SOU 1973:5

Museerna

Till Statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet

Arbetet inom 1965 års musei- och utställ- ningssakkunniga (MUS 65) grundar sig på Kungl. Maj:ts bemyndigande den 26 mars 1965 till chefen för utbildningsdepartemen- tet att tillkalla högst åtta sakkunniga för att utreda frågan om museiväsendet och verk— samheten med riksutställningar. Med stöd av detta bemyndigande tillkallades den 22 april 1965 såsom utredningsmän generaldi- rektören Lennart Holm, museichefen Bengt Hubendick, organisationsdirektören Elof Jerdenius, dåvarande stadsantikvarien Bo Lagercrantz, överintendenten Åke Meyer- son, dåvarande överintendenten Carl Nor- denfalk, konstnären Kurt Ullberger och di- rektören för statens försöksverksamhet med riksutställningar Gunnar Westin. Departe- mentschefen utsåg Holm att vara ordföran— de och Meyerson att vara huvudsekreterare.

De sakkunnigas uppdrag utvidgades ge- nom beslut av Kungl. Maj:t den 17 mars 1967 till att också gälla frågan om kultur- minnesvårdens organisation. Med anledning härav tillkallades samma dag förste antikva- rien Margareta Biörnstad och landsantikva— rien Sven E. Noreen såsom sakkunniga.

Sedan Nordenfalk anhållit om befrielse från sitt uppdrag, utsågs den 17 januari 1969 museidirektören Karl Gunnar Hultén till ledamot i utredningen.

Såsom experter åt utredningen förordna- des den 10 april 1967 lagmannen Gunnar Ekblad och den 2 november 1967 intenden- ten Göran Bergengren samt avdelningsdirek- tören Björn Linn.

Genom beslut den 22 april 1965, den 18 oktober 1965, den 30 september 1966 och den 20 januari 1969 förordnades byrådirek- tören Jan Hjorth, intendenten Eric Hedqvist,

antikvarien Eyvind Unnerbäck samt förste intendenten Bengt M. Holmquist att vara sekreterare åt de sakkunniga. Som arbets- biträde hos kommittén har tjänstgjort bland andra Kerstin Helker (fr.o.m. den 16 de- cember 1968).

Utredningsuppdraget omfattar huvudom- rådena museiväsendet, riksutställningsverk- samheten och konstdistributionen samt kul- turminnesvården. Utredningen har tidigare överlämnat betänkandet Kulturminnesvård (SOU 1972: 45).

De sakkunniga överlämnar härmed sitt betänkande rörande museiväsendets organi— sation.

Till utredningen har i frågor som berör museiväsendet överlämnats följande fram- ställningar och förslag för beaktande:

Konstbildning i Sverige. Förslag till åt- gärder för att främja svensk estetisk fostran. Förslag avgivet av 1948 års konstutredning (SOU 1956: 13). De av 1948 års konstutred- ning framlagda förslagen berör en rad av de områden, inom vilka MUS 65 framlägger förslag.

Statens sjöhistoriska museum med förslag rörande museets konserveringsanstalt den 25 maj 1966. Förslaget har behandlats vid de överväganden som gjorts rörande verk- samheten vid anstalten.

Kungl. Vetenskapsakademiens natur- skyddskommitté med förslag den 5 oktober 1960 om utredning rörande nationalparks- museum i Norrbottens län. Frågan om ett museum för nationalparkerna i Norrbottens län har ej tagits upp till särskild behandling, utan har främst beaktats i samband med de mer allmänna frågorna rörande regional na- turhistorisk museiverksamhet.

Föreningen Medicinhistoriska museets vän- ner med framställning om statsbidrag för driften av medicinhistoriska museet den 20 oktober 1965. De särskilda frågorna om me- dicinhistoriska museets verksamhet och fi- nansiering har ej kunnat inrymmas i de sakkunnigas utredningsarbete.

Stiftelsen Silvanum med framställning om statsbidrag till driften av skogsinstitutionen Silvanum, Gävle, den 16 september 1965. Verksamheten vid stiftelsen och dess mu— seum presenteras i korthet i betänkandet.

Rapport till utbildningsdepartementet den 28 juni 1966 från överintendenten och che- fen för nationalmuseet Carl Nordenfalk och professorn vid Stockholms universitet Sten Karling angående rekommendation från Comité International d'Histoire de l'Art. Rekommendationen behandlar vården av de konsthistoriska monumenten. Härmed för- enade frågor har behandlats i betänkandet.

Promemoria rörande ett framtida muse- um i Skellefteå. Amanuens Peter Gustavs— son. Maj 1969. De i skrivelsen redovisade planerna rörande ett museum i Skellefteå berör allmänna frågor, som beaktats i MUS 65:s arbete rörande den regionala musei— organisationen.

Framställning den 3 mars 1970 från Sta- tens Järnvägar med anhållan att 1965 års musei— och utställningssakkunniga får i upp- drag att utreda frågan om jämvägsmuseets fortsatta verksamhet. Förslag om järnvägs- museets arbete och organisation framläggs

Framställning den 18 juni 1971 från che- fen för flygvapnet om direktiv för en mili- tär flyghistorisk kommitté. Hithörande frå- gor har berörts i betänkandet. En närmare utredning rörande bl. a. flygvapnets musei- samlingar förberedes av MUS 65.

Förslag till organisation av verksamheten vid Skoklosters slott, avgivet av styrelsen för Skoklosters slott den 16 december 1971. Förslaget refereras och behandlas i betän- kandet.

Avsnittet 4.5 angående registrering av museisamlingar har utarbetats av utredning- ens expert Göran Bergengren. Byrådirektö- ren vid statskontoret Göran Andrén har sva— rat för beräkningen av kostnaderna för den av de sakkunniga föreslagna nya organisa— tionen för statens historiska museum och har därvid utarbetat avsnittet 6.2.5. De ta- beller och grafiska framställningar i betän— kandet som utvisar museernas ekonomi m. rn. har utarbetats av civilekonom Gunilla Ericsson.

De sakkunniga får i frågan om utred- ningsarbetets bedrivande i övrigt hänvisa till avsnitt 1.3 med bilaga 2.

Samtliga ledamöter biträder de framlagda förslagen. Ett särskilt yttrande med reserva- tion har dock avgivits av ledamoten Kurt Ullberger, s. 127, 254. Därjämte har en reservation lämnats av ledamoten Elof Jer- denius, s. 139.

Stockholm den 17 januari 1973.

Lennart Holm

Margareta Biörnstad Bengt Hubendick Karl Gunnar Hultén Elof Jerdenius

Bo Lagercrantz

Åke Meyerson Sven E. Noreen Kurt U llberger

Gunnar Westin /Eric_ Hedqvist

Bilagor:

Bilaga 1. Promemoria med förslag till program för det utvidgade Arkitektur- museet ............... 256

Bilaga 2. Förteckning över avgivna remissvar och utlåtanden ...... 266

Tabellbilaga: tabell 1—8 ...... 273

Museiverksamheten. Kommitténs uppdrag

1.1 Museiverksamhetens omfattning och innebörd

Beteckningen museum brukas för en rad institutioner av olikartad karaktär och med uppgifter av skilda slag. Gemensamt för dessa är en verksamhet baserad på sam- lingar av föremål, vilka bevaras för pedago- giska, vetenskapliga eller andra syften. Fler- talet museer i Sverige rymmer ett material av företrädesvis kulturhistoriskt värde, vilket tjänar som kunskapskälla inom bl. a. arkeo- logi och etnologi. Museimaterialet är till stor del av dokumentarisk art och kan i många hänseenden jämföras med de veten- skapliga arkivens och bibliotekens samlingar. Betydande delar av museisamlingarna har bildats enbart med tanke på att tjäna som underlag för vetenskaplig forskning. Sam- lingarna av biologiskt och geologiskt mate- rial är sålunda endast i mindre utsträckning ämnade att vara skådesamlingar; de består huvudsakligen av objekt och preparat, som uteslutande är avsedda för vetenskapligt bruk. Som dokument från en given situa- tion kan de, nu och i framtiden, ge möjlighe- ter till kontroller bakåt i tiden. De fyller därigenom ett betydande praktiskt syfte. Konstmuseernas liksom i viss utsträckning även de kulturhistoriska museernas föremål är tillvaratagna på grund av de estetiska upplevelser de kan erbjuda. Samtidigt har många av föremålen ett uttrycks- och infor- mationsvärde vid sidan härom. Eftersom

museernas föremål är tillvaratagna på grund av såväl sitt estetiska som sitt informativa värde, kan de bringas att fungera i ett be- stämt pedagogiskt eller emotionellt syfte. Museiverksamheten kan schematiskt ut- tryckt indelas i förvärvs— och insamlings- funktioner, bevarande och vård, bearbetning och forskning samt utåtriktat eller publikt arbete. De skilda museerna lägger tyngd- punkten vid olika grenar av verksamheten. Vid vissa av museerna domineras arbetet av tillfälliga utställningar, ofta med inlånat material. Inom ett stort antal museer bedri- ves en verksamhet med ett starkt inslag av aktuell debatt. Någon klar gräns kan i prak- tiken inte dras mellan museernas och andra kulturinstitutioners arbetsområden. Särskilt nära överensstämmer museiarbetet med vik- tiga delar av den publika verksamhet, som bedrives vid kommunala bibliotek, konst- hallar och kulturhus. Den vetenskapliga verksamheten är speciellt omfattande vid de större statliga museerna, vilkas samlingar erbjuder underlag för en betydande primär- forskning. Sitt proportionellt största omfång har denna fått vid naturhistoriska riksmu- seet. Detta museum har vid sidan av en mu- seiavdelning en särskild forskningsavdelning med sju sektioner, vardera under förestån- darskap av en professor. Den vetenskapliga aktiviteten vid de regionala museerna utgår ofta från ett lokalt bundet material. En be- tydande del av forskningen vid museerna bedrives med hjälp av särskilda anslag, vilka

ställs till förfogande av forskningsstödjande organ.

Vanligen behöver endast en ringa del av ett museums samlingar regelbundet utnytt- jas för utställningsändamål. I permanenta utställningar, numera kallade basutställning- ar, belyses viktigare ämnen inom dess arbets- område. I anslutning till basutställningarna söker man i allt större utsträckning utarbeta studiematerial, främst för skolans behov. Ett som regel nödvändigt komplement till utställningarna är Vägledningar och katalo- ger för besökare. Under tiden efter andra världskriget har museerna i växande omfatt- ning presenterat tillfälliga utställningar. Des- sa har vanligen haft en tydlig anknytning till aktuella frågor, som gjort att de i sär— skild utsträckning kunnat väcka intresse hos en större publik. De ger därtill goda tillfäl- len att genom kortvariga lån av föremål från skilda museer med olika slag av material be- lysa ämnen, vilka eljest endast skulle kunna behandlas från speciell synpunkt. De tillfäl- liga utställningarna anordnas ofta som vand- ringsutställningar, vilka visas även utanför museerna. De har därigenom fått väsentlig betydelse för museernas strävan att nå grup— per av människor, vilka i annat fall har be- gränsade möjligheter till kontakter med mu- seer och andra kulturinstitutioner.

Antalet anställda inom museiväsendet i Sverige uppgår till omkring 1 500 personer, varav ca 600 i statlig tjänst. Huvuddelen av denna personal är sysselsatt inom konst- och kulturhistorisk verksamhet. De anställda inom naturhistoriska museer uppgår sålunda till endast ett hundratal. De årliga drift— kostnadema för museiverksamheten kan uppskattas till ca 95 milj. kr., varav 45 milj. bestrides av statsmedel. Flertalet större mu- seer med centralt ansvar för ett visst ämnes- område är statliga och sorterar under utbild- ningsdepartementet. De benämnes central- museer.

Ett trettiotal större museer ägs och förval- tas av föreningar eller stiftelser. En särställ- ning bland dessa institutioner intar länsmu- seerna, vilka är anknutna till den statliga kulturminnesvården och står under tillsyn av riksantikvarieämbetet. De drivs av en-

skilda organisationer, vilka bl. a. har till uppgift att vara huvudmän för landsantik- varieorganisationernas tjänstemän. Landsan- tikvarierna är inom sina distrikt företrädare för riksantikvarieämbetet och har att inför ämbetet ansvara för frågor rörande kultur- minnesvården. Museer vars chefer tillika är landsantikvarier förekommer i samtliga län utom Stockholms, Kristianstads och Malmö- hus län. I sistnämnda tre län liksom i Göte- borgs och Bohus län saknas museer med länsomfattande verksamhet. Samlingarna vid länsmuseerna består vanligen av arkeo- logiskt material, kyrklig konst, samt före- mål från ståndssamhällets olika kulturella skikt. Flertalet har dessutom samlingar av äldre och nyare konst.

Omkring 20 kommuner står som huvud- män för museer med vetenskaplig och pub— lik verksamhet. Flera av dessa har en bud- get, som möjliggör en ansenlig aktivitet inom skilda områden. En viss särställning intar museerna i Göteborg. Den kommunala museicrganisationen är där uppdelad på ett flertal institutioner, vilka på grund av sin inriktning och omfattning brukar jämföras med de statliga centralmuseema. Göteborgs— museerna har en sammanlagd nettodrifts- budget år 1972 om 10,67 milj. kr. Också de kommunala museerna i Malmö och Häl- singborg är av betydande storlek och inne- fattar liksom i Göteborg även funktioner på det naturhistoriska området. Stockholms kommuns museiverksamhet inskränker sig i huvudsak till uppgifter rörande det egna om- rådets kulturhistoria.

Fördelningen av museernas resurser mel— lan olika delar av landet uppvisar en ansen- lig koncentration till Stockholm på grund av de statliga museernas verksamhet.

Museernas vetenskapliga inriktning har medfört, att den utåtriktade verksamheten kunnat hållas på en hög kvalitetsnivå. Beto- ningen av forskningsuppgifternas betydelse har också i viss utsträckning rest krav på självständighet i förhållande till samhällsin- stitutionerna i övrigt: en strävan till obero- ende av krav utifrån, som kan jämföras med universitetens vilja att själva avgöra forsk- ningens och studiernas inriktning. Detta syn-

sätt har dock delvis modifierats. I och med att samhället ökat museernas resurser för utåtriktad aktivitet, har dessa börjat efter- sträva vidgad kontakt med olika institutio- ner i samhället, i och för att tillgodose skilda avnämarområdens speciella behov. Museernas verksamhetsprogram har lik- som museiväsendets organisatoriska struktur icke sedan tiden före andra världskriget va- rit föremål för en samlad översyn. I många fall är de skilda museernas organisation av förhållandevis hög ålder och har tillkommit som lösningar på problem under en tid med i väsentliga hänseenden andra krav än de som för närvarande gör sig särskilt gällande.

1.2 Direktiven

Direktiven för utredningens arbete redovi- sas i statsrådsprotokollen den 26 mars 1965 och den 17 mars 1967.

Den 26 mars 1965 anförde dåvarande che- fen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Edenman, följande:

Det handlingsprogram för statens kulturpoli- tik som godkändes av 1961 års riksdag upptar som en av sina huvudpunkter en successiv ut- veckling av sådana åtgärder som syftar till att bredda kulturmiljön och förbättra den kultur- förmedlande verksamheten. Som ett led häri ingår ett ökat stöd åt olika kulturinstitutioner som teatrar, bibliotek, museer m.fl. Medan skilda former för statliga stipendier och be- ställningar i första hand kommer de konstnär- liga producenterna till godo, innebär de nämn- da åtgärderna stöd framför allt åt distributions- och konsumentsidan. Stimulans åt denna del av det kulturella fältet har alltmer framstått som önskvärd. Sedan länge har härvid riksteater- verksamheten spelat en avgörande roll för kul- turspridningen på teaterns område. Den omfat- tande försöksverksamhet som sedan två år be- drivs med rikskonserter har på musiklivets om- råde fungerat på liknande sätt.

För att åstadkomma en bättre kulturförmed- ling på konstens område och det allmänt kul- turhistoriska och det naturhistoriska fältet är det nödvändigt att skapa ökade möjligheter för en större allmänhet att få kontakt med våra museers föremålsbestånd. Vid sidan av en ökad och mer differentierad utställningsverksamhet måste en väl planerad upplysningsverksamhet, lämpad för skilda publikkategorier, komma till stånd. Härvid aktualiseras en ökning och sam-

ordning av de nuvarande resurserna för de många skilda institutioner, museer och konst- bildningsorganisationer m. in., som nu bedriver sådan verksamhet.

1948 års konstutredning redovisade i betän- kandet ”Konstbildning i Sverige” (SOU 1956: 13) en omfattande kartläggning av svenskt konstliv, där man bl. a. betonade konstmuseer- nas och konstbildningsorganisationernas roll även för skolans undervisning. Utredningen stannade emellertid företrädesvis vid allmänna önskemål om ökade insatser på det konstpeda- gogiska fältet. Sedan utredningen framlades har den utåtriktade verksamheten vid konstmu- seerna och konstbildningsorganisationernas in- satser i viss utsträckning ökat tack vare för- stärkningar av de statliga bidragen.

Denna utveckling av konstmuseernas och konstbildningsorganisationemas insatser på folkbildningens och skolundervisningens områ- de har också en viss motsvarighet inom de centrala kulturhistoriska museernas och ett flertal av läns- och stadsmuseernas verksam- het. För länsmuseernas del har det statliga bi- draget till vissa befattningshavares löner här- vid varit av betydelse.

Svårigheter föreligger likväl för museiväsen- det och de olika konstbildningsinstitutionerna att med nuvarande organisation och resurser i den omfattning som är önskvärd ge den stora allmänheten och skoleleverna i hela landet den service som museernas föremålsbestånd i och för sig tillåter.

Att ge vidgad kännedom om naturens och kulturens värld och att bidra till elevernas este- tiska fostran är viktiga delar av grundskolans, det nya gymnasiets och fackskolans målsätt- ning. De hittills föga utnyttjade föremålsbe- stånden i vissa museer bör kunna spela en roll för förverkligandet av såväl dessa mål som önskemålet om konkretion och åskådlighet i undervisningen.

Folkhögskolan, folkbildnings- och ungdoms— organisationerna har visat, att behov och in- tresse föreligger för nya, aktiva studieformer, och har bl. a. utvecklat konstbildningsverksam- heten i form av utställningsturnéer samt bild- och filmförmedling. Genom samverkan med övrig museiverksamhet bör vuxna medborgares behov av samhälls- och kulturorientering kun- na tillgodoses ännu bättre.

De kulturhistoriska museernas utåtriktade verksamhet är avsevärt mer begränsad än konstmuseernas. Det synes angeläget att den vidgas och att man därvid med hänsyn till bl. a. skolan och bildningsarbetets behov —— in- riktar sig på att ofta samtidigt presentera före- mål från många olika specialmuseer och sam- lingar.

Beträffande föremålsbestånd, insamlings- och bevakningsområden samt i fråga om organisa-

tion är de svenska museerna av olika karaktär. De statliga museerna representerar dels kons- ten genom nationalmuseet med östasiatiska samlingarna samt vissa slottssamlingar, dels det kulturhistoriska materialet i vid mening genom statens historiska museum med medelhavsmu- seet, etnografiska museet och statens sjöhisto- riska museum, dels slutligen det biologiska och geofysiska materialet genom naturhistoriska riksmuseet. Med bidrag av staten drivs flera kulturhistoriska museer, nämligen Stiftelserna Nordiska museet och Kulturhistoriska förening- ens för södra Sverige museum i Lund. Kom- munala kulturhistoriska museer och konstmu- seer finns bl. a. i Göteborg (även naturhisto- riskt museum), Stockholm, Malmö, Norrkö- ping och Eskilstuna. De i allrnänhet förenings— ägda, företrädesw's med kommunala medel drivna länsmuseerna har såväl kulturhistoriskt föremålsmaterial som konstavdelningar.

Den hittills i blygsam skala bedrivna riksbe- tonade utställningsverksamheten antingen denna skett genom konstbildningsorganisatio- nernas eller något enstaka museums vandrings- utställningsverksamhet — har fått utnyttja loka- ler av den mest skiftande kvalitet alltifrån mo- derna, rationellt utrustade utställningsutrym- men i nyuppförda länsmuseer eller nybyggda konsthallar till för utställningsändamål föga lämpade utrymmen i äldre samlingslokaler av skilda slag eller i skolor med skiftande resurser att bereda plats för utställningar. På många håll i landet tas i dag kommunala initiativ för att förbättra situationen i fråga om lokaler för bl. a. utställningsändamål. Under senare tid har diskussionen kring utställningsproblemen och därmed sammanhängande lokalfrågor ofta be- rört möjligheterna att ordna utställningslokaler som är centralt belägna i tätorterna inom bygg- nadskomplex, som fått beteckningen ”kultur- hus” och dit man avser att koncentrera olika slag av kulturell verksamhet såsom konserter, sceniska manifestationer, filmförevisningar m.m.

Frågan om utställningslokalerna och dessas utnyttjande hör intimt samman med möjlighe- terna för vårt lands målare, skulptörer m.fl. att nå kontakt med allmänheten. Genom konst- bildningsorganisationernas, museernas, framför allt länsmuseemas, och de lokala konstför- eningarnas verksamhet har bättre möjligheter skapats för konstnärer att offentligt presentera och försälja sina verk. Även om dessa organi- sationer ofta kunnat erbjuda utställarna rimli- gare villkor än den privata konsthandeln samt kunnat ge allmänheten utanför de största stä- derna en möjlighet att se och förvärva god konst, är möjligheterna att förverkliga dessa önskemål alltför begränsade med nuvarande organisationsformer. Detta har bl.a. framhål— lits i en motion till 1964 års riksdag (11: 289)

angående inrättande av en statlig riksbyrå för konstutställningsverksamheten. Motionärerna har angett en lösning som till sina huvuddelar sammanfaller med en väsentlig sida av den försöksverksamhet som jag i det följande vill föreslå.

De problem som sammanhänger med olika åtgärder dels för anordnande av en för allmän- heten, skolan och det fria och frivilliga folk- bildningsarbetet allsidig utställningsverksamhet, dels för en decentraliserad utställningsverksam- het för att bereda konstnärerna utställnings- och försäljningsmöjligheter är av synnerligen stor räckvidd och bör ingående undersökas ur olika aspekter. Jag finner det därför erforder- ligt att särskilda sakkunniga tillkallas för det utredningsarbete som bör föregå ställningsta- ganden i dessa frågor.

Jag finner det härvid angeläget, att parallellt med utredningsarbetet och till stöd för detta en försöksverksamhet bedrivs med utställningar på riksplanet. Jag förutsätter därvid att de tre konstbildningsorganisationema, Riksförbundet för bildande konst, Folkrörelsernas konstfräm- jande och Föreningen konst i skolan kommer att inordnas i denna verksamhet.

Härigenom bör verksamheten i vad avser ut- ställning av konst redan från början få möjlig- heter att nå ut till olika delar av landet. Verk- samheten bör bedrivas i samarbete med konst- närernas sammanslutningar och med landets konstföreningar. Den för skolan avsedda ut- ställningsverksamheten bör bedrivas i samråd med skolöverstyrelsen.

I fråga om den del av utställningsverksam- heten som avser förmedling av konst och konst- upplevelser bör utredningsarbetet ta sikte på att närmare klarlägga de arbetsformer som kan vara mest lämpliga för att stimulera konstin- tresset. Av grundläggande betydelse är härvid att de utövande konstnärerna får möjlighet till att marknadsföra sina alster till en så bred all- mänhet som möjligt. Utredningen bör i detta syfte närmare undersöka de nuvarande förhål- landena på området, skapa överblick över ut- ställningsverksamheten, inventera beståndet av utställningslokaler och kartlägga konstförening- amas verksamhet som förmedlare av konst. Mot bakgrund av undersökningen bör de sak- kunniga överväga om en riksutställningsbyrå bör inrättas och hur en sådan tillsammans med eventuellt andra åtgärder skall kunna verka för att ge hela landets befolkning bättre möjlighe— ter att se och förvärva konst. De sakkunniga bör därvid överväga möjligheterna för admini- strativ samverkan med riksteatern och statens försöksverksamhet med rikskonserter.

En utställningsverksamhet som den här av- sedda ställer vissa särskilda krav på museivä- sendet i dess helhet. De sakkunniga bör därför undersöka konsekvenserna härav för de nuva-

rande museernas organisation och verksamhet liksom för landsantikvariemas ställning och verksamhet, i sistnämnda avseende särskilt med hänsyn till frågan huruvida deras uppgifter inom den museala sektorn bör skiljas från de kulturminnesvårdande uppgifterna. Härvid kommer frågor rörande museernas lokalresur- ser samt fördelningen av utrymmen för maga- sin och studiesamlingar liksom för permanenta och tillfälliga utställningar in i bilden. Likale- des bör de sakkunniga överväga möjligheterna för en rationalisering av verksamheten vid mu- seernas konserveringsavdelningar och tekniska avdelningar samt i övrigt föreslå åtgärder för att effektivisera museiväsendet i dess helhet.

Av vikt är slutligen att undersöka hur en in- timare samverkan skall kunna ske mellan de statliga museerna och de föreningsägda och kommunala museerna.

För närvarande är möjligheterna ofta be- gränsade att för en mer omfattande vandrings- utställningsverksamhet disponera museernas fö- remålsbestånd. Jag har därför för avsikt att i annat sammanhang föreslå Kungl. Maj:t att museernas föremål utan hinder av de begräns- ningar som för närvarande finns skall kunna utnyttjas i den här avsedda riksutställningsverk— samheten.

Om så visar sig lämpligt bör de sakkunniga redovisa sina resultat successivt. De sakkunni- ga bör under tiden för utredningsarbetet leda den försöksvis bedrivna utställningsverksamhe- ten enligt av Kungl. Maj:t efter förslag av de sakkunniga utfärdade bestämmelser.

De sakkunnigas uppdrag utvidgades år 1967 till att gälla även frågor om kultur- minnesvårdens organisation. Den 17 mars 1967 anförde statsrådet Edenman, bl. a. föl- jande:

I enlighet med vad jag anfört i prop. 1967: 64 föreslår jag att 1965 års musei- och utställ- ningssakkunniga får i uppdrag att göra nyss nämnda utredning om kulturrninnesvården.

En huvuduppgift för de sakkunniga blir att bedöma frågor som rör kulturminnesvårdens organisation såväl centralt som lokalt. De bör därvid eftersträva en rationell funktionsfördel— ning mellan olika organ. Särskilt bör konse- kvenserna för riksantikvarieämbetets organisa- tion beaktas. Eftersom det inom ramen för re— dan givna direktiv bl.a. åvilar de sakkunniga att utreda centralmuseernas organisation, bör även frågan om det organisatoriska sambandet mellan riksantikvarieämbetet och statens histo- riska museum prövas. De sakkunniga bör här- vid nära samarbeta med den särskilde sakkun- nige som tillkallats för att utreda frågor om sambandet mellan Vitterhetsakademien å ena

De sakkunniga bör under sitt arbete särskilt undersöka om gällande föreskrifter rörande det offentliga byggnadsväsendet i fråga om bygg- nadsminnesmärken och kyrkor m.m. kan mo- derniseras och förenklas. Riktpunkten för detta arbete bör vara att endast byggnader som har ett betydande kulturhistoriskt eller antikvariskt intresse blir föremål för en särskild administra- tiv behandling. Det bör dock påpekas att ar- betsgruppen för översyn av byggnadsstyrelse- organisationen föreslagit att kulturhistoriska byggnader skall behandlas lika oavsett ägande- förhållandet. I sammanhanget vill jag vidare erinra om att arbetsgruppen föreslagit att ären- den angående sådana kyrkofastigheter som inte är jämförliga med byggnadsminnen skall be- handlas som byggnads- och fastighetsfrågor i allmänhet.

En närmare redovisning av de år 1967 meddelade direktiven har lämnats i de sak- kunnigas tidigare avgivna betänkande Kul- turminnesvård (SOU 1972: 45).

1.3 U tredningsarbetets bedrivande

Utredningen har för förberedande behand- ling av olika problemkomplex uppdelat ar- betet på särskilda arbetsgrupper.

De sakkunniga har sammanträffat med representanter för en betydande del av de institutioner, som berörs av utredningens arbete. Synpunkter har inhämtats från bl. a. Svenska kommunförbundet, Svenska lands- tingsförbundet och Göteborgs kommun. I en rad frågor har samråd ägt rum med statens kulturråd. Vid sammanträden med chefs- tjänstemännen vid statens historiska muse- um har diskussioner förts rörande förutsätt- ningarna för att inom museerna övergå till programbudgetering.

MUS 65 har haft att avge utlåtanden i ett stort antal ärenden. Dessa har gällt såväl betänkanden och utredningsförslag som an- sökningar om bidrag. De medelsansökningar som remitterats till MUS 65 har i flertalet fall avsett bidrag av lotterimedel. I icke obe- tydlig utsträckning har de sakkunniga där- jämte anmodats yttra sig över ansökningar om statliga driftsbidrag. Vidare har utlå— tanden avgivits i frågor om planeringen av

lokalförsörjningen för statliga och vissa statsunderstödda museer. En förteckning över avgivna remissutlåtanden och övriga yttranden lämnas i bilaga 2, s. 265.

1.4 Karaktären av de sakkunnigas förslag

Det föreliggande betänkandet upptager de sakkunnigas förslag rörande museerna. Ut- redningen avser att redovisa sitt arbete i tre särskilda betänkanden. De båda övriga be- tänkandena rymmer förslag angående kul- turminnesvården och verksamheten med riksutställningar. Av dessa har det först- nämnda avgivits (Kulturminnesvård. Be- tänkande avgivet av 1965 års musei- och ut- ställningssakkunniga SOU 1972: 45). Utred- ningens förslag rörande kulturminnesvårdens organisation innebär bl. a., att de uppdrag av statlig karaktär, som ankommer på den nu- varande landsantikvarieorganisationen, över- föres till länsstyrelserna. En förutsättning för en sådan omorganisation är att utred- ningens här föreliggande förslag om stöd till länsmuseerna samtidigt genomföres.

Under arbetet med de i direktiven an- givna uppgifterna har utredningen i olika avseenden nödgats begränsa sitt arbetsom- råde. För de viktigaste avgränsningarna be- träffande frågor om museiverksamheten skall här en redogörelse lämnas.

MUS 65 har sett det som sin uppgift att belysa frågor av aktualitet för i princip alla slag av museer. Med hänsyn till den vikt direktiven lägger vid problem rörande un- dervisning och utställningsverksamhet för stora publikgrupper har de sakkunniga dock uteslutande ägnat sig åt de offentliga mu- seernas arbete. Ett mindre antal av enskilda, statliga eller andra företag ägda museer, vil- kas huvudsyfte ligger i deras good-willska- pande effekt, omfattas sålunda ej av utred- ningens förslag. Samlingar i privat ägo har ansetts falla utanför utredningsuppdraget.

En med de naturhistoriska museernas ak- tivitet nära förbunden verksamhet är den som bedrives vid botaniska och zoologiska trädgårdar. Dessa institutioner beröres ej i de till de sakkunniga lämnade utredningsdi-

rektiven och har i huvudsak även lämnats utanför de av MUS 65 behandlade proble- men.

Museiverksamheten har studerats främst mot bakgrund av de krav, som ställs på mu- seerna i deras egenskap av organ inom kul- turdistributionen. Åtskilliga av de problem, som granskats, berör emellertid även andra inom museiverksamheten viktiga funktio- ner. Hit hör frågor rörande insamlingsverk- samhet samt registrering och vård av mu- seimaterial.

I betänkandet redovisas utredningens prin- cipiella uppfattning om museernas uppgifter och insatser inom kulturlivet. Mot bakgrund härav framläggs vissa direkta rekommenda- tioner till statsmakterna. De senare omfat- tar utom den statliga verksamheten inom museisektom även yrkanden om statligt stöd till kommunala och enskilda museer.

Där så låter sig göras har lämplig tid- punkt angivits för reformernas genomföran- de. Det bör här, såsom även framhållits i det föregående, observeras, att de förslag som framlägges i utredningens betänkande om kulturminnesvården får sådana konse- kvenser, att bl. a. nya bidragsformer för den regionala museiverksamheten samtidigt behöver införas.

I flera frågor av teknisk eller i övrigt spe- ciell natur har utredningen stannat vid att konstatera problemens omfattning utan att ett slutgiltigt ställningstagande gjorts. Bl. a. har de sakkunniga pekat på en rad frågor, vilka bör behandlas inom ramen för den framtida planeringen av museiverksamhe- ten. För denna planering fordras ett sam- ordnade statligt organ, varom även förslag framlägges.

Kulturhistoriska föreningen för södra Sve- rige har i egenskap av huvudman för Kul- turhistoriska museet i Lund under senare år arbetat under svåra ekonomiska förhållan- den. En ingående utredning av museets or- ganisation, verksamhet och ekonomi bör gö- ras. Genom beslut den 11 november 1971 har en framställning av chefen för flygvap- net om direktiv för en militär flyghistorisk kommitté överlämnats till MUS 65 för att tas i beaktande vid utredningsuppdragets

fullgörande. De sakkunniga avser att sedan de avlämnat sina huvudbetänkanden fram- lägga närmare förslag rörande bl. a. Kultur- historiska museet i Lund och ett militärt flyghistoriskt museum.

Till grund för den statliga planeringen inom museiområdet redovisar de sakkunniga sin bedömning beträffande angelägenhets- graderingen av olika resursbehov. De re- kommendationer som framlägges om me- delsökningar, bl. a. till ett antal statliga mu- seer, är avsedda att gälla i första hand under fem-årsperioden 1974—1979 samt den där- efter närmast följande tiden.

Sammanfattning

2.1 Inledning

Dåvarande chefen för utbildningsdeparte— mentet statsrådet Edenman meddelade den 12 mars 1965 de ursprungliga direktiven för utredningen och den 17 mars 1967 tilläggs— direktiv angående kulturminnesvården.

Föreliggande betänkande som avhandlar museernas verksamhet är ett av kommitténs tre huvudbetänkanden. De båda övriga be- handlar förslag rörande kulturminnesvården och verksamheten med riksutställningar. Av dessa har det förstnämnda avgivits (Kultur- minnesvård. SOU 1972: 45).

2.2 M useiverksamhetens mål och funktion

De sakkunniga har utgått från de övergri— pande mål som statsmakterna angivit för arbetet inom den offentliga kulturella sek— torn. Med denna utgångspunkt har de ana- lyserat museernas uppgifter som kulturin— stitutioner. Museemas mål bör vara dels att erbjuda material och information som enga- gerar och stimulerar människornas intresse att aktivt deltaga i ett demokratiskt kultur— liv, dels att genom vetenskaplig verksamhet medverka till förklaringar på de frågor, som uppställes av forskningen. Museernas funk- tioner är härvid av specialiserad karaktär; tyngdpunkten i den museala verksamheten vilar såväl inom den utåtriktade som inom den vetenskapliga aktiviteten på de konkreta

tingen. Upplysningsarbetet får sin särart ge- nom de specifika pedagogiska möjligheter föremålen erbjuder. Utställningen i dess skif- tande former bildar därför ryggraden i varje museiinstitutions utåtriktade aktivitet. Stor— leken och inriktningen av museernas veten- skapliga verksamhet inom olika ämnesom- råden måste givetvis bestämmas av den rele- vans och den betydelse det museala materia- let anses ha i förhållande till övrigt forsk- ningsmaterial. De naturhistoriska museer- nas forskningsarbete ägnas därför i första hand åt de systematiska och morfologiska vetenskaperna. Dessa museer har fått en snabbt ökande betydelse som dokumenta- tionscentraler för miljöförändringar i natu- ren. Inom det humanistiska området är det de i vidare mening etnologiska, konsthisto- riska och arkeologiska ämnesområdena som upptar den större delen. Gemensam för alla olika slag av museer är deras funktion som samhällets »minne»; de har till uppgift att bevara dokumentariska föremål, som möj— liggör en forskning med perspektiv bakåt i tiden.

Det är enligt de sakkunniga av vikt att museerna inom den utåtriktade verksam- heten ej låter enbart inomvetenskapliga be- dömningar vara avgörande. Med hänsyn till jämlikhetssträvandena måste museerna i programmet för den utåtriktade verksam- heten knyta an till de frågor och problem som har aktualitet för envar. Härvid får de tillfälliga utställningarna en särskilt viktig

roll, eftersom de kan anknytas till allmänna debattfrågor och aktuella samhällsproblem. Mot bakgrund härav har de sakkunniga i sitt arbete ägnat särskild uppmärksamhet åt frågor rörande de verksamheter, som bidrar till att skapa ökad insikt och förståelse för problem rörande miljöresursemas fördelning och beträffande andra nationers och folks kultur.

Under 1960-talets andra hälft bevittnades en utveckling av utställningstekniken, vilken framför allt demonstrerade den höga infor- mationshalt, som ryms i koncentrerade ut- ställningar med sparsamt urval av material och en koncis framställning av innehåll och tema. Utställningarna har även fått nya funktioner. Av särskilt intresse är de ofta tekniskt anspråkslösa utställningar som ak- tiva sammanslutningar och grupper av olika slag har gjort för att presentera fakta, for— mulera frågor och argumentera för debatt. Utställningarna har också ryckts ut ur mu- seisalarna och blivit ett effektivt massme- dium.

2.3 Verksamheten

Museemas material som kunskaps- och upp- levelsekälla skall stå alla olika grupper i samhället till buds. För att detta mål skall uppfyllas behöver en ökad del av de totala resurserna inriktas på sådana insatser, som direkt kommer publiken tillgodo. Stora grupper medborgare är på grund av de geografiska avstånden förhindrade att i sin vardag ta del av museernas utställningar och övriga alster. Den publika verksamheten behöver därför inriktas på att sprida utbu- det av museernas insatser. De sakkunniga kommer att i ett särskilt betänkande fram- lägga förslag om vandringsutställningar på riksplanet (riksutställningar). Riksutställ— ningars verksamhet är bl. a. avsedd att möj- liggöra en bättre fördelning av de statliga insatserna mellan olika delar av landet. Publikundersökningar visar emellertid, att stora grupper av befolkningen också i stor- stadsområden och i andra tätortskoncentra- tioner har ringa kontakt med kulturinstitu-

tionerna, bl.a. museerna. En av orsakerna till detta förhållande kan antagas vara, att museerna i otillräcklig utsträckning tagit hänsyn till dessa gruppers önskemål och behov. De sakkunniga föreslår därför en intensivare, ömsesidig kontakt mellan mu- seerna och olika medborgargrupper. Samti— digt behöver museerna i den totala verksam- heten söka åstadkomma en decentralisering, med biblioteken och övriga slag av kultur- centra som replipunkter.

Enligt de erfarenheter som gjorts under senare år visar sig en utåtriktad verksamhet, i vilken utställningar ingår som en bestånds— del i en mer sammansatt verksamhet med olika slag av kulturmanifestationer, vara av väsentligt värde i försöken att vidga publi- kens intresse för den information och orien- tering, som inom olika ämnesområden läm- nas av museerna. De sakkunniga rekom- menderar därför en integrerad utåtriktad aktivitet. Denna bör inom det museala äm- nesområdet även rymma naturhistorisk un— dervisning, liksom upplysning i aktuella na— turvårds— och miljöfrågor. Över huvud är det av vikt att utbudet blir så allsidigt som möjligt och att också film, teater och musik bereds utrymme vid museerna.

En rikare sammansatt utåtriktad verksam— het bör emellertid enligt de sakkunniga ej utesluta en specialisering inom den veten- skapligt dokumenterande verksamheten. De lokala och regionala museerna bör sålunda stödjas i sina initiativ till koncentration på lämpliga insamlingsområden. Genom en in- tensiv insamling inom ett bestämt ämnes- eller materialområde får museets samlingar och därmed även den utåtriktade verksam- heten en profilering och fördjupning, som ökar deras pedagogiska värde. Viss specia- liserad insamling bör vid regionmuseema kunna utsträckas till att omfatta större geo- grafiska områden. En specialisering av in- samlingsverksamheten innebär en rationell arbetsfördelning mellan centrahnuseer och övriga museer, varigenom centralmuseerna avlastas ett växande insamlingsansvar.

Vissa allvarliga frågor i tiden måste få en effekt på museernas inriktning. Särskilt påtagligt är detta inom de naturhistoriska

museerna eller avdelningarna, vilka fått en delvis ändrad roll genom den pågående naturförstörelse som undergräver basen för människans egen existens på jorden. Natur- och miljöförstörelse bottnar i bristande med— vetenhet om människans egen biologiska natur, om hennes biologiskt betingade be- roenden och begränsningar, om hur hon är infogad i ek05ystem inom biOSfärens i prak- tiken slutna system.

Kunskap om ekologi och om den ekolo- giska bakgrunden till miljöförstöring och mänsklig biologisk obalans är för närvaran- de viktigare än någonting annat för att män- niskan inte skall göra det omöjligt för kom- mande generationer att leva vidare på jor- den. Alla informationsmedier måste engage- ras i att sprida upplysning om detta, även museer. Bland dessa har naturhistoriska museer eller avdelningar en självklar roll i sammanhanget. Men också kulturhistoriska och andra museer kan på olika sätt bidra till upplysning om att människan inte kan leva vidare med en accelererande folkök- ning, en stigande förbrukning av energi och ändliga naturtillgångar och en ökande av-

fallsproduktion med följande miljöförstö— ring och undergrävande av den biologiska primärproduktion, som människan är helt beroende av för sin existens.

De sakkunniga föreslår att riksmuseet, som bör vara ett centrum för systematisk forskning, skall ha att svara för den lång- siktiga dokumentationen av utvecklingen i naturen samt tjäna som bas för naturvårds- undersökningar. Samtidigt rekommenderas att länsmuseer och övriga allmänna museer erhåller resurser för naturhistorisk verksam- het. Dessa museer bör dock inom detta om- råde icke bedriva en mer omfattande insam- ling utan härvidlag närmast fungera som filialer, vilka kan svara för begränsade upp- gifter till tjänst för riksmuseet. Den huvud— sakliga uppgiften för de mindre museerna bör inom det naturhistoriska området gälla utställningar och museiundervisning.

I frågan om den vid de kulturhistoriska museerna bedrivna vetenskapliga verksam- heten framhålls betydelsen av att bearbet— ning och systematisering av samlingarna i

större utsträckning än för närvarande orga- niseras och planeras jämsides med insam- lingsarbetet. De sakkunniga rekommenderar också ett ökat samråd mellan museerna och representanter för forskningen. Resurser bör även skapas för en förbättrad forskarser- vice, bl. a. genom central registrering av mu- seimaterialet. Museerna bör erbjuda univer- siteten ökade möjligheter att i undervis— ningen i bl.a. arkeologiska och naturhisto- riska discipliner utnyttja ett större föremåls— material.

I Sverige liksom utomlands har konstate- rats, att en väsentlig förbättring av sam- lingarnas vård är nödvändig. För att hindra förstörelse av väsentliga kulturminnen er— fordras en genomgripande upprustning av museernas konserveringsorganisation.

För att frigöra resurser vid museerna fö- reslås utgallring av mindre viktigt kultur- historiskt material, bl. a. av vissa äldre sam- lingar med otillräckligt dokumenterade före— mål.

2.4 Lokalresurser

Många museers verksamhet bedrives i äldre lokaler, vilkas standard ej motsvarar den nuvarande aktivitetens inriktning och om- fattning.

Framför allt de regionala museerna an- ses böra tillmätas en roll som allmänna kul- turcentra. För mindre museers del torde en lokalisering till kulturhus vara rationell. Ett alternativ härtill är kulturcentra med sär- skilda byggnader för olika institutioner som har vissa gemensamma lokaler för publiken.

Utredningen redovisar överväganden rö- rande fördelningen mellan skilda slag av 10- kaler i museerna. Härvid påvisas ett behov av ökade utrymmen för service till allmän- heten samt förbättrade inre kommunikatio- ner, bl.a. med hänsyn till de rörelsehind- rade. En stor del av museerna behöver för att kunna öka sin utställningsaktivitet er- hålla särskilda nya utrymmen för tillfälliga utställningar. I gengäld torde ofta en minsk- ning av de för basutställningarna avsedda utrymmena vara angelägna. Vården av mu—

seisamlingarna försvåras bl. a. av otillräck- liga eller bristfälliga magasinsutrymmen. De sakkunniga konstaterar behovet av centrala depåer för förvaring av museisamlingar.

Statens stöd till nybyggnader av enskilda och kommunala kulturinstitutioner utgår främst i form av lotterimedelsanslag. Nå- gon ny form för statligt stöd till kommunalt och enskilt byggande inom museisektom har ej befunnits erforderlig.

Planering och genomförande av lokalför- sörjningen för flertalet statliga museer åvi- lar byggnadsstyrelsen. Denna har i sin Lo- kalförsörjningsplan 1971 översiktligt redo- visat lokalsituation och lokalplanering för flertalet av de museer för vilka den har lokalhållningsansvar. En sammanställning av de investeringskostnader som anges i pla- nen ger vid handen, att den erforderliga upprustningen av de statliga museerna med- för en total investering om över 100 milj. kr. De sakkunniga framhåller i anslutning till de av byggnadsstyrelsen redovisade be— hoven av genomgripande förbättringar och planering för tillgodoseende av de statliga museernas lokalförsörjning, att i första hand etnografiska museet och naturhistoriska riksmuseet behöver erhålla ökade lokalre—

surser.

Planeringen för de statliga museernas lokalförsörjning behöver göras i samverkan mellan byggnadsstyrelsen och ett organ med samlad översikt över de statliga museernas verksamhet. Det av utredningen föreslagna statens musei- och utställningsråd bör där- för ha att inom sin planerande verksamhet lämna underlag för byggnadsstyrelsens verk- samhet inom detta område samt att utar- beta förslag till angelägenhetsgradering av åtgärder inom lokalförsörjningen.

2.5 Personal

Personalen vid museerna består av veten- skapligt utbildade tjänstemän jämte teknis- ka och övriga biträdande medarbetare. Ut- om ämnesteoretisk sakkunskap finns vid de större institutionerna även teknisk och ad- ministrativ kompetens. Det konstateras

emellertid att personalresurserna är starkt otillräckliga. En förstärkning bör främst ske genom ökad tillgång till assistenter och bi- träden, som kan avlasta den vetenskapligt utbildade personalen rutingöromål och sysslor, som ligger utanför dess sakkunskap.

Flertalet museitjänstemän har att svara för uppgifter av starkt skiftande karaktär. En större specialisering fordras med hänsyn till de växande kraven inom olika områden. De nuvarande länsmuseichefsbefattningar- na, vilka är kombinerade med landsantikva- rietjänst, bör enligt vad som föreslås i ut- redningens förslag rörande kulturminnes- vårdens organisation upphöra. Enligt detta förslag bör länsstyrelserna inträda som re- gional myndighet för kulturminnesvården. Länsmuseerna får härigenom en mer spe- cialiserad funktion med insamling, doku- mentation och information som sina huvud- sakliga arbetsområden. De kommer att kun- na ställas under ledning av chefer, vars hu- vudsakliga kompetens ligger inom det mu- seala området. Vidare bör den vetenskap-: liga verksamheten till viss del koncentreras, främst till centralmuseema och vissa öv- riga museer med större resurser inom olikaj specialområden. Härigenom kan ansvaret för de vetenskapliga uppgifterna i ökad om- ! fattning läggas över på tjänstemän, som hu- vudsakligen är verksamma inom dokumen- tation och undersökningsarbete.

Som en konsekvens av förslaget, att den naturhistoriska sektorn förstärkes, kommer behovet av biologer inom museiväsendet att öka.

Beträffande merit- och kompetenskraven för högre tjänster befinnes de nuvarande kraven på vetenskaplig meritering behöva bibehållas, samtidigt som dock även peda- gogisk meritering föreslås ge behörighet till chefsbefattningar. För dessa befattningar behöver avseende även fästas vid administ- rativ erfarenhet.

Aspiranterna till museimannayrket har begränsade möjligheter att efter avslutad universitetsutbildning erhålla grundläggan- de praktisk erfarenhet av specialiserat mu- seiarbete. Antalet amanuenstjänster vid cen- tralmuseema föreslås därför öka.

Den nuvarande lönestrukturen vid mu- seerna omfattar ett stort antal tjänster med lägre löner och små befordringsmöjligheter. Det föreligger stort behov av medarbetare på assistentnivå med gymnasieutbildning och vidare utbildning inom museiyrket. För att en tillfredsställande rekrytering av assi- stenter och kvalificerade biträden skall bli möjlig föreslås ett ökat antal tjänster inrät— tas med villkor motsvarande lönegraderna A 16—A 20.

2.6 Utbildning

Utredningsarbetet har icke omfattat de när- mare frågorna rörande utbildningen av mu- seipersonal, utan har här stannat vid vissa allmänna överväganden.

Den vetenskapliga utbildningen för mu- seitjänstemän är förlagd till universiteten, vid vars filosofiska fakulteter finns två ut- bildningslinjer vilka är avsedda för stude- rande med inriktning på verksamhet vid konst- eller kulturhistoriska museer. För- söksvis får grundkurs om högst 20 poäng i museiteknik anordnas vid universiteten i Uppsala, Lund, Göteborg och Stockholm. I övrigt saknas särskild för verksamheten vid museer avsedd undervisning. De av konstnärsutbildningssakkunniga framlagda förslagen till undervisning vid formhögsko- lor rymmer emellertid utbildningsvägar, som bildar en lämplig grund för konstpeda- gogiskt verksam personal (SOU 1970: 66). Konstnärsutbildningssakkunniga kommer därtill att utarbeta förslag rörande utbild- ning av vissa konservatorer.

För många mindre grupper, bl. a. konser- vatorer inom naturhistorisk museiverksam- het, kommer den nödvändiga yrkesutbild- ningen att behöva ges inom museerna. Sam- tidigt har en stor del av den redan verk- samma personalen behov av en vidareut- bildning, som ökar möjligheterna till ett yr- kesmässigt kunnande, vilket utvecklas i takt med de nya krav som ställs på museerna. Särskilt stort är behovet av vidareutbildning för den i vid mening pedagogiskt verksam- ma personalen. För att tillgodose de anställ-

das olika utbildningsbehov fordras en cen- tralt planerad, till museerna knuten kurs- verksamhet.

2.7 Organisation 2.7.1 Allmänna överväganden

De större statliga museerna liksom även nordiska museet är ställda direkt under Kungl. Maj:t. Undantag är statens historis— ka museum, som lyder under Kungl. Vitter- hets-, Historie- och Antikvitetsakademien. Flertalet leds av styrelser vars ledamöter är förordnade av Kungl. Maj:t. Många stat- liga museer av mindre storlek, bland vilka universitetsmuseerna bildar en särskilt vik— tig grupp, ingår som avdelningar i större organisationer och saknar särskild styrelse.

De kommunala museerna lyder antingen under kultumämnder eller under speciella museinämnder.

Huvuddelen av länsmuseerna tillhör kul- turhistoriska föreningar, som har till upp— gift att bedriva kulturminnesvård och mu- seiverksamhet. Beslutande organ inom dessa sammanslutningar är årsmöte, styrelse och förvaltningsutskott. Också ett antal övriga kulturhistoriska museer ägs av föreningar. Andra enskilda museer förvaltas av stiftel- ser.

De lokala och regionala museerna är självständiga institutioner med en i förhål- lande till centralmuseema helt oberoende ställning. Länsmuseerna är emellertid un- derkastade inspektion av riksantikvarieäm- betet.

Under de senare åren har med stor tyd- lighet framkommit, hur betydelsefullt det är att museerna i sitt arbete åtnjuter frihet och oberoende. Museerna har sina viktigas- te uppgifter inom en informativ verksam- het. En väsentlig förutsättning för att denna skall ge ett värdefullt resultat är, att mu- seichefer och övriga tjänstemän tillåts arbe- ta under eget ansvar. Principen härom kan komma i strid med uppfattningen om de kommunala nämndernas politiska ansvar.

De sakkunniga vill för sin del förorda, att kommunerna begagnar kommunallagens möjligheter att delegera beslutanderätten i enskilda frågor rörande museiarbetet till tjänstemän och övriga anställda.

Museiverksamhetens utveckling, med dess strävan att tillgodose nya krav från sam- hälle Och publik, föranleder behov av allt större resurser. Samtidigt behöver tidigare mål och program omprövas. Stora ford- ringar ställs i detta läge på kompetent och insiktsfull ledning. En viktig uppgift i frågan om verksamhetsutvecklingen har museernas styrelser. MUS 65 förordar att museerna som regel bör stå under styrelser med betydande lekmannainslag och med företrädare för olika organ inom utbild- ning och undervisning. Som ett led i strä- vandena att fördjupa företagsdemokratin föreslår MUS 65, i första hand beträffande de statliga museerna, att personalen bör ges representation i styrelserna.

I uppdelningen av ansvaret mellan cen- trala och övriga museer har det befunnits ändamålsenligt, att tyngdpunkten i de statli- ga centralmuseernas verksamhet liksom hit- tills ligger på vetenskapliga och andra upp- gifter, som förutsätter större, specialiserade resurser. Centralmuseerna bör bl. 3. ha att svara för konservering av museimaterial samt att bedriva utvecklingsarbete i olika former. Inom utställningsarbetet bör en större del bestå i produktion av vandrings- utställningar i samarbete med riksutställ- ningar. De lokalt och regionalt verksamma museerna bör som sina främsta funktioner ha att tillgodose det lokala kulturlivets be- hov av museimaterial.

Beträffande organisationen av den för närvarande underdimensionerade konserve- ringsverksamheten föreslås en utbyggnad av ateljéer och anstalter vid central- och läns- museer. Verksamheten bör bedrivas med hänsyn dels till kraven på löpande vård och tillsyn inom varje enskild institution, dels till behovet av särskilda, mer komplicerade åtgärder av speciell natur. För den senare funktionen förordas en vid centralmuse- ema bedriven uppdragsverksamhet, vilken ställs till övriga museers förfogande.

Statens historiska museum som för närva- rande ingår i samma organisation som riks- antikvarieämbetet, föreslås på grund av sina i förhållande till ämbetet särskilda funktio— ner bilda ett självständigt museum med egen styrelse. Museet som har fyra egna och fem med ämbetet gemensamma avdelningar bör få fyra avdelningar: en vetenskaplig och en museal avdelning jämte en teknisk av- delning samt Kungl. myntkabinettet. Till mu- seet bör även föras det för riksantikvarie- ämbetet, vitterhetsakademien och historiska museet gemensamma biblioteket. Museet fö- reslås erhålla väsentligt förstärkta perso- nella resurser. Det avses härigenom få för- utsättningar att bättre uppfylla målen, främst inom det vetenskapliga området samt i fråga om samlingamas vård. Museet bör samtidigt bli i stånd att lämna mer regel— bunden service till bl.a. de regionala mu- seerna.

Nationalmuseet med östasiatiska museet rymmer i dag vid sidan om huvudinstitu- tionen också två mindre institutioner, näm- ligen moderna museet och östasiatiska mu— seet. Moderna museet bör enligt förslag av nationalmuseet ombildas till ett fristående museum. MUS 65 stöder detta förslag. Sär- arten hos moderna musets verksamhet har jämte en rad övriga faktorer gjort, att detta kommit att framträda som ett museum vid sidan om nationalmuseet. I sina allmänna överväganden har MUS 65 utgått från att varje institution bör ha ett så stort mått av självständighet som möjligt. Det anses mot denna bakgrund vara av värde, att den av nationalmuseet föreslagna delningen genom- föres. Ett flertal gemensamma funktioner som bl.a. biblioteksservice och konserve- ring bör dock omhänderhas av nationalmu- seet. Moderna museet bör organiseras som ett centralmuseum, direkt underställt Kungl. Maj:t.

Beträffande det i nationalmuseets organi- sation ingående östasiatiska museet föreslås inga ändringar utöver att den särskilda nämnden för detta museum bör indragas. Nationalmuseet står under ledning av en

chef som äger att ensam besluta i ärenden i vars prövning han deltagit. Enligt MUS 65 bör museet ställas under ledning av en sty- relse, vilken även skall överta de uppgifter, som tidigare åvilat östasiatiska museets nämnd.

För såväl nationalmuseet som moderna museet bedöms vissa resursförstärkningar vara erforderliga.

Hallwylska museet, livrustkammaren och Skoklosters slott har ett material av i stort sett gemensam karaktär. Dessa museer före- slås ingå i en större organisation, bestående av en vetenskaplig avdelning och en musei- avdelning.

Riksmuseet som under 1960—talet varit föremål för en genomgripande omorganisa— tion består av en forsknings- och en musei- avdelning, vilka förestås av en prefekt, respektive en museidirektör. Det föreslås få en för båda avdelningarna gemensam chef, som bör vara ordförande i riksmu- seets styrelse.

Riksmuseet skall fungera som centrum för långsiktig dokumentation av naturutveck- lingen samt tjäna som bas för dokumente- rande naturvårdsundersökningar. Inom des- sa områden föreligger en rad utvecklings- uppgifter. Verksamheten inorn museets forskningssektor kan väntas komma att suc- cessivt genomgå väsentliga förändringar. Det är i nuvarande läge framför allt av vikt att museet kan bevaka utvecklingen inom naturvårdsforskningen och samtidigt fylla sin roll i detta sammanhang. En växan- de naturvårdsforskning ställer krav på för- bättrad taxonomisk service från riksmuse- ets sida. Utvecklingen inom biologin sker för närvarande med utomordentlig snabbhet. Samhället har stort behov av information om de rön som görs av forskningen inom detta område. Riksmuseet har ansvar för att en snabb och adekvat orientering läm- nas härom. De sakkunniga framlägger för- slag till förstärkningar av riksmuseets per- sonal, vilka är avsedda att ge museet ökade förutsättningar att fylla sina uppgifter mot bakgrund av de utvecklingslinjer och aktu— ella krav som här refererats.

I frågan om de övriga centralmuseema

föreslås endast begränsade organisatoriska förändringar. Stiftelserna Nordiska museet och Tekniska museet föreslås övergå i stat- lig ägo. Det stiftelseägda Sveriges arkitektur- museum som hittills haft karaktär av special- museum med begränsade funktioner inom arkitekturens område föreslås få ett vidgat arbetsfält omfattande den moderna av män- niskan danade miljön som helhet. Det bör samtidigt ges ställning som statligt central- museum.

2.7.3 Förslag angående specialmuseerna

Beträffande organisationen av de olika stat- liga och statsunderstödda specialmuseerna föreslås endast begränsade ändringar. Mu— sikhistoriska museet i Stockholm tillhör Mu- sikaliska akademien. Kraven på service från museet, framför allt från skolhåll, har under senare år ökat starkt. Museet behöver ges ökade statliga medel för verksamheten och bör i samband därmed övergå i statlig ägo. Stort intresse har under senare år, icke minst bland amatörer, ägnats åt att tillvara- ta material och bilda museisamlingar som belyser fortskaffningsmedlens och kommuni- kationernas utveckling under 1900-talet. Även inom olika statliga organ har ansen- liga samlingar bildats. De största av dessa tillhör Statens Järnvägar, vid vars museum i Gävle förvaras en samling som bland an— nat rymmer ett 70-tal fordon av olika ålder. Järnvägsmuseets verksamhet bekostas helt med medel av Statens Järnvägars trafikin- täkter. Kostnaderna bör enligt de sakkunni- ga bestridas med anslag å riksstaten. I frå— gan om museets organisation har det visat sig ändamålsenligt att järnvägsmuseet ligger kvar under Statens Järnvägars förvaltning.

MUS 65 kommer senare att i särskilt sammanhang framlägga förslag rörande de flyghistoriska museifrågorna.

2.7.4 Förslag angående universitets- museerna

De till universiteten hörande museerna ar- betar med otillräckliga resurser. Beträffan-

de verksamheten vid de naturhistoriska uni- versitetsmuseerna förordar de sakkunniga i anslutning till tidigare förslag av 1965 års biologiutredning en närmare samverkan med riksmuseet. Ett samarbetsorgan med representanter för riksmuseet, Göteborgs naturhistoriska museum och universitetsmu- serna bör inrättas. De arkeologiska musei- samlingarna i Uppsala och Lund föreslås bli organisatoriskt samordnade med de stör- re kulturhistoriska museerna Stiftelsen Upplandsmuseet resp. Kulturhistoriska mu- seet i Lund (Kulturen). I frågan om de när- mare problemen vid en sammanslagning av Lunds universitets historiska museum och Kulturen har de sakkunniga påbörjat en särskild utredning.

2.7.5 Förslag om de regionala museerna

Länsmuseerna som i dag samtidigt är mu- seiinstitutioner och administrativa organ för den statliga kulturminnesvården, föreslås bli avlastade den senare funktionen. På grund av behovet av ökad statlig planering och verksamhet inom kulturminnesvården har de sakkunniga funnit en väsentlig förstärk- ning av resurserna härför vara nödvändig. Uppgifternas art gör att en inordning av kulturminnesvården i den statliga regionala planeringen i länsstyrelserna är nödvändig. Länsstyrelserna föreslås få till uppgift att även bli myndighet för frågor rörande fom— och byggnadsminnesvården. Kommunernas intresse för att bevara och vårda kulturhi- storiskt värdefulla inslag i den offentliga miljön fordrar en nära tillgång till veten- skaplig expertis. Kommunala och enskilda museer med kulturhistorisk kompetens har därför en viktig roll som sakkunnigorgan i kommunernas arbete inom den fysiska pla- neringen. De bör därvid utnyttjas för inven- teringar till underlag för förslag till bevaran— de av kulturhistoriskt värdefulla miljöer samt för uppgifter rörande vård och restau- rering av kulturhistoriska byggnader och fornminnesområden.

I betänkandet förordas för det regionala museiväsendets del en organisation, som ba-

seras på museer med länsomfattande verk- samhet. Beträffande dessa museer har fram- lagts en modell, utformad på grundval av de generella behov, som befunnits särskilt angelägna. En viss likformighet måste så- lunda kunna krävas bl.a. i frågan om den service, som skolan skall kunna erhålla från museernas sida. Länsmuseernas nuvarande personalresurser är av varierande omfatt- ning. Vid några av länsmuseerna består den handläggande personalen av endast två tjänstemän, medan flera andra har en långt större stab. Enligt den framlagda modellen bör länsmuseerna i organisatoriskt avseende vara uppdelade på en undervisningsenhet och en allmän enhet. Den förra enheten bör ha att svara för museets undervisning och övriga publika aktiviteter. Den bör även få ansvar för den av de sakkunniga föreslagna, för länsmuseerna nya uppgiften att bedriva information på det naturhistoriska området. Till den allmänna enhetens upgifter före- slås höra insamling och dokumentation samt vård och underhåll av samlingar. Denna en— het skall därtill ha att svara för länsmuse- ets uppgifter inom kulturminnesvården och därvid ha att lämna service till bl. a. läns— styrelserna samt att biträda kommunerna bl. a. i angelägenheter, som rör vården av kulturhistoriskt värdefulla miljöer.

Beträffande de enskilda och kommunala museerna måste de sakkunnigas direkta för— slag i huvudsak inskränka sig till att gälla frågor rörande det statliga stödet till dessa institutioners arbete. Härjämte har dock för- slag med karaktären av rekommendationer framlagts. Sålunda förordas, att de länsmu- seer vilka tillhör enskilda föreningar, ställs under huvudmannaskap av stiftelser.

Även kommunala museer föreslås få att, där så är lämpligt, inleda regional utställ- nings- och undervisningsverksamhet i sam- arbete med landstingen.

2.7.6 Centralorgan

I yttranden över antikvarieutredningens för- slag (SOU 1965: 10) berördes av flera re— missinstanser frågan om behovet av en över—

instans för hela museiväsendet. De frågor som är bestämmande för den statliga musei- verksamhetens planering beredes på depar- temental nivå. Museiväsendet saknar i dag en gemensam kontaktpunkt för kommuni- kation med företrädare för verksamhet och planering inom de områden med vilka mu- seerna har att samverka. För att samhällets resurser för museiverksamhet skall bli så väl utnyttjade som möjligt fordras en över- gripande planering och fortlöpande ompröv- ning av mål och program. En samordnad bedömning av hela resurstilldelningen fram- står därvid som eftersträvansvärd. Ett fler- tal uppgifter inom museiväsendet är för närvarande på väg att anta sådan storlek, att de för att kunna realiseras fordrar större insatser än museerna kan prestera var för sig. De sakkunniga föreslår att ett centralt administrativt organ inrättas, vilket skall ha att fullgöra planerings- och samordnings- funktioner. Dess uppgifter skall främst be- stå i att verkställa beredningar till underlag för Kungl. Maj:ts beslut rörande anslagstill- delningen inom musei- och utställningsom- rådet. Det skall härvid ha att efter remiss avge utlåtanden över statliga och andra mu- seers äskanden om statsmedel.

I egenskap av kontaktorgan skall det före- träda museiväsendet inför myndigheter och organisationer. Det skall även samordna in- formation rörande museväsendet samt cen- tralt svara för de åligganden Sverige påta- ger sig i samarbetet med internationella or- gan med verksamhet inom museifältet. Det föreslagna organet bör enligt de sakkunni- ga få formen av ett råd jämte kansli. Till rådet bör enligt de sakkunniga knytas de be- redningsorgan och arbetsgrupper, vilka rå- det efter hand finner lämpligt att inrätta för att lösa större utvecklings- och plane- ringsfrågor.

Den i betänkandet föreslagna centrala re- gistreringen av museisamlingar förutsättes bli gemensam för landets museiväsen i dess helhet. För detta ändamål fordras en sär- skild central för registrering med hjälp av automatisk databehandling (ADB). Denna föreslås bli knuten till musei- och utställ- ningsrådets organisation.

En ökning av resurserna till museiväsendet fordras framför allt för att en utåtriktad verksamhet skall kunna bedrivas i en sådan omfattning, att museernas samlingar och vetande når ut och kan tillgodogöras pu- bliken. Det är i första hand angeläget, att de regionala museerna får möjlighet att öka sin information och service till allmänhe- ten. Regionmuseerna bör ges rollen av ak- tivt verkande kulturcentra, samtidigt som de bör bli i tillfälle att även medverka i planläggningen av kulturverksamheten på läns- och kommunnivå. Inom varje län bör också finnas en verksamhet med cirkule- rande utställningar. För centralmuseemas del har de sakkunniga funnit det vara sär- skilt angeläget att föreslå sådana reformer, som ger dessa bättre förutsättningar att upp- fylla målen inom den vetenskapliga verk- samheten och inom de funktioner, som om- fattar service till övriga museer.

Centralmuseerna

För att realisera av MUS 65 föreslagna reformer och för att tillgodose övriga ange- lägna behov behöver anslagen till statlig museiverksamhet höjas med uppskattnings— vis omkring 20 procent, häri ej inräknat av penningvärdeförändringama föranledda höj- ningar. Jämte anslagshöjningar för att för- stärka personalen vid vissa museer fordras även att de statliga museernas omkostnads- anslag höjes.

Såsom framgår av det föregående föreslås i betänkandet, att statens historiska museum skiljs från riksantikvarieämbetet och vitter— hetsakademin. Det föreslås erhålla väsentligt förstärkta personella resurser för att härige- nom öka omfattningen av verksamheten in- om det vetenskapliga området samt i frågan om samlingarnas vård. Den nuvarande per- sonalen med omkring 50 medarbetare bör under det nya museets första verksamhetsår ökas till 70 anställda medförande en löne— kostnad, som uppgår till 3 972 000 kr. Den totala anslagsökningen för museets del be- räknas till 1,8 milj. kr.

De föreslagna förstärkningarna av riksmu- seets personal medför en ökning av kost- naderna, som belöper sig till omkring 1 milj. kr per år. Av övriga mer betydande av MUS 65 föreslagna anslagsökningar för de statliga centralmuseemas del bör näm— nas en ökning med omkring 700 000 kr per år för etnografiska museet. Totalt beräknas kostnaderna för reformer m. in. vid central- museema uppgå till omkring 9 milj. kr.

Regionala museer

Regionmuseernas utåtriktade aktivitet är av starkt varierande omfattning. Flera av läns— museerna saknar möjlighet att bedriva en publik verksamhet, som förmår nå mer än begränsade grupper. Enskilda och kommu- nala museer med regional eller lokal verk- samhet föreslås göras rustade att i väsent- ligt ökad utsträckning möta anspråken på en dynamisk utställnings- och undervisnings- aktivitet. De behöver genom en rörlig, ut- åtriktad verksamhet tillgodose behoven i oli- ka orter i de regioner, inom vilka de har att arbeta. Inom många delar av landet är dock resurserna hårt ansträngda. En mer betydande expansion på detta område har som förutsättning, att ekonomiskt stöd här- till lämnas icke endast från kommuner och landsting utan även från statens sida. Museemas regionala utställningsverksam- het och övriga service till publiken bör i första hand dimensioneras i förhållande till befolkningens storlek. Kostnaderna för en rörlig verksamhet som når invånarna i regio- nens olika delar, beror emellertid samtidigt på befolkningens geografiska fördelning; kostnaderna för den service museerna skall lämna torde bli väsentligt högre i glesbygds- områden än i tätbefolkade områden. MUS 65 har prövat olika vägar för en statsbi- dragsgivning, som tar hänsyn till befolk- ningens fördelning inom olika län. En bi- dragsgivning på denna grund har dock be- funnits alltför svårgenomförbar. Det fram- står i stället som lämpligt, att statens stöd till den regionala utåtriktade museiverksam- heten får formen av ett i varje län utgående lika stort årligt bidrag. Vid beräkningen av

den lämpliga storleken av detta bör utgångs- punkten vara, att länsmuseerna skall erhålla förutsättningar att bygga upp en basorgani- sation för en efter hand med hänsyn till be- hoven expanderande verksamhet. Detta bi- drag bör tillförsäkra länsmuseerna en större del av kostnaderna för driften av basorgani- sationen. Driftkostnadema för denna kan uppskattas till 150 000 kr. Statens del av de härför erforderliga medlen föreslås uppgå till 75 000 kr per län och år.

Länsmuseerna har liksom en rad övriga lokala och regionala museer ansvar för sam- lingar av synnerligen stort värde. Dessa be- höver fortlöpande berikas och utvecklas. Man bör dessutom räkna med att region- museema genom specialiserad dokumenta- tion inom bestämda ämnesområden i växan- de utsträckning kommer att ta ansvar för riksomfattande insamling och därigenom i viss utsträckning avlasta centralmuseema. De regionala museerna kommer enligt de i betänkandet givna förslagen att få betydan- de uppgifter till tjänst för den statliga kul- turminnesvården. Till dessa museers service- uppgift hör därtill i många fall att tillhanda- hålla material för högre undervisning och forskning samt att direkt medverka inom undervisningen vid universitet och lärarhög- skolor.

Det bör mot denna bakgrund vara ett statligt ansvar att tillförsäkra länsmuseerna grundläggande resurser för kulturhistorisk dokumenterande verksamhet. Därför före- slås ett årligt bidrag som hjälp till avlönan- de av en tjänsteman med vetenskaplig och museal erfarenhet inom de kulturhistoriska museernas ämnesområden. Detta bidrag fö- reslås i ett första skede uppgå till ett årligt belopp om 75 000 kr per län.

Göteborgs kommun svarar genom den vid dess museer bedrivna verksamheten för uppgifter, som till särskilt stor del tillgodo- ser för riket gemensamma intressen. De större av Göteborgsmuseerna har sålunda ansvar för vården av ett material av be- tydelse för forskning och kulturinformation med aspekter långt utanför lokal synvinkel. Den ekonomiska insats i museiverksamhe- ten, som görs av Göteborgs kommun, får be-

traktas som motiverad i första hand med tanke på kommunens egna behov. Som kul— turcentra lämnar museerna en samhällsser- vice, som är nödvändig i en stad av Göte- borgs storlek. Det får anses ligga i kom- munens omedelbara intresse att bedriva en museiaktivitet av den större omfattning, som förekommer i Göteborg. Statsmakterna måste likväl enligt MUS 65 erkänna Göte— borgsmuseernas roll som institutioner med mer än en rent kommunal uppgift. Ett stat- ligt stöd har därför ansetts vara angeläget. Utan att därmed lämna ett definitivt förslag om storleken av de medel som från statens sida bör ställas till Göteborgs kommuns förfogande för museiverksamhet, vill utred- ningen såsom en förberedande rekommenda- tion förorda en bidragssumma om 2 milj. kr. per år.

Projektbidrag

Även museer med jämförelsevis stor årlig omslutning saknar tillräckliga medel för projekt utanför den ordinarie verksamheten. Däri ligger ett allvarligt hinder för ett ratio— nellt utnyttjande av museernas resurser. Så- lunda är de ickestatliga museerna vanligen förhindrade att starta tillfälliga projekt av större omfattning, vilka de eljest är väl äg— nade att genomföra. Genom att avstå här- ifrån hindras de i sin utveckling. Statligt stöd föreslås därför kunna ges för tidsbegrän- sade projekt gällande såväl insamlings- och dokumentationsupgifter som vård av sam— lingar. Inom det publika verksamhetsområ- det är det av väsentligt värde, om museer- na kan starta sådana försöksprojekt, vilkas resultat kan bli vägledande för utveckling— en. Det är likaledes angeläget att staten kan lämna stöd till samhälls- och beteendeveten- skapliga undersökningar i frågor rörande museernas kontakter med publiken.

De sakkunniga räknar med ett samman- lagt behov av projektmedel uppgående till 3 milj. kr. per år. Härav beräknas ca 1 milj. kr. erfordras för statlig museiverksamhet och återstoden för regionala och lokala museer med enskild eller kommunal huvudman.

De årliga kostnaderna för statens musei— och utställningsråd omfattande avlöningar, rese- ersättningar, lokalkostnader och expenser beräknas uppgå till ett belopp om samman- lagt 750 000 kr. Kostnaderna för driften av en till musei- och utställningsrådet knuten särskild central för registrering av musei- samlingar samt avgifter för utnyttjande av datamaskin m.m. beräknas uppgå till om- kring 570 000 kr. MUS 65 har år 1972 för dagspressannonsering och för utgivande av en broschyr genom beslut av nämnden för samhällsinformation erhållit 250 000 kr. Det är av vikt att en fortsatt kontinuerlig, till allmänheten riktad information kan bedrivas i form av större kampanjer. De sakkunniga föreslår därför att en årlig summa om 300000 kr för informationsåtgärder bör stå till museiväsendets förfogande. Vidare föreslås att medel bör beräknas för vidare— utbildning av museipersonal. Inledningsvis fordras ett belopp om 25 000 kr.

Museemas utåtriktade verksamhet

3.1 Den utåtriktade verksamheten. Historik och nuläge

3.1.1 Den tidigare utvecklingen

De offentliga museerna med vetenskapliga och folkbildande uppgifter är en historiskt sen företeelse. De samlingar som bildades under 1600- och 1700-talen hade visserligen ett värdefullt innehåll men fungerade ej som museisamlingar i vår tids mening. I Sverige får den publika verksamheten en mer betydande storlek först under senare hälften av 1800-talet. Av särskilt intresse är utvecklingen vid statens historiska museum under denna tid. Dess besöksstatistik upp- visade då ansenliga tal. Antalet besök som under 1870—talet hållit sig mellan 20 000 och 30 000 årligen steg under 80- och 90-talen till mellan 60000 och 70000 per år. Den stora publiktillströmningen var resultatet av en medveten strävan från museets sida. Särskild betydelse hade det att man fr.o.m. 1884 höll öppet även under söndagama. De båda forskarna Hans Hildebrand och Oscar Montelius ägnade stort arbete åt att i skrift popularisera resultaten av sitt banbrytande vetenskapliga arbete. De hade också i upp- gift att demonstrera samlingarna för besö- kare. Den vikt museiledningen tillmätte den- na gren av museiarbetet framgår av att Montelius fortsatte sina föreläsningar för allmänheten, en timme i veckan, ännu sedan han år 1907 blivit riksantikvarie och chef för museet.

I svenskt museiliv framstår Artur Haze- lius som den betydelsefulle nydanaren. Av största vikt var hans pedagogiska syn. Re— dan före sina museala initiativ hade han gjort insatser inom skola och folkbildning. Hans publikinriktade åtgärder kom tydli- gast till uttryck på Skansen där folkdans— uppvisningar, marknadsdagar och fester vid årets olika högtider från begynnelsen varit ett väsentligt inslag i verksamheten.

Nordiska museets byggnad stod inte fär- dig vid Artur Hazelius bortgång år 1901. Den debatt rörande nordiska museets verk- samhet, som fördes åren 1901—1905, bely- ser frågor som under lång tid varit cen- trala i svensk museidiskussion. Den har re- dovisats av Ernst-Folke Lindberg i uppsat- sen Gunnar Hazelius och Nordiska museets installationsfråga (Rig 1957). Artur Hazelius son Gunnar ansåg att museet skulle rikta sig till den stora allmänheten och icke till kretsen av fackmän och specialister. Striden skulle, om än efter vissa kompromisser, komma att avgöras till förmån för hans motståndare; Nordiska museets utställningar kom under åren 1905—1907 att i stor ut- sträckning ordnas i enlighet med strikt ve- tenskapliga principer. Styresman för mu- seet var under denna tid arkeologen och konsthistorikern Bernhard Salin. Till stor del valdes utställningsföremålen för att be- lysa olika stadier i en stilhistorisk utveck- lingsprocess. För den vanliga museibesöka- ren torde det ha varit svårt att få större ut-

byte härav, icke minst som etiketteringen var ytterst knapphändig. Den av Salin ge- nomförda exponeringsprincipen satte under lång tid sin prägel på Nordiska museet. Den kom dessutom att bli den ledande, då en rad museer i landet under 1900—talets förra del installerades i sina lokaler.

Lindberg har i sitt ovan nämnda arbete även belyst vissa drag i Gunnar Hazelius verksamhet som chef för Skansen. Under dennes tid gavs tillstånd för föreningar och organisationer att där ordna sammankoms- ter. Tanken var att den historiska miljön skulle svara för anknytningen mellan det förflutna och nuets problem. Vid ett evene- mang på Skansen år 1902 hade Frisinnade landsföreningen bedrivit polemik i rösträtts- frågan. Denna händelse föranledde den bor- gerliga pressen att ge Skansenledningen en allvarlig tillrättavisning för politiserande ten- denser. Nordiska museets nämnd beslöt med anledning härav att frågan om tillstånd att anordna sådana fester, som avvek från hit- tills följda program, skulle underställas nämndens prövning. Med början år 1907 anordnades på Skansen varje den 1 maj en

folkfest. Den uppfyllde visserligen kraven på politisk neutralitet men kom, genom att den var anordnad samtidigt med demonstra— tionsmötena på Gärdet, att stå i motsats till arbetarrörelsens manifestationer. Medbor- garfestema på Skansen den 1 maj avskaffa- des år 1928. Först 1947 beslöt Nordiska mu— seets nämnd, att i stort sett varje samman— slutning skulle få anordna fester och evene- mang på Skansen.

3.1.2 1948 års konstutredning

Frågan om en på moderna pedagogiska principer baserad utställningsverksamhet vid museerna togs upp till behandling av 1948 års konstutredning. I dess betänkande Konstbildning i Sverige (SOU 1956: 13) be- handlades visserligen i första hand frågor, som berör arbetet inom konstens område. Förslagen hade dock en större räckvidd. Konstutredningen framhöll att den ut- ställningstekniska metoden behövde utveck-

las med hänsyn till besökarnas skiftande kulturella bakgrund och träning. Besökarna kan i allmänhet inte assimilera mer än en begränsad mängd intryck, varför det borde vara angeläget, att överflödet av föremål i museernas utställningar reducerades. En viktig förutsättning för besökarnas möjlig- het att tillgodogöra sig museernas utställ- ningar är att lokalerna erbjuder en viss be- kvämlighet och trivsel. Omfattande åtgärder för att i detta hänseende förbättra museerna ansågs nödvändiga.

Konstutredningen erinrade om resultaten av en är 1952 vid Nordiska museet gjord publikundersökning, vilken bl. a. visat, att de högre socialgrupperna företett en bety- dande överrepresentation bland museets publik. Utredningen konstaterade med an- ledning av de genom denna undersökning gjorda erfarenheterna, att fakta om publi- ken måste bli i hög grad vägledande för museernas framtida pedagogiska politik. Ut- redningen tog också upp frågan om i vilken utsträckning museerna bör sträva efter att med hjälp av en populärt anpassad politik nå ett stort antal besökare. Det ansågs vik- tigt att bedöma effekten av verksamheten inte endast efter statistiska normer. Man borde även räkna med värdet av att med en avancerad undervisning nå en mindre pub- lik. Man varnade för att museerna i syfte att dra till sig en större publik och fungera som ”community centers” kunde förlora sin egentliga funktion. Konstutredningen re- kommenderade en aktivitet med sikte på att nå utanför de initierades skara genom sam- arbete med fackföreningar och andra yrkes- organisationer, föreningar och klubbar. Den direkta museiundervisningen måste vända sig till organiserade grupper; endast om publiken kommer i grupper, där medlem- marna hålls samman av gemensamma kul- turella eller sociala intressen, är det möjligt, konstaterade konstutredningen, att ge en speciellt anpassad vägledning.

Bland direkta av 1948 års konstutredning föreslagna åtgärder var en utbyggnad av na- tionalmuseets vandringsutställningsverksam- het. Denna borde utom större utställningar även omfatta mindre, på skärmar exponera-

de kollektioner, som kunde gå ut till arbets- platser, folkhögskolor och föreningar. Na- tionalmuseet borde få till uppgift att i sam- arbete med folkbildningsorganisationerna ordna kurser för ledare i konstbildnings- verksamhet. Museet borde söka få fram broschyrer, kataloger och publikationer av större intresse för genomsnittsbesökaren. Man framhöll betydelsen av att nationalmu- seet genom samarbete med pressen, radion och televisionen sökte öka allmänhetens in- tresse för museet.

I frågan om museerna i övriga landet an- såg konstutredningen, att dessa borde nytt- jas pedagogiskt bättre än som skedde. De borde bli centra för en i egen regi bedriven vandringsutställningsverksamhet, som skul- le komma bl. a. skolorna, arbetsplatserna och Folkets hus tillgodo.

Konstutredningens förslag ledde inte till några direkta beslut av statsmakterna. Ut- vecklingen kom dock i många avseenden att följa de av utredningen givna rekommenda- tionerna.

3.1.3 Aktuella tendenser

Inom en rad av de kulturhistoriska museer- na har under 1950- och 60-talen speciell uppmärksamhet ägnats relationen mellan permanenta och tillfälliga utställningar. En pionjärinsats på detta fält liksom när det gäller publikundersökningar i museer gjor- des vid Nordiska museet 1952. Besökarnas dominerande hemhörighet i socialgrupp 1 samt museets begränsade geografiska räck- vidd konstaterades. Samtidigt fastställdes de tillfälliga utställningarnas funktion som attraktion. Man fann att de drog publiken till museet och att denna samtidigt begag- nade tillfället att studera de permanenta utställningarna. En särskild undervisnings- avdelning har sedan 1929 ingått i Nordiska museets organisation. Museet fick sin sal för tillfälliga utställningar 1947 och har där och även i andra lokaler inom museibygg- naden drivit en omfattande och uppskattad utställningsverksamhet. Effekten på besöks- tillströmningen har varit god.

Tidigt fästes uppmärksamheten vid frå- gan, hur stor arbetsinsats som var rimlig för var och en av dessa tillfälliga utställ- ningar. Man noterade konflikten mellan in- tresset för snabba växlingar och de insatser som dessa fordrade. Kulturhistoriska ut- ställningar av den mer traditionella formen kräver omfattande förarbeten. Antalet be- sökare på stationära tillfälliga utställningar blir ofta för lågt för att motivera kOStnader och arbetsinsats. Dessa problem aktualise- rade intresset för att sprida även kultur- historiskt material i vandringsutställningar, vilket förutsätter en speciell teknik, som på senare år särskilt utvecklats av de sakkun- nigas försöksverksamhet med riksutställ- ningar.

Stockholms stadsmuseum har under 1960- talets senare del utvecklat en egen utställ- ningspolicy, som delvis dikterats av ett nöd- läge. Otillräckliga resurser i förening med det förhållandet att museibyggnadens ut- ställningslokaler länge varit disponerade för andra verksamheter har drivit museet att utveckla en utställningsverksamhet med små och föga kostsamma utställningar. En inten- siv aktivitet utvecklades, i stor utsträckning i samarbete med intressegrupper utanför museet. Framgången med denna verksam- het har varit stor. De nämnda intressegrup- perna har bestått av skilda tillfälliga opini- onsgrupper, studenter, byalag, aktionsgrup- per samt fotograf- och konstnärskollektiv. Utställningarna har i stor utsträckning varit ägnade stockholmska miljöproblem men också miljöfrågor av större räckvidd liksom även sociala frågor. De har väckt stor upp- märksamhet och lockat publiken, i takt med att museet utvecklat sina rutiner då det gäl- ler evenemang av skilda slag, debatter, teach-ins etc. Denna verksamhet har givit intressanta belysningar av museets möjlighet att trots knappa egna resurser fungera som estrad för samhällsfrågor.

En tämligen regelbunden produktion av vandringsutställningar förekommer vid flera av de större centralmuseema. Stor omfatt- ning har denna verksamhet vid nationalmu- seet, vars avdelning för depositioner har som ett av sina särskilda åligganden att sva-

A

1 500 000

1 000 000——

Besök på vandringsutställningar inom landet

Besök på museerna

I | -66 -67 66/67 67/68

-65 65/66

-68

l . I -69 -70 år 68/69 69/70 budgetår

Figur ] Besöksfrekvensen vid de statliga museernas utställningar inkl. Nordiska museet och Tek- niska museet under åren 1965/66—1969/70.

ra härför. Sålunda kan som exempel näm- nas att museet budgetåret 1970/ 71 lät fem utställningar i olika format cirkulera i lan— det. Även vid naturhistoriska riksmuseet, Nordiska museet, statens historiska museum och Sveriges arkitekturmuseum ingår iord- ningställandet av vandringsutställningar som en del av arbetet. Från centralmuseema ut- sända utställningar bildar i dag ett icke oväsentligt inslag i region- och lokalmuse- ernas program för publiken. Figurerna 1 och 2 visar besöksfrekvensens ökning vid centralmuseemas utställningar under tiden 1965/66—1969/70. Det framgår av figu- rerna, att en växande andel av centralmu- seernas publik består av besökare på vand- ringsutställningar.

Produktion av regionalt ambulerande ut- ställningar inleddes vid länsmuseet i Karl-

stad är 1952. Under åren fram till och med 1958 framställdes en ny vandringsutställning årligen. De var avsedda att visas på olika orter inom Värmlands län. Innehåll och aspekt varierades inom ramen för ett läns- museums olika ämnesområden. Särskild uppmärksamhet väckte den år 1958 i sam- arbete med länsavdelningen i Karlstad av landskommunemas förbund anordnade ut- ställningen Subtopia. År 1959 saknades emellertid medel för en fortsatt produktion av vandringsutställningar, varför denna gren av museets verksamhet för en tid nedlades. Den har emellertid ånyo igångsatts och med hjälp av större resurser fått ökad omfatt- ning.

Från länsmuseet i Umeå distribuerades med början är 1957 sporadiska vandrings- utställningar. År 1965 inleddes med stöd av

Procemuella andelen av totala besö ksfrekvensen

ll

65/66 66/67 67/68

Ä

Besök på på museerna

Besök på '- vandringsutställningar inom landet

_ '

68/69 69/70 budgetår

Figur 2 Procentuella sammansättningen av besöksfrekvensen vid de statliga museernas utställ- ningar inkl. Nordiska museet och Tekniska museet, 1965/66—1969/70.

statsbidrag en länsomfattande studie-, un- dervisnings- och utställningsverksamhet. Till service för skolorna utanför Umeåområdet produceras utställningar avsedda för an- vändning i undervisningen. Inom verksam- heten med vandringsutställningar för vuxna har museet kontakt med kommuner, för- eningar och bildningsorganisationer. Bl.a. genom konferenser med representanter för mottagarorganisationerna och med den per- sona], som lokalt svarar för utställningsverk- samheten, söker man erhålla synpunkter på bl. a. tuméplaner och lämpliga arrangemang i anknytning till utställningarna. Museet producerade exempelvis är 1968 sju egna vandringsutställningar och distribuerade in- om länet även två utifrån hämtade utställ- ningar.

År 1964 tilldelades länsmuseet i Luleå statsbidrag för en regional studie-, undervis- nings- och utställningsverksamhet. Inledande

försök härmed hade gjorts redan föregående år. Länsmuseet i Luleå har under den där- på följande tiden försett Norrbottens län med en betydande mängd vandringsutställ- ningar samt bedrivit vidsträckt föreläsnings- verksamhet. I distributionen ingår såväl eg- na som utifrån hämtade utställningar. Anta- let besökare per år vid vandringsutställning- arna har sedan 1965 varierat mellan 50 000 och 175 000. Till bilden av den utåtriktade regionala verksamheten vid Norrbottens museum hör också den organiserade sam- verkan, som inletts med museerna i Arje- plog, Jokkmokk och Kalix.

En verksamhet med vandringsutställning- ar startades vid Dalarnas museum (Falun) 1968, delvis med statsstöd i form av medel för anskaffning av utrustning. Mottagare är kommuner och studieorganisationer.

1969 kunde det till landsantikvarieorga- nisationen i Älvsborgs län knutna Väners-

borgs museum inleda regionala vandrings- utställningar. Det skedde med stöd av Nor- diska museet, som utfäste sig att ställa mate- rial till förfogande.

Ytterligare ett antal regionala museer har under 1960-talet med stöd av bidrag från landstingen inlett verksamhet med van- dringsutställningar. Samarbete har i stor omfattning etablerats med länsbildningsför- bunden.

Vandringsutställningama har sedan 1960— talets mitt varit föremål för ett intensivt ut- vecklingsarbete. De har givits en efter hand för skilda ändamål alltmer varierad och an- passad form. Tidigare var de större utställ- ningarna dominerande. Utställningar i mind- re format, avsedda som läromedel i skolor- nas och folkbildningsorganisationernas ar- bete, visar sig numera bli av ökad betydelse. Ansträngningar har gjorts att på olika vägar söka nedbringa kostnaden för produktion och distribution. Goda resultat har därvid vunnits framför allt med mångfaldigade utställningar av olika typer, såväl med en- bart bild och text som med ingående före- mål. Ett viktigt led i utvecklingsarbetet har bestått i prov med audivisuella media, vari- genom kostnaderna för visningspersonal visat sig kunna begränsas.

En närmare redovisning av verksamheten med vandringsutställningar, speciellt med hänsyn till det av de sakkunniga ledda arbe- tet inom detta område, kommer att lämnas i det särskilda betänkande, vari förslag fram- lägges rörande Riksutställningars framtida organisation.

Den vidgade aktiviteten med vandrings- utställningar har som ursprungligt syfte haft att motverka de geografiska avstånden mel- lan museerna och publiken. Den har fyllt ett viktigt behov och mött ett påfallande stort intresse från publiken. Man är dock klart medveten om museernas otillräckliga möj- ligheter att nå kontakter med sådana grup- per, som står utanför den kultur, som bärs upp av kulturinstitutionerna. Med utgångs- punkt i hypoteser, som uppställts av sam- hällsforskningen, har olika åtgärder vidtagits i det direkta syftet att underlätta för dessa grupper att ta del av museernas utställningar

och övriga för allmänheten avsedda evene- mang. I denna avsikt har ett stort antal kom- munala museer numera avskaffat entréavgif- tema. I ökad omfattning har man sökt göra museerna tillgängliga också på kvällstid.

Evenemang som riktas till bestämda mål- grupper, såsom yrkes- och intressegrupper, har blivit ett alltmer utnyttjat medel att åstadkomma nya publikkontakter. Vid flera av museerna har samarbete etablerats med föreningslivet. Föreläsningsserier anordnas i samverkan med folkbildningsarbetets olika organ. Icke minst tillmäts inom länsmuseer- na samarbetet med länsbildningsförbunden stor betydelse. Flera av de organisationer som är huvudmän för länsmuseer ingår också som medlemmar i länsbildningsför- bunden. Vid vissa museer har värdefullt samarbete med Stiftelsen Skådebanan inletts. Särskilda program anordnas för olika kate- gorier av besökare. Medvetna insatser görs för att tillmötesgå ungdomens intressen. En i samverkan mellan Norrköpings museum och ABF bedriven cirkelverksamhet, som kan tjäna som ett gott exempel härpå, har haft till uppgift att samla ungdomar till dis- kussion om kulturproblem och frågor om den pågående utvecklingen inom konst, lit- teratur, musik, teater och film. Vid stads- museet i Stockholm har ett viktigt inslag i verksamheten bestått i att lokaler och arbets- material ställts till förfogande för självstän- diga arbetsgrupper, som behandlat sam- hälls- och miljöfrågor. Alltmer vanligt före- kommande är speciella, för rörelsehindrade människor ordnade evenemang. I samarbete med pensionärsföreningar utarbetas pro- gram med särskild hänsyn till de äldres in- tressen.

Museerna har länge arbetat för att nå en ungdomlig publik. Man har tagit emot skol- klasser och arrangerat studiebesök av olika slag samt framställt vandringsutställningar för skolbruk. Samarbete har också inletts med förskolorna. Vid sidan härom har många museer öppnat sina lokaler för andra former av barn- och ungdomsverksamhet. Viktiga är de nya inslag i museerna, som utgöres av de s.k. lekverkstädema. Vid bl. a. moderna museet, nordiska museet,

Stockholms stadsmuseum och Örebro mu- seum har under slutet av 1960-talet inletts verksamheter, där barn i kontakt med vuxna ges tillfälle att deltaga i stimulerande akti- viteter. I verkstäderna ges utrymme framför allt för utvecklande lek, för utställningar och för bearbetning av faktamaterial. Verk- samhet av denna art har visat sig ha en vä- sentlig funktion att fylla. Framför allt bi- drager den till att ge barnen en positiv kon- takt med museerna, vilken kan medverka till att de även längre fram i livet kommer att omfatta museernas aktivitet med intresse. Lekverkstäderna har också visat sig svara mot ett stort behov. I en av Riksutställning- ar sammanställd och publicerad rapport lämnas närmare redovisning av de vid lek- verkstäderna gjorda erfarenheterna (Öpp- na. En rapport om lekverkstäder. 1971).

Till den utåtriktade aktiviteten hör vid ett flertal region- och lokalmuseer kvalifi- cerade kurser, ofta på universitetsnivå. Ge- nom undervisning i konstvetenskap har man i viss utsträckning kunnat utbilda cirkel- handledare för konstbildningsarbetet. En icke obetydlig gren av verksamheten består vid flera av de större museerna i service till universitetsundervisningen. Museemas publikationer har alltjämt en hu- vudsakligen traditionell uppläggning. Icke sällan är utställningskatalogema riktade till den vetenskapliga världen och betingar ett högre pris än vad som kan betecknas som rimligt för besökare med lägre inkomster. Försök har dock gjorts att med periodiska tryckalster nå en större krets av intresse- rade. Västerbottens museum har således ra- dikalt ändrat uppläggningen av museets års- bok för att bättre motsvara en större pub- liks intresse. Information och upplysning om verksamheten lämnas också av vissa museer i regelbundet utkommande tryck. Tidskriften Fauna och Flora utges numera av naturhistoriska riksmuseet. I denna ges populärvetenskaplig information om aktuell naturhistorisk forskning.

En tendens i den utåtriktade aktiviteten har under 1960-talet varit att vidga dess äm- ne och program. Det svenska museet hade som bildningsinstitution tidigare ett verk-

samhetsfält indelat i ämnesområden, som ni- rekt motsvarade bestämda akademiska disci- pliner. Museets uppgift var att popularisera resultaten av den forskning, som bedrevs inom dess vetenskapliga arbetsfält. Denna uppgift är alltjämt aktuell och bör betrak- tas som ett av det nutida museets centrala åligganden. Utgångspunkt för valet av pro- gram är dock numera främst det behov, som kan konstateras råda hos publiken. För att väcka intresse hos en större grupp, utan- för kretsen av specialintresserade, är det nödvändigt att behandla teman, som har ett allmänt, vidare intresse och att framför allt knyta an till dagsfrågoma. Museerna i Sve- rige har emellertid samtidigt uppfattat det som väsentligt att gå utanför de specifikt museala verksamheterna. Med början fram- för allt vid moderna museet i Stockholm har genombrytningar gjorts mot olika konst- arter. Utom vid moderna museet har nume- ra den konstnärliga filmen fått en fast plats i verksamheten även vid Norrköpings mu- seum och Västerbottens museum. Alltmer vanliga i museernas program är inslag av teater och musikevenemang. Ett av syftena med de gränsöverskridanden som görs, är att skapa intressanta konstellationer mellan olika konstnärliga manifestationer. Lika vik— tigt har det emellertid ansetts vara att ge- nom en breddning i programmet appellera till olika intressen hos publiken.

Jämsides med ambitionen att anpassa mu- seernas utställningsprogram till skilda pub- likgruppers intressen går en strävan att dess- utom välja presentationsforrner, som gör informationen mer lättillgänglig. För att få kännedom om utställningsåskådarnas önske- mål härvidlag har försök utförts, bl. a. vid statens historiska museum, varvid intresse- rade besökare samt representanter för sko- lan givits tillfälle att lämna synpunkter vid planläggning och uppbyggnad av basutställ- ningar.

De naturhistoriska museernas utställningar har tidigare präglats av torr vetenskaplighet. Tendensen är i dag att popularisera deras innehåll. Människans alltmer kritiska situa- tion på jorden grundar sig på ekologiska förhållanden och ytterst på bristande insikt

om samspelet mellan organismerna och de- ras omgivning. De naturhistoriska museerna har uppfattat det som den utåtriktade verk- samhetens viktigaste uppgift att sprida kun- skap härom.

3.1.4 Samarbetet museum—skola

Den successiva ökningen av museernas re- surser har under 1960-talet i stor utsträck- ning varit avsedd att vidga den del av mu- seiverksamheten, som mer omedelbart kom- mer skolorna tillgodo. Stat och kommun har givit betydande stöd till inrättande av tjäns- ter för museernas service till skolorna.

Stor betydelse för utvecklingen av museer- nas utåtriktade verksamhet får tillmätas det arbete, som i samverkan med Skolmyndighe- terna bedrivits av de statliga centrahnuseer- na. Ett av de första museerna i Europa med särskild befattningshavare för den pedago- giska verksamheten var Nordiska museet, där en tjänst som museilektor inrättades år 1929. En första angelägen åtgärd blev för dess innehavare att förbättra skolornas kontakt med museet. I samarbete med dåvarande Stockholms folkskoledirektion utgavs 1937 en handledning för skolbesök vid Nordiska museet och Skansen. Huvudtanken därvid var att utvälja de delar av samlingarna, som bäst anslöt till skolornas kurser. Detta grepp var effektivt ur skolans synpunkt jämfört med det eljest från museihåll ofta hävdade att alla samlingar skulle ha samma angelä- genhet. Från 1938 har regelbunden under- visning av vissa klasser i Stockholms skolor ägt rum i Nordiska museet. Under efterkrigs- tiden kunde de tidigare intentionerna fullföl- jas, och folkskolornas museiundervisning kom att omfatta flertalet museer i Stock- holm. Vid huvuddelen av dessa tillkom suc- cessivt museilektorstjänster. Museemas pe- dagogiska verksamhet hade dock länge att kämpa mot skilda svårigheter. Det ansågs sålunda tillräckligt med en enda lektors- tjänst vid varje museum. De museipedago- giska insatserna undervärderades vid yrkes- meriteringen, vilket innebar ett hinder för rekryteringen till de pedagogiska befattning-

arna. Från slutet av 1940-talet bidrog emel- lertid Stockholms stad med att bestrida kostnaderna för medhjälpare till museilek- torerna.

Befattningar som museilektorer tillkom under 1960-talet också vid ett stort antal re- gionalt verksamma museer.1 Samtliga större museer har numera särskild personal för den för skolan avsedda verksamheten. Service till skolan kan i dag för många museers del betecknas som den mest betydelsefulla av det utåtriktade arbetets olika grenar.

Samarbetet med skolan bedrives i olika former, ehuru med i stort sett för majorite- ten av museer gemensamma drag. En förut- sättning för att museibesöken skall fungera som ett naturligt led i skolundervisningen är att de infogas i skolans kurser. Museemas samverkan med skolorna organiseras främst genom direkta kontakter med de lokala skol- myndigheterna. Planläggningen sker dess- utom efter överläggningar med ämneskonsu- lentema vid länsskolnämnderna. I växande utsträckning förekommer regelbunden in- formation till skolorna om museernas ter- minsprogram.

I Stockholm där samverkansformerna är särskilt utvecklade schemalägges huvudde- len av skolornas museibesök inom kommu- nens skolförvaltning. Verksamheten omfat- tade år 1968 över 4000 av skolklasser gjor- da museibesök. Varje museum som berörs av de av förvaltningen planlagda museibe- söken erhåller viss ersättning härför av kommunala medel. De större museerna be- viljas belopp i storleksordningen 35000 kr. årligen. En av Stockholms skoldirektion till- satt utredning har i ett i juni 1971 avgivet förslag redovisat uppgifter till belysning av frågan om stockhohnsskolornas kontakt med kulturlivet (Utredningen angående skolornas kontakt med kulturlivet). Utredningen pre- senterar därvid bl. a. resultaten av en enkät, som avsåg att kartlägga, i vilken utsträck- ning skolklassema i Stockholm 1969 deltagit i olika slag av kulturaktiviteter. Förfråg- ningar sändes till ett antal slumpmässigt

1 Vid de statliga museerna har tjänstetiteln museilektor numera upphört.

valda klasser i grundskola, gymnasium, fackskola och yrkesskola. Av enkäten fram- går att museibesök, teaterbesök och kon- sertbesök under höstterminen 1969 var de tre i nu nämnd ordning mest frekventa kul— turaktiviteterna i de i grundskolan under- sökta klasserna. För de gymnasiala skolfor- merna var teater-, musei- och filmbesök i nu nämnd ordning de vanligaste aktiviteter- na. För totalt 308 klasser i grundskolan re- dovisas O,9 museibesök per klass under höst- terminen 1969. För 119 klasser i gymnasium, fackskola och yrkesskola var motsvarande tal under samma tid 1,0.

Museerna har vanligen inte resurser av sådan omfattning, att deras personal kan be- driva undervisning i direkt kontakt med skolornas elever. Det blir i stor utsträckning elevernas lärare, som svarar för kunskaps- förmedlingen i museet. Museipersonalen får inrikta sig på att lämna lärarna erforderlig orientering och ge instruktioner rörande museimaterialet och dess funktion i under- visningen.

Museernas till skolan riktade service ge- nomgår för närvarande en utveckling, som kännetecknas av pågående anpassning till de nya läroplanerna. Dessa ger med flexibel fördelning av undervisningstiden och längre sammanhängande arbetspass väsentligt öka- de möjligheter för skoloma att utnyttja mu— seernas material. Den nya läroplanen inom högstadiets orienteringsämnen lämnar rum för en uppdelning på intresse— och arbets- områden, innefattande lärostoff från ett eller flera orienteringsämnen. Detta innebär en väsentlig förbättring i förutsättningarna att infoga museistudier som moment i skol- undervisningen. Målet för utvecklingen av den vid museerna förmedlade undervisning- en för skolans olika stadier är att söka nå fram till sådana nya arbetsformer, som en- gagerar eleverna i ett aktivt arbete, indi- viduellt och i grupp. Museerna visar sig ge- nom sin behandling av utställningsrnateria- let kunna åstadkomma en samordning av lärostoffet. Genom tematiska utställningar med material från olika ämnesområden un- derlättar man för eleverna att smälta sam- man nya erfarenheter, lär dem att lättare

tränga in i andra ämnesområden och ger dem tillfälle att anknyta dessa till bestämda frågor och problem. Viktiga instrument här- vid är individuella eller för grupparbete av- sedda övningsuppgifter. Genom förberedel- ser och efterföljande redovisningar integre- ras studierna i museet med lektionerna i skolan. För detta ändamål har man numera vid flera museer börjat utarbeta handled- ningar för utställningarnas utnyttjande. Ett led i den pågående utvecklingen är att in- föra sådana former för undervisningen i museerna att eleverna får större möjlighet att självständigt inhämta information. För att detta skall bli möjligt behöver museibe- söken göras mer långvariga än som hittills varit regel. Under längre sammanhängande arbetspass kan eleverna efter att ha introdu- cerats i museet arbeta med olika slag av källor och material. I denna typ av musei- besök kan också redovisningen av arbetet äga rum i museet.

Även i andra avseenden kan museerna på- verka skolundervisningen. Stockholms stads- museum lanserade 1969 med sin arbetsbok för femte årskursen i grundskolan kring Stockholms 1600-tal en intressant metod för att aktivera elevernas studier vid och efter museibesöket. Själva boken med sin materia- listiska historiesyn väckte en fruktbar debatt kring floran av skolböcker i historia och har resulterat i en rad kritiska analyser av dessa. Det synes angeläget att museernas kapacitet att utveckla kursböcker och an- nat studiematerial tillvaratages.

För skolornas del innebär vandringsut- ställningarna viktiga och intressanta komple- ment till de fasta utställningarna. De har dock sin begränsning i förhållande till det permanent visade stoffet i museerna. Fram- för allt uppstår svårighet att i den planlagda skolundervisningen inordna besök vid kort- variga utställningar. Den växande omfatt- ningen av vandringsutställningar i landet har likväl för skolorna inneburit ökade möjlig- heter till kontakt med ett lärostoff, som be- lyser aktuella frågor eller ger stimulerande upplevelser.

En förutsättning för att museernas mate- rial skall kunna bli mer effektivt utnyttjat

skolans undervisning är dock att detta i 'äsentligt ökad utsträckning ställs till direkt förfogande med möjlighet att utnyttjas i skollokalema. Utställningar i litet format avsedda för klassrumsbruk och förpackade i lättransportabla lådor har börjat framställas. Denna verksamhet måste emellertid ännu anses vara på försöksstadiet. Ett ytterligare led i museernas service till skolorna ligger i åtgärder till förbättring av de lokala hem- bygdsmuseernas utställningar för att göra dessa möjliga att utnyttja i hembygdsunder- visningen.

Värdet av att blivande lärare orienteras om hur museer och utställningar bör utnytt- jas i skolans undervisning har uppmärksam- mats vid flera museer, vilka därför etablerat samarbete med lärarhögskolorna. Kulturhis- toriska museet i Lund lämnar undervisning till universitetsstuderande med sikte på lärar- banan.

3.1.5 Museibesökarna

Någon med statistisk exakthet och konse- kvent tillämpad metod gjord redovisning av publikens besök vid museerna förekommer ej för Sveriges del. En av Svenska museiför— eningen1 årligen lämnad sammanställning av museernas besöksredovisning ger dock ett förhållandevis gott underlag för att beräkna det totala antalet museibesök i landet. En på grundval av detta material gjord summe- ring visar att museerna i vårt land under åren 1963—1970 haft en konstant uppgång i antalet besök. Från omkring 5 milj. besök vid periodens början steg talet till omkring 9 milj. år 1970. I tabell 8, bilaga, 5. 283 f., redovisas besöken vid landets museer åren 1966, 1968 och 1970.

De svenska museerna har fortfarande i endast ringa utsträckning sökt ta samhälls- och beteendevetenskaperna till hjälp för att erhålla en förbättrad bild av publikvanorna. Mer konsekvent genomförda undersökning- ar har gjorts endast vid ett mindre antal museer. Nordiska museet utförde en rad un- dersökningar år 1952. 1964 företogs en un- dersökning av publiksammansättningen vid

moderna museet (Anna-Lisa Lindén, Ferd- nand-Legérutställningen på moderna museet. Enkätundersökning under tiden 24.10— 19.11. 1964. Stencil). Tydligare än väntat visade det sig härvid hur moderna museets publik dominerades av yngre personer med jämförelsevis hög utbildning. Resultaten led- de för museiledningen till slutsatsen, att öka— de ansträngningar borde göras för att nå andra grupper. Särskilt viktigt ansågs det vara att sänka museets entréavgifter, en åt- gärd som museet på grund av ekonomiska omständigheter dock ej kunnat genomföra. För att underlätta för dem, som ej har till- fälle att besöka museet på dagtid, införde moderna museet som ett av de första mu- seerna i Europa regelbundet kvällsöppethål- lande samtliga dagar i veckan.

Vid riksmuseet inleddes under år 1968 kontinuerliga undersökningar för att kart- lägga besöksvanoma vid museet. Avsikten är att museet skall kunna följa resultaten av de olika åtgärder, som vidtas för att nå pub- liken.

Nyligen har Göteborgs museiorganisation låtit företaga enkäter för att få en beskriv- ning av museipublikens sammansättning och besöksvanor. Undersökningen som omfat- tade flertalet museer i Göteborg var begrän- sad till sin omfattning. Den har dock läm- nat vissa tydliga resultat i frågan om musei- publikens sammansättning, dess incitament att besöka museerna och vilka krav som ställs på museerna.

Under tiden december 1969—januari 1970 utfördes av Svenska Gallupinstitutet AB en landsomfattande undersökning av den svens- ka befolkningens aktiviteter. Inom ramen för den av MUS 65 ledda försöksverksam- heten har gjorts en rad studier av publik- vanorna. Resultaten av dessa undersökning- ar och av den av Gallupinstitutet gjorda un— dersökningen redovisas i de sakkunnigas för- slag rörande verksamheten med riksutställ- ningar. De undersökningar som genomförts vid Riksutställningar har inriktats på att stu- dera, huruvida åtgärder inom denna verk- samhet kunnat förbättra det kulturförmed-

1 Före l.1.1972 Svenska museimannaför-

eningen.

lande arbetet. De har i första hand syftat till att kartlägga strukturen av den publik, som besökt evenemang i Riksutställningars regi. En viktig uppgift har varit att studera rekryteringsområdena för besökare till ut- ställningar. Stor vikt har lagts vid frågan, huruvida utställningarna kunnat bidraga till en nyrekrytering av besökare.

Särskilt intresse i här föreliggande sam- manhang är de resultat, som gjordes vid Gallupinstitutets undersökning 1969/70. Den- na visar att ca 40 % av befolkningen under senaste lZ-månadersperioden före undersök- ningen besökt museer för att där studera de fasta eller permanenta utställningarna. En i det närmaste lika stor andel av befolkningen besökte under denna period konstutställ- ningar. En klar majoritet av musei- och ut- ställningsbesökarna kan betecknas som till- fälliga besökare. Av besökarna på museer- nas fasta utställningar har huvuddelen, eller 61 proc. gjort endast ett till två besök under perioden. Den andel av museibesökama som varit på museum minst 10 gånger inskränkte sig till ca 3 proc. Gallupinstitutets undersök- ning visar inga skillnader mellan männens och kvinnornas intresse för museibesök. I fråga om museibesökamas ålder konstateras att andelen museibesökare är ungefär lika stor i alla åldersgrupper upp till 40 år (något under 50 proc.). Den är något mindre bland personer i åldern 40—60 år (ungefär 35 proc.). Andelen museibesökare minskar där- efter med stigande ålder. Undersökningen demonstrerar det välbekanta faktum, att personer med högre utbildning har större intresse för museibesök. Personer med aka- demisk utbildning har sålunda en betydligt högre besöksfrekvens än personer med en- bart folkskola. Andelen museibesökare var speciellt stor bland storstadsboma. Ungefär 35 proc. av landets museibesökare hade gjort sitt senaste besök på något av muse- erna i Stockholm. Gallupinstitutets under- sökning som omfattade en rad olika typer av aktiviteter ger underlag för antagandet, att museibesökande bör uppfattas som en ingående komponent i en vana att ta del av olika slag av aktiviteter, ett utåtriktat bete- ende.

Inom ramen för den av MUS 65 bedrivna försöksverksamheten har vid sidan om un- dersökningarna av besöksvanoma även före- tagits studier av utställningsbesökens inver- kan på kunskaper och attityder. Ocksä dessa undersökningar redovisas i de sakkunnigas betänkande angående verksamheten med riksutställningar. Undersökningarna som än- nu främst är att betrakta som inledningen till en fortsatt kontinuerlig vetenskaplig forskning rörande utställningsmediets peda- gogiska och andra effekter, har givit vissa tydliga indikationer. Utställningar har lik- som andra medel för spridning av informa- tion starkt varierande verkan under olika betingelser. Uppenbar är motivationens be- tydelse för kunskapsinhämtandet; besökare med svag motivation för studiet av ett om- råde inhämtar påfallande ringa information från en utställning inom detta. Inlärnings— effekten ökar märkbart vid utställningar med tillgång till kataloger och övrigt orien- terade material vid sidan om de exponera- de föremålen. Av särskilt värde för inlär- ning och påverkan av attityd är visningar i grupp med guide, varvid tillfälle ges till frågor och diskussion.

3.2 Förslag

3.2.1 Allmänna överväganden

Den ökade omfattningen av museernas verk- samhet har under 1960-talet resulterat i ett kraftigt växande antal museibesök. De un- dersökningsresultat som föreligger tyder på att en majoritet av museibesökama är till- fälliga besökare och att museerna sannolikt kunnat väcka allt fler människors intresse.

De erfarenheter som hittills vunnits om museipubliken visar emellertid samtidigt, att dennas sammansättning långt ifrån är re- presentativ för samhället i dess helhet. Lik- som fallet är i frågan om övriga aktiviteter inom kultursektorn kommer museernas tjänster begränsade grupper till godo. Ande- len museibesökare är bl. a. speciellt betydan- de bland storstadsbor. Större delen utgöres även av personer med högre utbildning och

mer gynnsamma ekonomiska villkor än ge- nomsnittet av landets befolkning.

Möjligheterna att göra en majoritet av be- folkningen delaktig av den information mu- seerna har att ge bör inte överskattas. Skill- naden i intresse och läggning gör att skilda individers skäl att söka sig till museerna är av olika styrka. Publikens nuvarande sam- mansättning är dock inte i första hand en yttring härav. Den iakttagna underrepresen- tationen för vissa samhällsskikt får däremot betraktas som ett tecken på olika gruppers skilda förutsättningar att tillgodogöra sig det utbud och den service museerna erbjuder publiken.

Riktmärke för museernas publika aktivi- tet bör vara, att en större del av resurserna verkligen kommer de grupper till godo, som i dag icke nås av utbudet. Strävandena här- vidlag låter sig självfallet inte realiseras en- bart genom åtgärder inom kulturpolitikens ram. Förstärkt motivation för att ta del av information och kunskap kommer framför allt att bli en följd av den höjning av utbild- ningsnivån, som den nuvarande skolan ska- par. I detta sammanhang framstår de ökade möjligheterna till studier för vuxna med tidi- gare kort skolgång som synnerligen ange— lägna. Av fundamental betydelse är sådana socialpolitiska reformer, som leder till att alla tillförsäkras ett visst mått av tid att disponera för en personlighetsutvecklande sysselsättning. Bättre arbetsvillkor är nöd- vändiga för de människor, som på grund av fysiskt ansträngande arbete eller lång arbets- tid blir alltför hårt förslitna för att ha till- räckliga krafter för studier eller för att i öv- rigt kunna odla sina intressen. För att fri- tiden skall kunna utnyttjas för studier och rekreation fordras dessutom att medbor- garna får en tillfredsställande service, exem- pelvis i frågan om bamtillsynen. Inom sam- hällsplaneringen bör fordras att restiderna mellan bostadsorter och arbetsplatser blir begränsade.

För många av de människor som önskar ta del av museernas utställningar och un- dervisning utgör avstånden till museerna ett stort hinder. Utställningsbesöken bör under- lättas genom en ökad spridning av utställ-

ningarna till lokaler utanför museerna. En större decentralisering försvåras emellertid alltjämt av bristen på lämpliga lokaler, även om förhållandena härvidlag synes vara på väg mot en förbättring. På mindre orter lik- som i storstädernas ytterområden saknas också lämpliga organ för att ta emot och svara för visningen av vandringsutställning- ar. De tekniska och andra speciella problem. som är förenade med vandringsutställningar, behandlas närmare i utredningens förslag om Riksutställningar.

En orsak till vissa gruppers underrepre— sentation inom museipubliken torde vara. att museerna i sina utställningar kommit att särskilt appellera till intressen, som är mind- re väl etablerade inom dessa grupper. Det är angeläget att museerna i uppläggningen av sitt program för den utåtriktade verksam— heten söker göra en avvägning mellan önske- mål som kan ställas av olika publikkatego— rier. I den mån ett museum har en återkom- mande stampublik, bör givetvis dess önske— mål noga beaktas. Självfallet får dock inte konstaterandet härav hindra, att stora an- strängningar görs att genom ett mer varierat ämnesval söka knyta även nya grupper till museet. Det krävs att hänsyn tas till idéer, kunskap och värderingar i olika miljöer i samhället. AV stor betydelse för hur olika intressen skall tillgodoses torde vara att så vidsträckta kontakter som möjligt etable- ras med organisationer, som representerar de grupper samhällsmedlemmar museerna söker nå.

Det ursprungligen inom socialvården lan- serade begreppet ”uppsökande verksamhet” har vunnit burskap också inom kultursek- torn och vid museerna. Genom särskilda för bestämda grupper ordnade evenemang har man sökt sig utanför den etablerade musei- publikens krets av människor. Dessa evene- mang har i viss utsträckning kunnat förläg- gas till lokaler i dessa målgruppers egen omgivning. Ökade insatser riktade till grup- per utan tidigare kontakter med museerna bör betraktas som en åtgärd av särskilt hög angelägenhetsgrad. De sakkunniga vill här- vidlag understryka vikten av en ytterligare intensifiering av det värdefulla samarbetet

med studieorganisationerna och de facldiga organisationerna.

Såsom tidigare nämnts har man framför allt vid de kommunala museerna för att sti- mulera till tätare besök valt att avskaffa entréavgifterna. Det är synnerligen angelä- get att museernas service genomgående görs tillgänglig utan kostnad för enskilda besö- kare.

Det är till stor del genom de tillfälliga ut- ställningarna som museerna kunnat nå de senaste årens gynnsamma resultat i form av ökad besökstillströmning. De växlande ut- ställningarna har haft stort nyhetsvärde och därför fått stor publicitet. Allmänheten har i väsentlig utsträckning vägletts till museer- na genom dagstidningarnas artiklar och no- tiser. Den egna marknadsföringen genom reklam och annonsering har, främst av eko- nomiska skäl, varit av begränsat omfång. En ökad information, i form av bl. a. dags- pressannonsering, som fäster allmänhetens uppmärksamhet på utställningarna, är emel- lertid ett uppenbart behov.

Många museer med större permanenta utställningar har haft svårighet att i tillfreds- ställande takt förnya dessa. Det betraktas av den pedagogiskt verksamma personalen vid dessa institutioner som en åtgärd av hög an- gelägenhet att ersätta de äldre utställningar- na med nya, pedagogiskt bättre ordnade expositioner. Denna uppgift kan vid många av museerna beräknas kräva jämförelsevis stora resurser. Icke minst resurskrävande är denna uppgift för de naturhistoriska museer- nas del. En avvägning aktualiseras härvid mellan de tillgångar, som skall avsättas för å ena sidan tillfälliga och å andra sidan mer permanenta utställningar. Sådana avvägning- ar bör givetvis göras från olika utgångs- punkter vid olika museer. Sålunda har exem- pelvis museer med större samlingar av före— mål med hög attraktivitet behov av mer omfattande fasta utställningar. Material som kontinuerligt efterfrågas, tex. av skolorna, bör också finnas regelbundet tillgängligt för studium. Även de permanenta utställning- arna bedömes numera böra ha begränsad livslängd. Själva begreppet permanenta ut- ställningar anses allmänt också böra ersättas

med termen ”basutställningar". Efter hand som förskjutningar i intresset hos publiken kan konstateras, bör en anpassning härtill göras och inaktuella utställningar bytas mot nya. Detta innebär att man ej bör göra om- fattningen av de fasta utställningarna större än att tillräckliga resurser kan disponeras för en regelbunden förnyelse. Samtidigt fordras att hänsyn tas till vikten av en väx- lingsrik aktivitet inom den publika verksam- hetens olika grenar, framför allt med stor omsättning på tillfälliga utställningar. Dessa förhållanden torde för många museer inne- bära att de nya s.k. basutställningar, som det nu är aktuellt att ordna, med nödvändig- het måste planeras med minskat utrymme i förhållande till de nuvarande.

Strävandena att göra museernas stoff bätt- re tillgängligt fordrar den största uppmärk— samhet även på de rent pedagogiska proble- men. En rad frågor om hur museibesökaren bäst tillgodogör sig utställningens informa- tion behöver studeras. Undersökningserfa- renhetema pekar på det stora värdet av ett kompletterande material till de utställda fö- remålen. Kataloger till basutställningarna saknas ofta i dag. Katalogerna bör vara av två typer: den ena avser att i princip full- ständigt redovisa och beskriva samlingarna inom den avdelning av museet den omfattar och vänder sig till den specialintresserade delen av publiken; den andra typen bör vara mer populärt upplagd och innehålla ett rik- haltigt bildmaterial med summariska upp- gifter av intresse för engångsbesökaren. Ka- taloger av den förstnämnda typen går vid vissa museer under benämningen”dokumen- tationer”. Av särskild betydelse för behåll- ningen av utställningsbesöken är emellertid visningar, som leds av sakkunnig och för undervisningsuppgiften tränad personal. Vis- ningarnas värde framför den övriga infor- mation, som kan lämnas vid utställning- arna, ligger framför allt däri att tillfälle ges till frågor och diskussion.

I museerna användes ett rikt sammansatt undervisningsmaterial, vid sidan om de ut- ställda föremålen. I de naturhistoriska ut— ställningarna viktiga element är modeller i stor skala, som visar uppbyggnaden av väv-

nader och organ. Under senare tid har in- tresset i stor utsträckning kommit att kny- tas till vissa slag av audivisuella hjälpmedel, främst projektorer och bandspelare samt film och intemtelevision. De pedagogiska fördelarna med dessa hjälpmedel ligger bl.a. i att flera sinnen engageras och att man uppnår stor åskådlighet och konkretise- ring. Småbildsprojektorn av automatisk typ har fått stor användning i utställningarna, i viss utsträckning i kombination med band- spelare. Härigenom har en värdefull möjlig- het skapats att utnyttja museernas stora samlingar av fotografiska bilder. Visning av dokumentär film, som ger en utförlig fram— ställning av ett visst ämne, har sedan länge ingått i museernas program. I mindre ut- sträckning har särskild för undervisningsän- damål producerad filrn förekommit. Behov härav torde föreligga inte minst inom mu- seernas undervisning för skolornas elever.

Utställningsbesökaren har ett stort behov av orientering, som kompletterar de utställ- da objekten. Från ekonomisk synpunkt är det av intresse, att audivisuella hjälpmedel kan ge museerna bättre förutsättningar att inom begränsade kostnadsramar ge god ser— vice till en ökande publik.

Det skulle föra för långt att i detta sam- manhang närmare gå in på de metodiska aspekterna på undervisningen. Det finns emellertid anledning att särskilt uppehålla sig vid frågan om filmens och televisionens framtid vid museerna. Detta innebär inte att de sakkunniga undervärderar betydelsen av övriga, i allmänhet tekniskt mindre kom— plicerade hjälpmedel.

Kostnaderna för film och TV är höga. Stora krav bör ställas på producenternas kunnighet. För att begränsa kostnaderna och hålla den tekniska och pedagogiska kva- liten på hög nivå krävs viss samordning. De mindre museiinstitutionema torde inte kun- na förväntas få resurser som möjliggör en egen mer omfattande inspelningsutrustning och torde framför allt inte ha råd att hålla personal, som gör att en sådan utrustning kan utnyttjas kontinuerligt. Man kan emel- lertid räkna med att apparaturen efter hand kommer att bli billigare och att kunskaper-

na om dess användning kommer att spridas i allt vidare kretsar.

Även om man får hoppas att en decentra- lisering av resurserna snart blir verklighet, torde därutöver vissa större produktionsre- surser behöva koncentreras. I diskussionen om produktion av AV-hjälpmedel har även tanken på ett gemensamt nordiskt centrum framförts.

För att producerade bilder och filmer i större utsträckning skall kunna komma till utnyttjande inom museerna, fordras förbätt- rade distributionskanaler. För närvarande finns endast ett begränsat urval bilder och filmer någorlunda bekvämt åtkomliga. Co- pyrightregler och otillräckliga ekonomiska resurser hindrar en effektiv spridning. En samordnad distribution av det inom museer- na producerade bild- och fihnmaterialet tor- de komma att bli erforderlig. Datateknikens utveckling kan därvid möjliggöra en effektiv organisation innebärande att detta material blir lika väl registrerat som i dag bibliote— kens boksamlingar. Önskemålet att föra ut bild och film har framförts i svensk biblio- teksdebatt sedan länge. Uppgiften måste av åtskilliga skäl också anses vara en angelä- genhet särskilt för museerna. Eftersom bib- lioteksnätet emellertid är vida tätare, bör man räkna med en långtgående samverkan mellan museer och biblioteksväsen. Möjlig- heterna till samarbete med skolväsendets AV-centraler bör givetvis även beaktas.

De sakkunniga är icke beredda att nu framlägga ett fullständigt förslag rörande produktion och distribution av bild och film. Sammanfattningsvis rör det sig om fyra hu- vudproblem:

1. Förvaring och distributionsmöjligheter; registrering och publicering av katalo- g(er) . Utbildning i att utnyttja film och TV . Ökat och reellt utnyttjande av befintligt och nytillkommande material

4. Nyproduktion Såsom framgår av det föregående är det av vikt att utvecklingen noga följs. Inte minst distributionsproblemen inom området synes bl. a. med hänsyn till videobandens framtida användning kräva samverkan för

att tillfredsställande lösningar skall kunna uppnås. Under 1972 har överläggningar ägt rum om sådana samordningsproblem mel- lan ett antal institutioner inom kultursektorn m.m. Det skall ankomma på det av de sak- kunniga nedan föreslagna centralorganet för museiväsendet att medverka till att utreda, hur en för museerna och eventuellt ytterli- gare institutioner gemensam produktion och distribution av audivisuella media skall kun- na komma till stånd. Produktion bör ske både lokalt och centralt. Det sistnämnda kan ske t.ex. genom uppdragsproduktion hos TRU.

I TRU-kommitténs betänkande Produk- tionsresurser för TV och radio i utbildning- en (SOU 1971: 36) heter det att myndighe- ter och andra samhällsorgan med begrän- sade egna utbildningsresurser bör kunna vända sig till en samhällsägd enhet för kon- sultation, produktion och uppföljning be- träffande undervisning med större elektro- nikinslag. Utbildningsmyndigheterna före- slås kunna vända sig till enheten och köpa dess tjänster. De sakkunniga föreslår alter- nativt att ett framtida permanent organ för Riksutställningar tilldelas sådana produk- tionsresurser, och att detta parallellt med TRU och andra institutioner kan svara för viss central service inom området för intern- television. I betänkandet om Riksutställning- ar föreslås denna institution tilldelas film- och TV-produktionsresurser.

Vad som föreslagits i det föregående om en delvis gemensam AV-produktion skulle inte bara få betydelse för den utåtriktade verksamheten. Tillskapandet av produktions- resurser skulle också få pOSitiva konsekven- ser för de berörda institutionernas dokumen- terings- och forskningsarbete.

Enskilda institutioner, som har intresse för egen programproduktion, bör emellertid inte avrådas att inom rimliga gränser skaffa sig medel och utrustning för detta. Exempel från olika institutioners filmarbete t. ex. Västerbottens museum och Nordiska museet — visar att en egen programproduktion mycket väl ligger inom det möjligas gräns för enskilda institutioner.

De sakkunniga har i det föregående up-

pehållit sig vid problem, som sammanhänger med den inom museerna bedrivna utåtrikta- de verksamheten. En vidgad informations- spridning från museerna bör också omfatta utgivningen av publikationer. För att öka allmänhetens intresse bör museerna utnyttja möjligheten till positiv växelverkan mellan utställningar och tryckta skrifter. Ovan har understrukits angelägenheten av att utställ- ningskataloger framställes. Av stort intresse är emellertid även en publikationsverksam- het vid sidan härom, med utgivning av böc- ker, som behandlar skilda teman inom mu- seernas ämnesområden. Inom bokutgivning- en är museerna ofta beroende av samar- bete med de större bokförlagen. I plane- ringen bör dock hänsyn tas till att en stor del av museernas utgivningsbehov ej kan till- godoses genom dessa. För vetenskapliga ar- beten liksom i viss utsträckning för mer speciella populärpublikationer bör museerna ha resurser för att själva svara för utgivning. Medan ett flertal museer har en såväl kvan- titativt som kvalitativt betydande bokutgiv- ning, saknas publikationsverksamhet vid vis- sa museer i det närmaste helt. En jämnare bokutgivning från de olika museerna bör be- traktas som i hög grad önskvärd.

Av åtskilligt intresse i frågan om museer- nas möjligheter att sprida information är givetvis ivilken utsträckning radion och tele- visionen kan engageras för att sända pro- gram från museerna. Ökad uppmärksamhet bör inom museiväsendet ägnas frågan om samarbete med Sveriges radio.

De för utredningsarbetet gällande direk- tiven understryker angelägenheten av att man vid en vidgning av museernas utåtrik- tade verksamhet tar särskild hänsyn till sko- lans och bildningsarbetets behov. Grundsko- lans läroplan framhåller att man vid sidan om att ge eleverna grundläggande språkliga och matematiska färdigheter också skall söka tillvarata möjligheterna att utveckla deras känsloliv. Skolan bör söka lära ele- verna att uppfatta och njuta av konst, litte- ratur, musik och natur. Också gymnasiesko- lans läroplan anger som mål att eleverna skall ges tillfälle till kontakt med konst, lit- teratur, musik och natur. Läroplanen för

grundskolan framhåller möjligheterna att med bl.a. autentiska föremål, bilder och filmer skapa konkretion i undervisningen.

Som framgår av den ovan lämnade be- skrivningen, s. 33 f., pågår inom museerna en successiv anpassning av formerna för samverkan med skolan. Museemas huvud- män har lämnat verksamt stöd till olika åt- gärder, som varit ägnade att förbättra mu- seernas service till skolan. Inom museiväsen- det pågår för närvarande ett intensivt arbete på att utveckla för skolans museibesök läm- pade pedagogiska metoder. De sakkunniga vill särskilt framhålla betydelsen av att de permanent tillgängliga basutställningarna i första hand ordnas med tanke på skolornas direkta behov, med ett material som knyter an till skolans egen undervisning. Ytterligare försök bör göras med utställningar i litet format för användning i skolornas egna lokaler.

Stort avseende bör fästas vid att barn och ungdom får en positiv och stimulerande kontakt med museer och utställningar. Lä- rarna har härvid en nyckelroll, och det är av betydelse, att de i sin grundläggande yr- kesutbildning görs orienterade om formerna för samverkan mellan skola och museum. Av väsentligt värde bör därför vara att till- fredsställande service från museernas sida kan lämnas till bl. a. lärarhögskolor, univer- sitet och förskoleseminarier.

3.2.2 Region- och lokalmuseernas utåtrik— tade verksamhet

De sakkunniga har låtit företaga undersök- ningar rörande publikens vanor i samband med utställningsbesök. Dessa undersökning— ar har tydligt visat museernas begränsade geografiska räckvidd. Publiken är för att be- söka utställningar ej benägen att företa mer än helt korta resor. Målet att göra museer- nas stoff tillgängligt för så många olika grupper av befolkningen som möjligt torde därför kunna uppnås främst genom att den för publiken avsedda verksamheten i bety- dande utsträckning decentraliseras; det mås- te bli till stor del på de regionalt och lokalt

verksamma museerna som ansvaret läggs att svara för museisamlingamas funktion i kulturlivet.

En följd av den anförda målsättningen är att de regionala museerna bör ges förutsätt- ningar att erbjuda material och information tillhörande samtliga mer betydande grenar av museiverksamheten. Vid museerna utan- för de största städerna mindre utvecklade eller orepresenterade ämnesområden bör därför, där så kan ske, utvecklas på regional nivå. MUS 65 bedömer det därvid som bety- delsefullt att framför allt en på naturhisto- riskt material baserad verksamhet inleds i alla delar av landet. För en ökad informa- tion rörande vår natur får tematiska utställ- ningar med originalmaterial av olika slag anses ha betydande fördelar, genom sina speciella möjligheter att förtydliga eljest svårbegripbara sammanhang. Den nuvaran— de utåtriktade naturhistoriska museiverk— samheten, vilken är begränsad till ett fåtal institutioner, motsvarar endast en ringa del av det behov som kunnat konstateras. Tyd- ligt belägg härför ger de växande besöks- siffrorna vid de naturhistoriska museerna liksom det intresse, som visats de vandrings- utställningar med naturhistoriska ämnen, vilka utgått från naturhistoriska riksmuseet.

Teknikens och teknologins ingripande be- tydelse i samhället och miljön gör det till ett angeläget krav att bredda diskussionen om teknik och samhälle. En allsidig teknik- och industrihistorisk museiverksamhet bidrager till ett ökat intresse och en större insikt i frå- gor rörande teknologins betydelse i kultur och samhälle. Teknikhistorien torde vara den sektor inom det kulturhistoriska områ- det, som det inom de regionala museernas utåtriktade verksamhet generellt sett är mest angeläget att ägna uppmärksamhet.

En central fråga är vilken roll konsten skall komma att spela i vårt förhållande till samhälle och kulturutveckling. Det framstår från kulturpolitisk synpunkt som en angelä- gen uppgift att konsten erhåller sådana vill- kor, att den på allvar kan medverka i den process, i vilken vår verklighetsuppfattning byggs upp. Inom museiväsendet leder detta till att konstens utrymme i den utåtriktade

verksamheten på många punkter behöver vidgas.

Inom lokal- och länsmuseernas verksam- het är upplysningsarbete rörande vår miljö en central uppgift. De konst- och kultur- historiska museerna har visat sig ägnade att informera om och att starta debatt rö- rande planering och utformning av stad och landskap. Denna aktivitet kan där bedrivas mot bakgrund av en kontinuerlig kultur- historisk undervisning, där byggnads- och stadsplanekonsten kommer in som en vik- tig del. Museerna har därtill en särskild praktisk pedagogisk erfarenhet av hur ett för lekmannen svårtillgängligt stoff som byggnadsritningar och planhandlingar skall göras lättfattligt. Det ter sig även i detta sammanhang som värdefullt, om de kan ges erforderlig kompetens för att anlägga också naturvetenskaplig aspekt. Museerna skulle därmed få unika förutsättningar att verka för en konstruktiv, framåtsyftande diskussion i en typ av samhällsfrågor, som står i centrum för alla samhällsgruppers in- tresse.

Enligt sina direktiv har de sakkunniga att utreda möjligheterna att ordna utställ- ningslokaler, som är centralt belägna i ”kulturhus”. Denna fråga kommer att bely— sas dels i de sakkunnigas förslag angående riksutställningsverksamheten, dels nedan un- der kapitlet 10.2.2. I det senare avsnittet tas vissa lokalfrågor för regionmuseema upp till behandling. I detta sammanhang bely- ses också samordning i lokalavseende med andra slag av kulturinstitutioner och lokaler för fritidsaktiviteter.

De sakkunniga söker i här föreliggande sammanhang belysa en speciell, under de se- nare årens debatt ofta dryftad fråga, näm- ligen huruvida museet som sådant skall ha till uppgift att fylla vissa kulturcentrum- funktioner. Det har bl.a. hävdats att da- gens museum borde bli en institution, där konstnärliga tekniska experiment med mu- sik, teater och film kan göras. Museet med utställningen som medium skulle därvid bli ett centrum för information och upplevelse på väsentligt vidgade områden i förhållan- de till nuvarande situation.

I dag bedrivs vid vissa läns- och lokal- museer en utåtriktad verksamhet, som spän- ner över ett stort fält, där konst- och kultur- historia är på väg att genom tillfälliga ut- ställningar och andra evenemang komplet- teras med naturvetenskaplig aspekt. Mu- seemas på bildkonstens uttryck och värden baserade aktiviteter vetter mot flera andra estetiska fält, från bildkonst som det cen- tralt museala området till litteratur, teater och musik. Sålunda förekommer i anslut- ning till konstbildningsverksamheten också diskussioner med ämnen inom hela det este- tiska fältet. Utställningarna kompletteras av sceniska framställningar, musik och uppläs- ningar. Mellan stillbilden i form av mål- ning, teckning eller foto och filmens rör- liga bild råder ingen principiell skillnad. Filmen har hemortsrätt i museet både i egenskap av bildkonstprodukt och som läro- medel.

Såväl den redan etablerade som den yngs- ta konsten aktualiserar sociala perspektiv. I konstcirklar och vid diskussioner i museet är det naturligt att till konstfrågorna ankny- ta aktuella politiska frågor. Det kan därvid röra sig både om allmänt politiska frågor och om speciella kulturpolitiska frågor. Ock- så den naturhistoriska verksamheten ankny- ter till dagsfrågor, vilka aktualiseras ge- nom presentationen av olika tillämpnings- områden exempelvis i sådana komplex som humanbiologi medicin —— socialvård eller ekologi —— miljövård — fysisk planering.

Den av museerna bedrivna informationen om konst måste ständigt ta upp spörsmålen rörande de konstnärliga värdenas relationer till konstens marknadsvärden. Genom verk- samhet med utlån och försäljning av konst kan dessa frågor ges ökad påtaglighet. Så kallade artotek, där sådan aktivitet bedri- ves, har hittills huvudsakligen förekommit vid privata konstgallerier och vid bibliote- ken. Vid museerna har endast begränsade försök gjorts. Frågor rörande dessa och and- ra former för distribution kommer att be- handlas i de sakkunnigas förslag rörande riksutställningsverksamheten.

En central tanke i kulturhusidén är att ut- rymme skall erbjudas en av amatörer bedri-

ven aktivitet. I det danska förslaget 1966 om kulturcentra ansågs amatörverksamheten böra få en central plats, och i en av utred- ningen given definition hette det ”Ved et kulturcenter forstås ifölge udvalgets forslag et samlingssted for udövelse af en kulturel, saerlig kunstnerisk virksomhed af såvel pro- fessionel som amatörmaessig art” (Betaenk- ning vedrörende kulturcentre. 1966. s 21.) Anknytningen mellan ett allmänt konstin- tresse och intresset för att själv på fritid ägna sig åt konstnärligt skapande har tidi- gare varit föga beaktad i svensk museidis- kussion. I 1948 års konstutrednings betän- kande (SOU 1955: 13) framlades förslag om bl.a. lokala konstcentra för utställningar, studiecirklar, samlingar av studiematerial och konsultering i konstpedagogiska frågor m.m. Konstutredningen rekommenderade emellertid ej amatörverksamhet. Förklaring- en torde stå att finna i utredningens värde- ring av de så kallade ateljécirklarnas verk- samhet. Man ansåg sig ha exempel på hur de alster, som där skapades, var till hinder för den kvalificerade konstens möjligheter att vinna spridning. Senare verksamhet inom konstbildning och estetisk pedagogik har gi- vit belägg för värdet av en skapande verk- samhet, som syftar till att i likhet med sko- lans teckningsundervisning stimulera till vid- gad och fördjupad bild- och konstupplevelse. Den torde leda till förståelse för estetiska värden i den privata och samhälleliga mil- jön, exempelvis kvaliteter hos bruksting, konsthantverk, arkitektur och konst. En ska- pande aktivitet i form av övningar med oli- ka slag av material och media kan komma att bli ett betydelsefullt inslag i region- och lokahnuseemas pedagogiska verksamhet.

I frågan om museernas roll som kultur- centra konstaterar MUS 65 med utgångs- punkt i de erfarenheter som hittills kunnat göras vid olika lokala museer, att en aktivi- tet omfattande ett flertal områden ger gynn- samma resultat i form av ökat intresse från publikens sida. Framför allt torde ett liv- ligare engagemang i samhälls- och kultur- skeendet kunna stimuleras genom en aktivi- tet med flera integrerande verksamhetsom- råden. Det är angeläget att en sammanställ-

ning och analys av olika museers erfarenhe- ter härav kommer till stånd. Det torde även vara av vikt att dessa erfarenheter jämföres med dem som vunnits vid folkbiblioteken i deras uppgift som kulturcentra. Det kan dock redan på nuvarande stadium bedömas som rationth att museernas verksamhets- områden vidgas. Inom det lokala och regio- nala kulturlivet bör museerna vid sidan om biblioteken och de särskilda kulturhusen få rollen av allmänna kulturcentra. Tyngd- punkten bör dock förbli lagd på upplysning och information inom museernas speciella ämnesområden.

En för museerna angelägen uppgift är i dag att medverka i olika strävanden att ut- veckla kulturlivet i dess skilda former. En samordnande roll i kulturplaneringen har i viss utsträckning tilldelats landstingen. I re- gel har dessa en särskilt tillsatt undervis- ningsn'amnd, vilken utgör ett underorgan till förvaltningsutskottet och har till uppgift att i första hand behandla undervisnings- och utbildningsfrågor. Landstingens undervis- ningsnämnder handlägger emellertid därjäm- te ofta också folkbildnings- och kulturären- den. I vissa landsting har numera också sär— skilda kulturnämnder bildats. Även länsav- delningarna av Svenska kommunförbundet har befattning med frågor rörande kulturin- stitutionernas verksamhet. Till länsskol— nämndernas uppgifter hör utöver inseendet över skolorna även att bl. a. främja försöks- verksamhet och s.k. fortbildning samt att vaka över anskaffningen av läromedel. Länsskolnämndema har härigenom en cen— tral ställning i samarbetet skola—museum. Som samarbetsorgan för de olika studieför- bundens distriktsorganisationer, folkbibliote- ken och folkhögskolorna fungerar de s.k. länsbildningsförbunden. Flertalet hembygds— föreningar liksom vissa konstföreningar och en rad övriga organ av betydelse för plane— ringen inom kultursektorn är likaledes läns- vis organiserade.

För en effektiv planering av museernas utåtriktade verksamhet fordras en organisa- tion som möjliggör samverkan med olika myndigheter och organ på länsnivå. Det är därför angeläget att en betydande del av

den regionala museiverksamheten baseras på länsmuseerna.

Inom den under senare år förda kulturpo- litiska diskussionen har i alla läger betonats, att kulturlivet inte bör utsättas för central- dirigering. I argumenteringen härför hävdas att det lokalt förankrade kulturlivet skall ges möjlighet att förvalta lokala traditioner och taga tillvara speciella värden i en bygd. Pla- nering och detaljutformning av samhällets kulturverksamhet med hänsyn till olika 10- kala förhållanden sker mest effektivt på kommunalt plan. Viktigt i detta samman- hang synes dessutom vara att kulturfrågoma inom kommunerna kan behandlas på en po- litisk nivå, från vilken publiken ej tenderar att framstå som anonym. På kommunalt plan erbjuds även de förnämsta förutsätt- ningarna att praktiskt integrera de i speciell mening kulturpolitiska åtgärderna med pla- neringen inom utbildnings-, miljö- och so- cialpolitik.

För museernas del kan kulturnämndernas planering innebära en särskild styrka genom att skapa en sedan länge eftersträvad möj- lighet till samverkan med olika institutioner och organ inom det offentliga kulturlivet. Museiverksamheten bör i vid utsträckning inriktas på att fungera som en del av det kommunala kulturlivet.

Flertalet av rikets kommuner saknar folk- mängdsunderlag för en helt självständig ut- åtriktad museiverksamhet. I dessa kommer man att få basera utställningsverksamheten framför allt på vandringsutställningar. Den planering som fordras härför kräver tillgång till sakkunskap inom utställningsområdet. Expertutredningar kan bli nödvändiga som grund för en kultumämnds ställningstagan- den rörande exempelvis den långsiktiga upp- läggningen av verksamhetsprogrammet. Den personal vid olika mottagarorganisationer, som skall svara för utställningarnas prak- tiska handhavande kräver undervisning och instruktioner härför. Det synes viktigt att sakkunskap för dessa ändamål finns att till- gå på nära håll och att sålunda minst ett museum i varje län kan erbjuda service här- med till kommuner utan eget museum.

Sammanfattning

En decentralisering av museiverksamheten bland annat med hjälp av vandringsutställ- ningar, som framställs och distribueras av regionala museer föreslås. För att uppnå en tillfredsställande utåtriktad museiverksamhet i alla delar av landet förordas en komplette- ring av regionmuseernas verksamhet; alla mer betydande ämnesområden inom musei- verksamheten bör vara representerade. En utbyggnad av länsmuseerna varigenom möj- ligheter till naturhistorisk information ska- pas torde därvid komma i främsta rummet. Upplysningsarbete i frågor rörande sam- hällsmiljön bör betraktas som en för re- gionmuseema viktig uppgift. Konstens ut- rymme i den utåtriktade verksamheten be- höver i viss utsträckning vidgas. De sak- kunniga fastslår att de regionalt verksamma museerna har en viktig roll som kultur- centra, till vilka kan knytas en rikhaltig verksamhet med experiment inom konst och teater, och där sociala och politiska frågor aktualiseras. Härutöver räknar MUS 65 med att konstspridning i mindre skala ge- nom försäljning och eventuellt även utlån kan vara lämplig att inrymma i vissa regio- nala museers arbete. Verkstadsövningar i olika material synes kunna bli ett berikan- de element i museernas konstpedagogik. Ef- fekterna av olika initiativ till vidgning av museernas utåtriktade verksamhet bör fort- löpande studeras.

Utredningen konstaterar att det för en ut- veckling av det offentliga kulturlivet är vik- tigt att museerna ges tillfälle medverka i planläggningen av verksamheten inom kul- turområdet såväl på länsnivå som kommu- nal nivå. Ett behov konstateras föreligga av museal service till det stora antalet kommu- ner utan egen museipersonal.

3.2.3 Centralmuseernas utåtriktade verksamhet

En viktig konsekvens av principen om den publika verksamhetens decentralisering är att centralmuseema bör bli i bättre tillfälle

att inrikta sina resurser på uppgifter av riks- karaktär.

I föregående avsnitt har framhållits, att museernas publika verksamhet bör decentra- liseras; det bör väsentligen åvila de regionalt och lokalt arbetande museerna att svara för en till allmänheten riktad service bestående av utställningar och undervisning. En ökad utåtriktad aktivitet inom landsortens musei- väsen leder till ett ökat behov av stöd från centralmuseemas sida. Inom region- och lo— kalmuseernas verksamhet råder redan för närvarande ett stort behov av utställningar sammansatta med material ur statsmuseer- nas samlingar. De större statliga museernas rika material behöver göras tillgängligt för landet i sin helhet. Det av de sakkunniga förutsatta organet för riksutställningar bör ha som primär uppgift att framställa och distribuera utställningar baserade på detta material.

För att de olika centralmuseema skall kunna ge en rikhaltig bild av det stoff, som tillhör verksamhetsområdet, kommer en be- tydande del av utställningsvolymen att om- fatta jämförelsevis permanenta utställning- ar (basutställningar). Dessa bör givetvis mot- svara högt ställda krav på aktualitet.

Mer uttalat än någonsin tidigare i det svenska l900-talets bildningsträvanden står en ambition att söka erfarenhet av förhål- landen utanför den egna kulturkretsen. Om museerna mer än för närvarande skall med- verka i skolans och studieorganisationemas arbete, torde en av förutsätmingama vara, att de till fullo utnyttjar möjligheterna att erbjuda underlag för en internationell kul- turorientering. Framför allt en väsentlig utbyggnad av etnografiska museets verksam- het synes vara nödvändig. I fråga om nor- diska museet och statens historiska museum vill man efterlysa en betoning av den nor- diska kulturhistoriens sammanhang under olika epoker med kulturutvecklingen på kon- tinenten. Nationalmuseets med moderna museets redan starkt internationella inrikt- ning bör givetvis få tillfälle att ytterligare utvecklas. Också inom naturhistoriska riks- museet är det väsentligt, att man i den utåt- riktade verksamheten ej begränsar sig till

att använda ett rent svenskt material utan drar upp globala perspektiv. Naturresurser- nas utnyttjande och förstöring genom män- niskan bör belysas mot bakgrund av den ekologiska grundsyn, som skall verka för större hänsyn till och ökat ansvar för natur- värdena. Vid en nyordning av de statliga museernas basutställningar bör man genom internationella aspekter kunna komplettera de regionala museerna med deras mer na- tionellt eller lokalt betonade karaktär.

De större tillfälliga utställningarna beräk- nas ha en särskild betydelse genom de im- pulser de skänker landets konst- och kultur- liv. De redovisar ofta nya, icke tidigare be- aktade sammanhang. Värdefull är den tema- tiska sammanställningen av material, som eljest förekommer åtskilt i olika museers samlingar. Dessa utställningars roll bör där- för mätas bl.a. med hänsyn till den effekt de har medelbart, t.ex. genom den upp- märksamhet de kan väcka i kulturtidskrifter och dagspress, genom de impulser och det vetande de kan ge forskare och konstnärer. De sakkunniga räknar ej med att detta slag av utställningar annat än undantagsvis kan komma att ingå i riksutställningars eller de regionala museernas produktion. De torde sålunda även i framtiden vara en för cen- tralmuseerna viktig del i den utåtriktade verksamheten. De synes även kunna tillmä- tas högre angelägenhetsgrad än tillfälliga utställningar av mindre format, i den mån dessa ej avses kunna sekundärt användas som vandringsutställningar.

Många olösta problem råder i dag i ut- ställningspedagogiskt avseende vad beträffar såväl metod som teknik. En snabbare ut— veckling av museernas pedagogiska och öv- riga utåtriktade verksamhet är nödvändig. Rimligt vore att museerna kunde erbjuda nya lösningar i takt med utvecklingen av pe- dagogiken inom skola och vuxenutbildning. Undersökningar av vilken roll olika audivi- suella hjälpmedel kan få inom skilda gre- nar av museernas pedagogiska arbete har än- nu inte hunnit börja i annat än liten skala.

Den erforderliga utvecklingen torde vis- serligen till stor del kunna åvägabringas ge- nom tillämpning av utomlands vunna erfa-

renheter. Den systematiska bevakningen av det internationella informations- och kon- taktarbetet på området bör därför utvecklas, bl. a. genom ett ökat samarbete med Inter- national Council of Museums, som är sam- lande organ för kontakten mellan museer i olika länder. Vårt land synes emellertid ej endast böra bli en tagande part i arbetet på en utveckling av museipedagogiken. Åtskil- liga av de problem, som förekommer på området, är av sådant slag, att de ej kan lö- sas endast genom utifrån hämtad metod eller praxis. En utvecklingsverksamhet be- träffande museiverksamhetens pedagogiska delar bör sålunda omfatta såväl bevakning av utomlands vunna rön som en egen expe- rimentell verksamhet. Det yttersta ansvaret härför torde naturligen böra åvila staten; endast undantagsvis kan man räkna med att kommuner eller andra huvudmän för mu- seer har tillräcklig erfarenhet och kompe- tens att bedöma de frågor, som hör sam- man med dessa uppgifter. En i statlig regi bedriven utvecklingsverksamhet synes emel- lertid kunna förläggas både till statliga och icke-statliga institutioner. Valet härav torde också böra träffas från fall till fall, varvid hänsyn bl. a. bör tas till att de utvecklings- projekt, som utföres vid regionmuseer av normal storlek, ger erfarenheter, som lättare kan omsättas i praktiken vid flertalet mu- seer. Man konstaterar emellertid, att cen- tralmuseema och Riksutställningar med de- ras större personal, mer differentierade sak- kunskap och tillgång till rikare samlingar bör vara särskilt väl lämpade härför. Genom tillkomsten av en för den statliga museiverksamheten gemensam organisation för vandringsutställningar på riksplanet för- ändras centralrnuseemas roll inom den utåt- riktade verksamheten. De avlastas genom Riksutställningar det omedelbara ansvaret för utställningarnas spridning i landet. Riksut- ställningar måste dock kunna påräkna sak- kunnigt bistånd från centralmuseernas sida. Dessa kommer dels att behöva svara för ut- redningar till grund för innehållet i utställ- ningar, som baseras på museimaterial, dels medverka med förslag till vandringsutställ- ningar. De sakkunniga räknar med att cen-

tralmuseerna i sitt arbete kommer att ha ett nära och regelbundet samarbete med riks- utställningsorganisationen.

Regionmuseerna bör vid nyordning av sina basutställningar ha möjlighet att i stör- re utsträckning än för närvarande erhålla sakkunnigt bistånd. I synnerhet gäller detta vissa områden, som i allmänhet ej är före- trädda av expertis utanför centralmuseema, såsom inom det naturhistoriska fältet samt inom olika specialgrenar av det kulturhisto- riska området.

I pedagogiska och andra frågor, som till- hör den utåtriktade verksamheten, har MUS 65 kunnat konstatera, att centralmuseema för närvarande endast i en mycket begrän- sad omfattning kan lämna service i organi- serad form till regionmuseema. Både vid större och mindre institutioner föreligge behov av råd och anvisningar i pedagogiska frågor. Uppgiften att medverka till lösning- ar av aktuella praktiska problem kan sägas vara av konsultkaraktär. Den torde med fördel kunna åläggas centralmuseema. Vis- sa mer allmänna informationsuppgifter, som sammanhänger med funktioner röran- de personalutbildning, utredningsverksam- het och planering föreslås däremot i första hand åvila ett administrativt för museivä- sendet gemensamt centralorgan. Då emeller- tid enligt de sakkunnigas mening ett sådant organ bör vara av begränsat omfång och ha en huvudsakligen till den långsiktiga pla- neringen knuten verksamhet, bör informa- tionsuppgifterna i största möjliga utsträck- ning bedrivas i samarbete med centralmu- seema och riksutställningar.

Det är av principiell betydelse, att det 10- kala kulturlivet ges möjligheter till en egen och självständig utveckling. En första för- utsättning härför är en kommunal förank- ring med de möjligheter, som därmed er- bjuds till medborgerligt inflytande. I kon- sekvens härmed finner MUS 65, att det ej bör vara de statliga centralmuseemas upp- gift utan främst en angelägenhet för Stock- holms kommun och Stockholms läns lands- ting att bära det primära ansvaret i frågan om försörjningen med utställningar i Stor- stockholm. Härigenom skulle en nödvändig

samordning kunna komma till stånd mel- lan utställningsverksarnheten och olika and- ra grenar av kulturlivet samt samhällsverk- samheten i övrigt.

Redan rent praktiska skäl talar för att kommunen för Stockholms del bör bära det primära ansvaret på musei- och utställnings— området. Stockholms kommuns verksamhet inom detta område begränsar sig f.n. i stort sett till det arbete som bedrives vid Stock- holms stadsmuseum, Liljevalchs konsthall och Prins Eugens Waldemarsudde. Härut- över bestrider kommunen vissa kostnader i samband med skolornas museibesök, trans- porter i anslutning härtill samt viss plane- ring för denna undervisning. Kommunen bör också ha att svara för en motsvarande planering för andra grupper. De praktiska problem, som inställer sig vid centralmu- seernas försök att uppehålla en omedelbar kontakt med publiken i olika delar av Stock- holm, har också sådan karaktär att de löses mest effektivt av kommunala organ. Fram- för allt har dessa särskilda förutsättningar att kartlägga och bedöma behoven av de olika former av service, som kan erbjudas av samhällets kulturinstitutioner. Att verk- ställa sådana behovsundersökningar bör vara en angelägen uppgift för de på kultur- området verksamma kommunala nämnder- na.

Enligt de bedömningar MUS 65 kunnat göra är möjligheterna för museerna i Stock- holm att med tillgång endast till utställ- ningslokaler inom de egna byggnaderna nå kontakt med publiken i olika delar av sta- den begränsade. Samma erfarenhet har gjorts vid bl.a. statens historiska museum, och som en konsekvens härav söker museet placera vissa av sina utställningar i lokaler utanför Stockholms centrum. För att möj- liggöra en spridning av museernas stoff i sådan utsträckning att verksamheten blir av verklig betydelse för en större kategori av Stockholms invånare fordras ett organ, som svarar för planering och distribution. Dessa uppgifter kan ej läggas på centralmuseema eller Riksutställningar, vilkas verksamhet ej bör omfatta angelägenheter av renodlat lo- kal karaktär. Ett organ med nämnda upp-

gifter torde fungera bäst under någon av de kommunala nämnderna på kulturområdet, såsom museinämnden eller kulturnämnden.

Med visst ekonomiskt stöd från Stock- holms kommun bedrives vid de statliga mu- seerna en omfattande visningsverksamhet för stadens skolor enligt av Stockholms skoldirektion upprättat program. De sak- kunniga anser det vara angeläget att den- na verksamhet vidgas till att gälla även sko- lor i kommuner utanför Stockholm. I första hand bör de närmast angränsande kommu- nerna erbjudas samma service, som den vil- ken kommer stockholmsskolorna till del. För skolor på mer avlägsna orter måste en motsvarande verksamhet självfallet bli en uppgift för de lokala museerna. MUS 65 anser dock att även längre resor för besök vid centralmuseema kan bli motiverade. Bl.a. borde heldagsbesök omfattande in- slag, som ägnas sammansatta ärnneskomplex, kunna göras till värdefulla moment i under- visningen, framför allt på högstadiet. Det bör prövas i vilken utsträckning museibesök av detta slag kan utnyttjas även av skolor utanför Stockholm.

Sammanfattning

Utredningen vill kraftigt understryka, att centralmuseema bör få bättre möjlighet att ge service till de regionala museerna. Sak- kunnig medverkan vid Riksutställningars och regionmuseernas produktion av utställ- ningar bör i framtiden i ökad utsträckning kunna lämnas av centralmuseema. Också en fortlöpande information och viss rådgiv- ning anser utredningen böra tillgodoses ge- nom centralrnuseerna.Centralmuseerna bör i väsentlig utsträckning bedriva utvecklings- arbete i bl. a. pedagogiska och utställnings- tekniska frågor.

Utredningen framhåller vikten av att cen- tralmuseemas basutställningar i förekom— mande fall anknyts till aktuella samhällsfrå- gor. Med tanke såväl på skolans som den övriga publikens behov understrykes, att det internationella materialet bör få en fram- trädande roll.

Det bör ankomma på Stockholms kom- mun och Stockholms läns landsting att med egna organ svara för en spridning av mu- seernas material inom Storstockholm. Utred- ningen pekar på möjligheten att kommunens musei- eller kulturnämnd ges ansvaret för planering och distribution av utställningar inom Stockhohn.

I frågan om centralmuseemas service till skolorna framhåller de sakkunniga, att den- na i görligaste mån bör utsträckas även till skolor utanför Stockholms stad.

Samlingar

4.1 M useisamlingarnas dokrmrentariska funktioner

En av museernas huvuduppgifter är att, vart och ett inom sitt område, samla och vårda material, som kontinuerligt dokumenterar utvecklingen. Härigenom bevaras för fram- tiden ett material, som medger studium av det förgångna. Gammalt museimaterial har i dag gett oss tillfälle att med nya metoder göra kontroller bakåt i tiden. Kommande generationer måste ges möjlighet att även med förfaringssätt, som är okända i dag, studera i vår tid insamlat material. Detta gäller såväl natur- som kulturhistoriskt ma- terial i vidaste bemärkelse, det senare inklu- derande skilda slag av material, från för- historiska redskap till nutida konst.

Det är att aekumulera och bevara auten- tiska föremål som är speciellt för museivä- sendet. För att de tillvaratagna objekten skall behålla sitt värde som forskningsmaterial måste de åtföljas av data. I vissa fall kan själva föremålet icke bevaras utan måste ersättas av dokumentariskt material. Ett unikt fossil kan, för att ta ett extremt ex- empel, förintas då det undersöks genom slipsnittning. Den serie bilder som fram- ställts under procedurens gång kommer att ersätta föremålet och måste värderas som museimaterial. Andra föremål eller situa- tioner är omöjliga att bevara som musei- material t.ex. genom sin storlek. De måste i museets samlingar ersättas av bilder, film,

andra dokument och data. Som exempel kan nämnas vegetationsforrner, bebyggelse och industrimonument, liksom fartyg, fordon och större lantbruksredskap. Inte minst är foto och film värdefulla medel för en do- kumentation, som ger en åskådligare bild av samhällsförhållandena. Vid denna doku— mentation eftersträvas sådan metod att ma- terialet kan studeras i så många olika av- seenden som möjligt från dokumentet.

4.2 Samlingar —— historik och nuläge 4.2.1 Naturhistoriska samlingar

De naturhistoriska samlingarnas tidigaste ut- veckling i Sverige har ingående behandlats av Yngve Löwegren i dennes lärdomshis- toriska arbete Naturaliekabinett i Sverige under 1700-talet. Den följande framställ- ningen, som endast redovisar vissa huvud- drag i utvecklingen, är baserad på detta Och vissa övriga arbeten.

Före 1700-talet existerade endast få och» oansenliga samlingar av naturhistoriskt ma— terial. Med den dominerande ställning na- turvetenskaperna kom att inta vid 1700-ta— lets mitt följde emellertid en ändring. År 1728 inrättades vid Lunds universitet en professur med beteckningen philosophia na- turalis et physica experimentalis. Dess förs- te innehavare Kilian Stobaeus (1690—1742) anlade för sin tid ansenliga samlingar av

mineraler, snäckor, fåglar, insekter och väx- ter. Materialet användes förutom för forsk- ning även i den undervisning Stobaeus be- drev. Samlingarna fick stor betydelse, inte minst för Carl von Linné som ägnade dem sitt studium under sina år i Lund 1727— 28.

De bekanta av Linné i Uppsala skapade samlingarna bestod främst av botaniskt och geologiskt material. Härtill kom mineralo- giskt material. De zoologiska samlingarna hade sin tyngd i beståendet av konkylier, insekter och fiskar. Huvuddelen av sam- lingarna överfördes efter Linnés död till London.

Löwegren tillskriver Linné förtjänsten av att den år 1739 stiftade Kungl. vetenskaps- akademien kom att inrikta sin verksamhet på att bl.a. anlägga naturhistoriska samling- ar. Med dessa kom att införlivas ej endast naturalier utan även ”artificialia” och ku- riosa. Då de år 1820 sammanfördes med riksmuseum, bar de ännu delvis prägel av naturalie— och kuriosakabinett.

Naturhistoriska riksmuseets tidigare ut- veckling har behandlats av Einar Lönnberg i Naturhistoriska riksmuseets historia (ut- given av Kungl. vetenskapsakademien. Upp- sala 1919). År 1819 fick staten mottaga en samling naturhistoriskt material, inalles om- kring åttio däggdjur, varibland flera tillhö- rande främmande faunor, över tusentalet fåglar samt ett stort antal insekter. Sam- lingen ställdes under vetenskapsakademins vård och sammanfördes med dess zoologis- ka material.

År 1823 fastställdes en ordinarie stat för dessa samlingar, upptagande arvoden åt en intendent och en vaktmästare samt biträde vid uppstoppning av djur. Under hela 1820- talet tillfördes ett rikt material från olika delar av världen. Einar Lönnberg har pekat på hur insamlingsverksamheten vid slutet av decenniet emellertid kom att koncentre- ras på högre djur främst från de nordiska länderna. Enligt Sven Nilsson (1787—1883), som åren 1828—1832 var chef för veten- skapsakademins samlingar och hade i upp- gift att omorganisera dessa till ett riksmu- seum, borde målet vara att i första hand få

till stånd ett någorlunda fullständigt svenskt zoologiskt museum.

År 1830 avskiljdes samlingarna av anato- miska och andra preparat av människa och överlämnades till Karolinska institutet.

1841 inleddes ett nytt utvecklingsskede. Detta år beviljades en väsentligt utökad stat. Den möjliggjorde att museet uppdela- des på skilda avdelningar med var sin inten- dent. Museet utvecklades nu till en modernt arbetande forskningsinstitution för de de- skriptiva naturvetenskaparna. Museets tjäns- temän och andra forskare bearbetade och systematiserade ett växande material, av vilket en betydande del härrörde från ve- tenskapliga expeditioner i olika delar av världen.

Vid universiteten i Lund och Uppsala ut- vecklades med början under 1800-talet i mindre skala samlingar av samma art som de vid riksmuseet. I Göteborg grundades 1833 ett naturhistoriskt museum vars sam- lingar under 1900—talet, särskilt på det zoo- logiska området, skulle bli av utomordent- ligt vetenskapligt värde. Institutionen skul— le komma att utföra viktiga pionjärinsatser genom bl.a. ringmärkning av fåglar och stort upplagda faunistiska undersökningar.

I förhållande till aktiviteten inom den kulturhistoriska sektorn har verksamheten inom det naturhistoriska fältet varit jäm- förelsevis begränsad. Endast ett mindre an- tal institutioner är inriktade härpå. De na- turhistoriska samlingarna har likväl en bety- dande kvantitet. De viktigaste av dessa; sam- lingar är de, vilka tillhör riksmuseet, mu- seerna vid universiteten i Lund och Upp- sala samt naturhistoriska museet i Göteborg. Härtill kommer vissa mindre samlingar i Malmö och Hälsingborg samt mer begrän- sade samlingar vid bl.a. museerna i Väners- borg och Umeå.

De största geologiska samlingarna i lan- det tillhör Sveriges geologiska undersökning (SGU). De rymmer inhemskt dokumenta- tionsmaterial i form av prover av berg- och jordarter samt fössil, borrkärnor m.m. och är fördelade på magasin i skilda delar av landet. SGU:s referenssamlingar avses an- vändas utöver aV verkets egna tjänstemän

även av geologer från andra statliga verk, från universiteten och från enskilda företag. Materialet är för närvarande oöverskådligt och svårtillgängligt. Till dessa samlingar an- sluter sig naturhistoriska riksmuseets myc- ket stora mineralogiska och petrografiska material av internationellt ursprung. Vid Göteborgs naturhistoriska museum och vid universiteten finns ansenliga geologisk-mi- neralogiska samlingar.

De största samlingarna av botaniskt ma- terial, sammanlagt ca 4 milj. växtexemplar, hör hemma vid riksmuseets botaniska sek- tion. Samlingarna vid institutionen för sys- tematisk botanik vid Lunds universitet upp- går till omkring 1600 000 exemplar. Av i det närmaste samma storleksordning är sam- lingarna vid Uppsala universitets institution för systematisk botanik. Denna institution som är centrum för det vetenskapliga stu- diet av svamparnas system har bl.a. ett vik- tigt svampherbarium, landets största näst riksmuseets. Ett för forskningen och den akademiska undervisningen värdefullt her- barium med ca 1 milj. exemplar tillhör Gö- teborgs universitet.

Samlingarna av zoologiskt material vid riksmuseet fördelar sig på 11 milj. katolog- förda objekt. Härtill kommer de zoologiska samlingarna vid övriga naturhistoriska mu- seer i landet. En numerärt ansenlig del här- av utgöres av entomologiska objekt. Sam- lingarna vid Lunds zoologiska museums en- tomologiska avdelning omfattar sålunda närmare 2 milj. exemplar. En specialsam- ling bestående av prov av vissa landeverte- bratgrupper från södra Sverige tillhörande Göteborgs naturhistoriska museum är resul- tatet av ett' mångårigt fältarbete. Den intar en särställning bland svenska naturhistoriska samlingar både genom sin storlek och genom den planmässighet och enhetlighet varmed den insamlats. Även Malmö museum har do- kumentariska zoologiska samlingar.

I museernas zoologiska material ingår även fossil. Omfattande paleontologiska samlingar tillhör riksmuseet. Lunds zoolo- giska museum rymmer ett fossilt material, vilket huvudsakligen tillvaratagits i samband med exploateringen av skånska torvmos-

sar. Samlingarna vid den paleontologiska institutionen i Uppsala är delvis av annan karaktär och har under en tid av över 250 år sammanbragts från skilda delar av värl- den. De representerar ryggradsdjur från Europa, Kina, Nord-Amerika och intar en från internationell synpunkt framskjuten ställning.

Ansenliga samlingar av ben av människa och olika djurarter från förhistorisk tid och medeltid, som tillvaratagits vid arkeologiska undersökningar, ägs av statens historiska museum och andra kulturhistoriska mu- seer. Göteborgs naturhistoriska museum har viktiga osteologiska referenssamlingar av zoologiskt material.

Vid de större naturhistoriska museerna bedrivs forskning inom skilda vetenskaps- grenar, såsom taxonomi, morfologi, em- bryologi, fylogeni, djurgeografi och ekologi. Antropologisk forskning utgående från os- teologiskt museimaterial har sitt centrum vid Stockholms universitets osteologiska forskningslaboratorium.

Huvuddelen av den vetenskapliga verk- samheten vid de naturhistoriska museerna är inriktad på de beskrivande och systema- tiska naturvetenskaperna. Dessa forsknings- områden har alltmer kommit att betonas så- som ett oumbärligt fundament för all bio- logisk vetenskap. Givetvis är dock verksam- heten ej begränsad till uppgifter med musei- materialet som objekt. Vid riksmuseets ver- tebratsektion har forskning grundad på fält- observationer bedrivits dels beträffande vis- sa ryggradsdjurs taxonomi, dels inom djur- geografi och ekologi. Under senare tid har undersökningar rörande biocider, baserade på både befintligt och nyinsamlat material kommit att inta en central plats i vertebrat- sektionens verksamhet. Till fältforskningen får även räknas den till riksmuseet knutna verksamheten med ringmärkning av fåglar.

Samtliga recentbiologiska avdelningar vid riksmuseet har under senare år varit enga- gerade i uppgifter inom naturvårdsforsk- ningen. Sedan sommaren 1969 är en arbets- grupp för naturvårdsforskning verksam vid museet. Dess uppgifter kommer att i ett in- ledningsskede främst gälla metodutveckling

inom naturvårdsverksamhetens inventeringar och inom andra undersökningar i fältet. Samtidigt härmed skall den emellertid också på egen hand deltaga i fältarbeten föranled- da av naturvårdsfrågor och därvid pröva och omsätta erfarenheter. Göteborgs natur- historiska museum har under 1960-talet re- gelbundet medverkat vid inventeringar för naturvårdsändamål. Som resultat härav har omfattande material tillförts samlingarna. Den naturresursinriktade forskningen berör även i hög grad universitetens museiverk- samhet.

Accessionen vid de naturhistoriska muse- erna bestäms givetvis i icke obetydlig ut- sträckning av materialbehovet för aktuella forskningsföretag. Detta är i synnerhet fal- let vid de till universitetsinstitutionerna knutna museerna, vilka är att betrakta som serviceanstalter för den vid universiteten bedrivna forskningen och undervisningen. Museisamlingar rymmer emellertid ofta de enda existerande vittnesbörden rörande för- hållandena under tidigare utvecklings- och exploateringsskeden av vår natur. Verksam- heten att för framtiden rädda studieobjekt bedöms därför som speciellt viktig. Riks- museet liksom Göteborgs naturhistoriska museum bedriver dokumentation av exploa- teringen av icke förnyelsebara såväl som förnyelsebara tillgångar i svensk natur. Des— sa båda museer erbjuder även service till myndigheter, vilka i anslutning till verk- samhet i fältet erhållit material, som fordrar museal vård. Sådana samlingar kan levere- ras till museerna, som därvid svarar för förvaring på längre sikt.

De naturhistoriska museernas insamlings- verksamhet har givetvis icke endast till mål att ett forskningsmaterial tillvaratages. I betydande utsträckning utnyttjas samlingar- na för undervisning i olika former. Univer- sitetssamlingarna är sålunda ofta anordna- de som studiesamlingar. De för taxonomin nödvändiga referenssamlingarna är viktiga också för den högre undervisningen. Inom den moderna utåtriktade verksamheten för en större publik däremot har de tidigare of- ta synnerligen omfångsrika studiesamlingar- na fått minskad betydelse. De är vid de

större museerna för allmänheten på väg att ersättas med tematiska utställningar kon- centrerade till ett begränsat antal original- objekt.

4.2.2 Kulturhistoriska samlingar

De äldsta samlingarna av antikviteter i vårt land består av de mynt, som tillsammans med sigillstampar och sigillavtryck i slutet av 1500-talet tillfördes en samling av arki- valier i det kungliga kansliet. Till tidiga data i svensk museihistoria brukar räknas år 1628, då två av Gustav II Adolf i fältslag burna dräkter togs tillvara som nationella minnesföremål. Tillsammans med olika per- sedlar, framför allt dräkter Och vapen, som sedan Gustav Vasas tid tillhört kungafamil- jen och hovet, kom de s.k. Gustavadolfsmin- nena att bilda stommen i den under 1600- talet alltmer som museum utvecklade liv- rustkammaren. Som ett minnesmuseum kom Skoklosters slott och dess samlingar från Karl Gustav Wrangels tid att fungera re- dan under 1700-talets första år. Någon mer intensiv insamling av antikviteter skulle emellertid inte bli aktuell förrän långt se- nare. Det patriotiska intresset under 1600- talet gick framför allt ut på att tillvarataga litterära minnesmärken. Själva fornsaks- samlandet var begränsat till mynt och run- stavar. En stor insats gjordes från 1660-talet och till seklets slut av Johan Hadorph (1630 —93), sedan 1679 innehavare av ämbetet som riksantikvarie. Det av honom ledda an- tikvitetskollegiet lade grunden till ett arkiv av originalurkunder och avskrifter och till ett bibliotek med bl.a. svenska och isländska handskrifter jämte en samling svenska forn- saker, lapponica och unika föremål av skil- da slag. Antikvitetsstudiet skulle emellertid efter stormaktstidens slut komma att be- traktas som föråldrat. Under frihetstiden kom i stället intresset för hushållning och naturvetenskaper i förgrunden. Vid Upp- sala universitet anlades 1741 samlingar be- lysande ekonomin i riket, vilka skulle tjäna som underlag för både akademisk undervis- ning och vetenskapligt studium. Mindre

samlingar av antikvarisk karaktär bildades under 1700-talets senare hälft vid gymna- sierna i bl.a. Skara och Härnösand.

Med det tidiga 1800-talets romantik ut- vecklades den nationella idén och med den intresset för utvecklingen av de olika natio- nernas kultur. Romantiken har därmed va- rit starkt inspirerande för historieforskning och arkeologi liksom över huvud för stu- dium av äldre tiders kulturhistoria.

Arkeologin och föremålsforskningen skul- le under 1800-talet komma att göra snabba framsteg. Förgrundsgestaltema inom denna forskning i Sverige Sven Nilsson, Hans Hildebrand och Oscar Montelius var le- dande också inom en vetenskapligt inriktad museiverksamhet. Fr.o.m. 1820—talet kan en ökad accession av föremål till de statliga ar- keologiska samlingarna konstateras. Delvis rör det sig under denna tid om ett material, som insamlats under antikvariska resor fö- retagna med statsanslag. En ny inriktning av verksamheten är följden av den danske forn- forskaren C. J. Themsens periodindelning i sten-, brons- och järnålder, publicerad 1836. Genom denna gavs översikt och systematisk stadga i arkeologin. Ett behov uppstod nu av ett så representativt material som möjligt, icke endast kronologiskt utan även geogra- fiskt. Tidigare hade i huvudsak typföremål samlats. Samlingar av vida större dimen- sioner blev önskvärda, och föremålsbestån- det kom under tiden efter 1830-talet att starkt öka.

Under 1860- och 70-talen får den etno- logiska aspekten inom kulturforskningen ge- nomslag i den museala insamlingsverksam- heten. 1867 överlämnade C. 0. Hyltén— Cavallius en samling allmogeföremål till Växjö domkapitel med föreskriften, att den skulle ingå i ett museum över den småländs- ka folkkulturen. De av Arthur Hazelius i den år 1873 öppnade Skandinavisk-etno- grafiska samlingen ingående objekten var avsedda att belysa allmogens levnadssätt. Det hade vid denna tidpunkt kommit att framstå som angeläget att rädda vad som mer eller mindre omedelbart hotades att gå om intet genom industrialismens framväxt. Senare kom Hazelius verksamhetsfält att

vidgas, och inte endast allmogen utan även övriga samhällsskikt gjordes till föremål för studium och dokumentation. 1885 inköpte Hazelius den första byggnaden till det fri- luftsmuseum, Skansen, som han skulle kom- ma att anlägga. 1882 inledde Kulturhisto- riska föreningen för södra Sverige sin verk— samhet. Föreningen grundade samtidigt Kulturhistoriska museet i Lund, med Georg Karlin som intendent och ledare för arbetet.

Sedan år 1866 inrymdes i det då uppförda nationalmuseet såväl de statliga konstsam- lingarna som historiska museets och mynt- kabinettets samt livsrustkammarens sam- lingar.

Riksmuseet ägde vid 1800—talets mitt in- om sin etnografiska avdelning ett omfat- tande material från främmande kulturer i olika delar av världen. Insamlingen härav hade påbörjats under 1700-talet, delvis av lärjungar till Linné. Vid Artillerigården i Stockholm och Modellsalen i Karlskrona fanns historiska vapen- och modellsamling- ar. År 1879 invigdes Artillerimuseet i Stock- holm, ett i raden av de under 1800-talet i Europa bildade militära museerna.

Ett vitt utbrett intresse för att anlägga samlingar av kulturhistoriskt material ledde under 1800-ta1ets senare hälft till att mu- seer tillkom i större och medelstora städer i hela landet. De hade i allmänhet huvudsak- ligen region- och lokalhistoriska uppgifter. Undantag härvidlag utgjorde museerna i Göteborg, vilka erhöll vidare uppgifter, bl.a. genom dokumentation av utomeuropeiska kulturer.

Under 1900-talet har specialmuseer till- kommit bl.a. på det sjöhistoriska och det teknikhistoriska området. Främst känneteck- nas utvecklingen av att museiverksamheten under tiden fram till 1950-ta1et konsolide- rats. Samtidigt har den vetenskapliga forsk- ningen vid museerna utvecklats. Det har dock hela tiden varit den till den egna na- tionens kulturarv koncentrerade verksamhe- ten, som stått i centrum för samhällets in- tresse. De regionala museerna har också i avsevärd utsträckning riktat sig till hem- bygdsrörelsens, särskilt under 1920— och 30- talen stora skaror. De statliga etnografiska

samlingarnas utveckling har däremot under 1900-talets senare del ej fortsatt i en takt, som kan anses svara mot samlingarnas ve- tenskapliga och kulturella värde.

De etnografiska museernas samlingar be- står av föremål och uppteckningar samt oli- ka slag av beskrivningar från skilda utom- europeiska kulturer. Till viss del omfattar de även arkeologiskt material. Föremålen i etnografiska museet (Stockholm) och Göte- borgs etnografiska museum representerar samtliga kulturområden utanför Europa. Stockholmsamlingama överträffas i fråga om omfattning endast av ett fåtal etnogra- fiska museer i världen.

Etnografiska museets samlingar i Stock- holm betraktades tidigare som i huvudsak avslutade. Nyligen företagna inventeringar av materialet har dock visat ett icke ringa behov av kompletteringar. Genom att sam- lingarna åstadkommits enligt olika princi- per råder luckor inom viktiga områden. Dessa avses täckas genom köp eller byten. För att museet skall bli i stånd att demons- trera pågående utveckling i skilda delar av världen kommer en nyinsamling i fältet att behöva igångsättas. Den planeras ske i sam- arbete med etnografiska eller sociologiska institut i de länder, där en insamling be- finnes lämplig.

Övrigt utomeuropeiskt material i svenska museer begränsar sig i huvudsak till de för- historiska samlingarna i östasiatiska museet och medelhavsmuseet. Ojämförligt största delen av det förhistoriska materialet i vårt lands museer hänför sig emellertid till svenskt område. Statens historiska museums arkeologiska material representerar landets alla delar. Museets samlingar från östra och norra Sveriges stenålder är grundläggande. Samlingarna från samma skede i södra Sve- rige är viktiga vid sidan om samlingarna i Lunds universitets historiska museum och Göteborgs arkeologiska museum. Statens historiska museums samlingar från brons- och järnåldern är de rikaste i landet. För- historiska samlingar finns dessutom spridda på ett stort antal museer utöver de nu nämnda. Rikhaltiga arkeologiska samlingar förekommer sålunda vid länsmuseerna i

Kalmar, Skara och Visby samt vid institu- tionen för nordisk och jämförande fornkun- skap vid Uppsala universitet (Museet för nordiska fornsaker). Huvuddelen av det me- deltidsarkeologiska materialet återfinns i statens historiska museum. Viktigt lokalt material finns i de stadshistoriska samling- arna, bl.a. i Linköping, Lund och Stock- holm. På grund av de senare årens omfat- tande exploatering av de äldre städernas kärnområden har stora medeltidshistoriska utgrävningar nödvändiggjorts, vilka tillfört de lokala museerna omfångsrikt material.

Den vid de arkeologiska samlingarna be- drivna verksamheten är inriktad på registre- ring och konservering av material tillvara- taget genom arkeologiska undersökningar. Huvuddelen av dessa utföres på grund av markexploateringar och sker huvudsakligen i riksantikvarieämbetets regi och till en mindre del inom ramen för museernas verk- samhet.

Enligt lagen den 12 juni 1942 (nr 350) om fornminnen får fast fornlämning inte för- ändras, skadas eller avlägsnas utan tillstånd av riksantikvarien. Tillstånd till borttagande kan ges när fornlämning medför hinder eller olägenhet, som inte står i rimligt förhållande till dess betydelse. Riksantikvarien föreskri- ver därvid villkor, och den som ges tillstånd åläggs i regel att bekosta fackmässig under- sökning av fornlämningen. Undersökningar- na utförs därvid som uppdrag åt den exploa- tör, vars företag berör fornlämningen, av den personal som riksantikvarieämbetet an- litar för sådana uppdrag.

1954 inledde riksantikvarieämbetet och statens historiska museum undersökningar på Helgö i Ekerö socken, Uppland. De rön som därvid gjordes, kom tidigt att bli av betydelse för belysningen av centrala pro- blem rörande samhällsstrukturen under förs- ta årtusendet efter Kristus. Undersökning- ar i större skala igångsattes därför. De be- drivs nu med en talrik skara medverkande forskare och biträden. Parallellt med ut- grävningarna på platsen sker materialbear- betning och analys av vetenskapliga pro- blemkomplex. Ett år 1968 inlett tvärveten- skapligt projekt rörande Norrlands tidigaste

bebyggelse drivs gemensamt av riksantikva- rieämbetet och statens historiska museum samt Stockholms universitet. Det är ägnat den vetenskapliga uppordningen och bear— betningen av ett under 1940-, 50- och 60- talen vid vattenkraftutbyggnader i Norr- lands älvdalar insamlat material. Inom' pro- jektets ram har även företagits komplette- rande arkeologiska, botaniska och geologis- ka undersökningar i fältet avsedda att ge underlag främst för lösningen av krono- logiska problem.

Bland övriga större vetenskapliga företag inom det förhistoriska området, vilka tillför material till statens historiska museum, må nämnas dels av institutioner dels av enskilda forskare bedrivna undersökningar på Got- land och Öland. Inom ramen för olika av forskare vid Lunds universitet bedrivna pro- jekt görs undersökningar, vilka medför en regelbunden accession av förhistoriskt och medeltida fyndmaterial vid universitetets historiska museum. Ett vetenskapligt projekt med utgångspunkt i de stora flintboplatser- na i Västerbotten igångsattes i början av 1960-talet i samarbete mellan museerna i Umeå och Skellefteå. Projektet har seder- mera utvidgats.

Samlingar av etnologiskt material före- kommer i vid utsträckning vid svenska mu- seer. Centralinstitution är Nordiska museet. Kulturhistoriska museet i Lund rymmer samlingar representativa för hela det syd- svenska kulturområdet. Ett flertal läns- och lokalmuseer äger numerärt och kvalitativt betydande samlingar av föremål från all- mogemiljön. Flera av regionmuseema har sin tyngdpunkt på det etnologiska området. Detta gäller i synnerhet i norra Sverige, där länsmuseerna bedriver en betydelsefull ve- tenskaplig etnologisk dokumentation. De större museernas samlingar kompletteras av de lokala hembygdsmuseernas ofta om- fångsrika bestånd av föremål. Också sam- lingarna vid specialmuseerna är till viktiga delan bildade med etnologiskt syfte.

Etnologin har till sitt förfogande ett rikt skiftande material. Det torde i föreliggande sammanhang vara på sin plats att påpeka, att de bevarade föremålen endast utgör en

del härav. Därtill kommer urkunder och icke minst uppteckningar av levande min- nen. Genom inventeringar i fältet, bl.a. i form av lokala undersökningar, har främst vid Nordiska museet ackumulerats ett rikt stoff belysande sed och social organisation. Nordiska museet har även bedrivit en inten- siv insamling med hjälp av frågelistor, di- stribuerade till en stab av meddelare i olika delar av landet.

De på det etnologiska området verksam- ma museerna har vidare tagit ansvar för in- samlingen av vissa slag av arkiv, såsom skrå— och byarkiv samt gårds- och affars- handlingar. I flera fall har en verksamhet för att bevara folkrörelsernas arkiv knutits till regionala museer.

Insamlingen för dokumentation av den svenska allmogens kulturhistoria har under senare decennier varit återhållsam. Det tidi- gare programmet vid Nordiska museet att i första hand dokumentera inför industrialis- men försvinnande kulturförhållanden, före- trädesvis inom allmogeskiktet, har sedan länge varit föremål för omprövning. Nya metodiska och omfattande prirnärundersök- ningar rörande arbetarklassens kultur inled- des redan under slutet av 1930-talet. Under 1960-talet uppställdes som mål att även stu- dera de ledande samhällsskiktens insatser inom näringsliv och samfundsväsen under olika epoker. I den nu pågående diskussio- nen om Nordiska museets uppgifter beto- nas bl.a. behovet av att insamla hela mil- jöer samt att koncentrera insatserna till valda sociala och geografiska sektorer. En arbetsgrupp inom museet har nyligen lagt fram riktlinjer för insamlingen (Föremål, bild, data. Riktlinjer för Nordiska museets insamlingsverksamhet. 1972).

Dokumentationen av folkkulturen genom tillvaratagande av föremål har vid region- museema skjutits i bakgrunden till förmån bl.a. för undersökningar i fältet. I ett för Dalarnas museum år 1970 utarbetat forsk- ningsprogram framhålles vikten av att kon- centrera resurserna till de senaste hundra årens utveckling. Ett urval av samhällstyper behöver göras till föremål för intensivana— lys.

Att dokumentationen i fältet får ökande betydelse torde icke enbart förklaras med en intresseförskjutning inom forskningen. Samtidigt kan nämligen konstateras en väx- ande efterfrågan från samhällets sida på undersökningar och studier, som belyser rå- dande förhållanden och aktuella problem i olika miljöer. Resultaten av de etnologiska undersökningar, som företagits i samband med större exploateringar, har i många fall väckt ett omedelbart intresse i debatten om samhällsmiljöns utformning.

I samband med att ett äldre byggnads- bestånd skall ersättas med ny bebyggelse, fordras icke sällan en dokumentation av den yttre miljön. Denna kan ske med beaktande på en gång av byggnadshistoriska och etno- logiska synpunkter. Den utföres ofta i sam- arbete mellan riksantikvarieämbetet, Nordis- ka museet och de lokala museerna.

Endast en mindre del av landets bestånd av kulturhistoriskt värdefulla kyrkliga in- ventarier ingår i museisamlingar. Huvudde- len är i kyrkoförsamlingarnas besittning. Till domkyrkorna i Lund, Uppsala och Västerås hör musealt ordnade samlingar av äldre inventarier. Beståndet av kyrklig konst från medeltid och nyare tid i statens histo- riska museum får betraktas som landets hu- vudsamling. Samlingar av olika storlek be- lysande skilda landsdelars kyrkliga konst har dessutom bildats främst vid länsmuseerna. Intresset inom församlingarna att vårda och bevara äldre inventarier har under de se- nare årtiondena medfört att museernas ac- cession av kyrkligt material kunnat hållas på en begränsad nivå.

En föremålskategori av särskilt värde bå- de från dokumentarisk och pedagogisk syn- punkt är modellerna. Modeller till konstruk- tioner av skilda slag spelade tidigt stor roll. Äldre samlingar av modeller har en central plats i flera museer. I de sjöhistoriska mu- seerna är fartygsmodeller den dominerande föremålsgruppen; samlingarna vid statens sjöhistoriska museum går tillbaka till de mo- dellkamrar, som vid 1700-talets mitt inrätta- des i Stockholm och Karlskrona. I armé- museum ingår till en väsentlig del material från den på artillerigården i Stockholm år

1807 inrättade artillerimodellkammaren. Tekniska museets samlingar består i stor ut- sträckning av modeller, av vilka de märkli- gaste härstammar från Christopher Polhems modellkammare. Vapen- och fartygsmodel- ler har sammanförts med försvars- och sjö- historiska samlingar, medan övriga slag av konstruktionsmodeller i huvudsak tillhör de teknikhistoriska museerna, i första hand Tek— niska museet i Stockholm. Tekniska museets material består därutöver av autentiska fö- remål jämte delar av föremål samt en mång- fald arkiv av främst industrihistorisk art. Teknikhistoriska samlingar återfinnes i öv- rigt dels i museerna i Göteborg och Malmö dels i äldre industriföretags ägo samt vid vissa större tekniska verk. Som exempel på det senare slaget bör främst nämnas sam- lingarna i Falun av modeller och verktyg från Stora Kopparbergs Bergslags AB:s verksamhet.

Samlingar av vetenskapliga instrument kan på liknande sätt som äldre boksamling- ar ge historisk kunskap om den vetenskap- liga verksamheten inom lärda miljöer under olika tider. De till Vetenskapsakademins museum för de exakta vetenskaperna förda samlingarna av instrument m. m. erbjuder möjlighet till en nära kännedom om centra- la lärdomshistoriska sammanhang.

De försvarshistoriska samlingarna vid ar- mémuseet och vid de sjöhistoriska museerna i Stockholm och Karlskrona har tidigare till- mätts värde som nationella monument. De anses i dag ha sin främsta betydelse som källmaterial för olika grenar av kulturhis- torien och konsthistorien. Utanför de nämn- da museerna bevaras visst material vid mi- litära staber och förband. Ur försvarsorga- nisationen utgående materiel dokumenteras genom att exemplar av flertalet typer, även av tyngre materiel, tillvaratages.

Det till livrustkammaren hörande mate- rialet är dels de numera så gott som avslu- tade samlingarna av föremål, som tillhört medlemmar av de kungliga familjerna och hovet, dels föremål som belyser den kultur som uppburits av stormännen i riket. Den verksamhet som bedrivs vid institutionen berör vitt skilda områden såsom konsthisto-

Centralorgan för den numismatiska musei- verksamheten är Kungl. myntkabinettet, vil- ket utgör en avdelning vid statens historiska museum. Här levereras regelbundet från myntverket arkivexemplar av svenska sedlar och mynt. Myntkabinettet handhar även ac- cessionen vid statens historiska museum av förhistoriska fynd av mynt. Verksamheten omfattar därtill utländskt materiel samt me- daljer. Mynten och myntfynden är som käll- material relevanta för forskning främst in- om allmän och ekonomisk historia samt in- om fornkunskap och konstvetenskap.

Samlingarna vid musikhistoriska museet intar en särställning inom museimaterialet, så till vida som de icke enbart är avsedda för kulturhistorisk forskning och pedagogisk verksamhet. Bevarade äldre instrument ford- ras också inom en för den musikaliska utöv- ningen nödvändig rekonstruktion av äldre tiders klangideal och uppförandepraxis.

Friluftsmuseernas förvärv av byggnader har under senare tid varit relativt ringa. Stif- telsen Skansen har under 1960-talet med sina samlingar av byggnader representeran- de olika sociala skikt och miljöer dock in- förlivat vissa byggnader, vilka ansetts nöd- vändiga för att belysa karakteristiska drag i den senare 1800-talsmiljön. Till största de- len består friluftsmuseema i landet av loka- la hembygdsgårdar med ett' antal byggnader från den egna bygden. Ehuru flyttade från ursprunglig plats utgör de likväl ofta värde- fulla inslag i den offentliga miljön. I ett, få- tal fall har byggnader från en stadsdel eller ett kvarter flyttats för att på ny plats bilda ett kulturhistoriskt reservat.

Vid sidan av museisamlingarna intar de konst- och kulturhistoriska samlingarna i enskild ägo en icke oväsentlig plats. Till flera av fideikommissen hör ansenliga sam- lingar av tavlor och möbler ävensom ensta- ka kulturföremål av stort värde. De äger icke sällan ett särskilt intresse genom sin anknytning till en bestämd miljö. De bildar ofta tillsammans med en kulturhistoriskt värdefull byggnad en enhet, vilken det be- traktas som värdefullt att för framtiden be- vara i orört skick. Med detta syfte inköptes

Skoklosters slott av staten år 1967. En lik- artad i viss mån jämförbar karaktär har de byggnader och samlingar, vilka bevarats som personhistoriska museer. Av dessa tor- de Linnés Hammarby utgöra det förnämsta exemplet. De här nämnda slagen av sam- lingar ställer ofta speciella krav på museal vård och tillsyn.

4.2.3 Konstsamlingar

En populär framställning över de viktigaste äldre svenska samlingarna av utländsk konst lämnas i inledningen till nationalmusets ka— talog Äldre utländska målningar och skulp- turer (Stockholm 1958), till vilken här hän- visas.

Ekonomiska förutsättningar utanför kyr- kan att skapa större konstsamlingar sakna- des i vårt land ännu långt fram i tiden. En första samling av mer ansenligt slag bilda- des hos drottning Kristina. Den skulle emel- lertid till stora delar snabbt komma att skingras. Dess förnämsta del utgjordes av den svenska härens byte vid plundringen 1648 av kejsar Rudolf II:s samlingar i Prag. Det var först i och med frihetstiden som några större konstsamlingar ånyo skulle komma att bildas. En stor del av de sam- lingar Karl Gustav Tessin sammanbragte, främst under sin tid som ambassadör i Paris 1739—42, förvärvades av kungahuset. De bestod utom av målningar av en tecknings- samling och ett medaljkabinett. Tessin inför- skaffade emellertid också målningar, vilka var avsedda för inredningen i Stockholms och Drottningholms slott, huvudsakligen ar- beten av franska 1700-talsmästare.

Bland de målningar Gustav III fogade till samlingarna på de Kungl. slotten hörde bl. a. verk av Rembrandt och Jordaens. En större del av de medel han på 1780—talet av- satte för konstinköp användes för förvärv av antika skulpturer, som hembragtes från Italien. Efter Gustav III:s frånfälle över- fördes de kungliga samlingarna till kronan, och 1792 bildades Kongl. Maj:ts museum, senare benämnt Kongl. Museum, vars sam—

lingar också fortsättningsvis skulle komma att förvaras på Stockholms och Drottning- holms slott. Genom kungl. brev den 12 feb- ruari 1801 stadfästes slutgiltigt museets sta- tuter, enligt vilka ”inseendet över museet skulle vara förenat med ett överintendents- ämbete”. År 1866 överfördes samlingarna till en ny museibyggnad på Blasieholmen och konsthistoriskt väl orienterad personal anställdes. Ett mer planerat arbete för att belysa måleriets utveckling kunde nu ta sin början. Orienteringen om den samtida ut— vecklingen i utlandet synes dock ha varit jämförelsevis ringa, och huvuddelen av accessionen bestod av svensk och övrig nor- disk konst.

De första större offentliga samlingarna vid sidan om de kungliga konstskatterna var de gravyrsamlingar, som bildades fr.o.m. 1770-talet av Kungl. Akademien för de fria konsterna. Akademin förvärvade gravyrer, gipser och kopparstick som förlagor för un- dervisningen. Dessutom erhöll akademin ar- beten av sina medlemmar.

Fr.o.m. 1800-talets mitt börjar ett in- tresse för att bilda konstmuseer att uppträda också utanför Stockholm. År 1854 tillkom Göteborgs konstförening, som även tog ini- tiativet till att skapa en konstavdelning vid Göteborgs museum. Museet skulle i samar- bete med föreningen under 1860- och 70- talen komma att göra icke oviktiga förvärv, huvudsakligen bestående av svenska konst- närers verk. Från år 1863 härstammar Skånska konstmuseum, Lund. De provins- museer som grundlades under 1800-talets slut och 1900-talets början skulle i huvudsak komma att rymma kulturhistoriska samling- ar. I dessa kom emellertid också att i viss utsträckning ingå aktningsvärda samlingar av svensk äldre och samtida konst.

Av stor betydelse för inriktningen av na- tionalmuseets framtida verksamhet skulle konstnären Richard Berghs chefsskap åren 1915—1919 komma att bli. Redan innan han tillträdde posten hade han såsom rådgi- vande knutits till museet. Målet för Bergh var att samlingarna skulle ge möjlighet till en överblick av konstutvecklingen, med hu- vudvikten lagd på den svenska konsten. Att

dessutom den franska samlingen kom att utbyggas mer målmedvetet får även tillskri- vas initiativ av Bergh. Det var också genom hans strävanden som museets kontakter med samtidskonsten ökades.

Uppgiften att snabbt dokumentera konst- livets skeenden har senare kommit att åvila en särskild avdelning vid nationalmuseet be- nämnd moderna museet, vilken fått en jäm- förelsevis självständig ställning i förhållande till det övriga museet. Framväxten av mo- derna museet kan följas i en uppsats av den dåvarande chefen för nationalmuseet Otte Sköld (Ett museum för modern konst i Mo- derna museet, 1957. Årsbok för svenska statens konstsamlingar V.).

Frågan om den samtida konstens lokal- fråga väcktes redan 1908 av Svenska musei- mannaföreningen. Nationalmuseisakkunniga av år 1913 förordade, att den moderna konsten skulle inrymmas i museibyggnaden, alternativt i en tillbyggnad, som skulle upp- föras för den moderna konsten. Enligt Sköld borde museet för den moderna konsten vara ”en organisation i det aktuellt verkande konstlivets tjänst.” Ett urval av dess mate- rial borde efter viss tid överflyttas till ett arkiverande museum. Av betydelse för till- komsten av representativa samlingar av samtida utländsk konst var ett engångsan- slag är 1963 om 5 milj. kronor, som ställdes till museets förfogande.

År 1936 påbörjades vid Lunds universitet en konstvetenskaplig specialdokumentation avseende skisser och andra förarbeten till dekorativ konst (arkiv för dekorativ konst). Genom att ett anslag om 1,5 milj. kronor 1965 ställdes till arkivets förfogande kunde värdefulla förvärv göras av utländskt mate- rial. En besläktad uppgift har inom sitt om- råde Sveriges arkitekturmuseum, vars sam- lingar till väsentlig del består av arkitektur- ritningar.

År 1964 bildades Föreningen Fotografiska Museets Vänner, som tagit till uppgift att bedriva insamling av fotografier. Samma år inköptes av staten en fotosamling från Hel- muth Gernsheim och år 1965 framlidne pro- fessor Helmer Bäckströms fotografiska sam-

ling, vilka ställdes under föreningens vård. Föreningens samlingar är nu överlämnade till nationalmuseet.

Nationalmuseets samlingar omfattar i dag måleri och skulptur (däribland en an- tiksamling), teckningar, äldre arkitekturrit- ningar, grafik, konsthantverk och foto.

Under nationalmuseets förvaltning står även de samlingar av konstföremål, företrä- desvis målningar, som tillhör de kungl. slot- ten (Stockholm, Gripsholm, Drottningholm, Ulriksdal, Haga, Rosersberg och Ströms- holm). Som en särskild avdelning vid na- tionalmuseet fungerar som ovan nämnts moderna museet, vars samlingar av måleri, skulptur och foto börjar med tiden för ex- pressionismens genombrott i Sverige, eller omkring år 1909. I nationalmuseets arkiv ingår handlingar rörande svenska konst- närer.

Nationalmuseet som rymmer landets mest betydande konsthistoriska samlingar, om— fattar såväl svenskt som utländskt material. Hit hör även delar av de i östasiatiska mu- seet ingående samlingarna.

Stora samlingar av konst- och konsthant- verk, delvis med utländskt material, ryms i konstmuseet, resp. Röhsska museet i Göte- borg. Övriga mer omfattande konstsamling- ar är de i Malmö museum och Norrköpings museum. Flertalet länsmuseer har samlingar av företrädesvis yngre skulptur och måleri. Dessutom finns omfattande samlingar av svensk stafflikonst, grafik och skulptur i statens, kommunernas och landstingens ägo, spridda i förvaltningsbyggnader och inrätt- ningar. Konstsamlingarna vid universiteten i Lund, Stockholm och Uppsala ingår som en icke oviktig del i vårt lands kulturskatter.

Till de för svenska förhållanden stora konstsamlingarna får även räknas samling- arna i Thielska galleriet och vid Prins Eu- gens Waldemarsudde. Båda är exempel på epoksamlingar, representativa för konstut- vecklingen främst under en bestämd epok. Av betydande storlek är också de av Anders Zorn bildade samlingarna i Mora, vilka ge- nom testamente år 1919 tillföll svenska sta- ten.

4.3.1 Naturhistoriska samlingar

Ett större behov av varaktigt tillvarataget material av biologiska objekt råder inom främst följande grenar av biologin: morfo- logi, systematik och fylogeni, biogeografi, paleobiologi och ekologi. Under mellan- krigstiden kom emellertid biologins mest uppmärksammade landvinningar att ligga inom fysiologin och andra vetenskapsgrenar, inom vilka förekomsten av museisamlingar var av underordnad betydelse. Utvecklingen vid de naturhistoriska museerna kom därvid i många länder att stagnera, och insamlings- verksamheten tillmättes minskad angelägen- het. Rekryteringen till den för museiverk- samheten viktiga systematiska zoologien har också hämmats efter hand som forskningen inom ämnet fått sin tyngdpunkt förskjuten- till experimentellt inriktade områden.

En nyorientering inom bl. a. utvecklings- forskningen har numera åter aktualiserat frågorna rörande dokumentation i större skala genom musealt tillvaratagande av bio- ligoskt material. Naturresursforskningen, särskilt bevakningen av effekterna från di— rekt och indirekt mänsklig påverkan på vå- ra levande naturtillgångar, kräver också en alltmer avancerad dokumentation av biolo- giskt material. För ett rationellt forsknings— arbete i avsikt att för dessa och andra än- damål vidga kunskaperna om fauna och flora är det dokumentariska biologiska ma— terialet i och för sig en grundläggande för- utsättning. I synnerhet gäller detta inom den taxonomiska forskningen, vars behov av sto- ra materialmängder icke synes kunna till— godoses utan ansenliga musealt ordnade samlingar. Vanligen är insamlingen av ett viktigare för vetenskapligt ändamål avsett material en uppgift som tar många år i an— språk. Krav rnåste självklart ställas på att material av denna karaktär erhåller ett än— damålsenligt omhändertagande och kan nyt- tiggöras såväl inom pågående eller planerad forskning som inom i framtiden aktualiserad forskning. En flaskhals vid bearbetningen av dokumentariskt biologiskt material är

den bristande tillgången på taxonomisk ex- pertis.

Den av universitetskanslersämbetet till- satta 1965 års biologiutredning, vilken 1967 avlämnade sitt huvudbetänkande (Utbygg— nadsplan för det biologiska grundforsknings- området), framlade förslag om en väsentlig förstärkning av utbildnings- och forsknings- kapaciteten inom det biologiska ämnesområ- det. Utredningen hävdade att en utbyggnad av organisationen ej kunde ske likformigt vid alla universitet; viss koncentration oeh specialisering betecknades som ofrånkomlig. I enlighet härmed ansåg utredningen, att riksmuseet borde bli centrum i landet för den systematiska forskningen. En livlig forskning vid riksmuseet inom detta och an- gränsande områden skulle enligt utredningen vara till båtnad för museets verksamhet rö- rande dokumentation m.m. Biologiutred- ningens förslag vad avser riksmuseets roll inom verksamheten på systematikens områ- de synes väl grundat. MUS 65 vill dock i an- slutning härtill framhålla, att riksmuseets forskning självfallet ej bör begränsas till sys- tematiken. En ökning av insatserna fordras också inom vissa övriga av insamlingsverk- samheten beroende forskningsgrenar, såsom ekologi och morfologi. En koncentration till museet av resurser för systematikforskning i enlighet med biologiutredningens förslag måste dock anses rationell. Härigenom blir det möjligt för forskningen att dra största nytta av de för ett naturhistoriskt museum specifika tillgångarna.

Bristande tillgång på systematiker leder för närvarande till problem inom ekologiska och andra forskningsprojekt. Bearbetningen av materialet fördröjs och hindrar forsk- ningsarbetet i dess helhet. Museerna kan med nuvarande personella resurser besitta taxonomisk expertis endast inom ett fåtal områden. Obestämt material tenderar att ackumuleras i ökad utsträckning. En av statens naturvetenskapliga forskningsråd un- der budgetåret 1969/ 70 tillsatt specialutred— ning har haft i uppgift att lämna rådet för- slag till åtgärder för att förstärka forskning- en inom zoologisk taxonomi. Ett av utred- ningen nyligen framlagt förslag går bl. a. ut

på att ett till riksmuseet lokaliserat taxono- miskt centrum skall bildas. Efter en upp— byggnadsperiod om fem år föreslås vid detta centrum finnas sammanlagt 10 tjänster för experter inom zoologisk taxonomi. (Measur- es for the improvement of Zoo-Taxonomy. 1972)

Till målen för riksmuseet hör att doku- mentera och studera följdverkningarna av människans utnyttjande av naturtillgångar- na. Insamlingsverksamheten måste numera bedrivas mer konsekvent än tidigare och med skärpning av kraven på fältarbetet. För att orsakssammanhangen bakom förändring- arna i naturen skall klarläggas behöver kon- tinuerliga undersökningar göras på utvalda lokaler, där ett kontrollmaterial tillvarata- ges vid följdriktigt tillämpande av insam— lingsprinciperna. Därigenom kan mer exak- ta jämförelser göras i faunans och florans egenskaper efterhand som utvecklingen fort— går. En angelägen uppgift är ekologiska och biogeografiska detaljinventeringar inom stör- re undersökningsområden. Av ökande om- fattning är den typ av inventeringar, vilken syftar till att tillvarataga data rörande områ- den, vilka på grund av exploatering utsättes för genomgripande förändringar.

Uppgiften att leda och främja målinriktad naturvårdsforskning och undersökningsverk- samhet inom naturvårdsområdet åvilar sta— tens naturvårdsverk. Dess uppgifter i fråga om naturvårdsforskningen fullgöres av en forskningsnämnd. Forskning och undersök- ningar inom naturvårdsområdet bedrives vid ett stort antal institutioner, företrädesvis vid universitet och högskolor. Betydande sådan forskning bedrivs också vid riksmuseet och vid naturhistoriska museet i Göteborg. Sta- tens naturvårdsverks undersökningslaborato- rium gör sådana utredningar på vatten- och luftvårdsområdet, som fordras för verkets löpande arbete. Länsstyrelsernas naturvårds- enheter svarar för inventeringar och andra undersökningar av de lokala förhållandena.

Den målinriktade naturvårdsforskningen har i allmänhet karaktär av beställnings- forskning. I 1964 års naturresursutrednings förslag (SOU 1967: 43—44) och den därpå grundade prop. nr 37 år 1968 ang. natur-

vårdsforskningens organisation förutsätts naturvårdsforskningen komma att i huvud- sak grundas på de vid universitetsinstitu— tionerna befintliga resurserna. I anslutning härtill kan konstateras, att biologiutredning- en ansett det angeläget, att universitetsinsti- tutionerna i ökad omfattning engageras i beställningsforskning.

MUS 65 anser att de naturhistoriska mu— seerna är tjänliga och Väl avpassade för del- tagande i naturvårdsverksamheten främst genom en långsiktig grundläggande doku- mentation av förändringarna i naturen. Dessutom bör de medverka i undersökning- ar och forskning som initieras av naturvårds- myndigheterna.

Inventeringarna för biotop- och land- skapsvårdsforskningen beräknas genom sin omfattning komma att avkasta ett stort ma- terial, dels skriftligt dels i form av belägg- exemplar, vilket behöver tagas tillvara. Ti- digare insamlat material anses vara av störs- ta värde som referens- och bakgrundsmate- rial. De forskare, som är verksamma inom inventeringarna, behöver kontakt med ex- perter inom skilda områden och en repli- punkt i form av en mångsidigt verksam ve- tenskaplig institution. Naturresursutredning- en fann att riksmuseet bl. a. på grund härav är väl lämpat att fungera som en central för inventeringsarbetet. Utredningen fram- lade emellertid icke något slutligt förslag utan hänvisade till naturvårdsverket och na- turhistoriska riksmuseet att gemensamt ta upp denna fråga till utredning. En arbets- grupp på fem personer som till en början inriktar sig på metodologiskt utvecklingsar- bete inom området är redan nu verksam vid riksmuseet. Visst samarbete mellan natur- vårdsverket och naturhistoriska museet i Göteborg har också inletts.

Sammanfattning

Med hänvisning till biologiutredningens all- männa uttalanden rörande behovet av öka- de insatser på biologiområdet vill MUS 65 göra följande sammanfattning av sin prin- cipiella syn på de naturhistoriska museernas uppgifter inom dokumentation och forsk- ning.

1. Riksmuseet bör bli centrum i riket för den systematiska forskningen. Det bör sam- tidigt ges möjlighet till ökad aktivitet på de övriga forskningsområden, vilka är särskilt beroende av museiresurser, såsom ekologi och morfologi.

2. Riksmuseet och i mån av möjlighet även övriga naturhistoriska museer bör sva- ra för en allmän långsiktig dokumentation av utvecklingen i naturen. De bör härutöver i lämplig utsträckning åtaga sig beställnings- forskning och undersökningar för natur- vårdsändamål.

3. MUS 65 konstaterar i likhet med na- turresursutredningen, att riksmuseet är väl ägnat att tjäna som bas för naturvårdsun- dersökningar. Av vikt är att museet erhåller resurser för tillvaratagande av ett genom in— venteringar och undersökningar insamlat material. Detta torde mest rationellt ske främst i egen regi, men till en mindre del genom viss delegation till andra museer.

4.3.2 Kulturhistoriska samlingar

Museerna bör vara anstalter icke endast för insamling och presentation utan även- för forskning. Denna bör i huvudsak kon- centreras till de uppgifter, som hör samman— med insamling, materialbearbetning och- presentation. Inom ramen för projekt i fråga om tillvaratagande och uppordnande av större samlingar kan centrala kulturhistoris- ka problem icke sällan få sin lösning. Det visar sig därför fördelaktigt att till större bearbetningsprojekt också knyta en mer om— fattande teoretisk forskningsverksamhet. Projekt av sådan art bör som regel bedrivas i samverkan mellan museerna och universi- teten.

De sakkunniga har under sina övervägan— den rörande insamlingsverksamheten vid det kulturhistoriska museerna funnit en avväg- ning vara nödvändig mellan insamlingsverk— samhet och forskning. Bristande balans i om- fattningen av insamling och forskning kan leda till att insamlingen kommer att upp- fattas som ett ändamål i sig. Valet av vad' som införlivas med samlingarna, måste ske

med sådan omsorg, att materialet med så- kerhet kan komma till värdefullt utnyttjan— de inom forskning eller museiundervisning. Uppläggning och genomförande av program för insamling bör ske i samråd med repre- sentanter för forskningen inom ifrågavaran— de område. De sakkunniga vill förorda att forskning och bearbetning i den utsträck- ning det är möjligt sker samtidigt eller pa— rallellt med materialinsamlingen. Härigenom ges möjligheter till kontroll av insamlings- metodernas tillförlitlighet och ändamålsen- lighet med hänsyn till forskningens behov.

En icke ringa del av den forskning som pågår vid museerna, ligger inom områden, vilka ej är företrädda som självständiga discipliner vid universiteten. Statens histo- riska museums numismatiska avdelning (Kungl. myntkabinettet) svarar sålunda en- samt för forskningen inom det numisma— tiska området. En likartad ställning inom de vetenskapliga disciplinerna anses de tekniska och de sjöhistoriska museernas ämnesområ- den representera. De sakkunniga anser det särskilt nödvändigt att museer, vilka i lik- het med de nu nämnda institutionerna före- träder specialdiscipliner, själva kan bedriva forskning.

För att de kulturhistoriska samlingarna skall komma till största möjliga utnyttjande inom forskningen är en aktiv forskarservice av synnerlig vikt. Särskilt väsentligt är där- vid att vägledning lämnas rörande tillgäng- ligt material, som kan utnyttjas till belys— ning av de problem, med vilka en forskare är sysselsatt. Vid de större kulturhistoriska museerna bör viss teknisk service, såsom materialanalys m.m. kunna lämnas.

Till frågan om insamlingsverksamheten ansluter sig spörsmålet om gallring av be- fintliga samlingar. De sakkunniga har funnit sig böra peka på behovet av en väsentligt ökad omfattning av gallringen av de kultur- historiska samlingarna. I museisamlingarna förvaras till viss del ett föremålsmaterial, som ej kan komma till meningsfullt utnytt- jande inom forskning eller museiundervis- ning. Det rör sig härvid bl. a. om ett i mu- seernas tidigare verksamhetsskeden insamlat material, som tillvaratagits utan att samti-

digt erforderliga uppgifter säkerställts rö- rande härkomst, tillverkning eller funktion. Det kan med hänsyn framför allt till kost- naderna för vård och underhåll icke betrak- tas som tillfredsställande att bevara större materialmängder, vilka ej utnyttjas eller med visshet ej kan komma att utnyttjas.

Enligt de principer som tidigare gällt vid riksantikvarieämbetets fördelning av staten tillhöriga fynd, var syftet att tillgodose pro- vinsmuseerna i en utsträckning, som gjorde det möjligt att vid dessa framställa en bild av de förhistoriska skedenas kultur. Föremål som räknades till de vetenskapligt värdeful- laste förbehölls dock sådana museer, som kunde anses ha en central ställning i ett visst landskap eller län, medan fynd av annat slag kunde tillföras mindre institutioner. Enligt den praxis, som nu tillämpas vid riksantikvarieämbetets fördelning av fynd, söker man tillgodose önskemålen om för- värv av fynd till regionala museer med ar- keologisk verksamhet. Endast sådant mate- rial, varom hemställan om förvärv ej skett, samt för statens historiska museums sam- lingar särskilt betydelsefulla fynd tillfaller numera detta museum. Då emellertid de mindre museerna i allmänhet ej har resurser för att tillvarataga större mängder arkeo- logiskt material, går dock en stor del av fyn— den till statens historiska museums sam- lingar.

För att göra museernas material tillgäng- ligt för publiken i olika delar av landet är det nödvändigt att icke ställa de mindre mu- seerna utanför tillgången till det värdeful- laste materialet. Detta bör därför i den ut- sträckning tekniska skäl inte lägger hinder göras rörligare. Genom kort- eller långfris- tiga utlån och depositioner har under senare tid också ett större material kommit till ut- nyttjande vid olika museer. Den tidigare bundenheten vid den institution, som har äganderätten, är således på väg att lösas upp. Det finns goda möjligheter att genom en ytterligare utveckling av systemet med lån och depositioner skapa en mer rationell förvaltning av de kulturhistoriska samling- arna. Därvid bör en större del av materia- let koncentreras till större enheter, som ger

underlag för bättre förvaring och vård, sam- tidigt som de underlättar för forskare att få överblick över ett material av vidare om- fattning. De sakkunniga vill sålunda förorda en begränsad fördelning av fynd till mindre museer samtidigt som dessa i stället ges öka- de möjligheter att låna material ur de stat- liga samlingarna.

Mot bakgrund av de överväganden utred- ningen gjort rörande vikten av samverkan mellan forskningen och museiverksamheten framstår det som angeläget, att de arkeolo- giska samlingarna organiseras på sådant sätt, att de så effektivt som möjligt låter sig ut- nyttjas inom forskningen. Museerna på de universitetsorter, där forskning och högre undervisning bedrives i arkeologi, får i detta sammanhang ses som särskilt väl ägnade att svara för vården av större samlingar.

Samlingarna i Lund och Göteborg före- slås successivt utvidgas för att så långt möj— ligt lämna underlag för den forskning, som där bedrives. En utvidgning av den arkeo- logiska museiverksamheten i Umeå bör över- vägas, sedan undervisningen i arkeologi vid Umeå universitet tagit fast form. I frågan om de samlingar som tillhör Uppsala uni- versitet bör dock frågan om fortsatt acces- sion ses mot bakgrunden av närheten till Stockholm och statens historiska museum. De sakkunniga föreslår därför ingen vidg- ning av den arkeologiska museiverksamhe- ten i Uppsala.

Länsmuseer och lokala museer bedriver en huvudsakligen regionalt eller lokalt in- riktad insamling. Den nuvarande kulturut— vecklingen kännetecknas i materiellt hänse- ende av det stora utbudet av varor och pro- dukter. Dessa sprides till konsumenter i oli- ka sociala miljöer med en tidigare okänd snabbhet. Spridningen sker i det stora hela utan några geografiska hinder. Dokumenta- tionen av vår tids föremål och ting ställer därför höga krav på överblick över ett om- fångsrikt material. Den regionala aspekten är härvid av underordnad betydelse. Detta innebär att en koncentration av insamling- en är möjlig; en större del av arbetet kan i och för sig ombesörjas av centrala in— stitutioner såsom Nordiska museet och Tek-

niska museet, vars uppgifter är riksomfat- tande. En avlastning av centralmuseema är emellertid angelägen för att undvika en allt- för stark anhopning av uppgifter på dessa. Till betydande del bör insamlingen till do- kumentation av vår tids varor kunna förde- las på ett större antal museer. Redan för närvarande föreligger exempel på hur re- gion- och lokalmuseer påtagit sig ansvar för en specialiserad insamling. En på olika sak- områden inriktad dokumentation ter sig sär- skilt naturlig, där den kan avse produkter, som framställs inom museets distrikt. Det är av behovet påkallat att större museer vid sidan av centralmuseema inleder specialin— samling inom därför lämpade områden. En till region- och lokalmuseerna decentralise- rad specialinsamling föreslås ske inom ra- men för en för landets kulturhistoriska mu- seer gemensam planering.

Sammanfattning

Till sammanfattning av vad som ovan an— förts rörande de kulturhistoriska samlingar- na och verksamheten vid dessa skall följan- de framhållas.

Forskning och bearbetning av samlingar- na bör i större utsträckning än för närva- rande organiseras och planeras jämsides med insamlingen. En nära samverkan fordras härvid mellan museerna och den vid univer- siteten bedrivna forskningen. De sakkunniga föreslår att visst material gallras. Riksan- tikvarieämbetets nuvarande principer för fördelningen av fynd mellan olika samlingar bör i huvudsak bibehållas. En ökad insam- ling i första hand vid de arkeologiska muse- erna i Lund och Göteborg samt i ett senare skede också i Umeå förordas dock. Region- och lokalmuseer föreslås i ökad omfattning påta sig ansvar för specialiserad insamling inom särskilda sakområden.

4.3.3 Konstsamlingar

Bland de tendenser i konstlivet, som under 1960-talet skulle få särskild betydelse för

museerna, var dels en önskan hos många konstnärer att söka realisera gemensamma projekt, dels en ökad strävan att anknyta konsten till samhällsfrågorna. Nya anspråk från de konstintresserades sida kom därmed att ställas på konstmuseerna. De kollektiva manifestationema fordrade att museerna kunde ställa tekniska och andra resurser till konstnärernas förfogande.

Nya grupper konstintresserade har för- enats av intresset för genomgripande refor- mer av samhället. De har gemensamt med en rad yngre konstnärer och kritiker ställt sig avvisande till en konstnäng produktion av traditionell art, avsedd att distribueras på en konstmarknad, som ansetts ha alltför starka kommersiella intressen. Ett ökat en- gagemang från samhällets sida efterlyses för att göra konsten tillgänglig utanför denna marknad.

Det bör vara en primär uppgift för de på samtidskonsten inriktade museerna att be- lysa och stödja olika tendenser och riktning- ar i konstlivet. Museerna skall underlätta konstnärernas kommunikationer med olika grupper i samhället genom att generöst stäl- la resurser till förfogande för experiment och försök till konstnärliga manifestationer, som i större utsträckning än den traditio- nella konsten får mening och innebörd i skilda sociala samanhang. Vid sidan härom bör utrymme finnas även för en museiverk- samhet av det slag som sedan gammalt är etablerad vid konstmuseerna. Denna bör ge- nom nya pedagogiska initiativ fås att spela en roll även utanför de grupper, som i dag tillhör skaran av konstintresserade.

En väl utvecklad konstbildningsverksam- het i regi av museerna eller av studieförbun- den och skolan kommer att behöva rik till- gång till ett originalmaterial, som kan tjäna som underlag för de studerandes träning i uppfattningen av olika konstarters' egenska- per. Ett material för studier låter sig givet- vis icke principiellt skiljas från de huvud- samlingar vid ett museum, som skall skänka estetisk erfarenhet och upplevelse. De sam- lingar som ryms i museerna är emellertid icke av tillräcklig omfattning för att kunna erbjuda underlag för en konstbildningsverk-

samhet, som motsvarar rådande behov. I många fall behövs komplettering med ma- terial, som kan användas för direkt pedago— giska ändamål, såsom förstudier, kartonger, repliker, kopior och med moderna repro- duktionsmetoder framställda avbildningar, främst färgdiapositivbilder.

En ökad insamling av äldre, högre värde- rad konst är på grund av de nuvarande pri- serna på konstmarknaden inte möjlig. En viss bevakning av tillfällena till komplette- ring av främst moderna museets samlingar av skulptur och måleri måste emellertid an- ses angelägen. Även kompletteringen av na- tionalmuseets samlingar av äldre konst kom— mer att ställa ansenliga fordringar på till- gängliga ekonomiska resurser. En noggrant planerad och de olika museerna emellan i görligaste mån samordnad accessionspoli- tik ter sig därför önskvärd. För att komplet- teringarna, när det gäller den samtida kons- ten skall ske med ett så brett perspektiv som uppgiften fordrar, torde en regelbun— den och nära kontakt med den nutidshisto- riskt inriktade forskningen vid de konstve- tenskapliga institutionerna vid universiteten kunna komma att bli av väsentligt värde.

Konstmuseernas verksamhet baserar sig på samlingar av långt mindre omfång än vid de kulturhistoriska museerna. Kostnaderna för vård och underhåll av varje enskilt) ob- jekt är emellertid särskilt höga inom konst- museerna. Vad som ovan anförts rörande behovet av gallring av de kulturhistoriska museernas material torde därför vara i hög grad giltigt också för konstmuseernas del.

4.4 Föremålssamlingarnas vård 4.4.1 Inledning

Med undantag för huvuddelen av samling- arna av geologiskt material består museer- nas föremål av ämnen, som på olika sätt är utsatta för påverkan av den omgivande mil- jön. Allmänt förekommande är de skador i bl. a. trä och färgskikt, som uppkommer till

följd av dimensionsförändringar vid uttork- ning. Angrepp av insekter och mikroorganis- mer kan på vissa trä- och textilföremål och på naturhistoriska preparat få en förödande verkan. Viss strålning i dagsljuset liksom i elektrisk belysning kan medföra nedbrytning av textilier och naturhistoriskt material. Luftföroreningar inverkar menligt på de flesta material; metaller korroderar, textilier, papper och läder blir sköra och missfärga- de. Genom olika åtgärder, främst lämplig förvaring, kan man i museerna förhindra, att materialet utsättes för mer omfattande skador.

De föremål som förvärvas till museerna är emellertid ofta när de införes till sam- lingarna i sådant skick, att större eller mind- re konserveringsåtgärder är omedelbart nöd- vändiga. I samband med att ett material överföres från sin tidigare omgivning till en ny miljö sker förändringar, som snabbt kan påverka materialets egenskaper. Levande or- ganismer behöver givetvis omgående tagas om hand för konservering. Arkeologiskt ma- terial genomgår i och med att det tages upp i dagen förändringar, som behöver hejdas och bringas att upphöra genom förberedan- de behandling redan i fåltet. För andra slag av material, vars ursprungliga miljö är mindre avvikande från den i museet, är be- hovet av omedelbara konserveringsinsatser mindre starkt.

Målsättningen för den i museerna bedriv- na konserveringsverksamheten är att bevara föremålens sammansättning och struktur så långt möjligt utan förändringar. För att kunna studeras i vetenskapligt eller pedago- giskt sammanhang behöver dock främst det naturhistoriska materialet en montering eller preparering, som i sig innebär en betydande förändring av originalföremålet. Konserve- ringen lämnar i allmänhet ett endast tempo- rärt skydd, varför materialet efter kortare eller längre tid delvis behöver behandlas på nytt. Sådana föremål, framför allt alster av konstnärlig verksamhet, som i senare tid ut- satts för förändringar eller tillägg kan under särskilda omständigheter behöva restaure- ras, dvs. i möjligaste mån återställas i ur- sprungligt skick.

4.4.2 Konservering av naturhistoriskt material

Den huvudsakliga metoden för att konser- vera kärlväxter (fanerogamer och ormbunks- växter) består i pressning och torkning mel- lan vattenabsorberande papper. Även för be- varande av svampar kan torkning utnyttjas. Den för konservering av botaniskt material i övrigt viktigaste metoden är förvaring i sprit eller formalin.

Zoologiska objekt bevaras till största de- len med hjälp av antiseptiska medel såsom formalin och sprit. Av ryggradsdjur bevaras ofta skinn och skelett i torrt tillstånd efter preparation och konservering. I övrigt till- lämpas en stor mängd differentierade meto- der för konservering av biologiskt material. Förvarings- och konserveringsmetoderna för både växt- och djurmaterial förutsätter en tidsödande övervakning och tillsyn. Denna arbetskrävande och kostsamma uppgift har i museernas historia många gånger kommit att bli eftersatt, vilket medfört att resultaten av stora insamlingsinsatser förstörts.

Under senare tid har prov gjorts vid na- turhistoriska riksmuseet med konservering av zoologiskt material genom djupfrysning. Fördelarna med förfaringssättet ligger i möjligheterna att bevara vävnaders och in- gående ämnens struktur intakt. Detta visar sig bli alltmer betydelsefullt på grund av behovet att inom naturvårdsforskningen i efterhand kunna göra provtagningar och un- dersökningar på serier av äldre material. Djupfrysningsmetoden är emellertid ännu otillräckligt prövad. Vid Göteborgs natur- historiska museum har frystorkning börjat tillämpas för montering. Att finna en ade- kvat konserveringsvätska, som ersätter den lättflyktiga och arbetskrävande alkoholen, är likaledes en angelägen uppgift.

4.4.3 Konservering och vård av föremål i konst- och kulturhistoriska samlingar

Bortsett från de objekt som är tillverkade av sten eller ädla metaller är de flesta före-

mål, som tillvaratages vid arkeologiska un- dersökningar, starkt vittrade eller fragrnen- tariska. Föremål av järn och brons är, då de påträffas i marken, i varierande utsträck- ning stadda i förändring genom korrosion.

I vårt land tillvaratages även totalt förros- tade föremål, påträffade på sjö- eller havs- botten. Huvuddelen av de tillvaratagna fyn- den består emellertid av föremål, som en- dast ytligt är angripna av rost. Beroende på graden av korrosion användes olika proces- ser vid konserveringen. Helt genomkorrode- rade föremål kan förstärkas med upphett- ning och glödgning. Genom upphettning och tillförsel av vätgas kan rosten reduce- ras tillbaka till järn. I de fall där större de- len av det i ett föremål ingående järnet är intakt är det tillräckligt, att rost och utfäll- ningar från kringliggande jord avlägsnas och den ursprungliga ytan prepareras fram för att efter omsorgsfull torkning under vacuum impregneras med paraffin eller konstharts. Förfaringssättet medför till skillnad från de metoder, i vilka järnet utsättes för upphett- ning, att järnets struktur förblir oförändrad, vilket är av väsentlig betydelse för beva- rande av materialets dokumentariska värde.

De bronsföremål som påträffas i vårt land är i de flesta fall täckta av en belägg- ning bestående av utfällningar av karbona- ter och andra för objekten skadliga salter. Dessa utfällningar avlägsnas vid konserve- ringen. varefter ornament och övriga detal- jer kan studeras. Användning av ultraljuds- apparatur i kombination med rengörande ämnen har därvid visat sig vara en effektiv metod.

Att bevara föremål av trä med hög fuk- tighetshalt innebar tidigare stora problem för museerna. Sedan l950-talet har en impregne- ringsmetod med polyglykol (polyetylengly- kol) utprovats och med framgång använts för en rad olika slag av träföremål. Med hjälp av polyglykol stabiliseras trä, som vat- tenlagrats under fuktiga förhållanden; be- handlingen motverkar sprickbildning och di- mensionsförändringar och kan med lämpliga tillsatser dessutom skydda mot insekter och mikroorganismer. Utvecklingen av denna metod möjliggjorde konserveringen av regal-

skeppet Wasa vid statens sjöhistoriska mu- seum. Träföremål av mindre storlek är lät- tare att bevara, eftersom de ej utsättes för lika stora påfrestningar i samband med att vattnet avlägsnas. Polyglykolbehandlingen kan därför för de mindre föremålens del ersättas med en impregnering av paraffin löst i toluen, som bättre bevarar föremålens ursprungliga karaktär.

Till grund för valet av konserveringsåt- gärder ligger bl.a. undersökningar av ma- terialets egenskaper och beskaffenhet. Större arkeologiska museer förfogar för detta än- damål över en omfattande teknisk utrust- ning, i vilken ingår apparatur för genomlys- ning och fotografering med röntgenstrålning, för spektralanalys (med atomabsorptions- spektrofotometer) och för kromatografiska analyser samt metallografiska strukturstu- dier. De i samband med konservering gjor- da analyserna lämnar upplysningar och data, som sekundärt kan komma till värdefullt utnyttjande inom den arkeologiska forsk- ningen. För att få så stort utbyte som möj- ligt av denna analysverksamhet fordras emellertid en systematisering och samord- ning av arbetet med hänsyn till de konserve- ringstekniska och de vetenskapligt teoretiska kraven. Det är dessutom av stort intresse att pröva, i vilken utsträckning konserverings- arbetet och den arkeologiska bearbetningen av fyndmaterialet kan samordnas.

Sverige äger ett synnerligen rikt bestånd av medeltida kyrkoinventarier, framför allt skupturer, vilka också internationellt sett är av betydande vetenskapligt och konstnärligt värde. En mindre del härav förvaras i mu- seisamlingar. Kyrkornas medeltida och yng- re kalkmålningar och övriga målningar i tak och på väggar bevaras så gott som uteslu- tande på platsen. I mindre utsträckning har dock visst material av denna karaktär ned- monterats eller tillvaratagits i samband med rivningar och införlivats med museisamling- arna. Konserveringen av äldre kyrkliga före- mål liksom av äldre kyrkmålningar bör i museerna kunna göras med små ingrepp och med beaktande av strikt vetenskapliga krav. Museemas bestånd av bevarade möbler med bemålning är stort och allmänt sett av vä—

sentlig kulturhistorisk betydelse. Under för- utsättning att förvaringsförhållandena är gynnsamma, kan dess behov av konserve- ring betraktas som ringa. En kategori som nu erbjuder större och speciella tekniska problem är de östasiatiska lackarbetena.

Sverige anses i fråga om äldre tiders tex— tilkonst inta en särställning genom att kyr- korna bevarat textilier i större utsträckning än i andra länder. Härtill kommer den folk- liga textilkonsten och samlingarna av fanor, varav en betydande del tillhör svenska sta- tens trofésarnling. En kvantitativt och kvali— tativt betydande föremålskategori vid muse- erna bildas av samlingarna av dräkter och textilier i övrigt från nyare tid. Textilt mate- rial behöver en förvaring, som medger att de ingående fibrerna bibehåller en smidig och elastisk karaktär. För att det skall be- varas mot angrepp av skadegörande insekter fordras regelbunden bevakning och minu- tiös kontroll i museimagasinen.

Stora delar av museernas textilmaterial består av så ömtåliga föremål, att de för att bevaras behöver överföras på ett nytt textilt underlag, vilket är ett synnerligen tidskrä— vande och kostsamt arbete. På textilkonser- veringens område har emellertid under 1960- talet bedrivits ett visst utvecklingsarbete. I samarbete med tekniska högskolan har sjö- historiska museet utarbetat ett förfaringssätt för att bevara de tillvaratagna seglen från regalskeppet Wasa. De rengjorda och extra- herade textilfragmenten breds ut på glasfi- berväv och behandlas med ett syntetiskt bin- demedel, som tillsammans med glasfiber- väven bildar skikt, vilka omger och skyddar textilstyckena. Även om metoden har ett be— gränsat användningsområde, finns det an- ledning räkna med, att den i viss utsträck- ning kan få tillämpning också för textilt ma- terial av annat slag. År 1967 övertog staten Skoklosters slott med dess rika samlingar av bl. a. textilier. Med hjälp av anslag av lotte- rirnedel, som beviljats för konservering, har livrustkammaren på uppdrag av styrelsen för Skoklosters slott påbörjat konservering— en av de i samlingarna ingående äldre tex- tilierna. Konserveringarna har delvis bedri- vits som ett utvecklingsarbete med syfte att

rationalisera de mest tidsödande momenten vid textilkonserveringen. Man har även sökt utröna vilka förenklade metoder, som kan tas i bruk för material av mer begränsat kul- turhistoriskt eller musealt värde.

Konstmuseernas konservering är speciali- serad på att bevara stafflimålningar. Bero- ende på dessa målningars uppbyggnad i fle— ra skikt med duk, pannå eller papper som underlagsmaterial fordras regelbundna åt— gärder främst för att förhindra avflagning, som kan äventyra konstverkets fortbestånd. Konservering av äldre målningar medför of- ta omfattande extra arbeten på grund av tidigare konserveringar. Icke sällan har kona servatorer i äldre tid gjort övermålningar och andra ingrepp, som minskar bildens eget uttrycksvärde. I samband med konser— vering av äldre målningar förekommer, att man vid konstrnuseerna rekonstruerar ut- plånade delar.

Teckningar och gravyrer på papper har hög varaktighet. Dock har träfiberhaltigt papper som tillverkats under 1800-talet eller senare sämre åldringsbeständighet. Skulptu- rer i sten, brons, gips och lera ställer krav på varierande konserveringsåtgärder. Även samlingarna av konsthantverk framför allt glas och tenn fordrar insatser med karaktär av konservering för att bevaras.

Med hänsyn till vikten av en noggrann avvägning mellan kulturhistoriska och tek- niska synpunkter i val av åtgärd och metod vid konservering av museeala objekt fordras i regel ett nära samarbete mellan kultur- historiker och tekniker. Det är härvid kul- turhistorikerns uppgift att mot bakgrund av alternativa konserveringsåtgärder ta ställning till vilka egenskaper hos ifrågavarande ob- jekt, som från vetenskapliga och pedago- giska synpunkter främst behöver bevaras. Enligt de sakkunnigas erfarenhet bedrives en stor del av konserveringen och dokumen- tationen av denna utan tillräckliga möjlig— heter till samverkan och utan en klar an- svarsfördelning mellan konserveringsteknisk sakkunskap å ena sidan och konst— eller kulturhistorisk sakkunskap å andra sidan. En snar förbättring härvidlag måste efter- strävas.

En äldre tids hantverksmässigt bedrivna konservering av konstföremål präglades av stor restriktivitet i frågan om att utbyta. in- formation om tillämpade konserveringsme- toder. Även om denna inställning numera ersatts av en större öppenhet i diskussionen om konservering och restaurering, återstår dock att själva dokumentationen av den be- handling föremålen genomgår i många fall måste anses otillräcklig. Sedan 1967 utföres vid riksantikvarieämbetets och statens histo- riska museums tekniska anstalt utförliga rapporter över varje konserveringsärende, där tillämpad metod, begagnat material samt vid konserveringen gjorda iakttagelser redo— visas. Viktiga initiativ för att utveckla ru- tinerna härvidlag har även tagits av konst— högskolan, vid vars institut för materialkun- skap bedrives en omfattande uppdragsverk— samhet med tekniska undersökningar för olika beställare. Det har därvid bl. a. fram- kommit att förundersökningarnas roll i sam- manhanget måste ges tillräckligt utrymme. Det är av utomordentlig vikt, att de olika åtgärder som vidtages före och under kon- serveringen noga redovisas i rapporter för varje särskilt arbete. Dessa uppgifter bildar den nödvändiga grunden för den framtida vården av föremålen, samtidigt som de läm- nar material för forskningen. Den doku- mentariska redovisningen i samband med konservering och restaurering av föremål i konst- och kulturhistoriska museisamlingar bör normalt omfatta resultat av gjorda ma- terialanalyser, uppgifter om vidtagna åtgär- der samt om de iakttagelser, som under ar- betets gång kunnat göras beträffande före- målens beskaffenhet. I den mån konserve- ringen leder till att ett föremåls egenskaper i något avseende förändras, måste det anses som en självklarhet, att föremålet dokumen- teras i sin ursprungliga beskaffenhet. Det framstår som en angelägen uppgift för svenskt museiväsen, att gemensamma nor— mer utarbetas för dokumentation i samband med konservering.

Inom flera områden av konserveringen saknas produktionstekniskt tillfredsställande metoder. Särskilda problem är förenade med föremål, som är sammansatta av flera

olika ämnen med skilda egenskaper. Nya ut- omlands utarbetade, rationella metoder er- bjuder emellertid goda möjligheter att för— billiga vården av läder och textil, vilka ma- terial f.n. i vårt land medför betydande problem. Den tekniska utvecklingen har också ställt en rad nya material till förfo- gande, vilka kan komma till användning in- om museernas konservering. Innan de tas i bruk härför fordras emellertid, att de prö- vas med hänsyn till sådana egenskaper som har betydelse för museernas föremålsvård. Vanligen måste en omfattande provning ge— nomföras för att en ny konserveringsmetods verkan på längre sikt skall kunna bedömas. Det utvecklingsarbete inorn konserveringen, som är nödvändigt, kan givetvis icke till alla delar bedrivas inom landet. Vi måste inom detta område också förlita oss på er- farenheter, som görs vid större museer utomlands. Ett utvecklingsarbete måste ske i samarbete mellan museerna och de tek- niska högskolorna eller andra tekniska an- stalter med större forskningsresurser. När det gäller att utarbeta lämpliga processer och arbetsrutiner för nya konserveringsme- toder, som skall tagas i bruk, måste dock museerna i stor utsträckning kunna förlita sig på egen högre teknisk sakkunskap.

Sammanfattning

Vården av museimaterialet kan i många fall bedömas ha blivit eftersatt. I Sverige liksom över allt utomlands konstateras, hur museimaterialet genomgår en förstörelse, som ej står i proportion till kostnaderna för att förvärva och bevara samma material. Tillräckliga och på lämpligt sätt organisera- de resurser för konservering är en nödvän- dig förutsättning för ett effektivt fungeran- de museiväsen. Icke minst en ökad utställ- ningsverksamhet ställer krav på att föremå- len bevaras i gott skick och att handhavan- det av föremålen sker enligt rutiner, som är väl studerade och vetenskapligt underbygg— da. Ett omfattande utvecklingsarbete före- slås komma till stånd.

4.5 Registrering av museala samlingar 4.5.1 Nuläge

I Sverige finns f.n. ett tiotal statliga mu- seer1 med konst- och kulturhistoriska sam- lingar. Deras föremålsbestånd upptar ca 900000 accessionsnummer (acc—nr). Natur- historiska riksmuseets samlingar omfattar ca 11 300 000 objekt (ej acc-nr). Antalet ac- cessionsnummer i de statliga centralmuseer- na framgår av nedanstående tablå.

Totalt antal accessionsnummer i vissa stat— liga och statsunderstödda museers samlingar

Museum Antal acc-nr

30 000 246 0002 35 000 se ovan 23 000 1 50 000 34 000 278 000 32 000 40 000

Statens historiska museum Nationalmuseet Livrustkammaren Naturhistoriska riksmuseet Statens sjöhistoriska museum Etnografiska museet Medelhavsmuseet Nordiska museet Tekniska museet Armémuseet

Det finns också ett 70-tal regionalt verk- samma museer, kommunala museer och större hembygdsgårdar med samlingar i stor- leksordningen 1 milj. accessionsnummer sammanlagt eller i medeltal ca 14 000 acc-nr per museum.

Härutöver finns ca 950 hembygdsförening- ar, av vilka det övervägande flertalet äger museala samlingar. För 439 av dessa hem- bygdsföreningar redovisas ett samlat inne- hav av ca 375 000 föremål eller ca 850 före- mål per hembygdsförening.

Tyvärr är det i dag omöjligt att ge en korrekt bild av det totala antalet föremål i alla landets museer och andra samlingar och detta av två skäl; dels är inte alla sam- lingar inventarieförda, dels är sätten att ac- cedera föremålen så skiftande i olika mu- seer, att det är omöjligt att korrekt uppskat- ta det antal föremål, som döljer sig bakom antalet acc-nr.

Antalet föremål i de konst- och kultur- historiska museernas samlingar kan förmo-

das uppgå till högst 5 gånger antalet acc-nr. Från denna uppskattning måste dock de arkeologiska museernas samlingar undanta- gas. När det gäller dessa samlingar liksom de naturvetenskapliga museernas är det an- tal föremål, som ett acc-nr i medeltal repre- senterar, betydligt större. Hur stort det är, är f.n. omöjligt att uppskatta. En viss led— ning kan man dock få av de beräkningar, som gjorts för statens historiska museum resp. Göteborgs naturhistoriska museum. För historiska museet anges en årlig acces- sion av endast cirka 300 acc-nr, som emel- lertid representerar mer än 100 000 enskilda föremål. Göteborgs naturhistoriska museum redovisar för år 1969 en accession av 271 ge- neralkatalognummer omfattande 22 926 ob- jekt samt 4 714 prov innehållande flera ob- jekt per prov.

Registreringen av alla dessa museiföremål är av mycket växlande kvalitet. En del sam— lingar är som förut sagts inte registre- rade överhuvudtaget. Det gäller främst en del mindre hembygdsgårdars föremål. De flesta har i varje fall någon form av acces- sionskatalog, och många har dessutom ett eller flera kortregister. Ett fåtal museer har personal speciellt avdelad för föremålsregi- strering. I de flesta fall sköts registreringen av personal med huvudsakligen andra upp- gifter. Den växlande kvaliteten på acces- sionskataloger och kortregister gör också möjligheterna att komma åt fakta om före- mål synnerligen växlande. Om t.ex. sak- register saknas eller är ofullständigt, innebär det vanligen att museipersonal och forskare måste ta fram ett stort antal föremål ur magasin för att finna det som är av intresse för den aktuella uppgiften. De har sedan att med accessionsnumrets hjälp söka den relevanta informationen om föremålet i ac- cessionskatalogen. En sådan informations- sökningsprocedur är mycket tidsödande och därmed kostsam. Förfarandet innebär dess- utom ofta ett onödigt slitage på själva före- målen.

Det säger sig självt, att en accessionska-

1Härtill kommer de museer, som tillhör uni— versitet, statliga verk och myndigheter. 2 Exkl. slottssamlingama.

talog och några välgjorda och aktuella kort- register är ett stort steg på väg mot en bättre informationsåtervinning. För att ge en full- god sådan kräver emellertid ett system som detta ett praktiskt taget oändligt antal kors- hänvisningar i de olika registren. En sträng övervakning av hanteringen av korten ford- ras dessutom för att hindra användarna från att rubba kortens inbördes ordning eller av- lägsna kort ur registren. Dessutom fordrar det att alla i framtiden tänkbara ”sökin- gångar” är förutsedda från början, eftersom man naturligtvis inte kan söka på ett be- grepp eller en kombination av begrepp, som inte ryms inom söksystemet.

Ett sådant kortregister som det här skis- serade existerar givetvis inte. De som finns bygger på kompromisslösningar i så måtto att man gjort så många, så utförliga och så aktuella kortregister, som resurserna medgi- vit, tyvärr dock ofta med ett för både kun- den/forskaren och personalen ganska dåligt resultat. Detta är så mycket mera beklagligt som registren utnyttjas i samband med prak- tiskt taget varje moment i museiarbetet, an- tingen det gäller utställningar, publicering, magasinering, föremålsvård, konservering eller service till forskare och allmänhet.

Oavsett om man skall söka information i kortregister eller i på annat sätt utformade datasamlingar, är det nödvändigt med en standardiserad nomenklatur. Intresset för en sådan standard för föremålsbeskrivning har länge varit stigande inom de konst- och kul- turhistoriska museerna. Detsamma kan sägas gälla för ett för dessa museer gemensamt klassificeringssystem. För det naturveten- skapliga området gäller däremot att det inom biologin finns ett internationellt accep- terat klassificeringssystem och dito nomen- klatur. Något mera flytande är nomenkla- turen inom geovetenskaperna.

4.5 .2 Försöksverksamhet

Vid naturhistoriska riksmuseet pågår se- dan en tid arbete på ett system för använd- ning av ADB vid registrering. Planerna har nu nått så långt att en försöksverksamhet

kan påbörjas med vissa utvalda material, t. ex. återfynd av ringmärkta fåglar.

Skoklosters slott och dess samlingar har, sedan de år 1967 förvärvades av svenska sta- ten, varit föremål för försöksverksamhet på flera museala områden bl. a. föremålsre- gistrering. Ett system för registrering med hjälp av automatisk databehandling (ADB) har utarbetats och testats. Det kan nu anses helt färdigt för produktionskörning.

Samma system används också vid registre- ringen av samlingarna i Löfstad slott (Öster- götlands museum), livrustkammaren, Motala museum och Stockholms stadsmuseum samt inom den till arbetsmarknadsverkets kontors- arbetscentraler i Falun och Falköping knut- na verksamheten med vård av museiföremål. Även marinbiologiskt material registreras på försök enligt samma system vid Kristine— bergs zoologiska station i samarbete med Göteborgs naturhistoriska museum.

Det för Skoklostersamlingarnas registre- ring utarbetade systemet går i korthet ut på följande:

1. Föremålen katalogiseras/beskrives på en förtryckt blankett i A4-format (manu- skript). Beskrivningen görs till största delen i klartext.

2. En operatör skriver ut samma text på en likadan blankett med hjälp av en hål- remsstansande skrivmaskin.

3. Samtidigt med utskriften stansas en hålremsa (i fortsättningen kallad remsa l).

4. Utskriften kontrolläses mot manuskrip- tet och eventuellt erforderliga rättelser in- föres manuellt.

5. Remsa l köres genom maskinens hål- remsläsare och maskinen skriver automa- tiskt ut en accessionskatalog. Rättelser infö- res genom manuellt ingripande i den auto- matiska rutinen.

6. Samtidigt med att denna automatiska renskrift görs, stansas en ny remsa (remsa 2).

7. Remsa 2 körs i datamaskin tillsammans med ett lämpligt program, t. ex. FOA:s spe- ciellt för dokumentation gjorda program CORSAIR II (Computer Oriented Reference System for Automatic Information Retrie- val).

föremål maskin katalog remsa 1

om

i m.,

program- remsa

accessions- katalog

renskriven

l ] hålrems- | ! ——j———>

, l l l 'i? l l

| J accessions- l l

%

accessionskatalog

hålrems- maskin

___—l

rem sa 2 6

| | | l I | |

| 7—8 . . registerl

_ listform datamaskin

Figur 3 Flödesplan över system för registrering av museisamlingar med hjälp av auto- matisk databehandling.

8. Datamaskinen bearbetar data enligt programmets instruktioner och skriver sedan på sin radskrivare ut register eller svar på begränsade sökfrågor i önskad utformning och omfattning. Sedan år 1965 har man inom nordiska museet arbetat med nomenklatur för och

klassificering av kulturhistoriska museiföre- mål. Syftet med denna s.k. nomenklaturun- dersökning är att skapa en för de kultur- historiska museerna enhetlig och språkligt korrekt nomenklatur för de olika föremål, som ingår i samlingarna samt att utarbeta ett förslag till klassificeringssystem för så-

dana föremål. Arbetet utförs av en inten- dent med halvtidstjänstgöring.

Försök med systematisering av stora da- tamassor och bearbetning i datamaskin i och för skapande av s.k. databanker pågår på många områden både i Sverige och i utlan- det. Många försök har också redan resulte- rat i sådana databanker, som är i full an- vändning och som visat sig vara både effek- tivare och billigare i drift än en traditionell hantering av data. På det museala området pågår experiment med ADB och registrering på skilda håll i världen. Två av dessa -— båda i USA — har resulterat i fungerande databanker, nämligen Museum Computer Network (MCN) och General Information Processing Systern (GIPSY). Båda dessa system har på väsentliga punkter stora lik- heter med det för de svenska museerna utar- betade systemet.

4.5.3 Förslag

Det ovan nämnda försöket med ADB vid registrering av museiföremål gäller främst en effektivisering av informationsåtervin- ningen (Information Retrieval, IR). Erfa- renheterna av försöket visar dels att man får en väsentligt förbättrad IR och dels att tiden är mogen för ett genomförande av en föremålsregistrering med automatisk data- behandling (ADB) för museiväsendet i dess helhet.

Museerna får möjlighet att ge en bättre service åt forskare, studerande och allmän- het, när det gäller data om beståndet av museiföremål. Vissa forskningsuppgifter är för närvarande omöjliga att genomföra på grund av bristen på fullgoda register. Bl.a. ligger ett stort och viktigt material, som kommit fram vid arkeologiska utgrävningar efter andra världskriget, praktiskt taget oåt- komligt p.g.a. bristen på register. Detta material, som tagits fram med stora kostna- der, skulle efter systematisering kunna ge unika möjligheter till kunskap om männi- skans villkor under förhistorisk tid.

En fullständig kännedom om museisam-

lingarnas innehåll ger möjligheter till en bättre planering av utställningsverksamheten på alla museer, inte bara när det gäller an- vändningen av de egna föremålen, utan ock- så när det gäller inlån från andra museer. Det sistnämnda gäller i högsta grad också för riksutställningar. Ett sådant; ökat vetan- de kan naturligtvis också ge underlag för en vidgad verksamhet och med all säkerhet också för helt nya former av verksamhet. som inbegriper museernas samlingar.

Andra väsentliga fördelar med en sådan registrering är att onödiga dubbelförvärv kan undvikas, slitaget på föremålen kan minskas och arbetet i museernas magasin kan underlättas. Den standardisering av fö- remålsbeskrivning, nomenklatur och klassi- ficering, som det föreslagna systemet med- för, ger rationaliseringsvinster, som kommer resp. museum till godo. Då vissa rutinopera- tioner som utskrift och inordnande av regis- terkort över samlingarna helt bortfaller, kan arbetskapacitet frigöras för en välbehövlig resursförstärkning på andra områden inom museerna.

Eftersom duplettregister kan framställas till en relativt ringa kostnad, kan register placeras ut där de bäst behövs och inte bara på ett ställe inom ett museum, som nu of- tast är fallet. Ett museum eller en universi- tetsinstitution kan naturligtvis också på så vis skaffa sig dupletter av flera museers re- gister, helt eller till vissa delar. I regionen kan man därmed på ett enkelt sätt få en för den egna verksamheten värdefull oriente— ring om centralmuseemas samlingar. På motsvarande sätt kan centralmuseema er- hålla överblick över den totala insamlingen inom olika ämnesområden.

De sakkunniga föreslår att en registrering av i huvudsak alla svenska museers sam- lingar genomföres med hjälp av ovan redo- visade system. Av praktiska och ekonomiska skäl bör en uppdelning av museerna i kate- gorier göras och registreringen genomföras enligt nedanstående plan:

1. De statliga museernas nyförvärv re- gistreras enligt ovan beskrivna system dvs. genom att föremålen beskrivs, beskrivningen stansas i hålremsa, hålremsans data bearbe-

tas i datamaskin och register skrivs ut på radskrivare. Den samlade accessionen kan här uppskattas till ca 7 000 acc-nr/år. I detta antal ingår dock icke naturhistoriska riks- museets accession, som kan uppskattas till 66000 objekt/år (ej acc-nr). Den nuvarande accessionen vid de statliga centralmuseema redovisas i nedanstående tablå.

Den årliga accessionen i vissa statliga och statsunderstödda museer

Museum Acc-nr/år

Statens historiska museum 300 Nationalmuseet 1 500 Livrustkammaren ingen acc f.n. Naturhistoriska riksmuseet se ovan Statens sjöhistoriska museum 400 Etnografiska museet 200 Medelhavsmuseet 1 000 Nordiska museet 2 600 Tekniska museet 500 Armémuseet 500

De arkeologiska och de naturhistoriska museernas samlingar är av olika skäl betyd— ligt svårare än övriga museers att registrera på ett för informationsåtervinning ändamåls- enligt sätt. Här pågår dock såväl utredning- ar som direkta försök med anpassning till registreringssystemet, varför formerna för en registrering av arkeologiskt och naturhisto- riskt material säkerligen kan slutligt bestäm- mas inom en snar framtid. De arkeologiska museernas del av den ovan redovisade ac- cessionen kan uppskattas till ca 1 500 nr/ år, medan däremot de naturhistoriska museer- nas inte ingår. Deras samlade accession tor- de överstiga 100 000 objekt/år.

2. Utöver nyförvärven föreslås vid de statliga konst- och kulturhistoriska museer- na även de befintliga samlingarna registre- ras med hjälp av ADB. Dessa kan uppskat- tas till ca 900 000 acc-nr. Registreringen av dessa bör utföras enligt samma princip, ehu- ru med ett förenklat förfarande. Detta inne- bär att befintliga accessionskataloger an- vänds som underlag för registreringen i stäl- let för att alla föremål tas fram ur magasin och utställningar för att beskrivas. Nackde-

len med detta förfarande är att fel och bris- ter i accessionskatalogen utan rättning kom- mer att införas i den nya databanken. För- delen är emellertid en stor tids- och kost- nadsbesparing. Lättheten att komplettera databankens information gör också att bris- terna på lång sikt kan avhjälpas utan större svårighet. Registreringen föreslås ske under en period av 10—15 år med prioritering för viktigare material.

Eftersom de naturhistoriska museernas samlingar är ytterligt stora och dessutom ofta mycket summariskt accederade, föreslår de sakkunniga att registreringen här i första hand inskränkes till det svenska materialet.

Registreringen av de arkeologiska och de naturhistoriska museernas befintliga sam- lingar kan beräknas ta betydligt längre tid än som ovan angivits för registreringen av övriga samlingar.

3. En aktuell bild av alla viktigare mu- seers nyförvärv kommer att vara till ovär- derlig hjälp för de olika museerna i deras planering av förvärvs- och utställningsverk- samhet. Länsmuseernas, de övriga regionalt verksamma museernas, de kommunala mu- seernas och de större hembygdsgårdarnas nyförvärv föreslås därför registreras på sätt som anges i punkt 1. för de statliga mu- seerna. Accessionen kan här uppskattas till ca 28 000 nr per år eller i medeltal ca 400 acc-nr per år och museum.

4. Av samma skäl är en registrering av de under punkt 3. nämnda museernas befint- liga samlingar av betydande intresse. Härtill kommer att dessa museer i de allra flesta fall har behov av bättre register över de egna samlingarna. Region- och lokalmuseer- na bör därför söka genomföra en registre- ring av befintliga samlingar enligt det före- slagna systemet men med det i punkt 2. om- nämnda förenklade förfarandet. Kostnader- na för denna registrering bör givetvis åvila vederbörande museum. I viss utsträckning torde dock statsbidrag behöva lämnas. I ett senare skede bör också uppgifter om landets övriga offentliga och enskilda sam- lingar av betydelse inlemmas i den data- bank, som med registreringssystemets hjälp växer fram.

5. För det direkta genomförandet av re- gistreringarna behöver en särskild central in- rättas. Den för denna central erforderliga per- sonalen är en chef med uppgift att leda cen- tralens arbete och att bedriva utvecklings- arbete på dokumentationens område, en in- tendent med uppgift att utföra det arbete, som tillhör nomenklaturundersökningen, till- lika chefens ställföreträdare, 4 hålremsope- ratörer och ett kontorsbiträde. Den maski- nella utrustning, som krävs, är 4 st program- merbara, hålremsstansande skrivmaskiner.

6. Registreringscentralen föreslås få be- driva viss uppdragsverksamhet med sökning i databanken, bearbetning av data, utskrift av register o.dyl. Kostnader för sådan ser- vice bör bestridas av beställaren.

7. Nomenklaturundersökningen vid Nor- diska museet bör föras över till registrerings- centralen. Nomenklaturarbetet bör bedrivas i intimt samarbete med i första hand de cen- trala museerna och bör dessutom utvidgas till att gälla även samarbete över gränserna — åtminstone inom Norden så att ett ge- mensamt klassificeringssystem för museifö— remål kan införas. I arbetsuppgifterna bör även ingå att översätta den svenska kultur- historiska nomenklaturen till några utländs- ka språk, t.ex. tyska, engelska och franska för att därmed underlätta för museimän och andra forskare att publicera artiklar, avhandlingar etc. på dessa språk. Kostnader för katalogisering/beskrivning av kulturhistoriska föremål enligt det här föreslagna systemet har vid försöket på Skoklosters slott visat sig vara ca 8 kr per föremål. Vid konventionell katalogisering är denna kostnad lägst densamma eller troligen högre, eftersom standardisering av beskriv- ning och nomenklatur som regel saknas. Så- dan standardisering förutsättes i det före- slagna systemet och bör där ge vissa ratio- naliseringsvinster. Dessutom kan katalogi- seringen enligt ADB-systemet av två skäl väntas bli billigare: 1. En väl inarbetad rutin ger tidsvinster i jämförelse med en experi- mentverksamhet, 2. Datamängden per före- mål är exceptionellt stor i Skoklosters slotts samlingar på vilka kostnadsberäkningama

vilar. Erfarenheter från andra museer visar att det antal ord eller tecken, som i medel- tal behövs för att beskriva ett föremål, är be- tydligt lägre där än i Skokloster.

Kostnader för katalogisering/beskrivning av föremålen kommer som hittills att falla helt på de enskilda museerna.

Mot kostnaden för katalogisering/beskriv- ning kr 8 per acc-nr, kan ställas den beräk- nade kostnaden för utskrift av accessions- katalog och stansning av hålremsa, allt med hjälp av hålremsstansande skrivmaskin, kr 2: 80 per acc-nr samt den beräknade kostna- den för inmatning i datamaskin, bearbetning och utskrift av tre standardregister, kr 1: 20 per acc-nr. Kostnaden för det ”manuella" arbetet är alltså dubbelt så hög som kostna- den för det maskinella.

Kostnaderna för den föreslagna registre- ringscentralen beräknas till:

1. Lönekostnader per år: 350 6611

2. Maskinkostnader:

a) anskaffningskostnader: 4 st hålremsstansande skriv— maskiner å 38000 kr

b) driftkostnader: b 1) maskinservice, 4 st maski- ner å 3 000 kr/år b 2) förbrukningsmaterial b 3) avskrivning 4X38 OOO/5 år Summa driftkostnader/år

152 000

12 000 5 000 30 400

47 400

. ADB-kostnader:

a) 3 st standardregister (t. ex. sak-, person- och ortregister) a 1: 20 kr/acc-nr

b) uppdatering vartannat år av be- fintliga register (genomsnitts- kostnad/år under första 10-års perioden)

c) maskintid i datacentral för ut- vecklingsarbete Summa ADB-kostnader/år

90 000 10 000 170 000 152000 568 061

Summa anskaffningskostnader

Summa kostnader per år

1 1973 års löner.

Organisation och finansiering

5.1 Tidigare utredningar och förslag 5.1.1 1913 års fornminnesvårdskommitté

Frågor rörande museiväsendets organisa- tion har sedan 1910-talet varit föremål för en rad offentliga utredningar, vilka delvis varit av övergripande karaktär. År 1913 tillsattes en kommitté för att efter utred— ning avge förslag till omorganisation av överintendentsämbetet och fornminnesvår- den. Den framlade 1922 ett förslag till orga- nisation av forn- och byggnadsminnesvården i riket (Betänkande med förslag till lag an- gående kulturminnesvård samt organisation av kulturminnesvården. SOU 1922:11 —12). Förslaget gick ut på att en kulturhistorisk centralmyndighet, ett chefsämbete med nam- net riksantikvarieämbetet, skulle inrättas. Detta skulle hos sig samla alla de olika grenarna av den statliga kulturminnesvår- den. Det skulle även leda verksamheten ute i landet, i den mån denna skulle komma att bli beroende av statliga direktiv och stat- ligt stöd. I princip ansågs de redan exis- terande provinsmuseema skola medverka med undersökningar och utredningar inom kulturminnesvården. Kommittén föreslog emellertid att särskilda statliga tjänster skul- le inrättas, vilkas innehavare som regionalt verksamma befattningshavare skulle biträda centralmyndigheten. Landet skulle indelas i elva distrikt med en tjänsteman i varje. Innehavarna av de nya befattningarna före— slogs få tjänstetiteln landsantikvarie.

Den föreslagna centralmyndigheten skulle utom för kulturminnesvårdsärenden även svara för tillsyn och inspektion av de muse- er och samlingar, som erhöll statsbidrag. Den skulle vidare bereda ärenden rörande statsanslag samt rörande tillsättning av före— ståndare och tjänstemän vid statsunderstöd- da museer.

Statens historiska museum skulle vara en självständig institution, ehuru underställd riksantikvarieämbetet. Beslutanderätten i museets angelägenheter skulle utövas av dess chef. För riksantikvarieämbetets, Vit- terhetsakademiens och museets gemensam- ma arkiv och bibliotek skulle finnas en sär- skild nämnd. I denna skulle museichefen vara självskriven ledamot. Museet skulle bli en institution av helt vetenskaplig, museal karaktär.

Utgångspunkten för 1913 års kommitté var närmast att förutsättningar skulle ska- pas för att landets samtliga kulturhistoriska minnesmärken skulle erhålla tillfredsställan- de vård. Dess förslag rörande centralmuse- erna var därför av begränsad räckvidd. Kommittén föreslog dock att på samma sätt som statens historiska museum borde även kungl. livrustkammaren och statens trofé- samling inordnas under den minnesvårdan- de centralstyrelsen. Livrustkammarens ställ- ning under Nordiska museets nämnd skulle därvid också upphöra. Samlingarna vid na- tionalmuseum, artillerimuseum, statens ma— rinmuseum och Nordiska museet skulle vad

beträffar hänsynen till de kulturhistoriska synpunkterna stå under inspektion av riks- antikvarieämbetet.

Det av 1913 års fornminnesvårdskommit- té framlagda betänkandet föranledde icke någon proposition till riksdagen.

51.2 1930 års kulturminnesvårdssakkunniga

Provinsmuseernas ekonomi förstärktes un— der l920-talet genom anslag av lotterimedel. I ett utlåtande den 5 april 1927 framlade Vitterhetsakademien riktlinjer för dispo- sitionen av dessa. Museiverksamheten och kulturminnesvården skulle konsolideras. An- talet institutioner, som skulle komma i åt- njutande av lotterimedel, borde därför be- gränsas. I regel borde medel beviljas endast ett museum inom varje område. Använd- ningen borde enligt Vitterhetsakademien i första hand gälla anskaffning av betryg- gande museilokaler samt anställning av fackutbildade museitjänstemän. Lotterime- delsanslagen skulle förenas med villkor om att vederbörande institutioners verksamhet skulle ställas under riksantikvarieämbetets kontroll.

Frågan om kulturminnesvårdens och mu- seernas organisation aktualiserades åter 1930, då en ny sakkunnigutredning tillsattes, 1930 års kulturrninnesvårdssakkunniga. Dess förslag gick ut på att provinsmuseema skul- le ha till uppgift att vara centralmyndighe- tens lokalorgan (Stenciler 29. 10. 1936 samt 9. 10. 1937). Kommittén förordade ett bibe- hållet samband mellan statens historiska museum och riksantikvarieämbetet. En sär- skild befattning som föreståndare för mu- seet ansågs dock behöva inrättas.

Beträffande de mindre stadsmuseernas och bygdemuseernas organisatoriska ställ- ning ansåg 1930 års kulturminnesvårdssak- kunniga den lämpligaste formen vara, att dessa inordnades i de kulturhistoriska läns- eller landskapsföreningarna med distriktets huvudmuseum som ledande. Viktigt var att inom varje distrikt söka motverka splitt- ring och konkurrens. Anslag borde i allmän-

het sökas genom landskaps- eller länsorga- nisationerna.

De större historiska museerna utanför Stockholm, nämligen universitetsmuseerna i Lund och Uppsala, Kulturhistoriska muse- et i Lund (Kulturen), Göteborgs museum och Malmö museum befanns inta en sär- ställning. Några skäl till nämnvärda för- ändringar i organisatoriskt avseende ansågs för dessa museers del ej föreligga.

För 1930 års kulturminnesvårdssakkunni- ga kom det att bli särskilt viktigt, att till- räckliga fonder till avlöningar av de fack- utbildade tjänstemännen vid läns- och land- skapsmuseerna bildades. Deras förslag ledde också främst till att tilldelningen av lotteri- medel till lönefonder kom att möjliggöra, att en rad tjänster som landsantikvarie, till- lika museiföreståndare, kunde inrättas. Det av fornminnesvårdskommittén femton år tidigare framlagda förslaget om en statlig regionalorganisation för kulturminnesvår- den kom sålunda ej att realiseras.

5.1.3 Utredningar om de arkeologiska sam- lingarna från Medelhavsländerna och Ori- enten

År 1936 framlade 1935 års museisakkunniga betänkande med utredning och förslag an- gående organisationen av de arkeologiska samlingarna från medelhavsländerna och främre Orienten (Betänkande med utred- ning och förslag angående sarmnanförande och organisation av i Stockholm befintliga arkeologiska samlingar från medelhavslän- derna och främre Orienten. SOU 1936:44 ). Häri föreslogs att ett arkeologiskt museum för medelhavsländerna och främre Orienten skulle bildas. Detta borde i administrativt hänseende anslutas till statens historiska museum. Det föreslagna museet skulle ge- nom att förläggas till grannskapet av statens historiska museum kunna tillgodogöra sig vissa av dess resurser, såsom bibliotek, kon— serveringsanstalt och fotografiateljé. Utred- ningen framförde vidare att det icke var ak- tuellt att bilda ett särskilt museum repre-

senterande bortre Orientens kulturer men framhöll att ett sådant museum borde vara ett önskemål för framtiden. Förslaget för- anledde ingen omedelbar åtgärd utan vilade till 1946, då en ny utredning tillsattes för överarbetning av frågan.

Den förnyade utredningen ledde till för- slag om två nya museer, ett medelhavsmu- seum och ett östasiatiskt museum. Båda skulle ställas under Vitterhetsakademiens inseende (Betänkande med utredning och förslag angående sammanförande och or- ganisation av i Stockholm befintliga arkeo- logiska samlingar från medelhavsländerna, främre Orienten och Östasien. SOU 1951: 55). På grundval härav beslöts vid 1954 års riksdag, att ett museum med benämningen medelhavsmuseet skulle inrättas från och med den 1 juli 1954. 1959 bildades östasia— tiska museet, dock som en enhet inom na- tionalmuseet.

5.1.4 Nationalmuseiutrednin gen

1944 tillkallades utredningsmän för att inom dåvarande ecklesiastikdepartementet biträ- da med utredning och avge förslag dels i frågan om lokaler för nationalmuseets konstsamlingar, dels rörande organisatoris- ka frågor om konsthantverkssamlingar och samlingar av modern konst. Utredningens år 1949 avgivna förslag gick i organisa- toriskt hänseende ut på att nationalmuseet skulle uppdelas på ett statens museum för äldre konst (nationalmuseum) och ett sta- tens museum för modern konst (Betänkande angående statens konstsamlingar organisa- tion och lokalbehov. SOU 1949:30 ). Ut- redningen förordade en gemensam ledning för båda enheterna, vilka därför borde va- ra underställda en överintendent. Ett sär- skilt av utredningen föreslaget institut för konstbildningsverksamhet och depositioner skulle ställas direkt under överintendentens ledning. Överintendenten föreslogs vidare vara ordförande i en nämnd kallad nämn- den för statens konstsamlingar, vilken skulle fungera som rådgivande organ i frågor av

större räckvidd rörande nationalmuseet, museet för modern konst och institutet för konstbildningsverksamhet och depositioner. Utredningens förslag föranledde icke nå- gon Kungl. Maj:ts proposition till riksda- gen. Sedermera har inom nationalmuseet in- rättats en avdelning för nyare måleri och skulptur, vilken fick egna lokaler på Skepps- holmen (moderna museet).

5.1.5 Landsantikvarieutredningen

Vitterhetsakademien föreslog hösten 1948, att sakkunniga skulle tillkallas för att utreda frågan om landsantikvariernas ställning inom kulturminnesvården. År 1953 tillsattes en utredning med detta uppdrag. Den fram- lade förslag 1954 (Landsantikvarieorgani- sationen. SOU 195426). I utredningens di- rektiv hade fastslagits, att anordningen med en landsantikvarie inom varje distrikt, sam- tidigt chef för distriktets centrala museum, i princip borde bibehållas. Utredningen konstaterade också att landsantikvarierna även framdeles skulle vara anställda av läns- eller landskapsorganisationer inom kulturminnesvårdens eller hembygdsvårdens område. Fastare former för huvudmannaor- ganisationerna borde åstadkommas. Veder- börande länsstyrelse, landsting och bidrags- givande städer föreslogs ha att utse vardera en ledamot i organisationens styrelse, vari också landsantikvarien skulle ingå som le- damot. Vidare föreslogs att inom styrel- serna skulle finnas förvaltningsutskott, vilka skulle bära ansvaret för organisationens ekonomi och förvaltning. I dessa skulle in- gå två inom styrelsen utsedda ledamöter samt länsstyrelsens, landstingets och stadens styrelserepresentanter. Utredningen lämna— de vidare vissa förslag rörande ändringar i indelningen av rikets landsantikvariedist- rikt och om åtgärder för förbättring av landsantikvariernas anställnings- och arbets- förhållanden. Landsantikvarieutredningens förslag ledde till att statsmakterna fattade beslut om väsentligt förbättrade villkor för tjänstemännen inom landsantikvarieorgani-

sationerna och om en betydande organisa- torisk konsolidering av verksamheten (prop. 1955z68; SU 74; rskr 216).

5.1 .6 Antikvarieutrednin gen

År 1962 tillsattes en utredning med upp- gift att behandla frågor rörande riksantik- varieämbetet och statens historiska muse- ums arbetsuppgifter och organisation. Ut- redningen föreslog att ett ämbetsverk med ställning av centralorgan för kulturminnes- vård och viss museiverksamhet skulle in- rättas (Antikvitetskollegiet.Centralorgan för svensk kulturminnesvård. Betänkande av- givet av antikvarieutredningen. SOU 1965: 10). Enligt utredningens uppfattning borde Nordiska museet och kungl. livrustkamma- ren inordnas under det nya verket. Inom verket skulle statens historiska museum bil- da en på två byråer uppdelad avdelning med en överantikvarie som chef. Verkssty- relsen föreslogs sammansatt av riksantikva- rien, cheferna för verkets huvudavdelningar, chefen för verkets administrativa byrå samt två representanter för Vitterhetsakademien jämte en lekmannarepresentant. Utredning- ens förslag kom ej att läggas till grund för en omorganisation av riksantikvarieämbe- tet. Genom direktiv den 17 mars 1967 över— fördes frågekomplexet för vidare utredning till 1965 års musei- och utställningssakkun- niga.

5.1.7 Riksdagsrevisorernas förslag 1972 om fastare styrning av utställningsverksamhe- ten vid statliga institutioner

Frågan om kulturinstitutionernas styrelse- former har under senare tid kommit att tilldra sig stigande intresse. Den diskussion som förts härom har i stor utsträckning kommit att röra sig om museerna och ut- ställningsverksamheten. Sålunda har riksda- gens revisorer i skrivelse den 7 april 1972 hemställt att Kungl. Maj:t överväger vissa frågor om den med statsmedel bekostade utställningsverksamhet, som bedrives av na-

tionalmuseet, nämnden för utställningar av nutida svensk konst i utlandet (NUNSKU) och av 1965 års musei- och utställnings- sakkunniga. I den granskningspromemoria, som låg till grund för revisorernas skrivel- se, konstaterades att den aktuella konsten präglas av långtgående politisering. Konsten har kommit att användas som opinionsska- pande medel. Den av staten finansierade konstnärliga verksamheten har vid upprepa- de tillfällen tagit formen av en enligt pro- memorian ensidig och extrem politisk pro- paganda. Denna utveckling hade aktualise- rat frågan om styrningen av utställnings- verksamheten, varför revisorerna beslutat undersöka den av de ovan nämnda organen bedrivna utställningsverksamheten. Under- sökningen vid nationalmuseet hade koncent- rerats till avdelningen för nyare måleri och skulptur (moderna museet).

Enligt promemorian hade gällande rikt- linjer för utställningsverksamheten haft allt- för generell utformning. Detta förhållande ansågs ha utnyttjats på ett otillbörligt sätt, och enligt promemorian hade inom den statliga kulturverksamheten förekommit stö- tande och även lagstridiga inslag.

I promemorian föreslås att i spetsen för utställningsverksamheten bör ställas styrel- ser med parlamentariskt inslag. Avsikten härmed är att ledningen skall tillförsäkras sakkunskap om det demokratiska samhällets funktionssätt och värderingar. Vidare före- slås att de granskade institutionerna skulle vidta åtgärder för en fastare administrativ styrning av verksamheten, så att arbetet blir utfört enligt den centrala ledningens beslut.

Endast två av de organ, som efter remiss avgav yttrande över granskningspromemo- rian, var positiva till förslagen. Svenska kommunförbundets styrelse framhöll över- ensstämmelsen mellan den av kommunerna och staten bedrivna utställningsverksamhe- ten och ansåg promemorian ha betydande principiellt intresse. Kommunförbundet ställde sig bakom förslaget om styrelser med parlamentariskt inslag. Också Folkrörelser- nas konstfrämjande instämde i uppfattnin- gen om behovet härav. Konstfrämjandet

ansåg det därjämte befogat, att åtgärder vidtas för kontrollen över utställningarnas utformning. De övriga remissutlåtandena gav uttryck för en mer kritisk inställning till promemorians förslag.

Kulturrådet som i sitt utredningsarbete behandlar problemen om den konstnärliga friheten inom kulturinstitutioner och mass- media, avvisade promemorians förslag. Rådet framhöll som sin syn, att den konst- närliga friheten bör vara en del av yttran- defriheten. Nödvändiga inskränkningar bör regleras genom bestämmelser om sanktio- ner i efterhand. Principerna bör vara klara. på samma sätt som för närvarande inom det tryckta ordets område. Kulturrådet för- ordade att den år 1970 tillsatta massmedia- utredningen tar upp museerna bland de or- gan, som skall behandlas i dess arbete. Rå— det riktade uppmärksamheten på faran av en kulturpolitik, som tillåter samhällsorganen att filtrera bort den konst den ogillar. En av förutsättningarna för en vital verksam- het vid kulturinstitutionema är att reglerna för verksamheten är tillräckligt liberala. Den fastare styrning, som efterlyses i pro- memorian, anses ej befogad. Angeläget är enligt kulturrådet, att styrelserna vid kul- turinstitutionerna inte får en begränsande effekt på en vital verksamhet baserad på självständigt konstnärligt ansvar.

Chefen för nationalmuseet fann starka skäl mot införande av en styrelse i national- museets organisation. I ett av föreståndaren för moderna museet avgivet yttrande, i vilket chefen för nationalmuseet instämmer, betonas att frågan om hur politiskt infly- tande skall utövas på vetenskapens och konstens område hör till de svåraste i de demokratiska samhällena. De intressen po- litiskt tillsatta styrelseledamöter på kort sikt kan tvingas ta hänsyn till, står i mot- sättning till konstens och vetenskapens be- hov av att utan hinder utforska och beskri- va omvärlden utifrån större, generella frå- geställningar.

Också Konstnärernas riksorganisation och 1965 års musei- och utställningssak- kunniga har i yttranden över promemorian avvisat revisionemas kritik.

I sin skrivelse till Konungen framhöll revisorerna, utöver vad som tidigare an- förts i promemorian, att en närmare be- stämning är önskvärd i frågan om det an— svar, som bör tillkomma vederbörande sty-

relser a ena sidan och administrativa che- fer och producenter å andra sidan. Dessu- tom anfördes att frågan om institutionernas befogenhet att i utställningsverksamheten ta upp samtidsproblem bör göras till föremål för särskild prövning.

Reservation mot skrivelsens formulerin- gar hade anmälts av en av revisorerna.

5.2 Museiväsendet i de nordiska grann- länderna

5 .2.1 Danmark

Centralinstitution för Danmarks kulturhis- toriska museiverksamhet är nationalmuseet i Köpenhamn. Dess samlingar omfattar främst förhistoriskt material från Danmark och medelhavsområdet samt etnologiskt och numismatiskt material. Fornminnesvår- dens administration, som tidigare ingick i nationalmuseets uppgifter, åvilar numera den år 1970 etablerade Rigsantikvarens fortidsmindeforvaltning. För åligganden rö- rande skyddet av byggnader och byggnads- miljöer svarar Det saerlige Bygningssyn och Statens bygningsfredningsfond. National- museet står under ledning av en direktör. Denne är tillika riksantikvarie och har i denna uppgift att bl.a. leda verksamheten vid fortidsmindeforvaltningen samt att vara ordförande i Det saerlige Bygningssyn och Statens bygningsfredningsfond. Dessa båda organ är emellertid i övrigt fristående i förhållande till nationalmuseet. Riksantik- varien är vidare sakkunnig i museala frågor i allmänhet, samtidigt som han har upp- gifter rörande de kulturhistoriska lokal- museerna.

I oktober 1965 tillsatte ministern för kul- turärenden en kommitté med uppdrag att framlägga förslag om effektivisering och eventuell omorganisation av riksantikvarie- ämbetet och nationalmuseet. Kommittén av-

gav den 7 februari 1972 ett betänkande med förslag om ändrad organisation för natio- nalmuseet. Enligt kommitténs majoritet bör nationalmuseet, som för närvarande består av tio skilda avdelningar jämte mindre en- heter erhålla en ny organisation uppbyggd på tre sektioner: en för forskning, en för upplysning och information samt en för bevarande och vård. Enligt samma förslag skall vetenskapliga medarbetare m. fl. ge- nom ledamotskap eller representation i mu- seets olika beslutande organ ges medbestäm- manderätt och medansvar i frågor rörande verksamheten. Utredningen har i frågan om de antikvariska uppgifterna begränsat sig till problemen rörande fasta fornminnen, således främst den befintliga institutionen rigsantikvarens fortidsmindeforvaltning, vars uppgifter ägnas en allmän översyn. I sam- band med uppkommande vakans på befatt- ningen som riksantikvarie, tillika direktör för nationalmuseet, bör frågan om att skilja de båda tjänsterna från varandra tagas upp till behandling. För närvarande har stats- makterna ännu ej tagit ställning till kom- mitténs förslag.

Sedan år 1958 erhåller kulturhistoriska regionalt verksamma museer statsbidrag. Museer med statsbidrag enligt lag om stats- bidrag till kulturhistoriska museer står un- der inseende av Statens lokalrnuseumstilsyn. som även administrerar för ändamålet av- sedda anslag. Ordförande i Statens lokal- museumstilsyn är riksantikvarien.

Centralmuseum inom det konstvetenskap- liga området är Statens Museum for Kunst. Museet övervakar vården av samlingarna vid övriga konstmuseer i landet. De mer betydande av dessa är genom kunstmuse- umsloven 1964 tillförsäkrade statliga bi- drag. För fördelningen av dessa bidrag sva- rar Statens kunstmuseumsnaevn, i vilken direktören för Statens Museum for Kunst är självskriven ordförande.

Danmark har två större naturhistoriska museer. Det naturhistoriska museet i Kö- penhamn tillhör Köpenhamns universitet. Århus naturhistoriska museum bildar där- emot en självständig statsunderstödd orga- nisation med egen styrelse.

Frågorna om de icke-statliga museernas förhållanden behandlas för nävarande av en i februari 1972 tillsatt kommitté.

5 .2.2 Norge

Den norska museiorganisationen karaktäri- seras av en relativt långtgående decentrali- sering. Sammanslutningarna Norske Kunst- og Kulturhistoriske Museer samt Norske Naturhistoriske Museers Landsforbund fun- gerar som Kirke- og undervisningsdeparte- mentets rådgivande organ i museiangelä- genheter. Beslut i frågor föranledda av la- gens stadganden till skydd för och under- sökningar av fornminnen fattas direkt av departementet. Frågor rörande kulturmin- nen från medeltiden och yngre epoker be- handlas av en riksantikvarie, medan ange- lägenheter rörande förhistoriska fasta forn- lämningar handhas av de arkeologiska mu— seerna i Oslo, Bergen, Stavanger, Trond- heim och Tromsö. Sedan 1962 finns också en organisation av fylkeskonservatorer, ly- dande under fylkesmanden i respektive fyl- ke. Fylkeskonservatorema vilka närmast är att jämföra med landsantikvariema i den svenska museiorganisationen äger att för museerna bevaka fomminnesärenden samt att bedriva viss miljövård. De är knutna till fylkesmuseer.

Naturhistorisk museiverksamhet förekom- mer vid universiteten samt vid museerna i Stavanger, Trondheim och Tromsö. Vid de senare är de naturhistoriska uppgifterna or- ganisatoriskt och lokalt sammanförda med kulturhistoriska funktioner.

1967 tillsattes en statlig kommitté med uppdrag att framlägga förslag rörande rikt- linjerna för den vidare utvecklingen av det norska museiväsendet och om principerna för den ekonomiska ansvarsfördelningen mellan stat, kommun, fylke och enskilda. I direktiven framhölls, att särskilt de icke- statliga museernas villkor behövde studeras. Kommittén vilken antog namnet Museums- kommittén 1967 framlade i februari 1970 efter avslutad utredning ett betänkande med förslag rörande organisation och finansie-

ring av verksamheten vid de icke-statliga museerna.

Museumkommittén 1967 har framhållit, att museiverksamheten bör ses som en gren av kulturminnesvården (”kulturvern”). Den har föreslagit, att i varje fylke bör inrättas en nämnd med uppgift att svara för sam— ordningen inom museiverksamheten och kulturminnesvården (”kulturvernnemnd”). Kommittén har dock i övrigt icke gått in på frågor, som berör kulturminnesvården. De föreslagna nämnderna, som i ett första skede främst avses komma att handlägga museifrågor, skall som en primär angelä- genhet ha att utarbeta en utvecklingsplan för museiverksamheten i vederbörande fyl- ke. De skall årligen hos fylkeskommunen inge förslag till budget för museiverksam- heten grundad på ansökningar från museer- na i fylket. Museumskommittén har före- slagit att anslagsnivån för den samlade mu- seiverksamheten i fylket bör bestämmas av fylkeskommunen. Lokala medel till musei- verksamheten bör huvudsakligen utgå av fylkesskatten; kommunala bidrag bör en- dast undantagsvis förekomma. Vad beträf- far fördelningen av det ekonomiska ansva- ret mellan stat och fylke har kommitténs majoritet föreslagit ett på driftkostnader- na baserat statsbidrag enligt en graderad skala, som medger en variation av bidragets storlek med hänsyn till fylkeskommunens ekonomi.

I en till stortinget nyligen avlämnad rap- port förklarar sig Kirke- og undervisnings- departementet vara enigt med Museums- kommittéen om att fylkeskommunen bör få en central ställning, när det gäller för- delningen av offentliga medel till musei- verksamheten. Departementet anser likale- des att statens anslag, främst vad gäller de regionala kulturhistoriska museerna, bör ut- gå enligt automatiskt verkande regler. Till Museumskommitténs förslag om en gemen- sam lag för kulturminnesvård och musei- verksamhet har departementet ej tagit ställ- ning.

Departementet framför i sin orientering att museiområdet har behov av ett centralt organ, som bl.a. kan svara för en fort-

gående utveckling av de museipolitiska frå- gorna. (Stortingsmelding nr 93, 1971—72.)

5.2.3 Finland

De centrala organen för kulturminnesvård och museiväsen i Finland har nyligen om- bildats. En av undervisningsministeriet till— satt kommitté framlade våren 1970 för- slag till omorganisation av den dåvarande arkeologiska kommissionen. Efter riksda- gens beslut har på grundval härav bildats ett för kulturminnesvård och museiväsen gemensamt ämbetsverk. Enligt lag den 14.1. 1972 skall sålunda för landets fornminnes- förvaltning och därtill knuten forskning samt för museiväsendets ledning och tillsyn finnas ett museiverk. Verket som lyder un- der undervisningsministeriet leds av ett kol- legium med en överdirektör som ordförande och chef. Vid sidan om en allmän avdel- ning, en forskningsavdelning och en bygg- nadshistorisk avdelning ingår i verkets or— ganisation även Finlands nationalmuseum, som är centralmuseum för det kulturhisto— riska området. Den allmänna avdelningen svarar för huvuddelen av de administrativa ärendena, däribland ärenden rörande stat- liga samt statsunderstödda kommunala och enskilda museer. De båda övriga avdelning- arna svarar för frågor rörande bevarande av minnesmärken samt bedriver invente- ringar och annan vetenskaplig verksamhet.

Inom verksamhetsområdet finns härjäm- te en särskild rådgivande delegation, som har att till undervisningsministeriet och mu- seiverket avge utlåtanden och framföra ini- tiativ. Delegationen som består av ordfö- rande och sex andra medlemmar utses av undervisningsministeriet. Bland ledamöter— na skall finnas en representant för under- visningsministeriet och en för museiverket.

Centralmuseum inom konstens område är det till Finlands konstakademi knutna Konstmuseet i Ateneum. Av landets övriga sju konstmuseer är fem kommunala. Fyra av dessa uppbär statsbidrag.

Antalet kulturhistoriska regionala museer uppgår till ett tiotal. De finansieras huvud-

sakligen genom kommunala anslag men kommer även i åtnjutande av visst statligt stöd. Den naturhistoriska museiverksamhe- ten är knuten till den högre undervisningen och forskningen.

5.3 Det svenska museiväsendets organisation 5.3.1 Allmänt

Museerna kan med hänsyn till materialets art uppdelas i natur-, konst- och kulturhis- toriska museer eller med hänsyn till verk- samhetsområde l riksmuseer och regionmu- seer. I administrativt hänseende synes de svenska museerna lämpligen böra indelas efter sin ställning som statliga, kommuna- la och enskilda museer. Denna indelnings- grund kommer att tillämpas i föreliggande kapitel.

Samordnande organ för verksamhet och planering inom museiväsendet i dess helhet saknas. För speciella områden och uppgif- ter inom museiverksamheten har dock riks- antikvarieämbetet vissa centrala förvaltnings— funktioner. De befogenheter med avseende på fornfynd, som tillkommer kronan, ut- övas enligt fornminneslagen av riksantikva- rieämbetet. Det ankommer sålunda på riks- antikvarieämbetet att besluta om fördelning- en av fornfynd till statens historiska muse— um eller annat museum. Länsmuseernas huvudmannaorganisationer är enligt kungö- relsen (1955: 317) angående statsbidrag till avlöningar inom landsantikvarieorganisatio- nen underkastade inspektion av riksantik- varieämbetet. Också vissa övriga museer i landet är ställda under riksantikvarieämbe- tets inspektion. Riksantikvarieämbetet är även remissinstans i talrika ärenden röran- de museal verksamhet. Det har dessutom i viss utsträckning ålagts utredningsuppgif- ter i frågor rörande museiväsendet.

I ämbetsskrivelse den 15 mars 1946 (eck- lesiastikdepartementet), vilken reglerar det inbördes förhållandet mellan de statliga centralmuseema, stadgas att cheferna för dessa tillsammans med cheferna för Nordis-

ka museet och tekniska museet samt riks- antikvarien och stadsantikvarien i Stockholm skall bilda ett museichefskollegium i Stock— holm. Detta skall vara forum för förhand- lingar rörande förvärv av sådana föremål som ej otvetydigt tillhör ett bestämt mu- seums insamlingsområde. I övrigt skall över— läggningar kunna hållas för att främja de intressen de centrala museerna represente- rar. Museichefskollegiet i Stockholm utser årligen inom sig ordförande och vice ord- förande samt inom eller utom sig sekrete- rare.1

Kungl. Maj:t har den 7.ll.l967 meddelat bestämmelser för museiverksamheten inom marinen. Enligt dessa bestämmelser leds museiverksamheten inom marinen av marin- förvaltningen med biträde av marinens mu- seikommitté. Innan marinförvaltningen be- slutar om att föremål, som ägs av marinen, skall deponeras i sjöhistoriska museet eller annan institution skall yttrade inhämtas av marinens museikommitté.

En viktig roll icke minst för informations- spridningen inom museiväsendet spelas se- dan lång tid tillbaka av Svenska Museiför- eningen. Föreningen har tidigare endast re- kryterat inom museiväsen och kulturmin- nesvård anställda tjänstemän. Sedan nya stadgar gällande från den 1 januari 1972 an- tagits, kan som medlemmar också upptas ledamöter i museistyrelser liksom även per- soner som utan att vara anställda inom mu- seiverksamhet eller kulturminnesvård bedri- ver opinionsbildande verksamhet inom des- sa områden. Enligt de nya stadgarna kan till föreningen dessutom som kollektiva med- lemmar utan rösträtt anslutas organisatio- ner, institutioner och företag. Föreningen utger tidskriften Svenska Museer. Den pe- dagogiskt verksamma personalen vid muse- erna har i den år 1972 bildade Föreningen för Museipedagogemas Fortbildning skapat ett eget organ, främst för kurs- och konfe- rensverksamhet. Såsom ett rådgivande or-

1 Museichefskollegiet har i skrivelse till Ko- nungen den 31 oktober 1966 anhållit om sådan ändring av bestämmelserna om kollegiets sam- mansättning att utrymme beredes för musei- direktören vid moderna museet och förestån- daren för östasiatiska museet.

gan för länsmuseerna och landsantikvarie- organisationerna fungerar sedan år 1954 Landsantikvarieorganisationemas samarbets- råd.

5.3.2 Statliga museer

I den ovan nämnda ämbetsskrivelsen den 15 mars 1946 med bestämmelser angående det inbördes förhållandet mellan vissa mu- seer i Stockholm m.m. meddelas anvisnin- gar till gällande föreskrifter rörande följan- de som centrala museer omnämnda statliga institutioner: statens historiska museum, na- tionalmuseum, livrustkammaren, statens et- nografiska museum, armémuseum och sta- tens sjöhistoriska museum. I samma skrivel- se behandlas som centrahnuseer även Nor— diska museet och Tekniska museet. I andra sammanhang har begreppet centralmuseum även brukat omfatta naturhistoriska riks- museet. Såsom centralmuseum synes varje museum böra betecknas, vilket har det yt- tersta ansvaret i riket för den museala verk— samheten inom ett visst område. Denna de- finition har varit bestämmande för de sak- kunnigas användning av begreppet. För vis- sa museer som har ett mer avgränsat äm- nesområde men svarar för insamling av ma- terial från i princip samtliga delar av landet har MUS 65 valt att använda begreppet spe- cialmuseum.

De statliga museerna har av Kungl. Maj:t givna instruktioner, vilka anger som dessa museers uppgift att svara för insamling, för- teckning och vård av vetenskapligt materi- al och för undervisning. För centralmuseer- nas del kan stadganden även förekomma om uppgifter rörande skydd och vårdnad av främst i offentlig ägo befintliga föremål och samlingar. Sålunda åligger det natio- nalmuseet att öva tillsyn över statliga och statsunderstödda konstsamlingar, som ej står under tillsyn av annat organ, som enligt sär- skilda bestämmelser äger sakkunskap i frå- gan om konst.

Nordiska museet är formellt icke statligt. Det har dock en ställning inom museiorga- nisationen, vilken gör det närmast jämför-

ligt med de statliga centralmuseema, med verksamhetsområden omfattande hela ri- ket. Museets budget är väsentligen baserad på statsbidrag.

Förutom genom allmänna riksinstitutio- ner svarar staten för museiverksamhet ock- så inom vissa verk och andra organ. Till marinen hör marinmuseet och modellkam- maren i Karlskrona. Museal verksamhet be- drives inom en rad institutioner vid univer- siteten i Lund och Uppsala. Även vid vissa affärsdrivande verk och statliga bolag före- kommer museal verksamhet. Bekanta exem— pel är de till postverket och Statens Jämvä- gar knutna museerna, båda med funktion som specialmuseer.

Utom statens historiska museum, vilket är underställt Kungl. Vitterhets-, Historie- och Antikvitetsakademien, är de större stat- liga museerna liksom även Nordiska museet ställda direkt under Kungl. Maj:t. De leds vanligen av en styrelse, vars ordförande och övriga ledamöter är förordnade av Kungl. Maj:t. Nationalmuseet, som saknar styrelse, leds av en överintendent och chef, som en- ligt museets instruktion ensam beslutar i frågor, som rör museets verksamhet. I vissa frågor bl. a. beträffande disciplinära åtgär- der beslutar överintendenten i närvaro av föreståndarna för museets olika avdelningar samt föreståndaren för östasiatiska muse- et.1 De statliga museernas styrelser saknar i allmänhet andra självskrivna ledamöter än vederbörande museichef.2

Flera av de mindre museerna, bl. a. uni- versitetsmuseerna, ingår som avdelningar i

1 Till nationalmuseet hör även en nämnd för vissa inköpsärenden (moderna museets inköps— nämnd). 2 Sjöhistoriska museet leds av en nämnd. Bland dess ledamöter skall finnas en sakkun- nig på kulturhistorisk museivård eller forsk- ning, en företrädare för sjöförsvar och en för handelsflotta.

I armémuseets nämnd är chefen för armén självskriven ledamot och tillika styrelsens ord- förande. Övriga självskrivna ledamöter i sam- ma styrelse är chefen för armématerialförvalt- ningen och chefen för intendenturmaterielför— valtningen vid Försvarets materielverk. Till styrelsen skall vidare höra en historiskt sak- kunnig och en musealt sakkunnig ledamot, vilka utses av Kungl. Vitterhets-, Historie- och Antikvitetsakademien.

större organisationer och saknar särskild styrelse.

Flertalet statliga museer är uppdelade i avdelningar. Olika indelningsgrunder har kommit att tillämpas i museernas inre or- ganisation. Vanligen har museimaterialets olika art varit bestämmande.1 Endast undan- tagsvis har organisationen grundats på funk- tioner. Exempel härpå är särskilda under- sökningsavdelningar.2 Avdelningarnas arbe- te leds av avdelningschefer eller avdelnings- föreståndare med tjänst som förste inten- dent.3

Inom avdelningarna består personalen i övrigt av vetenskapligt utbildade tjänste- män, varierande i antal mellan två och fem. Härtill kommer assistenter och biträden. Naturhistoriska riksmuseet har en från det allmänna mönstret avvikande organisation; det är uppdelat på två större avdelningar, benämnda museiavdelningen respektive forskningsavdelningen. Den förstnämnda leds av en museidirektör och den senare av en prefekt. Forskningsavdelningen är upp- delad i ett antal sektioner med vardera en professor som föreståndare. Museiavdel- ningen har främst att svara för de med mu- seets utåtriktade verksamhet förenade upp- gifterna.

Till Nordiska museets organisation hör en forsknings- och undervisningsinstitution knuten till professuren i etnologi vid Stock- holms universitet (Institutet för folklivsforsk- ning).

Inom några av de större centralmuseema fungerar formth eller informth tillkom- na samråds- och beslutsorgan. Enligt arbets- ordningen för naturhistoriska riksmuseet skall till styrelsen höra ett arbetsutskott bestående av ordföranden, museidirektören, prefekten och byrådirektören. Nationalmu- seets instruktion föreskriver att om möjligt samtliga avdelningsföreståndare vid natio- nalmuseet samt föreståndaren för östasia- tiska museet bör närvara vid föredragning och avgörande av bl. a. viktigare författ- ningsfrågor och frågor av större ekonomisk betydelse. Utan att särskilda stadganden härom föreligger har vid Nordiska museet inrättats ett kollegium bestående av före-

ståndarna vid museets olika avdelningar. I Nordiska museets kollegium behandlas ärenden, vilka är gemensamma för museets olika avdelningar, främst planering av verk- samheten. Enligt gällande instruktion för naturhistoriska riksmuseet skall till dess forskningsavdelning vara knutet ett kolle- gium med uppgift att som rådgivande organ bl. a. behandla frågor om arbetet vid avdel- ningen, fördelningen av arbetsuppgifter mellan tjänstemännen samt förslag till an- slagsframställning hos riksdagen. Kollegiet vid riksmuseets forskningsavdelning består av prefekten, som är kollegiets ordförande, professorerna samt förste intendenter och intendenter vid avdelningen.

5 .3.3 Kommunala museer

De kommunala museerna lyder antingen under kultumämnder med uppgifter på en rad olika områden eller under speciella mu- seinämnder.

Den kommunala museistyrelsen i Göte- borg handhar förvaltningen av Göteborgs stads museer.i För samordning av verksam- heten inom denna förvaltning finns ett kol- legium, vilket består av styrelsens kanslichef som ordförande samt cheferna för de olika under styrelsen ställda museerna, museiför- valtningens informationschef samt en re- presentant för dess museilektorer och en för dess företagsnämnd. Kollegiet är bered- ningsorgan för viktigare frågor, som skall föredragas i museistyrelsen. Till vart och ett av museerna hör ett råd om fyra till sju ledamöter, bland vilka vederbörande musei- chef är självskriven. Till Göteborgs konst- museum hör därtill en konstutställningskom- mitté om fyra ledamöter och två supplean- ter.

1 Statens historiska museum, nationalmuseet, statens sjöhistoriska museum och Nordiska mu- seet. ” Statens sjöhistoriska museum och Nordiska museet. Vid statens historiska museum förste an- tikvan'e. * Sjöfartsmuseet är fristående.

Museinämnden i Stockholm har överinse- ende över Stockholms kommuns museivä- sende och handhar främst förvaltningen av stadsmuseet. I nämndens sammanträden äger riksantikvarien närvara, med rätt att framställa förslag och att få sin mening antecknad till protokollet.

I Malmö är de olika museala verksam- hetsgrenarna sammanförda inom en insti- tution under en museinämnd. Museinämn- der finns vidare i Hudiksvall. Hälsingborg och Norrköping. Museet i Alingsås lyder under en musei- och arkivnämnd.

Efter omorganisationer under 1960-talet har ett antal kommunala museer, vilka tidi- gare haft egen styrelse, ställts under förvalt- ning av kommunala kultumämnder (Kris- tianstad, Sundsvall, Södertälje, Eskilstuna och Landskrona).

Beslutsfunktionerna vid de kommunala museerna är i princip förbehållna vederbö- rande kommunala nämnd, liksom eljest inom kommunal förvaltning. 45 & kommu- nallagen ger emellertid möjlighet för fakul- tativ nämnd att i viss utsträckning överflyt- ta sin beslutsträtt genom delegation till av- delning inom nämnden, ledamot eller tjäns- teman. Delegationsrätten behöver härvid icke vara fixerad i reglemente. Som under- lag för delegationsrätten är enkelt fullmäk- tigebeslut tillräckligt. Till de nämnder, vilka äger sådan delegationsrätt hör Stockholms museinämnd. som enligt sin instruktion (5 2) kan uppdraga åt tjänsteman lydande under denna att på dess vägnar fatta beslut i ären- den, som rör utställningsverksamheten. Nämnden har dock inte i något fall utnytt- jat denna möjlighet. Enligt & 5 mom. 3 i reglemente för Göteborgs museistyrelse äger denna att för beredande av ärende, verkställande av beslut samt förvaltning av egendom anlita tjänsteman. Genom beslut den 1 januari 1970 har museistyrelsen fast- ställt regler och närmare anvisningar för delegation samt upprättat förteckning över delegerade ärenden och delegater. Beslutan- derätt överlåtes härigenom till följande hos styrelsen anställda tjänstemän: kanslichef, museichefer och kamrerare. Denna delega- tionsordning tillförsäkrar museicheferna en

betydande självständighet i användningen av anslagna medel.

Allmänt kan konstateras, att de kommu- nala museitjänstemännens ställning medger en begränsad rätt att fatta beslut i ärenden rörande verksamhetens bedrivande. Prob- lem har i vissa fall även uppstått i frågan om avvägningen mellan nämndens och mu- seichefens kompetensområden.

5 .3.4 Enskilda museer

Stora delar av det svenska museiväsendet står under förvaltning av föreningar och stiftelser.

Huvuddelen av länsmuseerna tillhör kul- turhistoriska föreningar, som har till upp- gift att bedriva kulturminnesvård och mu- seiverksamhet. En mindre del av dessa är sammansatta av lokalföreningar i bygderna, med enskilda personer anslutna som stöd- jande medlemmar utan rösträtt. I andra kan såväl föreningar som enskilda personer bli medlemmar samt utöva ett större eller mind— re inflytande. I vissa föreningar kan enbart privatpersoner bli röstberättigade medlem- mar. Beslutande organ inom sammanslut- ningarna är årsmöte, styrelse och förvalt- ningsutskott. Antalet ledamöter i styrelserna varierar i regel mellan åtta och femton. Även större styrelser förekommer. Enligt kungörelsen (19551317) angående statsbi- drag till avlöningar inom landsantikvarieor- ganisationen är landsantikvarien självskri- ven ledamot och sekreterare i styrelsen för förening, som är huvudman för sådan tjäns- teman. Flertalet ledamöter väljes av års- stämman. Landstingen och kommunqu— mäktige i de kommuner, som fortlöpande lämnar ekonomiskt bidrag, är berättigade att utse ledamöter. Även länsstyrelsen skall enligt statsbidragskungörelsen utse ledamot i styrelsen. Som regel fungerar landshöv— dingen som ordförande. Inom styrelsen skall finnas förvaltnings- eller arbetsutskott.

Också ett antal från landsantikvarieorga- nisationen fristående kulturhistoriska muse- er ägs av föreningar. De större av dessa är Kulturhistoriska museet i Lund, Varbergs

museum och Skellefteå museum. Till de föreningsägda museerna hör vidare konst- museerna i Kalmar och Västerås.

Flera av museiväsendets riksinstitutioner förvaltas av stiftelser. Stiftelsen Nordiska museet som omnämnts ovan är i betrak- tande av statens ekonomiska ansvar för verksamheten närmast att betrakta som stat— lig. Större icke-statliga museistiftelser är Skansen och Tekniska museet, båda dock med ett avsevärt statligt inflytande. Vissa specialmuseer är likaledes stiftelseägda. Ex- empel härpå är det av Sveriges Arkitekters Riksförbund stiftade Sveriges arkitekturmu- seum.

Stiftelseformen har även befunnits lämp- lig för de regionala museerna. Två av des- sa har under senare tid ställts under huvud- mannaskap av stiftelser. År 1966 bildades stiftelsen Upplandsmuseet, vars uppgift är att driva ett kulturhistoriskt museum för landskapet Uppland. Stiftare var Uppsala läns landsting, Stockholms läns landsting, Uppsala stad och Upplands fornminnesför- ening. En likartad organisation är stiftel- sen Västerbottens museum, vilken tillkom 1967 med Umeå stad, Västerbottens läns landsting och Västerbottens läns hembygds- förbund som stiftare. Dess ändamål är att bedriva museiverksamhet samt att fungera som huvudman för landsantikvarien i länet. Båda stiftelsernas styrelser har begränsat antal ledamöter, vilka representerar stiftar- na. Härjämte har vederbörande landsantik-

varie/museichef självskrivet ledamotskap. Inom huvudmannaorganisationerna för läns- museerna och landsantikvarierna i Östergöt- lands, Kronobergs och Jämtlands län över- väges för närvarande en ombildning till stiftelseform.

De lokalt eller regionalt verksamma mu- seerna är självständiga institutioner med en i förhållande till centralmuseema oberoende ställning. De till landsantikvarieorganisatio- nerna hörande museerna är emellertid som ovan anförts enligt Kungl. Maj:ts kungörel- se angående statsbidrag till avlöningar inom landsantikvarieorganisationen underkastade inspektion av riksantikvarieämbetet. Riks- antikvarien eller den han därtill förordnar

skall även äga övervara sammanträden i styrelse eller förvaltningsutskott för lands- antikvarieorganisation samt delta i över- läggningarna. Kulturhistoriska museet i Lund står enligt bestämmelserna om stats- bidrag till museet under tillsyn av riksantik- varieämbetet och statens historiska museum samt i fråga om samlingarna av konst och konsthantverk även av nationalmuseet.

Undantagsvis har formella avtal om sam- verkan ingåtts mellan regionala museer. Inom Hallands län råder en överenskom- melse mellan å ena sidan Hallands museum och å andra sidan Varbergs museum, enligt vilken Varbergs museum har huvudansvaret för dokumentationen av den folkliga kultu- ren i länet. Hallands museum å sin sida har att svara för övriga för länet gemensamma dokumentationsuppgifter. Inom Norrbot- tens läns har ett antal lokalmuseer ingått överenskommelse med Norrbottens museum om gemensam verksamhet. I styrelserna för dessa äger Norrbottens museum viss repre- sentation varjämte landsantikvarien ingår såsom adjungerad ledamot. En långt gående samverkan har under 1960-talets slut etable- rats mellan museerna i Skaraborgs län, i syfte att rationellt utnyttja den expertis in- om olika områden, som är representerad vid dessa.

5.4 Medelstilldelningen 5.4.1 Allmänt

Kostnaderna för den vid museerna bedriv- na verksamheten täcks vad gäller statliga och likställda museer av anslag på riksstaten och vad gäller icke-statliga av medel, som ställs till förfogande av respektive huvud- män, kommuner och landsting. Därtill kom- mer intäkter bl. a. av entréavgifter och av- kastning av fondmedel.

5 .4.2 Statliga museer

De statliga anslagen till musei- och utställ- ningsändamål utgör för budgetåret 1972/ 73

sammanlagt över 50 milj. kr. Huvuddelen av dessa medel är ämnade för de statliga centralmuseema. Härtill kommer de medel, vilka av anslagen för högre utbildning och forskning anvisas för driften av universi- tetsmuseerna. Storleken av de olika statli- ga anslagen till museiverksamhet under bud- getåren 1965/66—1971/72 framgår av de bi- lagda tabellerna 1—3. Figurerna 4-—8 utvi- sar den huvudsakliga statliga insatsen i mu- seiverksamheten under samma tid samt de statliga museernas andel härav.

Av de statliga anslagen utgår den stör— re delen till konst- och kulturhistorisk verk- samhet. Medlen till naturhistorisk verksam- het utgör en mindre del.

Anslagen till de större helstatliga museer- nas drift är av huvudsakligen två slag, dels anslag avseende förvaltningskostnader (av- löningar, expenser, lokalkostnader m.m.), dels anslag avseende underhåll och ökande av samlingar m.m. Förvaltningsanslagen är betecknade som förslagsanslag, medan an- slagen för underhåll etc. är reservations- anslag.

Vid sidan av de ordinarie anslagen för underhåll och ökande av samlingar har un- der l960-talet icke sällan förekommit sär- skild tillfällig medelstilldelning, i vissa fall av betydande storlek. Främst har härvid an- visats medel ur behållningen av de lotterier, som anordnas till förmån för konst, teater och andra kulturella ändamål. Anslag av denna art har under åren 1969—1972 tillde- lats styrelsen för Skoklosters slott med ett sammanlagt belopp om över 1,5 milj. kr. för konservering av föremål i samlingarna samt för inköp av maskinanläggningar. Lot- terimedelsanslag har dessutom anvisats för nyförvärv till samlingar. Såsom exempel härpå kan nämnas, att under år 1968 be- viljades 75000 kr. till etnografiska museet för komplettering av museets samlingar och nationalmuseet 250000 kr. för inköp av verk av Matisse. 1965 och 1967 fick natio- nalmuseet 5 resp. 2 milj. kr., likaledes till inköp.

Tabell nr 4 (bil.) visar storleken av de under åren 1965—1971 till musei- och ut- ställningsändamål anvisade lotterimedlen.

Av lotterimedlens totala summa har un- der perioden 1965—1971 mellan 10 och 28 procent lämna-ts till musei— och utställnings- ändamål.

De statliga museerna uppbar budgetåret 1971/ 72 sammanlagda intäkter av inträdes- avgifter överstigande 2 milj. kr. De största inkomsterna hade nationalmuseet med mo- derna museet och statens sjöhistoriska mu- seum med Wasavarvet. De större museerna erhåller i genomsnitt en summa om ca 35 OOO—40000 kr. årligen av Stockholms kommun utgörande ersättning för under- visning, som lämnas besökande grupper från stadens skolor. Inkomsterna av för— säljning av trycksaker och souvenirer kan för vissa större museer nå en storlek av över 0,5 milj. kr årligen. Av mindre storlek är de intäkter museerna uppbär i form av arrenden, såsom för restaurangrörelse, eller hyror för upplåtelse av lokaler.

Enligt av Kungl. Maj:t meddelade be- stämmelser om inkomster av inträdesavgif- ter m.m. vid statens historiska museum, nationalmuseet med östasiatiska museet, na- turhistoriska riksmuseet, etnografiska muse- et och medelhavsmuseet äger vederbörande museum besluta om inträdesavgifter och garderobsavgifter samt priset på trycksa- ker och övriga artiklar, som säljs till all— mänheten. Avgifterna och de försäljnings- medel, som återstår sedan anskaffningskost- nadema är täckta, får disponeras för ut- ställningsverksamheten. De får ej användas för att varaktigt anställa personal. För sta- tens sjöhistoriska museum och Skoklosters slott gäller dock särskilda bestämmelser, enligt vilka inkomsterna av entréavgifter m. m till viss angiven del skall tillgodoföras anslagen som uppbördsmedel.

Speciella bestämmelser förekommer be- träffande inkomster av donationskaraktär. Så är förhållandet för nordiska museet vad gäller överskott av driften vid Julita gård, som ägs av stiftelsen.

I viss mindre utsträckning erhåller stat- liga museer bidrag för särskilda ändamål av enskilda företag och personer samt av fonder och stiftelser. Sådana medel har kunnat utnyttjas för inköp av utrustning,

Miljoner kr l 50—

4 Totalt !

Statliga mus + Nordiska o Tekniska

Bidrag t särskilda kulturella ändamål

Bidrag t vissa

— museer oarkiv ——______—W

'- '—7o'-71*-72' År Budgetär

455 ' 456 65/68 66/67 67/68 68/69 "69/70 70/71 71/72

————— Skansen

Figur 4 Anslagen till statliga och statsunderstödda museer med funktion som riksinsti- tutioner 1965/66—1971/72.

Miljoner kr 50—

65/66 66/67 67/68 68/69 69/70 70/71 71/72

Den icke—skrafferade delen av staplarna representerar 1965 års penningvärde

Figur 5 Anslagen till statliga och statsunderstödda museer med funktion som riksinsti- tution 1965/66—1971/72.

ll

40...

65/66 66/67 67/68 68/69 69/70 70/71 71 /72

Figur 6 Anslagen till de statliga museerna (inkl. Nordiska museet och Tekniska museet) under perioden 1965/66—1971/72. From budgetåret 1969/70 ingår medel för lokalhyra och lönekostnadspålägg. vilka detta är uppgick till ca 7,5 milj. kr.

museiföremål, för ordnande av utställnin- gar samt för vetenskapliga företag. Genom särskilda till museerna knutna Vänförenin- gar har ansenliga belopp ställts till förfo- gande för kostnadskrävande förvärv av konstföremål.

5.4.3 Kommunala museer

De flesta av landets 25 största kommuner har påtagit sig ekonomiskt ansvar för en museal verksamhet. De medel som av des- sa kommuner anvisas till kommunala och

Natur— historia (4 milj)

Konst (6 milj)

Kultur- historia (18,6 milj)

Totalt; 28,6 milj

Figur 7 Statsanslagens fördelning på olika ämnesområden, budgetåret 1968/ 69.

nala och enskilda museer kan för närva- rande uppskattas till en sammanlagd summa om över 25 milj. kr., varav inte mindre än två femtedelar belöper sig på Göteborgs kommun. Ytterligare ett stort antal kom-

Procent (%)

40—

muner av mindre storleksordning lämnar bidrag till finansiering av museal verksam- het, varför de kommunala museianslagens summa i själva verket är än större. Flera kommunala museer har anslag överstigan- de 1 milj. kr.

De kommunala museerna uppbär endast undantagsvis bidrag från landstingen. Såda- na anslag utgår i allmänhet såsom ersättning för den museiundervisning och den övriga service, som det kommunala museet ställer till förfogande för landstingsområdet i dess helhet eller för del därav. Till de kommu- nala museernas drift utgår inga bidrag av statsmedel.

De större kommunala museernas drifts- kostnader och finansiering redovisas i ta— bell nr 5 (bil.). I syfte att bredda allmänhe— tens intresse har entréavgifterna vid de kom- munala museerna numera i många fall av- skaffats. I andra har avgifterna bibehållits på en låg nivå.

-65 -66 -67 -68 -69 -70 -71 År

Figur 8 Anslagen till musei- och utställningsverksamhet i procent av de totala lotteri- medlen.

5.4.4 Enskilda museer

De enskilda, av föreningar eller stiftelser ägda museerna är, såsom nämnts, i ekono- miskt hänseende beroende av stöd från staten, landstingen eller kommunerna. Stat- ligt stöd utgår såväl till större museer med centralmuseifunktion som till regionalt verksamma museer. För stiftelsen Nordiska museet har staten påtagit sig hela det eko— nomiska ansvaret. Statsbidraget som anvi- sas i form av förslagsanslag uppgår för budgetåret 1972/73 till 8037 000 kr. Till Tekniska museet, som likaledes är en stiftel- se, utgår statligt driftbidrag, vilket täcker mer än hälften av utgifterna för driften. Med stöd av riksdagens bemyndigande (prop. 1968z46, SU 84, rskr 202) godkände Kungl. Maj:t år 1968 ett villkorligt ingånget avtal mellan staten och Stockholms stad om bidrag till friluftsmuseet Skansen i Stock- holm för åren 1966—1970. Avtalet som tills vidare alltjämt gäller innebär att det underskott, som uppkommer i stiftelsen Skansens verksamhet täcks till 40 % av staten och till 60 % av Stockholms kom- mun. Förutom driftbidrag utgår även sär- skilda investeringsbidrag. Staten svarar för hela kostnaden för investeringar i de kultur- historiska byggnaderna på Skansen och för 40 % av kostnaden för investeringar i vissa gemensamma anläggningar. Stiftelsen Hall- wylska museet har av staten mottagits som donation och erhåller anslag av statsmedel för sin verksamhet. Staten stöder härjämte ytterligare ett antal museer av stiftelseka- raktär med till Stockholm förlagd verksam- het. Till de mer betydande bidragen får räk- nas de vilka utgår till Stiftelserna Sveriges arkitekturmuseum och Musikhistoriska mu- seet. Kulturhistoriska museet i Lund har regelbundet erhållit statsbidrag sedan år 1904. Detta bidrag uppgår budgetåret 1972/ 73 till 263 000 kr. Ett mindre statsbidrag lämnas även till Föreningen Varbergs mu- seum. Under åren 1964—1967 utgick stats- bidrag dessutom till försöksvis bedriven ut- ställnings-, studie- och undervisningsverk- samhet vid Norrbottens museum och Väs- terbottens läns museum.

Visst statsstöd utgår medelbart till de länsmuseer, vilka kostnadsfritt eller till starkt reducerad hyra disponerar lokaler i de under byggnadsstyrelsen ställda slotten i Kalmar, Nyköping och Västerås. Andra museer under enskild huvudman, däribland Varbergs museum, har dock att erlägga marknadsmässigt beräknad hyra för av sta- ten upplåtna lokaler.

För ett mindre antal museer utgör avkast- ningen av fondkapital visst underlag för verksamheten. Det enda museum, vars verk- samhet är helt baserad på fondmedel är Zornmuseet.

I varierande omfattning utgår kommu- nala bidrag till de enskilda museerna. Upp- kommande underskott i stiftelsen Skansens verksamhet täcks som tidigare angivits till 60 % av Stockholms stad enligt avtal 1968 mellan staten och staden. Kommunala bi- drag är vidare av särskild betydelse för de regionalt verksamma enskilda museerna. För de museer, vilka bedriver en länsom- fattande verksamhet, utgör de kommunala bidragen tillsammans med landstingsbidrag den ekonomiska grundvalen för driften. De kommuner,ivilka länsmuseerna är verksam— ma, lämnar bidrag av varierande storlek. Medan driftbidragen i ett mindre antal av dessa kommuner är 1971 stannade vid be- lopp som understeg 100000 kr., lämnades i flera kommuner bidrag om över 300000 kr. Bidrag till länsmuseum utgår i flera fall med samma belopp från stad och landsting. Landstingsbidragen överstiger dock i andra län motsvarande kommunala bidrag. Läns- museernas sammanlagda driftbidrag från kommun och landsting varierar år 1972 mellan omkring 195 000 och 950 000 kr.

Kommun- och landstingsbidrag utgår för- utom till länsmuseer även till ett antal övri- ga regionala enskilda museer, huvudsakli- gen med kulturhistoriska samlingar. Det största kommunala anslaget inom denna grupp uppbäres av Kulturhistoriska museet i Lund, som för år 1972 uppbär 525000 kr av Lunds kommun. Anslagen från lands- tingen i Malmöhus- och Kristianstads län uppgår samtidigt till 100000 resp. 35 000 kr. Museet hade därmed, inkl. statsbidrag

och vissa andra bidrag, totala anslag om 866 000 kr.

De till enskilda museer anvisade anslagen redovisas för åren 1966, 1968 och 1970 i tabell nr 7.

Flera av de enskilda museerna har in- täkter av ansenlig storlek. Av särskild be- tydelse är inkomster av inträdesavgifter och årskort vid stiftelsen Skansen, vars intäk- ter därav för år 1972 beräknas till 3 205 000 kr. Övriga intäkter avses enligt 1972 års stat uppgå till 2 210 000 kr. Vid de regiona- la museerna är de genom inträdesavgifter- na erhållna intäkterna långt mindre. Till de inkomster, som uppbärs av museiförenin- garna, hör medlemsavgifter, vilka dock i all- mänhet stannar vid tämligen låga belopp.

Liksom de statliga museerna kommer de större enskilda museerna i viss utsträckning i åtnjutande av bidrag från fonder, privat- personer och företag.

Till de enskilda museerna hänför sig de talrika hembygdsmuseerna. Dessa drivs av lokala hembygdsföreningar, icke sällan med smärre kommunala bidrag. Ett mindre an— tal lokala föreningar uppbär även lands- tingsbidrag för det museala arbetet.

5.5 Allmänna överväganden och förslag rörande museernas organisation

Bestämmande för verksamhetens inriktning och innehåll är för varje offentligt museum ytterst den av samhället uppställda målsätt- ningen. Denna får för statliga och kommu- nala museer sitt uttryck i de instruktioner, som är givna för arbetet. Museer med en- skild huvudman har som regel av myndig- heterna godkända stadgar. Uppgiften att utarbeta närmare riktlinjer för program och policy åvilar däremot varje museum för sig.

För att museerna skall utvecklas smidigt och kunna anpassa sitt arbete till uppkom- mande behov, synes det vara av största be- tydelse att verksamheten kan bedrivas inom vidast möjliga ramar. Varje museum bör äga ett ansenligt mått av självständighet. En central styrning av museiväsendets olika institutioner bör sålunda undvikas. Likaså

bör inga sådana organisationsformer före- komma, som ger vissa museer en i förhål- lande till andra underordnad ställning.

Museerna befinner sig i ett skede av stark utveckling. Denna kännetecknas av en strä- van att tillgodose nya krav från samhälle och publik. För att kunna uppfylla dessa är museerna i behov av allt större resurser. Samtidigt aktualiseras emellertid även en omprövning av tidigare för verksamheten uppställda mål och utarbetade program. I detta skede behöver stora fordringar kun- na ställas på kompetent och insiktsfull led- ning. En viktig funktion i frågan om att dra upp riktlinjer och att ta ställning till frågor om verksamhetens utveckling har museer- nas styrelser. Vid de få institutioner som saknar styrelse bör frågan om inrättande härav tas upp till behandling.

I de beslut som fattas rörande planerin- gen är det liksom i större ekonomiska frå- gor av vikt att de olika intressen, som be- rörs av museiverksamheten, kan komma till uttryck och öva inflytande. Styrelsema för museerna bör därför ha ett betydande lek- mannainslag.

Det ovan refererade av riksdagens revi- sorer framförda förslaget om parlamenta- riskt sammansatta styrelser för vissa organ inom museiområdet bygger på uppfattnin- gen att det fordras fastare kontroll av ut- ställningsverksamheten vid dessa. Bakom MUS 65:s åsikt, att de statliga museernas styrelser i stället för att få en parlamenta- risk sammansättning bör bestå av lekmän ligger bedömningen, att dessa styrelser som främsta uppgift icke bör ha att utöva kon— troll utan att medverka inom de för verk- samheten övergripande frågorna. I synner- het är det i frågor rörande uppläggningen av arbetets aktuella och kommande inrikt- ning angeläget, att det inom varje museum kan föras en debatt, i vilken synpunkter tillföres också utifrån. Av särskilt värde är givetvis därvid de bedömningar och värde- ringar, som kan göras av styrelseledamöter, som själva deltar i planeringen inom de oli- ka områden, med vilka museerna har be- röring. Att till museerna knyta lekmän med intresse och förståelse för museernas frågor

och med vilja att påta sig ansvar för att föra dessa frågor framåt bör tilhnätas den största betydelse.

Flertalet museer har sina huvuduppgifter inom den publika verksamheten. Det dorni- nerande problemet på detta fält ligger i att vidga kretsen av människor, som nås av och tillvarataget museernas utställningsut- bud och övriga service. I frågor härom är det väsentligt att erfarenhet från samhälls- arbetets olika områden kan tillföras sty— relsediskussionen. Det bör vara av stort värde att till museerna knyta personer med erfarenhet av offentlig verksamhet, liksom också fackligt verksamma personer. En sär- skilt betydelsefull del av den utåtriktade aktiviteten är den som vänder sig till sko- lan och bildningsorganisationerna. Företrä- dare för olika organ inom utbildning och undervisning torde ha viktiga roller att fylla i många av de större museernas styrelse- arbete. Varje museum med mer speciali— serad verksamhet har givetvis intresse av att till styrelsen kunna knyta företrädare för fackliga organisationer eller bransch- organisationer inom de fält, som beröres av museets arbete. För de museer inom vil- kas verksamhet frågorna om vetenskapligt arbete och service till forskningen och den högre undervisningen är av särskild vikt, sy- nes en representation för universiteten böra övervägas. Centralmuseerna har att i olika former lämna stöd till regionala och andra museer. Vid behandlingen av frågor röran- de denna sida av arbetet torde personer med erfarenhet av villkoren för museiverk- samheten på länsnivå och i kommunerna få en viktig roll.

Det bör påpekas att här endast lämnats exempel på några av de områden med vilka museerna har beröring och från vilka sak- kunskap kan behöva finnas företrädd i sty- relsearbetet. Understrykas bör dessutom att ledamöter som företräder erfarenhet inom en viss samhällssektor inte är att betrakta som direkta representanter för museipubli- ken.

Frågan om formerna för museernas kon- takt med publiken har många skilda aspek- ter. En av dessa berör problemet, hur den

intresserade museibesökarens synpunkter skall tas till vara i planeringen. De av för— eningar ägda museernas styrelser, såsom bl. a. styrelserna för länsmuseerna, får anses rymma en viss representation för publi- ken. Föreningarna som står öppna för alla intresserade, väljer i dag största andelen le- damöter i sina styrelser. En ändring av de föreningsägda museernas huvudmannakon- struktion fordrar hänsyn härtill; det kan i många fall vara av vikt att föreningar även i framtiden får möjlighet att invälja repre- sentanter i styrelserna för länsmuseerna.

Även vid statliga museer synes önskvärd- heten av viss representation för publiken böra beaktas. En utveckling av publiker- ganisationerna bör eftersträvas. I den mån de blir representativa för en större grupp av intresserade, framstår det som naturligt, att representanter för dessa ges ledamotskap i museernas styrelser. För de kommunala museernas del föreligger inte denna möjlig- het. Här bör dock museinämndema kunna finna andra vägar för kontakt och samråd med de publikorganisationer som kan kom- ma att bildas.

För att de anställdas initiativ och kapaci- tet fullt ut skall komma verksamheten till godo fordras en hög grad av delegering av beslutanderätt till olika nivåer. Vid sidan om det medinflytande, som skapas genom delegation av ansvar och beslutanderätt inom det löpande arbetet, ligger de anställ- das medinflytande i frågor som rör institu- tionens verksamhetsprogram eller policy, liksom vi-llkoren i arbetet. I sina kontakter med medarbetare på skilda nivåer i muse— erna har de sakkunniga mött en stark öns- kan om medinflytande i dessa frågor. Intres- set och ambitionen hos de museianställda för de uppgifter, som ingår i museernas ar— bete som kulturinstitutioner, torde i hög grad vara beroende just av möjligheterna att på företagsdemokratisk väg påverka be- sluten om verksamhetens inriktning och mål. Olika vägar bör prövas för att söka nå en förstärkning av företagsdemokratin inom museerna. Som en av dessa Vägar fö- reslås att personalen ges representation i styrelsen. En sådan representation bör

främst kunna bli av värde för ökad kom- munikation mellan styrelse och personal. I första hand för de statliga museernas del föreslår MUS 65, att en styrelseledamot vid varje museum utses efter förslag av perso- nalorganisationernas representanter i veder- börande museums företagsnämnd. Även för de enskilda museernas del torde det kunna bli av väsentligt värde att till sty- relsen knyta personalrepresentanter. De sy- nes även i de enskilda museistyrelsema kunna utses av vederbörande företagsnämn- der. Företagsnämnder saknas dock i dag vid många av de mindre museerna. Det bör i sammanhanget understrykas att sådana nämnder kan få en synnerligen viktig funk- tion också vid institutioner med en mindre talrik personal.1

Den fackkunskap en museistyrelse behö- ver i sitt arbete bör tillgodoses främst ge- nom museets egna tjänstemän. Chefema vid de större statliga museerna föreslås på grund av deras funktion som ledare för verksamheten böra ha ställning som styrel- seordförande. Övriga tjänstemän bör svara för föredragningar inför styrelsen. Det bör vara en viktig princip att tjänsteman som deltagit i beredningen av ett ärende, vari styrelsen skall fatta beslut, skall äga att vara närvarande härvid och ha yttrande— och reservationsrätt.

Det ansvar och de uppgifter, som åläggs å ena sidan styrelsen och å andra sidan tjänstemännen, bör vara klart angivna och väl definierade. Styrelsens uppgifter bör främst gälla grundläggande frågor för verk- samheten samt viktigare organisatoriska frågor liksom ärenden rörande anslagsäs- kanden. Styrelsen bör däremot ej befatta sig med fackmässiga bedömningar av inne- hållet i verksamheten.

Frågan om den kulturella ansvarigheten kom under 1960-talets senare år att aktuali- seras i en rad tvister. Det synes klart att detta spörsmål inte begränsar sig till musei- och utställningsområdet, utan att det sam- manhänger med vidare perspektiv på ytt- randerätten. För att värna om denna ska- pades tidigt i grundlagsform stadganden om tryckfrihet. Dessa kompletterades sena-

re genom motsvarigheter för radio. Den ut- veckling som pågår inom massmedia har nödvändiggjort att jämförbara garantier skapas inom andra media än de nyss nämn- da. Det är viktigt att därvid observera de mediaformer, som museer och utställningar representerar. Museiinstitutionen och ut- ställningen har under 1960-talet utvecklats till ett opinions- och informationsmedel med förmåga att spegla åsikter och vara forum för diskussioner på ett sätt, som icke tidi- gare varit fallet. MUS 65:s erfarenheter av den sedan 1965 bedrivna försöksverk- samheten med riksutställningar talar sam- stämmigt för utställningens ökade värde som informationsmedel. Den samhälls- kritiska verksamhet som utställningar på liknande sätt som bl. a. film och teater bli- vit instrument för, bör betraktas som i hög grad värdefull. De ovan refererade av riks- dagens revisorer framlagda förslagen om ökad kontroll av utställningsverksamheten vid museerna, främst från styrelsernas sida, bör ej läggas till grund för ändringar i ansvarsfördelningen eller i museernas or- ganisation. Som framgår av redovisningen av remissmyndigheternas uttalanden kan dessa förslag, om de skulle genomföras, ri- skera att få en starkt hämmande inverkan på utställningsverksamheten. De kan fram- för allt komma att hindra tillkomsten av utställningar med samhälls- och kulturkri- tiskt innehåll. Ett vidsträckt utrymme bör i stället skapas för de strävanden, som vill låta konsten fungera som ett förnyande och även kritiskt element i kulturutvecklingen.

De komplicerade frågorna om ansvarig- heten för utställningarnas innehåll torde bö- ra lösas genom ett system, där ansvaret åvilar den befattningshavare, som har det allmänna ansvaret för produktionen av ifrå- gavarande utställning. Enligt MUS 65 bör det uppdragas åt den år 1971 tillsatta utred- ningen om enhetlig reglering av yttrande- friheten i massmedia at—t även behandla de

1 Sakkunniga med uppgift att utarbeta rikt- linjer för styrelserepresentation m.m. för an- ställda hos statlig myndighet har tillkallats av statsrådet Bertil Löfberg 26.5 1972 (Bemyn- digande 26.4 1972).

problem, som gäller museer och utställnin- gar.

De sakkunniga har gjort erfarenheten att chefer och tjänstemän vid kommunala mu- seer i många fall äger att självständigt be- sluta i frågor rörande den utåtriktade verk- samheten. I många fall saknar emellertid museinämnden underlag enligt 45 & kom- munallagen för delegation av beslutande- rätten i hithörande frågor. I andra fall ut- nyttjar nämnden icke sin av kommunens styrelse lämnade rätt att överföra beslutan- derätt till museichefs- och tjänstemanna- nivå. Det bör kraftigt understrykas, att en otillräcklig handlingsfrihet för museitjänste- männen utgör ett väsentligt hinder för en idérik och givande aktivitet. En angelägen uppgift för de kommunala museinämnderna är därför att söka finna former för en bättre avvägd ansvarsfördelning mellan nämnd, museichef och tjänstemän.

Uppdelningen vid naturhistoriska riksmu- seet på en större forskningsavdelning och en museiavdelning har givit möjlighet att utveckla för museiarbetet väl lämpade ar- betsformer. Särskilt vid museiavdelningen och inom utställningsproduktionen har ett effektivt lagarbete framvuxit. Det är genom detta möjligt att i planläggning och utarbe- tande av utställningsprojekt utnyttja all den sakkunskap på skilda områden, som avdel- ningens olika tjänstemän representerar.

I den mån ekonomiskt utrymme för om- organisationer inom de statliga kulturhi- storiska museerna kan beredas, bör det vara angeläget att sammanföra de nuvarande mindre avdelningarna till större enheter. In- delningen bör därvid i första hand grundas på varje museums huvudfunktioner. Såsom underavdelningar kan där så erfordras in- rättas sektioner.

Planeringen försvåras inom många mu- seer av att budgeten inte är uppställd på ett sätt, som gör det möjligt att utläsa samban- det mellan de olika uppgifterna och de kost- nader som svarar mot dessa. De olika pres- tationer, som frambringas av verksamheten, redovisas ej mot bakgrund av de olika mål, som uppställes för å ena sidan den utåtrik- tade verksamheten och å andra sidan den

vetenskapliga aktiviteten. Dokumentationen och den större delen av forskningsarbetet är om än med betydande undantag, främst inom konstmuseerna inriktade på resultat, som inte omedelbart kan komma den utåtriktade verksamheten tillgodo. Det- ta arbete bedrives vanligen med en målsätt- ning, som är bestämd av behoven inom ve- tenskap och forskning. Härtill kommer att många museer har expertfunktioner gent- emot myndigheterna i angelägenheter röran- de skyddet av miljön. De statliga central- museema har dessutom att tillmötesgå ett växande krav på service till de regionala museerna. För att åstadkomma en bättre bedömning av effektiviteten och resursbe- hoven bör det vara av stort värde, om bud- geteringen vid museerna inriktas mot de mål och de prestationer, som skall leda till de förväntade effekterna. En redovisning kan då införas, som visar 'kostnadernas fördel- ning på olika program. En sådan program- budgetering har förutom vid armémuseet och marinmuseet också införts vid flera av de kommunala museerna. Även om tiden ännu inte är inne för att vid museerna i all- mänhet övergå till en fullständig program- budgetering, bör den nuvarande bokförin- gen i avvaktan härpå byggas ut till att visa, hur kostnaderna fördelar sig på de huvud- sakliga arbetsområdena och vilka resultat som uppnås inom dessa. Angeläget är även att de olika museerna börjar tillämpa ett mer enhetligt system för budgetredovisnin- gen, så att det blir möjligt att göra jämfö- relser mellan olika museers verksamhet och måluppfyllelse.

5.5.1 Särskilda frågor om konserverings- verksamhetens organisation

Konserveringen av museimaterial bedrives i dag framför allt vid tekniska avdelningar inom de större statliga museerna. Härjämte har under senare år institutet för material- kunskap vid konsthögskolan bedrivit en uppdragsverksamhet med konservering, vil- ken varit av ansenlig storlek. Vid museerna i övrigt är resurserna för mer komplicerade

konserveringstekniska uppgifter tämligen begränsade. Några av de större länsmuse- erna står emellertid i nära kontakt med pri- vat verksamma konservatorer, vilka enligt avtal svarar för viss konservering vid dessa museer.

De sakkunniga har i frågan om hur kon- serveringsresurserna för museiväsendet bör vara organiserade, tagit fasta på att det bör råda en nära samverkan mellan den teknis- ka och den vetenskapligt verksamma per- sonalen. En alltför stark centralisering av konserveringsverksamheten är därför icke önskvärd. Ekonomiska skäl tvingar dock till en viss koncentration av resurserna; en- dast ett fåtal museer har den storleken, att de lämnar tillräckligt stort arbetsunderlag för en egen, tidsenligt utrustad konserve- ringsanstalt med sakkunnig personal. Ett mindre antal museer, i första hand statliga centralmuseer, med ett eget behov av en större konserveringsverksamhet föreslås där- för få att svara även för service till övriga museer. Härjämte bör institutet för mate- rialkunskap vid konsthögskolan, som visat sig väl ägnat härför, utnyttjas för konser- veringsuppgifter, som är förenliga med in- stitutets verksamhet som utbildningsanstalt för konservatorer. För att ytterligare sam- ordna de resurser, som erfordras, bör också viss konservering av värdefulla konst- och kulturhistoriska föremål som icke är i mu- seal ägo, t.ex kyrkliga inventarier, få ut- föras vid de större museerna, liksom vid konsthögskolan.

De statliga konserveringsresurserna måste på likvärdigt sätt bli tillgängliga för alla de museer och övriga, som behöver ta deras tjänster i anspråk. En förutsättning härför är att anstalterna i sin uppdragsverksamhet tillämpar en enhetlig, generell taxa. De sak- kunniga är medvetna om att kostnaderna för konservering även av enstaka föremål kan uppgå till belopp, som är svåra att rymma inom ramen för budgeten vid fler- talet mindre museer. Om så är fallet be- träffande föremål av ansenligt musealt vär- de i enskilt eller kommunalt museums ägo, får det anses motiverat, att staten får möj- lighet att medverka till att en nödvändig

konservering kommer till stånd. Det kan synas ligga nära till hands att öppna en så- dan möjlighet genom att de statliga museer- na får rättighet att medge taxenedsättning vid konservering av viktiga föremål i de mindre museernas ägo. Detta skulle emeller- tid innebära att centralmuseema skulle få besluta om fördelningen av betydande re- surser, vilket ej kan vara tillfredsställande. Statens stöd bör i stället få formen av kon- tant bidrag för täckande av viss del av kost- naden. Bidragsgivningen bör handläggas centralt och mot bakgrund av det samlade behovet av medel för konservering. Bered— ningen av ärenden rörande statliga bidrag till konservering av museiföremål föreslås åvila det centralorgan för museiväsendet, varom förslag framlägges i här föreliggande betänkande. De sakkunniga förordar, att uppdragsverksamhet med konservering ba- seras på en i det närmaste full kostnads- täckning. Härigenom ges konserveringsm- staltema de bästa möjligheterna att plane- ra sin uppdragsverksamhet. Bl. a. kan ar- betskraftsbehovet på smidigt sätt anpassas till den väntande arbetsbelastningen på grund av inkommande uppdrag.

Förslag angående centralmuseema

6.1 Allmänna förslag rörande medlen för verksamheten

De sakkunniga har vid sina uppskattningar av det ekonomiska utrymmet för reformer inom museisektom utgått från att de kom- mande årens anslagsökningar för centralmu- seernas del bör bli av större omfattning än under den närmast föregående femårsperio- den. För att realisera av MUS 65 före- slagna reformer och samtidigt tillgodose öv- riga angelägna behov erfordras höjningar av anslagen till statlig museiverksamhet med omkring 20 procent, häri ej inräk- nat av penningvärdesförändringarna föran- ledda ökningar. Denna höjning föreslås i huvudsak äga rum under åren 1974—1979.

I den följande framställningen redogö- res för centralmuseemas organisatoriska förhållanden. I anslutning härtill lämnas på flera punkter förslag till strukturella för- ändringar i förbindelse med förstärkningar av personalresursema. De beräknade kost- naderna härför redovisas i direkt anslutning till presentationen av dessa förslag. Jämte anslagsökningar för att förstärka persona- len vid vissa museer fordras även att de statliga museernas omkostnadsanslag höjes.

Vid planeringen av museiverksamheten under perioden fram till och med 1979 kommer vissa ämnesområden att behöva ges speciell förtur. Samtidigt måste emeller- tid också fortsättningsvis den hittillsvarande generella prioriteringen av den utåtriktade

verksamheten komma att bestå. En vidare utveckling av denna förutsätter viss ökning av omkostnadsanslagen.

Utredningen föreslår att avgifterna för tillträde till de statliga museernas utställ- ningar och evenemang på sikt helt avskaf- fas. I första hand bör de på de statliga museisamlingarna byggda basutställningar- na göras kostnadsfritt tillgängliga. Fri entré till statsmuseemas ordinarie utställningar bör betraktas som ett självklart rättvise- krav, som snarast bör tillgodoses.

Flera av de statliga museerna har alltför begränsade medel för omkostnader i sam— band med produktion av utställningar. Sär- skilda utställnings- och programmedel sak- nas helt vid livrustkammaren, sjöhistoriska museet, etnografiska museet, medelhavs- museet och Skoklosters slott. Tillräckliga medel för utställningsproduktion bör tillde- las samtliga museer.

För att möjliggöra en förbättrad vård av museernas samlingar krävs utom en effekti- viserad organisation av museernas tekniska service även ökade omkostnadsmedel.

Insamlingen av nutida utländsk konst är väsentlig för vårt lands kommunikation med det kulturella skeendet i skilda delar av världen. För den fortsatta utvecklingen och vidare uppbyggnaden av de statliga samlingarna av yngre internationell konst fordras ökade medel.

För statsmuseemas del behöver anvis- ningarna till omkostnader av ovannämnda

slag under tiden fram t.o.m. budgetåret 1978/ 79 höjas med ett sammanlagt belopp av 4—5 milj. kr. De sakkunniga har inte ansett sig ha att ta ställning till den när- mare fördelningen av dessa medel mellan olika institutioner. Frågan om denna för- delning bör i stället behandlas vid medels- tilldelningen på grundval av de årliga an- slagsframställningarna.

Man bör räkna med att centralmuseema i likhet med övriga museer är i behov av särskilda medel för bl. a. vetenskapliga pro- jekt. De sakkunniga framlägger nedan i sam— band med sin behandling av de enskilda och de kommunala museernas medelsbehov för- slag om bidrag för genomförande av pro— jekt, som ligger utanför ramen för den lö- pande verksamhet. I framställningen be- handlas även centralmuseernas behov av projektmedel.

Under första delen av femårsperioden 1974—1979 bör genomföras reformer, som innebär förstärkt statligt stöd till regionala museer. Samtidigt bör sådana organisations- förändringar företagas, som har direkt sam— band med de föreslagna reformerna inom kulturminnesvården. I nedanstående tablå redovisas de ökningar av centralmuseemas medelstilldelning, som är nödvändiga i di- rekt samband med de omorganisationer, som föreslås av MUS 65. Häri ingår dock ej de ovan nämnda förstärkningarna av omkost- nadsmedlen.

6.2 Statens historiska museum 6.2.1 Nuvarande organisation

Statens historiska museum har enligt in— struktion den 3.12.l965 för riksantikvarie- ämbetet och statens historiska museum till uppgift att bevara minnen av kulturutveck- lingen i Sverige samt att verka för att kun- skap om landets kulturminnen och om gångna tider vidgas och sprides. Insam- lingsområdet omfattar i stort tiden intill år 1520, beträffande kyrkliga inventarier och numismatiskt material dock även tiden fram

till våra dagar. Chef är riksantikvarien. Se— dan den 1 juli 1966 leds museets arbete av en museidirektör. Som styrelse fungerar i ärenden rörande anslag, tillsättning av vissa tjänster, åtal och disciplinär bestraffning Vitterhetsakademiens förvaltningsutskott.

Museets årliga accession har en volym av över 100000 föremål. Den består av fynd gjorda huvudsakligen vid riksantikvarieäm- betets undersökningar av fornlämningar i samband med exploatering av mark. Här— till kommer leveranser av material från un- dersökningar utförda av andra institutioner eller inom arkeologiska forskningsprojekt. Till en mindre del består förvärven av in- lösta hembudspliktiga fynd samt gåvor och inköp. Arbetet med att ta om hand inkom— mande material medför en rad tidskrävande uppgifter såsom fotografisk registrering kompletterad med ritningar, vetenskapliga bestämningar och beskrivningar. Inom riks- antikvarieämbetet och statens historiska mu- seum utföres konservering av förhistoriskt och medeltida arkeologiskt material, bygg- nadsdetaljer i sten, av textila föremål samt av mynt.

Den av statens historiska museum be- drivna utåtriktade verksamheten omspän— ner utom museiundervisning av hävdvun— nen karaktär även aktiviteter av experimen- tell natur. I sina strävanden att nå publik- grupper, som har ringa kontakt med kultur- institutionerna, inledde museet under 1960- talet försök med utställningar och under- visning utanför museet. Verksamheten är till stor del riktad mot bestämda målgrup— per, såsom patienter i långtidsvård och in- vånare i perifera bostadsområden. Härvid utnyttjas lokaler i bibliotek, sjukhus, skolor, banker och varuhus. Museet har ett om- fattande internationellt utbyte. Viktiga till— fälliga utställningar har därigenom kunnat anordnas i samarbete med museer utom- lands. Ett stort antal av museets egna ut- ställningar har också kunnat visas utanför Sverige. I de utländska engagemangen har museet vanligvis haft ett nära samarbete med svenska institutet. Statens historiska museum hade under budgetåret 1971/ 72 to- talt över 130000 besökare. Antalet besök

Förslag till ökning av centralmuseemas driftkostnader under perioden 1974/ 75—1978/ 79. Tusental kronor. Nuvarande penningvärde.

Museum

Budgetår

1974/75 1975176 1976/77 1977/78 1978/79

Statens historiska museum Nationalmuseet Moderna museet Livrustkammaren Naturhistoriska riksmuseet Statens sjöhistoriska museum Etnografiska museet 100 Medelhavsmuseet 75 Nordiska museet 100 Tekniska museet 120 Övriga 250

225 225 225 50 50 40 40 40 100 100 240 240 240 70 70 70 300 400 400

225

60 120 250

120 100

120 100

Totalt 2 365 1455 1 345 1-195

på av museet ordnade vandringsutställning- ar uppskattas under samma år ha uppgått till 500 000.

Statens historiska museum svarar för en i jämförelse med övriga centrahnuseer sär- skilt omfattande, reguljär verksamhet till tjänst för region- och lokalmuseer. Denna service hänger samman med att allt mate- rial, som tillvaratages vid riksantikvarieäm- betets arkeologiska undersökningar, i sin helhet katalogiseras vid statens historiska museum. Museet omhändertar och registre- rar sålunda också de fynd, som genom be- slut av riksantikvarien överlåtes till annat museum. Innan föremål överlämnas i re- gion- eller lokalrnuseums vård, utföres er- forderliga konserveringar vid riksantikvarie— ämbetets och historiska museets konserve- ringsateljéer.

I historiska museets samlingar förvaras huvudparten av det tillvaratagna inhemska arkeologiska materialet. Behovet av depo- sitioner härifrån är därför speciellt stort; möjligheten att anordna rikhaltiga utställ- ningar över den egna regionens förhistoria är för många av museerna i landet avhängig av de utlån riksantikvarieämbetet och statens historiska museum kan bevilja. His- toriska museet har härigenom vid en rad olika tillfällen kommit att engageras i större utställningsuppgifter vid regionala museer.

I de mindre museerna förvarade äldre

samlingar, som varit otillfredsställande ka- talogiserade, har i viss utsträckning kunnat emottagas vid historiska museet för bear- betning och registrering.

Statens historiska museum består av fyra enheter, nämligen sten- och bronsåldersav- delningen, järnåldersavdelningen, avdelning- en för medeltid och nyare tid samt kungl. myntkabinettet. Vid sidan härom har en ut- ställningssektion skapats, vars verksamhet är baserad på inkomstmedel. Museet har se— dan den 1 juli 1972 även en särskild enhet för uppgifter rörande den ekonomiska för- valtningen. Personalen vid dessa båda en- heter är arvodesanställd. Museet har dess- utom fem med riksantikvarieämbetet gemen- samma avdelningar: administrativ och ka- meral avdelning, bibliotek med akt— och bildarkiv, teknisk avdelning, pedagogisk av- delning samt avdelning för tillsyn över landsantikvarieorganisationen. Denna orga- nisation framgår av den nedan uppställda tablån, s. 102.

De olika avdelningarna vid historiska mu- seet har i stort sett likartade uppgifter. De har således att var och en inom sitt ämnes- område omhändertaga och bearbeta de fö- remål, som tillföres museets samlingar. De svarar även för uppgiften att genom publi- kationer, utställningar Och annan till publi- ken riktad information sprida kunskap om utvecklingen under de epoker och inom de

Nuvarande organisation av riksantik- varieämbetet och statens historiska museum

Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademin

Förvaltningsutskottet

Riksantikvarie

Riksantikvarieämbetet och statens historiska museum

Riksantikvarieämbetet

Fomminnesavdelningen

Fornminnesvård och kansli F omrninnesinventerin g Uppdragsverksamhet Projektering av beredskaps- arbeten (bekostas av AMS)

Byggnadsminnesavdelningen

Byggnadsminnesvård _ Textilkonserveringsanstalt

Kulturhistoriska byrån

Utredning och information Granskning Kansli och arkiv

Gemensamma avdelningar

Museidirektör [

Administrtiva och kamerala avdelningen Statens historiska museum

Till ämbetsverket knutna företag

Administrativ sektion

Sten- och bronsålders- avdelningen

Kameral sektion

Vakt-o. maskinrum, tel-vxl m m

Tekniska avdelningen

I ärnåldersavdelnin gen

Medeltidsavdelningen

Konservering

Fotografering

Myntkabinettet

Pedagogiska avdelningen

Avdelningen för lands- antikvarieorganisationen

Bibliotek och arkiv

- Sveriges kyrkor Diplomatariekommittén Personnamskommittén Birgittakommittén

Laboratoriet för radioaktiv datering

Medeltida pergaments- undersökningar

Helgöundersökningen Norrlandsundersökningen

Ra äzs arkeologiska under- sökningar på Gotland

områden av kulturen, som tillhör museets arbetsfält. Sten- och bronsåldersavdelningen samt järnåldersavdelningen omfattar förhis- toriskt material. Avdelningen för medeltid och nyare tid har ansvaret för museets ar- keologiska material från medeltiden samt för samlingarna av kyrklig konst. Mynt- kabinettet intar en särställning genom att dess dokumentation går utanför Sverige. Det har samlingar rymmande mynt, sedlar och andra betalningsmedel samt medaljer från skilda epoker och' länder.

De gemensamma avdelningarnas uppgif- ter inom museets arbete eller till tjänst för museet är av varierande storlek. Här skall i huvudsak beröras endast de uppgifter, vil- ka ligger inom det museala arbetsområdet.

Inom den administrativa och kamerala avdelningen handlägges ärenden rörande or- ganisationens medelsförvaltning och perso- nal. Avdelningen fullgör även en rådgivande och granskande verksamhet i administrati- va frågor som berör museets arbete. Den handhar bokföringen av museets arbete och svarar för dess kassarörelse. Under avdel- ningen sorterar vissa för ämbetet och mu- seet gemensamma organ och uppgifter så— som bl.a. diarieföring av handlingar och bevakning av lokalerna.

Biblioteket samt akt- och bildarkivet är serviceorgan för ämbetet och museet. Det har ett bokbestånd som upptar en samman— lagd volym av ca 4500 hyllmeter och en årlig tillväxt av omkring 50 hyllmeter. En särskild del av biblioteket är det s.k. an- tikvarisk-numismatiska biblioteket. Utlå- ningen uppgår till över 12000 exemplar varje år. Aktarkivet består dels av Vitter- hetsakademiens samt riksantikvarieämbetets och statens historiska museums ämbetsarkiv, dels av en handskriftssamling innehållande brev och manuskript av historiskt eller topo- grafiskt intresse. En särskild serie utgöres av det s.k. antikvarisk-topografiska arkivet (ATA) innehållande topografiskt ordnade originalhandlingar, ärenden och förteckning- ar etc. Bildarkivet rymmer fotokopior, rit- ningar och kartblad m.m.

Den gemensamma tekniska avdelningen som består av konserveringsanstalt och fo-

toateljé svarar för uppgifter, som till vä- sentlig del ligger inom museets verksamhets- sektor. Arbetet med konservering omfattar sålunda till största delen arkeologiska fynd, av vilka huvuddelen tillhör historiska mu- seets insamlingsområde. Den tekniska avdel— ningen svarar därtill för en inom riksantik- varieämbetets och museets vetenskapliga ak- tivitet samt för enskilda forskare alltmer be- tydelsefull analysverksamhet samt för foto- grafering. Avdelningens uppgifter består till en avsevärd del av service till utomståen- de institutioner. I samarbete med Ingeniörs- vetenskapsakademien tillsattes år 1965 ett konserveringstekniskt råd, vars ledamöter företräder skilda tekniska områden. Rådets uppgift är att behandla tekniska frågor och problem inom konserveringsverksamheten vid den tekniska avdelningen.

Den pedagogiska avdelningen, även kal- lad studieavdelningen, har som sitt huvud- sakliga åliggande att meddela undervisning vid skolornas besök vid museet och svara för planläggningen av museets pedagogiska verksamhet. Den svarar härjämte för infor- mation om museet.

Avdelningen för tillsyn över landsantik— varieorganisationen fullgör främst uppgifter i frågor, som rör samordningen av lands- antikvariernas och riksantikvarieämbetets verksamhet. Dess befattning med frågor som gäller det inom museet bedrivna ar- betet, är av mindre omfattning.

Gemensamt med Sveriges geologiska un- dersökning och Stockholms universitet dri- ver riksantikvarieämbetet och statens his- toriska museum laboratoriet för radioak- tiv datering.1 Riksmuseet som haft att be- handla frågan om lämplig framtida orga- nisation för laboratoriet har i sina anslags- äskanden för budgetåret 1973/ 74 föreslagit statsmakterna, att detta överföres till riks- museet den 1.7.1973.

Den är 1962 tillsatta antikvarieutredning— en hade till uppgift att verkställa utredning angående riksantikvarieämbetets och statens historiska museums arbetsuppgifter och or-

1 Bestämmelser för laboratoriet för radioaktiv datering meddelade i regleringsbrev 1967/68.

ganisation samt därmed sammanhängande spörsmål. I det till utredningen lämnade uppdraget framhölls två organisatoriska frågor av särskild vikt: dels frågan om museets och ämbetets inre organisation, dels frågan om det framtida förhållandet mellan Vitterhetsakademien å ena sidan samt sta- tens historiska museum och riksantikvarie— ämbetet å andra sidan.

Antikvarieutredningens granskning av des- sa frågor ledde till förslag om att samban— det mellan akademin och ämbetsverket skulle bevaras samt att verkets arbetsområ- de skulle vidgas. En ny verksstyrelse jämte en rådgivande nämnd föreslogs bli inrättad. Verket skulle bestå av två avdelningar, av vilka den ena skulle utgöras av historiska museet. Denna avdelning vilken föreslogs få namnet avdelningen för inre kulturminnes- vård, skulle vara uppdelad på två byråer och stå under ledning av en avdelningschef. Den redovisning som nedan lämnas rörande antikvarieutredningens förslag i övrigt be- rör främst de delar, som gäller statens his- toriska museum.

Antikvarieutredningen framhöll att muse- et hade en eftersläpning i arbetet, varför personalförstärkningar var erforderliga. Förslaget att inrätta en avdelningschefsbe— fattning för museet motiverades med be- hovet att göra museiverksamheten mer ut- åtriktad. Antikvarieutredningen fann också att forskningen vid museet borde få en fas- tare ledning. Det skulle därför åligga av— delningschefen att svara för att forskningen planerades med hänsyn till vad som för museet i stort var mest angeläget.

En indelning i en förhistorisk och en his— torisk byrå var enligt utredningen naturlig. Denna uppdelning på två enheter, i stället för tidigare fyra, skulle öka möjligheterna att smidigt disponera arbetskraften för oli- ka större arbetsuppgifter. Antikvarieutred- ningen fann otillfredsställande förhållanden råda vid bibliotek och arkiv. Som förkla- ring härtill angavs att de ekonomiska re- surserna var otillräckliga. Några skäl till ändring av enhetens ställning eller inre or— ganisation befanns dock icke föreligga. Den tekniska avdelningen, vilken svarar för kon-

servering och fotografisk verksamhet, före— slogs bli uppdelad på tre enheter: ett analys- laboratorium, en konserveringsateljé och en fotoateljé. Den gemensamma pedagogiska avdelningen borde enligt antikvarieutred- ningen ersättas med ett informationskontor med en vidare verksamhet. Utöver de när- maste till museet begränsade funktionerna av undervisningskaraktär skulle informa- tionskontoret bedriva upplysningsverksam- het främst för riksantikvarieämbetets behov.

Enligt direktiven hade antikvarieutred- ningen att utreda frågan om samarbetet mel- lan å ena sidan Vitterhetsakademien och å andra sidan riksantikvarieämbetet samt sta- tens historiska museum. Man utgick i be- handlingen av detta spörsmål från konstate- randet, att den ställning akademins arbets- utskott har som verkstyrelse är otidsenlig. Mot bakgrund av att akademin ställer me- del till verkets förfogande, borde det emel- lertid enligt antikvarieutredningen ej kom- ma i fråga, att sambandet dem emellan skulle brytas. Verket borde få en statlig styrelse i vilken akademin skulle äga att bland sina ledamöter utse två representan- ter. Dessutom föreslogs riksantikvarien va- ra ledamot och tillika sekreterare i aka- demin samt ledamot av dess förvaltnings- utskott och sekreterare i dess historisktan- tikvariska klass. Han skulle ha att samordna akademins arbete med det statliga förvalt- ningsarbetet.

Det av antikvarieutredningen framlagda förslaget lades ej till grund för en omorga- nisation. Chefen för dåvarande ecklesiastik- departementet hänvisade i statsverkproposi- tionen (1966, bil. 10) till att 1965 års mu— sei- och utställningssakkunniga hade i upp- drag att utreda frågan om landsantikva- riernas ställning och verksamhet. Frågan om den lokala och centrala kulturminnes- vården borde ses i ett sammanhang. De- partementschefen framhöll dessutom att mu- sei- och utställningssakkunniga hade att stu- dera centralmuseernas ställning under beak- tande av behovet av samverkan. Konse- kvenserna av att skilja akademin och verket borde belysas i en utredning av en särskild tillkallad expert.

Den 18 februari 1966 uppdrog Kungl. Maj:t åt expeditionschefen i dåvarande eck- lesiastikdepartementet Lennart Häggqvist att såsom sakkunnig utreda frågan om hur sambandet mellan Vitterhets- Historie- och Antikvitetsakademien samt riksantikvarie- betet och statens historiska museum borde lösas. Den i juni 1969 slutförda utredningen, här kallad akademiutredningen, behandlade även frågan om relationerna mellan histo- riska museet och riksantikvarieämbetet. Med framhållande av att det nuvarande förhål- landet att en akademi är huvudman för ett statligt ämbetsverk är otidsenligt, ansåg aka- demiutredningen starka skäl föreligga för att ämbetsverkets organisation skulle skiljas från akademin. Akademiutredningen ansåg sig emellertid med hänvisning till tidigare av skilda utredningar gjorda uttalanden kunna utgå från att övervägande skäl talade för att ämbetet och museet skulle bibehållas under en chef.

6.2.2 Principiella överväganden

De sakkunniga föreslår i sitt betänkande rö- rande organisationen av kulturminnesvår- den, att länsmuseeerna skiljs från den på lagstiftning grundade forn- och byggnads- minnesvårdens organisation. De förnämsta syftena har därvid varit att söka anpassa kulturminnesvården till verksamheten inom planväsende och regional förvaltning. Det har samtidigt gällt att vid sidan om ökade möjligheter för dokumentation och forsk- ning framför allt finna nya vägar inom den utåtriktade verksamheten vid länsmuseerna. Avsikten har varit att ge länsmuseerna för- bättrade möjligheter att tillfredsställa rå— dande behov inom kulturlivet.

Enligt sin instruktion är riksantikvarieäm- betet central förvaltningsmyndighet för ärenden som rör kulturminnesvård. Det är tillsynsmyndighet över landsantikvarieorga- nisationen och länsmuseerna. Vidare skall det verka för att kunskap om landets kul- turminnen och om gångna tider vidgas och Sprides. En huvudmålsättning för ämbetet bör enligt de sakkunniga vara att tillvarata-

ga samhällets intressen i frågan om skyddet av kulturminnesmärken och äldre miljöer. Härvid ställs krav på väsentligt ökade möj- ligheter för verket att göra de kulturhisto— riska aspekterna gällande inom den fysiska planeringen. Ämbetets resurser bör koncen- treras på dessa uppgifter. Tillsynen över de till landsantikvarieorganisationen knutna länsmuseerna föreslås därvid upphöra. Ver- kets åliggande att sprida kunskap inom det kulturhistoriska området bör begränsas till en sådan aktivitet, som är mer omedelbart ägnad att tjäna som information om riksan- tikvarieämbetets egen verksamhet. Ämbe- tet måste emellertid även fortsättningsvis bedriva undersökningsverksamhet och viss forskning i direkt anslutning till åtgärder inom myndighetsutövningen.

Till målen för arbetet inom statens histo- riska museum bör främst höra att tillgodo- se olika intressegruppers behov av oriente- ring och undervisning inom museets ämnes- områden. Härjämte bör det enligt de sak- kunniga fungera som forskningsorgan med det särskilda funktioner, som tillkommer ett centralmuseum.

Riksantikvarieämbetets verksamhet spän- ner över ett område, som innefattar en rad olika ämnen och discipliner. Dessa är bland centralmuseema representerade, utom vid statens historiska museum, även vid nordis- ka museet, statens sjöhistoriska museum, tekniska museet samt i visst hänseende också nationalmuseet. Ämbetets ärenden föranleder icke sällan utredningar och un- dersökningar, för vilkas genomförande fordras medverkan från något av dessa mu- seer. Samarbetet med statens historiska mu- seum är av särskild omfattning, beroende på den stora andel ärenden rörande arkeo- logiska lämningar och fynd samt kyrko- byggnader och kyrkliga inventarier, som handlägges inom verket. Museets och ämbe- tets verksamhetsprogram måste dock till större delen konstateras vara helt skilda från varandra. Medan museets arbete främst omfattar vetenskaplig verksamhet, undervis- ning och skilda aktiviteter för kultursprid- ning, har ämbetet i huvudsak uppgifter, som sammanhänger med förvaltningsfunktioner

eller myndighetsutövning. Denna grundläg- gande olikhet i frågan om verksamhetens inriktning och karaktär gör att en gemen- sam organisation kan ha en hämmande ver- kan på arbetet vid de båda enheterna. De bör enligt de sakkunniga skiljas för att bilda självständiga organ.

6.2.3 Förslag om självständig organisation

Vid sin behandling av frågan om kultur- minnesvårdens centrala organisation har de sakkunniga konstaterat, att den nuvarande gemensamma organisationen för Vitterhets- akademien, riksantikvarieämbetet och sta- tens historiska museum bör upphöra. Aka- demin bör få en för nutida förhållanden mer lämpad ställning med uppgifter av hu- vudsakligen initierande och stödjande ka- raktär framför allt inom forskningsområ- det. Ämbetet bör ges en till sin funktion som centralt verk anpassad struktur. Sam- tidigt bör statens historiska museum erhål- la samma självständiga ställning som övriga statliga museer av motsvarande storlek och art. Det föreslås sortera direkt under Kungl. Maj:t samt vara underställt egen styrelse och chef.

Verksamheten vid statens historiska mu- seum bedrives under otillfredsställande yttre betingelser. Villkoren för såväl den utåt- riktade aktiviteten som för det vetenskap- liga arbetet behöver förbättras. Samtidigt med organisatoriska förändringar som kan möjliggöra en ökad effektivitet, fordras därför vissa resursförstärkningar.

Historiska museet har inom den publika sektorn uppgifter av samma art, som gene- rellt gäller för centralmuseema. De fordrar ej någon ytterligare beskrivning i här före- liggande avsnitt. Här skall endast under- strykas, att historiska museet är i särskilt hög grad hämmat av otillräckliga medel. Planläggning, produktion och undervisning bedrives med fåtalig personal, samtidigt som de materiella resurserna är begränsade. För den vetenskapliga verksamheten råder för historiska museet delvis speciella villkor.

Visa frågor inom detta område behöver därför redovisas närmare.

Enligt de sakkunniga bör statens histo- riska museums verksamhetsområde förbli i huvudsak oförändrat. En ökad forsk- ningsaktivitet är emellertid nödvändig för att tillfredsställande utbyte av insamlings- verksamheten skall ernås. Museet behöver större resurser för undersökningar i fältet, för bearbetning av material och för sam- manställande av materialpublikationer. Fält- verksamhet bör kunna bedrivas såväl på det förhistoriska och medeltidsarkeologiska som på det kyrkliga området. I den utsträckning som det är av särskilt intresse för museet bör detta även vara i tillfälle att medverka i den vid riksantikvarieämbetet organisera- de verksamheten med undersökningar av fornlämningar i samband med exploatering- ar. De sakkunniga finner angeläget att i anslutning härtill framhålla, att den veten- skapliga verksamheten förutsättes vara ba- serad på projekt. Museets medverkan i un- dersökningar bör begränsas till att omfatta i huvudsak sådana uppgifter, vilka kan inordnas i dessa projekt. Av vikt är också att museets deltagande i den inom riksantik- varieämbetet organiserade uppdragsverk- samheten icke blir betungande för museets på längre sikt upplagda arbete.

Till museets åligganden hör att verka för att samlingarna på lämpligt sätt kan utnytt- jas av forskare. För närvarande saknas tids- enliga, systematiskt ordnade förteckningar över samlingarna. Medel fordras för ut- veckling av en rationell registreringsmetod för arkeologiskt museimaterial.

Arbetet inom det arkeologiska fältet är det till omfattningen största vid museet. Numerärt domineras samlingarna av mate- rial, som tillhör epoker från vilka skriftliga källor saknas eller är sällsynta. Också inom avdelningen för medeltid och nyare tid be- står arbetet till övervägande delen av upp- gifter, som gäller arkeologiskt material. En stor del av avdelningens kapacitet åtgår för tillvaratagande av inkommande fynd från undersökningar av lämningar efter medel- tida stadsbebyggelse. Avdelningen har dock inte mindre väsentliga funktioner inom det

konstvetenskapliga fältet. De samlingar av kyrklig konst och textilier från medeltiden och nyare tiden, som ingår i statens histo- riska museum, har vuxit fram under en se- dan långa tider, alltjämt bedriven insam- ling i alla delar av landet. Denna accession består i stor utsträckning av föremål, vilkas förvaring i kyrkorna kommit att bereda församlingarna svårighet. Museet bevakar samtidigt de tillfällen som erbjuder sig att förvärva föremål, vilka under äldre tid avyttrats från kyrkorna. Arbetet inom konstområdet är av särskild betydelse för den utåtvända verksamheten. Ett stort an- tal tillfälliga utställningar vid museet har under senare år varit ägnade åt kyrklig konst eller rymt inslag härav. I avvägningen av storleken av de resurser som bör tillföras olika grenar av historiska museets verksam- het bör avsevärd hänsyn tas till behovet av sakkunnig personal inom det konstveten- skapliga området.

Det tredje stora ämnesområdet inom sta- tens historiska museum är numismatiken, i organisationen representerat av kungl. mynt- kabinettet.

Under påverkan av internationell debatt pågår sedan lång tid en fortskridande ny- orientering inom svensk arkeologi. Medan arkeologins tyngdpunkt tidigare i stor ut- sträckning kan sägas ha legat på studiet av föremålen i sig, råder numera en mer direkt inriktning på att söka kunskap om de olika förhistoriska kulturemas helhetsstruktur. Ambitionen är att med föremålen och de fasta lämningarna samt spåren efter de forntida miljöerna som informationskällor analysera ekonomi, bosättning och social organisation. En viktig förutsättning för framgång inom ett forskningsprogram med dessa mål är de större materialmängder, som nu står till förfogande och som kan behandlas med systematiska metoder för ob- jektiv information. En rent kvantitativ ök- ning av materialet är emellertid inte tillräck— lig. Forskningen behöver därtill ett bredare underlag än de data, som är omedelbart för- knippade med fornlämningarna och före- målen. Framför allt är det nödvändigt att göra observationer rörande den natur, som

utgjort omgivning till det samhälle, som är föremål för studium.

För att kunna anlägga en ekologisk aspekt på sitt material är arkeologen bero- ende av att få del av naturvetenskaplig er- farenhet och kunskap. Företrädare för oli- ka specialgrenar av biologin och geove- tenskaperna har därmed blivit viktiga sam- arbetspartners. Detta samarbete organi- seras huvudsakligen på informell bas eller genom att naturvetarna som konsulter knyts till forskningsprojekten. För vissa funktio- ner är man dock inom de större institutio- nerna beroende av mer regelbunden till- gång till service. En; betydelsefull roll spelar osteologin, som det i detta sammanhang är berättigat att beteckna som en hjälpveten- skap till arkeologin. I historiska museets organisation ingår en befattning som osteo- log.

Vid sidan om behovet att erhålla rådgiv- ning och expertisering av naturvetenskaplig sakkunskap föreligger ett växande behov också av skilda slag av analyser. Kronolo- gin för de äldsta kulturhistoriska skedena baseras i dag i stor utsträckning på radio- aktiv datering (C-14-analys). Bestämningar av radioaktivitet utföres för museet av ett för flera myndigheter och organ i Stock- holm uppbyggt laboratorium. Andra slag av analysverksamhet är i motsats till C-l4-ana- lys av sådan karaktär, att de med fördel bedrives helt inom historiska museets egen organisation. Den tekniska avdelningen har inlett en i detta sammanhang synnerligen viktig kemisk analysverksamhet. Det är i dag en angelägenhet att museet genom en vidare utveckling av denna får tillgång till en analysservice av kvalificerat slag och med tillfredsställande kapacitet.

Redan för närvarande bedriver statens historiska museum verksamhet till tjänst för mindre och medelstora arkeologiska museer. Endast ett fåtal museer har arkeo- logiska samlingar av sådan omfattning, att vården av dessa bildar underlag för egna konserveringsanstalter. I själva verket tor- de större delen av landets konservering av arkeologiskt material behöva koncentreras till statens historiska museum. De sakkun-

niga föreslår att konservering av arkeolo- giskt material tillhörande etnografiska mu- seet, medelhavsmuseet och östasiatiska mu- seet får utföras av statens historiska mu- seum. Riksantikvarieämbetets textilkonser- veringsverksamhet bör övergå på statens historiska museum. Detta bör därvid få att såsom uppdragsverksamhet utföra konser- vering av arkeologiskt och kyrkligt material, även textilier, till tjänst för kommunala och enskilda museer. Museet föreslås dessutom få möjlighet att åta sig att konservera tex- tilt och övrigt material i kyrkliga försam- lingars ägo.

Den nuvarande tekniska avdelningen be- tjänar även riksantikvarieämbetet. Service måste också i framtiden lämnas ämbetet från museets sida. Uppgifterna kan därvid främst väntas komma att innefatta konser- veringar i fältet jämte sakkunnigutredning- ar såsom materialanalyser och provning av konserveringsmetoder. En angelägen för riksantikvarieämbetet och museet gemen- sam uppgift är att utarbeta normer för kon- serveringar av kyrkliga inventarier och målningar.

Konservering av polykrom träskulptur be- drives ej inom något av de statliga museer- na. Materialet utgör en central del av sta- tens historiska museums samlingar, varför det får betecknas som mindre ändamålsen- ligt, att museet skall vara hänvisat att för dess vård utnyttja privat verksamma kon- servatorer. Det är angeläget att konserve- ring av denna typ av material kan inledas inom museet.

Vid ett åtskiljande av statens historiska museum och riksantikvarieämbetet fordrar frågorna om de nuvarande gemensamma avdelningarnas funktioner särskild upp- märksamhet. Dessa bör så långt möjligt för- delas mellan de båda nya organisationerna. Inom vissa verksamhetsområden bör dock museet och ämbetet även framdeles fullgö- ra uppgifter för varandras räkning, i form av uppdragsverksamhet eller efter överens- kommelse i särskild ordning. I gemensam- ma angelägenheter av allmän art förutsättes ämbetet och museet komma att samverka i de former, som för olika statliga organ är

sedvanliga, och varom är förordnat i all- männa verksstadgan (SFS 1965:600).

De sakkunniga redovisar nedan sina för- slag rörande fördelningen av främst de ge- mensamma avdelningarnas uppgifter och lämnar i anslutning härtill anvisningar i frå- gan om de särskilda former för samverkan som kommer att behövas för vissa verk- samheter.

Inom museet bör finnas ett kansli för ad- ministrativa och kamerala funktioner.

Vissa uppgifter bör emellertid enklast och till lägre kostnad kunna utföras genom att ämbetets administrativa byrå svarar för dessa som en service till museet. Hit hör sådana kamerala och personaladministrati- va uppgifter som bokföring, redovisning, avlöningsuträkning, inkomst- och skattere- dovisning, fakturering, kassa och inköps- tjänst. Ämbetet bör som de sakkunniga när- mare utvecklar på s. 162, även svara för liknande kamerala uppgifter för medelhavs- museets räkning. En slutlig bedömning av vilka uppgifter som bör utföras av ämbe- tets administrativa byrå torde kunna göras först sedan erfarenheter vunnits av verksam- heten vid riksarkivets redovisningscentral, till vilken ämbetet och museet är anslut— na sedan l.7.1972. Från denna tidpunkt övergår ämbetet och museet successivt till det statliga systemet för ekonomisk redo- visning system S.

Den omständigheten att museet och riks- antikvarieämbetet har gemensamma loka- ler talar för att vissa övriga uppgifter även i fortsättningen utförs vid ämbetet. De sak- kunniga föreslår att ämbetet har ansvaret för maskinrum, telefonisttjänst, städning och nattbevakning.

Enligt de sakkunnigas förslag rörande riksantikvarieämbetets framtida organisa- tion bör den nuvarande avdelningen för bibliotek och arkiv delas i två av varand- ra oberoende enheter. Arkivet bör därvid föras till en av de föreslagna byråerna vid ämbetet.

I frågan om bibliotekets ställning kan konstateras, att dess samlingar och verk- samhet ej är av en storlek, som kan göra det aktuellt att organisera detta som en

självständig institution. Man bör även ut- gå från att en delning av biblioteket ej kan komma i fråga. Dess funktioner bör bibe- hållas i princip oförändrade. Det bör så- lunda ha till uppgift att tjäna som verks- bibliotek för riksantikvarieämbetet och sta- tens historiska museum. Det bör behålla karaktären av offentligt bibliotek och där- vid ha att betjäna utomstående forskare, studerande och allmänhet. Biblioteket kan för att fullgöra dessa uppgifter inordnas i endera ämbetets eller museets organisation. I valet mellan dessa båda enligt de sakkun- nigas mening i det närmaste likvärdiga al- ternativ har följande synpunkter beträffan- de bibliotekets forskarservice varit vägle- dande.

Den växande omfattningen av den veten- skapliga verksamheten leder inom de kultur- historiska disciplinerna liksom inom öv- riga forskningsgrenar till allt större pro- blem i frågan om den enskilde forskarens möjligheter till översikt och orientering över den pågående forskningens resultat. Utgivningen av vetenskapliga publikationer är av en storlek, som gör det nödvändigt att genom skilda åtgärder underlätta litte- ratursökningen. En viktig sida härav är den aktiva information, som kan bedrivas inom ramen för bibliotekets forskarservice. I frå- gan om hur olika avnämargrupper inom bibliotekets ämnesområden bäst skall nås av dess service, torde man ha att beakta histo- riska museets roll inom forskningen. Den föreslagna rationaliseringen av museets ar- bete har liksom vissa förstärkningar av re- surserna till ändamål att göra det möjligt för museet att utvecklas till ett centrum för antikvarisk forskning. Vid sidan om en ve- tenskaplig aktivitet i egen regi skall inom detta bedrivas en utvecklad service för utomstående forskare. Det torde vara av icke obetydligt intresse att i denna kunna inordna en från biblioteket utgående servi- ce. Statens historiska museum framstår följ- aktligen som den organisation, inom vilken ett centralt arkeologiskt forskningsbiblio- tek naturligen hör hemma.

Bibliotekets numismatiska del är också redan nu upprättad inom myntkabinettet,

där den utgör ett av Nordens förnämsta specialbibliotek för numismatik.

Frågan om äganderätten till de till Vitter- hetsakademien, riksantikvarieämbetet och statens historiska museum knutna bok- och arkivsamlingarna har behandlats av akade- miutredningen, Rörande biblioteket konsta- terade utredningsmannen, att grundstommen till detta är akademins egendom, medan vissa delar förutsättes tillhöra staten. Den vid biblioteket tjänstgörande personalen har i huvudsak avlönats av statsmedel. He- la verksamheten vid biblioteket fastställdes också ha varit i hög grad beroende av stat- liga insatser. Bl.a. på grund härav kunde utredningsmannen föreslå, att akademins del av biblioteket skulle överlåtas till sta— ten. Om emellertid akademin av principi- ella skäl skulle anse sig förhindrad härtill, borde den för framtiden genom deposition överlåta besittningsrätten till staten. De sak- kunniga ansluter sig till denna uppfatning och finner önskvärt att de av akademin ägda delarna av biblioteket som gåva över- låtes till statens historiska museum samt föreslår statsmakterna att med akademin inleda förhandlingar härom.

Konservering av arkeologiskt material och mynt utföres inom den för riksantikva- rieämbetet och museet gemensamma teknis- ka avdelningen, medan konservering av kyrkliga textilier samt förhistoriskt textilt materia-l äger rum vid riksantikvarieämbe- tets byggnadsminnesavdelning. Denna av- delning svarar också för restaureringen av de i statens trofésamling ingående textila objekten. Eftersom arbetet är av i princip samma natur, framstår det som naturligt, att de olika grenarna av konserveringsverk— samheten i och med att ämbetet och museet uppdelas i skilda organisationer samman— föres inom endera av dessa. Verksamheten gäller till övervägande del ett material, för vilket den största sakkunskapen finns inom museet. Det synes därför mest ändamålsen— ligt, att den ingår i dettas arbete.

Till verksamheten vid den tekniska av- delningen hör även fotografisk service till olika i organisationen ingående avdelningar. Fotot har visat sig vara ett värdefullt komp-

lement till det exponerade föremålet inom alla slag av utställningar, som produceras vid historiska museet. Särskilt stor använd- ning har det i de utställningar, som fram- ställs för spridning utanför museerna, och i vilka originalföremål ingår endast i mindre utsträckning. Fotografiens användning inom utställningarna kan väntas öka. En ansenlig del av det fotografiska arbetet vid tekniska avdelningen utföres till tjänst för riksantik- varieämbetet. I synnerhet den vid ämbetet bedrivna uppdragsverksamheten har stora anspråk på fotografisk service. Ämbetet har tidvis haft egen fotograf och en mindre fotoateljé. De inom ämbetets verksamhet erforderliga fotograferingarna utföres emel- lertid i betydande utsträckning av antikva- rier och andra tjänstemän inom verket. Det för ämbetets räkning utförda fotografiska arbetet inom tekniska avdelningen, huvud- sakligen kopieringsarbete, kan beräknas år- ligen kräva ca 7000 arbetstimmar, motsva- rande drygt två och en halv tjänster. Det ut- gör omkring hälften av all vid tekniska avdelningen utförd fotografering och foto- grafiskt laboratoriearbete.

Det nuvarande behovet av fotografisk service för riksantikvarieämbetet är icke av en storlek som gör att verket kan anses be- höva tillgång till en egen fotoateljé. De sakkunniga föreslår därför att statens histo- riska museum får i uppgift att såsom upp- dragsverksamhet och mot vederlag svara för fotografisk service, innefattande foto- grafering och laboratoriearbete, till ämbe- tet.

Den nuvarande undervisningsavdelningen vid riksantikvarieämbetet och statens histo- riska museum har redan nu sina största uppgifter inom museets arbetsområde. Den bör ombildas och ingå som en del i museet. Riksantikvarieämbetets informations- och upplysningsfunktioner avses därvid komma att handhavas inom ämbetet.

Avdelningen för tillsyn över landsantik- varieorganisationen svarar för funktioner, som berör den regionala kulturminnesvård- en och vlänsmuseerna. En väsentlig del av arbetet gäller frågor om samordningen av landsantikvariernas och riksantikvarieäm-

betets arbete. Avdelningens chef har i sär- skilt stor omfattning haft att biträda riks- antikvarien i övergripande för ämbetet och museet gemensamma ärenden. I avdelning- ens åligganden ingår att för riksantikvarien efter beredning föredraga ärenden rörande överlåtelse av kronans rätt till fornfynd enligt 13 & fornminneslagen. Till denna be- redning hör att utlåtande inhämtas från föreståndaren för den avdelning vid statens historiska museum, till vars samlingsområ- de fyndet kan hänföras. Härigenom får riksantikvarien ett underlag för beslut som baseras på av museet utförd expertisering och analys. Ärenden angående överlåtelse av rätten till fynd kommer enligt MUS 65:s förslag rörande den statliga kulturminnes- vården att även i framtiden i första hand åvila riksantikvarieämbetet, som dock skall äga att i viss omfattning överlämna ärenden av detta slag för avgörande av länsstyrel- serna. Beslut i ärenden angående överlåtelse av fornfynd kan som regel väntas komma att fattas efter hörande av statens histo- riska museum. Det förutsätts vidare att mu- seet liksom hittills utför sådana utredning- ar i fyndfördelningsärenden som kan er- fordras.

6.2.4 Organisatorisk struktur och personalbehov

Museet har idag fyra avdelningar förutom de avdelningar, som är gemensamma med riksantikvarieämbetet. Var och en av musei- avdelningarna har en personal om tre till fem medarbetare. Därtill kommer 18 an- ställda, som är placerade utanför avdelning- arna och som betecknas som gemensam personal. Denna struktur, med flera mindre avdelningar, torde vara ett hinder för mu- seet att disponera personal på ett för större arbetsuppgifter lämpligt sätt. I syfte att ef- fektivisera verksamheten föreslår de sak- kunniga, att en särskild avdelning inrättas för vardera av museets båda huvudsakliga verksamhetsgrenar, det utåtriktade och det vetenskapliga arbetet. Utöver dessa båda avdelningar, vilka föreslås erhålla benäm-

ningarna museiavdelningen resp. undersök- ningsavdelningen, bör museet enligt de sak- kunniga bestå av myntkabinett, teknisk av- delning, bibliotek och kansli. Inom några av dessa enheter kan en viss uppdelning på olika sektioner behöva göras. Dessa bör dock ej ges karaktär av från varandra skil- da underavdelningar. De sakkunniga anser att det skall ankomma på museet att avgö— ra, vilka sektioner som bör finnas inom av- delningarna, och ämnar endast på vissa punkter avge förslag till särskilda sektioner. En sektionsindelning bör inte ha permanent karaktär utan fortlöpande ses över och re- videras på grundval av vunna erfarenheter.

För att de interna kommunikationerna inom museet skall fungera tillfredsställande och för att ett smidigt samarbete mellan olika medarbetare skall underlättas, bör var och en av de anställda ingå i någon av mu- seets avdelningar. Hittillsvarande organisa- tion med viss för flera avdelningar gemen- sam personal bör sålunda upphöra.

De mål som angivits för de olika gre- narna av verksamheten vid statens historis- ka museum kan icke uppnås utan en ök- ning av personalens numerär. Nedan redo- visas under olika avsnitt den personal, som erfordras i omedelbart samband med om- organisationen, dvs. tjänster som bör be- sättas under det första verksamhetsåret efter en reform. I en tablå över den föreslagna personalorganisationen, s. 118, har uppta- gits 70 tjänster. Ytterligare ett antal tjäns- ter är emellertid nödvändiga för att museet på längre sikt skall bli i stånd att lösa sina uppgifter inom olika områden. I samband med sin redovisning av det totala personal- behovet lämnar de sakkunniga förslag till personalökningar under andra t.o.m. femte verksamhetsåret efter en reform, s. 119.

Undersökningsavdelningen

Den föreslagna undersökningsavdelningens samlingsområde bör omfatta i huvudsak förhistoriskt och medeltida material samt kyrklig konst. Utöver ett rent kulturhisto- riskt material bör avdelningen även få att svara för osteologiskt material från arkeo-

logiska undersökningar av förhistoriska och medeltida gravar eller boplatser. Avdel— ningen föreslås ha det huvudsakliga ansva- ret för museets undersökningsverksamhet i fältet. Till de mer omfattande uppgifterna kommer att höra att bearbeta och i sam— lingarna inordna nytillkommande material. Avdelningen skall som en viktig del av sin verksamhet ha att bedriva sådan forskning, som är angelägen för att museets samlingar skall komma till effektivt utnyttjande, samt svara för viss service till övriga kulturhi- storiska museer i landet i de olika angelä— genheter, som hör samman med den veten- skapliga verksamheten. En för undersök- ningsavdelningen väsentlig uppgift blir att söka förbättra registreringen av det arke- ologiska materialet, så att detta blir mer överblickbart än för närvarande. I anknyt— ning till dessa uppgifter bör man söka ut- veckla den arkeologiska insamlings— och do- kumentationsmetoden. Syftet härmed bör vara att nå fram till allmängiltiga normer för tillvaratagande av föremål och för do- kumentation vid arkeologisk undersöknings- verksamhet. Arbetet bör ske i samarbete med övriga arkeologiska insamlings— och forskningsorgan, i första hand riksantikva— rieämbetet. En till forskning och registrering nära ansluten uppgift av särskilt hög ange- lägenhetsgrad är framställningen av mate- rialpublikationer. Arbetet härmed föreslås primärt åvila undersökningsavdelningen. Accessionen vid statens historiska muse- um är som ovan anförts av betydande om- fattning. Uppgiften att omhändertaga och i samlingarna inordna det till museet inkom- mande materialet är ett av de största, därtill kontinuerligt pågående arbetena vid museet. Samlingarna tillväxer till övervägande del genom leveranser av fynd gjorda i sam- band med de av riksantikvarieämbetet ut- förda arkeologiska undersökningarna. Dessa föranleds av den i takt med samhällets till— växt fortgående exploateringen av mark och kan sålunda inte i nämnvärd utsträck- ning regleras av ämbetet eller museet. Det är nödvändigt att museet för sin planering av arbetet uppehåller regelbunden kontakt med ämbetet för att därigenom inhämta

information om den väntade omfattningen av undersökningarna och de därav följande fyndleveranserna till museet. Det komplex av åtgärder som ingår häri omfattar kon- troll av inkommande fyndleveranser, regist- rering, vetenskaplig bestämning och kata- logisering. Arbetet härmed bör som regel ske i nära kontakt med de ansvariga för de fältundersökningar, från vilka materialet härrör. Service måste kunna lämnas museer och institutioner ute i landet för att möjlig- göra för dessa att snabbt få tillgång till ett aktuellt material i samband med forskning och publicering.

Lämpligt är att de olika uppgifter, som sammanhänger med omhändertagande och registrering av inkommande material, an— förtros en personal, som har till huvudsak- lig uppgift att svara härför. Genom fort- löpande omprövning och utveckling av ru- tinerna torde det för en väl utbildad grupp av medarbetare vara möjligt att uppnå en hög grad av snabbhet i arbetet utan att kraven på vetenskaplig noggrannhet åsido- sättes. De sakkunniga föreslår att en sär- skild sektion inrättas för dessa funktioner. Denna bör stå under ledning av museitek- niskt och vetenskapligt väl förfaren perso- nal i ansvarig ställning. Sektionen föreslås få benämningen registerings-sektionen.

Den föreslagna undersökningsavdelningen kommer att överta huvuddelen av de upp- gifter, som nu åvilar de båda förhistoriska avdelningarna och medeltidsavdelningen. Avdelningen skall härtill svara för museets osteologiska arbete. På undersökningsavdel- ningen kommer ansvaret att vila för de centrala för riket gemensamma samlingar- na av förhistoriskt och medeltida arkeolo- giskt material samt kyrklig konst. Den bör ges sådana resurser, som fordras för en vetenskaplig aktivitet syftande till att göra samlingarna tillgängliga för forskningen. I undersökningsavdelningens arbete bör ingå att planlägga och ta initiativ till publicering av i museet ingående material samt att i viss utsträckning för tryckning utarbeta ka- talogverk och andra materialpublikationer. Avdelningen bör vara i tillfälle att deltaga inom den arkeologiska fältforskningen i lan-

det. Som en del i den kontinuerligt pågå- ende verksamheten skall avdelningen ha att tillvarataga och i samlingarna inordna det material, som tillföres från arkeologiska un— dersökningar.

Avdelningen behöver för att kunna full- göra dessa uppgifter representera hög kom— petens såväl inom den teoretiska som den praktiska sidan av arkeologisk och konst- vetenskaplig verksamhet. För den centrala arkeologiska utvecklings- och forsknings- verksamheten samt för uppgifter i samver- kan med museiavdelningen beräknas under- sökningsavdelningen under första året efter en omorganisation behöva en personal om- fattande fyra vetenskapliga medarbetare, av vilka tre bör vara arkeologer, represente- rande förhistorisk arkeologi och medeltids— arkeologi, och en bör vara osteolog. För verksamheten med att omhändertaga fynd- leveranser samt att registrera i museeet in— gående material fordras i samband med om- organisationen fyra tjänstemän varav en med högre vetenskaplig utbildning. För den konstvetenskapliga verksamheten vid un- dersökningsavdelningen föreslås två tjänste— män med ämnesteoretisk kompetens om— fattande medeltidens och nyare tidens kyrk— liga konst och textilhistoria. Till undersök- ningsavdelningen föreslås redan första året höra 12 museimannatjänster, varav utöver de tidigare nämnda en som föreståndare för avdelningen och en som genomgångstjänst för aspiranter med nyligen avslutad utbild— ning.

Utöver vetenskapligt verksam personal med ämnesteoretisk kompetens kommer vid undersökningsavdelningen att behövas ett antal tjänster för assistenter och biträden. Registreringsarbetet kommer att till bety- dande del bestå av arbetskrävande rutiner. Behovet av yrkesvana medarbetare för upp— gifter av kvalificerad natur bör till viss del kunna tillgodoses med hjälp av assistenter. I ett första skede torde emellertid tillgången på härför lämpad arbetskraft vara begrän- sad. Tills vidare föreslås avdelningen erhål- la två till registreringsverksamheten knutna assistenttjänster, vilka bör besättas i sam— band med museets omorganisation. Under-

sökningsavdelningen skall svara för de ar- keologiska och de kyrkliga samlingarnas förvaring. För den direkta uppsikten över magasinen samt för insortering och fram- tagning av material fordras första året ett museibiträde. Avdelningen kommer för kon- torsgöromål att få ett behov av minst ett kvalificerat biträde och ett biträde.

Museiavdelningen

Det har vid de större museerna visat sig rationellt att inom särskilda avdelningar sammanföra den personal, som på olika nivåer ansvarar för museiundervisningen. Planläggning av undervisningsverksamheten, utarbetande av schema för skolvisningar, föredrag och föreläsningar samt kontakter med skola och bildningsorganisationer an- förtros därigenom sakkunniga tjänstemän, vilka kan ägna området ett odelat intresse. Dessa avdelningar har även befunnits vara lämpliga för uppgiften att bedriva informa- tion till allmänheten och pressen. De sak- kunniga föreslår att en undervisningssek- tion organiseras vid museiavdelningen.

Produktionen av större utställningar och av läromedel föranleder långsiktiga projekt, vart och ett engagerande ett flertal med- verkande. Ansvaret för planering och verk- ställighet av dessa projekt bör enligt de sakkunniga anförtros en särskild sektion. Dess arbete bör givetvis bedrivas i nära sam- verkan med undervisningssektionen. Det är av betydelse att dess erfarenhet och sak- kunskap på tidigt stadium utnyttjas vid produktionen av utställningar.

Museiavdelningens undervisningssektion skall som en av sina huvudsakliga angelä- genheter svara för planläggningen av den inom museet bedrivna utställnings- och un- dervisningsverksamheten. Den skall genom undersökningar av publikvanorna, invente- ringar av informationsbehovet inom muse- ets ämnesområden och på grundval av in- komna förslag till utställningar och evene— mang ha att utarbeta förslag till program för museets publika aktivitet. Den skall sva- ra för metodutvecklingen inom museets pe-

dagogiska arbete. Undervisningssektionen föreslås i samband med nyorganisationen få två antikvarier med uppgift att planera den utåtriktade verksamheten. En av dessa bör ha som särskild uppgift att svara för frå- gor rörande samverkan med skola och bild- ningsverksamhet samt rörande kontakter med pressen.

Museiavdelningen skall som en andra gren av verksamheten svara för den direkta produktionen av utställningar. Denna kom- mer att drivas dels med hjälp av avdel- ningens egen personal, dels i samarbete med övriga sakkunniga inom museet eller med utifrån tillkallad expertis. Att formge och montera utställningarna bör åvila en till museiavdelningen knuten ateljé med hant- verksutbildade medarbetare. För att museets material skall komma till utnyttjande i den utsträckning, som motsvarar dess betydelse för kännedomen om tidigare kulturskeden i vårt land, behövs en utökad utställnings- verksamhet vid museet. För utställnings- verksamhet, utgivning av kataloger och tryck samt för framställning av annat infor- mations— och undervisningsmaterial behöver museet en förstärkning av personalresurser- na. Museiavdelningen bör från början ha minst två tjänster för vetenskapliga medar- betare med huvudsakliga uppgifter inom ut- ställningsproduktionen. Vid museiavdel— ningen kommer enligt de sakkunnigas be— räkningar att första året fordras samman- lagt fem handläggande tjänstemän. En av dessa tjänster bör vara reserverad för aspi- ranter (amanuenstjänst). Museiavdelningens personalbehov torde i avsevärd utsträckning kunna tillgodoses med assistenter och bi- träden. Till undervisningssektionen bör kny- tas en assistent som ordnar och schema- lägger visningsverksamheten samt biträder i distributionen av vandringsutställningar. En assistent behövs som arbetsledare för ateljén. Till ateljén bör även knytas en assis— tent med uppgift att svara för fotografe- ringar för utställningsändamål och för öv— rigt fotografiskt arbete inom ramen för den utåtriktade verksamheten. Till ateljén bör dessutom under första året föras fyra hantverkare, dels för produktion av utställ—

ningar, dels för övriga hantverksgöromål inom museet. Museiavdelningen torde kom- ma att få ett jämförelsevis stort behov av kontorsarbetskraft, motsvarande minst två biträden. Till museiavdelningen bör höra två museivakter samt den extra personal som anställes för museets bevakning under besökstid.

Myntkabinettet

Kungl. myntkabinettets samlingar belysande penningsväsen och medaljkonst intar en sär- ställning inom statens historiska museum. De är sålunda till en icke ringa del uni- versella och omfattar utvecklingen även i nutid. De består således till betydande del av utländskt material och omfattar ut- vecklingen från betalningsmedlens upp- komst till våra dagar. Verksamheten vid myntkabinettet spänner över ett vidsträckt område angränsande till ett flertal histo- riska discipliner, däribland ekonomisk his— toria, klassisk och nordisk arkeologi samt konsthistoria. De vetenskapligt verksamma tjänstemännen vid avdelningen är specialis- ter inom olika grenar av numismatiken och studiet av medaljkonsten. På grund av av- delningens ställning som landets enda ve- tenskapligt fungerande institution för nu- misrnatik, har tjänstemännen kommit att i stor utsträckning engageras i universitets- undervisningen inom olika ämnen, till vilka numismatiken tjänar som hjälpvetenskap. Avdelningen har dessutom kommit att få ett större forskningsansvar än som i allmänhet åvilar museerna. En omfattande arbetsupp- gift är den granskning av manuskript till vetenskapliga numismatiska arbeten, som görs av tjänstemännen vid myntkabinettet. På grund av att de regionala museerna sak- nar numismatisk sakkunskap har myntkabi- nettet särskilt omfattande uppgifter i fråga om service till allmänheten. Med den be- gränsning av antalet inom den numisma- tiska verksamheten engagerade tjänstemän, som råder vid museet, finner de sakkunniga det icke lämpligt att myntkabinettets funk- tioner fördelas på de båda föreslagna nya avdelningarna. Också den speciella veten-

skapliga metod som kännetecknar myntka- binettets arbete talar starkt för att detta bör bibehålla sin ställning som särskild avdel- ning vid statens historiska museum. Arbetet inom myntkabinettet kommer att i stort sett förbli opåverkat av MUS 65:s förslag till omorganisation av statens histo- riska museum. Det kommer liksom hittills att samtidigt bedriva både en vetenskaplig och en utåtriktad aktivitet. De krav som ställs på myntkabinettet som basorganisa- tion för numismatisk forskning och som museal specialinstitution med uppgift att tillhandagå övriga museer, gör att den nu- varande personalstyrkan får betraktas som otillräcklig. Med tanke på de unika möjlig- heter de numistiska samlingarna erbjuder att på lättfattlig sätt levandegöra penning- hushållningen under olika tider och i olika samhällsformer, bör en personalförstärk- ning vid myntkabinettet betraktas som en angelägen åtgärd i samband med en upp- rustning av statens historiska museum. Un— der det första året efter omorganisationen bör dock antalet handläggande tjänstemän förbli oförändrat. För skilda göromål i öv- rigt fordras en tjänst som museibiträde. Vid avdelningen föreslås även finnas en tjänst som kvalificerat biträde för kontorssysslor.

Tekniska avdelningen Konserveringsarbete och övrigt tekniskt ar- bete vid ett arkeologiskt museum är i skil- da hänseenden nära förbundet med övriga funktioner inom museet. Framför allt har man under senare tid velat betona betydel- sen av att inom den vetenskapliga verksam- heten kunna utnyttja de rön, som görs vid analyser före och under det direkta konser- veringsarbetet. Det kan därför framstå som önskvärt att konserveringsarbetet bedrives och organiseras som en del av uppgifterna inom de vetenskapligt verksamma avdel— ningarna. Häremot talar emellertid nödvän- digheten av att teknisk utrustning och sak- kunnig personal för konservering samlas vid en enhet inom organisationen. Resurser- na skulle i annat fall icke kunna utnyttjas rationellt. Det bör i denna fråga dessutom beaktas, att museet skall bedriva konserve—

ring och analysverksamhet till tjänst för övriga museer liksom för riksantikvarieäm- betet och andra organ inom kulturminnes- vården. Samordningen av detta arbete torde med nödvändighet böra ske inom en större avdelning, vars arbete bedrives i viss mån självständigt i förhållande till övrig verk- samhet inom museet. Det är dessutom fullt möjligt att också med bevarande av en självständig teknisk avdelning utveckla ru- tiner, som ger tillfredsställande möjlighe- ter till nära samarbete rörande den vid mu- seet bedrivna vetenskapliga dokumentatio- nen.

De sakkunniga föreslår att textil- och målerikonserveringen integreras med konser- veringen av jordfynd. Inom samtliga dessa arbetsområden råder ett gemensamt behov av analysverksamhet, liksom av tillgång till kemisk och teknisk expertis. De olika aspek- ter på arbetet som företrädare för de skilda områdena kan anlägga, kan väntas bli i hög grad stimulerande för utvecklingen av nya metoder och rutiner. En tämligen fast sammanhållning av verksamheterna medför fördelar i fråga om arbetsledning och orga- nisation av driften. Man bör dock räkna med att en viss uppdelning på mindre en- heter såsom analyslaboratorium, målerikon- servatorsateljé och textilverkstad kan kom- ma att erfordras.

Liksom för närvarande bör den tekniska avdelningen svara för den större delen av museets fotografiska verksamhet liksom för viss övrig bilddokumentation.

Den föreslagna tekniska avdelningens ar- betsuppgifter kommer att bli på en gång av teknisk och kulturhistoriskt vetenskaplig karaktär. Allt arbete inom konservering, restaurering och teknisk analys av kultur- historiskt material fordrar regelbundna överläggningar och samråd mellan tekniker och kulturhistoriker. Den kulturhistoriska sakkunskapen bör i frågor som gäller kon- serveringamas syfte representeras av den personal inom museet, som har det veten- skapliga ansvaret för föremålen. Det är emellertid inte praktiskt möjligt, att denna personal deltar och beslutar i detaljfrågor rörande det löpande arbetet inom förunder-

sökningar, konserveringsåtgärder och doku- mentation härav. Avdelningen bör därför äga viss egen ämnesteoretisk sakkunskap. Den nuvarande tekniska avdelningen vid riksantikvarieämbetet och statens historiska museum står för närvarande under ledning av en föreståndare med kompetens som kulturhistoriker. De föreståndare som dess- förinnan varit verksamma vid avdelningen, har dock haft uteslutande teknologisk ut- bildning och erfarenhet. Några formella krav på att föreståndaren bör ha kompetens av viss art bör enligt de sakkunniga ej fö- rekomma. Det torde endast behöva slås fast att avdelningen fordrar en personal, vilken utom tekniker också bör. rymma kul- turhistoriskt sakkunnig personal.

Den tekniska avdelningen skall enligt de sakkunnigas förslag erhålla utvidgade ar- betsuppgifter och skall utom den tidigare vid avdelningen bedrivna konserveringen av jordfynd i framtiden även svara för åtgär- der till vård av kyrkliga inventarier och förhistoriskt textilt material jämte i statens trofésamlingar ingående textila föremål. Samtidigt avses omfattningen av verksam- heten i sin helhet komma att öka också till sin volym. För att kostnaderna vid kon— servering skall hållas begränsade fordras en väl planlagd verksamhet. Arbetsinsatsernas storlek behöver avvägas mot materialets kulturhistoriska och museala värde. Frågor härom bör avgöras gemensamt med perso- nal inom andra avdelningar vid museet.

En viktig del av arbetet vid avdelningen består i analysering av föremål och prover. Den moderna arkeologin har stora anspråk på markkemiska undersökningar och me- tallografiska bestämningar. Analysverksam- heten är stadd i utveckling och kommer att kräva ökad personal.

I ledningen för den tekniska avdelningen bör mot bakgrund härav finnas dels perso— nal, som kan handlägga frågor av kultur- historisk art, dels personal som kan leda tekniskt arbete samt svara för materialana- lyser och provningsverksamhet. De sakkun- niga räknar med ett behov av tre kultur- historiker under den nya organisationens första är, vilka skall ha att svara för sak—

kunskap inom arkeologi resp. konstveten- skap. Av dessa bör en äga särskild kom- petens inom det textilhistoriska området. En av tjänsterna för kulturhistorisk personal bör med hänsyn till behovet av nyrektry- tering inrättas som amanuenstjänst. Vid av- delningen bör finnas två högskoleutbildade ingenjörer eller vetenskapligt utbildade medarbetare med kompetens som fysiker resp. kemist. Vidare föreslås till avdelning- en höra tjänster för konservatorer, fotogra- fer, assistenter och biträden verksamma in— om de olika delarna av avdelningens arbets— fält. De sakkunnigas förslag till ökning av den vetenskapliga personalen vid den tek- niska avdelningen syftar till en väsentlig ambitionshöjning inorn analysverksamheten. För att dessutom uppnå en högre produk- tionsnivå inom konserveringsarbetet fordras samtidigt en ökning av den egentliga kon— serveringspersonalen. Vid avdelningen bör från början finnas tre konservatorstjänster, fyra tjänster som konserveringsassistenter och en tjänst som rustmästare. Inom ana— lysverksamheten fordras till en början ett laboratoriebiträde. För växlande uppgifter inom konserveringsarbetet beräknas förelig— ga ett behov under första året av ett kon- serveringsbiträde och ett museibiträde. Den till den tekniska avdelningen knutna bilddokumentationen kommer att ha upp- gifter inom hela museets arbetsfält, med undantag av museiavdelningens utåtrikta-

de verksamhet. Den för bilddokumenta- tionen omedelbart erforderliga personalen beräknas, utöver en assistent vid museiav- delningen, till två assistenter, en fotograf och ett fotobiträde. Av de båda assisten- terna bör en äga kvalificerad utbildning och erfarenhet som fotograf och en vara teck— nare.

För utskrifter av konserveringsrapporter, laboratorieprotokoll och korrespondens samt för allmänt kontorsarbete erfordras vid tekniska avdelningen två biträden.

Till den tekniska avdelningen skall utöver den här ovan föreslagna på fasta tjänster anställda personalen även kunna knytas ar- vodesförordnade medarbetare för uppdrags- verksamhet.

Biblioteket Museet får genom övertagandet av biblio- teket att svara för en service, som även skall utnyttjas av riksantikvarieämbetet och medelhavsmuseet. En ansenlig del av biblio— tekets accession utgöres av exemplar, som erhålles i byte med de av Vitterhetsakade- mien utgivna publikationerna. För att hän- syn i vederbörlig utsträckning skall kunna tagas till dessa olika intressenters behov, bör en rådgivande nämnd inrättas. Till den- nas verksamhet bör i första rummet höra att behandla frågor om bibliotekets förvärv. De sakkunniga föreslår att det i nämnden skall finnas representanter utom för Vit- terhetsakademien även för riksantikvarieäm— betet och medelhavsmuseet. Chefen för bib- lioteket bör vara självskriven ledamot och föredragande.

Det nuvarande biblioteket vid riksantik- varieämbetet och statens historiska museum ingår i en med organisationens arkiv ge— mensam enhet. Denna föreslås delad på så sätt att bibliotekssamlingarna tillföres museet, medan arkivet tillfaller ämbetet. Biblioteket kommer vid det framtida histo- riska museet att få i stort sett oförändrade arbetsuppgifter. En ökning av arbetsbe- lastningen kan dock förutses bli en följd av den föreslagna utbyggnaden av ämbetet och museet. Biblioteket har i dag problem på grund av en av bristande personalre- surser förorsakad eftersläpning i arbetet. Den nuvarande personalen vid bibliotek och arkiv uppgår till nio anställda. Av dessa är hälften sysselsatta enbart inom biblioteks- verksamheten. Bibliotekets chef, en förste bibliotekarie, är huvudsakligen verksam inom biblioteksdelen. Hans arbetstid tas dock i viss utsträckning i anspråk för frå- gor som gäller arkivsamlingarna.

De sakkunniga föreslår att samtliga tjäns- ter för bibliotekspersonal överföres till mu- seet. För att kunna motsvara de krav på service, som kommer att ställas i den nya organisationen, behöver biblioteket en per- sonalförstärkning. Det bör dock i samman- hanget påpekas, att åtgärder samtidigt be- höver vidtagas för att underlätta arbetet. Viktiga bibliografiska hjälpmedel behöver

förvärvas. Katalogiseringen kan förbättras genom att göras fullständigare och syste- matisk mer utvecklad. En stor del av bok- beståndet består av oinbundna volymer, vil- ket medför hinder i arbetet. Böckerna ut- sättes dessutom för onormal förslitning. Biblioteket bör få ökade resurser för bok— vård och bokbindning. MUS 65 har över- vägt frågan, huruvida dessa bör bedrivas i museets egen regi. Statskontoret har i Ut- redning om bokvård och bokbindning vid vetenskapliga bibliotek (1972-06-15), vari förslag framlägges om att utrustningsnämn— den för bibliotek och högskolor får vidga- de samordningsuppgifter på detta område, framhållit att bokbindningen så långt möj- ligt bör läggas ut på privat verksamma bok- bindare. De sakkunniga har kommit fram till att denna lösning är den bästa för historiska museets bibliotek och förordar sålunda ej att någon tjänst som bokbindare inrättas vid dess bibliotek. Inbindningen bör lämnas till privata företag, som kan leverera olika slag av arbeten, med olika typer och kvaliteter av band med hänsyn till böckernas karaktär och varierande an— vändning.

Förutom en chef, som leder verksamheten och svarar för accessionen, behövs från och med den nya organisationens första är två bibliotekarier för katalogisering och kvali— ficerad service till tjänstemän och forskare. En av bibliotekarierna bör tillika förestå låneexpeditionen. För själva betjäningen av denna fordras en biblioteksassistent. För allmänna biblioteksgöromål och särskilt för registreringen av tidskrifter krävs en tjänst som förste biblioteksbiträde.

Kansli

Inom museet bör finnas ett kansli. En del personaladministrativa och kamerala rutin- uppgifter rörande museet bör som tidigare framhållits utföras av ämbetets administra- tiva byrå och riksarkivets redovisnings- central till vilken både ämbetet och museet är anslutna fr.o.m. 1.7.1972. Detta medför bl. a. att kansliets resurser kan koncentreras på planering och administration av mu- seets utåtriktade verksamhet.

På kansliet ankommer att svara för muse- ets planeringsarbete såväl vad avser verk- samhetsplanering som ekonomisk planering inklusive budget- och petitaarbete. Inom kansliet bör även handläggas museets per- sonalfrågor och frågor om museidriften (museilokaler, verkstad, transporter). Kansli- et bör slutligen biträda museets styrelse och chef, upprätta protokoll samt svara för registratorsfunktionerna vid museet.

Personalbehovet vid kansliet beräknas till en byrådirektör, en assistent, en expeditions- vakt och ett biträde. På tjänsten som byrå- direktör ankommer bl. a. att handlägga per- sonalfrågor, svara för budget- och petita- arbete samt ekonomisk uppföljning av mu- seets verksamhet och vara sekreterare bl. a. i museets styrelse. Assistenten svarar för registratur, upprättar protokoll m.m. samt deltar i handläggningen av löpande ärenden inom kansliet. Biträdet medverkar i arbetet med registraturen samt utför i övrigt all- männa skrivgöromål inom kansliet. Denna personal fordras omedelbart i samband med museets nyorganisation.

Det totala personalbehovet Den föreslagna omorganisationen av sta- tens historiska museum innebär att detta samtidigt som det skiljs från riksantikva- rieämbetet tillförs funktioner som nu full- görs inom ämbetet eller vid de gemensam- ma avdelningarna. De enheter som före— slås tillhöra museet är textilkonserverings- anstalten, den tekniska avdelningen, den pedagogiska avdelningen samt biblioteket.

I nuläget uppgår antalet statligt finansie— rade tjänster vid museet och de nämnda enheterna till 58 tjänster inklusive viss ar- vodesanställd personal. Till dessa tjänster kommer förstärkningsvakter vid museet, motsvarande ca 6 årsverken.

Den personalorganisation (jfr tablå s. 118) som enligt de sakkunniga bör tillska- pas redan i samband med övergången till den nya organisationen omfattar samman- lagt 70 tjänster, förstärkningsvakter oräk- nade. Personalökningen för det första verk— samhetsåret jämfört med nuläget uppgår sålunda till 12 tjänster.

Förslag till personalorganisation Statens historiska museum

Styrelse

!

Undersöknings- avdelningen

Musei- avdelningen

Myntkabinettet

avdelnings- direktör förste antik— varier antikvarier amanuens assistenter museibiträde kval. biträde biträde

N N—msrv—r—N

avdelnings- direktör förste antik- varier antikvarier amanuens assistenter hantverkare kval. biträde biträde museivakter

1 avdelnings- direktör 2 antikvarier

1 museibiträde

1 kval. biträde

Tekniska avdelningen

Biblioteket

Kansli

avdelnings- direktör förste antik- varie antikvarier amanuens konservatorer konserverings- assistenter rustmästare assistent (fotograf) fotograf assistent (tecknare) konserverings- biträde fotobiträde laboratorie- biträde museibiträde kval. biträde biträde

förste bibliotekarie biblioteka— rier biblioteks- assistent förste biblioteks- biträde

byrådirek- tör

assistent biträde expeditions- vakt

I det föregående, jfr s. 111, har fram- hållits att den nya organisationen behöver ytterligare personaltillskott, vilka ökningar dock bör realiseras först på något längre sikt. De sakkunniga framlägger i bifogade tablå en plan över vilka tjänster som bör inrättas år 2—5 efter övergången till den nya organisationen.

Personalökningar vid statens historiska mu- seum år 2—5 .

Tjänster

Avdelningsdirektör Antikvarier Ateljéchef Museibiträden Expeditionsvakter Hantverkare Målerikonservator Fotobiträde Kartritningsbiträde Assistent Laboratoriebiträden

Summa 5

Av tablån framgår vilken typ av tjänster som bör inrättas under resp. år.

Bestämmande för vilka nya tjänster, som bör inrättas under första året, har varit be- hovet att få till stånd en organisation med förutsättningar att kunna igångsätta en pla- nerings- och försöksverksamhet samt att på— börja avvecklingen av den nu rådande ba- lansen i registrerings- och bearbetningsären- den, som uppkommit genom de växande leveranserna av fynd och övrigt material från arkeologiska undersökningar. De föl- jande årens tjänster är avsedda att möjlig- göra för historiska museet att bedriva sin verksamhet i den omfattning, som är nöd- vändig för att museet skall kunna fylla sina uppgifter som centralmuseum.

Under den nya organisationens andra verksamhetsår bör undersökningsavdelning- en erhålla ytterligare en antikvarietjänst samt en tjänst som museibiträde. Avdel- ningen kommer därmed att ha tretton ve- tenskapliga och sex övriga medarbetare. Även om dess personalorganisation därmed

tillsvidare bör betraktas som fullständig, bör det påpekas, att det i en nära framtid kan bli aktuellt med en viss ökning. Således kan ytterligare naturvetenskaplig expertis utöver museets osteolog visa sig bli erforderlig. De sakkunniga har övervägt frågan om att i museets peronalorganisation infoga en tjänst för en kraft med högre vetenskaplig kom- petens i kvartärgeologi. Tills vidare bör dock behovet av särskild sakkunskap på detta område tillgodoses genom utifrån till- kallade experter, vilka som konsulter med- verkar i museets arbete.

Samtidigt med att undersökningsavdel- ningen når full kapacitet bör under andra året resurserna för den utåtriktade verksam- heten vidgas. Sålunda bör den handläggan- de personalen vid myntkabinettet detta år förstärkas med en ny medarbetare, som un- der avdelningens chef kan utveckla och svara för ett populärvetenskapligt informa- tionsarbete inom det numismatiska områ- det. Vid museiavdelningen bör en tjänst som ateljéchef inrättas.

Framtagning och återställande av böcker samt bevakning av bokmagasinen, packning och transporter utgör omfattande funktio- ner i bibliotekets arbete. Under andra året efter en reform fordras för dessa uppgifter en expeditionsvakt vid biblioteket.

Under den nya organisationens tredje verksamhetsår föreslås en ytterligare utök- ning av den utåtriktade verksamhetens ka- pacitet: en tjänst som avdelningsdirektör och föreståndare för museiavdelningen bör inrättas. Avdelningen bör under samma år också erhålla ytterligare en tjänst som hant- verkare.

Den tekniska avdelningen bör för att mu— seet skall kunna inleda verksamhet med konservering av polykrom träskulptur un- der tredje året erhålla en tjänst för en må- lerikonservator. Detta år bör också avdel- ningens reproduktionsverksamhet ges för- utsättningar för en viss expansion. Slutligen bör tekniska avdelningen detta år även till- föras en tjänst som museibiträde. Den tek- niska avdelningen bör under slutet av den aktuella femårsperioden erhålla ytterligare resurser för en verksamhet av ökad omfatt-

ning. Härför fordras att en tjänst som foto- biträde och en som kartritningsbiträde inrät- tas. Under fjärde året bör till avdelningen knytas en tjänst för en vetenskaplig medar- betare med textilhistorisk kompetens. Här- utöver bör samma år till avdelningen knytas ett museibiträde och ett laboratoriebiträde.

Myntkabinettets uppgifter är av sådan art att de endast i begränsad utsträckning kan handhas av personal utan vetenskaplig utbildning. Sett i ett större tidsperspektiv bör dock vid myntkabinettet liksom vid öv- riga avdelningar inom statens historiska museum finnas möjligheter till en väsentlig förstärkning av personalresurserna genom inrättande av assistentbefattningar. De sak- kunniga föreslår dock att tills vidare endast en assistenttjänst inrättas vid myntkabinet- tet. Innehavaren av denna tjänst avses när- mast ha att svara för den direkta uppsikten över myntkabinettets samlingar. Denna tjänst bör inrättas under den nya organisa- tionens fjärde år.

Den efter hand växande verksamheten inom museet kommer att ställa ökade krav på tjänster från bibliotekets sida. Ytterliga- re en expeditionsvakt fordras under fjärde året för skilda uppgifter, som hör samman med bibliotekets låneverksamhet.

Vid den tekniska avdelningen fordras un- der det femte uppbyggnadsåret två tjäns- ter som museibiträden och en tjänst som laboratoriebiträde. Detta år behöver också till museiavdelningens personalorganisation fogas en tjänst som hantverkare.

Ökningarna är som framgår av tablån tämligen jämt fördelade under resp. år och uppgår till totalt 20 tjänster.

Den föreslagna successiva utbyggnaden motiveras av praktiska och ekonomiska skäl. Det bör framhållas att samtliga före- slagna tjänster i princip är lika angelägna för museets möjligheter att uppfylla de för dess verksamhet uppställda kraven.

6.2.5 Kostnadsberäkningar

En självständig organisation för historiska museet förutsätter ett nytt anslag för mu- seets förvaltningskostnader.

Förslaget om en personalorganisation det första verksamhetsåret på 70 tjänster be- räknas medföra en lönekostnad på 3 772 000 kr inkl. lönekostnadspålägg (1972 års lö- ner). Till detta belopp kommer behov av medel för arvoden till styrelseledamöter, experter och tillfällig personal såsom bl.a. vikarier samt för övertidsersättningar. Ett belopp om 200 000 kr beräknas härför. De totala lönekostnaderna uppgår därmed till 3 972 000 kr.

Årskostnaden för sjukvård kan bestäm- mas utifrån det aktuella genomsnittsbelop- pet per anställd inom den nuvarande orga— nisationen och kan då beräknas till 12 000 kr.

Reseersättningarna torde få bestämmas till belopp som väsentligt överstiger vad som hittills kommit historiska museet till del av de gemensamma medlen för reseer- sättningar. De sakkunniga beräknar det er— forderliga beloppet till 100 000 kr, varav 10 000 kr för utrikes resor.

Som påpekats i de sakkunnigas betänkan- de om kulturminnesvården, s. 130, kom- mer den ökade personalen vid såväl äm- betet som historiska museet att medföra behov av ytterligare arbetsplatser. De en- gångskostnader som härvid kan uppkomma är svåra att nu uppskatta. Samma gäller de permanent högre lokalkostnadema till följd av den ökade personalen. Om beräkningar- na begränsas till att avse en schablonmäs- sig fördelning mellan de båda institutioner-' na av lokalkostnadema för den nuvarande gemensamma organisationen medför detta att 75 % av kostnaderna i fortsättningen bör falla på historiska museet. Den årliga lokalkostnaden uppgår därför till 1 698 000 kr, baserad på 1972 års totala hyreskostnad för ämbetet och museet.

För budgetåret 1972/73 uppgår medlen till expenser till 224 000 kr för den gemen- samma organisationen. Av dessa avser 40 % eller 90 000 kr historiska museets verksam— hetsområde. En självständig ställning torde inte i sig medföra en ökning av expenserna. En jämförelse med övriga centralmuseer i den storlek historiska museet enligt de före- slagna förstärkningarna kommer att erhålla

visar emellertid otvetydigt, att medlen för expenser vid historiska museet bör öka med ett betydande belopp. De sakkunniga före- slår en uppskrivning av anslagsposten till 175 000 kr.

Budgetåret 1972/73 har 97000 kr an- visats för museets utställningsverksamhet. Anslagsposten för utställningar bör höjas till 150 000 kr.

En sammanställning av här redovisade kostnadsposter ger följande bild av statens historiska museums förvaltningskostnader under det första verksamhetsåret efter över- gången till den nya organisationen.

Tusental kronor

Egna tjänstemän 3 772 Utomstående experter och tillfällig personal 200 Sjukvård 12 100 1 698 175 150

6107

Reseersättningar Lokalkostnader Expenser Utställningar

Historiska museet med de enheter inom den gemensamma organisationen som en- ligt förslaget i fortsättningen skall tillhöra detta kostar i nuläget 5,2 milj. kr per år.

Av sammanställningen framgår att den nya och utbyggda organisationen samt öv- riga medelsförstärkningar medför att kost- naderna under det första verksamhetsåret ökar till 6,1 milj. kr eller med 0,9 milj. kr.

Den plan för en utbyggnad under 4 år som redovisats i det föregående medför en ytterligare kostnad sedan den fullbordats på ca 0,9 milj. kr. (1972 års kostnadsnivå).

Anslaget underhåll och ökande av mu- seets samlingar uppgår budgetåret 1972/ 73 till 278 000 kr.

Från anslaget bestrids kostnader för un- derhåll och ökande av museets samlingar, antikvarisk-topografiska arkivet samt inred- ning och utrustning av företrädesvis mu- seets lokaler.

De sakkunniga har i sitt betänkande om kulturminnesvården förutsatt att material-

kostnader m.m. för det antikvarisk-topo- grafiska arkivet i fortsättningen täcks med expensmedel. Genom en sådan omläggning bör anslaget i övrigt kunna disponeras av museet.

Förstärkningar av detta anslag fordras i första hand med hänsyn till behovet av ökade medel för vården av museets före— måls- och boksamlingar. Vid bedömningen av anslagets storlek bör hänsyn också tas till att museet i dag saknar medel för inköp av föremål. Av särskild vikt är att det skall ha tillräckliga medel för inlösen av sådana arkeologiska fynd, som enligt 11 & lagen den 12 juni 1942 (nr 350) om fornminnen skall hcmbjudas kronan. Även om museets huvudsakliga accession består av föremål från arkeologiska undersökningar samt av hembudspliktiga fynd, behöver det sam- tidigt vara i stånd att göra vissa komplette— rande förvärv genom inköp. I synnerhet gäller detta för det numismatiska området. på ca 0,9 milj. kr (1972 års kostnadsnivå). Anslaget för underhåll och ökande av sam- lingarna föreslås uppgå till 375 000 kr.

6.3 Nationalmuseet med östasiatiska museet

6.3.1 Nuvarande organisation

Nationalmuseet med östasiatiska museet är centralmuseum för konst. Det har till upp- gift att främja konsten, konstvetenskapen och intresset för konst. Utom att handha den museala vården av de samlingar, som anförtrotts museet, åligger det museet sär- skilt att bedriva utställningsverksamhet och annan pedagogisk aktivitet. Museet skall enligt sin instruktion dessutom öva tillsyn över staten tillhöriga eller av staten under- stödda samlingar av konst, vilka ej förvaltas av annan myndighet eller institution, som har sakkunskap i frågan om vård av konst och konsthantverk. (Instruktion [1965: 735] för nationalmuseet med östasiatiska museet [med senare ändringar 1971: 111].)

Den utåtriktade verksamheten består utom av permanenta och tillfälliga utställningar,

till betydande del av vandringsutställningar, visningar och föreläsningar samt inslag av andra former av arrangemang för publiken, såsom konserter och filmvisningar. Museet har därtill en ansenlig utgivning av publika- tioner.

Nationalmuseet står under ledning av en chef med befattning som överintendent. Öst- asiatiska museet som lyder under en nämnd samt under överintendenten vid national- museet, förestås närmast av en museidirek- tör.

Inom national-museet finns sju avdelning- ar: en för äldre måleri och skulptur, en för nutida måleri och skulptur samt fotografi (moderna museet), en för teckning och gra- fik, en för konsthantverk, en för slottssam- lingar, en för konstbildning och en för depo- sitioner. Föreståndare för moderna museet är en museidirektör, medan var och en av de övriga avdelningarna förestås av en förste intendent. Inom museet finns kansli, biblio- tek och arkiv samt en teknisk anstalt och en fotoateljé. Museet har 142 anställda, därav 33 museitjänstemän och övriga handläg- gande tjänstemän.

För inköp av svenska konstnärers arbeten finns vid moderna museet två inköpsnämn- der, en för måleri och en för skulptur.

På nationalmuseets stat upptages ett sär— skilt anslag, som skall användas av nämn- den för utställningar av svensk konst i ut- landet (NUNSKU). Denna består av en av Kungl. Maj:t utsedd ordförande, jämte över- intendenten och chefen för nationalmuseet, museidirektören vid moderna museet och ytterligare åtta ledamöter, vilka utses av olika organ, däribland Akademien för de fria konsterna.

Överintendenten äger att ensam besluta i frågor rörande verksamheten inom nation-al- museetl. Avdelningsförestånd'arna och före— ståndaren vid östasiatisk-a museet bör enligt instruktionen om möjligt närvara vid före- dragning och avgörande av bla viktigare frå- gor om organisation, anslagsframställningar och förvärv till samlingarna. Ärenden inom östasiatiska museets verksamhet avgöres av östasiatiska museets nämnd. Överintendenten vid nationalmuseet beslutar dock ensam om

bl a de riksstatsanslag till nationalmuseet, som även avser östasiatiska museet.

Moderna museet och östasiatiska museet är inrymda i särskilda, i förhållande till nationalmuseets huvudbyggnad fri-stående lokaler.

Nationalmuseet har ett vidsträckt arbets— område, vilket även griper in över sektorer, inom vilka andra museer och organ är verk- samma. Samlingarna av konsthantverk från Sverige är sålunda till icke ringa del av likartad karaktär som Nordiska museets ma- terial från svensk högreståndsmiljö. Östasiati— ska museets samlingsområde tangerar etno- grafiska museets uppgifter. Förvaltningen av de statliga inventarierna i de kungl. slotten .är uppdelad mellan husgerådskammaren och nationalmuseet. Genom långsiktiga deposi— tioner ur museets samlingar får andra mu- seer möjlighet att varaktigt visa såväl svensk som internationell konst. Depositioner före- kommer därjämte i statsdepartementen, centrala verk, länsstyrelser och beskick- ningar. En omfattande verksamhet med för- värv och utplacering av konstnärliga arbeten i statliga lokaler bedrives samtidigt av sta— tens konstråd.

De sakkunniga har under sitt studium av nationalmuseets organisatoriska uppbyggnad funnit sig böra ägna särskild uppmärksamhet åt frågan, huruvida de båda mindre institu- tionerna moderna museet och östasiatiska museet bör kvarstå inom organisationen. Utredningen har också ansett sig böra be— handla frågan om nationalmuseets styrelse.

6.3.2 Förslag om självständig organisation för moderna museet

Nationalmuseet har i sina anslagsäskanden för budgetåret 1971/ 72 föreslagit, att mo- derna museet göres till en självständig in-

1 I fråga om disciplinstraff, åtalsanmälan, flyttningsskyldighet, avstängning från tjänsten eller läkarundersökning beslutar överintenden- ten, avdelningsföreståndama vid nationalmuseet och föreståndaren vid östasiatiska museet.

stitution. Samtidigt borde moderna museets arbetsområde utvidgas till att utom 1900- talets måleri och skulptur även omfatta teck— ningar och grafik från samma period, samt fotografi. Den moderna delen av samling- arna av konsthantverk borde tills vidare kvarbli hos nationalmuseet. Rörande den framtida organisationen vid nationalmuseet föreslogs i museets skrivelse endast mindre ändringar. Biblioteket, bildarkivet och den tekniska anstalten föreslogs förbli oföränd- rade efter museets uppdelning samt ha att lämna service till moderna museet. Av de donationsfonder som disponeras av natio- nalmuseet skulle moderna museets andel en- ligt gjorda beräkningar representera ett vär— de av ca 1,8 milj. kronor och nationalmu— seets 5,9 milj. kronor. Donationsmedlen fö- reslogs bli fördelade mellan de båda in— stitutionema i enlighet härmed.

Bakgrunden och motiven till förslaget an— gavs vara bl a följ-ande. Frågan om moderna museets förläggning var avgjord; museet skulle stanna på Skeppsholmen. Möjlighet gavs att realisera de planer på att utvidga lokalerna, som sedan länge varit aktuella. Det betonades att moderna museets verk— samhet till sin grundläggande karaktär skiljer sig från nationalmuseets aktivitet i övrigt. Det framhölls även att en uppdelning på ett museum för den äldre och ett för den nyare konsten står i överensstämmelse med för- hållandena inom museiorganisationen i flera europeiska länder och i USA.

MUS 65 vill i anslutning härtill anföra följande. Sedan den del av nationalmuseet som omfattar 1900-talets måleri och skulp- tur 1958 flyttade till en egen byggnad på Skeppsholmen, har verksamheten vid denna avdelning i praktiken fått ett omfång som vid ett fristående museum och aktiviteterna en karaktär, som till stora delar är helt oli- ka dem som bedrivits vid moderinstitutio— nen.

Kungl. Maj:t har genom beslut den 29 september 1972 uppdragit åt byggnadssty- relsen att projektera om- och tillbyggnad av moderna museet till och med bygghand- lingar. Tillbyggnaden skall omfatta högst 3 500 m2 rumsyta och innehålla bl.a. yt-

terligare utrymme för samlingarna och till- fälliga utställningar, verkstäder för publiken och för internt bruk, publikt magasin och en kombinerad teater-, film- och föreläs- ningssal. Byggstart som är beroende av lä— get på arbetsmarknaden, kan för närvaran- de beräknas till hösten 1973.

MUS 65 föreslår att moderna museet i samband med genomförandet av utbyggna— den, som kommer att tredubbla museets ut- rymmen, skiljes från nationalmuseet och göres till en självständig institution.

Den direkta anledningen till att moderna museet föreslås skilt från nationalmuseet är emellertid, att de bägge museerna förhål— ler sig olika till sitt material. I nationalmu- seet har arbetet naturligen en tillbakablic- kande karaktär, medan man i moderna mu- seet sysslar med en form av samtids- och framtidsstudier inom det konstnärliga om- rådet. Ett historiskt inriktat museums upp- gift är att insamla, vårda och levandegöra en ibland månghundraårig konst som egent- ligen varit avsedd för andra lokaler än mu— seer, för socialt mer avgränsade grupper än nutida museibesökare, och att göra dessa ofta disparata och ur sitt sammanhang lös- ryckta föremål meningsfulla, och detta i vidaste bemärkelse. Den konst som ett mo- dernt museum handhar, är enhetligare; den är, trots att även den är förankrad i en viss typ av samhälle, mer obunden i den bemärkelsen att den oftast är skapad utan tanke på en speciell miljö eller en speciell publik. Konstverket riktar sig redan från början till vem som helst. Förmedlingen av konstverket har av 1900-talskonstnären överlåtits åt olika slag av uttolkare och presentatörer. De moderna museerna har här kommit att bli en viktig länk mellan konstnären och publiken. 1900-talskonsten har skapats för att fungera i de moderna konstmuseerna. Den nutida konstens nya och annorlunda funktioner ställer krav på de moderna konstmuseerna, som är av an- nan art än de som ställs på de historiska konstmuseerna. Det fordras av dem som arbetar i ett museum för samtidskonsten en form av kunskap och medverkan som fram- växer i direkt kontakt med konstnärerna.

Skiljaktigheterna i utgångspunkt kan jäm- föras med skillnaden mellan historisk och experimentell forskning. Med konstens nya situation har också följt att den sökt sig nya uttrycksmedel och att den på ett an- nat sätt än tidigare använder sig av flera av sina uttrycksmedel i kombination.

Konstnärernas behov av att direkt sam- arbeta med publiken har under de senaste åren kommit till allt klarare uttryck och är en konsekvens av den tidigare utvecklingen inom konsten. Att både konstnärerna och publiken ser de moderna konstmuseerna som lokaler, där man inte bara passivt tar emot intryck och budskap utan där man själv kan vara aktiv som tillverkare är en konsekvens av den nya konstens innehåll. Det står alltså klart att de moderna konst- museerna, om de skall kunna fortsätta att spela den viktiga roll i kulturutvecklingen som de innehaft under 1960-talet, måste be- tydligt bredda sin plattform och förutom de klassiska bildmediema syssla med många nya bildformer, t. ex. film, foto, elektronisk bild och information av annan art, samt in— formationskritik. Experiment i denna rikt- ning görs vid moderna museet. Likaså står det klart att den hävdvunna museisituatio- nen, bild som betraktas av åskådare, måste kompletteras med mera verkstadsmässiga situationer. Denna breddning av de moder- na konstmuseemas plattform och införli- vande av nya bildmedia kommer givetvis att ytterligare accentuera skillnaden mellan de historiska konstmuseemas och de mo- derna konstmuseemas arbetsformer.

Den tidigare omnämnda utbyggnaden av moderna museets lokaler kommer inte en- dast att ge större utrymme åt temporära ut- ställningar av olika typer och åt en experi- mentell verksamhet med nya eller blandade media samt bättre tillgodose behovet av en kreativ verksamhet för barn och vuxna; den kommer även att ge betydligt större möjlig- heter att på ett adekvat sätt presentera museets samlingar.

Att utöka, vårda och presentera samling- arna har varit och skall självfallet fortfaran- de vara den centrala angelägenheten i mo- derna museets verksamhet. Bristen på ut-

rymme i den nuvarande byggnaden har dock gjort att samlingarna ej kunnat visas i den utsträckning som varit önskvärd. Samling— arna utgör museets kärna och har under de år moderna museet existerat inte endast nu- merärt utan även kvalitativt kunnat höjas till en nivå motsvarande de främsta museer- na för modern konst i världen. Det är mot bakgrund av den permanenta samlingen som de temporära utställningarna får sin relief. Samband eller skillnader mellan enskilda konstnärer eller grupper av konstnärer, den svenska konstens ställning i internationella sammanhang, de konstnärliga idéernas fram- växt och skiftningar under årtiondena och i olika länder under detta århundrade har härigenom bättre kunnat belysas. Många betydelsefulla verk som deltagit i utställ- ningar har kunnat införlivas med de fasta. samlingarna, vilket givit en naturlig konti— nuitet åt verksamheten i dess helhet, liksom en viktig och bestående dokumentation. Att nya typer av experiment inom ett brett kul- turområde äger rum i lokaler med omedel— bar anknytning till samlingarna kan också ge samlingarna en ny belysning och kan stimulera till förnyade kontakter med ett kulturgods, som om det isoleras, löper risk att bli ett dött material. Erfarenheten har visat att det även finns ett stort intresse från besökarnas sida att få se den permanenta samlingen i samband med tillfälliga aktivite— ter. Publikunderlaget minskar betydligt om samlingarna enbart visas på det sätt som varit gängse i konstmuseer. Å andra sidan kan den experimentella verksamheten utan en naturlig växelverkan med samlingarna lätt få ett drag av enstaka, snabbt förbigå— ende, relationslösa handlingar. Att tillfälli- ga evenemang och fasta samlingar samspe- lar inom en tillräckligt stor gemensam bygg— nad har även på det internationella planet visat sig vara den lyckligaste formen för modern konstmuseiverksamhet -—— inte minst med hänsyn till ett sådant museums peda- gogiska funktioner.

I och med att moderna museet övertagit de av Föreningen fotografiska museets vän- ner hopbragta fotografiska samlingarna, har museet erhållit en ny arbetskrävande upp-

gift. Museet har nu att föra vidare det be- tydelsefulla arbete som denna ideella för- ening utfört under en tioårsperiod med hjälp av en stor grupp fotointresserade. Utanför museisamlingarna finns i vårt land ett omfattande fotografiskt material av konstnärligt värde. Moderna museet har nu att utarbeta riktlinjer för hur detta material skall kunna tillvaratas. Tills vidare är mo- derna museet den enda museiinstitutionen med ansvar för insamling av »foto som konst», varför kraven på dess verksamhet inom detta område är särskilt stora. Moderna museets samlingar rymmer i sin nuvarande form främst målningar och skulpturer från 1900-talet. Vid utflyttning- en till byggnaden på Skeppsholmen bibe- hölls den tidigare etablerade tidsgränsen för delningen av materialet mellan avdelningen för äldre måleri och skulptur och moder- na museet vid ca 1900, dvs. vid den gene- ration av konstnärer, som företrädde ex- pressionismen och kubismen. Det har se- nare visat sig, att denna tidsgräns fortfaran- de är adekvat, trots att så stor del av detta århundrade hunnit förflyta och att pion- järverken inom den bildkonstnärliga mo- dernismen ur ren tidssynpunkt därför borde betecknas som historiska. Verken själva har dock föga historisk karaktär i den meningen att de speglar en förgången tids smak, upp- fattning, ideer eller samhällsskick. De bästa av dem har snarare fortfarande karaktär av pionjärarbeten. De pekar alltså av allt att döma framåt, mot många av de fenomen som upplevs som typiska för vår tid och som kommer att angå även vår närmaste framtid. Några av de mest nyskapande av de idéer, som framkom på det konstnärliga området under de första två decennierna av detta århundrade, kom heller inte att i full utsträckning exploateras eller visuali- seras förrän efter andra världskriget. Som exempel kan anföras idén om rörelsens inte— grering i konstverket. Detta gäller också t. ex. 1950- och 1960-talens tachistiska och spontanistiska måleri och den nu aktuella konceptuella konsten samt slutligen på de konstnärliga teknikemas område collaget, som infördes av kubistema och som succes—

sivt varierats och utvecklats till en av de intressantaste bildteknikerna i vår tid.

Förändringen inom konsten har inte fort- skridit längre än att det förefaller helt na- turligt att betrakta detta århundrades konst som en sammanhängande enhet, även om det efterhand tillkommit nya uttrycksmedel. Gränsen mellan den äldre konsten och den moderna går således klart att påvisa. Denna gräns går ju för övrigt att uppfatta omedel— bart och rent visuellt av envar. Det före- ligger sålunda för närvarande intet skäl för en ändring av tidsgränsen, sekelskiftet 1900, mellan nationalmuseets och moderna mu- seets respektive insamlingsområden. Sam- lingar av modern konst har också utomlands en bakre tidsgräns vid expressionism och kubism. Först när den tradition som nu dokumenteras av moderna museet inte lång— re är giltig som bakgrund för de då aktu- ella konstskapande verksamheterna kan en omprövning av den bakre tidsgränsen gö- ras.

Enligt nationalmuseets i 1970 års petita framlagda förslag borde det moderna por- trättet och det moderna konsthantverket alltjämt ingå i nationalmuseets verksamhets- område. De sakkunniga anser en sådan gränsdragning otillfredsställande. Orsaken till att moderna museets ämnesområde va- rit begränsat till måleri och skulptur är ej principiell; av utrymmesskäl kunde sam— lingarna av övrig konst ej överföras vid museets flyttning 1958 till byggnaden på Skeppsholmen. Enligt nationalmuseiutred- ningens förslag (SOU 1949: 39) borde i ett museum för den moderna konsten en sam— lad överblick lämnas över hela den svenska och utländska samtidskonsten, omfattande utom måleri och skulptur även teckningar och grafisk konst samt konsthantverk. Det- ta förutsattes i själva verket redan i de till utredningen i december 1944 lämnade di- rektiven.

Den under 1800-talet uppkomna indel- ningen i konst och konsthantverk är en konstruktion, som saknar relevans i bedöm- ningen av hur en rationellt verkande gräns bör dras mellan nationalmuseets och mo- derna museets framtida verksamhetsområ-

den. Själva begreppet konsthantverk kan här genom sin vaghet skapa oklarhet, bl.a. i frågan om fördelningen av ansvaret. En sammanhållen verksamhet inom moderna museet omfattande konstfältet i dess helhet måste enligt MUS 65 betraktas som den nödvändiga förutsättningen för en tillräck- ligt klar definition av detta museums ar- betsfält. Först härigenom ges Också möjlig- het att inom en och samma institution sam- la olika verk av de många konstnärer, vilka arbetar inom skilda tekniker och vars alster kan hänföras till olika konstkategorier.

Det är nu angeläget att moderna museet får representera hela området. Det föreslås sålunda omfatta den nutida konsten i alla de skilda yttringar och tekniker, som för närvarande är representerade i nationalmu- seets samlingsområden, sålunda även konst- hantverk och porträtt.

I och med den åtskillnad som i stor ut- sträckning redan gjorts mellan de båda institutionernas verksamhet, torde den nu- varande organisationen endast på begränsa- de områden erbjuda några stordriftsförde- lar. Vissa för verksamheten viktiga service— funktioner såsom biblioteksverksamhet och konservering bedrives otvivelaktigt till läg- re kostnad inom större enheter. De sakkun- niga anser det därför rationellt att, såsom även föreslagits av nationalmuseet, biblio- tek och konserveringsanstalt bibehålles ode- lade och ingår i nationalmuseets organisa- tion. Därutöver bör enligt MUS 65 vissa kamerala funktioner samt personaladminist- ration och telefonväxeltjänst för moderna museets del som serviceuppgifter omhän- derhas av nationalmuseet.

Det torde däremot vara till uppenbar för- del om det för moderna museet inrättas en särskild fotoateljé. De interna behoven av allsidig fotografisk dokumentering samt de utifrån kommande kraven, har vuxit till så- dant omfång, att de inte längre kan effek- tueras annat än av fotograf som arbetar i direkt samarbete med institutionens perso- nal.

Nationalmuseet har i petita år 1970 fram- lagt förslag om en ökning av moderna mu- seets personal med 19 nya tjänster. Dess-

utom skulle i avlöningsanslaget ingå 100 000 kr för att avlöna extra personal. Denna förstärkning av personalorganisationen, in- nebärande mer än en fördubbling i förhål- lande till moderna museets nuvarande per— sonal, angavs av nationalmuseet vara önsk- värd för att skiljandet skall kunna genom— föras. Även MUS 65 anser att en väsentlig förstärkning av moderna museets personal är angelägen. Museet torde i nuvarande läge ej kunna tillgodose mer än en begränsad del av publikens efterfrågan på utställnings- evenemang och annan utåtriktad verksam- het. Moderna museet saknar dessutom till— räckliga möjligheter att erbjuda service till regionala och övriga museer. Med hänsyn till andra angelägna krav kan emellertid enligt MUS 65 endast partiella resursför- stärkningar för närvarande bli aktuella för moderna museets del.

En delning mellan nationalmuseet och moderna museet behöver i sig inte medföra några större kostnadsökningar. Genom att bibehålla vissa större enheter, som även i framtiden blir gemensamma för de båda museerna, torde de kostnadsökningar, som blir en direkt följd av delningen kunna be— traktas som marginella.

En förutsättning för att moderna museet skall kunna verka som självständig institu- tion med ansvar för området i dess helhet är att museet erhåller en sådan resursför— stärkning, att det kan fullgöra de nya funk- tionerna. Framför allt för att bevaka utveck- lingen inom konsthantverk, teckning och gra- fik fordras en ökning av antalet museimän vid institutionen. De sakkunniga föreslår att moderna museet erhåller två nya intendents- tjänster, en ny tjänst som fotograf och en som tekniker.

De sakkunnigas förslag innebär att mo- derna museet genom en förstärkning med fyra tjänster i och med omorganisationen skall erhålla en personalorganisation inne- fattande sex tjänster för museimän mot för närvarande fyra samt 16,5 övriga tjänster mot för närvarande 14,5. Totalt föreslås personalen sålunda öka från 20,5 till 24,5 tjänster. De sammanlagda lönekostnaderna kommer därmed att öka från f. n. 815 000

kr till 1 060 000 kr, vartill bör komma sty- relsearvoden om 20 000 kr.

Som påpekats i det föregående kommer moderna museet genom en planerad om- och tillbyggnad att erhålla väsentligt utökade lokalresurser. MUS 65 kan emellertid här endast redovisa kostnaderna för de nuva- rande lokalerna, 464 000 kr.

En sammanställning av här redovisade kostnader jämte övriga kostnadsposter ger följande bild av moderna museets förvalt- ningskostnader under det första verksam- hetsåret efter övergången till den nya or- ganisationen.

Tusental kr

Lönekostnader 1 080 Sjukvård 3 Reseersättningar 4 Lokalkostnader 464 Expenser 65 Utställningar 150

1 766

Ledamoten Kurt Ullberger har förklarat sig icke biträda förslaget att skilja moderna museet från nationalmuseet, s. 254.

6.3.3 Frågan om östasiatiska museets ställning

Nationalmuseet har i sina förslag till om— organisation av de centrala statliga konst- museerna begränsat sig till att behandla rela- tionen mellan nationalmuseet och moderna museet och har sålunda ej berört östasiati- ska museets situation. Dess ställning får emellertid i princip betraktas som analog med moderna museets. *Det är en institution med i förhållande till nationalmuseet väl av- gränsade uppgifter; dess verksamhet bedri- ves inom ett från nationalmuseets samlings- område i övrigt fristående fält. I likhet med moderna museet har det egna, från national- museets huvudbyggnad skilda lokaler. Öst-asiatiska museets samlingar består av nationalmu-seets avdelning för östasiatisk konst och statens östasiatiska arkeologiska samlingar. I dessa ingår material från öst-

asiatiska kulturer under förhistorisk och historisk tid. I en av östasiatiska museets nämnd den 29 augusti 1968 fastställd fem- årsplan för museet framhålles, att museet i framtiden borde belysa också andra av de asiatiska kulturerna än de östasiatiska:

»I den slutliga målsättningen för museets ut- veckling är det logiskt att tänka sig att alla de asiatiska högkulturerna här sammanföras och museet övergår till ett allmänt asiatiskt museum. Det går icke att isolera de östasiatiska kulturer- na var för sig, då de i sin utveckling gång på gång varit beroende av Syd-, Central- och Väst- asien. Samma sak gäller de västasiatiska kul- turerna som tagit starka intryck både från Öst och Väst. Den institution i Stockholm som tan- gerar Östasiatiska Museets samlings- och forsk- ningsområden är Etnografiska Museet. Med sin nya uppläggning kommer detta museum dock att koncentrera sin verksamhet kring U-länder— na och i första hand levandegöra naturfolkens liv och kulturmönster. De omfattande samling- arna från Kina, Japan, Tibet och Centralasien i första hand av arkeologiskt och konsthistoriskt värde, som finns här, kommer ej att permanent kunna exponeras. Museets ledning är däremot villig att på Östasiatiska Museet deponera dy- lika föremål. Detta innebär att viktiga sidor av asiatisk högkultur som hitintills ej kunna be- lysas nu får komma in i bilden.»

De sakkunniga anser en utvidgning av verksamheten i denna riktning vara befogad i den utsträckning den kan sägas ligga inom ramen för en allmän samverkan mellan et- nografiska museet och östasiatisk-a museet. I det av 1935 års museisakkunniga avgivna förslaget framhölls, att det kunde vara önsk- värt att en gång i framtiden sammanföra Östasiatiska Samlingarna, n—ationalmuseisam— lingarnas kinesiska avdelning samt dåvaran- de statens etnografiska museums asiatiska avdelning till en gemensam museiinstitution. En sådan institution tänkte man sig därvid ansluten till etnografisk-a museet. Denna plan på ett större östasiatiskt museum tillstyrktes icke i det av Sigurd Curman år 1951 fram- lagda förslaget rörande ett museum för Öst- asien (SOU 1951: 55). Utredningsmannen framhöll att etnografiska museets samlingar till sin karaktär var väsentligt olika de Öst— asiatiska samlingarna av fornsaker och konstföremål. Att på så sätt utbryta den asiatiska avdelningen ur dåvarande statens

etnografiska museum kunde icke förordas ur detta museums synpunkt.

Icke heller för närvarande ter det sig ändamålsenligt att från etnografiska museet utbryta ett större verksamhetsområde. Etno- grafiska museet bör i väsentlig utsträckning inom ramen för sin utåtriktade verksamhet ägna uppmärksamhet åt olika aktuella frå— gor i skilda delar av världen. Härvid kom— mer u-landsproblemen i förgrunden. Det är dock enligt de sakkunnigas mening nödvän- digt, att museets dokumenterande verksam- het icke inskränkes till begränsade sociala eller kulturell-a aspekter. Etnografiska mu- seet måste ha möjlighet att även belysa hel- heten inom olika kulturer. De sakkunniga anser sig sålunda endast kunna tillstyrka, att etnografiska museet ur sina samlingar deponerar sådant material, som möjliggör för östasiatiska museet att belysa den all- mänkulturella bakgrunden till konstutveck- lingen i de östasiatiska kulturerna. Det tor- de även vara naturligt, att etnografiska mu- seet för utställningsändamål deponerar så— dan-a konstföremål, som gör det möjligt att belysa den östasiatiska konstens utveckling i förhållande till konsten i angränsande de- lar av Asien. Östasiatiska museet bör sålun— da alltjämt främst vara ett konsthistoriskt museum, vars huvudsakliga verksamhet äg— nas de östasiatiska kulturerna. Det torde dock i den utåtriktade verksamheten vara väl ägnat att svara för viss upplysningsverk- samhet även rörande i nutiden aktuella so- ciala och kulturella problem i Östasien. En samverkan får därvid förutsätt-as ske mel- lan östasiatiska museet och etnografiska mu- seet.

Synnerligen starka skäl torde i princip kunna anföras för att skilja östasiatiska mu- seet från nationalmuseet. De sakkunniga har emellertid efter sam-råd med representanter för nationalmuseet och östasiatiska museet blivit övertygade om, att de intressen öst— asiatiska museet har att företräda till fullo kan tillgodoses inom den gemensamma or- ganisationen. Det framstår därmed icke för närvarande som aktuellt att östasiatiska mu— seet omorganiseras till en fristående organi- sation.

6.3.4 Vissa frågor rörande nationalmuseets organisation

Antalet anställda vid nationalmuseets olika avdelningar varierar mellan tre och fem personer. Vid de större avdelningarna be- står den vetenskapligt utbildade personalen av en förste intendent jämte två övriga handläggande tjänstemän. Avdelningarna för konsthantverk, för slottssamlingar och för depositioner har en mindre personalupp- sättning, nämligen för vardera en förste in- tendent jämte en amanuens eller intendent och biträdespersonal. Uppdelningen i ett stort antal avdelningar kan synas mindre väl ägnad att främja en effektiv museiverk- samhet. Genom den samverkan mellan de olika avdelningarna, som råder i fråga om bl.a. större utställningsprojekt och andra mer omfattande uppgifter, utnyttjas muse- ets resurser likväl synnerligen effektivt. Det saknas sålunda anledning att föreslå någon mer djupgående förändring i frågan om nationalmuseets avdelningsstruktur. Bl.a. på grund av de i viss mån ändrade uppgif- terna inom depositionsverksamheten bör dock de båda avdelningarna för slottssam- lingar och depositioner omorganiseras.

Arbetet i-nom depositionsavdelningen om— fattar depositioner och lån samt framställ- ning och distribution av vandringsutställ- ningar.

Avdelningen för slottssamlingar har an- svaret för statens samlingar av måleri och skulptur på de kungl. slotten, statens por- trättsamling på Gripsholm, konst och konst- hantverkssamlingarna på Läckö slott och Harpsunds gård samt övriga staten tillhö- riga eller av staten understödda samlingar, som ej står under tillsyn eller vård av annan institution. I avdelningens verksamhet in- går också att förteckna svenska porträtt och att svara för de av dåvarande Stiftelsen Svenska porträttarkivet skänkta samlingarna. Statens porträttsamling har vuxit fram ur den av Gustaf Vasa grundade samlingen på Gripsholm. Den moderna delen av sam- lingen, vilken omfattar tiden efter 1809, flyttades år 1947 till Gripsholms folkhög- skola, där den nu finns utställd i fyra skilda

byggnader. Denna del som vid överflytt- ningen omfattade cirka 100 porträtt uppgår till över 900 nummer. Accessionen är så- lunda av betydande format.

Slottssamlingsavdelningens uppgifter åvi— lade jämte konstbildningsarbetet tidigare en enhet benämnd avdelningen för slottssam- lingar och depositioner. Ur denna utsönd- rades år 1949 avdelningen för konstbild- ning och depositioner. Denna kom år 1967 att i sin tur uppdelas i två nya enheter, av- delningen för konstbildning och avdelning— en för depositioner.

Nationalmuseets stat upptar en särskild post för inköp av konst för deposition. I gemensam skrivelse till Konungen den 9 juni 1967 har statens konstråd och national- museet lämnat förslag till inbördes ansvars- och arbetsfördelning. Detta innebär för konstrådets del att dess inköp i framtiden främst skulle ägnas utsmyckning av större, för allmänheten tillgängliga lokaler. För na- tionalmuseets del skulle den nya fördelning— en medföra, att detta huvudsakligen skulle åtaga sig :att placera konstföremål i tjänste- rum. Museet skulle även svara för förvalt— ningen och vården av såväl den av museet deponerade konsten som de konstverk vilka inköpts genom konstrådet. Efter remiss har de sakkunniga i skrivelse den 11 september 1967 framlagt synpunkter på nationalmuse- ets och kon'strådets förslag. Därvid tillstyrk— tes i huvudsak att ansvars- och verksamhets- området regleras mellan museet och konst- rådet i enlighet med förslaget. Senare över- väganden i frågan har emellertid lett till att de sakkunniga funnit, att hela ansvaret för den konstnärliga utsmyckningen av statens byggnader bör samlas hos statens konstråd. Detta bör därvid inte endast svara för in- köp av nya verk utan även för depositioner av material ur olika statliga museisamlingar.

Beträffande ansvaret för de av konstrådet inköpta konstverken föreslås ingen ändring. I enlighet med sin hittillsvarande instruk- tion bör nationalmuseet sålunda ha att öva tillsyn över staten tillhöriga konstsamlingar, som ej förvaltas av myndighet eller organ, som har egen sakkunskap i frågan om vår- den av konst och konsthantverk. I fråga om

sådant av konstrådet utplacerat material, som tillhör andra museer än nationalmuseet, bör dock vederbörande museum primärt äga att själv svara för vård och tillsyn. När- mare förslag beträffande konstrådets an- svars- och arbetsområde kommer att fram- läggas i utredningens betänkande angående riksutställningar m. m.

Vid sidan om de depositioner av föremål ur nationalmuseets samlingar, som görs i statliga lokaler av olika slag, bedrives också en omfattande deposition i museer med upplysnings— och informationsarbete inom konstområdet. Denna del av depositions- verksamheten bör som en rent museal ser— vicefunktion ej överföras på statens konst- råd utan förbli en uppgift, som åvilar natio— nalmuseet och moderna museet.

Enligt de förslag nationalmuseet framlagt i 1970 års petita bör avdelningen för depo- sitioner upphöra vid moderna museets av- skiljande. Dess verksamhet skulle därvid uppdelas på så sätt att ansvaret för vand- ringsutställningar överföres på konstbild- ningsavdelningen; frågor rörande tillfälliga utlån skulle behandlas vid den i varje sär- skilt fall berörda avdelningen, varvid de rent administrativa uppgifterna skulle åvila det centrala kansliet. Den egentliga deposi- tionsverksamheten skulle överföras till av- delningen för slottssamlingar. De sakkunni— ga anser nationalmuseets förslag rörande uppdelningen av depositionsavdelningens funktioner vara väl grundade och föreslår, att de genomföres i samband med att statens konstråd erhåller vidgade uppgifter. Förslag om tidpunkten för en omorganisation av konstrådet kommer att framläggas i be— tänkandet angående riksutställningar m.m.

Den av de sakkunniga föreslagna utök— ningen av konstrådets åligganden innebär, att nationalmuseet avlastas det direkta an- svaret för utplacering av konst i statliga lo- kaler.

Av de konstverk som sedan konstrådet år 1937 började sin verksamhet utplacerats i statliga lokaler i olika delar av landet är i dag endast en mindre del registrerad av na— tionalmuseet. De konstsamlingar som står under nationalmuseets tillsyn behöver i själ—

va verket en väsentligt ökad uppsikt och vård. Museet har hittills saknat erforderliga resurser härför. I och med att enligt de sak- kunnigas förslag en del av museets deposi- tionsuppgifter överföres på konstrådet, kom- mer vissa personalresurser i nationalmu- seet att frigöras för uppgiften att organise- ra och inleda en planenlig tillsyn av olika konstsamlingar i statens ägo. MUS 65 kom- mer att i betänkandet angående riksutställ- ningar m.m. ta ställning till frågan i Vilken mån en personalförstärkning dessutom kan komma att fordras. Tillsynen och uppsikten över dessa samlingar är en speciell funktion inom nationalmuseets verksamhet. Den bör liksom hittills bedrivas vid en särskild av- delning. Den nuvarande s. k. slottssamlings- avdelningen bör sålunda som en huvudupp- gift få att svara för tillsyn och vård av de växande statliga konstsamlingarna utanför museerna. Den nya avdelningen bör erhålla beteckningen avdelningen för depositioner och slottssamlingar.

Vid nationalmuseets tekniska anstalt be- drives konservering huvudsakligen av staffli- måleri. Dessutom förekommer konservering av handteckningar och gravyrer (pappers- konservering) samt ram- och förgyllnings- arbeten. För konservering av möbler, glas, keramik och textil saknar museet egen per- sonal. Konserven'ngen av stafflimåleri om- fattar rengöring, reparationer och restaure- ring. Anstaltens uppgifter inrymmer såväl konservering av museets eget material som arbeten, vilka emottages såsom uppdrag.

Anstaltens personal består av en måleri- konservator, en hel- och en halvtidsanställd assistent samt tre biträden. Dessutom har nationalmuseet inom uppdragsverksamhet med konservering viss personal anställd, som ej är upptagen i personalförteckning.

Arbetsområdet för den tekniska anstalten kan synas snävt med tanke på museets vida ämnesområde. Avsaknaden av egna resurser för konservering av konsthantverk torde emellertid få betraktas som ändamålsenlig, eftersom samlingarna härav är av mindre omfattning (textilier: ca 2 600 nummer; möbler: ca 800 nummer; glas: 2 350 num- mer, keramik: ca 1 600 nummer). Detta ma-

terial torde ej ge underlag för mer än en tämligen begränsad konserveringsverksam- het, varför de sakkunniga föreslår, att mu- seet för vården härav får utnyttja andra mu- seers anstalter. Hänsyn härtill har tagits vid beräkningen av resurserna för konser- vering vid nordiska museet (möbler), livrust- kammaren (textil) och sjöhistoriska mu- seet (glas).

Vad beträffar kapaciteten inom måleri- konserveringen konstateras, att denna inte är fullt tillräcklig. Med nuvarande tillgångar förmår anstalten producera omkring 80 ar- beten per år. Härjämte kan museet genom uppdragsverksamhet med särskild personal producera ytterligare en viss kvantitet kon- serveringsarbeten, som dock ej kommer mu— seets egna samlingar tillgodo. Enligt erfaren- heten anses stafflimålningar behöva översyn vart femtionde år. Nationalmuseets samling- ar av äldre måleri, vars vårdbehov är sär- skilt stort, består av cirka 5 000 nummer. För att uppfylla museets eget behov skulle anstaltens årliga produktion behöva höjas till ca 100 arbeten per år. En förstärk- ning av den fast anställda personalen mot- svarande 20 % synes därför vara nödvändig. Museet måste emellertid även öka omfatt- ningen av sin uppdragsverksamhet för att därigenom tillgodose behovet av målerikon— servering för en rad beställare. Bland dessa kan moderna museet väntas bli den största. Ytterligare större sta-tliga samlingar som kommer att behöva ta nationalmuseets tjän- ster i anspråk är Skoklosters slott och Hall- wylska museet. Härtill bör nationalmuseet ha att svara för ett växande behov av kon- servering av målningar som inköpts genom statens konstråd. Den ökning av uppdrags- verksamheten, som blir en konsekvens här- av, leder till att anstalten behöver en för- stärkning av den handläggande personalen samt i viss utsträckning även av den biträ- dande personalen.

Den vid anstalten verksamma personalen har främst en konstnärlig-teknisk kompetens. De vetenskapliga och allmänt museala syn- punkterna i museets konserveringsarbete företrädes helt av medarbetare vid Övriga avdelningar. Arbetet torde dock kunna ef-

fektiviseras, om det kan bedrivas med till- gång till egen konsthistorisk expertis. Därvid bör naturligtvis icke ansvarsfördelningen mellan anstalten och de övriga avdelning- arna i princip förändras. Det nära samar- betet mellan den tekniska anstalten och mu- seets föremålssamlande avdelningar synes för övrigt kunna förstärkas genom den för- djupning av kontakterna med avdelningar- na, som en konstvetenskapligt utbildad kraft skulle kunna medverka till. Exempel på angelägna problem, till vilkas lösning en tjänsteman med vetenskaplig utbildning skulle kunna utarbeta förslag, är frågorna om effektivare rutiner beträffande konser- veringsåtgärder och dokumentation i sam- band med konservering. En lösning av den viktiga frågan om hur den konserveringstek- niska metoden skall kunna utvecklas med hänsyn till konstvetenskapliga och kultur- historiska målsättningar torde i själva ver- ket ha som förutsättning, att anstaltens per- sonal kompletteras med en vetenskapligt ut- bildad tjänsteman. De sakkunniga föreslår på grund härav att en ny tjänst som inten- dent inrättas vid anstalten. Dessutom behö- ver två nya tjänster inrättas till förstärkning av tekniker- och biträdespersonalen. I och med att nationalmuseet delas, kommer ar- betsbördan inom avdelningen för konsthant- verk och avdelningen för teckning och grafik att minska. Det blir härigenom möj- ligt att till konserveringsanstalten överföra en av de intendenttjänster, som för närva- rande är knutna till dessa avdelningar.

I skrivelse till universitetskanslersämbetet den 2 november 1966 framlade chefen för nationalmuseet förslag om att ett centralt konsthistoriskt bibliotek skulle byggas upp genom att nationalmuseets bibliotek skulle slås samman med konstakademins, Stock- holms universitets konsthistoriska institutions bibliotek samt kungl. bibliotekets konsthi- storiska boksamlingar, vilket skulle innebära at ett konstvetenskapligt bibliotek av hög internationell klass bildas. Förslaget byggde på att lokaler för det nya konsthistoriska biblioteket och för universitetets konsthisto— riska institution skulle komma att erbjudas på Skeppsholmen. Denna institution flyttade

emellertid i juni 1971 till det nya Humanio- rahuset i universitetskomplexet vid Frescati. I den uppbyggnadsplan på Skeppsholmen, som framlagts av 1969 års Skeppsholmsut- redning, föreslås, att konsthögskolans biblio- tek erhåller lokaler inom detta område (Be- tänkandet avgivet av 1969 års Skeppsholms- utredning. Ds Fö 1972: 1). Härigenom kan enligt MUS 65 förutsättningar komma att skapas för en gemensam lokalisering och en gemensam service för nationalmuseets och konsthögskolans bibliotek.

I likhet med organisationen vid vissa öv- riga större verk inom kulturområdet, såsom kungl. biblioteket och riksarkivet, står na- tionalmuseet under ledning av en chef, som äger att ensam besluta i ärende, i vars pröv- ning han deltager. Enligt museets instruktion bör avdelningsföreståndarna vid national- museet och föreståndaren vid östasiatiska museet närvara vid föredragning och beslut i en rad i instruktionen närmare angivna frå- gor av större vikt. Om någon som närvarit vid den slutliga handläggningen av ärende har skiljaktig mening, skall denna mening enligt instruktionen antecknas till protokol- let. Museets arbetsordning stadgar dessutom, att föreståndarna under ordförandeskap av överintendenten skall sammanträda minst en gång i månaden. Nationalmuseet har sålun- da en kollegial styrelseform, enligt vilken av- delningsföreståndarna tillförsäkras inflytande över besluten.

De sakkunnigas principiella syn är att museistyrelsema bör vara sammansatta av lekmän eller andra i förhållande till museet utomstående personer. Det måste dock be- aktas, att den beslutandeform, som råder inom nationalmuseet har många fördelar. Sålunda erbjuder den gynnsamma förutsätt- ningar för en noggrann, fackmannamässig behandling av alla ärenden. Den möjliggör därtill en med hänsyn till den inom national- museet långtgående uppdelningen på mindre arbetsenheter angelägen kontakt för infor- mation över avdelningsgränsema.

Nationalmuseets främsta uppgifter ligger inom en sektor av samhällslivet, som känne- tecknas av en i vida grupper alltmer intres- serad och aktivt förd debatt. Frågor rörande

nationalmuseets planering och policy bör lösas mot bakgrund av synpunkter, som kan tillföras museiledningen av ickeprofessionel- la ledamöter. De sakkunniga förordar därför att nationalmuseet med östasiatiska museet i samband med den föreslagna omorganisa- tionen ställs under ledning av en lekmanna- styrelse. Styrelsens åligganden, vilka bör vara angivna i en instruktion, föreslås om— fatta frågor om policy, organisation, förslag till anslagsäskanden, tillsättning av vissa tjänster samt disciplinstraff med flera frågor beträffande åtgärder rörande enskilda tjänstemän och anställda. Styrelsen bör över- ta de uppgifter som nu åvilar östasiatiska museets nämnd.

För att bevara fördelarna av den nuvaran- de organisationen av museets ledning före- slås dock att det vid museet även skall fin- nas ett kollegium, vilket bör bestå av överin- tendenten såsom ordförande samt förestån— darna vid de olika avdelningarna. Kollegiet som främst bör vara ett organ för samråd i frågor av större betydelse, såsom planlägg-

ning av verksamheten, förvärv, gallring, konserveringar, utlån och depositioner bör även vara ett forum för diskussioner röran— de ärenden, i vilka avgörande skall fattas av styrelsen.

6.3.5 Kostnadsberäkningar

Nationalmuseets förvaltningskostnader upp- går en'l-igt förslagsanslag för budgetåret 1972/ 73 till 8 406 000 kr. Museet har dess— utom ett reservationsanslag om 850 000 kr. för underhåll och ökande av samlingar jäm— te ett reservationsanslag om 320 000 kr. 'för utställningar av nutida svensk konst i ut— landet.

De av nationalmuseet 1970 gjorda kost— nadsberäkningama för de båda från var- andra skilda museerna redovisas i den nedan återgivna tablån.

Förslaget om en delning förutsätter en— ligt MUS 65 endast begränsade personal— förstärkningar. Härutöver kommer ett här- av helt oberoende behov av personal för

Anslag/ ändamål

Moderna museet

National- museet

Gemensamt 1970/71

F örvalmingskostnader Utgifter

. Avlöningar . Sjukvård, förslagsvis . Reseersättningar därav för utrikes resor högst 5 000 . Lokalkostnader, förslagsvis . Expenser, förslagsvis . Lönekostnadspålägg, förslagsvis . Utställningar, film och konsertverksamhet, förslagsvis . Bidrag till Årsbok för svenska statens konst- samlingar

Summa kr.

Uppbördsmedel

9. Tavelkonservering 10. Ersättning för värme och belysning i uthyrda lägenheter

3 640 000 16 000

27 000 945 000 251 000 864 000

3 100 000 14 000

24 000 850 000 210 000 713 500

1 260 000 4 000

7 000 95 000 85 000 290 500 210 000

8 000

300 000 300 000

8 000

5 961000 5 219 500 2041500

20 000 1 000

20 000

500 500

Nettoutgift kr.

Underhåll och ökande av samlingarna m.m. Utställningar av nutida svensk konst i utlandet

5 940 000

805 000 320 000

5 199 000 410000

2 041 000

430 000 320 000

7 065 000 5 609 000 2 791 000

verksamheten inom nationalmuseets kon- serveringsanstalt. För nationalmuseets del stannar den reella personalökningen vid två tekniker/biträdestjänster. Den minskning av arbetsuppgifterna vid avdelningen för teck- ning och grafik och avdelningen för konst- hantverk, som blir en följd av delningen, uppväges av behovet av en vetenskapligt utbildad kraft vid konserveringsanstalten.

Moderna museet föreslås på grund av verksamhetens vidgade omfattning erhålla två nya intendenttjänster samt två övriga tjänster.

Den totala personalökning MUS 65 före- slår i samband med omorganisationen av nationalmuseet och moderna museet inne- bär 6 nya tjänster till en sammanlagd år- lig kostnad av omkring 320000 kr. vartill kommer styrelsearvoden om tillsammans 50 000 kr.

Anslaget för underhåll och ökande av samlingarna förutsättes i samband med om- organisationen komma att delas i enlighet med de proportioner det f. n. disponeras av nationalmuseet resp. moderna museet.

Medlen för utställningar av nutida svensk konst i utlandet berörs ej av förslaget om en delning av nationalmuseet och moderna mu- seet.

6.4. Livrustkammaren, Hallwylska museet och Skoklosters slott 6.4.1 Livrustkammaren

Livrustkammaren som enligt kungl. brev den 1 oktober 1919 och ämbetsskrivelse den 15 mars 1946 tillhör centralmuseema om- fattar främst samlingar av föremål, som tillhört den forna arsenalen, de kungl. liv- rust-, kläd- och skattkamrama samt hov- stallet jämte andra föremål av jämförbart slag, främst med personhistorisk anknyt- ning. Det rikt sammansatta materialet har till största delen karaktär av konsthantverk. Det kan sägas belysa hovets och stormän— nens miljö fr. o. m. nya tidens början. 1500- talet är representerat med vapen, rustningar och munderingar samt fanor m.m. Kollek-

tionerna från 1600-talet består till icke ringa del av föremål ur de kungl. klädkamrarna. Av de dräkter som i övrigt ingår i sam— lingarna tillhör huvuddelen tiden efter 1730. Nutidsmaterialet spelar i livrustkammarens samlingar en underordnad roll. Den starkt begränsade accessionen består huvudsakli- gen av förvärv, som kompletterar det äldre materialet. Antalet inventarieförda objekt uppgår till 17900. Den totala mängden skilda föremål och delar av sammansatta föremål är dock väsentligt större.

Styrelse för livrustkammaren är nordiska museets nämnd. Institutionens personal be- står av en chef jämte två intendenter samt assistenter och biträden. Det sammanlagda antalet med av ordinarie medel avlönade medarbetare uppgår till 23 personer.

Livrustkammarens material kräver förhål- landevis stora insatser i form av vård och konserveringsarbete. Vapnen behöver regel- bunden tillsyn för att skador på metall och trä skall motverkas. Det textila materialet vilket bildar en betydande del av samlingar- na, fordrar en arbetskrävande konservering och renhållning för att bevaras. Livrust- kammaren har sedan gammalt varit utrustad med särskilda resurser för samlingarnas kon— servering och vård. Den nuvarande med direkta konserveringsuppgifter verksamma personalen består av en konservator, en liv- rustmästare och biträden på stat samt ett ytterligare antal tillfälligt anställda konser- veringsbiträden för uppdragsverksamhet.

Anslaget för livrustkammarens verksam- het är för budgetåret 1972/ 73 beräknat till 1 169 000 kr.

Livrustkammaren har sina lokaler i nor- diska museets byggnad samt i ett annex. Genom beslut den 9 april 1970 har Kungl. Maj:t bemyndigat byggnadsstyrelsen att pro- jektera nya utrymmen för livrustkammaren i Stockholms slott fram till och med bygg- handlingar. Detta arbete är avslutat och byggnadsstyrelsen har underställt frågan om igångsättning Kungl. Maj:ts prövning och avgörande.

I sina petita för budgetåret 1971/ 72 har livrustkammaren i förslag till långtidsbudget beräknat vissa personalförstärkningar som

direkt följd av att institutionen flyttar. I öv- rigt har man dock i stort sett räknat med oförändrade ambitionsnivåer, frånsett vissa resursökningar för utställningsverksamhet m. rn. Ett antal uppgifter såsom entrébevak- ning, katalog- och trycksaksförsäljning, an- nonsering, kamera] tjänst, viss biblioteksser- vice och den huvudsakliga delen av un- dervisningsverksamheten handhas för när- varande för livrustkammarens del av nor- diska museet. I och med att samlokalise- ringen upphör, behöver dessa uppgifter in- rymmas i livrustkammarens eget arbete. Härför fordras en arbetskraftsförstärkning omfattande personal för undervisnings— och utställningsarbete (en förste intendent, en amanuens), bibliotekstjänst (en halv tjänst som bibliotekarie), bokförings- och kassa— tjänst (kamrerare, kansliskrivare), bevak- nings- och magasintjänst (två och en halv tjänst som museivakter). Den erforderliga anslagsökningen inkl. bevakning genom be- vakningsfirma har beräknats till 375 000 kr. Samtidigt har en höjning av omkostnads- medlen beräknats med 93 000 kr.

6.4.2. Hallwylska museet

Makarna Walther och Wilhelmina von Hall- wyl skänkte år 1920 fastigheten Hamngatan 4 i Stockholm, det så kallade Hallwylska palatset, jämte häri befintligt lösöre till sta- ten. Hallwylska palatset är uppfört under åren 1893—1898 efter ritningar av I. G. Clason. Inventarierna består av omkring 50000 föremål: tavlor, konsthantverk, va- pen samt bibliotek och arkiv. De bildar jämte byggnaden ett slutet helt; någon ac- cession förekommer ej. Materialet är regi- strerat i en utförlig, i tryck utgiven katalog. Verksamheten vid museet består i vård och tillsyn av samlingar samt i en under de senare åren ökande utåtriktad verksamhet. Museet anordnar kvällsvisningar för orga- nisationer samt musik- och teaterevenemang. Den utåtriktade verksamheten får sin karak- tär av att besökarna i museet till största de- len måste hållas samman i grupper, som leds av guider.

Museets personal består av en heltidsan- ställd föreståndare samt av timavlönad extra personal för visningar, skrivarbete m. m.

Museet står under ledning av en direktion, vilken enligt makarna Hallwyls gåvobrev skall bestå av tre personer, av vilka minst en bör äga framstående insikter inom det konsthistoriska facket och minst en vara ut- bildad museiman. För museet gäller i äm- betsskrivelse till direktionen för Hallwylska museet den 28 juni 1968 fastställda stadgar. Museifastigheten förvaltas sedan budgetåret 1969/ 70 av byggnadsstyrelsen och tillhör byggnadsstyrelsens delfond av statens all- männa fastighetsfond. Hallwylska museet har för budgetåret 1972/73 av Kungl. Maj:t tilldelats ett bidrag om högst 245000 kr. Museets inkomster beräknades för 1971 till ca 131000 kr, varav 48000 kr från den Hallwylska donationsfonden.

Genom beslut den 29 juni 1964 uppdrog Kungl. Maj:t åt direktionen för Hallwylska museet att verkställa en översyn av museets organisation och ekonomiska ställning m. m. Direktionen överlämnade den 29 april 1967 en skrivelse med utredning rörande museets framtida organisation och verksamhet. En- ligt denna borde museet, som föreslogs få en intensifierad publik verksamhet, ankny- tas till nationalmuseet. Härvid skulle över- intendenten och chefen för nationalmuseet tillika vara chef för Hallwylska museet.

Hallwylska museets tjänster skulle uppfö- ras på nationalmuseets personalförteckning och avlönas över nationalmuseets anslag. Hallwylska museets personal föreslogs böra bestå av en förste intendent, en amanuens samt tre biträden.

Det fondkapital som tillhör Hallwylska museet skulle tillföras statskassan. Trots att förslaget skulle medföra avvikelser från do- natorernas föreskrifter rörande museets ställ- ning och förvaltning, ansågs det av direktio- nen bäst gagna donatorernas önskemål.

1965 års musei- och utställningssakkun- niga har i skrivelse den 31 augusti 1968 med yttrande över direktionens förslag framhål- lit museets obestridliga värde som monu— ment över sin tid samt konstaterat, att det bör bevaras i ursprungligt skick. De sak—

kunniga tillstyrkte även direktionens förslag till sådana åtgärder, som var avsedda att aktivera museet. Man uttryckte dock tvekan inför förslaget att museet skulle anslutas till nationalmuseet.

6.4.3. Skoklosters slott

År 1967 övertog staten det i nuvarande Håbo kommun i Uppsala län belägna Sko- klosters slott jämte tillhöriga inventarier.

Skoklosters slott uppfördes av fältherren Karl Gustaf Wrangel 1654—1667. Det blev tillsammans med den därtill hörande lös- egendomen fideikommiss genom testamen- tariskt förordnande år 1701 av dåvarande ägaren grevinnan Juliana Margareta Brahe. Den siste innehavaren av detta fideikom- miss var friherre Rutger von Essen, som ge- nom försäljning överlät slottet och dess in- ventarier till staten.

Slottsbyggnadens ursprungliga karaktär är beträffande såväl interiör som exteriör syn- nerligen väl bevarad. Det rikhaltiga bestån- det av föremål omfattar förutom konsthant- verk, möbler och annan inredning även sär- skilt viktiga samlingar, främst av vapen och böcker. Härtill kommer det i riksarkivet de- ponerade Skoklosterarkivet.

Ansvaret för verksamheten vid slottet uppdrogs i samband med statens förvärv åt en av Kungl. Maj:t utsedd styrelse med fö- reträdare för bland annat arkiv—, biblioteks- och museiväsen. Dess arbete inleddes med att förbereda statens övertagande av egen- domen, varefter planering av verksamheten påbörjades. En första uppgift var att inleda en inventering och registrering av sarnling- arna. Samtidigt härmed organiserades en verksamhet med visningar för allmänheten. I viss utsträckning har också utställningar framställts, bland annat i samarbete med riksutställningar. Sedan en plan utarbetats för samlingarnas underhåll, påbörjades kon- servering av sådana objekt som var i särskilt behov av vårdåtgärder.

Arbetet har bedrivits med hjälp av en personal, som sedan budgetåret 1969/ 70 bestått av 11 anställda, samtliga arvodesför-

ordnade. För visningarna anlitas extra ar- betskraft. I stor utsträckning har experter tillkallats som rådgivare för katalogisering. Såsom tidigare redovisats, s. 71 ff., har sty- relsen i samarbete med MUS 65 bedrivit ett utvecklingsarbete inom registreringsområdet. Detta har letts av en av utredningens exper- ter. För konserveringen av föremål har upp- drag lämnats till statliga centralmuseer samt i betydande omfattning till institutet för ma- terialkunskap vid konsthögskolan.

Anslaget för verksamheten vid Skoklos- ters slott är för budgetåret 1972/ 73 beräk- nat till 1231000 kr. För konserveringsar- beten har styrelsen vid olika tillfällen erhål- lit anslag av lotterimedel, sammanlagt ca 2 milj. kr.

Fastighetsförvaltande myndighet för Sko- klosters slott är byggnadsstyrelsen, som för restaurering av slottet och tillhörande bygg- nader disponerar 6 milj. kr.

Styrelsen för Skoklosters slott har jämlikt regleringsbrev den 30 juni 1967 haft att i samråd med 1965 års musei- och utställ- ningssakkunniga utreda frågan om hur verk— samheten vid slottet på längre sikt skall ord- nas. I enlighet härmed framlade styrelsen den 16 december 1971 i skrivelse till ut- bildningsdepartementet ett förslag till orga- nisation. Genom beslut den 14 januari 1972 förordnade Kungl. Maj:t, att förslaget skulle överlämnas till 1965 års musei- och utställ— ningssakkunniga för att tagas under över- vägande vid det åt de sakkunniga givna uppdraget.

Skoklosterstyrelsen utgick i sina förslag från förutsättningarna, att samlingarna skall förbli odelade och ges museal vård samt gö- ras tillgängliga för allmänhet och forskning. I frågan om förutsättningarna för verksam- heten anförde styrelsen vidare, att föremåls- beståndet sett ur underhållssynpunkt är he- terogent. Det kräver insatser av expertis representerande konst-, kultur-, byggnads- och vapenområdet samt biblioteks- och ar- kivväsendet. De arbetsvolymer som erford- ras för underhållet av samlingarna, ansågs därtill vara alltför små för att motivera an— ställning av egen vetenskaplig personal re- presenterande de behövliga specialområdena.

Styrelsen för Skoklosters slott framhöll i frågan om den framtida verksamheten, att en ytterligare aktivering av visningsverksam- het och forskarservice vid Skokloster är an- gelägen. Visningarna ansågs behöva kom- pletteras med tillfälliga utställningar. Med hänsyn till forskningens behov bedömdes det vara av vikt, att registreringsarbetet full- följes samt att katalogprodukter framarbetas. Viss katalogproduktion och forskarservice ansågs emellertid kunna bedrivas mer ratio- nellt vid större arbetsvolymer. Som ett pro- blem med hänsyn till personalfrågorna framhölls den säsongvisa variationen i vis- ningsverksamhetens storlek och intensitet.

Styrelsen fann att uppenbara fördelar står att vinna i en organisationsform, i vilken verksamheten vid slottet knytes till ett av centralmuseema. I övervägandena rörande en sådan organisation prövades möjligheter- na av en anknytning till ettdera av de tre museerna livrustkammaren, nationalmuseet och Nordiska museet. Särskilt bedömdes därvid de båda senare vara av intresse. Att infoga Skokloster i ett av de nämnda mu- seernas organisation ansågs dock kunna medföra risk för att tyngdpunkten i verk- samheten kommer att förskjutas till de äm- nesområden det större museet företräder, medan arbetet på övriga områden blir åsido- satt.

Styrelsen föreslog att den rådande orga- nisationen, enligt vilken Skokloster bildar en självständig enhet under en styrelse, som är direkt underställd Kungl. Maj:t, skulle bibehållas. Riksarkivet föreslogs även fort- sättningsvis ha hand om förvaltningen av Skoklosterarkivet. Rörande förvaltningen av byggnaden föreslogs, att denna skulle ligga kvar hos byggnadsstyrelsen.

Sedan registreringen av samlingarna av- slutats, vilket beräknas ske under första hälf- ten av 1970-talet, kommer Skokloster att äga ett i jämförelse med andra svenska mu— seisamlingar för olika slag av forskning ena- stående grundmaterial i form av en modernt upplagd, utförlig katalog. Enligt styrelsens mening skulle det mot denna bakgrund inte vara realistiskt att bygga upp en särskild vetenskaplig personalorganisation vid Sko-

kloster. Fasta tjänster borde inrättas enbart för vård, visningar och forskarservice. För dessa uppgifter beräknade styrelsen, att föl- jande tjänster skulle vara erforderliga: en tjänst som museidirektör, en som amanuens, en som slottsfogde och en som vakt. Härut- över skulle under sommarhalvåret tillfällig arbetskraft för visningar anställas efter be— hov. För den fortsatta vetenskapliga verk- samheten, vilken styrelsen bedömde skulle komma att bli av växlande omfattning, före- slogs den framtida Skoklosterorganisationen ha att stödja sig på de lärda verken och universiteten. Även för administrativa upp- gifter skulle Skokloster erhålla biträde från de lärda verken. Till styrelsens förfogande borde ställas medel för ersättningar till de organ, från vilka service erhålles.

Kostnaden för verksamheten inom den av styrelsen för Skoklosters slott föreslagna or- ganisationen beräknades komma att uppgå till omkring 950 000 kr per år.

Styrelsens förslag biträddes av sex av dess nio ledamöter. De övriga reserverade sig och framförde ett eget förslag.

Reservanterna framhöll att verksamheten behöver präglas av en mer medveten sats- ning på den utåtriktade sidan. Utöver de rutinmässiga visningarna fordrades en diffe- rentierad aktivitet, vilken borde rymma även kvalificerade utställningsprojekt liksom skil- da slag av evenemang i övrigt. För att olika publikgrupper på ett meningsfyllt sätt skall kunna tillgodogöra sig de möjligheter till kunskap och inlevelse, som ligger i slot- tets samlingar, krävs speciella arbetsinsatser.

Också beträffande den till forskningen rik- tade verksamheten ansåg reservanterna, att styrelsens förslag var otillräckligt. Skoklos- tersamlingarna har, påvisades det, ett spe- ciellt dokumentariskt värde, som samman- hänger med materialets arkivaliskt fastlagda proveniens. Reservanternas mening rörande samlingarnas vård avvek likaledes från den i styrelsens förslag redovisade uppfattningen.

Majoritetsförslaget ansågs ha sin främsta svaghet i att verksamheten vid Skokloster för viktiga ordinarie funktioner görs beroen- de av utifrån hämtad service. Förslaget att från främmande institutioner söka medver-

kan i uppgifter, som ligger inom ramen för det kontinuerliga arbetet, betecknades som orealistiskt. Arbetsbelastningen vid de insti- tutioner, från vilka Skokloster skulle erhålla service, är av sådan storlek, att den skulle komma att utgöra ett allvarligt hinder för dessa att i erforderlig utsträckning ställa per- sonal till förfogande. I synnerhet skulle bib— lioteket, med dess för lärdomshistorisk forsk- ning värdefulla material, härigenom komma att få en ogynnsam ställning.

Det av reservanterna utarbetade förslaget tog sikte på en Verksamhet i oförändrad skala. Organisatoriskt borde Skoklosters slott inlemmas i en med livrustkammaren och Hallwylska museet gemensam musei- förvaltning. I sin motivering härför påvisade reservanterna de nära överensstämmelserna mellan dessa museers samlingar, möjlighe- terna till effektiv drift samt fördelen av en för ett betydande musealt ämnesområde samlad sakkunnig personal. Den genom en fusion av de tre nämnda museerna bildade museienheten borde ha följande avdelning— ar: en vetenskaplig avdelning, en museiav- delning och en administrativ avdelning. I den Vetenskapliga avdelningens uppgifter fö- reslogs ingå forskarservice samt produktion av kataloger, register, handböcker och bro- schyrer. Museiavdelningen avsågs ansvara för underhållet av samlingarna samt för vis— nings- och skyddsverksamhet. Den admini- strativa avdelningen borde ha att svara för personaladministration och löpande tillsyn av byggnader.

Den årliga medelsförbrukningen för drif- ten av den nya museiförvaltningen beräkna- des till ett sammanlagt belopp motsvarande summan av kostnaderna för verksamheten vid de tre nuvarande museerna.

I ett yttrande den 2 november 1971 till styrelsen för Skoklosters slott framhöll den vid slottet verksamma personalen, att starka skäl talar för ett autonomt Skokloster. En integrering med Nordiska museet skulle dock vara förenlig med den framtida sköt- seln och presentationen av Skokloster som helhetsmiljö. I valet mellan de båda av sty- relsen och reservanterna framlagda försla- gen förordades det senare. Reservanterna

ansågs ha valt en lämplig ambitionsnivå och deras förslag innebära möjligheter att upp- nå denna nivå.

Vid utarbetandet av sina förslag till fram— tida organisation har styrelsen för Skoklos— ters slott haft att samråda med MUS 65, som vid överläggningar med styrelsen redo- visat sina bedömningar i frågan om den ställning Skoklosters slott borde ges. I sep— tember 1971 överlämnade styrelsen sitt för— slag jämte reservanternas skrivelse till MUS 65. I yttrande häröver den 27 oktober 1971 anförde de sakkunniga, att de ej kunde till- styrka styrelsens förslag utan för sin del måste uttala sitt stöd för reservanternas linje.

6.4.4. Förslag om gemensam organisation

Direktionen för Hallwylska museet har i den ovan refererade utredningen framhållit, att detta museum för att få betydelse som le— vande kulturinstitution måste aktivera de tillgångar det förvaltar. Bland annat behöver specialutställningar göras, i vilka det egna beståndet ges ny belysning genom konfron- tation med material utifrån eller genom bild- och textkommentarer. Också i Skoklos— terstyrelsens förslag angående verksamheten vid Skoklosters slott omnämnes möjligheten att med tillfälliga utställningar komplettera visningarna i slottet. Större betydelse till- mätes emellertid specialutställningarna i den till styrelsens förslag gjorda reservationen. I denna framhölls att en differentierad ak- tivitet behöver komma till stånd, utöver de rutinmässiga visningarna. Genom olika spe- cialarrangemang borde man sålunda söka sätta Skoklosters speciella högreståndsmiljö i sin rätta relation till samhällsutvecklingen fram till nutid, ej minst i relation till lev- nadsvillkoren för befolkningen i dess helhet. Som framgår härav råder en nära överens- stämmelse mellan den syn på målen för den utåtriktade verksamheten, som anförts för vardera Hallwylska museet och Skoklosters slott. Särskilt Hallwylska museets direktion och reservanterna till Skoklosterstyrelsens förslag ställer krav på en hög ambitionsnivå för den utåtriktade Verksamheten. Det kan

även konstateras, hur man såväl för Hall- wylska museets som för Skoklosters del be- tonar behovet av arbetsinsatser på publik- ackvisitionens område, bland annat i fråga om reklam och uppsökande verksamhet.

De sakkunniga delar den syn som beträf- fande den utåtriktade aktiviteten kommit till uttryck i de här refererade förslagen och betraktar det som värdefullt att intensiv, differentierad verksamhet, bland annat med inslag av specialutställningar kan bedrivas vid de båda museerna.

För den vetenskapliga verksamheten, lik- som för vården av samlingarna vid Skoklos- ters slott har styrelsen för Skoklosters slott i sitt förslag ansett att någon fast anställd personal ej erfordras. MUS 65 vill på denna punkt ansluta sig till reservanternas syn och framhålla att samlingarna på grund av sitt höga vetenskapliga värde bör bearbetas plan- enligt och med hjälp av särskild personal, ett arbete som inte kan betraktas som av- slutat i och med att den nu pågående kata- logiseringen genomförts. Även för vården fordras i likhet med vad som anförts i re- servationsförslaget en regelbunden aktivitet, för vars ledning och planläggning en inom den egna organisationen verksam vetenskap- lig sakkunskap är oundgängligen nödvändig. I det för Hallwylska museet utarbetade för- slaget berörs frågan om verksamheten vid samlingarna mer översiktligt. Dessa sam- lingar har tidigare blivit föremål för grund- lig vetenskaplig bearbetning och publicerats i en utförlig katalog, delvis efter principer som bör betraktas som förebildliga för ka- talogiseringen av samlingarna vid Skokloster. MUS 65 anser det vara angeläget att det vid Hallwylska museet kan erbjudas en fullgod forskarservice. En viss fortsatt forskning med de Hallwylska samlingarna som objekt är också behövlig, om den utåtriktade verk- samheten skall kunna grundas på en aktuell, saklig kännedom om detta material. I fråga om föremålsvården har direktionen i sitt förslag ej räknat med större behov än som skulle kunna ställas till förfogande av natio- nalmuseet. Den nuvarande erfarenheten av betydelsen av en regelbunden tillsyn gör dock, att man för dessa samlingars del bör

räkna med ett tämligen stort behov av per— sonal för uppgiften. Särskilt synes det textila material, som tillhör museet, erfordra stora direkta insatser i fråga om konservering.

Utredningarna angående Hallwylska mu- seet och Skoklosters slott demonstrerar tyd- ligt, vilka svårigheter som möter, om dessa enheter skall bevaras som fristående organi— sationer. Direktionen för Hallwylska museet anför sålunda att detta museum på längre sikt kan bli funktionsdugligt endast under förutsättningen, att det underställes ett stat- ligt centralmuseum. Styrelsen för Skoklos- ters slott påvisar också hur vissa verksam- hetsgrenar är för små för att kunna ge ar- betsunderlag för egen personal. Man före- slår emellertid att verksamheten skall bedri— vas inom ramen för en egen organisation och räknar därvid med att kunna erhålla service i betydande omfattning för flera viktiga uppgifter inom det ordinarie arbetet. MUS 65 delar reservanternas bedömning rörande svårigheten att denna väg lösa pro- blemet att erhålla tillfredsställande arbets- kraftsresurser vid Skokloster. Särskilt bör därvid understrykas det av reservanterna anförda behovet att ge biblioteket en ställ- ning, som svarar mot dess betydelse.

I likhet med vad Hallwylska museets di— rektion och reservanterna till det av styrelsen för Skoklosters slott avgivna förslaget anfört rörande vederbörande institutioners organi- sation, finner MUS 65 det otvivelaktigt mest rationellt, att dessa båda museienheter an— slutes till lämpligt större organ. Den för Hallwylska museet föreslagna anslutningen till nationalmuseet kan med tanke på mate- rialets karakterisering som konst och konst- hantverk synas naturlig. Med hänsyn till att Hallwylska museet rymmer ett material av företrädesvis kulturhistoriskt intresse måste dock det lämpliga häri sättas i fråga.

I de överväganden de sakkunniga haft att göra rörande Hallwylska museet och Sko— klosters slott har det betraktats som väsent- ligt, att vart och ett av dessa bevarar sin självständiga prägel och egenart. Samtidigt har det å andra sidan framstått som uppen— bart, att verksamheterna ej kan drivas ratio- nellt annat än inom en större organisation.

Hallwylska museet och Skoklosters slott upp- visar i flera avseenden grundläggande över- ensstämmelser. De bildar slutna kulturhisto- riska miljöer med samlingar utan fortsatt accession. Materialet har stora likheter och ställer i huvudsak samma krav på personal för vård och tillsyn. Också de publika akti- viteterna, till större delen bestående av vis- ningar kompletterade med enstaka utställ- ningar är helt jämförliga. Det framstår på dessa grunder som angeläget att finna en organisationsform, inom Vilken båda dessa museers behov kan tillgodoses. I viss mån bör man på längre sikt även beakta frågan om hur man skall få till stånd en organisa— tion också för övriga museer av det slag, vilket Hallwylska museet och Skoklosters slott representerar. I och med de efterhand alltmer minskade möjligheterna för enskilda att bevara större kulturhistoriska miljöer omfattande byggnader och samlingar upp- står ett krav på det allmänna att öVerta ansvaret för dessa kulturvärden. I fråga om särskilt värdefulla miljöer av riksintresse bör det vara en statlig uppgift att möjliggöra att dessa bevaras och görs tillgängliga. Härvid kan särskilt framhållas statens ansvar för att de kulturhistoriska värden, som tillhör fidei- kommissen ej skingras. I lagen om avveck- ling aV fideikommissen behandlas frågan om kulturvärden i 17 &. Till förebyggande av att samling av möbler, tavlor, böcker eller and- ra föremål av särskilt kulturhistoriskt värde erhåller försämrad vård, skingras eller bort— flyttas, må konungen, när fideikommiss avvecklas förordna att samlingar skall mot lösen avstås till kronan eller kulturvårdande institution, som konungen bestämmer. Styrelsen för Skoklosters slott har under sin hittillsvarande verksamhet till stor del kunnat falla tillbaka på den sakkunskap, vilken representeras av personalen vid liv- rustkammaren. Med hänsyn härtill har det för de sakkunniga befunnits naturligt att pröva möjligheterna att anknyta Skokloster och även Hallwylska museet till livrustkam- maren. En sådan fusion ter sig särskilt ända- målsenlig, emedan livrustkammaren utgör en institution av icke alltför omfattande stor- lek. Tillsammans med de båda övriga mu-

seienhetema skulle den emellertid bilda en organisation, som erbjuder underlag för en differentierad och med hänsyn till behovet av sakkunskap inorn skilda områden lämp- ligt sammansatt personal. Nedan framlägges förslag om en ny museiorganisation bestå- ende av de nuvarande institutionerna livrust- kammaren, Hallwylska museet och Skoklos- ters slott. Detta förslag biträdes ej av leda- moten Elof Jerdenius, som med reservation häremot hänvisar till det av styrelsen för Skoklosters slott framlagda förslaget.

MUS 65 har i annat sammanhang före- slagit, att kulturhistoriska fastigheter, som inte utnyttjas för praktiska ändamål överfö- res i riksantikvarieämbetets förvaltning och uppföres på en särskild delfond av statens allmänna fastighetsfond (Kulturminnesvår- den. sid. 119 f). Skoklosters slotts och Hall- wylska museets byggnader bevaras tillsam- mans med de där förvarade samlingarna på grund av sina särskilt stora kulturhistoriska värden som rena minnesmärken med veten- skaplig och kulturell funktion. Vård och un- derhåll bör här bedrivas med tillämpning av strikt antikvariska principer. Det kan med hänsyn härtill komma att visa sig till fördel, om ansvaret för byggnaderna åläggs riksan- tikvarieämbetet. Det bör ankomma i första hand på byggnadsstyrelsen att avgöra om förvaltningen av dessa byggnader skall över- föras till riksantikvarieämbetet.

Den föreslagna samorganisationen av de tre museienheterna och livrustkammarens förläggning till Stockholms slott bör ge möj- ligheter att efterhand förverkliga vad de sak- kunniga i yttrande den 8 december 1969 framhållit rörande livrustkammarens lokal- fråga. En samordning mellan de olika muse- ala enheterna inom Stockholms slott borde eftersträvas. I första hand borde en gemen- sam publik service anordnas för livrustkam- maren och den 1970 installerade regalieut- ställningen i slottet. En framtida samord- ning av husgerådskammaren och livrustkam- maren skulle ur museisynpunkt erbjuda ef- tersträvansvärda möjligheter till en ända- målsenlig organisation för vård och bear- betning av ett inom svensk kulturhistoria centralt material. Genom tillkomsten av en

sådan organisation skulle förutsättningar dessutom skapas för att stimulera allmän- hetens intresse. Den skulle kunna ge under— lag för en större pedagogiskt verksam per- sonal, som i samarbete med de vetenskap- liga tjänstemännen skulle ha till uppgift att bland annat utarbeta program för presen- tationen av de olika kungl. slotten med dess samlingar. Det skulle vara naturligt att se- nare till en organisation av denna art även knyta övriga slottssamlingar i statlig ägo, sålunda även inventarier som förvaltas av nationalmuseet.

Jämte armémuseet besitter livrustkam- maren ensam sakkunskap rörande konserve- ring av vapen. Livrustkammaren har också den vid sidan av riksantikvarieämbetet och nordiska museet största textilkonserverings— ateljén i landet. Det kom därför att falla på livrustkammaren att ansvara för konserve- ringen aV en stor del av samlingarna vid Skoklosters slott med dess omfattande ma— terial av textilier och vapen. Man bör bygga vidare på livrustkammarens sålunda påbör- jade utveckling som serviceorgan för konser- vering av vapen och vissa slag av textilier. Det textila material varom här är fråga be- står av rikt omerade föremål representeran- de ett konsthantverk av ofta utpräglad sta- tuskaraktär. Det är en typ av material med egna traditioner, i mycket skilda från huvud- delen av de materialkategorier, för vars vård å ena sidan riksantikvarieämbetet och å and- ra sidan nordiska museet har att svara. Vid beräkningen av den volym det nya museet kan få att emottaga för vård utöver i liv- rustkammaren, Hallwylska museet och Sko- klosters slott ingående samlingar, har de sakkunniga kalkylerat med huvuddelen av nationalmuseets textila material jämte en mindre del av samlingar av textilt konsthant- verk i andra svenska museisamlingar. Kon- servering av vapen till tjänst för övriga mu- seer kan komma att bli aktuell endast i viss mindre omfattning. Museets uppdragsverk- samhet torde ej komma att bli av sådan storlek, att den i sig kräver särskild ordi- narie personal.

Den nuvarande personalen vid de tre institutionerna uppgår till sammanlagt om-

kring 35 anställda.1 Den samlade organisa- tionen föreslås få en i förhållande härtill något ökad storlek. Bland tjänstemännen bör i första hand finnas företrädare för konst- och historievetenskaperna, idé— och lärdomshistoria samt etnologi.

En avvägning har gjorts mellan önskemå- let att knyta en flertalig personal till var och en av de i den föreslagna organisationen ingående enheterna och behovet att inom gemensamma avdelningar sammanföra en större del av personalen. De sakkunniga har därvid valt att rekommendera att till Hall- wylska museet och Skoklosters slott endast knyta vissa tjänster, som fordras för säker- heten och det dagliga arbetet. Härigenom ges tillgång till större personalresurser, som när arbetet så kräver kan disponeras för koncentrerade insatser.

För att så nära som möjligt motsvara de huvudsakliga verksamhetsgrenarna bör or- ganisationen såsom även föreslagits i det ovan refererade reservationsförslaget vara uppdelad på en vetenskaplig avdelning och en museiavdelning. Därtill bör finnas en en- het för administrativa och kamerala upp— gifter. Vid vardera Hallwylska museet och Skoklosters slott bör finnas en särskild tjäns- teman för vissa med den lokala verksamhe- ten förenade uppgifter.

Den vetenskapliga avdelningen Den vetenskapliga avdelningen skall svara för uppgifter rörande samlingarnas systema— tiska bearbetning samt för service till fors- kare. Till denna avdelning bör också verk- samheten vid Skoklosters slotts och Hallwyl- ska museets boksamlingar föras liksom arbe— tet vid Livrustkammarens vetenskapliga bib- liotek. Till de för avdelningen under den närmast överskådliga framtiden mest ange- lägna och till omfånget största åliggandena kommer att höra de med Skoklostersam— lingarnas publicering sammanhängande upp- gifterna.

Avdelningen för den vetenskapliga verk- samheten föreslås rymma tre museitjänste- män. En av de härför erforderliga tjänsterna

1 Vid Skoklosters slott enbart arvodesanställda.

bör vara inrättad som amanuenstjänst i reg- lerad befordringsgång.

Det är av synnerlig vikt att verksamheten vid de stora och kulturhistoriskt betydelse- fulla bibliotekssamlingarna vid SkokIOSter kan bedrivas under ledning av en vetenskap- ligt och bibliotekstekniskt sakkunnig kraft. Samtidigt fordras att organisationen kan upprätthålla en effektiv biblioteksservice, såväl med hänsyn till det egna behovet som med tanke på den efterfrågan på biblioteks- tjänst, som råder från utomstående bibliotek, övriga institutioner och enskilda. Vid liv- rustkammaren finns för närvarande en tjänst som biblioteksassistent. Till medarbetarna vid Skokloster har sedan 1967 hört en fors- karutbildad kraft med särskild uppgift att svara för registreringen och ordnandet av biblioteket. Behovet av bibliotekspersonal för den nya organisationen beräknas till en bibliotekarie och två biblioteksassistenter.

För skrivgöromål m.m. vid den veten- skapliga avdelningen beräknas ett behov av ett biträde.

M useiava'elningen Såväl vid Hallwylska museet och Skoklosters slott som vid livrustkammaren bör bedrivas en intensiv och växlingsrik utåtriktad verk- samhet. En till omfånget likaledes betydande uppgift består i de olika åtgärder, som ford- ras för materialets vård. Den utåtriktade verksamheten och föremålsvården bör åvila museiavdelningen. För utställningsarbete och för organiserandet av den publika aktivite- ten i övrigt beräknas ett behov av minst två museimän. Samtidigt fordras för ledningen av konservering och föremålsvård två äm- nesteoretiskt väl orienterade experter, en inom textil— och en inom vapenhistoria. Vid avdelningen behövs en amanuenstjänst, som utnyttjas växelvis för anställning av aspi- ranter med sikte på arbete inom den publika och den konserveringstekniska sektorn. Inför de pågående nyuppsättningarna av livrustkammaren i Stockholms slott fordras speciella iståndsättningsåtgärder, särskilt i frågan om beståendet av praktkarosser. Liv- rustkammaren har beräknat kostnaderna härför, inklusive anställning av extra per-

sonal, till sammanlagt 500000 kr. Någon personalökning av permanent karaktär med hänsyn till livrustkammarens och dess sam- lingars speciella behov torde dock icke vara erforderlig. Eftersläpningar råder visserligen inom textilvården. För att avveckla dessa behövs emellertid endast en mindre varak- tig ökning av extra personal. Beträffande vården av det i Skoklostersamlingarna in— gående materialet av konsthantverk, före- trädesvis textilier och vapen, konstateras, att de villkor, under vilka dessa samlingar förvaras, gör att en skärpt och fortlöpande tillsyn av materialets kondition och därmed förenade vårdarbeten är nödvändiga. Arbets- kraft för den kontinuerliga tillsynen och vården kan beräknas till en heltidsanställd konservator vid rustkamrarna, en halv årsarbetskraft för träföremål samt en fjärde- dels årsarbetskraft för dräkt— och textilsam- lingarna. För att genomföra konservering av Skoklosters slotts omfattande samlingar, vil- ka före år 1967 endast erhållit begränsat underhåll, fordras fortsatta större arbets- insatser. Dessa har emellertid karaktären av ett tidsbegränsat ehuru långsiktigt projekt. På grundval av styrelsens för Skoklosters slotts beräkningar kan kostnaderna för den återstående delen av detta uppskattas till 5 000 000 kr. Arbetena bör liksom för när- varande dock vara fördelade på olika sak- kunniga museer: dels det nya organ i vilket Skokloster föreslås ingå, dels andra institu- tioner. Inom den egna organisationen bör arbetet bedrivas med hjälp av extra arbets- kraft. En viss ökad belastning av den ordi— narie personalens arbete måste dock förut- ses. Konservering för Skoklostersamlingar— nas del vid andra institutioner bör ske i form av uppdrag. Hallwylska museets material av konst- och konsthantverk ställer omfattande krav på regelbunden vård och tillsyn. Detta har under lång tid stått utan mer ingående vårdinsatser, varför framför allt de textila föremålen fordrar betydande åtgärder. Utom av speciell sakkunskap för ledningen av ar- betet med samlingarnas vård måste man räkna med ett behov av direkta arbetsinsat- ser i form av tillsyn, rengöring och repara- tion. Dessa bör uppskattas till minst en

fjärdedels årsarbetskraft för textilsamlingar- na och viss arbetskraft för möbler och öv- riga konsthantverksföremål. Dessutom bör medel finnas till förfogande för vården av tavelsamlingarna.

Det sammanlagda behovet av personal för vårdtekniska uppgifter inom museiavdel— ningen är för vapen två konservatorer (rust- mästare), för textilier en hel- och en halv- tidsanställd konservator samt ett konserve- ringsbiträde och för träföremål en heltids- anställd konservator.

Organisationen beräknas för fotografe- ringar och fotografiskt laboratoriearbete ha ett behov av en fotograf jämte medhjälpare till denne. För utställningsgöromål samt för tekniska uppgifter i övrigt fordras två hant- verkare. Vid museiavdelningen bör för skriv- göromål, handräckningsarbete inom konser- vering och för andra sysslor finnas två kva- lificerade biträden och två övriga biträden. Antalet vakter har med hänsyn till de i de olika organisationerna ingående enheterna beräknats till sammanlagt 12.

Kansli m. m.

Organisationen föreslås för löpande admi- nistrativa och kamerala uppgifter betjänas av ett kansli med en kanslist och en bokhål- lare.

Hallwylska museet och Skoklosters slott bör stå under omedelbar uppsikt vart och ett av en särskilt ansvarig tjänsteman, vilken som främsta åliggande skall svara för att ordning och säkerhet upprätthålles med av- seende på byggnaderna och de där förva- rande samlingarna. Dessa tjänstemän skall även ha att tillse att visningsverksamheten och övrig service till allmänheten på respek— tive platser fungerar i överensstämmelse med de av ledningen givna direktiven. De skall härtill föra kassarapporter över bl. a. entrémedel samt svara för inköpen av för- brukningsmateriel vid de båda lokala enhe- terna. De skall dessutom på platsen företrä- da organisationen bland annat i dess kon- takter utåt. Med hänsyn till uppgifternas na— tur bör dessa båda tjänstemän sortera direkt under organisationens chef.

För kansliet och för de båda vid Hall-

wylska museet och Skoklosters slott statione- rade tjänstemännens behov av skrivarbets- kraft beräknas två biträden, varav ett kva- lificerat.

Ledning

Hallwylska museet står under ledning av en direktion och Skoklosters slott av en sty- relse. Som styrelse för livrustkammaren fungerar nordiska museets nämnd. Hallwyls- ka museet förestås av en förste intendent och livrustkammaren av en chef. Vid Sko- klosters slott har ledningen av den löpande verksamheten hittills åvilat en inom styrelsen utsedd verkställande ledamot. Den gemen- samma organisationen föreslås i enlighet med MUS 65:s allmänna uppfattning rö- rande museernas administration få en lek— mannastyrelse. Till museiledningen bör där- till höra en chef.

Kostnader

De sammanlagda anslagen för Hallwylska museet, livrustkammaren och Skoklosters slott uppgår för budgetåret 1972/ 73 till (245 000+1 169 000+1 231 000) 2 645 000 kr. Den förordade sammanslagningen kan i och för sig genomföras utan ökade kostna- der för statsverkets del. I samband med att en omorganisation genomföres bör emeller- tid en översyn av personalorganisationen gö- ras. Ovan har därför föreslagits en organi- sation som utom av en chef skall bestå av två avdelningar och ett kansli m.m., sam- manlagt omfattande 38 tjänster. Denna per- sonal beräknas dra en lönekostnad, inklusive lönekostnadspålägg på omkring 1800 000 kr. (1973 års löner). Särskilda medel fordras dessutom för utredningar och uppdrag på konsultbasis, beräknade till 50 000 kr. Där- jämte bör beräknas medel för styrelsearvo- den med 60 000 kr. Årskostnaderna för sjukvård kan uppskattas till 10 000 kr. Re- seersättningarna kommer att bli förhållande- vis höga med hänsyn till omfattningen av verksamheten utanför Stockholm Vid Sko- kloster. De beräknas till 30000 kr. Lokal- kostnaderna uppgår vid de tre organisatio- nerna för närvarande till följande belopp:

Hallwylska museet 176 000 kr. (enbart hy- ror), Livrustkammaren 236 000 kr. och Sko- klosters slott 569 000 kr. Med hänsyn till Livrustkammarens flyttning till nya lokaler i Stockholms slott bör preliminärt beräknas en ökning med 100 000 kr. Ett högre belopp kan dock i realiteten visa sig bli erforderligt härför, sedan närmare beräkningar utförts av byggnadsstyrelsen. Anslagsposten expen- ser bör uppgå till 175 000 kr. Organisatio— nen bör ha en jämförelsevis omfattande ut- ställningsverksamhet. Härför bör beräknas ett belopp om 75 000 kr.

En sammanställning av de redovisade kostnadsberäkningarna ger nedanstående to- talkostnad för den nya organisationen.

1 OOO-tals kronor

Egna tjänstemän 1 800 Arvoden m. m. 75 Sjukvård 10 Reseersättningar 30 Lokalkostnader 1 081 Expenser 175 Utställningar 75

3 246

För att göra en rättvisande jämförelse av kostnadsökningen gentemot nuvarande or- ganisation bör beaktas de kostnader som är förenade med att livrustkammaren flyttar från nordiska museet. Livrustkammaren be- höver i samband därmed egna resurser för uppgifter vilka för närvarande bestrids av nordiska museet, i första hand undervisning och kamerala uppgifter. Härtill kommer ökade lokalkostnader för livrustkammarens del. Dessa kostnader är ej beroende av de sakkunnigas förslag. Den totala kostnads- ökningen, vilken uppgår till omkring 600 000 kr. per år, kan bedömas vara i stort sett densamma, som skulle bli en följd av kost- naderna vid oförändrad ambitionsnivå, om de tre institutionerna bibehålls som skilda enheter.

Omorganisationen bör genomföras den 1 juli 1974. Den beräknade kostnadsökning- en om 600000 kr. bör möjliggöras genom anslagsökningar fördelade på budgetåren 1974/75 och 1975/76.

6.5.1. Nuvarande organisation

Naturhistoriska riksmuseet är det statliga centralmuseet för naturhistorisk verksamhet. Dess arbetsområde täcker flertalet olika gre- nar av biologin, liksom även vissa sektorer av geologin. Riksmuseet har en fast personal omfattande 86 anställda. Anslaget för för- valtningskostnader är för budgetåret 1972/ 73 beräknat till 7 502 000 kronor.

1959 tillkallades sakkunniga för att inom dåvarande ecklesiastikdepartementet biträda med utredning rörande naturhistoriska riks— museets ställning i förhållande till Stock- holms universitet. Utredningen antog namnet riksmuseiutredningen. Den framlade i no— vember 1962 sina förslag i ett betänkande kallat Naturhistoriska riksmuseets framtida ställning och organisation (Stencil E 1962: 2). De för utredningen givna direktiven upp- tog spörsmål rörande museets ställning i för- hållande till dels Vetenskapsakademien, dels Stockholms universitet. De tog även upp frågan om en samordning vid planeringen av museets tillbyggnad med projekteringen för universitetets nybyggnader. Kunskapssprid— ningen i det allmänna bildningsarbetets in- tresse betecknades som en museiuppgift av central betydelse, vilken borde stimuleras och utvecklas.

Riksmuseiutredningen ansåg, att den vid museet bedrivna forskningen skedde under betingelser, som var otillfredsställande. En mer gynnsam forskningsmiljö borde därför eftersträvas. Utredningen fastställde också, att det rådde brister ifråga om utställnings- verksamheten.

Riksmuseiutredningen framlade två alter- nativa förslag till lösningar. Enligt det första av dessa borde museet bibehållas som fri- stående institution för insamling, forskning och utställningsverksamhet. Det andra alter- nativet syftade till att museets forsknings- arbete helt skulle inlemmas i universitets- organisationen. Utredningen förordade, att Vetenskapsakademiens inseende över riks- museet skulle upphöra och att insamlings— och forskningsverksamheten jämte service

till forskare skulle överföras till Stockholms universitet. Därvid skulle arbetet vid mu- seets huvudsamlingar och vid universitetens institutioner inom motsvarande ämnen sam- ordnas. Museets sju tjänster som professor och avdelningsföreståndare skulle jämte öv- rig forskarpersonal uppföras på universitetets stat. Utställningsverksamhet och övrig ser- vice för allmänheten skulle bedrivas inom ramen för en särskild organisation.

Övervägande antalet remissinstanser för— ordade emellertid, att riksmuseet skulle be- varas som en sammanhållen enhet. Man an— förde kritik mot att insamlingen och forsk- ningen skulle överföras till universitetet.

Den 29 juni 1964 tillkallades experter för att inom ecklesiastikdepartementet biträda med beredning av riksmuseiutredningens för- slag. Det ålåg experterna att framlägga en plan för ombildning av fyra tjänster, näm- ligen tjänsterna som professor och förestån— dare för botaniska avdelningen, evertebrat— avdelningen, entomologiska avdelningen och paleozoologiska avdelningen. Ett förslag framlades enligt vilket tjänsterna skulle över- föras till universitetet. De skulle samtidigt omvandlas till att omfatta ämnesområdena evolutionszoologi, cellfysiologi, immunbiolo- gi och biofysik.

En rad remissinstanser reste i sina ut- låtanden över förslaget allvarliga invänd- ningar. I förslag till riksdagen (prop. nr 81) år 1965 valde regeringen att väsentligt av— vika från riksmuseiutredningens och de sär- skilda sakkunnigas förslag. Enligt proposi- tionen borde riksmuseet bevaras som själv- ständig institution och i organisatoriskt hän- seende vara uppdelat på två avdelningar, den ena för forskning och den andra för publik museiservice, benämnda forsknings- avdelningen resp. museiavdelningen. Museet som borde vara självständigt skulle ledas av en styrelse. Rörande utbyggnaden av musei- avdelningen anförde departementschefen: »museiavdelningens arbete kommer under dess första verksamhetsår i stor utsträckning att begränsa sig till planering och försöks- verksamhet. Allt eftersom närmare erfaren- heter vinns rörande verksamhetens utform- ning, torde ställning få tas till tillskott till

avdelningens resurser». Avdelningen som även skulle omfatta museets administrativa enhet föreslogs budgetåret 1965/ 66 få föl- jande nya tjänster: en tjänst som museidirek- tör i Bo 3, en tjänst som museilektor i Ao 27, en tjänst som byrådirektör i Ae 25, en tjänst som kamrerare i Ae 19 samt en tjänst som kanslibiträde i Ae 7. Även teknisk per- sonal samt biträdes- och vaktmästarpersonal, sammanlagt elva tjänster, borde tillföras av- delningen. För arvoden till expertis inom skilda områden beräknades ett belopp om 100 000 kr. Forskningsavdelningen föreslogs i egenskap av forskningsinstitut och doku- mentationscentral fortsätta att fungera inom såväl grundforskning som målforskning. Dess resurser borde också utnyttjas inom forskarutbildningen. Principerna härför bor- de övervägas senare, i samband med förslag från 1963 års forskarutredning. Forsknings- avdelningen borde vidare lämna service till institutioner och forskare inom och utom landet. Särskilt betonades härvidlag nödvän— digheten av en intim samverkan mellan forsknings- och museiavdelningen. Forsk- ningsavdelningen skulle bestå av de tidigare sju avdelningarna, vilka föreslogs bilda sek- tioner inom den nya större avdelningen. Den skulle stå under ledning av ett kollegium och en prefekt. Det skulle ankomma på universitetskanslersämbetet att fastställa om- fattningen av professoremas undervisnings- skyldighet. Endast begränsade personalför- stärkningar föreslogs. En översyn av per- sonalens lönegradsplacering som hade före- tagits, ledde till förslag att ett avsevärt antal tjänsteförändringar skulle komma till stånd.

Riksmuseets verksamhet regleras närmast genom en av Kungl. Maj:t den 27 maj 1966 given instruktion samt genom en av styrel- sen för naturhistoriska riksmuseet den 8 november 1966 fastställd arbetsordning. Mu- seet leds av en styrelse, vilken består av en ordförande jämte sex övriga ledamöter och sju suppleanter. Museiavdelningen förestås av en museidirektör, forskningsavdelningen av en prefekt. Museidirektören är föredra- gande i styrelsen i frågor, som gäller musei— avdelningen, och prefekten i frågor, som be- rör forskningsavdelningen. I gemensamma

frågor är efter samråd endera föredragande. I administrativa och juridiska ärenden är byrådirektören föredragande.

Styrelsen har delegerat till ett arbetsut- skott, som består av styrelsens ordförande, museidirektören, prefekten och byrådirek- tören, att besluta i frågor om tillsättning av ordinarie och extra ordinarie tjänster i löne— grad A 18 eller lägre samt fördelning av tjänster i högst lönegrad A 18 på olika ar- betsenheter. Extra tjänster i högst lönegrad A 18 tillsättes av museidirektören eller pre- fekten. Styrelsen har vidare delegerat till ordföranden att besluta i ärenden, som är remitterade av Kungl. Maj:t och ej är av särskild vikt eller större principiell betydel- se. I administrativa ärenden i övrigt beslutar museidirektören, såvitt beslutanderätten ej tillkommer ordföranden. Kollegiet som är ett rådgivande organ i frågor rörande forsk- ningsavdelningen består av prefekten såsom ordförande, professorerna samt förste inten- denter och intendenter vid forskningsavdel- ningen. Enligt nuvarande praxis kallas all personal med undantag av arkivarbetare till de sammanträden som hålles i kollegiet.

Vid museet finns för närvarande 86 tjänster (bå 1972/ 73). I anslagsäskanden till Kungl. Maj:t har museet under en följd av år efter omorganisationen redovisat behov av ansenliga personalförstärkningar. Efter- frågan på museiavdelningens tjänster har ökat i betydande utsträckning. Härom vitt- nar de starkt stigande besökssiffrorna. Be- hovet av information i olika frågor inom de naturhistoriska ämnesområdena är i växande. Samtidigt har en stor publik funnit vilka möjligheter den har att genom riks- museets utställningar orientera sig rörande aktuella vetenskapliga frågeställningar inom olika naturhistoriska områden. Förfrågning- ar från myndigheter, press och radio före- kommer nu allt oftare. I samband med am— bulerande utställningar från riksmuseet, vilka visats i landsorten, har ett intresse anmälts från regionmuseernas sida för fler natur- vetenskapliga utställningar. Önskemålen från skolorna om ytterligare produktion av peda— gogiskt material framstår som ett tydligt ut- tryck för behovet av en utåtriktad verksam-

het vid riksmuseet till tjänst för kunskaps- spridning och upplysning. Avdelningens möj- ligheter att tillgodose denna efterfrågan har varit begränsade, främst genom att arbetet måst ägnas planerings- och utredningsarbete. Det har under den nuvarande organisatio- nens första verksamhetstid gällt att anordna lokaler och att anskaffa utrustning samt att utarbeta arbetsordningar och att planera ut- ställningsverksamheten. Personalen har dess- utom varit upptagen med att utarbeta lokal- program för museets ombyggnad, vilken av byggnadsstyrelsen beräknas komma att på- börjas omkring 1974/ 75.

De förstärkningar av resurserna, som kommit museiavdelningen till del efter om— organisationen 1965/ 66, har inskränkt sig till ökningar av medel för expertis och till- fällig personal. Avdelningen har med hjälp av dessa medel kunnat förstärkas med två extra tjänster som förste intendent, en tjänst som extra assistent och en tjänst som extra konservator. Härigenom har dock huvud- delen av expertanslaget bundits.

Forskningsavdelningen har under åren efter omorganisationen icke erhållit möjlig- het till mer än en mindre ökning av perso— nalstyrkan. Genom särskilda forskningsan- slag har dock ett flertal forskare utöver den fasta personalen kommit att arbeta inom museet. Med hjälp av medel från statens naturvårdsverk verkar inom museet en ex- pertgrupp, vilken har till uppgift att utarbeta lösningar rörande metodfrågor inom inven- tering och insamling. Inom forskningsavdel- ningen har dessutom omfattande förberedel- ser gjorts för att inleda ett utvecklingsar- bete, vilket avses behandla problemen röran- de naturhistoriska museisamlingars registre— ring.

Vid omorganisationen förutsattes, att ett intimt samarbete skulle råda mellan forsk- ningsavdelningen och museiavdelningen. Forskningsavdelningen, som har att lämna service till olika institutioner, har också i betydande utsträckning medverkat vid upp- byggnaden av museiavdelningens tillfälliga utställningar. I viss utsträckning har utställ- ningarna därigenom kommit att medverka till att museets forskningsresultat snabbt

Konserveringsarbetet bedrives vid forsk- ningsavdelningen som en del av ett mång- fasetterat laboratoriearbete, som bland an- nat omfattar provtagningar och analyser. Det leds direkt av den vetenskapligt ansva- riga personalen.

Museiavdelningens behov av konserve- ringsarbeten är till större delen betingat av utställningsverksamhetens krav på pedago- giskt lämpligt material, i första hand av originalkaraktär men dessutom i form av modeller. Inom utställningsarbetet ställs där- till krav på konservatorernas medverkan vid framställning av dioramor och vid monte- ring av föremål.

En viss samordning av verksamheten vid riksmuseets sektion för mineralogi, det geo- kronologiska laboratoriet och laboratoriet för radioaktiv datering har ägt rum de se- naste åren. Driften av det geokronologiska laboratoriet bekostas sedan den 1 juli 1972 av medel som ingår i riksmuseets förvaltnings- kostnadsanslag medan laboratoriet för radio- aktiv datering drivs med bl. a. medel från anslagen till riksantikvarieämbetet och sta- tens historiska museum samt Stockholms universitet. Riksmuseet har erhållit i upp- drag att efter samråd med berörda parter inkomma med förslag till organisation av de tre enheterna (prop. 1972: 1. Bilaga 10). Riksmuseets styrelse har den 3.6.1972 hos Kungl. Maj:t hemställt, att laboratoriet för radioaktiv datering den 1 juli 1973 överföres från riksantikvarieämbetet och statens histo- riska museum till riksmuseet. Det skall där- vid tillsammans med geokronologiska labo- ratoriet bilda Laboratoriet för isotopgeologi. Det omedelbara ansvaret för laboratoriet skall åvila en nämnd med representation för bl. a. riksmuseet, universiteten, riksan- tikvarieämbetet och statens historiska muse- um samt Sveriges geologiska undersökning.

6.5.2. Vissa överväganden och förslag angå- ende riksmuseets organisation

Gränsdragningen av riksmuseets ämnesom- råde i förhållande till andra museer och

organ kan i huvudsak konstateras vara än- damålsenlig. Inom det geologiska fältet kan dock icke någon klar gräns dras för museets uppgifter. Mellan riksmuseets och Sveriges geologiska undersöknings (SGU) museala funktioner saknas en fast skiljelinje. För- hållandena regleras endast genom en över- enskommelse mellan riksmuseet och SGU. Enligt denna svarar SGU för svenska berg- arter och malmer. Den systematiska mine- ralsamlingen skall riksmuseet hålla. Riksmu- seet svarar också för samlingar av såväl ut- ländska som svenska malmer samt i viss utsträckning även av bergarter. Dessutom har museet vissa äldre kollektioner av berg- arter och malmer. Det intima sambandet mellan riksmuseet och SGU accentueras av att museiavdelningen vid riksmuseet har att svara för undervisnings- och utställnings- verksamhet också inom det geologiska om- rådet. Det måste av dessa skäl vara önsk- värt, att frågan om gränserna mellan SGU:s museum och riksmuseet utredes.

1965 års geoutredning1 framhöll i sitt 1968 angivna betänkande Geovetenskap- lig forskning, att det borde undersökas, i vilken utsträckning det skulle vara möjligt att samordna museiverksamheten vid SGU och riksmuseet vad avser mineral. Geout- redningen ansåg också, att det skulle vara ändamålsenligt, om SGU i framtiden tjäna- de som centralmuseum. Med hänvisning till att frågorna ingick i det uppdrag, som med- delats den år 1964 av chefen för handels- departementet tillsatta utredningen rörande SGU, avstod dock geoutredningen från att ge direkta förslag beträffande SGU:s musei- verksamhet.

1964 års geologiutredning avgav i febru- ari 1971 sitt betänkande »Malm Jord —— Vatten» (SOU 1971: 17). Geologiutredning— en har som huvuduppgift haft att behandla frågor rörande omfattningen och inriktning- en av den geologiska karteringen och pro- spekteringen i landet. Utredningen har även framlagt förslag till omorganisation av SGU. Enligt dessa bör verket bestå av sju avdel-

1 Tillsatt av universitetskanslern den 31 au- gusti 1965.

ningar. Vården av dess samlingar skall åvila två geologer knutna till en föreslagen större avdelning, benämnd naturresursavdelningen. Denna avdelning som totalt skall omfatta en basorganisation om 49 personer skall i öv- rigt svara för geologiska uppgifter avseende grundvatten, berggrund, jordarter, paleonto- logi m. m. Geologiutredningen bedömde det vara praktiskt, att skötseln av referenssam- lingarna, vilka förses med material från alla grenar av SGU:s verksamhet, sorterar under en allmän geologisk enhet.

Geologiutredningen ansåg att frågan om skötseln av skådesamlingarna för allmän- heten (»museet») bör lösas i nära samarbete mellan SGU och riksmuseet, så att de mu- seitekniska aspekterna kan beaktas i sam- band med riksmuseets utställningsverksam- het.

Den sålunda föreslagna organisationen för samlingarna omfattar enligt geologiutred- ningen vad som krävs för arbetet inom SGU:s ram. Utredningen förordade emeller- tid en framtidsplanering syftande till sam- ordning på bredare bas med universiteten och riksmuseet, så att SGU i framtiden skall kunna fungera som en för landet gemensam dokumentationscentral på det geologiska om— rådet. För detta ändamål krävs emellertid ytterligare resurser. Behoven i detta hän- seende ansågs emellertid inte kunna precise- ras utan närmare utredning.

Enligt statsmakternas beslut angående om- lokalisering av viss statlig verksamhet (prop. 1971: 29 och rskr. 1971: 196) skall huvud- delen av SGU förläggas till Uppsala och en enhet till Luleå. Härigenom har möjligheter- na till samarbete mellan SGU och riksmuse- et helt förändrats i förhållande till de av geoutredningen angivna förutsättningarna. SGU har i yttrande över geologiutredning- ens betänkande i skrivelse den 30 juni 1971 anfört, att verket för sin del icke har något att erinra mot att en skådesamling för all- mänheten som deposition kvarligger i Stock- holm och förvaltas av riksmuseet. Verket framhöll dock samtidigt att en skådesamling, som ger en översiktlig bild av landets geo- logi, även bör ordnas i Uppsala. SGU:s re- ferenssamlingar bör vara lokaliserade till

huvudkontoret i Uppsala, medan magasins- och borrkämesamlingar kan inrymmas i förråd på lämpliga ställen i närheten av SGU:s regionkontor. Beträffande en sam- ordning av samlingarna mellan SGU, riks— museet och universiteten anförde SGU, att en central registrering med data över geo— logiskt material vid landets olika institutio— ner bör eftersträvas. Däremot behöver en samordning av materialet inte innebära att detta med nödvändighet inordnas under ett tak. Riksmuseet framhöll i yttrande över betänkandet »Malm —- Jord —— Vatten» i skrivelse den 12 juni 1971 bl.a., att frågor- na rörande samordningen av SGU:s, riks— museets och Stockholms universitets geolo- giska samlingar snarast behöver utredas i nära samarbete mellan de berörda organi- sationerna. Frågan om Sveriges geologiska undersöknings framtida uppgifter är före- mål för överväganden inom industrideparte- mentet (prop. 1972: 1. Bilaga 15).

En utredning rörande de här berörda frå- gorna bör snarast komma till stånd.

De sakkunniga vill med hänsyn till vikten av en allsidig utåtriktad verksamhet på det naturhistoriska området framhålla, att mu- seiavdelningen vid riksmuseet även i fram- tiden bör vara verksam inom det geologiska ämnesfältet. De hittills av SGU skötta fasta geologiska utställningarna inom riksmuseets byggnad bör knytas till övriga utställningar i byggnaden och samtidigt med dessa omorga- niseras och moderniseras.

Här skall även i korthet beröras frågan om samverkan mellan riksmuseet och Bergian— ska trädgården, som är belägen i museets omedelbara grannskap. Vid den botaniska trädgården som förvaltas av den till Veten- skapsakademien knutna Bergianska stiftelsen, bedrives vetenskaplig botanisk verksamhet. Dessutom driver stiftelsen en handelsträd— gård med viss upplysningsverksamhet för den hortikulturellt intresserade allmänheten. Genom avtal med staten skall stiftelsen sam- verka med Stockholms universitet vad avser undervisning och forskning inom ämnesom- rådet botanik, särskilt kulturlandskapets ekologi och hortikultur.

Liksom på många håll utomlands före-

kommer även i vårt land exempel på nära organisatoriskt samband mellan botanisk trädgårds- och museiverksamhet: till Hel— singborgs museum och dess naturhistoriska avdelning hör en botanisk trädgård med be- tydande pedagogiska funktioner; mellan den botaniska trädgården och det naturhistoriska museet i Göteborg råder samverkan inom undervisningen, i första hand för skolan.

I sin service för det obligatoriska skol- väsendet liksom i den allmänna undervis- ningen för vuxna har riksmuseet ett påtag- ligt behov av samarbete med Bergianska trädgården. Genom det sätt på vilket musei- och trädgårdsmaterialet inom det botaniska området kompletterar vartannat kan härige- nom en förbättrad, mer instruktiv och åskåd- lig undervisning lämnas. En samordnad ser- vice bör därtill kunna ge de båda institu- tionerna kontakt med en större publik än de för närvarande har var för sig. Förutsätt— ningarna för att ett nära gemensamt arbete skall kunna förverkligas är emellertid att Bergianska trädgården beredes möjlighet att inrätta en pedagogisk befattning tillsammans med erforderliga praktiska resurser samt att staten ingår avtal med Bergianska stiftelsen om samarbete med riksmuseet.

Riksmuseets ledning har enligt de sakkun- niga en onödigt invecklad och delvis också oklar funktionsfördelning. Museidirektörens och prefektens uppgifter är otillfredsställan- de definierade i förhållande å ena sidan till varandra och å andra sidan till styrelsen. Den rådande uppdelningen av ansvaret för verkställigheten kan otvivelaktigt leda till att museets arbete kompliceras. Den nuva- rande ordningen enligt vilken museidirek- tören har verkställande uppgifter av ansen- lig omfattning ehuru saknar rätt att deltaga i styrelsens beslut, står i strid med kraven på en rationell fördelning av beslutsfunk- tionerna vid en institution av riksmuseets storlek. Vid museet förestår ett omdanings- arbete av stor räckvidd för såväl den utåt- riktade som den vetenskapliga sidan av verk- samheten. Museets basutställningar skall er— sättas med utställningar av ny typ. I sam— band med att museets egen verksamhet ut- vecklas väntas en expansion av den natur-

historiska museiverksamheten ske även utan- för riksmuseet. Inom dokumentationen före- står ett betydande utvecklingsarbete. Av vikt är att museets vetenskapliga resurser kan samordnas inom en större plan för natur- historisk dokumentation samt för systema- tisk och annan forskning. En stor del av museets framtida arbete måste bedrivas i form av projekt, som är gemensamma för flera sektioner. Det får mot bakgrund härav anses nödvändigt att införa en organisation, som erbjuder större möjligheter till ett smi- digt, effektivt arbete i museiledningen. Den organisation som infördes år 1965, synes enligt de sakkunniga riskera att bli till ett hinder för de nya uppgifter, som blivit ak- tuella under tiden efter omorganisationen.

För att museets målinriktade arbete så långt möjligt skall nå avsedd verkan fordras en vidmakthållen kontinuitet i verksamhets- program och policy. Den nuvarande uppdel- ningen av ansvaret mellan museidirektören och prefekten innebär härvidlag en svaghet. Prefekten skall väljas bland ordinarie tjäns- temän och kan icke beräknas vara förord- nad mer än en begränsad följd av år. Om bytena av prefekt skulle komma att ske med alltför täta mellanrum, riskerar planeringen av forskningsarbetet på längre sikt att bli väsentligt försvagad.

För att museets arbete skall kunna bedri- vas så smidigt som möjligt bör styrelsens ord— förande vara en vid museet anställd tjänste- man och chef. Ärenden som icke avgöres av styrelsen föreslås av de sakkunniga avgöras av museichefen. Uppgifterna för en chef med denna ställning i organisationen kom- mer att bli i hög grad arbetskrävande. Med hänsyn härtill föreslås, att befattningen ej skall vara knuten till någon av de båda av- delningarna. Museichefens kapacitet bör dock icke enbart tagas i anspråk för ett arbete av rent administrativt slag. Det är angeläget att museichefens museala eller ve— tenskapliga erfarenheter kommer också det direkta museiarbetet tillgodo. Museichefens arbete förutsättes därför bli så ordnat, att denne även kan knytas till arbets- och pro- jektgrupper inom museet. Museichefens medverkan i arbetet inom olika grenar av

museiverksamheten blir givetvis beroende av inriktningen av den vetenskapliga och mu- seala kompetens han företräder.

Det ankommer på riksmuseets ledning att inför statsmakterna icke endast hävda an- språken på resurser inom sin sektor av mu- seiväsendet; den skall dessutom företräda riksmuseet i forsknings- och miljöpolitiska frågor av stor vikt. Det är därför av be- tydelse att chefstjänstemännen vid museet deltager i styrelsens arbete. Eftersom ord- föranden i regel icke bör vara föredragande i styrelsen, föreslår de sakkunniga, att det skall ankomma på prefekten och förestån- daren för museiavdelningen att svara för föredragning av ärenden som berör forsk- ningsavdelning resp. museiavdelningen.

Riksmuseet skall fungera som centrum för långsiktig dokumentation och systema- tisk forskning samt tjäna som bas för natur- vårdsundersökningar. Dessa uppgifter kom- mer att medföra krav på att forskningsav- delningens resurser ökas. De forskargrupper, som med hjälp av särskilda forskningsmedel knyts till museet, medför icke någon ökning av resurserna för den ordinarie verksam- heten. I stället måste museet lämna en allt större service till dessa projektgrupper, bl. a. i fråga om det taxonomiska arbetet.

Inom den naturhistoriska dokumentations- verksamheten behövs ett fortsatt utvecklings- arbete, som kan lämna svar på olika frågor rörande principerna för hur material skall tillvaratagas och hur samlingar skall vara ordnade för att kunna komma till största möjliga utnyttjande inom forskningen. Den så kallade biodatagruppen arbetar för när- varande inom museet med metodfrågor rö- rande dokumentationen i fält för naturvårds— verkets behov. Riksmuseets arbete kommer även att påverkas av i vilken utsträckning automatisk databehandling kan tagas i tjänst inom museet. Uppbyggnaden av ett informa- tionssystem för miljövårdsområdet, vilket kan bli av betydelse härför, behandlas för närvarande av den år 1969 av chefen för jordbruksdepartementet tillsatta miljökon— trollutredningen. Väsentliga förändringar är sålunda att vänta i frågan om inriktning och metod beträffande insamlingsverksamheten

vid de naturhistoriska museerna. Det är i nuvarande läge framför allt av vikt, att mu- seet kan bevaka utvecklingen inom natur- vårdsforskningen och bli i tillfälle att rätt bedöma dess konsekvenser för de natur- historiska museernas verksamhet och fylla sin roll i sammanhanget. Det är likaså vä- sentligt att skapa en organisatorisk grund för samordning av den omfattande natur- dokumentation, som bedrives av Natur- historiska museet i Göteborg, med den vid riksmuseet. Ett särskilt samarbetsorgan bör därför inrättas, s. 198. De sakkunniga anser det dock icke för närvarande aktuellt att lämna förslag rörande forskningsavdel- ningens organisation. Av betydelse för mu- seets möjligheter att lösa sina kommande uppgifter är i vilken utsträckning personal från olika sektioner inom forskningsavdel- ningen kan medverka inom tvärvetenskapligt verksamma arbets- och projektgrupper. Se- nare under 1970-talet kan det komma att bli aktuellt att närmare pröva vilken organisa- tionsform, som är mest lämplig för den vetenskapliga och dokumentariska verksam- heten vid riksmuseet. Det måste dock nu starkt framhållas, att forskningsavdelningens resurser är otillräckliga. Särskilt bör erinras om att riksmuseet i petita föreslagit, att en tjänst som biträdande professor inrättas vid botaniska sektionen. Detta skulle möjliggöra en kvalificerad ledning av två arbetsenheter, en för fanerogambotanik och en för krypto- gambotanik, inom sektionen för botanik. Denna topptjänst är angelägen. Den skulle fylla en lucka på ett viktigt område i mu- seets taxonomiska kompetens. Museet har även föreslagit, att en tjänst inrättas vid museet för en statistiker och dataexpert. Denne skulle ha till uppgift att såsom sta- tistiskt sakkunnig på planeringsstadiet be- döma insamlings- och urvalsmetoder. Inne- havaren av tjänsten skulle även ha att följa utvecklingen på dataområdet. Tjänsten kan bedömas bli av central betydelse för mu— seets möjligheter till vidareutveckling av den systematiska dokumentationen.

De naturinventeringar som aktualiserats bl. a. av 1964 års naturresursutrednings be- tänkande och av naturvårdsverkets forsk-

ningsnämnd, i samband med mänskliga akti- viteters direkta eller indirekta destruktiva effekter på naturmiljön och dess produkti- vitet, avkastar dokumentariska material av stor omfattning. Om ansträngningar och kostnader bakom insamlandet av dessa ma- terial skall vara meningsfulla, och om man för framtiden skall säkra möjligheten att göra förnyade kontroller eller kontroller med nya metoder i dessa material, måste de bevaras på ett riktigt sätt. De enda institu- tioner i landet som kan omhänderha denna bevaringsuppgift är de naturhistoriska mu- seerna. Ansvaret för uppgiften bör i första hand åvila naturhistoriska riksmuseet.

Det taxonomiska arbete som är förknippat med utnyttjande av provtagningar i naturen, är mycket omfattande och kräver mångdif— ferentierad specialkunskap. En av flaskhal- sama vid behandlingen av ifrågavarande ma- terial är därför just den taxonomiska bear- betningen. Naturhistoriska riksmuseet är den institution i landet där taxonomiskt service- arbete mest naturligt hör hemma.

Naturvetenskapliga forskningsrådet håller för närvarande på med att bygga upp en organisation för zoologisk taxonomisk ser- vice, som avses bli lokaliserad till riksmu- seet. En komplettering på den botaniska sidan och då i synnerhet inom kryptogamer- nas område är ofrånkomlig. För bevarande- arbete avseende både zoologiskt och bota- niskt material samt för att museet skall kun- na svara för tillräcklig taxonomisk service inom det botaniska fältet bör man räkna med ett omedelbart behov av fem tekniska assistenter och tre vetenskapliga medarbeta- re (amanuenser/ intendenter).

Den dokumentation, som bedrives vid na- turhistoriska museer ställer numera krav på ett rikt urval av konserveringsmetoder, an- passade för skilda ändamål. Det arbete som inom riksmuseet fordras för en utveckling av konserveringsteknikerna, får förutsättas ske i samverkan mellan forskningsavdelning- ens olika sektioner. En viss ökning av per- sonalresurserna är nödvändig.

Vid forskningsavdelningen finns för när- varande endast en tjänst som konservator. I övrigt utföres det direkta konserveringsarbe-

tet av assistenter och konservatorselever. I första hand bör en ny tjänst som konserva- tor vid sektionen för vertebratzoologi in- rättas.

I museiavdelningens uppgifter ingår såväl administration som utställningsproduktion och undervisning. Förvaltningen gäller både museiavdelningen och forskningsavdelning- en. Det är önskvärt att museitjänstemännen så långt det är görligt blir avlastade admini- strativa göromål. En omläggning av museets förvaltningsmtiner har under de senare åren därför ägt rum. Forskningsavdelningens sek- tioner har sålunda kunnat rationalisera sitt arbete genom att till museiavdelningens ad- ministrativa enhet överföra visst arbete. En fortsatt ökad service till de olika sektionerna i frågan om förvaltningsgöromål synes möj- liggöra en ytterligare effektivisering av sek- tionemas arbete. De sakkunniga föreslår att museets administrativa personal inordnas direkt under museichefen för att utgöra en självständig organisatorisk enhet vid museet, ett kansli, underställt byrådirektören. Kans- liet bör dimensioneras med tanke på att mu- seichefen så långt möjligt bör avlastas ad- ministrativa uppgifter av rutinbetonad karak- tär.

Utvecklingen inom de grenar av natur- vetenskaperna, vilka representeras av riks- museet, sker för närvarande med utomor— dentlig snabbhet. Samhällets behov av in- formation härom är betydande, och musei— avdelningen har ansvar för att en aktuell och tillförlitlig orientering når ut. En krävande uppgift är att planlägga och genomföra en enligt moderna pedagogiska principer upp- byggd basutställning, som skall ersätta de nuvarande i stor utsträckning föråldrade permanenta utställningarna. Den nya expo- sitionen avses ge besökaren en översikt över växt- och djurlivet sedda i vetenskaplig be- lysning. Den skall även skildra jordens ut- veckling. I de planer som överväges i sam- band med frågan om museets om- och till- byggnad ingår även frågan om att i museet inrymma ett planetarium. Det är nödvändigt att museiavdelningen besitter god sakkun- skap rörande de naturhistoriska vetenskaper- na och den pågående utvecklingen inom

dessa. För att avdelningen skall få erforder- lig ämnesteoretisk kompetens fordras minst tre högre tjänster, till vilka kan rekryteras experter inom vardera områdena geologi, bo- tanik och zoologi. Därtill kommer en tjänst med museilektorsfunktion, helt inriktad på att berika museets utbud för skolans behov. Avdelningens föreståndare föreslås vara fö- redragande i styrelsen. Tjänstens natur kom- mer likväl att bli helt förändrad i och med att museet ställs under ledning av en gemen- sam chef. Föreståndaren för museiavdelning- en skall i framtiden i det närmaste odelat kunna ägna sina insatser åt att leda arbetet vid museiavdelningen samt medverka i dess olika uppgifter.

Enligt MUS 65 bör en naturhistorisk verksamhet inledas vid regionala museer i alla delar av landet. Vid uppbyggnaden av denna verksamhet blir riksmuseets medver- kan nödvändig. Sålunda kommer de regio- nala museerna under förberedelserna till ar- betet inom detta nya område att behöva konsultera riksmuseets pedagogiska och museitekniska sakkunskap. Av praktiska skäl bör som regel inga nya samlingar av vetenskapligt biologiskt eller geologiskt ma— terial anläggas vid regionmuseema. De kom- mer emellertid att i viss omfattning behö- va tillgång till ett utställningsmaterial med bl.a. autentiska föremål. För tillfälliga ut- ställningar liksom för basutställningar av be- gränsat omfång bör riksmuseet såsom lån kunna ställa objekt ur de egna samlingarna till förfogande. Det bör också kunna för- medla sådant material, som behöver ny- anskaffas. De sakkunniga föreslår att det vid museiavdelningen inom riksmuseet in— rättas en särskild befattning för en tjänste- man, som skall ha det omedelbara ansvaret för museets service till den regionala mu- seiverksamheten.

De sakkunniga föreslår sålunda, att musei- avdelningen ställs under ledning av en före- ståndare, som vid sin sida har tre tjänste- män med högre ämnesteoretisk sakkunskap. Av de fyra nämnda tjänstemännen bör tre gemensamt företräda var sitt av huvudom- rådena botanik, geologi och zoologi och den fjärde fungera som museilektor. Vid av-

delningen bör härtill finnas en tjänsteman med särskilt ansvar för riksmuseets service till övriga museer.

För att museiavdelningen på ett effektivt sätt skall kunna lösa sina uppgifter inom utställningsverksamheten erfordras egen kon- servatorspersonal. Avdelningen har för när- varande en förste konservator och en kon- servator. Den skall dessutom kunna stödja sig på forskningsavdelningeus konserverings- resurser samt genom att disponera tillräck- liga medel för arvoden till expertis även kunna engagera fristående konservatorer i större utsträckning än för närvarande.

Det stora och mycket arbetskrävande upp- byggandet av ny permanent basutställning fordrar självfallet en väsentlig personalför- stärkning även på den tekniska sidan. Det bör betonas att detta behov icke är av till- fällig karaktär, då den rimliga omloppstiden för basutställningarna måste begränsas. När uppbyggandet av utställningarna genomförts över hela linjen, har delar av dem redan hun- nit föråldras och måste förnyas. Förstärk- ning av den tekniska personalen är ett aktu- ellt behov. Redan på planeringsstadiet krävs ständigt samarbete mellan ämnessakkunnig och teknisk personal, t. ex. beträffande skis- ser, modeller, tekniska lösningar och även successiv framställning av utställningsdetal- jer. Därtill kommer den enorma arbetsinsats som krävs för att avveckla de nu befintliga utställningarna. Av dessa skäl bör huvud- delen av den erforderliga tekniska persona- len uppföras på museets stat. Expertisansla— get måste dock även i fortsättningen ge ut- rymme för bl.a. tillfälligt anställd teknisk personal.

Kostnader

Det förslag till omorganisation av riksmu— seets ledning som ovan framlagts medför i sig endast en begränsad kostnadsökning. Riksmuseet är emellertid den centrala mu- seiinstitutionen inom hela det naturhistori- ska ämnesområdet, ett område som bör kom- ma i första rummet för den ökade resurstill- delning, som under den närmaste framtiden kan komma museiväsendet till del. Ovan har på en rad punkter understrukits behovet

av personalförstärkningar. De sakkunniga har i nära anslutning till riksmuseets egna förslag till anslagsäskanden pekat på nöd- vändigheten av ett flertal nya tjänster av- sedda för verksamheten inom vardera av riksmuseets båda arbetsfält, det publika och det vetenskapliga. Riksmuseets nuvarande förvaltningsanslag uppgår till 7 502000 kr (bå 1972/ 73). Kostnaderna för de av de sak- kunniga förordade förstärkningar av perso- nalresurser belöper sig till 1—1,2 milj. kro- nor per år. Detta är en första upprustning. Inom en omedelbar framtid fordras ytter- ligare förstärkningar.

6.6 Statens sjöhistoriska museum 6.6.1 Nuvarande organisation

Statens sjöhistoriska museum är centralmu— seum för sjöförsvaret, handelssjöfarten och skeppsbyggeriet i Sverige. Det sorterade tidi- gare under kommunikationsdepartementet och fördes år 1967 in under utbildningsde- partementet. Museet erhöll sin nuvarande or— ganisation samtidigt med att det den 1 juli 1964 från den dåvarande Wasanämnden övertog dispositionsrätten till regalskeppet Wasa. Det är uppdelat på två avdelningar: en utrednings- och museiavdelning samt en visnings- och informationsavdelning. För- valtningskostnadsanslaget till sjöhistoriska museet är för budgetåret 1972/ 73 beräknat till 4 013 000 kr.

Inom sjöförsvarsområdet är även marin— museet och modellkammaren i Karlskrona verksamt. Sjöfartens historia belyses dess- utom av Göteborgs sjöfartsmuseum och av mindre samlingar vid ett antal övriga museer ilandet.

Statens sjöhistoriska museum bedriver in- samling utom av föremål även av traditions- uppteckningar och enskilda arkiv. Vid sidan om nordiska museet är sjöhistoriska museet det enda av centralmuseema, som regelbun- det och inom ramen för den ordinarie verksamheten företager etnologiska under- sökningar i fältet. Dessa undersökningar har till mål att redovisa utveckling och föränd-

ringar inom sjöfarten, särskilt i modern tid. Museet är av riksantikvarieämbetet befull- mäktigat att vara dess ombud och tjänstgöra som remissinstans i ärenden rörande histo- riskt värdefulla skeppsvrak.

Sjöhistoriska museets utåtriktade verk- samhet tilldrar sig ett betydande intresse hos allmänheten. Särskilt stor attraktions- förmåga har Wasa och de utställningar som visas vid Wasavarvet, vilket årligen besöks av närmare 350 000 personer.

Uppgiften att restaurera det bärgade re— galskeppet Wasa har under 1960-talet med- fört en omfattande ökning av museets verk— samhet. Fartyget beräknas i huvudsak vara färdigkonserverat år 1973 för att därefter kunna börja inredas.

I den anstalt som uppbyggts för arbetet med Wasas iståndsättning, bedrives även öv- rig konservering för museets behov. Såsom uppdragsverksamhet utföres dessutom kon- serveringar för ett flertal andra museer i lan- det samt för privata företag och personer.

Jämte en modellverkstad bildar konserve- ringsanstalten en sektion vid museets ut- rednings— och museiavdelning, benämnd tek- niska sektionen. I sektionens uppgifter in- går utom konservering och modellbyggeri även teknisk service vid utställningar samt fastighetsskötsel m.m. Dess arbete leds av en förste intendent. Övrig till sektionens fas- ta organisation hörande personal består av en förste verkmästare, en konservator samt assistenter och biträden. Härjämte har sek- tionen ett antal arvodesanställda medarbe- tare, däribland en förste assistent. Totalt uppgår antalet medarbetare vid sektionen till 19 personer, samtliga huvudsakligen med erfarenhet eller utbildning inom det teknis- ka området. Den kulturhistoriska sakkun- skapen företräds inom konserveringsarbetet av tjänstemän vid avdelningens övriga sek- tioner. Konserveringsanstalten har en utrust- ning som möjliggör en mångfald åtgärder till bevarande av främst organiskt material men även av metaller. Anstalten har härtill en laboratorieutrustning, som motsvarar verksamhetens vidsträckta behov av provtag- ningar och analyser i samband med konser- vering. Såsom rådgivande organ i konserve—

ringstekniska frågor fungerar statens sjö- historiska museums konserveringsråd vilket förutsättes kvarstå även i fortsättningen.

Den dominerande arbetsuppgiften för an- stalten har tidigare bestått i konserverings- åtgärder i samband med restaureringen av regalskeppet Wasa. Arbetet som inleddes i och med att skeppet bärgades år 1961 har inneburit ett tekniskt krävande projekt. Det har i format överträffat varje annat musealt konserveringsarbete i vårt land. I samband med uppgifterna att förvara och konservera skrov, konstruktiva delar och inventarier uppstod ett behov av problemlösning och utvecklingsarbete inom en rad områden. Detta mångsidiga arbete har kommit att spe- la en viktig roll genom att ge nya metoder och erfarenheter, som kunnat ställas till för- fogande för konserveringsverksamheten ock- så i andra museer.

I den för Wasas konservering uppbyggda anstalten bedrives även övrig konservering för museets behov. Såsom uppdragsverksam- hets utföres härjämte konserveringar för ett flertal museer i landet, bl. a. av fynd av bå- tar, textil, tågvirke, läder, samt föremål av oorganiskt material såsom metaller, kera- mik, glas m. m.

Sjöhistoriska museet anlitas i betydande utsträckning såsom rådgivande organ i kon- serveringstekniska angelägenheter av svenska centrala och övriga museer, liksom av ut- ländska institutioner. Anstalten tillverkar för sjöhistoriska museets och för andra museers behov kopior och repliker av museiföremål. Denna uppdragsverksamhet har även om- fattat beställningar från privat håll.

En vid sjöhistoriska museets konserve- ringsanstalt särskilt betydelsefull verksam- hetsgren är utvecklingsarbetet. Pågående projekt gäller undersökningar av olika me- toder för behandling av läder och papper, försök med elektrolytisk reduktion av me- tallföremål samt på uppdrag av nordiska museet försök med UV-absorberande me- del. I sitt utvecklingsarbete har anstalten ett nära samarbete med olika tekniska forsk- ningsinstitut, vilka i många fall även kunnat svara för särskilda forsknings- eller utveck- lingsuppgifter för museets räkning.

6.6.2. Vissa överväganden och förslag an- gående sjöhistoriska museets verksamhet

Kungl. marinförvaltningen hemställde år 1967 om att sjöhistoriska museet skulle un- dersöka möjligheterna att övertaga Wax- holms fästningsmuseum. I detta förvaras om- kring 3 000 föremål, som härrör från Kust- artilleriet. I utställningar i Waxholrns fäst- ning skildras kustartilleriförsvaret i Stock- holms skärgård. Museet står under marin- förvaltningens inseende. Sjöhistoriska mu- seet konstaterade efter verkställd utredning, att dess resurser inte medgav möjlighet att övertaga Waxholms fästningsmuseum. I skrivelse i ärendet till marinförvaltningen framhöll museet, att det i enlighet med sin instruktion dock var berett att på olika sätt biträda vid den museala vården av fästnings- museets samlingar. De sakkunniga anser, att Waxholms fästningsmuseum i likhet med vissa övriga samlingar av mindre storlek inom försvaret bör förbliva under militär förvaltning. Av vikt är dock att det får till- fälle att från sjöhistoriska museet inhämta råd och i övrigt erhålla sakkunnigt biträde i frågan om samlingarnas vård.

Statens sjöhistoriska museum har en för sina uppgifter väl fungerande organisation. Endast begränsade personalförstärkningar synes under den närmaste framtiden vara aktuella.

Museets arkiv har sedan verksamhetens start måst skötas utan hjälp av någon arki— varie. Vården har därför blivit eftersatt. Även för arbetet vid museets bibliotek sak- nas sakkunnig personal. Sjöhistoriska mu— seet behöver som centralmuseum ha en väl fungerande arkiv- och biblioteksservice. Ge- nom den nuvarande bristen på sakkunnig arkiv- och bibliotekspersonal minskas effek- tiviteten i den övriga tjänsten vid museet. Samtidigt begränsas museets möjligheter att lämna en fullgod service till forskare och allmänhet. Kraven på en väl fungerande arkiv- och bibliotekstjänst fordrar särskilt beaktande med hänsyn till att sjöhistoriska museet har till uppgift att vara ombud och remissinstans för riksantikvarieämbetet i ärenden rörande skeppsvrak, som åtnjuter

skydd enligt fornminneslagstiftningen. För att såsom sakkunnigorgan medverka inom kulturminnesvården behöver museet arkiv och bibliotek, som är så ordnade, att er- forderliga uppgifter och data kan hämtas fram med tillförlitlighet och snabbhet. De sakkunniga föreslår att resurserna för ar- betet vid museets arkiv och bibliotek för- stärkes genom att erforderliga tjänster inrät- tas för sakkunnig personal.

I skrivelse till Konungen den 25 maj 1966 har sjöhistoriska museet föreslagit, att 1965 års musei- och utställningssakkunniga skall utreda möjligheterna att nyttiggöra den för regalskeppet Wasa avsedda konserverings- anstalten i ett större musealt sammanhang. Kungl. Maj:t har förordnat, att skrivelsen jämte en därvid fogad promemoria rörande konserveringsavdelningens verksamhet skall tagas i övervägande av de sakkunniga.

Sjöhistoriska museet pekar i sin skrivelse på förhållandet, att den för Wasas konserve- ring uppbyggda organisationen i och med att behandlingen av skeppet blir i huvudsak färdig, kan ställas till förfogande för att tillgodose andra museers konserveringsbe- hov. Enligt planen för Wasas konservering kommer besprutningen av skrovet att avslu- tas under budgetåret 1973/ 74. Härefter kommer en fortgående kontroll och ett lö- pande underhåll av skrovet att vidtaga. Se- gelkonserveringen beräknas bli avslutad un- der budgetåret 1972/ 73 och konserveringen av de till skeppets konstruktion hörande lös- fynden budgetåret 1974/ 75.

Sjöhistoriska museet besitter en erfarenhet av konservering och konserveringstekniskt utvecklingsarbete, som det för svenskt mu- seiväsen är angeläget att tillvarataga. Inom museets tekniska sektion finns redan nu bå- de en överblick över konserveringsfrågomas problematik och en sakkunskap i fråga om utveckling av nya konserveringsmtiner. Det team av medarbetare som varit verksamt vid Wasas konservering måste betraktas som en potentiell tillgång, vars kärna det bör va- ra till gagn att bevara för fortsatt arbete, bland annat till service för övriga kultur- historiska museer. Inom det tekniska utveck- lingsarbetet rörande museiföremåls konser-

vering och förvaring väntar ett betydande verksamhetsfält. Även sedan Wasas huvud- sakliga konservering avslutats och den pri- mära behandlingen med konserveringsprepa- rat slutförts, kommer i fortsättningen att krävas en kontinuerlig vård jämte regelbund- na åtgärder till kontroll. Dessa fordrar till- gång till kvalificerad teknisk sakkunskap. Museet har även behov av tekniska resurser för vården av sina samlingar i övrigt. Lagen om fornminnen ställer därtill genom be— stämmelserna om äldre skeppsvrak krav på museets möjligheter att tillvarataga och kon- servera sjöfynd. Starka skäl talar sålunda för att sektionen bibehålles inom sjöhisto- riska museets organisation.

I frågan om området för anstaltens verk- samhet konstateras, att dess kompetens bör utnyttjas för ett större arbetsfält. Dess främsta uppgifter torde utom vården av det sjöhistoriska materialet även böra omfatta uppgifter som avser bevaringsåtgärder för annat kulturhistoriskt material och därvid främst uppgifter av tekniskt komplicerad karaktär. Det åvilar statens historiska mu- seum att ha den huvudsakliga tekniska sak- kunskapen för förhistoriskt och medeltida icke marint material. Sjöhistoriska museets arbete beträffande konservering av förhisto— riskt material bör däremot omfatta sjöfynd. I övrigt torde sjöhistoriska museets arbete inom det konserveringstekniska fältet främst komma att ägnas material från historisk tid. Det kan därför främst väntas få att betjäna museer med en allmän inriktning på det kulturhistoriska området såsom nordiska museet, etnografiska museet och de regio- nala museerna.

Det har konstaterats att sjöhistoriska mu- seet genom sin tekniska sektion är väl äg- nat att svara för ett tekniskt utvecklingsar- bete. Det är i hög grad angeläget att en verksamhet för att utarbeta ekonomiskt och musealt lämpliga konserverings- och förva— ringsprinciper etableras. Denna bör såsom också framhållits bedrivas i samarbete med de tekniska högskolorna samt enskilda och statliga tekniska anstalter. På många håll utomlands utföres konserveringstekniskt ut- vecklingsarbete vid laboratorier, som är or-

ganisatoriskt fristående i förhållande till det dagliga arbetet med konservering och museiarbete. För en sådan självständigt verksam institution finns dock icke underlag i vårt land med dess vid internationell jäm- förelse mindre omfattande museiväsen. För våra förhållanden torde också anknytningen till en mångfasetterad, löpande verksamhet med konservering av material från olika museer såsom vid sjöhistoriska museet vara till omedelbar nytta; utvecklingsarbetets målinriktning på ekonomiska och praktiskt hanterliga förfaringssätt och arbetsrutiner kan i hög grad befrämjas härav. Ett vid sjö— historiska museet bedrivet utvecklingsarbete bör ha sin tyngdpunkt på frågor rörande ett kulturhistoriskt material från historisk tid, medan ett motsvarande arbete för de arkeo- logiska museernas del bör bedrivas vid sta- tens historiska museum.

Det är av väsentlig betydelse för resultatet av den tekniska sektionens arbete, att detta bedrives på sådant sätt att kulturhistoriska synpunkter och krav blir väl tillgodosedda. Sjöhistoriska museets uppgifter inom det konserveringstekniska området kommer att omfatta betydande materialgrupper, som icke omedelbart faller under dess ämnes- teoretiska kompetens. För att museet inom sin konserveringsverksamhet skall tillförsäk- ras möjlighet till en vidare museal sakkän- nedom föreslås, att till museet knytes ett samarbetsorgan bestående av expertis från de institutioner, som kommer att svara för de större uppdrag som lämnas till sjöhisto- riska museet.

Samlingarna av kulturhistoriskt material från tiden efter år 1500 är av synnerligen stort omfång. De representerar den i stor- lekshänseende ojämförligt mest betydande delen av de svenska museernas material. Be- hovet av vård ligger dock för deras del mer på det löpande underhållet än på omfattan- de tekniska åtgärder. Storleken av de er- forderliga uppgifterna med konservering och utvecklingsarbete inom det verksamhetsfält, som angivits för sjöhistoriska museets kon- serveringsanstalt, låter sig därför på nuva- rande stadium endast bedömas approxima- tivt. Tills vidare bör på grund härav för upp-

dragsverksamhetens behov endast en mindre ökning av den löneplansanställda persona- len göras.

Av den nuvarande personalen vid den tekniska sektionen om 19 anställda är 11 medarbetare förordnade på fasta tjänster, medan återstående åtta är arvodesförordna- de. Lönekostnadema för de fasta tjänsterna täcks av medel från museets förvaltningsan- slag. Till den arvodesförordnade arbetskraf- ten utgår lönerna från förvaltningsanslaget samt från museets medel för underhåll och ökande av samlingarna som till största de— len utgöres av inkomster vid museet och Wasavarvet. Ett tiotal av de vid sektionen verksamma har uppgifter inom konserve- ringsarbetet. För den framtida konservering- en av museets samlingar inkl. Wasa kommer enligt vad de sakkunniga inhämtat att krä- vas minst 5 personer, som bör vara anställ- da på lönegradsplacerade tjänster inom mu- seets personalorganisation. För att museet skall få en tillräcklig basorganisation för den föreslagna uppdragsverksamheten föreslår de sakkunniga att ytterligare en tjänst förs upp på personalförteckning. En av tjänster- na för den fasta personalen bör vara inrät- tad för en medarbetare, som kan åläggas större ansvar för arbetsledning och som kan biträda sektionschefen i planläggningen av verksamheten. Övrig personal för uppdrags- verksamhet bör vara arvodesförordnad. I ett första skede räknar de sakkunniga med ett behov av högst två arvodesanställda per- soner. Den nuvarande arbetskraften vid sek- tionen bör minska från 19 till 17 personer. Av den framtida personalen föreslås 15 medarbetare mot för närvarande 11 vara förordnade på fasta tjänster och två mot för närvarande åtta vara arvodesanställda.

Kostnader

De synpunkter och förslag som ovan an- föres rörande sjöhistoriska museet leder till krav på vissa ökningar av museets anslag. De sakkunniga har påvisat behovet att ar- kiv- och bibliotekspersonalen förstärkes, bl. a. med hänsyn till kulturminnesvårdens krav på medverkan från museets sida. De

direkta förslagen härvidlag föranleder en personalförstärkning omfattande två tjäns- ter för medarbetare vid museets bibliotek och arkiv. Förslagen rörande konserverings- verksamheten leder till att fyra fasta tjäns- ter, varav en för en medarbetare med veten- skaplig och teknisk kompetens bör tillföras den tekniska sektionen. De årliga kostnader- na för den sålunda föreslagna ökningen av sjöhistoriska museets personal beräknas till 350 000 kr, vilket belopp bör läggas till mu- seets nuvarande förvaltningsanlag om kr 4013 000. Samtidigt kan dock utgifter i museets stat för anslaget Underhåll och ökande av samlingarna minskas. Dock bör medel för inköp av material och utrustning till ett belopp om inledningsvis ca 20000 kr beräknas härunder.

6.7. Etnografiska museet 6.7.1 Nuvarande organisation

Etnografiska museet (före 1966 statens etno- grafiska museum) stod t.o.m. budgetåret 1965/ 66 under vetenskapsakademins inse— ende. Den 2 juli 1965 framlades av riksmu- seiutredningen ett förslag till ny organisa- tion med titeln »Statens etnografiska mu- seum. Framtida ställning och verksamhets- former» (Stencil E 1965: 2). Riksmuseiut- redningens förslag innebar utom att museet skulle erhålla organisatorisk självständighet och ställas under en egen styrelse även att det skulle få väsentligt utökade resurser. Det föreslogs successivt upprustas i perso- nellt hänseende. I fullt utbyggt skick skulle det omfatta sju avdelningar. Museet borde även erhålla nya lokaler.

Genom statsmakternas beslut (prop. 1966, Sn 47, rskr. 139) organiserades etnogra- fiska museet fr.o.m. den 1 juli 1966 som ett självständigt museum under ledning av en styrelse. Vid museet inrättades en tjänst som museidirektör jämte två tjänster som förste intendent. Museet erhöll höjda stats- anslag vilka medgav, att såväl omkostnads- staten som avlöningsstaten kunde förstär-

kas. Museets anslag är för budgetåret 1972/ 73 beräknat till 1 532 000 kr. I lokalfrågan föranledde utredningens förslag emellertid icke några omedelbara beslut.

Trots de hinder som de otillräckliga ut- rymmena och lokalernas låga kvalitet ofrån- komligen innebär, har museet under tiden efter omorganisationen lyckats genomföra ett innehållsrikt utställningsprogram. Ut- ställningsaktiviteten har i själva verket upp- nått en nivå, som kan sägas motsvara an- språken vid institutioner med väsentligt större resurser. Antalet under tiden efter år 1966 registrerade besök har i allmänhet le- gat på omkring 20 000 per år. Under bud- getåret 1968/ 69 kunde emellertid 75000 besökare inräknas. Vid bedömningen av den utåtriktade verksamhetens resultat, räknat i antal besök, måste hänsyn tas till att ut- ställningslokalema under lång tid måste hål- las stängda, då nya utställningar ordnas. Dessutom måste museets basutställningar monteras ned och kan ej visas samtidigt med större tillfälliga utställningar.

6.7.2. Förslag

Etnografiska museet är det ena av två mu- seer i landet, vilka har att bedriva en verk- samhet, som belyser utomeuropeiska kul- turer. Den andra institutionen inom områ- det är Göteborgs etnografiska museum. De sakkunniga har under sitt arbete rörande etnografiska museets lokalisering funnit sig böra överväga, att detta flyttas till Göteborg för att gemensamt med Göteborgs etnogra- fiska museum bilda en större enhet. Frågan härom underställdes Kungl. Maj:ts prövning genom en skrivelse från de sakkunniga den 14 juni 1967 till statsrådet och chefen för dåvarande ecklesiastikdepartementet. I skri- velsen framlades synpunkter på för- och nackdelar av att flytta ut det statliga etno- grafiska museet från Stockholm. Efter hö- rande av bl.a. universitetskanslersämbetet, styrelsen för etnografiska museet och Göte- borgs stad fann Kungl. Maj:t de sakkunni- gas skrivelse icke föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd. Etnografiska museets

verksamhetsområde i förhållande till andra museer synes därmed böra bestå oförändrat. Endast mindre justeringar av gränserna för ansvarsområdet kan bli aktuella, såsom i förhållande till östasiatiska museet (se ovan 5. 128).

De sakkunniga har i det föregående fram- hållit betydelsen av att museerna utvecklar sin informationsverksamhet om kulturför- hållanden utanför vårt eget land. Några av vår tids mest centrala frågor berör u- ländernas ekonomiska och sociala förhållan- den. Väsentligt ökad och förbättrad upp- lysning om faktorerna bakom de processer, som pågår i u-länderna, är nödvändig för att vi skall förstå innebörden av de problem, som är aktuella i olika delar av världen. En effektiv organisation för utställnings- och undervisningsverksamhet inom det ämnes- område, som representeras av etnografiska museet, bör ges hög prioritet. På grund av att etnografisk museiverksamhet saknas utanför Göteborg och Stockholm, kommer större krav än för centralmuseema i allmän- het att ställas på att etnografiska museets verksamhet även kan komma olika delar av landet i övrigt till del. Det kommer sålunda att i omfattande utsträckning behöva fram— ställa vandringsutställningar, vilka kan di— stribueras av riksutställningar. Etnografiska museet bör mot bakgrund härav räknas till de museer, vilkas behov av resursförstärk- ningar statsmakterna måste sätta i främsta rummet.

Om museet skall kunna fullgöra ökade uppgifter inom den publika verksamhets- sektorn, torde emellertid den av riksmusei- utredningen föreslagna uppdelningen på ett flertal mindre avdelningar vara mindre väl lämpad. Museet har i själva verket sedan omorganisationen fungerat med en i princip annan organisationsform. Det har sålunda varit uppdelat i tre enheter: en för utställ- ningsarbete och annan utåtriktad verksam- het, en för forskningsverksamhet samt en för administration m. m.

De sakkunniga anser den nuvarande orga- nisationen av verksamheten väl ägnad att läggas till grund för en fastare indelning i avdelningar med skilda ansvarsområden.

Etnografiska museet föreslås bestå av en avdelning för museiundervisning och publik verksamhet i övrigt, en avdelning för veten- skapligt arbete samt ett kansli.

Museet är för sin utveckling beroende av att lokalfrågan löses. I avvaktan härpå mås- te dock det utåtriktade arbetet fortsättas och även vidareutvecklas. Särskilt bör aktivite— ten intensifieras inom de grenar av det pub- lika arbetet, som är mindre hämmade av museilokalernas otillräcklighet. Etnografiska museet bör sålunda i samverkan med riks- utställningar och med utnyttjande av deras ateljéer inleda en produktion av vandrings- utställningar och utställningar i mindre for- mat för skolbruk. Det är dessutom ange- läget, att museet söker finna former för en i samarbete med studieorganisationerna be- driven undervisning inom sitt ämnesområde. Det förhållandet att museet väntar på nya lokaler får därför icke leda till att erforder- liga förstärkningar av personalresurserna uppskjutes.

Etnografiska museet föreslog i 1970 års långtidsbudget en förstärkning med sam- manlagt 25 personer. Härvid äskades åtta nya tjänster i lönegrader mellan A 20 och B 7. I bedömningen av personalbehovet vid etnografiska museet bör man enligt de sak- kunnigas mening utgå från att detta be- höver en hög ämnesteoretisk sakkunskap med specialister på olika världsdelars kul- turhistoria. Det bör beaktas att museets äm- nesområde omfattar kulturer, som är vitt skilda i tid och rum. Även om vissa bear— betningsuppgifter kan anförtros utifrån till- kallade experter, måste det betecknas som en grundläggande förutsättning för att mu- seet skall kunna fylla sin uppgift som etno- grafiskt centralmuseum, att det besitter egen sakkunskap rörande jordens olika regioner. Detta krav gäller i lika mån med hänsyn till den utåtriktade verksamhetens behov som med tanke på arbetet vid samlingarna. För att museets undervisnings- och utställ- ningsverksamhet skall kunna omfatta infor- mation i aktuella frågor rörande kulturella och sociala förhållanden utanför Europa fordras, att den vetenskapligt verksamma personalen ej endast äger en indirekt be-

kantskap med dessa. Museets medarbetare måste även ha tillfälle att genom resor på nära håll följa den rådande utvecklingen i olika delar av världen.

Den beträffande vården av etnografiska museets samlingar mest angelägna frågan är hur deras förvaring skall ordnas. De nu- varande provisoriska lokalerna medför att tillsynen ej kan bedrivas tillräckligt nog- grant. Samlingarna består av ett med hän- syn till konserveringsteckniska krav hetero- gent material, som fordrar ansenliga arbets- insatser. Behovet av personal och utrustning för konservering torde inte kunna tillgodo- ses enbart genom resurser, som byggs upp vid museet. För komplicerade uppgifter, som förutsätter en mer avancerad teknisk sakkunskap, föreslås museet få att stödja sig på de större museernas konserverings- anstalter: statens historiska museum för ar- keologiskt material samt livrustkammaren, nordiska museet och statens historiska mu— seum för textilt material samt slutligen sjö- historiska museet för trä. För den löpande vård och tillsyn samlingarna kräver behövs dock särskild personal inom museet.

De sakkunniga föreslår att etnografiska museet för att erhålla vidgad vetenskaplig kompetens och för att kunna öka omfatt- ningen av den utåtriktade verksamheten i ett första skede erhåller minst fyra tjänster för museimän med ämnesteoretisk sakkun- skap. Två av tjänsterna bör vara avsedda för personer med högre vetenskaplig be- hörighet, vilka under museichefen bör ha ansvaret för vardera den utåtriktade verk— samheten och det dokumenterande arbetet. Museet behöver emellertid utöver en ök- ning av den vetenskapligt verksamma perso- nalen en större grupp av biträdande perso- nal, som kan medverka inom föremålsvår- den och i utställningsarbetet.

Kostnader

En i vidgad omfattning bedriven utåtriktad verksamhet förutsätter utom en förstärkning av museets personal även en höjning av mu- seets omkostnadsanslag. De sakkunniga fö- reslår att museets totala driftbidrag om för

närvarande 1532 000 kr (1970/71) exklu- sive hyreskostnader under perioden fram till 1978/ 79 ökas med ett belopp i storleksord- ning omkring 800 000 kronor.

6.8. Medelhavsmuseet 6.8.1 Nuvarande organisation

Medelhavsmuseets samlingar rymmer ar- keologiskt material, som belyser de antika kulturerna inom medelhavsområdet och Främre orienten. Kärnan i samlingarna var vid museets grundande år 1954 Cypemsam- lingen och det egyptiska museet, vilka båda tidigare bildat självständiga museiinstitutio- ner. Genom byten med den italienska sta- ten under l950-talet tillfördes museet grav— inventarier från de etruskiska nekropolerna i Cerveteri. År 1957 överfördes från sta- tens historiska museum betydande delar av dess så kallade komparativa samlingar. En ansenlig accession sedan 1950-talet genom donationer och inköp har gjort medelhavs- museet till ett allsidigt antikmuseum. Acces- sionen av material från Främre orienten, Grekland och Italien förväntas under de närmaste åren komma att öka. Bland annat räknar man med att de i svensk regi bedriv- na utgrävningarna i södra Etrurien skall tillföra museet ett stort material. De nor- diska utgrävningarna i Nubien torde kom- ma att tillföra den egyptiska samlingen en avsevärd fyndmängd.

Museet står till viss del under inseende av Vitterhets-, Historie- och Antikvitetsakade- miens förvaltningsutskott och riksantikvarie- ämbetet. Medel för verksamheten är dock upptagna under särskilt anslag på rikssta- ten. Anslagsbeloppet är för budgetåret 1972/ 73 beräknat till 497 000 kr.

Museet är uppdelat i en grekisk-romersk och en egyptisk avdelning. Den direkta led- ningen av museet utövas av en museiföre— ståndare, som tillika förestår en av muse- ets avdelningar. Den avdelning som inte sor- terar under museiföreståndaren förestås av en avdelningsföreståndare. Medelhavsmu-

seet tillhör med en personal om samman- lagt 6 medarbetare de mindre av statsmu- seerna.

Medelhavsmuseets lokaler är splittrade. Den grekisk-romerska avdelningen dispone- rar utrymmen i skilda delar av riksantikva- rieämbetets och statens historiska museums byggnadskomplex, medan den egyptiska av- delningen är förlagd till Gamla Riksbanks- huset vid Järntorget i Stockholm. Utställ— ningslokalerna är provisoriskt ordnade. Des- sa förhållanden gör att den utåtriktade verk- samheten måste bedrivas i tämligen blyg- sam skala. Den har i väsentlig utsträckning inriktats på uppgifter till tjänst för univer- sitet och skola.

De museer och samlingar i landet, som har närmare anknytning till medelhavsmu- seets verksamhetsområde är främst statens historiska museum, nationalmuseet och vis- sa samlingar vid universiteten. Historiska museets samlingar från medelhavsområdet och främre orienten har överförts till me— delhavsmuseet. Nationalmuseets antiksam- ling består till sin kärna av Gustav III:s sam- ling av grekiska och romerska antikviteter, vilken år 1866 överfördes till den då nya nationalmuseibyggnaden. Återuppställd år 195 8 på sin ursprungliga plats i den restau- rerade så kallade stensalen i norra Logårds- flygeln i Stockholms slott utgör den en del av nationalmuseets permanenta utställning- ar. Under 1800—talet utökades nationalmu- seets antiksamlingar främst genom tillfälliga gåvor. Numera sker dock sedan länge en planmässigt bedriven komplettering i avsikt att skapa en för den konstnärliga utveckling- en representativ samling av antik konst från medelhavsländerna. De viktigaste av univer- sitetens samlingar inom området tillhör in- stitutionerna för klassisk fornkunskap i Lund och Uppsala och det till institutionen för egyptologi i Uppsala hörande Victoria- museet. Universitetssamlingarna har sin främsta funktion som studie- och referens- material för studerande och forskare vid uni- versiteten.

Tillkomsten av medelhavsmuseet föregicks av en längre tids utredningsarbete. 1935 års museisakkunniga lämnade i sitt Betänkande

med utredning och förslag angående sam- manförande och organisation av i Stock- holm befintliga arkeologiska samlingar från medelhavsländema och Främre orienten (SOU 1936: 44) följande synpunkter röran- de samlingarna av utländska fornsaker i Stockholm. Utredningen urskiljde med hän— syn till samlingarnas geografiska ursprung två huvudgrupper av material: å ena sidan medelhavsområdenas arkeologiska material och å andra sidan samlingarna från bortre orientens kulturområden. Av ekonomiska och praktiska skäl ansågs medelhavsmate— rialet böra sammanföras i ett museum, me- dan de östasiatiska samlingarna tills vidare borde förbliva inom de museer, vid vilka de då var i förvar. I frågan om nationalmuseets antiksamlingar stannade utredningen vid att konstatera, att en fördelning av dessa mel- lan det föreslagna nya arkeologiska museet och nationalmuseet tills vidare borde anstå. Däremot föreslogs nationalmuseets deposi- tioner i det dåvarande egyptiska museet böra kompletteras med de egyptiska forn- saker, vilka alltjämt var exponerade vid na- tionalmuseets antikavdelning. Frågan kom i och med andra världskrigets utbrott att vila.

I ett år 1951 av Sigurd Curman som ut- redningsman avgivet betänkande med för- slag om sammanförande och organisation av i Stockholm befintliga arkeologiska sam- lingar från medelhavsländema och Östasien påvisades det fördelaktiga i att sammanföra nationalmuseets antiksamling med samling- arna vid det planerade museet för medel- havsländerna (SOU 1951: 55). Nationalmu- seets antikavdelning betraktades såsom för ringa och till sin sammansättning alltför ojämn för att ensam få större betydelse i ve— tenskapligt och pedagogiskt hänseende. Den mindre samling egyptiska fornsaker, som då ännu fanns kvar i nationalmuseet, borde fo- gas till det nya museets egyptiska material. Utredningsmannen ansåg det dessutom vara lämpligt, att den bysantinska kulturen skul- le representeras i det nya museet samt att den islamitiska kulturen efter hand skulle komma att företrädas i föremålsbeståndet. Med 1935 års museisakkunnigas förslag som

utgångspunkt hemställde utredningsmannen, »att de i den sakkunniges utredning omför- mälda, å skilda lokaler i Stockholm förva- rade, i huvudsak arkeologiska samlingarna från östra Medelhavsområdet och Främre Orienten, nämligen det Egyptiska Museet, Cypem- och Asiensamlingama, de Iranska samlingarna samt Nationalmusei antikavdel- ning måtte sammanföras till en museiinsti- tution — _». Det Curmanska förslaget blev vägledande för uppbyggnaden av me- delhavsmuseet. När detta år 1954 inledde sin verksamhet hade till dess samlingar dock ej överförts de i nationalmusei antikavdel- ning ingående föremålen.

Frågan om medelhavsmuseets ämnesom- råde skulle åter komma att bli aktuell ge- nom antikvarieutredningens förslag (SOU 1965 : 10). Häri framhölls att medelhavsmu- seet till sin karaktär var ett arkeologiskt mu- seum. Det måste enligt utredningen läggas upp med ett så omfattande och rikt skiftan- de föremålsbestånd som möjligt. Det skulle inte bara ge en bild av antikens konst utan också belysa antikens vardagsliv. Ett klas- siskt arkeologiskt museum måste, menade man, inta en mellanställning mellan ett ar- keologiskt museum och ett konstmuseum. Antikvarieutredningen tog också upp frå— gan om nationalmuseets antiksamling och förordade, att denna införlivades med me- delhavsmuseets samlingar. Utredningen för— utsatte dock därvid att Gustaf III:s skulptur- samling icke skulle beröras av förslaget utan att denna samling skulle förbli utställd på Stockholms slott.

6.8.2. Förslag om självständig organisation

I remissutlåtande över Antikvarieutredning- ens betänkande den 30 september 1965 har 1965 års musei- och utställningssakkunniga rörande medelhavsmuseet anfört följande: »Medelhavsmuseet, vars namn är missvisan- de, torde kunna betraktas som ett konst- museum. Närmast besläktat synes det vara med Östasiatiska museet. En förläggning av museet i anslutning till Östasiatiska museet

och ett inordnande under statens konstsam- lingar synes helt naturligt.» De sakkunniga har senare infordrat synpunkter från riks- antikvarieämbetet rörande medelhavsmu- seets lokalbehov och funktion. Ämbetet har besvarat de sakkunnigas förfrågan i skrivel- se den 18 mars 1970 med översändande av en av föreståndaren för medelhavsmuseet upprättad promemoria. I denna framhålles rörande museets verksamhetsområde svårig- heterna i försöken till en gränsdragning mel- lan konstvetenskap och arkeologi. Man framhåller konstens beroende av den sam- hällsmiljö i vilken den skapas, samt att skill- naden mellan ett konstmuseum och ett ar- keologiskt museum främst ligger i principer- na för accessionen. Medan nationalmuseets konsthantverkssamling främst skulle omfatta alster med utpräglade skönhets- och stilvär— den, skulle medelhavsmuseet ha en acces- sion av större bredd, som syftar till att be- lysa antikens kultur- och samhällshistoria.

De sakkunniga har även av nationalmu- seet infordrat synpunkter på frågan om na- tionalmuseets antiksamlingar med särskild hänsyn till medelhavsmuseets samlingar och verksamhet. Nationalmuseet har i svar till utredningen med anledning härav den 9 april 1969 redovisat sina synpunkter i frå- gan samt förordat, »att Gustaf III:s antikmuseum under alla förhållanden måtte bibehållas som en spe- cialsamling i sin nuvarande organisations- form, att nationalmuseets antiksamlingar icke un- der några omständigheter måtte överföras till ett uteslutande arkeologiskt inriktat mu- seum samt

att ett sammanförande av de antika sam- lingarna i ett museum måtte genomföras allenast under den förutsättningen att de konstnärliga intressena, organisatoriskt lik- som administrativt, blir lika väl företrädda som de arkeologiska.»

Nationalmuseet anförde till bakgrund för sitt ställningstagande, att det för ett museum för klassisk arkeologi skulle vara en bety- delsefull uppgift att skildra de förhistoriska epokerna i medelhavsvärlden och den gre— kiska och romerska antikens förhållanden.

Det framstod för nationalmuseet som själv- klart, att antikens konst bildar en väsentlig avdelning inom detsamma. Nationalmuseet önskade därför icke överlämna de konstnär- ligt viktiga arbeten, som ingår i dess antik— samlingar, till ett uteslutande arkeologiskt inriktat museum. Nationalmuseet hade dock funnit en sammanslagning av de antika sam— lingarna tänkbar. Därvid borde dock de konstnärliga och arkeologiska intressena bli likvärdigt företrädda i organisationen. Medelhavsmuseet och nationalmuseet före- träder i sina svar till utredningen en i vä— sentliga stycken gemensam syn på frågan om medelhavsmuseets verksamhetsområde och funktioner som arkeologiskt och konst- historiskt museum. De sakkunniga får för sin del vitsorda det betydelsefulla i att mu- seet icke ensidigt inriktas på endera den kulturhistoriska eller den konsthistoriska aspekten. Det i Stockholms slott på ur— sprunglig plats uppställda Gustaf III:s antik- museum bör bibehållas som en specialsam— ling. I övrigt bör dock nationalmuseets an- tiksamlingar ställas till medelhavsmuseets förfogande i den utsträckning som forskar— service och publik verksamhet kräver. Antikvarieutredningen företrädde i sitt förslag synpunkten, att medelhavsmuseet från vetenskaplig, organisatorisk samt eko— nomisk synpunkt borde vara anknutet till riksantikvarieämbetet. I överensstämmelse därmed borde det centrala ämbetsverket för kulturminnesvård, som föreslogs av antikva- rieutredningen, bli styrelse för medelhavs- museet. 1965 års musei— och utställnings- sakkunniga förordade i sitt utlåtande över antikvarieutredningens förslag, att medel- havsmuseet i stället skulle inordnas under nationalmuseet. Vid sina närmare studier av förutsättningarna för museiarbetet har de kommit till annan åsikt och anser nu, att de skilda institutionerna behöver en så obe- roende ställning som möjligt. Medelhavs- museet föreslås därför i stället få ställning som självständig institution med egen sty- relse, sorterande omedelbart under Kungl. Maj:t. De sakkunniga föreslår i annat sam- manhang att ett centralt organ inrättas för frågor rörande samordning och planering av

museiverksamheten. Genom tillkomsten härav minskas nackdelarna av att det stat- liga museiväsendet rymmer ett stort antal mindre enheter.

Medelhavsmuseet behöver emellertid i viss utsträckning stödja sig på statens historiska museum i fråga om konservering och biblio- tekstjänst. Detta innebär dock ej att en or- ganisatorisk samordning är nödvändig. En- ligt de sakkunnigas principiella förslag be- träffande konserveringsverksamheten vid de statliga museerna kommer dessas service att vara fullt tillgänglig även för utomstående institutioner. Den tekniska anstalten vid sta- tens historiska museum skall sålunda ha att bedriva en uppdragsverksamhet, vars om- fattning bör bestämmas bland annat med hänsyn till utomstående museers behov av tjänster. Den bör därvid ha att svara för att tillgodose bland annat medelhavsmuseets be- hov. De sakkunniga har föreslagit att det nuvarande för Vitterhetsakademien, riksan- tikvarieämbetet och statens historiska mu- seum gemensamma biblioteket inordnas i det såsom självständig institution föreslagna sta— tens historiska museum. Frågor rörande pla- neringen av bibliotekets accession bör där- vid vara underställda en nämnd med repre- sentanter för de institutioner, vilka biblio- teket närmast har att betjäna. I nämnden föreslås även ingå representation för medel- havsmuseet. De sakkunniga räknar med att museets intressen i frågan om förvärv av litteratur till biblioteket därmed kommer att bli tillgodosedda i samma utsträckning, som om det varit inordnat som enhet i den större organisation, till vilken biblioteket hör. Antikvarieutredningen som utgått från att det ej varit ekonomiskt motiverat, att medelhavsmuseet skulle bilda en fristående institution, ansåg att museets behov av in- formation till allmänheten skulle tillgodoses genom organ inom antikvitetskollegiet. De sakkunniga vill gentemot en sådan uppfatt- ning framhålla vikten av att museet genom egna organ kan svara för information till allmänheten och pressen. Det är bland an- nat genom att museet får egna kanaler för upplysning om sin verksamhet, som det kan ge nödvändigt uttryck för profil och särart.

Museet saknar egen personal för administra- tiva och kamerala göromål. De sakkunniga föreslår att museet, då det skiljs från riks- antikvarieämbetet, får egen styrelse. Hos denna kan lämpligen förordnas en sekrete- rare vilken biträder styrelsen och museiche- fen i handläggningen av administrativa ären- den. Kamerala uppgifter samt personaladmi— nistration föreslås emellertid liksom för sta- tens historiska museums del bli ålagda den administrativa byrån vid riksantikvarieäm- betet.

Museets nuvarande organisation med upp- delning på en egyptisk och en grekisk-ro- mersk avdelning framstår som opraktisk med hänsyn till museets begränsade perso- nal. Härtill kommer att stora delar av sam- lingarna, främst de från de äldsta förhisto- riska epokerna, bildar ett material med prin- cipiellt likartade krav i frågan om museal och vetenskaplig metod. Viktiga delar av materialet tillhör dessutom andra regioner än det egyptiska respektive det grekisk-ro— merska området. Uppdelningen på avdel- ningar föreslås upphöra.

Kostnader

De av de sakkunniga framlagda förslagen rörande medelhavsmuseets organisatoriska ställning leder icke till mer än begränsade kostnadshöjningar. Museets resurser i all- mänhet torde dock få betecknas som otill- räckliga. De sakkunniga förordar en ome- delbar höjning av anslaget om lägst 75 000 kr.

En ny lösning på frågan om museets lo- kalförsörjning är oundgängligen nödvändig. Först genom att museet får gemensamma lokaler för de olika verksamhetsgrenarna, kan en rationellt bedriven utåtriktad aktivi- tet inledas i en omfattning, som svarar mot museets betydelse. I samband härmed kan en vidare utredning om behovet att förstär- ka resurserna för utställnings- och under- visningsarbetet komma att bli aktuell. I första hand torde därvid böra övervägas frågan om en tjänst som intendent för hand- läggning av frågor rörande museets under- visningsverksamhet.

6.9 Nordiska museet 6.9.1 Nuvarande organisation

Nordiska museet är centralmuseum för svensk kulturhistoria under tiden efter år 1500. Museet som grundades av Artur Ha- zelius år 1873 är landets största inom det kulturhistoriska området. Före år 1964 in- gick i museets organisation också frilufts- museet Skansen. 1919 instiftades vid Nordis— ka museet en professur i nordisk och jäm- förande folklivsforskning, och 1941 bilda- des institutet för folklivsforskning, gemen- samt för museet och dåvarande Stockholms högskola. Verksamheten spänner över alla olika fält av den svenska odlingens historia med undantag av de områden, som bevakas av centralmuseer med speciell inriktning. De främsta bland dessa är armémuseet, na- tionalmuseet, sjöhistoriska museet, statens historiska museum och tekniska museet. Nordiska museets ämnesområde företrädes av ett stort antal regionalt verksamma mu- seer såsom Kulturhistoriska museet i Lund, Göteborgs historiska museum och de större länsmuseerna.

Den 12 juli 1962 uppdrog Kungl. Maj:t åt statskontoret att verkställa en översyn av Nordiska museets och Skansens ekonomiska ställning och verksamhetsformer. Resulta- ten härav framlades i en den 14 februari 1963 dagtecknad promemoria »Nordiska museets och Skansens framtida verksamhets- former och finansiering». Statskontoret fö- reslog häri, att Nordiska museet med tillhö- rande anläggningar jämte institutet för folk- livsforskning å ena sidan och Skansen å andra sidan skulle drivas som två självstän- diga institutioner, ekonomiskt och admi— nistrativt skilda från varandra. Staten före- slogs påtaga sig kontinuerligt ekonomiskt ansvar för museiverksamheten. Efter förslag av Kungl. Maj:t (prop. 1963: 13) godkände riksdagen (SU 133, rskr 317) ett mellan fö— reträdare för Kungl. Maj:t och kronan, Stockholms stad och Stiftelsen Nordiska mu- seet träffat avtal om att från dåvarande Stiftelsen Nordiska museet avskilja Skansen. Skansen skulle i fortsättningen drivas som

en särskild stiftelse. Samtidigt beslöts, att statsbidraget till verksamheten vid Nordiska museet för budgetåret 1964/ 65 skulle höjas från tidigare 635 000 kronor till 3 045 000 kronor.

Den 5 juni 1963 erhöll statskontoret Kungl. Maj:ts uppdrag att fullfölja utred- ningen angående Nordiska museet genom att nu undersöka organisationen av verksamhe- ten vid stiftelsen och att framlägga förslag rörande denna. Den 30 september 1964 överlämnades till Konungen en i statskonto- ret utarbetad promemoria »Organisation av museiverksamheten vid Nordiska museet m.m.» I denna gavs förslag om en organi- sation med sju avdelningar, nämligen tre föremålsavdelningar, en undersökningsavdel- ning, en undervisningsavdelning och en av- delning bestående av bibliotek och arkiv samt slutligen ett kansli. Föremålsavdelning- arna skulle vara indelade enligt realgrupper: en för näringsliv, en för bebyggelse, bostad och familjeliv och en för textilier och tex- tilt arbete. Statskontoret föreslog att perso- nalresurserna i samband med omorganisatio- nen skulle förstärkas. Statsmakterna beslöt i huvudsak enligt statskontorets förslag (prop. 1965: 1, SU 8, rskr 8).

År 1967 övertog byggnadsstyrelsen an— svaret för vården av museibyggnaden. Det åvilar dock fortfarande stiftelsen att själv svara för vård och underhåll av de kultur— historiska byggnaderna vid museets anlägg- ningar utanför Stockholm.

Statsbidraget till Nordiska museet som i dag har en personal om 116 medar- betare beräknas för budgetåret 1972/ 73 till 7 464 000 kr.

Sedan den nya organisationen genomför- des år 1965, har museets prestationer på en rad områden ökats. Genom ett växande an— tal tillfälliga utställningar och en successiv omdaning av de fasta utställningarna har publiken kunnat erbjudas ett större utbyte av museets resurser. Även antalet vandringsut- ställningar från Nordiska museet har ökat. Museet svarar genom sina båda publikations- serier Nordiska museets handlingar och Acta Lapponica för en ansenlig utgivning av ve— tenskaplig litteratur. I årsboken Fataburen

samlas populärvetenskapliga artiklar grup- perade kring ett för varje är särskilt tema. Den har en upplaga om i genomsnitt över 7 000 exemplar. Accessionen har inriktats på nya områden. Framför allt har museet kunnat intensifiera dokumentationen av nu- tidsskeendet. Samtidigt kompletteras det äldre materialet systematiskt. Mängden före- mål som årligen införlivas med museets sam- lingar beräknas till mellan två och tre tusen, en siffra som dock nära motsvarar acces- sionens storlek under tiden närmast före omorganisationen. Vid sidan om föremåls- förvärven har museet en omfattande insam- ling av intervju- och uppteckningsmaterial samt arkiv. Dokumentationen kompletteras därjämte genom fotografering och filmupp- tagningar. Museet övertog år 1966 svenska skolmuseets samlingar och år 1970 de sam- lingar, vilka bildats vid lantbruksakademins museum.

Nordiska museets material hämtas huvud- sakligen från ännu levande miljöer. Vården bör i stort sett ske enligt samma principer som i deras ursprungliga omgivning, dvs. huvudsakligen med manuella metoder för rengöring och lagning. Endast för vissa smär- re föremålsgrupper kan en kemisk-teknisk konservering bli nödvändig. Verksamheten med föremålsvård och konservering är inom nordiska museet fördelad på avdelningen för dräkt och textil och avdelningen för bostads- skick. Till textilavdelningen hör vid sidan om en allmän sektion för den vetenskapliga och museala verksamheten två sektioner för vardera konservering och vård av textilt ma- terial. För den tekniska sidan av vård och konservering svarar inom avdelningen för bostadsskick en allmän teknisk sektion vars uppgifter även omfattar utställningsarbete och reparationer på kulturhistoriska bygg- nader. Konserveringen av vissa inom muse— ets samlingar mindre omfattande föremåls- kategorier bl. a. stafflimålningar, glas, kera- mik och metallföremål överlåts åt specialis- ter utanför museet.

Nordiska museet representerar ett vidsträckt ämnesområde av omedelbart och levande in— tresse i svenskt kulturliv. Det svarar både inom sin utåtriktade och sin vetenskapliga verksamhet för insatser av stor omfattning. Museets sakkunskap efterfrågas regelbundet av regionalt och lokalt arbetande museer, liksom av universitetsinstitutioner inom olika grenar av det kulturhistoriska fältet. Också kulturminnesvården är starkt beroende av tjänster från nordiska museets sida. Pressen, radion, bokförlagen och ej minst allmän— heten har ett omfattande behov av service från museet. Det är av största intresse för svenskt kulturliv, att Nordiska museet på längre sikt erhåller utrymme för fortsatt ut- veckling och expansion. Det starkt eftersatta resursbehov som för närvarande råder inom flera olika sektorer av det statliga musei- väsendet gör det emellertid nödvändigt, att under den närmaste framtiden låta Nordiska museet arbeta inom i stort sett oförändrade ekonomiska ramar, med endast begränsade medelsökningar. De ökade resurser som föreslås komma de regionalt arbetande mu- seerna till del, bör medföra, att Nordiska museet får möjlighet att bedriva en ökad del av sitt arbete i samverkan med dessa. Det bör därigenom kunna koncentrera sina uppgifter på att utveckla och leda en sam— ordnad insamlings- och forskningsverksam- het vid landets kulturhistoriska museer. De sakkunniga räknar med att den speciella sak- kunskap av vetenskaplig och museal karak- tär Nordiska museet besitter härigenom skall komma att utnyttjas än mer effektivt.

Med hänsyn till den förhållandevis korta tidrymd, som förflutit sedan museets om— organisation, anser de sakkunniga, att den nuvarande inre uppbyggnaden inte för när- varande bör förändras. Uppdelningen i ett stort antal avdelningar kan visserligen leda till en begränsning av möjligheterna att för större arbetsuppgifter inom verksamheten utnyttja personal med sakkunskap från skil- da områden. Gränserna mellan avdelningar- na har dock i det dagliga arbetet i betydande utsträckning kunnat överbryggas och kan

icke betraktas som ett allvarligt hinder, då det gäller att organisera större arbetsgrupper. En mer aktuell fråga är, huruvida Nordiska museets ställning som stiftelse bör bibehål- las. Eftersom staten redan nu har ansvaret för museets ekonomi, synes det rationellt, att det ombildas till en helt statlig institution. Statskontoret anförde i sin promemoria 1963 angående Nordiska museet och Skansen i frågan om statligt eller enskilt huvudmanna- skap för museet följande:

»I betraktande av de betydande belopp vartill de årliga driftbidragen från staten hädanefter behöver uppgå torde det vara ofrånkomligt, att staten garanteras ett avgörande inflytande när det gäller verksamhetens fortsatta bedrivande. Det ligger då naurligen närmast till hands att överväga ett förstatligande av verksamheten. Så- som framgår av den inledande historiken har tanken att Nordiska museet skulle kunna drivas som en rent statlig institution ej varit främman- de för stiftaren Artur Hazelius. Vid övervägan- de av frågan om en förändring av museets egen- skap av enskild stiftelse torde böra beaktas att övervägande delen av stiftelsens donationsfon— der, däri inbegripet samtliga till stiftelsen done- rade fastigheter, är hänförlig till museiverk- samheten samt institutet för folklivsforskning. Avkastningen av dessa tillgångar uppgår till betydande belopp. Uppenbarligen måste det vara ett starkt statligt intresse att fondavkastningen även efter ett förstatligande av museet och in— stitutet får disponeras för den fortsatta verk- samheten. Frågan huruvida ett statsövertagan- de av donationsfondema är förenligt med do— nationsvillkoren kräver särskild utredning, som icke medhunnits.»

De sakkunniga finner att en utredning så snart som möjligt bör göras rörande dona- tionsvillkoren samt föreslår statsmakterna att upptaga förhandlingar med stiftelsen om museets framtida ställning i syfte att om— bilda Nordiska museet till en helt statlig in— stitution.

Nordiska museets gårdar, av vilka de stör- re är Julita gård, Tyresö slott och Svinders- vik står under museets egen vård. Under- hållet bekostas delvis med hjälp av statsme- del. I museets stat för budgetåret 1972/ 73 upptages för detta ändamål ett belopp om 91 000 kr. De sakkunniga föreslår i sitt be— tänkande Kulturminnesvård (sid. 120), att de byggnader av kulturhistorisk karaktär,

som ägs eller förvaltas av Vitterhetsakade- mien, bör övergå i statlig förvaltning. De bör i samband därmed invärderas på en särskild fastighetsfond under riksantikvarieämbetets administration. Ämbetet skall även ha att svara för vård och underhåll av de byggna- der, som tillhör fonden. De sakkunniga räk- nar med att även statliga byggnader av kul— turhistorisk karaktär, som tillhör andra bygg— nadsförvaltande myndigheter, skall kunna överföras till fonden. Främst bör detta gälla byggnader med museal karaktär. Ämbetet avses enligt förslaget enbart ha att svara för de uppgifter, som är omedelbart förenade med fastigheternas förvaltning, vård och un— derhåll. I den mån verksamhet skall bedri- vas i de ifrågavarande lokalerna, skall denna ske i regi av annat organ. Riksantikvarieäm- betets uppgift blir i sådana fall enbart att vara lokalhållare. Att vårda kulturhistoriska byggnader är en sida av Nordiska museets arbete, utan vilken institutionen skulle för- lora en viktig del av sin nuvarande verk- samhet. Ansvaret för byggnadsunderhållet medför dock samtidigt en för ett museum tyngande uppgift. Det förefaller därför ange- läget att utreda, huruvida själva förvaltning- en av nordiska museets kulturhistoriska fas- tigheter helt eller delvis kan överföras på riksantikvarieämbetet. Museet skulle därvid fortfarande svara för all den verksamhet av museal eller annan karaktär, som bedrives vid de ifrågavarande anläggningarna. En central fråga för en utredning rörande un- derhållet och vården av Nordiska museets byggnader bör bli att beräkna, vilka kost- nader, som kan väntas.

I samband med frågan om Nordiska mu- seets ställning synes frågan om Julita egen- dom behöva beaktas särskilt. Det är av vikt att dess särställning som kombination av museianläggning och lantbruksegendom be- varas.

De sakkunniga anser, att de nödvändiga utredningarna rörande huvudmannaskapet för nordiska museet bör inledas under 1974/ 75 och verkställas inom det föreslagna mu- sei— och utställningsrådet.

För att Nordiska museets material skall få en tillfredsställande vård fordras såsom en

grundförutsättning, att behovet av förva— ringsutrymmen tillgodoses på bättre sätt än i de nuvarande lokalerna. Härjämte behö- ver museet finna lösningar på olika problem i samband med att material i utställningarna utsättes för skadeverkningar på grund av olämpliga belysnings- och luftfuktighetsför- hållanden. Den tekniska kompetens, som erfordras härför, torde museet emellertid icke själv kunna svara för. Genom MUS 65:s förslag att sjöhistoriska museet skall lämna sakkunnig medverkan i frågor av denna natur torde Nordiska museet kunna tillförsäkras erforderligt bistånd av expertis. Kostnader för detta ändamål bör upptagas i nordiska museets budget.

De sakkunniga räknar icke med att nor- diska museets arbetsområde inom konserve- ringen bör vidgas. För de områden inom vilka det icke för närvarande har erforderlig expertis, bör det ha att vända sig till institu- tioner med särskild sakkunskap på respektive område. Museets begränsade samlingar av stafflimålningar bör sålunda närmast kunna konserveras vid nationalmuseet. Konserve- ringsuppgifter gällande arkivalier bör i förs- ta hand anförtros riksarkivet, vars bokbin- deri— och konserveringsavdelning har de för detta ändamål bäst lämpade resurserna.

De sakkunniga har ovan, 5. 108, 140 före- slagit, att livrustkammaren och statens his- toriska museum, vart och ett inom sitt om- råde, skall ha att erbjuda service i frågan om textilkonservering för andra museers behov. Deras resurser bör därvid främst komma till utnyttjande för visst precisionsarbete avse- ende textilt konsthantverk. Textilt material av mindre speciell karaktär faller inom nor- diska museets verksamhetsområde. Behovet av mer ingripande konserveringsåtgärder in- om detta område är förhållandevis begrän- sat. Det kräver icke desto mindre, att vissa resurser centralt kan ställas till olika muse- ers förfogande. Särskilt angeläget är att de många museerna med stora dräkt- och textil- samlingar kan räkna med att vid nordiska museet erhålla råd och anvisningar om vård och tillsyn. Nordiska museet har i frågan om konservering av möbler en personal, vars erfarenhet och kunnande bör komma

också övriga museer tillgodo. Museet före- slås dessutom lämna bl.a. nationalmuseet sina tjänster beträffande reparation av möb- ler.

Den nuvarande organisationen av kon- serveringsverksamheten vid Nordiska museet framstår som något splittrad. En viss kon— centration av resurserna till en gemensam enhet kan eventuellt senare komma att fram- stå såsom önskvärd. Frågan härom bör be- handlas inom ramen för den planerade in— terna utredning vid Nordiska museet, som aviserats i dess petita år 1970.

Museet är inrymt i lokaler, som ej är ändamålsenliga. Enligt de sakkunniga ford- ras före varje annan åtgärd för Nordiska mu- seets del att lokalfrågoma löses, se nedan 8. 234.

Kostnader

För museets eget behov och för att tillmötes- gå utomstående institutioners anspråk be- höver konserveringspersonalen utökas med två tjänster, en som textilkonservator och en som möbelkonservator. Härjämte bör beräk- nas en viss ökning av museets biträdesper- sonal. Det bör ankomma på Nordiska mu- seet att framlägga förslag om de nya tjäns— ter, som bedöms erforderliga för sådan per- sonal. En preliminär uppskattning av de an- slagshöjningar, som blir en följd av de av de sakkunniga förordade förstärkningarna av personal för vård och underhåll av samling— arna kan beräknas till ett belopp om årligen ca 160000 kr.

6.10 Tekniska museet 6.10.1 Nuvarande organisation

Tekniska museet är centralmuseum på det tekniska området. Det skall belysa utveck- lingen inom industrin samt inom ingenjörs— konsten och dess grundvetenskaper. Mu— seet är en stiftelse till vilken utgår statligt driftbidrag. Enligt den stat som fastställts av Kungl. Maj:t för budgetåret 1972/ 73 täcker statsbidraget mer än hälften av utgifterna

för driften. Det är för detta budgetår beräk- nat till 1959 000 kr. Inkomsterna i övrigt består av bidrag från näringslivet och mu- seets vänförening samt av entré- och vis- ningsavgifter. Televerket och Tekniska mu— seet har slutit avtal angående televerkets samlingar av historiska föremål och arkiva- lier, Telemuseum. Avtalet innebär att tele- museets samlingar deponeras hos Tekniska museet och att kostnaderna för skötsel av telemuseum skall motsvaras av ett anslag från televerket. Till Stiftelsen Tekniska mu- seet hör de särskilda utställnings- och kon- ferenslokalerna Teknorama, vilka är inrym- da i en fristående byggnad invid museibygg- naden.

Den 29 juni 1964 beslöt Kungl. Maj:t att frågan om Tekniska museets ekonomiska ställning och verksamhetsformer rn. rn. skulle utredas. De utredningsmän som utsågs här- till, avgav den 29 oktober 1964 betänkandet »Tekniska museets framtida ställning och verksamhetsformer». Museet konstaterades ha betydelse som riksinstitution, och dess funktioner ansågs av utredningsmännen i princip sammanfalla med vad som gäller för centralmuseer. De personella och materiella resurserna befanns dock otillräckliga, varige- nom möjligheterna att fungera som central- museum starkt inskränktes. Utredningen framlade ett förslag till ny organisation för museet, vilket i huvudsak innebar följande.

Museet skulle organiseras på fem huvud- avdelningar, nämligen en administrativ av- delning, en undervisningsavdelning samt tre föremålsavdelningar. Personalen föreslogs öka med sammanlagt 39 anställda. Löne- och pensionsvillkor jämte övriga anställ- ningsförhållanden föreslogs motsvara vad som gäller för statstjänstemän. En förutsätt- ning för denna organisation var enligt ut— redningsmännens uppfattning ett betydande statligt stöd till verksamheten. Museet skulle dock bibehållas som en fri stiftelse. Verk- samheten skulle i administrativt och ekono— miskt avseende underställas statlig kontroll. Styrelsens befogenheter skulle begränsas till att motsvara vad som tillkommer styrelsen för en statlig institution av motsvarande ka— raktär. Antalet av staten utsedda represen-

tanter i museets styrelse föreslogs öka från en till tre. Dessa borde även ingå i ett ar- betsutskott om sju ledamöter.

Chefen för dåvarande ecklesiastikdeparte- mentet tillstyrkte i statsverkspropositionen 1965 utredningsmännens förslag rörande de allmänna riktlinjerna för den framtida upp- läggningen av Tekniska museets verksamhet. Utredningens förslag beträffande omfatt- ningen av museets personalorganisation kun- de däremot icke förordas mer än i begrän- sad utsträckning. I sin beräkning av bidraget till Tekniska museet utgick departements- chefen från de löneförhållanden, som till- kom den dåvarande personalen, samt förut- satte att denna skulle utökas med en musei- lektor, en amanuens, en museitekniker och en museivakt. Statsmaktemas beslut är 1965 angående Tekniska museet ledde bl. a. till att nya stadgar för Stiftelsen Tekniska museet fastställdes i enlighet med utredningens prin- cipiella förslag. Den stat som upprättades för det första året efter museets omorgani- sation, upptog utgifter till ett sammanlagt belopp av 940 000 kr. Härav skulle 540 000 kr täckas av inkomster. Av detta belopp be- räknades 330 000 kr bestå av bidrag från näringslivet och 100 000 kr utgöras av entré- och visningsavgifter. Återstoden skulle be- stå av intäkter av publikationer, lokalhyror och överskott av verksamheten vid museets särskilda utställnings- och konferenslokaler (Teknorama).

Den 14 april 1967 fastställdes av styrelsen för Stiftelsen Tekniska museet en general- plan för museets organisation och verksam- het 1967—1977. Den omfattade riktlinjer för museets organisatoriska uppbyggnad samt en revidering av verksamhetens mål- sättning. Som mål angavs att återspegla den historiska utvecklingen inom tekniken och dem grundvetenskaper samt att belysa den tekniska utvecklingens återverkan på sam- hället och för människans livsvillkor. De närmare målen för den utåtriktade verksam- heten borde vara att för skolans behov för- medla ett teknikhistoriskt stoff, som till in- nehåll och omfattning så långt möjligt an- passats till skolans kursplaner. Som bild- ningsinstitution för allmänheten borde mu-

seet ha en kulturförmedlande uppgift. Att le- vandegöra skildringen av den teknikhistoria ska utvecklingen fram till våra dagar beteck- nades som väsentligt. Museet behövde för den skull tillförsäkras möjligheter att stu- dera teknikens samtidshistoria och att följa den aktuella debatten på forskningens om- råde. För att målsättningen skulle kunna rea- liseras, måste undervisningsavdelningen upp- rustas och byggas ut. Den utåtriktade verk- samheten behövde baseras på egna insatser inom forskningen. Enligt generalplanen bor- de undervisningsavdelningen därför rymma en forskningssektion. Närmare förslag läm- nades även rörande olika enheter inom Tek- niska museets organisation. Den upptog dess- utom detaljerade förslag rörande dispositio— nen av museets byggnader och lokaler.

Kungl. Maj:t föreskrev i beslut den 27 juni 1969 bl. a. att två av de byggnader, som Tekniska museet disponerar, skall föras över till byggnasstyrelsens delfond av statens all- männa fastighetsfond. I samma beslut före- skrevs även att de särskilda konferens- och utställningslokalerna Teknorama, som tidi- gare inte var invärderade på någon kapital- fond, skulle tas upp till förvaltningsmässig redovisning på nämnda delfond. Härigenom kom den särskilda av Kungl. Maj:t fastställ- da staten för Teknorama att belastas med hyreskostnader. Detta medförde, att det överskott av Teknoramaverksamheten, som tidigare tillgodoförts inkomstsidan av Tek- niska museets stat, upphörde. I stället upp- stod ett underskott. Detta uppkom till följd av den år 1969 beslutade redovisningsre- form, som innebar att hyreskostnader skall belastas varje institutions stat. Kungl. Maj:t har ännu inte tagit ställning till frågan om ändrad förvaltning av museets huvudbygg- nad.

Enligt den nuvarande organisationsplanen är museet uppdelat i en undervisnings- och informationsavdelning, en föremålsavdelning och en central (administrativ) avdelning. Un- dervisnings— och informationsavdelningen rymmer fem tjänster omfattande personal för undervisning samt för verksamheten vid museets arkivsamlingar. Till den centrala avdelningen hör administrativ personal, verk-

stadspersonal och personal för vård och till- syn av samlingar. Antalet tjänster vid den centrala avdelningen är 13. En tjänst som intendent är för närvarande den enda befatt- ningen vid föremålsavdelningen. Totalt har tekniska museet 34 anställda.

6.102. Förslag

Den roll tekniken spelar i den dagliga till- varon gör den tekniska orienteringen till ett grundläggande bildningsbehov. Ämnesområ- det fordrar genom sin natur ett konkret åskådningsmaterial, varför samlingar av mo- deller och originalföremål har en uppenbar pedagogisk funktion. De tekniska museerna tillmätes också i de flesta länder stor bety- delse för att väcka ungdomens intresse för tekniken. Det sätt på vilket samhällsutveck- lingen påverkas av tekniken, ger de teknolo- giska frågorna en ständigt aktuell politisk aspekt. Museerna kan i sin funktion av dis- kussionsforum ges en större roll, när det gäller att från olika sidor belysa teknikens ställning i samhället. Den bild museerna vi- sar av vår tids kulturhistoria skulle bli miss- visande utan inslag, som demonstrerar den tekniska utvecklingen.

Det angelägna behovet av museal infor- mation inom teknikens mångfasetterade om- råde uppfylles i dag endast till liten del. Tek- niska museet är ensamt om större kapacitet för verksamhet av denna art. Många regio- nalt och lokalt verksamma museer torde emellertid med hänsyn till sin inriktning vara väl lämpade för en utåtriktad verksam- het, som även omfattar information om tek- nik. En sådan utvidgning av programmet torde framstå som aktuell för ett stort antal länsmuseer och kommunala museer. I viss utsträckning får också en regionalt bedriven insamling och dokumentation, särskilt av den industrihistoriska utvecklingen, vara ägnad att bedrivas av dessa museer. För närvaran- de saknas emellertid vid länsmuseer och kommunala museer personal för större upp- gifter av denna art. För att ett decentraliserat teknikhistoriskt museiarbete skall bli möjligt, behövs nya tjänster för personal med i första

hand idé- och lärdomshistorisk eller ekono- misk-historisk kompetens.

De sakkunniga anser utvecklingen av ett på teknik- och industrihistoria inriktat verksamhetsprogram vid regionala museer vara angelägen. Av flera orsaker är det emellertid nödvändigt att samtidigt öka vissa av resurserna för centralmuseet inom om- rådet. De mindre museerna behöver ett sak- kunnigt bistånd i en rad frågor av praktisk natur. Samråd ooh gemensam planering i frågan om Vilket dokumentationsarbete, som bör inledas och vilket samarbete som här- vid kan organiseras fordrar, att central- museet besitter god orientering inom olika sektorer av sitt verksamhetsfält. En utställ- nings- och undervisningsaktivitet med in- riktning på att upplysa om tekniken hind- ras emellertid i dag icke endast av direkta brister i de museala resurserna. Den största bristen torde i själva verket vara, att forsk- ning inom området bedrives endast i för- hållandevis ringa skala. För att en utåtrik- tad verksamhet skall kunna utvecklas in- om ämnesområdet behövs ett vetenskapligt arbete, som dels kastar ljus över större utvecklingsförlopp, dels punktbelyser frågor av särskilt intresse. Utan en vidgad forsk— ning kan museiverksamheten icke erbjuda ett stoff av sådan halt, att det kan väcka utställningsbesökarnas intresse och inbjuda till meningsfull och engagerad diskussion. Den vetenskapliga aktivitet som fordras kan schematiskt sett indelas i två kategorier: dels forskning inriktad på problem, som väljs på grund av deras rent vetenskapliga betydelse, dels forskning som krävs för be- stämda uppgifter inom museiarbetet. Forsk- ning av det förstnämnda slaget torde i hu- vudsak ha en mer långsiktig uppläggning och till största delen höra hemma vid uni- versiteten. Forskning inriktad på frågor med aktualitet inom museerna hör samman både med museiundervisningen och doku- mentationen.

Tekniska museets samlingar är centrala för svensk teknikhistorisk forskning i all- mänhet. De har även ett betydande intresse för historieforskningen. Det är därför nöd- vändigt, att de är lätt tillgängliga för forska-

re och museimän. De måste vara på ända- målsenligt sätt förtecknade och publicerade.

Svensk kulturminnesvård har tidigare äg- nat sitt intresse inom det teknikhistoriska området åt i första hand sådana minnesmär- ken, som belyser förhållandena under tiden före industrialismen. Viktiga insatser har gjorts för att rädda äldre kvarnar, smedjor och bruksanläggningar. I vissa europeiska länder har de kulturminnesvårdande myn- digheterna även kommit att ägna betydande arbete åt att tillvarataga och vårda historiskt intressanta anläggningar från olika skeden av industrialismen. I Sverige har först under senare tid framförts synpunkter på behovet av att vidga uppmärksamheten på de yngre teknikhistoriska monumenten. Inventeringar som företagits visar också på angelägenheten av åtgärder i stor skala för att i olika delar av landet bereda skydd åt äldre industri- miljöer, som riskerar att gå förlorade.

Ett urval av skyddsvärda objekt måste göras. Denna uppgift får främst anses åvila kulturminnesvårdens organ. Dessa kommer emellertid i sitt arbete härmed att liksom beträffande de speciella skyddsfrågorna be- höva tillgång till den sakkunskap, som re- presenteras av Tekniska museet. Detta be- höver göras rustat för att medverka inom sådana utredningar som jämte viss service kommer att fordras från riksantikvarieäm— betets sida.

De sakkunniga föreslår icke någon ome- delbar omstrukturering av museets inre upp- byggnad. Sett på längre sikt torde man dock böra räkna med att vissa justeringar bör göras i fråga om personalens fördelning på de olika avdelningarna. Härvid kan det bli aktuellt, att avdelningen för undervisning och information ges en mer renodlad karak- tär, uteslutande med uppgifter inom den ut- åtriktade verksamheten. Med hänsyn till de många gemensamma uppgifterna för perso- nal vid föremålssamlingar och arkiv torde det vara till fördel att vid en avdelning sam- manföra samtliga funktioner, som har sam— band med insamling samt vård och bearbet- ning av samlingar. Den nuvarande till före- målsavdelningen knutna teletekniska avdel- ningen torde för att kunna dra fördel av ett

närmare samarbete med den övriga veten- skapligt verksamma personalen vid museet i ett senare skede böra infogas som en sektion inom en framtida större avdelning för arkiv- och föremålssamlingar. Sett i ett längre tids- perspektiv bör en tämligen omfattande ök- ning av tekniska museets personal få betrak- tas som en av de mer angelägna priorite- ringar, som kan göras för centralmuseemas del. En organisation, som skall fylla de an- gelägnaste kraven på samtidsorientering in- om det tekniska området och som i egenskap av centralmuseum har det yttersta ansvaret för den teknikhistoriska muscidokumentatio- nen i landet, förutsätter en ökning i förhål- lande till Tekniska museets nuvarande per- sonalresurser med omkring 15 nya tjänster.

En i denna omfattning utvidgad organisa- tion gör Tekniska museet till ett bland de största kulturhistoriska museerna. Ett ökat statligt engagemang i museiverksamheten ger anledning överväga om Tekniska museet allt— jämt bör ha ställning som enskild stiftelse. De medel som industrin och museets vän— förening kan lämna kan ej förutsättas växa i proportion härtill. Anspråken på det en-

skildas bistånd till museets finansiering tor- de i själva verket icke kunna ställas högre än för närvarande. De sakkunniga föreslår, att Tekniska museet ombildas till statsinstitu- tion under Kungl. Maj:t och att förhand- lingar härom upptages mellan statsmakterna och Stiftelsen Tekniska museet.

Kostnader

Den ökning av personalresurserna, som fordras för en fullt utbyggd organisation, torde inklusive lönekostnadspålägg böra upp- skattas till minst 600 000 kronor. Bristen på teknikhistoriskt verksamma forskare och museimän gör emellertid att uppbyggnaden av resurserna måste betraktas som en plan, som kan uppfyllas först efter en längre tid. En viss omedelbar förstärkning är dock nöd- vändig för att göra det möjligt att rationellt bedriva verksamheten vid museet. Härför be- hövs i första hand ett antal assistent- och biträdestjänster. För att planlägga och utar- beta mål för den teknikhistoriska dokumen-

tationen och insamlingen vid Tekniska mu- seet behövs en tjänst, som kan besättas med en museiman med högre vetenskaplig kom- petens. Kostnaderna för omedelbart ange- lägna personalförstärkningar beräknas inklu- sive lönekostnadspålägg till omkring 200 000 kronor. Vad gäller omkostnaderna, har de sakkunniga. utgått från att en av de ange- lägnaste uppgifterna blir att förnya de ordi- narie eller permanenta utställningar, på vilka den för skolorna avsedda museiundervis- ningen är baserad. Arbetet härmed kommer att under en följd av år binda en stor del av museets personal. Möjligheterna att anordna tillfälliga utställningar blir begränsade och kan väntas förekomma främst som inlånade vandringsutställningar och som egna vand- ringsutställningar utarbetade i samverkan med riksutställningar. Man bör dock räkna med att museet genom information och upp- sökande verksamhet i samband med att nya utställningar av permanent art öppnas måste söka väcka ett större intresse också utanför de grupper som av tradition tar del av mu- seernas utbud av utställningar och undervis— ning. De sakkunniga räknar därför med en successiv höjning av medel för utställningar samt övriga omkostnader. De sammanlagda höjningarna av statens anslag för verksam- heten vid Tekniska museet föreslås under femårsperioden 1974/ 75—1978/ 79 till om- kring 250 000 kronor med kontinuerlig ök- ning härutöver efter periodens slut. Härvid har dock icke hänsyn tagits till de föränd- ringar i anslagsbeloppen som erfordras, om Kungl. Maj:t beslutar att ändra förvaltning- en av museets huvudbyggnad eller om av- kastningen vid Teknorama minskar. Indu- strins och vänföreningens bidrag till museets drift beräknas förbli oförändrade.

Tekniska museet har under ett antal år bedrivit försök med nya hjälpmedel inom museiundervisningen. Främst har härvid prö- vats, vilka möjligheter som erbjuds att ut- nyttja interntelevision inom undervisning för besökande skolklasser och allmänhet. Resul- taten av hittills gjorda försök har enligt museet varit tillfredsställande. Museet har dock icke haft tillräckliga resurser för att fullfölja försöksverksamheten. De sakkunni-

ga föreslår att Tekniska museet erhåller sär- skilda medel för ett projekt med försöks- verksamhet syftande till att utröna möjlig- heterna att ta interntelevision till hjälp i museiundervisningen. Tekniska museet bör för den skull utarbeta en projektplan samt beräkna, vilka kostnader som erfordras för försöken.

6.11. Stiftelsen Skansen

Friluftsmuseet Skansen i Stockholm har till uppgift att i sin verksamhet levandegöra svensk kultur och natur samt kring ett cen- trum av kulturminnen skapa en levande mil- jö för olika fritidsintressen. Till Skansen hör numera Biologiska museet. Skansen är en stiftelse med en styrelse som består av ord- förande och sex andra ledamöter. Ordföran- den utses av Kungl. Maj:t. Av övriga leda- möter utses en av Kungl. Maj:t, tre av Stock- holms kommun och två av Stiftelsen Nor- diska museet.

I ett år 1968 träffat avtal mellan staten och Stockholms stad (prop. 1968: 46, SU 1968: 84, rskr. 1968z202) regleras frågor om bidrag till Skansen under femårsperioden 1966—1970. Avtalet innebär att det under- skott som uppkommit eller uppkommer i Stiftelsen Skansens verksamhet vart och ett av åren 1966—1970 täcks till 40 % av sta- ten och till 60 % av kommunen. Då ny överenskommelse om bidrag ännu inte har träffats, är avtalet efter år 1970 förlängt och gäller även under år 1972 samt följande år så länge det inte sagts upp. Ett villkor för driftbidraget är enligt avtalet att verksam- heten drivs efter en av Kungl. Maj:t och Stockholms kommunstyrelse fastställd stat samt av staten och kommunen antagna be- stämmelser om stiftelsens förvaltning. För- utom driftbidrag utgår även särskilda inve- steringsbidrag. Staten svarar för hela kost- naden för investeringar i kulturhistoriska byggnader och för 40 % av kostnaden för investeringar i vissa gemensamma anlägg- ningar såsom vägar, parkanläggningar, vat- ten- och avloppsledningar, elektriska instal- lationer m.m. Kommunen svarar för reste-

rande 60 % av kostnaderna för dessa inve- steringar. Dessutom täcker kommunen hela kostnaden för investeringar i andra anlägg- ningar än kulturhistoriska byggnader och gemensamma anläggningar.

År 1971 framlades en av Stiftelsen Skan- sen gjord utredning med förslag till riktlinjer för Skansens verksamhet på längre sikt. Denna utredning utgår från att verksamhe- ten i huvudsak bör fortsätta oförändrad och liksom hittills ha sin tyngdpunkt inom det kulturhistoriska området. I den allmänna principfrågan om hur kulturhistoriska miljö- er bör tillvaratagas och i vilken utsträckning de bör flyttas eller bevaras på plats, anför utredningen, att det bör ankomma på myn- digheterna att fastställa principer. Skansens möjligheter att på det nu tillgängliga utrym- met utvidga beståndet av kulturhistoriska byggnader betecknas som ringa. En tidigare vid Skansen hemmahörande naturhistorisk forskning anses böra bedrivas vid andra in- stitutioner med bättre resurser härför. Inom djurparken föreslås de nordiska djuren ut- göra huvuddelen av djurbeståndet. De be- fintliga exotiska djurarterna anses dock tills vidare böra finnas kvar. Beträffande nya exotiska arter och anläggningar för dessa anför stiftelsen, att sådana endast bör kom- ma i fråga i den utsträckning de redan pla- nerats. Stiftelsen föreslår en ökning av Skan- sens allmänna verksamhet. Sålunda föreslås aktiviteten med artistprogram, bl. a. i sam- arbete med radio och television, komma att vidgas.

I de för Skansens utredning givna direk- tiven anges, att stiftelsen skulle undersöka möjligheterna att vidtaga olika rationalise- ringsåtgärder. En av en konsult verkställd utredning ger vid handen, att det ej är möj- ligt att genom rationalisering åstadkomma besparingar i sådan omfattning, att de årliga driftkostnaderna påtagligt nedbringas. Den plan för stiftelsens ekonomi under femårs- perioden 1971—1975, som framlagts av stif- telsens utredning, visar att behovet av bidrag kommer att öka. Verksamhetens omslutning föreslås under samma period stiga från 9 567 000 kr år 1971 till 11028 000 kr år 1975. Stiftelsen har även redovisat kostna-

derna för de investeringar som den anser önskvärda. I en investeringsplan för år 1971 ——-1975 upptages kostnader om sammanlagt 15 325000 kr. Utanför denna plan redo- visas ett behov av medel för förbättrings- åtgärder, beräknade till omkring 6000 000 kr.

Enligt det till Stiftelsen Skansen givna ut- redningsuppdraget har stiftelsen haft att sam- råda med MUS 65. De sakkunniga avgav den 17 juli 1970 efter begäran av stiftelsen ett yttrande, vari de lämnade sina synpunk- ter med anledning av Skansens då under ut- arbetande varande förslag. Yttrandet har som bilaga fogats till stiftelsens förslag. MUS 65 vill, sedan Skansens utredning nu slutförts, understryka de i yttrandet gjorda uttalandena. Härutöver önskar MUS 65 an- föra vissa ytterligare synpunkter.

Beträffande principerna för Skansens framtida förvärv av kulturhistoriska miljöer vill MUS 65 framhålla, att byggnaderna vid ett friluftsmuseum icke tillvaratages främst av vetenskapliga hänsyn. De avses i första hand skänka upplevelse av en äldre tids miljö och levnadssätt. Det kan icke betrak- tas som ett ansvar för Skansen att fortlö- pande dokumentera utvecklingen framåt i nutiden. Frågan om kompletteringar av Skansens byggnadsbestånd bör enligt de sak- kunnigas mening helt betraktas från Skan- sens egna utgångspunkter. Därvid måste bl.a. beaktas att Skansen i sig bildar en miljö, som på ett levande sätt belyser viktiga sidor av sin egen tillkomsttids värderingar och ideal. Skansens förvärv av ytterligare byggnader torde av rena utrymmesskäl bli av starkt begränsad omfattning. MUS 65 anser därför, att de bör inriktas på komplettering- ar av det nuvarande byggnadsbeståndet och sådana nyförvärv som upplevelsemässigt kan tjäna som en brygga över från den tid, då det svenska samhällets ekonomi ännu grun- dades på lantbruksnäringarna, till dagens samhälle.

Stiftelsen har enligt de sakkunnigas me- ning icke redovisat en klar målsättning för den naturhistoriska verksamheten. Utred- ningen rörande denna sektor är otillräcklig. De problem, som är förenade med Skansens

uppgifter som djurpark, behöver bli ytter- ligare belysta. Antalet exotiska arter på Skansen bör ej ökas. Däremot är det av intresse att där hysa vissa exemplar av tam- djur för att därmed bidraga till att bevara en genbank för de domesticerade arter, som tillhört det äldre svenska lantbruket.

Den av stiftelsen framlagda ekomoniska planen bygger på antagandet att antalet be- sökande kommer att stiga. Skansen har re— dan för närvarande en mycket hög besöks- frekvens (år 1971 1 811 917 besökare). Det torde därför inte i första hand vara ange- läget att söka öka tillströmningen av publik utan framför allt att utveckla Skansen som kultur-institution och göra besöken så utby- tesrika som möjligt. De sakkunniga vill där- för särskilt understryka betydelsen av att Stiftelsen Skansen får tillräckliga resurser för att inom den kulturhistoriska avdelning— en kunna bedriva en rikt sammansatt utåt- riktad verksamhet.

Den investeringsplan, som framlagts av utredningen, domineras av kostnader på grund av nyanläggningar för djur, till stor del exotiska arter. Utanför investeringspla- nen redovisas behov av medel för förbätt- ringar och iståndsättningsarbeten, bl. a. be- träffande de kulturhistoriska byggnaderna. MUS 65 får med hänvisning till vad ovan anförts om behovet av ytterligare utredning rörande den naturhistoriska verksamheten avstyrka att nyinvesteringar för närvarande görs i djuranläggningar. I stället vill de sak- kunniga framhålla behovet av att de kultur- historiska anläggningarna i erforderlig mån upprustas samt att vägar m.m. blir istånd- satta.

Skansenutredningen har icke ansett sig kunna ge förslag till hur verksamheten vid Skansen skulle kunna rationaliseras. Det tor- de icke heller vara en företagsekonomisk be- sparing som bör eftersträvas. De sakkunniga önskar emellertid i föreliggande fråga fram- hålla, att Stiftelsen Skansen för närvarande arbetar under former, vilka icke synes äg- nade att underlätta en effektiv planering. De medel, som anvisas av staten och Stockholms kommun, är förenade med detaljerade vill- kor rörande användningen. Härigenom be-

gränsas stiftelsens möjligheter att inom ra— men för en långsiktig ekonomisk planering rationellt utnyttja sina ekonomiska tillgång- ar. MUS 65 föreslår därför att de bidrag, som anvisas till verksamheten får disponeras mera fritt, och att en specificerad ändamåls- bestämning alltså undvikes.

En väsentlig del av medlen för verksam- heten vid Skansen består av entréinkomster. För år 1972 skall enligt staten intäkterna av inträdesavgifter och årskort uppgå till 3 205 000 kr. Principen att Skansen skall vara till största delen självbärande står i uppenbar motsättning till de allmänna strä- vandena att göra kulturinstitutionernas till- gångar mer lättillgängliga. Principen försvå- rar också för Skansenledningen att driva och utveckla en publik verksamhet av informe- rande och upplysande art. Den medför ett tvång att till stor del satsa de befintliga re- surserna på sådana aktiviteter, som kan be- räknas vara vinstgivande. En omprövning av frågan om i hur stor utsträckning verksam- heten skall finansieras genom avgifter av de besökande är därför angelägen. Överlägg- ningar härom bör inledas mellan staten och Stockholms kommun.

6.12 Armémuseet 6.12.1 Nuvarande organisation

Kärnan i armémuseets samlingar bildas av den äldre vapen— och modellsamlingen vid artillerigården i Stockholm. Till museet hör utom vapen- och uniformssamlingar en stör- re sluten samling av utländska fälttecken, benämnd statens trofésamling. Den nuva— rande accessionen om årligen ca 900 före— målsnummer domineras av modern materiel. Efter hand som olika materieltyper inom den svenska armén tas ur bruk, införlivas ett eller flera exemplar med armémusei samlingar. Genom kontakt med armémate— rielförvaltningen hålles museet fortlöpande underrättat om beslut i ärenden angående föråldrade modeller, som utbytes mot nyare. Museet tillvaratager härvid typexemplar av utgående vapen och utrustning, tyngre ma—

teriel dock endast i mindre omfattning. Äldre pansarfordon vilka även har använd- ning som instruktionsobjekt vid den militära utbildningen, förvaltas dock av armémate- rielförvaltningen. Samlingar härav är sam- manförda i lokaler i Axvall, Skaraborgs län. Armémuseet har enligt sin instruktion att öva tillsyn över samlingar av militär eller kulturhistorisk art vid arméns förband. Den utåtriktade verksamheten är främst ägnad en på basis av fasta och tillfälliga utställningar bedriven undervisning om den svenska härens historia och den vapentek- niska utvecklingen från vasatid till nutid. Vid armémuseet bedrives konservering av vapen och uniformer. Till metod och inrikt- ning är arbetet härvidlag delvis av samma karaktär som vid livrustkammaren. Museet står övriga museer till tjänst i frågor röran- de vården av militära samlingar. I vissa fall har museet även åtagit sig konserveringsupp- drag. Trofésamlingens fanor konserveras vid riksantikvarieämbetets anstalt för textilkon— servering. Större arbeten rörande modern materiel i armémuseets samlingar överläm- nas till Stockholms tygstation. Jordfynd konserveras vid statens historiska museum. Armémuseet har att i egenskap av s.k. programmyndighet tillsammans med anslags- äskanden för museet egen verksamhet även utarbeta anslagsframställning för marinmu- seet och modellkammaren i Karlskrona. Förvaltningskostnaderna för armémuseet är för budgetåret 1972/ 73 beräknade till 1 478 700 kr.

6.12.2. Förslag

I frågan om armémuseets ställning som in- stitution sorterande under försvarsdeparte- mentet konstaterar de sakkunniga följande. Samtliga övriga under Kungl. Maj:t ställda centralmuseer tillhör utbildningsdepartemen— tets arbetsområde. Armémuseets medelsbe- hov kan genom att dess anslag är uppförda under försvarshuvudtiteln komma att få en bedömning enligt delvis andra grunder än de som gäller de övriga centralmuseema. Museet har i sin vetenskapliga och pedago-

giska funktion uppgifter, vilka inte främst är av betydelse inom försvarsväsendet, utan närmast måste anses vara av allmänt bild— nings- och kulturintresse. Dessa skäl talar för att museet bör överföras till att sortera under utbildningsdepartementet. Museets vittförgrenade aktivitet till service för och i samverkan med organ inom arméns skilda verksamhetsgrenar gör det dock till en integrerad del av försvarsmakten. Enligt vad de sakkunniga inhämtat råder inom museets ledning en uttalad önskan att ban- den med försvarsdepartementet förblir obrutna. I och med ett statligt centralorgan för museiväsendet i enlighet med de förslag som framläggs nedan, 5. 246 f., ges möj- lighet till en samlad bedömning i resurstill- delningsfrågorna, vari även museer, som ej sorterar under utbildningsdepartementet in- begripes. I centralorganets verksamhet kan också utan olägenhet ingå att i ett långsik- tigt planeringsarbete behandla de frågor som gäller armémuseet, även om detta ligger kvar under försvarsdepartementet. Om ett centralorgan inrättas för att i enlighet med de sakkunnigas förslag vara rådgivande till Kungl. Maj:t i frågor rörande de statliga museernas medelstilldelning, bör det icke betraktas som nödvändigt att armémuseets departementstillhörighet nu ändras. Armémuseet saknar en fullt tillfredsstäl— lande överblick över det material, som ge- nom arméns nyanskaffningar och därav för- anledd kassation blir aktuell för förvärv. För att garantera museet möjligheter till en på en mer fullständig information grundad accession behöver Vissa förändringar göras i frågan om hur kontakterna med armén skall vara ordnade. I armémuseets nuvarande organisation ingår en arvodesanställd officer med befattning som militärassistent. Dennes arbete omfattar emellertid främst uppgifter som gäller samlingarna samt säkerhetstjäns- ten vid museet. Det bör enligt MUS 65 åvila militärassistenten att som huvudupp- gift ha att vara kontaktman mellan museet och militära organ samt att svara för en fortlöpande orientering om militära frågor liksom att i övrigt fungera som militär expert inom armémuseet. Till dennes arbete bör

dessutom läggas att handlägga frågor röran- de upplysning och information inom armén beträffande museets verksamhet. Museets möjligheter till regelbunden kommunikation med armén i frågor rörande förvärv av material, som tillhör försvaret, kan om så befinnes erforderligt, ytterligare ökas genom att ett gemensamt kontaktorgan inrättas. Som modell härför kan väljas marinens museikommitté, vilken består av represen- tanter för marinen och de marinhistoriskt verksamma museerna.

Museets uppgifter får i jämförelse med övriga statliga centralmuseer anses vara för- hållandevis starkt specialiserade. Det saknar också de övriga kulturhistoriska centralmu- seemas möjlighet till en mer differentierad dokumentation genom intervjuer, filmupp- tagningar och fältstudier. Eftersom insam- lingen sålunda är helt koncentrerad till va- pen och utrustning, är museet icke i stånd att lämna bidrag till en närmare kännedom om sociala förhållanden, miljö och traditio- ner inom armén. De sakkunniga anser en utvidgning av programmet för museets do- kumenterande arbete vara önskvärd. Denna bör syfta till att ge fler infallsvinklar för ett mångsidigare studium av arméns kultur— historia. Det forskningsområde varom här är fråga är av icke obetydlig omfattning. Ett fältarbete i större skala inom armémuseets verksamhetssektor torde emellertid icke komma att bli aktuell i ett första skede. Det bör därför kunna bedrivas med hjälp av medel för tillfälligt engagerad expertis och arbetskraft. Ett nära samarbete med de större kulturhistoriska museerna, främst Nordiska museet, vilka har en vidare erfa- renhet av stort upplagda fältundersökning- ar, är angeläget.

Museet har i sina förslag till anslags- äskanden anfört behov av medel för en utställning över indelningsverket. I denna skulle illustreras den betydelse indelnings— verket haft i vårt lands historia, särskilt i landsbygdens kultur. En utställning med detta tema måste anses fylla en kännbar lucka i museets permanenta utställningar. De sakkunniga vill föreslå att museet också genom andra utställningar söker belysa ar-

méns ställning i samhället, liksom den idé- historiska utvecklingen i fråga om synen på krigsmakten. Från allmän synpunkt framstår det som väsentligt att museet dess- utom söker skildra, hur krig och rustningar präglat villkoren för den enskilde och sam- hället.

Den uppdelning av resurserna för textil- och vapenvård, som råder mellan livrust- kammaren och armémuseet, är enligt de sakkunniga motiverad dels av att uppgif- terna till stor del gäller en kontinuerlig vård inom de båda institutionerna, dels av att de egentliga konserveringsåtgärderna kan an- ses behöva ske i nära kontakt med företrä- dare för de olika specialgrenar av kultur- historien, som är representerade vid vart och ett av de båda museerna. De sakkun- niga räknar även med att armémuseet skall fortfara att i egenskap av landets största försvarshistoriska museum åtaga sig arbeten även för andra museers behov.

Kostnader

De förslag till utvidgning av armémuseets arbetsområde som ovan framförts bör be— traktas såsom endast kompletterande i för- hållande till det nuvarande verksamhets- programmet. Tyngdpunkten bör liksom hit— tills ligga på samlingarnas vård. De sak- kunnigas förslag rörande verksamhetsinrikt- ningen torde därför icke i sig leda till ett större behov av fast anställd personal. An- talet anställda uppgår för närvarande till tjugo, varav fyra handläggande tjänstemän. Museet är i behov av en amanuens jämte viss ytterligare biträdespersonal för vård och tillsyn av samlingarna. För att inleda verksamhet med undersökningar rörande militär tradition och miljö bör på museets stat även uppföras medel för experter och tillfälliga medarbetare. Museet som saknar särskilt utställningsanslag, behöver erhålla vissa medel för inköp av material och ut- rustning till utställningar samt för övriga kostnader i samband med en förnyelse av de permanenta utställningarna. De av de sakkunniga föreslagna åtgärderna kan be- räknas leda till kostnadsökningar i en stor- leksordning om ca 200 000 kr per år.

6.13.1. Nuvarande organisation

År 1962 bildades på initiativ av Svenska Arkitekters Riksförbund Stiftelsen Sveriges arkitekturmuseum. Stiftelsen har enligt sina stadgar att verka för belysning av byggnads- konstens och samhällsplaneringens utveck- ling. Dess tillkomst föregicks av en utred- ning, vilken konstaterat behovet av ett mu- seum för arkitektur. Detta skulle vara inrik- tat på att tillvarataga arkitekturritningar och fotografier av byggnadsverk samt att genom specialutställningar informera om modern arkitektur. Det framhölls att det föreslagna museet ej skulle tillvarataga föremål i den utsträckning som museer i allmänhet. I mån av utrymme borde dock särskilt värdefulla modeller beredas plats i samlingarna.

Som övervakande och stödjande organ för stiftelsens verksamhet fungerar ett råd med representanter för bl.a. byggnadsstyrelsen, universiteten, de tekniska högskolorna, na— tionalmuseet och riksantikvarieämbetet. Mu— seet förvaltas av en styrelse, till vars åliggan- den bl. &. hör att utse museiföreståndare och övriga funktionärer.

Driften bekostas sedan budgetåret 1964/ 65 huvudsakligen av statsmedel. Budgetåret 1972/ 73 uppgår statsbidraget till 260000 kr. I museets stat upptages för samma verk- samhetsår intäkter om ca 60000 kr i till- skott bl. a. från en till stiftelsen knuten vän- förening. Därtill beräknar museet uppbära ersättningar för uppdrag m. m. till ett belopp om 200 000 kr.

Arkitekturmuseets personal består av en intendent och en amanuens jämte deltidsan- ställd arbetskraft motsvarande drygt två hel- tidstjänster. Institutionen är inrymd i sam- ma byggnad som arkitekturskolan vid konst- högskolan på Skeppsholmen i Stockholm. I dessa lokaler medges ej mer än en starkt begränsad utställningsaktivitet. Informations- arbetet bygger till väsentlig del på vand— ringsutställningar till regionala museer och på utgivande av skrifter. Arkitekturmuseet fungerar som central depå för arkitekturrit- ningar och övriga handlingar ur enskilda

arkitekters arkiv. Bland museets insamlings— projekt kan nämnas en inventering av som- marvillor från tiden före 1930 i Stockholms skärgård och en inventering av järnvägarnas stationsbyggnader. Totalt har till museets samlingar införts omkring 100000 ritning- ar, 20000 svartvita fotografier och 8000 diapositivbilder. Härtill kommer en mindre kollektion arkitekturmodeller. Museet har även vissa mindre bibliotekssamlingar.

För riksantikvitetsämbetets räkning har museet svarat för inventeringar av 1900-tals- arkitektur. Dessutom har museet på ämbe- tets uppdrag verkställt utredningar i frågor rörande förteckning över byggnadsminnes- märken.

6.l3.2 Förslag angående arkitekturmuseets ställning och uppbyggnad

Efter förordnande av Kungl. Maj:t den 5 juni 1969 har 1965 års musei— och utställ- ningssakkunniga i skrivelse till Konungen den 9 oktober 1970 framlagt synpunkter rörande Svenska Slöjdföreningens framtida verksamhet. Utredningen konstaterade här- vid att Slöjdföreningen hade ett med arkitek- turmuseet på vissa områden gemensamt ar- betsfält. De sakkunniga anförde bl. a. följan- de:

»Den av Slöjdföreningens programkommitté föreslagna verksamheten med fasta och ambu- lerande utställningar, som belyser miljöns funk- tioner, skulle komma att verka inom samma område som arkitekturmuseet. Den föreslagna inriktningen av Slöjdföreningens utställnings- verksamhet på frågor rörande hela miljökom- plex berör i själva verket de mest centrala av arkitekturmuseets funktioner. Det framstår icke som önskvärt att dela uppgifterna mellan Slöjd— föreningen och arkitekturmuseet på så vis att museet begränsas till att gälla endast arkitek- turen och stadsplaneringen. En uppdelning på två institutioner, av vilka den ena ägnas den arkitektoniska miljön och den andra närmiljön och formgivningen, framstår som konstlad. Verksamheten bör enligt de sakkunniga i sin helhet bedrivas vid Sveriges arkitekturmuseum. I dess uppgifter föreslås därvid ingå att studera och presentera den massproducerade bruksva- ran som en del den nutida miljön.»

I yttrande till Konungen den 1 mars 1971 har Stiftelsen Sveriges arkitekturmuseum till- styrkt förslaget om att dess arbetsfält vid- gas. Till yttrandet är fogad en av represen- tanter för stiftelsen och Slöjdföreningen ge- mensamt utarbetad promemoria med förslag till program för det utvidgade arkitekturmu- seet, bilaga 1. Enligt detta skall museet ges ställning som centralmuseum och ha en verksamhet som inbegriper hela den nutida av människan formade miljön. Arkitektur och formgivning skall dokumenteras och presenteras sedda i sitt sammanhang med samhällsutvecklingen. I förslaget understry- kes vikten av att museet fungerar som kanal för ömsesidig information mellan konsument och producent. Museet skall för att nå en publik utanför experternas led bedriva en utställningsverksamhet i nära samarbete med länsmuseerna och med riksutställningar. Ar— betet bör vara orienterat mot i dagsläget ak- tuella problem och dessas historiska förut- sättningar. Museet föreslås enligt promemo- rian ställas under en styrelse om åtta leda- möter, av vilka två bör utses efter förslag av Svenska Slöjdföreningen samt en vardera av föreningen för samhällsplanering och Svenska Arkitekters Riksförbund. Förslaget förutsätter en avsevärd ökning av museets resurser i frågan om såväl personal som lokaler. Tjänstemännen föreslås representera företrädare för sakkunskap icke endast inom arkitektur och formgivning utan även inom samhällsvetenskap, kulturgeografi och peda— gogik.

Det av Stiftelsen Sveriges arkitekturmu- seum i samarbete med Svenska Slöjdför- eningen utarbetade programförslaget är en- ligt MUS 65 väl ägnat att läggas till grund för den framtida organisationen av museet. Dess insamling inom området arkitektur och samhällsplanering bör bibehållas med oför- ändrad inriktning.

Beträffande de dokumenterade uppgifter— na inom området formgivning och design vill de sakkunniga lämna följande synpunk- ter. Arkitekturmuseets arbete får icke leda till att funktioner vid andra centralmuseer dubbleras. Huvudinstitutionen för insam- ling av föremål, som kan tjäna som exem-

pel på den av människan skapade miljöns gestaltning, är Nordiska museet. Tiden före första världskriget är i dess samlingar väl dokumenterad. Pågående förvärvsarbete gäl- ler material, som belyser tiden närmast före och efter funktionalismens genombrott. Vissa föremålsgrupper är belagda med ex- emplar, som hämtats direkt ur den nu på- gående produktionen. Den arkivaliska do- kumentationen av svenska formgivares ar- bete är vid Nordiska museet av ansenlig storlek och museets samlingar av ritningar till möbler m. m. är synnerligen omfattande. För central insamling av konsthantverk svarar nationalmuseet. Enligt de sakkunnigas förslag kommer det moderna konsthantver- ket att ligga inom moderna museets verk- samhetsfält. Med hänsyn till främst Nordis- ka museets uppgifter kan dokumentationen av olika varors och produkters utveckling inom arkitekturmuseet icke få samma retro- spektiva karaktär som beträffande arkitek- tur och samhällsplanering. Dess uppgifter rörande dokumentationen av design bör be- gränsas till problemorlenterade projekt med särskild betydelse för den utåtriktade verk- samheten. Dessa projekt bör i synnerhet be- lysa produkternas tillblivelse, spridning och funktion. I principerna för verksamheten vid arkitekturmuseet har från början ingått att föremål endast i ringa utsträckning skall tillföras samlingarna. Sådana alster av de— sign, som det kommer att bli nödvändigt att förvärva för att ingå som åskådningsmate— rial i arkitekturmuseets utställningar, bör därför sedan de utnyttjats härför överlåtas till lämpligt föremålssamlande museum, i första hand Nordiska museet. Arkitekturmuseet bör erhålla en organi- sation, som redan i och med att den nya verksamheten inledes, är i stånd att i full utsträckning bedriva en aktivitet av större bredd och omfång. Dess utställningsprogram bör utom en fast exposition av mindre for- mat upptaga tillfälliga visningar av tävlings- förslag, vandringsutställningar, lokala ut- ställningar för skolbruk. Härjämte skall vid museet framställas informations- och studie- material i form av broschyrer och böcker. För att biträda museichefen i planlägg-

ningen av utställningsproduktionen samt för att under denne svara för framställningen av utställningar behöver museet två kvalifi- cerade medarbetare med hög ämnesteoretisk kompetens. Arbetet bör från starten inrik- tas på en nära samverkan med skolan och bildningsorganisationerna. Vid museet bör därför finnas en tjänst vars befattningsha- vare odelat kan ägna sitt arbete åt att i kon- takt med skilda organ inom utbildningsvä- sendet utarbeta studiematerial, ordna mu— seets visningar och övriga service till all— mänheten samt handlägga frågor rörande distributionen av vandringsutställningar i samarbete med riksutställningar. Det direk- ta ansvaret för verksamheten vid museets arkiv bör åvila en tjänsteman med hög teo- retisk kompetens och arkivteknisk erfaren- het. Denne bör ha att ombesörja förvärv till samlingarna samt att leda arbetet med att inordna och förteckna nytillkommande ma- terial. Han bör därjämte ha att svara för kvalificerad forskarservice. Utöver den nu angivna vetenskapligt och pedagogiskt verk- samma personalen bör finnas fem till sex assistent- eller biträdestjänster. Museets egen arbetskraft bör i jämförelsevis stor ut- sträckning kompletteras med experter och andra tillfälliga medarbetare.

Arkitekturmuseet kommer visserligen att bland centralmuseema bli en av de mindre institutionerna. Det är av vikt att det trots detta ges förutsättningar att såsom medar- betare i ansvarig ställning kunna rekrytera personer med den större skicklighet och er- farenhet, som fordras vid en institution som skall ha det centrala ansvaret inom sitt verksamhetsområde.

Museet bör i enlighet med de sakkunnigas allmänna syn på frågan om ledningen för centralmuseema ställas under en styrelse som består av lekmän. Två av ledamöterna bör emellertid förordnas efter förslag av Svenska Slöjdföreningen samt en vardera efter förslag av Svenska Arkitekters Riks- förbund och Föreningen för samhällsplane- ring.

Sveriges arkitekturmuseum föreslås få ställning som centralmuseum med ansvar som riksinstitution för dokumentationen in-

om sitt område. Kostnaderna för museets verksamhet, som redan nu främst åvilar statsverket, kommer i samband härmed att öka. Det framstår som naturligt, att museet på grund härav övergår i statlig ägo. För- handlingar bör upptagas med Stiftelsen Sveriges arkitekturmuseum om att institu— tionen förstatligas.

Kostnader

Ovan föreslås en personal för arkitektur- museet bestående av fem tjänstemän med handläggande uppgifter samt fem till sex assistent- och biträdestjänster. Det bör an- komma på det nya museet att i de ordina- rie anslagsäskandena framlägga förslag till personalförteckning inom denna ram. Löne- kostnaderna bör beräknas till omkring 600 000 kr vartill bör läggas ett belopp om 50000 kr för styrelse— och sekreterararvo— den samt ersättningar till experter. Resekost- nader och expenser samt kostnader för un- derhåll av samlingar torde komma att upp— gå till ca 100 000 kr. I förhållande till de nuvarande statsbidragen till Stiftelsen Sve- riges arkitekturmuseum kommer statsverkets kostnader att öka med 500 000 kr. Häri har emellertid icke inräknats den större lokal- kostnad, som blir aktuell, om museet erhål- ler nya lokaler, varom förslag lämnats av 1969 års Skeppsholmsutredning.

Förslag angående Vissa specialmuseer

7.1. Inledning

Nedan avhandlas frågor rörande museer med speciell verksamhet. Några av dessa har samlingar till vilka ingen fortsatt in- samling görs. Andra bedriver insamling inom ett avgränsat ämnesområde, vilket kan vara del av ett större ämnesområde, inom vilket ansvaret primärt åvilar något av cen— tralmuseema. De här behandlade special- museerna är främst sådana med riksomfat- tande uppgifter. De problem som är för- enade med verksamheten vid mindre spe— cialmuseer med lokala eller regionala upp- gifter har beaktats i samband med de frå- gor, som utvecklas i det senare följande kapitlet Region- och lokalmuseer.

För de större specialmuseernas del ford— ras liksom tidigare anförts för centralmuse— erna ökningar av omkostnadsmedlen samt särskilda medel för projekt. I tabell nedan redovisas MUS 65:s förslag till uppräkning av de statliga anslagen till specialmuseer.

7.2. Dansmuseet, Drottningholms teater- museum och Musikhistoriska museet

7.2.1. Nuvarande organisation

Dansmuseet

Dansmuseet har sitt ursprung i de av Rolf de Maré i Paris under 1930—talet bildade Les Archives de la dance. Härur hemförde

Förslag till ökning av specialmuseemas driftkostnader under perioden 1974/ 75—1978/ 79. Tusental kronor. Nuvarande penningvärde.

Museum

Budgetår

1974/ 75 1975/76 1976/77 1977/78 1978/79

Stiftelsen Dansmuseifonden Stiftelsen Drottningholms teater- museum

Musikhistoriska museet Stiltelsen Carl och Olga Milles Lidingöhem Stiftelsen Thielska galleriet Prins Eugens Waldemarsudde

Zornsamlingarna

Marinmuseet och modellkammaren i Karlskrona Jämvägsmuseet

de Maré till Sverige ett material, som bestod dels av de bevarade dekor- och kostymskis— serna från den av honom i Paris under åren 1920—1925 ledda Svenska baletten, dels av föremål, film och bilder belysande dansens form och funktion i skilda kulturer utanför Europa.

Huvudman för dansmuseet är sedan år 1969 Stiftelsen Dansmuseifonden. I stiftel- sens av Kungl. Maj:t den 28 juni 1968 fast- ställda stadgar anges dess uppgift vara att ekonomiskt stödja verksamheten vid dans- museet och verka för att förkovra museets samlingar av dansrekvisita och övrigt mate- rial som kan belysa danskonsten. Rörande styrelsens sammansättning stadgas bl. a. att ordföranden skall förordnas av Kungl. Maj:t och vice ordföranden av Stockholms stads- kollegium.

För museets drift utgår ett statsbidrag, vilket för budgetåret 1972/ 73 är beräknat till högst 391 000 kr. Dansmuseifonden äger ett kapital på omkring 1 milj. kr, vars av- kastning om årligen ca 50 000 kr skall an- vändas främst till samlingarnas förkovran.

Först fr.o.m. budgetåret 1971/72 har museets föreståndare kunnat förordnas på heltid (personlig tjänst). Övrig av stiftelsen anställd personal är en assistent och en vakt- mästare.

Dansmuseet har trots tidigare ofullstän- diga personalresurser kunnat levandegöra sitt material i utställningar, som fångat stora gruppers intresse.

Drottningholms teatermuseum

Stiftelsen Drottningholms teatermuseum är huvudman för en på två grenar uppdelad verksamhet, dels en föreställnings- och kon— sertverksamhet av historisk karaktär, dels ett insamlings- och dokumentationsarbete jämte en därmed förenad information och service. För stiftelsen gäller av Kungl. Maj:t den 23 maj 1969 fastställda stadgar (änd- rade den 23 april 1971). Enligt dessa består Drottningholms teatermuseum av Drottning- holms slottsteater, bibliotek, bildsamlingar och annan till museet emottagen egendom. Stiftelsen står under tillsyn av riksmarskalks-

ämbetet och förvaltas av en nämnd om 9 ledamöter med ståthållaren på Drottning- holms slott som självskriven ledamot och ordförande. En av ledamöterna förordnas av HM Konungen, tre av Kungl. Maj:t, två av Stockholms stad och en av Drottning- holmsteatems vänner och en av Operan.

Stiftelsen uppbär för driften av biblioteks- och museiverksamheten ett statsbidrag, vil- ket för budgetåret 1972/ 73 uppgår till 660 000 kr. För föreställningsverksamheten på Drottningholmsteatem utgår ett särskilt statsbidrag vid sidan härom.

Stiftelsens personal består av en arvodes- anställd ekonomidirektör, en halvtidsanställd museiintendent, en bibliotekarie samt biträ- den och assistenter.

Den utåt mest uppmärksammade delen av stiftelsens verksamhet är de föreställ- ningar, som under månaderna maj—septem- ber ges på slottsteatem vid Drottningholm. I teaterbyggnadens lokaler visas också mu— seets fasta utställningar belysande scen- konstens utveckling. Dessa besökes årligen av över 30 000 personer vid av guider ledda gruppvisningar. Stiftelsens samlingar är upp— delade på två enheter: biblioteket och bild- arkivet. Biblioteket har ett bestånd av mer än 30000 volymer böcker och tidskrifter och ett klipparkiv på ca en halv milj. ur- klipp. Handskriftssamlingen innehåller ca 80 hyllmeter varav huvuddelen upptages av handskrivna teaterpjäser och rollböcker samt brev. Till bibliotekets bestånd räknas även de äldre delar av Kungl. teatrarnas ar- kiv, som deponerats i museet. Det så kallade bildarkivet består av samlingar av grafik, handteckningar samt fotografier. Stiftelsens samlingar utnyttjas av teaterhistoriska fors— kare, studerande på olika nivåer samt av regissörer m.fl.

De båda museerna för dans och teater erhöll hösten 1970 nya lokaler i Filmhuset på Gärdet i Stockholm, förhyrda genom byggnadsstyrelsen av Stiftelsen Svenska film- institutet, med godkännande av Kungl. Maj:t. Övriga i Filmhuset belägna institutio- ner är dramatiska institutet, statens dans- skola, Stiftelsen Svenska filminstitutet och Stockholms universitets institution för tea-

ter- och filmvetenskap. Teatermuseet sam- arbetar här om biblioteksservice med övriga i Filmhuset verksamma bibliotek samt med Kungl. biblioteket. I ett särskilt samarbets- organ för dessa behandlas för närvarande alla uppkommande biblioteks- och doku- mentationsfrågor inom teatermuseets och filmhusets övriga bibliotek. De båda muse- erna disponerar i filmhuset lokaler för till- fälliga utställningar och för publika evene- mang.

Musikhistoriska museet

Det år 1899 grundade Musikhistoriska mu- seet är att karaktärisera som ett special— museum med uppgift att sammanföra före- mål, som åskådliggör musikkulturen under skilda epoker. Verksamheten regleras genom av Kungl. Maj:t år 1932 fastställda stadgar för Stiftelsen Musikhistoriska museet. Enligt dessa skall stiftelsens styrelse bestå av Mu- sikaliska akademiens preses, akademins sekreterare, museets föreståndare samt två av akademin utsedda ledamöter. Till sty- relsens stadgeenliga åligganden hör att an— ställa museiföreståndare och att bland sina ledamöter utse en inspektor för museet, vil— ken under styrelsens gemensamma ansvar skall förvalta museets medel.

Till museets drift utgår ett särskilt stats- bidrag, vilket för budgetåret 1972/ 73 är be- räknat till högst 349 000 kr. Avlöningen till museiföreståndaren bekostas dock av Musi- kaliska akademiens anslag, varför bidragen till museet i realiteten är väsentligt högre. I övrigt har museet endast vissa mindre in— komster, främst i form av inträdes- och hyresintäkter.

Utom föreståndaren tjänstgör vid museet ytterligare fem medarbetare: en museilektor, en byråsekreterare, en intendent (halvtid), en amanuens (halvtid) och en kansliskrivare (två tredjedelstid). Vidare är till museet knu- ten en halvtidsanställd intendent, som arvo- deras med anslag från Humanistiska forsk- ningsrådet. Befattningen som föreståndare är uppförd på personalförteckning för Musi- kaliska akademien, medan övriga anställda är arvodesförordnade.

Museets besökstal har vissa år under 1960-talets slut nått en nivå av över 50 000.

Musikhistoriska museets instrumentsam- lingar rymmer över 4 000 objekt. Accessio— nen har under 1960-talet varit betydande och vissa år uppgått till flera hundra exem- plar. Sålunda utökades år 1966 samlingarna med omkring 800 föremål. 1969 överfördes såsom deposition från Nordiska museet 372 instrument. Samlingarna fördelar sig på tre huvudgrupper: europeiska konstmusikinstru- ment, europeiska folkmusikinstrument och utomeuropeiska folk— och konstmusikinstru- ment. En musikhistorisk instrumentsamling har som sin förnämsta funktion att fungera som ett musikhistoriskt laboratorium, där instrumenten i så stor utsträckning som möj- ligt sätts i spelbart skick för att kunna ut- nyttjas i försök att bl. a. rekonstruera äldre framförandetradition. Museets arkiv uppta— ger 350 hyllmeter och omfattar brev, auto- grafer, arkivalier, klipp och bilder kring per- soner och institutioner med musik- och tea- terverksamhet samt en samling om 23 000 uppteckningar av svensk folkmusik. Härtill kommer en samling av grammofonskivor och tonband för forskning och pedagogiskt bruk. Ett fonogramarkiv innehåller dess— utom fonografrullar, pianolarullar och tråd- inspelningar. I skivarkivet ligger huvudvik- ten vid dels västerländsk konstmusik före 1830 i stilhistoriskt medvetna inspelningar (omkring 3 000 skivor), dels svensk och öv— rig europeisk folkmusik samt utomeuropeisk musik (510 skivor). Bandarkivet som om- fattar både museets egna inspelningar och kopior av utländska forskares inspelningar innehåller svensk folkmusik (ca 3 800 mu- sikinslag) samt europeisk folkmusik och utomeuropeisk musik (ca 3 700 musikinslag). Därtill kommer ett 60-tal band med inspel— nignar av museets konserter. På museets fonografrullar (ca 200) finns svensk folk- musik i inspelningar från början av århund- radet. Musikhistoriska museet bedriver in- spelningsverksamhet framför allt i samband med vissa forskningsprojekt rörande svensk folkmusik, särskilt instrumental, och i min- dre utsträckning vid forskningsresor i andra länder inom och utom Europa. Skivor med

inspelningar på museets instrument utges i samarbete med Sveriges Radio och med vissa skivbolag.

7.2.2. Förslag om personalförstärkningar och om ändrad ställning för Musik- historiska museet

De tre i Stockholm inom dans-, musik- och teaterområdet verksamma museerna är i äm- nesmässigt hänseende så nära sammanhö- rande, att en fusion mellan dessa kan för- modas erbjuda viktiga fördelar. Genom en integration av verksamheterna skulle en per- sonalorganisation kunna skapas, som ger ut- rymme för en på en gång tillräcklig ämnes— teoretisk expertis och en lämpligt samman- satt grupp av medarbetare för undervisning och utställningsproduktion. En förutsättning härför är givetvis att arbetet inom de olika områdena kan bedrivas inom gemensamma utrymmen. Emedan lokalfrågan för teater— och dansmuseet emellertid så sent som år 1970 fått sin lösning genom att dessa för— lagts till särskilda för ändamålet planerade och ordnade delar av Filmhuset, synes det icke för närvarande aktuellt att framlägga direkta förslag om en för de tre museerna gemensam ny organisation. Om emellertid utvecklingen skulle leda därhän, att dans- och teatermuseets lokaler i Filmhuset behö- ver användas för andra ändamål, bör frågan om en fusion med Musikhistoriska museet tas upp till behandling.

De dans-, musik- och teaterhistoriska mu- seerna är verksamma inom ett område, som kännetecknas av en ökad efterfrågan på tjänster i form av undervisning, utställningar och annan service. De estetiska ämnenas mer framskjutna plats i skolans läroplan till— sammans med ett allmänt växande intresse för olika konstnärliga uttrycksformer måste mötas av en på en gång stimulerande och saklig information. För de tre museerna inom teater- och musikområdet väntar där- för växande uppgifter.

Dansmuseet och teatermuseet har genom de nya lokalerna i Filmhuset fått en platt- form för en publik aktivitet. Denna får här ett starkt stöd genom den övriga verksam-

het, som äger rum i filminstitutets och andra institutioners regi; till denna söker sig en stor publik, som tar del av ett omfattande utbud av evenemang.

Stiftelsen Drottningholms teatermuseum konstateras i dag sakna de resurser, som fordras för att den skall uppnå de mål, som bör ställas för ett vetenskapligt teaterhisto- riskt museum. Befintliga tjänster har en lö- nesättning och karaktär, som gör att stiftel- sen ej kan räkna med att rekrytera tjänste- män med erforderlig vetenskaplig och mu- seal kompetens. Den nuvarande halvtids- befattningen som intendent bör omvandlas till heltidstjänst och samtidigt ges sådan lö- neställning, att en museiföreståndare kan an— ställas. Denne bör vara föredragande i sty- relsen i ärenden rörande samlingarna och museiverksamheten samt vara styrelsens sak— kunnige i kulturhistoriska frågor. Man bör dessutom räkna med en viss förstärkning av personalen i övrigt samt kostnadsökningar bl. a. på grund av vidgad utställningsverk- samhet.

Dansmuseet som tidigare endast haft del- tidsanställda krafter knutna till sin verksam- het, har sedan budgetåret 1971/ 72 kunnat engagera museets föreståndare på heltid. En viss ytterligare personalökning torde på sikt få anses nödvändig.

Otillräckliga lokaler i förening med be- gränsad tillgång till personal hindrar Musik- historiska museet från att i dag i större skala pröva de planer för en aktiv utåtrik- tad verksamhet, som utarbetats inom muse- et. Enligt dessa skall museet ha sin viktigaste uppgift som ett pedagogiskt laboratorium öppet för alla grupper. Särskilt framhålles vikten av ett intimt samarbete med skolan.

Den ökade tonvikt på de estetiska äm- nena, som utmärkte 60—talets skolpolitik i Sverige, har väsentligt förändrat museets situation. 1966/ 67 infördes ämnet konst- och musikhistoria i gymnasiets läroplan. Samtidigt fördes Musikhistoriska museet av Stockholms stads skoldirektion upp bland de museer, som stockholmsgymnasierna skall besöka. Under de senaste åren har skol— klasstillströmningen vissa perioder medfört problem för museet. 1971/ 72 steg sålunda

antalet besök av barn och skolungdom till 17 200, en ökning som hade samband med en specialutställning för barn. Lokalförhål— landena tillåter bara visningar för en grupp i sänder, och visningspersonalen har varit hårt arbetsbelastad. Högstadiets arbetsform med arbetsområden ställer dessutom stora krav på individuell service till elevgrupper och lärare från museipersonalens sida, vil- ket likaledes Musikhistoriska museet har svårt att i tillfredsställande utsträckning till- mötesgå. Lärare i Stockholm och övriga lan- det har behov av audivisuellt material i an- slutning till de kulturhistoriska ämnena och har upprepade gånger begärt kontinuerlig hjälp från Musikhistoriska museet, som för- fogar över för dessa uppgifter särskilt väl lämpad kompetens liksom källmaterial.

Publiksiffrorna vid museets konserter har under de senaste åren ökat. Lokalerna är dock otillräckliga för att tillgodose intresset, och grupper av besökare har måst avvisas i brist på plats.

Musikhistoriska museet bör ges möjlig- heter att realisera sina planer för den utåt— riktade verksamheten. Museets nuvarande uppgifter behöver vidgas och institutionen ges ansvar som specialmuseum med riks- omfattande funktioner. Ökade medel för vandringsutställningar och decentraliserad undervisningsverksamhet bör snarast ställas till museets förfogande.

Kungl. Maj:t har enligt ämbetsskrivelse den 16 juni 1972 uppdragit åt byggnadssty- relsen att upprätta nytt byggnadsprogram för Musikhistoriska museet samt utföra för- beredande projektering av ombyggnad av Kronobageriet. Planeringen skall om möj— ligt ske så att en första etapp kan utföras under våren 1973.

Museet har för närvarande enbart hand- läggande personal. En ökning av antalet medarbetare bör i första hand syfta till att bygga upp en mellan handläggande tjänste- män och övrig personal mer välavvägd organisation. Medel bör också ställas till förfogande för underhåll och konservering av material i museets samlingar.

En angelägen åtgärd är att ge personalen förbättrade anställningsvillkor. För museets

fasta medarbetarstab bör upprättas en perso- nalförteckning. Till denna bör den för när— varande på Musikaliska akademiens perso- nalförteckning uppförda tjänsten som musei- föreståndare överföras. Dessutom bör på förteckningen uppföras tjänster för de tjäns— temän vid museet, som f.n. är arvodesan- ställda.

Det bör ankomma på musikhistoriska mu- seet att i ordinarie anslagsframställning ge förslag rörande de nya tjänster som främst fordras.

De sakkunniga räknar med att de ome- delbara kostnadsökningarna med anledning av här framlagda förslag rörande Musik- historiska museet kommer att medföra en ökning av behovet av statsmedel med om- kring 300 000 kr. per år. Detta belopp bör dessutom ytterligare ökas under en senare period, sedan närmare erfarenheter vunnits av verksamheten i de planerade nya lokaler- na.

Staten bär redan i dag det huvudsakliga ekonomiska ansvaret för driften av Musik- historiska museet. Den vidgade verksamhet som föreslås kommer att kunna realiseras endast genom att de statliga insatserna ökas. Det torde i samband härmed få betraktas som nödvändigt att statsmakterna får mera direkta förbindelser med museet. Ansvaret för val av styrelseledamöter och högre tjänstemän synes böra överföras på statliga organ. Det får icke heller uteslutas att Mu- sikaliska akademiens ambitioner, sedan dess huvudmannaskap i och med budgetåret 1971/ 72 för musikhögskolan upphört, ut- vecklas mer mot uppgifter till stöd för icke etablerade verksamheter. Därmed kan det för akademin i framtiden komma att fram- stå som en för dess program främmande funktion att ansvara för en omfatttande museiverksamhet. De sakkunniga föreslår att förhandlingar inledes med Musikaliska akademien om att museet förstatligas.

7.3. Millesgården, Thielska galleriet, Waldemarsudde och Zornmuseet

Prins Eugens Waldemarsudde, Thielska gal- leriet och Zommuseet är statligt ägda insti-

tutioner inom konstens område. De har karaktär av minnesmärken; accessionen till samlingarna är i princip avslutad. Till sin art jämförbar är Millesgården på Lidingö, vars samlingar dock icke ägs av staten.

Trots att Millesgården och dess samlingar icke är statlig egendom torde det vara be- rättigat att de beskrivs i sammanhang med de statliga museerna. Millesgården som be— står av Carl Milles ateljé och hem på Li- dingö inrymmer samlingar av konstnärens egna verk jämte antik och medeltida konst. Museet bildades som offentlig institution år 1948 bl. a. med hjälp av statliga medel. Det förvaltas av Stiftelsen Carl och Olga Milles Lidingöhem. Av Kungl. Maj:t fastställda stadgar för stiftelsen (den 18.2.1949 och den 12.5.1967) bestämmer, att dess styrelse skall bestå av en ordförande och sju övriga leda- möter. Av dessa skall ordföranden och sex ledamöter utses av Kungl. Maj:t och en ledamot av Lidingö stad. Omslutningen för verksamheten var år 1971 816 000 kr. De viktigaste intäkterna består av inkomster av entréer samt av försäljning, bl. a. av avgjut- ningar efter Milles arbeten. Statsanslag har under 1960-talet utgått med 15 000 kr per budgetår. Det förtjänar i sammanhanget uppmärksammas att museets inkomster un— der senaste perioden varit i sjunkande. Mil- lesgården har med årligen betydligt över 100 000 besökare den av de i den här be- skrivna gruppen största publiken.

Genom testamente av Prins Eugen den 17 juni 1947 erhöll staten egendomen Waldemarsudde med tillhörande konstsam- lingar. Verksamheten har här sedan sin början förvaltats av Stockholms stad. Enligt den av Kungl. Maj:t den 20.9.1948 fast- ställda instruktionen för styrelsen för Prins Eugens Waldemarsudde skall denna bestå av riksmarskalken, chefen för nationalmu- seum, en av Kungl. Maj:t usedd ledamot samt fyra av Stockholms stadskollegium ut- sedda ledamöter jämte intendenten för mu- seet. Kostnaderna vilka enligt 1971 års bok- slut uppgick till 757 833 kr täckes till sin huvudsakliga del av anslag från Stockholms kommun. Museets drift föranleder inga ut— gifter för statsverket. Museipersonalen be-

står av en museichef och en amanuens. På Waldemarsudde vars huvudsakliga attrak- tion är de utställda fasta samlingarna och den omgivning i vilken dessa presenteras anordnas årligen ett växlande antal special— utställningar. Här bedrives också en konsert— verksamhet av icke obetydligt format. An- talet besökare vid samlingarna har under 1960—talet uppgått till årligen omkring 30 000. Besökstillströmningen har senare ökat starkt (år 1970: 59 000, 1971: 82 000).

Thielska galleriet på södra Djurgården i Stockholm består av huvudsakligen svenskt måleri från 1890-talet och 1900-talets bör- jan. Det förvaltas av en stiftelse för vilken gäller i Kungl. brev den 19.12.1924 fast- ställt reglemente. Stiftelsens styrelse skall enligt detta bestå av ordförande och åtta ledamöter, vilka utses av Kungl. Maj:t. Kost— naderna för driften bestrides huvudsakligen med statsmedel och avkastningen av fonder, som disponeras av stiftelsen. Omslutningen år 1971 var 189000 kr. Statsbidraget för denna tid var 34000 kr. Till museet är knutna en intendent och en vaktmästare. Avlöningskostnaderna år 1971 uppgick till 78 000 kr.

Zornsamlingarna i Mora består dels av en konstsamling som inrymmer arbeten av konstnären själv samt av honom förvärvade äldre och samtida konstverk, dels en kultur- historisk samling, som belyser Dalarnas all— mogekultur. Institutionen omfattar främst Zornmuseet, Zorns hem Zorngården och fri- luftsmuseet Zorns gammelgård. Samlingarna tillföll staten genom makarna Anders och Emma Zorns testamente den 18.3.1919. Museet som år 1970 hade en omslutning om 285 000 kr uppbär inga anslag för driften, vilken helt finansieras med medel från av- kastningen av Anders och Emma Zorns do- nationsfond samt intäkter av verksamheten. För Zornsamlingarna gäller i brev den 11.6. 1943 lämnade föreskrifter. Enligt dessa skall den av makarna Zorns förmögenhet bildade fonden förvaltas av Uppsala universitet, me— dan den övriga egendomen skall förvaltas av en omedelbart inför Kungl. Maj:t ansva— rig styrelse bestående av ordförande och fyra ledamöter. Det närmaste överinseendet

åvilar enligt föreskrifterna en intendent. Härtill kommer en personal i övrigt om fyra personer. Museet har ett årligt besökarantal om över 60 000.

Förslag

De fyra museer som här beskrivits har för publiken sitt särskilda intresse som exponen- ter för bestämda epoker. Deras samlingar ger med sin anknytning till samtida miljöer särskilt gynnsamma möjligheter för den be- sökande att leva sig in i den tidsanda och den kulturella atmosfär, i vilka deras upp- hovsmän varit verksamma. Museer av den- na art har dock samtidigt givna svagheter i förhållande till accederande museer, vilkas samlingar fortsätter att utvecklas och för- nyas. Ett fåtal med sådana till bestämda personer och epoker anknutna samlingar får närmast betraktas som ett värdefullt komple— ment till museerna i övrigt. För att spela en aktiv roll i nuet fordras att de kan svara för publikevenemang av varierat innehåll med hemhörighet i det levande kulturlivet i dess olika yttringar. Lika nödvändigt är att de i sin utåtriktade aktivitet får förank- ring hos skilda grupper i samhället. Ökade möjligheter krävs för information och åtgär- der för att intressera nya publikgrupper. Den intensifiering av den utåtriktade akti- viteten, som sålunda fordras, föranleder en fråga, huruvida den nuvarande organisatio- nen med en uppdelning på autonoma min- dre enheter är rationell. Åtminstone kan det för de tre i Stockholmsregionen belägna mu- seerna icke uteslutas att det skulle vara en fördel, om de kunde anknytas till något av de större statliga museernas undervisnings- och informationsverksamhet. En sådan lös- ning måste dock oundvikligen medföra en minskad självständighet och därmed in- skränkt möjlighet till utveckling efter egna linjer och på grundval av speciella förut- sättningar. Med tanke på att dessa museers personalbehov på grund av samlingarnas slutna karaktär utan svårighet kan tillgodo- ses med begränsad personal föreslår de sak- kunniga att i första hand andra vägar bör prövas. De berörda museerna bör så långt

möjligt med oförändrade resurser söka åstadkomma en viss intensifiering av den utåtriktade aktiviteten. Planer och program härför bör läggas upp särskilt med sikte på att i samverkan med förenings- och turist- organisationema etablera kontakt med nya besökargrupper. Arbetet härmed bör delvis bedrivas med hjälp av tillkallad expertis.

Det av de sakkunniga här framlagda för- slaget rörande verksamheten vid Millesgår- den, Thielska galleriet, Waldemarsudde och Zornmuseet föranleder i sig endast begrän- sade kostnader för tillkallande av expertis. Anslag härför bör utgå av särskilda medel för utvecklingsverksamhet. Beträffande de ordinarie statsbidragen till stiftelsen Carl och Olgas Milles Lidingöhem samt stiftelsen Thielska galleriet vill de sakkunniga dock peka på att en viss ökad tilldelning av stats- medel kan komma att bli erforderlig för att verksamheten skall kunna bibehållas med nuvarande omfattning.

7.4 Marimnuseet och modellkammaren i Karlskrona

7.4.1. Nuvarande organisation

modellkammaren i

År 1752 grundades Karlskrona. Ur denna institution utveck— lades den marina museiverksamhet, som till år 1960 kom att ingå i Karlskrona ör- logsvarvs organisation. Fr.o.m. budgetåret 1962/63 har medel för marinmuseet och modellkammaren i Karlskrona upptagits med särskilda anslag på riksstaten. Museet lyder under försvarsdepartementet. För verksamheten gäller i Kungl. brev den 17 december 1965 givna bestämmelser, med senare ändringar den 17 februari 1967. Led- ningen utövas av en styrelse med chefen för sydkustens örlogsbas som ordförande jämte två andra ledamöter, som utses av marinförvaltningen efter förslag av mari— nens museikommitté. Enligt stadgarna skall i marinmuseet finnas en skådesamling med föremål belysande »förutvarande Karlskro-

na örlogsvarvs m.m. utveckling och verk- samhet under gångna tider». Museiverksamheten inom marinen regle- ras genom bestämmelser i Kungl. brev den 17 oktober 1966. Enligt dessa äger marin- förvaltningen avgöra, vilka av marinens fö— remål, som skall tillvaratagas som musei- objekt och införlivas med marinens sam- lingar (»marinens del av statens Sjökrigs- historiska samlingar»). Dessa förvaltas av marinförvaltningen, annan myndighet inom marinen eller av marinmuseet och modell- kammaren i Karlskrona. Marinförvaltningen bestämmer var föremålen skall förvaras. Yttrande skall därvid inhämtas från mari- nens museikommitté och om ärendet berör marinmuseet och modellkammaren i Karls— krona av chefen för museet. Föremål som ingår i marinens samlingar kan överlåtas till statens sjöhistoriska museum. Centralmuseum på det sjöhistoriska om- rådet är statens sjöhistoriska museum, vil- ket har till uppgift att främja kunskapen om det svenska sjöförsvarets, den svenska han- delssjöfartens och det svenska skeppsbyg- geriets verksamhet och utveckling genom tiderna. Marinmuseets samlingar har sitt ursprung i 1700-talets modellkammare i Karlskrona med dess artilleri- och skeppsmodeller. Den äldsta inventarieförteckningen är från 1761. Utom modellerna, som bildar kärnan i det äldre materialet, rymmer samlingarna till— varatagna delar av fartyg, utrustning jämte uniformer och vapen för flottan. En viktig del av samlingarna består av redskap och verktyg från örlogsvarvet. Av särskilt konst- historiskt intresse är galjonsbilderna av bild- huggaren Johan Törnström (1743—1828). I museet förvaras även vissa serier ur örlogs- stationens äldre arkiv. Till den dokumente- rande verksamheten hör utom föremålsin- samlingen också en inventering av skepps- vrak i Blekinge skärgård. Samlingarna upp- går till 15 000 inventarienummer. Marinmuseets utställningar är av ansenlig omfattning. Basutställningarna som uppta- ger en yta om 1 900 rn2 genomgår en fort- löpande förnyelse. I programmet ingår även tillfälliga utställningar. Vid sidan av under-

visning och information för allmänheten svarar museet också för vissa inslag i ma— rinens utbildning i Karlskrona.

Enligt den för budgetåret 1972/73 fast- ställda staten för marinmuseet skall detta ha en verksamhet till en kostnad av 434 000 kr. Personalen vid museet består av en musei- föreståndare med tjänst som förste inten- dent, en amanuens, en tekniker, en kansli- skrivare och en vaktmästare samt vissa ar- vodesanställda biträden och vakter. Sedan år 1953 har museet sina lokaler i en ursprung- ligen som kasern uppförd byggnad. Det dis— ponerar i denna ett utrymme om för när- varande 3 600 in?. Härtill kommer förråds— utrymmen inom örlogshamnen och Karls- kronavarvet.

7.4.2. Vissa överväganden rörande verksam- heten vid marinmuseet

Museal verksamhet i större omfattning be— drives i Karlskrona också vid Blekinge mu- seum, till vilket landsantikvarieorganisatio- nen i Blekinge län är knuten. Blekinge mu- seum ägs av Blekinge musei- och hembygds- förening. Utom av staten uppbär föreningen bidrag från Karlskrona kommun och Ble— kinge läns landsting. Museets personal be— står av en landsantikvarie, en antikvarie, en amanuens och biträdespersonal. Samlingar- na omfattar den kulturhistoriska utveckling- en inom Blekinge läns område från för- historisk tid till nutid. Till museet hör en friluftsanläggning med kulturhistoriska bygg— nader (Vämöparkens friluftsmuseum). Sam- lingarna har en storlek om ca 17 000 inven— tarienummer. Den årliga accessionen har under den senaste tioårsperioden uppgått till i genomsnitt 250 inventarienummer. Tyngdpunkten i den vetenskapliga aktivite- ten har legat på dokumentationen av båt- byggeri och fiske. Under en följd av år har material tillhörande kustkulturen systema- tiskt insamlats.

Blekinge musei- och hembygdsförening iordningställer för närvarande nya lokaler, som består av den s. k. Grevagården jämte en nybyggnad i anslutning till denna. Tidi-

gare förelåg planer på en helt ny musei- byggnad. I programmet för museet anges tre huvudfunktioner: intern museal verk- samhet, kulturförmedlande verksamhet samt kultur- och naturvårdsverksamhet. Utåt av- ses museet framför allt få sin profil av den särart Blekinge äger som kustlandskap. Sam- lingarna av båtar och föremål från båtbyg- geri, sjöfart, fiske och stenhuggeri skall skildra den kultur, som utvecklats under be- roendet av kusten och havet. Även natur- historien bör enligt museets styrelse ges rum i museet och på sina villkor bidraga till att belysa kulturutvecklingen.

Blekinge museums inriktning på skepps- byggeri och sjöfart har nära beröring med marinmuseets ämnesområde. Samtidigt som marinmuseet har karaktär av specialmuseum för flottan, har dess samlingar genomgående lokal anknytning till Karlskrona örlogssta- tion. De skildrar den verksamhet som varit grundläggande för tillkomsten av Karls- krona stad, vilken fram till våra dagar levt av och genom flottan. Det kan ifrågasättas om det i en stad av Karlskronas storlek är rationellt att driva två av varandra helt obe- roende museer med delvis starkt likartade funktioner. En sammanslagning av marin- museet och Blekinge museum torde dock ej kunna genomföras för närvarande. För en omorganisation som innebär en total fusion lägger framför allt lokalförhållandena hin- der. Gemensamma utrymmen där de båda samlingarna från marinmuseet och Blekinge museum skulle kunna exponeras som helhet torde ej kunna ställas till förfogande. Marin- museets nuvarande byggnad lämnar ej rum för en utställning av detta material, som skulle ge publiken tillfredsställande utbyte. En nybyggnad kan med hänsyn till ange- lägnare byggnadsbehov inom den statliga delen av museisektom ej göras för marin— museets verksamhet.

Ett alternativ till en sammanslagning av fullständig karaktär är att samverkan etable- ras under en gemensam stiftelse med repre— sentation för olika intressen: de båda muse- erna skulle därvid kunna fortsätta att till viss del fungera som självständiga institutio- ner. Trots att en sådan organisation otvivel-

aktigt erbjuder stora fördelar för museiverk— samheten i Karlskrona, har de sakkunniga icke funnit sig böra framlägga direkt förslag härom. De förordar i stället att de båda mu- seerna med bibehållen organisatorisk ställ- ning succcessivt inleder samarbete. En ge- mensam planering härför bör påbörjas med syfte att i lämplig takt utveckla samverkan inom olika funktioner. Under en inlednings- period bör samarbetet gälla sådana uppgif- ter, som ej fordrar mer djupgående änd- ringar i de båda museernas inre struktur. Som exempel härpå kan nämnas informa- tion och public-relation—verksamhet samt viss service till skolor och bildningsorganisa- tioner. I en därpå följande fas bör en mer omfattande samverkan äga rum. För att denna skall möjliggöras kan en anpassning av bl. a. personalorganisationen komma att bli nödvändig. Förutsättningar bör härige- nom kunna skapas för gemensamt utnytt- jande av tekniska och andra resurer, för fotografering, för föremålsvård och för ut- ställningsmontering. En samordning bör även kunna göras av insamlingen på det sjöhistoriska området, inom vilket insatser fordras av företrädare för olika fack, såsom skeppsbyggnadsteknik, historisk forskning och etnologi. I planeringen bör prövas, vilka olika möjligheter som på längre sikt före- ligger att skapa en gemensam organisation under en stiftelse för museiverksamheten i Karlskrona.

För uppgifter rörande den gemensamma planeringen föreslås ett särskilt organ bil- das, i vilket bör ingå företrädare för de båda museerna och deras huvudmän. For- merna för samarbetet samt villkoren för hur utbytet av tjänster mellan museerna skall regleras ekonomiskt bör fastställas i avtal mellan staten och huvudmannen för Ble— kinge museum.

De sakkunniga föreslår ingen ökning av kostnaderna för marinmuseets del utöver automatiska kostnadsökningar. Ett icke obe— tydligt utrymme för expansion bör emeller— tid kunna beredas museet genom de ratio- naliseringsvinster, som står att vinna genom det föreslagna samarbetet med Blekinge museum.

7.5 Vissa kommunikationshistoriska samlingar

7.5.1. Nuvarande organisation

Samlingar av äldre samfärdsmedel ingår i stor utsträckning i de allmänna kulturhisto- riska museerna. De mer allsidigt inriktade av dessa har därtill utsträckt sin insamling till 1900-ta1ets kommunikationsmedel: bl. a. motorfordon förekommer i spridda exem- plar i läns- och lokalmuseerna. En mer mål- inriktad dokumentation av samfärdselns ut- veckling har dock främst bedrivits inom sta- tens sjöhistoriska museum och Tekniska mu- seet i Stockholm. Som specialmuseum för att belysa järnvägarnas utveckling fungerar Statens Järnvägars museum i Gävle. I sta- tens vägverks organisation ingår som en en- het vid verkets administrativa avdelning de väghistoriska samlingarna. Här skall när- mast beröras de problem, som för närva- rande råder beträffande tillvaratagande av samlingar till belysning av järnvägarnas och flygets historia.

Järnvägshistoriska samlingar

Äldre materiel har inom statens järnvägar tillvaratagits för museiändamål sedan år 1907. Järnvägsmuseet flyttade våren 1970 från Stockholm till Gävle, där lokstallar och andra byggnader ställdes till förfogande för verksamheten. Museet bildar i organisato- riskt hänseende en enhet inom PR—sektionen vid Statens Järnvägars administrativa avdel— ning. Chef för museet är en byrådirektör. Övriga vid museet tjänstgörande är en järn- vägstjänsteman, ett kontorsbiträde och en verkstadsreparatör. Driften av museet be- kostas med medel av statens järnvägars tra- fikintäkter. Museet har att årligen till järn— vägsstyrelsen inge förslag till budet. Budget- året 1972/ 73 är museets anslag fastställt till 253 000 kr.

Den utåtriktade verksamheten vid järn— vägsmuseet omfattar visning av de fasta ut- ställningarna och i mindre utsträckning till- fälliga utställningar. I viss omfattning ord- nar museet visningar och arrangemang för

organisationer och föreningar. Museet be- söktes under budgetåret 1971/ 72 av ca 15 500 personer.

J ärnvägsmuseets samlingar som består av materiel från Statens Järnvägar och från de enskilda järnvägarna i Sverige rymmer ett sjuttiotal fordon av olika ålder samt sam- lingar av tillbehör och inredningsföremål, verktyg och modeller. I museets katalog är upptagna 7000 nummer. I samband med flyttningen till Gävle företogs gallringar av samlingarna. Museet har ansvaret för ett femtiotal fordon, som av utrymmesskäl eller av lokala intressen förvaras utanför museet. Till museet hör ett bildarkiv om ca 75 000 bilder. Museet är utrustat med ett bibliotek, som dels fungerar som referensbibliotek för museiverksamheten dels innehåller äldre tid- tabeller, författningar m.m., som endast i mindre utsträckning är bevarade vid andra bibliotek. Accessionen har sedan 1970 varit av icke ringa omfång; till museet har under denna tid av fordon förvärvats inte mindre än nio exemplar.

Äldre fordon och materiel från järnvägar har under senare år tillvaratagits vid en rad genom enskilt initiativ bildade museer. De viktigaste av dessa är Jädraås-Tallås järnväg (Gävle), Järnvägarnas museiförening (Lin- köping), Nässjö hembygdsförening, Stock— holm—Roslagens Järnvägars museiförening (Stockholm), Stora Lundby järnvägsmuseum samt Östra Södermanlands järnväg (Marie- fred). Till bilden hör dessutom de samlingar av spårvagnar och bussar, som tillvaratagits vid Svenska lokaltrafikmuseet i Malmkö- ping av Svenska spårvägssällskapet. De här nämnda sammanslutningama har tagit till uppgift att också demonstrera rullande ma— teriel i drift.

F lyghistoriska samlingar

Kommunalfullmäktige i Märsta uppdrog år 1967 åt kulturnämnden i kommunen att i samråd med luftfartsverket utreda frågan om ett civilt luftfartsmuseum i anslutning till Arlanda flygplats. Museet skulle bygga på de samlingar som hopbragts inom luft— fartsverket. År 1969 avlämnade en utred-

ningskommitté en rapport till kulturnämn- den i Märsta, vari förslag framlades att ett flygmuseum med statligt huvudmannaskap skulle anläggas vid Arlanda. Frågorna om luftfartsverkets museisamlingar handläggs sedan 1969 av en inom verket tillsatt kom- mitté.

Flygvapnet har med skrivelse den 18.6. 1971 underställt chefen för försvarsdeparte- mentet ett förslag, att en militär flyghisto- risk kommitté tillsättes med representanter för flygvapnet, flygmaterielförvaltningen, Svensk flyghistorisk förening, Linköpings stad samt Östergötlands flyghistoriska säll— skap. I utkast till direktiv för kommittén sägs att denna skall utarbeta riktlinjer och målsättning för den militära flyghistoriska verksamheten. Den skall vidare framlägga förslag till bestämmelser för tillförsel och vård av flyghistoriskt värdefull materiel. Den skall därtill ange vilken forskning och utveckling som fordras på det flyghistoriska området. Den flyghistoriska kommittén skall slutligen utarbeta förslag till museibyggna- der och upprätta budget för verksamheten.

Genom en av Linköpings stad tillsatt flyg- museikommitté har utarbetats förslag om uppförande av en byggnad för ett flygmu- seum. Museet avses därvid förläggas till ett område i stadsdelen Ryd i direkt anslutning till de förrådslokaler, i vilka flygvapnets historiska samlingar för närvarande proviso- riskt är magasinerade. Hittillsvarande kost- nader för samlingarnas vård och magasine- ring har bestridits av Linköpings kommun.

Samlingar av flygplan och övrig materiel som belyser lufttrafikens tidigare historia förekommer ännu huvudsakligen blott vid Tekniska museet, inom flygvapnet och hos luftfartsverket. Medan Tekniska museet en- dast har ett mindre antal objekt, har desto större kollektioner tillvaratagits inom flyget och luftfartsverket. Vid Östgöta flygflottilj (F 3), Malmslätt Kärna, bevaras för närva- rande närmare ett 40-tal flygplan, vartill kommer flygmotorer, flygtillbehör, doku- ment m.m. Genom order av chefen för flygvapnet den 20.1.1965 gäller att då flyg- planstyp eller version av flygplanstyp utgår ur organisationen, skall ett komplett exem-

plar bevaras. Vid kassation av annan flyg- materiel som har historiskt intresse skall en representant för Svensk flyghistorisk för- ening (Stockholm) biträda vid utsorteringen. Luftfartsverket äger ett trettiotal av kultur- historiska skäl tillvaratagna flygplan jämte samlingar av äldre utrustning till flygplan och för trafikledning. Dessa samlingar till- växer årligen med ett betydande antal före- mål.

7.5.2. Förslag

Järn vägsmuseet

Statens Järnvägar anhöll i skrivelse till Ko- nungen den 3.3.1970 att 1965 års musei- och utställningssakkunniga skulle få i upp- drag att utreda järnvägsmuseets fortsatta verksamhet. Kungl. Maj:t har med skrivelse den 11.12.1970 överlämnat statens järnvä- gars framställning till 1965 års musei- och utställningssakkunniga för att tas under övervägande vid uppdragets fullgörande.

Järnvägsvagnar, lok, bilar och flygplan erbjuder genom sin storlek särskilda pro- blem för museiverksamheten. Utgifterna för att förvärva och bevara material av detta slag är speciellt höga. En stark begränsning av insamlingen av originalföremål är därför nödvändig. Föremålen får i stor utsträck— ning ersättas av ritningar och modeller i mindre skala. Material av denna art kräver för sin vård och för sin museala behandling i övrigt särskild sakkunskap, vilken bör fin- nas vid specialinstitutioner med för landet gemensamma uppgifter. Det ligger utanför möjligheterna att vid Tekniska museet sam- manföra de större samlingar av flyg- och järnvägsmateriel som redan sammanbringats. Tekniska museet bör dock ha ett översikt- ligt centralt ansvar för ifrågavarande områ- den. Järnvägsmuseet i Gävle bör närmast få en roll som specialinstitution belysande järn- vägskommunikationernas sociala och kultu- rella roll under olika tider.

Järnvägsmuseet i Gävle har med sina samlingar av lok och vagnar från järnvägs— epokens första skede och framåt förutsätt-

ningar att intressera stora grupper. Genom sin nuvarande exposition i äldre lokstallar kommer samlingarna särskilt väl till sin rätt. Då det gäller att precisera målsättning— en för arbetet vid järnvägsmuseet bör man dock räkna med att ett museum med en stark ämnesmässig specialisering av allmän- heten ej kan bli föremål för samma regel- bundna uppmärksamhet som ett allmänt kulturhistoriskt museum. Endast specialin- tresserade kan väntas göra tätare återbesök. Den utåtriktade aktiviteten måste anpassas härtill.

Utvecklingen av järnvägskommunikatio- nerna i landet ger en aspekt på den svenska industrialiseringen, som är av betydelse för förståelsen av vår samtidshistoria. Målsätt- ningen för verksamheten vid järnvägsmuseet bör vara att i bildningssyfte svara för under- visning och orientering om denna utveck- ling. Denna funktion synes dock väl kunna kombineras med uppgiften att bedriva in— formation om Statens Järnvägar som företag och institution i samhället. Inriktningen av den samlande verksamheten bör vara kultur- och teknikhistorisk. Vid museet bör tillvara- tagas sådana objekt, som är nödvändiga för en väl grundad kunskap om järnvägskom- munikationernas utveckling ur teknisk och social synpunkt. Härjämte bör museet ha att lämna tekniskt bistånd till sådana enskilda museer, som genom att visa äldre järnvägs- drift verkar för att levandegöra järnvägarnas kulturhistoria.

J ärnvägsmuseet bör för att kunna uppfylla dessa mål drivas med en personal, som be- sitter sakkunskap icke endast inom det kom- munikationstekniska området utan även har ekonomisk-historisk och samhällshistorisk kompetens. Dessutom bör vid museet fin- nas pedagogisk sakkunskap. Museet behöver härjämte teknisk personal för vård och un— derhåll av museimaterialet.

Järnvägsmuseets nuvarande organisatoris- ka ställning som en enhet inom Statens Järn- vägars centralförvaltning, och närmast dess PR-sektion, har av de sakkunniga bedömts vara lämplig. Sålunda konstateras det att museet för sin accessionsverksamhet liksom i övrigt för sina kontakter med materielför-

valtande organ och verkstäder är beroende av att tillhöra SJ:s organisation. Anknyt- ningen till PR-sektionen framstår som moti- verad med tanke på de uppgifter museet bör tilldelas som goodwillskapande organ för Statens Järnvägar. De dokumenterande och de pedagogiska uppgifterna kräver dock särskilda hänsyn. De sakkunniga föreslår därför att Statens Järnvägar i planläggningen av museets verksamhet skall ha att rådgöra med det centralorgan för museiverksamhe— ten i riket, varom de sakkunniga nedan framlägger förslag.

Järnvägsmuseet saknar i dag tillräckliga ekonomiska resurser för att uppfylla de ovan angivna målen. Museet har en alltför liten personal. Också omkostnadsmedlen, bl. a. för vården av samlingarna, är otill- räckliga. Emedan museets verksamhet i dess nuvarande form ännu endast bedrivits un- der en kort period är det viktigt att ytter- ligare erfarenheter inhämtas, innan en mer omfattande ökning av personalen kommer till stånd. Museet bör i ett första skede er- hålla medel för sådana försök, som kan lämna erfarenheter, vilka kan läggas till grund för ett mer detaljerat verksamhets— program. Efter en försökstid vilken föreslås uppgå till högst fem år, bör nya fasta tjäns- ter vid museet inrättas. Under försöksperio- den bör museet förstärkas med arvodesan- ställd personal med erfarenhet främst av museiundervisning och utställningsarbete. Härjämte bör museet disponera medel för bedömning och värdering av försöksresul- taten.

Kostnaderna för försöksverksamheten bör bestridas av medel av det särskilda anslag för utvecklingsverksamhet vid museerna, varom de sakkunniga framlägger förslag ne- dan, s. 218 f. Det bör ankomma på Statens Järnvägar att efter utarbetande av program för försöksverksamheten hos Kungl. Maj:t i särskild ordning inge ansökan om medel för driften av denna.

Kostnaderna för den ordinarie driften av järnvägsmuseet täcks med medel av Statens Järnvägars trafikintäkter. De ökade kostna- der som järnvägsmuseet i framtiden kom- mer att dra, aktualiserar en omprövning av

frågan om hur verksamheten skall finansie- ras. Konsekvensen av den nuvarande finan- sieringsformen torde vara att museikostna- dema belastar Statens Järnvägars verksamhet som affärsdrivande verk. Även om effekten härav är obetydlig, kan det betraktas som principiellt otillfredsställande att Statens Järnvägar skall ha att svara för finansie- ringen av en verksamhet, som till väsentlig del ligger vid sidan om verkets huvudmål- sättning. Kostnaderna för driften av järn- vägsmuseet bör därför bestridas med hjälp av anslag å riksstaten. De sakkunniga före- slår att medel för ändamålet upptages på sjätte huvudtiteln. Anslaget bör under den närmaste femårsperioden föras upp med ett belopp i storleksordningen 275 000 kr per budgetår.

Flyghistorisk museiverksamhet

Flygets historia är nära förbunden med vik- tiga utvecklingslinjer i det svenska samhäl- lets nutidshistoria. Efter en första fas kän- netecknad av tekniska försök och en begrän- sad tillämpning inom olika områden fick flyget vid tiden för andra världskriget snabbt en vidsträckt betydelse. Flygvapnet bildades som självständig försvarsgren genom 1925 års försvarsbeslut. Flygindustrin SAAB i Linköping började en kraftig expansion 1938. 1946 ingick det redan 1924 bildade ABA som delägare i det nordiska konsorti- um, som föregick det år 1951 etablerade SAS. Detta drev från början trafik bl. a. till Förenta Staterna. SAS svarar också för den del av inrikesflyget, som bedrives på de 5. k. primärlinjema. Efter 1956 då Linjeflyg bil- dades har inrikesflyget med ett allt tätare nät av förbindelser fått en viktig del av lan- dets passagerartrafik och godstransport. Samtidigt med det reguljära flygets utveck- ling har också privatflyget ökat i betydelse. Takten i flygets expansion demonstrerar med stor tydlighet vårt samhälles strävan- den inom det ekonomiska och tekniska om- rådet. Det bör vara en angelägen museal uppgift att tillvarataga och visa ett urval exponenter för denna utveckling.

Tekniska museet saknar resurser för en mer fullständig dokumentation av den flyg-

tekniska utvecklingen. Med hänsyn till ma- terialets stora omfång, liksom med tanke på det stora intresse som kan väntas från all- mänhetens sida, är det ej realistiskt att räk— na med en utbyggnad av Tekniska museet för verksamhet av specialiserad karaktär inom flygets område. Utrymme bör i stället skapas för en i förhållande till Tekniska mu- seet fristående verksamhet, som belyser flyg— tekniken och dess utveckling. De redan var för sig påbörjade museiaktiviteterna inom luftfartsverket och flygvapnet bör därvid ut- vecklas.

Ett musealt arbete inom flygets teknik- och kulturhistoria bör främst inriktas på verksamheter som kommer allmänheten till godo. En särskilt viktig sida av den utåtrik- tade aktiviteten kan väntas komma att bestå av evenemang, som ordnas i samverkan med sammanslutningar av personer med flygtek- nik som fritidsintresse. Större originalobjekt måste på grund av förvarings- och under- hållskostnaderna tillvaratagas endast i min- dre utsträckning och i första hand med tanke på publikens intresse. Föremålen i full skala bör i utställningarna kompletteras med modeller, vilka kan åskådliggöra de olika flygplanstypernas utveckling. Härtill bör historiskt intressanta delar av den tek- niska utrustningen bevaras. För en framtida forskning rörande den tekniska utveckling- en torde framför allt konstruktionsritningar och annat arkivaliskt material vara av värde.

I frågan om lämplig organisation för den flyghistoriska museiverksamheten i landet talar ekonomiska och praktiska skäl för en koncentration. Behoven av vetenskaplig, tek- nisk och pedagogisk personal torde bli svåra att tillgodose vid en splittring på flera mu- seer. De framskridna planerna inom luft- fartsverket och flygvapnet för vardera ett museum för den civila luftfarten och för flygförsvaret torde likväl kunna fullföljas.

En förutsättning för en uppdelning av den flyghistoriska museiverksamheten på två skilda institutioner är att en funktionsupp— delning kan göras. En sådan är också fullt möjlig. Särskilt efter andra världskriget har utvecklingen inom flygförsvaret och den ci- vila flygfarten gått olika vägar.

Luftfartsverket har avsatt mark för ett museum vid Arlanda och i sin budget även upptagit medel för samlingarnas bevarande. Luftfartsverkets planerade museum vid Ar- landa är avsett att fungera med personal omfattande en museiföreståndare jämte tek- niker och biträdespersonal. Verksamheten skall även stödja sig på frivilliga insatser av tjänstemän i verket och av amatörer. Det skall ha som uppgift att för allmänheten presentera äldre flygplanstyper och materiel och därigenom bl. a. bedriva upplysning om olika organ inom den civila luftfarten. En— ligt flygvapnet bör museilokaler ställas till förfogande i anslutning till Östgöta flygflot- tilj i samband med att vapnets verksamhet i Linköping enligt riksdagens beslut från och med den 1 juli 1974 kommer att få ändrade funktioner. Flygflottiljens museala samling- ar är av ansenliga dimensioner och dess flyghistoriska betydelse har bedömts vara av internationellt intresse.

Den 25 april 1961 tillsatte dåvarande stadsfullmäktige i Linköping en särskild kommitté för utredning av frågan om an- ordnande av ett flygmuseum i Linköping. Fullmäktige har sedermera den 29 april 1963 beslutat i princip uttala sig för att ett flyghistoriskt museum skulle förläggas till Linköping. På kommunens bekostnad upp— fördes år 1966 på ett för flygmuseum avsett område i stadsdelen Ryd en förråds- och verkstadsbyggnad, där flygvapnets museima- terial nu provisoriskt förvaras. Genom flyg— museikommittén har utarbetats en utredning om en flygmuseibyggnad i anslutning till den befintliga förrådslokalen, i reviderad form framlagd 1969. Genom lokala initiativ och kommunala bidrag föreligger således långtgående planer på ett flyghistoriskt mu- seum i Linköping. De sakkunniga finner en lokalisering av ett blivande flyghistoriskt museum till Linköping väl motiverad, ehuru de närmare formerna för dess omfattning, finansiering och administration bör bli före- mål för vidare överväganden.

MUS 65 har att i särskilt sammanhang framlägga förslag rörande flygvapnets mu- seiverksamhet.

8. Universitetsmuseerna

8.1. Inledning

Till universiteten i Lund och Uppsala hör en rad museer med ansenliga samlingar. De tjänstgör främst som serviceinstitut för den forskning och akademiska undervisning, som bedrivs inom arkeologi, botanik, geologi och zoologi. De har enligt sina instruktioner starkt begränsade uppgifter i fråga om pu- blik verksamhet. I Lund, Stockholm och Uppsala har inom universiteten dessutom jämförelsevis omfattande konstsamlingar bildats.

Att universitetsmuseer bildats har främst sin grund i behovet av åskådningsobjekt och referensmaterial i undervisning och ve- tenskaplig forskning. Särskilt stort har kra- vet härpå varit i arkeologi samt inom natur- vetenskapernas systematiska grenar. Vid in- stitutionerna för dessa ämnen bedrives en forskning, vilken icke sällan baseras på nytt material, som insamlats i fältet. Detta till- föres i stor utsträckning samlingarna, vilka härigenom i många fall kommit att bli av betydande omfång. Vid universiteten i Stockholm och Göteborg har samlingar bil- dats endast i starkt begränsad skala. Här ut- nyttjas inom forskning och undervisning i stället de rika samlingarna vid de större mu- seerna utanför universiteten. Även vid uni- versitetet i Umeå saknas egna samlingar, med undantag av att en botanisk referens- samling är under uppbyggnad. Samlingarna vid Västerbottens läns museum är delvis

otillräckliga för universitetets behov av åskådnings- och referensmaterial, varför en utbyggnad av museets uppgifter aktualise- rats.

Utvecklingen under 1960-talet har lett till att sambandet professur och befattning som museiföreståndare i flera fall befunnits böra upphöra. Detta har skett vid etnografiska museet i Stockholm, vid de arkeologiska och etnografiska museerna i Göteborg samt vid Arkiv för dekorativ konst vid Lunds uni- versitet.

Frågan om kombinationen museichef och företrädare för ämnet etnografi vid Stock- holms universitet behandlades av riksmu- seiutredningen i dess år 1965 avgivna be- tänkande »Statens etnografiska museum. Framtida ställning och verksamhetsformer» (stencil E 1965: 2). Genom att sysslorna var kombinerade ansåg riksmuseiutredningen, att den ena eller andra sidan av tjänsten skulle kunna bli lidande. Riksmuseiutred- ningen föreslog därför, att uppgiften att i universitetsundervisningen företräda äm- net etnografi skulle skiljas från förestån- darskapet vid museet. En professur i äm- net föreslogs bli inrättad vid Stockholms universitet. Samtidigt borde en fristående museidirektörstjänst inrättas vid museet. Flertalet remissinstanser tillstyrkte, att fö- reståndartjänsten skulle utbytas mot en mu- seidirektörstjänst och att en professur skulle inrättas vid Stockholms universitet. I stats- verkspropositionen år 1966 föreslog depar-

Viktigare museer och samlingar vid universiteten

Institution

Museum Ordinarie musei- tjänster 0. extra ordinarie musei- tjänster i högre lönegrad än A 22

Universitetet i Uppsala Historisk- filosofiska sektionen

inst. f. antikens kultur och samhällsliv

inst. för egyptologi

Antiksamlingen,

museum för klassiska fornsaker Victoriamuseet för egyptiska fornsaker

institutions- tekniker

intendent

Museet för nordiska fornsaker

inst. f. arkeologi, särskilt nordeuropeisk

Uppsala universitets konstsamlingar

Mineralogisk-geologiska museet

Biologisk- geologiska inst. geografiska sektionen Paleontologiska museet

Fytoteket

paleontologiska inst. inst. f. systematisk botanik 1:e musei-

intendent

lze musei- intendent

zoologiska inst. Zoologiska museet

Universitetet i Lund Historisk- filosofiska sektionen

Biologisk-

inst. f. arkeologi, särskilt nordeuropeisk

klassiska inst. konstvetenskapliga inst.

inst. f. systematisk botanik

Historiska museet

Antikmuseet

Lunds universitets konstsamlingar Arkiv för dekorativ konst

Botaniska museet

intendent

lze musei-

geografiska sektionen geologiska inst.

zoologiska inst.

Universitetet i Göteborg Biologisk- botaniska inst. geografiska sektionen

Zoologiska museet

Botaniska Museet (Herbariet vid Göteborgs botaniska trädgård)

intendent museitek— niker

lze musei- intendent

intendent

tementschefen i enlighet med det av riks- museiutredningen framlagda förslaget, att tjänsten som professor och föreståndare vid museet från och med budgetåret 1966/ 67 borde utbytas mot en tjänst som museidirek- tör utan anknytning till universitetsunder—

visningen i etnografi. Under avlöningsansla- get till de humanistiska fakulteterna för- ordade departementschefen samtidigt, att en professur i etnografi skulle inrättas vid Stockholms universitet från och med bud- getåret 1966/ 67. I kungl. brev den 30 juni

1967 föreskrives, att en tjänst som musei- direktör i lönegrad Cg 1 skall vara inrättad vid etnografiska museet. En professur i etnografi, särskilt socialantropologi, har se- dan budgetåret 1966/ 67 varit upptagen i personalförteckningen för Stockholms uni- versitet.

Vid Göteborgs universitet fanns fram t.o.m. budgetåret 1966/ 67 utanför den fas- ta personalorganisationen en personlig pro- fessur i etnografi. Tjänsten var förenad med den kommunala befattningen som chef för Göteborgs etnografiska museum. Befatt— ningshavaren hade att vid Göteborgs univer- sitet svara för undervisning och examination i ämnet allmän och jämförande etnografi. Omfattningen av dessa arbetsuppgifter öka- de starkt under 1960-talet. I 1965 års stats- verksproposition framlades förslag om att heltidstjänsten som museichef ej längre borde vara förenad med undervisning och forskarhandledning vid universitetet. En professur i etnografi, särskilt socialantropo- logi, har i enlighet härmed varit inrättad vid Göteborgs universitet sedan den 1 juli 1967.

Enligt beslut av 1960 års riksdag (SU 106, rskr 281) var tidigare en personlig, med arvode förenad professur i nordisk och jämförande fornkunskap inrättad vid Göte- borgs universitet för chefen vid Göteborgs arkeologiska museum. Arvode utgick med ett belopp motsvarande skillnaden mellan museichefslönen och professorslönen. Sedan den 31 december 1968 har ett ordinarie uni- versitetslektorat i nordisk och jämförande fornkunskap funnits vid Göteborgs universi- tet. I enlighet med förslag i 1969 års stats- verksproposition inrättades i detta ämne en personlig professur med arvode. Tjänsten är förenad med ordinarie universitetslekto- rat. Museichefsskapet vid det arkeologiska museet är numera skilt från professuren.

Arkiv för dekorativ konst ingick tidigare som en del i den dåvarande konsthistoriska institutionen vid Lunds universitet. Arkivet åtnjöt dock självständighet i väsentliga frå- gor rörande verksamheten. Det var även sedan år 1947 inrymt i särskilda lokaler. Enligt museets grundare professor Ragnar

Josephson borde museet icke lyda under en undervisnings— och forskningsinstitution. Han ansåg att museet genom att ingå i uni- versitetsinstitutionen kunde befaras komma i andra hand, sedan forskningens och under- visningens intressen först tillgodosetts. På Josephsons förslag beslöt konsistoriet vid Lunds universitet är 1966, att Arkiv för de- korativ konst skulle bilda en självständig inrättning vid universitetet och stå under ledning av en styrelse.

Museer och universitet bör enligt de sak- kunniga ha att ömsesidigt lämna varandra sitt stöd icke endast i frågan om den veten— skapliga verksamheten; också i frågan om den utåtriktade, publika aktiviteten förenas musee