upprättad inorn civildepartementet

• Sida 2
•  Original

Hushållning med

mar

Och

k

Inventeringar Planöverväganden om vissa naturresurser

Former för fortlöpande fysisk riksplanering Lagstiftning

Rapport 1971

upprättad inom civildepartementet

vatten #

• Sida 3
•  Original

• Sida 1
•  Original

Hushållning med mark och vatten

• Sida 2
•  Original

• Sida 3
•  Original

Statens offentliga utredningar 1971 :75 Civildepartementet

Hushållning med

mar

och

vatten

Inventeringar

Planöverväganden om vissa naturresurser

Former för fortlöpande fysisk riksplanering Lagstiftning

k

Rapport 1971

upprättad inom civildepartementet

• Sida 4
•  Original

SBN 91 -38-00067-9

Typografi och omslag: Håkan Lindström Fotografier: Stig T. Karlsson Kartograli: Civildepartementet och Håkan Lindström Tryck: Esselte Tryck, Stockholm 1971

Separatkartor l kartong: Kartografi: Civildepartementet samt Allan Sandberg och Axel Pahl, Svenska Reproduktions AB Tryck: Svenska Reproduktions AB, Stockholm 1971

Produktion och distribution: Allmänna Förlaget AB Omslagets framsida, färgbild: Vågsfiärden, Häggvik, och Gaviksfiärden, Nordingrå, Ångermanland. Omslagets baksida: Bogesundslandet, Uppland.

• Sida 5
•  Original

Förord

I denna promemoria ges en samlad redovisning av hittills utförda förarbeten för fysisk riksplanering. Inventeringar av anspråk och tillgångar på mark och vatten samt bear— betningar av inventeringsresultatet sammanfattas. Plan- överväganden och synpunkter som syftar till god utform— ning av miljön och hushållning med vissa naturresurser presenteras liksom överväganden och synpunkter avseende medel och organisation för en fortlöpande fysisk riks— planering.

Promemorian har till huvudsaklig del utarbetats inom civildepartementets planerings— och budgetsekretariat. En särskild enhet inom sekretariatet har ansvarat för insam- ling och bearbetning av materialet. De delar som avser lag— stiftning och organisation för fortsatt fysisk riksplanering har utarbetats inom departementets rättssekretariat under medverkan av företrädare för justitie- och jordbruksdepar— tementen. Fortlöpande samråd har i fråga om arbetet i sin helhet skett med företrädare för statsrådsberedningen samt kommunikations-, finans-, jordbruks—, inrikes— och indu- stridepartementen.

En rådgivande expertgrupp har sedan hösten 1969 kon— tinuerligt följt arbetet. I expertgruppen ingår general— direktören Lennart Holm, statens planverk, ordförande, professorn Carl-Fredrik Ahlberg, Stockholms läns lands— tings regionplanekontor, byråchefen Lars—Erik Esping, sta— tens naturvårdsverk, direktören Arne Fladvad, Kommuner- nas konsultbyrå, överingenjören Bertil Hall, lantmäteristy- relsen, professorn Torsten Hägerstrand, Lunds universitet, professorn Börje Kragh, konjunkturinstitutet och direktö- ren Lars Ågren, Svenska kommunförbundet.

Vid inventeringar och materialsammanställningar har en rad institutioner medverkat: centrala ämbetsverk, länssty- relser och andra regionala organ, intresseorganisationer och branschorgan m. fl.

Stora delar av underlagsmaterialet har tidigare publice- rats av uppgiftslämnarna, av kommunikationsdepartemen- tet år 1969 (Stencil K 1969: 13—15) och av civildeparte-

• Sida 6
•  Original

entet i en särskild stencilserie, se förteckning i bilaga. Efter remissbehandling förutses regeringen komma att ta tällning till de framlagda förslagen under hösten 1972, arvid även proposition i ämnet beräknas komma att före- äggas riksdagen. Denna behandling avses samordnad med ehandling och ställningstagande till den regionalpolitiska

planeringen. Stockholm i civildepartementet december 1971

• Sida 7
•  Original

Avdelning I

Avdelning II

Innehå"

Förord

Motiv och utgångspunkter för arbetet

Bakgrund, motiv, syfte Vissa utgångspunkter

Arbetets omfattning och inriktning

Natur- och kulturgeografiska förutsättning

4

4.1

4.1.1 4.1.2

4.2

4.2.1 4.2.2 4.2.3

4.3

4.3.1 4.3.2 4.3.3 4.3.4

4.4

4.4.1 4.4.2

Naturmiljöns tillstånd och känslighet

Inledning Utgångspunkter Vissa naturgeografiska huvuddrag Ekologi och fysisk samhällsplanering

Ekosystemens karaktär och allmänna funktion Människan som ekologisk faktor Överväganden och synpunkter

Klimatets betydelse från föroreningssynpunkt Bakgrund Viktiga faktorer Geografisk översikt Överväganden och synpunkter

Markens och vegetationens miljöegenskaper och föroreningskänslighet

Bakgrund Viktiga faktorer

m &

47 49 51

52 52 53 56

57 58

• Sida 8
•  Original

6.1 6.2 6.3 6.4 6.5 6.6 6.7

Geografisk översikt 60 Överväganden och synpunkter 69 Sötvatten 71 Bakgrund 71 Viktiga faktorer 73 Geografisk översikt 79 Överväganden och synpunkter 89 Kustvatten och angränsande hav 90 Bakgrund 90 Viktiga faktorer 90 Geografisk översikt 94 Överväganden och synpunkter 101 Sammanfattning 105

Befolkningens fördelning och regionalpolitiska förutsätt-

ningar 1 09 Inledning 109 Befolkningsfördelningen 109 Tätorter och serviceunderlag 110 Befolkningsutveckling 113 Regionalpolitiken 113 Utgångspunkter och mål 113 Ortsklassihcering 115 Regionalpolitiska medel 118 Överväganden och synpunkter 119

Transportnät utanför tätbygd 1 23

Inledning 123 Vägnätet 124 Järnvägsnätet 127 Flygnätet 128 Sjötransporter 130 Rörtransporter 135 Överväganden och synpunkter 138

• Sida 9
•  Original

Avdelning III Anspråk och resurser, principer för

resursanvändning 7 Försvaret 7.1 Försvaret i den fysiska riksplaneringen 7.2 Fredsorganisationens markanvändning och markpåverkan 7.3 Krav föranledda av krigsuppgifter 7.4 Konsekvenser av civil markanvändning 7.5 Överväganden och synpunkter 8 Vissa vetenskapliga och tekniska verksamheter 9 De areella näringarna 9.1 Jordbruk 9.1.1 Jordbrukets markanspråk 9.1.2 Områden påverkade av luftföroreningar 9.1.3 Överväganden och synpunkter 9.2 Skogsbruk 9.2.1 Skogsbrukets markanspråk 9.2.2 Skogsmarkens försurning 9.2.3 Överväganden och synpunkter 9.3 Fiske 9.3.1 Allmänt 9.3.2 Klassificering av vattenområden 9.3.3 Överväganden och synpunkter 9.4 Renskötsel 9.4.1 Renskötselrätten och renskötselområdet 9.4.2 Överväganden och synpunkter 10 Den vetenskapliga naturvården 10.1 Inledning 10.2 Sammanställning av viktiga områden 10.3 Exemplifiering av typer av viktiga områden 11 Kulturminnesvård

11.1

Inledning

143

143

143 146 147 147

149 1 53

153

153 156 156

156

156 157 157

160

160 160 162

162

162 163

165

165 165 166

175

175

• Sida 10
•  Original

11.2 Redovisning av viktigare miljöer och områden 175 11.3 Exemplifiering av viktigare miljöer och områden 176 12 Allmänna överväganden och syn-

punkter om vetenskaplig naturvård och kulturminnesvård 183

13 Bakgrund för rekreations- verksamheternas behandling 1 87 13.1 Behandlade verksamheter 187 13.2 Fritidens omfattning och fördelning 187 13.3 Ledighetstyper och reseavstånd 189 13.4 Utländska besökare 190 13.5 Statens investeringar 190 13.6 Skillnader i individuella förutsättningar 192 1 4 Friluftsliv 1 95 14.1 Inledning 195 14.1.1 Arbetsgång 195 14.1.2 Behandlade verksamheter 195 14.1.3 Kvalitets- och arealanspråk 196 14.1.4 Resursinventering 197 14.2 Verksamheter i skog och mark 198 14.3 Fjällvistelse 200 14.4 Bad 202 14.5 Fritidsfiske 204 14.6 Utfärder med båt 206 1 5 Enskild fritidsbebyggelse 209 15.1 Inledning 209 15.2 Antalet fritidshus 210 15.3 Faktorer som påverkar efterfrågan 210 15.3.1 Motiv för fritidshus 210 15.3.2 Primärbostaden 210 15.3.3 Bostadsorten 212 15.3.4 Fritidens omfattning och fördelning 213

15.3.5 Inkomster och priser 213

• Sida 11
•  Original

15.3.6 15.3.7 15.3.8 15.3.9

15.4

15.4.1 15.4.2 15.4.3

15.5

15.5.1 15.5.2

15.6

15.7

15.7.1 15.7.2

16

16.1 16.2 16.3

17

17.1 17.2 17.3

17.4 17.5

Alternativ till eget fritidshus 21 Fritidshus utomlands 21 Utländsk efterfrågan 21 Utvecklingstrender 21 Faktorer som styr fritidsbebyggelsens lokali- sering 21 Avstånd till primärbostaden 21 Anknytning till vatten 21 Fritidshus på stort avstånd från primärbosta- den 216 Resurser för fritidsbebyggelse 217 Den kust- och sjönära marken 217 Kulturlandskapet och det utgående jord- brukets byggnadsbestånd 218 Fritidsboendet medför anspråk över kommun- och länsgränser 221 Markåtgång för fritidsbebyggelse 221 Utvecklingstendenser 221

Fritidsbebyggelse i olika landskapstyper 222

Stugbyar, camping m. m. 229

Inledning 229 Stugbyar 230 Framlagda förslag 231

Allmänna synpunkter och överväganden om rekreationsverksamheter 233

Inledning 233 Landskapets utveckling 236 Utvecklingsproblem inom fritidsbebyggelse- sektorn 239

Olika former av fritidsboende 242

Några utgångspunkter för planövervägandena 245

• Sida 12
•  Original

19.1 19.2 19.3

19.4

19.4.1 19.4.2

19.5 19.6 19.7

19.8 19.9 19.10 19.11

20

20.1

20.2

20.2.1 20.2.2 20.2.3

20.3 20.4 20.5

Industri med speciella Iokaliseringsönskemål eller betydande miliöstörningar 249 Inledning 249 Behandlad industri 249

Vissa utgångspunkter för inventering av in- dustrins önskemål 251

Lokaliseringsönskemål för

behandlad industri 253 Inledning 253 Kraftverk 255 Oljeraffinaderi 263 Kemisk industri 266 Petrokemisk industri 266 Oorganisk kemisk industri 269 Anläggning för upparbetning av kärnbränsle 270 Skogsindustri 273 Anläggningar för tillverkning av icke järn-

haltiga metaller 279 Ferrolegeringsverk 280 Stålverk 281 Varv 286 Cementfabrik 287

Miljöstörningar och lokali- seringssamband för studerad industri 289 Inledning 289 Kraftverk . 292 Oljekraftverk 292 Kärnkraftverk 293 Vattenkraftverk 294 Oljeraffinaderi 295 Petrokemiskt centrum 296

Anläggning för upparbetning av kärnbränsle 297

• Sida 13
•  Original

Avdelning IV

20.6 Massafabrik med pappersbruk 29 20.6.1 Sulfatmassafabrik och pappersbruk 29 20.6.2 Fabrik för tillverkning av mekanisk massa och sulfitmassa med pappersbruk 29 20.7 Aluminiumsmältverk 30 20.8 Ferrolegeringsverk 30 20.9 Stålverk 30 20.10 Lokaliseringssamband 303 20.101 Lokaliseringssamband mellan olika industrier 303 20.102 Exempel på industrikombinat 303 20.103 Användning av låggradigt värme från kon- denskraftverk 306 21 Allmänna överväganden och synpunkter beträffande studerad industri 309 21 . 1 Inledning 309 21.2 Industrins lokaliseringsönskemål — samman- fattning och några kommentarer 310 21 .2.1 Produktion 310 21 .2.2 Lokaliseringsförutsättningar 311 21 .2.3 Sysselsättning 314 21.2.4 Miljöstörningar 317 21 .2.5 Lokaliseringsalternativ 318 21.3 Vissa utgångspunkter för planövervägandena 320 21.3.1 Allmänna utgångspunkter 320 21.3.2 Principer för val av platser för industri 321 21.3.3 Olika slag av markreservationer 324 21.4 Totalmiljön i stora industrikomplex 325

Överväganden och synpunkter för olika delar av landet, planerings- och utvecklingsbehov

22. Rekreation och miljövård 331 22.1 Allmän bakgrund 331 22.1.1 Huvuddragen i fritidslandskapet 331

22.1.2 Klimatet 335

• Sida 14
•  Original

23

23.1

23.2

23.2.1 23.2.2 23.2.3 23.2.4

23.2.5

23.2.6. 23.3

Befolkningens fördelning 336 Dagens semesterområden 336 Kusterna 339 Allmänt 339 De obrutna skärdgårdskusterna 343 De högexploaterade kusterna 349 Övriga kuster 364 Öland och Gotland 369 Fjällvärlden med angränsande skogslandskap 374 Anspråken på fjällen 374 Utvecklingsområden för turism och fritids-

boende 381 Väglösa områden 384 Samordning med norsk och finsk planering 387

Älvdalarna 389 Anspråken på älvarna 389 Av vattenkraftanläggningar opåverkade huvud- älvar eller källflöden 391 Övriga älvar 394 Miljöutvecklingen i älvdalarna 394 Andra inlandsområden av särskilt värde för fritidslivet 395 Sjöar och sjösystem 395 Skogsbygder 399 Berg, åsar och kulturlandskap 401

Lokalisering av behandlad industri 405 Inledning 405 Kusterna 408 Västkusten 408 Skånekusterna 416 Östersjökusten (Nymölla—Nynäshamn) 418 Stockholmsregionens kustområde

(Nynäshamn — Forsmark) 424 Norrlandskusten (Bottenhavets och Bottenvi- kens kustområden) 424 Öland och Gotland 427

Lokaliseringsöverväganden för vissa anlägg- ningar i ett kort perspektiv 429

• Sida 15
•  Original

24

24.1 24.2

24.2.1 24.2.2 24.2.3

Avdelning V

Planerings- och utredningsbehov för fortsatt fysisk riksplanering 439 Fortsatt fysisk riksplanering 439 Särskilda utrednings- och planeringsbehov 440 Central nivå 440 Regional nivå 444 Lokal nivå 446

Lagstiftning och organisation för fortsatt fysisk riksplanering

25

25.1 25.2

26

26.1 26.2

27

27.1 27.2

28 28.1 28.2 29

29.1 29.2

Fysisk riksplanering inom ramen för nuvarande lagstiftning 453 Inledning (allmänna reformbehov) 453 Nuvarande lagstiftning (kortfattad översikt) 455 Lagstiftning angående översikt- lig fysisk planläggning 465 Gällande rätt 465 Reformbehov och principlösning 468 Lagstiftning angående lokalisering av viss industri 475 Gällande rätt 475 Reformbehov och principlösning 478 Reglering av glesbebyggelse 485 Riksdagens uttalande 485 Reformbehov och principlösning 487 Ersättningsfrågor 493 Gällande rätt 493 Reformbehov och principlösning 495

• Sida 16
•  Original

29.3 Samordning med ersättningsreglering i annan lagstiftning 499 30 Den fysiska riksplaneringens organisation 501 30.1 Inledning 501 30.2 Riksdagen och den fysiska riksplaneringen 501 30.3 Centrala organ -— regeringen och statens plan- verk m. 11. 502 30.4 Länsstyrelserna 503 30.5 Kommunerna 505 Sammanfattning och bilagor Sammanfattning 51 1 Syfte och utgångspunkter 511 Inventeringar och allmänna planöver- väganden 512 Planövervägandenas huvuddrag 517 Lagstiftning och organisation 521 Inventeringsarbeten som fram- tagits för eller i samband med förarbetena för fysisk riks- planering 525 Publicerat material 525 Länsinventeringar 526 Övriga redovisningar (urval) 527 Material av intresse för den fysiska riksplaneringen som publicerats i annat sammanhang (urval) 531

Ordlista 533

__ A.!

• Sida 17
•  Original

1. Motiv och utgångspunk- ter för arbetet

2. Vissa utgångspunkter

Naturen och dess rikedomar bestämmer till väsentlig del människans fysiska miljö. Naturtillgångarna är också nöd- vändiga produktionsfaktorer i vår ekonomi. Hushållningen med naturresurserna måste utgå från dessa grundläggande förhållanden. Som allmän målsättning för vår samhällsut— veckling bör kunna gälla att vi skall söka skapa förutsätt— ningar för såväl en gynnsam ekonomisk utveckling som en god livsmiljö under så likvärdiga betingelser som möjligt för alla människor. Eftersom markdispositioner ofta inne- bär bindningar på mycket lång sikt är det viktigt att be— akta även kommande generationers intressen.

Fysisk riksplanering bör ses som ett av medlen att nå de välfärdspolitiska målen. Planeringen måste därför in— riktas mot dessa mål. Ett grundläggande sådant mål är att främja fortsatt ekonomisk tillväxt, alltså ökande produktion av varor och tjänster. Tillväxten är givetvis inte något självändamål. Den eftersträvas av det enkla skälet att den är en grundförutsättning för att nå överordnade sociala mål. Samtidigt som produktionen är nödvändig för mate— riella framsteg måste den alltså underordnas de sociala må— len full sysselsättning, ökad trygghet och valfrihet, ökat och jämnare fördelat välstånd, rättvisa utbildningsmöjlig- heter, rikare arbetsliv och fritid, god inre och yttre miljö.

Förutsättningarna för fortsatt ekonomisk tillväxt är i hög grad beroende av vårt lands förmåga att hävda sin ställ- ning i det internationella utbytet av varor och tjänster. I en fysisk riksplanering är det därför viktigt att beakta de gynnsamma produktionsförutsättningar som landets natur— resurser i vissa fall ger jämfört med andra länder.

Frågan om hushållningen med naturresurserna är intimt sammanflätad med spörsmålet om befolkningens och det produktiva kapitalets framtida geografiska fördelning. Må- len för den regionala politiken måste därför vara en av för- utsättningarna för den fysiska riksplaneringen. Samtidigt måste den regionalpolitiska planeringen beakta de betingel— ser som den fysiska riksplaneringen anger för skilda delar av landet.

SOU 1971:75 [: 25

• Sida 26
•  Original

Det är en uppgift främst för regionalpolitiken att utfor— ma ett mönster för den långsiktiga fördelningen av syssel- sättning och bosättning i landet. De allmänna målen för regionalpolitiken har angetts av 19641 och 19702 års riks— dagar.

En konkretisering av dessa allmänna mål pågår inom ramen för den regionala utvecklingsplaneringen. Resultatet av den första planeringsetappen, länsplanering 1967, an- mäldes för 1969 års riksdag,3 som gjorde vissa ställnings- taganden. I kungörelse 1969: 438 har Kungl. Maj:t anbe- fallt samtliga statsmyndigheter att vid beslut som rör loka— lisering av offentliga investeringar eller som på annat sätt har betydelse för den regionala utvecklingen beakta resul— tatet av länsplanering 1967 samt vad Kungl. Maj:t och riksdagen uttalat i anslutning därtill.

Ytterligare konkretisering av de regionalpolitiska målen sker i en andra pågående planeringsetapp, i vilken bl. a. länsprogram 1970 ingår. Med utgångspunkt i resultatet av denna planering, den fysiska riksplaneringen m.m., skall ett regionalpolitiskt program för hela landet utarbetas. Detta program beräknas kunna föreläggas riksdagen hösten 1972. Programmet förutses bl. a. innefatta en klassificering av olika orter med hänsyn till funktioner, åtgärdsbehov m. m. En skiss till dylik ortsklassificering har utarbetats av en arbetsgrupp inom inrikesdepartementetå I den mån det regionalpolitiska handlingsprogram som statsmakterna an— tar kommer att innebära ändringar i denna klassificering kan även de överväganden som görs i denna promemoria delvis behöva revideras.

Fysisk riksplanering bör ses också som ett led i samhäl— lets miljövårdspolitik. Målet för denna är att garantera alla en livsvänlig miljö. En god miljö är en väsentlig del av vår levnadsstandard. Miljöförstörelsen måste därför hej— das och förstörd miljö så långt möjligt återställas. Dessa mål står inte i motsats till utvecklingen inom olika sam— hällsområden. Samhällets utveckling gör det nödvändigt att industriella och andra anläggningar tillskapas. Om mil- jökraven beaktas vid utbyggnaden kan en industriell ut— veckling väl förenas med kravet på en god miljö. Miljö— vårdspolitiken innebär vidare att naturen skall göras till— gänglig för allmänheten för att tillgodose dess behov av rekreation och friluftsliv.

Huvudprincipen för fysisk riksplanering är att mot var— andra väga skilda anspråk riktade mot viktiga naturresur- ser. Den skall söka forma ett sådant mönster för hushåll— ningen med dessa naturresurser att de här nämnda allmän— na målen för samhällsverksamheten främjas samtidigt som

26 :! SOU 1971:75

' Prop. 1964: 185, BaU 1964: 48. 2 Prop. 1970: 75, SU 1970: 103, BaU 1970: 40.

3 Prop. 1969: 1 bil. 13, SU 1969: 57, BaU 1969: 30.

4 Stencil Ds In 1971: 7, se kap. 5.

• Sida 27
•  Original

betydande handlingsfrihet beträffande resursanvändningen bevaras åt kommande generationer. Förenklat kan man säga att den fysiska riksplaneringens uppgift är att göra en avvägning, där önskan att bevara dessa resurser intakta, dvs. nyttiggöra dem utan att förändra dem, ställs mot olika önskemål att exploatera dem, dvs. utnyttja dem så att de förändras.

Vid denna avvägning bör eftersträvas en inriktning som ligger i linje med vad som ter sig riktigt från ekologisk synpunkt. Statsmakternas mål för den framtida tätortsut— vecklingen anges som förut nämnts i sina huvuddrag i den regionalpolitiska planeringen. Den fysiska planeringen som aktualiseras av växande och ändrade markanspråk för oli— ka tätortsverksamheter utgör viktiga samhälleliga plane— ringsuppgifter men de är bara undantagsvis av den arten att de föranlett överväganden i detta skede av en fysisk riksplanering.

Vid sidan av tätortstillväxten framstår friluftsliv och fri— tidsbebyggelse samt vissa slag av industri som de tre hu- vudkonkurrenterna i konflikter om landets naturresurser. Anspråken från dessa parter riktas nämligen ofta mot om— råden —— merendels kustområden — som både erbjuder fördelaktiga lokaliseringsplatser för vissa industrianlägg— ningar och innefattar särskilt värdefulla tillgångar för skil- da fritidsverksamheter.

Tyngden i de skäl som talar för att naturmiljön bevaras liksom vikten av att ha stor handlingsfrihet kvar för fram— tiden har lett till att planövervägandena i denna promemo- ria i hög grad förestavas av bevarandeintresset. De exploa- teringsanspråk som redovisats i gjorda inventeringar har trots detta kunnat tillgodoses i betydande utsträckning. Förslagen i promemorian innebär dock att den miljö— störande industrins expansion i framtiden till viss del hän— visas till andra lägen än de från industrins egna utgångs— punkter mest gynnsamma.

Fysisk planering avser, som redan antytts, till stor del tillgångar som inte — eller bara mycket långsamt — för- nyas. Användning av marken för t. ex. bebyggelseändamål innebär en mycket långsiktig bindning av markresurser och i många fall en oåterkallelig förändring av miljön. Den mark som bör bevaras obebyggd eller kan behövas för mindre intensiv exploatering måste därför avsättas på myc— ket lång sikt. Den översiktliga fysiska planeringen måste bl. a. av dessa skäl, som komplement till ett kortare tids- perspektiv på ca 10 år, arbeta även med ett perspektiv upp mot 20—30 år, alltså betydligt längre än vad som an- ses praktiskt möjligt i t. ex. nu förekommande ekonomiska

SOU 1971:75 27

• Sida 28
•  Original

Bedömningar av behov av mark, vatten och andra fy- siska resurser i detta längre tidsperspektiv blir med nöd— vändighet osäkra. Ändrade förutsättningar för energipro— duktion och industriell verksamhet samt för människans sätt att använda fritiden utgör exempel på förhållanden som på ett par decennier har visat sig kunna medföra stora förändringar i markanvändningen.

Inventeringar och bedömningar som presenteras i denna promemoria har gjorts utifrån nu gällande tendenser, nu känd teknik samt rådande allmänna värderingar. De pro- blem som anmäler sig om utvecklingen skulle följa dessa linjer kan emellertid antas utlösa förändringar i olika av- seenden. Man söker t. ex. utveckla och tillämpa ny teknik. Nya politiska åtgärder aktualiseras. Förskjutningar i kost- nadsrelationer inträder. Dylika förändringar kan medföra ändringar också av lokaliseringsönskemål och lokaliserings- förutsättningar.

Tillvägagångssättet i det nu genomförda arbetet kan där— för synas mindre realistiskt. Att på detta sätt utgå från nu— varande förhållanden och tendenser har emellertid bedömts som den mest ändamålsenliga uppläggningen. Det torde nämligen kunna hävdas att en genomgång av konsekven— serna av vårt aktuella handlande är den lämpligaste start- punkten för att diskutera vilka åtgärder som är motiverade. Det kan Visserligen sägas att den valda arbetsmetoden kan ge en något för pessimistisk framtidsbild. I förevarande sammanhang kan detta dock vara en fördel.

Fysisk riksplanering skall bl. a. syfta till att garantera ett skydd för den miljö, som vi under alla omständigheter vill bevara. Alla framtidsbedömningar har en betydande osäkerhetsmarginal. Av vikt är därför att studera de ut- vecklingsalternativ som ställer de största miljöanspråken. Därigenom blir säkerheten större att vi får de skyddsgaran- tier som eftersträvas.

Även andra skäl talar till förmån för det valda arbets— sättet. Åtgärder inom miljöpolitik, regionalpolitik, industri— politik osv. återverkar i hög grad på förhållanden av bety— delse i en fysisk riksplanering. Politiken inom dessa andra områden utformas emellertid till stor del utifrån aspekter som inte har något direkt samband med fysisk riksplane— ring. Denna planering kan därför inte arbeta med utveck— lingsalternativ som kunde vara tänkbara om t. ex. de miljö— eller regionalpolitiska medlen kunde bestämmas utan hän- synstagande till andra faktorer än dem som behandlas i fysisk riksplanering. Utgångspunkten måste alltså vara nu- varande politik och medel på dessa områden. Den fysiska

28 3 SOU 1971:75

• Sida 29
•  Original

riksplaneringen kan härigenom belysa vissa konsekvenser av denna politik samt medverka till att ge begränsningar för den och motiv för förändringar av politiken.

SOU 1971:75 D 29

• Sida 30
•  Original

• Sida 31
•  Original

3. Arbetets omfattning och inriktning

En samlad genomgång av gällande byggnads— och planlag- stiftning som förberedelse till en reform av denna lagstift— ning påbörjades inom kommunikationsdepartementet år 1965. Genomgången och de överväganden denna innefat— tade ledde till att bygglagutredningen tillkallades i mars 1968. Direktiven för utredningen tar sikte på en genom- gripande förnyelse av främst planinstituten i gällande bygg- nadslagstiftning (se 1969 års riksdagsberättelse, K 1969: 55).

I anslutning till denna genomgång påbörjades år 1967 vissa provinventeringar och metodstudier för en fysisk riks— planering. De utfördes inom kommunikationsdepartemen- tet i kontakt med företrädare för flera andra departement. Provinventeringarna och metodstudierna redovisades i tre promemorior som utarbetades inom kommunikationsde- partementet och offentliggjordes år 1969 (Stencil K 1969: 13—15).

I samband med 1969 års departementsreform fördes ar- betet med den fysiska riksplaneringen över till det ombil- dade civildepartementet. Samtidigt tillkallades en rådgivan- de expertgrupp (se förord).

För den andra utredningsetappen fastställdes från början en tidsram på tre år. Denna ram medgav inte de grund- läggande studier inom ett flertal ämnesområden som i och för sig ansågs angelägna. Det förutsattes emellertid att en rullande fysisk riksplanering skulle komma till stånd och att mera tidskrävande inventeringar och studier skulle kun— na utföras under loppet av det fortsatta arbetet. Avsikten med den etapp som härmed avslutas var att ställa samman och bearbeta den grundinformation som fanns tillgänglig eller kunde erhållas på ett åt två år. Tidsplanen förutsatte att de överväganden och synpunkter en sådan samman— ställning kunde ge underlag för skulle redovisas under år 1971. Den tillgängliga informationen och de slutsatser den motiverar skulle därmed kunna utgöra en grund för beslut som behövde fattas under de närmaste åren.

SOU 1971:75 31

• Sida 32
•  Original

Arbetet i civildepartementet har bedrivits på i huvudsak följande sätt.

Omfattande inventeringar har utförts i syfte att få fram en samlad bild av dels de anspråk på mark och vatten för de närmaste decennierna som kan härledas ur skilda verk- samheter i samhället dels de resurser som finns att möta anspråken med. Som påpekats i föregående kapitel har arbetet koncentrerats på de till stora delar oplanerade om— rådena utanför befintliga tätorter. Tyngdpunkten i invente- ringarna ligger således på friluftsliv, fritidsbebyggelse, ve- tenskapliga skyddsbehov samt sådan industri, som på grund av att den är särskilt miljöstörande eller ställer krav på speciella naturresurser kan tänkas bli aktuell i lägen utan- för befintliga tätorter.

Resultaten av inventeringarna redovisas i avdelning II och III av promemorian. I avdelning II ingår också ett kapitel där vattenmiljön behandlas från ekologisk utgångs— punkt.

Urvalet av de verksamheter som omfattas av anspråks— inventeringarna har gjorts med hänsyn till de anspråk verk- samheterna beräknas ställa på mark utanför tätort, vatten, läge och miljökvalitet samt till den omgivningspåverkan verksamheterna kan komma att medföra. Det har ansetts angeläget att i en första etapp koncentrera insatserna på vissa områden där konkurrensen om de fysiska resurserna är eller kan väntas bli starkt framträdande och där över— regionala aspekter bedömts ha särskild betydelse.

Kusterna utgör en tillgång som eftertraktas från många håll. Där uppkommande konflikter är ofta av rikskaraktär. De större, i något avseende ännu orörda eller opåverkade kustavsnitten tillhör sålunda de delar av landet som sär— skilt uppmärksammats. Fjällkedjan är ett annat sådant om- råde.

Urvalet av verksamheter kommenteras närmare i resp. kapitel i avdelning 111.

I inventeringarna har man genomgående sökt belysa ut— vecklingen dels för 1970—talet, dels för de följande decen- nierna fram mot år 2000. Syftet har varit både att få fram de renodlade sektorönskemålen och att belysa de miljö- störningar och andra konsekvenser som kan vara förknip- pade med de utvecklingstendenser som studerats.

Bland inventeringarna för friluftsliv och fritidsbebyggel— se märks en serie undersökningar vari länsstyrelserna och andra regionala organ samt centrala statliga myndigheter har medverkat. Bl. a. har genom statens planverks försorg utförts en kustinventering i syfte att kartlägga olika strand— avsnitts lämplighet för bad. Genom länsstyrelsernas med—

32 D SOU 1971:75

• Sida 33
•  Original

verkan har bl. a. utförts inventeringar av större områden, som är av intresse för friluftsliv, och genom lantmäteristy— relsen har bl. a. den befintliga fritidsbebyggelsens utbred- ning kartlagts. Länsinventeringarna har med den givna tids- ramen till stor del måst baseras på befintligt material. För att göra de i olika län utförda inventeringarna mer enhet- liga har inventeringarna i allmänhet granskats och bearbe- tats av närmast ansvariga centrala ämbetsverk.

De gjorda uppskattningarna av anspråken på miljökva— litet för skilda friluftsverksamheter grundar sig på analyser som gjorts inom civildepartementet i kontakt med före- trädare för naturvårdsverket och ett antal organisationer på friluftslivets område. Likaså har inom departementet gjorts studier av fritidsbebyggelsens utveckling. Inom båda dessa fält har studierna även måst innefatta en utveckling av metoder för att beskriva anspråken.

Genom medverkan av länsstyrelserna, vissa vetenskap- liga institutioner och landsantikvarierna har områden av större intresse för den vetenskapliga och kulturella natur- vården och för kulturminnesvården inventerats. Även dessa inventeringar har bearbetats av resp. centrala verk.

Inventeringarna av anspråk från industri omfattar hu- vudsakligen kraftindustri, kemisk processindustri, skogsin- dustri och viss metallurgisk industri. Dessa inventeringar har utförts av industrins egna branschorgan enligt program som utarbetats inom civildepartementet. Kompletterande informationer bl. a. beträffande föroreningsutsläpp från skilda anläggningar har inhämtats hos naturvårdsverket, hos skilda forskningsinstitutioner m. fl. Synpunkter på rim- ligheten av gjorda antaganden har lämnats av statliga och privata institutioner och organisationer. Bl. a. har företrä- dare för berörda fackliga organisationer beretts tillfälle att kommentera de preliminära branschpromemoriorna liksom mera allmänt principerna för lokalisering av industri av berörda slag.

En särskild inventering av omfattning och innehåll i kommunala planer har utförts av statens planverk.

De länsvis utförda inventeringarna har samordnats av en särskild ledningsgrupp med sekretariat inom planverket.

Inventeringarna av anspråk och tillgång på markområ- den och andra naturresurser som är särskilt intressanta från rikssynpunkt ligger till grund för analyser i syfte att kartlägga aktuella eller möjliga konflikter om användning- en av dessa resurser. På grundval av sådana konfliktana- lyser presenteras i avdelning IV av promemorian de plan- överväganden och slutsatser som ter sig motiverade vid en bedömning från riksnivå.

SOU 1971:75 [] 33

• Sida 34
•  Original

Statens planverk har enligt särskilt uppdrag medverkat vid vissa materialsammanställningar och analyser beträf- fande mark— och vattenanvändning på västkusten.

De presenterade slutsatserna utgör ett första steg i en rullande planering, en första skiss som senare skall följas av kommunala och statliga planeringsinsatser i växelver— kan. I en sådan process bör uttrycksmedlen för en fysisk riksplanering successivt kunna förbättras.

Såväl inventeringar som slutsatser bör kunna ge värde- full information för den kommunala planeringen samtidigt som de medverkar till handlingsberedskap inom den stat— liga administrationen genom att tillhandahålla ett material som gör det möjligt att vid uppkommande önskemål om mark— och vattenanvändning snabbare och mera fullstän- digt än förut belysa de fysiska konsekvenserna och de tänkbara alternativen inom en vidare geografisk ram.

Materialet bör också kunna bilda underlag för en bred- dad diskussion om hur landets fysiska resurser bör använ— das och om hur den framtida miljön bör formas och där- med också ge bättre förutsättningar för ett vidgat inflytan— de för olika medborgargrupper i beslut om samhällsplane— ring.

Även frågan om medel i en fysisk riksplanering har studerats. För att intentionerna i en fysisk riksplanering skall kunna säkerställas behöver samhället vissa instru— ment utöver dem som nuvarande lagstiftning innehåller. Det behövs sålunda möjlighet att på ett smidigare och mer effektivt sätt än f. 11. dels samordna planering på central, regional och lokal nivå, dels påverka lokaliseringen av gles- bebyggelse, dels få till stånd en samordnad bedömning i fråga om lokaliseringen av starkt miljöstörande industri. Överväganden om ändringar i nuvarande lagstiftning pre- senteras i avdelning V.

F.n. är bl. a. byggnadslagen, naturvårdslagen, vatten- lagen och expropriationslagen föremål för översyn. Det har varit en utgångspunkt för arbetet att mera genomgri- pande lagreformer lämpligen bör anstå till det slutliga ställningstagandet till vissa av dessa utredningsförslag.

Vissa ändringar i lagstiftningen har dock ansetts böra aktualiseras redan nu i syfte att möjliggöra ett säkerstäl- lande av den fysiska riksplaneringens intentioner. Dessa ändringar bör kunna genomföras utan att man avvaktar en mera genomgripande reform av planlagstiftningen. I detta avseende föreslås en vidgad användning av generalplane— institutet med ett i viss mån ökat statligt inflytande när det gäller att få till stånd sådan planering och i fråga om pla— neringens inriktning. Vidare förordas att det allmänna får

34 SOU 1971:75

• Sida 35
•  Original

befogenhet att bestämma om var och när glesbebyggelse får äga rum. Slutligen föreslås en särskild lokaliserings- prövning hos regeringen i fråga om starkt miljöpåverkande industri, en prövning som blir bindande i lokaliserings- frågan vid den fysiska detaljplaneringen och vid tillämp— ningen av miljöskyddslagen.

Avdelning V innehåller också överväganden angående den organisation som skall svara för statens medverkan i en fortlöpande fysisk riksplanering.

SOU 1971:75 D 35

• Sida 36
•  Original

• Sida 37
•  Original

Natur- och kulturgeo- grafiska förutsättningar

Naturmiliöns tillstånd och känslighet

Befolkningens fördelning och regional- politiska förutsättningar

Transportnät utanför tätbygd

• Sida 38
•  Original

• Sida 39
•  Original

• Sida 40
•  Original

Målet för samhällets miljövårdspolitik är att trygga en livsvänlig miljö för dagens och morgondagens människor. Miljöförstörlngen måste hejdas och förstörd miljö så långt som möjligt återställas. Fysisk riksplanering skall öka samhällets möjligheter att nå detta mål.

• Sida 41
•  Original

' En samlad översikt över utsläppen från svenska föroreningskällor såväl till sötvatten som kustvatten har pla- cerats I avsnitt 4.5. Vissa komplet- terande sammanställnlngar, bl.a. över samtliga utsläpp till östersjön, åter- finns I avsnitt 4.6.

2 Ekologi är läran om de ömse- sidiga sambanden mellan organismer- na och deras omglvnlng.

4. Naturmiljöns tillstånd och känslighet

4.1. Inledning 1 Utgångspunkter 2 Vissa naturgeografiska huvuddrag

4.2 Ekologi och fysisk samhällsplanering 4.3 Klimatets betydelse från föroreningssynpunkt 4.4 Markens och vegetationens miljöegenskaper och föroreningskänslighet 4.5 Sötvatten 4.6 Kustvatten och angränsande hav1 4.7 Sammanfattning

4.1 Inledning 4.1.1 Utgångspunkter Övervägandena i denna promemoria utgår, som tidigare an- förts, från att de samlade effekterna av utnyttjandet av naturresurserna bör beaktas. Detta innebär ett vidgat hän- synstagande till restriktioner av bl. a. ekologisk2 natur. En grundläggande utgångspunkt är sålunda att de krav från olika samhällssektorer som ställs nu och i framtiden inte får bedömas var för sig i planeringsprocessen. Planering och beslut bör grundas på en bedömning av hela det hän- delseförlopp ett aktuellt ingrepp i naturen kan förorsaka. Det är i den översiktliga fysiska planeringen som ekolo- giskt avgörande hänsynstaganden kan ske. Skälet för detta är att först genom planering av tillräckligt stora områden ges möjlighet att ta hänsyn till regionala skillnader i kon- sekvenserna av att utnyttja en viss naturresurs i olika lägen. I detta kapitel redovisas översiktligt ett antal från denna grundläggande utgångspunkt väsentliga faktorer. D Inledningsvis redovisas vissa naturgeografiska huvud- drag, berggrunden och landformerna, som ej närmare be- handlas från ekologiska utgångspunkter i kapitlets senare del, men som utgör en del av den allmänna bild av vårt land mot vilken framställningen i övrigt skall ses. [] Därefter berörs från ekologisk synpunkt miljövårdsfrå- gornas mer allmänna aspekter i den fysiska samhällspla- neringen. [1 Efter denna bakgrund följer en framställning i separata avsnitt om luft, mark och vegetation, sötvatten samt kust- vatten och omgivande hav.

SOU 1971:75 [| 41

• Sida 42
•  Original

Dessa frågor behandlas f.n. av en rad statliga myndig- heter, forskningsinstanser och utredningar. Vissa synpunk- ter på hur detta arbete kan vidareutvecklas för att användas i den fysiska planeringen lämnas i slutet av kapitlet.

Diskussionen i detta kapitel om lokaliseringar av förore- nande industri förs med den grundläggande förutsättningen att utsläpp av förorenande ämnen i första hand skall und- vikas, och att förorenande utsläpp som måste medges skall anordnas så att naturmiljöstörningarna begränsas så myc- ket som möjligt.

Detta är den första sammanställningen som underlag för planering, som har gjorts för hela landet av alla här be- rörda typer av data. Fackmännen inorn berörda områden är i flera fall oense om tolkningen av materialet. Sammanställ- ningen bör därför ses som ett underlag för diskussion, dels med avseende på slutsatser, dels beträffande vilket under- lagsmaterial som bör ingå i en översiktlig fysisk planering.

4.1.2. Vissa naturgeografiska huvuddrag

Berggrunden som faktor i den översiktliga fysiska planeringen

Berggrunden har i denna promemoria intresse dels därför att den är en naturresurs som kan utnyttjas som industriell råvara, dels därför att den betingar huvuddragen i natur— landskapets struktur. I gränsen mellan områden med olika berggrund, i berggrundens möte med omgivande hav och i kontakten med de lösa avlagringarna, jordarterna, upp- står intressanta kombinationer av egenskaper av värde för olika verksamheter.

Urberget, som upptar huvuddelen av landets yta, se fig. 4: 1, är så rikligt förekommande att några områden sällan kan framhållas framför andra. I gränsområden mot hav el- ler mot annan berggrund får dock vissa områden större betydelse. Ett sådant område med betydelse för industri, vetenskaplig och kulturell naturvård och friluftsliv, är Bo- husläns granitområde, speciellt vad gäller kustzonen. I Skå- ne är urbergsgränsen intressant genom sin betydelse för landskapets former, bl. a. Skånes åsar. Längs gränsen ligger också de för öresundsregionen viktigaste täkterna av ur- berg för byggnads- och anläggningsarbeten. Nordingråom- rådet (västemorrlandskusten mellan Ångermanälven och Köpmanholmen) rymmer ett mycket stort antal olika berg- arter och är därför av betydelse för vetenskaplig och kultu- rell naturvård. De från omgivande urbergsområden avvi- kande bergarterna är också en av förutsättningama för om— rådets särpräglade och av friluftslivet uppskattade kusttyp.

42 [___] SOU 1971:75

• Sida 43
•  Original

Figur 4: 1. Berggrunden. Kartan redovisar vissa berggrunds- förhållanden av särskilt intresse i överslktlig fysisk planering. Såväl kambroslluren utanför fjäll- kedjan som de yngre bergarterna i Skåne är eftertraktade råvaruområ— den för industrin (bl.a. kalksten,

l sandsten, kvartssand och lera). Kambrosiluren i fjällkedjeranden rymmer samma råvarutyper men har ' på grund av transportläget hittills utnyttjats i liten omfattning. Malmprovinserna rymmer de stora malmtillgångarna och de bästa förutsåttnlngarna för nya malmfynd.

Berggrunden har också i betydande omfattning påverkat naturlandskapets utseende. Särskilt påtagligt är berggrundsintlytandet kanske I fjäll- kedjan (fjällformationerna) och i kambrosilurområden som öland och Gotland eller Billingen och Kinne- kulle.

Källor: Atlas över Sverige, blad 7—8. Bergarterna och Kautsky, G. Metalle- genetisk karta över Sverige 1: 2,5 milj., koncept, Malm-jord-vatten, SOU 1971: 17.

Urberg (i kartan har vissa mindre områden som normalt brukar särredovisas e] markerats)

% Fjällformatlonerna, d. v. s. de bergarter som bygger upp fjällkedjan

KambroslIur I fjällkedleran- den

KambrosIIur utanför fjäll- kedjan

Kambrosilur på havsbotten

Yngre bergarter i Skåne

Yngre bergarter på havsbotten

Malmprovinser

| um j no 1 310) j_ME) | S(F) ! etc) | M [_ au)

32 — & E 5

31 _rwo

30

29 — 7500 18

F

27

—7m

26

• Sida 44
•  Original

. högfjäll

fjällområde

. törfjällområde

bergkullslätt

Y,

(Nix/(XI

x & I fx/x/N/x/

44 |] SOU 1971:75

' ;; ///// xxxxxxxxxr NIX/Xlxix/X/ lex/ / I I ((x/(((( ( ///////// XXNXXXXXN /////// NNXNNN ((x/x' ///x// ;

. . / X X X ((x/Vx?)

/

• Sida 45
•  Original

Figur 4: 2. Landformsregionerna. Terrängens relativa höjdvarlatlon, d.v.s. höjdskillnaden mellan toppar eller krön och närmast liggande dal, slätt eller sjö, beskriver I hög grad landskapets karaktär. Den varierar I olika delar av landet men är relativt likartad inom stora sammanhängan- de områden, 5. k. landformsregio- ner. Kartan visar utbredningen av dessa. Slättområdena har höjdskillnader på högst 20 m och utgöres dels av berg- grundsslätter, dels av sedlmentslätter. Sprlckdalsterrängen kännetecknas av en stark detaljuppstyckning av rät- linjiga dalstråk, som skär varandra. Relativa höjdskillnaden är i väster allmänt 100—150 m medan den I östra Svealand är mindre, vanligen 75—100 m.

Den kulliga terrängen har relativa höjder på 20—100 111. Norrlandsterrängen (vågig bergkull- terräng) är den storskaligaste terräng- typen, näst fjällen, med relativa höjder över 100 m, ofta 300—400 m. Bergkullslätten utgörs av mycket flacka områden, till stora delar med relativa höjdskillnader under 25 m, från vilka glest liggande berg mar- kant höjer sig över omgivningen. Förfjällsterrängen karakteriseras i de stora dragen av sammanhängande delsystem och till stor del platåartad terräng däremellan. Dalstråken är ett viktigt sfrukturerande element i kontrast till den mer strukturlösa terrängen I övrigt. De relativa höjd- skillnaderna är betydande (200- 400 m).

Fjällområdets allmänna karaktär be- tingas av djupt nedskurna dalgångar och relativa höjder från 400 m till över 1 000 rn dominerar. De senare områdena betecknas som högfjälls- områden av alpln karaktär.

Källor: Atlas över Sverige, Blad 5—6, Tyngdkrafl. Straligrafi och tektonik. Geomorfologi och Rudberg, S, Geology and Morphology (ur Somme, A, A Geography of Norden. Bergen 1968).

Vissa bergarter är också av värde för industriellt utnyttjan- de, se separatkarta F.

Berggrund bildad under kambrosilurtiden består främst av kalkstenar, olika skiffrar och sandstenar. Kalkstenarna ger speciellt gynnsamma förutsättningar för en rik vege- tation. Inom samtliga kambrosilurområden utanför fjäll- kedjan finns jordbruksområden av betydelse, jämför kap. 9 och separatkarta E. Kambrosilurformationernas bildnings- sätt, uppbyggnad och naturlandskap är av betydande in- tresse för vetenskaplig och kulturell naturvård, se separat- karta B. Kalkstenar och skiffrar är samtidigt industriella råvaror, se separatkarta F. Utanför fjällkedjan förekommer kambrosilurområdena ofta som skarpt avvikande land— skapselement, t. ex. Billingen, Kinnekulle, Halleberg, Hun— neberg och Siljansringen, vilket är av särskilt intresse för det rörliga friluftslivet. På Öland och Gotland får land- skapet sin särprägel av den geologiskt ostörda, flacka berg- grundsytan.

De starka rörelser i jordskorpan som gett upphov till fjällkedjan har lett till en sammansatt uppbyggnad av berg- grunden. Inlandsisen har utifrån berggrundens förutsätt- ningar omformat landskapet till den mångformighet som gör fjällkedjan i sin helhet till ett attraktivt område för olika former av rekreation. Den sammansatta berggrunds- uppbyggnaden, mångformigheten och andra särpräglade naturförhållanden motiverar också fjällkedjans intresse för vetenskaplig och kulturell naturvård. I fjällkedjan finns vi- dare områden som har eller kan få betydelse från råvaru— synpunkt (malmer och mineral).

Inom de s. k. malmprovinserna förekommer de viktigas— te malmtillgångarna och flertalet övriga kända malmkrop- par, se fig. 4: 1 och separatkarta F. Inom dessa områden anses också möjligheterna till nya malmfyndigheter störst.

Landformer och kusttyper som strukturerande element i översiktlig fysisk planering

Terrängformer och kusttyper — skärgård, brantkust, morän— kust, osv. — i olika delar av landet beror i huvudsak på berggrunden och inlandsisarnas bearbetning av den samt av de lösa avlagringar den senaste nedisningen lämnat efter sig. Dessa former har betydelse bl. a. för landskapets attrak— tivitet för friluftsliv och fritidsbebyggelse och från vissa klimatsynpunkter. F ig. 4: 2 ger en allmän överblick dels över utbredningen av områden som till sin storskaliga landskapskaraktär är lik- artade, dels över landformernas betydelse för kusttyperna. Slättområdena utgörs dels av berggrundsslätter, dels av

SOU 1971:75 D 45

• Sida 46
•  Original

sedlmentslätter. Slättområdena dominerar i Götaland och i en zon från Västergötland upp till norra Uppland. De er- bjuder med sina stora enhetliga arealer, lämpade för mo- dern teknik, goda förutsättningar för jord- och skogsbruk. För friluftslivet ger terrängen oftast ett begränsat utbud av aktiviteter. Där Slättområdena når ut till kusten är den— na flack och präglas oftast av lösa avlagringar, sand eller morän. Kusten har utanför Slättområdena i allmänhet en bred zon av grunt kustvatten.

Sprickdalsterrängen är den i Svealand dominerande land— skapstypen. Den kännetecknas av en stark detaljuppstyck— ning av rätlinjiga dalstråk, som skär varandra. Genom sin formmässigt starka detaljuppstyckning begränsar terräng— typen möjligheterna till rationell skogs- och jordbruksdrift. Av samma skäl ger den goda förutsättningar för frilufts— liv. I sitt möte med havet ger den upphov till för frilufts- livet attraktiva och för Europa unika skärgårdskuster, ibland med fjordar, och ett mosaiklandskap av värde för vetenskaplig och kulturell naturvård. För industrin värde- fulla djuphamnsmöjligheter kan förekomma bl. a. där dal- stråken går ut till kusten, men samtidigt är recipientför- hållandena ogynnsamma i de djupt inträngande vikar som dalstråken ger upphov till.

Den kulliga terrängtypen karakteriseras av mjukt böl- jande höjdpartier och relativt måttliga höjdvariationer. Den dominerar de norra delarna av sydsvenska höglandet. Den förekommer också som en smal övergångszon längs den egentliga norrlandsterrängens östra rand. Genom sitt läge i anslutning till storskaligare norrlandsterräng är den kul- liga terrängen främst av lokalt intresse för friluftsliv. Den kulliga terrängens möte med havet karakteriseras av varie- rande inslag med berggrundsbetingade partier av olika branthet omväxlande med flacka, jordartsbestämda kust— typer, moränkust i södra Norrland och Västerbotten, sand och grusskärgård i Norrbotten.

Den s. k. norrlandsterrängen (vågig bergkullterräng) är näst fjällen den storskaligaste terrängtypen. Den domine- rar från Värmland upp till Västerbotten, men förekom- mer också i vissa mindre områden i södra Sverige. I Norr— land utgör framför allt de större älvdalarna intressestråk för friluftslivet. Terrängtypen har sin enda egentliga havskon— takt mellan Sundsvall och Örnsköldsvik och ger där upphov till en skärgårdskust med fjordkaraktär och med djupvat- tenområden tätt intill kustlinjen. De stora höjdskillnaderna och skarpt markerade dalgångarna innebär stora risker för stagnerande luftmassor med åtföljande risk för höga kon- centrationer av luftföroreningar.

46 [] SOU 1971:75

Sprickdalsterräng. Teckning av prof. S. Rudberg

Norrlandsterräng. Teckning av prof. S. Rudberg

• Sida 47
•  Original

Bergkullslält. Teckning av prof. S. Rudberg

Bergkullslätt (t. h.) och förfjällterräng (t.v.). Teckning av prof. S. Rudberg

Bergkullslätlen utgörs av mycket flacka områden från vilka glest liggande berg markant höjer sig över omgivning— en. Dalgångar förekommer sparsamt. Terrängtypen ger upphov till vidsträckta myrområden. På bergkullslätterna är påverkan från mänsklig aktivitet ofta liten. Vissa delar är därför av intresse för vetenskaplig och kulturell naturvård.

Förfjällsterrängen karakteriseras i de stora dragen av sammanhängande dalsystem och platåartad terräng där- emellan. Dalstråken är i allmänhet djupa och med stora sjöar och är ett viktigt strukturerande element. Förfjälls- terrängens sammanhängande dalsystem och stora sjöar tränger delvis in i fjällvärlden och ger speciella möjligheter till sjöregleringar samtidigt som de också utgör en grund- läggande förutsättning för rennäring och friluftsliv.

F jällområdets allmänna karaktär betingas av djupt ned- skurna dalgångar och kraftigt markerade höjdpartier. På sina håll finns partier med mycket stora höjdskillnader, be- tecknade som högfjällsområden av alpin karaktär. Genom terrängens stora dimensioner och samtidiga mångformighet i detaljskalan har fjällområdet i sin helhet stort intresse speciellt för rörligt friluftsliv samt vetenskaplig och kultu- rell naturvård. De alpina områdena intar en särställning, inte minst som tillflyktsorter för de stora rovdjuren och rovfåglarna.

4.2. Ekologi och fysisk samhällsplanering

4.2.1 Ekosystemens karaktär och allmänna funktion Ekologin är läran om de ömsesidiga sambanden mellan de levande organismerna och deras omgivning. En avgränsad del av naturen med de samband som utvecklas inom denna del kallas ekosystem. Exempel på ekosystem är en sjö, en äng och en fjällhed. Ett begränsat stycke natur har i all- mänhet ett enkelt ekosystem. Ju större områden man av- gränsar desto mer komplicerade blir systemen. Mindre eko- system bildar tillsammans större sådana, varav jordklotet som helhet kan betraktas som det största. I ekosystemets princip ligger att materien (näringsäm- nen, vatten, nedbrytningsprodukter osv.) hela tiden hålls i ett kretslopp, vars hastighet i olika delar är inbördes bero- ende, se fig. 4: 3. Hastigheten anpassas genom en rad regle- ringsmekanismer, vilka ökar med artantalet. En minskning av artantalet innebär att allt större delar av regleringsfunk— tionerna läggs på allt färre enheter. Störningar som drabbar de återstående mekanismerna innebär därför större risker för rubbningar i hela systemet.

SOU 1971:75 47

• Sida 48
•  Original

närings- ämnen

Det energibortfail som stegvis sker i kretsloppets nä- ringskedjor och organismernas oförmåga att bryta ned eller utsöndra giftämnen ger upphov till de problem som i dag upplevs t. ex. beträffande kvicksilver och andra tungmetal- ler, och beträffande DDT, PCB och andra klorerade kol- väten, se fig. 4: 4. Det innebär i sin tur ingrepp i ekosyste- men med långsiktiga konsekvenser som vi i dag inte kan förutse följderna av.

|_;ankton innehaller 1 1 ppb gittsubstans/ ' ' energienhet. » i l , Aj A i t W T J. L F L j_ .— 4 L J 100 energienheter plankton ger energi at 10 energienheter planktonätande tisk. Planktonätandefisk innehåller 10 ppb j ( ': j_ Hj giitsubstans/ener — gienhet. 10 energienheter planktonätande (isk ger energi at 1 energienhet fiskätande tagel. Fiskätande iagel innehåller 100 ppb % gittsubstans/ener -- gienhet. _]

48 l:] SOU 1971:75

Figur 4: 3. Ekosystemets funktion. Energin (grå pilar) underhåller materiens kretslopp (gröna pilar). Seden växter _, växtätare _» rovdlur är ett exempel på en s.k. närings- kedja. Observera energins avtagande för varje steg | näringskedjan. Källa: Lundholm, B (red.), Därför eko- logi, Stockholm 1971.

Figur 4: 4. Miljögift I en näringskedja. Av den energi som tillförs I ett steg | näringskedjan blir bara omkring 10 nlo tillgängligt i efterföljande steg. Ämnen som ej bryts ned och som organismerna har svårt att göra sig av med koncentreras därigenom stegvis ! kretsloppens närlngskedjor. Exem- pel på sådana ämnen är tungmetaller (kvicksilver, kadmium, bly osv.) och klorerade kolväten (t. ex. DDT och PCB). l figuren anges giftinnehållet i ppb. 1 ppb Innebär en koncentra- tlon som svarar mot 1 mg/ton. Källa: Jensen, S och Olsson, M: Miljögifterna i näringskedjor (ur Prak- tisk miljökunskap. Miljögifter. Stock- holm 1971).

• Sida 49
•  Original

Figur 4: 5. Förenklat ekosystem i jämvikt. Utvecklingen sker omkring jämvikts- läget. Inom vissa gränser, stabilitets- gränserna, är den stabil.

övre stabilitetsgräns

___—____—___—__———

jämviktsiäge

undre stabilitetsgräns

tiden 5

Figur 4: 6. Förenklat ekosystem vars jämvikt rubbats.

Om en viss faktor överskrider stabili- tetsgränserna är jämvikten störd. Utveckling i en annan riktning tar då vid.

Figur 4: 7. Sammansatt ekosystem i jämvikt.

! varje ekosystem förekommer ett stort antal faktorer som påverkar varandra och ekosystemets utveck- ling. Om faktorerna håller varandra inom stabilitetsgränserna är ekosyste- met i jämvikt.

' Återstoden av 4.2.1 är baserat på Holling, C S—Goldberg, M A, Ecology and Planning, Journ. Am. Inst. of Planners, 1971: 4.

I kretsloppets princip ligger också att bara en given mängd biologiskt material kan produceras och bara en given mängd avfallsämnen kan omsättas i ett givet ekosystem.

Ekosystemen kan vara mer eller mindre stabila.1 Stabili— teten innebär att situationen i systemet utvecklas kring ett visst jämviktsläge men svänger på båda sidor om detta, se fig. 4: 5. Exempel på sådana svängningar hos en faktor är människans kroppstemperatur. Det finns en övre och en undre stabilitetsgräns som anger hur vida dessa svängningar får vara utan att stabiliteten i systemet rubbas och utveck- lingen går åt annat håll, fig. 4: 6.

I mer sammansatta system förändras ett stort antal fakto— rer över tiden, men så länge faktorerna varierar inom stabilitetsgränserna är systemet i jämvikt, se fig. 4: 7. Det bör till sist påpekas att inom ramen för en stabil utveckling stabilitetsgränserna kan förändras med tiden.

4.2.2. Människan som ekologisk faktor

Människan ingår i ekosystemen som en ekologisk faktor bland alla övriga. Detta gör hon bl.a. genom att utnyttja naturens biologiska produktionsförmåga men också genom att de restprodukter som hennes aktivitet medför, t. ex. luft— och vattenföroreningar, införs som faktorer i eko— systemen. Avgörande för mänskligheten är att dessa ut— tryck för dess verksamhet inte får överskrida stabilitets— gränserna i ekosystemen. Påverkas en faktor mer än vad stabilitetsgränserna tillåter, rubbas jämviktsförhållandena och andra faktorer börjar svänga mer än normalt. Dessa svängningar kan innebära att någon enstaka faktor utveck- las på ett för människan otillfredsställande sätt, t. ex. mass- utveckling av en viss insektsart eller utrotning av vissa växt- eller djurarter.

Det är i dag ett problem att tekniken inte utvecklas med hänsyn till ekosystemens krav utan i stället framtvingar onaturliga ekosystem med den risk det innebär för ogynn— samma svängningar av ovan antytt slag. Så länge man inte har någon klar uppfattning om stabilitetsgränserna i de utnyttjade ekosystemen är detta kanske ofrånkomligt. Utan tvivel skulle dock mycket stå att vinna om man snarast skaffar sig bättre grepp om ekosystemens funktion och känslighet och anpassar tekniken härtill.

De föroreningar människan sprider utgör ekologiskt sett stabilitetsproblem. Vissa föroreningar verkar omedelbart, andra först efter någon tid och åter andra först efter någ- ra generationer. Men föroreningarna leder förr eller se-

SOU 1971:75 ] 49

• Sida 50
•  Original

nare till störningar av den ekologiska jämvikten om sta- bilitetsgränserna överskrids.

En rad komplikationer gör det svårt att spåra risker för överskridanden av stabilitetsgränserna. Det förekom- mer naturliga långsiktiga förändringar t. ex. av klimatet, vilka innebär att olika klimatfaktorer kan överskrida sta— bilitetsgränserna för olika ekosystem. Sådant har t. ex. skett vid flera tillfällen även efter den senaste istiden. Det är därför svårt att skilja de förändringar som människan åstadkommit från naturens egna eftersom bara data från en kort period kan överblickas mer ingående. I ekosyste— men finns inneboende trögheter som gör att den bristande jämvikten ibland uppenbaras först lång tid efter det att sta— bilitetsgränserna överskridits. Detta gäller t. ex. för haven, där bottenvattnets ålder är 1 OOO—talet år1 och det därför inte är lätt att i dag förutse vad en till synes betydelselös påverkan på haven kan innebära på lång sikt. Det är där- för angeläget att i tid spåra tendenser till och risker för allvarliga överskridanden av stabilitetsgränserna i olika ekosystem.

En annan komplikation är att förekomst av en ogynnsam faktor kan öka organismernas känslighet för andra fakto- rer, s. k. synergism. Det innebär att även små förändringar av en faktor genom samverkan med andra faktorer kan få allvarliga konsekvenser. Fisk kan t. ex. lättare bli offer för parasitangrepp vid låga pH-värden.2 Synergism är i dag föga känd men mycket angelägen att få ökad kunskap om, inte minst med hänsyn till de konsekvenser den kan medföra vid samlokalisering av flera starkt förorenande industrier.

Vissa faktorsvängningar bör uppmärksammas vid över— siktlig fysisk planering i vårt land därför att ekologiska gränsvärden överskrids eller riskerar överskridas. Bl. a. kan nämnas restprodukter, som syreförbrukande organisk sub— stans, fosfor och kväve, vilka förs ut i vattensystemen och där orsakar en övergödning med risker för syrebrist, fisk— död osv. Till luft och vatten förs också ut tungmetaller, klorerade kolväten osv. som genom anrikning i närings- kedjorna hotar att utrota olika djurarter eller att ge ska— dor på arvsmassan hos människor och djur. Via luften förs försurande ämnen ut som hotar människans utnytt- jande av naturens biologiska produktionsförmåga i jord— och skogsbruk samt fiske. Människans sätt att utnyttja na- turen genom monokulturer, dvs. odling av en enda art, vilket i allt större utsträckning sker i jord— och skogsbruk, utgör också faktorsvängningar som förändrar betingelserna för ekosystemen.

50 SOU 1971:75

1 Stewart, R W, The Atmosphere and the Ocean, Scientific American, Vol 221: 3, 1969. 2 pH är ett mått på surhetsgraden (vätejonkoncentrationen) i en lösning. Neutrala lösningar har pH-värden omkring 7, sura lösningar har lägre och basiska lösningar högre pH- värden.

• Sida 51
•  Original

4.2.3. Överväganden och synpunkter

Den fysiska samhällsplaneringen bör ges en långsiktig inriktning som ligger i linje med det handlande som från ekologiska utgångspunkter ter sig rationellt i ett längre tidsperspektiv. Olika handlingsalternativ, t. ex. alternativa lokaliseringar av industri, vattendragens långsiktiga använd— ning, olika markanvändningssätt osv., bör helst kunna prö— vas i ekologiska >>totalmodeller>>. Innan detta kan ske måste emellertid en omfattande information om ekosyste— mens uppbyggnad, regleringsmekanismer och stabilitets- gränser ställas samman, vilket tar lång tid.

Det är emellertid angeläget att den fortsatta fysiska riksplaneringen, och f.ö. all samhällsplanering, så snart som möjligt kan grundas på ett mera genomarbetat eko— logiskt underlag. Från denna synpunkt är en modellut- veckling i vilken delmiljöerna luft, mark, vatten och le- vande organismer (inkl. människan) förs samman i en över— siktlig helhetsmodell angelägen. En sådan modell kan suc— cessivt förfinas allt efter som nya data från den ekologiska forskningen växer fram.

För att vi skall få en mera välgrundad uppfattning om hur de ekologiska samspelen fungerar och därmed även en möjlighet att bättre förutse konsekvenserna av olika plan- alternativ krävs betydande forskningsinsatser. Under senare år har dock de ekologiska aspekterna fått en mera fram— trädande plats i den naturvetenskapliga forskningen. F.n. koncentrerar naturvetenskapliga forskningsrådet genom sin ekologikommitté forskningen på två storprojekt, nämligen terrester ekosystemanalys resp. energiflöde och dynamik i Östersjöns ekosystem.

Det är här fråga om en forskning med långtgående in- tegration mellan olika ämnesområden och baserad på lag— arbete mellan olika forskare. Den moderna datatekniken medger numera att mycket omfattande datamängder an— vänds för att angripa dessa viktiga samhällsekologiska pro— blem på systemanalytisk Väg. Bl.a. för den fysiska sam— hällsplaneringen är det angeläget att bättre förutsättningar för ett sådant arbete snabbt skapas.

Det är också angeläget att det miljöinformationssystem som miljökontrollutredningen har att utreda, blir tillräck— ligt allsidigt. En helhetsmodell av ett >>ekosystem Sverige» grundad på ett sådant informationssystem skulle medge att miljöeffekter i olika planalternativ kunde prognoseras till stor del på datateknisk väg. Härvid skulle betydligt fler fakta och relationer kunna beaktas än med ett manuellt förfaringssätt.

SOU 1971:75 51

• Sida 52
•  Original

4.3. Klimatets betydelse från förorenings- synpunkt

4.3.1. Bakgrund

I detta avsnitt behandlas frågor om klimatet från förore— ningssynpunkt. Fritidsklimatet behandlas i kap. 22.

4.3.2. Viktiga faktorer

De faktorer som avgör spridningen av framför allt in— dustriernas utsläpp av förorenande ämnen i luft är av stor betydelse för det framtida lokaliseringsmönstret i Sverige. Faktorer som bestämmer huvudsakliga spridningsriktning— en, utspädningsmöjligheter samt nedfallet till marken re— dovisas därför.1

De vindriktningsfrekvenser'2 som registreras vid meteo— rologiska stationer har bedömts ge en acceptabel bild av huvudsakliga spridningsriktningen ur regional aspekt. Re- gistreringen sker 10 m över marken, varför lokala avvikel— ser på grund av terrängens inverkan förekommer.

Utspädningsmöjligheterna är betydelsefulla för situatio— nen inom närzonen kring föroreningskällan. Det är där risken för höga koncentrationer är störst. Klimatets kon— tinentalitet3 i olika delar av landet, liksom hur ofta lugnt väder förekommer, ger en grov uppfattning om den regio- nala risken för s.k. inversioner, se fig. 4: 8, och stilla- stående luftmassor samt varaktigheten av sådana tillstånd. Med ökande kontinentalitet ökar risken för sådana tillstånd. Vid inversioner hindras utbytet mellan olika luftlager. Om utsläpp sker under inversionsskiktet eller, vid markinver— sion, i inversionsskiktet kan detta medföra höga förore— ningskoncentrationer i marknära nivåer. Tillfälligt kan för- höjda koncentrationer av föroreningar på flera mils avstånd från föroreningskällan uppkomma. Stagnationstillstånd, dvs. längre perioder med inversion och vindstilla, är vanli- gast vintertid. Ovanligt höga föroreningskoncentrationer kan då uppkomma, bl. a. i större tätorter. Risken för stagnationstillstånd ökar norrut i landet.

Inom vissa s.k. lokalkontinentala områden är klimatet mer kontinentalt än vad som direkt betingas av breddgrad och höjd över havet. Sådana områden är speciellt utsatta för stagnerande luftmassor och därför olämpliga lokali- seringsområden för industrier med stora luftföroreningsut- släpp. På motsvarande sätt torde lokalmaritima områden från denna synpunkt vara något gynnsammare än andra näraliggande områden.

Genom nederbörden tvättas en del av luftföroreningarna

52 SOU 1971:75

' Framställningen baserad på diskus- sioner med bl. a. doc. U. Högström, Uppsala.

2 Med vindriktningsfrekvenser avses hur ofta olika vindriktningar före- kommer.

3 Ett kontinentalt klimat kännetecknas främst av stora temperaturskillnader mellan vinter och sommar, ett maritimt klimat av små.

• Sida 53
•  Original

Figur 4: 8. Meteorologiska förhållan- den och spridning av luftföroreningar. Diagrammen visar karakteristiska drag i spridningsbilden vid olika tempe- raturvariationer i höjdled. Fig. A visar s. k. neutral skiktning, dvs. temperaturen avtar uppåt med ca 10 C/100 m. Sådan skiktning uppträ- der vid mulet väder och relativt hög vindstyrka. Röken sprids genom vindbetingad turbulens och rökply- men blir därför konisk. Fig. B visar

5. k. instabil skiktning, dvs. tempera- turen avtar mer än 10 C/100 m i mark- nära nivåer. Detta är fallet t. ex. varma sommardagar. Den förhållandevis varma luften nära marken ger en kraftig turbulens i höjdled, vilket leder till en oregelbunden rökplym, som »ormar sig». Tillfälligt höga förore- ningskoncentrationer kan då uppträda I närheten av föroreningskällan. Fig. C visar en stabil skiktning med s. k. höjdinversion, dvs. tem- peraturen avtar med höjden upp till en viss nivå där temperaturkurvan »vänder». Temperaturen börjar där tillta med höjden, vilket man kallar inversion. Det luftskikt i vilket tempe- raturen tilltar med höjden är det s. k. inversionsskiktet. Föreligger en höjd- inversion utgör den ett lock som hindrar luftföroreningarna att sprida sig uppåt. I vissa fall, t. ex. vintertid, börjar temperaturen tillta med höjden redan från markytan, s. k. markinver- sioner, fig. D. Luftföroreningar som släpps ut i ett inversionsskikt sprids ej ut utan når som koncentrerade stråk i inversionsskiktet stora avstånd från föroreningskällan. Källor: Persson, G, Luftförorening och luftvård, Stockholm 1969 och Miljö- vårdsforskning, SOU 1967: 43.

1 Andersson, T, Small-Scale Variations of the Contamination of Rain Caused by Washout from the Low Layers of the Atmosphere, Tellus (1969) XXI: 5, s. 685—692.

2 Rtihling, Å—Tyler, G, Ecology of Heavy Metals—A Regional and His- torical Study, Botaniska Notiser, 1969, vol. 122, s. 257.

3 Sydlig vind : vind som blåser från söder (i motsats till sydlig havsström som går mot söder).

C D

ut och tillförs marken.1 Inverkan av nederbörden i detta avseende bör vara beroende av hur ofta nederbörd före- kommer, t. ex. antalet nederbördsdagar. Ju fler nederbörds- dagarna är i föroreningskällans omedelbara närhet desto mindre bör sannolikt risken för vidsträckt spridning av luft- föroreningarna vara. Ju större nederbörden är i en viss punkt desto mer föroreningar kan tillföras marken. Detta gäller dock ej generellt; t. ex. har depositionen av nickel visat avvikelse från den fördelning, som skulle svara mot nederbördens fördelning.2

4.3.3 Geografisk översikt Över Skandinavien råder i stort en sydlig till sydvästlig luftström.3 I marknära nivåer blir vindriktningarna mer varierande. Av fig. 4: 9 framgår att vindriktningsfrekven— serna varierar regionalt, speciellt inom kustområdena. Det gäller beträffande dominerande vindriktningar sett över året som helhet, men också med avseende på vilka riktningar som dominerar under vinter resp. sommar (för vilka feb— ruari resp. juli ansetts representativa). Västkusten har en dominans för ost-västliga vindar, varav ostliga vindar är vanligare vintertid. Vid Öresund blir förhållandena inte lika utpräglade. På ostkusten överväger däremot sydvästliga och nordostliga vindar upp till Bråviken med större inslag av nordliga vindar vintertid. Norrut blir dominansen för nord- sydliga vindar påtaglig såväl vinter— som sommartid. Vad gäller inlandets vindförhållanden är variationerna större, speciellt i Norrland där de kraftiga dalstråken spelar en avgörande roll, se t. ex. Östersund och Storlien, medan skillnaden mellan vinter och sommar är obetydlig. Västkusten samt ostkusten från Kalmar till mellersta Västerbotten är lokalmaritima områden och bör därför ha bättre utspädningsförhållanden än övriga kustavsnitt, fig. 4: 9. Det inre av Småland, området väster om linjen Karlstad—Östersund och en zon från Åseletrakten i Väster—

SOU 1971:75 53

• Sida 54
•  Original

31 Hai _ itt) slö) 1 445) ] S(F) j 6lGi mu | stil i — ! å 15

om» i ut) 1 204) lltNi Figur 4: 9. Faktorer av betydelse för ! ventilationsklimatet.

” Lokalkontinentala områden är sådana w» områden där den regionala risken för ogynnsamma utspädningsförhål- landen och därmed höga förorenings- koncentrationer är större än normalt. För lokalmaritima områden är denna risk mindre.

Vindriktningsfrekvensen, dvs. hur ofta vinden blåser från olika håll under en viss mätperiod bestämmer i vilka riktningar luftföroreningarna huvud- sakligen sprids. På kartan redovisas vindriktningsfrekvensen i åtta rikt- ningar som vindrosor. I centrum av varje vindros är observationspunkten markerad. I en sådan vindros repre- senteras frekvensen av t. ex. sydlig vind, d. v. s. vind som blåser från söder, av avståndet (enligt den an- givna skalan) mellan observations- punkten och vindrosens spets rakt söder om denna punkt. En långsmal vindros innebär att vissa vindrikt- ningar är vanligare än andra.

nu

— nu

På kartan har vindriktningsfördelning- en för februari resp. juli månad under mätperioden 1931—1960 redovisats. Av vindrosen för Umeå framgår t. ex. att sydliga vindar i juli är vanligare än andra vindar. Detta innebär att rökutsläpp då huvudsakligen kommer att spridas norrut. På detta sätt ger vindrosorna för olika orter informa- tion om i vilka riktningar utsläpp av luftföroreningar huvudsakligen kan spridas.

:03 20 40 0/0 Vindriktningsfördelning

1931 —1 960, februari

Vindriktningsfördelning 1931—1960, juli _ Lokalmaritimt område

Lokalkontinentalt område

Källor: Atlas över Sverige, blad 25—26, Temperatur, humiditet och Taesler, R, Tabeller ur Klimatdata- boken (manus).

|oz » ; & o su mom 02

/ s 5 —l _ J 4151 * str) [ 6tGi | 7(Hl | am , 9ur ' om» ! 11L) ! mm I 01 0.771

— L O(AH ua) , zu rm

• Sida 55
•  Original

botten upp till Pajala i Norrbotten erbjuder som lokal- kontinentala områden ogynnsammare förutsättningar än andra områden.

Vad nederbörden beträffar Visar kartan över antal regn- dagar per år och kartan över årsnederbörden stora lik- heter, se fig. 4: 10 och 4: 11. De väsentligaste skillnader—

Figur 4: 10. Antal regndagar per år Figur 4: 11. Årsnederbörd. 1911-1940 med g 1 mm nederbörd. Medelvärden 1931—60. Källa: Atlas över Sverige, blad 33—34. Källa: Det moderna Sverige. Landet. Regn- och frostdagar, solskens- Stockholm 1969. timmar, nederbördens och tempera- Vid jämförelse mellan fig 4: 10 och turens variabilitet, isförhållanden, flg 4: 11 bör observeras att redovis- temperaturen i Stockholm 1756-1963. ningen avser skilda tidsperioder.

r:] mindre än 90 dagar/år [1 mindre än 500 mm/år :! 90 —100 dagar/år Ej 500—600 mm/år

100 —120 dagar/år 600—800 mm/år

120 —150 dagar/år . soo—1 200 mm/år

_ mer än 150 dagar/år - över 1 200 mm/år

SOU 1971:75 E 55

• Sida 56
•  Original

na är det förhållandevis stora antalet regndagar norr om Vänern och den förhållandevis höga nederbörden längs södra norrlandskusten. Nederbördsklimatet innebär risker för ett kraftigare nedfall av föroreningar (deposition) inom de västra delarna av sydsvenska höglandet än på andra håll i landet (med undantag för fjällkedjan).

4.3.4. Överväganden och synpunkter

Någon samlad redovisning av ventilationsklimatet i landet finns inte. För en översiktlig fysisk samhällsplanering är detta en stor brist genom att hänsynstaganden till eventuel- la variationer i ventilationsklimatet blir ytterst osäkra. Verk— samhet pågår vid SMHI1 och meteorologiska institutio- nen vid Uppsala universitet för att bättre klarlägga de fak- torer som betingar ventilationsklimatet. Det är önskvärt att denna verksamhet vidgas till en allmän översikt över ventilationsklimatet i landet. Därvid bör även en kopp— ling till den geografiska fördelningen av föroreningsned— fallet ske.

I brist på en samlad redovisning är det från den översikt- liga fysiska samhällsplaneringens utgångspunkter mest an- geläget att få fram ett bättre underlagsmaterial vad gäller förekomsten av inversioner i olika delar av landet och sam— manställningar av vindriktningsfrekvenser inom nivåerna 50—300 m över markytan där de större punktvisa förore- ningsutsläppen till luft sker.

Det är vanskligt att på grundval av nuvarande material dra långtgående slutsatser beträffande skilda lokaliserings- förutsättningar. Ventilatiönsklimatet ensamt är inte till- räcklig grund för sådana ställningstaganden. Man bör ock- så följa föroreningarnas konsekvenser genom hela systemet luft—mark—sötvatten—hav. Ventilationsklimatets varierande förutsättningar bör knytas samman med markens geogra- fiskt varierande egenskaper, med varierande biologiska för— utsättningar och med geografiskt varierande vatten— och avrinningsförhållanden.

Om man tar hänsyn enbart till vindriktnings- och neder- bördsförhållanden torde emellertid ganska bestämt kunna sägas, att kustanknutna industrier med utsläpp av ämnen som kan ge upphov till en allvarlig påverkan av marken, t. ex. svaveldioxid och kväveoxider, inte bör förläggas till västkusten utan hellre till ostkusten från Blekinges östra del och norrut. I det senare fallet förs huvuddelen av dessa ämnen ut över havsområden, där t. ex. försurningseffekter- na är negligerbara, vilket ej är fallet vid västkustlokalise— ring.

56 D SOU 1971:75

' Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut.

• Sida 57
•  Original

' Internationella biologiska program- met är ett år 1964 startat internatio- nellt 8-årigt samarbetsprojekt som syftar till att starta och samordna forskning rörande »den biologiska grunden för produktivitet och mänsklig välfärd».

1 Internationella hydrologiska dekaden är ett av Unesco år 1965 startat 10-årlgt projekt avsett att utveckla vetenskapen om världens vattenresurser, hydrologin.

3 Air Pollution Across National Boundaries. The Impact on the Environment of Sulphur in Air and Precipitation, Rapport till FN:s generalsekreterare utarbetad under ledning av professor B. Bolin, Stockholm 1971.

4.4. Markens och vegetationens miljöegen- skaper och föroreningskänslighet

4.4.1 Bakgrund Marken innefattar jordarterna och berggrunden samt i des- sa förekommande vatten med lösta ämnen, gaser och le- vande organismer. Marken är inte bara en yta att bygga, odla eller utöva andra verksamheter på. Den har också en väsentlig funktion som filter och buffert, främst kanske mot de luftföroreningar som den mänskliga aktiviteten för med sig. I den funktionen är marken den mest sammansatta miljöfaktorn av alla. Det finns ett otal ekologiska regle- ringsmekanismer som på forskningens nuvarande nivå inte är sammankopplade till någon genomarbetad helhetsmodell av marken som ekosystem och i vilken regleringsmekanis- mernas känslighet för störningar ingår som en väsentlig del. Det är först mot 1960-talets slut som ekologer bör— jat arbeta med de omfattande uppgifter som ett sådant mo- dellarbete innebär, bl. a. inom ramen för internationella biologiska programmet (IBP)1 med dess kopplingar till in- ternationella hydrologiska dekaden (IHD)2 och andra in- ternationellt organiserade forskningsprogram. Från svenska ekologers sida har man i första hand satsat på studier av barrskogen, lövskogen, myrmarken och tundran som eko- systern. Vissa forskningsresultat finns vilka, även utan en eko- logisk totalmodell av marken men kopplade till varandra, tyder på allvarliga utvecklingstendenser beträffande mar- kens status från ekologisk synpunkt. Exempel på forsknings- projekt som gett sådana forskningsresultat är de karteringar av jordmån i skogsmark som från 1960—talets början utförts i samband med riks-skogstaxeringen, det atmosfärkemiska nätet från 1950-talets början och dess vidareutveckling med det yt— och markvattenkemiska nätet (YM—nätet). Ett första försök att koppla samman informationer från dessa och andra undersökningar ingår som en del i den studie av för- surningsproblemen som från svensk sida utarbetats inför FN-konferensen 1972 rörande den mänskliga miljön.3 Fördjupade studier av detta slag som beaktar fler för markens miljöegenskaper betydelsefulla faktorer utgör en förutsättning för att bl.a. en fortsatt fysisk riksplanering skall kunna beakta markmiljön som helhet på ett mer adekvat sätt än som varit möjligt i denna promemoria. I det följande presenteras ett urval faktorer av betydelse

SOU 1971:75 3 57

• Sida 58
•  Original

med avseende på marken som miljöfaktor. Mot bakgrund av vad som anförts i det föregående är det naturligt att dessa faktorer inte har kunnat vägas mot varandra.

4.4.2. Viktiga faktorer

Avgörande för markens sätt att reagera på störningar av olika slag är tillgången på växtnäringsämnen, bl. a. kalium, kalcium och fosfor i den ursprungliga jordarten samt kvä— ve och buffrande1 ärrmen som vegetationen bidragit med. Större tillgång på dessa ämnen ökar markens motstånds— kraft mot störningar. Tillgången på dessa ämnen bestäms ytterst av berggrundens innehåll av dem samt av jordarts- typen. Finkorniga jordarter2, t. ex. med stort inslag av mjä- la och ler, ger bättre näringstillgång än grövre jordarter (s.k. lätta jordar), som domineras av sand och grus, dels genom en större kontaktyta, dels genom mindre vatten— genomsläpplighet och åtföljande risk för urlakning. Morän- områden3 under högsta kustlinjen (HK)4 är ofta svallade eller vattenbearbetade och har därvid berövats en stor del av sitt finkorniga material. Detta gör dem i allmänhet nä- ringsfattigare än moränområden över HK (det finkorniga materialet finns här kvar) vilka till sin näringsstatus huvud- sakligen är beroende av berggrundens sammansättning. En stor nederbörd förstärker risken för urlakning av närings- ämnena. Speciellt gäller detta i s.k. humida områden, dvs. områden där avdunstningen i förhållande till nederbörden är ringa. Ett lågt pH i nederbörden innebär i princip en starkare urlakning av väsentliga näringsämnen än neutrala eller höga pH—värden.

Dessa faktorer är också betydelsefulla för den naturliga vegetationens karaktär. Denna påverkar i sin tur sina egna förutsättningar genom sammansättningen av det ma— terial den producerar. Barrskogar producerar t. ex. or— ganiskt material, såsom bark och barr, vilket vid sin ned- brytning ger surt reagerande ämnen och därmed förutsätt- ningar för en urlakning av markens näringsämnen. På läng- re sikt leder detta till minskad tillväxt och ändrade art— bestånd av både djur och växter. Lövskogar ger däremot i regel mer basiska nedbrytningsprodukter med större till— gänglighet för växterna av viktiga näringsämnen. Därige— nom bör lövskogsområden också ha större möjligheter än barrskogar att motstå försurning. Lövskogar erbjuder ock— så bättre möjligheter än barrskogar att klara andra slag av luftföroreningar genom sitt årliga lövavfall.

Jordmånen5 blir så småningom det uttryck samspelet mellan alla dessa faktorer tar sig i den översta delen av

58 D SOU 1971:75

' Buffrande ämnen är ämnen som motverkar förändringar av surhets- graden (vätejonkoncentrationen) i lösningar.

2 Kornstorlekar i olika jordarter.

partikeldiameter

Block >20 cm Sten 20 cm —2 cm Grus 2 cm ——2 mm Sand 2 mm —0,2 mm Grovmo 0,2 mm —0,06 mm Finmo 0,06 mm—0,02 mm Mjäla 0,02 mm—0,002 mm

3 Morän är en osorterad blandning av icke rundat material i olika korn- storlekar.

4 HK är den högsta nivå havet nått upp till efter den senaste ned- isningen.

5 På ett markstycke som friläggs tar det 40—70 år I södra Sverige, kanske 800 år i norra Sverige innan jordmånen nybildas.

• Sida 59
•  Original

Figur 4: 12. Podsolprofil. Podsoljordar har en skiktad upp- byggnad. Ytskiktet utgörs av döda växtdelar och delvis nedbruten organisk substans, förna resp. mår, med låga pH-värden (3,5—4,5). Därunder ligger ett på växt- näringsämnen urtvättat skikt, blek- jorden, huvudsakligen innehållande kvarts. Längre ned har vissa av de ämnen som urlakats ur blekiorden ut- fällts, främst järn, vilket ger detta skikt dess färg, rostjorden. Djupare ned ligger av jordmånsbildning föga påverkat underlag samt berggrunden. Figur 4:13. Brunjordsprofil. Brun- jordar saknar en utpräglad skiktning. Den översta delen består av döda växtdelar och delvis nedbruten orga- nisk substans blandad med mineral- jord, förna resp. mull med relativt höga pH-värden (6,0—7,0). Mullskiktet övergår nedåt successivt i den del som kemiskt sett är ett anrikningsskikt. Därunder ligger underlaget och berggrunden.

Källor: Sjörs, H, Ekologisk botanik. Biologi 10, Uppsala 1971, Stålfelt, M, Växtekologi, Stockholm 1960 och Troedsson, T, Marken bortglömd faktor i miljödebatten, Forskning och framsteg 1971: 5.

' Detta innebär att vegetationen ger en basrik förna (fig. 4: 12), vilket medför relativt höga pH-värden.

Förna Förna Mår

övergångsskikt Mull Blekjord

övergångsskikt övergångsskikt

Rostjord övergångsskikt

Anrikningsskikt

Underlag Underlag Berggrund Berggrund Podsolprofil Brunjordsprofil

marken. Podsoljordar uppstår i barrskogar eller där ne- derbörden är stor eller näringstillgången liten, se fig. 4: 12. Brunjordar blir resultatet där näringstillgången är stor, ne— derbörden ej alltför hög eller vegetationen basproduceran— del, dvs. främst i lövskogar och gräsmarker, se fig. 4: 13. Brunjordsområden bör med hänsyn till vegetation och markförutsättningar i allmänhet vara motståndskraftigare mot försurning än podsolområden. Genom den mångsidi- gare och individrikare markflora och markfauna som brun- jordarna rymmer är förmågan att bryta ned t. ex. biocider och andra föroreningar också större än hos podsoljordar. De svenska brunjordarna anses i allmänhet vara instabila och kan därför ganska lätt övergå i surare podsoljordar. När brunjordarna då försuras innebär det att organismer— nas individ- och artantal minskar. Därmed minskas deras förmåga att bryta ned både organiskt material och olika typer av föroreningar. Detta innebär bl.a. att olika nä- ringsämnen inte frigörs för växtproduktion i samma takt som tidigare. I podsoljordar är nedbrytningen redan an— passad till en sur miljö. Påverkan av nedbrytningen av oli- ka slags material genom tillförsel av sura ämnen torde där- för vara ringa. I den mån marken inte förmår neutralisera tillförda syror, t. ex. sådana som följer med nederbörden, kan detta leda till en försurning av grundvattnet och vat- tendragen. Podsoljordområden erbjuder större risker för detta än brunjordsområden.

SOU 1971:75 59

• Sida 60
•  Original

4.4.3 Geografisk översikt Figur 4: 15. Jordartskarta över Sve- rige. Fig. 4: 14 visar att speciellt näringsfattiga berggrundsom- Kartan visar huvuddragen i iord-

., .. . .. . . .. arternas fördelning (utom isälvsmate- raden förekommer ] ostra Smaland och 1 nordvastra Da— rial ooh ton,)- Under hogsta kusk

larna—södra Härjedalen. Även stora delar av Västsverige linien (HK) förekommer alla större

.. .. . . sedimentjordsområden. Enstaka har en overlag narmgsfattig berggrund. mindre områden kan dock

Fig. 4: 15 visar huvuddragen av jordarternas förekomst förekomma ovan HK. Under HK kan

. . .. . . .. moränen vara bearbetad av havets [ Sver1ge. Under hogsta kustlinjen forekommer huvuddelen bränningar (svallad) och de, "m

av de sedimentjordar som är motståndskraftiga mot försur- korniga materialet ofta bortspolat

- -- - . eller omlagrat. Havets bearbetning av ning (moranlera, lera, mjala och fmmo). De stora omra— ,onänoen anses också vara en dena med sedimentjordar som är känshga mot försurning väsentlig orsak till de stora områden .. . . . s .. d kalt ber som markerats i viss ar likaledes 1 huvudsak knutna tlll omraden under hogsta [Tues,områoen? En jämförelse med 3

kustlinjen. Sådana finns i större omfattning i området berggrundskartan,fi9 4:1visarm0-

.. .. .. . . ränlerornas (moränlera är en mycket vaster och soder om Vattern, pa hallandskusten, Vissa de- Ierrik morän) samband med

lar av Kristianstadslätten, fig. 4: 16. På norra västkusten kambrosiluren och antyder därmed

och på ostkusten från Östergötland till mellersta Uppland gå"-ämm” beroende av berggrun- förekommer kalt berg i stor omfattning, fig. 4: 16. Des— Var,-e jordart innebär specieua förut. sa områden är därför mycket känsliga för försurning och Sättningafföfsm'da verksamma,—"- Moränlerorna och andra finkorniga

andra immissioner, eftersom marken inte kan ta hand om jordarter ä.- gynnsamma för jord- och de tillförda föroreningarna på samma sätt som i andra om— $k095b'"k (näring—T”: 'a"be_a'be' c .. . .. .. . _, tade). För industri ar främst Vissa raden och fororeningarna darfor efter kort t1d kan na vat- lertyper och sand av "messa tendragen_ Jordarternas relation till storskaliga terrängformer kan ge vissa områden ett speciellt intresse. Främst gäller detta älvdalar, som nedskurna i omgivande terräng har sedimentjor- dar på sin botten. Genom de kon- ' "* traster detta ger i kombination med ' inslaget av vatten är områdena av intresse för — utöver jord- och skogs- i bruk — rörligt friluftsliv och fritids-

Figur 4: 14. Näringsfattig berggrund. Näringsinnehållet i berggrunden återspeglar sig i jordarterna och påverkar därigenom markens bördig- het och förmåga att motstå försurning. l Tydligast är detta samband där mar- l ken består av morän, särskilt där mo- ränen ej förflyttats längre sträckor vid j sin bildning. Otydligast är sambandet - ' ' ' — där marken utgörs av lera, vilken kan ha bildats på stora avstånd från den berggrund som ytterst levererat ler- materialet. Källa: Atlas över Sverige, blad 9—10. Bergarternas betydelse för markens bördighet.

Mycket näringsfattig berggrund.

Näringsfattig berggrund.

• Sida 61
•  Original

bebyggelse. Till denna typ av områ- den är också ofta knutna intressen från vetenskaplig och kulturell natur- vård och kulturminnesvård. Samtidigt är sedimentjordarnas gränslinje mot vatten känsliga för påverkan från vattenregleringar (risk för erosion och vattengrumling). De sandiga jor- darna är speciellt känsliga för mark- slitage. Områden där kalt berg förekommer i stor omfattning ger i vissa fall upphov till en eftertraktad naturtyp. Detta gäller dels där småbrutna sådana områden möter vatten, dvs. våra stora skärgårdsområden, dels där berggrunden ger en flack, geologiskt ostörd yta, dvs. stora delar av öland (bl. a. Stora Alvaret) och Gotland. Förekomsten av kalt berg eller mycket tunt jordtäcke gör om- rådena känsliga för markslitage (hällmarker med ömtålig vegetation). Den begränsade förekomsten av jordtäcke innebär att en naturlig buffert mot föroreningar saknas och att dessa områden därför är mycket känsliga för föroreningar.

- Moränlera

Lera, mjäla, Morän (i huvudsak)

finmo se di- ment- Sand, grovmo och älvse- jordar dlment Kalt berg, delvis med tunt moräntäcke. I fjällen kalfjäll

& Högsta kustlinjen (HK)

Källa: Atlas över Sverige, blad 15-16, Jordarterna och Somme, A (red.), A Geography of Norden. Bergen 1968.

31 —m0

30

29

l"— 7500 28

17 _ mu 26

25

— nuo

24

8 &

us) | str)

l s

% |

6fG) | 704)

'. ä

5 l

B(l)

o 50 Iwkm ___.___.

j_em | 000 I 1(l.i I m) I

• Sida 62
•  Original

Figur 4:16. ' : . Figur 4: 18.

[

Områden med stort inslag av lätta jordar (sand, isälvsgrus)

Kalt berg eller tunt .. S . : v e Landet moräntäcke. Fjällkedjan Kal'a ””made” "'9 ' '

. . Stockholm 1969. ej redovrsad.

Områden med årsnederbörd över 800 mm (1931—1960)

Kalkrik berggrund

Källa: Atlas över Sverige blad 15—16, Jordarterna

Förekomsten av kalkrik berggrund som bidrar till hög motståndskraft mot försurning framgår av fig. 4: 17. Jord— arter som genom inlandsisens inverkan fått kalktillskott från den kalkrika berggrunden och därigenom är mot- ståndskraftiga mot försurning framgår också av fig. 4: 17.

Nederbörden är på västsidan av sydsvenska höglandet och i västra delen av fjällkedjan ogynnsamt hög från ur- laknings- och försurningssynpunkt, fig. 4: 18. Detsamma gäller för humida områden, dvs. västsidan av sydsvenska höglandet och områden i Dalsland, Värmland och Dalar— na, fig. 4: 19.

Från vegetationssynpunkt bör noteras en bård av rena barrskogsområden på randen av sydsvenska höglandet (utom i dess norra del), fig. 4:20. Dessa områden ligger på näringsfattig berggrund och till stor del på sandiga

62 SOU 1971:75

• Sida 63
•  Original

Figur 4:19.

Särskilt humida områden. Fjällkedian ei redovisad.

Källa: Tamm, O, Studier över kllmatets humiditet i Sverige. Skogshögskolans skriller nr 32 (1959).

Figur 4:20.

; Lövskog . !,

Blandskog

Barrskog

Källa: Atlas över Sverige, blad 43-44. Vegetationsregioner och flera- element.

jordar, vilket innebär att risken för försurning är stor. Dessa områden är också känsligare för slitage än andra områden. De största barrskogsområdena ligger emellertid i norra Sverige. Även dessa områden är till stor del känsliga för försurning. Mot luftföroreningar motståndskraftiga löv- skogsområden förekommer i Skåne och södra Blekinge samt lokalt på Billingen och östgötaslätten. Dessa områ- den är också tåliga från slitagesynpunkt.

Som tidigare anförts utgör jordmånen i mycket en pro— dukt av övriga här nämnda faktorer. Brunjordar har i princip betraktats som motståndskraftiga mot sura ämnen, men också andra slag av föroreningar. Fig. 4: 21 visar att norra delen av västkusten, centrala delar av Småland och stockholmsområdet skulle ha jordar som jämfört med öv- riga delar av landet vore toleranta. Å andra sidan skulle

SOU 1971:75 63

• Sida 64
•  Original

8

% " Kartan visar en sammanställning av 31 skogsjordmåner enligt datamaterial nm. insamlat sedan 1961 i samband med 30 riksskogstaxeringen. I princip har brunjordsområden (mörkare ytor i kartan) större förmåga att motverka effekter av sura ämnen och andra luftföroreningar än vad podsolområ- den har (ljusare gråtoner i kartan). Utöver jordmånsförhållanden beror dock denna förmåga på andra fak- torer, bl. a. nederbörds- och temperaturklimat, jordtäckets tjocklek, jordartstyp', i jordarten ingående bergartsmaterial och grundvatten- rörlighet. Detta innebär i sin tur att förmågan att motverka effekterna av luftföroreningarna varierar, t. ex. mellan olika brunjordsområden.

Källa: Troedsson, T, Sveriges jord- måner och deras betydelse för sam- hällsplaneringen, civildepartementet, förarbeten för fysisk riksplanering, underlagsmaterial nr 17, Sigling, A— Troedsson, T—Wiberg, M, Preliminär karta över Sveriges skogsjord- måner 1: 1 mil]. 1969.

W32 *

nu och

31 —7wa

29 ,. . "Ä . 29 —75W _ 1 28 '27 —mu

— 7100

—nm

27.

—- mu

19 _ " Elkartlagd mark

—7wo

18 Podsol, stark, ev. mycket

stark (blekjord mer än 6 cm: frekvens mer än 50 "In)

* Podsol, medel (blekiord n mindre än 6 cm: frekvens 50—67 %) Podsol, svag (blekiord mindre än 6 cm: frekvens mer än 67 ”In)

Podsol, medel (blekjord mindre än 6 cm: frekvens 50—67 I'In, brunjords- frekvens 10—49 %) Podsol, svag (blekjord mindre än 6 cm: frekvens större än 67 "lo, brunjords- frekvens 10—49 %)

10 ' _. , 10 - Brunjord och sådana podsol- 17

— sm

områden där brunjord förekommer med större

,B, 09

_ 1, . | Mi frekvens an 50 %. c? e 08' _ i y ,

07 . ' (' 07

'I ;! | * SACO . GW ' .

os , 06

05 09

—.s)oo UDO "

04 04

» i

03 ..,. 03

*GIW _ & élm

02 n 50 tonkm 02

s &

orm! kusk, , ME) sun élG) 7an sm ' 9ur OIK! ' nu ' mm * 0.11

• Sida 65
•  Original

Figur 4:22, Markens känslighet för 31 1 145» _ 210 . IND) I ME) i sm T_ 616' Fm» _ en» i , ooo—1 itu—_l" two—larm sura ämnen. ** ä 5 5 5 ! Kartan är baserad på en samman- ”

ställning av faktorer med ogynnsam [”'" inverkan på markens förmåga att 30 motstå sura ämnen och andra luft- föroreningar. "

De faktorer som betraktats som _ ' ' _ . ,,,,_. ogynnsamma är berggrundens näringsfattigdom, förekomst av lätta jordar (sand, isälvsavlagringar),

IB

förekomst av kalt berg eller tunt 17 jordtäcke, dominans av rena barr- ww skogar samt hög humiditet. En korri- ,, gering har skett av dessa faktorer med faktorer som gynnar motstånds- kraften mot sura ämnen. De faktorer som därvid beaktats är förekomst av

25

kalkrika resp. finkorniga jordarter. u Sammanvägningen av alla dessa

faktorer är mycket osäker. Barrskogs- in ,]

faktorn och kalkpåverkan på lätta jordar har getts mindre tyngd än ""*

övriga faktorer. 11 _ _ 21

Källor: Enl. fig. 4: 16, 4: 17, 4: 19, ' . ]

4: 20. Troedsson, T, Skogsmarkens 21 ' _ _ 1 hydrologi. Inst. för skoglig marklära, inom: i —, — — noo— Skogshögskolan. Publ. nr 40 1965. m ' i , m Troedsson, T, Skoglig markkartering . , _ , '_' — _

som grund för bedömning av bördig- '— _' * i — f 1

heten. Inst. för skoglig marklära, ” ' * ' * ' . ' ' ' _ . ' ” Skogshögskolan. Publ. nr 43, 1966. — m= — _ ' ' _ i , _ m— '9 " 10

Mot försurande ämnen känsliga områden. ”

Mot försurande ämnen 1: ' 16 mycket känsliga områden. _ _

.. 15 Mot försurande amnen

extremt känsliga områden. ” 141

13

—uou

u __ 11

11

_ non , tim—

03 03

» sm non ,.

01

o 56 inom 02

_ i _ & ä _ OlAH 148) ) ', ME) I S(F) j MG» j 7rH> [ Bill | Wiljorkl i 14L) ] IfM) j 01

• Sida 66
•  Original

1955

0 —10 mg vätejoner/m2

10 —20 mg vätejoner/m2

over 20 mg vätejoner /mz

bolmenområdet, nordvästra Dalarna, Västerbottens kust- land samt mindre områden i Norrlands inland vara spe- ciellt känsliga.

Brunjordsområdet i centrala Småland saknar dock många av de naturliga brunjordsförutsättningarna, ty berg— grunden är näringsfattig och jordarna sandiga. Området torde därför i själva verket vara mycket känsligt för pro- duktionsnedsättande försurning. Likartade förhållanden torde gälla vissa andra områden.

En sammanställning av var de i det föregående redovi- sade ogynnsamma faktorerna sammanfaller visar också det- ta, fig. 4: 22. Brunjordsområdet i Bohuslän är ogynnsamt från försurningssynpunkt (kalt berg, basfattig berggrund och svallad morän), liksom centrala delar av östra Småland (barrskogar på basfattig berggrund med stort inslag av sandiga jordar). Bråvikenområdet (stort inslag av kalt berg och basfattig berggrund, som dock kompenseras av visst kalkinslag) är ett annat område som synes ha ogynnsam— mare egenskaper än vad jordmånskartan, fig. 4:21, an— tyder. Däremot är sydvästra Skåne, södra och mellersta Öland, Gotland samt östgötaslätten och Västgötaslätten om- råden där flera sammanfallande faktorer bestyrker de gynn-

66 :] SOU 1971:75

Figur 4: 23. Syranedfall genom nederbörd.

Årligt nedfall av syra genom neder- börd uttryckt i mg vätejoner per mi. Siffrorna hänför sig inte till det verkliga utfallet för respektive år utan hänför sig till tendenskurvor, som uppritats på hela datamaterialet. Källa: Air Pollution Across National Boundaries. The Impact on the Environment of Sulphur in Air and Precipitation. (Rapport till FN:s generalsekreterare, utarbetad under ledning av prof. Bert Bolin, Stock- holm 1971.)

• Sida 67
•  Original

Figur 4: 24. Skogsjordarnas pH-värden 5 om under ytan.

Kartan är baserad på ca 200 prov- tagningspunkter. Normala pH-värden för brunjordar är 6,5—7,0 för podsoler under 4,5 (Troedsson).

Källa: Air Pollution Across National Boundaries. The Impact on the Environment of Sulphur in Air and Precipitation. (Rapport till FN:s gene- ralsekreterare, utarbetad under ledning av prof. Bert Bolin. 1971.) Troedsson, T, Marken som bortglömd ekologisk faktor. Forskning och framsteg 1971: 5.

Figur 4: 25. Basmättnadsgraden i skogsmark. Kartan visar basmättnadsgraden (mängd positiva joner adsorberade till jordpartiklar i procent av vad som totalt kan adsorberas) [ skogs- marken 5 cm under ytan. Kartan är baserad på ca 200 provtagningspunk- ter. Basmättnadsgraden är mindre än 10 % och mättnadsgraden för väte- joner således större än 90 "In längs Skandinaviens sydvästra kust.

Källa: Se tig. 4:24.

Basmättnadsgrad i skogsmark [ Basmättnad över 20 %

Basmättnad 10—20 %

Skogsjordarnas pli-värden

[_

|__,—

pH över 4,0

pH 3,4—4,o

pH under 3,4 Basmättnad under 10 %

samma förhållanden som jordmånskartan anger.

Jordmånerna i Sverige är emellertid utbildade under helt andra betingelser än de som råder i dag vad luftför- oreningarna beträffar. Fig. 4: 23 visar något av utveckling— en under de två sista decennierna. Av kartorna framgår att syranedfallet genom nederbörden har ökat och drabbat allt större områden.

En studie av pH-Värden 5 om under ytan i skogsmar- ken, fig. 4: 24, visar att brunjordsområdena på västkus— ten, i nordöstra Blekinge och Närke har för brunjordar mycket hög surhet. Detta är ett tecken på att markens na— turliga motståndskraft mot försurning är på väg att för— brukas. Detta understryks av att mättnadsgraden beträffan— de basiska ämnen i skogsmarkernas ytskikt är liten i de områden som har låga pH—värden, fig. 4: 25. Förmågan att neutralisera ytterligare syranedfall är därmed till stora de— lar förbrukad i detta skikt. Enligt rapporten skulle, om nu- varande tendenser fortsätter, detta kunna leda till ett pro— duktionsbortfall på skogsmarken i södra Sverige på 10— 15 % år 2000 jämfört med i dag.

Det är emellertid inte bara produktiviteten i markom— råden som hotar att drabbas utan även sjöar och vatten-

SOU 1971:75 67

• Sida 68
•  Original

1965 1970

drag. När marken inte längre förmår buffra tillförda sy- ramängder kommer detta att resultera i sänkta pH-vär— den i markvattnet. Detta får konsekvenser som man kan ana men i dag inte kan uppskatta kvantitativt. Sålunda ökar lösligheten för olika tungmetaller, t. ex. kvicksilver och bly, vilket innebär ökade risker för störningar i eko— systemen bl. a. genom anrikning i näringskedjorna och där- med samrnanhängande risker även för människan. Utsläp- pen av dessa ämnen kan därigenom bli allvarligare i sam— band med försurning.

Försurningen minskar också kvävebindningen så att det på näringssvaga marker kan uppstå ännu större närings— brist. Genom försurningen ändras också nedbrytningsför- loppet i marken till lägre intensitet, vilket bl. a. begränsar tillgången på näringsämnen.

När det sura markvattnet så småningom övergår till yt— vatten påverkas sjöar och vattendrag. Fig. 4: 26 visar pH—situationen i sjöar och vattendrag åren 1965 och 1970 ca två månader efter snösmältningen. Jämför man situa- tionen de båda åren finner man — trots att de klimatiska förutsättningarna år 1970 gynnade höga pH-värden — att delar av Småland och Halland försurats, att övriga delar av Västsverige och Småland behållit sina värden och att resten av landet hade en gynnsammare pH—situation år 1970 än år 1965.

De områden som mellan åren 1965 och 1970 har oför— ändrad eller försämrad pH—situation sammanfaller till sto— ra delar med de områden som också har de sämsta förut-

68 |:] SOU 1971:75

Figur 4: 26. pH-värden l sjöar och vattendrag.

pH-värden l sjöar och vattendrag ca två månader efter snösmältningen 1965 resp. 1970. Kartorna är baserade på omkring 1 000 provtagningar. Källa: Odén, S.—Ahl, T., Försurningen i skandinaviska vatten, Ymer 1970.

6,6—6,2

. pH under 5,8

• Sida 69
•  Original

' Dickson, W, pH—situationen i Väst- kustsjöar november—december 1970, Statens naturvårdsverk 1971, stencil.

* Almer, B, Preliminär redogörelse för försurningens Inverkan på fiskbe- stånd l västkustslöar, Fiskerlstyrelsen 1971, stencil. 3 Uppgift från fil. lic. L. Lindgren, avdelningen för ekologisk botanik vid Lunds universitet.

sättningarna att motstå försurningen, jämför fig. 4: 22. Det är också samma områden som har onormalt låga pH— värden och låg mättnad på basiska ämnen, fig. 4:24 och 4: 25 . '

Detaljstudier på Västkusten visar allvarliga tendenser. Av 314 studerade sjöar hade 113 lägre pH än 5, vilket är ett värde som innebär att fiskarna är allvarligt hotade.1 Detta kan delvis vara resultatet av lokalt speciellt ogynn- samma förutsättningar att motstå försurning, men sannolikt spelar även närheten till industrier med utsläpp av sura luftföroreningar in. Det visar sig att dessa förhållanden är koncentrerade till vissa områden, belägna i den domine- rande vindriktningen i förhållande till större industricentra.2

Försurningen kan motverkas med kalkning, men man vet ännu ganska litet om effekterna av detta, speciellt på sjöar. Viss risk kan t. ex. föreligga att felaktiga förhållan- den mellan näringsämnenas joner uppstår och att kalkning- en därför inte får full avsedd effekt. Plantering av lövträd kan också motverka försurningen genom deras förmåga att tillföra ett basrikare organiskt material till marken. Det är dock ovisst om detta är tillräckligt med dagens försurnings— tendenser. Att så ej skulle vara fallet antyds av att de översta 10 cm i mullagret i Dalby Söderskog (ädellövskog) försurats med 1 pH-enhet sedan 1935 .3

4.4.4. Överväganden och synpunkter

Trots bristen på samlad kunskap om marken förefaller vis- sa slutsatser med avseende på industrilokalisering kunna dras.

Oavsett effekten av ovan angivna metoder att motverka en försurning förefaller det mest ändamålsenligt med hän— syn till markekologiska förhållanden att söka lokalisera in- dustrityper med utsläpp av sura luftföroreningar till de mot försurning mest motståndskraftiga områdena.

Även om hälften av syranedfallet i Sverige är av utländskt ursprung innebär nya industrier med sura utsläpp en all- varlig regional skärpning av den internationth givna si- tuationen. Detta och den påverkan som redan finns på västkusten gör förläggning dit av nya industrier med ut— släpp av sura luftföroreningar besvärande från naturmiljö- synpunkt. Om man vid en mera allsidig bedömning kom- mer fram till att en lokalisering av sådan industri till väst— kusten bör ske, förefaller kuststräckan Göteborg—norra Halland vara den minst ogynnsamma från försurnings- synpunkt.

SOU 1971:75 D 69

• Sida 70
•  Original

Även de västra delarna av blekingekusten kan anses mindre väl lämpade för industrier med försurande luftför— oreningar. Motivet för detta är att föroreningarnas regiona— la spridning skulle drabba de mycket känsliga områdena i norra Blekinge och sydöstra Småland, som redan i dag är på väg att försuras. En ytterligare försurning av dessa om- råden innebär produktionsbortfall i högproduktiva skogs— områden och därutöver bl. a. risk för skador på Mörrums- åns laxbestånd. Mörrumsån har i dag tidvis pH—v'a'rden om- kring 6 och har under 1960-talet försurats med ca 15 % per år (laxyngel klarar lägst pH 4,5—5).

Stora delar av sydsvenska höglandet synes från marksyn- punkt vara känsliga för nedfall av sura luftföroreningar. I västra Bergslagen och nordvästra Dalarna förekommer områden av samma ogynnsamma karaktär. Stora delar av inre Norrbotten är också känsliga för försurning, bl. a. i anslutning till malmfälten. Med hänsyn till extrema kli- matförhållanden kan en ytterligare försurning här få all— varliga effekter, bl. a. på vegetationen. Detta innebär att utsläpp av försurande ämnen från anrikningsverken i an— slutning till malmfälten på sikt kan vara ett allvarligt hot mot miljön.

Bättre förutsättningar än på andra håll att stå emot föroreningar av försurande karaktär föreligger främst i Skåne samt på Öland och Gotland, men även andra jord— bruksbygder har gynnsammare förutsättningar än övriga delar av landet.

Av redovisningarna i det föregående framgår att bety— dande forskningsarbete måste utföras innan väl under- byggda slutsatser kan dras om markegenskapernas varia— tion. Sakläget skulle kunna förbättras genom vissa forsk- ningsåtgärder, som här uppförs punktvis.

[| Den information, som i dag finns beträffande marken och dess miljöegenskaper bör samordnat utvärderas till nå- gon form av en markmiljöatlas, i vilken även biologisk in- formation, t. ex. vegetationskartläggning och viltbonite— ring1 bör ingå. D De jordmånskartor som växer fram ur riksskogstaxe- ringens material bör utvärderas översiktligt med hänsyn till markens lämplighet för olika verksamheter. Det ma- terial, bl. a. jordprover, som insamlas i samband med riksskogstaxeringen bör också analyseras med avseende på utvecklingstendenser, bl. a. sådana med konsekvenser för samhällsplaneringen. [:| Det kan på lång sikt vara olämpligt att samlokalisera in- dustri, som till luften släpper ut sura ämnen, med industri

70 [:| SOU 1971:75

Figur 4: 27. Specifik avrinning. Normal årsavrinning 1931—60 i I/s, km:, dvs. nederbörd minus avdunst- ning. Medelvärdet för landet som helhet är ca 14 US, km”. 10 l/s, km2 motsvarar en 315 mm hög vattenpelare per år.

under 6 l/s km2

6—8 l/s km2

8—10 I/s km2

10—14 l/s km:

14—30 l/s km2

över 30 l/s km2

vattendelare mellan Östersjön och Västerhavet

Källa: Tryselius, O., Runoff Map of Sweden, Average Runoff for the Period 1931—1960, SMHI, Medd. Ser C nr 7, 1971.

' Bonitering innebär bestämning av produktion per ytenhet.

] l i l i l

• Sida 71
•  Original

' Europeiska vattenvårdsstadgan. Europarådet 1968. 2 Ur uppgiften att genomsnittliga avrinningen för landet är 450 mm (Sveriges nationalrapport till FN inför miljövårdskonferensen 1972).

] som gör utsläpp av tungmetaller i luften. Denna fråga bör närmare undersökas. 3 För de industrilägen som aktualiseras för miljöstörande industri bör konsekvenserna från markekologisk synpunkt utredas. I samband med industrilokalisering bör särskilda och allsidiga miljöforskningsprogram startas på samma sätt som skett beträffande vattenrecipienten i Stenungsund. Det är angeläget att sådana program beaktar hela miljön och de samband som råder mellan luft, mark, vatten och de levande organismerna. Sådana forskningsprogram skulle leda till att konsekvenserna av industrilokaliseringar bätt- re kunde förutses och åtgärder därför kunde vidtas i tid för att motverka icke önskade konsekvenser. Finansie- ringen av forskningsprogrammen bör helt eller delvis kunna åläggas industrin i fråga.

4.5. Sötvatten

4.5.1. Bakgrund

»Utan vatten kan liv inte finnas. Vatten är en oskattbar till— gång för all mänsklig verksamhet.»1

Tillgången på sötvatten i sjöar och vattendrag betingas J i stort av de faktorer som behandlas i föregående avsnitt, i första hand nederbörd och landformer. Tillgången kan redovisas på olika sätt:

Specifik avrinning. Av fig. 4: 27 framgår avrinningens fördelning, vilken i stora drag överensstämmer med ne- derbördens, se fig. 4:11. Medelvärdet för den specifika avrinningen i landet är ca 14 US, km2.2 Vattenfattiga om- råden är framförallt östra Götaland, Gotland, östra Svea- land och norrlandskusten. Dessa områden kan allmänt sett kräva speciella hänsynstaganden med avseende på vatten— tillgångarna.

Vattendragen. Man kan inte dra slutsatsen att söt- vattentillgångarna är små överallt inom de ovan angivna vattenfattiga områdena. Vissa vattendrag, t. ex. Motala ström och Emån, avvattnar så stora områden att vatten— föringen i deras nedre del ändå blir betydande. I andra fall, t. ex. Mörrumsån och Helgeån, kan en stor del av avrin- ningsområdet vara beläget inom områden med högre spe- cifik avrinning.

Av fig. 4: 28 framgår bl. a. längre sammanhängande kuststräckor med relativt dålig tillgång på sötvatten. Bl. a. framgår att norrlandskusten har två sådana områden (Skellefte älv—Ume älv och Ljungan—Ljusnan). Den all-

SOU1971:75 [] 71

• Sida 72
•  Original

Figur 4:28. Större _vattendrag som myn- nar vid kust.

På figuren anges vattendrag med normal medelvattenföring (MO) på minst 5 måls vid mynningen.

Normal lågvattenföring (LO) på minst 1m3/s redovisas även. I genomsnitt anses LO vara ca 1/10 av MQ.

Högst 50 % av Le torde kunna utnyttjas för bortledning.Vattentillgångarnaärdock i många fall redan utnyttjade eller reser- verade för speciella ändamål.

Källa: Andersson, B, Föroreningsbelast- ningens fördelning i Sverige, civildepar- tementet, förarbeten för fysisk riksplane- ring, underlagsmaterial nr 16.

vatten- drage- MO LO nr.

2

575 510 10

33 50 5 41

82

72 52 8 82 36 4 7 2 50 3 3 2 102 6 5

7 6 2 107

• Sida 73
•  Original

mänt dåliga sötvattentillgången i sydöstra Sverige liksom på bohuskusten bör också noteras.

Förteckning med nummer och namn enligt SMHI på huvudvatten- drag som förekommer i kap. 4.

Den naturliga vattenföringen sådan den framgår av fig.

Nr Namn ; gom???” 4: 28 kan, om så bedöms angeläget, genom olika slags in— an s n , . .. .. 4 mig...... grepp paverkas, dels genom reglermgsatgarder, dels genom *; gå"-1 överledning från annat avrinningsområde. Av stor bety- nea ven .. . . . .. .. . . 9 Luleälven delse for m0111gheterna till regleringsatgarder ar dels 1 v1l- 112 gå"-1. ken utsträckning vattendraget redan är reglerat, dels sjö- lea en _" _ _ o 14 Lillpiteälven procenten (dvs. andelen Sjoyta av avrmnmgsomradets tota- 17 Abyälven la yta). 18 Byskeälven _ _ _ _ ' 19 Kågeälven Sjoprocenten redov1sas 1 fig. 4: 29. Reglermgsgraden l 2? gäfgålfäi've" kraftreglerade vattendrag framgår av fig. 4:30. Vatten- 24 Rickleån drag med låg regleringsgrad och normal sjöprocent anty- 23 332553... der var ytterligare regleringar i första hand är tänkbara, so Öreälven t. ex. i Ljungan och Ljusnan. Samma regleringsgrad och å märg?" sjöprocent innebär dock med hänsyn till graden av påver- 34 Gideälven kan väsentligt olika förutsättningar för ytterligare regle— 2'; max: ringsmöjligheter, bl. a. beroende på terrängtyp, jordarts— 3a Ångermanälven förhållanden och vegetation. 40 Indalsälven 42 Ljungan 44 Harmångersån 45 Delångersån 48 Ljusnan . . 51 Tesleboån 4.5.2 Viktiga faktorer 52 Gavleå __ ._ _ , _. .. _ 53 namnet:, Nar sotvatten utnyttjas paverkas en rad forhallanden 1 vatt— g; "äi”???" net. Dessa kan föras samman i två grupper, hydrologisk- an 3 H . o .. .. - . 61 Mälaren-Norrström fysikaliska faktorer sasom vattenmangd, stromnmgshastig- gå Lyfgäi" å het och temperatur resp. biologisk-kemiska faktorer t. ex. n 8 n . .. . .. 67 vånefnf Motala ström halten närmgsamnen eller organisk substans, forekomst av 68 Söderköpingsån ' " V. 70 små" giftämnen os 71 Botorpsströmmen 74 Emån . . . 75 Alsterån Hydrologrsk-fyszkaliska faktorer 77 Ljungbyån gg kyckebvån De hydrologisk—fysikaliska faktorerna utgör grundläggande 35 ,,."22?"" egenskaper för vattnets sätt att fungera i miljön. Rinnan- gg Efi-'='?” de vatten har gynnsamma förutsättningar att behålla en 88 "åååh" god vattenkvalitet genom de fördelaktiga syreförhållanden g; =???" å strömningen kan skapa, jfr tabell 4: 1. Dessa blir speciellt 95 Vågå? " gynnsamma över forssträckor och annorstädes där vatten- 32 Eönnän hastigheten är hög. an . 0 100 Fzåeån Det rinnande vattnet transporterar ocksa betydande 13; gissa; mängder material, som sedimenterar i lugnare partier, t. ex. 103 Är,, " vid inflödet i sjöar. Med sedimentationen följer en viss bort- 132 gissa; försel av näringsämnen som binds vid de sedimenterande 108 Äng"? _ Göta äh, partiklarna. Det rinnande vattnets årsrytm med högvatten- :gå gävänul perioder resp. lågvattenperioder innebär att transporten 112 53.33.3525,” är speciellt stor under högvattenperioderna, praktiskt taget

betydelselös under lågvattenperioderna.

SOU 1971:75 73

• Sida 74
•  Original

Figur 4:29. Sjöprocent i flod- områden.

Ca 8,5 % av Sveriges totala areal upptas av sjöar. Kartan redovisar sjöarealen i procent av den totala arealen (sjöprocent), indelad i följande klasser:

.0—5 % (sjöfattiga områden) ...g

5—10 % (normal sjöareal)

10—15 % (sjörika områden)

_ > 15 % (mycket sjörika områden)

! grundmaterialet har sjöprocen- ten redovisats för områden ned till mellan 1 000 och 200 km”. Där sjöprocenten varit likartad har dock större redovisningsenheter använts. Grundkartan från år 1929 har reviderats enligt senare framkomna uppgifter. Stora delar av sydöstra Sverige har stor sjöareal trots den relativt låga avrinningen.

Västsverige är trots den stora nederbörden förhållandevis sjö- fattigt med undantag för triangeln Alingsås—Ulricehamn—Varberg

samt Bolmen-området. Dessa sjö- rika områden framstår härigenom som mycket viktiga. Sjöfattiga om- råden finns också I norra Värm- land, i området nordväst om Siljan upp till Storsjön—Kallsjön, i stora partier av Västernorrlands läns östra delar och norrut till Umeälven och i området öster om linjen Skellefteå-Riksgränsen. Vidare bör observeras att våra mest typiska fjällområden, Kebne- kaise och Sarek, är sjöfattiga men gränsar till sjörika områden.

Vissa av de områden som med hänsyn till sjöarealen betecknats som sjöfattiga är sjörika om man ser till antalet sjöar. Detta gäller speciellt på västsidan av sydsvens- ka höglandet och delar av inre Bohuslän men också områdena vid norrlandskusten upp mot Umeå samt Norrbotten ungefär i höjd med Sarek och norrut.

Källor: Slettenmark, G, Kartor över vattenmängden och sjöprocenten i Sverige, Medd. från statens meteo- rologisk-hydrografiska anstalt, Band 4, No 5, 7 s. (1929) (SMHA, numera SMHI) och De svenska vattendragens areal- förhållanden. Del 8—13 SMHA och SMHI 1943—1950.

Vattendragslängd ca 60 000 km

Avrinnlng ca 6 500 måls, varav till Östersjön, Bottenhavet och Botten- viken 4 500 mals. Specifik avrinning (medel- tal) 14 I/s/kmz

Sötvattentillgång ca 27 000 m3/inv., år Sötvattenuttag, totalt 650 m3/inv., år därav massa och pappers- industri 400 m3/inv., år tätorter 100 m3/inv., år 8,5 % av landets yta upptas av sjöar Totalt finns ca 85 000 sjöar, varav 26 över

74 SOU 1971:75 Uppgifter om sötvatten i Sverige x

100 km2 och ca 3 900 1—100 km2

De största: Vänern 5 585 km2 Vättern 1 912 km2 Mälaren 1 140 km2 Hjälmaren 484 km2 De djupaste: Hornavan 221 rn Torneträsk 168 m

Källor: Atlas över Sverige, blad 35—36 Sjöar. Blad 37—38 Vattendrag och flodområden, territorial- vatten och Sveriges nationalrapport till FN inför miljövårdskonferensen 1972.

• Sida 75
•  Original

Figur 4:30. Regleringsgrad och sjöpro- cent i kraftreglerade vattendrag. 1.7.1971.

Ett vattendrags sjöprocent är den andel av vattendragets avrinningsområde som utgörs av sjöytor.

Regleringsgraden avser den andel av arsavrinningen som svarar mot totala ma- gasinsvolymen i ett vattendrag.

Vid beräkningen har bara kraftreglerade sjöar medtagits, vilket ger viss osäkerhet at de siffror som redovisas för södra och mellersta Sverige. Bara vattendrag med hög regleringsgrad redovisas.

Källor: Beskow, G—Rasmusson, G, Vär- degraderad förteckning över sjöar och älvsträckor som bör skonas vid vatten- kraftutbyggnad, Del I, Norrlandsområdet, 1959 och Del II, Söder om norrlandsområ- det, 1963, (stencil), samt Vattenreglerings- företagens samarbetsorganisation, tabel- ler, och Atlas över Sverige, blad 39—40,

regleringsgrad i %

Nl (»)

11,5 11,0

11,5

och Elkraftverk och vattenmagasin. x

regleringsgrad i %

m 0)

sjöprocent

N o:

O') m

• Sida 76
•  Original

Rinnande vatten är en förutsättning för vissa fiskarter och deras förökning, bl. a. lax och öring. Det gäller också för andra djur och växtarter, som är anpassade till det rinnande vattnet som miljö.

En ökning av temperaturen medför minskad syretillgång under i övrigt oförändrade förhållanden. Bortsett från myc— ket grunda sjöar medför temperaturförändringarna över året att vattnet skiktas dels under vintern, dels under som— maren. Skiktningen försvårar bl. a. syretillförseln till djupa- re liggande vattenmassor, och risken för syrebrist ökar. Ge- nomströmning av sjöar innebär däremot att denna risk blir mindre. Isläggningen är en för syreutbytet försvårande faktor, ällvarligare ju längre isläggningsperioden är.

Biologisk-kemiska faktorer

I våra sjöar och vattendrag är i allmänhet tillgången på näringsämnen, främst fosfor och i vissa fall kväve, avgö- rande för hur stor den s.k. primärproduktionen (växt— plankton, alger) blir, fig. 4: 31. Normalt ger förekomsten av

Figur 4:31. Näringspyramid.

Växterna (Växtplankton) kan I en sjö ur koldioxid och vatten med hjälp av växtnäringsämnen binda ljusenergi i energirika organiska föreningar, i första hand kolhydrater. Detta är det s. k. primärproduktlonsledet, som är knutet till de övre skikten av sjöns vattenmassa, medan senare led når djupare områden. Tillgången på växtnäringsämnen begränsar primärproduktlonsledets storlek.

Primärproduktionsledets produkter konsumeras först av bl. a. djur- plankton, det s.k. första konsumtionsledet, och på dessa lever sedan olika fiskarter, andra konsumtionsledet. Ett tredje konsumtionsled är stora rovfiskar, t. ex. gädda, och människan är det fjärde. Som påpekats i anslutning till fig. 4: 3 avtar den för varje nytt led tillgängliga energin. De olika leden bildar därför en pyramid, en s. k. näringspyramld.

Källa: Miljövårdsforsknlng, SOU 1967: 43.

_.

växtplankton omvandlar koldioxid och vatten till kolhydrater och syre (primärproduktlonsled) djurplankton (1:a konsumtionsled) köttätare (2:a konsumtionsled) köttätare (3:e konsumtionsled)

människan (4:e konsumtionsled)

76 I] SOU 1971:75

Figur 4: 32. Vad händer i sjön? Organiska ämnen kan förekomma i en vattenmassa dels genom den växtproduktion som förekommer där (fig. 4: 31), dels genom tillförsel från annat håll, t. ex. med avloppsvatten eller från andra vattenmassor. De organiska ämnena förbrukas av djur i vattenmassan eller bryts i botten- skiktet ned, vilket i båda fallen kräver syre. En del av det organiska materialet kan också bilda sediment (t. ex. dy, gyttja). I de organiska ämnena ingår växtnäringsämnen, vilka frigörs vid nedbrytningen. De kan också tillföras vattenmassan utifrån genom avloppsvatten, från andra vattenmassor eller genom ur- lakning från omgivande mark. Om nedbrytningen av organiskt material blir för stor i bottenskiktet uppstår syrebrist som gör att närsalter l bot- tensedimenten frigörs och kan öka växtproduktionen.

Tabell 4: 1. Syreinflödet från atmo- sfären tlll en vattenyta I g/m2 och dygn vid 20”C och 80 % syremättnad. Källa: Miljövårdsforsknlng, SOU 1967: 43.

&

Liten sjö 0,3 Stor sjö 1,0 Rinnande vatten 1,8 Forsande vatten 5,0

x—

• Sida 77
•  Original

w _

utbyt med e D andra

vatten-

C.- massor (:

F !

syreflöde

flöde av organiska ämnen och/eller närsalter

- |:)

' Nordforsk, Sveriges rapport om eutrofieringsfrågor, Statens natur- vårdsverk, 1971, stencil.

1 Totalfosfor avser såväl oorganisk fosfor som den fosfor som ingår i organiska ämnen. Totalkväve betyder allt kväve, såväl oorganiskt som bundet I organiska ämnen. De angivna värdena avser situationen vid vegetationsperiodens början.

Källor: Miljövårdsforsknlng, SOU 1967: 43, s. 57 och Niklasson, R, Apparent Versus Total Oxygen Demand—A Big Difference, Vatten 1971: 1, sid. 113.

syre frigörs, _ syre förbrukas

växter omvandlar ljusenergi, koldioxid, vatten och närsalter till organiska ämnen

11 0 $

djur som lever på levande växter

syre för- brukas

döda växter och djur nedbrytes till bl. a. närsalter

'syre förbrukas

syre förbrukas

avlopps- vatten tillförs

%

__Q___ ______ vid syrebrist _] [— _] frigöres växt- | | sediment | näringsämnen ur | | | bottensedimenten ______ JL______J

näringsämnena i vissa proportioner den största produk— tionen, t. ex. viktsproportionen 40: 10:1 för kol, kväve och fosfor.1 Problem med för hög algproduktion anses dock kunna uppkomma i sjöar vid mer än 0,02 mg/l to- talfosfor och mer än 0,3 mg/l totalkväve.2 Den ökade växt- produktionen leder till ökad nedbrytning av organisk sub- stans vilken sker i bottenskiktet och fordrar syre, fig. 4: 32. Syreförbrukningen kan därvid bli så stor att syre— brist uppstår. Blir denna total bildas svavelväte och vidare frigörs växtnäringsämnen (närsalter) ur bottensedimenten. Detta ökar i sin tur produktionen osv.: sjön blir självgöds— lande. Svavelvätebildningen medför att praktiskt taget allt djurliv släcks ut. Genom att syrekraven varierar för olika djurarter påverkas dock artsammansättningen på ett långt tidigare stadium.

Tillförsel av organisk substans genom utsläpp av av— loppsvatten från Skogsindustri, tätorter osv. kan få samma konsekvenser som närsaltstillförsel. Den organiska substan- sen kräver för sin nedbrytning syre, s.k. primär syreför-

SOU1971:75 [] 77

• Sida 78
•  Original

brukning. Vid nedbrytningen frigörs närsalter, som leder till växtproduktion, dvs. ny organisk substans. För ned— brytningen av denna krävs åter syre, s.k. sekundär syre— förbrukning.

Även temperaturen kan indirekt påverka syretillgången. Om temperaturen ökar innebär detta (inom vissa tempera— turgränser) en ökad primärproduktion men samtidigt en ökad nedbrytningshastighet. I sådana vatten kan syrebrist uppstå. Temperaturen är också en viktig faktor för fis- karna, speciellt för deras förökning.

Tungmetallerna, t. ex. kvicksilver, bly och kadmium, och klorerade kolväten som DDT och PCB koncentreras starkt i näringskedjornas senare led. Av denna anledning har fisk från vissa områden förklarats otjänlig som män- niskoföda. Det har också medfört att rovfåglar ej kunnat föröka sig.

Människan kan genom förändringar av de hydrologisk— fysikaliska faktorerna också påverka produktionen, t. ex. vad gäller fisk. Detta sker främst i samband med vatten- kraftregleringar och kraftverksutbyggnader. Speciellt i de magasin som används för årsreglering av vattenföringen förekommer stora variationer i vattenståndet. När vatten— ytans nivå starkt varierar (stor regleringsamplitud), upp- hör i stort sett produktionen i den mest produktiva delen, strandzonen.

Genom inplantering av näringsarter, som klarar sig i den uppkomna miljön, tycks man dock kunna återställa produktiviteten i magasinet vad gäller fisk. De mer långsik- tiga konsekvenserna på det totala ekosystemet i det ak- tuella regleringsmagasinet samt i vattendrag och sjöar nedströms detta är dock okända. Överdämningen drabbar särskilt i fjälltrakterna, men också i skogsområdets gräns— trakter mot dessa, de biologiskt mest produktiva delarna i landskapet. Sålunda begränsas födotillgången för t. ex. älg, ren, hare m.fl. växtätare. Skyddsmöjligheterna försvinner för småvilt och fåglar, men också för de s. k. stora rovdju- ren såsom björn, järv och varg (i den mån den fortfarande finns kvar). Många fåglars (t. ex. änder och vadare) för- ökning omintetgörs i de landområden, som drabbas av vat- tenytans nivåvariation. Vattenytans variation innebär ock- så en uttvättning av näringsämnen i överdämda områden, i varje fall under de första åren. I de näringsfattiga vatten- dragen nedströms kan de ekologiska verkningarna snabbt börja framträda som förändringar i individantal och art- sammansättning.

78 l: SOU 1971:75

• Sida 79
•  Original

Figur 4: 33. Medelvattentillgång per invånare och år. Medelvattentillgången i m3/invånare och år är beräknad från medelvatten- föringen och 1968 års befolkning I tätorter.

Källa: se fig. 4: 28.

' T. ex. medelvattenföringen per tätortsboende. * Sveriges nationalrapport till FN inför miljövårdskonferensen 1972.

Figur 4: 34. Lågvattentillgång per Invånare och år. Lågvattentillgången är beräknad från normala Iågvattenföringen och 1968 års befolkning i tätorter.

Källa: se fig. 4: 28.

4.5.3. Geografisk översikt Vattentillgång

Figur 4: 35. Medelvattenförbrukning- ens relation till medelvattentillgången.

För redovisade områden har 1968 års värde på medelvattenförbrukningen per invånare och år (räknat på tätortsbefolkningen) satts i relation till medelvattentillgången per invånare och år. Värdet 11 för Mälardalen inne- bär att medelvattentillgången är 11 gånger större än vad medelvattenför- brukningen var 1968. Sammanställningen gjord i civil- departementet på grundval av tabeller l Andersson, B. Föroreningsbelast- ningens fördelning i Sverige, clvil- departementet, förarbeten för fysisk riksplanering, underlagsmaterial nr 16.

Vattentillgången per person1 fig. 4: 33 och 4: 34 ger en bild i stort av inom vilka områden konkurrensen om vatt— net är störst. Den ger därmed en uppfattning om var en översiktlig vattenplanering kan anses vara särskilt ange— lägen. Figurerna kan i viss mån också sägas ge en bild av vattensituationen kvalitativt. Som genomsnitt för landet anges medelvattentillgången 27 000 m3/inv.,2 medan den normala lågvattentillgången svarar mot ca 5 500 m3/inv. och år. Av fig. 4: 33 och 4: 34 framgår att Skåne, Mälar—

SOU 1971:75 79

• Sida 80
•  Original

dalen och Gotland är bristområden med hänsyn till vatten- tillgången per invånare. Speciellt bör observeras att Mälar— dalen är sämre ställd än Skåne med avseende på medel— vattentillgången. Detta uppvägs dock av att tillgångarna i Skåne är fördelade på många flöden och därför svårare att till fullo utnyttja. En jämförelse mellan de två kartorna, t. ex. av Vänerområdet och området närmast söder därom, visar hur Vänern höjer lågvattentillgången i det norra om- rådet. För Gotland är medelvattentillgången enligt använt be—

räkningssätt missvisande på grund av uppdelningen på många exceptionellt små flöden.

Förhållandet mellan medelvattentillgången per invånare och vattenförbrukningen per invånare visar att Mälarda- len, Skåne och östra Svealand är markanta bristområden jämfört med landet i övrigt, fig. 4: 35.

En jämförelse mellan fig. 4: 33, fig. 4: 34 och fig. 4: 36 visar att naturligt näringsrika sjöar dominerar inom de om- råden som har liten vattentillgång per person. Området med näringsrika sjöar sammanfaller med våra lerslättom- råden, där arealandelen åkermark är mycket hög. Sjöar i sådana områden är i allmänhet grunda, vilket medför att de snabbare kan få en för hög primärproduktion än vad sjöar med större djup skulle få. Med hänsyn till dessa för- hållanden är sådana sjöar och vattendrag känsliga för till- försel av ytterligare närsalter, t. ex. genom urlakning av åker och skogsmark eller genom avloppsutsläpp. Syreför- brukande substans kan liksom närsalter ge upphov till syrebrist och eventuell närsaltutlösning ur bottensedimen- ten vilket ytterligare ökar syrebristsituationen.

Tillförseln av närsalter påskyndar också igenväxningen, vilket med tanke på de ringa vattendjupen får betydande konsekvenser. Å andra sidan kan en höjning av närsalttill- gången inom vissa gränser innebära en förhöjd fiskpro- duktion. Så är t. ex. Vombsjön i Skåne naturligt närings- rik och samtidigt efter vad man i dag vet den mest fisk— produktiva sjön i landet (ca 40 kg. fisk/ha, år).1 Den öka- de fiskproduktionen kan emellertid förskjutas mot mindre värdefulla fisksorter.

Studier över föroreningsbelastningen

En översikt av dagens situation i fråga om vattendragens föroreningsbelastning2 som medger jämförelser mellan oli- ka delar av landet, är av betydelse för överväganden om tillgängliga sötvattenresurser och kustvatten. De samman- ställningar som har gjorts i denna promemoria har begrän-

80 SOU 1971:75

Figur 4: 36. Karta över sjötypernas utbredning I Sverige.

Kartan ger endast en grov översikt. Allmänt kan sägas att de närings- rika sjöarna är i huvudsak belägna Inom lerslättområdena, medan de näringsfattiga hör skogsbygderna till. Efter kartor ur H. Sjörs, Nordisk växtgeografl (1956).

%%

Område där naturligt näringsfattiga (oligotrofa) sjöar dominerar Område med varierande Siötyp

Område där naturligt näringsrika (eutrofa) sjöar dominerar

%% &

' Uppgift av byrådir. C. Wendt, fiskerlstyrelsen. * Föroreningsbelastning avser ton/år, medan belastningslndex är förore- ningsbelastnlng l relation till vattenföring.

• Sida 81
•  Original

BS mg syre/liter vatten 150

100 kväve- steget

kol— steget

10 20 30 40 50 60

dygn

Figur 4: 37. BS-kurva. Organiska ämnen som förekommer i vatten kan genom biologiska proces- ser sönderdelas. Så sker t. ex. med de organiska ämnen som tillförs en sjö eller ett vattendrag när avlopps- vatten släpps ut. Vid sönderdelningen förbrukas syre, s. k. biokemisk syre- förbrukning (BS). I ett första skede binds syret till kolet (kolet oxideras) i de organiska ämnena, varvid koldioxid bildas, dets. k. kolsteget. Senare oxideras också kväve i de organiska ämnena, kvävesteget. Man brukar bestämma vattnets halt av organiska ämnen genom att mäta den syreförbrukning som sker i en viss volym under sju dygn vid 200C och i mörker. Detta värde kallas BS7 och anges i mg/l. Känner man 337 och totala avloppsvattenvolymen för året kan BS7 även anges i ton/år. Av kur- van i figuren framgår att 337 bara mäter en del av den totala biokemiska syreförbrukningen. Sker mätningen av syreförbrukningen under fem dygn talar man om 335. Källa: Miljövårdsforskning, SOU 1967: 43.

1Andersson, B, Föroreningsbelast- ningens fördelning i Sverige, civil- departementet, förarbeten för fysisk riksplanering, underlagsmaterial nr 16. (Även publicerad som meddelande från institutionen för vattenbyggnad i Lund)

sats till några faktorer som på ett avgörande sätt på— verkar sötvattnens allmänna kvalitet. För Sverige i dess hel— het redovisas utsläpp av syreförbrukande organisk sub- stans, av totalfosfor och av totalkväve (sid. 4: 21). Däremot har tungmetaller, klorerade kolväten och andra giftiga äm— nen i brist på riksomfattande material kunnat behandlas bara i begränsad omfattning.

Vissa sammanställningar utförda vid institutionen för vattenbyggnad vid Lunds tekniska högskola har publice— rats i stencilserien Förarbeten för fysisk riksplanering, un— derlagsmaterial.1 För detaljinformation hänvisas till dessa.

I sammanställningarna har uppgifter för vissa förore— ningskällor redovisats per avrinningsområde, huvudsakligen med utnyttjande av data för åren 1968 och 1969, tabell 4: 2. På grund av bristen på systematiska mätdata beträf— fande verkliga utsläpp av föroreningar har schablonvärden i stor utsträckning fått tillgripas. Ett alltför bristfälligt be— räkningsunderlag har gjort att ca 300—400 ton BS7 per år från brännerier och ca 750 ton totalfosfor per år från in— dustrier, främst metall— och verkstadsindustri och tvätterier inte kunnat beaktas (BST beskrivs i fig. 4: 37). För åtskil- liga industrityper har material som medgett uppskattning av kväveutsläpp saknats.

Tabell 4: 2. Sammanställning av studerade föroreningskällor.

Föroreningskälla Studerade föroreningar

Syreför—

brukande organ isk substans Total- Total- Studerat (BS) fosfor kväve år Tätorter x x x 1968 Sockerindustrier x x x 1968 Sko gsindustrier x x x 1969 Mejerier x x x 1970 Slakterier x x x 1970 Charkuterier x x X 1969 Frukt- och grönsaks- konservindustrier x 1969 Fiskkonservindustrier x 1969 Garverier x 1969 Stärkelsefabriker x x 1969 Bryggerier x 1968 Margarinfabriker x 1968 Färgerier x 1968 Fosforsyrefabriker x 1969 Gödselmedelsindustrier x x 1969 Jordbruk x x 1969 Skogsbruk x x 1965

SOU 1971:75 81

• Sida 82
•  Original

Det finns anledning att peka på några viktiga reser— vationer beträffande sammanställningen. Använda värden ger inte alltid en korrekt bild av vad som är den verk— liga belastningen av recipienten. Det gäller i synnerhet beträffande måttet på utsläppt syreförbrukande organisk substans. Av fig. 4: 37 framgår det att BS? mäter bara en del av det totala syrebehovet. Syreförbrukningskurvan va- rierar dessutom för olika typer av avloppsvatten. Cellulo— saindustrin har t. ex. ett mer svårnedbrytbart organiskt ma— terial i sitt avloppsvatten än sockerindustrin eller tätorterna har i sitt. Vidare sker en viss självrening i vattendragen, vilket kan innebära att högt upp i vattendragen tillförda föroreningar ej påverkar långt nedströms liggande delar. Till detta har hänsyn inte tagits vid sammanställningarna.

De använda schablonvärdena kan också komma att re— videras när mer detaljerade kunskaper erhålles. Så t. ex. är det för jord- och skogsbruk använda kvävevärdet större än vad som senare redovisats, medan fosforvärdet är något mindre.1

Utsläpp till sötvatten och utsläpp till kustvatten redovi— sas här samtidigt för att ge en samlad bild av förorenings— situationen.

Den totala föroreningsbelastningen

Det totala utsläppet av syreförbrukande organisk substans för hela landet har beräknats till omkring 670 000 ton BS7/ år. Av detta belastas inlandsvattnen med ca 270 000 ton (40 %) och resterande 400 000 ton (60 %) belastar kust— vattnen direkt. Av de totala utsläppen svarar skogsindu- strin för omkring 83 %, tätorterna för ca 14 % och övrig industri för omkring 3 %. Speciellt i kustvattnen dominerar skogsindustrin (89 %), medan tätorternas andel är störst i inlandsutsläppen (22 %).

Utsläppen av totalfosfor har beräknats till omkring 13 000 ton/år för landet som helhet. Omkring 7 700 ton (59 %) belastar inlandsvattnen och resterande 5 200 ton (41 %) belastar kustvattnen direkt. Omkring 58 % av det totala utsläppet kommer från tätorterna. Urlakningen från åkermark och skogsmark har uppskattats till omkring 12 % och utsläppen från industrin till omkring 30 % av de totala fosforutsläppen. Speciellt i inlandsvattnen domineras ut— släppen av tätorterna (71 %) medan i kustvattnen fördel- ningen på industri resp. tätorter är ungefär lika (51 % resp. 46 %).

Utsläppen av totalkväve har beräknats till omkring

82 SOU 1971:75

Syreförbrukande organisk substans 670 000 ton BS,/ar

42 % inlandsvatten 58 % kustvatten

tätorter

industri

D därav skogsindustri

Totalfosfor 13 000 ton/ar

G

60 % inlandsvatten 40 % kustvatten

tätorter

- industri

aker- och skogsmark

' Ahl, T—Odén, S, River Discharges of total Nitrogen, total Phosphorus and Organic Matter, Soviet-Swedish Symposium on the Pollution of the Baltic, Stockholm, september 1971, Naturvårdsverkets limnologiska undersökning, stencil.

• Sida 83
•  Original

Totalkväve 93 000 ton/ar

17 % kustvatten

83 % inlandsvatten

tätorter

- industri

aker- och skogsmark

Tabell 4: 3. Tillförsel av syreförbru- kande organisk substans.

Vattendragl) BS7 i ton/år 108 Vänern—Göta älv 118 000 varav Vänern med 115 000 biflöden 67 Vättern—Motala ström 21 900 varav Motala ström 13 000 61 Mälaren—Norr— ström 21 000 53 Dalälven 13 000 101 Nissan 11 500 52 Gavleån 8 000 42 Ljungan 5 800 98 Lagan 5 000 86 Mörrumsån 4 600 65 Nyköpingsån 4 100

1 Nr enligt SMHI se vid fig. 4: 28

Tabell 4: 4. Belastningsindex för syre- förbrukande organisk substans (års— medelvärde).

Vattendrag

52 Gavleån 82 Ronnebyån 101 Nissan 91 Höje år 62 Tyresån 65 Nyköpingsån 95 Vegeån 86 Mörrumsån 67 Vättern—Motala ström 61 Mälaren—Norr- ström 74 Emån

BS7 i mg/l 12,1 _- __

KIIUIUt'lIIC'XOO Olexl—IV—O

Lpf:— J=- OOO ON

' Bedömningsgrunder för svenska ytvatten, Statens naturvårdsverk 1969.

93 000 ton/år för landet i sin helhet, varav 77 000 ton (83 %) belastar inlandsvattnen och resterande 16 000 ton (17 %) tillföres kustvattnen direkt. Urlakningen av kväve från åkermark och skogsmark har uppskattats till omkring 65 % av sammanlagda utsläppen av totalkväve. Tätorterna svarar för ungefär 27 % och industrin för omkring 8 %. Till kustvattenutsläppen bidrar dock tätorterna med 48 % av det totala.

Geografisk översikt över föroreningsbelastningen Föroreningsbelastningens geografiska fördelning på inlands- vatten resp. kustvatten finns redovisad i fig. 4:38, 4: 39 och 4: 40. De mest belastade vattendragen med avseende på syreförbrukande organisk substans, i absoluta tal räk— nat, redovisas i tabell 4: 3.

En ökning av BST-värdet med mer än 6 mg/l genom ut— släpp har föreslagits som gränsvärde mellan måttlig påver— kan och stark påverkan.1 En grov uppfattning om påver— kansgraden genom tillförsel av syreförbrukande organisk substans kan belastningsindex anses ge. De enligt detta mest belastade vattendragen har sammanställts i tabell 4: 4. Fler- talet av dessa vattendrag kan alltså sägas vara starkt påver- kade, vilket ännu tydligare framgår av månadsvärdena för belastningslndex, sammanställda i tabell 4: 5.

Vattendrag som inte är upptagna i tabell 4: 5 har högsta månadsmedelvärde under det föreslagna gränsvärdet för stark påverkan, 6 mg BST/1. Detta utesluter inte att pro— blem med syretillgången kan förekomma i dessa vatten— drag. Tillfälliga eller lokala syrebristsituationer kan före— komma i ogynnsamma delar av vattendragen, där genom— strömningen är dålig, t.ex. nedströms större utsläpp av

Tabell 4:5. Belastningsindex för syreförbrukande organisk sub- stans, maximi- och minimivärden (månadsvärden).

331 i mg/l f_— Vattendrag Maximivärde Minimivärde 82 Ronnebyån 19,2 7,9 52 Gavleån 18,6 5,4 101 Nissan 17,8 6,4

91 Höjeån 11,7 4,6 86 Mörrumsån 11,3 3,3 62 Tyresån 10,4 3,5 65 Nyköpingsån 10,3 3,4 74 Emån 8,1 2,1 88 Helgeån 5,2 1,7

_/____—

SOU 1971:75 83

• Sida 84
•  Original

Figur 4: 38. Tillförsel av syreförbru- kande organisk substans till inlands- vatten (siöar och vattendrag) och kustvatten.

Redovisningen avser i huvudsak situationen 1969. Den syreförbrukande organiska substans, som släpps ut i sjöar och vattendrag nedbryts helt eller delvis innan vattendraget når kusten. Av detta skäl har utsläpp till inlandsvatten redovisats för sig och utsläpp till kustvatten för sig. Vatten- föringen i de större vattendragen har redovisats då den ger en viss upp- fattning om utspädningsgraden. Med hänsyn till de begränsningar som vidlåder BS7-värdet som mått på totala syreförbrukningen vid den organiska substansens nedbrytning måste kartan tolkas med viss försik- theL

Tillförsel till inlands- vatten

vatten vid mynning av huvudvattendrag

Tillförsel till kust- .—__ vatten mellan myn-

ningarna av två hu-

vudvattendrag

G 50 000 ton BS7/år O Cl Cl

. Tillförsel till kust-

10 000 ton BSy/år

500 ton BS7/år

Medelvattenföring 500 m3/s

80 mals 15 m3/s

Källa: Andersson, B: Föroreningsbe- lastningens fördelning i Sverige, civildepartementet, förarbeten för fysisk riksplanering, underlagsmate- rial nr 16.

• Sida 85
•  Original

Figur 4: 39. Tillförsel av totalfosfor . 115» 1 mb . alv! _ 415 l sm _r—mc» 7111) . em . , om . 11le _ llMl |le

32 _ _ till inlandsvatten och kustvatten. * 5 & 5 5 " & 5 "| 31 ' 31 Redovisningen avser i huvudsak är *"" ,. _' : "”” 1969. Liksom i fråga om syreför- 30 ' ' , 30 brukande organisk substans når en- _ 4 ' , * dast en del av den fosformängd ,, , ' , ,, som släpps ut i sjöar och vattendrag e..... , ” . & mf ut till havet. Utsläpp till inlands- * * vatten redovisas därför skild från 28 ' * ” utsläpp till kustvatten. * — . — Med hänsyn till de osäkerheter som 17 * 27 ligger i beräkningarna bör tolkningen F ,,,, xx * > _ av kartinnehållet ske med försiktig- 16 i 26 het vad gäller detaljerna. . * , 515 Tillförsel till inlands- _ W vatten ' 24 24 Tillförsel till kust- _ .— vatten vid mynning av .” . ” huvudvattendrag "mn __ noo— Tillförsel till kust- .” _, _ _ _ . n __" vatten mellan två ' _ __ * huvudvattendrag 311 ' ' _ 21 l...... * ” ....._ 1 000 ton/år lm & i _ _ 20 1t'? , _ . ' _ i . 19 — .. * ! -::ZZ. ....- O 400 ton/år .,8 — . Efi!» _* , , . 13 17 _ —— 17 . ,, , _ g _ _ — * _ J _..._ o 100 ton/år 16 _ __ 1_ > _ i 16 15 — *; . 15 0 10 ton/år ' .» ; " ' -um .m— Medelvattenföring " * ' * , —— J " 500 m3/s j _ _ _ .. _ ' - ——— o .. -- lm ' , _ — _ _ '. uno— 12 ,k " i _ _ 12 D 80 m3/s _ ' * . * — 11 ' _ _ — — — - -. ” D 15 m3/s i"” ' , _ ' . um— '1o * , ' , ' l l _ . 1o . _ f', _ , _ .. __ Källa: Andersson, B: Förorenings- Ö ' ' ' ' _ ' 09 belastningens fördelning i Sverige, , ' _ —— _ Asan— civildepartementet, förarbeten for - . _ » . D 08 fysisk riksplanering, underlagsmate- & _ rial nr 16. _ _ _ _. (? 07 w,, oc 1— . —o — o— _. .. I—w am— å ,, * _ D ' ' , ' OZ ! *_ _ _ » , ' | : mo— ilf f ' * = . o 50 man 01 * l & - —*— _ | Bm * * Ö | 519 | 616) ! 71Hl % all» j 9lll ' om) 1 ttL) I lel i 01

• Sida 86
•  Original

31 . 1151 i 2161 . 3151 _ 4151 _ sm lamm am i" om I 111.» mm lle—ll * ! å ä ä 5 _ 31 3, —non ”Gif 30 30 29 19 475011 nm, 28 13 27 ___ _mo 26 25 .*?)m 11 23 —71w 11de 27. 21 21 21 ,.m_ 20 19 m,_ 19 17 m._ 16 15 um— 14 13 1.va 12 11 ”_ 10 _, 09 Half 08 .— _ 07 m— 06 05 om— 04 03 non—4 02 o se room 01 *:. E E _ [_ _, 415) l SlFt | UG) i 7111) j Btl) ' 9411 i 0110 1 f(L) ' mm i 01

Figur 4: 40. Tillförsel av totalkväve till inlandsvatten och kustvatten.

Redovisningen avser i huvudsak är 1969. Liksom I fråga om syreför- brukande organisk substans når en- dast en del av den kvävemängd som släpps ut i sjöar och vattendrag ut till havet. Utsläpp i inlandsvatten redovisas därför skilt från utsläpp i kustvatten. Med hänsyn till de osäkerheter som ligger i be- räkningarna bör kartinnehållet tolkas med försiktighet, speciellt vad gäller detaljer.

Tillförsel till inlands- vatten

Tillförsel fill kust- vatten vid mynning av huvudvattendrag Tillförsel till kust- ___ vatten mellan två huvudvattendrag

10 000 ton/år

Q?0

1 000 ton/år

OOO

100 ton/år Medelvattenföring 500 mals

C] 80 m3/s

El 15 m3/s

Källa: Andersson, B: Förorenings- belastningens fördelning i Sverige, civildepartementet, förarbeten för fysisk riksplanering, underlags- material nr 16.

• Sida 87
•  Original

' Förteckning över vattenområden den 1 juli 1971 där fisk på grund av förhöjd kvioksilverhalt kan antas vara otjänlig till människoföda, Veterinär- styrelsen 1971, stencil.

syreförbrukande substans, och i grunda sjöar, särskilt så— dana med stor ytutbredning och liten vattenföring. Ler— slättsjöområdena är särskilt känsliga områden, liksom av vattenkraftverk avtappade vattendrag.

Tillförseln av totalfosfor och totalkväve till vattendrag och kustvatten framgår av kartan fig. 4: 39 och fig. 4: 40. I gro- va drag överensstämmer fördelningen av fosfortillförseln med tätortsbefolkningens fördelning, vilket också delvis kan sägas om kvävetillförseln. Eftersom denna anges till två tredjedelar betingad av urlakning från åkermark och skogsmark är fördelningsbilden i stort dock präglad av avrinningsområdenas storlek (ju större areal desto större kvävetillförsel).

Betydande fosfor- och kvävemängder tillförs vissa av de vattendrag som också belastas med stor tillförsel av syre— förbrukande organisk substans. Detta är fallet bl. a. med Gavleån, Mälaren—Norrström, Emån, Mörrumsån, Nissan, i viss mån Lagan och Viskan samt Göta älv.

Man kan konstatera att några av våra största dricks- vattentäkter ingår bland de vattendrag som har den största tillförseln av här redovisade föroreningar. Bl. a. kan näm— nas Mälaren (vattentäkt för 1,4 milj. personer) och Göta älv (vattentäkt för ca 700 000 personer).

För tungmetaller och andra biologiskt anrikningsbara gifter finns sammanställningar av utsläppsuppgifter i myc- ket begränsad omfattning. Vid naturvårdsverket har sam- manställts uppgifter beträffande vissa utsläpp av tungme- taller på ostkusten. Från maringeologiska laboratoriet i Göteborg har förekomster av tungmetaller i bottensedi- menten och allmän påverkan redovisats. Fördelningen på olika kustområden framgår av tabell 4: 6 och fig. 4: 41. Speciellt stockholmsområdet är hårt belastat. Kvicksilver— utsläpp sker huvudsakligen på norrlandskusten. För väst— kusten gäller att Öresund, göteborgsområdet och fjord- systemet runt Orust och Tjörn (Stenungsund) är spridnings- centra. Materialet är för ofullständigt för att medge från planeringssynpunkt önskvärda jämförelser t. ex. mellan ost- kust och västkust.

Konsekvenserna av tungmetaller i vattnen är dock bety- dande, vilket t. ex. kartan över 5. k. svartlistning, fig. 4: 42, ger en antydan om. Den 1.7.1971 var ca 2 % av inlandsvat- tendragens yta och ca 50 km2 av kustvattnen drabbade av förbud för avsalu av fisk på grund av förhöjda kvicksilver- halter.?L Svartlistning gäller också för torsklever från södra Östersjön på grund av för höga halter av DDT. DDT— halterna i västkustfaunan är endast ca 1/10 av halterna i Östersjöfaunan.

SOU 1971:75 [] 87

• Sida 88
•  Original

Tabell 4: 6. Tungmetaller i kustvatten. Tabellen redovisar det totala utsläppet av kvicksilver år 1969 fördelat på kuststräckor. Vidare redovisas årsförbrukningen av vissa metaller inom ytbehandlingsindustrin i kustlandet år 1969. I tabellen redovisas dock bara kuststräckor med mer än 5 % av totala förbrukningen av en metall. Redovisningen antyder i grova drag tungmetallflödet till olika kustvattenområden. Källa: Engwall, R, Preliminary Report on the Transport of Presumptive Pollutants to the Baltic Sea from Sweden, Part 1, Municipal Discharges in the Coastal Land Area, Statens naturvårdsverk, 1971, stencil.

total förbrukning, ton/år

Oorganiska och vissa slag av organiska partiklar har för— måga att vid sig binda tungmetaller. Det är inte uteslutet att den genom kraftverksbyggen och regleringsåtgärder minskade slamtransporten1 har bidragit till att förvärra sär- skilt kvicksilversituationen på vissa håll. Om man kunde samlokalisera anläggningar som har slamhaltigt avlopps— vatten, t.ex. bergkrossar och anrikningsverk, med anlägg- ningar som släpper ut tungmetaller, t. ex. kvicksilver, skulle 1 S|amtransponen (oorganiskt eventuellt kvicksilvrets halt och uppehållstid i vattensyste- materia" ide 'forf'ändSKaf'Ode'E'? . .. _ beraknas ha minskat från ca 1 mll].

men minska. Detta är dock ett andrahandsalternatlv jam— ton/år"" ca 500 000 ton/år genom

fört med kvarhållande av kvicksilvret inom fabriksbygg- 'eg'e'ingsåfåä'defoc'l kfam'e'ks' byggen. Mlljovårdsforsknlng,

naden. sou 1957: 43.

88 3 SOU 1971:75

• Sida 89
•  Original

bly,kvicksilver * 4.

zink.koppar

bly,nicke| _ zink, koppar 54

bly,nickel _ zink, koppar

Figur 4: 41. Tungmetaller i bottensedi- ment på västkusten. Figuren visar områden med höga halter av tungmetaller i botten- sedimenten. Dessa områden antyder var stora utsläpp av redovisade metaller förekommer. Endast bly, koppar, zink och nickel redovisas. Källa: Olausson, E, Maringeologiska laboratoriet, Göteborg, konceptkartor.

' Med eutrofiering avses en höjning av halten av växtnäringsämnen.

Redovisningen i det föregående möjliggör vissa jämförelser mellan de olika vattendragens situation i föroreningsav- seende. De vattendrag, som angetts på sammanfattnings- kartan, fig. 4: 43, är de som från allmän vattenkvalitets- synpunkt kan anses allvarligt påverkade.

I de angivna vattendragen kan betydande problem av eutrofieringskaraktär1 uppstå på sikt, t. ex. syrebrist under vissa perioder och på vissa sträckor eller igenväxning, om inte åtgärder vidtas för att begränsa tillförseln av syreför- brukande organisk substans, totalfosfor och i vissa fall ock- så totalkväve.

Eftersom alltför höga kväve— och fosforkoncentrationer indirekt medför risk för närsaltutlösning ur bottensedimen— ten och därmed en självgenererande gödsling bör man inte lokalisera fosfor— och kväveutsläppande företag till platser där man med de nya utsläppen riskerar att uppnå höga koncentrationer av totalfosfor och totalkväve. Vid alltför ringa vattenomsättning kan även utsläpp av syreförbrukan— de organisk substans vara olämpligt i sådana vattenområ- den.

Säkrare slutsatser och eventuella beslut måste dock grun— das på ett mer detaljerat material. Det är också angeläget att tungmetallutsläppen och den naturliga halten av dessa kartläggs fortlöpande. Därigenom kan de ekologiska effek- terna av utsläppen följas, och ett relevant beslutsunderlag sammanställas. Även i kvantitativt avseende krävs ett avse- värt mer detaljerat underlagsmaterial. Bl.a. gäller detta vattenföringens storlek i olika delar av vattendragen, san— nolikheten för återkommande lågvatten- resp. högvattenår, varaktigheten för olika vattenföringar i varje huvudvatten- drag osv.

För framtida behov är det angeläget att man skapar lätt— tillgängliga register över bl. a. vattendomar och tillstånd enligt miljöskyddslagen varifrån uppgifter om t. ex. avlopps- vattenmängder (såväl faktiska som tillåtna), halt av för- orenande ämnen, behandlingsmetod för avloppsvattnet osv. lätt kan ställas samman geografiskt och för varje vatten- område. Dessa frågor övervägs f.n. inom miljökontrollut— redningen.

För att skapa förutsättningar för en rationell vattenvård är det önskvärt, att t. ex. vattenvårdsförbunden ges förbätt— rade möjligheter att verkställa genomförd planering. Möj- ligheterna för detta bör utredas så snart som möjligt genom vattenlagutredningens försorg.

SOU 1971:75 D 89

• Sida 90
•  Original

4.6. Kustvatten och angränsande hav

4.6.1

Intresset av att bevara miljön så intakt som möjligt sam- tidigt som industri och kommuner vill utnyttja kustvattnen för utsläpp av föroreningar har skapat intressekonflikter. Tidigare har man därvid i allmänhet endast studerat kon— sekvenserna inom avgränsande kustavsnitt, medan det mot— tagande havet som helhet ej behandlats. Eftersom haven är ekosystem med mycket stor tröghet har effekterna av olika utsläpp ej kunnat klarläggas. Det saknas f. n. lämpliga me- toder att klarlägga de långsiktiga ekologiska effekterna i haven. Detta bör hållas i minnet vid läsningen av det pre- senterade materialet.

I avsnitt 4.5 har lämnats en sammanfattande översikt över utsläpp från svenska föroreningskällor till sötvatten och kustvatten. Även utsläppen till sötvatten när så små— ningom kusterna fastän reducerade på grund av vattendra— gens självrenande förmåga. Vissa kompletterande uppgifter bl.a. om de sammanlagda utsläppen till Östersjön redo- visas i detta avsnitt.

Bakgrund

4.6.2. Viktiga faktorer

Strömmar och stora vattenvolymer är nödvändiga för en hög utbyteshastighet och stor utspädning av tillförda för— oreningar. Grunda kustvattenområden, skärgårdar och vi- kar är ogynnsamma för ett snabbt vattenutbyte. Större söt- vattentillflöden orsakar ökad vattenomsättning främst i ho- risontell led samt skiktning i mötet med saltare vatten.

Tillförsel av närsalter, såsom fosfat, nitrat och ammo- nium i vissa proportioner (t.ex. fosfor i förhållande till kväve i viktsproportionen 1: 7 — 1: 10)1 leder till ökad pri- märproduktion (algtillväxt). Den får olika följder beroende på vattenomsättningens storlek, skiktningens styrka och re- dan befintlig närsaltnivå. Dålig vattenomsättning och/eller hög närsaltnivå ger syrebrist som kan bli total och därmed leda till svavelvätebildning. Syresituationen kan ytterligare förvärras genom tillförsel av annan syreförbrukande sub— stans (t. ex. i avloppsvatten) och genom varmvattenutsläppF' Sötvattentillförsel kan ha både gynnsamma effekter, t. ex. ökad vattenomsättning, och ogynnsamma verkningar, t. ex. då det innehåller föroreningar som kan spridas över stora kustvattenområden,

Salthalten har betydelse på många sätt. Från höga salt-

90 SOU 1971:75

Figur 4: 42. Svartlistningens omfatt- ning 1.7.1971.

Kartan redovisar sjöar, vattendrag och kustvattenområden där fiske för avsalu av fisk är helt eller delvis förbjudet på grund av förhöjda kvicksilverhalter i fiskkött.

Källa: Veterinärstyrelsen, Förteckning över vattenområden den 1 juli 1971 där fisk på grund av förhöjd kvick- silverhalt kan antas vara otjänlig till människoföda. (Stencil 1971.)

' Nordforsk, Sveriges rapport om eutrofieringsfrågor, Statens natur- vårdsverk 1971, s. 11. 3 Grimås, U, Ekologiska aspekter på kylvattenutsläpp, civildeparte- mentet, förarbeten för fysisk riks- planering, underlagsmaterial nr 14.

• Sida 91
•  Original

Figur 4: 43. Sammanfattningskarta över de mest belastade större vatten- dragen. l figuren redovisas vattendrag som i förhållande till vattenföringen är kraftigt belastade av olika förore- ningar. Detta har schablonmässigt grundats på den beräknade totala föroreningstillförseln i förhållande till medelvattenföringen. Hänsyn har ej tagits till föroreningstillförselns för- delning på olika delar av vattendra- get. Vattendrag där den beräknade tillförseln av syreförbrukande organisk substans utslaget på medelvatten- föringen leder till större genom- snittsvärden för 887 än 6 mg/l har markerats. l figuren redovisas också vattendrag med belastningsindex över 0,08 mg totalfosfor/l ned 1. o. m. Dalälven, över 0,1 mg totalfosfor/l för övriga delar av Sverige. Vidare har relationenen totalfosforzto- talkväve beaktats. Därvid har ut- gångspunkten varit att balans i växt- näringstillförseln råder om kväve tillförs i tio gånger så stor vikts- mängd som fosfor. Tillförs mer kväve begränsar fosfortillgången tillväxten, tillförs mindre kväve blir detta en begränsande faktor. Kväve har ej redovisats där det enligt detta beräkningssätt föreligger i underskott.

O högt belastningsindex för 887

o högt belastningsindex för totalfosfor

högt belastningsindex ' för totalkväve

Belastningsindex och 387 förklaras i avsnitt 4.5.3. Källor: Andersson, B: Förorenings- belastningens fördelning i Sverige, civildepartementet, förarbeten för fysisk riksplanering, underlagsmate- rial nr 16 och Statens naturvårdsverk, Nordforsk, Sveriges rapport om eutro- fieringsfrågor, 1971, stencil.

31

—7m

Om | 1131 SIA lvl)

, 4151 L 51F)

& 6161 1 711-11 j_elll

o 50 inom 01

___.__4

1 9111 i 0110 ! nu | 21141 ]

• Sida 92
•  Original

Figur 4: 44. Antalet djurarter i vattnet är beroende av salt- halten. + Antalet sötvattensarter avtar mycket snabbt vid ökande salthalt. Likaså avtar antalet marina arter med sjunkande salthalt. Det finns ett fåtal typiska arter i bräckt vatten. Källa: Lindquist, A, Havet, strömmarna och fisken. Fiske 1967, sid. 94.

marina arter

sötvattenarter

brackvattenarter

Antal arter

ut.

0 5 10 15 20 25 30 35 Salthalten i vattnet %o

halter ned till ca 5 0/01) sjunker de i vattnet levande djurarter— nas antal för att vid lägre halter åter stiga på grund av ökande inslag av sötvattensarter, fig. 4: 44. Salthalter mel— lan ca 3 och 8 0/00 innebär ett stresstillstånd för både söt- och saltvattensarter, vilket gör dessa djurarter speciellt känsliga för ytterligare miljöpåverkan. Vattenområden med detta salthaltsintervall är från zoologisk synpunkt olämpliga som recipienter.

Salthalter över 5 0/00 medför att många ämnen fälls ut ur tillfört avloppsvatten och därvid medfäller t. ex. kvicksilver, näringsämnen och en del organiska ämnen, bl. a. vissa bio— cider. Det innebär en förorening av bottensedimenten i stäl- let för av vattnet. En väsentlig faktor vid medfällningen är innehållet av oorganiska partiklar, främst ler.1 En ökande halt av ler ger större medfällning (större tillgänglig yta som kan absorbera metalljonerna), och regleringsåtgärder i vat- tendragen kan därför vara en bidragande orsak till anhop- ningen av växtnäringsämnen i vissa kustvatten. Salthalten är också viktig för vattnets skiktning och därmed av bety- delse för den vertikala transporten av ämnen mellan olika vattenskikt, vilket är en avgörande faktor inte minst för syresituationen i djupare vattenlager. Även temperaturskill- nader kan leda till skiktning. Med ökande salthalt resp. temperatur minskar också syrets löslighet i vattnet. Ned— brytningen av organiskt material sker snabbare vid högre temperaturer. En temperaturhöjning innebär således att det krävs en snabbare tillförsel av syre för att syrehalten ej skall minska.

92 SOU 1971:75

Figur 4: 45. Strömmar och vatten- utbyte i kustvatten. Strömmarna är i huvudsak sydgående på ostkusten och nordgående på västkusten. Skärgård och djupa vikar, breda zoner med litet vattendjup samt större bukter försämrar vattenutbytet i kustområdena. Med hänsyn till sådana faktorer har SMHI preliminärt klassificerat kusterna med av- seende på graden av vattenutbyte. De kuststräckor som bedömts ha gott vattenutbyte, och därför är av speciellt intresse från industrilokaliserings- synpunkt, är på ostkusten norrifrån: Bjuröklubb—Holmön, Brämön—Horns- landet, Svartklubben—Simpnäsklubb, Olands ostkust och Gotland, Åhus— Trelleborg. På västkusten anges sträckan Landskrona—Kullen och avsnittet mellan Laholmsbukten och Kungsbackafjorden. Lokalt förekom- mer stora avvikelser från de allmänna förhållandena. Vid långt ut mot havet utskjutande uddar kan t. ex. vatten- utbytet vara stort, även om kust- sträckan som helhet karakteriseras av ett begränsat vattenutbyte. Detta kan t. ex. vara fallet på sträckan Holmön—Brämön och på västkusten från Kungsbackafjorden upp till lde- fjorden. Större sötvattensutflöden kan också påverka vattenutbytet längs vissa kustavsnitt. Sämre vattenutbyte än det som markerats för resp. kuststräckor föreligger i stora vikar som Lomma- bukten och Laholmsbukten, ifjor- darna innanför Orust och Tjörn, i ldefjorden etc.

På kartan redovisas områden där undersökningar av vattenutbyte och strömförhållanden utförts eller pågår. Det bör emellertid observeras att dessa undersökningar är mycket skiftande till sin karaktär, inte bara geografiskt utan även i fråga om utsträckningen i tiden (från någon månad till flera år). Om vattenutbytets omfattning för enskilda punkter på kusten kan uttalanden göras först efter särskilda mätningar.

' Partiklar mindre än 0,002 mm.

• Sida 93
•  Original

över året

1: : : :> Ytströmmens uppskattade medelvärde över året

E : : : ?) Djupströmmens huvud- riktning

Begränsat vattenutbyte

:] Medelgott vattenutbyte

Stort vattenutbyte

Geografiskt mer omfat- tande undersökning

0 Lokal undersökning

Sötvattenutflöde

100 km:/år

:> 10 km3/år

Källor: Se sid. 94.

Källor till fig. 4: 45: Marinstaben, Havsströmmar, Särtryck av bilaga 4 ur Instruktion för stridstjänsten vid flottan, Ubåtsjakt, Hydrografi, 1971, Mikulski, Z, lnflow of River Water to the Baltic Sea in the Period 1951—1960, Nordic Hydrology 1970: 4, SMHI, Oceanografiska förhållanden i svenska kustvatten, civildepartemen- tet, förarbeten för fysisk riksplanering, underlagsmaterial nr 18.

• Sida 94
•  Original

Figur 4:46. Kustvatten där för- höjda halter av totalfosfor uppträ- der. Föroreningarna, som anrikas utan- för tätorterna under regnfattiga perioder, förs ut i samband med ökad avrinning från sötvattens- utflödena och därvid i första hand som en ytvattenförorening. Särskilt påtaglig är denna under höst- och vårflod, men för kusten som helhet saknas en bild som visar maxi- malutbredningen av de olika reci- pienterna. Kartan visar sommar- utbredningen (dvs. minimum- situationen) i ytvattnet väsentligen från år 1964 (inget särskilt regn-

rikt år) kompletterad med iaktta- gelser från andra år. Bilden visar i huvudsak att spridningen av föroreningen riktas söderut på ost- kusten men norrut på västkusten och att den på grund av jord- rotationen pressas åt höger och därmed in mot kusten. Bilden visar vidare att skärgårdsfria kustavsnitt med stora avstånd mellan sötvattenutflödena är minst berörda av föroreningarna medan i avsnitt med tätare belägna söt- vattenutflöden och utbildad skärgård recipienterna går över i varandra såsom i avsnittet Söderarm—St Annas skärgård.

4.6.3. Geografisk översikt

Strömmarna svarar för vattenomsättningen och därmed också för utspridningen av föroreningar av olika slag. De är i huvudsak sydgående längs ostkusten och nordgående längs västkusten, fig. 4: 45. Skärgård och djupa vikar, bre- da zoner med litet vattendjup samt större bukter kan lokalt ge andra förhållanden. Med hänsyn till sådana faktorer har SMHI utfört en preliminär klassificering av kusterna med avseende på graden av vattenutbyte,1 fig. 4: 45 . Om vatten- utbytets omfattning för enskilda punkter på kusten kan dock uttalanden göras först efter särskilda mätningar, som endast utförts för begränsade avsnitt längs kusten.

Strömmarnas inverkan avspeglas delvis i utbredningen av kustvattenföroreningarna. Förhöjda totalfosforhalter fö- rekommer i betydande kustvattenområden, vilkas ungefär— liga utbredning framgår av fig. 4: 46.

Fig. 4: 47 visar den geografiska fördelningen av biolo— giskt grundläggande förhållanden. Av denna framgår att salthalter mellan 3 och 8 0/oo förekommer i ytvattnen i prak- tiskt taget hela det Baltiska havet dvs. Östersjön med till— hörande vikar, Ålands hav och Skärgårdshavet, Bottenha- vet och Bottenviken. Detta innebär enligt vad som tidigare sagts att området är en från allmän biologisk synpunkt olämplig recipient. Organismerna i området befinner sig i en stressituation, vilken förstärks dels av de föroreningar som via avloppsvattnet kan tillföras, dels av de hydrogra- fiskt ogynnsamma förhållanden som salthaltsskiktning, ringa vattenvolym och ringa utbyte i Östersjön innebär.

Med hänsyn till vetenskaplig och kulturell naturvård är västkustens artrikedom och ostkustens särpräglade brack- vattenförhållanden för svenska förhållanden extrema mil- jöer som inte kan ersätta varandra.

Den biologiska produktionsförmåganz är störst på väst- kusten. Endast södra Östersjön når upp till likartade vär-

94 SOU 1971:75

Stark förhöjning (mer än 100 %) Tydlig förhöjning (mindre än 100 "la)

& Ej studerat kustavsnitt

Källa: Doc. M. Waern och fil. lic. S. Pekkari, Växtbiologiska institu- tionen, Uppsala universitet.

' SMHI, Oceanografiska förhållanden i svenska kustvatten, civildeparte- mentet, förarbeten för fysisk riks- planering, underlagsmaterial nr 18.

2 Mätt som den producerade organiska substansens kolinnehåll i mg/m2 och dag under augusti (ungefärliga uppgifter).

• Sida 95
•  Original

Figur 4: 47. Salthalt, antal djurarter och produktion i haven omkring Sverige. Produktionsvärdena är osäkra upp- skattningar.

Källor: Lindquist, A, Havet, ström- marna och fisken, Fiske 1967, Nyholm, KG, Marinbiologi — en översikt, Svensk Naturvetenskap 1964.

000 Antal djurarter _ _ Salthalt vid ytan Salthalt vid botten

909 Produktionen mätt som den producerade organiska substansens kolinnehåll i mg/m2 och dag under augusti.

' Melander, B, Biologerna varnar: Kemikalier mot oljeutsläppen hotar hovets fauna och flora, Teknik & Miljö 1971: 4, s. 27.

2 Däremot kan olika oljetypers maximala giftverkan ligga vid olika vattentemperaturer. Test har visat på variation mellan +40c och +160C för temperatur med maximal glft- verkan.

den. Den är också anmärkningsvärt hög utanför norra upp— landskusten. Fiskproduktionen varierar också och är per ytenhet 16 gånger större i södra Östersjön än i Bottenhavet. Detta har ett samband med tidigare nämnda faktorer. Från fiskeriekonomisk synpunkt är västkusten och södra Öster- sjön av större värde än övriga områden.

Oljehanteringen erbjuder stora risker från ekologisk syn- punkt. Den lägre temperaturen i Östersjön jämfört med västkusten och den biologiska oljenedbrytningens tempera— turberoende — den sker enligt vissa undersökningar lättast vid ca + ZOOCL 2 — talar för att oljetransporter minimeras i Östersjön. Vidare ger låga salthalter större skadeeffekter, vilket talar för samma slutsats.

Kustvattnen och omgivande hav står i relation till var— andra. Någon djupare kunskap om detta finns inte f.n. Vid bedömningen av kustvattnens förutsättningar att lång- siktigt ta emot utsläpp av olika slag måste dock hänsyn snarare tas till haVSområden som helhet än till enskilda kustavsnitt. Avgörande betydelse för de förslag som senare presenteras i denna promemoria har de för— och nackdelar från naturmiljösynpunkt som lokalisering av industri till ostkusten innebär som alternativ till västkustlokalisering. Därför presenteras här en bakgrund beträffande olika havs- områden som helhet. Vissa sifferuppgifter av allmänt in— tresse finns sammanställda i tabell 4: 7.

SOU 1971:75 95

• Sida 96
•  Original

(1) (2) (3) (4) (5) (6) (7) (8) Namn yta vo- me- teo- maxi- ung söt- (kmt) lym del- retisk mi- salt- vat-

(kmi) djup uppe- djup halti ten-

(m) hålls- (m) yt- till-

tid vatt- flöde (år)1 net m 3/s (()/00) Västerhavet Nordsjön 575 000 54 000 542 — 30—35 Skagerack 33 400 7 280 218 700 25—35 Kattegatt 23 300 580 25 124 20—30 Öresund 13 3 38 8—20 Baltiska havet 366 000 21 960 60 21 459 — 14 100 Östersjön4 249 000 15 190 61 30 459 6—8 8 200 Ålands hav 5 200 405 77 301 5—6 Bottenhavet 66 600 4595 69 6 2495 4—6 2600 Bottenviken 37000 1540 42 3 126 0—4 3200

1 Beträffande kol. 5 bör observeras att de värden som anges ej är faktiska värden för hur länge vattnet uppehåller sig i resp. område utan ett relationstal mellan volym och tillrinning. Detta illustreras t. ex. av Östersjön med dess skiktning, som gör att ytvattnen byts relativt snabbt, djupvattnet mycket långsamt. 2 Norska rännan ingår inte. 3 SMHI, Oceanografiska förhållanden i svenska kustvatten, ci- vildepartementet, förarbeten för fysisk riksplanering, underlags- material nr 18. 4 Inkl. Rigaviken och Finska viken. 5 SRA, Hydrografisk karta, Stockholm 1970. Källor: B Dybern, Report of the ICES Working Group on Pollution of the Baltic Sea, International Council for the Ex- ploration of the Sea, Coop. Res. Report A 15, Charlottenlund 1970, S. Fonselius, De Sverige omgivande havens oceanografi, stencil, Z. Mikulski, Inflow of River Water to the Baltic Sea in the period 1951—1960, Nordic Hydrology, 1970: 4.

Fig. 4: 48 visar var de större havsdjupen finns i de havs- områden som omger Sverige. Djupområdena är av intresse därför att i dessa kan under vissa skiktningsförhållanden stillastående vattenmassor bildas och leda till syrebrist, svavelvätebildning och närsaltsutlösning från bottensedi- menten i sådan omfattning att även kustvattnen löper risk att påverkas. I Östersjön är skiktningen sådan, fig. 4: 49. Förekomsten av det s. k. salthaltssprångskiktet1 medför ett ringa utbyte av vattenmassor, näringsämnen osv. genom detta gränsskikt. Däremot hindrar det inte att syreförbru- kande organisk substans i form av död materia sjunker till botten. Det ringa vattenutbytet i djupvattnen innebär också

,.

96 |:] SOU 1971:75

' På en viss nivå i vattenmassan ändras salthalten språngartat. Denna nivå benämnes salthaltssprångskikt eller haloklin. Även temperaturen kan ge upphov till Språngskikt, tempera- tursprångskikt eller termoklin.

• Sida 97
•  Original

Figur 4:48. Djupförhållanden i Bal- tiska havet.

Av kartan framgår att större djup- bassänger förekommer i östersjön öster om Bornholm (Bornholms- bäckenet), öster om Gotland (Got- landsbäckenet med Gotlandsdjupet), och utanför Landsort (Landsorts- djupet). Från Ålands hav går en djupränna upp till Ulvödjupet i Bottenhavet. På västkusten går den s. k. Djupa rännan parallellt med den norra kustdelen och övergår utanför Norge i den s. k. Norska rännan. Källa: SRA, Hydrografisk karta, Stock- holm 1970.

25—50 rn

50—100 m

100—200 m

över 200 m Figur 4: 49. Skiktningsförhållanden i Vid 50—60 m djup, dvs. endast i djupvattnet. Salthaltsskiktningen för- Östersjön. östersjöns djupare delar, ligger det hindrar bl. a. syreutbytet mellan | Östersjön bildas under sommar- s. k. primära salthaltssprångskiktet ytvatten och djupvatten, och är därför halvåret en femperaturskiktning i som skiljer det sötare ytvattnet från en av orsakerna till att syrebrist ytvattnet ned till maximalt ca 30 m. saltare djupvatten. Vid stora salt- uppstår i östersjöns djupvatten. Under vinterhalvåret upplöses denna. vattensmblrott "å" Kattegatt lnfors Källa: Fonselius, S, Om Östersjöns Vattenmassan därunder berörs ej av mycket sa ' vatten, vaerd ?" sekun- och speciellt Bottniska vikens hydro- lufttemperaturens variation över året. dart salthaltssprångsklkt blldas ' grafi, Vatten 1971: 3.

Havsytan

Täckskikt av varmt ytvatten låg salthalt temperatur upp till 201:

Termoklin (temperatursprångskikt)

Kallt ytvatten "vintervatten" låg salthalt temperatur 1—3"C

Primär haloklin (primärt salthaltssprångskikt) 50— 60 m Djupvatten | temperatur 4——5©, salthalt 0—100/00 varmare och saltare än vintervattnet

Sekundär haloklin (sekundärt salthaltssprångskikt)

Bottenvatten [ temperatur 4——5—C, salthalt 11—13 %,, saltare och något varmare än djupvattnet |

SOU 1971:75 97

• Sida 98
•  Original

en ringa syretillförsel till dessa vattennivåer. Konsekvenser- na av detta framgår av fig. 4: 50, dvs. syrebrist uppstår vid nedbrytningen av det organiska materialet och svavelväte bildas. Situationen kan tillfälligt förbättras genom att sär— skilt stora saltvatteninflöden från Kattegatt via Bälten före— kommer vissa år. Det saltare kattegattvattnet är tyngre och därför tillförs djupområdena detta syrerika vatten. Samti- digt förstärks dock stabiliteten i skiktningen av det saltare vattnet. En eventuellt större syreminskning i kattegattvatt— net kan härigenom också tänkas få konsekvenser för Öster— sjön. Fig. 4:51 visar den borttransport av djupbäckenens svavelväte som kan ske i samband med dessa saltvatten- inflöden.

Från Ålands hav och norrut i Bottenhavet och Botten- viken förekommer temperaturskiktning av samma typ som i Östersjön, fig. 4:49. Däremot förekommer ingen perma- nent salthaltsskiktning. Syrefattigt bottenvatten ersätts där- för successivt med syrerikare ytvatten. Allvarliga syre- bristsituationer förekommer därför inte i djupvattnet i des- sa havsområden. Den stora genomströmningen av vatten i Bottenhavet och Bottenviken, tabell 4: 7, innebär också att föroreningar i stor utsträckning kan föras vidare till Öster- sjön. Om så sker är dock f.n. oklart. Isläggningen inne- bär en försämrad syreomsättning och att sötvattensutflöden får mer koncentrerade flöden längs kusterna. I kustvattnen kan isläggningen leda till lokala syrebristsituationer. Botten- havet och Bottenviken bedöms av vissa forskare med hän- syn till den stora genomströmningen och goda syretillför— seln till djupvattnet som lämpligare än Östersjön att ta emot förorenande utsläpp av syreförbrukande substans.

1955 1960 1965 1970

98 SOU 1971:75

Figur 4:50. Syresituationen i Got- landsdjupet.

Diagrammet visar växlingarna mellan syre- och svavelvätesituationer 1952—1970 vid en av fiskeristyrelsens fasta mätpunkter på 240 m djup i Gotlandsdjupet (öster om Gotland). Syrevärden anges över och svavel- vätevärden under O-linjen. Figuren visar två markerade perioder med sva- velvätebildning och två något mindre. Däremellan har större eller mindre inflöden av syrerikt vatten skett. Omfattningen av svavelväteförekoms- tema i Östersjön framgår av fig. 4: 51.

Källa: Fonselius, S och Rattanasen, C, On the Water Renewals in the Eastern Gotland Basin after World War II, Medd. från Havsfiskelabora- toriet nr 90 1970, stencil.

• Sida 99
•  Original

Figur 4: 51. Utbredningen av svavel- vätehaltigt vatten i östersjön 1965—- 1971.

Kartserien visar utbredningen av svavelvätehaltigt vatten i östersjöns djupområden. Det stora saltvatten- inbrottet från Kattegatt vintern 1968—1969 medförde ett successivt utbyte av vatten I Östersjöns djup- områden. Detta innebar att svavel- vätehaltigt vatten trängdes undan, t. ex. från Gotlandsdjupet, och ersattes med syrerikt vatten.

Källor: Fonselius, S, Hydrography of the Baltic Deep Basins lll, Fiskeri- styrelsen, serie Hydrografi nr 23 1969, Fonselius, S, Kartor (manus), __ , * _ _ Dagens Nyheter 3.1.1969 och (Stockholm *

24.10.1969. i?) __

Sötvattenutflödet från Östersjön (16 000 m3/s) går till— sammans med sötvattenutflödet från västkustens vattendrag som en nordgående brackvattenström i huvudsak i en zon längs kusten, överlagrande det tyngre saltvattnet. Väster- havet, inkl. Öresund, löper med hänsyn till det goda vatten— utbytet med Nordsjön och Atlanten inte den risk för syre— brist i bottenvattnen som Östersjön gör. I fjordarna är där- emot vattenutbytet ringa och syrebrist kan förekomma. Industrier med syreförbrukande utsläpp borde av dessa skäl i första hand kunna lokaliseras till västkusten, förutsatt att det sker till öppna kustpartier.

SOU 1971:75

• Sida 100
•  Original

Av tabell 4: 8 framgår att av all tillförsel av syreförbru- kande organisk substans från kuststaternas kustområden till hav som omger Sverige 85 % faller på Baltiska havet. Av tillförseln till Baltiska havet faller ungefär lika delar på Östersjön (inkl. Finska viken) och Bottenhavet, och endast ca 15 % på Bottenviken.

I Baltiska havet som helhet svarar industrin för 3/4 av tillförseln av syreförbrukande organisk substans men i Bottenhavet är industriandelen mer än 9/10 och i Öster— sjön bara något mer än hälften. Speciellt i Bälten och Öre— sund är hushållsandelen däremot hög, ca 80 %.

Tabell 4:8. Tillförsel av syreförbrukande organisk substans från kuststaternas kustområden till hav som omger Sverige. Totala tillförseln av syreförbrukande organisk substans (385 ton/ år) från kustområdena till olika havsområden sammanställda efter Dybern 1970. Direkt avser utsläpp i kustvatten, indirekt utsläpp till kustvatten via vattendrag.

Namn Befolkning Industri Totalt direkt indi- totalt direkt + industri + rekt indirekt befolkning Bottenviken 5 600 4 500 10 100 160 000 170 100 Bottenhavet 13 650 12 200 25 850 385 000 410 850 Finska viken 121 450 19 200 140 650 115 000 255 650 Egentliga Öster-

sjön 60 900 30 000 90 900 = 110 000 =200 000 Baltiska havet 201 600 65 900 267 500 =77O 000 =l 040 000 Bälten 40100 21 000 61 100 (10 000 71 100 Öresund 40 600 2 600 43 200 (10 000 53 200 Kattegatt 16 000 5 000 21 000 =20 000 41 000 Totalt 298 000 94 500 392 500 =800 000 =] 200 000

Utsläppen av fosfor skapar delvis en annan situation, tabell 4: 9. Fördelningen blir här beroende av befolknings- fördelningen. Följaktligen är tillförseln störst i Östersjön, Öresund och Bälten. Totalvärdena kan jämföras med det beräknade innehållet av totalfosfor i Östersjön på ca 500 000 ton, varav knappt en tredjedel i vattenmassan ovan salthaltssprångskiktet.

För Sveriges del framgår av tabell 4: 10 storleken på och fördelningen av de studerade föroreningsutsläppen från lan— det som helhet till olika havsområden. Tabellen visar bl. a. att av totala utsläpen av syreförbrukande organisk substans direkt till kustvatten tar Bottenhavet emot nära tre fjärde— delar, varav industri svarar för praktiskt taget hela mängden. Av utsläppen till inlandsvatten sker däremot mer än hälften

100 SOU 1971:75

• Sida 101
•  Original

' Ahl, T—Odén, S, Preliminary Report on the Transport of Presumptive Pollutant to the Baltic Sea from Sweden, Part II, Soviet-Swedish Symposium on the Pollution of the Baltic, Stockholm, 1971, stencil.

till vattendrag som mynnar i Kattegatt. Även här svarar in- dustri för huvuddelen. Utsläppen av totalfosfor direkt till kustvatten sker till ca 50 % i Öresund, varav industri svarar för tre fjärdedelar. I Östersjön och Kattegatt orsakar där— emot tätorterna merparten av utsläppen. I fråga om total- fosforutsläpp till inlandsvatten sker omkring hälften av ut- släppen i vattendrag som mynnar i Östersjön. Även i detta fall svarar tätorterna för en mycket stor del (ca 85 %). Av utsläppen av totalkväve direkt till kustvatten tar Bottenhavet och Östersjön emot knappt en tredjedel vardera. I Botten— havet är det industriella bidraget stort, medan för Öster- sjöns del tätorter samt åker- och skogsmark ger upphov till ungefär lika stora utsläpp (46 % resp. 43 %). Av in— landsutsläppen härstammar ca tre fjärdedelar från åker- och skogsmark. Här är fördelningen på vattendrag som mynnar i olika havsområden därför nära beroende av av- rinningsområdenas storleksförhållanden.

Tabell 4: 9. Totalfosfortillförsel (ton/år) till Sverige omgivande hav. Direkt avser utsläpp i kustvatten, indirekt utsläpp till kustvatten via vattendrag. Efter Dybern 1970.

Alla stater

_/——-

direkt indirekt Bottenviken 290 220 Bottenhavet 780 600 Finska viken 5 050 870 Eg Östersjön 3 880 2 370 Baltiska havet 9 760 4 060 Bälten 1 240 2 800 Öresund 1 960 350 Kattegatt 890 400 Totalt 13 850 7 610

Genom den stora tillförseln av organisk substans norr om Ålands hav och kväve och fosfor söder därom bildas en blandningszon med hög biologisk aktivitet i norra Ös- tersjön.1

4.6.4. Överväganden och synpunkter

Mot bakgrund av vad som anförts i det föregående är det angeläget att så snart som möjligt kunna föra in prelimi- nära forskningsresultat från det ekologiska storprojektet »energiflöde och dynamik i Östersjön» i sammanställningar som underlag för den fysiska planeringen. Med hänsyn till de risker på lång sikt som föreligger för Östersjöns status är

SOU 1971:75 101

• Sida 102
•  Original

Tabell 4:10. Svenska utsläpp av syreförbrukande organisk substans, och vattendrag (inlandsvatten) samt till kustvatten. I tabellen ange ningen på olika havsområden

totalfosfor och totalkväve till sjöar 5 för varje föroreningsslag fördel- I % av totala tillförseln till inlandsvatten resp. kustvatten. Om mer än 20 %

av totala utsläppet till inlandsvatten resp. kustvatten faller på ett havsområde redovisas hur stor andel olika föroreningskällor bidrar med. Utsläpp av syreförbrukande organisk substans från åker- skogsmark har ej ingått i beräkningarna. Källa: Andersson, B. 1971. &

och

BS, Totalfosfor Totalkväve Inlands- Kust- Inlands- Kust- Inlands— Kust- Havsområde vatten vatten vatten vatten vatten vatten ton/år % ton/år % ton/år % ton/år % ton/år % ton/år %

Bottenviken 7 839 3 46 855 12 811 11 98 2 14 253 19 1 308 8 Bottenhavet 32 245 12 290 552 72 1 165 15 859 17 21 713 28 4 810 30 därav industri 98 53

tätorter 8

åker—skog — — 90 26 Eg Östersjön 72 217 27 40 885 10 3 628 47 766 15 23 159 30 4 575 28 därav industri 57

tätorter 85 44 46

åker-skog — — 9 50 43 & Totalt till 12 301 42 378 292 94 5 604 73 1 723 33 59 125 77 10 693 66 Baltiska havet därav industri 61 96 34 32

tätorter 72 59 23

åker-skog — — 23 74 38 & Öresund 4 012 1 9 600 2 205 3 2 575 50 1 139 1 2 144 13 därav industri 78

tätorter 22

åker-skog — —— Kattegatt 152 416 57 13 190 3 1 828 24 746 14 16 310 21 2 633 16 därav industri 90 16

tätorter 68 25

åker-skog — — 65 Skagerack 130 0 2 690 1 22 0 137 3 356 0 822 5 & Totalt 268 859100 403 772 100 7 659 100 5 181 100 76 930 100 16 292 100 därav industri 78 91 8 51 5 22

tätorter 22 9 71 46 23 48

åker-skog —— — 21 72 30 rx

restriktivitet vad gäller tillförsel av förorenande ämnen till Baltiska havets olika delar tills Vidare att rekommendera, i varje fall tills utbytesförhållanden mellan dessa klarlagts med avseende på vattenmängder, syreförbrukande organisk substans, närsalter och biologiskt anrikningsbara giftämnen, och konsekvenserna av nya utsläpp någorlunda kan över-

102 SOU 1971:75

• Sida 103
•  Original

kustvatten. & s s s s 74, Figuren sammanfattar information " som redovisats tidigare i avsnitten om '” i sötvatten resp. kustvatten. Det bör 30 observeras att det är en översiktlig , redovisning av angivna förhållanden. Vid redovisningen har hänsyn tagits till den syreförbrukning som tillförseln av syreförbrukande organisk sub- stans resp. totaltosfor åstad- kommer. Därvid har tillförseln av syreförbrukande organisk substans mått som 337 antagits motsvara 80 0In av primära biokemiska syreförbruk- ningen (Niklasson). Den sekundära syreförbrukningen genom tosfortill- & förseln har antagits vara 140 g/g (WML fosfor (Ahl). Vid redovisningen har dessutom antagits att bara hälften av den till vattendragen tillförda föroreningen når kustvattnen. _ Föroreningstillförsel som enligt detta . "m”-i beräkningssätt teoretiskt innebär syre- förbrukning på mer än 10 000 ton/år ' _ . *har redovisats. Därvid har beteck- n _ _ ningen »stor tillförsel» använts om ett föroreningsslag nått denna gräns, »betydande tillförsel» om bara båda föroreningsslagen tillsammans nått den angivna gränsen. =; ” x 19 Figur 4: 52. Sammanfattningskarta, Fn um | irc» Film f—uib'l S(Fl 1616! | 7ch j_ em r ' ouu run £”sz WN

31

”Hujmuum Kuststräcka med begränsat . vattenutbyte [_ ., ”

Salthalt som ' * innebär biologisk stress ' 17 (3 tillBoloo) ,..-

D

& Vattenområde med hög pri- El

'

O

.

©

märproduktion

Stor tillförsel av syreförbru- kande organisk substans till kustvatten via vattendrag. Stor tillförsel av syreförbru- kande organisk substans direkt till kustvatten

Stor tillförsel av totalfosfor till kustvatten via vattendrag

Stor tillförsel av totalfosfor direkt till kustvatten Vattendrag med betydande tillförsel av både syreför- brukande organisk substans och totalfosfor Område med starkt förhöjd totalfosforhalt (sommartid)

Område med måttligt förhöjd totalfosforhalt (sommartid)

Ej undersökt område beträf- & . . ( fande förhöjd totalfosforhalt _ _, .- ' ' ”_

Källor: Niklasson, R, Apparent Versus Total Oxygen Demand—A Big Dif- ference, Vatten 1971: 1, Ahl, T, Hus- __ ' , hållsavloppsvatten 4, Kväve- och fos- ' , ___—

forhalter, Byggforskningen, lnforma- _ ___—___— *””— tionsblad 1967: 22.

% 'l||||| (

& _ 7114) i am ! 90) 1 0110 i m.) I ZfM) | 51]

• Sida 104
•  Original

blickas. F.n. pågår ett internationellt forskningssamarbete beträffande några av dessa problem.

Det är mot bakgrund av de ställningstaganden som mås- te göras i den översiktliga fysiska planeringen synnerligen angeläget att ovan nämnda förhållanden snarast klarläggs. För att den översiktliga fysiska planeringen skall kunna utnyttja dessa klarlägganden så långt som möjligt krävs även jämförelsemöjligheter mellan ostkust och västkust.

De kustavsnitt som har speciellt stora utsläpp av syre— förbrukande organisk substans resp. totalfosfor har marke- rats i fig. 4: 52. De allvarligaste konsekvenserna kan väntas i kustområden med dålig vattenomsättning. Innan åtgärder för att minska utsläppen har vidtagits i befintliga industrier är utbyggnader av industri med stora utsläpp av syreför- brukande substans och/eller närsalter från naturmiljösyn— punkt olämpliga längs dessa kustavsnitt.

Möjligheterna att minska tungmetallförekomsten i våra vatten genom sammanförande av tungmetallhaltigt avlopps— vatten med andra typer av avloppsvatten, t. ex. från an- rikningsverk, bör utredas. Utredningen bör kunna utföras genom vidgning av det forskningsarbete som pågår beträf— fande möjligheterna att eliminera kvicksilver ur bl. a. svart- listade vattendrag. Möjligheterna att genom blandning med andra typer av avloppsvatten åstadkomma från vatten— vårdssynpunkt gynnsammare typer av utsläpp bör därvid även beaktas. Nära anknytning till denna fråga har också slamdispositionen.

Beträffande olika typer av industriutsläpp förefaller föl- jande avvägningar tänkbara som diskussionsunderlag: [| Industrier med utsläpp av syreförbrukande substans sy- nes förmånligast att lokalisera till Västkusten. [] Industrier med stora fosforutsläpp bör lokaliseras till sådana kustområden där utsläppen inte leder till en stark påverkan. Med ledning av vad som anges i »Bedömnings- grunder för svenska ytvatten» beträffande allmän påver— kan1 och de fosforvärden som finns uppmätta för olika havsområden förefaller detta innebära en högsta totalfos— forkoncentration av ca 0,04 mg/l för västkusten och 0,02 mg/l för Östersjön. För Bottenhavet och Bottenviken torde motsvarande värde vara ca 0,015 mg/l. Med hänsyn till dessa värden, de långa utbytestiderna i Östersjön, särskilt i djupvattnet, och Västkustens goda vattenutbyte med världs— havet bör västkusten vara att föredra för lokalisering av denna industrityp. D Om de ovan berörda industrityperna av särskilda skäl förläggs till ostkusten synes Bottenhavet och Bottenviken vara att föredra framför övriga delar. Inom Östersjön tor—

SOU 1971:75 104

' Bedömningsgrunderna avser söt- vatten men det antyds att en tillämp- nlng på kustområden är tänkbar. Stark påverkan innebär en förhöjning av den »naturliga» halten med 100 l%.

• Sida 105
•  Original

de lokalisering till den sydligaste delen innebära de minsta riskerna för Östersjön som helhet. Motivet för detta synsätt är att utsläppen härigenom snabbare skulle föras ut ur Östersjön via Öresund. D Tungmetallutsläpp från industrier osv., liksom andra utsläpp av biologiskt svår— eller icke nedbrytbara gifter bör i första hand elimineras. Endast med stor tveksamhet kan industrier med sådana utsläpp tillåtas. Med hänsyn till eko- systemens större mångformighet och därmed större tålighet på västkusten jämfört med övriga kustområden skulle kan— ske en lokalisering till västkusten vara att föredra. Det är tänkbart att sådana industrier lämpligare förläggs till in— landet i anslutning till ännu slamförande vattendrag eller i anslutning till deras mynningar längs norrlandskusten. Tungmetallerna skulle då genom medfällning eventuellt kunna bindas snabbare i sedimenten än annorstädes. Fun- gerar medfällningen inte kan detta emellertid innebära risk för att Östersjön förorenas av sådana ämnen. Den allmänna stressituationen för många djurarter i Östersjöns och Bot— tenhavets brackvatten, liksom det ringa artantalet, kan då i stället tala för en lokalisering till västkusten. :] Trafik med oljetankers bör om hänsyn tas enbart till naturmiljösynpunkterna begränsas i Östersjön. Möjligheter— na härtill blir dock beroende av att oljetransporterna för ostkustens del kan lösas med pipelines.

4.7. Sammanfattning

Framställningen i det föregående är ett försök att dels an- ge den översiktliga fysiska planeringens behov av informa- tion och beslutsunderlag med avseende på naturmiljön dels bedöma lokaliseringsförutsättningarna för miljöstöran- de industri med utgångspunkt i dagens kunskaper om kon- sekvenserna för naturmiljön.

Det synsätt och de utgångspunkter som redovisas i denna promemoria är kanske inte i och för sig nya. Frågan om samhällets behov av forskning och information av det slag som här diskuteras har behandlats av bl. a. 1964 års natur- resursutredning (Miljövårdsforskning, SOU 1967: 43 och 44). De har dock inte tidigare tillämpats i den typ av över— siktlig planering det här är fråga om. Genom det bedrivna arbetet har klarlagts att en fördjupning av naturmiljöns behandling i den översiktliga fysiska planeringen är nöd- vändig.

En grundläggande förutsättning för framställningen är att utsläpp av föroreningar skall undvikas och att när förore- nade utsläpp måste medges störningarna i naturmiljön skall

SOU 1971:75 D 105

• Sida 106
•  Original

begränsas så mycket som möjligt. Från miljösynpunkt är det angeläget att påskynda utveckling av process— och re- ningsteknik, som förhindrar att miljöstörande utsläpp be- höver ske. Renare industriprocesser kunde betyda inbe- sparing av kostnader för reningsåtgärder. En större valfri- het i industrilokaliseringarna skulle också vinnas. Det sy- nes motiverat att samhället stöder en sådan teknisk ut- veckling, t. ex. via styrelsen för teknisk utveckling. Det tor- de kunna förutsättas att även utredningen om miljövårds— kostnaderna beaktar denna fråga.

Det ter sig otillfredsställande att planeringen av natur- miljön och hushållningen med naturresurserna inte kan grundas på studier av de sammanlänkade långsiktiga ut- vecklingsförloppen i miljöelementen luft—mark—vatten— kuster—hav. Någon modell för att väga samman obser- vationer av sådana skeenden finns inte uppbyggd för svens- ka förhållanden. Från samhällsplaneringens synpunkter är uppbyggnaden av en sådan modell ett angeläget miljöforsk- ningsobjekt. Vid planering av skilda forskningsprojekt bör detta behov beaktas. De i framställningen anförda behoven av forskningsresultat på vissa delområden kan ses som del- projekt för successiv uppbyggnad av en totalmodell. Sam- banden mellan olika typer av ekosystem, som t. ex. mark- ekologiska och sötvattenekologiska system, skulle lättare kunna studeras om olika fältundersökningar och modell- studier koncentrerades till ett begränsat antal områden, vilka undersöktes ur flera aspekter.

I denna promemoria har det varit möjligt att ställa sam- man bara ett begränsat underlag för slutsatser med hän- syn till naturmiljöns status och känslighet. De faktorer som utgjort underlag för slutsatserna om den geografiska varia— tionen av känsligheten och konsekvenserna för naturmiljöns delelement (luft, mark osv.) är olika väl kända. Vid ett för- sök till sammanvägd totalsyn på naturmiljön är detta myc- ket väsentligt att beakta.

Genom den svenska försurningsstudien till FN-konferen- sen år 1972 (se sid. 57) har försurningen fått en genom- arbetning som saknas för andra föroreningstyper. Den be- dömning som i denna promemoria görs beträffande var utsläpp av försurande ämnen kan ske med minsta natur- miljöstörning får därför anses väl underbyggd jämfört med andra bedömningar i detta kapitel. De översiktliga bedöm- ningarna beträffande utsläpp av närsalter och syreförbru- kande organisk substans kan också anses relativt väl un— derbyggda vad kustvattnen beträffar. Oklarhet råder emel- lertid om sambanden mellan vissa kustvatten och utsjöom- råden, om den betydelse den mänskliga aktiviteten har på

106 [ SOU 1971:75

• Sida 107
•  Original

Östersjön och beträffande inverkan på Östersjön från Bot- tenhavet och Bottenviken.

Konsekvenserna av biologiskt anrikningsbara giftämnen är dåligt kända. Detta gäller såväl den eventuella skillna- den i effekter på västkusten jämfört med olika delar av ostkusten som effekterna på markmiljön. De förslag till be- dömningar som görs i dessa avseenden är därför snarast att betrakta som ett diskussionsunderlag.

Konsekvenserna för naturmiljön av oljeutsläpp har inte studerats med inriktning på jämförelser mellan olika svens- ka kustvatten. Med reservation för tillämpligheten av ut— ländska resultat på svenska förhållanden är dock bedöm- ningen av Östersjön som ett jämfört med västkusten myc- ket känsligare vattenområde relativt klar.

I det föregående har de diskuterade föroreningstyperna bedömts var för sig. Därvid har ansetts att stora utsläpp av försurande ämnen kan med minsta olägenhet ske på ost— kusten. Vidare förefaller stora utsläpp av närsalter och syreförbrukande organisk substans med minsta olägenhet kunna ske på västkusten eller i andra hand norrlandskus- ten. Stora utsläpp till vatten av biologiskt anrikningsbara giftämnen, t. ex. tungmetaller och klorerade kolväten, tor- de vara minst olämpliga på västkusten, därnäst vid norr— landskusten och olämpligast vid östersjökusten. Dessutom har oljehantering ansetts från naturmiljösynpunkt böra und— vikas på ostkusten.

En sammanvägning av känsligheten inom olika delar av landet för ovan angivna föroreningstyper och för kombina— tioner av de olika föroreningstyperna blir med hänsyn till alla reservationer synnerligen osäker, men desto angeläg— nare att få bättre belyst för den fortsatta fysiska rikspla— neringen. Mot bakgrund av angivna reservationer och tidi— gare i kapitlet förda resonemang förefaller sammanfattnings- vis följande sammanvägda bedömningar vara tänkbara: :] Vid samtidiga utsläpp av försurande ämnen, närsalter och syreförbrukande substans torde bara om utsläppen av försurande ämnen är små, en lokalisering till västkusten va- ra att föredra. Är utsläppen av försurande ämnen samt närsalter och/eller syreförbrukande substans mycket stora kan en lokalisering till norrlandskusten vara att föredra. Möjligen kan i det sistnämnda fallet trots allt även en 10- kalisering till östersjökusten vara att föredra framför väst- kusten, särskilt om utsläppen av närsalter och/eller syre— förbrukande substans är måttliga. [] Vid samtidiga utsläpp av försurande ämnen och tung- metaller eller andra biologiskt anrikningsbara giftämnen torde bara i det fall mycket små utsläpp av försurande äm-

SOU 1971:75 107

• Sida 108
•  Original

nen är aktuella västkusten vara att föredra framför övri- ga kustområden. (Med dagens ofullständiga kunskap om tungmetallutsläppens effekter på olika kustavsnitt kan en— dast mycket stora tungmetallutsläpp motivera västkustlo- kalisering av anläggningar med utsläpp av försurande äm- nen.) Förekommer utöver stora utsläpp av försurande äm— nen och tungmetaller eller andra biologiskt anrikningsbara giftämnen även stora utsläpp av närsalter och/eller syreför- brukande organisk substans förefaller norrlandskusten gynn- sammast och västkusten kanske gynnsammare än ostkusten. [| Stora utsläpp av försurande ämnen från anläggningar som samtidigt kräver oljetillförsel lokaliseras lämpligast till ostkusten i varje fall om oljeförsörjningen kan ske via olje— pipeline. Är detta ej möjligt är en förläggning av sådana utsläpp till västkusten kanske att föredra. Förekommer dessutom stora närsaltsutsläpp och/eller utsläpp av syreför- brukande organisk substans torde västkustlokalisering vara att föredra.

|: Inlandslokalisering inger betydande tvekan vid stora ut- släpp oavsett föroreningstyp. Förutsättningarna för mindre omfattande utsläpp måste klarläggas genom detaljstudier i varje särskilt fall.

De översiktliga bedömningar som på grundval av före- liggande material ansetts möjliga innebär att utrednings— och undersökningsverksamheten bör utökas inom ramen för den fortsatta riksplaneringen, speciellt för de områden, som i följande kapitel föreslås som industrilägen. Ett Vik- tigt utredningsbehov är att klarlägga sambandet i olika av— seenden mellan Östersjön, Bottenhavet och Bottenviken och förändringen över tiden i kustvattnen genom mät— ningar och ingående, allsidiga studier av utvalda profiler. Speciellt angeläget är det att de långsiktiga konsekvenserna av tungmetaller och andra i näringskedjorna anrikningsba- ra giftämnen klarläggs. Härigenom skulle konsekvenser- na av lokalisering till olika kustavsnitt bättre kunna förut— sägas än vad som i dag är möjligt.

För att kunna ta ställning till inlandslägen som alter- nativ till kustlokalisering av miljöstörande industri är jäm— förelser av ventilationsklimatet i olika delar av inlandet nödvändiga. Vidare krävs en grundligare utvärdering av den geografiska variationen hos markens miljöegenskaper. Likaså är det mycket angeläget att en detaljerad informa- tion om vattendragen sammanställs.

108 SOU 1971:75

• Sida 109
•  Original

Figur 5: 1. Befolkningstätheten i länen (teckenförklaring i tabell 5: 1).

5. Befolkningens fördelning och regionalpolitiska förutsättningar

5.1 Inledning 5.2 Befolkningsfördelnin gen 5.3 Tätorter och serviceunderlag 5 .4 Befolkningsutvecklingen 5 .5 Regionalpolitiken 1 Utgångspunkter och mål 2 Ortsklassificering 3 Regionalpolitiska medel 5.6 Överväganden och synpunkter

5.1. Inledning

I detta kapitel redovisas först några data om befolkningens geografiska fördelning m.m. Därefter refereras kortfattat de regionalpolitiska målen som en av utgångspunkterna för den fysiska planeringen. För en utförligare behandling av dessa frågor hänvisas till refererade källor. Avslutningsvis anförs överväganden och synpunkter beträffande samspelet mellan regionalpolitik och fysisk riksplanering.

5.2. Befolkningsfördelningen

Befolkningen är mycket ojämnt fördelad mellan olika de- lar av landet. De tre glesast befolkade länen har en be- folkningstäthet på 3 inv./km2 eller mindre än en femtion- dedel av tätheten i de tätast befolkade länen som har över 160 inv./km2, se fig. 5: 1 och tabell 5: 1.

Tabell 5: 1. Landareal, invånarantal och befolkningstäthet för grup- per av lån (jfr fig. 5: 1). Källa: Statistisk årsbok 1970

Område Riket

Areal (km2) 17 638 69 848 33 804 88 720 201 846 411 406 Andel (%) 4 17 8 22 49 100 Inv. (1000-tal) 2 867 2 631 767 1 132 617 8 014 Andel (%) 36 33 10 14 8 100 Inv./ka 163 38 23 13 3 19

SOU 1971:75 |: 109

• Sida 110
•  Original

En något mer detaljerad bild erhålls i fig. 5: 2 som visar hur stor befolkning man från olika orter kan nå inom 30 km radie, det 5. k. lokala befolkningsunderlaget.

5.3. Tätorter och serviceunderlag

Tätorterna i Sverige är fördelade på storlekar med en regel- bundenhet, som är vanlig i högt industrialiserade länder. De verkligt stora orterna är få till antalet. Det finns ett betydan- de befolkningsmässigt språng ner till de medelstora orterna. Små orter förekommer i mycket stort antal. Denna karakte- ristiska fördelning är en följd av näringslivets struktur och transporttekniken under tidigare skeden.

I länder med hög folktäthet blir en sådan fördelning inte så problematisk som hos oss med vår mycket låga folktät— het. I de förra befinner sig småorterna sällan långt borta från något ganska stort centrum, som tillhandahåller kvali- ficerade tjänster åt företag och hushåll och som erbjuder ar— betsmöjligheter inom pendlingsavstånd i den mån sådana är otillräckliga i bostadsorten. Omflyttning, orsakad av exem— pelvis yrkesbyte, behöver inte sträcka sig längre än att so- ciala band kan behållas obrutna.

De svenska tätorterna är emellertid — speciellt i Norr- lands inland — utspridda över en mycket stor yta. Detta gör, att de lokala arbetsmarknaderna ofta blir små. I stora delar av landet är avståndet mycket långt till större, välut- rustade centra. Båda dessa förhållanden begränsar hushål- lens valmöjligheter på arbetsmarknaden samt i fråga om tjänster och varor. Förutom att antalet arbetsplatser inom pendlingsavstånd är ringa har orterna ofta en utpräglat ensidig arbetsmarknad. Det finns mer än 500 orter i vilka över 60 % av de yrkesverksamma hör till industrisektorn. Något fler än 400 av dessa orter har mindre än 2 000 in- vånare. Den enskilda småorten domineras ofta av ett enda företag samtidigt som befolkningen i närliggande orter har sin sysselsättning inom samma bransch. Nyetableringen av företag är liten i orter med dessa begränsade förutsättning- ar. De är dessutom särskilt sårbara under sysselsättnings- kriser. Detta gäller oavsett om dessa har sin bakgrund i konjunkturutvecklingen eller är strukturbetingade.

Många typer av service är starkt beroende av befolk- ningsunderlag och tätortsstorlek. Ett försök att kartlägga tillgången på viss kvalificerad service har gjorts av expert— gruppen för regional utredningsverksamhet (ERU)1 och re- dovisas i fig. 5 : 3.

110 SOU 1971:75

' Urbaniseringen i Sverige, SOU 1970: 14.

• Sida 111
•  Original

Figur 5: 2. Lokalt befolkningsunderlag 1965. Kurvorna på kartan anger antal Invå- nare i tusental inom avståndet 30 km från regelbundet utplacerade mät- punkter. De tre storstäderna har det utan jäm- förelse största lokala befolknings- underlaget. Stockholm har över 1,2 milj. invånare inom 30 km radie. Områden med ett lokalt befolknings- underlag om 200 000 invånare före- kommer vid Inre Mälaren (Västerås— Köping—Eskilstuna) samt i centrala östergötland (Linköping—Norrköping). Större delen av södra och mellersta Sverige samt de större städerna I Norrland har ett lokalt befolknings- underlag på över 50 000 invånare. [ Norrlands inland är det lokala befolkningsunderlaget mindre än 10 000 utom för områdena kring östersund, Gällivare och Kiruna. Källa: Urbaniseringen i Sverlge, SOU 1970: 14.

Inom 30 km från regelbundet ut- placerade mätpunkter kan nås

E] mindre än 10 000 Invånare [:| minst 10000 Invånare

minst 50 000 Invånare

minst 100 000 Invånare

- minst 200 000 invånare - minst 400 000 invånare

N o—

23 — not.

22

in

13

11

OS

04

03

02

(IlAi

34Dr ME! SIF) ä ä €

&

ut» 1 mm fliN) g __

31 vwo— »

1500 _

vino—

5100 —

5300 —

mo—

0 se me'—m 07-

mm I 01 06771

1451 4157 SIFI 6161 OIK! 11L| 7IH' sm , 9uy

• Sida 112
•  Original

mo

Han

—onn

O(All 1(Bt

élGl 1 €

om

i 619 ?

&

sa tonkm 02

1.0 l 2ij : 01 06711

Figur 5: 3. Tlllgång på viss kvaliflcerad service.

Kartan visar en indelning av landet I sex zoner med olika genomsnittlig servicestandard. Standarden har mätts som genomsnittligt reseavstånd till vissa former av kvalificerad service enligt en metod som redovisas när- mare i SOU 1970:14.

De områden som I kartan förts till de två lägsta servicenivåerna (nivå 1 och 2) omfattar större delen av Norrland och en bred zon från norra Bohuslän genom västra Svealand. I övrigt finns tre områden med låg servicenivå I Sydsverige, nämligen ett område mellan Vänern och Vättern, gränsbyg- den mellan Småland, Halland och Västergötland samt nordöstra Små- land. Av de omkring en och en halv miljon invånare som har denna låga servicenivå befinner sig ca 2/3 inom glest befolkade områden.

Drygt två miljoner invånare bor i om- råden med den högsta servicenivån (nivå 6) varav ca hälften I stockholms- regionen. Hög servicenivå har utöver de tre storstadsregionerna även fler- talet större orter I södra och mellersta Sverige och flera orter längs norrlandskusten. Källa: Urbaniseringen i Sverige, SOU 1970: 14.

C] 1 sämre tillgång

- 6 bättre tillgång

Sveriges folkmängd

Källa: Historisk statistik för Sverige, SCB 1955 och statistiska meddelanden, SCB, Be 1970:10, Be 1971: 6.

år inv. i l OOO-tal 1910 5 522 1940 6 371 1970 8 093 2000 9 341

• Sida 113
•  Original

10 20"

NOPR

CDETU

KLM FGHI

SWX

AB

vz j

AC BD *

1870 1900 30 60 70

Figur 5: 4. Riksområden för statistik- redovisning enligt SCB och område- nas andelar av rikets folkmängd 1870— 1980 (procent av totalfolkmängden).

Källa: Regional utveckling och planering, SOU 1971: 16.

' Prop-. 1970: 75, BaU 1970: 40, rskr 1970: 304, SU 1970: 103, rskr 1970: 270.

5.4. Befolkningsutveckling

De regionala balansproblemen har skärpts under de senaste årtiondena på grund av näringslivets strukturomvandling.

Den spridda bosättningen inom jord- och skogsbruksom- rådena har ytterligare tunnats ut. De smärre tätorterna har i stor utsträckning stagnerat i sin tillväxt eller börjat gå till- baka. I gengäld har de större tätorterna och områdena kring dem vuxit kraftigt, mera i vissa delar av landet än i andra. Den sammanlagda effekten på landets befolknings- fördelning i stort har blivit, att det uppkommit samman- hängande områden, som med vissa undantag kan betecknas som öknings- resp. minskningsområden, se fig. 5: 4 och 5: 5 .

5.5. Regionalpolitiken

5.5.1

De allmänna målen för regionalpolitiken som de angetts av statsmakterna1 kan sammanfattas enligt följande. Regionalpolitiken skall medverka till:

Utgångspunkter och mål

att åstadkomma en sådan fördelning av välståndet att människorna i olika delar av landet får tillfredsställande ekonomiska, sociala och kulturella förhållanden

__ att främja ett snabbt ekonomiskt framåtskridande ge- nom att medverka till en sådan lokalisering av närings- livet att landets tillgångar av kapital och arbetskraft blir fullt utnyttjade

att strukturomvandlingen sker på ett sådant sätt att de enskilda människornas trygghet värnas att styra utvecklingen i sådana banor att en bättre regio— nal balans främjas och att en jämnare fördelning av det stigande välståndet nås i olika delar av landet. En sådan fördelning är motiverad även av miljöpolitiska hänsyn.

En central uppgift för den regionala politiken är att påverka den geografiska fördelningen av verksamheter och befolkning på ett sådant sätt att de inneboende svaghe- terna i den nuvarande tätortsstrukturen motverkas. Denna politik konkretiseras gradvis i den regionala utvecklingspla- neringen (länsplanering 1967 och länsprogram 1970).

Lösningen av de problem som är förknippade med den nuvarande tätortsstrukturen förutsätter att insatserna kon— centreras till ett lämpligt antal orter eller regioner. I stats- makternas beslut om den regionala politiken åren 1964, 1969 och 1970 poängterades detta samtidigt som vid de två

SOU 1971:75 3 113

• Sida 114
•  Original

n j.1(B) i lic) j B(D) 1- 41E) ] S(Fl j_ 6(Gl l WH)? all) ] , "U L HMI IBle Figur 5: 5. Det lokala befolknings- — ä ä 5 5 g " underlagets förändring 1960—65 samt

31 tätorter 1965.

hon--

31-

Aum

Det lokala befolkningsunderlaget

30 (jfr fig. 5: 2) minskade nästan genom- gående norr om en linje från norra

zé , 29 Bohuslän till Gävle med undantag av _ mindre tillväxtområden främst vid kusten. Söder om linjen ökade det lokala befolkningsunderlaget med undantag av spridda minskningsområ- 27 17 den. 30

—7soo

23 - 28

—mo ' * I stort sett förekom folkminskning ! 26 de delar av landet, där den lokala

_ befolkningen uppgick till mindre än 50 000 invånare. Det förekom också minskning inom några områden med ett befolkningsunderlag på 50 000— 100 000 invånare, särskilt i gräns- områden mellan flera län.

lnom områden med minskande lokalt mn befolkningsunderlag fanns 1965

12 endast ett fåtal tätorter med mer än _ 10 000 invånare. Ett undantag utgjorde Hälsingland med 3 tätorter över 10 000 invånare.

Den största relativa ökningen, 15 "In, förekom i stockholmsområdets ytter- kanter samt i det lappländska gruv-

19 distriktet. l absoluta tal var de verk- mo— ligt betydande ökningarna begränsade ,, till några få punkter. Det lokala be- folkningsunderlaget i Stockholm, Göteborg och Malmö ökade med

" vardera 100 000, 44 ooo och 35 ooo in- ”,,,, vånare.

”* Källa: Urbaniseringen i Sverige, * SOU 1970: 14. 15

”i Område där befolkning ” saknas. 21

7100—

20

1; Område med minskande lokal folkmängd.

smo —

11 Tätort med mer än . 50 000 inv.

Tätort med 25 000— 49 999 lnv.

Tätort med 10 000— 24 999 inv.

05

ciao —

03

uno _

o se lmkm 02 o-..—_A_z

orm

' 7lH) * B(I) ' 901 i ooo | in.) i NM) i 01

FW)" 1(B) | ', , ME) ! SIF) i 616)

• Sida 115
•  Original

' Prop. 1970:75, BaU 1970: 40, rskr 1970: 304, SU1970: 103, rskr 1970: 270.

: Prop. 1969z1 bil. 13, BaU 1969: 30, rskr 309, SU 1969: 57, rskr 1969: 188.

senaste tillfällena uttalanden gjordes om att dämpa till- växten i storstadsområdena.

De människor som vid flyttning söker sig till en säkrare och mera mångsidig arbetsmarknad måste f. n. på grund av landets spridda tätortsstruktur i många fall flytta ganska långt. Strävan att koncentrera insatserna i den regionala po— litiken har därför bl. a. till syfte att bygga upp minst en re- gion inom varje län dit huvuddelen av de ofrånkomliga flytt- ningarna kan gå.

Önskemålet att koncentrera insatserna har bl. a. till syfte att utveckla mångsidiga arbetsmarknader. Det är en väsent- lig trygghetsfaktor för den enskilde och dennes hushåll att kunna leva i en omgivning som är tillräckligt rik på arbets- möjligheter för att innehålla alternativa sysselsättningar in- om räckhåll från bostaden. Denna omgivning bör vara till- räckligt attraktiv för näringslivet så att företag som måste läggas ned kan ersättas av nya verksamheter. Företag och hushåll kan antas ha samma intresse av att äga nära tillgång till rikt differentierade utbildnings- och sjukvårdsanstalter och till det nationella transportsystemet. Ökad jämlikhet mellan människor i olika delar av landet när det gäller dessa grundläggande livsmöjligheter är ett klart uttalat mål för den regionala politiken. Detta mål innefattar också syftet att minska de regionala skillnaderna i inkomstnivå mellan landets olika delar.1

5.5.2 Ortsklassificerin g Ett av den regionala utvecklingsplaneringens huvudsyften är att ange de orter till vilka huvuddelen av de regionalpoli- tiska insatserna bör koncentreras. Konturerna av ett orts- klassificeringssystem med detta syfte framträdde i flera län redan som ett resultat av länsplanering 1967. I samband med behandlingen av länsplanering 1967 vid 1969 års riks- dag2 antogs vissa grundsatser för det fortsatta arbetet. Des- sa går bl. a. ut på att dämpa tillväxten i storstadsområdena, att som alternativ till dessa bygga ut ett antal växtkraftiga stadsregioner, att satsa på områden som bedöms kunna ut- vecklas spontant så att de får en differentierad arbetsmark- nad och att i varje län satsa på minst en region med fram- tida spontan tillväxtkraft. Med hänsyn till kraven på rättvisa och jämlikhet fram— hölls i 1970 års riksdagsbeslut att ett riksomfattande regio- nalt handlingsprogram bör ges så konkret form att man kan få till stånd en enhetlig regionalpolitik i hela landet. Två hu— vudmoment framhölls som särskilt betydelsefulla i ett riks- omfattande regionalt program, nämligen att statsmakterna

• Sida 116
•  Original

om 1 1le i mm law» Figur 5: 6. Länsstyrelsernas prelimi- 3 _ nära ortsklassificering.

" Enllgt direktiven i prop. 1970: 75 har

32 | lel l 2tC| | JIDI l ME) l 5lFl ; 6161 | 7tH) j_ elli l — & € & 31 —7m M— länsstyrelserna i samband med läns- :o 30 program 70 utarbetat ett preliminärt _ _ förslag till ortsklassificering. Enligt

” riktlinjerna skulle följande orter och 19 ----- regioner anges. _w w 1. Storstadsreglonerna Stockholm, 19 " Göteborg och Malmö. ; ; 2. Storstadsalternativ som måste ligga utanför storstädernas influensområde. —wo .__ * Endast ett relativt litet antal orter kan 526 "=.: ' lfrågakomma som storstadsalternativ. *— ' ”" 3. Regionala tillväxtcentra. Det är till 25 ' , ..; dessa centra jämte Storstadsalterna- _,m ”" liven som huvuddelen av de offentliga '14 investeringarna bör koncentreras.

_ _ , .. .. Lokaliseringspolitiska stödåtgärder _ &. _ lnrlktas | stor utsträckning på dessa 23 " .. ' centra. _”m ' . 4. _ 'i 4. Serviceorter i glesbygder. Två kate- 22 gorler. — _ a. Sådana där lokaliseringspolitiska 11 ** , stödåtgärder kan ge effekt och som

_mo =. ' ' blir de egentliga stödjepunkterna för =- ” " serviceförsörjnlngen I stödområdets

inland. b. Orter där erfarenhetsmässigt

” " » . andra åtgärder än lokaliseringspoli- —7w0 ' ., ' tiska måste tillgripas för att upprätt- ,, , : ' & hålla tillfredsställande service.

— '- ,' 5. Den stora gruppen övriga orter

utanför stödområdet där inga spe- ciella åtgärder behöver anges i ett rlksprogram har inte markerats i figu- ' .! ren. I regel gäller det orter som är

_ * "' ,, i — välbelägna i förhållande lill regionala ' ' _ ' " tillväxtcentra. 17 _Arkiv l16 l

_” ' *"”— De preliminära förslagen har remitte- ' : rats till landsting, kommuner och övriga berörda organ. Ett nytt ställ- ningstagande från länsstyrelserna görs i det slutliga länsprogram 70 som färdlgställs under hösten 1971. ” Källa för 119. 5: 6 och 5: 7: Inrikes- departementet, stencil Ds In 1971: 7

_. um um —

11 10

09

mo ,

08 07 06

05

om ,

storstäder 04

03 Storstadsalternativ

om #

0, regionala tillväxtcentra

o 50 m... 01 g _

ä . . i om i sol i ooo i nu i mm i 01

'.B-

• Sida 117
•  Original

Figur 5: 7. Preliminär ortsklassifice- ring enligt en arbetsgrupp inom Inri- kesdepartementet. Enligt arbetsgruppen har i korthet följande varit vägledande vid upp- byggnaden av ett system av orter I olika nivåer. Utöver storstäderna Stockholm, Göte- borg och Malmö skall s. k. primära centra fungera som huvudorter för service och näringsliv I olika län. Bland dessa har arbetsgruppen urskilt ca 10 orter som har mer än 100 000 invånare Inom 3 mils avstånd och som inte ligger i anslutning till något storstadsområde. Länsdelscentra skall tjäna som centra för en del av ett län. För att kunna ge erforderliga utvecklings- möjllgheter har arbetsgruppen ansett att befolkningsunderlaget Inom en 3-mllsradle bör vara minst 30 000. I områden med stora avstånd har två typer av serviceorter utvalts. Den högre nivån kallas servicebasorter och skall i väsentliga delar motsvara länsdelscentra. Den lägre nivån kallas kommuncentra. Utöver dessa blir det ! utpräglade glesbygder nödvändigt att ha ytterligare serviceorter kallade kommundelscentra. Urvalet förutsätter fortsatt planering på regional och kommunal nivå. Vissa mellangrupper kan inte undvi- kas. Orter där man kan vilja utveckla eller vilja behålla ett regionalt cent- rum, men där utvecklingen är mindre gynnsam och stödåtgärder kan bli aktuella samt orter som nu har vissa uppgifter som regionala centra men som ligger nära större orter på vilka de kan stödja sig vid en ändrad ut- veckling har inte kunnat entydigt placeras. Orter som ligger nära regionala centra på vilka de kan stödja sig har klassificerats som övriga orter (e] markerade). Detta Innebär dock Inte att olika Insatser är uteslutna. Flera av dessa orter ingar I större orters lokala arbetsmarknad och kan I flera avseenden vara likvärdiga med dessa.

' storstäder

r ! primära centra över * 1 100 000 invånare '.” d:o nära storstäderna

övriga primära centra

länsdelscentra Iänsdelscentra alt. övriga orter Iänsdelscentra alt. servicebasorter

' servicebasorter

ooo.

o kommuncentra

31

—7lm

30

29

—7soc

28

27

_Nn

7.6

7.5

_ mo

7.4

13

— 7100

07.

EMI 1lBl

—m(l

L Q

. ME) | sm

slGi ! 7lH)

o se

fwkm

___—_.

| Wii ' OIK) i f(U | FM) '

1 31

7400 —

o

• Sida 118
•  Original

anger ramar för länens och de regionala statliga organens verksamhet samt att en klassificering av olika orter genom— förs som anger vilken funktion orterna bör fullgöra i regio- nala sammanhang och vilka åtgärder som behöver vidtas för att lösa de problem som är förknippade med respektive ortstyp. Begreppet ort användes synonymt med kommun— block. Vissa riktlinjer angavs för ett dylikt klassificerings- systeml. Dessa riktlinjer redovisas i anslutning till fig. 5: 6.

Länsstyrelserna har med tillämpning av de angivna rikt- linjerna föreslagit de klassificeringar som redovisas i fig. 5: 6.

Länsstyrelsernas klassificering har utförts efter delvis oli- ka principer i skilda län och jämförelser mellan länen är därför svåra att göra. För att få underlag för en för hela lan— det så långt möjligt enhetlig klassificering har en arbets- grupp inom inrikesdepartementet utarbetat och i juni 1971 presenterat ett något utbyggt system2 vars innebörd framgår av fig. 5: 7.

5.5.3. Regionalpolitiska medel

De medel som används i den regionala politiken för att nå de uppställda målen är huvudsakligen av tre slag

1) Statligt regionalpolitiskt stöd, som utgår inom det all— männa stödområdet, se fig. 5: 8. I särskilda fall kan stöd utgå även i övriga delar av landet. Stödet består av:

lokaliseringsstöd utbildningsstöd sysselsättningsstöd

stöd till flyttande arbetskraft transportstöd

DDDDD

2) Samråds- och upplysningsverksamhet genom arbets- marknadsstyrelsen och länsstyrelserna. Inom storstadsom- rådena — Stockholm, Göteborg och Malmö — är företag som planerar ny—, till- eller ombyggnad av viss omfattning skyldiga att samråda med arbetsmarknadsstyrelsen om lo— kaliseringsförutsåttningarna i andra delar av landet.

3) Utbyggnad av samhällsfunktionerna på olika orter (bostäder, service osv.).

Eftersom tätorterna utgör ett system med en mångfald bindningar sinsemellan, kan man inte nå avsett resultat med begränsade punktinsatser. Det erfordras en målinriktad sam- ordning och jämkning mellan beslut, som fattas av företrä— darna för de skilda samhällssektorerna liksom för admini-

118 [] SOU 1971:75

Figur 5: 8. Stödområden

Allmänna stödområdet

. Inre stödområdet

' Prop. 1970: 75, BaU 1970: 40, rskr 304, SU 1970: 103, rskr 270.

* Ortsklassificering i ett regional- politiskt handlingsprogram, Skiss till klassificeringssystem, gruppen för regional utvecklingsplanering, inrikes- departementet, stencil Ds In 1971: 7.

• Sida 119
•  Original

strationens nationella, regionala och lokala nivåer. Ett hu- vudsyfte med den omorganisation av länsstyrelserna som genomfördes 1.7.1971 var att underlätta en sådan samord— ning.

5.6. Överväganden och synpunkter

Som redan framhållits i avdelning I är regionalpolitiken och den fysiska riksplaneringen två grenar inom stats— makternas samlade långsiktiga planering. Mellan dem rå- der ett nära och ömsesidigt samband. I regel är den regio- nalpolitiska målsättningen för skilda orters tillväxt en given utgångspunkt för överväganden inom den fysiska planering- en. I vissa fall kan emellertid de förhållanden som klarläggs inom den fysiska planeringen bli avgörande för regionalpo- litikens inriktning. Anledningen till detta kan vara antingen fysiska restriktioner för t. ex. industriell expansion inom vis- sa områden eller positiva fysiska faktorer som kan bli be— stämmande för val mellan alternativa orter inom regional— politiken.

I de fall då den fysiska riksplaneringen underordnas de regionalpolitiska målen utgör den fysiska riksplaneringens dispositioner av mark och andra naturtillgångar också in- strument, som vid sidan av de medel som berörts ovan kan främja en utveckling mot de regionalpolitiska målen.

Ett klart samband mellan tätortssystemets strukturutveck- ling och riksplaneringens markdispositioner finns på indu- strilokaliseringens område. Här ligger en ganska komplice- rad målkonflikt latent. Å ena sidan kan det vara önskvärt, att verksamheter med stor omgivningspåverkan hålls på av- stånd från boendemiljöerna. Å andra sidan erbjuder en stor samlad arbetsmarknad så stora fördelar för arbetskraften i fråga om differentiering och utbud av både arbete och ser- vice att en anknytning till befintliga något större tätorter ter sig naturlig. Industriverksamheter som blir samhällsbildan- de är inte en renodlat teknisk-ekonomisk angelägenhet utan måste sättas in i sitt bebyggelsemässiga och regionalpolitis- ka sammanhang.

Som tidigare framhållits finns så många ensidiga orter — ofta isolerade — som kommer att ligga i riskzonen för sys- selsättningsstörningar, att det måste vara rimligast att kon- sekvent undvika att skapa fler sådana orter. Den lämpliga strategin bör vara att vid industrilokalisering söka anslut- ning till orter som redan är väl differentierade och inte allt— för små. Den principen tillgodoser bäst kravet på valmöjlig- heter för hela hushållet. Till dessa sociala motiv kommer att en sådan industrilokalisering torde vara mest tillväxt—

SOU 1971:75 119

• Sida 120
•  Original

främjande på längre sikt. Det är känt från undersökningar utförda i bl. a. Norgel, att ringverkningar från en basindu- stri blir mest påtagliga, när etableringen ligger i anslutning till en ort, som redan äger en viss mångsidighet. Skälet här— till är att tillskottet i efterfrågan från den nya befolkningen och industriverksamheten tillåter en rad på orten redan etablerade branscher att komma över de kritiska tröskel- värden som behövs för en ytterligare differentiering.

Utöver den lokala dimensionen måste också de regional- politiska syftena i stort beaktas. Särskilt i den mån nytill— kommande industriområden kan väntas få karaktären av större kombinat kan de verksamt stärka underlaget för eventuella Storstadsalternativ eller primära centra. Detta sker lämpligen först och främst genom att man undviker lägen i direkt anslutning till nuvarande storstadsområden. Vidare bör sådan lokalisering väljas att man ger stöd åt de huvudorter vilkas utveckling som regioncentra man vill främja.

Tillgång på mark och vatten utgör i vårt land mera sällan restriktioner för en regionalpolitiskt önskvärd utveckling. Ett positivt drag i den svenska bebyggelsestrukturen är att de kritiska sociala och fysiska trängselfenomenen är begrän- sade till ett fåtal stora orter. Den ansenliga geografiska ut- spridningen av våra tätorter medför, att de naturtillgångar, som måste tas i anspråk för produktion och boende, be- höver utnyttjas bara i tämligen ringa omfattning på varje plats.

Positiva fysiska faktorer torde däremot få en ökad tyngd vid val av lokaliserings- och bostadsort. Åtgärder för att freda vissa naturtillgångar och för att förbättra allmänhe- tens möjligheter till rekreation och till upplevelse av tillta— lande landskapsmiljöer, blir en av de många faktorer, som påverkar olika regioners relativa attraktivitet för bosättning. Överväganden av detta slag har hittills spelat mycket liten roll för omflyttningen. Bl. a. internationella erfarenheter ty— der dock på att särskilt rekreationsmöjligheterna kan kom— ma att väga tyngre i människors miljöpreferenser i framti- den än de hittills gjort.

Det finns ett ömsesidigt samband mellan rekreations- intressen och tätorternas utveckling. Möjligheterna att nytt— ja rekreationsområden påverkas av det tillgängliga service— utbudet och kommunikationsmöjligheterna. Samtidigt kan satsningar inom rekreationssektorn i viss utsträckning bidra till att främja en önskvärd tätortsutveckling. Rekreations- och turistintressen har också alltmer kommit att uppmärk— sammas i den regionalpolitiska verksamheten.

Tätorternas utbyggnad medför ökade behov av områden

120 SOU 1971:75

' Paul Olav Berg, Ringverkninger av ny storindustri, Distriktenes utbygg- ningsfond, Oslo, 1965.

• Sida 121
•  Original

för friluftsliv och fritidsbebyggelse. Dessa behov har hittills ofta förbisetts eller på grund av den splittrade kommun- strukturen inte varit möjliga att tillgodose på ett tillfreds- ställande sätt i den kommunala planeringen. Man bör kun- na räkna med att dessa frågor kommer att uppmärksam- mas mera efter den nya kommunindelningens genomföran- de. Även i regional och nationell skala uppstår som en följd av den fortgående urbaniseringen nya och ökade behov av denna art. Vid övervägandena i denna promemoria har des- sa frågor särskilt beaktats.

SOU 1971:75 [| 121

• Sida 122
•  Original

• Sida 123
•  Original

6. Transportnät utanför tätbygd

Trafikpolitiken1 syftar till att för landets olika delar trygga en tillfredsställande transportförsörjning till samhällseko— nomiskt lägsta möjliga kostnad och i former som medger företagseffektivitet. Trafikpolitiken innebär också att de statliga insatserna inom transportsektorn skall planeras i nära kontakt med samhällsplaneringen i stort, varvid de lokaliserings—, arbetsmarknads— och allmänt näringspolitis- ka målen bör beaktas. Hänsyn skall också tas till exempel— vis miljö—, trafiksäkerhets- och arbetarskyddsaspekter.

Det råder ett nära samband mellan kommunikationsnä- tens utformning och näringslivets utveckling i övrigt. Ge- nom att utveckla transportförsörjningen ändras närings— livets förutsättningar i hög grad.

Transportanläggningar binder i regel betydande kapital och har ofta lång varaktighet. Förändringar i existerande mönster sker förhållandevis långsamt. De befintliga trans- portnäten styr därigenom lokaliseringen av många verksam- heter och får stor betydelse för samhällets utbyggnad även på lång sikt.

Goda transportmöjligheter, speciellt för sjötransporter, är en viktig lokaliseringsfaktor för många av de industrier som är av intresse i fysisk riksplanering. Det gäller transporter av både råvaror och färdigprodukter. Befintliga lägen med goda transportförutsättm'ngar får betydelse vid lokalisering- en av sådan industri samtidigt som öppnandet av nya indu— strilägen måste samordnas med transportplaneringen.

Utvecklingen inom persontransportområdet har för fler- talet människor inneburit en minskad geografisk bundenhet när det gäller tillgång till arbetsplatser och service. Den öka- de rörligheten inte minst genom bilismen har också medfört

' Prop.1963:191 ,ssLu 1963: 1, möjligheter att utnyttja en ökande fritid för friluftsliv och rskr 1963: 429. rekreation utanför bostadsorten.

SOU 1971:75 D 123

• Sida 124
•  Original

Dessa fördelar är emellertid inte geografiskt jämnt för- delade och insatser behövs för att skapa en tillfredsställan— de kollektiv trafik. Samhället möter dessa krav med olika åtgärder, t. ex. stöd till drift av trafiksvaga järnvägslinjer, stöd till busstrafik, stöd till lokal trafikservice, modellpla— nering för transportförsörjning i glesbygd och regional tra— fikplanering.

Persontransportarbetet ökade under 1960-talet med ca 7 % årligen. Under första hälften av 1970-talet beräknas ökningstakten enligt 1970 års långtidsutredning sjunka till ca 3 % per år.1

Järnvägstransporterna beräknas behålla en i stort sett oförändrad volym med en viss omfördelning till järnvägens mest konkurrensmässiga transportavstånd, de medellånga transporterna och närtrafiken intill storstäderna. Flygresan- det beräknas öka, framför allt på långa avstånd.

Godstransportarbetet ökade under 1960-talet med ca 9 % årligen och väntas enligt 1970 års långtidsutredning öka med ca 7 % per år under första hälften av 1970—talet.1

Lastbilstransporter väntas svara för merparten av ök— ningen framför allt beroende på att behovet av närtranspor— ter väntas öka. Järnvägstransporterna väntas öka framför allt på längre avstånd. Sjöfarten väntas öka i första hand beroende på ökade transporter av oljeprodukter.

På längre sikt kan genomgripande förändringar i teknis- ka och andra hänseenden inom transportområdet komma att medföra väsentligt ändrade lokaliseringsförutsättningar. Dessa frågor har emellertid inte kunnat behandlas närmare i denna promemoria. Rörtransporter är en av de fåtaliga nya men i Sverige inte tillämpade transportmetoder som under de närmaste decennierna kan tänkas påverka trans- portmönstret. I övrigt torde utvecklingen av transportme- todema i varje fall utanför tätortsområdena i första hand komma att ske i anslutning till redan existerande transport- system.

6.1. Inledning 6.2 Vägnätet 6.3 Järnvägsnätet 6.4 Flygnätet 6.5 Sjötransporter 6.6 Rörtransporter 6.7 Överväganden och synpunkter

6.2. Vägnätet

Vägnätet utgör genom sin längd och struktur det mest för- grenade transportnätet.

Transportarbetet på det allmänna vägnätet är koncentre— rat till i första hand huvudvägnätet (riksvägar och primära länsvägar). På dessa, som utgör ca 24 % av det allmänna vägnätet (riksvägarna 13 %), utförs ca 75 % (60 %) av transportarbetet.

Det normalt tillåtna axel- och boggitrycket på vägnätet är 8 ton resp. 12 ton. Ca 99 % av det allmänna vägnätet är

124 E SOU 1971:75

' Svensk ekonomi 1971—1975, SOU 1970: 71.

• Sida 125
•  Original

Figur 6: 1. Det »tunga» vägnätet. Källa: Statens vägverk. På kartan redovisas de riksvägar och viktigare länsvägar som upplåtits för 10 tons axeltryck och 16 tons boggi- tryck. Även övriga länsvägar är i inte obetydllg omfattning upplåtna för tung trafik. Inga större orter saknar anslutning till det tunga vägnätet.

10 tons axeltryck, 16 tons boggitryck

10 tons axeltryck, 16 tons boggitryek under juli—mars

o kommunblockscentrum

Tabell 6: 1. Vägnätet 1.1.1971. Källa: Statens vägverk.

Total våg- längd Vägkategori km Allmänna vägar på lands- bygden 97 954 därav Riksvägar 12 247 Genomgående länsvägar 12 879 Övriga länsvägar 72 828 Allmänna vägar och gator i kommuner som är egna väghållare (1.1.1968) (13 448) Enskilda bidragsberättigade vägar 62 561 Enskilda vägar utan under- hållsbidrag ca 160 000 Summa ca 335 000

02

OlAll 1(Bl

5 . |

HC) | 310) L ME) l sm juo) l m-n & &

*. ä

5 I

_l mo -— %> 30

i 7500—

17 se tonkm

Stl) l 9(Jl l OlK) l 1(L) | UM) ]

• Sida 126
•  Original

—7sm

—7ooo

—7Jnu

2]

—71m

—71w

A)] 'IfB)

n 50 tonkm ___,

mb

210 . 310) l 4151 | 519 l 6(Gl | m—n 1 811) | ' Ono | 111.) jzwu law» & ä & ä

[ ZlMl I

31

non —

30

29

7911"

28

27

21

mo J

20

19

7000

18]

17

ma—

16

15

14

13

mc ,

12

11

5300

07

06

05

6300 —

04

03

cm—

02

01

Figur 6: 2. Prognos över trafikens storlek på landsbygdens huvudvägnät år 1985.

En prognos över det totala tra- fik a r b e t e ts utveckling och re- gionala fördelning fram till år 1985 har upprättats av vägplaneutredningen. Till grund för dessa beräkningar har legat antaganden om bl. a. biltäthet, befolkningsutveckling för kommun- block och län samt antaganden om medelkörsträckans utveckling. De i prognosen gjorda antagandena om biltäthetens och befolkningens utveckling har senare reviderats. En- ligt vägverkets senaste prognoser, beräknas antalet bilar är 1985 till 3,6 å 3,9 milj. mot tidigare beräknade 4,6 mil]. Detta innebär att de på kar- tan redovisade trafikströmmarna inte kommer att uppnås förrän vid en senare tidpunkt. Möjligen kan också en viss regional omfördelning komma att ske. Källa: Vägplaneutredningen, prognos- gruppen, SOU 1969: 56.

Trafikskala, fordon per årsmedeldygn

1 500— 3 000 _ 3 000— & ooo _ 6 000— 9 000 _ 9 000—12 000 _ 12 ooo—as ooo

• Sida 127
•  Original

f.n. upplåtet för denna eller högre belastning. För riks- vägarna och andra viktiga vägar eftersträvas att successivt åstadkomma ett s. k. »tungt vägnät» som kan upplåtas för 10 tons axeltryck och 16 tons boggitryck. Av totala väg— längden är drygt 50 % upplåten för denna belastning. Däri ingår 98 % av riksvägarnas längd, se fig. 6: 1.

Vägbyggandet är en av de sektorer för vilka det finns en långsiktig fysisk planering. Utbyggnaden sker stegvis med hjälp av ett antal rullande planer som normalt revideras vart tredje år.

Behovsplanen beskriver önskade väginvesteringar under en 15—årsperiod utan inbördes prioritering mellan objekten men inom en prognoserad utveckling av väganslagen, se även separatkarta H. Långtidsplanen är en detaljerad 10- årsplan för vägutbyggnader med vägföretagen i angelägen- hetsordning. F lerärsplanerna är en förteckning länsvis över de företag i angelägenhetsordning som under vissa förut— sättningar beräknas kunna utföras inom den närmaste fem— årsperioden.

Den centrala styrningen av väginvesteringarna sker dels genom direktiv vid revidering av flerårsplanerna, dels ge— nom statsmakternas årliga beslut om medelstilldelning.

6.3. Järnvägsnätet

Järnvägarna var det första landtransportmedlet med stor transportkapacitet. T. 0. m. första världskriget hade järnvä- garna i praktiken monopol på tyngre och långväga transpor— ter. Nätet var störst år 1938 med i det närmaste 17 000 km. F.n. omfattar det ca 12500 km varav ca 1 000 km an- vänds bara för godstrafik.

Järnvägstrafiken genomgår f.n. en omställningsprocess. Syftet med denna är enligt SJ att få en trafikapparat med ett huvudnät av hög standard för sådan person- och gods- trafik som är mest lämpad att ske på järnväg. Kring detta grupperas bibanor och stambusslinjer för persontransport och sidospår för godstransport.

Planeringen för investeringar i och koncentration av linje- nätet ger Vissa utgångspunkter för en framtidsbedömning. Denna planering styrs i stor utsträckning av den indelning av linjenätet i ett affärsbanenät och ett trafiksvagt (ersätt- ningsgrundande) nät som avgränsas enligt de av statsmak- terna fastställda riktlinjerna för trafikpolitiken. I enlighet med dessa riktlinjer koncentreras utvecklingsarbetet och in- vesteringarna till affärsbanenätet medan de trafiksvaga lin— läggning av bandelar beslutas av regeringen efter förslag av jerna efter hand undersöks för nedläggningsprövning. Ned-

SOU1971275 [] 127

• Sida 128
•  Original

SJ. I avvaktan på resultatet av den regionala trafikplane- ringen, se avsnitt 6. 7, har regeringen tillkännagett sin av- sikt att iaktta viss återhållsamhet i fråga om nedläggning av ytterligare järnvägslinjer.

En ökad samordning av järnvägs- och landsvägstrafik ef- tersträvas enligt SJ genom att järnvägsdriften specialiseras till de för spårbunden trafik lämpade transportuppgifterna och kompletteras för övriga med anslutande landsvägstra- fik. Samordningen genomförs genom att trafiken organise— ras kring knutpunkter med tåg för trafiken mellan knut- punkterna och uppsamling och spridning till resp. från des— sa punkter på landsväg. En koncentration av jämvägsdrif- ten till ett relativt ringa antal knutpunkter är enligt SJ en nödvändig förutsättning för att få fram snabbare fjärrför- bindelser.

Med tillämpning av principer för en sådan trafik över- vägs inom SJ ett landtransportnät för den kollektiva per- sontrafiken. I ett sådant nät skulle järnvägen utnyttjas för de större trafikströmmarna medan övriga trafikströmmar sköts med stambusslinjer, vilka utför tvär-, parallell— och förlängningsmatning till tågförbindelserna eller upprätthål- ler förbindelser mellan orter där järnvägsnätet inte möjlig— gör godtagbar trafikanordning (t. ex. mellan vissa ostkust- städer). I ett sådant system kan antalet knutpunkter beräk- nas bli större än i godstransportsystemet.

SJ:s utvecklingsarbete beträffande godstransporter är in- riktat på flera olika transportuppläggningar. S. k. system— transporter kan anordnas för kunder med så stor godsom- sättning att man kan använda hela tåg eller delar av tåg som framförs så att de tillgodoser kundernas anspråk på jämnt och snabbt godsflöde (t. ex. lapplandsmalm, massa- vedstransporter).

S. k. enhetslasttransporter är kombinerade järnvägs-, landsvägs— och sjötransporter av standardiserade lastenhe- ter i form av paket, flak eller containers. Denna trafik har sedan år 1964 organiserats på knutpunktsbas. I en senare utbyggnad, då även styckegodset transporteras med con— tainers, kan systemet komma att byggas ut till ett 60—70- tal knutpunkter, jfr fig. 6: 3 och separatkarta H.

6.4

Utvecklingen inom flyget har varit mycket snabb. Under 1960—talet tredubblades antalet ankommande och avgående passagerare på de s.k. primärflygplatserna för att år 1970 uppgå till ca 5, 7 milj. passagerare. Flygets snabba expan- sion förklaras bl.a. av ett ökat behov inom näringsliv och

Flygnätet

128 E SOU 1971:75

Tabell 6: 2. Förväntad flygtrafikutveck- ling 1970—1980 på svenska statliga flygplatser.

Källa: Luftfartsverket.

Ant. Ung. årlig 1970 ökningi% lOOO-tal 1970—1980 Passagerare 1 Linjefart Utrikes 1 894 9,5 Inrikes 2 673 9,5 Chartertrafik Utrikes ] 051 8,5 Inrikes 71 2,5 5 689 9,5 Fraktgods1 (ton) Utrikes 48 ]] Inrikes 26 9 74 10 Post1 (ton) 23 8

1 Ankommande och avresande/ avgående.

Landningsfrekvens Linjefart Utrikes 28 5 Inrikes 57 6 Chartertrafik Utrikes 8 4,5 Inrikes 5 2 Bruks-, privat- och skolHyg m.m. 205 5 303 5,5

• Sida 129
•  Original

Figur 6: 3. Planering för järnvägs- 31 1 11111 j 110 | 31131 ["4151 1 51F1 36151 | 711-11 3 am | ' 01111 1 1111 |_2(Ml |3(N) nätets framtida omfattning och trafike- — å s & ; ring. 31

Källa: SJ. —wo m

Kartan redovisar en indelning av ban- 3” nätet, utförd av SJ, i affärsbanor och — ersättningsgrundande banor. Eftersom 29 gränsen mellan dessa båda bangrup— per inte är på förhand given, har den här kompletterats med en mellan- grupp. Dessa är enligt SJ:s bedöm- ning inte affärsbanor men de kan inte 17 heller bli nedläggningsprövade under inan de närmaste åren. 16 Den faktiska omfattningen av linje- nätet vid olika framtida tidpunkter bestäms av olika faktorer vilkas 15 (, styrka Inte nu kan bedömas. fw ._ 1

24

_,w mu

23

23 Banor, som inte ingår i 1972 års ., separatredovisnlng (motsvarar 8st _l)” "” preliminära bedömning av affärsbane- 12 * ' nätets omfattning fr. o. m. 1973/74, _ med utgångspunkt i nuvarande trafik- ,, underlag samt kostnads- och taxe- nivån relativt andra transportmedel). Omfattar ca 5 100 km.

7100

Andra fullt trafikerade banor, som inte ingår eller är tidsplanerade l SJ:s undersökningsplan för trafiksvaga banor (dvs. banor för vilka nedlägg- ningsprövning inte blir aktuell före 1970-talets mitt). Omfattar ca 1 700 km.

Övriga banor (dels fullt trafikerade, som f. 11. eller före år 1975 kan bli föremål för nedläggningsprövning, dels banor som efter tidigare ned- läggningsprövning trafikeras enbart för godstrafik). Omfattar ca 5 700 km.

Enskilda järnvägslinjer.

. . Viktigare knutpunkter för godstrafik.

mu —

¹ n so imim 02 _ g 5 _ owl 1151 1 4151 | 51F1 | 6151 | 711-11 | 8111 1 9111 I 0110 | nu | 211111 | 01 SRA "70 osm

• Sida 130
•  Original

förvaltning av snabba persontransporter.

Totalt är f. 11. ca 165 flygfält öppna för civil flygverksam- het, se separatkarta H. Under de senare åren har årligen till luftfartsverket inkommit 20—30 nya flygplatsprojekt för granskning. F. 11. finns 44 trafikflygplatser varav 20 militä- ra. Civil linjefart bedrivs på 25 av dessa. Förutom Sturups och Härryda flygplatser förutses under 1970-talet inget be- hov av nya statliga flygplatser. Däremot räknar luftfarts— verket med ett ökat utnyttjande av mindre flygplatser ägda av kommunerna. I AB Linjeflygs planer ingår reguljär tra— fik före år 1975 på ca 15 flygplatser, vilka inte har sådan trafik i dag,1 jfr fig. 6: 4. För flyglinjenätets del är en ök- ning av direktförbindelserna mellan de större orterna tänk- bar.

6.5. Sjötransporter

Sjötrafikens utveckling under de senaste fem åren samt en prognos för det närmaste decenniet redovisas i tabell 6: 3. Som synes svarar oljetransporter för en stor del av den be- räknade ökningen.

Tabell 6: 3. Sjötrafikens utveckling på svenska hamnar åren 1965— 1970 samt prognos fram till år 1980 Källa: Sjöfartsverkets verksamhetsplan 1971/72—1976/77. Hamnutredningen, SOU 1969: 22

Godsvolym (milj. ton)

Utrikes Inrikes Färjetrafik År Därav olja 1965 53,6 19 10,0 4,4 1970 73,7 34,2 14,2 9,5 1975 87 41 19 13—14 1980 77—92 38—43 20—22 -—

Av de utrikes sjötransporterna med lastfartyg hänförde sig år 1969 26 % till norrlandskusten, 28 % till övriga ost- kusten och 46 % till syd- och västkusten. Tyngdpunkten har förskjutits främst som följd av utbyggnaden av raffinaderi- verksamheten i Göteborg.

Bland de faktorer som kan påverka utvecklingen kan nämnas: [j Fyndigheter av olja eller naturgas i Nordsjön eller Ös- tersjön. |] Rörledningar i andra länder med förgreningar vilka kan utnyttjas för transport till Sverige. [] Rörledningssystem inom Sverige vilket skulle kraftigt påverka den svenska inrikessjöfarten.

130 3 SOU 1971:75

' Regional utveckling och planering, SOU 1971: 16.

• Sida 131
•  Original

Figur 6: 4. Det reguljära inrikesflyg- 31 | 1181 1 210 1 31131 1 4151 1 5111 1 616) 71111 _ 9111 01111 111.1 . 111111 31111 nätet. — s 5 __| Källa: Luftfartsverket och stencilerat ” 31 betänkande, K 1971: 2. —m mo— F. 11. bedrivs reguljär linjetrafik på 30 30 25 flygplatser. l Linjeflygs planer _ _, ingår ett starkt utbyggt inrikes linje- 29 Kiruna ” nät. Det reguljära inrikesflyget kan _m därför komma att trafikera ca 40 ” _ ””— flygplatser inom några år. Förutom 1” G""me za linjefarten bedrivs kommersiell per- — _ sonbefordran med flyg av ett flertal 17 ,, taxiflygföretag, som även trafikerar _m __ mindre flygfält, vilka ej är utmärkta 26 16 på kartan. v. 15 Flygplats med inrikes och _m ”j_ utrikes linjefart 14 14 . Flygplats med inrikes * _ linjefart 13 2: . Orter där linjefart fm" & mr kan bli aktuell 21 11 22 11 X xl'x J 'x X —r111e i)» ,' nou— zo .1 20 _. IX Östersund "» 19 x 19 %& Kramfors *”” ” Sollefteå . m 1e 1. 11 (CV/_Sundsvall , _ 17 i. _ Härnösand 1 " _Asun ?, x*——— * "&_ 16 & 111 15 " ., 15 T*" & .Söderhamn nun—— 14 _ (] &_ 14 _- XX " Gävle _ i " Sandviken ” xx Falun 13 _.m Borlänge _m_ 11 11 11 11 _uu ”_ 10 10 _. _ . 09 _ _ Norrköping &_ l 7 Trollhättan / mköping I Il. & Göteborg. _ 07 & o7 ”_ Hultsred I" T' i f 05 _” Halmstad Kalmar ooo—l 04 ( j ' o+ — Helsingborg t_ _ 03 Ängelholm 0) _m . X 01 ' _ Malmö 5 & 0(A)| 1(B) ! ”X X. ME) | S(F) | 6(Gl ] 7011 | Stl)

• Sida 132
•  Original

[:| Den tekniska utvecklingen på kärnkraftområdet som skulle kunna förändra energiförsörjningen och därmed också behovet av oljetransporter.

Framtida hamnstruktur

Hamnutredningen1 lämnade år 1969 följande översikt av den väntade utvecklingen för de svenska hamnarna.

Massgodset (olja, sand, cement osv.), som volymmässigt är helt dominerande, går redan till största delen över spe- cialhamnar, ofta belägna i anslutning till industrier. De allra flesta av dessa hamnar torde komma att bli kvar.

Allt flera godsslag kan dessutom komma att passera hamnarna i så stora mängder och med sådan regelbunden— het att det blir ekonomiskt fördelaktigt att bygga upp spe- cialiserade transportsystem med en mer långtgående meka- nisering av godshanteringen. För sådana godsslag kan det då tänkas bli mest rationellt med egna hamnar.

När det gäller trafiken med parti- och styckegods, som visserligen utgör en volymmässigt mindre del men värde- mässigt spelar en viktig roll, menar hamnutredningen där— emot att det i de flesta fallen är påkallat med en koncentra- tion inom hamnväsendet i samband med en övergång till enhetslaster och mekaniserad hantering även av detta gods. Koncentrationen kräver enligt utredningen en samordning av hamnverksamheten åtminstone regionvis för att undvika investeringar som leder till överskott i hamnkapacitet och för att säkra att insatserna görs där de i det större perspek- tivet är mest lönsamma. Utredningen anger översiktligt de regioner, inom vilka behov av samordning anses föreligga. För varje region anges en eller i vissa fall två orter, till vil- ka det anses lämpligt att delar av regionens hamnverksam- het koncentreras.

Statsmakterna har2 i princip anslutit sig till hamnutred- ningens tankegångar i dessa delar dock utan att ta ställning till de konkreta förslagen till hamnregioner m. m. Sjöfarts— verket har erhållit uppdrag att svara för samordning och samråd gentemot kommunerna och andra hamnägare i syf— te att åstadkomma en rationell hamnutveckling. Frågorna om hamnstruktur och hamnlokalisering övervägs f. 11. inom trafikplaneringsutredningen.

Hamnutredningen har i sitt senaste betänkande3 under— sökt om norrlandsindustrins transportproblem vintertid bör lösas genom järnvägstransporter eller genom utvidgad vin- tersjöfart. Utredningen bedömer att det kan ge vissa för— delar att skapa möjligheter för sjöfart året om längs hela kusten utan längre avbrott än 2 ä 3 veckor. Under svårare

132 SOU 1971:75

/ undsvall

Figur 6: 5. Regioner och region- hamnar enligt hamnutredningens förslag.

Tabell 6: 4. Erforderligt djupgående för vissa fartygsstorlekar.

Fartygets storlek Djupgående 1 000 dwt. 111 ca 25 10 40 11 70 13 100 15 200 20 300 23 400—500 26

' Hamnutredningen, De svenska hamnarna, SOU 1969: 22. : Prop. 1971: 1 bil. 8. TU 1971: 1, rskr 1971: 76. 3 Hamnutredningen, Vintersjöfart, SOU 1971: 63.

• Sida 133
•  Original

Skelleftea

Umeå

Ornsköldsvik

undsvall

Hudiksvall Söderhamn

ödertalje Nynäshamn

åsby

Varberg Halmstad _ Helsingbor-

Malmö % **

Figur 6: 6. Vinterskeppningshamnar enligt hamnutredningens (SOU 1971: 63) förslag.

. Vinterskeppnings- hamn

O Vinterskeppnings- hamn om Bottenviken hålls öppen

' Prop. 1971:126 , TU 1971: 23, rskr 1971: 251.

isförhållanden kan det av ekonomiska och praktiska skäl bli nödvändigt att koncentrera sjöfarten till ett begränsat antal hamnar, s.k. vinterskeppningshamnar. Dessa är nå— got fler än de i det föregående nämnda regionhamnarna. Detta betänkande bereds f.n. inom Kungl. Maj:ts kansli.

Befintliga farleder för fartyg med stort djupgående Stordriftsfördelarna vad gäller sjötransporter har tillsam- mans med den tekniska utvecklingen lett till allt större far- tygsstorlekar. Tankfartyg av storleken 200 000—400 000 dwt. finns redan och fartyg om nära 500 000 dwt. byggs i Japan. Även för malm- och containertransporter ökar far- tygsstorleken.

En specialisering och koncentration har också skett av utskeppnings— och mottagarhamnar. Kraven på farledernas djupförhållanden och navigerbarhet ökar med denna utveck- ling.

På separatkarta H redovisas befintliga farleder med minst 10 rn djupgående".

Från Skagerack (Strömstad—Göteborg) finns farleder med minst 10 m djupgående in till Strömstad (11,5 m), Stenungsund (13 m), Uddevalla (10,5 m) och Göteborg (19 rn). Farleden in till Göteborg är den enda som f. 11. kan trafikeras med fartyg större än 100 000 dwt.

Från Kattegatt—Öresund (Göteborg—Malmö) är minst 10 m djupgående möjligt in mot Kungsbacka (10 m) samt till Helsingborg (10,5 m), Landskrona (10 rn) och Malmö (11 111).

Från södra Östersjön (Malmö—Västervik) finns djupa farleder på endast två ställen, nämligen till Karlshamn (12,5 m) och Oskarshamn (10,5 in). Från norra Östersjön (Västervik—Stockholm) finns djupa farleder in till Bråvi— ken (11,5 rn), Oxelösund (13,5 rn), Nynäshamn (13 m) samt Stockholm (12 m).

Från Bottenhavet finns farleder med minst 10 rn djup- gående in mot flera platser utefter Västernorrlands kust. Från Bottenviken finns farleder med 11,5 m djupgående in mot Piteå och Luleå.

Möjligheterna för sjöfart med stort tonnage till insjöham— narna begränsas framför allt av inseglingsfarlederna. För Vänerområdet har beslutats om en utbyggnad av Trollhätte kanal för 5,3 m djupgående. Vidare har beslutats att en för Vänerområdet lämplig isbrytare anskaffas.1 Fartygsstorle- ken till mälarhamnarna begränsas av Södertälje kanal och mälarfarlederna vilka f.n. inte tillåter större djupgående än ca 5,5—6 m. Sjöfartsverket har framfört förslag om en

SOU 1971:75 133

• Sida 134
•  Original

begränsad utbyggnad till 6,8 rn djupgående. Medel till en sådan utbyggnad har dock inte anvisats.1

Tänkbara nya farleder för fartyg med stort djupgående

På grundval av tillgängligt hydrografiskt underlagsmaterial har sjöfartsverket utfört en översiktlig inventering av de fy— siska förutsättningarna för att anordna farleder för minst 10 rn djupgående in mot kusten fram till befintliga eller tänkbara hamnlägen. Inventeringen omfattade hela kusten med undantag för Gotland och Stockholms skärgård. Hu— vudvikten har lagts vid bedömningen av farlederna. Dess— utom har översiktligt bedömts möjligheterna att från far- leden söka sig in mot land. Förutsättningar att bygga hamn— anordningar har däremot inte bedömts. Hänsyn har inte heller tagits till möjligheterna för vintersjöfart. Däremot har hamnlägenas lämplighet från sjösäkerhetssynpunkt be— aktats.

För kuststräckan Svinesund—Malmö undersöktes möj- ligheterna att anordna farleder med ett djupgående av mel— lan 10 och 26 m. För övriga kuststräckan avsåg undersök- ningen djupgående mellan 10 och 15 m. Ett djupgående på 15 rn är det f. n. maximala för infart till Östersjön.

Beträffande sannolika farledsmöjligheter som redovisats för Bottenviken bör observeras att nuvarande passage ge— nom Norra Kvarken inte medger genomfart för mer än ca 12 in djupgående. För att sådan skall bli möjlig behövs omfattande åtgärder i form av bl. a. ny sjömätning och ändrade säkerhetsanstalter.

I tabell 6: 5 och fig. 6: 7 redovisas det sannolikt möjliga djupgåendet samt sjöfartsverkets klassificering av resp. far- ledsmöjlighet (jfr separatkarta H).

Möjligheterna att i framtiden utnyttja anvisade farleds- möjligheter beror i stor utsträckning på förutsättningarna att anordna lämpliga hamnanläggningar. Som tidigare nämnts har dessa förutsättningar inte närmare undersökts. Materia- let ger därmed inte underlag för en bedömning av lämpliga platser för djuphamnsanläggningar utan enbart underlag för att bedöma var sådana möjligheter kan sökas.

Av fig. 6: 7 och separatkarta H framgår att möjligheter- na att via nya djupfarleder nå kusten i stor utsträckning är koncentrerade till tre kuststräckor: ? Västkusten norr om Göteborg [: Bråviken samt kusten närmast norr och söder därom _ Västernorrlands kust

Mellan dessa områden finns långa kuststräckor för vilka inga förutsättningar för nya djupa farleder redovisas:

134 ] SOU 1971:75

' Prop. 1971: 1 , Bil. 8, TU 1971: 2 och sjöfartsverkets petita 1972/73.

• Sida 135
•  Original

_" Hallandskusten utom norra delen _ Skånes syd- och ostkust :] Kalmar läns kust utom norra delen _ Västerbottens kust utom södra och norra delarna

För begränsade delar av övriga kuststräckor har enstaka farledsmöjligheter anvisats.

De anvisade farledsmöjligheterna från Skagerack in mot västkusten (farledsnr 1—6) är de enda som kan tänkas tillåta ett djupgående om mer än 20 m. Möjligheter att till svensk hamn ta in fartyg större än 100 000 dwt. finns där- med inte inom något annat kustområde. Övriga förhållan- den som påverkar möjligheterna att anordna farleder och djuphamnar har dessutom klassificerats som gynnsamma för ett par av dessa farleder, se tabell 6: 5.

Från Kattegatt har anvisats ett antal farledsmöjligheter in mot norra Halland (farlederna 7—13). Det sannolikt största möjliga djupgåendet är 15 m men i övrigt är förut— sättningarna relativt osäkra.

Från Öresund finns sannolikt goda förutsättningar för en farled (14) med ca 15 m djupgående in mot Skånes väst- kust. Från södra Östersjön finns sannolikt möjligheter till 15 m djupgående in mot Karlshamn (16, 17) samt till norra Öland (19).

Från norra Östersjön har anvisats flera farledsmöjlighe- ter (20—31) in mot Östergötland, Södermanland och södra Stockholms län. För några av dessa farleder har övriga be— dömda förhållanden klassificerats som mycket gynnsamma.

Från Bottenhavet finns flera möjligheter till farleder med 15 m djupgående in mot Västernorrlands kust. Flera av dessa har bedömts som gynnsamma. Från Bottenviken har anvisats möjligheter till 15 m djupgående in mot kusten. Farleden genom Norra Kvarken tillåter dock f.n. inte ett så stort djupgående.

6.6. Rörtransporter

Rörsystem används i flera länder för transport av stora mängder gas, olja och oljeprodukter. I Europa finns t. ex. ledningar från medelhavs- och nordsjökusterna till bl.a. Italien, Frankrike, Belgien, Holland och Västtyskland. I Sovjetunionen finns ledningar till bl. a. östersjökusten samt anslutningar till bl. a. Polen, Östtyskland och Tjeckoslova— kien. Dessutom planeras en anslutning för transport av naturgas till Finland. För att de mycket kapitalkrävande anläggningarna skall kunna bli lönsamma fordras stora transportvolymer. Förutsättningarna för rörtransporter i

SOU 1971:75 :] 135

• Sida 136
•  Original

— 5 31 vrwo

29 — rscn

27 74170 26

EAl' 118) l "xv "/

nen-—

»-

om

31

mu

30

29

mo

28

27

21

71017"-

10 19 70111 18

17 m 16 15 14 13 11700— 12

11 10

09 115001— 03 07 06 05

Am

03

sion -

02

&

Figur 6: 7. Kustområden till vilka det sannolikt finns möjligheter att anordna farleder för minst 10 m djupgående. Jfr tabell 6: 5 och separatkarta H. Källa: Sjöfartsverket.

• Sida 137
•  Original

Tabell 6: 5. Sjöfartsverkets klassificering av tänkbara farledsmöjligheter ___/___

Område Skagerack Kattegatt-Öresund S Östersjön (Strömstad-Göteborg) (Göteborg—Malmö) (Malmö—

Västervik)

___/f— Farledsnr. 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 l5 16 17 18

Sannolikt djupgående A C B A A A C C B B C C C B C B B C Sj ömätningsunderlag 2 3 2 1 1 1 3 3 3 3 3 3 3 1 2 1 3 1 Djupförhållanden 1 2 2 1 1 2 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 3 2 Fördj upningsåtgärder 1 1 2 1 1 3 1 1 1 l 1 l 1 1 2 1 2 2 Navigerbarhet 1 2 3 1 2 2 2 2 2 2 2 2 2 1 1 2 2 2 Hamnförutsättnin gar 1 1 3 1 3 1 3 3 3 3 3 3 3 2 3 3 3 2 Nysjömätningsbehov 3 3 2 1 2 1 3 3 3 3 3 3 3 2 3 2 3 2 Område N Östersjön Bottenhavet Västervik—Stockholm Stockholm—Umeå ”___—___,— Farledsnr. 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 3 5 36 37 ___—___ff—_ Sannolikt djupgående B B B B B C B B C B B B B C C C B B B Sj ömätnin gsunderlag 2 3 3 1 2 2 1 1 l 1 1 2 2 2 2 1 2 1 l ; Dj upförhållanden 1 2 2 2 2 2 1 2 1 1 1 2 1 2 2 1 1 1 1 F ördj upnin gsåt gärder 1 3 3 2 2 2 1 3 1 l 1 2 1 1 3 1 1 1 1 . Navigerbarhet 1 1 2 2 2 2 1 2 1 1 1 2 1 2 1 2 1 1 1 Hamnf örutsättnin gar 2 1 1 2 l l 2 1 1 1 1 1 2 3 1 2 2 1 1 Nysjömätningsbehov 3 3 3 2 2 2 2 2 2 2 2 3 3 2 2 2 3 1 1 Område Bottenhavet (forts) Bottenviken Umeå—Haparanda

___/— Farledsnr. 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54 55 Sannolikt djupgående B B B B B B B C B C C B B C B C B B Sjömätningsunderlag 2 2 3 2 2 2 3 3 2 3 2 3 1 3 1 3 1 2 Dj upf örhållanden 1 1 1 1 1 1 1 1 1 2 1 2 1 3 1 l 1 1 F ördj upnin gsåtgärder 1 1 2 1 1 1 1 1 2 2 2 1 1 2 2 1 1 1 Navigerbarhet 1 1 1 1 1 1 1 2 1 1 2 1 1 1 1 1 1 1 Hamnförutsättnin gar 2 1 l 1 1 1 1 2 1 3 3 2 2 2 3 3 3 1 Nysj ömätningsbehov 2 3 3 3 3 3 3 3 2 3 2 3 1 3 1 3 2 3 Teckenförklaring Sannolikt djupgående Sjömätningsunderlag Fördjupningsåtgärder Hamnförutsättningar A=20 m eller mer 1 =tillförlitligt 1 =inga 1=gynnsamma B=13—15 m 2=rel. tillförlitligt 2=begränsade 2=rel. gynnsamma c=1o—13 m 3=mindre tillförlitligt 3=omfattande 3=mindre gynnsamma

Djupförhållanden Navigerbarhet Nysjömätningsbehov

1 = gynnsamma 1 = gynnsam 1 = inga

2=mindre gynnsamma 2=rel. gynnsam 2=begränsade 3=osäkra 3=mindre gynnsam 3=fullständiga

SOU 1971:75 137

• Sida 138
•  Original

Sverige undersöks av 1968 års utredning om rörtransport av olja och gas. Resultatet av en första utredningsetapp1 tyder på att det med nu kända förutsättningar i första hand kan bli aktuellt med rörtransporter av oljeprodukter från västkusten (Göteborg) till ett antal mellansvenska regioner. Utredningsarbetet fortsätter med undersökningar av möj- ligheterna för rörtransporter av naturgas. Nya fyndigheter av gas eller olja nära Sverige eller rörsystem som kan an— slutas till Sverige kan få avgörande betydelse för utveck- lingen av svenska rörtransportnät. Den rättsliga regleringen av anläggningar för rörtransport öv-ervägs f.n. av utred- ningen om oljeledningar (K 1967: 40).

6.7. Överväganden och synpunkter

Regeringen har uppdragit åt länsstyrelserna att till den 1 oktober 1974 utarbeta förslag till regionala trafikplaner. Syftet med planeringen är att mot bakgrund av bebyggelse— struktur, näringslivsförhållanden osv. och med hänsyn till nuvarande och väntad efterfrågan på transporttjänster an- visa lösningar på hur person- och godstransporter bäst skall ordnas. Genom trafikplaneringen får man underlag för en bedömning av det lämpliga samspelet mellan olika trafikmedel när det gäller att tillgodose transportbehoven. Trafikplaneringen blir också en viktig del i den allmänna övergripande länsplaneringen.

Trafikplaneringsutredningen som tillkallades hösten 1970 har bedrivit försöksplanering i Norrbottens och Östergöt— lands län. Länsstyrelsernas planeringsarbete skall bedrivas i nära kontakt med utredningen och genomföras enligt de anvisningar som successivt utfärdas med stöd av erfaren- heterna av försöksplaneringen. Målet är att det hösten 1974 skall föreligga förslag om hur trafiknätet och transport- apparaten bör vara utformad, både för person- och för godstransporter.

Trafikplaneringen i länen kommer att ge förutsättningar för en mera samordnad trafikplanering också på riksplanet. Inom ramen för statsmakternas samlade långsiktiga plane- ring måste ett nära samband komma till uttryck mellan trafikplanering, regionalpolitik och fysisk riksplanering.

I avdelning IV lämnas ytterligare överväganden och syn- punkter beträffande transportförhållanden i anslutning till verksamheter som studeras i denna promemoria.

138 D SOU1971:75

Figur 6: 8. Av rörtransportufredningen undersökt alternativ för rörtransport av tunna oljeprodukter.

' Olja i rör. SOU 1970: 57.

• Sida 139
•  Original

7. Försvaret

8. Vissa vetenskapliga och tekniska

.11.

14 15 16 17

' Kulturminnes'vård """"

verksamheter De areella näringarna

Den vetenskapliga naturvården

Allmänna överväganden och synpunkter om vetenskaplig naturvård och kulturminnesvård

Bakgrund för rekreationsverksam- heternas behandling

Friluftsliv Enskild fritidsbebyggelse Stugbyar, camping m. m.

Allmänna synpunkter och överväganden om rekreationsverksamheter

Industri med speciella lokaliserings- önskemål eller betydande miljöstörningar

Lokaliseringsönskemål för behandlad industri

Miljöstörningar och Iokaliseringssamband för studerad industri

Allmänna överväganden och synpunkter beträffande studerad industri

• Sida 140
•  Original

• Sida 141
•  Original

%%

• Sida 142
•  Original

De goda lägena för fritidsbebyggelse börjar tryta. Planeringen av värdefulla rekreationsområden måste säkra utrymmen för både friluftsliv och fritidsbebyg- gelse. Men några få skall inte kunna lägga beslag på mark som kan bli till glädje för många. Bild på före- gående uppslag från Smedsgård, Halland.

• Sida 143
•  Original

' PM angående försvarets mark- användning och militär påverkan på annan markanvändning, sammanställd inom försvarsstaben. Ref.: kapten Wessel, civildepartementet, för- arbeten för fysisk riksplanering, underlagsmaterial nr 5, 1971. ? UB skrivelse 13.12.1966 beträffande krigsmaktens mark- och byggnads- planering.

7.1. Försvaret i den fysiska riksplaneringen

Försvarsaspekter behöver beaktas i den fysiska riksplane- ringen framför allt av två skäl. För det första måste be- aktas olika typer av militär markanvändning och mark- användningspåverkan, betingade av antingen fredsverksam- het eller den verksamhet som kan förutses vid ett eventuellt krig. För det andra måste vid lokaliseringen av civila verk- samheter och utformningen av den fysiska miljön tas hän- syn till möjligheterna att försvara landet.

Utvecklingen av försvarets markanspråk och omgivnings- påverkan har bedömts av försvarsstaben. Som utgångspunkt för sin bedömning har försvarsstaben antagit att nuvarande militärpolitiska läge i stort består, att målsättningen för för- svaret inte ändras, att försvaret bygger på allmän värnplikt och att försvaret får ta i anspråk i stort sett samma del av de samlade ekonomiska resurserna som i dag.

Försvaret har betydande investeringar bundna i mark och anläggningar. Detta påverkar takten för eventuella struktur- förändringar av fredsorganisationen. Försvarsstaben förut- sätter därför att de förändringar som kommer att ske un— der de närmaste decennierna sett från rikssynpunkt blir för- hållandevis små, vilket dock inte hindrar att de kan vara av stor betydelse för den regionala planeringen.1

7.2. Fredsorganisationens markanvändning och markpåverkan

Försvaret disponerade år 1966 drygt 327 000 ha för ka- sernområden, övningsområden och flygfält? Nuvarande markanvändning och påverkade områden framgår av fig. 7: 1 och redovisas mer detaljerat på separatkarta A. Arméns mest markkrävande områden är övnings- och skjutfälten. Enligt försvarsstaben kan dessa i viss utsträck-

SOU1971:75 E! 143

• Sida 144
•  Original

ning, särskilt under helger och vid veckoslut, användas som friluftsområden.

De största förändringarna kommer att röra arméns ut- bildningsförband, som sannolikt kommer att minska i an- tal. För ca hälften av förbanden kommer att fordras öv- nings- och skjutfält om ca 6 OOO—8 000 ha medan resten behöver ca 1 OOO—2 000 ha. Inom varje militärområde ef- tersträvas ett stort fält (ca 15 000—25 000 ha) med möj— ligheter att tidvis bedriva övningar på en yta av ca 50 000 ha.

Enligt uppgifter från försvarsstaben kan inom de olika militärområdena (Milo) följande övningsfält i första hand tänkas utvidgas till miloövningsfält:

Milo S — Revingehed Milo V — Pansarövningsfältet i Skövde (ev. även Rem- mene) Milo Ö — Prästtomta

Milo B —

Milo NN — Övnings- och skjutfältet i Östersund Milo ÖN — Övnings- och skjutfältet i Boden Militärkommando Gotland — Martille—Tofta-fälten

Pansarskjutfält kommer att fordras i stort sett i nuvaran— de omfattning. Vad gäller luftvärnsskjutfälten kan utnytt— jandegraden komma att minska. Vidare behövs minst ett stort artilleriskjutfält och ett robotskjutfält. För närvarande utnyttjas fält i Älvdalen och Vidsel. Det senare behöver ut- vidgas.

För marinens utbildningsförband väntas bara smärre för- ändringar. I övrigt har nya markanspråk inte anmälts från marinens sida.

Flygvapnets markanspråk och omgivningspåverkan av- ser främst flottilj- och övningsflygplatser, skjut- och bomb— platser (målplatser) samt lågflygningsområden och lågflyg— ningsstråk. De bullerpåverkade områdena framgår av sepa- ratkarta A. År 1967 berördes totalt 16 % av landets areal av militär lågflygning. Omfattningen har sedan dess ökat.

Flottiljflygplatserna är i allmänhet belägna intill städer och samhällen. Tidigare utgjorde flottiljerna med relativt tystgående flygplan inte någon större störningskälla för kringboende. Efter övergång till moderna krigsflygplan av typ Lansen och Draken har bullerstörningarna ökat väsent— ligt. Vid övergång till flygplan 37 (Viggen) kommer flyg- bullret att öka ytterligare. Detta kan medföra nya förut- sättningar för förläggning av lågflygningsövningar. I flyg- platsernas närhet kommer flygbullret att öka medan buller— mattorna blir kortare.

144 [] SOU 1971:75

• Sida 145
•  Original

Figur 7: 1. Krigsmaktens mark- användning för fredsorganisationens behov

Militär utbildning bedrivs f. n. vid 72 förband, fördelade mellan armén, marinen och flygvapnet med 46, 7 resp. 19. De största förändringarna väntas komma att röra arméns utbildningsförband, som sannolikt kommer att minska i antal. Vissa befintliga övningsfält kan behöva utvidgas.

År 1967 berördes totalt ca 16 0In av landets areal (knappt 14 "In i Götaland och Svealand) av militär Iågflygning. Omfattningen har sedan dess ökat. Vid övergång till flygplan 37 (Viggen) kommer flygbullret att öka.

Av försvaret ägd eller arren- - derad mark 1970. Minsta

redovisade område ca 100 ha.

Riskområde vid skjutfält

Nuvarande eller bedömt framtida bullerstört område vid flygfält

Lågflygningsstråk

& ME) | S(F) &(Gl 7(H) EU)

0 Kirun-

OGiIIIv-re

Skellefteå

• Sida 146
•  Original

Inom lågflygningsområden och lågflygningsstråk bedrivs flygövningar på låg höjd. Områden med tät bebyggelse und— viks. Lågflygningsområdena är i princip inte låsta till sina lägen utan kan ändras så att planerad samhällsutbyggnad kan komma till stånd. Detta gäller i allmänhet också låg- flygningsstråken. Omlokaliseringar försvåras dock genom förekomsten av höga master och skorstenar samt mink- farmar och kalkonfarmar som inte får överflygas.

Den sanitära olägenheten av flygbuller beror bl. a. på bullernivån, flygningarnas omfattning och fördelning över dygnet. För flygvapnets lågflygningsområden och lågflyg- ningsstråk saknas uppgift om antal överflygningar. För de på kartan markerade områdena kan graden av bullerstör- ningar alltså inte anges. Störningarnas ljudnivå överstiger dock ofta vad som bör accepteras i bebyggda områden. Material i fråga om lågflygningarnas skrämseleffekter sak— nas f. 11.

7.3. Krav föranledda av krigsuppgifter

Den mark som fordras för anläggningar som har samband med försvarets krigsuppgifter är normalt av ringa omfatt— ning. Restriktioner kan emellertid behöva påföras kringlig— gande områden, de s.k. influensområdena. Dessa områ— den är reglerade i byggnadslagen och byggnadsstadgan. Inom influensområde skall hänsyn tas till befintliga eller be- slutade militära anläggningar. Av sekretesskäl förordnar länsstyrelse bebyggelseförbud för ett större område, be- nämnt förbudsområde. Detta omfattar hel kommun eller geografiskt klart avgränsad del därav. Någon offentlig re— dovisning av influensområdena förekommer inte.

Influensområdena utesluter inte all annan verksamhet än den militära. De är att betrakta som områden inom vilka försvaret på ett tidigt stadium måste ta del i samhällsplane- ringen. Influensområdena kan i huvudsak utnyttjas också för naturvård och rörligt friluftsliv. Bebyggelse, t. ex. fri- tidsbebyggelse, kan också förekomma inom dessa områden men måste då planläggas efter samråd med militära myn- digheter så att de militära anläggningarnas funktioner inte påverkas.

Området kring vissa militära anläggningar har förklarats som skydds- och kontrollområden. Inom dessa områden har utlänning och utländskt fartyg begränsad rätt att uppe- hålla sig utan tillstånd, vilket kan ha betydelse vid områ— denas användning för industri, turism och fritidsbebyggelse.

146 [:| SOU 1971:75

012345km l_1_.L_L__1_|

Figur 7: 2. Exempel på förbuds- och influensområden.

l Anläggning

Figur 7: 3. Exempel på utsträckningen i vissa fall av influensområden vid kust

[

012345km Lt.—gä

• Sida 147
•  Original

Figur 7: 4. Skydds- och kontrollom- råden kring vissa militära anlägg- ningar.

7.4. Konsekvenser av civil markanvändning

Den civila samhällsutvecklingen påverkar förutsättningarna för försvaret genom vägutbyggnad, tillkomst av flygfält och hamnar m. rn. Sådana förändringar kan i sin tur föranleda ändringar i försvarsplanläggningen och investeringar i nya försvarsanläggningar.

Vissa av de i denna promemoria behandlade industrierna kräver stor hamnkapacitet. Om hamnar byggs i nya lägen medför detta behov av omfattande investeringar i nya för— svarsanläggningar. Samtidigt ökar antalet försvarslägen. Från försvarssynpunkt är industrilokalisering med krav på större hamnkapacitet därför olämplig inom regioner som f. n. saknar större hamn.

Ur totalförsvarssynpunkt är det ogynnsamt om för lan- det vitala funktioner förläggs till kuster och andra för fientlig bekämpning lättillgängliga områden. Det är vidare angeläget att högvärdiga mål för eventuell fientlig bekämp— ning som t. ex. kärnkraftverk, oljeraffinaderier, större mili- tära befästningar och marina baser inte lokaliseras i när- heten av varandra.

Olika teletekniska hjälpmedel används för spaning, ob- servationer och samband. Försvarsstaben förutser ökad an- vändning av sådana hjälpmedel. Vissa av dessa anläggning- ar ställer så speciella krav på miljön att lokaliseringsvalet är mycket snävt begränsat. För andra anläggningar, som in- te är bundna till viss plats, skulle en flyttning vara mycket kostnadskrävande. Om industrier och elkraftproduktion med distributionsanläggningar förläggs till kustområdena i ökad omfattning kan lokala intressekonflikter uppstå med hänsyn till militära krav på störningsfrihet kring dessa tele— tekniska anläggningar.

7.5. Överväganden och synpunkter

Enligt försvarets redovisning kommer markbehovet under de närmaste decennierna att i första hand avse utökningar vid befintliga anläggningar, där betydande investeringar re- dan genomförts. Från försvarets sida har f. n. inte framförts sådana krav på nya områden, att det funnits skäl att sär- skilt behandla dem i de överväganden som gjorts beträffan- de markanvändningen. I allmänhet kommer markbehov och omgivningskrav att kunna tillgodoses i samband med regional och lokal planering.

De civila förändringarna' 1 markanvändningen kan få be- tydande konsekvenser för försvaret genom att invasions- försvaret försvåras. Det gäller i särskilt hög grad vid ut-

SOU 1971:75 147

• Sida 148
•  Original

byggnad av hamnar, flygfält och vägar inom vissa regioner. En koncentration av industri till ett fåtal begränsade om— råden medför ökad sårbarhet. Vissa typer av industriella anläggningar kan vidare medföra sådana störningar att militära anläggningar skulle behöva flyttas. Dessa aspekter har beaktats vid de överväganden som i det följande gjorts angående förläggning av industri.

Försvarets verksamhet medför störningar av olika slag. Den areellt sett mest omfattande störningen sker till följd av lågflygning inom speciella övningsområden. Lågflyg- ningsområdenas lokalisering liksom riktlinjer för tidsförlägg— ningen av lågflygningsövningar bör bestämmas efter samråd med länsstyrelserna under beaktande av bebyggelsens och naturvårdens intressen. Ytterligare bostadsbebyggelse eller fritidsbebyggelse bör undvikas inom lågflygningsstråken.

148 [ SOU 1971:75

• Sida 149
•  Original

' Stellan Hermansen, Samman- ställning av enkätsvar beträffande viss utrymmes- eller skyddsområdes- krävande vetenskaplig eller teknisk verksamhet utanför tätort, civil- departementet, förarbeten för fysisk riksplanering, underlagsmaterial nr 1 samt kompletteringsblad till detta.

9. De areella näringarna

9. 1 Jordbruk 9.2 Skogsbruk 9.3 Fiske 9.4 Renskötsel

9.1. Jordbruk

9.1.1. Jordbrukets markanspråk

Jordbruksproduktionen tenderar att koncentreras till om- råden med de gynnsammaste naturliga och ekonomiska för- utsättningarna för jordbruk. Stora sammanhängande arealer kan väntas bli bestående medan isolerade små areal-er torde komma att läggas ned. Men kan räkna med att åkerarealen minskar främst i Norrland och delar av norra Svealand, men även i skogs— och mellanbygder i södra Sverige, jfr fig. 9: 1. Ett särskilt stöd utgår till jordbruket i norra Sverige. Detta syftar till att göra det möjligt för jordbruket att bestå och utvecklas i de områden som har för landsdelen goda förut- sättningar för jordbruk.

Av beredskapsskäl bör jordbruket i fredstid upprätthål— las vid en nivå som motsvarar 80 % av full självförsörjning. Hur stora arealer jordbruksmark som krävs härför beror på dels den tekniska och ekonomiska utvecklingen, dels produktionens regionala fördelning. Utförda beräkningar pekar på att ett arealunderlag av 2-2,5 milj. ha åker är tillräckligt för att upprätthålla en god livsmedelsberedskap i enlighet med det uppställda målet.1

Den från produktionssynpunkt bästa jorden sammanfal- ler i viss utsträckning med mark som efterfrågas för annan användning — främst för tätortsexpansion. Tätorternas markanspråk kommer därmed i konflikt med kravet på jordbrukets effektivisering.

Enligt den åkergradering som återges i fig. 9: 2 omfat— tar de tre bästa åkerklasserna bara ca 200 000 ha eller 7 % av landets åkermark. Framför allt i västra Skåne berörs god jordbruksmark av konflikter med andra intressen. Som exempel kan nämnas att inom kommuner tillhörande Syd- västra Skånes kommunalförbund, där omkring hälften av åkern i de tre bästa klasserna finns, efterfrågan på åker- mark för den fortgående urbaniseringen fram till år 2000 beräknas utgöra ca 15 000 ha eller nära 15 % av den hög- klassiga åkern inom området.

SOU 1971:75 153

• Sida 154
•  Original

— e %

, mm

SlFl

l &

&

61Gl ?

7IH>

am

84!» ' sur 1 om)

1lLi

2er '

31 nea —

30

19

1500

18

Figur 9: 1. Regionindelning av Sve- riges landsbygd. lnom jordbruksbygden är möjlig- heterna att skapa rationella, beståen- de jordbruksföretag goda. Huvuddelen av den nuvarande åkerarealen bedöms vara odlingsvärd på lång sikt. Den jordbruksbetonade mellanbygden är åkerglesare än jordbruksbygden. Förutsättningarna för jordbruk växlar men är relativt goda. Möjligheter finns att bygga upp jordbruksföretag och kombinerade jord- och skogs- bruksföretag. En avsevärd del av den befintliga åkerarealen bedöms vara odlingsvärd på lång sikt. Inom den skogsbruksdominerade mellanbygden är förutsättningarna för jordbruk ofta mindre goda. Åkerarea- len läggs ned i betydande omfattning eller arrenderas ut vid många företag, varigenom andelen rena skogsbruks- företag ökar. En väsentlig del av den befintliga åkerarealen bedöms inte vara odlingsvärd på lång sikt. Inom skogsbruksbygden befintliga jordbruk kommer inom en snar fram- tid att till stor del upphöra eller bedrivas i extensiva former. På lång sikt odlingsvärd åkerareal kommer att kvarstå bara i begränsad omfattning.

Regionindelningen grundas på lant- bruksstatistik, tillgängligt kartmaterial, lantbruksnämndernas lokalkännedom och framtidsbedömningar. Jordbruks- bygderna och de jordbruksbetonade mellanbygderna i Norrland samt i Kopparbergs och Värmlands län är inte helt jämförbara med kartans motsvarande områden i övriga Sverige.

Jordbruksbygd

Jordbruksbetonad mellanbygd

"T Skogsbruksdominerad mellanbygd

¹ Skogsbruksbygd

• Sida 155
•  Original

Figur 9: 2. Översiktlig gradering av åkermarken i Sverige. _ % ä 35

mt

Lantbruksstyrelsen har utfört en gra- 31 dering av åkermarken i bättre och —7mo sämre områden med utgångspunkt i 30 dess produktionsförmåga från växt- odlingssynpunkt.

mo-

29 Graderingen grundas på kalkylmässi- ga beräkningar av den brukade

imo

åkerns ekonomiska avkastningsvärde, " varvid man utgått från bruttoavkast- * ningsvärden enligt skördestatlstik, 27 som reducerats så att jämförelser en... mellan olika områden möjliggjorts. Denna beräkning har kompletterats med en erfarenhetsmässig bedömning av detta värde utifrån Ianlbruksnämn- 15 dernas detaljkunskaper. fm»

26

Graderingen har skett per ersättnings- " område i skördeskadeskyddet (421 —— områden år 1969). Vid graderingen 23 har all brukad åker inom ersättnings- området hänförts till någon av 10 klasser, alla med samma klassbredd, 130 kr. Ju högre klassen är desto ; , större är områdets betydelse för jord- 21 ' ' - ' ' ' » 21

— non

zz ' : ' . n

bruksproduktionen. —71w . , ' ' - Ä: m— Beräkningstekniken innebär att varje 20 .. ) ' _ _ _ —: : . . ' : : ' 20 område graderas efter åkerns genom- _ T - - " - — - - - - - — snlttsvärde. Vanligen finns inom 19 19

området såväl bättre som sämre åker i jämförelse med detta värde.

innebörden av klassindelningen be- lyses enklast genom ett räkneexem- pel: Jämför 10 000 ha av åkerklass 1 . , och 10. Eftersom lönsamheten ökar ””'” ,_ ”0"— med i genomsnitt 130 kr per ha och * '? — 16 år mellan intilliggande klasser kom- _ i 3 — mer lönsamheten per år att vara ca ' : ' ' ' 12 milj. kr större inom klass 10 än inom klass 1. Räkneexemplet gäller .

från företagsekonomisk synpunkt un- , . ; : : » " der förutsättning av lika markkostna- '—- : f ,, : ' ' , . T'. _ der. . ' ' ' . _ : 13

—7000 7000—

18 18

5100 —

* i” l '5 : ' klass 1 (733;ij klass 6 , . ,__ .12 . J 1.1 ' . ,

' Ejklass 5 .klass 10 " . 4 07

______ Barrskogsgränsen ' * _

Källa: översiktlig gradering av åker- , . _ . . . marken i Sverige, karta och PM ; ' ;. ' ' ”* utarbetad inom lantbruksstyrelsens . . ' ' ' arbetsenhet för översiktlig planering, : ,, _ 03 civildepartementet, förarbeten för ' fysisk riksplanering, underlagsmaterial nr 6.

mo *

02 o se 100 km 02 ___—1

s % — . NE) i S(Fl 1 616) ? 7lHI Bil) ' 90! 1 000 i f(L) | 21M) | 01

—on(t

Fu.) i. 113)

• Sida 156
•  Original

Jordbruksutskottet uttalade år 1969 (JoU 1969: 21) att man inte bör ta högvärdig jordbruksmark i anspråk för tät- bebyggelseändamål, om en från samhällsbyggandets syn— punkter likvärdig lösning kan åstadkommas på annan för jordbruket mindre värdefull mark.

9.1.2. Områden påverkade av luftföroreningar

Utsläppen av svaveldioxid (502) är numera så stora att de orsakar olägenheter för jordbruket. Därvid bedöms sva— velnedfallets långtidseffekter på åkermarken vara allvarli— gare än de akuta skaderiskerna för grödorna. En försurning av marken leder till urlakning av växtnäringsämnen och för- sämrad avkastning om motåtgärder inte vidtas i form av kalkning.

9.1.3. Överväganden och synpunkter

De studier som lantbruksstyrelsen genomfört för den fy- siska riksplaneringen visar inom vilka områden konflikter med tätortsexpansion är av betydelse. Inom dessa områden är det angeläget att en förfinad gradering kommer till stånd som kan ligga till grund för planöverväganden i den kom- munala planeringen. Det bör ankomma på lantbruksstyrel- sen att svara för denna gradering. Sedan graderingen ge- nomförts får prövas om det finns skäl att ålägga kommun att upprätta generalplan för att tillgodose vissa jordbruks- intressen.

Förändringarna i kulturlandskapet på grund av jordbru- kets utveckling behandlas i avsnitt 17.2.

9.2. Skogsbruk

9.2.1 Skogsbrukets markanspråk Enligt skogsvårdslagen förstås med skogsmark sådan mark, som är lämplig för skogsproduktion och som inte i väsent- lig utsträckning nyttjas för annat ändamål. Användningen av mark för skogsproduktion får alltså vanligen stå tillbaka för annan användning. Landets produktiva skogsmarksareal uppgår till 23,5 milj. ha enligt riksskogstaxeringen 1958—1967. Av landets produktiva skogsmarksareal finns 57 % i Norrland, 23 % i Svealand och 20 % i Götaland. Skogsmarkens andel av to- talarealen varierar starkt mellan skilda län. I Gävleborgs län är 81 % av totalarealen skogsmark, i Malmöhus län bara 15 %. Den produktiva skogsmarksarealen kan, trots avgång

156 [: SOU 1971:75

• Sida 157
•  Original

för vägar, kraftledningar, bebyggelse osv., väntas öka ge- nom omvandling av jordbruksmark och torvmark, En ana- lys av framtida virkestillgångar redovisas i avsnitt 19.6 Skogsindustri.

Skogsmark används i ökad utsträckning för andra ända- mål än skogsbruk. I syfte att ge underlag för att därvid kunna beakta skillnader i markens värde för skogsbruket har Skogsstyrelsen utfört en översiktlig gradering av skogs- marken utifrån dess värde vid skogsproduktion på längre sikt, se fig. 9: 3.

Enligt Skogsstyrelsen kan en olämplig placering av fri- tidsbebyggelse få stora negativa konsekvenser genom att stänga naturliga virkestransportvägar eller splittra naturliga drivningsenheter. Byggnadslagstiftningen har, före de änd- ringar som beslutats av 1971 års riksdag, inte gett tillräck- liga möjligheter att motverka en sådan olämplig placering. För skogsbruket är det önskvärt med en mer samlad be- byggelse, som dock måste möjliggöra passage för skogsbru— kets transporter. Genom samråd vid planeringen bör enligt Skogsstyrelsen en lämpligare placering av bebyggelsen kun- - na åstadkommas och ett sambruk av vägnätet främjas mel— lan skogsbruk och fritidsbebyggelse.

9.2.2. Skogsmarkens försurning

I kap. 4 har redovisats att en märkbar försurning av om- fattande skogsarealer pågår. Detta innebär risk för produk- tionsminskning. Den svenska rapport till FN:s miljövårds— konferens som refereras 1 kap. 4 visar med material från riksskogstaxeringen — en tillväxtminskning på 0,3 % per år under perioden 1950—1965 i försurningskänsliga om- råden jämfört med mindre känsliga områden. Där finns ock— så uppgifter som visar att produktionsminskningen i södra Sverige skulle kunna uppgå till 10—15 % under den när— maste 30-årsperioden. En produktionsminskning av den storleken skulle få allvarliga konsekvenser för hela skogs— näringen.

9.2.3. Överväganden och synpunkter

Från skogsbrukets synpunkt är det angeläget att svavelut- släpp undviks inom produktiva skogsområden. I den mån detta inte är möjligt bör man sträva efter att utsläpp sker så att påverkan riktas mot skogsmarksområden med ringa känslighet mot försurning och med låga skogsmarksvärden. Den samredovisning av skogsmarksvärden och skogsjord- måner som framgår av fig. 9: 4 ger en översiktlig bild av

SOU 1971:75 ] 157

• Sida 158
•  Original

JUN w l

31

31 ! ,.B. _ 2.0 3.0. 4.5. _ 5.9 6.6. 7.14. : am om. 170 __ zwn 3—Nu Figur 9:3. Översiktlig gradering av 5 * & Sx ? skogsmarken i Sverige.

Skogsstyrelsen har utfört en gradering av skogsmarken utifrån dess värde vid skogsproduktion på längre sikt. Vid markvärdeberäkningen har främst produktionsförmåga och belägenhet beaktats. Viss hänsyn har också ta- gits till marktillstånd och ägoslags- splittring. Minsta redovisade område är ca 10 000 ha.

Graderingen har skett på grundval av en markvärdeberäkning enligt den metod som används vid den allmänna fastighetstaxeringen. Dessa markvär- den är avkastningsvärden eller för- väntningsvärden som kan definieras som nuvärdet av alla framtida förvän- 24 1' . , , , _ , . ,, , tade nettoavkastningar och utgör ett , l ' ' . ' . . . mått på skogsmarkens värde från 23 . ., _ ' . , ' ' . ' . i . : . . u företagsekonomisk synpunkt.

] ' ' ' _ : ' . . ' ' ' . i ' ' ' ; 1 Inom Skogsstyrelsen pågår metod- arbete som syftar till en sådan gra- 22 dering av skogsmarken att även i samhällsekonomiska synpunkter be- aktas. Redan genomförda överslags- mässiga beräkningar visar på en väsentlig förhöjning av markvärdena vid en dylik gradering. Dessa beräk- ningar redovisas i samma stencil som 19 graderingen.

29 15011

27 y' 1400 '

ze

nuo

. 1 l 20;

1600

184

., _ . _ _ Klass Markvärde kr/ha i' i ' 4 J 1 o— 9

17

10— 24

25— 49

50—149 13

emo —

1 50—249 1 2

250—349 1 1

1 0 350—449

09. 450—549

ssoo

08 550—

Område ovanför barrskogs-

⁰⁷ i j gränsen

wo

06

05

smo

04 Källa: Översiktlig gradering av skogs- marken i Sverige, karta och PM utar- 03 betad inom Skogsstyrelsen, civilde- partementet, förarbeten för fysisk riksplanering, underlagsmaterial nr 9.

ezoa

so room 02

% Å _ SlF' && 7|H| Bill 9111 OiKi 1|Ll ' 21Ml 01,

• Sida 159
•  Original

Figur 9: 4. Möjlig inverkan på skogs- bruket av markens försurning.

Det är allvarligare för skogsbruket om en försurning sker i områden av stort värde för skogsbruket, jämför fig. 9: 3. Mörkare grön färg på kartan betyder från denna synpunkt ökad risk för stor produktionsminskning vid en markförsurning.

- markvärde 250 — 600 kr/ha

markvärde 25 — 249 kr/ha

Cl markvärde 0 — 24 kr/ha

Olika jordmåner har emellertid olika motståndskraft mot försurning, jämför kap. 4. På kartan har manker med sämre motståndsförmåga markerats med mörkare grå färg.

podsol stark

' & podsol medel "mi podsol svag brunjord

Anm.: Vissa områdens motståndskraft mot försurning är mindre än vad jordmånsredovisningen anger. Detta gäller bl. a. delar av Bohuslän, centrala och östra Småland samt bråvikenområdet.

37. ilBi 210

om

31 — mn 30 29

28

117

man

26 jzs j "in 24

13 22— 21

11110

20

03

noe ! _ka

07.

_otAl 11131 " a..

&

21Ml å

&

31

mn-

J" — '”

29

7500

28

26

11

mn—

13

nov ;

12

09 mo '-

o 50 imkm 02

S & _ 6va 711-13 am ' 911» ' OlKi 11L| ' mm ' 01

• Sida 160
•  Original

risken för produktionsminskning inom skogsbruket i olika regioner. Svavelutsläppens konsekvenser för skogsbruket har beaktats vid de överväganden som gjorts angående förläggning av industri.

En beskrivning av det framtida skogsbruket vad avser konsekvenser för friluftslivet och inverkan på landskapsbil- den ingår i avsnitt 17.2.

9.3. Fiske

9.3.1. Allmänt

Vissa av de industrityper som behandlas i denna promemo- ria ger upphov till miljöstörningar, t. ex. vattenföroreningar och varmvattenutsläpp, som kan väntas inverka på fisket. Speciellt allvarliga är utsläpp av ämnen som anrikas i nä- ringskedjorna, t. ex. tungmetaller och klorerade kolväten. För fiskens reproduktionsförmåga och utbredning är vidare vattnets syrehalt av stor betydelse. Som underlag för belys— ning av fiskesynpunkter vid planeringsöverväganden av riksplanetyp redovisas i det följande fiskeförutsättningarna inom olika områden och konfliktrisker från fiskets syn- punkt. Frågor om fritidsfisket redovisas i avsnitt 14.5 .

9.3.2. Klassificering av vattenområden

Västkusten, som utgör ca 14 % av den svenska kusten, svarar för 75 % av landets hela fiskefångst.

Fiskeristyrelsen har för ostkusten, sydkusten och Öre— sund karterat viktigare fångstområden som i huvudsak lig- ger innanför territorialgränsen samt de kommersiellt vikti- gaste fiskarternas lekområden i den mån de ligger innanför denna gräns. En liknande redovisning för västkusten har gjorts av fiskeristyrelsen genom havsfiskelaboratoriet i Ly— sekil. Denna information redovisas på separatkarta E.

Med utgångspunkt i bl. a. detta material har fiskeristyrel— sen för ostkusten, sydkusten och Öresund gjort en samman- fattande klassificering av vattenområdena med hänsyn till deras betydelse för fisket, se fig. 9: 5. Fiskeristyrelsen har kraftigt understrukit osäkerheten i en gradering av kustens betydelse för fisket.

Beträffande västkusten anses motsvarande gradering inte vara möjlig, vilket bl. a. beror på den stora artrikedomen på denna relativt korta kuststräcka och de flesta fiskslagens regelbundna och för ett antal arter långa vandringar. Där- emot är en gradering utifrån mer preciserade frågeställ— ningar i vissa fall möjlig. En sådan har som framgår av

160 SOU 1971:75

Fångst och värde 1969 Källa: Svensk fiskstatistik

Väst- Ost- och kusten1 sydkusten

Fångst(ton) 200000 60000 Värde(Milj.kr.) 168 55

1 inkl. landning utomlands.

• Sida 161
•  Original

Figur 9: 5. Preferensområden för fisket :i i 115» '|_ 210 l 3(Dl ( 4151 i sm L 6151 | 7111) L em 1 —* ooo 1 1111 1 2010 i in? på ostkusten, sydkusten och 1 öre- T 5 & ä 5 5 _ sund enligt fiskeristyrelsen. " 31 —7m 760)— Områden, som är allmänt 30 :o viktiga från fiskets synpunkt. - , Det kan vara ett viktigt ” fångstområde eller ett viktigt ” vandringsstråk. ,,,, ”'”” 28 28 . . . .. Kustlinjer med stora fasta . , ålfisken. ,, i Viktigare trålområden för ”” svenska fiskare i Östersjön ”* (trålfiske innanför territorial- — gränsen är i princip för- 25 bjudet). ,,,, 14 211 -—mn 22 21 — mn &; V' x_ _ ._ , j 11 7100? 10 S% ' » 20 19 i! 19 *7w0 Yun—1 18 18 Figur 9: 6. Biologiskt särskilt känsliga _ områden på västkusten vid bekämp- 17 17 ning av utsläppt olja till sjöss, enligt , fiskeristyrelsen. Urvalet har gjorts ””" '”"— bl. a. med hänsyn till områdets 16 16 betydelse som viktigare lek- eller . _1 fångstplats. 15 15 Källa: Havsfiskelaboratoriet, Lysekil. ..... smo— " 11 13 13 tim 5700— 11 11 W., 10 09 ,,,,L , 08 » ', >.-___ /_ ,, — ÖJ 7 'va, /I// * ; 0 v, ,;w .. - '. 07 _ . f_rvastkuste ....- os " ÄGi '," ,; 06 1 - 1 * redov1sad * os '. ( os —cm )? i? u (_! sim— 04 i”: __ &? 04 __ '—v' 7" lyft—J", __. oz ” 5, o) _sm N;,O'Xi' Å mo— ) ) % E 1213,» 1111 ,)». OlK) nu 2(M) m

• Sida 162
•  Original

fig. 9: 6 genomförts beträffande olika områdens känslighet t. ex. vid kemisk bekämpning av utsläppt olja till sjöss.

9.3.3. Överväganden och synpunkter

Det finns ett påtagligt samband mellan kustvatten och ut— sjövatten och mellan olika kustvatten. De flesta fiskarter gör lek- och näringsvandringar mellan kusten och den öpp- na sjön. Skador på fisket genom vattenföroreningar från in- dustriella processer blir oftast inte lokala utan påverkar större kustavsnitt och utsjöområden. Detta beror dels på strömförhållandena i vattnet, dels på föroreningarnas anrik- ning i fisken och dess näringsorganismer. Därför blir den totala föroreningen inom ett större kustavsnitt av betydelse för fisket inom varje del av området.

Man torde generellt kunna anta att fisken i Östersjön är mycket känslig för miljöförändringar eftersom det bräckta vattnet innebär att fisken kan sägas leva i en stressituation, se kap. 4. Samtidigt är antalet alternativa näringsarter mind— re i Östersjön än på västkusten.

På västkusten dämpas de kustnära miljöförändringarna av att vattenomsättningen genom förbindelsen med Nord— sjön är god. Det är dock angeläget att noga följa utveck- lingen i Kattegatts djupa delar.

Vid platsen för varmvattenutsläpp är det från fiskeribio- logisk synpunkt väsentligt att vattenomsättningen är den bästa möjliga. Detta innebär att lokalisering till öppen kust med närbeläget stort vattendjup och efter täthet föga skiktat vatten (huvudsakligen bestämt av salthalten, men även tem- peraturen) är att föredra framför lokalisering inne i ett skärgårdsområde.

9.4. Renskötsel

9.4.1. Renskötselrätten och renskötselområdet

Rätten till renskötsel är i Sverige förbehållen samerna. Ren- skötselrätten innebär att samerna för renskötseländamål får begagna områden från finska gränsen i norr till nordväst— ligaste delen av Kopparbergs län i söder — ett område om drygt 150 000 km2 eller mer än en tredjedel av landets to- tala areal. Samerna får inom detta område låta renarna beta på både kronomark och enskild mark, de får använda mar— ken för att uppföra olika anläggningar som behövs för ren- skötseln, de får avverka skog för husbehov, de får jaga och fiska inom större delen av renskötselområdet.

162 [] SOU 1971:75

• Sida 163
•  Original

Figur 9: 7. Renbetesområden.

Områden där renskötsel får bedrivas hela året.

Områden, där renskötsel får bedrivas under tiden 1 okt.— 30 april (sedvenerättens utbredning finns Inte fastlagd I detalj).

Områden där renskötsel en- ligt koncession får bedrivas hela året.

Bestämmelserna om betesområdenas omfattning och be— testidens längd innebär i stora drag att samerna har rätt att driva renskötsel dels året runt ovanför odlingsgränsen i Norrbottens och Västerbottens lappmarker och på renbets— fjällen i Jämtland, dels vintertid (1 okt.—30 april) nedanför odlingsgränsen samt utanför lappmarken och renbetesfjällen inom trakter som de av gammal sedvana besöker med sina renar.

Renbetesrätten gäller på mark tillhörig olika ägarekate- gorier. De centrala områdena är i allmänhet kronomark. Allmänningsmark och enskild mark, såsom bolagsmarker och hemmansmarker, förekommer företrädesvis inom vin- terbetesområdena och i mindre omfattning inom betesom- rådena för barmarkstiden.

9.4.2. Överväganden och synpunkter

Ett intensivt utnyttjande av fjällvärlden medför konsekven- ser för rennäringen. Utbyggnad av vattenkraftanläggningar minskar de goda betesarealerna och ökar driftkostnaderna. Även friluftslivets utveckling kan orsaka driftstörningar för renskötseln. Rennäringens intressen bör därför ses som re- striktioner för övriga i denna promemoria studerade sekto- rer. I första hand måste sådana restriktioner beaktas i pla- nering på lokal och regional nivå.

SOU 1971:75 D_163

• Sida 164
•  Original

• Sida 165
•  Original

10. Den vetenskapliga naturvården

1 0. 1 Inledning 10.2 Sammanställning av viktiga områden 10.3 Exemplifiering av viktiga typer av områden

1 0.1 Inledning

Den vetenskapliga naturvården syftar till att skydda och vårda ett så rikt bestånd av naturmiljöer att möjligheten bevaras för allmänhet och forskning att förstå hur natur- landskapet uppstått, förändrats och alltjämt förändras. Det- ta gäller naturmiljön som helhet såväl som i skilda delar, t. ex. geologiska, hydrologiska, botaniska och zoologiska. Genom tillskapandet av naturvetenskapliga referensområ- den ges möjlighet att klarlägga de naturgivna ramarna för samhällsutvecklingen och de konsekvenser denna får för naturmiljön. Detta har tidigare berörts 1 kap. 4.

Den i lagstiftning givna grunden för bevarande av områ- den för vetenskaplig naturvård är naturvårdslagen, men också genom miljöskyddslag, vattenlag och byggnadslag regleras förhållanden som på ett ofta avgörande sätt påver- kar möjligheterna att beakta den vetenskapliga naturvår- dens intressen.

Den nuvarande samhällsutbyggnaden medför omfattande förändringar av naturförhållandena i områden som utgör viktiga referenslokaler och för vilka det finns långa forsk- ningsserier.

På den vetenskapliga naturvårdens område har under det senaste decenniet utvecklingen gått mot en internatio- nell samordning, bl.a. inom ramen för internationella forskningsprogram som internationella biologiska program- met (IBP), internationella hydrologiska dekaden (IHD), förslaget till internationell konvention rörande våtmarker (CW—listan) osv.

10.2. Sammanställning av viktiga områden

Som underlag för den översiktliga fysiska planeringen på regional och central nivå har länsstyrelserna och närmast berörda vetenskapliga institutioner redovisat områden av riksintresse och av regionalt intresse för vetenskaplig natur-

SOU1971275 [] 165

• Sida 166
•  Original

vård. Materialet har bearbetats centralt av naturvårdsver- ket. Sammanställningen redovisas på separatkarta B och sammanfattningsvis i fig. 10: 1.

Med hänsyn till den tid som stått till förfogande har länsstyrelsernas och de vetenskapliga institutionernas sam- manställningar skett genom bearbetning av tillgängligt ma- terial. Naturvårdsverket understryker att inventeringsläget f.n. är sådant att värdet från vetenskaplig naturvårdssyn- punkt för betydande områden i landet är okänt. Detta be- ror dels på att inventeringar saknas (jämför inventerings- läget, fig. 10: 2), dels på att systematiska genomgångar av olika objekttypers kända förekomst i landet ej skett. De redovisade områdenas känslighet för olika slag av påverkan är vidare mycket bristfälligt känd.

10.3. Exemplifiering av typer av viktiga områden

Inom den givna tidsramen och med hänsyn till det omfat— tande materialet har naturvårdsverket endast ansett sig kunna redovisa en exemplifiering av naturtyper och stor- lekskategorier hos objekten. Verket har vidare översiktligt karakteriserat dessa naturtypers känslighet för Vissa slag av åtgärder. En närmare beskrivning av tillvägagångssätt och resultat kommer att utges i stencilserien förarbeten för fysisk riksplanering, underlagsmaterial.

Citaten i det följande är hämtade från naturvårdsverkets utkast till denna beskrivning. Det bör observeras att de marginalbilder som beledsagar texten bara skall visa i tex- ten omnämnda områden. Samtliga av naturvårdsverket re— dovisade områden liksom redan Säkerställda områden (na— tionalparker, naturreservat) framgår av separatkarta B.

I den återstående delen av detta kapitel har facktermer inte förklarats närmare i texten. Ordförklaringar ges i stäl- let i en särskild ordlista.

Skärgårdsområd en

»Beträffande skärgårdsområdena bör det understrykas att den öppna landskapsbild de representerar är mycket käns- lig, framför allt för bebyggelse. Det torde sålunda i första hand vara fråga om att begränsa utbredningen av fritids- bebyggelse, att skapa väl tilltagna refugier för djurlivet (bl. a. fågelskyddsområden) samt slå vakt om skärgårds— vattnens kvalitet. Stockholms norra skärgård (1) fordrar därutöver skydd för den intressanta vegetationszoneringen - bl. a. bältet av maritim björkskog. Kuststräckan Nor—

166 E SOU 1971:75

Skärgårdsområden.

• Sida 167
•  Original

Figur 10: 1. Sammanfattningskarta över större områden av intresse för vetenskaplig naturvård enligt natur- vårdsverket.

Med större område avses antingen ett objekt med areell utbredning eller ett område lnnefattande ett flertal mindre objekt vilka tillsammans ger området ett skyddsvärda som bör observeras i mycket översiktlig plane- ring. Vid urvalet av områden har strävan varit att ta med så många och så välutbildade representativa ele- ment som möjligt, områden med mycket stor betydelse för tolkningen av en utveckling eller ett bildningssätt och områden som under lång tid studerats vad gäller pågående processer. Redovisningen omfattar 605 områden eller i genomsnitt 25 områden per län. ! åtskilliga fall är dock områdena mindre än 100 ha, vilket innebär att de ej framträder i denna karta. En fullständigare redo- visning Iämnas på separatkarta B. Av kartan framgår att mycket stora områden redovisas i fjällområdena och i kustområdena. Framför allt skogsbygderna utom dalgångar och sjösystem förefaller å andra sidan re- presenterade i liten omfattning.

föll»

04 , o' ; j_ , 04 - , v" ? ”" ”* _ x _ . i. 4 X., _ _ 03 H&m :. 1 ' "s 03 _.m .N "ob—'är wo— » H 02 ' . ² ., 0 50 mhn 01 E. E . ;. ä % cool 113) |— ,_ 415) | S(F) de) 7111) ati) ] 90) 000 ! 110 | ml 51

• Sida 168
•  Original

i;, 1 11131 | 21C) | 310) 1 4151 i—sm i 616) | 71101 .— ä s 35 5

— mo

i » ä E (A)! 115) 41E)J_5(Fl_j_6lG) | 71H) | 3111 I nu

0 10

91111 01K_1__1 f(L)

too lim

| 21111) i

31 wu

30

29 7500 _ 28

_]

27

nm—

02

_|

01 osm

Figur 10: 2. Naturvårdsinventeringar och naturvårdsplaner den 1.9.1971.

Redovisningen omfattar 5. k. allmänna naturvårdsinventerlngar och natur- värdsplaner. Däremot redovisas inte speciella utredningar, t. ex. för grusåsar. Bara i knappt 10 fall fanns plan för hela eller större delen av länets yta. För huvuddelen av kusten hade dock planer redovisats. I vissa områden där såväl plan som Inventering saknas var planeringsläget på antingen det kommunala eller interkommunala planet för- hållandevis gott medan för andra delar av landet Inte heller sådan planering noterats utanför tätort.

Det bör observeras att de redovisade planerna är av mycket skiftande karaktär och att vissa planer ej är grundade på inventeringar. TlII statens naturvårdsverk redovisade

. naturvårdsplaner

allmänna naturvårds- inventeringar

Källa: Statens naturvårdsverk.

Fjällområden (»refugier»)

• Sida 169
•  Original

Fjällområden (naturtyper-formtyper).

dingrå—Örnsköldsvik med skärgård (2) bör vara känslig för ingrepp i landskapsbilden med sin storvulna landhöjnings- kust med grottor, HK—lokaler etc. Ullångersfjärden där— städes har stort marinbiologiskt intresse. Haparandaskär- gården (3) är liksom Luleåskärgården (4) särpräglad genom att den inte byggs upp av fast berg utan av lösa jordarter och den har dessutom värdefullt fågelliv.»

F jällområden

»Den vetenskapligt-kulturella naturvårdssektorns största områden återfinns i fjälltrakterna, från Fulufjället i Kop- parbergs län till Pältsaområdet vid Treriksröset.

Redan i föreliggande material framstår vissa fjällom— råden som särskilt värdefulla referensområden för natur- vetenskaplig forskning och/eller som refugier för den tillba- katrängda faunan. Dessa områden kräver p. g. a. sin ömtå- lighet långtgående skydd för att deras funktion ska kunna bibehållas i ett långsiktigt perspektiv, vilket bör vara ett samhällsintresse av högsta rang. Som exempel på sådana fjällområden kan nämnas delar av Tärna—Graddis-kom— plexet (1), (Tärnasjön-Biellejaure med omgivningar, Lilla Tjulträsk, Svaipa fågelskyddsområde), Sjaunja fågelskydds- område (2), Torneträsks vattenvärld (3) och Tavavuoma myr— och fågelområde (4).

Vissa av fjällområdena har tillika ett särskilt accentuerat värde som dokument på vissa naturtyper—formiyper, exem- pelvis Fulufjället (1) med glacifluviala dräneringsrännor, Långfjället—Rogen (2) med rogenmorän, Marsfjällen (3) med montanglaciala storformer såsom tomma glaciärni- scher, etc., Blaikfjället (4) med olika skogs— och myrtyper, Artfjället (5) med kalkkrävande växter, karstfenomen, Kvikkjokks (6) och Laitaures (7) deltaländer, Ultevis (8) som är Sveriges största fjällslättplatå, Kärkevagge i Abisko— regionen (9) med bl. a. sluttningsprocesser samt Pältsaom— rådet (10), Sveriges nordligaste område med montanglaciala storformer och vidare glacifluviala ackumulationsformer och intressant flora.»

>>I fjällområdena i synnerhet förutsätter ett rätt anpassat skydd att naturvårdsplanering sker. Detta kräver dessutom att en grundlig inventering av naturförhållandena företas, ty kännedomen om dessa är påfallande fragmentarisk även om många av de »enskilda fragmenten» är kända för en hög kvalitet. Redan nu kan dock sägas att fritidsbebyggelse bör undvikas medan stugbyar för korttidsuthyrning torde kunna inplaceras på sådana platser som naturvårdsinven— teringen—planeringen anvisar och i den mån andra förut-

SOU 1971:75 169

• Sida 170
•  Original

sättningar är för handen. Likaledes bör man önska sig för- bud mot skogsavverkning i de fall en sådan skulle kunna bli aktuell.»

Geologisk—geomorfologiska områden utanför fjällen

»Utanför fjällen kan provkartan väsentligt utökas beträf- fande större områden som är representativa för svensk na- tur i ett eller flera avseenden och vilka påkallar särskilda skyddsåtgärder, men där man efter företagen planering tro- ligen finner det onödigt tillgripa hela arsenalen av restrik- tioner och förbud. Sålunda är det i ett antal fall främst geologiska—geomorfologiska karaktärer som bildar tyngd— punkten i värderingen, varvid bl. a. täktverksamhet och lik- nande ingrepp i själva objektet eller i omgivande land- skapsbild behöver stävjas. Här kan nämnas spricktopo- grafi-förkastningsbranter [Linderödsåsen (1), Ö:a Vättern— stranden (2), Moredalen—ravinen (3), terrängen NV om sjön Glan (4), Kolmården (5), Kilsbergen (6), sjön Bulla- ren (7)], drumlinsområden [Hackvad (8), Västerbottens— kusten (9), Karesuando (10)], delar av det mellansvenska israndsystemet med komplexa kvartärgeologiska bildningar — bl. a. Valle härads kamelandskap (11) — Stråkenområdet (12) med issjötappning och dödisackumulationer, Bratt- forsheden (13) med isranddelta, Säterområdet (14) med dyner, raviner, nipor, jordflytning, Morafältet (15) med Sveriges största fria meanderfält, delta och inlandsdyner, Degerselet—Råneälvens dalgång (16) med ändmoräner och kalixpinnmo samt det märkliga Hietaniemideltat (17) i Torneälven (inlandsdelta).»

Skogsområden

»En annan områdestyp är den där främst förekomsten av värdefulla skogstyper-ekosystem motiverat urvalet. I förs— ta hand bör inom sådana undvikas dränering, skogsgöds— ling, kalavverkning, etc. för att bibehålla områdenas veten- skapligt-dokumentära karaktär och funktion som forsk- ningsobjekt. Risveden—Rödeneområdet (1) med västsvensk skogstyp, sydöstskånska bokskogs- och sjöområdet (2), Kroppefjäll (3), Järnlunden '— Stora Rängenområdet (4) med ekskog och hackspettfåglar, Mälaröarna (5) med ädel— lövskog, kan nämnas i sammanhanget men även lågfjäll i Kopparbergs, Västerbottens och Norrbottens län hör hit med bl. a. sydväxtbergsvegetation och björkskogstyper. Bland andra naturvetenskapliga referensområden/objekt som i vissa avseenden ställer ganska långt gående krav på

» 170 SOU 1971:75

Geologiska-geomorfologlska områden utanför fjällen.

Skogsområden

• Sida 171
•  Original

Odlingsbygderna

Sjöar och vattendrag

ostördhet kan nämnas Öster—Malmas (6) och Grönbos (7) försöksområden för viltforskning.»

Odlingsbygderna

»Kulturlandskapsobjekten fordrar förstås skydd för land- skapsbilden i olika hänseenden, men härjämte förutsätter dessa objekt i betydande utsträckning en kontinuerlig hävd enligt gängse metoder, för att naturtypen skall behålla sin egenart — främst växtekologiskt men även landskapsbilds- mässigt sett. Bland mera renodlade sådana objekt må näm- nas Ölands alvar (1), Falebo—Bjälebo—området (2), ön Ven (3) — som även har de kvartärgeologiskt högintressanta moränklintarna, »backafallen», vidare Valle härad (4) även med kamelandskap, vissa fäbodsområden och viss ensam— bebyggelse intill fjällranden. Som till betydande del kultu- rella naturvårdsobjekt får också räknas vissa större områ- den av mer extensiv kulturell prägel, bl. a. några av de tidi- gare nämnda älvdalarna och härjämte exempelvis Ljusnans dalgång mellan Ljusdal—Orbaden (5), Båven-området (6), Markim—Orkestaområdet (7) och Arholma (S).»

Sjöar och vattendrag

»Bland andra naturvetenskapliga referensområden/objekt som i vissa avseenden ställer långtgående krav på ostördhet kan också nämnas ett stort antal sjöar och vattendrag av vetenskapligt-dokumentärt värde. Av sådana kan nämnas Verkaån (1) med intressant fiskfauna, Anebodaområdets sjöar (2), Allgunnen (3), Hummeln (4), Vättern (5), Skiren (6), Åvaån (7), Erken (8), den s.k. Utålkedjan (9), Rissa- jaure (10) (Torneträsk—Kärkevagge). Här bör inte minst framhållas havsfjorden Gullmaren (11) med Örekilsälven även om Gullmaren sorterar under marinbiologi mer än under limnologi. Ingrepp i hydrologin, förorening, göds- ling, inplantering av främmande djurarter, etc. bör und- vikas.

De prominenta fågelsjöarna torde för sin fortsatta exi- stens — utöver skydd mot hydrologiska ingrepp, skydd för fåglarnas häckning, etc. _ även i många fall förutsätta be- handling av biotopema (vegetationsröjning, vegetationsdi- rigering). Här kan nämnas Araslövsjön—Hammarsjön (1), Store Mosse—Kävsjön (2), Hornborgasjön (3), Tåkern (4), Östen (5), Kvismaren (6) Angarnsjöängen (7) och Persö- fjärden (8).

IHDzs referensområden, Velenområdet (1) och Lapp- träsketområdet (2), är speciellt känsliga för vattenbygg—

SOU1971:75 3 171

• Sida 172
•  Original

Fågelsiöar [HD:s referensområden samt större älvar

nadstekniska—hydrologiska ingrepp vilket även gäller för de större älvar som redovisas [Klarälven (3), Västerdalälven (4), Vindelälven (5), Piteälven (6), Kaitumälven (7), Kalix- älven (8) samt Torneälven (9)]. Om älvarna bör dessutom nämnas att själva dalgångarna är känsliga för ingrepp i landskapsbilden. Älvarna med dalgångar har dock i detta sammanhang sin kanske största betydelse som naturveten- skapliga forsknings— och referensobjekt. Utöver de ovan relaterade objekten kan även nämnas Ammerån (10) och Bygdeträsket—Rickleån—Bygdeåområdet (l 1). »

Havsområden

»Ett antal havsområden har redovisats runt Sveriges kust som skyddsvärda från vetenskaplig synpunkt, bl. a. djupgra— var som Kosterrännan (1) (Gullmaren redan nämnd), Landsortsdjupet (2) och Ulvödjupet (3), lekområden för fisk (Laholmsbukten (4), Gotlands sydostkust (5) samt vissa grund). Dylika områden bör skyddas mot förorening och tippning av avfall, mot täkt under vatten, t. ex. Salvo rev och Askö grund (6), och liknande ingrepp.»

172 [| SOU 1971:75

Havsområden

• Sida 173
•  Original

Områden av komplex natur

»Jämsides med de objekt i källmaterialet, där en eller ett par egenskaper framhävts som speciellt skyddsvärda, före- kommer de som har ett komplex av naturkvaliteter inom såväl geologi, flora och fauna och varav många i eminent grad påkallar skyddsåtgärder. Dessa bör då förväntas bli tämligen mångfasetterade. Åtskilliga sådana objekt har re— dan framskymtat i texten. Ytterligare kan nämnas Söder- åsen (1), Hallandsåsen (2) och Omberg (3) (urbergshorstar, bokskogstyper, myrmarkstyper m. m.), Skånes basaltkupper (4) som är intressanta som naturlandskapselement, bergart, kulturlandskap, Ivösjöområdet (5) med berggrundsstrati- grafi, strandlinjer, grottor, kaolinvittring och bokskogstyper, Årsviken (6) som är klassiskt ändmoränområde och pro— minent fågellokal, Yxningenområdet (7) med limnologiska värden, ugglelokaler, Västergötlands platåberg (8) med berggrundsstratigrafi, geomorfologi, kulturlandskap, intres— santa växtlokaler _ bl. a. Stipa—lokalerna — samt djurlivet, t. ex. älgstammen, den s.k. Siljansringen (9) med ordovi— . cisk—siluriska revkalklokaler, randdelta, kames, flygsand, områden av komplex nam, HK—lokaler, kalkblekesjöar och kulturlandskap samt kust— sträckan Malören—Gumboda (10) med drumlins, transver- salmoräner, kustmorfologiska element, skalgrusbankar och vegetationszonering. Inom dessa stora områden torde det som tidigare sagts bli fråga om att ge begränsade terräng— avsnitt (punktinsatser) långtgående skydd medan man för områdena i övrigt får nöja sig med att utöva kontroll av Vissa natur— och landskapsbildsstörande verksamheter.»

Punktformiga objekt

»Slutligen må nämnas de punktformiga objekten. I den mån det rör sig om areellt starkt begränsade områden, så- som berggrundsstratigrafiska skärningar eller växtlokaler, bör de avsättas som naturreservat (naturminnen i förekom— mande fall).»

SOU l971:75 [] 173

• Sida 174
•  Original

• Sida 175
•  Original

* Vissa kulturminnen har ett villkors- löst lagskydd omfattande även om- givande mark. Detta gäller de fasta fornlämningarna och kyrkobyggnader tillhörande svenska statskyrkan

samt kyrkotomter och begravnings- platser.

11. Kulturminnesvård

1 1.1 Inledning 11.2 Redovisning av viktigare miljöer och områden 11.3 Exemplifiering av Viktigare miljöer och områden

11 .1 Inledning

Kulturminnesvården syftar till att bibehålla ett så rikt be— stånd av kulturminnen och kulturmiljöer, att möjligheten bevaras för allmänhet och forskning att följa landets od- lings— och bebyggelsehistoria och förstå den utveckling som har lett fram till vårt nuvarande samhälle.

Skyddet för kulturmiljön regleras dels i de lagar och författningar som avser de enskilda kulturminnena, dels beträffande kulturmiljön i stort framförallt i byggnadsla— gen och naturvårdslagen.1

Kulturminnena och kulturlandskapet utgör ett källma- terial, som inte kan ersättas. Den i Sverige jämförelsevis långsamma utvecklingen under äldre tid har medfört, att minnen från äldre kulturskeden har bevarats i ovanligt hög grad. Kulturutvecklingen alltifrån äldsta tid kan ännu i dag på många håll upplevas och studeras. Framför allt under tiden efter andra världskriget har emellertid en alltmer om— fattande samhällsbyggnad dock medfört risk för total ut- radering av den äldre kulturmiljön inom stora landskaps- avsnitt.

I det internationella arbetet, både inom Unesco och i Europarådet har det under det senaste decenniet under- strukits att kulturminnesvårdens problem är en internatio— nell angelägenhet av växande betydelse. Detta innebär att kulturminnesvårdens bevarandeplanering i Sverige också har en internationell dimension.

11 .2 Redovisning av viktigare miljöer och områden

Som underlag för den översiktliga fysiska planeringen på regional och central nivå har landsantikvarierna redovisat kulturhistoriska miljöer av riksintresse och av regionalt in— tresse och avgränsat ett antal större områden av betydelse för kulturminnesvården. Redovisningen har bearbetats cen- tralt av riksantikvarieämbetet.

SOU 1971:75 |:] 175

• Sida 176
•  Original

Urvalet för länssammanställningarna har skett genom bearbetning av befintliga register. Nyinventering eller fält— kontroller har inte hunnit utföras. Riksantikvarieämbetet framhåller att sammanställningen inte är att se som en riks— plan för kulturminnesvårdens bevarandeplanering. En så— dan skulle ta upp väsentligt fler objekt. Redovisningen tar endast upp till ledning för översiktlig fysisk planering ett urval miljöer och områden som är av sådan karaktär att hänsyn måste tas till dessa i tidigt skede i planeringen.1 Härtill kommer ett stort antal objekt av omistlig karaktär vilka inte ingår i miljöer av här redovisad typ men till vilka hänsyn måste tas på skilda plannivåer.

En beskrivning av tillvägagångssätt och resultat kommer att utges i stencilserien Förarbeten för fysisk riksplanering, underlagsmaterial.

Sammanställningen redovisas på separatkarta B och sam— manfattningsvis i fig. 11: 1.

11.3. Exemplifiering av viktigare miljöer och områden

Kulturlandskapet är en produkt av 10000 års mänsklig aktivitet. I det redovisade materialet kan man följa denna från den äldre stenålderns fångstkulturer via en agrar sam— hällsform med upprepade kolonisationsepoker fram till våra dagars urbaniserade samhälle.

Riksantikvarieämbetet har kommenterat några av redo- visningens viktigaste resultat. Urvalet har begränsats till att belysa olika utvecklingsfaser som de avspeglas i kultur— landskapet. Kommentarerna återges i det följande.

F ångstsamhäl l et

Från äldsta tid — äldre stenålder — återstår boplatser, genom landhöjning och miljöförändringar ofta långt från nuvarande bygd och kustlinjer. Tidiga exempel är Ageröds mosse och Ringsjön i Malmöhus län. Yngre boplatser finns t. ex. vid Bråviken i Östergötlands län, vid Vrå i Sö— dermanlands lån, på Södertörn i Stockholms län, inom Vin— delälvsområdet i Västerbottens och Norrbottens län samt i den miljö som redovisats vid Hotingsjön i Västernorr- lands län. Ett stort antal ingår också i de större områdena på västkusten.

Kolonisation och bebyggelsekontinuitet

Genom fastare kolonisation av mer agrar prägel togs be— stämda markområden i anspråk och människornas inbördes

176 [] SOU 1971:75

' Vid urvalet har stor hänsyn tagits till sambandet mellan kulturobjekt och naturlig reterensmiljö.

• Sida 177
•  Original

Figur 11: 1. Större områden av bety- delse för kulturminnesvården och kulturhistoriska miljöer av riks- intresse. Redovisningen bygger på samman- ställningar utförda av landsantikvarier- na samt de kommunala museerna i Stockholm och Göteborg. Materialet

' har bearbetats av riksantikvarieämbe- tet i samråd med landsantikvarierna. Vid urvalet av områden har en strävan varit att belysa olika utvecklingsfaser i landets kolonisations- och bebyg- gelsehistoria så som de avspeglas l bevarade objekt och miljöer. En jämn , tidsmässig, näringsmässig och geo- grafisk fördelning av objekten har eftersträvats. Kulturminnen som är av intresse för en större allmänhet har getts en framträdande plats i redovis- ningen.

Redovisade större områden av bety- delse för kulturminnesvården är områ- den, vilka är av särskilt kulturhisto- riskt intresse genom sitt rika innehåll av kulturminnen och miljöer.

Redovisade kulturhistoriska miljöer av riksintresse innehåller ett eller flera kulturminnen och representerar ett stadium i kulturutvecklingen eller ett utvecklingstörlopp (se även sepa- ratkarta B).

Större område av betydelse för kulturminnesvården

Kulturhistorisk miljö av riksintresse

| 113) i act—Faust |_ 415) | &

37. _ — %

31

_run

30

7.9

_rsw

28

27

imo

26

21 _rwu 20 19 18 17 —m0 l16

15

14

w &

K -

. .:.- !

Xml 1(B) |

* 4(E) S(F)

S(Fi 6165 7015 _ au) ] our) & &

zwo | aut—)"! !

31

NW— ..

]

| 50 lm— 01

.. . i . a j G) TH) I all) 90) 000 tu I

• Sida 178
•  Original

förhållanden reglerades. Detta är en utveckling som fort— gått sedan den yngre stenåldern och resulterat i de senaste seklens agrara landskap med dess nästan fullständiga mark— utnyttjande.

I kulturlandskapet finns skilda tiders lämningar ofta sida vid sida, illustrerande en kontinuerlig och i äldre tider ofta jämförelsevis långsam utveckling. Ett ovanligt belysande exempel är Falbygden i Skaraborgs län. En internationellt märklig koncentration av stenkammargravar markerar där fast kolonisation redan under yngre stenålder. Stora sten— sättningar, domarringar, högar, rösen och gravfält avspeglar bronsålderns och järnålderns bygd, de små sockenkyrkorna, klosterlämningar och ett jordbrukslandskap med stora byar och talrika brukningsspår den fortsatta utvecklingen in i medeltid och nyare tid. Talrika exempel på miljöer med kontinuerligt innehåll fr.o.m. järnåldern finns i flertalet gamla kulturområden, speciellt i Uppland.

Äldre fornlämningsbygder

Sverige har ca 500 000 bevarade synliga lämningar från forntiden av vilka flertalet utgöres av gravar. Internationellt sett erbjuder dessa unika möjligheter till bebyggelsehisto— risk forskning. Koncentration av hällkistor i sjörika och lättdränerade marker i Kronobergs län visar ett bebyggelse— område från yngsta stenåldern. Områden med rösen i Göte— borgs och Bohus län, norra delen av Kalmar län, delar av Gävleborgs, Västernorrlands och Västerbottens län marke— rar bronsålderns kustbundna kultur och märkliga stenarki— tektur. Gravfält med resta stenar och stensättningar av varierade former som F järåsmiljön i Hallands län, flera mil- jöer i Småland, Södermanland och Uppland samt Vadsbo- området i Skaraborgs län visar den äldre järnålderns tät— nand-e agrarsamhälle.

Yngre fornlämningsbygder

Flertalet gravar härrör från yngre järnålder. Rikast är mä— larlandskapen, där ett stort antal miljöer valts ut inom vad som kan betecknas som Europas bäst bevarade forntids— område från det första årtusendet e. Kr. Angarn—Markim— Orkesta—Össebygarn, Odensala—Husby—Ärlinghundra, Bot— kyrka, Sorunda—Ösmo i Stockholms län, området längs Fy- risån norr om Uppsala, Selaön i Södermanlands län, Bade— lunda i Västmanlands län osv. utgör exempel på folkrika områden baserade på åkerbruk och boskapsskötsel. Här fanns en tidigt reglerad, sammanhängande bygd, genom-

178 SOU 1971:75

• Sida 179
•  Original

skuren av kommunikationsleder till lands och vatten. Mot— svarigheter finns även i rika fornlämningsområden i Öster— götlands län, Småland och Älvsborgs län, t. ex. Ätradalen.

Miljöer i Hackås i Jämtlands län, Valbo och Hälsingtuna i Gävleborgs län, Alnön, Tuna och Nora i Västernorrlands län visar järnålderns begränsade bygdområden i Norrland. I inlandet har bl. a. Rätansjön i Jämtlands län valts ut som exempel på bosättning av fångstkaraktär med sannolik kon- tinuitet från stenålder ned i järnålder.

Forntida religion, näringar och försvar

Utöver gravar finns i fornlämningsbeståndet lämningar som illustrerar religion, näringar, bostäder, konst, handel, poli- tisk utveckling osv. Hällristningsområden som Tossene, Tanum och Kville i Göteborgs och Bohus län, enköpings— området i Uppsala län, norrköpingsområdet i Östergötlands län, simrisområdet i Kristianstads län och Nämforsen i Västernorrlands län är internationellt betydande monumen— tala bildarkiv till bronsålderns föreställningsvärld.

Hägnader, fägator och husgrundskomplex på Gotland och Öland visar ett redan under äldre järnålder reglerat gårds- och bysystem av agrar typ, övergivet före järnålderns slut på grund av förändringar i den yttre miljön och nu ut— görande ett fossilt kulturlandskap av stort vetenskapligt in- tresse. Även Halleby m. fl. miljöer i Östergötlands län, Kyllemo och Brunnsbo storäng i Skaraborgs län är goda exempel på fossila odlingsmiljöer från järnålder.

I de folkrika jämåldersområdena, främst inom Stock— holms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands och Väst— manlands län, markerar talrika fornborgar farleder av po— litisk och ekonomisk betydelse. Exempel är miljön utmed den sörmländska vattenleden i Stockholms och Söderman— lands län. Anknutna till denna ligger Helgö och Birka i Mälaren som de bästa exemplen på förmedeltida handels- orter.

Det agrara samhällets utveckling

Under järnåldern började ett etablerat agrarsamhälle på ett bestående sätt omvandla landskapsbilden. Hägnader, sten- strängar, odlingsrösen och åkerterrasser är spår av odling. Omvandlingen fortgick i allt intensivare tempo under me— deltid och nya områden, exempelvis koloniserades Dalarna, inre Norrland och sydsvenska höglandet. Det sistnämnda illustreras av ett större område gemensamt för Kronobergs

SOU 1971:75 |:] 179

• Sida 180
•  Original

och Kalmar län. I Storsjöbygdens utkanter sker en delvis temporär kolonisation på höjdsluttningarna, om vilken igenväxta terrassåkrar, de 5. k. ödesbölen, vittnar. Bästa ex— emplen finns i Alsens socken, Jämtlands län.

Under 1500— och 1600—talen kom en ny kolonisations- våg efter en dämpning av utvecklingstakten under senare hälften av 1300-talet och tidigare hälften av 1400-talet. Stark folkökning medför under nyare tid torpbildning på ofri grund i byarnas utkanter, illustrerat framförallt av mil— jöer i Kronobergs och Kalmar län. 1800—talets agrara ut- veckling belyses i fråga om laga skiftet av sådana områden i Örebro och Östergötlands län, där man i dag kan uppleva det starkt mekaniserade och — enligt dagens prognoser — för framtiden bestående jordbruket. Skiftet splittrade flertalet av de gamla byarna. Exempel på ännu bevarade bymiljöer är Viby i Stockholms län, Lunds by i Kalmar län och Klöv— sjö i J ämtlands län samt flera byar vid Ovansiljan i Kop- parbergs län. Det agrara landskapets omvandling genom säteribildningar framförallt fr.o.m. 1600-talet belyses i herrgårdsmiljöer t. ex. i Södermanlands, Östergötlands, Kristianstads och Malmöhus län.

Utmarkernas utnyttjande

Karakteristiskt för den agrara miljön i framför allt landets norra delar var ett intensivt utnyttjande av utmarkerna. Huvudnäringen kompletterades med binäringar, t. ex. fångst och fiske. I många områden användes fångstgropssystem, en fångstmetod med belagd kontinuitet från tidig medeltid till 1800—talets slut. Exempel är dels ett 1,5 mil långt stråk med 350 gropar längs Hårkan, dels skogsområdet mellan Aspånäsets by och Långan, båda i Jämtlands län. Behov av betesmark och foder medförde utnyttjande av skogsmarker genom ett sedan medeltiden utbyggt fäbodsystem, exempli- fierat bl. a. av ett flertal fäbodar i Jämtlands län och i Kop— parbergs län.

Kustnäringar

Utmed kusterna har funnits fiskenäring i alla tider, Vilket illustreras redan av flera forntida miljöer. Fiskelägena från senare tider är under stark omvandling till fritidsmiljöer och är i många fall nedläggningshotade. Bland redovisade miljöer märks Åstol, Käringön, Fiskebäckskil och Mollö— sund i Göteborgs och Bohus län och Harstena i Östergöt— lands län. Det större området som valts vid kusten i Väs- ternorrlands län präglas bl. a. av fiskelägen med tillhöran- te märkliga fiskelägeskapell.

180 [] SOU 1971:75

• Sida 181
•  Original

Kyrkliga byggnadsmiljöer

Viktiga inslag i kulturlandskapet är ruiner och byggnader av ceremoniell art, belysande religionens roll under medel— tid och nyare tid. Detta exemplifieras av talrika kyrkomiljö- er från olika tidsavsnitt med stark koncentration till de vid medeltidens början etablerade jordbruksbygderna liksom av klosteranläggningar som Varnhem i Skaraborgs län, Alvast— ra i Östergötlands län och Riseberga i Örebro län. Nederlu- leå och Lövångers kyrkstäder i Norrbottens resp. Väster- bottens län representerar en särskild samhällsform.

Slott och borgar

Den världsliga maktens anläggningar exemplifieras bl. a. av medeltida ruiner vid Stäket och Alsnö hus i Stockholms län, Stegeborg i Östergötlands län, Hanhals i Hallands län samt Tibrandsholm i Jämtlands län, medeltida och vasatida slott som Glimmingehus och Skarhult i Malmöhus län, Läckö i Skaraborgs län, Vadstena i Östergötlands län och Örbyhus i Uppsala län. Skokloster i Uppsala län, Mälsåker i Södermanlands län och Övedskloster i Malmöhus län re- presenterar slott från stormaktstid och 17 00—tal. Om äldre tiders krigiska förvecklingar vittnar bl. a. Varbergs fästning i Hallands län, Marstrands fästning i Göteborgs och Bohus län, Eda skans i Värmlands län, Orsa skans i Kopparbergs län och Römmens skans i Jämtlands län.

Kommunikationsleder

Bland kommunikationsleder från äldre tider kan nämnas miljöer med runstensbroar, t. ex. J arlabankes bro i Stock- holms län, överfarter utmed den medeltida Eriksgatan i Södermanlands, Uppsala och Västmanlands län, Göta kanal i Östergötlands och Skaraborgs län och Strömsholms kanal i Västmanlands län. Äldre vägavsnitt ingår dessutom i ett flertal miljöer inom agrarlandskapet.

Bergsbruket

Under det agrara samhällets tid utvecklades viss industri, främst bergsbruk. Bergslagen inrymmer en mängd lämning- ar av sådan verksamhet med medeltida rötter. Äldre ske- den illustreras av gruv- och hyttmiljöer som Norberg i Västmanlands län och Garpenberg i Kopparbergs län, se— nare skeden av bruksmiljöer som Gysinge i Gävleborgs län,

SOU 1971:75 [] 181

• Sida 182
•  Original

Löfsta i Uppsala län och ett flertal platser inom ett större område i Värmlands län. Lämningar efter en på myrmalm grundad primitiv järnhantering exemplifieras i Berg och Älvros i Jämtlands län.

Urbaniseringen

Under tidig medeltid etablerades städer, vissa med försvars— funktion. De kan ses som uttryck för det agrara samhällets behov av handelsplatser och administrativa centra och ut- gör därigenom spridningscentra för nya vanligen kontinen- tala impulser. Stockholm och Visby kan uppvisa bevarade medeltida stadskärnor, rester finns även i bl. a. Sigtuna, Lund och Söderköping.

Under 1600-talet om- och nybyggdes på många håll städer med tillämpning av rutnätsplan. Karaktären av för— svarsanläggning upphörde och expansion kunde ske utanför tidigare omgärdat område. Rutnätsplaner finns bl. a. i Kal- mar, Göteborg, Karlskrona och Kristianstad. AV trästaden från 1700— och 1800-talen finns internationellt värdefulla miljöer i Härnösand, Hudiksvall, Vimmerby, Eksjö och Marstrand.

Stadens omvandling genom industrialismen exemplifieras bl. a. i Göteborg, Sandviken och Borlänge där särskilda ar- betarkvarter tillkom utanför det äldre stadsområdet.

182 D SOU 1971:75

• Sida 183
•  Original

12. Allmänna överväganden och synpunkter om vetenskaplig naturvård och kulturminnesvård

Den vetenskapliga och kulturella naturvårdens och kultur— minnesvårdens intressen är i mycket av likartad karaktär. Båda syftar till att ge dokument åt forskaren, studieobjekt för den studerande och sevärdheter åt allmänheten. I allt detta syftar de till att ge ett historiskt och geografiskt per— spektiv på dagens natur- och kulturmiljö.

Kulturminnesvården och den vetenskapliga naturvården representerar värden som, om de en gång förötts, inte kan återskapas eller ersättas. Dessa intressen måste därför till- mätas stor tyngd som restriktioner vid planering av andra verksamheters markanvändning. För att möjlighet skall fin- nas att beakta naturvårdens och kulturminnesvårdens in- tressen är det väsentligt att inventering och dokumentation utförs så att intresseområdena och de restriktioner de kny- ter till sig klarläggs redan innan någon förändring av mark- användningen aktualiserats.

Inom ramen för den fysiska riksplaneringen har redovi- sats en första samlad sammanställning för hela landet av denna art. Den grundar sig på ett ojämnt primärmaterial och bör därför successivt kompletteras. Materialet bör revi— deras och sammanställningar publiceras fortlöpande. Inte minst väsentligt är att en över hela landet jämförbar ned- brytning till större detaljeringsgrad kan genomföras, så att intressena rätt kan beaktas i planering på alla nivåer.

Det bör vara en huvudregel att beslut om detaljplan eller byggnadslokalisering inom områden som angetts som riks- intressen för vetenskaplig naturvård eller kulturminnes- vård alltid skall föregås av en översiktlig planbedömning som innefattar studier av de restriktioner som i det speciella fallet kan behöva ställas med hänsyn till dessa intressen. Detta kan medföra krav på betydande insatser för under- sökning och beskrivning av berörda områden.

De redovisningar som utförts av naturvårdsverket och riksantikvarieämbetet omfattar områden av mycket skiftan- de storlek. Delvis är det fråga om mindre områden för vilka huvudmålsättningen sannolikt bör vara att bevara den befintliga miljön i sin helhet. Delvis är det fråga om om-

SOU1971:75 [3 183

• Sida 184
•  Original

råden med en betydande utsträckning. Det är givet att des— sa områden i sin helhet inte har sådan karaktär att ingrepp eller andra verksamheter inte kan tolereras. För dessa om— råden innebär avgränsningen i första hand en anvisning om att den vetenskapliga naturvården resp. de kulturhistoriska intressena bör tillmätas särskild vikt i regional och lokal planering. Genom denna planering bör klarläggas vilka mer eller mindre stränga restriktioner av olika slag som kan bli aktuella. Innan sådan planering skett bör restriktivitet gälla mot miljöförändringar av någon betydelse inom de redo— visade områdena. En tillfredsställande kontroll av utveck- lingen till dess sådan planering genomförts torde i allmän- het kunna erhållas genom att förordna om landskapsbilds— skydd. De berörda områdena torde många gånger vara av den karaktären att landskapsbildsskydd krävs för stora delar även sedan partier avsatts som reservat e. d.

Under senare år har synen på bevarandet av områden för såväl vetenskaplig naturvård som för kulturminnesvård vidgats. Medan åtgärder tidigare vidtogs nästan uteslutan- de för att bevara enstaka objekt har under senare år allt starkare krav på bibehållande av större miljöer förts fram. Härvid har också den sociala betydelsen av närkontakt med olika miljöer uppmärksammats.

Den starkare betoningen av miljösynpunkterna har med— fört en vidgning av intresset från de unika företeelserna mot de karaktäristiska och därmed även mot mer anspråks- lösa delar som är väsentliga för upplevelsen och förståelsen av miljön.

Denna vidgning av intresset har också inneburit att öns— kemålen om en samordning mellan den vetenskapliga na- turvårdens, kulturminnesvårdens och den sociala naturvår- dens intressen blivit allt starkare. Ett områdes rekreations- värde kan många gånger betingas av samma faktorer som har medfört att området är av intresse från den vetenskap— liga naturvårdens och kulturminnesvårdens utgångspunkt. Särskilt typiska eller särpräglade områden kan ofta utgöra goda turistattraktioner, jämför separatkarta B. Exempel på sådana områden är Bjärehalvön, Falbygden, Öland och Gotland, Siljansringen, nordingråområdet, Storsjöbygden i Jämtland och Vindelådalen. De olika bevarandeaspekter som i sådana områden sammanfaller kan samverka för att motivera skyddsinsatser.

De vetenskapliga och kulturella intressena ingår tillsam- mans med bl. a. de sociala natur— och kulturvårdsaspekter— na i underlaget för de ställningstaganden som redovisas i avdelning IV. Genom de sammanställningar som skett i förarbeten för fysisk riksplanering har översiktligt kunnat

184 [| SOU 1971:75

• Sida 185
•  Original

Forskningsområden av internationellt intresse

' Se även not till avsnitt 17.5.

2 internationella biologiska program- met är ett år 1964 startat internatio- nellt 8-årigt samarbetsprojekt som syftar till att starta och samordna forskning rörande »den biologiska grunden för produktivitet och mänsklig välfärd». 3 Internationella hydrologiska dekaden är ett av Unesco år 1965 startat 10-årigt projekt avsett att utveckla vetenskapen om världens vattenresurser, hydrologin.

klarläggas var sådana intressen sammanfaller och var det av detta skäl finns flerfaldiga motiv att värna om miljön. I åtskilliga fall, t. ex. för Vindelälvens dalgång, har mer detaljerade inventeringar kunnat påvisa värdet av en sam- ordnad planering av naturvårdens och kulturminnesvårdens bevarandeintressen.

Det ligger utanför ramen för fysisk riksplanering att för varje särskilt fall föreslå de åtgärder som kan bli aktuella för att säkerställa varje enskilt delområde. Sådana åtgärder liksom värdering av redovisade områden inbördes ankom— mer på resp. ansvariga myndigheter.

Med utgångspunkt i de sammanställningar av olika slags material som gjorts för denna promemoria bör dock vissa förhållanden vad gäller den vetenskapliga naturvården och kulturminnesvården framhållas.

Även om hela vårt land i princip är påverkat av mänsklig aktivitet så varierar både intensiteten i och typen av påver- kan mellan olika landsdelar och områden. I många fall är påverkan ej större än att man anser områdena för orörda. Orördheten innebär då att några betydande ingrepp i na- turförhållanden ej gjorts vad avser främst mark- och vat- tensituationen. De orörda områdena utgör viktiga förut- sättningar inte minst för den vetenskapliga och kulturella naturvården, främst som referensområden, men de utgör också en förutsättning för existensen av många djurarter, speciellt de stora rovdjuren (varg, järv, björn och 10) och vissa rovfågelarter, t. »ex. havsörn, kungsörn, berguv och pil- grimsfalk. Orördheten är ett principiellt värde och de orör- da områdena anger därför också var ett av naturvårdens verkligt tunga intresseområden ligger. Från planeringssyn- punkt innebär detta att stor restriktivitet måste iakttas be— träffande ingrepp som medför risker för att sådana områ- den på något sätt förändras. Dessa frågor behandlas ytter- ligare i avsnitt 22.4.

För att fler människor skall kunna tillgodogöra sig de natur— och kulturhistoriska aspekterna på olika miljöer tor- de krävas en utbyggd upplysningsverksamhet. Det bör vara lättare både att anordna och att tillgodogöra sig en sådan information om den knyts till serier av miljöexempel inom begränsade områden eller längs stråk genom landet, vilket kan behöva beaktas vid urval av reservat för sådana ända- mål.1

Under 1960-talet har internationella forskningsprojekt som IBP2 (internationella biologiska programmet) och dess avsedda fortsättning MAB (Man and the Biosphere), IHD3 (internationella hydrologiska dekaden) osv., visat på det internationella ansvar som åvilar den vetenskapliga natur—

SOU 1971:75 185

• Sida 186
•  Original

vården. Det internationella ansvaret är också en del av ansvaret för kommande generationer. Detta ansvar omfat— tar en rad aspekter på den vetenskapliga naturvården. Här ingår bevarandet av internationellt sett unika naturtyper och naturområden, bland Vilka kan nämnas skärgårdskus— terna, Ölands alvar, de oexploaterade storälvarna, de orör- da skogs- och fjällområdena samt (tillsammans med övriga östersjöstater) Östersjön som brackvattenhav.

Kulturminnesvården har ett internationellt ansvar för stora områden av kulturlandskapet. Som exempel kan näm- nas Europas nordligaste områden med stenkammargravar, bl. a. Falbygden, och de internationellt betydande hällrist— ningsområdena i Göteborgs och Bohus län, Östergötlands och Uppsala län. Inom Mälardalen i stor utsträckning be- varade järnålderslandskap och ännu delvis orörda fångst- miljöer vid de norrländska sjösystemen är andra exempel. Från historisk tid kan nämnas den från internationell syn- punkt betydelsefulla trästadsbebyggelsen.

I det internationella ansvaret och i ansvaret för komman- de generationer ingår också skyddet av vissa mer begränsa- de områden som varit föremål för långvarig forskning och där man därför har särskilda möjligheter att klarlägga mil- jöns successiva förändring, naturligt eller genom mänsklig påverkan. Exempel på sådana områden i Sverige är främst Gullmarsfjorden (1), Torneträsk—Abisko-området (2), Keb- nekaise-området (3), Ölands alvar (4), numera kanske ock- så Asköområdet (5). Abisko-området har föreslagits in- gå som referensområde i ett globalt miljöövervaknings- system.

I fråga om biologiska förhållanden är det internationella ansvaret stort. Detta gäller t. ex. internationellt sett utrot— ningshotade rovfåglar som havsörn, berguv och pilgrimsfalk samt bland de större rovdjuren varg och järv. Det rör också flyttfågelarter, för vilka våtmarksområden är viktiga rast- och yngelplatser. I förarbetena för en internationell skydds— konvention för våtmarksområden föreslås att Sverige skall åta sig att skydda sammanlagt ca 2 250 km2 fördelade på 20sådanaonnåden?

Att vården av miljön i hav och lufthav måste utgöra ett internationellt ansvar har framgått av kap. 4. Ett ansvar för kommande generationer liksom ett internationellt an— svar finns också för att bevara den biologiska mångsidig- heten och artrikedomen så att ekosystemens regleringsme- kanismer bevaras och den totala biologiska arvsmassan ej utarmas. Detta gäller t. ex. rovfåglar och rovdjur men även mer alldagliga arter och grupper.

186 [] SOU 1971:75

CW-listområden

Falsterbo-Foteviken Klingavälsån-Krankesjön Helgeån

Ottenby

Södviken Getterön

. Kävsjön-Store Mosse Ba. Rone ytterholme Bb. Lausholmar

8c. Skenholmen

9. Hornborgasjön 10. Tåkern 11. Kvismaren 12. Hjälstaviken 13. Ånnsjön 14. Gammelstadsviken 15. Persöfjärden 16. Tärnasjön 17. Tjålmejaure-Laisdalen 18. Laidaure 19. Sjaunja 20. Taavavuoma

4999???

' Dessa har förtecknats i den s k CW-listan (CW=Convention on Wetlands), en förteckning omfattande våtmarker av internationell betydelse i Europa, Asien och Afrika. Förteck- ningen är avsedd att biläggas den mellanstatliga konventionen om skydd av internationellt viktiga våt- marker.

• Sida 187
•  Original

' ' Svensk ekonomi 1971—1975, 1970 års - långtidsutredning, SOU 1970: 71 _.) 1.11 | 2 Svenska turisttrafikförbundets uppgift

3 HushåIlsbudgetundersöknlngen 1969, ; Statistiska centralbyrån, meddelande

* 4 Se avsnitt 15.2 ' 5 Se avsnitt 15.3.9

.J_

13. Bakgrund för rekreations- verksamheternas behandling

13 .l Behandlade verksamheter

Arbetstiden har under 1900-talet minskat genom förkort- ning av arbetsveckan och förlängning av semestern. Enligt beslut är 1970 förkortas arbetstiden år 1973 till 40 timmar i veckan. Den totala årsarbetstiden kommer därmed att ha

SOU 1971:75 D 187

• Sida 188
•  Original

minskat från närmare 3 000 timmar vid seklets början till Tabell 13:1- Lagstadgade förändringar

. . .. . . av arbetstiden. Årtalet avser den tid- knappt 1 900 tlmmar. Deltidsarbete, overtidsarbete och b1— punkt när reformen helt genomförts.

sysslor medför att variationerna kring detta värde kan vara stora. arbets—

Om man antar att arbetstidförkortningen fortsätter i sam- få,?åeåtems fååäåns

ma takt som tidigare under 1900-talet skulle det innebära År veCkOT timmar att den totala arbetstiden vid seklets slut kan uppgå till mel-

. 1919 — 48 lan 1 400 och 1 500 timmar. 1938 2 _ Vid bedömning av friluftslivets och fritidsbebyggelsens 1951 3 _ utveckling är frågan om fritidens fördelning på ledighetsty- 1960 — 45 per av lika stort intresse som frågan om fritidens totala om- 1963 4 "— fattning. Tabell 13: 2 visar några av de kombinationer som i??? : 4265

är möjliga vid olika totala årsarbetstider.

Tabell 13: 2. Semesterns, arbetsveckans och arbetsdagens längd. Möjliga kombinationer vid olika totala årsarbetstider.

antal arbets- antal semes- antal arbetsda- antal arbets- timmar per år terveckor gar per vecka timmar per dag 4 4 8 1 500 5 4 8,25 8 5 7 1 440 5 4 8 1 410 6 4 8

Något material som gör det möjligt att framhålla en ut- veckling mot en viss kombination av arbetsdag, arbets— vecka och semester som på lång sikt mera trolig än någon annan finns inte.

En antydan om önskemålen på kortare sikt kan man möjligen få från en enkätundersökningl utförd av statistiska centralbyrån på uppdrag av kommittén för planering av tu- ristanläggningar och friluftsområden. Enligt denna under- sökning blev svarsfördelningen på frågan: »Hur vill ni ta ut arbetstidsförkortnin gen?» :

Kortare arbetsvecka 37 Lägre pensionsålder 24 Längre semester 19 Kortare arbetsdag 13 Sabbatsår 7 100 %

Spridningen av önskemålen är stor och varierar dessutom med åldern. Yngre föredrar i högre grad än äldre en stan— dardförbättring i form av ökad fritid och lägger minst vikt ”Semester och 'ang'e 'edighei —

. . .. . ., Attityder och vanor 1970, stencil v1d alternativet »lagre pensronsalder». Jo 1971.

188 l:] SOU 1971:75

• Sida 189
•  Original

. ._,_,7, __—( .—

__|—sn—

' Förbundet frågar, medlemmarna svarar, rapport till elektrikerförbun- _ dets 17:e kongress, juni 1971

1 Se naturvårdsverkets och statens

. - ; _uq— __”?

institut för byggnadsforsknings gemensamma skrift »Planering för friluftsliv», Stockholm 1971

3 Hägerstrand—Öberg, befolk- ningsfördelningen och dess föränd- ringar, sid 24. Ingår i Urbaniseringen i Sverige, SOU 1970: 14 ** Friluftslivet i Sverige del I, ut- gångsläge och utvecklingstendenser, SOU 1964: 47, sid 107 ff.

Enligt en enkät till Svenska elektrikerförbundets medlem- mar1 finns en viss preferens för längre semester framför kortare daglig arbetstid. Som ett annat inlägg i denna fråga kan nämnas att TCO:s rapport »Familj och Samhälle» från år 1970 framhåller att en kortare daglig arbetstid bäst till- godoser familjelivets krav, inte minst i storstäderna. I TCO- rapporten framhålls i synnerhet småbarnsföräldrarnas be- hov som särskilt väsentliga.

Om huvuddelen av en ökad ledighet förläggs till några dagar i veckan, dvs. om man fortsätter den utveckling som påbörjades med införandet av 5-dagars arbetsvecka, kan man vänta en ökad efterfrågan på fritidsbebyggelse. Be— byggelsen kan också bli mera spridd om man har längre tid som kan användas för resor till och från fritidsbosta- den. Om den längre fritiden tas ut genom kortare arbets— dagar kan fritidsaktiviteterna få större inslag av friluftsliv i bostadsorternas närhet. En ökad tonvikt på semester, uppdelad på en eller flera perioder, kan väntas medföra såväl en ökad efterfrågan på fritidshus och andra former av fritidsboende, även på stort avstånd från bostadsorterna, som en ökning av turismen både inom landet och till ut- ländska mål.

13.2. Fritidens omfattning och fördelning 13.3 Ledighetstyper och reseavstånd 13.4 Utländska besökare 13.5 Statens investeringar 13.6 Skillnader i individuella förutsättningar

13.1. Behandlade verksamheter

»Resor» och >>rekreation» är de delar av den privata kon- sumtionen som har ökat snabbast under senare decennier, nästan dubbelt så snabbt som den totala konsumtionen.1 Turistresor från Sverige till icke-nordiska länder har ökat med närmare 13 % per år under 1960-talet2 och år 1969 användes 1,6 miljarder kr. för dessa resor.3 I Sverige finns f.n. ca 492000 fritidshus,4 230000 motorbåtar, 62000 segelbåtar och 54000 husvagnar.3 Under senaste tioårs- perioden har antalet fritidshus ökat med uppskattningsvis 23 000 per år.5

De aktiviteter inom rekreationssektorn som är av intresse i fysisk riksplanering är sådana som behöver omfattande arealer eller på annat sätt ställer speciella anspråk på fysis- ka resurser. Anspråkens betydelse kan bero på att verksam- heten utövas av många människor eller på att den ställer särskilda krav på miljön. Det finns särskild anledning att behandla verksamheter för vilka anspråken från en del av landet riktar sig mot resurser i en vid region eller i andra delar av landet. Även internationella anspråk måste beak- tas.

Som bakgrund till behandlingen av fritidsverksamheter i kap. 14—16 diskuteras i detta kapitel några av de faktorer som är av grundläggande betydelse för utövandet eller om- fattningen av behandlade verksamheter.

13.3. Ledighetstyper och reseavstånd

Det finns litet material som belyser vilka reseavstånd som anses acceptabla för att nå fritidshus eller friluftsområden. Ett resonemang om lokalisering av friluftsområden och fritidshus kan föras med utgångspunkt i olika ledighets- typer.

De reseavstånd som är rimliga under de kortaste ledig- heterna, del av dag, är av intresse i första hand för plane- ringen av tätorterna och deras närmaste omgivningar.2

Reslängden under dagsutflykter kan uppskattas utifrån vad som betraktas som övre gränsen för en skälig arbets— resa per bil eller buss, 3 mil. Då man skall söka förutsäga ett visst områdes besöksfrekvens i samband med dagsut- flykter, bör dock befolkningen inom 10 mils avstånd beak- tas.3

Beträffande utflykter med övernattning i eget fritidshus eller på annat sätt under ledigheter om 2—3 dagar, t. ex. vid veckoslut, kan antas ett övre riktvärde om 3 timmars restid, motsvarande en bilresa på bra väg om 20 år 25 mil.4

För semesterresor kan inga bestämda avståndsregler ges. Landets bästa områden för semesterbruk rekryterar besö- kare från hela landet.

SOU 197l:75 [] 189

• Sida 190
•  Original

13.4. Utländska besökare

Den internationella turismen har under senare decennier ökat mycket kraftigt. Från utomnordiska länder korn knappt 200 000 besökare till Sverige år 1950. År 1960 bedömdes antalet sådana besökare ha stigit till närmare 750 000 och år 1970 torde antalet ha varit ca 1,75 milj., se fig. 13: ]. Antalet gästande nordbor uppskattas f. n. vara mellan 3 och 4 milj. per år. Uppgifterna gäller den totala resandeström- men oavsett reseändamål. Ungefär hälften av de utländska besöken infaller under månaderna juni—augusti och man kan därmed anta att Sverige besöks av åtminstone 2,5 milj. utländska turister per år. Av allt att döma kommer det internationella resandet att öka, och det finns knappast nå- gon anledning till att Sverige inte skulle hävda sig som res- mål även i fortsättningen.

Utöver sightseeing i tätorterna och besök vid traditionella turistattraktioner visar erfarenheterna att de utländska be- sökarna i stor utsträckning ägnar sig åt samma friluftsakti- viteter som de i landet boende. Det betyder, i vissa delar av landet, att trycket på badstränder, campingplatser, frilufts- områden osv. ytterligare markeras.

I de fall sådana områden är utrustade med olika typer av anläggningar innebär de utländska besöken enligt Svenska Turisttrafikförbund-et i allmänhet att dessa får en längre säsong och därmed att deras ekonomi förbättras. Detta i sin tur medför fördelar också för de traditionella besökarna, eftersom fasta kostnader därmed kan slås ut på ett större antal besök.

13.5. Statens investeringar

Enskilda investeringar inom rekreationssektorn har av bl. a. historiska skäl sin tyngdpunkt i anslutning till vissa turist- attraktioner och är inriktade på såväl inländsk som ut- ländsk efterfrågan. Organisationerna, exempelvis Riks- idrottsförbundet, Svenska turistföreningen, Skid— och fri— luftsfrämjandet, Korporationsidrottsförbundet och Reso, kompletterar detta utbud med en medlemsorienterad verk- samhet.

För att ge större möjligheter för alla samhällsgrupper att bedriva ett meningsfyllt rekreationsliv, har samhället under senare år ökat sina ekonomiska insatser. Det gäller såväl staten som kommunerna. För att belysa de ökade kommu- nala insatserna kan nämnas att kommunernas nettoinveste- ringar för sport, bad och friluftsliv ökat från c:a 120 milj.

190 |:! SOU 1971:75

2000-- + -

O_,, , . . . J 1950 1960 1970 1980

Figur 13: 1. Antal besökare i Sverige från utomnordiska länder åren 1950— 1969 med procentuell och absolut extrapolering till 1980.

Källa: Svenska Turisttrafikförbundet.

• Sida 191
•  Original

,_ l , 4 69/70 budgetar

Figur 13: 2. Statligt anläggningsstöd ? till friluftsliv och turism, totalt 1959/60 ' -1969/70.

Källa: Stencil Jo 1971: 7.

Figur 1313. Länsvis fördelning av finansiellt statligt stöd till turism och ' friluftsliv under perioden 1959/60— 1969/70. Samtliga stödformer.

Källa: Stencil Jo 1971: 7.

_ i

' Kommunernas finanser (1964) 1969, 305, sen 1971.

1964 till c:a 266 milj. 1969.1 Omfattningen av statens ut- ökade engagemang belyses kortfattat i följande avsnitt.

Naturreservat

Sedan den nya naturvårdslagen tillkom år 1963 har fram till 30.6.1971 totalt avsatts 107 900 ha som naturreservat. Härtill kommer 13 000 ha vilka förvärvats men ännu ej avsatts. Kostnaderna har i stor utsträckning delats mellan stat och kommun. De totala statliga kostnaderna för mark- förvärv och intrångsersättningar under perioden 1963—71 uppgår till 53,5 milj. kr. Vissa arealer i statens ägo har säkerställts utan redovisad kostnad för staten, och andra arealer har utan kostnader säkerställts genom överenskom- melser med berörda markägare.

Tabell 13:13. Naturreservat, omfattning och statliga kostnader.

Areal (ha) (inkl Utgifter under resp budgetår förvärvade men ej (milj. kr) avsatta områden), Förvärv Ersättning kumulativa värden 1964 17 200 63/64 2.0 0.2 1965 19 800 64/65 2.5 2.0 1966 22 500 65/66 2.5 3.0 1967 25 900 66/67 2.5 3.0 1968 43 300 67/68 25 3.0 1969 51 500 68/69 4.0 3.0 1970 72 400 69/70 6.0 5.0 1971 120 900 70/71 4.0 9.0

Stöd till anläggningar

Totalt bidrog staten under budgetåret 1969/70 med drygt 26 milj. kr. till investeringar i frilufts- och turistanlägg- ningar. För hela perioden 1959/60—1969/70 utgick 176 milj. kr. vilket beräknas utgöra ca 40 % av de totala investe- ringarna i sådana anläggningar.

Statligt ekonomiskt stöd till anläggningar för friluftsliv och turism ges i många former. Vissa stödformer är direkt inriktade på att främja tillkomsten av friluftsanläggningar, t. ex. anläggningsstödet till frilufts- och idrottsanläggningar. För andra stödformer är huvudmotivet ett annat, t. ex. sysselsättningspolitiskt.

Hur stödet fördelats på olika län framgår av fig. 13: 3. Fördelningen på olika ändamål och på skilda delar av lan- det präglas av arbetsmarknadspolitiska bedömningar. Frå- gan har närmare belysts av kommittén för planering av tu-

SOU1971:75 [:| 191

• Sida 192
•  Original

ristanläggningar och friluftsområden i promemorian »Ett statligt stöd till rekreationslivet» (Jo 1971: 7). Enligt kom- mittén framstår ofta fördelningen som föga rationell från friluftslivets egen synpunkt och kommittén anser att beho- vet av en klarare målsättning framträder klart.

13.6. Skillnader i individuella förut- sättningar

Material från bl. a. låginkomstutredningen, statistiska cen- tralbyråns hushållsbudgetundersökning 1969 och en enkät- undersökning utförd på uppdrag av kommittén för plane- ring av turistanläggningar och friluftsområden pekar på att möjligheterna att utnyttja fritiden på ett meningsfullt sätt för betydande delar av befolkningen är kringskurna på grund av låg inkomst, brist på rekreationsalternativ till överkomligt pris och bristande transportmöjligheter. Dessa faktorer, vilka hittills ofta förbisetts vid planeringen för rekreation diskuteras ingående i låginkomstutredningens rapport om fritid och rekreation1 och i publikationen »Planering för friluftsliv» utgiven av statens naturvårds- verk och statens institut för byggnadsforskning. Några ex- empel kan ge en uppfattning om problemens art och räck- vidd.

Under år 1970 tillbringade ungefär 15 % av befolkningen hela semesterperioden hemma i bostaden enligt turistkom- mitténs enkät. Andelen är i stort sett oförändrad sedan år 1963 då fritidsutredningen ställde samma fråga. Andelen är högre för arbetare än för tjänstemän — 25 % resp. 10 % — och speciellt hög för ensamstående med barn, 29 %. En femtedel av dem som stannat hemma i bostaden under hela semestern uppgav ekonomiska skäl som orsak. Även re- sandet under helger och veckoslut liksom utlands— och and- ra semesterresor är beroende av inkomsten — ju högre inkomst desto fler resor företas per år.

Fritidsaktiviteternas omfattning har starkt samband med vissa sociala faktorer. Ett lågt deltagande i friluftsliv känne- tecknar framför allt personer med låg utbildning, låg in— komst, hög ålder eller rörelsehinder samt kvinnor, speciellt gifta kvinnor. I viss mån torde utövandets ringa omfattning bero på bristande möjligheter att tillfredsställa de person— liga önskemålen. Sambandet med inkomsten, eller med in- komsten samvarierande faktorer, framgår av fig. 13: 4 som bygger på material från 1962 års fritidsutredning och har framgått också av senare undersökningar.2

Några friluftsverksamheter som är speciellt knutna till låg inkomst finns knappast. Vid högre inkomst minskar inte

192 SOU 1971:75

Figur 13: 4. Inkomstens betydelse för friluftsaktivitetens omfattning, gifta med barn 0—6 år.

Källa: SIB:s Bearbetning av fritidsut- redningen. Planering för friluftsliv, statens naturvårdsverk — statens institut för byggnadsforskning, Stockholm 1971.

Andel familjer inom resp. inkomst— intervall

100 %

40,

20-30 30- Inkomst i 1 ooo-tal kr.

[__—| 0—2 friluftsaktlviteter

3—5 frlluftsaktiviteter

- 6— frlluftsaktiviteter

' Agneta Lundahl: Fritid och rekrea- tion. Utkast till kap. 11 i låginkomst- utredningens betänkande om svenska folkets levnadsförhållanden, Stock- holm 1971.

2 Planering för friluftsliv, statens naturvårdsverk och statens institut för byggnadsforskning, Stockholm 1971, sid 21.

• Sida 193
•  Original

Figur 13: 5. Andel i olika åldersgrup— per som utövat resp. verksamhet tre eller flera gånger år 1963.

Bearbetning av fritidsutredningens intervjuundersökning av befolkningen i åldrarna 18—65 år i städer och köpingar med mer än 10 000 inv.

Källa: Friluftslivet i Sverige det 1. SOU 1964: 47, sid. 46—47.

Figur 13: 6. Tillgång till fritidshus för hushåll i olika lnkomstklasser. Källa: Hushållsbudgetundersökningen 1969. SCB meddelande P 1971: 9.

Andel hushåll inom resp. inkomst- lnfervall

40 %

i

o-19 Nettoinkomst i 1 OOO-tal kr

20-29 30-39 40-

Hushåll som regelbundet hyr samma fritidshus.

. Hushåll som äger fritidshus.

!#"!-

utövandet av verksamheter som är billiga för utövaren, utan programmet breddas mot fler verksamheter (och inte nöd- vändigtvis dyrare) för varje enskild individ.

Omfattning och inriktning av utövandet inom olika ål- dersgrupper belyses av fig. 13: 5.

Tillgången till fritidshus varierar kraftigt med inkomsten, se fig. 13: 6.

1. Skogspromenader

2. Bllutflykter utan samband med sport och friluftsliv

3. Cykelutflykter 4. Fiske 5. Skidåkning

Tillgång till bil är ofta avgörande för möjligheterna att nå fritidshus och andra alternativa rekreationsresurser som friluftsområden, naturreservat och liknande. De familjer som varken har bil eller fritidshus har begränsade möjlig- heter att nå naturen och idka friluftsliv. Detta gäller särskilt dem som bor i de största städerna. Tabell 13: 4 som bygger på hushållsbudgetundersökningens material visar att antalet sådana hushåll är stort och att sambandet mellan inkomst och innehav av bil och fritidsbostad är mycket starkt.

Tabell 13:4. Hushållens tillgång till bil och fritidsbostad 1969. Källa: SCB meddelande P 1971z9, bearbetning av tabell 2—33.

hushåll med mindre hushåll med mer än 30000 kr. i än 30000 kr. i samlad nettoinkomst samlad nettoin—

komst

antal andel, % antal andel,0/0 1000—tal 1000—tal Hushåll med både bil och fritidshus 88 5 250 19 Hushåll med enbart fritidshus 58 3 48 4 Hushåll med enbart bil 584 33 773 59 Hushåll utan bil och fritidshus 1048 59 242 18 Summa 1778 100 1313 100

SOU 1971:75 :] 193

• Sida 194
•  Original

• Sida 195
•  Original

14. Friluftsliv

14. 1 Inledning 14.2 Verksamheter i skog och mark 1 4. 3 Fj ällvistelse 14.4 Bad

14 . 5 Fritidsfiske

14.6 Utfärder med båt

14.1 ” Inledning

14.1.1 Arbetsgång

Tillgången på mark- och vattenarealer med särskilda natur- liga förutsättningar för olika friluftsverksamheter är av grundläggande betydelse för inriktningen av friluftslivet i olika delar av landet. Det är därför naturligt att friluftslivets markanspråk i första hand behandlas med utgångspunkt i de resurser som finns eller kan ställas till förfogande. Här- vid kan tre arbetsmoment urskiljas: 1 Kvalitets— och arealanspråk som olika friluftsverksamhe- ter ställer på mark och vatten klarläggs 2 Resurser som svarar mot dessa anspråk inventeras 3 Tillgängliga resurser värderas med beaktande av deras betydelse i det nationella och regionala sammanhanget samt de samhälleliga målen för rekreationslivet. I detta kapitel redovisas resultatet av arbetsmomenten 1 och 2. Värdering enligt 3 har delvis utförts inom natur- vårdsverket. Naturvårdsverkets bedömning redovisas på separatkarta B och kommenteras närmare i kap. 22. Den fortsatta värdering som har skett inom civildepartementet redovisas tillsammans med övriga överväganden och syn- punkter i kap. 22 och kap. 23.

1412 Behandlade verksamheter

Tätbygdens direkta markanspråk behandlas inte i denna promemoria. Sådana friluftsområden inom tätort och i an— slutning till tätort som främst nyttjas vid kortare ledigheter (del av dag och hel dag) kommer därför i det följande att beröras bara i den omfattning som är nödvändig för att belysa sambandet med de områdestyper som promemorian i övrigt behandlar. De uppgifter om tätbygdsanknutna om- råden som därvid medtagits bör ses som antaganden om

SOU 1971:75 :] 195

• Sida 196
•  Original

framtida standard och praxis i den kommunala planeringen. Figur 14:1- Utövande och önskat ut- ., . . . övande av vissa friluftsverksamheter | De verksamheter som maste beaktas 1 fy51sk riksplane- % av behmninwm ring är sådana som ställer speciella eller stora krav på fy- Käl'm Fritidsmfedningeni SOU 1964:47- siska resurser.

Av de friluftsverksamheter som utgör viktiga intressen för stora grupper av människor, se fig. 14: 1, har följande bedömts böra uppmärksammas i detta sammanhang

Bilutflykter utan friluftsliv

nspromenader mmm

I7////////d

verksamheter i skog och mark, dvs. skogspromenader, skidåkning, cykelutflykter, motionspromenader rn. m. fjällvistelse, dvs. vandring, skidåkning och färd med snöskoter i fjällen utförsåkning på skidor

bad fritidsfiske utfärder med båt

Biluiflykter med friluftsliv ImW/IMW/l/I/I/

Simning utomhus

Motionsgivande hobby I mm?/Iz

_W/Iä %

Utflykter t. ex. med buss lW///////AV/////a

DUBB [:| B

Skidåkning i hemorten

14.1.3 Kvalitets- och arealanspråk U,,ärder med båt

-W%

Cykelutflykter . W/l/ÅV/Z

En studie av de olika verksamheternas anspråk har gjorts inom civildepartementet och publicerats i stencil.1 Uppgif— terna i detta kapitel bygger till stor del på denna studie. Arbetet har utförts efter samråd med företrädare för ett stort antal berörda myndigheter och organisationer, bl. a. statens naturvårdsverk, statens planverk, statens institut för byggnadsforskning, kommittén för planering av turist- anläggningar och friluftsområden, Svenska turistföreningen, Skid- och friluftsfrämjandet och Svenska naturskyddsför- eningen. Härutöver har företrädare för speciella verksam- heter kontaktats, bl.a. Fritidsfiskarnas riksförbund, sim- främjandet, Svenska fjällklubben och de olika båtsportor-

mhus

eller paddling

'kning i fjällen

Orientering. terränglöpning

ganisationerna.

I den publicerade studien redovisas verksamheternas an- Fmdmuuwmhus språk på mark- och vattenbeskaffenhet jämte en bedöm- ning av anspråk på minsta sammanhängande areal för nytt- Te""issPe' "'omhus

jande under olika långa ledigheter. Olika typer av områ— den för friluftsliv har definierats. För de olika områdes— typerna har vidare prövats möjligheterna att ställa upp ka- Golf(eiminiaivfgol0 pacitetsgränser. I studien framhålls att det vållar särskilda problem att bestämma olika verksamheters arealbehov, när graden av ostördhet avgör områdets värde för vissa slag av i— i + —- friluftsliv. Ostördheten förutsätter ett lågt nyttjande av mar- 40 20 o 20 40 60 80 % ken och kan stå i motsats till krav på god tillgänglighet. Utövare av Vissa'fi'ufisve'ksamhe'e' Detta innebär att den lämpliga maximiintensiteten i mark- [:| önska,—,,,, utövande. användningen blir en skala av vården där ytterligheterna 'I c. G_ Guinchard, Frilunslivm representeras av det tätortsnära och därför intensivt nyttja- fysiska miliö, civildepartementet 1971,

o . .. .. . ,, förarbeten för sisk riks lanerin , de omradet och av Vildmarksomradet, där ett bibehållande underlagsmatel'lal m. &_ p 9

Jakt

Ridning

196 [] SOU 1971:75

• Sida 197
•  Original

av just vildmarkskaraktären förutsätter stora arealmått och låg besöksintensitet. I studien redovisas också förslag till riktvärden för störs- ta avstånd till nyttjarens bostad.

14. 1 .4 Resursinventering

I detta kapitel redovisas också i sammanfattning resultaten av vissa inventeringar som belyser tillgångar på mark och vatten lämpade för de studerade verksamheterna. Även i detta hänseende bygger redovisningen delvis på den ovan— nämnda studien.

En grundläggande inventering är naturvårdsverkets redo- visning av större områden av riksintresse för det rörliga friluftslivet. Denna bygger på en av länsstyrelserna sam- manställd bedömning av de mest betydelsefulla större om- rådena för rörligt friluftsliv i länen. Redovisningen bygger på lokalkännedom inom de regionala myndigheterna och på det centrala verkets erfarenhet. Däremot har mer in- gående fältstudier inte kunna genomföras speciellt för den- na inventering. Komplettering och slutligt urval av områ- den av riksintresse har skett inom statens naturvårdsverk. De områden naturvårdsverket redovisat som riksintressen återfinns både på separatkartorna B och C. Övriga av läns— styrelserna upptagna områden har markerats på separat— karta C. Redovisningen kommer att beskrivas närmare i stencilserien Förarbeten för fysisk riksplanering, underlags— material.

Genom statens planverk utfördes 1969 en fältrekogno- scering från båt av landets kuster i syfte att klarlägga strän- dernas beskaffenhet, nuvarande användning samt lämplig- het för bad och friluftsliv. Delar av resultatet redovisas i fig. 14: 6, på separatkarta C och andra resultat på separat- karta D. Kustinventeringen beskrivs närmare i rapport från planverket.1

Bland övriga resursinventeringar kan nämnas fiskeristy- relsens redovisning av områden av intresse för fritidsfisket och båtsportorganisationernas redovisning av områden med särskilda förutsättningar för båtsport. Material som insam— lats av kommittén för planering av turistanläggningar och friluftsområden har också gett bidrag till belysningen av resurserna för friluftslivet.

' Kustinventeringen 1969, statens planverk, rapport 14, 1971.

SOU 1971:75 3 197

i i

• Sida 198
•  Original

14.2

Skogsvandring, svamp- och bärplockning, skidåkning i ter- räng är de vanligaste formerna av friluftsliv. Även vissa mer speciella terränganknutna verksamheter utövas av många. Landet har t. ex. ca 260 000 jägare. Orientering har också stor omfattning. För orienteringssporten framställs årligen särskilda kartor i ca 600 000 exemplar.

Huvudkravet på marken är att den skall vara tillgänglig utan hinder av utbredd bebyggelse eller växande gröda. Un- der barmarkstiden kommer i första hand skogsterräng i fråga. På vintern kan även åker och tillfrusna myrar och sjöar utnyttjas. Naturen bör vara omväxlande med inslag av hagmark och öppen mark, helst också vattenspeglar.

I den ovannämnda studien anges arealkrav för fyra olika typer av områden:

Ett skogsbygdsområde för flerdagarsbruk bör enligt stu- dien omfatta minst ca 200 km2 för att erbjuda en obruten miljö för t. ex. flerdagarsvandringar. Anordningar för över- nattning i olika former bör finnas. Om området skall kunna nyttjas också under kortare ledigheter bör det ligga inom 200 km från nyttjarens bostad.

Ett skogsutflyktsområde för dagsutflykter — strövande, orientering m.m. — bör ha arealen 25 km2 eller större, helst uppemot 50 km2. Avståndet från bostaden bör inte överstiga 30 km.

T ätorts— eller fritidsbebyggelsenära strövområden för kor- tare bruk — strövande, terrängritt rn. rn. — bör omfatta minst 10 km2 inom 2,5—5 km från bostaden, medan bo- stadsanknutna promenad— och motionsområden kan vara 1—2 krn2 stora.

Verksamheter i skog och mark

198 :] SOU 1971:75

Figur 14: 2. Befintliga större skidliftar. Utförsåkning på skidor ställer små arealanspråk men särskilda krav på terrängens beskaffenhet. Sådana ter- rängförutsättningar finns som framgår av kartan flerstädes även utanför fjällkedjan. Källor: STF, Hotell och pensionat i Sverige och STTF, Handbok för proffsen.

• Sida 199
•  Original

Figur 14: 3. Stora sammanhängande skogsområden av särskilt intresse för friluftslivet.

Inom huvuddelen av landet finns goda förutsättningar för verksamheter I skog och mark. Speciellt I södra Sverige kan emellertid, bl. a. mot bakgrund av bebyggelseutveckllngen och utvecklingstendenser inom skogs- rbruket, finnas skäl att redovisa större sammanhängande områden som upp- fyller arealkravet för flerdagarsbruk. ;Här redovisas ett urval områden ur naturvårdsverkets inventering av stör- re områden av intresse för det rör- liga friluftslivet, dels större skogs- partier som uppfyller I studien angiv- na arealkrav för skogsbygdsområden för flerdagarsbruk, dels några områ- den som ligger i storstädernas närhet och är av sådan karaktär att de ger särskilt goda förutsättningar för här behandlade verksamheter.

i att» i_ s E I 115! i ZtCi MB i sm 5

-—- not) 30

— non 28

, 7400 26

25 4100

24 23 - — mo 22

— 7100

— i! 0901 us) . ME) sm in in

l &

&

om

I ett?) 704) |

l(|)_L 90) glo i f(L) ] KM) |

01

• Sida 200
•  Original

1 4.3 Fjällvistelse

Enligt en semestervaneundersökning 19701 hade var fjärde intervjuad i ett urval representerande befolkningen i åldern 15—69 år semestrat i fjällen någon gång de senaste fem åren. Vid jämförelse mellan olika resmål sommartid före- drogs, vid antagande om lika kostnader för resa och vis- telse, jämtlandsfjällen av 27 %. Motsvarande tal var för Gotland 31 %, västkusten 17 % och Mallorca 24 %. Av dem som önskade skidsemester vintertid (hälften) föredrog nästan lika många Jämtland som Österrike.

Vintertid företar flertalet fjällsemestrande bara dagstu- rer från en fast förläggningsplats. För en dagstur räcker ca 25 km2. Den vanligaste tidrymden för en långtur i fjäl- len sommartid är en vecka. Under denna tid avverkar man normalt en distans, som enligt studien kräver en areal om ca 1 000 km2.

Man bör enligt studien väga anspråken på att få bevara upplevelsen av renodlad vildmark mot önskemål att kunna tränga in i fjällvärlden under någorlunda bekväma förhål- landen. Därför föreslås en indelning i tre områdestyper.

Dagtursområden, i anslutning till väg eller annan kom- munikationsmöjlighet, utbyggda med turisthotell o. dyl., skidliftar och andra anordningar. En större sportort i fjäl- len bör ha tillgång till flera dagtursområden av olika ka- raktär — både i skog och på kalfjäll — och med olika grad av utbyggnad för ett intensivt friluftsliv.

Ledområden, minst en halv dagsetapp från väg, utrus- tade med anläggningar för övernattning, ledmarkeringar m. rn. Ledområden bör ge möjlighet till veckoturer.

Outbyggda områden, minst en dagsetapp från väg, utan fasta anordningar för övernattning men stora nog för vecko- turer.

En analys av den svenska fjällkedjans tillgänglighet, fig. 14: 5, visar att stora delar av fjällkedjan är lätt tillgängliga med bil eller järnväg. Stora områden är utrustade som led- områden. De återstående områdena av vildmarkskaraktär är få.

200 SOU 1971:75

Figur 14: 5. Fjällkedjans tillgänglighet. Hela fjällkedjan får anses vara av Intresse för friluftslivet. Utan att man värderar delarna inbördes kan man vid en analys av fjällkedjan urskilja områden av olika karaktär.

Man kan urskilja vilka delar som är lättillgängliga med dagens väg- och järnvägsnät och där man i första hand bör söka platser för intensivare utnyttjande.

Vidare kan urskiljas ett fåtal större områden av vildmarkskaraktär. Dessa är oersättliga, då mark som en gång påverkats av människan inte kan återställas till vildmark. För jäm- förelse med omfattningen av kalfjäll se separatkarta C.

Figur 14: 4. Områden för fjällvistelse — principskiss.

Det är enligt studien ofta lämpligt att organisera fjällsportområden så, att ett outbyggt område om minst ca 1 000 km2 omges av Iedområden. l utkanten av ledområdet förläggs angö- rlngspunkter som omges med dagturs- områden.

IZI Dagturområde eller annat lättillgängligt område

Ledområde eller annat väg- löst område

- Outbyggt område

” Turisthotell e. d.

* Overnattningsstuga

Bilväg

Vandringsled med övernatt- ningsstugor

' Semester och längre ledighet — Attityder och vanor 1970, stencil, Jo 1971.

• Sida 201
•  Original

4(E) S(F) 6(G) 7(H) __ 8(I)

Område på längre avstånd än 8 km från väg eller järnväg

Område större än 1.000 km2 på längre avstånd än 15 km från väg eller järnväg och utan vandringsleder med övernattningsmöjllgheter

' Turiststation

. Turiststuga

Vandringsled (rösad eller tydlig sommarled) med högst 25 km mellan möjliga över- nattningsställen

1.13 ) X i] ( l ) Xx / .. 1 6700 Tx * i/ _. x & i .-». g 80)

. . har. .a &” ma :O(A) 1(3) 2(C) mot 405) S(F) 6(G) 7(H) 90) O(K) 1(L) 2(M)

OOEL / OOH. 0051 ,

• Sida 202
•  Original

I den tidigare nämnda semesterundersökningenl angav 85 % av ett urval representerande befolkningen i åldern 15—69 år att de brukade eller önskade ägna sig åt bad vid strand på semestern. Endast för pensionärsgruppen låg siffran lägre, ca 50 %.

Bad och därmed förbundna verksamheter — solbad, lek m.m. — kan bedrivas med ett mycket intensivt markut- nyttjande vid särskilt anordnade badplatser. Samtidigt sät— ter dock stora grupper av befolkningen särskilt värde på att ha tillgång till kuststräckor där man på ett mer ostört sätt kan vistas i orörd natur i samband med bad.

För badvattenkvalitet finns vissa bakteriologiska riktvär- den uppställda av socialstyrelsen. En arbetsgrupp knuten till statens naturvårdsverk har lagt fram förslag till riktvär- den även för den fysikaliska beskaffenheten.2 Någon syste— matisk sammanhängande kartering av vattenkvaliteten för bad vid landets kustområden finns inte.

Den vid bad direkt utnyttjade delen av stranden består dels av den närmast vattnet liggande egentliga strandzonen, dels av en 50 a 100 m bred uppehållszon för solbad, lek m. m. Strandzonen bör helst bestå av sand eller mjukt for- made och inte för branta klippor. Sandstrand med bred uppehållszon kan enligt studien ha en kapacitet på upp till 5 000 besökare per km strand vid ett och samma tillfälle. För klippstrand med bred uppehållszon anges motsvarande värde till 1 OOO—2 000 besökare per km. Grusiga eller steniga stränder är mindre lämpliga, och sanka eller brant stupande saknar nämnvärda kvaliteter för bad. Förekomst av spärrar i form av bebyggelse rn. m. i strand- eller uppe— hållszon, som minskar dess tillgänglighet, minskar starkt strandens värde. Omfattningen av olika strandtyper liksom förekomsten av olika slag av spärrar har inventerats år 1969 av statens planverk.3 Några av resultaten redovisas ifig. 14: 6. Se även kap. 22.

Vägsystemets uppbyggnad har stor betydelse för ett strandområdes värde för allmänheten. Inom många områ- den når allmänna vägar stranden bara på enstaka punkter. Enskilda vägar kan ofta vara stängda för allmänheten.

202 SOU 1971:75

Figur 14: 6. Kustens lämplighet för bad.

Planverket genomförde sommaren och hösten 1969 en fältrekognoscerlng med syfte att klarlägga strändernas beskaffenhet, nuvarande användning samt lämplighet för bad och friluftsliv. Av den svenska fastlandskustens be- räknade 14 300 km strand inklusive öar med befintlig eller planerad bro- förbindelse, har planverket undersökt 12 833 km. Norrbottens och Gotlands kustområden ingår inte i undersök- ningen eftersom inventeringar där nyligen företagits fast med annan teknik.

Det studerade området utgörs av ett ca 100 meter brett bälte från strand- linjen in mot land.

Planverket fann att bara en begrän- sad dei av kusten har naturliga för- utsättningar för bad och friluftsliv i samband med bad. Hälften av de undersökta stränderna är vassbe- vuxna, mycket branta, fuktiga eller utgörs av kajer, utfyllnader m. m. Av de återstående stränderna är ca 40 % helt eller delvis spärrade av bebyg- gelse eller andra anläggningar. De resurser som därefter återstår utgörs av klipp-, sand-, grus- och stensträn- der. Om de för bad mindre lämpliga stenstränderna dras ifrån, återstår mindre än 15 % av den totalt under- sökta strandlängden som potentiell resurs för bad och friluftsliv i sam- band med bad. Dessa resurser fördelar sig på 1 308 km klippstrand, 231 km sandstrand samt 263 km gru- sig strand.

Om hänsyn dessutom tas till faktorer, som försvårar uppehåll i anslutning till stranden, såsom sank mark, blockrik terräng eller stark sluttning, återstår mindre än en tiondel av de totala strandresurserna som lämpliga för bad och friluftsliv i samband med bad.

' Semester och längre ledighet — Attityder och vanor 1970, stencil, Jo

: Bedömningsgrunder för svenska ytvatten, statens naturvårdsverks publikation 1969: 1, Solna 1969.

3 Utförlig redovisning av invente- rlngsresultaten finns i Kustinvente- ringen 1969, statens planverk, rapport 14, 1971.

• Sida 203
•  Original

Det bör observeras att inventeringen Inte tar hänsyn till vissa andra fakto- rer, som ytterligare kan begränsa strändernas användbarhet, nämligen ogynnsam bottenkvalitet eller vatten- kvalitet, avsaknad av vägar osv., samt 1 sådan bebyggelse, som är belägen

mer än 100 m från strandlinjen men ' som genom att ockupera strändernas ' bakland i hög grad begränsar dessas

åtkomllghet. Vid planverkets bearbetning av inven-

teringsresultaten har stranden Indelats i tre klasser efter strand- zonens beskaffenhet, bebyggelse eller andra spärrar i strandzonen och korrektionsfaktorer i uppehållszonen. Klass 1: Mycket goda förutsättningar för bad och friluftsliv i sam- band med bad, dvs. ej spärrade klipp- och sand- stränder. TIII »klass I har förts varje 100-meterssträcka som lnnehöll minst 20 meter sandstrand eller klipp- strand. Resultatet har i ti- guren sammanfattats för områden om 5X5 km.

Klass II: Goda förutsättningar för bad och friluftsliv I sam- band med bad, dvs. delvis spärrade klipp- och sand- stränder, fria eller delvis spärrade grusstränder samt ej spärrade steniga strän- der.

Klass lll: Mindre goda förutsättningar för bad och friluftsliv I samband med bad, dvs. del- vis spärrade steniga strän- der, helt spärrade stränder, fuktiga och vassbevuxna stränder, kajer m. m.

! figuren redovisas en bearbetning av resultaten från strandlnvente— ringen.

-:; -. _: rutor med 100-2 000 m strand av klass !

rutor med över 2 000 m strand av klass !

» two

% s i

37. Bli) _j

mtl

, 1500 28 27

wo

26 25 » nov 24

gm) % . .

om

in .___.._i

._. _ . ' . f . 02 5 ,. o' _ i _ g g . _ owl ueij , . NE) [ SlFl » etc) i am i em [ 911» i 000 | 1(L) i mm I 01_

ZiMl ! BiN) g _ 31

7100—

20

man

• Sida 204
•  Original

14.5 Fritidsfiske

Fritidsfiskeutredningen (SOU 1968: 13) beräknar att ca 600000 personer i landet i åldern 18—65 år hade fiske som huvudsaklig eller i vart fall betydande fritidsaktivitet år 1963. Naturresursutredningen uppskattade antalet re— kreationsdagar för fiske till ca 20 miljoner år 1963. Sedan dess torde antalet fritidsfiskare ha vuxit ytterligare.

Många fiskarter är intressanta för fritidsfisket. AV sär- skilt värde brukar Vissa laxartade fiskar anses vara. Dessa ställer särskilda krav på låg vattentemperatur, rent och syrerikt vatten. En aktiv fiskevård i insjöar och vattendrag går ofta ut på att skapa eller vidmakthålla stammar av dessa fiskar. I studien framhålls att vikten av att vårda de naturliga bestånden av andra fiskarter inte får underskattas.

När det gäller för fisket viktiga egenskaper hos vattnet har en arbetsgrupp knuten till statens naturvårdsverk fram— lagt förslag till riktlinjer. Bl. a. anges att pH—värdet bör lig- ga mellan 8,5 och 6 (för laxartade fiskar 6,5).1 Laxartade fiskar är särskilt känsliga för försurning av vattnet.

I de s.k. frivattnen, omfattande både allmänt och visst enskilt vatten, råder ett slags fiskets allemansrätt — fisket är i princip fritt för varje svensk medborgare. I många fall gäller dock starka inskränkningar. Frivattnen förekommer vid kusterna och i vissa större sjöar så som framgår av fig. 14: 7.

Övriga vatten disponeras av fiskerättsägarna och kan upplåtas av dem till allmänheten. Det sker vanligen mot lö- sen av fiskekort — inom s.k. kortfiskevatten. Fisket i en sjö kan vara skiftat eller oskiftat mellan delägarna. Kompli— cerade ägoförhållanden utgör ofta betydande hinder för upplåtelse av fiskevatten. Det lagfästa samordningsinstru- mentet fiskevårdsområde har kommit till begränsad an- vändning. Möjlighet finns numera för statliga och kommu- nala initiativ till bildande av sådana områden.

Fiskeristyrelsen har, på grundval av uppgifter från i förs- ta hand länsstyrelser och fiskerikonsulenter, till civildepar- tementet redovisat sjöar, vattendrag och kustvatten av sär- skilt värde för fritidsfisket. Se separatkarta C.

204 SOU 1971:75

' Bedömningsgrunder för svenska ytvatten, statens naturvårdsverks publikation 1969: 1, Solna 1969.

• Sida 205
•  Original

3 Figur 14: 1. Frlvatten för fiske l olika delar av landet.

I »frivatten» får fiske med rörligt redskap bedrivas fritt av varje svensk medborgare.

Endast där heldragen linje förekom- mer kan fiske I frlvatten bedrivas utan båt. Allmänt vatten går nämligen aldrig Intill strand. Källa: Bearbetning av redogörelse ! »Fritldsflsket», SOU 1968:13. Vissa , lokala undantagsregler är utelämnade.

Allmänt vatten finns.

Allmänt vatten finns, dock är huvuddelen av skärgårdarna undantagen enligt »kllome- terregeln».

Fiske med handredskap eller nät är tillåtet ända intill stranden.

Fiske med handredskap eller nät är tillåtet, dock ej intill stranden.

Fiske med nät är tillåtet med vissa inskränkningar.

[52 . 118' i tic» | Jil)! 4l| sm _ blGl 7iHl r att) I — & E & 31

Lina

30

29

—rsco

ze

17

__mu

26

25 L uni)

14

23

--mn

21

21

_ nm

* SiFi

mil

616! '. 7lHi Elli L 90!

0 in reo-m ___—.

oz ' 000 1 nu I 2iM) I O'

mn—

• Sida 206
•  Original

Det totala båtantalet kan uppskattas till omkring en halv miljon, innebärande att ca 15 % av alla hushåll har båt. I hela landet fanns år 1969 ca 230 000 motorbåtar och 62 000 segelbåtar.1 För roddbåtar och kanoter föreligger inga antalsuppgifter. Båtantalet ökar snabbt. Ökningen av antalet fritidsbåtar kan enligt studien väntas bli särskilt stark i fråga om dels sjösäkra och komfortabla båtar, dels lätta, landtransportabla och ofta snabba båtar. Motordrift antas komma att dominera starkt.

Jordbruksministern tillkallade sommaren 1970 sakkun- niga med uppdrag att utreda frågor som hör samman med fritidsbåtstrafiken.

Utfärder med båt kräver enligt studien tillgång till bl. a. följande fysiska förutsättningar: baspunkter, som kan utgö- ras av hemmahamn i anslutning till primär- eller fritids— bostad eller anslutningshamn inom eller nära det för båt- sport attraktiva området, rörelsefältet. Rörelsefältet bör utgöras av stora sammanhängande områden med orörd landskapsbild och god vattenkvalitet. De bör ha god till- gång på målpunkter, som kan utgöras av anlagd utharnn eller ej privatiserad naturhamn. Målpunkterna bör ge möj- lighet till bad, fiske, promenader, lek m.m. och erbjuda skydd mot stark sjögång. En gästhamn tillåter att man läm— nar båten en eller flera dagar och är sålunda både målpunkt och baspunkt för fortsatta färder. Tillgång till service är väsentlig.

Rörelsefälten kan enligt studien indelas i olika områdes- typer: [j utsjöområden, utgörande relativt öppna skärgårdar, för ett extensivt nyttjande; [| båtutflyktsområden bestående av mer skyddade vatten, för nyttjande såväl under heldags- som flerdagsturer. För flerdagsturer bör arealen vara av storleksordningen 200 km2 eller mer; |:] hamnnära områden av ringa utsträckning, med måttliga krav på av bebyggelse orörd natur — för kortare turer; |:] områden för lätta båtar — smärre skyddade områden för rodd, jollesegling etc.; |:] kanotleder — för långfärder gärna 200 km långa eller mer. En inventering av områden som används eller lämpar sig för intensivare båtsport redovisas i fig. 14: 9.

206 SOU 1971:75

50 % 40 högalf 30 20 lagalf 10 ': '

1970 80 90 2000

Figur 14: 8. Andel hushåll med båt enligt prognos för stockholmsregio- nen.

Källa: PM angående anläggningar för fritidsbåtar i för Stockholmsregionen Stockholmstraktens regionplanekon- tor, Stockholm 1968 (stencil) — bear- betning.

' Statistiska centralbyråns hushålls- budgetundersökning 1969, SCB med- delande P 1971: 9.

• Sida 207
•  Original

Figur 14: 9. Områden använda eller lämpade för mer intensiv båtsport. Kartan är framställd inom civildepar- tementet på grundval av en enkät till båtsportorganisationer' jämte kom- pletterande litteraturuppgifter.2 Hela kusten och varje större insjö används för en mer eller mindre intensiv båtsport. De flesta insjöar är dock bara av lokalt intresse. Oppnare delar av kusten ställer sär- skilda krav på båtmaterialets kvalitet och utövarnas kunnighet. Vissa öpp- nare partier (bl. a. ytterskärgårdar) som erbjuder särskilda rekreativa kvaliteter har medtagits medan andra delar, som har brist på goda målpunk- ter, utelämnats. För Iångfärder med kanot finns ingen motsvarande inventering. Förutom de områden som nyttjas gemensamt med annan båtsport kan nämnas Österdal- älven, lndalsälven, Rogenområdet l Härjedalen och ett flertal andra älvar, åar och sjöar I hela landet.

' Dlstriktsförbund och kretsar an- slutna till Svenska Kryssarklubben. Svenska Seglarförbundet och Sveri- ges Motorbåtsunlon. * Offentliga kartor och sjökort, STF:s gästhamnsförteckning, Natur- vårdsverkets inventering av större områden av Intresse för rörligt fri- luftsliv, Duhs-Selander: Våra fritids- hamnar, Stockholm 1969.

Skyddade sjösystem och skärgårdar lämpade som båtutflyktsområden

öppnare vatten särskilt lämpade som utsjöområden

Kanalleder

rk 32 | 115) | — E 31

_iwo

30

29 ⁴ 7500

28

27

., 7—00

26

25

om | ua» SM 1770

& _ 31

i s &

rm—

30

29

rsm—

o 50 lwkm

646) | 700 | sin | sin | ()le | 1(L) | 1(M) |

• Sida 208
•  Original

• Sida 209
•  Original

15. Enskild fritidsbebyggelse

15 .1 Inledning 15.2 Antalet fritidshus 15 .3 Faktorer som påverkar efterfrågan

Motiv för fritidshus Primärbostaden Bostadsorten Fritidens omfattning och fördelning Inkomster och priser Alternativ till eget fritidshus Fritidshus utomlands

Utländsk efterfrågan Utvecklingstrender

NOOOXIONUl-P-UJNH

15.4 Faktorer som styr fritidsbebyggelsens lokalisering 15.5 Resurser för fritidsbebyggelse 15.6 Fritidsboendet medför anspråk över kommun- och länsgränser 15 .7 Markåtgång för fritidsbebyggelse

15.1 Inledning

I denna promemoria avgränsas inte enskilda områden som kan användas för fritidsbebyggelse. Det är en uppgift för lokal planering. Någon prognos över fritidsbebyggelsens troliga omfattning och fördelning under den närmaste tret- tioårsperioden har inte varit möjlig att göra.

Det har ändå varit angeläget att söka få en översiktlig bild av hur fritidsbebyggelsen kan komma att utvecklas. På det sättet ges en viss möjlighet att bedöma om fritidsbe- byggelsens utbredning kan komma i konflikt med andra verksamheter. Som underlag för sådana bedömningar be- handlas i detta kapitel följande: [1 Den befintliga fritidsbebyggelsens framväxt och fördel- ning och faktorer som styr dess lokalisering. [] Faktorer som påverkar efterfrågan på fritidsbebyggelse som underlag för en bedömning av utvecklingstrender. D Tillgångar på mark med olika egenskaper och därmed olika dragningskraft på fritidsbebyggelse i olika delar av landet. [| Fritidsbebyggelsens lokalisering och dess hittillsvarande utbredningsmönster i olika landskapstyper. I kap. 17 behandlas problem och konflikter som kan uppstå när fritidsbebyggelsen konkurrerar om marken med

SOU 1971:75 209

• Sida 210
•  Original

andra verksamheter. I samband därmed redovisas vissa allmänna överväganden och synpunkter.

15.2 Antalet fritidshus

För tiden före år 1963 finns endast översiktliga uppskatt— ningar av antalet fritidshus. Fastighetssakkunniga (SOU 1960: 4) uppskattade år 1957 antalet sommarstugor till ca 180 000. År 1963 utfördes den första egentliga räkning- en av fritidshus på uppdrag av fritidsutredningen och den har sedan följts av två inventeringar utförda av lantmäteriet åren 1967 och 1970. Enligt dessa räkningar uppgick an— talet fritidshus till ca 297 000 (maj 1963), 420 000 (okt. 1967) resp. 492 000 (okt. 1970).1 Fritidshusens fördelning enligt den senaste inventeringen framgår av fig. 15: 1 och separatkarta D.

15.3 Faktorer som påverkar efterfrågan

De faktorer som kan påverka efterfrågan på fritidshus är ofta kopplade till och beroende av varandra. Sambanden kan därför vara svårtolkade. Följande framställning syftar inte till någon prognos över fritidsbebyggelsens tillväxt. Av- sikten är att ge underlag för en diskussion om kommande utvecklingstrender.

15.3.1 Motiv för fritidshus

Förbättrade möjligheter att komma nära naturen och idka olika former av friluftsliv uppges vara ett väsentligt skäl för förvärv av fritidshus. Detta framgår av gjorda under- sökningar, fig. 15: 2. Vid sidan av detta friluftsmotiv uppges de viktigaste skälen till förvärv av eget fritidshus vara att få en plats att vistas på under helger och vecko- slut och att få möjligheter till avkoppling bl. a. genom eget arbete på tomt och hus.

15.3.2 Primärbostaden

Fritidsutredningens material visar att de som inte hade fritidshus och vid undersökningstillfället bodde i flerfamiljs- hus önskade fritidshus i större utsträckning än de som bod- de i småhus. Att de som har enfamiljshus f.n. har fritids- hus i ungefär samma omfattning som boende i flerfamiljs- hus, vilket framgått av vissa undersökningar under 1960— talet, torde bero på att båda innehaven är starkt kopplade till inkomsten. Småhusägare använder sina fritidshus i mind- re omfattning än de som bor i flerfamiljshus.2 Dessa för—

210 SOU 1971:75

' Det anses att de tidigare räk- ningarna, framför allt den 1963, innebar en underskattning av det verkliga antalet, men att räkningarna sedan dess bilvit tillförlitligare. Fritidsutredningen uppskattade själv det verkliga antalet hus i maj 1963 till 310 000—320 000 hus (SOU 1964: 74). ? Gerhard Larsson, Undersök— ningar rörande fritidsbebyggelse, meddelande 4: 6 från inst. för fastig- hetsteknik vid kungl. tekn. högskolan, Stockholm 1969.

• Sida 211
•  Original

"Figur 15: 1. Fritidsbebyggelsen 1970. ]Fritidsbebyggelsen den 1.10.1970 har llnventerats genom lantmäteristyrelsen. Som fritidshus har härvid definierats dels för fritidsändamål uppförd bygg- xnad, dels byggnad som tidigare *utnyttjats som permanentbostad men numera varaktigt disponeras för fri- tldsändamåi. Tillfälliga övernatt- nings- och kolonistugor har ej tagits med. Enligt inventeringen fanns i oktober 1970 knappt en halv miljon :tritidshus. Totalinventerlngar av fri- tidsbebyggelsen har tidigare utförts år 1963 av fritidsutredningen och år 1967 av lantmäteriet. Drygt f20 000 fritidshus per år beräknas ha | tillkommit under perioden 1963—1970.

Av kartan framgår att det är två fakto- ;rer framför andra som bestämt de ilstora dragen i fritidsbebyggelsens Autbrednlng, nämligen anknytningen till tätorter och till vatten. Tydligast |»syns anknytningen till tätort vid de l'tstörsta befolkningskoncentrationerna, Stockholm och Göteborg, men samma | förhållande råder vid tätorter som | t. ex. Luleå, Karlstad och Borås. Lika * klart framgår kusternas och sjöarnas » dragningskraft, t. ex. vid Mälaren och Hjälmaren, i områdena kring Siljan och Storsjön, men även vid mindre sjöar som Tisaren mellan Hallsberg och Askersund.

Källor: Planmässig bakgrund av fas- tlghetsbildning för fritidsändamål, _del 1 och 3, lantmäteristyreisen, meddelande 1968: 2, 1971: 7. Friluftslivet i Sverige, del 1, SOU 1964: 47.

Antal fritidshus per ruta om 5X5 km |(ekonomiskt kartblad)

"' |o—5

m 1|B| Zxcr . 3|D| ' 44E> . SlFl 6!G> , 7|H> , Bill ; foO-Kv . ilL' * I'M! |36N|

con ; å ä ä . l

| -. .

28 17 25 25 24 23

18

17

16

n

o 50 imim

& % '_'f—f_ . MEI S(F' 6|G> ' 74Hl * en» ' w ' OIKV | nu | zwu

PW ' us»

, ” 31 | 7... (VN? x ...a l " _ = | m— ,.

l

30

• Sida 212
•  Original

Ägare till fritidshus i detalj- planeområden i B, D, E, 0, X län är 1968.

Personer i tätorter större än 10 000 inv. som 1963 ej ägde men önskade äga fritidshus.

få komma ut i naturen

komma uti naturen *: få idka friluftsliv

en plats för vec-

få vila o. avkopp- koslut o. helger

ling avkoppling med

arbete på egen

en plats för vec- tomt och hus koslut o. helger en plats för se-

mestern

fast utflyktsmål en plats att samla

familjen annat motiv en plats för se- 3 kapltalplacering ?

mestern

anknytning till hembygden

| mindre tillfreds- ställande perma- nent bostad

en plats att samla familjen

1 J 10 20 30%

10 20 30%

hållanden ger skäl för antagandet att primärboendeformer- nas utveckling kan påverka efterfrågan på fritidshus. Fler- familjshusens andel av bostadsbeståndet har hittills ökat, från 43 % för riket som helhet år 1945 till 53 % år 1965 .

15 .3.3 Bostadsorten

Det finns enligt flera undersökningar ett samband mellan primärbostadsortens storlek och befolkningens tillgång till fritidshus. Ju större tätort desto större är andelen hushåll som har fritidshus. Material från fritidsutredningen belyser detta, se tabell 15: 1.

Tabell 15: 1. Hushållens tillgång till fritidshus 1963, tätorter större än 10 000 inv. Källa: Friluftslivet i Sverige,'del 1, SOU 1964: 47.

Primärbostadsort Andel i procent som äger fritids- disponerar Summa hus fritidshus på annat sätt Stockholm, Göteborg, Malmö 22 21 43 Tätorter i södra och mellersta Sverige 14 17 31 med mer än 35 000 inv. 15 20 35 med 10 OOO—35000 inv. 12 14 26 Tätorter i norra Sverige 20 16 36 Totalt 18 19 37

212 [] SOU 1971:75

Figur 15: 2. Motiv flll förvärv av eget fritidshus enligt intervjuundersök- ningar. Svarens fördelning på olika svarsalternativ i procent.

Källa: Till vänster bearbetning av råtabeller från fritidsutredningens enkätundersökning, till höger Gerhard Larsson, Undersökningar rörande fritidsbebyggelse, meddelande 4: 6 från inst. för fastighetsteknik vid kungl. tekn. högskolan, Stockholm 1969.