten i första hand varit att åstad- komma ett räkenskapsmaterial i fasta priser. Eftersom det fastprisbe— räknade nationalräkenskapsmaterial som fanns tillgängligt vid tiden för dessa beräkningar var uttryckt i 1959 års priser fick samma års pris- nivå användas vid de här utförda bearbetningarna.

I en del fall har beräkningarna gjorts direkt i fasta priser vilket med— fört att det inte existerar ett fullständigt system i både löpande och fasta priser.

Vid beräkningen av de sektoriella försörjningsbalansernas tillgångs- sida utgick man från den fastprisberäknade bruttoproduktionen på ISIC-sektorer i tabell 2a i nationalräkenskaperna. Denna bruttopro- duktion korrigerades visserligen med viss statlig och kommunal försälj- ning som överfördes till sektorerna 13 och 15. Till sektor 15 lades även den privata konsumtionen av läkar- och tandläkartjänster. Men även dessa korrektionsposter fanns redan fastprisberäknade i NR—syste- met. Tillsammans med fastprisberäknade handelsmarginaler, output- transporter, indirekta skatter, införselavgifter, tullar och import fram-

kom så totala tillgången. Deflateringen av dessa senare serier finns med undantag för output-transporter beskriven i samband med den föl- jande sektorsvisa genomgången. Outputtransporterna deflaterades med implicitprisindex för bruttoproduktionen av antingen järnvägstranspor- ter (ISIC 7110) eller lastbilstrafik (ISIC 7140). I något fall användes ett genomsnitt av dessa.

För »final demand»-kategorierna har NR:s deflatering använts prak— tiskt taget genomgående. Den fastprisberäknade totala insatsen från en viss sektor framkom därefter residualt som skillnaden mellan tillgång och >>final demand» på samma sätt som i löpande priser. Insatsleveran- sernas olika delar deflaterades i en del fall med implicitprisindex för den totala insatsleveransen från sektorn i fråga. Så skedde t. ex. med insatsen från sektorerna l, 5, 7, 9 och 10. Insatsen från sektor 12 (han- delsmarginalerna) beskrivs i avsnittet om varuhandeln. För övriga sek- torer finns följande att redovisa:

Sektor 2:

Insatsen i egen sektor fastprisberäknades av NR och leveranserna till sektor 6 framkom residualt.

Sektor 3:

Insatsen av stenkol deflaterades med enhetsprisindex för importen av stenkol och insatsen av råolja med SCB:s importprisindex för råolja. Övrig insats beräknades proportionellt mot den löpande förbrukningen i fasta priser (NR) och korrigerades sedan så att den totala insatsen skulle stämma med den residualberäknade.

Sektor 4:

Insatsen i restaurangverksamhet fastprisberäknades av NR och övrig insats deflaterades med implicitprisindex.

Sektor 6:

Insatsen av AD-varor och emballage (till sektorerna 4, 5, 8, 12, 13, 15 och delvis 9) deflaterades med sektorräkenskapernas implicitpris— index för dessa varor. Resten av insatsen till sektor 9 (råvaror till gra— fisk industri) deflaterades med partiprisindex för papper. Leveranserna till sektor 11 deflaterades med en sammanvägd prisindex för produk- tionen av trävaror samt monteringsfärdiga hus och insatsen i den egna sektorn residualberäknades.

Sektor 8:

Insatsen till sektor 11 deflaterades med enhetsprisindex för produktio- nen av armeringsjärn och balk och övrig insats med implicitprisindex.

Reparationer och underhåll hämtades från nationalräkenskapernas be- räkningar i 1959 års priser.

Sektor 13:

Post- och teletjänster deflaterades med implicitprisindex för bruttopro- duktionen av dessa tjänster. Passagerartransporter deflaterades med en Vägd index bestående av 0,67 )( index för SJ:s biljettpriser (ingår i KPI) och 0,33 )( index för Linjeflygs priser. Outputtransporterna deflatera- des enligt ovan och övriga transporter hämtades delvis direkt från sek- torräkenskaperna i fasta priser, delvis deflaterades de med implicit- prisindex enligt sektorräkenskaperna. De flesta posterna i beräkningen av sektorinterna leveranser fanns fastprisberäknade av NR. Insatser i sjöfart, sektorinterna hamntjänster och SJ:s posttrafik deflaterades dock med implicitprisindex för bruttoproduktionen inom inrikes sjöfart (ISIC 7125), hamn- och kanalväsende (ISIC 7160) respektive järnvägstranspor- ter (ISIC 7110).

Sektor 15:

En betydande del av uppskattningarna av dessa insatsleveranser kunde byggas upp av redan fastprisberäknade element. Detta gäller exem- pelvis de från sektorräkenskaperna hämtade uppgifterna om tjänster och hyror och det gäller den totala insatsen av banktjänster.

B.4 Beräkningsprinciperna sektor för sektor

Gemensamt för de följande sektorräkenskaperna är att bruttoproduk- tionen (X) beräknats som en summa av de fastprisberäknade output- värdena i de NR-sektorer som redovisats i Appendix A. I de fall någon speciell åtgärd vidtagits kommer denna att redovisas under respektive sektor. Behandlingen av de indirekta skatterna och tullarna kommer att redovisas separat för varje sektor. Hur uppskattningarna av output- transporterna och handelsmarginalerna beräknats framgår däremot av redovisningen för kommunikations- respektive handelssektorerna.

Sektor ]. Jordbruk m. m.

Privat konsumtion

Enligt förteckningen i Appendix A utgörs den privata konsumtionen av jordbruksprodukter i en hel del fall av delar av de minsta redovis- ningsgrupper som förekommer i nationalräkenskaperna. Orsaken till att grupperna delats är att de — även på denna lägsta nivå — är blandade i fråga om förädlingsgrad och då även i fråga om sektorstillhörighet en— ligt de här använda grupperingsprinciperna.

Tabell B:]. Andelen av den privata konsumtionen av olika grupper som faller på sektor 1.

Procentuell andel på sektor 1

Nr. Beteckning 1960 1968 1020 Potatis 92,8 71,4 1030 Rotfrukter och grönsaker 72,1 69,8 1040 Frukt och bär 72,7 64,1 1050 Specerier 6,0 6,4 1060 Mejeriprod., margarin, glass 7,3 2,8 1070 Kött och fläsk 2,3 0,7 1090 Fisk 55,4 40,9

För att beräkna vilken del av grupperna som bör hänföras till jord- brukssektorn och vilken del som bör hänföras till livsmedelsindustrin, som är den enda alternativa sektorn som är aktuell, har en special- bearbetning av jordbruksnämndens beräkningar av livsmedelskonsum- tionen i Sverige utförts. I dessa beräkningar redovisas konsumtionen på olika tulltaxenummer, så att en uppdelning efter förädlingsgrad kan erhållas. Jordbruksnämndens beräkningar har utförts för åren fr. o. m. 1960, vilket innebär att man för 60-talet årligen i löpande priser kan beräkna de andelar som utgör rena jordbruksprodukter och icke-för- ädlad fisk. Resultaten för 1960 och 1968 ges i tabell B: 1.

För åren före 1960 har en uppskattning gjorts av denna fördelning genom att bakåt extrapolera trenderna i de proportionsförskjutningar som uppskattats för 60-talet. Vid denna trendberäkning har ett försök gjorts att uppskatta effekten av djupfrysningsteknikens genombrott un- der 50-talet.

Beräkningarna av andelsförskjutningarna har endast kunnat utföras i löpande priser, vilka sedan tillämpats även på de fastprisberäknade konsumtionstalen. En del indikationer tyder visserligen på att prisut- vecklingen för de förädlade delarna av livsmedelskonsumtionen varit mera uppåtriktade än den som gällt för de icke—förädlade delarna men det har inte varit möjligt att i termer av den här använda grupperingen kvantifiera detta. Effekten av denna underlåtenhet kan då bli att man i fasta priser överskattat den privata konsumtionen från sektor 4 och underskattat den från sektor 1. Mot detta talar dock det genom tabellen B: 5 åskådliggjorda förhållandet att den samlade användningen av pro- dukter från sektor 4 inte når upp till den beräknade tillförseln.

Jordbruksnämndens beräkningar omfattar hela livsmedelskonsumtio- nen i landet, dvs. i denna ingår då även den s.k. dubbelräkningspos- ten, som berördes i Appendix A och som svarar för de delar av livs- medelskonsumtionen som åtgår som insats i restaurangsektom och vid offentlig konsumtion. Det har inte varit möjligt att undersöka om pro— portionerna i tabell B: 1 är olika i de olika användningarna utan dessa har förutsatts vara lika.

Lagerförändringar

Följande fördelningstal har använts för omfördelningen av lagerupp- gifterna till jordbrukssektorn:

63,2 % av råvarulagren inom livsmedelsindustrin 48,1 % av råvarulagren inom dryckesvaru- och tobaksindustrin 21,3 % av råvarulagren inom textilindustrin

Till detta har sedan lagts jordbrukets egna lager av jordbruksproduk- ter, variationerna i slaktdjurskapitalet samt lagren av denna sektors produkter inom jordbrukskooperationen. För åren innan 1960 har man i detta senare fall använt 1960 års andel av lagerförändringarna i hela varuhandeln exklusive bilhandel.

Insatsleveranserna

Till sektor 1:

I NR:s sektorräkenskaper är jordbrukets inhemska internleveranser bortsalderade. I den här aktuella analysen ingår emellertid importen av insatsvaror till jordbruket i tillförselberäkningarna, varför dessa måste explicit beaktas. Det har ansetts att dessa utgör en över tiden konstant andel av de av jordbruksnämnden uppskattade totala köpen av foder- medel till jordbruket. Andelen har uppskattats till 60 %.

Till sektor 4:

Insatsen till denna sektor har bestämts residualt sedan övriga använd- ningar av den totala tillförseln frånräknats.

Till sektor 5 :

Från jordbrukssektorn till textilindustrin går i huvudsak endast obear- betad ull. Med ledning av produktions- och importstatistik har denna uppskattats till 4,9 % av textilindustrins totala råvaruinsats enligt sek— torräkenskapema.

Till sektor 9:

Insatsen till sektorn övrig industri har ansetts bestå av enbart rågummi som med hjälp av importstatistik beräknats utgöra 19,7 % av den totala råvaruinsatsen i gummiindustrin.

Till sektor 15 :

Såsom framgick av Appendix A och redogörelsen för den privata kon- sumtionen av jordbruksprodukter ingår insatsen av livsmedel till hotell- och restaurangsektorn i den s.k. dubbelräkningsposten i konsumtions— beräkningarna. Den övriga delen av dubbelräkningsposten består av le- veranser till de offentliga sektorerna och kommer att behandlas i det sammanhanget.

Det här aktuella problemet består i att fördela den genom NR re- dan givna totala livsmedelsinsatsen till hotell- och restaurangsektorn på

en del som kan anses tillhöra sektor 1 och en annan del som kommer från sektor 4. Den första åtgärden var då att räkna bort restaurang— konsumtionen av sprit och vin, vilken man känner från kontrollstyrel— sens statistik och som exklusivt är en produkt från sektor 4. Den då återstående delen av restauranginsatsen fördelades sedan med samma relativa andelar som de båda sektorerna haft i den totala livsmedels- konsumtionen under observationsperioden vilket alltså innebär att sam- ma empiriska bild förutsatts som i fallet med den privata konsumtio- nen, nämligen en sekulärt sjunkande andel för jordbruksprodukterna och en stigande andel förädlade varor.

Sektor 2. Skogsbruk

Privat konsumtion

Den privata konsumtionen av icke-förädlade skogsbruksprodukter anses endast utgöras av brännved. De uppskattningar av detta som ingår i NR anses vara relativt osäkra, men beloppen är så pass små att denna osäkerhet inte kan spela någon större roll.

Lagerförändringar

Lagerförändringarna för skogsbrukets varor har uppskattats som en. summa av förändringarna i sågtimmerlager, massavedslager inom både skogsbruket och industrin samt variationerna i skogsuttag.

Insatsleveranserna

Till sektor 2:

Enligt NR ingår i skogsbrukets produktionsvärden även de kostnader . som skogsbruket självt nedlägger på underhållet av skogsvägar och lik— ' nande investeringar. Uppskattningarna av detta belopp har förts som ' insats i den egna sektorn.

Till sektor 6:

Insatsen till denna sektor har beräknats residualt sedan övriga använd- ningar frånräknats den totala tillförseln.

Sektor 3. Extraktiv industri

Indirekta skatter

De enda indirekta skatter som förekom i denna bransch 1959 var den bränsleskatt som utgick på stenkol. Denna har fram- och tillbakaskri- vits med hjälp av den totala stenkolsförbrukningens volymutveckling. '

Lagerförändringar

Lagerförändringarna har uppskattats som summan av samtliga lager inom den egna sektorn plus

30,5 % av råvarulagren inom jord- och stenindustrin 20,9 % av råvarulagren inom järn-, stål- och metallindustrin 82,0 % av råvarulagren inom el—, gas- och vattenverk

Insatsleveranserna

Till sektor 3:

De sektorinterna insatsvarorna består av dels sand och grus, dels järn— malm till sintringsverken. Med ledning av uppgifterna i bl.a. berg- verksstatistiken har dessa leveranser skattats som en konstant andel av den totala löpande förbrukningen enligt sektorräkenskaperna.

Till sektor 6:

De dominerande insatsvarorna från sektor 3 är stenkol och kalk. Upp— gifter om de förra har hämtats från industristatistiken och om de senare genom en bearbetning av sektorräkenskapsmaterialet.

Till sektor 7:

Den råoljeirnport som redan medtagits i importberäkningarna har oför- ändrat förts vidare som insats i sektor 7.

Till sektor 8:

Med ledning av uppgifterna i 1964 års input-outputundersökning1 (IO- 64) har denna insats beräknats som en konstant proportion av den lö- pande förbrukningen inom sektorn enligt sektorräkenskaperna.

Till sektor 9:

Med ledning av industristatistiken har stenkolsförbrukningen beräknats separat. Till denna har sedan lagts övriga insatsvaror som uppskattats med hjälp av IO-64 och skrivits fram och tillbaka med hjälp av sektor- räkenskapernas utveckling för den löpande förbrukningen.

Till sektor 10:

Den enda insats som förekommer här är stenkol, för vilken direkta uppgifter förekommer i industristatistiken.

* Redovisad i serien Statistiska Meddelanden, serie N 1970:13, Input-out- puttabeller för Sverige 1964.

Den förbrukning det här är frågan om gäller åtgången av sten, sand och grus. Den har med ledning av IO-64 uppskattats som en konstant andel av den löpande förbrukningen inom byggnadssektorn.

Som framgår av ovanstående har samtliga insatsleveranser från sek- tor 3 beräknats direkt, dvs. ingen del har som för jordbruks- och skogs— brukssektorn beräknats residualt. Summan av dessa direkt uppskattade insatsleveranser kunde således jämföras med den residualt beräknade totalnivån för hela insatsleveransen från denna sektor, varvid framkom insatsleveranser kunde således jämföras med den residualt beräknade nivån. Differenserna uppvisade dessutom ett klart cykliskt mönster, vil- ket antyder att lagerposten kan vara felskattad eller — alternativt — att den använda statistiken över insatsen inte är helt rensad från lager- fluktuationer. Något direkt underlag för korrektionsberäkningar före— låg emellertid inte utan i stället fördelades den erhållna residualen proportionellt mot insatsleveransernas storlek. Dock exkluderades sten- kolsleveranserna från denna korrigering eftersom uppgifterna om dessa bedömdes som så pass säkra att de inte borde bli föremål för denna typ av förändringar.

Sektor 4. Livsmedelsindustri m. m.

Indirekta skatter

1959 utgick indirekta skatter på följande varor som tillhörde denna sektor:

Fettvaror Choklad och konfektyrer Socker och sirap Kaffe Tobak

Sprit och vin Malt- och läskedrycker 1959 års belopp för varje sådan varugrupp har applicerats på för- brukningens volymutveckling och summan av detta har införts som den fastprisberäknade indirekta skatten för sektor 4.

Privat konsumtion

I samband med redogörelsen för hur den privata konsumtionen beräk- nats i sektor l presenterades en uppdelning av vissa livsmedelsposter som ingår i NR:s beräkning av denna konsumtion. Redan där framgick det att de delar av dessa poster som inte medräknats i sektor 1 i stället ingåri sektor 4.

De övriga varor som ingår i den privata konsumtionen av denna sek- tors produkter framgår av Appendix A.

Lagerförändrin gar

I lagerförändringarna för denna grupp ingår samtliga varor i arbete och totala färdigvarulagren inom livsmedels-, dryckesvaru- och tobaksin- dustrin. Dessutom ingår totala lagerförändringarna hos livsmedelsgros- sisterna samt 36,8 % av råvarulagren hos livsmedelsindustrin 26,1 % av råvarulagren hos dryckesvaru— och tobaksindustrin 32,0 % av lagren hos varuhus och övrig varuhandel inklusive den ko- operativa handeln.

Insatsleveranser

Till sektor 1:

Insatserna till denna sektor har uppskattats med hjälp av jordbruks- nämndens beräkningar. Följande poster ingår:

Torkningskostnader för brödsäd

Mjölkkontroll

40 % av köpfodermedel Diverse förnödenheter Den summa man då erhåller understiger emellertid den som upp- skattats för 1964 enligt input-outputundersökningen för detta år. Hela serien har då justerats upp med den kvot (1,8) som erhölls vid denna jämförelse.

Till sektor 4:

I en första ansats prövades möjligheten att bestämma insatsen i den egna sektorn residualt. En jämförelse med industristatistiken och sek- torräkenskaperna avslöjade emellertid att man genom denna residual- bestämning fick en helt annan utveckling av råvaruinsatsen. Eftersom resultaten av denna residuala metod i detta fall måste bedömas som osäkrare än vad man skulle erhålla med de andra materialen övergavs de förra till förmån för de senare.

Grundmaterialet i de nu föreliggande beräkningarna utgörs av sek- torräkenskapernas uppskattningar av de totala råvarukostnaderna inom de sektorer som tillhör grupp 4. Från denna har sedan subtraherats a) (för perioden 54—58) emballagekostnader b) den redan medräknade råvaruinsatsen från sektor 1 c) insatsen av råvaror som producerats inom den kemiska industrin.

Till sektor 5:

Till denna sektor levereras ull samt hudar och skinn. Med hjälp av IO-64 och av sektorräkenskaperna har denna leverans uppskattats som en Viss andel av den totala råvaruinsatsen inom textil- och beklädnads— industrin. Andelen har bibehållits konstant för hela perioden.

-— ..""... At..."...

Från livsmedelsindustrin levereras en del råvaror till den kemiska in- dustrin. Med ledning av 10-64 har en andel av sektorräkenskapernas råvaror uppskattats, vilken hållits konstant för hela perioden.

Till sektor 15 :

Redan i samband med genomgången av insatsleveranserna från sektor 1 presenterades problemet rörande fördelningen av restaurangsektorns livs- medelsinsats. De slutsatser som presenterades där är av relevans även här i den meningen att de delar av denna insats som inte allokerades till sektor 1 i stället skall betraktas som en insats från sektor 4.

Såsom redan tidigare berördes har ingen del av livsmedelssektorns insatsleveranser beräknats residualt. Detta var även fallet i sektor 3 där dock en proportionering av den diskrepans man erhöll mellan tillförsel— och användningsberäkningarna utfördes för insatsvarorna. Den diskre— pans som erhållits för sektor 4 är emellertid alltför stor för att samma förfaringssätt skall kunna tillgripas i detta fall. I fasta priser och mot slutet av perioden uppgår skillnaden mellan tillförsel— och användnings- beräkningarna till inemot en miljard kr. Vad denna beror på kan man på nuvarande stadium inte uttala sig om men det kan ingalunda ute- slutas att de metoder man för närvarande använder för att beräkna »final demand»-kategorierna i detta fall medför risker för att dessa blir underskattade.

I avvaktan på en ytterligare utredning av detta problem har denna diskrepans utförts explicit i försörjningsbalansen.

Sektor 5. Textilindustri m. m.

Indirekta skatter

De enda indirekta skatter som utgick 1959 på denna varugrupp var de särskilda varuskatterna på pälsar och mattor. Skattebeloppet för 1959 har fram- och tillbakaförts med hjälp av volymutvecklingen för dessa varor.

Privat konsumtion

I motsats till NR:s beräkningar av den privata konsumtionen har posten 6080 »Militär beklädnad» inte förts till denna grupp utan ansetts ut- göra varuinsats i den offentliga konsumtionen.

Lagerförändringar

Lagerförändringama för varor producerade inom sektor 5 har erhållits som en summa av varor i arbete och färdigvarulager inom textil- och sömnadsindustrin, varor i arbete och färdigvarulager inom läder- och hår-industrin,

85,8 % av råvarulagren inom textil- och sömnadsindustrin, 85,8 % av råvarulagren inom läder- och hårindustrin, 26,5 % av råvarulagren inom gummiindustrin, hela lagerförändringen inom textil- och beklädnadsvaruhandeln samt 40 % av lagerförändringen inom varuhus och övrig varuhandel inklu- sive den kooperativa sektorn.

Insatsleveranser

Den helt dominerande mottagaren av textilindustrins insatsleveranser är textilindustrin själv. Detta beror på att bruttoproduktionen är räknad per arbetsställe vilket i kombination med den vertikala produktions- strukturen inom denna sektor leder till denna höga grad av sektorin- terna leveranser.

Detta förhållande skulle kunna tas till intäkt för att man borde låta denna största del av insatsleveranserna bestämmas residualt. I en första beräkningsomgång var detta även fallet men — i likhet med vad som gällde för internleveranserna inom sektor 4 —— ledde denna residualbe- stämning till att insatsutvecklingen kom att kraftigt avvika från de upp- gifter som industristatistiken och sektorräkenskaperna innehöll om denna.

Eftersom dessa senare uppgifter bedömdes som säkrare och i så stor utsträckning består av just sektorinterna varor har de i stället använts. Den interna leveransen har sålunda uppskattats som sektorräkenskaper- nas summa råvaror efter det att man från dessa subtraherat de i och för sig ringa leveranserna till sektor 5 från de övriga råvarulevererande sektorerna l, 4, 6 och 9. Dessutom har även emballagekostnadema subtraherats för åren 1954—58.

Textilindustrins insatsleveranser till övriga sektorer har uppskattats med ledning av IO-64 som konstanta andelar av den löpande förbruk- ningen enligt NR. Följande andelar användes:

Sektor 1: 1,8 % av löp. förbr. i sektor 1

6: 1,8 % '”— 6 9: 1,2 % _”— 9 11: 0,9 % ”” 11 12: 0,9 % —”— 12 13: 0,9 % ”” 13 15: 2,0 % _”— NR-sektorn 6300, hotell- och restauranger

Detta relativt grova förfarande kunde motiveras med att ur såväl textilsektorns som de mottagande sektorernas synvinkel utgör dessa textila insatsvaror en mycket liten del av sin respektive helhet.

Detta sätt att beräkna insatsleveranserna leder till att hela försörj— ningsbalansen för sektor 5 blir överbestämd. Den totala residual som därvid uppkommer redovisas i tabellen B: 6. I likhet med vad som sa- des om sektor 4 indikerar storleken på denna residual att betydande ofullkomligheter föreligger vid beräkningarna för denna sektor och man kan — med samma argument som anfördes för sektor 4 — förmoda att dessa i första hand gäller beräkningarna av »final demand».

Sektor 6. T rä-, massa- och pappersindustri

Privat konsumtion

Enligt Appendix A ingår följande andelar av NR:s detaljgrupper i sek- tor 6:

97,7 % av 7010 Möbler 22,9 % av 7 020 Bosättningsartiklar 27,3 % av 11010 Böcker och pappersartiklar

Dessa procentsatser har estimerats på grundval av en bearbetning av industri- och utrikeshandelsstatistiken för 1966. I det tidigare fallet med gränsdragningen mellan produkter från sektorerna 1 och 4 kunde jordbruksnämndens beräkningar av konsumtionen på tulltaxenummer användas. För de fall då sådana gränsdragningsproblem förelegat utan- för livsmedelssektorn har särskilda konsumtionsberäkningar fått utföras i anslutning till modellarbetet.

Dessa beräkningar har tillgått så att först har innehållet i de ifråga— varande NR-grupperna definierats i termer av den längst gående indel- ningen inom industri- och utrikeshandelsstatistiken. Därefter har en be- räkning gjorts av »the apparant consumption», dvs.

PC=X—EX+M,

för var och en av dessa statistiska nummer. Sedan har dessa detalj- grupper klassificerats på de sektorer som förekommer i denna modell och den procentuella fördelningen beräknats för hela sektorn.

De tillgängliga resurserna har inte medgivit att en sådan beräkning utförts för mer än ett år. Man kan visserligen hävda att dessa procenttal förmodligen förskjutits under utvecklingens lopp. Tabellen B: 1 visade att detta varit fallet på livsmedelsområdet. Men det får anstå till ett senare tillfälle att utreda storleken och betydelsen av sådana förändring- ar utanför livsmedelsområdet.

Lagerförändringar

De lagerförändringar som tillräknats denna sektor består av: varor i arbete och färdigvarulager i träindustrin, varor i arbete och färdigvarulager i massa— och pappersindustrin, den »resterande» delen av råvarulagren i massa— och pappersindustrin, 68 % av den »resterande» delen av råvarulagren inom träindustrin, 63,5 % av råvarulagren inom den grafiska industrin.

De »resterande» råvarulagren inom massa- och pappersindustrin har uppskattats med hjälp av konjunkturinstitutets beräkningar av de totala råvarulagren från vilka sedan subtraherats massavedslagret respektive sågtimmerlagret.

Insatsleveranser

Till sektorerna utanför den egna levererar denna sektor två olika huvud- grupper av insatsvaror, nämligen dels varor som skall vidareförädlas

inom den mottagande sektorn (t. ex. papper till den grafiska industrin eller dissolvingsmassa till rayonindustrin), dels de ofta slutförädlade va- rorna som tillhör emballagegruppen eller gruppen av s.k. administrativa varor (ad-varor) som t. ex. skriv- eller stencilpapper, hålkortspapp, ku- vert och liknande produkter.

Uppgifter om dessa senare grupper finns fr.o.m. 1959 i industri- statistiken. Före detta år ingår de i råvarorna men en särskild beräkning på grundval av en trendutdragning bakåt av den under 60-talet obser- verade andelen har utförts för åren 1954—1958. En komplettering har även utförts för småindustrin som ej täcks av industristatistiken. Pro- blemet med dessa varor är emellertid att de inte exklusivt tillverkas inom sektor 6 utan emballagevaror produceras även inom sektor 9 (varor av glas, plåt och plast).

I samband med IO—64 utfördes en undersökning av fördelningen på ursprungssektor av ad-varorna och emballagen. Dessa fördelningsnyck- lar, som var sektordifferentierade för emballagevarorna men gemen- samma för alla sektorer för ad-varorna, tillämpades på de serier över dessa utgiftsslag som konstruerats i samband med modellarbetet.

Med hänsyn till den omstrukturering som särskilt emballagesektorn utsatts för i och med plastvarornas utbredning kan detta förfaringssätt med konstanta fördelningsnycklar förefalla missvisande. Det har dock varit det enda möjliga i denna undersökning.

Till sektor 4:

En jämförelse med IO-64 visade att man i detta fall måste höja den beräknade insatsen av ad-varor och emballage med faktorn 1,77.

Till sektor 5:

Insatsen av dissolvingmassa och övriga råvaror har uppskattats till 2 % av den totala råvaminsatsen enligt sektorräkenskaperna. Dessutom in- går de specialberäknade insatserna av ad-varor och emballage.

Till sektor 6:

Den sektorinterna leveransen har beräknats residualt.

Till sektor 8:

Insatsleveranserna har här endast ansetts omfatta ad-varorna och em- ballagen.

Till sektor 9:

Leveranserna av papper till den grafiska branschen har beräknats som en konstant andel (75,7 %) av den grafiska industrins råvaruförbruk- ning enligt sektorräkenskaperna. Till detta har sedan lagts den special- beräknade förbrukningen av ad-varor och emballage.

Andelen trävaror, fiberplattor, papp m.m. av byggnadsindustrins in- satsvaror har uppskattats till 28 % av den totala insatsen av material enligt sektorräkenskaperna.

Till sektor 12:

Med ledning av IO-64 har insatsen till denna sektor beräknats till 45,4 % av den totala ad-varu- och emballageförbrukningen inom varuhandeln.

Till sektor 13:

Insatsen från sektor 6 har med ledning av IO-64 uppskattats till 1,6 % av den löpande förbrukningen enligt sektorräkenskaperna.

Till sektor 15 :

Också med ledning av I0-64 har andelen av hela den löpande förbruk- ningen uppskattats till 4,7 % .

Sektor 7. Petroleum- och kolindustri Indirekta skatter

1959 utgick indirekta skatter på bensin och övriga flytande bränslen. Dessa skattebelopp har fram- och tillbakaskrivits med hjälp av utveck- lingen av förbrukningsvolymen för dessa produkter.

Privat konsumtion

Enligt Appendix A ingår 50 % av detaljgruppen 11042 (drift och un- derhåll av fritidsbåtar, varudel) i den privata konsumtionen av produk- ter från sektor 7. Uppskattningen av denna andel har gjorts i samband med arbetet på IO-64. Från gruppen 5010 (bränslen) har subtraherats den redan vid beräkningarna av sektor 2 medtagna uppskattningen av konsumtionen av brännved.

Lagerförändrin gar

I lagerförändringarna för denna sektor ingår råvarulager, varor i arbete samt färdigvarulager inom petroleum- och kolindustrin. Dessutom ingår alla bränslelager inom industrin samt lagren av bränslen och oljor inom varuhandeln.

För de tidigare åren under observationsperioden föreligger stora pro- blem att särredovisa lagren inom denna produktionssektor från den totala gruppen av kemiska industrins lager. Som fördelningsnyckel har använts förhållandet mellan lagerstocken den 31.12.1966 i petroleum- industrin respektive den kemiska industrin. För åren 1954—1965 har således 20,2 % av lagren inom den kemiska industrin ansetts tillhöra petroleumindustrin.

Grundmaterialet för konstruktionen av insatsleveranserna från sektor 7 har varit sektorräkenskapemas material över förbrukningen av bränslen för uppvärmning och bilbränslen. För sektorerna 1, 2, 4, 5, 11 och 12 har dessa beräkningar använts direkt. För övriga sektorer har beräk- ningarna tillgått på följande sätt:

Till sektor 3:

Från bränsleförbrukningen enligt sektorräkenskaperna har subtraherats förbrukningen av elkraft enligt sektorräkenskaperna och förbrukningen av koks enligt statistiken i SOS Bergshantering.

Till sektor 6:

Bränsleförbrukningen enligt sektorräkenskaperna har minskats med för- brukningen av stenkol och träbriketter enligt industriberättelsens ta— bell 6: 2. För åren före 1963 har den totala bränsleförbrukningen för- delats enligt de volymtal som finns i industristatistiken.

Till sektor 8:

Bränsleförbrukningen enligt sektorräkenskaperna har minskats med för- brukningen av träkol enligt industriberättelsen, tabell 6: 2.

Till sektor 9:

Från bränsleförbrukningen enligt sektorräkenskaperna har förbrukningen av stenkol och träbriketter subtraherats. Källa: densamma som i före- gående fall.

Till sektor 13:

Enligt 10-64 uppgår insatsleveranserna från sektor 7 till 36,2 % av den löpande förbrukningen inom sektor 13 sedan man därifrån dragit den- na sektors internleveranser. Denna andel har tillämpats konstant för hela observationsperioden.

Till sektor 15 :

Andelen produkter från sektor 7 har uppskattats till 7,7 % av den lö— pande förbrukningen inom denna sektor.

Genom denna beräkningsteknik har den totala försörjningsbalansen för produkter från sektor 7 blivit överbestämd. Den residual som därvid framkommit har inte ansetts vara större än att den har kunnat för- delas proportionellt över större delen av antalet mottagande sektorer.

Lagerförändringar

Lagerförändringarna inom denna sektor har uppskattats som summan av varor i arbete och färdigvarulager inom järn-, stål- och metallverks- sektorn plus 65,4 % av råvarulagren inom samma sektor, plus 15,1 % av råvarulagren inom jord- och stenindustrin. Vidare har inräknats lag- ren av järn och stål inom verkstads- och varvsindustrin plus hela lager— hållningen inom järn- och metallvaruhandeln.

Insatsleveranser

Till sektor 8:

Internleveranserna inom denna sektor har beräknats som summa råva- ror enligt sektorräkenskaperna minskat med råvaruinsatserna från sek- torerna 3 och 9.

Till sektor 9:

Insatsen av järn-, stål- och metallprodukter till sektor 9 - som har verk- stadsindustrin som sin dominerande del — har beräknats residualt med hjälp av den totala försörjningsbalansen för sektor 8.

Till sektor 11:

Insatsen av byggnadsjärn har beräknats med hjälp av sektorräkenska- pernas uppskattningar av materialförbrukningen inom byggnadsindu- strin. Med hjälp av IO-64 har en andel beräknats för detta år vilken sedan bibehållits oförändrad under hela observationsperioden. De möj- ligheter man har att stämma av denna förbrukning mot kända uppgif- ter om tillförseln av byggnadsjärn antyder att en sådan förutsättning om en konstant järnandel är åtminstone i fasta priser en relativt god approximation.

Sektor 9. Övrig tillverkning

Indirekta skatter

1959 utgick indirekta skatter på denna sektors produkter endast i fallet med tekniska preparat (tandkräm, parfymer o. dyl.) och på nyinköp av motorfordon. I båda fallen har de 1959 upplupna skattebeloppen fram— och tillbakaskrivits med volymserien för ifrågavarande gruppers för- brukning.

Privat konsumtion

Av den tidigare genomgången av den privata konsumtionens avgräns- ning i samband med sektorerna 6 och 7 har framgått att vissa detalj-

poster i NR:s konsumtionsberäkningar inte i sin helhet förts till dessa nämnda sektorer. I båda dessa fall har de resterande delarna förts som förbrukning från sektor 9. I konsekvens med detta gäller följande pro- centtal:

2,3 % av 7010 77,1 % av 7020 72,7 % av 11010 50 % av 11042

Innehållet i övrigt i den privata konsumtionen från sektor 9 fram- går av Appendix A.

Lagerförändringar

Till lagerförändringarna inom sektorn övrig industri har räknats: Varor i arbete + färdigvaror i grafisk industri Varor i arbete + färdigvaror i gummiindustri Varor i arbete + färdigvaror i jord- och stenindustri Varor i arbete + färdigvaror i verkstadsindustri Varor i arbete + färdigvaror i varven Dessutom har råvarulager, lager av varor i arbete och färdigvaru- lagren inom den kemiska industrin i sin helhet lagts till sektor 9, dock med undantag för delar som redan tidigare blivit överförda till sektor 7. Vidare har följande procenttal av råvarulagren ansetts utgöras av produkter från sektor 9, nämligen: 36,5 % av råvarulagren i grafisk industri 52,2 % av råvarulagren i gummiindustri 54,4 % av råvarulagren i jord- och stenindustri 25,8 % av råvarulagren i dryckesvaru- och tobaksindustri 14,2 % av råvarulagren i textil-, läder- och hårindustri 32,0 % av råvarulagren i träindustri samt de vid beräkningen av sektor 8 inte medtagna delarna av råvaru- lagren inom verkstadsindustrin och varven. Därtill har sedan lagts hela lagerförändringen inom bilhandeln, inom handeln med färger, kemisk- tekniska artiklar samt 28 % av lagerförändringarna inom varuhusen, övrig varuhandel inklusive konsumentkooperationen.

Insatsleveranser

Det är i huvudsak tre olika grupper av insatsleveranser som kommer från sektor 9: för det första ingår bland dessa den stora gruppen av reparations- och underhållstjänster för bilar, maskiner o.dyl. (RoU). För det andra ingår de redan i samband med sektor 6 behandlade leve- ranserna av ad-varor och emballage. För det tredje ingår den kemiska sektorns leveranser av råvaror till en rad andra industrigrenar.

I det följande har de uppgifter som finns i nationalräkenskapssyste- met om utgifterna för ROU genomgående använts. Vidare har använts de redan tidigare berörda uppskattningarna av förbrukningen av ad- varor och emballage sedan de delar som hänförts till sektor 6 frånräk- nats.

RoU + handelsgödsel och kalk enligt jordbruksnämndens beräkningar.

Till sektor 2:

ROU + inputvaror enligt sektorräkenskapemas grundmaterial.

Till sektor 3:

ROU + resterande del av ad-varor.

Till sektor 4:

ROU + del av ad-varor och emballage + 0,6 % av insatsen av råvaror enligt sektorräkenskapemas grundmaterial. Denna senare procentsats har uppskattats med ledning av IO-64.

Till sektor 5:

ROU + del av ad-varor och emballage + 20,3 % av råvarukostnaderna enligt sektorräkenskapemas grundmaterial. Andelen skattad med hjälp av IO-64.

Till sektor 6:

RoU + del av ad-varor och emballage + 14,2 % av råvarukostnaderna enligt sektorräkenskapemas grundmaterial.

Till sektor 7:

ROU + del av ad-varor och emballage + 4,2 % av råvarorna enligt sektorräkenskapemas grundmaterial.

Till sektor 8:

ROU + del av ad-varor och emballage + 11,2 % av råvarorna enligt sektorräkenskapemas grundmaterial.

Till sektor 9:

Samtliga råvaror och halvfabrikat exklusive emballage minskat med så— dana råvaruinsatser till sektorn som medräknats på annat ställe i input- outputtabellen + RoU + del av ad-varor och emballage.

Till sektor 10:

Enbart RoU. SOU 1971: 70 193

ROU + 53 % av den enligt sektorräkenskaperna uppskattade material- åtgången inom byggnadsindustrin, vilken del i stor utsträckning står för leveranserna från jord- och stenindustrin.

Till sektor 12:

RoU + del av ad-varor och emballage.

Till sektor 13:

ROU + 12,] % av sektorräkenskapemas totala löpande förbrukning in- om sektor 13.

Till sektor 15 :

Med hjälp av bl. a. 10-64 har insatsleveransernas storlek till denna sek- tor uppskattats till 56,5 % av den totala löpande förbrukningen inom sektorn.

Som framgår av ovanstående redogörelse har en överbestämning skett av den totala försörjningsbalansen för sektor 9. Den residual som där- vid erhölls var visserligen absolut sett större än i något av de tidigare fallen, men med hänsyn till att denna sektor svarar för nästan halva industriproduktionen var denna som relativt fel sett inte särskilt bety- dande. Residualen fördelades därför proportionellt mot de observerade leveranserna, så att försörjningsbalansen totalt sett balanserar.

Sektor 10. El-, gas- och vattenverk

Indirekta skatter

1959 utgick indirekta skatter på denna sektors produkter i form av den allmänna energiskatten. Här har dock endast medräknats skatten på fasta bränslen med fråndrag för den redan i samband med sektor 3 redovisade skatten på stenkol. Orsaken till att skatten på elenergi inte medtagits är att den till skillnad från de övriga här berörda indirekta skatterna ingår i outputvärdet från elsektom.

Den indirekta skattens belopp 1959 har på samma sätt som i tidigare fall fram- och tillbakaskrivits med hjälp av volymutvecklingen för ifråga- varande varors förbrukning.

Lagerförändringar

Lagerförändringarna inom sektorn e1-, gas- och vattenverk har ansetts omfatta 18,0 % av råvarulagren i el-, gas- och vattenverkssektorn, 13,7 % av samma lager inom järn-, stål- och metallverkssektorn samt de totala färdigvarulagren och lagren av varor i arbete inom sektor 10.

Till följd av bl. a. en utförlig redovisning i industristatistiken och en utförlig förbrukningsstatistik innehåller sektorräkenskaperna en ganska detaljerad redovisning av såväl förbrukningen av elektrisk ström som av vatten. I princip har detta material i sin helhet använts vid upp— skattningen av insatsleveransernas fördelning från sektor 10. Den enda väsentligare avvikelsen från denna princip gäller förbrukningen av koks som tillagts de ovan beskrivna leveranserna av el och vatten.

Även i detta fall kommer således den totala försörjningsbalansen för denna sektor att vara överbestämd. En viss residual erhölls men den var av en så ringa storlek relativt sett att det bedömdes som rimligt att fördela den på mottagarsektorer proportionellt mot de observerade för- brukningssiffroma.

Sektor 11. Byggnadsverksamhet

Leveransstrukturen för byggnadssektorn är enkel i den meningen att branschens produkter fördelar sig på endast två användningar, näm- ligen byggnadsinvesteringar och underhåll och reparationer av byggna- der. Uppgifter om båda finns i nationalräkenskaperna och har direkt använts i beräkningarna för LU-modellen. Det enda undantaget utgör det redan i samband med sektor 2 berörda förhållandet att skogsbruket självt står för en del av sitt byggnadsunderhåll vilket alltså subtraherats från de totala uppgifterna om byggnadsunderhållet.

Trots att detta innebär att den totala försörjningsbalansen för sektorn i fråga blir överbestämd enligt det tidigare här använda betraktelsesättet, så uppstår emellertid ingen residual eftersom man inte har några Obe- roende produktionsuppskattningar för denna sektor utan det föreligger en identitet mellan produktions- och användningsberäkningarna.

Sektor 12. Varuhandel

Såsom redan framgått av redogörelsen i kapitel 5 har redovisningen i den här aktuella bearbetningen genomgående skett i mottagarpriser. Detta innebär för handelns vidkommande att handelsmarginalema ut- förts som insatser till respektive producerande industri.

Kunskapen om handelsmarginalernas fördelning är mycket bräck— lig. I samband med 1964 års input-outputundersökning har en under- sökning av det existerande materialet på detta område företagits och en uppskattning av handelsmarginalema—3 omfattning på olika varuom- råden utförts. Denna har bildat utgångspunkten för den här genomförda beräkningen. Den har tillgått så att den totala marginalen för 1964 en- ligt sektorräkenskaperna har fördelats på Olika tillverkande sektorer en- ligt IO-64. Med hjälp av denna fördelning har sedan för samma år gjorts en beräkning av den procentuella marginalen i förhållande till den to- tala tillförseln för var och en av sektorerna 1 t. o. m. 10. Sedan har en beräkning utförts av den sammanlagda handelsmarginalens utveckling 1954—1968 under förutsättning av att dessa för 1964 uppskattade pro- centuella påslag skulle varit oförändrade. Den sålunda erhållna tids-

serien har i en andra omgång jämförts med den i sektorräkenskaperna redovisade tidsserien — i såväl fasta som löpande priser — över handelns totala marginaler. Den skillnad man därvid observerar antyder en gene- rell ökning av handelsmarginalema, det vill säga den serie som man er- håller om de procentuella marginalerna hålls konstanta över tiden stiger långsammare än serien i sektorräkenskaperna. Något material som möj- liggör att man på detaljnivå justerar dessa marginaler finns inte utan den observerade differensen har proportionerats ut över samtliga de sektorer som förbrukar handelstjänster.

Sektor I 3. Transport och kommunikationer

Import och export

Den förteckning över utrikeshandeln som gavs i Appendix A omfat- tade endast handeln med varor. I de totala export- och irnportvärdena som angives i den aggregerade försörjningsbalansen ingår emellertid även utbytet av tjänster med utlandet. För sektor 13 har de uppgif— ter som ges i NR över export och import av transport— och kommunika- tionstjänster använts direkt. Detta gäller för beräkningarna i såväl löpan- de som fasta priser.

Insatsleveranser

Beräkningarna av transport- och kommunikationssektorns insatsleve- ranser har fått göras i två steg, varav det första bestått av de s.k. out- puttransporterna, dvs. av de transporter som sker mellan producenter— na av varorna och deras mottagare, och det andra av alla övriga in- satser ifrån denna sektor. Gränsdragningen mellan dessa båda beräk- ningar är av betydelse med hänsyn till att de förra ingår i de tillägg som höjer sektorräkenskapemas outputvärden från leverantörs- till mot- tagarpriser medan de senare anses ingå i produktionskostnaderna hos leverantören. I den slutliga input-outputtabellen som här i sin helhet är utförd i mottagarpriser kommer båda delarna att ingå som insats- leverans. För avstämningen mellan produktions- och användningsberäk- ningarna är det emellertid av vikt att hålla dem i sär.

Outputtransporter

De i det följande givna procenttalen av sektorräkenskapemas uppskatt- ningar av de lejda transporterna har i allmänhet erhållits från IO-64.

Till sektor 1:

Svensk Spannmålshandels uppskattning av transporter för fodersäd och utsäde 1964, som fram- och tillbakaskrivits med jordbruksnämndens beräkningar av de totala handelsmarginalema för dessa varor. Dessutom har 50 % av livsmedelsindustrins lejda transporter enligt sektorräken- skaperna ansetts vara outputtransporter för jordbruket.

Summan av skogstransporterna enligt NR:s grundmaterial och 42 % av de lejda transporterna inom trä-, massa- och pappersindustrin.

Till sektor 3:

Summan av SJ:s redovisade intäkter för transport av lapplandsmalmen och övriga malmer.

Till sektor 4:

44 % av livsmedelssektorns lejda transporter.

Till sektor 5 :

De totala lejda transporterna inom denna sektor.

Till sektor 6:

5 8 % av de lejda transporterna inom denna sektor.

Till sektor 7:

De totala lejda transporterna inom denna sektor.

Till sektor 8:

Summan av samtliga lejda transporter inom sektor 8, plus 25 % av samma transporter inom järn- och metallmanufaktur samt verkstads- industrin.

Till sektor 9:

Samtliga lejda transporter inom grafisk, gummivaru-, kemisk samt jord- och stenindustri. Dessutom har tillagts 75 % av de redovisade lejda transporterna inom järn- och metallmanufaktur samt verkstadsindustrin.

Övriga insatsleveranser från sektor 13.

Det är i huvudsak tre Olika grupper av tjänster som förekommer vid sidan om outputtransporterna, nämligen a) Post— och teletjänster b) Passagerartransporter c) Varutransporter och andra transporttjänster, ej medräknade under gruppen outputtransporter.

Den totala insatsnivån för grupperna a) och b) fanns i såväl fasta som löpande priser tillgänglig i NR:s grundmaterial. Denna total har sedan fördelats på de olika sektorerna proportionellt mot deras andelar

av folkräkningarnas uppgifter om förvaltningspersonalen. Ett undan- tag har dock gjorts från denna princip och det gäller varuhandeln som på grund av redovisningspn'nciperna i folkräkningarna fått en högre andel sådan personal än vad som med hänsyn till denna användning föreföll rimligt.

I fråga om gruppen c) är dessa i första hand av betydelse för sekto- rerna 11, 12 och 13, dvs. byggnadssektorn, varuhandeln och transport- sektorn själv. För den första av dessa har sektorräkenskapemas upp- skattningar av den totala transportinsatsen använts direkt utan korrige— ringar. Med hänsyn till att sektorräkenskapemas uppgifter om insat- serna i varuhandeln är erkänt osäkra har dessa uppgifter inte använts utan transportinsatserna i denna sektor har beräknats residualt med hjälp av den totala försörjningsbalansen för varutransporter.

Den sektorinterna insatsleveransen har beräknats som summan av

Inrikes charterhyror

Importerade charterhyror Inhemska agenttjänster Importerade speditionstjänster Import av hamn- och kanaltjänster Sektorintema hamntjänster SJ:s posttrafik

Källor för dessa uppgifter har varit dels sektorräkenskaperna, dels tabellerna 20 och 22 i SOS »Sjöfart»: Produktions- och importkonton för sjöfart, hamn- och farledstjänster, stuveri.

Sektor 14. Bostadstjänster

Denna sektors leveransstruktur är mycket enkel: den levererar endast till ändamålet privat konsumtion. Några insatsleveranser förekommer ej eftersom alla hyresbetalningar för affärs- och kontorslokaler förs över sektorn »Övrig fastighetsförvaltning» som i denna undersökning ingår i sektor 15 .

Sektor 15. Övriga privata tjänster

Bruttoproduktionen

Av Appendix A framgår att till bruttoproduktionen inom sektor 15 har lagts vissa delar av NR—sektor 9. Enligt NR:s terminologi har samtliga de delar av denna sektor medräknats i 15, som inte ingår i den offent- liga konsumtionen. Detta innebär t. ex. att av sjukvårdssektorn 9340 har konsumtionen av privata läkar- och tandläkartjänster inräknats i 15.

Men utöver detta har även betydande delar av den s.k. bruttopro- duktionen inom den offentliga verksamheten lagts över till 15. Denna bruttoproduktion, som kommer att närmare förklaras i Appendix C, består av varor och tjänster som i första hand kommunerna erbjuder allmänheten till priser som i stort sett medger full kostnadstäckning. Denna bruttoproduktion består i betydande utsträckning av lokalhy- ror, av vilka en viss inräknats i NR-sektom »Övrig fastighetsförvalt- ning» och då alltså i sektor 15.

I likhet med vad som var fallet med sektor 13 faller utrikeshandeln med denna sektors produkter utanför ramen för den sedvanliga redo- visningen. I exporten från denna sektor har ansetts ingå NR:s uppskatt- ningar av försäkringstjänster, turismens uppehållskostnader samt den mycket osäkert skattade gruppen »Övriga varor och tjänster». Det har visserligen gjorts troligt att i denna senare ingår en del verkstads- och varvsreparationer, vilka då egentligen skulle ingå i exporten från sek- tor 9. Eftersom denna andel inte är närmare känd har en uppdelning av denna övrig-post inte kunnat göras.

I fråga om importen till denna sektor är värt att notera att turist— utgifterna inte är betraktade som en import till sektor 15 utan den har förts separat till en egen sektor.

Insatsleveranser

Det är i huvudsak fyra olika grupper av tjänster som levereras från denna sektor som insats till andra sektorer, nämligen:

a) Lokalhyror

b) Konsult- och andra tjänster

c) HOtell- och restaurangtjänster

d) Försäkringstjänster samt de i NR ofördelade banktjänsterna. Av dessa fyra innehåller sektorräkenskapsmaterialet branschfördelade uppgifter om de två första men inte annat än totaler för de två senare. I detta fall valdes — i en fullständig avsaknad av informationer om för- delningen av de två senare grupperna — att fördela dessa på samma sätt som de två förra.l

B.5 Redovisningen av försörjningsbalanstabellerna för perioden 1 95 4—1 967

I de följande 15 försörjningsbalanstabellerna redovisas resultaten av de bearbetningar, för vilka redogjorts i det föregående avsnittet.

1 Jfr. dock i fråga om behandlingen av de ofördelade banktjänsterna med motsvarande diskussion i U. Aspén: »Svensk ekonomi i ett längre perspek- tiv. Kalkyler för utvecklingen 1970—1990». Bilaga till 1970 års långtidsutred- ning. Finansdepartementet, Stencil: 1971:1, s. 61—66.

Tabell B:2. Försörjningsbalans för sektor 1: Jordbruk och fiske. Milj. kr. 1959 års priser.

Brutto- Handels-Output- Inför- selavg.

prod. marg.

transp.

Tullar

Summa till- Import försel

Privat kons.

Offentl. kons.

Inv. i avels— Lager- djur föråndr.

Export

Insats i sektor

4

15

Summa användn.

4 645 4 426 4 499 4 638 4 580 4 731 4 709 4 772 4 888 4 600 4 904 4 960 4 800 5 112

830 819 852 824 866 914 907 941 957 984 1 047 1 069 1 061 1 069

67 60 58 57 53 51 53 55 58 60 62 65 60 57 47 57 54 53 58 65 68 66 71 74 77 80 89 85 1 333 6 972 1 518 6 940 1 501 7 023 1 495 7 124 1 574 7 192 1 659 7 489 1 749 7 560 1 724 7 629 1 819 7 868 1 871 7 668 1 961 8 135 1 989 8 249 2 174 8 279 2 118 8 533

Tabell B:3. Försörjningsbalans för sektor 2: Skogsbruk. Milj. kr. 1959 års priser.

2 347 2 231 2 314 2 216 2 287 2 277 2 273 2 343 2407 2 343 2 391 2 485 2 513 2 516 37 38 36 39 43 44 45 50 51 54 57 58 61 61

—55 6 ——152 —7 —138 72

—41 31

—42 38 —89 80 —81 48 —16 27 —94 87 —158 —68 —178 157

——96 113 —117 63 —1 12 105

350 253 232 319 381 335 329 412 399 462 481 528 411 460 197 266 238 202 237 324 310 260 297 298 281 306 326 334

3 772 3 976 3 930 4 010 3 896 4 157 4 247 4 158 4 324 4 359 4 566 4 433 4 599 4 734 84 88 76 69 75 72 81 87 89 89 97 110 107 111

146 153 153 166 162 175 185 181 182 170 174 194 197 201

88 94 110 113 115 114 123 127 126 119 109 118 119 123

Brutto-

prod.

Output- transp. Summa tillförsel

Privat kons.

Lager-

Export förändr.

Inv. Insats i sektor

2 6

Summa

användn.

2 253 2 259 2 285 2 291 2 297 2 121 2 409 2 501 2 513 2 426 2 721 2 684 A una

223 224 224 199 179 162 208 219 212 188 226 213

1nn

2 532 2 527 2 558 2 531 2 529 2 332 2 691 2 815 2 800 2 666 2 985 2 940 & nan

173 169 166 162 159 155 152 145 138 131 124 121 11'!

89 134

123 114 98 69 78 87 101 128 157 ILA

15 37 24 40 —62 88 132 —122 —163 —82

53 58 63 61 71 65 68 71 75 73 79 75 33 34 36 35 40 38 33 38 38 40 35 34 11

2177 2117 2161 2126 2105 2038 2368 2395 2330 2443 2782

2 635 7 547

Max:"

2 532 2 527 2 558 2 531 2 529 2 332 2 691 2 815 2 800 2 666 2 985 2 940 7 (nn

6 972 6 940 7 023 7124 7 192 7 489 7 560 7 629 7 868 7 668 8 135 8 249 8 279 8 533

Milj. kr. 1959 års priser.

Off. kons. Insats i sektor

Han- Out- Summa Lager- Brutto- dels- put- Ind. till- för- Stat Kom- År prod. marg. transp. skatter Import försel Export ändr. mun 3

10 11

Su mma användn.

1954 986 58 154 16 488 1 702 777 ———9 25 17 65 1955 1 117 66 188 17 526 1 914 859 1 25 20 76 1956 1 223 70 217 14 455 1 979 960 24 34 22 80 1957 1 278 75 229 14 492 2 088 974 19 38 21 98 1958 1 231 69 193 10 423 1 926 828 23 24 24 100 1959 1 253 66 171 10 474 1 974 884 19 47 26 91 1960 1 432 73 196 11 499 2 211 1 111 22 37 25 83 1961 1 592 76 208 10 475 2 361 1 154 50 33 28 103 1962 1 572 75 200 10 436 2 293 1 110 —6 44 31 112 1963 1 621 68 216 10 488 2 403 1 161 —11 49 33 111 1964 1 802 78 238 11 568 2 697 1 417 —29 38 38 100 1965 1 934 85 261 9 593 2 882 1 375 97 73 45 98 1966 1 949 83 239 10 609 2 890 1 272 108 89 48 113 1967 2 035 84 226 9 748 3 102 1 308 33 81 50 119

68 68 58 60 55 46 45 48 46 46 43 45 48 51

181 196 188 207 224 245 273 264 251 283 367 394 381 626

257 316 308 333 333 322 319 358 363 386 373 432 474 477

185 199 153 171 164 153 145 157 148 155 149 144 147 152

93 106 104 108 87 77 94 99 120 108 124 101 120 108 43 48 48 54 64 64 57 67 74 77 78 90 97 1 702 1 914 1 979 2 088 1 926 1 974 2 211 2 361 2 293 2 403 2 697 2 882 2 890 3 102

Tabell 8.5. Försörjningsbalans för sektor 4: Livsmedels-, dryckesvaru- och tobaksindustri. Milj. kr. 1959 års priser.

Off. kons. Insats i sektor

Han- Out— Ind. Inför- Summa Lager- Brutto- dels- put- skat- sel- Im- till- Priv. Ex- för- Stat År prod. marg. transp. ter avg. Tullar port förse] kons. port ändr.

Kom- 1

mun

4 5

15

Diff.

Summa Tillf. användn. ./. anv.

1954 8 255 2 179 28 2 498 47 23 454 13 484 9 986 270 —81 68 1955 8 323 2 251 29 2 646 58 28 524 13 859 10 324 235 18 67 1956 8 471 2 354 28 2 807 61 30 573 14 324 10 642 293 52 67 1957 8 671 2 376 27 2 647 67 32 642 14 462 10 495 323 102 73 1958 8 665 2 470 27 2 522 68 33 626 14 411 10 526 402 9 76 1959 9 049 2 688 26 2 567 80 38 696 15 144 10 759 364 100 80 1960 9 330 2 695 26 2 646 85 40 732 15 554 10 885 360 154 76 1961 9 571 2 876 26 2 807 92 44 822 16 238 11 343 350 49 79 1962 10 126 3 048 25 2 930 99 48 873 17 149 11 666 456 49 82 1963 10 297 3 277 28 2 947 111 54 951 17 665 11 962 449 92 85 1964 10 719 3 465 30 3119 126 60 1074 18 593 12 565 390 119 84 1965 10 900 3 552 33 3 289 134 64 1 120 19 092 12 912 407 190 92 1966 11365 3 727 31 3 404 140 67 1 153 19 887 13 368 515 56 102 1967 11 733 3 834 29 3 454 152 74 1 279 20 555 13 768 518 85 89

175 184 198 214 227 236 223 237 246 256 266 289 305 338 376 402 388 339 381 474 504 430 502 511 519 561 549 598

1 902 1 884 1 772 1 966 1 945 2 254 2 294 2 388 2 795 2 822 2 703 3 033 3 240 3 198

166 151 145 148 139 148 161 159 169 172 181 171 151 158

54 49 52 55 55 58 63 61 61 61 66 73 74 77

585 583 570 605 618 653 697 713 707 747 768 778 800 864

13 501 13 897 14179 14 320 14 378 15126 15417 15 809 16733 17157 17661 18 506 19160 19 693

—17 +38 +145 +142

+33 +18 +l37 +429 +416 +508 +932 +586 +727 +862

Tabell B:6. Försörjningsbalans för sektor 5: Textil-, beklädnads- och läderindustri. Milj. kr. 1959 års priser.

Off. kons. Han— Out- Ind. Summa Lager- Brutto- dels- put- skat- Im- till- Priv. Ex- för- Kom- År prod. marg. transp. ter Tullar port försel kons. port ändr. Stat mun 1954 4 320 1 556 26 8 85 752 6 747 4 083 102 25 32 15 1955 4 317 1 515 24 8 100 840 6 804 4 325 123 23 32 17 1956 4 382 1 490 22 8 103 899 6 904 4 519 150 15 48 18 1957 4 401 1 502 22 8 111 993 7 037 4 651 173 82 43 20 1958 4 381 1 521 20 8 115 987 7 032 4 696 173 10 49 23 1959 4 360 1 574 19 8 144 1 169 7 274 4 915 233 96 64 24 1960 4 487 1 630 19 8 169 1 361 7 674 4 874 263 140 73 22 1961 4 751 1 712 18 8 174 1 439 8 102 5 305 344 —5 75 23 1962 4 841 1 741 17 8 197 1 609 8 413 5 446 394 104 74 24 1963 5 120 1 851 18 8 231 1 847 9 075 5 740 415 162 68 29 1964 5 240 1 894 21 8 253 2 003 9 419 6 022 486 215 64 31 1965 5 126 1 886 23 8 281 2 198 9 522 6 160 506 261 74 34 1966 4 945 1 778 20 8 282 2 171 9 204 6 151 583 —73 75 38 1967 5 034 1 795 21 8 339 2 646 9 843 6 171 671 72 94 46 Insats i sektor Summa Diff. an- Tillf. År Invest. 1 5 6 9 11 12 13 15 vändn. ./. anv. 1954 90 22 1 529 71 89 34 22 12 16 6 142 +605 1955 88 24 1 442 75 94 37 23 14 17 6 334 +470 1956 87 25 1 514 81 111 43 27 17 19 6 674 +23O 1957 90 23 1 402 72 110 42 27 16 18 6 769 +268 1958 102 29 1 504 83 129 52 32 18 20 6 920 +112 1959 111 30 1 529 80 136 59 33 18 22 7 350 —76 1960 116 31 1 561 92 150 64 36 19 24 7 465 +209 1961 129 30 1 552 98 158 68 36 19 24 7 856 +246 1962 137 31 1 537 96 159 69 39 19 24 8 153 +260 1963 144 32 1 559 99 164 73 41 19 26 8 571 +504 1964 154 31 1 494 106 172 80 42 21 25 8 943 +476 1965 160 34 1 389 115 191 84 44 21 27 9100 +422 1966 178 36 1 292 118 208 92 50 23 29 8 800 +404 1967 183 39 1 361 128 226 103 55 26 33 9 208 +635 202 SOU 1971: 70

Tabell B:7. Försörjningsbalans för sektor 6: Trä, massa- och pappersindustri. Milj. kr. 1959 års priser.

Off. kons. Han- Out- Summa Lager-

Brutto- dels- put- Im- till- Priv. Ex- för- Kom- År prod. marg. transp. Tullar port försel kons. port ändr. Stat mun 1954 6 047 537 47 5 91 6 727 450 3 022 280 8 56 1955 6 276 564 49 5 100 6 994 443 3 248 183 8 58 1956 6 370 555 46 5 97 7 073 459 3 452 —55 8 66 1957 6 671 545 42 5 126 7 389 484 3 549 7 10 72 1958 6 698 574 41 7 142 7 462 485 3 313 82 12 79 1959 7 144 587 39 9 169 7 948 548 3 765 —145 12 82 1960 8 001 654 42 12 233 8 942 505 4 208 103 12 76 1961 8 382 709 44 12 240 9 387 571 4 085 136 14 79 1962 8 369 703 42 13 250 9 377 594 4 261 —72 14 86 1963 9 203 771 47 16 306 10 343 617 4 748 10 15 100 1964 10 219 860 44 18 361 11 502 677 5 284 208 17 122 1965 10 868 922 46 23 440 12 299 757 5 128 320 19 125 1966 10 853 896 47 24 442 12 262 747 5 350 87 22 144 1967 11 494 946 47 25 468 12 980 782 5 519 ——18 23 177

Insats i sektor Summa

År Invest. 4 5 6 8 9 11 12 13 15 användn. 1954 198 130 74 986 9 379 896 182 27 30 6 727 1955 193 142 73 1 013 10 398 976 188 30 31 6 994 1956 192 153 70 934 11 415 1 104 198 32 34 7 073 1957 199 159 70 963 11 438 1 155 204 33 35 7 389 1958 224 163 65 1 024 10 443 1 282 212 31 37 7 462 1959 244 175 67 849 11 477 1 566 224 32 41 7 948 1960 255 189 69 1 104 12 498 1 600 235 31 45 8 942 1961 283 221 70 1 386 14 532 1 664 250 33 49 9 387 1962 302 231 70 1 251 13 526 1 756 261 33 51 9 377 1963 317 246 75 1 411 14 550 1 872 276 33 59 10 343 1964 338 271 77 1 508 16 603 1 993 292 36 60 11 502 1965 351 291 76 2 160 17 637 2 006 308 36 68 12 299 1966 391 306 66 1 882 18 659 2 165 315 37 73 12 262 1967 402 323 68 2 234 18 670 2 333 326 41 82 12 980 SOU 1971: 70 203

Tabell B:8. Försörjningsbalans för sektor 7: Petroleum- och kolindustri. Milj. kr. 1959 års priser.

Off. kons. Han- Out- Ind. Summa Lager-

Brutto- dels- put- skat- Im- till- Priv. Ex- för- Kom- År prod. marg. tranSp. ter port försel kons. port ändr. Stat mun 1954 446 450 2 602 956 2 456 1 222 44 —79 119 109 1955 450 535 2 672 1 155 2 814 1 355 41 95 109 109 1956 481 670 2 751 1 373 3 277 1 432 45 85 102 106 1957 501 736 3 818 1 336 3 394 1 342 46 60 96 105 1958 498 727 2 875 1 469 3 571 1 537 47 —20 108 122 1959 583 730 3 1 124 1 518 3 958 1 573 65 26 120 137 1960 635 759 3 1 340 1 792 4 529 1 704 75 41 123 139 1961 619 728 3 1 341 1 797 4 488 1 750 76 4 132 149 1962 655 765 3 1 521 2 028 4 972 2 036 80 52 122 155 1963 715 823 3 1 639 2171 5 351 2 221 92 87 126 177 1964 877 823 5 1 839 2 326 5 870 2 335 108 70 128 175 1965 893 805 4 1 974 2 409 6 085 2 644 111 3 144 210 1966 9112 863 4 2 136 2 833 6 748 2 877 119 38 145 238 1967 1 226 894 4 2 251 2 549 6 924 2 898 165 37 149 227

Insats i sektor Summa

År 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 15 användn. 1954 127 29 7 53 31 73 3 61 93 37 117 136 224 50 2 456 1955 120 26 3 50 29 82 3 49 83 94 107 184 227 48 2 814 1956 153 31 3 71 39 121 3 76 158 82 150 237 330 53 3 277 1957 190 29 2 89 49 133 4 91 190 58 183 283 394 50 3 394 1958 199 27 4 82 40 141 5 62 222 37 225 293 384 56 3 571 1959 221 26 7 83 41 148 4 80 230 77 278 343 433 66 3 958 1960 272 34 7 100 47 176 4 94 290 82 323 429 509 80 4 529 1961 262 41 6 93 42 145 4 93 286 37 325 430 519 94 4 488 1962 274 56 13 99 45 143 7 90 317 66 337 441 532 107 4 972 1963 274 57 11 101 46 161 6 95 346 78 354 457 544 118 5 351 1964 302 89 14 109 52 186 8 112 387 60 429 526 649 131 5 870 1965 306 109 15 99 48 173 11 108 376 66 400 507 602 153 6 085 1966 329 146 20 109 52 196 11 111 438 119 429 550 654 167 6 748 1967 293 170 22 113 52 200 14 99 441 113 442 584 729 176 6 924 204 SOU 1971: 70

Tabell B:9. Försörjningsbalans för sektor 8. Järn-, stål- och metallverk. Milj. kr. 1959 års priser.

Insats i sektor Brutto- Handels- Output- Summa Lager- Summa År prod. marg. transp. Tullar Import tillförsel Export förändr. 8 9 1 1 användn.

1954 2 701 241 28 39 1955 3 037 292 33 46 1956 3 333 316 36 41 1957 3 438 324 34 43 1958 3 290 302 30 45

l 0 7 4 096 637 —56 1 007 1 948 560 4 096 1209 4617 719 170 1113 2033 582 4617 10 9 4 825 853 105 1 175 2121 571 4 825 l 2 l 5 050 880 175 1 165 2 274 556 5 050 l l 3 4 850 922 —65 1 072 2 260 661 4 850 1959 3 718 339 35 53 1 3 4 5 479 1073 111 1 321 2 305 669 5 479 1960 4 282 409 42 75 1 857 6 665 1 198 323 1 592 2 814 738 6 665 1961 4 705 422 47 64 1 633 6 871 1 317 143 1 666 2 941 804 6 871 1962 4 965 399 44 62 1 5 5 7 045 1 310 —15 1 845 3 007 898 7 045 l 6 l 7 388 1 482 —15 1 872 3 065 984 7 388 1 8 7 8 529 1 704 205 2 168 3 410 1 042 8 529 2 2 9 9 591 1 876 458 2 464 3 656 1 137 9 591 2 2 6 9 567 2134 258 2 379 3 577 1 219 9 567 1 97 5 9 357 2 391 —154 2 381 3 487 1 252 9 357

1963 5 276 395 51 65 1964 6 055 465 55 77 1965 6 574 543 101 94 to 1966 6 613 544 101 93 0 1967 6 692 511 97 82

Tabell B:10. Försörjningsbalans för sektor 9: Övrig tillverkningsindustri.

Milj. kr. 1959 års priser.

OH”. kons. Han- Out- Ind. Summa Lager- ___—- Brutto- dels- put- skat- Im- till— Priv. Ex- för- Brutto Kom- År prod. marg. transp. ter Tullar port försel kons. port ändr. invest. Stat mun 1954 17403 1982 70 188 270 4044 23957 4290 3088 69 3672 1306 352 1955 18319 2090 76 186 307 4342 25320 4439 3399 631 3583 1256 368 1956 19234 2262 80 199 335 4890 27000 4657 3831 621 3572 1351 395 1957 20239 2435 80 224 360 5424 28 762 4958 4285 580 3697 1464 425 1958 20977 2643 78 228 395 5710 30031 5231 4444 205 4158 1567 467 1959 22073 2844 85 272 404 5508 31186 5796 4655 —119 4527 1588 506 1960 24080 3052 93 270 475 6441 34411 5868 5315 944 4734 1584 472 1961 26158 3374 100 331 475 6595 37033 6463 5872 653 5268 1513 513 1962 28375 3592 97 373 519 7120 40076 6634 6694 393 5611 1815 546 1963 30018 3792 112 412 557 7486 42 377 7422 7107 156 5895 1861 629 1964 32898 4099 124 491 621 8279 46 512 8197 7852 579 6273 1812 705 1965 36183 4567 152 542 728 9584 51756 8747 8574 1146 6520 1869 761 1966 38306 4744 157 497 737 9547 53 988 8483 9252 995 7273 1970 951 1967 38 700 4908 154 460 757 9944 54923 8669 9626 -160 7467 1874 1028 Insats i sektor Summa använd- År 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 15 ning 1954 489 35 51 551 587 648 25 200 5132 36 2116 324 643 343 23957 1955 474 37 51 574 561 689 26 239 5310 38 2296 329 657 363 25320 1956 496 40 60 613 549 687 29 254 5804 41 2486 364 752 398 27000 1957 524 40 76 627 555 658 34 260 6279 50 2615 403 808 424 28762 1958 499 42 79 637 533 670 32 239 6642 58 2807 437 813 471 30031 1959 473 44 70 623 501 607 34 251 6886 51 3025 445 745 478 31186 1960 514 55 85 672 553 711 37 305 7398 53 3336 474 781 542 34411 1961 512 63 91 715 541 770 36 315 8098 60 3590 500 857 603 37033 1962 566 81 103 836 584 820 41 329 8773 56 3988 569 939 698 40076 1963 556 87 97 861 588 836 42 334 9348 50 4174 597 956 781 42377 1964 580 112 104 947 601 933 55 385 10125 55 4695 635 1057 810 46512 1965 681 135 123 1080 620 1084 57 488 11718 61 5268 719 1098 1007 51756 1966 684 152 143 1104 551 1046 55 498 12 301 71 5513 751 1127 1068 53988 1967 692 181 145 1159 570 1085 66 475 12942 78 5843 751 1214 1218 54 923 206 SOU 1971: 70

T abell B:11. Försörjningsbalans för sektor 10: El-, gas- och vattenverk. Milj. kr. 1959 års priser.

Off. kons. Han- Ind. Summa Lager-

Brutto- dels- skat- Im- till- Priv. Ex- för- Kom— År prod. marg. ter port försel kons. port ändr. Stat mun 1954 1 680 27 29 224 1 960 487 2 —7 104 138 1955 1 751 28 33 281 2 093 498 1 2 109 151 1956 1 838 34 34 317 2 223 525 1 9 122 151 1957 1 908 36 31 269 2 244 539 1 11 106 164 1958 2 005 40 22 180 2 247 578 1 —4 122 163 1959 2122 41 21 178 2 362 593 13 11 116 176 1960 2 266 43 23 210 2 542 626 20 16 118 165 1961 2 410 45 22 181 2 658 644 22 14 111 180 1962 2 602 52 22 177 2 853 686 17 —6 137 211 1963 2 751 53 21 201 3 026 725 12 —14 150 246 1964 3 001 56 22 207 3 286 764 20 8 128 284 1965 3 233 58 19 179 3 489 834 43 21 157 346 1966 3 487 61 19 168 3 735 924 51 24 184 411 1967 3 792 60 17 140 4 009 1 013 47 —22 153 457

Insats i sektor

Summa

År 1 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 användn. 1954 80 25 45 29 124 4 125 183 52 43 192 60 160 114 1 960 1955 82 33 44 29 121 5 177 192 71 46 195 64 157 116 2 093 1956 74 34 40 27 131 6 219 209 67 44 206 63 169 126 2 223 1957 73 37 42 30 143 6 230 214 56 41 203 59 166 123 2 244 1958 80 32 45 28 144 6 189 215 47 43 201 55 172 130 2 247 1959 84 33 48 29 157 9 171 229 55 51 209 58 180 140 2 362 1960 84 39 53 32 175 9 191 260 56 57 223 61 200 157 2 542 1961 85 44 57 33 190 6 205 275 47 60 235 62 213 175 2 658 1962 78 39 54 32 214 5 230 303 53 58 259 60 230 193 2 853 1963 80 38 53 33 215 7 228 309 58 64 280 64 253 225 3 026 1964 74 42 58 33 234 8 265 341 66 74 304 72 273 238 3 286 1965 70 43 54 30 227 5 251 334 76 75 309 70 279 265 3 489 1966 67 42 55 30 224 4 236 340 93 77 330 72 292 279 3 735 1967 77 51 63 33 234 5 258 353 100 93 353 91 326 324 4 009 SOU 1971: 70 207

Tabell B:12. Försörjningsbalans för sektor 11: Byggnadsverksamhet. Milj. kr. 1959 års priser.

År

Brutto-

prod.

Summa tillförsel Stat

Off. kons.

Bysen-

Kom. invest.

Insats i sektor

1 2

10 12 13 14 15

Summa användn.

1954 1955 1956 1957 1958 1959 1960 1961 1962 1963 1964 1965 1966 1967

Tabell B:13. Försörjningsbalans för sektor 12: Varuhandel.

9 7383 9 738

9969 10 280 10 587 11272 12 300 12 351 13140 13 762 14697 15 809 16 519 17116 18092 9969 10280 10587 11272 12300 12351 13140 13 762 14697 15 809 16519 17116 18092

Milj. kr. 1959 års priser.

356 374 385 411 387 428 435 481 493 468 513 497 502 503 243 242 249 23 6 234 227 245 255 257 276 214 218 246 270

6 996 7 147 7 393 7 535 8 223 9 164 9 213 9 849 10431 11 335 12298 12 829 13 227 14 067

411 412 406 386 352 387 344 396 353 331 395 412 393 395

10 11

11 12 20 12 14 17 15 15

26 26 26 27 27 31 25 33 32 38 35 37 21 19 20 19 19 19 20 19 19 17 17 17 16 16

m—NNNNNNMNMMWW

44 50 50 51 46 49 51 67 53 52 48 56 50 35

118 126 125 124 121 127 155 142 166 152 152 169 193 170 102 111 115 144 163 156 184 193 175 183 209 212 270 302

27 26 30 33 35 40 39 38 44 45 41 52 52

428 433 479 516 504 504 474 493 567 559 603 638 746 711 636 664 658 727 768 776 756 744 745 807 770 845 887 937 226 235 233 273 284 288 301 308 327 336 410 438 389 495

9 738 9 969 10 280 10587 11272 12 300 12 351 13140 13 762 14697 15 809 16 519 17116 18092

Brutto- prod.

Summa tillförsel

Insats i sektor

3

10

Summa användn.

H ost SOU 1971

0 ln

& 70 7 860 8 160 8 603 8 853 9 212 9 783 10 222 10 883 11 332 12 014 12 787 13 487 13 757 7 860 8 160 8 603 8 853 9 212 9 783 10 222 10 883 11 332 12 014 12 787 13 487 13 757

830 819 852 824 866 914 907 941 957 984 1 047 1 069 1 061 1 069

58 66 70 75 69 66 73 76 75 68 78 85 83 84 2 179 2 251 2 354 2 376 2 470 2 688 2 695 2 876 3 048 3 277 3 465 3 552 3 727 3 834 1 556 1 515 1 490 1 502 1 521 1 574 1 630 1 712 1 741 1 851 1 894 1 886 1 778 1 795

537 564 555 545 574 587 654 709 703 771 860 922 896 946 450 535 241 292 316 324 302 339 409 422 399 395 465 543 544 511

27 28 34 36 40 41 43 45 52 53 56 58 60 7 860 8 160 8 603 8 853 9 212 9 783 10 222 10 883 11 332 12014 12 787 13 487 13 757 14101

Tabell B:14. Försörjningsbalans för sektor 13: Transport och kommunikation. Milj. kr. 1959 års priser.

Off. kons. Summa Insats i sektor Brutto- till- Priv. Kom- År prod. Import försel kons. Export Stat mun 1 2 3 1954 6 391 320 6 711 1 852 1 504 189 170 84 240 156 1955 6 711 368 7 079 1 877 1 715 190 183 77 243 192 1956 6 950 418 7 368 1 856 1 786 199 188 75 246 222 1957 7 191 354 7 545 1 840 1 956 203 191 76 223 236 1958 7 255 392 7 647 1 842 2 093 203 205 70 198 196 1959 7 524 429 7 953 1 866 2 142 210 220 67 182 176 1960 8 136 448 8 584 1 962 2 339 224 217 69 229 201 1961 8 411 461 8 872 2 040 2 358 225 226 71 240 213 1962 8 785 482 9 267 2 145 2 511 242 243 74 232 205 1963 9 017 516 9 533 2 205 2 443 272 268 77 212 223 1964 9 581 575 10 156 2 281 2 610 283 323 78 250 245 1965 10 072 612 10 684 2 422 2 583 330 336 82 238 269 1966 10 679 652 11 331 2 574 2 721 354 374 78 213 244 1967 10 880 735 11 615 2 591 2 859 363 391 73 246 233 Insats i sektor Summa använd- År 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 15 ning 1954 71 58 70 3 40 214 9 221 1 185 573 72 6 711 1955 74 57 73 3 46 232 10 229 1 203 603 72 7 079 1956 74 54 71 3 50 249 10 241 1 338 631 75 7 368 1957 76 58 71 4 51 271 11 254 1 294 650 80 7 545 1958 73 52 67 3 45 255 12 262 1 368 630 73 7 647 1959 76 51 66 4 50 270 11 287 1 508 695 72 7 953 1960 82 51 71 4 59 297 12 294 1 633 768 72 8 584 1961 86 50 74 4 67 320 12 314 1 746 755 71 8 872 1962 85 49 74 3 64 329 14 328 1 811 788 70 9 267 1963 96 54 83 4 74 367 16 357 1 899 810 73 9 533 1964 107 57 82 6 77 391 16 384 2 037 856 73 10 156 1965 119 61 87 5 127 444 17 408 2 183 896 77 10 684 1966 121 58 92 6 129 473 19 427 2 422 945 81 11 331 1967 117 57 90 5 125 463 19 440 2 442 1 023 78 11 615 SOU 1971: 70 209

Tabell B:15. Försörjningsbalans för sektor 14: Bostadsförvaltning.

Milj. kr. 1959 års priser.

Brutto- Summa Privat Summa År prod. tillförsel kons. användning 1954 2 901 2 901 2 901 2 901 1955 2 999 2 999 2 999 2 999 1956 3 088 3 088 3 088 3 088 1957 3211 3211 3211 3211 1958 3 334 3 334 3 334 3 334 1959 3 458 3 458 3 458 3 458 1960 3 582 3 582 3 582 3 582 1961 3 710 3 710 3 710 3 710 1962 3 849 3 849 3 849 3 849 1963 4017 4017 4017 4017 1964 4 203 4 203 4 203 4 203 1965 4 397 4 397 4 397 4 397 1966 4 589 4 589 4 589 4 589 1967 4 772 4 772 4 772 4 772 210 SOU 1971: 70

l | 1

Milj. kr. 1959 års priser.

Off. kons. Summa Insats i sektor Brutto- till- Priv. Kom- År prod. Import försel kons. EXpOl't Stat mun 1 2 3 4 1954 7 647 406 8 053 3 710 758 162 313 39 26 10 132 1955 7 884 334 8 218 3 880 574 187 332 37 26 11 139 1956 8 144 413 8 557 3 922 693 192 346 37 27 11 145 1957 8 383 506 8 889 3 987 858 209 370 36 27 11 153 1958 8 625 541 9 166 4 054 743 215 380 36 26 13 161 1959 8 932 585 9 517 4109 741 236 396 38 23 14 171 1960 9 495 663 10 158 4 234 878 262 367 36 28 15 188 1961 9 920 566 10 486 4 348 749 287 386 39 29 16 203 1962 10 256 585 10 841 4 455 768 328 413 38 29 16 213 1963 10 559 612 11 171 4 692 828 369 470 33 26 17 207 1964 11 209 564 11 773 4 983 861 410 541 33 29 18 221 1965 11 767 675 12 442 5 162 955 446 593 35 30 19 237 1966 12 353 765 13 118 5 285 947 499 660 36 31 20 252 1967 12 825 842 13 667 5 501 1 088 491 780 37 33 20 257 Summa År 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 användn. 1954 53 81 11 27 460 10 444 678 276 17 846 8 053 1955 55 84 12 30 485 14 461 697 298 18 878 8 218 1956 59 88 12 31 521 13 471 723 299 18 949 8 557 1957 62 93 14 32 583 12 512 751 286 20 873 8 889 1958 65 98 14 34 633 11 561 782 273 21 1 046 9 166 1959 70 105 15 36 699 12 575 831 276 24 1 146 9 517 1960 76 114 16 40 779 13 607 884 250 25 1 346 10 158 1961 83 123 18 43 860 10 650 938 279 26 1 399 10 486 1962 88 130 18 46 930 13 674 996 292 27 1 367 10 841 1963 85 126 18 44 923 13 723 981 259 27 1 330 11 171 1964 91 135 20 47 995 13 788 1 022 262 27 1 277 11 773 1965 97 145 20 50 1 086 15 815 1 090 265 29 1 353 12 442 1966 104 153 22 54 1 201 19 850 1 175 273 31 1 506 13 118 1967 106 156 23 55 1 253 17 881 1 210 269 31 1 459 13 667 SOU1971: 70 211

De sektorvisa försörjningsbalanstabellerna i avsnittet B: 5 gav som re- sultat en radvis konsistent bild av tillförseln och användningen av va- ror och tjänster. Om man summerar insatsdelen av dessa balanser kolumnvis kan man sektor för sektor bygga upp insatsdelen av input- strukturen. Denna senare kan skrivas som

fl XJ'. = 2 INS,-,—+IND,+ VAMPj —M,. (1 + T,.) i=l

där IND står för nettot av de indirekta skatter som ej ingår i VAMP, vilket i sin tur står för sektorprodukten till marknadspriser. Sektorbalansernas informationer kan således användas för att skatta Z [NSU genom att från de olika användningstabellerna samla de inputs siom gått till samma sektor. Genom tillförselberäkningarna har man vi- dare erhållit skattningar av INDJ- och M .- vilket för den ävenledes giv- na skattningen av bruttoproduktionen Xj skulle kunna användas för att residualt bestämma VAMP...

Summan av de sektorproduktskattningar man skulle erhålla genom denna residualbestämning måste dock komma att avvika från den sum- ma som NR:s sektorräkenskaper ger. Skillnaden skulle uppgå till det belopp som svarar mot den i kapitel 5, tabellen 5: 1, presenterade re- sidualen mellan användnings- och produktionsberäkningarna -— dock med fråndrag för de ofördelade residualerna i balanserna för sektorerna 4 och 5. Orsaken till detta ligger i det sätt på vilket dessa balanser kon- struerats. Beräkningen tog sin utgångspunkt i sektorräkenskapemas produktionsuppskattningar, från vilken sedan användningsräkenskaper- nas uppskattningar av »final demanda-kategorierna avräknades. Åter- stoden har — med undantag för sektorerna 4 och 5 — betraktats som insats, vilket i sin tur medför att residualen mellan användnings- och produktionsberäkningarna återkommer som en skillnad mellan 2 VAMP enligt sektorräkenskaperna och den residualt beräknade Z VAMP man erhåller på grundval av de ovanstående sektorbalanstabellerna B: 2—16.

Det intressanta med de här utförda beräkningarna är emellertid att de lånar sig till sektorisering av den totala residualen genom att man sektor för sektor beräknar skillnaden mellan sektorräkenskapemas upp- skattningar av VAMPJ— och den residualt beräknade. Denna skillnad — uttryckt i procent av bruttoproduktionen X — återges i tabell B: 17.

Talen i tabell B: 17 uttrycker då skillnaden mellan summan av samt- liga inputkoefficienter och 1,00 (eller 100,0 om man som i tabellen uttrycker andelarna av bruttoproduktionen som procenttal). För vissa sektorer kommer således summan av alla inputkoefficienter — inklusive den för förädlingsvärdet — att vara större än outputen (negativ residual), för andra kan den vara mindre än denna output (positiv residual).

Som framgår av B: 17 uppvisar dessa residualer emellertid en klar trend. Detta är en helt naturlig följd av att den sammanlagda residualen enligt tabell 511 uppvisar en sådan utveckling. Men förekomsten av dessa förändringar aktualiserar frågan om hur denna kommer att ut-

l l

Tabell B:] 7. De sektorvisa residualerna mellan användnings- och produk- tionsberäkningarna, uttryckta i procent av bruttoproduktionen.

Sektor 1954 1960 1967 1975 1 5,1 2,1 2,0 1,9 2 4,6 5,4 6,3 5,1 3 6,8 8,7 7,8 5,0 4 —0,5 ——2,6 —3,2 —9,2 5 0,6 0,3 1,3 ——8,3 6 —3,6 4,3 3,2 —1,0 7 6,6 4,1 2,5 0,4 8 6,3 6,4 6,7 5,2 9 1,8 0,6 0,5 —2,4 10 0,5 _1,2 0,2 1,4 11 3,3 —0,5 —7,7 —9,8 12 5,6 5,7 1,1 4,6 13 4,8 2,1 —0,7 —2,0 14 4,3 0,2 _o,2 0.1 15 8 6 0,7 —6,2 —6,6

veckla sig i framtiden. Det har tidigare i kapitel 5 framhållits att natio- nalräkenskaperna i Sverige är föremål för en översyn, vilket kan tolkas så att den felstruktur som genererat residualobservationema kommer att ändras i framtiden. Men att göra en prognos på effekten av dessa för- ändringar är självklart omöjligt. Den enda tänkbara lösningen — givet de premisser som gällt för detta arbete — har varit att extrapolera den hit- tills observerade utvecklingen fram till 1975. Som framgår av tabell B: 17 har förändringstakten i de olika sektorernas residualer dämpats något under prognosperioden i förhållande till vad som gällt tidigare.

Innebörden i detta förfaringssätt är då att de här presenterade pro- gnoserna och modellresultaten enbart gäller inom ramen för det räken- skapssystem som gällt under observationsperioden. Ändras detta räken- skapssystem så att residualstrukturen blir annorlunda kommer modell- resultaten inte längre att vara aktuella.

I de följande tabellerna B: 1821 presenteras koefficientmatriserna för insatsdelen för 1954, 1960 och 1967 samt prognoser för 1975. I de därnäst följande tabellerna presenteras resultatet av en invertering av dessa koefficientmatriser. Elementen i matriserna utgörs av de i ta- bellerna B: 2—16 presenterade insatsleveranserna uttryckta som andelar av den X j' man erhåller om sektorräkenskapemas uppskattningar av VAMPj används.

Tabell B:]8. Input-outputtabell för 1954.

Från sektor Till sektor 1

0.036 0.000 0,000 0.068 0.004 0.000 0.023 0.000 0.088 0.014 0.074 0.150 0.015 0.000 0.007

Summa 0.479

r—(NMQVWNDINGOOXO—NMVV) V—Iv—lv—lv—ll—(V—l

0.000 0.013 0.000 0.000 0.000 0.000 0.012 0.000 0.014 0.000 0.016 0.000 0.097 0.000 0.01 1 0.163

Tabell B:19. lnput-outputtabell för

0 000 0.000 0.054 0.000 0.000 0.000 0.006 0.000 0.042 0.021 0.007 0.048 0.128 0.000 0.008

0.314

1960.

0.291 0.000 0.000 0.147 0.000 0.010 0.004 0.000 0.042 0.004 0.002 0,168 0.006 0.000 0,010

0,684

0.014 0.000 0.000 0.028 0.259 0.013 0.005 0.000 0.099 0.005 0.003 0.264 0.010 0.000 0.009 0.709 0.000 0.328 0,010 0.000 0,011 0.149 0.011 0.000 0.098 0.019 0.008 0.081 0.010 0.000 0.012 0.737 0.000 0.000 0,1 20 0.000 0.000 0.000 0.002 0.000 0.01 7 0.003 0.002 0.300 0.002 0.000 0.007 0.453 0.000 0.000 0.086 0.000 0.000 0.003 0.021 0.339 0.067 0.042 0.015 0.081 0.014 0.000 0.009 0.677 0.007 0.000 0,010 0.003 0.005 0.019 0.005 0.099 0.261 0.009 0.006 0.101 0.011 0.000 0.023 0.559

10

0.000 0.000 0.054 0.000 0.000 0.000 0.021 0.000 0.021 0.030 0.059 0.015 0.005 0,000 0.006 0.211

11

0.000 0.000 0.004 0.000 0.004 0.092 0.012 0.058 0.217 0.004 0.000 0.000 0.023 0.000 0.046 0.460

12

0.000 0.000 0.000 0.000 0.003 0.023 0.017 0.000 0.041 0.025 0.003 0.000 0.151 0.000 0.086 0.349

13

0.000 0.000 0.000 0.000 0.002 0.004 0.035 0.000 0.101 0.009 0.067 0.000 0.090 0.000 0.043

0.351

14

0.000 0.000 0.000 0,000 0.000 0.000 0.000 0.000 0.000 0.055 0.219 0.000 0.000 0.000 0.006 0.280

15

0.011 0.000 0.000 0.076 0.002 0.004 0.007 0.000 0.045 0.015 0.030 0.000 0.009 0.000 0,11 1 0.310

Från sektor Till sektor 1

0.055 0.000 0.000 0.089 0.005 0.000 0.048 0.000 0.091 0.015 0,061 0.160 0.012 0.000 0.006

v—NmterDlNOOOxOv—NMQ'W ___—_m—

0.000 0.013 0.000 0.000 0.000 0.000 0.013 0.000 0.021 0.000 0.012 0.000 0.087 0.000 0.011 0.000 0.000 0.048 0.000 0.000 0.000 0.004 0.000 0.050 0.023 0.007 0.043 0,1 17 0.000 0.009 0.289 0.000 0.000 0.156 0.000 0.013 0.007 0.000 0.046 0.004 0.002 0.183 0.005 0.000 0.013 0.013 0.000 0.000 0.026 0.254 0.011 0,008 0.000 0.087 0.005 0.003 0.266 0.008 0.000 0.012 0.000 0.272 0.005 0.000 0.01 1 0.127 0.020 0.000 0.082 0.020 0.007 0.075 0,008 0.000 0.013 0,000 0,000 0.100 0.000 0.000 0,000 0.001 0.000 0.014 0.003 0.001 0.277 0.001 0.000 0.006 0.000 0.000 0.067 0.000 0.000 0.003 0.020 0.336 0.064 0.040 0.011 0.086 0.013 0.000 0.009 0.007 0.000 0.005 0.002 0.006 0.018 0.011 0.102 0.269 0.009 0.006 0,1 11 0.011 0.000 0.028

10

0.000 0.000 0.040 0.000 0.000 0.000 0.035 0.000 0.023 0.024 0.079 0.018 0.005 0.000 0.006

11

0.000 0.000 0.005 0.000 0.005 0.129 0.026 0.060 0.270 0.005 0.000 0,000 0.024 0.000 0.049

12

0.000 0.000 0.000 0.000 0.004 0.023 0.042 0.000 0.046 0.022 0.004 0.000 0.160 0.000 0.086

13

0.000 0.000 0.000 0.000 0.002 0.004 0.063 0.000 0.096 0.008 0.058 0,000 0.094 0.000 0.031

14

0.000 0.000 0.000 0.000 0.000 0.000 0.000 0.000 0.000 0.056 0.211 0.000 0.000 0.000 0.007

15

0.013 0.000 0.000 0.073 0.002 0.005 0.008 0.000 0.057 0.017 0.032 0.000 0.008 0.000 0.142

luucu u.4u. unpurvutyutu.vv.. ..,- .. -..

Från sektor Till sektor 1

0.054 0.000 0.000 0.096 0.006 0.000 0.047 0.000 0.111 0.012 0.063 0.171 0.012 0.000 0.006

Summa 0.578

_de'mohwmo -—1

'— v—1

valn v—cv—nv—tr—q

0,000 0.010 0.000 0.000 0.000 0,000 0.053 0.000 0.057 0.000 0,008 0.000 0.076 0.000 0.010 0.214

Tabell B:21. Input-outputtabell för

0.000 0.000 0.051 0.000 0.000 0.000 0.009 0.000 0.062 0.022 0.006 0.036 0.099 0.000 0.008 0.293

1975.

0.249 0.000 0.000 0.1 68 0.000 0.01 7 0.006 0.000 0.061 0.003 0.002 0.201 0.006 0.000 0,01 3 0.726 0.016 0.000 0.000 0.023 0.198 0.010 0.008 0.000 0.083 0.005 0.002 0.262 0.008 0.000 0.016 0.631 0.000 0.219 0.004 0.000 0.010 0.179 0.016 0.000 0.087 0.019 0.005 0.076 0.007 0.000 0.012 0.634 0,000 0.000 0.143 0.000 0.000 0.000 0.003 0.000 0.015 0.001 0.001 0.205 0.001 0.000 0.005 0.374 0.000 0.000 0.065 0.000 0.000 0.002 0.014 0.326 0.065 0.035 0.005 0.070 0.017 0.000 0.008 0.607 0.005 0,000 0.003 0.002 0.005 0.015 0.010 0.079 0.293 0.008 0.004 0,1 11 0.010 0.000 0.028 0.573

10

0.000 0.000 0.028 0.000 0.000 0.000 0.029 0.000 0.020 0.026 0.078 0.016 0.005 0.000 0.004 0.206

11

0.000 0.000 0.005 0.000 0.006 0.129 0.025 0.069 0.323 0,005 0.000 0.000 0.024 0.000 0.049 0.635

12

0.000 0.000 0.000 0.000 0.004 0.023 0.042 0.000 0.053 0.025 0.004 0.000 0.173 0.000 0.086 0.410

13

0.000 0.000 0.000 0.000 0.002 0.004 0.067 0.000 0,1 12 0.008 0.065 0.000 0.094 0.000 0.025 0.377

14

0.000 0.000 0.000 0.000 0.000 0.000 0.000 0.000 0.000 0.068 0.1 96 0.000 0.000 0.000 0.007

0.271

15

0.010 0.000 0.000 0.067 0.002 0.006 0.014 0.000 0.095 0.025 0.039 0.000 0.006 0.000 0.114 0.378

Från sektor Till sektor 1

10 11 12 13 14 15

0.055 0.000 0.000 0.105 0.006 0.000 0.047 0.000 0.151 0.014 0.062 0.171 0.013 0.000 0.006

Summa 0.630

_NMQ'VWXDINOOONOHNMV'I) v—1v—lv—1v—10—11—1

0.000 0.010 0.000 0.000 0.000 0.000 0.064 0.000 0,068 0.000 0.012 0.000 0.084 0.000 0.01 1 0.249 0.000 0.000 0.053 0.000 0.000 0.000 0.009 0.000 0.062 0.023 0.006 0.036 0.108 0.000 0.009 0.306 0.249 0.000 0.000 0.219 0.000 0.020 0.006 0.000 0.065 0,003 0.002 0.201 0.007 0.000 0.014 0.786 0.016 0.000 0.000 0,023 0.292 0,01 0 0.008 0.000 0.084 0.005 0.002 0.262 0.009 0.000 0.016 0.727 0.000 0.200 0.004 0.000 0.010 0.221 0.016 0.000 0.088 0.020 0.004 0.076 0.008 0.000 0.013 0.660 0.000 0.000 0.201 0,000 0.000 0.000 0.003 0.000 0,0 1 5 0.001 0.001 0.175 0.001 0.000 0.005 0.402 0.000 0.000 0.067 0.000 0.000 0.002 0.004 0.323 0.066 0.037 0.005 0.070 0.019 0.000 0.018

0.611

0.005 0.000 0.004 0.002 0.005 0.015 0,018 0.074 0.329 0.009 0.004 0.098 0.011 0.000 0.029 0.603 0.000 0.000 0.029 0.000 0.000 0.000 0.051 0.000 0.020 0.027 0.080 0.016 0.005 0.000 0.004 0.232 0.000 0.000 0,006 0.000 0.006 0.129 0.024 0.074 0.342 0.006 0.000 0.000 0.026 0.000 0.049 0.662 0.000 0.000 0.000 0.000 0.004 0.023 0.041 0.000 0,054 0.027 0.003 0.000 0,1 52 0.000 0.099 0.403 0.000 0.000 0.000 0.000 0.002 0.004 0.067 0.000 0.1 13 0.009 0.059 0.000 0,1 1 1 0.000 0.025 0.390 0.000 0.000 0.000 0.000 0.000 0.000 0.000 0.000 0.000 0.073 0.1 89 0.000 0.000 0.000 0.006 0.268 0.005 0.000 0.000 0.057 0.003 0.006 0.014 0.000 0.106 0.033 0.036 01007 0.000 0,1 15 0.382

Tabell B:22. Inverterad input-outputtabell för 1954.

Från sektor Till sektor ]

1.067 0.007 0.012 0.090 0.009 0.021 0.035 0.036 0.191 0.027 0.089 0.213 0.062 0.000 0.044

_vamwhwmo—vam v—qv—qu—tv—tv—qv—q

0.001 1.015 0.004 0.002 0.001 0.005 0,01 7 0.009 0.047 0.003 0.025 0.012 0.1 12 0.000 0.022 0.002 0.003 1.063 0.003 0.002 0.008 0.015 0.017 0.099 0.029 0.022 0.069 0.1 64 0.000 0.029

4

0.366 0.010 0.009 1 ,207 0.005 0.031 0.024 0.028 0.1 62 0.023 0.040 0.288 0.069 0.000 0.055

Tabell B:23. Inverterad input-outputtabell för 1960.

0.039 0.014 0.01 1 0.054 1 ,354 0.041 0.022 0.039 0.246 0.025 0.021 0.41 1 0.093 0.000 0.068 0.004 0.395 0.023 0.006 0.020 1.187 0.027 0.033 0.204 0.032 0.028 0.136 0.086 0.000 0.046 0.002 0.004 0,1 31 0.005 0.002 0.012 1 ,01 3 0.012 0.070 0.017 0.012 0.321 0.077 0.000 0.047 0.003 0.006 0, l 5 3 0.005 0.003 0.019 0.043 1 .545 0.190 0.078 0.03 8 0.1 69 0.079 0.000 0.045 0.015 0.013 0.039 0.012 0.011 0.040 0.019 0.214 1.414 0.031 0.022 0.178 0.059 0.000 0.062

10

0.001 0.003 0.065 0.002 0.001 0.010 0.025 0.015 0.062 1.036 0.065 0.035 0.024 0.000 0.018

11

0.006 0.040 0.026 0.009 0.010 0.121 0.023 0.141 0.348 0.020 1.014 0.070 0.054 0.000 0.075

12

0.006 0.011 0.008 0,01 1 0.006 0.034 0.027 0.018 0.105 0.033 0.022 1.028 0.177 0.000 0.113

13

0.004 0.007 0.012 0.007 0.005 0.020 0.044 0.036 0.192 0,01 7 0.080 0.041 1.1 14 0.000 0.068

14

0.002 0.009 0.009 0.003 0.002 0.027 0.007 0.032 0.080 0.062 0.226 0,01 8 0,01 3 1.000 0.024

15

0.046 0.005 0.006 0.106 0.005 0.015 0.013 0.019 0.105 0.023 0.042 0.044 0.024 0.000 1.138

Från sektor Till sektor 1

10 11 12 13 14 15

1.098 0.007 0.014 0.121 0.012 0.025 0.076 0.040 0.213 0.030 0.078 0.252 0.068 0.000 0.051

v—VNMYPWNOINOOONO—valn v—Ov—(v—tv—v—il—c

0.001 1.015 0.004 0.002 0.001 0.005 0.022 0.010 0.055 0.003 0.020 0.015 0.102 0.000 0.022 0.002 0.002 1 .055 0.003 0.002 0.008 0.020 0.019 0.1 1 1 0.030 0.021 0.068 0,1 5 1 0.000 0.029 0.379 0.010 0.010 1.231 0.007 0.037 0.052 0.032 0.185 0.024 0.037 0.329 0.077 0.000 0.067 0.037 0.010 0.010 0.052 1.346 0.037 0.043 0.037 0.230 0.024 0.020 0.418 0.094 0.000 0.075 0.004 0.319 0.015 0.005 0.020 1.157 0.042 0.029 0.176 0.032 0.022 0.129 0.069 0.000 0.045 0.002 0.003 0.109 0.004 0.003 0.011 1.021 0.011 0.066 0.015 0.010 0.299 0.070 0.000 0.044

0.004 0.005 0.1 18 0.005 0.003 0.019 0.050 1.537 0.185 0.074 0.032 0.177 0.073 0.000 0.047 0.016 0.011 0.029 0.012 0.014 0.040 0.037 0.222 1.435 0.031 0.022 0.202 0.063 0.000 0.075 0.002 0.004 0.050 0.002 0.002 0.01 6 0.044 0.020 0.080 1 ,030 0.08 5 0.046 0.025 0.000 0.022 0.008 0.045 0.026 0.010 0.014 0.163 0.048 0.159 0.436 0.024 1.016 0.096 0.062 0 000 0.090 0.006 0.010 0.010 0.011 0.008 0.035 0.061 0.020 0.120 0.030 0.023 1.041 0.190 0 000 0.118 0.004 0.006 0.013 0.006 0.006 0.021 0.079 0.036 0.191 0.016 0.071 0.052 1.121 0.000 0.058

0.002 0.010 0.008 0.003 0.003 0.035 0.017 0.035 0.098 0.062 0.219 0.023 0.015 1.000 0.028 0.050 0.005 0.006 0. 108 0.006 0.020 0.021 0.025 0.1 36 0.026 0.046 0.055 0.026 0.000 1 ,1 82

Tabell B:24. Inverterad input-outputtabell för 1967.

Från sektor Till sektor 1

1.094 0.006 0.017 0.131 0.013 0.029 0.077 0.040 0.272 0.028 0.081 0.269 0.076 0.000 0.052

MNMVWKDINOOCXOv—NMQ'W v—c—u—qv—n—n—

2

0.001 1 ,01 1 0.01 1 0.002 0.001 0.006 0.064 0.01 5 0.1 14 0.004 001 6 0.029 0.094 0.000 0.022 0.002 0.002 1.060 0.003 0.002 0.008 0.025 0.018 0.135 0.029 0.019 0.062 0.131 0.000 0.025 0.330 0.010 0.012 1.246 0.007 0.047 0.051 0.032 0.239 0.024 0.036 0.352 0.087 0.000 0.068

Tabell B:25. Inverterad input-outputtabell för 1975.

0.035 0.008 0.01 0 0.045 1 ,251 0.035 0.040 0.029 0.227 0.023 0,01 8 0.382 0.091 0.000 0.073 0.003 0.272 0.016 0.005 0.018 1.230 0.049 0.027 0.217 0.033 0.019 0.137 0.064 0.000 0.044 0.002 0.002 0.155 0.003 0.002 0.010 1.027 0.010 0.075 0.013 0.010 0.226 0.063 0.000 0.034 0.002 0.003 0.112 0.004 0.003 0.015 0.038 1.508 0.191 0.064 0.021 0.143 0.072 0.000 0.039 0.012 0.008 0.023 0.011 0.011 0.037 0.034 0.176 1.486 0.028 0.018 0.195 0.062 0.000 0.072

10

0.001 0.004 0.038 0.002 0.002 0.016 0.037 0.018 0.085 1.031 0.084 0.038 0.021 0.000 0.017

11

0.007 0.039 0.027 0.010 0.014 0.174 0.049 0.167 0.541 0.025 1.015 0.103 0.064 0.000 0.090

12

0.005 0.008 0.013 0.010 0.008 0.038 0.064 0.020 0.151 0.035 0.026 1.040 0.205 0.000 0.115

13

0.003 0.005 0.017 0.005 0.006 0.024 0.085 0.036 0.236 0.016 0.078 0.052 1.122 0.000 0.050

14

0.002 0.008 0.008 0.003 0.003 0.035 0.012 0.034 0.113 0.075 0.205 0.023 0.014 1.000 0.027

15

0.039 0.005 0.009 0.098 0.006 0.025 0.029 0.030 0.21 1 0.036 0.053 0.062 0.027 0.000 1.148

Från sektor T ill sektor 1

1.101 0.007 0.024 0.154 0.015 0.034 0.082 0.049 0.367 0.034 0.081 0.281 0.078 0.000 0.063

_NMQ'WWINOOQOHNMQWÖ v—lv—lv—tv—lv—lv—t

0.002 1.012 0.019 0.003 0.002 0.008 0.078 0.018 0.145 0.006 0.021 0.032 0.107 0.000 0.026 0.002 0.002 1.065 0.003 0.002 0.009 0.027 0.018 0.148 0.032 0.019 0.061 0.143 0.000 0.029 0.354 0.012 0.018 1.335 0.009 0.059 0.058 0.038 0.305 0.030 0.038 0.380 0.091 0.000 0.083 0.040 0.009 0.015 0.054 1 ,419 0.042 0.048 0.033 0.280 0.029 0.020 0.432 0.098 0.000 0.090 0.003 0.262 0.022 0.005 0.022 1.297 0.056 0.029 0.249 0.037 0.019 0.144 0.069 0.000 0.051

0.001 0.002 0.218 0.003 0.002 0.010 1.021 0.010 0.084 0.015 0.010 0.198 0.064 0.000 0.036 0.003 0.003 0.115 0.005 0.003 0.017 0.027 1.502 0.209 0069 0.022 0.139 0.075 0.000 0.058 0.012 0.008 0.030 0.012 0.014 0.041 0.046 0.174 1.571 0.032 0.018 0.187 0.062 0.000 0.081

10

0.001 0.004 0.047 0.002 0.002 0.018 0.061 0.020 0.096 1.034 0.086 0.042 0.024 0.000 0.020

11

0.007 0.037 0.035 0.010 0.017 0.185 0.054 0.178 0.609 0.030 1.016 0.105 0.070 0.000 0.098

12

0.005 0.008 0.017 0.01 1 0.007 0.040 0.064 0.020 0.163 0.039 0.023 0.038 0.185 0.000 0.130

13

0.003 0.005 0.024 0.005 0.007 0.025 0.088 0.036 0.256 0.019 0.073 0.049 1.144 0.000 0.052

14

0.002 0.007 0.010 0.003 0.003 0.036 0.015 0.035 0.124 0.081 0.199 0.023 0.01 5 1.000 1.027

15

0.031 0.005 0.012 0.089 0.008 0.026 0.032 0.032 0.244 0.046 0.051 0.060 0.028 0.000 1.152

I kapitlet 6 presenterades olika prognosresultat för perioden 1971—1975. Dessa resultat var emellertid på olika sätt gjorda aggregeringar av de mera detaljerade beräkningar man kan utföra med hjälp av LU-mo— dellen.

I de följande tabellerna presenteras som ett exempel på dessa, mera disaggregerade prognosmöjligheter. modellresultaten för 1975 för det som i kapitel 6 betecknades som beräkningsalternativet 1. Som jämfö- relse presenteras även de uppskattade värdena för 1970. Härvid bör dock beaktas dels att vissa smärre definitionsolikheter förefinnes — i frå- ga om bl. a. behandlingen av den offentliga och den privata konsumtio— nen — mellan LU—modellen och NR-systemet. dels även att uppskattning- arna för 1970 baseras på de informationer som fanns tillgängliga under augusti—september 1970. Erfarenheten talar för att NR-uppskattningar gjorda så pass tidigt kan bli föremål för betydande revisioner.

Tabell B:26. Slutanvändningssektorerna 1970 enligt LU-modellen. Milj. kr. i 1959 års priser.

Privat Offentlig Privata Offentliga Lagerför- kon- kon- investe- investe- ändring-

Sektor sumtion sumtion ringar ringar ar Export Summa 1 2 532 71 — — 72 450 3 125 2 108 —— 93 — —90 221 332 3 — 70 — — —70 1 759 1 759 4 15 101 487 — — 167 522 16 277 5 6 775 158 191 16 239 940 8 319 6 1 001 256 391 35 191 6 741 8 615 7 3 448 475 —— — 48 248 4 219 8 —— — — — 382 2 931 3 313 9 10 888 3 212 7 332 642 1 262 14 362 37 698

10 1 347 506 —— — 24 33 1910 11 — 1036 10831 4060 — —— 15 927

12 _ — — — — — —

13 2 907 934 — — _ 3 517 7 358

14 5 452 — — —— —— — 5 452 15 6168 1352 — — — 1311 8 831 16 1 634 — — — — — 1 634

Tabell B:27. Insatsleveranser, hemmaproduktion och import 1970 enligt LU-modellen. Milj. kr. i 1959 års priser.

Från sektor Till sektor

10 11 12 13 14 15

Summa insats

Slutlig an-

Total till-

vändning försel

v—CNMQ'VSXDFOOQO—NMVVIXD v—Ov—lv—lv—(I—lv—(H

Summa insats Hemmaproduktion Import

Summa tillförsel

355 663 40 315 906 87 415 1 146 87

40 4 054 6 700 2 452 9 152

5 165 35 148 4 543

373 196 24 125

211 173 1 286 64 63

42 17 42 99 4 170

295 301 145

39 25 290 818 851 16 202

3510 2783 20744 7071151295550

35 301 1879

3545 4084 2262311 10215 9728 325

113 162 2 065 71

57

594 35

14 1 853 64

113

5141 4031

278

3 178 61 1 055 588 221 111 150 278 3 040 18 833 242 17 35 722 2 835 4 387 1331 83 57917 047 303 5 325 500 61 5 44 222 1 1501055 614 5 997 121 5 167 611

197 28 1581610

135 215

93 126 374

75 23 19

9 834 2253 5 363 32 8171060

843 2775 314114657

8 777 55 528 4 669

230

11918 70185 4899

117 117 65 25 2 514 372 49 468 663 825 1 383 6 489 873 1 391 117 436 111 398 48 726 1 030 507 2 456 1 305

9551437 308 33

12667 6350 47401461 194871615912312 5452

— —— 1234 —— 19 4871615913 546 5 452

116 867 43 87 202

1431 419 520 101

1 662

6 027 3 213 2 325 6 346 2 783 7 357 4 106 8 605 32 487 2 989 3 560 16 159 6 188

6914

5 448 109 059 14 452 1 293 15 745

3125

332 1759 16277 8319 8615 4219 3 313 37698 1910 15927

7 358 5 452 8 831 1 634

124 769

9152 3 545 4084 22623 11 102 15 972 8 325 11918 70185 4899 19 487 16159 13 546 5 452 15 745 1634

233 828

Tabell B:28. Slutanvändningssektorerna 1975 (alternativet 1) enligt LU- modellen.

Milj. kr. i 1959 års priser.

Privat Offentlig Privata Offentliga Lagerför- kon- kon- investe— investe- ändring-

Sektor sumtion sumtion ringar ringar ar Export Summa 1 2 670 81 —— — 53 497 3 301 2 108 — 115 — 20 296 539 3 —— 100 — — 53 2 266 2 419 4 17 227 584 — — 125 697 18 633 5 7 873 190 233 21 178 1 583 10 078 6 1 224 373 501 47 142 9 272 11 559 7 4 412 640 — — 36 325 5 413 8 -—— — — — 285 4 279 4 564 9 13 582 3 902 9 315 876 890 21 355 49 920

10 1 665 736 — — 18 50 2 469 11 — 1309 12 291 4 628 —— — 18 228

12 — — — — — —— _

13 3 383 1 327 — — — 4 783 9 493

14 6 480 — — — — — 6 480 15 7150 1924 — — — 1 584 10 658 16 2 071 — — — —— —- 2 071

Tabell B:29. Insatsleveranser. hemmaproduktion och import 1975 (alternativet 1) enligt LU—modellen. Milj. kr. i 1959 års priser.

Från sektor Till sektor

HNM?W©FOOONOHNM?WND v—iv—Av—i—n—qv—qv—l

Summa insats Hemmaproduktion Import

Summa tillförsel

401 45

766 343 290 1 102 309 102 453 55 1 248 95 382

4450

4598 1 131 7 298 4 544 2780 35 10 078 4 579

204

35 238 88 23 138 415 35 1 176 3 843 1 657 5 500

5815 5115

467 140

1518 70 47 4695

164 327

113 162

2 054 70 56

591 35

14 1 843 63

113

3 995 80

200 4414 319

1 758 399 78 1 518 160

259

18358 511413181

23 357 7 034 19 973

2452 5993 1141

1 452 748

22 22 45 3 610

9

361 288 144 361 1 082 1 298 5 336

108 738 23 726

7 414 7 56 1 264 782 7 212

36 201

649 289 7 067 793

2091

10

174 305 120 162 478 96 30

24

2903 6 828 43 485 1389

722111175 72116 5986

3 611 4 002 20 276 230

25 80913 027 2111410 83215177 92 392 6216

11 12 13 14

135 135 74 30 2 906 429 61 541 765 1 017 1 667 7 705 1 007 1 715 135 504 137 473 56 895 1 225 586 2 835 1 685

1104 1847 380 39

14914 7517 59201737 22 529 18 65115179 6480

— — 1862 —— 22 529 18 651 17 041 6580

15 87

989 51 104 243

1 837 572 624 121 1 992

6620 17 330 1870 19200

Summa insats

6777 4040 3 081 7176 2949 9 555 5419 10613 42472 3 747 4301 18 651 7 548

8 542

134 871

Slutlig an-

Summa till- vändning försel

3 301 539 2419 18 633 10078 11559 5413 4 564 49920 2469 18 228 9 493 6 480

10658 2071

155 825

10 078 4 579 5 500 25 809

13027

21 114

10832 15177

92 392 6216 22 529 18 651 17 041 6480

19200 2071

290 696

Appendix C Bearbetningsprinciper och detalj- resultat för den offentliga konsumtionen

C.] Innehåll i Appendix C

Vid genomgången av den ekonometriska modellen i kapitel 6 framhölls att den offentliga konsumtionen i sin helhet förts som en del av den slutliga efterfrågan i samhället. Detta innebär bl. a. att gränsdragningen i förhållande till produktionssystemet inte endast blir en fråga om hur den ekonomiska aktiviteten fördelar sig på sektorer utan denna får även — enligt den här använda beräkningsmetoden — en direkt effekt på BNP. Efter en kort redogörelse i avsnittet C. 2 för de allmänna be- arbetningsprinciperna kommer denna gränsdragningsfråga att behand- las i C. 3 som ett problem rörande den s.k. bruttoproduktionen inom de institutionellt definierade offentliga sektorerna.

Därefter följer en genomgång sektor för sektor av beräkningsprinci- perna för insatsen av externt producerade varor och tjänster. Slutligen presenteras i ett antal tabeller utvecklingen av den offentliga konsum— tionen och dess olika delar under 60—talet samt ävenledes prognoser för 1975.

C.2 De allmänna bearbetningsprinciperna

Såsom redan framgått av det tidigare avsnittet 6.3.6 beräknas den of- fentliga konsumtionen i sin helhet från kostnadssidan. De olika kostnads- slag som inräknas i denna är:

a) Löpande förbrukning av varor och externt producerade tjänster b) Löner, arbetsgivaravgifter och erlagda indirekta skatter c) Avskrivningar

Uppgifterna för posterna a) och b) hämtas i fallet med den statliga konsumtionen från RRV:s halvårsvisa gruppering av statens utgifter samt från uppgifterna om uppbörden i statens verksamhet och i fallet med den kommunala konsumtionen från SCB:s kommunala finanssta— tistik.

En förändring genomfördes under 1969 och 1970 av RRV:s ända— målsklassificering så att den anpassades till det nya nationalräkenskaps- systemet (SNR). Denna revision fördes emellertid inte tillbaka längre

än till budgetåret 1962/63. vilket förklarar varför ändamålsuppdelade uppgifter om den offentliga konsumtionen inte kunnat presenteras för åren innan 1963.

Dessa grundmaterial över de offentliga sektorernas verksamhet in- kluderar även den resursförbrukning som sker vid produktionen av de varor och tjänster som icke inräknas i den offentliga konsumtionsvaru- produktionen. De uppskattade värdena för detta måste således subtra- heras från uppgifterna om a) och b) enligt de två nämnda källmaterialen vilket kommer att närmare behandlas i det närmast följande avsnittet.

Övergången till det av FN rekommenderade SNA-systemet. till vilket det svenska SNR-systemet nära ansluter sig. innebar bl. a. att man i den offentliga konsumtionen skulle inräkna en särskild post för avskriv- ningar på det anläggnings- och maskinkapital som användes i samband med produktionen av offentliga konsumtionstjänster. Preliminära sådana beräkningar har även utförts på grundval av kapitalstockar beräknade enligt den s.k. »perpetual inventory»-metoden. En redogörelse för des- sa beräkningar lämnas på s. 129 i Statistiska Meddelanden. Serie N 1971:11: »Nationalräkenskaper 1950—1969» och i C. 0. Cederblad: »Realkapital och avskrivning.» Urval nr 4. SCB, Stockholm 1971.

Ett särskilt problem vid redovisningen av de ändamålsfördelade kon- sumtionsuppgifterna har varit de förändringar i huvudmannaskap som företagits under perioden. Större sådana förändringar har t.ex. varit polisens förstatligande 1965 och mentalsjukhusens överförande till lands— tingen 1967. I tabellerna C: 1—13 som innehåller uppgifter för perioden 1963—1968 återfinnes dessa aktiviteter under sitt >>rätta>> huvudmanna— skap; vid de analyser som föregått prognoserna på insatsstrukturens för- ändringar har dock dessa uppgifter korrigerats så att de institutionella tillhörigheter som gällt under 1970 rekonstruerats för alla tidigare år. Detta har varit nödvändigt mot bakgrunden av att det är denna an— svarighetsstruktur som förutsatts gälla för prognosperioden. På grund av svårigheterna att i vissa fall särredovisa de ifrågavarande verksam— heternas hela kostnadsstruktur har dock denna korrigering medfört en viss osäkerhet i uppskattningarna av förändringarna i denna kostnads— struktur.

För lönesummorna sker fastprisberäkningen (fr.o.m. 1963) så att man framskriver lönerna med ett sysselsättningsindex för statliga respek- tive kommunala myndigheter. Den löpande förbrukningen deflateras med den indexserie inom NR-systemet som närmast motsvarar inne- hållet i ifrågavarande post. Fastprisberäkningarna av avskrivningarna erhålles direkt eftersom de grundläggande kalkylerna för dessa är ut- förda i 1959 års priser. Innan dessa insättes i beräkningarna i löpande priser reflateras de med de motsvarande indextal som användes vid fastprisberäknin garna av bruttoinvesteringarna.

C.3 Behandlingen av bruttoproduktionen

Delar av såväl den statliga som den kommunala verksamhet som täcks av RRV:s resp. SCB:s statistik för dessa sektorer ingår inte i den of- fentliga konsumtionen. Detta är sådana verksamheter för vilka de of- fentliga myndigheterna debiterar mottagarna/ användarna priser som 1

huvudsak innebär en full kostnadstäckning. Exempel på statliga former av bruttoproduktion är verksamheten vid en del laboratorier. vid flyg- tekniska försöksanstalten, geotekniska institutet, kartverket. fångvårds— anstalternas industriella verksamhet. Kommunala bruttoproduktionsfor— mer är t. ex. inkomsterna vid brandförsvaret. inkomster från personal i de fall de nyttjar personalbostäder eller har att erlägga betalning för måltider. produktionen vid skyddade verkstäder.1

Flera olika problem uppträder då man skall försöka beakta före- komsten av denna bruttoproduktion. För det första kan det vara svårt att i en del fall rätt allokera denna på olika ändamålsgrupper. Exempel på detta är de fall då uppburna hyresersättningar redovisas som en klumpsumma men gäller såväl undervisnings- som vårdsektorn. De ut- förda bearbetningarna har i en del fall inneburit att schablonmässiga fördelningar fått göras.

Ett ytterligare problem är om denna bruttoproduktion redan finns inräknad i det material över produktionssystemet som kommit till an- vändning vid t. ex. beräkningarna i Appendix B. Vid NR-beräkningarna har man visserligen försökt att göra denna korrigering av den offentliga konsumtionen konsistent med behandlingen av produktionssektorerna men därvid har man i en del fall fått utgå ifrån svårverifierade hypo- teser om de statistiska redovisningsprinciperna.

Slutligen måste man även ta ställning till hur bortdragandet av den- na bruttoproduktion skall påverka kostnadsstrukturen för de olika än— damålsgrupperna. Här stöter man på ett intressant problem där den lösning som använts vid arbetet med LU-modellen inneburit att en an— nan korrektion företagits än den som görs inom NR-systemet. I detta tar man inte ställning till hur kostnadsstrukturen påverkas av subtrak- tionen av bruttoproduktionen utan detta görs från hela summan.2 I LU- modellen har på grund av den använda modellkonstruktionen detta förfaringssätt inte kunnat accepteras utan denna korrektion har fått utföras för varje kostnadsslag för sig.

Vid den genomgång som då gjordes av de olika bruttoproduktions- posterna visade det sig att dessa till en viss del utgörs av hyresinkoms- ter. För staten uppgår dessa till icke fullt 20 % (42 av sammanlagt 245 milj.) och för kommunerna till drygt en fjärdedel (234 av 887 milj.) av den totala bruttoproduktionen 1968 räknad i 1959 års priser.

Dessa inkomster synes till största delen komma från uthyrning av personalbostäder vid vård- och utbildningsanstalter men gäller även t. ex. kommunal uthyrning av kontors-. samlings- och utställningslo- kaler. Det principiellt intressanta med dessa intäkter är att de — om man accepterar att de har en struktur som är i stort sett densamma som gäller för sektorerna »Bostads- och övrig fastighetsförvaltning» — innehåller en ersättning även till byggnadskapitalet. Men enligt de prin- ciper som gäller för redovisningen av den offentliga konsumtionen så förekommer där inget driftsöverskott utan den enda kapitalpost som numera förekommer där är avskrivningarna. Thehöwr måhända påpekas att såväl de statliga som kommunala affärs- verken redan från början ligger utanför den ifrågavarande redovisningen för den offentliga verksamheten.

” Detta framgår bl. a. av tabellen 8 a i Statistiska Meddelanden Serie N 1971: 11. Nationalräkenskaper 1950—1969.

Om dessa hyresinkomster -— och eventuellt även någon av de andra formerna av bruttoproduktion — skulle innehålla kapitalinkomster och om man för att erhålla en uppskattning av den offentliga konsumtionen subtraherar belopp som innehåller dessa kapitalinkomster från myndig- heternas totala resursförbrukning så kommer man att göra en under- skattning av den offentliga konsumtionens storlek och således även av BNP.

Ett försök att korrigera för detta har gjorts i samband med arbetet med LU-modellen. Med ledning av den inputstruktur som redovisats i närmast motsvarande delar av sektorräkenskaperna — för hyresinkoms- terna t. ex. sektorn »Bostads- och övrig fastighetsförvaltning» — har an- delen kapitalinkomster exklusive avskrivningar uppskattats. Dessa har inte i motsats till vad som gäller för nationalräkenskaperna — subtra- herats från den ursprungliga uppskattningen av myndigheternas aktivi- vet vilket leder till att LU-modellens uppskattning av den totala offent- liga konsumtionen utav detta skäl mot slutet av observationsperioden överstiger NR:s med ca 250 milj. kr.

04 Detaljgenomgång av de statliga konsumtionsberäkningarna Gemensamt för den statliga konsumtionen

Uppgifterna om löpande förbrukning, reparationer och underhåll, löner, arbetsgivareavgifter och indirekta skatter fördelade på konsumtionsän- damål har hämtats från NR:s primärmaterial som det förelåg våren och sommaren 1970.

Av de uppgifter för hyror som ingick i NR:s material om bruttopro- duktionen medtogs i LU-beräkningarna endast 25 % av hyrorna för bostäder och 13 % av hyrorna för andra lokaler. Fördelningen av brut- toproduktionen på ändamål gjordes med hjälp av budgetredovisningen (Inkomster på driftbudgeten). För vissa delar av bruttoproduktionen exklusive hyror kunde denna fördelning erhållas direkt för varje bud- getår. Detta gäller

Lotstjänster

Fyr- och båkmedel Avgifter från luftfartsverket till SMHI Inkomster från övnings- och skjutfält

Fördelningen för övriga delar gjordes med hjälp av en fast fördel— . ningsnyckel som uppskattades på grundval av en genomgång av redo- visningsmaterialet från 1968/ 69. Därvid uppskattades 26,3 % falla på undervisning och forskning, 6,4 % på rätts- och polisväsen och 67,3 % på övrigsektorn.

Fördelning av den löpande förbrukningen på levererande sektor.

Av det material som hämtades från NR-beräkningarna kunde uppgif- terna om byggnadsreparationerna och byggnadsunderhållet användas

som en direkt information om levererande sektor, eftersom dessa upp- gifter även ingår i NR:s beräkningar av outputen från sektor 11, Bygg- nadsverksamhet. Detta förfaringssätt kunde användas för samtliga ända- målssektorer. Vissa informationer om maskinreparationer kunde använ- das på samma sätt, varvid förutsattes att dessa i sin helhet levererats från sektor 9.

Försvaret. Uppgifterna om matkonsumtionen hämtades från NR:s beräkningar av den privata konsumtionen. I motsats till NR har LU- modellen betraktat detta som en del av den offentliga konsumtionen. Beloppet fördelades på de levererande sektorerna 1 och 4 enligt 1957 års IO-undersökning. Någon jämförelse med 1964 års undersökning kunde ej göras eftersom man där behandlat denna kostnadspost som en del av den privata konsumtionen.

Leveranserna från sektor 3 uppskattades som en konstant andel av den totala, löpande förbrukningen enligt 1964 års IO-undersökning. Samma förfaringssätt tillämpades även i fråga om leveranserna från sektorerna 6 och 10. Beklädnadsleveranserna (sektor 5) uppskattades med hjälp av NR:s beräkningar av motsvarande post i den privata konsumtionen. I likhet med vad som gällde för matförbrukningen har även beklädnadskonsumtionen inom det militära ansetts tillhöra den offentliga konsumtionen.

Inköpen av bränslen (sektor 7) beräknades med hjälp av en trend- mässig utveckling konstruerad med utgångspunkt i 1957 och 1964 års IO-undersökningar.

Sektor 13 uppskattades som en konstant andel av den totala löpande förbrukningen enligt 1964 års undersökning dock med korrektion för de posttjänster varom fanns direktinformation.

Leveranserna från sektor 15 uppskattades med utgångspunkt ifrån en jämförelse mellan 1957 och 1964 års undersökningar varvid den observerade förändringen i åtgångstal extrapolerades linjärt fram till observationsperiodens slut.

Leveranserna från sektor 9 kunde därefter — sedan hänsyn tagits till maskinreparationerna — residualberäknas. De avstämningar som kunde göras mot andra informationer om exempelvis maskinleveranserna till försvaret visade att denna metod gav ganska gott resultat.

Den bruttoproduktion som förekommer inom sektorn härrör i huvud- sak från jordbruksrörelse och skogsavverkningar vid övnings- och skjut- fält. Vid korrektionen av inputstrukturen har därvid förutsatts att den- na verksamhet har samma struktur som ett genomsnitt av jordbruks- och skogsbrukssektorerna enligt redovisningen i appendix B.

Samtliga övriga ändamål. Med undantag för posten reparationer och underhåll är fördelningen på levererande sektorer gjord helt i enlighet med 1964 års IO-undersökning.

I fråga om korrektionen för bruttoproduktion gjordes den så att för rätts- och polisväsende subtraherades 50 % från lönerna och 50 % från varuinsatsen, varvid denna fördelades på samma sätt som gällde för hela sektorn, för alla övriga användningar ansågs bruttoproduktionen ha samma insatsstruktur som verksamheten inom respektive ändamål.

De återstående delarna av hyresinkomsterna ansågs till 20 % svara mot leveranser från sektor 10 och 80 % från sektor 11.

C.5 Detaljgenomgång av de kommunala konsumtionsberäkningarna Gemensamt för »den kommunala konsumtionen

I likhet med den statliga sektorn har även här NR:s beräkningar av den löpande förbrukningen av varor och tjänster, reparationer och under- håll, löner, avskrivningar och indirekta skatter fördelade på olika kon- sumtionsändamål använts.

Bruttoproduktionen exklusive hyror fördelades på ändamål enligt en konstanthållen fördelningsnyckel som erhållits på grundval av en spe- cialbearbetning av 1968 års preliminära räkenskaper för kommunerna. NR:s beräkningar av hyresinkomsterna reducerades med samma pro- centtal som användes i fråga om den statliga sektorn.

Fördelning av den löpande förbrukningen på levererande sektor

I likhet med vad som gällde för den statliga sektorn kunde uppgifterna om de ändamålsfördelade reparationerna och underhållet användas som en direkt uppskattning av leveranserna till den kommunala konsum- tionen från hela sektor 11 samt från reparationsdelen av sektor 9.

Rätts- och polisväsende. I princip har strukturen för denna sektor uppskattats med hjälp av 1964 års undersökning. Här har dock stora korrektioner fått företagas med hänsyn till att polisväsendet förstatliga- des 1965. De återstående delarna av denna sektor består numera i stort sett endast av brandförsvar och därtill hörande aktiviteter. Insatsstruk- turen för denna återstående del har fått uppskattas med hjälp utav spe- cialundersökningar för ett urval av de större kommunerna. '

Undervisning. Uppgifterna om kostnaden för skolmat hämtades från Kommunernas Finanser 1964—1967. Den summa som därvid erhölls fördelades på sektorerna 1 (12 %) och 4 (88 %). Denna procentuella fördelning hölls konstant på grund utav att 1957 och 1964 års under- sökningar båda hade givit praktiskt taget identiska resultat. Uppgifter-, na om förbrukningen av bränslen och lyse hämtades likaledes ur Kom- munernas Finanser för dessa år. Den totala summan fördelades på sek- torerna 7 och 10 med ledning av uppskattade andelsförskjutningar enligt 1957 och 1964 års undersökningar. Uppgifterna om insatserna från transportsektorn (Skolskjutsar och liknande) kunde ävenledes hämtas direkt från Kommunernas Finanser.

Leveranserna från de återstående delarna av produktionssystemet för- delades enligt 1964 års undersökning.

Hälsovård. Uppgifterna om matkostnaderna hämtades från 1964 års IO-undersökning. Efter korrigering för prisförändringar jämfördes den- na med 1957 års undersökning, varvid framkom att volymsutvecklingen mellan dessa år varit praktiskt taget oförändrad. Fördelningen på de levererande sektorerna 1 och 4 skedde med utgångspunkt ifrån obser- verbara andelsförskjutningar mellan 1957 och 1964. Uppgifterna om bränslen och lyse hämtades från Kommunernas Finanser för åren 1964— 1967. Observationen för 1963 liksom fördelningen mellan sektorerna 7 och 10 gjordes med utgångspunkt i en jämförelse mellan resultaten i detta avseende från 1957 och 1964 års undersökningar.

Fördelningen på övriga sektorer exklusive byggnadssektorn gjordes enligt 1964 års undersökning.

Socialvården. Från Kommunernas Finanser hämtades uppgifter om utgifterna för bränslen och lyse för åren 1964—67. Fördelningen på sek- torerna 7 och 10 skedde med ledning av 1964 års undersökning vilken även låg till grund för fördelningen av den övriga insatsen.

Väg- och gatuväsende. Uppgifter om förbrukningen av bränslen och lyse hämtades i likhet med tidigare från Kommunernas Finanser. För- delningen av dessa utgifter på sektorerna 7 och 10 skedde med ledning av 1964 års undersökning vilken även fick användas för att fördela hela den återstående delen av den löpande förbrukningen.

Övrigt. Med undantag för reparations- och underhållsposten fördela- des denna helt i enlighet med 1964 års undersökning.

Bruttoproduktionen exklusive hyror ansågs i fråga om hälsovård och undervisning i huvudsak bestå utav försäljning av måltider. Med hän- syn till detta korrigerades dessa ändamålssektorer med restaurangbran- schens insatsstruktur. 50 % av bruttoproduktionen subtraherades från lönerna och 50 % från den löpande förbrukningen varvid denna för- delades på sektorerna 1 och 4 på samma sätt som gällt för restaurang- verksamheten.

I övriga fall har korrektionen för bruttoproduktionen skett propor- tionellt mot respektive ändamålssektors inputstruktur.

C.6 Detaljresultat och prognoser

I de följande tabellerna C: 1—13 redovisas resultaten av de beräkningar av den offentliga konsumtionen och dess fördelning på ändamål som utförts i anslutning till 1970 års långtidsutredning. AV utrymmesskäl har endast åren 1963, 1965 och 1968 kunnat redovisas, men uppgifter föreligger även för mellanliggande år. En jämförelse med de officiella NR—beräkningarna visar att LU-uppskattningarna ligger något högre. Orsakerna till denna skillnad har redan berörts: dels har den militära mat- och beklädnadskonsumtionen inräknats i offentlig konsumtion, dels har LU-modellen använt en annan korrektion för bruttoproduk- tionen.

I de därpå följande tabellerna C: 14 och 15 redovisas prognoserna för insatsstrukturens förändringar fram till och med 1975. Vid tolk- ningen av dessa tabeller bör ihågkommas att de inte i alla delar bygger på en analys av de material som presenterats i tabellerna C: 1—13. Så- som redan tidigare framhölls bygger dessa tabeller på den faktiska in- stitutionella tillhörigheten som gällt de olika myndigheterna under ob- servationsperioden. Vid den analys som gjorts i samband med prognos- arbetet har en korrigering av detta observationsmaterial företagits så att »huvudmannaskapsfördelningen>> konstanthållits under perioden.

1963 1965 1968

Total offentlig konsumtion 3 390 3 495 3 553 Därav: Löner och arbetsgivaravgifter 1 001 974 958 Avskrivningar 44 46 52 Inköp av varor och tjänster 2 345 2 475 2 543

Från sektor 1 8 8 8

3 3 3 3 4 62 61 58 5 61 65 81 6 4 5 5 7 91 95 87 9 1 727 1 768 1 782 10 42 52 57 11 158 168 186 13 67 75 76 15 122 175 200

Tabell C: 2. Statlig konsumtion: Rätts- och polisväsen. Milj. kr. 1959 års priser. 1963 1965 1968 Total offentlig konsumtion 222 456 552 Därav: Löner och arbetsgivaravgifter 155 341 388 Avskrivningar 11 18 32 Inköp av varor och tjänster 56 97 132 Från sektor 1 1 2 2 3 1 2 2 4 8 14 20 5 3 6 7 6 2 3 5 7 9 17 22 9 14 25 35 10 2 2 3 11 4 4 5 13 10 18 26 1 5 2 4 5

Tabell C: 3. Statlig konsumtion: Undervisning och forskning. Milj. kr. 1959 års priser.

1963 1965 1968 Total offentlig konsumtion 823 930 839 Därav: Löner och arbetsgivaravgifter 704 752 577 Avskrivningar 32 42 62 Inköp av varor och tjänster 87 136 200 Från sektor 1 2 2 —— 3 1 1 2 4 7 9 — 5 1 1 2 6 3 6 9 7 5 8 13 9 11 17 29 10 11 18 29 11 2 4 —— 13 22 35 58 15 22 35 58 SOU 1971: 70 229

Tabell C: 4. Statlig konsumtion: Hälso- och sjukvård. Milj. kr. 1959 års priser.

1963 1965 1968 Total offentlig konsumtion 423 437 217 Därav: Löner och arbetsgivaravgifter 307 303 142 Avskrivningar 19 21 25 Inköp av varor och tjänster 97 113 50 Från sektor 1 7 8 1 3 _ _ _ 4 41 47 5 5 1 1 1 6 1 1 1 7 3 4 3 9 19 24 20 10 2 2 2 11 11 11 4 13 6 7 6 15 6 8 7

Tabell C: 5. Statlig konsumtion: Socialvård och socialförsäkring. Milj. kr. 1959 års priser.

1963 1965 1968 Total offentlig konsumtion 263 285 340 Därav: Löner och arbetsgivaravgifter 117 193 228 Avskrivningar 6 8 7 Inköp av varor och tjänster 80 84 105 Från sektor 1 1 1 1 3 _ _ _ 4 5 4 5 5 3 3 4 6 9 9 12 7 6 7 8 9 21 23 29 10 7 7 9 11 2 2 2 13 17 18 23 15 9 10 12

Tabell C: 6. Statlig konsumtion: Väg- och gatuförvaltning. Milj. kr. 1959 års priser.

1963 1965 1968 Total offentlig konsumtion 334 363 385 Därav: Löner och arbetsgivaravgifter 44 53 48 Avskrivningar 2 2 2 Inköp av varor och tjänster 288 308 335 Från sektor 1 — 3 4 6 11 4 _ 5 _ _ __ 6 _ _ _ 7 l 1 1 9 1 1 2 10 — — —— 11 280 298 319 13 1 1 1 15 1 1 1

1963 1965 1968

Total offentlig konsumtion 939 1 089 1 272 Därav: Löner och arbetsgivaravgifter 618 705 769 Avskrivningar 22 26 29 Inköp av varor och tjänster 299 358 474

Från sektor 1 — —— ——

3 2 2 2

4 _ _ _

5 2 2 2 6 5 6 8 7 14 17 22 9 53 65 84 10 2 3 4 11 18 21 34 13 159 190 249 15 44 52 69

Tabell C: 8. Kommunal konsumtion: Rätts- och polisväsen. Milj. kr. 1959 års priser.

1963 1965 1968 Total offentlig konsumtion 509 145 171 Därav: Löner och arbetsgivaravgifter 443 105 102 Avskrivningar 13 10 13 Inköp av varor och tjänster 53 30 56 Från sektor 1 —— — — 3 _ _ _ 4 _ _ _ 5 _ _ _ 6 6 3 7 7 1 —— 1 9 21 13 17 10 1 —— 1 11 3 2 3 13 11 6 14 15 10 6 13

Tabell C: 9. Kommunal konsumtion: Undervisning och forskning. Milj. kr. 1959 års priser.

1963 1965 1968

Total offentlig konsumtion 2 304 2 521 3 383 Därav: Löner och arbetsgivaravgifter 1 564 1 642 2 133 Avskrivningar 149 172 211 Inköp av varor och tjänster 591 707 1 039

Från sektor 1 15 18 19

3 1 1 1 4 121 135 158 5 7 9 15 6 24 32 52 7 42 54 89 9 191 242 363 10 28 37 61 11 62 51 70 13 51 65 107 15 49 63 104

Tabell C: 10. Kommunal konsumtion: Hälso- och sjukvård. Milj. kr. 1959 års priser.

1963 1965 1968

Total offentlig konsumtion 1 931 2 214 3 186 Därav: Löner och arbetsgivaravgifter 1 277 1 419 1 960 Avskrivningar 88 101 140 Inköp av varor och tjänster 566 694 1 086

Från sektor 1 14 14 26

3 2 2 3 4 62 60 107 5 4 5 8 6 25 34 53 7 28 37 58 9 186 226 341 10 18 24 38 11 24 19 25 13 38 51 79 15 165 222 348

Tabell C: 11. Kommunal konsumtion: Socialvård. Milj. kr. 1959 års priser.

1963 1965 1968

Total offentlig konsumtion 798 853 1 196 Därav: Löner och arbetsgivaravgifter 461 565 754 Avskrivningar 29 34 43 Inköp av varor och tjänster 308 254 399

Från sektor 1 4 4 5

3 1 1 2 4 52 58 71 5 10 8 l 3 6 19 14 24 7 22 16 28 9 68 52 81 10 22 15 27 1 1 1 1 1 1 20 13 30 23 39 15 69 52 89

Tabell C:12. Kommunal konsumtion: Väg- och gatuförvaltning. Milj. kr. 1959 års priser.

1 963 1 965 1968 Total offentlig konsumtion 295 267 313 Därav: Löner och arbetsgivaravgifter 54 46 54 Avskrivningar — — — Inköp av varor och tjänster 241 221 259 Från sektor 1 — — —— 3 12 1 3 1 3 4 _ _ _ 5 1 1 1 6 1 1 1 7 1 1 12 1 2 9 14 1 6 1 7 10 1 1 2 1 1 120 87 1 19 13 54 59 62 15 27 31 32

1963 1965 1968

Total offentlig konsumtion 1 330 1 613 1 553 Därav: Löner och arbetsgivaravgifter 547 563 563 Avskrivningar 56 64 81 Inköp av varor och tjänster 727 986 909

Från sektor ] 1 1 2

3 18 24 21 4 4 4 5 5 9 13 l 1 6 27 37 33 7 58 79 70 9 124 165 148 10 168 227 200 11 86 123 140 13 61 82 73 15 171 231 206

& Tabell C: 14. Koefiicienter för den löpande förbrukningen inkl. reparationer och underhåll inom de statliga sektorerna 1968 och 1975. Andelar av den "> totala konsumtionen i fasta priser.

Sektor Försvar Rätts- och Undervisning Hälsovård Socialvård Väg- och gatu- Övrigt polisväsen förvaltning

1968 1975 1968 1975 1968 1975 1968 1975 1968 1975 1968 1975 1968 1975

0,002 0,002 0.004 0,003 _— —— 0,005 0,004 0,003 0,002 —— — — — 0,001 0,001 0,004 0,003 0,002 0,002 — — — — 0,029 0,051 0,002 0,002 0,016 0,015 0,03 6 0,043 — —— 0,023 0,025 0,015 0,015 — — — —

0,023 0,024 0,013 0,016 0,002 0,002 0,005 0,004 0,012 0,012 — — 0,002 0,002 0,002 0,002 0,009 0,010 0,011 0,014 0,005 0,004 0,035 0,037 — — 0,006 0,007 0,024 0,020 0,040 0,046 0,015 0,022 0,014 0,014 0,024 0,024 0,003 0,003 0,017 0,020

_Nmsl'lnkotxooox

0,502 0,499 0,063 0,079 0,035 0,05 5 0,092 0,092 0,085 0,090 0,005 0,005 0,066 0,074 10 0,017 0,022 0,005 0,005 0,03 5 0,055 0,009 0,010 0,026 0,027 — ——- 0,003 0,003 11 0,052 0,061 0,009 0,010 — —— 0,018 0,018 0,006 0,005 0,829 0,807 0,027 0,038 13 0,02] 0,022 0,047 0,055 0,069 0,105 0,028 0,028 0,068 0,068 0,002 0,002 0,196 0,213 15 0.056 0,070 0_,009 0,010 0,069 0,105 0,032 0,032 0,035 0,037 0,002 0,002 0,054 0,061 Summa 0,716 0.738 0,239 0,280 0,238 0,360 0,231 0,231 0,309 0,317 0,870 0,870 0,373 0,420

Tabell C: 15. Koefficienter för den löpande förbrukningen

den totala konsumtionen i fasta priser.

inkl. reparationer och underhåll inom de kommunala sektorerna 1968 och 1975. Andelar av

Sektor

Rätts- och polisväsen

Undervisning

Hälsovård Socialvård

Väg— och gatu-

förvaltning

Övrigt

1968 1975 1968 1975 1968 1975 1968 1975 1968 1975 1968 1975

_vamsohwoxo !—

_! '—

valn l—(F'lv—tv—1

Summa

0,006 0,047 0,004 0,01 5 0,026 0.107 0,01 8 0,021 0,032 0,031 0,307 0,004 0,042 0,005 0,024 0,035 0,137 0,025 0,015 0,041 0,040 0,368 0,008 0,001 0,034 0,003 0,017 0,018 0,107 0,012 0,008 0,025 0,109 0,342 0,008 0,001 0,032 0,003 0,020 0,023 0,127 0,016 0,009 0,032 0,133 0,404 0,004 0,002 0,059 0,01 1 0,020 0,023 0,068 0,023 0,017 0,033 0,074 0,334 0,004 0,001 0,054 0,010 0,018 0,021 0,061 0,020 0,015 0,029 0,067 0, 300

0,041 0,003 0,003 0,038 0,055 0,007 0.381 0,198 0,102 0,828 0,041 0,003 0,003 0,038 0,055 0,007 0,381 0,198 0,102 0,828 0,001

0,014 0,003 0,007 0,021 0,045 0,095 0,129 0,090 0,047 0,133 0,585

0,001

0,01 5 0,004 0,008 0,023 0,049

0,104 0,141 0,098 0,051 0,146 0,640

Statens offentliga utredningar 1971

Kronologisk förteckning

_l

m *I?) m_s (om

.Arbetskraftsresurserna 1965—1990.

. Europeisk

. Europeisk

. Europeisk

. Europeisk

. Valutareserven

. SOU 71. Handbok för det officiella utredningstryc- ket. Beckman. Fi . Post- och Inrikes'Tldningar. Norstedt & Söner. Ju. . Veterinärdistriktsindelningen, m m. Svenska Re- produktions AB. Jo. Kommmunala val. Esselte. C. . Svensk industri under 70-talet med utblick mot 80- talet. Bilaga 2. Esselte. Fi. Ny sjömanslag. Esselte. K. .Flnansiella tillväxtaspekter 1960—19753 1970 års långtidsutredning. Bilaga 4. Esselte. Fl. 1970 års tidsutredning. Bilaga 1. Esselte. Fi.

lang-

. Större företags offentliga redovisning. Esselte. Fi. . Snatteri. Berlingske Boktryckeriet, Lund. Ju. . Ett nytt bilregister. Göteborgs Offsetryckeri AB. K. . Miljövården i Sverige under 70-telet. 1970 års lång- tidsutredning. Bilaga 8. Esselte. Fi. .Utvecklingstendenser inom offentlig sektor. 1970 års långtidsutredning. Bilaga 6. Esselte. Fi. . Varuhandeln fram till 1975. 1970 års långtidsutred- ning. Bila a 3. Esselte. Fi. .Förslag til aktiebolagslag m.m. Tryckeribolaget. Ju. . Regional utveckling och planering. 1970 års läng- tidsutredning. Bilaga 7. Esselte. Fr.

. Malm — Jord — Vatten. Svenska Reproduktions AB. I. . Mått och vikt. Norstedt & Söner. Fi. . Familjepensionsfragor m.m. Berlingske Boktryc-

keriet, Lund. 8.

överenskommelse om internationell transport av farligt gods på väg. (ADR) Betänkande I. Norstedt & Söner. K

överenskommelse om internationell transport av farligt gods på väg. (ADR) Bilaga A. Norstedt & Söner. K.

överenskommelse om internationell transport av farligt gods på väg. (ADR) Bilaga B. Norstedt & Söner. K

överenskommelse om internationell transport av farligt gods på väg. (ADR) Register m.m. Norstedt & Söner. K . Vuxenpedagogisk forskning och utbildning.

Berlingske Boklryckeriet, Lund. U.

. Boendeservice 3. Kommunstudien. Esselte. ln. . Boendeservice 4. Projektstudien. Esselte. ln. . Boendeservice 5. Totalkostnadsstudien. Esselte. ln. .Boendeservice 6. Strukturstudien. Esselte. ln. . Kyrkan kostar. Göteborgs Offsettryckeri AB. U. . Sjömanspension. Göteborgs Offsettryckeri AB. K. . Den svenska betalningsbalansstatistiken. Esselte. Fi.

och utrikeshandelns finansiella struktur. Bilaga till Den svenska betalningsbalans- statistiken. Esselte. Fi. . Frl affärstid. Göteborgs Offsettryckeri AB. H. . Lastbil och Taxi. Beckman. K. . Den fria rörligheten för personer inom EEC.

Esselte. ln. . Produktionsresurser för tv och radio i utbildning-

en. Esselte. U

.Lärarnas arbete. Bilaga II..

.Plan och prognos. . Konsumentpolitik-riktlinjer och organisation.

Tryckeribolaget. H . Särskilda tandvårdeanordningar för vissa patient-

grupper. Göteborgs Offsettryckeri AB S . Den svenska köpkraftsfördelningen 1967: Berlings-

ke Boktryckeriet. Lund. in. . Export och import 1971—1975. 1970 års långtidsut-

redning. Bilaga 5. Esselte. Fi.

. Ny domslolsadministration. Göteborgs Offsettryc- keri AB. Ju. . Försäkring och annat kontant stöd vid arbetslöshet.

Esselte. ln. . Arbetskraftens sturktur och dimensioner. Esselte. n. . |Bilagor till KSA-utrednlngens betänkande. Esselte. n. . Utsökningsrätt Xl. Norstedt & Söner. Ju. . Teknisk översyn av kapitalbeskattningen. Norstedt

& Söner. Fi. . Psykologiska urvalsmetoder inom statsförvaltning-

en. Göteborgs Offsettryckeri AB. Fi. . Personurval med hjälp av psyko'ÄSESkå undersök- ningar. Götebor s Offsettryckeri . Un & lagöverträ are |. Esselte. Ju. . Rä dningstjänst. Göteborgs Offsettryckeri AB. C. .lnvandrarutredningen |. | Göteborgs Offsettryckeri n . Byggaridets industrialisering. Beckman. ln. . Lärarnas arbete. En statistisk arbetstidsstudie.

Göteborgs Offsettryckeri AB. U . Lärarnas arbete. Bilaga |. Tekniska rapporter.

Göteborgs Offsettryckeri AB . Tabeller. Göteborgs Offsettryckeri AB. U. . Handräckning inom försvaret. Esselte. Fö. . Utbildning av vissa värnpliktiga | stabstjänst.

Esselte. Fö. . Rätten till abort. Göteborgs Offsettryckeri AB. Ju. . Högsta domstolens kansli. Göteborgs Offsettryckeri

Ju

. Universitetsstudier utan examen. Göteborgs Offset- tryckeri AB. U. . Val av utBiIdning och yrke. Göteborgs Offsettryc- keri AB

.Högre utbildning och arbetsmarknad. Göteborgs

Offsettryckeri AB. U. . Vintersjöfart. Beckman. K. . Sanering l. Esselte. in. . Sanering Il. Bilagor. Esselte. ln. . Mellanölstrågan. Göteborgs Offsettryckeri AB. Fi. . Ränteomfördelning och vinstutdelning. Göteborgs

Offsettryckeri AB. In. . Läkartjänster. Göteborgs Offsettryckeri AB. 8. . Näringspolitiken — ny verksorganisation.

Göteborgs Offsettryckeri AB. H. 1970 års långtidsutredning. Bilaga 9. Esselte. Fi.

Anm. Om särskild tryckort ej anges är tryckorten Stockholm.

Statens offentliga utredningar 1971

Systematisk förteckning

Justltledepartementet

Post- och inrikes Tidningar. [2] Snatteri. [10] Förslag till aktiebolagslag m.m. [15] Ny domstolsadministration. [41] Utsökningsrätt Xl. [45] Unga lagöverträdare I. [49] Rätten till abort. [58] Högsta domstolens kansli. [59]

Socialdepartementet

Familjepensionsfrägor m.m. [19]

Särsklilda tandvardsanordningar för vissa patientgrup- per. 38]

Läkartjänster. [68]

Försvarsdepartementet

Utredningen om handräckningsvärnpliktiga. 1. Hand- räckning inom försvaret. [56] 2. Utbildning av vissa värnpliktiga i stabstjänst. [57]

Kommunlkationsdepartementet

Ny sjömanslag. [6] Ett nytt bilregister. [11] Utredningen angående befordran av farligt gods på väg m.m. 1. Europeisk överenskommelse om interna- tionell transport av farligt gods på väg. (ADR) Betän- kande I. [20] 2. Europeisk överenskommelse om inter- nationell transport av farligt gods på väg. (ADR) Bila- ga A. [21] 3. Europeisk överenskommelse om interna- tionell transport av farligt gods på väg. (ADR) Bilaga B. [22] 4. Europeisk överenskommelse om internatio- nell transport av farligt gods på väg. (ADR) Register m.m. [23] , Sjömanspension. [30]

Lastbil och Taxi. [34]

Vintersjöfart. [63]

Finansdepartementet SOU 71. Handbok för det officiella utredningstrycket. 1 i

1970 års långtidsutredning. 1. Svensk industri un- der 70-talet med utblick mot BO—talet. Bilaga 2. [5] 2. Finansiella tillväxtaspekter 1960—1975. Bilaga 4. [7] 3. Arbetskraftsresurserna 1965—1990. Bilaga 1. [8] 4. Miljövärden i Sverige under 70-talet. Bilaga B. [12 5. Utvecklingstendenser inom offentlig sektor. Bila- ga 6. [13] 6. Varuhandeln fram till 1975. Bilaga 3. [14] 7. Regional utveckling och planering. Bilaga 7. [161 8. Export och import 1971—1975. Bilaga 5. [40] 9. Plan och prognos. 1970 års långtidsutredning. Bilaga 9. [70] Större företags offentliga redovisning. [9] Mått och vikt. [18] Betalningsbalansutredningen. 1. Den svenska betal- ningsbalansstatistiken. [31] 2. Valutareserven och ut- rikeshandelns finansiella struktur. Bilaga. [32]

Teknisk översyn av kapitalbeskattningen. [46] Testutredningen. 1. Psykologiska urvalsmetoder inom statsförvaltningen. [47] 2. Personurval med hjälp av psykologiska undersökningar. [48] Mellanölsfrägan. [66]

Utbildningsdepartementet

Vuxenpedagogisk forskning och utbildning. [24] Kyrkan kostar. [29 Produktionsresurser för tv och radio i utbildningen. 36] Utredningen rörande lärarnas arbetsförhållanden. 1. Lärarnas arbete. En statistisk arbetstidsstudie [53] 2. Lärarnas arbete. Bilaga |. Tekniska rapporter. [54] 3. Lärarnas arbete. Bilaga ll. Tabeller. [55] 1968 års utbildningsutredning. 1. Universitetsstudier utan examen. [60] 2. Val av utbildning och yrke. [61] 3. Högre utbildning och arbetsmarknad. [62]

Jordbruksdeparfementet Veterinärdistriktsindelningen, m m. [3]

Handelsdepartementet

Fri affärstid. [33] Konsumentpolitik — riktlinjer och organisation. [37] Näringspolitiken — ny verksorganisation. [69]

Inrikesdepartementet

Servicekommittén. 1. Boendeservice 3. Kommunstu— dien. [25] 2. Boendeservice 4. Projektstudien. [26] 3. Boendeservice 5. Totalkostnadsstudien. [27] 4. Boende- service 6. Strukturstudien. [28] Den fria rörligheten för personer inom EEC. [35] Den svenska köpkraftsfördelningen 1967. [39] KSA—utredningen. 1. Försäkring och annat kontant stöd vid arbetslöshet. [42] 2. Arbetskraftens struktur och di- mensioner. [43] 3. Bilagor till KSA-utredningens betän- kande. [44] lnvandrarutredningen I. [51] Byggandets industrialisering. [52] Saneringsutredningen. 1. Sanering |. [64] 2. Sanering ll. Bilagor [65] Rånteornrördelning. och vinstutdelning. [67]

Civildepartementet

Kommunala val. [4] Räddningstjänst. [50]

lndustridepartementet Malm — Jord — Vatten. [17]

Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningar» nas nummer i den kronologiska förteckningen.

Nordisk udredningsserie (Nu) 1971

Kronologisk förteckning

_. . Forskning med relation till utbildning för ålders- klasserna 16—19 är. . Harmonisering av matematikundervisningen i ars- kurs 1—6 i de nordiska länderna. .Konsument- och marknadsföringsfrågor. . Nordiska transportproblem. . Nordiska ministerrådets arbetsformer.

man: N

KUNGL.mBL

” "'v- JAFT1

Allmänna Förlaget