SOU 1972:77

Låginkomstproblemet

1. Betänkandets syfte och avgränsningar

1.1. Uppdraget Detta betänkande har initierats av lågin- komstutredningen. I uppdraget ingår att be- akta det avsnitt i utredningens direktiv, vari sägs att:1

»Undersökningen bör gå ut på att dels sta- tistiskt kartlägga den reella inkomstfördelning- en med särskild inriktning på avvikelserna ned- åt från genomsnittet, dels belysa orsakerna till att vissa grupper inte fått den andel av den all- männa standardstegringen som framstår som rättvis. Den bör söka skapa en grund för att bedöma vilka metoder som kan komma ifråga för att höja inkomstnivån för de personer och grupper det gäller. Det bör i möjlig mån klar- läggas huruvida den låga inkomsten beror på personliga förhållanden eller på mera allmän- giltiga omständigheter.»

Den första delen av detta uppdrag — att »statistiskt kartlägga den reella inkomstför- delningen» —— har vad gäller de kontanta inkomsterna redovisats i betänkandet Den svenska köpkraftsfärdelningen 1967 (SOU 1971: 39). Särskilda redovisningar görs där av inkomsttagarna med lägre än genom- snittlig inkomst. Sagda betänkande bör ses som en bilaga till det föreliggande. En mot- svarande bilaga avseende de icke-kontanta inkomsternas fördelning har planerats, men arbetet härmed har ej slutförts. Anledningen härtill är inte bara att en dylik kartläggning visade sig svårare och mera resurskrävande än beräknat.?Viktigare är att en sådan kart- läggning har begränsat intresse för diskus—

sionen av >>låginkomstproblemets>> natur och principiella lösningsmöjligheter.

Den andra delen av det angivna uppdra- get — att >>belysa orsakerna till att vissa grupper inte fått den andel av den allmänna standardstegringen som framstår som rätt- vis» — har delvis presenterats i ovannämn— da betänkande. Utan att begreppet »rättvis andel av standardstegringen» ges någon när— mare tolkning, presenteras där uppgifter om hur stor del av inkomstfördelningens ojämn- het, som kan hänföras till olika variabler. Av dessa uppgifter framgår att inkomstojämn— heten till övervägande del — cirka 50 pro- cent — kan hänföras till olikheter i inkomst- tagarnas sysselsättningsvolym samt att varia- tioner i timförtjänster och kapitalinnehav svarar för ungefär hälften vardera av den återstående inkomstojämnheten. I nämnda betänkande belyses också den socio-ekono- miska befolkningsstrukturen samt inkoms- ternas sammansättning i olika inkomstklas- ser.

Det är viktigt att framhålla att här an- tydda förfaringssätt inte leder fram till för- klaringar av den iakttagbara inkomstojämn- heten eller av olika befolkningskategoriers inplaceringar i inkomststrukturen. Förkla- ringar kan inte nås med rent statistiska me—

1 Direktiven i sin helhet finns återgivna i SOU 1970: 34. ” För detta ändamål fanns som mest 12000 kr avsatta.

toder. För det första kräver sådana förkla- ringar att det finns specificerade hypoteser som skall testas. Dessa hypoteser måste hämtas utanför det empiriska materialet och måste kunna göras begripliga inom ramen för en eller annan allmän teori. För det andra kan man med statistiska metoder bara förkasta hypoteser, aldrig bevisa deras san- ning. Den statistiska metodens begräns- ningar i dessa avseenden diskuteras i mot E till detta betänkande.

Det inses lätt att man inte kan räkna med att ge en fullständig förklaring av vad som bestämmer inkomstfördelningens utseende i ett visst samhälle vid ett visst tillfälle. Allt- för många omständigheter inverkar härvid- lag. Till de tänkbara faktorerna hör så vitt skilda ting som utvecklingen på världsmark— naden, löntagarorganisationernas agerande, skattepolitiken, reglerna för deltagande i ar- betsmarknadsutbildning, giftermålsfrekven- sen och nativiteten, benägenheten att arbeta som familjedagmamma samt mycket annat. Det kan bara konstateras att en orsaksanalys utifrån alla dylika faktorer ej låter sig göras. På detta område måste forskningen begrän- sas till resonemang om allmänna samman- hang under förenklade — men inte nöd- vändigtvis orealistiska —— förutsättningar om »normala förhållanden», »ceteris paribus» etc. Begärs något annat har man orimliga anspråk.

Vi kan alltså lämna frågan om vilka de »egentliga» orsakerna till alltför låga in- komster är. Detta behöver inte ske med något större beklagande, ty en fruktbar ut- gångspunkt för resonemangen kan tas i konstaterandet att låginkomstproblemet be— står däri att det finns alltför låga inkomster. Detta skulle vara en meningslös trivialitet om det inte vore så att det finns många kända metoder att göra en alltför låg in— komst högre och att dessa metoder inte förutsätter kunskap om orsaken till att låga inkomster genereras i vårt ekonomiska sy- stem. Genom att använda dessa metoder, dvs. genom att ändra systemet för inkomst- tilldelningen, kan låginkomstproblemet lösas oavsett hur det ekonomiska systemet i öv- rigt ser ut. Exempel på en sådan åtgärd är

införandet av ett system med negativ in- komstskatt. Genom att dylika system införs i resonemanget får detta en normativ an- sats. Det blir inte längre fråga om att veten- skapligt förklara hur inkomstbildningen i verkligheten sker, utan det blir fråga om att vetenskapligt pröva hur den skulle ske un- der olika förutsättningar samt att på något sätt värdera de samhällsförhållanden, som kan förväntas uppkomma om de antagna förutsättningarna bleve verklighet.

Angivna ansats rimmar väl med den andra meningen i det citerade direktivav- snittet. Det sägs där att utredningen >>bör söka skapa en grund för att bedöma vilka metoder som kan komma ifråga för att höja inkomstnivån för de personer och grupper det gäller», dvs. för dem som har alltför låg inkomst. Ovanstående resonemang ger ett bestämt svar på denna fråga, nämligen att de metoder som kan komma ifråga måste vara generella. Det är uteslutet att man skulle kunna skaffa sig en förteckning över alla tänkbara orsaker till att alltför låga in- komster kan uppträda och att man för var och en av dessa skulle kunna finna ett verksamt motmedel, som med kort varsel kunde tillgripas. Även om detta i princip vore möjligt skulle en dylik fördelningspoli— tik lamslå den ekonomiska politiken i övrigt. Alternativet är generella regler för inkomst- tilldelningen som garanterar att inga alltför låga inkomster uppstår. I så fall gäller det att finna kompletterande system för inkoms- ternas fördelning, som så att säga lever sitt eget liv oberoende av utvecklingen på världsmarknaden, befolkningens hälsotill— stånd m.m. I absolut mening låter sig detta självfallet inte ske, men ett relativt oberoen- de kan ändå åstadkommas. Exempel på detta ges av folkpensionssystemet e.d.

Mera exakt gäller vår frågeställning hur reglerna för inkomsttilldelningen bör utfor- mas samt hur utrymme för kompletterande inkomsttilldelningar bör skapas. Detta är en välfärdsekonomisk frågeställning, ty det kan sägas vara önskvärt att låginkomstproblemet löses på ett sätt som ger medborgarna maximalt utbyte av den ekonomiska verk- samheten. Fördelningspolitiska vinster måste

alltså vägas mot allokeringspolitiska förlus- ter. Efter vad vi kunnat utröna är det möj- ligt att åstadkomma även ambitiösa lös- ningar på låginkomstproblemet, som är praktiskt taget utan kostnader eller rent av medför allokeringspolitiska vinster. Det är så långt vårt resonemang går.

Även om de lösningsmetoder som skall presenteras i det följande innebär måttliga kostnader eller eventuellt vinster för befolk- ningen som helhet, är det självklart att de enskilda personerna berörs i högst varieran- de grad och att det för vissa personer kan bli fråga om högst betydande nedskärningar i den relativa levnadsstandarden. Detta ut- gör onekligen en komplikation för fördel- ningspolitiken, som vi dock inte har ansett oss ha anledning att gå närmare in på.

Vår tolkning av den del av uppdraget som avhandlas i detta betänkande har där- med motiverats. Tolkningen innebär att våra överväganden skall gälla möjligheterna att ändra reglerna för inkomsttilldelningen på ett sådant sätt att befolkningen kan försäk— ras slippa drabbas av alltför låga inkomster. Detta är låginkomstproblemet. De möjlig- heter som skall anses värda att beakta förut- sättes vara sådana att låginkomstproblemet kan lösas till en ringa kostnad.

1.2 Inkomstmåttet

Med en persons inkomst skall här förstås värdet av de rättigheter som under en viss period tillfaller personen och med vars hjälp personen kan utöva direkt kontroll över de socialt producerade varornas och tjänsternas användande. Dessa rättigheter utgår an— tingen i form av naturaförmåner, dvs. rätt till vissa specificerade varor och tjänster, eller i form av köpkraft, varmed nyttjande- och/eller äganderätten till varor och tjänster kan förvärvas.

Det bör observeras att inkomsten i denna mening avser erhållandet av ifrågavarande rättigheter och inte utövandet av de använd- ningsmöjligheter som rättigheterna ger. Vi- dare bör det observeras att personernas in- komster här ses som juridiska storheter och inte, vilket ibland sker, som en mängd varor

Med social produktion förstås produk- tion, vars resultat (goden) tillfaller någon annan person än producenten, dvs. produk- tion som tar sikte på att vara socialt nyttig. I den totala samhälleliga produktionen ingår även producenternas egenproduktion eller självhushållning, ofta benämnd fritidsverk- samhet. Denna räknas vanligen inte in i nationalinkomsten och skall här lämnas utanför diskussionen om inkomstfördelning- en. Sammalunda görs beträffande de socialt producerade goden, som används för att till- godose försvaret, rättsväsendet, utrikesför- valtningen, grundskolan och Vissa andra kollektiva ändamål. Beträffande dessa verk- samhetsområden ges inte de enskilda per- sonerna några direkta kontrollmöjligheter. Vad som återstår är alltså den privatiserade delen av den sociala produktionens resultat. Det är fördelningen av denna som före— liggande studie avhandlar. När här fortsätt- ningsvis talas om goden avses, om ej annat sägs, enbart socialt producerade och i för- delningen privatiserade varor och tjänster.

Det förutsätts genomgående att endast sådana rättigheter, som personerna frivilligt kan utöva, ingår i deras inkomster. Tillgång till bostad, förplägnad m.m. i samband med fängelsevistelse, obligatorisk militärtjänst m.m. räknas således ej som personliga in- komster. Däremot räknas utryckningsbidrag, gratis universitetsutbildning e.d. som per- sonlig inkomst.

Utövandet av sådana rättigheter, som in- komsterna möjliggör, kan också utövas utan att inkomst föreligger. Det sammanhänger bl.a. med att personerna i viss utsträckning kan spara sina utövandemöjligheter (rättig- heter) från en period till en annan och så- ledes i en senare period kan utöva flera (större) rättigheter än vad inkomsten under den senare perioden i sig medger. Till en del sammanhänger det också med att per- sonerna kan låna dylika rättigheter och så- ledes tidigarelägga utövandet av de rättig- heter som inkomsterna ger.

Båda dessa omständigheter medför att det inte kan sättas likhetstecken mellan per- sonernas inkomster och utövande av de

kontrollmöjligheter inkomster ger. Dessa förhållanden gör det också möjligt för sum- man av personernas inkomster att vara större eller mindre än värdet av de goden som inkomsterna avser. Är detta värde ex- empelvis 96 miljarder kronor är det ej orimligt att personernas tilldelade inkomster under samma period är, säg, 120 miljarder kronor. Balans kan ändå uppkomma för så vitt personerna i genomsnitt uppskjuter 20 procent av sina tilldelade kontrollmöjlig- heter till ett senare tillfälle. Om personerna finner för gott att ha en gradvis växande reserv av rättigheter kan en övertäckning av detta slag fortgå permanent. Till detta kom- mer att vissa rättigheter är sådana att fullt utnyttjande ej blir aktuellt, varför en över- täckning ej vållar några problem. Som ex— empel kan nämnas att alla människor kan ges rätt att gratis besöka en viss utställning utan att utställningsresurserna behöver av- passas som om alla människor samtidigt skulle välja att utnyttja denna rätt.

I sammanhanget kan också erinras om banksystemets möjligheter att åstadkomma en kreditexpansion. Antages för enkelhetens skull att alla inkomster utgår i form av köp- kraft och att inkomsttagarna i genomsnitt genom inlåning i bank sparar, säg, 20 pro- cent och att bankernas likviditetskvot är 40 procent, kan det lätt konstateras att det fak- tiska mottagandet av erhållna eller lånade köprättigheter kan bli i storleksordningen 113 procent av den ursprungliga inkoms- ten.”, * För att undvika inflation i detta fall måste den sociala produkten övertecknas med mindre än vad ett 20-procentigt spa- rande i sig medger. I det aktuella räkne-

exemplet kan överteckningen vara 10 pro- cent."

Av vad som nu sagts kan slutsatsen dras att det måste vara ett missförstånd att be- trakta inkomsttilldelningen som en fråga om »kakstyckning». En viss övertäckning kan oftast utan olägenheter förevara, varför sum— man av personernas inkomster normalt kan hållas större än värdet av de goden inkoms- terna gäller. Som visats kan övertäckning även kombineras med en kreditexpansion utan att prisstegringar behöver bli följden. Helt kan man emellertid inte bortse från att det finns en ändlig mängd goden att för- dela och att inkomsttilldelningen ej kan lös- göras från beroende av detta faktum, men det kan sägas att sambandet mellan >>kakan» och dess delar är mindre strikt än vad som ibland görs gällande.

Med dessa påpekanden har vi velat klar- göra naturen hos det inkomstbegrepp som användes i denna studie. Eftersom huvud- delen av inkomsterna i Sverige utgörs av tilldelade köprättigheter synes det lämpligt att använda kronor som måttenhet.

1.3 Begränsning i jämförelseinkomsten — Nödinkomst

Vi finner det inte meningsfullt att vid jäm- förelser av olika personers inkomster utgå från personernas totalinkomst enligt avsnitt 1.2. Detta får nämligen absurda konsekven- ser på så sätt att exempelvis svårt sjuka per- soner kommer att betraktas som »högin- komsttagare», medan de i själva verket lever under besvärande villkor. För att und-

3 Antag att den ursprungliga inkomsten är 100. Med angivna procenttal erhålles då föl-

jande expansionsförlopp:

utgifter 30 +

inkomster och län 100/ + 12/9f + 90,9

1,44 ———+ 1135 sparande X 20/ + in/ + _. 22.7 ökning i bankreserver x' 8 + X_0,96 9 1

Resultatet är summor av oändliga geometriska serier.

' Här skisserat fenomen kan vara en av för- klaringarna till att det i de svenska national- räkenskaperna år efter år kan iakttagas att

svenskarnas utgifter överstiger inkomsterna.

” Om fördelningsbara goden är värda 100 kan den tilldelade inkomsten vara 110, ty då blir de faktiska utgifterna, som utgör 90,9 pro- cent av inkomsten, lika med 100. Jfr fotnot 3.

vika detta slags implikationer utelämnar vi vid bedömningen av en persons inkomst- möjlighet de behovsprövade inkomster per- sonen kan förväntas erhålla i rent livsuppe- hållande syfte. Uttryckt på annat sätt be- traktar vi insatser för att undvika akuta nödsituationer som ett politiskt åtagande utan fördelningspolitisk betydelse. Ifråga- varande inkomster benämnes nödinkomster.

Uppenbarligen är det svårt att avgränsa nödinkomsterna från andra inkomster utan ett visst mått av godtycke. Detta är emeller- tid främst ett empiriskt problem. Inom ra- men för de principiella resonemang som huvudsakligen skall föras i detta betänkande är det fullt tillräckligt att förutsätta att en dylik avgränsning kan göras. För att und- vika missförstånd skall sägas att vi med nödinkomster inte avser all slags sjukvård, all socialhjälp etc. Betydande inslag i sjuk- vården m.m. är inte inriktad på att avhjälpa akut nöd, utan på att göra livet lättare för mottagaren. I sådana fall är sjukvården m.m. enligt vår uppfattning ej utan fördel- ningspolitisk betydelse.

1.4. Inkomstslagen

I olika sammanhang, exempelvis i skattelag— stiftningen och nationalräkenskaperna, före- kommer uppdelningar av personernas in- komster i olika komponenter. Valet av in- delning är mer eller mindre godtyckligt och görs lämpligen med hänsyn till de frågeställ- ningar indelningen avser att belysa. I före- varande sammanhang är det inkomsttilldel- ningen som skall diskuteras. Det betyder att vi har behov av en inkomstuppdelning som avspeglar reglerna för inkomsttilldelningen.

I avsnitt 1.3 har begreppet nödinkomst införts. Detta bibehålles och lämnas, som nämnts, utanför vår fördelningspolitiska dis- kussion.

Återstoden av personernas inkomster upp— delas i premieinkomster och friinkomster. De förra utgår som kompensation för gjorda insatser i den sociala produktionen. En per- sons premieinkomst definieras följaktligen som den minsta inkomst personen behöver

erhålla för att vilja göra den insats i'den sociala produktionen som personen gör. I den mån en viss insats är särskilt attraktiv kan det inte uteslutas att »mottagaren» är beredd att betala något för att få göra denna insats. Det är då fråga om en utgift och inte en inkomst.

Friinkomsten definieras som en restpost. Den utgör alltså vad som återstår sedan akut nöd är avhjälpt och vederbörlig kom- pensation för gjorda insatser utgått. Det är ofrånkomligt att det fördelningspolitiska in— tresset främst knyts till friinkomsten. Till skillnad från premieinkomsten, som har en strikt allokeringspolitisk uppgift, står fri- inkomsten till förfogande för rent fördel- ningspolitiska överväganden. Dess fördelan- de är en moralisk och inte en ekonomisk fråga, men det skall genast sägas att stor- leken på friinkomsten inte är oberoende av hur den fördelas. Det kan nämligen inte uteslutas att sättet för friinkomstens för- delande (och indirekt storleken på de be— lopp som därigenom utbetalas) inverkar på personernas villighet att göra insatser i den sociala produktionen och därmed på den totala premieinkomst som behöver utgå för att ett visst produktionsresultat skall erhål- las. Till detta har vi anledning återkomma.

Friinkomsten i sin tur uppdelas i tre kom- ponenter, benämnda bidrag, ersättningar och pålägg. Dessa termer skall inte sam- manblandas med motsvarande uttryck i andra sammanhang.

Bidragen utgår utan förbehåll vad gäller faktiska insatser i produktionen. I den mån förbehåll ges är de relaterade till personer- nas egenskaper eller yttre förhållanden, så- som ålder, kön, utbildning, bostadsort, barn— innehav e.d. Folkpensionerna är det i Sve- rige viktigaste exemplet på bidrag i denna mening.

Med pålägg förstår vi de inkomster, som utgår för faktiska insatser i produktionen och som utgår utöver premieinkomsterna. Påläggen i denna mening kan tillfalla både arbetare och sparare. Avtalsförhandlingar gäller sättet för påläggets fördelning på dessa kategorier.

Ersättningarna är ersättning för löner vid

Total produktion

Social produktion

Privat produktion =

Kollektiv användning

Privatiserad användning = personlig totalinkomst

»fritids- verksamhet»

: Nöd- | inkomst

Friinkomst

Premie- inkomst

Bidrag

| | Ersätt- : ningar

Pålägg

Tablå ] .]

dokumenterad arbetsoförmåga, arbetslöshet m.m. Gränsen mellan ersättningar och bi- drag är flytande, men vi håller fast vid denna uppdelning. Den är intressant så till vida att bidragen utgår efter enstaka pröv- ning eller i enlighet med viss automatik, medan ersättningarna utgår med återkom- mande prövning, exempelvis vad gäller sjuk- intyg, arbetslöshetsintyg eller studieintyg.

Ovan införda begrepp och avgränsningar sammanfattas i tablå 1.1. Där framgår hur totalproduktionen enligt vår terminologi uppdelas i komponenter. Den totala pro- duktiva verksamheten i landet under en viss tidsperiod sker dels som social produktion, dels som privat produktion (hemarbete, fri- tidsverksamhet e.d.). Den senare har vi från- känt fördelningspolitiskt intresse. Av den sociala produktionen används en del socialt för att tillgodose kollektiva ändamål, såsom militärt försvar, grundskola m.m. Återsto- den privatiseras, vilket innebär att förfogan- derätten övergår till enskilda personer. Vär- det härav benämnes (personlig) totalin- komst. Av denna utgår en del, nödinkoms- ten, som hjälp vid akuta nödsituationer, exempelvis vid en trafikolycka. Denna del av en persons inkomst har vi valt att bortse från när personen skall bedömas vara låg- inkomsttagare eller ej.

Föremålet för intresset i detta betänkande

_.

Av den personliga totalinkomsten återstår sedan premieinkomsten och friinkomsten. Den förstnämnda utgår som kompensation för de kostnader personerna upplever i sam- band med insatser i den sociala produk- tionen. Den är till för att tillgodose resurs- allokeringens behov av ett styrinstrument. Den utgår som kapitalpremie för att täcka kostnader för kapitalets förslitning, sparan- dets uppoffring etc. samt som arbetspremie för att täcka kostnader i form av ansträng- ningar, obehag, olycksfallsrisker etc. under arbetet. Vad som därefter återstår, fri- inkomsten, kan sägas vara den till personer- na utdelade vinsten av den sociala produk- tionen. >>Vinstandelarna>> kan utgå som på— lägg (till premieinkomsten), ersättningar (för premieinkomsterna och/eller påläggen) samt som bidrag. I enlighet med detta språkbruk kan differensen mellan den sociala produk- tionens värde och premieinkomsten kallas den sociala Vinsten.

1.5. Låginkomstkriterier

I sina direktiv uppmanas låginkomstutred- ningen att klarlägga »huruvida den låga in- komsten beror på personliga förhållanden eller på mera allmängiltiga omständighe- ter».a Detta kan tolkas på flera sätt. Å ena

sidan kan med >>personliga förhållanden» förstås att enskilda personer på grund av ohälsa e.d. ej har tillfälle att utnyttja de möjligheter till högre inkomst som samhället erbjuder. Förutsatt att man betraktar de inkomstmöjligheter, som faktiskt finns i ett visst samhälle, som uttryck för allmängiltiga omständigheter, kan emellertid ohälsa m.m. också sägas medföra låg inkomst beroende på »allmängiltiga omständigheter». Å andra sidan kan med >>personliga förhållanden» förstås att enskilda personer inte bryr sig om att utnyttja de tillfällen till högre in— komst som samhället erbjuder. Då blir dis- tinktionen mellan »personliga» och »allmän- giltiga» omständigheter klarare, helt enkelt innebärande en distinktion mellan vad per- sonerna vill och kan uppnå i inkomsthän- seende. Vi har stannat för den senare tolk- ningen och uppfattar direktiven på denna punkt så att det anses mindre bekymmer- samt om låg inkomst beror på »personliga» än på »allmängiltiga» omständigheter.

I varje samhälle, där inte alla personer har lika stora inkomster/inkomstmöjligheter, måste det finnas personer som har lägre in- komster/inkomstmöjligheter än andra. Dessa personer kan kallas låginkomsttagare. Väljes denna terminologi får man finna sig i att låginkomstproblemet, åtminstone i prakti- ken, är olösligt. Vad man då kan diskutera är hur en allmänt jämnare fördelning av in— komsterna/inkomstmöjligheterna skall kun- na uppnås. Detta är föga operationellt. Bätt- re är att utgå från en Viss norm och säga att de personer, vars inkomster/inkomstmöjlig- heter ej når upp till normen, är låginkomst- tagare. Förutsatt att norminkomsten är rea- listiskt vald kan låginkomstproblemet lösas med denna utgångspunkt.

Lösningen innebär att varje person erhål- ler/kan skaffa sig en inkomst av minst norminkomstens storlek. Denna formulering understryker att inkomstutjämningen i första hand skall ske genom att de lägsta inkoms- terna/inkomstmöjligheterna förstoras. Ge- nom att successivt höja norminkomsten kan man på denna väg nå godtyckligt nära jäm- naste möjliga fördelning av inkomsterna/in- komstmöjligheterna.

Vi förutsätter att det alltid är personer- nas inkomstmöjligheter som jämföres med norminkomsten när det skall avgöras om en person är låginkomsttagare eller ej. Vidare antar vi att personens eventuella kapital- inkomster eller inkomstmöjligheter som egen företagare därvid ej ingår i jämförel- sen. Kriteriet för låginkomstproblemets lös- ning kan därför skrivas

(a*i, b*i, (f*n P*i) 2X* i= 1, 2, . . .

där x* betecknar norminkomsten och vänst- ra ledet anger inkomstmöjligheten för den i'te personen samt

a* = möjlig arbetspremie (som anställd) b* = möjligt bidrag e* = möjlig ersättning p* = möjligt pålägg Dessa begrepp har förklarats i avsnitt 1.4. Skrivsättet ovan medger att kriteriet för låginkomstproblemets lösning kan spaltas upp. Några exempel ges av följande fall

(I) a*14”b*1+'5*1+P>'=13x='=1 1 (II) a*i+e*i+p*,zx*2 1 h*iz x*3 ] (III) e*i+ p*iz xi"4 i=

b*,z x*3 1

(IV) b*,+e*,+p*izx*5 1

I fallet (I) är norminkomsten gemensam för alla inkomstslagen. I fallet (II) har bi- dragen skilts ut från de övriga inkomsterna. Detta gäller också i fallet (III), men där har arbetspremierna helt utelämnats. En motivering härför skulle kunna vara att pre- mierna till skillnad från bidrag, ersättningar och pålägg är berättigade kompensationer för sveda och värk, stress, olycksfallsrisker, förlorad fritid m.m. vid insatser i den so- ciala produktionen och att det anses orätt- vist att personer, som tillhandahåller dessa insatser, skall vara diskriminerade när det blir tal om att fördela den sociala vinst dessa insatser ger. Samma motivering kan också användas som försvar för fallet (IV). Jämfört med fallet (III) har de olika typerna av vinstandelar sammanslagits och ges en

* Se det inledande citatet.

antal möjlig- heter 0 X; X?: ;] ; Diagram 1.1

enhetlig bedömning. Ytterligare fall kan tänkas.

Det får anstå till senare med en diskus- sion om hur personernas inkomstmöjlig- heter, särskilt vad gäller inkomst av anställ- ning, kan fastställas. Redan i detta samman- hang synes det dock lämpligt att undestryka distinktionen mellan en persons formella inkomstmöjligheter och reella inkomstmöj- ligheter. Att denna distinktion låter sig göras ger vissa viktiga implikationer för fördel- ningspolitiken. För det första kan man inte, som ibland föreslås, med någon fördel över- gå från beskattning av faktiskt realiserade inkomster till potentiella inkomster. Motivet för detta säges vara att man skulle eliminera inkomstbeskattningens störande effekter på resursutnyttjandet. Idén är att man på grundval av personernas ålder, hälsa, utbild— ning m.m. beräknar en sannolik arbetsin- komst och beskattar personerna i förhållan- de till denna inkomst, dvs. oberoende av hur de utnyttjar sin arbetsförmåga." För det andra kan man inte, vilket sker, med fördel genomföra motsvarande arrangemang be— träffande kriterierna för tilldelning av »transfereringsinkomster». Identiska förut- sättningar vad gäller ålder, hälsa, utbild-

> x

inkomst/roll

ning m.m. ger inte personerna identiska be- hov av dylika inkomster. Det gör att ett »transfereringssystem» som utgår från per- sonernas sannolika behov av kompletteran- de inkomster blir ineffektivt som medel att nå en jämnare inkomstfördelning.

För att tydliggöra distinktionen mellan en persons formella inkomstmöjlighet, reella inkomstmöjlighet samt realiserade inkomst har diagram 1.1 ritats. Det har ritats utifrån förutsättningen att det i ett visst samhälle vid ett visst tillfälle finns ett bestämt antal inkomstmöjligheter av varierande storlek. Med sociologisk terminologi kan sägas att det i samhället finns ett givet antal roller, vilka personerna kan besätta, och att det till varje roll hör en bestämd inkomst.B När rollerna ordnas efter den inkomst de ger, erhålles den frekvensfunktion som i dia- grammet betecknats Q)(x). Denna anger hur många roller det finns på respektive in- komstnivå. Denna kurva anger de totala in-

7 Det blir alltså fråga om ett slags förmögen- hetsbeskattning av »det mänskliga kapitalet». " Se exempelvis Dahrendorf (1968). Förut- sättningen om en given struktur av roller/in- komstmöjligheter i samhället är diskutabel. Den kommenteras i not A.

komstmöjligheterna i samhället, förutsatt att varje person bara kan ha en roll.

Om olika roller är olika ansträngande och/eller ställer olika krav på innehavarna vad gäller utbildning, hälsa osv. samt om personerna skiljer sig i dessa avseenden på ett sådant sätt att inte alla personer klarar av alla ansträngningar och/eller uppfyller alla krav, kommer en enskild persons in- komstmöjligheter att vara mera begränsade än de totala inkomstmöjligheterna i sam- hället. Kurvan f,(x) i diagram 1.1 avser att visa hur många roller en viss person, den i'te, formellt kan välja mellan, dvs. hur många roller på respektive inkomstnivå, som personen med hänsyn till sin utbildning, hälsa osv. är kompetent att ha.

Den i'te personen är emellertid inte en- sam om de inkomstmöjligheter som dessa roller ger, dvs. de roller som fi(x) avgränsar. Flera andra personer uppfyller också kom- petenskraven och kan därför konkurrera ut den i'te personen från ifrågavarande roller. Tas detta med i bedömningen kanske den i'te personen i praktiken bara har några få roller med relativt låga inkomster att välja mellan. Dessa är personens reella inkomst- möjligheter. De avgränsas i diagrammet av kurvan f*i(x).

I det illustrerade fallet är den största förekommande inkomsten i samhället i. För en viss individ är sannolikt denna inkomst ouppnåelig. Denne är bara kompetent att nå inkomsten i,, men personen är i praktiken hänvisad till en inkomst som ej överstiger x*,. Sådana är inkomstmöjligheterna. Till detta kommer att personerna på grund av personliga förhållanden väljer att inte ut- nyttja sina inkomstmöjligheter helt och hål- let. Den i'te personen — i den situation han eller hon befinner sig — kanske nöjer sig med en roll som ger inkomsten xi.

Huruvida den i'te personen i det illustre- rade fallet skall betraktas som låginkomst- tagare eller ej är uppenbarligen en bedöm- ningsfråga, eller, med andra ord, en politisk fråga. Enligt våra valda förutsättningar av- görs detta genom att en norminkomst (x*) förs in i bilden. Därvid kan något av följan- de fall uppkomma:

(a) x*i(x* (b) x, 5 x* ; x*i (c) x* ( xi

I fallet (a) är den i'te personen avgjort en låginkomsttagare. I fallet (b) är detta mera tveksamt. Det beror på att man måste göra en skälighetsbedömning av personens reella inkomstmöjligheter. Att en person faktiskt har möjligheten att genom hårt ar- bete uppnå inkomsten x'", är inte liktydigt med att man måste betrakta honom som höginkomsttagare när x*,zx*. Tilläggsvill- kor angående de beaktansvärda inkomst- möjligheternas kvalitet kan göras. I någon mån kvarstår tveksamheten i fallet (c), men nu tillkommer att personen själv anser sig ha så goda inkomstmöjligheter att det inte är något orimligt besvär för honom att upp— nå en inkomst av minst norminkomstens storlek. Till frågor av detta slag återkommer vi i kapitel 4. Här skall bara tilläggas att fallen (a)—(c) uppträder oavsett storleken på norminkomsten (dock att denna är posi- tiv). Det är bara olika personer som utgör gränsfallen.

1.6. Betänkandets uppläggning

Grundprincipen för inkomsttilldelningen, vilken alltså gäller privatiseringen av den sociala produktionens goden, är att de som med insatser av olika slag deltagit i produ- cerandet av dessa goden skall prioriteras. Denna princip bygger på förutsättningen att den sociala produktionen är en privat ange- lägenhet för dem som deltar i den och att deltagarna i möjligaste mån skall få komma till egna överenskommelser angående vill- koren för deltagandet. Enligt samma förut- sättning bör de offentliga myndigheternas roll inskränka sig till att garantera att de träffade överenskommelsema efterleves samt, vilket först under innevarande år- hundrade blivit klart uttalat, att de olika »produktionslagen» fungerar i harmoni med varandra.

Sedan länge har det stått klart att parter- na i det »privata» näringslivet har väsentligt olika förhandlingspositioner och att vinsten

av produktionen därigenom blir mycket ojämnt fördelad. I denna vetskap har fack- föreningar och liknande sammanslutningar bildats för att stärka någon av parternas förhandlingsposition. Genom att agera poli- tiskt har dylika organisationer fått till stånd lagstiftning, som föreskriver vissa restrik— tioner för de överenskommelser som kan träffas mellan parterna. Trots att motsatsen ibland hävdas, ligger det i sakens natur att sådana lagstiftningar är ägnade att förbättra, i varje fall inte försämra, förhandlingsposi- tionen för den svagare parten. I den mån lagstiftningen leder till reella inskränkningar i parternas handlingsfrihet, måste nämligen detta i första hand gälla för den part som eljest skulle ha kunnt utnyttja sin överlägsna förhandlingsposition för att nå de villkor lagarna förhindrar.

Gentemot ovannämnda princip har häv- dats att den sociala produktionen är en kol— lektiv angelägenhet och att hela folket är berättigade intressenter i produktionens or- ganisation och fördelning. Detta kommer till uttryck i krav på >>ökad planmässighet» vad gäller produktionens organisation samt krav på andel i produktionsresultatet för de »utanförställda». I den svenska riksdagen framfördes (i modern tid) sådana krav första gången 1884 av Sven Adolf Hedin (fri ledamot av AK). Han begärde då en ut— redning om säkerhetsåtgärder mot olycksfall i yrkesarbete samt om försäkring för olycks- fall i arbete och om ålderdomsförsäkring för arbetare. Denna begäran bifölls. Av den för frågornas behandling tillsatta kommit- téns förslag ledde ett till lagstiftning, be- nämnt 1891 års sjukkasselag.

Ungefär samtidigt med Hedins riksdags- motion upphävdes den s.k. försvarslöshets— stadgan (1885). Enligt denna betraktades arbetslöshet som lösdriveri, dvs. kriminellt beteende. Stadgans upphävande innebar att arbetslöshet erkändes kunna vara oförvål- lad. Härigenom blev de arbetslösa formellt berättigade till fattigvård, dvs. till andel i produktionsresultatet utan att de medverkat vid dess framkomst. Detta måste betecknas som en milstolpe i fördelningspolitikens hi— storia. Nästa milstolpe daterar sig till 1948,

då det fastslogs att de »utanförställda», om de fick understöd, skulle få understöd, som är så stora att de för flertalet mottagare medger en knapp försörjning.

Mellan dessa år, 1885 och 1948, pågick en intensiv debatt om hur de »utanförställ- da» bäst skulle hjälpas. Frågan gällde om hjälpen skulle utgå med eller utan krav på arbete. I debatten talades om en arbetslinje respektive understödslinje. Den förra har lett fram till våra dagars arbetsmarknads- politik och den senare till det allmänna för- säkringssystemet. Skall det historiska för- loppet kort sammanfattas, kan sägas att man i första hand förlitat sig på åtaganden i ar- betslinjens anda, när dessa visat sig otill- räckliga gjort framsteg längs understödslin- jen, men att hela tiden åtagandena varit otillräckliga för att garantera befolkningen acceptabla inkomstmöjligheter.g Sålunda framgår det av detta betänkandes bilaga (SOU 1971: 39) att det, med borträknande av studerande, värnpliktiga och hemma- boende i höginkomstfamiljer, år 1967 fanns cirka 175000 personer i åldern 20—67 år som ej nådde upp till en kontant »familje- inkomst» på 5 000 kronor.10

Arbetslinjen kan sägas eftersträva ett till- stånd, då alla anses berättigade att delta i den sociala produktionen. Som skäl härför anförs inte bara önskemålet om att alla skall kunna erhålla försörjning. Rätten till arbete anses också ha ett egenvärde. En översiktlig bild av vad som åstadkommits i denna rikt- ning ges i tabell 1.1. Där visas sysselsätt- ningsläget i förhållande till den sociala pro- duktionen under 1960-talets andra hälft. Det framgår att endast cirka 45 procent av personerna i vuxen ålder under en normal- vecka är socialt sysselsatta över 20 timmar och att denna andel under den angivna pe- rioden varit sjunkande. Till arbetskraften räknas registrerade arbetslösa, deltagare i

” Det historiska förloppets detaljer återfinnes i bl.a. Elmér (1958), KSA-utredningens betän- kande SOU 1971:42 och SOU 1971:44 samt Öhman (1968).

1" Se SOU 1971:39 , avsnitt 7.2. Med »fa- miljeinkomst» avses i förekommande fall hälf- ten av makarnas gemensamma inkomst.

Tabell 1.1 Medelbefolkning och sysselsättningsstatus åren 1965—1969. Hundratal personer.

År 1965 1966 1967 1968 1969 Medelbefolkning i åldern 15—w år 61 142 61 731 62 189 62 556 63 035 Befolkning utanför arbetskraften 23 147 23 593 24 220 24 223 24 466 Befolkning i arbetskraften 37 995 38 138 37 969 38 333 38 569 Arbetslösa 453 608 820 863 738 Sysselsatta (inkl. vpl. m.fl.) 37 542 37 530 37 149 37 470 37 831 därav frånvarande 5 483 5 683 5 650 6 025 6 173 i arbete l—w tim. 32 059 31 847 31 499 31 445 31 658 i arbete 1—19 tim. 2 351 2 461 2 575 2 794 2 810

Källa: Statistiska Meddelanden N 1970: 44.

arbetsmarknadsutbildningskurser, sysselsatta i skyddade verkstäder, värnpliktiga i militär- tjänstgöring m.fl. I tabellen anges genom- snittligt hundratal personer per dag under respektive år. Under den angivna perioden ökade antalet personer utanför arbetskraften med cirka 130 000. Samtidigt minskade an- talet personer i arbete minst 20 timmar per vecka med cirka 85 000.

Förskjutningarna i befolkningens syssel- sättningsstatus har flera orsaker av vilka kan nämnas konjunkturväxlingar, föränd- ringar i utbildningstiderna, ändring i för- värvsintensiteten för olika befolkningsgrup- per, förskjutningar i åldersfördelningen m.m. I förevarande sammanhang är den ut- stötning som sker från arbetslivet av särskilt intresse. Denna drabbar personer, som av hälso-, ålders- och andra skäl ej längre efter- frågas på arbetsmarknaden. I sin verksam- hetsberättelse för budgetåret 1969—1970 konstaterar AMS angående de utstötta att »möjligheterna till snabba omplaceringar och placeringar i arbete utan någon form av förberedande åtgärder minskar år från år».

Utvecklingen kan också uppvisa en snabb ökning av arbetsvården. År 1960 var antalet arbetsvårdssökande totalt 31 359 personer. År 1969 sökte 87 901 personer arbetsvård. Av dessa var endast 50996 nyinskrivna.11 Inom arbetsvården bedrivs förutom arbets- träning och arbetsmarknadsutbildning även verksamhet med beredande av arbetstillfäl- len. I ökad utsträckning har detta behövt ske genom placeringar i skyddat eller halv-

skyddat arbete. Medelkostnaden för platser i verkstäder för skyddat arbete år 1969 var 9 177 kronor.12 Vid placeringar i halvskyd- dat arbete utgick 1969 ett bidrag till arbets- givaren på 2 500 kr/halvår och plats.

Från statsfinansiell synpunkt behöver allt- så inte dessa verksamhetsformer framstå som förmånligare än direkta understöd till de >>utanförställda», exempelvis i form av förtidspensioneringar.

En uppmjukning i kraven för förtidspen- sionering kan också iakttagas under de se- naste åren. Hur framtiden härvidlag kommer att te sig är givetvis vanskligt att göra utta- landen om. Som stöd för spekulationer om detta kan långtidsutredningens senaste pro— gnos tas. Enligt SOU 1971: 8, s. 13, sjönk den genomsnittliga årsarbetstiden med drygt 14 procent, från 910 till 780 timmar, under perioden 1950—1970. Fram till 1990 he- räknas den ha sjunkit med ytterligare knappt 20 procent till 630 timmar. Förändringarna för olika befolkningsgrupper beräknas vara mycket olika. Risken att de >>utanförställ- das» skara skall öka under de närmaste 20 åren kan med hänsyn till dessa uppgifter sägas vara stor.

I förhållande till inkomsttilldelningens grundprincip innebär naturligtvis under- stödslinjen en mera markant brytning än

” År 1970 steg antalet sökande till 95 599 personer.

” Värdet av försålda produkter uppgick samma år till 114,9 milj. kronor. Medeltimför- tjänsten för de sysselsatta var, om utvecklings- störda personer borträknas, 720 öre.

arbetslinjen. Enligt understödslinjen skall personerna ha rätt till inkomster utan några som helst krav på motprestationer. Hittills har det (i Sverige) inte på allvar övervägts att ge denna rätt till hela befolkningen. I huvudsak är det bara åldringar och var- aktigt arbetsoförmögna som givits denna rätt. Förslag i denna riktning har dock un— der senare år framförts i flera sammanhang. De har framförts under olika benämningar, exempelvis »sociallön», »negativ inkomst- skatt», »minimiinkomst». I kapitel 3 nedan övervägs möjligheten att ge hela den vuxna befolkningen grundtrygghet genom bidrag.

I kapitel 4 diskuteras arbetslinjens möjlig— heter att lösa låginkomstproblemet. Denna lösning antas innebära att befolkningen i möjligaste mån ges tillfälle till »full, pro- duktiv och fritt vald sysselsättning», vilket är det nuvarande officiella målet för den svenska arbetsmarknadspolitiken,13 samt att befolkningen, när dessa tillfällen visar sig otillräckliga, ges rätt till kompletterande in- komst i en eller annan form.

Rätten till inkomst samt i viss mån också rätten till arbete (och inkomst) förutsätter inskränkningar i de socialt produktiva par- ternas förhandlingsutrymme. I kapitel 2 dis- kuteras hur vinsten av den sociala produk- tionen i maximal utsträckning kan undan- dras parternas inflytande och ställas till hela folkets disposition för beslut om användning för kollektiva ändamål, hjälp vid akuta nöd- situationer (nödinkomster) samt som privati- serade inkomster (i form av bidrag, ersätt- ningar eller pålägg) till medborgarna.n De beskattningsmetoder som visar sig lämpliga för detta ändamål jämföres med nuvarande svenska beskattningssystem.

För att inte belamra huvudtexten i be- tänkandet med teoretiska utläggningar och alltför många hänvisningar till den fördel- ningsteoretiska litteraturen, har särskilda no- ter, eller snarare exkurser, utarbetats. Dessa har skrivits som relativt fristående uppsatser och kan, om man så vill, läsas oberoende av huvudtexten. I not A ges en kortfattad orientering om den fördelningsteoretiska forskningens inriktning. Not B behandlar den centrala nationalekonomiska teoribild-

ningen på området. Not C och D är snarast att se som bilagor till not B. Innehållet i not E har omnämnts redan i avsnitt 1.1 ovan. Där påpekas en rad problem i sam- band med statistisk analys av orsakssam- band.

” SOU 1971: 42, s. 78. ” Jämför tablå 1: 1.

2. Angående möjligheterna att lösgöra den

sociala vinsten

2.1 Inledning

Den sociala vinsten har definierats i avsnitt 1.4. Den är lika med totalinkomsten minus premieinkomsten och används för att till- godose kollektiva ändamål, som nödinkoms- ter samt som friinkomster.1 De sistnämnda har vi kallat personernas vinstandelar. För att kunna ge den sociala vinsten dessa an- vändningar i enlighet med den fördelnings- politiska myndighetens önskemål är det er- forderligt att den sociala vinsten helt eller delvis kan lösgöras från den sociala produk- tionen och ställas under myndighetens kon— troll. I detta kapitel diskuteras hur detta kan ske.

I dagens samhälle lösgöres bara en del av den sociala vinsten. Detta sker i ett kom- plext och svåranalyserat beskattningssystem. Hur stor del av den sociala vinsten som härigenom lösgöres kan inte med bestämd- het avgöras, eftersom det nuvarande syste- met inte ger någon möjlighet att observera premieinkomsternas storlek. I sina allmänna drag illustreras det nuvarande svenska be- skattningssystemet i tablå 2.1. Detta system innehåller (principiellt) flera beskattnings- steg. I tablån illustreras detta på grundval av 1967 års data. För att göra bilden mera överskådlig har den förenklats på några punkter. I princip avser steg I varubeskatt— ning, steg II företagsbeskattning och steg III hushållsbeskattning. Skyldigheten att inleve- rera skatterna ligger emellertid i alla tre

stegen huvudsakligen på företagarna, varför denna stegvisa uppdelning är mera illustra- tiv än realistisk.

I steg I omvandlas bruttonationalproduk- ten till marknadspris, BNP(m), till bruttona- tionalprodukten till faktorkostnad, BNP(f). Detta sker genom uttag av indirekta skatter (oms, moms, tullar etc.) och genom till- förande av indirekta subventioner. Som re- gel räknas posten »reparationer och under- håll» bort i både BNP(m) och BNP(f). Hur- somhelst kan BNP(f) uppdelas i komponen- terna kapital- och arbetskostnader. Till steg II har vi som skatter fört socialförsäkrings- avgifter och företagsskatter (»bolagsskat— ter»). De förstnämnda är bara delvis arbets- givareavgifter, men vi har bortsett från detta. Drages avskrivningarna bort kvarstår löner och driftsöverskott (netto). Lönerna beskattas i steg III som inkomst. Detsamma sker med utdelade vinster och andra drifts- överskott, vilka i taxeringsstatistiken upp- träder som inkomst av jordbruksfastighet, annan fastighet, rörelse och kapital. Hus- hållens nettoinkomst har i tablån delats upp

* Observera att termen vinst här används i speciell betydelse. Vissa utgifter för kollektiva ändamål liksom vissa nödinkomster kan sägas svara mot av den sociala produktionen föran- ledda kostnader, vilka tillsammans med avskriv- ningarna skulle dras ifrån innan vinsten i före- tagsekonomisk bemärkelse erhålles. Observera även att begreppet samhällsekonomisk vinst är av annan karaktär. I detta begrepp ingår bl.a. produktionens ej prissatta intäkter och kostna— der.

i komponenterna »inkomst A» och »inkomst K». Detta ger emellertid en underskattning av hushållens nettoförvärvsinkomst. Därtill kommer en »restpost» i storleksordningen 5—6 miljarder. Denna har i tablån lagts på kapitalkostnadssidan, men den torde till viss del också kunna hänföras till arbetskostna- derna.

År 1967 var det totala (sociala) vinst- uttaget knappt 50 miljarder kronor. Om posten »reparationer och underhåll» inklu- deras och restposten exkluderas utgjorde detta vinstuttag ca 37 procent av BNP(m) och ca 42 procent av BNP(f).2 I denna be- räkning har affärsverkens inlevererade vinst e.d. medtagits, medan förmögenhetsskatter, fordonsskatter, hundskatter m.m. uteläm- nats. Tas de sistnämnda posterna med stiger den offentliga sektorns upphörd med några miljarder, men dessa poster är av annan karaktär — de gäller innehav och ej verk- samhet — och bör därför betraktas för sig.

Ett vinstuttag på ca 40 procent kan tyckas imponerande, men otvivelaktigt är detta en underskattning av den sociala vinstens stor- lek. Som nämnts kan man inte av förelig- gande uppgifter dra slutsatsen att premie- inkomsten år 1967 var ca 82 miljarder kro- nor (=132—50 miljarder kronor). Sanno- likt var den väsentligt mindre, vilket är liktydigt med att beloppet 82 miljarder innefattar pålägg av betydande storlek.

Hur stort pålägget var år 1967 kan inte i efterhand fastställas, varför vi skall avstå från att försöka göra detta. Den grundläg- gande frågan i detta kapitel är inte att be- räkna eventuella påläggs storlek i förgången tid, utan att diskutera i vad mån pålägg i framtiden skulle kunna undvikas. På frågan om nuvarande beskattningsprinciper medger detta måste svaret bli nekande; det finns ingen enskild skattesatsändring eller kombi— nation av sådana ändringar, som kan skilja ut påläggen från premierna. Anledningen är att vårt skattesystem ej i tillräcklig grad kan diskriminera mellan olika insatser. Det förmår att diskriminera mellan arbets- och kapitalinkomster, men det förmår ej att diskriminera mellan olika svåra arbeten, mellan olika riskabla investeringar etc., vil-

ket på det hela taget gynnar personer med lätta arbeten och riskfria kapitalplaceringar. Enbart av rättviseskäl kan detta synas ge anledning till en ändring av principen för den sociala vinstens uttag, men man kan också anföra tillväxtpolitiska och andra skäl för att ändra situationen, så att påläggen inte i första hand tillfaller dem, som i den sociala produktionen gör de minst an- strängande eller i annat avseende minst kvalificerade insatserna.

I avsnitt 2.2 presenteras ett system för uttag av den sociala vinsten, som måste sägas vara det närmaste man kan komma ett idealsystem vad gäller möjligheterna att diskriminera mellan olika insatser. Efter att i några avsnitt ha granskat hur detta system kan tänkas fungera skall vi återkomma till det nuvarande svenska skattesystemet och diskutera modifieringar av detta, som möj- liggör en utvidgad diskriminering. Obser- vera att diskriminering i föreliggande sam- manhang uppfattas som något eftersträvans— värt. Det är ett medel att nå en likvärdig behandling av alla oavsett vad de ägnar sig åt, dvs. jämlikhet i traditionell mening.

2.2 System med mellanhand (SMH)

Anledningen till att en social vinst uppstår är tydligen att de insatser som görs har ett högre värde än vad agenterna i den sociala produktionen begär för att göra dessa in- satser. Detta brukar förklaras med hänvis- ning till arbetsfördelningens och grupparbe— tets produktivitetshöjande effekt. I prakti- ken är den sålunda uppkomna vinstens för- delning en förhandlingsfråga mellan å ena sidan dem som gör insatserna (arbetarna och spararna) och å andra sidan dem som orga- niserar grupparbetet (företagarna). Beroen- de på hur företagarna är relaterade till arbe- tarna respektive spararna uppkommer olika förhandlingssituationer och därmed (troli- gen) olika förhandlingsresultat. Vi skall nu beskriva ett system för insatsernas betalning,

* I det internationellt accepterade national— räkenskapssystemet (SNA) exkluderas posten »reparationer och underhåll» (av kapital) från BNP

kap iiiii

ÖVE l'- ttttt

// ////

kkkkkk

%%

löner

reparat ooooooooooooooooo

avskrivn iiii

inneh nnnnnnnnnn

ttttttt

inkomstskatt K bolagsskatt och inlev. vinst % tullar och acciser minus subv. ///////// tillräknade pensionsavgifter 7 //%

socialförsäkringsavgifter % inkomstskatt A

som är sådant att det blir minsta möjliga ut— rymme för parterna att förhandla om vins- tens fördelning. Detta system är sådant att köparna av insatser (företagarna) förmås att betala högsta möjliga pris för insatserna samtidigt som säljarna av insatser (arbetarna och spararna) förmås att acceptera lägsta möjliga pris för dessa samtidigt som mellan- skillnaden, den sociala vinsten, lösgöres och kan ställas under den fördelningspolitiska myndighetens kontroll. För detta krävs in- förandet av en ny agent i bilden. Denne benämnes mellanhand.

För att köparna av insatser skall kunna avkrävas högsta möjliga pris erfordras att säljarna av insatser uppträder enigt, dvs. som en monopolist. För att säljarna av in- satser skall förmås att acceptera lägsta möj- liga pris erfordras på motsvarande sätt att köparna av insatser uppträder enigt, dvs. som en monopsonist. Det går emellertid inte att köparna och säljarna under sådana för- hållanden möts direkt för att träffa upp- görelser, ty då uppkommer en situation med >>bilateralt monopol», där såväl köparna som säljarna kan dölja sina sanna värderingar och vinstens fördelning blir en förhandlings- fråga utan bestämt svar.3 För att detta skall undvikas erfordras en mellanhand, vilken gentemot köparna uppträder som en mono- polist och gentemot säljarna uppträder som en monopsonist. Det blir alltså i praktiken onödigt att säljare och köpare sluter sig samman. Med hänsyn till den sociala vins- tens storlek är det rent av önskvärt att den inbördes konkurrensen mellan köparna re- spektive säljarna är livaktig.

Principen för ett system med mellanhand (SMH) illustreras i diagram 2.1. Mellan- handen förmedlar insatser från arbetarna och spararna till företagarna på så sätt att mellanhanden köper insatser av de förra — varvid betalningen är löner och räntor — samt säljer insatser till de senare, varvid betalningen är hyrorf Förutsatt att mellan- handen eftersträvar att maximera sitt över- skott av förmedlingsverksamheten blir hy- rorna ett mått på insatsernas värde för före- tagarna, samtidigt som lönerna och räntorna blir mått på arbets- respektive kapitalpre-

mierna. Vad viktigare är: mellanhanden lös- gör den sociala vinsten och kan inleverera denna till statsmakten.5

Institutionellt erbjuder införandet av SMH inte några större svårigheter. Det enklaste torde vara att arbetsförmedlingarnas ställ- ning stärks och att deras funktioner utvid- gas. Det är dock inte nödvändigt att hela förmedlingsverksamheten läggs på ett organ. Arbetsförmedlingarna kan kompletteras med kapitalförmedlingar. Eventuellt skulle arbetsförmedlingarnas roll kunna spelas av fackföreningar och kapitalförmedlingarnas roll spelas av banker. Viktigt är emellertid att det inte uppstår konkurrens mellan olika mellanhänder eller att mellanhänderna kom- mer under sådant inflytande av företagarna, arbetarna och/eller spararna att uttaget av social vinst minskar. De bör alltså vara or- gan som oreserverat företräder »samhälls- intresset». I våra resonemang i detta kapitel förutsätts att så är fallet.

Observera att systemet med mellanhand är begränsat till att gälla användningen av förhyrda insatsfaktorer i den sociala pro- duktionen. I frånvaro av slavar täcker syste- met alla arbetsinsatser utom dem som före- tagarna själva gör, dvs. ca 85 procent av alla arbetsinsatser. Med egna företagare är då självständiga yrkesutövare jämställda. Av den vuxna befolkningen utgör de anställda ca 3 miljoner personer och företagarna ca 1/2 miljon personer. Det kan således vara aktuellt att komplettera SMH med någon form av beskattning av företagarnas in- komster. Detta diskuteras nedan.

Med en obetydlig förenkling kan sägas att personernas kapitalinsatser är begränsade till kreditgivning. Kapitalpremier och kapitalhy- ror svarar därför mot begreppsparet in- och utlåningsräntor i bankerna. I ett utbyggt mel- lanhandssystem får man kanske räkna med att personerna har flera valmöjligheter än

” För närmare detaljer, se not A, avsnitt 3. * För att motivera benämningen hyror, kan sägas att mellanhanden hyr ut »insatsvilja» till företagarna.

” Alternativt kan mellanhanden ges befogen- het att handha en del av den sociala vinstens utdelande.

Arbetare Sparare löner räntor insatser Mellanhand insatser hyror V V Företagare Diagram 2.1

vad bankerna idag erbjuder. Det kan exem- pelvis synas vara fördelaktigt att personerna ges tillfälle att välja inlåningsräkningar för olika specificerade utlåningsändamål, med olika risk etc., dvs. enligt det mönster som idag aktiemarknaden — och i någon mån obligationsmarknaden — fungerar. Dessa olika inlåningsmöjligheter skall då självfal- let ha särskilda av utbuds- och efterfråge- förhållandena bestämda räntesatser. Så länge all realkapitalbildning är lånefinan- sierad kommer mellanhanden att ha full kontroll över kapitalinsatserna. I den mån viss realkapitalbildning är självfinansierad blir dock mellanhandens inflytande reduce- rat. Liksom ifråga om företagarnas egna arbetsinsatser kan det alltså behövas en särskild beskattning av de självfinansierade kapitalinsatserna som komplettering av SMH. I Sverige kan självfinansieringen upp- skattas till ca 15 procent.6 Eftersom detta är ungefär samma mått som ovan angavs för de självständigt sysselsattas andel av de

arbetande, tycks det föreligga möjligheter att ha en enhetlig beskattning av företagar- nas samlade insatser. För att nå paritet med uttaget inom SMH skulle man kunna an- passa företagsskatten så att denna ger ca 15 procent av vad mellanhandens registre- rade vinst är. Tills vidare lämnar vi denna möjlighet utan närmare granskning. Kom- pletterande beskattning diskuteras i det föl- jande.

2.3 M ellanhandens beteenderegler

Mellanhandens uppgift är att förmedla in- satser? För sin förmedling erhåller mellan-

" Detta är icke-finansiella och finansiella bo- lags m.m. andel av det totala sparandet år 1967 enligt nationalräkenskaperna. Staten, kommu- nerna och socialförvaltningarna har också en viss självfinansiering. Andra mått på själv- finansieringsgraden förekommer.

” Angående arbetsinsatsernas karakteristik, se not B. Här antages att »kvantiteten insats av visst slag» är en väldefinierad storhet.

antal insatser

11 premie

_ &

antal insatser

>n-—-'---—

Diagram 2.2

handen en viss inkomst samt betalar en viss utgift. I detta avsnitt antages att mellan— handen möter en given efterfrågan på sina tjänster, både från företagarna och från ar- betarna/spararna. Två fall måste särskiljas, nämligen att insatserna kan eller inte kan ges en bestämd karakteristik av mellanhan- den. Det första fallet gäller särskilt kredit— förmedlingen. Beträffande denna skulle mel— lanhanden kunna omvandla allmän kredit, dvs. spararnas inlåning, till kredit för spe- ciella ändamål eller med speciella egenska- per. Det andra fallet gäller särskilt arbets- förmedlingen. De premierade arbetena måste förete stora likheter med de uthyrda arbe- tena vad gäller fördelning på region, arbets- uppgifter, arbetsmiljöer etc.

Vi ser först på fallet att det bara är ett slags insatser som förmedlas. Diagram 2.2 illustrerar denna situation. I det övre dia- grammet återges företagarnas efterfrågan (E). Ju högre hyra (h) mellanhanden begär, desto färre insatser efterfrågas. I det nedre diagrammet återges personernas efterfrågan på att få göra insatser (S). Denna antas nå sitt största värde vid en viss premienivå (a=å).8 Vid högre eller lägre premier är

personernas insatsbenägenhet mindre. Vid odifferentierad hyres- och premiesättning fastställes antalet förmedlade insatser (A*) så att uttrycket

(h* — a*)A*

blir så stort som möjligt. Detta gäller tyd- ligen om det för A=A* gäller att marginal- intäkten och marginalkostnaden av förmed- lingsverksamheten är lika stora, dvs. när

biel-(H;)

där e och 7] är elasticiteten i E- respektive S-kurvan. Detta villkor kan också skrivas:

_ h—a " a'(A*) —h'(A*)

där a'(A*) och h'(A*) betecknar lutningen i E- respektive S-kurvan vid A*. Observera att h'(A*)(0 och a'(A*)>0 och att således A* >0 så länge h>a.

(Dessa uttryck kan förefalla abstrakta. En konkret illustration erhålles om vi i dia- grammet tänker oss att mellanhanden över- väger att öka förmedlingen från A* till Ä. Av det nedre diagrammet framgår att kost- naden härför ökar från a*A* till äÄ och att ökningens storlek beror av S-kurvans lutning. Av det övre diagrammet framgår hur intäkten ändras. Ändringen kan vara antingen positiv eller negativ beroende på om h*A* är mindre eller större än SÄ. /Som diagrammet är ritat är intäktsändringen ne- gativ./ För att mellanhanden skall vinna på förändringen måste självfallet intäktsänd- ringen vara positiv. Dessutom måste den vara större än kostnadsökningen. Det är detta som villkoret ovan garanterar.)

Mellanhandens vinst i det beskrivna fallet är (h*—a*)A*. Sätts denna i relation till omsättningen erhålles ett mått på mellan- handens skatteuttagningsförmåga. Vid en— dast ett slags insatser och odifferentierad hyres- och premiesättning är inte mellan-

*

” Delta antagande motiveras vad gäller ar- betsinsatser i not C. Beträffande insatser av annat slag torde S-kurvan huvudsakligen ha po- sitiv lutning. Angående E-kurvan finns en dis- kussion i not B, avsnitt 3.

antal insatser

pris h (1)

h** I

,...-......lv L.___.-_

a** -—---'-, ----- », aln” . ;! . ' ' i . ' :. : E : : E 0 All) Alz) A** antalinsatser Diagram 2.4

handen i detta avseende överlägsen en kon- ventionellt arbetande finansminister. I dia- gram 2.3 visas det konventionella fallet. E- och S—kurvorna är desamma som i diagram 2.2. Den streckade ytan är den skatt som erhålles om säljaren av insatser betalar q* kronor per enhet i skatt eller om köparen av insatser gör sammaledes. Vem som betalar skatten är alltså bewdelselöst." Det viktiga är att köparen betalar (1 kronor mera än vad säljaren erhåller (netto) per insats. Om q bestäms så att q=q* erhålles omsätt- ningen A*, varvid vi från ovan vet att det totala skattebeloppet är så stort som möjligt. Det kan inte uteslutas att en skicklig finans- minister lyckas ta reda på detta q-värde, men det skall sägas att finansministern då måste. tänka precis som vår mellanhand ovan gjort.

I diagram 2.2 har två ytor streckats. Dessa markerar värdet av köparnas respek-

tive säljarnas fördel av att mellanhanden använder odifferentierad hyres- och premie- sättning. Uttryckt på annat sätt anger dessa ytor vad köparna är beredda att betala ut- över vad de behöver betala respektive vad säljarna är beredda att acceptera i form av lägre premieinkomst, men inte behöver ac- ceptera. Genom att tillämpa en differentie— rad hyres- och premiesättning kan mellan- handen omvandla dessa köpar- respektive säljarfördelar till social vinst. Detta kan i princip ske till 100 procent, men är förenat med praktiska svårigheter, varför man får räkna med att mellanhanden inte lyckas helt. Den största svårigheten ligger däri att olika säljare och köpare har olika värde- ringar och att mellanhanden har svårt att kartlägga detta förhållande. Som en approxi— mativ metod kan mellanhanden praktisera olika hyror respektive premier för den första, andra, tredje osv. insatsenheten en företagare köper eller en person säljer. Där- igenom erhålles vad som kan kallas en hy- restrappa respektive premietrappa. Denna metod uppfyller det ofta uttalade kravet på neutralitet mellan subjekten i beskattnings- systemet.

Diagram 2.4 illustrerar en hyres- och pre- mietrappa.m Varje ytterligare enhet en före— tagare köper erhålles till en lägre hyra och varje ytterligare insatsenhet en person säljer betalas med en högre premie. Om det t.ex. rör sig om arbetsinsatser kan enheten vara arbetstimmar, varvid alltså trappmetoden kan förstås så att timlönen varierar med an- talet köpta respektive sålda arbetstimmar. Metoden medför sannolikt att E- och S-kur— vorna ändrar utseende. Den maximerande omsättningen är nu A**. Den minsta hyra mellanhanden begär är h** och den högsta premie mellanhanden betalar är a**. I för-

” Att detta inte uppmärksammats tillräckligt i skattedebatten är uppenbart med tanke på de många meningslösa reformförslag som där framförts, samt den skendebatt som förts utan att begreppen skatteobjekt och skattesubjekt klart åtskilts. Se exempelvis Musgrave (1959).

10 Det förutsättes att alla köpare och säljare behandlas lika, dvs. att ingen diskriminering förekommer. Därför når man inte fram till skärningspunkten mellan E- och S-kurvan.

hållande till fallet med odifferentierade hy- ror och premier erhåller nu mellanhanden en vinst som är ungefär så mycket större som de streckade ytorna anger.11

I diagrammet kan AU) tolkas som antalet köpare. AU) betecknar nämligen summan av de först sålda enheterna till var och en av köparna. Af?) betecknar på motsvarande sätt de därnäst Sålda enheterna till var och en av de köpare, som köper minst två en- heter. För att inte komplicera diagrammet har vi ritat detta så att AU] också beteck- nar de först sålda enheterna av var och en av säljarna osv. Rimligtvis köper köparna i genomsnitt flera enheter än vad säljarna i genomsnitt säljer, varför antalet trappsteg i hyrestrappan torde kunna vara flera än i premietrappan.

För en finansminister är också trappmeto- den möjlig, men för att den skall bli hanter- lig måste ett dubbelt beskattningssystem an- vändas, ett som riktar sig till köparna och ett som riktar sig till säljarna. Tar vi på nytt arbetsinsatser som exempel och mäter dessa i timmar skall arbetsgivarna betala en ar- betsgivareavgift, som successivt trappas ned för ytterligare arbetstimmar, samtidigt som löntagarna erhåller lägre skatt för varje ytterligare arbetstimme. Räknat per vecka skulle finansministern behöva fastställa ca 70 skattesatser för löntagarna och många tusen avgiftssatser för arbetsgivarna. Bort- sett från beräkningsproblemen är detta enkelt.

Av olika skäl varierar företagarnas för- måga att betala hyror. Detta medför att olika företagare efterfrågar sin första insats- enhet vid Olika hyresnivåer. Vid odifferen- tierad hyressättning kan alla företagare, som har råd att betala minst h* för den första enheten, vara med. När hyressättningen dif- ferentieras enligt trappmetoden slås vissa företagare ut, eftersom då hyreskravet på den första insatsenheten höjs till hU). Hur detta skall bedömas är en politisk fråga. Uppenbarligen kan trappmetoden få nega- tiva effekter på sysselsättningsmöjligheterna därigenom att de minst lönsamma företagen slås ut, men till detta skall sägas att varje positivt pris eliminerar några tänkbara före—

I sammanhanget kan också noteras att mellanhanden har anledning att praktisera trappmetoden med måtta. Mellanhanden har inget motiv att höja hfl) så mycket att onödigt många företag slås ut. Så länge h(1]>a** kan mellanhanden göra vinst på att förmedla insatser till ytterligare småföre- tag. Detta gäller a fortiori om mellanhanden kunde diskriminera mellan olika företagare, vilket innebär att olika företagare erbjuds olika hyrestrappor. Den senare möjligheten har en finansminister svårt att erbjuda. An- ledningen är att man brukar kräva att be- skattningen skall vara neutral, åtminstone med hänysn till företag i samma bransch, region e.d. Om finansministern fick möjlig- heter att diskriminera mellan subjekten skulle dock beskattningen kunna ge lika gott resultat som vad mellanhanden kan åstadkomma.

Betrakta nu fallet att mellanhanden för- medlar insatser av olika slag. Saknar mel- lanhanden möjlighet att transformera en typ av insatser till en annan typ, gäller den före- gående analysen för varje slags insats för sig. Resultatet av mellanhandens verksam- het, den sociala vinsten, kan då skrivas

E(ZhitklAitk) _ 2a,(siA,tsi) i k 5

där Ailk) betecknar antalet förmedlade in- satser av det i'te slaget, som är den k'te köpta enheten för respektive köpare, och AiISJ betecknar antalet förmedlade insatser av det i'te slaget, som är den s'te sålda en- heten för respektive säljare. Inget hindrar att vinsten per förmedlad enhet är olika för olika typer av insatser. Så länge vinsten för alla slags insatser är positiv hindrar inte detta att mellanhanden befattar sig med alla typerna. En annan sak är att mellan— handen då har intresse av att förmedlingen av vissa slags insatser ökar. Eftersom mel- lanhanden i det aktuella fallet inte själv kan

" Eftersom E— och S-kurvorna ändrat läge kan A" vara både större och mindre än A*, h** kan vara både större och mindre än h** samt a" kan vara både större och mindre än a'”.

transformera mellan insatserna, måste detta intresse komma till uttryck på ett indirekt sätt. Förutom reklam e.d. kan mellanhanden därvid använda sig av prissystemet. Genom att göra vissa insatser extra förmånliga för säljarna kan mellanhanden locka dessa att själva försöka ändra insatsutbudet i riktning mot vad mellanhanden finner fördelaktigast. Om exempelvis mellanhanden finner för- medlingen av kirurgtimmar särskilt lönande kan mellanhanden (tillfälligt) dela med sig av sin vinst för att locka fler personer att utbilda sig till kirurger. På motsvarande sätt kan mellanhanden genom en (tillfällig) hy- ressänkning på kirurgtimmar locka sjukvår- dens huvudmän att inrätta och efterfråga flera sådana tjänster.12 Detta torde räcka för att motivera påståendet att mellanhanden på kort sikt kan finna det ändamålsenligt att avstå från viss vinst (på någon delmarknad) i syfte att på längre sikt nå en större vinst.

Huruvida mellanhanden skall tillåtas att överbetala vissa personer (exempelvis kirur- ger) för att andra personer (exempelvis stu- denter) skall välja en viss livsbana är en politisk fråga. Som vi ser saken i detta be- tänkande bör sådant undvikas. Detta kan göras genom att mellanhanden till de alloke- ringspolitiska myndigheterna uppger var dess vinster är störst och anmodar myndig- heten att vidtaga lämpliga åtgärder. I fallet med kirurger vore en lämplig åtgärd sub- vention av kirurgutbildningen. Väljes denna uppläggning måste man acceptera att studie- stödet etc. differentieras med hänsyn till studiernas art (och kanske takt). Det är inget konstigt med detta. När det gäller för- värv av realkapital anses det allmänt vara absurt att alla förvärv skall kosta ungefär lika mycket. Man kan se utbildningen (»för- värvet av humankapital») på samma sätt, men vi medger att det strider mot aktuella värderingar i Sverige.

När det finns insatser av olika slag stöter en finansminister på svårigheter att nå lika långt som mellanhanden. Det beror natur- ligtvis därpå att det behövs olika skattesatser för varje särskilt slag av insatser. Dessa ska- tesatser behöver dessutom varieras oenhet- ligt över tiden. I princip är det dock möjligt

för finansministern att efterlikna mellan- handen även i detta fall.

Enligt vad som sades i inledningen till detta avsnitt måste också mellanhandens möjligheter att själv transformera insatser beaktas. Detta gäller särskilt i fråga om kre- ditförmedlingen. För denna kan ett system med otransformerbara insatser tänkas, men det blir kanske onödigt komplicerat. Ett så— dant system skulle innebära att spararna kunde välja mellan ett stort antal place- ringsmöjligheter, vilka skulle skilja sig ifråga om risk, kreditändamål, låntagare m.m., dvs. på samma sätt som olika arbetsinsatser skil- jer sig ifråga om olycksfallsrisk, arbetsupp- gifter, arbetsgivare m.m. Den fördelning som spararna sålunda beslutar sig för skulle sedan vara bindande för mellanhanden i ut- låningsverksamheten. System av detta slag är ingen okänd företeelse, varför vi inte här behöver gå djupare in på detaljerna. Mot ett dylikt variationsrikt system skall det en- hetliga kreditsystemet ställas I extremfallet har spararna bara en typ av sparräkning att tillgå. På denna kan ges en odifferentierad eller differentierad premie (=inlåningsrän- ta). Kreditens »specificering» görs sedan av mellanhanden och motiverar att hyrorna (=utlåningsräntorna) varierar (eventuellt differentierat) för olika kreditändamål, med hänsyn till olikheter i risk etc. Kanske kan hyrorna också sättas diskriminerande med avseende på kredittagarnas egenskaper.

Därför att vi idag har en obetydlig kredit— givning utanför den ordinarie kreditmark- naden kanske det kan sägas att vårt nu- varande kreditsystem är ett lämpligt mellan- handssystem vad gäller kreditförmedlingen, men man kan inte vara Säker. Troligen verkar konkurrensen mellan banker, banki- rer och andra kreditförmedlare så att dessa institutioners totala vinst blir mindre än vad den behöver vara. I så fall finns det ytter- ligare social vinst att hämta genom höjda utlåningsräntor och/eller sänkta inlånings- räntor, ökad räntedifferentiering (exempel-

" Åtminstone den förstnämnda åtgärden är som regel fördelaktig också från samhällseko- nomisk (allokeringspolitisk) synpunkt.

vis enligt trappmetoden) samt genom diskri- minerande räntesättning. Tydligt är emeller- tid att SMH medför mindre institutionella förändringar på kreditförmedlingssidan än på arbetsförmedlingssidan. En väsentlig skillnad är dock att vinstuttaget från de kreditförmedlande organen skulle behöva ökas betydligt, varför det inte är säkert att kreditförmedlingen kan behållas i privat regi.

2.4 SMH:s begränsningar — Kompletterande beskattning

Hur många företagare, sparare och arbe— tare, som kommer att utnyttja SMH samt i vilken utsträckning detta sker, beror i första hand på de alternativ som föreligger utan— för SMH. Avkastningen på dessa alternativ är avgörande för företagarnas villighet att betala de hyror mellanhanden begär samt för spararnas och arbetarnas villighet att acceptera de premier mellanhanden erbju- der. Ju sämre alternativen är, desto högre nivå ligger E-kurvorna (i SMH) på och desto lägre nivå ligger S—kurvorna (i SMH) på. Detta ger mellanhanden större möjlig— het att uttaga vinst. Genom omsorgsfull dis- kriminering mellan insatser och agenter kan mellanhanden lösgöra hela denna vinst. Det föreligger då inget motiv för kompletteran- de beskattning inom ramen för SMH. Som tidigare nämnts är emellertid en detaljerad diskriminering ej utan svårigheter, varför mellanhanden torde begränsa sig till någon grövre metod, exempelvis trappmetoden. I så fall lämnar mellanhanden vissa vinstmöj- ligheter outnyttjade,13 vilka det eventuellt kan finnas skäl att utnyttja genom komplet- terande beskattning. Ett annat skäl till kom- pletterande beskattning är att den sociala produktionen till viss del bedrivs genom företagarnas egna arbets- och kapitalinsat- ser. Detta har nämnts ovan. Till detta kom- mer ett tredje skäl, vilket sammanhänger med agenternas inkomstmöjligheter utanför SMH. Vi skall nu diskutera detta mera i detalj.

Alternativen till SMH för spararna är ka-

pitalplaceringar i andra länder, på en eller annan >>grå marknad» vid sidan av SMH i Sverige, i den privata produktionen eller i egna företag. Placeringar i den privata pro- duktionen brukar kallas konsumtion. De sker genom köp av varor med varierande varaktighet, exempelvis matvaror, bilar, tav- lor eller fastigheter. Sådana köp kan uppen- barligen ske i spekulationssyfte och kan —— även om spekulation inte är fallet — ge spararna god avkastning i form av realisa- tionsvinst eller på annat sätt, exempelvis i form av ökad trivsel. Ju bättre dessa alter- nativa placeringar är (för spararna), desto högre ränta kommer de att begära av mel- lanhanden för att vilja göra insatser via SMH.

Med tanke på att sparmedel tämligen enkelt kan överföras till utlandet synes det realistiskt att räkna med att mellanhanden inte kan erbjuda räntor som ligger påtagligt under räntenivån i omvärlden. Den nivå som då avses är korrigerad för beskattning av kapitalinkomster. För att inte onödigt komplicera de internationella mellanhavan- dena är det lämpligt att Sverige anpassar sig till kapitalinkomstbeskattningen i om- världen. I annat fall kan det bli onödigt lönsamt för svenska sparare att placera sina sparmedel utomlands. De kan där erhålla ränta som om de vore skattskyldiga för en del av kapitalinkomsten. Det räcker inte att man i Sverige inför beskattning på kapital- inkomster som förvärvats i utlandet, efter- som detta skulle få som effekt att de svenska spararna (i väsentlig grad) underlät att ta hem dessa inkomster. För att ha en livaktig inhemsk kreditförmedling behöver mellanhanden betala ungefär samma brutto- räntor som i utlandet. Skulle då inte de svenska spararnas kapitalinkomster beskat- tas, skulle spararna få en onödigt gynnsam position.

För beskattning av kapitalinkomster finns två möjligheter. Såväl kapitalinnehavet som kapitalräntorna kan beskattas. I en sluten

” Observera att detaljerad diskriminering är kostsam och att därför en grövre metod kan ge större utdelning netto.

ekonomi är dessa metoder likvärdiga.” I en öppen ekonomi behöver de inte vara det, eftersom spararna där erhåller möjligheten att utnyttja olikheter i olika länders beskatt- ningssystem. Har man enbart räntebeskatt- ning i Sverige blir det förmånligt att äga kapital i Sverige, som placeras utomlands. Sverige kommer då att få »dött kapital» inom landet. I det motsatta fallet blir det förmånligt att placera utlandsregistrerat ka- pital i Sverige, varvid Sverige kommer att få förhållandevis mycket »levande kapital» inom landet. För att åstadkomma en viss kreditförmedling behöver mellanhanden er- bjuda högre premier till spararna i det förra än i det senare fallet. Skall något av dessa alternativ väljas, synes det oss lämpligast att därför välja det senare, dvs. förmögenhets- beskattning.

Alternativen till SMH för arbetarna är liknande dem som spararna har. Arbetarna kan arbeta (flytta) utomlands, gå in på nå- gon »grå marknad» vid sidan av SMH, ar- beta i eget företag eller ägna sig åt privat produktion (»fritidsverksamhet»). Till skill- nad från spararna måste arbetarna i valet mellan dessa alternativ ta hänsyn till den totala situation de uppnår. Speciellt när en arbetare överväger att flytta utomlands måste den sociala situationen i stort för en löntagare i olika länder beaktas. Förutom arbetspremier kan arbetarna av mellan- handen erhålla pålägg som vinstandelar i efterskott. Eget företagande innebär visst risktagande som en löntagare slipper. Fri- tidsverksamhet kan vara både tråkig och dåligt avkastande. Dessa och andra omstän— digheter behöver arbetarna beakta när de skall träffa beslut om sina mellanhavanden med SMH. Dessa omständigheter är sådana att man kan räkna med att mellanhanden utan nämnvärda rekryteringsproblem kan erbjuda väsentligt lägre löner (i form av premier) än vad som finns i omvärlden. Det är också välbekant att lönelägena kan va- riera väsentligt mellan länderna (eller inom ett land) utan att detta ger upphov till större befolkningsrörelser. Helt utan hänsynsta- gande till förhållandena i andra länder kan dock inte mellanhanden agera.

Eftersom arbetskraften är inhomogen uppkommer ett speciellt problem vad gäller dennas premiering, vilket sammanhänger med att alternativen till SMH är olika för- månliga för olika arbetarkategorier, exem- pelvis arbetare med olika ålder eller olika utbildningsnivå. Ta ålderskategorierna som exempel.

Det kan antas att personer i, säg, åldern 25—35 år har särskilt goda möjligheter i utlandet eller särskilt tillfredsställande »fri- tid» och att dessa därför har högre premie- krav än andra kategorier för att acceptera mellanhanden som arbetsförmedlare. Om då inte mellanhanden kan ge dessa arbetare en särbehandling — dvs. något högre premie- erbjudanden —— måste mellanhanden accep- tera att antingen förlora dessa arbetare eller att överbetala alla andra arbetare (med lik— nande arbetsuppgifter). En finansminister möter precis samma problem. Vi antar att den senare möjligheten föredras, vilket be- tyder att det ges utrymme för komplette- rande beskattning. Denna skulle i så fall rikta sig mot de »sämre» arbetarna, dvs. de arbetare som har sämst alternativ utanför SMH. Eftersom dessa utgör ett betydande inslag i dagens »låglönegrupp» kan kanske denna konklusion verka anstötlig.15 Huru— vida detta förfaringssätt är mer eller mindre anstötligt än differentierad beskattning kan vi inte bedöma.

Liksom arbetarna och spararna har de egna företagarna möjligheter att kringgå mellanhandens inflytande. Detta kan ske genom etablerande av en »grå marknad», avflyttning till utlandet eller begränsning av verksamheten till företagarnas egna arbets- och kapitalinsatser. Import av arbetskraft

" Låt K beteckna kapitalvärde och R be- teckna ränta. Det gäller att R=r K, där r är räntesatsen. Antag, att räntesatsen är 6 procent och att skattesatsen på kapitalinkomster är 40 procent. Den reella räntesatsen är då 3,6 pro- cent. Samma resultat erhålles med en förmö- genhetsskatt på 2,4 procent. Avkastningen på kapitalet är nämligen då

0,06 K — 0,024 K = 0,036 K.

” Till detta kan sägas att en individuell löne- differentiering inte erbjuder oöverstigliga hinder för mellanhanden. På tjänstemannaområdet har detta sedan länge praktiserats.

och kapital skulle kunna sägas utgöra exem- pel på en »grå marknad». Åtminstone ifråga om invandringen är det emellertid inga större svårigheter att inordna denna i SMH. I många länder har man faktiskt tagit steg i denna riktning. Motsvarande reglering av kreditgivningen från utlandet är svårare att åstadkomma, eftersom denna till viss del kan ske genom förskottsbetalningar för va- ror, överlåtelser av patent m.m. Man får därför räkna med att företagarna har nära- liggande substitut till den utlåning mellan- handen kan ge och att därför utlåningsrän- torna -— liksom inlåningsräntorna _ ej kan avvika alltför mycket från vad som är inter- nationell praxis.

Givetvis har mellanhanden inget intresse av att företagarna i större utsträckning be- gränsar sina verksamheter i Sverige. Detta innebär att mellanhanden måste erbjuda sådana villkor att ett tillräckligt antal före- tag går med »normal» vinst. Denna bör be- räknas med hänsyn till företagarnas egna arbets- och kapitalinsatser, vilket medför att den varierar från företag till företag. För att kunna begränsa företagarnas vinster till vad som i ett internationellt perspektiv är »nor- malt» skulle mellanhanden behöva differen- tiera hyressättningen mellan företagen. Om inte detta kan ske i tillräcklig grad finns ut- rymme för kompletterande beskattning, vil- ken i så fall bör ske differentierat så att en- dast >>övernormala» vinster drabbas. Detta kan ordnas med någorlunda god precision. Från företagarnas mervärde (»value added») dras hyresutgifter och ett uppskattat värde av företagarnas egna arbetsinsatser. Åter- stoden är företagarnas driftsöverskott (brut- to). Detta kan vara beskattningsbas. Förut- satt att eventuella >>övernormala» vinster är proportionella mot denna bas kan de exakt tas in i statskassan. Sannolikt är de inte pro- portionella mot denna bas, varför ett visst svinn kan påräknas. Eventuellt kan en sma- lare beskattningsbas väljas, exempelvis den nämnda basen minus avskrivningar och kostnader för reparationer och underhåll.

Med detta har vi inte tagit ställning till en mycket komplicerad skatteteknisk fråga, utan vi har bara påvisat ett sätt för kom-

plettering av SMH. Till svårigheterna hör bl.a. problemet att nå likvärdig behandling av kapitalinkomster vid själv- respektive lånefinansiering. Som nämnts i det föregåen- de måste man räkna med en separat be- skattning av spararnas kapital och/eller ka- pitalinkomster. Ett annat problem samman- hänger med realisationsvinster och -förlus- ter. Detta måste också lösas inom ramen för en särskild företagsbeskattning.”

Ta nu med icke-kommersiella företag i bilden, exempelvis sjukvården. Därvid möter problemet att företagarna är osjälvständiga myndigheter med direktiv att tillgodose vissa politiskt bestämda mål för vilka de är be— roende av att hyra insatser av mellanhan- den. De kan med nuvarande regler alltså inte dra ner sin verksamhet hur mycket som helst eller förlägga denna utomlands om mellanhandens hyresvillkor hårdnar. Ef- tersom dessutom deras underskott finansie- ras ur mellanhandens vinst är det klart att mellanhanden i princip kan välja godtyck- ligt höga hyror. På detta område fungerar alltså inte marknaden enligt samma spel- regler som vad gäller de kommersiella före- tagen. Vid en viss nivå (Äi) blir myndig- heternas insatsefterfrågan oelastisk, se dia- gram 2.5. Så länge mellanhanden agerar som en självständig vinstmaximerare, vilket vi hittills förutsatt, kommer den inte att tillåta myndigheterna, exempelvis sjukvår- dens huvudmän, att hyra annat än Äi insats- enheter, vilket medför att en »naturlig» ex- pansion för myndigheterna förhindras. Skall en expansion ske måste detta alltså åstad- kommas genom politiska beslut angående storleken på myndigheternas minimiverk- samhet. Eftersom mellanhanden kan erhålla godtyckligt mycket högre hyror av myndig- heterna än av de kommersiella företagen,

" Företagarnas möjligheter att mer eller mindre lagligt undgå beskattning har uppmärk- sammats i den ekonomiska debatten. En jour- nalistisk framställning av detta problemkomplex ges i Vernay (1970). Där påvisas hur vissa län- der specialiserat sig på att hjälpa företagare världen över att undgå beskattning. Inom juri- diken finns ett särskilt ämnesområde som kallas skatteplanering. Som orientering, se Hellner (1969).

hyra Ei : > -— * 0 Ai Ai antal insatser Diagram 2.5

kommer dock mellanhanden att i så fall gärna styra över förmedlingarna från de senare till de förra.

Om inte besluten angående Äi sker med hänsynstagande till resursernas alternativa värde som insatser i annan verksamhet än myndigheternas, kan en situation enligt ovan få betydande negativa effekter på samhälls- ekonomin.

Myndigheternas förmåga att betala hyror är uppenbarligen inget användbart mått på deras produktivitet, utan denna måste be- stämmas i reala s.k. >>benefit-cost»-termer. När detta är gjort -—- det måste göras löpan- de — kan relevanta Ei-kurvor för myndig- heterna beräknas och A*, bestämmas med hänsyn till den hyra myndigheterna behöver betala i konkurrens med andra företagare. På detta sätt slipper man den politiskt be- stämda nivån Äi och mellanhanden förlorar sitt absoluta övertag i förhandlingarna om de hyror myndigheterna skall betala. Detta förfaringssätt är ej utan besvär, men man kan säga att >>benefit-cost»-studier under alla omständigheter bör göras av myndig- heternas verksamhet och att ingen sådan verksamhet är så värdefull att den motive- rar ett godtyckligt högt pris.

Även om resonemangen i detta avsnitt förts på ett allmänt plan och sålunda ej medger några specifika slutsatser, kan det konstateras att bilden av SMH klarnat och att ett behov av kompletterande beskattning kunnat påvisas. Det har framgått att mel- lanhanden inte kan införa någon genom- gripande nyordning vad gäller kreditförmed-

lingen och att införandet av SMH ej i någon större utsträckning ger anledning till änd- ringar av kapitalinkomsternas behandling i skattehänseende. Detta kan tolkas så att nu- varande banker och andra kreditinstitut re— dan har en mellanhandsställning av det slag SMH innebär. Möjligen finns det anledning att införa en särskild hårdare vinstbeskatt- ning för de kreditförmedlande organen. Nå- got skäl att hindra dessa organ från att för- söka sänka inlåningsräntorna och höja ut- låningsräntorna kan vi inte se. Ej heller kan vi se något skäl till att hindra kreditinsti- tuten att i ökad utsträckning erbjuda sparar- na placeringsmöjligheter på olika slags räk- ningar samt att i utlåningen kunna differen- tiera räntekraven. Huruvida kreditinstituten skall behållas i privat ägo och/eller kunna ge vinstutdelningar till sina ägare/medlem- mar behöver inte diskuteras inom ramen för denna framställning.

Nyordningarna genom SMH begränsar sig alltså i huvudsak till arbetsmarknaden. Detta motiverar att arbetsförmedlingarna ges mellanhandens roll. Genom lämpliga premie- och hyresdifferentieringar skulle dessa kunna göra all beskattning av arbets- inkomster överflödig.17 I ett skede då den di- rekta beskattningen dels blir relativt mindre framträdande, dels alltmera förlorar sin pro- gressiva karaktär, kan det knappast resas några fördelningspolitiskt motiverade argu- ment mot en sådan nyordning. Om nyord- ningen dessutom innebär att inkomstöver- föringarna till den offentliga sektorn syste- matiskt skonar de »skäliga» arbetsinkoms- terna och medger maximal progressivitet vad gäller uttaget på överflödiga arbetsin- komster, kan det kanske sägas att nyord- ningen innebär verkliga förbättringar ur för- delningspolitisk synvinkel.

I detta sammanhang vill vi också påpeka att finansministern i stora drag kan efter- likna mellanhanden och att finansministern kan göra detta genom att koncentrera be- skattningen av arbetsinkomster till företags-

” De mindre belopp som kan utvinnas ge- nom diskriminerande premiesättning eller be- skattning till de sämst ställda arbetarkategorier— nas nackdel har då utelämnats.

ledet (steg 2 i tablå 2.1). Finansministerns problem är därvid att finna en skattesats- struktur som åtminstone i någon mån drab- bar de streckade ytorna i diagram 2.2.

2.5 Närmare om arbetsförmedlingen

Enligt vad som framkommit ovan skulle ar- betsförmedlingen bli mellanhandens huvud- uppgift eller rent av enda uppgift. Det kan därför vara befogat att här diskutera denna något utförligare. Arbetsförmedlingen inom SMH:s ram är med nödvändighet en tre- partsöverenskommelse och den kan inte, som kreditförmedlingen, ordnas genom Obe- roende bilaterala avtal mellan å ena sidan mellanhanden och spararna samt å andra sidan mellan mellanhanden och företagarna_ I stället måste arbetsförmedlingen ske ge- nom simultana avtal mellan arbetarna, ar- betsgivarna och mellanhanden. Detta kom- plicerar saken och torde vara förklaringen till att mellanhänder (utom i samband med slavhandel eller liknande) varit sällsynta och bara opererat i begränsad skala på arbets- marknaden.

För att få en enkel terminologi inför vi de begrepp som återges i diagram 2.6. För- utom den primära och sekundära arbets- marknaden, vilka båda organiseras av mel— lanhanden, har här den direkta reltttiOnen mellan arbetarna och arbetsgivarna, be- nämnd arbetslivet, införts. Avsikten i detta avsnitt är att belysa vad denna tillkomman- de relation betyder för mellanhandens verk- samhet. Våra synpunkter gäller mutatis mu- randis relationen mellan arbetsmarknaden och arbetslivet även utan SMH. I den natio- nalekonomiska litteraturen hör denna rela- tion till de försummade kapitlen, men var för sig har arbetsmarknaden och arbetslivet blivit ingående behandlade.

Till arbetslivets karakteristika hör arbets— givarens rätt att leda och fördela arbetet. I de kommersiella företagen utnyttjas denna rätt till att göra användningen av arbets- kraften vinstgivande för arbetsgivaren (eller dennes uppdragsgivare). Hur rätten konkret utnyttjas behöver vi inte gå närmare in på, men det kan sägas att det inte behöver vara

mellanhand

sekundär arbet -marknad

primär arbets-marknad

arbets-

arbctare arbetsgivare

livet

Diagram 2.6

fråga om despotism i vedertagen bemär- kelse. För det första är arbetsgivarna som regel angelägna att behålla sina anställda, varför de inte vågar avkräva dessa väsent- ligt hårdare arbetsvillkor än vad konkurren- terna (inom och utom landet) erbjuder. För det andra kan det vara vinstgivande att ge arbetarna viss självständighet och ansvar i arbetet." Till viss del är detta också ound- vikligt. För det tredje kan det finnas lagar och avtal, som begränsar arbetsgivarnas rätt i nämnt avseende. Hursomhelst måste rätten kunna garantera viss vinst, vars miniminivå bestäms av arbetsgivarnas alternativa möj- ligheter att finna avkastning på sina egna arbets- och kapitalinsatser.

Hur vinstgivande användningen av arbets- kraften är beror inte bara på hur vinst- givande arbetskraften kan vara, utan också på hur vinstgivande arbetarna behöver och vill vara. Arbetskraften bärs ju av männi- skor och står under dessa människors kon- troll vad gäller utnyttjandet samt också (de]- vis) vad gäller tillväxten över tiden. Hur ar- betarna vill utnyttja sin arbetsförmåga be- ror av en lång rad socio-ekonomiska och psykologiska faktorer, vars styrande är ut- märkande för den arbetsledande funktionen i företagen. Som exempel på sådana faktorer kan nämnas arbetets (upplevda) menings- fullhet, det sociala trycket, karriärmöjlig— heterna, löneeffekterna av >>bättre» presta- tioner, viljan att »göra rätt för sig» m.m. Det är uteslutet att vi inom ramen för denna framställning skulle kunna gå närmare in

” Denna aspekt har betonats i diskussionen om »industriell demokrati». Se exempelvis Thorsrud—Emery (1969).

på frågan om arbetslivets prestationsstimu- lerande klimat, men några medel som ar- betsgivarna har i detta sammanhang må nämnas. Socialt tryck kan åstadkommas ge- nom hot om avsked, inrättande av själv- styrande grupper m.m. Genom att utfärda betyg, inbjuda till konkurrens om beford- ringar e.d. kan arbetsgivarna via arbetarnas karriärintresse påverka prestationsnivån." Det oftast diskuterade och använda medlet är prestationsrelaterad lönesättning)m

Man kan räkna med att arbetsgivarna är villiga att betala något för de incentivsystem de byggt upp och att det därför ligger i mellanhandens intresse att tillgodose arbets- givarnas önskemål härvidlag. Självfallet måste detta påverka de lönebud arbetarna erhåller på den primära arbetsmarknaden. I annat fall påverkas ju inte arbetarnas be- slutssituation, när de skall bedöma presta- tionsnivån i arbetet. Motsvarande gäller inte för den sekundära arbetsmarknaden. Där kan fortfarande »enkla» hyror praktiseras, men givetvis kan de differentieras med hän- syn till hur ifrågavarande premiering är ut- formad.

Denna metod är uppenbarligen använd- bar när arbetsgivarna vill använda enkla tidlöner, ackordslöner, prestationsöverens- kommelser samt varierande slags tillägg/av- drag för punktlighet, sparsamhet med rå- varor, aktsamhet med utrustning, frånvaro, arbetets kvalitet etc. etc. Allt detta måste meddelas arbetaren och bör självfallet med- delas i form av ett skriftligt kontrakt, varför det är enkelt att låta mellanhanden ta del av avtalet och på grundval av detta förhandla om hyran. När sedan avtalet praktiseras måste under alla omständigheter arbetarnas uppfyllelse av detsamma registreras innan lönen kan utbetalas. Detta görs av »perso- nalavdelningen» och det är en enkel ad- ministrativ åtgärd att låta mellanhanden ta del av dessa beräkningar. Redan idag ålig- ger det arbetsgivarna att göra en motsvaran- de uppgiftslämning.

Även om dessa mellanhavanden är ad- ministrativt enkla, måste det sägas att de kan bli kostsamma och att det därför kan vara befogat att undvika det dubbelarbete

som systemet ger upphov till. Enklast sker detta på så sätt att arbetsgivarna själva får svara för löneutbetalningarna. Då slipper mellanhanden kontrollera beräkningarna för dessa och kan nöja sig med att ange vilka regler beräkningarna skall följa. Det blir sedan respektive arbetares sak att kontrol- lera att hans eller hennes lönekuvert har korrekt innehåll. Helt utan problem är emellertid inte denna lösning, vilket sam- manhänger med att både arbetsgivarna och arbetarna kan ha intresse av att lura mel- lanhanden på dess vinst. Genom att komma överens om hur »vinsten» skall fördelas kan arbetsgivarna pressa sina arbetskostnader samtidigt som arbetarna kan uppnå större arbetsinkomster. Detta torde vara en stark frestelse, som mellanhanden på något sätt behöver neutralisera.” Till viss del kan detta ske genom stickprovskontroller, men det kan inte uteslutas att parterna i sam- förstånd då går in för att lura mellanhan- dens kontrollörer. Genom århundradenas lopp har mänskligheten uppövat en inte oväsentlig färdighet i detta avseende.

Utan kriminalisering av »grå» avtal utan- för mellanhandens vetskap torde dessa inte kunna undvikas. För att slippa detta skulle SMH kunna utformas så att mellanhanden enbart förhandlade om grundlöner och grundhyror och lät arbetarna och arbets- givarna själva komma överens om incentiv- systemet. Härigenom kan SMH tyckas för- lora sin betydelse som beskattningssystem. Anledningen skulle vara att det lönar sig för arbetsgivarna och arbetarna att i viss ut- sträckning kringgå mellanhanden vad gäller löneutbetalningen. Till saken hör dock att ju högre hyror mellanhanden kan förmå ar- betsgivarna att betala, desto mindre möjlig- heter har dessa att genom lönetillägg och andra förmåner påverka arbetarnas presta- tionsnivå. Samtidigt kommer arbetarna att

19 Se vidare not A, mom. 4.3 samt not B, avsnitt 2. _ " 20 För en orientering om olika loneformer, se Johansson (1967) samt, om en närmare ana- lys önskas, Kosiol (1963). 21 Även utan SMH är det dokumenterat att denna frestelse finns, fastän den då går ut på att lura finansministern på skatt.

begära högre premier av mellanhanden för att alls vilja acceptera de anställningsvillkor arbetsgivarna har att erbjuda. Så länge mellanhanden kan kontrollera att inga ar- betare anställs utanför SMH kommer den således att ha godtagbar kontroll över löne- bildningen. Jämfört med bilden av SMH i föregående avsnitt har nu bara tillkommit att en viss del av de möjliga hyror mellan- handen underlåter att ta ut tillfaller arbe- tarna som prestationsbelöningar. Detta be- höver inte bedömas negativt ur fördelnings- politisk synvinkel.

Förutom de här beaktade inslagen i in— centivsystemet finns andra som enbart in- direkt rör lönebildningen. Vi avser vinst- andelssystem och befordringsutfästelser. Den vanligaste typen av vinstandelssystem är blandade ackord.” Dessa kan vara indi- viduella eller kollektiva. Någon principiell svårighet att inrymma dessa i den nyss be- skrivna varianten av SMH föreligger inte. Tvärtom synes dessa vara utomordentligt lämpliga för denna variant, därigenom att grundlönerna kan ingå i SMH och ackords- tilläggen kan avtalas utanför SMH.== Be- gränsningen ligger däri att inte alla arbets- insatser är lämpade för denna typ av vinst- andelssystem. Detta gäller särskilt >>högre» tjänstemannabefattningar, i vilka prestatio- nerna ger effekt på lång sikt eller av annan anledning är svårmätbara. I sådana fall kan arbetsgivarna ge prestationsstimulans genom att göra arbetarna till delägare (aktietilldel- ning e.d.) eller genom att ge utfästelser om befordran på vissa villkor. I båda dessa fall uppnår arbetsgivaren att arbetarna knyts närmare företaget och i dess framgång ser sina egna möjligheter till högre inkomst e.d. Angående aktietilldelningar kan vi fatta oss kort: de är förenliga med den variant av SMH vi nu diskuterar. Huruvida beford- ringssystemen också är detta är mera tvek- samt.

Exempel på befordringssystem finns i både den privata och offentliga sektorn av nä— ringslivet. En speciell form av befordrings- system ges av de offentliga myndigheternas s.k. reglerade befordringsgång eller mot- svarande på annat håll. Officerarnas kap-

tenskarriär är ett exempel. Denna form av befordringssystem kan ses som ett lärlings- system, vari lärlingen avancerar i takt med hans eller hennes förmodade förvärv av yrkesfärdigheter. Dessutom ger systemet ar- betsgivarna möjligheter att gallra bort ar- betare som de finner olämpliga. Några sär- skilda svårigheter att inrymma dylika lär- lingssystem i SMH synes ej föreligga. Mel- lanhanden kan avpassa hyressättningen så att arbetarnas ökade yrkesfärdigheter blir vederbörligen värdesatta.

Det finns också en annan typ av beford- ringssystem, där utfästelserna om befordran avses leda till konkurrens mellan arbetarna och förhöjd prestationsnivå. Officerarnas befordran från kapten till major osv. är ett exempel på detta. Ju förmånligare respek- tive befordran är, desto intensivare torde konkurrensen verka och desto större presta- tionseffekt torde erhållas.” I detta samman- hang skall det observeras att lönedifferen- serna på olika nivåer ej behöver vara ett ut- tryck för att arbetsgivaren värdesätter in- satserna olika mycket. De kan vara moti- verade av att arbetsgivaren vill stimulera de många konkurrenterna att anstränga sig extra mycket för att nå de fåtaliga beford- ringsobjekten.”5

Införandet av SMH är inte helt okompli— cerat med tanke på den indirekta lönesätt- ning, som den sistnämnda typen av beford- ringssystem innebär. I extremfallet är topp— befattningarna rena »statussymboler», vars enda syfte är att stimulera arbetarna på lägre nivåer att försöka uppnå desamma. Ju mera dessa befattningar ger intryck av »det

” Halsey- eller Rowansystemet år de oftast diskuterade och använda typerna. Se Kosiol (1963). Vi har här valt den internationellt gängse terminologin, men vill framhålla att vinstandelssystemet i många fall kan ses som löneformer.

” Observera dock att det är grundlönen som är den egentliga vinstandelen.

” Denna hypotes finns formaliserad i not A, mom. 4.3.

25 Även om direkta prestationsrelaterade lö- ner kan praktiseras kan det i vissa fall vara billigare för arbetsgivarna att locka med »över- betalda» befordringsobjekt. I motsvarande män kan andra »lägre» befattningar vara »under- betalda».

goda livet», desto lämpligare är de för sitt syfte. Deras direkta effekt på arbetsgivarnas vinst kan vara försumbar. För att arbets- givarna alls skall vilja ha sådana befatt- ningar är det uppenbart att de måste kunna klargöra sambandet mellan »det goda livet» i morgon och arbetarnas extra ansträng- ningar idag. Vidare är det uppenbart att detta inte är utan kostnader för arbetsgivar- na och att man därför bara inrättar dylika befordringsobjekt om andra prestationssti- mulerande åtgärder saknas eller ställer sig än kostsammare. Det problematiska i sam- manhanget är att arbetsgivarna inte vill be- tala så hög hyra till mellanhanden, som de vill betala i lön till respektive befattnings- havare. Det är ju endast om enstaka arbe- tare kan nå upp till »det goda livet», som ifrågavarande befattningar ter sig ändamåls- enliga ur arbetsgivarens synvinkel.

Detta kan man se på olika sätt. Å ena sidan kan man betrakta »statuslönerna» som oskäliga och säga att de är lämpliga be- skattningsobjekt. I så fall måste man accep- tera att ifrågavarande befattningar helt för- svinner och att prestationsstimulansen i be— fattningar, som ej kan ha prestationsrelate- rade löner, åstadkommes mera med piska än med morot. Å andra sidan kan man be- trakta »statuslönerna» som en skälig belö- ning i efterskott och säga att de må tillfalla vederbörande arbetare Obeskattade. I detta fall är »statuslöner» jämställda med andra inslag i incentivsystemet, vilka anses kunna bli reglerade utanför mellanhandens direkta kontroll. Liksom vad gäller ackordslöner, prestationsöverenskommelser, vinstandels- system m.m. är det inget som hindrar att mellanhanden samtidigt försöker ta ut så höga hyror som möjligt och på så sätt be- gränsar arbetsgivarnas möjligheter att ge arbetarna prestationstillägg. Denna möjlig— het understryks av att inte alla toppbefatt- ningar (om någon) är renodlade »status- symboler» och att därför arbetsgivarna kan tillmäta dessa ett egenvärde.

För att kunna ta ställning till SMH mot bakgrund av de komplikationer som berörts i detta avsnitt, behöver man göra klart för sig vilken praktisk betydelse de olika incen-

tivsystemen har samt att införandet av obli- gatorisk arbetsförmedling snarast reducerar omfattningen av de kompletterande presta- tionsstimulerande åtgärderna. Vi utgår från att mellanhanden vad gäller både hyror och premier eftersträvar rena tidlöner samt, där detta är lämpligare, prestationsöverenskom- melser.”5 Med detta kan mellanhanden täcka in 100 procent av huvuddelen av arbets- insatserna. För övriga befattningar, där nå- gon form av ackordslöner eller vinstandels- system tillämpas, utgår vi från att mellan- handen låter arbetsgivarna och arbetarna träffa separata avtal härom utanför SMH. För industrin gäller detta ungefär hälften av arbetstimmarna, i allt väsentligt verk- stadsarbete. Rena ackord svarar för cirka 30 procent och vinstandelssystem (premie- löner, blandade ackord) svarar för cirka 20 procent.27 Även vid rena ackord kommer naturligtvis mellanhanden att begära tid- hyror och betala tidpremier, varför denna löneform helt skulle försvinna. I den mån arbetarna får tidpremier kan naturligtvis ackordssatserna sänkas. Detta blir också nödvändigt med tanke på att arbetsgivarna förutom ackordslönerna skall betala hyra för arbetskraften. Härigenom erhålles alltså systemet med blandackord i ökad utsträck- ning. De arbetare som kan erhålla ackords- tillägg torde i motsvarande mån vara be- redda att acceptera lägre tidpremier, varför arbetarnas arbetsinkomster inte behöver bli väsentligt överstigande de premieinkomster de skall ha. Om arbetarna i stället för ackordstillägg erhåller aktier e.d. torde sam- ma sak gälla.

Kvar är problemet med befordringssyste- met. Problemet är därvid att arbetsgivarna vill överbetala vissa befattningshavare för att ge andra incitament att anstränga sig och

" De senare förefaller lämpligast när det gäller befattningar utan reglerad arbetstid, men även ifråga om lärartjänster e.d.

”" LO (1971) s. 143. Uppgifterna gäller 1970. En kraftig tendens i riktning mot tidlöner no- teras för perioden 1965—1970. Angående pre- mielönerna kan tilläggas att den fasta delen (tidlönen) i knappt 60 % av fallen utgjorde mel— lan 40 och 70 procent av genomsnittsför- tjänsten.

att de överbetalda arbetarna erhåller en ar- betsinkomst som är större än den premie- inkomst de skall ha. Förhållandet torde bara gälla ett litet antal arbetare och kan, om man så vill, negligeras utan nämnvärda effekter på SMH:s totala förmåga att lös- göra den sociala vinsten. I sammanhanget kan det observeras att en konventionellt ar— betande finansminister ej heller kan lyckas beskatta bort överbetalningarna. Lyckas han finna en lämplig skatt försvinner detta in- centivsystem helt, varvid det inte blir något kvar att beskatta.

2.6 Slutsatser

Vår problemställning i detta kapitel är ovanlig så till vida att den gäller frågan om hur »skattetaket» skall kunna nås. Några preciserade slutsatser härvidlag har vi inte uppnått och inte heller ansett erforderliga för den fortsatta framställningen i detta be- tänkande. Även på det allmänna plan dis- kussionen här förts kan dock vissa princi- piellt viktiga slutsatser ges.

För att lättare strukturera problemet in- fördes fiktionen SMH. Det konstaterades att ett dylikt system redan finns beträffande kreditförmedlingen och att en jämfört med omvärlden hårdare beskattning av kapital— inkomsterna är svår att genomföra i ett så mot omvärlden öppet system som det sven- ska. Kan en skärpning ske, torde denna enklast ske genom en skärpt beskattning av de kreditförmedlande organen parad med en friare räntesättning vad gäller både in- och utlåningen. I övrigt kan kapitalinkoms— terna — i den mån de är >>onormalt» stora —— reduceras genom höjda kostnader för ar- betskraften, i synnerhet de arbetsinsatser som år komplementära till kapitalinsatserna, dvs. teknisk personal e.d. En ytterligare me- tod att reducera »onormala» kapitalinkoms- ter ges av den ovan beskrivna trappmeto- den, vilken innebär att inlåningsräntorna görs progressiva och att utlåningsräntorna görs regressiva. Som nämnts är detta en approximativ metod, som kan medföra för- stärkta koncentrationstendenser. I någon män kan dock dessa motverkas av skärpt

förmögenhetsbeskattning, vilket också kan ha en gynnsam effekt på den svenska kapi— talbalansen med omvärlden. Några mera genomgripande förändringar av kapitalin- komsternas fördelning kan ej väntas av här nämnda åtgärder. Den viktigaste effekten skulle komma därigenom att självfinansie- ringsgraden i näringslivet sannolikt skulle sjunka till följd av ökade kapital- och ar- betskraftskostnader och att härigenom, för- modar vi, de expansiva delarna av närings- livet skulle gynnas.”3 För en mera genom— gripande förändring av kapitalinkomsternas fördelning erfordras givetvis en ändrad för- delning av kapitalinnehavet.

Förändringar vad gäller arbetskraftens allokering är lättare att åstadkomma, vilket sammanhänger med att arbetarna i sitt ar- betsavtal beaktar sina totala livssituationer och därför inte är så känsliga för ändringar i anställningsförhållandena. Den viktigaste följden av detta är att den svenska arbets- kraftsallokeringen kan ordnas relativt obe- roende av hur förhållandena är i omvärlden. Införandet av SMH vad gäller arbetsmark- naden skulle alltså inte vara någon omöjlig- het. Mellanhandens roll skulle kunna spelas av löntagarorganisationerna. Med tanke på de svenska organisationernas enhetliga ka— raktär och uppbyggnad skulle inte konkur- rensen mellan organisationerna behöva bli särskilt kostsam ur fiskal synvinkel. Det är emellertid troligt att organisationerna skulle försöka favorisera sina respektive medlem- mar och att detta skulle ske i sådan ut- sträckning att systemet blir fiskalt olämp- ligt. Av organisationerna krävs ju här att de skall göra löneutbetalningarna så små som möjligt, vilket lätt ger upphov till ett

" Självfinansieringsgradens inverkan på in- vesteringsaktiviteten är en komplicerad och kontroversiell fråga. Som stöd för vår förmo- dan kan nämnas att de expansiva företagen har större kapacitet att betala räntekostnader och därför torde erhålla ett relativt övertag om in- vesteringarna i större utsträckning lånefinan- sieras. Mot detta talar det förhållandet att de expansiva företagen ofta är mera riskfulla och att det kan finnas en viss återhållsamhet vad gäller risktagande med lånade medel. Även möjligheterna till nyemission e.d. måste beak- tas. För en utförligare diskussion, se exempelvis Edgren—Faxén—Odhner (1970), kap. 6.

motsatsförhållande mellan organisationernas representanter och medlemmar. Därför har vi i den föregående framställningen utgått från att de offentliga arbetsförmedlingarna spelar mellanhandens roll. Dessa kan upp- träda opartiskt på den primära arbetsmark— naden och där utöva den monopolmakt de erhåller om obligatorisk arbetsförmedling inrättas. Löntagarorganisationernas funk- tioner som löneförhandlare och avtalsöver- vakare ombesörjes då av arbetsförmed- lingarna på den sekundära arbetsmarkna- den. Utrymme för intresseorganisationer kvarstår, nämligen i arbetslivet vad gäller miljöfrågor m.m. samt vad gäller de direkta avtalen mellan arbetarna och arbetsgivarna inom incentivsystemens ram.

Denna skiss till ett nyordnat system för arbetskraftens allokering och lönebildningen skall inte uppfattas som ett förslag från vår sida. Låginkomstproblemets lösande är inte avhängigt av en nyordning av detta slag. Av- sikten med denna skiss har varit att påvisa hur man kan nå fram till »skattetaket». Vid upprepade tillfällen har vi understrukit att en finansminister kan lyckas lika bra eller i stort sett lika bra som en mellanhand när det gäller att lösgöra den sociala vinsten. Genom att tala om SMH i stället för skatte- systemet har vi dock funnit det lättare att klargöra de principiella problemen och det har också framkommit att en konventionellt arbetande finansminister ej kan tävla med mellanhanden i nämnt avseende. Skälet här- till är att mellanhanden fritt kan diskrimi- nerai sin hyres- och premiesättning.

För att närma sig mellanhandens presta- tionsförmåga behöver en finansminister ar- beta med ett dubbelt beskattningssystem; ett som riktar sig mot arbetsgivarna och ett som riktar sig mot arbetarna. Det förra bör vara regressivt med avseende på arbets- insatsernas storlek, medan det senare bör vara progressivt med avseende på insatser- nas storlek. Med storlek avses då arbets- timmar e.d. Härtill kommer att skatteskalor- na bör differentieras med hänsyn till in- satsernas art. Exakt hur detta bör ske kan vi inte gå in på — härför erfordras ingående empiriska studier av sambanden mellan ar-

skatte- .

sats | ' | ' | '——. z2 : | 21 T_— 22 ___—1

_ V

0 antal timmar

Diagram 2.7

betarnas utbildning, ålder, yrkesfärdigheter m.m. och arbetsuppgifternas art — men en antydan kan ges.

Antag först, att det är någon egenskap hos respektive arbetsuppgift, som gör olika arbetsinsatser olika värdefulla för arbets- givarna. Låt 2 beteckna denna egenskap. Som konkreta exempel kan vi tänka oss att 2 är arbetets smutsighet, stress, ansvar e.d." Ju större 2 är, desto högre hyra antas arbets— givarna villiga att betala. Detta skulle en mellanhand utnyttja och detta bör finans- ministern utnyttja genom att sätta en högre skattesats för arbetsgivarna allteftersom 2 är större. Kurvorna zl och 22 i diagram 2.7 visar hur skattesatserna i så fall skulle kunna se ut för arbetsgivarnas användning av arbetstimmar i två slags arbeten (z2>zl). På motsvarande sätt bör finansministern variera skattesatsen för arbetarna. Kurvorna 21 och 22 i diagram 2.7 visar detta. Rela- tionen mellan dessa kurvor i diagrammet anger att skatteuttaget på arbetsinkomster från arbete med högre 2 är relativt större, vilket måste tolkas så att arbetarna, ceteris paribus, föredrar arbeten med större z, dvs. att de uppskattar smuts, stress, ansvar eller vad nu z konkret står för. Det omvända förhållandet är också möjligt och innebär att arbetsinkomster från arbetstimmar med lägre z skall ha den hårdare beskattningen. För att ta reda på hur det verkliga förhål- landet är behöver finansministern lära känna arbetsmarknaden ingående. Ett sätt

" Andra tänkbara exempel diskuteras i not B, avsnitt 4.

på vilket detta kan göras är att tillsätta en mellanhand.

Saken är emellertid inte så enkel. Arbets- insatsernas kvalitet kan också vara avhängig av någon egenskap hos arbetarna, exempel- vis deras ålder, utbildning, kön m.m. Låt m beteckna denna egenskap och antag att ar- betsgivarna är villiga att betala högre hyror ju större m är. Detta skulle mellanhanden utnyttja och detta bör finansministern ut- nyttja genom att sätta högre skattesats för arbetsgivarna allteftersom m är större. Dia- gram 2.7 duger också nu som illustration. Det räcker att byta ut zl mot 1111 och 22 mot mz. På motsvarande sätt bör finansministern differentiera beskattningen av arbetarnas in- komster. Som tidigare nämnts är det därvid avgörande vilka utkomstmöjligheter som olika personliga egenskaper ger utanför den officiella svenska arbetsmarknaden. Om ni är en bra egenskap vid arbete utomlands torde skattesatserna behöva sjunka med större värde på tu. Det omvända fallet kan dock inte uteslutas utan en närmare empi- risk undersökning av det slag mellanhanden dagligen skulle ägna sig åt.

Här har vi antagit att det bara är en dif- ferentieringsgrund av vartdera slaget. Så är sannolikt inte fallet. Arbetsvärderingssyste- men ger exempel på en lång rad faktorer som ingår i ett arbetes svårighet (z), och meritvärderingssystemen ger exempel på en lång rad faktorer som ingår i en arbetares meriter (m). Även en detaljerad differen- tiering med avseende på ett flertal av alla dessa (och kanske andra) faktorer skulle dock bara ge finansministern möjlighet att i grova drag lösgöra den sociala vinsten. Skälet härtill är att varje kombination av z- och m-faktorer måste ses för sig och ge upphov till en särskild skattesats, dvs. att skattesystemet måste vara diskriminerande mellan såväl personer (meriter) och arbets- uppgifter (svårigheter) i kombination. Till detta kan sägas att det i praktiken kanske räcker att den sociala vinsten i grova drag kan lösgöras.

Hur stort uttaget av social vinst kan bli är omöjligt att avgöra. Detta beror inte bara på att vi saknar relevanta statistiska uppgif-

ter och erfarenheter av försök i denna rikt- ning. Frågan kan helt enkelt inte besvaras utan hänsynstagande till hur inkomsttilldel- ningen i övrigt sker, både vad gäller regler- na och de former vari bidrag, ersättningar och pålägg utgår. Även dessa alternativa in— komsters storlek är av väsentlig betydelse. Om det är så att arbetarnas premieanspråk minskar i takt med tilldelningen av andra inkomster, kan det inte uteslutas att den er- forderliga premieinkomsten sjunker till den storleksordning som kapitalinkomsterna be- höver ha. Vad detta skulle betyda kan ut- läsas i tablå 2.1. Man kan emellertid inte utesluta att arbetarna reagerar omvänt och att premiekraven stiger med tilldelningen av andra inkomster. I så fall blir givetvis ut- taget av social vinst väsentligt mindre.

I anslutning till tablå 2.1 skall påpekas att diskussion i detta kapitel enbart gällt de direkta skatterna. Mervärdeskatt, tullar m.m. har inte funnits anledning att gå när- mare in på. Skälet är att dessa måste betalas ur samma källor som de direkta skatterna och att de sålunda inskränker finansminis— terns eller mellanhandens möjligheter att lösgöra medel på det sätt som beskrivits. Inget hindrar naturligtvis att indirekt be- skattning bibehålls, men man måste ha klart för sig att den inte helt och hållet kan er- sätta den direkta beskattningen om en dis- kriminerande behandling skall kunna upp- nås. Därför har vi funnit det poänglöst att här diskutera indirekt beskattning. Vad som kunde ha tagits upp mera i detalj är i stället avgiftsfinansiering av sjukvård, undervisning m.m. samt skatt på innehav av bil, hund e.d. Till viss del kommer detta att göras i det följande eftersom det är frågor som di- rekt berör de former vari bidrag och andra inkomster skall utgå. När det gäller speciellt undervisningen har vi ovan nämnt att det synes oss angeläget att denna beläggs med differentierade avgifter/ersättningar. Skälet är att detta avlastar lönestrukturen från att styra den långsiktiga allokeringen av arbets- kraften. Genom direkta och differentierade studiebidrag till studenterna slipper man överbetala dem som redan har den utbild- ning det finns otillräcklig tillgång på.

3. Grundtrygghet genom bidrag

3.1 System med vinstkontort (SVK)

I detta och följande kapitel skall inkomst- tilldelningen diskuteras. Först diskuteras olika möjligheter att ge personerna grund- trygghet därigenom att de garanteras rätt till bidrag av viss storlek. I sin enklaste form sker detta genom ett system med folkbidrag, vilket brukar förstås så att varje behörig person regelbundet tilldelas ett visst belopp, utan att personen behöver göra särskild framställan om detta. Denna metod för fri- inkomstens fördelning är administrativt enkelt, men har den uppenbara nackdelen att vara ineffektiv när det gäller att ge per- sonerna verklig grundtrygghet. Även 25—30 miljarder kronor fördelade på detta sätt be- tyder nämligen en tämligen låg inkomst- garanti på individuell nivå _ endast 4000—— 5 000 kronor — vilket medför försörjnings- problem för dem som av någon anledning är hänvisade att enbart leva av sina folk- bidrag. Med hänsyn till att personerna har varierande behov av bidrag och att en per- sons behov växlar över tiden är det ända- målsenligt att utforma bidragssystemet som ett försäkringssystem. På detta sätt kan de bidrag personerna får tillgång till avpassas efter behoven och allmänt läggas på en högre nivå, vilket undanröjer försörjnings- problemen i de enskilda fallen.

(För att undvika missförstånd vill vi på- peka att det är friinkomstens fördelning som diskuteras i detta kapitel. Utöver denna

förutsättes personerna ha rätt att skaffa sig förvärvsinkomster av viss minsta storlek samt — i händelse av akuta behov — rätt att erhålla nödinkomster i viss utsträckning. I kapitel 4 skall rätten till förvärvsinkomst av viss storlek diskuteras. Vi föregriper denna diskussion genom att nu förutsätta att personerna på annat sätt än genom bidrag har möjlighet att skaffa sig inkomster i stor- leksklassen 4 OOO—5 000 kronor /eller mera/ om året.)

Som nämnts skall vi tänka oss bidrags- systemet som ett försäkringssystem, vilket ger utdelning i förhållande till personernas varierande och växlande behov. Inlednings- vis antar vi att personerna själva anses för- mögna att bedöma sina behov och att varje person ges tillfälle att själv besluta om hur stort bidrag han eller hon skall ha under en viss period (per vecka, månad e.d.). Givetvis kan detta bara ske upp till en viss nivå för att inte personernas samlade efterfrågan på bidrag skall bli större än den för ändamålet tillgängliga friinkomsten. Vad personerna använder sina bidrag till är i detta fall av underordnat intresse.

Eftersom vi förutsätter att det är önsk- värt att varje person kan bevilja sig själv ett så stort bidragsbelopp som möjligt, är det angeläget att utforma bidragssystemet på sådant sätt att personerna finner det för- månligt att inte utnyttja detsamma. Detta uppnås om personerna ges anledning att vänta med sina bevillningar, vilket är fallet

om respektive persons framtida bidragsmöj- ligheter står i omvänt förhållande till de aktuella bidragsanspråk personen ställer. Detta för tanken till bankräkningar — ut- tag på dessa sänker räntan och minskar ut— tagsmöjligheterna i framtiden — och vi skall också använda oss av denna liknelse i detta kapitel. Liksom i kapitel 2 inför vi ett fik- tivt system i resonemanget. Då var det SMH. Nu är det SVK, vilket uttydes System med vinstkonton. Benämningen erinrar om att bidragen måste betalas ur den sociala vinsten och att det således är fråga om ett slags nationellt vinstandelssystem.

I sin enklaste form innebär SVK att per- sonerna erhåller sina vinstkonton som en- gångsbelopp, exempelvis samma dag skol- plikten upphör. Personerna tillsäges att »förvalta sina pund väl», ty de kan inte påräkna något ytterligare understöd från samhällets sida. (I fortsättningen förbinder sig statsmakten bara att garantera en viss miniminivå för arbetsinkomster.) Inför dessa utsikter tvingas personerna tänka över sitt liv. Deras vinstkonton kan användas i sam— band med studier, för att starta en mindre rörelse, i samband med sjukdom, arbetslös- het, giftermål och andra extraordinära till- fällen "samt, givetvis, på ålderdomen. Perso- nerna ges utomordentligt stor valfrihet och det är tveksamt om de, särskilt med tanke på sin ålder, kan motstå frestelsen att an- lägga ett alltför kortsiktigt perspektiv på vinstkontonas användbarhet. Sannolikt skulle många falla för denna frestelse och senare i livet finna sig stå inför mycket besvärliga försörjningsproblem.

Vi skall inte vidare intressera oss för SVK i denna enkla tappning, utan fortsättningsvis diskutera olika möjligheter med spärrade vinstkonton. Dessa kan spärras på flera sätt och i varierande grad förhindra att perso- nerna använder bidragsrätten på annat sätt än vad den fördelningspolitiska myndig- heten finner för gott. För det första kan det belopp som får uttagas per period (vecka e.d.) maximeras. För det andra kan uttagen spärras med hänsyn till ändamålet med ut- taget. Exempelvis skulle vinstkontot bara kunna få användas för betalningar av egna

eller barns studieavgifter, tandvårdsräkning- ar, hyror eller insatser i eget hem, stöd till välgörenhetsorganisationer, en och annan semesterresa, begravningar m.m. För det tredje kan uttagen helt eller delvis vara spärrade med hänsyn till kontohavarens situation, varvid uttag bara skulle medges vid exempelvis arbetslöshet, sjukdom och barnsbörd.

Uppenbarligen kan man på detta sätt komma godtyckligt nära nuvarande svenska socialförsäkringssystem.1 Med detta följer också behov av kontrollorgan, inflexibilitet ur förmånstagarnas synvinkel samt risk för luckor i grundtryggheten. Dessutom styrs det privata initiativet vid lösandet av per- sonliga problem in på banor, som inte alltid ter sig ekonomiska; i stället för att söka den från varje individs synpunkt enklaste och billigaste lösningen, tvingas personerna att avpassa sitt beteende med hänsyn till de spe- cificerade möjligheter spärrsystemet erbju- der. Individernas kostnader härför kan vara betydande och har än så länge otillräckligt beaktats inom socialpolitiken. Till detta kommer att personernas kunskaper om sy- stemet lätt blir otillräckliga och att därige- nom många missar de möjligheter som fak- tiskt finns. Den sistnämnda aspekten har uppmärksammats och genom bl.a. försök med uppsökande verksamhet har dess be- tydelse dokumenterats.2 Som ett konkret exempel på det nuvarande systemets inflexi- bilitet kan reglerna för förtidspensionering tas. Dessa är sådana att pensionären för-

1 Detta gäller även beloppen. När rätten till bidrag begränsas så hårt som idag är fallet finns det inget behov att ange ett livstidstak. Det räcker att ange uttagsreglerna. 2 Elmgren m.fl. (1969), s. 35, ger som exem- pel O-klassutredningen i Kopparbergs län. Ge- nom att uppsöka personer med sjukpenning- klass 0 och studeras dessas levnadsförhållanden fann man efter 102 granskade fall att 2/3 av personerna var berättigade till stöd eller för- måner i någon form, som de inte själva begärt. 42 personer placerades i högre sjukpenning- klass, 6 personer fick arbetsvård och för 11 gjordes pensionsutredning. Materialet är litet, men även om det bara delvis är representativt, måste sägas att dess resultat är anmärknings— värt med tanke på att det totalt fanns 560000 personer i åldern 16—67 år som vid tillfället var O-klassade.

lorar sin pensionsrätt om han (öppet) arbe- tar. Särskilt med tanke på att förtidspension numera kan erhållas av »arbetsmarknads- mässiga» skäl, ter sig denna regel onödigt restriktiv.

Här skall först ett bidragssystem diskute- ras, vari enbart de periodvisa uttagens stor- lek maximerats. Efter att ha modifierat SVK med hänsyn till de problem som då upp- kommer skall andra typer av spärrar över- vägas.

3.2. SVK med maximerade bidrag per period

Utgångspunkten i detta avsnitt är att per— sonerna erhåller ett vinstkonto med beloppet K och att de så länge kontot räcker som mest får ta ut beloppet u* under varje speci- ficerad period (vecka, år e.d.). Eftersom personerna har möjlighet att lyfta beloppet u*, sätta in detta på vanlig bankräkning och där lyfta en viss ränta, är det uppenbart att vinstkontona måste vara räntebärande för att personerna frivilligt skall avstå från att alltid bevilja sig det maximala bidraget. Dessutom är det uppenbart att räntesatsen på vinstkontona bör vara väl så hög som på alternativa räkningar. Om vinstkontona har något högre räntesats än vad banker e.d. begär vid utlåning, kommer personerna att i första hand försöka klara av tillfälliga för— sörjningsproblem genom lån i bank m.m., varför det kan förväntas att personerna för- söker utnyttja SVK så lite som möjligt. Detta är förenligt med SVK:s syfte att ge inkomstgaranti på hög nivå när detta verk- ligen behövs.

SVK kommer i detta fall att fungera som en likviditetsreserv, vilket särskilt personer med lägre inkomster är i stort behov av. Enligt låginkomstutredningens intervjuma- terial saknade var femte vuxen person >>kon- tantmarginal» år 1967, dvs. de var oför- mögna att genom lån, uttag från sparräk- ning e.d. uppbringa 2 000 kronor inom lop- pct av en vecka.” Eftersom det framför allt är dessa personer, som skulle dra fördel av SVK i den form vi nu diskuterar, kan det vara befogat att ur SOU 1971: 39 återge vissa uppgifter om dessa personer. Detta görs i tabell 3.1.

Tabell 3.1 Inkomstförhållanden m.m. (år 1967) för personer som uppgivit sig sakna kontantmarginal. Personer i åldern 15—75 år. Inom parentes anges motsvarande tal för hela befolkningen 15—75 år.

Antal personer 1 140 000 (5 920 000)

andel med inkomst av tjänst 0— 4 999 46 (38) 5 000—14 999 34 (25) 15 000—24 999 15 (21) 25 000— 4 (16) andel med erhållen köpkraft — 1 999 20 ( 15) 2 000— 4 999 18 (14) 5 000— 9 999 32 (22) 10 000—14 999 18 (20) 15 000—24 999 11 (23) 25 000— (1) (6) andel med ålder 15—19 21 (10) 20—24 36 (43) 45—66 32 (37) 67—75 12 (9) andel med civilstånd ensamboende man 6 (6) ensamboende kvinna 10 (7) samboende man 17 (12) samboende kvinna 17 (10) gift man 20 (32) gift kvinna utan barn 12 (14) gift kvinna med barn 18 (18) andel med utbildnings- kategori folkskola 79 (64) folkskola och yrkesutb. 8 (12) realskola 8 (10) realskola och yrkesutb. 5 (9) högre utbildning . . (6) andel med ekonomisk status jordbrukare 3 (4) småföretagare 1 (4) direktör, självständig yrkesutövare . . (2) tjänsteman i privata sektorn 4 (11) arbetare i privata sektorn 29 (26) tjänsteman i offentliga sektorn 3 (8) arbetare i offentliga sektorn 8 (7) studerande 13 (8) medhjälpande i familjeföretag . . (2)

3 Se SOU 1971: 39, s. 41.

Antal personer 1 140 000 (5 920 000)

hemmafru 18 (16) övriga (bl.a. pensionärer) 19 (l 1) andel med förvärvstid per år (timmar) 1— 199 3 (2) 200— 899 15 (10) 900—1 999 12 (13) 2 000—2 299 18 (25) 2 300—2 599 8 (11) 2 600—— 2 (8) andel med sjukdagar per år 1—11 15 (18) 12—25 9 (8) 26—89 9 (10) 90— 6 (4) andel med arbetslöshet 8 (4) andel med tjänstledighet 2 (3) andel med netto- förmögenhet negativ 2 (3) 0— 9 999 91 (71) 10 000—79 999 7 (21) 80 000— . . (4)

Källa: SOU 1971: 39, tabell 501 och 503. Be- träffande variabeldefinitioner, se samma skrift avsnitt 4.

I den utformning det nu antas ha inne- håller SVK tre parametrar med vilka bidra- gens storlek kan begränsas. Förutom de nämnda — initiala kontobeloppet (K) och räntesatsen (r) — är uttagsbeloppet (u*), som anger hur mycket kontona får debite- ras undcr en period, en parameter. Det maximala bidraget (h*) är bestämt genom sambandet

b*=u*+rK

och gäller självfallet bara så länge vinst- kontot är orört, dvs. så länge en person nöjer sig med att ta ut enbart den löpande räntan som bidrag. (Vi antar att räntan eljest fryser inne.) Räntesatsen (r) förut- sättes, som nämnts, vara avpassad till det allmänna ränteläget och torde såunda be- höva vara (realt) 3—4 procent.* För att ett visst värde på b* skall uppnås kan ett otal kombinationer av r, u* och K användas.

Tabell 3.2 Illustration av sambandet b* = u* + rK för b* = 10 000 kronor.

K u* r=0,03 r=0,05 r=0,10 10 000 9 700 9 500 9 000 45 000 8 650 7 750 5 500 60 000 8 200 7 000 4 000 100 000 7 000 5 000 0 200 000 4 000 0 —— 333 333 0 — —

I tabell 3.2 ges några exempel för fallet b* = 10 000 kronor.

Vi vill erinra om att det inte är meningen att varje person skall utnyttja SVK i alltför hög grad och att därför b*=10 000 kronor skall ses som en möjlighet att ta till under särskilda omständigheter. Detta betyder att K bör vara mindre än 333 333 kronor vid r=0,03, mindre än 200 000 kronor vid r=0,05 respektive mindre än 100000 kro- nor vid r=0,10. Eftersom det samtidigt kan sägas att K=10 000 kronor är ett för lågt belopp i den meningen att det bara medger maximalt bidrag vid ett enda tillfälle är det uppenbart att man någonstans mellan dessa ytterligheter bör kunna finna ett i någon mening optimalt K-värde.

Det finns flera sätt på vilket ett optimalt K-värde kan definieras. En möjlighet är att fastställa den högsta tillåtna takt med vilken en person får tömma sitt vinstkonto. Med värdena i tabell 3.2 framgår det exempelvis att K=200 000 kronor ger kontohavaren möjlighet att tömma sitt vinstkonto på 200 000/4 000=50 perioder, säg år, i fallet r=0,03. Med tanke på att den sannolika återstående livslängden för 16-åringar i Sve- rige är 57,4 år för män och 61,5 för kvin- nor,5 kanske detta kan anses vara en rimlig högsta tillåtna uttagstakt. I fallet med r=0,05 erhålles samma takt för K=(ca) 142 000 kronor och u*=(ca) 2 900 kronor.

* Inflationsskydd för vinstkonton erhålles an- tingen genom indexreglering av K eller anpass- ning av r. Av vad som nedan sägs framgår att både K och r kan behöva anpassas till infla- tionstakten.

5 Statistisk årsbok 1969, s. 78.

I fallet r=0,10, slutligen, erhålles samma takt vid K=(ca) 83 000 och u*=(ca) 1 700 kronor.

Accepteras den angivna högsta tillåtna tömningstakten som rimlig erhålles (med tidigare använda siffror) tre fall att välja mellan:

I r=0,03, K=200000, R=6000, u*=4000 II r=0,05, K= 142000, R=7100, u*=2900 III r=0,10, K= 83000, R=8300, u*= 1700

Här betecknar R räntebeloppet. Detta är i sammanhanget speciellt intressant, efter- som vi antagit att personerna inte med för- del kan låta detta vara innestående på vinst- kontona och att det därför (om personerna är rationella) kan antas bli löpande ian— språktaget av kontohavarna. Det framgår därför omedelbart att inget av dessa fall är realistiskt. Redan 6000 kronor per år och person är mer än vad den tillgängliga fri— inkomsten sannolikt medger. Eftersom rän- tesatsen är nere i 3 procent i detta fall har vi bara att konstatera att våra förutsätt- ningar är ohållbara. Om inte ytterligare spärrar skall tillgripas, måste antingen bi- dragstaket sänkas och/eller den högsta till- låtna tömningstakten ökas.

Ges personerna möjlighet att tömma sina vinstkonton på 20 i stället för 50 år erhålles följande värden i vårt sifferexempel:

I r=0,03,K=125000,R=3750,u*=6250 II r=0,05,K=100000,R=5000,u*=5000 III r=0,10,K= 66666,R=6666,u*=3333

Som väntat blir värdena i detta fall lät- tare att uppfylla. Det kan sägas att fallet r=0,03 nu kan förmodas vara genomför- bart. Skulle dessutom b* sänkas något eller några tusen kronor kan dessutom fall med en räntesats på 4—5 procent betraktas som genomförbara. För att inte överdriva möj- ligheterna skall vi som utgångspunkt för den fortsatta diskussionen ta fallet

r=0,05, K=60 000, u* = 3 000

Detta fall ger också en högsta tillåten tömningstakt på 20 år.

'Detta är vår första konkretisering av SVK. Den gör inte anspråk på att vara

annat än illustrativ. Som nämnts kan de optimala K-värdena bestämmas på många olika sätt, varav vi utan närmare motive- ring valt ett. Vidare behöver valet av ränte- sats ingående analyseras. Vi har inte heller härvidlag lämnat någon närmare motivering för vårt val. Som framgått kompliceras valet därav att SVK bör framstå som en förmån- lig sparräkning samtidigt som räntan på vinstkontona inte får vara så hög att den svarar för merparten av bidragstaket, ty då måste detta sänkas om inte räntorna kan ackumuleras på vinstkontona. Dessa under- låtelser från vår sida skall inte uppfattas som ett bristande intresse för dessa frågor. Våra grova överväganden härvidlag beror enbart på att det inte är meningsfullt att i detta sammanhang penetrera dessa frågor djupare. Till saken hör nämligen att SVK i den tappning som här diskuteras inte funge- rar invändningsfritt. I de närmast följande avsnitten skall vi peka på några omständig- heter, som vi menar är av den arten att SVK bör modifieras i förhållande till den aktuella tappningen.

3.3. SVK med kompletterande pensions- system

Ovan har nämnts att den sannolika åter- stående livslängden för 16-åriga män är 57,4 år och för dito kvinnor är 61,4 år. »Normalt» blir alltså de 16-åriga männen drygt 73 år, medan de 16-åriga kvinnorna »normalt» blir drygt 77 år. Kring dessa medelvärden finns naturligtvis en viss sprid- ning, vilket medför att SVK ger personerna förmåner i olika grad. Ju längre en person lever, desto mindre bidrag kan personen be- vilja sig per år under livstiden. Utan kom- pletterande åtgärder skulle dessa personers ålderdom kunna bli besvärlig, varför det synes rimligt att bygga ut SVK med sär- skilda ålderspensioner." Införandet av ål-

” I den mån personerna vid pensionsålderns uppnående har medel innestående på sina vinst- konton kan vi inte se något skäl till att per- sonerna efter oförändrade regler inte skulle få förfoga över dessa. De bidragsmöjligheter dessa medel ger kan tjänstgöra som en »tilläggspen- sion». Eftersom det i första hand är de per-

derspensioner kräver ett fastställande av en pensionsålder. Förutsättes att de årliga pen- sionerna är större än de normala bevill- ningarna från vinstkontona —— 3 000—4 000 kronor i vårt föregående räkneexempel —— är en så hög pensionsålder som möjligt att föredra. Då blir utrymmet för bevillningar så stort som möjligt, vilket medför att b* kan hållas så högt som möjligt.

Det finns också skäl för lägre pensions- ålder. Det viktigaste skälet är att vi förutsatt en högsta tillåten tömningstakt på 20 år. I exempelfallet kan alltså personerna ha för- brukat sina bevillningsmöjligheter vid 36 års ålder, varvid det uppstår en lucka i trygg- hetssystemet upp till pensionsåldern. Helt kan man inte komma bort från detta. Om den högsta tillåtna tömningstakten sänks till 50 år blir det, som visats i räkneexemplet, nödvändigt att sänka b*. Detta måste ske i sådan utsträckning att SVK närmast får karaktär av ett system med allmänt folk- bidrag, vilket ger det låg effektivitet som trygghetssystem.

Det får anses rimligt att personerna får ta visst ansvar för sina handlingar, varför det kan sägas att riskerna för luckor i trygg- heten till viss del bör få bäras av personerna själva — valfriheten har ett pris. Detta kan sägas, därför att personerna ändå inte är helt utlämnade. Vid missbruk av SVK har de fortfarande rätt till nödinkomster samt möjlighet att utnyttja de förmåner åtagan- dena i arbetslinjens anda ger.

I sista hand måste pensionsåldern moti- veras med annat än ekonomiska argument. För att följa vår målsättning att göra b* någorlunda stor, skall vi för resonemangets skull antaga att pensionsåldern sätts till 73 år. Någon närmare motivering för detta an- tagande kan inte ges.

Om man ser till det totala bidragsbelopp personerna kan få under livstiden framgår att SVK missgynnar de personer som under tidigare år har stora behov av uttag, dock med reservationen att dessa uttag inte an- vänds för lönande investeringar, exempelvis (vissa) studier. I den mån detta anses orätt— vist finns det skäl att också av denna anled- ning komplettera SVK. Den viktigaste orsa-

ken i detta sammanhang torde vara sjuklig- het, varvid den lämpligaste kompletteringen synes vara ett system med förtidspensione- ring. Alternativt kan system med ersätt- ningar vid handikapp av något slag, sjuk- dom, barnsbörd, militärtjänst m.m. ifråga- komma. Vi skall dock vänta med att beakta dessa möjligheter och nu enbart se på möj- ligheten att ge förtidspensioner.

(i) Sjuklighet är onekligen en viktig anled- ning till onormalt stora bidragsbehov. Som sjuklighet räknar vi då inte återkommande förkylningar e.d., vilket är en normal före- teelse i nästan varje människa liv och kan sägas vara ett typexempel på det slags otrygghetsmoment som SVK avser att av- hjälpa. För att avgränsa sjukligheten från den normala sjukdomsfrekvensen kan en karenstid användas. Sättes denna till 1 må- nad per år kan nämnas att minst 15 procent av personerna i åldern 15—75 år under 1967 skulle uppfylla detta kriterium. Dessa fördelade sig i åldersklasserna så som tabell 3.3 visar. Totalt rör det sig om minst 800 000 personer.

Av lätt insedda skäl är studerande, hem- mafurar och andra ej förvärvsarbetande underrepresenterade i tabellen, varför ett tillägg på några hundra tusen personer kan förefalla befogat, om den faktiska sjuklig- heten skall uppskattas.

Låt oss säga att antalet sjukliga personer är 1 miljon och att den genomsnittliga sjuk- tiden för dessa är 50 dagar (varav vissa av- ser vård på sjukhus). Det totala antalet sjukdagar är i så fall 50 miljoner. Låt oss vidare säga att en eventuell sjukersättning skulle utgå med 20 kr/dag, vilket medför att 1 miljard skulle behöva avsättas för detta ändamål. Detta belopp är uppenbarligen inte större än att det skulle kunna undan— dras det generella vinstkontosystemet och till ifrågavarande personer utdelas som en extra vinstandel, men det kan invändas att

soner som tidigare i livet varit i minst behov av bidrag som skulle ha medel kvar, skulle dessa »tilläggspensioner» fördelas efter i princip samma kriterier som gäller för det svenska ATP-systemet. Olikheterna mellan systemen är emellertid väsentliga.

Tabell 3.3 Relativ fördelning på sjukdagar år 1967. Procent av antal personer i respektive åldersklass.

Ålder 15— 20— 25—

19 24 34 49

35—— 50— 55— 60— 65— 70— Totalt 54 59 64 69 75

Antal sjukdagar 26—89 (3) 8 9 12 90— . . (3) (2) 4

12 12 15 9 (5) 10 (7) (5) (7) (5) . . 4

Källa: SOU 1971: 39, tabell 501.

detta är en både onödig och skadlig åtgärd. Den är skadlig därför att den ger personer- na anledning att resa onödigt stora under- stödsanspråk. Även den välbärgade skulle finna det motiverat att begära ersättningar vid sjuklighet, något som i mindre utsträck- ning skulle ske om personerna vore tvungna att debitera sina vinstkonton.

Åtgärden är dessutom onödig, därför att de som är onormalt sjukliga ett år ett annat år kan vara friska, varför >>orättvisorna>> med tiden i många fall jämnar ut sig. Skulle detta inte ske, utan skulle några personer under en följd av år visa sig vara onormalt sjukliga, tillkommer att dessa sannolikt har en kortare än genomsnittlig livstid, varför deras vinstkonton ändå kan sägas vara rela- tivt väl tilltagna. Helt kan det emellertid inte uteslutas att en person på grund av sjuklighet tvingas tömma sitt vinstkonto och att därför behov av en kompletterande åt- gärd föreligger. I praktiskt taget alla dylika fall bör det vara möjligt att betrakta per- sonen som permanent sjuklig och som sådan berättigad till en sänkt pensionsålder, varvid personens pekuniära problem kan klaras upp för gott. Exempelvis kan det fastställas att varje person med, säg, 10 års (dokumen- terad) sjuklighet har rätt att begära utred- ning om förtidspensionering. Om den ordi- narie pensionsåldern är 73 år kan det i så fall bara bli aktuellt med förtidspensione- ring för personer som före 63—årsåldern drabbas av permanent sjuklighet. Detta före- faller något riskabelt, men vi skall inte för- djupa oss i detta problem och nämner där— för bara att, om reglerna för förtidspensio- nering görs mjuka, man har anledning över-

väga om inte den ordinarie pensionsåldern i stället bör sänkas eller om inte rätten till förtidspension på mjuka kriterier bör kom- bineras med ett särskilt försäkringssystem för detta ändamål. I annat fall föreligger en uppenbar risk att personerna »spelar» mot SVK på så sätt att de räknar med en fak- tiskt lägre pensionsålder än vad som for- mellt är fallet. Möjligheter till »spel» av detta slag brukar missgynna de mindre framsynta och/eller mera rättskännande medborgarna, vilket kan synas vara en nack- del. Hursomhelst är det vid SVK onödigt med löpande extraförmåner för sjukliga per- soner.

(ii) Studier är en annan anledning till onormalt stora uttag från vinstkontona. Detta finner vi vara i sin ordning utan att kompletterande åtgärder vidtages. I kapitel 2 har framhållits att lönebildningen på (den primära) arbetsmarknaden bör avlastas upp- giften att styra studenternas utbildningsval och att denna styrning hellre bör åstadkom- mas med differentierade studiebidrag/avgif- ter. Om studenterna förfogar över vinst- konton sker ingen orättvisa om studierna (i viss mån) avgiftsbelägges.7 Alla ungdomar får råd att betala avgifterna och i en eller

annan form —— gynnsammare arbetsmark- nadsposition, inflytande, personlig tillfreds- ställelse etc. — får flertalet studerande av-

kastning på sina studier. Att under sådana

” Härvidlag fungerar SVK som ett kredit- institut för investeringar i mänskligt kapital, en »humankapitalbank». Tanken på ett sådant in- stitut har förts fram av bl.a. Milton Friedman, Gösta Rehn och Ingemar Ståhl.

omständigheter hävda att studenterna bör ha en extra tilldelning av den sociala vinsten förefaller strida mot varje rimlig tolkning av begreppet rättvisa.

Med detta kan emellertid inte alla pro- blem avfärdas. Sålunda visas i not B, av- snitt 2, att »meriteringsvägen» under idea- liska marknadsförhållanden — vilket SMH + SVK i stort sett ger — innebär ett risktagan- de och kommer att framstå som arbets- marknadsmässigt förlustbringande för alla dem som ej kan finna reella arbetsmöjlig- heter, som motsvarar deras formella kom- petens.” Detta är >>akademikeröverskottets» problem. Detta har setts som uttryck för desorganisation på utbildningsmarknaden, men kan, som nämnts, också ses som ett. naturligt tillstånd hos en i klassisk mening välfungerande marknad.g Vad som härom sägs i not B får räcka för att klargöra detta. Här konstaterar vi bara att »perfekt» rörlig- het på utbildningsmarknaden kan förväntas ge ett permanent överskottsutbud (kunskaps— arbetslöshet) som resultat och att det därför inte är obefogat med ett kollektivt risk- tagande i någon form. Det nuvarande stu— diemedelssystemet ger detta därigenom att studieskulderna under vissa förutsättningar efterskänkes. I enlighet härmed skulle SVK kunna kompletteras med en regel om att ut- bildningsavgifterna under vissa förutsätt- ningar återbetalas, exempelvis när personer- na uppnår 50 år, om de då inte uppnått den ställning i samhället, som de med lite tur- samhet skulle ha uppnått. Vi skall inte ut- veckla detta närmare, utan bara påpeka att det förefaller omotiverat att ge studier en särbehandling i detta avseende. Med ana- loga argument skulle det kunna hävdas att exempelvis arbetsmarknadsmässigt förlust- bringande flyttningar från en ort till en annan i efterhand skulle berättiga till kom- pensationer. Många andra exempel skulle kunna ges på handlingar, som är förenade med risktagande och som det vore orimligt att i varje enskilt fall utreda för att avgöra om kompensation bör utgå. Livet är så pass komplicerat att varje person själv måste svara för en del av de risker personens handlande innebär (»självrisk»). Kollektivt

kan man (i princip) inte åstadkomma mera än ett trygghetssystem som skyddar perso— nernas intressen i stort, dvs. ger grundtrygg- het oavsett vad som inträffar.

När det här sägs att studenterna själva bör svara för viss del av studiekostnaderna skall detta uppfattas bokstavligt. Det bety- der således inte att den högre utbildningen bör vara självfinansierande. Hur mycket den bör subventioneras måste avgöras för varje utbildningsgren för sig med hänsyn till samhällsbehovet av ifrågavarande utbildning samt med hänsyn till den lätthet eller svå- righet med vilken rekryteringen av studeran- de kan ske. Om det skulle finnas något som kunde betecknas som »lyxutbildning» i den meningen att enbart den studerande drar fördel av den, är det samhällsekonomiskt befogat att jämställa denna utbildning med exempelvis konstverksamhet i den mån denna i något fall skulle sakna positiv nytta för andra än verksamhetens deltagare. I så- dana fall är självfinansiering ej obefogad, men det må sägas att det kan vara svårt att finna exempel på sådana fall. Liksom ifråga om konstnärlig verksamhet är det inte säkert att den aktuella smaken är en tillförlitlig mätare på en viss utbildningsgrens verkliga värde för samhället. Historien kan uppvisa många exempel då konstnärliga och veten- skapliga framsteg gjorts i de mest oväntade situationer. Därför kan sägas att det före- ligger osäkerhet om vad som är >>lyx>> på utbildningens och andra liknande områden och att detta gör det motiverat att stödja även verksamhet som saknar iögonfallande »samhällsnytta».

Härav följer dock inte att de personer som väljer att ägna sig åt dessa verksam- heter bör ges extraförmåner i form av »stu- diebidrag» e.d. i större utsträckning än vad

& Distinktionen har förklarats i samband med diagram 1.1.

” Observera att »marknad» här används i en vidare mening än vad som är brukligt i var- dagsspråket. För nationalekonomen är ett skyt— tegravskrig, en riksdagsdebatt och en trafik— korsning företeelser som låter sig beskrivas av och analyseras med den konventionella be- greppsapparaten: marknad, vara, utbud, efter- frågan, pris etc.

som är nödvändigt. Sak bör alltså skiljas från person. Ur allokeringspolitisk synvinkel räcker det att saken blir tillgodosedd. Det adekvata medlet härvidlag är premieringar av de insatser som behöver göras. Detta har över huvud taget inget med frågan om friinkomstens fördelning att skaffa. Om personerna finner arbetsuppgifterna stimu- lerande och förväntar att arbetsresultaten i längden skall visa sig meriterande/lönande kan de vara beredda att avstå viss del av sina inkomster för att få ägna sig åt dessa arbetsuppgifter. I så fall skulle studiepre- mierna kunna vara negativa. Det är för övrigt inte så olikt nuvarande förhållanden. Uppenbarligen har flertalet studenter en negativ inkomst under studietiden: de lånar medel till uppehållet och har (sannolikt) betydande studiekostnader i form av för- lorad arbetsförtjänst under studietiden. Ef- tersom detta behandlas i not B, avsnitt 3, skall vi inte här vidare beröra ämnet.

I stället vill vi här påtala situationen för icke-studenterna. Dessa har sina vinstkon- ton intakta (om de så vill) och kan därför påräkna ett i framtiden högre bidrag än stu- denterna. Antag, som illustration, att stu- denterna gör uttag på sina vinstkonton med 30 000 kronor för att finansiera studietiden och att räntesatsen är 5 procent. Detta ger icke-studenterna i framtiden ett övertag på 1 500 kronor per år plus den extra trygghet som möjligheten till kontouttag medger. Med hänsyn till att icke-studenterna sanno- likt erhåller något lägre premier än studen— terna samt att de förra (även vid SMH) har större arbetslöshetsnivå än de senare, kan en sådan positionsförskjutning knappast be- dömas som orättvis.

(iii) Förutom sjuklighet och studier bru- kar barnsbörd, dödsfall och arbetslöshet nämnas som exempel på understödsbehov, och uppenbart är att de kan föranleda per- sonerna att i onormalt snabb takt tömma sina vinstkonton. Här skall dessa omstän- digheter endast beröras i förbigående, vilket sammanhänger med att dödsfall behandlas i avsnitt 3.4 och arbetslöshet i kapitel 4, var— för av de nämnda omständigheterna endast barnsbörd kvarstår.

Barn utgör självklart en belastning på föräldrarnas eller andra vårdnadshavares försörjningssituation. Detta beror dels på att barnsbörden och barntillsynen helt eller delvis hindrar från inkomstbringande verk- samhet. Dels beror det på att barnen för sitt livsuppehålle och utveckling är beroen- de av viss inkomstanvändning. I båda dessa avseenden kan finnas ett samhällsintresse att underlätta vårdnadshavarnas situation. Detta utesluter inte att det kan vara rimligt att föräldrarna svarar för en del av barn- kostnadema. Situationen är här analog med den som beskrivits under punkt (ii) och bör således bedömas med hänsyn till samhällets barnbehov och de premier som erfordras för att tillgodose detta. Trots att det alltså rätteligen är fråga om premier åtmins- tone så länge det gäller påverkan på föräld- rarnas situation — skall frågan tas upp i detta sammanhang.

Samhällets barnbehov har både en kvali- tativ och en kvantitativ sida. Som tänkbara motiveringar för en kollektiv efterfrågan på barn kan nämnas att barnen skall garan- tera de äldres försörjning på ålderdomen eller att barnen skall garantera en viss ras eller ett visst kulturmönsters fortlevnad. Det första av dessa skäl behöver underbyggas med ett resonemang om att det inte i lika hög grad går att lita på invandrarna eller invånarna i andra länder när det gäller den inhemska befolkningens framtida hjälp- behov. Om det inte kan göras gällande att så är fallet får skäl av det andra slaget till- gripas. Antages att ett behov av detta slag föreligger, följer härav att det finns anled— ning att premiera föräldrarna för att de för- ser samhället med barn, som förmår bära ansvar för kulturarvet e.d. Självfallet har vi nu ingen anledning att gå närmare in härpå.

Huvudskälet till att barn avlas och ut- vecklas torde vara att föräldrarna ser för- måner i detta. Ur ett globalt perspektiv är det tveksamt om föräldrarnas suveränitet i detta avseende skall anses försvarlig,10 men det kan sägas att det inte finns någon anled-

1" Boulding (1965) beskriver ett »system med gröna kuponger», som gör det möjligt att via prissystemet reglera barnantalet. I u-landsdebat—

ning att avhända personerna varje möjlig- het härvidlag och att det är en öppen fråga huruvida man behöver vidtaga bestraff— ningar mot dem som avlar barn. Det är kanske fullt tillräckligt om föräldrarna från- kännes rätt att i normala fall erhålla under- stöd av den anledningen att de är föräldrar. Täckandet av kostnaderna härför må vara ett sätt på vilket personerna får använda sina bidragsrättigheter.

En helt annan sak är barnens rätt till om- vårdnad och trygghet. Denna blir inte ga- ranterad genom SVK eller andra system, som förutsätter att barnen skall stödjas via stöd till föräldrarna. I enstaka fall kan van- vård och otrygghet därvid föreligga. I så- dana fall kan emellertid direkta ingripanden göras. Dels kan man genom barnstugeverk— samhet, anläggande av lekplatser, inrättan- de av särskilda barnbespisningslokaler etc. allmänt höja barnens levnadsstandard. Dels kan man genom särskild lagstiftning ställa krav på föräldrarna vad gäller deras skyl- digheter gentemot barnen samt vid försum- melser ställa föräldrarna till ansvar. Om föräldrarna därvid befinnes olämpliga som vårdnadshavare kan de frånkännas denna rätt samt eventuellt även åläggas att betala barnens fortsatta underhåll, exempelvis ge- nom visst beslag av innestående medel i SVK. Allt detta finns idag mer eller mindre klart uttalat i den svenska lagstiftningen och har här bara nämnts för att understryka att barnens livsvillkor inte behöver hotas då personernas rätt till extra bidrag för att de är föräldrar dras in. Med denna reservation ser vi inget som hindrar att moderskapsför- säkringen, de allmänna barnbidragen m.m. ersättes av SVK.

3.4 Om SVK:s funktion över tiden

Konstruktionen av SVK så långt har präg- lats av målet att ge personerna så stor val- frihet som möjligt vid fastställandet av bi- dragsbeloppets storlek. För att ge grund- trygghet på en relativt hög nivå har en grundförutsättning varit att personerna ges incitament att utnyttja bidragsmöjligheterna

med måtta. I den mån detta lyckas är SVK överlägset ett system med allmänt folkbi- drag, eftersom det då är möjligt att vid samma totala friinkomstbelopp ge personer- na en bättre inkomstgaranti. I detta avsnitt skall vi diskutera vinstkontonas behandling vid dödsfall, visa några räkneexempel på hur SVK fungerar under antagna förutsätt- ningar samt beröra frågan om hur konto- havarna skall få sina bidragsmöjligheter in- flationsskyddade.

Vi finner det rimligt att de medel som är innestående på personernas vinstkonton jämställs med andra tillgångar vad gäller ärftlighet m.m. Om dödsfall inte sker ovän- tat och kvarlåtenskap i SVK ej är ärftlig finns det nämligen ingen anledning för per- sonerna att lämna någon sådan kvarlåten- skap. Under de senare åren av sina liv kom— mer de då att spendera sina bidragsmöjlig- heter eller omvandla dessa till ärftliga till- gångar. En annan sak är om dödsfall sker oväntat. Då kan det inträffa att personerna inte hinner vidtaga nämnda bevillningar. Detta är fallet vid olycksfall e.d. och man kan ställa sig frågande till vad det skulle vara för mening att diskriminera arvingarna till personer som råkar ut för detta. Alterna- tivet är då att kvarlåtenskapen i SVK görs ärftlig på ungefär samma villkor som andra privata tillgångar.

Om medlen på vinstkontona är ärftliga är det inget som hindrar att de arvsregler (vad gäller arvskatt m.m.) som då gäller är något förmånligare än vad som gäller andra tillgångar. I så fall kan det förväntas att personerna in i det sista försöker undvika att göra bevillningar. För att styra testamen— teringarna i viss riktning kan de förmåner som ges varieras med hänsyn till arvtagar- nas situation eller med hänsyn till det ända- mål för vilket arvet ges. Detta kan exempel- vis ske genom differentierade arvskatter, men det bör observeras att arvsbeskattning är svår att få effektiv om den inte kombi- neras med en effektiv gåvobeskattning, nå-

ten och den futurologiska diskussionen har många pekat på behovet av att snarare beskatta ån subventionera föräldrar.

got som visat sig svårt.11 Om detta inte kan ske blir det bara i förbindelse med större kvarlåtenskaper utanför SVK som en för- månligare och differentierad arvsbeskatt- ning inom SVK får någon mera avgörande betydelse. För att nå de fall då successiva gåvor är ett verksamt sätt att undgå arvs- beskattning kan det bli aktuellt att i stället för arvskatt ha ett system med arvstillägg, exempelvis för änkor och minderåriga, vil— ket är ett gammalt inslag i socialpolitiken, om än under annan benämning.

Vid ärftliga vinstkonton är det ofrånkom- ligt att dessa blir maximalt utnyttjade. Detta betyder emellertid inte att utnyttjandegra- den av SVK måste bli högre än om vinst- kontona inte vore ärftliga. När arvingarna får sina arv är det troligt att de i viss mån minskar bevillningarna på sina egna konton, vilket i kombination med att kontohavarna får incitament att senarelägga uttagen på sina vinstkonton kan ge till resultat att de totala uttagen per år faktiskt minskar, var- igenom det innestående totalbeloppet på vinstkontona skulle öka till följda av ärftlig- heten. Resonemanget skulle kunna precise- ras i en formell modell för SVK, vari de exakta villkoren för den ena eller andra ut- vecklingen kunde beräknas, men vi skall inte ta upp utrymme med en sådan formel— exercis. Den kan ändå bara ge vägledning för en realistisk bedömning. Detta kan vi också få genom räkneexempel. Några så- dana skall här presenteras.

I tabell 3.4 presenteras några räkne- exempel på användningen av personliga vinstkonton. Personerna antas leva 60 år efter det att de erhållit sina konton. Fallen I och II representerar extremfallen, medan fallen III och särskilt IV kan sägas repre- sentera normalanvändningar. Exemplen ut- går från de i avsnitt 3.3 valda siffrorna, dvs.

K = 60 000 kronor u* = 3 000 kronor r = 0,05

vilket ger en maximal tömningstakt på 20 år. Fallen I och II visar bidragens storlek vid minsta respektive största tömningstakt. Genom att ej tömma sitt konto före från-

fället tillvinner sig personen I 180 000 kro- nor i ränteinkomst. Personen II erhåller som ränta enbart 31 500 kronor. Differen- sen är 150000 kronor eller 2500 kronor per år under de 60 år kontohavaren lever. Detta bör vara ett verksamt incitament för personerna att inte i onödan göra uttag från kontona. Även det faktum att personen I lämnar ett arv på 60 000 kronor efter sig verkar i denna riktning.

Den beräknade differensen mellan per- sonerna I och II kan förefalla högst avse- värd och oförenlig med rättvis inkomstför- delning. Till detta må sägas att denna fråga ej kan avgöras med mindre orsakerna till personernas olika beteende har klarlagts. Personen II kanske använder sina uttag för att finansiera studier, starta en rörelse, spe- kulera i aktier m.m. och det är ej uteslutet att dessa aktiviteter ger god avkastning i form av stigande inkomster utanför SVK. Det kan naturligtvis vara fallet att personen I är välbärgad från födseln och därför inte är i behov av uttag, men det kan också vara fallet att personen avstår från studier och andra investeringar samt nöjer sig med att leva i små omständigheter. Tilläggas må bara att om personen II:s snabba uttag be- ror på sjuklighet e.d. har vi ovan förutsatt att personen ges möjlighet till förtidspen- sion. Om denna ges personen vid, säg, 36 års ålder och är på 6000 kr/år erhåller personen härigenom ett extra bidrag på 222000 kronor (förutsatt att den ordinarie pensionsåldern är 73 år och att personen trots sin sjuklighet e.d. uppnår denna ålder).

Fallen III och IV representerar mera »normala» användningar av SVK. Personen IV erhåller bidrag under sina 60 år upp- gående till 168 000 kronor, vilket utgör 2 785 kr/år. Vid det antagna uttagsmönstret

" Se exempelvis Titmuss (1962). Där berättas om den engelska lagstiftningen på området. Bl.a. pekar Titmuss på den förmånliga behand- lingen i skattehänseende av gåvor vid giftermål, vilket fått som konsekvens att en mycket stor del av förmögenhetsöverföringarna sker som bröllopspresenter och att man i samband med förmögna personers nära förestånde bortgång kan förmärka en, kan det tyckas, opassande hög giftermålsfrekvens bland yngre släkingar.

År Person I Person II K 11 R b K 11 R b 1 60 000 0 3 000 3 000 60 000 3 000 3 000 6 000 2 60 000 0 3 000 3 000 57 000 3 000 2 850 5 850 3 60 000 0 3 000 3 000 54 000 3 000 2 700 5 700 4 60 000 0 3 000 3 000 51 000 3 000 2 550 5 550 5 60 000 0 3 000 3 000 48 000 3 000 2 400 5 400 6 60 000 0 3 000 3 000 45 000 3 000 2 250 5 250 7 60 000 0 3 000 3 000 42 000 3 000 2 100 5 100 8 60 000 0 3 000 3 000 39 000 3 000 1 950 4 950 9 60 000 0 3 000 3 000 36 000 3 000 1 800 4 800 10 60 000 0 3 000 3 000 33 000 3 000 1 650 4 650 11 60 000 0 3 000 3 000 30 000 3 000 1 500 4 500 12 60 000 0 3 000 3 000 27 000 3 000 1 350 4 350 13 60 000 0 3 000 3 000 24 000 3 000 1 200 4 200 14 60 000 0 3 000 3 000 21 000 3 000 1 050 4 050 15 60 000 0 3 000 3 000 18 000 3 000 900 3 900 16 60 000 0 3 000 3 000 15 000 3 000 750 3 750 17 60 000 0 3 000 3 000 12 000 3 000 600 3 600 18 60 000 0 3 000 3 000 9 000 3 000 450 3 450 19 60 000 0 3 000 3 000 6 000 3 000 300 3 300 20 60 000 0 3 000 3 000 3 000 3 000 150 3 150 21 60 000 0 3 000 3 000 0 0 0 0 22 60 000 0 3 000 3 000 0 0 0 0 23 60 000 0 3 000 3 000 0 0 0 0 24 60 000 0 3 000 3 000 0 O 0 0 25 60 000 0 3 000 3 000 0 O 0 0 26 60 000 0 3 000 3 000 0 0 0 0 27 60 000 0 3 000 3 000 0 0 0 0 28 60 000 0 3 000 3 000 0 0 0 0 29 60 000 0 3 000 3 000 0 0 0 0 30 60 000 0 3 000 3 000 0 0 0 0 31 60 000 0 3 000 3 000 0 0 0 0 32 60 000 0 3 000 3 000 0 0 0 0 33 60 000 0 3 000 3 000 0 0 0 0 34 60 000 0 3 000 3 000 0 0 0 0 35 60 000 0 3 000 3 000 0 0 0 0 36 60 000 0 3 000 3 000 0 0 0 0 37 60 000 0 3 000 3 000 0 0 0 0 38 60 000 0 3 000 3 000 0 0 0 0 39 60 000 0 3 000 3 000 0 0 0 0 40 60 000 0 3 000 3 000 0 O 0 0 41 60 000 0 3 000 3 000 0 0 0 0 42 60 000 0 3 000 3 000 0 0 0 0 43 60 000 0 3 000 3 000 0 0 0 0 44 60 000 0 3 000 3 000 0 0 0 0 45 60 000 0 3 000 3 000 0 0 0 0 46 60 000 0 3 000 3 000 0 0 0 0 47 60 000 0 3 000 3 000 0 0 0 0 48 60 000 0 3 000 3 000 0 0 0 0 49 60 000 0 3 000 3 000 0 0 0 0 50 60 000 0 3 000 3 000 0 0 0 0

Person III Person IV K u R b K u R b b* 60 000 1 500 3 000 4 500 60 000 0 3 000 3 000 6 000 58 500 1 500 2 925 4 425 60 000 1 500 3 000 4 500 6 000 57 000 1 500 2 850 4 350 58 500 0 2 925 2 925 5 925 55 500 1 500 2 775 4 275 58 500 1 500 2 925 4 425 5 925 54 000 1 500 2 700 4 200 57 000 0 2 850 2 850 5 850 52 500 1 500 2 625 4 125 57 000 1 500 2 850 4 350 5 850 51 000 1 500 2 550 4 050 55 500 0 2 775 2 775 5 775 49 500 1 500 2 475 3 975 55 500 1 500 2 775 4 275 5 775 48 000 1 500 2 400 3 900 54 000 0 2 700 2 700 5 700 46 500 1 500 2 325 3 825 54 000 1 500 2 700 4 200 5 700 45 000 1 500 2 250 3 750 52 500 0 2 625 2 625 5 625 43 500 1 500 2 175 3 675 52 500 1 500 2 625 4 125 5 625 42 000 1 500 2 100 3 600 51 000 0 2 550 2 550 5 550 40 500 1 500 2 025 3 525 51 000 1 500 2 550 4 050 5 550 39 000 1 500 1 950 3 450 49 500 0 2 475 2 475 5 475 37 500 1 500 1 875 3 375 49 500 1 500 2 475 3 975 5 475 36 000 1 500 1 800 3 300 48 000 0 2 400 2 400 5 400 34 500 1 500 1 725 3 225 48 000 1 500 2 400 3 900 5 400 33 000 1 500 1 650 3 150 46 500 0 2 325 2 325 5 325 31 500 1 500 1 575 3 075 46 500 1 500 2 325 3 825 5 325 30 000 1 500 1 500 3 000 45 000 0 2 250 2 250 5 250 28 500 1 500 1 425 2 925 45 000 1 500 2 250 3 750 5 250 27 000 1 500 1 350 2 850 43 500 0 2 175 2 175 5 175 25 500 1 500 1 275 2 775 43 500 1 500 2 175 3 675 5 175 24 000 1 500 1 200 2 700 42 000 0 2 100 2 100 5 100 22 500 1 500 1 125 2 625 42 000 1 500 2 100 3 600 5 100 21 000 1 500 1 050 2 550 40 500 0 2 025 2 025 5 025 19 500 1 500 975 2 475 40 500 1 500 2 025 3 525 5 025 18 000 1 500 900 2 400 39 000 0 1 950 1 950 4 950 16 500 1 500 825 2 325 39 000 1 500 1 950 3 450 4 950 15 000 1 500 750 2 250 37 500 0 1 875 1 875 4 875 13 500 1 500 675 2 175 37 500 1 500 1 875 3 375 4 875 12 000 1 500 600 2 100 36 000 0 1 800 1 800 4 800 10 500 1 500 525 2 025 36 000 1 500 1 800 3 300 4 800 9 000 1 500 450 1 950 34 500 0 1 725 1 725 4 725 7 500 1 500 375 1 875 34 500 1 500 1 725 3 225 4 725 6 000 1 500 300 1 800 33 000 0 1 650 1 650 4 650 4 500 1 500 225 1 725 33 000 1 500 1 650 3 150 4 650 3 000 1 500 150 1 650 31 500 0 1 575 1 575 4 575 1 500 1 500 75 1 575 31 500 1 500 1 575 3 075 4 575 0 0 0 0 30 000 0 1 500 1 500 4 500 0 0 0 0 30 000 1 500 1 500 3 000 4 500 0 O 0 0 28 500 1 500 1 425 2 975 4 425 0 O 0 0 27 000 1 500 1 350 2 850 4 350 0 0 0 0 25 500 1 500 1 275 2 775 4 275 0 0 0 0 24 000 1 500 1 200 2 700 4 200 0 0 0 0 22 500 1 500 1 125 2 625 4 125 0 0 0 0 21 000 1 500 1 050 2 550 4 050 0 0 0 0 19 500 1 500 975 2 475 3 975 0 0 O 0 18 000 1 500 900 2 400 3 900

År Person I Person II

K u R b K 11 R 1) 51 60 000 0 3 000 3 000 0 O 0 0 52 60 000 0 3 000 3 000 0 0 0 0 53 60 000 0 3 000 3 000 0 0 0 0 54 60 000 0 3 000 3 000 0 O 0 0 55 60 000 0 3 000 3 000 0 0 0 0 56 60 000 0 3 000 3 000 0 0 O 0 57 60 000 0 3 000 3 000 0 0 0 0 58 60 000 0 3 000 3 000 0 0 0 0 59 60 000 0 3 000 3 000 0 0 0 0 60 60 000 60 000 3 000 63 000 0 0 0 0 Summa 60 000 180 000 240 000 60 000 31 500 91 500

Exemplen utgår från följande initiala värden: K = 60 000, u* = 3 000, r= 0,05, b* = 6 000

framgår av kolumnen b* hur stora bidrag personen skulle kunna bevilja sig under respektive år. För personen gäller en ge- nomsnittlig utnyttjandegrad (b/b*) på 58 procent." Jämfört med det maximalt möj- liga bidragsbeloppet (fallet I) erhåller per- sonen IV 70 procent om arvet i fallet I in- kluderas. Om vinstkontona inte vore ärft- liga bleve det rationellt för personen I att göra uttag under de sista 20 åren, varvid siffrorna för personen 11 under de första 20 åren bleve tillämpliga. I så fall skulle person I:s bidragsbelopp uppgå till

40x3 000+ 91 500= 211 500 kronor.

I jämförelse härmed är personen IV:s bi- dragsbelopp (168 675 kr) 80 procent.

I detta sammanhang vill vi understryka att det inte är de faktiska så mycket som de potentiella bidragens storlek som är av in- tresse i SVK. I tabell 3.4, högra kolumnen, visas dessa för fallet IV. Det framgår att b* under 28 år är minst 5 000 kronor, under ytterligare 20 år är minst 4 000 kronor samt bara under 12 år är mindre än 4 000 kronor och då ingen gång under 3 000 kronor. Om pensionsåldern skulle infalla tidigare, exem- pelvis Vld 65 år, skulle alltså en »normal- person» hela det vuxna livet ha minst 4 000 kronor att vid behov dryga ut sina förvärvs-

inkomster med. Denna möjlighet skulle dessutom vara störst i ungdomen, då ett flertal investeringsbehov anstränger likvidi- teten samt under ålderdomen, då reduce- ringen i andra inkomster brukar göra sam- maledes. Med hänsyn till likviditetstillskot- tets tidsmässiga fördelning måste alltså SVK i aktuell tappning betecknas som ändamåls- enligt.

Det är självklart att bidragsmöjligheterna i SVK behöver inflationssäkras. Detta kan ske genom anpassning av K, r eller u*, För att illustrera möjligheterna härvidlag utgår vi från tabell 3.4, personen IV vid 20 är inne i SVK, samt en t änkt inflation på 10 procent. Bidragsmöjligheten (b*) är 5 325 kronor och den skall höjas med 532,5 kro- nor. Ur villkoret

b*=r-K+u*

framgår möjligheterna. En första möjlighet är att K och u* höjs med 10 procent var-

" Detta är den genomsnittliga utnyttjande- graden under en persons livstid. Antages att person IV är representativ för befolkningens huvuddel kan den genomsnittliga utnyttjande- graden för hela befolkningen under ett år approximativt beräknas genom att kvoterna b/b* vägs med andelen personer i respektive åldersintervall. Detta ger övervikt åt de tidigare åren, varunder utnyttjandegraden är lägre.

Person III Person IV K u R b K u R b b* 0 0 0 0 16 500 1 500 825 2 325 3 825 0 O 0 0 15 000 1 500 750 2 250 3 750 0 0 O 0 13 500 1 500 675 2 175 3 675 0 0 0 0 12 000 1 500 600 2 100 3 600 0 0 0 0 10 500 1 500 525 2 025 3 525 0 0 0 O 9 000 1 500 450 1 950 3 450 0 0 0 O 7 500 1 500 375 1 875 3 375 0 0 O O 6 000 1 500 300 1 800 3 300 0 0 0 0 4 500 1 500 225 1 725 3 225 0 0 0 0 3 000 3 000 150 3 150 3 150 60 000 61 500 121 500 60 000 108 675 168 675 288 675

dera. Då ökar K från 46 500 kronor till 51 150 kronor och u* från 3 000 kronor till 3 300 kronor. Detta ger ökningen i b* (Ab*)

Ab* = 0,05 - 4 650+ 300= 532,5

Från konjunkturpolitisk synpunkt vore det i detta fall lämpligt att senarelägga ök- ningen i u*, lämpligen till nästföljande låg- konjunktur. Då sker en tillfällig sänkning i den möjliga tömningstakten, vilket verkar återhållande på köpkraftstillväxten, vilket enligt Keynes” konjunkturmodell är efter- strävansvärt. Vid den efterföljande ökningen i u* blir effekten den motsatta, vilket enligt samma konjunkturmodell också är efter- strävansvärt. En annan möjlighet är att höja räntesatsen till 6,15 procent, dvs. med 23 procent. Detta ger ökningen i b* (Ab*)

Ab* = 0,0115 - 46 500= 534,75

vilket bara är ett par kronor för mycket. För att motverka en konjunkturpolitiskt olämplig köpkraftsökning till följd av ränte- satsens höjning kan man även i detta fall manipulera med u*. Om u* tillfälligt sänks till, säg, 2000 kronor skulle köpkraftstill- växten tillfälligt utebli.

Förutom konjunkturväxlingar känneteck- nas vårt ekonomisk liv av en trendmässig inkomstökning. I den mån detta även gäller

friinkomsten kan det finnas anledning att ge kontohavarna i SVK del av denna ök- ning. En möjlighet är därvid att endast nya konton, dvs. 16-åringarnas konton, berörs av ökningen. En annan möjlighet är att för- månerna ges i form av sänkt pensionsålder och/eller höjda pensionsbelopp. En tredje möjlighet är lotteri, varvid några tursamma personer få gottskriva sig ökningen. En fjärde möjlighet är att alla kontohavarna får sina K-värden uppskrivna med en viss procent eller med ett visst belopp. Vi skall inte ge oss in på att rangordna dessa möj- ligheter eller ens prioritera någon av dem. Det räcker att i detta sammanhang ha på- visat dem. Likväl må framhållas att, om tillväxten gottskrives alla kontohavare, så blir det omöjligt för personerna att slutgil— tigt tömma sina konton. Tillskotten skulle då fylla ut de luckor i trygghetssystemet som personer av typ II i räkneexemplet ovan eventuellt råkar ut för.

3.5. Angående ändamålsbundna bidrag

I SVK, som detta system ovan utformats, är det människorna själva som avgör hur deras bidragsmöjligheter skall användas. Det vik- tigaste motivet härtill är att personerna själva bäst känner sina behov. I detta av- snitt skall en annan utformning av samhäl-

lets bidragssystem diskuteras. Den innebär att bidragen ges villkorligt med avseende på vad de skall användas till. I Sverige är bo- stadstilläggen ett viktigt exempel på dylika ändamålsbundna bidrag. Självfallet är också alla de bidrag som utgår in natura exempel härvidlag. Den fråga vi skall diskutera gäl- ler om bidrag av denna typ kan betraktas som lämpliga inslag i fördelningspolitiken. Redan det förhållandet att de gäller sak och inte person, åtminstone primärt, gör det tveksamt om de över huvud taget är att be- trakta som bidrag inom fördelningspoliti- kens ram. Alternativt kan de ses som inslag i allokeringspolitiken och då jämställas med löner och andra förvärvsinkomster. Som så— dana hör de hemma i detta betänkandes fjärde kapitel.

I varje välorganiserat samhälle bör det finnas varor och aktiviteter som subventio- neras av allokeringspolitiska skäl. Detta bör exempelvis vara fallet vid tilltagande skal- avkastning och vid s.k. positiva externa ef- fekter.” Ett populärt exempel på ett fall med externa effekter är vaccinering mot en eller annan smittosam sjukdom (förutsatt att den vaccinerade ej heller kan vara smitto- sam). En vaccinering gynnar (då) inte endast den vaccinerade utan också alla dem för vilka smittorisken genom vaccineringen blir mindre. Även ovaccinerade personer drar alltså fördel av att någon vaccineras och för denna fördel är de rimligtvis beredda att be- tala ett visst pris, dvs. subventionera de per- soner som låter vaccinera sig. De ovaccine- rade ser inte detta som en form av bidrag. För dem är det fråga om en nyttogivande utgift. Som sådan är den jämförbar med annan inkomstanvändning i samhället, ex- empelvis köp av glasspinnar. Glasskonsu- menten ger genom sitt köp visserligen glass- försäljaren en intäkt, men det vore absurt att påstå att den senare genom köpet får ett fördelningspolitiskt motiverat bidrag av den förre. Allokeringspolitiskt motiverade köp- kraftsöverföringar av exemplifierat slag bör alltså ses som förvärvsinkomster (löner) hellre än bidrag.

Ett renodlat exempel på tilltagande skal— avkastning ges av varan bropassager. Inom

vissa gränser kan antalet passager kost- nadsfritt ökas, vilket betyder att det med gängse välfärdsteoretiska kriterier optimala priset per passage bör vara lika med noll. Detta medför att brons användande i det optimala fallet inte ger några intäkter med vilka brons anläggande kan finansieras, var- för denna finansiering måste åstadkommas på annat sätt, dvs. som ett kollektivt åta- gande, lämpligen av dem som på något sätt anser sig dra fördel av att en bro tillkom- mer. Hur detta i praktiken skall ordnas är omöjligt att här försöka redogöra för; flera tillvägagångssätt är tänkbara. Här skall bara slås fast att finansieringen ej bör ordnas genom broavgifter, vilket skulle reducera broutnyttjandet och medföra ett meningslöst slöseri med resurser så länge passagerna verkligen är utan kostnad.

Att broutnyttjandet bör vara gratis bety— der naturligtvis inte att nyttjarna måste få detta som ett bidrag (in natura). Alla har rätt att utnyttja bron och på något sätt skall bron betalas. Först när man jämfört värdet av nyttjanderätten för var och en med re- spektive persons andel av brons finansiering kan det avgöras hur mycket var och en vinner (eller förlorar) på brons tillkomst. Att det därvid skulle kunna visa sig att några personer vinner mera än andra är av underordnat intresse. Samhället kan inte in- rättas med millimeterrättvisa i varje detalj. Det är t.ex. inte omöjligt att två glasskon- sumenter vid en motsvarande jämförelse skulle visa sig vinna olika mycket på att köpa en viss glasspinne. Finner man detta acceptabelt kan man också finna det accep- tabelt att två personer vinner olika mycket på ett broprojekt. Från fördelningspolitisk synpunkt är det helheten som är avgörande. Det är människornas rätt att nyttja bro A, B, C osv. som tillsammans med alla andra rättigheter avgör livsvillkoren. Hur var och en sedan väljer att tillvarata sina rättigheter är en fråga av mera allokerings- än fördel- ningspolitisk betydelse.

” Niklasson—Söderström (1971) ger en intro- ducerande framställning i detta ämne.

I detta betänkande är det inte allokerings- politiken utan fördelningspolitiken som skall diskuteras. Frågan är då om det finns något utrymme för fördelningspolitiskt motiverade subventioner av vissa varor eller aktiviteter. På denna fråga vill vi svara i princip ne- kande. Bidrag som påstås ha denna karaktär är antingen avsedda att fylla en allokerings- politisk uppgift eller, om detta inte alls eller bara delvis är fallet, är att betrakta som en ineffektiv form av stöd till vissa personer. En diskussion av bidrag av typen bostads- tillägg får klargöra detta.

Vi förutsätter alltså att särskilda bostads- bundna bidrag inrättas i stället för obundna bidrag. För mottagaren är detta ingen för- del, eftersom därigenom beslutanderätten över inkomstanvändningen delvis avhändes honom. Därför är det nödvändigt att det bundna bidraget kan påvisas ha någon annan fördel än att det på bästa sätt svarar mot mottagarens önskemål. Denna fördel måste sökas i det förhållandet att ett bundet bidrag jämfört med ett obundet bidrag ger en förhållandevis större efterfrågan på den vara eller aktivitet som bidraget är bundet till. I vårt resonemang gäller detta personer- nas bostadsefterfrågan. Skälet till att per- sonernas »spontana» efterfrågan på bostä- der anses otillräcklig måste sökas under en eller flera av följande tänkbara anledningar:

(i) att personerna anses oförmögna att till— varata sina egna intressen,

(ii) att personerna i och för sig har denna förmåga, men att deras beslutsunderlag är otillfredsställande eller

(iii) att bostadsproducenterna skall gynnas.

Personerna kan anses oförmögna att till— varata sina egna intressen, antingen därför att de inte tros veta sina intressen eller där- för att de tros vara oförmögna att bedöma hur detta i varje given situation kan ske. I det förra fallet betraktas personerna som otillräkneliga, i det senare som okunniga.

Under senare år har det i debatten häv- dats att människorna skulle vara otillräkne- liga, därför att de låter sig påverkas av

reklam, propaganda e.d. Vare sig detta är riktigt eller ej, måste det sägas att man bör vara försiktig med att omyndigförklara per- soner i ett samhälle som eljest hyllar de- mokratiska ideal. Om personerna inte anses förmögna att själva avgöra sina bostads- behov m.m. förefaller det inkonsekvent att respektera deras uppfattningar som dessa kommer till uttryck i politiska val e.d. Svå- righeterna för personerna att komma till insikt om sina behov kan ju knappast vara större när det gäller den egna bostaden än när det gäller landets styrelse.

Vi förutsätter här att bostadstillägg och andra ändamålsbundna bidrag inte är ett ut- tryck för att medborgarna betraktas som otillräkneliga, Nästa möjlighet är då att dylika bidrag utgår därför att personerna inte anses förmögna att på egen hand be- döma hur de i varje given situation kan till- varata sina intressen och att bidragens bind- ning är ett substitut för information om hur detta kan ske. Bindningen kan då försvaras med att höjande av kunskapsnivån ställer sig dyrbar och att bidragen per person kan bli större med än utan bindning, därför att informationskostnaden då kan inbesparas.

Vad gäller speciellt bostadstilläggen, vilka utgår till barnfamiljer, förefaller det rimligt att söka denna förklaring i det förhållandet att föräldrarna förutsättes vara okunniga om barnens behov. En näraliggande förkla— ring är att det finns externa effekter i har- nens uppfostran och att en viss styrning av denna kan tjänstgöra som förebyggande kri- minalvård e.d. I båda dessa fall är det uppenbarligen fråga om allokeringspolitiska motiv, i det första fallet för att tillgodose barnens intressen och i det senare för att tillgodose något som kan kallas samhälls- intresset.

Accepteras denna tolkning uppkommer frågan om vad det finns för alternativa medel att tillgodose dessa allokeringspoli- tiska önskemål och varför dessa inte valts. Ett billigare alternativ synes vara att lag- stifta vissa minirnistandards rörande barnens omvårdnad, exempelvis vad gäller barnens möjligheter att bo modernt, kunna sova ostört, få proteinrik föda m.m. Detta skulle

i ökad grad övervältra kostnaden för har- nens omvårdnad på föräldrarna och göra dessa angelägna att uppnå de allokerings- politiska målen på ett effektivt sätt. Skulle detta förfaringssätt få ogynnsamma effekter på nativiteten kan särskilda nativitetssub- ventioner införas, såsom födelsebidrag, barnbidrag m.m.u Detta skulle lösa det allokeringspolitiska problemet.ns

Som rent allokeringspolitiskt medel kan alltså systemet med bostadstillägg sägas vara ineffektivt. Bostadstilläggen är emellertid inte bara ett allokeringspolitiskt medel. Till- läggen är inkomstgraderade och utgår med större belopp till lägre inkomsttagare. Tabell 3.5 exemplifierar tilläggens inkomstberoen- de m.m. i Malmö enligt reglerna den 1 april 1972. Genom att studera hur tilläggen änd- ras vid ändrad inkomst kan det, ceteris pari- bus, utläsas hur stor den »inkomstutjämnan- de» effekten av systemet är. Av någon oför- klarlig anledning är denna inte överallt obe- roende av antalet barn och ej heller av hyrans storlek, varför det är svårt att tala om en isolerad inkomstfördelningseffekt. I tio av tolv medtagna fall gäller dock att bostadstillägget minskar med 900 kronor per år då inkomsten stiger från 20000 till 30 000 kronor per år samt i nio av tolv med- tagna fall att tillägget minskar med 2400 kronor per år om inkomsten stiger från 30 000 kronor till 40 000 kronor. Ur denna aspekt kan systemet tydligen uppfattas som ett partiellt system med negativ inkomst- skatt. Mellan 20 000 och 30 000 kronor är »marginalskatten» (oftast) 9 procent. Mellan 30000 och 40000 kronor är den (oftast) 24 procent.

Det bör understrykas att det kan vara vanskligt att addera dessa »marginalskatter» till andra marginalskatter, vilket samman- hänger med att ändamålsbundna inkomster är mindre värda för mottagarna än obundna inkomster. Värdeförlusten är störst för de lägre inkomsttagarna, vilka kan förutsättas ha flera omättade behov vid sidan av be- hovet av att ha hög bostadsstandard.” Detta förtar en del av den utjämning i levnads- standarden, som bidragens inkomstgradering skulle ha gett om bidragen varit obundna

Tabell 3.5 Bostadstilläggens aktuella storlek i Malmö i tre inkomstlägen, vid tre hyres- nivåer samt vid varierande antal barn.

Hyres- Antal Inkomst nivå/mån. barn 20 000 30 000 40 000

425 1 95 20 —— 2 170 95 — 3 245 170 _ 4 320 245 45

650 1 317 200 — 2 350 275 75 3 425 350 150 4 500 425 225

800 1 317 200 — 2 350 275 75 3 545 470 270 4 620 545 345

Källa: Sydsvenska Dagbladet 27/3 1972.

i stället för ändamålsbundna. Även som in- komstutjämnande medel kan därför ett sy— stem med bostadstillägg sägas vara ineffek- tivt.

Ett tredje skäl att öka bostadsefterfrågan på bekostnad av andra inkomstanvänd- ningar är, som nämnts, att producenterna som har att tillgodose denna efterfrågan er- håller en —— relativt producenterna inom andra näringar — gynnsammare position. Ett fördelningspolitiskt argument för detta skulle kunna vara att bostadsproducenterna i stor utsträckning tillhör de lägsta inkomst-

” I enstaka fall kan det tänkas att föräld- rarna ej har råd att uppfylla normerna för bar- nens omvårdnad. Då kan särskilda barnbidrag utgå. I kombination med SVK och sysselsätt- ningsgarantier skall det emellertid inte behöva inträffa fall då föräldrarnas inkomst är otill- räcklig.

” I detta sammanhang kan påpekas att den typ av minimistandards vi här åsyftat tidigare fanns med i reglerna för familjebostadsbidra— gen. Det allokeringspolitiska motivet var då än tydligare än idag, då endast familjens inkomst, antalet barn, bostadsorten och bostadskostna- den avgör bostadstilläggens storlek.

” Ju högre inkomst en person har, desto tro- ligare är det att personen, ceteris paribus, vad gäller antal barn m.m., skulle använda ett större belopp på bostadskonsumtionen. Det be- tyder att bidragens bindning blir mindre känn- bar för höginkomsttagarna och över en viss nivå inte utgör någon reell bindning alls.

tagarna. Detta är uppenbarligen inte fallet. Inblandade producenter är fastighetsägare och byggnadsindustri, vilka svarar för bo- stadsutbudet från det befintliga bostads- beståndet respektive genom nyproduktion. Till detta kommer underleverantörer och markägare. Ingen av dessa kategorier präg- las av särskilt låga inkomster (eller förmö- genheter), varför det är svårt att finna en fördelningspolitisk motivering att stödja just dessa kategorier. Särskilda beklädnadstill- lägg, mattillägg m.m. hade från denna syn- punkt förefallit vara lämpligare. Generellt kan dock sägas att det är en onödig omväg att gå via bostadsefterfrågan m.m. för att stödja dem som verkar inom en viss näring. Dessutom kan det svårligen undvikas att därigenom precisionen i fördelningspolitiken blir låg och att därför denna metod är in- effektiv som, såg, inkomstutjämnande me- del?7

Detta resonemang har klargjort att det finns alternativ till bostadstillägg och andra liknande ändamålsbundna bidrag samt att alternativen, åtminstone om allokerings- och fördelningsaspekten betraktas var för sig. är överlägsna som medel i den ekonomiska politiken. Detta resonemang skall inte tol— kas så att det under alla omständigheter vore ineffektivt att använda bundna bidrag. Det finns onekligen exempel på otillräkne— liga personer, som det vore fel att ge full dispositionsrätt över sina inkomster. Onek- lgen finns det också fall där även en nor- malt välorienterad person måste erkänna sig okunnig och då det kan vara rationellt att överlåta beslutanderätten över inkomstan- vändningen på någon annan. Exempel på detta finns bl.a. inom sjukvården. Dylika delegeringar av beslutanderätten kan minska informationskostnaderna i samhället och därmed ges en allokeringspolitisk motive- ring." Till detta kommer alla de fall då det av allokeringspolitiska skäl är motiverat att subventionera en vara eller en aktivitet och då finansieringen inte nödvändigtvis måste stå i proportion till respektive persons för- män av subventionen. Som regel är det inget som hindrar att subventionen utbetalas till köparen i stället för till säljaren.19 Vid bi-

drag in natura är detta nödvändigt. Ej hel- ler kan det uteslutas att det finns fall då bundna bidrag kan vara ett effektivt sätt att stödja en viss producentgrupp. Detta skulle kunna vara fallet om direkta bidrag till producenterna skulle få kraftiga störningar på insatsutbudet till den sociala produktio- nen som följd. Vi har svårt att finna något exempel på detta, men vill inte utesluta att det går att finna sådana.

Även om det således inte kan sägas att ändamålsbundna bidrag under alla omstän- digheter är olämpliga, är vår slutsats i detta avsnitt att sådana bidrag (om möjligt) bör undvikas. En annan sak är att allokerings- politiken är i behov av subventioner för olika ändamål. Dessa bör inte uppfattas som bidrag, utan som förvärvsinkomster, dvs. premieringar för insatser i den sociala produktionen. Detta kan möjligen uppfattas som hårklyveri, men distinktionen är väsent- lig. Utan klara begrepp är det svårt att föra en effektiv ekonomisk politik. Även om det kan sägas att allokeringspolitiska åtgärder oftast har fördelningsmässiga återverkningar och omvänt, finns det anledning att försöka

” En annan sak är att bostadstilläggen kan ses som ett verkningsfullt medel att komma ur den lågkonjunktur svensk byggnadsindustri hamnat i och som det finns risk att byggnads- industrin för en längre tid skall stanna i. Denna aspekt på problemet faller emellertid utanför intresset i detta betänkande, som endast gäller den långsiktiga inriktningen av fördelningspoli- tiken. Såvitt vi vet har inte heller systemet med bostadstillägg givits en konjunkturpolitisk motivering.

” Kanske bör det understrykas att denna motivering i sådana fall utgår från att det är rationellt ur de enskilda människornas syn- vinkel och att de delegater folket väljer skall betraktas som folkets tjänare och inte dess herrar. I praktiken är det svårt att hålla fast vid detta betraktelsesätt, vilket sammanhänger med att tjänarna så ofta kommer att spela herrerollen. Historien ger många exempel på detta. Hicks (1970) berättar bl.a. om hur det var när bönderna för att skydda sina skördar mot rövare började anställa vapendragare, vilka till att börja med avlönades av bönderna, men senare blev allt mäktigare för att så småningom bli feodalherrar med rätt att beskatta och be- falla över bönderna.

” Familjebostadsbidragen utbetalades fram till 1969 till hyresvärden. Därefter utbetalas de (under nytt namn) till hyresgästen.

skilja mellan allokerings- och fördelnings- politiken. Den förra arbetar med premier och den senare med pålägg, ersättningar och bidrag. En sammanblandning av begreppen orsakar inte bara förvirring, utan också orättvisor. Värdesätter vi svenska barn bör vi vara beredda att premiera dem som tar på sig besväret att förse oss med svenska barn. Det är ett enkelt allokeringspolitiskt argument. För att motivera att föräldrarna dessutom skall ha en extra stor andel av den sociala vinsten behövs en annan typ av argument.

4. Grundtrygghet vid otillräckligt arbete

4.1. Inledning

I kapitel 1 har arbetslinjens centrala ställ- ning i svensk fördelningspolitik påtalats. I föreliggande kapitel skall arbetslinjens möj- ligheter att ge personerna grundtrygghet dis- kuteras. Det är ändamålsenligt att dela upp denna diskussion i två delar, en del som gäller sysselsättningspolitiken i allmänhet, varvid målet är att arbetena skall vara allo- keringspolitiskt försvarbara, och en del som gäller kompletterande åtgärder i de fall det visar sig omöjligt att genom allokerings- politiskt försvarbara arbeten ge varje vuxen person en arbetsinkomst av viss minsta stor- lek, vilken här liksom tidigare benämnes norminkomsten.

Med arbetsinkomster förstås här enbart löner, vilket betyder att vi inte ser bl.a. »in- komstmålet» inom jordbrukspolitiken som en fördelningspolitisk angelägenhet. Detta gäller egna företagares inkomster. I den mån som detta mål kan motiveras, bör det enligt vår förutsättning motiveras med allo— keringspolitiska hänvisningar. Sedan det svenska jordbruket nu krympt till en nivå som i stort svarar mot vad som anses er- forderligt av beredskapsskäl, bör det ej vara svårt att ge »inkomstmålet» en allokerings- politisk motivering. Detta kan göras vare sig man väljer att tillgodose målet genom hög- eller lågprislinje.

Som understrukits i kapitel 3 är åtskilliga >>bidrag» att se som allokeringspolitiskt mo- tiverade förvärvsinkomster. Detta skulle

gälla särskilda >>bidrag» till jordbrukarna vid en lågprislinje och det gäller (åtminstone i viss mån) >>bidrag» till studerande, barna— vårdare m.m. Begreppet anställning används alltså här i något vidare bemärkelse än vad som är brukligt. Detta gör att vi kan över- väga deltagande i omskolningskurser, barn- tillsyn m.m. som arbetsmöjligheter inom ramen för den allmänna sysselsättningspoli- tiken.

Som allokeringspolitiskt försvarbara kan alla lönsamma arbetsinsatser i den sociala produktionen räknas. Det är därför i detta sammanhang viktigt att klargöra lönsam- hetsbegreppets innebörd. Att en arbetsin- sats är lönsam betyder inte nödvändigtvis att vederbörande arbetsgivare måste göra en vinst av att insatsen kommer till utförande. Det finns lönsamma arbetsinsatser som är icke-vinstgivande i företagsekonomiska ter- mer. Däremot är det nödvändigt att de lön- samma arbetsinsatserna ger ett icke-negativt bidrag till den sociala vinsten.1 Av defini- tionen på denna inses lätt att insatserna då också är företagsekonomiskt lönsamma un- der förutsättningen att de utgående lönerna är rena premier. Premierna har definierats som de minsta löner arbetarna behöver för att vilja göra respektive arbetsinsatser och kan som sådana uppfattas som arbetskraf-

1 Priser m.m. förutsättes här vara korrige- rade för externa effekter e.d. så att den sociala och samhällsekonomiska vinsten sammanfaller. Jfr kapitel 2.

tens alternativa värde utanför den (in- hemska) sociala produktionen. Detta har klargjorts i kapitel 2 och behöver inte nu upprepas. Nämnas må dock att premiedif- ferenserna troligen är de bästa mått som över huvud taget kan erhållas på arbetenas relativa svårighet och att dessa därför kan ses som berättigade vederlag för arbetets >>obehag» i form av sveda och värk, stress, olycksfallsrisker m.m.

I avsnitt 4.2 och 4.3 diskuteras möjlig- heterna att realisera den allokeringspolitiskt försvarabara sysselsättningen. I avsnitt 4.2 antas att SMH införts, varvid dessa möjlig- heter lätt låter sig realiseras. I avsnitt 4.3 diskuteras sysselsättningspolitiken utan SMH, varvid vissa »SMH—liknande» ingrepp behöver vidtagas. Återstoden av kapitlet ägnas åt åtgärder vid otillräcklig lönsam sysselsättning.

4.2. Sysselsättningen vid SMH

Liksom i kapitel 2 skall vi använda oss av fiktionen SMH för att klargöra de princi— piella sammanhangen. Av vad som sagts i kapitel 2 ligger mellanhandens styrka däri att den kan föra en differentierad och dis- kriminatorisk prispolitik på såväl den pri- mära som den sekundära arbetsmarknaden. Detta gör det möjligt för mellanhanden att avgränsa premier (a) och hyror (h) på ett sådant sätt att arbetarna går miste om på- lägg och arbetsgivarna går miste om >>över- normala» vinster. (Reservationer mot detta påståendes allmängiltighet har framförts i kapitel 2.) Genom sin förmåga i detta av- seende blir det möjligt för mellanhanden att förmedla i stort sett alla de arbetsinsatser för vilka det gäller att hza. Undantag be- höver göras för de fall då mellanhanden finner det omöjligt eller kostsamt att ge- nomföra en fullständig differentiering och diskriminering. Då kommer mellanhanden, som visats i kapitel 2, att upphöra med för- medlingen innan h och a möts, dvs. vid h>a.

Eftersom premierna definitionsmässigt högst är så stora som de löner vilka gäller för närvarande på den svenska arbetsmark-

naden — sannolikt är de väsentligt lägre —— inses omedelbart att redan införandet av SMH skulle öka sysselsättningsmöjligheter- na. Hur mycket är givetvis vanskligt att ut- tala sig om, men det kan sägas att den fak- tiska sysselsättningen i Sverige år 1967 var 6,3 miljarder arbetstimmar, varav anställda svarade för 5,5 miljarder1 och att även en så låg elasticitet på arbetsefterfrågan som 0,5 skulle ge en sannolik efterfrågeökning på cirka 800 miljoner arbetstimmar. Det är då förutsatt att hyresnivån på marginalen kan sänkas med 30 procent, vilket får anses vara en försiktig skattning.2 På kort sikt kommer denna ökning till stånd därigenom att befintliga anläggningar utnyttjas inten- sivare — flerskiftsarbete m.m. — samt där- igenom att utrangeringen av äldre anlägg- ningar bromsas. Speciellt den senare effek— ten får betecknas som eftersträvansvärd, eftersom äldre anläggningar ofta gör bruk av yrkeskunskaper som de äldre arbetarna har komparativa fördelar i. I avsnitt 4.3 an- ges ett sätt för att ytterligare stärka denna effekt.

För resonemangets skull antar vi att en- bart införandet av SMH skulle göra 800 miljoner nya arbetstimmar företagsekono- miskt lönsamma. Utslaget på den vuxna be- folkningen utgör detta tillskott cirka 130 årsarbetstimmar eller cirka 2,5 veckoarbets- timmar per vuxen person. Detta kan före- falla lite, men till saken hör att bara en mindre del av befolkningen kan förväntas utnyttja tillskottet. 800 miljoner arbetstim- mar räcker till heltidsarbeten för cirka 400 000 personer.

Sjöberg—Lindquist (1971) har undersökt den icke-förvärvsarbetande och arbetslösa befolkningen i Sverige. Dessa författare konstaterar att (ett urval motsvarande) 319 000 personer uppgivit sjukdom, 185 000

1 Statistiska meddelanden N 1970: 21, s. 90. ” Observera att »inkomstskatten» på den marginella sysselsättningen är lika med noll då h=a. Med hänsyn härtill förefaller det inte orimligt att h på marginalen skulle kunna sänkas med 60—70 procent, varvid efterfråge- ökningen vid elasticiteten 0,5 skulle bli 30—35 procent eller en och en halv å två miljarder arbetstimmar.

barntillsyn, 473 000 hushållsarbete, 242 000 studier samt 267000 annan anledning till att de inte förvärvsarbetat (i konventionell mening) under år 1966. Dessa siffror avser åldrarna 15—75 år. I föreliggande samman- hang är det av vikt att skilja mellan de per- soner som frivilligt respektive ofrivilligt ej förvärvsarbetar.

Till de frivilliga måste huvuddelen av de personer som uppgivit studier, barntillsyn och hushållsarbete räknas. Beträffande stu- dier och hushållsarbete är detta självklart. Antingen är dessa aktiviteter socialt arbete, varvid de kan lämnas utanför diskussionen, eller är de fritidsverksamheter, varvid de i varje fall inte utgör något tvingande skäl att inte förvärvsarbeta. Beträffande barntillsy— nen kan fall tänkas då denna utgör ett tvingande skäl att inte förvärvsarbeta. Så- dana fall skulle kunna tänkas i glesbygder, där alternativa tillsynsmöjligheter kan vara svåra att ordna inom rimligt avstånd från bostaden. Sådana fall skulle också kunna tänkas där båda föräldrarna har så oregel- bundna arbetstider att alternativa tillsyns- möjligheter ej står att finna. Dessutom kan det tänkas fall då föräldrarna helt enkelt inte har råd att finansiera en alternativ till- synsform. Detta torde i första hand gälla flerbarnsfamiljer. Några ytterligare fall av detta slag kanske skulle kunna anges, men det måste sägas att barntillsyn i huvuddelen av alla fall är en självvald anledning till att någon inte förvärvsarbetar (i konventionell mening). Motivet kan vara omsorg om bar- nen, att det betyder ett alltför litet tillskott till familjeinkomsten etc. Det är i samman- hanget ovidkommande.

Av de »förvärvshindrade» i Sjöberg— Lindquists undersökning finns då i huvud- sak bara de personer kvar som uppgivit sjukdom och annan anledning. Dessa utgör 320 000 respektive 270 000 personer, inalles cirka 600 000 personer. I denna grupp ingår åldringar, förtidspensionärer, värnpliktiga m.fl. Det förefaller inte vara någon under- skattning om vi antar att det bara är 200 000—300 000 av dessa personer som skulle utnyttja eventuellt uppkommande ar- betstillfällen. Till detta kommer dock att

det år 1966 fanns drygt 1/2 miljon personer som var öppet, partiellt eller latent arbets- lösa, åtminstone under någon av årets vec- kor.3 De latent arbetslösa har vid närmare kontroller i andra sammanhang visat sig ha ett måttligt intresse för att omgående be- sätta ett >>ordinärt» arbete, varför deras an- tal — hos Sjöberg—Lindquist över 100 000 personer — bör skäras ned Väsentligt. De partiellt arbetslösa utgör ett mindre antal — 50 000 personer — och efterfrågar inte 40 veckoarbetstimmar ytterligare, varför deras antal bör kunna skrivas ned med hälften. Kvar står de öppet arbetslösa, varav huvud- delen bara för kortare tid var utan arbete. Det är givetvis vanskligt att försöka skatta hur många heltidsarbeten de i någon form arbetslösa skulle svara mot om de gavs rik- ligare arbetstillfällen, men för resonemangets skull antar vi att det skulle röra sig om cirka 200 000 personer. Tillsammans med de »förvärvshindrade» skulle i så fall det totala behovet av ytterligare arbetstillfällen uppgå till 400 000—500 000. Detta överens- stämmer ganska väl med vår, likaledes grova, skattning av antalet nya arbetstill- fällen införandet av SMH skulle ge. Detta betyder emellertid inte att SMH skulle lösa sysselsättningsproblemet. Bland dessa 400 000—500 000 personer finns många med liten prestationsförmåga, för vilka ar- betsgivarnas hyresbud är lägre än de pre- mier vederbörande personer kräver för att vilja göra ifrågavarande arbetsinsatser. Ut- bud och efterfrågan balanserar då inte, var- för vissa strukturella ingrepp måste göras. Vid SMH är det tämligen enkelt att mildra de prestationssvagas sysselsättnings- problem. Två omständigheter behöver be- aktas. För det första gäller att prestations- svagheten är relativ och inte absolut. I för—

” Sjöberg—Lindquist (1971). Med öppet ar- betslösa avses aktivt arbetssökande utan arbete. Partiellt arbetslösa är de som arbetar deltid därför att de inte kan finna heltidsarbete. La- tent arbetslösa är utan arbete och passivt ar- betssökande i den meningen att de inte tror sig kunna finna ett lämpligt arbete på bostadsorten och, kan det tilläggas, inte behöver vara aktivt sökande för att komma i åtnjutande av arbets- löshetsersättning e.d.

hållande till vissa arbeten kan en person visa sig ha alltför liten prestationsförmåga, medan personen i förhållande till något annat arbete kan visa sig ha fullt tillräcklig prestationsförmåga. Detta gör att de presta— tionssvagas problem delvis kan lösas genom ett prioriteringssystem, varigenom de får förtur till för dem lämpligare arbeten. För det andra gäller att prestationssvagheten inte behöver vara en en gång för alla given egenskap. Genom olika former av arbets- träning, arbetsmarknadsutbildning m.m. kan en person vidga mängden av arbeten för vilka han eller hon är lämplig. Det bör inte vara svårt att förmå mellanhanden att i sitt agerande ta hänsyn till dessa omständig- heter, åtminstone så länge som prioriteringar och träningar bidrar till att öka den sociala vinsten. Detta är också så långt sysselsätt- ningspolitiken kan ges en allokeringspolitisk motivering.

4.3 Sysselsättningen utan SMH

Den nuvarande arbetsmarknaden präglas av en ständigt återkommande dragkamp om den sociala vinstens fördelning. Deltagare i denna kamp är å ena sidan löntagarorgani- sationer samt å andra sidan arbetsgivar- organisationer och offentliga myndigheter. De senare deltar i kraft av sina fiskala be- fogenheter. Det råder inget tvivel om att denna dragkamp bidrar till att minska an- talet arbetstillfällen och att även sådana som är samhällsekonomiskt lönsamma går för- lorade. Det har intresse i detta sammanhang att klargöra varför detta sker.

När det gäller speciellt skattepolitiken har vi tämligen ingående klargjort detta i kapi- tel 2. Det har där framgått att det är bristen på differentieringar och diskrimineringar som gör dagens beskattningssystem ineffek- tivt. Önskemålet om likformiga skatter slår hårt. På marginalen innebär det ett skatte- bortfall eftersom skatteobjekt slås ut.

Analogt kan sägas att det är bristen på differentieringar och diskrimineringar som gör lönepolitiken samhällsekonomiskt kost- sam. Önskemålet om vissa minimilöner slår hårt. På marginalen innebär det ett löne-

bortfall eftersom arbetstillfällen slås ut. Detta är särskilt framträdande i LO:s soli- dariska lönepolitik efter 1964, då man mera utpräglat gick in för s.k. låglönesatsningar, vilka går ut på att timförtjänsterna under en viss nivå skall höjas mera än proportio- nellt. Huruvida LO-medlemmarna härige- nom fått en ökad andel av den sociala vins— ten är diskutabelt. Meidner—Öhman (1972, s. 42) uttrycker saken så att »det möter . . . betydande svårigheter att driva en konse- kvent solidarisk lönepolitik i en ekonomi uppbyggd på privata företag. Satsningen på låglönegrupperna kan få negativa sysselsätt- ningspolitiska effekter och en dämpning av höglönekraven gynnar i alltför hög grad kapitalägarna. Svårigheterna kan endast be- mästras med hjälp av en ständigt utbyggd arbetsmarknadspolitik och arrangemang för ökad löntagarandel i förmögenhetsbildning- en.»

I anslutning till detta citat må sägas att det inte är önskemålet om solidariska eller >>rationella>> lönedifferenser som är proble- met. Så länge dessa avspeglar differenser i arbetenas svårighet spelar de samma roll som arbetspremierna vid SMH. Problemet är att differenserna ligger på en högre nivå än arbetspremierna i SMH. Det kan sägas att den primära arbetsmarknaden i SMH präglas av en solidarisk låglönepolitik, me- dan lönerna på den svenska arbetsmarkna- den idag, åtminstone delvis, präglas av en solidarisk höglönepolitik. Det är detta som är de speciella låglönesatsningarnas inne- börd och det är detta som förorsakar vad Meidner—Öhman kallar »negativa syssel- sättningspolitiska effekter».

Meidner—Öhman pekar också på att den solidariska lönepolitiken gynnar kapitalägar- na i alltför hög grad. Utan korrektiv skulle detta naturligtvis vara fallet i än högre grad vid en solidarisk låglönepolitik. Tänkbara korrektiv finns dock att tillgå. Det bästa korrektivet synes vara ett nationellt vinst- andelssystem av det slag Krelle (1968) be- skrivit. Detta innebär att arbetarna äger rätt till andel i företagens samlade vinst. Efter- som vinstuttaget i företagen varierar med hänsyn till respektive företags bärkraft kom-

mer de marginella arbetstillfällena att sko- nas, varigenom sysselsättningsmöjligheterna blir större. Detta system påminner mycket om SMH och man kan tänka sig att vinst- andelarna utbetalas till arbetarna i ett sy- stern påminnande om SVK. Hur löntagarna sinsemellan fördelar sin andel av den sociala vinsten behöver vi emellertid inte gå in på i detta sammanhang.

Ett näraliggande alternativt korrektiv är branschvisa vinstandelssystem. Jämfört med ett nationellt vinstandelssystem har sådana nackdelen att vara mindre inkomstutjäm- nande. Som en följd av den branschvisa bindningen av vinstandelarna kommer ar- betarna att vilja söka sig över till de mera bärkraftiga branscherna, vilket kan få en negativ effekt på sysselsättningsutrymmet, eftersom det sannolikt pressar upp löne— läget i de mindre bärkraftiga företagen och sålunda slår ut marginella arbetstillfällen.

I jämförelse med ett nationellt vinstan- delssystem har naturligtvis vinstandelssystem på företagsnivå i än högre grad dessa nack- delar. Men jämfört med en solidarisk hög— lönepolitik måste såväl dylika vinstandels- system som branschvisa och särskilt ett na- tionellt vinstandelssystem sägas ha avgjorda fördelar. En generell anmärkning mot alla sådana system är dock att de bara kommer de sysselsatta arbetarna till godo. Personer utan arbetsmöjligheter kan bara få del av den sociala vinsten genom ett bidragssystem, exempelvis SVK, eller genom ett ersätt- ningssystem, exempelvis av det slag som skall skisseras i avsnitt 4.4 och 4.5.

En solidarisk låglönepolitik kombinerad med en »solidarisk fördelning av vinsterna», helst i form av ett nationellt vinstandels- system, skulle alltså vara ett tillfredsställan- de sätt med vilket löntagarnas anspråk på den sociala vinsten kan tillgodoses utan allt- för stora samhällsekonomiska kostnader. Att ett sådant system har stora likheter med SMH är givetvis ingen tillfällighet. Det låter sig dock sägas att detta inte är den enda framkomliga vägen att tillvarata möjlig- heterna till lönsamma sysselsättningar. En alternativ väg är att via skattepolitiken neu- tralisera de negativa verkningarna av en

höglönepolitik från löntagarorganisationer- nas sida. Eftersom problemet är att kraven på timförtjänsterna är för höga på de låg- produktiva arbetsinsatserna säger det sig självt att korrektivet måste vara subven- tioner av dessa arbetsinsatser.

Eftersom åtminstone LO och TCO sagt sig vilja bortse från inkomstskattens bety- delse vid löneförhandlingarna kanske man kan utesluta de möjligheter som en med hänsyn till timförtjänsten differentierad in- komstbeskattning ger. Eljest skulle det inte vara alltför svårt att låta skattesatsen bero av timförtjänsten och inte förvärvsinkoms- ten. (Skattesatsen skulle kunna hållas obe- roende av hur lång tid personerna arbetar.) Om en person uppnår, säg, 30000 kronor genom att arbeta 2 000 timmer med 15 kr/ tim och en annan uppnår samma inkomst genom att arbeta 1000 timmar med 30 kr/ tim skulle enligt detta förslag skattebeloppet för den andra personen var högre än skatte- beloppet för den första personen. Även vid längre arbetstider skulle då skattebeloppet för personer med låg lön vara förhållandevis litet, varför dessa vid återhållsamhet i löne- kraven skulle få kompensationer i form av skattelättnader. Ett dylikt förfaringssätt är dock bara rimligt om löntagarorganisatio- nerna avpassar sina lönekrav med hänsyn till inkomsten efter skatt. Om detta inte sker får låglönesatsningarna fortsatta ogynn- samma sysselsättningseffekter.

En alternativ metod är differentiering av arbetsgivaravgiften. På de marginella ar- betsinsatserna behöver avgiften vara nega- tiv och tillräckligt stor för att överbrygga differensen w—a, där w betecknar det fak- tiska timförtjänstkravet och a betecknar ar- betspremien i respektive arbete. Svårigheten med denna metod är att identifiera de mar- ginella arbetsinsatserna. Härför måste en eller annan indirekt måttstock användas, varvid man får ta fasta på vissa egenskaper hos arbetena och/eller arbetarna, som gör det sannolikt att de är marginella bland de kombinationer arbetare/arbete som är sam- hällsekonomiskt lönsamma. Beträffande ar- betarnas egenskaper torde hög ålder, låg ut- bildningsnivå, vacklande hälsa etc. vara rele-

vanta indikationer på att de tillhör marginal- gruppen och ej kan resa alltför höga löne- anspråkf En seleketiv sänkning av arbets- givaravgiften med hänsyn till dylika egen- skaper kan vara påkallad, men det inses lätt att det är ett trubbigt medel. Beträffan- de arbetenas egenskaper torde näringsgrens- tillhörigheten, vederbörande kapitals ålder m.m. vara de indikatorer som kan beaktas. Särskilda stöd till vissa näringar är själv- fallet ett trubbigt instrument.

Däremot kan ett särskilt stöd till det äldre kapitalets användande tillämpas med viss precision. Detta kan åstadkommas genom en skärpning av avskrivningsreglerna vid vinstbeskattningen. Dessa regler har direkt inflytande på kapitalets nettoavkastning vid varierande ålder. En skärpning av avskriv- ningsreglerna — i betydelsen längre avskriv- ningstid — medför att avskrivningarnas skattereducerande verkan förskjuts i fram- tiden. Detta kommer att sänka avkastnings- kravet på gammalt kapital relativt nytt kapi- tal och ge avsedd effekt, dock bara under förutsättningen att företagen inte på annat sätt uppmuntras att påskynda det äldre kapi- talets utrangering. Exempelvis skulle en skärpning av avskrivningsreglerna bli föga verkningsfull om nuvarande förmåner vid förluster i samband med avyttringar av anläggningstillgångar (inklusive maskiner m.m.) kvarstod. I så fall skulle troligen skärpta avskrivningsregler leda till en snab- bare nedskrotning av kapitalet.5

En långsammare utrangering av kapitalet synes av flera anledningar vara en tilltalan- de metod att öka den företagsekonomiskt lönsamma sysselsättningsvolymen. För det första är metoden inte förbunden med några tekniska svårigheter. Orsaken till att kapital utrangeras är som regel en relativ och inte absolut kapacitetsminskning. För det andra är äldre anläggningar ofta arbetsintensivare än sina nyare motsvarigheter, varför syssel- sättningseffekten per kapitalvärde är större i äldre anläggningar. För det tredje använ- der de äldre anläggningarna andra yrkes- kunskaper än sina moderna motsvarigheter. Dessa yrkeskunskaper torde ge äldre arbe- tare vissa komparativa fördelar och därmed

— om äldre anläggningar kunde bevaras — stärka de äldre arbetarnas position på den öppna arbetsmarknaden. För det fjärde har äldre och nyare anläggningar i viss mån olika geografisk spridning. Om äldre anlägg- ningar kunde bevaras i ökad utsträckning skulle detta ge ökade sysselsättningsmöjlig- heter även utanför s.k. tillväxtcentra, vilket skulle vara till fördel ur regionalpolitisk syn- vinkel.

Mot metoden kan invändas __ och har invänts — att den (åtminstone tillfälligt) bromsar kapitalbildningen i samhället och därför (åtminstone tillfälligt) förorsakar minskade avsättningsmöjligheter för den kapitalproducerande sektorn. Eftersom det i en öppen ekonomi som den svenska inte föreligger några strikta begränsningar i va- rumarknadens storlek — snarast ökar denna av att flera sysselsättningstillfällen ger ökade inkomster inom landet — kan inte detta vara problemet. Eftersom det vidare inte behöver bli någon absolut nedgång i kapital- avkastningen av att den använda kapital- mängden ökar, synes det uteslutet att in- vesteringsviljan skulle mättas. Ej heller be- höver utrymmet för investeringar minska. Det är därför svårt att förstå hur det kan bli annat än en tillfällig nedgång i kapital- bildningen. Om skärpningen av avskriv- ningsreglerna införs under en högkonjunk- tur bör de negativa effekterna därför bli försumbara.

En skärpning av avskrivningsreglerna på angivet sätt kan naturligtvis också vidtagas vid SMH, varför denna metod inte bör ses som ett särskilt medel att öka sysselsätt- ningsvolymen utan SMH. Vi har ändå fun- nit det lämpligt att påpeka denna möjlighet i detta sammanhang. Att en dylik skärpning är en fristående metod betyder att den inte heller kan ses som ett substitut för differen-

' Jfr tabell A.l i not A. 5 Förmånerna innebär att det bokförda vär- det av maskiner m.m. får räknas som kostnad i samband med att föremålen avyttras, alldeles oavsett vilket reellt värde föremålen har. Ju mindre föremålen är avskrivna, desto större blir >>vinsten» av att avyttra dem vid varje givet pris, exempelvis skrotvärdet (102 5 i aktiebo- lagslagen).

tierade arbetsgivaravgifter e.d. respektive en eller annan form av vinstandelssystem för löntagarna. Dessa åtgärder finns fort- farande anledning att överväga i samband med lönepolitikens utformning.

Därmed har vi kortfattat redogjort för möjligheterna att tillvarata de lönsamma sysselsättningsmöjligheterna utan att lön- tagarna och de offentliga myndigheterna be- höver få en minskad andel av den sociala vinsten. Nämnda åtgärder inverkar natur- ligtvis på resursallokeringen och därmed också på arbetsgivarnas relativa positioner. En minskad spridning i nettovinsten mellan olika företag kan förutses, vilket ej oväntat också påminner om SMH, där alla företag bara går med »normal» vinst. Vad detta innebär har förklarats i kapitel 2

Förutsättes att arbetsgivarorganisationer- na har tillräcklig makt över sina medlem- mar skulle det kunna antas att arbetsgivar- organisationerna i likhet med myndigheter- na och löntagarorganisationerna nöjde sig med en bestämd andel av den sociala vins- ten. I så fall skulle arbetsgivarorganisa— tionerna också kunna medverka till att alla lönsamma arbetstillfällen tillvaratas även om löne- och skattepolitiken inte vore korri- gerad i enlighet med vad som ovan sagts. På något sätt skulle då arbetsgivarorgani- sationerna förmå sina medlemsföretag (del- ägare) att acceptera att vissa av deras an- ställningar är (företagsekonomiskt) förlust- bringande. Exempelvis skulle man kunna tänka sig att varje arbetsgivare per två lön— samma anställningar skulle behöva accep— tera en (företagsekonomiskt) olönsam an- ställning. Alternativt skulle man kunna tänka sig att företagen skulle behöva kunna uppvisa negativa »delvinster» i något visst förhållande till sina positiva »delvinster». Sådana förslag får väl betraktas som ku- riosa. Hursomhelst är de obehövliga om löne- och skattepolitiken ges adekvat ut- formning, antingen genom att SMH införes eller genom att SMH så långt möjligt efter- liknas på en arbetsmarknad av gängse slag.

4.4. System med kompletteringsinkomster (SKI)

I diagram 4.2 visas den troliga effekten på arbetsinkomsternas fördelning av att SMH eller SMH-liknande förhållanden införes. Den heldragna kurvan visar hur fördel- ningen i nuläget i princip ser ut. (Som ar- betsinkomster kan löner i skyddade verk- städer e.d. exkluderas.) Detta är »höglöne- politikens» fördelningsbild.a Den streckade kurvan visar hur fördelningen vid SMH eller SMH-liknande förhållanden i princip kan antas se ut. Detta är »låglönepolitikens» fördelningsbild. Ytan under respektive kurva bör vara ungefär lika stor, implicerande att antalet egna företagare — vilka här tänkes vara uteslutna — är ungefärligen lika stort i de båda fallen. >>Låglönepolitiken» ger av allt att döma en mera sammanpressad för- delning. Dessutom ger den troligen en lägre genomsnittlig arbetsinkomst. Detta kom- penseras emellertid av att personerna får större bidrag, andelar i företagsvinsterna e.d. vid >>låglönepolitiken», vilket förskjuter kurvan för totalinkomstens fördelning mera till höger vid »låg»- än vid >>höglönepoli- tiken». Av allt att döma skall personernas genomsnittsinkomst bli högst vid »låglöne- politik».

Som diagrammet visar kan man inte för- utsätta att ett införande av SMH eller SMH- liknande förhållanden skulle kunna lösa sys- selsättningsproblemet för alla medborgare. Man måste räkna med att vissa personer är oförmögna att utföra lönsamt arbete över huvud taget — de allvarligt sjukliga m.fl. — samt att vissa personer bara kan utföra så- dant arbete i ringa omfattning. För dessa personer, vilka vi skall säga har otillräcklig arbetsförmåga, finns det anledning att över- väga kompletterande åtgärder. Definitions- mässigt måste dessa åtgärder vara olön— samma, varför det är erforderligt att finan- siera dem ur den sociala vinsten. I detta av- seende är de jämförbara med de bidrag som

5 Med »höglönepolitik» förstår vi en (solida- risk) höglönepolitik av nuvarande slag i kombi- nation med odifferentierade skatter, kort av- skrivningstid m.m. som också medverkar till att krympa sysselsättningsutrymmet.

>

I | | antal ' ,.-"""-..

I . perso— __." '._ ner '.' ' '.. .. | | . 9 0 | '

|

| .

| '._ t -_

l I

| '. | '.

| ", | '._

I

. | " 0... | .... 0 y* arbetsinkomst

Diagram 4 .2

utgår genom SVK eller på annat sätt. Frå- gan är därför om inte SVK etc. skulle kunna anses tillräckligt som kompletterande åtgärd, speciellt som detta kan byggas ut med för- tidspensioner vid långvarigare otillräcklig arbetsförmåga. Detta är uppenbarligen en politisk fråga. Vi skall inte här ta ställning till denna, utan utgå från att särskilda åt— gärder kan anses påkallade även vid kort- varig otillräcklig arbetsförmåga. Ifrågava- rande åtgärder kan vara av tre slag, näm- ligen

1. reservarbeten 2. pålägg till ordinarie timförtjänster 3. ersättningar.

Som sammanfattande benämning använ- der vi förkortningen SKI som utläses System med kompletteringsinkomster. Systemet för- utsättes vara behovsprövat, vilket innebär att personerna skall kunna dokumentera att de är otillräckligt arbetsförmögna. Inled— ningsvis förutsättes att det är klart vilka per- soner som har dokumenterat otillräcklig ar- betsförmåga (DOA). Senare skall principer- na för hur personerna skall vinna denna status diskuteras.

Låt y* beteckna norminkomsten för in- komst av anställning. Personer som inte kan uppnå denna inkomst hör till kategorin med

DOA och anses berättigade till förmåner genom SKI. I diagram 4.2 har ett tänkt värde på y* ritats in. Vid detta värde på y* är det tydligen inte säkert att det är flera personer som kan vinna DOA vid låglöne- politik än vid höglönepolitik. Här spelar det ingen större roll för resonemanget om den ena eller andra sysselsättningspolitiken förs.

Oberoende av löneform kan arbetsin— komsten (y) ses som en produkt av en tim- förtjänst (w) och ett antal arbetstimmar (t), dvs.

yi=witi i=1,2,...

där index i hänför sig till person och pro- dukten witi i vissa fall kan vara en summa av flera olika arbetsinsatser. Frågan är vad som skall göras när witi inte såsom lön av lönsamt arbete kan fås att nå upp till y*.

4.4.1. Reservarbeten

Den klassiska lösningen på DOA har varit att ge personerna tillfälle till inkomstför- stärkning genom reservarbeten av något slag. Benämningarna på dessa har liksom principerna för dem växlat från tid till annan. Från att ha gällt arbete inom fattig- vården blev reservarbetena nödhjälps- och reservarbeten. Dessa avlöstes av beredskaps-

arbeten med delvis andra principer. Arkiv- arbeten och arbete i skyddad verkstad är andra exempel.

En olägenhet med resrevarbeten är att de kräver ingående förberedelser för att de med kort varsel skall kunna tillgodose be— hoven allteftersom dessa uppträder (även på skilda platser). En särskild svårighet är att behovens växlande storlek är svår att förutse. För att ett reservarbete skall ge önskad effekt bör det ju ge varje individ en utfyllnad motsvarande differensen y*—witi, i= 1, 2, . . . i alla fall där denna är positiv.

En begränsning i reservarbetenas använd- barhet är att de förutsätter någon arbetsför— måga för de behövande personerna. Vid all- varligare sjukdomstillstånd e.d. är detta inte fallet, varför SKI då måste utformas på annat sätt om inte arbetskravet skall bli rent skenbart.

Angående reservarbeten må vidare an- märkas att de som regel kräver någon form av kapitalinsats och att kostnaden härför bör täckas av det produktionsvärde reserv- arbetena ger. I annat fall blir de onödigt dyrbara.

Utan alla jämförelser i övrigt kan sägas att kapitalvärdet per anställd inom den svenska industrin kan uppskattas till cirka 130 000 kronor eller utslaget per arbets- timme till cirka 70 kronor? Skulle reserv— arbeten i skyddade verkstäder e.d. bara ha hälften av denna kapitalintensitet och skulle det krävas, säg, 400000 arbetstimmar av detta slag, så skulle enbart investeringskost- naden behöva vara ca 15 miljarder kronor. Om den normala avkastningen på kapitalet är 10 procent, ger detta en årlig kapitalkost— nad för reservarbetena på 1,5 miljarder kro— nor." Till detta kommer driftskostnader ex- klusive löner och räntor av svåruppskattad storlek, vilka också måste täckas av reserv— arbetenas produktionsvärde för att inte SKI skall bli onödigt dyrbart.

Vi antar att inga onödigt dyrbara reserv- arbeten kommer till stånd (annat än som följd av misslyckade kalkyler angående för- väntade kostnader och intäkter, Vilket är en normal företeelse i affärsvärlden). Frågan blir då om personer med DOA (och någon

arbetsförmåga) skall påtvingas reservarbete för att nå en kompletterande inkomst upp till y*. Från allmän välfärdsteoretisk ut- gångspunkt måste svaret på denna fråga bli nekande. Det kan inte uteslutas att detta ger upphov till en välfärdsförlust jämfört med fallet att personerna ges tillfälle att välja mellan reservarbete med den kompletteran- de inkomsten xi=y* —witi och en ersättning (utan arbetskrav) lika med x'i(xi. Detta är fallet då differensen xi—x'i är minst lika stor som det nettoproduktionsvärde reserv- arbetena ger. Då vinner »samhället», dvs. alla personer utom den för vilket valet före- ligger, på att personen väljer ersättningen framför reservarbetslönen. Ifrågavarande person är skadelös, varför ingen medborgare skulle förlora på att en dylik valmöjlighet infördes. Även detta förhållande bör beaktas vid utformningen av SKI.

4.4.2. Pålågg

I de fall personerna är något arbetsför- mögna och reservarbeten är svåra att få fram eller visar sig onödigt dyrbara kan också pålägg till ordinarie timförtjänster övervägas. Om pålägget, vilket givetvis fi- nansieras ur den sociala vinsten, betecknas WP, kan följande uttryck användas för att beräkna påläggets storlek i de enskilda fallen

. i=1,2,...

Endast fall då y*>witi behöver beaktas. Pålägget kan utbetalas direkt till löntagaren eller via arbetsgivaren. I det senare fallet skulle det kunna utgå som en reducerad arbetsgivaravgift.

Det inses lätt att påläggsmetoden vållar administrativa bekymmer. Anledningen här- till är att påläggen beror av personernas varierande arbetstider. Detta skiljer påläggs- metoden från det svenska systemet med subventioner i s.k. halvskyddad verksamhet, varvid subventionen utgår med ett visst be-

" Wadensjö (1972). Skattningen gäller år 1971. & Observera att detta är ett räkneexempel.

lopp per anställd och år. (Emellertid torde normal arbetstid förutsättas.) Detta skiljer också metoden från system med lagstiftad minimilön, vilket finns i USA och annor- städes.g

Förutom komplikationerna med indivi- duella variationer i arbetstiderna har på- läggsmetoden nackdelen att ändra på den primära arbetsmarknadens lönestruktur och därmed på arbetsutbudens storlek. Rikt- ningen på dessa förändringar analyseras i not C, dock utan att generella slutsatser kan dras. Det kan sägas att effekterna på arbets- utbudet är så pass komplicerade att man svårligen kan göra korrekta förutsägelser om vad som händer när pålägg införs.

Antages att en person har två förvärvs- arbeten, vilka tillsammans ej ger y*, gäller generellt, om pålägget läggs på det sämre betalade av de två arbetena, att personen minskar arbetsutbudet till det bättre betalda arbetet. Det är inte säkert att denna minsk- ning motsvaras av en ökning i arbetsutbudet till det sämre betalda arbetet. Läggs påläg- get i stället på det bättre betalda arbetet kan inget annat sägas om arbetsutbuds- effekterna än att dessa är obestämda. Både ökningar och minskningar är troliga.” Detta betyder att ti i uttrycket ovan inte kan för- utsättas vara oberoende av WP och att det i praktiken blir ännu svårare att beräkna på- läggens storlek i de enskilda fallen.

Skall påläggsmetoden användas måste detta uppenbarligen ske i medvetande om att den bara kan användas som en approxi- mativ metod för att fylla ut gapet mellan den individuella inkomsten av lönsamt ar- bete och norminkomsten.

4.4.3. System med negativ inkomstskatt (SNI)

Ersättningar som kompletteringar till en otillräcklig arbetsinkomst har under senare år diskuterats under benämningen negativ inkomstskatt, men det kan sägas att det mera sällan klargjorts hur ett system med negativ inkomstskatt (SNI) tänkes vara ut— format. Beroende på förslagsställarnas ar- betsmoraliska inställning, deras farhågor för

. I) 450 inkomst efter skatt B A A I I B : I | I | ;

'

0 intervall med neg. ink.skatt

Diagram 4.3

bortfall i särskilt de lägre inkomsttagarnas arbetsutbud e.d. har förslagen varierat något när det gäller villkoren för erhållande av negativ inkomstskatt samt utfyllnadens stor- lek.

Beträffande villkoren kan krav resas på att förmånstagarna skall vara dokumenterat oförmögna att skaffa sig en förvärvsinkomst av minst den stipulerade inkomstens storlek. Då fungerar SNI som en allmän arbetslös- hetsförsäkring. Villkoren kan emellertid vara mera lösliga. I extremfallet kan den negativa inkomstskatten utgå oavsett orsa- ken till den otillräckliga inkomsten före skatt.

I diagram 4.3 visas två möjligheter vad gäller utfyllnadens storlek. Inkomstkurvan AA visar fallet med 100-procentig utfyll- nad. Som lätt inses ger denna utformning av SNI en 100-procentig positiv beskattning av alla inkomster upp till den stipulerade nivån. Det kan förväntas att detta verkar hämmande på arbetsutbudet från arbets- marknadens marginalgrupper, mera ju högre norminkomsten sätts.11 Inkomstkurvan BB visar den populärare varianten med en mindre än 100-procentig utfyllnad. Som dia- grammet visar när man i intervallet med negativ inkomstskatt då aldrig upp till norm- inkomsten. Av dessa två fall är det uppen- barligen AA som bäst gynnar de sämst ställ-

” Efter vad som sagts i avsnitt 4.3 bör det stå klart att minimilönelagstiftningar är olämpliga som medel att ge grundtrygghet genom arbete.

1” Se not C, avsnitt 3. " Jämför not C.

inkomst före skatt

da, särskilt om villkoren för den negativa inkomstskatten görs avhängiga av det för- hållandet att personerna har dokumenterat otillräcklig arbetsförmåga. Detta talar till den populärare BB-variantens nackdel.

I detta sammanhang skall understrykas att SNI utan krav på dokumenterat otillräcklig arbetsförmåga (DOA) har påtagliga likheter med ett folkbidragssystem. I fallet AA är motsvarigheten ett allmänt folkbidrag av storleken OA. Om detta görs skattepliktigt (så att det ingår i inkomsten före skatt) och skattesystemet förses med ett grundavdrag som är lika stort som folkbidraget fås en nettoinkomstkurva med AA:s utseende. All skatt kommer då att de facto ligga på för- värvsinkomsterna. Eftersom denna liknelse kan göras, bör det vara uppenbart av vad som sagts i kapitel 3 att SNI i denna tapp— ning är ett ineffektivt medel för att ge grundtrygghet. SVK vore bättre. I fallet BB är motsvarigheten ett icke-skattepliktigt folkbidrag av storleken OB samt beskattning av övriga inkomster utan grundavdrag. Även detta fall är uppenbarligen under- lägset SVK.

Om ersättningarna utgår med krav på DOA skall understrykas att deras storlek

ei=y*—witi i=1,2,---

vid y*>witi är beroende av personernas möjliga och inte deras faktiska arbetsin- komster och att därför efterfrågan på lön- samt arbete ej nämnvärt påverkas av att ersättningar införs. Det är då ingen olägen- het förenad med att 100—procentig inkomst- utfyllnad ges.

4.4.4. SKI:s närmare utformning

Dessa allmänna synpunkter på reservarbe— ten, pålägg och ersättningar leder till slut- satsen att SKI i första hand bör grundas på ersättningar, dock med tillägget att per- sonerna med vissa regler bör kunna medges rätt att ha reservarbeten. Med hänsyn till de störningar i lönestrukturen som påläggs- metoden medför, bör denna metod om möj- ligt undvikas. Det förhållandet att påläggs- metoden bara kan uppfylla inkomstkom-

kompl. inkomst

arbetstid Diagram 4 .4

pletteringen approximativt talar också för att metoden bör undvikas. Åtminstone för de berörda personerna är det inte likgiltigt om inkomstgarantin kan missa med några hundra kronor. Det kommer inte att anses rättvist.

I valet mellan ersättningar och reserv- arbeten kan det, som ovan påtalats, vara befogat att ge personerna själva en viss val- frihet. Detta kan naturligtvis bara gälla de personer som har viss arbetsförmåga. I mo- ment 4.4.1 nämndes att det är välfärdseko- nomiskt försvarligt att låta dessa välja mel- lan att få fullt kompletterande inkomst ge- nom reservarbete eller att få en något redu- cerad kompletterande inkomst utan reserv- arbete. Ett motiv för reduktionen skulle kunna vara att personernas benägenhet att välja reservarbete blir större, vilket förbilli- gar SKI.

I diagram 4.4 visas hur detta kan ordnas. Personerna tänkes bli indelade i tre handi— kappklasser:

A = helt arbetsoförmögna B = partiellt arbetsoförmögna C = arbetsförmögna

Personerna i klass A ges en ersättning motsvarande OA=y*. Personerna i klass B ges ersättningen OB samt rätten att få re- servarbete t* timmar med en timförtjänst motsvarande lutningen på linjen BR.12 Ut- nyttjar de denna rätt fullt ut när de också upp till norminkomsten y*. Personerna i

” Timförtjänsten förutsättes med hänsyn till arbetets art vara »marknadsmässig».

klass C ges ersättningen OC samt rätten att med t** timmars reservarbete nå upp till norminkomsten y*. P-kurvan tänkes visa ett typiskt reservarbetes nettoproduktionsvärde och anger således vad man vinner på att ge personerna rätt till reservarbete. (Onödigt dyrbara reservarbeten har en P-kurva som ligger under abskissan.)

Diagram 4.4 bör ses som en principskiss. Antalet handikappklasser kan göras god- tyckligt stort och arbetstidskravet kan göras individuellt avpassat. Detta försvårar ad— ministrationen av SKI, men kan ge möjlig- heter till bättre anpassningar till de indi- viduella förutsättningarna. Risken att dylika åtgärder uppfattas som en onödig byråkrati— sering eller att personerna finner sig orätt- vist bedömda kan inte uteslutas.

SKI med skisserad utformning kan jäm- föras med nuvarande svenska system för kompletteringsinkomster. I detta ingår (a) sjukersättningar, (b) arbetslöshetsersättning- ar, (c) anställning i skyddad verkstad e.d. samt (d) beredskapsarbete e.d. Mellan detta system och SKI finns stora likheter, men också väsentliga skillnader.

Sjuka personer erhåller i Sverige sjuker— sättningar om de är sjukpenningförsäkrade. I SKI gäller rätt till ersättning vid sjukdom för alla. Möjligen skulle ålders- och förtids- pensionärerna liksom i nuvarande svenska system undandras denna rätt. En viktig skillnad är att medan den svenska sjukför- säkringen ger olika stora ersättningar — har olika norminkomster för olika personer —— har SKI en enhetlig norm för alla. En annan viktig skillnad är att SKI också har andra kriterier för att en person skall kunna pla- ceras i handikappklass A. Alla oöverkom- liga förvärvshinder berättigar till detta.

Arbetslösa personer förutsättes i SKI kunna välja mellan ersättningar och reserv- arbeten. Under förutsättningen att rätten till arbete (i form av reservarbete) kan ga- ranteras placeras de i klass C. Detta gäller även personer som är kvalitativt arbetslösa i den meningen att de har lönsamt socialt arbete, men i otillräcklig omfattning. I nu- varande svenska system medges inte dessa möjligheter. I SKI görs alltså ingen skillnad

mellan beredskapsarbetande m.m. och ar- betslösa.

De som i nuvarande svenska system ges anställning i skyddade verkstäder e.d. torde i stor utsträckning tillhöra handikappklass C i SKI. Till samma klass skulle också perso- ner med andra slags partiella förvärvshinder föras.

Jämfört med nuvarande svenska system innebär SKI i skisserad utformning en för- bättring så till vida som alla slags hinder för att personerna skall kunna nå upp till den stipulerade norminkomsten genom lön- samt arbete respekteras. Det må gälla brist på arbetstillfällen, sjukdom eller annan or— sak till nedsatt prestationsförmåga, oöver- komliga problem med att ordna alternativ barntillsyn m.m. Huruvida det är en för- bättring eller ej kan diskuteras, men en annan viktig skillnad är att SKI i alla fall detta är möjligt, ger personerna tillfälle att välja mellan ersättning och inkomst genom reservarbete. Jämfört med nuvarande svens— ka system skulle detta öka arbetsvolymen för några samt minska den för några andra.

En tredje skillnad är att personernas möj- ligheter inom SKI är oberoende av deras »normala» inkomst och status i samhället. Oavsett hur man hade sina ekonomiska för- hållanden ordnade i går, är personernas rättigheter idag desamma. Detta betyder att man för varje belopp som avsättes för SKI kan ge de vid respektive tillfälle sämst ställ- da de absolut största förmånerna. Detta är en fördel om låginkomstproblemet formu— leras på det sätt vi gjort, ty det medger en så hög norminkomst som möjligt. Förutsatt att personerna kan erhålla bidrag genom SVK e.d. är ändå deras möjligheter till indi- viduell standardtrygghet vid inkomstbortfall väl tillgodosedda. Skillnaden skall emellertid inte överdrivas. Genom att på eget initiativ ordna försäkringsskydd vid barnsbörd, sjuk- dom, arbetslöshet m.m. kan personerna också vid SKI tillförsäkra sig det »standard— skydd» som finns inbyggt i det svenska so- cialförsäkringssystemet. Den väsentliga skill- naden är att personerna vid SKI inte måste ha haft bättre förhållanden igår för att kunna påräkna en hygglig ersättning idag.

O

V

Diagram 4.

4.5. Dokumenterat otillräcklig arbets— förmåga (DOA)

Diagram 4.2 i avsnitt 4.4 ger klart besked om att vi med otillräcklig arbetsförmåga inte bara avser arbetsoförmåga utan också svag prestationsförmåga och yttre förvärvs- hinder av olika slag, som begränsar en per- sons möjligheter att skaffa sig arbetsinkoms- ter genom samhällsekonomiskt lönsamt ar- bete. Här skall bara understrykas att det är personernas möjligheter härvidlag som är avgörande. Om en person av någon anled- ning inte vill utnyttja sina möjligheter eller vägrar att se dem, fastän de utpekas för honom eller henne, är det personens ensak. Det ger inte personen rätt till ökade för- måner inom SKI.

Vid bedömningen av en persons möjlig- heter att skaffa sig en arbetsinkomst av minst norminkomstens storlek måste vissa skälighetsbedömningar göras angående den arbetstid personen skall behöva ha, angåen- de arten av arbeten personen skall behöva befatta sig med, angående de »möjliga» ar- betenas förhållanden till bostadsorten m.m. I princip är det önskvärt att personerna så mycket som möjligt själva gör dessa skälig- hetsbedömningar, dvs. väljer att anpassa sig till arbetsmarknadens krav i sådan utsträck- ning att de inte behöver kompletterande in- komst, men gränsfall kan inte undvikas och det är gränsfallen som är av intresse i före- varande sammanhang.

Det kan synas rimligt att säga att varje

person, som har möjlighet till detta, skall kunna avkrävas, säg, 40-timmars arbets— vecka. Lite eftertanke ger dock vid handen att detta inte under alla omständigheter är rimligt. Antag, att norminkomsten är 100 kr/vecka. Eftersom denna inkomst med 40 timmars arbete kan uppnås vid en timför- tjänst på 250 öre, följer att man måste acceptera en så låg timförtjänst som rimlig om man accepterar 40 veckoarbetstimmar som rimligt. Accepteras inte en så låg tim— förtjänst, blir det uppenbarligen menings- löst att ställa upp ett så högt arbetstidskrav. Kombination w=5 kr/timme och t=20 tim- mar/vecka kanske framstår som rimligare. En annan sak är att man kan fördubbla y* för att slippa halvera t-kravet då w givits en undre gräns eller, alternativt, fördubbla y* för att slippa halvera w då t-kravet fast- ställts, men detta är för den principiella frå- gan ovidkommande. Vid varje värde på y* gäller att man måste välja gränserna för w och t på ett konsekvent sätt. Diagram 4.4 illustrerar de möjligheter som ges härvidlag.

I diagrammet har två kombinationer som ger norminkomsten markerats. De har be- tecknats (t, W) respektive (t*, w*). Vi kallar dem hög- respektive låglönefallet.” Det se- nare är det strängare eftersom personerna då har svårare att vinna status som DOA. Det sammanhänger med att personer som över huvud taget kan få anställning vid en »hög» lön som regel inte har några svårig- heter att få anställning vid en >>låg>> lön och tillräckligt lång arbetstid. Härav inses lätt att antalet personer som kan vinna status som DOA är, ceteris paribus, mindre i låg- lönefallet än i höglönefallet. De som gallras ut är de som bland de sämst ställda har det minst dåligt ställt.

Vi förutsätter att det åligger personerna att begära utredning om DOA och därmed deras behörighet till SKI. För att detta skall fungera är det nödvändigt att de är väl- informerade om norminkomstens aktuella storlek samt om den arbetstid de behöver

” Observera skillnaden mellan låglönefallet och låglönepolitik respektive höglönefallet och höglönepolitik. Jämför diagram 4.2.

ha för att uppnå denna. Personer som inte har nått upp till norminkomsten, men vet att de skulle göra detta om de arbetade det stipulerade antalet timmar, är utan chans. De som genom att arbeta mera än det stipu- lerade antalet timmar kan nå upp till norm- inkomsten, behöver inte göra detta för att vara berättigade till SKI-förmåner, men det står dem givetvis fritt att göra detta och därmed avstå från SKI-förmånerna.” Detta betyder att W (eller w*) kan uppfattas som en rekommenderad miniminivå för timför- tjänsten. I enlighet med resonemanget i av- snitt 4.2 och 4.3 kan därför sägas att låg- lönefallet har en generellt positiv effekt på volymen lönsamt arbete.

Övriga personer kan med hopp om fram- gång begära utredning om DOA. Dessa ut- redningar avser fastställa om personerna är oförmögna att tillvarata de arbetstillfällen som finns kvar på den öppna arbetsmark- naden.15 Därvid blir det fråga om att jäm- föra personernas hälsa, yrkeskunskaper m.m. med vederbörande arbetens krav i dessa av- seenden. Dessutom blir det fråga om att ut- reda personernas bindningar till en viss re- gion, deras möjligheter att anordna alterna- tiv barntillsyn m.m. Dylika utredningar måste ske schablonmässigt och även så kan det inte uteslutas att de är administrativt betungande. Med tanke på nuvarande ad- ministrationskostnader inom arbetsmark- nads- och socialpolitiken skulle dock fast- ställandet av DOA och organiserandet av reservarbeten m.m. kunna anses ske till överkomlig kostnad.

Om låglönefallet Väljes, finns det ingen anledning att använda milda schabloner vid fastställandet av personernas arbetsförmåga. Detta sammanhänger med att personernas lönekrav på den primära arbetsmarknaden är direkt avhängiga deras inkomstmöjlig- heter utanför denna marknad. Ju förmån- ligare — i betydelsen större och/eller lättare uppnådda inkomster — dessa möjligheter är, desto högre blir lönekraven på den pri- mära arbetsmarknaden. I förevarande sam- manhang innebär detta att en hög norm- inkomst, ett lågt arbetstidskrav och/eller milda schabloner vid utredningarna om per-

sonernas arbetsförmåga medför en allmänt höjd lönenivå, en mindre volym lönsamt arbete samt sämre inkomstförhållanden för de allra sämst ställda. Dels blir normin- komsten deprecierad i förhållande till den allmänna lönenivån. Dels blir den sociala vinsten mindre, vilket bidrar till att sänka förmånerna i SKI (och för den delen även SVK). Sådana effekter bör naturligtvis und- vikas om målsättningen är att ge lågin- komstproblemet en lösning på så hög nivå som möjligt. Medlen i förevarande sam- manhang är en hög norminkomst kombine- rad med ett högt arbetstidskrav och stränga schabloner vid utredningarna av personer- nas förmåga att på egen hand skaffa lön- samt arbete i tillräcklig omfattning.

Konkret innebär detta att man bl.a. bör vara återhållsam med att erkänna personer- nas önskemål om att arbeta inom ett visst geografiskt område. Detta gäller dock bara med hänsyn till SKI. Det kan givetvis vara ett allokeringspolitiskt önskemål att perso- nerna kan bo och arbeta i många regioner. Medlet är därvid en lämplig spridning av de lönsamma arbetstillfällena, inte en perma- nent verksamhet med reservarbeten eller er- sättningar till personer i sysselsättningssvaga områden.

Konkret innebär detta vidare att man bör vara återhållsam med att erkänna barntill- synssvårigheter e.d. som skäl till DOA. Kostnaden för barntillsynen är en utgift och påverkar endast i undantagsfall storleken på en persons möjliga arbetsinkomst. Förut- satt att kostnaden för barntillsynen fått en lämplig avvägning med hänsyn till de allo- keringspolitiska målen angående barnantalet och kvaliteten på barnens omvårdnad, räc- ker det att fastställa om barntillsyn över huvud taget kan ordnas på ett för barnens vidkommande acceptabelt sätt. Detta syn- sätt överensstämmer med vad som i samma ämne anförts i kapitel 3.

" Denna formulering understryker att wt( y'” utan gränser för t och w är ett nödvändigt vill- kor för vinnande av DOA.

” Finns inga sådana arbeten kvar är proble- met trivialt. Denna möjlighet är emellertid verklighetsfrämmande. Jämför not B, avsnitt 1.

Återhållsamheten kräver också bedöm- ningar av personernas kapaciteter i förhål- lande till de lediga arbetenas art. Det kan inte anses vara ett tillräckligt skäl att en person finner vakanta arbeten tråkiga e.d. Tillräckliga skäl skulle emellertid kunna vara att personer saknar erfarenheter av de olycksfallsrisker m.m. som ett arbete inne- bär.

Återhållsamhet i antydda avseenden bör inte uppfattas som en negativ inställning till de på arbetsmarknaden sämre ställdas pro- blem, utan återhållsamheten bör ses som ett medel att förbättra förmånerna för de abso- lut sämst ställda. Genom en tämligen hård gallring bland ansökningarna om DOA kan förmånerna förbättras för dem som pas- serar kontrollen. Till detta kommer, som ovan nämnts, att norminkomsten då kan höjas utan större negativa verkningar på vo- lymen lönsamma arbeten. SKI-inkomster framstår då inte som ett lättillgängligt sub- stitut för arbetsinkomster, varför en >>kom- penserande» höjning av lönekraven i stort sett uteblir.

I ovanstående resonemang har underför- ståtts att arbetstidskravet — t* i låglöne- fallet —— är lika i alla slags arbeten. Detta är en diskutabel förutsättning. Med tanke på att olika arbeten är olika svåra kan ett svårighetsdifferentierat t-krav göras moti- verat. I så fall skulle t-kravet sänkas allt- eftersom arbetenas svårighetsnivå ökade. I enlighet härmed skulle den undre gränsen för timförtjänsterna medges stiga med ökad svårighet i arbetena. Problemet är att finna ett lämpligt mått på arbetenas svårighet samt att fastställa korrelationen mellan gränsvärdet för w och arbetenas svårighet. Flera tillvägagångssätt är möjliga.

En möjlighet är att vid bedömningen av arbetenas svårighet utgå från lönestrukturen på den primära arbetsmarknaden. Innebör- den är att personernas arbetsförmåga be- döms med hänsyn till personernas möjlig- heter att skaffa sig en arbetsinkomst av minst norminkomstens storlek vid »mark- nadsmässiga» löner, vare sig dessa är höga eller låga. Utom vid SMH eller vid förhål- landen som nära liknar SMH ter sig denna

Det sammanhänger med att det då i lika hög grad är lönestrukturen på den sekun- dära arbetsmarknaden man utgår från. Denna ger inte uttryck för arbetenas svårig- het utan för deras produktivitet, vilket är en annan sak. Relativt högproduktiva arbeten kan vara både svårare och lättare än andra. Hur mycket av lönerna som i dessa arbeten utgörs av premier och hur mycket som ut- görs av pålägg är utomordentligt svårt att avgöra utom vid SMH eller SMH-liknande förhållanden. På dagens arbetsmarknad är påläggens storlek en förhandlingsfråga och därmed avhängiga de förhandlingsutrym- men som ges.”

Om inte SMH eller SMH-liknande för- hållanden råder, synes det lämpligare att fastställa arbetenas svårighet genom syste- matisk arbetsvärdering. Flera sådana system praktiseras. Det är tveksamt om något av dessa renodlat beaktar arbetenas svårighet ur arbetarnas synvinkel. Sålunda innehåller Verkstadsföreningens system fyra huvud- faktorer benämnda ansvar, skicklighet, an- strängningar och arbetsplatsförhållanden, varav kanske inte någon kan sägas renodla arbetarnas synvinkel. Detta betyder inte att huvudfaktorerna skulle sakna relevans ur arbetarnas synvinkel, bara att det är oklart hur det förhåller sig med det.

Förutsatt att personerna upplever sina elementära försörjningsbehov som tillfreds- ställande, kan det antas att arbetarna i ar- betslivet i första hand söker vad som lite löst kan kallas »självförverkligande». Accep- teras detta antagande följer att en viktig aspekt på arbetenas svårighet är deras >>omöjlighet till självförverkligande». Hu- vudfaktorerna ansvar och skicklighet i Verk- stadsföreningens arbetsvärderingssystem sy- nes snarast representera »möjlighet till själv- förverkligande» I viss män kan detta också gälla huvudfaktorn ansträngningar samt, kanske, också huvudfaktorn arbetsplatsför- hållanden. Det kan alltså inte uteslutas att det Verkstadsföreningens arbetsvärderings-

1" Jfr not A, avsnitt 3.

system verkligen mäter snarare är arbetenas lätthet än deras svårighet. Hursomhelst kan sägas att man har anledning att ifrågasätta detta system i anslutning till det ovan an- givna syftet samt att det förefaller vara en angelägen forskningsuppgift —— exempelvis vid det nyinrättade Institutet för social forskning —— att komma till klarhet med detta mätproblem. Det har inte bara bety- delse i förbindelse med lönefrågor, utan också när man vill analysera välfärdsför- ändringarna i samhället.

Förutsatt att ett acceptabelt mått på ar- betenas svårighet kan konstrueras är det enkelt att införa differentierade arbetstids- krav för arbeten på olika svårighetsnivåer. De värden som då angives skulle också kunna tjäna som officiella rekommenda- tioner angående lönestrukturen på den pri- mära arbetsmarknaden. I jämförelse här- med skulle personerna kunna utläsa hur stora pålägg deras faktiska löner innehåller. Eftersom de fastställda värdena inte beaktar alla förutsättningar i de enskilda fallen skulle påläggen bara kunna uppskattas approximativt, men det hindrar inte att det är en väsentlig information, som på detta sätt erhålles.

5. Avslutande kommentarer

I detta kapitel presenteras några jämförande synpunkter på de i det föregående behand- lade metoderna för låginkomstproblemets lösande. Följande förkortningar förekom- mer:

SMH = system med mellanhand SVK = system med vinstkonton SKI = system med kompletteringsinkomster DOA = dokumenterat otillräcklig arbets- förmåga

Den närmare innebörden av dessa för- kortningar har tidigare förklarats.

*

I kapitel 3 har ett generellt bidragssystem diskuterats. Jämfört med ett sådant system i form av allmänna folkbidrag har vi funnit ett allmänt försäkringssystem, kallat System med vinstkonton (SVK), fördelaktigare. Mo- tiveringen härför är att detta system inbju- der förmånstagarna, vilka vi förutsatt vara alla personer över 16 år, att hushålla med bidragsmöjligheterna, varför systemet med- ger att dessa, ceteris paribus, kan läggas på en högre nivå. Förmånstagarna avgör själva inom vissa gränser hur stora bidrag de skall ha under respektive uttagsperiod. Systemet tänkes innefatta konventionella ålderspen- sioner samt eventuellt även förtidspensioner efter särskild prövning, vilket gör systemet anpassbart till personernas under livstiden olikartade bidragsbehov. SVK tänkes inte innefatta någon obligatorisk tilläggspensio-

nering, vilket skulle strida mot systemets grundidé att medge personerna extra in- komster närhelst personerna själva anser att de bäst behövs.

SVK ger en lösning på låginkomstproble- met, som renodlat har understödslinjens prägel. Detta betyder inte att en lösning av detta slag ifrågasätter människornas rätt till arbete. Tvärtom kan SVK i kombination med den av oss diskuterade finansierings- metoden, System med mellanhand (SMH), sägas garantera denna rätt i möjligaste mån. Personerna ges genom kombinationen SMH+SVK vidgade sysselsättningsmöjlig- heter både inom och utanför den sociala produktionen. Inom denna sker detta där- igenom att prestationskraven på marginalen kan sänkas1 utan att de personer, som svarar för den marginella sysselsättningen, behöver få en orimligt låg inkomst. Utanför den sociala produktionen vidgas sysselsättnings- möjligheterna i den meningen att SVK ger personerna tillfälle att försörja sig vid ett aktivitetsval som är oavlönat.a Målet om »full, produktiv och fritt vald sysselsättning» kan alltså anses väl tillgodosett vid en lös- ning som renodlat är i understödslinjens anda.

1 Dels kan löneanspråken sänkas, dels kan skattebelastningen tas bort på den marginella sysselsättningen. Detta har förklarats i kapitel 2 och 4. ” Det är exempelvis möjligt för personerna att några gånger ta ett s.k. sabbatsår.

I kapitel 4 har ett generellt ersättnings- system diskuterats. Detta är generellt så till vida att det avser beakta varje »skälig» an- ledning till att en person har alltför låg in- komst. I detta avseende skiljer sig inte detta system, som vi kallat System med komplet- teringsinkomster (SKI), från SVK. Skillna- den är att SKI bara ger understöd (ersätt- ningar) till personer med dokumenterat otillräcklig arbetsförmåga (DOA). Detta av- görs av någon myndighet. Vid SVK är det som nämnts personerna själva som inom vissa gränser avgör understödets storlek. Vid sin bedömning av ersättningsbehovet för personerna antages myndigheten utgå från personernas avlönade sysselsättningsmöjlig- heter, dvs. från de arbetsinkomster perso- nerna kan skaffa sig om de så önskar. Vid denna bedömning förutsätter vi att en skä- lighetsbedömning görs med hänsyn till de beaktade arbetstillfällenas art, tidsåtgång, lokalisering m.m., så att personernas förut- sättningar och intressen blir respekterade. Ett visst godtycke torde härvidlag vara svårt att undvika. Ersättningarnas storlek antas bli bestämd genom sambandet

ei=y*_a*i (l=1,2,...)

där y* betecknar en för ändamålet stipule- rad norminkomst samt ei och a*i betecknar den izte personens ersättning respektive möjliga arbetsinkomst. Givetvis utgår ingen ersättning om den senare är större än norm- inkomsten. Avsikten är att tillförsäkra varje person en »skälig» inkomstmöjlighet av minst norminkomstens storlek.

*

Liksom SVK tänkes SKI bli finansierat med hjälp av mellanhandssystemet, varför dettas sysselsättningsbefrämjande effekt in- om den sociala produktionen också vid SKI kan tillvaratas. Beträffande personernas möjligheter att välja sysselsättningar utanför den sociala produktionen ger SKI ett sämre utfall än SVK, åtminstone för de personer som ej befinnes ha DOA. Även för de se- nare kan det bli fråga om en försämring, eftersom personerna har svårt att på för-

hand veta om de skall anses ha DOA eller ej. Det gör det svårt för dem att på ett effektivt sätt tillvarata sysselsättningsmöjlig- heterna utanför den sociala produktionen. Denna nackdel mildras något om SKI i lik- het med SVK kompletteras med regler för ålderspensioner och eventuellt också förtids- pensioner, varigenom de mera permanent arbetsoförmögna kan undandras den åter- kommande prövningen av arbetsförmågan. *

I båda systemen tänkes understöden (bi- dragen respektive ersättningarna) utgå utan förbehåll vad gäller inkomstanvändningen. Motiveringen härför har givits i kapitel 3. Jämfört med ändamålsbundna understöd medger obundna sådana personerna en bätt- re hushållning, varför det är troligt att ett något mindre obundet understöd, ceteris paribus, är likvärdigt med ett något större bundet understöd. Detta betyder att under- stöden i möjligaste mån bör utgå i kontant form. Vidare betyder det att understöden helst inte bör utgå som studiebidrag, flytt- ningsbidrag, barnbidrag, bostadsbidrag etc.

Om det är motiverat att ge personerna in- komst, därför att de studerar, flyttar, vår- dar barn, bor m.m., är dessa inkomster en- ligt vår terminologi att betrakta som för- värvsinkomster och inte som understöd. De faller då under SMH och deras fastställande sker efter regeln att de skall vara så små som möjligt, dvs. ej större än att avsedd allokeringseffekt uppnås. Såsom förvärvs- inkomster utgår studiebidrag e.d. — studie- lön etc. vore en lämpligare benämning -— utöver de bidrag SVK ger eller de ersätt- ningar SKI ger.

I det senare fallet inkluderas ifrågavaran- de inkomster i personernas arbetsinkomst- möjligheter när ersättningarnas storlek skall bestämmas, varför distinktionen kan före- falla vara utan intresse. Om vederbörande >>bidrag>> betecknas a'i kan det givetvis inte ha någon praktisk betydelse om ersättnings- beloppet bestäms genom sambandet

(i=1,2,...)

varvid a'i har ställning som understöd, eller genom sambandet

_ *_ * ei+3'i—y a i

varvid a'i har ställning som förvärvsinkomst. Om a'i beräknas på samma sätt i de båda fallen är detta riktigt, men frågan är om detta är fallet. Principiellt är distinktionen viktig. Såsom förvärvsinkomst har a', syftet att tillgodose ett socialt behov, dvs. att få en viss resursallokering till stånd. Det är då inte fråga om att den person, som i konkret handling svarar för denna, lever under rela- tivt goda eller dåliga omständigheter. Ak- tören kan vara fattig eller rik, det spelar ingen roll. Valet av aktör sker uteslutande med hänsyn till hur det sociala behovet skall kunna täckas med minst möjliga kostnad. Såsom understöd har a', en annorlunda karaktär. a'i utgår då med beaktande av mottagarens behov, vilket inte är socialt utan individuellt. Det är då viktigt att a'i har en form som ter sig meningsfull för den individ det gäller, vilket normalt innebär att a'i skall utgå helt obundet. Såsom för- värvsinkomst faller denna aspekt på a',- bort. Det är då bara fråga om att göra a'i så litet som möjligt.

Vid diskussionen av SVK i kapitel 3 har sagts att personernas bidragsmöjligheter med fördel skulle kunna användas för att täcka tillfälliga inkomstbortfall eller utgifts- ökningar vid studier, barnsbörd, sjukdom, begravningar m.m. Vid SKI ter sig situatio- nen annorlunda, eftersom det då inte finns någon garanti för att personerna (i allmän- het) har egna sparmedel eller kreditmöjlig- heter, som gör det möjligt för dem att klara av likviditetsproblemen i dylika situationer. Detta kan ses som en allvarlig imperfektion på kreditmarknaden och har ibland tagits som huvudskäl till att ett system av SVK- typ borde införas. Om SKI skall användas ges inte denna möjlighet, varför likviditets- problemet måste lösas på annat sätt. För närvarande görs detta med hjälp av studie- medelssystem, starthjälp, socialhjälp m.m. samt olika slags försäkringar, varav vissa organiseras av offentliga organ, exempelvis moderskapsförsäkringen. Dessa åtgärder är

dels affärsmässiga och innehåller då inga fördelningspolitiska inslag,” dels är de att betrakta som blandade understöd-förvärvs- inkomster, dvs. som premieinkomster plus pålägg av varierande storlek. I några fall torde premieandelen vara försumbar.

På det hela taget är ifrågavarande åtgär- der i syfte att lösa likviditetsproblemet in- effektiva som medel att lösa låginkomst- problemet. Särskilt gäller detta försäkringar, exempelvis sjukförsäkringen, som uttalat följer principen om »standardtrygghet». Som lösningar på likviditetsproblemet ver- kar understöd av detta slag konserverande på de inkomstdifferenser den sociala pro- duktionen genererar.4 Detta förhållande har belysts i SOU 1971: 39.5 Om dessa åtgärder kan vidare sägas att de endast ofullständigt löser likviditetsproblemet.s Nackdelarna här- av skulle kvarstå om SKI Väljes, medan de till stor del skulle försvinna om SVK väljes. Detta betraktar vi som ett viktigt argument till förmån för en lösning på låginkomstpro- blemet med hjälp av SVK.

*

Vid valet mellan de båda systemen är naturligtvis nivån för den minimiinkomst- garanti systemen ger av särskilt intresse. Denna bestäms av det tillgängliga under- stödsbeloppets storlek i de båda systemen, av antalet personer som kommer ifråga som understödstagare vid SKI respektive SVK samt av de realiserade understödens stor- leksmässiga spridning över dessa personer.

” I viss utsträckning är också socialhjälpen återbetalningspliktig. Angående socialhjälpens roll i detta sammanhang ger tabellerna 201 och 203, raderna 335, i SOU 1971:39, s. 106 och 110, vissa besked. Dels framgår det att andelen socialhjälpstagare är större vid inkomstskalans mitt än i dess botten. Dels framgår det att an- delen socialhjälpstagare är tre gånger större bland de personer som saknar s.k. kontantmar- ginal, vilket gör dem extra känsliga för in- komstbortfall eller utgiftsökningar av tillfälligt slag.

* För några exempel på detta, se Elmgren m.fl. (1969).

5 Se exempelvis s. 48—49. 9 Angående hypotesen att de »fattiga» genom oförmånliga avbetalningsköp m.m. drabbas rela- tivt hårt av kreditmarknadens brister, se Caplo- vitz (1963).

Även om det kan tyckas troligt att SKI ger minimiinkomstgarantin på en relativt högre nivå än vad SVK gör, vill vi framhålla, att detta inte nödvändigtvis behöver vara fallet. Några kommentarer skall få klargöra detta.

För att koncentrera understöden till de (vad gäller arbetsinkomstmöjligheterna) sämst ställda behöver myndigheten vid SKI använda tämligen stränga regler vid fast- ställandet av om en person har DOA eller ej. Förutsatt att det tillgängliga ersättnings- beloppet inte påverkas alltför mycket, med- ger varje skärpning av reglerna för DOA att antalet ersättningsberättigade personer vid varje givet värde på norminkomsten mins- kar. Detta medger att norminkomsten kan höjas, varvid ytterligare några personer _ vid givna regler för DOA -— blir ersättnings- berättigade.

Låt ? beteckna den övre gränsen för norminkomstens storlek vid SKI. Denna uppnås vid förhållandevis stränga regler för DOA, varvid inga hänsyn torde tas till bo- stadsband e.d. Låt vidare 9 beteckna den undre gränsen för norminkomsten vid SKI. När denna gräns är förenlig med uttöm- mande fördelning av understödsmöjligheter- na gäller att reglerna för DOA är extremt tillmötesgående, innebärande att varje an- ledning till en låg arbetsinkomst accepteras som tecken på otillräcklig arbetsförmåga. Detta är fallet med en »villkorslös» negativ inkomstskatt, vilket berörts i kapitel 4 och där förkastats som lösning på låginkomst- problemet. Motiveringen som givits härför är att en >>villkorslös>> negativ inkomstskatt är likvärdig med ett allmänt folkbidrag och sålunda underlägset SKV. Annorlunda ut- tryckt ger ett »Villkorslöst» system med ne- gativ inkomstskatt en lägre minimiinkomst- garanti än SVK, åtminstone om det tillgäng- liga understödsbeloppet inte skiljer sig sär- skilt mycket åt i de båda fallen. Antages att ? (den övre gränsen) är större än den (nor- mala) minimiinkomstgarantin vid SVK och den senare betecknas b, erhålles följande samband

9454? varav det tydligt framgår att SKI kan ge

både högre och lägre minimiinkomstgaranti samt att SKI och SKV vid någon viss skär- pa i reglerna för DOA härvidlag är likvär- diga.7

Om inte de tillgängliga understödsmedlen skiljer sig alltför mycket, kan alltså norm- inkomsten vid SKI väljas på ett sådant sätt att understödens storlek för de sämst ställda personerna, dvs. de personer som är kvalifi- cerade för DOA, blir likvärdiga i de båda systemen. För alla andra personer är givet- vis SVK bättre än SKI. I det förra, men inte i det senare, har personerna löpande understödsmöjligheter, vilka de dock finner anledning att utnyttja sparsamt. Vid SVK kan även personer med förhållandevis myc- ket låg inkomst finna det fördelaktigt att spara sina bidragsmöjligheter. Vid SKI ges inte personerna någon anledning att vara sparsamma med ersättningsmöjligheternas utnyttjande, vilket dock inte hindrar att per- sonerna kan spara sina beviljade ersättnings- belopp utanför SKI, exempelvis på vanlig bankräkning.

För att förtydliga här omtalat förhållande har diagram 5.1 ritats. Där betecknar y* norminkomsten vid SKI, medan x* beteck- nar den häremot svarande likvärdiga bi- dragsmöjligheten vid SVK. Antalet ersätt- ningsberättigade personer med varierande storlek på ersättningsbeloppet vid SKI anges av frekvensfunktionen f(e)de. Ytan under denna kurva anger det totala antalet per- soner som ingår i den vuxna befolkningen. Åtskilliga av dessa finns vid e=0. Frekvens- funktionen g(b)db anger på motsvarande sätt antalet personer som får bidrag av va- rierande storlek vid SVK. Förhållandevis få av dessa finns vid b=0, vilket beror på att personerna åtminstone tar ut den ränta som medlen på vinstkontona ger. Frekvensfunk-

" Eftersom SVK ger personerna tillfälle att själva bestämma understödens storlek, åtmins- tone inom vissa gränser, och detta underlättar för dem att planera sina liv samt SVK bättre än SKI avhjälper likviditetsproblemet, framstår SVK ur personernas synvinkel som i sig självt bättre än SKI. För detta kan personerna påräk- nas vara villiga att betala något i form av något lägre minimiinkomstgaranti vid SVK än vid SKI.

+

antal g(b)db * y* understöds— X tagare h (b*jdb* f (elde 0 + understöd/

tionen h(b*)db*, slutligen, anger hur perso- nerna är fördelade över bidragsmöjligheter- na vid SVK. Eftersom bisb*i (i= 1, 2, . . .) är h(b*)db* sannolikt förskjuten till höger i förhållande till g(b)db. Genom att multipli- cera frekvensfunktionerna med understödets storlek — e, b, respektive b* — erhålles to- talvärdet på de utdelade ersättningarna vid SKI, bidragen vid SVK respektive de »sub- jektiva» bidragsmöjligheterna vid SVK.B

Huruvida de tillgängliga understödsmed- len, vilka är direkt avhängiga den sociala vinstens storlek, är större vid det ena eller andra systemet är svårt att avgöra. En viktig faktor härvidlag är hur prisbildningen på den primära arbetsmarknaden påverkas vid SKI respektive SVK. Det kan inte uteslutas att personernas arbetspremiekrav är genom- gående högre vid det ena än vid det andra systemet och det kan inte heller uteslutas att premiestrukturen får en annorlunda ka- raktär vid de två systemen. Det är omöjligt att här nå en bestämd slutsats i denna fråga, varför vi får inskränka oss till ett allmänt resonemang.

Med ledning av framställningen i not B och C kan sägas att premiekraven inte bara beror av ifrågavarande arbetsinsatsers art, utan att de framförallt beror av personernas alternativa sysselsättnings- och försörjnings- möjligheter, särskilt utanför den sociala pro-

understödsmöjlighet

duktionen. Ju bättre dessa är, desto högre premiekrav reser en person för att göra en viss arbetsinsats i den sociala produktionen. Förutsatt att personerna kan göra margi- nella modifieringar i sina handlingsinsatser är den optimala sysselsättningen bestämd genom villkor av typen

(i=1,2,...; m,n=1,2,...R)

aim+ljizn=ain+lgin

där # betecknar den marginella tillgångs- effekten av respektive handling och a be- tecknar den marginella trivseleffekten av respektive handling."

” Beloppet är »subjektivt» så till vida som det utgör en summa av de enskilda personernas bidragsmöjligheter under förutsättningen att inte dessa blir utnyttjade i den utsträckning personerna själva önskar. Förutsatt att utnytt- jandegraden är mindre än 100 procent behöver inte ifrågavarande belopp ha någon verklig täckning.

” Beträffande begreppet handling (»activity») skriver Vind (1968) att: »there are probably many ways to introduce the idea that persons can perform actions. A natural way appears to be to introduce a . . . set H, the set of activities, an element in this set can be writing, walking, driving a car, saying yes, etc. All activities are performed by persons, some activities involve other persons, other activities involve goods (the activities is perfomed on a good or a good is used in performing the activity). The set H is for convenienee chosen such that each activi- ty is performed on or using only one good or person (writing on a blackboard with chalk con- sists of two activities—writing on a blackboard and writing with chalk.»

Tillgångseffekten har med handlingarnas in- täkter och kostnader att göra. I enlighet med terminologin i SOU 1971: 39, avsnitt 2, är en persons tillgångar de storheter som begränsar personens handlingsmöjligheter och därmed även välfärdsmöjligheter om personerna an- tagas uppnå välfärd genom de handlingar de ut- för var för sig eller tillsammans med andra per- soner. Som exempel på tillgångar kan perso- nernas tillgängliga tid, råvaror, redskap, muskel- styrka, kunskaper, köpkraft m.m. nämnas. Ge- nom tillgångamas användande idag påverkas personernas tillgångsinnehav och därmed hand- lingsmöjligheter i morgon. Denna påverkan kan vara positiv, varvid man brukar tala om produ- cerande handlingar, eller negativ, varvid man brukar tala om konsumerande handlingar.10

Huruvida en handling är konsumerande eller producerande beror av dess tillgångseffekt på personernas framtida handlingsmöjligheter. Om B+, betecknar den r:te handlingens output (in- täktsida) och B—i betecknar samma handlings input (kostnadssida) kan tillgångseffekten skri- vas

5552—15”, (r=1,2,...R)

Detta anger vad handlingen är. 11. ”

Trivseleffekten har en annorlunda karaktär. Den har med personernas subjektiva upplevelse av respektive handling att göra. Liksom till- gångseffekten kan trivseleffekten vara positiv eller negativ och anger då att aktören tycker bra respektive illa om handlingen som sådan, dvs. med bortseende av aktörens värdering av tillgångseffekten. Någon tillförlitlig metod för att fastställa och mäta dylika upplevelser finns inte, varför villkoret ovan får en rent kvalita- tiv karaktär; vi kan hålla för troligt att både trivseleffekten och tillgångseffekten spelar en roll för personernas val av handlingsmönster, men vi har svårt att kvantifiera och empiriskt verifiera denna hypotes, något som dock inte utesluter hypotesens användbarhet.u

Antages för resonemangets skull att en person bara har två handlingar att välja mellan och att den ena (m) består i ett av- lönat arbete, medan den andra (n) är en eller annan s.k. fritidsverksamhet, kan din, tolkas som lönesatsen i det avlönade arbe- tet.u Förutsatt att denna är större än Bin, som är tillgångseffekten vid verksamhet utanför den sociala produktionen, följer av villkoret ovan att din måste vara större än aim, dvs. att fritidsverksamheten måste ge en förmånligare trivseleffekt än det socialt pro- duktiva arbetet. Eventuellt är aln negativ, vilket skulle betyda att det avlönade arbetet

upplevs som en uppoffring (på marginalen). Uppoffringen har med arbetets tristess, mo- notoni e.d. att göra.

Införandet av SMH+SKI eller SMH+ SVK får flera effekter på personernas vil-

” Observera att det som produceras respek- tive konsumeras är tillgångarnas användbarhet. Härom uttryckte sig Marshall (1961, s. 53—54) på följande sätt: »Man cannot creat material things. In the mental and moral world indeed he may produce new ideas, but when he is said to produce material things, he really only pro- duce utilities, or in other words, his effort and sacrifices results in changing the form of ar- rangement of matter to adapt it better for the satisfaction of wants consumption may be regarded as negative production. Just as man can produce only utilities, so he can consume nothing more . .. as his production of material products is really nothing more than a re- arrangement of matter which gives it new utili- ties, so his consumption of them is nothing more than a disarrangement of matter, which diminishes or destroys its utilities».

” Huruvida den rzte handlingen totalt sett är producerande eller konsumerande beror på om B+, är större eller mindre än 63. Eftersom det i allmänhet är så att handlingarna medför att vissa tillgångar ökar och att andra tillgångar minskar, blir ett vägningsförfarande oftast nöd- vändigt vid bestämningen av tecknet på diffe- rensen ,5+,—6—__. Om godtyckliga bedömningar skall undvikas, måste man acceptera att det i allmänhet ej går att avgöra om en handling totalt sett är producerande eller konsumerande.

” I sina handlingar utnyttjar personerna i varierande grad socialt producerade tillgångar. Dessa tillgångar har personerna erhållit som in- täkter av den sociala produktionen. Genom att från dessa intäkter subtrahera de kostnader som varit förbundna med intäkternas förvär- vande —— man kan härvidlag begränsa sig till kostnaden i form av förbrukningar av socialt producerade varor och tjänster — erhålles ett netto som konventionellt kallas inkomst, exem- pelvis i beskattningssammanhang. I kapitel 1 har detta inkomstbegrepp definierats på följan- de sätt: en persons inkomst är lika med värdet av de rättigheter, som under en period tillfaller personen och med vars hjälp personen kan ut- öva direkt kontroll över de social producerade varornas och tjänsternas användande. Värde- ringen kan exempelvis ske till marknadspris. Därvid möter problemet att vissa rättigheter saknar marknadspris, varvid ett visst godtycke är svårt att undvika om man inte helt enkelt betraktar inkomsten som en vektor av intäkter och kostnader, varvid den inbördes värderingen av dessa lämnas därhän.

” Jfr diskussionen i not D. ” Lönen behöver räknas netto, dvs. med av- drag för intäkternas förvärvande. Lönesatsen ses alltså som inkomsttillskottet av en ökad ar- betsinsats. I den mån inkomstbeskattning före- kommer dras också skatten bort.

lighet att göra insatser i den sociala produk- tionen. När SMH införes blir den sanno- lika följden att lönenivån i den sociala pro- duktionen sänks. Detta är inte liktydigt med att Bin sänks, ty genom att använda en pre— mietrappa e.d. kan mellanhanden samtidigt sänka genomsnittslönen och höja lönesatsen på marginalen. Vi räknar här med att Bin kommer att höjas.15 Personerna får då vid socialt arbete i oförändrad omfattning sänkt arbetsinkomst och höjd marginalinkomst av ytterligare socialt arbete. Detta kan förvän- tas medföra att personerna vill utsträcka det sociala arbetet ytterligare?e antingen kvanti- tativt eller kvalitativt, dvs. genom >>övertids- arbete» i ökad utsträckning eller genom övergång till ett högre avlönat och för ve- derbörande person svårare/tråkigare arbete. På motsvarande sätt torde »fritidsverksam- heten» ändras. Också via personernas villig- het att göra arbetsinsatser i den sociala pro- duktionen kan alltså SMH förväntas vara sysselsättningsbefrämjande.

Beskrivna effekt beror av SMH och är alltså oberoende av om SKI eller SVK Väljes för att fördela den sociala vinst som upp- kommer. När ersättningar eller bidrag bör- jar utgå mildras denna effekt, ty då får (vissa eller alla) personer råd att utnyttja sina arbetsinkomstmöjligheter i mindre grad.

Vid SVK får praktiskt taget alla personer ett (mindre) understöd, motsvarande räntan på deras vinstkonton. Detta motverkar helt eller delvis inkomstsänkningen för dem vid införandet av SMH och uppväger alltså (helt eller delvis) den positiva effekt på Vi]- ligheten att utföra socialt arbete som upp- kommer till följd av denna inkomstminsk— ning. Genom att bevilja sig extra uttag kan personerna ytterligare motverka denna ef- fekt. I de fall personerna får ut så stora bidrag att deras totalinkomst vid oförändrad arbetsinsats ökar, är självfallet inkomstför- ändringens inflytande på arbetsutbudet om- kastat, vilket dock inte måste leda till att arbetsvilligheten minskar, ty den positiva effekten av höjd marginalinkomst kvarstår. Troligtvis blir den totala effekten på arbets- utbuden oenhetlig. Vid SKI är detta än mera utpräglat, eftersom där bara vissa per-

soner uppbär understöd. De som inte får någon ersättning får bara vidkännas in- komstminskningen av SMH, vilket troligen föranleder dem att öka sina arbetsinsatser och på detta sätt (helt eller delvis) kompen- sera sig för inkomstminskningen. De som får små ersättningar befinner sig i en lik- nande situation, medan de som får större ersättningar får ett läge, som påminner om det som gäller för personerna vid SVK.

Någon närmare slutsats kan vi inte nu nå fram till. Sålunda kan vi inte avgöra om personernas arbetsutbud överlag blir större eller mindre, varken vid SVK eller SKI. Ej heller kan något bestämt sägas om vilken inriktning arbetsutbuden får. För de per- soner som får de större understöden kom- mer lättare arbeten i ökad utsträckning att efterfrågas. Förutsatt att dessa är lågavlöna- de är det samma arbeten som överges av de personer som får mindre understöd eller inga understöd alls. Nämnda förutsättning är emellertid inte självklar. Det kan också vara så att de lätta arbetena är de bättre be- talda, varvid omflyttningarna torde bli mått- liga och inskränka sig till vad som föran- leds av en allmän löneförhöjning.

*

Avslutningsvis skall nämnas att man givet- vis kan välja en kombination av SVK och SKI för att lösa låginkomstproblemet. Ge- nom att sätta en måttligt hög norminkomst och tillämpa tämligen hårda regler för DOA kan man vid SKI få understödsmedel över, vilka skulle kunna användas för att bygga upp ett vinstkontosystem. SKI-delen i ett sådant kombinerat system skulle ge perso- nerna ersättningar vid väsentligt nedsatt ar- betsförmåga samtidigt som SVK-delen skulle fungera som likviditetsreserv, när per- sonerna av någon anledning föredrar oav- lönade eller lågavlönade sysselsättningar så- som studier, politisk verksamhet, konstut-

15 Detta är troligast, eftersom SMH befriar den marginella sysselsättningen från inkomst- skatt. ” Se exempelvis Niklasson—Söderström (1971) kapitel 6. Jämför också not C angående effekterna på arbetsutbuden av ändringar i lönesatserna.

övande m.m. Jämfört med ett rent SKI- system har det kombinerade systemet för- delen att bidra till att likviditetsproblemet löses. Dessutom ger det kombinerade syste— met alla vuxna personer viss andel i den sociala vinsten, vilket kan sägas vara rätt- vist. Vid ett rent SKI-system är de fullt ar- betsföra härvidlag utanförställda och kan- ske uppfattar sig som oskäligt missgynnade. Jämfört med ett rent SVK-system har det kombinerade systemet fördelen att utesluta risken att någon person förslösar sina un- derstödsmöjligheter. Detta är dock samtidigt en nackdel, ty i och med risken minskar/för- svinner för att en person skall ställas utan understödsmöjligheter, minskar också in- citamentet att hushålla med dessa, varför SVK får mera karaktär av ett system med allmänt folkbidrag. Härigenom förlorar det i värde som likviditetsreserv och som medel att lösa likviditetsproblemet. För att und— vika detta behöver det kombinerade syste- met ha tonvikten lagd på SVK, vilket inne- bär att norminkomsten hålls låg och att er- sättningar ses som nödlösningar. Därvid får de ungefär den ställning vi tilldelat nödin- komsterna, varför de kanske kan undvaras, varvid SVK ensamt skulle bli kvar för att fördela den tillgängliga friinkomsten.

Noter

Not A

Avsikten i denna not är att ge visst perspek- tiv på de frågeställningar som avhandlas på annat håll i detta betänkande. Här presen- teras vad vi uppfattar som de centrala del- områdena inom den fördelningsteoretiska forskningen, dock med begränsning till den forskning som rör den personliga eller ver- tikala inkomstfördelningen samt inom denna begränsade ram förvärvsinkomsternas och då i första hand lönernas fördelning. Vi tar därvid fasta på de olika ansatser som den fördelningsteoretiska litteraturen domineras av.

A.1 Paretos lag

Studier av den personliga inkomstfördel- ningen är av tämligen sent datum. Den första mera omfattande studien publicerades 1896. För den svarade italienaren Vilfredo Pareto, vilken senare blev uppmärksammad för sin systematiska studie av det oregle- rade marknadsekonomiska systemet och all- mänt räknas som den moderna välfärds- teorins grundare.

Paretos resultat i den fördelningsteore- tiska studien omnämnes som Paretos lag. Dess tillkomst kan beskrivas på följande sätt: Efter att ha tagit fram empiriska upp- gifter om inkomstfördelningarna i åtskilliga länder och städer för skilda historiska till- fällen, främst europeiska länder under 1800- talet, fann Pareto att dessa hade påtagliga likheter. Genom att anpassa funktionssam-

Fördelningsteoretisk orientering

band till de föreliggande fördelningarna kunde han konstatera att de förvånansvärt väl överensstämde med en bestämd statistisk fördelningsfunktion, vilken kallas Pareto- fördelningen.

Om x betecknar en viss inkomstnivå och n betecknar antalet inkomster överstigande denna nivå, dVS. antalet inkomsttagare med en inkomst som är större än x, gäller enligt Paretos beräkningar följande enkla samband

n=Ax—a

där A och a är konstanter (parametrar). Pareto kunde vidare konstatera att värdet på a (den s.k. pareto-konstanten) normalt var i närheten av 1,5. Han menade att detta inte kunde vara en ren tillfällighet, utan att det måste finnas en »högre princip» som styr inkomstfördelningens utseende. Sökandet efter sagda >>högre princip» har sedan dess lockat många till halsbrytande spekulationer och omfattande arbete med statistiska material. Efter hand har man dock blivit på det klara med att denna prin— cip inte är så nära förknippad med Pareto- fördelningen som Pareto själv tycks ha trott. För det första framgår det redan av Pa- retos egna data att a varierar tämligen myc- ket. Utom i den tyska staden Augsburg år 1526, där en bara var 1,13, varierade a mel- lan 1,24 och 1,89 i Paretos material. Det är alltså en viss överdrift i påståendet att en skulle ha ett värde med universiell giltighet. Senare mätningar har gett exempel på a-vär-

den över 2,0. Redan från början fästes där— för ingen större tilltro till den andra delen av Paretos lag. Intresset för den första delen — att inkomstfördelningarna kunde beskri- vas med en gemensam statistisk formel — var dock mycket stort och än idag är den allmänna uppfattningen att Paretos upp- täckt är av bestående värde; den uttrycker något karakteristiskt om vårt ekonomiska system.

Studier av inkomstfördelningar, som lig- ger flera hundra år tillbaka i tiden eller hän- för sig till länder i andra världsdelar, är självfallet förenade med mycket stora mät- tekniska problem. Ett, som det tycks, all- mängiltigt problem är att de officiella eller andra data som finns tillgängliga utelämnar de lägsta inkomsterna. Det sammanhänger bl.a. med att dessa är ointressanta för be- skattningsändamål. Så är det idag och så var det för Pareto. Hans skattningar kom därför att gälla enbart den övre delen av de verkliga inkomstfördelningar han valde ut, men senare och mera noggranna studier har visat att för den övre delen är Pareto- fördelningen giltig; åtminstone ger den en fullt godtagbar beskrivning. Numera räknar man med att Pareto-fördelningen ger en bra beskrivning av inkomstfördelningens översta kvintil, dvs. för den översta femte- delen eller de 20 procenten högsta inkoms- terna. Det är i detta skikt vi har anledning att vänta oss återfinna främst de högre tjänstemännen, varför en hypotes om att inkomst- eller snarare lönebildningen för dessa har vissa karakteristiska drag, som gör en Paretofördelad inkomstdifferentie— ring mellan personerna i detta skikt trolig, förefaller givande. I avsnitt A.4 skall denna hypotes diskuteras närmare.

För de övriga 80 procenten av inkomst- fördelningen ger Paretos lag en ganska dålig beskrivning. För att beskriva denna del har både normalfördelningen och den lognor- mala fördelningen använts. Även andra mera speciella fördelningsfunktioner, såsom Gram Charlier typ A, har kommit till an- vändning. Med hjälp av de förfinade sta- tistiska mätmetoder som idag står till buds har det dock kunnat konstateras att ingen

av dessa fördelningsfunktioner ensam ger en perfekt beskrivning av de observerade in— komstfördelningarna. Med tanke på detta kanske det kan förefalla onödigt att gå när- mare in på alla de motiveringar som givits för att inkomstfördelningen skulle följa den ena eller andra bestämda fördelningsfunk- tionen, men för att ge viss inblick i ett myc- ket omfattande och populärt forskningsom— råde skall ändå något sägas om detta. (Ef- tersom denna forskning sker i Paretos anda får framställningen flyta utan mellanrubrik.)

De statistiska försöken att motivera en viss form för inkomstfördelningen är av två slag. Å ena sidan har man utgått från an- tagandet att inkomsterna är beroende av personernas egenskaper eller förmåga i nå- got avseende. Förenklat kan sägas att man velat se inkomsterna som värden på dessa egenskaper eller förmågor. Å andra sidan har man utgått från antagandet att inkomst- bildningen är en stokastisk process, där en persons eller viss samhällsrolls inkomst un- der en viss period bestäms av samma per— sons eller rolls inkomst under en eller flera tidigare perioder samt en slumpvariabel. I det senare fallet ses alltså inkomstbildning som en automatisk process, som är oberoen- de av personernas egenskaper eller förmå- gor. Mellanting mellan detta och nyssnämn- da synsätt förekommer också.1

Beträffande personliga egenskaper eller förmågor har man anledning tro att dessa var för sig som regel är normalfördelade i befolkningen. Härav kan omedelbart slut— satsen dras att inkomstfördelningen också skulle vara normalfördelad om det bara vore en egenskap eller förmåga som in— komsterna värdesätter. Detsamma skulle gälla om inkomsterna värdesatte flera sins- emellan oberoende normalfördelade egen- skaper och/eller förmågor. Eftersom obser- verade inkomstfördelningar faktiskt inte är normalfördelade kan kanske denna möjlig- het uteslutas. En annan möjlighet är att flera personliga egenskaper och/eller för-

1 För översiktliga framställningar, se Lydall (1968) och Bjerke (1970). Båda dessa källor har utnyttjats vid urvalet av synpunkter i detta av- snitt. *

mågor som är sinsemellan beroende blir värdesatta av inkomsterna. I så fall bör in— komsterna vara normalfördelade i logarit- men.2 Detta stämmer bättre med observe- rade förhållanden.

Frågan blir då om det finns något rimligt stöd för tanken att inkomsterna skulle vara värdesättare på egenskaper och/eller för- mågor. Utan att nu ta ställning till denna för föreliggande betänkande viktiga fråga, skall sägas att personernas arbetsförmåga skulle kunna vara ett exempel på detta. Som motivering kan nämnas att produktivitet per tidsenhet visats vara en lognormalt fördelad variabel.= Om lönesatsrelationerna skulle återspegla produktivitetsolikheter skulle lö- nefördelningen alltså vara lognormal. Före- komsten av kapitalinkomster, variationer i årsarbetstider m.m. skulle sedan kunna för- klara varför inkomstfördelningen inte är exakt lognormal. Detta återstår dock att visa.

Den alternativa ansatsen är, som nämnts, att man utgår från en given eller godtycklig inkomstfördelning och sedan visar att en mer eller mindre slumpmässig process för den fortsatta inkomstbildningen leder fram till en eller annan inkomstfördelning med bestämt utseende. Ett illustrativt exempel, som dessutom kan ges en meningsfull eko- nomisk tolkning, ges av Rutherford (1955). Med hjälp av några enkla antaganden lyc- kas han härleda en fördelningsfunktion av Gram-Charlier typ A, som ger mycket god överensstämmelse med empiriska data. Rutherford antar att det varje år tillkom- mer ett visst antal nya inkomsttagare, att deras inkomster fördelar sig på sådant sätt att inkomststyrkan (vilket är den logarit- merade inkomsten) är normalfördelad, att dessa inkomster därefter utvecklas stokas- tiskt med slumptermer som är normalför- delade samt att personerna successivt av- lider med en dödsrisk, som är oberoende av deras inkomster. Detta är uppenbarligen testbara antaganden.

:En genomgående nackdel med modeller av det sistnämnda slaget är att de ger föga vägledning för fördelningspolitiska åtgärder. Det grundläggande elementet i dessa model-

ler är ju att inkomstbildningen antas ske mer eller mindre slumpmässigt. Till viss del är nog detta riktigt, men också från fördel- ningsteoretisk synpunkt kan man tycka att de »förklaringar» sådana modeller ger är otillfredsställande. Är verkligen inkomst- bildningen slumpmässig? Med tanke på det stora intresse inkomstfrågorna ägnas i våra dagar är det svårt att tro detta. Det rimmar ju inte alls med de föreställningar om rätt- visa som finns och den tämligen stora miss- tro som visas mot andras inkomster. Detta är inte sagt för att misskreditera de model— ler' som innehåller slumptermer, utan för att motivera varför vi i fortsättningen inte skall visa dessa modeller något ytterligare in- tresse. I och för sig är dessa modeller ofta exempel på forskarinsatser av mycket hög klass.

A.2 Den sociologiska skolan

Med risk för att väcka anstöt bland socio- logerna skall vi under denna rubrik ta upp en helt annan ansats inom den fördelnings— teoretiska forskningen. Denna ansats kan beskrivas sålunda: —

Inkomststrukturen i samhället är i stort sett" given med avseende på de roller sam- hället innehåller. Om dessa roller och den status/inkomst de ger tävlar personerna på mer eller mindre olika villkor. Dessa villkor är avhängiga personernas sociala bakgrund, utbildning, hälsa, bostadsort, ålder, kön, hudfärg etc., etc. Dylika faktorer bestäm— mer personernas möjligheter att »avancera» i samhället och därmed deras inplacering i inkomstfördelningen.i

Med denna utgångspunkt blir det av in- tresse att närmare kartlägga vilka de rele- vanta faktorerna är i ett visst samhälle vid ett visst tillfälle samt att beräkna dessa fak- torers relativa vikt. I den mån fördelningar- na över de relevanta faktorerna är påverk— bara kan sedan forskarna ge anvisningar om politiska möjligheter att ge personerna

” För kvalifikationer, se Lydall (1968), s. 270—1.

** Aitchison—Brown (1957), kap. 10. * Se exempelvis Dahrendorf (1968).

Tabell A.1 Resultat av additiv regressionsmodell utan samspel. Sverige 1966. Helårs- och heltidsanställda.

Avvikelse från medel- årslönen bland

Relativ årslön (i procent av medelårslönen)

män kvinnor män kvinnor Medelårslön 1966 27 580 16 810 100,0 100,0 Ålder:

—19 år — 13 940 — 5 410 49,5 67,8 20—24 » — 7710 — 3 280 72,0 80,5 25—34 » — 2370 -— 130 91,4 99,2 35—44 » 1820 2 160 106,6 112,8 45—54 » 3 990 2 260 114,5 113,4 55—64 » 2 270 2 670 108,2 115,9 65— » — 2 690 — 3 160 90,2 81,2 Utbildning: Enbart folkskola — 4 010 — 2 190 85,5 87,0 Folkskola + yrkesutbildn. — 470 — 410 98 ,3 97,6 Realexamen eller motsv. 2 100 620 107,6 103 ,7 Realexamen + yrkesutbildn. 6 020 2 580 121,8 115,3 Studentexamen 9 330 6 390 133,8 138,0 Studentexamen + yrkesutbildn. 14 770 10 130 153,6 160,3 Akademisk examen 28 750 18 110 204,2 207,7 Näringsgren: Jord- o. skogsbruk, jakt, fiske — 4490 — 3 360 83,7 80,0 Textil- o. träindustri m.m. — 1000 — 1 630 96,4 90,3 Metall-, gruv- o. grafisk ind. — 220 540 99,2 103,2 Övrig förädlingsindustri — 320 — 40 98,8 97,6 Byggnadsindustri 3 760 4 160 113,6 124,7 Finansföretag, partihandel 2 230 — 560 108,1 96,7 Detaljhandel — 1 570 -— 250 94,3 98,5 Samfärdsel m.m. — 510 — 2720 98,2 116,2 Offentlig förvaltning m.m. — 1400 1050 94,9 106,2 Privata tjänster 2 140 — 1 700 107,8 89,9 Regiontyp: Glesbygd — 1 240 — 130 95,5 99,2 A-region med 30—90 000 inv. — 1 130 _ 270 95,9 98,3 A-region med 91—180 000 inv. — 1 060 — 990 96,2 94,1 Göteborg, Malmö, Helsingborg — 460 360 98,3 102,1 Stockholm/Södertälje A-reg. 3 920 1 660 114,2 109,9

Källa: SOU 1970: 34, kap. 5.

mera jämlika villkor i konkurrensen om in- komster och status.

För svenska förhållanden har låginkomst- utredningen genomfört studier av detta slag!5 Tabell A.1 redovisar resultatet av en regressionsstudie med avseende på inkomst av tjänst (minus avdrag för intäkternas för- värvande) för helårs- och heltidsanställda män och kvinnor var för sig. Uppgifterna gäller år 1966 och fyra faktorer har använts — ålder, utbildning, näringsgren och region- typ.e De i tabellen angivna siffrorna belyser

inkomstskillnaderna inom respektive faktor. Det framgår exempelvis att en person med studentexamen i jämförelse med en person

5 SOU 1970: 34, kapitel 5. ” Uppgifterna i tabell A.1 hänför sig till en additiv regressionsmodell utan samspel. Andra modeller har också använts i låginkomstutred- ningens studier. " För att beräkna en viss kategoris genom- snittliga lön adderas talen i tabellen. En kvinn- lig byggnadsarbetare i Stockholm i åldern 45— 54 år med folkskola plus ett års yrkesutbildning hade sannolikt en arbetsinkomst lika med 16 810+2 260—410+4 160+ 1 660=24 480 kr.

som har realexamen erhåller en inkomst av anställning som är 9330—2100=7230 kr högre under i övrigt lika omständigheter (vad gäller ålder, näringsgren och region- typ). Detta gäller för män. För kvinnor är motsvarande differens 6390—620=5770 kr. Observera att dessa differenser gäller i genomsnitt.'

I den nämnda additiva modellen kan ca 44 procent av den totala lönevariationen hänföras till de medtagna faktorerna. Detta gäller både för kvinnor och män.8

Till samma resultat har Adams (1958) kommit för ett inkomstmaterial i USA (The Michigan Survey of Consumer Finances). I Adams studie togs enbart vita män med. Han undersökte också residualens utseende och fann att denna för högre socialgrupper är sned, medan den för lägre socialgrupper är i stort sett normal. Detta är intressant, därför att det ger ytterligare ett motiv för oss att söka en förklaring till den pareto- fördelade toppen av inkomstfördelningen i det faktum att det är högre tjänstemän, dvs. högre socialgrupper, som befolkar denna. Snedheten skulle kunna förklaras av att deras inkomster bestäms i förhållande till deras tidigare inkomster med en viss slump- variation, vilken då skulle kunna svara mot det befordringssystem som de högre tjänste- männen ingår i. Nämnas kan också att Hill (1959) och Bjerke (1964) har genomfört motsvarande studier för Storbritannien re- spektive Danmark och att deras resultat be- kräftar vad som här sagts.

Här skall också nämnas att många av de studier, som vi vill hänföra till den socio- logiska skolan, gällt inkomstolikheter mellan könen och, särskilt i USA, mellan olika raser. Intresset har då varit rent sociologiskt, nämligen att undersöka i vad mån sådana skillnader är förknippade med diskrimine- ring e.d.

Något hopp om att man skulle kunna hänföra 100 procent av iakttagbara inkomst- skillnader till socio-ekonomiska variabler av nämnt slag torde ingen hysa. Även om detta vore möjligt är det en öppen fråga hur ett sådant resultat skall förstås. Det kan exem- pelvis betyda att en persons inkomst är en-

tydigt bestämd av personens ålder, kön, ut- bildning, näringsgren, bostadsort m.m. och att det således skulle kunna vara ett uttryck för en mycket rigid samhällsstruktur, där var och en får sin bestämda plats. Uppfattas detta som ej önskvärt bör man väl säga att det är lyckligt att man med regressionsstu- dier av nämnt slag inte lyckas förklara mera än ca 75 procent av inkomstvariationen, men redan detta kanske anses vara för myc- ket. Till detta måste emellertid sägas att det inte är nödvändigt att dra sådana slutsatser, utan att man kan förstå resultaten av regres- sionsstudierna på ett helt annat sätt, näm- ligen som ett uttryck för hur man ljuger med statistik. Regressionsstudier kan aldrig bli förklaringar till de förhållanden som stu- deras, utan de måste vara beskrivningar av dessa. Som sådana kan de stödja eller mot— säga en eller annan förklaring, men de kan inte bevisa att en viss förklaring är riktig. Man kan (inom samhällsvetenskapen åt- minstone) aldrig vara säker på att en viss beskrivning inte ger uttryck för skenbara relationer, som ej har det minsta med de verkliga förhållandena att göra.9

Med detta vill vi ha sagt att regressions— studier är värdelösa som förklaringar om de inte knyts samman med en eller annan teori angående de förhållanden studien avser. I fråga om sambandet mellan inkomster och olika socio-ekonomiska variabler betyder detta att de nämnda regressionsstudierna blir verkligt intressanta först sedan man ut- vecklat en teori angående de selektions- mekanismer som är i verksamhet vid besät- tandet av de roller i samhället som den so- ciologiska skolan räknar med. I en sådan teori tvingas man ange på vilket sätt per- sonernas ålder, hudfärg, utbildning e.d. kommer in i bilden. Detta beteendeveten- skapliga perspektiv lyser som regel med sin frånvaro, men exempel saknas inte helt och hållet.

5 Multiplikativa modeller med samspel för- mår hänföra ca 70 procent av lönevariationen till de nämnda faktorerna. ' Detta resonemang utvecklas närmare i not

Redan Taussig (1925), vilken var en av de första som gjorde studier inom den sociologiska skolan, gav bidrag till en teori som skulle kunna visa sig fruktbar. Han menade att de lönedifferenser som kan iakt- tagas bör uppdelas i två komponenter. Han kallade den ena komponenten reell differens (real wage difference) och den andra kom- penserande differens (levelling wage differ- ence). Den senare avser skiljaktigheter i ar—n betenas icke-monetära aspekter, såsom ar- betsplatsförhållanden, fysiska och psykiska ansträngningar, meritkrav etc., och kan allt- så sägas vara motiverade av skillnader i olika arbetens art. Att dylika differenser skall föreligga är ett av de krav som bl.a. LO ställer.

Med reella differenser menade Taussig alla lönedifferenser som ej kan motiveras av olikheter i arbetenas art. Dessa ger enligt Taussig uttryck för ojämlikheter eller s.k. imperfektioner på arbetsmarknaden. Mono— polräntor till följd av studiespärrar, köns- och rasdiskriminering osv. är exempel på mera påtagliga marknadsimperfektioner. För att illustrera den bristande konkurren- sen på arbetsmarknaden delade Tau'ssig in befolkningen i s.k. icke-konkurrerande grup- per. Antagandet var att lönedifferenserna inom varje sådan grupp huvudsakligen för- klaras av olikheter i arbetenas art, medan lönedifferenserna mellan dessa grupper hu- vudsakligen var reella (i Taussigs mening). Ungefär samma tankegång finns hos Pigou (1932).

Med" utgångspunkt från Taussigs resone- mang skulle regressionsanalysen av inkomst- skillnaderna behöva läggas upp annorlunda än vad som är brukligt. För det första skulle de socio-ekonomiska variablerna väljas på sådant sätt att ett flertal icke-konkurrerande grupper kunde utpekas. För det andra skulle själva objektet för beräkningarna ändras. På något sätt skulle lönerna behöva defla- teras med mått på arbetenas svårighet e.d., så att de differenser som återstod att kart- lägga så mycket som möjligt gav uttryck för reella skillnader (i Taussigs mening). Vi känner inte till att detta blivit närmare prö- vat. (I låginkomstutredningens beräkningar

har dock den viktigaste irrelevanta faktorn, arbetstiden, i stort sett eliminerats.)

Idéer om icke-konkurrerande grupper har kritiserats av bl.a. Lebergott (1959). Han pekar på att omflyttningen på arbetsmark- naden i USA är över 200 procent per år och att detta faktum är svårt att förena med ett antagande om att dylika grupper före- kommer. Mot Lebergotts resonemang in- vänder Lydall (1968) att »hoppjerkorna» är en tämligen liten och tämligen avskild grupp av främst unga och relativt lågt avlönade arbetare.") '

Att arbetsmarknaderna som marknader dock fungerar dåligt har många kunnat konstatera. Ett väsentligt problem är att in- formationen om möjligheterna är svårtill- gänglig och ofta mycket dyrbar för de ar- betssökande. Enbart detta förhållande kan förklara betydande lönedifferenser mellan regioner, näringsgrenar och t.o.m. sociala grupper, eftersom en hel del av informa- tionsspridningen sker genom personliga kon- takter. Hursomhelst är idén om icke-kon- kurrerande grupper fortfarande bara en idé, som det återstår att specificera och veven- tuellt förkasta.

För att vår framställning i detta avsnitt inte skall kunna tolkasså att vi vill under- känna de resultat som den sociologiska sko- lan frambragt, skall sägas att dessa resultat är utomordentligt väsentliga att ha till hands när man vill formulera användbara teorier för att förklara hur personerna placeras in i en viss given inkomststruktur, dvs. när man vill förklara hur >>kampen om inkomsterna» går till. Det är emellertid ofrånkomligt att alla de data som har publicerats (med'eller utan sofistikerade regressionsstudier) är täm- ligen ointressanta i sig själva och hänger fritt i luften innan man försökt förankra dem i en eller annan teori av nämnt slag.

Vidare måste det sägas att lösningen på den sociologiska skolans problem inte. löser problemet att förklara den personliga in— komstfördelningen. Som bäst kan nämligen

"' I en särskild AK—undersökning maj 1967 konstateras att 30 procent av de anställda bytt anställning under loppet av ett år.

den sociologiska skolan förklara vem som erhåller en viss roll och med denna sam- manhängande inkomst/status. Man får inte förklarat varför en viss roll är förbunden med en viss inkomst/status (och inte en rela- tivt högre eller lägre inkomst/status) samt varför det över huvud taget förekommer löne- och inkomstdifferenser. Dessa frågor för oss över på det område som ekonomer- na kallar sitt.

Kritiken mot den sociologiska skolan rik— tar sig alltså bl.a. mot att man i sina »för- klaringar» utgår från en given struktur av roller med vidhängande inkomst/status. Om en förenklad bild tillåts kan forSkningen in- om denna skola liknas vid sportjournalister- nas försök att förutsäga utgången av täv- lingar vid exempelvis olympiska spel.11 Ge— nom att ta hänsyn till de tävlandes ålder, träningsmöjligheter (>>utbildning»), kropps- längd, löpstil osv. kan journalisterna efter hand förvärva en god förmåga att 1, Säg, 50—70 procent av alla fall, korrekt förutse rangordningen mellan de tävlande. Det vore egendomligt om man inte kunde påvisa klart positiva samband mellan medaljfördelningen och de tävlandes karakteristika i nämnt av- seende. En slutsats kanske är att sannolik- heten att vinna tävlingar främst avhänger de tävlandes föregående träning. Sportjour- nalisternas råd till idrottsledning torde då bli att det egna landets (»hemmalagets») träningsmöjligheter måste förbättras. Sam- ma råd ges kanske alla andra idrottsled— ningar. Den allmänna nivån på de förbe— redande träningarna ökar sannolikt, men härigenom ökar kanske inte >>hemmalagets» vinstchanser. Relativt andra lags tränings- möjligheter är det ju inte säkert att »hem- malagets» ökar tillräckligt; de kanske mins— kar.

Det finns ett annat sätt att se på saken. Om man verkligen är angelägen om att »hemmalaget» skall få guldmedalj, kan man i stället arbeta för att alla tävlande skall få guldmedalj oberoende av hur de placerar sig i tävlingen. Detta förutsätter emellertid att man inte ser något egenvärde i en ojämn medaljfördelning. Vi misstänker att sport- journalister faktiskt gör detta och kan där-

för förstå att ett förslag av detta slag inte framföres. Vad man eftersträvar torde i stället vara ett läge då »hemmalaget» har en »sportslig» chans att hävda sig i konkurren- sen, eller möjligen något mera än så.

Ta nu parallellen med inkomstfördel- ningen. Genom den sociologiska skolans in- satser kan det bli klarlagt att personernas skolutbildning m.m. betyder mycket för deras inkomstmöjligheter. En slutsats av detta kan vara att utbildningsmöjligheterna skall breddas så att alla får en »sportslig» chans i konkurrensen i samhället. Mot detta kan inga sakliga invändningar göras, men det bör sägas att ett sådant förslag even- tuellt inte bidrar till att utjämna inkomst— fördelningen. Liksom identiska träningsför— utsättningar för de tävlande i de olympiska spelen medför att medaljfördelningen blir avhängig någonting annat, exempelvis de tävlandes anlag för att springa, hoppa e.d., får man räkna med att det blir någon annan faktor som blir utslagsgivande i konkurren- sen om de goda samhällspositionerna. Even- tuellt kan i båda fallen slumpen ges ökat ut- rymme.

Liknelser kan emellertid vara farliga och det skall därför genast tillfogas att rollför— delningen i samhället inte är fullt ut lika strikt som rangordningen i en idrottstävling. Den samhälleliga rangordningen är inte be- stämd genom diktat, utan genom en fort- löpande process, vari troligen många fak— torer samverkar. Det kan därför inte ute- slutas att breddade utbildningsmöjligheter e.d. påverkar rollfördelningen, men för sä- kerhets skull bör man inte ha för stora för- hoppningar om att detta sker i riktning mot en, allmänt talat, jämnare rollfördelning. '

I det fördelningspolitiska perspektiv, som vi skisserat i kapitel 1, är det uppenbart att man inte kan nöja sig med varken den an- sats som Paretos lag representerar eller den ansats som den sociologiska skolan utgår från. Det är uppenbart att detta perspektiv kräver en närmare analys av hur rollfördel- ningen uppkommer samt av den inkomst-

” Denna liknelse har vi använt i annat sam- manhang, se Elmgren m.fl. (1969), s. 11.

struktur som är förknippad med rollerna. Det blir en senare fråga att ta ställning till hur olika personer med varierande karak- teristika blir inplacerade i inkomststruk— turen.

A.3 A vtalshypotesen

För att förklara inkomst- eller snarare löne- strukturens utseende har varierande ansatser valts. I detta avsnitt ser vi på försöken att förklara detta utifrån antagandet att be— stämningarna sker genom avtal mellan par- terna i arbetslivet. Formellt är naturligtvis detta antagande rimligt, men frågan gäller hur långt det leder.

Som exempel på användningen av avtals- hypotesen ges här en kort redogörelse för den uppmärksammade modell Pen (1959) lanserat.”

Pen antar att lönerna bestäms genom för- handlingar mellan en monopolist och en monopsonist och att förhandlingarna gäller ett visst pris, kalla det den allmänna löne- nivån w. Förhandlingsparterna kallas köpa- ren och säljaren. Varje pris ger köparen och säljaren en viss (netto—)fördel som beteck- nas K(w) respektive S(w). Ur efterfråge- respektive utbudsförhållandena antas sälja- ren och köparen kunna härleda ett pris, wS respektive wk, som ger var och en största möjliga fördel. I varje förhandlingsläge upp- skattar köparen och säljaren den nackdel (fördel) de får vid avbrutna förhandlingar (konflikt). Dessa betecknas Kc respektive Sc.

Vid varje föreslaget w' kan säljaren välja mellan att acceptera detta och få fördelen S(w') eller att avslå budet och riskera för- lusten S(w')—Sc. Vid avslag har han möjlig- heten att förhandla sig närmare den största fördelen S(WS). Pen antar att säljaren upp- skattar sannolikheten för konflikt om han avslår förslaget till p, Ospsl, och att han avslår varje förslag w=w' som är sådant att

(1 — p)[S(WS) — S(w')] > P[S(W') — S,]

och accepterar andra bud angående w. Vi- dare antar Pen att säljarens uppskattning av konfliktrisken beror av vad han tror eller

vet om den förlust köparen skulle lida av en konflikt om w-budet inte accepteras, dvs.

p = FS[K(W') — KC]

Det lägsta pris som säljaren vill acceptera blir således det w som ges av”

S(WS) — S(w') m— anqw') _ K,] = 0

Köparens beteende i förhandlingarna be- skrivs av Pen på ett analogt sätt. Det högsta pris som köparen vill acceptera är det w som ges av

K(wk) — K(w')

___—_ k '- = K(wk)—Kc F[S(W) S.] 0

Beteckna det pris som erhålles enligt dessa villkor v"v respektive är. Förutsatt att dessa är lika blir enligt Pen detta pris resul- tatet av förhandlingarna. Om W>v=v existe- rar ingen lösning, varför förhandlingarna avbryts utan resultat. Om v=v > W finns (oänd- ligt) många lösningar. Pen menar att köpa- ren och säljaren då ändrar sina bedöm- ningar av fördelen och risken så att för- handlingarna kan fortsätta och så små- ningom mynna ut i ett entydigt bestämt w.

Att köparen och säljaren anpassar sina bedömningar under förhandlingarnas gång framhåller Pen som det väsentliga i sin för- handlingsteori. Tyvärr ger han ingen när- mare analys av hur dessa anpassningar sker. Hans (i detta avsnitt verbala) resonemang mynnar ut i konstaterandet att resultatet beror av parternas förmåga att göra anpass- ningarna så fördelaktiga för sig själva som möjligt. Resultatet kommer att ligga när- mare v_v eller v_'v beroende på om köparen eller säljaren är den framgångsrikaste för-

" Orienteringar i den förhandlingsteoretiska litteraturen ges i exempelvis Flanders (1969).

1” Detta är Pens villkor om säljaren har neutral riskvärdering. Till skillnad från Zeuthen överger han denna förutsättning och inför en speciell riskvärderingsfunktion YS, som anger sambandet mellan den »objektiva» och den sub- jektiva sannolikheten för en konflikt. Vi nöjer oss med att påpeka existensen av denna funk- tion i Pens modell. För förståelsen av de prin- cipiella dragen i hans teori behöver riskvärde- ringsfunktionen inte vidare behandlas.

handlaren. Vad som bestämmer detta får man inte veta.”

Pens >>lösning>> kan knappast betraktas som tillfredsställande." Bland de mera kri- tiska bedömarna kan Bent Hansen nämnas. Enligt Hansen (1957 a, s. 356) är Pens teori antingen en dynamisk förhandlingsteori, som saknar de centrala ekvationerna eller också är det en statisk teori som, tycks Hansen mena, inte går längre än de äldre hårt kritiserade bidragen av Hicks m.fl. Dessa äldre teorier finns sammanfattade i Myrvoll (1956). I sin recension av Myrvolls bok skriver Hansen (1957 b, s. 169) »av spe- ciellt intresse är här ett begrepp — det reella förhandlingsområde — som Myrvoll inför. Som vanligt i modeller med dubbel- sidig organisation leder själva konfronta- tionen av de motstående parternas prefe- renskartor inte fram till en jämviktspunkt, endast till en Edgeworth'sk kontraktkurva. Myrvoll anser emellertid att organisationer- nas överväganden leder fram till vissa ”själv- stoppunkter' som begränsar det ”reella för- handlingsområde' till endast en viss bit av kontraktkurvan: arbetarparten begär inte hur höga löner som helst, arbetsgivarna (er- bjuder) inte hur låga löner som helst. Bägge parter influeras härvid av vissa antaganden om lönesättningens verkningar på sysselsätt— ning, arbetskraftsbrist, prisnivå o.d. Det intressanta är nu att förhandlingsområdet i stort sett bestämmes av konjunkturläget (ar- betsmarknadsläget), vilket åter betyder att konjunkturutvecklingen kommer att bestäm- ma utvecklingen av det intervall inom vilket lönen (lönerna) slutgiltigt fastställs. Det är uppenbart att om de således bestämda för- handlingsområdena är tillräckligt snäva, ja då kommer också approximativt själva ar- betsmarknadsläget och dess utveckling att bestämma löneutvecklingen. För en makro- analys, som inte är i behov av en detalj- analys av löneutvecklingen, men kan klara sig med att få fram de approximativa ut- vecklingstendenserna, blir det faktum att penninglönen fastställs på en marknad med motsvarande monopoler relativt ointres- sant.»

Det kan tilläggas att en modell med bi-

laterala monopol, som förhandlar om löner- na, förefaller vara än mera ointressant när det gäller lönedifferensernas förklaring än när det gäller förklaringen av den allmänna lönenivåns höjd. Det är ett faktum att det råder olika lönesatser i olika befattningar och att existerande lönesatsdifferenser änd- rar sig över tiden. Om detta skall förklaras med en förhandlingsteori, måste man hitta inte bara ett utan ett mycket stort antal för- handlingsområden. En intressant fråga blir därvid hur dessa olika förhandlingsområden förhåller sig till varandra. Det förefaller oundvikligt att detta kan göras utan att man tar i beaktande arbetsgivarnas möjlig— heter att substituera olika befattningar mot varandra, vilket leder fram till en efterfråge- teori för arbetsmarknaden. En sådan teori är emellertid ofullständig om den inte sam- tidigt kompletteras med en utbudsteori. Med hjälp av dessa teorier kan samspelet mellan olika delar av arbetsmarknaden studeras och de »marknadskrafter» som reglerar lönestrukturen kartläggas.

Det får anses klart att varken reallöne- läget eller löne— och räntestrukturen kan förklaras utifrån ett snävt förhandlingsteo— retiskt synsätt. Man behöver gå vidare och studera vad det är för faktorpriser parterna eftersträvar, varför de gör detta, hur ange- lägna de är att nå vissa resultat, vilka medel parterna har att förverkliga sina ambitioner samt, icke minst, vilka de objektiva förut- sättningarna är för att vissa resultat skall uppkomma. Dessa frågor för oss in i cen- trum av den ekonomiska (till skillnad från den sociologiska) löneteorin. Som väntat finner vi att det inte finns en utan många ekonomiska löneteorier.m

” Se Pen (1959), s. 147. " Jfr dock Shackles omdöme. Frånsett vissa betänkligheter beträffande Pens tanke att be- dömningarna alltid anpassas tills ett unikt re— sultat uppnås, menar han att »Pen*s theory is one of the most brilliant and most beautiful pieces of theoretical analysis that has been pro- duced in many years past». Shackle (1957), s.

” Försök att empiriskt kartlägga fackför- eningarnas inflytande på löneläget redovisas i bl.a. Kerr (1957), Reynolds (1957) och Crossley (1966). Dylika försök möter stora metodolo— giska problem och skall ej vidare behandlas i detta betänkande.

A.4 F aktorpriserna som allokerings- instrument

Med faktorpriser förstås de vederlag som är förenade med överlåtelser av den direkta kontrollen över (nyttjanderätten till) pro- duktionsfaktorer. Ofta begränsas begreppet faktorpris till att gälla den kontanta delen av vederlaget. Ehuru detta i vissa fall kan innebära avsteg från praxis i skattesamman- hang m.m. följer vi i detta avsnitt denna konvention. Från teoretisk synpunkt är det nämligen godtyckligt hur faktorpriserna av- gränsas. Kontrakt angående överlåtelser av den direkta kontrollen över produktionsfak- torer innehåller i allmänhet åtskilliga klau- suler angående semesterförmåner, arbets- tider, uppsägningsvillkor, arbetarskydd m.m. av vilka flera kan ses som med de kontanta vederlagen jämförbara förmåner för den överlåtande parten och/eller kostnader för den mottagande parten. Att vissa av dessa klausuler är bindande genom kollektivavtal eller lagstiftning är i detta sammanhang ovidkommande.

I detta avsnitt presenteras översiktligt tre synsätt som kommit till användning vid för- klaringar av löneskillnader mellan olika typer av anställningar (befattningar). Dessa utgår från

1. arbetetisig 2. arbetets effekter 3. arbetarnas incitament.

De är i tur och ordning förknippade med klassisk och nyklassisk ekonomisk teori samt administrationsläran. Senare skall samban— den mellan dessa synsätt och deras implika- tioner beröras.

A.4.1 Arbetet i sig

Anställningskontrakten reglerar alltså såväl kontanta som icke—kontanta förhållanden mellan arbetare och arbetsgivare. Enligt en klassisk doktrin, vilken kan föras tillbaka till Adam Smiths banbrytande verk om na- tionernas välstånd (1776), skall skillnader i de kontanta vederlagen helt och hållet mo- tiveras av skiljaktigheter i de icke-kontanta förhållandena. Som icke-kontanta förhållan-

den räknas då den utbildningskostnad som krävs för en viss anställning, den trygghet anställningen ger osv. Innebörden är att ju oförmånligare semestervillkor, arbetsmiljö m.m. en anställning ger, desto högre kon- tantlön ger den. »Rätt värderade» tar alltså alla skillnader ut varandra, åtminstone så småningom. Orsaken till detta skulle vara konkurrensen mellan arbetarna. Om någon befattning skulle visa sig förmånligare än andra vid en >>totalvärdering», skulle enligt klassikerna detta medföra att arbetssökande strömmade till denna befattning. Härigenom skulle arbetsgivaren inse att förmånerna vore onödigt stora (eller kraven onödigt låga). Det motsatta skulle inträffa om en befattning vid en »totalvärdering» skulle visa sig sämre än andra.

Smith och hans efterföljare, till vilka även de som förordar systematisk arbetsvärdering kan räknas,” räknade naturligtvis inte med en fullständig utjämning av alla skillnader vid varje tillfälle, men de räknade med en utjämnande tendens, vilken under störnings— fria förhållanden skulle visa sig utslags— givande. Till detta kan tre kommentarer fogas.

För det första skall sägas att den tid som åtgår, för att denna tendens skall få påtag— ligt utslag, kan vara betydande, kanske flera mansåldrar. Till detta bidrar bl.a. den låga informationsnivå som kännetecknar arbets- marknaden ännu i dag. Frågan blir i så fall vilket intresse som bör tillmätas denna ten- dens.

För det andra skall sägas att klassikerna utgick från en idealbild av konkurrensen. Detta är gott och väl inom ramen för ab- strakta resonemang om ekonomiska förhål- landen, men det är inte säkert att dessa abstraktioner medger utsagor om de i ett visst samhälle vid ett visst tillfälle rådande förhållandena. Det är inte säkert att kon- kurrensen mellan arbetarna fungerar som klassikerna tänkte sig detta. Vi kan erinra

" Förverkligandet av den klassiska doktrinen är bl.a. huvudinnehållet i den s.k. solidariska lönepolitiken, åtminstone som den formulerades i början av 1950-talet. Se Meidner—Öhman (1972).

om Taussigs distinktion mellan reella och kompenserande lönedifferenser. Vidare kan den skråmentalitet som kännetecknar vissa yrkesgrupper nämnas. Kvantitativt spärrade utbildningsvägar samt över huvud taget de hinder som studiefinansieringen utgör för många (om än i avtagande omfattning) är andra exempel.”

För det tredje skall sägas 'att vi, i fram- » ställningen av hur den klassiska konkurren- sen verkar, utgått från att alla arbetare vär- derar anställningarna på samma sätt. Om deras värderingar varierar blir det inte läng- re möjligt att säga att alla skillnader tar ut varandra. Det finns då ingen meningsfull måttstock, som kan användas för att berik- tiga ett dylikt påstående. Utifrån varje arbe- tares synpunkt kan det då finnas bättre och sämre anställningar. Det enda som kan sägas är att varje förekommande anställning ut- ifrån någon eller några arbetares synpunkt är den bästa av alla förekommande. Olik- heter i arbetarnas värderingar medför att arbetarna successivt lockas till en viss an- ställning vid, ceteris paribus, gradvis ökning av denna anställnings kontantlön.

A.4.2 Arbetets effekter

I stället för att, som klassikerna, utgå från anställningarna som sådana (»tinget i sig»), utgår. nyklassikerna från anställningarnas effekter på de kontraktslutande parternas (arbetarnas respektive arbetsgivarnas) situa- tioner. Dessa effekter försöker man se ut- ifrån respektive parts synpunkt. Vanligtvis antas att arbetsgivarna värderar sina situa- tioner efter hur mycket (positiv eller nega- tiv) vinst de erhåller samt att arbetarna vär- derar sina situationer efter hur mycket (po— sitiv eller negativ) »nytta»” de erhåller. Ovanpå detta brukar man anta att arbets— givarna som grupp handlar som om varje arbetsgivare var för sig eftersträvade att maximera sin vinst samt att arbetarna som grupp beter sig som om varje arbetare var för sig eftersträvade att maximera sin nytta. Efter kompletterande förutsättningar om in- stitutionella och tekniska förhållanden här- leds sedan de allmänna villkor, som måste

gälla angående lönerelationer, produktivi- tetsrelationer m.m. för att arbetsmarknaden skall kunna befinna sig i jämvikt. I den mån förutsättningarna gör ifrågavarande jämvikt stabil, vilket betyder att det dynamiska för- loppet på arbetsmarknaden leder till en successiv tillnärmelse till jämviktstillståndet, är slutsatsen av analysen att det finns en tendens mot de beskrivna relationerna.

Den nyklassiska modellens förtjänst ligger inte däri att den skulle förklara lönerela- tionerna — det är tveksamt om den alls för- mår detta — utan dess förtjänst ligger däri att den visar under vilka förutsättningar, som den klassiska förklaringen (och för övrigt vilken förklaring som helst) är kon- sistent. Vi tänker på analysen av det s.k. uttömningsproblemet, vilket Wicksell var den förste att klart formulera och lösa. Där utgår man från en uppsättning givna faktor- priser, beräknar hur mycket av respektive faktor, som finner produktiv användning, samt klargör i vad mån summan av mot- svarande vederlag till produktionsfaktorerna överensstämmer med värdet av den produk- tion som faktorernas användning ger upp- hov till. Detta diskuteras närmare i not B.

För att förtydliga ovanstående tänker vi oss en klassisk idealvärld med perfekt kon— kurrens, där dessutom arbetarnas värde- ringar är så likartade att deras efterfrågan på respektive typ av anställning är full- ständigt elastisk. Vid en viss lönerelation mellan två typer av anställningar, säg 100: 80, efterfrågas då båda dessa, men rubbas relationen det minsta, säg till 101 : 80 eller 100 : 81, upphör efterfrågan på den ena typen av anställningar.20 För arbetsgivarna

" Dessa ting var klassikerna väl medvetna om. Skråväsende och andra hinder för konkur- rensen var ofta måltavlan för deras kritik av existerande samhällen. Hos exempelvis Marshall finner man en behandling av studiefinansie. ringens problem.

” Med nytta förstås helt enkelt det som personerna värderar. Begreppet saknar som re— gel empiriskt innehåll och behöver inte ha det för att den nyklassiska teorin skall hålla. Se vidare not C och D.

" Observera att lönernas absoluta nivå inte är oväsentlig i detta sammanhang. Relationen 100 : 80 är alltså inte ekonomiskt likvärdig med exempelvis relationen 50 : 40.

är alltså lönerelationerna, ceteris paribus, ett givet faktum. Dessa har bara att bestämma hur många anställningar av respektive slag man vill erbjuda de givna lönerna. Dessa antal bestäms ur arbetsgivarnas vinstmaxi- meringsvillkor. Dessa är sådana att man normalt kan räkna med att flera anställ- ningar erbjuds ju lägre lönen är för en viss typ av anställningar. Kurvorna E (antal er- bjudanden) i diagram A.1 illustrerar detta. De hänför sig till anställningar av typ 1 respektive typ 2. Kurvorna Sl och Sz (antal sökande) anger vilka löner som gör ifråga- varande anställningar likvärda ur arbetarnas synvinkel (och därmed samtidigt efterfrå- gade). När arbetsgivarna maximerar sina vinster kommer Al respektive Az till stånd vid de givna lönerna. Den utgående löne- summan för dessa två typer av anställningar är alltså w1A1+w2A2. Uttömningsproblemet gäller i vad mån värdet av den produktion dessa anställningar ger upphov till är större, lika med eller mindre än denna lönesumma.

Skulle arbetarna ha olika värderingar och/eller skulle de ha olika goda möjlig- heter att röra sig över arbetsmarknaden blir arbetarnas efterfrågan på olika typer av an- ställningar mindre elastisk. Den situation som då uppkommer illustreras i sina princi- piella drag i diagram A.2. E-kurvorna är oförändrade från diagram A.1, medan S- kurvorna givits ett annat utseende. Det illu- strerade fallet kan exempelvis tolkas så att anställningar av typ 1 gäller »allmänt» ar- bete, vilket i stort sett vilken person som helst kan klara av, medan anställningar av typ 2 gäller ett »speciellt» arbete, för vilket det krävs en kostsam utbildning. Om det »speciella» arbetet är trevligare eller på annat sätt icke-monetärt förmånligare än det »allmänna» arbetet är det inte orimligt att tänka sig att det finns arbetare som före- drar det förra även när w2(wl. (Dessa kan- ske inte drabbas av utbildningskostnaden eller de kanske känner sig >>kallade» att ha det »speciella» arbetet.) I det fall diagram- met visar är de totala efterfrågorna otill— räckliga så länge w1 är större än wz. För att likhet mellan erbjudna och efterfrågade anställningar skall nås behöver (i det fall

lönli EI EZ

W1 S1 | w2 : 82 I | | | | | I I I I I | % 0 A1 A2 antal anställningar Diagram A.1

_

0 A1 A2 antal anställningar

Diagram A .2

diagram A.2 illustrerar) wz höjas relativt w1 tills antalet kontrakterade anställningar blir Al respektive Az-

Som tydligt framgår av diagrammet är förhållandet mellan wl och wz (vid jäm- vikt) beroende av både E- och S-kurvornas inbördes lägen. I diagram A.1 var endast förhållandet mellan S-kurvorna av bety- delse.

För att förklara lönerelationerna (vid jämvikt) behöver man i det sist beskrivna fallet förklara hela strukturen av både E- och S-kurvor. Annat än i mycket allmänna termer har inte nyklassikerna lyckats med detta. Vanligtvis utgår man i den nyklas- siska teorin från att lönestrukturen är given. Därefter anges hur marginalprodukter etc. behöver förhålla sig till varandra för att denna lönestruktur skall vara förenlig med jämvikt. Detta säger något om de villkor lönebildningen är underkastad, men det sä- ger inte allt om hur lönebildningen sker.

A.4.3 Arbetarnas incitament

I den traditionella (nationalekonomiska) sy- nen på lönebildningen saknas en viktig aspekt: arbetarna är inga robotar. Hur väl en arbetare utför sina arbetsuppgifter beror inte bara på vad arbetaren kan göra, utan också på hur han eller hon vill utnyttja sin arbetsförmåga. Härvidlag är arbetarna själva beslutsfattare, varför arbetsgivarna måste påverka arbetarnas prestationsnivå indirekt genom att ge dem incitament att vilja ut- nyttja sina arbetsförmågor på för respektive arbetsgivare bästa sätt. Sådana incitament kan ges genom bestraffningar eller belö— ningar.

Den hårdaste formen av bestraffning, som en arbetsgivare i vårt land kan tillgripa, är avskedande. För att detta skall vara ett verk- samt medel krävs att arbetarna uppfattar avskedanden som en påtaglig nackdel för dem själva (och kanske deras anhöriga). Om det, som den klassiska löneteorin postu- lerar, är så att alla förekommande anställ— ningar totalt sett är likvärdiga ur arbetarnas synvinkel, skulle avskedanden vara en lind- rig form av bestraffning. Arbetarna skulle då gå från en anställning till en annan utan nämnvärd olägenhet. Endast om arbetarna i samband med byte av anställningar hade att räkna med arbetslöshet e.d. med en viss varaktighet, torde hotet om avskedande kunna utgöra ett verksamt incitament för de anställda att göra sitt bästa.

Som medel för att ge arbetarna incita- ment att göra sitt bästa är emellertid hot om avskedanden och andra bestraffningar mind- re tillfredsställande. För att detta medel skall kunna användas behöver arbetsgivarna ange vissa minimikrav på prestationernas kvantitet och/eller kvalitet. Dessa krav är svåra att göra individuellt avpassade, varför det är svårt att undvika att kraven på de skickligare arbetarna blir onödigt låga. I så fall ger inte dessa krav de skickliga arbetar- na incitament att göra sitt bästa; om de inte speciellt trivs med det kommer de att nöja sig med att göra prestationer, som enbart satisfierar kraven.

Med belöningar förhåller det sig annor—

lunda. De föranleder kanske inte arbetarna att göra sitt allra bästa i varje situation, men om de är lämpligt utformade kan de föranleda arbetarna att vilja prestera väsent- ligt mera än vad hotet om avskedande för- anleder. Diagram A.3 illustrerar detta. Kur- van C i diagrammet visar ett tänkt samband mellan en arbetares prestationsnivå och be- löning. Ren ackordslön antas gälla. Strå- larna wix visar lönemöjligheten vid olika ackordssatser. När ackordssatsen är wi an— tas arbetaren välja prestationsnivån x,, vilket ger lönen wix, per period (vecka e.d.). Kur- van C sammanbinder de kombinationer ar- betaren väljer vid varierande värden på ackordssatsen. Denna kan kallas arbetarens offerkurva. Kurvan R i diagrammet visar det samtidiga värdet av arbetarens presta- tioner. Det lönar sig tydligen inte för arbets- givaren att locka arbetaren att prestera mera än xs. Vid denna nivå tar intäkter och kost- nader ut varandra. Bäst lönar det sig för arbetsgivaren att sätta ackordssatsen till w2. Då erhålles vinsten Rz—wzxz, vilken är största möjliga, eftersom C- och R-kurvorna vid x=x2 har samma lutning. Marginalkost— nad och marginalintäkt är där lika.

Den >>lönesättningsregel», som här an- givits, kan allmänt skrivas

wi=MPRi i=1,2,...

där wi betecknar lönen för anställningar av det i'te slaget samt MPR, betecknar dessa anställningars marginalproduktvärde. Re- geln kan utläsas på flera sätt. För det första kan MPRi läsas som värdet av det produk- tionstillskott som ytterligare en anställning av det i'te slaget ger. På detta sätt kan E- kurvorna i diagram A.1—2 tolkas.:u För det andra kan MPR, läsas som värdet av det produktionstillskott som ges av en kvalitativ förändring av en anställning av det i'te sla- get. Härtill kommer ett flertal andra tolk- ningar, som berörs i ett senare samman- hang.

Slutsatsen i anslutning till diagram A.3 är alltså helt i överensstämmelse med nyklas- sisk ekonomisk teori. Detta kan förstås så

21 För närmare detaljer, se not B.

lön Å intäkt C W5X W4X R ! W3X I I Hz _ _ _ _ ' I | I | I | : ' w2x IA | I : . | | | W-lX | I W2X2 . - | . 0 | | | I _) x1 x2 XS x4 x5 prestation/antal enheter

Diagram A .3

att arbetarnas icke-robotmässiga natur ej behöver föranleda någon revidering av de nyklassiska slutsatserna angående lönerela- tionerna på arbets/robot-marknaden. Den mänskliga faktorn kan tyglas genom lämp- ligt val av löneform. En viktig följdfråga blir därför om ett dylikt val alltid är möj- ligt.22

Vi lämnar här frågan om möjligheterna att använda prestationsrelaterad lönesättning öppen och ser i stället på ett alternativt sätt för arbetsgivarna att ge arbetarna incita- ment till att göra sitt bästa. Vi avser beford- ringssystemet. Detta kan förstås så att möj- ligheterna för arbetarna att kunna ha en viss relativt förmånlig anställning görs av- hängiga deras prestationer i andra relativt oförmånligare anställningar. Detta system besparar arbetsgivarna problemet att fast- ställa normer för prestationerna i de olika anställningarna. Det räcker att man i ef- terhand kan säga att en viss arbetare lyckats relativt bättre eller sämre än andra. Konkurrensen mellan arbetarna om beford- ringarna gör resten. Ju skickligare medtäv- larna är, desto mera av sin arbetsförmåga

behöver en arbetare utnyttja för att hävda en viss position i konkurrensen. Det ligger därvid i hans (befordrings-)intresse att ut- nyttja sin arbetsförmåga på det sätt han tror att arbetsgivaren särskilt uppskattar. Härigenom vinner också arbetsgivaren arbe- tare, som är lojala med hans förmodade ambitioner.

För att ett befordringssystem av skisserat slag skall fylla sin föregivna uppgift är det uppenbarligen viktigt att de anställda upp- lever förmånerna av en befordran som så goda att de är beredda att ta på sig de extra ansträngningar, som en konkurrens härom innebär. Ju hårdare konkurrensen är, desto större torde förmånerna av en befordran behöva vara för att en viss prestations— ökande effekt skall nås. Dessa förmåner kan gälla lönens storlek, semesterrättigheter- na, arbetsplatsförhållandena, maktpositionen m.m. En rimlig hypotes synes vara att för- månerna av en befordran behöver stå i om-

” Huruvida den mänskliga faktorn måste tyglas är en av de centrala frågorna i den på- gående debatten om vidgad användning av tids- löner, särskilt månadslöner.

vänt förhållande till sannolikheten för be- fordran för att en viss prestationsökande effekt skall nås.

I det enklaste fallet beror sannolikheten för befordran enbart av antalet arbetare som konkurrerar om befordran. Finns det 100 arbetare som »står på tur» att befordras till 10 >>högre» befattningar är då sannolik- heten för var och en 1/10. Detta kräver en viss storlek på förmånerna av befordran. Vore i stället sannolikheten 1/5 krävs troli- gen väsentligt mindre förmåner av beford- ran för att en viss prestationsökande effekt skall nås. Kandidaterna måste dock även i detta fall anstränga sig så mycket att de är märkbart bättre än konkurrenterna. Om för- månerna av befordran enbart utgörs av lönetillägg kan den här framställda hypo- tesen ses som en_ ekonomisk tolkning av de s.k. hierarkilönemodellerna. Simon (1957) och Lydall (1959, 1968) är de mest kända exemplen. Lydalls variant kan beskrivas på följande sätt:

Befattningarna antages pyramidformigt ordnade inom respektive organisation (före- tag). I ett visst företag finns k befattnings- nivåer numrerade i= 1, 2, 3, . . ., k (med nivå 1 längst ned). ni betecknar antalet befatt— ningar på den i'te nivån och wi betecknar normallönen för dessa. Lydall antar att

i = q > 1 q konstant ni+1 och att 11. W. W- 1+1 r+1= i+1=m(1 mkonstant niwi q ' Wi

Konstanten q uttrycker antalet direkt un- derställda befattningshavare på respektive nivå, medan m anger relationen mellan lönesummorna på intilliggande nivåer." I vårt enkla fall kan tydligen 1/q tolkas som befordringssannolikheten i pyramiden. Vår hypotes att löneförmånen behöver stå i om- vänt förhållande till denna sannolikhet finns beaktad i det andra antagandet.”

Låt Qi beteckna andelen av befattningar- na som ligger på lägst den i'te nivån. Dessa ger minst lönen wi. Det visas tämligen enkelt att sambandet mellan Qi och wi är

approximativt paretofördelat, vilket är av intresse med tanke på vad som sagts i av- snitt A.1 och A.2 ovan." I den mån som vår hypotes angående lönerelationerna i beford- ringssystemet kan uttryckas enligt Lydalls hierarkilönemodell, finns således ett över- väldigande empiriskt stöd för denna hypo- tes.

Att Paretofördelningen endast ger en god beskrivning av de översta 20 procenten av inkomstfördelningen är i detta sammanhang helt i sin ordning, ty det är bara »högre upp» i organisationsstrukturerna som be- fordringssystemet är aktuellt. Längre »ned», dvs. närmare den direkta produktionen, bör det vara både lättare och billigare för ar- betsgivarna att använda prestationsrelaterad lönesättning. Det är lättare därför att ifråga- varande arbetsuppgifter är klarare avgrän— sade samt mera utåtriktade (fysiska i stället för intellektuella). Det är billigare därför att befordringsmöjligheterna »där nere» är små. För att ge en viss prestationseffekt måste då förmånerna av befordringar vara stora.

Som avslutning på detta avsnitt skall sägas att vår angivna hypotes bara är en bland flera möjligheter att förklara hierarkilöne— modellerna. Vanligen förknippar man be-

” I Simon (1957) är det ej lönesummans relation utan relationen mellan antalet befatt- ningar som är avgörande.

" Restriktionen qm>1 behöver läggas till för att en befordran vekligen skall vara en för- män i lönehänseende.

" Det totala antalet befattningar över den i'te nivån är

Ni=1+q+q2+. . .+qk-i=(qk—i+1—1)/(q—1)

Av det totala antalet befattningar utgör dessa andelen

Q.=N,/N1=(qk—i+1—1)/(qk—1>

som är lika med ql—i för någorlunda stora vär- den på q eller k. Av sambandet

wi= (qm)i—1w1

följer att

i_1=logwi—logw1 log qm

varför således

log Qiz ). log w1 — ). log wi

där ). = log q/log qm.

fattningsnivåerna med olika stora ansvar och försöker sedan motivera varför olik- heter i ansvar skall medföra löneolikheter. Ett alternativt synsätt går ut på att hierar- kierna rätteligen är ordersystem och att det för detta systems funktionsduglighet är nöd- vändigt/önskvärt att ordergivningen förknip- pas med auktoritet/status, vilket bl.a. löne- förmåner kan ge uttryck för. I not B ges några kommentarer till dessa föreställningar.

Not B

I denna not byggs resonemangen i not A, avsnitt 4, ut. Inledningsvis presenteras en formell jämviktsmodell för arbetsmarkna- den. Därefter diskuteras vissa löne- och andra fördelningsteoretiska problem. Vårt syfte är inte att presentera en samman- hängande förklaring av lönebildningen och lönerelationernas utseende. I stället är vårt syfte att kritiskt granska vissa teser på löne- teorins område.

3.1 A rbetsmarknaden

Olika arbetsinsatser skiljer sig åt därigenom att de är olika svåra, att de utförs av olika personer samt att de är olika stora. Exempel på svårighetsklassificeringar ges i arbetsvär- deringssystemen. Dessa och meritvärderings- systemen ger vidare exempel på klassifice- ringar av personerna. Storleken mäts i det enklaste fallet av en skalfaktor (arbetstiden). Vi går inte här närmare in på dessa ting, utan antar helt kort att insatserna är be- skrivna genom (2, m, t), där 1 är en vektor av svårighetsfaktorer, m är en vektor av merit- och skicklighetsfaktorer samt t är en skalfaktor som anger storleken. Med denna utgångspunkt skall i denna not en allmän beskrivning av arbetsmarknaden ges enligt konventionellt mönster i den nationalekono- miska litteraturen, dvs. med angivande av utbuds-, efterfråge- och jämviktsrelationer.1

Det är arbetsgivarna som svarar för efter- frågan av insatser på arbetsmarknaden. Hur

Några löneteoretiska problem

dessa bestämmer sin efterfrågan blir när- mare behandlat längre fram. Hur detta än sker kan efterfrågan beskrivas som en funk- tion H(z,m, t), som anger hur många in— satser av respektive slag arbetsgivarna vill ha. Efterfrågan kan ses som en produkt

H(z, m, t)=Eh(z, m, t)

där E betecknar det totala antalet erbjudna insatser och h(z, m, t) är en frekvensfunk- tion som anger hur stor andel av insatserna som faller på respektive (2, m,t)-kombina— tion.

På motsvarande sätt kan arbetarnas ut- bud av insatser beskrivas av en funktion G(z, m, t), vilken också kan skrivas som en produkt

G(z, m, t) = Sg(z, m, 0

där S betecknar det totala antalet utbjudna insatser och g(z, m, t) är en frekvensfunk- tion som anger hur stor andel av insatserna som faller på respektive (2, m, t)-kombina- tion. Observera att en person kan vilja göra en eller flera insatser — inklusive (0, 0, 0)- kombinationen — och att därför S kan vara större än antalet arbetare/personer.

Utseendet på H(z, m, t) och G(z, m, t) be- ror bl.a. på lönestrukturens utseende. Under givna förhållanden i övrigt finns det under vissa förutsättningar ett utseende på löne- strukturen (W) som ger att

1 Jfr Tinbergen (1956, 1970).

G (z, m, t) & m2

l/(DÖ). W '

0 2 Diagram B.]

m'l

V

H(z, m, t) = G(z, m, t)

där likhetstecknet skall läsas för varje före— kommande (2, m, t)-kombination. Denna W kallas balanslönestrukturen. Existensvillko- ren för balans kan vi inte här gå in på, men det kan sägas att de i allmänhet ej torde vara särskilt starka. Deras exakta innebörd beror av vilka givna förhållanden i övrigt man har anledning räkna med.2

För att förtydliga det föregående antar vi att z och rn bara innehåller ett element vardera samt att t är givet, lika med ?. H(z, m, t) och G(z,m, t) kan då illustreras på det sätt som visas i digram 8.1. De in— ritade kurvorna är isofrekvenslinjer, vilka sammanbinder alla (2, m,t)-kombinationer med viss absolut frekvens. I diagrammet tänker vi oss att H(z, m, t) och G(z, m, t) är toppformiga och att lönestrukturen är gi- ven. Synbarligen är H(z, m, t) och G(z, m, t) inte lika, varför balans inte råder. Änd- ringar i W kan möjligen resultera i att de blir lika. Då har G(z, m, t) och H(z, m, t) samma utseende.

I diagrammet har två meritvärden, m, och mz markerats. Med dessa givna kan för- delningen över 2 anges. Hur dessa fördel— ningar ser ut visas i diagram B.2. Den be- tingade efterfrågan visas där av de hel- dragna kurvorna och det betingade utbudet visas av de streckade kurvorna. Det är tyd- ligt att personerna ej vill använda sina me- riter på det sätt arbetsgivarna önskar i det illustrerade fallet. Eventuellt kan dock ar- betsgivarna finna en lönestruktur för nivåer-

na m=m1 och m=m2 som ger balans. Det torde vara uppenbart att den lönestruktur som kan ge balans, kan behöva vara synner- ligen komplicerad. Det kan inte a priori ute— slutas att lönerna på en meritnivå sjunker med ökad svårighet och på en annan stiger med ökad svårighet.

Två slags obalans kan förekomma, näm- ligen

1. EaéS 2. E=S och h(z, rn, t);é g(z, m, t) för någon (2, m, t)

2 För att konkretisera balansvillkoret kan den sats i den statistiska teorin utnyttjas, som säger att en fördelningsfunktion under tämligen allmänna förutsättningar är entydigt bestämd av dess nollpunktsmoment. Låt ao= 1, a,, a,,. . . beteckna nollpunktsmomenten till fördelnings— funktionen Q(y). Om det gäller att alla noll- punktsmomenten är ändliga och att talföljden

a)

2 g..

v=0v.

är absolut konvergent för något r>0, så gäller att Q(y) är den enda fördelningsfunktion som har nollpunktsmomenten a.,, a,, a,, . . . Om Q(y) är fördelningsfunktionen för en begränsad va- riabel, a(y(b, där a och b är reella tal, så är satsens villkor alltid satisfierade enligt Cramér (1946, s. 176—177). Då kan alltså balansvill- koret skrivas

E = S h. = av där hV och gV betecknar nollpunktsmomenten för utbudet respektive efterfrågan. Hur många nollpunktsmoment som behöver tas med går ej att generellt avgöra, men det kan sägas att det

finns fördelningsfunktioner som är entydigt be— stämda av bara ett eller ett par moment.

v=l,2,...

antal m = m1

G (2, m. tl H (2, m, tl ." '».

Diagram B.2

Fallet (1) kallas konjunkturell obalans och fallet (2) kallas strukturell obalans. I fallet (1) kan också gälla att h(z, rn, the # g(z, m, t), men det är i detta fall ovid- kommande. Det är först när E=S som det blir betydelsefullt att beakta den strukturella obalansen." Eftersom E=S i detta fall måste det gälla att h(z, m, t) både är större och mindre än g(z, m, t), dvs. att det samtidigt finns både arbetslösa personer och lediga platser.

En starkare och en svagare variant av strukturell obalans kan särskiljas, beroende på om de arbetslösa saknar eller har formell kompetens att besätta de lediga platserna. Om deras meriter (m) är tillräckliga, är ett uppnående av balans en tidsfråga, varför man i sådana fall brukar tala om friktions— arbetslöshet. Om å andra sidan arbetslös- heten beror på formell inkompetens kan balans bara uppnås genom att meriter, me- ritkrav och/eller löner ändras. I sådana fall brukar man tala om strukturarbetslöshetf Uttrycket motiveras av att man vanligtvis förutsätter att lönerna inte kan sjunka till- räckligt för att eliminera efterfrågeöver- skotten.

Vad som orsakar konjunkturväxlingar och därmed konjunkturell obalans på ar- betsmarknaden är en omdiskuterad fråga, som ännu ej erhållit ett allmänt accepterat svar. Det skulle föra för långt att här gå in på detta, varför vi väljer att begränsa oss till fallet med konjunkturell balans, dvs. E=S.

V

antal

..,...” H (2, m, t)

u . t .

Friktionsarbetslöshet kan ses som ett ut- tryck för den låga informationsnivå som kännetecknar arbetsmarknaden. Detta gör personerna osäkra om vilka anställningsmöj- ligheter som faktiskt föreligger, vilket gör personerna benägna att förlänga arbetslös- hetsperioderna i hopp om att ytterligare sökande skall ge utdelning i form av en bättre anställning. Eftersom det dessutom ofta är så att sökandet kan ske med större framgång om en person är arbetslös än om personen stannar kvar i en anställning (som personen finner otillfredsställande) kan den låga informationsnivån förklara att perso— nerna i viss utsträckning väljer att vara ar- betslösa. Denna teori har framförts av bl.a. Alchian (1970). Förenklat kan Alchians villkor för frivillig arbetslöshet av här an- givet skäl skrivas

E[(w* — W)(z — t)] > E[t(W — c)]

” Jfr Perlman (1969), kap. VIII. Detta kan förefalla vara en onödigt trång definition. Den motiveras av att det är först vid konjunkturell balans som det är möjligt att exakt fastställa den strukturella obalansen geografiskt och på annat sätt. I praktiken har man givetvis anled- ning att gissa sig till de strukturella obalan- sema även när konjunkturell obalans råder, dvs. även när E% S.

* Detta skulle man kanske också kunna göra när E>S, ty man kan då gissa vilka personer som är utan anställningsmöjligheter vid E=S. Eftersom det inte kan uteslutas att en konjunk- tumedgång ökar sysselsättningsmöjligheterna för de vid E>S arbetslösa, kan det dock bara bli fråga om en gissning i detta fall. Först vid E= S når man visshet.

v'v= lönen i ursprunglig anställning w* = lönen i uppnåelig anställning efter visst sökande c = arbetslöshetsersättning e.d. z = söktid vid bibehållen anställning t= söktid vid arbetslöshet E[ ]= förväntat värde av [ ]

Högra ledet mäter kostnaden av att vara arbetslös t tidsenheter (dagar e.d.). Denna kostnad utgöres av förlorad arbetsinkomst wt minus eventuella arbetslöshetsersättning- ar. Vänstra ledet mäter intäkten av att vara arbetslös. Denna uppkommer därför att per- sonen tidigare — (z—t) dagar tidigare — kan erhålla den högre lönen w* och under denna tid får en större arbetsinkomst.”

Ett verksamt medel att råda bot på frik- tionsarbetslöshet är enligt detta synsätt en utvidgad arbetsförmedlingsverksamhet, vari ingår även >>varudeklaration» av de lediga befattningarna.

Sannolikt spelar friktionsarbetslösheten mindre roll för lönestrukturens utveckling, varför man med visst fog torde kunna bort— se från denna typ av arbetslöshet i samband med löneteoretiska överväganden. Härvid- lag är strukturarbetslösheten annorlunda. Denna beror på en fundamental obalans och kan inte frånkännas inverkan på lönebild— ningen. Vi skall återkomma till detta.

Termen balans har här använts för att karakterisera de tillstånd som i den ekono- miska litteraturen vanligtvis kallas jämvikts- lägen. Detta är inte utan skäl. Med jämvikt brukar man förstå ett tillstånd som är så beskaffat att varje agent uppnått en situa- tion, som med med hänsyn till respektive agents budget och preferenser, är den bästa som kan uppnås. Detta betyder bl.a. att det råder full sysselsättning” och att ingen arbe- tare finner sig ha något att vinna på ett an— ställningsbyte.” Det skall framgå i avsnitt B.2 att ett sådant tillstånd ej kan förväntas råda på arbetsmarknaden, utan att det i stål- let är så att arbetsgivarna (medvetet eller omedvetet) motsätter sig att jämvikt i denna mening uppkommer. Härigenom kommer balanslägena att karakteriseras av ojämvikt

på så sätt att många arbetare (vid gällande löner m.m.) eftersträvar att byta anställning, exempelvis genom befordran. Arbetsmark— nadens spelregler är sådana att denna strä- van ej resulterar i lönesänkningar m.m. i sådan omfattning att jämvikt uppkommer. Detta motiverar att vi skiljer mellan balans och jämvikt.a

Det skall sägas att vår distinktion mellan balans och jämvikt bara är erforderlig när arbetsmarknaden ses utifrån arbetarnas syn- punkt. Ur arbetsgivarnas synvinkel är jäm- viktslägen i klassisk mening inte uteslutna. För arbetsgivarna kan sådana lägen upp- komma att ingen arbetsgivare vid rådande priser m.m. finner anledning att önska sig en annan möjlig situation.

Detta innebär att den traditionella järn- viktsanalysen av arbetsmarknaden är rele- vant så länge den begränsas till arbetsgivar- nas situation. I avsnitt B.3 skall vi se när- mare på denna analys.

B.2 Meriterings- och befordringsvc'igenn

Enligt vad som sagts i not A, avsnitt 4, skall enligt den klassiska doktrinen alla anställ- ningskontrakt under vissa förutsättningar med tiden bli lika förmånliga. Till förut- sättningarna hör att arbetarna är infomera- de om de tillgängliga anställningsvillkoren, att de värderar dessa på samma sätt samt att de kan konkurrera om anställningarna på lika villkor. Att dessa förutsättningar är orealistiska lämnar vi nu åt sidan. I detta avsnitt skall nämligen visas att de utjäm- nande tendensen ej kan påräknas ens under

5 Som nämnts är Alchians egen formulering mera komplicerad. Bl.a. tar han explicit hän- syn till sökintensiteten och tidspreferensen. Han kallar sin teori »the differential cost of infor- mation about best available job opportunities theory of unemployment». ” Vid full sysselsättning kan det råda frik- tionsarbetslöshet i Alchians mening. 7 Jfr not A, avsnitt 4, moment 1. 8 Jämför situationen på bostadsmarknaden. Där kan råda balans i den meningen att alla bor någonstans och det inte finns outnyttjade bostäder, men detta utesluter inte att många skulle vilja byta bostad vid gällande hyror. ” Kompletterande synpunkter på personernas arbetsmarknadsbeteende ges i not C.

dessa förutsättningar. För att visa detta räcker det att förutsätta

(1) att arbetslivet ej kan ordnas på annat sätt än att de förekommande befatt- ningarna i det ena eller andra avseendet är olika, samt (2) att arbetsgivarna har intresse av att få »rätt man på rätt plats» och/eller att prestationsrelaterade löner ej genom- gående kan användas.

Betydelsen av de sistnämnda omständig- heterna framgår inte om man, som klassi- kerna och de som förespråkar arbetsvärde— ringssystem, enbart ser till arbetena i sig och glömmer det >>kraftfält>> vari arbetena före- kommer.

Vi bortser från hur strukturen av befatt— ningar bestäms. Vi antar att denna är given samt att den är given på sådant sätt att det finns befattningar med olika svårighet. Utan närmare motivering antar vi också att skick- ligare arbetare har komparativa fördelar som befattningshavare i svårare befattning- ar. »Rätt man på rätt plats» tolkas alltså så att de skickligare arbetarna innehar de svå- rare befattningarna. Huruvida lätta eller svåra befattningar är de mera ansträngande behöver vi inte ta ställning till. Vi kan för enkelhetens skull anta att alla befattningar är lika ansträngande/trivsamma.

Att arbetarna konkurrerar om de tillgäng- liga anställningarna på lika villkor innebär att alla arbetare med samma lätthet kan förvärva alla slags skickligheter. Dylika för— värv är åtminstone tidskrävande och görs därför inte utan något motiv. Enligt den klassiska doktrinen skall uppflyttningarna i samband med förvärvet av skickligheter nätt och jämnt kompenseras av lönetillägg eller andra förmåner i de befattningar där skick- ligheten används. Det inses omedelbart att detta är ett otillräckligt motiv för arbetarna att förvärva de skickligheter arbetsgivarna vill ha. Om det är så att alla oberoende av skicklighet erhåller lika förmånliga villkor finns det inget arbetsmarknadsmässigt skäl till att någon skulle bry sig om att förvärva skickligheter. Arbetsmarknadsmässiga inci- tament till detta erhålles först när personer

med större skicklig/tet kan påräkna relativt förmånligare anställningar. Under våra för- utsättningar är detta liktydigt med att svå— rare befattningar ger förmånligare anställ- ningsvillkor än lättare befattningar. I så fall kommer ingen att föredra en lättare befatt- ning framför en svårare, vilket betyder att det kommer att råda en permanent över— skottsefterfrågan på anställningar i de svå- rare befattningarna. I detta läge måste an- ställningsförfarandet ske diskriminatoriskt eller slumpmässigt; bland hundra- eller tu- sentals sökande till svårare befattningar väljs någon ut. Den utvalde blir mer än kompenserad för sina uppoffringar vid för- värvet av skickligheter. De övriga når inte full kompensation, dvs. de förlorar (arbets- marknadsmässigt) på att skaffa sig skicklig- heter.

Låt T beteckna en arbetares yrkesverk- samma period och låt t beteckna den tid varunder han förvärvar skickligheter (ut- bildningstiden). Utan förvärvade skicklig- heter kan han få anställning i en lätt befatt- ning mot lönen wl. Detta ger honom en livs- inkomst lika med Twl. Föreligger inga di- rekta kostnader för skicklighetsförvärvet är kostnaden för detta enbart förlorad lön twj. Denna kostnad skall jämföras med möjlig- heten att efter skicklighetsförvärvet få lönen (T—t)ws, där ws är periodlönen vid anställ- ning i en svårare befattning. Denna möjlig- het är emellertid inte helt säker. Låt p be- teckna sannolikheten att arbetaren efter skicklighetsförvärvet får den svårare anställ- ningen. Sannolikheten att skicklighetsför- värvet inte givit honom några arbetsmark- nadsmässiga fördelar är då (1 — p). Hans för- väntade livsinkomst med skicklighetsförvärv är alltså

p(T — t)ws + (1 — p)(T— Om

Om detta uttryck är större än livsinkoms— ten utan skicklighetsförvärv väljer han att skaffa sig skickligheterna. Villkoret härför kan skrivas

p(T— t)(ws — w,) > twl

Vänstra ledet uttrycker den förväntade intäkten av ett skicklighetsförvärv som kos—

Arbetsmark- naden M z'_ ., ----------- t' Sl +1 | | | ! ss_ _ _ _ Sj ___________ B

Diagram B.3

tar vad det högra ledet anger." Det är vill- kor av denna typ som ger »jämvikt» på ar- betsmarknaden i det klassiska idealfallet. Dessa villkor innebär att den utjämnande tendensen stoppas upp innan den fullbor- dats.

Ta nu med befordringssystemet i bilden. Detta kan i detta sammanhang uppfattas som en alternativ möjlighet för arbetarna att erhålla anställningar i svårare befatt- ningar. Diagram B.3 är en enkel illustration av detta. Rekryteringen av befattningsha— vare i en svårare befattning kan antingen ske internt genom befordringssystemet (»ar- betslivet») eller externt från arbetsmarkna- den. På arbetsmarknaden kan arbetarna välja vilken skicklighetsnivå de vill ha. (Verkställandet av detta val sker dock utan— för arbetsmarknaden.) I diagrammet har två skicklighetsnivåer tagits med. De betecknas si och Sj+1' I arbetslivet finns befattningar med olika svårighet. I diagrammet är svårig- hetsnivåerna A, och A, +1 medtagna. »Rätt man på rätt plats» antas innebära att arbets- givarna kräver minst skickligheten Sj vid anställning på svårighetsnivån Ai samt minst skickligheten Sj +, vid anställning på svårig- hetsnivån Ai +1. Dessutom räknar vi nu med att de arbetare som redan har anställning på nivån A1 har möjlighet att befordras till nivån Ai +1. För en arbetare med skicklig- heten Sj finns det alltså två vägar som leder honom till en anställning på nivån Ai+1' Den ena vägen går via anställning på nivån Ai. Denna kallar vi befordringsvägen (B). Den andra går via skicklighetsförvärv från Sj till Sj+l' Denna kallar vi meriterings- vägen (M).

Wi+1

Ai+1 *

Ai w

Lönerna på respektive svårighetsnivå be- tecknas w-l, i= 1, 2, . . . För att både beford- ringsvägen och meriteringsvägen skall te sig (arbetsmarknadsmässigt) lockande är det nödvändigt att wi+1>wi. Befordringsvägen föredras om det dessutom gäller att11

E[t(wi — c)] > E[(z— t)(wi+ 1 — wi)], 2 > t, wi > c

vilket är ekvivalent med villkoret

w,-+1 [zwi—ct

w- wi(z — t)

], z>t,wi>c 1

där variablerna har följande innebörd:

t= meriteringstiden e = nettoinkomsten per tidsenhet under meriteringstiden z = väntetiden på befordran E[ ]= det förväntade värdet av [ ] W] = lön per tidsenhet.

Det vänstra ledet i det första uttrycket är den förväntade meriteringskostnaden. Denna utgöres huvudsakligen av förlorad arbetsinkomst och är större än noll om wi>c. Det högra ledet i samma uttryck är den förväntade meriteringsintäkten, vilken är positiv om väntetiden på befordran är längre än meriteringstiden, dvs. om merite- ringsvägen är snabbare än befordringsvä-

"' Om arbetaren har riskaversion och/eller en positiv tidspreferens, vilket innebär att tidi- gare inkomster värderas högre än senare in- komster, måste differensen mellan den förvän— tade intäkten och kostnaden vara påtaglig. Utan risk och/eller positiv tidspreferens räcker det att den förväntade intäkten är aningen större än kostnaden.

” Observera likheten med villkoret i avsnitt 3.1 för att arbetslöshet skall vara »lönande».

gen. ".” Om den förväntade kostnaden är större än den förväntade intäkten på meri- teringsvägen antar vi att befordringsvägen föredras.

Inspektion av det högra ledet i det andra uttrycket ger vid handen att kravet blir strängare ju större 2 och c är samt att kra- vet blir mildare ju större t och wi är. (Ett strängare krav innebär att löneskillnaden måste vara mindre för att befordringsvägen skall föredras.) Låt Q beteckna kravet på lönerelationen Wi+1iWr De partiella deriva- torna är

öQ _ t(w,—c) 5— wi(z—t)2(0 33: __t__(0 ac wi(z—t)

öQ _ z(wi—c) > W_ wi(z—t)2 öQ ct

Dessa relationer är av central betydelse för arbetsgivarna. Vi antar utan närmare motivering att arbetsgivarna föredrar att vissa arbetare går befordringsvägen samt att studiemedelssystemet e.d. ändras på så- dant sätt att nettoinkomsten per tidsenhet under meriteringstiden (c) ökar. Arbetarna skulle då överge befordringsvägen om inte arbetsgivarna vidtog motåtgärder. Deras möjliga motåtgärder (i det fall vi betraktar) är att

1. höja wi (eller sänka wi+ 1) 2. sänka z 3. höjat

[Inget av dessa medel kan helt uppväga arbetesgivarnas nackdel av att c ökar.

Om wi höjs (relativt wi +1) blir fördelen av en befordran, ceteris paribus, mindre. Härigenom minskar arbetarnas ansträng— ningar på svårighetsnivån Ai." Motsvarande gäller på alla andra berörda svårighets- nivåer. Slutsatsen blir alltså att lönediffe- rentieringen blir mindre samtidigt som den allmänna lönenivån behöver höjas och incitamentet till ansträngningar minskar.

Detta är uppenbarligen till arbetsgivarnas nackdel.

En sänkning av 2 är liktydig med en snabbare genomströmning i befordrings- systemet. Förutsatt att befattningsstrukturen bibehåller sin avsmalnande karaktär kan detta bara ske om antingen utstötningen från arbetslivet ökar och/eller befattnings- strukturen byggs ut med nya nivåer i top- pen. Den senare åtgärden underlättas om näringslivet befinner sig i en expansiv fas eller i en fas med ökad koncentration. Då kan chefsposterna tämligen lätt mångfaldi- gas. Helt kan man emellertid inte bortse från att utstötningarna ökar och arbetarna kanske redan i medelåldern tvingas uppleva att de är förbrukade. För arbetsgivarna kan också nackdelar förutses. En uppenbar nackdel är att ansvällningen av chefsbefatt- ningarna kan vara improduktiv, men lika- fullt kostsam. En möjlig nackdel är också att arbetarnas ansträngningar får en kort- siktigare karaktär. Om den nämnda vänte- tiden på befordran sänks från 3 till 2 år blir det olönsamt för arbetarna att ägna sina ansträngningar åt arbeten som ger avkast- ning om mellan 2 och 3 år. Samtidigt blir underlaget för beslut i befordringsärenden mindre, varför risken för felaktiga beford- ringar och härmed större risker i förbin- delse med ansvarsutövningen ökar.” Mot detta skall emellertid de ökade tillgångarna på personal i svårare befattningar ställas. Till en del kan detta utnyttjas för att minska ansvaret per befattningshavare, för att utöva en intern kontroll av ansvarsutövandet samt för handläggningen av befordringsärenden. Hur långt detta räcker för att väga upp kostnaderna är svårt att se, men det torde

” Den senare kallas inte utan fog »den långa vägen».

” Från eventuella befordringsfördelar av me- riteringsvägen högre upp i befattningshierarkin, riskaversion och/eller positiv tidspreferens har vi bortsett. Dessa storheter kan tilläggas utan att resonemanget förlorar sin principiella inne— börd.

" Vore inte detta fallet skulle differensen mellan wi och Wi+1 i utgångsläget varit omoti- verad och således innebärande en onödig kost- nad för arbetsgivarna.

” För närmare detaljer se avsnitt B.4.

kunna antas att ej heller en sänkning av 2 är utan nackdelar för arbetsgivarna.

Hur lång tid meriteringsvägen tar kan arbetsgivarna påverka indirekt därigenom att de kan bestämma meritkraven. En höj- ning av t kan åstadkommas på så sätt att arbetsgivarna kräver skickligheten S'] +, där de förut nöjt sig med skickligheten Sj+14 (S'j+,. I detta fall åtföljs alltså förändring av c till o' av förändringen av t till t'. För att befordringsvägen skall framstå som oför- ändrat förmånligare än meriteringsvägen är det tillräckligt att

t'(wi — c') 2 t(wi — c)

Olikhetstecknet påminner om möjligheten att de arbetare som nu går meriteringsvägen inträder (återinträder) på en viss nivå i ar- betslivet med större kvalifikationer än tidi- gare och att detta kan påskynda dessa ar- betares fortsatta karriär. I extremfallet höjs meritkraven i sådan utsträckning att denna effekt blir det enda utbytet av den tid arbe- tarna tillbringar med att skaffa sig meriter. Över en viss nivå i befattningsstrukturen är det då bara befordringsvägen som ger till- träde.

Hur arbetsgivarna använder de tre nämn- da möjliga motåtgärderna beror av deras konkurrensläge. Den arbetsgivare som först skärper meritkraven riskerar uppenbarligen att de nyexaminerade tar tjänst hos kon- kurrenterna.

Detta talar för att detta medel används med viss försiktighet. I någon mån kan ris- ken emellertid begränsas därigenom att ar- betsgivaren samtidigt lockar med en högre lön och/eller en snabbare befordringsgång, varför det inte synes finnas någon anledning tro att en skärpning av meritkraven ej skulle komma till stånd. Erfarenheterna i Sverige under senare år är att en sådan skärpning skett. Det är i dag svårare än tidigare att >>läsa sig till» högre befattningar.

Avsikten i detta avsnitt har varit att på- visa den klassiska doktrinens ohållbarhet. Även under idealiserade förhållanden blir inte alla lönedifferenser enbart kompen- serande för icke-monetära skiljaktigheter. Åtminstone utifrån arbetarnas synpunkt är

normalstillståndet på arbetsmarknaden icke- jämvikt: vid rådande anställningsförhållan- den vill många (kanske alla) arbetare byta befattning. Detta inbjuder till en diskrimine- rande behandling av arbetarna samt är även i övrigt ägnat att skapa spänningar och otrivsel.

För att komma fram till denna slutsats har vi utgått från att

(1) de arbetare som skaffar sig meriter vill ha belöning för detta samt att (2) prestationsrelaterade löner ej kan an- vändas i hela arbetslivet.

Först när båda dessa förhållanden kunnat elimineras kan arbetsmarknaden fungera i enlighet med den klassiska doktrinen och ge rättvisa åt de försök med arbetsvärde- ringssystem som görs. En ej alltför opti- mistisk bedömning ger dock vid handen att inget av dessa förhållanden kan elimineras.

B.3 Om den nyklassiska fördelningsteorin

Slutsatsen i föregående avsnitt vänder sig inte bara mot den klassiska doktrinen. Den påverkar också tolkningen av den nyklas- siska fördelningsteorin. Som tidigare nämnts är denna teori framför allt en teori om jämviktslägenas beskaffenhet. Slutsatsen ovan innebär att det åtminstone vad gäller arbetarnas situation ej kan påräknas att ar- betsmarknaden kan befinna sig i jämvikt, varför det måste sägas att (åtminstone) den nyklassiska teorin om arbetsutbudets jäm— viktsegenskaper är av tvivelaktigt värde. Detta skall emellertid inte ses som en av— görande invändning mot den nyklassiska fördelningsteorin som sådan. Nyklassikerna har nämligen aldrig visat utbudssidan mera ingående intresse, utan tonvikten har legat på efterfrågesidan, dvs. arbetsgivarnas vinst- maximeringsvillkor och dessas beroende av marknadsformen, de tekniska sambanden (exogent bestämda), löneförändringar m.m. Särskilt intresse har därvid ägnats det s.k. uttömningsproblemet, vilket nämnts i det föregående och senare skall presenteras när- mare. För analysen av detta samt en rad andra inslag i den nyklassiska fördelnings-

teorin är vår slutsats i föregående avsnitt av ringa betydelse.

B.3.1 Marginalproduktivitetsteorin och E-kurvorna

Invändningarna mot den nyklassiska fördel- ningsteorin är emellertid inte slut med detta. En annan invändning gäller nyklassikernas teori angående utseendet på E-kurvorna i diagram A.1 och A.2 i not A. Som motive- ring för E-kurvornas negativa lutning anför nyklassikerna den s.k. marginalproduktivi- tetsteorin, vilken förutsätter att olika pro- duktionsfaktorer är substituerbara, att an- vändningen av varje produktionsfaktor kän- netecknas av avtagande avkastning samt att arbetsgivarna eftersträvar så stora vinster som möjligt. Villkoret för vinstmaximum skrives i detta fall

WH] _MPR.

i+l

w. _ MPRi [

där wi och MPRi som tidigare betecknar lön (faktorpris) respektive marginalprodukt- värde. Om wi ökar och wi+1 hålls konstant, måste, ceteris paribus, MPRi öka relativt MPRi +1 för att detta villkor skall vara upp- fyllt. När användningen av produktionsfak- torerna kännetecknas av avtagande avkast- ning, måste detta ske därigenom att använd- ningen av den (i+ 1)'te faktorn ökar relativt användningen av den i'te faktorn. Vid given total produktion innebär detta att använd- ningen av den i'te faktorn minskar, vilket förklara att Ei-kurvan har negativ lutning. Mot detta kan invändningen göras att det inte finns något rimligt skäl att antaga att produktionsskalan hålls oförändrad och att det därför också kan uppkomma en skal— effekt som påverkar E—kurvans utseende." När en viss lön (eller ett visst faktorpris) höjs, måste detta fördyra produktionen och därför normalt medföra justeringar av ut- buden på varumarknaden. För illustratio- nens skull antar vi att en viss kategori arbe- tare bara används i samband med produk— tionen av varan Q. Lönen för dessa arbe- tare betecknas wi. När wi höjs (av någon anledning) stiger den företagsekonomiska

kostnaden för att producera Q, varför Q- utbudet normalt genomgår ett negativt skift, varvid en höjning av priset på Q, beteckna det pQ, och en sänkning av den nya jäm- viktskvantiteten för Q blir följden. Föränd- ringens storlek beror på substitutions- och inkomsteffekterna i varuköparnas efterfrå- gan. Substitutionseffekten beror på en för- ändring i de relativa varupriserna (vid givna inkomster och inkomstfördelning). Inkomst- effekten beror på en förändring i köparnas reala budget. För de köpare som tillhör den i'te arbetarkategorin uppkommer en in- komsteffekt både till följd av ändringen i pQ och till följd av ändringen i wi. Substitu- tions- och inkomsteffekten ger tillsammans ett skift i arbetsgivarnas efterfrågan på den i'te kategorin. Detta skift kallar Hicks (1963) skaleffekten. Om den direkta in- komsteffekten på varuefterfrågan till följd av att wi ökar är liten kommer skaleffekten troligen att bli negativ." Om den direkta inkomsteffekten av att wi stiger är stor kan det dock inträffa att skaleffekten blir posi- tiv och eventuellt att efterfrågan på den i'te kategorin ökar när wi stiger. Det är denna möjlighet som ej finns med i marginal- produktivitetsteorin, vilken bara räknar med den tekniska substitutionseffekten.

Om vinsterna i den i'te kategorin används i samband med produktionen av varan Q, R, S, T osv., blir priseffekterna mera sprid- da och substitutionseffekterna sannolikt mindre framträdande för de enskilda varor- na. Inkomsteffekterna kan liksom i det före- gående fallet vara positiva eller negativa och antingen vara mera eller mindre be- tydande än substitutionseffektema. Skal- effektens riktning kan alltså inte entydigt fastslås. Om den i'te kategorin utgör ett be-

" Denna invändning finns antydd i Hicks (1963), men har, så vitt vi kunnat utröna, ej tagits upp till mera ingående behandling i senare litteratur på området. (Att just Hicks, vilken en gång betraktades som marginalpro- duktivitetsteorins främste företrädare, gör denna invändning är onekligen en doktrinhisto- risk poäng.)

" I samma riktning verkar den tekniska sub- stitutionseffekten, som innebär att arbetarna i den i'te kategorin ersätts med arbetare i nu relativt billigare kategorier.

tydande inslag på arbetsmarknaden — säg att denna kategori omfattar alla ingenjörer — och wi stiger, kommer praktiskt taget alla varuutbud att genomgå ett negativt skift. Därigenom kanske substitutionseffek— ten uteblir. Inkomsteffekten för ingenjörer- na bör vara positiv, medan inkomsteffekten för icke-ingenjörerna bör vara negativ. Det kan medföra att efterfrågan på ingenjörer ökar när ingenjörslönen höjs.

Om, slutligen, alla w, höjs proportionellt och alla varor är ungefär lika arbetsinten- siva blir troligen följden en allmän pris- stegring utan substitutionseffekter samt en generellt positiv inkomsteffekt. En allmän lönestegring kan alltså leda till en allmän ökning i efterfrågan på arbetare. För att detta skall ske är det dock nödvändigt att arbetarna ej alltför lätt kan substitueras i produktionen. Åtminstone på lite sikt är de tekniska substitutionsmöjligheterna inte sär- skilt små, varför vi håller den sistnämnda möjligheten för osannolik. Däremot finner vi det inte osannolikt att partiella löneök- ningar kan medföra att en viss positiv skal— effekt uppväger en negativ teknisk substi- tutionseffekt. På det hela taget får man dock räkna med att skaleffekten bidrar till att göra E-kurvorna mera elastiska än vad marginalproduktivitetsteorin postulerar.

Invändningen mot nyklassikerna är alltså inte att de räknar med negativt lutande E- kurvor — det är oftast korrekt — utan in- vändningen är att deras förklaring till detta är otillräcklig och att härigenom tolkningen av dessa kurvor blir felaktig. Betydelsen av detta framgår omedelbart av vad som sagts i not A, avsnitt 4, nämligen att en nyklas- sisk förklaring av lönerelationerna förut- sätter att hela strukturen av E- och S-kurvor kan förklaras. Därigenom att S-kurvorna inte bara beror på arbetarnas värderingar, utan också de »institutionella» hinder som finns för arbetarnas rörlighet (exempelvis befordringssystemet), samt dessutom E-kur- vorna inte bara beror på de tekniska substi- tutionsmöjligheterna, utan också skaleffek- terna till följd av substitutions- och inkomst- effekterna på varumarknaden, är åstadkom- mandet av dylika förklaringar — milt ut-

tryckt — ett vanskligt företag. Detta är också en god illustration av det ekonomiska livets sammansatthet. S- och E-kurvorna beror av preferensfunktioner och restrik- tioner för handlingsfriheten för samtliga i det ekonomiska systemet ingeånde agen- ter. B.3.2 Den marginella fördelningsprincipen (MFP) Ej heller den senaste invändningen rubbar emellertid den centrala nyklassiska tesen på fördelningsteorins område, den s.k. margi- nella fördelningsprincipen (MFP). Denna utgår från arbetsgivarnas vinstmaximerings- villkor, som för användningen av produk- tionsfaktorerna nu skrives

MPRi=wi i=1,2,...

Vänstra ledet i detta uttryck är ett sam- manfattande mått på hur en produktions- faktor marginellt inverkar på arbetsgivarnas vinst, dock faktorns lön undantagen. Låt oss kalla det den i'te produktionsfaktorns mar- ginella bidrag. Oftast antas att MPRi är en okomplicerad storhet, men det är lätt att förvissa sig om att produktionsfaktorernas marginella bidrag kan vara en nog så kom- plicerad storhet. Allmänt kan sägas att samt— liga produktionsfaktorer har någon inverkan på såväl företagens intäkter som kostnader. Detta kan skrivas

n=T(A1, A,. . .)—C(A1,A2 . . .)

där :: betecknar vinsten, T() intäkterna och C( ) kostnaderna (inklusive löner m.m.) i ett företag som använder kvantiteten Ai av den i'te produktionsfaktorn. Nödvändiga villkor för maximal vinst är

3T(A1,A2. . .) 6C(A1,A2. . .)

aAi öAi i=1, 2, . ..

=O

Konkretiseras detta villkor ser det natur- ligtvis mycket olika ut beroende på vad ifrågavarande produktionsfaktor används till, såsom tillverkning, arbetsledning, in- vesteringsplanering, försäljning, reklam, in— köp, personalfrågor osv. En viss tillnär- melse till de mera komplicerade villkor, som en konkretisering medför, erhålles om

de nödvändiga villkoren för maximal vinst skrives

nu 30%) ac?) aA,+ aAi aAi i"

där Cl betecknar kostnadssänkande effekter och CT betecknar kostnadshöjande effekter. I acT( )/c'>Ai ingår bl.a. effekten på faktor— priset wi av att mera Ai sätts in i företagets verksamhet.

Det sagda kanske är tillräckligt för att motivera påståendet att det alls inte är enkelt att empiriskt mäta en produktions- faktors marginella bidrag och att det därför får anses vara en öppen fråga hur det ny- klassiska vinstmaximeringsvillkoret skall tol- kas.”

Här skall bara en särskild svårighet näm- nas, nämligen att viss del av produktions— faktorernas användande bara har kvalita- tiva effekter eller, i vissa fall, enbart im- materiella effekter. En arbetsgivare kanske känner sig osäker om konjunkturutveck- lingen och anställer därför en person med uppgift att sammanställa och analysera kon— junkturprognoser. Resultatet av detta arbete behöver inte få några synbara effekter på företagets verksamhet, men likafullt kan ar- betsgivaren anse att konsulten är värd sin lön. I så fall måste vi väl säga att det margi- nella bidraget, som verkar genom 8T( )/öAi i ovanstående uttryck, är icke-materiellt och att T() även innefattar »poster» som ej framgår av företagens bokföring.

Att i fall som detta säga att MPRi är lika med wi är naturligtvis nonsens; det låter sig inte motbevisas. MPRi kan lika gärna (eller hellre) vara större än wi.

Detta har varit ett kortfattat resonemang, men mera torde inte behöva sägas för att det skall kunna anses uppenbart att den marginella fördelningsprincipen åtminstone inte kan hävdas ha universell tillämpbarhet. Låt oss därför gå vidare och begränsa reso- nemanget till den strikt produktiva verksam— heten, dvs. tillverkningen, och undersöka om den marginella fördelningspricinpen här kan äga giltighet. Denna fråga har i hög

grad intresserat nyklassikerna. Främst har intresset knutits till det s.k. uttömningspro- blemet, varvid det har gällt att fastställa de villkor som behövs för att MFP skall vara en tillräcklig fördelningsprincip, dvs. för att denna princip skall kunna förklara hela in- komstfördelningen (för produktionsfaktorer sysselsatta med tillverkning).

B.3.3 Uttömningsproblemet

De tillverkande produktionsfaktorernas mar— ginella bidrag kan under vissa förutsätt- ningar skrivas

MPRi=pMPi i=1,2,...

där MP, är den i'te faktorns fysiska margi— nalprodukt (netto) och p är priset på den vara som faktorn är insatt att tillverka." Detta är riktigt om arbetsgivaren kan hyra produktionsfaktorer och sälja varor utan att behöva räkna med att priserna härigenom påverkas. Vårt resonemang angående ar- betsmarknaden i föregående avsnitt gör denna förutsättning rimlig vad gäller arbe- tarna, dock med eventuellt undantag av de »sämsta» befattningarna. Vinstmaximeringsvillkoret kan nu skrivas

wi=pMPi i=1,2,...

Multipliceras båda sidor med kvantiteten av respektive produktionsfaktor (A,) och summeras varje sida för sig erhålles vill- koret för en uttömmande fördelning enligt MFP, dvs.

Z'wiAi = pZ'MP'iAi

1 1

" Machlup (1955) skiljer mellan fyra typer av marginalproduktsbegrepp, nämligen (a) »mar- ginal physical product», (b) »value of the mar- ginal physical product», (c) »marginal value product» eller »marginal revenue product» samt (d) »marginal net revenue product». Alla författare är inte lika explicita som Pigou. Han talar om »value of the physical marginal social net product». Vanligen ser man uttryck av ty- pen »marginal contribution to value (Menger, von Wiesen), »marginal worth of services» (Wicksteed), »marginal product per unit of out- lay» (Robinson). Se även Machlup (1937).

” Att MP räknas netto betyder att effekten av variationer i råvarutillgången m.m. exklu- derats. Det är alltså det fysiska bidraget till mervärdet (»value added») som avses.

För att denna likhet skall gälla är det nödvändigt att produktionsfaktorernas mar- ginella och genomsnittliga fysiska produkt (netto) är lika, vilket vi skriver

MPi=APi i=1,2,...

Wicksell var den förste som närmare dis— kuterade detta villkor. Han fann två fall då villkoret gäller. Det första innebär att pro- duktionen kännetecknas av linjär skalavkast- ning (linjärt homogen produktionsfunktion) eller, som Wicksell uttrycker det, »att pro- duktionen i stor och produktionen i liten skala över huvud taget äro lika givande».20 Det andra fallet innebär att produktionen av någon anledning råkar bli förlagd på sådant sätt att genomsnittskostnaderna (i tillverk- ningen) minimeras, vilket Wicksell uttrycker så att »samtliga produktiva företag redan uppnått en gräns, där ytterligare stegring av produktionsskalan inte längre skulle kunna medföra någon fördel».21

Av dessa två fall har det första ofta åbe- ropats som stöd för MFP. (Detta gäller i synnerhet i samband med tillväxtteoretiska studier.) Men det skall genast sägas att detta är omotiverat. Att linjär skalavkastning rå- der innebär nämligen att den enskilde ar- betsgivaren inte kan bestämma sin vinst- maximerande produktion. Vinsten (av till— verkningen) är då som mest lika med noll vid varje storlek på produktionen.” Om då inte all produktion upphör, vilket inte den nyklassiska modellen förbjuder, kommer produktionen att bestämmas slumpmässigt. Förekommer därvid olika produktionsfunk- tioner för olika varor —— vilket förefaller rimligt — måste slutsatsen bli att E-kur- vorna och inkomstfördelningen över pro- duktionsfaktorerna sker slumpmässigt i detta fall. Man kan naturligtvis fortfarande hävda att MFP gäller, men vi finner detta vara ett påstående utan större intresse. Annor— lunda är det om den nyklassiska modellen kompletteras med produktionsorder till före- tagen, såsom förutsätts i Langes modell för en socialistisk marknadsekonomi. Då elimi- neras slumpmässigheten och fallet med lin- jär avkastning kan åter tillmätas intresse."

Det andra fallet är intressant därför att

det kan ses som resultatet av en (visserligen orealistisk men) meningsfull ekonomisk an- passningsprocess vid fritt verkande konkur- rens mellan flera arbetsgivare, som var för sig möter avtagande skalavkastning. Om konkurrensen är hård nog, så att alla före- tag som ej producerar med lägsta möjliga styckkostnad blir utslagna, blir det så små- ningom kvar ett antal företag för vilka det gäller att MPi=APi. För att säkerställa förutsättningen om kvantitetsanpassning bör det tilläggas att den produktionsnivå som minimerar varje arbetsgivares styckkostnad är liten i förhållande till den totalt efter- frågade kvantiteten av varje vara. Eljest leder konkurrensen till oligopolitiska eller monopolitiska förhållanden.

Om man i det senast beskrivna fallet an- tar att alla företag har samma produktions- funktion (när de producerar samma vara) samt att alla anpassningar till ändrade löner e.d. sker genom en ändring i antalet företag inom respektive industri, så kommer indu- strierna att kännetecknas av linjär skalav- kastning. Hicks (1963) använder detta för- hållande som ett argument för att det trots allt finns utrymme för Wicksells första fall.24 Förutsättningarna härför är visser- ligen mycket starka, men det kan likafullt vara skäl att erinra om denna möjlighet. Den illustrerar att det som är sant för delar- na kanske inte är sant för helheten.

För fullständighetens skull skall ytter- ligare en möjlighet nämnas. Denna förut-

” Wicksell (1938), s. 151. ” Ibid. " Henderson—Quant (1958) räknar också med möjligheten att vinsten vid varje produk- tionsstorlek är positiv eller negativ. Eftersom vinsten vid linjär skalavkastning är proportio- nell mot produktionens storlek är båda dessa möjligheter enbart kuriosa. Den första möjlig- heten ger maximal vinst vid oändligt stor pro- duktion. Den andra möjligheten ger ingen pro- duktion alls.

” Lange (1938), s. 75—76. Vid varje upp- sättning priser skall arbetsgivarna i denna mo- dell välja sådana inputs och outputs att (1) den genomsnittliga kostnaden för varje output-upp- sättning minimeras och (2) den output-uppsätt- ning väljas som gör marginalkostnaderna lika med respektive priser.

" Samuelson (1947) s. 78—79, framför ett liknande argument.

'UI

I

| l I

I 0 Ö Q Diagram B.4

sätter inte att det råder en enligt ovan »per- fekt» konkurrens mellan producenterna, utan den ger utrymme för en oligopolitisk konkurrenssituation. Varje producent väljer på vanligt sätt den produktionsskala som gör marginalkostnaden och marginalintäk- ten lika. Vid oligopolitiska förhållanden är marginalintäkten (MR) lägre än varans för- säljningspris (p), varför det för uttömmande fördelning krävs att också marginalkostna— den (MC) är lägre än genomsnittskostnaden (AC), närmare bestämt så mycket lägre att AC=p vid MC=MR. I detta speciella fall gäller att MP=AP. Fallet illustreras i dia- gram B.4.25

B.3.4 Tidselementet

Den föregående framställningen har visat att MFP kan ge en uttömmande fördelning, om än endast under särskilda förutsättning— ar, vars realism är tvivelaktig. Dessa förut- sättningar har härletts med avseende på den tillverkande verksamheten i ett företag. En uttrycklig förutsättning var ju att produk- tionsfaktorernas marginella bidrag mäts av p - MP,, där MP, betecknar den fysiska mar- ginalprodukten (netto). Inget företag ägnas emellertid till 100 procent åt tillverkning och det ligger därför nära till hands att fråga hur all annan verksamhet avlönas i det fall att MFP skulle ge uttömmande för- delning. En näraliggande tolkning är att ut- tömmande fördelning är oförenlig med ett

existerande företags existensvillkor och att därför uttömningsproblemet skulle sakna intresse. Vi vill dock inte dra denna slutsats och skall motivera detta med hänvisning till nyklassikernas försummande av tidsaspek- ten."

När vi talar om nyklassikernas försum- mande av tidsaspekten, tänker vi inte på den torftiga diskussionen om tidsperspek- tivet i arbetsgivarnas strävan efter största möjliga vinst, utan vi tänker på det förhål- landet att all produktion tar tid och att de produktiva insatser, som görs under ett visst tidsintervall, ger olika snabba effekter. Be- roende på vad en produktionsfaktor an- vänds till kommer dess bidrag till uttryck först i en senare tidpunkt. Detta betyder, för det första, att effekterna av olika insatser måste diskonteras innan dessa blir jämför- bara samt, för det andra, att inkomstutbe— talningarna ger ett finansieringsproblem.

Till en del kan finansieringsproblemet lösas därigenom att arbetarna och andra produktionsfaktorer får vänta en dag e.d. på att erhålla inkomsterna. Detta går vi inte närmare in på, utan vi säger att inkomsterna i detta fall betalas ur den löpande produk- tionen. Tar det längre tid för en insats att mogna kvarstår likväl finansieringsproble- met och det måste då sägas att de aktuella inkomsterna inte hänför sig till den löpande utan till den framtida produktionen. Detta påverkar tolkningen av uttömningsproble— met, som då inte längre gäller sambandet mellan samtidig inkomst och produktion, utan inkomster och produktion som hänför sig till olika tidsperioder. För exempelvis

” I anslutning till diagrammet bör sägas att MC-kurvan hänför sig till samtliga rörliga kost- nader, alltså även kostnader för råvaror m.m. Detsamma gäller AC-kurvan. För att erhålla kostnaderna för produktionsfaktorerna måste kostnaderna för råvaror m.m. dras ifrån. En- dast om då lika mycket dras ifrån såväl MC- kurvan som AC-kurvan, dvs. om MC=AC för råvaror m.m., gäller att MP=AP erhålles i det illustrerade fallet. Om MCaé AC för råvaror m.m. kan MP=AP också erhållas när Eye AP. Detta ger ytterligare möjligheter, men det kan sägas att ingen av dessa möjligheter, lika lite som den illustrerade, är särskilt sannolik.

” För närmare detaljer, se Georgescu— Roegen (1967, 1971).

vissa administrativa befattningshavare gäller detta tydligt.

Låt oss se lite närmare på inkomsterna till produktionsfaktorer som har fördröjd verkan av sina insatser. Dessa inkomster ut- går i förskott och måste därför vara förena- de med krediter. Som säkerhet kan inteck— ningar i framtida produktionsvärden ställas. Den som ger krediten torde påräkna viss ränta för detta. Tillsammans med amorte- ringarna uppträder denna ränta som en fast kostnad i den framtida produktionen. Från- sett att denna kostnad skall täckas kan ut- tömmande fördelning av den (framtida) lö- pande produktionen ske period efter period. Men denna kostnad måste täckas på något sätt. Därför är inte uttömmande fördelning enligt MFP av det löpande produktions— värdet förenlig med ett existerande företags existensvillkor. Ett existerande företag måste ge överskott (profit) i den löpande produk- tionen eller erhålla subventioner utifrån. (Detta gäller under såväl »kapitalistiska» som »socialistiska» förhållanden.)

Här skall genast tilläggas att denna slut- sats inte utesluter att MFP äger generell giltighet. Som illustration härav tänker vi oss ett företag med endast två verksam- heter: löpande varutillverkning och plane— ring av varutillverkningen i nästföljande period. Med Georgescu—Roegens (1971) terminologi säger vi att den sisnämnda verk- samheten producerar produktionsprocesser, som den löpande framtida varutillverkning— en utnyttjar. Om Ft betecknar produktions- funktionen för den löpande produktionen i period t och Pt betecknar den samtidiga produktionen av produktionsprocesser kan verksamheten i företaget under denna pe- riod beskrivas på följande sätt:

produktion av varor prod.fakt. A,, i= 1, 2, . . . Ft råvaror ——> Q

produktion av pro-

duktionsprocesser

prod.fakt. A*,, i= 1, 2, . . . Pt kunnande —> FH,

Om ifrågavarande företag inte kan på- räkna subventioner utifrån, måste den lö- pande produktionen ge en profit, n,, som är positiv. Storleken på denna profit begränsar (i det långa loppet) storleken på de inkoms- ter som kan utgå till de produktionsfak— torer, som är sysselsatta med att producera produktionsprocesser. Dessa faktorers bi- drag erhåller arbetsgivaren i form av en bättre/värdefullare produktionsprocess i pe— riod t+ 1. Som mått på hur mycket värde- fullare FH, är jämfört med Ft är det lämp- ligt att ta differensen

tt=rrt+,(1+d)'l—:rt

där d är den relevanta diskonteringsfaktorn, vilken lämpligen sättes lika med >>kapitalets>> marginella bidrag i den löpande produktio- nen.27 Tillägges villkoret

öv

H*” i=1,2,...

_* _Wi

för allokeringen av de produktionsfaktorer, som är sysselsatta med produktionen av produktionsprocesser, blir cirkeln sluten. Vi får ett med vad som gäller för varutill- verkningen analogt vinstmaximeringsvillkor och kan på nytt ta itu med frågan: när gäl- ler det att denna allokeringsregel medför en uttömande fördelning av produktionsvärdet? Vi avstår från att här penetrera denna fråga närmare.!m Det sagda får anses nog för att motivera påståendet att MFP inte nödvän- digtvis måste överges på grundval av våra ovan framförda anmärkningar."

”" Uttrycket kan lätt generaliseras till ett godtyckligt antal perioder.

" Ett problem skall emellertid nämnas. De produktionsfaktorer som sysslar med att produ- cera produktionsprocesser har inget observer- bart marginellt bidrag i den stund deras faktor- inkomst utbetalas. Det gör ackordslöner e.d. be- svärliga, varför de kanske inordnas i beford- ringssystemet. Detta upplöser, som vi sett, det direkta sambandet mellan en befattningshavares lön och produktivitet.

" I den mån som uttömmande fördelning ej kan åstadkommas genom (exempelvis) MFP kvarstår en fri profit, vars fördelning avgörs av maktfaktorer. En modell för detta ges i Frisch (1946), s. 159.

I anslutning till resonemanget i moment B.3.4 skall understrykas att det i praktiken inte går några vattentäta skott mellan olika verksamheter i ett företag. Enskilda befatt- ningar innehåller i varierande grad element av tillverkning, planering, kontroll osv. Det betyder att varje befattningshavare i varie- rande grad erhåller sin inkomst ur den lö- pande produktionens profit.

Detta påpekande aktualiserar frågor an- gående arbetets natur samt arbetslivets upp- byggnad.

B.4.1 Arbetets natur

I den mån som alla befattningar kan sägas innehålla element av samtliga verksamheter i ett företag — om än i högst varierande grad — synes det rimligt att betrakta varje befattning som ett miniatyrföretag. I ana- logi härmed betraktas då befattningshavarna som miniatyrföretagsledare.

Gemensamt för befattningarna är att de producerar något, vilket inte nödvändigtvis behöver vara materiellt. De skiljer sig där- igenom att de har olika produkter som syfte samt olika förutsättningar för produktionen. Vidare kan befattningarna skilja sig därige- nom att olika befattningshavare väljer att utnyttja identiska förutsättningar olika för att uppnå identiska syften (produkter). Det är nämligen befattningshavarnas uppgift att organisera verksamheten på sådant sätt att givna förutsättningar i någon mening ut- nyttjas optimalt vid givna syften. Dessutom ingår befattningshavarna direkt i produk- tionen som kraftkällor.

I denna beskrivning kan åtminstone tre aspekter på arbetet särskiljas. Den första gäller arbetet som kraft och arbetaren som kraftkälla eller kraftproducent. Den andra gäller arbetet som input-outputstyrande verksamhet och arbetaren som maskin. Den tredje aspekten gäller arbetet som planering och arbetaren som beslutsfattare och an- svarstagare. Dessa aspekter finns var för sig behandlade i den ekonomiska teorin.

Det är ofrånkomligt att energi ingår i pro-

duktionsprocessen och det är rimligt att tänka sig att en viss mängd av den energi som åtgår kommer via arbetarna. Något större intresse kan emellertid inte tillmätas detta förhållande. Idag är arbetskraften mycket dyrbar energi. För cirka 25 öre kan man i form av elkraft köpa den energi- mängd som motsvarar vad en frisk man kan utveckla under en hel arbetsdag." Anstäl— landet av arbetare måste därför ges en annan motivering än att arbetarna kan leve- rera arbetskraft.”

I den nyklassiska teorin uppträder »ar- bete» och >>kapital» som substituerbara pro- duktionsfaktorer. Om kapitalet uppfattas som maskiner m.m., betyder substitutions- möjligheterna att arbetarna i viss mån kan ikläda sig maskinernas roll i produktionen. Denna kommer till uttryck i en efterfrågan på >>kroppsfärdigheter». Den enklaste av dessa är fysisk styrka parad med viss ut- hållighet. Arbetarna kan emellertid substi- tuera även mycket komplicerade maskiner. Vid arbetsfysiologiska undersökningar har man hittills funnit 180 olika aktiviteter, som samverkar i normalt muskelarbete. Genom tidsstudier försöker man kartlägga dessa i olika befattningar samt komma fram till ar- betsställningar e.d., som ökar arbetarnas kapacitet i maskinrollen.” Som en allmän fingervisning om betydelsen av arbetarnas maskinroll kan kanske arbetsstudiernas ut- bredning tas. Allt eftersom automatiseringen fortgår torde denna roll förlora i betydelse. Det är dessutom så att det är svårt att finna renodlade maskinroller för arbetarna i ar- betslivet. De befattningar som ger denna roll ger också, och som det tycks i växande grad, beslutsfunktionen åt arbetarna. Redan

"0 I genomsnitt utvecklar en person ca 3 000 Kcal under en dag. Priset på kraft är ungefär 10 öre per kilowattimme, vilket motsvarar cirka 860 Kcal eller cirka 43 % av en vuxen mans kaloriutveckling under en arbetsdag. Det har då antagits att personen avger 2/3 av sin kapacitet till produktionsprocessen.

”1 Observera att termen arbetskraft i marxis- tisk mening betecknar ett vidare begrepp, näm- ligen »summan av de intellektuella och fysiska färdigheter som finns i en person och som per- sonen utövar närhelst personen producerar ett bruksvärde». Marx (1922), s. 130.

"2 För en orientering, se Johansson (1967).

idag klassificeras ungefär hälften av de an- ställda som tjänstemän och arbetsledare. Detta måste innebära att det nyklassiska synsättet förlorar i giltighet.

Arbetarnas roll som beslutsfattare är både den mest intressanta och den minst diskute- rade i den ekonomiska teorin. Denna roll förutsätter att befattningshavarna har en viss självständighet eller valfrihet vid utform- ningen av verksamheten i befattningarna. Valfriheten gäller de givna förutsättningar- nas utnyttjande för det likaledes givna syf- tet, exempelvis angående tempot i produk- tionen. Man kan räkna med att alla beslut fattas under viss osäkerhet om vad som är lämpligaste tillvägagångssätt, tempo m.m. Det är detta som gör beslutsfattandet icke- maskinmässigt. Osäkerheten ställer krav på befattningshavarnas kunskaper, omdömes- förmåga och intuition. Detta gäller vare sig osäkerheten beror på bristande kunskap om produktionsresultatens avsättningsmöjlighe— ter på varumarknaden, de tekniska produk- tionssambandens närmare innebörd, arbets- materialets hållfasthetsegenskaper etc. eller om den beror på bristande kunskaper om andra människors beslut.

Mångfalden av osäkerhetsfaktorer med- för ett rikt sortiment av beslutssituationer. Förekomsten av många befattningar i vårt arbetsliv kan bara förstås mot bakgrunden av att osäkerheten är ett hinder för produk- tionens lönsamma bedrivande, som man vill bli kvitt. Detta förklarar att det finns be- fattningar som är specialiserade på mark- nadsundersökningar, prognostik, intern re- dovisning och bokföring, maskinkontroll etc. samt att en betydande del av arbets— dagarna ägnas åt utbyte av kunskaper, in- formation och utarbetande av beslutsunder- lag. Men osäkerheten finns i alla befatt- ningar och är, som exempelvis Verkstads- föreningens arbetsvärderingssystem klart vi— sar, den avgjort viktigaste faktorn vid be- dömningen av en befattnings svårighet.”

Motsatsen till osäkerhet är kunskap. I för- bindelse med beslutsfattande kan säker kun- skap sägas föreligga när konsekvenserna av varje möjligt handlingsalternativ korrekt kan förutses. I sådana fall kan kunskapsutövan-

det göras mekaniskt. Det räcker då att pro- grammera in beslutsregler i en datamaskin och mata denna med relevanta informa- tioner. Säker kunskap är dock oftast ute- sluten, varför beslut som regel måste base- ras på subjektiva bedömningar angående de sannolika effekterna av olika handlingar. Detta är den mänskliga faktorns alltmer framträdande uppgift.

Sannolikhetsuppskattningarna i en viss beslutssituation kan göras på grundval av vad man erfarenhetsmässigt vet om liknan- de beslut (induktiv metod), eller på grund- val av ett analytiskt resonemang utifrån an- taganden om relevanta förhållanden (deduk- tiv metod). I båda fallen och alla dessas kombinationer ingår avgöranden om vad som är relevanta erfarenheter eller beak- tansvärda förhållanden för ifrågavarande beslutssituation. I befattningar med över ti- den relativt permanenta beslutssituationer är den induktiva metoden fullt tillräcklig och beslutsfattandet blir snart rutin, dock bara för den person som besitter erfaren- heten. Ju mera föränderlig beslutssituationen i en befattning är, desto mera får man för- lita sig på den deduktiva metoden. Också denna metod kräver en viss erfarenhet av sin utövare, men denna erfarenhet behöver inte nödvändigtvis förvärvas i ifrågavarande befattning. Den kan t.ex. förvärvas under en matematiklektion. Här finns tydligen en anknytning till resonemanget i avsnitt B.2 om meriterings- och befordringsvägen.

B.4.2 Arbetslivets struktur

Liksom osäkerhet kännetecknar varje be- fattning, kännetecknas företagen i sin hel- het av detta. Detta medför risker i företa- gandet, vilka det förefaller rimligt antaga arbetsgivarna vill göra så små som möjligt. Reduceringar av riskerna kan emellertid inte ske utan kostnad. Priset är de högre

” För en beskrivning av detta arbetsvärde- ringssystem, se Johansson (1967). Systemet upp- tar fyra huvudfaktorer — ansvar, skicklighet, ansträngning och arbetsplatsförhållanden — och tilldelar osäkerhetsrelaterade faktorer cirka 2/3 av den maximala svårighet befattningarna kan ha.

löner, som kunnigare arbetare betingar i form av utbildningsräntor eller lön under lärlingstiden. Detta ställer arbetsgivarna in- för uppgiften att hushålla med den mänsk- liga kunskapen. Enligt den nyklassiska teo- rin sker detta på sådant sätt att följande villkor erhålles uppfyllt

MPR,**=w,** i=1, 2, . ..

där vi satt på (**) för att markera att det marginella bidraget nu enbart avser bidraget av arbetarnas kunskap och att lönen nu en- bart avser kunskapens pris.

De praktiska implikationerna av detta villkor kan utläsas av den innebörd som MPR** kan ges, nämligen som en minskad förlustrisk. Utan motivering antar vi att förlustrisken reduceras mera av en given kunskapskvantitet ju större osäkerheten är (utan denna kunskapskvantitet). Detta inne— bär att de största kunskapsinsatserna kan förväntas i befattningar med den objektivt största förlustrisken.N Värdet av det kapital vederbörande befattningshavare ansvarar för torde påverka detta mått. Vidare torde belutens långsiktighet, komplexitet, ovanlig- het etc. samt den snabbhet med vilken be- sluten måste fattas påverka detta mått. Där dessa och andra liknande indikationer är för handen kan således de största kunskaps- insatserna förväntas bli gjorda.

För att det på grundval av denna slutsats skall kunna avgöras hur arbetslivet är struk- turerat måste det klargöras vad det finns för sammanhang mellan befattningar med olika stor objektiv förlustrisk. Detta har med ansvarsfördelningen inom organisatio- nen att göra. Denna bestäms av hur ansvars- spridningen sker inom organisationen. An- svaret är nämligen inte statiskt knutet till en viss befattning, utan överförs mellan befatt- ningshavarna genom order och avlämningar. (Detta är särskilt tydligt i militära organisa- tioner.)

Order är uttryck för en överordnads be- slut. Den innehåller vissa direktiv om vad som skall göras samt (eventuellt) vissa re- striktioner för hur detta får ske (medels- angivelser). Normalt sägs i en order också hur rapporteringen av verkställandet skall

ske. Även mycket strikta order ger emeller- tid utrymme för en Viss handlingsfrihet för ordertagaren, åtminstone vad gäller takten i verkställandet av densamma. För de förlust- risker som finns i samband med denna handlingsfrihet ansvarar ordermottagaren. När uppdraget är klart och avlämning skett går även detta ansvar (i den mån det finns någon osäkerhet kvar) över på ordergivaren och den tidigare mottagaren är fri från an- svar tills ny order kommer.”

Alla aktiviteter tar en viss tid. Detta gäl- ler informerande, kontrollerande och ut- redande verksamhet, lika väl som besluts- fattande och verkställande aktiviteter. Un- der, säg, ett verksamhetsår påbörjas och avslutas ett stort antal aktiviteter som alla implicerar ansvarstagande. Under ett år hin- ner ansvaret för resursernas ändamålsenliga användande vandra åtskilliga gånger mellan befattningarna. I vissa befattningar passerar ansvaret snabbt, medan det i andra befatt- ningar lagras under längre tid. Även om det ständigt sker rörelse och förskjutning i an- svaret är dess summa i stort sett konstant, bestämd av hela organisationens värde, och dess fördelning på de olika befattningarna i stort sett oföränderlig. Ansvaret i befatt- ningarna kan alltså uttryckas som produk- ten av befattningens (normala) förlustrisk och den (normala) tid varunder ansvaret för dess undvikande åligger respektive be- fattningshavare. Till samma slutsats har Jaques (1956) kommit, fastän från en helt annorlunda utgångspunkt.

B.4.3 J aques' ansvarsmätningar

Jaques arbetade åren 1948—1955 som kon- sult åt det engelska företaget Glacier Metal

”* Med »objektiv osäkerhetsgrad» avser vi den osäkerhet som föreligger för en person som inte har någon erfarenhet eller analytisk trä- ning vad gäller ifrågavarande verksamhet. Vi medger att detta begrepp inte är särskilt klart, men vi har inte kunnat finna något bättre.

”5 Observera att vår terminologi i detta stycke inte med nödvändighet förutsätter ett auktoritärt system av militär modell. Order- givaren kan vara en grupp, som fattar beslut enligt demokratiska regler, och ordermottaga- ren kan vara en medlem i gruppen.

Company med 1700 anställda. Hans upp- gift var att konstruera en lönestruktur, som de anställda upplevde som rättvis och där- för arbetsgivaren hade anledning tro skulle minska konfliktanledningarna inom före- taget.

Som utgångspunkt fastslog Jaques att ett (i angiven mening) rättvist lönesystem måste bygga på kardinala kriterier om hur olika arbetens kvalitet och kvantitet skall jäm- föras. I syfte att finna ett passande mått analyserade han de i arbets- och meritvärde- ringarna förekommande begreppen (fysisk ansträngning, fara, arbetstempo, smutsighet, antal underställda, värde på arbetsmaterial, utbildningskrav, fantasifullhet m.m.). Det visade sig att dessa begrepp både enskilt och i grupp var otillräckliga för att entydigt fastställa relationerna mellan samtliga be- fattningar på ett sådant sätt att den erhållna befattningsstrukturen överensstämde med vad de i företaget anställda ansåg vara en rimlig rangordning av befattningarna. Det framgick också att det rådde i det närmaste total enighet bland de anställda om hur be- fattningarna skulle rangordnas efter status/ svårighet samt att man ansåg det vara rätt- vist att lön skulle utgå i proportion till sta- tus/svårighet. Detta är speciellt intressant eftersom det förekom hemlig lönesättning i företaget. Befattningshavarna hade som re- gel bara vetskap om sin egen lön och den egna kontrollspannslönen."

Vid en analys av den >>rättvisa» rangord- ningen av tjänstemannabefattningarna fann Jaques att den finansiella aspekten domine- rade. Befattningar med månadslön placera- des över befattningar med veckolön och dessa placerades i sin tur över befattningar med dag- och timlön. Uppsägningstiderna varierade på samma sätt. Av detta drog Jaques slutsatsen att nyanskaffningstiden är längre ju högre upp i hierarkin en befatt- ning är placerad och att detta beror på an- svarets tidsmässiga räckvidd (tidsspannet) i befattningen.

Hypotesen att en befattnings status kan mätas av tidsspannet prövades ingående och Jaques fann, dels att tidsspannet kunde fast- ställas i samtliga befattningar över en viss

nivå, dels att en rangordning av befatt- ningarna efter deras tidsspann gav nästan exakt den »rättvisa» hierarkin som resultat. Kontroll med befattningshavarna på olika tidsspannsnivåer visade också att oavsett vilket typ av arbete man hade rådde stor överensstämmelse i svaren på frågan om vilken lön man ansåg rättvis. Svaren låg i allmänhet inom ramen för 5 % variation. I följande tabell ges några svar:

Tidsspann Skälig lön"

1 tim 8 pund 0 shilling per vecka 1 dag 9 pund 0 shilling per vecka 1 vecka 10 pund 10 shilling per vecka 1 månad 12 pund 10 shilling per vecka 1 år 900 pund per år 2 år 2 000 pund per år

Jaques, slutsats av undersökningarna är att tidsspannen är ett tillräckligt mått för att gradera alla tjänstemannabefattningar på ett konsistent och rättvist sätt. Totalt undersöktes cirka 450 befattningstyper.

Grovt uttryckt anger tidsspannet den tid, som en befattningshavare ges förtroendet att efter sitt eget omdöme fatta beslut som rör företagets verksamhet. För dessa är de ansvariga till dess att en överordnad be- fattningshavare (i vissa fall en kund) har mottagit och godkänt rapport om verksam- heten eller på annat sätt tagit över ansvaret.

För att fastställa en befattnings tidsspann användes följande tillvägagångssätt:

1. Kartlägg uppgifterna i befattningen och skilj de förelagda inslagen från dem som ger valfrihet.

2. Analysera hur omdömet och initiativet utövas."

3. Välj ut den längsta tidsperiod, varunder befattningshavaren förväntas suveränt ut- öva omdöme och initiativ, och låt denna vara befattningens tidsspann.

” Härmed avses lönesumman för de direkt underställda befattningshavarna. Jämför mo- ment 4.3 i not A.

'” Gamla myntenheter. ” Jaques använder termen »discretion», som vi valt att översätta med omdöme och initiativ.

I sin slutrapport framhåller Jaques att företagets status- och rangordningssystem för tjänstemännen styrs av tre principer. Bristande insikt om dessa hade varit den främsta konfliktanledningen.

A. Status och lön utgår efter den arbets- nivå (»level of work») som en person för- väntades utföra och lyckas utföra och inte för hans skicklighet, erfarenhet, utbildning eller andra personliga kvalifikationer.

B. En persons arbetsnivå kan endast be- stämmas utifrån de beslut som personen har i uppgift att självständigt fatta och handla efter. Arbetsnivån är ej relaterad till arbets- resultatens kvalitet eller det i arbetskon- traktet förelagda arbetsinnehållet. — Detta förklarar att fysisk ansträngning och andra komponenter i arbetsvärderingama inte kan användas för en entydig bestämning av en befattnings status. Dessa komponenter ingår antingen i det förelagda innehållet eller är resultat av de beslut befattningshavaren själv fattar.

C. Erfarenhetsmässigt är arbetsnivån lika med den tidsperiod varunder en befattnings- havare har fullmakt att fatta sina egna be- slut utan att efterhöra sin chefs åsikt eller råd.

Jaques framhåller också att en persons skicklighet och erfarenhet har betydelse från befordringssynpunkt och att arbetsnivån ofta svarar mot en persons skicklighet och erfarenhet. Men, om en person är överkvali- ficerad för en befattning, så får personen lön efter befattningens status och ej efter sin egen skicklighet. Vidare fann Jaques att sta- tus och lön oftast utgår av negativa skäl på så sätt att lön och status beror av den skada eller förlust (inklusive tidsförlust) en befatt- ningshavare är satt att undvika, snarare än den vinst han har möjlighet att åstadkomma.

När undersökningen av tjänstemannabe- fattningarnas lönestruktur var avslutad in- bjöds Jaques att utföra en motsvarande undersökning av verkstadsbefattningarna. Denna lades upp efter det tidigare använda mönstret. Liksom i fråga om de administra- tiva befattningarna fann Jaques att själv- ständigheten ensam har betydelse för en be- fattnings status och placering i rangord-

ningen. Men Jaques fann också att tids- spannen var dåliga mätare av status när de underskred ett par dagar. I sådana fall framstod i stället skade- eller förlustrisken som mest statusgivande. Som mått valdes värdet av den skada/förlust (inklusive tids- förlust) som en befattningshavare poten- tiellt kunde göra genom sina självständigt fattade beslut, men som hans omdöme och skicklighet förväntades undvika. Kalla detta mått förlustspannet. Jaques fann att inga speciella arbetsmoment gav upphov till för- lustspannet. Detta varierade från befattning till befattning, från person till person och från avdelning till avdelning utan någon på- visbar systematik.

Av intervjuerna framgick att förlustspan- net var möjligt att använda vid konstruk- tionen av en rättvis lönestruktur. Det fram- gick också att i de delar av organisationen, där både förlustspannet och tidsspannet kunde användas, gav dessa samma resultat. Kanske ännu intressantare är observationen att när befattningshavare i administrationen och i verkstaden, som placerats på samma statusnivå, tillfrågades om vad de ansåg vara »skäliga» löner, så var deras svar in- bördes konsistenta. (Variationsområdet var endast några få procent.)

Jaques' slutsats är att man entydigt kan rangordna tjänstemannabefattningar efter deras tidsspann och verkstadsbefattningar efter deras förlustspann samt att en tillämp- ning av den då erhållna rangordningen vid lönesättningen är konsistent med vad de an- ställda anser vara rättvist. Han framhåller att rang- eller statussystemet måste upprätt- hållas med stor elasticitet om konflikter skall undvikas inom organisationen. Det är viktigt att befattningshavarna befordras i den takt som deras individuella förmåga att ta ansvar medger. Varje gång det in- träffar personella, tekniska eller andra för- ändringar måste hela rangordningen anpas- sas till den nya situationen. Han framhåller särskilt konfliktrisken i samband med »smy- gande» förändringar, t.ex. då en befatt- ningshavare successivt övervältras mer och mer ansvar, utan att detta motsvaras av en motsvarande upphöjelse i fråga om lönen.

Vare sig en befattningshavares ansvarsför- måga är undervärderad eller övervärderad menar Jaques att detta leder till otillfreds- ställelse med arbetet, sämre prestationer och allmän ineffektivitet. Därför, fortsätter han, ligger det i företagsledningens intresse att tillse att den av de anställda som rättvis an- sedda rangordningen upprätthålls.

Vi har tämligen utförligt återgivit J aques” resultat därför att hans undersökning är unik i den fördelningsteoretiska litteraturen. Den är utförd direkt i arbetslivet, så vitt vi kan bedöma helt opartisk samt mycket grundlig. Som nämnts arbetade Jaques med sin undersökning i åtta år, varvid han för- värvade såväl de anställdas som företagsled- ningens förtroende. Praktiskt taget all annan fördelningsteori är antingen skrivbordspro- dukter och/eller partsinlagor i samband med löneförhandlingar. Av här nämnda skäl till- mäter vi Jaques” resultat stor vikt och ser dessa som en bekräftelse på den (skrivbords- mässiga) tankegång som förmedlades i mo- ment B.4.2 och som kan föras tillbaka på flera av de punkter som berörts ännu tidi- gare i denna not.

Det är emellertid uppenbart att Jaques inte har löst lönesättningsproblemet. Av den ovan återgivna tabellen framgår att det inte råder något bestämt kvantitativt samband mellan befattningarnas tidsspann och lön. Tidsspannen bestämmer bara rangordningen mellan befattningar och löner; de bestäm— mer inte lönerelationerna. Jaques” slutsats kan tolkas så att arbetarna är toleranta i sina uppfattningar av rättvisa lönerelationer och att det därför inte kan vara obefogat att se det slutliga fastställandet av lönerela- tionerna som en exklusiv uppgift för arbets- givaren. Vi kan inte se att den lönestruktur Jaques tonar fram skulle behöva vara prin- cipiellt skild från den lönestruktur som exempelvis befordringssystemet kräver.

B.5 Kommentar

Inledningsvis i denna not karakteriserades arbetsinsatserna med hänsyn till arbetarnas meriter (m), arbetenas svårighet (2) och in- satsernas storlek (t). I rummet (m, 2, t) de-

finierades insatsefterfrågan H(m, 2, t) och insatsutbudet G(m, 2, t). Där infördes också ett balansvillkor H(m, 2, t) = G(m, 2, t).

I avsnitt B.2 diskuterades hur arbetarna når fram till svårare i betydelsen mera me- ritkrävande anställningar. Detta kan antas ske med vissa uppoffringar som arbetarna vill ha kompensation för, vilket motiverar att ifrågavarande anställningar hålls relativt förmånligare än andra. Härav följer att lö- nerna ur arbetarnas synvinkel endast kan vara jämviktslöner i förhållande till vissa givna spelregler vad gäller befordringsfrå- gor e.d. Arbetarna kanske kan acceptera dessa spelregler — vilka prioriterar utbild- ning och erfarenheter men de befinner sig aldrig i ett läge då de kan sägas vara likgiltiga för anställningsbyten. Då skulle incitamentsystemet sättas ur funktion i alla de fall direkt prestationsrelaterade löner ej kan praktiseras. Där sådana löner kan prak- tiseras kvarstår likväl arbetsgivarnas intresse av att arbetarna gör investeringar i »det mänskliga kapitalet» genom utbildning, fy- sisk träning etc., vilket höjer prestationsför- mågan. För att tillgodose detta intresse måste arbetsgivarna vara beredda att ge ar- betarna viss vinst.

I avsnitt B.3 diskuterades den nyklassiska löneteorin, särskilt marginalproduktivitets- teorin och den därtill hörande marginella fördelningsprincipen. Det framgick att be- greppet marginalproduktvärde är oklart och att det i vissa fall kan vara av immateriell natur samt att det s.k. uttömningsproblemet vid en närmare granskning visar sig ha be- gränsat intresse, vilket dels sammanhänger med att marginalproduktvärdena är svår- fångade, dels sammanhänger med produk- tionens tidsutsträckning, som medför att samtidiga insatser hänför sig till i tiden olika produktioner. Även löner kan uppträda som fasta kostnader i den löpande produktionen.

Invändningarna mot den nyklassiska teo- rin (på detta område) föranledde en diskus- sion av arbetets natur och arbetslivets här- till hörande struktur. Arbetarens roll som beslutsfattare och ansvarstagare framhävdes, men det kunde konstateras att inga mera be- stämda löneteoretiska slutsatser går att dra

från detta. Enligt Jaques” mätningar synes lönerna kunna rangordnas med hjälp av an- svarsmått (tidsspann och/eller förlustspann), medan ingenting mera bestämt kan sägas om lönerelationernas storlek. Detta kan tol- kas så att det inte är måttet på (m, 2, t) utan spänningen mellan H(m, 2, t) och G(m, 2, t) som avgör lönerelationernas bestämning, dvs. att det är meningslöst att söka efter »tinget i sig». Tyvärr måste det konstateras att spänningen mellan H(m, Z, t) och G(m, 2, t) — ibland omtalad som »lagen om tillgång och efterfrågan» —— är allt annat än lättfångad, vilket bl.a. sammanhänger med begränsningarna i arbetarnas rörlighet mel- lan anställningarna samt arbetsefterfrågans diffusa bestämning enligt vad som fram- kommit i avsnitt B.3.

Dessa slutsatser understryker den natio- nalekonomiska vetenskapens begränsningar vad gäller möjligheterna att förklara upp- komsten av specifika tillstånd. För när- varande ligger nationalekonomins styrka i dess förmåga att tolka, om man så vill kalla det efterrationalisera, tillstånd i det ekono- miska livet. Den kan ge plausibla förkla- ringar till att exempelvis en viss lön är högre än en annan och den kan ge insikt på ett allmänt plan angående exempelvis en rea- listisk lönestrukturs egenskaper, men den kan idag ej ge mera inträngande förkla- ringar av dylika företeelser. Saken kan ut- tryckas så att nationalekonomin trots sin inriktning på kvantitativa storheter hittills främst nått kvalitativa resultat. De försök som gjorts att ge nationalekonomin en sub- stantiell grundval har än så länge miss- lyckats."

Det är trivialt att det finns en relation mellan varor (insatser) och priser

F. 1

(m,, z,, t,) —> w, i=1,2,...

och det är frestande att tolka dessa rela- tioner som ett funktionellt samband w = f(m, 2, t)

men det hindrar inte att denna tolkning är missledande. Så vitt vi kan bedöma leder denna tolkning till metafysiska förveck- lingar.

Vår slutsats är att prisbildningen och pris- strukturen inte kan förstås utifrån varornas eller insatsernas karaktär, utan att detta måste studeras utifrån marknadens spelreg- ler, varigenom agenternas preferenser och budgeter verkar. Denna slutsats är på intet sätt ny, utan måste sägas vara nationaleko- nomins grundförutsättning. Särskilt i för- bindelse med arbetsmarknadsteorin finns det dock skäl att erinra om denna förutsättning, eftersom det substantiella tänkandet på detta område är mera utbrett än på andra områden. Arbetsvärderingssystemen är ex- empel på detta.

Sagda grundförutsättning implicerar vissa givna undersökningsproblem. Det första är att klargöra spelreglerna och agenternas be- roende av dessa. Hur tas kontakterna och med vilka medel kan parterna genomdriva sina önskemål? Förhandlingsmodellen i not A, avsnitt 3, liksom vår diskussion av meri- terings— och befordringsvägen i avsnitt B.2 ovan, är steg i riktning mot ett klarläggande av spelreglerna. Ytterligare steg i denna rikt- ning tas i detta betänkandes huvudtext, där problemet just är att finna spelregler som uppfyller vissa explicit angivna krav.

I och med att spelreglerna är klarlagda kan man dra slutsatser om vad som ger för- måga att utnyttja dessa för varierande speci- fika syften. Sannolikt varierar förmågan med hänsyn till vad syftena är, vilket tvingar oss att diskutera och om möjligt kartlägga de relevanta syftena i ett konkret samhälle. Detta är en beteendevetenskaplig uppgift med betydande svårighet.

Nationalekonomerna har brukat skjuta den ifrån sig genom att schablonmässigt ut- gå från vinst- och nyttomaximeringsanta- gandenfo Det förstnämnda kan sägas vara alltför speciellt, medan det sistnämnda van-

” Ett välkänt sådant exempel är arbetsvärde- läran, vilken kan föras tillbaka till 1600-talet, till William Petty. Det äldsta exemplet på en substantiell världsuppfattning ges av den gre- kiske filosofen Thales, tes »allt är vatten». In- om fysiken finns en modern variant i tesen »allt är energi».

*" I not D diskuteras det senare antagandet. Angående antagandet om vinstmaximering finns en mycket omfattande litteratur, som vi inte här kan gå in på.

ligtvis används alltför allmänt. Hursomhelst kan man utifrån dessa antaganden komma tämligen långt när det gäller att kartlägga vilken förmåga som spelreglerna i det eko- nomiska systemet gynnar. Även om man har vissa tivel om antagandenas realism är det uppenbart att en dylik kartläggning har intresse, exempelvis ur fördelningspolitisk synvinkel. Inget hindrar att man därvid upp- fattar beteendeantagandena normativt.

Hur stor en agents förmåga att utnyttja spelreglerna är beror (troligen i första hand) på hur agentens handlingsmöjligheter ser ut i förhållande till handlingsmöjligheterna för andra agenter. Det blir i så fall fråga om en relativ förmåga, med vars hjälp agen- terna kan styra utvecklingen i för dem önsk- värd riktning. Vissa agenter har intresse av att exempelvis lönerna stiger, medan andra önskar motsatsen. Huruvida lönerna faktiskt stiger eller sjunker beror då på hur starka dessa intressen är. Detta är ett sätt på vilket det relativistiska betraktelsesättet kan ut- tryckas i termer av »marknadskrafter». Un- der vissa förutsättningar balanserar dessa, varvid det kan sägas att lönerna m.m. an- tagit bestämda värden.

Not C Om personernas efterfrågan på arbetsinsatser iden

sociala produktionen

[ denna not behandlas personernas tidsan- vändning, speciellt frågan om hur mycket tid personerna vill använda för att göra ar- betsinsatser i den sociala produktionen. Framställningen anknyter till den nyklas- siska teorin på området.

Personerna som betraktas i denna not förutsättes ha fått den elementära försörj- ningen ordnad. Eventuellt har detta skett med en viss tidsinsats från personernas sida. Den tid som återstår benämnes personernas fritid. Denna kan användas för socialt pro- duktivt arbete eller för andra aktiviteter. I det förra fallet talar vi om övertidsarbete för att understryka att det är fråga om fri- villiga arbetsinsatser, vilka ej är nödvändiga för att garantera existensminimum. I det senare fallet talar vi om konsumtionsaktivi- teter. Framställningen inleds med en presen- tation av en »aktivitetsvalsmodell»» med tre restriktioner. Senare skall vi koncentrera oss på fallet att tiden är den enda bindande re- striktionen för personernas aktivitetsval.

C.1 Allmänt om aktivitetsvalet vid linjära restriktioner

Mabry (1971) utgår från att förvärvsarbete är »a nonchoice activity» och behandlar val av aktiviteter i övrigt som ett maximerings- problem under linjära restriktioner avseende tillgång på tid (t), energi (e) och inkomst/ pengar (y). Aktiviteterna karakteriseras med hänsyn till vad de tar i anspråk av tid,

energi och pengar. Per »aktivitetsenhet» be- tecknas dessa koefficienter t,, e, respektive r,b, (i=1, 2, . . ., n). Med x, (i= 1, 2, . . ., n) betecknas antalet »aktivitetsenheter» av visst slag.

Maximeringsproblemet kan formuleras så- lunda: Sök maximum för funktionen u(x,, xz, . . ., x")

under bivillkoren

Et,x,—tsO Se,x,—esO Zr,b,x,—ys

Som villkor för maximum erhålles

& u/ & x, _ e,).e + t,!lt + r,b,/ly &) u/ & x, _ ej./le + t,,lt + r,b,/1y

i,j=1,2,...,n iaé j

där le, J., och Z,, är lagrange-multiplikatorer som hänför sig till respektive bivillkor. Detta är det allmänna (nödvändiga) maxi- mumvillkoret.1 Efter omständigheterna kan det inträffa att en eller två multiplikatorer är lika med noll, vilket innebär att motsva- rande bivillkor ej är bindande. Detta för- klaras med hjälp av diagram C.1.

I diagram C.1 har tids-, energi- och in- komstrestriktionen för en viss person med avseende på den i'te konsumtionsaktiviteten och alla andra konsumtionsaktiviteter lagts in. Beteckningarna är lättbegripliga. Det

1 Mabry anger ett annorlunda villkor, vars felaktighet påtalats av Ng (1971).

Diagram C.1

framgår att personen inte har någon bin- dande knapphet på tid och att det streckade området, vilket begränsas av inkomst- och energirestriktionen, är det som innesluter de realiserbara valmöjligheterna. Hur per- sonen väljer inom detta område är en värde- ringsfråga. Valet kan exempelvis utfalla så att kombinationen fi väljes. Då är, som sy- nes, endast inkomstrestriktionen bindande. Preferenserna kan emellertid också vara sådana att kombinationen a föredras. Då är både inkomst- och energirestriktionen bin- dande. Naturligtvis kan det också tänkas att tidsrestriktionen har ett sådant läge att alla tre restriktionerna samtidigt är bindande.

Den situation som illustreras av kombina- tion /i i diagram C.1 kan sägas ge gynn- samma förutsättningar för att en person skall vilja ha övertidsarbete. Den bindande restriktionen är här inkomsten. Såväl tid som energi finns i övermått. Ett sätt att ut- nyttja detta är övertidsarbete eller sido- arbete (»extraknäck»). Observera att samt- liga restriktioner ändras av att övertidsar- bete eller sidoarbete verkligen kommer till stånd. För övriga fritidsändamål blir då t och e mindre samt y större.

Det illustrerade fallet (vid 6) kan karak- teriseras (y, e, t), implicerande att restrik- tionerna är framträdande (snäva) i en Viss ordning. Övriga tänkbara fall är (y, t, e), (t, y, e), (t, e, y), (e, t, y) och (e, y, t). I det illustrerade fallet kan det förväntas att ett billigare alternativ föredras framför ett dy-

rare även om det billigare alternativet skulle vara mera tidskrävande samt eventuellt ock- så mera energikrävande, exempelvis cykel— åkning framför hyrande av en taxibil för viss förflyttning. På motsvarande sätt kan hypoteser formuleras i de övriga fallen om hur personernas konsumtionsaktiviteter ut- formas. Observera dock att saken inte är helt enkel. Det kan tänkas att exempelvis fallen (y, e, t) och (e, y, t) är materiellt sett ekvivalenta. Det förra gäller vid ,6 i diagram C.1 och det senare gäller vid y i samma diagram. Skillnaden mellan dessa fall är tydligen enbart avhängig preferensernas ut- seende. I fallet (y, e, t) är den i'te aktivi- teten högt värderad i förhållande till andra aktiviteter, medan den i fallet (e, y, t) är relativt lågt värderad. Det är därför att den i'te aktiviteten är relativt dyrare och rela- tivt mindre energikrävande som en relativt hög värdering av denna medför att inkoms- ten är den mest framträdande restriktionen. Det är först när vi ser på de konsumtions- aktiviteter, vilka personerna är tämligen lik- giltiga för, som den materiella samman- sättningen av restriktionerna direkt avspeg— lar sig i beteendet, dvs. att det är »tidsför- driven» som avspeglar fritidens materiella förutsättningar. Det är emellertid alls inte utan intresse i föreliggande sammanhang, ty det är ju framför allt med »tidsfördriven» som de frivilliga insatserna i den sociala produktionen har att tävla.

Antag, att relativt låg inkomst (i betydel- sen framträdande inkomstrestriktion) är den starkaste och att relativt tidsöverflöd är den näst starkaste drivkraften för frivilliga in— satser i den sociala produktionen. Det kan då förväntas att insatsbenägenheten är störst i fallet (y, e, t) och minst i fallet (t, e, y) samt att följande storleksordning mellan de olika fallens insatsbenägenheter, betecknade s( ), föreligger:

S(e, t, y) s(t, y, e)

s(y, t, e)

S(e, y, t) > S(t, e, Y)

s(y, 6, 0 > Skrivsättet ger uttryck för tveksamhet om hur en större, men svagare, drivkraft skall jämföras med en mindre, men starkare. Den premiesats (premie per timme) som

en person kräver för att vilja göra ytter- ligare en timme övertidsarbete kan förväntas stå i omvänt förhållande till insatsbenägen- hetens storlek. Under antagna förutsätt- ningar betyder detta att premiesatsen w kan vara lägre för varje given övertidsinsats i fallet (y, e, t) än i fallet (t, e, y). Att märka härvidlag är dock att övertidsarbetet med- för att y ökar samt att t och e minskar, var- för de övertidsarbetandes situation gradvis förändras i riktning från fallet (y, e, t) mot fallet (t, e, y) — eller kanske fallet (e, t, y) — och att därför insatsbenägenheten kan förväntas bli lägre ju flera övertidsinsatser en person gör.

C.2 Kommentar

I Mabrys ansats förutsätts att personernas fritidsaktiviteter begränsas av tre tillgångar — tid, pengar och energi. Jämfört med Becker (1965) har energirestriktionen till- kommit. Hos Becker är det bara fråga om tid och pengar (prissatta varor).” Vi finner Mabrys innovation värdefull, vilket dock inte hindrar att vi ställer oss frågande inför det sätt på vilket energirestriktionen införes i resonemanget. I detta avsnitt skall en kort kommentar i detta ämne göras.

Energi kan uppfattas som ett fysikaliskt begrepp och har då synonymen arbete. I MKSA-systemet är måttenheten för denna storhet newtonmeter = wattsekund = joule. Genom sortförvandling kan energi=arbete också uttryckas i enheterna kWh, erg, kpm, cal och kcal. En fråga är om det är dessa måttenheter Mabry tänkt sig i sin ansats. Det är också möjligt att Mabry avsett det fysikaliska begreppet effekt, vilket är energi per tidsenhet och i MKSA-systemet har måttenheten newtonmeter per sekund= watt= joule per sekund. Genom sortför- vandling kan effekten också uttryckas i en- heterna kW, erg/s, kpm/s, cal/s, kcal/s eller hk (hästkraft).

Vi menar att effekt är ett ekonomiskt in- tressantare begrepp än energi. I flertalet ekonomiska problem är det nämligen energi- utvecklingen per tidsenhet som utgör den verkliga restriktionen på valet av produk-

tionsmetoder e.d. För en enskild person torde också valet av aktiviteter i hög grad präglas av denna restriktion. Hursomhelst är det förmågan till energiutveckling under en viss given tidsrymd som är den väsent- liga skillnaden mellan olika personers fy- siska prestationsförmåga. Per dag kan den »starke» och »svage» utveckla ungefär lika stora energimängder, men det gör dem inte likvärdiga i ett 100-meterslopp eller vid lyftandet av vetesäckar. Detta är vår huvud- sakliga motivering för att föredra begreppet effekt framför begreppet energi.

I not B avsnitt 1 har detta kommit till ut- tryck på så sätt att vi låtit z, dvs. svårig— heten, beteckna tempot och inte arbetet, att vi använt m för att beteckna arbetsförmågan samt förutsatt ett samband mellan m, 2 och t, sådant att

m= M(z, t)

Detta samband är så allmänt skrivet att det inte motsäger existensen av separata övre begränsningar på 2 och t, vilka kan variera från person till person. I den före- gående framställningen har vi dock inte ut- nyttjat detta.

Det kan sägas att Mabrys ansats fordrar att e tolkas som energi och inte som effekt, ty man kan inte, utom i mycket speciella situationer, tala om ett effektförråd, vilket gradvis tar slut allteftersom den ena aktivi- teten efterföljer den andra. Det bör emeller- tid framhållas att de aktiviteter som kom- mer till utförande ej bara måste minska utan också kan öka förekomsten av tillgänglig energi. Ätande är en sådan aktivitet. Det betyder att restriktionen EEO i vissa fall förskjuts utåt precis som restriktionen YYO förskjuts utåt av övertidsarbete. Detsamma gäller inte om tidsrestriktionen. Per period är denna given. Dessa omständigheter är ägnade att försvåra tolkningen av Mabrys modell, ty de innebär att både energi- och

” På svenska finns en populariserad fram- ställning av Beckers tankegång i Burenstam Linder (1969). »Den rastlösa välfärdsmänni— skan» kanske närmast skall jämföras med per- sonerna i situationen (t, e, y) ovan. Detta är bara en bland sex möjliga livssituationer.

inkomstrestriktionerna i viss utsträckning är fritt valda av personerna. Dessutom kanske de inte kan väljas oberoende av varandra. Detta valproblem har utelämnats i Mabrys framställning. Vidare är det naturligtvis svårt att tänka sig en överlevande individ som ej utnyttjar all tillgänglig tid.

Om Mabrys ansats kan vidare sägas att »aktivitetsenheterna» har karakteriserats med avseende på hur mycket tid, pengar och energi de innehåller. Det betyder att det trots allt smyger sig in ett effektmått, näm- ligen kvoten ei/ti (i= 1, 2, . . ., 11). För stor— leken på denna kvot finns emellertid ingen restriktion införd i modellen; kvoten kan bli godtyckligt stor. Detta finner vi med nyss angiven motivering vara en brist, vilken dock enkelt kan elimineras därigenom att restriktionerna modifieras till

Ztixi — t 5 0 Zribixi — y 5 0 Zzitixi — e s 0 z,; 2

där zi betecknar kvoten ei/ti (i= 1, 2, . . ., n). På motsvarande sätt ändras maximerings- villkoret. Om restriktionen på zi ingenstans är bindande blir dock det tidigare givna maximeringsvillkoret de facto oförändrat.

I den fortsatta framställningen har vi ingen anledning att närmare studera valet av konsumtionsaktiviteter. Vårt intresse knyts främst till valet av restriktioner för dessa och då främst till tids- och inkomst- restriktionerna. I det följande används där- för en annorlunda ansats. Presentationen av Mabrys modell kan i detta sammanhang ses som ett förtydligande av de underliggande faktorer som bestämmer den subjektiva vär- deringen av energi— och inkomstrestriktio- nerna. Vi skall utnyttja detta för att klar- göra vissa frågor i det följande.

C.3 Individens fritidsanviindning

Det har ovan framgått att de enda strikta restriktioner som finnes för en persons fri- tidsaktiviteter är den tillgängliga tiden, här betecknad T, samt effektförmågan, beteck- nad 2. Av dessa är T institutionellt bestämd

samt 2 fysiologiskt samt i viss mån historiskt bestämd, nämligen som ett resultat av fysisk träning e.d. i tidigare perioder. Under en viss period kan såväl T som 2 betraktas som givna, medan inkomst- och energirestrik- tionerna kan betraktas som endogent be- stämda genom personernas egna beslut. I föreliggande avsnitt är det bestämningen av inkomstrestriktionen som skall analyseras. För att inte onödigtvis komplicera diskus— sionen härav införs förenklande förutsätt-

ningar. Här förutsätts att personen har ett änd— ligt antal fritidsaktiviteter xi (i= 1, 2, . . ., n)

att välja mellan och att varje aktivitet är karakteriserad med hänsyn till effektnivå och pris. I stället för att tala om »aktivitets- enheter» av varierande varaktighet låter vi ti (i= 1, 2, . . ., n) beteckna den tid som per- sonen ägnar sig åt respektive aktivitet (ef- fektnivå med visst pris). Endast aktiviteter för vilka det gäller att zisz beaktas och in- dividens arbetsförmåga (m) förutsätts vara så stor att ziTsm för alla förekommande aktiviteter. Denna förutsättning gör det möj- ligt för personen att, om han så önskar, ägna hela fritiden åt en, godtyckligt vilken, aktivitet. Individens inkomstrestriktion skri- ves

R=w1t1+w2t2+. . .+w,,tn+f

där wi betecknar priset per tidsenhet för den i'te aktiviteten. Om denna aktivitet är en produktionsinsats är normalt wi>0. El— jest är wi 50. f betecknar inkomst som utgår fritidsoberoende, exempelvis en ålderspen- sion. R. kan tydligen tolkas som den stu— derade periodens finansiella saldo. Om kre- ditmöjligheter föreligger kan R vara nega- tivt.

Personen antas utnyttja fritiden på sådant sätt att funktionen

u(t1,t2, . . ., tn, R)

når största möjliga värde. Förutom den monetära restriktionen ovan begränsas de möjliga värdena på u av tidsrestriktionen

t1+t2+...+tn=T

En av dessa aktiviteter kan kallas >>tids-

fördriv» för att garantera att tidsrestrik- tionen är bindande. Skrivsättet innebär att de olika aktiviteterna förutsätts vara ömse- sidigt uteslutande.

Formulering av lagrangeuttrycket

L= u(tl, . . ., tn, R)+Z(Zti— + Q(ZWiti + f — R)

T)+

och partiell derivering ger de nödvändiga villkoren för att u skall ha maximum. För- utom bivillkoren är dessa

au öu öu öu —+Wi—=—+ _ i,j=1,2,...,n at, BR at]. i aR hej Normalt kan förutsättas att öu/6R>0 samt att öu/öti+wiöu/6RzO (i=1, 2, . . ., 11), var- för öu/öti bör vara positiv när wi(0. Det kan också inträffa att öu/öti är positiv när wi>0. Detta kan kallas »fallet med social kallelse». Endast mycket stimulerande ak- tiviteter med wi(O kan konkurrera med kallet.

Genom maximumvillkoren bestäms stor- leken på ti (i= 1, 2, . . ., n). Allmänt kan dessa bestämningar skrivas

ti=F,(w1, wz, . . ., wn, f, zl, zz, . . ., Zn, T) i= 1, 2, . . ., n

där 2, är karakteristiken av den i'te aktivi- teten, exempelvis dennas effektnivå. Efter- som zi (i=1, 2, . . ., n) är givna och indivi- den antagits ej kunna påverka T beror even- tuella variationer i ti på att w, (i= 1, 2, . . ., 11) eller f ändras. Riktningen i variationen an- ges av derivatorna öti/öwj (i, j= l, 2, . . ., 11) samt ati/af (i= 1, 2, . . ., n). Antag för enkel- hetens skull att alla ti utom t] och tz är givna samt också att alla wi utom W] och wz är givna. Då erhålles efter implicit deri- vering av maximumvillkoret

ötl 1 öu özu 32u __=—__ __+t1 ___— + aw1 öR ätlöR ötzöR 2u +t w —w 1( 1 N2)Z_RZ]

ötl 1 au özu öZu _=+_ __+t2 ___— + aw2 N aR ötzöR atlöR aZu +t2(W2— Wl)—— _]

öR2

at] 1 özu 8211 Nu —=— ___—+(w1—w2)— af N ätlöR ötzöR a—RZ där

özu özu ( )Zö—Zu+

_ Wl —W

öt1+öt22 2 nu

Nu özu özu

+w—w ————— —2——(0 (' 2)(ötlöR ötZöR) ätlötz

samt motsvarande för ötz/öwz, ötz/öwl och atz/ & f.

Under antagna förutsättningar gäller att dt1+dt2=0, varför det är självklart att t] måste öka när tz minskar samt omvänt. Det framgår också att t1 ändras på motsatt sätt inför en marginell (partiell) ökning av wl och wz. I vilken riktning som förändringar- na sker kan dock inte generellt avgöras. Nämnaren N är negativ om maximumvill- koret ovan verkligen ger maximum (och ej minimum), varför tecknen på atl/äw1 och ötI/öf överensstämmer med täljarens tec- ken. För ötI/öwz gäller motsatsen. Det kan förutsättas att öu/3R>0 och öZu/6R2(0. Tecknet på (wl—wz) är bl.a. beroende av vilken typ av aktiviteter som avses. Tecknen på öZu/ötlöR och azu/ötzöR är avhängiga hur gränsnyttan av det finansiella saldot ändras när t1 respektive t2 ändras. Det vet vi inget om och har inte ens grund att göra en (>>kvalificerad») gissning härom.

Anmärkningsvärt i sammanhanget är att det inte ens kan dras någon slutsats om tecknet på atl/öf. Antag att aktivitet 1 är ett förvärvsarbete och att aktivitet 2 är nå- gon form av konsumtion samt, rimligt nog, att w1>0 och w2( 0. Intuitivt förväntar man i detta fall att åt,/af skall vara negativ. Vi ser att detta bara är riktigt om summan (alu/atlöR— öZu/ötzöR) är negativ eller positiv, men då någorlunda liten. Antag, att detta villkor är uppfyllt för alla tl och tz. Beträffande tecknen på de andra derivator- na får vi då att3

at 3 11 teckn (i)—1) = teckn (_ & + t1(neg. tal))

W1

” »teckn» utläses »tecknet på».

W1

0 t1 Diagram C.2

& tl teckn & W2

—)= teckn (—Z—;+tz(neg.tal))

Eftersom öu/öRzo framgår det att teck- net på ötl/öw, är positivt för små värden på tl samt eventuellt negativt för stora vär- den på t]. Vidare ser vi att tecknet på ötl/öwz är negativt för alla värden på tz. Efterfrågan på frivilliga insatser i den so- ciala produktionen har alltså i detta fall det utseende som kurvan St i diagram C.2 be- skriverf

Är i stället et,/af positivt för alla tl och t2 blir tecknet på ötl/öwl positivt för alla värden på tl samt tecknet på ötl/öwz nega- tivt för små värden på tZ och eventuellt positivt för stora värden på tz— Observera att det inte generellt kan uteslutas att teck- net på ötl/öf varierar med storleken på tl och att därför ytterligare fall kan tänkas.

Låt oss analysera derivatorna närmare genom att införa ytterligare förutsättningar. Antag, att derivatorna

özu —OC ötlöR

özu är oberoende av storleken på tl respektive t2 samt lika stora. Uttrycken ovan förenklas då till

at, 1 öu+t( )8_2u _=———— W W aw1 N &R 1 1 2 9112

ötl 1 än t( )ö_2u _=+N— —+ w —w aw2 TR 2 2 ] nu

ötl 1 2u & _N—I [( 1_ Z)ö—_R2 där Nu öZu özu 82u N'=— —+ —w _— at12+8t22 (w 2)2— a—RZ ätlötz

Ett teckenstudium ger i detta fall som resul- tat:

öt1/8w1 ötI/öw2 ätl/åf w1>w2 ? neg neg wz>w1 pos ? pos

Antag, att det rör sig om två förvärvs- arbeten. Effekten av att f ökar är tydligen att efterfrågan på det sämre premierade övertidsarbetet ökar och att efterfrågan på det bättre premierade övertidsarbetet mins— kar. Detta förklaras av att det sämre pre— mierade arbetet måste vara det »trevligare», >>lättare>> etc. av de två. Detta inses omedel- bart av maximumvillkorets utseende

öu öu

öu —-——=(W1—W2)———- 312 ötl aR

Om w1>w2 måste den direkta nyttoeffek— ten (öu/öt) av tz vara större än den direkta nyttoeffekten av t]. (Med indirekt nytto- effekt avser vi wöu/ aR.)

I schemat ovan finns frågetecken för tecknen på öt1/3w1 och ar,/awz när w1>w2 respektive w2>w1, dvs. för effekten av att den större av de två premiesatserna ökar. Vi kan bara säga att en höjning av premie- satsen i det sämre premierade arbetet med— för en minskad efterfrågan på det bättre premierade arbetet samt, simultant, en ökad efterfrågan på det sämre premierade arbetet. Observera de förutsättningar som införts för att möjliggöra denna slutsats.

För fullständighetens skull borde vi nu studera effekten av att överlevandet blev lättare eller svårare, vilket enklast kan för— stås så att fritiden ökar eller minskar. Be- handlingen av detta fall är emellertid lämp- ligt att uppskjuta till avsnitt C.6, där exi- stensminimum antages komma genom ordi-

* Den avböjande delen av S,-kurvan har streckats för att markera att den negativa lut- ningen är en eventualitet.

narie arbete, varvid ändringar i fritidens längd kan förstås som ändringar i arbetstids- lagstiftningen.

C.4 Den totala insatsefterfrågan vid full valfrihet och endast en typ av befattningar

] detta avsnitt antas att individerna bara skiljer sig ifråga om hur mycket fritid de har samt att det bara finns övertidsarbete av ett slag. Maximumvillkoret ovan anger hur mycket övertidsarbete varje individ efterfrågar. Diagram C.2 visar hur de en- skilda efterfrågekurvorna eventuellt ser ut. Vi skall här visa att utseendet på de indi- viduella efterfrågekurvorna ej behöver på- verka det allmänna utseendet på den totala efterfrågekurva, som riktar sig mot den enda typ av arbete som här antas finnas. Låt A beteckna antalet efterfrågade insatser. Eftersom alla insatser nu är lika kan vi låta A också beteckna befintliga individer, po- tentiella befattningshavare. För vissa skulle den efterfrågade arbetstiden (t) kunna vara noll.

Den maximalt möjliga insatsefterfrågan erhålles när varje individ vill använda hela sin fritid för övertidsarbete. Beteckna den potentiella insatsefterfrågan

Ag*(T)

där g*(T) är en frekvensfunktion som anger hur stor andel av befolkningen som finns på respektive fritidsnivå, dvs. som har respek- tive antal sekunder fritid till förfogande. Den faktiska insatsefterfrågan betecknas

Ag(t) Den intressanta frågan är nu hur relationen A%*(T) —> Ag(t)

ser ut, dvs. hur kvoten t/T ser ut för olika värden på T. Vi antar att

= S(Wt, T)

I detta skrivsätt är underförstått att alla personer med visst värde på T som möter ett visst värde på wt väljer samma värde på t, dvs. att personerna åtminstone på varje

T-nivå har identiska preferensfunktioner. För tillfället accepterar vi denna förutsätt- ning. I diagram C.3 visas den situation som då råder. Den potentiella insatsefterfrågan Ag*(T) är given. För wt=w1 och wt=w2 har E-kurvor ritats. Genom dessa avbildas Ag*(T) i Ag1(t) respektive Ag2(t), som är den faktiska insatsefterfrågan när wt=w1 respektive wt= Wz-

I diagram C.3 förutsätts att öt/öT>0 och 82t/6T240. Detta är rimligt med tanke på vad som sagts i avsnitt C.3. Antagandet medför att Ag(t) blir mera sammanpressad i sin övre del än vad Ag*(T) är, dvs. att av- ståndet mellan b, c och d är mindre än av- stånden mellan 0, a och b. Observera att hela frekvensen för, säg, T=0B återfinnes för ett visst t-värde, t=0b. Detta följer av preferensernas enhetlighet.

Antag, att wt ändras. Då förskjuts hela E-kurvan uppåt eller nedåt. Härigenom för- ändras också Ag(t)-kurvan. Jämför de två kurvorna Ag1(t) och Ag2(t). Dessa är visser- ligen olika, men vi ser att de har samma all- männa utseende. Detta gäller oberoende av om de individuella efterfrågekurvorna har positiv eller negativ lutning. Är deras lut- ning positiv inses lätt att wz måste vara större än wl. Har å andra sidan de indi- viduella efterfrågekurvorna negativ lutning är w1>wz. Komplikationen att de indivi- duella efterfrågekurvorna för, säg, stora värden på T är negativt lutande och för små värden på T är positivt lutande är ej svår att hantera. Vi får då att EZ-kurvan till en början ligger över El-kurvan, vid något värde på T skär denna och sedan förlöper under El-kurvan Effekten av detta är bara att Ag(t) blir än mera sammanpressad. I nå- got t-intervall adderas flera T-frekvenser. Den allmänna formen ändras dock inte.

Så länge Ag*(T)-kurvan har ett >>klock- likt» utseende och preferenserna på respek- tive T-nivå är enhetliga kan vi alltså räkna med att den totala efterfrågan på en viss t-nivå har det utseende som kurvan St i diagram C.4 förevisar. Observera dock att det för extrema t-värden kan vara så att den övre eller under delen av St-kurvan saknas samt att det kan finnas både maximi- och

m ___-..___.._--

0 A Diagram C.3

minimigränser för de värden som St kan ha.5 På höga t-nivåer och monotont till- tagande individuella efterfrågekurvor saknas St-kurvans övre (tillbakaböjande) del. Är de individuella efterfrågekurvorna i stället monotont avtagande saknas vid låga t-vär- den den nedre delen av St-kurvan.

En belysning av detta samband erhålles om vi ser på exempelvis t-värdena t=0b1 och t=0b2. På den förra nivån minskar den totala efterfrågan när Ag1(t) ändras till Ag2(t). På den senare nivån ökar i stället efterfrågan vid samma förändring.

Om de individuella preferensfunktionerna (på respektive T-nivå) är olika kommer sannolikt de enskilda frekvenserna i Ag*(T) att splittras upp på flera t-värden. Frekven- serna i Ag(t) blir då summor och delar av frekvenser i Ag*(T). I detta fall är det ej möjligt att a priori bestämt avgöra utseen- det på Ag(t). För enskilda t-värden kan fre- kvenserna (A,) förmodligen både öka och minska när premiesatsen wt ändras och dis- kontinuiteter kan möjligen förekomma.

Komplikationerna skall emellertid inte över- drivas. Även om individerna sins emellan reagerar olika inför en premiesatsändring, kan en viss regelbundenhet i hela befolk- ningens reaktioner påräknas. Ett vanligt för- svar för de individualistiska nyttobetraktel- serna i nationalekonomin är just att man genom att studera typiska beteenden kan dra slutsatser om genomsnittliga beteenden. Att de totala efterfrågekurvorna, illustrerade av diagram C.4, har en form som i hög grad påminner om de enskilda efterfrågekurvor- na, illustrerade av diagram C.2, trots att dessa härletts helt olika, är en visuellt ut- tryck för korrespondensen mellan typiskt och genomsnittligt beteende. Det bör dock sägas att ekonomerna inte brukar kräva att de visuella uttrycken liknar varandra för att de skall kunna anse sig berättigade att

5 På låga t-nivåer förekommer undre be- gränsningar vid stora eller små värden på w,. Det beror på om de individuella efterfråge- kurvorna lutar positivt eller negativt.

0 Diagram C.4

resonera som om det funnes en korrespon- dens av nämnts slagfi

Här skall vidare påpekas att individerna förutom olikheter i värderingar och tillgång på fritid kan förete olikheter av annat slag, exempelvis vad gäller storleken på den fri- tidsoberoende inkomsten f. Om dessa olik- heter varierar systematiskt i befolkningen, exempelvis om f och T är positivt eller nega- tivt korrelerade, kan helhetsbilden ändras något. Hur denna i så fall ändras går ej att avgöra utan närmare förutsättningar om hur ifrågavarande systematik ser ut. Om f och T är positivt korrelerade samt 3t/3f40 kanske inverkan av f inskränker sig till att göra Ag(t) än mera sammanpressad därige- nom att ökningen i &" avtar snabbare (jäm- för diagram C.3).

C.5 Den totala insatsefterfrågan vid odel- barheter i valmöjligheterna. Eljest full val- frihet — Endast en typ av befattningar

För att komplettera den föregående fram- ställningen antas nu att individerna ej kan välja t helt fritt. Antag, att Myndigheten7 bestämt vissa minimivärden för t, säg, ? och t. Bortsett från tidsaspekten antas befatt- ningarna vara lika. Om det inte utesluts att en person kan ha flera befattningar har in- dividerna följande formella valmöjligheter beträffande insatser:

t= 0, f, ?, Zt, t+ f, Zi, St etc.

De reella valmöjligheterna varierar från per- son till person och bestäms av villkoret

tsT

Situationen illustreras i diagram C.S. Där har frekvensfunktionen Ag(T) lagts in för att det skall synas hur många personer som har respektive valmöjligheter. Befolkningen är indelad i grupperna A, B, C osv. Med- lemmarna i grupp A har bara t=0 att »välja» på. Medlemmarna i grupp B har dessutom t=t att välja. Medlemmarna i grupp C kan i tillägg till detta välja t=t osv. Av naturliga skäl ökar valmöjligheterna när T ökar. Sannolikt blir också »avståndet» mellan dem mindre.

Hur individerna utnyttjar sina reella val- möjligheter beror av deras värderingar. I diagram C.6 åskådliggörs detta. Det förut- sättes att alla individer har samma värde- ringar. I diagrammet är i=0T—0a, i= =OT—Ob, 2i=0T——0c osv. Den premie som dessa sysselsättningsalternativ ger beror av premiesatserna för f respektive i. Två fall illustreras, dels fallet V:s/pm, dels fallet att wt>v=vt. Valmöjligheterna i det förra fallet markeras av punkter och valmöjligheterna i det senare fallet markeras av stjärnor.

Som individernas preferenser ser ut i dia- grammet är t=l=0T—0b det allra bästa alternativet i det förra fallet (v=v,>v_vt). Det betyder att medlemmarna i grupp C, D, E etc. i diagram C.5 väljer detta alternativ. Medlemmarna i grupp B väljer t=i=0T— —0a och medlemmarna i grupp A »väljer» t=0=0T—0T. I det senare fallet är t=2t= = OT—Oc det bästa alternativet vid de ritade värderingarna. Medlemmarna i grupp C kan inte välja detta, utan stannar kvar i syssel- sättningen t= i.

Som diagrammet är ritat framgår det att endast en liten ökning av v=vt i förhållande till W, i det senare fallet medför att alterna- tivet t=i=OT—0b blir det bästa också för

6 De som tänkt igenom saken är naturligtvis medvetna om att antagandet om en dylik korre- spondens behöver stöttas med tämligen starka kvalifikationer. Se exempelvis Åkerman (1960). 7 Myndigheten står här som representant för »det ekonomiska systemet».

't Antal personer ? T 2? ?+? 2? 3? 29? | | | I | I | I I I | | | I | | | I | | ' | | ' I | | ' | I ' I | I ' | | ' : i ' | : i : | ' | | | , | | | | . l l I | | | | I | | | I | | I | ' I | ' I | ' | | ' | | : 0 T Diagram C.5 A "t 1 | | | | l l _ _, 0 9 f a d |: b a T T

Diagram C .6

grupperna D, E, F etc. Det är alltså tydligt att den totala arbetsefterfrågan kan låta bli att ändra utseende vid vissa förändringar i lönesatserna, men att förändringar ändå kan inträffa vid vissa kritiska värden på W, och v=v,. I vissa wt-intervall är alltså St-kurvorna oelastiska till följd av den tidsmässiga bind— ningen på befattningarna.

I diagram C.7 visas schematiskt hur S,- kurvorna kan se ut för t=t, t=2t och t=i. Det antas där att W, respektive v=vt varierar partiellt. I ett visst intervall för tht (v=vt givet) finns efterfrågan på nivån t=22. På nivå t=t uppträder grupp B redan vid en rela- tivt låg nivå på W,. När W, överstiger ett kritiskt värde kommer dessutom alla övriga

;"

Wt Wt t=? t=2? t==t C+D+E+F+G+H ......... D+E+F+G+H D+E+F+G+H """" C % > % 0 antal personer antal personer antal personer

Diagram C.7

grupper utom A att efterfråga befattningar på denna nivå. Vid samma värde på Wt upp- hör efterfrågan på nivån t=2t. Om i stället W, är givet och W, ökar kommer grupp C att tidigt uppträda på nivån t=f. När W, sti- ger partiellt över ett kritiskt värde kommer dessutom grupperna D, E, F, G och H att uppträda på denna nivå. Grupp C finns på nivån t=i i det intervall då relationen mel- lan W, och W, medför efterfrågan på nivån t=2t.

Det skall understrykas att det är av stor vikt för utseendet på S,-kurvorna att indi- vidernas värderingar antagits identiska och givna på ett visst sätt. Om inte individernas preferensfunktioner är identiska kommer S,-kurvorna att få en mjukare form efter- som då omflyttningarna mellan nivåerna sker gradvis. Detta innebär naturligtvis att det blir svårare (kanske omöjligt) att hitta intervall för W, och W, där elasticiteterna är lika med noll.

Både av det nämnda skälet samt av det skälet att individerna i praktiken har betyd- ligt flera och mera närliggande valmöjlig- heter än vad som ovan förutsatts, är det rimligt att räkna med att S,-kurvorna är elastiska även när odelbarheter förekom- mer. Den allmänna bilden i avsnitt C.4 påverkas alltså inte på ett avgörande sätt av att odelbarhet införes. Att vi i avsnitt C.4 i illustrationerna utgått från att w, är givet oberoende av t, medan vi i diagram C.6 och C.7 tänker oss att W,?SWv har ingen avgörande betydelse för denna slutsats.

C.6 Övertidsarbete i tillägg till ordinare arbete

I detta avsnitt antas att personerna inte kan ordna sin elementära försörjning utan att göra arbetsinsatser i den sociala produk- tionen. För att få viss anknytning till ak- tuella förhållanden kan vi tänka oss att övertidsarbete bara erbjuds de personer som dessförinnan arbetat 40 timmar under den aktuella veckan och att ingen kan välja mindre än en 40-timmarsvecka. (Dessa för- utsättningar är inte helt realistiska, men kan användas för att belysa arbetsmarknadsvill- koren för en stor del av befolkningen.) I det ordinarie arbetet erhåller personerna en viss lön, som vi antar är en arbetspremie, dvs. utan pålägg.

Om den ordinarie premiesatsen är så stor att det ordinarie arbetet medger överlevande kommer premien (wt) för det ordinarie ar- betet att inta samma ställning som »friin- komsten» f i avsnitt C.3. Hur efterfrågan på övertidsarbete ändras när f ändras har vi ovan beräknat. Dessa beräkningar är rele- vanta för ändringar i w (givet t) — men ej för t (givet w). Vårt resultat var att efter- frågan på övertidsarbete både kan öka och minska när f eller w (i det ordinarie arbe- tet) ökar. Däremot kan vi säga att en ökning av f (eller w) medför en ändring av efter- frågan på övertidsarbete från det bättre till det sämre premierade övertidsarbetet. Detta förhållande kan naturligtvis Myndigheten utnyttja.

För att få reda på hur efterfrågan på övertidsarbete ändras när arbetstiden ändras i det ordinarie arbetet inför vi den ordinarie arbetstiden, betecknad t parametriskt i mo- dellen i avsnitt C.3. I stället för en viss fri— tid betraktar vi nu personernas totala tid. I övrigt görs inga ändringar. Analoga beräk- ningar ger att

at] 1 alu özu +( )öZu _=—_ ___— W —W _ af N* ötlöR ötZöR 1 2 ml at] _ at —=t __ aw af at] 1 öu ati _=————+t1— öw, N* 3 & at1 1 en ötl ötl 1 Nu özu öZu özu -——_-=——- —_———_+—-—_+ öt N* atlt atzt ötzz ötlötz özu özu + w -w _ + W—w __ (1 2)öt8R ( 2)ötlöR (_ 2 ) aZu — w+w — w __+ 1 2 ötzöR +(_ )( )” w—w w —w — Z 1 2 ÖRZ där Nu özu özu N*=—-— _+__ ötlz ötlötz atZZ özu alu —2w —w ___—_ + ( 1 2)(ötlöR ötzöR>

2 +(w1—w2)ZZ—1:2(O

Givetvis påverkas inte tecknet på atl/öf, tät,/öw1 och ötZ/öw2 av att i kan ändras parametriskt. Likheten mellan öt1/ af och ötI/öW framgår här tydligt. (Med W har vi alltså betecknat premiesatsen i det ordinarie arbetet.) På den speciella frågan om vilket tecken åt,/ät har måste svaret bli obestämt. Som synes är denna derivata komplicerad. Inte ens om vi skulle känna relationerna mellan W, w1 och wZ kan en bestämd slut— sats dras.

I diagram C.8 visas att övertidsarbete kan förekomma i samma slags arbete som det

u0

m ..----_-_-_-- () ___..-_____.

4 > 0 A T T-t Diagram C .8 wt " L1 E I ! uz : | . ; "1 = | [ uO % 0 c A B '? -T-_t Diagram C .9

ordinarie arbetet trots att wl är mindre än W. I diagrammet förutsätts att den ordinarie arbetstiden är t=0T—0A. Av detta erhåller individen nyttan uo. Vid denna omfattning av det ordinarie arbetet är individen tyd- ligen >>undersysselsatt>> enligt den egna upp- fattningen. Om individen fritt kunde välja ordinarie arbetstid skulle t=0T—0B väljas, vilket skulle ge nyttan uz. Om övertids- arbetet har en lägre premiesats, w1(W, an- ges valmöjligheterna av linjen L]. Då är ar- betstiden t=OT—0C optimal. Av detta är t1=0A—0C.

I diagram C.9 visas situationen för den >>översysselsatte>> personen. Vid t=OT—OA skulle personen nå högre nytta om den ordi- narie arbetstiden (vid oförändrad premie- sats) kunde minskas till t=0T—OB. Detta utesluter inte att personen efterfrågar över-

tidsarbete (av samma slag) om wl är någor- lunda hög. När L, anger valmöjligheterna, w1>W, efterfrågar personen t=0A—0C övertidstimmar.

Med tanke på de institutionella förhållan- den vi utgått från i detta avsnitt måste fallet med »undersysselsättning» anses vara sanno- likare än fallet med >>översysselsättning>>. För att fallet >>översysselsättning» skall ha någon mening måste ju ifrågavarande per- soner antas erhålla cn väsentligt högre pre- miesats än vad som behövs för att Wt skall ge existensminimum. Under mera verklig- hetsnära förutsättningar är dock inte >>över- sysselsättning» orealistiskt att räkna med!3 I Sverige är anställningsvillkoren exempelvis oberoende av civilstånd, varför det skulle kunna tänkas att en viss insats medför >>översysselsättning» för en ensamstående person och >>undersysselsättning» för en gift person med större försörjningsbörda.

” För närmare detaljer, se Perlman (1969), s. 36—39.

Not D

En central förutsättning i ovanstående reso- nemang är att individerna väljer en tids- användning som om de avsåg att maximera värdet på en på visst sätt angiven nytto- funktion. Detta i ekonomisk teori klassiska antagande utsätts ibland för kritik och är inte sällan föremål för missförstånd, även bland ekonomer. Därför kan det vara moti- verat att nu något kommentera detta be- teendeantagande. Dessa kommentarer be— gränsas till några av de invändningar som framkommit från socialpsykologernas sida. De socialpsykologiska alternativen till det ekonomiska maximeringsantagandet beskri- ves översiktligt av Simon (1966). Han kon- staterar att ekonomerna varit relativt oin- tresserade av att utforska motiven bakom de enskilda ekonomiska subjektens handlande. Ett nyttomaximeringsantagande (likaväl som ett vinstmaximeringsantagande) är enligt Si- mon orimligt, därför att det förutsätter att individerna har ett klart definierat mål, som de vet att de kan nå, samt att individerna endast konfronteras med okomplicerade och relativt oföränderliga valsituationer. I så- dana fall menar han att en maximerings- hypotes inte helt eliminerar en teon's pre- diklionsvärde. Men, allteftersom situationer— na blir mera komplicerade eller föränder- liga, blir enligt Simon maximeringsantagan- det allt mera tvivelaktigt. Då övergår, me- nar han, individerna från att maximera till att i stället med hjälp av satisfieringar söka sig fram till en acceptabel lösning, som i

Om nyttomaximeringsantagandet

socialpsykologin är den lösning, som svarar mot individernas ambitionsnivå.

Att den socialpsykologiska uppläggningen är mera nyanserad och komplicerad än den konventionella ekonomiska är uppenbart. Frågan är om den är bättre.

När det gäller arbetsutbudets bestämning kan man hålla med Simon om att ekono- merna visat ett ringa intresse för att när- mare utforska motiven bakom detta. Nytto- maximering och i vissa fall maximering av arbetslönen är de helt dominerande be- teendeantagandena. Den »deskriptiva mikro— ekonomin» spelar här den relativt under- ordnade roll, som Simon hävdar att den fått.1 Därmed inte sagt att ekonomerna bor— de gå in på Simons linje. Ekonomerna har framför allt varit intresserade av att för- klara det totala arbetsutbudets (arbetsstyr- kans) storlek och variation över tiden, spe- ciellt på lång sikt. Att man i det samman- hanget fäste större avseende vid demogra- fiska och sociala förhållanden än vid de en- skilda subjektens arbetsvilja förefaller natur- ligt. I en långsiktig analys kan man tillåta sig att betrakta individerna som en homo- gen grupp och deras utbud av arbete som en funktion av deras antal samt vissa institu- tionella förhållanden. En sådan upplägg- ning kan väljas om man är intresserad av att

1 I facket »labour economics» görs ofta inga som helst beteendeantaganden för de enskilda individerna. Se t.ex. Lester (1964) och Morgan (1966).

undersöka t.ex. arbetstidslagstiftningens långsiktiga verkningar på arbetsutbudet.

Om det å andra sidan gäller att kartlägga de kortsiktiga variationerna i arbetsutbudet gör sig behovet av mikroekonomiska beteen— deantaganden gällande. På kort sikt kan demografiska och sociala förhållanden be- traktas som givna. De förändringar som då inträffar i arbetsutbudet får i stället hän- föras till i första hand individernas varieran- de arbetsvilja. Är man inte nöjd med det traditionella nyttomaximeringsantagandet kan det i detta sammanhang finnas anled- ning att pröva andra beteendeantaganden, som är mera »individuellt nyanserade». Att denna nyansering inte behöver drivas så långt som psykologerna har för vana att göra är dock uppenbart. Ur den ekonomiska analysens synvinkel är den väsentliga upp- giften att konfrontera beskrivningen av de enskilda subjektens marknadsbeteende med en motsvarande beskrivning av företagens efterfrågan på arbete och studera verkning- arna på arbetskraftsallokeringen, lönestruk- turen m.m. utifrån denna konfrontation. Om arbetsutbudet spelar en underordnad roll i det sammanhanget kan en relativt enkel be- skrivning av detta vara fullt tillräcklig och ekonomernas ringa intresse för »deskriptiv mikroekonomi» också i fråga om korttids- analysen kunna motiveras.

Det är svårt att lösgöra sig från miss- tanken att Simon i likhet med andra socio- logiskt och psykologiskt orienterade perso— ner grundar sin kritik av den traditionella ekonomiska arbetsmarknadsteorin på en sammanblandning av två helt skilda fråge- ställningar. Om det t.ex. är lönebildningen en arbetsmarknadsmodell avser att belysa, är det från ekonomisk synpunkt primära intresset knutet till problemet att förklara varför olika positioner i arbetslivet åsätts olika löner. Det problemet bör hållas skilt från problemet att förklara varför olika eko- nomiska subjekt erhåller olika lön. Löne- strukturen för positionerna kan skilja sig av— sevärt från lönestrukturen för de ekono- miska subjekten. T.ex. kan ett ekonomiskt subjekt inneha flera befattningar.” Olika individer kan ha olika frånvarofrekvens, ar-

betstempo, ambitionsnivå m.m. I det senare problemet kommer tonvikten att behöva läg- gas på en analys av intersubjektiva olik- heter vad gäller förmågan och viljan att ut- nyttja en given lönestruktur för positioner- na. I det sammanhanget kanske en satis- fieringsmodell skulle ge ett högre förkla- ringsvärde än en maximeringsmodell skulle ge för arbetsutbudets bestämning. Det grundläggande problemet är emellertid att analysera lönestrukturen för positionerna. Utan att detta ges en tillfredsställande lös- ning måste alla resonemang om lönernas fördelning hänga i luften.

För att förklara lönestrukturen för posi- tionerna är satisfieringsteorin förknippad med nackdelar som undgås genom ett maxi- meringsantagande. För det första ger en satisfieringsmodell som regel ingen entydig lösning till problemet. Detta inses lätt om vi antar att ett subjekt som målsättning har att satisfiera en viss vektor av målvariabler q, dvs. att ett val träffas, som uppfyller vill- koren

qaq och q€9

där (1 anger de uppsatta målen (»den in- vanda nivån») och 6 är subjektets valmängd. En, flera eller ingen valmöjlighet kan upp- fylla detta krav. I det senare fallet tvingas subjektet till en kompromiss. Istället väljer subjektet då en valmöjlighet som uppfyller ett villkor av typen

MZ

M

E bmqmz bmqm och qe 9 m=! m=1 eller mera allmänt v(q,, qz» - - -, qM; bla bz, ' - -, ÖM)?

E(Vql, qz, . . ., qM, b], bz, . . ., bM) och qGO där bm, m= 1, 2, . . ., M är vissa vikter och

M anger det antal målvariabler subjektet be- aktar. Också i detta fall kan det finnas en, flera eller ingen befattning som uppfyller satisfieringskravet. I det senare fallet tvingas subjektet (för så vitt det är tvunget att välja)

2 Detta gäller inte bara när det ekonomiska subjektet består av flera individer.

att sänka ambitionsnivån, vilket kan betyda, antingen att subjektet sänker kraven på ett eller flera qm, m= 1, 2, . . ., M, eller att sub- jektet modifierar sina preferenser, dvs. änd— rar på vikterna bm, m= 1, 2, . . ., M. I nytto- maximeringsteorin brukar subjektets prefe- renser antas givna och en variation av qE 8 förutsättas ske tills maximum nåtts. Proble- met att q E 0 kan där inte uppkomma.

Som denna enkla illustration visar kom- mer (vid en given ambitionsnivå) det sanno- lika utfallet för ett subjekts vidkommande att enligt satisfieringsteorin bli ett slump- mässigt val mellan några valmöjligheter som alla uppfyller ett visst krav. Eftersom dessa val kan tillhöra olika positioner (om valet gäller ett subjekts deltagande i arbetslivet) kommer mera av en tillfällighet en bestämd position att föredras framför de andra. För att undvika denna obestämdhet kan man in- föra en förutsättning om att ambitionsnivån inte är given utan kan variera såväl uppåt som nedåt. Empiriska iakttagelser talar för detta. Därmed blir det inte längre möjligt att göra någon klar gränsdragning mellan en individ som satisfierar och en som maxime- rar sitt utbyte av arbetsinsatsen. Gränsen blir bl.a. beroende på hur komplicerad val— situationen är samt hur snabbt valmöjlig- heterna förändras. Antages ambitionsnivån vara på visst sätt flexibel kommer individer- nas beteende enligt de två antagandena att sammanfalla. Det viktiga är emellertid att det är tillräckligt att ambitionsnivån för några individer är antingen hög (högre än vad som kan tillgodoses) eller flexibel för att en satisfieringsmodell skall ge i stort sett samma resultat för positionernas lönestruk- tur som en maxirneringsmodell.a Därför kan man lika gärna från början göra det analytiskt enklare antagandet att individerna är nyttomaximerare.

Till detta skall anmärkningen fogas, att arbetsutbudets känslighet för företagens rör- lighetsstimulerande åtgärder alltid kan bli explicit hänsynstaget i en arbetsmarknads- teori genom att en ny variabel införes i mo- dellen. Detta kan ske vare sig man utgår från ett satisfierings- eller maximeringsan- tagande. Exempelvis kan ett befattningstill—

träde eller -byte antas vara förenat med en viss kostnad för individen ifråga.4 Görs denna kostnad någorlunda hög kommer en- dast markanta löneförändringar att få någon effekt på arbetskraftens allokering. Det är dock långt ifrån säkert att arbetsutbudet är oelastiskt på kort sikt. Empiriska resultat antyder motsatsen?” Valet mellan ett maxi- merings- eller satisfieringsantagande skulle i så fall huvudsakligen bli en fråga om vilket tidsperspektiv man vill begagna. Vid ex- tremt kortsiktig analys skulle en satisfie- ringsmodell kunna sägas vara överlägsen, medan en maximeringsmodell redan vid en måttligt långsiktig analys blir den lämp- ligaste.

Gemensamt för både maximerings- och satisfieringsteorierna är att de syftar till att förklara vad som Väljes i ännu ej realiserade valsituationer. Om det vore så att historien ständigt upprepar sig och individer med givna preferenser ställdes inför ständigt oförändrade valsituationer, skulle det räcka med det empiriska antagandet att individer- na är konsekventa i sitt handlande för att en utsaga om individernas framtida val skall kunna formuleras. Detta är tankegången i valhandlingsteorin, enligt vilken en individ definitionsmässigt är nyttomaximerare i det att den valmöjlighet som realiseras alltid säges ge individen minst lika stor nytta som de möjligheter som inte väljes. Mot detta betraktelsesätt finns emellertid goda skäl att vara tveksam. Dels är det diskutabelt om någon individ över tiden har oförändrade preferenser i valhandlingsteorins mening. Någon gång kanske en individ tröttnar på äpplen och börjar välja bananer i stället. Dels är det tveksamt om man kan bygga en teori på förutsättningen att valsituationer upprepar sig. Även om det skulle kunna in- träffa, torde flertalet val som träffas ske i

3 Detta gäller även om det, som ibland häv- das, alltid är 80 % av individerna i en popula- tion som är nöjda med sina situationer vare sig de badar på Krim, sitter i Kumlafängelset eller studerar socialpsykologi. * Denna förutsättning finns behandlad redan i den senare 1800-talslitteraturen på området. För en kommentar, se Hicks ( 1963). 5 Se Crossley (1966).

för individen dittills okända beslutssituatio- ner. Därigenom blir antagandet om konse- kvent handlande från individernas sida i det närmaste meningslöst." För att alls väl- grundade uttalanden om individernas fram- tida val skall kunna göras, synes det ound— vikligt att valet måste antas ske utifrån vissa regler som på förhand låter sig bestämmas. Detta diskvalificerar en betraktelse utifrån ett abstrakt nyttobegrepp i valhandlings- teorins mening. Det räcker inte att ha en teori för vad som bestämmer individernas nytta; det behövs en teori som dessutom an- ger hur nyttan påverkas av bestämnings- faktorerna. Det betyder att funktionsformen i sambandet

un=g"(q1.qz.-- n=1, 2, . . .,N

.. qM; 91, 92, . . ., OK)

där N betecknar antalet individer och 010 k= 1, 2, . . ., K, är vissa parametrar som måste anges. I enlighet med vad som ovan sagts kan det räcka (vid en inte alltför kort— siktig analys) att specificera funktionen gn så att den ger uttryck för ett genomsnittligt individuellt motiv. I valhandlingsteorin läm- nas frågan om funktionen gn's form i stort sett öppen. Där räcker det att föreskriva villkor för tecknen på derivatorna ögn/öqm, özgn/öqmz, m=1,2, . . ., M. Utom i mycket speciella fall kan då ett framtida val för ett subjekt förutsägas.7

Det kan observeras att kravet på ett an- givande av funktionen gH's form gäller såväl maximerings- som satisfieringsteorin. Skill- naden mellan dessa är att det i det förra fallet förutsättes att subjektet väljer så att 11" maximeras, medan det i det senare fallet väljer så att unztr" för så vitt il" är möjlig att uppnå. I både maximerings- och satis- fieringsteorierna ingår därför en nyttobe- traktelse och i båda fallen kan det förut- sättas att nyttan för ett subjekt är bestämd på samma sätt av samma bestämningsfak- torer. I båda teorierna möter man därför precis samma specificeringsproblem, näm- ligen att (1) definiera de värderade variab- lerna och de relevanta parametrarna, (2) be- stämma funktionsformen g”, samt (3) uttala sig om funktionen gnis eventuella föränd-

ringar över tiden. I satisfieringsteorin till- kommer dessutom (4) en bestämning av am- bitionsnivån ii", n= 1, 2, . . ., N samt (5) en teori för dennas anpassning över tiden när (a) fin inte är uppnåelig och när (b) än är uppnåelig. Eftersom stegen (4) och (5) är mycket besvärliga kan man förstå dem som vill undvika att ta dessa steg. För att slippa detta behöver man (A) koncentrera intres- set till positionslönerna, (B) begränsa sig till en inte alltför kortsiktig analys8 samt (C) förutsätta att några individer alltid är otill- fredsställda och därför reagerar så att hela populationens beteende godtagbart kan för- utsägas utifrån ett antagande om maxime- ringsbeteende.

För att ange en nyttofunktion behöver man således i första hand välja nyttans be- stämningsfaktorer samt funktionsformen g". I dessa frågor är det svårt att ha några be- stämda uppfattningar. I valet av bestäm- ningsfaktorer har psykologer och sociologer ofta tagit sin tillflykt till olika slags behov, som en individ anses ha. Det har talats om överlevelsebehov, värmebehov, statusbehov, aggressionsbehov, sexuella behov, skapande behov samt mycket annat och dessa behovs tillfredsställande har ansetts ge individen nytta. För en ekonom är denna upplägg- ning föga tilltalande. Den innehåller för många bestämningsfaktorer, som dessutom

” Detta innebär inte att vi frånkänner indi- viderna förmåga att fatta rationella beslut även i mycket komplicerade valsituationer. Ett beslut är rationellt om det beslutande subjektet har en målsättning och väljer så att denna mål- sättning har största möjliga subjektiva sanno- likhet att realiseras. Det är ej uteslutet att ett subjekt kan göra felaktiga uppskattningar av sannolikheten, men det är en annan sak. Det är exempelvis rationellt att ge omkörnings— signal och öka hastigheten om man vill köra om ett framförvarande fordon. Detta är ratio- nellt vare sig man hamnar i diket eller ej. Se Rottenberg (1956) för några ytterligare syn- punkter på subjektens rationalitet.

7 Det skall tilläggas och understrykas att valhandlingsteorin inte är avsedd som en prog- nosteori. Som komponent i välfärdsteorin, där man framför allt studerar variationer i subjek- tens valmängder, fungerar den väl. 5 Vad som menas med kort sikt beror själv- fallet på problemställningen. En analys av den svenska lönestrukturens utveckling från ett år till ett annat förefaller arbeta med ett accep- tabelt tidsintervall.

inte kan användas direkt utan måste här- ledas ur mer konkreta företeelser för att kunna tas med vid en ekonometrisk be- handling. Till detta kommer att flertalet av dessa behovs tillfredsställande är positivt korrelerat med en individs köpkraft eller förmögenhet, varför de senare som bestäm- ningsfaktorer kan ersätta flera av de nämn- da behoven. Den dominerande tanken i eko- nomisk analys har varit att de faktorer som är bestämmande för ett subjekts agerande på befattningsmarknaden är (a) den därige- nom erhållna lönen, (b) dcn valda befatt- ningens överensstämmelse med subjektets egenskaper samt (c) den köpkraft som sub- jektet förfogar över vid sidan av lönen. Som vi vet förs den politiska debatten vanligtvis i dessa termer.9 När arbetet antas vara en- dimensionellt, lika med ett antal timmar, brukar bestämningsfaktorn (b) kallas fri- tidsönskemål. Mycket ofta antas att arbetet är förenat med obehag och att därför en be- fattnings arbets(tids)krav överensstämmer med subjektens egenskaper ju mindre detta är.” Att man som de två andra bestämnings- faktorerna väljer flödesstorheten köpkraft i stället för beståndsstorheten förmögenhet behöver kanske ingen närmare förklaring. Utgår man från att subjekten eftersträvar maximal nytta, implicerar detta att subjek- ten försöker öka sin nytta när detta är möj- ligt. Hur mycket ett subjekt kan öka sin nytta beror till stor del på vilken köpkraft subjektet kan skaffa sig. (Köpkraften är emellertid bara den ena sidan av saken. För en fullständig analys behöver subjektets an- strängningar tas i beaktande.)

Denna inställning från ekonomernas sida betyder inte att man bortsett från begreppen >>behov» och >>önskningar>>. Tvärtom hän- visas alltid till dessa begrepp när man preci- serar egenskaperna hos nyttobegreppet. För att förklara den centrala satsen om »av- tagande gränsnytta» används förutsättningen att behov och önskningar är hierarkiskt ord- nade. En närmare analys av den ekono- miska nyttoteorin visar att den ursprung- ligen vilar på tre principer, nämligen (1) principen om önskningarnas hierarkiska ordning, (2) principen om önskningarnas

mättnadsbarhet samt (3) principen om önsk- ningarnas tillväxt.11 Den första av dessa principer formulerades redan av Platon och nämns explicit av alla de ekonomer som lagt grunden till nyttoteorin." Den andra principen anknyter direkt till satsen om av- tagande gränsnytta och innebär att ett visst behov och den häremot svarande önsk- ningen efter en kontinuerlig ökning av dess tillfredsställande när ett mättnadsläge var— efter ytterligare ökningar inte medför en ökning i nyttan.” Den tredje principen, slut- ligen, kan enklast översättas med regeln »det finns alltid ett nästa önskemål».u En- ligt denna regel är det omöjligt att finna helt tillfredsställda individer.

I den vanliga marginalnyttotcorin är den första och tredje av de nämnda principerna utelämnade. Marshall tillstår öppet detta. Andra nyklassiska ekonomer förlorade helt enkelt dessa två principer ur sikte när de an- tog att alla behov kan reduceras till en ge- mensam nämnare och att individernas mul- tipla behov kan översättas i en abstrakt önskan efter en unik nytta. En konsekvens

” Bestämningsfaktorn (b) har blivit särskilt uppmärksammad i den s.k. alienationsdebatten. I denna uppfattas arbetet som en flerdimen- sionell storhet och diskussionen gäller hur sub- jekten skall kunna finna utlopp för sina ska- pande, tjänande och andra intressen i arbets- livet. Detta brukar förstås så att subjekten skall ges tillfälle att använda sina utbildningar, ta- langer m.m.

1" Ibland renodlas bestämningsfaktorn (b) i den ekonomiska, speciellt välfärdsteoretiska, analysen i det man antar att ett subjekts nytta enbart beror på subjektets aktivitetsnivå. Man räknar då upp ett antal aktiviteter, såsom att köpa varan A, gå på filmen B, byta blöjor på barnet C, äta bananen D, utföra korrekturläs- ningen E osv. Dessa olika aktiviteter antas ge subjekten olika grad av nytta beroende på hur mycket subjekten gör av var och en av aktivi- teterna. För en abstrakt tillämpning av detta synsätt, se Gale (1967). Det är denna idé som utnyttjas i mot C.

11 För en inträngande analys av dessa prin- ciper i den ekonomiska doktrinhistorien, se Georgescu—Roegen (1967), s. 184—215. ” Bland dessa kan Banfield, Jevons, Menger och Marshall nämnas. Pareto föredrog att i stället tala om en rangordning av varorna. " Principen blev tidigt ingående diskuterad av bl.a. Gossen. ” Denna regel förknippas Menger och Marshall.

särskilt med

av detta blev att många viktiga frågeställ- ningar betecknades som meningslösa, därför att de inte kunde besvaras med hjälp av en abstrakt nyttoteori. Den sentida utveck— lingen har gått ytterligare ett steg och i den moderna teorin för individernas val saknas referenser till såväl begreppet nytta som de mera grundläggande begreppen behov och önskningar. Men, som Georgescu—Roegen påpekat, det behövs bara att antagandet om en gemensam nämnare för alla behov ifråga- sättes för att den traditionella nyttoteorin skall rasa samman och detta antagande kan verkligen ifrågasättas.” Han nämner som exempel att en smörgås inte kan förhindra någon från att dö av törst. Behovet av vat- ten och behovet av bröd har ingen gemen- sam nämnare.

Erkännandet av principen om behovens oreducerbarhet utesluter emellertid inte möj- ligheten till en meningsfull teori om indi- vidernas beteende. Dels är behovshierarkin i långa stycken densamma för olika indi- vider, dels är den i stor utsträckning socialt bestämd och således även högt upp ganska lika för olika individer. Av detta följer bl.a. att olika individers behovstillfredsställelse kan jämföras samt, vilket är av större be- tydelse i förbindelse med frågeställningen i denna not, att en konkret individs beteende kan förutsägas med en godtagbar precision. Men det vore fel att här gå på psykologer- nas och fysiologernas linje och starta en dis— kussion om vad som är en människas grund— läggande behov och önskningar. Detta för oss inte närmare en förståelse av hur indi- viderna i ett komplext samhälle gör sina val. Individernas val är nämligen inriktat på det minst viktiga behovet eller den minst vik- tiga önskningen de kan nå inom ramen för sina valmöjligheter (budget). Drastiskt ut- tryckt köper inte en individ en viss bil för dess fortskaffningsegenskaper utan för t.ex. färgen på dess Växelspak. Detta kan lätt missförstås så att individerna gör irratio- nella val eller inte vore intresserade av att maximera sin tillfredsställelse.

Det är nog riktigt att individen redan har nått mättnad med avseende på ett stort an— tal grundläggande och viktigare behov/önsk-

ningar och att han eller hon med hänsyn till dessa satisfierar och inte maximerar sin till- fredsställelse. Men detta är en oväsentlig anmärkning. Det väsentliga är att individen maximerar sitt beteende med hänsyn till något behov (någon önskning) och att detta är det minst viktiga bland de behov som kan tillfredsställas.”

Av detta skäl finner man vid intervjuer individer som svarar att de är nöjda med sin arbetstid, lön etc. Ju mera grundläggan- de behov man frågar om, desto fler nöjda individer skall man finna. Men frågorna är fel ställda. Man skall fråga om de minst vik- tiga behoven. Gör man det blir bilden helt annorlunda. Då blir svaren att man inte är nöjd med arbetskamraternas svettlukt, bull- ret från maskinerna, kontorsflickans klädsel, förmannens sätt att tilltala underordnade osv. och man skall också finna att individer— na ständigt försöker att komma tillrätta med dylik otillfredsställelse. Bland alla lika väl betalda m.m. befattningar väljer man den som ger minst otillfredsställelse med avseen- de på svettlukt, buller e.d.

Det är mot denna bakgrund ekonomer- nas antagande om nyttomaximering skall ses. Även om det förvisso är riktigt att många ekonomer fortfarande tror på möj- ligheten att reducera alla behov till en öns- kan efter abstrakt nytta, hindrar inte detta att deras modeller kan användas även av dem som förkastar denna möjlighet. Vi nämnde ovan (a) lönen, (b) >>självförverk- ligandet» och (c) andra inkomster som ele- ment i individernas nyttofunktion med av- seende på befattningsvalet. Vi har inte häv— dat att detta är en uttömmande eller ens bra formulering som utgångspunkt för prog- noser om individernas val. Om den är bra eller ej beror helt enkelt på vilket samhälle

15 Den traditionella nyttoteorin »rasar sam- man» därför att ej reducerbara pluralistiska be— hov inskränker möjligheterna att finna ordinala mått på valmöjligheternas nytta. Indifferens mellan A och D blir inte längre ett nödvändigt mellanläge mellan preferens för A och prefe- rens för B. Se Georgescu—Roegen (1967), s. 201. " Jämför Fleishman (1961) och Gellerman (1963) för empiriskt stöd för denna hypotes.

som studeras. I ett samhälle där behoven av föda, husrum, värme etc. inte är mättade måste lönen tillmätas avgörande betydelse. I ett samhälle där varuefterfrågan gäller färgen på växelspaken e.d. torde lönen vara av underordnad betydelse och befattnings- valet mest ske utifrån möjligheterna till »självförverkligande», kontakt med arbets- kamrater m.m.

Om man vill studera den svenska befatt- ningsmarknaden är det senare alternativet mest lovande. Man får emellertid inte glöm- ma att lönespridningen är betydande och att svenskarna befinner sig på olika nivåer i be- hovshierarkin. Både lönen och »självför- verkligandet» behövs som förklarande va- riabler. Den mest angelägna uppgiften för närvarande är att på lämpligt sätt konkreti- sera vad >>självförverkligandet>> innebär, så att denna faktor kan behandlas på ett med lönen m.m. jämförbart sätt. I not C har denna faktor »dolts» i derivatorna öu/öti, i= 1, 2 . . .

Not E

E.] Inledning

En vanlig uppfattning av vetenskaplig verk— samhet är att denna går ut på att förklara verkligheten i ett eller annat avseende. Där- vid förutsätts ofta som självklart att sta- tistiska metoder behöver komma till an- vändning. Inom experimentella vetenskaper, exempelvis kemin, kan kraven på de statis- tiska metoderna hållas höga, varför det i all- mänhet gäller att dessa metoder ger godtag- bara resultat. Annorlunda är det inom de icke-experimentella vetenskaperna, exempel- vis nationalekonomin, sociologin och medi— cinen. Visserligen finns det där också anled- ning att ställa höga krav på de statistiska metoder som används, men dessa krav är av annat slag och det är mera sällan man be- kymrar sig över att enstaka observationer motsäger de resultat som erhålles. Enkelt uttryckt nöjer man sig — och måste som regel nöja sig med —- approximativt giltiga resultat. Detta är inget att säga om, det hör till de icke-experimentella vetenskapernas natur. Problemet är att detta förhållande gör det svårt att skilja mellan god och dålig vetenskap i den meningen att vissa approxi- mationer är rimligare än andra. För detta finns inget objektivt kriterium, utan det kommer an på den enskilde forskaren eller den som vill utnyttja ett forskningsresultat att bedöma i vad mån detta är tillförlitligt eller ej. Detta har gett utrymme för mycket skumrask och det kan sägas att det årligen

Om de ekonometriska förklaringarnas problematik

förbrukas mycken tid, möda och andra re- surser på undersökningar av högst tvivel- aktigt värde.

Datateknikens utveckling har härvidlag varit på gott och ont. Samtidigt som den ger möjligheter till simuleringar och därmed viss experimentell verksamhet inom de >>komplexa>> vetenskaperna, innebär den en frestelse till eftergifter vad gäller de metodo- logiska kraven. Som exempel kan nämnas att det idag finns ett flertal mindre anlägg- ningar med fasta operationer och att bland dessa operationen >>regressionsskattning» är vanlig. Problemet är att fabrikanterna där- vid utgått från att dylika skattningar skall göras med en speciell metod _ »minsta kvadratmetoden» — och att denna i allmän- het inte är en lämplig metod, vilket nedan skall visas. Vi ser detta som en uppenbar risk för att ovannämnda skumrask breder ut sig. När »forskaren» bara behöver trycka på en knapp för att få ett resultat som eljest skulle ta veckor eller månader att nå fram till, vore det underligt om inte många föll för frestelsen. Samtidigt förlorar man natur- ligtvis förmågan att se vad det är för fel man gör.

I not A, avsnitt 2, har vi understrukit att konventionella regressionsstudier av in- komstfördelningens struktur/anatomi inte kan tolkas som förklaringar av inkomstför- delningen. Det är inte fråga om analys av orsak—verkan, utan om att hänföra iakt— tagna variationer till olika variabler. Det är

speciellt denna typ av vetenskaplig verk- samhet som skall diskuteras i denna not. För att inte i onödan komplicera resone— manget har vi valt att utgå från en enklare variabel än inkomstfördelningen, nämligen hushållssparandet. För att anknyta till svenska förhållanden har vi valt att knyta resonemanget till den senaste svenska spar- undersökningen och då speciellt den del som avser undersökningen av hushållssparandets inflationsberoendef: 2 Detta kan tyckas vara en tämligen enkel sak att fastställa, men vi skall se att den är allt annat än enkel. Vi vill framhålla att anknytningen till Thore (1961) inte har gjorts därför att denna un- dersökning skulle vara särskilt dålig, utan snarare tvärtom. Det är inte kritik av en enskild undersökning vi är ute efter, utan vårt syfte är att framhäva generella svårig- heter, varvid en enskild undersökning valts som illustration.

Här skall också framhållas att det som sägs om ekonometrin bara gäller dennas an- vändbarhet vid förklaringar av ekonomiska storheter eller sammanhang. Ekonometrin används också i samband med insamlande av statistisk analys på ekonomisk statistik (beskrivande ekonometri) samt vid formu- leringar av ekonomiska teorier med hän- synstagande till slumpmoment m.m., dvs. vad vi behandlat i not A, avsnitt 2 respek- tive 1. Till detta kommer att ekonomiska modeller kan formuleras i en statistisk be- greppsapparat. Detta har gjorts i not B, av- snitt 1. Vad som här skall behandlas är bara ekonometrins roll vid test av ekono- miska teoriers realism (ekonometrisk ana-

lys).

E.2 Problemorientering

Denna not skall alltså behandla de problem som uppkommer då man önskar ge en kvantitativ ekonomisk förklaring av t.ex. sparandet i ett visst samhälle. Att ge en för- klaring av en händelse (ett sammanhang) innebär »att inordna den under en allmän lag eller allmänna lagar, dvs. visa att hän- delsen inträffade i överensstämmelse med dessa lagar och på grund av vissa specifice—

rade, händelsen föregående villkor».a Detta kan också uttryckas på följande sätt: Vi har (a) händelsen A, som skall förklaras, (b) en allmän lag L: närhelst B och C inträffar, så inträffar A och (e) ett konstaterande: B och C inträffade. Att förklara händelsen A inne- bär således att vi accepterar en hypotes om att A föreligger vid B och C i enlighet med lagen L. Detta är den ekonometriska ana— lysens grundförutsättning.

Den ekonometriska analysen blir härige- nom en växelverkan mellan ekonomisk teori (=statistisk hypotes) och statistisk verifika- tion (förkastande eller accepterande av hy- poteser).* Det bör observeras att ekono- metriska förklaringar alltid sker på en viss »säkerhetsnivå», dvs. det finns alltid en viss sannolikhet för att en felaktig hypotes skall accepteras eller för att en riktig hypotes skall förkastas. Eventuella förklaringar inne— bär att de statistiska materialen med vissa sannolikheter ej talar mot våra hypoteser. Något annat får vi inte vänta oss.

Den ekonometriska grundförutsättningen kan illustreras av sparundersökningarna. Vi låter A vara sparandet som skall förklaras, L vara någon hypotes a priori om sparan- dets bestämning, B vara den institutionella ramen (det ekonomiska systemets struktur) och C vara värden på vissa storheter, som enligt L antages bestämma sparandet. Vi observerar att i ett visst system I?»i vissa stor- heter antar värdena Cj och sluter härav att enligt lagen L antar sparandet värdet Aij. Om denna slutsats bekräftas av det statis- tiska materialet är lagen L verifierad och en ekonometrisk förklaring av sparandet har givits. Om sparandet antar ett värde signifi- kantatAij måste hypotesen L förkastas och någon förklaring har inte givits.5

] Thore (1961). 2 Den första versionen av denna not (fr.o.m. avsnitt E.2) skrevs redan 1963. Att här se på sparandet förefaller dock naturligt mot bak- grund av modellen i kap. 2 ovan.

* Höglund (1955), s. 236. * Om hypotesbildning, se t.ex. Wold (1956), s. 39 ff.

** Vi bestämmer själva vad som skall menas med »signifikantaéAii» beroende på om vi är intresserade främst i ett accepterande eller i ett förkastande av vår hypotes.

Analysprincipen kan sammanfattas så- lunda. Om lagen L kan uttryckas med ett regressionssamband

A =F(C) (1)

där funktionsformen F anger det ekono- miska systemets struktur, är det ekonome- trins uppgift att dels finna vilka variabler och parametrar som ingår i C och dels ange på vilket sätt dessa ingår, dvs. ange formen på F.

Denna uppgift kan tolkas statiskt eller dynamiskt. Den »statiska ekonometrin» för- utsätter att (1) är givet oberoende av tiden, på så sätt att det ekonomiska systemets struktur antages given och inom denna struktur antages preferensskalor etc. givna. Detta innebär att de storheter som de facto bestämmer A är just de som anges av C samt att deras inbördes betydelse för A ej ändras över tiden. Den »dynamiska ekono- metrin» förutsätter att F och C kan ändra sig med tiden och har, förutom den sta- tiska ekonometrins uppgift att ange (1) för ett visst samhälle vid en viss tidpunkt, också till uppgift att ange detta tidsberoende.

Den dynamiska ekonometrins uppgift är synnerligen svår. Hur skall man t.ex. for- mulera L för att ta vederbörlig hänsyn till att, säg, förmögenhetens inverkan på spa- randet kan ändra sig olika för olika indivi- der över tiden? Vi skall betrakta denna upp- gift som för närvarande omöjlig att lösa och i fortsättningen begränsa framställning- en till den statiska ekonometrin. Värdet av statistiska test av de ekonomiska teoriernas realism med den statiska ekonometrins förutsättningar kan förnekas. Låt oss bortse från detta och se lite närmare på de pro- blem som ett accepterande av den statiska ekonometrins grunder leder oss fram till.

Vi betraktar alltså F och C som givna och skall belysa några av de problem som upp- kommer när en ekonometrisk förklaring av sparandet skall givas för en viss tidsperiod i ett visst samhälle. (Det bör observeras att en eventuell förklaring, som grundas på dessa förutsättnoingar, ej bör användas nor- mativt, eftersom den inte har något predik- tionsvärde.” Som grund för politiska beslut

kan de ekonometriska förklaringarna endast tjäna om ekonometrin formuleras dyna- miskt — för så vitt man ej kan fastställa att det finns tidlösa sammanhang i den eko- nomiska världen.)

Några av de problem som är förknippade med regressionssambandet (1) skall behand- las. Vår målsättning är att ge en översikt. I vissa fall finns grundligare detaljstudier genomförda i den anförda litteraturen och annorstädes. Vi skall behandla mängden C i avsnitt 3. Därvid skall vi speciellt uppe- hålla oss vid frågan om hur empirisk kun— skap skall kunna erhållas om de ingående variablerna med utgångspunkt från olika datatyper. Vi skall se på några skattnings- problem i avsnitt 4. Det blir i huvudsak pro- blemet med heteroscedasticitet (olika stora varianser för feltermerna) som behandlas. I avsnitt 5 övergår vi så till formen på F. Därvid skall vi inte så mycket upphålla oss vid olika statistiska möjligheter härvidlag, utan mera se på de statistiska konsekvenser- na av ett par olika ekonomisk-teoretiska uppfattningar om det ekonomiska systemets struktur (dvs. den institutionella ramen B).

E.3 Faktorkatalogens innehåll

En individs sparande under en viss tids- period bestämmes troligen av en mängd eko- nomiska och icke-ekonomiska faktorer. Vi har betecknat denna mängd med C i (1) och skall med Thores terminologi kalla den »faktorkatalogen». Faktorkatalogen består i allmänhet inte av sinsemellan oberoende variabler,7 utan variablerna bildar en struk- tur, vad Thore kallar ett »kausalträd».a Ett kausalträd i vilket sparandet ingår kan exempelvis ha följande utseende:

” En förutsägelse föreligger om man med hjälp av L och kunskapen om att B och C är för handen sluter sig till att A kommer att in- träffa, varvid således denna slutledning sker innan man har kunskap om att A inträffat. Jfr Höglund (1955).

7 Förutom variabler ingår givetvis också pa- rametrar i systemet, men vi skall betrakta dessa som givna, varför de inte bekymrar oss i detta avsnitt. ” Thore (1959), s. 109.

huvudsaklig inkomstkälla

förra årets inkomst

antal inkomsttagare

årets inkomst

försörjn i ngsbö rda

inkomstvinster

SPARANDE släktförhållanden

förmögenhet

bilägande

Detta är en enkel bild av verkligheten. I praktiken har man att räkna med mycket mer komplicerade samband för det enskilda hushållets bestämning av sparandet. Vi skall emellertid uppskjuta den mer detaljerade behandlingen av kausalträdets utseende till senare (avsnitt 5) och i detta avsnitt endast koncentrera oss på frågan om vilka variab- ler som ingår i faktorkatalogen och hur em- pirisk kunskap om dessa skall kunna er- hållas.

För att få en uppfattning om de i faktor— katalogen ingående variablerna är det lämp- ligt att först systematisera dessa. Haavelmo” räknar med att den j'te individens sparande i tidpunkten t påverkas av följande variabel- typer:

(a) Variabler som är olika för olika indivi- der. Vi skiljer mellan observerbara dito: y'li, ytzj, . . ., ytrj och inte observerbara dito; tagna tillsammans: utj. (b) Variabler som är samma för alla indivi- der och bara beror av tiden. Vi skiljer mellan observerbara dito: ztl, ztz, . . ., zts och inte observerbara dito, tagna till- sammans: vt. (c) Slumpvariabler: wtj; en för varje enskild individ, som representerar möjligheten av individeulla sparandevariationer vid fixa värden på alla variabler under (a) och (b).

I denna indelning behandlas t.ex. »in- komst» som en y-variabel och t.ex. »pris- nivån» som en Z-variabel.

Modellen (1) kan nu skrivas på följande sätt:

sfj=f(yt1j,. . ., yfkj,zt1, . . ., ztm)+stj (2) (J=1, - . -, n) 146

| bostadsförhållanden

barnantal

där rt]. (j = 1, . . ., n) är residualer, vilka om- fattar allt som inte explicit medtagits i fak- torkatalogen. (2) utsäger att sparandet, så när som på en residual, förklaras av k+m kausala faktorer. I residualerna ingår för- utom slumpvariationerna wti (j = 1, . . ., n) också dolda kausala faktorer: ej observer- bara u- och v-Variabler samt r—k+s-m observerbara, men okända y- och z-variab- ler.

Sedan den primära specificeringen av fak— torkatalogen ägt rum och de ingående stor- heterna klart definierats (l), återstår för ekonometrikern att (i) erhålla data mot vilka (2) kan testas och (ii) försöka redu- cera residualerna så mycket som möjligt.m Eftersom man i allmänhet inte har eller kan få tillgång till data, som omfattar de en— skilda individerna över flera tidsperioder, är dessa problem delvis avhängiga varandra.

När det gäller data, har man att välja mellan två typer av statistiska material: tvär- snittsdata och tidsseriedata. Ett tvärsnitt genereras av en stokastisk process vid givet värde påtiden t och aggregerade” tidsserie— data får man genom att ta upprepade tvär- snitt och aggregera dessa för varje t." I ett tvärsnitt kommer z-variablerna i (2) att be- traktas som konstanter och i en tidsserie kommer somliga y-variabler att betraktas som konstanter. Till den senare kategorin

” Haavelmo (1957), s. 146 f. 10I praktiken är kanske ekonometrikerns största svårighet förknippad med uppgiften att finna de storheter som de facto bör ingå i faktorkatalogen. Vi förutsätter här att denna uppgift i stort sett är löst.

” »Aggregerade» därför att det i allmänhet är praktiskt omöjligt att erhålla individuellt specificerade tidsseriedata.

" Jfr Thore (1961), s. 254.

hör ålder, familjestorlek m.m., som för populationen som helhet inte varierar alls eller mycket litet över tiden.

Vilken datatyp man väljer är beroende på vilka initiala hypoteser man ställt. När t.ex. sparandet skall förklaras kan man arbeta med

(a) en hypotes om interpersonell jämförbar- het (tvärsnittsdata): en person P1 med, säg, inkomsten y1 skulle handla som per- sonen P2 med inkomsten yz, om P1 hade inkomsten yz under i övrigt lika förhål- landen,” eller (b) en hypotes om intertemporal jämförbar- het (tidsseriedata): t.ex. 1 000 personers sparande under perioden tl med den totala (genomsnittliga) inkomsten yl är jämförbart med deras sparande under perioden tZ med inkomsten yz under i övrigt lika förhållanden."

Den första hypotesen innebär att f i (2) är oberoende av j och den andra att f är oberoende av t. En förklaring, som ges med någon av dessa förutsättningar kallas en ceteris paribus-förklaring. Alla statiskt-eko- nometriska förklaringar är av denna typ.

De praktiska svårigheterna härvidlag kan illustreras med Thores försök att ekonomet- riskt förklara sparandet.” Han arbetar bl.a. med variablerna ”inkomst”, förmögenhet, och 'prisnivå'.” Thore har valt specificerade tvärsnittsdata som material. Detta synes vara lämpligt beträffande variablerna »in— komst» och >>förmögenhet, eftersom dessa variabler är relativt konstanta hela tiden. Men, som titeln på hans arbete indikerar, har Thore som huvuduppgift att studera prisförändringarnas inflytande på hushållens sparande och om detta säger Ruist: »Det kan förefalla egendomligt att man kan dra slutsatser om reaktioner inför prisföränd- ringar ur ett material som avser ett enda tillfälle och alltså en enda prisnivå . . .»."

Thore menar att detta är möjligt, därige- nom att han förutsätter att det är realin- komsten och inte den nominella inkomsten som bestämmer sparandet. Därigenom anser han att effekten av prisförändringarna på sparandet kan utläsas ur skillnaderna mel-

lan olika inkomstgruppers beteende." Hans metod är att stratifiera hushållen efter deras prisförväntningar" och anpassa sparande- inkomstregressionslinjer till de olika strata. Skillnaderna mellan dessa regressionslinjer menar han ger en bild av prisförväntningar- nas effekt på sparandet.

Han presenterar sitt material i 125 olika regressionslinjer,” men eftersom han inte närmare kommenterar dessa är det svårt att utan vidare avgöra huruvida hans metod är användbar eller inte. Ruist vågar sig på ett omdöme, som intuitivt kan förefalla acceptabelt: »Att från dessa utgångspunkter göra några som helst uttalanden om pris- förändringarnas inverkan på sparandet sy- nes rec. djärvt för att inte säga otillåtligt.»21

Den andra ekonometriska uppgiften gäl- ler att reducera residualerna. Dessa kan reduceras genom att dolda kausala faktorer förvandlas till explicit medtagna kausala faktorer. Detta är ett svårt problem och hittills har det varit så att man vid ekono- metriska undersökningar varit tvungen att acceptera stora residualer. Som exempel kan nämnas, att på 1955 års sparandematerial nödgas Thore ge följande konklusion: »Den enkla sparande—inkomstregressionen förkla- rar inte mer än tre, fyra procent av sparan- dets totala variation. Inrycka vi också an-

” Jfr Klein (1953), s. 212. " Det är tveksamt om man vid tidsseriedata kan erhålla dessa för samma 1 000 personer vid två tillfällen, varför ett antagande om båda hypotesernas giltighet troligen erfordras vid ar- bete med denna datatyp.

” Thore (1961). " ”Prisnivån* förekommer mera sällan expli- cit i framställningen utan representeras oftast av skalvariabeln 'prisförväntningar”.

" Ruist (1962), s. 342.

” Detta resonemang bygger på djärva förut- sättningar: t.ex. bortser Thore helt från att ett visst hushåll kan vara fattigare än ett annat, därför att det under alla omständigheter hand- lar på ett annorlunda sätt, dvs. Thore drar de yttersta konsekvenserna av förutsättningen om interpersonell jämförbarhet.

" En uppfattning om prisförväntningarna får han genom att hushållen får ange om de tror att priserna skall »stiga mycket», »vara kon- stanta», »stiga mindre än inkomsterna» etc. under en viss period. Se Thore (1961), s. 167.

2" Se Thore (1961), s. 170—184. ” Ruist (1962), s. 344.

talet av inkomstenheten” försörjda personer som förklarande variabel, en av de vikti- gaste förklarande variablerna som erbjuda sig näst efter inkomsten, så förklara vi ytterligare kanske några hundradels procent av sparandets variation(!)».”

Detta nedslående resultat är väl värt att begrunda. Så länge inte residualerna kan nedbringas högst avsevärt kommer det inte att vara möjligt att med någon säkerhet verifiera ekonomiska hypoteser av typen (2) med statistiska metoder. Problemet har upp- märksammats av Haavelmo och han ställer frågan: »Does an individual have high savings because he has a high income partly because he has a preference function which means that he is by nature a thrifty per- son?».m Med andra ord, förklaras det låga sambandet mellan inkomst och sparande av att vi egentligen har följande schema att estimera

strävsamhet

inkomst —> sparande

Genom att med psykologins, sociologins m.fl. likande vetenskapers hjälp genomföra attitydundersökningar etc., kanske ekono- metrikern kan göra ,strävsamheten' till en kausal faktor och ge en bättre förklaring av sparandet, men det är tvivelaktigt om man kan komma tillräckligt långt på denna väg. (En misstanke om att det finns ett grundläggande fel i den statiska ekonome- trins premisser och arbetsmetod insmyger sig gärna i detta sammanhang. Det förefal- ler inte omöjligt att de stora residualerna kan förklaras av att det ekonomiska syste- met (beteendemönstret) är dynamiskt till sin karaktär och inte ens i efterhand låter sig beskrivas, än mindre förklaras, vid ett sta- tiskt betraktelsesätt.)

När en dold faktor (t.ex. strävsamheten) upptäckts (hur den upptäckes spelar ingen roll i detta sammanhang) gäller det att visa, att den verkligen är en kausal faktor. Detta visar sig därigenom att den har en s.k. skiktningseffekt på materialet — om data avsättes efter den »dolda» faktorn, formar data sig i grupper (skikt).25

Skiktningseffekter brukar påvisas med va— riansanalys och kovariansanalys. Båda dessa metoder förutsätter att (i) observationerna är oberoende och (ii) residualerna är nor- malt fördelade med samma varians (homo- scedastiska). Det senare villkoret är proble- matiskt. Även om korrigering för eventuell heteroscedasticitet kan göras,” kvarstår pro- blemet eftersom vi inte kan känna residua- lernas sannolikhetsfördelning(ar), då vi inte vet vad som ingår i residualerna. Om va- riansanalysen har det visserligen sagts, att den är relativt robust och kan användas även om vi ej kan garantera normalfördel- ning,27 men det hindrar inte att den största försiktighet alltid måste vidtagas vid tillämp- ning av statistisk teori utan säkerhet att för- utsättningarna är uppfyllda. Ett annat pro- blem i samband med påvisandet av skikt- ningseffekter uppkommer därigenom att an- talet observationer i de olika skikten kan variera mycket, vilket kan försvåra bl.a. be— räkningen av antalet frihetsgrader. Kendall anför gentemot detta en metod, som inne- bär att de olika skiktmedelvärdena betraktas som originalobservationer på vilka varians— analysen utföres. Denna metod, ehuru approximativ, har också den fördelen att materialet för relativt få observationer kan betraktas som approximativt normalfördelat och alltså kan anses uppfylla första delen av villkoret (ii) ovan.”

Problemet att ge faktorkatalogen ett inne- håll är alltså inte enbart en fråga om att

” Enligt Wallberg (1959), s. 3, räknas som självständig inkomstenhet varje ogift person född 1940 eller tidigare. Gifta par räknas alltid till samma inkomstenhet. Barn födda 1941 eller senare räknas till föräldrarnas (vårdarnas) in- komstenhet. Inkomstenhet torde vara syno- nymt med hushåll i Thore (1959) och (1961).

” Thore (1959), s. 75. ”* Haavelmo (1957), s. 149. 25 En relativt ingående analys av skiktnings- effekterna ges av Thore (1959), s. 44 ff.

'” Heteroscedasticitetskorrigering behandlas i nästa avsnitt.

” Thore anför G. E. P. Box, »Non-normali— ty and Tests on Variances», Biometrica, dec. 1953.

” Det är vanligt att man genom ett liknande resonemang också betraktar orginalobserva- tionerna som av vissa element sammansatta uttryck.

»uppfinna» möjliga dolda kausala faktorer, utan det är i lika hög grad en fråga om att få fram ett representativt material över de kausala faktorerna. Endast genom ett simul- tant beaktande av dessa uppgifter kan eko- nometrikerna hoppas på att nå fram till små residualer och rimliga resultat.29

E.4 Två skattningsproblem

Vi antar i detta avsnitt att modellen (2) är given till sitt innehåll och skall något beröra två problem som uppkommer vid estime- ringen av (2). Sambandet (2) är ett stokas- tiskt samband. Inom ramen för en given ekonomisk teori kan man nå fram till ut- sagor a priori om hur sparandet varierar med andra ekonomiska storheter. På så sätt erhålles ett teoretiskt funktionssamband. Med ledning av detta (matematiskt) exakta samband kan en teoretisk regressionsmodell specificeras, som ger uttryck för en sto- kastisk relation mellan randomiserade va- riabler. Vi skall här inte gå in i detalj på hur dylika specifikationer kan göras," utan antaga att sambandet (2) är specificerat på följande sätt

S1=1571x11+l92xiz+- - -+/ka1k+€1 52:51x21+52x22+- - -+13kX2k+52 Sn=l31Xn1+/32an+---+15'kxni.+=n

eller i matrisform

S=Xf3+e (3)

Att vi specificerat vår modell över spa- randet på detta sätt innebär att

(a) en viss individs sparande antages vara möjligt att skriva som en lineär kombi- nation av k kausala faktorer plus en resi- duaL (b) alla individers sparande (51,52, . . .,sn) antages bli bestämt av samma kausala faktorer (xl, xz, . . ., x,,) och (e) de olika kausala faktorernas relativa in- verkan (61, ,82, . . ., Ifk) på respektive in- dividers sparande antages samma för alla individer.

Detta innebär dock inte ett antagande om

att två individer med samma värden på alla kausala faktorer nödvändigtvis måste spara lika mycket. De kan ha olika stora resi- dualer. Residualerna garanterar individuella avvikelser. Residualerna har vissa medel- värden och varianser. När vi önskar skatta parametervektorn 13 kommer residualerna att spela en avgörande roll, eftersom det är de som i denna specificering ger probabili- tetsbakgrund åt analysen.

Låt residualernas varianser ges av följan- de dispertionsmatris

V(£) = 029 (4)

där 02 är en positiv konstant och 9 är en nx n positivt definit matris. Att vi har skri— vit dispertionsmatrisen på detta sätt medför att modellen (3)—(4) är tillräckligt allmän för att inkludera både heteroscedasticitefu och korrelation mellan residualerna. Det förra inträffar om diagonalelementen i Q # 1 och det senare inträffar om 3? inte är en diagonalmatris. Endast den förra möjlig- heten skall emellertid behandlas i denna uppsats.

Den metod som vanligen användes inom ekonometrin för att skatta parametrarna i

" Detta gäller inte bara vid testning av givna hypoteser, utan också när man använder be— fintligt material för att formulera hypoteser. Att uppgifterna måste betraktas simultant beror på att om vi t.ex. väljer tvärsnittsdata och en av våra kausala faktorer är 'prisnivån' kommer inflytandet från denna faktor att bli konstant, dvs. ingå i residualen, eftersom vi inte kan dela upp residualen i en konstant »kausal» och en slumpmässig variabel del vid praktiskt statis- tiskt arbete. Materialet måste väljas så att det på bästa sätt representerar de storheter som antagits vara kausala faktorer. Det följer härur att i allmänhet endast specificerade tidsserie- data är användbara i den ekonometriska ana- lysen.

” Hur specificeringen göres är emellertid av stor vikt för estimeringen. Ett felaktigt an- givande av en modells stokastiska egenskaper leder (normalt) till felaktiga estimeringsresultat även om modellens innehåll är korrekt speci- ficerat. Denna punkt i det ekonometriska ar- betet år därför synnerligen vansklig. Vissa syn- punkter på hithörande problem ges av Haavel- mo (1944). Hos t.ex. Wold (1952), s. 205 ff., ges exempel på ett par alternativa statistiska speci- fikationer av regressionssamband.

*” Heteroscedasticitet innebär »olika stora varianser» hos de stokastiska variablerna i fråga.

(3) är minst kvadratmetoden (LS-metoden). Förutsättningarna för metodens tillämplig- het är delsvis avhängiga specifikationen av regressionssambandet. Generellt kan sägas att det alltid krävs av residualerna, bl.a. att

1) E(fi)=0 i=1,2,...,n 2) V(ö) = E(ee') = 021 där I är enhetsmatrisen.

Om förutsättningarna för LS-metoden är uppfyllda skattas få med den vektor B, som minimerar respektive kvadrater på

k SFSF-23553 ,.

j=1,2,...,n

eller i matrisform m= (S —X/9)'(S —X/5')

med avseende på #. Genom att utföra mini- meringen får vi”

B= (X'X)—1X'S (5)

Denna skattning är medelvärdeskorrekt enligt den första förutsättningen” med va- riansen

V(B) = 02(X'X) —1 (6)

enligt den andra förutsättningen."

Ger vi avkall på förutsättningen 2 blir det inte lämpligt att tillämpa LS-metoden direkt, men det finns metoder som överför den nya situationen till ett läge där LS- metoden är tillämplig. Tillvägagångssättet blir beroende av om vi känner 9 eller inte. Vi utgår från att !? under alla omständig- heter är en diagonalmatris, dvs. att felen är okorrelerade. Följande fyra metoder för att skatta ;? i ett heteroscedastiskt material skall närmare behandlas: (i) vägning av observa- tionerna med vikter omvänt proportionella mot varianserna, (ii) variabeltransformation, (iii) successiv skattning av 9 och [? (»itera- tive procedure») och (iv) klassisk skattning enligt (5) och korrektion av resultatet. Alla utom den tredje av dessa metoder förut- sätter att 9 är helt känt.

De två första metoderna kan enkelt illust- reras med följande modell 5j=5xj+sj j=1,2, ..,n (7)

dvs. alla 5i=0 för i22. Antag att för givet värde på x]. är V(sj/xj) = 02ij (8)

Om s är sparandet och x inkomsten menar Thore med stöd av andra författare, att an- tagandet (8) väl överensstämmer med verk- liga förhållanden.

Den första metoden innebär att observa- tionerna väges med vikter wi, sådana att

2 02 wi — V(ej)

så att (7) efter vägning blir

sjwj=jixjwj +sjwj ]=1, 2, . . ., n

och för givet värde på xi V(stj/xj) = wj2V(£j/xj) = 02

Det vägda materialet uppvisar homosce- dasticitet och LS-metoden ger en effektiv m.m. skattning av regressionskoefficienten.

Vi övergår nu till den andra metoden. När en variabeltransformation skall före- tagas menar Thore att det är önskvärt att transformationen är sådan att man »sam- tidigt skapar god anpassning till linearitet och låg heteroscedasticitet».ms Om (8) anta- ges gälla ges en sådan transformation av

(IJ i _= + Xj #

& Xi ty för givet värde på xj är V(i/Xj) = (1/X12)V(£j/Xj) : 02

xi

” s's = (S' —;9'X') (S—X/fi) = S'S— 2,6'X'S+ +;3'X'XB, ty ,B'X' = XB. Genom att differen- tiera med avseende på ;? erhålles kolonnvek- torerna

(ååå/ö)?” . och

(ö/Ölök's = — ZX'S + ZX'XB,

varur resultatet (5) följer. Jfr Prais och Aitchi—

son (1954), s. 5. ” E(B) = E[(X'X) _ 1X'S] = = E[(X'X) — 1X'(X,6 + a)] = = i? + [(X'X) — 1X'E(.e)] = 5. Jfr Prais och Aitchison (1954), s. 5. " V(B) = E[(B - #)(B — 13)'] = = E[(X'X) _ 1X'ss'X(X'X)— 1] = = (X'X)— 1X'E(ss')X(X'X) — 1 = (6). Jfr Prais och Aitchison (1954), s. 5. 35 Se Thore (1961), s. 38 f.

. ., (sys/af;

Dvs. om man istället för det absoluta spa- randet tar det relativa sparandet uppvisar materialet homoscedasticitet.

När det gäller det allmännare systemet (3) är det säkerligen svårt att finna en lämplig variabeltransformation. Det är nämligen möjligt att om man korrigerar för en viss faktor (uppsättning faktorer) man samtidigt ökar heteroscedasticiteten för andra." Låt oss emellertid antaga att det finns en god— tagbar transformation T, sådan att

TQT' = I.

Förutsättningen om homoscedasticitet kan då uppfyllas av den transformerade regres- sionsmodellen

TS= Txp' + Te

Residualvektorn uppfyller villkoren 1 och 2 ovan, ty

E(Ts) = TE(£) = 0

och

V(Ts) = TGZQT' = 021 Skattningen av [9 blir i detta fall

B = [(TX)'TX]=1(TX)'TS= (9) [X'T'TX1—1X'T'TS= (x'Q—IX)—1x'Q—1s

med variansen

V(B)=02(X'Q—1X)—1 (10)

Detta är samma resultat som erhålles vid minimeringen av s'Q—ls.” Dock förutsättes 9 vara känt, varför metodens användbarhet är begränsad.

I allmänhet är 9 inte känt och måste skattas på något sätt. I den tredje metoden tages hänsyn till detta och .Q skattas med, säg, Z, samtidigt som 13 skattas med B."E Något antagande om formen på 9 måste göras. Det vanligaste antagandet härvidlag är"

EG,-2)» [E(S,)lf (11)

varigenom Q ges av

(2 = (diag X/J')r

där operatorn 'diag' avser transformering av en kolonnvektor till en diagonalmatris. Detta medför att de ursprungliga observa- tionerna transformeras av en matris M, så- dan att

M = (diag XB) - r/Z

Det följer härur att en skattning av i? måste erhållas innan M kan beräknas. Till- vägagångssättet vid den tredje »iterativa» metoden blir sålunda:

(a) skatta fl med Bl som om .Q= I, dvs. vanlig LS-skattning, (b) skatta 9 med Z1= (diag XBI)r (c) ersätt 9 med Z1 i (9) och beräkna BZ (d) förnya skattningen av 9 med Zz = (diag XBZ)r osv.

Tillvägagångssättet vid de successiva skattningarna har särskilt diskuterats av Fisher. Han säger bl.a. att det varje gång kommer att bli svårt att beräkna B enligt (9) och »this will form the major task in the computational procedure»,*o varför han un- dersöker möjligheterna att nå fram till målet på enklare sätt. Han analyserar maximum likelihoodskattningen (ML-metoden) under normalfördelningsförutsättning och alterna- tiva beräkningsmetoder, men finner att de alla är ungefär lika arbetsamma som den återgivna metoden ovan. En approximativ metod är dock enklare. Den innebär att en representativ” variabel xm utväljes, som om (11) är riktigt, kan ersätta s,- i (11), dvs.

" I den svenska sparundersökningen har stickprovet tagits ut med tanke på heterosce- dasticiteten med avseende på inkomsten — man har överrepresenterat de stora inkomstenheter- na. Huruvida man därigenom helt lyckats und- vika heteroscedasticitet med avseende på andra variabler kan synas tvivelaktigt. Jfr Klein (1953), s. 38.

" Se Prais och Aitchison (1954), s. 7. ” Dessa skattningar blir inte oberoende av varandra. B's beroende av Z ses tydligt i (9) och (10).

” Se t.ex. Prais och Aitchison (1954), s. 18, Fisher (1962), s. 153 och antagandet (8) ovan.

*" Fisher (1962), s. 154. " Representativ i meningen »a large part of variability in S is explained by one of the x's». Fisher (1962), s. 156.

V(em) = 02"1 » (xm)2 Detta ger Z = (diag er

och beräkningarna blir mycket enklare ef- tersom Xm är kolonnvektorn (th xzm, . . ., xnm). Fisher utvidgar detta betraktelsesätt genom att analysera lineära kombinationer av representativa variabler. Därvid blir gi- vetvis även den approximativa metoden re- lativt komplicerad och i motsvarande grad mindre fördelaktig.

Den fjärde metoden att korrigera för heteroscedastiska inslag i materialet har lan— serats av Theil!2 Den är fördelaktig på grund av sin principiella enkelhet, men ger endast approximativa resultat även om 9 är känt. Metoden innebär att LS-skattningen (5) beräknas som om E(szj)=oz för j=1, 2, . . ., n och därför beräknas en korrektions- term för V(B). Theil härleder en korrek- tionsterm för fallet (11) med enbart en kausal faktor. Hans härledning, som sträc- ker sig över flera sidor,”1 ger ett ganska komplicerat uttryck som resultat. Och detta är det enklast tänkbara fallet! I sin kom- mentar till Theils metod säger Prais bl.a. att eftersom man i alla fall på något sätt måste bilda sig en uppfattning om [2 kan man lika gärna övergå till den tredje itera— tiva metoden."

Med god kännedom om materialet kan alltså korrigering ske för heteroscedastiska varianser. Göres ej en sådan korrigering kommer resultaten att bli missvisande. Bris- ten på homoscedasticitet hos materialet är emellertid inte den enda felkälla som sta- tistikern har att räkna med. De statistiska undersökningarnas tillförlitlighet kan redu- ceras av flera andra orsaker, av vilka vi skall nämna?5 (i) Fel genom bortfall (non-re- sponse). Denna typ av fel behandlas grund- ligt i samplinglitteraturen och skall därför endast omnämnas i detta sammanhang.

(ii) Definitionsfel. Vi har ovan (avsnitt E.4) förutsatt att de ingående storheterna klart specificerats på ett sådant sätt att teo- retiska och praktiska begrepp överensstäm- mer. Vi behöver bara tänka på de många

abstrakta begrepp som förekommer i den ekonomiska teorin, för att inse att specifi- kationen kan vara svår att genomföra. Det gäller t.ex. att skilja ut »sparande (icke- konsumtion)» från »köp av varaktiga kon- sumtionsvaror» på ett sådant sätt att i teo- rin väl förankrade begrepp Väljes, efter- som det troliga utbytet av ekonometriska undersökningar ökar därav. I praktiken kan detta emellertid i brist på tillgängliga data vara omöjligt och kompromisser bli nöd- vändiga.

(iii) Mätfel. Genom att man vid stick- provsundersökning är hänvisad till flera »mänskliga faktorer» uppkommer lätt mät- fel. Dessa kan bero på att intervjuaren upp- fattar svar på vissa frågor fel eller leder den intervjuade att svara fel; att den intervjuade inte vet eller inte vill uppge korrekta svar; att man vid bearbetning av materialet kodar eller stansar fel; etc. Fel av detta slag borde kunna reduceras genom omsorgsfull plane- ring, men är troligen svåra att helt elimi- nera.

Konsekvenserna av att det förekommer fel i våra observationer blir att våra skatt- ningar antar ett annat värde än vad den teoretiska modellen ger vid handen. Detta kan belysas sålunda: Om vi vill estimera det lineära sambandet

y=a+bX+s

men endast kan observera X approximativt, med x=X+sx, kommer vår skattning av b att bli lägre än den teoretiska modellen an- ger. Teoretisk har vi nämligen

b = ZyX/Z'XZ enligt LS-metoden, men vi skattar b' = Z'yx/Z'x2

Om vi antar att x räknas från sitt medel- värde X, dvs. E(ex) = 0, får vi

** Theil (1951), s. 141 ff. ” Härledningen sker via observationernas fjärde moment; se Theil (1951), 5. 144—6.

** Prais (1954), s. 28. " Jfr Thore (1959), s. 4 ff.

yx= a2x+ bZ(x—- ex)x+ Sax: = bZX(X + ex) = bZX2

och

x2 = E(X + sx)(X + $,) = E(X2 + ezx + 2X5x) vilket ger b' = v_bZX2_( b 2x2 + Zezx + 22sz

Genom att observationsfelen på så sätt ger upphov till systematiska fel i skattning- arna blir det alltid problematiskt att testa statistiska hypoteser a priori. På ekono- metrins fält arbetar man ofta med svår- åtkomliga storheter, varför man där har att räkna med att framräknande samband är ganska mycket för låga. Detta kan even- tuellt i någon mån förklara varför man får så låg »förklaringsnivå» vid de ovan (av- snitt 3) omtalade skattningarna. Det vore emellertid säkerligen en överdrift om man ville förklara mera än en mindre del av de stora residualerna med detta systematiska fel.

E.5 Faktorkatalogens struktur

Vi har i avsnitt E.3 behandlat faktorkata- logens innehåll. Nu skall vi se lite närmare på hur de ingående storheterna strukturellt ingår i faktorkatalogen och vilka statistiska konsekvenser som följer härur. Att en va- riabel strukturellt ingår i ett system innebär i detta sammanhang att den står i något beroendeförhållande till en eller flera andra ingående variabler. Ett beroende mellan variabler kan vara ensidigt (rekursivt) eller ömsesidigt (simultant)." Ett system som en- bart innehåller ensidiga relationer kallas rekursivt; alla andra system är (mer eller mindre) simultana. För fyra variabler, varav tre tänkes vara kausala faktorer till den fjärde (s), har vi t.ex. de möjliga system- typerna:

9 625329 (bina9

(a)

Här är det endast systemet (a) som är rekursivt; systemen (b) och (c) innehåller ömsesidiga kausala relationer mellan 1 och 5 samt 2 och 5.

Som utgångspunkt för diskussionen i detta avsnitt skall vi betrakta följande mo- dell för sparandets bestämning:

s,=aly,+azy,_1+a0+ut (12) Ct=b2yt—1+b0+vt (13) yt = st + ct (14) där s = sparande, e = konsumtion, y = in- komst, a, och bi är parametrar som skall estimeras samt ut och vt är residualer. Resi- dualerna har viss sannolikhetsfördelning och innehåller slumpmoment och dolda kausala faktorer.

Vi ser att värdet på al är avgörande för om systemet (12)—(14) är rekursivt eller simultant. Om a1=0 har vi ett ömsesidigt beroende mellan 5: och y,, varför systemet är simultant (jfr typ b ovan). Om a1=0 är systemet rekursivt (jfr typ a ovan). Vi skall nu studera om och hur sambandet (12) kan estimeras i dessa båda fall, dvs. till skillnad från tidigare, då vi betraktade ”sparande, som en isolerad ekonomisk företeelse, skall vi nu också ta hänsyn till den omgivande ekonomiska strukturen vid estimeringen.

Först skall vi visa att det inte går att be- trakta sambandet (12) isolerat om systemet de facto är simultant. Vi måste då estimera systemet i dess helt. För att se detta adderar vi (13) och (14) och får

St=yt:_bZYt—l_b0_vt (15)

Multiplicerar vi (12) med ut och (15) med (1 — m) och adderar ekvationerna får vi vidare

" Förväxla inte begreppen »simultan» och »samtidig». En händelse kan inträffa samtidigt med en annan utan att vara simultant bestämd med denna. Istället för simultanitet brukar man ibland tala om »interdependens».

9 0 9

(c) 6

St: [m(al _ 1) + 113/(" [111612+ bz) _ b21Yt— 1 + +ma0+(m— 1)b0+mut+(m—1)vt (16)

Sambandet (16) har samma form som (12) och (15) och residualtermen har precis samma allmänna egenskaper som ut och V..”

Genom att variera m får vi oändligt många samband, som alla kan ersätta (12). Uppenbarligen kan det statistiska materialet inte ge någon information om hur vi skall identifiera det speciella sambandet (12). Att så är fallet klargöres av följande exempel:

Antag, att vi har följande hypotes, som skall testas” st=0,50yt+0,25yt_1—46+ut (12') ct=0,75yt_1+46+vt (13') Yt=st+ct (14)

Denna hypotes kan anses ha (keynesiansk) ekonomisk-teoretisk relevans, men vi skall inte betona eventuella ekonomisk-teoretiska implikationer av modellen. Ur det statistiska materialet hämtar vi värdena

yt_1=84 yt=90 st=20 ct=70

och vi önskar testa hypotesen mot dessa. Betraktar vi (12') isolerat sätter vi in vär- dena i detta samband och finner att ut=0. Denna stora överensstämmelse mellan teori och empiriskt material ger emellertid inte anledning att acceptera hypotesen (12'), ty om det »sanna» sambandet för sparandet ly- der (m=0,5 i (16)):

st = 0,75yt — 0,25yt _1— 46 + (0,5ut — 0,5vt)

blir st=20 för värdet 0 på ut som förut och —39 på V,, dvs. den »sanna» residualen är 19,5. I verkligheten förklaras alltså sparan- det till 97,5 % av andra storheter än detta och föregående periods inkomst. Av exemp— let ser vi att inte ens en 100 % överens- stämmelse mellan hypotes och material i det simultana fallet behöver ge statistisk säker- het för ett accepterande av hypotesen.

Vi står inför ett allvarligt problem här, som tyvärr inte alltid uppmärksammats av ekonometrikerna. Den främsta anledningen till att så är fallet beror (troligen) på den framskjutna plats LS-metoden haft i den ekonometriska analysen. Denna metod är

nämligen oanvändbar för att estimera simul- tana system. LS-metoden mäter ju ett sam- band åt gången och att den därför inte kan användas framgår av vad som sagts i det föregående. Vi skall nu se att metoden är lika problematisk vid deskriptiv användning på simultana system, dvs. vid formulerandet av simultanta hypoteser.

Residualernas fördelningar är i allmänhet okända, men antages nästan alltid följa den normala fördelningslagen. För att LS-meto— den skall kunna användas förutsättes bl.a. att residualerna är okorrelerade. Detta leder till svårigheter, ty »if we postulate that u and v are normally distributed, the fact that they are uncorrelated implies their inde- pendence ...»,*9 dvs. ett antagande om att residualerna är okorrelerade implicerar att de är korrelerade med de andra variablerna på högra sidan i samma ekvation,50 varför LS-metoden inte kan användas. Om näm- ligen ut är okorrelerad med yt och korrele- rad med s,, medför detta att ut också måste ha en speciell korrelation till C,. Samvaria- tionen mellan ut och ct måste vara av samma storlek men av motsatt tecken som samvariationen mellan ut och st enligt (14). Detta medför att vi får ett mycket speciellt antagande om (o)beroendet mellan ut och v,.51 Bentzel—Hansen menar att »since such special correlations cannot be assumed to hold in general the assumption of zero-cor- relation between ut and yt cannot be main— tained in general either. Accordingly the method of least squares cannot be the ap- propriate standard method of estimation».52

För att kunna estimera parametrarna i simultana system synes vi alltså få använda

" Residualerna Ut och Vt förutsättes vara normalfördelade och okorrelerade. Mera härom nedan.

” Det är endast sambandet (12') som är föremål för primärt intresse.

" Kendall—Stuart (1961), s. 83. 5” Bentzel—Hansen (l954———55), s. också Valavanis (1959), s. 65, fotnot.

*" Antagandet är speciellt i den meningen att det implicerar en relation a priori mellan para— metrarna och karakteristikoma i residualernas fördelningsfunktioner. Vanligtvis impliceras inte parametrarna i sådana antaganden. Se Bent- zel—Hansen (1954—55), 5. 166.

5” Bentzel—Hansen (1954f55), s. 166.

165. Jfr

oss avandra metoder än LS-metoden. Haa- velmo har därför infört ML-skattningarna på detta område. Han hävdar att i ett simul- tant system av typen

y=ax+f1 x=by+sZ

måste man utnyttja kunskap om residualer- nas fördelningar optimalt. Detta sker om man betraktar systemet som ett transforme- ringssystem, >>by which to derive the joint probability distribution of the observable variables from the specified distribution of the error terms. And then to avoid incon- sistencies . . . all formulae for estimating the parameters involved should be derived on the basis of this joint probability law . . »”

När vi önskar estimera (12) blir således tillvägagångssättet enligt Haavelmos metod att först bestämma den simultana fördel- ningen

f(u1, uz, . . ., ut, v1, v2, . . ., v,)

och härur härleda fördelningen för de 2t observerbara variablerna"

f*(sl, sz, . . ., st, yl, y2, . . ., yt)= =(1' 31)tf[(5t _ alYt _ azYt— 1 _ ao), (Yt— St_bZYt—1_b0)]

Därefter estimeras parametrarna enligt ML-metoden i den simultana fördelningen på basis av stickprovet (s1,y1, sz, yz, . . ., st, y,). Denna metod rymmer ett väsentligt pro- blem — estimeringen är beroende av for- men på f. ML-metoden kräver att residua- lernas fördelningslag(ar) är specificerad(e). Om vi inte kan bestå med detta, kan vi inte gå vidare på denna väg. En ekonomisk-teo- retisk residualteori behövs.

En ekonomisk-teoretisk residualteori har till uppgift att ge statistikerna (ekonometri- kerna) sådan information om residualerna att det blir möjligt att genomföra statistisk analys på ekonomiska data. Därvid är det viktigt att ge residualerna egenskaper, som är ekonomisk-teoretiskt meningsfulla. Man kan alltså inte antaga att residualerna t.ex. är icke-autokorrelerade och okorrelerade med de predeterminerade storheterna55 bara

därför att statistiska metoder i allmänhet kräver detta.”

Om behovet av en ekonomisk-teoretisk residualteori står klart, står det inte lika klart hur en dylik teori skulle kunna gestalta sig. Residualerna innehåller ju allt som inte »får plats» i den exakta delen av modellen. Hit räknas a) vissa inflytanden som alltid måste utelämnas, t.ex. klimatets växlingar och b) allt som inte explicit blivit medtaget efter aggregering, eliminering etc., t.ex. in- dividuella avvikelser. Svårigheterna inses lätt om vi betraktar klimatstörningama. Det är uppenbart att dessa på något sätt påverkar de flesta individerna i samhället med det re- sultatet att residualerna kan bli såväl inter- korrelerade som autokorrelerade.”1 Hur man statistiskt skall lösa detta torde länge än förbli en gåta.

När det gäller att skatta parametrarna i ett simultant system nödgas vi alltså kon- kludera att LS-metoden är otillfredsställan- de och att metoder som bygger på kända residualfördelningar (exempelvis den för- hållandevis »enkla» normalfördelningen) torde fordra för mycket av det ekonomiska systemet. Till den senare kategorin hör Haavelmos metod.

Om metoder skulle givas för skattningar av rekursiva system skulle dessa svårigheter kunna förbigås, men endast under den för- utsättningen att det ekonomiska systemet (eller delar därav) kunde visas vara rekur- sivt. Detta är två skilda problem, som vi nu var för sig skall ta upp till behandling.

Systemet (12)—(14) är rekursivt om a1 = 0, dvs. om det ömsesidiga beroendet mellan st och y: ersättes av ett ensidigt beroende:

Yt—l _) St_'>Yt_'5t+1

(»a causal chain») enligt Wolds termino- logi). Här beror inte yt_1 på ut och vt utan bara på ut_1, ut_2, . . ., vbl, vt_2, . . . Detta medför att residualerna är okorrelerade med

” Haavelmo (1943), s. 7, och (1944), kap. V. " Vi tar yO som ett givet initialvärde. " Dvs. variabler vid tidpunkterna t— 1, t—2, . . . och även konstanterna.

" Jfr Bentzel—Hansen (1954—55), 5. 167. " Det är ju i allmänhet inte klimatväxlingar- na som bestämmer periodlängden.

variablerna på högra sidan och alltså måste inte ett antagande om oberoende mellan ut och vt leda till de ovan omtalade »speciella antagandena» om u'na och v'na.

För så vitt residualerna är oberoende av varandra kan LS—metoden ge konsistenta, asymptotiskt medelvärdeskorrekta skatt— ningar av parametrarna och vi kan få så goda estimat vi önskar genom att ta ett till- räckligt stort stickprov.

När det gäller den deskriptiva delen kan vi alltså använda LS-metoden vid rekursiva system, men vid hypotesprövningar måste vi känna residualernas fördelningar även i detta fall,” så även om det ekonomiska systemet skulle kunna visas vara rekursivt kvarstår behovet av en ekonomisk-teoretisk residualteori." I det rekursiva fallet blir dock kraven mindre eftersom sambanden kan skattas var för sig.”

Från statistisk synpunkt synes det således vara fördelaktigt om det ekonomiska syste- met (eller delar därav) kunde visas vara re— kursivt. Om vi nu ser efter vad den ekono— miska teorien har att säga om det ekono- miska teorin har att säga om det ekono- nomernas meningar härvidlag är delade. Det stora flertalet ekonomer hävdar emel- lertid att systemet är simultant. Bland de som företräder en rekursiv uppfattning kan nämnas Herman Wold och den s.k. Stock- holmsskolan. För att få en inblick i de eko- nomisk-teoretiska motsättningarna torde det vara lämpligt att utgå från en kortfattad beskrivning av Stockholmsskolans rekursiva system.u

Stockholmsskolan ekonomiska teori är en periodanalys. Med Tinbergens pilschema illustreras deras tankegång sålunda:

t t+1 t+2 förväntningar 0 $ 0 + 1 planer $ $ $ handlingar 0 0 0/ l l bokslut O 0 0

Detta kallas en >>disequilibrium-analysis» därför att det ekonomiska förloppet antages bli bestämt av de enskilda subjektens försök att realisera sina planer. Planerna bestäm-

mes av förväntningarna om framtiden, vilka i sin tur är beroende av det tidigare faktiska förloppet. Planerade (ex ante) storheter och realiserade (ex. post) storheter behöver inte överensstämma. När planerna realiseras (handlingar) uppkommer en viss situation för individen och han gör bokslut. Därvid får han nya förväntningar och planer. Vik- tigt är här att observera att Stockholms- skolan definierar periodlängden som tiden mellan planrevisionerna, vilka sker sam- tidigt men betingade av förväntningarnas variationer.

När system av detta slag skall utsättas för statistisk analys uppkommer många pro- blem, av vilka vi skall peka på två: (i) hur skall modellen kunna aggregeras utan att rekursiviteten går förlorad och (ii) hur skall ex ante-storheterna mätas. Det är bl.a. sva- ren på dessa två frågor som motiverar många ekonomers uppfattning att det eko- nomiska systemet måste antagas ha en si- multan struktur.

Det första problemet har fått en enkel illustration av Briggs.”2 Han säger: »If the observation period is twice that of the causal relation then it can be seen that the arrow scheme

t+1 t+2 1+3

t 0 0 0 Zo>(1>(1>(10

collapses into interdependent form

t t+1 t+2 t+3 oxo

'" Se t.ex. Kendall—Stuart (1961), s. 83. 5” Viss information om residualerna krävs vid all statistisk estimering, varför denna (kan- ske av mindre omfattning) också behövs vid beskrivning av rekursiva system.

”" Något uttryck som motsvarar ( 16) kan inte uppskrivas i det rekursiva fallet.

" Detta val motiveras också av att det är ur Stockholmsskolans teorikomplex som Thore hämtar sina hypoteser i den svenska sparunder- sökningen. Han gör emellertid några smärre ändringar i »modemiserande» syfte, varför man kanske riktigare kan säga, att han hämtar prin- ciperna för sina hypoteser hos Stockholms- skolan.

" Se Kommentarerna i anslutning till texten Wold (1956).

Consequently in many practical situations causal inference require resource to the more general inference of the theory of association.» Eftersom Stockholmsskolans definition av periodlängden säkerligen gör densamma ganska kort och observationer om sparandet troligen inte kan göras så ofta, blir slutsatsen att ur praktisk statistisk synpunkt måste Stockholmsskolans system betraktas som simultant om hänsyn tages till aggregering över tiden. Inte ens Wold, som är den kanske främste förespråkaren för rekursiva system, kan bortse från detta faktum. Han tillägger emellertid »Wo con— tent ourselves with nothing that in ordinary cases it seems to be rather small . . »" Det torde vara tveksamt om Wold har rätt eller inte i denna sin uppfattning, som under alla omständigheter inte eliminerar problemet.

Den grundläggande svårigheten vid esti- mering av Stockholmsskolans modeller gäl— ler hur ex ante-storheterna skall mätas. Det är ju väsentligen dessa, eller de tidigare ex post-variablernas inverkan på dessa, som på- verkar ett hushålls planer och därför är av avgörande betydelse för förklaringen av t.ex. sparandet. Bent Hansen uttrycker stor till— försikt härvidlag, då han säger att »man kan nog utan överdrift konstatera att sur- vey-metodernas användning på hushållsbe- teendet . .. betyder något av en triumf för Stockholmsskolan och dess teorier»." Thore är inte mindre optimistisk, när han konsta- terar att »probably in the 30's they never imagined that it would one day be possible to make a systematic collection of statistical information about expectations and plans and to measure ex ante concepts»?5

Detta synes emellertid väl optimistiskt. För att man skall kunna mäta de tänkta ex ante-storheterna fordras ju nämligen att dessa har empirisk relevans. Även om man skulle ha precis klart för sig vilka ekono- misk—psykologiska storheter man söker, finns det, efter vad man intuitivt kan för- stå, inga garantier för att de verkligen exi- sterar, och det är endast »det verkliga» eller yttringar därav, som kan vara föremål för statistisk verifikation. — Hur många indi- vider kan sägas ha den självkännedom m.m.

som behövs för att de skall kunna ange hur mycket de avser att spara under en viss period? Och, om sparandet ex post ej blir lika med sparandet ex ante, vad beror detta på? — Hade individen felbedömt situatio- nen eller inträffade något oförutsett? — Om man till det oförutsedda räknar att indi- viderna påverkas av reklam etc., hur mycket av konsumtions- och därmed också sparan- devariationerna kommer då inte att förkla- ras av den >>kausala faktorn» ”oförutsedda händelser, i Stockholmsskolans modeller? Och hur påverkas periodlängden av att indi- viderna utsättes för reklam etc. nästan kon- tinuerligt? — Här finns många frågor att besvara innan Hansens och Thores opti- mism kan anses befogad.” Därmed inte sagt att ekonometriska undersökningar som byg- ger på Stockholmsskolans grunder skulle vara förfelade och missvisande. En viss för- siktighet vid tolkning av resultaten kan emellertid anses välbehövlig.

E.6 Sammanfattande kommentar

Vi har nu mer eller mindre kortfattat berört flera ekonometriska problem. Allt som har sagts om ekonometri i denna not gäller om ekonometrin som >>kvantitativ ekonomisk förklaring». Resonemangen är inte utan vi- dare tillämpliga på andra ekonometriska fält.

Den ekonometriska analysen utgår från förutsättningen att det finns ekonomiska »naturlagar» som kan empiriskt bestämmas. Man förutsätter att de ekonomiska samman- hangen är kausalt bestämda. Om detta säger Hellwig: >>Categorical judgements about the existence of causal relations should not be

" Bentzel—Wold (1946), s. 112. " Hansen (1955), s. 285. ”5 Thore (1961), s. 208. '” Tyvärr bidrar Thores starkt tidsaggregera- de och därför simultana konkreta »lösning» på dessa problem inte till dessa frågors besvarande. Det är t.ex. tveksamt hur hans begrepp »in- come ex ante over the whole year» skall tolkas, än mera estimeras. De uppgjorda frågeformu- lären i Wallberg (1959), exempelvis fråga 2: 20, eliminerar inte denna tveksamhet. Se Thore (1961), kap. 6, speciellt s. 186—9.

formed on the basis of numerical relation- ships. A causal relation may exist but does not necessarily exist.»"7 Enligt Hellwig kan vi alltså aldrig empiriskt konstatera en kan- sal ekonomisk >>naturlag>>, endast antaga förekomstenav en sådan.

Även om en sådan lag antages föreligga, och föreligga på ett påvisbart sätt, återstår problemet att påvisa densamma. Här kan antagandet om »ceteris paribus» vålla pro— blem. Med Wolds ord: »Variations of the causal factor x cannot be brought in relief against a constant background, and there- fore the very specification of the hypothesis x -> y can be questionable.»” De förutsätt- ningar som antas gälla vid initialtidpunkten t=t0 kan möjligen anges korrekt, men valet av exogena faktorers konstans blir godtyck- ligt. Därför blir också dessa faktorers (t.ex. utrikespolitiska händelsers) inverkan på de endogena variablerna (t.ex. sparandet) god- tyckligt behandlat.

I någon män kan denna svårighet avhjäl- pas genom en stokastisk formulering av hypoteserna, eftersom de förenklade rela- tionerna blir mer elastiska och lättare att applicera därigenom." Detta måste emeller- tid betalas med osäkerhet i resultaten. Kan- ske så stor osäkerhet (stora residualer) att resultaten blir värdelösa.

Residualernas storlek påverkar det statis- tiska testets styrka. Om vi tvingas arbeta med stora residualer tvingas vi samtidigt ha låg styrka på våra test. Detta är den väsent- liga konklusionen av ceteris paribus-förut- sättningarna, eller som Haavelmo uttrycker det: »The essential thing is not the way in which we choose the hypothesis to be tested. Essential is what we know or believe to be the class of a priori admissible hypothesis, and what power our test has of rejecting the hypothesis tested, if a ,really different” one among the alternatives be true.»70

Ekonometrin arbetar alltså med en god- tycklig förutsättning att det finns ekono- miska >>naturlagar». Detta är en nödvändig förutsättning. Utan den vore ekonometrisk analys omöjlig. När detta är konstaterat är det självklart att man måste ta de konse- kvenser som en sådan förutsättning leder

till. I Thores avhandling om hushållens spa- rande finns denna förutsättning ej explicit redovisad, Vilket vid disputationen föran- ledde Haavelmo avge följande kommentar: »Uten dette grunnsyn at vi leter etter en fast, men ukjent struktursammenhang, risi- kerar vi at våre resultater av manipulasjoner med data bare blir dögnfluer i svermen av mer eller mindre overfladiske regressions- beregninger. Uten et slikt grunnsyn blir også alle beregninger med utgångspunkt i mo- derne statistisk estimerings- og hypotese- prövningsteori mer eller mindre hengende i luften. Statistisk estimering og statistisk hy- poteseprövning har jo nemlig alltid som en nödvändig förutsetning at det er *noe' be- stemt som er riktig i motsetning till visse alternativer som er feil.»71

Ekonometrisk analys kan inte bedrivas som endast ett mekaniskt bearbetande av statistiska material. För att nå värdefulla resultat måste man ta hänsyn till det ekono- miska systemets struktur (karaktär). Vi har funnit att det är praktiskt nödvändigt an— taga att det ekonomiska systemet är simul- tant och att det är välbehövligt att vara för- siktig med periodanalys på Stockholmsskole- basis, eftersom »endast fullt specificerade enhetsperiodmodeller är nödvändigtvis re- kursiva>>.'2 Tyvärr är vår kunskap om det ekonomiska systemets struktur ännu så ofullständig att visst godtycke är ofrånkom- ligt vid specificeringen av hypoteserna.

Det är vidare godtyckligt vilka storheter som antages ingå i faktorkatalogen och på vilket sätt dessa specificeras. Vi har om- nämnt de statistiska svårigheterna att på- visa kausala faktorer. De semantiska pro- blemen bör också beaktas.

När de teoretiska svårigheterna behand- lats kan ekonometrikern möjligen få fram ett A som skall förklaras, ett C som anger förklarande variabler och ett B som anger

" Hellwig (1963), s. 9. ” Wold (1962), s. 1. " Jfr Haavelmo (1943), s. 1. " Haavelmo (1944), s. 83. '” Haavelmo (1962), s. 36. " Bentzel—Hansen, den svenska versionen av (1954—55), Ekonomisk Tidskrift, 1953, s. 97, fotnot.

det strukturella sammanhanget mellan A och C. Ur detta skall ett statistiskt använd- bart teoretiskt funktionssamband formule— ras. Att formulera regressionssambandet (1) som vi gjort är en möjlighet, men inte den enda möjligheten. Det gäller att detta är ett vanskligt steg i analysen, där våra ofull- ständiga kunskaper om verkligheten lätt tvingar fram mer eller mindre godtycklighet.

Vi har i olika sammanhang talat om sta- tistiska felkällor. Valet av datatyp är vik- tigt, men praktiska svårigheter kan hindra oss från att göra ett riktigt val. Observa— tionsfel m.m. måste beaktas. Förutsättning- ar om ej auto- och/eller interkorrelerade etc. residualer är godtyckliga, för att inte säga felaktiga i många fall. Antaganden om interpersonell och/eller intertemporal jäm— förbarhet är godtyckliga, men troligen ofrånkomliga.

När det gäller residualernas egenskaper står man inför allvarliga svårigheter. Kan inte en ekonomisk-teoretiskt motiverad resi- dualteaori råda bot mot det slentrianmässiga godtycket vid fastställandet av dessa egen- skaper, kommer hela den statistiska estime- rings— och hypotesprövningsproceduren att bli hängande i luften. Med tanke på de stora (kanske olösliga) svårigheterna i detta sammanhang är det inte lätt att se optimis- tiskt på den ekonometriska analysens fram- komlighet.

Valet av skattningsmetod kan ske god- tyckligt. LS-metodens begränsningar upp- märksammas inte alltid. ML-metoden förut- sätter att problemet med residualernas egen- skaper är löst (eller att man kan bortse från det). Andra skattningsmetoder finns, men

tycks inte vara i bruk inom ekonometrin. Allmänt kan man med Valavanis säga att »if endogenous variables are connected in several ways every statistical proce— dure that ignores even one of the ways is bound to be wrong. The statistical proce- dure must reflect the economic interde- pendence»." Vore Valavanis inställning lite mera allmänt accepterad skulle säkerligen en hel del av de senaste årens ekonometriska undersökningar aldrig sett dagens ljus.

Vilka möjligheter har då den ekono- metriska analysen att bidraga till det sam- hällsvetenskapliga kunskapsförrådet? Kan ekonometrin hjälpa statsmakterna att fatta kloka politiska beslut? Svaret på dessa frå— gor beror på vad man vill att ekonometrin skall ha för resultat; vad man väntar sig av den. Vissa uppgifter, t.ex. beräkningar av elasticiteter för efterfråge- och utbudskurvor (vad vi kallat beskrivande ekonometri), kan ekonometrin tillfredsställande klara av. En ekonometrisk formulering av ekonomiska teorier kan säkerligen också vara fördelaktig i många sammanhang. Men att man med den ekonometriska analysens hjälp skulle kunna förklara större ekonomiska samman— hang synes väl optimistiskt för närvarande. Man får i sista hand lita på sin »ekonomiska känsla» när det gäller att avgöra om en ekonomisk teori är realistisk eller ej.

" Valavanis (1959), s. 64. Det följer att de ovan angivna metodera för att korrigera för heteroscedasticitet blir tvivelaktiga, eftersom de alla bygger på LS—metoden. Kanske kan vissa av resultaten i avsnitt B.4 vara tillräckligt all- männa för att vara användbara även under andra premisser.

Litteratur

AMS verksamhetsberättelse 1969/70. Adams, F. G., 1958, »The size of individual in- comes, Socio—economic variables and change variation», The review of economics and statistics, vol. 40. Aitchison, J. & Brown, J. A. C., 1957, The log- normal distribution, With special reference to its uses in economics, Cambridge, Mass. Alchian, A. A., 1970, »Information costs, pric- ing and resource unemployment», Micro- economic foundations o/ employment and inflation theory, (Red. E. S. Phelps), New York. Arbetskraftsresurserna 1965—1990, 1970 års långtidsutredning, bilaga 1, SOU 1971: 8, Stockholm. Becker, G. S., 1965, »A theory of the allocation of time», The economic journal, vol. 75. Bentzel, R. & Hansen, B., 1954—55, »On re- cursiveness and interdependency in eco- nomic models», The review of economic studies, vol. 22. Bentzel, R. & Wold, H., 1946, »Du statistical demand analysis from the viewpoint of simultaneous equations», Skandinavisk ak- tuarietidskrift, vol. 29. Bilagor till KSA-utredningens betänkande, SOU 1971: 44, Stockholm. Bjerke, K., 1964, An analysis of the personal income distribution for wage and salary earners in 1955, Köpenhamn. —— 1970, »Income and wage distributions, part 1, A survey of the literature», The review of income and wealth, serie 16. Boulding, K., 1965, The meaning of the twen— tieth century, New York. Burenstam Linder, S., 1969, Den rastlösa väl- färdsmänniskan, Tidsbrist i överflöd — en ekonomisk studie, Stockholm. Caplovitz, D., 1963, The poor pay more, Con-

sunter practices of low-income families, Glencoe. Cramér, H., 1946, Mathematical methods of statistics, Princeton. Crossley, J. R., 1966, »Collective bargaining, wage structure and the labour market in the United Kingdom», Wage-structure in theory and practice, (Red. E. M. Hugh-Jones), Amsterdam. Dahrendorf, R., 1968, Essays in the theory of society, Stanford. Den svenska köpkraftsfördelningen 1967, Be- tänkande avgivet av låginkomstutredningen, SOU 1971: 39, Lund. Edgren, G., Faxén, K.-0. & Odhner, C.-E., 1970, Lönebildning och samhällsekonomi, SAF, LO och TCO, Stockholm. Elmér, Å., 1958, Svensk socialpolitik, (6:e uppl.), Lund. Elmgren, B. m.fl., 1969, Politik och jämlikhet, Lund. Fisher, R. G., 1962, »Iterative solutions and heteroscedasticity in regression analysis», Revue l'institut international de statistique, vol. 30. Flanders, A. (red.), 1969, Collective bargaining, Penguin modern management readings, Suf- folk. Fleishman, E. A., 1961, Studies in personnel and industrial psychology, New York. Frisch, R., 1946, Notater till ökonomisk teori, (3:e utg.), Oslo (stencil). Försäkringar och annat kontant stöd vid arbets- löshet, Betänkande av KSA-utredningen, SOU 1971: 42, Stockholm. Gale, D., 1967, »Du optimal development in a multi-sector economy», The review of eco- nomic studies, vol. 34. Gellerman, S. W., 1963, Motivation and pro— ductivity, New York.

Georgescu-Roegen, N., 1967, Analytical eco- nomics, Issues and problems, Cambridge, Mass.

_ 1971, The entropy law and the economic process, Cambridge, Mass.

Girshick, M. A. & Haavelmo, T., 1947, »Sta- tistical analysis of the demand for food, Examples of simultaneous estimation of structural equations», Econometrica, vol. 15. Haavelmo, T., 1943, »The statistical implica- tions of a system of simultaneous equa- tions», Econometrica, vol. 11. — 1944, »The probability approach in econo- metrics», Econometrica, vol. 12. — 1957, »Econometric analysis of the saving survey data», Bulletin of the Oxford uni- versity institute of statistics, vol. 19. — 1962, »Om sparing og inflasjon. Noen mark- nader till Sten Thore's doktoravhandling 'Household saving and the price level'», Ekonomisk tidskrift, vol. 64. Hansen, B., 1955, »Sparandestudier», Ekono- misk tidskrift, vol. 57. —— 1957 a, Kommentar till Shackle, G. L. S., »The nature of the bargaining process», The theory of wage determination, The inter- national economic association, (Red. J. T. Dunlop), London. — 1957 b, Recension av Myrvoll, O., Studier i arbeidslannsteorien, Ekonomisk tidskrift, vol. 59. Hellner, Å. (red.), 1969, Skatteplanering, Stock- holm. Hellwig, Z., 1963, Linear regression and its application to economics, Warszawa. Henderson, J. M. & Quant, R. E., 1958, Micro- economic theory, A mathematical approach, New York. Hicks, J. R., 1963, The theory of wages, (2:a uppl.), London.

— 1970, Den ekonomiska historiens Lund.

Hill, T. P., 1959, »An analysis of the distribu- tion of wages and salaries in Great Britain», Econometrica, vol. 27. Höglund, B., 1955, »Form och fakta i ekono- misk teori», Ekonomisk tidskrift, vol. 57. Jaques, E., 1956, Measurement of responsibili- ty, A study of work, payment and individual capacity, London. Johansson, S., 1970, Om levnadsnivåundersök- ningen (Utkast till kapitel 1 och 2 i be- tänkande om svenska folkets levnadsförhål- landen att avgivas av låginkomstutredning— en), Stockholm. Johansson, S.-Å., 1967, Arbetsstudier, Begrepp och metodik, Stockholm. Kendall, M. G. & Stuart, A., 1961, The ad- vanced theory of statistics, vol. 11, London. Kerr, C., »Wage relationship, The comparative impact of market and power forces», The

teori,

theory of wage determination, The inter- national economic association, (Red. J. T. Dunlop), London. Klein, L. R., 1953, A textbook of econometrics, Evanston, Ill. Kosiol, E., 1963, »Theory of wage forms», In- ternal wage structure, (Red. J. L. Meij), Amsterdam. Krelle, W. m.fl., 1968, Uberbetriebliche Ertrags- beteiligung der Arbeitnehmer, Mit einer Untersuchung iiber die Vermögensstruktur der Bundesrepublik Deutschland, band ]. Als Forschungsauftrag des Bundesministe- riums fiir Arbeit und Socialordnung, Tii- bingen. Lange, O., 1938, »On the theory of socialism», On the theory of socialism, (Red. B. E. Lippincott), New York. Lebergott, S., 1959, »The shape of the income distribution», American economic review, vol. 49. Lester, R. A., 1964, Economics of labor, (2:a uppl.), New York. LO, 1971, Lönepolitik, Rapport till LO-kon- gressen 1971, Stockholm. Lydall, H. F., 1959, »The distribution of em- ployment incomes», Econometrica, vol. 27. — 1968, The structure of earnings, Oxford. Mabry, B. D., 1971, »An analysis of work and other constraints on choices of activities», Western economic journal, vol. 9. Machlup, F., 1937, »On the meaning of the marginal product», Explorations in eco- nomics, (festskrift till F. W. Taussig), New York. — 1955, »Reply to professor Takata», Osaka economic papers, vol. 4. Marshall, A., 1961, Principles of economics, An introductory volume, (8:e uppl.), Lon- don. Marx, K., 1922, Das Kapital, Kritik der poli- tischen Ökonomie, Band I, (10:e uppl.), Hamburg. Medelantalet sysselsatta 1960—1969, Statistiska meddelanden, N 1970: 44. Meidner, R. & Öhman, B., 1972, Solidarisk lönepolitik, Erfarenheter, problem, framtids- utsikter, Karlskrona. Morgan, Ch. A., 1966, Labor economics, Home— wood, Ill. Musgrave, R. A., 1959, The theory of public finance, A study in public economy, Tokyo. Myrvoll, O., 1956, Studier i arbeidslannsteorin, Bergen. Nationalräkenskaper 1950—1968, meddelanden, N 1970: 21. Niklasson, H. & Söderström, L., 1971, Välfärds- teori och ekonomisk politik, Lund. Ng, Y.-K., 1971, »An analysis of work and other constraints on choices of activities, Comment», Western economic journal, vol. 9.

Statistiska

Pareto, V., 1897, Cours d'economie politique, vol. 11, Paris. Pen, J., 1959, The wage rate under collective bargaining, Cambridge, Mass. Perlman, R., 1969, Labor Theory, New York. Pigou, A. C., 1932, The economics of welfare, (4:e uppl.), London. Prais, S. J., 1954, »A note on heteroscedastic errors in regression analysis», Revue l'insti- tut international de statistique, vol. 22.

Prais, S. J. & Aitchison, J., 1954, »The group- ing of observations in regression analysis», Revue l'institut international de statistique, vol. 22. Reynolds, L. G., 1957, »The impact of collec- tive bargaining in the wage structure in the United States», The theory of wage deter- mination, The international economic asso- ciation, (Red. J . T. Dunlop), London. Rottenberg, S., 1956, »Du choise in labor markets», Industrial labor relations review, vol. 9. Ruist, E., 1962, Recension av Thore, S., House- hold saving and the price level, Statistisk Tidskrift, vol. 5. Rutherford, R. S. G., 1955, »Income distribu- tions, A new model», Econometrica, vol. 23. Samuelson, P. A., 1947, Foundations of eco- nomic analysis, Cambridge, Mass. Shackle, G. L. S., 1957, »The nature of the bargaining process», The theory of wage determination, The international economic association, (Red. J. T. Dunlop), London. Simon, H. A., 1957, »The compensation of executives», Sociometry, vol. 20. — 1966, »Theories of decision-making in eco- nomics and behavioural science», Surveys of economic theory, vol. III, New York.

Sjöberg, l. & Lindqvist, K., 1971, Sysselsätt- ning, arbetslöshet, förvärvshinder, (Utkast till kapitel 8 i betänkande om svenska fol- kets levnadsförhållanden att avgivas av låg— inkomstutredningen), Stockholm. Smith, A., 1963, An inquiry into the nature and causes of the wealth of nations, Home- wood, Ill. Statistisk årsbok för Sverige, 1969, Stockholm. Svenska folkets inkomster, Betänkande avgivet av låginkomstutredningen, del 1, SOU 1970: 34, Stockholm. Taussig, F. W., 1925, Principles of economics, vol. 11 (3:e uppl.), New York.

Theil, H., 1951, »Estimates and their sampling variance of parameters of certain hetero- scedastic distributions», Revue l'institut in- ternational de statistique, vol. 19. Thore, S., 1959, »Hushållens sparande år 1955», En provundersökning, del II, Ekonometriska metodstudier, Meddelanden från Konjunk- turinstitutet, serie B 26, Stockholm.

— 1961, Household saving and the price level, National institut of economic research, Konjunkturinstitutet, Stockholm. Thorsrud, E. & Emery, F., 1969, Mot en ny bedriftsorganisasion, Oslo. Tinbergen, J., 1956, »On the theory of income distribution», Weltwirtschaftliches archiv, vol. 77. — 1970, »A positive and a normative theory of income distribution», The review of in- come and wealth, serie 16. Titmuss, R. M., 1962, Income distribution and social change, A study in criticism, London. Wadensjö, E., 1972, Immigration och samhälls- ekonomi, Lund (stencil). Valavanis, S., 1959, Econometrics, An introduc- tion to maximum likelihood methods, New York. Wallberg, U., 1959, >>Hushållens sparande år 1955», En provundersökning del 1, Under- sökningens genomförande och resultat, Med- delanden från Kon/'unkturinstitutet, serie B 25, Stockholm.

Vernay, A., 1970, Skatteparadisen, Halmstad. Wicksell, K., 1938, Föreläsningar i national- ekonomi, del 1, (4:e uppl.), Lund. Vind, K., 1968, The structure of the concepts used in the description of an economy, Köpenhamn (stencil). Wold, H., 1952, Demand analysis, A study in econometrics, (i samarbete med L. Jureén), Uppsala.

— 1956, »Causal inference from observational data, A review of ends and means», Journal of royal statistical society, serie A, vol. 119. — 1962, »Forecastings by the chain principle», Symposium on stochastic processes, Brown University, 11—14 juni. Åkerman, J., 1960, Samhällsstruktur och eko- nomisk teori, Lund. Öhman, B., 1968, »Från arbetslöshetshjälp till samhällsidé», Tio ekonomer om arbetsmark- nadspolitiken, SOU 1968: 62, Stockholm.

Statens offentliga utredningar 1972

Kronologisk förteckning

. Ämbetsansvaret Il. Ju. Svensk möbelindustri. |. Personal för tyg- och intendenturförvaltning. Fö.

Säkerhets- och försvarspolitiken. Fö. CKR. (Centrala körkortsregistret) K. Reklam I. Beskattning av reklamen. U. Reklam ll. Beskrivning och analys. U. Reklam lll. Ställningstaganden och förslag. U. (Utkommer senare.)

. Reklam IV. Reklamens bestämningsfaktorer. U.

(Utkommer senare.)

. Godsbefordran till sjöss. Ju. . Förenklad löntagarbeskattning. Fi. . Skadestånd IV. Ju. . Kommersiell service i glesbygden ln. Revision av vattenlagen. Del 2. Ju. Ny regeringsform - Ny riksdagsordning. Ju. Ny regeringsform - Ny riksdagsordning. (Följd—

författningar) Ju. Nomineringsförfarande vid riksdagsval - Riks- dagen i pressen. Ju. . Norge och den norska exilregeringen under andra världskriget. Ju.

. Uppsökande verksamhet för cirkelstudier inom vuxenutbildningen. U. 20. Läs- och bokvanor i fem svenska samhällen.

Litteraturutredningens läsvanestudier. U.

21. Svävarfartslag. K. 22. Domstolsväsendet IV. Skiljedomstol. Ju. 23. Högre utbildning — regional rekrytering och samhällsekonomiska kalkyler. U. 24. Vägfraktavtalet ll. Ju. 25. Naturgas i Sverige. i. 26. Förskolan 1. S. 27. Förskolan 2. S. 28. Konsumentköplag. Ju. 29. Konsumentupplysning om försäkringar. H. 30. Bostadsanpassningsbidrag. ln. 31. Lag om hälso- och miljöfarliga varor. Jo.

32. léommunalt samlingsstyre eller majoritetsstyre?

_ a s ____a__ & w H awewN—O w PHPWPPPe

33. Förhandlingsrätt för pensionärer. ln. 34. Familjestöd. S. 35. Skogsbrukets frö- och plantförsörining. Jo. 36. Samhälle och trossamfund. Slutbetänkande. U. 37. Samhälle och trossamfund. Bilaga 1—19. U. 38. Samhälle och trossamfund. Bilaga 20. Andra trossamfunds ekonomi. U 39. Abortfrägan. Remissyttranden. Ju. 40. Konkurrens i bostadsbyggandet. ln. Familj och äktenskap I. Ju. 42. Vägtrafikbeskattningen. Fi. 43. Utnyttjande och skydd av havet. I. 44. Reformerad skatteutjämning. Fi. 45. Kulturminnesvård. U. 46. Landskapsvård genom täktsamverkan. Ju. 47. Data och integritet. Ju. 48. Riksdagen och försvarsplaneringen. Fö. 49. Tryckfriheten och reklamen. Ju. 50. Skyddsrum. Fö. 51. Sjölagens befraktningskapitel. .Iu. 52. Rapport angående kommunal information m.m. C. 53. Handräckningstiänst i försvaret. Fö. 54. Skyddat arbete. In. 55. Decentralisering av statlig verksamhet — ett led i regionalpolitiken. Del 2. Slutrapport. Fi. 56. Glesbygder och glesbygdspolitik. ln. 57. Ledningsrättslag. Ju. 58. Koncession för pipelines. K. 59. Att välja framtid. Ju. 60. Beskattade förmåner vid sjukdom och arbetslös- het m.m. S. 61. Försök med bibliotek. Litteraturutredningens biblioteksstudier. U. 62. Offentligt stöd till de politiska partierna. Ju. 63. Näringslivets försörjning med riskkapital från allmänna pensionsfonden. Fi. 64. Kriminalvård. Ju.

70. 71. 72. 73. 74.

. Barnavårdsmannafrågan. Ju. . Ny kulturpolitik. Del 1. Nuläge och förslag. U. . Ny kulturpolitik. Del 2. Sammanfattning. U. . Värnpliktsförmäner. Fö. . Värnpliktigas ekonomiska och sociala situation. Bilaga 5 till UFV betänkande Värnpliktsför- måner. Fö. Rätten till ratten. Förslag till körkortsreform Del 1. Allmän motivering. Ju. Rätten till ratten. Förslag till körkortsreform. Del 2. Lagtext och specialmotivering. Ju. Rätten till ratten. Förslag till körkortsreform. Del 3. Expertutredningen. Ju. Ersättning för vissa obefogade frihetsinskränk- ningar. Ju. Arbetskraften inom byggnadsverksamheten. ln. 7 . Skyddat arbete. Bilagor. ln. 76. 7 . Låginkomstproblemet. In.

Unga lagöverträdare. Ju.

Statens offentliga utredningar 1972

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet

Ämbetsansvaret H. [1] Godsbefordran till sjöss. [10] Skadestånd N. [12] Revision av vattenlagen. Del 2. [14] Grundlagberedningen. 1. Ny regeringsform . Ny riks- dagsordning. [15] 2. Ny regeringsform . Ny riksdags- ordning (Följdförfattningar) [16] 3. Nomineringsför- farande vid riksdagsval . Riksdagen i pressen. [17] 4. Norge och den norska exilregeringen under andra världskriget. [18] Domstolsväsendet IV. Skiljedomstol. [22] Vägfraktavtalet ||. [24] Konsumentköplag. [28] Abortfrågan. Remissyttranden. [39] Familj och äktenskap !. [41 Landskapsvård genom täktsamverkan. [46] Data och integritet. [47] Tryckfriheten och reklamen. [49] Sjölagens befraktningskapitel. [51] Ledningsrättslag. [57] Att välja framtid. [59] Offentligt stöd till de politiska partierna. [62] Kriminalvård. [64] Barnavårdsmannafrågan. [65] Trafikmålskommittén. 1. Rätten till ratten. Förslag till körkortsreform. Del 1. Allmän motivering. [70] Rätten till ratten. Förslag till körkortsreform. Del 2. Lagtext och specialmotivering. [71] 3. Rätten till ratten. Förslag till körkortsreform. Del 3. Expertut- redningen. [72]

Ersä]ttning för vissa obefogade frihetsinskränkningar. [73 Unga lagöverträdare ||. [76]

Försvarsdepartementet

Personal för tyg— och intendenturförvaltning. [3] 1970 års försvarsutredning. 1. Säkerhets- och för- svarspolitiken. [4] 2. Riksdagen och försvarspla- neringen. [48] Skyddsrum. [50] Handräckningstjänst i försvaret. [53] Utredningen rörande systemet för förmåner åt värn- pliktiga m.fl. (UFV) 1. Värnpliktsförmåner. [68] 2. Värnpliktigas ekonomiska och sociala situation. Bi- laga 5 till UFV betänkande Värnpliktsförmåner. [69]

Socialdepartementet

1968 års barnstugeutredning. 1. Förskolan 1. [26] 2. Förskolan 2. [27] Familjestöd. [34] Beskattade förmåner vid sjukdom och arbetslöshet m.m. [60]

Kommunikationsdepartementet

CKR. (Centrala körkortsregistret) [5] Svävarfartslag. [21] Koncession för pipelines. [58]

Finansdepartementet

Förenklad löntagarbeskattning. [11] Vägtrafikbeskattningen. [42] Reformerad skatteutjämning. [44]

Decentralisering i statlig verksamhet -— ett led i regionalpolitiken. Del 2. Slutrapport. [55] Näringslivets försörjning med riskkapital från all- männa pensionsfonden. [63]

Utbildningsdepartementet

Reklamutredningen. 1. Reklam (. Beskattning av re- klamen. [6] 2. Reklam ll. Beskrivning och analys. [7] 3. Reklam lll. Ställningstaganden och förslag. [8] (Utkommer senare.) 4. Reklam |V. Reklamens bestämningsfaktorer. [9] (Utkommer senare.) Uppsökande verksamhet för cirkelstudier inom vuxen— utbildningen. [19] 1968 års litteraturutredning. 1. Läs— och bokvanor i fem svenska samhällen. Litteraturutredningens läs- vanestudier. [20] 2. Försök med bibliotek. Littera- turutredningens biblioteksstudier. [61] Högre utbildning —— regional rekrytering och sam- hällsekonomiska kalkyler. [23] 1968 års beredning om stat och kyrka. 1. Samhälle och trossamfund. Slutbetänkande. [36] 2. Samhälle och trossamfund. Bilaga 1—19. [37] 3. Samhälle och trossamfund. Bilaga 20. Andra trossamfunds ekonomi. [38] Kulturminnesvärd. [45] Kulturrådet. 1. Ny kulturpolitik. Del 1. Nuläge och förslag. [66] 2. Ny kulturpolitik. Del 2. Samman— fattning. [67]

Jordbruksdepartementet

Lag om hälso— och miljöfarliga varor. [31] Skogsbrukets frö- och plantförsörjning. [35]

Hendelsdepartementet

Konsumentupplysning om försäkringar. [29]

lnrikesdepartementet

Kommersiell service i glesbygder. [13] Bostadsanpassningsbidrag. [30] Förhandlingsrätt för pensionärer. [33] Konkurrens i bostadsbyggandet. [40] Utredningen rörande den skyddade sysselsättningen. 1.758kyddat arbete. [54] 2. Skyddat arbete. Bilagor. Glesbygder och glesbygdspolitik. [56] Arbetskraften inom byggnadsverksamheten. [74] Låginkomstproblemet. [77]

Civi ldepartementet

Kommunalt samlingsstyre eller majoritetsstyre? [32] Rapport angående kommunal information m.m. [52]

lndustridepartementet

Svensk möbelindustri. [2] Naturgas i Sverige. [25] Utnyttjande och skydd av havet. [43]

Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utrednf g- arnas nummer i den kronologiska förteckningen.

W & Allmänna Förlaget

ISBN 91 -38-01358-4