SOU 1972:29
Konsumentupplysning om försäkringar
Till Statsrådet och chefen för handelsdepartementet
Frågan om konsumentupplysning om försäk— ringar har bl.a. behandlats av 1958 års försäkringssakkunniga i deras betänkande ”Översyn av lagen om försäkringsrörelse” (SOU 1960:11) och har senast aktualiserats år 1967 i två likalydande riksdagsmotioner (1967 11: 751, 1967 1:597). I dessa hemställ- des om en utredning syftande till en effektiv och opartisk konsumentupplysning på för- säkringsväsendets område. I ett remissyttran— de över motionerna meddelade statens kon- sumentråd att det tillsatt en kommitté för att utreda frågan om konsumentupplysning beträffande försäkringstjänster. Enligt ban- koutskottets utlåtande var därmed det sak- liga syftet med motionärernas hemställan redan tillgodosett.
[ maj 1966 hemställde försäkringsbran- schen till statens konsumentråd om en utred- ning rörande konsumentupplysning om för- säkringar. Redan dessförinnan hade vissa kontakter etablerats mellan rådet och bran- schen i denna fråga. I oktober 1966 inbjöd statens konsumentråd Folksam, försäkrings- inspektionen samt Svenska Försäkringsbo- lags Riksförbund att medverka i en sådan utredning. Omkring årsskiftet 1966/67 var kommitténs sammansättning klar. Utred- ningen påbörjade sitt arbete våren 1967 och antog namnet statens konsumentråds försäk- ringsutredning.
Konsumentrådets direktiv till utredningen innebar att den skulle arbeta med informa- tionsfrågor, och för övrigt lämnade rådet utredningen frihet att själv utarbeta mer detaljerade riktlinjer för sitt arbete. Utred- ningen presenterade sin syn på arbetsinrikt-
ningen i en promemoria, vars innehåll god- kändes av rådet. Utredningens syfte angavs vara att undersöka behovet av och förutsätt— ningarna för konsumentupplysning om för- säkring.
Utredningens ledamöter har varit civil- ekonom Stina Engström (ordförande), sta- tens konsumentråd, avdelningsdirektör Christer Bergman, statens konsumentråd, av— delningschef Kai Blomqvist, Folksam, t.f. avdelningsdirektör Lennart Elfverson, för- säkringsinspektionen, direktör Erik Lund- berg, Svenska Försäkringsbolags Riksför- bund, direktör Richard Schönmeyr, Svenska Försäkringsbolags Riksförbund, samt lze forskningssekreterare Ursula Wallberg, sta- tens konsumentråd.
Som statistisk expert med uppgift att kontrollera att i betänkandet lämnade upp- gifter överensstämmer med den offentliga försäkringsstatistiken (”Enskilda försäkrings- anstalter”) har avdelningsdirektör Karin von Willebrand, försäkringsinspektionen, biträtt utredningen. Med projekt rörande systemut- veckling för datoriserad behovsanalys gällan- de dödsfallsförs'a'kring har utredningen bi— trätts av systemman Peter Sauer.
Sekretariatet har bestått av fil. kand. Ingvar Lundberg (maj 1967—januari 1968), civilekonom Margit Lidén (maj 1967— september 1967), civilekonom Bo Kuritzén (oktober 1967—maj 1969), fil. kand. Mari- anne Wiktorin (fr. o. m. april 1969) och 1:e byråsekreterare Hans Jeleby (biträdande sek- reterare fr. o. m. juni 1971).
Utredningen har nu slutfört och till kon- sumentrådet överlämnat sitt arbete.
Konsumentrådet får härmed, utan att ha tagit ställning till utredningens förslag, över- lämna utredningens betänkande.
Stockholm den 17 maj 1972
Sture Palm
Christer Bergman
Till statens konsumentråd
Den av statens konsumentråd tillsatta försäk- ringsutredningen får härmed överlämna redo- görelse för sitt arbete i form av bifogade betänkande.
Målet för utredningens arbete har varit att utarbeta förslag till åtgärder som syftar till att, med utgångspunkt i vad marknaden tillhandahåller, förbättra hushållens möjlig- heter att med rimlig insats av tid och intresse skaffa ett väl avvägt försäkringsskydd samt att på ett tillfredsställande sätt utnyttja det försäkringsskydd de har.
Utredningen bygger i huvudsak på befint- ligt material och befintliga undersökningar av varierande omfattning och tillförlitlighet. Därutöver har utredningen dels insamlat det informationsmaterial som försäkringsbolagen tillhandahåller, dels genomfört en mindre
studie av försäkringsförsäljamas arbete som informatörer och behovsutredare, vilken re- dovisas i bilaga. Utredningen har även initie- rat ett utvecklingsprojekt för att pröva huru- vida det är möjligt att genomföra datoriserad behovsanalys för dödsfallsförsäkring. Vidare har Varudeklarationsnämnden på utred- ningens initiativ påbörjat ett projekt för att försöka komma fram till standardiserade informationsnormer för hemförsäkring. Lä- get för dessa två projekt redovisas i betän- kandets förslagskapitel.
På två punkter är utredningen icke enig i sina förslag och enskilda eller grupper av ledamöter har därvid formulerat sina respek- tive ståndpunkter.
Stockholm den 14 april 1972
Stim Engström
Christer Bergman
Erik Lundberg
Kai Blomqvist
Richard Schönmeyr
Lennart Elfversan Ursula Wallberg
/Marianne Wiktorin
Sammanfattning
Disposition av betänkandet
I kapitel 1 redogörs för utredningens bak- grund, syfte och avgränsning. Utredningen har ansett att man för att kunna ringa in försäkringstagarnas problem först måste kort beskriva försäkringsmarknaden. I betänkan- dets kapitel 2—5 redogörs för denna med avseende på försäkringsbranschens struktur, koncentrationstendenser och befintliga sam- arbetsorgan (kapitel 2), samhällets tillsyn över försäkringsverksamheten och institutio- nella former för försäkringstagarinflytande inom bolagen (kapitel 3), vad som genom offentlig statistik och tillgängliga punktun- dersökningar är känt om försäkringskonsu- menterna (kapitel 4) samt slutligen den nuvarande informationen om försäkringar (kapitel 5). Under arbetets gång har utred- ningen funnit en del problem vara gemen- samma för samtliga behandlade slag av för- säkring, medan andra var speciella för per- son- respektive sakförsäkringar. Det analyse- rande avsnittet har därför tre avdelningar: en generell (kapitel 6), en för personförsäkring (kapitel 7) och en för sakförsäkring (kapitel 8). I den generella analysen utvecklas närma- re utredningens syfte och syn på konsumen- ten och på konsumentupplysning. I kapitel 7 och 8 behandlas mer konkreta problemställ- ningar rörande person- respektive sakförsäk- ring. Vidare behandlas i dessa kapitel försäk- ringstagarna och nuvarande informations- system för de olika försäkringsformerna mer ingående än i kapitel 5. Utredningens förslag redovisas i kapitel 9.
Utredningens bakgrund, syfte och avgräns- ning (kapitel 1)
Att köpa och utnyttja försäkringar upplevs av många människor som komplicerat. Inte minst torde detta bero på försäkringarnas funktion som riskskydd, där alla de för risk utsatta försäkringstagarna bidrar till ersätt- ningen till dem som drabbas av skada. Den vanligaste kontakten försäkringstagarna har med försäkringsbolagen är premiebetal- ningen. Den utvärdering av den egna risksi- tuationen som krävs vid ett försäkringsköp är besvärlig, och i samband med en inträffad skada är konsumenterna ofta osäkra om försäkringarnas innehåll och funktion samt hur man skall gå tillväga för att rätt utnyttja dem. Trots försäkringsbolagens ansträng- ningar att informera försäkringstagama om sin produkt och dess funktioner, har frågan om behov av ökade eller förändrade informa- tionsinsatser kommit att ställas under de- batt.
Mot den skisserade bakgrunden tillsatte statens konsumentråd denna utredning med syfte att undersöka behovet av och för- utsättningarna för konsumentupplysning om försäkring. Med konsumentupplysning avses vanligen information från organ som är fristående från säljintressen. Eftersom den största informationsmängden kommer från producentsidan, har utredningen behandlat all information i ett sammanhang — både den som lämnas av branschen och den som lämnas av konsumentorgan. Till uppdraget räknas även information i andra riktningen, nämligen från allmänheten till producenter och konsumentorgan.
Målet för utredningens arbete har varit att utarbeta förslag till åtgärder som syftar till att, med utgångspunkt från vad marknaden tillhandahåller, förbättra hushållens möjlig- heter att med rimlig insats av tid och intresse skaffa ett väl avvägt försäkringsskydd samt på ett tillfredsställande sätt utnyttja det försäkringsskydd man har.
Med konsumenter avses i utredningen enskilda personer som tecknar försäkringi egenskap av privatpersoner eller är skadeli- dande tredje man. De försäkringar som behandlas är de vanliga person- och sakför- säkringarna: liv-, sjuk- och olycksfallsförsäk- ring, hem-, villa- och fritidshusförsäkring, motorfordons-, båt- och reseförsäkring.
Information är endast ett av många led i relationen mellan hushåll och försäkrings- bolag. Utformning av produkten, rutiner vid skadefall, ersättningsnormer, försäkringsta- garnas inflytande och möjligheter att göra sina intressen gällande, samhällets övervak- ning av bolagens verksamhet, försäljnings- metoder och kapitalplaceringspolitik är and- ra faktorer som rör försäkringskollektivet. Även om utredningen huvudsakligen betrak- tat sig som en informationsutredning har därför, om än blott i förbigående, frågor som ej har ren informationskaraktär berörts.
Vid behandling av ett delområde av kon- sumtionen som försäkringar, stöter man ofta på problem som måste lösas inom ett vidare sammanhang än det som ges av utredningens avgränsning. Som exempel kan nämnas pro- blemet med s.k. svaga konsumentgrupper och ojämn fördelning av försäkringsinne- havet efter hushållens socioekonomiska sta- tus. Utredningen har sett som naturligt att inom sina ramar uppmärksamma frågor av sådant slag, dock utan att lägga fram förslag till lösningar eftersom detta fordrar ett långt vidare samhällsekonomiskt och socialt an- greppssätt än vad som varit rimligt att tillämpa inom ramen för utredningens upp- drag.
Enskild försäkring säljs i Sverige av försäk- ringsbolag, som är antingen aktiebolag eller ömsesidiga bolag. Försäkringsaktiebolagen ägs av sina aktieägare. De ömsesidiga bolagen ägs av sina försäkringstagare. Vid utgången av 1968 var sammanlagt nära 900 enskilda försäkringsbolag verksamma i Sverige. Efter verksamhetens geografiska omfattning bru- kar de svenska bolagen delas upp i riksbolag, läns- och häradsbolag samt sockenbolag. Av de år 1968 befintliga 71 riksbolagen var 26 aktiebolag och 45 ömsesidiga bolag. De svarade tillsammans för 97 % av samtliga svenska försäkringsbolags premieinkomster i Sverige och förvaltade ungefär 98 % av till- gångarna.
Trots det betydande antalet företagsenhe- ter drivs försäkringsbranschen i starkt kon- centrerade former. Av försäkringsbolagens totala premieinkomster i direkt försäkring i Sverige år 1968 svarade de fyra största enheterna för 63 %. Motsvarande andel av de totala förvaltade tillgångarna uppgick sam- manlagt till 75 %. Koncentrationen har ökat påtagligt under senare år. Efter 1971 upptar försäkringsmarknaden tre dominerande gruppbildningar: Skandia-koncernen, Trygg- Hansa och Folksam.
Den enskilda försäkringsverksamheten omfattar ett stort antal försäkringsgrenar, vilka kan indelas på olika sätt. Vanliga indelningsgrunder är: livförsäkring respektive Skadeförsäkring, personförsäkring respektive sakförsäkring samt summaförsäkring respek- tive skadeförsäkring. Inom livförsäkrings- området skiljer man mellan kapital- och livränteförsäkring, risk- och sparförsäkring, pensionsförsäkring och kapitalförsäkring. Liv-, samt sjuk- och olycksfallsförsäkring kan tecknas i såväl individuella som kollektiva former. Inom branschen förekommer ett betydande antal samarbetsorgan. Dessa kan indelas i sammanslutningar för samråd och gemensamt uppträdande, gemensamma vill- kors- och skaderegleringsnämnder, kommit- téer och nämnder för internt samarbete samt pooler.
Samhällets tillsyn och försäkringstagarnas inflytande (kapitel 3)
Den enskilda försäkringsverksamheten har sedan länge reglerats av speciella lagar. De viktigaste av dessa är 1948 års lag om försäkringsrörelse (försäkringslagen) samt 1927 års lag om försäkringsavtal (försäk- ringsavtalslagen). Försäkringsinspektionen är det statliga organet för fortlöpande tillsyn inom försäkringsområdet. Inspektionens vik- tigaste uppgift är att övervaka att lagbestäm- melserna beträffande försäkringsrörelse ef- terlevs. Inspektionen skall tillse att försäk- ringstagarnas intressen tillvaratas genom att bolagen med bevarad soliditet tillhandahåller sina produkter till skäligt pris.
Minst en av styrelseledamöterna i ett försäkringsaktiebolag skall enligt lag utses med uppgift att särskilt vaka över att försäk- ringstagarnas intressen vederbörligen beak- tas.
För att ömsesidiga bolag skall erhålla koncession är det en förutsättning att försäk— ringstagarinflytandet gestaltats i godtagbar form, dvs. att högsta bolagsorganet, bolags- stämman, sammansättes så att det kan be- traktas såsom representativt för delägarin- tresset. Försäkringstagarnas inflytande i stör- re företag, där alla delägare ej kan mötas på bolagsstämma, måste i praktiken utformas genom ett representativt system.
Skadeprövningsnämnder med konsument- inflytande finns inom Folksam, Ansvar, Trygg-Hansa och Trafik-Bore. I regel utser olika organisationer konsumentrepresentan- ter i nämnderna. Folksam, Ansvar och Trygg-Hansa har vidare inrättat s.k. råd. Syftet med dessa är att ge konsumentrepre- sentanterna möjlighet att framföra sina syn- punkter på bolagets verksamhet i stort, skadeförebyggande och hälsofrämjande verk- samhet, produktutveckling rn. m.
Hushållen och försäkringskonsumtionen (ka- pitel 4)
Utredningen har endast i liten utsträckning utfört egna undersökningar och byggeri huvudsak på befintligt material och befintli- ga undersökningar av varierande omfattning och tillförlitlighet.
Enligt 1969 års hushållsbudgetundersök- ning lade enskilda hushåll i genomsnitt ner drygt 3 % av sin totala konsumtion på försäkringspremier. Försäkringssektorns be- tydelse i hushållens ekonomi varierar mellan olika befolkningsgrupper. De lägsta försäk- ringspremierna, både absolut och i procent av den totala privata konsumtionen, redovi- sas av ensamstående med barn. Bortsett från denna grupp är variationerna större mellan personförsäkringar (0,6—4,l %) än mellan sakförsäkringar (l,2-—2,1 %). I absoluta be- lopp varierar de genomsnittliga försäkrings- premiema mellan 262 kronor per år för ensamstående med barn och 2 028 kronor per år för familjer med 3 barn och en årsinkomst på mer än 40 000 kronor.
Genom undersökningar och erfarenheter inom branschen vet man att många männi- skor inte känner särskilt väl till vilka försäk- ringar de själva har, vilka risker försäkringar- na täcker och vilket skydd de egentligen behöver. Man har också svårt att skilja på olika slag av försäkring. Att informera sig ordentligt om försäkring anses i många fall vara alltför mödosamt för att vara värt besväret. Detta gäller även den allmänna försäkringen, vilket gör det ännu svårare att bedöma om man behöver frivilliga personför- säkringar som komplement.
Försäkringstagaren har i regel större kun- skap om en viss försäkring än individer som ej tecknat sådan. Kunskapen syns vidarei allmänhet stiga med ålder, inkomst och utbildning. Det har visat sig att folk knap- past läser försäkringsvillkoren förrän en ska- da inträffat.
Försäkringsbolagen upplevs enligt vissa undersökningar som stora, anonyma och opersonliga institutioner. Vissa undersök- ningar tyder på att man tror att bolagen gör
stora vinster. Ett önskemål som framskymtat i andra undersökningar är att försäkringsvä— sendet borde förstatligas. Det finns under- sökningar som tyder på att man ibland intar en viss försvarsposition i förhållande till försäljarna, kanske för att man är rädd för att bli utnyttjad. Denna inställning förhind- rar dock inte att man oftast är positiv till besök av försäljare och någorlunda regelbun- den kontakt med dem.
Man har en allmän uppfattning om att bolagen är besvärliga vid skadereglering trots att de egna erfarenheterna av skadebehand- ling oftast är positiva. Vid gruppintervjuer med försäkringstagare syns de som har nega- tiva erfarenheter av sin försäkring berätta om sina erfarenheter oftare än de som har positiva erfarenheter.
Nuvarande information om försäkringar (ka- pitel 5 )
Huvudparten av försäkringsinformationen kommer från försäkringsbolagen och Försäk- ringsbolagens Upplysningstjänst. Det liggeri sakens natur att den helt övervägande delen av den information som meddelas av bolagen har en säljfrämjande målsättning och att konkurrensläget inom branschen påverkar informationens omfattning och inriktning. Inom ramen för denna säljfrämjande målsätt- ning har betydande arbete lagts ner på att göra informationen saklig och vederhäftig. Informationen har dock sin naturliga be- gränsning däri att den i regel enbart behand- lar det egna företagets försäkringar och säljintresset med nödvändighet medför att de säljande egenskaperna hos bolag och produkt särskilt framhålls. Enligt en undersökning som gjorts av reklamutredningen lade försäk- ringsbolagen ut totalt ca 18 miljoner kronor eller 0,6 procent av premieintäkterna på reklam 1967. De kostnadsmässigt största posterna var annonsering, utomhus- och tra- fikreklam och PR, vilka tillsammans utgjorde tre fjärdedelar av de totala kostnaderna.. Trycksaker och direktreklam upptog en mind- re del, 11 % av de totala kostnaderna. Kost-
naderna för personlig försäljning uppgick enligt samma undersökning till 262 mil- joner kronor eller 8,4% av premieintäk- terna. (Utredningen konstaterar dock att den här relaterade undersökningen inte torde ha omfattat hela försäkringsbranschen).
Försäkringsförsäljare spelar således en central roll i bolagens informations- och distributionssystem. Försäljarnas roll är mer betydande vad gäller personförsäkring än vad gäller sakförsäkring. I regel är det försäljaren som tar kontakt med hushållen. Detta inne- bär att övriga upplysningsåtgärder, exempel- vis direktreklam, annonsering, affischering och trycksaker i stor utsträckning avses stödja den personliga informationen och att underlätta den personliga kontakten. Inne- hållet i annonsering, tilmreklam och PR koncentreras huvudsakligen på att framhäva det egna bolaget och dess egenskaper. Hu- vudparten av trycksaker och direktreklam beskriver specifika försäkringsformer. I trycksaker om sakförsäkring söker man göra mottagaren medveten om behovet av en viss typ av försäkring och ge honom upplysning om försäkringens omfattning. I många fall uppmanas mottagaren att kontakta bolagets försäljare för ytterligare information. 1 trycksaker om personförsäkring framhålls trygghet och ansvar för dem som är beroen- de av försäkringstagaren och för försäkrings- tagaren själv. Materialet ger sällan ledning för läsaren att på egen hand utföra behovsutred- ning utan oftast hänvisas till kontakt med försäljare.
Inom Försäkringsbolagens Upplysnings- tjänst produceras bl.a. läromedel rörande försäkringar som används i grundskola, gym- nasieskola och vid universitet. Upplysnings- tjänsten ger även ut Försäkringstidningen som är ett officiellt organ för Svenska Försäkringsbolags Riksförbund. Även konsu- mentinstitutet, press, radio och TV har informerat om försäkringar, dock endast i mindre utsträckning.
Allmänna problem (kapitel 6)
Som informationsobjekt har försäkringar för- och nackdelar. Å ena sidan finns en fullständig innehållsbeskrivningi försäkrings- villkoren, vilket är en god förutsättning för en jämförande beskrivning av marknadens produkter. Å andra sidan utgör den grund- läggande tjänsten i försäkring ett skydd för händelser som kan men inte behöver inträf- fa, och det är därför svårare för köparen att bedöma värdet av försäkring än av varor och tjänster av konkretare slag.
En försäkringstagare behöver information på olika stadier i köpprocessen. Vid den inledande behovsanalysen krävs hjälp att klarlägga den egna risksituationen. Detta är naturligtvis svårare för personförsäkring än för sakförsäkring, där behovet är direkt knutet till innehav av viss egendom. På personsidan gäller det att kompensera ett inkomstbortfall eller att täcka kostnader i samband med sådana händelser som sjuk- dom, olycksfall, ålderdom eller dödsfall. Därtill kommer att frivilliga personförsäk- ringar fungerar som komplement till redan befintligt skydd genom allmänna, avtalsen- liga och eventuella redan tecknade frivilliga försäkringar. En bedömning av risksituatio- nen måste ses som en del av hushållets totala ekonomiska planering och sålunda även _inne- sluta alternativet att inte försäkra sig och därmed ha större ekonomiskt utrymme för andra varor och tjänster.
Vid valet av försäkring krävs information om vad marknaden har att erbjuda, dvs. i första hand pris- och produktinformation. För grundreglerade personförsäkringar är premier och produkter i stort sett lika inom alla bolag, och jämförelser mellan bolag ger ej stort utbyte. På det ej grundreglerade personförsäkringsområdet kan däremot vissa skillnader förekomma. På sakförsäkringssi- dan skiljer sig produkterna ibland i fråga om i försäkringen ingående huvudavsnitt. Pris- skillnader kan föreligga mellan bolagen, var- för prisupplysning kan anses motiverad. Vad beträffar produktegenskaper kan vissa skill- nader vara av relevans för många konsumen-
ter. Större delen av produktskillnaderna är dock små och ofta temporära, så att det spelar mindre roll vilket bolags försäkring som köps. Konsumenten kan i det läget, såvitt rör produktutformningen, välja slump- mässigt i stället för att offra tid på att informera sig och ta ställning till de olika alternativen. När man köper försäkring kö- per man samtidigt service, skadereglering m.m. av respektive bolag. Från vissa syn- punkter skulle man därför kunna hävda, att jämförande upplysning med avseende på producenterna/försäkringsbolagen kan vara befogad. Sådana jämförelser är emellertid svåra att göra.
För att rätt kunna utnyttja sitt försäk— ringsskydd behöver konsumenten viss infor- mation också efter att ha tecknat försäk- ringen. Försäkringstagaren måste känna till vad som skall iakttas för att försäkringen skall gälla, han måste vara uppmärksam på förändrade risksituationer, t. ex. vid nyför- värv av lösöre, och framför allt måste han veta vilka åtgärder som skall vidtas vid ett inträffat försäkringsfall. En viktig del av den brukscentrerade information som krävs i dessa sammanhang bör vara att upplysa och påminna om var och hur information kan inhämtas.
Vid information till hushållen måste hän- syn tas till konsumenternas egenskaper som mottagare av information. De kan endast ägna begränsad tid och begränsat intresse åt varje köpval, och den stora mängd informa- tion som i dagens samhälle riktas till en individ gör att vid val mellan olika konsu- mentpolitiska medel sådana bör väljas som minskar behovet av eller ersätter informa- tion. Att överväga andra åtgärder än infor- mation blir kanske särskilt viktigt då motta- garna är s. k. ”svaga konsumenter”.
Väsentligt är att information kan gå från konsument till försäkringsbolag. För det första ligger det i försäkringstagarnas intresse att kanaler finns för att göra en gentemot bolaget avvikande mening gällande. Det kan ifrågasättas om befintliga möjligheter för en missnöjd skadelidande att förvissa sig om att hans skadeärende behandlats riktigt är till-
fredsställande. För det andra har konsumen- tens marknadsbeteende begränsat inflytande på försäkringarnas utformning och arten av de tjänster som försäkringsbolagen tillhan- dahåller utan andra åtgärder krävs för att förmedla konsumentens synpunkter, önske- mål och intressen till producenten. För det tredje är information från konsument till försäkringsbolag och konsumentorgan av vikt som ett element i problemuppfångande verksamhet i vid mening.
Person försäkring (kapitel 7)
Fyra koncerner och ett fristående livförsäk- ringsbolag dominerar marknaden för person- försäkring. De olika bolagens utbud av individuella försäkringar skiljer sig mycket litet från varandra. Priskonkurrens är i all- mänhet såvitt gäller livförsäkring och s.k. lång sjukförsäkring utesluten, eftersom gäl- lande prissättningsregler i praktiken leder till likhet i premierna. Konkurrens med produkt och produktutveckling är inte heller ett utmärkande drag för personförsäkringsmark- naden.
Enligt 1969 års hushållsbudgetundersök- ning hade närmare 17 % av samtliga hushåll utgifter för premier för individuell sjukför- säkring och 23% utgifter för premier för individuell olycksfallsförsäkring. 37 % av samtliga hushåll hade utgifter för premier avseende frivilliga gruppförsäkringar, som omfattar såväl sjuk-, olycksfalls- som livför- säkring i kollektiv form. 19 % hade utlägg för individuell riskförsäkring, 26 % för spar- försäkring och närmare 4 % för pensionsför- säkring.
Huvudparten av försäkringarna tecknas på initiativ av bolagsrepresentanterna och efter personliga samtal med konsumenterna. Vid ett sådant går man igenom hushållets försäk- ringsinnehav i form av enskilda och allmänna försäkringar och samtalet resulterar vanligen i en skriftlig offert från bolaget som hushål- let har att ta ställning till. Det finns ca 2 000 yrkesombud och 33 000 fritidsombud.
Annullationer inom personförsäkring är
ett viktigt problem. Att försäkringen sägs upp relativt kort tid efter tecknandet kan i många fall bero på att köpet varit felplane- rat, att försäkringen inte fyller något reellt behov, att den är för dyr i förhållande till hushållets inkomster och att hårdförsäljning har förekommit.
Det avgörande problemet för hushållen beträffande individuell personförsäkring är behovsanalysen, dvs. att utreda risksituatio- nen och bestämma vilken skyddsnivå man vill göra anspråk på med hänsyn till tillgäng- liga resurser och betalningsvilja. Utredningen skisserar i grova drag gången ien behovsana- lys. Hushållens bedömning av sitt behov kan underlättas på två sätt. Antingen kan man tillhandahålla de data som påverkar bedöm- ningen — t. ex. befintligt skydd genom all— män och kollektiv försäkring och schablon- uppskattade delposter såsom kostnader för begravning och för barn i olika skolåldrar — eller kan de frågor som är relevanta för analysen struktureras på lämpligt sätt, dvs. i någon form av programmerad information. I syfte att pröva möjligheten av datoriserad behovsanalys har på utredningens uppdrag påbörjats ett utvecklingsprojekt rörande be- hovsanalys för dödsfallsförsäkring. Detta projekt beskrivsi avsnitt 9.2.2.l.
Sparlivförsäkring utgör från informations- synpunkt ett speciellt problem i likhet med andra kombinerade varu- och tjänsteutbud. Konsumenten har två avvägningar att göra. Dels skall val ske mellan riskförsäkring och sparförsäkring, dels mellan sparförsäkring och annat sparande, eventuellt kombinerat med riskförsäkring.
När försäkringsbehovet undersökts åter- står en rad problem innan den slutliga försäkringskombinationen kan tecknas. En lämplig försäkringskombination är en avväg- ning mellan behov och hushållets betalnings- vilja och -förmåga. Prioritering måste göras mellan olika familjemedlemmars försäkrings- behov och mellan försäkring för olika typer av risker. Det är knappast rimligt att efter- sträva en sådan informationsgrad hos konsu- menterna att de på egen hand kan bestämma valet av försäkringskombination för att kun-
na inkomma med en specificerad beställning hos bolagen.
Den i dag mest betydelsefulla informa- tionskällan vid konsumentens behovsutred- ning och val av försäkringskombinationer är försäkringsförsäljarna. En mindre studie av deras arbete i detta avseende har genomförts av utredningen och redovisas i bilaga 4.
Vid valet mellan olika bolag syns för personförsäkringarnas del konsumentens bristande översikt över marknaden inte vara av större betydelse på grund av att bolagens utbud är så gott som identiska. Utredningen diskuterar dock om skillnader i återbäringens storlek hos olika bolag skulle kunna vara en faktor att ta hänsyn till vid bolagsval.
Utredningen diskuterar vidare försäkrings- konsumentens informationsbehov efter köp. Detta rör bl. a. försäkringens giltighet och utnyttjande, åtgärder vid förändrad risk, försäkringens skattemässiga behandling och förfarandet vid försäkringsfall. Ett minimi- krav för informationsinsatser på detta områ- de är att försäkringstagaren vet var informa- tion finns att få vid behov.
Sakförsäkring (kapitel 8)
Sakförsäkringar säljs regelmässigt som s.k. ”paketförsäkringar”, dvs. som försäkring mot risker som är anknutna till en person eller viss egendom och som därvid utbjuds i fasta kombinationer och måste köpas som helhet. Detta medför både fördelar och nackdelar från konsumentsynpunkt. Till följd av rationaliseringsvinster inom bolagen blir paketförsäkringen billigare än om varje enskilt moment hade tecknats separat. Anta- let moment i behovsanalysen reduceras och många hushåll erhåller ett skydd som de annars skulle varit utan. Till nackdelarna hör den ökade komplexiteten i informationen samt den minskade valfriheten för individen. Ett problem av ökande betydelse är hur produktutvecklingen sker och hur denna överensstämmer med försäkringskollektivets önskemål.
Enligt hushållsbudgetundersökningen lade
hushållen (exklusive pensionärshushåll) i genomsnitt ner 1,6 % av sin totala konsum— tion på sakförsäkringspremier. De vanligast förekommande försäkringsformerna är hem- och villa/hemförsäkring samt bilförsäkring. Ett tiotal försäkringsbolag dominerar sakför- säkringsmarknaden. Konkurrensbilden kan närmast betraktas som oligopolistisk efter- som antalet konkurrerande bolag i praktiken är litet och produkterna likartade. För olika försäkringsformer kan olika bolag vara mer eller mindre dominerande.
Försäkringspaketet består av obligatoriska moment och kan kompletteras med tillägg. 1 de fall där något bolag erbjuder ett moment som ej ingår i de övrigas anbud, rör det sig ofta om ett initiativ som, om det slår väl ut, ganska snabbt leder till efterföljd hos kon- kurrerande företag. Sådana förändringar kan ske snabbt. Mindre skillnader i utformning och omfattning av ett och samma moment mellan olika bolag finns också. Sådana skill- nader kan vid ett konkret skadetillfälle vara av stor betydelse för en försäkringstagare men är många gånger mycket svåra att värdera på förhand.
Av de marknadsöversikter och jämföran- de exempel som utredningen gjort framgår att ibland relativt omfattande premieskill- nader förekommer mellan olika bolag. I regel är dock inte ett visst bolag genomgående billigare än ett annat, utan skillnaden beror ofta på olika fördelning mellan obligatoriska och frivilliga moment samt olika tariffstruk- tur. För att avgöra vilket bolag som är mest förmånligt ur premiesynpunkt får man där- för ofta göra jämförelser från fall till fall.
Sakförsäkringar säljs via försäkringsbola- gens försäljare men detta säljsätt är inte så dominerande som för personförsäkringar. En stor del av den speciella sakförsäkringsför- säljningen sker via specialombud, t. ex. rese- byråer för reseförsäkring, bilförsäljare för bilförsäkring. Sakförsäkringar som gruppför- säkring förekommer endast i ytterst begrän- sad omfattning.
På grund av att sakförsäkringama oftast är anknutna till förvärv av viss egendom och säljs som paketförsäkringar är behovsanaly-
sen relativt enkel. Risksituationen är ofta uppenbar, även om den kan upplevas på olika sätt av olika individer. Problemet är snarast att ur det standardiserade utbudet välja den paketförsäkring som passar den egna situationen bäst. Marknadsöversikter med specifikation av dels olika former av försäkringar, dels olika bolags produkter skulle därför kunna vara motiverade som hjälpmedel för konsumenterna. Jämförande prisupplysning syns vara motiverad för samt- liga försäkringsformer. Speciellt för mer kostsamma försäkringar syns premieskillna- derna kunna vara betydande. I många fall är dock det mest rationella att välja slump- mässigt. Det utvärderingsarbete konsumen- ten får göra vid utnyttjande av jämförande information ger inte alltid en motsvarande vinst i form av ett bättre anpassat sakförsäk- ringsskydd.
Paketförsäkringarnas relativt vida omfatt— ning gör att man inte kan fordra eller förvänta sig att försäkringstagaren har känne- dom om det exakta innehållet i försäkrings- villkoren. Detta kan leda till att försäkrings- skyddet inte utnyttjas till fullo.
Många människor har svårt att själva ta kontakt med företag eller myndigheter och känner sig sannolikt osäkra inför en even- tuell skadeanmälan. [ informationssamman- hang kan det därför vara motiverat att bolagens rutin vid skada uppmärksammas. Detta gäller dels administrativa rutiner, dels skaderegleringspraxis. Beträffande skadereg- leringspraxis bör dock understrykas att det är förenat med betydande svårigheter att lämna ingående information, eftersom skade- situationerna varierar och det är svårt att jämställa det ena fallet med det andra.
För att underlätta kännedom om bola- gens praxis får man anse det vara ett önskemål att enhetliga normer tillämpas överallt. Detta synes även vara en accepterad tanke inom branschen. Vid sakskada uppstår ibland osäkerhet på försäkringstagarens sida även av mycket enkla praktiska orsaker. Om exempelvis skadad egendom skall ersättas, är försäkringstagaren ofta tveksam om han i egen regi kan köpa nytt eller om köpet i
förhand måste godkännas av försäkringsbo- laget.
Utredningens förslag (kapitel 9)
Som institutionell bakgrund utgår utred- ningen från att ett konsumentverk bildas, med de arbetsuppgifter som kortfattat be- skrivs i avsnitt 9.1.2.
Utredningen anser att man ej primärt bör söka förbättra informationsläget i fråga om försäkring genom att söka bibringa konsu- menten omfattande kunskaper om försäk- ring. I konkreta försäkringsfrågor bör man eftersträva lösningar som innebär att relevant information finns lätt tillgänglig för den enskilde konsumenten vid de tillfällen då han behöver den. Hänsyn måste tas till konsumentens begränsade resurser i form av tid, intresse och möjligheter att tillgodogöra sig informationen. Följande informationsom- råden bör enligt utredningen prioriteras:
. hushållens totala ekonomiska planering; valet mellan köp av försäkring och annan konsumtion eller annat sparande är vikti- gare än valet mellan olika bolags varianter av samma försäkring
. försäkringarnas innehåll och funktion samt upplysning som möjliggör val mellan skilda bolags försäkringar av samma slag och som belyser prisnivå och eventuella prisskillnader; sådan information torde efterfrågas av många konsumenter
. problemuppfångande verksamhet och information i riktningen konsument- producent
. skadebehandling; för försäkringstagarens möjlighet att få ett ärende omprövat krävs även andra åtgärder än information.
I följande delar av sammanfattningen redovisas de huvudsakliga förslag som utred- ningen lägger fram på de ovannämnda priori- terade områdena. Utöver dessa förslag redo-
visas i kapitel 9 ytterligare förslag och rekommendationer, bl. a. i fråga om försäk- ringar i konsumentundervisningen samt ut- nyttjande av försäkring.
Hushållens ekonomiska planering
Råd om hushållsekonomisk planering, där försäkringar ingår som ett naturligt element, bör ges av kommunala konsumentnämnder, i den mån sådana kommer till stånd, och av hemkonsulenterna. Utredningen utgår från att lämpligt underlagsmaterial för rådgiv- ningen kommer att produceras av konsu- mentverket.
Mot bakgrund av försäkringsförsäljamas viktiga roll vid behovsanalysen för personför— säkring föreslår utredningen att försäljarnas utbildning följs upp med studier av försäljar- nas arbete, liknande den som utredningen utfört (se bilaga 4). Studierna bör utförasi samarbete mellan Svenska Försäkringsbolags Förvaltningsnämnd och konsumentverket.
Det är väsentligt att ställa hjälpmedel för behovsanalys till konsumenternas förfogan- de. Utredningen diskuterar möjligheten att framställa behovsutredningsmallar och före- slår att konsumentverket överväger detta sedan det datoriserade behovsanalyssystem, som initierats av utredningen, har utvecklats och prövats. För en redogörelse för datapro- jektet hänvisas till avsnitt 9.2.2.l.
Pris- och produktinformation
Utredningen utgår från att större delen av den produktinriktade informationen även i framtiden produceras och distribueras av försäkringsbolagen. Vid sidan därav bör kon- sumentverket med utnyttjande av befintlig expertis inom branschen och försäkrings- inspektionen kunna sammanställa och infor- mationstekniskt utforma viss översiktlig marknadsinformation av den typ som det inte kan förväntas att branschen på egen hand sammanställer. Konsumentverkets in- formation bör även inkludera sådan grund-
läggande produktorientering som lämnas av bolagen, men där kompletterande insatser är önskvärda. Således bör även konsumentver- ket understryka behovet av att konsumenten håller sig informerad om sina skyldigheter för att en försäkring skall gälla, uppmanar denne att vid osäkerhet alltid kontakta bolagen för att få uppgift om försäkringens giltighet m.m. Konsumentverkets informa- tion i försäkringsfrågor bör kanaliseras till allmänheten på samma sätt som verkets övriga information. I vissa fall bör de lokala och regionala rådgivningsinstanserna få sär- skild betydelse, kanske särskilt i fråga om s.k. svaga konsumentgrupper, vilka torde vara mer benägna att inhämta information genom personlig rådgivning än genom mass- kommunikation.
Bl.a. mot bakgrund av det försök att sammanställa marknadsöversikter för sakför- säkringar som utredningen genomfört (se bilaga 6) anser utredningen att en ökad standardisering av försäkringsinformationen är önskvärd. Varudeklarationsnämnden bör- jade på utredningens initiativ att undersöka möjligheterna att utarbeta normer för stan- dardiserad information om hemförsäkringar. Den arbetsgrupp som bildades med represen— tanter för VDN och försäkringsbolagen före- slog i november 1971 att bolagen skall utarbeta en gemensam ”grundhemförsäk- ring”. Utan tillgång till en sådan anser arbetsgruppen att frågan om VDN-norm för hemförsäkringar inte kan lösas.
Det är utredningens uppfattning att bran- schen i samråd med konsumentverket succes- sivt bör gå igenom hela försäkringsområdet för att skapa en klar, enkel och enhetlig terminologi, att samarbetet i syfte att ut- veckla standardiserade informationssystem för sakförsäkringar bör fortsätta, samt att försöksverksamhet bör igångsättas i syfte att förenkla utbudssidan på personförsäkrings- området och att göra den mera lättillgänglig för allmänheten.
Utredningen finner att det finns behov av ett fast etablerat forum för kontakt och diskus- sion mellan försäkringsbranschen och konsu- mentverket. En personell förbindelse mellan detta forum och försäkringsinspektionen bör likaledes konstrueras. Initiativ till inrättande av ett sådant forum bör tas av konsument- verket. Det föreslagna samarbetsorganet bör självt verka problemuppfångande inom sitt område men bör självfallet också utnyttja erfarenheter av problemuppfångande aktivi- teter på andra håll.
Central rådgivning och nämndförfarande vid skadebehandling
Det är angeläget att en enskild skadelidande kan känna sig säker på att hans sak blir korrekt behandlad, men då han inte utan vidare kan förmodas känna till de olika befintliga organ som kan vara honom till hjälp på denna punkt, har utredningen fun- nit att det finns behov av en aktiverande och pådrivande informationsverksamhet. För detta ändamål bör finnas en central rådgiv— ningsinstans, dit missnöjda skadelidande kan vända sig med förfrågningar. Rådgivnings- verksamheten skall i första hand inriktas på att åstadkomma direktkontakt mellan den skadelidande och bolaget i fråga. 1 andra hand skall instansen kunna hjälpa konsumen— ten att förmedla synpunkter och utveckla kontakten med bolaget.
För att rådgivningsinstansen skall fungera tillfredsställande fordras att den förfogar över expertis inom försäkringsområdet samt att den har förutsättningar att bli väl känd av allmänheten. Utredningen har övervägt fyra olika organisatoriska lösningar i frågan om en central rådgivningsinstans: att förlägga den till Svenska Försäkringsbolags Riksför- bund, till försäkringsinspektionen, till All- männa reklamationsnämnden eller att den ges en självständig ställning men byggs upp och finansieras av försäkringsbranschen.
Utredningen anser att alla skadelidande
skall ha möjlighet till omprövning, när miss- nöje eller tveksamhet uppstår med anledning av ett bolags handläggning av ett skadeären- de. Förutom inför domstol kan prövning på den skadelidandes initiativ i dag i vissa bolag ske i nämnder med konsumentrepresentan- ter; utredningen anser att alla konsumenter, oberoende av i vilket bolag försäkringen är tecknad, bör ha samma möjlighet att få ett ärende prövat i nämnd med konsumentrepre- sentanter. För att åstadkomma detta har två möjliga lösningar övervägts. Antingen inrät- tas sådana nämnder i anslutning till de enskilda bolagen eller också inrättas en central nämnd för hela branschen i form av en avdelning vid Allmänna reklamations- nämnden.
Utredningen har inte kunnat enasi frågan om organisatoriska lösningar för den centrala rådgivningsinstansen och skadeprövnings- nämnd med konsumentrepresentanter.
Tre ledamöter anser att rådgivnings- och nämndfrågan bör lösas tillsammans genom inrättande av en avdelning för försäkringar vid Allmänna reklamationsnämnden. Sitt förslag motiverar de bl. a. med att instansens objektivitet då inte kan ifrågasättas, att det från allmänhetens synpunkt är att föredra om försäkringsproblem kan lösas genom hänvändelse till samma instans som behand- lar motsvarande frågor inom andra bran- scher, och att man får till stånd en enhetlig behandling av tvistefrågor mellan allmänhet och olika försäkringsbolag.
En ledamot betonar att goda erfarenheter finns av nuvarande skadeprövningsorganisa- tion med nämnder och ombudsman för skadeprövning och förordar att systemet med skadeprövningsnämnder bör antagas av samtliga försäkringsbolag. Som motiv anför ledamoten vidare bl. a. att sådana nämnder bättre än en central nämnd ger representa- tionsmöjlighet för bolagens egna försäkrings- tagare och att de effektivare kan påverka villkor och andra uttryck för bolagets attityd mot konsumenten. De stora bolagen bör vart och ett för sig inrätta en eller flera nämnder, medan övriga bör kunna gå samman om gemensamma nämnder. Denne ledamot anser
att en neutral rådgivningsinstans behövs för att ge skadelidande hjälp och finner att praktiska skäl talar för att den anknyts till Allmänna reklamationsnämnden.
En ledamot vill ej motsätta sig inrättande av en central rådgivningsinstans och förordar i så fall att den organisatoriskt byggs upp och finansieras av försäkringsbranschen och leds av en särskild styrelse med ledamöter utsedda av branschen, konsumentverket och försäkringsinspektionen. Ledamoten anser att utredningen bör förorda att försäkrings- branschen utvecklar ett system av nämnder med konsumentrepresentanter. Ett sådant system torde vara ägnat att bidra till en ökad mjukhet och ett ökat förtroende i relationen försäkringstagare/skadelidande och försäk- ringsgivare.
Två ledamöter förordar att nämnder med konsumentrepresentanter upprättas i anslut- ning till respektive försäkringsbolag. Som motiv framhåller de bl. a. att goda erfaren— heter vunnits av de nämnder av denna typ som varit verksamma sedan flera år och att dessas objektivitet inte torde ha ifrågasatts. Vidare skulle dylika ”bolagsnämnder” kunna utveckla en stor smidighet isåväl handlägg— ning av ärenden som tolkningen av villkor. Till den önskvärda enhetligheten i skadereg- leringen torde, vid sidan av försäkrings- inspektionen, de befintliga expertnämndema kunna bidraga på ett tillfredsställande sätt. Ledamöterna anser att de ärenden, varom här är fråga, är en för Allmänna reklama- tionsnämnden främmande verksamhet. I råd- givningsfrågan uttalar de två ledamöterna att de bl. a. med hänsyn till sitt föreslagna nämndarrangemang knappast anser en sär- skild rådgivningsinstans egentligen påkallad. De vill dock inte motsätta sig att utred- ningen föreslår inrättandet av en sådan, men anser då att detta uttryckligen bör ske på försök, t.ex. under tre år, och att den organiseras så som beskrivits i föregående" stycke.
Försäkringsinspektionens granskning av ska- deärenden
Försäkringsinspektionen bedriver för närva- rande viss systematisk skaderegleringsgransk- ning, men utredningen är enig om att denna verksamhet bör utvecklas, med tanke på verksamhetens karaktär av väsentlig konsu- mentskyddande åtgärd på försäkringsområ- . det. Dock har ledamöternas meningar om förslag till förändring av verksamheten i viss utsträckning gått isär.
En majoritet av fyra ledamöter föreslår att Kungl. Maj :t ger försäkringsinspektionen i uppdrag att i samråd med branschen och konsumentverket (t.v. konsumentrådet) se över den nuvarande verksamhetens omfatt- ning, inriktning och redovisning. De föreslår även att försäkringsinspektionen tilldelas nödvändiga resurser för att genomföra åtgär- der som kan föranledas av en sådan översyn.
En minoritet av tre ledamöter föreslår att försäkringsinspektionen hos Kungl. Maj:t be- gär förstärkning av resurserna för denna verksamhet, och att den utvecklas vad gäller metodfrågor, uppgiftsinriktning och — om detta befinns möjligt och lämpligt — redovis— ning av verksamhetens resultat.
1. Inledning
1 . l Utredningens avgränsning
bakgrund, syfte och
Försäkringar i egentlig mening, dvs. utan sparinslag, upplevs fortfarande av många människor i huvudsak som utgifter för nå- gonting, som de efter försäkringstidens ut- gånglinte anser sig ha haft någon mera påtaglig nytta av. Helt oförståeligt är detta synsätt inte eftersom den vanligaste kontak- ten man har med försäkringsbolagen är premiebetalningen. För de av kännbara ska- dor drabbade däremot eller deras efterlevan- de får försäkringar ett reellt innehåll, i synnerhet i fall där ersättningen är omfattan- de i förhållande till priset.
Eftersom de som ej råkar ut för mera kännbara skador utgör den stora majoriteten är det inte överraskande att försäkringar jämförda med många varor och tjänster för mera ”omedelbar” konsumtion får en mind- re positiv framtoning så länge det värde, som. ligger i själva riskskyddet, ej kunnat levande- göras mera allmänt än som hittills varit möjligt.
1 en sådan atmosfär upplever konsumen- terna ofta en utvärdering av den egna risksi- tuationen som besvärlig och olustbetonad och försäkringsköpet som komplicerat. Till försäkringstjänsternas negativa framtoning bidrar också en ofta iakttagbar osäkerhet på konsumentsidan, särskilt i skadesituationer, karakteriserad av brist på insikt iprodukter-
nas innehåll och funktion samt rörande tillvägagångssättet för deras rätta utnyttjan- de.
Försäkringsbolagen har gjort och gör fort- löpande stora ansträngningar för att informe- ra försäkringstagarna och söka etablera kon- taktkanaler för att erhålla information från dem. Exempelvis är den mycket omfattande tryckta informationen och utbildningen av försäljarna faktorer som är inriktade på att ge konsumenten ett tillfredsställande försäk- ringsskydd. Försök har gjorts med konsu— mentpaneler i syfte att ge försäkringstagarna möjlighet att framföra sina synpunkter och önskemål. Däremot har de organ i vårt samhälle, som sysslar med konsumentupplys- ning, hittills endast vid enstaka tillfällen behandlat försäkringsfrågor. Trots försäk- ringsbolagens ansträngningar att informera försäkringstagarna om sin produkt och dess funktioner, har frågan om behov av ökade eller förändrade informationsinsatser kom- mit att ställas under debatt.
Statens konsumentråds uppdrag till utred- ningen innebar att den skulle arbeta med informationsfrågor och för övrigt lämnade rådet utredningen frihet att utarbeta mer detaljerade riktlinjer för sitt arbete. Utred- ningen presenterade sin syn på arbetsinrikt- ningen i en promemoria, vars innehåll god- kändes av rådet.
Utredningens syfte har varit att undersö- ka behovet av och förutsättningarna för
Med konsumentupplysning avses i regel information från en identifierbar sändare som är fristående från säljintressen. Utred- ningen fann dock att informationsfunktio- nen inom försäkringsområdet, som inom så många andra områden, huvudsakligen låg på producentsidan. Därför beslutade man att behandla all information — både den som lämnas av branschen och den som lämnas från konsumentorgan — i ett sammanhang. Till uppdraget räknas även informationen i andra riktningen, nämligen från allmänheten till producenter och konsumentorgan.
Målet för utredningens arbete har varit att utarbeta förslag till åtgärder som syftar till att, med utgångspunkt i vad marknaden tillhandahåller, förbättra hushållens möjlig- heter att med rimlig insats av tid och intresse skaffa ett väl avvägt försäkringsskydd samt att på ett tillfredsställande sätt utnyttja det försäkringsskydd de har. Utredningen har enats om följande avgräns- ningar:
a De konsumenter som behandlas är en- skilda personer som tecknar försäkring i egenskap av privatpersoner eller är skade- lidande tredje man. lee försäkringar som behandlas är de vanliga försäkringarna på person- och saksidan: livförsäkring, sjuk- och olycks- fallsförsäkring, hemförsäkring, villaförsäk- ring, fritidshusförsäkring, motorfordons- försäkring, båtförsäkring och reseförsäk- ring. Information är endast ett av många led i relationen mellan hushåll och försäkrings- bolag. Utformning av produkten, rutiner vid skadefall, ersättningsnormer, försäkringsta- garnas inflytande och möjligheter att göra sina intressen gällande, samhällets övervak- ning av bolagens verksamhet, försäljningsme- toder och kapitalplaceringspolitik är andra faktorer som rör försäkringskollektivet. Även om utredningen huvudsakligen betrak- tat sig som en informationsutredning måste därför om än blott i förbigående en del andra frågor beröras än de som gäller enbart
information. Utredningens syn på konsu- mentupplysning utvecklas närmare i avsnitt 6.3.
Vid behandling av ett delområde av kon- sumtionen som försäkringar stöter man ofta på problem som måste lösas i ett vidare sammanhang än som ges av utredningens avgränsning. Som exempel kan nämnas pro- blemen med s.k. svaga konsumentgrupper och ojämn fördelning av innehavet efter hus- hållens socioekonomiska status. Utredningen har sett som naturligt att inom sina ramar uppmärksamma frågor av sådant slag, dock utan att ha ambitionen att lösa dem, efter- som detta fordrar ett långt vidare samhälls- ekonomiskt och socialt angreppssätt.
1.2 Konsumentupplysning om försäkring i några andra länder
Försäkringstjänster har i andra länder med en försäkringsmarknad av likartad typ som Sveriges blivit föremål för uppmärksamhet från konsumentpolitiskt eller konsument— upplysande håll. I regel inskränker sig upp- lysningen till enstaka artiklar, ofta av mark- nadsorienterande karaktär, i respektive lands konsumenttidskrifter. Sålunda har bil-, liv- och sjukförsäkring behandlats i nederländska ”Consumenten Gids”, och i danska ”Taenk” har förekommit artiklar om problem inom bl. a. liv-, trafik- och hemförsäkring. I en del länder, bl. a. Danmark och Finland, har ett antal radio- och TV-program förekommit rörande försäkringsfrågor. Vidare har i Dan- mark och Finland försäkringsbranschen in- rättat speciella klagocentraler, till vilka för- säkringstagarna kan vända sig.
I några länder har försäkringsområdet blivit föremål för relativt omfattande studier och skilda slags åtgärder. I korthet redovisas i det följande hur man angripit problemen i Norge, Finland, England, Frankrike och USA.
Norge
I början av 1968 tillsatte Forbrukerrådet en kommitté med uppgift att undersöka frå- gan om konsumenternas inflytande inom skadeförsäkringsområdet och att lämna för- slag till åtgärder som stärker konsumentens inflytande på försäkringsvillkor, premier och skadeersättning. Som ett resultat av kommit- téns arbete nådde man våren 1970 fram till ett avtal mellan Forbrukerrådet och Norske Forsikringsselskapers Forbund. Avtalet om- fattar inrättande av Forbrukernes Forsik- ringskontor och Forsikringsskadenevnden, samt ett villkorsutskott inom Forbruker- rådet.
Forsikringskontoret har till uppgift att hjälpa och vägleda konsumenten när denne .anser sig ha krav på ett försäkringsbolag till
följd av en skada samt att motta och värdera förslag från allmänheten angående försäk— ringsskyddets utformning.
Skadenevnden skall förutom villkorstolk- ningsfrågor även behandla frågor som enligt försäkringsavtalslagen är avgörande för in- tressenternas rättsställning. Nämnden be- handlar ej frågor rörande vållande eller stor- leken av ersättningsbelopp.
Villkorsutskottet kan vid önskemål om ändring i villkor eller försäkringsformer ta initiativ till förhandling med berörda försäk- ringsbolag och institutioner.
Finland
Under år 1968 pågick i Finland förhand— lingar mellan Konsumentrådet och Finska Försäkringsbolagens Centralförbund. Som resultat därav beslöt man instifta ett rådplä- gande och rådgivande samarbetsorgan, kallat F örsäkringsbranschens Konsumentdelegation, med representanter för konsumenterna och branschen.
Delegationens uppgifter framgår av följan- de utdrag ur reglementet:
”Delegationens ändamål är att . .. be- främja konsumentskydd, konsumentin-
formation och konsumentservice i försäk- ringsfrågor samt effektivera samarbetet mellan försäkringstagare och försäkrings- anstalter. Delegationen strävar att för- verkliga sitt ändamål genom att vid sina sammanträden framlägga sin syn i föreliggande principiellt och eljest viktiga aktuella frågor rörande försäkring och försäkringsverksamhet från konsumenter- nas synpunkt, taga initiativ för försäkringssystemets vi- dareutvecklande och för reformer i lag- stiftning rörande försäkringsverksam- heten, med särskild hänsyn till försäk- ringsformer, tariffernas struktur, skade- förebyggande verksamhet, skaderegle- ringspraxis och konsumentens skydd, samt på begäran avge utlåtanden till myndigheter och organisationer, stödja och främja åtgärder, vilkas syfte är att utveckla konsumenternas ekonomiska tänkande och höja produktkännedom och annat konsumentvetande rörande försäk- ring samt främja konsumenternas aktivitet i försäk- ringsfrågor”.
England
Consumer Council, som upphörde 1971, genomförde en intervjuundersökning röran- de försäkringar och försäkringstagare år 1967. Studien hade tre huvudsakliga målom- råden:
a att undersöka allmänhetens försäkrings- behov i förhållande till vad marknaden erbjuder b att undersöka vilka svårigheter konsu- menten möter när det gäller att göra ett ”intelligent och informerat” försäkrings- köp samt c försäljarens roll.
Undersökningen omfattade intervjuer med 990 personer. 1 april 1970 publicerades studieni anknytning till vilken föreslogs:
a att inrätta lokala inköpsställen för för- säkringar, där samtliga bolags utbud marknadsförs och information finns till- gänglig. b att ge försäljarna en mer självständig roll genom att göra dem till fristående auktoriserade konsulter som betalas di- rekt av konsumenten och ej av försäk- ringsbolagen. c att förbättra försäkringsskyddet genom att inrätta ”The Insurance Commission”. Denna instans skulle ha till uppgift att undersöka nystartade bolag, att övervaka existerande bolags verksamhet, att infor- mera sig om enskilda bolags praxis, att utveckla en central försäkringsstatistik, att initiera och administrera ett auktorisa- tionssystem för försäljare samt att till- handahålla en oberoende nämnd som behandlar konsumentens problem och klagomål, sedan klagomålen först behand- lats inom vederbörande instanser inom branschen. Insurance Commission före- slogs ha en rådgivande instans vid sin sida, vilken även skulle inkludera försäkringsta- garrepresentanter.
I Consumer Associations tidskrift ”Which?” har vid ett flertal tillfällen före- kommit artiklar som behandlat försäkringar, bl. a. hem-, villa-, bil- och livförsäkringar. Beträffande livförsäkringar har man utarbe- tat och publicerat en omfattande artikelserie som orienterar om olika försäkringars funk- tion och innebörd och hur man går tillväga för att beräkna sitt eget livförsäkringsbehov. Consumer Council publicerade 1968 skriften "Insurance and the Consumer”, en handbok att användas vid köp av de vanligaste försäk- ringar som kan tecknas av privatperson.
Frankrike
I syfte att komma till rätta med osäkerhet och missförstånd i relationen mellan försäk- ringsgivare och försäkringstagare startade man 1970 inom l'Association Francaise de Normalisation ett projekt som syftar till att
utarbeta normer för försäkringsvokabulär. Vidare fick en kommitté i uppgift att utarbe- ta ett ”praktiskt lexikon” för försäkringsta- gare som är avsett att medfölja villkoren vid köp och syftar till att underlätta försäkrings- tagarens förståelse av försäkringens omfatt- ning och avtalets innebörd.
USA
Ett antal försäkringsformer har behandlats i Consumer Unions tidskrift Consumer Re- ports. Största intresset har ägnats åt bil- och livförsäkring. Beträffande livförsäkringar har man lagt ner mycket arbete på att klargöra och utarbeta hjälpmedel för behovsanalys. Resultaten har publicerats i en artikelserie i Consumer Reports och även i bokform. Man har också utarbetat ett dataprogram för behovsanalys.
2. Försäkringsbranschen
2.1 Struktur
Enskild försäkring säljs i Sverige av försäk- ringsbolag, som är antingen aktiebolag eller ömsesidiga bolag. Viss personförsäkring med- delas också av understödsföreningar.
Genom socialförsäkringarna, till vilka i detta sammanhang är att räkna allmän sjukförsäkring, allmän folkpensionering (AFP) och försäkring för allmän tilläggspen- sion (ATP) har utvecklats ett grundskydd på personförsäkringsområdet. Stora grupper åt- njuter ett mera omfattande personskydd än vad nämnda försäkringar ger. Främst kom- mer här i åtanke de kollektiva anordningar, som tillskapats genom avtal mellan parterna på arbetsmarknaden, avseende kapitalförsäk- ring för dödsfall (tjänstegrupplivförsäkring) och industritilläggspension (ITP) med mot- svarigheter på andra håll.
De generella förmåner som sålunda kan tillkomma människorna utöver vad socialför- säkringarna erbjuder är i mycket stor ut- sträckning garanterade genom försäkring i enskilda försäkringsbolag. I övrigt utgör de enskilda försäkringsbolagens utbud av per- sonförsäkring numera i huvudsak ett komp- lement till den trygghet, som lämnas av socialförsäkringarna och genom de kollektiv- avtalsreglerade skyddsanordningarna.
Sakförsäkring säljs endast av de enskilda försäkringsbolagen, som alltså på sakförsäk- ringsområdet till skillnad från förhållandet
på personskyddssidan täcker förekommande risker så att säga ända från botten.
Vid utgången av 1968 var sammanlagt nära niohundra enskilda försäkringsbolag verksamma i Sverige, därav ett trettiotal utländska. Efter verksamhetens geografiska omfattning brukar de svenska bolagen delas upp i riksbolag, läns- och häradsbolag samt sockenbolag. Branschen kan också delas upp efter verksamhetsgrenar i liv- och sjukförsäk- ringsbolag, skadeförsäkringsbolag samt åter- försäkringsbolag.
2.1.1 Geografiskt verksamhetsområde
Riksbolagen dominerar den enskilda försäk- ringsverksamheten. År 1968 svarade dessa för 97 % av samtliga svenska försäkringsbo- lags premieinkomster i direkt försäkring i Sverige och förvaltade ungefär 98 % av till- gångarna. Mätt i antalet företagsenheter ut- gör riksbolagen dock en mindre del av den svenska försäkringsmarknaden. År 1968 fanns i Sverige 71 riksbolag av sammanlagt 855 inhemska bolag. Många riksbolag fram- träder i sammanslutningar (nedan generellt betecknade ”koncerner”), vilka iregel, sna- rare än de ingående bolagen, kan räknas som självständiga företagsenheter.
Läns- och häradsbolagen (1968 inalles 104) har med några få undantag koncession för brand-, storm-, vattenlednings-, glas-, inbrotts-, stöld- och rån-, resgods- samt
maskinförsäkring, för sjöförsäkring eller för husdjursförsäkring. I några fall har de kon— cession för enbart brandförsäkring och stormförsäkring.
Sockenbolagen (1968 inalles 680, varav brand- och sjöbolag 159 och kreatursbolag 521) kan indelas efter sin rörelseinriktning i tre olika kategorier, nämligen dels socken- brandbolag som driver brandförsäkring med eller utan bigrenarna storm-, vattenlednings-, glas-, inbrotts-, stöld- och rån-, resgods- samt maskinförsäkring, dels sockensjöbolag som meddelar sjöförsäkring, dels sockenkreaturs- bolag för husdjursförsäkring. Av socken- brandbolagen meddelade mindre än en tredje- del enbart brandförsäkring, fyra bolag utom brandförsäkring samtliga ovannämnda bigre- nar samt återstoden brandförsäkring samt storm— eller storm- och vattenledningsförsäk- ring.
Sockenbrandbolagen och sockensjöbola- gen lyder under lagen om försäkringsrörelse (FL) medan sockenkreatursbolagen ej är underkastade FL utan endast är föremål för en viss mindre omfattande tillsyn enligt bestämmelserna i en särskild kungörelse.
2.1.2 Aktiebolag och ömsesidiga bolag
Av de 71 riksbolagen år 1968 var 26 aktiebolag och 45 ömsesidiga bolag. I sist- nämnda antal ingår 9 s. k. arbetsgivarebolag, som med utgången av 1968 upphörde att teckna nya försäkringar. Samtliga läns-, hä- rads- och sockenbolag är ömsesidiga försäk- ringsföretag.
Försäkringsaktiebolagen ägs av sina aktie- ägare. Genom FL och dess tillämpning är dock aktieägarnas möjligheter att uttaga vinst ur verksamheten begränsade. Såvitt gäller livförsäkring återgår allt överskott till försäkringstagarna i form av återbäring.
De ömsesidiga bolagen ägs av sina försäk- ringstagare, vilka när det gäller direkta sak- försäkringar är ömsesidigt ansvariga för ve- derbörande bolags förbindelser. Försäkrings- tagamas ansvarighet är dock ofta begränsad, t.ex. till några årspremier. När det gäller livförsäkring och annan personförsäkring
föreskriver FL att endast bolagets tillgångar skall svara för dess förbindelser. Vid liv- och annan personförsäkring kan således försäk- ringstagarna inte bli personligt ansvariga för bolagens förbindelser.
2.1 .3 Verksamhetsgrenar
Den enskilda försäkringsverksamheten om- fattar idag ett stort antal försäkringsgrenar, vilka kan indelas på olika sätt.
Ur tillsynssynpunkt skiljer man mellan, å ena sidan livförsäkring, vartill också räknas viss enligt FL därmed jämställd annan per- sonförsäkring och å den andra sidan annan försäkring än livförsäkring, som då kallas skadeförsäkring. Det utmärkande för dessa huvudgrupper är att livförsäkringen ger er- sättning vid tidig död eller lång levnad, medan skadeförsäkringen ersätter ekonomisk förlust på grund av inträffad skada på person och egendom. Utgivande av på förhand avtalade belopp vid sjukdom eller olycksfall kan, beroende på den försäkringstekniska konstruktionen, falla än under den ena, än under den andra kategorin.
Det är också vanligt — särskilt i det praktiska branscharbetet — att man uppdelar försäkringsverksamheten på personförsäkring och sakförsäkring. Till personförsäkring räk- nas livförsäkring, sjukförsäkring och olycks- fallsförsäkring.
Förhållandet liv/skade och person/sak kan åskådliggöras sålunda:
' Livförsäkring och viss därmed jäm- ställd sjuk- och olycksfalls-
försäkring Person- förså'kring Sjuk- och olycks-
fallsförsäkring, som ej är jäm-
Skade- ställd med liv- försäkring försäkring sakförsäkring
En annan vanlig indelningsgrund är sum-
ma- respektive skadeförsäkring. Med summa- försäkring avses att visst eller vissa i avtalet? bestämda belopp utfaller vid dödsfall eller vid viss inträffad händelse såsom uppnående av viss ålder, sjukdom, invaliditet på grund av olycksfall. Försäkringsbeloppen avser sålunda inte att direkt kompensera inträffad ekonomisk skada eller inkomstförlust. Ska- deförsäkring enligt denna terminologi har däremot till uppgift att ersätta ekonomisk förlust på grund av inträffad skada på person eller egendom. En summaförsäkring är alltid en personförsäkring. Sjuk- och olycksfalls- försäkring kan vara en kombination av sum- maförsäkring och skadeförsäkring, då det t. ex. å ena sidan kan utfalla avtalat invalidi- tetsbelopp (”summa”) medan det å andra sidan kan utgivas ersättning för t. ex. verifie- rade läkarvårdskostnader (”skada”).
På livförsäkringsområdet skiljer man i försäkringsavtalslagen (FAL) mellan kapital- och livränteförsäkring. Kapitalförsäkringen avser vanligen ett engångsbelopp men den kan vara avtalad att utgå i poster. Den skiljer sig då emellertid från livränteförsäkringen genom att antalet poster är bestämt medan antalet poster vid livränteförsäkring beror av någons livstid. Inom livförsäkringsområdet skiljer man vidare mellan å ena sidan riskför- säkringar, som endast utfaller om dödsfall inträffar inom viss avtalad försäkringstid, och å andra sidan sparförsäkringar, som utfaller vid den försäkrades död eller när han uppnår viss ålder.
En annan indelningsgrund inom livförsäk- ring är den som sammanhänger med skilda livförsäkringars olika skattemässiga behand- ling. Jämlikt anvisningarna till 31 & kommu- nalskattelagen skall en livförsäkring vara konstruerad på visst sätt för att anses som pensionsförsäkring i lagens mening. Avdrag får då göras i självdeklarationen för hela premien för försäkringen under det att utfal- lande belopp är skattepliktig inkomst för mottagaren. Annan försäkring är kapitalför- säkring i kommunalskattelagens mening. För sådan försäkring får avdrag för premie ske endast inom ramen för det 5. k. försäkrings- avdraget under det att utfallande belopp inte
Livförsäkring tillhandahålls i såväl indivi— duella som kollektiva former. Inom den individuella livförsäkringen dominerar för- säkringar med sparmoment. Under de senas- te decennierna har de kollektiva livförsäk- ringarna fått en alltmer ökad omfattning. Med kollektiva livförsäkringar förstås dels grupplivförsäkring, som främst genom de beslut arbetsmarknadens parter träffat fått en mycket stor utbredning, och dels kollek- tiv tjänstepensionsförsäkring, som efter den allmänna tilläggspensionens införande utgör ett komplement till denna. Den kollektiva tjänstepensioneringen är koncentrerad till ett försäkringsföretag, Svenska Personal-Pen- sionskassan —- ömsesidig försäkringsförening — SPP.
Jämväl sjuk- och olycksfallsförsäkring tecknas såväl individuellt som kollektivt och har framför allt under senare år fått ökad utbredning.
De mest betydande sakförsäkringsgrenar— na av dem som omfattas av utredningens överväganden är brandförsäkring och därmed kombinerade grenar (ansvarighets-, vatten- lednings- och inbrottsförsäkring rn. fl.) samt trafik- och övrig motorfordonsförsäkring. Det bör observeras att trafik- och ansvarig- hetsförsäkring liksom rättsskyddsförsäkring i terminologiskt hänseende hänförs till sakför— säkring.
Sakförsäkringar till den stora allmänheten tillhandahålles numera i övervägande ut- sträckning i form av s. k. paketförsäkringar. De mest utbredda paketförsäkringarna av- sedda för fysiska personer är den vanliga hemförsäkringen, i vilken ingår bl. a. brand-, vattenlednings—, inbrotts-, ansvarighets- och rättsskyddsförsäkring, samt villahemförsäk- ringen. En annan betydelsefull paketförsäk- ring är bilförsäkringen, i vilken — utöver trafikförsäkring — kan ingå bl. a. brandför- säkring, stöldförsäkring och vagnskadeför- säkring. Trafikförsäkringen är en obligatorisk försäkring till förmån för skadelidande i trafiken. Vagnskadeförsäkringen är liksom övriga moment friving och ger kompensa- tion för skador på det egna fordonet.
Som redan nämnts fanns det år 1968 i Sverige totalt 855 enskilda inhemska försäk- ringsbolag. Verksamheten i flertalet av dessa var dock av mycket liten omfattning. Vidare ingick många av de större bolagen i koncer- ner. Trots det formellt sett betydande anta- let företagsenheter kan man därför säga att verksamheten i försäkringsbranschen drivesi starkt koncentrerade former. Av försäkrings- bolagens totala premieinkomster i direkt försäkring i Sverige svarade sålunda 1968 de fyra största enheterna — SPP, Skandia, Han- sa, Folksam, — för 63 %. Motsvarande andel av de totala förvaltade tillgångarna uppgick till 75 %.
Endast fem koncerner (Folksam, Hansa, Skandia, Trygg och Vegete) erbjuder i stort sett alla typer av försäkringar som förmedlas på den allmänna marknaden. Övriga företag erbjuder antingen livförsäkring eller skade- försäkring med ett mer eller mindre fullstän- digt sortiment. Fullständigt livsortirnent till- handahåller Valand. Skadeförsäkring av praktiskt taget alla gängse former av intresse för allmänheten erbjuder Allmänna Brand, Ansvar, Holmia, Skånska Brand-Hermes och Trafik-Bore. Genom Länsförsäkringsbolagens AB kan även läns- och häradsbolagen och genom Hansa sockenbolagen i allmänhet erbjuda fullständigt skadeförsäkringssorti— ment såvitt rör alla vanliga försäkringar. I övrigt arbetar riksbolagen med mera begrän- sade sortiment.
Koncentrationen har ökat pågagligt, fram- för allt sedan 1960. De mest betydelsefulla förändringarna i företagsstrukturen har skett i samband med Skandiakoncemens förvärv av " Svea, Skåne, och Thulebolagen samt Öresundskoncernen, varigenom Skandiakon- cernen — mätt efter premieintäkterna — blivit den största enheten i landet. Vidare har förutvarande Svenska Liv, Hansa och Städernas sammanslutit sig i Hansakoncer- nen. 1970 sammanslogs Trygg och Fram- tiden i Trygg och 1971 fusionerade Hansa- och Tryggkoncemerna.
Efter 1971 års ingång finns på försäk-
ringsmarknaden tre dominerande gruppbild- ningar: Skandia, Trygg-Hansa och Folksam. Den förstnämnda består av aktiebolag medan de andra i huvudsak består av ömsesidiga bolag. Tillsammans täcker de ca 60 % av branschens totala direkta premieinkomster och ca 50 % av de totala tillgångarna.
Under gällande tillsynslagstiftnings giltig- hetstid, sedan 1948, har det inte tillkommit något nytt fristående allmänt försäkringsbo- lag. De nya bolag som etablerats har varit mer eller mindre specialiserade. Å andra sidan har existerande sakförsäkringsbolag medgivits att i ej obetydlig utsträckning utöka sitt sortiment så att de fått möjlighe- ter att tillhandahålla de paketförsäkringar, varmed branschen nu generellt arbetar.
2.3. Samarbetsformer mellan försäkrings— bolag
Hos försäkringsinspektionen registreras kon- tinuerligt kartellbildningar inorn försäkrings- branschen. Det senaste kartellregistret publi- cerades i slutet av 1969.
Inom branschen förekommer ett betydan- de antal samarbetsorgan. Dessa kan indelasi sammanslutningar för samråd och gemen- samt uppträdande, gemensamma villkors- och skaderegleringsnåmnder, kommittéer och nämnder för internt samarbete samt pooler. I det följande ges en kortfattad beskrivning av de olika typerna och de .viktigaste sammanslutningarna.
Konkurrensläget inom branschen skiljer sig något mellan olika försäkringsgrenar.
"Inom individuell livförsäkring är möjlighe-
terna till premiekonkurrens i praktiken starkt beskurna genom att premierna följer de av myndigheterna stadfästa grunderna. Dessa tenderar att bli lika för alla bolag, vilket ger enhetliga premier före återbäring. På grupplivområdet har däremot tidvis rått stark priskonkurrens. Inom skadeförsäkrings- rörelsen har tidigare funnits ett betydande inslag av konkurrensbegränsande kartellsam- arbete vilket emellertid ej uteslutit stark konkurrens av blockkonkurrenstyp, efter-
som kartellsamarbetet i inget fall täckt hela marknaden. Sedan Svenska Skadeförsäk- ringsföreningen upplösts är konkurrenssitua- tionen avsevärt friare än tidigare.
2.3.1. Sammanslutningar för samråd och ge- mensamt uppträdande
Den helt dominerande sammanslutningen inom denna kategori är Svenska Försäkrings- bolags Riksförbund (i fortsättningen kallat Riksförbundet).
De enda bolag av betydelse som står utanför förbundet är Folksam samt special- företagen för kollektivavtalsenlig gruppliv- försäkring m. m., Arbetsmarknadens Försäk- ringsaktiebolag (AFA) och Kommunernas Försäkringsaktiebolag (KFA). Förbundet har bl.a. till uppgift ”att i förhållande till utomstående institutioner eller eljest då så finnes påkallat giva uttryck åt bolagens gemensamma synpunkter och att verkställa utredningar och väcka förslag i frågor av betydelse för den privata försäkringsverk- samheten och dess utveckling efter allmän- nyttiga linjer”. En viktig uppgift för för- bundet är att å medlemmarnas vägnar avgiva remissyttranden i socialpolitiska, sam- hällsekonomiska och lagstiftningsfrågor samt andra för den enskilda försäkringsverksam— heten betydelsefulla spörsmål. På begäran avger också Riksförbundet utlåtanden, s. k. responsa, rörande tillämpad försäkrings- praxis.
Försäkringsbolagens Upplysningstjänst är en avdelning av Riksförbundet som fungerar som branschens centrala informationsorgan (se vidare avsnitt 5.2).
För olika delar av försäkringsbranschen finns föreningar och överenskommelser, vil- ka ibland kan ha en kartelliknande utform- ning. Som exempel kan nämnas Svenska Livförsäkringsbolags Förening och Sjöassura- dörernas Förening, den senare registrerad såsom kartell. Tidigare fanns även Svenska Skadeförsäkringsföreningen.
Svenska Livförsäkringsbolags Förening har enligt sina stadgar till uppgift att bereda
bolagen ”tillfälle till överläggningar rörande frågor av gemensamt intresse, antingen de är ägnade att göras till föremål för samarbete eller endast för tankeutbyte”. Till förening- en hör alla liv- och sjukförsäkringsföretag utom Folksam, AFA och KFA. Föreningens medlemmar svarar för över 85 % av liv-, sjuk- och olycksfallsförsäkringspremierna i liv- och sjukförsäkringsbolag. Åtskilligt på överens- kommelser eller rekommendationer från föreningen grundat samarbete på liv- och sjukområdet har registrerats såsom kartell- samarbete.
Sjöassuradörernas Förening har enligt sina stadgar till uppgift att tillvarataga medlem- marnas intressen, vilket bland annat sker genom utarbetande av försäkringsvillkor åt medlemmarna.
Sedan det tidigare dominerande sam- arbetsorganet i de vanliga skadebranscherna, Svenska Skadeförsäkringsföreningen, upp- hört vid årsskiftet 1967/68 — det täckte på sin tid större delen av marknaden — har ej varje form för mera generellt samarbete upphört. Sålunda har alla skadebolag funnit det angeläget med tekniskt samarbete i vissa viktiga frågor. Detta samarbete är dock begränsat såtillvida att det ej omfattar premiesättning, produktutveckling och sta- tistik. Vidare träffades på sistnämnda tre områden i början av år 1968 överenskom- melse om samverkan mellan Allmänna Brand, Hansa, Trygg och Vegete. Samverkan på premiesättningsområdet är dock begrän- sad till enbart företagsförsäkring.
Helt obundna av allmänna samarbetsöver- enskommelser när det gäller premiesättning, produktutveckling och statistik står bland tidigare angivna riksbolag, som tillhanda- håller mer eller mindre fullständiga skadeför- säkringssortiment, Ansvar, Folksam, Holmia, Länsförsäkringsbolagens AB, Skandia, Skånska Brand-Hermes och Trafik-Bore. På begränsade områden förekommer dock visst kartellregistreringspliktigt samarbete.
2.3.2. Gemensamma villkorstolknings- och skaderegleringsnämnder
Under de senaste decennierna har inrättats ett antal för bolagen gemensamma nämnder med uppgift att avge yttrande rörande bl. a. tolkning av försäkringsvillkor och beräkning av ersättning vid personskador. Motiv för inrättandet av dessa nämnder har varit att åstadkomma enhetlig, och med domstols- praxis överensstämmande, skadereglering. I nämnderna har försäkringsbolagen kunnat få representerad en bred expertis från bolagen själva med samlad erfarenhet från de ifråga- varande försäkringsområdena. Vidare ingår i nämnderna — beroende på ärendenas karak- tär — utomstående jurister med erfarenhet från domstolsverksamhet eller medicinsk expertis. Nämndernas verksamhet är råd- givande i förhållande till bolagen. Som fram- går av nedanstående redogörelse är bolagen i stor utsträckning skyldiga att hänskjuta de frågor till nämnderna där meningsskiljaktig- het yppats mellan försäkringstagaren och bolaget. Försäkringstagare eller annan skade— lidande kan dock inte själva direkt vända sig till de ifrågavarande nämnderna. Represen- tant för bolag, vars ärende behandlas av nämnd, får ej delta i ärendets handläggning.
Bland de mer betydelsefulla nämnderna kan nämnas Livförsäkringens Villkorsnämnd, Skadeförsäkringens Villkorsnämnd, Trafik- försäkringsanstalternas Nämnd, Ansvarig- hetsförsäkringens Personskadenämnd, Sjuk- och olycksfallsförsäkringsnämnden och För- säkringsbolagens Skallskadenämnd.
Livförsäkringens Villkorsnämnd. Nämnd- en inrättades 1947. Anslutna är medlemmar- na i Svenska Livförsäkringsbolags Förening. Nämnden avger yttrande rörande tolkning av försäkringsvillkor och därmed sammanhän- gande frågor. Anslutna bolag är skyldiga att till nämnden hänskjuta frågor, där utom rättegång meningsskiljaktighet om villkorens innebörd yppats mellan bolaget och försäk- ringstagare och enighet ej uppnåtts. Ord- förande och vice ordförande är utanför branschen verksamma, rättsbildade personer. År 1970 behandlade nämnden 4 ärenden.
Skade försäkringens Vi llkorsnä m nd . Nämnden inrättades 1947. Anslutna är hu- vudsakligen de medlemmar i Riksförbundet som meddelar ansvarighets-, brand-, glas-, inbrotts-, resgods- och vattenledningsskade- försäkring samt trafik- och övrig bilförsäk— ring. Ordförande och vice ordförande samt ytterligare en ledamot är utanför branschen verksamma, rättsbildade personer.
Nämnden avger yttrande rörande försäk- ringens omfattning och tolkning av övriga försäkringsvillkor och därmed sammanhäng- ande rättsfrågor. Anslutna bolag är skyldiga att till nämnden hänskjuta frågor där utom rättegång meningsskiljaktighet yppats mellan bolaget och försäkringstagare om villkorens innebörd och enighet ej uppnåtts. År 1970 behandlade nämnden 105 ärenden.
Trafikförsäkringsanstalternas Nämnd. Nämnden inrättades 1936 och dess regle- mente är fastställt av Kungl. Maj:t, som också utser ordförande. Nämndens huvud- män är Trafikförsäkringsföreningen samt samtliga försäkringsbolag, som driver trafik- försäkring. För de senare är anslutning till nämnden ett koncessionsvillkor. Ordföran- den samt de två vice ordförandena i nämn-* den är utanför försäkringsbranschen verk- samma, rättsbildade personer.
Nämnden har till huvudsaklig uppgift att verka för enhetlig personskadereglering inom trafikförsäkringen. Nämndens yttrande skall iallmänhet inhämtas beträffande utom rätte- gång uppkommande frågor om ersättning vid invaliditet eller för lyte och annat stadigva- rande men m. m. År 1970 behandlade nämn- den 2108 ärenden.
Ansvarighetsförsäkringens Personskade- nämnd. Nämnden inrättades 1947 av Riksförbundet. Ordförande och vice ordfö- rande är utanför branschen verksamma juris- ter med domarerfarenhet. Till nämnden an- slutna bolag är skyldiga inhämta nämndens yttrande i fall där bolag på grund av ansvarig- hetsförsäkring utom rättegång helt eller del- vis medgivit ansvarighet för invaliditet, för lyte eller annat stadigvarande men av svårare art eller för förlust av försörjare. Yttrande behöver dock ej inhämtas om invaliditeten
anses understiga 10 % eller om hela ansvarig- hetsbeloppet beräknas bli utgivet av bolaget. År 1970 behandlade nämnden 443 ärenden.
Sjuk- och olycksfallsförsäkringsnämnden. Nämnden inrättades 1942 i syfte att medver- ka till enhetlig och med god försäkrings- praxis överensstämmande skadereglering inom sjuk- och olycksfallsförsäkring. Till nämnden är anslutna flertalet bolag som bedriver sjuk- och olycksfallsförsäkring. Nämndens verksamhet ledes av en särskild styrelse. Nämndens ordförande är en dom- stolsjurist och dess vice ordförande en repre- sentant för den statliga yrkesskadeförsäk— ringen. Vidare är en ledamot representant för den allmänna sjukförsäkringen. De till nämnden anslutna bolagen har förbundit sig att inhämta nämndens yttrande rörande ett flertal olika frågor som avser ersättningsstor- lek, bedömande av arbetsförmågas omfatt- ning m.m. År 1970 behandlade nämnden 127 ärenden.
Försäkringsb olagens Skal lskadenäm nd. Nämnden trädde i verksamhet år 1950 och har som huvudmän Trafikförsäkringsföre- ningen, Riksförbundet samt Sjuk- och olycksfallsförsäkringsnämnden som ombud för de till dessa organisationer anslutna bolagen. Nämnden skall på begäran avge yttrande rörande bl. a. frågor om samband mellan olycksfall och sjukdomstillstånd, in- validitet, lyte eller annat stadigvarande men eller den medicinska uppskattningen av inva- liditet eller annan förlust eller nedsättning av arbetsförmågan. Nämnden, vars verksamhet ledes av en särskild styrelse, är sammansatt av tre medicinska experter. År 1970 behand- lade nämnden 46 ärenden.
2.3.3 Kommittéer och nämnder för internt samarbete
Inom försäkringsbranschen finns ytterligare en rad kommittéer och nämnder. De flesta av dessa organ kan sägas syfta till en gemen- sam service i t. ex. tekniska frågor till bola- gen och även verka för en standardisering inom branschen. Flera av kommittéerna och
nämnderna är ej av permanent natur. Som exempel på interna serviceorgan kan nämnas Svenska Livförsäkringsbolags Aktuarie- nämnd, som bl. a. beslutar i frågor, som skall bli föremål för gemensam aktuariell behand- ling (frågor av försäkringsmatematisk — stati- stisk natur).
Försäkringsbolagens Bilklassningskom- mitté, som är införd i kartellregistret, är ett samarbetsorgan för samtliga bolag som driver trafikförsäkring och klassar olika biltyper. Klassningen avgör premiens relativa storlek i förhållande till premien för andra biltyper.
Försäkringsbolagens Bilreparationskom- mitté syftar till att bevaka effektivitet och kostnader inom bilreparationsområdet.
Försäkringsbolagens Förvärderingskom- mitté fastställer regler för värdering av fastigheter för uppnående av ingångsvärde vid premiesättning av villa- eller fastighets— försäkring.
När det gäller utbildning av försäkringsbo- lagens personal förekommer samarbete mel- lan de flesta bolag genom Institutet för Försäkringsutbildning (IFU). Huvudmän för institutets verksamhet är numera branschens arbetsmarknadsorganisationer.
2.3.4. Reglering av marknadsföringen
Enligt 3025 FL åligger det styrelsen och verkställande direktören i försäkringsbolag att övervaka att anskaffning av ansökningar om försäkring hos bolaget sker på sätt som överensstämmer med god försäkringssed. En- ligt samma stadgande kan Kungl. Maj:t utfär- da bestämmelser om samt inrätta en nämnd för övervakning av anskaffningsverksamhe- ten. Så har emellertid ej ansetts behövligt med hänsyn till att försäkringsbolagen träf- fat skriftliga överenskommelser för främjan- de av god försäkringssed inom anskaffnings- verksamheten. Inom direkt liv- samt olycks- falls- och sjukförsäkring ävensom annan di- rekt försäkring träffades nu gällande överens- kommelse 1964. Till överenskommelsen är omkring 200 bolag anslutna.
Frågor, som sammanhänger med överens-
kommelsens bestämmelser, skall alltefter sin beskaffenhet handhas av Svenska Försäk- ringsbolags Förvaltningsnämnd eller av Sven- ska F örsäkringsbolags Skiljenämnd.
Förvaltningsnämnden har att handlägga de frågor, vilka enligt särskilda föreskrifter i överenskommelsen faller inom nämndens be- fogenhetsområde, ävensom att framlägga för- slag till ytterligare åtgärder, som kan främja överenskommelsens syfte. Därjämte äger för- valtningsnämnden uttala sig rörande överens- kommelsens innebörd, dock endast i fall då, nämnden veterligen, tvist i frågan ej är anhängig hos skiljenämnden.
Skiljenämnden har att avgöra de tvistefrå- gor rörande överenskommelsens tillämpning eller tolkning, vilkas prövning påkallas av bolag eller — där fråga är om ombuds förhållande till bolag, för vilket ombudet är eller varit registrerat — av ombud eller ombuds fackorganisation.
2.3.5. Pooler
Vid försäkringar med stora riskåtaganden kan försäkringsbolagen reducera sina risker genom återförsäkringar. För försäkringar av- seende speciella typer av risker (t. ex. krigs- risken inom personförsäkringen, risker vid atomanläggningar och risker som samman- hänger med flygtrafik) har bolagen i stället bildat s.k. pooler, vilka gemensamt för medlemmarnas räkning omhänderhar de ifrå- gavarande försäkringarna.
3. Samhällets tillsyn och försäkringstagarnas inflytande
3.1. Lagstiftning
Den enskilda försäkringsverksamheten i Sve- rige har sedan länge reglerats av speciella lagar, vilkas syfte varit att tillgodose försäk- ringstagarnas intressen. De viktigaste av dessa nu gällande speciella lagar är 1948 års lag om försäkringsrörelse (försäkringslagen) samt 1927 års lag om försäkringsavtal (för— säkringsavtalslagen).
Försäkringslagen (FL)
För att driva försäkringsrörelse fordras enligt FL tillstånd (koncession) av Kungl. Maj:t. Sådan koncession kan endast meddelas för- säkringsaktiebolag eller ömsesidigt försäk- ringsbolag. En enskild person får således inte driva försäkringsrörelse. I bolagsordningen anges vilka försäkringsgrenar bolagets verk- samhet skall omfatta. Om ett redan etablerat försäkringsbolag vill upptaga en ny försäk- ringsgren måste bolaget ansöka om däremot svarande komplettering av bolagsordningen. För att ett försäkringsbolag skall erhålla koncession fordras att Kungl. Maj:t finner att dess bolagsordning överensstämmer med FL:s bestämmelser. Ämnar bolaget bedriva livförsäkringsrörelse eller annan därmed i försäkringstekniskt avseende likställd person- försäkringsverksamhet kommer prövningen även att omfatta de särskilda s.k. grunder
som skall gälla för verksamheten. Även om Kungl. Maj:ts prövning av bolagsordning och grunder utfallit positivt för det sökande bolaget innebär detta emellertid inte att bolaget är berättigat till koncession. Enligt FL fordras nämligen därjämte att Kungl. Maj:t finner att rörelsen är ”behövlig och även eljest ägnad att främja en sund utveck- ling av försäkringsväsendet”. Det innebär att Kungl. Maj:ts prövning av koncessionsfrågan ej blott är formell utan även rent materiell. Någon fri etableringsrätt förekommer således ej på försäkringsområdet.
FL:s uppgift är att reglera de enskilda försäkringsbolagens verksamhet. Garantier skall skapas för att bolagen vid varje tid- punkt skall vara i stånd att fullgöra sina förpliktelser enligt ingångna försäkringsavtal (soliditetsprincipen) och att priset för för- säkringen hålles på en skälig nivå (skälighets- principen).
Undantagna från skälighetsprincipen är dock skadeförsäkringsverksamhet som drives i utlandet samt sjö- och transportförsäkring i Sverige. Skälighetsprincipen gäller ej heller för i Sverige arbetande utländska bolag.
Försäkringsavtalslagen (FAL) FAL har tillkommit för att i första hand utgöra ett normerande underlag för de avtal
som träffas mellan försäkringsgivare och
försäkringstagare. Lagen har uppbyggts av dels tvingande, dels icke tvingande regler. Även ifråga om de tvingande reglerna kan lagen i praktiken sägas ha mera en normeran- de än en bestämmande verkan, eftersom de enskilda avtalen — försäkringsvillkoren — kan utformas på ett för försäkringstagarna liberalare sätt än lagens regler anger. Så har även i stor utsträckning skett.
Bland de ämnesområden som behandlas i lagen kan nämnas frågor rörande försäkrings- tagares upplysningsplikt i samband med av- talsträffande, om tid för premiebetalning och verkan av försummad sådan betalning samt om åtgärder vid inträffad skada liksom om preskription.
Lagen innefattar bestämmelser avsedda att utgöra ett skydd för försäkringstagarna. Åtskilliga bestämmelser inom nyssnämnda ämnesområden ålägger emellertid också för- säkringstagarna vissa skyldigheter, utan vilka försäkringsgivaren — i vart fall med de värderingar som rådde då lagen trädde i kraft — knappast skulle kunna ingå avtal av så vittomfattande karaktär som försäkringsavta- len har. Ovan har nämnts att ett stort antal lagrum icke är av tvingande slag. Lagen stadgar emellertid även att, om försäkrings- villkor avviker från lagens bestämmelser och dess tillämpning skulle leda till uppenbar obillighet, dylikt villkor kan jämkas eller lämnas utan avseende, om detta kan anses överensstämma med god försäkringspraxis.
3.2. Tillsyn
Försäkringsinspektionen inrättades år 1903 och är det statliga organet för tillsyn inom försäkringsområdet. Inspektionens arbets- uppgifter framgår av instruktionen som ut— färdats av Kungl. Maj:t. Inspektionens vikti- gaste uppgift är att övervaka att lagbestäm- melserna beträffande försäkringsrörelse ef- terlevs. Inspektionen skall tillse att försäk- ringstagarnas intressen tillvaratas genom att bolagen med bevarad soliditet tillhandahåller sina produkter till skäligt pris. Försäkringsinspektionen utövar sin till-
synsverksamhet bland annat genom gransk- ning av bolagsordningar och grunder, som skall fastställas av Kungl. Maj:t eller inspek- tionen.
Ett mycket betydelsefullt led i den fortlö- pande tillsynen över försäkringsrörelsen är också granskningen av de utförliga rapporter beträffande verksamheten som bolagen skall avge till inspektionen.
Inspektionens tjänstemän eller särskilda experter kan inspektera bolagen på ort och ställe. Det åligger bolagen att när som helst för befattningshavare vid inspektionen hålla kassa och övriga tillgångar samt böcker, räkenskaper och andra handlingar tillgängliga för granskning. I regel görs vid inspektions- besöken en relativt allsidig granskning av bolagens verksamhet. Det förekommer också partiella inspektioner då granskningen in- skränkes till någon speciell fråga, som då i regel undersökes inom flera bolag. Generellt har bolagen skyldighet att lämna alla upplys- ningar angående sin verksamhet som inspek— tionen finner erforderliga.
Försäkringsinspektionen utser också i alla större bolag revisorer som tillsammans med övriga revisorer skall deltaga i granskningen av styrelsens och verkställande direktörens förvaltning samt bolagens räkenskaper.
Om försäkringsinspektionen finner anled- ning till anmärkning mot ett försäkringsbo- lag skall inspektionen anmoda bolaget att åstadkomma rättelse. I många fall är ett påpekande under hand tillräckligt. Den lind- rigaste typen av formellt ingripande mot ett försäkringsbolag består av att inspektionen skriftligen meddelar sina erinringar ifråga om bolagets verksamhet. Är avvikelsen av mera allvarlig karaktär kan inspektionen förelägga bolaget eller dess styrelse att inom viss tid vidtaga de åtgärder som av inspektionen prövas påkallade. Om det förhållande som inspektionen anmärkt på inte undanröjts inom den bestämda tiden skall inspektionen anmäla detta till Kungl. Maj:t, som efter bolagets hörande kan förklara koncessionen förverkad.
Inspektionen skall enligt instruktionen även följa utvecklingen av och främja allmän
kännedom om pris- och konkurrensförhål— landen inom försäkringsväsendet samt föra kartellregister. Den förra uppgiften fullgörsi huvudsak genom utgivande av den i den offentliga statistiken ingående publikationen Enskilda försäkringsanstalter.
Försäkringsinspektionen får i många fall mottaga klagomål i skaderegleringsärenden o.d. från missnöjda försäkringstagare som vänder sig dit för att få sin sak undersökt. När det gäller livförsäkringsfrågor ligger denna verksamhet, i den mån avvikelse skett från grunderna, inom ramen för inspek- tionens instruktionsenliga arbetsområde. I övrigt kan emellertid några ingripanden i enskilda fall ej göras, eftersom skaderegle- ringstvister i sista hand vanligen faller inom domstols kompetensområde. Materialet re- mitteras emellertid i allmänhet till vederbö- rande försäkringsbolag för yttrande, vilket sedermera — oftast med förklarande kom- mentarer av inspektionen — överlämnas till den klagande för kännedom. Ur tillsynssyn- punkt betraktas inkomna klagomål såsom en del av det material, som ger inspektionen en allmän bild av bolagets skadebehandlings- verksamhet. Hänför sig klagomålet ej till ett ersättningsbeslut utan till själva ”sättet” för skadebehandlingen — bristande brevsvar, långsamhet i handläggningen, ovilja att på begäran precisera ett stållningstagande — anser sig inspektionen däremot kunna in- gripa på grund av sin allmänna tillsynsplikt.
] enlighet med skälighetsprincipen ilagen åligger det å andra sidan inspektionen att vaka över skaderegleringen i stort — ifråga om trafikförsäkring är detta mer direkt utsagt i lagen om trafikförsäkring — men ingripanden förutsätter då systematiska fel- aktigheter eller måste gälla frågor av allmän räckvidd. I skälighetsprincipen ligger även en skyldighet för inspektionen att ägna upp- märksamhet åt frågan hur försäkringsvillko- ren allmänt är utformade.
3.3 Försäkringstagarinflytandet i försäk ringsa ktieba lag
På förslag av 1945 års försäkringsutredning tillerkändes försäkringstagarna representa- tion i försäkringsaktiebolagens styrelser år 1950. I den ändrade lagen (70 &) stadgas att ”av styrelseledamöterna skall, där bolaget icke uteslutande driver återförsäkring, minst en utses med uppgift att särskilt vaka över att försäkringstagarnas intresse vederbörligen beaktas; sådan styrelseledamot må ej vara aktieägare eller befattningshavare— i bolaget”.
Under riksdagsbehandlingen av frågan ut- talade första lagutskottet att ”i hans (försäk- ringstagarrepresentantens) åliggande icke skulle ingå att företräda försäkringstagaren gentemot försäkringsgivaren i exempelvis en- staka skaderegleringsärenden”.
Vidare stadgas beträffande” val av sådana styrelseledamöter att dessa skall ”utses av försäkringstagarna eller intressegrupp som har anknytning till dem eller genom förord- nande av Konungen eller offentlig myndig- het”. Bestämmelser om valsättet skall vara intagna i bolagsordningen.
3.4. Försäkringstagarnas inflytande i ömsesidiga försäkringsbolag
De ömsesidiga bolagen ägs av försäkringsta- garna själva. För att ett ömsesidigt bolag skall erhålla koncession är det en förutsätt- ning att försäkringstagarinflytandet gestaltas i godtagbar form, dvs. att det högsta bolags- organet, bolagsstämman, sammansättes så att det kan betraktas såsom representativt för delägarintresset.
Principen om ett reellt delägarinflytande i ömsesidiga bolag såsom koncessionsförut- sättning utvecklades närmare av 1942 års försäkringsutredning och blev en av den nya lagstiftningens huvudtankar. Trots den bety- delse som FL tillmäter frågan anges emeller- tid inte närmare i lagen på vilka sätt bolagen skall åstadkomma ett tillfredsställande för— säkringstagarinflytande.
Försäkringstagarnas inflytande i större
företag, där alla delägare ej kan mötas på bolagsstämma, måste i praktiken utformas genom ett representativt system. Lagen kallar representanterna delegerade.
Som exempel på godkända system kan nämnas följande:
I Folksambolagen består bolagsstämman av delegerade som utses av Kooperativa För- bundets förbundsstämma, Landsorganisatio- nens representantskap och Tjänstemännens Centralorganisations styrelse (1971).
Hos Hansa Sak benämnes de delegerade fullmäktige och utses av försäkringstagarna regionalt genom valförrättning med i princip personlig inställelse.
Hos Trygg Liv betecknas de delegerade överstyrelse. Såväl nomineringsrätt som val- rätt utövas per post och tillkommer endast en mindre för varje val utlottad del av försäkringstagarna.
Hos Vegete (Göta/Liv-Göta) kallas de dele- gerade fullmäktige. De väljs regionalt genom valförrättning av försäkringstagarna med i princip personlig inställelse.
Hos Valand betecknar man de delegerade huvudmän, av vilka de flesta väljs av försäk- ringstagarna regionalt. Valrätten är begrän- sad till de försäkringstagare som deltagit i en inledande förslagsomgång eller på annat sätt anmält att de vill deltaga i valet. Förfarandet är postalt. Viss del av huvudmännen utses av handelskamrarnas nämnd.
Hos Ansvar kallas de delegerade huvudmän och utses av nykterhetsorganisationer och frikyrkliga organisationer.
Hos de bolag som tillämpar valsystem -— särskilt med personlig inställelse vid valför- rättning — har valdeltagandet enligt 1958 års försäkringssakkunnigas undersökningar oftast varit mycket lågt.
I proposition 196l:l71 med förslag till
ändring i lagen om försäkringsrörelse be— handlades bl.a. försäkringstagarinflytandet. Föredragande statsrådet menade att försäk- ringslagen inte heller i fortsättningen skulle innehålla några föreskrifter angående sättet för utseende av delegerade och att det alltså i princip skulle ankomma på bolagen själva att välja för vederbörande företag lämpligt re- presentationssystem. Han underströk därvid vikten av att försäkringsbolagen i försäk- ringstagarnas intresse borde verka för att representationsformerna var ändamålsenliga. Statsrådet berörde även de svårigheter som förelåg att skapa ändamålsenliga representa- tionssystem i bolag med mycket stort antal försäkringstagare. Han menade, att det fanns en påtaglig risk för att delegeradevalen i dessa bolag inte skulle komma att mötas av något större intresse från försäkringstagarnas sida, även om betydande insatser gjordes för att stimulera till ökat valdeltagande. Stats- rådet ansåg därför att den omständigheten borde beaktas då det gällde att välja mellan de olika representationssystemen och att detta i många fall borde kunna tala för en lösning enligt intressegruppslinjen. Enligt hans mening torde det kunna förutsättas att åstadkommandet av lämpliga lösningar enligt den linjen inte erbjöd några större problem i vår tid med dess rikt utvecklade organisa- tionsliv.
Tilläggas bör att under 1960-talet några försäkringsbolag övergått från system med direkt försäkringstagarinflytande till total eller partiell intressegruppslinje och att upp- märksamheten på hithörande problem torde komma att medföra flera sådana lösningar inom de närmaste åren.
3.5 Nämnder och råd med konsumentinflytande
Vid inrättandet av speciella nämnder och råd har man inom branschen främst intresserat sig för skadereglering och för utformning av försäkringsskyddet.
Nämnder, råd eller försäkringskommittéer med konsumentinflytande finns inom Ans-
var, Folksam, Trafik-Bore och Trygg-Hansa (1971). Detta inflytande utövas i regel ge- nom att olika organisationer utser represen- tånter i nämnderna.
Folksam deltar ej i de i avsnitt 2.3.2 nämnda formerna för frivilligt samarbete på försäkringsområdet — bortsett från Trafik- fförsäkringsanstaltemas Nämnd — utan hari stället inrättat vissa egna skadeprövnings- nämnder, som är rådgivande instanser vid tvister mellan Folksam och någon skadeli- dande. I dessa nämnder har representanter för konsumenter majoritet. Yttrande från Folksams nämnder kan begäras såväl av bolaget som av berörda skadelidande. I detta avseende skiljer sig Folksams nämnder från Riksförbundets. Folksams nämnder är föl- jande:
LO-Folksams Skadeprövningsnämnd behand- lar skadefall inom olycksfalls- och sjukför- säkring. Konsumentrepresentanterna i nämn- den utses av LO.
Folksams Skadeprövningsnämnd behandlar fall inom livförsäkring och all annan försäk- ring utom trafik- och övrig motorfordonsför- säkring samt olycksfalls- och sjukförsäkring. Konsumentrepresentanterna utses av LO och olika konsumentkooperativa organisationer.
Folksams Sportskadenämnd har till uppgift att behandla skade-, rehabiliterings- och för- säkringsfrågor inom sportskadeförsäkringen. Olika idrottsförbund utser konsumentrepre- sentanter.
Folksam — Motororganisationernas Skade- prövningsnämnd behandlar skadeärenden inom motorfordonsförsäkring. Representan- terna för konsumenterna utses av olika motororganisationer, Motorbranschens Riks- förbund, Cykel- och Mopedfrämjandet och Bilägarnas Inköpsförening.
TCO — Folksams Skadeprövningsnämnd be- handlar skadeärenden som berör kollektiva försäkringar inom organisationens verksam- hetsområde.
År 1970 behandlade Folksams skadepröv- ningsnämnder 241 ärenden.
Ansvar, som i motsats till Folksam är representerat i de tidigare nämnda expert- nämnderna, har dessutom inrättat en egen nämnd, Ansvars Försäkringstagares Skade- prövningsnämnd, där konsumenterna är re- presenterade. Nämnden har till uppgift att vara ett organ dit den skadelidande kan vända sig för att få ett utlåtande om Ansvars åtgärder i ett visst skadeärende. Nämnden skall även avge yttrande på begäran av bolaget och har en rådgivande funktion i förhållande till detta. Nämndens ordförande och vice ordförande utses av försäkringsin- spektionen, en ledamot tillsätts av Ansvar och de övriga utses av olika nykterhetsorga- nisationer. Nämnden behandlar 10—15 åren- den per år.
Trygg-Hansa, som liksom Ansvar är anslu- tet till Riksförbundets nämnder, har två skadeprövningsnämnder, en för bilförsäkring och en för övriga branscher. Varje nämnd består av tre ledamöter från Trygg-Hansa och fyra konsumentrepresentanter. Till prövning i nämnden skall hänskjutas ärende som väntas föranleda civil rättegång, vissa ären- den som föranlett åtal, frågor om ex gra- tta-ersättning samt ärenden av särskilt intres- se för ackvisition eller villkorsutformning. Nämnden är beslutande. Konsumentrepre- sentanterna utses av Trygg-Hansa bland med- lemmar i bl. a. MRF, M, Svenska Åkeriför- bundet, TCO, Sveriges Fastighetsägarför- bund och SHIO. Nämnderna behandlar till- sammans 50—60 ärenden per år.
Folksam, Ansvar och Trygg-Hansa har vidare inrättat s. k. råd. Syftet med dessa råd är att under relativt fria och administrativt obundna former ge konsumentrepresentan- ter möjlighet att framföra sina synpunkter på bolagets verksamhet i stort, produktut- veckling, försäkringsskyddets utformning
-m. m.
Folksams sociala råd har till uppgift att verka för upplysning och opinionsbildning kring skadeförebyggande, hälsofrämjande, medicinska, sociala och ekonomiska frågor.
Rådet har också till uppgift att vara idégivare och remissinstans beträffande inriktningen av försäkringsskydd och service samt beträf- fande inriktningen av Folksams forsknings- anslag. Vidare skall rådet genom sin förank- ring i olika folkrörelser utgöra en informell kanal mellan konsumenterna och företaget. Organisationer som är representerade i rådet är LO, TCO, KF, HSB, Riksbyggen, OK, Reso, Sparbanksföreningen, ABF och TBV.
Ansvars förtroenderåd är ett rådgivande organ åt Ansvars styrelse. Rådet diskuterar och framför synpunkter på Ansvars företags- politik och samarbetsprojekt mellan Ansvar och de till Ansvar knutna intresseorganisatio- nerna.
Trygg-Hamas ungdomsråd består av sju till nio ungdomar som tillsammans utarbetar årsboken Ungdomsäret. Boken innehåller bl.a. debattartiklar i olika frågor som rör ungdomen. Ledamöterna utses av Trygg-Hansa efter förslag av rådet självt.
För vissa försäkringar finns också i en del bolag särskilda samrådsorgan med konsu- mentrepresentanter.
I Folksam finns exempelvis ett trettiotal försäkringskommittéer för kollektiva försäk- ringar inom olika LO- och TCO-förbund., Liknande organ finns i Trafik-Bore och Ansvar:
Samarbetskommitte'n för Båtorganisatio- nernas försäkring består av tre ledamöter från båtorganisationerna, tre ledamöter från Trafik-Bure och en företrädare för admini- strationen. Uppgifterna är att granska admi- nistrationen av försäkringar och föreslå even- tuella åtgärder, att granska skadeärenden som hänskjutits till kommittén samt att granska skaderesultatet och föreslå ändringar i tariffkonstruktion, villkor och premier.
Samrådgruppen för bilförsäkringsanalys är ett gemensamt organ för Ansvar och Trafik-Bore. De båda bolagen utser var sin representant och Motorbranschens Riksför- bund, Motormännens Riksförbund, Kungl. Automobilklubben och Motorförarnas Hel- nykterhetsförbund utser var sin represen- tant. Gruppen har som primär uppgift att följa utvecklingen inom bilförsäkrings- och
skadereparationsområdet genom den skade- statistik som erhålls från de båda försäkrings- bolagens skadeanmälningar.
3.6. Ombudsman för skadeprövning
I Folksams skadeprövningsorganisation ingår också en ”ombudsman för skadeprövning”. Ombudsmannen, som utses av Folksams stämma, är föredragande och sekreterare i bolagets skadeprövningsnämnder. Han gran- skar dessutom fortlöpande skadereglerings- verksamheten i företaget.
Enligt» 1969 års Hushållsbudgetundersök- ning lade enskilda hushåll i genomsnitt ner drygt 3 % av sin totala konsumtion på försäkringspremier.
Försäkringssektoms betydelse i hushål- lens ekonomi varierar mellan olika befolk- ningsgrupper. En bild av skillnaderna mellan hushållskategorier år 1969 kan erhållas från den senaste hushållsbudgetundersökningen samt punktvis också från en del undersök- ningar som utförts av försäkringsbolagen. Premiekostnaderna för sak- respektive per- sonförsäkringar i olika hushållskategorier enligt hushållsbudgetundersökningen redo- visas i bilaga l.1 (s. 000). Det framgår av undersökningen att de lägsta försäkringspre- mierna, både absolut och i procent av den totala privata konsumtionen, redovisas av ensamstående med barn. Bortsett från denna grupp är variationerna större mellan konsum- tionsandelarna för personförsäkringar (0,6—4,1 procent) än mellan konsumtions- andelarna för sakförsäkringar (I,2—2,1 pro- cent). I absoluta belopp varierar de genom- snittliga försäkringspremierna mellan 262 kronor per år för ensamstående med barn och 2 028 kronor per år för familjer med 3 barn och en årsinkomst på mer än 40 000 kronor.
Utredningen har gjort en inventering av tillgängliga svenska undersökningar som be- rör försäkringstagarna och allmänhetens rela- tioner till försäkringsbranschen. Samtliga
Hushållen och försäkringskonsumtionen
dessa undersökningar har initierats av försäk- ringsbolagen eller branschen, i syfte att ge beslutsunderlag beträffande speciella fråge- ställningar inom branschen. Undersökning- arnas kvalitet och representativitet varierar liksom deras relevans i förhållande till denna utrednings arbete. I bilaga 1 (s. 145) ges en sammanställning av en del undersökningar som belyser:
l innehav av och kostnader för försäkring, 2 utnyttjande av försäkringsavdrag, 3 kontakt mellan allmänhet och försäkrings- försäljare, 4 allmänhetens attityder, intresse och kun- skaper beträffande försäkringsbranschen och 5 livförsäkringsannullanter.
De undersökningar som refereras i bilagan kommer även att beröras i senare kapitel om person- respektive sakförsäkring. Här skall endast i generella drag redovisas dessas och några andra undersökningars resultat rörande allmänhetens kunskap om, intresse för och attityder till försäkringar och försäkringsbo- lag.
Genom undersökningar och erfarenheter inom branschen vet man att många männi- skor inte känner särskilt väl till vilka försäk- ringar de själva har, vilka risker dessa täcker och vilket skydd de egentligen behöver. Man har också svårt att skilja på olika slag av
försäkring. Att informera sig ordentligt om försäkring anses i många fall vara alltför mödosamt för att vara värt besväret. Detta gäller för övrigt även den allmänna försäk- ringen, vilket ytterligare komplicerar proble- met att avgöra om man behöver frivillig komplettering på personförsäkringsområdet.
Individer som tecknat viss försäkring hari regel större kunskap om denna än de som ej tecknat sådan försäkring, och kunskapen synes i allmänhet stiga med ålder, inkomst och utbildning. Det har visat sig att folk knappast läser försäkringsvillkoren förrän en skada inträffat.
Allmänhetens intresse för olika produkt- områden, bl.a. försäkringar, har i Sverige studerats inom ramen för en intervjuunder- sökning i vilken man har utnyttjat skalmeto- dikl. Intresset för försäkringar visade sig vara lägre än intresset för mat, hälsovård, villor, heminredning, personbilar och semes- terresor, men något högre än för tobak, bantningsfrågor och tidskrifter. Intresset kan antas variera mellan olika hushållskategorier. Dessutom kan kunskapen om försäkringar antas variera med intresset, eftersom det fordras intresse för en sak för att man skall vara benägen att informera sig om den.
Försäkringsbolagen upplevs enligt vissa undersökningar som stora, anonyma och opersonliga institutioner. Vissa undersök- ningar tyder på att man tror att bolagen gör stora vinster. Ett önskemål som framskymtat i andra undersökningar är att försäkringsvä- sendet borde förstatligasz. Det finns under- sökningar som tyder på att man ibland intar en viss försvarsposition i förhållande till försäljarna, kanske för att man är rädd för att bli utnyttjad. Denna inställning hindrar dock inte att man oftast är positiv till besök av försäljare och någorlunda regelbunden kontakt med dem 3;
Det tycks råda en allmän uppfattning om att bolagen är besvärliga vid skadereglering, trots att de egna erfarenheterna av skadebe- handling oftast är positiva. Gruppintervjuer med försäkringstagare tyder på att de som har negativa erfarenheter av sin försäkring berättar om sina erfarenheter i större ut-
sträckning än de som har positiva erfaren- heter.
l Marknadssociologen, 1966 2Allmänheten och försäkringsbolagen, Svenska Handelsbanken 1962.
3 Försäkringsbolagens kundkontakter, SIF 0 1967.
5. Nuvarande information om försäkringar
Huvudparten av informationen kommer från försäkringsbolagen och Försäkringsbolagens Upplysningstjänst. 1 mindre utsträckning har försäkringsupplysning meddelats av från branschen fristående organ såsom konsu- mentinstitutet, press, radio, TV. I viss ut- sträckning behandlas även försäkringsfrågor i skolundervisningen.
Framställningen i detta kapitel syftar till att ge en allmän överblick av den totala försäkringsinformationen.
5.1. Information från försäkringsbolagen
Det ligger i sakens natur att den helt övervägande delen av den information som meddelas av bolagen har en säljfrämjande målsättning och att konkurrensläget inom branschen påverkar informationens omfatt- ning och inriktning. Inom ramen för denna säljfrämjande målsättning har betydande ar- bete lagts ner på att göra informationen saklig och vederhäftig. Informationen har dock sin naturliga begränsning däri att deni regel enbart behandlar det egna företagets försäkringar och att säljintresset med nöd- vändighet medför att sådana egenskaper hos bolag och produkt särskilt framhålls, vilka förmodas ha en säljande effekt.
Enligt en undersökning som gjorts av reklamutredningen ' föll år 1967 drygt 1 % av de totala reklamkostnaderna i Sverige på
försäkringsbolag. Som jämförelse kan näm- nas att affärsbanker stod för drygt 4 % av de totala reklamkostnaderna. År 1967 lade för- säkringsbolagen ut totalt 17,9 miljoner kro- nor, eller 0,6 procent av premieintäkterna, på reklam.
Av tabell 1 framgår hur försäkringsbran- schens kostnader för reklam är 1967 fördelar sig på olika kostnadsslag.
De kostnadsmässigt största posterna var annonsering, PR och utomhus- och trafik- reklam, vilka tillsammans utgjorde tre fjärde- delar av de totala kostnaderna. PR definiera- des som extern good will-skapande verksam- het i form av företagsvisningar, presskonfe-
1Reklamutredningen, PM 522: Preliminär redo-
visning av reklamkostnadernas storlek i Sverige 1965—67. Maj 1970.
Tabell 1 Kostnader för reklam fördelade på kostnadsslag 1967
Procent
Annonsering 33 Filmreklam 3 Utomhus— och trafikreklam , 13 Trycksaker och direktreklam 11 Mässor och utställningar 1 Presentreklam, gåvor o. d. 5 PR 27 Kostnader för egen reklamavdelning 6 Totalt 99
renser m. m. Trycksaker och direktreklam upptog 1 1 procent av de totala kostnaderna.
Kostnaderna för personlig försäljning uppgick enligt samma undersökning 1967 till 262,1 miljoner kronor eller 8,4 % av premie— intäkterna.
Utredningen konstaterar att den relate- rade undersökningen inte torde ha omfattat hela försäkringsbranschen.
5.1 .1 Personlig information
Försäkringsförsäljama spelar en central rolli bolagens informations- och distributions- system. Försäljarnas roll är mer betydande vad gäller personförsäkring än vad gäller sakförsäkring. I regel är det försäljaren som tar kontakt med hushållen. Detta innebär att övriga upplysningsåtgärder, exempelvis di- rektreklam, annonsering, affischering och trycksaker i stor utsträckning direkt inriktas på att komplettera den personliga informa- tionen och att underlätta den personliga kontakten.
Man skiljer i princip mellan två huvudka- tegorier av försäljare: personer som är hel- tidsanställda av bolagen (yrkesombud) och personer med annan huvudsysselsättning än försäkringsförsäljning (fritidsombud). 1968 var omkring 35 000 personer engagerade i försäkringsförsäljning, varav flertalet var fri- tidsombud och drygt 2 000 yrkesombud (s. k. specialombud har ej medräknats). Fler- talet bolag strävar efter att övergå till fast anställda yrkesombud. I regel är dessa utbil- dade inom Institutet för försäkringsutbild- ning (IFU), som är ett gemensamt utbild- ningsorgan inom branschen. Därutöver har många bolag interna fortbildningskurser.
Försäkringsförsäljare och försäljarutbild- ning behandlas mer ingående i bilaga 2 (s. 155). Ombudens funktion som informatö- rer och behovsutredare behandlas vidare i kapitel 7 om personförsäkringar. Framställ- ningen bygger där i viss utsträckning på en mindre studie av ombudens afbete som gjordes av utredningen hösten 1969 och som redovisas i bilaga 4.
Försäkringstagarna kommer i många fall i kontakt med andra tjänstemän inom bolagen än försäljarna, t. ex. med skadereglerare eller tjänstemän inom kundtjänsten.
5.1.2. Annonsering, filmreklam, PR
Innehållet i annonsering, filmreklam och PR går huvudsakligen ut på att framhäva det egna bolaget och dess egenskaper. Periodvis, särskilt i annonseri pressen, informerar bola- gen om någon speciell försäkring, i synnerhet då det skett någon förändring i utformning och omfattning av denna. Annonser som behandlar separata försäkringar återfinns även ofta i konsumentfackpress. Sålunda annonseras om båtförsäkring i båttidningar, om bilförsäkring i motortidningar och om villaförsäkring i villatidskrifter.
I icke oväsentlig utsträckning söker bola— gen via annonsering, filmreklam och PR främja skadeförebyggande åtgärder. Man talar t. ex. om vikten av motion för fysisk hälsa och om nödvändigheten av försiktighet itrafiken.
5.1.3. Trycksaker och direktreklam
År 1967 insamlade utredningen från de nio försäkringsbolag, som då var de omsättnings- mässigt största i landet, den tryckta informa- tion som då var aktuell och som av bolagen tillhandahölls konsumenter. Det material som begärdes rörde de vanligast förekom- mande försäkringarna på person- och sak- sidan.
Skrivelsen till bolagen kan naturligtvis ha tolkats på olika sätt hos respektive informa- tionsavdelningar, trots de samtal som fördes med representanter för de berörda bolagen.
Det tryckta material som försäkringsbola- gen producerar för att informera om sig själva, sitt sortiment och om specifika för- säkringar utgör inte all den tryckta informa- tion som försäkringsbolagen producerar. Försäkringsbolagen framställer" dessutom folders, broschyrer och böcker om skade-
förebyggande åtgärder (trafiksäkerhet, hälso- frågor, olycksfall i hemmen, miljöfrågor m. m.), sociala frågor, ekonomiska problem, hushållens budgetfrågor m. 111. Denna typ av information sprids inte direkt till potentiella kunder utan via exempelvis fackliga organisa- tioner, ungdomsledare och lärare. Undersök- ningen omfattar ej den sistnämnda typen av skrifter.
Innehållet i de olika trycksaker som tillställdes utredningen kan klassificeras efter vissa gemensamma drag. De trycksaker, vars innehåll är på producentplanet är avsedda att ge företaget en profil av trygghet, effektivi- tet, expansion. I dessa trycksaker talas det egentligen inte om försäkringar. I de tryck- saker vars innehåll kan sägas ligga på pro- duktslagsplanet framhålls behovet att över- huvudtaget vara försäkrad. Man säger sig då informera om försäkringsidén. Det stora flertalet av bolagens trycksaker ligger på sortimentsplanet. I denna kategori återfinns trycksaker, som informerar om en speciell försäkring. Här finns också trycksaker som beskriver mer än en försäkring, men där tonvikten är lagd på en viss försäkringstyp. [ vissa broschyrer på sortimentsplanet före- kommer också beställnirrgsblanketter. Till allmän ekonomisk information har hänförts de trycksaker som informerar om ekono- miska problem där försäkringar i någon form finns med i bilden.
Av 133 inkomna trycksaker återfanns 114 på sortimentsplanet, 4 på producentpla- net, 4 på produktslagsplanet och 11 innehöll allmän ekonomisk information. Det framgår av inventeringen att den övervägande delen trycksaker distribueras både per post och personligt. Den personliga förmedlingen sker dels av försäljare vid samtal med hushåll, dels vid organiserade möten med t. ex. intresse- grupper som har anknytning till bolaget. Däremot är det inte i någon större utsträck- ning fråga om reklam som utdelas ibrevlå— dor.
Så gott som allt tryckt material på sorti- mentsnivå utgörs av mindre trycksaker. De flesta trycksakerna om sakförsäkring rör hemförsäkring och bilförsäkring, vilka är de
Tabell 2 Det sortimentscentrerade materia- lets fördelning
Typ av försäkring Antal Hem o. hem/villa 20 Fritidshus 3 Bil 17 Rese 1 1 Båt 12 Liv 35 Olycksfall 13 Sjuk 3 Summa 114
stora massgrenarna på saksidan. Det bör noteras att i sådana branscher som rese- och båtförsäkring finns etti förhållande till dessa branschers storlek omfattande informations- material. ] informationen om sakförsäkringar söker man göra mottagaren medveten om behovet av en viss typ av försäkring och ge honom upplysningar om försäkringens om- fattning. I många fall uppmanas mottagaren att kontakta bolagets försäljare för ytterliga- re information.
På personförsäkringssidan dominerar in- formation om olika typer av livförsäkring. I materialet beskrivs olika typer av personför- säkringar relativt utförligt. Trygghet och ansvar för dem som är beroende av försäk- ringstagaren och för försäkringstagaren själv framhålls. Informationen ger sällan ledning för läsaren att på egen hand utföra en behovsutredning utan oftast hänvisas till kontakt med försäljare.
Premie- och villkorsjämförelser rörande försäkringar i olika bolag återfinns inte idet inkomna materialet.
5.2 Försäkringsbolagens Upplysningstjänst Försäkringsbolagens Upplysningstjänst (FU) är en särskild avdelning inom Riksförbundet med uppgift att handha informationsfrågor. Inom FU produceras bl. a. läromedel röran- de försäkring för användning i grundskola, gymnasieskola och universitet. Läromedlen består av bild- och ljudband, texthäften för lärare och elever samt böcker. Materialet
behandlar försäkringar på ett brett fält, exempelvis försäkringens idé, dess funktion i samhället, den allmänna försäkringen och kapitalplacering inom bolagen, men man lägger även stor vikt vid beskrivning av olika försäkringstyper. Utbildningsavdelningen inom FU som har hand om produktionen av läromedel om försäkring håller dessutom kontakt med lärarkåren bl.a. genom att medverka i kurser och delta i konferenser för lärare.
FU utger även Försäkringstidningen, som är officiellt organ för Riksförbundet. Tid- ningen hade 1969 en upplaga på 7000 exemplar varav cirka 6000 distribuerades inom branschen och återstoden till olika befattningshavare utanför försäkringsbola- gen. Tidningen når sällan enskilda hushåll direkt. Genom att pressreleaser på viktigare artiklar sändes till främst dagspress sker dock en indirekt spridning. Tidningen har ofta temanummer där olika problem behandlas, exempelvis miljövård, trafiksäkerhet och för- säljning. Olika problem inom skilda försäk- ringsgrenar behandlas ofta och ibland före- kommer även jämförelser mellan olika bolags försäkringar.
FU:s pressavdelning lämnar upplysningar till journalister inom press, radio och TV. Förfrågningarna rör ofta statistikuppgifter, besked om försäkringsvillkor och bolagens agerande i olika skadefall.
5.3. Information från institutioner fristående från branschen
Även andra än försäkringsbolagen och FU lämnar i begränsad utsträckning upplysning om försäkringar. Detta gäller exempelvis konsumentorgan, press, radio, TV, banker och skolor.
Kansumentorgan: I konsumentinstitutets tidning Råd och Rön har under sextiotalet tre artiklar behandlat försäkringsfrågor. Två av dem handlade om riksförsäkringsverkets frivilliga försäkringar och en om barnolycks- fallsförsäkring. Reseförsäkringen har vidare behandlats i samband med artiklar om säll-
skapsresor och den obligatoriska trafikför- säkringen i skriften ”Våra bilar”. I övrigt har försäkringsfrågor ej behandlats av institutet eller annat konsumentorgan.
Press:l dagspressen behandlas försäkrings- frågor dels av konsumentupplysande journa- lister och dels på nyhetsplats. På Specialsidor för exempelvis bilar eller båtar behandlas ibland försäkringar för dessa varor. Initiati- vet till de redaktionella texterna tas ofta från försäkringsbranschen genom att pressreleaser utsänds till tidningarna.
Konsumentfackpressen, exempelvis mo- tor- och heminredningstidskrifter, kan ibland innehålla reportage, mindre marknadsöver- sikter, redogörelser för punktundersökningar och köpråd för försäkringar.
Radio/TV: Varken radion eller televisio- nen bedriver någon systematisk konsument- upplysande verksamhet rörande försäkringar. Televisionen har sällan haft inslag om privata försäkringar. Sådana inslag har då i regel haft samband med någon aktuell händelse, såsom stormkatastroferna hösten 1969. Inom skol-TV och TRU-verksamheten har försäk- ringar behandlats endast vid enstaka tillfäl- len.
Ljudradion har vid ett antal tillfällen behandlat försäkringsområdet. Ofta punkt- belyses olika områden, t. ex. hemmakvinnor- nas speciella försäkrings'situation, hemförsäk- ringens giltighet vid semester i och utom landet, jämförelser av skolbarnsförsäkringar samt översikt över vilka regler som gäller inom försäkringen om hus eller bilar lämnats olåsta. Ansvarsfrågan har också granskats i olika sammanhang, t. ex. frågan om vem som är ersättningsskyldig då barn skadas vid lek. Sådana inslag ingår i vissa återkommande fasta konsumentprogram. Vid enstaka till- fällen har också förekommit program som uteslutande behandlat försäkringar. 1966 sändes exempelvis en serie på tre halvtim- mesprogram vilka behandlade vanliga person- och sakförsäkringar. Bilförsäkringen har även ägnats ett avsnitt i kursradions serie "Bättre bilköp”, som sändes 1968.
Banker: Affärsbanker och sparbanker sprider viss information om försäkringar i
samband med sin allmänna ekonomiska rådgivning.
Skolor: Försäkringar berörs i viss ut- sträckning i skolundervisning inom grund- skola och gymnasieskola. Undervisning om försäkringar anknyts främst till ämnena före- tagsekonomi, hemkunskap, samhällskun- skap, konsumentkunskap samt ekonomi. Så- väl allmän som privat försäkring kan behand- las. I vilken utsträckning detta sker beror ofta på de enskilda lärarna. Huvudparten av undervisningsmaterialet produceras av FU.
Allmänna problem
6.1. Konsumentupplysning och den framtida konsumentpolitiken
Konsumentfrågorna har under efterkrigsti— den behandlats i ett antal utredningar1 och har även, speciellt under senare tid, blivit föremål för offentlig debatt.
Under femtiotalet innebar konsument- upplysning i regel opartisk information om varor som ingår i den privata konsumtionen. Därefter har konsumentupplysningsverksam— heten vidgats till att omfatta information om bruksegenskaper, användningsmöjligheter och priser för såväl varor som tjänster, producerade inom både privat och offentlig sektor. Samtidigt som verksamhetens om- fattning breddats har det också skett en förskjutning i synen på konsumentupplys- ningens roll och dess åsyftade effekter. Numera ser man på konsumentupplysningen som ett av de konsumentpolitiska medlen som många gånger med fördel kan komplet— teras eller ersättas med andra åtgärder. I informationssammanhang ser man på konsu- mentupplysningen snarare som ett komple- ment till än som en ersättning för den information som ges till allmänheten från såljarsidan. Utredningen har anslutit sig till denna nya syn på konsumentupplysningens roll och syften och vill därför i korthet återge huvuddragen i den såsom de presente— rats av konsumentutredningen.
Konsumentutredningen tillsattes år 1967
och fick avsevärt vidsträcktare direktiv än de tidigare utredningarna inom området. Utred- ningens uppgift har varit att se över konsu— mentpolitikens mål och medel samt att lägga fram förslag till en ny organisation för de samhälleliga konsumentaktiviteterna. Utred- ningen har bl.a. lagt fram en lägesrapport, Synpunkter på den framtida konsumentpoli- tiken (stencil H 19695) och ett betänkande, Konsumentpolitik — riktlinjer och organisa- tion (SOU 197137).
Konsumentutredningen har som det sam- manfattande målet för samhällets konsu- mentpolitiska aktiviteter angivit människor- nas fysiska, psykiska och sociala välbefinnan- de, vilket sammanfaller med Världshälsoorga- nisationens vidsträckta definition av begrep- pet hälsa. Detta mål innebär bl. a. breddning av de hittillsvarande, i huvudsak på konkur- renspolitiskt synsätt baserade syftena, men också en speciell uppmärksamhet på de problem som föreligger för de i olika avseenden svaga konsumentgrupperna.
Enligt konsumentutredningens uppfatt- ning måste konsumentpolitiska insatser grun- das på en bred och ingående analys av konsumenternas situation. Det har i välfärds-
1 Av betänkanden från de utredningar som under sextiotalet behandlat konsumentupplysningsfrå- gor kan nämnas Effektivare konsumentupplys- ning (SOU 1964 :4), Konsumentupplysning i tele- visionen ( SOU 1964:54 ), Prissamverkan och kan- kurrens (SOU l966:48) samt Konsumentupplys- ning (SOU 1968158).
hänseende stor betydelse hur konsumenterna och särskilda konsumentgrupper utnyttjar sina resurser i pengar, arbetskraft och tid. Utredningen konstaterar att hushållen har en svag ställning i det samhällsekonomiska samspelet. Rationaliseringsmöjligheterna är begränsade och hushållen är hänvisade till en smådriftsform. Utredningen utgår från att man genom hushållsekonomiska undersök- ningar och annan problemuppfångande verk- samhet får kännedom om vilka problem som är väsentliga för hushållen. Med utgångs— punkt i denna kunskap kan man sedan vidtaga åtgärder av olika slag.
Man konstaterar att de hittillsvarande åtgärderna alltför snävt inriktats på informa- tion till konsumenterna om olika produkter och att informationen dessutom genom sin tekniska komplexitet ställt alltför stora krav på den vanlige konsumenten som informa- tionsutnyttjare. I framtiden blir det nödvän- digt att i det konsumentpolitiska arbetet i större utsträckning utnyttja andra medel än information och att ge informationsverksam- heten en annan inriktning än den traditionel- la. Bland andra åtgärder framhäves opinions- bildning kring väsentliga konsumentproblem, utbildning, folkbildning, att verka för för- bättring av produkter som är av vikt för konsumenterna samt att genom samarbete med näringsliv och offentlig produktion söka nå en bättre konsumentanpassning av pro- ducentsidans politik och normsystem. Vikti- ga insatser anses också kunna göras när det gäller att förstärka skyddet för konsumenter- na genom att påvisa behov av och skapa underlag för lagstiftningsåtgärder. Konsu- mentutredningen understryker att de konsu- mentpolitiska organen måste samverka med och förmedla konsumentpolitiska synpunk- ter till organ och institutioner med uppgifter på områden av konsumentintresse. Slutligen konstaterar utredningen att det konsument- politiska synsättet leder till önskemål om en fast sammanhållen konsumentpolitik och föreslår därför inrättande av ett konsument- verk.
För att kunna överväga informationens roll rörande försäkring finns anledning att något kartlägga dels försäkringstjänstens olika egen- skaper, dels i vad mån dessa egenskaper underlättar eller försvårar information. På vissa väsentliga punkter uppvisar försäk- ringstjänsten sidor som uppfyller förutsätt- ningarna för konventionell konsumentupp- lysning i form av jämförande beskrivning av marknadens produkter. Försäkringen är för- sedd med en innehållsbeskrivning i försäk- ringsvillkoren. Denna beskrivning är förmod- ligen en av de mest fullständiga som finns beträffande någon vara eller tjänst. Vidare har försäkringen ett konstaterbart pris, åt- minstone vad gäller skadeförsäkring. Beträf- fande livförsäkringen kompliceras bilden av återbäringen.
Den grundläggande tjänsten i försäkring utgörs av det abstrakta skyddet — situatio- nen att vara ekonomiskt skyddad om något skulle inträffa. I och för sig fullgör sålunda försäkringsgivaren sitt huvudåtagande mot försäkringstagaren hela försäkringstiden även om anledning ej uppkommer att utkräva ersättning. Det för försäkringstagaren/konsu- menten mest påtagliga inträffar emellertid i fall då skada uppkommer och ersättning skall begäras av försäkringsgivaren. Detta kan givetvis ske mycket snart efter det att försäkring tecknats, men genomsnittligt för- löper avsevärd tid efter tecknandet innan en ersättningssituation uppkommer om sådan överhuvud taget blir aktuell. En skillnad mot andra konsumtionsområden är då att konsu- menten beträffande försäkring inte i större utsträckning har någon erfarenhet av dess funktion. Om den skada som inträffar är av en vanlig typ kan försäkringstagaren visserli- gen ha kännedom om att den omfattas — respektive inte omfattas — av försäkringen. Beträffande ovanligare skadetyper eller om försäkringsgivarens sätt att hantera ett skade- ärende har han emellertid mera sällan per- sonlig erfarenhet.
I fråga om vissa produkter har konsu- menten möjlighet att utan kostnad pröva
dem i användningssituationen under en be— gränsad tid, och på så sätt få ledning vid val mellan olika varumärken. Dylik provanvänd- ning kan knappast ske inom försäkringsom- rådet. Försäkringen är en typ av allverktyg för konsumenten. Han kan inte inför fram- tiden föreställa sig exakt på vilket sätt detta verktyg skall komma till användning. Inte heller jämförande provningar, som förekom- mer på andra varu- och tjänsteområden, torde kunna komma till användning inom försäkringsområdet. Till viss del skulle man kunna anse sådana provningar inom försäk- ringsområdet ersatta av den verksamhet som bedrives av den statliga tillsynsmyndigheten försäkringsinspektionen. Försäkringsinspek- tionen övervakar fortlöpande utvecklingen även inom skaderegleringsområdet, dock i mycket begränsad utsträckning p. g. a. resur- sernas nuvarande storlek.
Även andra arrangemang avser att tillgo- dose försäkringstagarnas rättssäkerhet och trygghet för en god funktion, vilket framgår av redogörelser på annan plats i betänkandet beträffande dels försäkringslagstiftningen, dels tillsynsverksamheten, dels vissa anord- ningar åstadkomna av försäkringsgivarna.
6.3. Information och relationen mellan bolag och konsument
De synpunkter på konsumentupplysning och konsumentpolitik som redovisas i konsu- mentutredningen har utredningen tagit som utgångspunkt för att söka precisera sin egen syn på information och relationen mellan bolag och konsument. Som tidigare påpekats är utredningens arbetsområde huvudsakligen begränsat till informativa åtgärder. Informativa åtgärder kan enligt konsu- mentutredningens grundsyn ej bedömas iso- lerade från övriga åtgärder när man utgår från hushållens situation. Många gånger kan information ses som ett alternativ till andra åtgärder. Man kan exempelvis lämna upplys- ning om försäkringars funktion, och låta hushållen bedöma om försäkringen är anpas- sad till deras situation eller ej. Man kan också inom konsumentorganen eller andra
instanser undersöka försäkringarnas funktion och söka förbättra denna.
[ andra fall kan man kanske reducera behovet av information genom andra åtgär- der. Om det exempelvis skulle visa sig att en viss risk kan täckas genom olika försäk- ringar, med påföljd att informationen blir så omfattande att hushållens bearbetning av denna kräver mycket tid och energi är det kanske rimligare att förenkla produkten — försäkringen — än att öka informations- mängden.
I många sammanhang får informationen ses som ett otillräckligt medel att uppnå viss effekt. Om man exempelvis finner att en viss försäkring fyller en väsentlig funktion för samtliga hushåll, men att innehavet är systematiskt snedfördelat efter hushållens inkomst, är det ej sannolikt att snedfördel- ningen kan motverkas enbart genom infor- mation. Det fordras måhända även insatser inom bolagens marknadsföring eller från statens sida.
Målet för konsumentpolitiska åtgärder, varav information är en, är ytterst att de försäkringstjänster som säljes svarar mot konsumentens behov. Det är därvid viktigt att ta hänsyn till konsumenternas tid och energi som man inte bör ställa onödigt höga krav på. Informativa åtgärder kan i detta syfte kompletteras genom av samhället an- ordnad kontroll, producentpåverkan och lagstiftning.
Informationsuppgiften åvilar huvudsakli— gen producenterna, dvs. försäkringsbolagen. Konsumentorganens uppgift blir bl.a. att ställa krav på hur denna information skall vara utformad och att medverka vid utarbe- tande av informationssystem. Dessa organ kan vidare undersöka hur marknadens pro- dukter svarar mot konsumenternas behov och kan dessutom fylla sådana informations— behov som bolagen inte kan tillfredsställa.
För att konsumenten skall kunna identi- fiera sina problem och klargöra sina anspråk fordras djupgående och långsiktiga informa- tionsinsatser i skolor och annan utbildning. Sådan konsumentfostrande och opinions- bildande verksamhet kan understödjas ge-
nom olika åtgärder. Informationen bör ej . . . förbätt- Tillgång till tid, intresse och riktas endast till konsumenterna direkt utan ra hushållens förutsättningar för informa- även till sådana yrkesgrupper som genom sin möjligheter tionsbehandling varierar i verksamhet påverkar andra människors kon- att med mycket stor utsträckning mel- sumtion. Här avses bl. a. lärare och kursleda- rimlig insats lan Olika hushåll. Med hänsyn re, men också konsumentupplysare i press, av tid och till de flesta konsumenters radio och TV. intresse . , _ situation är det önskvärt att Det har tidigare varit vanligt inom kom- eftersträva ett informations- munikationsteorin att man betraktat infor- system som inte ställer stora mation som en ensidig kommunikation, där krav på försäkringstagarna när konsumenten direkt eller indirekt var en mer det gäller kunskap SOm skall eller mindre passiv mottagare som sällan tog hållas aktuell, arkivering av initiativ till informationsaktivitet och sällan informationsmaterial, bevak- var sändare av information. Under inflytande ning av sina rättigheter OCh av modern kommunikationsteori talar man informationsbehandling i numera om informationsutbyte som en samband med kÖP- Principen ömsesidig process, där även producenterna att alla skall ha likvärdig in- ses som mottagare, och konsumenterna även formation innebär att efter- som sändare och initiativatagare till informa— Sätta BYUPPCY måste uppmärk- tionsutbytet. Producenterna har ett stort sammas speciellt. behov av information om hushållens situa- tion och problem, och konsumenterna har . . Skaffa Härmed avses Ett skydd som behov av att kunna framföra sina synpunkter ett Väl av- är anpassat efter hushållens och göra sina intressen gällande. vägt för- risksituation och ekonomiska Utredningens syfte har angivits i avsnitt säkrings- möjligheter. Syftet kan en- l.1. Före problembehandlingen kan ett för- skydd . . . dast till en del tillgodoses tydligande av syftet, sådant det där anges, med hjälp av information. vara på sin plats. Informationen är dock ett hjälpmedel för att underlätta ”att med ut- Med marknaden avses försäk— bedömningen av vilket försäk- gångspunkt ringsbolagens utbud tillsam- ringsskydd som är adekvat. i vad mark- mans med de frivilliga allmän- naden na försäkringarna. Formule- . . . samt att Konsumenten är ej endast tillhanda— ringen innebär vidare, att ut- på ett till— köpare av försäkringar utan håller . . . redningen ej närmare penetre- fredsställan- även användare av försäkring- rar olika försäkringars ut- de sätt ut- ar. Därav följer att informa- formning, eller granskar den nyttja det tion i brukssituationer som indelning i olika grenar som försäkrings— syftar till att underlätta kon- finns nu. Avgränsningen har skydd de sumenternas (i egenskap av även betydelse vad beträffar har.” försäkringstagare eller skade- behovsanalysen. När denna behandlas utgår utredningen ej från hushållens totala risk- situation, utan analysen be- gränsas till sådana risker mot vilka man i dagens läge kan försäkra sig, vilket i princip innebär ett producentcentre— rat synsätt.
ståndskrävande) situation vid skadebehandling, missnöje och övriga kontakter med försäkringsbolaget ses som vä- sentlig.
6.4 Information till hushållen 6.4.1 Val av försäkring
Utmärkande för försäkringsköpet — särskilt köpet av personförsäkringar — är att initiati- vet oftast tas av säljaren och mera sällan av köparen själv. Hushållens kapacitet som beslutsfattare och den tid som står till förfogande för informationsinhämtning och -bearbetning är begränsad.
Traditionellt har en stor del av konsu- mentupplysningen syftat till att fostra kon- sumenterna till ett rationellt köpbeteende. I den klassiska ekonomiska teorin karakterise- ras ett sådant beteende av att konsumenten känner till vilka alternativ han har att välja mellan, att han har kännedom om alternati- vens konsekvenser för honom, att han har en klar bild av sin egen behovsstruktur, dvs. kan värdera de olika alternativen, samt slutligen att han väljer det alternativ som ger högsta graden av behovstillfredsställelse.
Utgår man emellertid från hushållens situation och tar hänsyn till den begränsade tid och det intresse som kan ägnas varje köpval, framstår ett sådant beteende som orimligt. Man accepterar därför med utgångs- punkt i ett modernare synsätt att konsumen- ten fattar sina beslut på en lägre ambitions- och informationsnivå.
Vid val av försäkring är översikt över marknaden och kännedom om den egna behovsstrukturen två besvärliga problemom- råden. Dessa problem kan reduceras genom produktstandardisering. Detta har i stor utsträckning utnyttjats beträffande skadeför- säkring. Vad gäller individuell personförsäk- ring strävar försäkringsbolagen i princip mot att skräddarsy försäkringsskyddet efter varje hushålls specifika risksituation. Inom sådan försäkring ligger därför det väsentligaste problemet i själva behovsanalysen. I och med utbyggnaden av socialförsäkringen och till- komsten av det kollektivavtalsreglerade för- säkringsskyddet utvecklas de frivilliga per- sonförsäkringarna till kompletteringar av det givna grundskyddet, vilket komplicerar be- hovsutredningen såtillvida att det fordras
kännedom om det grundläggande skyddet som en faktor vid bedömningen av den egna risksituationen.
Ett köp av personförsäkring kan innebära att hushållets disponibla inkomster reduceras kännbart och över en relativt lång tidsperiod. I många hushåll torde därför valet mellan att försäkra sig och därmed reducera den till annan konsumtion disponibla inkomsten å ena sidan och att vara oförsäkrad och ha större ekonomiskt utrymme för andra tjänster och varor å andra sidan, vara betydligt svårare och viktigare än valet mellan olika marknadsalternativ. Ett försäk- ringsköp på personsidan måste vidare ses i sammanhang med hushållens ekonomiska utveckling över tiden genom familjens olika åldersstadier med förändringar i hushållets försörjningsbörda och inkomster. Ett försäk- ringsköp måste därför ses som en del av hushållens ekonomiska planering.
När det gäller jämförande pris— och produkt- information brukar man anse att sådan ger konsumenten möjlighet att välja mellan marknadens olika alternativ och på så sätt indirekt påverka produktens utformning. På försäkringsmarknaden är dock förhållandena speciella, genom att branschen under senare år koncentrerats till ett fåtal bolag med i väsentliga stycken identiska produkter.
För grundreglerade personförsäkringar är premier och produkter i stort sett lika inom alla bolag, och jämförelser mellan bolag torde knappast vara aktuella. På det ej grundreglerade personförsäkringsområdet kan däremot vissa skillnader förekomma.
På sakförsäkringssidan skiljer sig produk- terna ibland ifråga om i försäkringen ingåen- de huvudavsnitt. Detaljutformningen av dyli- ka huvudavsnitt är dock i huvudsak densam- ma i olika bolag. Prisskillnader kan dock föreligga bolagen emellan även vid i huvud- sak identiska produkter, varför prisupplys- ning kan anses vara motiverad.
Vad beträffar produktegenskaper kan vis- sa skillnader vara av relevans för många konsumenter, och då föreligger det uppen- bart ett informationsbehov. Större delen av produktskillnaderna är dock små och ofta
temporära, så att det spelar mindre roll vilket bolags försäkring som köps. Konsu- menten kan i det läget, såvitt rör produktut- formningen, välja slumpmässigt i stället för att offra tid på att informera sig och ta ställning till de olika alternativen.
Konsumenternas inflytande på försäk- ringarnas utformning via köpbeteendet är i denna situation av naturliga skäl mycket begränsat, även om det finns exempel på förändringar av sakförsäkringar som initie- rats av konsumentönskemål. Kan konsu- mentintresset inte komma till uttryck genom köpbeteendet kan det tillgodoses i ett tidigare skede, exempelvis genom samverkan eller förhandlingar mellan konsument- och producentsidans representanter. Ur informa- tionssynpunkt återstår dock ett behov av köpråd om faktorer som bör beaktas vid försäkringsköp.
I de ovanstående diskussionerna har en- bart jämförande upplysning mellan pris och produkt avsetts. När man köper en försäk- ring köper man samtidigt service, skaderegle- ring m.m. av respektive bolag. Från vissa synpunkter kan man därför hävda att jäm- förande upplysning med avseende på produ- centerna-försäkringsbolagen kan vara be- fogad. Det har diskuterats huruvida man skulle kunna använda annullationsnivån som mått på olika bolags kundvänlighet. Hög nivå skulle beteckna en negativ reaktion hos bolagens egna försäkringstagare. Annulla— tioner kan dock bero på andra faktorer än rent missnöje från försäkringstagarens sida, varför man därav knappast kan få en bild av bolagens servicenivå.
En annan fråga av intresse för en försäk- ringsköpare är om det förekommer skillna- der i skadebehandling mellan olika bolag. Att fastställa sådana skillnader är förenat med betydande vanskligheter och det är knappast möjligt att ge en rättvisande bild. Branschen har i allt väsentligt enhetliga principer för behandling av skadefall.
Svårigheten att på ett meningsfullt sätt göra jämförelser mellan bolag tillsammans med det förhållandet att konsumentens in- flytande över försäkringens utformning i
praktiken är minimalt understryker betydel- sen av konsumentskyddande åtgärder i form av lagstiftning, övervakning av bolagens verk- samhet samt producentpåverkan på annat sätt än genom allmänhetens köpbeteende.
6.4.2. Analys av behov och anspråk
Med behovsanalys avses i vissa fall en analys med syfte att fastställa ett normativt behov, i andra fall en analys av de önskemål eller anspråk som den enskilde själv kan ha inom ett område. De behovsanalyser inom försäk- ringsområdet som behandlas i betänkandet är övervägande av det sistnämnda slaget, nämligen en avvägning mellan den enskildes önskemål om försäkringsskydd och hans önskemål inom andra konsumtionsområden. I de avvägningar som föregår ett köpbeslut inom försäkringsområdet ingår dock även element av behovsanalys i den normativa betydelsen. Detta sker genom att många delbedömningar i en beslutsprocess genom produktstandardisering och försäljarinforma- tion göres på samma sätt för alla människor med likartade förhållanden och endast vissa delmoment i bedömningarna blir beroende av individuella önskemål. På grund av trygg- hetsproblemens stora betydelse kan man också anta att konsumenten vill få sina anspråk relaterade till något slags standardi- serad bedömning.
I viss utsträckning sammanhänger önske- målen också med de anspråk på ekonomisk trygghet som man har och hur man upplever sin risksituation. Att hjälpa konsumenterna till att bringa klarhet i den egna risksituatio- nen är enligt utredningens uppfattning ett av de viktigaste informationsproblemen inom försäkringsområdet. Speciellt gäller detta för personförsäkringar.
Redan vid utformning av försäkringar i bolagen utgår man från vad man uppfattar som konsumenternas i någon mening verkli- ga behov, men också ifrån deras anspråk, det vill säga vad man tror sig kunna sälja till dem. På saksidan torde förekomma att i och för sig behövliga tilläggsmoment utelämnas,
varemot medveten underförsäkring av många skäl knappast är aktuell. På personsidan är det försäljarna som i samråd med försäk- ringstagarna formulerar vissa anspråk och föreslår det försäkringsskydd som svarar mot dessa. Att här fastställa ett i någon mening normativt behov är avsevärt svårare. En konsumentanpassad information måste dock även här syfta till att hjälpa konsumenten att så långt som möjligt närma sina anspråk till behovsnivån.
Den typ av information, som här kan komma ifråga, är sådan som underlättar för hushållen att göra en realistisk bedömning av de risker man är utsatt för och av sina trygghetsbehov. För att detta skall vara möjligt torde på vissa punkter normativa bedömningar vara nödvändiga. Dessa bedöm- ningar måste i så fall redovisas öppet, så att de köpråd som har karaktären av normativa rekommendationer lämnar spelrum för indi- viduella anspråk.
Den behovsanalys som behandlas i av- snitten 7.6.1 och 8.6.1.2 är begränsad till det nuvarande utbudet, dvs. tar endast upp sådana risker för vilka försäkring kan tecknas på dagens marknad och i de former som där förekommer. En total analys av de risker som ett hushåll kan vara utsatt för skulle även uppdaga risker som det ej går att försäkra sig mot i dagens läge.
Försäkringstjänstens karaktär gör att be- hovsanalyser i vissa avseenden blir besvärliga- re än för varor och andra tjänster. Problemen är i allmänhet större för person- än för sakförsäkringar.
På sakförsäkringsområdet torde flertalet försäkringstagare vara försäkrade mot vissa risker de inte är utsatta för. Att så är fallet står i överensstämmelse med själva idén med standardiserade paketförsäkringar, anpassade efter majoritetens försäkringsbehov. Samti- digt kan det i sämsta fall förekomma att försäkringsskyddet brister i andra väsentliga avseenden.
I vissa fall kan dock mindre väl avvägda försäkringsköp komma till stånd genom att hela försäkringsområdet inte analyserats på en gång — man tecknar en försäkring utan
hänsyn till det skydd man tidigare har. En faktor som kan försvåra en sådan analys är att olika sakförsäkringar ibland griper ini varandra.
Anskaffning av egendom (bil, motorcy- kel, villa, fritidshus etc.) aktualiserar i regel frågan om en viss försäkring. Även om riskerna i samband med innehavet av en viss egendom kan bedömas motivera en försäk- ring, förekommer det att egendomen av kostnadsskäl blir oförsäkrad.
På personförsäkringssidan gäller på mot- svarande sätt att behov kan föreligga medan kostnaderna för försäkring av konsumenten bedöms som alltför betungande varför den enskildes anspråk tenderar att vara lägre än behovet. Därför har samhället i vissa fall gjort en normativ behovsbedömning och infört obligatoriska försäkringar, såsom sjuk- försäkring och ATP.
Hemförsäkringen har en ganska hög mark- nadstäckning, vilket inte enbart beror på att den täcker väsentliga risker utan också på att premien för den intill allra senaste tid uppgått till ett förhållandevis litet belopp. Kostnadernas betydelse avspeglas även på personförsäkringssidan, där antalet försäkra- de personer ökade kraftigt i och med till- komsten av gruppförsäkringarna.
På personsidan är det svårare att analysera ett hushålls skyddsbehov än på saksidan. Det gäller här att kompensera ett inkomstbortfall eller att täcka kostnader i samband med sådana händelser som sjukdom, olycksfall, ålderdom eller dödsfall. Att på förhand avgöra vilken konsumtionsnivå och levnads- standard man vill upprätthålla med försäk- ringar är ett problem som inbegriper många värderingar och bedömningar.
Därtill kommer att frivilliga personförsäk- ringar måste ses som ett komplement till det redan befintliga skyddet genom allmänna, avtalsenliga och eventuella redan tecknade frivilliga försäkringar. Detta innebär att man vid försäkringsköp borde ha ingående känne- dom om vilken ersättning de redan existeran- de försäkringarna ger vid vissa händelser. Problemet kompliceras ytterligare av att försörjningsbördan och storleken på bundna
utgiftsposter förändras inom hushållet allt- eftersom familjen passerar genom olika sta- dier av livscykeln. Då det är svårt att förutse utvecklingen räcker det inte med att man analyserar sitt försäkringsbehov en gång för alla, man måste upprepa proceduren med vissa mellanrum.
6.4.3. Brukscentrerad information
För att rätt kunna utnyttja sitt försäkrings- skydd behöver konsumenten viss informa- tion också efter att ha tecknat försäkringen. Bolagen tillhandahåller information i form av försäkringsvillkor, broschyrer, brev etc. Då hushållen är utsatta för ett stort informa- tionstryck från olika institutioner, företag och myndigheter synes det rimligt att efter- sträva ett informationssystem som fordrar ringa tids- och arbetsinsats av hushållen. Man skulle kunna anse att man hittills ställt för stora krav på individernas inlärning av försäkringsdata, om man förväntat sig att hushållen läser och har kännedom om för- säkringsvillkoren, och att tryckt informa- tionsmaterial sparas och arkiveras på betryg- gande sätt. Man kan också säga att den hittillsvarande informationen från försäk- ringsbolagen, om än fullständig och omfat- tande, har ställt för stora krav på försäkrings- tagarna genom att använda ett alltför produ- centanpassat uttryckssätt som för branschen är naturligt, men för allmänheten ter sig främmande. Det fordrar energi och intresse för att tränga in i det försäkringstekniska och juridiska språket ivillkoren och att söka fram den information man behöver i en viss brukssituation. Empiriska undersökningar tyder på att hushållens kännedom om försäkringarnas omfattning ofta är ringa, tryckt informa- tionsmaterial kommer bort, och man har svårt att hitta försäkringsvillkoren när man behöver dem. Det är eftersträvansvärt att så långt som möjligt begränsa behovet av kunskap som måste ligga latent under avtals- tiden. En viktig del av den brukscentrerade informationen bör vara att upplysa och
påminna om var och hur information kan inhämtas.
Under avtalstiden är det av vikt att känna till vad som måste iakttas för att försäkring- en skall gälla. Beträffande skadeförsäkrings- området har det exempelvis sagts inom försäkringsbolagen att många försäkringsta- gare dröjer med att betala förnyelsepremie, utan att känna till att skyddet upphör från förfallodagen tills premien inbetalas — un- der förutsättning att vederbörlig avisering ägt rum. Denna bestämmelse återfinns i försäk- ringsvillkoren, men är ändå inte tillräckligt känd. I villkoren ingår även andra bestäm- melser som ställer speciella krav på försäk- ringstagaren. Som exempel kan nämnas att bilen skall vara låst för att ersättning för stöld av lösöre skall lämnas. I de olika försäkringsvillkoren återfinns en rad liknan- de krav. Ett medel att förhindra att försäk— ringen blir "ogiltig” p. g. a. att vissa åtgärder ej vidtagits är att poängtera dessa mer genom en framträdande placering i försäkringsbre- vet. I viss utsträckning kan man se över- gången till implicit villkorsskrivning, där endast undantagen preciseras, som en åtgärd av detta slag. Det måste dock konstateras att här inte är fråga endast om olika teknik för villkorsskrivning, utan också om förändringi försäkrings omfattning.
Även om försäkringen är giltig vid ett skadefall, kan det hända att den ej fyller den funktion man avsett vid köpet, beroende på att risksituationen förändrats utan att skyd— det anpassats därefter. För hem- och villaför- säkring gäller det exempelvis att bevaka att försäkringsbeloppet för lösöre höjs i takt med nyförvärv, om det ej är fråga om försäkringar med höga, standardiserade mini- mibelopp. För personförsäkring får man kontrollera om den försäkringskombination man köpt svarar mot förändringar i försörj- ningsbörda och ekonomiska förändringar av betydelse för hushållet. En alternativ åtgärd till att informera om dessa förhållanden skulle vara att utforma skyddet så, att anpassning efter ändrad risksituation i regel blev onödig, men detta torde vara förenat med stora svårigheter.
Vissa personförsäkringar ger ej enbart ekonomiskt riskskydd utan kan också funge- ra som likviditetsreserv, varför försäkrings- tagaren även bör känna till om och i vilken utsträckning försäkringen kan belånas eller återköpas, samt vilken verkan sådan åtgärd får på skyddet. Det ankommer på hushållen att själva bevaka sin rätt att dra av vissa försäkringspremier vid inkomstdeklaration. Möjligheten att avbryta premiebetalningen på vissa livförsäkringar och i stället få ett s. k. fribrev, dvs. en premiefri försäkring till lägre belopp än det ursprungligen avtalade, är en annan viktig sak att känna till.
Detaljer av det slag som hittills behandlats rör försäkringstagarens omedelbara intresse. Av mer indirekt intresse är vilka skadeföre- byggande åtgärder som individen och hans bolag kan vidta för att på sikt pressa ersättningarna och premierna för kollektivet som helhet. Sådan information kanske främst ligger inom den konsumentfostrande sektorn och det fordras ganska ingående insikt om premiernas samband med skade- utfallet för att enskilda individer skall känna sig motiverade att agera härvidlag.
Den kanske väsentligaste informationen om försäkringens användning gäller vilka åtgärder som skall vidtas vid försäkringsfall. Försäkringstagaren har behov av att veta vilka omedelbara åtgärder som skall vidtas vid en bilkrock, en villabrand eller när man orsakat tredje man skada, vilka uppgifter som skall inhämtas av eventuella andra in- blandade eller vittnen, vilka instanser som skall kontaktas, vilka bevis som skall tillva- ratas etc. Försäkringstagare och skadelidande som ej har erfarenhet av skadebehandling är med all sannolikhet ganska osäkra om vad som händer sedan man anmält ett försäk- ringsfall, vilken dokumentation som fordras av dem vid utredningen, vilka blanketter som skall ifyllas och vilka anspråk man kan ställa på bolaget ifråga om hjälp och råd, snabbhet i behandling och utbetalning. Samma osäker- het torde även gälla beträffande vilka möjlig- heter försäkringstagaren har att hävda en avvikande mening vid eventuell tvist med bolag, vare sig denna rör villkorstolkning,
ersättningens storlek eller skadebehandlingen i allmänhet.
Kontakten med försäkringsbolaget vid skadefall sker huvudsakligen skriftligen med hjälp av särskilda blanketter. Många män- niskor har svårigheter med att fylla i blan- ketter och med skriftliga kontakter över- huvudtaget. Sådana problem kan förebyggas på olika sätt: man kan sträva efter att förenkla formulären ytterligare, man kan skapa förutsättningar för personlig hjälp med ifyllandet exempelvis från lokala konsument- organ eller, mera än vad som nu sker, genom bolagens lokalkontor.
Utbredningen av paketförsäkringar och gruppförsäkringar kan kanske ha ökat risken för att ersättningsbara skador inte anmäls till bolaget och att försäkringen därmed inte utnyttjas till fullo. I fråga om paketförsäk- ringar kan detta bero på att paketet är så omfattande att det är svårt att överblicka. Men det är tveksamt om flera separata försäkringar skulle göra överblicken bättre. I fråga om gruppförsäkringar kan förhållandet vara att den ersättningsberättigade inte alls är medveten om försäkringsskyddet. Som exempel på det senare kan nämnas det försäkringsskydd som är kombinerat med medlemsskap i föreningar och organisationer och som betalas genom medlemsavgift.
I vilken utsträckning ersättningsbara för- säkringsfall ej anmäls är svårt att uppskatta. Dessa händelser kan ej identifieras av försäk- ringstagarna, då de ej känner till att händel— sen omfattas av skyddet eller av bolaget, då det inte är känt att händelsen inträffat. Med återkommande informativa åtgärder skulle man kunna motverka sådana fall genom att i större utsträckning än vad som nu sker söka skapa en allmän ”anmälningsberedskap” hos allmänheten, som går ut på att man skall kontakta försäkringsbolaget och anmäla in- träffade_skador.
6.4.4 Information om branschens funktionssätt
Försäkringstagare i visst bolag liksom försäk- ringstagare i allmänhet har krav på att få vissa intressen tillgodosedda. Försäkringsta- garen har krav på att bolaget uppfyller sina förpliktelser enligt avtalet. Det är vidare av intresse för försäkringstagaren att inga obilli- ga försäkringsvillkor utformas, eller att i någon mening dåliga försäkringar tillhan- dahålles. Han är intresserad av ett så lågt pris som möjligt. Han kan även vara intresserad av hur försäkringstagarnas kapital placeras, dels med hänsyn till avkastning och säkerhet, dels med hänsyn till samhällsnyttan, sådan han bedömer den. Han kan också vara intresserad av produktutveckling och premie- sättning inom bolagen. Listan över mer eller mindre viktiga intresseområden kan göras längre.
Många konsumenter kan vara intresserade av att få upplysning om hur konsumentin- tresset framförs, och på vad sätt och i vilken utsträckning det tillgodoses i olika besluts- instanser. Det kan därför vara i samhällets intresse att tillhandahålla information om lagstiftning, försäkringsinspektionens verk- samhet och arbetet inom företagens styrel- ser, nämnder och råd. Få försäkringstagare känner till hur olika nämnd-, råds- och styrelserepresentanter utses eller hur man kan till försäkringsbolagen framföra förslag och göra debattinlägg. I en del bolag försö- ker man skapa möjligheter för konsumenten att delta i detta arbete. Det är dock utomor- dentligt svårt att i fasta former skapa ett reellt inflytande för försäkringstagarna.
Man kan å andra sidan knappast förvänta sig att alla individer har intresse och tid att ägna sig åt att bevaka sina och andras intressen i bolagen, utan detta får i huvudsak ske genom statliga organ, intresseorganisatio- ner och institutioner såsom press, radio och TV. Dessa institutioner torde ha större möjligheter att systematisera och rutinisera sina aktiviteter än enskilda konsumenter. Åtgärder som syftar till att stärka individens möjligheter att påverka utvecklingen inom
branschen och inom de organ som arbetar för försäkringskollektivet är dock av väsent- lig betydelse. Detta kan ske genom opinions- bildning om konsumentens rättigheter och branschens funktionssätt i syfte att stärka individens förutsättningar att identifiera och formulera problem och sätta dem i relation till vilka möjligheter som finns att få dem uppmärksammade.
6.5 Hushållen som mottagare av information
Mängden information som i dagens samhälle riktas till en individ är stor. Detta gör det svårt för individen att inom ramen för tillgänglig tid sortera fram vad som är av betydelse för honom. Man kan därför knap- past anta att information om försäkringar generellt prioriteras högt. Ett mål måste därför vara att så långt som möjligt begränsa behovet av information, och att vid val mellan olika konsumentpolitiska medel välja sådana som minskar behovet av eller ersätter information. Vid produktutveckling och ut- formning av olika rutiner inom försäkrings- bolagen är det också av betydelse att beakta vilka konsekvenser olika åtgärder kan ha för informationsbehovet.
Det finns inom försäkringsområdet ett relativt stort informationsutbud. Betydande skillnader föreligger dock mellan olika be- folkningsgruppers informationsutnyttjande. Inom alla grupper finns visserligen männi- skor som ej vet att information finns, som inte har praktiska möjligheter att utnyttja den, eller som inte förstår den. Svårigheterna varierar dock i hög grad mellan olika grupper. Den information som distribueras av försäkringsbolagen är naturligt nog inrik- tad på de från försäljningssynpunkt stora och intressanta grupperna, medan marginella grupper, särskilt sådana som i ett eller annat avseende kan betecknas som svaga konsu- menter, ej röner samma uppmärksamhet. Konsumentorganen har därför speciell anled- ning att uppmärksamma dessa gruppers problem.
I modern samhällsdebatt betonas att alla befolkningsskikt skall erbjudas likvärdig in- formation inom de områden som berör dem. Med likvärdig information avses då inte lika mängd information, utan att informations- åtgärder skall avvägas på sådant sätt att informationseffekten blir likvärdig. I prakti- ken torde det vara svårt om inte omöjligt att helt leva upp till denna princip. På längre sikt torde möjligheterna härvidlag förbättras genom utbildningsnivåns utjämning. Redan nu borde de samhällsorgan som ger informa- tion t. ex. om försäkringar differentiera in- formationsåtgärdema efter mottagargrup- pernas förutsättningar och med hänsyn till hur informationsbehoven tillgodoses genom bolagens försorg. Då de samhälleliga orga- nens resurser för försäkringsinformation är begränsade, medför principen om differen- tierade informationsåtgärder att svaga konsu- mentgrupper måste prioriteras starkt. Utan sådan prioritering kan man utgå ifrån att de grupper som idag inte alls får sitt informa- tionsbehov tillgodosett kommer att missgyn- nas även vid ökade samhällsinsatser på detta område.
Principen om likvärdig information inne- bär också att instanser för exempelvis rådgiv- ning och information behöver ha en lokal anknytning för att ge alla samma möjligheter oavsett bostadsort. De möjligheter som en utbyggd lokal konsumentverksamhet kan komma att erbjuda kan här bli av stort värde.
6.5.1. De svaga konsumenterna
I samhället finns många grupper som av olika skäl kan ha speciella problem: låginkomstta- gare, lågutbildade, arbetslösa, flerbarns- familjer, ensamma föräldrar, invandrare, gles- bygdsbefolkning, psykiskt och fysiskt handi- kappade, åldringar m. fl. Det är sådana grupper som här betecknas som svaga konsu- menter. En allmän målsättning är att förbätt- ra förhållanden för dessa grupper bl. a. i deras egenskap av köpare och brukare av varor och tjänster.
Empiriska undersökningar visar att de svaga konsumenterna ofta har ett mycket begränsat försäkringsskydd vid sidan av det som erhålles genom de allmänna försäkring- arna. Det finns bland svaga konsumenter sannolikt en stor grupp människor som har behov av privata försäkringar, men som har speciella problem att skaffa sig ett adekvat försäkringsskydd och att utnyttja det skydd försäkringar ger. Orsaken kan ligga i språkli- ga svårigheter, begränsade ekonomiska möj- ligheter, brist på tid och information. De svaga konsumenterna torde vara ovana vid eller av praktiska skäl förhindrade att kon- takta myndigheter och organisationer, de kan vara lätta att leda till förhastade köp och kan ha j_svårt att identifiera och formulera sina problem. Det visar sig ofta att många av de problem som berörts koncentreras till samma grupper.
Det torde därför vara angeläget att när- mare analysera svaga konsumenters behov inom försäkringssektorn och att därvid också ta hänsyn till speciella informationsbehov.
Undersökningar över innehavet av olika försäkringar tyder på att de hushåll som saknar ett tillfredsställande försäkringsskydd i stor utsträckning utgörs av sådana som har lägre inkomster och utbildning än genom- snittet. Den låga inkomsten sätter ofta en snäv gräns för vilka försäkringar man kan skaffa sig, men i vissa fall också en gräns för behovet av försäkringar. Samtidigt kan de mer välsituerade ofta bättre möta ekonomis- ka förluster som ett ofullständigt försäk- ringsskydd t. ex. för hem eller motorfordon kan medföra. Låginkomsttagare däremot tål ekonomiska påfrestningar av detta slag sämre än andra grupper.
Om vissa hushåll saknar vad man utifrån sett skulle vilja anse som ett rimligt försäk- ringsskydd innebär detta att de individuella anspråken på försäkringsskydd är lägre än vad man skulle vilja beteckna som hushållets _behov. Anspråk kan här ses som önskemål Eller vad man anser sig ha råd att skaffa. Information kan ses som ett, om än inte särskilt effektivt, medel till att höja an- språksnivån. Informationsinsatser av här av-
sett slag torde falla inom de offentliga informationsorganens ansvarsområde. Möjli- gen kan speciella kontaktkanaler utnyttjas för spridning av detta slags information till svaga konsumenter. Olika institutioner som kommer i kontakt med i något avseende svaga konsumentgrupper skulle kunna beak- ta även klienternas försäkringsbehov, t. ex. genom att aktualisera behovet av hemförsäk- ring, se till att premien betalas och att befintliga försäkringar verkligen utnyttjas vid skada. De personalgrupper som här kan komma ifråga är kuratorer, anställda vid försäkringskassor, samt uppsökande social- vårdstjänstemän av skilda kategorier. Därför borde försäkringsfrågor och de svaga konsu- menternas speciella problem inom detta område behandlas i undervisning vid social- högskolor och andra utbildningsanstalter för tjänstemän av angivet slag.
Den effekt man kan uppnå med sådana åtgärder är dock sannolikt mycket begränsad eftersom brist på försäkringsskydd ofta bottnar i bristande ekonomiska resurser och en ekonomisk situation i vilken det förefaller naturligt att prioritera mer omedelbara be- hov. Finns det viktiga ej täckta försäkrings- behov inom dessa kategorier får i särskild ordning övervägas om dessa bör bli föremål för samhälleliga åtaganden.
Det förefaller troligt att många försäk- ringstagare i de svaga grupperna möter betydande problem när det blir nödvändigt att kontakta ett försäkringsbolag, t. ex. vid skadeanmälan, skadeutredning och framför- allt kanske vid tvist med bolaget. Dessa människor har svårare att föra sin talan vid sådana tillfällen beroende på bristande vana, säkerhet och verbal förmåga. Många arbetsta- gare har inte tillgång till telefon under arbetstid och har därför svårare att kontakta bolaget. Sådana svårigheter kan givetvis även uppstå vid kontakt med konsumentorgan och övriga samhällsorgan liksom vid kontakt med andra företag än försäkringsbolag. Inom försäkringsområdet skulle man i viss ut- sträckning kunna komma till rätta med problemen genom att beakta dessa vid undervisning och instruktion av personal i
försäkringsbolag, konsumentorgan och övri- ga samhällsorgan som har kontakt med allmänheten i försäkringsfrågor.
Invandrarna utgör en speciell kategori som på grund av språksvårigheter och bris- tande kunskaper om svenska förhållanden kan ha besvär med att skaffa sig ett ändamålsenligt försäkringsskydd. Det finns idag omkring en halv miljon invandrare i Sverige med skiftande språklig bakgrund. Det finns många frågor som en nyinflyttad måste sätta sig in i, t. ex. arbets- och bostadsförhållandena. Därför dröjer det för— modligen ganska länge innan han hinner intressera sig för försäkringsfrågor. I invand- rarverkets tidning, som ges ut en gång per vecka på fem språk, har en del informationi försäkringsfrågor förekommit, närmare be- stämt två artiklar om hemförsäkring och en om bilförsäkring. Inom försäkringsbranschen förekommer översättning av villkor eller broschyrer endast i undantagsfall. Sålunda har Folksam givit ut en hemförsäkrings- brOSchyr på finska. Folksam distribuerar också en stencil ”Vem betalar skadan" med allmän försäkringsinformation på sex olika språk. Om behovet särskilt påkallar, t. ex. vid tecknande av gruppförsäkring vid ett företag med huvudsakligen utländsk arbets— kraft, gör man ibland sammandrag av villko- ren på det aktuella språket. Vidare förbere- der Försäkringsbolagens Upplysningstjänst, efter kontakt med invandrarverket och ar- betsmarknadsstyrelsen, visst informations- material för invandrare.
Det är möjligt att de svaga konsumenter- nas situation som försäkringstagare kan förbättras med speciellt utformade informa- tionsåtgärder. Sannolikt kommer dock inte alla människor att nås av information hur den än utformas, varför åtgärder av annat slag får övervägas inom områden som är av betydelse för svaga konsumenter.
6.5.2. Allmänhetens intresse för information om försäkringar
Generellt bör information vara lätt tillgänglig för de individer som söker information. Som
tidigare antytts varierar dock benägenheten att söka information mellan olika konsu- lmentgrupper. Vad beträffar informationen påverkas mottagligheten bl. a. av attityderna Wtill producenterna, av intresset för produk- terna samt av uppfattningen om informa- tionens användbarhet.
Mycket talar för att om man har en
negativ inställning till försäkringsbolagen är man mindre mottaglig för den information som kommer från dem. Nära sammanhäng- ande med attityderna är intressefaktorn. Därför finns det stor risk för att försäk- ringsinformation endast när de konsument- grupper som redan är intresserade av försäk- ringsfrågor. Intresset torde stimuleras när populära media, främst radio och TV, tar upp försäkringsfrågor till behandling.
Intresset hänger även samman med vilken nytta man räknar med att få av informatio- nen. Konsumenten kan förmodas lätt inta en försvarsattityd vid t. ex. besök av försäljare eftersom han vet att det ligger säljintresse bakom bolagens information. Att han dess- utom har bristande kunskaper, förhandlings- förmåga och erfarenhet att sätta emot försäljarens argument kan kanske leda till att han inte tillgodogör sig den hjälp som säljaren kan ge. Vad gäller den tryckta informationen kan allmänheten av samma skäl känna sig mindre motiverad att försöka tillgodogöra sig innehållet.
Konsumenten önskar lättolkad informa- tion anpassad efter den egna situationen. Det är också naturligt att allmänhetens intresse för försäkringsinformation varierar med hur man upplever sin risksituation. Intresset förändras därför under livets gång. Ensam- stående personer utan försörjningsbörda har exempelvis mera begränsat intresse av livför- säkring, medan barnfamiljer har större så- dant intresse.
Som all konsumentupplysning bör även sådan om försäkring ges hushållen isituatio- ner där den är relevant för desamma. För att kunna lämna försäkringsinformation vid rätt tidpunkt borde man därför veta i vilka situationer försäkringsköp planeras, eller när problem uppstår i samband med skador o. d.
Eftersom huvudparten av information och rådgivning rörande personförsäkringar lämnas av försäljare skulle man kunna upp- dra åt försäljarkåren även en viss distribution av allmänt informationsmaterial, t. ex. checklistor för behovsanalys, upplysning om opartiska rådgivningsinstanser om sådana finns etc. Med hänsyn till att försäljarna under alla förhållanden har en begränsad räckvidd i sin verksamhet kvarstår behovet av andra spridningsvägar. Dessa har i någon mån berörts i samband med diskussionen om de svaga konsumenternas problem.
De instanser som allmänheten kommeri kontakt med i samband med ett inträffat skadefall skulle kunna distribuera informa- tion som erinrar försäkringstagaren om att anmälan också skall göras till försäkringsbo- laget. Här avses t. ex. rättshjälp och advoka— ter, polismyndigheter, sjukhus, försäkrings- kassor, pastorsexpeditioner. En annan metod att öka allmänhetens beredskap inom försäk- ringsområdet är att genom annonsering eller på andra vägar uppmana allmänheten att i olika situationer kontakta försäkringsbolag eller andra rådgivningsinstanser.
För att kunna utnyttja information krävs det att man har en allmän ram att anknyta till. Generellt är det av betydelse att se' försäkringsfrågorna som en del i hushållets allmänna ekonomiska planering. Det fordras att man har en viss förmåga till sådan planering, att man känner till de principer som ligger bakom försäkringarna samt hur de fungerar i stora drag. Denna allmänna bak— grundsinformation sprids på många sätt. Den viktigaste vägen att skapa en tillfredsställan- de allmän kunskap om försäkringsfrågorna går genom det allmänna utbildningsväsendet. Undervisning i försäkringsfrågor lämnas idag i skolan på olika stadier. Lärarna är för denna undervisning beroende av läromedel som tar upp och behandlar försäkringsfrågor på ett välavvägt sätt. Försäkringsbolagens Upplysningstjänst har lagt ner betydande arbete på att utveckla läromedel i försäk- ringsfrågor och det synes vara angeläget att detta arbete fortsättes. Samtidigt torde det här liksom inom andra delar av konsument-
undervisningen i skolan vara viktigt att genom forskning ständigt granska och om- pröva undervisningens målsättning, medel och effekter, samt att i samarbete med skolmyndigheterna arbeta för en integrering av konsumentproblem i en rad läromedel. Eftersom en förbättrad undervisningi dessa frågor först efter en lång tid kan få full genomslagskraft är det också angeläget att det finns möjlighet bistå vuxna med utbild- ning och rådgivning av motsvarande slag.
6.6. Information till försäkringsbolagen
När man talar om informationsöverflöd i dagens samhälle avses huvudsakligen infor- mation till enskilda individer från etablerade institutioner och företag. Individen däremot har små möjligheter att tala tillbaka på eget initiativ eller att på annat sätt få sina synpunkter framförda och beaktade inom de etablerade institutionerna.
Att etablera kanaler som är anpassade för denna typ av information kan ses som ett medel att förstärka det konsumentinflytande på bolagens verksamhet som man åtminstone i teorin tidigare ansett tillfredsställt genom marknadsbeteendet. Kommunika- tionen kan också ses som ett medel att förbättra relationen mellan bolag och försäk- ringstagare, eftersom man kan anta att en negativ inställning till bolagen som ”stora och anonyma enheter” i viss utsträckning bottnar i att försäkringstagaren ej anser sig ha möjlighet att göra sina intressen gällande.
Det står även klart att försäkringsbolagen har ett stort behov av återföring av informa- tion från allmänheten för att kunna ringa in vilka problem som finns, och hur försäk— ringstagarna reagerar inför olika åtgärder. Ett ökat informationsutbyte bör kunna bidra till fortlöpande förbättringar av produkter och rutiner. De som sysslar med utformning av rutiner och produkter inom bolagen kan vara benägna att se problemen från konstruk- tionstekniska, kostnadsmässiga och administ- rativa synpunkter. Konsumenten ser på hur försäkringen fungerar från användningssyn-
punkt, vilket besvär den medför i form av informationsbehandling och blankettskriv— ning, hur pass ansträngande det är att förvär- va ett tillfredsställande skydd och hur ersätt- ningarna är anpassade till olika ersättnings— situationer.
När det gäller att identifiera och formule- ra sina problem liksom förmåga att framföra dessa till bolagen och andra institutioner föreligger stora skillnader mellan olika kon- sumentgrupper. Ett speciellt problem är därför att fånga upp de problem som finns inom speciellt svårnådda grupper. Överhu- vudtaget torde det dock vara få försäk- ringstagare som kan formulera sina problem i konkreta önskemål och som vill ägna tid och intresse åt att analysera sina problem inom just försäkringsområdet.
Det som kanske främst ligger i försäk- ringstagarnas intresse är att kanaler finns för att göra en gentemot bolaget avvikande mening gällande, vilket nedan diskuteras under rubriken ”Rättssäkerhetsfrågor”. Pro- blem i samband med att påverka bolagens agerande diskuteras i avsnittet "Producent- påverkan”. Frågan hur problem i relationen mellan försäkringstagare och bolag skall inringas diskuteras under rubriken ”Problem- uppfångande verksamhet”.
6.6.1. Rättssäkerhetsfrågor
Det är väsentligt för en skadelidande att veta om hans ärende har blivit korrekt behandlat av försäkringsbolaget. En ej ovanlig uppfatt- ning bland allmänheten är att försäkrings- bolag i allmänhet är besvärliga vid skadebe- handling och att det är svårt att få ett bolags ersättningsbeslut omprövat om man ej vill .acceptera detsamma. Formellt sett lär det
dock knappast finnas något område där konsumenten har en så skyddad ställning i sitt förhållande till producenten/leverantö- ren som just inom försäkringsbranschen. Det finns en rad vägar att ta upp klagomål till behandling. Av vikt vid bedömningen av dessa är hur väl försäkringstagarna känner till deras existens, vilka sociala, ekonomiska och
tidsmässiga resurser som fordras för att använda sig av dem och på vad sätt konsumentens intressen hävdas. Vid bedöm- ning av dessa olika vägar bör man ej enbart ta hänsyn till möjligheten till rättelse i det enskilda fallet utan också till den problem- uppfångande aspekten, som behandlas i senare sammanhang.
Flertalet sakförsäkringar inkluderar mo- mentet rättsskydd, vilket i huvudsak omfat- tar ersättning för advokat- och rättegångs- kostnader vid rättsliga tvister även med bolaget självt. I princip ligger dock värde- ringstvister gällande sakskador utanför rätts- skyddets område, eftersom vid sådana ären- den vanligen skiljemannaförfarande tilläm- pas. Enligt försäkringsvillkoren äger bolaget eller försäkringstagaren påkalla skiljenämnd och kostnaderna för denna delas lika mellan bolaget och försäkringstagaren. Även när utslaget överensstämmer med försäkringsta- garens anspråk, får denne betala hälften av kostnaderna, vilket minskar förfarandets användbarhet för försäkringstagaren.
Då hem- och villa/hemförsäkring, vilka har en mycket hög marknadstäckning, inklu- derar rättsskyddsförsäkring har det stora flertalet svenska hushåll möjlighet att till självriskkostnaden få sitt ärende handlagt av advokat och i sista hand sin rätt prövad av domstol, för det fall oenighet med ett försäkringsbolag skulle uppstå. Kännedomen om rättsskyddets existens bland allmänheten är dock inte total. Självrisken uppgår till 200 kronor plus 10 procent av överskjutande kostnader, vilket för många hushåll är en hög kostnad. Det bör dock hållas i minnet att självriskkostnaden inte drabbar försäkrings- tagaren om det visar sig att denne ”har rätt" i tvisten. Även om rättsskyddets existens är känd kan man dock anta att det främst utnyttjas när större ekonomiska värden står på spel.
Som tidigare nämnts har försäkringsin- spektionen viss service för den enskilde försäkringstagaren. Om kunden/den skade- lidande ej fått klar information om försäk- ringsbolagets stållningstagande och skälen till detta eller om han i annat avseende har
något att anmärka på, står inspektionen till tjänst med att remissvägen inhämta yttrande från försäkringsbolaget, vilket yttrande se- dermera överlämnas till den klagande. In- spektionen tar dock icke saklig ställning i ärendet utan söker närmast ge en bild av den klagandes rättsläge. Yttrandet kan vara bra att ha om den klagande kanske önskar vända sig till advokat för att driva saken vidare. Finns å andra sidan något anmärkningsvärti själva sättet för handläggningen av det aktuella ärendet — långsamhet, uteblivet brevsvar etc. — kan bolaget komma att få en erinran av inspektionen.
De ärenden av nu ifrågavarande slag som inkommer till inspektionen berör främst följande huvudområden: vållandebedömning- ar, villkorstolkningar, medicinska frågor, bl. a. sambandsproblem och värderingsspörs- mål. I viss utsträckning inkommer ärenden som rör frågor huruvida försäkringsavtal kommit till stånd, huruvida avtalet skall gälla trots att premie ej betalats, om gruppföreträ- dares funktioner vid nyteckning och ändring av kollektiva försäkringar samt om bonus och stilleståndsberäkning inom bilförsäk— ringen.
Genom försäkringsinspektionens ”klago- mur” klaras de tvister upp som beror på bristande kommunikation mellan de båda parterna eller sådana där själva sättet för handläggningen avviker från det vedertagna. Det förekommer emellertid undantagsvis också att i samband med att ärendet på nytt prövas hos bolaget — regelmässigt då på högre nivå — justeringar vidtas i själva ersättningsbeslutet.
I detta sammanhang bör även branschens expertnämnder och vissa enskilda bolags skadeprövningsnämnder med konsumentrep- resentanter nämnas. Dessa har behandlats i avsnitt 2.3.2 respektive 3.5.
Försäkringstagaren har vidare möjlighet att vända sig till Riksförbundet för att få upplysning om praxis inom branschen och underlag för bedömning av huruvida ”god försäkringspraxis” iakttagits vid behandling av skadeärendet. Denna s. k. responsumverk- samhet är dock föga känd bland allmänheten
och utnyttjas i mycket liten utsträckning. Vid sidan av denna officiella funktion före- kommer vidare i viss utsträckning att Riks- förbundet på grund av underhandsförfråg- ningar från skadelidande genom kontaktför- medling mellan dessa och bolagen bidrar till att frågor får ytterligare belysning. Sådana förfrågningar brukar förekomma till ett antal av ett par hundra årligen.
Det är svårt att uppskatta antalet perso- ner som är osäkra på om de blivit korrekt behandlade i en skadefråga. Någon ledning kan kanske hämtas av att t.ex. Folksams skadeprövningsnämnder och ombudsman be- handlar 400—500 ärenden om året. Försäk- ringsinspektionen mottar omkring 100 åren- den per år och till Allmänna reklamations- nämnden, som inte handhar försäkringsfrå- gor, inlämnas även en del klagomål.
Missnöjda skadelidande bör kunna förvis- sa sig om att deras skadeärende behandlats riktigt. Det kan ifrågasättas om informatio- nen om befintliga möjligheter att få veta detta är tillfredsställande. För att bl.a. effektivisera informationen till försäkrings- tagarna och få en bättre översikt över problem som skadelidande ställs inför skulle nuvarande system för överprövning av skadeärenden kunna ersättas av en enda instans att vända sig till i sådana frågor. En annan möjlighet är att bibehålla och på olika sätt komplettera det system som finns.
6.6.2. Producentpåverkan
I avsnitt 6.4.1 om köp av försäkring påpeka- des att konsumenten genom sitt marknads- beteende knappast har något inflytande av betydelse på försäkringarnas utformning och arten av de tjänster som försäkringsbolagen tillhandahåller. Producentpåverkan omfattar åtgärder i syfte att förmedla konsumentens synpunkter, önskemål och intressen till producenten. Inom försäkringsbranschen tillämpas en del förfaranden med detta syfte. Som ett exempel kan nämnas de marknads- undersökningar som ofta företas för att ge underlag i olika beslutssituationer. Många
gånger kan sådana undersökningar ha som syfte att utröna allmänhetens mottaglighet för olika åtgärder men de kan även ha som mål att utröna orsaken till olika missnöjes- yttringar för att bilda underlag för förbätt- ring av produkter och rutiner. I enstaka fall har man även försökt rådfråga konsument- paneler inför olika planerade förändringar, men erfarenheterna har i många fall varit negativa, då det visat sig svårt att snabbt sätta in oinitierade personer i frågeställning- arna.
I styrelserna för såväl aktiebolag som ömsesidiga bolag är som tidigare nämnts försäkringstagarna representerade,i det sena- re fallet som en följd av ägarförhållandena. Mera uttalade konsumentsynpunkter torde dock ej — i vart fall i aktiebolag — tas upp och behandlas på styrelseplanet utan aktuali- seras i praktiken oftast på lägre nivå. För att representanterna verkligen skall kunna driva konsumentsynpunkter i de olika orga- nen måste de också ha effektiva kontakt- kanaler med försäkringstagarna och möjlig- heter att fånga upp problem som är aktuella för försäkringskonsumenter.
De frågor som skulle kunna vara aktuella för vidgad producentpåverkan, för att kom- pensera vad man tidigare ansett vara tillgodo- sett genom marknadsbeteendet, är villkors- utformning, frågor om ändrade försäkrings- former, premiesättning, skadebehandling och andra rutiner i bolaget som är av betydelse för relationen mellan bolag och försäkrings- tagare. Vissa informativa åtgärder som riktar sig till hushållen har indirekt en inverkan på försäkringsbolagen. Jämförande prisupplys- ning kan exempelvis påverka premiesätt- ningen inom bolagen, varvid dock skälighets- principens prisstyrande effekt måste upp- märksammas. Genom normer för försäk- ringsinformation vid köp- och brukssituatio- ner påverkas sannolikt produkterna på lång sikt, exempelvis genom att dessa läggs till rätta efter informationssystemet genom att omotiverade detaljskillnader mellan bolag jämnas ut eller andra åtgärder vidtas för att främja överskådligheten. Hur stor denna indirekta effekt är och vilka uttryck den
kommer att få, är svårt att på förhand uppskatta.
Svårigheterna att åstadkomma ett direkt inflytande exempelvis via paneler för försäk- ringstagarna har tidigare berörts. Även om ytterligare försök i sådan riktning skulle göras kan man knappast vänta sig att just försäkringsfrågor kommer att engagera all- mänheten så mycket att man kan räkna det som en aktiv producentpåverkan. Möjligen är det mera realistiskt att tro på den lösningen att konsumentintresset skulle förmedlas via konsumentorgan, vilket dock ställer motsva- rande krav på dessas problemuppfångande förmåga. Dessutom förutsätter detta ett vid- gat samarbete och informationsutbyte över- huvudtaget mellan konsumentorgan och för- säkringsbolag.
6.6.3. Problemuppfångande verksamhet
Vikten av problemuppfångande verksamhet inom såväl försäkringsbolag som konsument- organ har tidigare påpekats vid ett flertal tillfällen. Relationen mellan försäkrings- tagare och försäkringsbolag kan ej ses som en statisk företeelse. Detta innebär att även om man vidtar åtgärder för att eliminera eller minska de problem som kan upptäckas idag, är detta inte en slutgiltig lösning, eftersom nya problem kontinuerligt uppstår. Även i fortsättningen måste alltså en sådan verksam- het bedrivas.
Man kan delvis se försäkringsförsäljarna som problemuppfångande, i och med att de har direkt kontakt med försäkringstagarna. Rådgivningsverksamhet skulle kunna ha sam— ma funktion, om man analyserar förfråg- ningar. De ärenden som inkommer till de olika instanser som tar emot skadelidandes klagomål skulle också kunna bilda underlag. Man skulle även, när så befinns lämpligt, kunna bedriva speciella funktionsstudier exempelvis av hur ersättningarna som utbe- talas vid skada används eller hur hushållet anpassar sin ekonomi efter ett dödsfall, och i samband därmed göra mer vittomfattande behovsanalyser. Sådana undersökningar
skulle kunna belysa hushållens hela skydds- behov. Detta skulle kunna utgöra en bak- grund för överväganden om i vad mån riskerna kan täckas av befintliga försäkrings- former, och om nuvarande indelning på olika försäkringsgrenar är lämplig. Ett speciellt studieområde är även att fortlöpande identi- fiera svåmådda och från någon synpunkt svaga konsumentgrupper och söka medel för att underlätta deras situation. Funktionsstu— dier och totala behovsanalyser skulle även kunna ses som en motsvarighet till de varu- testningar som genomförs inom andra kon- sumtionsområden.
6.7 Konsumen tskydd
Med konsumentskydd avses samhällets åtgär— der att genom lagstiftning och särskilda organs verksamhet bevaka att konsumentens intressen inte förbises.
Som tidigare nämnts är försäkrings- branschen relativt hårt reglerad. De viktigas- te nu gällande lagarna hari korthet beskrivits i avsnitt 3.1 , liksom försäkringsinspektionens fortlöpande övervakning. På försäkringsom- rådet finns således redan konsumentskyd- dande arrangemang, men en utbyggnad av dem kan innebära förmånligare lösningar än en utbyggnad av informationsflödet, som kan vara betungande för sändaren och kanske mest för mottagaren.
7. Personförsäkring
7.1. Inledning
Till personförsäkringar räknas i främsta rummet livförsäkring och sjuk- och olycks- fallsförsäkring. Normalpremierna för dessa är avsedda för vid inträdet i försäkringarna friska personer och är ofta differentierade efter kön och ibland efter sysselsättning.
Kollektivt tecknade försäkringar blir allt vanligare. Dessa är mer standardiserade än de individuella, eftersom de är utformade efter gruppens genomsnittliga behov och önske- mål.
Man skiljer mellan två olika huvudtyper av individuella livförsäkringar. Den ena avser att ställa medel till de efterlevandes förfo- gande .vid den försäkrades frånfälle (försäk- ring för dödsfall). Den andra avser att trygga den försäkrades ålderdomsförsörjning (för- säkring för livsfall). Ett stort antal kombina- tioner av dessa grundåtaganden ingår i bolagens sortiment. Utbetalningarna kan ske på två sätt, antingen i form av utbetalning på en gång eller i vissa fall under ett bestämt antal år (kapitalförsäkring) eller genom periodiska utbetalningar (livränteförsäkring) anknytande till någons livstid.
Av individuell sjuk- och olycksfallsförsäk- ring finns två huvudslag. Det ena är en främst av skadebolag driven olycksfallsför- säkring, ibland kompletterad med en kortare sjukersättning, där avtalstiden liksom ersätt- ningstiden i regel är kort, varmed i regel
menas en tidsperiod av fem år. (Invaliditets- ränta kan dock utgå livsvarigt.) Det andra är en sjuk— och olycksfallsförsäkring som drivs av livbolag (och specialbolag) med i allmän- het Iånga såväl avtals- som ersättningstider, varmed i regel menas en tidsperiod översti- gande fem år. Den senare försäkringen drivs vanligen enligt livförsäkringsregler, vilket i huvudsak innebär att underlaget för premie- bestämningen utgörs av försäkringstekniska grunder som är stadfästa av tillsynsmyndig- heten, samt att överskott återbäres till för- säkringstagarna i enlighet med grunderna.
De individuella personförsäkringarna är utformade för att täcka luckor i det skydd som ges av den allmänna försäkringen, kol- lektivavtalsenliga och andra gruppförsäk- ringar. De individuella personförsäkringarna ger möjlighet att tillfredsställa individuella anspråk på ekonomisk trygghet utöver det av samhället och arbetsmarknadsorganisatio— nerna på visst sätt formulerade försäkrings- behovet. Genom skattebestämmelser upp- muntras för övrigt den enskilde att komplet- tera sitt grundskydd.
Vid framställningen i detta kapitel bortses om ej annat anges från skadedelen i olycks- fallsförsäkringen — ersättning för verifierad läkekostnad — vilken till sin karaktär mer .liknar sakförsäkring och därför behandlas i nästa kapitel.
Fyra koncerner och ett fristående livförsäk- ringsbolag dominerar idag marknaden för personförsäkring: Folksam, Skandia, Trygg- Hansa, Vegete samt Valand. 1968 tillfördes dessa företag tillsammans 97 % av liv- och sjukbolagens direkta premieintäkter. Härvid har inte medräknats de tre specialbolagen SPP, AFA och KFA, vilka är helt inriktade på tjänsteavtalsförsäkringar (tjänstepension och tjänstegruppliv).
De olika bolagens utbud av individuella försäkringar skiljer sig mycket litet från varandra. Priskonkurrens är i allmänhet såvitt gäller liv- och den enligt livmodell drivna sjukförsäkringen (s.k. lång sjukför- säkring) utesluten, eftersom produkterna prissätts med ledning av försäkringstekniska grunder som är stadfästa av myndigheterna, vilket i praktiken leder till enhetlighet i premierna. Förräntningsnivån liksom det faktiska utfallet i fråga om dödlighet, sjuklig- het och omkostnader inom olika bolag kan dock variera, varför återbäringen på en liv- eller långsjukförsäkring kan vara olika stor. Grupplivförsäkringen drivs numera mestadels utan tillämpning av livförsäkringsregler, dock att återbäring fortfarande kan förekomma här.
Konkurrens med produkt och produktut- veckling är inte heller ett utmärkande drag för marknaden då försäkringarna i stort sett är desamma inom alla bolag och endast beteckningar på olika kombinationer av dem varierar. De mest framträdande konkurrens- medlen är därför företagsimage, effektiv
distribution genom fältkår och service i form . av hjälp med behovsutredning och vid försäkringsfall eller annat utnyttjande av försäkringen.
Sedan 1950 har livförsäkringsbeståndet förändrats markant till följd av en kraftig ökning av gruppförsäkringarna, vilket fram- går av diagrammet på sidan 67. 1950 fanns endast den frivilliga formen av grupplivför- säkring och beståndet var, mätt i försäkrings— belopp, omkring 200 miljoner kronor. Vid utgången av år 1967 hade det totala grupp-
livförsäkringsbeståndet stigit till ca 165 000 miljoner kronor.1
En förskjutning mot gruppförsäkringar har skett också inom sjuk- och olycksfalls- försäkringen.
Flertalet gruppförsäkringar är i någon form anknutna till de försäkrades förvärvsar- bete, men det finns också sådana som tillhandahålles genom från arbetslivet fri- stående föreningar och organisationer samt grupper bestående av sparare eller låntagare exempelvis i samma bank (s.k. ekonomi- grupper).
Spridningen av gruppförsäkringen har medfört att antalet försäkrade perSOner ökat kraftigt, dels beroende på att kollektiva försäkringar är billigare och därigenom blivit ekonomiskt överkomliga för flera männi- skor, och dels på att bolagen genom grupp- försäkringens speciella distributionsmetoder kommer i kontakt med människor som inte nås med de försäljningsmetoder som tilläm- pas för individuell försäkring. En väsentlig orsak till ökningen av antalet kollektivt tecknade försäkringar är de avtal om tjäns- tegrupplivförsäkring som träffades mellan arbetsgivare och arbetstagare i början av l960-talet.
7.3. Personförsäkringstagarna
År 1968 fanns enligt offentlig statistik (se bilaga 3) omkring 1,7 miljoner individuella sjuk- och olycksfallsförsäkringar tecknade" i skadeförsäkringsbolag och 0,5 miljoner såda- na försäkringar tecknade i livförsäkrings- bolag. Statistiken för kollektivt tecknade försäkringar anger antal försäkrade personer vilka var omkring 6,4 miljoner för sjuk- och olycksfallsförsäkring i skadeförsäkringsbolag och 0,6 miljoner för samma försäkring i liv- och sjukförsäkringsbolag. Även om vissa dubbelräkningar föreligger i de angivna an- talsuppgifterna omfattar kollektivt tecknat sjuk- och olycksfallsskydd likväl betydligt fler personer än individuellt tecknat. Sjuk-
1 Se vidare bilaga 3 (s. 158): Försäkringsbestånd för liv-, sjuk- och olycksfallsförsäkring.
Mkr 70 000
65 000 & Individuell livförsäkring
60 000
.Z Frivillig grupplivförsäkring
55 000 Grupplivförsäkring för anställda grun- dad på avtal mellan SAF, SIF och SALF
50 000 && Grupplivförsäkring för arbetare grun- dad på avtal mellan SAF och LO
45 000 Grupplivförsäkring för anställda i offentlig verksamhet
40 000
35 000
30 000
25 000
20 000
15 000
10 000
5 000
1950 1955 1960 1961
Figur ] Livförsäkringens utveckling sedan 1950 Försäkrat dödsfallskapital
1964
1967
och olycksfallsförsäkring som har längre avtals- och ersättningsperiod än fem år och som endast meddelas av liv- och sjukförsäk- ringsbolag har vidare betydligt mindre sprid- ning hos allmänheten än samma försäkrings- typ med kort avtals- och ersättningsperiod.
Samma år, 1968, fanns omkring 2,9 miljoner individuellt tecknade livförsäk- ringar. Antalet i försäkringsbolag tjänste- grupplivförsäkrade personer utgjorde 3,1 miljoner medan antalet personer, som om- fattades av frivillig kollektiv kapital- försäkring var omkring 3,3 miljoner.
För att få en bild av hur personförsäk- ringsinnehavet fördelas på olika hushållskate- gorier har utredningen låtit utföra en special- bearbetning av 1969 års hushållsbudget- undersökning (HBU)1. ] bilaga 1.1 (5. 145) redovisas andelen hushåll i olika kategorier som under 1969 har betalt premie för olika frivilliga personförsäkringar. Tabellen i bila- gan ger dock inte en fullständig bild av innehavets fördelning. Dels redovisas inte färdigbetalda försäkringar, dels redovisas ej det personförsäkringsskydd som erhålls som anställningsförmån och betalas av arbetsgiva- ren. Det sistnämnda gäller kapital- och pensionförsäkring, där HBU:s uppskattning understiger den offentliga statistikens upp- gifter om totala premieintäkter. För övriga redovisade personförsäkringsformer är över- ensstämmelsen mellan HBU:s skattningar och offentlig statistik goda.
Enligt HBU hade genomsnittligt 16,5 % av samtliga hushåll under 1969 utgifter för premier för individuell frivillig sjukförsäkring av någon typ. Ensamstående personer, med eller utan barn, ligger väsentligt under ge- nomsnittet. Väsentligt över genomsnittet lig- ger gruppen hushåll med över 40 000 kr i disponibel inkomstz, oavsett hushållets stor- lek.
Innehav av olycksfallsförsäkring är vanli- gare än av sjukförsäkring. Genomsnittligt 22,9 % av alla hushåll betalade enligt HBU premier för individuell olycksfallsförsäkring. Väsentligt under genomsnittet ligger ensam— stående utan barn, gifta och sammanboende utan barn samt pensionärshushåll. Andra
hushållskategorier än dessa ligger väsentligt över genomsnittet. Över 1/3 av barnhushål- len betalade premier för olycksfallsförsäk- ring och förekomsten av sådana premieutgif— ter stiger med inkomsten. Av barnhushåll i högsta redovisade inkomstklassen (över 40 000 kr i disponibel inkomst) har över hälften olycksfallsförsäkring.
_ Av materialet framgår även andelen hushåll av olika kategorier med utgifter för premie avseende frivilliga gruppförsäkringar, som omfattar såväl sjuk-, olycksfalls- som livför- säkringi kollektiv form. Genomsnittligt hade 37,1 % av hushållen sådana utgifter. Genom- snittet blir lågt genom att av pensionärshus- hållen, som antalsmässigt är en stor grupp, endast 7 % betalade gruppförsäkringspre- rnier. Även ensamstående personer med och utan barn samt gifta eller sammanboende med och utan barn och med mindre än 19 000 kr i disponibel inkomst har lägre innehavsfrekvens än genomsnittet. Av andra redovisade hushållstyper än de nämnda hade i regel över hälften betalat premier för gruppförsäkring.
I bilaga 1.1 (s. 145)återfinns också uppgif- ter om förekomsten av premier för livförsäk- ring (risk-, spar- och pensionsförsäkring) i olika hushållskategorier. Som ovan påpekats är materialet ganska osäkert som mått på innehavets fördelning, eftersom många har livförsäkring som anställningsförmån, främst egna företagare.
Genomsnittligt betalade 19,2 % av samtli- ga hushåll premie för individuell riskförsäk- ring. Ensamstående personer med eller utan barn samt pensionärer ligger under genom- snittet. I andra hushållskategorier betalade mellan 1/4 och 1/3 premier för riskförsäk- ring. Sparförsäkring tycks förekomma ofta- re. För den försäkringsformen är genom- snittet för alla hushåll 26,2 %. Samma
[ Se bilaga 1.1 (5.145), som redovisar förekomsten av premieutgifter för personförsäkring i olika hushållskategorier fördelade efter disponibel in- komst, antal hushållsmedlemmar och hushålls- 2 föreståndarens ålder.
Med disponibel inkomst avses enligt HBU in- komst efter avdrag för skatt och tillägg för transfereringar.
hushållsgrupper som för riskförsäkring ligger under genomsnittet. Slutligen redovisas även utgiftsfördelningen för pensionsförsäkring. Genomsnittligt i alla hushåll betalade endast 3,7 % av samtliga hushåll premier för sådan försäkring.
Sammanfattningsvis hade enligt HBU hus- håll vars föreståndare är över 66 år (pensio- närshushåll) genomgående för samtliga per- sonförsäkringsformer lägre innehavsfrekvens än genomsnittet. Till viss del torde detta bero på att försäkringstagaren vid så hög ålder har betalat färdigt sina försäkringar. Enligt två enkåtundersökningar1 synes inne- havet av livförsäkring vara vanligast i ålders- klassen 25—49 år medan drygt hälften av personer över 50 år sade sig sakna varje form av frivillig livförsäkring. Enligt HBU hade hushåll med en vuxen person med eller utan barn också genomgående lägre innehavsfre- kvens än genomsnittet. Barnfamiljeri lägsta inkomstklassen låg i regel under övriga barn- familjer vad gäller personförsäkringsinnehav. Av materialet framgår även att det i regel är vanligare att ha olika former av personför- säkringar ju högre inkomst man har. Inneha- vet av frivilliga personförsäkringar har så- lunda en påtaglig förskjutning uppåt i in- kOmstklassemaz. Snedfördelningen av inne- havet av personförsäkring är inte anmärk- ningsvärd med hänsyn till att hushåll med lägre inkomst i regel i förhållande till sin levnadsstandard får ett bättre skydd genom allmänna och kollektivavtalsenliga försäk- ringar än hushåll med högre inkomst fåri förhållande till sin höga levnadsstandard. En faktor är också att i lägre inkomstklasser nödvändig konsumtion tar i anspråk prak- tiskt taget hela inkomsten och att medel inte finns kvar till premier. En bidragande orsak till snedfördeln'ingen kan också vara att högre inkomstgrupper oftare får besök av försäkringsförsäljare.
Enkätundersökningarna avseende allmän- hetens innehav av livförsäkring tyder på att den geografiska fördelningen av innehavet är ganska jämn. Undersökningarna tyder också på att män är försäkrade i större utsträck- ning än kvinnor, speciellt vad gäller gruppliv- försäkring. SOU 1972:29
Personförsäkringar säljs genom försäkrings- bolagens kontor och fältorganisationer. Det är inte vanligt att en konsument på eget initiativ kontaktar bolaget för köp. Huvud- parten av försäkringsteckningarna kommer till stånd genom bolagsrepresentanternas ini- tiativ och efter personliga samtal med kon- sumenterna. Vid ett sådant går man igenom hushållets försäkringsinnehav i form av en- skilda och allmänna försäkringar, och samta- let resulterar vanligen i en skriftlig offert från bolaget.
Metoderna att välja ut de personer som kontaktas varierar mellan olika bolag och för olika försäljare. Kundkartotek över personer som har någon form av försäkring i bolaget är en källa, taxeringskalendern en annan. Släktingar, vänner och bekanta till "nöjda" kunder får ofta besök av representanter. Nyblivna egna företagare är en annan intres- sant grupp ur försäljarens synpunkt, efter- som deras sociala skydd ofta sänks vid övergång från anställning. Försäljama arbetar ofta med ledning av dagstidningarnas familje- annonser och söker upp personer som nyligen gift sig, fått barn eller på annat sätt inträtt i ett nytt skede i livscykeln som kan medföra ökat behov av att försäkra sig. Det finns ca 2 000 yrkesfältmän och 33 000 fritidsombud.
Då försäljarna inom olika bolagi betydan- de utsträckning använder samma källor för kundkontakter blir vissa konsumentgrupper ofta kontaktade medan andra aldrig blir det.
Resultaten av en undersökning3 som utfördes 1967 tyder på att knappt en fjärdedel av "befolkningen kontaktades av någon person som ville sälja försäkringar under år 1966. Kontaktfrekvensen för hus- håll med inkomst mellan 20000 kr—och
1 SIFO 1966, Marknadssociologen 1967. 2 Se bilaga 1.2 (s. 150) som redovisar låginkomst- utredningens undersökning om allmänhetens ut- nyttjande av försäkringsavdrag, som bygger på ett urval av 1967 års självdeklarationer. 3 SIF01967
40 000 kr var ungefär den genomsnittliga. Högre inkomstgrupper erhöll procentuellt något fler kontakter och lägre inkomst- grupper hade lägre kontaktfrekvens än den först nämnda mellangruppen. Kontaktfre- kvensen tycktes inte variera med hushållens bostadsort.
Av de kontaktade hushållen fick omkring en fjärdedel erbjudande om hembesök från fler än ett bolag. Flerbolagskontakterna synes vara vanligast bland något högre inkomstgrupper och bland storstadshus- hållen.
Sedan slutet av 1950-talet har 3. k. utred- ningsförsäljning blivit allt vanligare. En sådan eftersträvas av alla bolag, men av utbildnings- tekniska skäl har den ännu inte trängt igenom i hela försäljarkårenl. Utrednings- försäljning innebär att de försäkringsofferter som lämnas grundar sig på en bedömning av hushållets försäkringsbehov med ledning av uppgifter som inhämtats från hushållet självt. Det offererade förslaget kan utgöras av en kombination av olika försäkringstyper på personsidan. Tidigare var det vanligt att ombuden i främsta hand hade som uppgift att sälja vissa enkla försäkringsslag (t.ex. enkla D- och T-försäkringar; se not 2, s. 71). Omfattningen av de försäkringar som erbjöds kunden kunde då bestämmas av försäljarens relativt grova uppskattning av familjens betalningsförmåga efter hemmets standard. Numera har bolagen som riktlinje att försäljarna skall se över hushållets totala försäkringssituation. Inom flertalet bolag har speciella hjälpmedel bl.a. "lathundar" utar- betats för att underlätta försäljarnas arbete.
7.4.1 Försäljning över disk
Man har hittills i liten utsträckning litat till försäljning över disk. Ett mera ambitiöst försök med sådan försäljning inleddes 1960, då Ränte— och kapitalförsäkringsanstalten "över disk” och genom Sparbankernas kon- tor runt om i Sverige började sälja vissa former av livförsäkringar. Försöket har resul- terat i hög försäljning av gruppförsäkringar
för grupper av låntagare medan utfallet för de individuella försäkringarna, trots lägre premier, inte motsvarat de förväntningar man haft. Sedan länge har man inom branschen ansett det nödvändigt att försälj- ning huvudsakligen sker genom uppsökande fältkår.
7.4.2 Gruppförsäkring
Försäljningen av frivilliga (ej kollektivavtala- de) gruppförsäkringar är en speciell distribu- tionsform för personförsäkring. Försäljning av kollektiv försäkring tar lång tid, det kan inom gruppen finnas olika uppfattningar om hur försäkringen skall utformas och det kan hända att anslutningen bland medlemmarna inte blir så stor som väntat. ] allmänhet föredrar försäljarna att arbeta med stora grupper med stabil sammansättning, t.ex. anställda vid företag.
Försäkringens omfattning bestäms genom avtal mellan försäkringsbolag och gruppen i fråga. Den fortsatta kontakten mellan grup- pen och bolaget handhas av representanter för försäkringstagarna. Representanterna del- tar i regel i försäljningsarbetet genom att försöka påverka övriga medlemmar att an- sluta sig till försäkringskollektivet. Liksom i fråga om individuell försäkring är det ganska ovanligt att grupper på eget initiativ kon- taktar försäkringsbolagen.
En fördel med gruppförsäkringar för konsumentens del är att premien i allmänhet reduceras jämfört med motsvarande indivi- duellt tecknad försäkring. Riskkostnaderna är visserligen desamma för de båda försäk— ringsformerna. För den individuella försäk- ringen är emellertid premien fast och ut- jämnad över tiden medan premieutjäm- ningen för gruppförsäkring sker årsvis inom kollektivet, vilket i gynnsamma fall med god åldersspridning och omsättning av grupp- medlemmar medför att genomsnittspremien blir lägre än för motsvarande individuella försäkring. Detta medför att äldre grupp-
1 Ombudens utbildning beskrivs ibilaga 2 (s. 155).
medlemmar, som har högre individuell pre- mie, i regel får större prismässig fördel av gruppförsäkringen än yngre medlemmar.
Gruppförsäkringarna blir vidare i regel billigare än individuella försäkringar genom att administrationskostnaderna är lägre och genom att en del arbete som normalt utförs av bolaget läggs ut på gruppen. Detta gäller exempelvis utdelning av informationsmate- rial, eventuell registrering av medlemmar och insamling av premier. De kvarstående omkostnaderna som belastar premierna för- delas delvis i form av styckekostnad per grupp. Detta kan medföra att större grupper får något lägre premie än mindre.
En betydelsefull omständighet då det gäller gruppförsäkring är att en försäkrad som lämnat gruppen t. ex. i samband med anställningens upphörande har rätt till indivi- duell fortsättningsförsäkring av samma mate- riella innehåll som den gruppförsäkring han lämnat. Premien blir dock här densamma som för en normal individuell försäkring. Det fordras ingen hälsoprövning för fortsätt- ningsförsäkringen, vilket för medicinskt be- lastade personer kan ha en avgörande bety- delse, eftersom vacklande hälsa kan vara ett hinder för att teckna försäkring överhuvud- taget eller i vart fall medföra högre premie än normalt.
Den viktigaste effekten av gruppförsäk— ringarnas spridning är att ett stort antal personer som tidigare ej tecknat individuell försäkring fått ett ekonomiskt skydd. Att gruppförsäkringarna i regel är relativt billiga kan vara en orsak till detta. Även tidigare har man dock självfallet för motsvarande kost- nad kunnat teckna en individuell försäkring om än till lägre belopp, varför gruppförsäk- ringarnas distributionssätt synes spela en väsentlig roll.
Gruppförsäkring tecknas vanligen endast under förutsättning att 75 % av de till försäkring berättigade ansluter sig. Deltagar- kravet är dock lägre för större grupper med över 1500 medlemmar. Minimikravet för antalet deltagare var tidigare 25, men har numera sänkts till 10. Av praktiska skäl fordras ofta att gruppmedlemmar skall delta
i någon form av gemensamt betalningsflöde så att uppbörden av premien underlättas.
7.5 Förtidsannullationer
1968 var beståndsminskningenl av indivi- duell kapitalförsäkring med sparmoment till följd av förtidsannullation drygt tre gånger så stor som avgången på grund av dödsfall och utlupen försäkringstid och av individuell temporär riskförsäkring ca sex gånger så stor. En stor del av förtidsannullationerna utgörs av s.k. tidiga annullationer, dvs. annullationer av försäkringar för vilka pre- mier erlagts för mindre än tre år. Den offentliga statistiken visar att under senare är ca en tredjedel av nytecknat T-försäkrings- belopp och ca en femtedel av D-försäkrings- beloppet annulleras inom tre årz.
Den av liv- och sjukförsäkringsbolagen drivna sjuk- och olycksfallsförsäkringen upp- visar också höga förtidsannullationer. 1968 utgjorde de 4 % av medelförsäkringsbestån- det för individuell sjukförsäkring. De tidiga annullationerna ligger betydligt högre. Under åren 1964—1968 annullerades mellan en tredjedel och en fjärdedel av det nyteck- nade årliga beloppet före treårsdagen av försäkringens tecknande.
Tidiga annullationer är en företeelse som kan tyda på någon form av missförhållande och såväl bolag som försäkringstagare har intresse av att reducera antalet. Hög annulla- tionsnivå medför höga administrationskost- nader. En förtidsannullation kan emellertid vara helt motiverad. Försäkringsbehovet kan t. ex. ha upphört p. g. a. ändrade familjeför- hållanden. Vissa förtidsannullationer är såle- des att betrakta som normala.
Ett par undersökningar som utfördes i början av 1960-talet tyder på att annulla- tioner som sker i samband med nyteckning
! Försäkringsbeståndet är mätt i försäkringsbelopp. Ang. sifferuppgifter hänvisas till Enskilda försäk- ringsanstalter 1968, sid. 40—41. 2Med T-försäkring avses försäkring med utbe— talning endast vid dödsfall, och med D-försäk- ring avses försäkring med utbetalning vid dödsfall eller senast vid viss ålder.
av försäkring med samma försäkringstagare då utgjorde mellan 1/4 och l/5 av de totala förtidsannullationerna.1 En väsentlig del av dessa utgjordes av övergång till gruppförsäk- ringar. Då gruppförsäkringsbeståndet ökat markant sedan dess är det mycket sannolikt att denna annullationsorsak under senare år haft stor betydelse för den totala annulla- tionsnivån.
En del annullationer sker i samband med nyteckning av individuell försäkringi annat bolag. Undersökningarna tyder på att denna del dock är av liten omfattning. Nyteckning av individuell försäkring i samma bolag kan vara orsakad av förändringar i försäkringsta- garens familjesituation. Från hushållens syn— punkt kan denna typ av omskrivning knap- past betecknas som annullation. Inte helleri inspektionens statistik räknas bortfallet som annullationer annat än i den mån omskriv- ningen medför minskat försäkringsskydd.
En mycket stor del av annullanterna, de nämnda undersökningarna tyder på 75—80 %, tecknar inte någon ny försäkring. Denna stora' andel inbegriper såväl fall där en förändrad situation gjort försäkringen omoti- verad som sådana fall där ingen avgörande förändring av sådant slag ägt rum. ”För höga premiekostnader” och ”dålig ekonomi” upp- gavs som grundläggande annullationsorsaker i nämnda undersökningar. Antingen fanns det inte utrymme för premien i hushållets ekonomi eller också utnyttjade man försäk- ringen som likviditetsreserv. Annullationer av den senare typen kan vara ett uttryck för någon form av missförhållande, men kan också innebära ändrade konsumtionsprefe- renser hos försäkringstagaren, trots att för- säkringsskyddet i och för sig kan anses ha varit behövligt.
Att försäkringstagaren när som helst under avtalstiden kan annullera sin försäk- ring är en fördel i jämförelse med köpeavtal av mera bindande karaktär. Tidiga återköp av sparlivförsäkringar är dock oekonomiska för försäkringstagaren, eftersom premien under början av avtalstiden åtgår till att täcka startkostnaderna för en mera omfat- tande produkt än den som faktiskt kommit
att utnyttjas. Förlusten blir mindre, om annullationen gällt en riskförsäkring på sam- ma belopp.
Visst annullationsansvar finns inbakat i fältkårens provisionssystem. Det bör påpekas att fältkårens utbildning ger viss garanti för att de förslag till försäkringsteckning som hushållen får, grundas på en mer utförlig behOVSanalys än tidigare. En fara ligger dock i att fältkåren främst är säljare och som sådana argumenterar för sin vara medan bedömningen av betalningsförmågan främst får göras av hushållen själva.
Försäljarkåren kan naturligtvis mera om försäkring än försäkringstagaren. Vid dis- kussion med säljaren som är tränad i argu- mentationsteknik är därför den enskilde konsumenten en underlägsen förhandlings- part. Det psykologiska underläget kan med- föra att han köper försäkringar som han inte är helt övertygad om att han vill ha till de kostnader de medför.
En undersökning i ett bolag visar att huvudparten av de tidiga annullationerna (varmed här avses annullationer av försäk- ringar för vilka premie erlagts för kortare tid än tre år), skett redan när den andra premien (första förnyelsepremien) skulle betalas. Så tidiga annullationer tyder på att köpet aldrig bort komma till stånd, med hänsyn till antingen att skyddet var felaktigt eller att konsumentens preferenser varit andra än de köpet antydde, eller ändrats efter köpet. Se vidare bilaga 1.5 (s. 000).
7.6 Informationsprablem för individuell
personförsäkring
Det väsentligaste och avgörande problemet för hushållen beträffande individuell person- försäkring ligger i att utreda sin risksituation och avgöra vilken skyddsnivå man vill göra anspråk på med hänsyn till tillgängliga resurser och betalningsvilja, dvs. vad vi tidigare i kapitel 6 kallat för behovsanalys.
* Se bilaga 1.5 (s. 153). Siffergrupperna får tolkas som relativt grova uppskattningar, då undersök- ningarna baseras på begränsat urval.
Vikten av ett rätt avvägt försäkringsköp accentueras inte minst genom de höga annullationsnivåer som tidigare beskrivits. Stor del av framställningen i detta avsnitt kommer därför att behandla informations- behovet före köp, vilket dock inte innebär att den brukscentrerade informationen ses som mindre väsentlig.
I det följande ses personförsäkring som ett medel att reducera individens eller hushållets ekonomiska risker, varvid dock kostnadsaspekten ofta har stor betydelse eftersom flertalet hushåll av ekonomiska skäl måste finna sig i en begränsning av sitt riskskydd.
När man överväger att teckna personför- säkring ställs man inför en del problem som kan formuleras på olika sätt, exempelvis som nedan. Detta avsnitt behandlar i tur och ordning följande frågor.
1 Informationsbehov vid analys av behov och anspråk, dvs. vad behöver jag veta för att kunna fastställa mitt anspråk på försäkringsskydd och hur går analysen till?
2 Försäkringar och sparande. Hur förmån- ligt är det att spara i försäkring jämfört med andra sparformer? 3 Hur skall försäkringsbehovet täckas? Vil- ket bolag? Vilka hushållsmedlemmar skall försäkras? Vilken sorts försäkring? 4 Bedömning av kostnader, dvs. hur mycket har jag råd att betala i premie? 5 Behövlig informationsgrad efter köpet, dvs. vad behöver jag veta om de försäk— ringar jag köpt? 6 Hur skall försäkringen utnyttjas?
Frågorna l, 3 och 4 hör samman med vad utredningen tidigare refererat till som analys av behov och anspråk och kan knappast ses isolerade från varandra. Vidare bör behovet av liv- samt sjuk- och olycksfallsförsäkring behandlas i ett sammanhang för att ge möjlighet att bedöma vilka risker som är mest överhängande och var behovet är störst. De ekonomiska ramar som hushållet har kanske inte tillåter att skyddsbehovet täcks
fullständigt. Om det exempelvis visar sig att det befintliga sjukförsäkringsskyddet är be- tydligt sämre än efterlevandeskyddet, kan det vara lämpligt att främst inrikta sig på att teckna en sjukförsäkring och nöja sig med en lägre skyddsnivå för de efterlevande. En liknande prioritering av ekonomiska skäl kan få ske av familjemedlemmars försäkringsbe- hov. Det underlagsmaterial som fordras för att bedöma behovet av livförsäkring respekti- ve sjuk- och olycksfallsförsäkring är i viss mån olika varför det i praktiken kan vara lämpligt att göra separata analyser för varje försäkringsform, varvid man dock får ha samordningen i minne. Problemställningarna är dock likartade och i det följande exempli— fieras typresonemangen med de förhållanden som gäller för livförsäkring.
Fråga 2 är föranledd av att det i praktiken är vanligt med livförsäkringar med sparmo- ment. Detta kan verka komplicerat för en försäkringstagare eftersom en sådan försäk- ring fordrar två i princip separata beslut: ett angående försäkring och ett angående spa- rande.
Utredningen har genomfört en mindre studie av hur försäkringsförsäljarna fungerar som behovsutredare, förslagsställare och in- formatörer, dvs. hur de bistår konsumenter- na med att svara på frågorna 1—4. Studien refereras i bilaga 4 (s. 159).
De problem som uppstår under avtalsti- den och i brukssituationer behandlas under frågorna 5 och 6.
7.6.1 Informationsbehov vid analys av behov och anspråk
Behovsutredningen syftar till att klargöra hushållets ekonomiska risksituation och ge underlag för bedömning av vilka kostnader eller inkomstförluster som man vill täcka med frivillig försäkring, utöver det grund- skydd man har genom allmänna och kollek- tivavtalsenliga försäkringar. Köper man för- säkring kommer man i princip att med dagens inkomster täcka framtida inkomst— behov. Den tidigare behandlade avvägningen
mellan hur höga premiekostnader man är villig att betala, den aktuella risksituationen och anspråk på ekonomiskt skydd blir därmed väsentlig i sammanhanget. Personförsäkringarna är avsedda att an- passas efter individuella hushålls specifika situationer. Att fastställa vilket behov som föreligger är mycket svårt, i all synnerhet om man inte vill läsa sig i köpögonblickets värderingar. Detta illustreras av den studie av försäljarnas arbete som utförts av utred— ningen.l Flera försäljare fick här utreda samma familjers risksituation och lämna förslag till försäkringsskydd. Även om likar- tade drag finns i förslagen till familjerna kunde även märkbara skillnader konstateras. För att utifrån kunna fastställa ett hus- hålls försäkringsbehov fordras att man utgår från normer för hur högt liv- samt sjuk- och olycksfallsskyddet skall vara, exempelvis ut- tryckt i procent av nuvarande inkomster. Sådana normer kan sägas existera inom de allmänna och kollektiva försäkringarna, men att fastställa normer för kompletteringsan- språk därutöver anses strida mot frivillighe- tens idé. Varje hushåll skall självt avgöra vilka anspråk det har på ekonomiskt risk- skydd. Ur upplysningssynpunkt blir det där- för en uppgift att på enklast möjliga sätt presentera underlag för en sådan bedömning. I bolagens försäljning är ofta principen om ”fullförsäkrad standard” vägledande vid offertgivning, vilket skulle kunna anses som en av bolagen antagen norm för behovsutred- ning. Innebörden i begreppet har inte preci— serats i detalj, utan används snarare som ett praktiskt om än diffust arbetsbegrepp. I grova drag innebär principen om bibehållen standard att hushållet med hjälp av försäk- ringar skall garanteras att levnadsstandarden inte skall förändras p.g.a. någon familje- medlems dödsfall, sjukdom eller olycksfall. Normalt räknar man även med att levnads- standarden i hushållen stiger under avtalsti- den, varför man i regel även tar hänsyn till förväntad standardstegring vid förslagsgiv- ning. Om detta helt genomfördes skulle det dock innebära att ett hushåll med dagens inkomster skulle betala för att säkra en
konsumtionsnivå i framtiden, som är högre än den nuvarande. Detta skulle kunna innebära alltför betungande premiekostna- der. Ett motiv för att föreslå ett gentemot dagsläget något för högt skydd är även att kompensera för den eventuella standardför- lust familjen anses lida vid exempelvis famil- jeförsörjarens dödsfall, genom att familje- pensionen från den allmänna försäkringen ej tar hänsyn till den löneökning familjeför- sörjaren kunde ha fått om han levt vidare. Denna aspekt på bibehållen standard förut- sätter ett antagande om att levnadsnivån med tiden stiger inom alla hushåll. Genom- snittligt för totala antalet hushåll i landet torde detta gälla, men det finns grupper som ej erhåller möjlighet till sådan konsumtions- ökning och vilkas inkomster stiger till en viss nivå för att sedan avta.
Det kan å andra sidan vara realistiskt att räkna med att själva dödsfallet innebär en förändring av hushållets levnadsvanor. Kost- naderna för den bortgångne bortfaller, och vilken inverkan detta får på hushållets ekonomi beror på vilka levnadsvanor han eller hon haft. Vidare ändras ofta de efterlevandes vanor. Man kanske vill flytta till en mindre lägenhet, den efterlevande maken kanske byter arbete, återinträder i förvärvslivet, vill flytta till annan ort etc.
En principiell fråga i samband med behovsutredning är vilken ambitionsnivå man skall eftersträva när det gäller noggrann- het att anpassa försäkringsskyddet till hus- hållets förväntade inkomstbehov vid och efter försäkringsfall, och i vilken utsträck- ning man kan tillåta sig att tillämpa schablo- ner av olika slag. Man finner snart att det saknas information om framtiden eller att de värderingar och önskemål angående framtida levnadsvanor som behöver deklareras, är nästan omöjliga för hushållen att precisera. I det följande illustreras behovsutredningen med ett resonemang kring vilka data konsu— menten kan behöva känna till och överväga när det gäller en dödsfallsförsäkring. Samma typ av resonemang, men med något annor-
' Se bilaga 4 (s. 159).
lunda data och värderingar, kan genomföras avseende annan livförsäkring samt sjuk- och olycksfallsförsäkring.
7.6.l.1 Om behovsutredning för dödsfalls- försäkring
Om en person övervägeratt köpa livförsäk- ring för dödsfall, förutsätts i allmänhet att någon eller några personer är ekonomiskt beroende av honom. Detta beroende kan upplevas olika starkt av olika personer och kan dels gälla en försörjare som genom sin inkomst bidrar till andras levnadsstandard, dels hemarbetande män och kvinnor som genom sitt arbete i hemmet bidrar till levnadsstandarden. Även i fall där ekono- miskt beroende ej föreligger, vill många människor efterlämna medel till de kostna- der som följer av själva dödsfallet, exempel- vis utgifter för begravning och boutredning.
Principen för behovsanalysen skulle med denna utgångspunkt kunna vara mycket enkel. Det gäller endast att uppskatta en persons ekonomiska bidrag till hushållet, lägga till de direkta kostnaderna av dödsfal- let och dra av personens särkostnader. Sådant förfarande lämnar dock i flertalet fall inte ett realistiskt underlag. De flesta männi- skor torde ej överväga att teckna försäkring som till fullo skyddar mot alla befarade inkomstbortfall/utgiftsökningar som kan bli aktuella om målet är bibehållen standard för hushållet. Å andra sidan medför ofta ett dödsfall att de efterlevande tvingas kalkyle- ra med ändrade levnadsvanor vilket påverkar den ekonomiska situationen. Genom att kalkylera med ändrade förhållanden för de efterlevande kan man kanske reducera för- säkringsbehovet och därmed premieutläggen. Behovsbedömningen innehåller därför en rad bedömningar och värderingar som kan vara svåra att göra. En komplikation är att många människor finner det motbjudande att reso- nera ekonomi under antagande att någon familjemedlem kommer att gå bort i förtid.
Försäkringsbehovet förändras över tiden. med ändringar i risksituationen. Betraktar
man behovet utifrån en normalfamiljs livs- cykel, är det störst när barnen växer upp och avtar när de lämnar hemmet. barnen är vid dödsfallet desto större är det sammanlagda framtida behovet. Risksituatio- nen skiftar från hushåll till hushåll beroende på sammansättningen. En grov uppdelning får man genom att ställa frågan: Är någon beroende av er arbetsinkomst? I figur 2 på sid. 76 har en sådan schematisk uppdelning genomförts.
Uppställningen omfattar ej alla möjliga alter- nativ. Alt D kan exempelvis kombineras med något av alternativen A—C, och alt E kan kombineras med samtliga alternativen A—D. För F, som har den minst komplicerade situationen att analysera, kan det i första hand vara aktuellt att överväga skydd för begravnings- och boutredningskostnader. Vi- dare kan det finnas anledning för F att beakta fördelarna av att teckna försäkring för framtida behov medan han är ung och framför allt frisk. Följer man upp någon av grenarna A—E får man en bild av vilka bedömningar som kan komma ifråga i ett hushåll och vilken information som behövs för att komma fram till det slutliga behovet.
Tar vi exempelvis det relativt enkla fal- let E, som rör en hemarbetande make utan arbetsinkomst, gäller det att avgöra om arbetsinsatsen vid ett eventuellt frånfälle måste ersättas med betald arbetskraft och hur mycket denna hjälp kommer att kosta över tiden. Om någon person ej behöver anställas behöver man i regel inte köpa försäkring för dödsfall, men om man kom- mer fram till att arbetsinsatsen helt eller delvis måste köpas utifrån, kan försäkring vara motiverad.
Bedömningar och de fakta som kan påverka dessa i fallet E exemplifieras i uppställningen nedan. Som framgår är en del resonemang av mer teoretisk art. Det kan exempelvis vara omöjligt att på förhand bedöma om någon anförvant är villig att hjälpa till i hushållet efter ett dödsfall. Exemplet är medtaget för att påvisa att analysen inte rimligen kan ske med alltför höga krav på exakthet. Detta beror inte
Ju mindre
Är någon beroende av Er arbetsinkomst?
Ja Nej Är någon beroende av Vilka? det arbete Ni utför ihushållet? f" "Id är endast make/maka endast X låtit" r - n ar make/maka +x st barn st barn 5? 1 g vanner A B C D E F Figur2 enbart på att den griper in i känsliga andra tillgångar som kanske då inte längre relationer mellan människor utan också på att det inte är lätt att bedöma hur man kommer att reagera vid en framtida tid- punkt. Den person som vid behovsanalysen inte ser det som lockande att som änkling/ änka bo kvar ensam i en villa, kan vid ett dödsfall 10 år senare av olika skäl lägga andra värderingar på bostadsfrågan. Uppställningen visar även att det inte enbart är bedömningarna som är besvärliga utan att det också är svårt att få grepp om de fakta som påverkar dem. Exempel på data som inte finns tillgängliga är tillgång på barndaghemsplatser, hemhjälp och olika ty- per av bostad vid en framtida tidpunkt. Andra data som går att fastställa kan ändå vålla besvär. Många undersökningar tyder exempelvis på att flertalet individer har dålig kännedom om vad som utgår från allmänna försäkringar. Likaledes är kunskapen om gruppförsäkringar i olika former begränsad. För att genomföra en bedömning enligt tablån fordras därför en ganska stor arbets- insats för hushållen. En annan post som kan vara besvärlig att uppskatta är hushållets likvida tillgångar. Frågan är vilka tillgångar man vill räkna som likvida vid ett eventuellt dödsfall. Kommer det exempelvis att medfö- ra att man vill sälja bil, villa, smycken eller
kommer att behövas? Hur stor del av nuvarande banktillgodohavanden kan räknas som tillgängliga vid ett eventuellt dödsfall och hur stor del kommer dessförinnan att tas ut för konsumtion?
Fakta som påver- kar bedömningen
lTidsåtgång och typ av arbete som utförs, t.ex. städ- ning, barnpassning, inköp, matlagning.
2 Barnens antal och ålder
3 Tillgång på olika typer av bostäder.
4 Släktförhållanden och tillgång på barn- daghem splatser.
5 Tillgång och kost- nad för hemhjälp, barnvakt nu och i framtiden.
Bedömning
Kan maken/makan och barnen klara arbetet själva vid ev dödsfall? Kommer förhållandena att ändras, kan nlan t. ex. tänka sig att ändra bostadsförhållan- den?
Kan någon släkting hjälpa till? Hur stor är möjlighe— ten att få behålla eller skaffa plats för barnen på daghem el. dyl.? Hur länge behöver barnen vård?
Under hur lång tid och för vilken typ av arbete behövs hjälp när hänsyn tagits till ovanstående? Behövs re— servkapital för omställ- ningsprocessen, exempelvis tjänstledighet för att ordna barnpassning, byta lägen— het etc.?
6 Ersättning från nuvarande försäk- ringsskydd vid döds- fall. Storlek av likvi- da tillgångar. Sär- kostnad för den av- lidne. Data om hus- hållets årsbudget. Kännedom om yt- terligare försäkrings- behov i hushållet.
Täcker nuvarande försäk- ringsskydd och sparmedel ev. kostnadshöjning för hjälp? Ryms kostnadshöj- ningen inom hushållets budget utan försäkring? Hur höga premier är man villig att betala? I-Iur bedö- mer man olika familjemed- lemmars försäkringsbehov i förhållande till varandra?
Liknande uppställningar kan göras för andra familjeförhållanden. Fall B som i sig inrymmer den situationen att huvudförsörja- ren i en barnfamilj avlider, medför delvis andra överväganden än fall E. Här får man exempelvis bedöma hur lång utbildningstid barnen kommer att ha och hur lång tid det dröjer innan de blir självförsörjande. Om den efterlevande parten är hemarbetande får denne överväga om han vill börja förvärvsar- beta eller vidareutbilda sig, vilket fordrar en uppfattning om arbetsmarknadsläget i fram- tiden och möjligheterna till vuxenutbildning. Alla de upptagna exemplen förutsätter vär- deringar som naturligtvis kan ändras starkt över tiden när barnen växer upp, när man gör nya erfarenheter etc.
De bedömningar som beskrivits ovan avses ligga till grund för beräkning av de belopp som skall täckas med försäkring. Man brukar uppdela denna summa på två poster: dels behov av engångsbelopp och dels behov av periodisk inkomst. Detta sista steg vid fastställandet av behovet är en enkel mate- matisk sammanräkning som i grova drag exemplificeras i nedanstående tablå:
1 Behov av engångskapital: + reservkapital + begravningskostnader + dödsfallsskatter + boutredning + kontanter som underlättar arvsskifte + kontanter för betalning av skulder
_ ej konsumtionsbundna sparmedel
— ev. övriga tillgångar som bedöms som likvida
— ev. väntat arv el. dyl.
—ersättning från tjänsteförsäkring, all- männa försäkringen, övriga kollektiva och individuella försäkringar
= resterande behov att täcka med försäk- ring
2 Behov av periodisk utbetalning: +löpande utgifter för änka/änkling och barn fördelat över tiden (mat, kläder, tvätt, el, gas, tidningar, rekreation, hälsovård, bostadskostnad, utbildning, avbetalningsskulder).
— de efterlevandes försörjningskapacitet — ersättning från nuvarande försäkringar vid olika tidpunkter — ev. naturaförmåner (exempelvis barn- passning av släktingar) — accepterad sänkning av levnadsstandar— den
— ev. tillgångar enligt 1, som kan fördelas över tiden.
= resterande behov över tiden att täcka med försäkring
Sedan gången i en behovsanalys skisserats i grova drag, återstår frågan vilka åtgärder som kan vidtas för att underlätta hushållens bedömning. Detta synes kunna ske efter två principer.
För det första kan man tillhandahålla de data som påverkar bedömningen. I praktiken kan detta ske genom förbättrad information om det befintliga skyddet genom den all- männa och de kollektiva försäkringarna samt i möjlig utsträckning schablonuppskattningar av olika delposter som ej visar för stor variation mellan olika hushåll, exempelvis begravningskostnader och kostnader för barn i olika skolåldrar. Genom liknande åtgärder underlättas arbetet att insamla underlagsin- formation.
För det andra kan de frågor som anses relevanta för analysen struktureras och syste- matiseras på lämpligt sätt, dvs. genom någon form av programmerad information.
I olika sammanhang har skilda lösningar
på detta informationsproblem prövats. Fler- talet svenska bolag har utarbetat formulär, som dock inte riktar sig till konsumenten direkt utan är avsedda att användas av fältmännen i syfte att inga väsentliga punk- ter skall glömmas bort vid samtal med kunden. Ett antal utländska konsumentor- gan har publicerat skrifter med analyssche- man för personförsäkring. Dessa riktar sig direkt till konsumenten i syfte att denne själv skall kunna komma fram till ett välavvägt försäkringsköp. Erfarenheten visar att den information som behövs för att konsumenten skall kunna använda sig av detta material blir ganska omfattande varav följer att läsaren måste vara relativt van vid att penetrera skriven text för att kunna dra nytta av informationen.
I USA har man vidare experimenterat med ett system där sammanställning och beräkning sker i dator, vilket närmare be- skrivs i ett senare avsnitt.
I syfte att pröva om det skulle vara möjligt att genomföra datoriserad behovs- analys har på utredningens uppdrag påbör- jats ett utvecklingsprojekt rörande behovs- analys för dödsfallsförsäkring. Redogörelse för projektet återfinnes i kapitel 9.
7.6.2 Försäkring och sparande
Livförsäkringskonsumenten har att skilja mellan två olika slag av försäkringar, nämli- gen ren riskförsäkring och livförsäkring med sparande. Vid riskförsäkringen utfaller, som ovan nämnts, försäkringsbeloppet om försäk- ringstagaren avlider inom försäkringstiden. Vid Sparlivförsäkring utfaller försäkrings- beloppet antingen vid försäkringstagarens bortgång under försäkringstiden eller vid försäkringstidens slut.
I fortsättningen har använts terminologin "Sparlivförsäkring” och ”riskförsäkring”. Det bör dock härvid hållas i minnet att även riskförsäkringar avseende flerårig försäkrings- tid innefattar visst temporärt sparande. Ef- tersom premien för en sådan försäkring är enhetlig över hela försäkringstiden, måste
den under den tidigare delen av denna tid innefatta visst sparande för att kompensera den högre dödlighetsrisken under slutet av samma tid. För en presumtiv försäkringsta- gare kan valet stå mellan att välja en kortare eller en längre riskförsäkring, varvid den senare betingar högre premie. Vid val av den senare skapar han emellertid en garanti för att kunna ha ett långt försäkringsskydd.
Från informationssynpunkt utgör alla kom- binerade utbud speciella problem för konsu- menten. Om redan varje delmoment för sig är svårt att bedöma både i behovsanalysen och i köpsituationen, kan läget bli ännu mer komplicerat, när flera produkter måste bedö- mas samtidigt.
I samhället förekommer sparande av en mängd olika motiv och med olika inriktning. Hela skalan finns mellan ett kortsiktigt målsparande, för t. ex. inköp av någon kapitalvara, till det långsiktiga sparandet som inriktar sig på egen eller efterlevandes för- sörjning vid en obestämd tidpunkt i framti- den. Försäkringssparandet anknyter till de senast nämnda sparmålen.
Vid bedömning av vilket alternativ konsu- menten skall välja behöver han ta hänsyn till kostnadsskillnaderna, men också till en rad andra faktorer. Fördelen med försäkrings- sparande är att det genom sin bundna form leder till regelbundna avsättningar när man en gång har beslutat sig för dem. Det krävs ett nytt 5. k. äkta beslut för att avbryta ett sådant sparande. Denna bundenhet kan på samma gång utgöra en nackdel — pengarna är, om man bortser från återköps- och belåningsmöjligheterna, inte disponibla un- der löpande försäkringstid.
Även andra former av långsiktigt sparande är naturligtvis möjliga. Sådant sparande kan t.ex. ske i fastigheter, bank, aktier eller andra värdehandlingar. Det har förekommit många försök att göra jämförelser mellan försäkringssparandet och framförallt bank- sparande, särskilt vad gäller lönsamheten i sparandet vid dessa olika alternativ. Vid de jämförelser som gjorts har kunnat konstate- ras, att undersökningarna inte har resulterat i några nämnvärda resultatskillnader mellan
bank- och försäkringssparande. Emellertid måste då alltid hållas i minnet att det är mycket svåra bedömningar som måste göras om framtiden, när en konsument ställs inför valet mellan att spara i livförsäkring eller att spara i t. ex. bank. Om den framtida bankräntan vet konsumenten intet, och lika litet vet han vilka ränteinkomster försäk- ringsbolaget kan få i framtiden och vilket resultat bl. a. detta kan medföra i form av högre eller lägre återbäring utöver det garan- terade försäkringsbeloppet. Vidare finns and- ra svårbedömbara faktorer att ta hänsyn till, nämligen skattesituationen för olika typer av sparande vid olika framtida inkomst- och förmögenhetsutveckling för konsumenten. Vidare kompliceras en jämförelse av att en försäkringspremie och en bankinsättning med samma belopp icke är jämförbara stor- heter, eftersom försäkringspremien alltid in- nehåller en riskdel vilken innebär att, så snart premien är betald, försäkringsbeloppet kan komma att utbetalas till fullo, om försäkringstagaren avlider. Detta riskskydd finns icke i banksparande. När därför lön- samheten i sparandet skall bli föremål för jämförelse borde rätteligen banksparandet jämföras endast med spardelen av premien jämte viss del av omkostnadsdelen av samma premie. En punkt som bör noteras i samman- hanget är naturligtvis att banksparande har högre likviditet för konsumenten än vad försäkringssparandet har. Vid vissa typer av försäkring får återköp eller belåning över- huvudtaget icke ske, under det att vid andra försäkringar så får ske. Medlen disponeras dock icke med fullt samma lätthet som då uttag från bank verkställes.
Konsumenten har sålunda två avvägningar att göra. Dels skall val ske mellan riskförsäk- ring och sparförsäkring, dels mellan sparliv- försäkring och annat sparande eventuellt kombinerat med riskförsäkring.
Vid köp av en Sparlivförsäkring kan konsumenten betrakta antingen riskdelen som den primära och spardelen som den sekundära eller tvärtom. Med hänsyn till försäkringsverksamhetens allmänna målsätt- ning förefaller det rimligt att i en allmän
diskussion anta att riskdelen är den primära delen i en försäkring, och att spardelen kan betraktas som ett komplement till den förra. Därav följer att en konsument, när han tecknar en försäkring, primärt måste övervä- ga huruvida han eller hon är i behov av den delen av försäkringen som svarar mot risk- premien. Endast om så är fallet, kan det bli aktuellt att överväga, huruvida det, med beaktande av den speciella situation kon- sumenten befinner sig i, är bättre att teckna en riskförsäkring. Frågan som försäkringsta- garen i detta läge måste ställa sig är huruvida en försäkring som även innehåller sparmo- ment vore att föredra framför en riskförsäk- ring kombinerat med annat sparande. Alter- nativt kan konsumenten vara i ett ekono- miskt läge där han väl har behov av riskför- säkring, men kan avstå från att spara.
7.6.3 Hur skall försäkringsbehovet täckas?
När försäkringsbehovet för ett hushålls med- lemmar undersökts inom de olika grenarna av personförsäkring, på liknande sätt som i tidigare avsnitt beskrivits för dödsfallsförsäk— ring, återstår en rad problem innan den slutliga försäkringskombinationen kan teck- nas.
I flertalet fall har man kanske kommit fram till behov av komplettering till det obligatoriska skyddet för såväl försörjare och eventuell hemmamake som barn inom flera av områdena sjuk-, olycksfalls-, dödsfalls- och livsfallsförsäkring. I allmänhet anser man sig förmodligen inte ha råd att köpa allt önskat skydd. Det kan därför bli nödvändigt att prioritera vissa skyddsområden, dels med avseende på olika familjemedlemmar, dels med avseende på olika försäkringstyper.
Allmänt skulle man kunna rekommendera försäkring på de punkter där det existerande skyddet är sämst och på de personer som utgör den största ekonomiska risken i hus- hållet. En möjlighet är att köpa ett punktvis starkt skydd, exempelvis efterlevnadsskydd, och avstå från att täcka sjuk- och olycksfalls- skydd. En annan möjlighet är att jämka
behovet på samtliga punkter och skaffa ett brett men grunt skydd. En tredje möjlighet är att köpa ett kortfristigt starkt skydd och lämna det långsiktiga skyddsbehovet mer eller mindre öppet. Denna senare avvägning inrymmer ett speciellt problem, eftersom det i regel är billigare att teckna försäkring medan man är relativt ung och framförallt frisk. Vill man komplettera försäkringen vid senare tidpunkt kanske man p. g. a. försäm- rat hälsotillstånd ej har möjlighet till detta. Detta problem har man i viss utsträckning sökt lösa genom att försäkringstagaren sam- tidigt kan erhålla rätt att utan hälsopröv- ning göra framtida kompletteringar.
Vid försäljning av personförsäkring har utbildats ett antal mer eller mindre uttalade prioriteringsregler, vilka ofta avspeglas i försäljarnas förslag till hushållen.
I förslagen som framkom istudienl finns en utbredd tendens att i första hand föreslå en mer utgiftskrävande försäkring på man- nens liv, medan man tar något lättare på behovet av försäkring på hustruns liv, även om hon bidrar till familjens inkomster. I praktiken kan det ta sig uttryck i att man föreslår en familjepensionsförsäkring på mannen, medan dödsfallsförsäkring på hust- run i regel täcks med kapitalförsäkring. Orsaken härtill kan vara värderingar såväl hos försäljare som hos hushållen själva. Vidare prioriteras oftast efterlevandeskydd i förhål- lande till sjukförsäkringsskydd. Att sjukför- säkring ofta saknas i de förslag som lämnas kan delvis bero på att säljarna har svårare att argumentera för denna än för livförsäkring p. g. a. dess renodlade riskkaraktär och för- hållandevis kostsamma premier. Härtill kom- mer i vissa fall den begränsning i sjukförsäk- ringens användningsområde som ligger i den av försäkringsinspektionen givna regeln att sjukförsäkring i stort sett inte får täcka mer än 93 % av nettoinkomsten. Som tidigare påpekats föreslås oftast Sparlivförsäkring framför enkel riskförsäkring, vilket kan tol- kas som att man i försäljningen prioriterar sådana försäkringar som på lång sikt fortfa- rande kan vara aktuella, oavsett hur det allmänna skyddet ändras. En allmänt accep-
terad prioriteringsprincip är att föräldrarnas försäkringsbehov bör vara täckt innan bar- nen försäkras, och att livförsäkring i regel inte skall rekommenderas för barn och ton- åringar. En del bolag anser det dock motive- rat att föreslå en mindre livförsäkring även på barn i syfte att täcka begravningskostna- der.
En enhetlighet i bolagens förslagsgivning kan vidare förmärkas i det att gruppförsäk- ring rekommenderas före individuella försäk- ringar, om möjlighet finns att ansluta sig till sådan. Detta motiveras av att gruppförsäk- ringarna i allmänhet är billigare än mot- svarande individuella skydd. Olycksfalls- försäkring utöver invaliditetsskydd betrak- tas inom många bolag som en udda försäk- ringsform, som kommer relativt lågt på prioriteringslistan. [ princip kan risken av inkomstförlust eller kostnadsökningar till följd av olycksfall täckas med sjukförsäkring. Olycksfallsförsäkring anses dock i viss ut- sträckning lättare att argumentera för än sjukförsäkring genom bl. a. den låga premien och att allmänhetens uppmärksamhet är starkare inriktad på olycksfall. I allmänhet anses olycksfallsförsäkring för barn motive- rad.
Förutom de prioriteringsproblem som hittills berörts uppstår ett annat valproblem för den som fått sitt behov utrett. En risk, som man bestämt sig för att försäkra sig mot, kan nämligen täckas på många olika sätt. Behov av engångskapital kan exempelvis täckas genom gruppförsäkringar eller indivi- duella försäkringar med eller utan sparande. Behov av periodiska utbetalningar till de efterlevande kan täckas genom livsvarig eller temporär familjepension med eller utan garanti. En sjukförsäkring kan tecknas med olika lång karenstid och en olycksfallsförsäk- ring kan tecknas med eller utan dödsfalls- kapital och dagsersättning. Vilken form som är lämpligast beror på vilket premiebelopp man kan och vill betala, på behovets art och skattemässiga förhållanden. För att kunna göra ett val fordras ingående kunskap om
' Se bilaga 4 (s. 159).
försäkringarnas funktion och pris. Andra betydelsefulla frågor som är aktuella vid tecknande av försäkring, förutom priorite- ringsfrågan, är hur förmånstagarförordnande skall utformas, vilket kan bli avgörande för om försäkringsbeloppet kan användas till avsett ändamål. Frågor som berör till försäk- ringar angränsande familjerättsliga frågor, exempelvis rörande äktenskapsförord och inbördes testamente kan också aktualiseras av säljarna.
Det är knappast rimligt att eftersträva en sådan kunskapsgrad hos konsumenterna, att de på egen hand kan bestämma valet av försäkring och sedan inkomma med en specificerad beställning till bolagen. Valets komplicerade art gör rådgivning från specia- lister nödvändig. Det ligger därmed i sakens natur att försäljarna som utomstående rådgi- vare har relativt stort inflytande på hur behovet bedöms, och hur prioriteringen av olika behov görs. En alternativ åtgärd till att genom information ge hushållen underlag för en egen bedömning är att vid olika tidpunk- ter genomföra studier för'att undersöka om ombudens försäljning i något avseende bör korrigeras.
7.6.3.l Val mellan olika bolag
I problemet hur försäkringsbehovet skall täckas ingår även frågan vilket bolag som skall väljas. För personförsäkringarna synes konsumentens bristande översikt över mark- naden inte vara av större betydelse. De variabler som kan användas för att jämföra bolag är begränsade till antalet och ofta svårtolkade. Därtill kommer att bolagens utbud är så gott som identiska, möjligen med undantag för olika beteckningar för samma försäkringsform och marginella avvikelseri försäkringarnas utformning.
Valet av bolag kan avgöras av flera faktorer, varav de flesta sannolikt i praktiken är ganska tillfälliga. Det kan bero på vilket' bolags försäljare konsumenten först kommer i kontakt med, eller var han tidigare har sina försäkringar.
För att vägleda konsumenten skulle man kunna försöka lägga värderingar på den service som olika bolag ger sina kunder. Skillnader bolagen emellan från denna syn- punkt synes dock dels vara praktiskt svåra att mäta och informera om, dels är de sannolikt av så begränsad art att konsumen- ten snarare kan vara betjänt av att slippa utvärdera jämförande information på denna punkt.
Flertalet bolag tillämpar såvitt gäller av grunder reglerad liv- och sjukförsäkring — den helt övervägande delen av det individuel- la sortimentet — samma premienivå. Då sådan försäkrings avtalstid vanligen är lång och premierna orörliga under hela perioden, mås- te de inkludera ganska betydande säkerhets- marginaler, som normalt ger upphov till ett överskott. Detta tillfaller den ersättningsbe- rättigade i form av återbäring. Återbäringen uppsamlas vanligen i bolagen och utbetalas i samband med försäkringsfall, återköp eller utlupen försäkringstid. Återbäringens storlek kan variera bolagen emellan beroende på skiljaktigheter i det faktiska utfallet i fråga om ränta, dödlighet och omkostnader i förhållande till de gemensamma beräknings- antagandena. Med andra ord är nettopriset, om vi härmed avser betald premie minus återbäring, inte alldeles enhetligt över mark- naden.
Man skulle mot bakgrunden härav kunna ifrågasätta om återbäringen inom skilda bo- lag är en relevant faktor att ta hänsyn till när man väljer bolag. Försäkringstagaren får en- dast information om att återbäring utgår, men ej om hur stor den kan bli. Lagen lägger på goda grunder hinder i vägen för återbä- ringsutfästelser av materiell innebörd. Frågan om publicering av återbäring har behandlats i flera sammanhang, bl. a. av 1958 års försäk- ringssakkunniga och i efterföljande proposi- tion i riksdagen. I remissvaren avspeglades en positiv inställning till publicering, samtidigt som man framhöll de betydande svårigheter som är förenade med att ge en rättvisande bild av förhållandena inom olika bolag.
Det framhävdes därvid att uppgifterna om återbäring måste grunda sig på gången tid.
Publicering av sådant material utan att förklara omständigheterna kan medföra att försäkringstagarna också får uppfattningen att de angivna återbäringsbeloppen innebär utfästelser för framtiden. Vanligen ger så- dant material en god vägledning för bedöm- ning av utfallet de närmaste åren, men samtidigt bör det poängteras att bolaget inte kan eller får garantera en viss återbäring. Därmed följer en annan komplikation, som innebär att rangordningen mellan olika bolag efter återbäringens storlek kan variera under olika är. Ett livförsäkringsbolag som uppvisat låg återbäring kan i framtiden få en förmånli- gare placering och vice versa. För konsu- menten är således inte återbäringen någon entydig variabel vid val av försäkringsbolag eftersom förhållandena under en lång avtals- tid kan förändras markant. En publicering skulle sannolikt komma att bidra till att en sådan tendens förstärkes. Hög återbäring beror nämligen inte enbart på förmånlig kapitalplacering och gott riskrörelseutfall utan kan också bero på ett med hänsyn till administrationskostnaderna förmånligt för- säkringsbestånd med hög genomsnittlig för- säkringssumma.
Det erbjuder också svårigheter att publi- cera återbäringsexempel i lättillgänglig form. Bolagens inbördes ordning vid jämförelsen beror, förutom av den tidpunkt jämförelsen avser, också av vilken försäkringsform exem- plet gäller. För en och samma försäkrings- form är vidare återbäringen beroende av om beloppet avser förhållandena vid dödsfall, återköp eller utlupen försäkringstid. Exem- plifiering av återbäringen inom olika bolag får därför omfatta flera är, flera försäkrings- former och olika avgångsorsaker.
Vissa uppgifter om återbäringens storlek finns samlade på försäkringsinspektionen och är offentligt material. När vi ovan talat om publicering av materialet menas en mer aktiv informationsspridning i lättillgänglig form. Det kan dock ifrågasättas om konsu- menten genom aktiv publicering erhåller någon vägledning som skulle vara till mera påtaglig nytta.
Tecknandet av försäkring medför att man avstår från möjlig konsumtion i nutid för att gardera sig eller de efterlevande mot risken av en mer eller mindre kraftig konsumtions- minskning i framtiden. En återhållande fak- tor för försäkringsköp kan vara att man ogärna vill eller kan avstå från nutida konsumtion. Den pådrivande faktorn är upplevelsen av en risksituation som kan hänföra sig till önskan att planera för framtida levnadsstandard eller att skapa en ekonomisk trygghet för de efterlevande.
Kostnadsaspekten torde övervägas först efter det att en försäljare presenterat ett för- slag till försäkringsteckning som i regel utgår från s.k. fullförsäkrad standard. Ofta befinns kostnaden för det föreslagna skyddet vara för hög, varpå försäljare och konsument gemensamt prutar på skyddsnivån för att komma neri ett acceptabelt kostnadsläge.
Behovsutredningen är den bestämmande faktorn för premieutgifterna. Först söker man att i samarbete med försäljare fastställa sitt behov av ekonomiskt skydd, och sedan avgör man om och i vilken utsträckning ekonomin tillåter täckning av detta behov. En bedömning av acceptabel premiekostnad är således nästa steg vid övervägande av försäkringsköp, eftersom detta innebär att hushållet binder sig för fasta kostnader en lång tidsperiod framåt. Många annullationer av personförsäkring torde bero på att man bundit sig för så stora premier, att den övriga ekonomin påverkas på ett sätt som man ej finner önskvärt.
Såväl anspråk på skyddsnivå som viljan att begränsa övrig konsumtion är resultat av subjektiva bedömningar som individen gör mer eller mindre simultant. Tvingande utgif- ter för exempelvis mat, kläder och bostad sätter en naturlig övre gräns för premieut- rymmet.
Återstår medel utöver vad som åtgår till oumbärlig konsumtion, måste man välja mel- lan försäkringsskydd och övrig konsumtion. Att man ej köper ett skydd även om behov föreligger torde nämligen många gånger vara
inte huvudsakligen en kostnadsfråga utan snarare osäkerhet inför ett diffust behov, som man har svårigheter att konkretisera.
Rådgivning angående bedömningar av nämnda slag kan ingå dels i information om försäkringar, dels i rådgivning angående planering av hushållsbudgeten i sin helhet. I det förra fallet synes det rimligt att koppla sådan upplysning till information om be- hovsanalysen, exempelvis genom att lämna alternativa förslag till olika täckningsgrad på olika premienivå. Förutsättningen för att sådan information skall vara till någon hjälp för konsumenten är att han har en bild av de olika posterna i sin årsbudget och kan avgöra vilken inverkan försäkringsköpet får.
Det finns för närvarande inte mera ut- bredda möjligheter att anknyta försäkrings- information till allmän budgetrådgivning, eftersom sådan förekommer relativt spar- samt. På längre sikt kan man emotse att undervisning om hushållsekonomi ytterligare förstärkes i skolor och andra utbildningsin- stitutioner. Det blir därvid väsentligt att tillse att försäkringsfrågor behandlas i läro- böcker och annat undervisningsmaterial.
Vid behovsutredningen som utförs vid samtal mellan försäljare och hushåll söker säljaren göra en bedömning av familjens betalningsvilja även om man då sällan mer ingående kommer in på den ekonomiska planeringen. Om förtroende uppstår mellan säljare och kund kan dock ganska ingående resonemang föras i ekonomiska frågor.
7.6.5 Behövlig informationsgrad efter köpet
Försäkringstagaren behöver åtminstone i gro- va drag känna till vilka försäkringar han har, och vilka hushållsmedlemmar som är försäk- rade. Det behov av information, som därut- över föreligger efter det att ett försäkrings- köp gjorts, är huvudsakligen av två slag: det hänför sig dels till en ändrad risksituation, dels till brukssituationer, som kräver kun- skap om hur försäkringen kan utnyttjas i olika sammanhang. En ingående detaljkun-
skap synes inte motiverad. Ett minimikrav kan anses vara att försäkringstagaren vet var information finns att få vid behov.
Strax efter köpet torde kännedomen om skyddet vara relativt god, och hushållet blir även periodiskt påmint om det skydd man köpt genom premieinbetalningsavier. Det torde inte vara ovanligt att upplysningsmate- rial som är avsett att arkiveras i hemmen med tiden försvinner eller tappas. Ett förhål- lande som försvårar för hushållen att över- blicka sitt totala skydd är att detta ofta är uppdelat på olika försäkringsbrev. Därtill har man ej enbart individuella försäkringar, utan ofta även kollektiva försäkringar av olika slag jämte det allmänna grundskydd som erhålles genom den allmänna försäkringen. Att ha kännedom om vilken exakt total ersättning som utgår vid olika händelser fordrar därför relativt stort arbete med bearbetning av information.
En grov kännedom om skyddets omfatt- ning fordras för att man vid försäkringsfall skall kunna utnyttja försäkringen ifråga. Sådan kännedom kan även komma till nytta i andra sammanhang, såsom vid erbjudanden om försäkringsköp, exempelvis rörande en ny möjlighet att teckna gruppförsäkring. Även om konsumenten räknar med att han eller hon redan har ett fullgott skydd och därför inte behöver överväga erbjudandet, så kan det hända att man därigenom går miste om att ersätta en tidigare tecknad individuell försäkring med en ny billigare gruppförsäk- ring. Kännedomen om skyddet kan även vara motiverad för att undvika att en ej åsyftad skyddsnivå uppstår, vilket kan ske genom att försäkringsskyddet byggs på vid separata försäljningserbjudanden, varvid konsumen- ten kanske glömt att den aktuella risken redan är täckt till rimlig nivå.
7.6.5.l Förändrad risk
Ett hushålls risksituation kan förändras med tiden. Man kan exempelvis ha högre krav ifråga om den levnadsstandard man vill skydda, hushållets sammansättning kan ha
förändrats, eller andra faktorer kan ha medfört att risksituationen ej är densamma som när tidigare köp ägde rum. Många av de värderingar och bedömningar som inbegripsi behovsutredningen som föregick köpet kan- ske inte längre omfattas av hushållet. Väsent- ligt är därför att i informationen poängtera, att ett försäkringsköp sällan kan ses som slutgiltigt, utan att behovet måste omprövas relativt snart. I samband med tecknandet kan det därför anses motiverat att upplysa om när sådan omprövning bör ske, och vilka omständigheter som kan leda till förändrat
försäkringsbehov. Även om en ändrad situation ej alltid motiverar ändrad skyddsnivå, kan andra
ändringar vara nödvändiga, exempelvis röran— de förmånstagarförordnandet.
Som tidigare påpekats kan det även före- ligga hinder för påbyggnad av skyddet på grund av att försäkringstagaren fått försäm- rad hälsa.
Med hänsyn till att flertalet konsumenter ej självmant återkommer för att få sitt försäkringsbehov omprövat, vore det önsk- värt med en mer eller mindre automatisk omprövning. Detta skulle möjligen kunna åstadkommas genom ett informations- system, som alarmerar försäkringstagaren och uppmärksammar honom på föränd- ringar, vilka påkallar omprövning. Ett sådant system skulle behöva kompletteras med viss rätt för försäkringstagaren att, utan krav på ny hälsoprövning, bygga på en redan tecknad försäkring. Ansatser till sådana lösningar har förekommit. Införandet av en "optionsrätt" möter dock betydande svårigheter ur riskbe- dömningssynpunkt.
7.6.5.2 Brukscentrerad tecknad försäkring
information om
Som försäkringstagare är konsumenten i behov av enkel och lättolkad information, som belyser hur försäkringen kan användasi olika situationer och vilka faktorer som måste uppmärksammas under avtalstidens lopp. Ofta finns upplysning av sådan art i
försäkringsbrev och annat tryckt material som distribueras från bolagen, men ofta får försäkringstagaren ur en relativt omfattande textmassa leta fram den upplysning som är relevant i en viss situation. Innehållsmässigt kan den brukscentrerade informationen hän- föras till fyra huvudpunkter: försäkringens giltighet, skattemässig behandling, försäk- ringens funktion som likviditetsreserv samt förfarandet vid försäkringsfall.
Ett speciellt problem är att hushållen ibland har sitt individuella personförsäkrings- innehav splittrat på ett flertal olika försäk- ringar. Därtill kommer uppdelningen på indi- viduell, kollektiv och allmän försäkring. Des- sa förhållanden medför att många individer och hushåll har svårigheter att överblicka sitt totala skydd.
Beträffande försäkringens giltighet har försäkringstagaren intresse av att veta under vilka omständigheter försäkringsskyddet kan komma att upphöra eller begränsas. Detta innebär i praktiken kännedom om följderna av belåning, fribrev och om premiebefrielse- försäkring ingår eller ej. Följderna av obetald eller för sent betald premie är också viktiga att känna till. '
Personförsäkringar fordrar, p. g. a. de sär- skilda regler som gäller för dem, uppmärk- samhet vid allmän självdeklaration. Känner inte försäkringstagaren till hur premierna behandlas vid taxering blir kanske följden att man ej utnyttjar de rättigheter som följer med innehavet. Hur försäkringen skattemäs— sigt skall behandlas poängteras ofta iförsäk- ringsbreven och belyses även i informations- material om självdeklaration.
En del försäkringar, främst sparlivför— säkringen (kapitalförsäkring), fungerar ej enbart som ekonomiskt riskskydd, utan även som likviditetsreserv genom att den ger möjlighet till belåning och återköp. Det synes väsentligt att försäkringstagaren vet hur och i vilken utsträckning hans försäk- ringar kan tas i anspråk genom. belåning och återköp.
Det torde råda ganska stor osäkerhet om förfarandet vid försäkringsfall, och hur kon- takten med bolaget kommer att löpa. Man
vet inte vad som kommer att fordras av en själv på olika områden, exempelvis vad gäller ifyllande av blanketter och dokumentation. I 'många fall vet man ej heller vilka anspråk man kan ställa på bolagets behandling av ett fall, exempelvis vad beträffar acceptabel tidsfrist innan betalning utgår. Enkel och lättfattlig information på punkter av likartat slag som berörts kan anses väsentlig.
Eftersom försäkringstagaren eller dennes efterlevande själv får tillse att inträffade försäkringsfall anmäls,,fordras viss kunskap om innehavet för att försäkringarna skall kunna utnyttjas på avsett sätt. Minimikravet på Asådana kunskaper är att man vet att man är försäkrad, helst vilket bolag försäkringen finns så man kan ringa och fråga om förfaringssättet. Som tidigare nämnts kompliceras denna bevakning av att skyddet ofta är spritt på ett flertal försäk- ringar. Önskvärt är därför att man har allt informationsmaterial säkert arkiverat för att inte löpa risken att glömma någon försäkring som berättigar till ersättning när en viss händelse inträffar.
även i
7.6.6 Blir försäkringen rätt utnyttjad?
Det övervägande antalet försäkringsfall torde anmälas till försäkringsbolagen, och ersätt- ning utgår i normal ordning. Detta utesluter dock inte att det finns fall, där en försäkring på grund av olika omständigheter inte utnyttjas.
Orsak till att anmälan ej görs kan vara dels att försäkringstagaren eller de efterle- vande inte är medvetna om att försäkring finns, dels att man ej vet att det inträffade är ersättningsbart, trots att man känner till försäkringens existens.
En uppskattning av hur många försäk- ringsfall som ej anmäls låter sig svårligen göras. Endast beträffande en del dödsfalls- försäkringar kan man på bolagen sluta sig till när en försäkring rimligen borde ha utfallit, men där ingen utbetalning skett. Dessa ”herrelösa” försäkringsbelopp redovisas som en post ingående i försäkringsfonden. All-
mänt är man inom bolagen av den uppfatt- ningen, att antalet ej utnyttjade försäkringar är synnerligen begränsat.
Det finns fall, där en dödsfallsförsäkring är okänd för de anhöriga, och där följaktli- gen utbetalning icke kommer att aktualiseras i anslutning till dödsfall. Det förekommer vidare att försäkringsbolagen icke lyckas få kontakt med en försäkringstagare som av någon anledning slutat betala premier och därvid blivit berättigad till återköp eller erhållits. k. automatiskt fribrev på ett försäk- ringsbelopp, som förfaller till betalning kan- ske långt efter den tidpunkt, då premiebetal- ningen avbröts. Även vid försäkringar, där premiebetalningen enligt avtalet skall upp- höra före försäkringstidens slut, 5. k. avkor- tad premiebetalning, kan svårigheter uppstå, då det gäller att återfinna den ersättningsbe- rättigade.
Enligt försäkringsavtalslagen gäller särskil- da preskriptionsbestämmelser för fordringar på grund av försäkringsavtal. De belopp, ifråga om vilka försäkringsbolaget vet, att de förfallit till betalning, men där den ersätt- ningsberättigade ej låtit höra av sig, kvarhål- les — i vart fall till preskriptionstidens slut — i försäkringsfonden. Därefter överförs de i regel till bolagets överskottsfonder. Skulle en ersättningsberättigad framställa anspråk mot ett försäkringsbolag efter preskriptionstidens slut, sker emellertid regelmässigt utbetalning.
Inom försäkringsbolagen söker man med olika medel uppnå att försäkringsbeloppet utbetalas till den ersättningsberättigade. I detta syfte har åtminstone något bolag öppnat samarbete med centrala register för att erhålla uppgifter om adressförändringar och dödsfall.
Risken för att en individuell försäkring ej utnyttjas vid försäkringsfall är större om försäkringsinnehavet är spritt på många olika försäkringar och inom olika bolag, eftersom detta försvårar överblicken över det totala innehavet.
I de fall de efterlevande känner till att en försäkring finns, men försäkringsbolaget är okänt, kan de relativt lätt genom rundring- ning spåra det rätta och göra anmälan. Även
om ingen har kännedom om försäkringens existens finns en viss säkerhet genom att de efterlevande blir påminda nästa gång inbetal- ningskort anländer, dock under förutsättning att försäkringen ej är slutbetald. Vid dödsfall kan även begravningsbyråer och boutred- ningsmän ibland påminna om att eventuella försäkringar bör kontrolleras.
Om försäkringsfall ej anmäls inom sjuk- och olycksfallsförsäkring finns ingen möjlig- het att från bolagets sida sluta sig till när ersättning borde ha utgått. För att minska risken för att anmälan ej sker skulle påmin- nelser kunna utgå från samhällsinstanser som registrerar sjukdoms- och olycksfall.
Med hänsyn bl.a. till bestämmelser om fribrev vid premieavbrott — detaljerna läm- nas därhän — måste det vidare vara av stor vikt att hos allmänheten inskärpa betydelsen av att i samband med premieavbrott göra sig underrättad om vilken rätt som likafullt kan vara förenad med försäkringen i framtiden. I allmänhet torde underrättelse härutinnan utan förfrågan lämnas från försäkringsgiva- ren men om så ej sker bör man ej låta affärsförbindelsen ”dö i tysthet”. Detta resonemang gäller i princip all personförsäk- ring.
7.7 Gruppförsäkring
Gruppförsäkringar får allt större spridning, varför de problem som sammanhänger med dessa speciellt bör uppmärksammas.
De informationsproblem som finns för gruppförsäkringar är av samma slag som de som tidigare behandlats för individuella försäkringar. Som tidigare nämnts är grupp- försäkring närmast att betrakta som en speciell distributionsform för försäkrings- skydd. Det informationssystem som tilläm- pas avviker dock från det som gäller för individuellt försäkringsskydd.
Eftersom gruppförsäkring för individen är ett relativt standardiserat erbjudande, blir behovsanalysen inte ett lika väsentligt pro- blemområde som för individuellt utformat skydd. Då gruppförsäkringar kan utformas
med variabelt belopp eller variabel premie (varav det sistnämnda är vanligast), följer ett behov av information om hur försäkring och premie förändras över tiden med gruppens sammansättning, utöver de tidigare punkter som berörts beträffande brukscentrerad in- formation. En speciell punkt beträffande gruppförsäkringar är vidare den rätt till fortsättningsförsäkring som i regel föreligger för den som utträder ur en grupp. Försäkring kan då utan hälsoprövning tecknas på samma villkor men till individuell premie.
Risken för att försäkringsfall ej anmäls är större inom gruppförsäkring än inom indivi- duell försäkring. Eftersom kollektiva försäk- ringstagare ofta ej finns registrerade hos bolagen finns mindre möjlighet att från bolagens sida vidta åtgärder som minskar risken för att försäkringsfall ej anmäls. Om den försäkrade eller dennes anhöriga ej känner till att gruppförsäkring finns får man förlita sig på att arbets- eller föreningskam- rater eller gruppföreståndaren påminner om detta. Hur väl det systemet fungerar varierar mellan olika grupper. Många gruppförsäk- ringar har även maka/make som medförsäk- rad, ett förhållande som ej alltid är lätt att komma ihåg, framför allt om försäkringen tecknats för länge sedan. Sannolikheten för att ett försäkringsfall skall upptäckas i samband med premieinbetalning är relativt låg inom många grupper, eftersom premie- uppbörden ofta sker i samband med före- ningsavgift eller som avdrag direkt på lönen i löntagargrupper.
7 . 8 F örsäkringsbolagens information om personförsäkring
7.8.1 Tryckt information om individuell försäkring Av den inventering av bolagens tryckta informationsmaterial som tidigare redovisats i kapitel 5, framgår att tryckt information fortlöpande går ut i stora upplagor. Hur detta material sprids på olika konsument- grupper är inte känt. Då de konkurrerande
bolagen i stor utsträckning har samma urvalsfaktorer för målgrupper får man räkna med att trycksakerna i viss mån koncentreras till vissa för bolagen mer intressanta grupper. Omkring hälften av materialet distribueras per post och en lika stor del via personlig förmedling, främst genom försäljarna.
Beträffande den tryckta informationen får man skilja på sådan som går till allmänhe- ten i säljfrämjande syfte, och sådan som går till de egna försäkringstagarna.
Den först nämnda typen är ofta av mer allmän karaktär och syftar i princip till att mottagaren skall bli uppmärksam på sin risksituation och kontakta en försäljare.
Den mer ingående informationen synes huvudsakligen gå till de egna försäkringsta- garna eller sådana personer om vilka man har anledning förmoda att de snart tecknar en försäkring, exempelvis efter ett säljsamtal. Detta material kan vara mycket väl beskri- vande och detaljerat och bestå av exempelvis sammanställningar av det allmänna skyddet, premie- och skattetabeller och beskrivningar av olika försäkringstyper. Mer detaljerade upplysningar om olika försäkringar ges också i de offertblanketter som används inom flertalet bolag. Informationen till de egna försäkringstagarna ges också i försäkrings- brev och villkor, vilka är avsedda att förvaras av försäkringstagaren. Upplysningar om eventuella. ändringar som kan inträffa under avtalstiden meddelas oftast i samband med utsändning av premieinbetalningskort.
7.8.2 Personlig information om individuell försäkring
Beträffande säljarnas information grundar sig framställningen i viss utsträckning på den studie av deras arbete (”försäljarstudien”) som utförts av utredningen. Denna redovisas ibilaga 4 (s. 159).
Större delen av informationen om person- försäkring före köp förmedlas personligt av bolagens försäljare. En stor del av den tryckta informationen syftar till att åstad- komma kontakt mellan allmänheten och
säljarna och den tryckta informationen för- medlas även till stor del genom dessa.
Inställningen till försäkringsförsäljare har tidigare varit något negativ, men numera har de blivit mer accepterade. En undersökning som genomfördes 1966 tyder på att omkring hälften av befolkningen är positivt inställd till att ta emot besök av försäkringsförsälja- re.l
En fältman har en dubbel funktion att fylla, dels som försäljare, dels som informa- tör och behovsutredare. Säljarnas agerande styrs i princip av provisionssystemet samt utbildningen och de principer denna bygger på. Provisionen grundar sig på s.k. ackvisi- tionsvärde, som bl. a. är beroende av försäk- ringens art, tecknat försäkringsbelopp och avtalstidens längd. Genom ändringar i ackvi- sitionsvärdena kan bolagsledningarna i gan- ska stor utsträckning styra försäljningens inriktning, eftersom en säljare naturligt nog hellre argumenterar för en försäkring som ger hög provision än en som ger lägre. För att motverka hårdförsäljning och höga annul- lationsnivåer finns visst annullationsansvar inbakat i provisionssystemet.
Med få undantag är det försäljaren som tar den första kontakten med hushållen. Om denna kontakt mottas positivt av ett hushåll, leder den till ett personligt sammanträffande med hushållet. Säljaren inhämtar de upplys- ningar om familjens situation som han anser sig behöva för behovsutredningen. Hur in- gående behovsutredningen blir är beroende av situationen och säljarens teknik. Många inriktar exempelvis den första kontakten på att sälja försäkringsidén som sådan, för att vid senare kontakt göra en grundligare behovsanalys. Vissa områden av familjens situation uppfattas ibland som känsliga, exempelvis hur skuldsatt hushållet är. Såda- na känsliga uppgifter liksom mer svårbedöm- bara faktorer som framtidsplaner etc. tas därför inte alltid med i utredningen.
Allmänhetens kännedom om det existe- rande skyddet i form av allmän försäkring, kollektivavtalsenliga och eventuella frivilliga
1 Försäkringsbolagens kundkontakter, SIFO 1967.
kollektiva försäkringar är ganska dålig. Detta medför att försäljarna måste lämna informa- tion om omfattningen av dessa och med hjälp av kunden kartlägga det skydd som gäller i det aktuella fallet, för att man överhuvudtaget skall kunna resonera om ytterligare försäkringsbehov utifrån familjens risksituation. I försäljarstudien (se bilaga 4, s. 159) visade sig kvaliteten av denna infor- mation variera mellan olika ombud. Även för detta ändamål har många bolag hjälpmedel som är avsedda att underlätta för säljaren att redogöra för det befintliga skyddet, men dessa synes inte i full utsträckning användas i praktiken.
För att komma fram till ett försäkrings- förslag krävs i regel även allmän information om försäkringsfrågor och om olika försäk- ringars funktion. Den information en säljare kan vidarebefordra vid ett samtal är beroen- de på den han talar med. Om kunden visar stort intresse kan han lämna fylligare infor- mation, men om kunden är ointresserad kan informationen bli ganska knapphändig. Hur säljaren fungerar som informatör beror såle- des inte enbart på hans egen person och kapacitet utan också på hushållets intresse för försäkringsfrågor, lörmåga att ställa de rätta frågorna och utnyttja honom som informationskälla. I regel synes hushållen få god information om de försäkringar som säljaren lämnar förslag på. Dels sker detta muntligen vid samtalet, dels skriftligen i de offerter som senare översänds.
Flertalet bolag har färdigtryckta mallar eller scheman som är avsedda att fyllas ivid försäljningen och fungera som en form av checklista så att inga väsentliga faktorer glöms bort. Det finns ofta även färdigställt material för att ringa in familjens risksitua- tion. En stor del av försäljarkåren torde dock inte i någon större utsträckning använda sig av färdigställda hjälpmedel utan förlitar sigi huvudsak på yrkesrutin. Detta kan alltså innebära att säljarens behovsutredning inte alltid motsvarar den metod som lärs ut i undervisningen.
I regel inhämtar säljarna de exakta upp- lysningar som fordras för att konstatera
omfattningen av det befintliga skyddet. En del andra fakta, som också kunde utnyttjas vid bedömning av de belopp som behövs vid eventuella försäkringsfall, inhämtas relativt sällan. Detta torde sammanhänga med att uppskattningen av de risker som hushållet skall skyddas mot under alla förhållanden och av naturliga skäl måste ha en ungefärlig karaktär.
Som norm för en fullständig behovsutred- ning har man ofta s.k. bibehållen eller fullförsäkrad standard. Denna norm har tillkommit mot bakgrund av att den allmän- na levnadsstandarden har en nivå som kan medge en bättre utjämning av inkomsterna över livstiden. Dagens pensionärer har också i regel bättre möjligheter att tillgodogöra sig en inkomststandard som inte avviker från den aktiva tidens. Normen om bibehållen standard betraktas också som en praktisk arbetsförenkling genom att det blir mindre nödvändigt att ingående penetrera vilka ändringar i levnadsvanor som hushållen kan vilja räkna med efter försäkringsfall.
Under samtalets gång, om än inte med direkta frågor, söker säljaren få en uppfatt- ning om hushållets önskemål och betalnings— vilja. Samtalet resulterar i en rekommenda— tion eller ett förslag till försäkringsteckning från säljarens sida. Detta utformas i regel som en skriftlig offert som familjen får fundera över under en tid, innan ny kontakt tas för eventuellt slutligt avtal. Förslaget äri regel i stor utsträckning påverkat av vad säljaren vid samtalet bedömt vara säljbart och kan därför ofta centreras kring ett visst område. Vid studien visade det sig att säljarnas förslag genomgående omfattade färre försäkringsformer och färre familje- medlemmar än de förslag som utarbetats av försäljningsledningarna inom respektive bo- lag. Detta skulle kunna tyda på att säljarna som en följd av sina bedömningar under samtalet med familjen prioriterat sådana försäkringar som familjen främst intresserade sig för.
Det ligger i sakens natur att säljarna, som sakkunnig expertis, har ett relativt stort inflytande på vilka försäkringar som slutligen
köps av kunderna. Avvägningen mellan säl- jarnas värderingar och hushållens önskemål upplevs ofta av försäljarna som en svår balansgång.
7.8.3 Information om gruppförsäkring
Vid försäljning av gruppförsäkring kontaktar säljarna i regel vissa befattningshavare eller funktionärer inom gruppen och utformar tillsammans med dem förslag till försäkring. Informationen till medlemmarna om grupp- försäkringar före köp sker genom trycksaker som distribueras genom organisationen, före- ningen eller arbetsplatsen. Trycksakerna in- nehåller ofta en talong för anmälan. I regel utnyttjas härvid de etablerade informations- kanalerna inom gruppen, exempelvis före- ningstidningar och anslagstavlor.
Muntlig information av försäljare direkt till de enskilda medlemmarna förekommer alltså mer sällan. Av praktiska skäl är sådan information endast möjlig i grupper med snäv geografisk avgränsning, där säljaren kan närvara vid medlemsmöten eller andra sam- mankomster. En speciell ställning har de ekonomigrupper, exempelvis låntagare i vissa banker, vilka får information om försäk- ringen av bankpersonalen.
Vid försäkringens tecknande utses en gruppföreståndare som i fortsättningen blir ansvarig för vidarebefordran av information från bolaget till försäkringstagarna. Försäk- ringsbolagen har ofta ej de enskilda försäk- ringstagarna registrerade gruppen som helhet.
I och med att informationsspridningen läggs ut på gruppen blir den upplysning som de enskilda medlemmarna erhåller under avtalstiden varierande och beroende på hur väl integrerad gruppen är, och vilka resurser man har. I grupper med i övrigt goda interna kommunikationer fungerar informationssys- temet bättre än i grupper med lösare kontakter. Det har förekommit att försäk- ringstagarna ej blivit underrättade om even- tuella ändringar i skydd och/eller premie
utan endast
som inträtt med förändringar i gruppens sammansättning.
Om informationsutbytet inom gruppen är litet finns ganska stora risker att en medlem med tiden glömmer bort att han eller hon en gång anslutit sig till gruppförsäkring. I vissa fall ingår premien i föreningsavgift, varvid den enskilde försäkringstagaren inte får samma påminnelse om sitt innehav som en försäkringstagare som regelbundet erhåller separat inbetalningskort. Inom grupper där premien dras av direkt på lönen finns dettai regel angivet på lönespecifikationen, som därmed fungerar som en form av påminnelse. Det finns dock även organisationer som arbetar med individuell avisering och ibland halvårsbetalning, varvid skillnaden jämfört med individuell försäkring inte är stor i detta avseende. Formerna för premieavisering och informationsspridning inom olika grupper är ett område som är statt i utveckling. Fortfarande torde dock finnas kollektiva försäkringstagare som ej är medvetna om sitt och eventuella medförsäkrades skydd. Ris- ken för att försäkringen ej utnyttjas vid försäkringsfall kan därför i vissa grupper vara betydande. Detta gäller speciellt om kontak- ten mellan gruppmedlemmarna är liten och gruppföreståndaren ej genom sitt normala arbete eller funktionärsskap i en förening har möjlighet att registrera sjukdom, olycksfall och dödsfall.
7.8.4 Information om av staten meddelade frivilliga försäkringar
I anknytning till den allmänna försäkringen finns möjligheter att teckna frivilliga tillägg inom vissa områden: frivillig sjukförsäkring för hemmafruar och studerande samt frivillig yrkesskadeförsäkring. Dessutom finns en fri- villig pensionsförsäkring.
Informationen om dessa försäkringar har tidigare varit knapphändig och kännedomen bland allmänheten om deras existens begrän- sad. Beträffande den frivilliga sjukförsäkring- en har man dock under senare delen av 1960-talet gjort två informationskampanjer.
Hemmafruar och "studerande som ej var försäkrade tillsändes tryckt informations— material.
Vad angår pensionsförsäkringen har infor- mation skett i broschyrer som på begäran kunnat erhållas på postkontor. Den frivilliga yrkesskadeförsäkringen har ej blivit föremål för aktiv upplysning under senare tid. I fall som befinns lämpliga informerar försäkrings- bolagens försäljare även om förekomsten av nu ifrågavarande frivilliga samhälleliga för- säkringsformer. Det torde ej vara ovanligt att en total rekommendation om behövligt skydd innefattar förslag till utnyttjande av dessa försäkringsformer.
8. Sakförsäkring1
I detta kapitel behandlas de vanligaste sakförsäkringama, nämligen hemförsäkring, villaförsäkring, fritidshusförsäkring, reseför- säkring, båtförsäkring samt bilförsäkring. I huvudsak avser dessa skador på egendom, men flertalet innehåller även moment som i princip ej är sakförsäkring, t. ex. ansvar och rättsskydd. Regelmässigt säljs nu ifrågavaran- de försäkringar i tämligen fasta kombinatio- ner och kallas därför ”paketförsäkringar”. I vissa fall, oftast på bilförsäkringsområdet, innefattar paketförsäkringar olycksfallsmo- ment.
I bilaga 5 (s. 183) ges en kortfattad beskrivning av de behandlade försäkringsty- perna.
8.1. Paketförsäkring
Paketförsäkring som begrepp har inte någon preciserad innebörd från försäkringsteknisk synpunkt. I dagligt tal avses med paketför- säkring att försäkring mot risker som är anknutna till en person eller viss egendom utbjuds i fasta kombinationer som måste köpas som helhet. Ibland finns även möjlig- het att mot tilläggspremie utöver den fasta riskkombinationen köpa tilläggsmoment. Försäkringspaketen kan ses som standardise- rade genomsnittsprodukter som avpassas ef- ter det allmänna behovsläget och betalnings- viljan hos allmänheten.
De olika paketens omfattning har under senare år utökats i snabb takt vilket får ses mot bakgrund av att hushållen som en följd av högre levnadsstandard och ändrade kon- sumtionsvanor kommit att utsätta sig för allt större ekonomiska risker. Samtidigt har utvecklingen inom bolagen vad gäller såväl kontorsteknik som försäljningsorganisation påverkat utvecklingen.
8.1.1. Paketförsäkring från konsumentsyn- punkt
Den standardiserade enhetsprodukt som sak- försäkringspaketen representerar medför så- väl fördelar som nackdelar för den enskilde konsumenten. Till följd av rationaliserings- vinster inom bolagen blir paketförsäkringen billigare än om varje enskilt moment hade tecknats separat. Genom den fasta kombina- tionen av vissa moment förenklas behovs- analysen för konsumenten och många hus- håll erhåller ett skydd som de annars skulle ha varit utan. Vidare har kraven på konsu- menten vad gäller informationsinsamling och -bearbetning reducerats. Man behöver ej hålla sig informerad om och överväga köp av en rad olika försäkringar.
Försäkringstagaren behöver inte markera vilka olika delmoment han är intresserad av
' Se avsnitt 2.1.3.
utan köper paketet som helhet, möjligen med ett fåtal tillägg. Som ett led i denna förenkling kan man även se införandet av i princip beloppslösa hemförsäkringar, vilka numera tillhandahålls av ett flertal bolag. Detta innebär att det stora flertalet försäk- ringstagare ej längre behöver uppskatta och följa utvecklingen av värdet av sitt lösöre.
I vissa avseenden har informationen till försäkringstagaren således förenklats, genom att endast ett köpbeslut behöver fattas. Samtidigt har dock komplexiteten i informa— tionen ökat, vilket medför höga krav på enkelhet och lättillgänglighet hos det mate- rial som ställs till konsumenternas förfogan- de. Det fordras stor insats av tid och intresse för att en konsument skall få fullständig kunskap om vad en paketförsäkring omfat- tar. Folk i allmänhet torde ha en ganska dålig kännedom vad gäller försäkringens om- fattning och synes därför få vänja sig vid att informera sig genom förfrågningar hos för- säkringsbolagens kundservice eller annan in- stans när något problem uppstår. Det positi- va i en sådan utveckling är att konsumenten avlastas en del arbete i form av informations- bearbetning. Samtidigt ställs större krav på att de försäkringar som saluförs är lämpligt utformade.
Mot den angivna utvecklingen och den minskade valfrihet denna medför har anförts att det inte är enbart tillfredsställande för den enskilde försäkringstagaren att bindas vid en viss omfattning av försäkringsskyddet, om han eller hon önskar ha ett mer begränsat skydd. Varje hemförsäkringstagare som gör en noggrann genomgång av sina försäkringsvillkor måste finna att hemförsäk- ringen ger skydd för många risker som de ej anser sig vara utsatta för, och att det saknas möjligheter att köpa ett paket med den omfattning han eller hon finner avpassad efter den egna situationen. Vid detta resone- mang bortser man från att premien inte är beräknad som om varje försäkringstagare vore utsatt för alla i försäkringen ingående risker. Vidare beaktar man inte att konsu- menten i många andra fall inköper och betalar för produkter vilkas prestation han
utnyttjar endast till viss del.
När man av kostnadshänsyn inte anser det motiverat med ytterligare differentiering av utbudet, kan man kompensera olika minori- tetsgrupper via premiesättningen. Ur ersätt- ningsstatistiken kan man t. ex. urskilja från genomsnittet avvikande riskgrupper. Premien kan då anpassas efter detta. Som exempel kan nämnas att ensamstående, pensionärer och nykterister i en del bolag har lägre premier än övriga försäkringstagare.
Ett annat förhållande som många försäk- ringstagare ser som en nackdel är att försäkringarna med få undantag är försedda med generell och obligatorisk självrisk. Miss- nöjet torde främst gälla småskador där självrisken, som dras från ersättningen, utgör en stor del av den totala ekonomiska förlusten. Vid mer omfattande skador torde * självrisken inte vålla så stort missnöje.
Tidigare tillämpades ofta s.k. franchise. Denna innebar att skador under ett visst belopp ej ersattes, medan skillnaden gent— emot självrisken var att skador som översteg detta belopp ersattes till fullo. En övergång till franchise skulle visserligen kunna minska missnöjet med småskador strax över själv- riskens belopp, men gränsproblem uppstår i stället.
De motiv man har inom branschen för att tillämpa självrisk är att man ej funnit det rimligt att ersätta småskador som ger anled- ning till skaderegleringskostnader som kan gå upp till och t.o.m. överstiga ersättnings— beloppet. Vidare kan man iviss utsträckning anta att självrisken stimulerar till viss akt- samhet och omsorg. Den kan sägas fungera som en form av tilläggspremie för de försäkringstagare som råkar ut för skador.
8.1.2. Förändringar i paketet
Flertalet paketförsäkringar har under senare år undergått en rad utvidgningar av skyddets omfattning. Utvidgningen av skyddet kan ske genom att ett nytt s.k. moment tilläg— ges, eller genom att ett moment ges en vidare omfattning.
Utvidgningen avspeglas förr eller senare i premienivån, antingen genom att premien höjs eller att en möjlig sänkning av premien uteblir. Vid förändring av försäkringsavtalet har försäkringstagaren i allmänhet frihet att förlänga detsamma eller avstå, men i det förra fallet på de nya villkoren och till den eventuellt ändrade premien. Det bör emeller- tid framhållas att avtalen numera vanligen tecknas på endast ett år. Även om en försäkringstagare kan reagera negativt på premiehöjningama, lönar det sig sällan att säga upp det gamla avtalet och flytta försäk- ringen till ett annat bolag. Sannolikheten är stor att även detta andra bolag efter kort tid ändrar sin försäkring på motsvarande sätt. Sålunda blir konsumentens valfrihet ganska illusorisk.
Konsumentens bristande valfrihet gäller inte endast när det är fråga om utvidgning av det förefintliga skyddet utan även vid de enstaka inskränkningar som förekommit, såsom vid borttagandet av ersättning för sprängskador i villaförsäkringen samt vid införandet av obligatorisk självrisk.
Inom en del bolag har försök gjorts att rådfråga representanter för försäkrings- tagarna inför en planerad förändring i paket- försäkringen. Erfarenheterna visar dock att vissa svårigheter finns att finna representati-
va konsumenter som är villiga och har tid att ,
att sätta sig in i problemen. Då konsumenter- nas möjlighet att genom sitt köpbeteende öva inflytande på produktutvecklingen i praktiken är mycket begränsad är det ur konsumentens synvinkel angeläget att moti- ven bakom förändringarna redovisas. Frågan aktualiserar också betydelsen av produktut- vecklarnas förmåga att fånga upp konsu- mentproblem.
Idealt har konsumenterna och produktut- vecklarna inom bolaget samma uppfattning om vilka risker som skall inkluderas i försäkringen och vad som alltså kan sägas vara ett försäkringsbehov. Produktutvecklar- na har dock två sidor att ta hänsyn till, konsumenternas intresse och företagets in- tresse, vilka kan sammanfalla men möjligen också strida mot varandra. Det är emellertid
också viktigt att här hålla i minnet att försäkringsbolagen enligt försäkringslagen har att balansera kollektivets intressen mot den enskilde försäkringstagarens, bl.a. när det gäller försäkringsskyddets omfattning.
En vägledande princip vid utvidgningar är att de skall vara till fördel för försäkrings- kollektivet. Denna princip kan leda till olika resultat beroende på vilka värderingar man har. Man kan vid utvidgning av skyddet exempelvis prioritera sådana skador som kanske ej är så frekventa men som, om de inträffar, orsakar stora förluster. Man kan också främst inrikta sig på ofta förekomman- de, men ekonomiskt sett mindre omfattande skador. Beroende på hur många försäkrade som bedöms kunna omfattas av utvidgningen göres avväganden huruvida en utvidgning skall utformas som obligatoriskt eller frivil- ligt tillägg.
Ett annat problem för produktutvecklar- na är att avväga det utvidgade skyddet mot storleken av den premiehöjning som kan bli följden. I viss mån utformas förändringarna också så att de verkar pressande på admi- nistrations- och försäljningskostnaderna.
Incitamenten till förändring kan vara ändringar i allmänhetens levnadsvanor och ändrade risksituationer.
Behov av förändringar kan uppfångas på olika sätt, bl. a. genom statistiskt material och genom det breda kontaktnät med all- mänheten som t. ex. försäljarna utgör. Inom bolagen finns ett intresse för en mer direkt kontakt med försäkringstagarna i hithörande frågor, men det har visat sig svårt att finna praktiska möjligheter att etablera sådan. Det är möjligt att konsumentorganen i framti- den, speciellt de lokala, kan bidra till den problemuppfångande verksamheten och på så sätt kanalisera konsumentsynpunkter till bolagen. Samråd mellan konsumentorgan och försäkringsbolag i produktutformnings- frågor skulle därmed kunna bli av värde för försäkringstagarna. Frågan berör ett väsent- ligt och svårlöst problem beträffande försäk- ringsinformation, nämligen hur information från försäkringstagarna till bolagen skall kun- na kanaliseras på ett tillfredsställande sätt,
och hur nuvarande kontaktkanaler skall kun- na förbättras.
8.2 Marknaden
Enligt HBU lade hushållen (exklusive pen- sionärshushåll) i genomsnitt ner 1,6 % av sin totala konsumtion på sakförsäkringspremier år 1969. Försäkringsbolagens totala premie- intäkter för hem— och villa/hemförsäkring inom direkt försäkring i Sverige var samma år 242 miljoner kronor (exklusive bolag med verksamhet inom högst ett län), för person- bilsförsäkring 730 miljoner kronor och för båtförsäkring 14 miljoner kronor.
Ett tiotal försäkringsbolag dominerar marknaden för de sakförsäkringar som be- handlas här. Konkurrensbilden kan närmast betraktas som oligopolistisk, eftersom antalet konkurrerande bolag i praktiken är litet och produkterna likartade. Vad gäller hem- och villa/hemförsäkring, svarade nio bolag är 1969 för omkring 95 % av riksbolagens marknadsandel.
Enligt vad som uppgivits från branschen är konsumentens rörlighet på marknaden inte stor och försäkringsbolagen synes rea- gera snabbare än konsumenterna på konkur- rerande bolags konkurrensåtgärder. Låg pre- mie framhålls inte så ofta i informationsma- terial och reklam, utan tyngdpunkten läggs på nyheter och på ett så omfattande skydd som möjligt. De bolag som infört enhetspre- mier och enhetligt försäkringsbelopp betonar dock premien något mer än övriga vad gäller hemförsäkringen. Att undantag från konsu- menternas bristande rörlighet på marknaden kan föreligga, visar eventuellt de beståndsför- ändringar som kunnat konstateras sedan vissa bolag genomfört speciella prisupplys- ningskampanjer.
8.2.1 Produktskillnader Försäkringspaketet består av obligatoriska moment och kan kompletteras med tillägg.
Som en följd av den hittillsvarande utveck-
lingen, vilken beskrivits i det föregående, avviker de olika bolagens försäkringspaket ganska litet från varandra. I den mån ett visst moment inte ingår i ett bolags paket finns i regel möjlighet att teckna detta moment som tillägg.
I det fall där något bolag erbjuder ett moment som ej ingår i de övrigas sortiment, rör det sig ofta om ett initiativ som, om det slår väl ut, ganska snart leder till efterföljd hos konkurrerande företag. Sådana föränd- ringar kan ske relativt snabbt, vilket bl.a. medför svårigheter att göra aktuella mark— nadsöversikter.
I bilaga 6 (s. 186) finns jämförande exempel beträffande de olika sakförsäkrings- grenarna. Av dessa framgår att de olika bolagens försäkringar kan uppvisa skillnader i utformningen och omfattningen av ett och samma moment. Sådana skillnader kan vid ett konkret skadetillfälle vara av stor bety- delse för en försäkringstagare men är många gånger mycket svåra att värdera på förhand. Skillnaderna kan vara en följd av en medve- ten differentiering men kan också bero på att försäkringarna utvecklas inom de skilda bolagen och att mindre differenser därvid lätt kan uppstå.
En del differenser är en följd av att bolagen använder olika teknik vid villkorsut- formning. Den implicita metoden, som inne- bär att en ram för riskområdet ges, varefter undantagen räknas upp, kan även om det ej är avsett ge ett annat skyddsområde än det explicit skrivna villkoret, som i princip räk- nar upp de händelser för vilka försäkringen gäller. Det bör dock framhållas att gränsdrag- ningen mellan implicit och explicit villkors- skrivning inte är så skarp som ovannämnda beskrivning skulle kunna ge vid handen.
8.2.2. Skillnader i tariffstruktur och premier
Förutom skillnader i skyddets omfattning har konsumenten att ta hänsyn till olikheter i kostnaden för detta skydd. Ett exempel kan tas från hemförsäkringen, där ett antal bolag infört s. k. enhetsbelopp och minskat
antalet premiebestämmande faktorer. I andra bolag får försäkringstagaren själv be- stämma vilket försäkringsbelopp som är lämpligt i hans fall, och premien differentie- ras därefter. Varje bolag har i princip sin egen tariffstruktur och sina egna premier.
En annan faktor som i en del försäkrings- grenar påverkar premiens nivå är bonussyste- met, vilket tillämpas inom båt- och bilförsäk- ring bland de här upptagna försäkringstyper- na. Inom bilförsäkringen tillämpas samma bonussystem inom samtliga bolag, men inom båtförsäkringen finns vissa skillnader, vilket kan medföra att det kan bli lönsamt för försäkringstagaren att ”hoppa” från ett bolag till ett annat.
Generellt kan man säga att det blir billigare att köpa ett visst moment som obligatorisk del av paketförsäkring än som frivilligt tillägg, eftersom risknivån i det senare fallet av naturliga skäl är högre. Dessutom tillkommer att de obligatoriska momenten administrativt sett är billigare. Som framgår av bilagorna finns ibland rätt påtagliga premieskillnader mellan olika bolag för samma slag av försäkring. Skillnaden i produkter och tariffstruktur bidrar naturligt- vis till detta, men man kan inte heller utesluta generella premieavvikelser beroende på skilda kostnadsförhållanden inom olika bolag ifråga om såväl driftskostnader som skadekostnader. I regel är dock inte ett bolag genomgående billigare än ett annat. För att avgöra vilket bolag som är det mest förmån- liga ur premiesynpunkt i det enskilda fallet, får man därför ofta göra jämförelser. Inget bolag är exempelvis genomgående billigast i fråga om bilförsäkringar.
8.3. Distribution och fårsäljningsmetoder
Sakförsäkringarna säljs i stor utsträckning av försäkringsbolagens försäljare, men detta säljsätt är inte så dominerande som för personförsäkringar. En stor del av den speciella sakförsäkringsförsäljningen sker ge- nom specialombud, t.ex. resebyråer för reseförsäkring, bilförsäljare för bilförsäkring.
Till viss del sker även försäljning postalt genom kuponger som ingår i massdistri- buerade trycksaker, en försäljningsmetod som möjliggörs genom sakförsäkringamas relativt höga standardisering. I enstaka fall har något bolag gjort experiment med försäljning av vissa sakförsäkringar i varuhus, men detta distributionssätt saknar betydelse och har aldrig praktiserats i större utsträck- ning. Sakförsäkringar säljs ofta direkt genom bolagens kontor genom att konsumenten kontaktar genom besök eller per telefon.
Sakförsäkringar som gruppförsäkring fö- rekommer endast i ytterst begränsad ut- sträckning. Exempel på gruppförsäkringar på saksidan är de hemförsäkringar som kan tecknas av medlemmar av studentkårerna, kollektiv reseförsäkring för skol- och före- ningsungdom, samt iviss mån den båtförsäk- ring som kan tecknas av medlemmar i de större båtklubbarna. Vissa mellanformer mellan individuell och kollektiv sakförsäk- ring förekommer även. Som exempel kan nämnas vissa fritidshusförsäkringar. Efter- som fritidshus ofta byggs i byar med likartade hus, händer det ibland att husägar- na sluter sig samman och kontaktar ett försäkringsbolag för kollektivförsäkring. Ofta vill man dock ha individuellt utställda försäkringsbrev, varför premiereduktionen i princip bara blir bolagets minskade försälj- ningskostnader. På det här området är det dock möjligt att man kan emotse en vidare- utveckling.
8.4 Innehav
I bilaga 1.1 (5. 145) redovisas hur stor andel av olika hushållskategorier som under 1969 betalat premie för olika slag av sakförsäk- ringar och hur stor andel som ägde vissa försäkringsobjekt. Materialet är hämtat från 1969 års hushållsbudgetundersökning (HBU). HBU:s uppskattning av totala pre- mieintäkterna för sakförsäkring överensstäm- mer väl med bolagens beräkningar av desam- ma.
För att bedöma i vilken utsträckning
eventuella försäkringsbehov är täckta måste innehav av försäkring sättas i samband med ägande av olika försäkringsobjekt (lösöre, båt, villa, bil etc). Hemförsäkringen är den enda som är lämplig att bedöma i förhållan- de till totala antalet bostadshushåll, eftersom den täcker ett riskområde av sådant slag att försäkringen kan vara aktuell för i stort sett alla hushåll.
Hem- och villa/hemförsäkring redovisas gemensamt i bilaga 1.1 (s. 145) såsom ”försäkring gällande bostaden”. Genomsnitt- ligt hade 79,9 % av samtliga hushåll utlägg för försäkring för bostaden under år 1969. Över genomsnittet ligger hushåll bestående av gifta eller sammanboende med barn, utom den del av dessa som befinner .sig i lägsta inkomstklassen. Täckningen för de grupper- na är i regel över 90 %. Även pensionärshus- håll ligger över genomsnittet.
Så gott som samtliga hushåll som äger en- eller tvåfamiljshus torde ha dessa försäkrade, eftersom fastigheten i regel utgör en bety- dande del av egnahemsägarens förmögenhet. Därtill kommer att banker och andra kredit- institut kräver brandförsäkring vid belåning.
Av bilaga 1.1 (s. 145) framgår att ensam- stående med och utan barn samt gifta och sammanboende utan barn och i lägsta in- komstklassen är de grupper som har lägst innehavsfrekvens. I dessa grupper ingår hu— vudparten av andrahandsboende och samtli- ga inneboende. De ca 20 % av hushållen som ej har hem- eller villa/hemförsäkring torde vara sådana som hyr bostad i någon form, speciellt de som hyr lägenhet i andra hand eller är inneboende.
Fritidshusförsäkring.' Genomsnittligt ägde 14,2 % av hushållen minst ett fritidshus enligt HBU och i genomsnitt hade 13,9 % betalt premie för fritidshusförsäkring. För- säkringstäckningen på fritidshus synes såle- des vara hög. Som villkor för belåning ställer banker och andra kreditinstitut samma brandförsäkringskrav på fritidshus som på villor. Fritidshusen är dock troligen inte belånade i samma utsträckning som villor, varför detta incitament till försäkring här torde vara mindre. Lösöre i fritidshus torde
inte vara försäkrat i samma utsträckning som byggnaderna.
Personbilsförsäkring: Enligt HBU ägde 54,8 % av hushållen minst en personbil år 1969. Samma år betalade 56,1 % premier för bilförsäkring.
Den officiella statistiken visar att omkring 94% av de trafikförsäkrade personbilarna också är delkaskoförsäkrade. Däremot har mindre än hälften av trafikförsäkrade bilar också vagnskadeförsäkring och därmed hel- kaskoförsäkring. I praktiken torde dock skydd mot vagnskada vara betydligt vanliga- re eftersom omkring 80 % av alla nya bilar vid köpet är försedda med vagnskadegaranti.
Försäkring av övriga motorfordon: 13 % av hushållen hade 1969 utgifter för försäk- ring av andra motorfordon än bil.
Båtförsäkring: Genomsnittligt ägde enligt HBU 7,3 % av hushållen motorbåt och 2,0 % segelbåt, men endast 3 % hade utgifter för båtförsäkring samma år. Om inte t. ex. ägande av motorbåt och segelbåt sammanfal- ler i stor utsträckning, är således endast omkring var tredje båt försäkrad. Båtförsäk- ringens täckningsgrad är ganska ojämn. I de i bilaga 1.1 redovisade hushållskategorierna finns grupper där mellan 1% och 19 % av båtägande hushåll saknar båtförsäkring. Nå- got samband mellan innehav av oförsäkrade båtar och hushållets inkomst och storlek synes inte föreligga.
Övrig sakförsäkring: Enligt HBU hade genomsnittligt 10,3 % av hushållen utlägg för övriga sakförsäkringar under 1969. Huvud- parten av dessa kan antas utgöra premier för separat reseförsäkring.
Inom branschen räknar man med att omkring 75 % av totala antalet privatperso- ner som reser utanför Norden har någon form av reseförsäkring. I den uppskattningen är hemförsäkringens reseförsäkring vid resor utanför Norden inkluderad.
8.5 Något om behov och innehav av sakför- säkring
Täckningsgraden inom sakförsäkring varierar mellan olika försäkringsformer. Omkring
80 % av hushållen har hem- eller villa/hem- försäkring. Nästan alla villa- och fritidshus- ägare har sina hus försäkrade. Nästan alla bilägare har någon form av bilförsäkring. Omkring var tredje segel- och motorbåtsäga- re har sin båt försäkrad. Den med försäkring för resor utanför Norden utvidgade hemför- säkringen innebär att flertalet resenärer har ett grundskydd på detta område.
Från utredningens synpunkt är av intresse de fall av underlåtenhet att teckna försäkring som är att hänföra till bristande information. Det torde otvivelaktigt vara så att bristande information kan vara anledning till att försäkring ej tecknas.
Även om det, såsom nedan kommer att utvecklas, kan föreligga vissa svårigheter att återfinna de fall varom nu är fråga, finner utredningen det angeläget att söka göra denna analys, eftersom försäkring i det enskilda fallet kan ha stor ekonomisk bety- delse för såväl den presumtive försäkringsta- garen som tredje man. Det är visserligen inte sannolikt att man ens med effektivare information kan åstadkomma en fullständig försäkringstäckning. Målet för utredningen i denna del bör dock vara, att även de konsumenter som är svåra att nå skall få tillfredsställande information om sin risksi- tuation och möjligheter att erhålla försäk- ringsskydd.
Hem- och villa/hemförsäkring är en grundläggande försäkring i ett hushåll. De 20 % av hushållen som saknar denna grund- läggande försäkring är därför speciellt värda att uppmärksammas. Av bilaga 1.1 (s. 145) kan man dra slutsatsen att de oförsäkrade hushållen främst återfinns bland hushåll som består av ensamstående med och utan barn eller sammanboende utan barn, speciellt sådana som bor inneboende eller hyr lägen- het i andra hand. Dessa hushåll kan i viss utsträckning vara informerade om hemför— säkring men anser sig inte ha behov av sådan. Man kanske inte värderar de personliga ägodelama så högt, är ej ekonomiskt ansvarig för andra personer eller anser sig ej utsatt för de risker försäkringen täcker.
Det framgår även av bilagan att en stor
del av de oförsäkrade hushållen återfinns i den lägsta inkomstklassen. Äldre undersök- ningar visar samma tendens.
En tredje grupp, som ej belyses av undersökningarna, men som kan antas sakna hemförsäkring i stor utsträckning är invan- drarna. Årsskiftet 1969/70 fanns drygt 400 000 invandrare i Sverige, av vilka en stor del har betydande svårigheter med språk och anpassning till ett nytt samhälle och därmed har svårt att sätta sig in i försäkringsfrågor.
Orsaken till att man ej tecknat hemför- säkring kan vara att man ej har, eller ej tror sig ha, råd med premien. Från försäljnings- synpunkt är ifrågavarande konsumenter kanske inte heller en intressant målgrupp för försäkringsbolagen. Ovana och osäkerhet vid egna kontakter med myndigheter och försäk- ringsbolag kan vara ytterligare en förklaring. Förekomsten av en svag konsumentkategori av detta slag är inte speciellt utmärkande för försäkringsbranschen utan är vanlig även inom flertalet andra områden.
8.6. Informationsbehov för sakförsäkring 8.6.1 Informationsbehov vid köp
För att kunna ringa in försäkringsköpares informationsbehov skulle vi behöva grundlig kunskap om beslutsprocessen och om de faktorer som påverkar denna. Sådan kun- skap, baserad på generella undersökningar, saknas. Framställningen bygger därför på tillgängliga punktundersökningar och övervä- ganden inom utredningen.
Försäkringsköpet behandlas ur tre olika aspekter. Först- diskuteras hur köpet blir aktuellt, därefter behandlas behovsanalysen samt slutligen informationsbehovet när kö— pet skall ske, dvs. när man har någorlunda klart för sig vilken typ av försäkring man vill ha.
8.6.1 .1 Att överväga köp
Många försäkringsköp sammanhänger med institutionella förhållanden. Köper man bil
måste denna enligt lag trafikförsäkras, köper man båt och vill bli medlem i en båtklubb fordras ofta försäkring, köper man villa eller ett fritidshus måste man för att erhålla lån teckna brandförsäkring. Under sådana för- hållanden blir försäkringsköpet mer eller mindre sammankopplat med köpet i övrigt.
Tecknandet av hemförsäkring och reseför- säkring aktualiseras ej på samma sätt, ej heller tecknandet av båtförsäkring för båt- ägare som ej är ansluten till båtklubb samt villa- och sportstugeägare som ej utnyttjar kreditinstitut. I dessa fall betraktas frågan om försäkringsköp sannolikt oftast som ett separat köpbeslut.
Huruvida ett hushåll spontant överväger försäkringsköp beror på hur hushållets med- lemmar upplever den egna risksituationen, vilka erfarenheter de har och hur försäkrings- bolagen agerar.
Flertalet människor torde vara medvetna om att de försätts i en ny ekonomisk risksituation i och med att de köper vissa kapitalvaror (båt, villa, sportstuga etc).
Den information som behövs när köp övervägs synes främst vara av funktionsin- riktad art, dvs. anknyta till i vilka situationer försäkringen skall användas.
8.6.1.2 Behovsanalys
Behovsanalysen för en sakförsäkring är rela- tivt enkel. Det är ganska lätt att uppskatta den ekonomiska förlust man kan råka ut för som ägare av sådana föremål som relativt enkelt kan nyanskaffas. Behovet av ansvars- försäkring är dock inte lika lätt att belopps- mässigt uppskatta. Antalet moment i behovs- analysen reduceras genom att sakförsäk- ringama är utformade som ”paket”. Efter- som noggrann individuell anpassning av skyddet ej kan göras är det ej meningsfullt för hushållet att i detalj undersöka vilka risker det vill försäkra sig mot. Det val konsumenten ställs inför begränsar sig alltså till frågan om han vill komplettera paketet med något tilläggsmoment. Ett av syftena med informativa åtgärder är att klargöra
vilka risker individen och hushållet är utsatta för och på vilket sätt de kan täckas.
Behovsanalysen syftar till att hushållen skall få en bild av sin egen risksituation. Vid analysen bör självfallet beaktas det skydd, som konsumenten genom redan förefintliga försäkringar kan åtnjuta.
En faktor som kan bidra till att köp inte blir aktuellt kan vara att konsumenten har en felaktig föreställning om försäkringsåta- gandenas gränser i de olika försäkringspake— ten. En båtägare kan exempelvis tro att ansvarsförsäkringen i sportstuge- eller hem- försäkringen även gäller för sådant skade— stånd han kan bli ålagd i egenskap av motorbåtsägare, ehuru detta ej är fallet.
Som redan nämnts kan olika hushåll även i samma risksituation uppleva denna på olika sätt. En båtägare som har sin båt inom ett glesbebyggt område upplever kanske inte risken att bli bestulen så starkt att han anser sig behöva teckna försäkring. Ägare till en båt med relativt lågt värde anser sig kanske kunna ta risken för förlusten själv.
8.6.l.3 Köp av försäkring 8.6.l.3.l Jämförande information
När hushållet eller individen klargjort sin risksituation och då eventuellt bestämt sig för att täcka en del risker med försäkring, återstår för hushållet val mellan olika bolags varianter av samma försäkring.
Idag saknas jämförande upplysning, även om enstaka undantag finns. Försäkrings- branschens koncentration till ett fåtal bolag gör att en marknadsöversikt omfångsmässigt blir enklare att genomföra än för många andra områden. Man måste dock göra klart för sig i vilken utsträckning marknadsöver- sikter underlättar köparens situation.
Jämförelserna skulle kunna avse försäk- ringarnas pris och omfattning. Skillnadernai omfattning består främst i att försäkringarna i viss utsträckning kan vara komponerade på olika sätt beträffande antalet huvudåtagan— den och deras karaktär av obligatoriska eller
frivilliga. Därutöver kan skillnader föreligga i mera försäkringstekniska detaljer, t. ex. att en del bolag tillämpar enhetligt försäkrings- belopp inom hemförsäkringen medan andra ej gör det, att en del bolag skriver sina villkor i implicit form medan andra tillämpar explicit villkorsskrivning, att bonussystemet är olika utformat i olika bolag för båtförsäk- ring.
Jämförande prisupplysning synes vara motiverad för samtliga försäkringsformer. I vissa fall kan premieskillnader bli rätt bety- dande. (Exempel på premieavvikelser för de olika sakförsäkringama återfinns i bilaga 6.) Jämförande prisupplysning synes även vara ett ytterligare incitament till kostnadskon- troll inom bolagen.
Beträffande jämförelse avseende olika omfattningar av samma försäkringstyp inom olika bolag får en värdering göras huruvida det är meningsfullt att utarbeta en sådan överhuvudtaget, och i så fall i vilken omfatt- ning det skall ske. För att sådan information skall vara motiverad fordras att den leder till ett för individen bättre avpassat skydd, än om han eller hon valt bolag slumpmässigt. Den förbättring man kan uppnå i skyddets anpassning får också vägas mot det arbete i form av utvärdering av informationen, som faller på de enskilda hushållen.
Av den beskrivning av de olika sakförsäk- ringarna som återfinns i bilagorna 5 och 6 framgår att paketförsäkringarnas omfattning hos olika bolag i stor utsträckning överens- stämmer med varandra. Skillnader finns, men dessa synes, bortsett från huvudåtagan- dena, i stort sett vara av marginell betydelse och det kan vara mycket vanskligt att på förhand bedöma vilken betydelse de har för försäkringstagaren.
Å ena sidan skulle man kunna hävda att de avvikelser som finns är av så begränsat slag att de inte motiverar att speciell jämförande information utarbetas. Om jäm- förelser skulle utarbetas åläggs konsumenten inte bara ett utvärderande arbete utan han kan dessutom få uppfattningen att han har något väsentligt att vinna på att göra denna utvärdering, medan det i praktiken kan SOU 1972:29
förhålla sig så att det mest rationella köpbeteendet är att välja slumpvis. Ett ytterligare förhållande som talar mot att tillhandahålla jämförande information är att skillnaderna, ivart fall sådana av detaljkarak— tär, kanske är av temporär art.
Å andra sidan skulle man kunna hävda att de skillnader som hänför sig till huvudåta- gandena är så väsentliga, att konsumenten genom val mellan de olika alternativen kan komma fram till ett försäkringsskydd, som är väsentligt bättre avpassat efter hans risksituation, än om valet skett slumpvis. I så fall bör marknadsöversikter utarbetas och härvid är det enbart en fördel att försäkring- arna i stor utsträckning överensstämmer, eftersom den del som behöver jämföras och utvärderas är ganska liten och konsumentens arbetsinsats därmed minskar.
8.6.l.3.2 Speciella faktorer vid tecknandet
När man bestämt sig för att köpa en viss försäkring i ett visst bolag återstår en del faktorer att uppmärksamma. En av dessa kan vara att fastställa ett riktigt försäkrings- belopp, så att man ej löper risk för över- eller underförsäkring. Ifråga om bilar behöver man ej bestämma något värde, vilket där- emot är fallet för båtar. Inom hemförsäk- ringen har en del bolag infört normerade försäkringsbelopp av sådan storlek att risken för underförsäkring i normalfall är mycket liten. Inom andra bolag får försäkringsta- garen fortfarande själv värdera sitt lösöre. Inom villaförsäkringen går flertalet bolag allt mer in för s.k. fullvärdesförsäkring, vilken innebär att bolaget fastställer det premie- bestämmande underlaget för villan ifråga. Om försäkringstagaren godtar detta, garante- ras han att full ersättning alltid utgår (med avdrag för självrisk) även om ersättningen skulle överstiga eventuellt angivet värderings- belopp.
Om underförsäkring föreligger innebär detta att försäkringstagaren riskerar att råka ut för s. k. proratareglering, dvs. att ersätt- ning ej utgår till fullo utan endast i den
proportion som försäkringsbeloppet står till det verkliga värdet av försäkringsföremålet. Såsom framgår av föregående stycke är underförsäkringsrisken i stor utsträckning eliminerad i de aktuella försäkringsformerna.
En annan punkt som bör uppmärksam- mas är vilka personer som omfattas av hem- och reseförsäkring. I regel behövs exempelvis endast en hemförsäkring per hushåll. Försäk- ringen gäller i allmänhet för föräldrar, make och barn till försäkringstagaren under förut- sättning att de har hemvist hos försäkrings- tagaren.
8.6.2. Informationsbehov under giltighets- tiden
De undersökningar som gjorts av hemförsäk- ringstagarna belyser även delvis försäkrings- tagarnas kunskap om försäkringar. Denna aspekt behandlas i avsnitt 8.6.2.l och det resonemang som förs torde i princip gälla även för övriga sakförsäkringsgrenar. I av- snitt 8.6.2.2 behandlas några mer konkreta punkter som försäkringstagaren bör ha kän- nedom om under försäkringens löptid.
8.6.2.l Hemförsäkringstagamas kunskap om hemförsäkring
Enkätundersökningar1 tyder på att det finns
en liten grupp hushåll som har hemförsäk- ring men där den intervjuade medlemmen inte känner till detta, vilket kan leda till att försäkringen inte utnyttjas. Gruppen är dock så liten att den knappast kan motivera speciella åtgärder och därtill kan man förvän- ta sig att någon annan medlem i hushållet i många av fallen känner till försäkringens existens.
Undersökningarna visar också att omkring 10 procent av de tillfrågade visste att hemförsäkring fanns, men inte i vilket bolag den var tecknad. Sådana grupper finns sannolikt inom alla försäkringsgrenar och antyder att det nuvarande informations— systemet inte alltid fungerar effektivt. Om ingen hushållsmedlem känner till i vilket bolag försäkringen finns, medför detta att
man får försöka leta reda på försäkrings- brevet eller premieinbetalningskvitto när en skada inträffat och man vill anmäla denna. Om allt tryckt material om försäkringen är förkommet, vilket i praktiken inte torde vara ovanligt, innebär detta i och för sig inte, att försäkringen inte kan utnyttjas, eftersom antalet försäkringsbolag är begränsat och man har möjligheten att genom att kontakta dessa få reda på var man har sin försäkring. Detta är dock en åtgärd som det fordras rätt stor motivation för att utföra, exempelvis i form av att hushållet är fast övertygat om att skadan omfattas av försäkringen, eller att det rör sig om ganska stora ekonomiska skador. Nuvarande informationssystem bygger på att försäkringstagaren antingen har minnes- kunskap om sin försäkring eller har tryckt information arkiverad och lätt tillgänglig. Mer detaljerade uppgifter om människors kunskap om hemförsäkring finns endast i begränsade undersökningar. En mindre inter- vjuundersökning med 50 hemförsäkringsta- gare i fyra städer2 bekräftar det allmänna intrycket att skydd för det personliga lösöret är det mest uppmärksammade skyddsområ- det i försäkringspaketet. De mest kända momenten visade sig vara i nämnd ordning: brand, inbrott, vattenskada och ansvar. Att kännedomen om försäkringens omfattning är dålig visade sig också i en marknadsunder- sökning som ett sakbolag gjort. I denna bad man omkring 850 hushåll3 ange vad de skulle vilja ha för förbättringar eller utök- ningar av sitt hemförsäkringsskydd. Flertalet av de förslag som kom in ingick redan i försäkringspaketet. Om bristande kunskaper leder till att man inte anmäler ersättningsbe- rättigande skador, är det givetvis ett allvarligt problem. Emellertid är det inte försvarbart att eftersträva att varje försäkringstagare skall bli en ”levande uppslagsbok” för hemförsäkring. Det synes rimligare att lära försäkringstagarna att alltid efterhöra om inträffad skada täcks av hans försäkring.
1 srro 1965, 1967, 1969. Marknadsplanerings AB, mars 1968. Allmänhetens kunskap om hemförsäkring. Trafik- Bore 1967.
Paketförsäkringarnas relativt vida omfattning gör att man, som påpekades i föregående stycke, inte kan fordra eller förvänta sig att försäkringstagaren har kännedom om det exakta innehållet i försäkringsvillkoren. En grov kunskap ligger dock i försäkringstaga- rens intresse. Som tidigare påpekats är det exempelvis väsentligt att känna till eller lätt kunna kontrollera om hemförsäkringen om- fattar reseförsäkring i hela världen när man blir erbjuden att teckna separat försäkring. Vidare är det möjligt att kunskapen på speciella områden inom vissa försäkringsgre— nar är svag, vilka därmed kanske borde bli föremål för speciella informationsåtgärder. Så är exempelvis fallet med den i bl.a. hemförsäkringen ingående rättsskyddsförsäk- ringen. Överhuvudtaget medför svårigheten att ha god kännedom om en sakförsäkrings fulla omfattning, att risken för att ersätt- ningsbara skador ej anmäls måste uppmärk- sammas.
Det synes även väsentligt att försäkrings- tagaren har kännedom om vilka säkerhetsfö- reskrifter som skall iakttas, för att försäk- ringen skall ge den ersättning som försäk- ringstagaren räknat med. För båtförsäkring gäller exempelvis regeln att alla tillbehör till båten antingen skall vara inlåsta, fast an- bringade eller fastlåsta vid båten för att stöldersättning skall utgå. Vid stöld av lösöre ur lägenhet måste denna ha varit låst eller stått under tillsyn för att ersättning skall utgå.
För konsumenten är det viktigt att han är rätt försäkrad. De problem som kan ligga här, har efter hand minskat genom införande av indexklausuler i villkoren och ”belopps- lösa försäkringar”. I de fall där ”ingångs- värdet” har betydelse gäller emellertid att bevaka att försäkringsbeloppet imöjligaste mån överensstämmer med egendomens vär- de. Överförsäkring innebär att man åsatt sin egendom för högt värde. Då den allmänna ersättningsprincipen är att en sakskada, om man bortser från nyvärdesersättning, aldrig skall ersättas över den faktiska ekonomiska
förlusten, blir effekten för försäkringstaga- ren att han betalar för höga premier. Vid underförsäkring — för låg värdering av egendomen — följes principen om prorata- reglering, varigenom skadan ej blir ersatt till fullo. För försäkringar, där försäkringsbelop- pets avvägning måste bevakas, gäller sålunda att göra detta under försäkringens löptid. Olika faktorer kan påverka försäkringstaga- rens situation på ett från dessa synpunkter betydelsefullt sätt.
Då det gäller sakskada har vi ett i någon mån liknande problem i dubbelförsäkring som innebär att försäkringstagaren har sam- ma risk försäkrad i flera försäkringar. Samma ersättningsprincip som nämnts ovan rörande överförsäkring innebär här att, i den mån det ej rör sig om summaförsäkring, ersättning aldrig kan utgå med mer än den faktiska förlusten (nyvärdet).
8.6.3. Informationsbehov vid skada
Huvudsakligen två punkter behandlas under denna rubrik, nämligen försäkringstagarens osäkerhet om bolagens skadebedömning och osäkerhet om praktiska detaljer. Med skada menas här sådan som är ersättningsbar enligt den tecknade försäkringen. Som tidigare påpekats kan det uppstå problem för hushål- len att urskilja ersättningsbara skador ur alla händelser de råkar ut för, eftersom de ej har fullständig kännedom om försäkringens om- fattning.
Utöver dessa punkter finns speciella för- hållanden inom vissa försäkringsgrenar, som medför att konsumenten kan anse sig i behov av råd. Som exempel kan nämnas trafikförsäkringen, där en bilägare vid en smärre skada frågar sig om det är fördelak- tigt att belasta försäkringen med kostnader- na, eller om bonusförlusten medför att det är fördelaktigare att låta bli. I vissa fall lämnas meddelanden härom från bolagen utan särskild förfrågan.
Många människor har svårigheter att själva ta kontakt med företag eller myndig- heter, och det är sannolikt att dessa känner sig osäkra inför en eventuell skadeanmälan. Bristande kännedom om skadehandlägg— ningar kan också vålla onödiga konflikter. Enligt en undersökning som utförts av den engelska konsumenttidskriften ”Which?" be- träffande skadereglering för bilförsäkring, var huvudorsakerna till missnöje att behand- lingen av ärendet ansågs ske ”för långsamt”, samt att man fått mindre ersättning än man begärt. Sådana missnöjesyttringar kan bero på att försäkringstagaren inte vet vilka an- språk han kan ställa eller vad som fordras av honom själv. Själva regleringen av skadan grundas på en utredning där både försäk- ringsbolag och försäkringstagare deltar, men där enbart den ena parten känner till proce- duren för handläggandet av ärendet. För försäkringstagaren kan det vara väsentligt att veta vilka uppgifter som bör tas med vid beskrivningen av en skadehändelse. Omstän- digheter som för honom kan synas triviala kan i verkligheten vara av stor vikt, exempel- vis för bolagets bedömning av om ”normal aktsamhet” iakttagits eller ej. Andra viktiga frågor är hur lång tid man normalt får räkna med från det anmälan skett tills bolaget hör av sig, och vilka möjligheter försäkringsta- garen har att få sitt ärende omprövat om han inte är nöjd med handläggningen.
Bestämmelser om ersättning finns i villko- ren för de olika försäkringarna. Ofta torde t. ex. gälla att avdrag göres för självrisk, att "normal aktsamhet” skall ha iakttagits, att förlust uppkommen genom skada på lösegen- dom beräknas efter nyvärdet, om dagsvärdet för detta utgör minst 50 % av nyvärdet, och efter dagsvärdet för annan förlust, att avdrag görs för ålder och bruk vid vissa skador, att affektionsvärde ej ersätts samt att båtförsäk— ringsgivare endast är skyldiga att bekosta reparationer på skadad båt i sådan utsträck- ning att den behåller typ och klass och att sjövärdigheten ej försämras.
Vid ett konkret skadetillfälle återstår dock betydande osäkerhet om hur dessa och liknande riktlinjer kommer att tillämpas i
praktiken, exempelvis vid fastställande av dagsvärdet för enstaka föremål.
Det bör dock understrykas att det är förenat med betydande svårigheter att lämna en ingående information i dessa frågor, eftersom skadesituationerna varierar, och det är svårt att jämföra det ena fallet med det andra. Dagligen görs tusentals ersättnings- bedömningar av skadereglerare på olika bolag, och det ligger i sakens natur att vissa differenser i bedömningen av likartade fall måste tolereras. Inom bolagen finns dock normer som används av skadereglerarna i syfte att åstadkomma en i möjligaste mån enhetlig bedömning inom bolaget, och som eventuellt skulle kunna bilda underlag för en konsumentanpassad information om ersätt- ningspraxis.
För att underlätta för konsumenten att skaffa sig kännedom om bolagens praxis får man anse det vara ett önskemål att enhetliga normer tillämpas. Detta synes även vara en accepterad tanke inom branschen. Man kan även vänta sig att konkurrensen mellan bolagen bidrar till att utjämna eventuella avvikelser.
Vid sakskada uppstår ibland osäkerhet på försäkringstagarens sida betingad av mycket enkla praktiska orsaker. Om den skadade egendomen skall ersättas med annan eller repareras, ter det sig för försäkringstagaren ofta tveksamt om han själv genast kan köpa nytt, respektive träffa avtal om reparation av skadat gods, och sedan förvänta sig ersätt- ning från försäkringsbolaget enligt betalda räkningar, eller om han först skall ta in anbud och få dem godkända av bolaget. Regelmässigt löses sådana problem i den individuella uppgörelsen, men det framstår som önskvärt att allmänheten vore bättre orienterad om hur man bör gå tillväga i normalfallet. Det torde vara vanligt att den som reparerar, ofta bilverkstad, direkt debi- terar försäkringsbolaget efter besiktning som detta verkställt; detta trots att det är försäk- ringstagaren som beordrat reparationen. I andra fall debiteras beställaren, som sedan sänder in den kvitterade räkningen till för- säkringsbolaget. Det anförda är endast ett
exempel på osäkerhetssituationer, som ofta uppstår på konsumentsidan.
Att informera om någorlunda enhetliga linjer för den skadelidande försäkringstaga- rens ”uppträdande” i avvecklingsfaserna av försäkringsfallet ter sig rimligt, även om ambitionerna inte bör vara alltför högt ställda. Konsumenten bör även i dessa rent praktiska frågor ha vissa kunskaper. Det är angeläget understryka att all hithörande problematik inte alls hänför sig till försäk- ringstagarens ”rätt” enligt avtalet utan till de praktiska vägar, som skall väljas för åstad- kommande av snabba och riktiga resultat. Den attitydskapande upplysningen på detta fält har i många fall brister. Den försäkrings- tagare som ej är orienterad i dessa frågor eller i det individuella fallet ej från sitt bolag får den klara och vägledande information, som är erforderlig, hamnar lätt i ett irriterat motsatsförhållande till försäkringsbolaget, helt oberoende av att den avtalsmässiga produkten är fullvärdig och försäkringsgiva- ren beredd att prestera i enlighet med avtalet.
8.7. Skydd för tredje man
Samtliga genomgångna försäkringar innehål- ler vanligen ansvarsmoment som jämte skydd för försäkringstagaren innebär säker- ställande av tredje man tillkommande ska- destånd.
Det finns därför ett allmänt intresse av att alla är försäkrade, vilket skulle garantera att skadestånd också alltid betalas till den skadelidande om ansvaret är täckt av försäk- ringen. Ansvarsförsäkringen täcker dock inte uppsåtlig skada.
Ansvarsförsäkringen medför att många människor är skyddade av försäkring som de inte själva tecknat. Särskilt markerat är detta inom trafikförsäkringsområdet där den ska- delidande har en direkt rätt mot motpartens försäkringsgivare. Tredje man får därmed betraktas som försäkringskonsument i vid mening även i upplysningssammanhang. I en del fall har försäkringsbolagen också upp- märksammat ”tredje mans” behov av infor-
mation. Något bolag har exempelvis fram- ställt en folder som beskriver vilka krav på ersättning som kan ställas av en skadelidande tredje man.
8.8. Försäkringsbolagens sa k försäkring
information om
Försäkringsbolagens information kan indelas i sådan som riktar sig till allmänheten i mer eller mindre uttalat säljsyfte och sådan som riktar sig till de egna försäkringstagarna. De media som främst används för information till allmänheten är direktreklam, annonsering och personlig försäljning, medan de egna försäkringstagarna främst erhåller informa— tion genom villkoren och genom meddelan- den som sänds tillsammans med premieavin. Denna uppdelning av informationen är i praktiken ej så strikt. En del information som kan betraktas som säljande vänder sig även till de egna försäkringstagarna, exem- pelvis när det gäller nyheter som införts. Informationen har inriktats på nyheter och faktorer som skiljer den egna produkten från andra bolags. Informationen avser främst skyddets omfattning, medan jämförande prisupplysning är mycket sällsynt.
8.8.1. Allmän information
Den personliga informationen spelar mindre roll i fråga om sakförsäkring än beträffande personförsäkring. De försäkringsbolag som säljer såväl sak- som personförsäkringar efter- strävar att försäljarna vid kontakt med hus- hållen söker tillgodose familjens totala skyddsbehov. Huvudintresset i sådana fall torde dock ligga på personsidan, vilket till viss del kan bero på att flertalet sakförsäk- ringar redan har en relativt hög täcknings- grad, och att försäljarna därför sällan stöter på hushåll med oförsäkrade bilar, hem, villor etc. Den service försäljarna lämnar beträffan- de sakförsäkringarna kan exempelvis bestå i att man inom hem- och villaförsäkring kon- trollerar om försäkringsbeloppet är det rätta, och om det egna bolaget kan erbjuda en billigare försäkring.
Annonsering förekommer i dagspress samt fack- och veckopress med inriktning på de områden som berör de olika försäkrings- grenama, exempelvis om båtförsäkring i båttidningar, om hemförsäkring i tidningar som anknyter till hem och heminredning. Annonserna är ibland försedda med ku- ponger, där man kan beställa ytterligare informationsmaterial eller beställa en försäk— ring direkt.
Huvudparten av sakförsäkringsinformatio- nen tillhandahålls genom trycksaker. Dessa distribueras både genom försäljare och per post. I det senare fallet tillämpas i viss utsträckning målgruppsinriktad distribution. Sålunda utsänds ofta folders om hemförsäk- ring till inflyttade i nya bostadsområden. Den personliga förmedlingen sker dels ge- nom försäljarna och dels genom indirekta distributionskanaler, t. ex. genom förening- ar. Trycksakerna ger ofta en enkel och lättfattlig beskrivning av försäkringens om- fattning och innehåller ofta tabeller med vars hjälp premien kan räknas ut. Syftet är att göra mottagaren medveten om sitt försäk- ringsbehov och få honom att kontakta bolaget.
Den trycxta informationen torde i icke oväsentlig utsträckning nå hushåll som redan har försäkring i något bolag. Konkurrenssi- tuationen medför således att många hushåll får informationsmaterial som de uppfattar som ointressant och överflödigt.
8.8.2. Information till försäkringstagarna
En direkt kontaktkanal mellan bolag och försäkringstagare finns i och med att premie- avin skickas ut minst en gång per år. Det finns ofta möjlighet att inom portogränsens ram med avin skicka informationsmaterial, allmänt kallade "fripassagerare”. Dessa ut- nyttjas ofta till att meddela nyheter eller förändringar i försäkringen som ägt rum sedan föregående förfallodag.
Ett problem som därigenom kan uppstå, är att en försäkringstagare med åren får många meddelanden om ändringar och
tillägg till villkoren, vilket till slut kan medföra svårigheter att reda ut vilka villkor som gäller när en skada inträffar. Det är således önskvärt att det tydligt påpekas vilket material som kan makuleras och vilket som bör sparas.
Den viktigaste och mest uttömmande informationen om försäkringens omfattning ges i försäkringsvillkoren. Många försäkrings- tagare anser att dessa är svårlästa och svårbegripliga främst beroende på att de är skrivna på kanslispråk. De kan ibland vara svåra att tolka även för en juridiskt och försäkringstekniskt orienterad person. Språk- bruket är påverkat av att villkoren å ena sidan skall beskriva en komplex verklighet, å andra sidan skall utgöra juridiskt bindande avtal. Textmassan kan därigenom bli svår- genomtränglig för en genomsnittsläsare. In- om försäkringsbolagen har man lagt ner mycket arbete på att försöka göra villkoren mer lättillgängliga, när det gäller såväl språk— bruk som disposition, men svårigheterna har visat sig vara stora.
En del bolag laborerar med två villkors- beskrivningar — en fullständig och juridiskt bindande och ett sammandrag i lättare, populariserad version. Försäkringstagaren får då automatiskt den ”lättare” beskrivningen men kan dessutom kostnadsfritt rekvirera de fullständiga villkoren.
Ordvalet i bolagens villkor för samma försäkring är tämligen likartat, vilket när- mast kan tillskrivas textens juridiska karak- tär. Dispositionen av villkoren kan dock variera, vilket försvårar en jämförelse.
Även informationen till de egna försäk- ringstagarna sker i främsta hand via tryckt material. I vissa situationer förekommer dock även muntlig upplysning. Inom flerta- let bolag finns en speciell avdelning, ”kund- tjänst”, dit försäkringstagarna kan vända sig med förfrågningar. Vid skadeanmälan kom- mer försäkringstagaren vidare i kontakt med bolagets skadereglerare, som lämnar upplys- ning om huruvida en försäkring gäller i en viss situation, hur man skall fylla i en skadeanmälningsblankett etc.
9. Utredningens förslag och rekommendationer
9.1. Utgångspunkter och förutsättningar 9.1.1 Nuvarande information
Information om försäkringar lämnas huvud- sakligen av försäkringsbolag och av Försäk- ringsbolagens Upplysningstjänst (FU). Vi- dare förekommer artiklar i försäkringsfrågor sporadiskt i tidningar och tidskrifter. Försäk- ringsfrågor har också vid enstaka tillfällen behandlats i radio och TV. Som framgått av tidigare redogörelse har konsumentorganen endast i mycket begränsad utsträckning ägnat sig åt försäkringsinformation. Branschen gör fortlöpande omfattande insatser för att informera allmänheten i försäkringsfrågor. Årligen produceras stora kvantiteter tryckt information. Denna riktar sig dels till allmänheten, dels till de egna försäkringstagarna. En betydande informa- tionsinsats görs, särskilt inom personförsäk- ring, av försäljarna vid deras personliga kontakt med tilltänkta försäkringstagare. Vidare har flertalet bolag speciella avdel- ningar som lämnar information vid direkta förfrågningar från allmänheten. Slutligen får de erfarenheter den enskilde konsumenten gör i samband med skadereglering tillmätas ett betydande informationsvärde. I fråga om sakförsäkring utgör de kanske deniviktigaste kunskapskällan. Branschen gör också infor- mationsinsatser av annat slag. Sålunda pro- duceras exempelvis undervisningsmaterial
och skrifter som behandlar olika skadeföre- byggande och hälsofrämjande åtgärder,
En stor del av de enskilda försäkringsbola- gens information styrs av syftet att främja avsättningen av det man informerar om, varav ibland följer en tendens att ge en framställning som mera betonar positiva sidor hos produkten och mindre betonar besvärliga eller negativa sidor. Konkurrensen medför att ett bolag måste hävda sig gentemot andra bolag, vilket får följdverk- ningar på informationen. Denna riktar sig vidare av naturliga skäl främst till mottagar- grupper som bedöms som intressanta från försäljningssynpunkt, dvs. i första hand till dem som har betalningsvilja och betal- ningsförmåga.
Såväl försäkringsinspektionen som Sven— ska Försäkringsbolags Riksförbund lämnar till försäkringstagare och skadelidande, som vänder sig dit, viss hjälp i deras kontakt med försäkringsbolagen i sådana fall där tveksam- het eller missnöje uppstått, främst i samband med skadebehandling.
Bolagen försöker på olika sätt, bl.a. genom konsumentpaneler samt råd och nämnder med konsumentrepresentanter, att skapa kanaler för allmänheten att föra fram synpunkter till bolagen.
I dagens läge är konsumentarbetet uppdelat på flera organ med olika uppgifter. Statens institut för konsumentfrågor bedriver forsk— ning på hushållsområdet, främst i form av studier, provningar och undersökningar. In— stitutet har vidare en informationsverksam— het på konsumentområdet. Upplysningen riktar sig i huvudsak till allmänheten och rör såväl egna undersökningsresultat som andra frågor av intresse för konsumenter. Institutet är även huvudman för hemkonsulentverk- samheten i länen. Statens konsumentråd har till uppgift att följa och stödja konsument- forskning och konsumentupplysning. Rådet utdelar anslag för sådana ändamål och bedriver i viss utsträckning egna utredningar. Rådet är vidare huvudman för försöksverk- samheten med lokala konsumentkommittéer samt för Allmänna reklamationsnämnden. Nämnden har till uppgift att avge yttrande med anledning av klagomål som inkommit från enskilda konsumenter. Arbetet i nämn- den är för närvarande uppdelat på sex avdelningar för olika varu- och tjänsteområ- den. Vissa varu- och tjänsteornråden — däribland försäkring — år tills vidare undan- tagna från nämndens verksamhet. Statens pris- och kartellnämnd följer utvecklingen av och främjar allmän kännedom om pris- och konkurrensförhållanden. Till viss del är nämndens upplysningsverksamhet riktad di- rekt till konsumenter. Varudeklarations- nämnden utarbetar normer för varudeklara- tioner och 'verkar för ökad användning av sådana. Ett av de nyare inslagen inämndens verksamhet är försök med varudeklaration av tjänster. Konsumentombudsmannen över- vakar efterlevnaden av de under 1971 in- förda lagarna om otillbörlig marknadsföring och otillbörliga avtalsvillkor.
Enligt förslag som framlagts av konsu- mentutredningen skall den framtida verk- samheten på konsumentområdet i huvudsak bedrivas inom ett föreslaget konsumentverk.
Därmed skulle statens institut för konsu- mentfrågor, statens konsumentråd och Varu- deklarationsnämnden komma att upphöra.1
Vid sina förslag utgår denna utredning från att konsumentverket kommer till stånd. Förändringen bedöms ske inom en så snar framtid, att det är meningsfullt att i försla- gen räkna med de möjligheter som det nya konsumentverket erbjuder i stället för med de nu existerande konsumentorganen.
Konsumentverkets undersöknings'verk- samhet skall enligt förslaget vara delvis inriktad på hushållsekonomiska analyser. En annan av verkets huvuduppgifter synes bli att samverka med och till lämpliga organ och institutioner förmedla information och syn- punkter rörande såväl undersökningsresultat som konsumentproblem vilka på annat sätt kommit till verkets kännedom. En särskild informations— och utbildningsenhet skall svara för upplysning till allmänheten. Denna information är tänkt att förmedlas genom egna publikationer, genom massmedia och undervisning samt genom regionala och lokala konsumentorgan.
Hemkonsulentorganisationen avses få samma anknytning till konsumentverket som tidigare till konsumentinstitutet. Hemkonsu- lenterna skulle därmed bli verkets regionala kontaktorgan. Lokala organ skapas enligt förslaget genom att varje kommun inrättar en konsumentnämnd. Denna får såväl rådgi- vande som problemuppfångande funktion. Då nämnderna föreslås inrättade på frivillig väg, kan man dock anta att det dröjer ganska länge innan den lokala organisationen är fullt utbyggd.
Försäkringsinspektionen har till uppgift att öva tillsyn över försäkringsväsendet. Inspektionen skall enligt sin instruktion bl.a. ”följa utvecklingen av och främja allmän kännedom om pris- och konkurrens- förhållanden inom försäkringsväsendet”, en
1 Konsumentutredningens organisationsförslag (SOU 1971:37) medför att statens pris- och kartellnämnd bibehålles i sin fristående form. Däremot bör enligt utredningen konsumentinrik- tad information, som baseras på material från SPK, i största utsträckning föras ut av konsu- mentverket. Kommerskollegieutredningen (SOU 1971:69) finner en förankring inom konsument- verket av nämndens uppgifter på prisområdet vara en naturlig lösning, även om möjligheten till fristående organisation bör lämnas öppen.
uppgift som i nuläget anses fullgjord genom utgivning av den i den offentliga statistiken ingående publikationen ”Enskilda försäk- ringsanstalter”, som innehåller kvalificerad ekonomisk-statistisk information men knappast kan sägas vara inriktad på upplys- ning till vanliga konsumenter. Inom inspek- tionen finns dokumentation om branschen samt — särskilt på livsidan — mycket god kännedom om huvuddragen i produkterna.
9.1.3. Utredningens grundsyn och övergri- pande prioriteringar
Utredningen anser att man ej primärt bör söka förbättra informationsläget ifråga om försäkring genom att söka bibringa konsu- menten omfattande kunskaper om försäk- ring. En annan sak är, att konsumenterna bör ges tillfälle att bl. a. i skolan få en allmän kunskap om försäkringens idé och möjlighe- terna till försäkringsskydd. När det gäller mera konkreta försäkringsfrågor bör man dock eftersträva lösningar som innebär, att relevant information finns lätt tillgänglig för den enskilde konsumenten vid de tillfällen då han behöver den. Man måste ta hänsyn till konsumentens begränsade resurser i form av tid, intresse och möjligheter att tillgodo- göra sig informationen. Speciell hänsyn måste därvid tas till sådana konsumentgrup- per som har väsentligt mindre resurser i dessa avseenden än övriga grupper.
Vilka informativa åtgärder som i ett visst läge bedöms vara motiverade är beroende av rådande förhållanden vad gäller bl. a. mark- nadens struktur, distributionsformer, försäk- ringarnas utformning, konsumentskyddets utformning och försäkringstagarnas inflytan- de på försäkringsbolagens verksamhet. Tar man dessa förhållanden som givna och arbe- tar enbart med förändringar i informationen för att lösa problem av olika slag, kan man ofta inte nå den från konsumentens syn- punkt bästa lösningen. Det kan t. ex. vara så att den bästa lösningen i ett visst fall kan vara att förenkla produktstrukturen, varige- nom mindre insatser skulle krävas av konsu-
menten för uppsökande och bearbetning av information. Enbart genom förändringar av informationen kan man inte heller åstad- komma att alla konsumentgrupper får sina försäkringsbehov rimligt täckta. Praktiskt taget alla hushåll har behov av t. ex. hemför- säkring, men med enbart information kan man inte uppnå att alla tecknar en sådan försäkring. För att nå därhän fordras andra åtgärder. Inte heller kan man med enbart informationsinsatser skapa garantier för att hushållen fullständigt utnyttjar sitt befintliga skydd. Vissa förbättringar bör man dock kunna åstadkomma med hjälp av informativa åtgärder.
Den huvudsakliga ifråga om försäkring bör enligt utredningens mening även i fortsättningen göras av bran- schen. Utredningen har emellertid inringat vissa problemområden där behovet av kom- pletterande åtgärder från samhällets sida är önskvärda.
Försäkringskostnader kan vara en tung post i hushållets budget och påverka rörelse- friheten i den ekonomiska planeringen. Sam- tidigt är försäkringar viktiga för hushållets trygghet. Information som kan vara till hjälp vid hushållens planering i stort bör vara en angelägen uppgift för konsumentupplys- nin_gen. Enligt utredningens uppfattning är avvägningen mellan köp av försäkring, å ena sidan, och annan konsumtion eller annat sparande, å andra sidan, av större betydelse än valet mellan olika bolags varianter av en och samma försäkring. Den behovs- och anspråksanalys som hushållen måste göra är ifråga om personförsäkring ofta komplice- rad. Utredningen har därför funnit det sär- skilt angeläget att pröva olika vägar att underlätta för hushållen att göra en sådan analys. Även möjligheten att göra generella behovsanalyser för olika hushållstyper har övervägts.
Utredningen ser således information som kan vara till hjälp vid hushållens totala ekonomiska planering som väsentlig. Samti— digt torde många konsumenter efterfråga information om försäkringarnas innehåll och funktion liksom upplysning som möjliggör
informationsinsatsen
val mellan skilda bolags försäkringar av samma slag och som belyser prisnivå och prisskillnader, där sådana förekommer. Att sådan information finns tillgänglig är därför önskvärt. Prisinformation är angelägen också med tanke på det önskvärdai priskonkurrens mellan bolagen.
För information i riktningen konsument- producent saknas idag institutionaliserade former. På försäkringsområdet är det väsent- ligt att de offentliga organen aktivt deltar i den problemuppfångande verksamheten vid sidan av bolagens egna aktiviteter på detta område. Ett samarbete mellan det framtida konsumentverket och försäkringsbranschen är naturligt i syfte att till branschen förmed- la den kunskap om konsumentens situation som samlas inorn verket.
I samband med skadebehandling kan erfarenhetsmässigt problem uppstå i relatio- nen mellan konsument och försäkringsbolag. Till stor del torde dessa problem bero på försäkringstagarens bristande kunskap om produkterna och om branschens funktions- sätt samt om sina möjligheter att få ärendet omprövat. Särskilda åtgärder framstår här som önskvärda.
Utöver förslag inom de här prioriterade problemområdena har utredningen övervägt vissa åtgärder i samband med konsumentens utnyttjande av tecknade försäkringar samt inom konsumentundervisningen.
Vid sidan av konkreta förslag presenteras idéer om förbättringar av informationen som kan övervägas inom konsumentverket och/ eller bolagen i deras fortsatta verksamhet, men som utredningen ej funnit anledning behand- la meri detalj. Med hänsyn till de begränsade resurser som kommer att stå till förfogande för konsumentarbetet måste givetvis behovet av insatser inom försäkringsområdet av kon- sumentverket avvägas mot behovet av insat- ser inom övriga konsumtionsområden.
9.2. Hushållens ekonomiska planering 9.2.1 Hushållsekonomisk rådgivning
Försäkringar utgör en trygghetsfaktor i det enskilda hushållets ekonomi, främst ett skydd mot ekonomisk förlust, ibland också en likviditetsreserv. Premiekostnaden gör emellertid _att behovet av icke obligatorisk försäkring måste vägas mot behovet av annan konsumtion och av annat sparande. Denna avvägning utgör en del av hushållets totala ekonomiska planering och framstår för ut— redningen såsom mera betydelsefull än valet mellan olika bolags varianter av en och samma försäkring.
Behovet av sakförsäkringar är i de flesta fall ganska lätt att konstatera, då det i regel är knutet till innehav av viss egendom. Försäkringsköpet kopplas exempelvis direkt till bosättning eller till köpet av bil, villa osv. och premien ses som en följdkostnad till anskaffning av sådana tillgångar. Det före- kommer givetvis att man väljer att vara oförsäkrad, därför att man bedömer risken som liten och premien som stor i förhållande till risken. Trafikförsäkringen är visserligen obligatorisk, men försäkringen av den egna bilen mot vagnskada m. m. kan bli föremål för sådana överväganden. Ifråga om hem- och villaförsäkring kan det bli fråga om att avgöra om visst tilläggsmoment skall köpas eller ej. En sådan behovsanalys för sakförsäk- ring är dock avsevärt enklare än den som blir aktuell vid eventuellt köp av personförsäk- ring. Enligt utredningens mening är allmän pris- och produktinformation — i förekom- mande fall jämförande — (se avsnitt 9.3) vad som från informationssynpunkt erfordras för konsumentens behovsanalys inom sakförsäk- ringsområdet.
Tecknandet av individuell livförsäkring, liksom av åtskillig annan personförsäkring, måste däremot i allmänhet föregås av övervä- ganden som kan vara komplicerade. Även om premiebetalningen för sådan försäkringi allmänhet kan avbrytas när som helst ingår det ofta i planeringen att den skall betalas under lång tid. Man binder sig psykologiskt
för en fast kostnad, som minskar utrymmet för övrig konsumtion och annat sparande. Tidig annullation är dessutom ofta ekono- miskt ofördelaktig och bör undvikas. I intervjuundersökningar har en stor del av de tidiga annullationerna uppgivits» vara orsa- kade av ”dålig ekonomi”, vilket kan inne- bära att antingen försäkringsköpet eller ekonomin i sin helhet präglats av dålig planering. Konsekvenserna av ett val mellan försäkringssparande och annat sparande är svåra för konsumenten att överblicka och risksituationen är svår att bedöma.
Många hushåll torde för sin ekonomiska planering vara i behov av rådgivning, men sådan förekommer nu endast i mycket begränsad utsträckning. Planeringen omfat- tar hushållens totala konsumtion, sparande och investeringar, och många torde finna det svårt att göra en lämplig avvägning mellan behov och önskemål inom olika områden. Planeringsproblemet berör således inte en- bart försäkringar.
I den mån kommunala konsumentnämn- der kommer till stånd med uppgift att hjälpa konsumenterna genom personlig rådgivning bör, enligt utredningen, även hushållsekono- misk planering ingå i denna. Nämndernas egen kapacitet kommer dock sannolikt att vara begränsad, varför det är nödvändigt att de erhåller lämpligt material som underlag för rådgivningen. Utredningen utgår från att konsumentverket kommer att producera så- dant material.
Materialet kan avse total översyn av hushållets budget, där försäkringar bör ingå som ett naturligt element. Nämnderna bör därför ha tillgång till grova översikter över elementära försäkringsbehov inom olika hus- hållskategorier. Beträffande utformningen av underlagsmaterialet finns viss erfarenhet från den hushållsekonomiska rådgivning som hit- tills i begränsad utsträckning bedrivits hu— vudsakligen av banker.
Materialet kan också gälla konsekvenserna av vissa köp, exempelvis av villa och bil. Rådgivning i samband med separata försäk- ringsköp torde främst bli aktuell beträffande kostsamma personförsäkringsköp. Materialet
för sådan rådgivning bör ge en grov vägled- ning i alternativa sätt att täcka ett försäk- ringsbehov samt om väsentliga skillnader vad gäller försäkringarnas pris, konstruktion och eventuella funktion som likviditetsreserv. Till att börja med kan materialet ställas till förfogande för de redan befintliga lokala konsumentkommittéerna och för hemkonsu- lenterna i länen. Materialet bör även vara användbart som underlag för information i massmedia.
9.2.2. Behovsanalysl för personförsäkring
Hushållens totala försäkringsskydd är sam- mansatt av allmän försäkring, kollektivavtals- enlig försäkring, frivillig kollektiv försäkring samt frivillig individuell försäkring.
Det bör vara samhällets sak att informera om omfattningen av det skydd som tillkom- mer den enskilde genom den allmänna försäkringen. Information om detta grund- skydd torde nu lämnas främst av försäkrings- bolagens försäljare.
Det är inte denna utrednings uppgift att komma med förslag till informationsåtgärder ifråga om den allmänna försäkringen och de kollektivavtalsenliga försäkringarna. Utred- ningen vill dock understryka att tillgång till sådan information är en nödvändig förutsätt- ning för att konsumenten skall kunna bedö- ma sitt behov av kompletterande frivilliga försäkringar.
Vid personförsäkringsköp tas initiativet sällan av konsumenterna. Detta kan bottnai osäkerhet om vilket skydd de redan åtnjuter, bristande kunskap om produkterna och oförmåga att analysera de egna behoven och anspråken. Man kan inte heller utesluta att försäljningsformen kan ha en viss betydelse. Eftersom bolagen i stort sett funnit hemför- säljning vara den enda praktiskt användbara formen, har informationen från bolagen ej inriktats på att lära konsumenten att på egen hand analysera sina behov.
1 Se närmare om analys av behov och anspråk i avsnitt 6.4.2 5. 53.
Utredningen har diskuterat förhållandet att huvudparten av informationen ges av säljintresserad part i samband med hemför- säljning samt att konsumenten kunskapsmäs- sigt och psykologiskt befinner sig i underläge gentemot försäljaren. En ”alltför aktiv” försäljare kan åstadkomma att konsumenten köper ”för mycket” försäkringari förhållan- de till vad han i praktiken rår med och egentligen önskar och de grupper som anses intressanta ur försäljningssynpunkt, exem— pelvis nyblivna föräldrar, kan känna sig pressade av det starka försäljningstrycket. I detta sammanhang bör dock betonas den höga ambitionsnivå man har då det gäller att utbilda försäljarna i behovsutredning och den interna kontroll av deras verksamhet som finns inom bolagen.
Utredningen finner det angeläget att utbildningen följs upp med studier av försäl- jarnas arbete. Utredningen föreslår därför att studier med samma syfte som den utredning- en gjort kommer till utförande i framtiden (se bilaga 4, s. 159). Ett hjälpmedel vid utförande och tolkning av sådana studier är det nedan föreslagna datoriserade systemet för behovsanalys.
Den centrala övervakningen av försäljar- nas verksamhet handhas enligt anskaffnings- överenskommelsen av Svenska Försäkrings- bolags Förvaltningsnämnd. De föreslagna studierna skulle därför kunna vara en uppgift för förvaltningsnämnden. Utredningen ser det dock som angeläget att konsumentverket i lämplig utsträckning medverkar vid studier- nas uppläggning och utförande samt vid tolkningen av resultaten. Dels räknar utred- ningen med att konsumentverket kommer att ha personal med kunskap och erfarenhet rörande undersökningsmetodik, dels kan ver-. ket genom studierna förvärva kunskaper om hemförsäljningen som distributionsform och om hushållens sätt att planera sin budget. Utredningen föreslår sålunda att studierna utföres i samarbete mellan förvaltningsnämn- den och konsumentverket.
En total översyn av behovet sker i regel vid konsumenternas kontakt med säljarna. Säljarnas utbildning inriktas på en hög
ambitionsnivå med en detaljerad behovsut- redning som första mål. I praktiken blir behovsutredningen kanske ej så detaljerad och omfattande som åsyftas vid utbildningen och försäljarna torde oftare använda sig av yrkesrutin än av det färdigproducerade mate- rial i form av utredningsmallar som produce- ras centralt inom bolagen. Detta behöver dock inte innebära att lämnade förslag blir dåligt anpassade till hushållens situation.
Behovsanalysen är det svåraste problemet vad gäller personförsäkring och därmed starkt bidragande till konsumentens passivi- tet. Den viktigaste förbättringen när det gäller information om frivillig personförsäk- ring vore därför åtgärder för att öka konsu- mentens möjlighet att på egen hand skapa klarhet i sin egen risksituation och att avgöra på vilka punkter han borde komplettera det skydd han redan har.
För att konsumenterna skall ha möjlighet att självständigt överväga försäkringsköp an- ser utredningen det väsentligt att ställa hjälpmedel för behovsanalys till deras förfo- gande. Konsumentverket kan knappast ha som ambition att lämna färdiga förslag till försäkringsteckning utan snarare att utveckla en apparat som kan användas av flertalet hushåll och som pekar ut vilka områden som kan vara aktuella för frivillig utvidgning av förefintligt försäkringsskydd.
Utredningen har övervägt möjligheten att utarbeta en utredningsmall, som skulle kun- na distribueras till hushållen exempelvis via försäkringsbolag, försäkringskassor och post- kontor. Mallen skulle bestå dels av ett schema, där konsumenten fick fylla i data om sitt hushålls situation, dels ett tabellma- terial med vars hjälp han skulle kunna beräkna storleken av det skydd han har genom den allmänna försäkringen och kol- lektivavtalsenliga försäkringar, samt storle- ken av inkomstskatt och arvsskatt. Sådana mallar har tidigare utarbetats av bl. a. Consu— mer Council i England. Möjligen kan det visa sig fördelaktigt att utarbeta olika mallar för skilda hushållstyper. Det kan vidare bli svårt att i en mall sammanfatta behovsanalysen för alla slag av personförsäkring.
Flertalet försäkringsbolag har framställt utredningsmallar, vilka dock är avsedda att användas av försäljarna. De innehåller därför inga tabelluppgifter om befintligt skydd eller skatter samt ej heller någon anvisning om hur beräkning av behovet skall ske.
Förutsättningen för att behovsutred- ningsmallar skall bli meningsfulla som hjälp- medel för konsumenten är att de kan göras tillräckligt enkla. Själva beräkningstekniken har dock visat sig bli så komplicerad, att de mallar som hittills utarbetats knappast har varit användbara för det stora flertalet konsumenter. Utredningen återkommer här- till i avsnitt 9.2.2.l.
9.2.2.1 Datoriserat system för behovsanalys
I syfte att utröna om det är möjligt att automatisera behovsanalysen startade utred- ningen i april 1970 ett projekt som avsåg att utveckla ett system för datoriserad analys av hushållens ekonomiska situation för att komma fram till behov av försäkringsskydd vid dödsfall.
Liknande system har tidigare utarbetats av Consumers Union i USA. System av mindre omfattning har även utvecklats av försäkringsbolag, bl. a. i Sverige.
Systemet skulle dels kunna utnyttjas av enskilda konsumenter, dels kunna användas vid stickprovsundersökningar för att försöka kartlägga behovsstrukturen hos olika hus- hållskategorier. Därmed skulle systemet även kunna utnyttjas som analysinstrument vid hushållsekonomiska studier av försäkrings- behov och bl. a. kunna ge underlag för information och opinionsbildning.
Analysen skulle så långt möjligt ta hänsyn till alla de faktorer som i avsnitt 7.6.1 bedömts inverka på behovsanalysen. Det nu skisserade systemet för behovsanalys är upplagt så, att konsumenten på en blankett förutsätts lämna nödvändiga fakta samt upp- skattningar rörande sin framtida situation. Redan kända uppgifter, exempelvis pensions- tabeller och skattetabeller, läggs in i syste- met.
Beträffande vissa faktorer som är svåra för den enskilde konsumenten att ange, exempelvis den avlidnes särkostnader, an- vänds schablonskattningar, vilka görs med hjälp av bl. a. hushållsbudgetundersökningar. Allt beräkningsarbete sker i dator.
Resultatet av analysen presenteras i form av tabeller, diagram och skriftliga rekom- mendationer som klargör ivilken grad det är angeläget att göra en översyn av försäkrings— skyddet och som även ger konsumenten information om det skydd han redan har.
Ett hushålls risksituation är ej konstant med tiden. Den förändras dels genom exter- na förändringar i exempelvis penningvärde och skattesatser, dels genom interna föränd- ringar inom hushållet, exempelvis genom ökning av antalet barn. Därtill kan konsu- menten vid en senare tidpunkt vilja ändra de värderingar han gjort vid analysens genom- förande. Man måste därför anta att analysen antingen måste göras om efter en tid eller att den måste korrigeras med hänsyn till inträf- fade förändringar i förutsättningarna.
I projektet har utarbetats en modell av informationsflödet för behovsanalysen. Här- efter har analysens logik strukturerats till beslutstabeller. Dessa bildar underlag för det fortsatta systemerings- och programmerings- arbetet.
Beslutstabellerna, sådana de var utforma- de vid årsskiftet 1970/71 och således ej i sin definitiva eller fullständiga form, redovisas i bilaga 7. Här framgår att själva principen för analysen är densamma som beskrivits i av- snitt 7.6.l.l.
Analysen delas upp i två delar. De "intäk- ter” (gruppförsäkringar etc.) som tillkommer de efterlevande efter dödsfallet subtraheras från de kostnader som följer av detsamma (boutredning, begravning, lösen av lån etc.). Resultatet blir ett engångsbehov, dvs. behov av försäkring avseende kapitalbelopp. Hus- hållets löpande intäkter efter dödsfallet (makes/makas inkomst, familjepension etc.) dras ifrån de löpande kostnaderna efter dödsfallet. Resultatet blir "periodiskt be- hov” av utbetalning från försäkring.
Mycket tyder på att engångsbehovet
p. g. a. innehav av grupplivförsäkring numera i svenska hushåll tenderar att bli negativt, dvs. hushållet får en summa ”över” sedan de direkta kostnaderna vid dödsfallet täckts. Detta överskott, eller avkastningen därav, kan användas" till att helt eller delvis täcka ett eventuellt periodiskt behov. Hushållets periodiska kostnader uppskattas utifrån upp- gift om dess nuvarande disponibla inkomst, varefter avdrag görs för särkostnader avseen- de den avlidne samt för barn som antas bli självförsörjande vid viss ålder. Dessa avdrag görs delvis schablonmässigt.
Systemet syftar till att ge konsumenten en grov bild av hans risksituation och resulte- rar således ej i så detaljerade rekommenda- tioner, att konsumenten direkt kan beställa en viss försäkringskombination av ett bolag. Den detaljerade utformningen av de försäk— ringar som skall täcka det påvisade behovet avses bli bestämda i samarbete med försäk- ringsförsäljare. Systemet avser således ej att ge produktinformation om försäkringar.
Även en skiss till den blankett som konsumenten måste fylla i har utarbetats. Denna presenterades tillsammans med beslutstabellerna för försäkrings- och budget- experter vid en av utredningen anordnad hearing. Det har visat sig vara svårt att utarbeta en lättolkad och lättarbetad blan- kett. De uppgifter och värderingar som konsumenten måste lämna är av sådant slag att det är svårt både att formulera frågor och att begränsa blankettens omfattning. Det är därför avsikten att till blanketten foga sepa- rata anvisningar och exempel. Mycket talar för att många konsumenter kan behöva hjälp med att fylla i en sådan blankett.
Systemet är på nuvarande stadium utfor- mat så att det endast kan användas för en person i taget. I exempelvis ett hushåll med två vuxna personer måste systemet tillämpas på dessa var för sig för att man skall få klarhet i hushållets situation i dess helhet.
Systemet har i den utformning det hade i början av år 1971 tillämpats manuellt på de familjer som deltog i försäljarstudien och en jämförelse mellan systemets resultat och försäkringsbolagens bedömning av familjer—
nas försäkringsbehov har gjorts. Därefter har systemet varit föremål för fortsatt utveck- lingsarbete. Systemet syntes i den form det hade vid den nämnda tillämpningen fungera bäst för barnfamiljer. För barnlösa familjer med två försörjare tycktes det överskatta behovet. En närmare redogörelse för en jämförelse mellan systemet och försäljar- studien gesi bilaga 8.
Projektet med datoriserad behovsanalys är således ej slutfört genom det arbete som utförts i utredningens regi. Beslutstabellema måste ytterligare bearbetas, programmering genomföras, schablonbelopp utredas, en fun- gerande blankett utarbetas och provkörningi tillräckligt stor skala göras. Utredningen har för sin del dock funnit projektet vara av så stort intresse att den vill förorda en vidareut- veckling av det datoriserade system som påbörjats för att man skall kunna avgöra om och hur systemet kan bli praktiskt använd- bart.
Primärt synes systemet, vilket också var avsikten vid projektets igångsättande, kunna användas för att hjälpa enskilda hushåll med deras behovsanalys. Hur en sådan använd- ning kan komma att ställa sig kostnadsmäs- sigt och organisatoriskt är för tidigt att bedöma. Dessutom kan kanske den datorise- rade behovsanalysen komma att betraktas som besvärlig, eftersom många finner det svårt att fylla i omfattande blanketter. I andra hand kan systemet som nämnts ut— nyttjas vid stickprovsundersökningar som ett hjälpmedel för att kartlägga behovsstruktu- ren hos olika hushållstyper. Detta kan möjli- gen i sin tur leda fram till förenklade utredningsmallar för sådana hushållstyper (se avsnitt 9.2.2).
Utredningen föreslår att statens konsu- mentråd och senare konsumentverket över- tar ansvaret för utvecklingsprojektet och färdigställer systemet efter de riktlinjer som dragits upp av utredningen. I lämplig ut- sträckning bör samråd, liksom hittills, ske med försäkringsbranschen, där praktisk erfa- renhet av behovsutredning redan finns.
9.3 Pris— och produktinformation 9.3.1 Allmänt
Utredningen har, som redan inledningsvis framhållits, funnit att behovet av informa- tion främst inom personförsäkringsområdet är störst vad gäller möjligheterna att sätta in försäkringsfrågor i ett bredare hushållseko- nomiskt sammanhang och att genomföra analys av de behov hushållen har. Vidare är behovet av information som skapar hand- lingsberedskap och av kontaktkanaler i sam- band med inträffade skadefall av stor bety- delse. Många konsumenter efterfrågar dock också material som kan användas för att bedöma marknaden. Det föreligger således ett behov av information som kan ge en grundläggande föreställning om produkt- sortimentet samt produkternas egenskaper och priser.
Konsumentens marknadsorientering har här två dimensioner. Å ena sidan kan konsu- menten ha behov av att veta vilka produkt- varianter som överhuvudtaget finns tillgäng- liga för att kunna bedöma hur de svarar mot föreliggande behov och tillgängliga resurser. Å andra sidan gäller det för konsumenten att överblicka olika bolags erbjudanden för att kunna bedöma vilket som är förmånligast. Även om prisskillnaderna för likvärdiga för- säkringar generellt inte synes vara särskilt stora, är det önskvärt att försäkringstagarna skall kunna överblicka situationen även i detta avseende. En större uppmärksamhet på prisfrågorna kan förväntas bidra till att ytterligare förstärka kostnadsmedvetandet hos bolagen. Opinionsbildningen på detta område kan också ivissa fall leda till krav på skadeförebyggande åtgärder.
9.3.2. Information från bolagen
Utredningen utgår från att större delen av den produktinriktade informationen även i framtiden produceras av försäkringsbolagen och distribueras genom de kanaler som finns tillgängliga för detta ändamål. Det synes
dock vara önskvärt att en viss standardisering av informationen kommer till stånd i syfte att bidra till en ökad överskådlighet av marknaden. Ett arbete i denna riktning kan inte bedrivas av ett enskilt bolag utan måste göras av branschen gemensamt i samarbete med konsumentverket. En närmare behand- ling av och förslag i denna fråga följer i avsnitt 9.3.4.
Bolagens reklam i form av annonser, affischering och reklamfilm är för närvaran- de ofta inriktad på att framhäva det egna bolaget och förbinda det med en bild av trygghet, ansvar och tillförlitlighet. Att reklamen i ringa utsträckning är inriktad på att återge skillnader mellan produkter eller mellan premienivåer torde sammanhänga med marknadens svåröverskådlighet men även med de nämnda reklammediernas begränsade möjligheter att överföra sådana budskap. Det vore dock önskvärt att bolagen i möjligaste mån inriktade reklamen på frågor som direkt kan användas av allmän- heten i dess egenskap av försäkringskonsu- menter.
9.3.3. Information från konsumentorgan
Vid sidan av bolagen, vilkas information i viss utsträckning föreslås bli upplagd i sam- råd med konsumentverket, har enligt utred- ningens uppfattning även konsumentverket samt de lokala och regionala konsumentorga- nen vissa uppgifter att fylla. Konsumentver- ket bör med utnyttjande av befintlig expertis inom branschen och försäkringsinspektionen kunna sammanställa och informations- tekniskt utforma viss översiktlig marknads- information av den typ som det inte kan förväntas att branschen på egen hand sam- manställer. I princip vore det önskvärt att underlaget vore av sådan karaktär att det beträffande sakförsäkringar kunde leda 'till direkta köpråd. Det torde oftast inte vara en lätt uppgift att med nuvarande pris- och produktstruktur finna enkla och lättillgäng- liga former för sådan information. Det kan här nämnas att utredningen på försök har
utarbetat marknadsöversikter över olika för- säkringsformer för att pröva möjligheterna att åstadkomma en jämförande pris- och produktinformation. Utredningen har prövat olika modeller (se bilaga 6, s. 000) och har därvid funnit att sådana översikter blir svår- tolkade och med nuvarande förutsättningar knappast lämpade som information direkt till enskilda konsumenter.
Konsumentverkets information bör också kunna inkludera sådan produktorientering som visserligen löpande lämnas av bolagen, men som är av så grundläggande betydelse att kompletterande informationsinsatser är önskvärda. Även om bolagen iinformations- broschyrer och på annat sätt lämnar upp- gifter av detta slag, kan det vara viktigt att även konsumentverket understryker behovet av att konsumenten håller sig informerad om sina skyldigheter för att en försäkring skall gälla, uppmanar denne att alltid vid osäker— het kontakta bolagen för att få uppgift om försäkringens giltighet, understryker hans behov av att från tid till annan se över om visst försäkringsskydd fortfarande är rele- vant, informerar om olika möjligheter för konsumenten att bevaka sin rätt i skade- frågor, etc.
Konsumentverkets information i försäk- ringsfrågor bör kanaliseras till allmänheten på samma sätt som verkets övriga informa- tion. I vissa fall bör de lokala och regionala rådgivningsinstanserna få särskild betydelse, i andra fall kan informationen ges i verkets tidskrift. Nästan alltid är det angeläget att det material som framställs även ställs till förfogande för press, radio och TV. Det har framhållits för utredningen att bevakningen av försäkringsfrågor från journalistisk syn- punkt hittills varit besvärlig till följd av det bristande eller svårtolkade underlaget. l vil- ken utsträckning försäkringsfrågor behandlas i massmedia torde inte endast bero på enskilda journalisters intresse och olika frå- gors aktualitet utan också på möjligheterna att på ett icke alltför arbetskrävande sätt få en bild av förhållandena. Här torde konsu- mentverket ha en funktion att fylla.
En grupp som endast i ringa utsträckning
kan förväntas kunna tillgodogöra sig bola- gens information utgörs av de s.k. svaga konsumenterna, dvs. individer och hushåll med bristande utbildning, dålig ekonomi, fysiska eller psykiska handikapp etc. Till denna grupp hör ofta också immigranterna på grund av Språksvårigheter och bristande kunskap om förhållandena i Sverige. Gene- rellt gäller att konsumenter i denna grupp inte heller kan bli hjälpta genom konsument- organens informationsinsatser, därför att in- formationen inte når dem eller därför att de har svårt att tillgodogöra sig den. Till övervä- gande delen måste dessa konsumenters intressen tillgodoses genom andra åtgärder än information. I vissa avseenden kan dock informationsinsatser speciellt riktade till de svaga konsumenterna vara motiverade.
Man vet t. ex. erfarenhetsmässigt och genom undersökningar att människor med relativt begränsad utbildning är mer benägna att inhämta information genom personlig rådgivning än genom masskommunikation. De lokala och regionala rådgivningsinstanser- na vilka har möjlighet till personlig rådgiv- ning, torde därför ha skäl att ägna särskild uppmärksamhet åt denna grupps behov av råd och information inom alla områden och därmed också försäkringar.
Vidare finns invandrartidningar på olika språk. I dessa lämnas information i syfte att underlätta invandrarnas anpassning till svens— ka förhållanden. Det har förekommit att försäkringsfrågor har behandlats i dessa tid- ningar, vilket synes vara ett lämpligt sätt att nå denna grupp.
Slutligen kan hjälp i försäkringsfrågor lämnas av representanter för offentliga or- gan, som i andra sammanhang kommer i kontakt med de svaga konsumenterna. Här avses främst kuratorer, anställda vid försäk- rings- och arbetslöshetskassor och social- vårdstjänstemän av skilda kategorier. Det är därför angeläget att trygghetsproblemen och behovet av försäkringsskydd för svaga konsu- menter behandlas i berörda gruppers utbild- ning.
Att den information som idag finns tillgäng- lig rörande försäkringar inte alltid är särskilt lätt att förstå sammanhänger med många olika förhållanden, bl. a. egenskaper hos produkten som inte kan förändras och där- för måste accepteras. Andra typer av svårig- heter torde vara möjliga att eliminera.
Den terminologi som utnyttjas i den till allmänheten riktade informationen är ofta ett problem. Inom personförsäkringsområdet kan ett bolag använda olika beteckningar på samma försäkring beroende på vilken kund- kategori man vänder sig till. Vidare använder olika bolag ibland olika beteckningar för företeelser och förhållanden som i sak är identiska. De interna försäkringstekniska be- teckningarna används ibland ocksåi kontakt med allmänheten, och de är av skiftande karaktär. En del är lättförståeliga, andra tämligen svåra att förstå för en i försäkrings- frågor obevandrad konsument. Det finns även kombinationer av försäkringar vilkas benämningar ej är enhetliga. För sakförsäk- ringama synes själva produktbeteckningama vara nästan helt standardiserade. Däremot är terminologin i övrigt mindre enhetlig.
När det gäller den information som till- handahålls i form av broschyrer, försäkrings- villkor och andra trycksaker rörande sakför- säkringar, tillkommer problemet att disposi- tionen av dessa trycksaker — liksom utform- ningen och innehållet — för samma slags beskrivningar ofta är olika mellan skilda bolag. Vidare förefaller det sannolikt att trycksakerna ibland skulle kunna utformas på ett sätt som bättre tillgodoser konsumen- ten i den situation han befinner sig vid köp eller vid utnyttjande av försäkring.
Vad gäller försäkringsvillkoren komplice- ras problemet av att de fyller två olika funktioner. De ger inte bara en fullständig beskrivning av bolagets åtaganden utan utgör också ett juridiskt bindande avtal mellan försäkringstagaren och bolaget. Denna senare funktion ställer krav på textens utformning som gör det svårt att göra beskrivningen enkel och lättillgänglig. De fullständiga för-
säkringsvillkoren kan därför inte i första hand betraktas som till allmänheten riktad information och det kan vara motiverat att i informationssammanhang ersätta dem med enklare och mera lättillgängliga sammandrag, samtidigt som försäkringstagaren upplyses om att han på begäran kan få de fullständiga villkoren. Ett dylikt förfarande förekommer i viss utsträckning.
Som framhållits ovan är det viktigt att vid informationens utformning utgå från kon- sumentens problem i samband med köp och utnyttjande av försäkringar. Vid köp av hemförsäkring är det t. ex. viktigt att klart kunna skilja ut och ta ställning till olika tilläggsmoment samt att kunna bedöma var gränserna för bolagets åtaganden går för att avgöra om kompletterande försäkringsskydd, exempelvis för resor, är behövligt eller inte. Som försäkringstagare måste man veta vilka skyldigheter man har för att försäkringen skall gälla, samt vart man kan vända sig när problem uppstår. Sådana bruksanvisningar är av så stor betydelse för försäkringstagaren att de i informationssammanhang bör ges en framträdande placering och utformning.
För att undersöka hur man skall kunna komma till rätta med ovan berörda problem har utredningen tagit initiativ till att VDN börjat undersöka möjligheterna att utarbeta normer för standardiserad information om hemförsäkringar. Arbetet har bedrivits av en arbetsgrupp med representanter för VDN och försäkringsbolagen. Man har syftat till att komma fram till principer för en lättför- ståelig, jämförbar och bruksanpassad infor- mation.
Ett samarbete mellan konsument- och producentsidorna i syfte att komma fram till standardiserade informationssystem leder ofta indirekt även till standardisering av produkten, vilket kan vara en förutsättning för utformandet av en användningsriktig information. VDN-arbetet rörande hemför- säkring synes ha lett till insikt om att — såvida ett i verklig mening standardiserat informationssystem skall kunna genomföras - det är nödvändigt med en mer enhetlig konstruktion av produkten. VDN:s arbets-
grupp har i en skrivelse inovember 1971 till samtliga försäkringsbolag som säljer hemför- säkring föreslagit att bolagen skall utarbeta en gemensam "grundhemförsäkring". Grup- pens uppfattning är att frågan om VDN- norm för hemförsäkringar inte kan lösas utan tillgång till en gemensam grundhemför— säkring. Detta innebär inte att de fullstän- diga hemförsäkringarna måste bli lika var- andra, endast att de blir mer jämförbara.
Utredningen finner det angeläget att bola- gen snarast undersöker förutsättningarna för att följa arbetsgruppens förslag att utarbeta en gemensam grundprodukt, varefter frågan om VDN-normer åter bör prövas. Om så befinns lämpligt, bör bolagen i denna fråga samråda med konsumentrådet och försäk- ringsinspektionen.
På livförsäkringssidan är försäkringarna redan nu standardiserade i den meningen att det finns vissa grundvarianter, t. ex. samman- satt kapitalförsäkring, livstidsförsäkring, temporär dödsfallsförsäkring, efterlevande- pension och ålderspension. En rad mera sekundära egenskaper hos försäkringarna — exempelvis premiebetalningens slut, utbetal- ningsålder eller antalet eventuellt garantera- de utbetalningar vid pensionsförsäkring — kan emellertid varieras i så hög grad att det i praktiken är möjligt att konstruera mycket varierande försäkringsarrangemang kring samma grundvariant. Avsikten med systemet är att konsumenten vid varje tillfälle skall kunna erhålla en i olika avseenden indivi- duellt avpassad försäkring.
Emellertid koncentreras huvuddelen av den slutliga försäljningen omkring några för- hållandevis enkla varianter. Från informa- tionssynpunkt utgör omfattningen av den totala ”provkartan” det stora problemet. Variationsmöjligheter bör självfallet föreligga för de försäkringstagare, som önskar ”skräd- darsy” sitt livförsäkringsskydd. Givetvis är det inte lätt att idag bedöma hur långt en standardisering av utbudet på livförsäkrings- området kan drivas. I hithörande frågor kan naturligen på goda grunder råda delade meningar. Enligt utredningens uppfattning är det dock önskvärt att en diskussion av frågan
tas upp mellan representanter för försäk- ringsbranschen och konsumentverket då det- ta blir möjligt.
Det är således utredningens uppfattning att branschen i samråd med konsument- verket successivt bör gå igenom hela försäk- ringsområdet för att skapa en klar, enkel och enhetlig terminologi, vidare att samarbetet i syfte att utveckla standardiserade informa- tionssystem för i första hand hemförsäk- ringen, men sedan också för andra sakförsäk- ringar, bör fortsätta, samt att undersök- ningar igängsättes i syfte att förenkla utbuds- sidan på personförsäkringsområdet och att göra den mer lättförståelig för allmänheten.
9.4 Problemuppfångande verksamhet och information i riktningen konsument — pro- ducent
9.4.1. Syfte
Information från hushållen till försäkrings- bolagen riktar bolagens uppmärksamhet på de speciella problem som kan uppstå för hushållen i deras relation till försä kringsbola— gen och ger bolagen ökad kunskap om försäkringstagarnas situation i allmänhet. I den utsträckning det är motiverat, bör sådan problemuppfångande verksamhet resultera i förbättringsförslag vad gäller information om försäkring, försäkringsvillkor, nya försäk- ringsformer, försäljnings- och distributions- metoder, administrativa rutiner inom bola- gen och konsumentens inflytande.
9.4.2. Information direkt till bolagen
Speciella kanaler för information från hus- hållen utgör t. ex. försäkringstagarnas repre- sentanter i bolagen, konsumentpaneler, kon- sumentråd och de marknadsundersökningar som bolagen initierar. I bolagens dagliga verksamhet kommer konsumentsynpunkter fram i försäljarnas direkta kontakt med allmänheten, i telefonsamtal och brevförfråg— ningar som riktas till kundserviceavdelningar
och skadereglerare, och i vad försäkringsta- gare framför i samband med nämndernas verksamhet, vid annullationer, i skadeakter och vid konsultationer med bolagensjurister. I den mån informationen från dessa källor tas tillvara och systematiseras, torde den ge en värdefull bild av försäkringstagarnas situa- tion och kunna utnyttjas bl. a. vid utform- ning av försäkringar och rutiner inom bola- gen. Utredningen vill understryka vikten av ytterligare ansträngningar för att vidga kon- takten med konsumenterna och öka deras inflytande, framför allt på produktutveck- lingen.
9.4.3. Information via offentliga organ
Det framtida konsumentverket kommer att på olika vägar insamla information om hus— hållens situation. Verket kommer att göra hushållsekonomiska undersökningar, som kan ge information rörande försäkringsom- rådet och kan också genomföra särskilda studier och behovsanalyser ifråga om försäk- ring, vilka kan ge uppslag till produktutveck- ling. Konsumentverket kommer vidare att samla in information från de kommunala konsumentnämndema, vilka kan förväntas komma i direkt kontakt med många försäk- ringstagares problem. Försäkringsinspektionen bör också näm- nas som en idégivare i problemuppfångande sammanhang, eftersom verket ifråga har en bred överblick över hela försäkrings- branschens verksamhet. Vidare bör den centrala rådgivnings- instans, som föreslås i det följande, kunna bidra till en ökad kunskap om försäkrings- tagarnas situation. En viktig källa till sådan kunskap är även ärenden som behandlas av de nämnder som tar upp klagomål från konsumenter.
Utredningen ser möjligheter till fruktbä- rande samarbete mellan försäkringsbolagen, konsumentverket och försäkringsinspek- tionen. Samråd kan göra den samlade kun- skapen nyttig i produktutveckling m.m. Utredningen finner därför att det finns
behov av ett fast etablerat forum för kon- takt, diskussion och dialog mellan försäk- ringsbranschen och konsumentverket. En personell förbindelse mellan detta forum och försäkringsinspektionen bör likaledes kon- strueras, eftersom tillsynsmyndigheten av naturliga skäl torde ha åtskilligt av värde för konsumenterna att ge inom ramen för en sålunda institutionaliserad kontakt. Detta kontaktforum bör självt vara verksamt för problemuppfångningen på sitt verksamhets- område men bör självfallet också utnyttja erfarenheterna av de problemuppfångande aktiviteterna på andra håll.
Eftersom konsumentverket förutsättes etablera samarbete med offentliga organ och näringsliv på olika konsumtionsområden, föreslår utredningen att konsumentverket tar initiativ till inrättande av ett samarbetsorgan med ovan nämnda funktion. Utredningen förutsätter att detta forum kommer att arbeta under öppna former genom att i lämplig utsträckning och på olika vägar offentliggöra förslag och idéer så att allmän- heten ges möjlighet att debattera dem.
En vidareutveckling av det av utredningen påbörjade projektet med datoriserad behovsanalys samt VDN-arbetet med försäk- ringsfrågor kräver också ett forum, där pro- jekten kan diskuteras. Det föreslagna sam- arbetsorganet torde kunna svara även för denna uppgift. Utredningen utgår från att konsumentrådet, branschen och försäkrings- inspektionen kan finna former för ett sam- arbete rörande dessa projekt fram till dess att det nya konsumentverket etablerats och hunnit organisera ett fast samarbetsorgan.
9.5. Rättssäkerhetsfrågor
9.5.1. Skadebehandling från konsumentens synpunkt
Bolagets åtagande i händelse av skada preci- seras i försäkringsavtalet. Skadefallens varie- rande karaktär och de många faktorer som avgränsar åtagandet kan emellertid göra ska- debedömningen komplicerad. Likalydande
villkor i försäkringsavtal skall givetvis ge samma resultat, oavsett med vilket bolag avtalet träffats. Bland konsumenter torde dock ibland råda osäkerhet huruvida så är fallet. De arrangemang som branschen vid- tagit för att uppnå enhetlighet vid skade- reglering är inte allmänt kända. Vidare är det ofrånkomligt att betydelsefulla faktorer kan förbises eller att andra misstag kan begås.
En skadelidande kan ha en annan uppfatt- ning än skaderegleraren om vilken ersättning som bör utgå. Därmed uppkommer ett slags förhandlingssituation, vilket för försäkrings- tjänstemannen, som dagligen handlägger olika skadefall, kan te sig naturligt, men för den enskilde konsumenten många gånger kan vara överraskande och olustigt, särskilt som han ofta torde uppfatta bolaget som en överlägsen motpart.
Det är angeläget, att en enskild skadeli- dande kan känna sig säker på att hans sak blir korrekt behandlad. Även om misstagen torde vara få i förhållande till det totala antalet skadefall, är det givetvis angeläget, att de om möjligt upptäcks och rättas till. Om den skadelidande anser sig ha anledning tvivla på att han blivit rätt behandlad, bör han veta att det gäller att driva saken vidare, så att han får visshet om att stållningstagan- det är ett uttryck för bolagets eller bran- schens uppfattning i ärendet, inte endast en enskild skadereglerares. I dagens läge bör han även veta, att han kan vända sig till försäk- ringsinspektionen om han anser sig ha anled- ning att klaga över själva sättet för handlägg- ningen av ärendet, och att Riksförbundet på begäran avger utlåtande om branschpraxis. Slutligen bör han även känna till, att han genom rättsskyddsförsäkringen ofta kan få kostnader för tvist, även med det egna försäkringsbolaget, ersatta. Allmänhetens kunskaper i dessa hänseenden torde emeller- tid vara ringa, och en förbättring av informa- tionen på detta område framstår som nöd- vändig.
Då den enskilde konsumenten inte utan vidare kan förmodas känna till de olika befintliga organ som kan vara honom till hjälp, eller hur han skall gå tillväga för att utlösa dessa hjälpmekanismer, har utred- ningen funnit att det finns behov av en aktiverande och pådrivande informations- verksamhet. För detta ändamål bör finnas en central rådgivningsinstans, dit missnöjda ska- delidande kan vända sig med förfrågningar.
Det är givetvis önskvärt att så många klagomål som möjligt klaras av genom direktkontakt mellan den skadelidande och bolaget ifråga. Därför bör rådgivningsverk- samheten i första hand inriktas på att åstad- komma en sådan kontakt. I den mån enighet inte uppnås vid direktkontakt mellan skade- lidande och bolag skall instansen kunna hjälpa konsumenten att förmedla synpunk- ter och utveckla kontakten med bolaget. Metoderna i arbetet bör i möjligaste mån anpassas till olika skadelidandes behov av råd och hjälp, vilket gör att rådgivningen kan få varierande inriktning och omfattning. Instan- sen skall således kunna orientera om bola- gens rutin vid skadebehandling och skyldig- het att i vissa fall hänskjuta ärende till nämnd, om konsumentens möjlighet att föra ärendet vidare till nämnd eller domstol, samt om möjligheterna att utnyttja eventuell rättsskyddsförsäkring och samhällets rätts- hjälp. I vissa fall kan konsumenten behöva hjälp att utröna om han förbisett väsentliga sidor av ett händelseförlopp i sin skade- anmälan. Ibland kan det bli fråga om att hjälpa den skadelidande att undersöka om ett ärendes behandling överensstämmer med branschpraxis, prejudicerande domslut etc.
Två nödvändiga förutsättningar för att en rådgivningsinstans av detta slag skall fungera tillfredsställande är dels att den förfogar över expertis inorn försäkringsområdet, dels att den är eller har förutsättningar att bli väl känd av allmänheten. För att informationen om instansen skall bli effektiv bör bl.a. bolagen i samband med skaderegleringen informera om förekomsten av en rådgiv-
ningsinstans. Instansen bör fortlöpande sam- manställa översikter över sin verksamhet, utvisande antalet förfrågningar och ärende- nas art. Den bör även sammanställa uppgifter om hur ärendena utvecklats. Resultatet av dessa effektstudier kan bli ett intressant material för de institutioner som har till uppgift att överväga om verksamheten är effektiv.
De av konsumentutredningen föreslagna kommunala konsumentnämnderna kommer sannolikt att få förfrågningar även i försäk- ringsfrågor. De sex lokala kommittéer som hittills varit verksamma har mottagit en del sådana förfrågningar. Enkel rådgivning och många enklare fall av missförstånd eller missnöje bör kunna klaras av på det lokala planet. För mer kvalificerad rådgivning bör ett centralt organ finnas, till vilket sådana frågor kan hänvisas. De lokala organens uppgift blir då i främsta hand att kanalisera frågor rörande skadebehandling till den före- slagna centrala rådgivningsinstansen. Det är en viktig uppgift, eftersom erfarenheten visar att det krävs särskilda åtgärder för att konsumenter ute i landet i önskvärd ut- sträckning skall få kontakt med centrala organ. Detta gäller i särskilt hög grad resurs- svaga konsumentgrupper.
Utredningen har övervägt olika möjlig- heter att organisera en central rådgivnings- instans av beskrivet slag, huvudsakligen en- ligt fyra olika linjer.
En möjlighet är att förlägga instansen till Riksförbundet, som genom sin responsum- verksamhet (se avsnitt 2.3.1) och som, ge- nom att i praxis frågor av det aktuella slaget sedan länge riktats till förbundet, redan har viss erfarenhet beträffande rådgivning av detta slag. Inom Riksförbundet finns vidare en bred expertis inom försäkringsområdet och möjligheter till en flexibel personalan- passning. Direktkontakt med klagomål från konsumenterna skulle öka branschens känne- dom om konsumenternas svårigheter, som till konsumenternas gagn kan nyttiggöras i branschens allmänna verksamhet. Ett argu- ment som talar mot förläggning till Riksför- bundet är att rådgivningens objektivitet skul-
le kunna komma att ifrågasättas av allmän- heten. Bristande tilltro till instansens objek- tivitet skulle kunna få som följd att den inte utnyttjades i full utsträckning.
En annan möjlighet är att rådgivnings- instansen ges en självständig ställning men byggs upp och finansieras av branschen. För att instansens objektivitet inte skall kunna ifrågasättas kan den underställas en särskild styrelse, vars ledamöter utses av — förutom branschen själv — konsumentverket och för- säkringsinspektionen, med uppgift att leda och övervaka instansens verksamhet samt handha personaltillsättning. I föregående stycke nämnda fördelar blir i huvudsak aktuella även vid denna lösning. Mot en sådan lösning har anförts att omfattningen av instansens verksamhet knappast skulle kunna motivera en särskild institution och en särskild styrelse. Med hänsyn till de informationsinsatser som är nödvändiga för att göra instansen känd hos allmänheten har det därvid ansetts naturligt att anknyta instansen till ett befintligt och välkänt organ.
Försäkringsinspektionen fyller genom sitt rernissförfarande (se avsnitt 3.2) redan delvis den tänkta funktionen och har dessutom tillgång till nödvändig expertis liksom etable- rade kontakter med branschen. Därtill är försäkringsinspektionen samhällets officiella organ på försäkringsområdet, och syftet med dess verksamhet är att tillvarata försäkrings- konsumentemas intressen. En ökad direkt- kontakt med konsumenterna skulle kunna ses som en ytterligare stimulans i denna iktning. Ett argument mot att en rådgiv- ningsinstans med angiven ambitionsnivå in- ordnas i försäkringsinspektionen är emeller- tid att denna främst har att handha konsu- mentskydd i mera generella former — solidi- tets- och skälighetsövervakning — och att det för fullföljande av dess arbete ter sig olämpligt att koppla in ämbetsverket på materiella bedömningar av enskilda skade- ärenden. Detta skulle möjligen kunna undgås genom att instansen byggdes upp endast i anslutning till försäkringsinspektionen och utrustades med en styrelse sammansatt av representanter för branschen, konsument-
verket och inspektionen. Även en dylik anordning torde emellertid kunna kritiseras på i stort sett samma grunder som ett direkt inordnande av rådgivningsfunktionen hos ämbetsverket.
Utredningen har även övervägt möjlig- heten att anknyta rådgivningen till Allmänna reklamationsnämnden. Gången vid ett ären- des behandling på nämndens kansli följer i stort sett samma mönster som skisserats för den föreslagna rådgivningsinstansen för för- säkring. Endast en mindre del av alla in- komna klagomål blir föremål för behandling i nämnd, medan det stora flertalet ärenden klaras av genom samma typ av rådgivning som här är avsedd. Nämndens personal har begränsad erfarenhet av försäkringsfrågor, vilket dock givetvis kan lösas genom anställ- ning av lämplig personal samt genom kon- takt med organ som har specialkunskaper inom försäkringsområdet. Inom nämndens kansli finns stor erfarenhet av kontakt med enskilda konsumenter och förtrogenhet med generella konsumentproblem liksom med metoder att utföra effektmätning av verk- samheten. Allmänheten har redan en viss vana att vända sig till nämnden med klago- mål rörande varor och tjänster i allmänhet. Eftersom det ej är allmänt känt att nämnden ej handlägger försäkringsfrågor har man även _ fått motta ärenden av det slaget, vilka dock hittills måst avvisas. Från konsumentsyn- punkt kan framhållas att det är av väsentligt värde att man oberoende av vilket konsum- tionsområde som är aktuellt, har en och samma instans att vända sig till för rådgiv- ning vilket också förenklar information om instansens existens. Det har ifrågasatts om det är möjligt att förlägga rådgivningen till Reklamationsnämnden, om denna inte sam- tidigt _ vilket övervägs i avsnitt 9.5.3 nedan -— får möjlighet att ta upp försäkringsärenden till nämndbehandling.
9. 5 .3 Nämndförfarande
Utredningen anser att alla skadelidande skall ha möjlighet till omprövning, när missnöje
eller tveksamhet uppstår med anledning av ett bolags handläggning av ett skadeärende. Förutom inför domstol kan prövning på den skadelidandes initiativ idag i vissa bolag ske i nämnder med konsumentrepresentanter (se avsnitt 3.5).
Inom branschen har man — som framgår av tidigare redogörelse i avsnitt 2.3 — ut- vecklat ett system med nämnder som är rådgivande i förhållande till bolagen i frågor rörande bl. a. tolkning av försäkringsvillkor och beräkning av ersättning vid person- skador. Dessa för hela branschen eller för majoriteten av bolag gemensamma nämnder är expertnämnder, till vilka bolagen i vissa fall har skyldighet att hänskjuta ärenden, medan den skadelidande ej har möjlighet att själv begära prövning i sådan nämnd.
Många av de frågor där parterna inte kan nå en uppgörelse på egen hand är av sådan art att en prövning endast kan ske inför domstol. I många fall är det emellertid möjligt med ett enklare förfarande genom prövning i nämnd med konsumentrepresen- tanter. Detta gäller särskilt ifråga om vill- kors- och andra avtalsfrågor.
Ett särskilt problem utgör värderingsfrå- gor på sakskadeområdet, som i dag regel- mässigt är undandragna såväl allmän dom- stols som nämnds kompetensområde, däri- genom att villkoren oftast innehåller skilje- domsklausul. Kostnaderna för skiljedomsför- farandet delas lika mellan parterna, och konsumenten riskerar att ådra sig kostnader, som kan vara oproportionerligt stora och verka alltför starkt avhållande på ompröv- ningsönskemålen. Utredningen förmodar att vissa värderingstvister bör kunna behandlasi nämnd med konsumentrepresentanter. För andra fall inskränker sig utredningen till att rekommendera branschen att — om ej en helt ny lösning befinnes möjlig att nå — åtminstone ompröva det för dagen onyanse- rade kostnadsfördelningssystemet i syfte att komma fram till en mera konsumentvänlig lösning.
Enligt utredningen bör alla konsumenter, oberoende av i vilket bolag försäkringen är tecknad, ha samma möjlighet att få ett
ärende prövat i en nämnd med konsument- representanter. För att åstadkomma detta har två möjliga lösningar övervägts. Antingen inrättas sådana nämnder i anslutning till de enskilda bolagen eller också inrättas en central nämnd för hela branschen. I båda fallen förutsätts att de nuvarande expert- nämnderna fortsätter sin verksamhet.
En viktig förutsättning för att ett system med en eller flera skadeprövningsnämnder skall fungera tillfredsställande är att informa- tionen till konsumenterna är effektiv. Bl.a. bör i anslutning till villkor eller villkorssam- mandrag samt i samband med skadereglering upplysas om vilka möjligheter som finns att föra talan mot bolagets beslut eller att få ärendet prövat i nämnd.
Riksförbundets styrelse har i maj 1971 gjort ett principiellt stållningstagande, där man uttalar sig för inrättande av nämnder med konsumentrepresentanter. Härmed tor- de man i och för sig kunna räkna med att systemet med skadeprövningsnämnder inom en inte alltför avlägsen framtid kommer att antagas av samtliga försäkringsbolag.
Om ett system med bolagsnämnder ut- vecklas, förutsätter utredningen dels att i dem ingår utanför branschen stående perso- ner, dels att verksamhetens enhetlighet garan- teras. Detta skulle exempelvis kunna ske genom att nämndernas arbete övervakas av försäkringsinspektionen. För detta senare ändamål bör iså fall försäkringsinspektionen samla in uppgifter från de olika nämnderna och göra sammanställningar rörande hand- lagda ärenden. Översikterna bör ge såväl branschen som konsumentverket en möjlig— het att följa verksamheten och bedöma hur nämndsystemet fungerar. Viss garanti för enhetlighet torde också bli följden om nämndmaterialet — sammanställt på visst sätt — ställs till förfogande för det kontakt- forum, som föreslagits i avsnitt 9.4.
Egna skadeprövningsnämnder i anslutning till bolagen innebär att man tar tillvara de erfarenheter som finns inom de bolag som redan har sådana nämnder och utvidgar verksamheten till att omfatta hela branschen. Eftersom större delen av försäk-
ringsbranschen består av ömsesidiga bolag, ofta med nära anknytning till olika typer av organisationer, kan hävdas att ett system med bolagsnämnder ger goda representa- tionsmöjligheter för de egna försäkringsta- garna. I redan befintliga nämnder har kon- sumentsidan majoritet, medan övriga leda- möter. är bolagets egna tjänstemän. Man har också i vissa fall delat upp nämndverksam- heten efter olika kundgrupper inom ett bolags bestånd och efter olika försäkrings- former. Konsumentinflytandet kan följakt- ligen bli mera differentierat med nämnder i anslutning till bolagen än med en central nämnd.
Bolagsnämnder har i motsats till en central nämnd i vissa fall möjlighet att rekommendera ex gratia-ersättningar. Effek- ten av rekommendationer från nämnder an- knutna till bolagen visar sig troligen först och främst i att bolagen i stor utsträckning är benägna att följa dem, men också i att de påverkar villkor och andra uttryck för bola- gets attityd till konsumenten, samt att tjänstemän, som ursprungligen handlagt ett tvistigt ärende inom bolaget, direkt berörs av nämndens bedömning och därmed får väg- ledning i det fortlöpande arbetet. Genom ett differentierat system av nämnder blir också många tjänstemän personligen engagerade i verksamheten och får en välbehövlig direkt- kontakt med konsumentrepresentanter.
Trots konsumentrepresentationen kan emellertid allmänheten komma att ifråga- sätta bolagsnämndernas objektivitet, efter- som ärendena handläggs i anslutning till ett organ som är konsumentens motpart i tvis- ten. Man kan inte heller utesluta att leda- möter i sådana nämnder vid sina stållnings- taganden kan påverkas av lojalitetskänslor mot företaget. Ett system med bolagsnämn- der förutsätter också att de som föredrar ärendena är opartiska. Det blir också svårt att åstadkomma enhetliga bedömnings- normer i de olika nämnderna, även om man lyckas utarbeta gemensamma instruktioner och viss övervakning av och rapporterings- skyldighet till ett centralställe införes. Ytter- ligare ett problem kan vara att hitta repre-
sentativa valkorporationer som skall utse konsumentrepresentanter till nämnderna. Följden kan i många fall bli att samma personer representerar sina organisationer i olika nämnder i olika bolag.
Den andra möjliga organisatoriska lös- ningen av nämndförfarandet, som utred- ningen övervägt, är att skapa en central nämnd för hela försäkringsområdet. En så- dan kan åstadkommas genom att en avdel- ning för försäkringsfrågor, eventuellt flera för olika försäkringsformer, inrättas inom Allmänna reklamationsnämnden. I denna av- delning — liksom i de redan befintliga - skulle nämnden bestå av lika antal represen- tanter för konsumenterna och för branschen samt som ordförande en jurist med omfat- tande domstolserfarenhet. Att konsumenter- na här inte har majoritet — som i bolags- nämnder — balanseras av att branschsidan är heterogent sammansatt och att någon repre- sentant för det berörda försäkringsbolaget inte får deltaga vid behandling av ett ärende. Förutom försäkringstagare skulle även skade- lidande tredje man kunna vända sig till reklamationsnämnden.
En central skadeprövningsnämnd skulle ge större garantier för likformig behandling av ärendena än ett system med flera nämn- der. Vidare skulle en central nämnd ha goda förutsättningar att överblicka och värdera sin verksamhet, varför den sannolikt skulle ha större fördelar som problemuppfångande instrument. En hög frekvens av ärenden av ett visst slag kan snabbt uppstå vid en central nämnd om ett visst missförhållande förelig- ger, och nämnden kan då vidtaga åtgärder för att avhjälpa felet. Genom att nämnden inrättas fristående från branschen skulle detta även innebära att dess objektivitet inte kan ifrågasättas på samma sätt som ovan nämnts beträffande bolagsnämnder. I likhet med vad som tidigare sagts om förläggning av en rådgivningsinstans till Allmänna reklama- tionsnämnden, torde ej heller alltför stora informationsinsatser krävas för att göra nämnden känd bland allmänheten som rekla- mationsinstans också för försäkringsfrågor.
Inom nuvarande avdelningar vid Allmän-
na reklamationsnämnden löses huvudparten av de problem som allmänheten framlägger vid sina kontakter genom rådgivning på kansliplanet. Dessa erfarenheter pekar på fördelen av en samordning av rådgivning och nämndbehandling. Om Allmänna reklama- tionsnämnden får möjlighet att ta upp för- säkringsfrågor till nämndbehandling blir där- för en fristående rådgivningsinstans överflö- dig.
Mot behandling av försäkringsfrågor inom Allmänna reklamationsnämnden kan anföras att konsument- och bolagsrepresentationen inte blir så nära förknippad med respektive bolag som i ett system med nämnder vid varje bolag. Vidare får konsumentrepresen- tanterna inte majoritet, nämndsystemet differentieras inte, färre tjänstemän vid bola— gen engageras i nämndarbetet och ex gratia- bedömningar kan knappast komma ifråga.
9.5.4. Ställningstaganden rörande rådgivning och nämnder
9.5.4.1 Ledamöterna Bergman, Engström och Wallberg
Gruppen har gjort sina överväganden med utgångspunkt från för- och nackdelar i de alternativa lösningar som redovisats i före- gående avsnitt. Vi har kommit till slutsatsen, att de skäl som talar för en lösning av rådgivnings- och nämndfrågor genom All- männa reklamationsnämnden väger tyngst och har därför beslutat att förorda detta alternativ. Det innebär inte att reklamations- nämnden kan äta sig att lösa alla tvister rörande försäkringar. Det finns givetvis tvis- ter av sådan omfattning och komplexitet, kanske i särskilt hög grad på försäkringsom- rådet, att det är naturligt att vända sig till domstol. Reklamationsnämndens uppgift är i stället att lösa de många mindre problem som utan en sådan instans aldrig skulle bli föremål för omprövning. I stort gäller det sådana ärenden som idag handläggs av bo- lagsanknutna skadeprövningsnämnder och av
det slags institution som exempelvis Folk- sams skadeprövningsombudsman utgör.
I huvudsak kommer ärendena följaktligen att gälla villkorstolkning, frågor om bolags handläggande av ärende, ersättningsprinci- per, ersättningspraxis o. d. Ex gratia-bedöm- ningar kan naturligtvis inte komma ifråga. Om sådana överväganden överhuvud är moti- verade bör de göras av bolaget självt eller dess representativa organ.
Många värderingsfrågor på sakskadeområ- det bör också kunna handläggas av reklama- tionsnämnden. Nämnden som inte alltid inom sig kan väntas ha tillgång till erforderlig sakkunskap skulle då kunna anlita en sak- kunnig för värderingsuppdraget.
Utredningen har vid behandlingen av frå- gan om skadebehandling från konsumentsyn- punkt använt. beteckningen rättssäkerhetsfrå- gor och inte reklamationsfrågor. Skillnaden mellan försäkringar och andra frågor bör emellertid inte överdrivas. En vara reklame- ras för att det exempelvis anses finnas en brist i godset. Ärenden som behandlas i skadeprövningsnämnder gäller emellertid vanligtvis tolkning av villkor. Reklamations- nämnden behandlari sin nuvarande verksam- het dock ofta reklamationer rörande tjänster — t. ex. resor och reparationer — där tvisten gäller vad som avtalats mellan parterna. Gruppen anser inte att en organisatorisk särbehandling av försäkringsfrågor är motive- rad. Det angelägna för en konsument är ju att känna sig säker på att hans sak blir korrekt behandlad, oavsett ärendets art.
Vid valet av alternativet Allmänna re- klamationsnämnden har denna grupp fäst särskild vikt vid
— att objektiviteten inte kan ifrågasättas, att lojalitetskänslor mot ett bolag inte kan inverka på ställningstagandena och att den som föredrar ärendena i en nämnd är opartisk — att man på detta sätt får en integrerad lösning av de båda delproblemen råd- givning och nämndbehandling — att det från allmänhetens synpunkt är att föredra om tvister och problem röran-
de försäkringar kan lösas genom hän- vändelse till samma instans som be- handlar motsvarande frågor inom and- ra branscher och att särbehandlingen av försäkringsfrågor upphör
— att man får till stånd en enhetlig behand- ling av tvistefrågor mellan allmänhet och de olika försäkringsbolagen —att man inte behöver skapa något nytt organ utan kan utnyttja en organisa- tion som redan finns och arbetsrutiner som redan fungerar samt — att den problemuppfångande verksamhe- ten i samband med rättssäkerhetsfrå- gor kan effektiviseras.
Gruppen anser att behandlingen av för- säkringsfrågor i Allmänna reklamations- nämnden förutsätter medverkan från bran- schen och försäkringsinspektionen, i likhet med de insatser som för närvarande görs i reklamationsnämnden av andra branscher och fackorgan.
Gruppen anser det också vara en fördel om föredragande kan hämtas från försäk- ringsinspektionen och om inspektionen fun- gerar som expertorgan i samband med mera komplicerad rådgivning från nämndens kans- li.
I likhet med vad fallet är beträffande de flesta ärenden hos nämnden bör försäkringar hänföras till en egen avdelning.
Ledamöterna i reklamationsnämndens försäkringsavdelning bör liksom inom andra avdelningar bestå till hälften av representan- ter för branschen, till hälften av konsument- representanter. Att konsumenterna har ma- joritet i bolagsanknutna nämnder kan vara önskvärt eftersom "motparten” utgöres av representanter för bolaget ifråga, men är knappast motiverat i en central nämnd, där branschens representation har en mera hete- rogen sammansättning. För de stora folkrö- relser som kan komma i fråga för att utse konsumentrepresentanter i skadeprövnings- sammanhang bör en central nämnd — bl. a. med hänsyn till det relativt begränsade anta- let ärenden det ändå gäller — utgöra ett enkelt och praktiskt alternativ i jämförelse
med ett system som skulle kräva representa- tioni många olika nämnder.
Gruppen inser att behandlingen av försäk- ringsfrågor 1 Allmänna reklamationsnämnden kan medföra att vissa aktiviteter, som nu bedrivs eller planeras inom bolagen, reduce- ras för att undvika dubblering av reklama- tionsnämndens arbete. Detta gäller givetvis endast vissa av bolagens åtgärder. Stora delar av nuvarande verksamhet kommer att vara nödvändiga även framdeles, t. ex. arbetet i de expertnämnder som finns.
Erfarenheten från andra branscher har dock visat att samarbetet inom reklamations- nämnden snarare leder till en ökning än en minskning av åtgärder med syfte att lösa konsumenternas problem. Således anser gruppen att det sedvanliga remissförfarandet före behandlingen i nämnd kommer att kunna engagera många tjänstemän i försäk- ringsbolagen som på så vis kan få del av konsumentsynpunkter i ärenden av detta slag. Därför räknar gruppen även här med att branschens totala aktiviteter inom området inte kommer att reduceras utan snarare stimuleras av reklamationsnämndens verk- samhet, även om en viss förskjutning i insatsernas inriktning är möjlig.
9.5.4.2 Ledamoten Blomqvist Nämnder
Goda erfarenheter finns av den nuvarande skadeprövningsorganisationen med nämnder och ombudsman för skadeprövning. Från konsumentsynpunkt är det angeläget att inrätta ett system där alla försäkringstagarei landet har möjlighet till denna typ av pröv- ning och hjälp.
Nämnder inom bolagen ger bättre repre- sentationsmöjlighet för de egna försäkrings- tagarna än en central nämnd skulle kunna ge. Bolagsanknutna nämnder kan också vara effektivare när det gäller att påverka villkor eller andra uttryck för försäkringsbolagets attityd mot konsumenten. Lekmännen i sådana nämnder representerar just de försäk-
ringstagare som bolaget vänder sig till och som dessutom ofta har ett parlamentariskt inflytande i bolaget.
De flesta andra branscher är visserligen inordnade i ett reklamationsförfarande som handhas av samhällets konsumentorgan. Men när det gäller försäkringsbranschen, som huvudsakligen är konsumentägd, är det från demokratisk synpunkt bättre att bygga ut redan befintliga institutioner i stället för att centralisera nämndverksamheten.
Systemet med bör därför antagas av samtliga försäkrings- bolag. De stora bolagen bör därvid vart och ett för sig inrätta en eller flera nämnder, medan övriga bör kunna gå samman om gemensamma nämnder.
skadeprövningsnämnder
Rådgivning
En neutral rådgivningsinstans behövs för att ge skadelidande hjälp att förvissa sig om att deras ärende behandlats korrekt.
Rådgivningsinstansen kan också användas för att lösa frågan om värderingstvister på sakskadeområdet. Byrån kan i sådana fall anlitas för att utse en sakkunnig för värde- ringsuppdraget. Det resultat som denne kom fram till skulle vara bindande. Det synes i så fall vara lämpligt att det utgår en i förväg bestämd fast, mindre avgift för rätten att få värdefing utförd.
Praktiska skäl talar för en anknytning av rådgivningsbyrån till Allmänna reklamations- nämnden. Då behöver man inte skapa något nytt organ utan kan utnyttja en organisation som redan finns. Det blir också enklare att informera allmänheten om vart man kan vända sig för att få hjälp.
Ett system med förläggning av rådgiv- ningen till Allmänna reklamationsnämnden samt bolagsanknutna nämnder blir visserli- gen unikt för försäkringsbranschen. Med hänsyn till att ett redan väl fungerande system enbart behöver kompletteras i olika avseenden bör dock formella skäl inte lägga hinder i vägen för en lösning enligt ovan angivna riktlinjer.
9.5.4.3 Ledamoten Elfverson Rådgivning
Även om jag håller för troligt att det mesta av problemen ifråga om försäkringskonsu- mentens individuella orientering i ”miss- nöjesfall” _ osäkerheten om hur han skall gå tillväga och vilka möjligheter som står ho- nom till buds — borde kunna lösas genom insatser av generell karaktär — information och utformning av villkorssammandrag etc. — vill jag ej motsätta mig inrättande av en central rådgivningsinstans med uppgift att mera individuellt ta sig an missnöjda eller undrande konsumenter.
Eftersom en rådgivning hos Allmänna reklamationsnämnden närmast synes förut- sätta även nämndbehandling där -— jämföri den delen mitt stållningstagande nedan - men även på andra grunder bör rådgivnings- instansen ges en självständig ställning. Med hänsyn till bredden på den expertis, som skall tjänstgöra inom en sådan instans, möj- ligheterna till flexibel personalanpassning och _ inte minst — det stora utbildnings- värde, som arbete vid en dylik instans måste innebära till konsumenternas gagn på längre sikt, bör uppbyggnaden anförtros åt försäk- ringsbranschen, som likaledes synes böra finansiera verksamheten. Då det emellertid är viktigt, att objektiviteten hos en dylik rådgivningsinstans ej kan ifrågasättas bör dess fortlöpande ledning anförtros åt en särskild styrelse med ledamöter utsedda av — förutom branschen själv — konsumentverket och försäkringsinspektionen.
Nämnder
Enligt min uppfattning förtjänar rent materiellt nuvarande ”rättssäkerhetsanord- ningar” på försäkringsområdet i stort sett ett högt betyg. Ett undantag härifrån utgör i vissa fall den generella formen för lösande av tvist rörande sakskadevärdering och kost- nadsfördelningen här. På det specialområde som försäkringsavtalen utgör är eljest enligt
min erfarenhet de tvister, som kvarstår sedan sedvanlig bolags- och branschbedömning ägt rum, i övervägande antalet fall av beskaffen- het att kräva avgörande av domstol. Den relativt ringa kostnad, som ett sådant för- farande numera drar med sig för den enskil- de konsumenten — utredningen har begrän- sat sig till privatpersoner — har åstadkommit en balans mellan avtalsparterna, som i sig innebär en stark garanti för rättvisa bedöm- ningar. En förstärkning av informationen om rättssäkerhetsmekanismerna anser jag emel- lertid mycket angelägen.
Huvuddelen av branschen har enligt vad som upplysts inom utredningen gjort ett principiellt uttalande för inrättande av nämnder med konsumentrepresentanter såsom komplettering till nu rådande anord- ningar. Jag anser att utredningen bör förorda att försäkringsbranschen utvecklar ett dylikt system, som torde vara ägnat att bidra till en ökad mjukhet och ett ökat förtroende i relationen försäkringstagare/skadelidande och försäkringsgivare.
Med hänsyn till arten av de frågeställ- ningar, där tvist slutligt kvarstår mellan parterna i ett försäkringsförhållande, torde en utbyggnad av Allmänna reklamations- nämnden för nu avsett ändamål om ambi- tionsgraden blir hög i sak närmast innebära tillskapande av en ny kostsam "specialdom- stol” för försäkringsmål. Enligt vad som inom utredningen upplysts skulle vid en sådan lösning också en del bestående erfaren- hetsmässigt välfungerande anordningar löpa fara att avvecklas.
Då det — vid den av mig förordade lösningen — kan antas att en del av det nämndmaterial, som efterhand samlas hos de olika försäkringsbolagen eller bolagsgrupper- na, kan vara av värde för det i avsnitt 9.4.3 föreslagna samarbetsorganet bör nämnderna — i den utsträckning det påfordras av sam- arbetsorganet — åläggas rapporteringsskyldig— het dit, t. ex. avseende antal ärenden, upp- delning efter art och ställningstaganden.
9.5.4.4 Ledamöterna Lundberg och Schönmeyr
Vid övervägande av rubricerade fråga anser vi att utgångspunkten bör vara en bedömning av de arrangemang, som avses garantera rättssäkerheten för de skadelidande, under det att eventuell rådgivning i organiserad form bör ses som ett komplement till de angivna arrangemangen på rättssäkerhetsom- rådet. Med hänsyn härtill kommer vi i det följande att först behandla frågan om skade- prövningsnämnder och därefter frågan om en rådgivningsinstans. Som en allmän bakgrund för dessa överväganden vill vi särskilt fram- hålla dels vad utredningen i annat samman- hang understrukit om det önskvärda av en klar information i anslutning till skaderegle- ring om den skadelidandes rätt till överpröv- ning av bolags beslut, dels det förhållandet att försäkringsbranschen i huvudsak består av bolag eller bolagsgrupperingar med stora kundunderlag, vilket skiljer branschen från t. ex. detaljhandeln.
Ett stort kundunderlag skapar uppenbar- ligen en däremot svarande erfarenhetsmassa, vilket har sitt givna värde i förevarande sammanhang.
Nämnder
Vid valet mellan att hänvisa skadeärenden för prövning till Allmänna reklamations- nämnden eller till nämnder upprättade med ett majoritetsinslag av konsumentrepresen- tanter i anslutning till bolagen finner vi det senare alternativet klart vara att föredraga. Goda erfarenheter har enligt vad vi inhämtat vunnits av dylika sedan flera år verksamma nämnder och dessas objektivitet torde inte ha ifrågasatts.
Med den anknytning dylika ”bolags- nämnder” har och skulle ha till bolagen kan en stor smidighet utvecklas — inte bara i själva handläggningen utan även i t. ex. tolkningen av villkor. Utan att i och för sig gå utanför avtalets ram kan dylika nämnder framföra synpunkter på avtals innehåll och
omfattning, som dels kan ge bolaget skäl till en uppmjukning av tidigare tillämpad praxis, dels kan snabbt påverka bolags överväganden om villkorens utformning m.m. Till den önskvärda enhetligheten i skaderegleringen torde de befintliga — och som vi förutsätter även i framtiden verksamma — expertnämn- derna kunna bidraga på ett tillfredsställande sätt. Då vi vidare förutsätter att tillsynsmyn- digheten i sin granskning av skaderegleringen kommer att ägna uppmärksamhet även åt bolagsnämndernas verksamhet, synes goda förutsättningar för långtgående enhetlighet kunna förutses.
Slutligen vill vi ifråga om nämndarrange- mangen peka på att de ärenden, varom här är fråga, är en för Allmänna reklamations- nämnden främmande verksamhet. Endast i yttersta undantagsfall torde ett skadepröv- ningsärende falla under begreppet reklama- tion. De försäkringsfrågor som i ifrågavaran- de sammanhang blir aktuella avser avtals innebörd och omfattning och lämpar sig därför i princip inte för skälighetsbedöm- ningar. Dessa förhållanden framhävs också av att de av utredningens ledamöter, som före- slagit Allmänna reklamationsnämnden som prövningsinstans, förutsatt inrättandet av en särskild försäkringsavdelning inom densam- ma. Det låter sig visserligen sägas att allmän- heten regelmässigt inte har klart för sig den skillnad i ärendenas karaktär som ovan antytts. Med de fördelar, som i övrigt kan konstateras med arrangemanget med bolags- nämnder och dessas samspel med expert- nämnderna, torde dock anledning saknas att inplacera skadeprövningsärendena i ett främ- mande sammanhang. Då såsom utredningen på annan plats framhållit de skadelidande inte kan beräknas besitta latenta kunskaper om överprövningsmöjligheterna och då bola- gen förutsätts informera härom vid varje skadereglering, är platsen för prövnings- instansens placering från informationssyn- punkt likgiltig.
Med ovan angivna nämndarrangemang samt andra inom försäkringsverksamheten vidtag- na rättssäkerhetsåtgärder som bakgrund synes, under förutsättning av att bolagen informerar härom på tillfredsställande sätt, en särskild rådgivningsinstans egentligen knappast påkallad.
Då emellertid inrättandet av ett sådant organ kan ha en viss psykologisk betydelse, vill vi inte motsätta oss att utredningen föreslår detta. Vi anser dock att detta uttryckligen bör ske på försök under en tid av exempelvis tre år, varefter erfarenheterna får ge vid handen om behovet av en fortsätt- ning är påtagligt.
Beträffande organisationen för en sådan rådgivningsinstans ansluter vi oss till vad ledamoten Elfverson föreslagit. Vad ovan sagts om nämndernas placering från informa- tionssynpunkt gäller även en rådgivnings- instans.
9.5.5. Försäkringsinspektionens av skadeärenden
granskning
9.5.5.l Bakgrund
Som antytts i betänkandets beskrivande del, bedriver försäkringsinspektionen viss syste- matisk skaderegleringsgranskning. Denna har formen av studier av avslutat skadereglerings- material och syftar till att i förekommande fall upptäcka och för det aktuella bolaget påvisa eventuella awikelser från inom branschen gängse metoder för skadehand- läggning. I intet fall innefattar granskningen något ”dömande” i enskilda fall ifråga om t. ex. vållandefördelning eller medicinska ställningstaganden. Någon gång kan dock observeras ett av misstag helt orimligt beslut, och därvid sker självfallet ett påpekande härav. Granskningen har hittills avsett endast personskador i bil— och ansvarsförsäkring och varit av begränsad omfattning; i genomsnitt har ett par bolag om året granskats, och på
varje bolag har ett hundratal skadeakter studerats.
Inom ramen för det generella konsument- skydd, som utgör försäkringsinspektionens primäruppgift och som enligt lagen om försäkringsrörelse främst syftar till att garan- tera att soliditets- och skälighetsprinciperna iakttas i bolagens rörelse, har en skaderegle- ringsgranskning av denna karaktär sin natur- liga plats. Enligt till utredningen lämnad uppgift har nu ifrågavarande granskningi intet fall föranlett tillsynsmyndigheten att rikta några formella anmärkningar mot något nu verksamt försäkringsbolag. Gjorda studier har vanligtvis avslutats med samtal med vederbörande försäkringsbolags skaderegle- ringschefer, varvid ett utbyte av synpunkter på det granskade skaderegleringsmaterialet ägt rum.
Ifråga om utvecklingen av inspektionens skadegranskning har meningarna inom utred- ningen gått isär. Ledamöternas respektive synpunkter följer nedan.
9.5.5.2 Ledamöterna Bergman, Blomqvist, Engström och Wallberg
Vi ser försäkringsinspektionens granskning av skadeärenden som en väsentlig konsu- mentskyddande åtgärd på försäkringsom- rådet. Denna del av inspektionens tillsyns- verksamhet bör ge ett visst mått av trygghet för att skadefall blir rätt och enhetligt behandlade. Vi finner dock att verksamheten f. n. syns ha en alltför begränsad omfattning, och att dess behövliga inriktning och omfatt- ning inte är klarlagda i tillräcklig utsträck- ning. Vidare finner vi att verksamhetens resultat skulle kunna göra större nytta om de inte endast ledde till enskilda samtal utan redovisades i sådana former att andra bolag och de institutioner och organisationer som representerar konsumentintresset kunde ta del av dem. Vi föreslår därför att Kungl. Maj:t ger försäkringsinspektionen i uppdrag att i samråd med branschen och konsument- verket (t.v. konsumentrådet) se över den nuvarande verksamhetens omfattning, inrikt-
ning och redovisning. Vi föreslår även att försäkringsinspektionen tilldelas nödvändiga resurser för att genomföra åtgärder som kan föranledas av en sådan översyn.
9.5.5.3 Ledamöterna Elfverson, Lundberg och Schönmeyr
Vi menar att försäkringsinspektionens granskning av skadeärenden — även om den ej har föranlett några formella anmärkningar mot bolagen — måste anses vara av väsentligt värde inom ramen för det allmänna konsu- mentskyddet på försäkringsområdet. Med- vetandet om denna del av tillsynsverksam- heten bör ge konsumenten ett visst mått av trygghet för att skadefall blir rätt behandla- de. Vi föreslår därför att försäkringsinspek- tionen hos Kungl. Maj:t begär förstärkning av resurserna för denna verksamhet och att denna utvecklas vad gäller metodfrågor, upp- giftsinriktning och — om detta befinns möj- ligt och lämpligt — redovisning av verksam- hetens resultat.
9.6 Konsumentundervisning om försäkring
Konsumentundervisningens allmänna syfte är att ge människorna förmåga och redskap för att förstå och analysera sådana problem, som de ställs inför i sin egenskap av konsu- menter.
I hushållsekonomiska sammanhang skall människan kunna analysera egna behov och önskemål, sätta dem i relation till de tillgäng- liga resurserna, insamla, bearbeta och bedö- ma information och planera den egna ekono- min. Dessutom skall individen kunna bedö- ma utvecklingen samt ifrågasätta och påver- ka de beslut som fattas i hans omvärld.
Till konsumentens problem hör försäk- ringsfrågor, och utredningen anser, att dessa, i den på olika skolstadier bedrivna konsu- mentundervisningen, skall behandlas jäm- sides med och på samma sätt som andra konsumentfrågor. Detta innebär bl. a. att skolundervisningen i försäkringsfrågor ej bör
bindas enbart till ämnen med särskild konsu- mentinriktning — t. ex. hemkunskap — utan skall beaktas i de ämnen och på de stadier, där naturlig anknytning kan ske. Undervis- ning om försäkring bör komma in i alla skolformer, från grundskolans lågstadium till vuxenutbildning. Särskilt anser utredningen att försäkringsfrågor med fördel kan tas upp tidigt i skolgången med hänsyn till dels att bestämda konsumtionsvanori viktiga avseen- den grundläggs mycket tidigt, dels att prak- tiska anknytningar ofta erbjudes redan vid skolstarten.
Konsumentundervisning om försäkring bör framför allt inriktas på hur man analy- serar sitt behov av försäkring, vilken rättslig ställning man som försäkringstagare har gent- emot bolaget och vilka möjligheter man har att påverka branschen. Särskilt bör under- strykas nödvändigheten av att ta kontakt med försäkringsbolagen när det gäller dis- kussion såväl av försäkringsbehov som av händelser vilka kan vara försäkringsfall.
Vikten av en hushållsekonomisk syn på konsumentens problem understryks allt star- kare i den konsumentpolitiska debatten. Utredningen ser det som naturligt att också undervisningen i försäkrings- och andra kon- sumentfrågor anpassas till denna syn. En sådan anpassning kan t. ex. ske i utarbetan- det av nya läroplaner, men med tanke på att undervisningen i konsumentfrågor i högre grad än ifråga om andra skolämnen beror av lärarnas egna bedömningar beträffande både omfattning och inriktning är det enligt ut- redningen önskvärt att försäkringsfrågor tas upp tillsammans med andra konsumentfrå- gor i lärarutbildningen.
Ett ytterligare sätt att underlätta införan- det av försäkringsfrågor i utbildningen är framställning av undervisningsmaterial. Ut- redningen ser det därför som värdefullt att man inom FU producerar material avsett för ungdomsskola såväl som för vuxenskola. Detta material produceras i kontakt med skolöverstyrelsen och andra utbildningsinsti— tutioner. Då det fordras ingående kännedom om försäkringsbranschen för att framställa undervisningsmaterial är medverkan från
branschorganen nödvändig vid framställning av sådant material. Eftersom informationen om försäkringar ingår i konsumentunder- visningen i skolorna och visst samarbete redan existerar mellan konsumentorganen och skolöverstyrelsen i undervisningsfrågor, föreslår utredningen att en konsumentrepre- sentant skall delta i samarbetet rörande undervisningsmaterial om försäkring.
9.7. Försäkringars fullständiga utnyttjande
I viss utsträckning förekommer det på livför- säkringsområdet att försäkringsbelopp, som står till försäkringstagarens eller hans rätts- innehavares förfogande, inte lyfts av den anledningen att kontakten gått förlorad mellan avtalsparterna eller de efterlevande ej har kännedom om försäkringens existens och ej heller nås av till försäkringstagaren riktat meddelande angående försäkringen. Inom försäkringsbranschen söker man med olika medel undvika att ”herrelösa” försäkrings- belopp av detta slag uppståri rörelsen. Inom annan försäkring än livförsäkring — där det är helt oöverblickbart huruvida försäkrings- fall inträffat — kan det säkerligen också förekomma att försäkring ej tas i anspråk som följd av bristande kännedom om dess omfattning i det konkreta fallet eller någon gång t. o. m. om dess existens överhuvudta- get.
Utredningen har övervägt möjligheterna att åstadkomma automatisk anmälan av sjuk- dom, olycksfall och dödsfall genom att samköra vissa centrala register mot försäk- ringsbolagens försäkringstagarregister. Man skulle kunna ha två syften med sådan auto- matisk skadeanmälan. För det första kan den ses som ett medel att garantera att tecknade försäkringar utnyttjas. För det andra kan man se automatisk skadeanmälan som ett medel att förenkla hela anmälningssystemet för försäkringstagarna. Att döma av de upp- gifter som utredningen inhämtat angående befintliga eller planerade centrala register tycks samkörning med bolagsregister inom rimlig framtid vara möjlig endast beträffande
dödsfall och detta endast för individuella försäkringar. Utredningen har dock inte ansett det vara motiverat att lägga fram några förslag i frågan.
För att uppnå att ett befintligt försäk- ringsskydd tas i anspråk på ett fullständigt och riktigt sätt, vill utredningen i stället framhålla vikten av en ökad ”anmälningsbe- redskap" hos allmänheten. Det gäller att få konsumenterna att kontakta försäkringsbo- lagen, när något inträffar som överhuvud- taget kan misstänkas vara försäkringsfall. En ökad anmälningsberedskap ser utredningen som viktig även med hänsyn till att allmän- heten knappast kan förväntas tillägna sig mer än en högst översiktlig kunskap om vad olika paketförsäkringar omfattar. En sådan bered- skap bör kunna uppnås genom konsument- fostran såväl i skolor som i andra utbild- ningssammanhang, och genom allmän konsu- mentupplysning från massmedia och konsu- mentorgan. Vad angår de i det föregående nämnda s.k. ”herrelösa” försäkringsbelop- pen är det naturligtvis angeläget att försäk- ringsbolagen inorn rimliga kostnadsramar ut- nyttjar de möjligheter, som kan erbjudas av nu befintliga och framdeles kanske mer effektiva register.
En ökad anmälningsberedskap kommer att minska risken för att ersättningsbara skador ej kommer till bolagens kännedom. Samtidigt får man räkna med något ökade arbetsinsatser hos bolagen för att behandla ärenden som ej omfattas av försäkring. I gengäld minskar kravet på försäkringstagaren att själv i villkoren läsa sig fram till om en viss händelse är ersättningsbar eller ej.
När försäkringstagare eller skadelidande kommer i situationer där kontakt med ett försäkringsbolag borde bli aktuell, är det inte säkert att han är medveten om att hans situation har anknytning till en försäkring. I denna situation kommer han emellertid ofta i kontakt med olika institutioner eller yrkes- kategorier, för vilka det inte bör vara främ- mande att koppla ihop det inträffade — t. ex. sjukdom, olycksfall, dödsfall, brand, stöld, trafikolycka — med en eventuell för- säkring.
Utredningens mening är att exempelvis jurister, socionomer och samhällsvetare i sin utbildning bör erhålla en sådan allmän kun- skap om försäkringsfrågor, att de i sin yrkesmässiga kontakt med allmänheten kan påpeka försäkringsproblematiken, när om- ständigheterna tyder på att den kan finnas med i bilden. Dessa frågor bör således ingåi den obligatoriska undervisningen vid berörda utbildningsanstalter.
Ifråga om gruppförsäkringar vill utred- ningen — utöver vad ovan sagts - framföra vissa synpunkter. Ansvaret för informations- spridningen är i regel vid gruppförsäkringar överflyttat från försäkringsgivaren till den försäkrade gruppen där den handhas av den s. k. gruppföreståndaren. Bristerna i detta informationssystem har inte visat sig vara särskilt omfattande. Risk för att försäkring inte utnyttjas synes dock ha förelegat i vissa fall. Hit hör exempelvis ianspråktagande av rätten till fortsättningsförsäkring, i fall där ett sådant ianspråktagande är värdefullt på grund av försämrat hälsotillstånd.
Gruppförsäkringarnas i förhållande till de individuella försäkringarna låga premier har till en del sin grund i den nu nämnda överflyttningen av informationen och kon- takten med de försäkrade från bolaget till gruppföreståndaren. Utredningen vill under- stryka det angelägna i att försäkringsbolagen i kostnadsmässigt rimliga former söker akti- vera gruppföreståndarnas informations- spridning till de försäkrade.
Summary
Outline of the Report
Chapter 1 gives the background, purpose and scope of the Committee's work. The Com- mittee considered that in order to pinpoint insurance problems it is first necessary to provide & brief description of the insurance market. Chapters 2—5 of the Report are therefore devoted to the structure of the insurance business, its current cooperating bodies (Chapter 2) and tendencies to con- centration, the supervision exercised by society over the insurance business and the institutional f_orms available for giving in- surees influence within the companies (Chapter 3), the information afforded by public statistics and spot checks concerning insurees (Chapter 4) and, finally, current information on insurance (Chapter 5). In the course of its work, the Committee has found that certain problems are common to all the types of insurance dealt with while others are characteristic of insurance of persons and property insurance, respectively. The analy- sis section therefore falls into three parts: one of these is general (Chapter 6), one concerns insurance of persons (Chapter 7) and the third one deals with property insurance (Chapter 8). The over-all analysis examines in a more detailed manner the Committee”s aims and its view of the consumer and consumer information. Chapters 7 and 8 deal in a more concrete way with problems
in the fields of personal and property insurance. Moreover, in these chapters the insurees and the present information systern concerning the various types of insurance are treated in greater detail than in Chapter 5. The Committee's proposals are reported in Chapter 9.
Background, Purpose and Scope of the Enquiry (Chapter 1)
Many people regard the purchase and utilisa- tion of insurance as a complicated thing. This is due not least to the way in which insurance functions as a protection against risk, with all those who are exposed to risk contributing to compensate those who suffer damage. The most common form of contact between the insurees and the insurance companies occurs with the payment of the premium. The risk evaluation required on the purchase of insurance is difficult, and when a damage occurs the insuree is often uncertain of the scope and purpose of his coverage and of how he should go about utilising it.
Notwithstanding efforts by the insurance companies to inform insurees of their pro- duct and its uses, the question as to whether the information is adequate or needs to be improved is still the subject of debate.
In view of this situation, the National
Consumer Council formed the present Com- mittee to ascertain the need and the pros- pects for consumer information about insur- ance. Consumer information is usually defined as that supplied by bodies indepen- dent of sales interests. Since the largest body of information comes from the producer side, the Committee has handled all informa— tion in a unified manner — both the information supplied by the insurance business and that supplied by consumer organisations. Also included is information that goes in another direction — that is, from the public to producers and consumer bodies.
The aim of the Committee has been, on the basis of available market resources, to propose improved facilities whereby house- holds may obtain, with a reasonable ex- penditure of time and interest, a well— balanced insurance coverage and make satis- factory use of the insurance protection which they have.
Consumers are defined in this context as individuals who take out insurance as private persons or who are injured third parties. The types of insurance dealt with are the usual personal and property insurances: life, sick- ness and accident insurance, householder's comprehensive policy, villa and country cottage comprehensive insurance, motor, boat and travel insurance.
Information is only one of many phases in the relationship between households and insurance companies. The development of the product, the routines followed in cases of injury, standards for compensation, the influence of insurees and their possibilities of asserting their interests, supervision by society of the companies” activities, sales methods and capital investment policy are other factors affecting the insurance world. Even though the Committee has been mainly concerned with information, other matters of a not strictly informational character have therefore been given passing attention.
In dealing with a sector of the consump- tion area, such as insurance, one often encounters problems that require solution in
a wider context than that provided by the enquiry in question. One example is the problem of the so-called "weak consumer groups” and the uneven distribution of insurance in relation to the socioeconomic status of households. The Committee re- garded questions of this kind as naturally coming within its scope but it abstained from proposing solutions as these would require a much wider social and economic approach than would have been feasible within its terms of reference.
The Insurance Business (Chapter 2)
Private insurance is sold in Sweden by insurance companies which are either limited companies or mutual insurance companies. The limited companies are owned by share- holders. The mutual insurance companies are owned by their insurees. At the end of 1968, about 900 private insurance companies Were operating in Sweden. On the basis of the companies' geographical coverage, they are generally classified as national companies, county companies, district companies and parochial companies. Of the 71 national companies existing in 1968, 26 were limited and 45 mutual insurance companies. These accounted together for 97 % of all Swedish insurance companies premium incomes and they administered about 98 % of the assets.
Notwithstanding the large number of units, the insurance business shows a high degree of concentration. Of the insurance com- panies' total premium income from direct insurance in Sweden in 1968, the four largest companies accounted for 63 %. The corresponding share of the total assets administered amounted to 75 %. The ten- dency to concentration has increased markedly in recent years. From 1971 the market has been dominated by three groups: Skandia, Trygg-Hansa and Folksam.
The private insurance sector includes many different types of insurance, which are usually classified as follows: life insurance and insurance against loss or damage, insu—
rance of persons and property insurance, insurance of fixed sums and insurance against loss or damage. In the field of life insurance, it is usual to distinguish between capital and annuity insurance, insurance of death risk and savings insurance, pension insurance and capital insurance. Life and sickness and accident insurance can be covered in both individual and collective forms.
The includes a considerable number of cooperation organi— sations. These can be divided into organisa- tions for consultation and joint representation, joint condition and claims settlement boards, committees and boards for internal collaboration and pools.
insurance business
Supervision by Public Authorities and Insuree Influence (Chapter 3)
Private insurance has long been regulated by special laws. The chief of these are the 1948 Insurance Act (försäkringslagen) and the 1927 Insurance Contracts Act (försäkrings- avtalslagen). The Government body responsi- ble for day—to-day supervision of the insurance business is the Insurance Inspec- torate (försäkringsinspektionen). The main function of this body is to see that the laws concerning insurance are followed. The lnspectorate must ensure that the interests of insurees are respected inasmuch as the companies offer their products at a reason- able price while maintaining a sound financi- al position.
At least one board member in an insuran- ce limited company is appointed by law to ensure that the interests of insurees are duly looked after.
A precondition for the grant of a conces— sion to a mutual company is that insuree influence is adequately represented — in other words, the company's highest organ, the general meeting, must be so constituted as to provide representation for the part— owner interest. The insurees” influence in a large company, where it is not feasible for all
the part-owners to participate in the general meeting must, in practice, be maintained through a representative system.
Claims settlement board with consumer influence are a feature of the Folksam, Ansvar, Trygg-Hansa and Trafik-Bore com- panies. As a rule, various organisations appoint consumer representatives to the boards. Folksam, Ansvar and Trygg-Hansa, moreover, have established so-called councils. The purpose of these is to enable the consumer representatives to express their views on company activities in general, the prevention of injury, health promotion work, product development and so on.
Households (Chapter 4)
and Insurance Consumption
The Committee has only to a limited extent made its own investigations and it has worked mainly with previously collected material and studies of varying scope and reliability.
According to the 1969 household budget study, private households on an average devoted over 3 % of their total consumption to the payment of insurance premiums. The relative importance of insurance in the household economic picture varies in dif- ferent sections of the population. The lowest insurance premium figures, expressed both absolutely and as & percentage of total private consumption, are those for single persons with children. Apart from this group, the varations are larger between insurance of persons (0.6—4.l %) than bet- ween property insurance (1.2—2.1 %). In ab- solute figures, average insurance premiums vary between 262 crowns a year for a single person with children and 2028 crowns a year for a family with three children and an annual income exceeding 40 000 crowns.
Studies and experience gained in the insurance business show that many people do not quite know what insurance they have, what risks are covered and what kind of protection they really need. They also
have difficulty in distinguishing between the various kinds of insurance. They find it too much trouble to get a good grip on the insurance situation. As this applies also to public insurance, it becomes even more difficult to judge whether they require voluntary insurance of persons as a comple- ment.
A policy-holder generally has more know- ledge of a certain type of insurance than a non-policy-holder. Knowledge appears to increase with age, income and education. It seems that people hardly read insurance conditions before a damage occurs.
Insurance companies are regarded, some studies show, as large, anonymous and impersonal institutions, and it is believed that they make big profits. According to other studies, it has occured a demand that the insurance field be nationalised. There are indications that some people are on the defensive with salesmen, perhaps because they fear to be taken advantage of. This attitude, however, does not make them negative to visits from the salesmen or to more or less regular contact with them.
It is generally believed that the companies are difficult when it comes to claim settle- ments, although individual experience of this is mainly positive. In group interviews with insurees those with negative experiences are more _inclined to talk than those with positive.
Current Information concerning Insurance (Chapter 5)
Most of the insurance information availa- ble comes from insurance companies and from the insurance companies, informa- tion service (Försäkringsbolagens Upplys- ningstjänst). It is only to be expected that almost all the information put out by the companies should have a sales angle and that the competitive situation in the field affects the extent and slanting of the information. Granted this selling line, much work has been devoted to making the information
correct and relevant. The information, how- ever, is naturally subject to the limitation that it generally deals only with the facilities provided by the company that puts it out and the particular advantages of the company and its products are emphasised. According to an advertising investigation, the insurance companies spent a total of about 18 million crowns (or 0.6 % of income from premiums) on advertising in l967. Costwise, the biggest items were media advertising, outdoor and traffic advertising and PR, which together accounted for three quarters of the total costs. Brochures and similar printed matter and direct advertising took a smaller share — viz, ll % of the total costs. .The costs for personal sales, according to the same study, amounted to 262 million crones, or 8.4 % of premium income. (The Committee notes, however, that the above— mentioned investigation probably did not in- clude the entire insurance field.)
Insurance salesmen thus play a central role in the companies, information and distribution system. The salesman*s role is more important in personal than in property insurance. It is generally he who makes contact with the households. This means that other channels of information, such as direct advertising, media advertising, posters and printed matter, are intended largely to back up person-to-person information and facilitate the personal contact. Media and film advertising and PR concentrate mainly on the company concerned and its advanta- ges. Most of the brochures and direct advertising describe specific forms of in- surance. Brochures on property insurance emphasise the reader's need for a certain type of insurance and give information about its coverage. In many cases, the reader is advised to contact the company salesman for further information. Brochures en per- sonal insurance emphasise security and the insuree's responsibility for dependants and for him— or herself. Such material rarely encourages the reader to work out his own requirements but advises him to contact a salesman.
The insurance companies” information service publishes material on insurance that is used in comprehensive schools, senior high schools and universities. The information service also puts out an insurance newspaper called Försäkringstidningen, which is the official organ of the National Association of Swedish Insurance Companies (Svenska Försäkringsbolags Riksförbund). The Consumer Institute, the press, radio and TV also provide insurance information, though in a less degree.
General Problems (Chapter 6)
As a subject for informational activity insurance has both advantages and disadvan- tages. On the one hand, the terms of insurance constitute a full description that provides an adequate basis for a comparative description of the market products. On the other hand, since the basic service provided by insurance is protection against events that may never happen, it is more difficult for the purchaser to evaluate insurance than to evaluate more tangible goods and services.
An insuree needs information about the various stages in the purchasing process. In an introductory analysis of his requirements he needs help to clarify his position vis är vis eventual risks. This is naturally more diffi- cult in personal than in property insurance, where the requirement is directly tied to the posession of certain property. On the personal side, it is a question of com- pensating loss of income or of covering expenses in connection with such eventuali- ties as sickness, accident, old age or death. Moreover, voluntary insurance of persons constitutes a complement to already existent protection in the form of public, contractual and other voluntary insurance that may have been taken out. Evaluation of the risk situation must be included in a household's overall economic planning and thus must take in the alternative of not purchasing insurance and having more money available for other goods and services.
On selection of insurance, information is demanded on what the market offers — that is, primarily price and product information. For basically-regulated insurance of persons, the premiums and products are generally the same in all companies and a comparison between companies is relatively profitless. As regards insurance of persons that is not basically-regulated, however, certain dif- ferences may be noted. On the property insurance side, the products sometimes dif- fer as regards the main clauses included in the insurance. When there are price differen- ces between the companies there is reason to give price information. As regards product qualities, some of the differences may be of importance to many consumers. However, as most such differences are insignificant and temporary, it does not matter greatly which company”s insurance is selected; and the consumer can, therefore, take at random instead of wasting time in gathering informa- tion and choosing between the various alternatives. When one buys insurance one buys at the same time service, claims sett- lement and other services from the company concerned. From a certain viewpoint it could therefore be asserted that the supply of comparative information about the pro- ducers (insurance companies) might be justified. Such comparisons, however, are difficult to make.
To make the best use of insurance protec- tion the consumer needs certain information also after he has signed his contract. He must know what is necessary for the insurance to be valid, he must note changes in his risk situation — for instance, on the acquisition of chattels - and, above all, he must know what measures must be taken when a potential claim situation arises. An im— portant part of the practical information required in these connections should be to inform and remind the consumer as to where and how information can be obtained.
In supplying information to households, regard must be paid to the particularities of consumers as recipients of information. They can devote only a limited amount of
time and interest to selecting each purchase, and in view of the large amount of informa- tion aimed at the individual in present—day society consumer policy should select such methods as reduce the need for, or replace, information. A choice of measures other than informational ones is perhaps particu- larly to be recommended where the re- cipients are so—called ”weak consumers."
It is essential that information can flow from consumer to insurance company. In the first place, it is in the interest of the insuree that channels should exist for the assertion of opinions contrary to those of the company. It may be questioned whether the present facilities available to an injured party to assure himself that his claim has been correctly handled are satisfactory. In the second place, the consumer's market behaviour has only a limited effect on the shape and nature of the services provided by the insurance company, and other means are necessary to convey the consumer's views, desires and interests to the producer. In the third place, information from consumer to the insurance company and the consumer organisation is one important way of getting at problems in a wider context.
Insurance ofPersons (Chapter 7)
Four groups and one independent life insurance company dominate the insurance of persons market. The individual insurances offered by the various companies differ little from one another. As regards life insurance and so-called long-term sickness insurance, price competition is generally excluded, since current pricing rules in practice result in similar premiums. Nor is competition as concerns products and product development a characteristic of the insurance of persons market.
According to the 1969 household budget study, nearly 17 % of all households incur- red expenditure for individual sickness in- surance premiums and 23 % expenditure for individual accident insurance premiums. Of
the total number of households, 37 % had expenditure for voluntary group insurance premiums, which included group sickness, accident and life insurance. 19% paid in- dividual risk insurance, 26% savings in- surance and nearly 4 % pension insurance.
Most of the insurances are taken out on the initiative of company representatives following personal conversations with the consumers. On such occasions, the family holdings of private and public insurance are discussed and the talks generally result in a written offer from the company to the household in question. There are about 2 000 professional and 33 000 free-time salesmen.
Cancellation of insurance of persons is an important problem. Cancellation a short time after signature of the contract in many instances means that the purchase was ill-planned, that the insurance was not really neeeded, that it was too expensive for the family”s budget and that hard-selling was to blame.
As regards individual insurance of per- sons, the chief problem is requirement analysis —— an examination of the risk situation and determination of the protec- tion level that accords with available resour- ces and willingness to pay. The Committee gives a rough outline of the requirement analysis procedure. A household's evaluation of its requirements can be facilitated in two ways. Either it can be supplied with data relevant to the evaluation —— for instance, the existent protection afforded by public and collective insurance and roughly-estimated sub-items, such as burial expenses and expenditure for children of varying shool age — or else the questions relevant to the analysis can be structured in a suitable manner — that is, in the form of program- med information. To test the possibilities of computerised requirement analysis the Com- mittee has ordered a development project to be carried out concerning requirement analy- sis in death risk insurance. This project is described in section 9.221.
From the informational viewpoint, the
combined life and savings insurance is a special problem that has features in common with other package goods-and—services offers. The consumer has two choices to make: he must choose partly between risk insurance and savings insurance and partly between savings insurance and other forms of saving, possibly combined with risk insurance.
When the insurance requirement has been worked out there remain a number of other matters to be settled before the insurance combination can be signed. A suitable insurance combination represents a balance between requirements and the household”s willingness and ability to pay. Priorities must be worked out between the various family members” insurance requirements and insur- ance against various kinds of risks. It is hardly reasonable to expect the consumer to acquire so much information that they can decide for themselves what kind of insurance combination they need and present their detailed requirements to the company.
The main source of information today as regards consumers' requirements and choice of insurance combinations is the insurance salesman. A minor study of their work in this connection was carried out by the Committee and is reported in Appendix 4.
In the choice between various companies, it would seem that the consumer's imperfect knowledge of the market, as far as insurance of persons is concerned, is no great handi- cap, since the companies” offers are almost identical. The Committee discusses, however, whether a difference in the amount of bonus granted by the various companies is a factor to consider when selecting a company to insure with.
The Committee examines, moreover, the insurance consumer”s information require- ments after purchase. These would include the validity and utilisation of the insurance, measures to be taken when the risk situation changes, the tax situation and the procedure when a claim arises. A minimum require— ment for information in this area is that the insuree should know where to get informa- tion when he needs it.
Property insurance is sold, as a rule, in the form of so-called ”package insurance” — that is, an insurance against risks connected with a person or certain property, which is offered as a definite combination and must be purchased in its entirety. This entails both advantages and disadvantages from the consumer viewpoint. The company's rationa- lisation gains with this arrangement make possible a cheaper selling price for the package than for the sum of its items if they were taken out separately. The number of stages in the requirement analysis are reduced and many households get protection which they could otherwise not afford. The disadvantages include increased complexity in the informational work and less choice for the individual. A growing problem has to do with how the product development work is carried out and whether this is in line with the demands of the insurees.
The 1969 household budget study showed that households (excluding pensioners”) spent an average of l.6% of their total consumption on insurance premiums. The most common kinds of insurance are householder”s comprehensive policy and villa comprehensive insurance and motor insurance. About ten companies dominate the property insurance market. As regards competition, the market is some— thing of an oligpoly, since the competing firms are few and their products similar. Different types of insurance may pre— dominate in one or other of the various companies.
The insurance package consists of obliga- tory items that may be complemented. Where one company offers an item that is not included by the others, and this proves a success, the other companies tend quickly to follow suit. There also exist minor differen- ces between the various companies in the shape and scope of & particular item. When a claim arises, such differences may be very important to an insuree, but they are often hard to evaluate in advance.
Market surveys and other comparisons made by the committee show that some- times quite large premium differences exist between the companies. As a rule, however, one company is not generally cheaper than another, but the discrepancies are due to a different distribution of voluntary and obli- gatory items and to a different price structure. To decide which company is best from the premium viewpoint one must therefore compare each situation individual— ly.
Property insurance is sold through the insurance company salesmen, but this procedure is not as common as for insurance of persons. A large proportion of specialised property insurance is sold by special outlets: travel bureaus sell travel insurance, car salesmen sell motor insurance, and so on. Property insurance on a group basis hardly exists.
Since property insurance is often as- sociated with the acquisition of certain property and is sold as a "package”, the requirement analysis is relatively simple. The risk situation is often obvious, though different individuals may judge it different- ly. The problem is rather how to select from the standardised products available the package best suited to an individual situa- tion. Market surveys that specify different types of insurance as well as the various companies' products might therefore prove of help to the consumer. Comparative price information would seem advisable for all kinds of insurance. The premium differences might be considerable for some of the more expensive kinds. In many cases, however, it is most rational to pick at random. The hard labour put in by the consumer who com- pares a mass of information does not always give him a better-adapted insurance protec- tion.
With the relatively wide scope of package insurance, it can hardly be required, or expected, that the insuree knows exactly what is included in the terms, and he may fail, therefore, to get full advantage from his contract.
Many people feel reluctance to make contact with companies or authorities and are uncertain when it comes to making a claim. Information should therefore be made readily available to them as to the procedure to be followed in this eventuality. This has to do partly with administrative routines and partly with claim settlement practice. As regards the latter, however, it is very difficult to give precise information, since damage situations vary and it is hard to compare one with another.
To facilitate the spread of knowledge concerning company procedure it would be advisable if unified standards were applied over the whole field. This view is now accepted through-out the insurance business. In property claims, the insuree may often be in doubt, even over very simple practical matters. For instance, where damaged pro- perty is to be replaced he may wonder whether he may buy a new article on his own or whether he must first consult and obtain the approval of his insurance com-
pany .
The Committee's Proposals ( Chapter'9)
The Committee assumes that a Consumer Agency is to be established, with the functions briefly described in section 9.1.2.
The Committee considers that one should not primarily seek to improve the informa- tion situation as regards insurance by making the consumer widely knowledgeable about insurance. In concrete insurance questions, a preferable solution would involve having the relevant information easily available to the consumer on the occasions when he needs it. Regard must be paid to the consumer”s limited time and interest and possibilities of using the information. The Committee con- siders that the following areas should be given priority:
* The household's over-all economic planning; the coice between the purchase of insurance and other kinds of consumption or
other kinds of saving is more important than the choice between the different variants offered by the insurance companies
* The content and function of insurances together with information that facilitates a choice between various companies” insurance of the same type and which clarifies price levels and price differences; such informa— tion is probably desired by many consumers
* Uncovering consumer problems and supplying information in the consumer-to- producer direction.
* Claims settlement; for the insuree to be able to have his case reconsidered other measures are required in addition to infor— mation.
The following sections of this summary report the main proposals made by the Committee in the above-mentioned areas. In addition to these, further proposals and recommendations are given in Chapter 9 concerning, for example, insurance as a subject in consumer education and the utilisation of insurance.
Household economic planning
Advice concerning the household economy, in which insurance is naturally included, should be provided by local municipal consumer boards, if such are established, and by the home consultants. The Committee also assumes that suitable basic material for counselling will be published by the Con- sumer Agency.
In view of the important role played by insurance salesmen in requirement analysis for insurance of persons, the Committee proposes that salesman training be followed up by studies of the salesmen”s work, similar to those carried out by the Committee (see Appendix 4). The studies should be done in cooperation between the Swedish Insurance Companies' Administration Board (Svenska
Försäkringsbolags Förvaltningsnämnd) and the Consumer Agency.
It is essential to provide consumers with auxiliary material or other aids for require— ment analysis. The Committee discusses the possibility of producing requirement analysis models and proposes that the Consumer Agency should consider this after the com— puterised requirement analysis system, initiated by the Committee, has been deve- loped and tried out. For a report on the computer project the reader is referred to section 9.2.2.1.
Price and Product Information
The Committee assumes that most of the product-oriented information will continue to be produced and distributed by the insurance companies. Apart from this, the Consumer Agency, with the aid of available expertise in the insurance business and the Insurance Inspectorate, should be able to put together and suitably present market information of a kind which the insurance business itself could hardly be expected to publish. The information supplied by the Consumer Agency should also include such basic product guidance which is supplied by the companies but requires supplementary contributions. Thus the Agency should emphasise that the consumer should keep himself informed as to what he has to do for his insurance to be valid, and so on. The information supplied by the Agency con- cerning insurance should be channeled to the public in the same way as its other in— formation. In some cases the local and
regional advisory bodies should be given special powers, perhaps particularly as re- gards the so-called ”weak consumer groups,” who may be more inclined to accept information through personal counselling than through mass communication.
On the basis of various considerations, including its attempt to carry out a market survey concerning property insurance, the Committee is of the opinion that further stan-
dardisation of insurance information is desir- able. The VDN Institute for Informative Labelling (Varudeklarationsnämnden) was requested by the Committee to work out norms for standardised information about home insurance. The working group, com— posed of representatives of the institute and the insurance companies, proposed in No- vember, 1971, that the companies should work out a common ”basic householder's comprehensive insurance.” Without this, the group considers that the question of a sales declaration norm for householder's com- prehensive insurance cannot be solved.
It is the opinion of the Committee that representatives of the insurance business in consultation with the Consumer Agency should go through the whole insurance field in order to establish a clear, simple and unified terminology; that cooperation with a view to developing a standardised informa- tion system for property insurance should continue; and an attempt should be made to simplify the supply of insurance of persons and make it more easily available to the public.
Uncovering Consumer Problems
The Committee considers that a definite forum is needed for contact and discussion between representatives of the insurance business and the Consumer Agency. A staff relationship between such a forum and the Insurance Inspectorate should also be estab- lished. The first step towards setting up the forum should be taken by the Consumer Agency. The proposed cooperation body should itself do the work of problem- spotting within its area, but should also, of course, utilise experience of problem- spotting in other fields.
Central Counselling and Board Procedure in Treatment of Claims
It is important that the individual who suffers damage should feel sure that his case
will be correctly handled, but since he can hardly be expected to know about different bodies that can help him on this point, the Committee considers that there is a need for active informational work. For this purpose there should exist a central advisory body to which dissatisfied claimants can direct their enquiries. These counselling activities should aim primarily at bringing the claimant into contact with the company in question. In the second place, this body could help the consumer to put over his case and develop the contact with the company.
For the advisory body to function satis- factorily it will need the benefit of expertise in the insurance field and it will need to become well-known to the public. The Committee has considered four alternative ways of setting up a central advisory body. It might be located with the Swedish National Association of Insurance Com- panies (Svenska Försäkringsbolags Riksför- bund), or with the Insurance Inspectorate (försäkringsinspektionen) or the Public Claims Board (Allmänna Reklamations- nämnden); or it might have independent status, while being financed and developed by the insurance companies.
The Committee considers that all claimants should be able to have their cases reviewed if they are dissatisfied or dubious about company handling of their claims. Even now, with some companies an insuree can bring his case for judgment before boards that include consumer representa- tives; but the Committee is of the opinion that all consumers, regardless of which company they are insured with, should be entitled to go to such a board. To this end, two possible solutions have been considered: either such boards would be established in connection with the individual companies, or a central board would be set up in the form of a division in the Public Claims Board.
The Committee was not unanimous on the question of how to organise the central advisory body and the claim settlement board that would include consumer repre-
Three members consider that the question of the two bodies just mentioned should be solved by the establishment of an insurance division in the Public Claims Board. They argue that the objectivity of the body could not then be challenged; that, from the viewpoint of the public, insurance problems should be settled by reference to the same body that handles corresponding problems in other fields; and that a stan- dardised treatment of disputes between insurees and the various insurance companies could thus be achieved.
One member emphasises the positive results obtained from the present claim settlement organisations with boards and from the existing ombudsman for hearing claims, and he proposes that the system with claim settlement boards be adopted by all insurance companies. He maintains, more- over, that such boards would be in a better position than a central board to give representation to the companies” own in- surees and would be more effective in influencing conditions and other expressions of the company”s attitude towards the consumer. Each of the big companies should individually establish one or more boards, while the others could set up joint boards. This member considers that a neutral adviso- ry body is required to help injured parties and that, for practical reasons, it should be connected with the Public Claims Board.
One member is not opposed to the establishment of a central advisory body and he recommends that it should be organised, developed and financed by the insurance business and directed by a special board appointed by the business, the Consumer Agency and the Insurance Inspectorate. This member considers that the Committee should recommend the insurance business to develop a system of boards with consumer representatives. Such 3 system would probably lead to easier contacts and increas- ed confidence in the relationship between the insuree/injured party and the insurance company.
Two members propose that boards with consumer representatives be established in connection with the individual insurance companies concerned. They point to the positive results obtained with boards of this type which have been in operation for several years past and apparently have not been challenged as regards objectivity. More- over, such ””company boards” could probably develop greater smoothness and elasticity both in handling cases and in interpreting conditions. The desirable standardisation in the settlement of claims would probably be furthered not only by the Insurance Inspec— torate but also by the work of the boards of experts. These members consider that the matters here in question have nothing to do with the Public Claims Board. As regards the advisory body, these two members state that in view of various considerations, including their proposal about the boards, a special advisory body would hardly be required. They are not, however, against the Commit- tee”s recommending the establishment of such a body but are of the opinion that it should be done expressly on an experimental basis — e.g., for a 3-year period — and that it should be organized as described in the preceding paragraph.
Examination of Claims by the Insurance Inspectorate
To a certain extent, the Insurance Inspec- torate now carries on a systematic inspection of claims, but the Committee is unanimous that this work should be extended in view of its essentially protective value to the insuran- ce consumer. However the members” opinions differ as regards proposals for making certain changes in the work.
A majority of four members proposes that the Government should assign the Insurance Inspectorate, in consultation with the insurance business and the Consumer Agency (for the present, the Consumer Council), to review the scope, trend and reporting of present activities. They also
propose that the Insurance Inspectorate be given the resources necessary to implement any measures found desirable as a result of this review.
A minority of three members proposes that the Insurance Inspectorate request the Government to grant additional resources for this work and to develop it as regards methods, aims and — so far as it is possible and suitable —— reporting the results of these activities.
Bilagor
Bilaga ]: Referat av några konsument- undersökningar ................
1.1
1.2
1.3
14
1.5
Innehav av och kostnader för för- säkring (Tabell 1—4) Utnyttjande av försäkringsavdrag (Tabell 5) ................ Kontakt mellan allmänhet och
försäkringsförsäljare ......... Allmänhetens attityder, intresse och kunskaper beträffande försäk- ringsbranschen ............ Livförsäkringsannullanter
Tabeller
Tabell 1 .
Tabell 2.
Tabell 3.
Tabell 4.
Genomsnittlig utgift för olika typer av sakförsäk- ringar inom skilda hushålls- kategorier, kronor Procentuell andel hushåll som redovisar vissa sakför- säkringspremier och innehar därtill anknutna fastig- heter/varor ........... Genomsnittlig utgift för oli- ka typer av personförsäk- ringar och för försäkringar sammanlagt inom skilda hushållskategorier, kronor Procentuell andel hushåll med utlägg för personför-
145
145
150
150
152 153
145
146
147
Tabell 5.
säkringspremier av totala antalet hushåll inom olika kategorier ........... Utnyttjande av försäkrings- avdrag, exkl. obligatorisk sjuk- och pensionsförsäk- ring, vid 1967 års självdekla— ration av fullt förvärvsarbe- tande, procent
148
Bilaga 2: Försäkringsförsäljare och försäljar- utbildning 155
Bilaga 3: Försäkringsbestånd för liv-, sjuk- och olycksfallsförsäkring. (Tusental försäk- ringar)
Bilaga 4: F örsa'ljarstudien
w
sewe
Undersökningens bakgrund och uppläggning Kontakt mellan försäljare och familjer ' ................ Formella aspekter Bakgrundsinformation för hovsutredning Premiema Sakförsäkringar ........... Information om befintligt skydd Informationen om de föreslagna försäkringarna ............
be-
158
159
159
160 160
161 161 162 162 162
8. Familjernas kommentarer till samtalen ................ 163
9. Försäljarnas argumentering . . . 163
10. Säljarnas och försäljningsled- ningarnas förslag till försäkrings-
teckning ................ 163 11. Sammandrag av remissvaren 174 12. Utredningens kommentarer till
remissvaren .............. 180
Bilaga 5: Kortfattad beskrivning av behandla- de sakförsäkringar 183
Bilaga 6: Modeller för jämförande översikter beträffande sakförsäkring 186 Inledning ................... 186 6.1 Hemförsäkring ............ 186 6.2 Villaförsäkring ............ 187 6.3 Fritidshusförsäkring ......... 189 6.4 Reseförsäkring ............ 190 6.5 Båtförsäkring ............. 190 6.6 Bilförsäkring .............. l9l
Bilaga 7: Beslutstabeller avseende behovsana- lys för livförsäkring 193
Bilaga 8: Exempel på manuell tillämpning av system för behovsanalys 200
Referat av några konsumentundersökningar
1.1 Innehav av och kostnader för försäkring
Hushållsbudgetundersökningen 1969l syftar främst till att ge information om fördel- ningen av hushållens konsumtion på olika varor och tjänster samt om olikheterna i detta hänseende mellan olika grupper av hushåll. Undersökningen avser konsumtio- nen inom privathushållen i riket år 1969. Urvalet omfattade 4 086 hushåll slumpvis
uttagna så att i princip alla grupper av hushåll täcktes. Informationen från varje hushåll insamlades i tre steg: inlednings- intervju, bokföring av köp under en slumpvis uttagen period, och slutligen en intervju utförd i början av 1970. Bokföringsperioden lades så att hela är 1969 täcktes. 3105
1 Hushållsbudgetundersökningen 1969, Statistiska Meddelanden P 197119, Statistiska centralbyrån, Stockholm
Tabell ]. Genomsnittlig utgift för olika typer av sakförsäkringar inom skilda hushålls- kategorier, kronor
Försäkring för Sak- __ förs. Total
Antal vuxna, hem fri- per- övr. Ovr. S:a i % av privat antal barn, och tids— son- motor- sak- sak- total konsum- disp. inkomst i 1 000 kr villa hus bil fordon båt förs. förs. kons tion 1 vuxen, inga barn 40 6 110 5 5 8 174 1,2 14 587 I vuxen, med barn 47 7 112 I 2 8 177 0,6 20 716 2 vuxna, inga barn, —19 54 7 176 8 0 3 248 1,6 15 785 2 vuxna, inga barn, 20—29 77 16 240 11 0 4 348 1,6 20 929 2 vuxna, inga barn, 30—39 76 9 290 4 4 2 385 1,6 24 727 2 vuxna, inga barn, 40— 89 20 345 2 14 8 478 1,5 31 536 2 vuxna, 1 barn, —19 64 6 315 17 0 3 405 2,1 19 625 2 vuxna, 1 barn, 20—29 75 2 328 2 1 5 413 1,6 25 414 2 vuxna, 1 barn, 30—39 68 6 298 5 6 4 387 1,3 29 497 2 vuxna, 1 barn, 40— 82 20 365 9 8 6 490 1,3 37 482 2 vuxna, 2 barn, —19 50 4 276 6 0 4 340 1,4 24 323 2 vuxna, 2 barn, 20—29 73 7 323 6 2 5 416 1,5 27 456 2 vuxna, 2 barn, 30—39 77 8 359 8 3 3 458 1,6 29 488 2 vuxna, 2 barn, 40— 116 17 345 11 8 4 501 1,2 40 813 2 vuxna, minst 3 barn, —19 71 12 299 10 8 5 405 1,5 29 164 2 vuxna, minst 3 barn, 20—29 88 5 321 7 5 6 432 1,4 30 442 2 vuxna, minst 3 barn, 30—39 78 6 284 11 5 4 388 1,2 31 926 _2vuxna, minst 3 barn, 40— 145 31 407 11 17 6 617 1,3 47 818 Ovriga hushåll utan barn 95 13 335 10 5 5 463 1,6 29 554 Ovriga hushåll, 1 barn 110 9 429 20 29 5 594 1,6 37 928 Ovriga hushåll, 2 barn 89 13 411 22 1 9 545 1,7 32 299 Ovriga hushåll, minst 3 barn 97 4 366 24 1 5 497 1,2 42 794
Tabell 2. Procentuell andel hushåll som redovisar vissa sakförsäkringspremier och innehar därtill anknutna fastigheter/varor
Hyr bost. Sak-
i andra nar __ ..
Antal vuxna, hus- hand förs. Ager Fri- Äger Ovr. hållsföreståndarens ål- eller är för fri- tids— mo- Äger motor- Övr. der, antal barn, disp. innebo- bo- Äger Bil- tids- hus- tor- segel- Båt- fordons- sak- inkomsti 1 000 kr ende Stad bil förs. hus förs. båt båt förs. försäkr. förs. 1 vuxen, inga barn 17 36 26 30 6 8 6 3 3 6 13 1 vuxen med barn 3 31 25 26 7 11 3 0 2 1 13 2 vuxna, (66 år, inga
barn,—19 2 25 56 59 12 10 8 2 0 16 10 2 vuxna, (66 år, inga
barn, 20—29 1 5 76 78 25 25 9 1 3 13 9 2 vuxna, (66 är, inga
barn, 30—39 1 4 88 88 30 30 12 8 12 3 13 2 vuxna, ( 66 år, inga
barn, 40— 0 7 86 86 32 32 19 14 14 17 14 2 vuxna, (. 66 år,
lbam, —19 0 28 81 80 9 8 2 1 14 13 2 vuxna, ( 66 år,
1 barn, 20—29 1 9 85 85 8 9 7 0 4 10 11 2 vuxna, (66 år,
lbarn, 30—39 2 5 82 81 27 26 8 2 4 12 10 2 vuxna, (66 år,
1 barn, 40— 0 19 94 94 32 37 14 7 4 16 8 2 vuxna, ( 66 år,
2 bam, -—19 0 31 82 79 14 7 10 0 1 16 4 2 vuxna, ( 66 år,
2 barn, 20—29 0 13 86 86 14 13 7 2 2 11 8 2 vuxna, (66 år,
2 barn, 30—39 2 3 82 82 22 18 12 2 6 19 9 2 vuxna, ( 66 år,
2 bam, 40— 0 8 85 85 30 30 10 3 4 17 15 2 vuxna, (66 är, minst
3 barn, —19 0 33 86 88 8 9 9 2 2 28 2 2 vuxna, (66 är, minst
3barn,20—29 0 21 72 77 16 12 12 2 4 21 15 2 vuxna, ( 66 år, minst
3 barn, 30—39 0 12 87 89 22 18 11 2 7 26 7 2 vuxna, ( 66 är, minst __ 3 barn, 40— 0 7 89 86 51 48 14 10 12 7 17 Ovriga hushåll, ( 66 år, ”utan barn I 23 69 69 21 20 14 3 5 21 11 Ovriga hushåll, (66 år, _1 barn 0 20 77 80 17 16 8 2 4 30 9 Ovriga hushåll, ( 66 år, pb.-im 1 21 80 83 19 20 4 2 2 28 16 Ovriga hushåll, (66 år, __ minst 3 barn 0 33 83 81 14 8 14 0 1 24 11 Ovriga hushåll, 66 år
eller mer 1 18 18 18 7 8 2 0 1 10 8 hushåll (76 %) medverkade i samtliga under- tabell l——4 har hushållsbudgetundersök-
sökningssteg.
Undersökningen ger möjligheter till viss belysning av förekomst och storlek av för— säkringskostnader inom olika hushållskate- gorier. Beträffande sakförsäkringar har det vidare i viss utsträckning varit möjligt att relatera förekomst av försäkringsbara ägode- lar till förekomst av försäkring.
Vid de bearbetningar som redovisas i
ningens material delats upp i tre steg:
1. Efter familjetyp: Ensamstående Gifta och sammanboende två vuxna, hus- hållsföreståndaren under 66 år Övriga hushåll, hushållsföreståndaren un- der 66 är Övriga hushåll, hushållsföreståndaren 66 år eller äldre
Tabell 3. Genomsnittlig utgift för olika typer av personförsäkringar och för försäkringar sammanlagt inom skilda hushållskategorier, kronor
Friv. individuell Pers. förs. Sak- Förs.
liv- liv- Friv. S:a i % och i % Antal vuxna, Friv. olycks— förs. förs. pen- per- av per- av antal barn, grupp- sjuk- falls- utan ' med 1 sion.- son- tot. son- tot. disp. inkomsti 1 000 kr förs. förs. förs. sparm. sparm. förs. förs. kons. förs. kons. 1 vuxen, inga barn 27 10 4 49 18 7 115 0,8 289 2,0 1 vuxen, med barn 38 4 9 17 17 0 85 0,4 262 1,0 2 vuxna, inga barn,
—19 39 24 6 68 44 9 190 1,2 438 2,8 2 vuxna, inga barn,
20—29 56 13 18 23 44 0 154 0,7 502 2,3 2 vuxna, inga barn,
30—39 98 14 14 14 52 33 225 0,9 610 2,5 2 vuxna, inga barn,
40— 141 27 24 37 90 209 528 1,7 1006 3,2 2 vuxna, 1 barn, —19 24 33 13 16 98 4 188 1,0 593 4,1 2 vuxna, 1 barn, 20—29 38 26 12 29 43 21 169 0,6 582 2,2 2 vuxna, 1barn,30—39 81 31 16 19 70 18 235 0,8 622 2,1 2 vuxna, 1 barn, 40— 151 43 27 77 102 523 923 2,5 1413 3,8 2 vuxna, 2 barn, —19 51 84 24 31 75 381 646 2,6 986 4,0 2 vuxna, 2 barn, 20—29 68 40 18 27 65 55 273 1,0 682 2,5 2 vuxna, 2 barn, 30—39 108 40 27 34 105 6 320 1,1 778 2,7 2 vuxna, 2 barn, 40— 190 49 36 126 249 828 1 478 4,1 I 979 5,3 2 vuxna, minst 3 barn,
—19 29 35 17 46 82 42 251 0,8 656 2,3 2 vuxna, minst 3 barn,
20—29 62 75 24 45 85 19 310 1,0 742 2,4 2 vuxna, minst 3 barn,
30—39 103 19 37 29 49 88 325 1,0 713 2,2 2 vuxna, minst 3 barn, __40— 219 134 39 177 176 666 1411 2,9 2 028 4,2 Ovriga hushåll utan "barn 77 33 10 51 58 184 413 1,4 876 3,0 Ovriga hushåll, 1 barn 107 44 20 38 148 96 453 1,2 1 047 2,8 Ovriga hushåll, 2 barn 99 37 14 52 104 128 434 1,3 979 3,0 Ovriga hushåll, minst
3 barn 88 74 30 47 77 41 357 0,8 854 2,0
..
Enligt hushållsbudgetundersökningen är de totala premieutläggen för frivillig individuell livförsäkring, med eller utan sparmoment, och frivillig individuell pensionsförsäkring ca 620 milj. kr. Bolagens verkliga premieintäkt 1969 var ca 1 230 milj. kr. Den stora skillnaden torde åtminstone delvis kunna förklaras med att dessa försäkringar ofta betalas av företag, varvid premierna inte registrerats som privat utgifti
hushållsbudgetundersökningen.
2. Efter barnantal: Utan barn 1 barn 2 barn 3 eller flera barn
3. Efter disponibel inkomstl i 1 000 kr: —19 20+29 30—39 40—
Av tabell 1 framgår att olika hushålls- gruppers genomsnittliga utgifter för sakför-
säkringar varierar mellan 175 och drygt 600 kronor under år 1969. Utgifterna är lägst för ensamstående med eller utan barn, och högst för hushåll med mer än 40000 kronor i årsinkomst samt ””övriga” hushåll, dvs. så- dana som i regel innefattar mer än två vuxna.
Tyngst väger försäkringsutgifterna för personbilar — av de totala sakförsäkrings- premiema står de för mellan två tredjedelar och fyra femtedelar. Därnäst kommer hem-
1Med disponibel inkomst avses sammanräknad nettoinkomst plus icke beskattningsbara in- komster såsom sjukpenning, lotterivinster etc., minus under året betalda skatter.
Tabell 4. Procentuell andel hushåll med utlägg för personförsäkringspremier av totala antalet hushåll inom olika kategorier
Friv. individuell
Antalet vuxna, liv- liv- Friv. hushållsföreståndarens ålder, Friv. olycks- förs. förs. indiv. barnantal, grupp- sjuk- falls- utan med pensions- disp. inkomst i 1 000 kr örs. förs. förs. sparm. sparrn. förs. 1 vuxen, inga barn 29 10 13 7 17 1 1 vuxen, med barn 27 6 34 19 16 0 2 vuxna, ( 66 är, inga barn, — 19 40 17 13 25 34 1 2 vuxna, (66 är, inga barn, 20—29 61 14 21 30 35 2 2 vuxna, (66 år, inga barn, 30—39 54 18 25 24 48 8 2 vuxna, (66 är, inga barn, 40— 79 44 18 28 44 2 2 vuxna, (66 år, 1 barn, —19 26 14 26 18 35 4 2 vuxna, (66 är, 1 barn, 20—29 55 18 36 22 34 3 2 vuxna, (66 år, 1 barn, 30—39 67 16 44 30 42 4 2 vuxna, (66 år, 1 barn, 40— 66 25 51 37 51 34 2 vuxna, (66 år, 2 barn, —19 41 28 31 24 30 10 2 vuxna, (66 år, 2 barn, 20—29 46 22 40 21 37 3 2 vuxna, (66 år, 2 barn, 30—39 66 17 44 24 32 4 2 vuxna, (66 år, 2 barn, 40— 63 34 59 36 48 22 2 vuxna, (66 år, minst 3 barn, — 19 23 14 34 26 38 6 2 vuxna, (66 är, minst 3 barn, 20—29 48 27 38 24 29 10 2 vuxna, (66 år, minst 3 barn, 30—39 53 26 48 32 33 9 2 vuxna, (66 år minst 3 barn, 40— 57 23 56 32 42 23 Övriga hushåll, ( 66 år, utan barn 42 15 21 20 35 7 Övriga hushåll, (66 år, 1 barn 49 19 34 26 35 4 Övriga hushåll, ( 66 år, 2 barn 52 22 35 32 43 5 Övriga hushåll, ( 66 är, minst 3 barn 45 31 39 19 30 5 Övriga hushåll, 66 år eller mer 7 17 9 14 7 1
” Se not till tabell 3.
och villaförsäkringar med en premieandel på mellan 15 och 27 procent. Sakförsäkrings- premierna står sammanlagt för mellan 0,6 och 2,1 procent av den i hushållsbudget- undersökningen uppskattade totala konsum- tionen hos olika hushållsgrupper.
Enligt tabell 2 finns ett nära samband mellan ägande av bil och redovisande av bilförsäkringspremier, vilket är naturligt med tanke på att trafikförsäkringen är obligato- risk. Ett nära nog lika starkt samband föreligger mellan ägande av fritidshus och förekomst av premier för fritidshusförsäk- ring. Liknande samband förekommer inte mellan ägande av båt och premier för båtför- säkring. Undersökningen tyder på att de flesta båtägarna inte har sin båt försäkrad. Slutligen har man i tabellen sökt relatera andelen hushåll som hyr lägenhet i andra hand eller är inneboende med andelen hus- håll som inte redovisar några premier för hem- eller villaförsäkring. Andelen hushåll
som synes sakna hemförsäkring är avsevärt större än andelen hushåll som inte är lägen- hetsinnehavare. Andelen hushåll utan hem- försäkring synes vara särskilt hög för hushåll som består av endast en vuxen, med eller utan barn, och för hushåll i de lägsta inkomstklassema samt för kategorin ””övriga hushåll”.
Utgifterna för personförsäkringar varierar i betydligt högre grad mellan olika hushålls- kategorier än utgifterna för sakförsäkringar, räknat både i kronor och i andel av den totala konsumtionen. Den sammanlagda ut- giften för personförsäkringar år 1969 varie- rar mellan 85 och I 500 kronor i genomsnitt för olika hushållskategorier. De högsta ge- nomsnittliga premiebeloppen redovisas av hushåll som har mer än 40000 kronor i årsinkomst, och de lägsta uppges av ensam- stående med eller utan barn och av de lägsta inkomstgruppema. Sambandet mellan in- komst och premieutgift är särskilt tydligt för
Tabell 5. Utnyttjande av försäkringsavdrag, exkl. obligatorisk sjuk- och pensionsförsäkring, vid 1967 års självdeklaration av fullt förvärvsarbetande, procent
Gifta/icke gifta, anställda/ Antalet företagare, män/kvinnor, Avdrag, kronor individer sammanräknad nettoinkomst TO- igruppen i 1 000 kr 0 1—200 201— 500 501— 1 500— (alt 1000-ta1
Gifta anställda, män (inkl. makas inkomst Och avdrag)
— — 100,0 — — — 100,0 0,6
1—10 24,4 40,0 15,6 20,0 — — 100,0 13,5 10—15 29,2 48,0 17,2 4,3 1,3 — 100,0 37,3 15-20 12,7 49,4 33,6 3,5 0,8 — 100,0 141,3 20—25 10,8 41,5 41,3 5,2 1,0 0,2 100,0 231,5 25—30 8,2 36,1 45,1 8,1 2,0 0,5 100,0 217,8 30—50 8,0 33,4 43,0 12,2 2,2 1,2 100,0 449,2 50— 4,7 17,2 33,6 20,8 13,0 10,7 100,0 115,5 Totalt 9,6 36,4 40,0 9,7 2,7 1,6 100,0 206,6 Gifta företagare, män (inkl. makas inkom st och avdrag) 0 __ _ .. _ _. __ __ _ 1—10 56,9 16,7 21,6 4,8 — — 100,0 22,7 10—15 54,1 14,5 29,4 — 2,0 — 100,0 25,5 15—20 23,1 29,3 23,8 15,9 7,9 — 100,0 40,3 20—25 22,2 28,3 26,5 19,1 3,9 — 100,0 28,3 25—30 11,0 35,0 29,5 19,0 3,0 2,5 1000 20,0 30—50 22,2 15,5 19,0 27,8 3,5 12,0 100,0 31,0 50— — — — 25,3 4,7 70,0 100,0 10,7- Totalt 28,8 21,8 23,2 15,7 3,9 6,6 100,0 178,4 Icke gifta anställda, män 0 100,0 — — — — — 100,0 0,6 1—10 63,0 29,2 7,2 — 0,6 — 100,0 91,4 10—15 38,8 48,5 12,7 — — -— 100,0 99,4 15—20 19,8 51,7 28,0 — 0,5 -— 100,0 135,8 20—25 14,6 55,7 29,2 0,5 — — 100,0 97,0 25—30 12,5 50,5 35,4 _. 1,6 -— 100,0 31,1 30—50 17,0 39,5 38,0 3,8 — 1,7 100,0 28,8 50— 76,0 24,0 — — — — 100,0 2,1 Totalt 30,1 47,0 22,2 0,3 0,3 0,1 100,0 486,1 Icke gifta anställda, kvinnor
50,0 50,0 — — — — 100,0 2,2 1—10 68,2 30,3 1,5 — — — 100,0 105,0 10—15 41,0 52,5 6,5 — — — 100,0 127,2 15—20 31,4 51,0 17,0 0,6 — — 100,0 90,3 20—25 27,6 56,0 16,4 — — — 100,0 34,4 25—30 16,9 54,2 25,4 3,5 — — 100,0 14,2 30—50 20 1 49 4 26 8 — — 3,7 100,0 13,4 50— — — — 100,0 — — 100,0 1,1 Totalt 43,4 46,1 9,8 0,6 0,1 — 100,0 387,9 Icke gifta företagare, män 0 _ _ _ _ _ _ _ _ 1—10 71,9 16,3 11,8 — — — 100,0 13,5 10—15 43,9 22,4 33,7 — — - 100,0 9,8 15—20 29,0 42,0 29,0 — — — 100,0 3,8 20—25 13,5 29,8 56,7 — — — 1000 3,7 25—30 — 50,0 50,0 — — — 100,0 2,2 30—50 — 33,3 —— -— 33,3 33,3 100,0 1,5 50— — — — — — 100,0 100,0 0,5 Totalt 44,5 24,8 26,2 — 1,4 3,1 100,0 35,1
frivilliga gruppförsäkringar och livförsäk- ringar med sparmoment. Mer avsevärda utgif— ter för frivilliga pensionsförsäkringar redo- visas nästan uteslutande av hushållskate- gorier med mer än 40 000 kr i årsinkomst. Även andelen hushåll med utlägg för person- försäkringar varierar från kategori till kate- gori i betydande utsträckning och i huvudsak parallellt med utgiftsbeloppen.
1.2 Utnyttjande av försäkringsavdrag
En viss bild av försäkringsavdragens utnytt- jande kan erhållas från det material som insamlats av låginkomstutredningen. Tabell 5 bygger på en specialbearbetning av detta material. Låginkomstutredningens undersök- ning1 omfattar ett urval på ca 6 000 slump- vis uttagna individer mellan 14 och 74 år. Den bearbetning som redovisas i tabell 5 omfattar dock endast den del av urvalet som räknats som ”fullt förvärvsarbetande”. Där— med avses personer med lägst 1 500 timmars förvärvsarbete per år.
[ tabell 5 redovisas de sociala avdragen och avdragsgilla premierna sammanlagda, vil- ket gör att slutsatserna beträffande premie- avdragen endast kan bli mycket begränsade. Det sociala avdraget för gifta par uppgick vid 1967 års självdeklaration till 500 kronor. Ca 10 procent gifta anställda och 16 procent av gifta företagare utnyttjade avdraget på 500 kronor. Större avdrag gjordes endast av drygt 4 procent av de anställda och av drygt 10 procent av företagarna. Närmare 10 procent av de anställda och 30 procent av företagar- na gjorde inte något avdrag alls.
För icke gifta uppgick det sociala avdra- get samma år till 250 kronor. Eftersom redovisningen ej upptar denna avdragsgräns, ger materialet ingen vägledning om hur stor del av de icke gifta som gjorde avdrag utöver det sociala avdraget. Av icke gifta anställda män hade ca 30 procent icke gjort något avdrag alls. Motsvarande andel för icke gifta anställda kvinnor var drygt 43 procent och för icke gifta manliga företagare närmare 45 procent.
1.3 Kontakt mellan allmänhet och försäk- ringsförsäljare
Svenska institutet för opinionsundersök- ningar, SIFO, har gjort ett antal undersök- ningar för att belysa allmänhetens kontakt med försäkringsförsäljare. Följande uppgifter har hämtats från en riksomfattande under— sökning utförd 1967 och omfattande inter— vjuer med ungefär 600 personer.2 De ten- denser som framkommit i undersökningen överensstämmer, om annat icke anges, med SIFO:s övriga undersökningar rörande för- säkringsbolags kundkontakt.
Fråga:
Blev Ni själv eller det hushåll Ni tillhörde under 1966 kontaktad av någon som önrka- de sälja en försäkring till Er eller ändra någon av Era försäkringar?
Vet Svar i procent Ja Nej inte Hushållsinkomst ] 000 kronor:
— 10 6 81 13 10—15 8 2 — 15—20 20 75 6 20— 25 23 76 1 25—30 24 74 2 30—35 25 73 2 35—40 27 67 6 40—45 31 67 2 45— 19 81 — Bostadsort:
Stockholm, Malmö, Göteborg 24 73 3 Ovriga städer och köpingar 22 75 4 Landsbygd 23 73 4 Samtliga hus—håll 23 74 3
Av samtliga tillfrågade uppgav 23 % att de under 1966 kontaktats av försäkringsbolag, som ville sälja eller ändra någon försäkring. Hushåll i de lägsta inkomstgrupperna kon- taktades påtagligt mera sällan än hushåll i högre inkomstgrupper. Inga stora skillnader fanns mellan hushåll i olika bostadsorter.
! Svenska folkets inkomster, SOU 1970:34. 2 Försäkringsbolagens kundkontakter, SIFO 1967. Veckobusundersökning.
Fråga (ställd endast till dem som svarat ja på föregående fråga):
Blev Ni kontaktad av ett eller flera försäk- ringsbolag under 1966?
Av Av Vet Svar 1 procent ett flera ej Hushållsinkomst ] 000 kronor:
_ 10 _ _ _ 10— 15 100 - — 15—20 100 —— — 20—25 84 16 — 25—30 72 20 8 30— 3 5 71 29 — 35—40 71 29 — 40—45 67 33 — 45— 80 20 — Bostadsort:
Stockholm, Malmö, Göteborg 70 30 — Övriga städer och köpingar 73 23 3 Landsbygd 84 16 — Samtliga hushåll 75 24 ]
Av de kontaktade uppger 75 % att endast ett bolag stått för kontakten. Flerbolagskon- takterna synes överhuvudtaget inte ha före— kommit i de lägre inkomstgrupperna. Dylika kontakter synes förekomma oftare i tätorter än på landsbygden.
Fråga:
Om ett försäkringsbolag kontaktade Er och bad om ett sammanträffande för att disku— tera Era försäkringar, skulle Ni då ta emot representanten för försäkringsbolaget?
Vet Svar 1 procent Ja Nej ej Hushållsinkomst ] 000 kronor:
—10 56 38 6 10—15 46 44 8 15—20 43 35 22 20—25 50 32 18 25—30 54 29 17 30—35 51 38 11 35—40 52 33 15 40—45 53 37 10 45— 58 35 8
15— 24 5 8 27 15 25—49 54 34 12 50— 41 42 17 Kön:, Mån 52 35 12 Kvinnor 46 36 17 Bostadsort: Storstäder 39 45 16 Städer/köpingar 54 31 15 Landsbygden 54 32 13 Samtliga 50 36 15
Hälften av samtliga tillfrågade uppgav att de skulle ta emot ett ombud om de blev kontaktade, medan 36 procent ställde sig negativa. Inställningen till att ta emot om- budsbesök har jämfört med tidigare under- sökningar blivit stegvis positivare (1964: 42 %, 1965: 48 %).
Åldersgruppema under 50 år var mer positiva än de äldre, män något mer positiva än kvinnor. Storstadsbefolkningen var mind- re positiv till kontakt än de som bodde på landsbygden eller i övriga städer och kö- pingar. Några märkbara skillnader mellan inkomstklasser framkom inte.
Fråga:
En del människor brukar låta representanter för försäkringsbolag se över sina försäkringar med tanke på ändrade inkomst- och familje- förhållanden, nya försäkringsformer osv. Om ett försäkringsbolag erbjöd sig att med jämna mellanrum kontakta Er för att se över Era försäkringar, skulle Ni då acceptera detta eller inte?
Vet Svar iprocent Ja Nej ej Hushållsinkomst ] 000 kronor:
—10 50 38 13 10—15 33 52 13 15—20 33 47 20 20—25 40 44 16 25—30 52 33 15 30—35 50 37 13 35—40 58 33 10 40—45 39 47 14 45— 54 38 8
15—24 55 27 18 25—49 53 34 13 50— 35 52 12 Samtliga: 47 39 14
Av de tillfrågade uppgav 47 procent att de skulle acceptera ett erbjudande om att regelbundet få sina försäkringar översedda medan 39 procent svarade nej på frågan.
Äldre personer var mer negativa än yngre. I åldrarna 15—24 år och 25—49 år ställde sig över 50 procent positiva till en översyn av försäkringsskyddet.
1.4 Allmänhetens attityder, intresse och kunskaper beträffande försäkringsbranschen
SIFO genomförde 1965 en riksomfattande intervjuundersökning om allmänhetens atti- tyder till försäkringsbranschen.l Antalet in- tervjupersoner var ca 1 200.
Enligt undersökningen ansåg de inter- vjuade bl. a. att det finns skillnader mellan de olika bolagen vad gäller resurser och service. Intervjupersonerna hade också olika preferenser vid val av försäkringsbolag. Bola- gen visade sig således ha olika ”kundprofi- ler” med avseende på försäkringstagarnas utbildning, inkomst, socialgruppstillhörighet etc. Respondenterna sade sig vara mer intres- serade av reklam om försäkringar än av reklam för t. ex. bensin, läskedrycker, chok- lad och tobak.
På uppdrag av Svenska Livförsäkrings- bolags Förening genomförde Statistiska Centralbyrån en undersökning (Omnibus-un- dersökningen 1965. SCB. F-delen, Svenska Livförsäkringsbolags Förening), som omfat- tade intervjuer med ca 2 000 respondenter över hela landet. Av de tillfrågade ville större delen utöka det genom allmän försäkring och anställningsförhållanden säkrade skyd- det vid sjukdom med frivillig sjukförsäkring.
När det gällde en motsvarande frivillig tilläggspension ansåg 40 procent av de tillfrå- gade att de behövde en sådan. Beträffande efterlevandeskyddet var det en majoritet på 58 procent som önskade en frivillig komplet-
tering. Enligt undersökningen var inställ- ningen genomgående oberoende av de utfrå- gades bostadsort. Beroendet av socialgrupps— tillhörighet var svagt. Däremot kunde ett klart åldersberoende på flera punkter verifie- ras.
Exempelvis var de intervjuade mellan 30 och 40 är mest intresserade av efterlevande— skydd. Det fanns också ett svagt samband mellan försäkringsinnehavets storlek och in- komstens storlek.
Som annullationsorsak accepterades ATP och gruppförsäkringsinnehav av något över 50 procent av de intervjuade och en fortsatt penningvärdeförsämring av ca 60 procent. Sparargumentet däremot fann begränsad an- slutning, i synnerhet av intervjuade med större årliga hushållsinkomster än 20000 kronor. 15 procent av de intervjuade uppgav att de avsåg att använda eventuella löneök- ningar till att förstärka personförsäkrings- skyddet.
SIFO genomförde år 1965 en riksomfat- tande intervjuundersökning om livförsäk- ringz. Inom ramen för undersökningen inter- vjuades ca 1 200 personer. Undersökningen omfattade bl. &. kunskapsfrågor. Av de inter- vjuade kunde 39 procent definiera begreppet sparförsäkring tillfredsställande. Motsvaran- de andel var 42 procent för riskförsäkring och 58 procent för grupplivförsäkring. Om de skulle öka sitt livförsäkringsskydd, skulle 24 procent välja sparförsäkring, 17 procent riskförsäkring, 11 procent spar- och riskför- säkring och 16 procent grupplivförsäkring.
Institutet för Marknadsundersökningar vände sig år 1966 på uppdrag av Folksam och Skandia med en postenkät.3 nu ca 1 600 personer. Frågorna i enkäten gällde främst bilförsäkring, speciella faktorer som påverkar valet av bilförsäkringsbolag och kunskaper om bilförsäkring. Respondenterna var alla nyblivna bilförsäkringstagare, hälften från Folksam och hälften från Skandia.
1 Generella attityder mot, åsikter om och preferen— 2 ser för olika försäkringsbolag, SIFO 1965. 3 Allmänhetens innehav av livförsäkring. SIFO 1965. Faktorer som påverkar val av försäkringsföretag. Kunskap om bilförsäkring. Folksam—Skandia 1966 och Institutet för Marknadsundersökningar.
På frågan om vilka faktorer som hade påverkat respondentens val av bilförsäkrings- bolag, motiverade omkring en tredjedel av de tillfrågade valet med att de redan tidigare var kunder i bolaget. Nästan lika många påstod sig ha följt rekommendationen av bilförsäl- jare och omkring en fjärdedel rekommenda- tioner från anhöriga eller bekanta. Ca en åttondel av de tillfrågade uppgav att de hade valt det bolag som erbjöd den lägsta premien och ca en tredjedel det som gav de bästa villkoren. Inte mindre än 86 procent av de tillfrågade ansåg att de skulle välja samma bolag om de åter ställdes i samma valsitua- tion.
De som uppgav sig ha valt bolag efter pris och villkor, var mindre benägna att byta bolag än de som följt rekommendationer från bilförsäljare eller anhöriga och bekanta.
Omkring en tredjedel av de tillfrågade uppgav sig ha otillräckliga kunskaper om vilka skador försäkringen täcker, övriga an- såg sig ha tillräckliga sådana kunskaper.
Trafik-Bore har i en undersökning1 i Storstockholms-området tillfrågat ca 850 respondenter om vilka förbättringar eller utökningar av hemförsäkringens täcknings- område de skulle önska. De flesta önskemål som framfördes täcktes redan av paketför- säkringen, utan att de tillfrågade hade känne— dom om detta.
1.5 Livförsäkringsannullanter
Andelen i ett bolag un- der perioden 1966-68 nytecknat livförsäkrings- belopp som annullerats före treårsdagen av för- säkringens tecknande. Försäkringar med
kvar- helårs— halvårs— tals- premie premie premie Annullerat vid % % % - 1: a förnyelsepremien 14 16 17 2:a ” 8 7 7 3:e ” 5 5 4:e ” 4 4 därefter 3 12 Tabellen visar den tidsmässiga fördel- SOU l972:29
ningen av de tidiga förtidsannullationerna inom livförsäkring (huvudsakligen kapitalför- säkring) som nytecknats inom ett bolag under treårsperioden 1966—1968. Bolaget är ett f.d. typiskt folkförsäkringsbolag, som har en högre annullationsfrekvens än vad bolagen i genomsnitt redovisar. Drygt en femtedel av nytecknat belopp med helårs- premie annullerades innan tredje årspremien erlagts, medan av nyteckningama med halv- årspremie drygt en tredjedel och av de kvartalspremieinbetalda försäkringarna en ännu större andel annullerades före treårs- dagen av försäkringens tecknande. Drygt hälften av annullationerna skedde redan i samband med att första förnyelsepremien förföll till betalning.
Det redovisade bolagets nyteckning av individuell kapitalförsäkring för dödsfall in- nehöll en större andel temporär försäkring än vad som motsvarade genomsnittet för samtliga bolag. Annullationsnivån inom såda- na försäkringar är högre än inom försäkring med sparmoment. I bolaget var vidare P-för- säkringens procentuella andel av nyanskaff- ningen avsevärt lägre än inom branschen i dess helhet. Ett sådant förhållande medför erfarenhetsmässigt högre annullationsnivå.
Svenska Livförsäkringsbolags förening ut- förde 1961 en undersökning rörande ca 300 tidiga livf örsäkringsannullationer2 .
Undersökningen visade bl. a. att närmare en femtedel av den annullerade försäkrings- summan hade samband med nyteckning av annan försäkring med samma försäkrings- tagare.
Denna nyteckning avsåg i ungefär samma omfattning gruppförsäkring (6 %), indivi- duell livförsäkring i samma bolag (7 %) och individuell livförsäkring i annat bolag (5 %).
I en annan undersökning, gjord av Folk- sam 1963 med ca 200 tidiga livförsäkrings- annullanter i Stockholm och Jönköping, fann man att en fjärdedel av annullanterna tecknat livförsäkring i annat bolag, i två
1 Allmänhetens kunskap om hemförsäkring.Trafik- Bore 1967. Livförsäkringsannullationer. Svenska Livförsäk- ringsbolags förening 1961.
tredjedelar av fallen grupplivförsäkring. Bland annullationsorsakerna uppgav de till- frågade vidare att premien inte rymdes inom deras ekonomi. Särskilt yngre personer angav denna annullationsorsak. ”Slarv” och ”glömska” spelade också en stor roll i annullationssammanhanget.
Försäkringsförsäljare och försäljarutbildning
1 Olika kategorier
Man skiljer i princip mellan två olika slag av försäljare: fälttjänstemän som är fast knutna till företagen (yrkesombud) och personer med annan huvudsysselsättning än försäk- ringsförsäljning (fritidsombud, specialombud och gruppföreståndare).
Yrkesombud finns på olika nivåer i för- säljningsorganisationen. Reseinspektörer och inspektörer (platsinspektörer) är underställ- da distriktscheferna (organisationschefer, re- gionschefer). Vid utgången av 1970 fanns omkring 2 100 yrkesombud.
Den andra gruppen av försäkringsförsälja- re — personer med annan huvudsaklig syssel- sättning än försäkringsförsäljning — kan de- lasi tre grupper: fritidsombud, specialombud och gruppföreståndare.
Det finns idag ca 30 000 fritidsombud. Bland fritidsombuden finns de som själv- ständigt handhar kontakter med försäkrings- tagare och de som endast förmedlar kontakt mellan försäkringstagare och yrkesombud.
Med specialombud förstås sådana perso— ner .som med anslutning till och som kom- plettering av annan verksamhet bedriver för- säljning enbart av ett visst eller ett fåtal slag av skadeförsäkring, t.ex. bilförsäljare och anställda vid resebyråer. Juridiska personer kan också vara specialombud. Ett specialom- bud företräder ofta flera försäkringsbolag. Det finns ca 9 000 fysiska personer och ca
5 000 juridiska personer som är specialom- bud. Vardera kategorin innehar ca 16 000 agenturer.
Gruppföreståndare är den person som t. ex. på en arbetsplats är kontaktkanal mellan försäkringsbolaget och de personer som har gruppförsäkring i bolaget.
En karakteristisk trend inom svensk för- säkringsförsäljning är övergång från fritids- försäljare till yrkesförsäljare. Tydligast fram- går detta av de flesta stora försäkringskon- cernernas försäljningsorganisationers om- vandling under senare år. Om man vill göra en bedömning av var tyngdpunkten av för- säljningen ligger idag är bilden emellertid ganska splittrad. För de flesta större bolagen och koncernerna torde huvuddelen av mark- nadsföringen ske av yrkesmän eller i varje fall under medverkan av yrkesman. I de mindre bolagen, som av kostnadsskäl inte på samma sätt kan täcka landet med yrkesför- säljning, spelar fortfarande fritidsombuden en betydande roll. Här torde således tyngd- punkten fortfarande ligga på fritidsförsälj- ningen. lnom vissa branscher t. ex. bilförsäk- ring är huvudparten av försäljningen förlagd hos specialombud.
2 Utbildning av försäkringsföretagens personal
Försäkringsbranschens gemensamma organ för utbildning av anställda på såväl kontor
som fält upprättades 1948 och arbetar sedan 1952 under namnet Institutet för Försäk- ringsutbildning (IFU).
Huvudmannaskapet för IFU innehas fr.o.m. 1969 av Försäkringsbolagens För- handlingsorganisation (FFO), Kooperatio- nens Förhandlingsorganisation (KFO), För- säkringstjänstemannaförbundet (FTF) och Försäkringsanställdas Förbund (FF).
IFU står under överinseende av Kungl. Skolöverstyrelsen och betraktas som enskild yrkesskola.
IFU:s styrelse, som bl.a. har till uppgift att ekonomiskt och administrativt svara för driften av IFU, är sammansatt av represen- tanter för de ovan nämnda organisationerna. Till styrelsens förfogande står en särskild utbildningsnämnd för beredande av frågor rörande utbildningens innehåll och utform- ning.
IFUs verksamhet leds av en rektor, en studierektor och tre studiesekreterare. IFU:s lärare i olika ämnen rekryteras i första hand bland de enskilda försäkringsföretagens ex- perter. För vissa Specialämnen engageras expertis från annat håll.
IFU är att betrakta som ett centralt serviceorgan åt de enskilda försäkringsbola- gen av vilka många dessutom har egen utbildningsverksamhet. Utbildningen vid IFU är avsedd att ge de försäkringsanställda en fördjupad teoretisk branschkännedom och kunskaper i försäkring närliggande äm- nen. Samtliga kurser är frivilliga utom en speciell s.k. diplomkurs för fälttjänstemän (yrkesombud).
Verksamheten inom IFU omfattar i stort sett två uppgifter: kursverksamhet och för- lagsverksamhet.
Kursverksamhet Program för kontorstjänstemän Tirn- antal a Grundläggande kurser Försäkringsbranschens grundkurs 80 Allmänna försäkringskursen 60 b Fackkurser Livförsäkring 50 Sjuk- och olycksfallsförsäkring 33 l 5 6
Socialförsäkring 28 Livförsäkringsteknik 74 Brand- och brandavbrottsförsäkring 42 Sakförsäkringens bibranscher 40 Maskin- och maskinavbrottsförsäkring 17 Ansvarsförsäkring 39 Motorfordonsförsäkring I och II 60 Personskadereglering I och II 86 Sjö- och transportförsäkring 53 Återförsäkring 37 c Allmänna kurser Försäkringsjuridik 33 Försäkringsredovisning 50 Kundservice 3 3 Administrativ teknik 37 Automatisk databehandling 23 Företagsekonomi 30 Tillämpad företagsekonomi 39 Undervisningsteknik 30 d Högre utbildning Juridik ca 330 Företagsekonomi " 330 Administration " 160 Aktuell samhällsekonomi 30 Ändamålet med Försäkringsbranschens
grundkurs, som rekommenderats som krav för ordinarie anställning, är att genom en allmän orientering om försäkringsidén och branschen ge eleverna vidgad branschkun- skap, starkare branschmedvetenhet och sam- hörighetskänsla. Utbildningen skall ske på bolaget på arbetstid och i studiecirkelform under ledning av studieledare uttagna bland bolagets tjänstemän. Dessa studieledare er- håller vid IFU för detta ändamål en särskild pedagogisk och försäkringsteknisk utbildning om cirka 100 timmar varav två veckor på internat.
Kursplanen för denna grundkurs omfattar 80 timmar (en allmän del, en personförsäk- ringsdel och en sakförsäkringsdel). Vid un- dervisningen användes ett kompendium som utarbetats av IFU. Möjlighet skall dock föreligga till ökad differentiering inom kurs- tiden och studieformens ram mellan utbild- ning i person- resp. sakförsäkring.
Den högre utbildningen syftar till att ge fält- och kontorstjänstemän med kvalificera- de arbetsuppgifter och med erfarenhet av försäkringsbranschen möjligheter att vidga och fördjupa sina kunskaper och därigenom ge dem möjligheter till vidare utveckling.
De olika ämnesområdena behandlas i
möjligaste män från branschens speciella synpunkter.
Den högre utbildningen, som i motsats till övriga kurser huvudsakligen bedrives som självstudier, kan som regel bli aktuell först sedan grundkursen kompletterats med för yrkesarbetet lämplig vidareutbildning i före- tagets eller IFUzs regi.
Program för fälttjänstemän (yrkesombud)
a Diplomkurs b Administrativ teknik (samma som ovan) Tillämpad företagsekonomi (samma som ovan) Undervisningsteknik (samma som ovan) 0 Högre utbildning (samma som ovan)
Yrkesombudens utbildning
Ett yrkesombud erhåller under de första anställningsåren instruktion genom bolaget och genom studier av kursbrev, utgivna av IFU. Senast inom tre år efter anställnings- dagen skall yrkesombudet ha genomgått en av IFU anordnad diplomkurs med godkänt resultat.
Diplomkursen utgör slutfasen i yrkesom- budets försäkringstekniska utbildning under förutsättning att han före kursen har minst ett års erfarenhet av praktiskt fältarbete. Diplomkurser — en i personförsäkring och en i sakförsäkring — anordnas av IFU minst två gånger per år. Vardera kursen omfattar fyra veckor (100 timmar) med tre muntliga och skriftliga prov. Efter godkänd examen (inga graderade betyg) erhåller yrkesombudet di- plom. Först efter denna godkända examen kan han erhålla ordinarie anställning.
Den högre utbildningen blir för yrkesom- budet i regel aktuell först sedan diplomkur- sen kompletterats med för yrkesarbetet lämplig vidareutbildning i företagets eller lFUs regi.
Även fritidsombud, som är avsedda att självständigt handha kontakten med försäk- ringstagarna, deltar i IFU's brevkurser och får också viss handledning. Diplomkursen krävs dock ej för fritidsombuden. Ett fritids- ombuds utbildning bör i regel vara avslutad inom två år från ombudsuppdragets början. För de fritidsombud som enbart förmedlar försäkring, dvs. de som enbart har till uppgift att förmedla kontakt mellan kund och fälttjänstemän, ställs lägre krav på utbildning.
Specialambudens/gruppföreståndamas ut- bildning
För specialombuden och gruppföreståndarna finns det inte några speciella utbildningskrav, men försäkringsbolagen rekommenderas att lämna anvisningar och information med hänsyn till vederbörandes arbetsuppgifter.
F örlagsverksamhet
I samband med sin kursverksamhet utger IFU kursbrev och studiehandböcker samt tillhandahåller filmer och stillfilmer. I hu- vudsak när detta utbildningsmaterial via försäkringsbolagens egna utbildningsavdel- ningar ut till dem som vill inhämta kunska- per på försäkringsområdet.
Bilaga 3 Försäkringsbestånd för liv-, sjuk- och olycksfalls- försäkring (Tusental försäkringarl)
1964 1966 1968
Olycksfalls- och sjukförs. i skadeförsbolag2
individuell 1 393 1 505 1 685 kollektiv 5 740 6 066 6 420 d:o i Iivförs. bolag individuell 177 404 461 härav med kortare
ersättningstid än 5 år 5 229 285 kollektiv 261 322 573 härav med kortare
ersättningstid än 5 år 10 19 190 Liv/"örs.3 individuell med sparmoment 2 804 2 451 2 175 temporär 978 855 756 kollektiv tjänstegruppliv 1 970 2 888 3 074 övrig gruppliv 2 795 3 148 3 311
1 för individuth tecknade försäkringar anges antal försäkringar för kollektivt tecknade försäkringar anges antal försäkrade personer exkl. förarplatsförsäkring endast kapitalförsäkring för dödsfall
l Undersökningens bakgrund och upplägg- ning
Informationen om personförsäkringar ges i huvudsak vid försäkringsförsäljarnas person- liga kontakt med konsumenterna. Arten och storleken av ett hushålls försäkringsbehov bestäms också med hjälp av försäljaren, med hänsyn tagen till hushållets ekonomiska situation och det skydd hushållet redan har genom egen eller samhällets försorg eller genom anställning. Eftersom flertalet kon- sumenter har dålig kunskap om det befintli- ga skyddet är det nödvändigt för bolagsre- presentanten att även lämna upplysning om detta. För ett behovsanpassat förslag till försäkringsteckning krävs också att relevant bakgrundsinformation har inhämtats av för- säljaren.
Till skillnad från tryckt försäkringsinfor- mation är inte den upplysning som förmed- las genom försäljare direkt åtkomlig och är därmed mer svårbedömbar. Eftersom den personliga informationen har större sälj- effekt, och de förslag till försäkringsteckning den resulterar i med nödvändighet i stor utsträckning måste präglas av ombudets värderingar och arbetsmetod, bedömde ut- redningen det motiverat att undersöka för- säljarnas arbete.
Undersökningen utformades som en stu- die, där nio familjer (A—J) i åtta städerl vardera kontaktade livförsäkringsbolagen
Hansa, Liv-Göta, Folksam, Valand, Thule samt Framtiden och Trygg. De två senare bolagen har i undersökningen betraktats som ett, eftersom de fusionerats vid årsskiftet 1969—70. Varje familj har alltså kontaktat sex bolag. Försöksfamiljema har uppgett sig vara intresserade av att få sitt försäkrings- skydd översett, och de uppgifter de har lämnat till ombuden har varit autentiska. Försäljama har ej varit informerade _om undersökningen, och endast i undantagsfall visste de efter egen förfrågan att flera bolag samtidigt kontaktats av familjerna.
Efter varje samtal med ett försäkringsom- bud har försöksfamiljerna fyllt i ett frågefor- mulär. Frågorna i detta är indelade i två huvudgrupper. Den första gruppen behandlar den bakgrundsinformation som försäljaren frågade efter eller fick under samtalets gång. Den andra behandlar i vilken utsträckning allmänna och kollektivavtalsenliga försäk— ringar samt tidigare tecknade individuella och kollektiva försäkringar berörts.
Sedan sekretariatet fått in formulären och försäljarnas skriftliga förslag intervjuades försöksfamiljerna per telefon av utredning- sekreterare rörande sin ekonomiska situation och sitt försäkringsskydd. Intervju- svaren avsågs ligga till grund för en bedöm- ning av de givna försäkringsförslagen. Inter-
ens
1 Stockholm , Västerås, Kalmar, Hälsingborg, Skövde, Umeå, Göteborg, Norrköping.
vjusvaren om familjerna sändes också ut till försäkringsbolagens centrala försäljningsled- ningar för att även dessa skulle göra en behovsbedömning och lämna förslag till försäkringsteckning. Försäljningsledningen har haft och har också i viss utsträckning utnyttjat möjligheten att genom utredning- ens sekreterare få ytterligare upplysningar om familjerna, men har ej haft tillfälle att träffa dessa personligen. Avsikten med detta senare led i undersökningen var att få en behovsbedömning som ej är påverkad av de försäljningstekniska och psykologiska fakto- rer som finns vid ett faktiskt försäljnings- samtal mellan kund och säljare.
Det bör betonas att de förslag till försäkringsteckning som lämnats av försäljar- na inte är slutgiltiga, vilket framgår av att alternativa förslag i ett flertal fall lämnats. Normalt får en familj några veckor på sig att tänka över förslagen innan ombudet på nytt kontaktar för den slutgiltiga teckningen. Endast i undantagsfall har ombuden varit ivriga att redan vid första besöket teckna en försäkring.
De avgivna förslagen får ses som ett uttryck för ombudens bedömning av famil- jens försäkringsbehov och betalningsförmåga samt deras uppfattning om familjernas ön- skemål beträffande försäkringsskyddet.
De förslag som lämnats av respektive försäljningsledning har kommit till stånd utan kontakt med hushållet. Försäljningsled- ningarna har ej haft möjlighet att bedöma familjernas eventuella önskemål och betal- ningsvilja. Förslagen är därför styrda av de uppgifter som lämnats om familjerna, och bolagen har också framhållit att förslagen efter personligt sammanträffande med famil- jerna skulle kunnat få ett annorlunda ut- seende. När försäljningsledningarna utarbetat sina förslag har de ej haft kännedom om vilka förslag som givits av försäljarna.
Det bör understrykas att undersökningens begränsade omfattning inte tillåtit några generella slutsatser varför inga jämförelser mellan bolag gjorts i redovisningen. Tolk- ningen av resultatet har gjorts mot bakgrund av de erfarenheter som finns inom utred- ningen. 160
De synpunkter som framförts inom utred- ningen vid diskussion av de förslag som inkommit från försäljare och ledning, har omformulerats till frågor, vilka sänts ut på snabbremiss till bolagen för att få en bredare erfarenhet vid bedömningen.
Kontakten och samtalen mellan familjer och säljare ägde rum i sept.—nov. 1969. Sekreterarens intervjuer med familjerna gjor- des nov.—dec. 1969. Försäljningsledningarn'a inom bolagen lämnade sina förslag under tiden febr.—mars 1970. Remissfrågorna ut- sändes till bolagen i mitten av april 1970 och svaren inkom i maj samma år.
2 Kon takt mellan försäljare och familjer
] redovisningen under avsnitt,2 har ej familj E medtagits, då samtliga kontakter där tagits per telefon och önskemål om skyddet varit ganska precisa.
2.1 Formella aspekter
De flesta familjerna kontaktade bolagen per telefon, varvid i regel ombudet föreslog ett hembesök. Några dagar efter besöket fick familjen skriftliga förslag till försäkringsteck- ning per post. Endast två av de 48 försäljarna intervjuade familjerna per telefon och sände över försäkringsoffert utan något personligt besök. Ett mindre antal (8 st) samtal ägde rum på respektive bolags lokalkontor. I några fall var säljarna mycket svåra att få tag på. En försäljare var vid hembesök mycket svår att bli av med trots påstötningar efter 21/2 timmes samtal. Tiden för samtalet varierade mellan 25 min och 21/2 timme och medeltalet låg på 75 minuter.
Ofta förvissade sig försäljaren om att både man och hustru skulle vara närvarande vid samtalet, vilket är naturligt eftersom försäk- ringsfrågan berör hela hushållet. Det kan dock noteras att man gärna talade med mannen ensam, och att mannen vanligen efterfrågades i de fall då hustrun stod för den inledande kontakten.
Enligt totalsiffrorna över försäkringsför- säljarna (se bilaga 2) dominerar fritidsombu- den. I undersökningen har dock huvudparten varit heltidsanställda. Av totalt 48 stycken var endast två fritidsombud.
3 Bakgrundsinformation för behovsutred- . 1 ning
Ålder och familjestorlek efterfrågades av samtliga säljare. Bedömningen av hushållets ekonomiska situation tycktes vara mer schablonartad, kanske beroende på att sälja- ren inte ville komma med alltför indiskreta frågor. Inkomsten efterfrågades i regel och i samtliga fall avsågs arbetsinkomst före skatt. Andra inkomster t.ex. bostadsbidrag, in- komst av extraarbete, bidrag från släktingar, efterfrågades inte. Arbetsinkomsten var dock i de flesta fall den huvudsakliga inkomst— källan. I regel var det mannens inkomst man ville ha. Hustruns inkomst fick man i allmänhet med när hon var heltidsarbetande. Däremot glömdes hennes inkomst bort om hon var deltidsarbetande eller arbetade ex- tra.
Endast fem av de 48 försäljarna frågade efter hushållets utgifter. Samtliga gällde kostnader för lägenheten eller villan ochi två fall även kostnader för telefon, resor till arbetet samt för hem— och bilförsäkringar. Enligt familjernas uppgifter frågade endast nio av säljarna efter tillgångar i hushållet. Vanligen frågades då efter bil, tomtmark, fritidshus. I två fall avsågs ”förmögenhet” och banktillgodohavanden.
Hushållens skulder berördes knappast alls vid samtalen. I de tre fall det förekom gällde det skulder och amorteringar för villa. I undersökningen deltog två villaboende famil- jer med vardera sex kontakter, dvs. i sammanlagt tolv fall.
Förutom de försäljare som träffade familj B, som är en studentfamilj och där samtliga samtal gällde en framtida teckning, tog endast åtta försäljare upp eventuella fram- tidsplaner inom familjen som kunde påverka ekonomin och bedömningen av försäkrings-
behovet. Vid de efterföljande intervjuerna framkom att två familjer tänkte skaffa villa inom de närmaste åren, en tänkte skaffa barn och i en skulle mannen avbryta förvärvsarbetet pga studier.
Yrke berördes enligt familjerna vid samta- len av huvudparten — 39 av 48 — av säljarna. I en del fall frågade man också efter anställningsplatsen, för att kunna undersöka eventuella försäkringsförmåner. Uppgift om hemmafruars yrke eller utbildning in- hämtades sällan.
Huvudparten av säljarna förhörde sig om tidigare försäkringsinnehav på personsidan,
'såväl kollektiva som individuella. Tre säljare av de 48 berörde inte denna fråga, och därtill kommer sex fall där gruppförsäkringssidan helt eller delvis utelämnades. I en del fall tog man reda på arbetsplatsen och på omvägar undersöktes vilket gruppskydd som fanns, men vanligen har man litat på de uppgifter kunden gett. I de tre fall där försäkringsinne- havet inte alls berördes var säljaren jäktad. Tre av de 48 försäljarna gjorde en grunng skriftlig ekonomisk utredning och behovsut- redning. Därtill kommer två som presentera- de skriftlig pensionsutredning, varav en även omfattade arvsskatteutredning. Samtliga des- sa genomarbetade utredningar gjordes för de tre bland de deltagande familjerna som hade de högsta inkomsterna.
4 Premiema
Bakgrundsinformationen är avsedd att ge underlag för bedömning av försäkringsbeho- vet och utrymmet för försäkringspremieri hushållets budget. Storlek av premierna för föreslagna eller diskuterade försäkringar har behandlats i samtliga samtal.
I 21 av de 48 fallen frågade försäljaren efter familjens egen bedömning av hur höga premier den kunde betala. I övriga fall lämnades endast uppgift om kostnaden för
1 För enkelhetens skull används i bilagan beteck - ningen ” behovsutredning". Egentligen avses dock utredning av en kombination av behov och an- språk. Se vidare 5. 53.
det skydd som försäljaren ville föreslå. I en del fall, speciellt bland de familjer som hade lägre inkomst, poängterades vikten av att ej skaffa sig för höga försäkringspremier, och man framhöll även möjligheten att betala lägre premier under första delen av försäk- ringstiden.
5 Sakförsäkringar
Försöksfamiljema har självmant tagit upp endast personförsäkringar vid samtalen. 14 av de 48 försäljarna förde dock även hem- eller villa/hemförsäkring på tal, och frågadei regel i vilket bolag den var tecknad. Två av dem gjorde försök att få hemförsäkringen överförd på sitt eget bolag men många gav positiva kommentarer till andra bolags hem- försäkringar. Tre av säljarna passade på att förklara en del nyheter som införts i försäkringen under senare tid.
Endast tre försäljare berörde bilförsäk- ringar. En av dessa konstaterade efter kon- troll att hans bolag ej kunde erbjuda billigare försäkring av den bil som den intervjuade hade.
6 Information om befintligt skydd
Utredningen försökte i undersökningen mäta effekten av den information som säljarna gav om de kollektiva och individuella försäkring- ar familjen redan tecknat, om allmänna försäkringar och kollektivavtalsenliga försäk- ringar. Efter en 5-gradig skala (mycket dålig, otillräcklig, varken/eller, tillräcklig, mycket bra) fick försöksfamiljerna markera sin kän- nedom om de olika försäkringsformerna såväl före som efter varje samtal med en säljare.
Kännedomen om det befintliga skyddet innan något samtal ägt rum har av så gott som samtliga familjer betecknats som ”myc- ket dålig” eller ”otillräcklig" i fråga om samtliga slag av befintligt skydd. Familjerna har också fått motivera sina markeringar.
Typiska kommentarer till de frivilliga
försäkringarna är: ”Tecknade gruppförsäk- ringarna för 10—1 5 år sedan och informatio- nen har fallit ur minnet och eventuella trycksaker kommit bort” — ”Har slentrian- mässigt betalt in billiga premier och har ej haft anledning att fördjupa kunskapen” — Om allmänna försäkringen sägs: ”Har ej haft tid att studera den närmare” —— ”Vet att det finns försäkringskassa och att man får pension vid 67 år". Om avtalsenliga försäk— ringar uppges: ”Ingen på arbetsplatsen har kunnat informera om den” — ”Har ej haft tid studera dem”.
Eftersom familjernas kunskap rimligen bör öka ju fler samtal en familj har haft, uppmanades försöksfamiljerna, beträffande bedömningen av kunskapen efter ett samtal, att försöka urskilja i 'vad mån just detta samtal bidragit till kunskapen samt motivera och kommentera sina markeringar. Då såda- na bedömningar av olika skäl ger en ytterst osäker bild av verkligheten avstår utredning- en från att redovisa resultatet. Nämnas kan dock att i 1/4 av totalt 144 ”informations- tillfällen” (8 familjer träffade vardera 6 försäljare som skulle informera om de 3 försäkringsformerna frivillig, allmän och av- talsenlig försäkring) berörde ej försäljaren alla försäkringsformer. Av familjernas kom- mentar framgår att de ansåg informationens effekt som störst då försäljaren gav en bra muntlig redovisning samt dessutom lämnade skriftlig information. Det förekommer fall där säljarna trots direkt fråga från familjen ej lämnat information om någon försäkrings- form.
7 Informationen om de föreslagna försäk- ringarna
Familjerna har också fått bedöma den information som gavs i anslutning till de förslag till försäkringsteckning som diskute- rades under samtalet. I 35 av 48 fall ansågs informationen vara ”tillräcklig”.
I regel har försäkringarna dels förklarats muntligt vid besöken dels behandlats ytterli- gare i skriftliga offerter. I en del fall har
inget skriftligt förslag lämnats, och i andra har offert skickats utan muntlig förklaring. I samtliga fall, utom två, upplystes om hur premierna skulle behandlas vid inkomst- deklaration. Detta ligger ilinje med säljarnas argumentering som ofta betonade skattelätt- nader. Så gott som samtliga — 40 av 48 — förklarade även vad återbäring innebär.
8 Familjernas kommentarer till samtalen
Familjerna hade uppmanats att anteckna vad de upplevde som positivt och negativt med samtalet. Det visade sig att antalet positiva omdömen var betydligt större än antalet negativa. I 22 fall gavs endast positiva kommentarer och i 4 fall enbart negativa. I resterande 22 fall gavs såväl positiva som negativa synpunkter.
De vanligaste positiva kommentarerna var att ombudet lade ner tid och intresserade sig för familjens situation, att ingen påtryckan- de argumentering användes, att man fick en tydlig bild av de allmänna och avtalsenliga försäkringarna, samt att säljaren var snabb, rationell och saklig.
De negativa kommentarerna var mer eller mindre ensartade. I flera fall nämndes att säljaren ej svarade på frågor, gav dålig information, att förslagsgivningen kom för snabbt utan genomgång av existerande skydd. I ett par fall har ombudet varit påtryckande och ville teckna försäkring direkt, i ett fall försökte man flytta över sakförsäkringama till det egna bolaget. An- dra negativa kommentarer handlar om att säljaren varit stressad eller ointresserad eller haft en irriterande jargong eller ideligen kommit bort från sakfrågan.
9 F örsäljarnas argu mentering
Familjerna har fått ange vilka argument försäljarna använde vid sin förslagsgivning. De argument som antecknats av familjerna redovisas i nedanstående sammanställning.
A ntaI Skatteargument (lägre marginalskatt vid högre ålder, lägre premie än bruttosumman anger) 22 Försäkring är en lämplig sparform 19 Ansvar, trygghet, skydd för efterlevande 15 Argument speciella för familje- situationen (ex.: hustrun dåligt skyddad vid mannens frånfälle, mannen har dåligt sjukskydd) 13 Egenskaper hos försäkringen (kan belånas, ger återbäring, premie- befrielse, lägre premie i begynnelsen, utmätningsfri) I 1 Bibehålla standard 1 Argument mot viss försäkringsteck- ning (ex. har ej råd med dyra premier, nuvarande skydd bra) 1 Grupp förs upphör med anställningen Billigare försäkra sig när man är ung och frisk Folk i liknande ställning "brukar”
_ ha försäkring
Ovrigt
.—
muut-ho
119
10 Säljarnas och försäljningsledningarnas förslag till försäkringsteckning
På de följande sidorna ges en beskrivning av de i undersökningen deltagande familjerna och en sammanställning av de förslag till försäkringsteckning som lämnats av säljare å ena sidan och försäljningsledning å andra sidan. Beskrivningen bygger på uppgifter som inhämtats från familjerna själva. Dessa uppgifter redovisas oförändrade även där de ej synes helt rimliga. Beskrivningarna är desamma som försäljningsledningarna inom de sex försäkringsbolagen haft som utgångs- punkt när de utarbetat sina förslag till teckning. För varje försäkringsförslag redo- visas sammanlagda premiesumman, varvid ingen hänsyn tagits till premiernas skatte- mässiga behandling, utan dessa anges brutto.
I detta avsnitt har familj B ej medtagits, Eftersom den var en studentfamilj och familjens försäkringsbehov diskuterades uti- från den framtida situationen då mannen i familjen skulle inträtt i förvärvslivet, är fallet alltför hypotetiskt och svårbedömbart.
Innebörden av de beteckningar som an- vänts i sammanställningen av de olika försla- gen framgår nedan:
Engångsbelopp Fasta utgifter: ååiåjååäåå 113 Skatter och socialavgifter 21 000 kronor. Gruppliv genom studentkår stud. Premier för villa-, bil- och gruppförsäk- gmpp ringar: 828 kronor. Amortering plus Pensionsförsäkring ränta, bränsle, vatten och el för villan: Temporär familjepension ER . _ Temporär ålders- och efterlevande- 9 500 kronor. Telefon, radio, TV. 646 pension RER kronor. Resa till och från arbetet: 50 Livsvarig ålderspension med garanti PL . . _ . Livsvarigefterlevandepension med kronor. Trdnrngsprenumeratroner. 250 garanti PD kronor. Summa: 32 274 kronor/ar. Livsvarig ålders- och ef terlevande- pension med garanti PDL Livsvarig ålderspension låT Försäkringar: Temporär ålderspension .. .. . .. _ Livsvarig efterlevandepension DR Mannen ar ITP-berättigad och ar grupp kf k sjuk-, gruppolycksfalls— och grupplivför- Sju örsä ring .. . .. .. .. Tillägg till allmänna sjukförsäkringen friv. sakrad ] arbetet. Hustrun ar medforsakrad .för hemmafrun och studerande_ tillägg i gruppliv- och olycksfallsförsäkringen. Slugggaggggged ””m” Skms Invaliditetskapital för båda: 100 000 kro- Sjukersättning utan ATP-karens skrivs nor. Om mannen avlider idag erhåller de utan parentes _ efterlevande totalt 99 100 kronor 1 en— OlyckaalISIgörstikriZå BO gångskapital. Om hustrun avlider idag Barnolycks alls örs" ring . Övriga olycksfallsförsäkringar markeras erhaller de efterlevande 32 200 kronor. med invaliditetskapital Mannen har högsta tillåtna sjukskydd. Familj A:
Familj C:
Mannen född 1943 och hustrun 1945. De har två barn födda 1964 och 1967. Mannen är posttjänsteman på heltid. Hustrun är damfrisörska, men är nu hemmafru och arbetar endast sporadiskt. Hon tänker inte börja arbeta på heltid förrän minsta barnet börjar skolan.
Mannen och hustrun är båda födda 1924. En dotter född 1951 och en son född 1956. Mannen är ingenjör, utbildad på tekniskt läroverk och arbetar på heltid. Hustrun är hemmafru med folkskola som enda utbildning. Dottern slutar gymnasiet våren —70, och ska då börja studera vid universitetet på statliga studielån.
Inkomster:
Inkomster: . 39 000—
mannens arbetsinkomst: 52 200:— mannen. ' . hustrun: 5 000:— sonens barnbidrag: 900:— , dotterns studieh'äl ' 675'— bambrdrag: 1 8002— 1 p. ' bostadsbidrag: 816:— Summa: 53 ”5:— Summa: 46 616:—
övriga tillgångar: Familjen äger en villa och en bil med uppskattat saluvärde på 160 000 kronor resp. 5 000 kronor.
Övriga tillgångar: Familjen har en bil med saluvärde 4000:—.
Skulder: Familjen har ett banklån på 2000:—. Ränta och amorteringar är ca 1 000:—/år.
Skulder: Villan är belånad till 68 000 kronor och på bilen finns en avbetalningsskuld på 3 500 kronor. Räntor och amorteringar på den senare är ca 1 760 kronor/år.
Fasta utgifter: Skatter och socialavgifter: 9 100:—, för- säkringar: 680:—, föreningsavgifter:
Familj A Sammanställning av säljarnas förslag
Pensions- Sjuk- Familje- Försäkr.- Engångs- försäkring försäkring Olycksfalls- medlem bolag belopp kr./mån. kr./mån. försäkring Mannen I _ alt 1: — — 500 (ER) alt 2: 500 (PD) II — 500 (ER) — — 111 — 500 (ER) — — IV 10 000 (D) — — —— V — 1 000 (ER) — —— VI — alt 1: — — 500 (ER) t 2: 500 (PD) Hustrun I — — -— — II — — — — 111 10 000 (D) — — — [VV 10 000 (D) — — — VI — — friv. tillägg — Barnen I stud. grupp — — BO (sonen) (dottern) stud. grupp (dottern) Il — — —— — III stud. grupp — — stud. grupp (dottern) (dottern) W 10 000 (D) — — 100 000 (dottern) (dottern) V 10 000 (D) —— — — (dottern) VI 20 000 (D) —— friv. tillägg —— (dottern) (dottern) Sammanställning av ledningarnas förslag Mannen I 30 000 (D) 600 (PD) — — II — alt 1: — — 1 000 (PD) alt 2: 1 000 (ER) III — 500 (ER) — — IV 10 000 (D) 1 000 (ER) — —— V 10 000 (D) 1 000 (ER) — — VI 25 000 (D) 500 (PD) — — Hustrun I 30 000 (D) — friv. tillägg — +600 11 — _ friv. tillägg — III — — friv. tillägg +300(600) [V 10 000 (D) friv. tillägg — V — — friv. tillägg — +300 Vl 25 000 (D) — 300 (300) — Vardera I — — — BO barnen Il — — — — III — — 600 — IV — — — BO (endast sonen) V stud. grupp — friv. tillägg stud. grupp (dottern) (dottern) BO (sonen) VI —— — (600) 100 000 (dottern) BO (sonen) Säljarna Ledningen Total bruttopremie/år I 65 8—2 780 kr. 4 412 kr. 11 630 kr. 1 220—5 810 kr. 111 944 kr. 1 004 kr. SOU 1972: 29 IV 701 kr. 2 198 kr. 165 V 1 248 kr. 1 481 kr. VI 1044—3 574 kr. 5 939 kr.
Sammanställning av säljarnas förslag
Pensions- Sjuk- Familje- Försäkr.- Engångs- försäkring försäkring Olycksfalls- medlem bolag belopp kr./mån. kr./mån. försäkring Mannen I — 500 (ER) — — II 50 000 (D) 500 (ER) — — III 10 000 (D) 300 — — IV 25 000 (T) 200 (utbildnings- — — garanti) V 20 000 (D) — — VI 30 000 (D) 800 — 100 000 Hustrun ] 20 000 (D) — — —— I 20 000 (D) — — —— III 10 000 (D) — — — IV 30 000 (T) — — — V 20 000 (D) — — — VI 20 000 (D) 500 (ER) — 100 000 Barn I — — - BO Il — — -— — IIl — — — BO IV — — —— BO V _ _ _ _ VI — — — BO (fritid) Sammanställning av ledningarnas förslag Mannen I 20 000 (D) — (500) 100 000 [I — 1 000 (ER) 90 (560) — III 1 25 000 (T) 600 (ER) (600) — IV 10 000 (D) 1 000 (ER) — - V 10 000 (D) 600 (ER) 380 — VI 25 000 (D) 1 000 (ER) (350) 100 000 Hustrun I 10 000 (D) 250 (ER) 600 +friv. 100 000 tillägg II — —- — — m — — friv. tillägg — +600 IV 10 000 (D) _ *— — V — 400 (ER) friv. tillägg _ VI 25 000 (D) 500 (ER) 300 — Vardera I — — — BO barnen lI — — — —— III — — (600) — IV — -— -— BO V — — — BO Vl — —- —— BO Säljarna Ledningen Total bruttopremie/år I 708 kr. 1 230 kr. 11 1 500 kr. 929 kr. III 606 kr. 1 135 kr. IV 443 kr. 1 128 kr. V 598 kr. 1 163 kr. VI 1 949 kr. 2 265 kr.
1 Bolag IV: Rekommenderas dessutom att gå med i Postens två frivilliga gruppförs.: sjukskydd 93 % för man och hustru, mannens liv: 50 000 kr., hustruns liv 25 000 kr.
325:—, hyra: 3 948:—, gas, e1: 375:—, telefon, radio, TV: 4201—, tidningsprenu- merationer: 138:—, Summa: 14 986:—/år.
Försäkringar: Mannen är gruppliv- och gruppolycksfalls- försäkrad i arbetet. Vid hansfrånfälle utbetalas 32 000:—— plus 9 000:— för varje barn. lnvaliditetskapitalet är 15000:——, dagsersättning i högst 730 dagar på 3:—/dag. Barnen är riskförsäkrade med 10002». Hustrun är medförsäkrad på gruppliv till 2000:- och 4500:— till varje barn.
Familj D: Mannen född 1935 och hustrun 1933. De har en son född 1963 och en dotter född 1959. Mannen är ingenjör och arbetar på heltid. Hustrun är leg. sjuksköterska och arbetar på halvtid.
Inkomster: mannen: 60 000:— hustrun: 18 000:- barnbidrag: I 800:— Summa: "79 800 :—
Övriga tillgångar: Familjen bor i villa, vars saluvärde är ca 200 000:— och har en bil värderad till 4 000:—.
Skulder: Skulden på villan uppgår till 127 000:—.
Fasta utgifter:
Skatter och socialavgifter: 27 200:—, för- säkringar: 1 363:—, föreningsavgift: 40:—, telefon, radio, TV: 350:—, amortering, ränta, el, vatten och övriga bostadskost- nader: 19 113:—, resor till och från arbetet: 2804:—, tidningsprenumeratio- ner: 140:—. Summa: 51 CIO:—lår.
Försäkringar: Hustrun är ej fast anställd och har enbart
yrkesskadeförsäkring. Mannen är ITP-
berättigad och gruppliv-, gruppsjuk- och gruppolycksfallsförsäkrad i sin anställ- ning. Hustrun är medförsäkrad i grupp- ljven. Vid mannens ev. frånfälle utgår sammanlagt 174.500:— och vid hustruns 36 000:—. Invaliditetskapital på båda ma- karna: 100 000:—.
Familj E:
Mannen 59 år, hustrun 50 år, 3 vuxna barn, varav endast det yngsta, en 21-årig dotter, bor hemma och studerar vid universitet. Mannen är statsanställd byrå- direktör sedan drygt ett år. Hustrun är inspicient och arbetar tillfälligt som free- Iancer. Dottern är självförsörjande på statliga studielån.
Inkomster: mannen: 57 000:— hustrun: 14 000:— Summa: 71 000:—
Övriga tillgångar: Familjen bor i villa, värderad till ca 180 000:— och äger en bil värderad till 12 000:—. På bankkonto finns ca 10 000:—
Skulder: Villan är belånad till 120 000:— och bilen till 2 000:—.
Fasta utgifter: Skatter och socialavgifter: 27 000:—, för- säkringar, föreningsavgifter, amorteringar, ränta, bränsle, el och övriga boendekost- nader, telefon, radio, TV, resa till och från arbetet, hyra för sommarställe: ca 28 000:—. Summa: 55 000:—/år.
Försäkringar: Mannen är grupplivförsäkrad som stats— anställd. Vid dödsfall idag utbetalas 18 500:-— till makan, vid 67 års ålder har beloppet nedtrappats till 4 000:—. Skyd- det upphör i och med anställningens slut. En individuell riskförsäkring på 25 000:—
Sammanställning av säljarnas förslag
Pensions- Sjuk- Familje- Försäkr.- Engångs— försäkring försäkring Olycksfalls- medlem bolag belopp kr./mån. kr./mån. försäkring Mannen I — 1 000 (PD) — 11 — 1 000 — — — 1 500 (ER) III — —2 —— — IV — — — — V — 100 PDL — — VI — I 000 (ER) — — Hustrun I — — — — II — — — — III — — — — IV — — — — v _ _ _ _ VI — — — — Vardera I — — — BO barnen ][ — — — — III — — — — IV — — — — V — — — BO . VI — — — — . Sammanställning av Iedningarnas förslag Mannen 1 50 000 (D) 400 (ER) — - II — 1 500 (PD) — — III — 1 000 (ER) — — IV 10 000 (D) — — — V — 300 (PL) Sjukförs. för — ”villalåne- räntor" VI 25 000 (D) 1 000 (PD) — — Hustrun I 40 000 (D) 500 (ER) 200 (200) — II — — — — III — — 300 (600) — IV 10 000 (D) 1 200 200 (230) — V — — 600 + friv. — tillägg VI 25 000 (D) 750 (ER) 600 — Vardera I — — — BO barnen II — — — — III — —— 600 — IV — — — BO V — — — BO VI — — — BO Säljarna Ledningen Total bruttopremie/år I 3 786 kr. 2 388 kr. II 884—1 710 kr. 6 045 kr. 111 ? 1 186 kr. IV ] 800 kr. 1 888 kr. V 328—649 kr. 2 181 kr. VI 930 kr. 6 357 kr.
1 Bolag III och IV: ospecifierad pensionsförsäkring. Inget skriftligt förslag. Bolag V: vill ev. diskutera komplettering av hustruns familjepension under barnens studietid.
Familj E
Sammanställning av säljarnas förslag
Ålderspensions- Familje- Försäkr.- Engångs- försäkring medlem bolag belopp kr./mån. Mannen I 50 000 (D el. T) 100 (livsvarig eller temporär, 8 år) 11 50 000 (D el. T) 400 (livsvarig) eller 500 (temporär 8 år) [11 50 000 (T) 250—830 (livsvarig) IV 50 000 (T) 417-1000 V 100 000 (D) 250—700 VI 50 000 (D el. T) 250—667 (Iivsv. ålderspension med
Sammanställning av Iedningarnas förslag
eller utan ef terlevandepension)
Pensions- Sjuk- Familje- Försäkr.- Engångs- försäkring försäkring Olycksfalls- medlem bolag belopp kr./mån. kr./mån. försäkring Mannen I 70 000 (D) 200 (PDL) + 90 (1 900) 100 000 200 (PD)
II — 500 (PL) 90 (1 500) — III 70 000 (T) — (1 000) —
IV — — — —
V — — (900) —
Vl 25 000 (D) 500 (RER) (1 000) 100 000 Hustrun I 40 000 (D) — 150 (150) 100 000
11 — ' — 170 (150) —
III — — — —
IV — — — -
V 10 000 (T) — 200 — Vl 25 000 (D) — 600 100 000 Yngsta I — — — —- dottern II — — — —
III —- — — —
IV — — — —
& stud. grupp — (friv. tillägg) stud. grupp
1 _ _ _ _ Säljarna Ledningen
Total bruttopremie/år I 2 453— 5 014 kr. 17 244 kr.; 11 7 645—11964 kr. 8 400 kr. 111 6 430—16 568 kr. 1 890 kr.2 IV 8 407—22 687 kr. 0 kr. V 9 886—17 392 kr. 649 kr. VI 6 540—24 344 kr. 12 395 kr.
! Försäljningsledninfgen i bolag 1 har gett ett medvetet kostsamt "chockförslag" för att få möjlighet att diskutera igenom amiliens ekonomi med herr E. Försäljningsledningen i bolagen II och IV vill ej avge förslag innan man fått diskutera igenom familjens ekonomi med herr E.
finns. Pga hög ålder och endast ett år som statsanställd blir ålderspensionen låg, ca 7/30 av 65 % av slutlönen, eller ca 15 % av slutlönen.
nen vid den premienivån skulle visa sig vara för låg kan han även tänka sig en årspremie på 5—8 000 kr.
Familj F:
Anmärkning: Kontakten med fältmännen har i samtliga fall skett per telefon. Herr E har därvid endast frågat efter förslag till ålderspension och en livförsäkring. Han har uppgett sig vara beredd att betala 2—3 000 kr. i årspremie. Om pensio-
Ensamstående mor, född 1930 med en son född 1953. Modern är kontorist med folkskola som bakgrund och arbetar på heltid. Pensioneras vid 63 års ålder.
Familj F Sammanställning av säljarnas förslag
Pensions- Sjuk- Familje- Försäkr.- Engångs- försäkring försäkring Olycksfalls- medlem bolag belopp kr./mån. kr./mån. försäkring Modern 1 10 000 (D) — — — 11 10 000 (D) — 100 (400) _ 111 10 000 (D) — — — IV — 500 (ER) 300 _ v 5 000 (D) — 300 — VI _ _ _ _ Barn 1 — — — II — — — — III 10 000 (D) — — BO IV — —- — BO V 5 000 (D) — — — W 15 000 (D) — — — Sammanställning av Iedningarnas förslag Modern I 8 000 (D) 250 (R) 500 100 000 11 — 140 (410) — III 10 000 (D) — 400 — IV 5 000 (D) —— 90 (470) — V — — 100 (200) — VI 20 000 (D) — — — Barn I — — — BO ll — — — — III — — 600 + friv. — tillägg IV —- — —— — v 10 000 (D) friv. tillägg _ VI — — 600 —- Säljarna Ledningen Total bruttopremie/år I 218 kr. 783 kr. II 396 kr. 296 kr. 111 627 kr. 553 kr. IV 430 kr. 271 kr. V 285 kr. 299 kr. VI 100 kr. 546 kr. Sonen läser första året ien 3-årig yrkes- Fasta utgifter: skola. Skatter och socialavgifter: 4 693 :—, per— sonförsäkringar, bil- och hemförsäkring, Inkomster: arbetslöshetskassa: 492 :—, föreningsavgif- modern: 23 200:— ter: 264:—, hyra: 5 580:—, el: 200:—, sonen: 4 800:— telefon, radio, TV: 760:—, resor till och underhållsbidrag: I 800:— från arbetet: 500:—, tidningar: 60:—. bostadsbidrag: 840:— Summa: 12 549:—/år. Summa: 30 640:— Försäkringar: Modern har tjänstegrupplivförsäkring som Övriga tillgångar: belöper på 31 500:— plus barntillägg. På Familjen har en bil som värderas till ca arbetsplatsen finns begravningskassa, 1 000:—. gruppolycksfallsförsäkring samt en sjuk- försäkring som ger 2 kronors tillägg till Skulder: allmänna sjukpenningen. Sonen är olycks- Inga. fallsförsäkrad i skolan. Modern har en
Sammanställning av säljarnas förslag
Pensions- Sjuk- Familje- Försäkr.- Engångs- försäkring försäkring Olycksfalls- medlem bolag belopp kr.] mån. kr./ mån. försäkring Mannen [ — alt. 1: — - 1 000 (PD) alt. 2: 1 000 (pen- sionskonto) lh 10 000 (D) 500 (PL) — — I _ _ _ _ IV — 500 (PL) — 100 000 V — 500 (PL) — — VI — 1 000 (PL) — —— Hustrun I — — — — II 10 000 (D) - 330 — III — 300 (PL) 500 — IV — — — 100 000 V — 500 (PL) — _ VI — — — 100 000 Sammanställning av ledningarnas förslag Mannen I 10 000 — 700 50 000 11 —- — — — III — — (400) — 97 10 000 (D) — 90 (480) —— VI 10 000 (D) 417 (RER) — — Hustrun I 10 000 (D) — 500 50 000 11 — — — — III — — (400) — IV 10 000 (D) — 90 (440) — V _ _ _ _ V] 10 000 (D) 417 (RER) — — Säljarna Ledningen Total bruttopremie/år I 4 330 el. 4 960 kr. 1 016 kr.1 II 6 233 kr. 0 kr. III 1 938 kr. 372 kr. IV 4 134 kr. 1177 kr. V 6 337 kr. 0 kr. VI 6 095 cl. 6 312 kr. 4182 kr.
! Bolag II framhåller att det ej utan personligt sammanträffande med familjen kan avgöra huruvida funderingarna på villa- eller radhusköp väsentligt förändrar behovsbilden.
kapitalförsäkring på 2 100 :— som upphör vid 45 års ålder och då utgår med 2 100:——. Premien är 150:—/år.
Familj G:
Mannen född 1927 och hustrun 1926. Inga barn. Hustrun är kontorist och mannen lokförare. Båda arbetar på heltid och har folkskola som bakgrund. Mannen blir pensionerad vid 60 års ålder. Famil— jen bor i lägenhet men funderar på att skaffa villa eller radhus.
Inkomster: mannen: hustrun:
Summa:
Övriga tillgångar:
33 0001—— 21 600:—
54 600:—
Familjen har en bil värderad till 2 000:— och på banken finns 22 000:—.
Skulder: Inga.
Skatter och socialavgifter: 18 777:—, för- säkringar (hem-, kollektiva personförsäk- ringar samt arbetslöshetskassa): 1 074:—, föreningsavgifter: I 294:—, hyra: 5 568:—, el: 250:—, telefon, TV: 480:—, resor till och från arbetet 1 200:—, tidningar: 560:—. Summa: 29 203:—/år.
Försäkringar:
Mannen är AFA-försäkrad samt gruppliv- och gruppolycksfallsförsäkrad. Grupp- liven uppgår till 10 000:— och hustrun är medförsäkrad. Invaliditetskapital inom arbetet är 50 000:— och utom arbetet 80 000:—. Hustrun är själv grupplivför- säkrad (20 000:—), gruppolycksfallsför— säkrad (invaliditetsbelopp 50 000:—) och gruppsjukförsäkrad. Vid sjukdom utgår 5:—/dag i 730 dagar. Hon är ITP -berättigad.
Skatter och socialavgifter: 12 000:—, för— säkringar: 468:—, föreningsavgifter: 360:—, hyra: 6 288:—, el: 400:—, telefon, radio, TV: 600:—, tidningar: 200:—, resor till och från arbetet: 425:—. Summa: 20 701 :—/år.
Försäkringar
Vid mannens frånfälle utgår från tjänste- gruppliv: 40 500:— inklusive barntillägg. Vid hustruns 6 500:—. Makarna har varsin kapitalförsäkring, mannen på 15 326:— och hustrun på 13 856:—. Premiema för dessa är 240:— resp. 200:— per år.
Familj I:
Mannen född 1927 och hustrun 1930. De har en son född 1954. Mannen är chauf- för och hustrun kassörska. Båda arbetar på heltid. Sonen går i skolan, men väntas bli självförsörjande om 1—2 år. Familjen bor i lägenhet men tänker köpa villa inom
Familjen H: de närmaste åren. Mannen född 1943 och hustrun 1940. De har en dotter född 1966. Mannen är Inkomster: kommunalanställd barnhemsassistent och mannen: 21 000:— arbetar på heltid. Hustrun är kontorist hustrun: 23 000:— med flickskola som bakgrund och arbetar extra då och då. De tänker skaffa Summa: 44 000:— ytterligare ett barn inom de närmaste två åren. Mannen tänker sluta arbeta under 1970 för att studera vid folkhögskola och ev. fortsätta med gymnasium och univer-
Övriga tillgångar: Familjen äger två bilar vars saluvärde tillsammans är 6 500:—. På banken finns
sitet. Familjen bor i lägenhet. 10 000;_, Inkomster: Skulder: mannen: 30 200:— Inga. hustrun: 6 000:— barnbidrag: 9002— Fasta utgifter: __ Skatter och socialavgifter: ] 1 817:—, för- Summa: 37 1002— säkringar: 999:—, föreningsavgifter: 744:—, hyra: 2 712:—, telefon, radio, TV: 450:—, resor till och från arbetet: 300:—, Övriga tillgångar: tidningar: 320:—. Summa: 17 342:—/år. Inga. Försäkringar: Skulder: Både mannen och hustrun är AFA- Inga. försäkrade. Hustrun är dessutom grupp-
Sammanställning av säljarnas förslag
Pensions- Sjuk- — Familje- Försäkr.- Engångs— försäkring försäkring Olycksfalls- medlem bolag belopp kr./mån. kr./mån försäkring Mannen I — 1 000 (ER) — — II 25 000 500 (ER) 400 — III 10 000 (D) — — — IV — 300 (ER) — — V — 500 (ER) _ _ Vl — 500 (ER) — — Hustrun I — — — —— II — — — III 10 000 (D) — — —— IV 20 000 (D) — — -— V — 2 500 (ER) — — VI 10 000 (D) — — — Dottern I — — — BO II — -— — — III — — — BO IV — — — BO V — — — Bo VI — — — — Sammanställning av Iedningamas förslag Mannen l — 300 (ER) (500) 100 000 11 — 3 1 500 (ER) — — III 40 000 (T) — (500) — IV — — 90 (410) 100 000 V stud.grupp — friv.tillägg stud.grupp +600 VI 50 000 (T) _ 600 — Hustrun I — 300 (ER) 500+friv. 100 000 tillägg II — 1 000 (ER) — — IIl — — 500-Hriv. tillägg IV — 100 000 V — GOQHIIV. — tillägg V] 50 000 (T) — 600 — Dottern 1 — — B0 [1 — — — — III — — - — IV — — — — V _ _ _ _ VI — — — BO Säljarna Ledningen Total bruttopremie/år I 918 kr. 967 kr. 11 736 kr. 1 490 kr. 111 369 kr. 285 kr. IV 349 kr. 297 kr.
869 kr.
V VI 582 el. 573 kr.
355 kr. 970 kr.
exkl. stud.grupp
1 Bolag V. rek. hustrun att gå med' 1 HTF, teckna gruppliv och olycksfall på sig och mannen. 3Bolag Vl: gavs i 2 alt. med och utan försörjarrisk”. 3Bolag 111: vid överg. till studier bör gruppliv ersättas genom individuell riskförsäkring. Bolag V: hustruns sjukskydd bör kompletteras om man har råd.
Sammanställning av säljarnas förslag
Pensions- Sjuk- Familje- Försäkr.— Engångs- försäkring försäkring Olycksfalls- medlem bolag belopp kr./mån. kr./mån. försäkring Mannen I 10 000 (D) — — — II 10 000 (D) — — — III 10 000 (D) — — — IV 10 000 (D) — — — V — 300 (PDL) — — VI 10 000 (D) -— — — Hustrun I 10 000 (D) — —— -— II 10 000 (D) — —— — III 10 000 (D) — — — IV 10 000 (D) — — — V alt.2:20 000 (D) alt.1:300 (PDL) — — VI 10 000 (D) — — — Sonen I — —— — lI — — friv.tillägg — III — — — — IV — — — — V 30 000 (D) — — — VI — — — — Sammanställning av ledningarnas förslag Mannen I 10 000 (D) — 250 (250) 100 000 11 30 000 (T) — 290 (240) — III — — 100 (300) — IV 10 000 (D) — 280 (230)+ 50 000 100 000 i kapital V — — 390 — VI 10 000 (T) 300 100 000 +10 000 (D) Hustrun I 10 000 (D) 500 (ER) (400) — II — 800 (ER) — — III — — 100 — I)! 10 000 (D) 470 — VI 10 000 (D) — — — Sonen I — — — BO II — — — — III — — 600 — IV — — — BO V — -— friv.tillägg BO VI — — - — Säljarna Ledningen Total bruttopremie/år I 484 . 1 393 kr. 11 514 kr. I 248 kr. 111 484 kr. 346 kr. [V 736 kr. 1 203 kr. V 2 714 el. 3 833 kr. 325 kr. VI 398 kr. 904 kr.
livförsäkrad (30 000:—), gruppolycksfalls- försäkrad (invaliditetskapital 100 000:—, förtidspension till 65 år: 320:—/mån.) och gruppsjukförsäkrad (efter 3 månaders sjukdom erhålls 90:—/mån.). Mannen är ej medförsäkrad. Hustrun är ITP-
berättigad .
11 Sammandrag av remissvaren
Undersökningen baseras på ett mycket litet antal familjer och några generella slutsatser kan inte dras av det begränsade materialet. Ett av syftena med undersökningen var att få ett konkret material, ur vilket man skulle
kunna ringa in problem, som sedan kunde jämföras med de erfarenheter av säljarnas arbete som finns inom utredningen och inom branschen.
Vid diskussioner inom utredningen av det resultat som framkom vid undersökningen aktualiserades vissa frågeställningar. Dessa utformades av utredningens sekreterare som tolv frågor, vilka sändes ut till de i undersök- ningen deltagande försäkringsbolagen för kommentarer. I det följande redovisas frå- gorna och ett sammandrag av bolagens svar jämte utredningens kommentarer (avsnitt 12).
Fråga I : Ledningarnas förslag är i regel mer mångsidiga med avseende på olika försäkringstyper och familjemed- lemmar än säljarnas. Detta kan bero på flera olika faktorer. Å ena sidan har säljarna men ej ledningar- na haft tillfälle att höra familjernas individuella önskemål beträffande försäkringsskyddet och bedöma vad som är säljbart. Å andra sidan har det visat sig att ledningen i regel haft tillgång till mer fullstän- dig information om familjerna än säljarna skaffat sig, trots att de senare träffat familjerna personli- gen. Hur ser Ni på den nämnda skillna- den i förslagen?
I svaren avspeglas att flertalet av bolagen värderar den personliga kontakten mellan försäljare och familj mycket högtpAtt säljar- nas förslag i regel har mindre omfattning än ledningarnas antas bero på att försäljarna tack vare samtalen med familjerna haft möjlighet att ta hänsyn till deras önskemål om skyddet samt deras betalningsvilja. Fler— talet bolag håller för troligt att säljarna inhämtat mer upplysning om familjernas situation än vad som framgår av den beskriv- ning som försäljningsledningen haft till sitt förfogande. Som framgår av den tidigare redogörelse för vilken bakgrundsinformation som försäljarna inhämtat (se avsnitt 3) synes
så ej vara fallet. Ett av bolagen antyderi sitt svar att fältmännen ibland kan ha svårt att komma försäkringstagarna in på livet trots personlig kontakt. Ledningen har endast haft att hålla sig till den skriftliga beskrivningen av familjerna och har därför ansett sig böra lämna förslag som täcker det totala skydds- behovet i familjen. En möjlig förklaring till skillnaderna är att ledningarna har större teoretisk kunskap än säljarna, och att de förras förslag därför är mer genomarbetade.
Fråga 2: Flertalet förslag, speciellt från led- ningarna, synes ge ett gott ekono- miskt skydd för familjerna. Man skulle dock kunna anse att de i viss utsträckning är präglade av en ”sta- tisk”grundsyn, som innebär att fa- miljernas nuvarande levnadsvanor i största möjliga utsträckning skall säkerställas genom försäkringar. Kan inte ett försäkringsfall mycket väl medföra att familjen vill ändra levnadsvanor, vilket medför föränd- rat och ibland lägre försäkrings- behov? Vore det t. ex. inte rimligt att beträffande fam. A ifrågasätta hu- ruvida hustrun önskar bo kvar i villan ensam om mannen skulle avlida och sonen hunnit bli vuxen? Och borde man inte t. ex. till fam. C och D ställa frågan om hustrun avser att förvärvsarbeta i större utsträckning längre fram eller kan tänkas göra det om mannen skulle gå bort?
Bör frågor av denna typ, enligt Er mening, tas upp vid behovsutred- ning? Anser Ni det skisserade pro- blemet relevant och hur ser Ni på— det?
Flertalet bolag anser i sina svar att frågor av den antydda typen bör ställas vid försäl- jarnas samtal med familjen. Då frågor om framtida förhållanden nödvändigtvis blir hy- potetiska anses de dock mycket svåra att besvara för kunden, och klara önskemål
kommer sällan fram. Flertalet bolag baserar sina förslag på att familjerna vill bevara sin standard oförändrad vid försäkringsfall (s. k. fullförsäkrad standard).
Fråga 3: Mannen är i regel huvudförsörjare i familjerna. Även med hänsyn till detta synes förslagen i viss utsträck- ning präglade av en viss konventio- nalism. Förslagen, speciellt från säl- jarna, ligger mer samlade på man- nen än på hustrun. Beträffande efterlevandeskyddet kan man mår- ka en tendens att rekommendera engångskapital på hustrun men pensionsförsäkring på mannen (se exempelvis fam. C, D och G). Detta tänkande kan naturligtvis härstam- ma såväl från förslagsgivare som (i säljarnas fall) familjerna själva. Hur ser Ni på detta problem?
Flertalet bolag håller för troligt att den tendens som kan spåras i förslagen är en följd av konventionellt tänkande. Detta här- rör från säljarna. Även om de försöker uppmärksamma hustruns försäkringsbehov, är det ofta svårt att argumentera för försäk- ringar på henne, därför att flertalet kunder önskar försäkringsskydd främst på mannen.
I flertalet familjer är fortfarande mannen familjeförsörjare och vid förslagsgivningen försöker man i första hand täcka risken att familjeförsörjarens inkomst bortfaller. Bola- gen ser det som önskvärt att även hemma- fruars försäkringsbehov uppmärksammas, speciellt i barnfamiljer.
Fråga 4: Ett genomgående drag i förslagen är att säljarna markant mer sällan än ledningen rekommenderar sjuk- försäkring. Vad beror detta på? Är det exempelvis svårare att argumen- tera för sjukförsäkringen? Upplever folk risken att bli långvarigt sjuk som mindre än andra risker? Anses sjukförsäkringen för dyr och svår- såld? Har säljarna någon schablon— teknik att gå efter, exempelvis ef-
terlevandeskydd först, sjukförsäk- ring sedan etc?
Nästan alla bolag uttrycker i sina svar förvåning över den låga frekvensen av sjuk- försäkring i säljarnas förslag. Sjukförsäkring anses ej vara svårsåld eller svår att argumen- tera för. Att denna försäkringsform ej före- slagits i större utsträckning antas vara ett utslag av familjernas önskemål om skyddet. Många människor anser den allmänna sjuk- försäkringen vara tillräcklig, speciellt om den är påbyggd med gruppsjukförsäkring, varför familjerna kanske föredrar att lägga tyngd- punkten på efterlevandeskydd. Ett par bolag antyder att säljarna kan glömma bort att argumentera för sjukförsäkring eller kan ha svårigheter att vinna gehör för sina argument på grund av kundernas tilltro till det allmän- na skyddet. Flertalet bolag anser att säljarna ej använder någon schablonteknik vid för- slagsgivningen. Ett bolag anger dock att man tillämpar följande prioritering: I) efterlevan- deskydd, 2) förtidspensionssky dd och 3) eget ålderdomsskydd.
Fråga 5: Skatteargumentet, dvs. att premier- na i realiteten för P-försäkringar är lägre än vad bruttosumman anger, är det argument som synes ha förekommit oftast vid säljsamtalen i denna undersökning. Stämmer detta med Era erfarenheter? Trots skatteförmånerna får ändå flertalet, om än tillfälligt, göra kontantutlägg motsvarande bruttopremien. Är det möjligt att folk missförstår skatte- argumentet och lockas att köpa ett för kostsamt skydd?
Flertalet bolag angeri sina svar att skatte— argumentet är nödvändigt för att ge kunder- na en realistisk uppfattning om den faktiska kostnaden för försäkringsskyddet. Man tror ej att argumentet missförstås, framför allt som man anser att allmänheten är mycket skattemedveten. Ett bolag svarar att försäk- ringsskyddet primärt bör avpassas efter fa- miljernas behov och att skattefrågan ej får
överbetonas. Ett annat bolag anger att störs- ta fördelen med avdragsrätten är att kunden kan teckna dubbelt så stor försäkring för samma premie som han skulle ha råd med, om avdragsrätten inte funnits.
Fråga 6: Livförsäkringar med engångsbelopp
föreslås oftast i D-form. Sparargu- mentet har visat sig vara ofta före— kommande vid säljsamtalen. I en del fall skulle man kunna anse att den billigare T-formen utan spar— moment vore mer motiverad med hänsyn till en redan ansträngd eko- nomi. Hur ser Ni på detta i anknytning till att tidiga förtidsannullationer för D—försäkringar enligt försäk- ringsinspektionens statistik ligger på en hög nivå och man därmed kan befara att D-försäkringen för många familjer i praktiken inte framstår som en bra sparform?
Flertalet bolag anger i sina svar att D-för- säkringen är motiverad i de flesta fall. De skäl som anges är att "I"-försäkringen ej ger skydd vid hög ålder, att kundernas intresse för individuella T-försäkringar sjunkit efter grupplivförsäkringarnas genombrott, att D-försäkringen är en bra kombination av riskskydd och ålderdomsskydd, att skillna- derna i premie mellan T- och D-formen försvinner vid hög ålder på försäkringstaga- ren. Man framhåller vidare att D-försäk- ringen är en bra sparform som ger samma resultat som jämförbart långsiktigt bankspa- rande. Ett bolag anser att T-försäkring bör rekommenderas till kunder som behöver ett högt försäkringsskydd till låg kostnad, men om kunden har råd att spara på lång sikt kan detta med fördel göras i en Sparlivförsäkring.
Fråga 7: I en del fall rekommenderas D-för- säkringar på tonåringar. Argu— menten för detta synes vara dels sparande, dels att det är billigare att teckna när man är ung och frisk. Om vi exempelvis jämför
sönerna i fam. F och fam. I, har sonen F fått fler förslag av säljarna än sonen l. Argumentet i förra fallet synes främst vara sparande, medan argumentet mot tecknande i senare fallet går ut på att det inte är någon idé att försäkra sonen, eftersom flertalet i hans ålder ändå löser ut försäkringen i värnplikts- åldem. Vad anser Ni om detta och hur ser Ni på livförsäkringar på barn och ungdom i allmänhet? Till vad behövs pengarna efter ett barns död, förutom till begravningskost- naderna?
Enligt flertalet bolag avråder man i regel kunderna från att teckna livförsäkring på barn och ungdom. Ett bolag anger att man ofta föreslår en mindre försäkring för att täcka eventuella begravningskostnader för barnet. Man understryker vikten av att de medel som hushållet kan avsätta till försäk- ringspremier i första hand används till att teckna försäkring på föräldrarna. Flertalet anser även att annullationsrisken beträffande barn- och ungdomsförsäkring är mycket hög, särskilt vid den tidpunkt då föräldrarnas ekonomiska engagemang i försäkringen upp- hör och sonen eller dottern skall börja betala premierna själv.
Fråga 8: Gruppliv brukar i andra samman- hang lovordas. Skyddet trappas ner med stigande ålder, vilket i normal- fall anses överensstämma med en lägre ekonomisk risksituation för försäkringstagaren. Ändå säljs indi- viduella livförsäkringar med moti- veringen att gruppliven behöver byggas på, även före anställningens slut. Hur ser Ni på detta? Är behov av påbyggnad så vanligt förekom- mande att gruppliven skulle behöva ändras, eller är det att uppfatta som enstaka justeringar för awi- kande individuella behov?
Flertalet bolag framhåller i sina svar att
grupplivförsäkringarna i regel ger ett för lågt skydd under den aktiva tiden, varför många kunder vill komplettera den med individuell försäkring. Ett bolag anger som motiv för kompletteringsbehovet, att man vill täcka sterbhuskostnaderna. Att grupplivskyddet upphör vid anställningens slut (för kollektiv- avtalsenlig gruppliv) eller senast vid 70 års ålder (för frivillig gruppliv), gör att många vill ha komplettering av skyddet så att det gäller med högre belopp och vid högre åldrar. Bolagen anser ej att grupplivens belopp kan höjas eller att avtalstiden kan förlängas. Sådana förändringar skulle nämli- gen innebära att grupplivpremien stiger med påföljd att färre människor skulle vilja teck- na en sådan försäkring.
Fråga 9: I regel är det relativt lätt att se motiven bakom förslagen på liv- och sjuksidan. Förslagen på olycks- fallsförsäkring för vuxna synes dock inte förekomma efter några märkbara enhetliga normer utan dyker upp mer sporadiskt. Vilka tankegångar styr försäljningen av olycksfallsförsäkring? Är det en ”udda” försäkringsform överhu- vudtaget, men med den fördelen att den är ganska lätt att argumen- tera för då folk kanske upplever risken för olycksfall som större än risken att bli långvarigt sjuka och olycksfallsförsäkringen i regel är billigare än sjukförsäkringen?
Bolagen instämmer i förmodandet att olycksfallsförsäkring är en något udda för- säkringsform. En riktig behovsutredning bör göra det klart för kunden att hans behov av inkomstförstärkning och/eller engångskapital är lika stort om han blir arbetsoförmögen genom sjukdom som vid olycksfall. Man bör sålunda rekommendera sjukförsäkring efter- som den statistiska risken att bli långvarigt sjuk är större än risken att bli långvarigt arbetsoförmögen genom olycksfall. Risken för dödsfall genom olycksfall kan lika väl täckas genom livförsäkring. I regel föreslår
man olycksfallsförsäkring främst till kunder som inte anser sig ha råd att teckna det sjukförsäkringsskydd de önskar. Det kan ofta gälla husmödrar och studerande. F örsla- gen omfattar i regel endast lnvaliditetskapi- tal. lnvaliditetskapital föreslås ibland även för att bygga på sjukförsäkringsskyddet, som endast får tecknas upp till 93 % av försäk- ringstagarens inkomst. Ett flertal bolag håller för troligt att det några gånger kan vara lättare för säljarna att argumentera för olycksfallsförsäkring än för sjukförsäkring.
Fråga 10: Fam. E är ett fall där det närmast
är omöjligt att föreslå några för-. säkringar eftersom man skaffat sig en hög levnadsstandard till höga fasta kostnader. Hur reagerar en säljare 1 ett sådant fall, där ekono- misk rådgivning synes behövlig och framför allt att den hade behövts på ett långt tidigare sta- dium. Kan en fältman rent sälj- mässigt ge sig in på känsliga eko- nomiska resonemang? Gör han det i praktiken? (Anm: Ingen av säljarna har träf- fat fam. E personligen till skillnad från de övriga familjerna, då samt- liga kontakter skett per telefon och herr E haft ganska precisa önskemål om sitt försäkrings- skydd).
Bolagens svar är något varierande. En del anser att en säljare normalt inte ger sig in på alltför känsliga ekonomiska resonemang och att det ej är säljarens uppgift att ”omvända” slösare och ”dåliga planerare”. I vilken ut- sträckning säljarna diskuterar familjens eko- nomi vid ett samtal beror på vilken grad av förtroende som uppstått mellan familjen och säljaren. Sådant förtroende uppstår sällan vid första kontakten, utan först vid upprepade besök av säljaren. Ett bolag svarar att man i första hand, när det gäller fall som familj E, föreslår kollektiva lösningar som ej blir så kostsamma.
Fråga 11: I denna undersökning har endast 3 av 42 ombud använt sig av de färdigproducerade ”mallar” för behovsutredning som finns inom ett flertal av bolagen. Det har bl. a. även visat sig att de sällan berörde familjernas utgifter, skul- der och framtidsplaner. Däremot frågar man i regel efter familjernas inkomst före skatt samt tidigare försäkringsinnehav. Man kan för- moda att säljarna i praktiken inte lever upp till de ambitioner be- träffande behovsutredning som meddelas i deras utbildning. Det finns många faktorer som kan förklara detta, bl. a. kan säljaren ha möjlighet att komma igen till familjen vid senare tillfälle och den första kontakten kanske främst inriktas på att sälja försäk- ringsidén som sådan. Är ambi- tionsnivån vid utbildningen av säl- jarna kanske svår att omsätta i praktiken? Hur ser Ni på den skisserade frågeställningen och hur stämmer den med Era erfaren- heter?
Flertalet bolag uttrycker i sina svar åsik- ten att säljarna gör bra behovsutredningar utan att använda mallar. Säljaren skaffar den information han behöver för utredningen utan hjälp av färdigtryckta blanketter. Något bolag säger att den omständigheten att en säljare ej använder det blankettmaterial som bolaget tillhandahåller inte utesluter att han likväl leder sina frågor och sitt samtal med kunden nästan exakt efter innehållet i bola- gens blanketter. Ett bolag framhåller att de hjälpmedel som finns nu ej förekommit någon längre tid, och att det alltid finns en viss tröghet innan fältkåren accepterar nyhe- ter. Ett bolag säger sig ha märkt att yngre och nyanställda säljare mera metodiskt an- vänder sig av de mallar som trycks upp.
Fråga 12: Kortfattat kan man säga att ut- bildningen av säljarna följer
grundprincipen att göra dem kom— petenta att bedöma det inbördes förhållandet mellan hushållens försäkringsbehov, betalningsför- måga och betalningsvilja. Driv- kraften för säljarna är provisionen med ett visst annullationsansvar som återhållande faktor. I frågorna ovan har antytts en del möjliga problem. ”Statiskt” tän- kande kanske kan leda till exem- pelvis onödigt kostsamma förslag (fråga 2), konventionellt tänkande kanske kan medföra att man hell- re föreslår försäkringar på mannen än på hustrun (fråga 3), sjukför- säkring kanske föreslås i för liten omfattning därför att den är svår att sälja (fråga 4). Hur ser Ni mot denna bakgrund, samt även mera generellt, på frå- gan vilket inflytande säljarnas råd- givning respektive familjernas in- dividuella preferenser har på det slutliga försäkringsköpet?
Bolagen är ganska enstämmiga i sina svar om att säljarnas rådgivning har stort och i många fall avgörande inflytande på försäk- ringsköpet. En del anser att konsumenternas prismedvetenhet och förmåga att bedöma förslagen har ökat. Balansgången mellan säl- jarnas behovsutredning och kundens prefe- renser anses vara svår. Säljaren betraktas som upplysare och rådgivare, men det är kunden som skall betala försäkringen — därtill under lång tid — och därför har hans preferenser stor betydelse. Ett bolag anger som ett ideal att säljaren på ett överskådligt sätt visar för kunden vilka försäkringar som lämpligen bör tecknas för att målet ”oförändrad standard” skall uppnås, och att kunden sedan får hjälp av säljaren vid den ”nedprutning” som i de flesta fall måste ske, eftersom kunden oftast av kostnadsskäl frivilligt avstår från oföränd- rad standard. Ett bolag påpekar att provi- sionen enbart är en av flera drivkrafter för säljaren. Trivsel i arbetet och intresse att
skapa kontakt med andra är också betydelse- fulla faktorer.
12 Utredningens kommentarer till remissvaren
Utredningen får med hänsyn till sättet för undersökningens genomförande i stort sett acceptera de skäl som framförts i svaren till fråga 1 för att skillnader uppkommit mellan ledningarnas och säljarnas förslag. Utred- ningen fäster sig emellertid vid att ledningar- nas förslag är mera genomarbetade i den meningen att skyddet differentierats över olika behovsområden. Ambitionerna från ledningarnas sida att i denna mening genom- föra en analys av Skyddsområdet kan tydas som ett tecken på att bolagen i och för sig har en målsättning för försäljningsverksam- heten som motsvarar höga krav på utform- ningen av individuellt anpassat försäkrings- skydd. Försäljarnas förslag är inte i samma utsträckning differentierade.
Vid säljarnas kontakt med kunder ute på fältet synes en ingående och fullständig utredning av hushållens försäkringsbehov icke alltid ske. Säljarna har dubbla roller som försäljare och behovsutredare. Som behovs— utredare skulle de kunna ställa hur ”indiskre- ta” frågor som helst utan att för den skull stöta sig med kunden, förutsatt att de var motiverade som bakgrundslnformation till behovsutredningen. Som behovsutredare skulle de också kunna lämna förslag som täckte familjens totala försäkringsbehov, utan hänsyn till vad som anses ”säljbart”. Som säljare försöker de dock bedöma kun- dens betalningsvilja, som egentligen inte spe- lar någon roll för själva behovsutredningen, samt familjernas önskemål om skyddet, som kanske ej alltid motsvarar det mest akuta försäkringsbehovet. Det här sagda innebär att säljarnas förslag generellt sett inte kan sägas vara otillfredsställande eftersom vid försäljningsögonblicket hänsyn givetvis mås- te tas till betalningsförmåga och skyddsvilja hos konsumenten.
Med anledning av fråga 3 vill utredningen
framhålla att den ser det som önskvärt att bolagen vid försäljning även uppmärksammar icke förvärvsarbetande makas försäkrings- behov.
Utredningen anser det förvånande att så få säljare tagit upp sjukförsäkring i sina förslag, speciellt som försäljningsledningarna av deras förslag att döma tydligen har funnit luckor i familjernas sjukskydd. Enligt utred- ningen bör alla säljare kunna ge en fullstän- dig bild över eventuella brister i hushållens försäkringsskydd och naturligtvis då även inom sjukförsäkringsområdet. Om säljaren vid behovsutredningen finner att en familj har luckor i sitt sjukförsäkringsskydd, torde det inte vara svårare att argumentera för utökat sjukskydd än för andra försäkrings- former.
Det av säljarna ofta använda skatteargu- mentet (fråga 5) bygger på att marginal- skatten i normalfallet är högre under försäk— ringens premiebetalningstid än under dess utbetalningstid. Detta gäller dock självfallet endast vid oförändrade skatteskalor och un- der i övrigt oförändrade förhållanden. Efter- som denna oföränderlighet över tiden sällan svarar mot verkligheten ser utredningen det som motiverat med viss försiktighet från säljarnas sida när det gäller skatteargumen— tering så att hushållen inte får felaktig information.
Utredningen har frågat sig om D-försäk- ringen (fråga 6) som kan ses som en slags kombination av sparande och försäkring, är svårförståelig för konsumenterna och om speciell upplysning om den är motiverad, för att försäkringstagarna klart skall förstå vilka dispositioner de gör när han tecknar en sådan försäkring.
Orsaken till att D—försäkring förekommer så ofta i förslagen och för övrigt svarar för huvudparten av livförsäkringsförsäljningen, framgår av en utredning som presenterades vid Nordiska Livförsäkringskongressen i Köpenhamn 1964. Den utredningen påvisar att D-försäkringen i flertalet familjer är en lämplig och billig form av riskskydd under försäkringstagarens aktiva tid och en god påbyggnad till den allmänna ålderdomsför-
säkringen efter pensioneringen. Många bolag har i sina svar på fråga 6 påpekat att frekvensen tidiga annullationer av D-försäk- ring inte är högre än frekvensen för T-försäk- ring. Oavsett detta är det enligt utredningen ändå motiverat att konsumenterna före kö- pet blir särskilt uppmärksammade på att sparlivförsäkringen är ett långsiktigt skydd och att en tidig annullation är mycket oförmånlig.
Utredningen har noterat att familjer har fått förslag på kompletteringar till gruppli- ven på 10—25 000 kronor i engångskapital (fråga 8). Detta skulle kunna tyda på ett mer eller mindre generellt behov, något som denna undersökning dock inte ger underlag nog för att bedöma. Det kan ju också förhålla sig så att dessa familjer ur denna synvinkel är en särskilt homogen grupp.
Om det trots detta finns ett komplette- ringsbehov kan man välja mellan att bygga ut grupplivförsäkringen före anställningstidens slut eller att teckna individuell livförsäkring. Avgörande för valet av väg synes alltså enligt bolagens svar vara det eventuella köpmot- stånd hos vissa gruppmedlemmar som en höjning av grupplivpremien skulle leda till. Utredningen har full förståelse för att detta är en avvägning som bolagen måste göra i sin försäljning.
Utredningen anser det möjligt att många konsumenter felaktigt tror sig få ett gott allmänt personförsäkringsskydd genom olycksfallsförsäkring och finner det därför angeläget att försäljarna i sin argumentering klart upplyser om sådan försäkrings begrän- sade funktion i förhållande till de mera generellt verkande liv- och sjukförsäkringar— na (fråga 9). Konsumenternas behov av dödsfallsskydd och ersättning vid arbetsoför- måga till följd av olycksfall synes enligt utredningens mening i främsta rummet böra tillgodoses genom sistnämnda försäkringar. Försäljama bör å andra sidan påpeka, att invaliditetsersättningen inom olycksfallsför- säkringen även där betryggande sjukförsäk- ring tecknats kan fylla en viktig självständig uppgift eftersom sjukförsäkringen i allmän- het ej ger någon ersättning vid invaliditets-
grader under 50 %. Som kompensation för en i anledning av personskada uppkommen skadeståndsfordran, som inte blir betald, fyller olycksfallsförsäkringen också rent fak- tiskt —— och det gäller alla dess ersättnings— former — en funktion som inte bör under- skattas.
Av bolagens svar till fråga 10 konstaterar utredningen att säljarna vid känsliga fall är ytterst försiktiga att ge sig in på ekonomiska resonemang. Utredningen finner självklart att försäkringsfrågan inte kan lösas isolerat från hushållens ekonomiska planering, och att det också är troligt att många familjer behöver stöd och hjälp i dylika frågor. Av bolagens svar att döma synes konsumenterna ha möjlighet att utnyttja försäkringsförsäljar- na som ekonomiska rådgivare om de så önskar. Principiellt instämmer utredningen i att säljarnas huvuduppgift är att utreda kundernas försäkringsbehov. Av integritets- skäl synes det lämpligt att rådgivning som härutöver griper in i hushållets disponering av sina inkomster, initieras av hushållen själva.
I anslutning till fråga 11 håller utred- ningen för troligt att de behovsutredningar som utförs av fältkåren, inte alltid är så detaljerade som man skulle kunna tro om man enbart studerar de hjälpmedel som finns utarbetade inom bolagen. Detta innebär dock inte att de förslag som lämnas behöver vara sämre avpassade till familjernas situa- tion än om en ”mallriktig” utredning ägt rum. En van säljare kan mycket väl med enkla medel komma fram till ett väl avpassat förslag. Samtidigt vill ändå utredningen understryka det viktiga i att behovsutred- ningens teknik betonas i säljarnas utbildning och att hjälpmedel finns tillgängliga i fältar- betet.
Att säljarna, som framgår av svaren till fråga 12, synes ha stort inflytande över vilka försäkringar som köps, understryker enligt utredningen vikten av att säljarna får en gedigen utbildning. Det kan vidare göra det av intresse att från tid till annan stickprovs- vis undersöka vilka förslag till försäkrings- skydd som konsumenterna erhåller vid sam-
tal med säljare. Att tillgodose konsumenter- nas möjlighet att bedöma olika förslag är också en uppgift för konsumentupplys- ningen, som aktualiseras av det förhållandet att säljarna har en nyckelposition vid konsu- mentens val av försäkringsskydd.
Bilaga 5 sakförsäkringar
Hemförsäkringen kan tecknas av privatper- soner, gäller i de flesta bolag endast inom Norden och är i regel utformad så att endast en försäkring per hushåll behöver tecknas. Liksom de övriga här berörda sakförsäk- ringama marknadsförs den i form av paket- försäkring som består av obligatoriska moment och kan kompletteras med frivilliga tilläggsmoment.
Följande grundmoment ingår i samtliga nu marknadsförda försäkringspaket: skydd för personligt lösöre, merkostnad, reseskydd i Norden, privatansvar, rättsskydd samt ska- deståndsgaranti för personskada vid överfall. Hos en del bolag omfattar hemförsäkringen även ett eller flera av följande moment: reseskydd i hela världen, maskinförsäkring för hushållsmaskiner samt viss ersättning vid olycksfall.
Villaförsäkringen är en kombination av hem- och fastighetsförsäkring och kan teck- nas för bostadshus som är avsett för högst två familjer.
Hemförsäkringsdelen i villaförsäkringen har ungefär samma omfattning som den separata hemförsäkringen. En del moment har dock måst få ett något annorlunda innehåll på grund av de riskskillnader som finns mellan villaägare och lägenhetshyrare. Merkostnaden inkluderar exempelvis även hyresförlust och ansvarsförsäkringen inklu- derar även sådana skadeståndskrav som kan ställas på försäkringstagaren i egenskap av fastighetsägare.
Kortfattad beskrivning av behandlade
Fastighetsdelen i villaförsäkringen omfat- tar skador på byggnad, trädgård, tomt och maskiner i fastigheten i den utsträckning som villkoren anger. Husbocksförsäkring till— handahålles normalt mot tilläggspremie medan försäkring mot andra skadeinsekter inkluderas i flera bolags villaförsäkring.
Fritidshusförsäkringen är avsedd för bostadshus som är obebodda mer än 4 månader av året. Försäkringen kan tecknas för enbart byggnad eller för enbart lösegen- dom. Vanligast är dock en kombination av byggnad och lösegendom i samma försäk- ringsbrev.
Villkoren har anpassats till hem- och villaförsäkringarna och ersättning för skador på byggnad och lösegendom i fritidshuset ges i stort sett i samma omfattning som inom hem- och villaförsäkringarna. Vissa skillnader finns dock eftersom ett fritidshus normalt har lägre utrustningsstandard än en villa och på grund av att huset är obebott under en relativt lång period. Som exempel på skill- nader kan nämnas att skydd för vissa vatten- skador ej alltid inkluderas.
Andra moment t.ex. reseskydd och i vissa bolag stöld ur låst privatbil ingår inte i fritidshusförsäkringen eftersom man räknar med att försäkringstagaren redan har detta skydd i en hem- eller villahemförsäkring.
Pengar ingår inte heller i vissa bolag då det brand- och inbrottsskydd för pengar som finns i en hemförsäkring gäller även i fritids— huset när detta är bebott. Fritidshusförsäk-
ringen är således utformad under antagandet att försäkringstagaren redan har en hem- eller villa/hemförsäkring.
Reseförsäkringen är liksom hemförsäk- ringen en paketförsäkring och kan sägas vara en geografisk förlängning av denna. Den vanligaste kombinationen består av resgods- försäkring, reseansvarsförsäkring, försäkring för läke- och resekostnader vid olycksfalls- skada eller akut sjukdom samt rättsskydds- försäkring. I vissa bolag ingår i grundförsäk- ringen semesteravbrottsförsäkring och den i nästa stycke omnämnda olycksfallsförsäk- ringen.
Grundförsäkringen kan i förekommande fall kompletteras med olycksfallsförsäkring omfattande ersättning vid dödsfall, invalidi- tet och Övergående arbetsoförmåga (dagser- sättning).
Försäkringen kan inte tecknas för kortare tid än 10 dagar. Premien per person minskar kraftigt om en familj har gemensam försäk- ring.
Den fristående reseförsäkringen är speciell i så måtto att den tecknas endast vid särskilda tillfällen och för en relativt kort period. Det blir dock allt vanligare att reseförsäkringen är inkluderad i eller tecknas som tillägg till den vanliga hemförsäkringen. Vid resor inom Norden ger en hemförsäkring i regel resgodsskydd, ansvarighetsskydd, rättsskydd och sjuktransportskydd. I vissa bolag gäller detta vid resor i hela världen medan försäkringstagaren i andra bolag får betala ett tillägg till hemförsäkringen om även resor utom Norden skall inkluderas. Jämfört med en fristående reseförsäkring är dock den i hemförsäkring ingående reseför- säkringen begränsad på några punkter:
a) Om försäkrad inte är svensk medborgare eller inte är bosatt i Sverige ersätts i regel endast skada som inträffat i Sverige. Utlänningar måste då teckna separat rese- försäkring även om de har en utvidgad hemförsäkring.
b) Giltighetstiden är begränsad till tre måna- der. Varar resan längre får separat försäk- ring tecknas.
c) Den utvidgade hemförsäkringen har en generell självrisk på 100 kronor vid varje skadetillfälle. Den separata reseförsäk- ringen har däremot ingen självrisk på flertalet moment.
d) Den utvidgade hemförsäkringen har inget semesteravbrottsskydd vilket kan vara in- kluderat i en separat försäkring.
e) Den separata hemförsäkringen innehåller i regel inte olycksfallsförsäkring avseende ersättning vid dödsfall och invaliditet samt dagsersättning vid övergående ar- betsoförmåga vilket reseförsäkringen där- emot kan inkludera.
f) Maximibeloppen vid ersättning för res- gods och värdesaker kan vara olika i de båda formerna.
Båtförsäkringen är avsedd för båtar avsed- da för fritidsbruk. Roddbåtar, jollar och liknande småbåtar utan segel eller motor ingår i regel i fritidshusförsäkringen, om sådan finns. Denna gäller dock i förhållande till båtförsäkringen endast i begränsad om- fattning och endast då båten förvaras på försäkringsstället.
Försäkringen kan hos flertalet svenska bolag tecknas i olika kombinationer, t. ex. "helförsäkring”, ”halvförsäkring”, upplägg- ningsförsäkring, brandförsäkring.
”Helförsäkringen” inkluderar sjöskada, uppläggningsskada, brandskada, stöldskada, båtansvar och rättsskydd.
”Halvförsäkringen” inkluderar brandska- da, stöldskada och båtansvar. Denna försäk- ringsform är mindre vanlig.
”Helförsäkringen” kan ofta kombineras med tilläggsförsäkring avseende personlig lös- egendom och landtransport av båten.
Vissa slags båtar såsom f. d. fiskefartyg eller husbåtar brukar inte försäkras förrän efter särskild prövning. Detsamma gäller bl. a. gamla båtar och extremt långa båtar.
Motorfordonsförså'kring, vanligen kallad bilförsäkring, är samlingsbegreppet för en grupp försäkringar av vilka trafikförsäk- ringen — en lagstadgad ansvarighetsförsäk- ring — med några undantag t. ex. för staten är obligatorisk för bilägaren.
i : l
Om trafikförsäkringen kombineras med en delkaskoförsäkring dvs. med brand—, glas- rute-, stöld-, räddnings- och rättsskyddsför- säkring kallas kombinationen halvförsäkring (detta gäller för privata personbilar, taxibilar och motorcyklar — för övriga fordon har kaskoförsäkringen mindre omfattning). I begreppet fullständig kaskoförså'kring ingår utöver vad som ingår i delkaskoförsäkringen även vagnskadeförsäkring och kombinatio- nen med trafikförsäkringen kallas då helför- säkring. Oavsett om trafikförsäkringen teck- nas separat eller i någon av ovanstående kombinationer kan den kompletteras med olycksfallsförsäkring för föraren, en förar- platsförsäkring.
Modeller för jämförande översikter beträffande
Inledning
Utredningen har på försök utarbetat vissa översikter av priser och produkter inom sakförsäkring, vilka redovisas i denna bilaga. Avsikten har varit att ge en uppfattning om hur en sådan inom konsumentupplysnings— verksamhet vanlig typ av information skulle kunna te sig på försäkringsområdet.
Utredningen har prövat i huvudsak två olika modeller för jämförelse. Dels har — för hemförsäkring och reseförsäkring — försök .orts att sammanställa fullständiga mark- nadsöversikter, dels har — för övriga sakför— säkringar — ett eller flera speciella försäk- ringsobjekt valts ut som exempel, och skill- nader mellan premier och skyddets omfatt- ning i olika bolag har angivits. Det bör påpekas att alla uppgifter om försäkringarnas innehåll och priser är föråldrade (den tid- punkt de hänför sig till anges), och att de här presenterade översikterna således ej kan an- vändas som beslutsunderlag av läsaren.
Utredningens slutsats av detta försök är att översikter av det här redovisade slaget under nuvarande förutsättningar i fråga om sakförsäkringars produktdifferentiering blir alltför svårtolkade, för att de skall vara lämpade som information direkt till enskilda konsumenter. (Se vidare avsnitt 9.3, Pris- och produktinformation).
6 :] Hemförsäkring
I tablån nedan redovisas en översikt över de hemförsäkringar som såldes av de större bolagen i juli 1969. Grundmomenten, dvs. den gemensamma stomme som ej skiljer sig åt i de olika varianterna, har ej medtagits utan enbart de frivilliga eller obligatoriska moment som förekom därutöver. Anmärkas kan att överfallsskydd sedan våren 1970 kan inräknas i grundmomenten då också Folk- sam och Länsförsäkringsbolagen införde detta moment. Som tidigare nämnts ändras sammansättningen av denna variabla del av försäkringen relativt snabbt, varför tablån endast representerar en ögonblicksbild. Som en illustration till detta kan nämnas att då tablån utarbetades sex bolag nyligen hade förändrat sin försäkring medan resterande tre av de nio planerade en utökning inom kort.
Principerna för premiesättning är ej lika för alla försäkringar. Ett par bolag tillämpar enhetspremier medan de andra har grund- premier med variabelt tilläggi proportion till försäkringsbelopp eller lägenhetsyta.
Nedanstående tablå illustrerar hur stora premieskillnaderna blev 1969 för en familj som bor i stenhus med en lägenhetsyta på 50 m2 och ett försäkringsbelopp på 30 000 kronor.
Premien varierade mellan 30 och 59 kr. per år och skyddet som tillkom utöver
Skydd utöver
Bolag Premie grundmomenten
Läns-
försäkrings-
bolagen 30:— Hansa 47:— maskinförsäkring, över- fallsskydd Vegete 48:— maskinförsäkring, över- fallsskydd Trafik- Bore 48:-— hela världen, överfalls- skydd Folksam 48:— hela världen, oly cks- fall, polio Skandia 53:— hela världen, överfalls- skydd (från 1.1.1970)
Trygg-
Fylgia 55 :— hela världen, överfalls- skydd Allmänna Brand 59:— hela världen, överfalls-
skydd, maskinförsäkring
grundmomenten hade olika omfattning. Om familjen har speciella preferenser beträffande skyddets omfattning, t. ex. att olycksfall för hustru och ett barn samt reseskydd i hela världen ska ingå, kan prisskillnaderna bli av väsentlig storlek.
En sådan hemförsäkring kostade hos Hansa 104 kr. där momenten fick tecknas som tillägg medan Folksam inkluderade dem i sitt obligatoriska paket, som kostade 48 kr. Momentens omfattning överensstämde dock ej på alla punkter. Sålunda var t. ex. Folk- sams stöldskydd vid utomlandsresa inskränkt i förhållande till Hansas och Hansas olycks- fallsförsäkring mer omfattande. Den stora prisskillnaden är också en återspegling av det faktum att det är dyrare att täcka ett visst riskområde genom frivilligt tillägg än som obligatoriskt moment. I det senare fallet är det fler försäkringstagare som delar på kost- naderna, dvs. även de som ej anser sig behöva skyddet.
Det finns avvikelser i enskilda moments utformning mellan bolagen, men mera sällan i mer omfattande utsträckning. Ofta rör det sig om skillnader som kan vara svåra att värdera innan någon skada inträffat.
Som exempel kan nämnas att Trygg- Fylgia och Vegete lämnade ersättning för pengar och värdehandlingar maximalt med 1 500 kr, varav högst 1 000 kr för pengar.
Folksam och Länsförsäkringsbolagen lämna- de maximalt 2 000 kr, varav högst 1 000 kr för pengari bostaden.
Ett annat exempel är de ersättnings- normer som gällde för merkostnad, dvs. de fall då bostaden skadats i sådan utsträckning att försäkringstagaren får bo på annat ställe under reparationen:
Trygg-Fylgia: Max. 6% av försäkrings- beloppet. Högst 100 kr/dag i högst 6 månader efter skadedagen. Folksam: Högst 5 000 kr. Länsförsäkrings— Max 6% av försäkrings- bolagen: beloppet, dock högst 3 000 kr. Ansvar: Högst 6 % av försäkrings- beloppet. Vegete: Max 6% av försäkrings- beloppet. Högst 200 kr/dag i högst 12 månader efter skadedagen.
6.2 Villaförsäkring
Villaförsäkringen är tämligen standardiserad och visar likartade drag inom alla bolag. Vissa skillnader i omfattningen finns dock, dels beträffande det obligatoriska paketets omfattning och dels beträffande möjligheter- na att teckna tilläggsmoment. Som exempel kan nämnas att (1969) skydd vid husbocks- skada ingick som obligatoriskt moment hos bl. a. Folksam och Ansvar men ej hos Trygg- Fylgia. Maskinförsäkring ingick obligatoriskt hos bl. a. Folksam och Ansvar men fick tecknas som tillägg hos bl. a. Skandia, Vege- te, Trygg-Fylgia. Produktskillnaderna var med andra ord i allt väsentligt av samma art som för hemförsäkringen.
Premiema bestäms inte enbart utifrån försäkringsbelopp och byggnadstyp, utan beror också av geografiskt läge, om kommu- nalt vatten finns, om yrkesbrandkår på orten finns, och andra faktorer. Premiema är ej lika i skilda bolag, men de ganska komplice— rade tarifferna gör att ett bolag inte genom-
Hemförsäkring: Marknadsöversikt ( juli 1 969) Grundmoment ingående i samtliga försäkringar: personlig lösegendom, merkostnad, privat- ansvar, rättsskydd samt sjuktransport vid olycksfall och akut sjukdom. övriga ingående obligatoriska moment markeras i tabellen med 0 och de frivilliga med F. För de senare anges tilläggspremien inom parentes.
olycks- yrkes- värde- reseskydd över- fall polio ansvar före- ihela maskin falls- (hustru 0 (Vissa måls- Bolag världen förs skydd barn) yrken) förs. Premie Allm. O O O F (hustru: F Enhetspremie a 59 kr. Pensionärer: Brand 30:— per ( 9:—) 45:—. Enhetligt försäkringsbelopp på barn: 15:—) 100 000 kr. Ansvar O 0 0 F För ett försäkringsbelopp på (102—) 25 000 kr: 35 kr. (stenhus) eller 46 kr. (trähus). För varje 5 000 kr:s höjning av beloppet tillkommer sedan 3 kr. (stenhus) eller 5 kr. (trähus). Pensionärsrabatt: 10 kr. Folksam O O F Enhetspremie a 48 kr. För ensam- ( 5 :—) stående och pensionärer: 33 kr. Enhet- ligt försäkringsbelopp på 100 000 kr. Hansa F O F (hustru: Grundpremie 26 kr. plus 0:70 (sten— (12:—) 30:— per hus) eller 1:00 (trähus) per 1 000 barn: 15 :—) kr:s försäkringsbelopp. Pen- sionärsrabatt: 10:—. Länsför- F F Grundpremie 15 kr. plus 0:50 (sten- säkrings- (13:—) (102—) hus) eller 0:80 (trähus) för varje bolagen 1 000 kr:s försäkringsbelopp. Skandia 0 O F Grundpremie 27 kr. plus 0:85 (sten- ( 9:—) hus) och 1:45 (trähus) per 1 000 kr:s försäkringsbelopp. Trafik- O F O F För 5 000 kr:s försäkringsbelopp Bore (201—) ( 9:—) 31 kr. (stenhus) eller 34 kr. (trähus). För varje ökning av beloppet med 5 000 kr. tillkommer 3 kr. (stenhus) eller 6 kr. (trähus). Pensionärs- rabatt: 10 kr. Trygg- O 0 0 F (hustru: F Grundpremie 30 kr. plus 0:80 (sten- Fylgia 30:— per (35 :—)hus eller 1:40 (trähus) barn: 15:—) per 1 000 kr:s försäkringsbelopp. Vegete F O F (hustru: Varierar efter lägenheåsyta (7—25:—) 30:— per Exempel: under 35 m och 100 000 barn: 15:—) kr2 försäkringsbelopp 33 kr; 31—70
rn och 100 000 kr. försäkrings- belopp: 48 kr.
gående är billigare än andra, utan kanske bara på en eller ett par villatyper, medan andra bolag ställer sig förmånligare för andra villatyper.
Hur premierna kan variera framgår av nedanstående exempel. Premierna avser ett trähus i södra Sverige, värderat till 130 000 kronor enligt de tariffer som gällde i oktober 1969.
Närmare beskrivning av exemplet: trähus, beläget i tätort i Älvsborgs län, Lerums kommun, uppfört 1962 med egen värmean- läggning. Kommunalt vatten är framdraget
till tomtgränsen. Yrkesbrandkår finns ej. Huset är värderat till 130 000 kronor. Inga glasrutor över 3 mz.
Hansa: Grundpremie: 142 kr. Tillägg för maskinförsäkring: 40 kr. Tillägg för husbocksförsäk- ring: 10 kr. Summa: 192 kr. Folksam: Grundpremie: 98 kr. Tillägg
för maskinförsäkring: 30 kr. Husbocksförsäkring ingår. Summa: 128 kr. Försäkringen omfattar då även hemförsäk-
ring med lösörevärde 100 000 kr. . Grundpremie: 91 kr. Tillägg för maskinförsäkring: 40 kr. Husbocksförsäkring kan fås via Anticimex, tillägg ca 10 kr. _Summa: 141 kr. Grundpremie: 91 kr. Tillägg för maskinförsäkring: 40 kr. Husbocksförsäkring kan fås via Anticimex, tillägg ca 10 kr. Summa: 141 kr. Grundpremie: 91 kr. Tillägg för maskinförsäkring: 40 kr. Husbocksförsäkring kan fås via Anticimex, tillägg ca 10 kr. Summa: 141 kr. Grundpremie: 103 kr. Tillägg för maskinförsäkring: 40 kr. Husbocksförsäkring kan fås via Anticimex, tillägg ca 10 kr. Summa: 153 kr.
Vege te :
Trygg-Fylgia :
Skandia:
Allmänna Brand:
Skillnaden mellan högsta och lägsta års- premie var här 51 kronor om man inberäk- nar tilläggen. Jämför man enbart grundpre- mierna blev motsvarande skillnad 65 kronor.
6.3 Fritidshusförsäkring
Utbudet av fritidshusförsäkringar är likartat över hela marknaden, men liksom i fråga om övriga sakförsäkringar kan omfattningen av det obligatoriska paketet och möjligheterna att teckna tillägg variera. Som exempel kan nämnas att (1969) husbocksförsäkring ingick obligatoriskt hos Folksam, men fick tecknas som tillägg hos flertalet övriga bolag. Hos flertalet bolag ingick skador vid plötslig utströmning från vattenledningssystem, me- dan speciellt tillägg fick tecknas för motsva- rande skydd beträffande värmesystem (s.k. stort vatten).
Hos Folksam ingick dock ingen vatten- .skada i det obligatoriska paketet, utan vat- såväl som värmeledningssystem fick tecknas som tillägg.
! vilket bolag och med vilka tillägg försäk-
ten-
ring skall tecknas blir beroende av vilken utrustning huset har. Om huset hade fönster som var större än 3 ni2 måste (1969) hos en del bolag speciellt glastillägg tecknas, om huset hade värmeanläggning fick i regel maskintillägg och ibland vattentillägg teck- nas, fanns r ddbåt ingick denna i regel i lösöresförsäkringen, men för motorbåt fick speciell försäkring tecknas. Det finns en rad likartade punkter som konsumenten bör uppmärksamma vid köp av fritidshusförsäk- ring.
På samma sätt som för villaförsäkring varierar premierna efter en rad faktorer, t. ex. geografisk belägenhet, trä— eller sten- hus, om kommunalt vatten finns eller ej, samt värderingen av fastighet och lösöre. Vilket bolag som ur prishänseende är mest förmånligt kan därför bero på vilken hustyp som avses. Nedan ges några prisexempel på ett fritidshus i trä.
Trähus, beläget i Bohuslän. Kommunalt vatten finns ej. Uppfört 1962. Byggnaden värderad till 50000 kronor, lösöret till 15 000 kronor. Givna priser gäller oktober 1969 och avser årspremien.
Folksam: 89 kr. (utan vattenskada) 99 kr. (med vattenskada) Allmänna Brand: 95 kr. Trygg-Fylgia: 95 kr. Vegete: 95 kr. Hansa: 82 kr. Skandia: 95 kr.
Tillägg för s. k. stort vatten kostade mel- lan 20 och 27 kronor, maskinförsäkring mellan 13 och 28 kronor, och tillägg för glas över 3 m2 kostade i de fall det ej ingick i det obligatoriska paketet 50 kronor.
Om fritidshuset i exemplet ej har eget vatten blev alltså Folksam det billigaste bland de upptagna bolagen med en differens på 19 kronor till det dyraste. Om vatten finns, blev motsvarande differens 13 kronor med Hansa som billigaste alternativ.
Som tidigare nämnts blir det allt vanligare att reseskydd i hela världen ingår i hemför- säkringen, varför den fristående reseförsäk- ringen kan väntas få mindre betydelse i framtiden. Hemförsäkringens skydd är dock inskränkt på några punkterjämfört med den separata, varför det finns möjlighet att teck- na ett speciellt utformat resetillägg till hem- försäkringen. I Europeiska och Skandia kun- de dessutom (1968) sådant tillägg tecknas, oavsett i vilket bolag hemförsäkringen fanns.
Priset för och skyddets omfattning hos en separat reseförsäkring varierar för olika bo- lag, vilket framgår av nedanstående tablåer. Tablåerna grundar sig på de villkor som gällde i oktober 1968. Hos samtliga bolag ingår de i bilaga 6 nämnda grundmomenten, vilka därför ej tas upp ijämförelsen.
Med beteckningen O avses att skyddet ingår i det obligatoriska paketet, medan F
Reseförsäkring: Skyddets omfattning (] 968).
betecknar att det kan tecknas som frivilligt tillägg.
6.5 Båtförsäkring
Sju bolag som säljer båtförsäkring har gått samman i Svenska båtförsäkringsföreningen: Skandia, Atlantica, Hansa Sjö, Neptunus (Allmänna Brand), Securitas (Skånska Brand), Sirius och Svenska Veritas (Vegete). Dessa bolag samarbetar i en rad frågor bl. a. beträffande villkorsutformning och tariffer. Med något undantag skiljer sig premier och försäkringar inom gruppen mycket litet från varandra, även om t. ex. tillämpningen av de gemensamma tarifferna är frivillig för de anslutna bolagen.
Bland de bolag som står utanför denna sammanslutning märks Ansvar, Folksam och Trafik-Bore. Samtliga svenska bolag samarbe- tar dock i det skadeförebyggande arbetet, då
Höjt Dags- olycks— Semes- Olycks— ersätt- falls- terav-
Bolag fall ning skydd brott Anmärkningar
Allmänna O F F Brand
Ansvar 0 Endast för helnyktra. Lägre maxbelopp för värdehandlingar än övriga bolag
Europeiska O F F O
Folksam F Övre gräns för läke- och resekostnader vilket saknas hos andra bolag. Lägre belopp vid dödsfall och invaliditet samt lägre dagsersättning.
Hansa F F Lägre belopp vid dödsfall för vuxna.
Läns- F F Lägre maxbelopp vid invaliditet än övriga. försäk-
rings- bolagen
Skandia F Högre dödsfalls- och invaliditetsbelopp än övriga.
Skånska F F Lägre dagsersättning och invaliditetsbelopp. Brand
Trafik- O F F Bore
Trygg— F F
Fylgia
Premiema gäller för en person. Reseförsäkringar kan mot en högre premie tecknas för flera personer, varvid villkoren är oförändrade.
10 dagar 17 dagar 30 dagar 45 dagar Grund- Tilläggs- Grund- Tilläggs- Grund- Tilläggs- Grund- Tilläggs- försäk- försäk- försäk- försäk- försäk- försäk- försäk- försäk- ring ring ring ring ring ring ring ring Allmänna Brand 29:— 37:— on:—; 89:— Ansvar 25:— 30:— 48:—1 Europeiska 29:— 36:—- 37:— 44:— 62:— 76:— 89:—— 110:— Folksam 25:— 30:— 42:— 49:— 57:— 67:— Hansa 24:— 30:— 32:— 38:— 52:— 63:— 74:— 91:— Länsförsäkringsbolagen 24 :— 28:— 32:— 36:— 52:— 60:— 74:— 86:— Skandia 32:— 42:— 52:— 72:- 74:— 104:— Skånska Brand 24:— 272— 32:— 35 :— 52:—1 58:— 74:— 83:— Trafik-Bore 28:— 35:—- 36:— 42:— 59:— 73:— 85:— 106:— Trygg—Fylgia 24:— 28:— 32:— 36:— 52:— 61:— 74:— 87:— 1 gäller 31 dagar under beteckningen ”Båtförsäkringsbola— Vid en premiejämförelse måste dock hänsyn gen”. tas till effekten av bonus och självrisk.
En kollektiv båtförsäkring tillhandahålls av Trafik-Bore (som också förmedlar indivi- duell försäkring). Försäkringen kan tecknas av medlemmar i klubbar anslutna till de större båtsportorganisationerna, med vilka försäkringsgivaren träffat avtal.
Gruppförsäkringen kan i flera fall bli billigare än den vanliga båtförsäkringen men är till skillnad från denna utan bonus. Rättsskydd ingår ej. Självrisken, exempelvis vid stöldskada, är ofta högre än för indivi- duell båtförsäkring. Försäkringen omfattar dock skydd för personliga effekter utan premietillägg. Dessutom ges lO % rabatt till förare med nautisk kompetens.
Båtförsäkringarnas premier varierar, olika hos olika försäkringsgivare, med olika fakto- rer, t. ex. båtens längd, hastighet eller motor- styrka respektive segelyta samt båtens värde. 1 de individuella försäkringsformerna kan försäkringstagaren välja olika alternativ för självriskens storlek. Ju högre denna är, ju lägre blir premien, men principerna varierar för olika bolag. Bonus lämnas med upp till 60 %, då individuell försäkring tecknas.
Eftersom olika bolag använder olika premieberäkningsmetoder kan i vissa fall ganska väsentliga prisavvikelser förekomma.
6.6 Bilförsäkring Motorfordonsförsäkringsrörelse bedrivs i Sverige av ett antal inhemska bolag och av några utländska bolag med koncession för trafikförsäkring i Sverige. Bolagen Folksam, Skandia och Trygg-Hansa svarar tillsammans för cirka 70 % av tecknade försäkringar. Försäkringspremierna bestäms efter för bolagen i stort sett gemensamma regler. Premieargument är förutom fordonsslag och användningsform - användningsområde, an- vändningsgrad (körsträcka), premieklass (baserad på riskerfarenhet för den enskilda bilmodellen) samt rabattform. Följande rabatter lämnas: På trafikförsäk- ringspremien i form av bonus, som bestäms av antalet skadefria år och högst kan uppgå till 75 %. Bonus får medföras vid bolagsbyte. På vagnskadeförsäkring rabatt om högst 50 % beroende på trafikförsäkringsbonusens storlek. På samtliga kaskoförsäkringar ålders- rabatt baserad på fordonets ålder. Nykter- hetsrabatt lämnas till helnyktra försäkrings- tagare. Ansvar tecknar försäkring endast för helnyktra. I allt väsentligt har bilförsäkringarna sam- ma utformning inom bolagen, och de skill-
Båtförsäkring: Exempel på premieskillnader (juni 1971, årspremie).
]) Utombordare med 12 hkr motor, max fart 12 knop, värde 10 000 kr.
nader som finns är av mindre art. De viktigaste olikheterna är följande: Ansvar har en avvikande uttagsskala för användnings- grad (körsträcka). Trafik-Bore har en awi- kande åldersrabattskala i vagnskadeförsäk- ring. Ansvar inkluderar i förarplatsförsäkring
Premie Premie familjeskydd emot narkotika. Ansvar lämnar
är)?” fåfänga % rSijsallv högre förarplatsersättning och särskild ersätt-
2 ning till passagerare, om säkerhetsbälte an—
€£$/gm 116750 gg ägg ti,-' vänts vid skadetillfället. I Folksam kan för-
Hansa Sjö 186 74 300 kr.3 säkringstagare med hög bonus teckna vagn- Trafik-Bore 219 112 300 kr.
2) Inombordare, 7.5 m. lång, 75 hkr motor, maxfart 25 knop, värde 20 000 kr.
skadeförsäkring med högre självrisk, där han på ett räntebärande s.k. skadekonto får spara till självrisken. Om skada inträffar innan denna självriskreserv sparats ihop, får han låna mellanskillnaden av bolaget. I
Ansvar 630 252 300 kr.2 Skandia kan försäkringstagare med hög ägäågö äg åå? 288 E' bonus teckna vagnskadeförsäkring med hög- Trafik-Bore 750 395 100 kr. re självrisk och har vid skada rätt att låna till
3) Segelbåt, 25m2 segelyta, värde 40000
självrisken av bolaget. Ansvar har en liknan- de försäkring för medlemmar i MHF kallad ekonomiförsäkring, som bl. a. innehåller
kr. självrisk på trafikförsäkring. Ansvar 395 158 3001"; I nedanstående sammanställning jämförs Folksam" 390 156 800 kr. premierna för några vanliga bilmärken i en 513338” 232 ägg ggg iii vanlig körsträckeklass. 75 % bonus har förut-
Representerande Båtförsäkringsbolagen
Gäller sjö- och uppläggningsskada. Brand, stöld, skadestånd och rätt till skadestånd: 100 kr. Rättsskydd: 200 kr. samt 10 % av kostnaderna Självrisk vid stöld: 100 kr. 2
satts. De angivna premierna avser nya bilar, vilka vanligen är försedda med vagnskade- garanti, varför endast halvförsäkring redovi- sas. Premiema gällde i september 1970 och avser storstadsområde.
Bilförsäkring: Årspremie för halvförsäkring, storstadsområde, september 1970
körsträckeklass I 001 — 1 5 00 mil per år,
Läns-l 1 1 försäk- Allmänna Folk- 1 rings- Skan- ' Trafik-1 1 Brand Ansvar sam Hansa bolagen dia3 Bore Trygg Vegete 1 Volvo 142, 144 336 309 338 337 334 324 319 336 336 Volkswagen 1500 218 201 217 218 217 218 215 218 218 Saab V 4 Sedan 238 219 237 238 237 237 234 238 238 Opel Kadett (1,5 liter) 251 232 251 252 250 247 244 251 251 Opel Rekord 1900 Sedan 383 353 385 384 381 363 356 383 383 Ford Taunus 2000 S 397 366 399 398 394 372 366 397 397 Mercedes 200 D/8 437 404 442 438 434 404 395 437 437 Peugeot 404 Sedan 390 361 395 391 387 366 358 390 390
1 Premie för icke-nykterist. För helnykterist sänks premien med ca 9 %. 3Premie för helnykterist. ZTillfällig trafikförsäkringsrabatt om 10 % som upphörde 1.4 1971. 4Tillfällig trafikförsäkringsrabatt om 10 % som upphörde 1. 5 1971.
livförsäkring Förkortningar; EK = engångskostnader IP = intervjuperson, dvs. den person El = engångsintäkter analysen gäller PK = periodiska kostnader 1 = villkoret uppfyllt Pl = periodiska intäkter 0 = villkoret ej uppfyllt TB = totalt behov X = vidtag åtgärden EK 101 l 3 5 7 Villkor; l. Krävs medel för lösen av län? 1 0 0 0 2. Krävs omställningskapital? l 0 0 3. Krävs övriga engångskostnader? 1 0 Åtgärder: A. Summera krävda belopp (pkt 1—3) och ackumulerai EKACK. X X X B. Addera schablonbeloppet (2 500:—) för begravningskostnad till EKACK. X X X X C. Gå till beslutstabell EK 102. X X X X EK 102 . 1 3 5 7 Villkor: 1. IP egen företagare? 0 0 l 2. Total förmögenhet (50 000:—? 1 0 0 0 3. 50 000:— Stotal förmögenhet ( 150 000:—? 1 0 1 Åtgärder: A. Addera schablonbelopp 1 (300:—) för boutredningskostnader till EKACK. X B. Addera schablonbelopp 2 (1 500:—) för boutredningskostnader till EKACK. X C. Addera schablonbelopp 3 (4 000:—) för boutredningskostnader till EKACK. X X D. Gå till beslutstabell EK 103. X X X X
Villkor:
1. Finns de arvslotter avgivna vars arvskatt skall betalas av boet? Finns endast en förälder? Finns arvtagare angivna? Finns referens till familjestruktur för de arv- tagare vars arvskatt skall betalas av boet?
PP!”
Åtgärder. A. Beräkna arvskatt på var och en av de angivna (1) arvslotterna.
. Beräkna arvslotter. Argument: Arvtagare- struktur (3), total förmögenhet (_EK102:1—2). . Beräkna de arvskatter som avses 1 pkt. 4. . Summera till totalt arvskattebelopp för boet. Ackumulerai EKACK. . Gå till beslutstabell El 201.
NUOW
Villkor:
1. Finns individuell livförsäkring med engångs- belopp? Finns tjänstegrupplivförsäkring? (Alltid engångsbelopp). Finns övrig grupplivförsäkring med engångs- belopp? Finns kontanta medel? Finns likvidetbara medel? Finns övriga engångsintäkter?
95”???
Åtgärder:
A. Summera befintliga (pkt 1— 6) belopp och ackumulera 1 ElACK. B. Nollställ ElACK. C. Gå till beslutstabell TB 501.
. Villkor. Finns disponibel inkomst som ej är personbunden? 2. Finns minskning av icke personbundna kostnader angiven? 3. Finns ökning av icke personbundna kostnader angiven?
Åtgärder.
A. Ackumulera icke personbunden disp. inkomst i PKACK. Nollställ PKACK. Subtrahera beloppen från PKACK. . Addera beloppen till PKACK.
. Gå till beslutstabell PK 302.
moow
Villkor: 1. Finns disponibel inkomst som är person- bunden?
1 3 s 7 10 00 o 1 1 0 o 1 01 0 1 1 x x x ! x x ! x x x & xx xx x 1 mzm 1 3 5 7 10 00 00 0 1 0 0 0 0 o 1 0 o o o 1 0 0 0 10 0 1 0 xx xx xx x xx xx x x PK30l 1 3 s 7 11 1 1 00 0 o 11 01 01 01 xx xx xx xx x x x xx xx .xx PK302 1 3 5 7 11 00 SOU 1972:29
2. Finns övriga förändringar av periodiska kostnader?
Åtgärder:
A. Reducera nuvarande disponibla inkomster med särkostnad för rp. Sökargument: antal barn ( 20' at, antal föräldrar. B. Reducera nuvarande disp. inkomst med särkostnad för varje barn som uppnår 20 år. Sökargument: antal barn i nuläget, deras ålder. C. Ackumulera reducerade personbundna disp. inkomster i PKACK. D. Addera resp. subtrahera övriga ändringar till/från PKACK. E. Gå till beslutstabell P1 401.
Villkor:
1. Finns någondera av AFP, ATP, ITP, KPR eller SPR? Finns övrig tjänstepensionsförsäkring? Finns individuell pensionsförsäkring? Finns uppskattning av efterlevandes inkomst angiven?
FP)!”
Åtgärder:
.Beräkna periodisk intäkt från ATP. ..KPR Sökargument: ip. s lönenivå och pensions- ålder, efterlevande makas/makes lönenivå och pensionsålder. familjestruktur. Ackumulera i BIACK. B. Ackumulera befintliga (pkt 2—4) periodiska intäkter 1 BIACK. C. Beräkna nettointäkt ur bruttointäkt (BIACK) med hjälp av skattetabell. Sök- argument: bruttointäkt, familjestruktur. Ackumulera i BIACK. D. Gå till beslutstabell P1 402.
Villkor:
1. Finns bostadsbidrag?
2. Finns barn som skall studera då de är 1 6— 1 Sår
3. Finns övriga periodiska intäkter?
Åtgärder:
. Ackumulera bostadsbidrag 1 PIACK. Ackumulera" 1 PIACK studiebidrag 675 :— per sådant barn (pkt 2) och år.
Ackumulera övriga periodiska intäkter iPlACK.
. Beräkna (med hjälp av familjestruktur) barnbidrag. Ackumulera ] PIACK. Gå till beslutstabell TB 501.
?>
.men
1 3 5 7 01 01 XX XX XX X X XX XX PI401 1 3 5 7 11 11 00 00 10 00 10 00 1 00 1 00 10 10 XX XX XX X XX X XX XX XX X XX XX XX XX Pl402 1 3 5 7 11 11 00 00 11 00 11 00 10 10 10 10 XX XX XX XX X X X X XX XX XX XX XX XX XX XX
Villkor: 1. Från beslutstabell El 201? 1 2. Från beslutstabell P1 402?
Åtgärder: A. Beräkna behov av engångskapital genom att subtrahera innehållet i ackumulatorn EIACK från innehållet i EKACK.. X B. Beräkna behov av periodiskt kapital genom att år för år subtrahera innehållet i ackumulatorn PIACK från innehållet i PKACK. C. Gör påslag till behov av periodiskt kapital med en faktor 0.015 n för, varje år i PKACK. D. Presentera engångsbehovet som belopp och/el. tabeller. (Lagra ev. tills utskrift av periodiskt behov sker). X . Presentera periodiskt behov som stapel- diagram och ev. tabell/belopp. . Skriv ut verbala anvisningar. . Gå till beslutstabell PK 301. . Slut.
21071 m XX
X
XX
Kommentarer och tillägg till beslutstabel- lerna EK] 0]—TB.50].
EK]01:1 Bostads-, fritidshus-, studie-, bil- m.fl. lån (utan kreditförsäkring på IP) som önskas lösas med engångsbelopp. Jfr. PK301:2.
EK] 0] :2
Kapital för att lösa ut arvingar (arvslott kan t. ex. vara del i hus), ev. flyttpengar, tröst- pengar, m. m.
EK] 0]:B Dvs. ej input. Statsanställda har begravnings- hjälp, gifta med 2 000:—, ensamstående med 600:—. Anvisningar härom i blanketten. Automatiskt adderas 500:— resp. 1900:—.
EK] 02:2—3 Total förmögenhet avser den gemensamma förmögenhetens storlek, bostadens värde osv. Medel som undantas iäktenskapsförord räknas ej hit.
EK] 02:A—C Ej input. Schablonkostnad för varje förmö- genhetsintervall.
EK]03:I
För dessa arvslotter anges belopp och arvta- garens ålder (ex-vis referens till familjestruk- tur). Här kan IP ta hänsyn till testamente och äktenskapsförord.
EK103:3 Arvtagare som här avses är barn till lP, för avlidet barn anges dess barn (IP:s barnbarn).
EK ] 03.'A Tabell/formel används. Argument: arvslot- tens belopp, arvtagarens ålder.
EK]03:B Av boets totala tillgångar utgör 50 % änkas/- änklings giftorättsgods, 25 % barnens laglott, 25 % disponibel kvot för testamente. Om testamente ej finns går 0 % (100 % om IP är ensamstående förälderq till barn/barnbarn. Här förutsätts att testamente ej finns. Hälf- ten av boets tillgångar skall således fördelas. Här avses arvskatteklass 1. I boets totala tillgångar inräknas ej medel som omfattas av äktenskapsförord.
EK]03:C Med tabell/formel beräknas de arvskatter
som skall betalas av boet. Argument: lottens belopp, arvtagarens ålder.
E]20]:4 Tillgodohavanden på bank, bank- och post- giro, checkkonto osv. Medel som testamen- teras utanför boet räknas ej hit.
E1201:5
Värdet av bostad, smycken, konst, fordon m.m. som den/de efterlevande kan tänkas sälja. Medel som testamenteras utanför boet räknas ej hit.
PK301:] Def. disponibel inkomst: mannens inkomst efter skatt + kvinnans d:o + barnbidrag + bostadsbidrag + övriga bidrag. Till den icke personbundna delen av disp. inkomst (default value 45 %, ev. i anvisningarna till blanketten) räknas kostnader för bostad, parkeringsplats, barntillsyn, prenumeratio— ner, sakförsäkringar, underhåll av fritidshus, tele, radio, TV, el, gas, sparande, amorte- ringar. Här anges belopp. Ev. skall procent kunna anges.
PK30]:2
Ex. om ett lån löses med engångskostnad (jfr EKlOlzl) så bortfaller amorteringarna från de periodiska kostnaderna. Försäljning av likviderbara medel (jfr. El201:5) kan medföra minskade underhållskostnader för dessa (ex. sportstuga, bil). Flyttning kan medföra minskning i de periodiska kostna- derna. Här anges belopp fördelade på års- intervall.
PK301 :3
Ex. ökade kostnader för barntillsyn. Kost- nader för vuxens. fortbildning. Här anges belopp fördelade på årsintervall. Varaktighet för kostnadsökning & årsintervallet —> engångskostnad.
PK 301:A, C, D lcke personbundna periodiska kostnaderna (ippk) beräknas för varje årsintervall, med hjälp av icke personbunden del av disp.
inkomst (ipdi), minskning (mipk) och ök- ning av icke personbundna kostnader (öipk): ippki = ipdi + öipki — mipki, där index,: anger en cell i PKACK.
PK 302.] Def. disponibel inkomst: se under PK30121. Till den personbundna delen av disp. in- komst (default value 55 % ev. ia'nvisningar- na till blanketten) räknas för var och en av familjemedlemmarna (ej barn > 20 år) kost- nader för mat, kläder, hygien, hälsovård, nöjen (sprit, tobak), föreningsavgifter, per- sonliga försäkringspremier, semester. Här an- ges belopp. Ev. skall procent kunna anges.
PK 3022
Ex. kostnader för speciell skolgång. Bortfall av underhåll till u.ä. barn. Bortfall av kost- nader för vuxen inneboende som belastar hushållet. Inackorderingskostnader under studietid. Extra (stat och kommun bistår) medel till ensamstående barn. Förändringar- na anges tidsfördelade, med särskiljande av minskning och ökning.
PK302:A
Tabell för reduktion med IP:s särkostnad. Sökargument: antal (i hushållet) barn ( 20 år (b),(referens till familjestruktur), antal föräldrar (f). Reduktionstalet r(f,b) är en faktor att multiplicera med (procent av) personbunden del av disponibel inkomst (pdi).
b012 3 24
2 0.50 0.67 0.73 1 0.00 0.50 0.67
0.76 0.80 0.73 0.76 Resultatet utgör de med IP:s särkostnad
reducerade personbundna periodiska kost-
naderna (frppk), frppk = r(f,b) - pdi.
PK302:B
Tabell med reduktionsfaktorer med vars hjälp beräknas minskade periodiska person- bundna kostnader då ett barn blir 20 år (och inte längre anses belasta hushållet). Antal barn (b) avser, som i tabellen under
PK302IA, barn ( 20 år som belastar hushål- let.
b 1 2 3 24 q(b) 0.80 0.82 0.85 0.90
Vid varje tidpunkt som ett barn blir 20 år skall alltså storheten frppk reduceras ienlig- het med tabellen för q(b). Resultatet är rppki, reducerade personbundna periodiska kostnaderna. rppki = frppk "i qj (b), därj är antalet barn > 20 år årtalet i. Enl. PK302:A fås rppki = pdi'r(f,b) 11]- qi (b). I q(b) anger b antalet barn i hushållet vid tidpunkten för behovsanalysen. b anger s. a. s. startpunkten i en följd av reduktionsfaktorer. Om t. ex. b = 5 så blir följden av reduktionsfaktorer: 0.90, 0.90, 0.85, 0.82, 0.80.
PK302:C rppki ackumuleras till cellen i i PKACK.
PI40] :] Anger om IP har försäkringen eller ej.
PI401.'2—3 Anger om IP har dessa försäkringar eller ej. Årlig intäkt anges med tidfördelning (årsin- tervall). Inget årligt schablontillägg. (Verbalt påpekande härom).
PI401:4 Årlig intäkt av eget arbete (lön) för efterle- vande make/maka anges. Fördelning på års- intervall fram till pensionsåldern. Pensions- åldern anges, tillåts variera inom 65—67 år. Inget årligt schablonpåslag — påpekas ver- balt. Övriga efterlevandes ev. intäkter kan tas upp under PI40212 och — B.
PI40]:A De argument som behövs vid tabellsökning och beräkning av dessa intäkter är: lönenivå för IP, lönenivå för efterlevande maka/make, antal hemmavarande barn och deras ålder (( 16 resp. ( 19 år), pensionsålder (för IP), pensionsålder för efterlevande maka/make. Jfr. PI401:4.
Total årlig intäkt beräknas och fördelas i
tiden. Tidsfördelningen kan ske med känne- dom om den efterlevandes inkomst och pensionsålder, med hjälp av tabellerna för ATP,...., KPR. Från det år IP avlider får den efterlevande änkepension och barnpension till sin pensionsålder. Något schablonpåslag per år görs ej. Här avses de intäkter den efterlevande får från IP:s försäkringar, samt den efterlevandes egen ålderspension. De förstnämnda påver- kas ej av efterlevandes intäkter. Änkepension finns, men ej pension”.
"änklings-
PI40]:C
BIACK och PIACK kan utnyttja samma area. (PIACKi): = (BIACKi) — skatti, där index i markerar cellen i arean för ett visst är.
PI402:] Belopp anges. Ej något årligt schablonpåslag. Som information kan beloppstabell presen- teras för blankettifyllaren.
(När yngsta barnet blir 16 år, upphör bo- statsbidraget. Detta kan dock i vissa fall fortsätta. Villkor: barnet studerar och bor hemma, dess ålder ( 18 år, samt ytterligare några villkor. Dessa senare är svårformaliser- bara).
PI402:2 Anges med referens till familjestruktur.
PI402:3 Anges med årlig intäkt och årsintervall.
P]402:D Varje barn under 16 år får barnbidrag (900 kronor per år). Beräkna med hjälp av familje- strukturen total intäkt för varje år.
TB50] :C Sätt bpk.” = behov av periodiskt kapital år 11. Efter påslaget blir behovet bpkn : = (1 + 0.015n)bpkn. Året för behovsanalysen är 11 = 0.
Även delsummor av engångskostnader och -intäkter kan presenteras för att underlätta ändringar och förståelsen av slutresultatet.
TB.501:E
Även delsummor av periodiska kostnader och intäkter kan presenteras av samma skäl som 1 pkt TBSOl :C.
Bilaga 8 behovsanalys
Systemet för programmerad behovsanalys har försöksvis tillämpats på de familjer som deltog i försäljarstudien. En jämförelse mel- lan systemets resultat och försäkringsbola- gens bedömning av familjernas försäkrings- behov presenteras nedan i tabellform. Redo- görelse för antagandena bakom beräkningar- na återfinns i bilaga 7.
Exempel på manuell tillämpning av system för
Förkortningar- E = engångs-, P = periodiska, K = kostnader, I = intäkter, B = behov.
En barnfamiljs behov kan illustreras av herr och fru C (jfr bilaga 4, s. 159):
Herr C A ntaganden: EK E] EB Mannens lönegrad A 19 Lösen av lån: 2 000:- Gruppliv: 32 000:- 4 800:- Hustrun börjar arbeta heltid Begravning: 2 500:- Barntillägg: 18 000:- — 50 000:- när yngsta barnet börjar skolan Boutredning- _— Barnen studerar mellan 16—19 år 0 uppteckn: 300:- 50 000:- —45 200:— ArVSskatt — 4 800:- ; 1 1970 1971 1973 1974 1977 1981 1984 1987 2012 ' eriodiska kostnader jpersonbundna kostnader 13 680 13 680 13 680 13 680 13 680 13 680 13 680 13 680 13 6 - låneamortering — 1 000 — 1 000 — 1 000 — 1 000 — 1 000 — 1 000 — 1 000 — 1 000 — l 0 ' barntillsynskostnader 6 000 3 360 3 000 360 — — — — — , ersonbundna kostnader 12 206 12 206 12 206 12 206 12 206 12 206 10 009 8 007 8 0 umma PK 24 886 24 886 24 886 25 246 24 886 24 886 - 22 689 20 687 20 6 'eriodiska intäkter gampension 4 109 4 109 4 109 4 109 4 109 4 109 3 596 — — inkepension 18 824 18 824 18 824 18 824 18 824 18 824 17 369 15 228 15 82 .nkans skatt — 5 508 —11220 —11220 —11220 —11220 —11220 —10 680 —14 016 — 8 53 .nkans egen pension (ATP) — — — — — — — — 7 02 _arnbidrag, studiebidrag 1 800 1 800 1 800 1 800 1 800 1 575 675 — — _ostadsbidrag 816 816 816 816 816 816 — — - .nkans inkomst 5 000 5 000 5 000 18 000 18 000 18 000 18 000 18 000 — - Barnens skatt — _ — — — — — 284 — — umma Pl 25 041 25 041 25 041 32 329 32 329 32104 26 676 19 212 14 31 B=PK—Pl — 155 — 155 — 155 — 7083 —7443 —7 218 — 3987 1485 637 Binkll 1/2%påslag 1913 1190
1970 1971 1973 1974 1977 1981 1984 1987 2009 2011
Periodiska kostnader sig"-personbundna kostnader barntillsynskostnader personbundna kostnader
Summa PK
Periodiska intäkter Barnpension (AFP) Barn idrag, studiebidrag Bostadsbidrag
Mannens inkomst Mannens ålderspension — Mannens skatt
Summa PI PB = PK — PI PB inkl 1 1/2 % påslag
13 680 13 680 6 000 3 360 12 206 12 206 13 680 3 000 12 206 13 680 12 206 13 680 12 206 13 680 12 206
13680 10 009
13 680 8 007 13 680 8 007 13 680 8 0.01
31 886 29 246
3 000 3 000 I 800 1 800 816 816 39 000 39 000
—12 480 —12 480 32136 32136
28 886
3 000 1 800 816 39 000
—12 480 32136
26 246
3 000 1 800 816 39 000
—12 480
32136
25 886
3 000 1 800 816 39 000
_12 480 32136
25 886
1 500 1 575 816 39 000
—12 480 30411 — 250 — 2890 — 2250 — 5890 — 6250- 4525
23 689
675 39 000 —17 364 22 311 1 378 1698
21687
39 000 —17 364 21636 51
66
21687
54 960 _ 9 576 15 384 -6 303 11 264
21687
26 952 —10 548 16 404 5 283 9 727
2 800:—
mellan16—19 år behövs. Barnen studerar
11 000
8 200:-
p(teckn Arvss att
A ntaganden:
EK Mannens lönegrad A 19 Barnen placeras på barndaghem Boutredning- vid hustruns död. Ingen hemhjälp o. up
Begravning: 2 500:- 300
E] Medförs i gruppliv Barntillägg
2 000:- 9 000:-
EB 2 800 — 11 000
Ledningarnas förslag
Herr C
1970 1971 1973 1974 1977
] 98] ] 984
1987
2012 EB
PB enl. system Bolag I
Säljarnas förslag B_olag I
Ledningamas förslag
— 155
12 000 7 200 12 000 7 200 12 000
— 155
12 000 7 200 12 000 7 200 12 000
6 000 6 000 3 600 2 400
9600
— 155
12 000 7 200 12 000 7 200 12 000
6 000 6 000 3 600 2 400
9600
—-7 083 12 000 7 200 12 000 7 200 12 000
6 000 6 000 3 600 2 400
9600
—7 443
12 000 7 200 12 000 7 200 12 000
6 000 6 000 3 600 2 400
9600
-—7 218
12 000 7 200 12 000 7 200 12 000 6 000 6 000 3 600 2 400
9600
—3 987
12 000 7 200 12 000 7 200 12 000
6 000 6 000 3 600 2 400
9600
1913
12 000 7 200 12 000 7 200 12 000
6 000 6 000 3 600
9600
11 906 —45 200
— 20 000 (D) — 25 000 (T) — 10 000 (D) — 10 000 (D) — 25 000 (D) — 50 000 (D) — 10 000 (D) — 25 000 (T) — 20 000 (D) —— 30 000 (D)
Fru C
PB enl. system
Bolag I
Säljarnas förslag Bolag I
1970 - 250
3 000
4800 6000 6000
197] —2 890
3 000
4800 6000 6000
1973
3 000 3 000 —
]974
4800 4 800 4 800 6000 6000 6000
1977 —2 250 —5 890 —6 250 198]
4800 6000
—4 525
1984 1 698
4 800 6 000
1987
4800 6000 6000 6000
2009 66 11264 9727
20] ]
EB —8 200 10 000 (D)
10000(D) 25000(D)
20 000 (D) 20 000 (D) 10 000 (D) 30 000 (T) 20 000 (D) 20 000 (D)
ger kostnaderna till dess hustrun flyttas till .nettobehov.
inverkan, varför deras bedömningar normalt bör ligga över systemets PB, som är ett
diska intäkten blir ganska hög, framförallt sedan änkan börjat arbeta på heltid som damfrisörska. Bostadsbidraget antas utgå tills yngsta barnet fyllt 16 år. Intäkterna översti-
sannolikt tar hänsyn till marginalskattens slag vid studien betydligt högre än systemets resultat med undantag för åren från och med fru C:s pensionering i det fall att herr C avlidit. Det kan påpekas att bolagens förslag
efterlevande drygt 45 000 kr kvar sedan direkta kostnader efter herr C:s dödsfall täckts. Periodiska behovet minskas när bar- nen fyller 20 år. (Anm: Barn antas i systemet vara självförsörjande vid 20 års ålder). Perio-
Genom grupplivförsäkring får de
försäljningsledningarnas och försäljarnas för-
Som framgår av nedanstående tabell ligger
avlidit. Sions ålde rn. högre skattekolumn. Därefter uppstår ett periodiskt behov vilket blir störst efter pen- herr C, dvs.
Situationen för en barnlös familj, där båda arbetar, kan illustreras med fam. G (jfr bilaga 4, s. 159). Herr G Antaganden: EK EI EB Hustrun bor kvar i lägenheten Begravning: 2 500:— AFA: 31 500:— 2 800:— vid mannens död. Mannens löne- Boutredning- Gruppliv: 10 000:— — 63 500:— grad är 16. Ortsgrupp 4. o uppteckn: 300:— Kontanter: 22 000:— —— Arvsskatt: - —— —— 60 700:— — 63 500:— 2 800:— 1970 1991 1993 Periodiska kostnader ej personbundna kostn. 16 160 16 160 16 160 personbundna kostn. 9 801 9 801 9 801 Summa PK 25 961 25 961 25 961 Periodiska intäkter Änkepension 13 094 13 694 13 694 — Skatt -—14 652 —11124 — 5160 Hustruns inkomst 21 600 — — Hustruns egen pension ITP — 14 040 2 160 Summa PI 20 042 16 610 10 594 PB= PK—Pl: 5919 9351 15 367 PB inkl 1 1/2 % påslag 5 919 12 784 21643 Fru G A n taganden: EK E] EB, Mannen bor kvar i lägenheten Begravning: 2 500:— Gruppliv: 30 000:— 2 800:— vid hustruns död. Mannens löne- Boutredning- Kontanter: 10 000:— — 40 000:— grad är 16. Ortsgrupp 4. o uppteckn: 3001— _— _ Arvsskatt: — 40 000:— — 37 200:— 2 800:— 1970 1993 1995 Periodiska kostnader ej personbundna kostn. 16 160 16 160 16 160 personbundna kostn. 9 801 9 801 9 801 Summa PK 25 961 25 961 25 961 Periodiska intäkter — Skatt —14 016 — 7 824 — 8 532 Mannens inkomst 33 000 — — Mannens egen pension — 21 418 23 010 Summa P1 18 984 13 594 14 478 PB= PK _ Pl 6 977 12 367 11483 PB inkl 1 1/2 % påslag 6 977 17 418 16 665
Herr G 1970 1991 1993 EB PB enl. system 5 919 12 784 21 643 —60 700 Bolag I — — 10 000 (D) 11 — — — III _ _ _. IV — — — 10 000 (D) v _ _ _ VI 5 000 5 000 5 000 10 000 (D) Säljarnas förslag Bolag I 12 000 12 000 12 000 — II 6 000 — — 10 000 (D) 111 — 3 600 3 600 — IV — — — — V 6 000 4 320 4 320 — VI 12 000 12 000 12 000 = Ledningarnas förslag Fru G 1970 1993 1995 EB PB enl. system 6 977 17 418 16 665 —37 200 Bolag I — = — 10 000 (D) II — — — — III _ _ _ IV — — -- 10 000 (D) V _ _ . _ VI 5 000 5 000 5 000 10 000 (D) Säljarnas förslag Bolag 1 _ _ _ _ Il — 6 000 6 000 10 000 (D) 111 _ _ _ _ IV — 6 000 6 000 — V 6 000 4 320 4 320 1—
I _ _ _
] Från 70 års ålder utgår egenpension på 12 000 till änklingen.
I fallet ”herr G”, dvs. när herr G antas ha avlidit, visar EB ett överskott på drygt 60 000 kr. Familjens höga konsumtions- standard bygger på att det finns två inkomst- tagare. Hustruns inkomst, änkepension och ålderspension, räcker ej till för att täcka den
höga konsumtionsstandarden, varför ett ganska högt PB uppstår.
I fallet ”fru G”, dvs. när fru G antas ha avlidit uppvisar EB ett överskott på drygt 37 000 kr, vilket är betydligt mindre än det överskott som uppstår om herr G avlider. PK
är detsamma som för herr G. Trots att mannens mannens inkomst är större än för änkan, eftersom änklingspension ej utgår. Före pensioneringen är därför änklingens behov av inkomsttillskott större än änkans. Efter pensioneringen har dock mannen lägre försäkringsbehov än hustrun.
Av tabellen nedan som visar jämförelsen med bolagens bedömning av familjens behov, framgår att systemets resultat mestadels överstiger säljarnas och ledningarnas bedöm— ning. Särskilt är att observera att säljarna föreslagit avsevärt fler och större försäk- ringar på herr G:s liv än på fru G:s.
Statens offentliga utredningar 1972
Kronologisk förteckning
_. _i—h-h—AdJ—l
.; co
» ompr—o & mynnawme
. Ämbetsansvaret ||. Ju. . Svensk möbelindustri. I. . Personal för tyg- och intendenturförvaltnlnu. Fö.
Säkerhets- och försvarspolitiken. Fö. CKR (Centrala körkonsregistret) K. Reklam 1. Beskattning av reklamen. U. Reklam 11. Beskrivning och analys. U. . Reklam III. Ställningstaganden och förslag. U.
(Utkommer senare.) . Reklam IV. Reklamens bestämningsfaktorer. U.
(Utkommer senare.)
. Godsbefordran till sjöss. Ju. . Förenklad Iöntagarbeskattning. Fi. . Skadestånd IV. Ju. . Kommersiell service i glesbygder. ln. Revision av vattenlagen. Del 2. Ju. . Ny regeringsform . Ny riksdagsordning. Ju. Ny regeringsform . Ny riksdagsordning. (Följdförfatt- ningar) Ju. . Nomineringsförfarande vid riksdagsval - Riksdageni pressen. Ju. . Norge och den norska exilregeringen under andra 19. världskriget. Ju. Uppsökande verksamhet för cirkelstudier inom vuxen- utbildningen. U. Läs— och bokvanor i fem svenska samhällen. Littera- turutredningens läsvanestudier. U. . Svävarfartslag. K. . Domstolsväsendet IV. Skiljedomstol. Ju. . Högre utbildning — regional rekrytering och samhälle- ekonomiska kalkyler. U. . Vägfraktavtalet II. Ju. . Naturgas i Sverige. I. . Förskolan 1. S. . Förskolan 2. S. . Konsumentköplag. Ju. . Konsumentupplysning om försäkringar. H.
Statens offentliga utredningar 1972
Systematisk förteckning
Justitiedepartementet
Ambetsansvaret II. [1] Godsbefordran till sjöss. [10] Skadestånd IV. [12] Revision av vattenlagen. Del 2. [14] Grundlagberedningen. 1. Ny regeringsform . Ny riksdags- ordning. [15] 2. Ny regeringsform » Ny riksdagsordning (Följdförfattningar) [16] 3. Nomineringsförfarande vid riksdagsval . Riksdagen i pressen. [17] 4. Norge och den norska exilregeringen under andra världskriget. [18] Vägfraktavtalet II. [24]
Konsumentköplag. [28]
Försvarsdepartementet Personal för tyg- och intendenturförvaltning. [3] Säkerhets- och försvarspolitiken. [4]
Socialdepartementet
1968 års barnstugeutredning. 1. Förskolan 1. [26] 2. För- skolan 2. [27]
Kommunikationsdepartementet CKR (Centrala körkortsregistret) [5] Svävarfartslag. [21] Finansdepartementet
Förenklad löntagarbeskattning. [11]
Utbildningsdepartementet
Reklamutredningen. 1. Reklam l. Beskattning av reklamen. [6] 2. Reklam Il. Beskrivning och analys. [7] 3. Reklam lll. Ställningstaganden och förslag. [8] 4. Reklam IV. Rekla- mens bestämningsfaktorer. [9] Uppsökande verksamhet för cirkelstudier inom vuxen- utbildningen. [19] Läs- och bokvanor i fem svenska samhällen. Litte- raturutredningens Iäsvanestudier. [20] Högre utbildning — regional rekrytering och samhälls— ekonomiska kalkyler. [23]
Handelsdepartementet
Konsumentupplysning om försäkringar. [29]
lnrikesdepartementet
Kommersiell service i glesbygder. [13]
lndustridepartementet
Svensk möbelindustri. [2] Naturgas i Sverige. [25]
Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningarna: nummer i den kronologiska förteckningen.
KUNGL. BIBL.
