SOU 1974:29

Att utvärdera arbetsmarknadspolitik

Till Statsrådet och chefen för arbetsmarknadsdepartementet

Genom beslut den 20 januari 1967 bemyndigade Kungl. Maj: t chefen för dåvarande inrikesdepartementet att fr. o. m. den 1 mars 1967 inrätta ett expertorgan benämnt expertgruppen för utredningsverksamhet i arbets- marknadsfrågor (EFA) med uppgift att i anslutning till sysselsättnings- beredningens verksamhet ta initiativ till och biträda beredningen vid uppläggning av utredningsverksamhet i frågor rörande arbetsmarknads- politikens verkningar.

I EPA ingår för närvarande byråchef Curt Canarp, ordförande, departementsrådet Arne Carlsson, fil. lic. Gösta Dahlström, direktör Gunnar Högberg, universitetslektor Harald Niklasson, avdelningschef Jan Rydén och utredningschef Olof Sundström. Knutna som experter till EFA är fil. kand. Åke Dahlberg, pol. mag. Inga Persson, avdelningsdirek- tör Per Silenstam och fil. dr. Eskil Wadensjö. I EFA's kansli ingår Harald Niklasson, sekreterare, och pol.mag. Jan Johannesson, bitr. sekreterare.

I vårt uppdrag har inte uttryckligen ingått att avge ett samlat betänkande. Vi har dock under arbetets gång funnit det önskvärt att presentera en sammanfattning och utvärdering av resultaten av de forskningsprojekt rörande verkningarna av olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder som hittills initierats och samordnats av EFA. En översiktlig förteckning över dessa forskningsprojekt återfinns i inledningskapitlet till detta betänkande. Det är också vår förhoppning att de i betänkandet" redovisade forskningsresultaten skall ge ett något fastare underlag för den fortsatta debatten kring de sysselsättningspolitiska frågorna.

Stockholm den 26 februari 1974

Curt Canarp

Arne Carlsson Harald Niklasson Gösta Dahlström Jan Rydén Gunnar Högberg Olof Sundström

/Jan Johannesson

1. Inledning

De allmänna riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken som senast lades fast genom beslut av 1966 års riksdag innebar i stort ett fastslående av de principiella målsättningar som legat bakom den utbyggnad av arbetsmark- nadspolitiken, som påbörjades islutet av 1950-talet. I propositionen1 till riksdagen, där arbetsmarknadspolitikens välfärdspolitiska såväl som eko- nomiskt-politiska syften betonades, uttalades att:

”Målet för arbetsmarknadspolitiken skall vara att i såväl samhällets som den enskildes intresse åstadkomma och bevara full, produktiv och fritt vald sysselsättning. För att detta syfte skall nås måste arbetsmark— nadspolitiken vara i hög grad differentierad. Den skall främja balansen på arbetsmarknaden. Den skall vidare i samklang med den ekonomiska politiken i stort och med lokaliseringspolitiken främja ekonomisk tillväxt i samhället och bidra till en ändamålsenlig utveckling av näringslivets struktur".

Den kraftiga utbyggnad av arbetsmarknadspolitiken som ägt rum under de senaste femton åren belyses bl. a. av diagram 1.1 som visar utvecklingen av arbetsmarknadsverkets totalutgifter sedan 1958 delsi löpande priser, dels i promille av de totala statsutgifterna samt av bruttonationalprodukten (BNP).

Under konjukturavmattningen 1959—1960, då en mycket kraftig ökning skedde av de arbetsmarknadspolitiska insatserna, uppgick utgifter- na för arbetsmarknadsstyrelsens verksamhet till över 500 miljoner kr. Motsvarande belopp (i löpande priser) under den senaste konjuktur- avmattningen var ca 4 miljarder kr. Medan i förra fallet omkring 4 proc av statsutgifterna togs i anspråk för arbetsmarknadspolitiska åtgärder dvs. över arbetsmarknadsverkets budget finansierade åtgärder — uppgick deras andel under senaste konjukturavmattningen till närmare 8 proc. I procent av BNP innebär detta en ökning från ej fullt ] till något över 2 procent.

När vi har belyst arbetsmarknadspolitikens utveckling genom att redovisa förändringarna i utgifterna över arbetsmarknadsverkets budget, så innebär detta inte en real avgränsning utan närmast en statsfinansiell— administrativ avgränsning av arbetsmarknadspolitiken. Även om man enbart ser till statsutgifterna för arbetsmarknadspolitiska åtgärder, är det fråga om en något godtycklig avgränsning. Bland dessa ingår exempelvis regionalpolitiska stödåtgärder som finansieras över arbets-

1 Prop. nr52 år1966,s. 1.

Diagram 1.1 AMS:s totalutgifter i löpande priser (inkl SÖ:s del av anshrget "Arbetsmarknadsutbildning'7 samt i promille av statsbudgeten (utgifterna) och BNP (till faktorkostnad), 1958/59—1972/73

Mil] kr

4000— 3500— 3000— 2500—

2000—

, . ___-_, _- ..... -I / _20 I”, &

500—,,.===T:_,

* ___..— ----- --" —10 _a

] | 1 I I 1 l | I I l 1 T 1958/59 61/62 63/64 65/66 67/68 69/70 72/73

———- Totalutgifter i löpande priser Totalutgifter i promille av statsbudget —-—- Totalutgifter i promille av BNP

Källor: AMS verksamhetsberättelser 1958—1973/74, AMS förslag till arbetsmark- nadsbudget 1973/74, Nationalräkenskaperna 1950—1966, Statistisk årsbok 1967—73.

marknadsverkets budget, däremot ej andra av arbetsmarknadsskäl motive- rade och av arbetsmarknadsverket reglerade sysselsättningsskapande åtgärder i den mån de finansieras i annan ordning. Ej heller ingår arbetsmiljöåtgärder, som handhas av annan myndighet även om dessa har en_nära anknytning till sådana anpassningsåtgärder som åvilar arbetsmark- nadsverket och kan ses som en del av arbetsmarknadspolitiken. I stort torde dock de återgivna uppgifterna för arbetsmarknadsverkets utgifter ge en någorlunda god belysning av den ökade betydelse som arbetsmark- nadspolitiken fått som instrument för realiserande av samhällets syssel- sättningspolitiska mål.

För att belysa arbetsmarknadspolitikens starkt differentierade åtgärds- register återges nedan en fördelning av arbetsmarknadsverkets utgifter budgetåret 1972/73 på olika ändamål enligt verkets programbudget. Här ingår även skolöverstyrelsens (Sözs) utgifter för arbetsmarknadsutbild— ning.

Det är tydligt att de olika programmen i många avseenden har olik- artade syften och olika ekonomisk innebörd. De forskningsprojekt som kommer att redovisas kan väsentligen sägas hänföra sig till huvudpro— grammet Arbetsmarknadsservice.

Tabell 1.1 Arbetsmarknadsstyrelsens totalutgifter fördelade på huvudprogram samt i procent av totala budgetutfallet, budgetåret 1972/73

Huvudprogram

Utfall Andel milj. kr. proc.

1) A rbe tsmarknadsservice Program a) Arbetsmarknadsinformation

Program b) Yrkesmässig och geografisk rörlighet därav: Arbetsmarknadsutbildning AMS Arbetsmarknadsutbildning SÖ Flyttningsbidrag

Sysselsättningsskapande verksamhet Program a) Sysselsättningsskapande åtgärder för arbetslösa därav: Allmänna beredskapsarbeten Stöd till lagerbyggnad

Program b) Regionalpolitiska åtgärder därav: Lokaliseringsbidrag Lokaliseringslån

Särskild a åtgärder för arb etsanpassning Program a) Rehabiliterings- och stödåtgärder för svårplacerade därav: Arbetshjälpmedel åt handikappade Utbildning av svårplacerade AMS Utbildning av svårplacerade SÖ

Program b) Sysselsättningsskapande åtgärder för svårplacerade därav: Särskilda beredskapsarbeten Skyddad sysselsättning Program c) Åtgärder för flyktingar

Kontant stöd vid arbetslöshet Program a) Kontant stöd vid arbetslöshet därav: Ersättning till arbetslöshetskassor

Total försvarsverksamhet

Arbetsmarknadsverket: anskaffning av utrustning

Summa

1 116,5 26,1 244,7

871,8 463,3 305,6

55,4

1 626,5

1 286,8 1 105,5 112,9

339,7 42,6 221,4

1 074,4

48,2 15,5

3,0 21,5

1 011,0 635,2 78,0

15,2 435,2 435,2 388,6

15,4

14,6

4 282,5

Utvärderingsproblem

1 riksdagens uttalanden i anslutning till de år 1966 antagna riktlinjerna för arbetsmarknadspolitiken betonades, bl.a. i Statsutskottets utlåtan- del, att den ökade ambitionsgrad hos arbetsmarknadspolitiken som propositionen innebar också medförde ökade anspråk på kännedom om de förhållanden som de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna avser att påverka liksom om verkningarna av åtgärderna. Att ta initiativ till och biträda vid uppläggningar av utredningar i syfte att utvärdera arbetsmark- nadspolitiska åtgärder kom bl. a. att åläggas EFA.

1 Statsutskottets utlåtan- de nr 107 år 1966.

Expertgruppen vill redan inledningsvis betona de svårigheter som möter att prestera entydiga utvärderingar av och beslutsunderlag för arbetsmarknadspolitiska åtgärder. För det första är som redan framgått arbetsmarknadspolitikens mål av en mångdimensionell natur. För det andra- och sammanhängande därmed- är arbetsmarknadspolitikens upp- gifter och effekter i hög grad beroende av utformningen av en mängd andra offentliga verksamheter (t.ex. övrig ekonomisk politik, utbild- ningspolitik, regionalpolitik, etc.), och av i och för sig påverkbara institutionella förhållanden av olika slag (t.ex. sådana som berör lönebildningsprocessen eller ramarna för företagens personalpolitik, etc.). För det tredje är kunskaperna om rådande arbetsmarknadsförhållanden och om arbetsmarknadens funktionssätt ofta mycket begränsade, vilket gör det svårt att bedöma eller kartlägga effekterna av olika arbetsmark- nadspolitiska åtgärder.

Det torde ligga i linje med synen på arbetsmarknadspolitikens uppgifter att arbeta med följande grova uppdelning i fråga om dess mål: Arbetsmarknadspolitiken skall (l) bidraga till uppnåendet av samhälls- ekonomisk effektivitet, (2) bidraga till en jämnare välfärdsfördelning och (3) bidraga till att förbättra också andra sociala förhållanden än de som låter sig fångas av gängse ekonomiska effektivitets- och fördelnings- begrepp.

De flesta av de ekonomer, som intresserat sig för arbetsmarknadsfrågor och arbetsmarknadspolitik, kan nog sägas dela den uppfattningen att existensen av en omfattande arbetsmarknadspolitik i ekonomier av ”västerländsk typ” är välmotiverad — samhällsekonomiskt lönsam — utifrån bedömningar, som grundar sig på det första av de tre nämnda delmålen. Av skäl som vi skall återkomma till längre fram finns det anledning att förmoda att existensen av de båda andra, nyssnämnda delmålen förstärker önskvärdheten av en omfattande arbetsmarknads- politik i ekonomier av vår typ.

Även om man konstaterat att existensen av en omfattande arbetsmark- nadspolitik är välmotiverad kvarstår problemet att det finns många olika sätt att bedriva arbetsmarknadspolitik på. Vilka medel bör den arbeta med och hur ”omfattande" bör de olika insatserna göras? En på visst sätt utformad arbetsmarknadspolitik kan vara synnerligen ”lönsam" i jämförelse med ett alternativ, som innebär frånvaro av (eller en mycket blygsam) arbetsmarknadspolitik, men ”olönsam” i jämförelse med en i fråga om valet av medel och den relativa betydelsen av olika slag av insatser annorlunda, likaledes omfattande arbetsmarknadspolitik.

Uttalanden om vilka medel, som är lämpliga och om i vilken utsträckning de bör komma till användning, återspeglar alltid vissa föreställningar om ekonomins (och speciellt arbetsmarknadens) funk- tionssätt och vissa tolkningar av gjorda verklighetsiakttagelser. Dessa föreställningar och tolkningar vilar dock ofta på osäker grund och tillgången på empiriskt material är många gånger mycket bristfällig. Våra kunskaper är följaktligen högst begränsade. Medvetenhet om detta förhållande i förening med de ofta uttryckta önskemålen om mera ingående utvärderingar av bedriven arbetsmarknadspolitik och — mer

allmänt om bättre underlag för fortsatt arbetsmarknadspolitiskt beslutsfattande har, som förut nämnts, tagit sig uttryck i olika åtgärder, som syftar till en intensifiering av arbetsmarknadsforskningen i vårt land. Tillsättandet år 1967 av expertgruppen för utredningsverksamhet i arbetsmarknadsfrågor (EFA) får ses som ett uttryck därför.

Betänkandets disposition

Huvudsyftet med detta betänkande är att presentera och diskutera en del av den forskning kring arbetsmarknadspolitiken, som framkommit inom ramen för EFA: s verksamhet. Denna kan i huvudsak sägas bestå av följande fyra relativt omfattande forskningsprojekt:

l.Immigrationens ekonomiska effekter för Sverige (i fortsättningen benämnt immigrationsstudien), 2.Arbetsmarknadsutbildningens samhällsekonomiska kostnader och in- täkter (i fortsättningen benämnt utbildningsstudien),

3. Geografisk rörlighet — ekonomiska och sociala effekter (i fortsätt- ningen benämnt rörlighetsstudien), och 4.Informationsöverföringen mellan arbetsförmedling, individ och före- tag (i fortsättningen benämnt arbetsförmedlingsstudien).

De fyra forskningsprojekten har resulterat i ett stort antal rapporter från de involverade forskarnas sida. Förteckning över samtliga forsknings- rapporter inom resp. projekt återfinnsi bilaga 1. Syftet med betänkandet är bl. a. att göra det lättare för den intresserade att få en översiktlig bild av projektens uppläggning samt att tolka de erhållna resultaten.

Betänkandet är disponerat så att i kapitel 2 görs vissa sammanfattande slutsatser och bedömningar beträffande dels olika forskningsmetoders förtjänster och begränsningar, dels de genomförda studiernas resultat och dels behovet av fortsatt forskning kring arbetsmarknadspolitikens effek- ter. Kapitlen 3 och 4 ger vissa teoretiska och metodologiska utgångspunk- ter för de fyra efterföljande kapitlen (5—8), som vart och ett ägnas åt det problemområde någon av de nämnda studierna aktualiserat.

Beträffande de fyra forskningsprojekt som betänkandet behandlar kan i detta sammanhang följande kortfattade beskrivningar presenteras.

Immigrationsstudien (kap 8) påbörjades år 1968. Projektledare har va- rit fil dr Eskil Wadensjö, som även skrivit kapitlet om immigrations- studien. Projektet har finansierats genom inrikesdepartementets anslag för forskning och Riksbankens jubileumsfond. En slutrapport presentera- des under våren 1972. Denna rapport utkom efter viss bearbetning i bokform hösten 1973. Undersökningen omfattar bl. a. en intervjuunder- sökning bland immigranter jämte en kontrollgrupp svenskar. Data från denna intervjuundersökning har givit underlag för bl. a. uppskattningar av invandringens samhällsekonomiska effekter i olika avseenden.

Utbildningsstudien (kap 6) påbörjades år 1968. Projektledare är fil lic Gösta Dahlström, som skrivit kapitlet om studien av arbetsmarknads- utbildningens effekter. Projektet har helt finansierats genom inrikes- departementets anslag för forskning. En slutrapport kommer att presen-

teras under 1974. Undersökningen omfattar uppföljningar av ett antal personer, som genomgått arbetsmarknadsutbildning, och personer som tillhör en jämförelsegrupp av arbetslösa. Bl. a. studeras arbetsmarknads- utbildningens effekter i fråga om sysselsättningsgrad och inkomstnivå. Undersökningen inkluderar också uppskattningar av med arbetsmark- nadsutbildningen förknippade samhällsekonomiska kostnader och intäk- ter.

Rörlighetsstudien (kap 7) påbörjades år 1970. Den kan sägas bestå av två delar, en med huvudsakligen ekonomisk och en med huvudsakligen sociologisk inriktning. Projektledare för den ekonomiskadelen är fil. kand. Åke Dahlberg och för den sociologiska delen professor Walter Korpi. Projektet har främst finansierats genom inrikesdepartementets forskningsanslag, riksbankens jubileumsfond och till vissa delar också genom statens råd för konsumentforskning samt institutet för social forskning (SOFI). Undersökningen och dess resultat har kontinuerligt redovisats i en rapportserie från Umeå universitet. Hittills påbörjade moment slutfördes under andra halvåret 1973. Studien innefattar bl. a. intervjuundersökningar bland flyttare, som erhållit flyttningsbidrag vid flyttning från sex norrlandskommuner, och — i främst kontrollsyfte — bland s. k. kvarstannare i dessa kommuner. Vidare ingår bearbetning av sekundärmaterial från SCB:s hushållsbudgetundersökning och låg- inkomstutredningens levnadsnivåundersökning. Undersökningen syftar till att kartlägga och i möjligaste mån mäta hushålls- och samhällsekono- miska samt i vidare mening sociala effekter, som är förknippade med sådana ändringar av flyttningsströmmarna, som kan tänkas vara möjliga att åstadkomma med hjälp av rörlighetsstimulerande medel.

Förmedlingsstudien (kap 5) kom igång våren 1971. Projektet kan sägas bestå av tre delar, vilkai sin helhet finansierats genom inrikesdepartemen- tets forskningsanslag. En av dessa delar är en studie av arbetsförmed- lingens funktion ur samhällsekonomisk synvinkel. Huvudansvarig för detta arbete, vilket hittills samordnats med utarbetandet av kapitel 5 i betänkandet, har varit pol. mag. Inga Persson som också skrivit nämnda kapitel. Dess huvudsyfte kan sägas vara att utifrån samhällsekonomiska utgångspunkter belysa informationsproblematiken och informations- systemet på arbetsmarknaden samt den offentliga arbetsförmedlingens roll i detta system.

En andra del av projektet är en sociologisk studie av relationerna mellan arbetsförmedlingen och de arbetssökande _ dels besökare på förmedlingskontoren och dels personer, vilka ej utnyttjar förmedlingarna. Projektledare för denna del är fil. dr Per Kempe (Sociologiska institutio- nen, Stockholms universitet). En sammanfattning av denna undersök- ning, som planeras vara slutförd under första halvåret 1974, återfinns i appendix 5.1.

Den tredje delen av projektet är en personaladministrativ studie kring samspelet mellan företag och arbetsförmedling. Projektledare för denna del har varit docent Magnus Hedberg (PA-rådet), som presenterade en slutrapport i februari 1972. En sammanfattning av denna studie återfinns i appendix 5.2.

Det är naturligtvis omöjligt att inom ramen för detta betänkande ge en fullständig och rättvisande bild av den forskning, som bedrivits inom ramen för de nämnda projekten. Det är dock expertgruppens förhopp- ning att genom detta betänkande i någon mån kunna öka tillgängligheten av denna forskning och bidra till belysningen av de problemområden den aktualiserar.

2. EFA:s bedömningar och slutsatser

Syftet med föreliggande rapport är väsentligen att på ett överskådligt sätt redovisa resultaten av de forskningsprojekt rörande verkningarna av olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder, vilka utförts inom ramen för EFA: s arbete. Rapporten innehåller också ett försök att presentera de allmänna föreställningar beträffande ekonomins och arbetsmarknadens sätt att fungera som bildar den teoretiska utgångspunkten för utvärderingar av sådana åtgärder.

I detta kapitel skall vi kortfattat redovisa några av EFA: s bedömningar och slutsatser i anslutning till en del av de erhållna forskningsresultaten liksom också EFA: s synpunkter på den fortsatta forskningen och utredningsverksamheten om arbetsmarknadspolitikens verkningar. Mer ingående redogörelser för de olika forskningsprojekten och deras resultat återfinns i de följande kapitlen.

Svårigheterna att presentera entydiga utvärderingar av effekterna av arbetsmarknadspolitiska åtgärder har understrukits redan i inlednings— kapitlet. Dessa svårigheter medför självfallet inte att man skall avstå från försök att åstadkomma sådana utvärderingar. Som vi skall utveckla i det följande anser vi behov föreligga både av mera djupgående studier och av mera rutinmässiga uppföljningar av olika åtgärder. Redan de inom ramen för EFA: s arbete bedrivna studierna och forskningsprojekten har gett oss ett väsentligt fastare underlag än tidigare för bedömningar och slutsatser beträffande delar av arbetsmarknadspolitiken men självfallet kan de slutsatser som vi redovisar i det följande inte göra anspråk på samma exakthet som fallet skulle varit om de kunnat baseras på i alla avseenden entydiga forskningsresultat.

2.1. Att utvärdera arbetsmarknadspolitik. Några grundläggande synpunkter (Kap.3 och 4)

Främst i kapitel 3 har vi något sökt utveckla varför arbetsmarknads- politiska åtgärder är motiverade i en ekonomi av vår typ och kan framstå som ”lönsamma” både från samhällsekonomiska effektivitetssynpunkter och för att uppnå en jämnare välfärdsfördelning och andra sociala mål,

I kapitel 3 framhålles att åtgärder, som leder till vidgade valmöjligheter och ökade arbetsinkomster för ur välfärdssynpunkt missgynnade indivi-

der och hushåll, kan förenas med ökad samhällsekonomisk effektivitet. Detta beror bl.a. på att förekomsten av skatter och transfereringar medför att stora differenser kan uppkomma mellan å ena sidan de ändringar i fråga om disponibla inkomster, som enskilda individer och hushåll kan uppnå genom att ändra sitt beteende på arbetsmarknaden, och å andra sidan motsvarande samhällsekonomiska avkastningsmått.

Vidare framhålls att arbetsmarknaden på grund av sin heterogenitet och föränderlighet präglas av ständigt pågående anpassningsprocesser och av en betydande informationsproblematik. Vid varje tidpunkt är ett relativt stort antal personer och arbetstillfällen inbegripna i olika slag av sökprocesser på arbetsmarknaden, vilket bl. a. kan ta sig uttryck i en ständig och samtidig förekomst av arbetslösa personer och lediga platser. Arbetsmarknadspolitiska åtgärder, som förbättrar informationssprid- ningen på arbetsmarknaden och underlättar en ömsesidig anpassning av såväl individer som arbetsplatser, kan dels begränsa den icke obetydliga arbetslöshet, som förekommer också i en balanserad ekonomi, och dels främja en från såväl effektivitets— som fördelningssynpunkter ändamåls- enlig arbetskraftsanvändning. Arbetsmarknadspolitiken framstår som ett komplement till näringspolitik, regionalpolitik, utbildningspolitik m.m. för uppnående av överordnade sysselsättningspolitiska mål.

Arbetsmarknadspolitiken har sedan länge framstått också som ett stabiliseringspolitiskt instrument för att motverka arbetslöshet till följd av konjunkturmässiga förändringar i ekonomin. I kapitel 3 framhålls att arbetsmarknadspolitiken genom att underlätta anpassningsprocesserna på arbetsmarknaden kan skapa förutsättningar för uppnående av högre sysselsättningsgrad vid lägre inflation.

I kapitel 3 framhålls slutligen att arbetsmarknadspolitiken kan bidra till att öka möjligheterna att uppnå också andra sociala målsättningar än sådana som direkt låter sig beskrivas i ekonomiska termer. Den kan ingå som ett led i en politik, som syftar till att bekämpa t.ex. fördomar, social segregation m. m. eller till att ändra maktförhållandenai samhället.

Att användandet av olika slag av arbetsmarknadspolitiska medel framstår som motiverat från ovan angivna utgångspunkter innebär dock inte nödvändigtvis att arbetsmarknadspolitikens nuvarande utformning, omfattning eller fördelning på olika åtgärdsprogram är den optimala. Möjligheterna att bedöma önskvärdheten av olika förändringar därvidlag är i hög grad beroende på vilka kunskaper man har om effekterna av olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

De inom ramen för EFA:s arbete initierade forskningsprojekten har bl. a. avsett att belysa möjligheterna att närmare kvantifiera och sammanväga effekterna på samhällsekonomin av förändringar av omfatt- ningen av vissa arbetsmarknadspolitiska åtgärder: arbetsförmedling, ar- betsmarknadsutbildning, flyttningsstöd och immigrationspolitik. Inne- börden av de i studierna av dessa åtgärder tillämpade analyserna av kostnader och intäkter och de begränsningar av både principiell och praktisk natur, som bör beaktas vid en bedömning av resultaten av de redovisade beräkningarna, belyses 1 kap. 4.

Den hittills bedrivna forskningsverksamheten kan sägas omfatta tre

olika typer av studier av arbetsmarknaden och arbetsmarknadspolitiken, nämligen l. övergripande huvudsakligen samhällsekonomiskt inriktade ? studier, 2. kostnads—intäktsstudier och 3. andra empiriska, huvudsakligen sociologiskt inriktade studier.

Eftersom kostnads-intäktsstudierna är mer direkt inriktade på ”utvär- dering” (på att kartlägga, mäta och värdera effekter av olika handlings- alternativ) än övriga typer av studier, har de kommit att ägnas särskild uppmärksamhet i de studier av verkningarna av vissa arbetsmarknadspoli- tiska åtgärder, som ingått i EFA: s forskningsprogram. Varje försök att utvärdera effekterna av arbetsmarknadspolitiska åtgärder är emellertid baserat på mer eller mindre klart uttalade förutsättningar om ekonomins — bl. a. arbetsmarknadens — funktionssätt och på bestämda värderingar. Åtskilliga av de reservationer som anförs ianslutning till redovisningarna av de olika kostnads-intäktsanalyserna är betingade av detta förhållande.

2.1 .1 Övergripande studier

Relativt övergripande, samhällsekonomiskt inriktade granskningar av arbetsmarknaden och arbetsmarknadspolitiken kan bidra till utvecklan- det av en systematiserad teoretisk och empirisk verklighetsbild och till en kartläggning av orsakerna till observerade — kanske ”otillfredsställande" — förhållanden. De kan inkludera ett försök att härleda de åtgärder, som med hänsyn till dessa orsaker framstår såsom mest adekvata, och göra det möjligt att bättre beakta sambanden mellan olika offentliga handlings- parametrar. De fäster uppmärksamheten på att effekterna av ändringar av en eller ett fåtal av dessa parametrar beror av politiken i övrigt.

Sådana mera övergripande studier av arbetsmarknadspolitiken kan sägas vara försök till mera förutsättningslösa och vittsyftande utvärdev ringar av arbetsmarknadspolitiken och dess roll i samhället än vad kvantifierade kostnads-intäktsanalyser i sig själva i allmänhet är. Studier av det sistnämnda slaget är ofta snävt avgränsade: De gäller i allmänhet "marginella" ändringar av en (eller ett relativt litet antal) existerande handlingsparametrar vid given ”politik i övrigt”.

Teoretiska analyser av motiven för och effekterna av olika arbetsmark- nadspolitiska åtgärder utgör ett nödvändigt led i strävandena efter att förbättra metoderna för dylika kostnads-intäktsanalyser eller för andra studier, som syftar till att kvantifiera och möjliggöra en värdering av effekterna av sådana åtgärder. Resultaten av sådana utvärderingsförsök måste kunna sättas i samband med och diskuteras i anslutning till en bakomliggande teori beträffande ekonomins funktionssätt och de stude- rade åtgärdernas verkningar.

En översiktlig granskning av de grundläggande samhällsekonomiska och sociala motiven för olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder och av bakomliggande föreställningar om arbetsmarknadens funktionssätt pre- senteras i kapitel 3. Det framgår där att den samhällsekonomiska arbetsmarknadsteorin f.n. befinner sig i ett intensivt utvecklingsskede. (Detta kommer till uttryck också på andra ställen i denna rapport, främst i kapitel 5.)

Innebörden är bl. a. att man försöker att på ett alltmer systematiskt och stringent sätt beakta att t. ex. arbetstagare och arbetsgivare saknar fullständig information om sina aktuella valmöjligheter, att förvärv och spridande av information och åstadkommande av kontakter och överens- kommelser är förknippat med olika slag av s.k. transaktionskostnader och att beslut med långsiktiga konsekvenser (t. ex. beslut om utbildning, flyttning, produktionsteknik, lokalisering m. m.) ofta måste fattas utan återförsäkringar i form av i motsvarande mån långsiktiga kontrakt. Den ”ekonomiska välfärdsteorin” måste dock sägas vara relativt outvecklad i fråga om analyser av över tiden ofullständig kontraktstäckning, av förväntningarnas roll och av ekonomier med transaktionskostnader. Mycket återstår alltså att göra på grundforskningsplanet.

Det förhållandet, att de forskningsinsatser, som gjorts under senare år, tenderar att ge mer täckande och kanske mer realistiska grundläggande förklaringsmodeller än de man tidigare haft tillgång till, medför att det finns all anledning att försöka konfrontera ifrågavarande tankegångar och resultat med bl. a. arbetsmarknadspolitiska problemställningar och erfa- renheter och att försöka anskaffa de empiriska data om arbetsmarknads- förhållandena — inte minst om arbetsmarknadsmässiga flöden och anpassningsprocesser — som teorin framhåller såsom centrala. De studier kring arbetsförmedlingens roll i det ekonomiska systemet, som redovisas i kapitel 5, utgör ett exempel på sådana försök.

Expertgruppen vill på grundval av det sagda starkt understryka behovet av fortsatta forskningsinsatser av grundforskningskaraktär men med inriktning mot att härleda bättre metoder för undersökningar, vilka kan ge underlag för ställningstaganden i arbetsmarknadspolitiska frågor.

2.1.2. Kostnads-intriktsanalyser

Försöken att i olika sammanhang genomföra samhällsekonomiska kost- nadsintäktsanalyser av olika åtgärders effekter kan sägas ligga på det forskningsfält, som nämndes i slutet av föregående stycke. Politiker och administratörer behöver konkreta och överblickbara beskrivningar av effekterna dels av beslut, som fattats i det förflutna, och dels av olika i nuet aktuella handlingsalternativ, som de uppfattar såsom praktiskt intressanta. Men frågorna hur kalkylerna bör utformas och om hur olika poster kan uppskattas är i många fall förknippade med fundamentala problem på det vetenskapliga planet.

I kapitel 4 karaktäriseras en samhällsekonomisk kostnads-intäktsanalys såsom en metod att med pengar som måttstock värdera och sammanväga de positiva och negativa effekter av olika åtgärder, som människorna i samhället fäster avseende vid. Det framhålls att analysens värde såsom beslutsunderlag kan förbättras genom att man genomför en uppdelning av densamma med avseende på olika grupper av individer. En sådan uppdelning möjliggör en viss belysning av de studerade åtgärdernas fördelningseffekter.

Framställningen i kapitel 4 visar att kalkyler av det aktuella slaget är

1 Framställningen i kapi- tel 5 kan bl. a. sägas ut- göra ett försök att skapa utgångspunkter för och stimulera sådan forsk- ning.

förknippade med åtskilliga principiella och praktiska problem. Metodiken är i allmänhet tillämplig på relativt snävt avgränsade problemställningar. Kalkylerna är, som ovan nämnts, alltid baserade på bestämda förutsätt— ningar om ekonomins funktionssätt. Den osäkerhet, som är knuten till dessa förutsättningar, återspeglar sig i en osäkerhet beträffande använda metoder att uppskatta i kalkylen ingående poster, t. ex. metoden att använda löner och priser såsom mättstockar. Speciellt betonas att uppskattningarna av poster, som är förknippade med s.k. indirekta sysselsättningseffekter — effekter på sysselsättningsförhållandena för andra personer än de som direkt får del av de studerade arbetsmarknads— politiska insatserna — i allmänhet blir mycket osäkra. Vidare framhålls att det i allmänhet är omöjligt att i kalkylerna beakta alla de effekter av de studerade åtgärderna, som människorna kan väntas fästa avseende vid. Detta är delvis betingat av svårigheter att dra principiella gränser mellan ”ekonomiska” och ”icke-ekonomiska” effekter men delvis också av mättekniska problem.

De av EFA initierade undersökningar som legat till grund för uppskattningarna av olika poster i kalkylerna har förbättrat underlaget för bedömningar av åtgärdernas effekter i olika avseenden. Försöken att inordna resultaten i en sammanfattande kalkyl gör det lättare att överblicka och på ett konsistent sätt ta hänsyn till alla led i en eljest mycket svåröverskådlig och mångdimensionell resultatredovisning. Det är emellertid viktigt att de framräknade lönsamhetsmåtten inte ses isolerade från undersökningsresultaten i övrigt och därför inte ensamma blir avgörande för bedömningen av de studerade åtgärdernas samhällsekono- miska lönsamhet.

Utfallet av de samhällsekonomiska kostnads-intäktskalkylerna är i hög grad beroende av vilka antaganden man gör om de indirekta sysselsätt- ningseffekterna. De uppskattningsförsök som gjorts (främst inom ramen för rörlighetsstudien) kan sägas ha bidragit till ökad kännedom om kortsiktiga sådana effekter (om det första ledet i impulskedjan). Likväl är osäkerheten om arten och storleksordningen av dessa indirekta effekter mycket kännbar. Grunden för denna osäkerhet är bristande kunskap om de arbetsmarknadsmässiga anpassningsprocesserna och bakomliggande bestämningsfaktorer. Mera av grundläggande forskning på detta fält är angelägen i syfte att förbättra framtida kostnads-intäktskalkyler.1

Också i fråga om metoder att uppskatta andra indirekta effekter — t. ex. s.k. kapitalförluster i samband med flyttningar, men även poster, som beror av icke-perfekta marknadsförhållanden på varumarknadema, m.m. —— föreligger ett stort behov av utvecklingsarbete. Detsamma kan sägas om metoderna att kartlägga fördelningseffekter.

Vad gäller de fördelningseffekter, som verkar via olika slag av skatter och transfereringar, borde kvantifierade modeller på ett godtagbart sätt kunna ersätta de grova uppskattningar eller de arbetskrävande metoder — t. ex. registerinsamlingar — som kommit till användning i de olika projekten. Någon tillfredsställande dylik modell finns ej tillgängligi dag. Ett utvecklingsarbete därvidlag skulle kunna nyttiggöras i många olika sammanhang.

Studierna har också givit värdefulla erfarenheter av metoden att använda ett kontrollgruppsförfarande för att erhålla information om effekterna av olika åtgärder. (Metoden innebär att man jämför de erfarenheter en grupp av personer, som genomgått t. ex. arbetsmarknads- utbildning, gjort under en viss period med motsvarande erfarenheter hos en kontrollgrupp av personer, som ej genomgått sådan utbildning.) Svårigheterna att bedöma de valda kontrollgruppernas representativitet är stora. I syfte att rensa jämförelserna mellan grupperna från inflytandet av ”störande” förklaringsvariabler har man använt sig av vissa statistiska metoder (s.k. multipla regressionsanalyser). Erfarenheterna visar att okorrigerade jämförelser kan ge avsevärt missledande resultat.

Även vad gäller en hel del andra undersökningstekniska frågor — datainsamlingsmetoder, utformningen av intervjuformulär, etc. _ som det skulle föra för långt att behandla här, torde de erfarenheter, som kan inhämtas från den mera detaljerade rapporteringen från olika projekt, vara av stort intresse i samband med framtida studier.

Den metod att precisera olika problemställningar och att systematisera och i möjligaste mån täcka motsvarande informationsbehov, som kostnadsintäktsanalysen representerar, bör man, enligt expertgruppens uppfattning, inte avstå från att använda. I fråga om metoderna att åstadkomma kvantitativa uppskattningar av olika poster i kalkylerna vill gruppen betona behovet av ett fortsatt utvecklingsarbete. Detta bör vid sidan av att minska graden av osäkerhet i kalkylerna ta sikte på att åstadkomma mer rutinmässiga och mindre resurskrävande utvärderings- studier och på att möjliggöra en vidgning av tillämpningsområdet för sådana studier. Ytterligare synpunkter på detta utvecklingsarbete ges i avsnitt 2.3 nedan.

2.1.3. Andra empiriska studier

Det finns flera anledningar till att bl.a. sociologiska studier måste tilldelas en betydelsefull roll vid försök att skaffa underlag för utvärde- ringar av arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Arbetsmarknadspolitiska åt- gärder påverkar ofta enskilda individers och hushålls levnadsbetingelser på utomordentligt genomgripande sätt. De berörda individernas eller hushållens egna värderingar i ekonomiska termer av dylika förändringar är ofta omöjliga att avläsa och/eller av en principiellt oklar karaktär. Ekonomiska data behöver därför kompletteras med flerdimensionella beskrivningar av ifrågavarande förändringar (och av de anpassnings- processer, som initieras därav).

Erfarenheterna från främst den studie kring geografisk rörlighet, som redovisas i kapitel 7, visar att sådana sociologiska studier med fördel kan samordnas med ekonomiska studier av samma problemområde.

I detta sammanhang kan också påpekas att försök att utveckla och tillämpa metoder att avläsa och analysera vad som bestämmer föränd- ringarna över tiden av enskilda individers kunskaper, förväntningar, aspirationsnivåer och attityder kan bidra till ökad kunskap om anpass-

ningsprocessema på arbetsmarknaden. Betydelsen därav har tidigare starkt understrukits.

2.2. Bedömningar av erhållna forskningsresultat från de av EFA initierade studierna

2 .2 . l Arbetsförmedlingsstudien (kap. 5)

Den samhällsekonomiska analys av arbetsmarknadens informations- system och arbetsförmedlingens roll i detta system, vilken redovisas i kapitel 5, fäster uppmärksamheten på de mycket omfattande sökproces- ser som äger rum på arbetsmarknaden och på de problem som är förknippade med sammankopplingen av arbetssökande och lediga platser.

I kapitlet utvecklas en beskrivande totalmodell över arbetsmarknaden, i vilken arbetsmarknadens dynamiska karaktär betonas. Arbetsmarkna- den ses som ett system av bestånd och flöden av arbetskraft och av platser, i vilket ständiga förändringar äger rum och där anpassningsproces- ser av olika slag därför är nödvändiga. Arbetsmarknadens föränderliga karaktär medför att det uppkommer stora och ständiga flöden av arbetskraft och av lediga platser. Anpassningsprocesserna på arbetsmark- naden försvåras av att de arbetssökande och de lediga platserna är heterogena, dvs. var och en har olika individuella egenskaper, och av att arbetsmarknaden är segmenterad, dvs. uppdelad på ett stort antal delarbetsmarknader. Arbetsmarknadens föränderlighet, heterogenitet och segmentering medför att det kan behövas tids- och på annat sätt resurskrävande sökprocesser för att para ihop arbetssökande och lediga platser. För vissa arbetssökande och vissa lediga platser kan egenskaperna behöva förändras, t. ex. genom utbildning, flyttning, ändrade arbets— uppgifter etc., för att sökprocessen skall ge ett acceptabelt resultat.

Det faktum att varken de arbetssökande eller arbetsgivarna har fullständig information om tillgängliga erbjudanden på arbetsmarknaden gör att det för båda parter är rationellt att lägga ner tid och andra resurser på att skaffa information. Arbetsgivarna och de arbetssökande står inför ett avvägningsproblem där det gäller att bedöma hur mycket resurser de bör ägna åt informationssökande på arbetsmarknaden och hur dessa resurser bör fördelas mellan olika sätt att skaffa information och mellan olika slags arbetsmarknadsinformation. De arbetssökandes svårig- het att överblicka hela arbetsmarknadens utbud av arbetstillfällen och arbetsgivarnas svårighet att få en uppfattning om det totala arbetskrafts- utbudet och dettas sammansättning medför att ”matchningsprocessen” mellan arbetssökande och lediga platser sker under osäkerhet och med betydande inslag av slumpmässighet. Felaktiga beslut baserade på otillräcklig information kan leda till otillfredsställande resultat såväl för individen som för samhället. För de arbetssökande kan bristfällig information t. ex. medföra länga söktider, vilket för arbetslösa arbets- sökande är liktydigt med långa arbetslöshetstider och därmed förknippat inkomstbortfall för individen och produktionsbortfall för samhället. För arbetsgivarna kan otillräcklig information på motsvarande sätt leda till

obesatta eller ”felaktigt” besatta lediga platser med åtföljande produk- tionsbortfall och kostnadsökningar. Det finns således ett behov av ett väl fungerande informationssystem på arbetsmarknaden. Ett sådant system karakteriseras av att arbetssökande och lediga platser paras ihop snabbt och med gott resultat för båda parter.

Den ovan beskrivna arbetsmarknadsmodellen har följts upp med en motsvarande empirisk redogörelse kring bestånd och flöden på den svenska arbetsmarknaden. Redogörelsen får främst ses som ett försök till kvantitativ beskrivning av informationsefterfrågan på den svenska arbets- marknaden. Denna efterfrågan kommer dels från de arbetssökande (arbetslösa arbetssökande, arbetssökande utanför arbetskraften och ombytessökande), dels från arbetsgivarna (för att besätta lediga platser). För de arbetssökande har det totala antalet söktillfällen skattats till cirka 2 miljoner per år. Endast en mindre del av dessa (cirka 25 procent) inträffar i samband med arbetslöshet, men denna del torde i flertalet fall vara förknippad med de största kostnaderna för både de enskilda individerna och för samhällsekonomin.

En uppfattning om storleken på arbetsgivarnas informationsbehov ger uppgiften från 1967 om att det totala antalet arbetsplaceringar under ett år var cirka l,5 miljoner. Denna siffra kan betraktas som en minimiskatt- ning av totala antalet lediga platser under ett år.

De ovan redovisade siffrorna ger en antydan om uppgifterna för informationssystemet på arbetsmarknaden. Dessa är påtagligt större än man föreställer sig om man utgår från en mer statisk syn på arbetsmark- naden.

Ett statiskt betraktelsesätt torde t. ex. ge en alltför pessimistisk bild av arbetsförmedlingens potentiella möjligheter att med hjälp av ett varierat och på olika kundkategorier inriktat serviceutbud och med tillgång till anpassningsunderlättande och sysselsättningsskapande medel av olika slag nedbringa arbetslöshets- och vakanstidernas längd och åstadkomma en kvalitativt bättre arbetsfördelningi samhället.

Genom att empiriskt beskriva arbetsmarknadens dynamiska egenska- per erhålls en mer nyanserad bild även av andra storheter på arbetsmark- naden, t. ex. av arbetslöshetsbeståndet. Det framgår t. ex. att storleken på det arbetslöshetstal som uppmäts vid tvärsnittsundersökningar av AKU-typ beror dels på hur många personer som blivit arbetslösa under en viss tidsperiod, dels på hur länge dessa förblir arbetslösa innan de erhåller anställning eller lämnar arbetskraften. Förändringar i arbetslöshetstalet kan därmed också delas upp i bakomliggande förändringar i dessa två komponenter. Som exempel kan nämnas att den via AKU konstaterade ökningen av det relativa arbetslöshetstalet sedan mitten av 1960-talet i stort förefaller kunna föras tillbaka på en trendmässig ökning av arbetslöshetstiderna. Detta är ett exempel på att en dynamisk beskrivning av arbetsmarknaden tycks öppna vägen mot en fördjupad och förbättrad analys av förhållandena på arbetsmarknaden. Den dynamiska beskriv— ningen pekar också på vikten av att man tar hänsyn till och studerar sambandet och samverkan mellan den externa arbetsmarknaden och företagens interna arbetsmarknader. En förbättrad dynamisk beskrivning

kräver emellertid tillgång till delvis annorlunda arbetsmarknadsdata än de som för närvarande är tillgängliga. Expertgruppen har anledning åter- komma till detta i samband med synpunkter på den fortsatta forsk- ningen.

Förmedlingsstudien innehåller också en empirisk översikt över infor- mationssystemet på den svenska arbetsmarknaden och över vilka infor- mationskällor arbetsgivare och arbetssökande utnyttjar. Vidare har relationerna mellan arbetsförmedlingen och dess kunder (faktiska och latenta) gjorts till föremål för ingående empiriska studier utifrån ett sociologiskt betraktelsesätt.

Bland de arbetslösa söker cirka 70 procent och bland de ombytes- sökande cirka 30 procent arbete genom arbetsförmedlingen. De ombytes- sökande utnyttjar istället platsannonser (cirka 30 procent, under 10 procent för de arbetslösa) och direkt kontakt med arbetsgivare (cirka 35 procent, cirka 15 procent för de arbetslösa) i betydligt större utsträck- ning än de arbetslösa. Både de arbetslösa och de ombytessökande utnyttjar arbetsförmedlingen mer i låg- än i högkonjunktur. Bland arbetsförmedlingens kunder dominerar de yngre åldersgrupperna och vissa yrkesgrupper, främst tillverkningsarbete. Drygt hälften av arbets- förmedlingens kunder är i åldern 16—24 år, och cirka hälften av kunderna arbetar eller har senast arbetat med tillverkningsarbete.

Endast cirka 20 procent av de lediga platserna beräknas besättas av sökande som kommer via arbetsförmedlingen. Arbetsförmedlingen tycks i första hand förmedla kollektivanställd personal samt tjänstemän med arbetsuppgifter av rutinkaraktär. För personalkategorier där kraven på yrkeskunskap är höga och för arbetskraft inom bristområden är rekryteringen genom arbetsförmedlingen obetydlig. Annonsering utnytt- jas främst för rekrytering av kvalificerade tjänstemän. Arbetsgivarnas kontakter med arbetsförmedlingen är intensivare i hög— än i lågkonjunk- tur.

De sociologiska studierna av relationerna mellan arbetsförmedlingen och dess kunder visar att förmedlingsarbetet är (och av faktiska och potentiella kunder uppfattas som) i hög grad inriktat på personer med svåra sysselsättningsproblem. Kontakt med arbetsförmedlingen tas främst p. g. a. arbetslöshet och om man är ombytessökande p. g. a. upplevd risk för arbetslöshet. Samtidigt finns det också en stor grupp arbetstagare, som säger sig vilja förändra (eller som på annat sätt ger uttryck för missnöje med) sin aktuella arbetsmarknadssituation, men som likväl ej tagit kontakt med arbetsförmedlingen i detta ärende.

Orsakerna till att arbetstagare och arbetsgivare i många fall avstår från att anlita arbetsförmedlingen, när de har behov av arbetsmarknads— information, tycks i relativt ringa grad vara att söka i okunnighet om förmedlingens tjänsteutbud eller i förekomst av negativa attityder eller fördomar beträffande förmedlingen och dess personal. Det avgörande tycks i stället ofta vara att andra ”sökmetoder” bedöms vara effektivare. Arbetstagare och arbetsgivare kommer t. ex. ofta i kontakt med varandra genom direkta förfrågningar eller genom förmedling av vänner, bekanta och tidigare anställda, i fråga om relativt kvalificerade arbeten spelar

annonsering en betydelsefull roll, osv. Arbetsförmedlingen tycks ofta utnyttjas först sedan andra möjligheter prövats.

Sammanfattningsvis kan det för det första konstateras att den totala faktiska rörligheten på den svenska arbetsmarknaden är mycket stor under ett år. Till denna faktiska rörlighet kan läggas rörlighet som ”borde” förekomma, st. fall där individen är påtagligt missnöjd med sin aktuella arbetsmarknadssituation och där rörlighet av denna anledning förefaller motiverad. Marknaden för förmedlingsservice är följaktligen stor och differentierad. För det andra kan det konstateras att arbets- förmedlingens informations- och förmedlingstjänster f. n. utnyttjas en- bart i samband med en ringa andel av den totala rörligheten. Kontrasten mellan den totala rörlighetens omfattning, och det därmed förknippade stora behovet av effektiva informations- och förmedlingstjänster, och arbetsförmedlingens nuvarande roll understryker behovet av en grundlig prövning av förmedlingsverksamhetens omfattning och inriktning och av andra metoder att göra individernas sökprocesser mer effektiva. Vad gäller arbetsförmedlingen uppkommer därvid dels frågan huruvida och i vilken utsträckning det är samhällsekonomiskt motiverat att arbets- förmedlingen inriktar sig mot att betjäna nya kundkategorier, dels frågan om det är samhällsekonomiskt motiverat med ökade insatser och förbättrad service för redan existerande kunder.

Den i kapitel 5 genomförda samhällsekonomiska analysen ger inget direkt svar på dessa frågor. Den pekar på att det finns en rad olika problem förknippade med konsumtion och produktion av arbetsmark- nadsinformation, vilka motiverar offentliga ingripanden. Exakt vilken inriktning och omfattning sådana ingripanden bör ha kan man emellertid inte dra några bestämda slutsatser om från de redovisade studierna.

De ekonomiska analyserna tyder på att stora skillnader kan upp- komma mellan å ena sidan privata och å andra sidan samhälleliga kostnader och intäkter av investeringar i anskaffande och spridande av information och i andra former av sökande efter lämpliga arbetstillfällen respektive arbetstagare. En ändring av en viss persons (eller grupps) tillgång till och utnyttjande av arbetsmarknadsinformation kan ha positiva eller negativa återverkningar på andra individer i ekonomin, vilket man måste ta hänsyn till i en samhällsekonomisk kalkyl över informationsändringen. Ur samhällsekonomisk synvinkel är man intresse- rad av huruvida en viss ändring genomsnittligt sett kan väntas leda till lägre sökkostnader (t. ex. kortare arbetslöshetstider och vakanstider) och/eller bättre resultat.

lnformationsförändringar kan väntas ha betydande återverkningar på andra individer än de direkt berörda och viss information är också av kollektiv karaktär. Detta medför att de skattningsmetoder (enkäter med direkt berörda och med kontrollgrupper) som använts vid de i detta betänkande redovisade kvantitativa samhällsekonomiska kostnads- intäktskalkylerna är mindre lämpade för en kvantifiering av den samhällsekonomiska lönsamheten av åtgärder inom ramen för den offentliga förmedlingsverksamheten. Andra metoder kan därför behöva utvecklas i samband med framtida forskning.

Även om man f.n. inte har tillgång till en kvantifierad samhällsekono- misk kostnads-intäktskalkyl tyder de empiriska resultaten av förmedlings- studierna på att sökprocesserna på arbetsmarknaden bör kunna göras effektivare. De sociologiska undersökningarna av arbetstagarnas och arbetsgivarnas Sökbeteende ger inte bilden av effektiva sökprocesser, i vilka inga samhällsekonomiskt lönsamma förbättringar skulle vara möj- liga. Starka motiv för offentliga ingripanden av olika slag i syfte att åstadkomma en effektivare ”matchning” av lediga platser och arbets- sökande synes därför föreligga. De redovisade empiriska studierna visar att arbetsförmedlingen för närvarande endast i begränsad utsträckning och väsentligen för vissa grupper bistår vid arbetssökandet.

Det finns således utrymme för att utöka arbetsförmedlingens verksam- hetsområde till att omfatta mer än enbart hjälp med sökprocessen åt de f.n. omkring 400 000 personer som någon gång under ett år anlitar arbetsförmedlingen i sitt arbetssökande och åt de lediga platser som f. n. anmäls vid förmedlingarna.

En ökning av förmedlingssystemets marknadstäckning genom en utbyggnad av arbetsförmedlingssystemet mot förbättrad service åt vissa kundkategorier, bl. a. ombytessökande och arbetsgivare, kan, förutom en effektivisering av dessa kundkategoriers sökprocesser, även väntas för- bättra förmedlingens möjligheter att lösa sysselsättningsproblemen för svårplacerade arbetstagare. För närvarande får dessa via arbetsförmed- lingen enbart kontakt med de lediga platser som nu anmäls till arbetsförmedlingen och som vi sett är dessa inte representativa för det totala utbudet av lediga platser i ekonomin. En utökad service och ett därmed förknippat ökat utnyttjande av arbetsförmedlingen av arbets- givare och av ombytessökande skulle kunna motverka tendenser till en dualisering av arbetsmarknaden, dvs. tendenser till en uppdelning av arbetsmarknaden i ”bra” arbeten ”bra” arbetskraft och ”dåliga” arbeten — ”dålig” arbetskraft, där de olika grupperna också är hänvisade till olika informationskällor.

Det förtjänar emellertid understrykas att det inte bör ses som ett mål i sig att uppnå ökad marknadstäckning för arbetsförmedlingen. Vad man vill uppnå är effektiva sökprocesser och ett effektivt fungerande informationssystem totalt sett. Detta kan innebära att man behöver vidtaga även andra åtgärder och att man behöver ett system där arbetstagarnas och de arbetssökandes egna informationsinsatser och olika privata och offentliga informationskällor fungerar sida vid sida och stöder och kompletterar varandra utifrån sina speciella förutsättningar. Till arbetsförmedlingens speciella förutsättningar i jämförelse med andra informationskällor hör t. ex. att den i större utsträckning kan utnyttja eventuella stordriftsfördelar och att förmedlingen också kan tillhanda- hålla andra arbetsmarknadspolitiska åtgärder, vilka kan behövas i sökprocessen. Samtidigt gäller att en effektivisering av sökprocesserna bl. a. genom en väl utbyggd arbetsförmedlingsservice — under i övrigt oförändrade förutsättningar — kan innebära minskade anspråk på andra åtgärdsprogram genom att arbetslöshetstiderna för redan arbetslösa förkortas och möjligheterna till arbetsplacering innan arbetslöshet in- träffar förbättras.

2.2.2. Utbildningsstudien (kap. 6)

Vissa delar av den bedrivna arbetsmarknadsutbildningen har gjorts till föremål för en studie, som redovisas i kapitel 6. Studien innehåller en uppföljning av en grupp personer, som genomgått arbetsmarknadsutbild- ning, och av en kontrollgrupp av personer, som ej genomgått sådan. Den sistnämnda gruppen har valts så att den kommit att bestå av personer, som vid den studerade utbildningens start befann sig i ungefär samma arbetsmarknadsmässiga situation som personerna i den förstnämnda gruppen. Jämförelser mellan de båda grupperna i fråga om gruppmedlem- marnas erfarenheter under en viss observationsperiod har bl. a. legat till grund för samhällsekonomiska och individ- eller hushållsekonomiska kostnads-intäktsanalyser av utbildningens effekter.

Studien är i första hand av metodprövande och metodutvecklande karaktär. Ur den synvinkeln är den avsedd att ligga till grund för fortsatta ansträngningar att förbättra möjligheterna att avläsa och utvärdera effekterna av olika slag av i det närmast förflutna bedriven arbetsmark- nadsutbildning.

Studien har också varit avsedd att i sig själv ge sådan information om utfallet av bedriven arbetsmarknadsutbildning. Dess mest betydande begränsning i detta avseende är att den täcker endast delar av arbetsmarknadsverkets utbildningsprogram. Kurser med kortare varaktig- het än 8 veckor är t. ex. ej representerade och ej heller kurser, som främst är avsedda för handikappade personer. I övrigt är spridningen på kurser med olika varaktighet och olika yrkesinriktning betydande. [geografiskt avseende är de studerade kurserna fördelade på fyra län (Malmöhus, Älvsborgs, Gävleborgs och Norrbottens län).

Jämte den egentliga utbildningsstudien företogs en s. k. sidoundersök- ning angående urvalet av deltagare i arbetsmarknadsutbildning. I denna undersökning ges en belysning av denna urvalsprocess, som delvis styrs av gällande regler om utbildningsbidrag m. m. och av förmedlingarnas tillämpning av dessa. Syftet med sidoundersökningen var huvudsakligen att ge bättre underlag för jämförelserna mellan utbildningsgruppen och kontrollgruppen i huvudundersökningen. Genom en statistisk analys av intresset för arbetsmarknadsutbildning hos ett urval arbetslöshetsanmälda personer och av en serie faktorer, som kunde kontrolleras (ålder, civilstånd, sjuklighet, yrkesområde, tid i yrke, utbildning), gjordes ett försök att belysa vilka faktorer som påverkar detta intresse. Resultaten visar att utbildningsintresset går att lokalisera förhållandevis väl. Ett starkt samband finns mellan yrkestillhörigheten under perioden före utbildningen samt åldern och intresset för arbetsmarknadsutbildning (ju lägre ålder, desto starkare intresse). Intresset för utbildning visade sig dock variera avsevärt över tiden (främst i samband med ändrad sysselsättningsstatus). Inom den grupp som studerades under ett års tid, uppstod och bortföll intresset för arbetsmarknadsutbildning i en bestämd process så att totalantalet utbildningsintresserade var tämligen konstant. De som väljs ut till att få utbildningserbjudande är endast en mindre del av hela den grupp som enligt enkäterna har intresse för utbildning. Det

framträder en tendens att faktiskt deltagande i arbetsmarknadsutbildning är relativt sett mera vanligt förekommande bland äldre personer än som motsvaras av rådande utbildningsintresse.

Enligt resultaten av huvudundersökningen medförde den studerade arbetsmarknadsutbildningen en betydande sysselsättningsökning för de utbildade själva. Sysselsättningsgraden (mätt som andel av tillgänglig arbetstid) var i genomsnitt ca 11 procentenheter högre för gruppen utbildade än för kontrollgruppen (73 % respektive 62 %), då korrigering gjorts för skillnader i de jämförda urvalens sammansättning. Skillnaden i fråga om bruttoinkomster av arbete på öppna marknaden var av ungefär motsvarande storleksordning. Totalt uppgick den till ca 4 300 kr. per år och person. Differenser mellan grupperna i fråga om uppnådd lönenivå tycks ha spelat en underordnad roll för uppkomsten av denna inkomst- skillnad.

Skillnaderna i sysselsättningseffekt mellan olika län och kurstyper framstår som små (bortsett från en lägre sysselsättningseffekt för dem som var utplacerade enskilt i skolväsendet). Sysselsättningseffekten var dock avsevärt större för äldre än för yngre. Det sistnämnda förhållandet kan kanske tolkas så att den studerade utbildningen utgjort ett alternativ till andra sätt att söka sig fram till en acceptabel anställning i högre grad för de yngre än för de äldre. De senare befinner sig sannolikt oftai mer fastlåsta arbetsmarknadssituationer före utbildningen än de förra.

I undersökningen observerades undersökningspersonernas inkomst- utveckling under i medeltal 2 1/2 är, dock med stor spridning i detta avseende. En studie av hur skillnaden i medelinkomst mellan utbildnings- och kontrollgruppen utvecklade sig över tiden tyder på att utbildningens inkomsthöjande effekt blir starkast först några år efter utbildningens slut. Man kan alltså inte utesluta att en kraftigare positiv inkomsteffekt av arbetsmarknadsutbildningen framträder under ett tidsskede som inleds några år efter utbildningens slut.

Att döma av studier, som genomförts inom ramen för den aktuella undersökningen, har utbildningen relativt obetydliga effekter på indivi- dernas upplevelse av sina arbetsförhållanden. De som genomgått arbets- marknadsutbildning och fått sysselsättning uppvisar dock färre arbets- byten än vad personerna i kontrollgruppen gör under samma tidsrymd.

Beträffande de utbildades förhållanden under utbildningstiden kan nämnas att utbildningsbidragen (i genomsnitt ca 810 kr/månad) ej räckt till för att täcka hushållens utgifter under denna tid. (Underskottet uppgick till ca 190 kr/månad).

Ungefär tre fjärdedelar av de som genomgick utbildningen förklarade sig i efterhand vara nöjda med densamma, medan 14 % förklarade sig vara missnöjda. Något över 80 % angav vidare att de var nöjda (eller varken nöjda eller missnöjda) med valet av studiekurs. Relativt få — ca. 30 % A av de som uttryckte otillfredsställelse med sitt linjeval kunde ange ett bestämt alternativ till detta. Det stora flertalet ansåg att avvägningen mellan teori och praktik var lagom, men nästan hälften ansåg att utbildningstiden varit för kort. Vidare ansåg ganska många 35 % — att yrkesvägledningen i samband med linjevalet varit för knapphändig. Av

samtliga utbildningsdeltagare är det närmare fyra femtedelar som angivit att de inte haft några större studiesvårigheter i något avseende.

Kostnads-intäktsanalyser av utbildningens effekter har genomförts med avseende på dels de utbildade själva och dels samhället som helhet.

De utbildades vinst i fråga om disponibel inkomst under observations- perioden efter utbildningens slut uppgick enligt kalkylerna till i genom— snitt ca 670 kr. per år, jämfört med kontrollgruppen av personer som ej genomgått arbetsmarknadsutbildning, medan motsvarande förlust under utbildningstiden- var ca. 1 190 kr. Härvid har hänsyn tagits till effekterna av skatter och bidrag och till inkomstbortfall under utbildningstiden. Det dröjer knappt 2 år innan de nämnda inkomstvinsterna har täckt förlusten under utbildningstiden.

Om man bortser från s.k. indirekta sysselsättningseffekter kan den studerade utbildningens samhällsekonomiska intäkter knappast sägas täcka motsvarande kostnader utom, möjligen, på mycket lång sikt. Denna skillnad mellan den samhällsekonomiska och den individekonomiska kalkylens resultat beror till stor del på att de relativt höga samhällsekono- miska utbildningskostnaderna ej kommit till uttryck i den senare kalkylen men väl i den förra. Dessa kostnader uppgick till i genomsnitt 27 700 kr. per person. Direkta insatskostnader för bl. a. lärare, lokaler, utrustning etc. svarar för något mindre än hälften av detta belopp. Resten utgörs av bortfall av alternativ produktion från de utbildades sida. De förra kostnaderna var ca 215 kr. och de senare ca 240 kr. per vecka.

De indirekta sysselsättningseffekterna har dock bedömts såsom posi- tiva. Detta beror främst på att andra arbetstagare antagits i viss utsträckning ha erhållit de arbetstillfällen de utbildade kan sägas ha lämnat. Ett försök att bedöma betydelsen av dessa effekter har gjorts. Resultaten måste dock bedömas som mycket osäkra. Om man likväl inordnar dessa resultat i de samhällsekonomiska kalkylerna visar det sig att det i genomsnitt dröjer omkring 5 år efter utbildningens slutförande innan utbildningens samhällsekonomiska intäkter har täckt dess samhälls- ekonomiska kostnader.

Den teoretiska utgångspunkten för kostnads-intäktsanalysema av arbetsmarknadsutbildningen har varit den s. k. humankapitalteorin. Enligt denna kan utbildning ses såsom en investering, som via ändringar av den utbildades kunskaper och färdigheter ger avkastning i form av högre framtida arbetsproduktivitet.

Under de senaste åren har vissa andra teorier beträffande utbildning börjat utvecklas. Dessa teorier betonar att utbildning också kan ses som ett ”sorteringsinstrument” eller ett ”filter”, som bl. a. medför en uppdelning av människorna i olika utbildningskategorier efter formella meriter. Denna uppdelning kan komma till användning bl. a. i samband med en arbetsgivares bedömning av olika arbetstagares potentiella kapaciteter. För den enskilde kan utbildning vara lönsam inte bara därför att den ökar hans kapacitet utan också därför att den påverkar arbetsgivarnas bedömning av densamma och därmed den enskildes möjlighet att få sysselsättning.

Utbildning kan alltså delvis ses såsom ett inslag i sökprocesserna på

arbetsmarknaden. För den enskilde kan utbildning vid flera tillfällen i hans liv utgöra ett alternativ till andra sökmetoder, vilka kan innebära t. ex. perioder av arbetslöshet eller av arbete i anställningar, som ej svarar mot hans mera långsiktiga aspirationer. Om man renodlat denna aspekt på utbildningen och bortser från dess produktivitetshöjande effekt, kan offentlig finansiering av utbildningskostnader och livsuppehålle under utbildningstiden framstå som ett ”snedvridande av kostnadsförhållan- dena” mellan olika sökmetoder, Den nämnda investeringskostnaden skulle t. ex. kunna räcka till för att finansiera ganska så omfattande placeringsansträngningar från arbetsförmedlingens sida.

Utbildningsstudien har ej varit avsedd att ge underlag för en bedömning av den ena eller den andra av de nämnda teoriernas grad av riktighet. Möjligen kan man hävda att det förhållandet att personer, som ej fullföljt utbildningen, och personer, som genomgått utbildningen men ej placerats i utbildningsyrket, hävdat sig nästan lika bra på arbetsmark- naden som personer, som fullföljt utbildningen, ger ett visst stöd för det informationsteoretiska betraktelsesättet. Detta stöd måste dock betraktas såsom mycket bräckligt med tanke på att vissa för det enskilda fallet speciella förhållanden kan ha legat bakom ifrågavarande avhopp respek- tive placeringar. Det finns knappast någon anledning att betvivla att i synnerhet utpräglat yrkesinriktade kurser ger en faktisk förändring av de utbildades kunskaper och färdigheter och av deras produktiviteter.

Arbetsmarknadsutbildningen kan vara förknippad med påtagliga in- komstomfördelande effekter. Undersökningsresultaten tyder på att den studerade arbetsmarknadsutbildningen i allmänhet medfört påtagliga vinster för de utbildade själva och för personer, som gynnats av det minskade arbetskraftsutbudet på de arbetsmarknadssektorer de utbildade lämnat. Vinsterna för övriga individer förefaller vara små, kanske negativa.

Som tidigare nämnts kan en utbildning ibland ses som ett led i en arbetsmarknadsmässig sökprocess. Detta i förening med att de direkta utbildningskostnaderna är ganska höga och kan väntas växa med utbildningstidens längd kan tala för en koncentration av arbetsmarknads- utbildningen på kortare kurser, som då väsentligen ses som ett led i den arbetsförmedlande och yrkesvägledande verksamheten, men också för en ökad satsning på företagsutbildning.

Det finns anledning att i detta sammanhang betona existensen av ett samband mellan å ena sidan frågorna om arbetsmarknadsutbildningens omfattning och former och å andra sidan frågorna om arbetsförmed- lingens organisation och verksamhetsformcr (se föregående avsnitt). Reformer på det sistnämnda planet kan avsevärt påverka förutsättningar- na för och effekterna av reformer på det förstnämnda planet.

Ett fortsatt arbete på att förbättra metoderna för utvärderingsstudier av arbetsmarknadsutbildningen ter sig angeläget, inte minst med tanke på arbetsmarknadsutbildningens stora omfattning och de relativt höga insatskostnaderna per utbildad. Utbildningsstudien har inkluderat ett försök att ange vissa riktlinjer för ett sådant utvecklingsarbete. Vad som främst betonas är önskemålet att få fram metoder för rutinmässiga och

kontinuerliga utvärderingar av arbetsmarknadsutbildningens effekter. Det är framför allt behovet av en vidgning av de reguljära uppföljningarna av arbetsmarknadsutbildningen som därvid kommer i förgrunden. Det påpekas att möjligheterna att hitta relevanta och differentierade jämförel- segrupper avsevärt förbättras, om de reguljära uppföljningarna innefattar också personer, som blir föremål för andra arbetsmarknadspolitiska åtgärder än arbetsmarknadsutbildning. För att tjäna som underlag för systematiska utvärderingsstudier måste de reguljära uppföljningarna vidare utvidgas dels med ytterligare uppgifter om arbets- och inkomst- förhållanden och dels till att omfatta en längre tidsperiod efter utbildningens slut än vad som nu är fallet. Sådana systematiska utvärderingsstudier kan bl. a. möjliggöra jämförelser mellan olika delar av arbetsmarknadsutbildningen i fråga om utbildningens effekter på sam- hällsekonomin och ge en bild av förändringarna över tiden av dessa effekter.

2.2.3. Rörlighetsstudien (kap. 7)

De flyttningar som är direkt förknippade med arbetsmarknadspolitiska stödåtgärder utgör blott en liten andel av det totala antalet flyttningari vårt land. De flyttningsstödjande åtgärderna har i hög grad varit inriktade på personer bosatta i områden med relativt hög arbetslöshet och vikande befolkningsandel. Det finns dock betydande flyttningsströmmar också mellan områden, som uppvisar relativt låg arbetslöshet och en mera balanserad befolkningsutveckling.

I kapitel 7 framhålls att förekomsten av flyttningsströmmar mellan olika områden bör bidra till lägre genomsnittlig arbetslöshet och till effektivare sysselsättning i ekonomin som helhet. Detta sammanhänger med att arbetsmarknaderna inom olika geografiska områden är långt ifrån homogena. Olika näringslivssektorer och därmed arbetsmarknadsläget för olika arbetarkategorier kan utvecklas på olika sätt i olika regioner. Arbetsmarknadens heterogenitet och slumpmässiga faktorer medför att flyttningsströmmarna blir större ju mindre de lokala arbetsmarknaderna är. Ett samhälle med många små lokala arbetsmarknader innebär därför större omflyttningar än ett samhälle med stora lokala arbetsmarknader.

Det forskningsprojekt som presenteras i kapitel 7 gäller geografiska flyttningar, som är förknippade med flyttningsbidrag enligt arbetsmark- nadskungörelsen. Dess syfte är att belysa vilka konsekvenser sådana flyttningar får för flyttarna själva och för samhällsekonomin och att därigenom ge underlag för bedömningar rörande den rörlighetsstimule- rande politikens utformning.

Projektet inkluderar bl.a. uppföljningar av en grupp personer som flyttat från vissa utvalda kommuner i Västerbottens och Norrbottens län. Uppföljningsundersökningarna inkluderar också en ”kontrollgrupp” av s. k. kvarstannare. En del av de valda utflyttningsområdena har präglats av vikande befolkningsandel och hög arbetslöshet, medan andra har uppvisat en mera balanserad utveckling.

Flyttningarnas konsekvenser för flyttande individer och hushåll har

gjorts till föremål för såväl sociologiskt som ekonomiskt inriktade studier, varvid jämförelser mellan flyttarnas och kvarstannarnas erfaren- heter spelat en betydelsefull roll. Kartläggningen har gällt flyttningarnas ' effekter i fråga om bl. a. sysselsättnings- och arbetsförhållanden, bostads- : förhållanden och vad som direkt och indirekt sammanhänger därmed, fritidsförhållanden och sociala kontakter, inkomstförhållanden m.m. Försök har vidare gjorts att inordna så mycket som möjligt av resultaten av denna mångdimensionella kartläggning ikostnads-intäktsanalyser över flyttningarnas effekter för flyttande individer och hushåll. Dessa individ— eller hushållsekonomiska analyser har sedan — vid sidan av andra studier — legat till grund för samhällsekonomiska analyser av motsvarande slag.

Flyttarna dominerades av yngre, ogifta personer. Bland flyttarna från kustlandet fanns ett större inslag av personer, som strax före flyttningar- na avslutat relativt långvarig utbildning, än bland flyttarna från inlandet.

De studerade flyttningarna ägde rum under senare hälften av år 1969 och under år 1970. Vid intervjutillfället, som inföll högst 22 månader efter flyttningarna, hade 29 % av flyttarna flyttat tillbaka till sitt ursprungliga kommunblock, medan 57 %bodde kvar i det kommunblock dit de först flyttat. Återstoden utgjordes av personer, som flyttat vidare.

Enligt de erhållna resultaten, som är baserade på jämförelser, med s. k. kvarstannare, har de studerade flyttningarna medfört en betydande sysselsättningsökning för de registrerade mottagarna av flyttningsbidrag, vilket i sin tur medfört en påtaglig ökning av dessa personers brutto- inkomster av arbete. Denna sysselsättnings- respektive inkomstökning beror främst på att personer, som erhåller flyttningsbidrag, flyttar från arbetsmarknadssektorer med relativt hög arbetslöshet till anvisade arbe- ten på orter med bättre tillgång på arbete. Förvärvsarbetstiden såsom andel av den totala observationsperioden efter flyttningarna var ca 36 "b högre för flyttningsgruppen än för den kontrollgrupp av kvarstannare, som bedömdes såsom mest relevant. De flyttande hushållens genomsnitt- liga bruttoinkomst av arbete efter flyttningen överstiger motsvarande genomsnittliga årsinkomst i den nämnda kontrollgruppen med ca 4 800 kr. per år. Skillnaden beror i blott ringa grad på olikheter i fråga om lönenivåerna. Flyttningarna har i varje fall under perioden närmast efter flyttningstidpunkterna en relativt liten effekt på sysselsättningsförhållan- dena för bidragsmottagamas makar. Detta torde främst bero på att flyttningsbesluten i allmänhet fattas med utgångspunkt från mannens arbetsmarknadssituation och på att det tar tid för bidragsmottagamas makar att lära känna och att utnyttja arbetsmarknadsförhållandena på inflyttningsorterna.

Ökningarna av flyttarnas disponibla inkomster blev i allmänhet avsevärt mindre än ökningarna av deras bruttoinkomster av arbete, huvudsakligen på grund av ökade skatter och minskade transfereringar (framför allt arbetslöshetsersättning).

Om man jämför flyttarnas situation efter flyttningen med deras situation under tiden närmast före densamma, framstår sysselsättnings- och inkomstökningarna såsom avsevärt större än vid de ovan relaterade jämförelserna med en kontrollgrupp av kvarstannare. Detta beror

. _ _______.,__ ___..(w.

-—?—_—

. v—r. _ F.,- _...-—=.-.

naturligtvis främst på att de flesta av bidragsmottagarna var arbetslösa eller under utbildning under tiden närmast före flyttningen.

De kostnads-intäktsanalyser över flyttningarnas effekter för flyttande individer och hushåll, som genomförts, visar på mycket stora skillnader mellan olika flyttargrupper och flyttningsriktningar i fråga om ”flytt- ningsvinsterna”. Den dominerande intäktsposten är i allmänhet ökad bruttoinkomst av arbete. På kostnadssidan dominerar ökad skatt och bortfall av transfereringar, men en icke obetydlig roll spelar också ökade rese- och bostadskostnader och andra fördyringar samt flyttningskostna- der (inklusive de kostnader, som beror av sannolikheten för återflytt- ning). Flyttningsbidragen täcker i genomsnitt blott ca hälften av de direkta flyttningskostnaderna, som uppskattades till i genomsnitt 4 300 kr. per hushåll (7 800 kr. för gifta och 2 900 kr. för ogifta).

De beräknade flyttningsvinster som framkommer vid jämförelsen med kontrollgruppen av kvarstannare framstår som i genomsnitt tämligen små. Personer, som flyttat till storstadsområdena, i synnerhet ogifta flyttare från kustlandet, uppvisar dock relativt stora flyttningsvinster. För flyttare från inlandet samt för gifta flyttare över huvud taget (merparten av dessa kom från kustlandet) uppmättes mycket små vinster och i en del fall förluster. Att flyttningsvinsterna är större för flyttarna från kustlan- det än för flyttarna från inlandet torde i hög grad bero på att den förra gruppen i större utsträckning än den senare bestod av relativt välutbilda- de personer, som genom att flytta kunde få arbeten, som svarade mot deras utbildning. Dessutom kan olika åtgärder i sysselsättningsskapande och inkomstomfördelande syfte ha bidragit till att upprätthålla sysselsätt- nings- och inkomstnivån för kvarstannarna i inlandet i högre grad än för kvarstannarna i kustlandet. Dylika åtgärder kan vidare ha betytt mer för gifta än för ogifta kvarstannare, vilket delvis kan förklara de relativt låga flyttningsvinsterna för gifta flyttare.

Flyttningar över stora geografiska avstånd är naturligtvis ofta förknip- pade med anpassningsproblem av olika slag. En flyttning medför ändrade arbets- och bostadsförhållanden. Den innebär också att umgänget med anförvanter och vänner på avflyttningsorterna avbryts eller försvåras och att förutsättningarna för fritidsutnyttjandet ändras osv. Möjligheterna att i de ekonomiska kalkylerna beakta betydelsen för flyttarna av dylika effekter är begränsade. De sociologiska studierna har dock gett en bred belysning av flyttningarnas effekter i bl. a. de ovannämnda avseendena. Det framgår bl. a. att flyttarna under hela observationsperioden efter flyttningarna umgås mindre med andra människor och har ett mindre aktivt fritidsutnyttjande än vad fallet är för en kontrollgrupp av kvarstannare eller för en riksrepresentativ jämförelsegrupp, genomsnitt- ligt sett. Resultaten av de sociologiska studierna synes också tyda på att personer vars flyttning i särskilt hög grad syns betingad av försörjnings- skäl, uppnår sämre bostads-, arbets- och inkomstförhållanden och möter svårare anpassningsproblem än andra flyttare.

De samhällsekonomiska kostnads-intäktsanalysema visar på avsevärt större flyttningsvinster än de individ- och hushållsekonomiska. Detta innebär att en relativt stor del av den samhällsekonomiska flyttnings-

vinsten tillfaller andra grupper än flyttarna själva. Förhållandet beror | främst på effekterna av skatter och transfereringar och på förekomsten av s. k. indirekta sysselsättningseffekter.

Som exempel på kalkylresultat kan nämnas att den samhällsekono- miska flyttningsvinsten avseende en period på 20 år beräknats uppgå till i genomsnitt ca 58 000 kr. per hushåll (nuvärde). Motsvarande hushålls- ekonomiska vinst beräknades uppgå till blott 7 000 kr.

Till grund för de dominerande posterna på den samhällsekonomiska intäktssidan ligger flyttningarnas direkta och — fast i mindre grad — indirekta effekter på sysselsättningen. På kostnadssidan återfinns bland annat s.k. kapitalkostnader vid sidan av kostnader av de slag som nämndes ovan i samband med individ- eller hushållskalkylerna.

Den stora spridningen i fråga om resultaten av de individ- eller hushållsekonomiska kalkylerna återspeglar sig i hög grad i resultaten av de samhällsekonomiska kalkylerna, och mönstret var i stort sett detsamma i det senare fallet som i det förra.

Det bör framhållas att uppskattningarna av en del poster i de samhällsekonomiska kalkylerna måste betraktas såsom mycket osäkra. Detta gäller kanske i speciellt hög grad de poster, som svarar mot s.k. indirekta sysselsättningseffekter och mot 5. k. kapitalkostnader.

De genomförda studierna är delvis baserade på en förutsättning om att den arbetsmarknadssituation de 5. k. kvarstannarna mötte är representa- tiv för den arbetsmarknadssituation flyttarna skulle ha mött vid utebliven flyttning. Arbetsmarknadsläget i utflyttningsområdena kan naturligtvis påverkas på olika sätt, t. ex. genom sysselsättningsskapande åtgärder. De erhållna forskningsresultaten ger i sig själva ett mycket ofullständigt underlag för bedömningar i fråga om avvägningen mellan sådana regionalpolitiska insatser och flyttningsstimulerande åtgärder. Viss bety- delse därvidlag kan man kanske tillmäta det förhållandet att åtskilliga flyttare i större eller mindre grad uppfattar sin flyttning som fram— tvingad. Man kan fatta det så att många anser sig ha att välja mellan endast dåliga alternativ och väljer det minst dåliga. Som tidigare påpekats tyder vissa resultat på att utfallet av flyttningarna blir sämre ju större graden av upplevd sådan tvångsmässighet är.

De s.k. kvarstannarnas representativitet i nyss angiven mening blir också sämre ju större ändringar av de aktuella flyttningsrörelserna man önskar studera, eftersom stora sådana ändringar avsevärt påverkar arbetsmarknadsläget i bl. a. utflyttningsområdena. Det finns anledning att förmoda att en kraftig ökning av de studerade flyttningsströmmarnas omfattning skulle påverka resultaten av lönsamhetskalkyler av det här behandlade slaget i negativ riktning.

Flyttningsbidragen visade sig, som framhållits, täcka blott en del i genomsnitt ca hälften — av flyttarnas direkta flyttningskostnader. En höjning av bidragsbeloppen skulle via en större sådan kostnadstäckning, medföra en omfördelning av den samhällsekonomiska flyttningsvinsten till förmån för flyttarna själva. Ovan har påpekats att flyttarnas andel av denna vinst framstår som relativt liten.

De stora olikheterna mellan olika flyttare och olika grupper av sådana i

fråga om flyttningarnas konsekvenser, och framför allt det förhållandet att åtskilliga flyttare tycks ha missbedömt dessa konsekvenser, understry- ker angelägenheten av att potentiella flyttare erhåller en mycket ingående information om bl. a. vilka bostads, anställnings- och andra förhållanden, som väntar dem på de orter de överväger att flytta till.

2.2.4. Migrationsstudien (kap. 8)

Syftet med det forskningsprojekt, som presenteras i kapitel 8, har varit att kartlägga de ekonomiska orsakerna till immigrationen och att undersöka dess ekonomiska effekter på kort och lång sikt. Projektet inkluderar en samhällsekonomisk kostnads-intäktsanalys av immigratio— nen till Sverige, närmare bestämt ett försök att beräkna vilka kostnader och intäkter en ändring av immigrationens omfattning under slutet av 1960-talet skulle ha medfört. I kalkylen undersöks dels hur immigranter- nas situation förändrats i olika avseenden, dels hur befolkningen i Sverige påverkas av en förändring av immigrationen till Sverige. Vidare studeras immigrationens effekter på immigrationslandets konjunkturläge och betalningsbalans. Mera översiktligt studeras också de ekonomiska effek- terna för emigrationsländerna av emigrationen till Sverige.

Analyserna av immigrationens orsaker och verkningar har skett med hjälp av ekonomiska modeller och med hjälp av ett omfattande datamaterial hämtat från officiell statistik och från undersökningar, som genomförts inom ramen för projektet. Den viktigaste av de sistnämnda undersökningarna är en intervjuundersökning bland immigranter och —- i jämförelsesyfte * bland svenskar.

I kapitel 8 framhålls inledningsvis att merparten av immigrationen till Sverige bestäms av ekonomiska faktorer. Riktningen av den internatio- nella migrationen bestäms i huvudsak av den ekonomiska nivån i olika länder. Man har en migration från låglöne- till höglöneländer. Sverige har t. ex. under hela efterkrigstiden, med undantag av de två senaste åren, varit ett nettoimmigrationsland. Immigrationen uppvisar emellertid stora variationer mellan olika är. Variationerna i migrationens omfattning bestäms framförallt av variationer i konjunkturläget, dvs. utsikterna att inom viss tid få önskad anställningi olika länder. Erhållna undersöknings- resultat pekar på att vad som främst bestämmer variationerna i omfattningen av immigrationen till Sverige är den svenska konjunktur- utvecklingen. Konjunkturutvecklingen i emigrationsländerna har dock i vissa fall haft betydelse.

Immigrationens omfattning beror naturligtvis också på den svenska immigrationspolitiken. I utredningen konstateras dock att exempelvis en skärpning av kraven för att få arbetstillstånd inte behöver medföra att immigrationen minskar i samma utsträckning som antalet avstyrkta ansökningar, då det är möjligt att företagen i stället för att rekrytera i länder utanför Norden börjar rekrytera i de nordiska länderna för vars medborgare arbetstillstånd ej erfordras. I undersökningen finns resultat som tyder på att immigrationen från Finland påverkats på ovan angivet sätt.

Vad återutvandringen beträffar kan merparten av variationerna i den förklaras av variationerna i den tidigare immigrationen. Konjunkturläget i Sverige och i emigrationsländerna verkar inte i någon nämnvärd utsträck— ning ha påverkat variationerna i remigrationens omfattning. Känner man storleken och fördelningen av den tidigare immigrationen bör man därför kunna göra relativt goda prognoser över den framtida remigrationen.

Immigrationens effekter för immigranterna själva har studerats relativt ingående. Deras levnadsförhållanden i Sverige har belysts ifråga om bl. a. arbets-, inkomst- och bostadsförhållanden.

Immigranterna har under 1960-talet i huvudsak fått anställning inom industrin och inom vissa delar av servicesektorn. De är överrepresenterade bland de anställda inom tillverknings- och gruvarbete (ca 60 procent av de arbetsanmälda utlänningarna mot 30 procent av de anställda i totalbefolkningen kan hänföras till detta yrkesområde), servicearbete samt någon mån lantbruks- och skogsarbete. För män och kvinnor sammanräknade gäller att medianlönen i dessa tre yrkesområden var lägre än medianlönen för samtliga helårs- och heltidsanställda. Denna tendens till koncentration till yrkesområden med lägre medianlöner finns hos samtliga utlänningsgrupper, men är starkast hos de sydeuropeiska grupperna och finländarna, där mellan 80 och 95 procent återfinns inom tillverknings- och servicearbete. De yrkesområden och yrkesgrupper som invandrarna koncentrerats till synes uppvisa sämre arbetsmiljöförhållan- den än andra.

Immigranterna som grupp kan dock ej betraktas som en låginkomst- grupp. De är kraftigt överrepresenterade i mellaninkomstgrupperna och underrepresenterade framför allt bland de med lägst inkomst. Till en del beror detta på att immigranterna i mindre utsträckning än svenskarna har deltidsarbete. Vid granskningen av immigranternas bostadsförhållanden framkom att dessa under åren närmast efter ankomsten främst erhållit lägenheter av två kategorier: för det första helt nyproducerade lägenheter och för det andra vissa typer av äldre omoderna lägenheter med låg hyra. Fördelningen mellan nybyggda och äldre omoderna lägenheter beror, förutom på den lokala bostadsmarknadens utseende, på immigranternas inkomst och preferenser. Bland de immigranter som tänker flytta tillbaka till hemlandet, kan finnas en betydande grupp som söker efter bostäder med låga hyror utan att fästa större avseende vid bostadens kvalité. Immigranterna spenderar en mindre del av inkomsten på bostäder än vad den övriga befolkningen gör.

Vid en efterhandsbedömning uppfattade flertalet immigranter migra- tionsbeslutet som positivt. De gjorda beräkningarna av det ekonomiska värdet av flyttningen till Sverige pekar även på att denna medfört en ansenlig ekonomisk vinst för de flesta immigranterna.

De samhällsekonomiska kostnads-intäktsanalyser, som genomförts inom ramen för immigrationsstudien, avser bl. a. att besvara frågan om marginella ökningar av immigrationen medför ökade eller minskade konsumtionsmöjligheter för den redan tidigare i landet bosatta befolk- ningen. Kalkylen baseras bl. a. på en förutsättning om att den ökade immigrationen ej medför ökad arbetslöshet för andra personer i vårt land.

Innebär ökningen av immigrationen att andra grupper som annars skulle fått arbete blir utan arbete måste den genomförda kalkylen modifieras. Våra kunskaper om denna typ av effekter är emellertid f.n. mycket begränsade.

Enligt de erhållna resultaten är de studerade ökningarna av immigra- tionens omfattning genomgående klart lönsamma för den övriga befolk- ningen. Innebörden av denna lönsamhet kan enklast sägas vara att den mängd varor och tjänster som den övriga befolkningen förfogar över skulle öka som en följd av immigrationen. Orsaken till detta resultat är främst att immigranterna i mycket hög utsträckning är i aktiv ålder och förvärvsarbetar och att vi har ett system av skatter, transfereringar och offentlig konsumtion, som bl.a. innebär en kraftig omfördelning av konsumtionsmöjligheter från personer i aktiv ålder till andra personer. I den ovan redovisade bemärkelsen är således resultatet att immigrationen är lönsam för den övriga befolkningen i Sverige. För en total utvärdering måste man även ta hänsyn till andra slags effekter, vilka ej kunnat inkluderas i den redovisade kalkylen. Immigrationen påverkar den sociala och kulturella miljön på kort och lång sikt och den övriga befolkningen kan även ha preferenser rörande utformningen av immigrationspolitiken som sådan. Ett annat förhållande, som kan tilldelas betydelse vid en utvärdering av immigrationens effekter, är att den kan påverka inkomst- fördelningen. Enligt undersökningsresultaten finns det skäl att förmoda att immigrationen medför en ökad ojämnhet i fråga om inkomstfördel- ning och lönestruktur.

Immigrationen har också stabiliseringspolitiska konsekvenser, vilka inte inkluderats i kalkylen. Immigrationens verkningar på konjunktur- läget i Sverige och på den svenska betalningsbalansen har blivit föremål för särskilda studier.

För att belysa huruvida immigrationen i en högkonjunktur verkar dämpande eller förstärkande på konjunkturen har man sökt beräkna om immigrationen på kort sikt ökar utbudet av varor och tjänster mer eller mindre än efterfrågan på varor och tjänster. De genomförda analyserna ger vid handen att en förstärkning av immigrationens variationer med konjunkturutvecklingen kan verka i destabiliserande riktning. Anled- ningen till detta är att en ökad immigration medför en ökad efterfrågan på bl. a. bostäder, sjukvård, platser iskolsystemet etc. Om dessa effekter ej kan mötas genom ianspråktagande av ledig kapacitet eller genom sänkt standard — eller minskad standardökning — imotsvarande avseenden för de som redan tidigare bott i landet, måste kapaciteten ökas genom nyinvesteringar, vilket förstärker konjunkturen. Immigrationens verk- ningar på konjunkturläget beror således på vilka antaganden man gör om ledig kapacitet i och tidsförskjutningar i utbyggnaden av samhälls- och bostadskapitalet.

Som ett led i bedömningarna av effekterna på betalningsbalansen har inhämtats uppgifter om remitteringarnas storlek, dvs. de belopp immi- granterna sänder till sina hemländer. Remitteringarna är enligt dessa uppgifter överraskande små i förhållande till vad andra studier inom detta område visat. En förklaringsfaktor kan vara att immigrationen till Sverige

i stor omfattning är en immigration av familjer, vilket ej är fallet för de flesta andra länder. Till detta kommer att en post, nämligen de pengar som immigranterna för med sig hem när de återvandrar, ej kunnat beräknas. I detta sammanhang kan framhållas att en bättre statistik för att belysa effekterna på betalningsbalansen är önskvärd.

2.3. Synpunkter på den fortsatta forskningen kring arbets- marknadspolitikens verkningar

EFA: s hittillsvarande verksamhet har karaktäriserats av att olika typer av arbetsmarknadspolitiska medel behandlats för sig inom ramen för olika projekt. Tre av dessa projekt har innehållit försök till utvärderingar i efterhand av bedriven arbetsmarknadspolitik. Dessa studier har i stor utsträckning baserats på uppföljningar av personer, som berörts av ifrågavarande åtgärder, och i kontrollsyfte — av andra personer. Men försök har också gjorts att vidga perspektivet och åstadkomma relativt vida samhällsekonomiska utvärderingar och att beakta effekter, som svårligen låter sig beskrivas i ekonomiska termer. I ett fall — arbets- förmedlingsstudien — har dylika kvantifierade kalkylförsök ej gjorts, eftersom den existerande teoretiska och empiriska grundvalen för sådana studier i detta fall bedömdes såsom alltför bristfälliga; i stället genomför- des dels omfattande empiriska studier av samspelet mellan arbetsförmed- lingen och dess avnämare och dels en samhällsekonomisk studie, som avsåg att belysa arbetsförmedlingens roll i det ekonomiska systemet. Denna sistnämnda studie kom att i hög grad präglas av och ligga i linje med den relativt genomgripande utveckling av fundamental ekonomisk arbetsmarknadsteori, som kommit till stånd under senare år.

Beträffande den forskning, som EFA ägnat sig åt, bör framhållas att den hittills berört endast en del — om än en väsentlig del _ av det arbetsmarknadspolitiska fältet. Frågan om uppläggningen av forskning kring de medel, som hittills ej blivit föremål för studier av det aktuella slaget, bör enligt expertgruppens mening prövas i anslutning till ett försök att utveckla uppföljnings- och utvärderingsmetoder, som nära anknyter till de arbetsmarknadspolitiska awägningsproblemen såsom de framträder inom ramen för arbetsmarknadsverkets organisation och budgeteringssystem.

Expertgruppen tillmäter ett sådant utvecklingsarbete en central bety- delse för sin verksamhet under den närmaste framtiden. Vid sidan av en fastare koppling av utvärderingsstudierna till de i praktiken relevanta awägningsproblemen bör detta utvecklingsarbete ta sikte på att ge dels metoder för förhandskalkylering och dels metoder för rutinmässiga uppföljningsundersökningar och efterhandskalkyler. Gruppen anser att vad som i första hand bör genomföras är en principiellt inriktad studie av möjligheterna att åstadkomma ett dylikt system av samordnade uppfölj- ningar och kalkyleringar i nära anslutning till de arbetsmarknadspolitiska beslutsprocesserna.

De forskningsprojekt, som genomförts inom ramen för EFA: s arbete,

pekar på åtskilliga framtida forskningsuppgifter. En del sådana har antytts i de föregående avsnitten.

Bland annat arbetsförmedlingsstudien har belyst bristerna i vanligen förekommande, alltför statiska sätt att se på de arbetsmarknadsmässiga anpassningsproblemen och att beskriva tillståndet på arbetsmarknaden och förändringarna över tiden därvidlag. Fortsatt och fördjupad forsk- ning kring de arbetsmarknadsmässiga anpassningsprocessernas karaktär och om de bakomliggande bestämningsfaktorerna kan avsevärt förbättra möjligheterna att kartlägga effekterna av åtgärder, som berör arbets- förmedlingens informations- och kontaktförmedlande verksamhet. Den kan också ge ökad kunskap om främst s. k. indirekta effekter av andra arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Erfarenheterna från de redovisade uppföljningsstudierna och utvärde- ringsförsöken bör kunna ge vissa utgångspunkter för försök att utveckla mera lätthanterliga metoder för rutinmässiga, kontinuerliga uppföljningar av personer, som berörts av olika slag av arbetsmarknadspolitiska åtgärder, och för därtill knutna utvärderingar av bedriven verksamhet, vilka relativt snabbt kan ge underlag för aktuellt beslutsfattande. Sådana försök bör enligt EFA: s uppfattning tillmätas stor betydelse. Som nämnts i avsnitt 2.2.2 har utbildningsstudien inkluderat en översiktlig granskning av bl. a. vilka krav som därvid måste ställas på de reguljära uppföljningarna av arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Utvecklingsarbetet bör dock knytas till mer ingående studier av de avvägningsproblem, som präglar den löpande verksamheten inom ramen för en given organisa- torisk struktur. Det bör också inkludera en prövning av möjligheterna att utnyttja resultaten av dylika uppföljningar och efterhandskalkyler i samband med försök att basera det löpande beslutsfattandet på någon form av förhandskalkylering.

Uppföljningsstudier, som är avsedda att ge underlag för bedömningar av arbetsmarknadspolitikens verkningar, försvåras i hög grad av bristen på relevant statistik. Det utvecklingsarbete med s.k. styrinformation som f.n. pågår inom arbetsmarknadsverket kan kanske så småningom undanröja en del av dessa brister. Ur den synvinkeln är det angeläget att statistik, som tas fram, erhåller en anknytning till programbudgeteringen och blir inriktad på att ge information om utfallet av olika program.

Även i fråga om tillgången på mera övergripande statistik är bristerna kännbara. Av analysen i kapitel 5 framgår att bakom uppgifter om de olika bestånden på arbetsmarknaden döljer sig mycket omfattande flöden Och anpassningsprocesser. En utveckling av bl. a. AKU i syfte att få en vidare belysning av dessa flöden och processer är angelägen. Även vid utveckling av löne- och sysselsättningsstatistik är det viktigt att forsk- ningsbehoven beaktas. En mer utvecklad löne- och sysselsättningsstatistik skulle som påpekas i kap. 6 bl. a. kunna ge ett bättre underlag för studier av effekterna av olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder. I olika samman- hang har vidare påpekats behovet av en förbättrad yrkes- och sysselsätt- ningsnomenklatur. Expertgruppen vill starkt understryka behovet av att erforderliga resurser sätts in för att påskynda pågående utvecklingsarbete i detta syfte.

3. De grundläggande samhällsekonomiska i och sociala motiven för arbets- marknadspolitiska åtgärder

De forskningsprojekt EFA initierat syftar till att förbättra kunskaperna om arbetsmarknadspolitikens verkningar. Redogörelser för och diskus- sioner kring dessa forskningsprojekt återfinns i kap. 5—8 nedan. Framställningen i detta kapitel är avsedd att ge en teoretisk grundval för dessa redogörelser och diskussioner. Bedömningar av forskningsprojek- tens uppläggning och resultat bör ske mot bakgrund av ett försök att utröna vilka egenskaper hos vårt ekonomiska system, som ligger bakom uppkomsten av sådana problem och förhållanden, att en kraftig satsning på olika former av arbetsmarknadspolitik kommit att framstå som välmotiverad. Sådana bedömningar t. ex. de slutsatser man drar i fråga om arbetsmarknadspolitikens inriktning och omfattning kan i annat fall bli alltför mekaniska och perspektivlösa. Om t. ex. resultaten av en undersökning av effekterna av en viss ”arbetsmarknadspolitisk åtgärd" är sådana att åtgärden för de flesta framstår som önskvärd, är det väsentligt att ställa sig frågan: Varför har förhållandena i ekonomin blivit sådana att den studerade åtgärden aktualiserats och visat sig vara förknippad med dessa önskvärda effekter? Svaret på den frågan kan t.ex. framhäva existensen av andra metoder att komma till rätta med de otillfredsställan- de förhållandena t. ex. arbetslöshet för vissa arbetstagarkategorier än den metod, som den studerade åtgärden representerar. När man ur t. ex. politisk synvinkel bedömer resultaten av en dylik studie av effekterna av en bestämd åtgärdstyp (t. ex. arbetsmarknadsutbildning), bör man hålla i minnet att dessa effekter kanske skulle ha tett sig annorlunda vid en annan utformning av övrig ekonomisk politik eller av de institutionella förhållandena i samhället. En konstaterad ”lönsamhet” kan t. ex. vara en följd av att man först genomfört andra åtgärder.

I avsnitt 3.1 görs ett försök att på ett sammanfattande sätt karaktärisera arten av de motiv för arbetsmarknadspolitiska åtgärder, som betonas och behandlas mera ingående i de därpå följande avsnitten.

Avsnitt 3.2 baseras till en början på föreställningen om en arbets- marknad på vilken fri lönebildning och konkurrens om arbetskraft och arbetstillfällen skapar jämvikt mellan utbud och efterfrågan på alla delmarknader. Visserligen måste den utgångspunkten — utvidgad till att på motsvarande sätt omfatta samtliga marknader _ förr eller senare överges. Men få torde förneka att ifrågavarande teoretiska konstruktioner har ett utomordentligt stort — fast ingalunda tillräckligt — förklarings-

4- F—w-mijv—_.__.1_ ___—___—

&_ l l l i 5

och analysvärde. Dessutom har de begrepp och tänkesätt, bl. a. de kostnads—, intäkts- och lönsamhetsbegrepp och de sätt att handskas med dylika begrepp, som präglar den ständigt pågående diskussionen om samhällsekonomiska frågor och som ofta lägges till grund för värde- omdömen, sin rot i dylika idealiserade bilder av marknadsekonomins funktionssätt och i vissa, sällan klart redovisade fundamentala värde- ringar.

Genom att från nyss antydda utgångspunkt successivt införa ett antal komplikationer och förhållanden, som rubbar det inledningsvis betrakta- de systemets i viss mening ideala natur, kan man härleda motiv för olika ekonomisk-politiska ingrepp.

i avsnitt 3.3 kompletteras framställningen med en redogörelse för och en diskussion av några centrala drag hos de i viss mån nya arbetsmark- nadsteorier, som under de senaste åren utvecklats av främst amerikanska ekonomer, En väsentlig utgångspunkt för dessa ekonomer är existensen av en arbetsmarknadsmässig informationsproblematik, som bl. 3. tar sig uttryck i sökprocesser, köbildningar och väntetider vad avser arbets- tillfällen och arbetssökande. Mycket av vad vi är vana vid att beteckna såsom ”tröghetsfaktorer”, ”institutionella förhållanden”, ”icke-perfekta marknadsförhållanden” m.m. sättes i samband med existensen av s.k. transaktionskostnader.1 Dessa tankegångar har också vissa konsekvenser för sättet att se på förhållandet mellan inflation och arbetslöshet och på motiven för arbetsmarknadspolitiska åtgärder, vilket beaktas i avsnitt 3.4.

Man kan hävda att arbetsmarknadspolitiken inte bör ses ur enbart ekonomisk synvinkel. [ den forskning, som EFA initierat, spelar sociologiska metoder och betraktelsesätt en väsentlig roll. Det har därför bedömts som önskvärt att i detta kapitel diskutera en del andra aspekter på arbetsmarknadspolitiken än de som brukar karaktäriseras såsom ekonomiska. Detta sker i det avslutande avsnittet 3.5.

3.1 Några centrala motiv för arbetsmarknadspolitiska åtgärder ett sammanfattningsförsök

Varför uppkommer ett sådant samhällsekonomiskt tillstånd eller förlopp att olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder kan framstå som motiverade? Följande faktorer framhålles i det följande såsom centrala.

i. Det existerande skatte- och bidragssystemet medför att stora skillnader kan uppkomma mellan å ena sidan privatekonomiska och å andra sidan samhällsekonomiska intäkter och kostnader förknippade med ändringar av de enskilda individernas eller hushållens beteende på arbetsmarknaden.

2. Skillnader mellan privatekonomiska och samhällsekonomiska lön— samhetsbedömningar av t. ex. flyttningar eller utbildning kan uppkomma också på grund av osäkerhet om framtiden och olikheter mellan privata och samhälleliga riskvärderingar och tidspreferenser.

3. Samhälleliga åtgärder, som medför förbättrade valmöjligheter och ökade arbetsinkomster för ur välfärdssynpunkt missgynnade individer

' Därmed menas kostna- der bl. a. för spridning, an- skaffande och bearbetning av information, för eta- blering av kontakter och för åstadkommandet av överenskommelser (kontrakt).

eller hushåll, har fördelningsmässiga effekter, som kan anses gynnsamma, och kan på grund av bl.a. ovannämnda förhållanden förenas med effektivitetsvinster.

4. Arbetsmarknadens ytterst heterogena karaktär, en ständigt pågåen- de strukturomdaning och ständiga ändringar av marknadsförhållandena inom ramen för den rådande strukturen, den ofta mycket begränsade utbytbarheten mellan olika produktionsfaktorer och förekomsten av institutionella och andra hinder för kortsiktig Iöneflexibilitet medför en ständig och samtidig förekomst av arbetslösa personer och lediga platser. Detta i förening med vad som sagts under punkt 1—3 ovan medför att arbetsmarknadspolitiska åtgärder, både sysselsättningsskapande åtgärder och åtgärder som underlättar arbetstagarnas rörlighet mellan olika yrkesområden och olika orter, kan framstå såsom motiverade ur både fördelnings— och effektivitetssynpunkt.

5. Arbetsmarknadens heterogenitet och de ständigt pågående föränd- ringarna av de arbetsmarknadsmässiga förhållandena medför också en mycket betydande arbetsmarknadsmässig informationsproblemarik med åtföljande stora transaktionskostnader, vilka kan ta sig uttryck i och i viss mån förklara rådande institutionella förhållanden och vad som ter sig såsom hinder för snabba och ändamålsenliga anpassningsprocesser. Detta kan motivera samhälleliga åtgärder i syfte att anskaffa och tillhandahålla information om arbetssökande och om arbetstillfällen och att förmedla kontakter mellan arbetstagare och arbetsgivare.

6. De förhållanden, som nämnts under punkterna 4 och 5 ovan, och andra hinder för kortsiktig löne- och prisflexibilitet medför att sysselsätt- ningsgraden åtminstone på kort sikt samvarierar med inflationstakten i ekonomin. Åtgärder, som underlättar anpassningsprocesserna på arbets- marknaden, kan därför skapa förutsättningar för uppnående av en högre sysselsättningsgrad med lägre inflation.

7. Arbetsmarknadspolitiken kan direkt och indirekt bidra till att öka möjligheterna att uppnå också andra sociala målsättningar än sådana som direkt låter sig beskrivas iekonomiska termer. Den kan ingå som ett led i en politik, som syftar till att bekämpa t. ex. fördomar, social segregation, hämmande sociala arv m. m. eller till att ändra maktförhållanden i samhället.

3.2 Arbetsmarknaden i traditionell ekonomisk jämviktsteori

Enligt vanliga tolkningar förfäktade de flesta ekonomer före 1930-talet åsikten att lönestelhet är den huvudsakliga orsaken till förekomst av arbetslöshet i ekonomier av västerländsk typ. Detta sätt att förklara existensen av arbetslöshet är baserat på bilden av en ekonomi i vilken omedelbart marknadsklarerande löne- och prisbildning omöjliggör bestå- ende utbuds- eller efterfrågeöverskott på bl. a. arbetsmarknaden. Denna bild eller marknadsekonomiska jämviktsmodell utgör utgångspunkten för vad som kan kallas traditionell ekonomisk allokeringsteori. Denna teori handlar om vad som i ett tänkt marknadsekonomiskt system

bestämmer produktionens storlek och art, valet av produktionsmetoder (och därmed användningen av produktionsfaktorer av olika slag) samt användningen av produktionsresultatet. Helt naturligt har de ekonomer, som sysslar med denna typ av ekonomiska analyser, kommit att fundera över önskvärdheten av ”marknadslösningen” inyssnämnda tre avseenden och över möjligheterna att med hjälp av olika slag av ekonomisk politik eller i grunden annorlunda ekonomiska system åstadkomma en i någon mening bättre lösning.

Någon precis, formaliserad marknadsekonomisk modell av ifrågavaran— de slag skall ej presenteras här. Vissa grundläggande drag hos den ekonomi framställningen i det följande är knuten till bör dock inledningsvis skisseras.

3.2.1 Några egenskaper hos en teoretisk marknadsekonomi

I den betraktade ekonomin förekommer två slag av ekonomiska subjekt, hushåll och företag. Det enskilda företaget och det enskilda hushållet antages sträva efter att i någon mening maximera sin ”vinst” respektive sin ”nytta”. Dessa strävanden tar sig uttrycki transaktioner av olika slag mellan företag och hushåll, mellan olika företag och mellan olika hushåll, * dvs. i köp och försäljning av varor, tjänster och arbetsinsatser. För att en * transaktion skall komma till stånd krävs ett samförstånd, en överenskom- l melse, mellan de involverade parterna. Denna överenskommelse kan vara outtalad och enkel — som när en köpare accepterar det pris en säljare åsatt en vara _ men den kan också vara av mer komplicerad natur _ som l när en arbetstagare och en arbetsgivare kommer överens om löneförhål- landen, arbetstider, icke-monetära förmåner, prestationskrav etc. Obero— ende av dylika formella karaktäristika kallar vi överenskommelsen för ett kontrakt.

I enkla redogörelser för traditionell ekonomisk allokeringsteori bortser man ofta från existensen av osäkerhet om framtiden. I föreliggande framställning antages emellertid att subjekten handlar under sådan osäkerhet. För att inte hamna helt vid sidan av vad man kan kalla traditionell allokeringsteori måste vi dock hålla fast vid en annan abstraktion: De ekonomiska subjekten antages ha fullständig information om de i nuet rådande marknadsmässiga förhållandena. (Denna förutsätt- ning släpps i avsnitt 3.3.)

I det närmast följande skall grunderna för företagens och hushållens val av handlingsalternativ skisseras, varefter jämviktsbegreppet tas upp till behandling.

Beträffande det enskilda företagets beteende nöjer vi oss här med att säga att företaget antages välja den produktions- och investeringsinrikt- ning, som maximerar dess vinst enligt något vinstbegrepp, som beaktar existensen av osäkerhet och risk.

I traditionell ekonomisk allokeringsteori brukar den enskilde individen eller det enskilda hushållet sägas sträva efter att uppnå maximal ”nytta”. Den enkla innebörden av detta, kanske en smula missledande talesätt är att individen antages handla som om han på ett konsistent sätt

' Frågan om vad som be- stämmer individens ”per- sonlighet" och därmed hans värderingar och nämnda preferensord- ning har ekonomerna i stort sett lämnat där- hän. Men den har i

hög grad intresserat bl. a. psykologer och sociologer.

2 Det förutsätts t. v. att inga överenskommelser träffas om transaktioner i framtida perioder.

rangordnade resultaten av olika handlingsalternativ och sedan valde det enligt denna rangordning bästa av de alternativ han har möjlighet att välja bland.]

Men osäkerhet om framtiden existerar även för den enskilde individen. Han vet dock att hans valmöjligheteri framtiden beror av hans beteende i nuet. Ökat sparande eller minskat låntagande leder till ökade konsum- tionsmöjligheter i framtiden; ”priset” är minskade konsumtionsmöjlig- heter i nuet i form av mindre fritid eller mindre köp av varor och tjänster eller hårdare arbetstakt etc. Anskaffning av yrkesutbildning under den innevarande perioden påverkar de framtida arbetsmarknadsmässiga val- möjligheterna. En flyttning med åtföljande kostnader av olika slag påverkar naturligtvis också i hög grad individens utgångsläge vid nästa periods början, osv. Men om framtida marknadsförhållanden råder osäkerhet.

Individen väljer emellertid det enligt hans bedömning bästa av de alternativ han har att välja bland: Först i nästa period kan det visa sig att han handlade fel enligt de egna värderingarna.

Alla de kontrakt, som reglerar företagens och hushållens beteenden dvs. alla transaktioner mellan ekonomiska subjekt under den innevaran- de perioden, slutes genom en för perioden i fråga marknadsklarerande pris-, löne- och räntebildningsprocess.2 Att prisbildningen är marknads- klarerande innebär att ingen säljare går med på att leverera en vara till ett pris, som understiger vad någon annan köpare är beredd att betala. och att ingen köpare går med på att köpa en vara till ett pris, som överstiger vad någon annan säljare är beredd att erbjuda. Innebörden av att lönebildningen är marknadsklarerande är likartad: Ingen arbetstagare kontraktbinder sin arbetsmarknadssituation under perioden på ett bestämt sätt, om det finns arbetsgivare, som är beredda att erbjuda honom ett förmånligare kontrakt (eller en förmånligare kontraktkombi- nation), och ingen arbetsgivare kontraktbinder sitt arbetskraftsköp under perioden, om det finns arbetstagare, som är beredda att gå med på för arbetsgivaren förmånligare villkor.

Den föregående redogörelsen för den tänkta ekonomins funktionssätt är långt ifrån fullständig. Inget har t. ex. sagts om utbud och efterfrågan på pengar och om kreditmarknadens karaktär. Vidare återstår en hel del att säga om den roll, som existensen av osäkerhet och förväntningar om framtiden spelar. Kompletteringar kommer dock att göras i den följande framställningen, när detta bedöms såsom erforderligt.

Vad innebär då likhet mellan utbud och efterfrågan på arbetsmarkna— den? Betrakta en arbetstagare, som erhållit en viss anställning med i detalj bestämda villkor, bl. a. lönevillkor. Att jämvikt råder mellan utbud och efterfrågan innebär bl. a. att ingen annan arbetstagare kan eller vill ta ifrågavarande anställning med tillhörande prestationskrav etc., om motsvarande lön sänks blott marginellt. Att jämvikt råder innebär också att inget annat företag än det i vilket den betraktade personen erhållit anställning kan eller vill erbjuda honom ett anställningstillfälle med bestämda villkor, bl.a. lönevillkor, som han föredrar framför det han har valt. Mera allmänt uttryckt: Det finns inte något par bestående av en

arbetstagare och en arbetsgivare, som är sådant att båda involverade parter anser sig vinna på något möjligt, tidigare ej upprättat anställnings- kontrakt dem emellan.

3.2.2 Fattigdom och arbetslöshet

Vid det nyligen skisserade jämviktstillståndet kan någon arbetslöshet ej förekomma. Påståendet är baserat på följande arbetslöshetskriterium: En person är arbetslös, om det finns någon arbetsgivare, som är villig att erbjuda honom ett anställningskontrakt, som han är villig att acceptera men som likväl ej kommit till stånd. Vid jämvikt är alla dylika, ömsesidigt ”lönsamma” överenskommelser redan träffade.l

Resultatet är en följd av den gjorda förutsättningen om på kort sikt marknadsklarerande lönebildning och om fullständig information om rådande marknadsförhållanden: En person, som har förmåga att utföra arbetsinsatser, som är av något värde för någon arbetsgivare, saknar under dessa förutsättningar inte möjligheter att få ett avlönat arbete. Men de villkor han erbjuds kan vara så dåliga — värdet för arbetsgivarna av hans arbetsinsatser så lågt _ att han föredrar att vara utan anställning, att inte tillhöra arbetskraften, i den aktuella perioden. Detta leder uppmärksam— heten till en annan problematik: Förekomst av fattigdom eller av ojämn inkomst- eller välfärdsfördelning.

Olika människor kan ha mycket olika arbetsmarknadsmässiga förut- sättningar i den aktuella perioden. Somliga besitter egenskaper, som medför att de kan utföra arbetsinsatser, som arbetsgivarna värderar mycket högt. Kanske är de fysiskt och psykiskt starka, kanske har de under tidigare perioder skaffat sig utbildning eller erfarenheter, som nu visar sig vara mycket värdefulla för arbetsgivarna och därmed för dem själva. Andra människor kan vara drabbade av påtagliga fysiska eller psykiska handikapp, vilka medför att de kan erhålla endast lågavlönade anställningar. Åter andra kan ha tidigare yrkeserfarenhet eller utbildning av ett slag, som nu visar sig vara föga värdefull.

Existensen av fattiga individer och hushåll ger oss anledning att tillfoga den betraktade ekonomin ytterligare ett drag: Existensen av lagstadgad fördelningspolitik.

3.2.3 Fördelningspolitik och samhällsekonomisk effektivitet

Införandet — via en förutsatt ”central myndighet” _ av en fördelnings— politik i form av ett skatte- och transfereringssystem, som ”tar från de rika och ger till de fattiga”, har emellertid rätt långtgående konsekvenser. Man kan anta att skatte- och transfereringssystemet är så utformat att bidragen knyts till bl. a. barninnehav, något ålderskriterium, observerbara sjukdomar eller handikapp och till inkomstförhållandena. Sådana bidrag kan befria åtskilliga människor från vad de uppfattar som tvånget att arbeta för att klara sina grundläggande behov. Men om bidragen avtar och skatterna stiger med ökande inkomster, har man infört ett system, somi viss mening medför ett inslag av ”ineffektivitet” i ekonomin.

* Senare redovisas olika anledningar till att jäm- viktstillstånd av det an- givna slaget ej etableras.

Den ekonomiska välfärdsteorins centrala tes är att ett jämviktsläge i en marknadsekonomi, som uppfyller bestämda förutsättningar, represente- rar ett optimalt samhällsekonomiskt tillstånd. (Med ekonomisk välfärds- , teori menas vanligen ekonomisk teori, som baseras på följande fundamen- tala värdeutsaga: En förändring av det samhällsekonomiska tillståndet är en förbättring, om ingen individ anser sig förlora och åtminstone någon individ anser sig vinna på att förändringen kommer till stånd.) Välfärds- teorins ”ideala marknadsekonomi” kan dock ej identifieras med något existerande eller i praktiken möjligt ekonomiskt system och ej heller, utan mer ingående preciseringar, med den i avsnitt 3.2.1 skisserade ekonomin. I fråga om analyser av vissa i verkligheten betydelsefulla förhållanden, t.ex. existensen av osäkerhet och följderna därav, är välfärdsteorin relativt outvecklad. Vad som är av intresse för det närmast följande är emellertid att införandet av inkomstberoende skatter och bidrag i en i övrigt ”ideal” marknadsekonomi bryter den nämnda optimalitetsegenskapen hos ekonomins jämviktsläge.

Betrakta t. ex. en person, som kan få en anställning, som innebär att han utför arbetsinsatser, som arbetsgivaren är beredd att betala 10 000 kr per år för. Personen är beredd att ta anställningen, om hans disponibla inkomst ökar med minst 7 000 kr. Men antag att skatte- och bidrags- systemets sammanlagda marginaleffekt är sådan att 50 % av bruttoin- komstökningen bortfaller genom minskade bidrag och ökad skatt. Av de 10000 kronor, som företaget betalar, får arbetstagaren behålla blott 5 000 kronor. Han avstår alltså från anställningen. Detta innebär att man förbigått en möjlig ”förhandlingslösning”, som i princip alla skulle kunna vinna på: Att individen får behålla t. ex. 8 000 kronor av inkomstök» ningen, medan andra får dela på resterande 2 000 kronor av de 10 000 kronor, som hans arbetsinsatser har värderats till.

Dylika exempel på uppkomsten av ineffektivitet i ekonomin är tillämpliga också i samband med arbetstagarnas val mellan olika anställningstillfällen och i samband med t. ex. utbildnings- eller flytt- ningsbeslut. Det centrala är att skatte- och transfereringssystemet medför att den privatekonomiska avkastningen av åtgärder, som medför högre arbetsinkomster, blir lägre än den samhällsekonomiska. Man inser att dessa skillnader kan bli mycket påtagliga, om skatte- och transfererings- systemet präglas av stora 5. k. marginaleffekter. Hur kan åtföljande effektivitetsförluster motverkas?

Några tänkbara åtgärder kan antydas: l. Myndigheten åtar sig att delvis finansiera en utbildning eller en flyttning, om denna kan förväntas leda till högre arbetsinkomster. 2. Myndigheten betalar subventioner till företag, som anställer personer, som har vissa egenskaper, som vanligen är förknippade med dåliga arbetsmarknadsmässiga valmöjligheter och där- med låg förvärvsintensitet. Bland de nämnda egenskaperna kan hemorten ingå; vissa geografiska områden kan präglas av låga löner. Ett alternativ till sådan subventionering är följande: 3. Myndigheten inrättar vissa arbetsplatser, där den sysselsätter personer, som uppfyller kriterier av nyss åsyftade slag, och betalar högre löner än vad de privata företagen i allmänhet anser sig kunna erbjuda dessa personer. 4. Myndigheten åtar sig

att delvis finansiera åtgärder, som kan förväntas leda till att sjukdoms- eller olycksfallsdrabbade människors arbetsmarknadsmässiga valmöjlig- heter förbättras. 5. Myndigheten finansierar en del av de kostnader, som en de] personer ådrar sig, om de börjar förvärvsarbeta, t. ex. kostnader, som är förknippade med personernas ansvar för barn och gamla.

Om man har ett skatte- och transfereringssystem av tidigare berört slag, kan dylika ”selektiva” åtgärder uppenbarligen vara effektivitetsfräm- jande i den meningen att de kan medföra förbättringar av de direkt berörda personernas valmöjligheter utan att försämra andras.

Det bör vidare observeras att de nämnda selektiva åtgärderna också har fördelningsmässiga effekter, som i allmänhet torde gå i eftersträvad riktning. Det kan då framstå som motiverat att driva den selektiva politiken i sådan omfattning eller på ett gentemot de direkt berörda individerna så generöst sätt, att den kräver uppoffringar av ”övriga individer”. Ett skäl härför kan vara att alternativa sätt att åstadkomma den eftersträvade omfördelningen _ t. ex. ändringar av skatte— och transfereringssystemet kan kräva ännu större uppoffringar av de som ålägges att ”dela med sig”. Dessutom kan de selektiva åtgärdernas fördelningseffekter vara svåra att åstadkomma på annat sätt.

Det är intressant att observera att åtgärder, som man vanligen betecknar som arbetsmarknadspolitiska, framstår som välmotiverade även i en ekonomi, där ingen arbetslöshet förekommer. [samhällsekonomiska kostnads- och intäktsanalyser av arbetsmarknadspolitiska åtgärder spelar de differenser mellan ”privata” och ”samhälleliga” intäkter och kostna- der, som beror av skatte- och bidragssystemet, en mycket betydelsefull roll.

Det är naturligtvis inte bara existensen av ett skatte- och bidragssystem av det ovan berörda slaget, som skapar motiv för arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Vad som närmast skall aktualiseras är avsteg från vad som i det föregående betecknats som marknadsklarerande lönebildning.

3.2.4 Reglerade löne- och anställningsförhållanden

Det finns flera anledningar till att lönebildningen i verkligheten ej fungerar som i den tidigare skisserade teorin. En av dessa är att arbetstagarna kan komma underfund med att de genom att samordna sina förhandlingar med arbetsgivarna avstå från att bjuda under varandra — kan göra vinster av monopolvinstkaraktär, vilka kan komma alla gruppens medlemmar till godo. På motsvarande sätt kan arbetsgivar- na gå samman och försöka pressa upp summan av sina vinster; om de agerar tillsammans kan de påverka lönenivåns höjd och undvika att bjuda över varandra. Den lönesättning, som blir följden, kan vara sådan att jämvikt mellan utbud och efterfrågan på arbetsmarknaden ej uppnås: Vid det tillstånd, som etableras, kan det finnas en outnyttjad möjlighet för en arbetstagare och en arbetsgivare att sluta ett anställningskontrakt, som båda involverade parter skulle vinna på. Kontraktet kommer ej till stånd, eftersom det strider mot den lönesättning, som blivit en följd av organisationernas förhandlingar. Det är uppenbart att effektivitetsförlus-

ter kan uppstå på detta sätt. Om ifrågavarande arbetstagare ej har någon | anställning, har man fått ett inslag av arbetslöshet i ekonomin: En icke i anställd person är beredd att utföra vissa arbetsinsatser mot en ersättning, i som understiger det värde någon av arbetsgivarna tillmäter dessa I arbetsinsatser.

Det sagda ger naturligtvis ingen fullständig bild av konsekvenserna av införandet av arbetsmarknadsorganisationer i den betraktade ekonomin. Dels kan övergången till en organiserad arbetsmarknad få påtagliga fördelningsmässiga följder. Den som anser att dessa går i gynnsam riktning kan bedöma dem såsom väl värda priset i form av vissa effektivitetsförluster; att åstadkomma motsvarande fördelningsmässiga resultat på annat sätt ter sig kanske ännu mer kostsamt effektivitetsför- lustema blir ännu större. Dels får man komma ihåg att existensen av transaktionskostnader ej beaktats i den föregående framställningen. Om existensen av dylika kostnader beaktas, kan övergången från en oorgani- serad till en organiserad arbetsmarknad framstå såsom en utomordentligt betydelsefull rationalisering — såsom förknippad med stora effektivitets- vinster. Ytterligare ett förhållande bör observeras: Lönesättningen påver- kar företagens teknikval och investeringsval och därmed den tekniska utvecklingen i ekonomin.

Avsteg från teorins marknadsklarerande lönebildning kan också kom- ma till stånd på andra vägar. Införandet av en minimilönelagstiftning är ett exempel. Effektivitetsförluster, som delvis tar sig uttryck i arbetslös- het, kan uppträda även i detta fall, av lätt insedda skäl.

Avtalsuppgörelser eller lagstiftning, som reglerar arbetsmarknadsförhål- landena, kan också gälla andra ting än löneförhållandena, t. ex. sådant som anställningstrygghet och arbetsmiljö.

På en ”oreglerad” arbetsmarknad kan arbetstagarnas önskemål om anställningstrygghet, t. ex. om att slippa acceptera konkurrensbetingade lönesänkningar för att få behålla sina jobb, och arbetsgivarnas önskemål om att slippa hög personalomsättning ta sig uttryck i tillkomsten av relativt långsiktiga kontrakt; överenskommelserna mellan parterna kan inkludera bestämda uppsägningstider och andra bestämmelser om vad som skall gälla i samband med avskedanden eller frivilliga avgångar. Om man inordnar detta förhållande i den tidigare skisserade marknadsteorin, har man i viss mån släppt förutsättningen att inga överenskommelser om förhållande i framtiden sluts under den innevarande perioden.

Existensen av långsiktiga kontrakt medför en viss begränsning av nytillkomna eller rörliga arbetstagares möjligheter att skaffa sig önskade anställningar genom att bjuda under andra arbetstagare och av arbetsgi- varnas möjligheter att värva arbetskraft genom att bjuda över varandra. En arbetstagare, som har ett visst jobb, kan ha skaffat sig rätt att behålla detta utan att behöva gå med på en lönesänkning, när arbetsgivaren kan finna en annan arbetstagare, som är villig att överta det nämnda jobbet till lägre lön än den som utgår till den förstnämnde arbetstagaren; denne är skyddad av ett kontrakt, som slöts under någon tidigare period. Detta innebär att den andre personen kan drabbas av vad som ter sig som arbetslöshet eller ”diskriminering”.

..- __.

Införandet av ”trygghetsklausuler” _ uttalade eller underförstådda — i kontrakten mellan arbetstagare och arbetsgivare medför tydligen att man vid varje tidpunkt eller under varje ”period” bör kunna observera vad som ser ut att vara ”olika lön för samma jobb”, men också förekomst av arbetslöshet och av personer, som är utestängda från vissa jobb och därför valt andra, sämre sådana. I den ”missgynnade” gruppen kan man då förvänta sig att finna t. ex. relativt många ungdomar och andra, som tidigare ej uppträtt som arbetssökande, och personer _ bl. a. äldre _ som av olika skäl förlorat sina tidigare, kanske långvariga anställningar. Man bör emellertid i detta sammanhang vara speciellt försiktig med att tala om ”ineffektivitet" eller ”orättvisor”. Ty sådana uttalanden bör vara baserade på ett effektivitetsbegrepp, som bl. a. beaktar arbetstagarnas behov _ betalningsvillighet för _ trygga anställningsförhållanden, och på ett hänsynstagande till det förhållandet att de som idag tycks tillhöra ”den missgynnade gruppen” i morgon kan tillhöra ”den gynnade”, etc. Man har här att göra med mycket fundamentala teoretiska problem, som är förknippade med ofullständig marknadstäckning av framtiden.

Vad som är intressant i detta sammanhang är emellertid att existensen av avtalsuppgörelser och lagar, som reglerar anställningsvillkoren, kan skapa eller förstärka tidigare existerande motiv för arbetsmarknadspoli— tiska åtgärder. Som exempel kan nämnas åtgärder, som innebär att det offentliga åtar sig att under en längre eller kortare tidsrymd betala en del av arbetsgivarnas lönekostnader för vissa, speciellt problemdrabbade arbetstagarkategorier eller en del av arbetsgivarnas övriga kostnader i samband med nyrekrytering från dylika grupper, t. ex. kostnader för kanske erforderlig utbildning eller ”inskolning”.

I början av detta kapitel påpekades att det upplevda behovet av arbetsmarknadspolitiska åtgärder och effekterna av dylika åtgärderi hög grad beror av valet av ekonomisk politik i övrigt och av rådande institutionella förhållanden. Vad som sagts i detta delavsnitt illustrerar detta förhållande. Att vissa arbetsmarknadspolitiska åtgärder ter sig som ”lönsamma” kan vara en följd av andra åtgärder eller reformer. Partiella analyser av effekterna av arbetsmarknadspolitiska åtgärder bör därför ej få skymma behovet av mera övergripande analyser, som beaktar såväl övrig ekonomisk politik och påverkbara institutionella förhållanden som existerande och tänkbara arbetsmarknadspolitiska medel.

3.2.5 Andra imperfektioner

En person kan påverka sina framtida arbetsmarknadsmässiga valmöjlig- heter genom t.ex. utbildning eller flyttning. Dylika åtgärder karaktäri- seras ofta som ”investeringar i mänskligt kapital”. Investeringar är i allmänhet förknippade med en finansieringsproblematik och med riskta- gande, så även i det aktuella fallet.

Den arbetstagare, som saknar likvida tillgångar, är hänvisad till att finansiera kostnader för t. ex. en utbildning eller en flyttning genom låntagande _ såvida inte myndigheterna tillhandahåller gratis utbildning eller bidrag av olika slag.

Riskbedömningar spelar naturligtvis en stor roll för den arbetstagare, som överväger att låna till en investering av det aktuella slaget. Om han med knapp nöd kan tillfredsställa vad han betraktar såsom livsnödvändiga behov, kan även en relativt liten risk för att en lånefinansierad utbildning eller flyttning skall misslyckas _ t.ex. ej ge den förväntade framtida inkomsten — få honom att avstå från en sådan satsning.

Möjligheterna att på kreditmarknaden få lån till ändamål av det aktuella slaget kan av olika skäl vara begränsade. Detta i förening med nyssnämnda ofta stora privata riskaversion kan motivera åtgärder, som innebär att myndigheterna, efter prövning på basis av vissa kriterier, åtar sig att tillhandahålla lånemöjligheter till villkor, som i de enskilda fallen innebär ett riskåtagande från myndighetens sida.

Ett dylikt riskåtagande kan motiveras utifrån existensen av en stor skillnad mellan ”privat” och ”samhällelig” riskaversion. Den enskilda individen satsar kanske bara en eller ett fåtal gånger på investeringar av ifrågavarande slag. För honom väger risken för ett misslyckande tungt. För myndigheten domineras övervägandena av genomsnittsmått eller väntevärden; den kan upprepa ”spelet” tusentals gånger, och i det långa loppet uppvägs speciellt dåliga utfall av speciellt bra sådana. Dessutom kan myndigheten fördela risken på väldigt många personer; ingen av dessa löper risken att rasa ned till eller under ett slags existensminimum, om en individ misslyckas med sin utbildning. Tidigare har framhållits att den skillnad mellan ”privatekonomisk” och ”samhällsekonomisk” avkastning av t. ex. flyttningar eller utbildning, som bl. a. skatte- och bidragssyste- met medför, kan motivera att samhället åtar sig att betala vissa andelar av motsvarande investeringskostnader. Det nyss förda resonemanget visar att det kan finnas anledning att komplettera dylika åtaganden med ett tillhandahållande av lånefinansieringsmöjligheter, som är förknippade med t. ex. villkorliga återbetalningsskyldigheter eller andra ”försäkrings- inslag".

Vissa andra imperfektioner beträffande arbetsmarknadens funktions- sätt brukar härledas utifrån arbetsmarknadens mycket heterogena karak- tär och den därmed sammanhängande informationsproblematiken. Hit- tills har vi arbetat med en ekonomisk jämviktsteori, som är baserad på en förutsättning om att alla arbetstagare och arbetsgivare omedelbart och utan kostnader kan erhålla all önskad information om sina aktuella arbetsmarknadsmässiga valmöjligheter. När vi nu aktualiserar den nämnda informationsproblematiken, som bl. a. medför att arbetslöshet kan existera trots rörliga priser och löner och trots fri konkurrens om arbetskraft och arbetstillfällen, måste vi anknyta till en något annorlunda ekonomisk jämviktsteori.

3.3 Något om den arbetsmarknadsmässiga inforrnationsproble- matiken och dennas konsekvenser

Medvetenheten om arbetsmarknadens mycket heterogena karaktär _ ofta betecknas arbetsmarknaden som sammansatt av en mängd relativt små

delarbetsmarknader _ har på senare tid lett många ekonomers uppmärk- samhet till den gigantiska informationsproblematik som hänger samman därmed.1

Man kan hävda att den traditionella ekonomiska jämviktsteorin förut- sätter existensen av en ”auktionsutropare” med enorm kapacitet: Han kan på nolltid och utan att ta några reala resurser i anspråk åstadkomma alla de otaliga kontrakt, som skapar jämvikt mellan utbud och efterfrågan på alla marknader, och förse alla ekonomiska subjekt med all den information de behöver för att bli övertygade om att de inte förbigått någon möjlighet att via ”auktionsutroparen” _ marknaden — uppnå förmånligare kontrakt.

I verkligheten motsvaras denna ögonblickliga och kostnadsfria järn- viktsbildning av tids- och på annat sätt kostnadskrävande anpassnings- processer. Spridning, anskaffning och bearbetning av information, etable- ring av kontakter och åstadkommande av överenskommelser tar ansenliga resurser i anspråk. Motsvarande kostnader betecknas ofta såsom transak- tionskostnader. Existensen av dylika transaktionskostnader kan på varumarknaderna ta sig uttryck i bl. a. prisstelheter, köbildningar, lagervariationer m. m.

Motsvarande problematik gör sig gällande också på faktorsidan, bl. a. vad arbetskraften beträffar. När företaget behöver rekrytera arbetskraft måste resurser tas i anspråk för sökande efter lämpliga arbetstagare och för undersökningar, som går ut på att kartlägga olika aspiranters kunskaper, färdigheter, preferenser och karaktärsegenskaper i övrigt. Ofta måste man också föra förhandlingar för att komma fram till anställnings- kontrakt, som reglerar löneförhållanden, arbetstider, prestationskrav, icke-monetära förmåner, etc. Transaktionskostnader av olika slag är också knutna till redan tidigare anställda arbetstagare. Upp till en viss gräns är det lönsamt för företagsledningen att ägna t.ex. personella resurser åt att lära känna dessa arbetstagares prestationsförmåga, prefe- renser osv., eftersom den därigenom kan få underlag för effektivitetshö- jande omdisponeringar av sin arbetskraft och för åtgärder, t. ex. befordringar eller löneförhöjningar, som förhindrar att de ur företagets synvinkel bästa arbetstagarna säger upp sig.

Ej heller arbetstagarna har gratis tillgång till all den information om sina arbetsmarknadsmässiga möjligheter, som de har anledning att efterfråga. Upp till en viss gräns är det lönsamt för dem att ägna tid och andra resurser åt att skaffa sådan information. En person, som för tillfället saknar anställning, kan kanske skaffa sig en sådan på mycket kort tid genom att ta kontakt med en eller ett fåtal arbetsgivare och vid åtföljande förhandlingar acceptera mycket dåliga anställningsvillkor, t. ex. låg lön. Men det kan uppenbarligen vara lönsamt för honom att ägna bl. a. mera tid åt att utforska en större del av arbetsmarknaden för att bli i stånd att upprätthålla vissa krav beträffande anställningsförhål- landena.

Ett sätt för företaget att hålla nere transaktionskostnaderna i samband med nyanställningar är att fastställa vissa formella minimikrav, som de sökande måste uppfylla för att komma i fråga. Företaget kan t. ex. via

* Se E. S. Phelps (ed.), Mic- roeconomic Foundations of Employment and Inflation Theory, London 1971, E.S. Phelps, Inflation Policy and Unemployment Theory, London 1972, C.C. Holt m. fl., Manpower Policies to Reduce Inflation and Unemployment, Urban Institute Reprint 139— 350—39, Washington 1973.

' Detta har påpekats av Ingemar Ståhl i ”Economic Aspects of Labour Market Policy”, National- ekonomiska institu- tionen vid Lunds universitet, nov. 1971.

annonsering eller existerande arbetsförmedlingar sprida information om föreliggande vakanser, om motsvarande formella krav och mer eller mindre preciserat _ om löneförmåner m. m. Därigenom underlättar man också arbetstagarnas sökarbete. Endast arbetstagare, som någorlunda väl uppfyller kraven och ej betraktar löneerbjudandena såsom orimligt låga, anmäler sig, och de åtföljande förhandlingarna förenklas. På motsvarande sätt kan arbetstagare via olika kanaler sprida information om sina önskemål och kvalifikationer till ett stort antal arbetsgivare. Det förhållandet att både arbetstagare och arbetsgivare är beredda att betala för att få och sprida information kan ien marknadsekonomi tänkas leda till uppkomsten av ”*arbetsförmedlingsföretag”, som i vinstsyfte exploa- terar nyssnämnda betalningsvilligheter.

Existensen av transaktionskostnader kan också leda till samarbete mellan arbetsgivare respektive mellan arbetstagare, vilket kan vara en av orsakerna till arbetsmarknadsorganisationernas starka ställning. Medlemmarna i en sådan organisation kan via gemensamma organ informera varandra om en mängd förhållanden av bl. a. arbetsmarknads- mässig natur och samordna spridning och anskaffning av information. Kanske än väsentligare är att olika organisationer kan mötas i förhand- lingar och komma överens om att tillämpa vissa mer eller mindre preciserade riktlinjer, när det gäller lönesättning, arbetstider, arbetsmil- jöer, rättigheter och skyldigheter av olika slag, förfaringssätt i samband med konflikter, osv. Dylika avtal kan i mycket hög grad nedbringa enskilda arbetsgivares och arbetstagares transaktionskostnader.l

En annan följd av informationsproblematiken i förening med ständigt pågående förändringar av arbetsmarknadssituationen, vilka snabbt gör förvärvad information inaktuell, är en ständig förekomst av arbetstagare och arbetstillfällen, som är involverade i olika slag av sökprocesser på arbetsmarknaden. Detta kan bl. a. ta sig uttryck i en ständig förekomst av arbetslösa personer — av personer som för tillfället saknar anställningar och söker sådana _ och av obesatta platser. Detta innebär ej nödvändigt— vis en misshushållning med resurser. Samtidig förekomst av arbetslöshet och vakanser är inte bara ett symptom på tillskapade eller i systemet inneboende ”marknadsmisslyckanden”*; fri konkurrens om arbetskraft och arbetstillfällen i förening med en lönebildning, som ej är uppbunden av avtalsuppgörelser eller lagstiftning, skulle ej eliminera informations- problematiken och därmed ej heller den samtidiga förekomsten av arbetslöshet och obesatta platser. Det kan följaktligen vara ganska så vilseledande att framhäva enbart ”bristande löneflexibilitet” _ orsakad av t. ex. ”institutionaliserad lönebildning" _ såsom orsaken till ifråga- varande symptom. Som nyligen påpekats kan det tvärt om förhålla sig så att t. ex. slutandet av kollektivavtal minskar de arbetsmarknadsmässiga transaktionskostnaderna genom att minska behovet av enskilt sökande i syfte att utforska arbetsmarknadsförhållandena och genom att undanröja åtskilliga kanske långdragna och konfliktfyllda förhandlingar mellan enskilda arbetstagare och arbetsgivare.

Vad som framför allt bidrar till att göra informationsproblematiken på arbetsmarknaden så betydelsefull är den heterogenitet som tidigare

berörts. Varje arbetstagare är unik i fråga om preferenser, kunskaper och färdigheter och karaktärsegenskaper i övrigt. Varje företag är också unikt i fråga om arbetsmiljö, kapitalutrustning och produktionsteknik m.m. Det finns alltså en mängd förhållanden, som arbetstagare och arbetsgivare har intresse av att sprida och skaffa information om och att förhandla kring.

3.3.1 Några arbetslöshetsbegrepp

Som ovan påpekats kan de av informationsproblematiken betingade sökprocesserna på arbetsmarknaden bl. a. ta sig uttryck i förekomst av arbetslöshet. Vanligen använda arbetslöshetsbegrepp, t. ex. struktur- arbetslöshet, friktionsarbetslöshet och konjunkturarbetslöshet, är när- mast knutna till arbetslöshetens orsaker. Frågan om hur och varför arbetslösheten uppkommer är naturligtvis central i samband med bedömningar av möjligheterna att minska arbetslöshetsgraden i ekonomin genom att förebygga uppkomsten av arbetslöshet. De ovan berörda informations- eller sökteorierna har emellertid aktualiserat vissa andra arbetslöshetsbegrepp, som närmast är knutna till de arbetslösas beteen- den sedan de väl blivit eller valt att vara arbetslösa. Man skiljer därvid i första hand mellan begreppen väntearbetslöshet, sökarbetslöshet och köarbetslöshet.1 Eftersom dessa begrepp och det synsätt de representerar kan vara av visst intresse i samband med bedömningar av möjligheterna att nedbringa arbetslöshetsgraden i ekonomin genom att minska arbets- löshetsperiodernas längd, skall vi här säga några ord om vart och ett av dem.

Vän tearbetslöshet kan sägas uppstå, när en person befinner sig ”mellan jobb” och väntar på att nästa arbetstillfälle, som uppfyller hans krav, skall dyka upp. Som exempel kan vi ta en byggnadsarbetare, som deltagit i ett nyligen avslutat byggnadsarbete i sin hemregion. Andra byggen pågår på olika håll i regionen och i andra delar av landet och nya byggen påbörjas ständigt. Den betraktade arbetaren kan, om han så vill, få ett nytt arbete efter ganska kort väntan, om han accepterar ganska långa resor mellan hemmet och arbetsplatsen eller en flyttning till en annan region. Men han räknar med att byggen på närmare håll skall komma i gång och vill därför inte bli uppbunden av kontrakt, som medför långa resor. Man kan antaga att det ligger i arbetstagarens intresse att inte lämna påbörjade anställningar alltför snabbt, när förmånligare alternativa anställningsmöjligheter dyker upp. Han kan komma att framstå som opålitlig, arbetsbyten kan vara kostsamma etc.

I många fall torde arbetstagare, som anser sig vara ”mellan jobb” i ovan antydd mening, kunna utnyttja väntetiden till att ta tillfällighets- jobb av olika slag. I så fall bör man kanske tala om undersysselsättning snarare än om arbetslöshet. En hantverkare kan t. ex. medan han väntar på ett önskat långtidskontrakt ta tillfälliga uppdrag av olika slag.

Sökarbetslöshet kan sägas föreligga, om en person, som sagt upp sig eller blivit avskedad från sin tidigare anställning eller som tidigare ej haft någon sådan, aktivt söker efter en anställning, som uppfyller hans krav.

' Se t. ex. E.S. Phelps, Inflation Policy.

' Man kan formulera de- finitionerna av de olika arbetslöshetsbegreppen mycket exaktare än vad som här gjorts, men framställningen blir då mycket mer teknisk

till sin karaktär. Be- greppen skulle likväl ej bli ömsesidigt ute- slutande.

Man inser att de olika slag av arbetslöshet vi talat om inte är ömsesidigt uteslutande.l En person, som befinner sig ”mellan jobb” och som väntar på att någon (t. ex. hans före detta) arbetsgivare skall höra av sig och erbjuda honom ett acceptabelt arbete t. ex. på en nyöppnad byggplats (ett inslag av väntan), kan också använda en del av sin tid till att söka efter bra arbetstillfällen hos andra företag (ett inslag av sökande).

Köarbetslöshet kan sägas föreligga, när en arbetstagare, som ej har någon anställning, tror sig så småningom kunna få något av vissa arbetstillfällen, som ännu ej är vakanta och som han inte kan skaffa sig genom att sänka sina krav, dvs. genom att bjuda under andra arbetstaga- re. Sådan arbetslöshet kan uppstå, när ett företag friställer folk i samband med en minskning av efterfrågan på företagets produkter. Inom företaget kan man kanske urskilja olika ”skicklighetsnivåer” eller ”statusnivåer” vad gäller de anställda, en hierarki. Nyrekryteringen utifrån är, relativt sett, ej proportionellt fördelad på de olika nivåerna, eftersom det förekommer befordringar inom företaget. När en vakans uppstår på en högre nivå besätts den ofta av en redan anställd, som hämtas från en lägre nivå. Vakansen transformeras alltså nedåt i hierarkin och nyrekry- tering utifrån sker till pyramidens nedre del. Motsvarande gäller vid friställningar; det är företrädelsevis personer på låga nivåer, som drabbas, och den interna befordningstakten minskar. (Det är uppenbart att förekomsten av lagstadgade, avtalsenliga eller ”konventionsmässiga” regler i fråga om arbetsgivarnas personalpolitik kan spela en central roll i detta sammanhang.) På grund av att det ständigt förekommer en ström av arbetstagare från företaget till resten av arbetsmarknaden eller ut från densamma, kommer nyrekryteringen så småningom igång igen, och det är kanske i första hand arbetstagare, som tidigare varit anställda, som då kommer i fråga, ty en sådan rekryteringspolitk innebär att företaget utnyttjar tidigare förvärvade informationer och kontakter och slipper kostnader av olika slag.

Köarbetslöshet påminner om väntearbetslöshet, men det finns dock en skillnad mellan de båda begreppen. Låt oss återvända till den arbetslöse byggnadsarbetare vi betraktade vid behandlingen av begreppet väntear- betslöshet. Man kan antaga att det finns andra byggnadsarbetare, som har anställningar, som han gärna skulle vilja ha. Men han saknar kanske möjlighet att få någon av de nämnda anställningama genom att bjuda under de som har lagt beslag på ifrågavarande jobb: Liksom i det ovan behandlade fallet med köarbetslöshet är lönemekanismerna i så fall ej marknadsklarerande (i en kortsiktig mening). Men för den väntearbets- löse är arbetslöshetsperiodens förväntade längd dock beroende av vilka krav han ställer. Så är inte fallet med den köarbetslöse: Han väntar på att vissa arbetstillfällen med givna lönevillkor m. ni. skall lämnas av de som för tillfället har dem och anser sig instoppad i en mer eller mindre fixerad turordning för arbetstillfällena i fråga. Sedan är det en annan sak att han under tiden kan söka efter andra arbetstillfällen eller vänta på att sådana skall dyka upp _ de krav han därvid ställer beror naturligtvis på hans plats i kön och på de villkor, som är knutna till de arbetstillfällen han köar för.

&

De nu behandlade arbetslöshetsbegreppen fäster uppmärksamheten vid den arbetslöse personens förväntningar och aspirationsnivåer samt de restriktioner, som gäller för hans vidkommande. Dessa förhållanden är av avgörande betydelse för möjligheterna att förkorta arbetslöshetstiden. Därvid bör bl. a. beaktas att olika personers aspirationsnivåer —— de krav de ställer på löne- och andra anställningsförhållanden — kan vara mycket olika och kanske ibland så låga att ytterligare sänkningar av dem framstår som socialt oacceptabla.

De behandlade arbetslöshetsbegreppen är, som framhållits, ej direkt relaterade till frågan om hur arbetslösheten uppkommer. En person kan tillhöra någon av de nämnda arbetslöshetskategorierna på grund av att han förlorat en tidigare anställning. Han kan också ha kommit in på arbetsmarknaden såsom arbetssökande efter att tidigare ha befunnit sig utanför densamma. En annan möjlighet är att han ”frivilligt” sagt upp en tidigare innehavd anställning. Denna aspekt — frågan om hur arbetslös- heten uppkommer — fäster uppmärksamheten på möjligheterna att förebygga uppkomsten av arbetslöshet genom att ge personer, som riskerar att förlora eller som är missnöjda med sina anställningar, möjlighet att söka och erhålla nya anställningskontrakt medan de ännu har kvar sina tidigare anställningar. Vidare kan det vara möjligt att genom olika insatser från samhällets sida ge personer, som från en viss tidpunkt vill ha en anställning och som dessförinnan ägnar sig åt studier eller andra verksamheter utanför arbetsmarknaden, möjligheter att undvika en initial arbetslöshetsperiod efter den nyssnämnda tidpunkten.

3.3.2 Arbetslöshetens bestämningsfaktorer

Arbetslöshetens omfattning kan antas bero av bl. a. den pågående strukturomdaningens riktning och hastighet. Under en tidsrymd, som präglas av en pågående förändring av produktionens och därmed arbetstillfällenas fördelning över landet, kan arbetslösheten vara avsevärt större än när denna process har upphört. Fler personer och arbets- tillfällen blir involverade i arbetsmarknadsmässiga sökprocesser under den förra tidsrymden än under den senare. Men det bör också observeras att arbetslösheten kan vara större vid vissa givna och bestående strukturella förhållanden än vid andra sådana. Om arbetsmarknaden består av ett stort antal små, homogena delarbetsmarknader, torde arbetslösheten (vid i övrigt likartade förhållanden) vara större än om arbetsmarknaden består av ett litet antal stora, homogena delarbetsmarknader. Detta kan belysas på följande sätt. Antag att ett visst företag expanderar och nyanställer folk under en bestämd period, och att ett annat företag under samma period inskränker sin produktion och friställer en del arbetstagare, medan förhållandet är det omvända under en efterföljande period: Det sistnämn- da företaget har återhämtat sig och behöver nytt folk, medan det förstnämnda har råkat ut för vikande efterfrågan och måste minska antalet anställda. Om de båda företagen opererar på samma delarbets— marknad blir den arbetslöshet, som följer av de nämnda förändringarna, uppenbarligen mindre än om de opererar på olika delarbetsmarknader.

' Se vidare sou 1974: 2, B 4 ("Lokala arbets— marknader").

Som tidigare påpekats kan de institutionella förhållandena på arbets- marknaden, bl. a. organisationernas roll och verksamhetsformer, lönebild- | ningsprinciperna och arbetsmarknadslagstiftningen, ha stor betydelse för anpassningsprocesserna på arbetsmarknaden och därmed för arbetslös- . hetens omfattning och art. Bland andra bestämningsfaktorer kan nämnas arbetskraftens utbildningsstatus. En mera omfattande grundutbildning torde t. ex. medföra ökad förmåga till snabb inlärning av nya arbets- uppgifter och därmed kortare arbetslöshetsperioder.

Dylika förhållanden gör det en smula svårt att definiera det vanliga begreppet ”strukturell arbetslöshet”. Man kan nöja sig med att konsta- tera att arbetslöshetsgraden vid sidan av det allmänna konjunkturläget beror av såväl rådande strukturella förhållanden i olika avseenden som pågående förändringar därvidlag.

Det sagda innebär att arbetslöshetens omfattning och art kan påverkas på många olika sätt och inte bara genom åtgärder, som verkar via ändringar av den allmänna efterfrågenivån.. (Generell efterfrågepåverkan och den problematik som är förknippad därmed skall behandlas i avsnitt 3.4.) Det arbetsmarknadspolitiska medel, som kommer i blickpunkten, är arbetsförmedlingens informations— och kontaktförmedlande verksamhet. Denna kan bl. a. bidra till att minska arbetslöshetstidernas längd för de som blivit arbetslösa och till att förebygga uppkomsten av arbetslöshet. Men den kan också bidra till åstadkommandet av en ur olika synvinklar bättre fördelning av tillgängliga arbetstillfällen mellan olika arbetstagare och till en snabbare och bättre anpassning av arbetstillfällenas art till arbetstagarnas egenskaper och önskemål.

Arbetsförmedlingssystemets roll i vår ekonomi göres till föremål för en ingående analys i kapitel 5 nedan. Arbetsmarknadens ytterst heterogena karaktär och den därmed sammanhängande informationsproblematiken utgör den centrala utgångspunkten för denna analys.

3.4 Konjunkturarbetslöshet, inflation och makrojämvikt

Den hittills förda diskussionen har huvudsakligen berört motiven för olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder vid given total efterfrågenivå.

I detta avsnitt skall vi behandla förekomsten av konjunkturarbetslös- het. Därvid kommer vi också in på frågan om sambanden mellan inflation och arbetslöshet.

Enligt keynesiansk makroteori orsakas arbetslöshet av för låg total efterfrågan i ekonomin. Statsmakten har möjlighet att öka denna efterfrågan: En del av de faktorer, som bestämmer storleken av olika efterfrågekomponenter, kan betraktas som offentliga handlingspara- metrar. Offentlig efterfrågan på arbetskraft, varor och tjänster hör dit, liksom skattesatser och bidragsbestämmelser. Genom att öka de förut- nämnda efterfrågekomponenterna kan statsmakten initiera en efterfråge- ökning på varumarknaden. Ett annat sätt att åstadkomma en dylik efterfrågeökning är att stimulera hushållens efterfrågan genom skatte- sänkningar och bidragshöjningar.

Sådana ingripanden skulle, enligt Keynes, leda till full sysselsättning, dvs. leda tillbaka till ”makrojämvikt”. Sådan jämvikt innebar enligt Keynes full sysselsättning vid stabil prisnivå. (Full sysselsättning antogs dock vara förenlig med en kvarstående friktionsarbetslöshet.)

Den tidigare berörda utveckling av den ekonomiska teorin, som utgör ett försök att medvetet och systematiskt beakta den arbetsmarknadsmäs- siga heterogeniteten och informationsproblematiken, har också lett till ett delvis nytt synsätt på, eller till en fördjupad analys av begreppet makrojämvikt och sambanden mellan arbetslöshet och inflation. Vi kan inte här presentera någon ingående behandling av detta svåra problemom- råde. Framställningen syftar närmast till att ge vissa utgångspunkter för mera djupgående analyser och till att varna för alltför förenklade sätt att se på de nyssnämnda sambanden.

3.4.1 Begreppet makrojämvikt

I stället för att förknippa begreppet makrojämvikt med frånvaro av inflation väljer vi att säga, att makrojämvikt råder endast om den faktiska inflationstakten är lika med den (i en genomsnittlig mening) förväntade.

Men arbetstagare och arbetsgivare knyter förväntningar inte bara till inflationstakten utan också till andra förhållanden, som är av betydelse för deras beteende, såsom tillgången på arbetstillfällen av skilda slag och motsvarande löneerbjudanden, tillgången på arbetssökande av skilda kategorier och motsvarande lönekrav, eferfrågeförhållandena vad gäller producerade varor och tjänster, osv. osv. Enskilda arbetstagare och arbetsgivare råkar naturligtvis ofta ut för en mängd överraskningar i antydda avseenden. Det fallet att alla förväntningar infrias är empiriskt ointressant. Vi säger därför att makrojämvikt råder endast om förvänt- ningarna i en genomsnittlig bemärkelse infrias.

Att åtskilliga kanske flertalet enskilda arbetstagare och arbetsgiva- re råker ut för överraskningar är alltså förenligt med att makrojämvikt råder. Vad som däremot är oförenligt med makrojämvikt är systematiska avvikelser mellan förväntningar och faktiska utfall.

Man inser att makrojämvikt i nu antydd mening är förenlig med förekomst av arbetslöshet eller _ mera allmänt uttryckt med frånvaro av jämvikt på mikroplanet. Avskedanden och frivilliga uppsägningar på vissa håll och nyanställningar på andra hör till bilden också vid makrojämvikt. Den totala bruttorörligheten på arbetsmarknaden kan vara mycket stor. Åtskilliga individer är arbetslösa en tid efter att frivilligt eller ofrivilligt ha lämnat tidigare jobb, medan de söker efter eller väntar på lämpliga arbetstillfällen. Nytillkomna arbetstillfällen besätts inte omedelbart. Det tar tid för arbetsgivarna att finna lämpliga aspiranter och för arbetstagarna att finna lämpliga vakanser. Men sådana svårigheter är något, som arbetstagare och arbetsgivare förväntar sig att möta. Arbetslösheten vid makrojämvikt kan vara påtaglig.

Enligt vad som sagts i avsnitt 3.3.2 kan den arbetslöshetskvot, som är förenlig med makrojämvikt vid given inflationstakt, mycket väl variera över tiden beroende på förändringar av t. ex. demografiska förhållanden,

' Under en relativt lång tidsrymd kan utveck- lingen karaktäriseras av t. ex. ett vikande utbud av arbetstillfällen inom vissa, relativt stora branscher eller geogra- fiska områden, medan motsatsen gäller inom andra sådana. Under denna tidsrymd kan arbetslösheten vid makrojämvikt vara hög och i många fall innebära långa arbets- löshetstider.

den tekniska utvecklingens karaktär och av efterfrågestrukturen.' Vidare kan ifrågavarande arbetslöshetskvot bero av i princip påverkbara institu- tionella förhållanden.

I detta sammanhang har begreppet ”naturlig arbetslöshet” introdu- cerats av amerikanska ekonomer. Detta begrepp är dock baserat på en förutsättning om att arbetslösheten vid makrojämvikt är oberoende (eller nästan oberoende) av vilken inflationstakt denna makrojämvikt är sammankopplad med. Detta skall illustrerasi nästa delavsnitt.

3.4.2 Sambanden mellan arbetslöshetsgrad och inflationstakt på lång och kort sikt

Antag till att börja med att ekonomin sedan en tid tillbaka och i ovan behandlad mening präglats av makrojämvikt. Antag vidare att statsmak- ten i en viss period bryter denna makrojämvikt genom att genomdriva en ökning av den totala efterfrågan i ekonomin i syfte att därigenom nedbringa den såsom alltför höga bedömda arbetslösheten.

Den av statsmakten inducerade efterfrågeökningen medför att företa- gen kommer att höja sina priser i en takt, som innebär att prisnivåns ökningstakt till en början blir snabbare än den i en genomsnittlig mening förväntade. På grund av skärpt konkurrens om arbetskraften kommer också lönestregringstakten att bli större än den förväntade. Arbetstagare, som söker efter, väntar på eller köar för anställningstillfällen, som uppfyller vissa minimikrav, kommer att finna sådana efter kortare sök- eller väntetider än vad de räknat med och som tidigare gällt för sådana arbetstagare, åter i en genomsnittlig mening.

Den betraktade efterfrågeökningen kommer alltså att på kort sikt leda till en ökad inflationstakt och till en minskad arbetslöshet. Genom ett analogt resonemang kan man göra gällande att en efterfrågeminskning leder till minskad inflationstakt och ökad arbetslöshet.

Till en början kommer arbetsgivare och arbetstagare att fortsätta med att betrakta den pris— och lönestegringstakt, som präglade den ursprungli- ga makrojämvikten, såsom den ”normala" eller ”förväntade", och statsmakten kan bibehålla den uppnådda kombinationen av arbetslöshet och inflation. Men sedan den faktiska pris— och lönestegringstakten en tid varit större än den förväntade kommer den senare att anpassas i riktning mot den förra. Detta medför att statsmakten om den med hjälp av generellt efterfrågepåverkande åtgärder bibehåller den uppnådda, relativt låga arbetslöshetsgraden måste finna sig en ytterligare ökning av den faktiska inflationstakten.

Ty antag att den uppnådda faktiska inflationstakten bibehålls. I takt med att den förväntade inflationstakten ökar (den kommer så småning- om att sammanfalla med den faktiska) kommer de arbetsgivare, som söker efter eller väntar på lämpliga arbetstillfällen, att höja sina minimikrav i fråga om bl. a. nominell lön: De kommer att bedöma de villkor, som är förknippade med funna eller erbjudna arbetstillfällen, utifrån en allt mera korrekt bild av den reala innebörden av dessa villkor. Därmed kommer arbetslöshetstidernas genomsnittliga längd att öka.

... _m—gcu-N. __ . .,

Vidare påverkas naturligtvis de redan anställdas bedömningar av sina aktuella och med fortsatt anställning förknippade lönevillkor; antalet personer, som frivilligt lämnar sina anställningar, kan komma att öka. När den förväntade inflationstakten ökat så mycket att den sammanfaller med den faktiska har makrojämvikt ånyo etablerats. Men denna nya makrojämvikt präglas alltså i jämförelse med den ursprungliga av en högre inflationstakt och kanske av en trots detta lika hög arbetslöshetsgrad. Resonemanget kan illustreras med hjälp av figur 3.1. Punkten A representerar den ursprungliga makrojämvikten med arbetslöshetsgraden ao och inflationstakten io. På kort sikt — så länge io är den förväntade inflationstakten kan statsmakten åstadkomma någon av de kombina- tioner av arbetslöshet och inflation, som representeras av kurvan io —io. Antag att statsmakten väljer den kombination, som svarar mot punkten B med arbetslösheten al och inflationstakten il . I detta läge är den faktiska inflationstakten (i,) alltså större än den förväntade (io). När den sistnämnda ökar blir kombinationen B omöjlig att upprätthålla. Om statsmakten går in för att bibehålla arbetslöshetsgraden a, , måste den acceptera en successiv ökning av såväl den faktiska som den förväntade inflationstakten. De uppnådda konbinationerna av faktisk inflationstakt och arbetslöshetsgrad kommer att ligga allt högre upp på pilen P i figur 3.1. Om å andra sidan statsmakten ej accepterar en högre faktisk inflationstakt än i,, måste den finna sig i en successiv ökning av arbetslöshetsgraden. Denna ökning upphör först när också den förvänta- de inflationstakten blivit lika med il . Den då uppnådda situationen svarar mot punkten Ci figur 3.1. Punkten C ligger på kurvan il—il, som representerar de kombinationer av faktisk inflationstakt och arbetslös- hetsgrad, som kan uppnås, när den förväntade inflationstakten är lika med il. Ny makrojämvikt har etablerats. [figuren representerar punkten

Inflations- takt

al a0 Arbetslöshetsgrad

Figur 3.1 Illustration av sambanden mellan ar- betslöshetsgrad och in- flationstakt.

1 Det är dock uppenbart att åsyftade institutionel— la förhållandeni hög grad kan påverka såväl den fö- rekommande arbetslös- hetens struktur (arbets- löshetstidernas längd , arbetslöshetsgraden för olika grupper) som den totala arbetslöshetsgra- dens storlek m. m.

C en lika hög arbetslöshet som punkten A. Det bör dock påpekas att kurvorna io —i(, och il —i1 kan vara sådana att arbetslöshetsgraderna ej blir exakt desammai de båda jämförda makrojämviktslägena.

l resonemang om arbetsmarknadens funktionssätt spelar ofta hänvis- ningar till lönernas och prisernas ”trögrörlighet" en stor roll. Det är intressant att observera att den nu presenterade skissen ej är baserad på någon sådan förutsättning om trögrörliga priser och löner. Det är frånvaro av fullständig information, som spelat den avgörande rollen i framställningen. Lönebildningen kan t. ex. mycket väl antagas vara marknadsklarerande. (En sådan lönebildning innebär att företagen av två likvärda arbetssökande alltid väljer den, som accepterar det aktuella arbetet till lägst lön, och att ingenting hindrar arbetstagarna från att bjuda under varandra. Den innebär också att en arbetssökande alltid väljer det bäst betalda av två i övrigt likvärda arbeten, och att ingenting hindrar företagen från att bjuda över varandra.) Det avgörande är att det kan ta tid för arbetstagaren att finna ett jobb, som uppfyller hans aktuella krav, att dessa krav ändras först efter erfarenheter och att arbetstagaren, när han accepterar ett jobb, riskerar att gå misste om ett i fråga om lön och/eller andra förhållanden ännu bättre arbetstillfälle, som han skulle ha funnit, om han ägnat längre tid åt att söka eller vänta, och att motsvarande förhållanden gäller för arbetsgivaren (när han t.ex. besätter en vakans, riskerar han att i nästa vecka bli tvungen att avvisa en mer kvalificerad arbetssökare). Vid "fullständig information” skulle arbetstagaren på nolltid ha funnit det för honom bästa arbetstillfället och arbetsgivaren skulle ha vetat telefonnumret till rätt man eller kvinna.

Nu kan man ju invända att lönerna i ekonomier av vår typ inte är marknadsklarerande i ovan angiven mening. På den invändningen kan man svara dels att grunddragen i den process och den problematik vi skildrat ej ändras, om man förutsätter existens av icke marknadsklareran— de löner och därmed av ”ransoneringsinslag” på arbetsmarknaden eller existens av avtalsuppgörelser och lagstiftning, som reglerar t. ex. arbets- givarnas personalpolitik,l och dels att existensen av icke marknadsklare- rande löner i viss utsträckning kan sägas bero på just frånvaron av fullständig information.

Det bör vidare påpekas att vi ovan arbetat med ytterst förenklade resonemang. Det skulle föra alldeles för långt att i detta sammanhang försöka åstadkomma en mera ingående redogörelse för de forskningsin- satser, som under senare år gjorts på det aktuella området, och för den intensiva diskussion, som dessa insatser gett upphov till.

Figur 3.1 kan sägas innehålla en ”långsiktig Phillipskurva” den lodräta linjen L — och flera ”kortsiktiga” sådana. Den långsiktiga kurvan anger punkter, dvs. kombinationer av arbetslöshetsgrad och inflations- takt, som är förenliga med bibehållen makrojämvikt. Om den långsiktiga kurvan är lodrät, som i figuren, blir arbetslöshetsgraden vid makrojämvikt entydigt bestämd (arbetslöshetsgraden ao i figuren). Det är denna arbetslöshetsgrad som ibland kallas för ”den naturliga”.

Det bör dock nämnas att åtskilliga ekonomer hävdar att också den långsiktiga kurvan har en negativ lutning. Vad som är centralt är

emellertid distinktionen mellan lång- och kortsiktiga samband och att de långsiktiga kurvorna kan luta brantare än de mera kortsiktiga. Av stort intresse är också frågan om den långsiktiga kurvans stabilitet dess eventuella benägenhet att skifta eller låta sig skiftas åt höger eller vänster. Arbetar man med en lodrät sådan kurva blir denna fråga liktydig med en fråga om i vad mån ”den naturliga arbetslöshetsgraden” ändras över tiden eller kan påverkas.

Möjligheterna att påverka den långsiktiga kurvan har tidigare berörts (se delavsnitt 3.3.2.). Däremot har inget sagts om arbetsmarknadspoliti— kens roll i stabiliseringspolitiken.

3.4.3 Något om arbetsmarknadspolitikens roll i stabiliseringspolitiken

Teorin om en ”naturlig arbetslöshetsgrad” har mött en hel del kritik.' Man har bl. a. befarat att teorin kan ge argument för en passiv sysselsättningspolitik och leda till att den existerande arbetslösheten betraktas såsom i hög grad frivillig eller såsom betingad av orealistiska krav. Men teorin visar hur ett bortfall av total efterfrågan kan leda till omfattande arbetslöshet, dvs. en arbetslöshet, som är större än ”den naturliga”. Visserligen förutsäger teorin att en återhämtning så småning- om kommer till stånd även vid en i någon mening passiv finans- och kreditpolitik. Men den säger inget om hur lång tid som krävs för detta. Genom en aktiv finans- och/eller kreditpolitik kan efterfrågebortfallet och sysselsättningsminskningen motverkas. Motiven för en aktiv stabilise- ringspolitik kvarstår.

Beträffande arbetsmarknadspolitikens roll i stabiliseringspolitiken nö- jer vi oss här med att påpeka att åtgärder, som underlättar de arbetsmarknadsmässiga anpassningsprocesserna i samband med vad som ur stabiliseringspolitisk synvinkel ter sig som störningar av olika slag, kan bidra till att den stabiliseringspolitiska problematiken förenklas och till att störningarna blir mindre kostsamma eller effektivare utnyttjade. Detta förstärker de tidigare anförda motiven för ett informations- och kontaktförmedlande arbetsförmedlingssystem och för olika åtgärder, som gör det möjligt för de enskilda hushållen och företagen att snabbt informera sig om och utnyttja rådande arbetsmarknadsförhållanden, samt för åtgärder, som snabbt kan påverka arbetsmarknadsförhållandena inom olika sektorer av ekonomin.

3.5 Arbetsmarknadspolitiken ur andra synviklar

Man kan hävda att framställningen i detta kapitel hittills haft en alltför ensidigt ekonomisk inriktning. Det finns en mängd aspekter på arbets- marknadens funktionssätt och på arbetsmarknadspolitiken, som ej låter sig fångas av ekonomiska begrepp och analyser. Vi skall i detta avsnitt diskutera några av dessa aspekter.

Det råder ingen tvekan om att många företrädare för andra samhälls- vetenskaper än den nationalekonomiska står mycket främmande inför

' Se t. ex. J. Tobin, ”Inflation and unemploy- ment”, The Am. Ec. Rev., March 1972.

och intar en kritisk hållning gentemot teorier av den typ, som skisserats i speciellt delavsnitt 3.2.1 'ovan, i synnerhet när dessa teorier formuleras eller tolkas i normativa termer.

Däremot kan man kanske hävda att det finns klara anknytnings- punkter mellan det synsätt, som präglat framställningen i början av avsnitt 3.3 ovan, och vissa sociologers och psykologers beskrivning av eller teorier för individens bl.a. arbetsmarknadsmässiga beteende —

en

beskrivningar eller teorier i vilka begrepp som ”aspirationsniva , satis- fieringsnivå” och ”sökprocess” spelar en central roll, liksom existensen av ofullständig kunskap om vilka handlingsalternativ, som finns tillgängliga, och om vilka konsekvenser olika, kända handlingsalternativ är förknippa- de med.

Det finns antagligen stora outnyttjade möjligheter att bygga vidare på nyss antydda anknytningspunkter mellan olika vetenskapsgrenar, när det gäller att beskriva och förklara bl.a. arbetsmarknadens funktionssätt. Men det är framför allt på det normativa planet — när det gäller att finna praktiskt användbara och teoretiskt välgrundade beslutskriterier eller utvärderingsmetoder — som klyftorna ter sig mycket stora. Det är på detta plan som ekonomerna kan synas ha en oberättigat dominerande ställning genom att de arbetar med sådana traditionellt värdeladdade begrepp som ”intäkter”, ”kostnader”, ”lönsamhet”, ”effektivitet”, etc. Och dessa begrepp — såsom ekonomerna använder dem # har sin rot i en ekonomisk teori av det slag som skisserats i delavsnitt 3.2.1. Visserligen finns det outnyttjade möjligheter att vidga de i praktiken använda kostnads-, intäkts- och lönsamhetsbegreppen på sådant sätt att en delav de effekter av olika handlingsalternativ, som för närvarande ofta försummas i ekonomiska kalkyler trots att de uppfattas såsom betydel- sefulla av berörda individer, blir bättre beaktade i framtida sådana kalkyler. Det är dock omöjligt att på detta sätt tillfredsställa de kritiker, som angriper de fundamentala grunderna för ifrågavarande ekonomiska analyser.

En av de mest fundamentala utgångspunkterna för kritik mot att ekonomiska måttstockar tilldelas så stor betydelse i praktiskt beslutsfat- tande utgöres av påpekandet att motsvarande ekonomiska begrepp är baserade på en normativ teori i vilken den enskilda människans beteendemönster eller preferenser — sätt att välja mellan olika handlings- alternativ — är ett från början givet datum. Att så inte är fallet i verkligheten är uppenbart och av stor betydelse — inte minst ur arbetsmarknadspolitisk synvinkel. Man vet t. ex. att en persons beteende i nuet via t. ex. hans aktuella aspirationsnivå i hög grad beror av hans erfarenheter i det förflutna. Uppväxtmiljön och föräldrarnas sociala grupptillhörighet kan t. ex. spela en väsentlig roll. Den enskildes beteende kan också i hög grad återspegla i samhället och speciellt ihans närmaste omgivning förekommande normer, fördomar och attityder, t. ex. köns- bundna sådana, vilka i sin tur återspeglar samhällets sociala och ekonomiska struktur, t. ex. näringslivets sammansättning, maktförhållan- den etc., i det förflutna. Därmed är också sagt att en persons egenskaper och beteendemönster om, säg, tio år från i dag beror av vilka erfarenheter

___—w_i—

han kommer att göra under tiden fram till dess. De arbetsmarknads- mässiga erfarenheterna spelar naturligtvis ofta en central roll därvidlag; de är ofta av avgörande betydelse för den enskildes personlighetsutveckling, för hans självkänsla och ambitioner och hans relationer till andra människor, osv.

Arbetsförhållandenas stora betydelse för individens välfärd i vidaste mening är inte bara en följd av att arbetsinkomsterna i rätt stor utsträckning bestämmer hans konsumtionsmöjligheter och av att en stor del av hans liv är arbetstid utan också av att människornas arbetsinsatser spelar en så central roll i sociala normsystem. I varje samhälle är varje människa beroende av andra människors arbete. En person, som gör en för andra människor speciellt värdefull insats, kommer i åtnjutande av högt ”socialt anseende” och ofta också av en relativt stor materiell belöning. En fullt frisk person i arbetsför ålder, som avstår från att göra en insats för andra människor, drabbas däremot ofta av andras ovilja, han hamnar utanför den sociala gemenskapen och utsätts dessutom ofta för sanktioner på det materiella planet. Förekomsten av dylika värderingar, belöningar och sanktioner bidrar naturligtvis i hög grad till att skapa ett dubbelriktat orsakssamband mellan å ena sidan den enskildes arbetsmark- nadssituation och å andra sidan hans personlighetsutveckling och därmed hans beteendemönster.

Förhållanden av nu antydd att har spelat en underordnad roll i ekonomernas analyser av arbetsmarknadens funktionssätt. De blir föga beaktade i olika slag av samhällsekonomiska beslutskriterier för val mellan olika handlingsalternativ, som berör bl. a. människornas arbets- marknadssituationer. Däremot torde de ofta spela en mycket stor roll i politiskt beslutsfattande.

En del av de berörda förhållandena kanske främst förekomsten av hämmande "sociala arv”, fördomar och attityder — kan utifrån vissa politiska värderingar te sig som svåra hinder för realiserandet av centrala politiska mål, som knappast kan formuleras i ekonomiska termer meni kanske nödvändigtvis diffusa men likväl betydelsefulla andra sådana, t.ex. "jämlikhet”, "den enskildes rätt till självförverkligande” etc. I kampen mot dylika hinder spelar t. ex. utformningen av skolsystemet en betydelsefull roll. Men också reformsträvandena på arbetslivets område kan i stor utsträckning ses som uttryck för existensen av politiska mål av antydd art, inte minst när dessa reformsträvanden berör maktförhållande- na i samhället som t. ex. frågorna om anställningstrygghet, företagsdemo- krati eller medbestämmanderätt, o. d. Även arbetsmarknadspolitiken kan ses utifrån de nu aktuella utgångspunkterna.

Redan i delavsnitt 3.2.3 konstaterades att arbetsmarknadspolitiken kunde ses som ett viktigt komplement till strävandena att med hjälp av skatter och transfereringar åstadkomma en ändring av fördelningen av disponibla inkomster mellan olika hushåll. Dels kunde arbetsmarknads- politiken bidra till att minska betydelsen av de ineffektiviteter, som skatte- och bidragspolitiken medför, och därmed underlätta genomföran— det av en inkomstomfördelande sådan politik, och dels kunde den, i sig själv, förmodas vara förknippad med önskade fördelningsmässiga effek-

1 Se Leif Grahm, Svensk arbetsmarknadsforskning ur sociologisk synvinkel, Prisma 1973.

ter. Det är möjligt att arbetsmarknadspolitiken på motsvarande sätt kan bidra till att underlätta — t. ex. minska de samhällsekonomiska kostna- derna för — också andra socialt motiverade reformer än de som berör skatte- och bidragspolitiken — reformer som t. ex. syftar till att ändra maktförhållandena i samhället eller till att bekämpa fördomar, social segregation, hämmande ”sociala arv", etc. Och den kan kanske också ge direkta bidrag till strävanden av nyss antydd art (analogt med att den kan vara förknippad med direkta inkomstmässiga fördelningseffekter). Ar- betsmarknadsutbildning eller geografiska flyttningar kan för många personer leda till helt andra levnadsomständigheter än vad som blir fallet, om personerna i fråga, t. ex. på grund av uteblivna arbetsmarknadspoli- tiska insatser, avstår från att ta de nämnda stegen. Och därmed blir deras egna "preferenser” (beteendemönster, värderingar) och syn på sig själva och sina möjligheter kanske avsevärt olika i de båda nämnda alternativ- fallen.

De ovan åsyftade arbetsmarknadspolitiska insatserna kan alltså möjli- gen bidra till att minska betydelsen av människornas sociala bakgrund och ärvda fördomar och attityder för deras val av levnadsbana, vilket i sig kan vara ett socialt mål. (I sammanhanget bör dock påpekas att det också kan uppfattas som ett socialt mål att ge människorna en möjlighet att tillvarata och vidareutveckla ärvda samlevnadsmönster och kulturella vården; många menar att den aspekten i hög grad försummats vid uppläggningen av den ekonomiska politiken i stort.) Man kan vidare peka på att t. ex. existensen av beredskapsarbeten och arbetsvård i många fall kan bidra till att upprätthålla eller höja arbetslöshetsdrabbade personers aspirationsnivåer och självrespekt. Man har här att göra med effekter, som det är svårt — kanske principiellt omöjligt — att inordna i ekonomiska kalkyler.

Många av de mycket centrala ”icke-ekonomiska” aspekter på arbets- marknaden och arbetsmarknadspolitiken, som berörts mycket ytligt ovan, har varit föremål för stort intresse från åtskilliga forskares — dock knappast ekonomernas sida.1 Det är väsentligt att ha dessa aspekter och existensen av nyss åsyftade forskningsinsatser i åtanke, när man bedömer och tolkar resultaten av olika försök till ekonomisk utvärdering av bl. a. arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Ekonomernas strävanden efter att tillmötesgå önskemålen från bl. a. olika myndigheters sida om praktiskt användbara och teoretiskt välgrun- dade metoder för utvärdering av aktuella, alternativa handlingssätt eller av resultaten av tidigare fattade beslut har främst tagit sig uttryck i försök att genomföra s. k. samhällsekonomiska kostnads-intäktsanalyser. Sådana spelar en väsentlig roll i de forskningsprojekt, som behandlas i kap. 5—8 nedan. Ifrågavarande metod bör ej ses såsom ett alternativ till mera vidsträckta, huvudsakligen teoretiskt inriktade analyser utan såsom en utifrån dylika analyser härledd metod. Den ger oss alltså inga möjligheter att komma förbi alla de komplicerade sammanhang och frågeställningar framställningen i detta kapitel kretsat kring. Vi skall därför ägna nästa kapitel åt att försöka belysa den samhällsekonomiska kostnads-intäktsanalysens innebörd och begränsningar.

4. Samhällsekonomiska kostnads— intäktsanalyser: innebörd och begränsningar

Att genomföra en samhällsekonomisk kostnads—intäktsanalys betraktas ofta som en metod att avgöra ”önskvärdheten” av en åtgärd eller ett projekt. Det är mer verklighetsnära att säga att man har att göra med en metod att med pengar som måttstock på ett sammanfattande sätt beskriva och mäta en del av de effekter av en åtgärd eller ett projekt, som beslutsfattarna kan antagas fästa avseende vid.l

Ekonomernas intresse för samhällsekonomiska kostnads-intäktsanaly- ser ökade kraftigt under 1960-talet. Detta hälsades — åtminstone till en början med stor tillfredsställelse av bl. a. politiker och administratörer. Det råder heller ingen tvekan om att mycket stora framsteg har gjorts, t. ex. i fråga om möjligheterna att samhällsekonomiskt värdera olika kraft- och vattenregleringsprojekt, utbildningsprojekt, trafikprojekt etc.

Men försöken att i kostnads- och intäktstermer analysera och värdera politiska åtgärder av de mest skiftande slag har också mötts med stor —— och kanske stigande skepsis, inte minst från andra ekonomers sida.2 Man pekar t.ex. på att de studerade åtgärderna medför en mängd effekter utöver de man kunnat kvantifiera och med pengar som måttstock värdera, på kalkylemas ofta mycket partiella karaktär (de gäller i allmänhet ganska så snävt avgränsade problemställningar), på bristfällig anpassning till i praktiken aktuella problem och till rådande institutionella förhållanden, etc.

Detta kapitels syfte är att belysa vad en samhällsekonomisk kost-

1I stället för termen ”samhällsekonomisk kostnads—intäktsanalys” använder man ofta termen ”cost—benefit—analys” eller ”nytto—kostnadskalkyl”. Ibland möter man termen ”cost—effectiveness analysis". Därmed menas vanligen en analys, som går ut på att finna det ”samhällsekonomiskt billigaste” sättet att uppnå ett visst föreskrivet resultat. Enligt denna definition är en "cost—effectiveness analysis" alltid en cost—benefit-analys, medan omvändningen gäller endast ibland. Det förekommer också att termen ”cost—effectivenessanalysis" används i betydelsen ”en kalkyl i vilken man explicit inkluderar effekter, som ej kan värderas i pengar”. (Se t. ex. S. L. Barsby, Cost—Benefit Analysis and Manpower Programs, D. C. Heath & Co. London 1972, sid. 12.)

2 Se t. ex. de diskussioner kring olika kalkylförsök, som återfinns i G. G. Somers & W. D. Wood, Cost—Benefit Analysis of Manpower Policies, Ontario 1969 och R. Dorfman, Measuring Benefits of Government Investments, Washington, D.C. 1965. (Av stort intresse är också The Analysis and Evaluation ofPuinc Expenditures: The PPB System, vol. 1—3, US Government Printing Office, Washington, D. C. 1969.)

nads—intäktsanalys är för något och att kortfattat och översiktligt ! redogöra för en del av de problem, som ofta återkommer i samband med dylika analyser på bl a. arbetsmarknadspolitikens område.

4.1. Sammanfattning

De teoretiska utgångspunkterna för samhällsekonomisk kostnads—in- täktskalkylering behandlas kortfattat i avsnitt 4.2. Det framhålls att en kalkyl av det aktuella slaget alltid är baserad på bestämda förutsättningar om ekonomins funktionssätt. Vidare framhålls att kostnads—intäktsana- lyser inte kan ersätta mera ingående samhällsekonomiska analyser av den ekonomiska politikens mål och medel men att de kan utgöra ett värdefullt komplement till sådana anlyser, t. ex. när det gäller att lösa avgränsade dimensioneringsproblem.

I avsnitt 4.3 konstateras att man i en samhällsekonomisk kalkyl har anledning att försöka beakta alla de effekter av den studerade åtgärden, som människorna i samhället fäster avseende vid, men också att man i praktiken måste arbeta med en betydligt lägre ambitionsnivå. Kalkylens syfte är att förbättra beslutsunderlaget — den kan aldrig ge ett tillräckligt sådant. Genom kompletterande studier av olika slag, bl. a. sådana som avser att belysa den studerade åtgärdens fördelningseffekter, kan man åstadkomma ytterligare förbättringar därvidlag.

I avsnitt 4.4 karaktäriseras de kalkyler, som presenteras i kapitel 6—8 i denna rapport, såsom efterkalkyler av på bestämda sätt avgränsade problemställningar. Resultaten av dessa efterkalkyler kan påverka bedöm- ningarna av i dag aktuella avvägningsproblem. I samband med frågan om kalkylemas roll i beslutsprocessen framhålls behovet av löpande, rutin- mässiga uppföljningar och kalkyler beträffande resultaten av bedriven arbetsmarknadspolitik och behovet av metoder för förhandskalkylering beträffande i nuet aktuella problem.

En del av de problem man ofta möter i samband med försök att genomföra samhällsekonomiska kostnads—intäktsanalyser behandlas i avsnitt 4.5.

Ett centralt problem är valet av handlingsalternativ, som i kalkylen skall ställas mot varandra. Man saknar i praktiken möjligheter att genomföra kalkyler, som täcker alla i sammanhanget intressanta hand- lingsalternativ. De kalkyler som genomförs kan likväl ge en mängd information av intresse för beslutsfattarna och innebära värdefulla systematiseringar och analyser av det aktuella problemkomplexet.

Den vanligaste metoden att värdera de effekter av en åtgärd, som beaktas i en kalkyl, är att använda priser och löner som måttstockar. Denna metod är förknippad med åtskilliga problem och begränsningar, vilka görs till föremål för en kortfattad behandling. Speciell uppmärksam- het ägnas den problematik som förekomsten av arbetslöshet medför. Det framhålls att de uppskattningar .av sysselsättningseffekterna av olika åtgärder, som ofta spelar en stor roll i samhällsekonomiska kalkyler, i många fall blir mycket osäkra.

Andra problem, som behandlas mera i förbigående, är bristen på adekvata kostnadsdata samt valet av diskonteringsränta och tidshorisont för kalkylerna.

De kalkyler som presenteras i kapitel 6—8 i denna rapport är delvis baserade på jämförelser mellan olika grupper av individer i fråga om sysselsättning, inkomster osv. Sådana jämförelser ligger till grund för uppskattningarna av en del av effekterna av studerade åtgärder. Det förhållandet att man ej har tillgång till några perfekta ”kontrollgrupper” av erforderligt slag medför en viss osäkerhet vid tolkningen av resultaten av dessa jämförelser.

Avslutningsvis behandlas de problem och begränsningar, som samman- hänger med att det i allmänhet är omöjligt att i kostnads—intäktsanalysen beakta eller på ett konsistent sätt värdera alla de effekter av studerade åtgärder, som människorna fäster avseende vid. Arbetsmarknadspolitiska åtgärder påverkar ofta enskilda människors livssituation på ett genom- gripande sätt, som ej låter sig beskrivas i enbart ekonomiska termer. Kostnads-intäktsanalyserna kan dock kompletteras med mera mång- dimensionella och djupgående studier.

4.2. Något om de teoretiska utgångspunkterna

Ibland hävdas att det är bra för ”samhället" att enskilda företag strävar efter största möjliga företagsekonomiska lönsamhet och att enskilda individer eller hushåll strävar efter att uppnå största möjliga grad av behovstillfredsställelse för egen del. I princip utgår man därvid från att ett företag, som genomför en företagsekonomiskt lönsam ändring av sin produktionsinriktning, bidrar till att öka värdet, mätt i rådande priser, av samhällets totala produktion av nyttigheter (”den gemensamma kakan") och från att en enskild individ, som ökar sin egen tillfredsställelsegrad genom t. ex. byte av konsumtionsinriktning eller anställning, ej gör det omöjligt att upprätthålla andras tillfredsställelsegrader.

Detta betraktelsesätt, vars praktiska betydelse knappast kan överskat- tas, är oupplösligt förknippat med den i början av kapitel 3 berörda teoretiska bilden av en ideal marknadsekonomi och med den ekonomiska välfärdsteorin.

Ett jämviktsläge i en dylik marknadsekonomi utmärks av att ingen av de ”åtgärder”, som enskilda hushåll och företag har möjlighet att genomföra t. ex. ändringar av produktions- eller konsumtionsinrikt- ningar, framstår som ”lönsamma” enligt respektive beslutsfattares egna ”kalkyler”; ingen finner anledning att ändra sitt beteende. Att den tänkta marknadsekonomin är ”ideal” medför vidare att det samhällsekonomiska tillstånd, som jämviktsläget etablerar, ej kan förbättras (dvs. är "opti- malt”). Denna tes gäller dock bara om man som enda värdepremiss har följande: En förändring av ett samhällsekonomiskt tillstånd är en förbättring, om någon anser sig vinna och ingen anser sig förlora på att förändringen kommer till stånd.1 Att tillståndet är i angiven mening optimalt kan sägas innebära att det inte finns några möjliga åtgärder, som

1 Se avsnitt 3.2.3 ikap. 3 ovan.

uppvisar ”samhällsekonomisk lönsamhet” enligt kalkyler, som är basera- i de på den nyss angivna värdepremissen. Följderna av att man komplette- rar den angivna värdepremissen med andra sådana, vilka uttrycker bestämda fördelningsmässiga värderingar, har berörts i kap. 3.

Förutsättningarna för att en marknadsekonomi skall kunna betecknas som ideal är mycket restriktiva och abstrakta till sin karaktär; vi kan lika lite här som i föregående kapitel fördjupa oss i preciseringar därvidlag. Om man håller fast vid föreställningen om existensen och uppkomsten av ett jämviktsläge i den betraktade ekonomin — ett läge i vilket ingen av de ”privata” hushållen eller företagen finner anledning att ändra sitt beteende — men släpper en eller flera av de ovan åsyftade "idealiserande" förutsättningarna, bortfaller den tidigare nämnda optimalitetsegenskapen hos det förutsatta jämviktsläget. Ekonomiskt—politiska ingrepp av olika slag kan framstå som samhällsekonomiskt lönsamma — såsom möjliga att motivera utifrån den tidigare angivna värdepremissen. Men hur skall man gå till väga för att påvisa vilka medel som är lämpliga och i vilken omfattning de bör användas? En metod är att försöka härleda s. k. optimumvillkor och betrakta uppnåendet av dylika villkor såsom mål för den ekonomiska politiken. Studier av detta slag har stor vägledande betydelse, Men i praktiken är man ofta hänvisad till att arbeta på en betydligt lägre ambitionsnivå.

Man kan se det så att övergripande huvudsakligen kvalitativa studier kan ge en grov uppfattning om vilka slag av medel en ekonomisk politik, som ytterst siktar mot uppnåendet av ett optimalt tillstånd eller förlopp, bör arbeta med. Men inom ramen för dessa grova riktlinjer för politiken i stort existerar en mängd awägnings— och kvantifieringsproblem, som aldrig kan lösas med hjälp av sådana övergripande studier. Man är i stor utsträckning hänvisad till att söka sig fram med hjälp av t. ex. relativt ingående studier av ofta ganska snävt avgränsade problemställningar, varvid bl. a. försök att i efterhand bedöma effekterna av tidigare fattade beslut kan spela en väsentlig roll. Kostnads-intäktsanalysen är en metod, som kan sägas väl svara mot denna typ av uppgifter.

En samhällsekonomisk kostnads—intäktsanalys kan i princip sägas gå ut på att ge underlag för en bedömning av om en viss begränsad åtgärd medför en förbättring av det samhällsekonomiska tillståndet eller inte. Man betraktar därvid ”politiken i övrigt” såsom i en eller annan mening fixerad. Därav följer att en bestämd kalkyl kan framstå såsom relativt ointressant, om man kan påvisa att politikens inriktning i stort avsevärt avviker från vad som är optimalt, i synnerhet om detta gäller för handlingsparametrar, som är sådana att ändringar av dem avsevärt skulle påverka kalkylens resultat.

En samhällsekonomisk kalkyl är alltid baserad på bestämda förutsätt- ningar om ekonomins funktionssätt. Vanligen utgår man från ekono- miska jämviktsteorier av den typ som skisserats i avsnitt 3.2.1 i kapitel 3.

Ett sätt att få fram en mera konkret bild av vad en samhällsekonomisk kostnads—intäktsanalys är och vad för slag av information den ger (och kräver) samt av de principiella problem den ofta är förknippad med är att utgå från en privatekonomisk kostnads—intäktskalkyl och undersöka

varför en samhällsekonomisk kalkyl beträffande samma åtgärd eller projekt i allmänhet blir något annorlunda till sin karaktär. Nästa avsnitt har detta som utgångspunkt.

4.3. Vad är en samhällsekonomisk kostnads—intäktskalkyl?

Den principiella skillnaden mellan en företagsekonomisk eller privateko- nomisk kalkyl och en samhällsekonomisk kalkyl kan anges på följande sätt. Företaget eller den enskilde individen har anledning att i sin kalkyl beakta alla de effekter av övervägda projekt eller åtgärder, som är av intresse ur företagsekonomisk vinstsynpunkt eller ur privat nyttosyn- punkt. I en samhällsekonomisk kalkyl (en cost—benefit-kalkyl) har mani princip anledning att försöka beakta alla de effekter av övervägda åtgärder eller projekt, som individerna i samhället fäster avseende vid.

Värderingen av effekterna baseras i den samhällsekonomiska kalkylen på individernas betalningsvilligheter för att få (”intäkter”) eller få slippa (”kostnader”) dessa effekter. Betalningsvillighetema uppskattas ofta med hjälp av priser och löner. Om summan av alla ”intäkter” minus summan av alla ”kostnader” är mindre än noll, måste åtminstone någon individ förlora på att projektet kommer till stånd. Om summan är större än noll, måste åtminstone någon individ vinna på att projektet genomförs. Ifrågavarande nettosumma ger grovt uttryckt — ett mått på den ändring av ”den gemensamma kakan”, som följer av det studerade projektet.

Man kan dock utgå från att t. ex. beslutande myndigheter ofta fäster stor vikt vid frågan om hur kostnader och intäkter fördelar sig på olika individer eller grupper av individer. Detta kan motivera en uppdelning av den totala kalkylen i flera delkalkyler, som avser att belysa den studerade åtgärdens fördelningseffekter.

Vid försök att i praktiken genomföra kvantitativa samhällsekonomiska kalkyler är det alltid omöjligt att upprätthålla den nyss antydda, höga ambitionsnivån: Det är omöjligt att kartlägga och värdera alla de effekter, som individer i samhället fäster avseende vid.

Man kan belysa den ovan framhållna skillnaden mellan t. ex. en företagsekonomisk kalkyl och en samhällsekonomisk sådan genom att utgå från en tänkt kalkyl av det förra slaget och se om den kan tolkas som eller utvidgas till att bli en samhällsekonomisk kalkyl.

Antag t. ex. att den övervägda åtgärden gäller en ökning av produktio- nen av en viss vara. En för individerna i samhället positiv effekt därav är att de kan öka sin konsumtion av varan i fråga. Deras betalningsvilligheter för ytterligare några enheter av varan återspeglas av det rådande marknadspriset. Om priset på varan ej ändras i betydelsefull utsträckning till följd av produktionsökningen, kommer den aktuella intäktsposten i den företagsekonomiska kalkylen tydligen att överensstämma med motsvarande post i en samhällsekonomisk kalkyl av samma åtgärd. En för individerna i samhället negativ effekt av denna åtgärd är att den tar varor och arbetsinsatser i anspråk, vilket innebär ett offer av alternativ

konsumtion. Företaget får betala för de resurser det tar i anspråk; rådande priser och löner bestämmer storleken av ifrågavarande kostnads- post. Under vissa idealiserande förutsättningar beträffande ekonomins funktionssätt gäller att denna kostnadspost överensstämmer med indivi- dernas värdering av nyssnämnda offer av alternativ konsumtion, dvs. med deras betalningsvillighet för att få behålla denna konsumtion.

De nämnda idealiserande förutsättningarna brukar ofta formuleras så att priser och löner förutsättes vara lika med motsvarande gränskostnader respektive gränsproduktiviteter i ekonomin som helhet.

En företagsekonomisk kalkyl kan alltså under vissa förutsättningar ses också som en samhällsekonomisk kalkyl.

Men i allmänhet representerar den företagsekonomiska kalkylen en ofullständig samhällsekonomisk sådan. Projektet kan t. ex. medföra effekter, som vissa individer fäster avseende vid men som ej ger upphov till några poster i företagets kalkyl. Föroreningar av luft och vatten, naturförstöring och buller är exempel på tänkbara negativa sådana effekter. I den samhällsekonomiska kalkylen bör dylika effekter natur- ligtvis i princip beaktas. Detsamma gäller också för eventuella effekter på andra företags tekniska produktionsmöjligheter. Sådana effekter påverkar ju indirekt individernas konsumtionsmöjligheter. Att det ofta är svårt att i dylika sammanhang uppskatta de relevanta betalningsvilligheterna säger sig självt. "Bieffekter" eller "indirekta effekter” av det nyss berörda slaget kallas ofta för ”externa effekter”.

Av en annorlunda karaktär är de indirekta effekter, som sprids via utbuds— och efterfrågeförändringar och pris- och lönemekanismerna. Om de tidigare nämnda förutsättningarna om likheter mellan priser och motsvarande gränskostnader _ och motsvarande likheter på faktormark- naderna — är uppfyllda, behöver sådana indirekta effekter ej beaktas i den samhällsekonomiska totalkalkylen. (De har däremot betydelse för projektets fördelningseffekter.) Men om likheterna ej är uppfyllda kan det kräva vissa korrigerande poster vid övergången från den företags— ekonomiska till den samhällsekonomiska kalkylen. En sådan situation uppkommer t.ex. när ett företag betraktar priserna på de varor det producerar såsom beroende av den egna produktionskvantiteten (”mono- polism”) eller de löner det betalar såsom beroende av det egna arbetskraftsförvärvet (”monopsoni”). Detta måste betraktas som normala företeelser i ekonomier av vår typ. Att uppskatta de nämnda korrigeran- de posterna är dock utomordentligt svårt.

Som ytterligare ett exempel på förhållanden, som kan medföra differenser mellan de betraktade kalkylerna, kan nämnas förekomst av arbetslöshet. Om företaget anställer en eljest arbetslös person isamband med produktionsökningen, ingår motsvarande lönekostnad i företagets kalkyl. Men ianspråktagandet av personens arbetskraft medför i detta fall ej något offer av alternativ konsumtion för individerna i samhället, varför den nämnda lönekostnaden är ett felaktigt mått ur samhällsekonomisk synvinkel. Till frågan om hur dylika sysselsättningseffekter skall behand- las återkommer vi i nästa avsnitt.

Man kan finna en mängd andra orsaker än de vi antytt till att den

företagsekonomiska kalkylen ej inkluderar eller på ett samhällsekono- miskt riktigt sätt värderar alla de effekter av det studerade projektet, som är av intresse ur samhällsekonomisk synvinkel. Det skulle föra alldeles för långt att här systematiskt gå igenom alla sådana orsaker. Vi har endast velat illustrera den principiella skillnaden mellan privat- eller företagseko- nomiska kalkyler och samhällsekonomiska sådana. Det sagda torde också räcka som grund för påståendet att samhällsekonomiska kalkyler, som beaktar alla de effekter av studerade åtgärder, som individerna i samhället fäster avseende vid, och som värderar dessa effekter utifrån motsvarande betalningsvilligheter, är i praktiken ogenomförbara. Å andra sidan blir varje avgränsning av denna ambitionsnivå godtycklig (bortsett från att man kan avstå från försök att mäta vissa poster, som på förhand bedöms vara av liten storleksordning).

En samhällsekonomisk kostnads—intäktsanalys framstår därför iprak- tiken närmast som ett försök att på ett sammanfattande och översiktligt sätt beskriva och värdera en del av de effekter av en övergång från ett handlingsalternativ till ett annat, som människorna i samhället fäster avseende vid. Den syftar till att förbättra beslutsunderlaget i det aktuella sammanhanget den kan aldrig ge ett tillräckligt sådant beslutsunderlag. Ytterligare förbättringar av beslutsunderlaget kan åstadkommas på bl. a. följande sätt:

1. Analyser av det aktuella problemkomplexets natur, vilka syftar till att belysa kostnads—intäktsanalysens relevans.

2. Analyser av sådana effekter av den i kostnads—intäktsanalysen studerade åtgärden, som på grund av praktiska och teoretiska svårigheter ej är representerade i densamma.

3. Försök att kartlägga den studerade åtgärdens fördelningseffekter.

4. Försök att belysa graden av osäkerhet i fråga om de i kostnads—in- täktsanalysen ingående posternas storleksordning.

5. Kompletterande kostnads—intäktsanalyser inom ramen för det aktuel- la problemkomplexet, vilket kan inkludera betydligt fler handlingsal- ternativ än det par, som beaktas, om man genomför endast en sådan analys.

Kostnads—intäktsanalysens värde som informationskälla kan öka om man genomför en viss uppdelning av densamma, t. ex. i

1. En del, som gäller en viss grupp av ”direkt berörda” individer (t. ex. de som genomgår en studerad utbildning).

2. En del, som gäller ”samhället som helhet” dvs. samtliga individer eller ”övriga” individer (samtliga utom de i punkt 1 beaktade).

3. En del, som gäller ”den offentliga ekonomin”, dvs. effekterna på offentliga budgetar.

Den vanligaste metoden att presentera resultaten av en samhällsekono- misk kalkyl är att redovisa en nuvärdesberäkning av nettointäkter. Denna metod går ut på att ge ett sammanfattande mått på summan av alla intäkter minus summan av alla kostnader med ”kronor idag” som måttenhet.l

1 Valet av diskonterings- ränta berörs i delavsnitt 4.5.4 nedan.

En annan vanlig metod är att beräkna projektets avkastningsrånta (internränta). Resultatet anger den ränta, som gör nuvärdet av samtliga intäkter lika med nuvärdet av samtliga kostnader. !

En tredje likaså vanlig metod är att beräkna en intäkts—kostnadskvot. ' Denna kvot informerar om hur stort nuvärdet av samtliga intäkter är relativt nuvärdet av samtliga kostnader.

För de analyser, som skall presenteras i kapitel 6—8, har man i huvudsak använt sig av nuvärdesmetoden.

4.4. Något om de samhällsekonomiska kostnads-intäktskal— kylernas roll i beslutsprocessen

De ekonomiskt—politiska problemkomplexen är ofta sådana att de inkluderar en mängd olika politiska handlingsparametrar — det finns en mängd olika handlingsalternativ, som kan ställas mot varandra.

Exempel från arbetsmarknadspolitikens område är lätta att finna. I en situation som t. ex. präglas av påtaglig arbetslöshet för vissa grupper (ungdomar, tidigare hemarbetande personer, handikappade, äldre perso- ner, personer som friställts i samband med rationaliseringar etc.) kan en lång rad åtgärder aktualiseras, t. ex. intensifierad arbetsförmedling, utökning av arbetsmarknadsutbildningen, mera stöd och service vid flyttningar, flera platseri beredskapsarbeten och/eller skyddad sysselsätt- ning, ”subventioner” i olika former till företag, som sysselsätter handikappade eller som nyanställer personer med bristfällig tidigare erfarenhet av förvärvsarbete eller som avstår från att möta en tillfällig nedgång av efterfrågan med minskning av arbetskraftsstyrkan, en mera allmänt expansiv finans- och kreditpolitik, etc.

Var och en av dessa åtgärder, som alla kan tänkas vara definierade utifrån något visst ”basalternativ”, kan dimensioneras och utformas på olika sätt.

Det är klart att beslut om att genomföra vissa sådana åtgärder eller kombinationer därav alltid är baserade på bedömningar om effekterna därav (i jämförelse med alternativa möjligheter). I och för sig torde det ofta vara möjligt att i förväg genomföra och redovisa en del av dessa bedömningar i form av explicita och systematiska kalkyler, som innebär att olika åtgärdspaket jämförs med ett eller flera alternativ. Resultaten av sådana förkalkyler kan efter en tid jämföras med resultaten av motsvaran- de efterkalkyler. Dessa efterkalkyler ger kontroll och erfarenheter och därmed underlag för nya förkalkyler etc. Genomtänkta och systematise- rade sådana procedurer borde kunna komma till användning i större utsträckning än vad som nu är fallet. .

Samhällsekonomiska kalkyler är i allmänhet avsedda att ge underlag för myndigheternas beslutsfattande. Det är dock inte bara existensen av många olika handlingsalternativ och frånvaron av avancerade procedurer av nyss antytt slag, som gör det svårt att ”bygga in” dylika kalkyleri beslutsprocesserna i den offentliga sektorn. Det offentliga beslutsfattan- det är också förknippat med en betydande organisatorisk problematik.

Sedan man på central nivå bestämt politikens inriktning i stort, återstår en mängd beslutsfattande på olika nivåer inom den offentliga sektorn ända ned till den nivå, där praktiska detaljer beträffande t. ex. enskilda utbildningskurser, beredskapsprojekt etc. handlägges. Decentralisering framhålls i sådana sammanhang ofta som något eftersträvansvärt och positivt. Decentralisering innebär bl. a. att underordnade organ tilldelas vissa restriktioner och vissa beteenderegler, handlingskriterier. Denna tilldelning bör utformas så att de underordnade organens handlande kommer att stå i överensstämmelse med de överordnade organens strävanden, t. ex. så att resultaten av genomförda samhällsekonomiska analyser blir beaktade i praktiken. De nyssnämnda handlingskriterierna kan mycket väl tänkas vara utformade i kalkyltermer: Ifrågavarande myndighet har i uppgift att beakta vissa effekter av ändringar av de handlingsparametrar den förfogar över och att värdera dessa effekter på bestämda sätt. Man har här att göra med en utomordentligt svår problematik av bl. a. organisationsteknisk-administrativ och ekono- misk—teoretisk natur. Hur utvärderingen av olika handlingsalternativ på olika nivåer bör utformas beror naturligtvis på hur ifrågavarande system är uppbyggt och tänkt att fungera. Hur detta system bör byggas upp för att fungera optimalt framstår då som det problem, som i princip bör lösas först.

Detta har sagts i syfte att ge perspektiv på kostnads—intäktsanalyser av den typ, som ingår i de forskningsprojekt, som skall behandlas i kapitel 6—8 nedan. Dessa kostnads—intäktsanalyser kan i princip sägas vara efterkalkyler av på bestämda sätt avgränsade problemställningar.1 De är i stor utsträckning byggda på uppföljningar dels av individer, som genomgått arbetsmarknadsutbildning eller som flyttat med stöd från AMS eller som emigrerat från andra länder till Sverige, och dels av andra individer, som ej genomgått arbetsmarknadsutbildning, ej flyttat respek- tive ej är invandrare. Genom jämförelser mellan ”huvudgrupper” (de som utbildats etc.) och ”kontrollgrupper” (de som ej utbildats etc.) försöker man avläsa vissa effekter av tänkta ändringar av den i undersökningarna involverade arbetsmarknadsutbildningen, av de studerade flyttnings- strömmarnas storlek och inriktning och av invandringens omfattning. Man försöker alltså jämföra vad som faktiskt har hänt med vad som skulle ha hänt vid en något annorlunda politik. Man försöker också utsträcka jämförelsen förbi observationsperiodens slut och en bit in i framtiden. Valet av alternativ politik är av central betydelse för tolkningen av de erhållna resultaten. Vid observationsperiodens början förelåg ju en mängd handlingsalternativ. Det är naturligtvis omöjligt att täcka alla dessa. När man använder sig av jämförelser med kontroll- grupper är man bunden av följande villkor: Den alternativa politiken måste tänkas vara sådan, att de erfarenheter individerna i kontroll- gruppen gör under observationsperioden är representativa för de erfaren- heter individerna i huvudgruppen skulle ha gjort, om denna alternativa politik hade genomdrivits.

Dessa uppföljningsstudier och motsvarande kalkyler kan sägas vara avsedda att ge information om effekterna av bedriven arbetsmarknadspo-

1 Arbetsförmedlingsstu- dien (kapitel 5) är av an- norlunda karaktär, efter- som man ej genomfört några kvantifierade kal- kyler inom ramen för denna studie. Den teo- retiska analysen förs dock i stor utsträckning i kalkyltermer.

1 Arbetsmarknadsutbild- ningen kan ersättas med den rörlighetsstimuleran- de politiken eller immi— grationen.

litik. Men det är mycket viktigt att komma ihåg dels att de erhållna resultaten bör tolkas mot bakgrund av bl.a. vad som har sagts om kostnads—intäkts-metodikens principiella karaktär och begränsningar och dels att man inte har att göra med förkalkyler, som direkt kan tillämpas på i dag aktuella awägningsproblem. Resultaten kan naturligtvis påverka de bedömningar på vilka aktuellt beslutsfattande grundas (t.ex. upp- skattningarna av poster i mer eller mindre klart redovisade förkalkyler). Frågorna om hur löpande, rutinmässiga uppföljningar av effekterna av arbetsmarknadspolitiska åtgärder av olika slag bör utformas och om hur utvärdering (t.ex. i form av för- och efterkalkyler) kan byggas in i administrativa rutiner på olika nivåer inom arbetsmarknadsverket bör, enligt EFA: s uppfattning som den kommit till uttryck ikap. 2, tilldelas mycket stor vikt i framtiden. I utbildningsstudien (kapitel 6) har givits några synpunkter på uppläggningen av sådana uppföljningar beträffande främst arbetsmarknadsutbildningen.

4.5. Några med samhällsekonomiska kostnads—intäktsanalyser ofta förknippade problem

4.5.1. Valet av problemställning

De problem, som hänger samman med valet av problemställning har i viss mån berörts i föregående avsnitt. Från de aspekter, som där aktualisera- des, kommer man in på svåra problem, som inte är av direkt relevans i samband med de forskningsinsatser, som skall diskuteras i kommande kapitel.

Den infallsvinkel, som svarar mot de i kapitel 6—8 behandlade projektens uppläggning och syfte, kan presenteras på följande sätt. Antag att man ger en forskare i uppgift att försöka belysa arbetsmarknadsut- bildningens effekter.' Det forskningsprojekt, som blir följden, måste uppenbarligen innebära en jämförelse mellan två eller flera alternativ, som skiljer sig åt i fråga om arbetsmarknadsutbildningens omfattning: uppgiften kan knappast tolkas på annat sätt. Men i övrigt kan uppgiften tolkas på en mängd olika sätt, eftersom det finns oändligt många sätt att konstruera de alternativ, som jämförs.

Kostnads—intäktsstudierna i de åsyftade projekten kan sägas vara baserade på följande tolkning. Ett av alternativen identifieras med den under de senaste åren faktiskt bedrivna arbetsmarknadsutbildningen. Övriga alternativ konstrueras genom att man föreställer sig att delar av den faktiskt bedrivna arbetsmarknadsutbildningen ej hade kommit till stånd.

Metoden blir i stort sett följande: Personer, som genomgått arbets- marknadsutbildningen, göres till föremål för uppföljning under ett antal år. Dessa personers erfarenheter efter utbildningen jämförs dels med deras egna erfarenheter före utbildningen och dels med resultaten av en uppföljning av ett antal personer, som ej genomgått arbetsmarknads- utbildning men som vid tidpunkten för den studerade utbildningens start

hade ungefär samma arbetsmarknadsmässiga problem som de förstnämn- da personerna. På grundval av dessa uppföljningar försöker man bedöma vad som skulle ha blivit följden av tänkta, relativt små ändringar av den studerade utbildningens omfattning. Bl. a. försöker man sammanfatta en del av resultaten i form av privatekonomiska och samhällsekonomiska kostnads_intäktskalkyler. Genom att ta med kurser av olika slag och några olika geografiska områden i studien erhåller man en viss grad av representativitet och möjligheter till jämförelser av olika slag.

Det är klart att dylika studier kan ge en mängd information av intresse för de som utformar arbetsmarknadspolitiken. De ger en mängd information vid sidan av de framräknade ”lönsamhetsmåtten”, de innebär värdefulla systematiseringar och analyser av de aktuella problem- komplexen, etc. Vad som här bör påpekas är emellertid mera de BFA-anknutna studiernas begränsningar än deras värde som informations- källa. För det första är det uppenbart att "engångsundersökningar” av det aktuella slaget ej kan ersätta mera rutinmässiga uppföljningar och efter- och förkalkyler, som på relativt kort sikt informerar om utfallet i väsentliga avseenden av nyligen bedriven arbetsmarknadspolitik av olika slag och som kan användas som styrinstrument. För det andra tas ”den institutionella ramen” som given: Man analyserar ej effekterna av faktiskt bedriven politik i jämförelse med alternativ, som innebär t. ex. ändringar av finansieringssystemen', av rekryteringskriteriernaz, av inkomstpoliti- ken eller av andra förhållanden, som påverkar tillgången på arbetstillfäl- len av olika slag, etc. För det tredje är undersökningarna "marginella" till sin karaktär man kan ej dra några slutsatser om effekterna av drastiska ändringar av de studerade verksamheternas omfattning och inriktning.

Alla dessa begränsningar har med valet av problemställning att göra. Andra svårigheter medför, som vi skall se, andra begränsningar.

4.5.2. Priser och arbetsinkomster som måttstockar

En samhällsekonomisk kostnads—intäktsanalys inriktas vanligen i första hand på ett försök att beräkna nuvärdet av de nettoändringar av total konsumtion, som följer av det studerade projektet. De intäkter, som därvid tillskrives en viss period, representerar i allmänhet tillskott till värdet av den totala produktionen av konsumtions- och kapitalvaror under ifrågavarande period (ökningen av produktionen av kapitalvaror representerar i sin tur ökad framtida produktion av konsumtionsvaror). Kostnader å andra sidan representerar fråndrag från detta värde av den totala produktionen. Värderingen av positiva och negativa produktions- effekter sker i allmänhet med hjälp av rådande och förväntade pris— och löneförhållanden, vilka antages återspegla relevanta betalningsvilligheter. I avsnitt 4.3 har en del svårigheter därvidlag påpekats.

I många kalkyler bl. a. de som skall redovisas i kapitel 6—8 — spelar lönerna en fundamental roll såsom måttstockar. Vi skall därför något granska den problematik, som hänger samman med detta. Vad som vållar problem är i första hand existensen av arbetslöshet och av ett

1 T. ex. mera av lånefi- nansiering i kombination med kostnadsrelaterad betalningsskyldighet och riskfördelning.

2 T. ex. upphävande av arbetslöshetskriteriet.

' Se avsnitt 3.2.2 i kap. 3.

2 Att han är arbetslös före flyttningen utesluter ju inte att han kan få ar- bete senare, om han ej flyttar.

3 Ty om det lilla bidraget uteblir föredrar han att ej flytta, enligt vad vi förut- satt. (l-Ians bedömning i efterhand är en annan sak.)

skatte— och bidragssystem, som har betydelse för löneförhållandenas innebörd.

Antag ett ögonblick, att det inte finns någon arbetslöshet1 och ej heller några inkomstberoende skatter och bidrag. Man kan föreställa sig ett fall, då en mycket liten lönerelationsförändring (eller en mycket liten subvention) förmår en person att gå från ett lågavlönat (eller från hemarbete eller ”fritid”) till ett högavlönat arbete, varigenom hans arbetsinkomst ökar med 10 000 kr. per år. Om alla andra individers arbetsinkomster förblir oförändrade kan den totala produktionens värde sägas öka med 10 000 kr. per år. Man förutsätter då att lönerna överensstämmer med värdena av motsvarande gränsprodukter. Men förfoganderätten över denna produktionsvärdeökning kan sägas i sin helhet tillfalla den betraktade personen: Övriga individers valmöjligheter blir så gott som oförändrade. Också den betraktade individens nettovinst är praktiskt taget noll. Ty om han fått en något mindre ökning av sin disponibla inkomst skulle han ha avstått från den nämnda beteende- ändringen: De 10 000 kronorna är precis vad som behövs för att kompensera honom för den förlust av andra värden, som är förknippad med ökningen av hans arbetsinkomster. Den samhälleliga vinsten blir alltså ungefär lika med noll trots att BNP kan sägas öka med ca 10 000 kronor per år. Och om den subvention, som erfordras för att förmå individen att välja det högavlönade arbetet, är av ansenlig storlek, uppkommer i stället en samhällsekonomisk förlust (som drabbar övriga individer).

Men antag nu att arbetslöshet föreligger för en viss arbetstagarkategori, t. ex. bland personer, som konkurrerar om vissa slag av arbetstillfällen på en viss ort. Antag vidare att en av dessa personer genom ett visst, relativt litet bidrag förmås att flytta till en annan ort, där ingen arbetslöshet föreligger och där han får arbete och uppnår en arbetsinkomst på t. ex. 30000 kronor per år. Det är vanligt att man i dylika sammanhang resonerar på följande sätt. I inflyttningsområdet ökar värdet av den totala produktionen med ca 30 000 kronor per år. I utflyttningsområdet sker inget motsvarande produktionsbortfall: De arbetstillfällen, som den flyttande eventuellt skulle lagt beslag på vid utebliven flyttning, tillfaller någon eller några eljest arbetslösa individer. Ökningen av BNP blir då ungefär 30 000 kronor per år.

Men även i ett sådant fall bör man akta sig för att sätta likhetstecken mellan BNP—ändringen och ”den samhällsekonomiska vinsten”. Ty antag att den betraktade individen flyttar från en förväntad genomsnittlig arbetsinkomst på 15 000 kronor per år.2 Ett relativt litet bidrag förmår honom att flytta. Hans nettovinst därav är alltså blott obetydligt större än noll, enligt hans egen bedömning strax före flyttningen.3 Men de arbetstillfällen, som ger honom en arbetsinkomst på ca 15 000 kronor per år, om han ej flyttar (vi antar att hans bedömning är riktig), tillfaller andra eljest arbetslösa personer, om han flyttar. Kan man då säga att det är dessa 15 000 kronor per år, som utgör den samhällsekonomiska vinsten av den åtgärd (det bidrag), som leder till den nämnda flytt— ningen? Nej, detta gäller blott i specialfall. Visserligen svarar detta belopp

mot ökningen av de nyss berörda, eljest arbetslösa personernas disponibla inkomster.1 Men dessa personer kan fästa stort avseende också vid en mängd andra effekter av sina ändrade arbetsmarknadsförhållanden, såväl negativa, t. ex. minskad fritid och med arbetena förknippade kostnader, som positiva, t. ex. mera kontakter med andra människor genom deltagandet i produktionen. (Att det dessutom finns en mängd andra effekter av flyttningar, som kan ge upphov till samhällsekonomiska kostnader och intäkter, är självklart.)

Även i det fallet att man förutsätter överensstämmelse mellan löner och motsvarande gränsprodukters värden bör man alltså tolka produk- tionsökningsmått, som är baserade på arbetsinkomstdifferenser, med stor försiktighet. Vi återkommer strax till dessa problem.

Men flyttningsexemplet kan också illustrera en annan problematik, nämligen att man måste bygga kalkylen på bestämda förutsättningar om (en teori för) arbetsmarknadens funktionssätt. Vi utgick t. ex. nyligen från att en inflyttning till en viss region ej medför någon ökad arbetslöshet där, medan motsvarande utflyttning från en annan region medför en bestämd minskning av arbetslösheten bland de i den regionen kvarboende arbetstagarna. Detta betraktelsesätt ter sig mycket statiskt i förhållande till i synnerhet de arbetsmarknadsteorier, som berörts i avsnitt 3.3 i kapitel 3 och som behandlas mera ingående i kapitel 5. Även om arbetsmarknadsläget i inflyttningsområdet vad gäller de relevanta yrkesområdena präglas av ”överefterfrågan” på arbetskraft, t. ex. av en liten kvot mellan ett arbetslöshets— och ett vakansindex,2 är det rimligt att antaga att ifrågavarande inflyttning medför en viss ökning av arbetslösheten där: De personer, som söker efter lämpliga arbeten får trots allt ett mindre antal vakanser att välja mellan, och en del av dem råkar ut för i viss mån förlängda söktider. Inflyttningen kan ju ses som ett led i en marknadsprocess, som leder till att nämnda ”överefterfrågan" minskar och så småningom elimineras. På motsvarande sätt medför utflyttningen från ett område, som präglas av ”'överutbud”, t. ex. av en onormalt stor kvot mellan ett arbetslöshets- och ett vakansindex, att antalet personer, som konkurrerar om tillgängliga vakanser, minskar, och detta kan i sin tur medföra åtminstone någon förlängning av den tid det tar att tillsätta vissa av dessa vakanser. Men det är klart att ju mer uttalad den skisserade skillnaden mellan arbetsmarknadslägena i respektive regioner är, desto mer välgrundad är förutsättningen att den flyttande personens arbetsinkomst efter flyttning på kort sikt ungefär överensstäm- mer med ökningen av summan av arbetsinkomsterna i ekonomin. Men att bygga kalkylen på att motsvarande förutsättning förblir giltig under, såg, en tioårsperiod är minst sagt djärvt. Anpassningsmekanismer av olika slag gör sig gällande.

Det är således uppenbart att metoden att i samhällsekonomiska kalkyler sätt ”priset” på arbetsinsatser lika med noll, om de levereras av personer, som tillhör arbetstagarkategorier, som dras med övernormal arbetslöshet, bör tillämpas med försiktighet. Detta är ett betydelsefullt påpekande med tanke på att just förekomsten av arbetslöshet är en faktor, som brukar ge upphov till mycket stora skillnader mellan

1 Skatter och bidrag tän— kes fortfarande ej existe- ra.

2 Rörligheten mellan oli- ka jobb och arbetsplatser kan dock vara stor och därmed antalet korttids- arbetslösa ansenligt, "överefterfrågan" till trots.

1 Ökningen av den totala produktionen till mark— nadspris, A P, måste räcka till för att täcka dels ökad indirekt skatt, 0,2 A P, och dels ökade lönekost- nader, 10 000 kr. AP = 0,2 AP + 10 000 gerAP = 12 500.

2 Den del av dessa 6 500 kr., som tillfaller den be- traktade personen själv, är försumbar.

3 I andra fall kan man ha mera påtagliga kostnads- poster, t. ex. om övriga individer betalar en ut— bildning för den betrak- tade personen.

företagsekonomiska och samhällsekonomiska lönsamhetsbedömningar, t. ex. i samband med industriprojekt i regioner med hög arbetslöshet. Man försöker därvid beräkna den sysselsättningsökning, som projektet direkt och indirekt medför, och motsvarande lönesumma tillkommer som en extra intäktspost, när man övergår från en företagsekonomisk till en samhällsekonomisk kalkyl. Men projektet kan bl.a. medföra att de i regionen boende arbetstagarnas förväntningar beträffande de framtida arbetsmarknadsförhållandena där ändras i positiv riktning, vilket i sin tur kan medföra betydelsefulla beteendeändringar från dessa arbetstagares sida: Många kanske avstår från att flytta, andra från att sänka sina kravi fråga om löneförhållanden, arbetstider, arbetsuppgifternas art, närhet till arbetsplatsen m. ni., andra från att via utbildning eller relativt lågavlöna- de initialjobb söka vidga de egna valmöjligheterna, osv. Det är med andra ord svårare än man ofta föreställer sig att beräkna projektets nettoeffekt på sysselsättningen.

För att sedan försöka belysa betydelsen av existensen av skatter och bidrag kan vi ett ögonblick gå tillbaka till det idealiserade fallet (ingen arbetslöshet), då en person genom t. ex. en obetydlig subvention förmås att öka sina bruttoarbetsinkomster med 10 000 kr. via övergång från ett lågavlönat till ett bättre avlönat arbete. Innebörden antages vara att företagens totala lönekostnader (inklusive avgifter av olika slag) ökar med 10 000 kr. Om skattesystemet innehåller en skatt på ”value added” (en mervärdesskatt), som uppgår till, säg, 20 %, blir motsvarande ökning av marknadsvärdet av total produktion av varor och tjänster 12 500 kr. enligt ett mycket förenklat räknesätt.l Om vidare inkomst- skatte- och transfereringssystemet är sådant att t. ex. endast 60% av lönekostnadsökningen, dvs. 6 000 kr., tillfaller den betraktade arbets- tagaren i form av ökad disponibel inkomst (inklusive värdet av förbättrade personliga sociala förmåner), kan 12 500—6 000 = 6 500 kr. av produktionsvärdeökningen sägas tillfalla övriga individer, främst via den offentliga sektorn.2 Nuvärdet av dessa 6 500 kr. per år minus det minsta bidrag, som erfordras för att förmå den betraktade personen att välja det mera högavlönade arbetet, är den samhällsekonomiska vinsten av åtgärder att införa ett sådant bidrag.3 Motsvarande belopp i det fallet att man förutsätter att några skatteeffekter av angivet slag ej existerar, blir, enligt vad som tidigare visats, ungefär lika med noll. (Förekomst av monopsonistiska eller monopolistiska inslag i ekonomin och andra ting, som vi här avstår från att beakta, kan göra vinsten större eller mindre än så.)

Samma tänkesätt kan naturligtvis tillämpas idet fallet att arbetslöshet förekommer. Poängen är att även de personer, vilkas arbetsmarknadssi- tuation ej ändras, vinner på att andra ges möjligheter eller förmås att öka sina arbetsinkomster via minskad arbetslöshet eller övergång till bättre avlönade jobb.

Detta delavsnitt skall nu avslutas med ett försök att grovt skissera en helhetsbild av vad en samhällsekonomisk kalkyl kan innehålla och ge, när kalkylen gäller åtgärder av det i det föregående aktualiserade slaget. Antag till att börja med att den studerade åtgärden medför att de totala

? i l i i 7

1 ! g

arbetsinkomsterna (inklusive skatt och arbetsgivareavgifter) ökar med ett visst belopp per år. Att åstadkomma en uppskattning av detta belopp kan vara ett första led i analysen, och ett nog så svårt led, eftersom man, som tidigare påpekats, måste bygga på bl. a. en bedömning av hur arbetsmark- naden fungerar i respektive fall och ta hänsyn till både direkta och indirekta sysselsättningseffekter osv. Säg att man uppskattar beloppet till 30 000 kr. per år (vi avstår här från att resonera om ändringar över tiden). Ett andra led i analysen kan vara ett försök att beräkna hur stor del av nyssnämnda belopp, som i form av ökad disponibel inkomst tillfaller de arbetstagare, som genom att byta arbete eller öka sin sysselsättningsgrad åstadkommit denna bruttoarbetsinkomstökning. Säg att det blir 20 000 kr. per år. Detta belopp säger dock knappast något om ändringen av de aktuella personernas "välfärd”. Kanske har de fått hårdare och otrevligare arbeten, kanske måste de använda en del av sin nettoinkomstökning för att täcka större boendekostnader, längre och dyrare resor till och från arbetet osv., kanske har de förlorat kontakt- möjligheter med vänner och anförvanter etc. Vidare kan deras beslut vara baserade på felaktiga föreställningar om följderna av olika handlingsalter- nativ. Det andra ledet i analysen kan därför inkludera en betydligt vidare kartläggning från bl. a. sociologiska infallsvinklar av åtgärdens effekter för denna grupp av personer eller hushåll.1 (Det finns naturligtvis ofta anledning att dela upp gruppen på delgrupper.)

Ett tredje led i analysen kan vara att försöka beräkna hur mycket ”övriga individer" vinner eller förlorar till följd av den studerade åtgärden. Det följande är blott ett grovt försök att skissera en infallsvinkel därvidlag. Ökningen av de totala bruttoarbetsinkomsterna med 30 000 kr. svarar, om den indirekta skatten är 20 % på mervärdet, mot en produktionsökning, som till marknadspris uppgår till ca 37 500 kr. per år. Om man från detta belopp drar de 20 000 kr., som tillfaller ”direkt berörda” individer, återstår en primär intäktspost för ”övriga individer” på 17 500 kr. per år. Men åtgärden kan vara förknippad med en hel del reala kostnader, som i huvudsak bäres av sistnämnda grupp. Det kan t. ex. vara fråga om reala kostnader för arbetsmarknadsutbild- ning (lärare, lokaler, material etc.) och för arbetsinsatser från arbets- förmedlingarnas sida o.d. men också om reala kostnader förknippade med återverkningar på andra samhälleliga verksamheter som offentlig service av olika slag, utbildningsväsendet, trafikapparaten osv. Vidare måste man kanske räkna med att en del personer drabbas av kostnader eller kan tillgodogöra sig intäkter via t. ex. vinständringar i företag med på kortare eller längre sikt given kapitalstock eller speciell marknadssitua- tion, t.ex. serviceföretag, som i viss grad är ”lokala monopol”, förändringar av tillgången på olika slag av varor och tjänster på olika orter o. d. Om nettosumman av alla dessa kostnader dras från beloppet 17 500 erhålles ett mått på ”övriga individers” vinst per år till följd av åtgärden.2 (Denna beräkning hänger nära samman med en beräkning av åtgärdens effekt på offentliga budgeter, som kan utgöra ett fjärde led i analysen.)

En analys, som innehåller dessa olika led, ger en översiktlig beskrivning av vissa av den studerade åtgärdens effekter. Men det bör än en gång

1 Detta är i viss mån be— aktat i de ELFA-anknutna projekten, främst i rörlig- hetsstudien (se kap. 7 nedan).

2 Även de "direkt berör— da” individerna får del av denna vinst, men mot— svarande andel är i all— mänhet försumbar, efter- som denna grupp i all- mänhet är liten ijämfö- reise med gruppen "öv- riga” individer.

framhållas att denna beskrivning måste sättas in i ett större sammanhang, att den kan kompletteras och utvidgas på olika sätt, att långt ifrån alla effekter kan beaktas i kvantifierade kalkyler och att många uppskatt- ! ningar blir osäkra. Dessutom kan analysschemat utformas på olika sätt i beroende på den studerade åtgärdens karaktär.

4.5.3. Bristen på adekvata kostnadsdata

Arbetsmarknadspolitiska projekt tar ofta reala resurser i anspråk, både direkt och indirekt. Utbildningskurser eller intensifierad arbetsförmed- lingsverksamhet kräver personalinsatser, lokaler och material. Flyttningar och invandring kan medföra ökade offentliga investeringar i t. ex. skolor, samfärdsmedel, vatten- och avloppssystem m.m. Vad man i dylika sammanhang vill mäta är de reala merkostnader, som studerade projekt medför. Vad man har tillgång till är ofta genomsnittskostnader (eller möjligheter att uppskatta sådana). I många sammanhang finns det anledning att tro att genomsnittskostnaden utgör en mycket bristfällig uppskattning av motsvarande merkostnad. Genomförda kostnadsupp- skattningar är följaktligen ofta mycket grova och osäkra.

Ett annat, besläktat problem är att man ofta har att göra med s.k. samkostnader, dvs. kostnader som är gemensamma för många olika aktiviteter. Det finns t. ex. inga oomtvistliga metoder att fördela administrationskostnader för arbetsmarknadsutbildningen i sin helhet på enskilda kurser eller att fördela lokalkostnaderna för ett arbetsförmed- lingskontor på de olika slag av verksamheter som där bedrivs.

Ett tredje problem hänger samman med att de kostnadsmålt man egentligen bör använda är svåråtkomliga alternativkostnadsmått. Da exempelvis en utbildningskurs tar lårarkraft i anspråk bör motsvarande kostnadspost vara baserad på en uppskattning av värdet av det produk- tionsbortfall (i vid mening), som uppstår genom att ifrågavarande lärare dras från alternativ sysselsättning (vilken naturligtvis ej nödvändigtvis är sysselsättning som lärare). Men i allmänhet är man hänvisad till att använda utbildningskursens lönekostnad för lärare som kostnadsmått, vilket alltså kan innebära en felkälla. Motsvarande problematik gör sig gällande även i fråga om andra kostnadsposter, t.ex. lokal- och maskinkostnader. Det kan ju vara så att den kurs, vars utfall man vill bedöma genom en efterkalkyl, ägt rum i en tidigare inrättad anläggning med begränsad kapacitet. Om kursen ej kommit till stånd, skulle det kanske varit svårt att finna någon värdefull alternativ användning för de därigenom friställda resurserna. Och då kan man hävda att ifrågavarande alternativkostnad är avsevärt lägre än den som erhålles, om man t. ex. tilldelar kursen en lokal— och maskinkostnad, som i någon mening svarar mot den andel av tillgänglig kapacitet (total lokal— och maskinkostnad), som kursen tagit i anspråk. Å andra sidan kan man hävda att kalkylen är avsedd att ligga till grund för en bedömning av följderna av en ytterligare expansion av ifrågavarande slag av utbildning och vid en sådan krävs — om den nämnda anläggningen redan är fullt utnyttjad antingen en kapacitetsutvidgning eller ett undanträngande av annan verksamhet.

Detta förefaller onekligen vara det mest intressanta betraktelsesättet, men man inser att det aktualiserar de två tidigare berörda problemtyper- na.

Det är svårt att behandla problem av det nu berörda slaget iallmänna termer — utan anknytning till konkreta projekt eftersom de är av så varierande slag från fall till fall. De återkommer naturligtvis i kommande

kapitel.

4.5 .4 Valet av diskonteringsränta och tidshorisont

Vid nuvärdesberäkningar av kostnader och intäkter använder man sig i allmänhet av en positiv diskonteringsränta. Innebörden är att ett konsumtionstillskott, som individerna kan tillgodogöra sig i framtiden, tilldelas ett lägre värde än samma konsumtionstillskott, om det blir tillgängligt i nuet. Anledningen till att sådana ”tidspreferenser" existerar och därmed till att man använder sig av ett sådant diskonteringsförfaran- ) de är existensen av positiva avkastningsräntor på investeringar och av tillväxt i ekonomin.

Vilken diskonteringsränta man bör använda sig av i samhällsekono— miska kalkyler är ett ofta diskuterat problem.

En metod är att söka beräkna den ränta, som återspeglar ”samhällets” värdering av konsumtion i nuet relativt konsumtion i framtiden. Om ”samhället” är berett att byta konsumtion för 100 kr. i år mot konsumtion för minst 107 kr. nästa år (eller konsumtion för 7 kr. under alla framtida år), kan en ränta på 7 % sägas återspegla ”samhällets tidspreferens”. Med utgångspunkt från en modell av Feldstein har Bengt Mattson uppskattat värdet på denna sociala diskonteringsränta till 6,15 % (i reala termer).'

En annan metod är att söka beräkna en avkastningsränta för marginella privata investeringar. Centrala myndigheter kan på olika sätt påverka ekonomins investeringskvot. Om den gjorda avvägningen är optimal, kan nyssnämnda ränta sägas ”avslöja” de styrandes värderingar. Och oavsett hur det förhåller sig med denna optimalitet kan ifrågavarande ränta sägas återspegla alternativkostnaden för en investering i ett visst projekt, om det bästa (och möjliga) alternativet är privata investeringar av samma storlek.

Bengt Mattson uppskattar räntabiliteten för investeringar i den privata sektorn till omkring 10 % (i reala termer). Möjligen kan man hävda att detta är ett genomsnittsmått och att räntabiliteten för marginella investeringar är lägre.

Det skulle föra för långt att här ta upp en teoretisk diskussion kring * det aktuella problemet. Vi får nöja oss med att påpeka dess existens och med att säga att man i samhällsekonomiska kalkyler vanligen väljer att räkna med en real diskonteringsränta på 6—8 %. Ofta prövar man mer än 1 M. S. Feldstein, ”The en ränta för att kontrollera om räntevalet har stor betydelse för kalkylens Derivation of Social Time resultat. freflegrzrsiceBRatesg, Kyk- . . .. .. .. . o ; en t attson, Valet av tidshorisont for kalkylen ar ett annat besvarligt problem, som Sasmhällsekonåmiska kal- naturligtvis i mycket hög grad sammanhänger med det studerade kyler, Lund 1970.

projektets natur. Svårigheterna att härleda en ”riktig” avgränsning av kalkylens utsträckning i tiden sammanhänger liksom svårigheterna att härleda en ”riktig” diskonteringsränta bl.a. med existensen av osäker- het. Antag t. ex. att kalkylen gäller ett omskolningsprojekt, att man under ett par år efter utbildningens slut kunnat observera de utbildades arbetsinkomster och att man genom t. ex. jämförelser med kontrollgrup- per kunnat uppskatta hur stora de utbildades arbetsinkomster skulle ha varit, om utbildningen ej kommit till stånd. Men hur länge skall den observerade differensen i fråga om t. ex. genomsnittsinkomst antagas bestå? Det är uppenbart att man i sådana sammanhang måste arbeta med stora inslag av subjektiva bedömningar. Man kan också genomföra flera kalkyler under olika förutsättningar, men man bör heller inte avstå från försök att bedöma de olika förutsättningamas realism. (Det kan vara värt att påpeka att osäkerhetsproblematiken ofta är lika kännbar i samband med investeringsbedömningar, som gäller produktion av varor och tjänster och som genomförs av privata eller offentliga företag.) I den mån kalkylemas syfte är att möjliggöra jämförelser mellan olika projekt med ungefär samma tids- och osäkerhetsprofil, blir den aktuella problema- tiken mindre kännbar; sannolikheten för att felen i betydande grad ”tar ut varandra” vid jämförelserna blir relativt stor. I synnerhet om man arbetar med en relativt hög diskonteringsränta kan variationer i fråga om tidshorisonten i många fall få rätt liten betydelse, eftersom i tiden avlägsna poster kraftigt reduceras vid diskonteringen.

4.5".5 Principiella problem i samband med valet av kontrollgrupper

Metoden att använda sig av kontrollgrupper i syfte att uppskatta effekterna av vissa åtgärder används i många sammanhang. Grundidén är följande: Man har en given population, delar genom slumpmässig dragning in den i två delar, utsätter individerna i den ena gruppen (”huvudgruppen” eller ”experimentgruppen") för en viss behandling, genomför efter en tid mätningar i något eller några avseenden på individerna i såväl huvudgruppen som den obehandlade gruppen (”kon- trollgruppen”) och studerar uppmätta skillnader mellan de båda grupper- na. Dessa skillnader kan, om de är signifikanta, sägas utgöra mått på vissa av effekterna av den aktuella behandlingen.

De praktiska eller politiska möjligheterna att studera effekterna av arbetsmarknadspolitiska åtgärder med hjälp av dylika renodlade experi- ment är mycket begränsade. Vidare möter man ofta svåra mätproblem, t. ex. beträffande inkomstförhållanden, och svårigheter att hålla grupper- na intakta, dvs. undvika stora bortfall. Men det mest betydande problemet är att man sällan kan konstruera huvud- och kontrollgrupper genom slumpmässig dragning ur samma population. Och om man använder något annat förfarande löper man risken att de skillnader mellan huvud- och kontrollgrupper, som man observerar efter det att individerna i huvudgrupperna blivit föremål för någon arbetsmarknads- politisk åtgärd, delvis återspeglar systematiska skillnader mellan grupper- na i fråga om individernas egenskaper och endast delvis effekterna av den

studerade åtgärden. Visserligen har man rätt stora möjligheter att med hjälp av regressionsanalyser rensa jämförelserna från inflytandet av observerbara systematiska skillnader mellan grupperna, t. ex. i fråga om ålder, kön, familjesituation, tidigare utbildning och arbetsmarknadsmäs, siga erfarenheter m.m. Men så länge gruppindelningen återspeglar skillnader mellan individer i fråga om faktiskt beteende kan man ej utesluta möjligheten att det finns systematiska skillnader mellan grupper- na i fråga om icke observerbara egenskaper hos individerna. En möjlighet är att låta en del av de förklarande variabler, vilkas inflytande bör elimineras, vara baserade på individernas svar på vissa attitydfrågor och/eller på observationer av deras beteende under en tidsrymd före den tidpunkt, då den studerade arbetsmarknadspolitiska åtgärden sätts in. Dessa variabler kan indirekt ta hand om inflytandet från vissa icke direkt observerbara, "inre” egenskaper, som kan påverka mätresultatet under observationsperioderna.

Det finns ytterligare ett med kontrollgruppsförfarandet förknippat problem, som har berörts tidigare. Det är att valet av kontrollgrupper indirekt bestämmer utformningen av den tänkta ”alternativa politik” utifrån vilken den studerade åtgärden är definierad. De erfarenheter, som personerna i kontrollgruppen gör, skall ju vara representativa för de erfarenheter personerna i huvudgruppen gör, om denna alternativa politik kommer till stånd. Om man t. ex. vill studera effekterna av viss arbetsmarknadsutbildning och har valt en kontrollgrupp av personer, som i stor utsträckning erbjudits och accepterat beredskapsarbeten, måste den alternativa politiken vid sidan av en minskning av arbetsmarknadsutbild- ningen innebära en ökning av antalet platser i beredskapsarbeten, osv. Detta är naturligtvis mycket viktigt att ha i åtanke, när man bedömer resultaten av studier, som är baserade på jämförelser med kontroll-

grupper.

4.5.6. Existensen av ”icke-ekonomiska" och av icke mätbara effekter

Tidigare har hävdats att en samhällsekonomisk kalkyl i princip bör beakta alla de effekter av den studerade åtgärden, som är förenade med en betalningsvillighet, och att varje avgränsning av den ambitionsnivån resulterar i en samhällsekonomiskt ofullständig kalkyl, men också att det i praktiken är omöjligt att upprätthålla den ambitionsnivån.

Arbetsmarknadspolitiken påverkar ofta enskilda människors livssitua- tion på ett genomgripande sätt. Det är omöjligt att konstruera ett endimensionellt mått, som på ett gripbart sätt sammanfattar och utifrån dessa människors egna preferenser mäter värdet av de åstadkomna förändringarna. Många av dessa förändringar kan i och för sig mätas, t. ex. ändringarna på kort eller medellång sikt av disponibla inkomster och sysselsättningsgrad. Men det är närmast omöjligt att komma åt t. ex. de mer långsiktiga förändringar, som verkar via ändringar av människornas egna preferenser, egenskaper eller ambitionsnivåer.1

En person, som genom utbildning eller flyttning och en period av anpassningsproblem lyckas övervinna arbetsmarknadsmässiga svårigheter

1 Se avsnitt 3.5 ikapitel 3. Nedbrytandet av exis- terande fördomar och av social segregation m. in. kan ses som politiska mål i sig, liksom hög politisk aktivitet, självständiga och socialt medvetna människor, osv.

1 Se avsnitt 3.5 i kap. 3.

2 Se avsnitt 4.3 ovan.

och få en relativt trygg tillvaro, kan därigenom vinna också självrespekt och tillförsikt, hans attityder gentemot andra människor och det samhälle vari han lever, kan påverkas, osv. Detta kan på längre sikt förstärka de effekter i fråga om t. ex. arbetsinkomster, som man observerar på kort sikt. Och hur skall man värdera ”personlighetsföränd- ringen” såsom sådan? Vidare kan förbättringen av hans arbetsmarknads- situation avsevärt påverka hans barns uppväxtmiljö, både materiellt och på annat sätt. Om han ej får möjlighet till eller ej förmås att genomgå utbildningen eller att flytta, kan kanske kvarstående sysselsättnings- och försörjningsproblem medföra sänkt ambitionsnivå, försämrad självres- pekt, negativa attityder i olika avseende, försämrade familjerelationer, osv.

Å andra sidan kan en person, som genomgår arbetsmarknadsutbildning eller flyttar och som gör detta på grund av att han inte ser någon annan utväg, få svårigheter att klara av de krav, som ställs på honom, när han fått arbete efter kursens slut eller efter flyttningen, han kan få svårigheter att anpassa sig till en ny miljö, osv. Sådana problem och känslan av otillräcklighet och av att ha hamnat på fel plats i tillvaron kan få långsiktiga negativa konsekvenser på många plan. Vid utebliven utbild- ning eller flyttning skulle han kanske efter en period av svårigheter och sökande på sin ursprungliga arbetsmarknad ha uppnått en arbetsmark- nadssituation, som bättre svarar mot hans förutsättningar och preferen- ser.

Att få en bild av förekomsten och betydelsen av dylika långsiktiga effekter är ytterst svårt. Man kan konstatera att en bedömning av effekterna av arbetsmarknadspolitiska åtgärder för de direkt berörda människorna kräver en mångdimensionell kartläggning och en relativt lång observationsperiod.1 Men det är uppenbart att åtskilliga intressanta och för politikernas ställningstaganden väsentliga frågor måste förbli obesvarade eller föremål för mycket subjektiva bedömningar.

Arbetsmarknadspolitiska åtgärder berör ofta på genomgripande sätt också andra människor än de, som direkt är föremål för åtgärderna. Tidigare har framhållits att t. ex. utbildning eller flyttning kan medföra indirekta sysselsättningseffekter, som naturligtvis kan vara av mycket stor betydelse för en del personer. Vidare kan t. ex. påskyndad utflyttning från en region få stor betydelse för de i regionen kvarboende individerna, dels via ändrade marknadsförhållanden och dels via avbrutna kontakter, ändrade förutsättningar för kulturella aktiviteter av olika slag, osv. I inflyttningsområdena kan motsvarande effekter göra sig gällande. Dessa effekter kan vara såväl negativa (ökad trängsel, kontaktlöshet osv.) som positiva (ett rikare socialt och kulturellt liv osv.).

Dylika effekter är naturligtvis inte helt oåtkomliga men ytterst svåra att få grepp om och att värdera. Ekonomema brukar t. ex. intressera sig för och försöka uppskatta storleksordningen av s. k. kapitalförluster samt en del poster, som bestäms av s. k. externa effekter.2 Även sådana poster är mycket svåra att mäta och inkludera i samhällsekonomiska kalkyler. Och många i princip relevanta effekter förblir obeaktade. (Tidigare har t.ex. framhållits att existensen av icke-perfekta marknadsförhållanden medför stora svårigheter.)

Slutligen bör betonas att beslutsfattarnas bedömning av önskvärdheten av en viss åtgärd i allmänhet ej är oberoende av åtgärdens fördelningsef- fekter. I det föregående har vi därvidlag ganska ofta resonerat om "direkt berörda” och om ”övriga” individer. Men att kartlägga fördelningseffek- terna inom t. ex. gruppen övriga individer är svårt, även om vissa kvalitativa bedömningar ofta låter sig göras. Det finns t. ex. anledning att tro att en omfattande arbetsmarknadsutbildning, som överför arbetstaga- re från delarbetsmarknader, som präglas av låga löner och arbetslöshet, till andra delarbetsmarknader, har löneutjämnande effekter, men stor- leksordningen därav låter sig knappast beräknas.

4.6. Avslutning

Framställningen i detta kapitel har i huvudsak syftat till att ge en grov bild av vad en samhällsekonomisk kostnads—intäktsanalys är för något, vad den syftar till och vilka begränsningar och problem den ofta är förknippade med. Ifrågavarande analysmetod kommer till användningi kapitel 5—8 nedan.

I kapitel 5 sker detta i samband med en analys i samhällsekonomiska termer av arbetsförmedlingens informationsverksamhet. Kapitlet innehål- ler inga kvantifierade kalkyler. Ett av dess syften är att pröva möjligheterna att härleda kalkylmetoder, som kan användas för att utvärdera effekterna av ändringar av arbetsförmedlingens organisation och arbetssätt. Denna prövning baseras på en teoretisk och empirisk studie av arbetsmarknadens funktionssätt och den därmed samman- hängande informationsproblematiken. Studien anknyter närmast till framställningen i kapitel 3, främst avsnitt 3.3 och 3.4.

Kvantifierade kalkyler har genomförts inom ramen för de forsknings- projekt kring arbetsmarknadsutbildning, flyttningar och immigration, som behandlas i kapitel 6, 7 och 8 i det följande.

I kapitel 2 har expertgruppen framfört vissa sammanfattande slutsatser och bedömningar beträffande samhällsekonomisk kostnads—intäktsana- lys såsom utvärderingsmetod, vilka delvis är baserade på erfarenheter från de forskningsprojekt, som de följande kapitlen anknyter till.

H Redovisning av de genomförda forskningsprojekten

5. Arbetsmarknadsinformation och arbetsförmedling

5.1. Sammanfattning

Framställningen i detta kapitel har sin utgångspunkt i önskemålet att belysa förutsättningarna att genomföra en kvantitativ samhällsekonomisk kostnads—intäktskalkyl över den offentliga arbetsförmedlingens plats- förmedlande verksamhet. Frånvaron av en etablerad teoribildning på området, vilken direkt skulle kunna utnyttjas för en kvantitativ samhälls- ekonomisk kostnads—intäktskalkyl, har motiverat att man till en början inriktat sig på att relativt förutsättningslöst analysera informationsproble- matiken och informationssystemet på arbetsmarknaden från samhälls- ekonomiska utgångspunkter. Det är denna grundläggande samhällsekono- miska analys av arbetsmarknadens informationssystem och den offentliga arbetsförmedlingens roll i detta system som presenteras i detta kapitel.

Kapitlet inleds i avsnitt 5.2 med en beskrivande totalmodell över arbetsmarknaden. Arbetsmarknaden ses som ett system av bestånd och flöden av arbetskraft och av platser, vilket ständigt är utsatt för förändringar och där anpassningsprocesser av olika slag därför är nödvändiga. Arbetsmarknadens föränderliga karaktär medför att det uppkommer stora och ständiga flöden av arbetskraft och av lediga platser på arbetsmarknaden. Anpassningsprocesserna på arbetsmarknaden försvå- ras av att de arbetssökande och de lediga platserna är heterogena, dvs. utmärks av olika kombinationer av egenskaper. Detta medför bl. a. att det kan behövas tids- och resurskrävande sökprocesser för att para ihop arbetssökande och lediga platser. Vid varje tidpunkt kommer det därför att finnas en mängd arbetssökande och en mängd lediga platser, vilka behöver information om varandras existens och egenskaper.

Den viktigaste uppgiften för informationssystemet på arbetsmarkna— den är att hjälpa till att para ihop de arbetssökande med de lediga platserna. Informationssystemet kan se ut på en rad olika sätt, dvs. i varierande utsträckning bygga på arbetstagarnas och de arbetssökandes egna informationsinsatser och på olika privata och offentliga informa- tionskällor. Ett väl fungerande informationssystem karakteriseras av att arbetssökande och lediga platser paras ihop snabbt och med gott resultat för båda parter.

Den beskrivande arbetsmarknadsmodellen i avsnitt 5.2 följs i avsnitt 5.4 upp med ett försök till kvantitativ beskrivning av informationsefter- frågan på den svenska arbetsmarknaden. Efterfrågan kommer för det första från olika kategorier arbetssökande. Det totala antalet söktillfällen för de arbetssökande kan skattas till cirka 2 miljoner per år. Bara en mindre del (cirka 25 procent) av dessa söktillfällen inträffar i samband med arbetslöshet, men denna del torde i flertalet fall vara förknippade med de största kostnaderna för både de enskilda individerna och för samhällsekonomin. Efterfrågan kommer för det andra från arbetsgivarna i samband med att de försöker besätta lediga platser. Arbetsgivarna efterfrågar arbetsmarknadsinformation från arbetsförmedlingarna för uppemot en miljon lediga platser per år. Till detta kommer de lediga platser de försöker besätta enbart med hjälp av andra informationskällor.

Sammanfattningsvis är det således en mycket omfattande sök— och informationsaktivitet som äger rum på den svenska arbetsmarknaden under ett år, och relativt stora tids— och andra kostnader kan väntas vara förknippade med den.

Den empiriska beskrivningen i avsnitt 5.4 belyser att arbetsmarknads- modellen i avsnitt 5.4 och de sökmodeller som utvecklas i avsnitt 5.4 har gett ett bättre underlag för tolkningen av tillgängliga arbetsmarknadsdata. Samtidigt pekar emellertid modellerna på att det finns ett behov av delvis annorlunda arbetsmarknadsdata än de som produceras för närvarande.

Avsnitt 5.4 belyser närmare vilka intäkter och vilka kostnader som är förknippade med arbetsgivarnas respektive arbetstagarnas informations- sökande. I avsnittet utvecklas enkla mikroekonomiska modeller dels över de arbetssökandes, dels över arbetsgivarnas informationssökande på arbetsmarknaden. Deras avvägningsproblem består i att bedöma hur mycket resurser de bör ägna åt informationssökande på arbetsmarknaden och hur dessa resurser bör fördelas mellan olika sätt att skaffa information och mellan olika typer av arbetsmarknadsinformation. Denna bedömning antas grundas på vilka intäkter och vilka kostnader de väntar vara förknippade med olika former av informationssökande.

Modellerna i avsnitt 5.4 kan utnyttjas som teoretiskt underlag för en skattning av intäkter och kostnader förknippade med arbetstagarnas och arbetsgivarnas sökprocesser på arbetsmarknaden. Modellerna kan vidare utnyttjas för att härleda hur förändringar i olika bakomliggande faktorer kan väntas påverka informationssökandet på arbetsmarknaden. F. n. kan sökmodellerna emellertid endast användas för att härleda vilken kvalitativ verkan som en viss förändring i faktorer av betydelse för sökandet kan väntas ha. För att man skall kunna göra kvantitativa utsagor krävs en fortsatt ekonometrisk forskning.

I avsnitt 5.6 diskuteras till en början de direkt berörda individernas betalningsvillighet för ökade informationstjänster. De ökade informa- tionstjänsterna kan vara av privat eller kollektiv karaktär. För helt privat information gäller att det pris individen är villig att betala för den ger uttryck för hans betalningsvillighet och om denna betalningsvillighet är större än resurskostnaden för att producera informationen och det inte finns negativa återverkningar på andra individer i ekonomin, så bör

t' .

informationen tillhandahållas. Vad gäller information av mer kollektiv karaktär kan de direkt berörda individerna inte väntas avslöja sin betalningsvillighet via marknaden och därför kan andra skattningsmeto- der behövas för att fastställa de direkt berördas betalningsvillighet.

I fortsättningen av avsnitt 5.6 diskuteras vilka motiv det kan finnas för offentliga ingripanden i efterfrågan på arbetsmarknadsinformation, sådan denna kommer till uttryck i de direkt berördas betalningsvillighet. Sådana ingripanden kan vara motiverade för det första av samhällsekono— miska effektivitetsskäl, t. ex. av att en viss individs (eller viss grupps) konsumtion av viss arbetsmarknadsinformation är förknippad med externa effekter för andra individer, och för det andra av att man även har andra målsättningar än den samhällsekonomiska effektiviteten, t. ex. fördelningsmålsättningar.

För att kunna bedöma huruvida det är samhällsekonomiskt motiverat att tillhandahålla viss arbetsmarknadsinformation måste de direkt berör— da individernas betalningsvillighet kompletteras med andra individers betalningsvillighet (positiv eller negativ) för de återverkningar de utsätts för. Dessa återverkningar kan vara av en rad olika slag och utspridda över ett stort antal arbetsgivare och arbetstagare. Detta, jämte viss informa- tions kollektiva karaktär, medför att det är stora problem förknippade med att genomföra en kvantitativ samhällsekonomisk kostnads—intäkts- kalkyl över en informationsförändring. De skattningsmetoder (enkäter med direkt berörda och med kontrollgrupper) som använts vid de idetta betänkande redovisade samhällsekonomiska kostnads—intäktskalkylema av andra arbetsmarknadspolitiska åtgärder torde t. ex. i flertalet fall vara föga lämpade för att kvantifiera den samhällsekonomiska lönsamheten av informationsåtgärder på arbetsmarknaden. Man kan emellertid försöka få fram en kvantitativ belysning av den samhällsekonomiska lönsamheten genom mer indirekta skattningsmetoder.

I avsnitt 5.7 undersöks vilka motiv det kan finnas för offentliga ingripanden i produktionen av arbetsmarknadsinformation. Sådana motiv finns bl. a. på grund av viss informations kollektiva karaktär och svårigheter att upprätthålla äganderätten till information och på grund av stordriftsfördelar i produktionen av arbetsmarknadsinformation.

1 avsnitt 5.7 ges också en empirisk översikt över informationssystemet på den svenska arbetsmarknaden och över vilka informationskällor arbetsgivare och arbetssökande utnyttjar. Bland de arbetslösa söker en betydligt större andel än bland de ombytessökande arbete genom arbetsförmedlingen (cirka 70 procent respektive cirka 30 procent). I stället utnyttjar de ombytessökande platsannonser (cirka 30 procent; under 10 procent för de arbetslösa) och direkt kontakt med arbetsgivare (cirka 35 procent; cirka 15 procent för de arbetslösa) i betydligt större utsträckning än de arbetslösa. Bland arbetsförmedlingens kunder tycks vidare de yngre åldersgrupperna och vissa yrkesgrupper (främst tillverk- ningsarbete) vara överrepresenterade.

I avsnitt 5.8 ges slutligen några samhällsekonomiska synpunkter på den offentliga arbetsförmedlingens verksamhet. Till en början konstateras att arbetsförmedlingens informationsförmedlande roll och möjligheter beror

av den ekonomiska politik i övrigt som förs i ekonomin. Om det råder påtaglig obalans mellan arbetskraftsefterfrågan och arbetskraftsutbudet totalt sett och på olika delarbetsmarknader är de resultat som kan uppnås genom informationsåtgärder begränsade.

[ avsnitt 5.8 diskuteras vidare vilka individer arbetsförmedlingen bör betjäna sett från samhällsekonomisk synvinkel. Svaret beror på vilken awägning man gör mellan fördelnings- och effektivitetsmålen och vilka statsfinansiella restriktioner och avgiftsrestriktioner man ställer upp för arbetsförmedlingens verksamhet. En relativt stark betoning av fördel— ningsmålet, kombinerad med begränsade finansiella resurser och regler om avgiftsfri förmedling, kan medföra att information som ”betalar sig” ur samhällsekonomisk synvinkel inte tillhandahålls av arbetsförmed- ' lingen. Hur stor samhällsekonomisk förlust detta innebär beror på hur väl arbetsförmedlingen ersätts av andra informationsproducenter.

Utifrån sökmodellerna i avsnitt 5.5 kan man också ge vissa synpunkter på inriktningen av arbetsförmedlingarnas verksamhet. En grundläggande synpunkt är att förmedlingarna måste ge god service åt både arbetssökan- de och arbetsgivare, eftersom deras möjligheter att betjäna den ena gruppen är avhängiga av att de utnyttjas också av den andra. För båda avnämargrupperna gäller att arbetsförmedlingarnas verksamhet bör inrik- tas på att sänka avnämarnas sökkostnader av olika slag och öka deras sökintäkter av olika slag. Av speciell vikt är att förmedlingarna söker minska de indirekta sökkostnaderna, dvs. det bortfall av förvärvsinkomst som är förknippat med de arbetslösas arbetssökande respektive det produktionsbortfall som är förknippat med lediga platser för omedelbart tillträde. Detta kan ske dels genom att man på olika sätt söker minska söktiderna och rekryteringstiderna för dessa kategorier, dels genom att man söker se till att sökandet i ökad utsträckning sker innan individerna blir arbetslösa och innan de lediga platserna behöver tillträdas.

De utifrån sökmodellerna härledda synpunkterna på inriktningen av arbetsförmedlingarnas verksamhet bör vidare kunna utnyttjas som underlag för utformandet av ur samhällsekonomisk synvinkel lämpliga indikatorer för löpande uppföljningar och styrning av arbetsförmedlingar- nas verksamhet.

Beträffande EFA: s bedömningar och slutsatser i anslutning till förmedlingsstudien hänvisas till kapitel 2.

5.2. En dynamisk arbetsmarknadsmodell

Arbetsmarknaden kan ses som ett dynamiskt system av bestånd och flöden av arbetskraft och av platser, vilka är inbördes förknippade med varandra.l Arbetstagarna och platserna är heterogena, dvs. utmärks av

1Detta synsätt på arbetsmarknaden utvecklades först av C. C. Holt och M. H. David i en artikel ”The Concept of Job Vacancies in a Dynamic Theory of the Labor Market" i NBER: The Measurement and Interprctation of Job Vacancies, New York 1966. Det har senare följts upp och vidareutvecklats framförallt av forskare vid Urban Institute iWashington under ledning av professor Holt.

olika kombinationer av egenskaper. Utifrån dessa egenskaper kan de på olika sätt delas in i undergrupper vilka är i större eller mindre utsträckning utbytbara mot varandra.

Arbetsmarknaden kan vidare delas upp ien extern arbetsmarknad och interna arbetsmarknader. De interna arbetsmarknaderna finns inom företagen och inom dessa fördelar arbetsgivarna arbetsuppgifter, vidtar omplaceringar, befordringar osv. De interna arbetsmarknaderna står emellertid i förbindelse med den externa arbetsmarknaden, dvs. den marknad där de arbetssökande kombineras ihop med de lediga platser, som företagen söker fylla via extern rekrytering.

Denna modell över arbetsmarknaden illustreras av figur 5.1.l Figuren förklaras närmare i fortsättningen av detta avsnitt.

Individerna i ekonomin fördelar sig vid en viss tidpunkt mellan tre olika bestånd. De befinner sig i beståndet ”utanför arbetskraften”, i beståndet ”arbetslösa” eller i beståndet ”sysselsatta”. Till vilket bestånd en viss individ kan hänföras bestäms av operationella definitioner av begreppen ”arbetslösa", ”sysselsatta” etc.2 De tillgängliga platserna i ekonomin kan på motsvarande sätt befinna sig i beståndet ”externa lediga platser”, i beståndet ”interna lediga platser” eller i beståndet

] ”Figuren bygger på en modell i C. C. Holt, C. D. MacRae, S. 0. Schweitzer och R. E. Smith, ”Manpower Policies to Reduce Inflation and Unemployment", Urban Institute Reprint 139—350—39, Washington 1973.

2 Det finns internationella rekommendationer om hur de olika begreppen bör definieras, och de begrepp som används i de svenska arbetskraftsundersökningarna (AKU) svarar i stort mot dessa rekommendationer. (AKU är månatliga löpande intervjuundersökningar baserade på ett representativt urval av befolkningen i åldern 14—75 år.) AKUdefinitionerna ser ut på följande sätt: I arbetskraften befinner sig dels sysselsatta, dels arbetslösa. Till de sysselsatta räknas de som förvärvsarbetat under mätveckan (även mycket kortvarigt) och de som har en anställning eller ett företag men som tillfälligt varit frånvarande från arbetet (t. ex. p.g.a. sjukdom, barnledighet etc.). Till de arbetslösa räknas de personer som inte förvärvsarbetat under mätveckan och som varit arbetssökande och kunnat tillträda ett arbete under mätveckan. De kan ha sökt arbete på olika sätt, genom arbetsförmedlingen, genom att besvara annonser, genom att på annat sätt ta kontakt med arbetsgivare osv. De behöver inte ha vidtagit någon åtgärd just under mätveckan, men en åtgärd för att få arbete får inte ligga längre tillbaka i tiden än 60 dagar före sista dagen i mätveckan. Som arbetslösa räknas också de som fått arbete, men ännu inte hunnit tillträda det. Däremot räknas studerande, värnpliktiga och andra som söker arbete, men som inte kan tillträda det under mätveckan, således inte som arbetslösa. AKU fångar vidare inte in den kortaste arbetslösheten, nämligen den som varat mindre än en vecka. Utanför arbetskraften befinner sig de personer som ej är sysselsatta eller arbetslösa enligt definitionerna ovan. I vår beskrivning av arbetsmarknaden kommer vi att använda oss av AKU—begrep- pen. Man bör emellertid ha klart för sig att dessa begrepp är operationellt bestämda klassificeringar och att skillnaden mellan t. ex. en arbetslös individ och en individ som befinner sig utanför arbetskraften i vissa fall kan vara mycket liten. Den kan t. ex. bestå i att den ena individen har läst och besvarat en platsannons under de senaste veckorna, under det att den andra individen läst en platsannons och varit intresserad, men trots allt inte brytt sig om att svara på den. IAKU har man också en kartläggning av en grupp individer utanför arbetskraften som står på gränsen till arbetskraften, nämligen s. k. latent arbetssökande. Till denna grupp räknas individer som står utanför arbetskraften, men som svarat japå frågan: ”Skulle ni sökt arbete und er mätveckan om ni ansett er kunna få lämpligt arbete på bostadsorten?”

96 Redovisning av de genomförda forskningsprojekten SOU 1974:29 Extern arbetsmarknad Interna arbets— ! marknader Utanför arbetskraften [ ! ll | l | l l m 9 | % i 0.1 L 9 l '" S | 3 :o | :o % va 52 | E Arbetsmark- & b = 3 c d nadsutbild- & ä i : ning,flytt- C 5 | &! ning etc m 2 ”5 ' a» I ; o. I Före | | i 9 h ll ' | Arbetslösa 4 , m | _:_a 3 l = — Extern | % ö matchning —— —— 93 2 e x & ut D. n I | f [ ll | .. [Ombytesso kande —————— —— Sysselsatta rn V =, _ k J— 1 55 5 H III l 25 Omstruktu— o. rering och J 0 bortfallav platser i Internt an- ställda J &; ä _ 5 V 23 Intern 5 m matchning "'.? Eu Figur 5 .] Dynamisk modell av arbetsmarknaden

”besatta platser.”1 De olika bestånden består av arbetskraft och platser med olika egenskaper, dvs. den totala arbetsmarknaden kan delas in i olika delarbetsmarknader. Denna nedbrytning av den totala arbetsmark- naden kan göras på många olika sätt, t. ex. efter utbildning, yrkeserfaren- het, geografisk lokalisering, näringsgren, ålder etc., eller efter kombina- tioner av dessa. Valet blir beroende på vilken frågeställning man önskar analysera. En övergång mellan olika delarbetsmarknader kan vara mer eller mindre problematisk och dyrbar, dvs. segmenteringen mellan olika delarbetsmarknader kan varierai betydelse.

Heterogeniteten hos arbetskraften och platserna har i figur 5: 1 markerats med kvadrater. Figur 5.2 över kvadraten sysselsatta- besatta platser visar närmare innebörden av kvadraterna.

I figur 5.2 har arbetskraften delats upp i 6 olika grupper efter sina egenskaper (t.ex. efter utbildningsnivå) och de besatta platserna på motsvarande sätt delats upp i grupper efter sina egenskaper (t. ex. efter utbildningskrav). Den matchning som tidigare ägt rum på den externa och den interna arbetsmarknaden har resulterat i att en individ i en viss

' Platsbegreppen är ännu besvärligare än arbetskraftsbegreppen. Det finns t. ex. inga etablerade operationella definitioner på vad en ledig plats är. En ledig plats kan t. ex. uppstå om "rätt person" råkar kontakta en viss arbetsgivare, en ledig plats kanske bara finns om vissa villkor, t. ex. beträffande ersättningens storlek, kan uppfyllas osv. Vidare bör det observeras att en viss plats samtidigt kan befinna sig i alla tre bestånden, dvs. vara besatt, men p. g. a. väntad avgång samtidigt vara öppen för extern och/eller intern rekrytering (alternativt kan man definiera det som att en viss undergrupp av de besatta platserna är "ombytessökande”). Analogt med definitionen av arbetskraftsbegreppen förefaller det emellertid rimligt att definiera en ledig plats utifrån arbetsgivarens Sökbeteende, dvs. efter att han vidtagit någon form av åtgärd för att rekrytera arbetskraft till vissa arbetsuppgifter.

Sysselsatta a=1 a=2 a=3 a=4 a=5 a=6 | a=1 M1 1 M12 : o 0 o I r_ _ " _ 'l a=2 M21 M22 : o 0 x.. l 8 » " * _ _ 1 "& b=3 ' 0 g _____ _ : 52 |__- _ _ _ en | '” b=4 o : [ b=5 o o : ; b=6 o o o : ' platser

Figur 5 .2 Kvadraten sysselsatta besatta

' För en utförlig diskus- sion av denna problema- tik i samband med olika geografiska delmarkna- der se SOU 1974: 2, Orts- bundna levnadsvillkor, av- snitt "Lokala arbetsmark- nader”.

arbetskraftsgrupp matchats ihop med en plats tillhörande en viss platsgrupp; en individ ur grupp 1 kan t. ex. ha matchats ihop med en plats ur grupp 2 och individen—platsen därmed befinna sig i kategorin Mg [. Sannolikheten för att olika matchningskombinationer skall uppstå är olika stor. Det är t. ex. föga sannolikt att individer med låg utbildning skall matchas ihop med platser med höga utbildningskrav och tvärtom. Detta har i figuren markerats med nollori vissa matchningskategorier.

På en heterogen arbetsmarknad behövs det väl fungerande matchnings— och anpassningsmekanismer för att kombinera ihop arbetstagare med olika egenskaper med platser med olika egenskaper. Detta kan vara en svår och tidskrävande uppgift, om egenskaperna hos de individer som vid en viss tidpunkt är arbetssökande och egenskaperna hos de samtidigt lediga platserna visar dålig överensstämmelse, dvs. låga sannolikheter för att matchas ihop. Den dåliga överensstämmelsen kan vara systematisk, dvs. det kan råda ett relativt permanent efterfråge- eller utbudsöverskott på en viss delarbetsmarknad, eller mer slumpmässigt, dvs. sammanhänga med att lediga platser och arbetssökande på en viss delarbetsmarknad dyker upp slumpmässigt över tiden och därför kan få vänta på varandra kortare eller längre tid, även om antalet platser och antalet arbetssökande genomsnittligt sett befinner sigi balans.l

Antalet arbetstagare och antalet platseri olika kategorier är emellertid inte statiskt. Arbetstagarnas egenskaper kan förändras gen om t. ex. omskolning och andra former av utbildning, flyttning osv. För platserna kan på motsvarande sätt förändringar uppkomma genom omstrukturering och bortfall av platser och genom tillkomst av nya platser, orsakade bl. a. av efterfrågeförändringar, teknisk utveckling etc. Även andra typer av anpassningsmekanismer är verksamma. Bristande överensstämmelse mel- lan utbud och efterfrågan på en delarbetsmarknad kan väntas leda till löneförändringar och till att de arbetssökandes och arbetsgivarnas krav förändras, dvs. till en förändring av sannolikheten att en arbetssökande av viss typ och en plats av viss typ kommer att paras ihop. I figur 5.1 har för överskådlighetens skull bara några av de direkta förändringsmöjlighe- terna markerats, nämligen omstrukturering av de platser som blir lediga och förändring av de arbetslösas egenskaper genom t. ex. arbetsmarknads— utbildning och geografisk flyttning. Kvadraterna skalli dessa fall tolkas t. ex. som att ett antal arbetslösa i olika kategorier får sina egenskaper förändrade genom arbetsmarknadsutbildning och därigenom förflyttas till nya kategorier.

Låt oss nu närmare studera flödena av arbetskraft och lediga platseri figur 5.1. Antag till en början att arbetsmarknaden vore ett statiskt system, dvs. att inga förändringar störde systemet eller ägde rum inom systemet. Då skulle information ha hunnit spridas, arbetskraften ha fördelats på ur allokeringssynvinkel bästa sätt över platserna och en jämviktslönestruktur ha utbildats. I detta läge skulle arbetstagare och arbetsgivare inte ha någon anledning att ändra sina arbetsmarknadsbeslut och därmed skulle inga flöden förekomma på arbetsmarknaden. De båda bestånden externa lediga platser respektive arbetslösa skulle följaktligen vara tomma.

I själva verket inträffar emellertid ständigt störningar av och föränd- ringar på arbetsmarknaden. Efterfrågan på varor och tjänster ändrar omfattning och inriktning, produktionstekniken förändras och detta påverkar arbetskraftsefterfrågans omfattning och inriktning. Utbudssidan förändras på likartat sätt. Den demografiska utvecklingen leder till att nya individer träder in i arbetskraften och till att andra träder ut; förändringar i individernas kunskaper och färdigheter leder till att de omprövar sina arbetsmarknadsbeslut osv. På detta sätt uppkommer stora och ständiga flöden av arbetskraft och av lediga platser på arbetsmarkna- den. Om de agerande på arbetsmarknaden (arbetssökande och arbetsgiva- re) hade fullständig och gratis information och om en anpassning kunde ske omedelbart och utan kostnad, skulle uppkomna förändringar i utbud och efterfrågan på arbetskraft omedelbart registreras och ett nytt , jämviktsläge uppnås. Stora flöden skulle kunna äga rum på arbetsmark— l naden, men bestånden externa lediga platser och arbetslösa skulle vara tomma. I en värld med transaktionskostnader (bl. a. informations- och kon traktskostnader) och med andra anpassningsproblem och anpassnings- kostnader kommer detta emellertid inte att vara fallet.1 För arbetsgivare och arbetstagare åtgår tid och andra resurser för att få kontakt med och information om potentiella arbetstagare reSpektive arbetsgivare. Avsakna- den av fullständig och gratis information medför att arbetstagare och lediga platser (arbetsgivare) gradvis, med hjälp av olika slags information och informationskällor, måste leta sig fram till tillgängliga alternativ. Därpå måste de förhandla och sluta anställningsavtal. Under det att informations- och förhandlingsprocessen och andra anpassningsprocesser pågår kommer vissa platser att vara obesatta och vissa arbetare att vara arbetslösa.2 Mycket stora flöden av arbetskraft och lediga platser kommer således på grund av ekonomins och befolkningens föränderliga karaktär att årligen passera genom arbetsmarknaden. Vidare kommer det på grund av transaktionskostnader och andra anpassningsproblem att vid varje tidpunkt finnas ett bestånd av arbetslösa och ett bestånd av lediga platser. Det rör sig emellertid inte om en liten grupp av arbetslösa respektive lediga platser som består över tiden, utan om en stor mängd arbetslösa och lediga platser som mer eller mindre snabbt passerar genom i Som exempel på andra bestånden. Storleken och utseendet på bestånden sysselsatta, arbetslösa anpassningsproblem kan och lediga platser vid en viss tidpunkt kommer att bero på storleken och nämnas de som samman- .. . . .. . . hanger med en given el- utseendet hos flödena in i och ut ur dessa bestand under tidigare ler trögrörlig lönestruk- tidsperioder. Dessa flöden kan i sin tur antas vara bestämda via beslut tur och de som samman- fattade av arbetsgivarna och arbetstagarna. Förändringar i bestånden hängermed bristande uppkommer via flödena och det är följaktligen också via förändringar i makaämyikt (konjunk- turarbetsloshet). Se av- flödena som bestånden kan påverkas. Vill man t.ex. påverka antalet snitt3.2.4 och 3.4ika- arbetslösa är det därför bestämningsfaktorerna bakom flödena in i och Pi"313 OCh A- LeijOTl'

. .. hufvud, On Keyneszan ut ur bestandet arbetslösa (eller annorlunda uttryckt, faktorerna bakom Economics and the inflödenas storlek och arbetslöshetstidernas längd), som bör studeras. Economics ofKeynes,

Flödet av individer in i beståndet arbetslösa kommer dels från New York=1968— beståndet utanför arbetskraften, dels från beståndet sysselsatta. Flödet från beståndet utanför arbetskraften (flöde a i figur 5. 1) består dels av

2 Jämför avsnitt 3.3 i kapitel 3.

nyinträdande, dels av återinträdande i arbetskraften. Flödets storlek och utseende kan väntas bero bl. a. på demografisk utveckling, på utbildnings- och familjepolitik och på arbetsmarknadsläget för olika arbetskraftsgrup- per. !

Flödet av individer från beståndet sysselsatta in i beståndet arbetslösa (flöde e i figur 5.1) kan delas upp i två huvudgrupper. Vissa sysselsatta drabbas av påtvingad arbetslöshet, dvs. deras anställningar upphör av olika orsaker efter beslut av arbetsgivaren. Storleken av detta flöde kan väntas bero bl. a. på strukturomvandlingstakten i ekonomin och på konjunktursvängningarnas storlek. Andra sysselsatta slutar sin anställning på eget initiativ och tillbringar en tid i arbetslöshetsbeståndet. Bak- grunden kan bl. a. vara olika personliga skäl, t. ex. att en familjemedlems arbetsbyte medför en geografisk förflyttning av familjen och en därmed förknippad arbetslöshet för andra familjemedlemmar.

De som av olika orsaker träder in i beståndet arbetslösa blir kvar där medan de inhämtar information och sluter anställningsavtal. De söker, köar för och/eller väntar på externa lediga platser som är sådana att de väljer att acceptera dem framför att förbli arbetslösa (se avsnitt 3.3.l. i kapitel 3). När de matchats ihop med en ledig plats övergår de till beståndet sysselsatta (och den lediga platsen till beståndet besatta platser).l I figur 5.1 har denna övergång markerats med pilen f. Arbetslöshetens längd för olika grupper kommer bl. a. att bero på arbetsmarknadens informations— och kontraktsstruktur och på arbets- kraftsefterfrågans och arbetsutbudets storlek och sammansättning.

Vissa av de arbetslösa kanske inte finner några arbeten eller inga arbeten som de vill acceptera. För dessa individer sker utflödet ur beståndet arbetslösa genom att de utträder ur arbetskraften (flöde b i figur 5.1 ). En del av de arbetslösa kan söka öka sina möjligheter att få ett acceptabelt arbete genom t. ex. arbetsmarknadsutbildning eller flyttning (flöde g och hi figur 5.1 ).

Till de arbetssökande på den externa arbetsmarknaden hör även de ombytessökande. Dessa tillhör beståndet sysselsatta, men söker, köar för och/eller väntar samtidigt på ett nytt arbete på den externa marknaden (deras utnyttjande av den externa matchningsorganisationen har marke- rats med en streckad linje i figur 5.1 ). Om de lyckas finna en ledig plats som de föredrar framför det arbete de har, lämnat de sitt gamla arbete och går över till det nya.

En tredje grupp arbetssökande på den externa arbetsmarknaden är de som söker efter nytt arbete medan de befinner sig utanför arbetskraften. Det kan röra sig om studerande, värnpliktiga och andra som inte för närvarande kan tillträda ett arbete, men som söker, köar för och/eller väntar på ett arbete för senare tillträde. Då de funnit ett arbete och kan tillträda det övergår de från beståndet utanför arbetskraften till beståndet

' Denna övergång behöver inte ske omedelbart efter sökprocessen. Som vi påpekat i not 1, sid. 97, kan vissa "lediga” platser vara besatta eller arbetsgivaren av annan anledning inte önska omedelbart tillträde av platsen., En arbetslös som matchats ihop med en sådan plats kan få stanna kvar i beståndet arbetslösa iväntan på tillträdesdagen.

sysselsatta (flöde c i figur 5.1; i figuren har också markerats att de utnyttjar den externa matchningsorganisationen). De av dessa arbetssö- kande vars önskade tillträdesdag infaller innan de funnit en lämplig ledig plats kommer att övergå till att klassificeras som arbetslösa arbetssökan— de.

Ett likartat resonemang som för de arbetssökande på den externa arbetsmarknaden kan tillämpas på de externa lediga platserna. De tillbringar på motsvarande sätt tid i beståndet externa lediga platser, sökande, köande och/eller väntande på att bli besatta. När de matchats ihop med en lämplig arbetstagare (och önskad tillträdesdag för arbetsta- garen och platsen föreligger) går de över i beståndet besatta platser. Liksom de arbetssökande kan de lediga platserna tillhöra olika kategorier. Vissa är faktiskt lediga, dvs. är inte besatta och söker efter arbetstagare för omedelbart tillträde, vissa är ”ombytessökande”, dvs. är besatta medan de söker efter arbetstagare och vissa är inte besatta men söker efter arbetstagare för tillträde senare.

lnflödet till beståndet externa lediga platser har en ganska komplicerad bakgrund. Då de sysselsatta av olika orsaker lämnar sina anställningar uppkommer ett flöde av obesatta platser (flöde j 1 figur 5.1). Av dessa kommer vissa att omstruktureras eller bortfalla (flöde k och 1), under det att resten direkt går till nyrekrytering. Samtidigt tillkommer eventuellt nya lediga platser (flöde ni), hur många och med vilka egenskaper kan (liksom omstrukturering och bortfall av gamla platser) väntas bero bl. a. på tillväxten, konjunkturläget och lönestrukturen i ekonomin. Av det totala antalet lediga platser (j—k+l+m) kommer vissa att gå till extern rekrytering (flöde n) och vissa till intern rekrytering (flöde 0). (Vissa platser kan samtidigt gå till extern och intern rekrytering.) En rad ekonomiska och institutionella förhållanden kan väntas påverka avväg- ningen mellan intern och extern rekrytering.l

PA-rådets avnämarundersökning ger en viss belysning av den interna rekryteringen.2 De intervjuade företagen har uppgett att valet av rekryteringskanal ofta kan tillgå så att man först undersöker möjligheter- na till intern rekrytering. Vid stor tidsbrist uppges att intern och extern annonsering sker parallellt. Den interna rekryteringen sker företrädesvis inom personalkategorier som i stor utsträckning är speciella för varje företag. Traditionellt rekryteras t.ex. arbetsledarbefattningar internt. Inom t. ex. bankväsendet och offentlig förvaltning finns fastställda befordringsgångar, där rekryteringen uteslutande sker internt.

En stor och viktig del av rörligheten i arbetskraften sker på de interna arbetsmarknaderna, dvs. det äger rum horisontella förflyttningar av arbetstagare (omplaceringar), vertikala förflyttningar av arbetstagare (befordringar) och andra förändringar av arbetsuppgifter, utan arbets- givarbyte. Inom företagen finns en intern utbildnings- och matchnings- organisation (i figur 5.1 har endast matchningsorganisationen markerats), vilken i varierande utsträckning kan komplettera och ersätta den externa arbetsmarknadens matchnings- och utbildningsorganisation.

De interna arbetsmarknadernas omfattning, inriktning och funktions— sätt är av stor betydelse för hur den externa arbetsmarknaden ser ut och

' Se t. ex. P.B. Doeringer och M.] . Piore,1nternal Labor Markets and Man- power Analysis, Lexing- ton, 1971.

2 PA-rådet, Intervju- undersökning om före- tagens inställning till arbetsförmedlingen, Stockholm 1970, sid. 28v30.

' PA-rådet, Samspel mel- lan företag och arbetsför- medling, Stockholm 1972 sid. 40.

fungerar. Förändringar på de interna arbetsmarknaderna kommer att ha återverkningar på den externa rekrytering. dvs. storlek och sammansätt- ning av flödet av externa lediga platser. Vissa typer av lediga platser kanske ytterst sällan kommer ut på den externa marknaden och därmed blir de inte tillgängliga för de arbetssökande på den externa marknaden. I PA-rådens undersökning konstateras t. ex.:

”Den del av den äldre arbetskraften som är rörlig på arbetsmarknaden utgörs inte till största delen av ombytessökande utan av arbetslös friställd arbetskraft. De har normalt en lång anställningstid bakom sig och har därmed förvärvat en hög grad av yrkesskicklighet. Många gånger har de också avancerat till mer kvalificerade befattningar. De platser som finns till buds på arbetsmarknaden och som de skall konkurrera med ungdomarna om, äri mycket stor utsträckning de mest okvalificerade, då dessa präglas av hög personalomsättning och därmed har vakanser som skall fyllas. De betraktas ofta som platser för debuterande på arbetsmark- naden. De mer kvalificerade arbetena är sällan vakanta och fylls gärna genom intern rekrytering emedan befordran ingåri företagens sanktions- system. För de äldre innebär detta att, även om man i framtiden lättare kan få nytt arbete, ett byte medför ett eller flera steg tillbaka i kvalifikationsnivån på arbetsuppgiften”.1

På motsvarande sätt kommer omfattningen och inriktningen av den interna rekryteringen att påverka antal och sammansättning av de arbetssökande på den externa arbetsmarknaden. Om avancemangsmöjlig— heterna är goda inom företagen kan ombytessökande på den externa marknaden te sig mindre lockande; om omplaceringar sker inom företagen kan den påtvingade arbetslösheten minska osv. Detta kan medföra att färre individer, och individer med annorlunda egenskaper, kommer att finnas tillgängliga för att besätta externa lediga platser.

Externa lediga platser som har problem att bli besatta kan tas ut ur beståndet och omstruktureras eller bortfalla. En annan möjlighet är att de i stället flyttas över och besätts internt, t.ex. med hjälp av internutbildning, och att de därvid uppkomna vakanserna i stället rekryteras externt.

I fortsättningen av detta kapitel kommer vi enbart att behandla den externa arbetsmarknaden. Det är emellertid viktigt att inte glömma bort denna marknads nära samband och samverkan med de interna arbets- marknaderna. Förändringar i de interna arbetsmarknadernas utseende och betydelse kan spela en avgörande roll för utvecklingen på den externa arbetsmarknaden.

5.3. Informationssystemets roll i en dynamisk arbetsmarknads- modell

Olika former av arbetsmarknadsinformation spelar en viktig roll för arbetstagarnas och arbetsgivarnas arbetsmarknadsbeslut. För individerna utanför arbetskraften behövs t. ex. information som underlag för beslut om hur de. skall förbereda ett inträde i arbetskraften (utbildningsbeslut

etc.) och för beslut om huruvida och vid vilken tidpunkt de skall gå ini arbetskraften. Sysselsatta individer är ofta intresserade av arbetsmark- nadsznformation för att se om och när det skulle kunna löna sig för dem att övergå till aktivt ombytessökande på den externa marknaden. Arbetsgivarna är på motsvarande sätt intresserade av allmän information av typ arbetskrafts- och konjunkturprognoser för att kunna planera sin framtida personalpolitik.

Den viktigaste uppgiften för informationssystemet på den externa arbetsmarknaden är emellertid att hjälpa till att koppla samman de arbetssökande med de externa lediga platserna. Informationssystemets roll i detta sammanhang illustreras av figur 5.3.

De externa arbetssökande (arbetslösa sökande, ombytessökande och arbetssökande utanför arbetskraften) kan delas upp i n olika kategorier efter sina egenskaper. Det finns ett visst antal arbetssökande (A, , A; , . . . An) av respektive kategori. De externa lediga platserna (för omedelbart eller senare tillträde) kan på motsvarande sätt delas in i m olika kategorier, med ett visst antal (B, , Bg, . . . Bm) i varje. De arbetssökande och de lediga platserna har ett behov av olika slags information om varandra. Informationssystemets funktion är att hjälpa till att tillhanda- hålla den behövliga informationen. Informationssystemet kan bistå med information av betydelse för att arbetssökande och lediga platser skall få kontakt med varandra (extensiv information), med information om egenskaperna hos olika arbetssökande och olika lediga platser (intensiv information), dvs. hjälp med den egentliga matchningen av arbetssökande och lediga platser, samt med information av betydelse för anställningsför- handlingar mellan arbetssökande och arbetsgivare (förhandlingsinforma-

Figur 5.3 Kvadraten externa arbetssökande

Externa arbetssökande 1 .2 n A1 A2 An | 1 | 31 _ l (% | N 'o'. 2 | 82 nu | .? E l 5 ' 5 | 3? | '” | I 1 | | I m I Bm | — externa lediga | platser

tion).' Informationssystemet kan se ut på en rad olika sätt, dvs. i varierande utsträckning bygga på arbetstagarnas och de arbetssökandes egna informationsinsatser och på olika privata och olika offentliga informationskällor.2 Ett väl fungerande informationssystem karakterise- ras av att arbetssökande och lediga platser matchas ihop snabbt och med gott resultat för båda parter.

Informationssystemets roll och möjligheter beror inte enbart av att de olika informationskällorna kompletterar varandra väl och var och en är internt effektiva, utan också av dess yttre förutsättningar sådana de illustreras av figur 5.3 (dvs. på relationen arbetssökande/lediga platser totalt sett och på olika delmarknader) och på vilka andra anpassningsme- kanismer än information som existerar och hur väl dessa fungerar. En bedömning av informationssystemets effektivitet måste således göras mot bakgrund av detta förhållande.

5.4 Bestånd och flöden på den svenska arbetsmarknaden en empirisk beskrivning

] detta avsnitt skall vi söka konkretisera den i avsnitt 5.2 beskrivna modellen med hjälp av vissa empiriska data om bestånd och flöden på den svenska arbetsmarknadena Den empiriska beskrivningens syfte är att ge en uppfattning om storleksordningen på olika bestånd och flöden av arbetskraft och lediga platser och därmed en uppfattning om hur många individer som efterfrågar arbetsmarknadsinformation under en viss tidsperiod.

5.4.1. Beståndet utanför arbetskraften

I beståndet utanför arbetskraften befinner sig, enligt AKU-undersök- ningarna, under en genomsnittsvecka cirka 1,9 miljoner personer i åldrarna 16—74 år, eller 33% av den totala befolkningen i dessa åldersgrupper. [ åldersgrupperna 16—67 år befinner sig i genomsnitt endast cirka 25 % utanför arbetskraften.

Andelen personer utanför arbetskraften uppvisar en säsongmässig variation. Andelen som befinner sig utanför arbetskraften går ner under sommarmånaderna. Denna säsongvariation uppkommer genom än krafti—

' Begreppen "extensiv” och ”intensiv'Tjnformation går tillbaka på en artikel av A. Rees, "Information Networks in Labor Markets", AER, no. 2, 1966. En exakt gränsdragning mellan de olika slagen av information är svår att göra, iallmänhet måste t. ex. uppgifter om att det finns en ledig plats hos en viss arbetsgivare kombineras med viss information om vilken typ av ledig plats det rör sig om, för att vara av intresse för en arbetssökande. Uppdelningen får närmast ses som ett analytiskt hjälpmedel vid en diskussion av informationsproblematiken på arbets- marknaden.

2 Se vidare avsnitt 5.7. 3 Se även AMS, Meddelanden från utredningsenheten 1973: 25.

gare såsongvariationer i olika befolkningsgruppers deltagande i arbetskraf- ten. De gifta kvinnornas deltagande i arbetskraften går ner under sommarmånaderna, men detta mer än kompenseras av att de ogifta kvinnorna och männen (bl. a. feriearbetande studerande) i ökad utsträck- ning går in i arbetskraften.

De hittills redovisade siffrorna anger den genomsnittliga storleken på beståndet utanför arbetskraften vid en viss tidpunkt. Det förekommer emellertid en betydande rörlighet ut ur och in i arbetskraften under ett år. Detta medför att det totala antalet personer som någon gång under året befinner sig i arbetskraften är väsentligt större än det genomsnittliga antalet personer i arbetskraften. Antalet personer som någon gång under året tillhör arbetskraften är cirka 4,5 miljoner, eller ungefär 75 % av befolkningen i åldrarna 16—74 år. Motsvarande siffra för åldersgrupperna 16—67 år är cirka 85 %. Under ett år är det således enbart 15 % av befolkningen i åldern 16—67 år som under hela året befinner sig i beståndet utanför arbetskraften.

Redan skillnaden mellan årsantalet personer i arbetskraften (4,5 miljoner) och genomsnittsantalet (4 miljoner) antyder att flödena in i och ut ur beståndet utanför arbetskraften under ett år är stora. Vissa försök har gjorts att skatta bruttoströmmarna till och från arbetskraften. I de löpande arbetskraftsundersökningama är det — efter viss reducering — samma panel av personer som tillfrågas var tredje månad. Inom AMS har man låtit utföra vissa samkörningar av data från dessa gemensamma månader. Samkörningarna visar den förändring som skett av de ingående personernas sysselsättningssituation i förhållande till läget 3 månader tidigare. Däremot kommer de förändringar som kan ha ägt rum under loppet av de tre månaderna inte med. Resultaten av samkörningarna visas av figur 5.4. Uppgifterna hänför sig till 1970 och utgör medeltal för de fyra samkörda kvartalen.

Av figur 5.4 framgår att ungefär 275 000 personer lämnar beståndet utanför arbetskraften under en tremånadersperiod. De ersätts emellertid av ett flöde in i beståndet av ungefär motsvarande storlek. Även om

Utanför arbetskraften (i genomsnitt 1 900 000)

20 000 256 000 249 000

16000

Arbetslösa Sysselsatta

Figur 5 .4 Storleken (antal personer) på flödena in ioch ut ur beståndet utanför arbetskraften under en genomsnittlig tre- månadersperiod (en- ligt data erhållna från utredningsenheten vid AMS).

Figur 5 .5 Genomsnitt- liga antalet arbetslösa i åldern 1 6— 74 år ( I OOO—tal).

genomsnittliga antalet personer som befinner sig utanför arbetskraften inte ändras påtagligt under ett år sker det betydande förändringar i vilka personer som befinner sig utanför arbetskraften vid olika tidpunkter. Ungefär var åttonde person byts ut under en tremånadersperiod. Rörligheten är emellertid inte jämnt fördelad över beståndet. Vissa personer kan röra sig in och ut flera gånger under ett år, under det att andra förblir kvar under lång tid.

Som påpekats ovan får man vid samkörningarna inte med vissa förändringar som kan ha ägt rum under tremånadersperiodema. Vissa personer kan t. ex. ha rört sig från beståndet utanför arbetskraften in i beståndet arbetslösa och därpå in i beståndet sysselsatta. I figur '5.4 ingår sådana personer i de 256 000 i flödet från utanför arbetskraften till sysselsatta. Deras vistelse i beståndet arbetslösa kommer inte att registreras. Med dessa reservationer skulle således antalet tillfällen då arbetssökande personer utanför arbetskraften kan antas vara i behov av arbetsmarknadsinformation under ett år kunna skattas till cirka 1 miljon.

5 .4.2 Beståndet arbetslösa'

Figur 5. 5 visar den genomsnittliga storleken på beståndet arbetslösa vid undersökningstillfällena under olika kvartal åren 1968—1973.2

'i 120- 110- 100- 90- 80— 70—

60—

sol

? _

I I | | | ] | 123412341234123412341234Kvarta| 1968 1969 1970 1971 1972 1973 År

Källa: AKU, kvartalsdata.

' Det bör påpekas att detta avsnitt inte är inriktat på att ge en analys av utvecklingen och strukturen av arbetslösheten på den svenska arbetsmarknaden. Avsnittet vill främst belysa omfattningen av de arbetslösas arbetssökande.

” Samtliga arbetslöshetsdata härrör från AKU-undersökningarna. Arbetslöshets- statistik förs också av arbetsförmedlingarna. Denna statistik omfattar endast där registrerade arbetslösa och är av mindre intresse i detta sammanhang. De två statistikkällorna diskuteras och jämförs i SOU 1971:43 kapitel 5 och i SCB, Rapport 1973—03—30, ”SCB:s arbetskraftsundersökningar — AMS arbetslöshets- undersökningar: ett samordningsproblem. "

Under de undersökta kvartalen var den genomsnittliga storleken på beståndet arbetslösa 50 000—120 000 personer, beroende på årstid och konjunkturläge. Tabell 5.1 ger motsvarande data uttryckta i genomsnitt- liga relativa arbetslöshetstal för olika är.

Tabell 5.1 Relativa arbetslöshetstal (procent arbetslösa av personer 16—74 år i arbetskraften) År Män Kvinnor Totalt 1968 2,3 2,2 2,2 1969 1,8 2,0 2,0 1970 1,3 1,8 1,8 1971 2,4 2,8 2,8 1972 2,5 3,0 2,7

l 197 3 2,2 2,8 2,5

Källa: AKU, årsmedeltal

Som vi påpekat i avsnitt 5.2 beror den genomsnittliga storleken på beståndet arbetslösa dels på storleken av inflödet till beståndet, dels på hur lång tid individerna tillbringar i beståndet. Figur 5.6 visar de genomsnittliga arbetslöshetstiderna för personer ibeståndet arbetslösa under åren 1968—1973.'

' Det finns två olika arbetslöshetstidsbegrepp. Det ena anger hur lång tid de som vid en viss tidpunkt befinner sig i beståndet arbetslösa genomsnittligt varit arbetslösa och benämns i fortsättningen ”tvärsnittstiden" iett visst bestånd. Det är tvärsnittstiden som registreras vid de ordinarie AKU-undersökningarna. Den arbetslöshetstid man behöver för att utifrån den genomsnittliga storleken på beståndet och arbetslöshetstiden kunna beräkna inflödenas storlek är den genom- snittliga tid som individerna tillbringar ibeståndet arbetslösa, dvs. tiden per avslutat arbetslöshetstillfälle. Denna tid benämns i fortsättningen ”vistelsetiden” i ett visst bestånd. Vistelsetiden är den arbetslöshetstid som är av störst intresse vid en analys av sökbeteendet på arbetsmarknaden. Tyvärr finns uppgifter om vistelsetiden enbart för ett par år, och dessa uppgifter har troligen en viss bias. Uppgifter om vistelsetiden skulle kunna skattas från tvärsnittstiderna i AKU, om man från dessa kan räkna fram överlevelsesannolikheterna för arbetslösa med olika lång arbetslös- het bakom sig, dvs. t. ex. sannolikheten att en person som varit arbetslös fyra veckor skall förbli arbetslös ytterligare en vecka. Om överlevelsesannolikheten ökar med arbetslöshetstiden, dvs. sannolikheten att en person som varit arbetslös 8 veckor skall förbli arbetslös ytterligare en vecka är större än sannolikheten att en person som varit arbetslös 5 veckor skall förbli arbetslös ytterligare en vecka, så kommer den genomsnittliga vistelsetiden att vara kortare än den genomsnittliga tvärsnittstiden (se Hyman B. Kaitz, "Analyzing the length of spells of unemploy- ment", Monthly Labor Review, Nov. 1970). 1 den fortsatta framställningen kommer vi att utnyttja den genomsnittliga tvätsnittstiden som om den vore lika med den genomsnittliga vistelsetiden. De med hjälp av tvärsnittstiderna framräkna- de flödena kommer därigenom att ha en bias nedåt, dvs. utgöra en underskattning av flödenas verkliga storlek. Som en jämförelse kan nämnas att för 1968 var den genomsnittliga vistelsetiden 8,8 veckor (1969 8,1 veckor) och den genomsnittliga tvärsnittstiden 10,6 veckor (1969 11,9 veckor).

Figur 5.6 Genomsnitt- lig tvärsnittstid hos per- soner i beståndet arbets- lösa (antal veckor).

Veckor

ti 17—

12— 11%

10-

__ | | | l l l V 123412341234123412341234Kvarta| 1968 1969 1970 1.971 1972 1973 År

Källa: A KU, kvartalsdata

De genomsnittliga tvärsnittstiderna i beståndet uppvisar säsong— och konjunkturvariationer, men det tycks också finnas en trend mot längre arbetslöshetstider. Av olika orsaker tycks de arbetslösa arbetssökande under senare år ha fått tillbringa längre tid i arbetslöshetsbeståndet än tidigare. Deras arbetssökande har tagit längre tid, troligen beroende på att den totala balansen på arbetsmarknaden och balansen på olika delarbets- marknader försämrats.

Figur 5.7 visar hur inflödet till beståndet arbetslösa förändrats under motsvarande år.l lnflödet anges som genomsnittligt antal arbetslöshetstill- fällen för en person i arbetskraften under ett år (kan också tolkas som sannolikheten att en person i arbetskraften skall bli arbetslös en gång under året).

De förändringar av de relativa arbetslöshetstalen som visatsi tabell 5. ] beror både på förändringar i inflödet i beståndet arbetslösa, dvs. förändringar av risken för att en person skall bli arbetslös, och på förändringar i arbetslöshetstiderna. Den kraftiga uppgången i det relativa arbetslöshetstalet under 1971 och 1972 tycks emellertid till stor del

* Siffrorna över inflödet i figur 5.7 har beräknats efter tvärsnittstiderna enligt figur 5.6 och de måste av denna anledning liksom tidigare tolkas med stor försiktighet. Det kan också ha inträffat en trendmässig förändring av de olika överlevelsesannolikheterna (se not 1, sid 107) vilket skulle kunna innebära att även trenden i figur 5.7 är missvisande.

lnflödet i arbets— löshet

4

0,14-

0,12—

! l l l 1234123412341

2 3 4' 1 2 3 h Kvartal Figur 5.7 lnflödeti 1968 1969 1970 197 2 1973 År arbetslöshet 1968—19 73.

förklaras av att arbetslöshetstiderna blivit längre. Individerna i arbetskraf- ten har således inte löpt större risk att bli arbetslösa än tidigare, men de som faktiskt blivit arbetslösa har drabbats av längre arbetslöshetstider. Det totala flödet in i beståndet arbetslösa är sammansatt av flöden med olika bakgrund. Bakgrunden till arbetslösheten hos individerna i beståndet har undersökts med hjälp av tilläggsfrågor till de ordinarie AKU-undersökningarna i november 1971 och november 1972. Tabell

Tabell 5.2 Bakgrunden till arbetslösheten i november 1971 och november 1972 samt genomsnittlig arbetslöshetstid (veckor)

November 1971 November 1972 Antal Andel Genomsnitt- Antal Andel Genomsnitt- (%) lig arbets— (%) lig arbets- löshetstid löshetstid lnträdande 33 800 28 15 36 900 34 15 Nyinträdande 7 600 6 15 9 800 9 17 Återinträdande 26 300 22 15 27 100 25 16 Förlorat arbetet 44 200 37 15 31 500 30 24 Personal- eller driftsinskränkning 36 600 31 17 28 800 27 26 Permitterade 7 600 6 4 2 700 3 3 Slutat arbetet 41 600 35 12 38 400 36 17 Åtaget arbete slutfört 20 400 17 10 20 600 19 13 Andra skäl 21 200 18 14 17 800 17 21 Summa 119 600 100 14 106 800 100 19

Källa: Data erhållna från utredningsenheten vid AMS

5.2 visar bakgrunden till att individerna befann sig i beståndet ”arbetslösa” vid dessa tillfällen.

Ungefär en tredjedel av de arbetslösa var initialarbetslösa, dvs. sökte efter ett arbete efter att ha befunnit sig utanför arbetskraften. Ungefär en tredjedel av de arbetslösa hade av olika orsaker förlorat sina tidigare arbeten, och ungefär en tredjedel av de arbetslösa hade själva slutat sina arbeten, i hälften av fallen beroende på att ett i förväg begränsat arbete slutförts. I den senare kategorin ingår en stor andel byggnadsarbetare. Den andel av arbetslösheten som har bakgrunden ”förlorat arbetet" (cirka 30 %) kan antas återspegla konjunktur- och strukturomvandlings- problemen på arbetsmarknaden. Det är således en mindre del av arbetslösheten som har denna bakgrund, men den torde samtidigt vara mer problematisk än arbetslöshet med annan bakgrund. Av tabell 5.2 framgår t.ex. att det är inom denna kategori man finner de längsta arbetslöshetstiderna.

Uppgifterna i tabell 5.2 kan, med de reservationer som gjorts ovan, användas till att räkna fram storleken på de olika flödena in i beståndet arbetslösa vid undersökningstillfällena. Resultatet visas av figur 5.8 (siffrorna för november 1972 inom parentes).

Uppdelningen av de personer som befinner sig i beståndet arbetslösa kan också göras efter andra egenskaper än bakgrunden till arbetslösheten, t. ex. efter ålder, kön och region.

Arbetslöshetens fördelning efter ålder och kön visas av tabell 5.3.

Utanför arbetskraften

Nyinträde Återinträde 510 (580) 1750 (1690) Arbetslösa Förlorat Slutat arbetet arbetet 2950 (1310) 3470 (2260)

Figur 5.8 Storleken på flödena in i beståndet arbetslösa (antal per- Sysselsatta soner per vecka), no- vember 1971 och no- vember 19 72.

Tabell 5.3 Genomsnittligt antal arbetslösa (100-tal), relativa arbetslöshetstal (pro- cent) och genomsnittlig tvärsnittstid i beståndet arbetslösa (antal veckor) efter ålder och kön för år 1972 SOU 1974: 29 Arbetsmarknadsinformation och arbetsförmedling

Kvinnor

Män

Antal Procent Tid Antal Procent Tid

Ålder 16—19 93 7,8 10,7 93 8,7 11,0 20—24 101 4,2 10,6 101 4,9 14,0 25—34 118 2,1 12,9 114 3,1 14,7 35—44 77 1,8 15,5 56 1,8 16,8 45—54 76 1,6 13,6 62 1,7 22,3 55—64 94 2,3 21,9 50 2,2 35,0 65—74 32 3,6 32,2 5 1,6 44,5 Samtliga 591 2,5 15,1 481 3,0 17,5

Källa: AKU, årsmedeltal

Av tabellen framgår att de höga relativa arbetslöshetstalen i de yngre åldersgrupperna inte beror på relativt sett långa arbetslöshetstider för dessa grupper, utan på att de har större inflöden iarbetslöshetsbeståndet. För de äldre åldersgrupperna tycks däremot relativt sett långa arbetslös- hetstider vara en dominerande förklaring.

Arbetslöshetens fördelning mellan olika yrkesgrupper framgår av tabell 5.4.

Av tabellen framgår att de relativa arbetslöshetstalen skiljer sig ganska kraftigt åt mellan olika yrkesgrupper. Vissa yrkesgrupper har relativt låga

Tabell 5.4 Genomsnittligt antal arbetslösa (100-tal), relativa arbetslöshetstal (pro- cent) och genomsnittlig tvärsnittstid i beståndet "arbetslösa" (antal veckor) efter yrke för år 1972

Antal Procent Tid

0 Natur- och socialvetenskap-

ligt arbete m.m. 124 1,5 16,4 Administrativt arbete 4 0,5 27,9 2 Kameralt och kontorstekniskt

arbete 89 2,0 16,7 3 Kommersiellt arbete 82 2,3 18,1

Lantbruks-, skogs- och fiskeriarbete 77 2,6 13,0 6 Transport och kommunika-

tionsarbete 58 2,3 14,1 5, 7—8 Tillverkningsarbete 467 3,9 16,6

därav Byggnadsarbete 150 5,9 12,7 9 Servicearbete 172 3,3 15,5

Samtliga 1 073 2,7 16,2

Källa: AKU, årsmedeltal

Tabell 5.5 Genomsnittligt antal arbetslösa (100-tal), relativa arbetslöshetstal (pro- cent) och genomsnittlig tvärsnittstid i beståndet arbetslösa (antal veckor) efter region för år 1972

Region Antal Procent Tid

Skogslänen (S, W, X, Y, Z, AC, BD) 312 3,8 16,9 Storstadslänen (A, B, M och 0) 363 2,4 15,0 Övriga län 397 2,4 16,6

Källa: AKU, årsmedeltal

arbetslöshetstal, men samtidigt relativt långa arbetslöshetstider. Det innebär att risken för att en person inom yrkesgruppen skall bli arbetslös är ganska liten, men för de individer inom gruppen som faktiskt blir arbetslösa blir följderna allvarliga, nämligen en relativt lång arbetslöshets- tid. Arbetslösheten och dess kostnader är således mycket ojämnt fördelad inom yrkesgruppen. Andra yrkesgrupper, t. ex. byggnadsarbete, kan trots relativt sett korta arbetslöshetstider nå upp i höga relativa arbetslöshets- tal. Förklaringen är att de, relativt sett, ofta träder in i beståndet arbetslösa.

Tabell 5.5 visar motsvarande data vid en regional uppdelning av arbetsmarknaden.

Vi har hittills studerat den genomsnittliga storleken på beståndet arbetslösa och de genomsnittliga arbetslöshetstiderna för personerna i beståndet. Arbetslösheten är emellertid inte genomsnittligt fördelad. Vissa individer kan drabbas av arbetslöshet upprepade gånger under ett år och andra inte alls. En uppfattning om hur många personer totalt sett som utsätts för arbetslöshet någon gång under ett år och om hur länge de totalt sett är arbetslösa under ett år fås via den statistik över den totala årsarbetslösheten som samlas in i samband med de ordinarie AKU-under- sökningarna i februari. Data över den totala årsarbetslösheten redovisasi tabell 5.6.

Totala antalet arbetslösa minst en vecka (individer med kortare årsarbetslöshet ingår således ej) under ett år ligger kring 350 000

Tabell 5.6 Arbetslösa (16—74 år) minst en vecka under året (antal och procent) samt årsarbetslöshetens längd (antal veckor, median)

Helårsarbetskraftena Delårsarbetskraftenb Hela arbetskraften

Antal Procent Tid Antal Procent Tid Antal Procent Tid 1968 228 800 6,9 13 114 800 11,5 8 343 700 8,0 11 1969 167 500 5,1 12 133 000 12,4 5 300 500 6,9 9 1970 145 000 4,4 12 146 800 13,0 5 291 900 6,6 8 1971 228 200 6,6 16 184 600 18,5 5 412 800 9,3 11 1972 207 700 6,1 17 188 600 18,6 9 396 200 8,9 12

a Helårsarbetskraft: I arbetskraften 50—52 veckor under året b Delårsarbetskraft: l arbetskraften 1—49 veckor under året Källa: Data erhållna från utredningsenheten vid AMS

personer, varierande uppåt och nedåt med konjunkturerna. Andelen som är arbetslös under ett år är mycket högre bland delårsarbetskraften än bland helårsarbetskraften. Detta sammanhänger med att individerna i delårsarbetskraften rör sig in i och ut ur arbetskraften under ett år och i samband där med relativt ofta kommer att tillbringa tid i beståndet arbetslösa.

De personer i delårsarbetskraften som varit arbetslösa under ett år har emellertid genomsnittligt sett tillbragt mycket kortare tid i beståndet arbetslösa under året än de personer i helårsarbetskraften som varit arbetslösa. De individer som tillhör delårsarbetskraften löper 2—3 gånger större risk än helårsarbetskraften att utsättas för arbetslöshet under ett år, men deras årsarbetslöshetstider är å andra sidan bara ungefär hälften så långa som de helårsarbetandes. De individer som faktiskt råkar ut för arbetslöshet bland helårsarbetskraften drabbasi denna mening hårdare än de som faktiskt råkar ut för arbetslöshet bland delårsarbetskraften.

Antalet arbetslösa under ett år är således 300 000—400 000 per år. Var och en av dessa kan vara arbetslös vid mer än ett tillfälle under året. Uppgifter från vissa år tyder på att antalet arbetslöshetstillfällen per arbetslös och år är ungefär 1,5. Uppskattningsvis skulle det således finnas 450 000—600 000 tillfällen per år, då arbetslösa arbetssökande kan väntas ha behov av arbetsmarknadsinformation.

5.4.3. Beståndet sysselsatta

Figur 5.9 visar den genomsnittliga storleken på beståndet ”sysselsatta” under åren 1968—1973. Det genomsnittliga antalet sysselsatta är något under 4 miljoner

I arbets- kraften 4 000 *) : Sysselsatta 3 900- 3 800— 3 700— ..: 3 små '

l r r r | | ?

123412341234123412341234Kvarta|

1968 1969 1970 1.971 1972 1973 År

Figur 5. 9 Genomsnitt- liga antalet sysselsatta respektive antal perso- ner i arbetskraften i åldern 1 6 - 74 år (] OOO-tal).

Källa: AKU, kvartalsdata

' AMS, Meddelanden från utredningsbyrån 1967: 42.

2 Under 1970 bytte cir- ka 500 000 personer

Av dessa var cirka 320 000 arbetslösa och/eller omb ytessö— kande under året.

arbetsgivare någon gång.

Tabell 5.7 Ombytessökandets omfattning under åren 1969— 1971

Antal ombytessökande Procent av arbetskraften

1969 440 000 9,9 1970 435 000 9,9 1971 385 000 9,1 1972 366 000 8 3

Källa: AMS, Meddelande från utredningsenheten 1971: 4, 1972: 2, 1972: 34 och 1973: 25. Uppgifterna har inhämtats genom tilläggsfrågor till AKU.

personer. Som vi tidigare konstaterat är det emellertid inte samma personer som befinner sig i beståndet sysselsatta vid olika tidpunkter. I avsnitt 5.4.1 såg vi att på 3 månader :rörde sig cirka 250 000 personer från beståndet sysselsatta till beståndet utanför arbetskraften samtidigt som ungefär lika många rörde sigi motsatt riktning. I avsnitt 5.4.2 har vi studerat flödena mellan beståndet sysselsatta och beståndet arbetslösa.

Antalet personer som bytte arbetsgivare under år 1970 var ungefär 500 000 eller ungefär 12 % av det genomsnittliga antalet sysselsatta. Många av dessa bytte emellertid arbetsgivare mer än en gång under året. Kompletterande uppgifter om den totala arbetskraftsomsättningen finns för tiden 1.5.1966—30.4.l967.1 För denna period har det totala antalet arbetsplaceringar beräknats till 1,5 miljoner. Detta ger en genomsnittlig anställningstid, dvs. tid tillbragd i beståndet sysselsatta, på drygt 2,5 år.

En stor del av arbetsgivarbytena sker via ombytessökande, dvs. man söker nytt arbete medan man innehar ett arbete. För åren 1969—1971 finns uppgifter om antalet ombytessökande under året (tabell 5.7).

Ungefär var tionde förvärvsarbetande försöker byta arbete en eller flera gånger under ett år. Inte alla lyckas: för 1970 finns uppgifter om att cirka 240 000, eller 55 % av de ombytessökande, också faktiskt bytte arbetsgivare under året.2 Vissa personer söker dessutom arbete både medan de har ett arbete och medan de är arbetslösa under ett år: 1970 rörde det sig om 30 000 av de totalt 435 000 ombytessökande.

Andelen ombytessökande är högst i de yngre åldrarna och sjunker sedan hastigt med stigande ålder (se figur 5.10). Undantaget utgörs av de yngsta åldersgrupperna, men detta förklaras av att det finns ett stort antal delårsarbetande i dessa åldrar, och de delårsarbetande är ombytes- sökande i betydligt mindre omfattning än de helårsarbetande. För de helårsarbetande gäller att andelen ombytessökande hela tiden avtar med åldern.

Ombytessökandet har också olika omfattning inom olika yrkesområ— den (tabell 5.8).

Under 1969 fanns mer än var fjärde ombytessökande inom industrin. Andelen ombytessökande var emellertid högst inom kameralt och kontorstekniskt arbete samt inom byggnadsarbete. Lantbruks-, skogs- och fiskeriarbete hade den lägsta andelen ombytessökande, bl. a. beroen- de på en hög andel egna företagare.

Sammanfattningsvis är således antalet ombytessökande 400 000 per år.

Ombytes- sökande (procent)

ll

Figur 5.10 Andel om- bytessökande år I 9 70 inom olika kategorier av arbetskraften (pro-

. ... . '-

samtliga cent). r V Y T 1 T I ' = 16 19 25 35 45 55 65 75 Ålder Källa: AMS. Meddelan- de från utredningsen- Källa: AMS, Meddelande från utredningsenheten 197212 heten 1972: 2.

! Tabell 5.8 Antal ombytessökande samt andelen ombytessökande av samtliga ' förvärvsarbetande inom olika yrkesområden 1969

Ombytessökande Ombytessökande

(antal) (procent av resp. yrkeskategori) Yrkesområde Natur- och socialvetenskapligt arbete, tekn., humanist., konstnärligt och militärt arbete m. m. 90 800 11,1 Administrativt arbete 6 300 6,4 Kameralt och kontorstekn. arbete 67 100 13.9 Kommersiellt arbete 41 800 10,2 Lantbruks-, skogs- och fiskeri- arbete 11 800 3,2 Transport och kommunikations- arbete 23 800 8,3 Tillverkningsarbete m. m. (exkl. byggnadsarbete) 116 400 10,7 i Byggnadsarbete 30 600 12,0 : Servicearbete 52 000 8,7 ' Summa 441 000 10,0

Källa: AMS, Meddelande från utredningsenheten 1971 : 4

Var och en av dessa kan emellertid försöka byta arbete, och därmed vara i behov av arbetsmarknadsinformation, mer än en gång under ett år.

5.4.4. Beståndet anmälda lediga platser i

Den offentliga statistiken över antalet lediga platser omfattar endast de lediga platser som anmälts till arbetsförmedlingarna. Figur 5.1 1 visar den genomsnittliga storleken på beståndet lediga platser (anmälda till arbetsförmedlingarna) under åren 1968—1973.

Lediga platser 70— 60— 50— Figur 5.11 Platser le- diga vid månadens mitt 40— (I OOO-tal). Källa: Arbetsförmed— 30— lingens statistik över an- mälda lediga platser (ge- nomsnitt för de tre räk- ( ningarna under ett kvar— | | I 7 n .. I,_ I 1 | * talå-F'aééllhnanMd 123412341234123412341234 Kvartal na sstatlstl . 1968 1969 1970 1971 1972 1973 År

Beståndet anmälda lediga platser uppvisar stora säsong- och konjunk- turvariationer. Årsgenomsnittet för 1970 var t.ex. cirka 60 000 lediga platser, men sjönk till cirka 35 000 för lågkonjunkturåret 1971 .

Tabell 5.9 visar hur många lediga platser som i genomsnitt nyanmäls till arbetsförmedlingarna under en månad, dvs. tabellen visar storleken på det månatliga flödet in i beståndet anmälda lediga platser.

Tabell 5.9 Genomsnittliga antalet nyanmälda lediga platser per månad för åren 1968—1973

1968 72 000 1969 77 000 1970 69 000 1971 57 000 1972 54 000 1973 57 000

Källa: Allmän månadsstatistik

Enligt tabell 5.9 anmäls 700 000—900 000 lediga platser till arbetsför- medlingen under ett år. Från uppgifterna i figur 5.11 och tabell 5.9 kan man skatta den genomsnittliga ledighetstiden (vistelsetiden) för de lediga platserna (tabell 5.10).

| i !

Tabell 5.10 Genomsnittlig vistelsetid för anmälda lediga platser 1968—1973 (antal veckor)

1968 1969 1970

1972 1973

2, 3, 3, 1971 2,

2, 2, Den genomsnittliga vistelsetiden varierar mellan 2 och 4 veckor. Tiderna tycks variera med konjunkturläget; vid ett bättre konjunkturläge blir vistelsetiderna längre.

De anmälda lediga platserna ger ingen uppfattning om det totala antalet externa lediga platser på den svenska arbetsmarknaden under ett år. En antydan ger det ovan redovisade antalet arbetsplaceringar per år (1 ,5 miljoner). Variationerna i anmälda lediga platser kommer inte heller att ge en korrekt bild (i förminskad skala) av variationerna i beståndet externa lediga platser om anmälningsprocenten varierar systematiskt med t. ex. konjunkturläget.

5.4.5. Den totala efterfrågan på arbetsmarknadsinformation

Via vår empiriska översikt över bestånden och flödena på den svenska arbetsmarknaden har vi kunnat få en uppfattning om den totala efterfrågan på arbetsmarknadsinformation. Efterfrågan kommer dels från de arbetssökande (arbetssökande utanför arbetskraften, arbetslösa arbets— sökande och ombytessökande), dels från arbetsgivarna (för att besätta externa lediga platser).

För personerna utanför arbetskraften skattades söktillfällena (i avsnitt 5.4.1) till cirka 1 miljon per år. För de arbetslösa kom vi (i avsnitt 5.4.2) fram till 450 000—600 000 söktillfällen per år. Antalet ombytessökande skattades (i avsnitt 5.4.3) till 400 000 per år, var och en med ett eller flera söktillfällen under året. Det totala antalet söktillfällen skulle därmed för de arbetssökande kunna beräknas till cirka 2 miljoner per år. Det är således bara en mindre del (cirka 25 %) av söktillfällena som har samband med arbetslöshet, men denna del torde vara förknippad med de största kostnaderna för både de enskilda individerna och samhällsekono- min.

För arbetsgivarnas del har vi (i avsnitt 5.4.4) sett att de efterfrågar arbetsmarknadsinformation från arbetsförmedlingarna för uppemot en miljon lediga platser per år. Till detta kommer de lediga platser de försöker besätta enbart med hjälp av andra informationskällor. En antydan om storleksordningen på arbetsgivarnas informationsbehov ger uppgiften från 1967 om att det totala antalet arbetsplaceringar per år är cirka 1,5 miljoner.

2 Idet följande kommer vi att behandla informa- tion analogt med en vara och undersöka vilka analys- resultat detta kan avkasta. Det finns givetvis en mängd problem förknippade med detta betraktelsesätt och det finns en rad aspekter på information och infor- mationsspridning som där- igenom inte kommer att behandlas.

5.5. Modeller över de arbetssökandes och arbetsgivarnas infor- mationssökande på arbetsmarknaden

I avsnitt 5.2—5.4 har vi undersökt den allmänna bakgrunden till omfattningen av efterfrågan på arbetsmarknadsinformation hos arbetsgi- vare och arbetssökande. Arbetsmarknadsinformation behövs i match- ningsprocessen mellan arbetssökande och externa lediga platser. Den har en avgörande betydelse för söktidernas längd och för resultatet av sökandet.

För att få en mera exakt bild av sökbeteendet på arbetsmarknaden skall vi i detta avsnitt utveckla enkla mikroekonomiska modeller över de arbetssökandes och över arbetsgivarnas informationssökande på arbets— marknaden.l Modellerna har en vanlig ekonomisk-analytisk utgångs- punkt: arbetssökande och arbetsgivare antages söka maximera sin nytta givet olika restriktioner. [ det aktuella fallet består deras awägnings- problem i att bedöma hur mycket resurser de bör ägna åt informations— sökande på arbetsmarknaden och hur dessa resurser bör fördelas mellan olika sätt att skaffa information och mellan olika former av arbetsmark- nadsinformation.2 Denna bedömning antas grundas på vilka intäkter och vilka kostnader de väntar vara förknippade med olika former av informationssökande. För att kunna undersöka hur olika typer av förändringar kan väntas påverka informationssökandet behöver man således analysera vilka intäkter och vilka kostnader som är förknippade med arbetsgivarnas och arbetstagarnas informationssökande.

Framställningen i avsnitt 5.5 är av abstrakt karaktär. Den är avsedd att ge teoretiska utgångspunkter för en bedömning av möjligheterna att genomföra mera konkreta utvärderingar av arbetsförmedlingarnas infor- mationsverksamhet och av informationssystemets uppbyggnad. Beskriv-

! Denna typ av sökmodeller började utvecklas av amerikanska ekonomer efter inspiration från en artikel av G.J. Stigler, ”The economics of information,” Journal of Political Economy, juni 1961. Denna artikel följdes av ytterligare en artikel av Stigler, ”Information in the labor market”, Journal of Political Economy, Supplement, oktober 1962. Bland de viktigare tidiga bidragen kan också nämnas en artikel av A. A. Alchian, ”Information costs, pricing and resource unemployment", Western Economic Journal, mars 1969 och samlingsvolymen ”Microeconomic foundations of employment and inflation theory", New York 1970 (red. E. S. Phelps). Den intresserade läsaren kan vidare hänvisas till t. ex. R. Gronau, ”Information and frictional unemployment”, American Economic Review, juni 1971, J. J. McCall, "The economics of information and optimal stopping rules”, Journal of Business, juli 1965, J. J. McCall, "Racial discrimination in the job market: the role of information and search”, Rand Corporation, januari 1970, J. J. McCall, "Economics of information and job search", Quarterly Journal of Economics, februari 1970, D. T. Mortensen, ”Job search, the duration of unemployment and the Phillips curve", American Economic Review, december 1970 samt M. W. Reder, ”The theory of frictional unemployment”, Economica, februari 1969.

Se också C. H. Siven, ”Micro-economic Foundations of Employment and Inflation Theory A Survey”, The Swedish Journal of Economics, nr. 3, 1972, C. H. Siven, ”Arbetslösheten och den nya arbetsmarknadsteorin”, Ekonomisk Debatt, nr. 1, 1974 samt C. H. Siven, "Informationsströmmar, sökbeteende och friktions- arbetslöshet” i SOU 1974: 2.

ningen av individernas beteende kan kanske för många läsare framstå som verklighetsfrämmande. För att de teoretiska modellerna skall vara relevanta, dvs. ha ett avsevärt förklaringsvärde, krävs emellertid inte att individerna explicit genomför den typ av kalkyler som beskrivs i avsnitt 5.5, utan enbart att de gör bedömningar av motsvarande natur. I de sociologiska undersökningarna presenteras andra typer av modeller över arbetsgivarnas och de arbetssökandes sökbeteende, vilka bättre lämpar sig för att belysa de i dessa undersökningar aktuella frågeställningarna.

5.5.1. De arbetssökandes sökbeteende på arbetsmarknaden

I avsnitt 5.5.1 skall vi analysera sökbeteendet hos de arbetssökande. Det kan röra sig om arbetssökande individer utanför arbetskraften, om ombytessökande eller om arbetslösa arbetssökande. Ur ekonomisk-teore— tisk synvinkel skiljer sig dessa gruppers sökproblem inte åt. Däremot ser deras kostnader och intäkter för arbetssökande olika ut.

De arbetssökande antages ha en preferensordning över arbeten med olika egenskaper (lön, arbetsmiljö, arbetsuppgifter, arbetsplatsens läge etc.).1 Det innebär att de kan rangordna olika arbeten och att ett arbete med högre rangordning svarar mot en högre nyttonivå för individen. De arbetssökande antages vidare vara nyttomaximerare, dvs. de försöker finna det enligt deras preferenser bästa arbetet, givet olika slag av restriktioner.

Den arbetssökandes rangordning av olika arbeten har också en tidsdimension. Olika arbetens attraktivitet för en individ måste ses i perspektivet av hela hans arbetsliv. Individen kan i sin bedömning av olika arbeten väntas ta hänsyn inte enbart till ett arbetes egenskaper vid en viss tidpunkt, utan också till dessa egenskapers utveckling över tiden, till den tid han kan förvänta sig att (eller planerar att) inneha arbetet, till eventuella konsekvenser (t.ex. meritvärde) av arbetet för individens fortsatta anställningar osv.

Vissa arbeten kan av samhället vara förbjudna för vissa arbetstagare (vissa statliga arbeten är t.ex. förbjudna för utländska medborgare, nattarbete är förbjudet för ungdomar, vem som helst får inte tjänstgöra som läkare osv.). Bland de samhälleligt tillåtna arbetena antas det vidare vid en viss tidpunkt vara vissa som arbetsgivarna (eller andra arbetstagare eller sammanslutningar av arbetstagare) inte ”tillåter" en viss arbetssö- kande att erhålla, t. ex. p. g. a. att han inte uppfyller formella kompe-

' Individen kan vid sin rangordning väntas ta hänsyn inte bara till bruttolönen utan också i stor utsträckning till nettolönen, dvs. till lön efter skatt och efter avdrag för kostnader för inkomstens förvärvande. Skattesystemets utformning kan således väntas påverka individernas val mellan olika arbeten: olika skattesatser på olika egenskaper hos arbetet leder t. ex. till att egenskapen med den lägre skattesatsen blir relativt sett billigare för arbetstagaren och därmed efterfrågas mer. Motsvarande gäller för förändringar i de relativa priserna för olika egenskaper, vilka uppkommit av andra orsaker.

tenskrav eller inte bedöms vara tillräckligt produktiv.1 Restriktionerna kan innebära att det för vissa arbetssökande inte finns några ”tillåtna” arbeten.

Kvar finns då en mängd tillåtna arbeten av olika slag, vilka kan sägas utgöra den arbetssökandes potentiella arbetsmarknad. Den arbetssökande har emellertid inte tillgång till alla sina potentiella arbeten, utan bara till de av dem som finns i beståndet lediga platser.

Vid den tidpunkt då den arbetssökande inleder sitt sökande (t. ex. p. g. a. att han blivit arbetslös eller för en ombytessökande p. g. a. att han bedömer det vara lönsamt att börja söka) har han ingen fullständig överblick över var det finns lediga platser och han vet inte heller var platser kommer att bli lediga vid olika tidpunkteri framtiden. Vidare vet han inte vilka egenskaper nutida och framtida lediga platser har och om han har möjligheter att erhålla dem. Han har emellertid vissa förvänt- ningar och föreställningar om detta, grundade bl.a. på hans tidigare arbetsmarknadserfarenheter och på den information om det allmänna arbetsmarknadsläget och om förhållandena på hans egen arbetsmarknad nu och i framtiden, som han innehar då han börjar söka.

Den arbetssökande vet att han genom att inte omedelbart acceptera första bästa lediga plats, utani stället lägga ner egen tid och andra resurser på att leta upp ytterligare lediga platser och på att undersöka egenskaperna hos de lediga platserna, eventuellt kan finna ett ur hans synvinkel bättre arbete än de han känner till i utgångsläget. Han vet också att om han inte omedelbart accepterar en ledig plats utan väntar, så kommer nya lediga platser, vilka eventuellt kan vara bättre, sedda utifrån hans preferenser, att uppstå. Samtidigt kan det emellertid inträffa att vissa av de lediga platser som fanns i utgångsläget försvinner. Både att skaffa information om var det finns lediga platser (extensiv information) och om egenskaperna hos olika lediga platser (intensiv information) och att vänta på att ytterligare lediga platser skall dyka upp medför emellertid kostnader för den arbetssökande. I varje tidpunkt måste den arbetssökande besluta huruvida han skall acceptera det bästa av de alternativ han har tillgång till vid den aktuella tidpunkten eller om han skall förbli arbetssökande.

Den arbetssökande individen har vid varje beslutstillfälle en viss tidsbudget, en viss monetär budget och ett visst informationskapital. Dessa begränsar hans valmöjligheter och det är utifrån dem han måste fatta sitt beslut om huruvida han skall fortsätta att söka och om hur han skall söka. Tidsbudgeten innebär att han enbart har 24 timmar om dagen till sitt förfogande och att arbetssökande som tar av hans egen tid därför

1 Arbetsgivarnas restriktioner kan kanske ses som givna för en arbetssökande individ vid en viss tidpunkt, men på sikt är de inte givna. Den arbetssökande kan själv förändra sina möjligheter t. ex. genom utbildning. Olika arbetsmarknadspoli- tiska åtgärder kan ändra dels den arbetssökandes egenskaper, dels antal och utseende på de för honom tillgängliga arbetstillfällena. Vidare kan marknadsläget förändras, dvs. förändringar i utbuds- och efterfrågeförhållandena på arbetsmarkna— den medföra att den arbetssökande individens ”tillåtna” alternativ ökar eller minskar.

är förknippat med en alternativkostnad i form av att han får avstå från andra aktiviteter. Tidskostnadema kan väntas vara av större betydelse för de ombytessökande än för de arbetslösa. De förra disponerar inte i samma utsträckning sin egen tid och kostnaden för att utnyttja den för sökande är troligen i allmänhet högre än för de arbetslösa. Den monetära budgeten, dvs. den arbetssökandes möjlighet att finansiera arbetssökande kan väntas utgöra en allvarligare restriktion för arbetslösa arbetssökande än för ombytessökande, eftersom de arbetslösa inte har någon förvärvsin- komst under söktiden. Informationskapital, slutligen, betecknar den information den arbetssökande har i utgångsläget, t. ex. om sin poten- tiella arbetsmarknad och om hur han bäst skall finna en bra ledig plats på den.

Den arbetssökande kan ägna tid och andra resurser åt att skaffa mer allmän arbetsmarknadsinformation (inklusive information om informa- tionskällor), åt att skaffa extensiv information och åt att skaffa intensiv information. I varje tidsperiod måste den arbetssökande göra en bedömning av vilken eller vilka typer av information som kan beräknas ge högst avkastning och av vilken informationskälla eller kombination av informationskällor som i relation till kostnaderna kan förväntas bäst generera denna information. Troligen finns det också en optimal placering av aktiviteterna över tiden. T. ex. kan en arbetssökande genom att i början av sökandet ägna resurser åt att skaffa allmän information om arbetsmarknad och om informationskällori nästa tidsperiod öka produk— tiviteten i insamlandet av extensiv information, vilken i sin tur utgör en förutsättning för insamlandet av intensiv information.

Extensivt informationssökande

Vi börjar med att studera en arbetssökandes sökande efter extensiv information, dvs. efter ytterligare lediga platser. Den arbetssökande antages ha en bild av det för honom aktuella beståndet och inflödet av lediga platser, t.ex. i form av att han känner antalet platser på olika nyttonivåer. Genom att under en sökperiod lägga ner egen tid och andra resurser på att söka, antages han med en viss sannolikhet kunna få fram en ledig plats under sökperioden. När han väl funnit en ledig plats antages han med full säkerhet kunna avgöra vilka egenskaper den har och därmed vilken nytta den representerar för honom.1 Den arbetssökande måste väga kostnaden för förlängt sökande mot den ökning i hans nytta som det förlängda sökandet kan medföra genom att det med viss sannolikhet kan leda till att han får kännedom om bättre lediga platser än de han redan känner. Hans beslutsregel är: Fortsätt söka så länge de förväntade intäkterna av ytterligare sökande överstiger de förväntade kostnaderna för ytterligare sökande.2 Vi skall nu närmare studera de med extensivt

' Detta antagande modifieras senare iavsnittet om intensivt informationssökande. Det har vid sträcta modellformuleringar visats att detta är liktydigt med att den arbetssökande på optimalt sätt fastställer en aspirationsnivå som minst måste vara uppfylld för att sökandet skall upphöra. Se t. ex. D. T. Mortensen, ”Job search, the duration of unemployment and the Phillips curve", American Economic Review, december 1970.

informationssökande förknippade kostnaderna och intäkterna. Vi utgår därvid från en arbetslös arbetssökande.

Antag att det bästa arbete (A) den arbetslöse arbetssökande skulle kunna erhålla i början av tidsperiod ] skulle ge honom nyttan Ul, U2>

. UT under resten av hans arbetsliv (nuvärdet av arbete A betecknas med U). Alternativt skulle han kunna söka ytterligare en tidsperiod och då ha en viss sannolikhet (pi) att finna ett arbete (Bi) med nyttonivåerna U'Zi, '3i, . . . U'Ti (nuvärdet av arbete 131 betecknas med UE).1 Intäkterna av fortsatt sökande under tidsperiod I är då förväntade värdet av fortsatt sökande, dvs. summan av sannolikheterna att han skall finna ett arbete B, gånger respektive nuvärde UE, minus nuvärdet av arbete A.2 Mot dessa intäkter måste den arbetssökande sätta de kostnader av olika slag som han får, om han fortsätter att söka under tidsperiod 1. Dessa kostnader kan uppdelasi direkta och indirekta sökkostnader. De direkta sökkostnaderna är de utgifter individen har för att söka, t. ex. utgifter för att köpa söktjänster av olika slag och utgifter förknippade med hans eget sökande (resor, telefonsamtal och liknande). De direkta sökkostnaderna kan var och en delas upp i en pris- och en kvantitetskomponent. Individen kan även ha vissa direkta sökintäkter, t. ex. arbetslöshetsunderstöd, dvs. inkomster som är direkt förknippade med att han väljer att fortsätta söka. De indirekta sökkostnaderna utgörs av skillnaden mellan värdet för den arbetssökande av de aktiviteter han utövar under period ] om han accepterar arbete A och värdet för honom av de aktiviteter (bortsett från sökaktiviteter) han utövar under period | om han fortsätter att söka. Om individen accepterar arbete A ger det honom nyttonivån Ul under tidsperiod I (denna post ingår redan som en minuspost i intäktsbegreppet ovan). Denna post dvs. den förlorade förvärvsinkomsten vid fortsatt sökande, kan väntas ha stor tyngd i just de arbetslösa arbetssökandes beslut. Han har dessutom fritid som kan ägnas åt icke-marknadsproduk— tion (hushållsarbete, reparationsarbeten etc.) och fritidssysselsättningar av olika slag. De möjliga alternativen om han i stället fortsätter att söka under tidsperiod 1 kan se ut på en rad olika sätt. Hans tid fördelas nu mellan att söka (köa och/eller vänta) efter arbete och mellan icke-mark- nadsproduktion och fritidssysselsättningar. Antag att han ägnar tid motsvarande arbetstiden i alternativfallet åt att söka (köa och/eller

1 Vi har här satt individens tidshorisont lika med hela hans återstående arbetsliv. Troligen tar den arbetssökande individen ett kortare perspektiv, t. ex. förväntad anställningstid. Ytterligare sökande kan då ses antingen som förkortande denna anställningstid eller som förkortande anställningstiden i efterföljande anställningar. Det väsentliga är att tidsperspektivet kommer med ien eller annan form. Värdet av ett ”bättre” arbete blir mindre ju kortare tid man kan beräknas inneha det. För en feriearbetande kanske det inte lönar sig att lägga ner en arbetsvecka på att hitta ett ”bättre” arbete, under det att detta kan vara mycket lönande för en helårsarbetan- de med samma potentiella arbetsmarknad. För arbeten där den framtida löneut- vecklingen beror av anställningstiden blir kostnaderna för förlängt sökande större. 2 Vi har här antagit att arbete A ej längre finns tillgängligt vid tidpunkt 2. Vi återkommer till detta längre fram.

vänta). Kostnaden för denna tid mäts av U, plus eventuell (positiv eller negativ) värdering av sökaktivitet i jämförelse med arbetsaktivitet. En annan möjlighet är att även en del av ”arbetstiden” ägnas åt icke—mark- nadsproduktion och fritidssysselsättningar. I detta fall bör man från de indirekta sökkostnaderna Ul dra en intäktspost som svarar mot värdet av dessa aktiviteter. I många fall torde emellertid den indirekta sökkostna- den kunna sättas lika med Ul plus eventuell negativ värdering av arbetslöshet (sök—, kö- och/eller vänteaktivitet) ijämförelse med arbets- aktivitet. För arbetslösa som förlorat sina arbeten och för långtidsarbets- lösa torde detta vara mest realistiskt. För andra grupper eller för vissa individer kan det emellertid eventuellt vara motiverat att göra korrige- ringar med hänsyn t. ex. till värdet av icke-marknadsproduktion.

Vi skall nu närmare undersöka hur olika faktorer kan väntas påverka sökandet.

Intäkterna av fortsatt sökande beror bl.a. på den arbetssökandes tidshorisont och diskonteringsränta. Om individens tidshorisont T (åter- stående tid i arbetslivet, alternativt förväntad anställningstid) minskar så kan detta, allt annat givet, väntas leda till kortare söktider. En investering i ytterligare information kommer nämligen då att ge avkastning under färre tidsperioder och därigenom att vara mindre lönsam. Eftersom T kan väntas variera systematiskt med bl.a. ålder och yrke kan sökandets omfattning också väntas variera med ålder och yrke. En ökning av den arbetssökandes diskonteringsränta ger, allt annat givet, en minskning av avkastningen på fortsatt sökande. Värdet av inkomst i nutiden ökar nämligen då relativt värdet av inkomst i framtiden. En arbetslös arbetssökande kan finansiera sitt sökande dels via egna löpande in- komster av olika slag (arbetslöshetsunderstöd, andra familjemedlemmars inkomster osv.), dels via eget kapital eller via län.1 Efterhand som sökandet förlängs och den arbetssökandes egen förmögenhet minskar kan värderingen av nutida inkomst öka (dvs. den arbetssökandes tidspreferen- ser förändras) och ett upphörande av sökandet te sig alltmer attraktivt. Skillnaderna i den monetära budgetrestriktionens utseende för arbetslösa arbetssökande och för ombytessökande torde innebära att de förra har en väsentligt högre tidspreferens, dvs. fäster mycket större värde vid att snabbt få tagi en ledig plats.

Vid den tidpunkt då individen måste fatta sitt beslut om huruvida han skall fortsätta att söka eller ej har han inte fullständig information om utfallet av ytterligare sökande. Han måste därför fatta sitt beslut på basis av de sannolikheter han tillskriver olika möjliga utfall av sökandet. Det förväntade värdet av den lediga plats den arbetssökande kan väntas finna under en period beror bl. a. på om de vid periodens början tillgängliga alternativen står kvar ytterligare en tidsperiod. Utfall av sökandet som innebär att man bara finner sämre lediga platser än det bästa av de alternativ som fanns då sökandet började kommer då inte att dra ner förväntade värdet av ytterligare sökande. Den arbetssökandes maximala förlust av ytterligare sökande utgörs i detta fall av hans sökkostnader. Allt annat givet kommer således ett minskat bortfall av redan funna alternativ att ge en tendens till längre sökande. En annan av skillnaderna

1 Se vidare avsnitt 3.2.5 i kapitel 3 om ti- nansiering av vissa ty- per av investeringar.

mellan arbetslösa och ombytessökande finns just här. De senare har tillgång till ett säkert alternativ, nämligen det arbete de redan innehar, och deras kostnader för att fortsätta sökandet för att eventuellt finna ännu bättre lediga platser än de de redan känner till är därför inte så höga.

Allteftersom sökandet fortskrider, dvs. efterhand som antalet under- sökta arbeten ökar, kommer sannolikheten att finna ett arbete som är bättre än de redan funna att minska. Den förväntade avkastningen på ytterligare sökande kan därför väntas avta över tiden.

Den arbetssökandes inställning till risk påverkar också hans sökbeteen- de. Om han har riskaversion är inte enbart förväntade värdet utan också t. ex. spridningen av de arbetserbjudanden han kan få via förlängt sökande av intresse för honom: Möjligheten av negativa utfall av sökandet uppvägs inte av möjligheten av positiva utfall. Allt annat givet kan således en ökning av riskaversionen väntas ge en tendens till kortare sökande.

Sökandets omfattning varierar också med de direkta och indirekta sökkostnaderna. De indirekta sökkostnadema beror bl. a. på värdet av de aktiviteter (bortsett från arbetssökande) den arbetssökande kan utöva under sökperioden. Allt annat givet kan en ökning av avkastningen i icke-marknadsproduktion och i fritidsaktiviteter väntas ge längre sök- tider. En ökad negativ värdering av arbetssökande i jämförelse med annat arbete kan på motsvarande sätt, allt annat givet, väntas leda till minskat sökande. En ökning av de direkta sökintäkterna dvs. av t. ex. arbetslös- hetsersättningen, kan väntas medföra ökade söktider.

Vissa av sökkostnaderna kan väntas öka efterhand som sökandet fortsätter, arbetslöshetsersättningen kan t. ex. falla bort, värdet av alternativa aktiviteter gå ner och den negativa värderingen av arbetssökan- de i jämförelse med arbete öka.

Vidare gäller att ju högre priset på söktjänster är desto sämre lönar det sig att söka. En ökning av priserna på söktjänster kommer, allt annat givet, att ge en tendens till minskat sökande. Förändringar i de relativa priserna mellan olika slags söktjänster kan väntas leda till substitution mellan dem: om värdet av den arbetssökandes egen tid ökar kan han t. ex. i ökad utsträckning väntas utnyttja andras söktjänster.

Den förväntade intäkten av ytterligare sökande beror vidare på sannolikheten att sökandet leder till att man finner en bättre ledig plats under sökperioden. Denna sannolikhet kan väntas bero på arbetsmark- nadsläget och på insatsen av olika slags söktjänster.

Genom att öka insatsen av egna söktimmar och/eller köpta söktjänster under en viss tidsperiod kan den arbetssökande, allt annat givet, väntas öka sannolikheten att erhålla ett arbetserbjudande representerande en viss nytta under tidsperioden. Den förväntade intäkten av ytterligare sökande under en tidsperiod beror således också av insatserna av olika slags söktjänster. Den ökning av intäkterna som en ökad sökinsats kan medföra måste ställas mot den kostnadsökning den innebär. Den arbetssökande individen måste dels finna en optimal insats av söktjänster totalt sett under en viss tidsperiod, dels finna en optimal kombination av olika slags söktjänster. Den arbetssökande individen har t. ex. tillgång till

en hel mängd olika informationskällor1 och han kan väntas välja mellan dem utifrån sin kännedom ("objektivt” riktig eller ej) om olika informationskällors kostnad och produktivitet för hans typ av informa- tionsbehov, för hans typ av arbetskraft och i det aktuella arbetsmark- nadsläget.2 Han kan väntas utnyttja olika slags söktjänster så att de på marginalen ger lika stor avkastning per sökkrona.

I själva verket är individens problem, såsom tidigare påpekats, kanske att kombinera olika typer av söktjänster på ett optimalt sätt för att generera olika typer av information i olika tidsperioder. I den första sökperioden gäller det kanske i första hand att allmänt skaffa sig en uppfattning om den potentiella arbetsmarknaden. En viss kombination av egna sökinsatser och utnyttjande av olika informationskällor kan vara optimal för detta. Under senare tidsperioder kanske det främst gäller att närmare undersöka vissa givna lediga platser. En helt annan kombination av egen tidsinsats och helt andra informationskällor kan då bedömas som mest effektiva. På likartat sätt kan valet av informationskällor variera över konjunkturcykeln.

I varje tidsperiod kan ökade insatser av söktjänster efter hand väntas ge allt mindre avkastning. Genom att omgivningen förändras, t. ex. genom att nya lediga platser uppstår, kan avkastningen emellertid ha ökat till en senare sökperiod och ytterligare insatser av söktjänster åter löna sig.

Sannolikheten att, vid en given insats av söktjänster, finna en ledig plats representerande en viss nytta kan väntas bero av arbetsmarknadslä- get, uttryckt t.ex. i antalet lediga platser per arbetssökande totalt sett och i antalet lediga platser per arbetssökande på den arbetssökandes delarbetsmarknad. Den senare kvoten kan väntas ge ett mått på möjligheten att finna ett arbetserbjudande inom den arbetssökandes ”närmast liggande” arbetsmarknad (dvs. utan yrkesbyte, geografisk förflyttning osv.) och den förra kvoten ett mått på den totala arbetskraftsefterfrågan i ekonomin och därmed på möjligheten att finna ”mer avlägsna” arbetserbjudanden. Både en ökning i kvoten för den totala arbetsmarknaden och i kvoten för delarbetsmarknaden kan, allt annat givet, väntas öka den förväntade intäkten av sökande genom att produktiviteten hos insatta söktjänster ökas.

Den arbetssökande kan missbedöma sin arbetsmarknad och tro sig möta en annan fördelning (medelvärde, spridning etc.) av lediga platser på olika nyttonivåer än den som faktiskt gäller. Detta kan innebära att han överskattar eller underskattar värdet för honom av fortsatt sökande. Är han för optimistisk blir hans söktid för lång, är han för pessimistisk blir hans söktid för kort (och han kan förväntas acceptera en sämre ledig plats än vad han borde strävat efter).

Om den arbetssökande av olika orsaker har felaktiga arbetsmarknads- förväntningar kan detta således väntas leda till ett iviss mening felaktigt sökbeteende sett ur den arbetssökandes synvinkel.3 Allokeringsförluster- na blir mindre ju snabbare han reviderar sina förväntningar p.g.a. den information han erhåller under sökandet. Nyinträdande på arbetsmarkna- den kan ha speciellt svårt att bedöma sin arbetsmarknad. Allteftersom de söker kan de skaffa sig en riktigare bild av den. Om en nyinträdande var

' Se avsnitt 5.7.

' I de sociologiska un- dersökningarna har man ingående belyst kunska- perna om och attityder- na till arbetsförmedling- en (Se appendix 5.1). Resultaten tyder på att det inte är negativa at— tityder eller bristande kunskaper som gör att vissa individer inte ut- nyttjar arbetsförmed- lingen. Förmodligen är det istället så att arbetsförmedlingen i nuläget inte bedöms vara den mest lönsamma infor- mantionskällan för dessa individer.

3 I de sociologiska un- dersökningarna har man försökt belysa realismen i olika gruppers arbets- önskemål. Se appendix 5.1.

' Dvs. bl. a. åt att skaf— fa viss information om den aktuella interna ar- betsmarknaden.

den.

Intensivt informationssökande

Hittills har vi antagit att den arbetssökande ägnat resurser åt att skaffa fram ytterligare lediga platser. När individen väl erhållit dessa har han med full säkerhet antagits kunna klassificera dem efter vilken nytta de skulle ge honom. Men i själva verket ägnar den arbetssökande individen resurser även åt intensivt informationssökande, dvs. åt att skaffa mer information om egenskaperna hos erhållna arbetserbjudanden.

Antag att den arbetssökande via extensivt sökande fått kännedom om en ledig plats A. För en viss arbetssökande finns det ett antal egenskaper hos denna (och andra) lediga platser som ingår i hans preferenser och vars värden således påverkar den arbetssökandes rangordning av olika arbeten. I utgångsläget antas den arbetssökande ha en viss bild av den lediga platsen A, t. ex. i form av förväntade fördelningsfunktioner för var och en av egenskaperna hos A. Genom att lägga ner tid och andra resurser kan den arbetssökande skaffa sig en säkrare uppfattning om egenskaperna hos A. Den ökade informationen kan innebära dels att den arbetssökandes uppfattning om förväntade värdet för en viss egenskap förändras, dels att den förväntade fördelningsfunktionen för egenskapen ändrar utseende på annat sätt, t. ex. på så sätt att egenskapens spridning minskar.

Intäkterna av intensivt informationssökande består i att den arbets- sökande när han väl tillträder en ledig plats har bättre information om vilka egenskaper som är förknippade med den. Hur stora intäkterna av intensivt informationssökande är beror på hur den arbetssökande värderar detta. Ju större riskaversion en individ har, desto större kan, allt annat givet, intäkterna av intensivt informationssökande väntas vara.

Den inhämtade intensiva informationen kan också leda till att den arbetssökande väljer att inte acceptera ett visst arbete. Intäkterna av informationssökandet kan i detta fall sägas bestå i att han undviker förluster förknippade med att acceptera en ledig plats som han, om han i förväg bättre känt dess egenskaper, inte skulle ha accepterat.

De egenskaper som den arbetssökande individen söker information om kan väntas variera mellan olika individer och mellan olika grupper av individer. Det finns t.ex. troligen skillnader mellan olika yrken eller typer av lediga platser. Inom vissa yrken kan löneerbjudandena vara standardiserade och intresset därför koncentreras till t. ex. arbetsmiljö, arbetsplatsens läge etc. För andra yrkeskategorier kan olika arbeten erbjuda relativt likartade miljöförhållanden och intresset därför kon- centreras t. ex. till eventuella lönedifferenser. För många individer torde gälla att det är olika arbetens framtida egenskaper som är av speciellt intresse och resurser kommer därför att ägnas åt att skaffa information om t. ex. karriärmöjligheter, risk för uppsägning och liknande.1

I PA-rådets undersökning finns uppgifter om vilken information om

alltför pessimistisk vid sökandet och därigenom accepterade en ledig plats för snabbt, kan detta senare visa sig i förnyat sökande och arbetsbyte, då den nyinträdande korrigerat sin bild av sina möjligheter på arbetsmarkna-

? i l i |

lediga platser som de intervjuade företagen lämnar till arbetsförmedlingen och som denna således kan tillhandahålla: ”Företagens information till Af om befattningen utgöres mestadels av en vakansuppgift bestående av uppgift om namnet på den befattning man söker, arbetskrav och i vissa fall yrkeserfarenhet och lön. Ibland tillkommer uppgift på kön och ålder. Vissa företag meddelar anställningsförmåner och bostadsförhållanden. Mera sällsynt är att Af meddelas utvecklings- och utbildningsmöjligheter för de anställda”.1

PA—rådets undersökning belyser även vilken information som lämnas till de arbetssökande vid anställningsintervjun.2 Den vanligast förekom- mande informationen gäller anställningsförmåner, lön och arbetsuppgif- ter, men även information om företaget, om bostad och om utvecklings- möjligheter (utbildning) lämnas relativt ofta.

Ju större spridning en viss egenskap uppvisar mellan olika potentiella arbeten, desto mer tid och resurser lönar det sig, allt annat givet, att lägga ner på informationsinhämtande om denna egenskap hos ett visst arbete. Vidare gäller att ju större vikt en viss (icke-standardiserad) egenskap intar i den arbetssökandes nyttofunktion, desto mer tid och resurser lönar det sig, allt annat givet, att lägga ner på att skaffa information om denna egenskap. Vad gäller avvägningen mellan att söka information om olika egenskaper kan den arbetssökande väntas fördela sina sökresurser så att de på marginalen ger lika stor nettoavkastning vid informationssökande om olika egenskaper.

Kostnaderna för intensivt informationssökande är av samma slag som för extensivt informationssökande, dvs. de består dels av indirekta sökkostnader, dels av direkta sökkostnader. Valet mellan olika informa- tionskällor och mellan egna sökinsatser och andras söktjänster torde emellertid utfalla annorlunda vid intensivt än vid extensivt informations- sökande. Bra informationskällor för intensiv information behöver inte ha en vid överblick över arbetsmarknad och arbetstillfällen, utan känneteck- nas av att de kan ge utförlig och ur den arbetssökandes synvinkel relevant och tillförlitlig information om ett visst arbete och en viss arbetsplats.3

Den arbetssökandes egna sökinsatser kan väntas öka i betydelse vid intensivt informationssökande. Bedömningen av vilken information som är av intresse och utvärderingen av erhållen information är vid intensivt informationssökande starkt knuten till den arbetssökande individen och det kan vara svårt att ersätta dennes sökinsatser med andras.

Ett sätt att skaffa intensiv information är att direkt tillträda och prova den lediga platsen. Om den därigenom erhållna informationen är tillfredsställande blir man kvar, om inte slutar man.

Eftersom en arbetssökande aldrig när fullständig intensiv information innan han tillträder en ledig plats är alla anställningar i viss utsträckning ”prov”-anställningar. Kostnaderna för att prova sig fram, t. ex. i form av

3 I de sociologiska undersökningarna tillfrågades de intervjuade om huruvida de trodde att man på arbetsförmedlingen får veta tillräckligt eller för lite om arbetsuppgifterna i lediga arbeten. Ungefär 30 % trodde att man får veta tillräckligt, ungefär 50 % att man får veta för lite. Se appendix 1 till detta kapitel.

1 PA-rådet, Intervjuun- dersökning. . . . sid. 62.

2 PA-rådet, Intervjuun-

dersökning. . . . sid. 26—27.

1 En utförlig analys och beskrivning av företagens personal- rekrytering och per- sonalplanering, sedda från ett personaladmi- nistrativt perspektiv, finns i PA—rådets un- dersökning.

ett nytt arbetsbyte efter relativt kort tid, får vägas mot kostnaderna och möjligheterna att få ökad intensiv information på annat sätt.

En möjlig förklaring till att vissa arbetstagare lämnar en anställning efter relativt sett kort anställningstid skulle således kunna vara att de haft otillräcklig och/eller felaktig intensiv information om anställningen då de tillträdde den. Denna avgång skulle i så fall i viss utsträckning kunna minskas genom förbättrad intensiv information.

Arbetssökandets upphörande

Hittills har vi bara nämnt två möjliga alternativ för den arbetssökande, nämligen att acceptera den bästa av de lediga platser han känner till eller att fortsätta att söka. Den arbetssökande kan emellertid också välja att sluta att söka. För en arbetslös arbetssökande innebär detta att han träder ut ur arbetskraften. Detta kan antas inträffa då de eventuellt redan funna lediga platserna är mindre attraktiva än att vara utanför arbets- kraften samt fortsatt sökande inte bedöms kunna leda fram till så mycket bättre alternativ än att vara utanför arbetskraften att sökkostnaderna kan täckas.

Beslutet om utträde kan senare ändras genom att sökkostnadema ändras, genom att sökandet bedöms kunna ge bättre resultat (t.ex. genom att arbetsmarknadsläget förändrats) eller genom att alternativet att vara utanför arbetskraften blivit mindre attraktivt (t. ex. genom att familjesituationen ändrats).

För de ombytessökande gäller att deras tillgängliga alternativ utgörs av det arbete de redan innehar. Det är först när förväntade värdet av de alternativ de har trott sig kunna finna genom att söka varit så mycket förmånligare än det arbete de redan har att sökkostnader och byteskost- nader beräknats kunna täckas, som de kan antas ha börjat sitt ombytessökande. Om förväntningarna visar sig vara felaktiga kan deras ombytessökande upphöra, permanent, eller till dess att sökkostnader och sökintäkter förändrats, så att ombytessökande åter ter sig lönsamt.

5.5.2. Arbetsgivarnas sökbeteende på arbetsmarknaden

I avsnitt 5.2 konstaterade vi att arbetsgivarna på grund av efterfrågeför- ändringar, teknisk utveckling, normal arbetskraftsavgång osv. ständigt behöver rekrytera arbetstagare till olika lediga platser.1 Rekryteringen kan Ske via den externa eller via den interna arbetsmarknaden. Här kommer vi enbart att diskutera arbetsgivarnas sökbeteende på den externa arbetsmarknaden, dvs. deras sökande efter information för att på bästa sätt fylla externa lediga platser.

Arbetstagaren antages söka maximera sin vinst, givet olika restriktio— ner. Detta innebär i det aktuella fallet att han i sin rekrytering strävar efter att finna arbetstagare med ur hans synvinkel högsta produktivitet

per kostnadskrona.1 Arbetsgivaren kan rekrytera arbetstagare från olika kategorier arbetssökande, från de ombytessökande, från arbetssökande utanför arbetskraften och från de arbetslösa. Var och en av de arbetssökande kan antas vara förknippad med en viss nettovinst för arbetstagaren om han anställs. Denna nettovinst beror dels av hur produktiv den arbetssökande kan väntas vara i de aktuella arbetsuppgif- terna, dels av vilken ersättning han kräver för att utföra arbetsuppgifter- na.

Olika arbetssökandes produktivitet för arbetsgivaren beror av en rad olika faktorer. Arbetsgivaren kan väntas ta hänsyn inte enbart till olika ; arbetssökandes produktionstillskott per arbetstimma och dettas utveck- ling över tiden, utan också till olika arbetssökandes förväntade anställ- ningstid, frånvarofrekvens, olycksfallsbenägenhet, upplärningskostnader etc. I synnerhet om anställningen är av långvarig karaktär, kan faktorer som lång förväntad anställningstid, flexibilitet och utvecklingsbarhet tillmätas stor betydelse. Sammanfattningsvis kan arbetsgivaren väntas vara intresserad av en hel rad olika egenskaper hos de arbetssökande, egenskaper som han bedömer vara avgörande för en arbetssökandes nuvarande och framtida produktivitet.

Arbetsgivarens vinst av att anställa en viss individ beror också på vilka ersättningskrav denne har nu och i framtiden vad gäller kontantersätt- ning, arbetsmiljö och andra förmåner.2 Varje arbetssökandes ersättnings- krav av olika slag kan från arbetsgivarens synpunkt sammanfattas i form av en förväntad totalkostnad för varje tidsperiod av att anställa just denne arbetssökande.3 Vissa förmåner kan ha karaktär av kollektiv vara, dvs. inte vara individbundna utan konsumeras av alla anställda eller grupper av anställda gemensamt. Om detta är fallet kan arbetsgivaren utan ytterligare kostnad erbjuda en arbetssökande dessa förmåner i samma utsträckning som tidigare anställda.

Antag att en arbetsgivare vid tidpunkten tl har vissa arbetsuppgifter som han önskar få utförda med hjälp av extern rekrytering av arbetskraft. Han vet att han genom att inte omedelbart anställa första bästa

! Alternativt kan arbetsgivaren antas maximera sin nytta och denna nytta antas vara beroende av fler faktorer än vinsten. Även dessa andra faktorer kommer då att bli av betydelse för arbetsgivarens val mellan olika arbetssökande. Om arbetsgivaren t. ex. speciellt föredrar att arbeta ihop med unga anställda kommer hans val mellan unga och äldre arbetssökande inte att ske enbart utifrån förväntade vinsten av att anställa respektive kategori. För andra arbetsgivare än de privata behöver man också byta ut vinstmaximering mot en maximering av de för dessa arbetsgivare relevanta målen med verksamheten. Med denna modifiering kan den utvecklade modellen även användas för att belysa t. ex. de offentliga arbetsgivarnas sökbeteende.

2 Ersättningen eller delar av den kan vara fastställd genom avtal, varvid arbetarens individuella krav inte behöver bli avgörande. Olika arbetskraftsgrupper kan då från ersättningssynpunkt ses som standardiserade för arbetsgivaren och hans sökande därför koncentreras på att finna den mest produktiva inom en viss arbetskrafts— grupp. 3 Det för arbetsgivarens val mellan olika arbetssökande relevanta lönebegreppet är således inte den till arbetstagaren faktiskt utbetalda kontantlönen utan arbetsgiva- rens totala kostnadsökning vid anställning av en viss individ.

] Detta antagande mo- difieras senare i avsnit- tet om intensivt infor- mationssökande.

arbetssökande utan i stället lägga ner resurser dels på att leta upp ytterligare potentiellt intresserade arbetssökande (extensivt sökande), dels på att undersöka egenskaperna hos olika arbetssökande (intensivt sökande) eventuellt kan finna en (från vinstsynpunkt) bättre arbetssökan- de. Att fortsätta att söka är förknippat med olika slags kostnader för arbetsgivaren och vid varje tidpunkt måste han därför besluta huruvida det lönar sig att fortsätta att söka eller om han skall anställa den bäste av de arbetssökande han har tillgång till vid den aktuella tidpunkten.

Företagaren kan ägna resurser åt att skaffa extensiv information, dvs. åt att finna fler individer som är intresserade av arbetet eller åt att skaffa intensiv information, dvs. åt att skaffa information om egenskaperna hos de individer som redan visat sig intresserade av arbetet. Företagaren kan köpa söktjänster externt eller använda sig av egen eller anställdas tid. En annan möjlighet är att företagaren varierar sitt löneerbjudande och/eller andra förmåner förknippade med arbetet för att därigenom påverka antalet sökande och den förväntade produktiviteten hos de sökande.

I varje tidsperiod måste företagaren göra en bedömning av vilken eller vilka typer av information som kan beräknas ge högst avkastning och av vilken informationskälla (rekryteringsåtgärd) eller kombination av infor- mationskällor (rekryteringsåtgärder) som i relation till kostnaderna bäst kan förväntas generera denna information. I princip kan företagaren väntas ägna ytterligare resurser åt att söka så länge förväntade värdet av ytterligare information är större än kostnaden för att erhålla denna ytterligare information.

Extensiv! informationssökande

Antag att arbetsgivaren har ett arbete A som han önskar besätta genom extern rekrytering. Antag vidare att arbetsgivaren preliminärt fastställt löneerbjudande och andra förmåner förknippade med arbetet, så att dessa tills vidare inte kan utnyttjas som rekryteringsinstrument. I detta läge har företagaren tillgång till en viss potentiell arbetsmarknad, dvs. till en grupp arbetssökande som skulle vara intresserade av arbetet om de kände till det. Var och en av dessa individer kännetecknas av en viss produktivitet i det aktuella arbetet.

Arbetsgivaren antas ha en bild av sin potentiella arbetsmarknad i form av en fördelningsfunktion Över produktiviteten hos olika arbetssökande. Genom att under en tidsperiod lägga ner olika slags resurser på att söka antages arbetsgivaren med viss sannolikhet kunna få kontakt med ytterligare en arbetssökande under tidsperioden. När han väl fått kontakt med en arbetssökande antages han med full säkerhet kunna avgöra vilken produktivitet denne arbetssökande skulle ha i det aktuella arbetet.1

Arbetsgivarens extensiva sökande kan nu analyseras analogt med de arbetssökandes extensiva sökande efter ytterligare arbetserbjudanden. Arbetsgivaren kan väntas väga kostnaden för förlängt sökande mot den intäktsökning som det förlängda sökandet kan väntas ge. Han kommer inte att besätta en ledig plats så länge förväntade intäkterna av ytterligare sökande är större än förväntade kostnaderna för ytterligare sökande.

Vi övergår nu till att närmare studera arbetsgivarens intäkter av och kostnader för ytterligare extensivt sökande.

Antag att arbetsgivaren har en viss tidshorisont för sitt beslutsfattande. Intäkten för arbetsgivaren av att fortsätta att söka ytterligare en period utgörs av skillnaden mellan förväntade nuvärdet av den vinst den arbetssökande, som arbetsgivaren kan väntas finna genom ytterligare sökande, kan väntas avkasta under perioderna efter sökperioden och fram till tidshorisonten och motsvarande nuvärde för den bäste av de arbetssökande, som arbetstagaren känner i utgångsläget.

Arbetsgivarens sökkostnader kan bestå dels av direkta sökkostnader, dvs. kostnader för att köpa söktjänster utifrån, för att använda egen och andra anställdas tid för extensivt sökande osv., dels av indirekta sökkostnader, dvs. kostnader för utebliven produktion under sökperio- den. De senare bestäms av vilken vinst den bäste arbetssökande arbetsgivaren känner i utgångsläget skulle avkasta under sökperioden och av vilka alternativa möjligheter (t. ex. i form av övertid och omfördelning av arbetsuppgifter) arbetsgivaren har att få de med den lediga platsen förknippade arbetsuppgifterna utförda under sökperioden. Om den lediga platsen är besatt eller av andra anledningar inte aktuell för omedelbart tillträde är de indirekta sökkostnaderna lika med noll.

Låt oss nu studera hur olika faktorer kan väntas påverka avkastningen på fortsatt sökande.

En förkortning av arbetsgivarens tidshorisont (det tidsperspektiv i vilket han ser den aktuella anställningen) leder, allt annat givet, till att avkastningen på fortsatt sökande minskar. En kortare tidshorisont medför nämligen att en investering i ytterligare information kan väntas ge avkastning under färre tidsperioder. En ökning av arbetsgivarens diskon- teringsränta innebär att värdet av vinst i nutiden ökar relativt värdet av vinst i framtiden och medför därför, allt annat givet, att avkastningen på fortsatt sökande minskar.

Arbetsgivaren har inte fullständig information om utfallet av ytterli- gare sökande. Han måste därför göra en bedömning av intäktssidan utifrån de sannolikheter han tillskriver olika möjliga utfall. Den förvänta- de intäkten av ytterligare sökande beror bl. a. på om arbetsgivaren efter sökperiodens slut kan väntas ha tillgång till de arbetssökande han kände till vid sökperiodens början. Arbetsgivarens största möjliga förlust av ytterligare sökande utgörs om detta är fallet av hans sökkostnader. Om sannolikheten att redan funna arbetssökande förblir tillgängliga ökar, så kommer detta, allt annat givet, att ge en tendens till ökat sökande.

Ju större riskaversion arbetsgivaren har, desto mindre blir, allt annat givet, hans intäkter av fortsatt sökande. Allt eftersom antalet funna arbetssökande ökar kommer sannolikheten att finna en arbetssökande som är bättre än de redan funna att minska. Den förväntade avkastningen av ytterligare sökande kan således väntas avta över tiden.

Ju högre de direkta sökkostnaderna är, desto sämre lönar sig, allt annat givet, fortsatt sökande. Om priset på söktjänster ökar generellt kommer fortsatt sökande att bli mindre lönsamt. Om de relativa priserna för olika slags söktjänster (företagarens egna, anställdas, externt köpta) förändras,

kan substitution förväntas äga rum mellan dem. Antag t. ex. att företagaren inrättat en personalavdelning som bl. a. sköter det extensiva sökandet. Om personalavdelningen har ledig kapacitet är kostnaden för att utnyttja dess söktjänster på marginalen låg. Om alternativa uppgifter för personalavdelningen uppkommer under sökandet kan kostnaden för att utnyttja den för fortsatt extensivt sökande öka. Detta kan väntas ge tendenser till att man ersätter personalavdelningens tjänster med externt köpta söktjänster.

Ju större de indirekta sökkostnaderna, dvs. kostnaderna för utebliven produktion under sökperioden, är desto sämre lönar sig, allt annat givet, fortsatt sökande. De indirekta sökkostnaderna är av stor vikt för arbetsgivaren. De indirekta sökkostnaderna kan väntas öka över tiden genom att det blir svårare och dyrare att sköta de aktuella arbetsuppgif- terna på annat sätt än genom nyanställning. Övertidsarbete kan bara utnyttjas i begränsad omfattning och är relativt sett dyrbart, omfördel- ning av arbetsuppgifter leder till att andra arbetsuppgifter försummas, vilket efterhand kan bli alltmer kostsamt osv. Genom att inleda sökandet innan tillträde är aktuellt, kan de indirekta sökkostnaderna elimineras eller nedbringas.

De förväntade intäkterna av fortsatt sökande beror också på sannolik- heten att arbetsgivaren kommer att finna ytterligare en arbetssökande under sökperioden. Denna sannolikhet "kan antas bero bl. a. på insatta sökresurser, pä arbetstagarens löneerbjudande och på det rådande arbetsmarknadsläget.

Genom att öka insatsen av sökresurser under en sökperiod kan arbetsgivaren, allt annat givet, väntas öka sannolikheten att få fram ytterligare arbetssökande under perioden och därmed öka den förväntade intäkten av sökande, Denna ökade intäkt kan ställas mot kostnaden för den ökade insatsen av sökresurser. Så länge intäktsökningen är större än kostnadsökningen lönar det sig för arbetsgivaren att öka sökinsatsen. Ökade sökinsatser kan emellertid efterhand väntas ge allt mindre intäktsökning. Arbetsgivaren kan välja mellan en rad olika informations- källor och informationstjänster och hans val mellan dem kan väntas ske utifrån en bedömning av deras kostnad och produktivitet i det aktuella arbetsmarknadsläget vad gäller extensivt sökande efter den typ av arbetskraft han behöver. Arbetsgivaren kan väntas utnyttja olika slags sökinsatser så att de på marginalen ger lika stor avkastning per sökkrona.

Hittills har vi antagit att arbetsgivaren i förväg fastställt löneerbju- dande och andra förmåner förknippade med arbetet. Vi antar nu att detta inte är fallet och att arbetsgivaren genom att ändra t. ex. löneerbjudande eller arbetsmiljöerbjudande kan påverka sin rekryterings- situation. Ökade sökinsatser och ökade löne- och/eller arbetsmiljöerbju- danden etc. utgör alternativa sätt att rekrytera önskad arbetskraft. Arbetsgivaren kan väntas välja mellan dem efter deras respektive intäkter och kostnader. Att använda löneerbjudandet som rekryteringsinstrument kan emellertid vara dyrbart genom att det kan väntas leda till högre kostnader under många tidsperioder och genom att arbetsgivaren kan ha svårt att diskriminera och därför tvingas höja lönen även för redan

anställda med likartade arbetsuppgifter. Det senare kan emellertid även ge vissa intäkter, t. ex. iform av minskad personalavgång.

Sannolikheten att finna ytterligare arbetssökande under sökperioden kan, allt annat givet, också väntas bero av arbetsmarknadsläget, mätt t. ex. av antalet lediga platser per arbetssökande totalt sett och av antalet lediga platser per arbetssökande på den aktuella delarbetsmarknaden. Vid en försämring av arbetsmarknadsläget kan arbetsgivaren, vid en given sökinsats, väntas komma i kontakt med fler arbetssökande per tidsperiod. Detta ökar, allt annat givet, förväntade avkastningen av att söka under en viss tidsperiod. Samtidigt kan emellertid avkastningen på fortsatt sökande väntas avta snabbare över tiden än tidigare och de lediga platserna därmed besättas snabbare. Alternativt gäller att arbetsgivaren vid en försämring av arbetsmarknadsläget kan minska sina sökinsatser och ändå uppnå samma rekryteringseffekt, dvs. han kan med mindre sökinsats på samma tid som före konjunkturnedgången finna en arbetssökande med viss produktivitet. Det omvända kan väntas inträffa vid en konjunktur- uppgång. Arbetsgivaren kommer då att vid en given sökinsats finna färre arbetssökande. För att uppnå samma rekryteringseffekt som tidigare måste han öka sina sökinsatser. Ett annat alternativ är att han ökar sitt löneerbjudande. Men om andra arbetsgivare också ökar sina löneerbju- danden kanske deras relativa löneerbjudanden inte förändras. Deras respektive rekryteringsläge kommer då inte att påverkas annat än tillfälligt, nämligen tills dess att information om att de relativa löneerbjudandena inte ändrats hunnit sprida sig bland de arbetssökande. På motsvarande sätt kan ökade sökinsatser från samtliga arbetsgivare neutralisera varandra.

? Intensivt in formationssökande

Arbetsgivarens extensiva sökande leder till att han får kontakt med intresserade arbetssökande. Bland de individer han får fram via sitt extensiva sökande måste han göra ett urval, dvs. besluta vem av dem han skall anställa. Hittills har vi antagit att detta urvalsproblem var löst i och med att arbetsgivaren fick kontakt med en arbetssökande. Arbetsgivaren antogs nämligen då med fullständig säkerhet kunna bedöma den arbetssökandes produktivitet i det aktuella arbetet. Vi frångår nu detta antagande. Det kan då vara lönsamt för arbetsgivaren att lägga ner resurser på att skaffa fram intensiv information som underlag för sitt urvalsbeslut, dvs. information om olika egenskaper hos de arbetssökande. Arbetsgivaren antages vilja fastställa hur produktiva olika arbetssö- kande kan väntas vara i de aktuella arbetsuppgifterna. Detta innebär att han är intresserad av information om en mängd olika egenskaper hos de arbetssökande, egenskaper som han tror påverkar olika arbetares nuvaran— de och framtida produktivitet. Genom att lägga ner tid och andra resurser t. ex. på att granska ansökningshandlingar, undersöka referenser och genomföra intervjuer och test kan arbetsgivaren skaffa sig en mer exakt bild av den arbetssökandes egenskaper och därmed av dennes förväntade ! Jämför avsnitt produktivitet. Intäkterna av det intensiva informationssökandet beror på 3.4.2ikapite13

1 Jfr diskussionen kring arbetsmark- nadsutbildningen iavsnitt 6.5.5 i kapitel 6.

2 Alternativt kan ar- betsgivaren välja sina informationskällor eller inrikta sitt ex- tensiva sökande så att han enbart får kontakt med arbetssökande ur den ena gruppen.

Figur 5.12 Förväntad produktivitet i två olika grupper arbetssökande.

vilket värde detta har för arbetsgivaren. Den inhämtade informationen kan i vissa fall leda till att arbetsgivaren beslutar att inte anställa en viss arbetssökande. Intäkterna av det intensiva informationssökandet beståri detta fall av att arbetsgivaren undviker förluster förknippade med att anställa en arbetssökande vars egenskaper är sådana att arbetsgivaren, om han'i förväg känt till dem, inte skulle ha anställt honom. Ju större vikt en viss (icke-standardiserad) egenskap bedöms ha för hur produktiv en arbetssökande kan väntas vara i det aktuella arbetet, desto mer tid och resurser lönar det sig för arbetsgivaren, allt annat givet, att lägga ner på att skaffa information om denna egenskap.

De egenskaper som är av vikt kan väntas variera mellan olika lediga platser och därmed kan även inriktningen av det intensiva sökandet väntas variera mellan olika typer av lediga platser. För vissa lediga platser kan skillnader i egenskaper vara förknippade med stora produktivitets- skillnader och omfattande intensiva sökinsatser därför löna sig. Vidare gäller att ju större spridning en viss egenskap uppvisar mellan olika arbetssökande desto mer resurser lönar det sig, allt annat givet, att lägga ner på att skaffa information om denna egenskap hos en viss arbetssö- kande. Om alla arbetssökande kan väntas ha samma frånvarofrekvens blir denna egenskap ointressant från urvalssynpunkt. Om frånvarofrekvensen däremot kan väntas variera markant mellan olika sökande kan det löna sig för arbetsgivaren att skaffa information om vilken frånvarofrekvens en viss arbetssökande kan väntas ha.

Arbetsgivarens svårighet att fastställa de arbetssökandes produktivitet kan medföra att han använder sig av lätt tillgänglig intensiv information, såsom uppgifter om kön, ålder, formell skolutbildning och liknande vid sitt urvalsförfarande.l Antag t. ex. att hans bild av den förväntade produktiviteten i två lätt urskiljbara grupper arbetssökande ser ut som i figur 5.12.

Medelvärdet för den ena gruppen är lägre än för den andra, men det finns individer ur den första gruppen som har högre förväntad produktivi- tet än individer ur den andra. Antag emellertid att arbetsgivaren inte utan kostnad (t. ex. i form av test) kan skilja ut de mer produktiva inom en viss grupp. Om detta är fallet kan det löna sig för honom att direkt sortera bort alla individer från den första gruppen och göra sitt urval enbart bland den andra gruppen.2 Det låga medelvärdet för den första gruppen kan således försvåra arbetsmarknadssituationen även för högpro- duktiva individer i gruppen. Bättre och billigare intensiv information till

Förväntad produktivitet

! |

arbetsgivarna skulle kunna förbättra dessa individers arbetsmarknadssi- tuation. Samtidigt skulle emellertid de lågproduktiva inom den andra gruppen få det sämre. Detta är ett exempel på att förbättrad information kan gynna vissa individer på andras bekostnad.

De informationskällor arbetsgivarna utnyttjar för intensivt sökande kan väntas skilja sig påtagligt från de informationskällor de utnyttjar för extensivt sökande. Deras val av extensiva informationskällor kan emeller- tid väntas ske bl. a. utifrån vilka intensiva informationskostnader per slutligt anställd som kan väntas vara förknippade med rekrytering med hjälp av en viss extensiv informationskälla. En extensiv informationskälla som ger kontakt med många arbetssökande behöver således inte vara bättre från arbetsgivarens synpunkt än en som ger kontakt med färre. Det för arbetsgivaren intressanta är den förväntade totala sökkostnaden per slutligt anställd med viss produktivitet vid utnyttjande av olika informa- tionskällor.

Även arbetsgivaren kan skaffa sig intensiv information genom ”prov- anställning”. Det förekommer t. ex. i varianten praktik- eller feriearbete med senare permanent anställning, men torde också vara relativt vanligt i andra fall. Förekomsten av "provanställningar" har också samband med de interna arbetsmarknadernas funktionssätt. En arbetsgivare kan t. ex. anställa ett antal arbetssökande utan alltför ingående intensiv informa- tion, för att sedan via befordringssystemet ”gallra” bland dem efter den intensiva information som erhålls under anställningens lopp.

5.5 .3 Information för förhandlingar mellan arbetsgivare och arbetssökande

I de två föregående avsnitten har vi diskuterat de arbetssökandes och arbetsgivarnas sökbeteende var för sig och sett hur de efterfrågar extensiv och intensiv information för att hitta bästa möjliga arbete respektive arbetare. När en arbetsgivare fått kontakt med en arbetssökande som han finner acceptabel och denne arbetssökande samtidigt finner det erbjudna arbetet acceptabelt, kvarstår emellertid ofta en viss marginal för förhandlingar mellan dem.] Det kan röra sig om en närmare specificering av arbetsuppgifter och av lön och andra förhandlingsbara anställningsvill— kor, vilka är av intresse för både arbetsgivaren och den arbetssökande.

Den arbetssökande kan antas sätta den undre gränsen för förhand- lingarna. Han har vissa minimikrav som måste bli uppfyllda för att han skall acceptera den lediga platsen. Hur dessa minimikrav ser ut beror på vilka alternativ han har tillgång till. På motsvarande sätt sätter arbets- givaren den övre gränsen för förhandlingarna. Han har t. ex. en lönenivå ovanför vilken det inte lönar sig för honom att anställa den arbetssökan- de. Var arbetsgivarens gräns ligger beror på vilka alternativ han har tillgång till.

Utfallet av förhandlingarna mellan arbetsgivaren och den arbetssökan- de beror bl.a. på vilken information de två parterna har om varandras alternativ. Om arbetsgivaren känner den arbetssökandes minimikrav behöver han inte i förhandlingarna gå över dessa. Om den arbetssökande

1 Vi diskuterar här förhandlingar om in- dividuella anställningar, inte centrala förhand- lingar mellan arbetsgi- vare och arbetstagare.

1 En del av löntagar- organisationernas verk- samhet kan ses just som tillhandahållande av så- dan förhandlingsrelevant information till medlem- marna.

känner arbetsgivarens alternativ kan han på motsvarande sätt tillskansa sig hela förhandlingsutrymmet. Information om motpartens alternativ är således av värde för båda parter och det kan löna sig för dem att ägna resurser åt att skaffa sådan information.1

Information har också betydelse genom att den kan ändra förhand- lingsutrymmet. Om den arbetssökande får tillgång till bättre extensiv och intensiv information, dvs. får kännedom om fler tillgängliga alternativ och bättre information om deras egenskaper, kan detta väntas påverka hans förhandlingskrav. Motsvarande gäller för arbetsgivaren. Förbättrad informationsspridning på arbetsmarknaden kan således väntas medföra att förhandlingsutrymmet förändras.

5.5.4. Några synpunkter på sökmodellerna

Mikroekonomiska modeller över de arbetssökandes och arbetsgivarnas sökbeteende av den typ som utvecklats i avsnitten 5.5.1 och 5.5.2 är av relativt sent datum. Tidigare har ekonomerna isina modeller i allmänhet antagit att de agerande på en marknad gratis har tillgång till fullständig information. Deras modeller har således inte varit inriktade på att belysa informationsproblematiken.

Den dynamiska arbetsmarknadsmodellen (se avsnitt 5.2) och sökmo- dellerna har gett ett bättre underlag för tolkningen av olika arbetsmark- nadsdata. De pekar samtidigt på ett behov av delvis annorlunda arbetsmarknadsdata än de som f. n. produceras.

F.n. kan sökmodellerna användas för att härleda vilken kvalitativ verkan på sökandet som en viss förändring i faktorer av betydelse för sökandet kan väntas ha. Däremot kan man inte utan att skatta modellerna ekonometriskt få någon uppfattning om hur stor effekten på sökandet av en viss ändring kan väntas bli. Det finns således ett behov av fortsatt forskning för att mer exakta utsagor, om vilken betydelse olika faktorer har för beteendet på arbetsmarknaden, skall kunna göras.

Det bör kanske också än en gång framhållas att individens sökande sker under en rad givna restriktioner. Förutsättningarna för sökandet under en viss tidsperiod beror av en mängd förhållanden under perioden, t. ex. konjunkturläge, rådande bestämmelser eller avtalsuppgörelser be- träffande löner och anställningsförhållanden, möjligheterna att finansiera sökande osv. I vissa lägen kan förbättrad tillgång på information om rådande förhållanden ge relativt små förbättringar av de enskilda sökarnas situation. I stället kan det vara motiverat att söka ändra restriktionerna för sökandet, t. ex. genom arbetsmarknadspolitiska åtgärder, som påver- kar egenskaperna hos de lediga platserna och de arbetssökande, eller genom stabiliseringspolitiska åtgärder, som påverkar tillgången på lediga platser.

5.6. Verkningar av och motiv för ingripanden i efterfrågan på arbetsmarknadsinformation

I detta avsnitt skall vi, bl. a. utifrån modellerna i avsnitt 5.2 och 5.5 studera verkningarna av en ändring i konsumtionen av arbetsmarknadsin- formation. Vi inleder med att i avsnitt 5.6.1 diskutera de direkt berörda individernas betalningsvillighet för ökade informationstjänster. I avsnitt 5.6.2 ser vi vilka motiv som kan finnas för offentliga ingripanden i efterfrågan på arbetsmarknadsinformation. I avsnitt 5.6.3 studerar vi verkningarna av ökade informationstjänster på samhällsnivå och diskute- rar möjligheterna att genomföra kvantitativa samhällsekonomiska kost- nads-intäktskalkyler.

5.6.1. De direkt berördas betalningsvillighet

Vi antar tills vidare att det inte är några samhällsekonomiska problem förknippade med produktionen av arbetsmarknadsinformation.l Vidare antar vi att det är aktuellt att ändra tillhandahållandet av arbetsmark- nadsinformation i samhället. Den information man överväger att till- handahålla kan vara av mer eller mindre kollektiv karaktär. Att informationen är fullständigt kollektiv innebär att den, när den en gång producerats och tillhandahållits för en konsument, kan utnyttjas av ytterligare konsumenter utan ytterligare kostnad och att det är relativt resurskrävande att hindra potentiella konsumenter från att utnyttja informationen. Mot detta kan kontrasteras fullständigt privat informa— tion, vilken när den konsumerats av en individ inte längre kan utnyttjas av andra och vilken det är relativt lätt att utestänga potentiella konsumenter från. Visst slags arbetsmarknadsinformation kan ha starkt kollektiva drag, t. ex. allmän information om konjunkturläget på arbetsmarknaden, och andra typer av information kan vara i det närmaste helt privat, t. ex. information inhämtad om en arbetssökande vid en anställningsintervju. I vår tidigare klassificering torde intensiv informa- tion t. ex. vara av mer privat karaktär än extensiv information.

Vad gäller helt privat information är efterfrågesidan inte mer proble- matisk än för andra varor det pris individen är villig att betala ger uttryck för hans betalningsvillighet och om hans betalningsvillighet är större än resurskostnaden för att producera informationen bör den tillhandahållas.2 Eventuellt kan konsumenten behöva hjälp att bedöma värdet för honom av att konsumera viss arbetsmarknadsinformation, dvs. med ett slags konsumentinformation, för att fastställa vilket pris han är villig att betala.

För information av mer kollektiv karaktär är situationen annorlunda. Visserligen finns det även för denna information i princip en betalnings- villighet för den hos varje potentiell konsument, vilken är baserad på en bedömning av effekterna för honom av att konsumera informationen. Om man summerar betalningsvilligheterna hos samtliga de av den kollektiva informationen berörda konsumenterna, och summan överstiger informationens produktionskostnader, så bör informationen tillhanda-

' Detta antagande ändras i avsnitt 5.7 där problem på produktionssidan be— handlas. Antagandet görs för att kunna renodla problematiken på efter- frågesidan.

2 Såvida det inte finns negativa återverkningar på andra individer i eko- nomin, se avsnitt 5.6.2 och 5.6.3.

2 Se också I. Ståhl, "Econo- mic Aspects of Labour Market Policy,” National- ekonomiska institutionen vid Lunds universitet, nov. 1971.

hållas. Problemet är att det i detta fall inte finns något motiv för konsumenterna att avslöja sin betalningsvillighet, eftersom det är svårt att utestänga dem från att utnyttja informationen, även om de inte betalar. För att kunna göra en bedömning av om information av mer kollektiv karaktär bör tillhandahållas behöver man därför på något sätt skatta individernas betalningsvillighet. En metod för detta skulle kunna vara att utifrån modeller av den typ som utvecklats i avsnitt 5.5 försöka bedöma hur individernas sökkostnader och sökintäkter kan väntas förändras, om de får tillgång till informationen ifråga.

För att belysa en ändring i tillhandahållandet av viss arbetsmarknads- information behöver man således till en början undersöka i vilken utsträckning den har privata och i vilken utsträckning den har kollektiva drag, och vilka personer som utgör informationens potentiella konsumen- ter.l Nästa steg är att fastställa de direkt berörda konsumenternas betalningsvillighet. För den huvudsakligen privata informationen kan individernas betalningsvillighet väntas avslöjas av det pris de är beredda att betala för olika informationstjänster. För mer kollektiv information kan andra skattningsmetoder behövas för att bedöma hur stor betalnings- villigheten är hos de av informationsändringen direkt berörda.

5.6.2. Motiv för offentliga ingripanden i efterfrågan på arbetsmarknads- information

Vi antar fortfarande att det inte är några samhällsekonomiska problem förknippade med produktionen av arbetsmarknadsinformation. Produ- centerna tillhandahåller den privata information för vilken den enskilde konsumentens betalningsvillighet överstiger produktionskostnaden och den kollektiva information för vilken summan av de skattade betalnings- villigheterna hos de berörda konsumenterna överstiger produktionskost— naden. Den fråga vi skall diskutera i detta avsnitt är vilka faktorer som kan tänkas medföra att en på detta sätt dimensionerad och inriktad produktion av arbetsmarknadsinformation inte är samhällsekonomiskt optimal, dvs. vilka samhällsekonomiska motiv det i detta läge kan finnas för att ingripa i efterfrågan på arbetsmarknadsinformation.2

Ingripanden i informationsefterfrågan kan för det första vara motive- rade av samhällsekonomiska effektivitetsskäl, dvs. av att de direkt berörda individernas betalningsvillighet inte ger en riktig signal om hur resurserna bör allokeras ur samhällsekonomisk synvinkel. Det kommer

1 Ett alternativt betraktelsesätt till det ovan utvecklade är att se samtliga individer som med viss sannolikhet kan komma att behöva t. ex. arbetsförmedlingens tjänster i framtiden som de direkt berörda. Eftersom de alla med viss sannolikhet kan komma att få nytta av att det finns en arbetsförmedling är de alla villiga att gemensamt dela kostnaderna för den. De enskilda individernas kontinuerliga avgifter för arbetsförmedlingen kan ses som försäkringsavgifter, vilka ger dem rättighet att gratis eller till låg avgift utnyttja arbetsförmedlingen om de t. ex. blir arbetslösa. Vilka ”försäkringspremier" de är villiga att betala kommer emellertid bl.a. att bero på värdet för dem av faktiskt utnyttjande av förmedlingen. Se R. Zeckhauser, ”Uncertainty and the need for collective action" i Haveman-Margolis (red.), Public Expenditures and Policy Analysis, Chicago 1970.

att utnyttjas för lite eller för mycket resurser för arbetsmarknadsinfor- mation totalt sett eller för olika former av arbetsmarknadsinformation. Detta kan vara fallet t. ex. av följande orsaker:

1. En viss individs (eller viss grupps) konsumtion av arbetsmarknadsin- formation (viss typ av arbetsmarknadsinformation) är förknippad med positiva (eller negativa) externa effekter för andra individer.

2. Andra ingripanden i ekonomin har gjort att de direkt berörda individernas betalningsvilligheter ger en felaktig bild av samhällseko- nomiska intäkter och kostnader av informationskonsumtion. Skatte- systemet sänker t. ex. individens intäkter och arbetslöshetsunderstöd hans kostnader ijämförelse med de samhällsekonomiska intäkterna och kostnaderna.

3. Det finns samhällsekonomiska problem på andra marknader eller med andra beslut på arbetsmarknaden, vilka man vill kompensera för. Det kan t. ex. röra sig om att man vill kompensera för att det inte finns en fungerande kapitalmarknad för investeringar i arbetssökande eller en fungerande marknad för riskspridning.1

För det andra kan ingripanden i informationssystemet vara motiverade av att man även har andra målsättningar än den samhällsekonomiska effektiviteten, t. ex. fördelningsmålsättningar. Den betalningsvillighet som olika individer har återspeglar bl.a. deras inkomstförhållanden (jämför avsnitt 5.5 om olika restriktioner för sökandet). Detta kan vara ett motiv för att inte acceptera en enbart på betalningsvilligheten hos

olika individer, vid given inkomstfördelning, baserad informationspro- duktion. Man kan vilja påverka informationsefterfrågan dels för att uppnå fördelningseffekter, som man bedömer sig inte kunna nå bättre på i annat sätt, dels för att det kan finnas fördelningseffekter förknippade i med en viss individs informationskonsumtion vilka denne inte tar hänsyn ; nu i sin kalkyl. ' Det finns således en hel rad faktorer som i ett ovan beskrivet läge kan

motivera åtgärder för att påverka konsumtionen av arbetsmarknadsinfor- mation. Åtgärderna kan vara av olika slag. Teoretiskt sett bör man i första hand tillgripa åtgärder som rättar till orsakerna till att konsumtio- nen avviker från den samhällsekonomiskt optimala. I fall 1 kan man t. ex. lägga en skatt eller subvention av lämplig storlek på individens konsum- l tion av arbetsmarknadsinformation, i fall 3 i första hand rätta till problemen på de andra marknaderna osv. Sådana ”bästa” lösningar kan | emellertid vara alltför dyrbara att genomföra för att de skall löna sig, | eller av andra orsaker inte vara möjliga. I stället kan man låta bli att , ingripa (där det inte lönar sig överhuvudtaget), ingripa bara så länge intäkterna av ingripandet överstiger kostnaderna för ingripandet eller 1Se avsnitt 3.2.5i utforma andra typer av ingripanden, t. ex. en generell eller på enkelt sätt kåpitel 3 OCh ”* Hj'Sh' differentierad subventionering av konsumtion av arbetsmarknadsinfor- ETH-:[ OCh D.L.Shap_uo, e treatment of l'lSk

mation (om det är i denna riktning de individuella betalningsvilligheterna and uncertainty”i behöver justeras). Sådana ”näst-bästa” lösningar kan ha vissa ej önskade Eaglernan—Margolis (red-) bieffekter på resursallokeringen, men kan utgöra den bästa praktiskt " zcExpendituresand

Policy Analysis, Chicago möjliga lösningen. 1970.

5.6.3. Verkningar på samhällsnivå

I detta avsnitt skall vi diskutera bedömningen på samhällsekonomisk nivå av att tillhandahålla mer arbetsmarknadsinformation. Vi utgår därvid från de direkt berörda konsumenternas betalningsvillighet för en ändring av tillhandahållandet av arbetsmarknadsinformation, enligt avsnitt 5.6.1. Vilken form av information (privat eller kollektiv) som det är aktuellt att utöka har, som vi tidigare diskuterat, betydelse för hur kalkylen för de direkt berörda konsumenterna ser ut.

En ändring av en viss persons (eller grupps) konsumtion av arbetsmark- nadsinformation kan emellertid ha positiva eller negativa återverkningar på andra individer i ekonomin. Även dessa individer kan därför ha en viss betalningsvillighet för att konsumtionsändringen kommer till stånd, respektive inte kommer till stånd. En samhällsekonomisk kalkyl över en informationsändring måste ta hänsyn till betalningsvilligheten (positiv eller negativ) för ändringen hos alla individer i ekonomin. Endast om summan av alla betalningsvilligheterna överstiger de samhällsekonomiska kostnaderna för den ändrade informationsproduktionen är ändringen motiverad från samhällsekonomisk effektivitetssynpunkt.

De direkt berörda individernas betalningsvilligheter måste för det första korrigeras för skatter och transfereringar, vilka gör att individens sökintäkter och sökkostnader skiljer sig från de samhällsekonomiska intäkterna och kostnaderna. Korrigeringar i individernas betalningsvillig— heter kan vidare behövas för att kompensera för likviditets- och riskproblem.

Andra återverkningar har samband med att det inte finns äganderätt till t. ex. ett visst arbete, en viss arbetare och viss arbetsmarknadsinfor- mation. Detta innebär att de eventuellt kan tas ifrån en viss individ utan kompensation. Det kan således finnas en betalningsvillighet för att slippa en åtgärd som leder till en sådan förlust vilken bör ingå i en samhällsekonomisk kalkyl.

En informationsändring kan väntas påverka arbetskraftsflödena i ekonomin genom att arbetssökande blir mer attraktivt (sökintäkterna ökar och/eller sökkostnaderna minskar). Detta kan t. ex. medföra att vissa individer, som annars inte skulle blivit det, blir ombytessökande och så småningom byter arbete. Det positiva värdet av ett arbetsbyte, orsakat av förbättrad information, för den bytande individen uttrycks av dennes betalningsvillighet och ingår således redan i de medräknade effekterna för de direkt berörda. Bytet kan emellertid medföra ökade rekryterings— och upplärningskostnader (eller ökade kostnader för att hålla kvar personen trots den nya informationen) för den arbetsgivare som lämnas. Denne kan således ha en viss betalningsvillighet för att slippa informationsänd- ringen. Intensiv information till de arbetssökande, vilken leder till minskad personalomsättning, kan på omvänt sätt väntas vara förknippad med positiv betalningsvillighet hos de arbetsgivare vars personalomsätt- ning går ner.

På motsvarande sätt gäller att de arbetskraftsflöden över vilka företagarna beslutar kan väntas påverkas av informationsändringar

riktade mot företagarna. Om t. ex. rekryteringskostnaderna blir lägre, kan företagarnas tendens att avskeda arbetare vid tillfälliga produktions- nedgångar öka. Ur företagarens synvinkel utgör detta en vinst av informationsändringen, vilken ingår i betalningsvilligheten hos de direkt berörda. Samtidigt har det emellertid effekter för de avskedade, vilka blir arbetslösa och kan drabbas av höga sökkostnader. Dessa individer kan således ha en viss betalningsvillighet för att slippa informationsändringen. Omvänt gäller att information som leder till bättre personalplanering, och därmed bl. a. färre avskedanden, kan väntas vara förknippad med positiv betalningsvillighet inte bara för arbetsgivaren utan också för de anställda.

Återverkningar av den ovan behandlade typen kan i viss utsträckning ha "internaliserats” genom förhandlingar. Internaliseringen innebär att individen (i viss utsträckning) kommer att ta hänsyn till återverkningarna av sitt beslut på andra individer. Ett exempel är regler om avskedanden och om uppsägningstider. Låt oss hypotetiskt anta att den som funderar på att byta anställning är tvungen att skaffa fram likvärdig ersättare. Om detta vore fallet skulle kostnader för detta ingå i hans betalningsvillighet för information om andra anställningar, och någon korrigeringspost skulle inte behövas i den samhällsekonomiska kalkylen. Detta är ett exempel på att de korrigeringar man behöver göra för att nå fram till en samhällsekonomisk kalkyl beror på i vilken utsträckning återverkningarna mellan olika individer internaliserats genom förhandlingar mellan dem.

En typ av återverkningar som är svårare att internalisera kan uppstå om informationsändringen innebär att vissa individers monopol på viss information försvinner. Vissa arbetsgivare och vissa arbetstagare kan ha gynnats av den i utgångsläget sämre informationsspridningen. De kan t. ex. ha varit ensamma om att känna till vissa arbetssökande respektive lediga platser. Deras situation kan då försämras (deras rekryterings- respektive sökkostnader öka) om denna information genom ändringen blir allmänt känd. Följaktligen kan de ha en betalningsvillighet för att slippa ändringen.l

Andra typer av återverkningar har samband med att ökad information kan väntas påverka arbetsgivarens val mellan olika arbetssökande och den arbetssökandes val mellan olika arbeten. Ett exempel på denna typ av fördelningseffekter har redan behandlats i avsnitt 5.5.2, där vi fann att förbättrad intensiv information kan förbättra situationen för vissa individer i en (genomsnittligt) lågproduktiv grupp på bekostnad av vissa individer i en (genomsnittligt) högproduktiv grupp. På analogt sätt kan förbättrad information om arbetsmiljön på olika företag leda till att företag med relativt sett dålig arbetsmiljö får svårare att rekrytera personal, under det att andra företag får det lättare.

En typ av återverkningar som sammanhänger med att förändrad arbetsmarknadsinformation kan väntas påverka arbetskraftsflödena och

_ ! Aven denna återverkning sammanhänger med äganderättsproblematiken. Om Innehavaren av informationen haft och kunnat upprätthålla äganderätt till den hade han antingen själv behållit den eller sålt den till andra, om deras fördelar av den och därmed betalningsvillighet var stor nog för att kompensera honom för förlusten av monopolet på informationen.

' Även dessa återverk- ningar kan i viss utsträck— ning internaliseras genom förhandlingar. Ett exem- pel är överenskommelser mellan grupper av arbets— givare om att inte annon— sera efter viss personal.

ombytessökande ökar kommer antalet arbetssökande per ledig plats att öka, vilket kan vara till nackdel för de som tidigare var arbetssökande, men till fördel för de arbetsgivare som försöker besätta lediga platser. Samtidigt kan emellertid de platser som lämnas p.g.a. den ökade omsättningen senare ledigförklaras (externt eller internt), vilket kan vara till fördel för vissa arbetssökande och till nackdel för vissa arbetsgivare (som får ökad konkurrens om de arbetssökande). Innebörden av trängsel- eller konkurrenseffekterna är att det är tänkbart att de individer som utnyttjar den nya informationen och därigenom förbättrar sin situation (t. ex. minskar sina arbetslöshetstider, hittar ett bättre arbete osv.) i viss utsträckning gör det på bekostnad av andra individer, vilka får ökade sökkostnader (rekryteringskostnader) och/eller sämre sökresultat. De senare har, om detta är fallet, en betalningsvillighet för att slippa informationsändringen, vilken man måste ta hänsyn till i en samhälls- ekonomisk kalkyl.I

Förbättrad extensiv och intensiv information om den externa arbets- marknaden kan också, allt annat givet, väntas påverka företagarens val mellan intern och extern rekrytering. Ökad information om externt tillgänglig arbetskraft kan t. ex. i vissa fall tänkas leda till ökad extern rekrytering, vilket har verkningar för individerna på de interna arbets- marknaderna och för de arbetsgivare som får ökad konkurrens på den externa marknaden.

Ändringar i informationsspridningen på arbetsmarknaden kan också ha återverkningar av ett något annat slag än de hittills behandlade. En informationsändring påverkar de enskilda individernas arbetsmarknads- beslut, men detta kan ha återverkningar på hela samhällsekonomin. Arbetskraftsströmmarna och effektiviteten i sökprocessen påverkas och detta kan i sin tur väntas ha betydelse för lönestegringstakten i ekonomin.2 Balansbrist på vissa delarbetsmarknader kan t. ex. väntas vara av speciellt stor betydelse i Iönestegringsprocessen och informations- åtgärder som leder till en snabbare anpassning på dessa marknader därför ha relativt stor betydelse för inflationstakten i ekonomin.3 En informa-

2 Man har f.n. otillräcklig kunskap om arbetskraftsflödena och bestämnings- faktorerna bakom dessa och om hur dessa flöden i sin tur påverkar löne- och prisstegringstakten i ekonomin. För att närmare kunna belysa denna typ av effekter behövs en utvidgad forskning på detta område. Se också avsnitt 3.4 i kapitel 3. 3 Det är främst utifrån informationsförändringars inverkan på makrovariabler som total arbetslöshet och inflationstakt som C. C. Holt och andra forskare vid Urban Institute i Washington argumenterat för en kraftig utbyggnad av arbetsförmedlingen i USA. De ser således som den främsta samhällsekonomiska intäkten av en sådan utbyggnad att man skulle kunna uppnå en bättre trade-off mellan inflation och arbetslöshet i den amerikanska ekonomin. Se t. ex. C. C. Holt, C. D. MacRae, S. 0. Schweitzer och R. E. Smith, The Unemployment Inflation Dilemma:A Manpower Solution, Washington 1971 och samma författares "Manpower Programs to Reduce Inflation and Unemployment: Manpower Lyrics for Macro Music”, Urban Institute Paper, 1971. I vår analys har vi valt att utgå från en analys av verkningarna på mikronivå. flödena av lediga platser är ett slags trängseleffekter. Om t. ex. antalet

tionsförändring kan således även ha fördelningseffekter av den typ som är förknippad med en ändring av inflationstakten i ekonomin.

Verkningarna av en informationsförändring på arbetsmarknaden kan således fördelas ojämnt mellan olika arbetstagare och mellan olika arbetsgivare. Vissa arbetssökande och vissa arbetsgivare kan få kortare söktider, bättre arbeten och arbetskraft etc. genom en informations- ändring. Förändringen kan emellertid samtidigt ha negativa effekter på andra arbetssökande och andra arbetsgivare, så att dessa får längre söktider, sämre arbeten osv. Ur samhällsekonomisk synvinkel är det intressanta huruvida informationsändringen genomsnittligt sett lett till lägre sökkostnader (t. ex. kortare arbetslöshets- och vakanstider) och/ eller bättre sökresultat. Betalningsvilligheten hos de som fått sin situation förbättrad måste vara tillräcklig för att kompensera dem som fått en försämring och dessutom täcka kostnaderna för informationsproduk- tionen för att en samhällsekonomisk effektivitetsvinst skall uppstå. Troligen finns emellertid andra målsättningar än den samhällsekonomiska effektiviteten, t. ex. fördelningsmålsättningar, att ta hänsyn till. Förbätt- ringarna och försämringarna kan fördela sig på ett sådant sätt mellan olika grupper av individer att man är beredd att genomföra ändringen trots att den inte är samhällsekonomiskt effektiv, eller på ett sådant sätt att man inte vill genomföra den trots att den är samhällsekonomiskt effektiv (p. g. a. att kompensationsfrågan inte går att lösa).

Sammanfattningsvis kan således en ändring av arbetsmarknadsinfor- mationen väntas vara förknippad med en hel rad fördelningseffekter, av vilka många är spridda över ett stort antal icke klart definierade arbetsgivare och arbetstagare. Genom att en informationsändring kan väntas påverka hela arbetsmarknadens funktionssätt kommer den också att på något sätt påverka de flesta individerna på denna marknad.

Det är således stora problem förknippade med att genomföra en kvantitativ samhällsekonomisk studie av lönsamheten av en informations- förändring. De första problemen uppstår redan när man vill skatta effekterna på de direkt berörda individerna. För informationsändringar av privat karaktär torde det vara relativt lätt att skatta dessa effekter, men för informationsändringar av kollektiv karaktär är det svårare att identifiera de direkt berörda och skatta effekterna av informationsänd- ringen på dem. Även om man lyckas skatta effekterna på de direkt berörda individerna kvarstår det för båda typerna av information att skatta effekterna på övriga individer, effekter vilka, som vijust sett, kan vara av en mängd olika slag och utspridda över ett stort antal individer. De skattningsmetoder (enkäter med direkt berörda och med kontroll- grupper) som använts vid de i detta betänkande redovisade samhälls- ekonomiska kostnads-intäktsanalyserna av andra arbetsmarknadspolitiska åtgärder är därför föga lämpade för att kvantifiera den samhällseko- nomiska lönsamheten av informationsåtgärder på arbetsmarknaden. Ett undantag skulle kunna vara privat information av ett slag som samtidigt bedöms ha relativt små, eller lätt identifierbara, återverkningar på andra individer.

Man kan i stället försöka få fram en kvantitativ belysning av den

samhällsekonomiska lönsamheten genom mer indirekta skattningsmeto- der, t. ex. genom en fortsatt ekonometrisk forskning kring agenternas sökbeteende på arbetsmarknaden (t.ex. kring bestämningsfaktorerna bakom arbetskraftsflöden och söktider och kring sökbeteendets och flödenas betydelse för lönestegringstakten). De skattade modellerna och sambanden kan sedan utnyttjas för beräkningar av följande typ: Konstruera olika alternativa förslag till ändringar av informationssyste- met. Skatta utifrån vad man före förändringen vet om storleken på flöden och söktider och om bestämningsfaktorerna bakom dessa, hur flöden och söktider kan väntas förändras för de olika alternativen. Skatta sedan utifrån sökmodellerna de samhällsekonomiska intäkterna av dessa förändringar. Ställ dessa intäkter mot de samhällsekonomiska kostnader- na för de olika alternativen.

Slutsatsen är således att undersökningsmetoder av den typ som redovisas i kapitel 6—8 i betänkandet är användbara för samhällsekono- miska kalkyler över åtgärder som inte har påfallande kollektiva drag, och där återverkningarna på andra individer kan antas vara negligerbara eller relativt lätta att identifiera och skatta. För en belysning av den samhällsekonomiska lönsamheten av andra typer av åtgärder lämpar sig andra metoder bättre.

5.7. Produktionen av arbetsmarknadsinformation och utnytt- jandet av olika informationskällor

I detta avsnitt skall vi diskutera produktionen av arbetsmarknadsinfor- mation. Vi inleder med att i avsnitt 5.7.1 se vilka motiv det kan finnas för offentliga ingripanden i produktionen av arbetsmarknadsinformation. Mot bakgrund av detta ger vi i avsnitt 5.7.2 en beskrivning av hur ett samhällsekonomiskt optimalt informationssystem kan tänkas se ut. I avsnitt 5.7.3 ger vi en empirisk översikt över informationssystemet på den svenska arbetsmarknaden och av olika konsumentgruppers utnytt- jande av olika informationskällor. Den senare översikten ger samtidigt en viss empirisk belysning av sökmodellerna i avsnitt 5.5.

5.7.1. Motiv för offentliga ingripanden i produktionen av arbetsmark- nadsinformation

Vi frångår nu antagandet i avsnitt 5.6 att det inte är några samhällseko- nomiska problem förknippade med produktionen av arbetsmarknadsin- formation. Detta antagande har enbart använts för att på ett effektivt sätt kunna belysa problematiken på efterfrågesidan. I själva verket finns det en rad faktorer som gör att offentliga ingripanden i produktionen av arbetsmarknadsinformation kan behövas. I avsnitt 5.6 har vi studerat alla de faktorer på efterfrågesidan som gör att en dimensionering och inriktning av informationsproduktionen efter betalningsvilligheten hos de direkt berörda inte är samhällsekonomiskt optimal. Bl. a. kan det väntas ske en överproduktion av information vars avkastning för den enskilde individen (gruppen) helt eller delvis uppstår på andra individers bekost-

nad. Vidare har vi diskuterat de problem, som p.g.a. informationens kollektiva drag, kan vara förknippade med att fastställa betalningsvillig- heten hos de direkt berörda. I avsnitt 5.6.3 kom vi fram till vilken information som ur samhällsekonomisk effektivitetssynvinkel borde tillhandahållas av informationsproducenterna, nämligen all den informa- tion för vilken summan av de direkt berörda individernas betalningsvillig- het, korrigerad med betalningsvilligheten för verkningar på andra än de direkta konsumenterna, överstiger produktionskostnaderna. Till detta kommer information motiverad av att det finns andra målsättningar än den samhällsekonomiska effektiviteten, t.ex. fördelningsmålsättningar. Vi skall nu närmare diskutera olika orsaker till att denna önskvärda produktionsvolym inte kan väntas framkomma utan offentliga ingripan- den i produktionen av arbetsmarknadsinformation.

För information med privata drag gäller att det finns incitament för privata producenter att tillhandahålla den. För denna information finns en betalningsvillighet hos de direkt berörda individerna, vilken kan väntas komma till uttryck i att konsumenterna är villiga att betala producenten för att erhålla den. För denna typ av information skulle det således främst finnas behov av offentliga ingripanden för att korrigera för verkningar på andra individer och för fördelningsmålsättningar. Dessa ingripanden behöver inte ta formen av offentlig produktion av denna typ av information utan kan bestå i införandet av korrigerande avgifter och subventioner eller förbud mot tillhandahållande av vissa informations- tjänster. Ett motiv för offentlig produktion även av information av denna typ kan emellertid finnas, om det är stordriftsfördelar förknippade med produktionen av den. Samma informationsmängd kan då insamlas och spridas till lägre resurskostnad om verksamheten samlas och koordineras i ett eller ett fåtal företag. Det finns vissa faktorer som talar för att det faktiskt förekommer stordriftsfördelar. Endast om arbetsgivarna utnytt- jar informationsproducenten har denne något att erbjuda de arbetssö- kande och tvärtom. En arbetsgivares utnyttjande av en viss informations- källa ökar således värdet av denna informationskälla för de arbetssökande och tvärtom. Detta tycks kunna ge upphov till ett slags kumulativ process uppåt eller nedåt. Om en informationsproducent lyckas dra till sig fler arbetsgivarkunder, ökar värdet av hans tjänster för de arbetssökande och han får fler arbetssökande kunder, vilket attraherar fler arbetsgivare osv. En viss informationsproducent borde således tendera att konkurrera ut övriga, åtminstone på en viss delarbetsmarknad. Detta kan leda till monopolsituationer och därmed förknippade effektivitets- och fördel- ningsproblem, vilka gör att man föredrar att producera även viss privat information i offentlig regi.

För information av kollektiv karaktär gäller, som vi tidigare konstate- rat, att det inte finns motiv för de direkt berörda att via marknaden ge signaler om sin betalningsvillighet. Denna typ av information kan således inte väntas tillhandahållas av privata vinstmaximerande företag. Det kommer att behövas kollektiva beslut bland de direkt berörda om hur mycket information av denna typ som skall produceras och om hur kostnaderna för produktionen skall fördelas.] För att den mer kollektiva

1 När dessa beslut fattats kan själva pro- duktionen eventuellt skötas av privata före- tag.

informationen skall tillhandahållas i önskvärd omfattning behövs således kollektiva beslut.

Det kan röra sig om beslut inom olika grupper av individer, t. ex. bland vissa arbetsgivare eller bland vissa arbetstagare, eller om beslut för samhället som helhet. Även vad gäller kollektiv information, beslutad av en grupp, kan det finnas behov av offentliga ingripanden för att korrigera för återverkningar på andra individer än de inom gruppen.

Även för information som inte är rent kollektiv, men som är av intresse för mer än en individ, kan det finnas motiv för offentliga ingripanden.

Kostnaden för att samla in viss information är ofta ganska hög, men när den väl är insamlad är kostnaden för att sprida den till ytterligare en individ ofta låg. Detta innebär att det ofta är ineffektivt att var och en på egen hand samlar in information som är av intresse för flera individer. Det lönar sig från resurssynpunkt att någon specialiserar sig på informationsinsamling. Men för att utnyttjandet av den insamlade informationen skall ske i samhälleligt optimal omfattning bör priset för att erhålla informationen inte sättas högre än marginalkostnaden för att sprida informationen till ytterligare en individ. Privata företag som följer denna prissättningspn'ncip kommer emellertid inte att kunna täcka sina kostnader. En annan prispolitik är också svår att genomföra, p. g. a. svårigheten att upprätta äganderätten till informationen. När det insam— lande företaget väl sålt informationen till en konsument, kan denne sälja den vidare till spridningskostnaden och det insamlande företaget får inte tillbaka sina insamlingskostnader. Information som har denna kostnads- struktur och som är av intresse för många personer kommer inte att produceras av privata informationsföretag i den omfattning som är samhällsekonomiskt optimalt. Offentlig produktion eller offentlig sub- ventionering av privat produktion av denna typ av information kan vara motiverad.

5.7.2. Ett samhällsekonomiskt optimalt informationssystem

Vi kan nu summera vår diskussion om samhällsekonomiska motiv för offentliga ingripanden i konsumtionen och produktionen av arbetsmark- nadsinformation. Ur samhällsekonomisk effektivitetssynvinkel gäller att all den information av olika slag bör tillhandahållas, för vilken de direkt berörda konsumenternas betalningsvillighet, korrigerad för andra indi- viders betalningsvillighet för återverkningar på dem, överstiger de samhällsekonomiska merkostnadema för att producera den. Tillhanda- hållandet av denna samhällsekonomiskt önskvärda information skall ske till lägsta möjliga resurskostnad. Förekommer det stordriftsfördelar bör dessa t. ex. utnyttjas.

Den samhällsekonomiskt effektiva informationsmängden behöver emellertid inte vara optimal i en vidare samhällsekonomisk bemärkelse. Det kan finnas andra målsättningar än ett effektivt resursutnyttjande, t.ex. fördelningsmålsättningar. Dessa kan innebära att man till vissa individer (yrkesgrupper, demografiska grupper osv.) vill tillhandahålla

mer information än som är motiverat av samhällsekonomiska effektivi- tetsskäl.

5.7.3. Empirisk översikt över informationssystemet och utnyttjandet av olika informationskällor på den svenska arbetsmarknaden

Informationskällorna på arbetsmarknaden kan indelas i två grupper: formella och informella.1 De formella informationskällorna är organ som speciellt inriktar sig på att förmedla arbetsmarknadsinformation, dvs. t.ex. offentlig och privat arbetsförmedling (med eller utan avgift, i fackförenings regi etc.) och olika former av annonsering. De formella informationskällorna ger information om marknaden (delarbetsmarkna- den) som helhet, dvs. information om många arbetstagare (lediga platser). De informella informationskällorna är inte direkt inriktade på att erbjuda arbetsmarknadsinformation; det kan röra sig om tips, information och rekommendationer mellan olika arbetstagare, mellan olika arbetsgivare, mellan anställda och arbetsgivare, direkt förfrågan hos arbetsgivare osv. De informella informationskällorna förmedlar ofta information enbart om en enda ledig plats (arbetsplats) eller om en enda arbetstagare.

De formella informationskällorna kan väntas fungera väl som förmed- lare av extensiv information och av standardiserad intensiv information. De informella informationskällorna kan väntas ha sin speciella styrka som förmedlare av mer specifik intensiv information. Utförligare och mer tillförlitlig information om olika egenskaper hos en ledig plats (arbets- miljö, arbetsledning etc.) kan ofta erhållas via bekanta än via formella informationskällor.2 För en arbetsgivare kan på motsvarande sätt en rekommendation från en anställd eller från en annan arbetsgivare vara ett tillförlitligare och bättre sätt att skaffa intensiv information än ett utnyttjande av en formell informationskälla.

Vad gäller åtgärder för att förbättra informationssystemet är det främst det formella informationssystemet som är av intresse.3 Behovet av informella informationskällor kommer emellertid att minska om de formella informationskällorna förbättrar sin förmedling av intensiv information.

Formella informationskällor på den svenska arbetsmarknaden

Offentlig arbetsförmedling har förekommit i Sverige sedan början av 1900-talet men huvudmannaskapet övertogs av staten förstår 1947.4 År 1949 ratificerade Sverige [LO:s (Internationella arbetsorganisationens) konvention om den offentliga arbetsförmedlingens organisation. Den 1 juli 1972 omfattade den offentliga arbetsförmedlingen 69 distriktskontor

3 Åtgärder för att förbättra det informella informationssystemet torde främst bestå i att man försöker ”formalisera” delar av det, dvs. se till att det utnyttjas på ett systematiskt sätt. Ett exempel är försöken att mer systematiskt utnyttja fackföreningsfunktionärer som förmedlare av information om t. ex. arbetsmiljöför- hållandena på enskilda arbetsplatser. För en redovisning av dessa försök se AMS, ”Modifierad öppen förmedling”, Stockholm, okt. 1972, sid. 5: 18—5: 20.

1 Denna uppdelning ba- serar sig på en artikel av A. Rees, ”Information Networks in Labor Mar- kets”, AER, vol. 56, nr 2,1966, sid. 559—66 (omtryckt i D. M. Lam- berton, Economics of Information and Know ledge, Penguin 1971, sid. 109—118).

2 Informationen till utländsk arbetskraft förmedlas ofta på detta sätt, jämför kapitel 8 i betänkandet.

4 Uppgifterna om den offentliga arbetsförmed- lingen är hämtade ur ”Principerna för förmed- lingsverksamhet vid de offentliga arbetsförmed- lingskontoren”, Inrikes- departementet jan. 1973 (Ds In 1973: 3).

och 159 lokalkontor, fördelade Över hela landet, Budgetåret l972/73 var antalet förmedlingstjänstemän 1 551.

Den offentliga arbetsförmedlingen skall i princip täcka hela arbets- marknaden och dess service är kostnadsfri för såväl arbetssökande som arbetsgivare. Den grundläggande principen för den offentliga förmedlings- verksamheten finns intagen i 4å arbetsmarknadskungörelsen och lyder: "Vid arbetsförmedling skall eftersträvas att varje arbetsgivare får bästa möjliga arbetskraft och varje arbetssökande det arbete som är lämpligast för honom.”1 Den offentliga arbetsförmedlingen innebär således att varje arbetstagare och varje arbetsgivare i Sverige i princip har avgiftsfri tillgång till en informationskälla vilken enligt sin instruktion skall vara konsu- mentinriktad, dvs. inriktad på att tillfredsställa arbetsgivarnas och arbetstagarnas informationsbehov.

Enskild arbetsförmedling i förvärvssyfte är i Sverige förbjuden enligt lag. Enskild arbetsförmedling i övrigt är tillåten på vissa villkor. Vill någon bedriva arbetsförmedling för vilken uppbärs inskrivnings- eller förmedlingsavgift, periodiskt bidrag eller annan ersättning från arbetsgi- vare eller arbetssökande, skall tillstånd härtill sökas hos AMS. Sådant tillstånd skall i regel endast ges till sammanslutning av arbetstagare eller arbetsgivare. F. 11. har två organisationer inom kontorsserviceområdet och åtta organisationer inom musiker- och artistområdet tillstånd att bedriva dylik enskild förmedling. Förutom dessa förmedlingar var under 1972 31 privata avgiftsfria arbetsförmedlingar i verksamhet inom olika yrkesområden. i Den enskilda arbetsförmedlingen är således av mycket ringa omfatt- | ning i Sverige: enskild förmedlingi förvärvssyfte existerari princip inte. 2 | Som vi tidigare konstaterat kan det finnas samhällsekonomiska motiv för I att begränsa produktionen av viss information, men det är svårt att fastställa om det är just produktionen av denna typ av information som minskas genom den svenska regleringen. Förbudet mot enskild arbetsför- | medling i förvärvssyfte innebär att konsumenterna av arbetsmarknadsin- ; formation är utestängda från möjligheten att köpa förmedlingstjänster, . för vilka de har betalningsvillighet, från en typ av potentiell utbudskälla. : Detta kan tänkas innebära välfärdsförluster för vissa informationskon- | sumenter, som inte uppvägs av välfärdsvinster för andra. Hur stora de i | |

1 Kritik har riktats mot arbetsförmedlingens ”dubbla” mål enligt 4 & AMK. Man har ansett att arbetsförmedlingens målsättning i större utsträckning borde inriktas mot att stödja den "svagare” parten på arbetsmarknaden, dvs. arbetstagarna. En diskussion av detta krav finns i den tidigare nämnda promemorian Ds In 1973: 3. Mot bakgrund av den i detta kapitel förda diskussionen skulle man i samband med detta krav främst vilja peka på interdependensen mellan arbetsgivarnas och arbetstagarnas utnyttjande av en informationskälla. Se också proposition 1974: 1, bilaga 13.

2 Detta kan kontrasteras mot situationen i vissa andra länder. Antalet privata förmedlingar i England uppskattas till 1 500. De har i allmänhet specialiserat sig på en viss arbetskraftskategori och tillhandahåller informationstjänster av varierande omfattning. I USA uppskattas antalet privata förmedlingar till 9 000. Se C. Fulop, Markets for Employment, Institute of Economic Affairs, 1971 sid. 38464 och C. C. Holt m. fl., ”Manpower Programs to Reduce . . .”, sid. IV: 3—IV: 4.

eventuella välfärdsförlusterna blir beror på hur väl och till vilken kostnad övriga typer av informationskällor kan täcka det aktuella förmedlingsbe- hovet.

En viktig formell informationskälla är olika former av annonsering. Annonsering initieras och bekostas till helt övervägande del av arbetsgi- varna.1 Den kan utnyttjas som enda rekryteringsmetod eller användas i kombination med eller som komplement till andra rekryteringsmetoder. Annonsering är en relativt dyr rekryteringsmetod och torde därför främst utnyttjas för arbetskraft som inte kan nås via andra informationskällor och för arbeten där värdet av att få tag i ”rätt” person är relativt högt.

En fördel med annonsering är att den kan väntas nå en större grupp av potentiellt intresserade än andra formella informationskällor. Även individer som inte aktivt söker nytt arbete kan nås av en annons och bli intresserade av att ändra sin arbetsmarknadssituation (gå in i arbetskraf- ten, byta arbete osv.). Samtidigt kan annonsering emellertid inriktas mycket selektivt genom att annonsören kan välja mellan olika tidningar och tidskrifter. Vill han nå en lokal marknad kan han utnyttja lokaltidningar, vill han nå en viss yrkesgrupp kan han utnyttja facktid- skrifter osv.

I vilken omfattning utnyttjar då informationskonsumenterna på den svenska arbetsmarknaden de olika typerna av informationskällor? Deras val kan antas bero på hur deras intäkter och kostnader ser ut vid utnyttjande av olika informationskällor.

Arbetsgivarnas utnyttjande av olika informationskällor

Arbetsgivarnas rekryteringsbeteende har inte undersökts i samma ut- sträckning som de arbetssökandes sökbeteende. Delvis kan detta förklaras med att uppgifter om hur arbetstagarna erhåller sina arbeten också belyser arbetsgivarnas rekryteringsmetoder. PA-rådets undersökning av företagen och arbetsförmedlingen har emellertid gett tillgång till viss information om företagens rekryteringsbeteende. Vissa av uppgifterna från denna undersökning återges nedan.2

Några av de intervjuade företagen uppgav att de aldrig utnyttjade arbetsförmedlingen för sin rekrytering; andra anmälde hela sitt personal- behov till arbetsförmedlingen. Arbetsförmedlingen uppgavs iförsta hand förmedla kollektivanställd personal samt tjänstemän med arbetsuppgifter av rutinartad karaktär. För de personalkategorier där kraven på yrkes- kunskap är höga, ansågs arbetsförmedlingen inte kunna bistå vid rekrytering. Däremot kunde rekrytering av nyutexaminerade från fack- skola och gymnasium, och under senare tid även av nyutexaminerade akademiker, ske genom arbetsförmedlingen. Inom bristområden uppgavs vidare rekryteringen genom arbetsförmedlingen vara obetydlig. Detta uppgavs även gälla för vissa personalkategorier, som i allmänhet inte vänder sig till arbetsförmedlingen. PA-rådet sammanfattar arbetsförmed- lingens roll på följande sätt:

”Sedd mot den totala rekryteringen inom företaget spelar arbetsför- medlingen en mindre betydelsefull roll emedan endast en liten andel av

! Vem som i sista hand faktiskt ”bekostar” annon- seringen — arbetsgivaren eller arbetstagaren — beror på utbuds- och efterfråge- situationen på den aktu'e. ella arbetsmarknaden.

2 Beträffande urval, re- presentativitet etc. se den närmare redovis- ningen av PA-rädets un- dersökning i appendix. 2.

1 PA-rådet, "Samspel mellan företag och arbetsförmedling”, sid. 8. 150 Redovisning av de genomförda forskningsprojekten SOU 1974: 29

arbetskraftstillströmningen passerar därigenom. Däremot kan den för vissa befattningar vara mycket viktig då den där har en stor andel, men även i dessa fall kan andra rekryteringskanaler kompensera. Jämförd med andra kanaler är arbetsförmedlingen dock en av de större totalt sett.”1

Den urvalsverksamhet som arbetsförmedlingen ombesörjde minskade de rekryteringsansvarigas arbete och betecknades som en god service. I vissa fall uppgavs emellertid att arbetsförmedlingen alltid sände partiellt arbetsföra (”socialfall”) först och inte förmedlade arbetssökande med acceptabla kvalifikationer förrän företaget tvingats avvisa några som ej kunde komma ifråga. Det förekom också uttalanden som speglade uppfattningen att de personer som kan rekryteras genom arbetsförmed- lingen på ett ur företagets synvinkel negativt sätt avviker från annan arbetskraft. Andra rekryteringsansvariga ansåg att det för några år sedan fanns ett motstånd mot att vända sig till arbetsförmedlingen, men att detta motstånd nu försvunnit och personalkategoriema som kommer via arbetsförmedlingen förbättrats.

Merparten av de intervjuade företagen uppgav att deras kontakter med arbetsförmedlingen påverkades av konjunkturerna. I en högkonjunktur behöver man arbetskraft och har täta kontakter med arbetsförmedlingen. Men samtidigt kan arbetsförmedlingen ha svårt att tillgodose personalbe- hoven, varför företagen hänvisas till att använda alla befintliga rekryte- ringskanaler. Ien lågkonjunktur är företagens kontakter med arbetsförmed- lingen mer sporadiska. Konjunkturvariationen i utnyttjandet av arbetsför- medlingen är dock helt naturligt större inom industrisektorn än inom förvaltnings- och servicesektorn. Flertalet av de intervjuade företagen uppgav att det också förekom säsongmässiga variationeri deras kontakter med arbetsförmedlingen.

Annonsering utnyttjades av de intervjuade företagen främst för rekrytering av kvalificerade tjänstemän. För dessa kategorier var annonse- ring för många företag den främsta rekryteringskanalen, under det att kollektivanställda och lägre tjänstemän ofta rekryterades på annat sätt.2 Annonsering i rikspressen bedömdes ge företagen ett mycket stort rekryteringsområde och många gånger positiva resultat. Samtidigt ansågs annonsering emellertid vara en dyrbar rekryteringsmetod. Själva annons- kostnaden var hög och urvalsförfarandet dyrbart och de indirekta kostnaderna i form av tidsfördröjning och på annat sätt utebliven

2 I vissa branscher har arbetsgivareförbundens medlemmar träffat överens- kommelser om restriktioner när det gäller att annonsera efter arbetspersonal. I dessa fall är företaget således tvunget att utnyttja andra rekryteringskanaler. I PA-rådets undersökning konstateras t. ex.: ”Lokal konkurrens om arbetskraft undviks i många fall för att den egna personalen inte skall handplockas av övriga företag på orten. Detta skulle då kunna medföra en snabb genomströmning av personal inom samtliga företag utan att tillgången på arbetskraft ökade totalt sett. Flera av de intervjuade företagen uppger att de medvetet undviker lokal annonsering efter arbetskraft för att inte skapa oro på den lokala arbetsmarknaden.”.(PA-rådet, Intervjuundersökning . . ., sid. 24). Vi har tidigare diskuterat denna typ av regleringar som en metod att ”internalise- ra" återverkningar mellan olika individer.

% l

produktion (telefonförfrågningar etc.) också höga. Annonsering kan således bara väntas förekomma där även sökintäkterna är ganska höga.

De intervjuade företagen utnyttjade även olika slags informella rekryteringskanaler. Några företag i områden med arbetskraftsöverskott tillgodosåg en stor del av sitt personalbehov genom att de arbetssökande själva tog initiativ till kontakt; i allmänhet utnyttjades detta rekryterings- sätt emellertid i mycket begränsad omfattning. Den arbetskraft som anställs på eget initiativ ansågs emellertid av några företag vara aktivare, skickligare och mer intresserad av företaget (och därmed benägen att stanna kvar) än andra arbetssökande.

Anställning genom rekommendationer från de anställda förekom bland de intervjuade företagen inte i samma utsträckning som anställningar på initiativ från de sökande. Rekommendationer från anställda utnyttjades emellertid av ett begränsat antal företag.

Anställning av personal som praktiserat eller gjort sin pryo-period på företaget förekom bland de intervjuade företagen endast i undantagsfall. Det ansågs emellertid vara ett mycket bra sätt att få information om vilka prestationer som kunde förväntas av den arbetssökande.1

Av övriga rekryteringsvägar än de redan nämnda uppgavs handplock- ning av personal vara den vanligaste. Inställningen till handplockning som rekryteringskanal var emellertid starkt skiftande. Några av de intervjuade företagen uppgav att det inte går att anställa vissa personalkategorier utan handplockning; det betecknades som ett tillförlitligt sätt att försäkra sig om nyckelpersoner med goda kvalifikationer. Andra ansåg att det var helt förkastligt att handplocka personal.

PA-rådets undersökning tillåter inte en statistisk beskrivning av utnyttjandegraden av olika rekryteringskanaler. Den i PA-rådets under- sökning framkomna kvalitativa beskrivningen och värderingen av olika informationskällor kan emellertid kompletteras med statistiska uppgifter om de arbetssökandes utnyttjande av olika informationskällor.

Arbetstagarnas utnyttjande av olika informationskällor

Uppgifter om arbetstagarnas utnyttjande av olika informationskällor har insamlats av arbetsmarknadsstyrelsen i anslutning till arbetskraftsunder- sökningama. Dessa uppgifter ger således en totalbild av arbetstagarnas informationssökande på den svenska arbetsmarknaden. Denna totalbild kan kompletteras med den mer omfattande information om en mindre grupp arbetssökande som erhållits genom BFA-studien av arbetsförmed- lingens relationer med de arbetssökande.2 Vidare har man inom TCO genomfört en undersökning av utnyttjandet av arbetsförmedlingen och av andra informationskällor bland arbetslösa tjänstemän.3

De anställdas utnyttjande av olika in formationska'llor

I anslutning till arbetskraftsundersökningen i maj 1967 riktades frågor till ett urval av anställda i åldern 14—74 år om det sätt på vilket de erhållit

] Jämför vår tidigare diskussion om ”prov- anställning” som en metod att skaffa in- tensiv arbetsmarknads- information.

2 För en närmare pre- sentation och redovis- ning av denna under-

sökning se appendix 1.

3 TCO, "Arbetsför- medlingens service till arbetslösa tjänstemän", Stockholm 1973.

' AMS, Meddelanden från utredningsbyrån 1967: 42. Frågans for- mulering var: ”På vilket sätt fick Ni veta att det fanns arbete hos denna arbetsgivare?”

Tabell 5.11 Samtliga anställda under mätveckan i maj 1967 fördelade efter sättet att få veta att platsen var ledig (1 OOO-tal samt relativ fördelning)

1 OOO-tal Procent

Arbetsförmedling 405 12,5 Arbetsförmedling + annan källa 35 1,1 Platsannons (arbetsgivarens) 582 18,0 Egen annons 8 0,3 Egen förfrågan hos arbetsgivaren 828 25,6 Personligt meddelande från arbetsgivaren 475 14,7 Bekanta, vänner m. fl. 547 16,9 Annan källa 95 2,9 Kombination vari arbetsförmedlingen ej ingår 243 7,5 Uppgift saknas 12 0,4 Samtliga 3 230 100

sina anställningar.l De anställdas fördelning efter de viktigaste informa- tionskällorna framgår av tabell 5.1 l.

Siffrorna i tabell 5.11 ger en tvärsnittsbild av de utnyttjade informationskällorna vid alla de anställningar som existerade vid under- sökningstillfället. Dessa anställningar hade påbörjats vid mycket varieran- de tidpunkter och resultaten ändras om hänsyn tas till detta. Bl. a. är arbetsförmedlingens relativa andel större för de anställningar som påbörjats under åren närmast undersökningstillfället. Detta skulle kunna tyda på att arbetsförmedlingen utnyttjats relativt sett mer under åren närmast undersökningen och/eller på att den rörligare arbetskraften utnyttjar arbetsförmedlingen i större utsträckning än arbetstagarna i genomsnitt.

För att ytterligare belysa de olika informationskällornas betydelse undersökte man särskilt vilka informationskällor som hade utnyttjats av de personer som hade anställning i maj 1967 och som börjat denna anställning i april 1967. Resultatet redovisasi tabell 5.12.

Tabell 5.12 Personer som hade anställning under mätveckan i maj 1967 och började denna under april 1967 fördelade efter sättet att få veta att platsen var ledig (l OOO-tal samt relativ fördelning)

1 OOO-tal Procent

Arbetsförmedling 15 19,7 Arbetsförmedling + annan källa 1 1,5 Platsannons (arbetsgivarens) 12 16,3 Egen annons — Egen förfrågan hos arbetsgivaren 18 23,3 Personligt meddelande från arbetsgivaren 10 13,6 Bekanta, vänner m. fl. 12 15,7 Annan källa 2 2,2 Kombination vari arbetsförmedlingen ej ingår 6 7,9 Samtliga 75 100

Siffrorna för denna grupp bekräftar den tidigare bilden. För de som anställdes i april 1967 var arbetsförmedlingen en viktigare informations- källa (totalt 21,2 procent) än för samtliga anställda (totalt 13,6 procent). Även dessa data antyder att personer som mera ofta byter anställning utnyttjar arbetsförmedlingen i större utsträckning än andra. Uppgifterna både om samtliga anställda och om anställda i april 1967 visar också klart vilken stor roll de informella informationskällorna och eget sökande spelar på den svenska arbetsmarknaden.

Undersökningen i maj 1967 belyser även hur utnyttjandet av olika informationskällor varierar med de anställdas ålder, kön, yrkesområde, näringstillhörighet samt region dels för samtliga anställda, dels för de som anställts i april 1967. Bland samtliga anställda hade ungefär var femte * anställd i åldern 14—24 år fått veta att platsen var ledig genom arbetsförmedlingen, jämfört med enbart cirka var tionde i övriga åldersgrupper. Annonsering hade utnyttjats av ungefär var femte anställd, men i mindre utsträckning bland de allra äldsta och yngsta åldersgrupper- na. Egen förfrågan hos arbetsgivaren hade utnyttjats av ungefär var fjärde person i samtliga åldersgrupper.

För gruppen samtliga anställda hade arbetsförmedlingen större bety— delse inom vissa yrkesområden, och platsannonser inom andra. Arbetsför- medlingen hade relativt stor betydelse inom kameralt och kontorstek- niskt arbete, inom tillverkningsarbete samt inom servicearbete. Plats- annonser hade stor betydelse inom naturvetenskapligt och tekniskt arbete, inom administrativt arbete, inom kameralt och kontorstekniskt arbete samt inom kommersiellt arbete. För gruppen samtliga anställda hade arbetsförmedlingen något mindre betydelse, och platsannonser större betydelse, i storstadslänen än i landet i genomsnitt. Hela 50 procent av de anställda inom skogslänen hade erhållit sina anställningar genom egen förfrågan eller personligt meddelande från arbetsgivaren.

Uppgifterna från undersökningen 1967 bekräftar i stort den kvalitativa bild av företagarnas rekryteringsbeteende som gavs av PA-rådets under- sökning. Företagarna rekryterade främst yngre personer ("nyute xaminera- de") och vissa yrkesgrupper via arbetsförmedlingen, vilket stämmer med de anställdas uppgifter. Platsannonsernas stora betydelse för rekrytering av vissa yrkesgrupper framgick även av företagsundersökningen. Den mycket stora betydelse som olika informella informationskällor och eget sökande tycks ha, framgick emellertid inte lika klart av företagsenkäten.

De arbetssökandes sätt att söka arbete

Från år 1969 har arbetsmarknadsstyrelsen genom tilläggsfrågor till AKU- undersökningarna i februari också undersökt på vilket sätt de arbetssö- i kande under ett år sökt efter arbete. Den undersökta populationen består > dels av ombytessökande, dvs. personer som sökte nytt arbete under den ' tid de förvärvsarbetade, dels av arbetslösa arbetssökande. Den skiljer sig % således helt från den ovan redovisade undersökningen, som var baserad på faktiskt anställda under olika perioder. De frågor som ställts har också varit annorlunda formulerade. Vid undersökningen 1967 frågade man de

] En sammanställning med uppgifterna i avsnitt 5 .4 ger vid handen att arbets- förmedlingen utnyttjas av 200 000—300 000 arbetslösa och 120 000— 140 000 ombytessökande personer per år

anställda: ”På vilket sätt fick Ni veta att det fanns arbete hos denna arbetsgivare?" Vid de nedan redovisade undersökningarna frågade man däremot de arbetssökande efter på vilket sätt de sökt nytt arbete. Siffrorna pekar på att man vid den senare frågan inte i samma utsträckning får med de informella informationskällorna.

I tabell 5.13 redovisas sättet att söka arbete bland ombytessökande och bland arbetslösa under åren 1969—1972.

Det föreligger påtagliga skillnader mellan de arbetslösas och de ombytessökandes utnyttjande av olika informationskällor. Detta är också vad man skulle vänta sig utifrån sökteoretiska överväganden: deras sökkostnader och sökintäkter skiljer sig åt.

Bland de arbetslösa söker en helt överväldigande majoritet (cirka 70 procent) arbete genom arbetsförmedlingen eller genom kombinationer i vilka arbetsförmedlingen ingår. Reglerna för arbetslöshetsunderstöd och arbetsförmedlingens roll i samband med andra arbetsmarknadspolitiska åtgärder, torde här vara av betydelse, dvs. andelen som vänder sig till arbetsförmedlingen vara större än vad som kan förväntas enbart utifrån arbetsförmedlingens relativa effektivitet som informationskälla. För de ombytessökande spelar arbetsförmedlingen mycket mindre roll; den utnyttjas i någon form av enbart cirka 30 procent.1 I stället utnyttjar de ombytessökande platsannonser (cirka 30 procent; under 10 procent för de arbetslösa) och direkt kontakt med arbetsgivare (cirka 35 procent; cirka 15 procent för de arbetslösa) i betydligt större utsträckning än de arbetslösa. Skillnaderna kan delvis förklaras av att det är olika kategorier av arbetskraft som är arbetslösa än som är ombytessökande. De arbetslösa tillhör troligen i större utsträckning de arbetskraftskategorier

Tabell 5.13 De ombytessökandes och de arbetslösas val av informationskällor. Procent

Ombytessökandes sätt Arbetslösas sätt att att söka. Procent söka. Procent

1969 1970 1971 1972 1969 1970 1971 1972

1 Arbetsförmedling 23,1 19,5 24,3 24,7 48,4 50,3 47,8 52,2 2 Arbetsgivare 34,2 35,2 34,2 28,6 18,2 16,8 15,9 13,7 3 Annons 30,0 27,0 25,2 25,8 9,1 8,0 5,0 6,4 4 Ovrigt 5,8 9,1 3,8 7,7 5,2 3,6 2,8 3,1 5 Arbetsförmedling + arbetsgivare 2,6 3,6 4,6 3,9 8,0 8,7 12,8 10,1 6 Arbetsförmedling + annons 2,9 3,8 4,1 4,9 6,8 8,9 9,0 8,1 7 Arbetsgivare + annons 0,9 1,5 1,8 2,4 1,4 1,2 2,0 1,7 8 Arbetsförmedling+ annons+arbetsgivare 0,6 0,4 2,1 2,1 2,9 2,5 4,7 4,6

Summa 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0

Söktgenomaf 1+5+6+8 29,1 27,3 35,0 35,6 66,2 70,4 74,3 75,0

Källa: Utredningsenheten vid AMS.

som arbetsgivarna normalt rekryterar via arbetsförmedlingen och därför är arbetsförmedlingen också i större utsträckning en lönsam informa- tionskälla för dem än för de ombytessökande. För de ombytessökande är också tidskostnaden för att utnyttja arbetsförmedlingen i allmänhet väsentligt högre än för de arbetslösa (arbetsförmedlingens öppethållande- tider gör att de ombytessökande i allmänhet tvingas utnyttja arbetstid, men. även deras fritid torde ha en högre alternativkostnad än de arbetslösas tid).

Skillnaderna i de arbetslösas och de ombytessökandes sökkostnader torde också vara orsaken till att de arbetslösa i betydligt större utsträckning än de ombytessökande använder sig av mer än en informa- tionskälla (cirka 20 procent respektive cirka 10 procent). Eftersom de arbetslösas indirekta sökkostnader är höga behöver de få fram ett resultat snabbare än de ombytessökande och det lönar sig för dem att utnyttja alla tillgängliga informationskällor.

Sättet att söka arbete är också olika för arbetslösa med olika långa arbetslöshetstider bakom sig (tabell 5.14).

Andelen arbetslösa som utnyttjat arbetsförmedlingen i någon form ökar med arbetslöshetstiden, liksom andelen som använt sig av mer än en informationskälla. Skillnaderna torde återspegla dels att det är olika grupper av individer som är korttidsarbetslösa än som är långtidsarbets- lösa, dvs. att de arbetslösas sammansättning förändras, dels att sökbeteen- det förändras för en viss arbetslös allteftersom hans sökande fortsätter.

Undersökningarna från åren 1969—1972 ger även viss möjlighet att belysa hur söksättet varierar med konjunkturerna (se tabell 5.13). För

Tabell 5.14 Arbetslöshetstidens längd och sättet att söka arbete. Samtliga arbets- lösa. Procent

Antalveckor 1—4 5—1314—26 27—39 40—49 50—52 Summa

...

| I ? Arbetsförmed- l ling

Nb &&ONON r—Uo

A&O!!! b—AU'A

Arbetsgivare Annons Övriga Arbetsförmed- ling + arbets- givare 10,2 9,4 10,0 8,6 12,3 13,9 10,1 6 Arbetsförmed- ling+annons 3,4 7,3 8,9 7,8 18,4 12,8 8,1 7 Arbetsgivare+ . annons 2,0 1,9 0,7 2,1 — 3,5 1,7- . 8 Arbetsförmed- l ling+arbets- givare+ annons 1,3 4,1 6,4 4,9 7,1 7,0 4,6

Uv-IÄWN aswboa _Nlro u—nwww NAxloo

Summa 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0

Genom afl + 5 + 6 + 8 61,2 77,3 80,3 78,6 91,6 89,5 75,0

Källa: Utredningsenheten vid AMS.

Figur 5.13 Andel av de ombytessökan— de år 1969 som sökt arbete på olika sätt.

både de arbetslösa och de ombytessökande tycks gälla att den andel som i någon form utnyttjar arbetsförmedlingen ökar vid lågkonjunktur. Lågkonjunktur förefaller vidare medföra att andelen arbetslösa och ombytessökande som använder sig av mer än ett söksätt ökar kraftigt; Annonsering som enda söksätt tycks minska vid lågkonjunktur för både arbetslösa och ombytessökande.

För de ombytessökande under åren 1969 och 1970 undersökte man också hur söksättet varierade med ålder, kön, utbildning, yrke, tid i arbetskraften (helårs- och delårsarbetskraft) och region. Hur söksättet bland de ombytessökande varierar med åldern illustreras av figur 5.13.

Andelen ombytessökande som i någon form använder sig av arbets- förmedlingen är hög i de lägre åldersgrupperna (ca 40 procent). Andelen sjunker sedan med stigande ålder och är lägst (drygt 20 procent) i åldrarna 25—44 år. Därpå ökar arbetsförmedlingen åter i betydelse. Annonsering uppvisar en motsatt utveckling. Den utnyttjas mest av mellanåldersgruppema (30—35 procent) och mindre av de yngre och äldre (15—20 procent).

Sammanfattningsvis är resultatet av februariundersökningarna _att arbetsförmedlingen utnyttjas i större utsträckning av arbetslösa än av ombytessökande; båda grupperna utnyttjar den emellertid mer i låg- än i högkonjunktur. Bland de ombytessökande utnyttjas arbetsförmedlingen mer i de yngre och äldre åldersgrupperna än i åldersgrupperna 25—44 är, mer av delårs- än av helårsarbetskraften, mer av kvinnor än av män samt mer inom vissa yrkesgrupper (manuella yrken) än inom andra (tjänste— mannayrken).

Vid undersökningen av arbetssökandet under 1970 försökte man för de ombytessökande även fastställa huruvida framgången i arbetssökandet

_ enbart arbetsförmedling A '— _ _ _ arbetsförmedling totalt ------------ enbart arbetsgivare

o/ _ . _ . _ . endast annons 0

. & / 40 '.x _ __ / ..lx 'In—"( . ..... ,

."Y. x . 7. 0 X

30—

204. I

| I | |

10 20 30 40 50 60 70 Ålder Källa: Meddelande från utredningsenheten 197114.

17

Tabell 5.15 Samtliga ombytessökande år 1970 fördelade på sätt att söka arbete och byte av arbetsgivare

Sätt att söka Bytt arbetsgivare (procent)

Arbetsförmedling 60,1 Kombination vari Af ingår 54,0 Annons 38,6 Arbetsgivare 63.6 Arbetsgivare + annons 50,8 Övrigt 65,3

Totalt 55,3

varierade med sättet att söka. Det mått man använde sig av var i vilken utsträckning personer som använt olika sätt att söka hade lyckats byta arbete. Resultaten redovisas i tabell 5.15 .

De som sökte direkt genom arbetsgivare och de som sökte via arbetsförmedlingen lyckades byta till cirka 60 procent. Av de som sökte nytt arbete genom att besvara annons lyckades knappt 40 procent byta arbete. Man bör emellertid akta sig för att dra långtgående slutsatser om effektiviteten i olika söksätt utifrån dessa siffror; en rad bakgrundsva- riabler för olika arbetssökande skulle behöva konstanthållas för att man skall kunna isolera effekten av olika söksätt. Effektiviteten av en viss informationskälla för en viss arbetssökande beror, som vi sett, på hur intäkterna för individen av att utnyttja den förhåller sig till kostnaderna för utnyttjandet.

Utnyttjandet av olika in formationskällor enligt de sociologiska undersök- ningarna

De av sociologiska institutionen i Stockholm genomförda undersök- ningarna i Gävleborgs län innehåller data om utnyttjandet av olika informationskällor för fyra olika undersökningsgrupper.l

Vid undersökningarna tillfrågades de förvärvsarbetande om hur de fått sitt nuvarande arbete och de som vid undersökningstillfället saknade förvärvsarbete om hur de fått sitt senaste arbete. Svaren återges i tabell 5.16.

Tabell 5.16 Arbetsanskaffningskanal (procent)

1 Se appendix 1 till detta kapitel för en redovisning av hur de fyra undersök- ningsgrupperna är sammansatta.

Latenta gruppen Kontrollgruppen Kontaktgruppen

Besöksgruppen

Nuvarande Senaste Nuvarande Senaste Nuvarande Senaste Nuvarande Senaste arbete arbete arbete arbete arbete arbete arbete arbete Genom Af 11,1 10,5 12,2 17,4 25,0 22,6 42,2 36,6 Genom svar på annons 9,9 9,8 7,7 7,6 5,0 11,3 21,7 9,0 Genom direktkontakt med företag/personalkontor 67,0 70,6 64,7 58,7 56,7 62,3 22,9 47,1 Annat sätt 11,6 9,2 14,1 16,3 13,3 3 12,6 7,4 Ej svar 0,5 -— 1,3 — - _ _ _

I tvärsnittsurvalet av befolkningen (kontrollgruppen) hade 12 procent fått sitt nuvarande arbete genom arbetsförmedlingen. Bland de som ej hade förvärvsarbete (arbetslösa och utanför arbetskraften) hade 17 procent fått sitt senaste arbete genom arbetsförmedlingen. Arbetsförmed- lingen tycks således vara av större betydelse för denna kategori. En betydligt mindre andel av den latenta gruppen än av kontaktgruppen har erhållit sitt nuvarande eller senaste arbete genom arbetsförmedlingen. Detta kan tolkas på två sätt: antingen tar den latenta gruppen ej kontakt eftersom den vet att arbetsförmedlingen inte i större utsträckning brukar kunna tillhandahålla den typ av arbeten de önskar, eller har arbetsför- medlingen ej i större utsträckning kunnat skaffa arbete åt denna grupp eftersom individerna ej tagit kontakt.1 Besöksgruppen är den grupp som i störst utsträckning fått sitt nuvarande eller senaste arbete genom arbetsförmedlingen. Det tycks således vara så att de som besöker arbetsförmedlingen också i ganska stor utsträckning faktiskt erhåller sina arbeten via arbetsförmedlingen. Även här är två tolkningar möjliga; att arbetsförmedlingen kan hjälpa denna grupp eftersom individerna besöker den eller att denna grupp besöker arbetsförmedlingen eftersom den vet att den tillhör en kategori arbetskraft som arbetsförmedlingen vanligen kan hjälpa.

Undersökningen har även sökt belysa i vilken ordning man utnyttjat olika informationskällor. Man var närmast intresserad av att få en uppfattning om i vilken utsträckning man tar kontakt med arbetsförmed- lingen som första åtgärd när man söker arbete, och i vilken utsträckning arbetsförmedlingen ses som en sista utväg, när andra informationskällor prövats.

Till besöksgruppen ställdes frågan: ”Har Ni försökt få arbete på något annat sätt innan Ni tog kontakt med arbetsförmedlingen (i den här sökperioden)?” I övriga grupper ställdes motsvarande fråga till de som var arbetssökande vid den senaste kontakten med arbetsförmedlingen. Svaren redovisas i tabell 5.17.

' För att belysa huruvida den latenta gruppens önskemål om arbete förefaller orealistiska eller ej sett från arbetsförmedlingens synpunkt lät man några arbetsför— medlare vid förmedlingen i Gävle studera de framförda önskemålen. Enligt deras bedömning skulle den latenta gruppens önskemål i ganska stor utsträckning vara realistiska att uppfylla för arbetsförmedlingen, om än inte i den just vid undersökningstillfället rådande lågkonjunkturen. Se Mats Thorslund, ”Arbetsför- medlingspersonalens bedömning av intervjupersonernas önskemål”.

Tabell 5.17 Sökbeteende vid arbetsanskaffningen (procent)

Latenta Kon troll- Kon tak t- BeSÖkS' gruppen gruppen gruppen gruppen Direkt hos arbetsgivare 15,2 17,9 30,4 36,8 Via platsannonser 8,8 7,4 23,2 28,9 Arbetsförmedlingen första försöket 73,7 72,6 45,1 44,5 Ej svar 2,3 2,1 l 2

Tabell 5.18 Uppfattningen om arbetsförmedlingens arbeten (procent)

Besöks- gruppen

Kontakt— gruppen

Kontroll- gruppen

Latenta gruppen

Mycket bättre 0,3 Bättre 1,0 1.8 0,8 3,4 Lika bra 73,5 69,9 72,4 76,4 Sämre 15,4 15,6 15,7 10,7 Mycket sämre 1,2 0,7 2,4 2,1

Vet ej, tveksam 8,6 11,9 8,7 7,5

Vi skall ställa samman dessa uppgifter om faktiskt beteende med svaren på frågan: ”Tror Ni att de arbeten som man får genom arbetsförmedlingen är lika bra, bättre eller sämre än de arbeten man kan få på annat sätt?” Svaren redovisas i tabell 5.18.

Tabell 5.18 visar att uppfattningen om arbetsförmedlingens arbeten inte skiljer sig markant åt i de olika grupperna. Möjligen har besöksgrup- pen en något positivare uppfattning än övriga grupper. Som vi tidigare sett är det också denna grupp som i störst utsträckning erhållit sina arbeten via arbetsförmedlingen. Besöksgruppen har emellertid samtidigt enligt tabell 5.17 i ganska stor utsträckning (55 procent) försökt skaffa arbete på annat sätt innan de vände sig till arbetsförmedlingen. Detsamma gäller för kontaktgruppen. För många tycks således arbetsför- medlingen, trots att den bedöms kunna leda till likvärdiga arbeten, utnyttjas som informationskälla först om andra informationskällor inte visat sig leda till något resultat.

Uppgifterna för den latenta gruppen och för kontrollgruppen måste tolkas med försiktighet. Det är bara bland de individer i dessa grupper som utnyttjat arbetsförmedlingen som denna ganska ofta (över 70 procent) utgjort den först valda informationskällan. Det kan således finnas många i den latenta gruppen och kontrollgruppen som överhuvud- taget inte utnyttjar arbetsförmedlingen, inte ens i andra eller tredje hand.

De sociologiska undersökningarna ger också en rad uppgifter om arbetsförmedlingens nuvarande kunder, dvs. om vilka det är som f.n. faktiskt besöker arbetsförmedlingen.l

Besöksgruppen består till 58,6 procent av män och till 41,4 procent av kvinnor. Besökarnas åldersstruktur framgår av tabell 5.19. I tabellen görs jämförelser med uppgifter om åldersstrukturen hos arbetslösa och ombytessökande under 1972 erhållna från AKU.

Tabell 5.19 Besöksgruppen enligt BFA-undersökningen samt ombytessökande och arbetslösa år 1972 enligt AKU:s februariundersökningar: Fördelning på ålder (procent)

Ålder Besöksgruppen Ombytessökande Arbetslösa 16—24 56,1 32,5 38,3 25—54 35,1 62,5 49,5 55—64 8,0 4,8 9,9

1 För en närmare redo- visning hänvisas till appendix 1.

1 Det bör understry- kas att de sociologiska undersökningarna bara omfattar urval i Gävleborgs län.

(procent)

Yrkesområde Besöksgruppen AKU Förvärvs- Ej förvärvs- Ombytes- Arbets- arbetande arbetande sökande lösa O+98 Natur m. m. 6,9 11,1 23,6 11,1 1 Adm. arbete 0,3 2,6 1,7 0,3 2 Kameralt m. m. 5,1 8,5 10,5 5,8 3 Kommersiellt 8,9 5,6 7,6 7,4 4 Lantbruk m. m. 6,3 1,9 4,3 4,5 6 Transport m. m. 4,5 10,8 4,8 4,5 5+7 Tillverkn. +8 Byggnads m. m. 57,3 46,8 31,6 33,9 91— 94 Service 10,3 11,8 16,0 14,0 Hade inget tidigare arbete 18,5 Tabell 5.20 Besöksgruppen enligt EPA-undersökningen samt ombytessökande och arbetslösa enligt AKU: s februariundersökningar: Nuvarande/senaste yrkesområde

Enligt BFA-undersökningen skulle de yngre åldersgrupperna helt dominera bland de som besöker arbetsförmedlingen. De yngre åldrarna utgör en väsentligt större andel av arbetsförmedlingens kunder än dessa åldersgruppers andel av det "totala antalet arbetslösa respektive ombytes— sökande.l

För att belysa vilka yrkesområden de som besöker arbetsförmedlingen arbetar inom fick de förvärvsarbetande en fråga om vilken typ av arbete de hade vid besökstillfället och de icke förvärvsarbetande, vilka tidigare haft förvärvsarbete, en fråga om vilken typ av arbete de senast haft. Resultaten visas av tabell 5.20, där en jämförelse också görs med de arbetslösa och med de ombytessökande 1972 enligt AKU:s februari- undersökningar.

Om vi först jämför den förvärvsarbetande besöksgruppen med de ombytessökande ser vi att vissa yrkesgruppers (tillverknings- och bygg- nadsarbete m. m.) andel av arbetsförmedlingens kunder är mycket större än dessa yrkesgruppers andel av de ombytessökande, och tvärtom. Den ej förvärvsarbetande besöksgruppen utgör en blandning av arbetslösa arbetssökande och arbetssökande utanför arbetskraften och den är således inte helt jämförbar med de arbetslösa 1972. Även här kvartstår emellertid huvudintrycket, nämligen att de arbetssökandes inom tillverk- ningsarbete m.m. andel av arbetsförmedlingens kunder är påtagligt mycket större än dessas andel av det totala antalet arbetssökande.

Bland de besökande var en stor andel arbetslösa (se tabell 5.21). Cirka 15 procent av besökarna försökte få ett arbete medan de befann sig utanför arbetskraften. Cirka 20 procent av besökarna var ombytes- sökande. Majoriteten av de som besöker arbetsförmedlingen skulle således enligt den sociologiska undersökningen vara arbetslösa, och därmed ha starka incitament att utnyttja alla tillgängliga informationskäl— lor för att försöka skaffa ett arbete. Att arbetsförmedlingen av många

Tabell 5.21 Besöksgruppen: Nuvarande sysselsättning (procent)

Har arbete

Arbetar Arbetar ej

Har ej arbete

Arbetslösa 61,7 Sköter hemmet, studerar, pensionerade etc. 15,8

| inte betraktas som den bästa anskaffningsmetoden visas emellertid av ' svaren på frågan: ”Tror Ni att en kontakt med arbetsförmedlingen är det bästa sättet att skaffa det arbete man vill ha?” Denna fråga besvarades av 47 procent av besökarna med ja, av 45 procent av besökarna med nej och av 8 procent med vet inte.

5.8. Några samhällsekonomiska synpunkter på den offentliga arbetsförmedlingens verksamhet

Vi kommer i det följande endast att diskutera arbetsförmedlingens informationsförmedlande roll.1 De uppgifter arbetsförmedlingarna har i samband med andra arbetsmarknadspolitiska åtgärder kommer inte att behandlas. Det bör emellertid påpekas att ett av argumenten för att bedriva informationsproduktionen i offentlig regi kan varajust fördelarna med den samordning som kan ske med övriga arbetsmarknadspolitiska åtgärder.2 Vidare kommer vi att begränsa oss till några frågeställningar av speciellt intresse.

5.8.1. Arbetsförmedlingens möjligheter är beroende av den ekonomiska politiken i övrigt

Arbetsförmedlingarnas informationsförmedlande roll och möjligheter i beror av den ekonomiska politik i övrigt som förs i ekonomin. Om man '; med stabiliserings- och tillväxtpolitikens hjälp och med hjälp av andra * arbetsmarknadspolitiska åtgärder lyckas hålla en ungefärlig balans mellan arbetskraftsefterfrågan och arbetsutbudet totalt sett och på olika delarbetsmarknader, kommer arbetsförmedlingarnas uppgift att vara att se till att de arbetsbyten och andra arbetskrafts- och platsströmmar, som är motiverade av demografiska, produktivitets- och arbetstillfredsställelse- skäl, sker till så låg kostnad som möjligt. Arbetsförmedlingarnas

! I begreppet information inbegriper vi här, liksom tidigare, förmedlingstjänster, dvs. hjälp med matchning av arbetssökande och lediga platser.

2 Kopplingen kan också vara förknippad med vissa nackdelar genom att inställningen till att utnyttja arbetsförmedlingens informationsåtgärder påverkas av att arbetsförmedlingen förknippas med arbetslöshet och socialt misslyckande. Denna frågeställning behandlas i de sociologiska undersökningarna.

snabbt och effektivt.

Om det däremot råder påtaglig obalans mellan arbetskraftsefterfrågan och arbetskraftsutbudet totalt sett och på olika delarbetsmarknader är de resultat som kan uppnås genom informationsåtgärder begränsade. En förbättrad förmedling kan visserligen även i detta läge väntas ge kortare och effektivare sökprocesser, men de sökproblem som har sin grund i obalansen kan man inte rå på med informationsförmedlande åtgärder. Vad man kan göra är eventuellt att omfördela kostnaderna för obalansen mellan olika individer. Ur samhällsekonomisk effektivitetssynpunkt borde arbetsförmedlingen i ett sådant läge se till att det var de mest produktiva arbetarna som i första hand erhöll de existerande lediga platserna, men detta torde strida mot de fördelningsmålsättningar som arbetsförmedlingen också har för sin verksamhet. Arbetsförmedlingens verksamhet kan därför i ett läge med obalans i större utsträckning komma att inriktas på att producera fördelningseffekter, dvs. på att försöka ordna kön till de existerande arbetstillfällena på ett sätt som bättre överensstämmer med uppsatta fördelningsmål. Den nya köord- ningen är emellertid inte den som är mest lönsam för arbetsgivarna, varför det kan löna sig för dem att försöka gå förbi den, t. ex. genom att använda andra informationskällor än arbetsförmedlingen.

I fortsättningen diskuterar vi arbetsförmedlingarnas verksamhet under förutsättning att man genom den ekonomiska politiken i övrigt lyckas upprätthålla en ungefärlig balans på arbetsmarknaden.

3.8.2. Vilka bör arbetsförmedlingen betjäna sett från samhällsekonomisk effektivitetssynpunkt

Sett från samhällsekonomisk effektivitetssynpunkt bör arbetsförmed- lingen tillhandahålla alla de informationstjänster för vilka de samhälls- ekonomiska intäkterna överstiger de samhällsekonomiska merkostnader- na för produktionen och vilka inte tillhandahålls eller inte tillhandahålls på samhällsekonomiskt effektivaste sätt av andra informationsproducen- ter. De samhällsekonomiska intäkterna beror på verkningarna av informa- tionstjänsterna på individerna i ekonomin och på hur individerna värderar dessa verkningar (se avsnitt 5.6).

Som vi sett baseras emellertid den enskilde individens informations- sökande på en given budgetrestriktion. Om man inte accepterar den inkomstfördelning som budgetrestriktionema ger uttryck för och om man önskar påverka den rådande inkomstfördelningen med hjälp av arbetsförmedlingen, kan man således vilja tillhandahålla ytterligare informationstjänster än de som är samhällsekonomiskt lönsamma vid den rådande inkomstfördelningen.

För all den produktion som är motiverad från samhällsekonomisk effektivitetssynpunkt gäller att produktionen skulle vara lönsam även finansiellt sett om man (utan kostnad) kunde ta ut betalning efter betalningsvilligheten hos olika individer. [ denna bemärkelse skulle således en dimensionering av arbetsförmedlingens verksamhet mot det ur

huvuduppgift blir att se till att sökprocesserna på arbetsmarknaden sker

l l i | | . l

samhällsekonomisk effektivitetssynvinkel optimala vara ”självfinansieran- de". I praktiken är det emellertid omöjligt, och inte heller ur allokerings- synvinkel önskvärt, att direkt ta ut denna betalningsvillighet från kunderna i mer än viss begränsad utsträckning. Istället har man valt att finansiera arbetsförmedlingen över statsbudgeten och dimensionerat dess verksamhet med hjälp av budgetrestriktioner. Dessutom har man infört avgiftsrestriktioner och restriktioner för privata förmedlingar. Budget— restriktionen och avgiftsrestriktionen kan medföra att en del av de informationstjänster som är motiverade av samhällsekonomiska effektivi- tetsskäl inte kommer att tillhandahållas av arbetsförmedlingen. Detta kan innebära att samhället gör en välfärdsförlust, hur stor blir beroende bl. a. på hur väl arbetsförmedlingen ersätts av andra informationsproducenter. Vissa informationskonsumenter kommer att tvingas att utnyttja andra informationskällor och deras sökintäkter och sökkostnader kommer att se annorlunda ut än om de haft tillgång till motsvarande tjänster från arbetsförmedlingen. Hur deras sökintäkter och sökkostnader påverkas beror på hur pass effektiva arbetsgivarna och de arbetssökande själva och andra informationskällor är som informationsproducenter, i jämförelse med arbetsförmedlingen. I vissa fall kan det finnas stora välfärdsförluster genom att sökandet på egen hand eller med hjälp av andra informations- producenter är påfallande ineffektivt, i andra fall kanske sökandet skeri det närmaste lika effektivt eller effektivare på andra sätt som via arbetsförmedlingen. Även i fall där sökandet sett ur de direkt berördas synvinkel sker lika effektivt eller effektivare med hjälp av andra informationskällor kan det emellertid i viss utsträckning vara motiverat att utöka arbetsförmedlingens service till dessa grupper, nämligen då detta kan väntas ha positiva återverkningar på andra arbetssökande. Vi har tidigare konstaterat att det förefaller finnas en interdependens mellan arbetsgivarnas och de arbetssökandes utnyttjande av en informations- källa. Om arbetsförmedlingen kan erbjuda t.ex. ombytessökande och mer kvalificerad arbetskraft de informationstjänster de vill ha, kommer det att löna sig bättre för arbetsgivarna att utnyttja den och därmed löna sig bättre för de arbetssökande osv. På detta sätt skulle troligen en större andel av det totala antalet lediga platser kunna komma att rekryteras via arbetsförmedlingen och därmed skulle eventuellt även de grupper som idag utnyttjar arbetsförmedlingen få större valmöjligheter.

Om andra informationskällor är påtagligt ineffektiva i jämförelse med vad arbetsförmedlingen skulle kunna vara, kan det således finnas stora välfärdsförluster förknippade med de restriktioner man satt upp för arbetsförmedlingens verksamhet. Anser man dessa välfärdsförluster vara för stora kan man lätta på den statsfinansiella restriktionen och/eller avgiftsrestriktionen för arbetsförmedlingen eller genom olika slags åtgär— der söka förbättra effektiviteten i de alternativa söksätten.

Ett lättande av den statsfinansiella restriktionen innebär att alla skattebetalare gemensamt kommer att betala för de ökade sökintäkter och/eller minskade sökkostnader som vissa individer får genom att arbetsförmedlingens informationstjänster utvidgas, ett lättande på avgifts- restriktionen att de individer som får ökade sökintäkter och/eller

] Detta avsnitt bygger delvis på C. C. Holt, C. D. MacRae, S. 0. Schweitzer och R. E. Smith, ”Man- power Programs to Reduce Inflation and Unemploy— ment: Manpower Lyrics for Macro Music”, The Urban Institute, Washing- ton D. C., december 1971.

minskade sökkostnader helt eller delvis själva betalar för arbetsförmed— lingens ökade produktion. En avgiftsbeläggning är bäst lämpad för privata informationstjänster vars avkastning till största delen tillfaller den konsumerande individen själv, dvs. informationstjänster som inte har speciellt stora positiva återverkningar på andra individer, och för vilka inkomstfördelningsmålsättningar inte talar mot en avgiftsbeläggning. Ett argument mot avgiftsbeläggning, nämligen att en sådan skulle leda till minskad konsumtion av söktjänster, torde inte våga speciellt tungt i de fall där en avgiftsbeläggning kan vara aktuell. För merparten av de personer som inte utnyttjar arbetsförmedlingen i nuläget torde skälet vara att förmedlingen p. g. a. finansiella restriktioner inte kan erbjuda dem de kanske specialiserade informationstjänster de önskar. önskad service mot viss avgift torde för dessa individer vara bättre än ingen service till nollpris.

5.8.3. Hur skall arbetsförmedlingen betjäna sina kunder

Utifrån de utvecklade sökmodellerna kan man också ge vissa synpunkter på inriktningen av arbetsförmedlingens verksamhet.]

En grundläggande utgångspunkt är att arbetsförmedlingarna måste ge service åt båda sina avnämargrupper, dvs. åt både arbetssökande och arbetsgivare. Förmedlingarnas möjligheter att erbjuda service åt den ena gruppen är avhängiga av att de utnyttjas också av den andra. Om arbetsgivarna t. ex. inte kan få hjälp med att finna bästa möjliga arbetskraft i förhållande till kostnaderna för den, så kommer de istället att rekrytera via andra informationskällor eller att rekrytera internt.

Betoningen av att arbetsförmedlingen har två avnämargrupper, vilka båda måste tillgodoses, ligger bakom ett av Urban institute ekonomerna framfört förslag till organisatorisk utformning av de amerikanska arbetsförmedlingarna. Enligt detta förslag skulle det inom varje förmed- ling finnas dels en avdelning inriktad på att tillgodose arbetsgivarnas intressen, dels en avdelning inriktad på att tillgodose de arbetssökandes intressen. Den enskilde arbetsförmedlaren skulle på detta sätt ha en klarare målsättning för sitt arbete och man skulle få en garanti för att båda avnämargruppernas intressen togs till vara. En sådan organisatorisk utformning har emellertid även vissa nackdelar.

För båda avnämargruppema gäller att arbetsförmedlingens verksamhet bör inriktas på att sänka avnämarnas sökkostnader och öka deras sökintäkter. Vad gäller de arbetssökande innebär detta till en början att arbetsförmedlingen bör ge individerna information om hur de bör söka, dvs. om vilket/vilka tillvägagångssätt som i respektive fall kan väntas ge snabbast och bäst resultat. Arbetsförmedlingen bör således även ge vägledning och rekommendationer om andra informationskällor vilka kan väntas vara av värde för den arbetssökande. Arbetsförmedlingen bör försöka öka produktiviteten i individernas eget sökande. Detta bör kanske speciellt understrykas vad gäller de ombytessökande. Med nuvarande finansiella restriktioner torde det bästa vara att inrikta sig på

att göra deras eget sökande effektivare, t. ex. genom att förse dem med bättre platslistor.

Vidare bör arbetsförmedlingen ge den arbetssökande individen infor- mation om hans potentiella arbetsmarknad för att på så sätt hjälpa honom att nå fram till en lämplig aspirationsnivå, dvs. en aspirationsnivå baserad på förväntade intäkter och förväntade kostnader för hans arbetssökande. Genom sin erfarenhet och sin kännedom om det aktuella arbetsmarknadsläget har arbetsförmedlaren information av en typ som den enskilde individen i allmänhet inte har, och denna information kan sammanställas med individens information om sin egen situation, vilken också är av betydelse för hans sökkostnader. På så sätt kan man gemensamt nå fram till en lämplig aspirationsnivå.

Motsvarande service på arbetsgivarsidan beståri att ge information om den aktuella rekryteringssituationen och att utifrån detta bistå arbetsgi- varen vid fastställande av lämpliga kvalifikationskrav/löneerbjudanden. Behovet av denna typ av service torde emellertid vara mindre på arbetsgivarsidan, eftersom arbetsgivarnas eget erfarenhetsmaterial är större än de arbetssökandes: en arbetsgivare rekryterar personal oftare än individen byter arbete.

Även arbetsförmedlingens tjänster i övrigt bör inriktas på att minska arbetsgivarnas och de arbetssökandes sökkostnader och öka deras sökintäkter.

Arbetsförmedlingen bör för det första söka minska de indirekta sökkostnaderna, dvs. det bortfall av förvärvsinkomst respektive produk— tionsbortfall som är förknippat med de arbetslösas arbetssökande och med lediga platser för omedelbart tillträde. Man bör dels inrikta sig på att , minska söktiderna respektive rekryteringstiderna för dessa kategorier, ] dels på att sökandet i ökad utsträckning sker innan individerna blir i arbetslösa och innan de lediga platserna behöver tillträdas. , För andra kategorier arbetssökande är andra åtgärder för att sänka _ sökkostnaderna mer aktuella. För de ombytessökande kan man t. ex. . försöka sänka sökkostnaderna genom ändrade tider för öppethållande, | förbättrade platslistor som inte behöver hämtas på arbetsförmedlingen l osv. I strävandena att sänka sökkostnaderna ingår också att försöka ' tillhandahålla relevant information. Arbetsgivarens urvalskostnader bör t. ex. hållas nere, dvs. man bör inte dränka honom med arbetssökande, utan se till att de arbetssökande som kontaktar honom kan tänkas vara av intresse för honom. På motsvarande sätt bör de arbetssökande inte dränkas i information om lediga platser, som inte är av intresse för dem.

Vad gäller sökintäkterna bör arbetsförmedlingens insatser inriktas på att finna arbeten som ökar den arbetssökandes inkomster och förbättrar hans arbetsmiljö och andra faktorer som ingår i hans preferenser. På motsvarande sätt gäller det att hjälpa arbetsgivaren att finna arbetskraft som är produktiv och ger låga personalkostnader. Arbetsförmedlingens insatser bör också inriktas på att uppnå en bättre matchning av arbetssökande och lediga platser, dvs. på att nå bättre överensstämmelse mellan den arbetssökandes preferenser och arbetets egenskaper och mellan arbetets krav och den arbetssökandes egenskaper.

Utifrån sökmodellerna bör man också kunna konstruera ett antal indikatorer på hur väl arbetsförmedlingen fyller sina samhällsekonomiska uppgifter. En sådan indikator skulle kunna vara hur långa söktider arbetslösa arbetssökande, som utnyttjar arbetsförmedlingen har. Dessa söktider motsvaras av bortfall av förvärvsinkomst för de arbetslösa och produktionsbortfall för samhällsekonomin. Motsvarande indikator för de lediga platserna skulle vara ledighetstider för platser, efter det datum då arbetsgivaren önskat få dem besatta. Även här gäller att dessa ledighetstider kan väntas vara förknippade med intäktsbortfall för arbetsgivaren och produktionsbortfall för samhällsekonomin. En minskning av dessa tider skulle således kunna tas som tecken på ökad samhällsekonomisk produktivitet hos arbetsförmedlingen. Eventuellt skulle en viss minskning av de längsta arbetslöshetstiderna kunna tilldelas större vikt än en viss minskning av de kortare arbetslöshetstiderna, eftersom de längre tiderna kan väntas vara förknippade med större negativa effekter för den arbetslöse individen och för samhällsekonomin. De ovan angivna indi- katorerna ger enbart en indikation på hur kostnaderna för sökandet påverkats. En minskning av kostnaderna för en placering behöver emellertid inte utgöra en vinst, om samtidigt kvaliteten på placeringen försämrats. Man behöver därför på motsvarande sätt konstruera indika- torer på kvaliteten hos de placeringar som tillkommit med hjälp av arbetsförmedlingen. Som exempel på en sådan indikator kan nämnas varaktigheten hos de med hjälp av arbetsförmedlingen tillkomna anställ— ningarna. Denna indikator har föreslagits av Urban Institute ekonomerna och tanken bakom har varit att den skulle ge ett mått på hur väl arbetsförmedlingen lyckats tillgodose den arbetssökandes önskemål. Har den arbetssökandes önskemål blivit dåligt uppfyllda kan han väntas söka nytt arbete efter relativt kort tid, är han nöjd kan han väntas stanna längre. En ökad varaktighet hos de med hjälp av arbetsförmedlingen tillkomna anställningama skulle således också kunna ses som ett tecken på att arbetsförmedlingens samhällsekonomiska produktivitet ökat.

Appendix 5.1 Studier av de arbetssökandes

relationer till arbetsförmedlingarna

Per Kempe, Rut Lönn, Mats Thorslund

] Sammanfattning

1.1. Syfte

Studiens målsättning är att beskriva och analysera arbetstagarnas relatio- ner till arbetsförmedlingen och därvid göra jämförelser mellan människor som tar kontakt med arbetsförmedlingen (faktiska kunder) när de vill/måste förändra sin arbetssituation och människor som inte tar kontakt trots att de vill förändra sin arbetssituation antingen genom att börja arbeta eller genom att byta arbete (latenta kunder).

Målsättningen är också att beskriva och analysera de effekter som kontakter med arbetsförmedlingen har på framförallt individernas syssel- sättningssituation, men också på deras situation i övrigt på litet längre sikt.

Dessutom ingår som målsättning att studera effekterna av den

i försöksverksamhet med s.k. ”öppen” förmedling som bedrevs i under- ! sökningsområdet.

1 .2 Genomförande

Efter provundersökningar under 1970 i Västmanlands- och Gävleborgs län och i Gävleborgs län under 1971 genomfördes huvudundersökningar- na i Gävleborgs län 1971—72 av dels faktiska arbetsförmedlingskunder, som besökte arbetsförmedlingarna i undersökningsområdet under okto- ber l97l, dels av latenta arbetsförmedlingskunder. I undersökningarna ingick som jämförelsegrupp ett representativt urval av befolkningen. Av de faktiska arbetsförmedlingskunderna och jämförelsegruppen gjordes 1972 en uppföljningsundersökning. Genom att undersökningen genom- fördes i endast ett län begränsas generaliseringsmöjligheterna.

Vid uttagning av den latenta gruppen och vid uppföljningsundersök— ningen användes postenkät för datainsamling. I övrigt användes person- liga intervjuer. I så stor utsträckning som möjligt användes likalydande frågor i de olika delundersökningarna för att möjliggöra jämförelser mellan bl. a. de faktiska och de latenta arbetsförmedlingskundema.

[ Vid undersökningens genomförande betonades arbetsförmedlingens informationsförmedlande roll.

1.3. Teoretisk referensram

Arbetsförmedlingamas uppgift gentemot arbetsgivare och arbetstagare är bl.a. att tillhandahålla information1 om arbetstillfällen, arbetssökande och arbetsmarknadspolitiska medel.

Arbetstagare söker arbetstillfällen och arbetsgivare söker arbetstagare. Genom sina komplementära behov tillför arbetsgivare och arbetstagare arbetsmarknaden resurser i form av lediga arbeten respektive arbets- sökande. Bara en del av utbudet går via arbetsförmedlingarna. Hur stor denna del blir är beroende av traditioner, av kunskap om och inställning till andra möjligheter och av arbetsförmedlingens funktionssätt. Genom- snittligt beräknas cirka 20 procent av de lediga platserna besättas av sökande som kommer via arbetsförmedlingen. Det totala utbudet av arbetstillfällen och arbetssökande påverkas bl. a. av konjunkturläget. Vid lågkonjunktur kan man vänta sig att de som inte annars utnyttjar arbetsförmedlingen i större utsträckning anmäler sig som arbetssökande. Till detta medverkar bl. &. bestämmelserna för ersättning från arbetslös- hetskassa och för andra ekonomiska bidrag vid arbetslöshet. Dessa kräver obligatorisk kontakt med förmedlingen. Samtidigt kan man vänta sig att de lediga platserna i mindre omfattning kommer till arbetsförmedlingens kännedom p. g. a. att'arbetsgivarna lätt kan få sina vakanser fyllda på andra vägar. Å andra sidan kan man vänta sig att arbetsgivarna vid högkonjunktur i större utsträckning söker arbetskraft via arbetsförmed- lingarna och arbetstagarna i mindre utsträckning söker arbete den vägen. För arbetsförmedlingens del skapar dessa förhållanden en typ av kvantitativ obalans mellan tillgång och efterfrågan. Arbetsförmedlingen anpassar sig efter obalansens riktning och försöker genom ackvisition av lediga platser eller genom aktiviseringskampanjer få till stånd en bättre balans mellan tillgång och efterfrågan.

En annan typ av kvantitativ obalans kan råda p. g. a. ojämn regional fördelning av arbetstagare och arbetstillfällen. Obalansen i arbetsförmed- lingens resurser kan därför få olika riktning beroende på arbetsförmed- lingsregionen.

Samtidigt med en kvantitativ obalans (eller balans) mellan arbetsför- medlingens resurser i lediganmälda platser och anmälda arbetssökande kan en kvalitativ obalans vara för handen. Den lediga arbetskraften har t.ex. inte den yrkesutbildning som motsvarar arbetsgivarnas krav på sökande till de lediga arbetena eller de lediga platserna motsvarar inte de sökandes anspråk beträffande arbetsuppgifter, arbetstider, arbetsmiljö, lön, geografiskt läge etc.

För att minska effekterna av obalansen i arbetsförmedlingens resurser i lediganmälda platser och arbetssökande tillförs olika arbetsmarknadspoli- tiska medel med kortsiktig eller långsiktig förändring i obalansen som målsättning.

För de arbetssökande finns alternativ till arbetsförmedlingen i plats- annonser, personliga kontakter och direktkontakt med arbetsgivare. För en del står också alternativet att söka arbete utomlands öppet. För de arbetslösa som vill tillgodogöra sig ekonomiskt stöd vid arbetslöshet finns

dessa alternativ endast parallellt med kontakt med arbetsförmedlingen. Arbetsgivarna kan vid behov av arbetskraft välja att rekrytera den internt, via annonser, rekrytera arbetskraft utomlands, rationalisera driften eller omlokalisera företaget inom eller utanför Sverige som alternativ till arbetsförmedlingen.

Den arbetstagande allmänheten kan när möjligheterna till utkomst genom arbete inte finns för dem för kortare eller längre tid även söka sig till annan samhällsservice än arbetsförmedling för att få medel till sin utkomst. Socialbyråns och försäkringskassans tjänster kan i vissa situatio- ner vara alternativa eller kompletterande vägar.

; Arbetsförmedlingens resurser kan således anses givna dels utifrån de värden och mål som ligger till grund för politiska beslut om arbetspoli- tiska medel (lagar, bestämmelser och resurser m. m.), och dels utifrån de värden och mål som ligger till grund för arbetsgivares resp. arbetssökan- Å des beslut att försöka få behov av arbetskraft resp. arbete tillgodosedda * via arbetsförmedlingen.

Samspelet mellan arbetsförmedlingen och allmänheten illustreras schematiskt i nedanstående modell:

Alternativa vägar att få arbete resp arbetskraft i i Arbetsgivarnas A Arbetsförmed- Arbetstagarnas behov lingens resurser behov

l l / / i | / , | / , | / | V , / __ .— __ kontakt Annan samhälls- ,, kontakt med service t ex social- / resurstillflöde byrå, försäkrings- ' kassa /

Allmänhetens behov av arbetstillfällen, yrkesvägledning, arbetsvård, arbetsmarknadspolitiska stödåtgärder i övrigt m.m. och av arbetskraft kan i förhållande till arbetsförmedlingen ses som

I aktuella

a) aktiva dvs. man har behov av arbetstillfällen m. m. eller av arbetskraft m. m. och tar kontakt med arbetsförmed- lingen (faktiska arbetsförmedlingskunder)

10.

11.

b) latenta dvs. man har behov av arbetstillfällen m.m. eller

arbetskraft m. in. men tar inte kontakt med arbetsför- medlingen, som alltså inte får kännedom om behoven (latenta arbetsförmedlingskunder)

II potentiella dvs. man har för närvarande inte behov av arbetstill-

fällen m.m. eller arbetskraft m.m. men kan få det vid förändring i den personliga situationen och/eller i arbetsmarknadsläget (potentiella arbetsförmedlings- kunder).

1.3.1. Frågeställningar

Avsikten har varit att i undersökningarna belysa följande frågeställningar:

A. In Iervjuundersökningama (19 71) l .

Finns det någon skillnad i socioekonomisk bakgrund mellan de faktiska och de latenta arbetsförmedlingskundernas? Finns det någon skillnad mellan de faktiska och de latenta arbetsförmedlingskundernas sysselsättningssituation? Söker de faktiska arbetsförmedlingskundema oftare i första hand arbete genom arbetsförmedlingen än de latenta kunderna? Har de faktiska arbetsförmedlingskundema oftare än de latenta fått sitt nuvarande eller senaste arbete genom arbetsförmed- lingen? Finns det någon skillnad mellan de faktiska arbetsförmedlings- kunder som har ett arbete (ombytessökande), och de latenta arbetsförmedlingskunder som har ett arbete (vill byta men tar inte kontakt med arbetsförmedlingen) i synen på det arbete man har?

Finns det någon skillnad mellan de faktiska och latenta arbetsförmedlingskunder som har arbete i uppgivna orsaker till att man vill förändra sin arbetssituation? Finns det någon skillnad mellan de faktiska och latenta kunderna beträffande det yrkesområde de arbetar inom? Vilken typ av arbete vill arbetsförmedlingskundema ha vid ett val som man själv uppfattar som realistiskt och om man fritt kunde välja det arbete man tycker sig passa bäst för? Framför de faktiska arbetsförmedlingskundema sina önskemål om yrkesområde vid kontakt med arbetsförmedlingen? I vilken utsträckning får de faktiska arbetsförmedlingskundema sina önskemål om arbete tillgodosedda vid arbetsförmedlings- kontakten? I vilken utsträckning har arbetsförmedlingen möjlighet att tillgodose de latenta kundernas önskemål om arbete, om man fick kännedom om dem? Har de faktiska arbetsförmedlingskunderna en mer positiv

uppfattning än de latenta kunderna om de arbeten man kan få kännedom om genom arbetsförmedlingen?

13.a) Har de faktiska arbetsförmedlingskunderna en mer positiv uppfattning än de latenta kunderna om arbetsförmedlings- personalens möjligheter att motsvara de krav som ställs på dem enligt arbetsmarknadskungörelsen?

b) Har de faktiska arbetsförmedlingskunderna en mer positiv uppfattning än de latenta kundernas om arbetsförmedlings- personalens ansträngningar att tillgodose deras önskemål?

c) Har de faktiska arbetsförmedlingskundema en mer positiv uppfattning än de latenta kunderna om arbetsförmedlings- personalens möjligheter att rätt bedöma de sökandes förutsätt- ningar att klara av olika arbeten?

: (1) Har de faktiska arbetsförmedlingskundema en mer positiv | uppfattning än de latenta kunderna om arbetsförmedlings-

* personalens möjlighet att ge upplysningar om arbetsuppgifterna

i lediganmälda platser?

e) Har de faktiska arbetsförmedlingskundema en mer positiv uppfattning än de latenta kunderna om arbetsförmedlings- personalens möjligheter att ge upplysningar om trivseln på arbetsplatserna?

f) Har de faktiska arbetsförmedliingskunderna en mer positiv uppfattning än de latenta kunderna om arbetsförmedlings- personalens möjligheter att ge information om yrken och utbildningsvägar?

g) Har de faktiska arbetsförmedlingskundema en mer positiv

i uppfattning än de latenta kunderna om arbetsförmedlingens

prognoser för arbetsmarknaden?

14. Har de faktiska arbetsförmedlingskundema i mindre utsträck- ning än de latenta kunderna blivit missnöjda med senaste kontakten med arbetsförmedlingen? 15. Föredrar de faktiska arbetsförmedlingskunderna i större ut-

sträckning än de latenta kunderna den ”öppna” förmedlings- typen framför den traditionella ”slutna”?

16. Har de faktiska arbetsförmedlingskundema bättre kunskaper om arbetsförmedlingen och arbetsmarknadspolitiken än de latenta kunderna? 17. Har de faktiska arbetsförmedlingskunderna en mer positiv

inställning (attityd, sociala normer) till utnyttjande av arbetsför- medlingens service och resurser än de latenta kunderna?

18. Har de faktiska arbetsförmedlingskundema en mer positiv inställning till samhällsorgan än de latenta kunderna? 19. Har de faktiska arbetsförmedlingskunderna fler kontakter med samhällsorgan (exklusive arbetsförmedlingen) än de latenta kunderna?

B Uppföljningsundersökningen ( I 9 72)

20. Vilka effekter har kontakten med arbetsförmedlingen haft på de faktiska arbetsförmedlingskundernas sysselsättningssituation? 21. Vilka åtgärder har vid arbetsförmedlingskontakt erbjudits de faktiska arbetsförmedlingskunderna? 22. Hur utvecklas de faktiska kundernas uppfattning om och kontakter med arbetsförmedlingen över tiden. 23. I vilken utsträckning har de faktiska arbetsförmedlingskunderna sökt arbete på andra vägar än genom arbetsförmedlingen? 24. I vilken utsträckning har de faktiska arbetsförmedlingskundema varit i kontakt med andra samhällsserviceorgan? 25. Har de faktiska arbetsförmedlingskundema fått bättre kunska-

per om arbetsförmedlingen och arbetsmarknadspolitiken som resultat av kontakten med arbetsförmedlingen?

26. Har de faktiska arbetsförmedlingskunderna fått en mer positiv inställning (attityd, sociala normer) till arbetsförmedlingen?

1.4. Resultat A. Intervjuundersökningarna ( 19 71 )

]. Bland arbetsförmedlingens latenta och faktiska kunder finns fler män än kvinnor. Könsfördelningen motsvarar i stort sett arbetskraftens. De latenta kunderna är något äldre än de faktiska men de yngre ålders- grupperna är överrepresenterade i båda grupperna (och särskilt bland de faktiska kunderna) jämfört med ett representativt urval av befolkningen. De latenta arbetsförmedlingskundema är oftare gifta, har oftare barn och flera barn samt bor oftare i villa och äger oftare sin bostad än ett representativt urval av allmänheten och framförallt än de faktiska arbetsförmedlingskunderna. De latenta kunderna kan alltså sägas ha en mer uppbunden situation än allmänheten och de faktiska arbetsförmed- lingskunderna.

Arbetsförmedlingens latenta kunder har ungefär samma utbildnings- nivå som ett representativt urval av allmänheten, dvs. endast cirka 35 procent har en utbildning över folkskolenivå. De faktiska kunderna har däremot betydligt större andelar med högre skolutbildning, vilket kan bero på att gruppen genom överrepresentationen av de yngre ålders- grupperna i större utsträckning hunnit utnyttja det nya grundskole- systemet m. m.

Både de latenta och de faktiska arbetsförmedlingskundema uppger sig oftare än ett representativt urval av befolkningen ha yrkesutbildning. Trots detta uppgav sig drygt 50 procent sakna yrkesutbildning.

Det har ofta framförts att de faktiska arbetsförmedlingskundema skulle vara ett negativt urval av allmänheten. De redovisade resultaten stöder inte detta påstående.

De yngre som är bättre utbildade och mindre bundna i sin familje- och bostadssituation är mer rörliga på arbetsmarknaden, vilket kan bero på

att de inte fått sin anspråksnivå tillgodosedd eller hunnit anpassa anspråksnivån efter erfarenheten av de faktiska möjligheterna.

2. Arbetsförmedlingens latenta kunder har oftare arbete än ett representativt urval av befolkningen i motsvarande åldrar. De faktiska kunderna är i stor utsträckning arbetslösa. Den högsta arbetslöshets- siffran (drygt 60 procent) finns bland dem som besökte arbetsförmed- lingen under undersökningsperioden. Arbetslöshet är en viktig faktor bakom kontakt med arbetsförmedlingen vilket inte är oväntat eftersom kontakt med arbetsförmedlingen är ett obligatoriskt krav för att få ersättning från arbetslöshetskassa och olika former av arbetslöshetshjälp.

3. Majoriteten av de faktiska arbetsförmedlingskundema har haft kontakt med arbetsförmedlingen under 1970—71 medan knappt en femtedel av de latenta kunderna haft det. De faktiska kunderna har vid senaste kontakten oftare än de latenta hämtat platslistor utan att tala med förmedlare ”och oftare haft kontakt på telefon. Det är troligen den nya formen av förmedling med en ”öppen” kundmottagningsdel som förorsakar den skillnaden. Merparten av de latenta kunderna hade sin senaste kontakt innan försöksverksamheten med den öppna förmedlingen började. Det finns olika vägar att söka arbete på. En del betraktar arbetsför- medlingen som den bästa vägen att skaffa arbete, andra ser arbetsförmed- lingen som en sista utväg när alla andra alternativ prövade. Arbetsförmedlingens faktiska kunder sökte oftare än de latenta kunder, som haft arbetsförmedlingskontakt, arbete på andra vägar innan de tog kontakt med arbetsförmedlingen. De faktiska kunderna är alltså mer aktiva i sitt sökbeteende, men kan i något avseende vara negativt belastade så att de är mindre attraktiva på arbetsmarknaden. Det kan också vara så att de eventuella arbeten som de erbjuds vid direktkontakt med arbetsgivare inte motsvarar deras önskemål.

4. De faktiska kunderna har oftare än de latenta fått sitt nuvarande eller senaste arbete genom kontakt med arbetsförmedlingen. Direkt— kontakt med arbetsgivare är dock den vanligaste arbetsanskaffningsvägen totalt sett.

5. Arbetet kan upplevas som ett medel att genom den lön det ger främst tillgodose mål utanför arbetet. Det kan samtidigt som det ger utkomstmöjligheter också ge tillfredsställelse. De ombytessökande fak- tiska kunderna ser i över hälften av fallen sitt arbete endast som ett medel att nå ekonomiska mål medan de latenta arbetsförmedlingskunder- na i nära hälften av fallen även ser sitt arbete som ett mål i sig. I det representativa urvalet av befolkningen ser en tredjedel arbetet enbart som ett medel för sin utkomst.

6. De ombytessökande faktiska kunderna uppger i relativt många fall risk för friställning som skäl till att de vill förändra sin arbetssituation (25 procent). I övrigt uppges förhållandena i arbetet eller på arbetsplatsen och ekonomiska faktorer som orsak. De latenta kunder som har arbete uppger som främsta skäl till att de vill förändra sin arbetssituation förhållandena i arbetet och på arbetsplatsen samt därnäst ekonomiska faktorer. Risk för friställning uppges ytterst sällan som orsak (1,7

procent). Majoriteten av de faktiska arbetsförmedlingskundema tar alltså kontakt med arbetsförmedlingen p. g. a arbetslöshet eller upplevd risk för arbetslöshet.

Att man i den latenta gruppen vill förändra sin arbetssituation, men inte tar kontakt med arbetsförmedlingen kan då bero på att man är nöjd med det ekonomiska utbytet, men inte med arbets- eller arbetsplats- förhållandena eller på att man är nöjd med arbets- och arbetsplatsför- hållandena, men missnöjd med lönen, medan man i båda fallen inte upplever särskilt stor risk för friställning. Passiviteten kan givetvis också bero på att man har en realistisk uppfattning om brist på alternativa och bättre arbetsmöjligheter eller på bristande kunskaper om möjligheter till "bättre” arbete.

7. Det är vanligare än i ett representativt urval av befolkningen att de faktiska och latenta arbetsförmedlingskundema har eller har haft arbete inom yrkesområdet tillverkningsarbete. De faktiska arbetsförmedlings- kunderna har betydligt oftare ett tillverkningsarbete än de latenta kunderna.

8. Fördelningen på olika yrkesområden av de arbeten som de faktiska och de latenta arbetsförmedlingskundema uppger sig vilja ha, när de ser realistiskt på sin nuvarande situation och när de tänker sig vilket arbete de skulle vilja ha om de kunde välja helt fritt, skiljer sig rätt mycket från både föredelningen av deras nuvarande/senaste arbeten och yrkesutbild- ning på olika yrkesområden. Huvudskillnaden är att man i mindre utsträckning önskar sig ett arbete inom yrkesområdet tillverkningsarbete och i större utsträckning önskar sig arbete inom området tekniskt, naturvetenskapligt, humanistiskt osv. arbete än man för närvarande har erfarenhet av eller har yrkesutbildning för.

9. När de faktiska kunderna söker arbete vid den aktuella kontakten framför de i betydligt mindre utsträckning önskemål om arbete inom yrkesområdet tekniskt, naturvetenskapligt, humanistiskt arbete m. m. jämfört med vad de önskat vid ”realistiskt” resp. "fritt val" av arbete. Den bästa överensstämmelsen fanns med avseende på område tillverk- ningsarbete där man dock söker arbete i något större utsträckning än man önskar sig vid realistiskt resp. fritt val av arbete. 10. Endast cirka 40 procent av de faktiska arbetsförmedlingskunderna fick något erbjudande om arbete vid det aktuella besöket. Den andel som erbjöds arbete inom yrkesområdet tekniskt, naturvetenskapligt, humanis- tiskt arbete m. rn. är mindre än motsvarande andel lediganmälda platser inom länet under det aktuella kvartalet. En större andel erbjöds arbete inom tillverkningsarbetsområdet än som söker dit. Den bästa överens- stämmelsen mellan andelen erbjudna arbeten och andelen lediganmälda inom kvartalet finns dock för yrkesområdet tillverkningsarbete. 1 1. För att få en uppfattning av om huruvida de önskemål om arbete, som de latenta arbetssökande har är realistiska eller ej har personal på arbetsförmedlingen i Gävle gjort en bedömning av önskemålen. Man har bedömt önskemålen i relation dels till det rådande arbetsmarknadsläget, dels till intervjupersonernas förutsättningar i form av utbildning och arbetserfarenhet att erhålla och klara av den önskade typen av arbete.

Bedömningarna har gjorts för den latenta gruppen, kontaktgruppen och kontrollgruppen.

Ett resultat från bedömningarna är att de olika delgrupperna inte skiljer sig åt i något speciellt avseende. Totalt har drygt hälften sådana önskemål som en förmedlare kan säga är realistiska med hänsyn till personernas kända bakgrund och förutsättningar. Omkring en fjärdedel har önskemål som klassats som ”kanske realistiska”. Den andra bedöm- ningen man hade att göra var att bedöma önskemålet mot det rådande arbetsmarknadsläget. Totalt har drygt en fjärdedel av intervjupersonerna önskemål som bedömts som realistiska på bostadsorten i det aktuella arbetsmarknadsläget. Som realistiska inom länet, men utanför hemorten, bedömdes knappt hälften av önskemålen.

Även om förmedlaren vid sin bedömning av en sökandes önskemål tar hänsyn till och gör en bedömning med avseende på dels den sökandes kända förutsättningar och dels på det rådande arbetsmarknadsläget, så är det ändå den totala bedömningen som är viktigast. Här tar man då hänsyn till både personliga förutsättningar och arbetsmarknadsläge. Resultatet av denna totala bedömning är att endast en liten andel (] 1—1 3 procent) av de intervjuade har önskemål som kunnat klassificeras som helt realistiska på hemorten. Om en eller flera förutsättningar av något slag kunde förändras skulle ca 60 procent av önskemålen kunna vara realistiska. Omkring en femtedel av kunderna har önskemål som överhuvudtaget ej är realistiska.

Sammanfattningsvis kan i detta avseende sägas att det framförallt var det aktuella arbetsmarknadsläget med rådande lågkonjunktur som gjorde att en stor del av intervjupersonerna angav önskemål som av arbetsför- medlare betraktats som orealistiska. Sett enbart utifrån de enskilda personernas förutsättningar så är önskemålen i större utsträckning realistiska.

En jämförelse mellan två olika förmedlares bedömningar av samma personers önskemål visar relativt god överensstämmelse, även om den inte är fullständig. Med tanke på arbetsvalets betydelse för människor skulle man önskat en fullständig överensstämmelse, något som dock troligen är mycket svårt att uppnå.

12. Majoriteten av både faktiska och latenta arbetsförmedlingskunder tror att de arbeten man kan söka genom arbetsförmedlingen är lika bra som de arbeten man kan få på annat sätt. Skillnaderna mellan grupperna är mycket små och de latenta kundernas passivitet kan inte förklaras av uppfattningen om kvaliteten på lediganmälda platser. 13. Om en arbetssökande erhåller eller begär ersättning från erkänd arbetslöshetskassa eller arbetslöshetshjälp men avvisar av förmedlingen erbjudet arbete skall personalen (enligt 6 åiArbetsmarknadskungörelsen) meddela berörd myndighet. Detta är ett exempel på att det ställs stora krav på personalens förmåga att rätt bedöma en sökandes förutsättningar att klara av olika arbeten och på dess information om arbetsuppgifter m. m. i de lediga arbetena.

a) Majoriteten av både de latenta arbetsförmedlingskundema och de faktiska kunderna tror att personalen på arbetsförmedlingen försöker

förstå vad besökaren verkligen vill ha ut av besöket på förmedlingen (t. ex. arbete eller utbildning).

b) Däremot tror inte majoriteten av både latenta och faktiska arbetsförmedlingskunder att personalen i allmänhet har möjlighet att rätt bedöma en sökandes förutsättningar att klara av olika arbeten.

c—d) Endast en tredjedel av de olika kundgrupperna tror att man på arbetsförmedlingen får veta tillräckligt om arbetsuppgifterna i lediga arbeten. Ännu mer pessimistisk är man beträffande arbetsförmedlings— personalens information om trivseln på olika arbetsplatser.

e) ”Yrkesvägledning lämnas genom upplysningar av yrken, utbildning och arbetsvillkor samt genom andra åtgärder för att främja enskildas yrkesutbildning och yrkesanpassning” (& 7 iArbetsmarknadskungörelsen).

Endast en tredjedel av de olika kundgrupperna tror att man får tillräckliga upplysningar om andra yrken och utbildningsvägar på arbetsförmedlingen.

f) Arbetsförmedlingarna skall fortlöpande samla in uppgifter om sysselsättningsläget och om förändringar som kan väntas på arbetsmark- naden (Arbetsmarknadskungörelsen & 3).

Drygt en tredjedel av de faktiska och de latenta arbetsförmedlings- kunderna tror att arbetsförmedlingens prognoser för arbetsmarknaden är tillförlitliga.

De faktiska arbetsförmedlingskunderna är genomgående mer bestämda i sin uppfattning än de latenta kunderna. De latenta arbetsförmedlings- kunderna skiljer sig dock inte från de faktiska kunderna vare sig i uppfattningen om att personalen anstränger sig att tillgodose kundernas önskemål eller i uppfattningen att personalen har bristande möjligheter att utföra sitt arbete enligt de riktlinjer som finns för deras arbete i arbetsmarknadskungörelsen. De latenta arbetsförmedlingskundernas pas— sivitet kan inte heller förklaras av deras uppfattning om arbetsförrnedling- ens resurser i nämnda avseenden.

14. Bland dem som tidigare haft kontakt med arbetsförmedlingen har de faktiska arbetsförmedlingskunderna i större utsträckning (en tredje- del) än de latenta kunderna (en femtedel) blivit missnöjda med sin senaste arbetsförmedlingskontakt. Det vanligaste skälet till missnöje var i båda grupperna "brist på arbetstillfällen” och det därnäst oftast nämnda skälet var ”bristande information". Det förefaller som om inte heller negativa erfarenheter av arbetsförmedlingskontakten kan förklara de latenta kundernas passivitet. 15. De faktiska arbetsförmedlingskunderna föredrar i något större utsträckning än de latenta kunderna den ”öppna” förmedlingstypen men skillnaderna är små och totalt sett föredrar ungefär hälften av kunderna den nya öppna förmedlingstypen. Inte heller vid uppdelning av de faktiska kunderna efter den förmedlingstyp de hade aktuell erfarenhet av framkom sådana skillnader att de tillät några slutsatser om vilket förmedlingssystem som uppfattades vara bäst. Det framkom dock att kunderna vid det största ”öppna" förmedlingskontoret i undersöknings- området oftare var missnöjda med informationen än kunderna vid den ”lilla slutna” förmedlingen. Däremot var man oftare missnöjd med

l i

tillgången på lämpligt arbete vid den mindre förmedlingen i glesbygds- området än vid den större förmedlingen i tätort.

16—19. Förutom den faktiska behovssituationen när det gäller arbete eller arbetskraft kan individens kunskaper, attityder och upplevelser av sociala normer ha betydelse för sökbeteendet på arbetsmarknaden. Individens kunskaper om vilka resurser som finns vid arbetsförmedlingen och inställningen till att utnyttja dem kan ha betydelse för om man tar kontakt med arbetsförmedlingen eller inte.

Det framkom inte i undersökningen några större skillnader mellan faktiska och latenta arbetsförmedlingskunder i kunskaper, attityder eller sociala normupplevelser, som skulle kunna förklara varför de latenta kunderna inte tar kontakt med arbetsförmedlingen. Detta kan eventuellt bero på att undersökningen gjordes under en lågkonjunktur då en del arbetslösa ser arbetsförmedlingskontakten som en formalitet för att få del av ekonomiskt stöd. En reell valfrihet mellan olika vägar saknas i detta läge.

Arbetsförmedlingens faktiska kunder redovisar också fler kontakter än den latenta gruppen med andra samhällsorgan och framförallt med arbetslöshetskassa och socialbyrå. Däremot har den latenta gruppen fler kontakter med försäkringskassa, vilket kan betyda att sjukskrivning för en del blir ett medel att komma ifrån en arbetssituation, som man vill förändra men inte gör något åt. De faktiska arbetsförmedlingskunderna har, trots att de oftare än den latenta gruppen haft kontakt med samhällsorganen ifråga, en något mer negativ inställning till dessa vilket kan tolkas antingen som att de upplevt kontakterna som tvång eller som att själva kontakterna givit en negativ erfarenhet.

B. Uppföljningsundersökningen ( 1 9 72)

20—21. Bland de faktiska arbetsförmedlingskunderna har stora föränd- ringar skett i andelen som förvärvsarbetar (ökning från ca 20 procent till ca 50 procent) och i andelen som är arbetslösa (minskning från ca 60 procent till ca 15 procent). Att andelen som förvärvsarbetar ökat mindre än andelen arbetslösa minskat beror främst på en ökning av andelen studerande i arbetsmarknadsutbildning, Av dem som var arbetslösa vid första undersökningstillfället har ca 50 procent förvärvsarbete och 6 procent beredskapsarbete, 10 procent är i arbetsmarknadsutbildning och 17 procent är arbetslösa vid det senare undersökningstillfället.

Ca 50 procent av de faktiska kunder som varit i kontakt med arbetsförmedlingen mellan undersökningstillfällena (85 procent) har fått förslag på arbete genom arbetsförmedlingen men endast 20 procent har emellertid fått arbete. Ca 50 procent har fått förslag på andra åtgärder (t.ex. yrkesvägledning, ekonomiska bidrag i samband med flyttning, utbildning etc).

De studerande har oftare än andra fått förslag om arbete och/eller övriga åtgärder från arbetsförmedlingens sida. De ombytessökande är också gynnade. Minst gynnade är de två kategorierna ”sköter hemmet” och ”sjukskriven” av vilka endast en liten andel fått något förslag på

arbete och eller på andra åtgärder. De arbetslösa bildar en mellangrupp, där cirka hälften fått förslag om arbete och/eller andra åtgärder.

22. En något större andel av dem som haft kontakt mellan undersök- ningstillfällena är missnöjda (40 procent) med arbetsförmedlingskontak- ten än vid första undersökningstillfället (ca en tredjedel). Den vanligaste missnöjesanledningen var vid första tillfället ”brist på arbetstillfällen” men vid det andra tillfället ”brist på information”. 23. 20 procent av de faktiska arbetsförmedlingskunderna hade fått arbete efter förslag från arbetsförmedlingen och 30 procent av dessa hade fått arbete på andra vägar. Det betyder att de flesta av dem som fått arbete fått det på andra vägar än genom arbetsförmedlingen. 80 procent av de faktiska arbetsförmedlingskunderna hade sökt arbete på andra vägar, vilket tyder på hög aktivitetsgrad i arbetsanskaffningsprocessen. Resultaten gåri samma riktning som vid undersökningstillfället 1971. 24. De faktiska arbetsförmedlingskunderna har liksom det represen- tativa urvalet av allmänheten i 50 procent av fallen varit i kontakt med försäkringskassan mellan undersökningstillfällena. Liksom vid första undersökningstillfället har de faktiska kunderna i jämförelsevis stor utsträckning varit i kontakt med arbetslöshetskassa och socialbyrå. Tendenserna är desamma som vid första undersökningstillfället. 25—26. De faktiska arbetsförmedlingskundernas kunskaper om arbets- marknadspolitiken m. in. har förbättrats, vilket vi väntade att de skulle göra genom kontakten med arbetsförmedlingen. Ingen skillnad ikunska- per finns i det representativa urvalet av allmänheten mellan undersök- ningstillfällena. De faktiska arbetsförmedlingskunderna har fått en något mera negativ inställning till arbetsförmedlingen medan inga förändringar i inställning skett i det representativa urvalet av allmänheten. När det gäller upplevelsen av arbetsförmedlingen som en av omgiv— ningen accepterad väg att söka arbete (sociala normer) finns ingen skillnad mellan de faktiska kundernas svar vid de två undersöknings- tillfällena. Däremot har ”allmänheten” blivit mer negativ i det avseendet.

1.5. Slutsatser

Resultaten tyder på att en kontakt med arbetsförmedlingen främst sker p.g.a. arbetslöshet och, om man är ombytessökande, p. g. a. upplevd risk för arbetslöshet. De som vill förändra sin arbetssituation men inte tar kontakt upplever mycket sällan någon risk för arbetslöshet och är sällan arbetslösa men tror lika ofta som de faktiska arbetsförmedlingskunderna att de arbeten som lediganmälts via arbetsförmedlingarna är lika bra som andra arbeten. Den ekonomiskt trängda situation som arbetslöshet ofta för med sig leder till hög kontaktintensitet med såväl arbetsförmedling som arbetslöshetskassa och socialbyrå. Bestämmelserna för erhållande av ersättning från arbetslöshetskassa och annat ekonomiskt bidrag vid arbetslöshet ökar kundtillströmningen till arbetsförmedlingen samtidigt

som brister i möjligheten till arbetslöshetsförsäkring och ersättning den vägen för med sig ökad kundtillströmning till socialbyråerna.

Endast ca 20 procent av de lediga platserna beräknas besättas av sökande som kommer via arbetsförmedlingarna. Detta bidrar förmodligen till att en större andel av de arbetssökande vid arbetsförmedlingarna får sitt arbete på andra vägar än genom arbetsförmedlingen. De arbetssökan- de söker också i stor utsträckning arbete på andra vägar innan de tar kontakt med arbetsförmedlingen vilket tyder på att arbetsförmedlingen mer "blir en sista utväg när alla andra möjligheter är prövade”.

De olika kundgrupperna tror att personalen gör sitt bästa men att de inte har resurser i olika avseenden att motsvara de krav som ställs i riktlinjerna (i arbetsmarknadskungöreIsen) för dess arbete. De faktiska kunderna är mer bestämda i sin uppfattning än de latenta. De förra har också oftare direkt erfarenhet av arbetsförmedlingens funktionssätt än de senare.

De missnöjda arbetsförmedlingskunderna utgör ungefär en tredjedel av dem som har kontakt. De främst missnöjesanledningarna är ”brist på lediga arbeten" och ”brist i informationen”. Både faktiska och latenta kunder anser dock oftast att de lediga arbeten man kan få genom arbetsförmedlingen är lika bra som de man kan få på andra vägar.

Det bör erinras om att undersökningarna genomfördes vid en lågkonjunktur. Vid en högkonjunktur kan eventuellt andra resultat förväntas.

Resultaten tyder på att obalansen i arbetsförmedlingens resurser kan minskas och dess effektivitet ökas genom följande åtgärder:

A. större resurser att överblicka arbetsmarknaden t. ex. genom obliga- torisk lediganmälan av lediga platser till arbetsförmedlingen (motsva- rande systemet med obligatorisk utannonsering av lediga statliga tjänster). B. Resurser för personalen för att skaffa och förmedla god information beträffande lediga platsernas egenskaper (arbetsuppgifter, lön, m. m. och sociala och fysiska miljö). Dessutom krävs adekvat utbildning, kunskaper, tid m. m. för att en god bedömning ska kunna göras av den sökandes förutsättningar för olika yrken och arbeten.

En obligatorisk anmälan av lediga platser skulle dessutom komma att öka kundtillströmningen och därmed kraven på arbetsförmedlingen att till kunderna förmedla lediga arbeten resp. arbetssökande m. rn. på ett adekvat sätt.

C. De latenta kunderna hade i ganska stor utsträckning realistiska önskemål om förändringar i sin arbetssituation enligt arbetsförmedla- res bedömning. De hade kunnat få hjälp att realisera sina önskemål om dessa framförts till arbetsförmedlingen. Detta talar för bl. a. behov av information till allmänheten om arbetsförmedlingen och arbetsmark- nadspolitiken.

1.6 Problem vid undersökning av de arbetssökandes relationer till arbetsförmedlingen

Alla i s.k. arbetsför ålder är att betrakta som potentiella kunder till arbetsförmedlingen. Vid undersökningen av de latenta, dvs. de som vill förändra sin arbetssituation men inte tar kontakt med arbetsförmed- lingen, och de faktiska kunderna har vi stött på vissa problem, som vi anser vara av allmänt intresse att påpeka.

1.6.1. Arbetsförmedlingens latenta kunder

Ett av syftemålen med denna undersökning var att beskriva arbetsför- medlingarnas latenta kunder. Finns det, och i så fall vilka är de grupper av människor som inte kommer i kontakt med arbetsförmedlingen trots att en kontakt med förmedlingen skulle kunna hjälpa dem?

Efter mycket omfattande diskussioner i olika arbetsgrupper och efter att ha utvärderat resultaten från ett antal provundersökningar har vi kommit fram till ett sätt att definiera fram personer som bör kunna kategoriseras som latenta kunder till arbetsförmedlingen. Detta sätt innebar att ett enkätformulär skickades till ett tvärsnittsurval av befolkningen. De personer som besvarat våra frågor på så sätt att man anger att man önskar förändra sin nuvarande situation på arbetsmarkna- den (antingen det nu innebär att byta arbete eller börja förvärvsarbeta) och inte haft någon kontakt med arbetsförmedlingen för att få den önskade förändringen till stånd, har vi kallat latenta kunder till arbetsförmedlingen. Detta innebär att ”subjektiva kriterier" kommit till användning.

En alternativ definition av ”latenta kunder” till arbetsförmedlingen, skulle kunna vara att använda sig av någon form av ”objektiva kriterier”. Sådana kriterier skulle kunna vara att som latenta kunder räkna de personer som fått varsel om uppsägning eller riskerar att få det, som arbetar inom nedläggningshotade branscher, som riskerar sin hälsa i sina nuvarande arbeten osv. Att tillämpa dessa kriterier innebär dock problem av andra slag som vi inte här närmare skall gå in på.

Vi har arbetat mycket med formuleringen av de aktuella frågorna men problemet vid kategorisering av personer med hjälp av svaren på frågor | finns kvar: Vi vet inte säkert vilka människor det är som verkligen önskar | förändra sin situation. Människor har olika svårt att verbalt eller skriftligt : uttrycka sina känslor och önskningar. Vissa människor kan t. ex. ha lättare än andra för att svara på frågor och att öppet ange att de inte trivs med sin situation på arbetsmarknaden. Därför kan vi aldrig veta om frågorna har fungerat på det sätt vi tror. Det kommer alltid att föreligga en viss osäkerhet om vilka människor det egentligen är som ”fallit ut” med hjälp av frågorna. Omsorgsfull frågeutformning bör dock förhopp- ningsvis minska denna osäkerhet.

Motivet till att vi valt de kriterier vi använt oss av finns redovisade i flera delrapporter och skall inte här närmare redovisas. Vi är dock medvetna om att dessa kriterier är behäftade med vissa svagheter. Med

andra kriterier skulle vi troligtvis fått en något annorlunda bild av ”arbetsförmedlingens latenta kunder”. Inför nya, ytterligare undersök- ningar inom detta område vore det intressant att studera vilka resultat man skulle få genom att använda andra kriterier. Detta är av intresse inte enbart ur undersökningsteknisk synvinkel. En sådan utprovning kan ge uppslag till hur man på ett någorlunda enkelt sätt kan få fram människor som inte tar kontakt med ett samhällsorgan trots att de kanske skulle kunna få hjälp av organet i fråga om bara en kontakt kom till stånd. I diskussionen om att samhällsorganen eventuellt skall utöka sin uppsökan- de verksamhet måste en sådan utprovning vara av stort allmänt intresse.

1.6.2. Arbetsförmedlingens faktiska kunder

Bland arbetsförmedlingens faktiska kunder valde vi att undersöka besök vid arbetsförmedlingen. För att få möjlighet att studera besökande kunders förväntningar inför kontakten med arbetsförmedlingen och deras uppfattning om resultatet av den aktuella kontakten omedelbart efter uträttat ärende var det nödvändigt att begränsa undersökningen till de besök som gjordes under en viss given tidsperiod, då intervjuare kunde finnas stationerade vid arbetsförmedlingen.

Målpopulationen var egentligen de arbetssökande som besökte arbets- förmedlingarna i hela landet under den givna tidsperioden. Av kostnads- skäl måste dock målpopulationen begränsas till en viss region och dessutom till en avgränsad tidsperiod under året. Ett ytterligare problem är att målpopulationen är flytande och beroende av konjunkturläget både till sin storlek och samnansättning. Vid den tidpunkt undersökningen gjordes var informationsverksamheten till allmänheten tungt vägande i målsättningen för arbetsförmedlingens arbetssätt och registreringar av de arbetssökande skedde mycket sparsamt. Det senare gjorde det omöjligt att via arbetsförmedlingarnas register få uppfattning om besökarnas olika karakteristika som underlag för en undersökningsuppläggning. Dessutom bör påpekas att ”telefonkunder” och kontakter genom arbetsförmed- lingens uppsökande verksamhet inte har kunnat undersökas.

Undersökningspopulationen blev p. g. a. ovannämnda omständigheter begränsad till besök på arbetsförmedlingarna i en viss region under en viss given tidsperiod. Denna undersökningspopulation var också flytande till storlek och innehåll. Storleken kunde i viss utsträckning uppskattas genom att studera arbetsförmedlingarnas besöksstatistik för en period så nära undersökningstillfället som möjligt.

De ovannämnda svårigheterna begränsar möjligheten till statistiskt underbyggda generaliseringar från de studerade besöken till målpopula- tionen.

För att få en mera generell bild av arbetsförmedlingens arbetssätt enligt de besökande kundernas uppfattning bör besöksundersökningar upprepas under olika konjunkturlägen och parallellt i olika regiontyper. Genom att arbetsförmedlingarna fr. o. m. 1973 fått en modifierad målsättning för sitt arbetssätt, dvs. att aktivt försöka hjälpa kunden till sysselsättning bl. a. med hjälp av registrering av de faktiska kunderna, har

man större möjligheter att via arbetsförmedlingarnas register i förväg få en bild av målpopulationens storlek och sammansättning.

2 Bakgrund

Under hösten 1968 inleddes diskussioner mellan EPA-gruppen och Sociologiska institutionen vid Stockholms universitet om möjligheterna att göra en s. k. avnämarundersökning av arbetsförmedlingarnas verksam- het. Diskussionerna resulterade i att det uppdrogs åt Sociologiska institutionen vid Stockholms universitet att genomföra en sociologisk studie av de arbetssökandes relationer till arbetsförmedlingarna. Studien delades upp på två delprojekt:

1. En undersökning av de latent arbetssökande, med fil. kand. Mats Thorslund som projektledare

2. En undersökning av besökare vid arbetsförmedlingarna, med fil. lic. Rut Lönn som projektledare

Som samordnare av de två delprojekten fungerade fil. dr Per Kempe. Resultaten av de båda delprojekten har redovisats i en rad forsknings- rapporter (se bilaga I). I detta appendix ge en kort sammanfattning av projektens uppläggning och resultat. De läsare som önskar en mer fullständig redogörelse för problemställningar, populationer och urval, tillvägagångssätt och resultat i undersökningarna hänvisas till de olika forskningsrapporterna.

När dessa studier planerades befann sig Sverige i ett läge med relativt goda konjunkturer men med en viss regional obalans vad gäller tillgång och efterfrågan på arbetskraft. Detta kom att inverka på våra studiers uppläggning både vad gäller urval av problemställningar och urval av undersökningsgrupper. I ett annat konjunkturläge med andra sysselsättningsförhållanden hade studierna sannolikt fått en något annor- lunda inriktning. Vid studiernas genomförande rådde däremot lågkon- junktur. Vi vill inledningsvis göra detta påpekande för att läsaren skall ha klart för sig att uppläggningar av studier av detta slag i hög grad är beroende av den arbetsmarknadssituation som är aktuell under plane- ringsfasen och som förväntas bestå under själva undersökningsperioden.

Ett ofta accepterat socialt värde i vårt samhälle är att varje vuxen medborgare skall kunna försörja sig själv eller i varje fall bidraga till sitt hushålls försörjning. Nu utvecklas samhället snabbt och en intensiv strukturrationalisering pågår. Även företag i framåtgående näringsgrenar rationaliserar för att upprätthålla sin konkurrenskraft. Detta leder ofta till höga krav på arbetstakt och precision i arbetet. Människor kan känna att de har svårt att klara det arbetstempo som krävs av dem eller att de har svårt att klara de krav och förväntningar som ställs på dem i ansvarsfrågor. Vidare kan de känna krav på hög rörlighet — både inom

och mellan arbetsplatser och även geografiskt — som hot mot sin invanda situation, som man har anpassat sig till, ibland under en lång och kanske påfrestande process. Detta kan medföra att man i olika avseenden blir trögrörlig. Man vill inte ge upp en position eller situation, som man är välbekant med, för att hamna i en ny position eller situation, vars innebörd i framtiden man har svårt att värdera på grund av bristande information och kunskap.

Om en individ accepterar ett socialt värde för egen del övergår värdet till att bli ett mål för honom. De flesta av oss har accepterat värdet att man bör kunna försörja sig själv och med produktivt arbete bidraga till samhällets utveckling. För att hjälpa människor, som av egen kraft har svårt att realisera målet att försörja sig på eget arbete, har samhället inrättat en rad hjälporgan. Som exempel på dylika samhällsorgan kan nämnas arbetsförmedlingar, försäkringskassor och socialbyråer, nykter- hetsnämnder etc.

Möjligheten att hamna i en sådan situation, där man inte längre genom produktivt arbete kan försörja sig själv, ter sig för de flesta människor avskräckande och innebär ofta ett direkt hot mot den egna självkänslan. Det är då lätt hänt att man upplever att hjälp från ett samhällsorgan är ett tecken på att man inte längre klarar av att leva upp till det värde vi diskuterar, dvs. att genom produktivt arbete försörja sig själv och bidraga till samhällets utveckling.

Vi kan då tänka oss att man utvecklar en relativt generell attityd till dylika samhällsorgan, där attityden beror av våra egna möjligheter att realisera värdet att få och bibehålla ett arbete som kan ge oss en dräglig försörjning. Denna attityd kan också antas utbildad i relation till ett annat näraliggande värde, som gäller om samhället skall aktivt söka påverka eller reglera medborgarnas levnadsförhållanden eller överlåta detta åt de enskilda medborgarna själva.

Den attityd som en individ utvecklar till ett samhällsorgan av arbetsförmedlingarnas typ, bildas alltså i relation till de värden och normer som gäller i samhället ochi individens referensgrupper. Attityder grundas ofta på erfarenheter av hur dessa samhällsorgan fungerar för människor som upplevt ett behov av hjälp och därvid tagit kontakt med något samhällsorgan för att få hjälp. Dylika kontakter och erfarenheterna från dem leder till att man utvecklar attityder till dessa organ. Attityder som sedan till en viss del kommer att påverka individens villighet att ta kontakt med organet i en behovssituation och även påverka kontaktens händelseförlopp samt effekten av eventuella behandlingsåtgärder.

De flesta människor har utvecklat en attityd till samhällsorgan av det här slaget även om de inte har haft någon kontakt med dem själva. Attityden kan skifta i riktning och styrka beroende på de värden, normer och andra attityder, som finns i samhället, och i de grupper som man identifierar sig med. Denna generella attityd är sannolikt hos flertalet människor svagt positiv och skulle kanske kunna beskrivas på följande sätt: "Det är bra att vi har samhällsorgan av det här slaget, bara jag slipper utnyttja dem själv”.

Arbetsförmedlingarnas agerande på arbetsmarknaden styrs dels av

arbetsmarknadspolitikens normativa utsagor om vad som är bra eller önskvärt för samhället dels av samma politiks normativa utsagor om vad som är bra eller önskvärt för den enskilde individen och dessutom av de faktiska resurser som de erhåller. Det är inte självklart att utsagoma på dessa två nivåer i alla avseenden harmonierar med varandra och dessutom är det inte alls säkert att de enskilda människorna alltid anser att arbetsförmedlingarnas förslag till åtgärder för att hjälpa den enskilde är rimliga eller lämpliga för deras egen del. Den enskilda människan anserju ofta att han själv vet bäst hur han vill ha det. Detta leder lätt till att han utvecklar negativa attityder till sådana samhällsorgan, som vill försöka påverka eller förändra hans situation i en riktning, som har från början ej tänkt sig. Ett samhällsorgan som vill hjälpa en enskild individ kan också skapa negativa attityder hos presumtiva hjälptagare om dessa ej vill definiera sig själva som personer som behöver hjälp.

Om organet (myndigheten) väljer att vara mer passivt kommer sannolikt många hjälpbehövande att avstå från att söka hjälp dels på grund av bristande kunskaper om hjälpmöjligheter och dels därför att det kan kännas hotande för självkänslan att behöva söka hjälp, särskilt vad gäller arbete.

Den svenska socialpolitiken har under årens lopp utvecklats starkt och fått allt större betydelse för de flesta människor. Både positiv och negativ kritik av den svenska socialpolitiken har dock förekommit och en relativt livlig debatt har med jämna mellanrum blossat upp kring olika socialpoli- tiska åtgärder.

Det ur vår synvinkel intressanta är att man i så liten utsträckning sökt att systematiskt belysa hur olika människor i samhället uppfattar den svenska socialpolitiken och de samhällsorgan, som skulle omhänderha de socialpolitiska åtgärderna. I de undersökningar som gjorts har man vanligen inte kunnat systematiskt studera hur samspelet mellan en hjälpsökande människa och ett samhällsorgan har utvecklats över tiden och ej heller kunnat direkt bestämma vilken inverkan olika faktorer har på detta samspel.

När det gäller den sociologiska studien enades man om, att den borde omfatta en undersökning av människor som enligt olika kriterier borde ta kontakt med arbetsförmedlingen för att söka få sin situation på arbetsmarknaden förändrad men som av olika skäl ej tar denna kontakt. Huvudintresset skulle därvid inriktas på att söka belysa vilka faktorer det främst är som medför att man ej tar kontakt med arbetsförmedlingen. Här kan man tänka sig, att faktorer som beskriver individens faktiska livssituation är viktiga, men också att socialpsykologiska och sociologiska variabler, såsom attityder, kunskaper, upplevelser av sociala normer samt tidigare erfarenheter av kontakter med olika samhällsorgan är betydelse- fulla för viljan eller oviljan att ta kontakt med organet ifråga.

Vidare skulle den sociologiska studien omfatta en andra undersökning, gällande de personer som faktiskt tar kontakt med arbetsförmedlingarna

för att få hjälp i frågor som gäller arbeten eller andra arbetsmarknads- problem. Här skulle huvudintresset inriktas på vad slags ärenden de som tar kontakt med arbetsförmedlingarna har, vilka förväntningar de har på arbetsförmedlingen och dess service och på hur dessa förväntningar kan motsvaras av hjälp och information från förmedlingen. Man skulle också belysa de sökandes upplevelser och eventuella utbyte av kontakten. Vidare skulle upplevelserna av kontakten relateras till attityd-, norm- och kunskapsvariabler så att man kunde få en viss inblick i attityd- och normbildningen på det här området. Dessutom ville man på litet längre sikt ha belyst hur de sökandes situation efter kontakten med arbetsförmedlingen utvecklades.

Sammanfattningsvis skulle alltså undersökningen söka belysa faktorer som är av betydelse för om man vill ta kontakt med arbetsförmedlingen eller ej i en situation, där en kontakt vore ett rimligt beteende. Genom att jämföra dessa båda undersökningsmaterials fördelning i en rad variabler (både av socio-ekonomisk och sociologisk eller socialpsykolo- gisk natur), borde det vara möjligt att dra vissa slutsatser om vilka faktorer som är mest betydelsefulla för skillnader ibeteenden som dessa två kategorier av människor med arbetsmarknadsproblem uppvisar. Vidare skulle de faktorer studeras som vi tror är betydelsefulla för en kontakts förlopp, för upplevelserna av detsamma samt även upplevelser- nas betydelse för attityd-, norm- och kunskapsbildningen kring arbetsför- medlingarna och arbetsmarknadspolitiken.

2.3 Undersökningsomrdde

Som undersökningsområde valdes Gävleborgs län. Från början diskutera- des en riksrepresentativ undersökning, men de stora undersökningskost- nader som detta skulle medföra samt behovet av att kunna göra vissa jämförelser med företagsstudien (se appendix 5.2) som gjordes i Gävleborgs län ledde till beslut om att även den sociologiska undersök- ningen skulle begränsas till att gälla Gävleborgs län. En nackdel med detta är, att något utpräglat storstadsdistrikt med sina specifika problem ej kommer med i studien. Inom EFA diskuterades möjligheten att även ta med ett separat storstadsdistrikt, men bl. a. de höga extrakostnader som detta skulle medföra gjorde att dessa planer skrinlades.

Gävleborgs län valdes som undersökningsområde av flera skäl. Arbets— marknaden inom länet är differentierad och inrymmer de problem med arbetsanskaffning m.m. som t. ex. utflyttningsorter och expanderande tätorter för med sig. Genom att undersökningen koncentrerades till en region förenklades analysarbetet högst väsentligt. På detta sätt får man nämligen en ”överskådbar” arbetsmarknad att ta hänsyn till.

Det starkaste skälet till att begränsa undersökningen till endast en region var önskemålet att samtliga delprojekt genomfördes i samma region och under samma tidsperiod för att möjliggöra jämförelser mellan de olika studierna. Både studien av arbetsförmedling—arbetsgivare (PA- rådet) och studien av arbetsförmedlingarnas faktiska kunder var av praktiska skäl tvungna att genomföras inom endast en region.

Fördelen med att välja endast ett län var alltså överskådligheten, enkelheten när det gällde att bedöma resultaten mot en aktuell arbetsmarknad och möjligheten till jämförande analys dels mellan, dels inom projekten.

Nackdelen var att man frånhände sig möjligheten att dra statistiska slutsatser för annat än denna region. 1 den mån man ändå vill dra generella slutsatser rörande exempelvis hela riket, blir detta en icke- statistisk bedömningsfråga.

Den delstudie som skulle göras av människor som borde ta kontakt med arbetsförmedlingen men som inte gör det äri det följande benämnd studien av arbetsförmedlingen ”latenta” kunder.

Arbetsförmedlingens ”faktiska” kunder undersöktes i en delstudie som gjordes i två etapper. Etapp I har fått benämningen ”besöksundersök- ningen” och etapp II "enkätundersökningen: uppföljningsundersök- ningen”.

2.4 Arbetsföfmedlingarnas latenta kunder 2.4.1 Population

Populationen definierades som personer mellan 16—70 år, mantalsskrivna i Gävleborgs län 30.6.1971.

2.4.2 Urval [ Första steget

Urvalet gjordes i tre steg. Som första steg drogs ett tvärsnittsurval. Urvalet kom i det första steget att bestå av 3 024 personer, utgörande en 67:e del av populationen. Urvalet drogs med hjälp av systematiska urval ur det kamerala register över totalbefolkningen som Statistiska Central- byrån förfogar över.

11. Andra steget

De 3 024 personer, som slutligen kom att utgöra urvalets första steg, fick besvara en postenkät. Svaren på vissa av frågorna i enkäten fick utgöra kriterium för om personerna skulle komma med i urvalets andra steg. Dessa frågor rörde personernas intresse för en förändring av sin aktuella situation på arbetsmarknaden. Till de som var förvärvsarbetande ställdes frågan, om man skulle vilja byta yrke, arbetsplats, arbetsuppgifter osv. och till dem som ej förvärvsarbetade, om man skulle vilja börja förvärvsarbeta. Till de som förvärvsarbetade ställdes dessutom frågor rörande trivseln i arbetet. De som på frågan — om man skulle vilja byta yrke osv. respektive börja arbeta — inte svarade direkt nekande kom med i urvalets andra steg. Det gjorde även de "personer som på frågorna om trivsel i arbetet svarade på ett sätt som tydde på vantrivsel i arbetet. Bortfallet kom att uppgå till 2,3 procent (70 personer). Datainsamlingen pågick under tiden 8.9—31.12.71.

lll Tredje steget

Ursprungligen skulle samtliga i detta steg blivit personintervjuade. Det visade sig dock mycket snart, att antalet personer som uppfyllde kriteriet för att komma med i detta steg och alltså skulle intervjuas, blev större än vad vi hade resurser för att klara av. Totalt kunde vi göra 1 OOO—1 200 personliga intervjuer.

Vi hade dessutom inte möjlighet att genomföra personliga intervjuer med de personer som stadigvarande vistades utom länet varför dessa inte togs med till det slutliga urvalet.

För att kunna relatera personernas svar på olika frågor mot ett tvärsnittsurval, bildades en kontrollgrupp som skulle personintervjuas oavsett vad man svarat på enkäten. Kontrollgruppen drogs med hjälp av ett systematiskt urval av var 10:e person ingående i förstastegs-urvalet. Den kom att uppgå till 302 personer. Sedan kontrollgruppen tagits ut, räckte våra resurser till 700—900 ytterligare intervjuer. Under en inledningsperiod i intervjuernas genomförande var vi fortfarande i full gång med att driva in enkätformuläret. Detta medförde, att vi fick jämka urvalsfraktionerna till det slutliga urvalet några gånger för att vara säkra på att vi inte skulle överskrida resurserna.

Slutligen kunde vi stanna för att fem åttondelar av de personer, som uppfyllde kriteriet att bli uttagna till en personlig intervju, också kom med i det slutliga urvalet. Urvalet kom att uppgå till 749 personer. Till detta kommer kontrollgruppens 302 personer. Totalt uttogs 1 051 | personer för en intervju. Bortfallet kom att uppgå till 4,9 procent (52 personer). Intervjuerna genomfördes under tiden 4.10.71—16.l.72.

2.5. Besöksundersökningen

Besöksundersökningen (undersökningen av de av arbetsförmedlingens , faktiska kunder, som besöker arbetsförmedlingen) genomfördes i Gävle- 1 borgs län under tiden 6—26 oktober 1971.

2.5.1. Population

Undersökningspopulationen utgjordes av samtliga besök vid arbetsför- medlingarna i Gävleborgs län under den givna tidsperioden. Populatio- nens storlek var inte känd, då den var beroende av dels antalet individer, som besökte arbetsförmedlingarna för att utnyttja deras service dels av dessa individers besöksfrekvens. Populationens åldersgränser kunde inte heller fastställas på förhand.

2.5.2. Urval

Då populationen bestod av individer och dessas besöksfrekvens och då dess storlek inte var känd vållade valet av urvalsmetod stora svårigheter.

Tidpunkten för intervjun var inte känd för intervjupersonerna före deras besök på arbetsförmedlingen. Intervjuarstabens storlek måste

begränsas av ekonomiska skäl och på grund av att antalet rum på arbetsförmedlingens kontor som kunde disponeras för intervjuer var begränsat. Av dessa skäl kunde inte intervjupersonerna väljas ut slump- mässigt ur den ”kö” som strömmade in på arbetsförmedlingen för att sedan få vänta på sin tur att bli intervjuade. Intervjupersonen kunde inte oförberedd förväntas avsätta så mycket av sin tid som detta urvalssystem skulle kräva. Det var viktigt att intervjun kom till stånd omedelbart vid kundens ankomst till arbetsförmedlingen, då vi ville mäta deras uppfatt- ning om arbetsförmedlingarnas service både före och efter det aktuella besöket.

Under en provundersökning ijuni 1971 i Gävle och Hofors prövades den urvalsmetod, som sedan användes i huvudundersökningen.

Före huvudundersökningen ombads samtliga berörda arbetsförmed- lingar att under en given vecka i september (vecka 38) föra besöks- statistik för att ge oss en möjlighet att uppskatta populationens storlek och besöksfrekvensens fördelning på de olika veckodagarna och över dagen vid de åtta olika arbetsförmedlingskontoren.

Med resultaten från provundersökningen och denna besöksstatistik som grund bestämdes i samråd med statistiker för varje arbetsförmed- lingskontor utifrån besöksfrekvens och lokaltillgång för intervjuer i enrum urvalsfraktioner och antal intervjuare.

Varje intervji'person tilldelades en vikt beroende på urvalsfraktionens storlek (dvs. hur många icke intervjuade besökare som passerade mellan två intervjuade). En intervjuperson med vikten 4 representerade således 4 besök.

Eftersom vi vid urvalet är beroende av antal individer och deras besöksfrekvens studerar vi alltså besök vid arbetsförmedlingarna inte individer. Vid resultatredovisningen talar vi av språkliga skäl om ”besökare" eller ”intervjupersoner” i stället för om besök. Varje besökare/intervjuperson representerar i resultatredovisningen ett besök. 409 intervjuer genomfördes varav 7 var för ofullständiga för att tas med i bearbetningen av materialet. 402 intervjuer representerande 2 655 besök i åldrarna 15—71 år vid arbetsförmedlingarna i Gävleborgs län under oktober 1971 ingår i resultatredovisningen.

För att kontrollera om det viktade antalet besök motsvarade det faktiska antalet besök vid arbetsförmedlingarna under undersöknings— perioden jämförde vi det viktade antalet besök med det faktiska antalet enligt arbetsförmedlingarnas egen statistik i Gävle, Hudiksvall och Sandviken. Dessa tre ”öppna” förmedlingar förde en egen speciell besöksstatistik.

Det viktade antalet besök var vid dessa 2 131 och det faktiska antalet besök enligt arbetsförmedlingarnas egen statistik var 2 1 18.

Överensstämmelsen mellan det viktade antalet besök och det ”fak- tiska" antalet besök enligt arbetsförmedlingarnas egen statistik får anses vara god.

2.5.3. Representativitet

Undersökningsresultaten gäller för besök på arbetsförmedlingarna i Gävleborgs län under oktober 1971 och vid rådande konjunkturförhållan- den. Om man vill dra slutsatser om besök vid arbetsförmedlingarna 1971 och vid andra konjunkturlägen blir det en icke statistisk bedömning.

i 2.6 Enkätundersökningen — uppföljningsundersökningen l För att få en mer nyanserad bild av de arbetssökandes sökbeteende och en uppfattning om de något långsiktigare effekterna av kontakten med arbetsförmedlingen på individernas sysselsättningssituation och uppfatt- ning om arbetsförmedlingens service ingick i besöksundersökningen en uppföljningsundersökning. Intervjupersonerna i besöksundersökningen ombads därför efter avslutad intervju att på särskild blankett lämna uppgift om namn och adress, för att vi genom en intervju eller enkät skulle kunna följa upp resultatet av arbetsförmedlingskontakten efter en tid. De flesta av intervjupersonerna lämnade utan tvekan de begärda uppgifterna.

2.6.1. Population och urval

Uppföljningsundersökningen omfattar de i besöksundersökningen inter- vjuade samt de i kontrollgruppen intervjuade (det representativa urvalet av allmänheten). För att kunna dra slutsatser om arbetsförmedlingens roll för förändringarna i besökarnas situation krävdes möjlighet till jämförelse med det representativa urvalet av allmänhetens situation vid samma tidpunkter.

| 2.6.2 Fältarbetets genomförande

Av kostnadsskäl beslutades att uppföljningsundersökningen skulle göras med hjälp av en enkät.

I maj 1972 (ca 6 månader efter den första undersökningen) utsändes enkäten till samtliga intervjuade besökare, som lämnat adressuppgift dvs. till 400 personer, då adressuppgift saknades för två, och till samtliga intervjuade personer i kontrollgruppen eller till 276 personer. Totalt utsändes enkäten till 676 personer. Efter fyra påminnelser (under tiden juni, augusti—oktober) bl. a. med hjälp av telefonsamtal och besök hade 82,3 procent eller 556 personer svarat. Bortfallet blev 16 procent i besöksgruppen och 20,3 procent i kontrollgruppen. Totalt blev bortfallet 17.7 procent.

Om de två personer i besöksgruppen för vilka adressuppgift saknades räknas in i bortfallet blir detta i besöksgruppen 16,4 procent (det totala 17,8 procent). Bortfallsprocenten med dessa medräknade blir alltså obetydligt större. Eftersom besökarna vid bearbetningen av resultaten av enkäten tilldelades samma vikt, som vid det första undersökningstillfället, kontrollerades bortfallsprocenten för denna grupp även efter viktning med och utan de två personer för vilka adressuppgiften saknades och blev

då 18,0 resp. 18,6 procent. Endast en mindre skillnad i bortfallsprocent fanns alltså mellan det oviktade och det viktade materialet.

2.6.3. Representativitet

För att pröva om det skulle bli meningsfullt att analysera förändringar mellan undersökningstillfällena för den grupp som besvarat enkäten gjordes representativitetsprövningar för besöksgrupp och kontrollgrupp var för sig med avseende på relevanta variabler som kön, ålder, skolutbildning, yrkesutbildning och huvudsaklig sysselsättning. Skillna- derna vid det första undersökningstillfället mellan den delgrupp som besvarat enkäten och den totala gruppen är inte större än att de kan hänföras till slumpvariationer. Jämförelser mellan undersökningstillfälle ] och 2 görs med avseende på de personer som besvarat enkäten vid undersökningstillfälle 2. De 336 besvarade enkäterna i besöksgruppen representerar efterviktning 2 160 besök. I kontrollgruppen ingår (oviktat) 220 personer.

2.7. Delgrupper för jämförande analys inom och mellan delprojekten

I Intervjuundersökningama

Resultaten från de två delundersökningarna ger oss bl.a. möjlighet att görajämförelser mellan följande delgrupper:

A Latent grupp

Personer som:

a) önskar förändra sin nuvarande situation på arbetsmarknaden och/eller vantrivs med sitt arbete och som

b) inte har haft kontakt med arbetsförmedlingen för en förändring av den aktuella arbetsmarknadssituafionen.

B Kontrollgrupp

Ett tvärsnittsurval av befolkningen inom Gävleborgs län.

C 1 Kontaktgrupp

Personer som:

a) önskar förändra sin nuvarande situation på arbetsmarknaden och/eller vantrivs med sitt arbete och som

b) har haft kontakt med arbetsförmedlingen för förändring av den aktuella arbetsmarknadssituationen.

C 2 Besöksgrupp

Personer som vid undersökningstillfället gjorde besök på arbetsförmed- lingarna i Gävleborgs län.

[[ Enkätundersökningen : Uppföljningsundersökningen

Resultaten från uppföljningsundersökningen ger oss möjligheter att göra jämförelser mellan följande av ovannämnda delgrupper: B Kontrollgrupp C: 2 Besöksgrupp

3 Resultatredovisning: Intervjundersökningen

3.1. Bakgrundsdata

Vi jämför först de olika delgrupperna med avseende på kön och ålder.

Tabell 5.A1.1 Fördelning på kön (%)

Kön Latent grupp Kontrollgrupp Kontaktgrupp Besöksgrupp

Män 54,2 47,5 48,0 58,6 i Kvinnor 45,8 52,5 52,0 41,4 100,0 (596) 100,0 (276) 100,0 (127) 100,0 (2655)

En jämförelse mellan grupperna med avseende på kön visar att männen är överrepresenterade och kvinnorna underrepresenterade i den latenta gruppen och i besöksgruppen jämfört med kontrollgruppens könsfördel- ning. Kontaktgruppens fördelning på män och kvinnor överensstämmer med kontrollgruppens. Männen är överrepresenterade i arbetslivet och ovanstående resultat antyder att de också i större utsträckning än kvinnorna vill förändra sin arbetssituation.

En jämförelse mellan grupperna med avseende på ålder visar att de yngre (16—34) är överrepresenterade i både den latenta gruppen (44

Tabell 5.A1.2 Fördelning på kön (%)

Ålder Latent grupp Kontrollgrupp Kontaktgrupp Besöksgrupp

16—24 19,3 17,8 34,6 56,1 25—34 24,8 18,8 18,9 18,7 35—44 18,6 14,9 18,1 9,8 45—54 20,3 20,7 13,4 6,6 55—64 14,4 17,4 10,2 8,0 65—70 2,5 10,5 4,7 0 7

99,9

99,9 99,9

Tabell 5.A1.3 Civilstånd (%)

Civilstånd Latent Kontro 11- Kontakt- Besöks- grupp grupp grupp grupp

Gift (eller sammanboende) 73,5 64,9 54,3 42,3 Ogift 21,1 22,1 40,2 48,7 Förut gift 5,4 13,0 5,5 8,9

100,0 (596) 100,0 (276) 100,0 (127) 99,9 (2655)

procent), kontaktgruppen (54 procent) och besöksgruppen (75 procent) jämfört med kontrollgruppen. [ besöksgruppen är framför allt ålders- gruppen 16—24 år överrepresenterad (56 procent). I den gruppen får man räkna med att det finns många som för första gången söker sig ut på arbetsmarknaden. Det är framför allt yngre människor som vill förändra sin situation på arbetsmarknaden och dessutom i större utsträckning är aktiva för att få en förändring till stånd. De yngre står i början av sin arbetskarriär och försöker sannolikt att genom byte av arbete förbättra sin position i arbetslivet i större utsträckning än de äldre. Vid undersökningens genomförande var ungdomsarbetslösheten stor vilket också är en möjlig förklaring till åldersfördelningens snedhet i särskilt besöksgruppen.

Finns det någon skillnad mellan grupperna med avseende på civilstånd och barnantal?

Andelen gifta är markant större i den latenta gruppen (74 procent) jämfört med kontrollgruppen (65 procent) och framför allt jämfört med besöksgruppen (42 procent). Kontaktgruppen har också en mindre andel gifta än kontrollgruppen (54 procent).

De ogifta vill i större utsträckning förändra sin situation och gör också något för att få en förändring till stånd dvs. tar kontakt med arbetsförmedlingen. Detta hör också samman med åldersfördelningen bland gifta och ogifta. De ogifta är yngre och de yngre visar större aktivitet när det gäller att förändra den egna arbetssituationen.

Ser vi på antalet barn under 16 år, kan vi konstatera att den latenta

Tabell 5.Al.4 Antal egna barn under 16 år ingående ihushållet (med egna barn menas även adoptiv- och fosterbarn) (%)

Antal barn Latent Kontroll— Kontakt- Besöks- grupp grupp grupp grupp

0 53,3 62,7 59,0 64,8 1 19,6 16,3 20,5 22,7 2 19,8 13,1 12,6 9,2 3—6 6,5 7 ,2 5,5 3,3 Ej svar 0,7 0,7 2,4 —

99,9 (596) 100,0 (276) 100,0 (127) 100,0 (2655)

gruppen oftare har barn och har fler barn än kontrollgruppen. Jämför vi den latenta gruppen och besöksgruppen blir skillnaderna avsevärt större. Besöksgruppen har mindre ofta barn och färre barn än kontrollgruppen. Kontaktgruppen intar en mellanställning. Jämfört med kontrollgruppen har man oftare barn men färre barn i kontaktgruppen.

Den starka överrepresentationen av åldersgruppen 16—24 år i besöks- gruppen kan vara en förklaring till att andelen ogifta är stor och att man oftare har få barn och saknar barn. Besöksgruppen har en mindre ”uppbunden” situation än övriga grupper.

Det verkar enligt dessa resultat som den latenta gruppen har en mer ”uppbunden” situation man är oftare gift och har oftare minderåriga barn än övriga grupper.

Ett annat intressant resultat som kompletterar ovanstående bild gäller bostadsförhållandena. Den latenta gruppen och kontrollgruppen har ungefär lika stora andelar som bor i villa (omkring 50 procent), medan däremot kontakgruppens andel som bor i villa är mindre (42 procent) och allra minst är andelen i besöksgruppen (28 procent). Bostaden och ägandeförhållandena visar också skillnader mellan grupperna. 69 procent av personerna i kontrollgrupp och latent grupp har antingen förstahands- kontrakt eller äger sin bostad mot 53 procent i kontaktgruppen och 51 procent i besöksgruppen.

Kontakgrupp och besöksgrupp har en mindre ”uppbunden” situation än den latenta gruppen och kontrollgruppen även när det gäller bostadsförhållandena. Kontakt- och besöksgrupp är alltså mer obunden i sin familje- och bostadssituation än kontrollgruppen medan den latenta gruppen är mer bunden i dessa avseenden. En överrepresentation av de yngre finns i främst besöksgruppen men också i kontaktgrupp och latent grupp jämfört med kontrollgruppen. Vi går vidare till skolutbildning och yrkesutbildning.

Tabell 5.Al.5 Skolutbildning och yrkesutbildning (%)

Skolut- Latent Kontroll- Kontakt- Besöks- blldnms grupp grupp grupp grupp Folkskola 64,6 66,3 57,5 35,4 Realskola/gm ndskola 25 ,7 25,4 31 ,5 36,0 Mer än realskola/grund- skola dock ej student- examen 5,7 3,6 4,7 15,3 Studentexamen 2,5 3,3 3,9 9,9 åkademisk examen 1,0 0,8 1,5 Ovriga 0,5 1,5 1,6 1,9 100,0 (596) 100,1 (276) 100,0 (127) 100,0 (2655)

Yrkesutbildning

Ja 45,5 39,9 42,5 48,7 Nej 53,0 58,0 56,7 51,0 Tveksam 1,5 2,2 0,8 0,3

100,0 (596) 100,1 (276) 100,0 (127) 100,0 (2655)

66 procent av personerna i kontrollgruppen har enbart folkskoleutbild- ning, medan 25 procent har utbildning motsvarande realskola/grund- skola. Proportionerna är ungefär desamma för den latenta gruppen. Kontaktgruppen har i större utsträckning högre utbildning. Skillnaden består huvudsakligen i att kontaktgruppen har en större andel med realskola/grundskola. Besöksgruppen skiljer sig i rätt hög grad från övriga grupper. Andelen med enbart folkskola är endast 35 procent. Besöks- gruppen har liksom kontaktgruppen en större andel med realskola/grund— skola. Dessutom har den jämfört med övriga grupper en betydligt större andel med mer än realskola/grundskola. Vi har ovan sett att i besöksgruppen tillhör mer än 50 procent åldersgruppen 16—24 år. För kontaktgruppen är motsvarande siffra drygt 30 procent. Dessa grupper har därför i större utsträckning än kontrollgruppen gått i den nu genomförda grundskolan. Den latenta gruppen har också en större andel i den lägre åldersgruppen än kontrollgruppen men visar inte samma tendenser med avseende på skolutbildning som besöks- och kontakt- grupperna. Är den latenta gruppens ”sämre” skolutbildning en av orsakerna till att de inte tar kontakt med arbetsförmedlingen trots att de önskar en förändring av sin arbetssituation? Bedömer man sina chanser på arbetsmarknaden som dåliga på grund av brist på utbildning och är därför passiv? Det sistnämnda är tveksamt då den latenta gruppen istörre utsträckning än både kontrollgrupp och kontaktgrupp har yrkesutbild- ning (46 procent resp. 40 procent och 42 procent). Besöksgruppen har den största andelen med yrkesutbildning nämligen 49 procent.

Besöksgrupp och kontaktgrupp har de största andelarna med högre utbildning. Den högre utbildningsnivån i dessa grupper kan medföra högre anspråksnivå beträffande arbete och därmed större aktivitet för att förändra den egna situationen på arbetsmarknaden. Det kan också vara så att arbetslöshetens spridning till nya grupper i samhället medför att de högre utbildade utnyttjar arbetsförmedlingens service av ”tvång” (fram- för allt många nyutexaminerade). Det som kommit fram här talar dock emot att arbetsförmedlingens kunder skulle vara ett negativt urval av allmänheten.

Den nuvarande sysselsärtningssituationen för de olika delgrupperna redovisas i nedanstående tabell.

Tabell 5.A1.6 Nuvarande sysselsättning (%)

Latent Kontroll- Kontakt- Besöks- grupp ETUPP grupp END? Har arbete Arbetar 68,1 56,5 47,2 21,9 Arbetar ej 3,0 6,2 7,1 0,5 Har ej arbete Arbetslösal 1,8 4,0 16,5 61,7 Sköter hemmet, studerar, pensionerade, osv. 26,2 33,3 29,2 15,8

100,0 (596) 100,0 (276) 100,0 (127) 99,9 (2655)

I kontrollgruppen har 63 procent arbete. Här ingår 6 procent som inte arbetar för närvarande. I den latenta gruppen är det en större andel som har förvärvsarbete nämligen 72 procent. Där är då inräknat 4 procent som har arbete men för närvarande inte arbetar. De övriga delgrupperna har en betydligt mindre andel som har arbete. I kontaktgruppen har 54 procent arbete men 7 procent arbetar inte för närvarande. Motsvarande siffror i besöksgruppen är lägre nämligen 22 procent resp. 0,5 procent.

Besöksgruppen har den avgjort största andelen arbetslösa (62 procent) av delgrupperna. Därnäst kommer kontaktgruppen med 17 procent arbetslösa. Arbetslöshetssiffran är lägst i den latenta gruppen (2 procent). Den är låg även i kontrollgruppen (4 procent).

Besöks- och kontaktgrupperna vill alltså förändra sin arbetsmarknads- situation och har haft kontakt med arbetsförmedlingen för att få en förändring till stånd. De stora andelarna arbetslösa finns, som vi såg ovan, i dessa delgrupper och de har alltså stor anledning att aktivt söka arbete. Dessutom kräver reglerna för ersättning från arbetslöshetskassa och annan arbetslöshetshjälp kontakt med arbetsförmedlingen. I besöks- gruppen finns den minsta andelen (12 procent) som för närvarande har som huvudsaklig sysselsättning att sköta hemmet, studera, pensionerad osv.

En del av intervjupersonerna har på frågan om vilken som är deras huvudsakliga sysselsättning svarat att de är arbetslösa. I statistiska centralbyråns arbetskraftsundersökning (AKU) krävs för att bli räknad som arbetslös att man är utan arbete och är arbetssökande eller tillfälligt permitterad utan lön. Med reservation för olikheterna i definitionen av begreppet ”arbetslös” kan vi jämföra arbetslöshetssiffran på 4 procent i kontrollgruppen med den siffra över arbetslösa som framkom vid AKUi oktober 1971. Här fick man fram, att 1,7 procent av befolkningen i Gävleborgs län mellan 16 och 74 år var arbetslösa. Åldersgränsen i vårt material är 16—70 är (endast en person i besöksgruppen är över 70 år).

Olikheter i definitionen av begreppet arbetslöshet torde vara den största anledningen till skillnaden mellan AKU:s och kontrollgruppens siffror.

3.2. Inställning till arbetet

Försök att mäta de förvärvsarbetandes inställning till det nuvarande arbetet har skett genom att ställa frågan:

”Vilken av de här meningarna stämmer bäst med vad Ni tycker om det arbete Ni nu har”?

1. Det här jobbet är som alla andra jobb. Man gör sitt, men det enda som betyder något är förtjänsten.

2. Det här jobbet är det något särskilt med. Förutom lönen ger det mig en känsla av personlig tillfredsställelse.

Alternativ 1 innebär att arbetet främst ses som ett medel att nå ekonomiska mål (arbetet uppfattas instrumentellt), medan alternativ 2 innebär att arbetet dessutom är ett ”mål i sig”.

Tabell 5.A1.7 Inställning till arbetet (%)

Kontakt- grupp

Latent ETUPP

. ”Det här jobbet är

som alla andra” 41,6 35,3 55,0 56,0 f 2. ”Det här jobbet är det

något särskilt med” 47,5 57,7 31,7 33,7 3. Varken alt. 1. eller

2. stämmer 8,9 3,8 10,0 3,4 4. Har aldrig funderat

på saken 2,0 3,2 3,4 6,8

100,0 (405) 100,0 (156) 100,1 (60) 99,9 (582)

I kontrollgruppen fungerar de förvärvsarbetandes arbete i nära 60 procent även som ett mål i sig dvs. ger personlig tillfredsställelse. För den latenta gruppen är siffran nära 50 procent. Kontaktgrupp och besöks— grupp har ungefär samma andel med instrumentell inställning till arbetet (ca 55 procent) dvs. ”det enda som betyder något är förtjänsten”. De grupper som aktivt försöker få en förändring till stånd i sin arbetssitua— tion ser alltså i större utsträckning än övriga delgrupper sitt arbete främst som ett medel att nå ekonomiska mål. De är som vi ovan såg bättre tillgodosedda vad beträffar allmän skolutbildning än övriga grupper och har dessutom större andelar yngre personer. Den högre anspråksnivån som eventuellt ligger bakom aktiviteten för att få en förändring till stånd kan också ligga bakom synen på det nuvarande arbetet. En orsak till olikheter mellan grupperna i inställning till det arbete man har kan vara arbetets art.

I en undersökning på Uddevallavarvet, där samma fråga användes, uppfattade en mycket stor andel (78 procent) av de intervjuade arbetarna sitt arbete instrumentellt. Enligt ett trivselindex hade dessa arbetare också sämre arbetstrivsel än de som ansåg att arbetet gav personlig tillfredsställelse utom lönen. (Uddevallarapporten, Företagsdemokrati- delegationen, Utvecklingsgruppen vid Uddevallavarvet AB, 1971.)

Eftersom kontrollgruppens svarsfördelning utgör en skattning av hur svaren skulle fördela sig i befolkningen mellan 16—70 år i Gävleborgs län kan vi jämföra svaren på samma fråga i tidigare undersökningar. Vid två tillfällen har man gjort en undersökning om hur LO-medlemmar ser på sina jobb. Både vid undersökningen 1965 (Dahlström 1966) och undersökningen 1968 (Nyrén 1969) fick man liknande resultat 53—54 procent ansåg sitt arbete vara ”som alla andra jobb” (alt. 1) och 46—47 procent ansåg att ”det här jobbet är det något särskilt med”. Något alternativ 3 och 4 fanns ej, varför siffrorna från LO-undersökningarna bör minskas något för att kunna jämföras med våra.

Vi kan ändå se, att den latenta gruppen och framför allt kontroll- gruppen oftare har svarat med det pösitiva alternativet än vad LO- medlemmarna gjort. Däremot har vår kontaktgrupp och vår besöksgrupp

i större utsträckning än LO-medlemmarna svarat med det ”negativa” alternativet.

Det finns alltså tydliga skillnader mellan våra grupper och LO-medlem- marna i svaren på ovannämnda fråga. Olika typer av arbete som finns representerade i LO-medlemsgruppen och i våra grupper är en orsak. I våra grupper finns flera olika typer av arbeten representerade. Olikhet i frågeformulering som nämnts ovan kan också påverka. Dessutom ställdes frågan vid en personlig intervju i vårt material medan den vid LO-under- sökningen ställdes i en postenkät vilket kan förorsaka en del av olikheten mellan undersökningarna.

3.3. Arbetsområde och yrkesutbildningsområde

Svaren på frågorna om vad man har för inställning till sitt arbete är som ovan sagts starkt beroende av vad man faktiskt har för arbete. Eventuella skillnader i arbeten och arbetsområden skulle alltså kunna förklara de skillnader mellan våra analysgrupper, vad gäller inställningar till arbetet, som vi redovisat ovan.

I tabell 5.A1.8 redovisas fördelningen på yrkesområden för dem som har eller haft förvärvsarbete.

Tabell 5.A1.8 Nuvarande/senaste arbete (%)

Latent Kontroll- Kontakt- Besöks- grupp ETUPP grupp grupp 0 Tekniskt, naturveten- skapligt, samhälls- vetenskapligt humanistiskt och konstnärligt arbete 15 ,7 13,3 3,5 11,8 1. Administrativt arbete 0,9 0,8 — — 2. Kameralt och kontors— tekniskt arbete 9,8 9,3 11,5 7,6 l 3. Kommersiellt arbete 10,0 10,5 8,0 6,6 ; 4. Lantbruks-, skogs- och f iskeriarbete 4,8 6,5 11,5 3,3 5. Gruv— o. stenbryt- ningsarbete m. m. — 0,4 6. Transport- o. kommuni- kat ionsarbete 6,4 7,3 3 ,5 8,9 7. Verkstads- o. textil- arbete m. m. 27,9 23,4 27,4 41,1 8. Grafiskt- o. kemiskt [ arbete, maskinsköt- i se] m.m. 9,1 8,9 8,0 9,2 i 9. Servicearbete 13,2 17 ,3 23 ,9 11,5 | Övrigt 2,0 2,4 2,7 —

99,8 (559) 100,1 (248) 100,0 (113)100,0(1990)

Det vanligaste arbetsområdet är för samtliga delgrupper verkstads- och textilarbete m. m. En större andel av besöksgruppen har eller har haft arbete inom detta område äni övriga delgrupper. Kontrollgruppens andel är minst.

Större andelar i kontroll- och kontaktgrupp är eller har varit sysselsatta inom servicearbete än övriga delgrupper. Den latenta gruppen har den största andelen vars nuvarande eller senaste arbete var inom området ”tekniskt/naturvetenskapligt . .. arbete”. Speciellt liten andel har här kontaktgruppen som har större andelar än övriga delgrupper inom områdena ”kameralt och kontorstekniskt arbete” och ”lantbruks-, skogs- och fiskeriarbete”.

På frågan ”Har Ni någon yrkesutbildning svarade 46 procent i den latenta gruppen, 40 procent i kontrollgruppen, 43 procent i kontakt— gruppen och 49 procent i besöksgruppen ”Ja”.

Hur de olika delgruppernas yrkesutbildade fördelade sig på olika yrkesområden har också studerats. De som uppgivit att de har yrkes- utbildning har det oftast inom arbetsområdet verkstads- och textilarbete m.m. Denna yrkesutbildning är vanligast i besöksgruppen och minst vanlig i kontrollgruppen. Yrkesutbildning inom området ”Tekniskt, naturvetenskapligt arbete” är relativt vanlig. Kontaktgruppen har dock en betydligt mindre andel med yrkesutbildning inom detta arbetsområde "Kameralt- och kontorstekniskt arbete”. Denna grupps andel är också något större inom servicearbetsområdet än övrigas.

Den relativa fördelningen av yrkesutbildning på olika arbetsområden stämmer rätt väl i stora drag med fördelningen på nuvarande/senaste arbetsområden. Vi kan dock inte här dra några slutsatser på individnivå om graden av överensstämmelse mellan arbete och yrkesutbildning.

3.4 Önskemål om arbetsområde

Vi ville också få en uppfattning om vilket arbete de intervjuade ville ha under vissa givna förutsättningar för att sedan i en mer ingående analys försöka få fram arbetsförmedlingens möjligheter att tillgodose deras önskemål, om de framförde dem till arbetsförmedlingen. Av dessa skäl ställde vi följande frågor:

”Om Ni försöker se realistiskt på Er nuvarande situation, vilken typ av arbete skulle Ni då vilja ha? och

”Vilken typ av arbete tror Ni att Ni skulle passa bäst för, om Ni kunde välja helt fritt?"

Hur önskemålen fördelar sig på olika yrkesområden framgår av tabell 5.Al.9.

Stora andelar, särskilt i kontrollgruppen, har inte kunnat ange ett arbete som de önskar sig.

Både när man väljer ”realistiskt” och ”fritt" väljer man i den största andelen fall inom området ”tekniskt, naturvetenskapligt osv. arbete”. Andelen är något större vid "fritt val”. Besöksgruppen har en betydligt större andel val inom detta arbetsområde än övriga grupperna.

Tabell 5.Al.9 Önskat arbete vid realistiskt respektive fritt val (%)

Latent Kontro 11- Kontakt- Besöks- grupp grupp grupp grupp

Real. Fritt Real. Fritt Real Fritt Real Fritt val val val val val val val val

. Tekniskt, naturve- tenskapligt, sam- hällsvetenskap- ligt, humanistiskt och konstnärligt arbete 24,4 31,3 23.131,0 23,5 29,5 37,2 45,6

1. Administrativt arbete 2,1 2,0 3,3 5,2 2,0 2,9 — 0,3

2. Kameralt och kon- torstekniskt ar- bete 10,1 8,9 9,9 6,9 9,8 11,4 12,5 6,5

3. Kommersiellt ar- bete 10,9 9,6 9,910,3 7,8 5,7 3,2 5,4

4. Lantbruks—, skogs- och fiskeriarbete 5,3 8,5 6,6 8,6 3,9 4,8 0,9 2,9

5. Gruv- och sten-

brytningsarbete m.m. — — — 1,0 1,0 0,1 0,0

6. Transport- och kommunikations- arbete 6,3 6,7 6,6 5,2 4,9 3,8 7,9 6,7

7. Verkstads- och textilarbetem.m. 23,6 21,3 19,818,4 25,5 21,9 24,9 21,7

8. Grafiskt-och ke- miskt arbete, ma-

skinskötselm.m. 6,1 4,1 6,0 4,0 4,9 2,9 1,1 0,5 9. Servicearbete 11,2 7,6 14,8 10,3 16,7 16,2 6,8 6,9

Övrigt (fritt,

självständigt) — 5,3 3,8

100,0 100,0 100,0 99,9 100,0 100,1 99,9 100,2 (475) (460) (182) (174) (102) (105) (2 253) (2 120)

(121) (136) (94) (102) (25) (22) (402) (535)

Verkstads- och textilarbete rn. ni. väljer man också istor utsträckning men i mindre utsträckning vid ”fritt” än vid ”realistiskt” val. Inom detta område är andelarna i de olika delgrupperna av ungefär samma storlek.

Ovannämnda skillnader kan bero på att den genomsnittligt yngre och mer välutbildade besöksgruppen eventuellt har en högre anspråksnivå vad beträffar arbetsområde än övriga delgrupper.

Fördelningen på önskade arbetsområden skiljer sig rätt mycket från både fördelningen av nuvarande/senaste arbete och yrkesutbildning på olika yrkesområden. Huvudskillnaden är att man i mindre utsträckning

? | Kaninteange 20,5 22,8 34,0 36,9 19,7 17,3 15,3 20,2 i l l l

önskar sig arbete inom området ”verkstads- och textilarbete m. m." och i större utsträckning inom ”tekniskt, naturvetenskapligt osv.” än vad man för närvarande ha erfarenhet av eller har yrkesutbildning för.

Statistiska centralbyrån har beräknat nyrekryteringsbehovet och dess fördelning på olika yrken fram till 1980. (Information i prognosfrågor. Trender och prognoser — befolkning, utbildning och arbetsmarknad. SCB. Sthlm 1972.) Av det totala nyrekryteringsbehovet kommer 27,7 procent på yrkesområdet ”tekniskt, naturvetenskapligt . .. arbete” (0) och 23,8 procent på tillverkningsarbetsområdet mellan 1970 och 1975. Mellan 1975 och 1980 väntas nyrekryteringsbehovet inom tillverknings- arbetsområdet bli ungefär lika stort (23,6 procent) men öka något inom yrkesområdet tekniskt, naturvetenskapligt . . . arbete, nämligen till 30,2 procent av det totala nyrekryteringsbehovet.

Mot denna bakgrund förefaller de här diskuterade undersöknings- gruppernas önskemål beträffande arbete inom olika yrkesområden inte orealistiska.

3.5. Kontakter med arbetsförmedlingen

I delundersökningen av arbetsförmedlingarnas latenta kunder ställdes frågan huruvida och i så fall när man haft kontakt med arbetsförmed- lingen. Svaren på frågan framgår av tabellen nedan. (Denna fråga ställdes av naturliga skäl ej till besöksgruppen. Här gjordes intervjun i samband med ett besök.)

Ett av kriterierna för att en person skall kunna klassas som latent kund till förmedlingen är att vederbörande inte haft kontakt med förmedlingen för att försöka nå en förändring av sin nuvarande situation på arbetsmarknaden. Den grupp som vi kallat kontaktgruppen har däremot haft kontakt med förmedlingen för att försöka ändra den nuvarande situationen. Detta förklarar då att de allra flesta (81 procent) i denna grupp haft kontakt med förmedlingen 1970—71 mot endast 19 procenti den latenta gruppen.

I undersökningen av besökarna på förmedlingen framkom vid en fråga om antalet kontakter med förmedlingen under 1970—71 att hela 91

Tabell 5.Al.10 Tidpunkt för senaste kontakt med arbetsförmedlingen (%)

Latenta Kontroll— Kontakt- gruppen gruppen gruppen 1920—1960 15,3 12,3 2,4 1961—1967 16,2 11,2 3,9 1968—1969 7,7 7,6 9,5 1970—1971 18,6 20,3 81,1 Aldrig haft kontakt 40,4 46,7 3,2 Minns ej 1,7 1,8 — Ej svar 0,2

100,1 (596) 99,9 (276) 100,1 (127)

Tabell 5.A1.11 Kontaktsätt vid senaste kontakten (%)

Besöks- gruppen

Kontakt- gruppen

Kontroll- gruppen

Latenta gruppen

Personligt besök. Talade med tjänsteman 80,0 81,0 71,5 68,0 Personligt besök. Hämtade lista utan att tala med tjänsteman 3,1 4,1 4,1 29,5

Samtal med tjänsteman per telefon 13,0 10,9 18,7 2,0

Telefonanmälan vid arbetslöshet 2,0 2,7 4,9 0,5

Kontakt per brev 1,1 — 0,8 —

Annat 0,9 1,4 _ _ 100,1 100,1 100,0 100,0 (355) (147) (123) (1918)

procent haft minst en kontakt med förmedlingen under 1970—71 förutom det aktuella besöket då intervjun gjordes. Man har således här haft minst 2 kontakter med förmedlingen 1970—71.

Till dem som någon gång haft kontakt med förmedlingen ställdes en fråga om på vilket sätt man kontaktade förmedlingen vid den senaste kontakten (för besöksgruppen gällde frågan den senaste kontakten exkl. det aktuella besöket).

De som nyligen haft kontakt med förmedlingen (dvs. kontaktgruppen och de som intervjuats på förmedlingen — besöksgruppen) skiljer sig från övriga så tillvida att man oftare har haft kontakt med förmedlingen utan att ha haft ett personligt samtal med en tjänsteman. Man har istället gjort besök (utan samtal med någon förmedlare) för att hämta listor och man har oftare haft kontakt per telefon. Det är troligen den ”nya” formen av förmedling — den ”öppna” typen —— som slår igenom på svaren. Merparten av personerna i den latenta gruppen och kontrollgruppen hade sin senaste kontakt med den traditionella typen av förmedling där alla arbetssökande fick ett samtal med en förmedlare.

3.6. Sökbeteende vid arbetsanskaffning

Det finns olika vägar att söka arbete på. En del betraktar arbetsförmed— lingen som den bästa vägen att skaffa arbete, andra ser arbetsförmed- lingen som en sista utväg när alla andra möjligheter är prövade. För att få en uppfattning om i vilken omfattning man tar kontakt med arbetsför- medlingen som första åtgärd när man söker arbete ställdes en fråga om detta. Till ”personerna i besöksgruppen löd frågan”: Har Ni försökt få arbete på något annat sätt innan Ni tog kontakt med arbetsförmedlingen (i den här sökperioden)?

Tabell 5.Al.12 Sökbeteende vid arbetsanskaffningen (%)

Kontroll- gruppen

Kontakt- gruppen

Besöks— gruppen

Latenta gruppen

Direkt hos arbetsgivare 15 ,2 17,9 30,4 36,8 Via platsannonser 8,8 7,4 23,2 28,9 Arbetsförmedlingen första försöket 73,7 72,6 45 Ej svar 2,3 2,1 1

,1 44,5 92 _

100,0 (262) 100,0 (95) 99,9 (82) 110,21 (2 612)

' Flera alternativa vägar har angivits.

För övriga grupper ställdes motsvarande fråga till de som var arbetssökande vid den senaste kontakten med förmedlingen. ! Här framkom det intressanta resultatet att personerna i besöksgruppen i och i kontaktgruppen var de som oftast angav att de först försökt med , någon annan åtgärd och sedan i andra (eller åtminstone senare) hand tagit kontakt med förmedlingen. Endast 45 procenti dessa båda grupper angav att kontakten med förmedlingen var den första åtgärd man vidtagit för 1 att få en önskad förändring till stånd. | Motsvarande siffror för den latenta gruppen och kontrollgruppen var i 74 resp. 73 procent. De personer som alltså oftare haft kontakt med ! förmedlingen den senaste tiden är också de som i störst utsträckning i försökt få arbete genom direktkontakt med arbetsgivare innan de kontaktat förmedlingen. Man riskerar på detta sätt att få en sned kundrekryteringsbas. En del av de som i första hand söker arbete genom direktkontakt med arbetsgivare får också arbete på detta sätt. De som därefter söker sig till förmedlingen, utgör med största sannolikhet ingen representativ bild av alla som på ett eller annat sätt söker arbete. De kan vara negativt belastade i något avseende så att de är mindre attraktiva på arbetsmarknaden. Vid jämförelse av de olika delgrupperna med avseende på ålder, utbildning och upplevt hälsotillstånd talar dock resultaten emot uppfattningen att arbetsförmedlingens kunder skulle vara ett negativt urval av allmänheten. | | | |

3.7. Arbetsanskaffningsva'g

Vi frågade de förvärvsarbetande hur de fått sitt nuvarande arbete och de som vid undersökningstillfället saknade förvärvsarbete hur de fått sitt senaste arbete. Svaren fördelar sig på följande sätt:

Besöksgruppen är den grupp som i störst utsträckning fått sitt nuvarande/senaste arbete genom arbetsförmedlingen (42 resp. 37 pro- cent). Därefter kommer kontaktgruppen med 25 resp. 23 procent. I den latenta gruppen och i kontrollgruppen har endast 1 1—17 procent fått sitt nuvarande resp. senaste arbete genom förmedlingen.

Till de som inte fått sitt nuvarande/senaste arbete genom kontakt med förmedlingen ställdes frågan ”Fick Ni någon form av information av arbetsförmedlingen i samband med att Ni fick det nuvarande/senaste

Tabell 5.A 1.1 3 Arbe tsanskaffningsväg (%)

Latenta gruppen Kontrollgruppen

Nuv. arbete

Senaste arbete

Senaste arbete

Nuv. arbete

Genom af 11,1 10,5 12,2 17,4 Genom svar på annons 9,9 9,8 7,7 7,6 Genom direktkontakt med företag/personalkontor 67 ,0 70,6 64,7 58 ,7 Annat sätt 11,6 9, 14,1 16 3 Ej svar 0,5 1,3

100,1 (406) 100,1 (153) 100,0 (156) 100,0 (92)

Kontaktgruppen Besöksgruppen

Nuv. Senaste Nuv. Senaste arbete arbete arbete arbete Genom af 25,0 22,6 42,7 36,6 Genom svar på annons 5,0 11,3 21 ,7 9,0 Genom direktkontakt med företag/personalkontor 56,7 62,3 22,8 47,1 Annat sätt 13,3 3,8 12,5 7,4 Ej svar — 0,3 —

100,0 (60) 100,0 (53) 100,0 (596) 100,1 (1394)

arbetet?” Tanken var här att vi skulle kunna få fram de personer som fått kännedom om ett ledigt arbete genom förmedlingen men som själv tagit initiativ till en kontakt med arbetsgivaren. Dessa personer har ju även de fått en form av hjälp från arbetsförmedlingen. Endast ett fåtal svarade jakande på frågan. Högsta andelen hade besöksgruppen där 5,6 procent . angav att de fått information från förmedlingen.

j 3.8 Besökarnas önskemål om typ av arbete och arbetsförmedlingens ! förslag 1

I vilken utsträckning framför de arbetssökande sina önskemål om typ av arbete och i vilken utsträckning får de sina önskemål tillgodosedda mot bakgrund av sin yrkesutbildning, arbetserfarenheter och av arbetsmark- nadsläget?

Innan besökarna på arbetsförmedlingen uträttade sitt ärende frågade vi ”Vilken typ av arbete vill Ni ha i första hand?” Efter uträttat ärende fick de intervjuade uppge om de fått något förslag på arbete och i så fall vilket. Detta gav oss möjlighet att jämföra önskemål om och förslag på arbetstyp.

OO).

heter? 3.8.1 ”Sökt arbete” och ”önskat arbete”

Tabell 5.Al.14 ”Sökt arbete” och önskat arbetsområde. (%)

I nedanstående tabell jämföres först ovannämnda önskemål om arbete — ”sökt arbete” — med de önskemål som framfördes vid ”realistiskt val” resp. ”fritt val” av arbete och som redovisades i tabell 5.Al.9 (sidan

Överensstämmelsen mellan svarsfördelningarna är inte särskilt god. Den är bättre mellan ”sökt arbete” och ”realistiskt val” än mellan ”sökt arbete” och ”fritt val”. Den bästa överensstämmelsen finns med avseende på ”verkstads- och textilarbete m.m.” och ”kameralt och kontorstek- niskt arbete”. Varför framför man inte sina önskemål? Beror det på en alltför pessimistisk uppfattning om de egna möjligheterna på arbetsmark- naden och/eller om arbetsmarknadsläget och arbetsförmedlingens möjlig-

Område (NYK) ”Sökt arbete” Önskat arbete

”Real.va1” "Fritt val”

0. Tekniskt, naturvetenskapligt, samhällsvetenskapligt, humanistiskt och konstnärligt arbete

1. Administrativt arbete

2. Kameralt och kontorstekniskt arbete

3. Kommersiellt arbete

4. Lantbruks-, skogs- och fiskeriarbete

5. Gruv- o. stenbrytnings- arbete

6. Transport- o. kommunika- tionsarbete

7. Verkstads— o. textil- arbete m. m.

8. Grafiskt- o. kemiskt arbete, maskinskötsel m. m.

9. Servicearbete

övrigt (fritt självständigt)

Kan inte ange

17,7 7,7

14,9 3,3

1,5 5,2 5,6 27,1

4,7 12,2

37,2

12,5 3,2

0,9

0,1

7,9

24,9

1,1 6,8

5,3

45,6 0,3

6,5 5 ,4

2,9

0,0

6,7

21,7

0,5 6,9

3,8

99,9 (2 370) 10,0 (285)

99,9 (2 253)100,2 (2120)

15,3 (402) 20,2 (535)

3.8.2 ”Sökt arbete”, yrkesutbildning, tidigare arbete och erbjudet arbete

Vilket arbete man söker och erbjuds på arbetsförmedlingen kan påverkas av vilken utbildning och vilken yrkeserfarenhet man har.

I följande tabell jämförs ”sökt arbete”, tidigare arbete yrkesutbild- ning och erbjudet arbete.

Mellan ”sökt arbete” och yrkesutbildningsfördelningen finns den bästa överensstämmelsen med avseende på yrkesområdet "tekniskt, naturveten- * skapligt m. rn. (0) och ”kameralt och kontorstekniskt arbete" (2). Den bästa överensstämmelsen mellan ”sökt arbete” och ”tidigare arbete” finns i fördelningarna på arbetsområdet ”servicearbete” (9). Den bästa överensstämmelsen mellan fördelningarna på ”sökt arbete”, yrkesutbild- ning och "erbjudet" arbete finns inom yrkesområdet ”kameralt och kontorstekniskt” arbete (2). Inom "servicearbete” (9) blev man i större andelar erbjuden arbete än vad som motsvaras av andelen ”sökt arbete” och ”tidigare arbete”. Inom ”verkstads— och textilarbete” (7) söker man i betydligt mindre andelar än vad som motsvaras av andel med yrkesutbild- ning och tidigare arbetserfarenhet inom området. Man blev till en större andel erbjuden arbete inom detta område än vad som motsvaras av andel som sökte inom området. Andelen som blev erbjuden arbete inom området understiger dock andelen som har yrkesutbildning respektive arbetserfarenhet inom området. över 60 procent av de som faktiskt sökte arbete vid den aktuella kontakten fick inget erbjudande om arbete.

Tabell 5.Al.15 ”Sökt arbete”, yrkesutbildning, tidigare arbete och erbjudet arbete

* Område ”Sökt arbete” Yrkesutbildning Tidigare Erbjudet * (NYK) arbete arbete 0 17,7 19,3 9,9 8,9 ; 1 7,7 1,9 i 2 14,9 13,4 7,6 12,9 i 3 3,3 0,9 6,6 1,4 1 4 1,5 2,0 3,3 1,4 i 5 5,2 0,0 0,0 — 6 5,6 3,0 8,9 4,1 7 27,1 48,9 41,1 34,9 , 8 4,7 1,9 9,2 9,7 I 9 12,2 9,9 11,5 26, , Övrigt — —

99,9 (2 370) 99,3 (1293) 100,0 (1990) 99,9 (705)

Kan inte ange/ Har inte/ 10,0 (285) 51,0 (1362) 25,0 (665) 62,6 (1 178)1 Fanns inget

] Exklusive de som hämtat lista utan att läsa den på platsen och de som inte sökt arbetstillfällen just denna gång.

3.8.3' ”Sökt arbete”, erbjudet arbete och arbetsmarknadsläge

Antalet lediganmälda platser var i genomsnitt 197] mindre än antalet arbetslösa i hela riket. (36 000 resp. 59 600). Situationen i skogslänen var svår med 21 700 arbetslösa och 5 900 lediganmälda platser. (Källa: Statistisk årsbok. 1972). I föregående avsnitt framgår att 60 procent av de arbetssökande besökarna inte fick något förslag på arbete.

I följande tabell jämför vi svarsfördelningarna för ”sökt” resp. erbjudet arbete med fördelningen av de lediganmälda platserna på olika yrkes- områden.

Vi finner den bästa överensstämmelsen mellan andelen erbjudet arbete och andelen lediganmälda platser inom Gävleborgs län vad beträffar tillverkningsarbete (7—8). Andelen lediganmälda platser inom detta område för hela landet är betydligt lägre än inom Gävleborgs län.

Inom serviceområdet (9) finner vi god överensstämmelse mellan andelarna erbjudet arbete, lediganmälda platser inom Gävleborgs län och för hela landet.

Andelen som söker arbete inom tillverkningsindustrin motsvarar bättre andelen lediganmälda platser för hela landet än inom Gävleborgs län. Man har en betydligt större andel yrkesutbildade inom området än vad som motsvaras av andel lediganmälda platser både inom och utom Gävleborgs län.

Andelen som vill ha arbete inom serviceområdet (9) understiger betydligt såväl andelen erbjudet arbete inom området som andelarna lediganmälda platser.

Lediganmälda platser 1971

i | | | | | | Tabell 5.Al.16 ”Sökt arbete”, erbjudet arbete och lediganmälda platser. (%) |

Område "Sökt Erbjudet Gävleborgs län Hela landet (NYK) arbete” arbete 4: e kv. Hela året Hela året 0 17,7 8,9 21,4 16,2 14,9 1 7,7 0,2 0,1 0,2 2 14,9 12,9 5,1 5,1 6,4 3 3,3 1,4 7,0 6,2 6,4 4 1,5 1,4 0,6 2,5 3,7 . 5 5,2 — — 0,3 ? 6 5,6 4,1 0,9 2,5 5,2 5 7—8 31,8 44,5 42,8 44,2 29,4 : 9 12, 26,6 22,0 23,2 23,3 Övrigt — — 1,9 99,9 99,9 100,0 100,0 99,7 (2 370) (705) (1 667) (10 237) (716 635) Kan inte ange/Har 10,0 62,6 — — — inte/ (285) (1 178) Fick inte

Undersökningen genomfördes under 4: e kvartalet 1971 i Gävleborgs län.

| ] l

Inom området tekniskt, naturvetenskapligt m. m. (0) motsvaras andelen som söker arbete inom området rätt väl av både andelen med yrkesutbildning, lediganmälda platser inom länet och i hela landet men andelen erbjudna arbeten inom området är betydligt lägre.

Däremot är överensstämmelsen mellan andelen som söker, har yrkes- utbildning resp. erbjuds arbete hög i förhållande till andelen lediganmälda platser inom området kameralt och kontorstekniskt arbete (2).

Andelen av det totala antalet lediganmälda platser till arbetsförmed- lingarna för områdena 0—2 resp. 5 och 7 motsvarar rätt väl dessa områdens andelar av arbetskraften 1971. Andelen lediganmälda platser inom serviceområdet (9) överstiger kraftigt detta områdes andel av arbetskraften under 1971.

Som framgår av tabell 5.A1.l6 önskar sig en stor andel av besökarna arbete inom området tekniskt, naturvetenskapligt m.m. arbete (0). Samtidigt erbjuds en mindre andel arbete inom detta område än vad som motsvaras av den andel som söker, har yrkesutbildning resp. efterfrågas inom området. Orsaken till detta kan eventuellt sökas i brister i arbetsförmedlingens servicemöjligheter.

Vissa brister på överensstämmelse i andelar mellan de olika analyskate- gorierna kan bero på att yrkesområdena innehåller rätt heterogena yrkeskategorier.

Besökarna på arbetsförmedlingen har möjlighet att framföra sina önskemål till förmedlarna, då de inte är tillfreds med den överblick de själva kan få av möjligheterna på arbetsmarknaden med hjälp av platslistor. I nästa avsnitt redogör vi för en studie av erfarna arbetsför- medlares bedömning under vissa givna förutsättningar av ett urval ”latenta” kunders önskemål om arbete.

3.9. Personalens bedömning av intervjupersonernas önskemål

3.9.1. Inledning

Man kan ibland från olika håll få höra, att de som söker hjälp hos af inte kan få arbete, eller hjälp från arbetsförmedlingen, på grund av att man har orealistiska förväntningar beträffande sina möjligheter eller att man har önskemål om arbete som är orealistiska. För att få en uppfattning om hur önskemålen ser ut hos våra intervjupersoner i detta avseende, och framför allt se om det är några skillnader mellan de som tar kontakt med arbetsförmedlingen och de som inte gör det, bad vi några arbetsförmedla- re vid förmedlingen i Gävle att studera de önskemål som framförts. Är de önskemål som framförts orealistiska ur förmedlingens synpunkt?

De personer vars önskemål bedömts har det gemensamt att de vill förändra sin nuvarande situation på arbetsmarknaden. De flesta har inte haft kontakt med arbetsförmedlingen. För dessa personer blir frågan: ”Är det en riktig bedömning man gjort när man inte tagit kontakt med arbetsförmedlingen, eller skulle man kunnat få hjälp i någon form genom att ta kontakt”?

Intervjupersonernas önskemål kommer huvudsakligen fram i svaren på tre frågor:

1. a (För de som har förvärvsarbete) ”Om det gick att ordna, skulle Ni vilja förändra Er nuvarande arbetssituation, t. ex. genom att byta yrke, arbetsplats, arbetsuppgif— ter, arbetstider eller på annat sätt förändra Er situation?”

1. b (För de som ej har förvärvsarbete)

”Om det gick att ordna, skulle Ni vilja förändra Er nuvarande arbetssituation genom att börja förvärvsarbeta? ”

II. (Till samtliga)

”Om Ni försöker se realistiskt på Er nuvarande situation, vilken typ av arbete skulle Ni då vilja ha? ”

111. (Till samtliga)

”I vilken omfattning vill Ni förvärvsarbeta?”

På detta sätt får vi reda på, om man överhuvudtaget vill förändra sin "arbetssituation” och vilken typ av förändring man är intresserad av. Vidare får vi fram vad för typ av arbete man vill ha vid en realistisk bedömning av sin egen situation. Här har vi alltså försökt få intervju- personerna att uttrycka ett ”realistiskt önskemål” när det gäller vilken typ av arbete man skulle vilja ha. Intressant är då att se, om intervjuperso- nens bedömning om vad som är realistiskt, skiljer sig ifrån den bedömning som arbetsförmedlaren (fackmannen inom arbetsmarknads- området) kan göra. När arbetsförmedlaren har kontakt med kunden/den arbetssökande och kunden har ett uttryckt önskemål, så har förmedlaren att ta hänsyn till:

a) det aktuella arbetsmarknadsläget med tillgången på lediga platser, osv., dels inom ”sin” region, dels över hela Sverige,

b) den sökandes förutsättningar att erhålla och klara av den önskade typen av arbete.

Med andra ord har arbetsförmedlaren att försöka göra en realistisk bedömning av den sökandes möjlighet att överhuvudtaget få ett visst arbete och hans/hennes möjlighet att kunna utföra detta arbete.

3.9.2. Förmedlamas bedömning av realismen i önskemålen

Ett antal personer har angett att de önskar förändra sin arbetssituation. Dessa personer har försökt att ur sin egen synvinkel uttrycka ett ”realistiskt önskemål" när det gäller vilken typ av arbete de skulle vilja har. Har nu dessa uttryckta önskemål bedömts som realistiska även av personal på arbetsförmedlingen?

Från intervjuformuläret hade vi tillgång till vissa uppgifter om varje intervjuperson. Dessa uppgifter är naturligtvis långt ifrån fullständiga och kan naturligtvis inte mäta sig med en personlig konfrontation, där arbetsförmedlare/yrkesvägledaren/arbetsvårdaren verkligen kan skaffa sig en ordentlig bild av den aktuella personen.

De uppgifter vi hade tillgång till beträffande de olika intervjupersoner- na och som kunde tänkas vara användbara för förmedlarens bedömningar var följande:

Födelseår Nationalitet Skolutbildning Yrkesutbildning Ev. hälsobesvär som medför begränsning av val av yrke och/eller arbetsplats Nuvarande arbete: Slag av arbete, anställd — egen företagare ] Heltid _ deltidstjänst ] Arbetstid eller skiftsform ' Antal år i det nuvarande arbetet Ev. genomgången arbetsmarknadsutbildning Bostadsort Kön

När det gäller personer som ej har förvärvsarbete, så ersätts uppgifterna rörande ”nuvarande arbete” med uppgifter om ”senaste arbete”.

Senaste arbete: Slag av arbete, anställd egen företagare Heltid deltidstjänst Antal år i det senaste arbetet

Nedan redovisas resultaten från de bedömningar en förmedlare från ! arbetsförmedlingen i Gävle gjort av personernas önskemål. * (Vid dessa bedömningar har vi enbart tagit med de som vid intervjun önskat sig någon förändring av sin situation på arbetsmarknaden.) Drygt hälften har sådana önskemål som en arbetsförmedlare kan säga är realistiska med hänsyn till personernas bakgrund och förutsättningar.

Tabell 5.Al.17 Önskemålet bedömt mot personens förutsättningar att klara av och upprätthålla den önskade typen av arbete (bortsett från arbetsmarknadsläget). (%)

Önskem ålet är: Late nta Kontro ll- Kontakt- gruppen gruppen gruppen Realistiskt 61,0 52,1 52,3

Kanske realistiskt. Troligen realistiskt, om en eller flera för- utsättningar förändras (vilket kan ligga inom det möjligas ram) 22,5 28,1 26,2 Ej realistiskt 14,2 19,0 20,6 Ej klassificerbart 2,4 0,8 0,9

100,0 (107)

100,0 (121)

tiskt”.

En jämförelse mellan delgrupperna visar att det är den latenta gruppens önskemål som oftast kunnat klassas som realistiska, Dvs. det är de personer som vill förändra sin situation, men som inte tar kontakt med förmedlingen, som oftast har önskemål som förmedlingen kan anse realistiska, åtminstone om man enbart ser till personen och bortser från det rådande arbetsmarknadsläget.

Naturligtvis går det inte att bortse från detta arbetsmarknadsläge. Den andra bedömningen förmedlaren hade att göra var att bedöma önske- målet mot det rådande arbetsmarknadsläget (mars -72).

Totalt sett har drygt en fjärdedel av intervjupersonerna önskemål som klassats som realistiska på bostadsorten i nuvarande (eg. dåvarande) arbetsmarknadsläge. (Vad som skall räknas till bostadsorten lät vi arbetsförmedlaren själv bestämma. Det oklara kriterium som tydligen används av förmedlarna i tveksamma fall är att om personen i fråga varje dag kan ta sig från bostaden till arbetet utan alltför mycket försakelser, så kan arbetet sägas finnas "på bostadsorten”. Tillgång till bil blir då av betydelse. Vid vår bedömning hade vi inte uppgifter beträffande biltillgång. Vid tveksamhet om ett önskemål skulle kunna sägas vara realistiskt ”på bostadsorten” eller ”inom X-län men utanför hemorten" valdes det senare alternativet.)

Som realistiska inom länet men utanför hemorten bedömdes mellan 41 och 47 procent av önskemålen. Den högre siffran, 47 procent, hade kontaktgruppen de som haft kontakt med förmedlingen för att söka få igenom sitt önskemål. Ingen skillnad syns mellan kontrollgruppen och den latenta gruppen.

Även när det gäller önskemål bedömda som ”realistiska inom Sverige men ej inom länet” blev kontaktgruppen något överrepresenterad (= 21 procent). I de båda övriga grupperna var det 17 procent som hade önskemål som bedömdes på detta sätt.

Önskemål som ur arbetsmarknadssynpunkt bedömdes som överhuvud- taget ej realistiska var sällsynta, framför allt i kontakt-gruppen. Andelen

Tabell 5.Al.18 Önskemålet är i nuvarande arbetsmarknadsläge (bortsett från personens förutsättningar att klara av arbetet):

Latenta Kontroll- Kontakt- snmpen gruppen gruppen Realistiskt på bostads- orten 27,0 29,8 29,0 Realistiskt i X-län (dock ej på hemorten) 41,4 41,3 46,7 Realistiskt i övriga Sverige (dock ej i X—län) 17,4 17,4 20,6 Ej realistiskt i Sverige 6,4 4,1 1,9 Ej klassificerbart 7 ,8 7 ,4 1,9

100,0 (374) 100,0 (121) 100,1 (107)

Omkring en fjärdedel har önskemål som klassats som ”kanske realis-

ej klassificerbara svar var också markant lägre i kontaktgruppen än i de övriga två grupperna.

De önskemål som klassats som ej realistiska var alltså få. Intrycket från bedömningen var dock att förmedlaren ställde mindre krav, när det gällde att bedöma ett önskemål som realistiskt utanför länet än när det gällde om önskemålet skulle vara realistiskt inom länet (oavsett om det skulle vara realistiskt på bostadsorten eller inte). Den information förmedlaren har om arbetstillfällen inom länet är av naturliga skäl bättre än informationen om arbete utom länet (bl. a. genom att förmedlings- verksamheten är organiserad länsvis).

Summerar vi svaren på denna del av klassningen kan vi konstatera att den grupp som haft kontakt med förmedlingen för att få en förändring till stånd är den grupp som har önskemål som oftast klassats som realistiska utanför bostadsorten (såväl inom som utom länet) och dessutom har önskemål som lika ofta som övrigas klassats realistiska på bostadsorten. Här ställs vi inför tolkningsproblem. En tolkning kan vara att det är kontakterna med förmedlingen som .ort att man formulerat önskemål som åtminstone eventuellt är realistiska inom Sverige? Man vet genom sina kontakter vad förmedlingen har för möjligheter. En annan tolkning är att det är de personer, vars önskemål stämmer överens med förmedlingens uppfattning och information om det aktuella läget på arbetsmarknaden, som söker sig till förmedlingen, när man vill förändra sin situation. Detta skulle i så fall kunna innebära att allmänheten har ganska goda kunskaper om vad förmedlingen har att erbjuda. De som tror att förmedlingen har information om lediga arbeten, som sammanfaller med de önskemål man själv har (dvs. önskemålen kan bedömas som realistiska av förmedlingen), tar också kontakt med förmedlingen, medan de som inte tror att förmedlingen kan hjälpa till att uppfylla önskemålen (åtminstone delar av den latenta gruppen) också gör en ”riktig” bedömning, när man inte tar kontakt med förmedlingen. Man skulle där ändå klassa önskemålen som ej realistiska. (Sedan är det en annan sak att en form av hjälp förmedlingen kan ge sina kunder är att ge information om andra yrkesalternativ yrkesvägledning. En delvis annan form av hjälp, i vissa fall tveksam, är den information som syftar till att minska individens anspråk så att de passar för de existerande arbetstillfällena.)

Även om förmedlaren vid sin bedömning av en sökandes önskemål tar hänsyn till och gör en bedömning med avseende på dels den sökandes förutsättningar och dels på det rådande arbetsmarknadsläget, så är det ändå den totala bedömningen som är viktig. Det är ju den som blir slutresultatet av bedömningen och som ligger till grund för det faktiska utfallet av en kontakt med förmedlingen. De personer som vid en "totalbedömning" får sina önskemål klassade som helt realistiska på hemorten kan troligen sägas få ”hjälp” av förmedlingen, antingen de nu blir anvisade ett arbetstillfälle eller får information om passande lediga arbeten.

När det gäller de personer vars önskemål bedöms som helt realistiska _ men utanför hemorten — är det mera tveksamt, om dessa kan sägas få ”hjälp” av förmedlingen vid en kontakt. Alldeles oavsett om personen i

fråga har möjlighet att få bidrag i olika former för resor eller flyttning etc., så är ändå frågan om han/hon upplever detta som ”hjälp” beroende av om vederbörande vill eller har möjlighet att ta förvärvsarbete utanför hemorten. Personer inom dessa grupper kan sägas ha möjlighet att kanske få hjälp av förmedlingen, om bara en kontakt kommer till stånd. Möjligheten att kanske kunna få hjälp av förmedlingen måste sägas gälla även för de personer vars önskemål i en totalbedömning bedöms som kanske realistiska (oavsett ort) med tanke på personens förutsätt— ' ningar och med hänsyn till arbetsmarknadsläget. Här är det en eller flera i förutsättningar som måste förändras för att personens önskemål skall % kunna klassas som realistiskt. Enligt bedömaren på förmedlingen finns det möjlighet att ändra på dessa förutsättningar t. ex. genom omskolning. De personer som angivit önskemål som klassats på detta sätt kan alltså eventuellt få hjälp av förmedlingen för att uppfylla dessa fordringar. Även här gäller dock att begreppet hjälp upplevs olika av olika personer beroende på om man är villig/har möjlighet att utnyttja denna hjälp. ' Det föreligger ingen större skillnad mellan grupperna. Totalt sett har ! endast en mindre andel (ll—13 procent) av de intervjuade önskemål, som vid totalbedömningen kunnat klassas som helt realistiska på ' hemorten. Dessa personer skulle enligt vårt resonemang ovan troligen | kunna få hjälp av förmedlingen med att genomföra den önskade | förändringen. Intressant blir då att studera, varför ! 1 procent i | kontaktgruppen, dvs. de som tagit kontakt med förmedlingen för att få ! en förändring till stånd, fått sina önskemål klassade som helt realistiska | I på hemorten. Dessa personer, som enligt arbetsförmedlingens bedömning har realistiska önskemål och också varit i kontakt med förmedlingen för att genomföra dessa, borde i stor utsträckning ha kunnat få sina önskemål tillgodosedda. Gruppen utgörs dock endast av 12 personer, varför slumpmässiga faktorer här kan ha spelat in.

Som tidigare nämnts, gjordes bedömningen av personernas önskemål ganska generös, så att personalen vid osäkerhet hellre bedömde önske- målet som ”kanske realistiskt” än ”ej realistiskt”. Detta är troligen en förklaring till, varför alternativet ”kanske realistiskt” så ofta är valt

Tabell 5.Al.19 Totalbedömning av intervjupersonernas önskemål

Önskemålen är: Latenta Kontroll- Kontakt- gruppen gruppen gruppen

1) Helt realistiskt på

hemorten 13,4 11,7 11,2 2) Helt realistiskt utan-

för hemorten 21 ,9 21 ,7 20,6 3) Kanske realistiskt

(oavsett ort) 37,4 36,7 43,0 4) Ej realistiskt 19,5 22,5 23,4 5) Ej klassificerbart 7,8 7,5 1,9

(374) 100,1 (121) 100,1 (107)

(37—43 procent). Dessutom tog vi inte hänsyn till var, geografiskt sett, som önskemålet var ”kanske realistiskt”.

Som ”ej realistiskt” har man bedömt 20—23 procent av de klassificer- bara önskemålen. Det är här alltså inga större skillnader mellan delgrupperna, men märkligt nog är det kontaktgruppen, som har den högsta andelen önskemål som bedömts som ”ej realistiska”. Man skulle kunnat vänta sig, att de som nyligen haft kontakt med förmedlingen, bl. a. just genom sin kontakt skulle ha bättre kännedom om de rådande förhållandena på arbetsmarknaden och därför ha lättare än övriga att uttrycka ett ”realistiskt önskemål” som är realistiskt också ur arbets- förmedlingens synvinkel. Mot detta kan ställas det som vi antytt tidigare, nämligen att rekryteringen av förmedlingens kunder troligen är snedvri- den. Kontaktgruppen, de som alltså nyligen haft kontakt med förmed- lingen, hade i stor utsträckning försökt att på andra sätt få en förändring av sin arbetsmarknadssituation till stånd, innan man tog kontakt med förmedlingen. De som genom direktkontakt med arbetsgivare löser sin situation är antagligen mer attraktiva på arbetsmarknaden och/eller har anspråk som stämmer överens med det rådande läget.

3.9.3. Jämförelse mellan flera bedömare

För att försöka få en uppfattning av tillförlitligheten i bedömningarna gjordes en del av bedömningarna om efter några veckor. Det gick till så att 1/8 av intervjuerna togs ut och samma arbetsförmedlare som gjort samtliga tidigare bedömningar ombads att göra nya bedömningar av dessa personers förutsättningar att klara av de önskade arbetena och deras möjlighet att få dessa arbeten. Dessutom fick en annan förmedlare också bedöma dessa intervjupersoners önskemål. De två förmedlarna gjorde sina bedömningar oberoende av varandra och beträffande den förmedlare som gjort de tidigare bedömningarna bad vi honom att så gott som möjligt försöka låta bli att påverkas av sina tidigare bedömningar.

Den bedömning en förmedlare kan göra av de vid intervjuerna framkomna önskemålen blir naturligtvis osäkra bl. a. på grund av de knapphändiga uppgifter om personen bakom önskemålen som vi har tillgång till från intervjuformuläret. Dessa uppgifter är alltså långt ifrån fullständiga och kan inte jämföras med en personlig kontakt. Detta medför naturligtvis svårigheter att göra en någotsånär entydig bedömning av personernas önskemål varför vi måste vänta oss variation i svaren mellan de olika tidpunktema för bedömningarna och mellan de båda bedömarna. Intressant är dock att se hur stor denna variation är. Vi studerar här endast den totala bedömningen för varje person där man alltså vägt ihop personliga förutsättningar och arbetsmarknadsläge.

En jämförelse mellan en förmedlares bedömning vid två olika tillfällen visar att andelen personer, vars önskemål bedömts på exakt samma sätt vid de båda tillfällena, är 74,3 procent. Hur mycket som beror på att samma förmedlare gjort bedömningarna är svårt att säga. Förmedlaren kan inte vid den andra bedömningen vara opåverkad av den bedömning

han redan har gjort även om han naturligtvis inte kan komma ihåg samtliga av de nära 600 bedömningar han gjort.

När vi jämför de två förmedlarnas bedömning vid det senare tillfället så får vi fram att de gjort exakt lika bedömning i 47,3 procent av fallen. Denna siffra kan jämföras med den siffra man skulle få om man antar att det inte finns något samband mellan bedömningarna. Då skulle 21,5 procent av bedömningarna bli lika.

Att samma förmedlare har en bättre överensstämmelse mellan sina båda bedömningar än vad 2 olika förmedlare har verkar rimligt. Men hur skall vi tolka resultatet att i 47 procent av fallen gjorde 2 förmedlare samma bedömning av personernas förutsättningar att klara av och erhålla ett önskat arbete? I 53 procent av fallen har man alltså gjort en skiljaktig bedömning. Vad säger det om tillförlitligheten i våra förmedlares bedömningar? Dessa 2 förmedlare hade båda förhållandevis lång anställ- ningstid inom förmedlingen och erfarenheter från flera olika fackexpedi- tioner och måste kategoriseras som erfarna och väl kvalificerade arbetsförmedlare. Skillnaden mellan bedömningarna hade kanske blivit större om en erfaren förmedlare och en mindre erfaren förmedlare utfört bedömningarna.

En stor del av skiljaktigheterna i bedömningarna beror troligen på att skillnaden mellan bedömningsaltemativen uppfattas som liten. Skillnaden mellan alternativen: Önskemålet är ”helt realistiskt på hemorten” resp. ”helt realistiskt i X-län (dock ej på hemorten)” kan ju vara svävande beroende på osäkerhet vad som skall räknas som ”hemort”. Den stora skillnaden mellan alternativen går mellan ”kanske realistiskt (oavsett ort)" och ”ej realistiskt (oavsett ort)”. De önskemål som förmedlaren bedömt som ”helt” eller ”kanske realistiskt” ligger inom det möjligas ram. Här kan en kontakt med arbetsförmedlingen ge närmare besked. Personer med önskemål som bedömts som ”ej realistiska” behöver inte ens ta kontakt med förmedlingen för en närmare bedömning. Deras möjlighet att få och/eller klara av ett arbete av den typ man önskat sig är enligt förmedlarens bedömning mycket liten. (Här bortser vi helt från möjligheten och kanske det i vissa fall lämpliga — att dessa personer vid en kontakt med förmedlingen kan få ”hjälp” t. ex. i form av yrkesvägled- ning som gör att man ändrar sina önskemål efter vad som ur arbetsmarknadssynpunkt kan betraktas som realistiskt).

Intressant kan därför vara att se hur mycket variation det är i förmedlarnas bedömningar mellan de alternativ som säger att en kontakt med förmedlingen kan vara värdefull och det alternativ som anger att personernas önskemål klassats som orealistiska.

Efter att ha dikotomiserat utfallet av bedömningarna på detta sätt föreligger ett starkt samband mellan förmedlarnas bedömningar. I 87 procent av fallen har man gjort samma bedömning. (Det förväntade utfallet lika bedömningar om inget samband föreligger är 60,3 procent). I 14 procent av fallen skiljer sig förmedlarnas bedömningar vilket måste sägas vara en låg siffra. Vi kan säga att tillförlitligheten, reliabiliteten, i bedömningarna är godtagbar.

Det är alltså endast en liten del av bedömningarna som skiljer sig åt

Tabell 5.Al.20 Samband mellan de båda förmedlarnas bedömningar vid tillfälle 2. (%)

Förmedlare B Förmedlare A Önskemålet är: Helt eller kanske Ej realistiskt realistiskt (oav- (oavsett ort) sett ort) Helt eller kanske rea- listiskt (oavsett ort) 89,1 (49) 21,1 ( 4) Ej realistiskt (oavsett ort) 10,9 ( 6) 78,9 (15)

100,0 (55) 100,0 (19)

men med tanke på vilken betydelse arbetsvalet har för en individ skulle man önskat en 100-procentig samstämmighet mellan förmedlarna vad gäller den grova uppdelningen efter om en person har ett önskemål som är ”helt eller kanske realistiskt” eller ”ej realistiskt”. Vi måste dock åter hålla i minnet att vid den bedömning som utförts har vi satt det framförda önskemålet i relation till vissa personliga data hos resp. person och att bedömarna fått tillgång till dessa data först i andra hand genom intervjuformulären. Detta är naturligtvis en för våra bedömare ovan situation som inte kan ersätta deras ”normala” arbetssituation med personlig kontakt med den person vars önskemål skall bedömas.

Resultaten ovan har antytt att olika förmedlare istort sett gör en någorlunda likvärdig bedömning av olika personers önskemål men att det också förekommer skiljaktigheter i bedömningen. Vi har inte här möjlighet att få en uppfattning om i hur stor utsträckning personal på olika kontor och med olika bakgrund, t. ex. vad gäller intern utbildning och anställningstid, skiljer sig åt i bedömningen av olika kunders önskemål. Att det förekommer skillnader kan vi vara övertygade om men i hur stor utsträckning det förekommer och om det är speciella kategorier av människor som blir felbedömda har vi idenna undersökning inte haft möjlighet att studera.

Vad anser då besökare på arbetsförmedlingen och allmänheten om personalens förmåga att göra korrekta bedömningar, om informationen om arbetena och arbetsmarknadsläget, om de arbeten man kan få genom arbetsförmedlingen rn. m.?

3.10. Uppfattning om personalen och arbetsförmedlingens resurser

Om en arbetssökande erhåller eller begär ersättning från erkänd arbetslös— hetskassa eller arbetslöshetshjälp men avvisar av förmedlingen erbjudet arbete ska personalen (enligt & 6 iArbetsmarknadskungörelsen) meddela berörd myndighet.

Detta ställer stora krav på personalens förmåga att rätt bedöma den

sökandes förutsättningar att klara av olika arbeten och på dess information om arbetsuppgifter m. m. i de lediga arbetena.

Vi ställde ett antal frågor för att få en uppfattning om vad besökare på arbetsförmedlingen och allmänhet anser om förmedlingens resurser i dessa avseenden. Besökarna fick dessa frågor vid ankomsten till förmed- lingen innan man haft kontakt med någon förmedlare eller kunnat ta del av några platslistor eller annan information.

Genom arbetsförmedlingens uppbyggnad på olika fackexpeditioner kan det finnas risk för att människor slentrianmässigt hänvisas till viss fackexpedition på grund av sitt tidigare arbete eller sin yrkesutbildning och sedan också slentrianmässigt förmedlas arbete enligt samma mönster. Risken är särskilt stor för de människor som har svårt att uttrycka sina önskemål. För att få en bild av intervjupersonernas åsikter frågade vi:

Tabell 5.Al.2l ”Tror ni att personalen på arbetsförmedlingen i allmänhet försöker förstå vad besökaren verkligen vill ha ut av besöket på arbetsförmedlingen (t. ex. arbete eller utbildning)?”

Latenta Kontroll— Kontakt- Besöks- gruppen gruppen gruppen gruppen

Ja, absolut 23,8 25,7 28,3 43,0 Ja, kanske 46,8 44,9 40,2 27,8 Vet ej — tveksam 12,1 10,5 6,3 8,6 Nej, kanske inte 13,1 10,5 8,7 9,6 Nej, absolut inte 4,2 8,0 16,5 10,8 Ej svar 0,4 — 0,3 100,0 100,0 100,0 100.1 (596) (276) (127) (2655)

Andelen som tror att personalen försöker förstå vad besökaren verkligen vill ha ut av besöket på arbetsförmedlingen är ca 70 procent i alla jämförelsegrupperna. Besökarna är dock betydligt mer bestämda i sin uppfattning än intervjupersonerna i övriga grupper. Intervjupersonerna i kontrollgruppen och i den latenta gruppen är något oftare tveksamma än de övriga. Besökarna som i många fall nyligen haft kontakt med arbetsförmedlingspersonal har alltså en mer bestämd positiv uppfattning om personalens ansträngningar att tillgodose kundernas önskemål.

Tabell 5.Al.22 ”Tror ni att personalen i allmänhet har möjlighet att rätt bedöma en sökandes förutsättningar att klara av olika arbeten?” (%)

Latenta Kontroll- Kontakt- Besöks- gruppen gruppen gruppen gruppen Ja, absolut 3,7 4,0 3,9 4,5 Ja, kanske 17,1 19,2 15,0 14,3 Vet ej, tveksam 13,4 13,5 9,4 13,0 Nej, kanske inte 36,6 30,1 30,7 17,9 Nej, absolut inte 29,2 33,3 40,9 50,2 100,0 100,0 99,9 99,9

(596) (276) (127) (2 655)

Tabell 5.Al.23 ”Tror ni att man på arbetsförmedlingen får veta tillräckligt eller för litet om arbetsuppgifterna i lediga arbeten?” (%)

Kontakt- gruppen

Besöks- gruppen

Latenta gruppen

Kontro ll- EIUPPen

Får veta tillräckligt 32,0 32,2 34,6 29,9 Får veta för litet 50,5 51,4 58,3 56,9 Har ingen åsikt 17,3 15,6 7,1 13,2

Ej svar 0,2 0,7 —

' 100,0 99,9 100,0 100,0 (596) (276) (127) (2 655)

I den latenta gruppen tror 21 procent att personalen absolut eller kanske har möjlighet att göra en riktig bedömning av en sökandes förutsättningar. 66 procent tror det inte (kanske eller absolut inte). 13 procent är tveksamma. Kontrollgruppen har ungefär samma fördelning på svarsalternativen.

Däremot är även här kontakt- och besöksgruppema något mer pessimistiska inför förmedlingens möjligheter till service. 19 procent i båda grupperna tror att personalen har möjlighet att göra en riktig bedömning, medan 72 procent i kontaktgruppen och 68 procent i besöksgruppen inte tror det.

Resultaten på denna fråga säger oss att de personer som valt att ta kontakt med arbetsförmedlingen för att försöka få ett arbete eller försöka byta det arbete man har också är de personer som i minst utsträckning tror på personalens förutsättningar att kunna bedöma en sökandes förutsättningar för olika arbeten.

, Hälften av personerna i den latenta gruppen tror att man vid en » kontakt med arbetsförmedlingen får veta för litet om arbetsuppgifterna i lediga arbeten. 32 procent tror, att man får veta tillräckligt. Siffrorna för kontrollgruppen är nästan identiska.

Däremot avviker kontaktgruppen något, 58 procent tror, att man får veta för litet medan 35 procent tror, att man får veta tillräckligt. Vi kan dock se, att andelen ”har ingen åsikt” här är mindre än för de övriga

Tabell 5.Al.24 ”Tror ni att personalen i allmänhet har infomation om hur trivseln är på de olika arbetsplatserna?” (%)

Latenta Kontroll- Kontakt- Besöks- ETUPPCH gruppen gruppen gruppen

Ja, absolut 2,3 6,2 2,4 7,9 Ja, kanske 10,4 10,1 13,4 5,6 Vet ej, tveksam 10,1 12,4 10,2 7,2 Nej, kanske inte 30,5 31,5 24,4 24,4 Nej, absolut inte 46,6 39,9 49,6 54,9

99,9 100,1 100,0 100,0 (596) (276) (127) (2 655)

lika bra, bättre eller sämre än de arbeten man kan få på annat sätt?" (%)

Tabell 5.Al.25 ”Tror ni att de arbeten, som man får genom arbetsförmedlingen är

Kontroll- gruppen

Latenta gruppen

Kontakt— gruppen

Besöks- gruppen

Mycket bättre 0,3 —— — Bättre 1 ,0 1,8 0,8 3 ,4 Lika bra 73,5 69,9 72,4 76,1 Sämre 15,4 15,6 15,7 10,7 Mycket sämre 1,2 0,7 2,4 2,1 Vet ej, tveksam 8,6 11,9 8,7 7,4 100,0 99,9 100,0 100,0 (596) (276) (127) (2 655)

grupperna. Här har man ju i större utsträckning haft kontakt med förmedlingen och dessutom på senare tid.

Besöksgruppen, som är den grupp som haft de flesta färska erfaren— heterna av förmedlingen är dock den minst optimistiska gruppen vad gäller arbetsförmedlingens resurser i detta avseende. 57 procent tror att man får veta för litet om arbetsuppgifterna medan endast 30 procent tror att man får veta tillräckligt.

Omkring tre-fjärdedelar av alla tillfrågade (71—79 %) tror inte att personalen har information om trivseln på olika arbetsplatser. Besöks— gruppen, som haft störst andel kontakter med arbetsförmedlingen den senaste tiden av våra delgrupper, är den grupp som är mest pessimistisk och mest bestämd idetta avseende.

Majoriteten av de tillfrågade, mellan 70—76 procent, tror att de arbeten man får genom arbetsförmedlingen är ”lika bra” som arbeten man kan få på ”annat sätt”. Mellan 13—19 procent anser att förmed- lingens arbeten är ”sämre” eller ”mycket sämre”. Personerna som intervjuats omedelbart före sitt besök på förmedlingen — besöksgruppen är de som tror mest på förmedlingen i detta avseende. Här tror 13 procent att förmedlingens arbete är ”sämre” eller ”mycket sämre” medan 80 procent tror att de arbeten man får genom förmedlingen är ”lika bra” eller ”bättre” än arbeten man kan få på ”annat sätt”.

Tabell 5.Al.26 ”Tror ni att man får tillräckliga eller för litet upplysningar om ,andra yrken och utbildningsvägar på arbetsförmedlingen?”

Latenta Kontroll- Kontakt- Beöks- gruppen gruppen gruppen gruppen Får veta tillräckligt 36,1 35,9 37,8 36,9 Får veta för litet 39,6 44,6 49,6 43,7 Har ingen åsikt 24,2 19,2 12,6 18,9 Ej svar 0,2 0,4 0 ,5

100,1 100,0 100,0 100,0 (596) (276) (127) (2 655)

Enligt Arbetsmarknadskungörelsen skall ”Yrkesvägledning lämnas gen- om upplysningar om yrken, utbildning och arbetsvillkor samt genom andra åtgärder för att främja enskildas yrkesutbildning och yrkesanpass- ning.” (Q 7). Vi ställde en fråga om intervjupersonernas uppfattning om arbets- förmedlingens möjligheter i detta avseende. Drygt en tredjedel av jämförelsegrupperna tror att man får tillräckliga i upplysningar om andra yrken och utbildningsmöjligheter på arbetsför- medlingen. De övriga anser att man får veta för lite eller är tveksamma. i Någon större skillnad mellan de olika grupperna finns inte. Möjligen är intervjupersonerna i kontaktgruppen att anse som mera bestämda i sin uppfattning att man får veta för lite.

Arbetsförmedlingarna ska fortlöpande samla in uppgifter om syssel- sättningsläget och om förändringar som kan väntas på arbetsmarknaden. Hur uppfattar allmänheten resultatet av detta arbete? Vi ställde en fråga vars svarsfördelning redovisas i nedanstående tabell.

Ca 40 procent av intervjupersonerna i besöksgrupp och kontrollgrupp och ca 30—35 procent i latent grupp och kontaktgrupp tror att arbetsmarknadsprognoserna är tillförlitliga.

Ca en tredjedel av intervjupersonerna i alla jämförelsegrupper tror att de inte är det. En femtedel av besökarna tror att de absolut inte är det.

3.11. Vad föredrar man för typ av arbetsförmedlingssystem?

En av de ursprungliga huvudfrågeställningarna för dessa undersökningar var, om kunderna föredrog den ”öppna” eller den ”slutna” typen av arbetsförmedlingar. Frågeställningarna har sedan förskjutits mot andra

* områden. Vi ställde dock en fråga om vilken typ av förmedling man skulle föredra.

Frågan löd: ”Man prövar för närvarande olika sätt att organisera arbetsförmedlingarnas verksamhet. Vi vill höra vilket av följande sätt ni

Tabell 5.Al.27 ”Tror ni att arbetsförmedlingens prognoser för arbetsmarknadens behov och resurser är tillförlitliga."

Latenta Kontroll- Kontakt- Besöks- gruppen gr uppen gr uppen gruppen

Ja, absolut 9,1 9,4 6,3 20,0 Ja, kanske 26,3 29,0 22,8 18,3 Vet ej tveksam 24,0 25 ,0 30,7 26,3 Nej, kanske inte 24,8 22,8 26,0 13,4 Nej, absolut inte 15,8 13,4 14,2 21,8 Ej svar —- 0,4 — 0,2

100,0 100,0 100,0 100,0 (596) (276) (127) (2 655)

tycker verkar bäst (alternativen lästes upp och ett svarskort med alternativen räcktes över till intervjupersonen):

1 På en del arbetsförmedlingar är det ordnat så att alla arbetssökande får gå in och tala med en arbetsförmedlare, som hjälper till att leta fram förslag på arbeten åt den arbetssökande. Denne kan också få hjälp med att ta kontakt med arbetsgivaren,

11 På andra arbetsförmedlingar har man däremot ordnat så att de arbetssökande själva får titta på listor över lediga arbeten och själva ringa upp arbetsgivarna och fråga om arbetena. Dessutom kan de arbetssökande om de vill få hjälp av personalen.

Alternativ I är alltså den traditionella formen av arbetsförmedling, s. k. ”sluten” förmedling. Alternativ II är den nya formen av förmedling, s. k. ”öppen” förmedling.

Vi ser att drygt hälften i den latenta gruppen och i kontrollgruppen föredrar den slutna förmedlingen. I kontaktgruppen är hälften (49 procent) för den ”öppna” typen av förmedling och 42 procent för den ”slutna” förmedlingen. Inom besöksgruppen är preferensema lika för- delade; 48 procent säger sig föredra den ”slutna” förmedlingen och 47 procent den ”öppna” typen av förmedling.

Detta är intressanta resultat. De som i störst utsträckning nyligen haft kontakt med förmedlingen, dvs. kontaktgruppen och besöksgruppen, skulle föredra den ”öppna” förmedlingen eller har preferensema jämnt fördelade mellan de två typerna. De som endast i liten utsträckning nyligen haft kontakt med arbetsförmedlingen, nämligen den latenta gruppen och kontrollgruppen, föredrar den traditionella, ”slutna” för— medlingen.

Det kan vara så, att de som nyligen haft kontakt med förmedlingen föredrar den ”öppna” förmedlingen, därför att det är den typ av förmedling man har haft kontakt med. Den ”öppna” typen av förmedling håller ju gradvis på att införas bland arbetsförmedlingarna. Om detta resonemang är hållbart så borde vi finna skillnader i åsikt mellan olika besökare. beroende vilken arbetsförmedling man har kontakt med. De olika förmedlingarna inom Gävleborgs län har hunnit olika långt i

Tabell 5.Al.28 Vilket system föredrar man? (%)

Latenta Kontroll- Kontakt- Besöks- gruppen gruppen gruppen gruppen

Alt. I: ”sluten”

förmedling 52,2 51,1 41,7 47,5 Alt. II: ”öppen” förmedling 42 ,6 42 ,0 48,8 47 ,2 Spelar ingen roll 3,4 2,5 7 ,9 3,2 Vet ej, tveksam 1,8 4,4 1,6 2,2 100,0 100,0 100,0 100 1 (596)

införandet av den ”öppna” förmedlingen. Vid en uppdelning av personerna i besöksgruppen efter vilken ”typ” av förmedling man intervjuats på har vi inte kunnat finna några genomgående resultat i ovan antydd riktning. Skillnaden i preferenser torde därför snarare bero på olikhet i bakgrund hos personerna i fråga.

3.12 Missnöje i samband med senaste kontakten

Till de som haft kontakt med arbetsförmedlingen ställdes en fråga om man blev missnöjd med något i samband med den senaste kontakten.

Vad gäller upplevt missnöje med senaste kontakten med arbetsförmed- lingen visade det sig att de som intervjuades på förmedlingen var de som oftast angav missnöje. En tredjedel blev missnöjda vid det besök intervjun gjordes. Vid den senaste kontakten, exkl. den då intervjun utfördes, angav 38 procent att de blev missnöjda. Dessa siffror skall jämföras med kontrollgruppens 30 procent missnöjda och den latenta gruppen 21 procent missnöjda. Detta är intressant. De som haft flera kontakter med förmedlingen den senaste tiden är också de som oftast anger missnöje. Detta skulle kunna tala emot resonemanget om att en förklaring till att folk inte tar kontakt med förmedlingen beror på tidigare negativa erfarenheter av en kontakt.

Till dem som blev missnöjda ställdes frågor om vad man främst var missnöjd med. Den vanligaste anledningen till missnöje vid besöks- gruppens aktuella kontakt var brist på lämpligt arbete (64 procent). Detta var det vanligaste skälet även i den latenta gruppen och kontrollgruppen.

Informationen uppgavs som missnöjesanledning i 20—25 procent av fallen. Vid jämförelse mellan olika arbetsförmedlingstyper finner vi i besöksundersökningen att man något oftare är missnöjd med informatio- nen och personalens uppträdande vid den ”stora öppna” än vid den ”lilla traditionella” förmedlingstypen. Däremot är man oftare missnöjd med tillgången på lämpliga arbeten vid den senare (belägen i glesbygdsområ- den) än vid den förra.

Tabell 5.Al.29 Missnöje i samband med senaste kontakten (%)

Latenta Kontroll- Kontakt- Besöksgruppen gruppen gruppen gruppen aktuellt sena ste besökt kontakt (exkl. det aktuella besöket) Missnöjda 20,6 29,9 28,5 31,2 37,6 Ej missnöjda 77,2 69,4 70,7 51,2 62,3 Vet ej minns ej 2,3 0,7 0,8 17,6 0,1 100,1 100,0 100,0 100,0 100,0

(2 413)

När besöksintervjuerna gjordes rådde svår arbetslöshet medan de övriga intervjupersonernas kontakter kan vara spridda över olika konjunktur- perioder. För kontaktgruppen och för besöksgruppens ”tidigare” kontakt var personalens uppträdande det vanligaste uppgivna skälet till missnöje.

3.13. Inställning till utnyttjande av arbetsförmedlingens service

Förutom den faktiska behovssituation en person befinner sigi vad gäller hans situation på arbetsmarknaden tror vi att personens beteende gentemot förmedlingen även är beroende av vissa ”psykologiska” faktorer. Vi har tidigare diskuterat att sådana faktorer kan verka som störningsfaktorer i informations- och interaktionskanalema mellan ar- betsförmedlingens resurser och allmänhetens behov. Förutom att sådana faktorer kan påverka en person i hans val mellan att ta kontakt med förmedlingen eller att avstå från detta (exempelvis tror vi att en negativ attityd och dåliga kunskaper om förmedlingens verksamhet kan leda till att en person inte tar kontakt) tror vi också med utgångspunkt från vissa resultat från försäkringskasseundersökningen, att dessa faktorer påverkar individens beteende vid en kontakt och den utvärdering han/hon gör av denna kontakt.

Vi har dels försökt mäta attityden till arbetsförmedlingen och dels förekomsten av sociala normer som reglerar beteendet gentemot förmed- lingen. Med hjälp av två skalor utprovade i provundersökningen hade vi väntat oss att förmedlingens faktiska kunder dvs. besöksgruppen och kontaktgruppen skulle vara mer positiva till förmedlingen och mindre känna omgivningens eventuella ogillande inför en kontakt.

Attityden till förmedlingen mättes med ett frågebatteri innehållande 16 frågor som utprovats i provundersökningarna. På varje fråga kunde mellan 1 och 5 poäng erhållas, där ] betydde det mest negativa svaret. En person, som konsekvent angav det mest negativa svaret, fick alltså totalt 16 poäng, en som svarade genomgående med det neutrala svaret 48 poäng och en person som hela tiden angav det mest positiva svaret totalt 80 poäng. Skalans tillförlitlighet och giltighet prövades i förundersökningar och befanns vara god.

Den latenta gruppen och kontrollgruppen har en något mer positiv (alt. mindre negativ) attityd till arbetsförmedlingen än de övriga. Skillnaden mellan grupperna är dock mycket liten.

Detta är intressant. Kontaktgruppen är ju den som tagit kontakt med förmedlingen för att få en önskad förändring till stånd, medan den latenta gruppen också önskar en förändring men inte tar kontakt. De som

Tabell 5.A1.30 Attityd till arbetsförmedlingen

Latenta Kontroll— Kontakt- Besöks- gruppen gruppen gruppen gruppen

Medelpoäng på attitydskalan 53,4 (596) 53,3 (276) 51,3 (127) 52,2 (2655)

nyligen haft kontakt med förmedlingen kontaktgruppen och besöks- gruppen har i medeltal en något mindre positiv attityd än övriga. Vi hade trott, att en negativ attityd till förmedlingen kunde vara ett hinder som gör att en person inte tar kontakt med förmedlingen. Resultaten ovan talar inte för att det skulle vara så.

Vi går vidare till de sociala normerna. Med sociala normer menar vi här, att individen uppfattar att hans omgivning har åsikter om hur folk i allmänhet och individen själv bör bete sig när det gäller olika former av samhällsservice. Här gäller det alltså närmast arbetsförmedlingens service.

Förekomsten av sociala normer mättes med en skala omfattande 14 frågor. Svaren på varje fråga gav 1—5 poäng. Totalt kunde man alltså få mellan 14—70 poäng på skalan. En hög poängsumma skulle då betyda, att individen upplever, att omgivningen ser positivt på hans eventuella kontakter med förmedlingen och en låg poängsumma att han upplever att omgivningen skulle betrakta en kontakt med förmedlingen negativt.

Skillnaden mellan grupperna är mycket liten! En låg poängsumma innebär, att man upplever att omgivningen skulle betrakta en kontakt med förmedlingen negativt. Man kunde då tänka sig, att den latenta gruppen där man alltså har önskemål om förändring men inte tar kontakt med förmedlingen i motsats till kontaktgruppen och besöks- gruppen — skulle känna omgivningens ogillande inför en kontakt starkare än dessa två grupper, dvs. få en lägre genomsnittlig poäng på skalan. Så är alltså inte fallet, varför detta antagande inte får stöd av våra data.

3.14. Kunskaper om arbetsmarknadspolitiken

Vi skrev ovan, att sannolikheten för att en individ skall utnyttja de resurser, som arbetsförmedlingen faktiskt har, bör vara beroende av de kunskaper om förmedlingens resurser och funktionssätt som vederböran- de har. Vi tror alltså, att skillnader i kunskapsnivå rörande förmedlingens resurser och arbetsmarknadspolitiken mellan olika kategorier av män- niskor är en orsak till varför vissa människor inte tar kontakt med förmedlingen. Kunskapsnivån sättes med en skala innehållande 16 frågor med svarsalternativja, nej och vet ej. Ett korrekt svar gav 2 poäng och ett felaktigt 0 poäng. Vet-ej-svar fick 1 poäng. Maximalt kunde man alltså få 32 poäng. Minimipoängen blev 0 poäng. Det väntade värdet för en person, som utförde en rent slumpmässig gissning blev 16 poäng. Skalan testades i flera provundersökningar och innehöll endast de frågor som

Tabell 5.Al.3l Upplevelse av sociala normer som reglerar beteendet gentemot arbetsförmedlingen

latenta Kontroll- Kontakt- Besöks- gruppen gruppen gruppen gruppen

Medelpoäng på sociala norm- skalan 50,6 (596) 50,7 (276) 50,5 (127) 51,6 (2655)

Tabell 5.Al.32 Kunskaper om arbetsförmedlingens service

Latenta Kontroll- Kontakt- Besöks- gruppen gruppen gruppen gruppen

Medelpoäng på kunskaps- skalan 24,9 (596) 24,5 (276) 25,2 (127) 23,6 (2655)

visat sig bäst skilja ut personer med goda kunskaper från personer med dåliga. Åtta frågor behandlade arbetsförmedling, yrkesvägledning och arbetsvård, två frågor berörde arbetslöshetshjälp, tre frågor rörde arbetsmarknadsutbildning och tre frågor olika former av flyttningshjälp.

Inte heller här kan vi finna några egentliga skillnader mellan grupperna, dvs. samtliga grupper har ungefär lika goda (alt. lika dåliga) kunskaper. Enligt resonemanget ovan hade vi kunnat vänta oss att de grupper som i störst utsträckning haft kontakt med förmedlingen (både totalt sett och den senaste tiden), nämligen kontaktgruppen och besöksgruppen, skulle ha bättre kunskaper än övriga. Detta är alltså inte fallet. Besöksgruppen har t. o. rn. den lägsta medelpoängen av grupperna.

Detta kan tyda på att över en viss elementär grundkunskapsnivå kommer attityder, normer och faktisk behovssituation att vara avgörande för sökbeteendet vid arbetsanskaffning.

Efter det att man besvarat kunskapsskalan ställdes en fråga om varifrån man hade fått kunskaperna. De intervjuade fick titta på ett kort med olika tänkbara informationskällor och sedan ange vilken som betytt mest. Vid frågor om varifrån människor huvudsakligen fått sin information finns bl. a. stor risk för minnesfel. Man får dock en uppfattning om vilken informationskälla som intervjupersonen vid intervjutillfället upp- lever som viktigast för egen del.

Tabell 5.Al.33 Viktigaste informationskällan (%)

Latenta Kontroll- Kontakt- Besöks- gruppen gruppen gruppen gruppen Arbetsgivaren O,8 1 ,1 — — Facklig organisation 5,5 5,8 8,7 2,0 Kamrater på arbets- platsen 9,2 8,7 7,9 3,4 Andra kamrater el. bekanta 15,8 17,8 18,1 13,9 Arbetsförmedlingen 13,1 11,9 26,0 43,0 Radio, tidningar, TV 39,4 37.3 21,3 14,4 Skola el. kurser 4,2 5 ,8 4,7 16,1 Flera alt. annat 7,7 6,9 9,4 2,0 Vet ej, tveksam 4,2 4,7 3,9 5,2

Den oftast angivna informationskällan i den latenta gruppen och i kontrollgruppen var press, radio och TV. Därefter kom kamrater och bekanta utanför arbetsplatsen. Arbetsförmedlingen som viktigaste infor- mationskälla kommer här endast på tredje plats.

Ser vi istället på kontaktgruppen och besöksgruppen blir mönstret ett annat. Arbetsförmedlingen är den informationskälla som oftast angivits som viktigast. Detta gäller framförallt besöksgruppen där hela 43 procent angivit förmedlingen som viktigaste källa. För bägge grupperna har sedan press, radio och TV och kamrater och bekanta utanför arbetsplatsen i ganska stor utsträckning angivits som informationskällor. För besöks- gruppen kan vi se att ”skola eller kurser” angivits i ganska hög grad (16 procent). Detta hänger naturligtvis ihop med besöksgruppens lägre ålder (över hälften i denna grupp finns i åldersgruppen 16—24 år) och därav kortare tidsavstånd från avslutad skolgång.

Intressant är de gemensamma likheter resp. olikheter som vi kan se mellan grupperna. Framförallt att de grupper som i stor utsträckning nyligen haft kontakt med förmedlingen dvs. kontaktgruppen och basöksgruppen också anger förmedlingen som viktigaste kunskapskälla. De båda övriga grupperna har i stället oftast angivit press, radio och TV som viktigast.

Vi ställde en kompletterande elementär kunskapsfråga av följande lydelse: ”Måste man vara arbetslös eller stå under risk att bli arbetslös för att kunna få ett ingående personligt samtal med en förmedlare på af?”

Kontaktgruppen är den grupp där man oftast har kunnat svara rätt på frågan. Därefter kommer den latenta gruppen. Egendomlig nog är det besöksgruppen som i minst utsträckning kunnat svara rätt på frågan. Detta är naturligtvis oväntat med tanke på besöksgruppens stora andel kontakter med förmedlingen den senaste tiden och även med tanke på dess större andel med högre utbildning jämfört med övriga grupper. Kan det vara besöksgruppens större andel kontakter med den ”öppna” typen av förmedling där man mindre ofta har ett ”ingående personligt samtal med en förmedlare” _ som här spelar in?

3.15 Inställning till och kontakter med andra samhällsorgan Intressant är att studera om de olika delgrupperna skiljer sig åt vad gäller kontakten med andra samhällsorgan. Vi tror nämligen, att många

Tabell 5.Al.34 "Kunna få samtal med förmedlare” (%)

Latenta Ko ntro ll— Kontak t- Besöks- gruppen gruppen gruppen gruppen

Ja (Fel) 13,2 15,5 11,0 13,6 Nej (Rätt) 73,7 67,9 78,0 60,4 Vet ej 13,1 16,6 11,0 26,1

100,0 100,0 100,0 100,1 (589) (271) (127) (2 655)

människor kan känna tveksamhet inför att ta kontakt med ett samhäll- organ för att be om hjälp i någon form. Eftersom de allra flesta samhällsorgan i Sverige huvudsakligen fungerar så att det är den enskilde individen som själv måste ta initiativ till att en kontakt kommer till stånd, kan man lätt inse att det finns risk för att vissa kategorier av människor inte får den hjälp de är berättigade till. De känner kanske av olika anledningar motstånd mot att ta kontakt.

Nedan redovisas delgruppernas eventuella kontakter med ett antal samhällsorgan.

Tabellen läses så att 86 procent av den latenta gruppen någon gång har varit i kontakt med försäkringskassan varvid 6 procent någon gång enligt egen uppgift blivit felaktigt behandlade.

Kontaktgruppen och besöksgruppen har utom när det gäller försäk- ringskassa och nykterhetsnämnd i större utsträckning än de övriga grupperna haft kontakt med samhällsorganen i tabellen ovan. Det finns vissa skillnader även mellan besöksgrupp och kontaktgrupp. I besöks- gruppen har man t. ex. i markant större utsträckning än i kontaktgruppen uppgivit att man varit i kontakt med arbetslöshetskassa, socialbyrå, barnavårdsnämnd, skattemyndighet och domstol. Detta skulle kunna ! tolkas så att arbetsförmedlingens kunder är ett ”negativt” urval av | allmänheten men när det gäller ålder, utbildning, hälsotillstånd fann vi ingenting som talade för detta.

Besöksgruppens större andel kontakter med arbetslöshetskassa och socialbyrå hör sannolikt ihop med den stora andelen arbetslösa bland besökarna (över 60 procent) och de problem med att få sin utkomst som

I

uppstår i samband med arbetslöshet. Besökarnas större andel kontakter med barnavårdsnämnd kan dels höra ihop med att de tillhör arbetskraf- ten och därför varit i kontakt för att få barnstugeplats dels med remissförfarandet mellan barnavårdsnämnd och arbetsförmedling när det gäller ungdomar i arbetsför ålder. Remissförfarandet mellan kriminal-

Tabell 5.Al.35 Andel med någon gång personlig kontakt med olika samhällsserviceorgan samt andel av dessa som uppger sig ha blivit felaktigt behandlade vid kontakt

Samhällsserviceorgan Latenta Kontroll- Kontakt- Besöks- gruppen gruppen gruppen gruppen (n = 596) (n = 276) (11 = 127) (n = 2 655)

Kontakt Felakt. Kontakt Felakt. Kontakt Felakt. Kontakt Felakt. i

behandl. behandl. behandl. behandl. . Försäkringskassan 86,2 6,2 83,4 4,7 80,3 8,8 70,7 15,3 : Socialbyrå 17,4 21,2 17,0 30,6 24,4 29,0 33,7 34,1 ? Arbetslöshetskassa 16,3 9,3 13,4 13,2 32,2 17,1 42,3 7,6 Bostadsförmedling 33,1 25,4 34,4 18,8 35,4 15,6 35,1 21,7 : Barnavårdsnämnd 15,3 4,4 15,9 8,7 16,5 (28,6)* 26,6 24,4 Nykterhetsnämnd 7,2 11,4 8,0 (16,7)* 8,7 (36,4)* 6,9 19,5 , Skattemyndighet 32,6 28,9 33,3 39,4 34,6 25,6 41,8 33,3 Domstol 20,6 16,3 22,8 20,0 17,3 (13,6)* 34,3 21,7

(* antalet som haft kontakt är under 30)

vårdsanstalter och arbetsförmedling kan vara en förklaring till besökarnas större andel uppgivna kontakter med domstol.

Av dem som haft kontakt uppger en mindre andel att de blivit felaktigt behandlade av försäkringskassan jämfört med andra samhälls- organ. Besöksgruppens intervjupersoner är oftare än de övriga gruppernas missnöjda med försäkringskassans, socialbyråns och barnavårdsnämndens behandling. Besökarna uppgav även oftare missnöje vid senaste kontakt med arbetsförmedlingen än övriga intervjupersoner (jfr. tab. 5A1.29. Något enhetligt mönster för upplevd felaktigt behandling kan i övrigt inte skönjas för de olika typerna av jämförelsegrupper.

Orsaken till besökarnas större andel kontakter med samhällsservice och till att de oftare är missnöjda med kontaktens utfall kan sökas dels i ett större faktiskt behov av samhällsservice dels i kunskapsnivå och mer positiv inställning till utnyttjande av samhällsservice än vad som är fallet bland övriga intervjupersoner.

För att mäta inställningen till samhällsorgan (exkl. arbetsförmed- lingen) utgick vi från en skala som använts i en undersökning rörande försäkringskassan (Kempe P., Försäkringskassorna och de försäkrade Stockholm 1973).

I den skala som användes i försäkringskasseundersökningen fanns frågor med rörande: socialnämnderna, barnavårdsnämnderna, sjukhus- poliklinikerna, nykterhetsnämnderna, bostadsförmedlingarna, arbets- förmedlingarna och posten. Inför denna undersökning ströks frågorna rörande posten och frågorna om arbetsförmedlingarna byttes ut med två frågor rörande försäkringskassorna. Vi hade ju en särskild skala rörande arbetsförmedlingarna.

Totalt innehöll skalan 12 frågor. Den sammanlagda maximala poäng- summan kunde bli 70 poäng, den minimala 12 poäng. En hög poängsumma innebär en positiv attityd, en låg summa en negativ attityd.

Inte heller när det gäller denna attitydskala kan vi finna några större skillnader mellan grupperna. De grupper som har de största andelarna kontakter med arbetsförmedlingen, dvs. kontaktgruppen och besöks- gruppen, har en något mindre positiv inställning än de övriga grupperna.

Sätter vi detta resultat i relation till resultatet ovan beträffande gruppernas olika kontaktfrekvens med olika organ så verkar det som om förklaringen att inställningen till samhällsorgan skulle ha samband med om man tar kontakt med de olika organen inte håller. Att vissa grupper har högre kontaktfrekvens med olika samhällsorgan beror nog snarare på personernas faktiska behovssituation.

Tabell 5.Al.36 Attityd till andra samhällsorgan

Latenta Kontro 11- Kontakt- Besöks— gruppen gruppen gruppen gruppen

Medelpoäng på attitydskalan 40,5 (596) 41,0 (276) 39,6 (127) 38,4 (2655)

4 Resultatredovisning: Enkätundersökningen — uppföljnings- undersökningen

Besöksundersökningen är upplagd som en panelundersökning. Uppfölj- ningsundersökningen omfattar därför två av de i intervjuundersökningar- na ingående delgrupperna, nämligen besöksgruppen och kontrollgruppen. Avsikten är att studera de mer långsiktiga effekterna av kontakt med arbetsförmedlingen på individernas sysselsättningssituation och på deras uppfattning om arbetsförmedlingarnas service med hjälp av jämförelser mellan de nämnda grupperna.

J ämförelserna mellan resultaten vid intervjuundersökningen (undersök- ningstillfälle 1 = T 1) och vid uppföljningsundersökningen (undersök— ningstillfälle 2 = T 2) gäller de personer i respektive grupp som besvarat våra formulär vid både T 1 och T 2. För att pröva om denna delgrupp vid T 1 var representativ för det totala materialet vid T 1 gjordes en representativitetsprövning beträffande fördelningen på kön, ålder, skol- utbildning, yrkesutbildning och huvudsaklig sysselsättning vid intervju- tillfället. De skillnader som kom fram var inte större än att de kunde bero på slumpfaktorer, varför vi drog slutsatsen att den mindre gruppen var representativ i dessa avseenden för det totala materialet vid T 1.

Undersökningsresultaten bör ses mot bakgrund av förhållandena på arbetsmarknaden. Arbetsmarknadsläget förvärrades under 1972. Antalet lediganmälda platser vid månadernas mitt var under året i genomsnitt 31 600 och de anmälda arbetslösa 59 600. För att utjämna obalansen mellan tillgång och efterfrågan på arbetsmarknaden förstärktes övriga arbetsmarknadspolitiska resurser och under året deltog 149 000 i arbetsmarknadsutbildning och vid månadernas mitt var i genomsnitt 19 000 sysselsatta i beredskapsarbete. (Källa: Arbetsmarknadsstatistik. 21 (1973):6. AMS).

Vi jämför först huvudsaklig sysselsättning som uppgivits av intervjuperso- nerna vid T 1 med den huvudsakliga sysselsättning som uppges av dessa personer vid enkätens besvarande vid T 2, Svarsfördelningen redovisas i nedanstående tabell.

För kontrollgruppens del är förändringarna i individernas sysselsätt- ningssituation små. Andelen som uppger sig tillhöra arbetskraften är vid Tl 66,5 procent och vid T 2 68,2 procent. Andelen av befolkningen i arbetskraften i motsvarande åldrar (16—74 år) var enligt arbetskrafts— undersökningama 67,2 procent både 1971 och 1972. Det finns alltså inga större avvikelser i kontrollgruppens andel i arbetskraften jämfört med förhållande i landets befolkning.

Vid T 1 tillhör samtliga besökare definitionsmässigt arbetskraften dvs. genom sitt besök på arbetsförmedlingen har de dokumenterat sin önskan att tillhöra den, i några fall eventuellt att lämna den. Vid T 2 tillhör de till

Tabell 5.Al.37 Huvudsaklig sysselsättning vid T 1 och T 2 (%)

Besöksgrupp Kontrollgrupp

T1 Tl T2

S ysselsa'rrnings- kategori

Har arbete Arbetar 21,7 53,0 58,2 60,1 Arbetar ej 0,6 4,6 5,4 4,

Har ej arbete (99,9)* 73,5* 66,5* 8,2* Arbetslösa 59,8 15,9 2,7 4,1 Sköter hemmet, stu— derar, pensio- nerade osv. 17,8 26,4 33,6 31 ,8

Totalt 99,9 99,9 99,9 100,0 (2 160) (2 160) (220) (220)

* andel i arbetskraften

73,5 procent arbetskraften. Andelen som studerar, sköter hemmet, pensionerade osv. har ökat med 9 procent mellan undersökningstill- fällena.

I besöksgruppen har det skett stora förändringar i andelen som förvärvsarbetar (ökning med ca 30 procent) och i andelen som är arbetslösa (minskning med drygt 40 procent.) Att andelen som förvärvs— arbetar ökat mindre än andelen arbetslösa minskat kan bero på att en del aktivt arbetssökande kvinnor övergått till att sköta hemmet, på pensione- ring och/eller på studier.

Vi jämför i följande tabell besökarnas sysselsättningssituation vid T 1 och T 2 mer i detalj. (tab. 5.A1 .38)

Vi ser att av dem som vid T 1 hade förvärvsarbete (dvs. var ombytessökande) har 73 procent arbete vid T 2 medan 11 procent är arbetslösa och 7 procent går på omskolning. (Vid T 1 uppgav 25 procent av dem som hade förvärvsarbete som orsak till att de sökte en förändring i sin arbetssituation att de ”löpte risk att bli uppsagda, permitterade”.)

Av de besökare som var arbetslösa vid T 1 (1 291 personer) uppger vid T 2 56 procent att de har arbete (varav 6 procent beredskapsarbete), 17 procent att de är arbetslösa och 10 procent att de går på omskolning.

Av de vid Tl sjukskrivna har endast en mindre andel arbete som huvudsaklig sysselsättning vid T 2. Nästan hälften av dem är sjukskrivna även vid det senare tillfället och drygt en tredjedel går på omskolning.

En fjärdedel av dem som vid T 1 hade uppgivit att de ”skötte hemmet" är arbetslösa vid T 2. 15 procent har fått arbete men en lika stor andel uppger att de sköter hemmet. De senare har sannolikt resignerat som arbetssökande och upphört att vara aktivt arbetssökande. (3 procent av de arbetslösa uppger att deras huvudsakliga sysselsättning vid T 2 är att ”sköta hemmet” och dessa har troligen också övergått från att vara aktivt arbetssökande till att vara latent arbetslösa).

Tabell 5.Al.38 Förändringar i sysselsättningssituation mellan T 1 och T 2. Besöksgruppen. (%) Sysselsättningssitu ation T 2

För- Bered- Sjuk— Syssel- värvs- skaps- skriv.

sättnings- . arb. situation T 1

Sköter hemmet

Går på Arbets» Annat Tot. (T 1) omskoln. lös

Förvärvsarbete * Sjukskriven Sköter hemmet Pensionerad Studerar 2 Arbetslös

21,7 (469) 2,0 (44) 12,0 (260) 0,2 (5) 4,2 (91) 59,8 (1 291)

Tot. T 2 49,4 (1 067)

100,0 (2 160)

* inkl. beredskapsarbete ' inkl. omskolning o. d. 3 endast 5 personer.

Av de vid T 1 studerande förvärvsarbetar vid T 2 ca 30 procent medan 68 procent även nu studerar eller går på omskolning.

På en fråga om förekomst av arbetslöshet efter den 31 oktober 1971 svarade 38 procent av besökarna och 84 procent av intervjupersonernai kontrollgruppen att de inte varit arbetslösa. Av besökarna uppger 20 procent och av intervjupersonerna i kontrollgruppen 10 procent att de varit arbetslösa i minst ett halvt år.

4.2.1. Effekter av kontakt med arbetsförmedlingen

Ca 85 procent (1 808 besökare) av besökarna har varit i kontakt med arbetsförmedlingen efter den 31 oktober 1971. (I kontrollgruppen uppger ca 15 procent att de varit i kontakt med förmedlingen).

Vi frågade dem som haft kontakt om de fått något förslag på arbete vid kontakterna.

Totalt har ca 20 procent uppgivit att de fått anställning efter förslag från arbetsförmedlingen. 13 procent har sökt men inte fått anställningen och 18 procent har inte velat ha den föreslagna anställningen. Ca 50 procent av besökarna har fått förslag om arbete genom kontakten med arbetsförmedlingen.

De studerande, de ombytessökande och de arbetslösa hade under den aktuella tidsperioden oftare än andra besökare (och i nämnd ordning) fått förslag på arbete genom arbetsförmedlingen och också oftare fått anställning.

De arbetslösa har mindre ofta än de studerande och de ombytessökan- de avvisat ett förslag på arbete. De studerande har oftare än andra avvisat förslag på anställning.

Tabell 5.Al.39 ”Har Ni sedan den 31 oktober 1971 någon gång fått förslag på arbete genom kontakt med

arbetsförmedlingen? ”

Sysselsättningssituation T 2 Syssel Fått för- Fått för- Fått för- Ej fått Tot.(T1) sättnings— slag och slag men slag, ej förslag situation anställn. ej anställn. velat ha T 1 anställn. Förvärvsarbete 26,5 17,3 24,1 32,1 18,6 (336) Sjukskriven 8,8 5,9 11,8 73,5 1.9 (34) Sköter hemmet 0,4 7,3 6,5 85,7 13,6 (245) Pensionerad — — (100,0) 0,2 (3) Studerar 29,9 16,4 32,8 20,9 3,7 (67) Arbetslös 21,4 13,5 18,3 46,8 62,1 (1 123)

Totalt (T 2) 19,5 (353) 13,3 (241) 18,1 (328) 49,1 (886) 100,0 (1 808)

De som skötte hemmet hade sällan fått förslag på arbete och mycket sällan fått ett arbete efter förslag från arbetsförmedlingen.

Vi frågade också om man fått del av andra åtgärder från arbetsförmed- lingen efter den 31 oktober 1971. (Yrkesvägledning, anlagstest, åtgärder genom arbetsvårdens expedition, erbjudande om ekonomisk hjälp i samband med flyttning, erbjudande om utbildning genom arbetsförmed- lingens försorg, erbjudande om beredskapsarbete, annan åtgärd eller ingen åtgärd.

Följande resultat kom fram: Totalt har ca 50 procent av de besökare som haft kontakt med arbetsförmedlingen (85 procent eller 1 808 besökare) efter den nämnda tidpunkten fått erbjudande om minst en av de arbetsmarknadspolitiska resurserna ovan.

De arbetslösa, de studerande och de ombytessökande hade efter den nämnda tidpunkten oftare än andra (och i nämnd ordning) enligt egen uppgift fått del av ovanstående arbetsmarknadspolitiska resurser. De sjukskrivna och de som ”skötte hemmet” har betydligt mer sällan fått erbjudande om någon åtgärd.

De arbetslösa har oftast blivit erbjudna beredskapsarbete (17,1 procent) och yrkesvägledning (9,0 procent).

De ombytessökande fick i ungefär lika omfattning förslag på flytt— ningshjälp och utbildning (15,2 procent resp. 14,9 procent). Det därnäst vanligaste åtgärdsförslaget var beredskapsarbete (1 1,0 procent).

De som vid första undersökningstillfället hade uppgivit som huvudsak— lig sysselsättning att ”sköta hemmet” har oftare fått erbjudande om anlagstest än om övriga åtgärder (25,3 procent). Utbildning har före- slagits i 10 procent av fallen.

Sammanfattningsvis kan sägas att de studerande oftare än andra fått förslag om arbete eller om övriga åtgärder från arbetsförmedlingens sida. De ombytessökande är också gynnade (78 procent av dem har fått förslag om arbete och 44 procent om andra arbetmarknadspolitiska åtgärder). Minst gynnade är de två kategorierna ”sköter hemmet” och ”sjuk- skriven” av vilka 86 procent resp. 74 procent uppger att de inte fått något förslag om arbete och 63 procent resp. 71 procent att de inte fått förslag om någon av de ovannämnda övriga åtgärderna. De arbetslösa bildar en mellangrupp, där 47 procent uppger att de inte fått något förslag om arbete och 44 procent att de inte fått förslag om någon av de övriga arbetsmarknadspolitiska åtgärderna vid kontakten med arbetsför- medlingen efter den 31 oktober 1971.

4.2.2. Nöjd eller missnöjd med arbetsförmedlingens service

Vid T 1 var en tredjedel av besökarna missnöjda med resultatet av den aktuella kontakten. Den främsta missnöjesanledningen var bristen på lämpligt arbete. Med den senaste kontakten (för besökarna exkl. den aktuella) var knappt en tredjedel av de intervjupersoneri kontrollgruppen

som haft kontakt och nära 40 procent av de besökare som haft kontakt tidigare missnöjda med utfallet av kontakten. Den främsta missnöjesan- ledningen var informationen m. ut.

Vi frågade nu i enkäten ”Har Ni vid kontakterna med arbetsförmed- lingen efter den 31 oktober 1971 någon gång blivit nöjd med arbetsförmedlingens sätt att sköta Ert ärende?” En i övrigt likalydande , fråga ställdes om missnöje. ; 44 procent av besökarna och 55 procent av intervjupersonerna i " kontrollgruppen som haft kontakt med förmedlingen uppger att de blivit nöjda med arbetsförmedlingens sätt att sköta deras ärende någon gång och 40 procent av besökarna och 42 procent av intervjupersonerna i kontrollgruppen uppger att de någon gång blivit missnöjda. (Som vanligaste missnöjesanledning nämns informationen m. ni. av 17 procent av besökarna och 10 procent av intervjupersonerna i kontrollgruppen.)

4.2.3. Sökbeteende för att skaffa arbete på andra vägar än genom arbetsförmedlingskontakt

Av de besökare som varit i kontakt med arbetsförmedlingen efter den 31 oktober 1971 hade 19,5 procent fått arbete genom arbetsförmedlingen. Av de arbetslösa vid T 1 hade 56 procent arbete vid T 2 (inkl. beredskapsarbete) men endast 21 procent uppgav att de fått anställning

* efter förslag genom arbetsförmedlingen. Det betyder att ca 30 procent av de arbetslösa som arbetar vid T 2 fått sitt arbete på andra vägar. Mot bakgrund av detta studerar vi nu sökbeteendet.

Besöksgruppen har i 20 procent och kontrollgruppen i 65 procent av fallen inte vidtagit någon av dessa åtgärder. Besökarnas aktiva sökbeteen de på arbetsmarknaden bestyrkes av detta och också av att flera olika vägar oftare markerats av dem än av intervjupersonerna i kontroll-

gwppen-

Tabell 5.A1.40 "Har Ni sedan oktober 1971 försökt få arbete på annat sätt än genom kontakt med arbetsförmedlingen?

Åtgärd Besöksgrupp Kontrollgrupp Ja, följt med i press och besvarat

annonser 38,6 7,3 Ja, följt med i press utan att besvara annonser 13,2 10,5 Diskuterat med släktingar och bekanta 10,5 6,0 Kontaktat arbetsgivare 34,0 12,8 Annat 10,0 1,9

ingen av dessa åtgärder 19,7 65,4

126,0' (2 160) 103,91 (220)

1 (P. g. a. att intervjupersonerna skulle markera alla för deras del aktuella åtgärder få vi totalt över 100 procent).

Resultatet blev för de arbetslösas del att 20 procent fick anställning genom arbetsförmedlingskontakter och 30 procent fick det på andra vägar. Vid det senare kan dock arbetsförmedlingen ha medverkat indirekt.

Vi finner att man i besöksgruppen som definitionsmässigt genom sitt besök på arbetsförmedlingen i så gott som samtliga fall tillhör arbets- kraften vid T 1, i mindre utsträckning tillhör den vid T 2 (74 procent en- ligt tab. 5.A1.37) men fortfarande tillhör den i större utsträckning än kontrollgruppen (68,2 procent).

Besöksgruppen visar ett mycket mera aktivt sökbeteende på arbets- marknaden än vad som är fallet i ett representativt urval av allmänheten.

4.2.4. Regional rörlighet

Ca 4 procent av besökarna hade efter den 31 oktober 1971 fått erbjudande om flyttningshjälp i olika former genom arbetsförmedlingen. För att få en uppfattning om i vilken utsträckning våra intervjupersoner * flyttat av arbetsmarknadsskäl under tiden mellan T 1 och T 2 frågade vi * dels om de flyttat dels om huvudorsaken till eventuell flyttning och om | de själva ville flytta eller kände sig på något sätt tvingade att göra det. | 15 procent (322 besökare) av besöksgruppen hade flyttat men endast 3 procent (6 personer) av kontrollgruppen. Av de besökare som flyttat hade en tredjedel flyttat inom Gävleborgs län. I nedanstående tabell redovisas huvudorsaken till flyttningen: | Tabell 5.Al.4l Huvudorsak till flyttning. Besöksgruppen. (%) Hade med eget arbete att göra 55 ,0 Hade med make/makas arbete att göra 5 ,6 Familjeskäl (äv. bostadsbyte) 3,1 Trivdes inte på orten 2,5 Föräldrarnas arbete 3 .7 Annat skäl 30,1

100,0 (322)

Hälften av flyttarna ville själva flytta men drygt 40 procent kände sig tvingade att flytta och 8 procent svarade att de inte visste.

Ca 60 procent flyttade av arbetsmarknadsskäl och hälften flyttade därför att de själva ville det. Det betyder att minst 10 procent kände sig tvingade att flytta av arbetsmarknadsskäl. Jämfört med intervjupersoner- ! na i det representativa urvalet av allmänheten är besökarna mellan T 1 I och T 2 betydligt mer regionalt rörliga.

4.2.5. Kontakter med andra samhällsorgan och uppfattningar om utfallet av dessa

Vid brist på möjlighet att helt eller delvis få sin utkomst genom arbete kan i vissa situationer försäkringskassans, arbetslöshetskassans och

Tabell 5.A1.42 Andel som efter den 31 oktober 1971 någon gång haft personlig kontakt med olika samhällsserviceorgan samt denna andel fördelad på nöjda resp. missnöjda med kontakten

Besöksgrupp Kontrollgrupp Samhälls— (n=2 160) (n=220) service— organ Kontakt Nöjd Kontakt Nöjd

, Försäkrings- l; kassa 50,4 43,5 6,9 48,6 47,7 0,9 l

Arbetslöshets- kassa 34,9 31,2 3,7 ( 4,1)* ( 3,6)* (0,5)* Socialbyrå 23,1 10,6 12,5 ( 6,9)* ( 5.5)* (1,4)*

(*antalet som haft kontakter är mindre än 30).

socialbyråns service vara ett alternativ eller komplement till arbetsför- medlingens service.

Vid T 1 hade besökarna oftare haft kontakt med arbetslöshetskassa och socialbyrå än intervjupersonerna i det representativa urvalet av allmänheten. När det gällde kontakter med försäkringskassan fanns däremot inga större skillnader (jfr. tabell 5.Al.35 s. 000). Andelen arbetslösa var vid T 1 ca 60 procent i besöksgruppen men ca 4 procenti kontrollgruppen.

Andelen som har arbete i besöksgruppen är vid T 2 betydligt större än vid T 1. Andelen arbetslösa är vid det senare tillfället ca 16 procent.

För att få en uppfattning om hur kontaktfrekvensen med andra samhällsserviceorgan utvecklats över tiden frågade vi vid T 2: "Har Ni någon gång sedan oktober 1971 för egen del eller för annan persons räkning varit i kontakt med följande samhällsorgan?” Därefter följde en fråga om man var nöjd eller missnöjd med kontakten.

I följande tabell redovisas svarsfördelningarna för försäkringskassa, arbetslöshetskassa och socialbyrå.

Liksom vid undersökningstillfälle 1 finner vi vid undersökningstillfälle 2 att besökarna ungefär lika ofta som intervjupersonerna i det representa- tiva urvalet av allmänheten varit i kontakt med försäkringskassan men att de något oftare är missnöjda med servicen. Det är en jämförelsevis mycket liten andel av dem som haft kontakt med försäkringskassan som är missnöjda med servicen. Tendensen är densamma som vid undersök- ningstillfälle 1.

Besöksgruppen som fortfarande har en relativt stor andel arbetslösa har en mycket större andel kontakter med arbetslöshetskassa och även med socialbyrå än kontrollgruppen har. Detta var också fallet vid *T 1. Man är oftare missnöjd med socialbyråkontakten än med kontakten med övriga här nämnda samhällsserviceorgan och man är det oftare i besöksgruppen än i kontrollgruppen. Detta är också en tendens som kvartstår från intervjuundersökningen (jfr.tab. 5.Al .35).

4.2.6. Inställning till utnyttjande av arbetsförmedlingens service

För att mäta inställningen till och kunskapen om arbetsförmedlingens service användes samma mätinstrument vid T 1 och T 2. Någon mäteffekt i form av minnesbilder från det första mättillfället är knappast troligt p. g. a. den långa tid som förflutit mellan mättillfällena. Förändringar i inställning p. g. a. icke kontrollerbar påverkan via massmedia rn. m. bör vara lika fördelad i jämförelsegrupperna.

När det gäller kunskapsskalan kommer till övrig icke avsedd påverkan också möjligheten att vid enkättillfället på olika sätt kontrollera vad som är rätt t. ex. genom att fråga andra. Denna möjlighet förelåg inte vid intervjutillfället men bör vid enkättillfället vara lika vanlig i jämförelse— grupperna.

Vid jämförelse av inställning till och kunskap om arbetsförmedlingen vid T 1 och T 2 utgår vi ifrån att mäteffekter och övrig okontrollerbar påverkan är lika fördelad i jämförelsegrupperna och att en förändring i besöksgruppen (men inte i kontrollgruppen) beror på en större andel kontakter och en högre kontaktfrekvens med arbetsförmedlingen under tiden mellan T 1 och T 2.

Tabell 5.Al.43 Attityd till arbetsförmedlingen

Besöksgrupp Kontrollgrupp T 1 T 2 Diff T 1 T 2 Diff (n=2160) (n=2160) Tl—T2 (n=220) (n=219) Tl—T2 Medelpoäng på attityd- skalan 52,5 48,7 — 3,8 54,1 53,5 0,6

Mellan T 1 och T 2 har besöksgruppen, som i större utsträckning och oftare haft kontakt med arbetsförmedlingen, blivit något mer negativt inställda.

Tabell 5.Al.44 Upplevelse av sociala normer som reglerar beteendet gentemot arbetsförmedlingen

Besöksgrupp Kontrollgrupp T 1 T 2 Diff T 1 T 2 Diff (n=2156) (n=2160) Tl—T2 (n=220) (n=219) Tl—T2 Medelpoäng på sociala normskalan 51,9 51,1 —0,8 51,1 48,7 — 2,4

Upplevelse av arbetsförmedlingen som en accepterad väg att skaffa arbete visar inga större förändringar hos besökarna. Däremot har kontrollgruppens intervjupersoner blivit något mera negativa. Besöks- gruppens intervjupersoner svarade vid T 1 oftare än övriga att de fått sitt

Tabell 5.Al.45 Kunskaper om arbetsmarknadspolitiken

Besöksgrupp Kontrollgrupp

T 1 T 2 Diff T 1 T 2 Diff (n=2160) (n=2160) Tl-T2 (n=220) (n=218) Tl—T2

Medelpoäng på kunskaps- skalan 23,7 25,1 + 1,4 24,8 24,1 — 0.7

nuvarande eller senaste arbete genom arbetsförmedlingen och oftare att arbetsförmedlingen var det bästa sättet att skaffa arbete på samt har fram till T 2 också mycket oftare varit i kontakt med arbetsförmedlingen. Det är möjligt att allmänheten mot bakgrund av ringa erfarenhet av arbetsförmedlingens service och av arbetsförmedlingens svårigheter att fylla sin uppgift i det rådande arbetsmarknadsläget förstärkts i sin uppfattning att det är bäst att söka arbete på andra vägar.

Kunskaper om arbetsmarknadspolitiken har förbättrats någoti besöks- gruppen vilket vi väntade att den skulle göra genom besökarnas kontakt med arbetsförmedlingen vars personal och informationsmaterial spelar en kunskapsförmedlande roll. Kontrollgruppen har i genomsnitt ungefär samma kunskapsnivå vid T 1 och T 2, vilket var väntat.

Appendix 5.2 Studie av samspelet mellan företag och arbetsförmedling

Jan Forslin

1 Bakgrund

Utredningens målsättning har varit att beskriva och utvärdera relationer- na mellan företag och arbetsförmedling. Då företagen främst uppfattar den del av arbetsmarknadsverkets tjänster som utgör en förlängning av den egna rekryteringsverksamheten har utredningen inriktats på arbets- förmedlingsverksamheten och de lokala arbetsförmedlingskontoren. I viss utsträckning berörs även andra arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Utredningen har gjorts i två etapper. I första omgången företogs en intervjuundersökning på ett 40-tal företag i Västmanlands- och Gävle- borgs län. Denna undersökning finns redovisad i "Intervjuundersökning om företagens inställning till arbetsförmedlingen” av Hedberg, Brusewitx och Holmlund (1970) och kommer fortsättningsvis att refereras till som intervjuundersökningen.

I ett senare skede företogs en intensivstudie av fem olika företag i Gävleborgs län och kontakten mellan dem och de lokala arbetsförmed— lingarna och länsarbetsnämnden. Denna undersökning kommer fortsätt- ningsvis att benämnas casestudien. Den har dokumenterats av Hedberg och Forslini ”Samspel mellan företag och arbetsförmedling” (1972).

Den senare rapporten har i viss utsträckning integrerat resultaten från intervjuundersökningen. I denna sammanfattning har strävan varit att ytterligare integrera och bygga vidare på de två rapporterna. I mindre utsträckning har direkta referat gjorts.

2 Syfte

Företagen är, jämsides med arbetskraften, arbetsförmedlingens viktigaste samspelspartner. Företag ges här en vid innebörd och utgörs av alla typer av arbetsgivande organisationer. Förmedlingen fungerar som en länk mellan arbetskraftsströmmen och arbetsplatserna. Inte hela arbetskrafts- strömmen passerar genom arbetsförmedlingen och inte heller alla vakanser. Andelen som når arbetsförmedlingen varierar mellan branscher och för yrkesgrupper.

Arbetsförmedlingens målsättning är på analogt sätt tvåsidig. Dels skall den förmedla arbetskraft till vakanta arbeten, dels förmedla arbeten till

arbetssökande arbetskraft. Måluppfyllelsen är bl. a. beroende av konjunk- turläget. Vid hög efterfrågan på arbetskraft överstiger antalet vakanta arbeten som når förmedlingen det antal sökande som den mottar. Vid låg efterfrågan råder det motsatta förhållandet. Balanserade lägen hör till ovanligheterna och en viktig funktion för förmedlingen är aktiva åtgärder motiverade av obalansen i tillgång och efterfrågan. I första hand görs sådana åtgärder av uppsökande verksamhet såsom ackvisition av arbeten eller arbetskraft.

, I princip är arbetsförmedlingen för sin måluppfyllelse mer beroende av , företagen än dessa är av arbetsförmedlingen. Detta beror på att * förmedlingen till 100 procent är hänvisad till företagen för placering av arbetssökande under det att företagen endast i liten omfattning får sin arbetskraft från arbetsförmedlingen. Samma resonemang kan föras vad gäller beroendeförhållandet till arbetskraften. Det måste dock modifieras för arbetsmarknadens utslagna och av olika skäl undersysselsatta grupper, vilka dessutom ytterligare ökar förmedlingens beroende av arbetsgivar- sidan. Ifrågavarande utredning är begränsad till samspelet mellan företag och arbetsförmedling. Den berör endast i undantagsfall samspelet med arbetskraften, även om som här antytts dessa två områden är intimt sammankopplade. En analys av rekryteringsprocessen och arbetsförmed- lingens roll i denna görs i casestudien (s. 9—14 och 24—30).

3 Genomförande

Med målsättningen att belysa företagens inställning till arbetsförmed- lingen var intervjuundersökningen inriktad på företagens rekryterings- situation och erfarenheter av arbetsförmedlingen. Följande bredare frågeområden behandlades:

företagens miljö — företagens personalbehov och rekryteringsmönster kontaktmönster mellan företag och arbetsförmedling/länsarbetsnämnd — företagens kunskaper om arbetsförmedling och länsarbetsnämnd - informationsvägar mellan företag och arbetsförmedling/länsarbets- nämnd

företagens attityder till arbetsförmedling/länsarbetsnämnd — företagens önskemål och förslag till åtgärder och förändringar be- träffande verksamheten vid arbetsförmedling/länsarbetsnämnd.

På basis av erfarenheterna från intervjuundersökningen framstod det som värdefullt 'att göra en mer detaljerad studie av samspelet mellan företagen och arbetsförmedlingarna. En sådan inriktning gjorde case- studier av ett fåtal företag lämplig. Därigenom gavs möjlighet att under en längre tid följa de kontakter som togs mellan företag och den lokala arbetsförmedlingen och länsarbetsnämnden. Vidare kunde dessa kontak- ter sättas i samband med interna förhållanden på företagen vad gäller personalpolitik och planering samt lokala arbetsmarknadsförhållanden. Eftersom själva samspelet skulle följas var undersökningen lika mycket

inriktad på de lokala arbetsmarknadsorganen som på de fem företagen. Casestudien har berört nedanstående aspekter på samspelet:

— Det faktiska samspelet vad beträffar rutinkontakter, strukturföränd- ringar, olika arbetskraftskategorier, utnyttjande av bidrag och utbild- ning -

Attityder till samspelet hos tjänstemän på företag och arbetsmarknads- | organen |

Gemensam planering i arbetskraftsfrågor hos företag och arbetsför- | medling Företagens personalpolitik och samverkan med arbetsmarknadspoliti- ken.

lokala arbetsförmedlingama. Representativitet för länen i stickprove'n eftersträvades med avseende på företagens storlek och bransch. Inga företag med färre än 20 anställda ingick i urvalet.

Casestudien behandlade endast fem företag. Även dessa utsågsi samråd med lokala arbetsmarknadsmyndigheten. I det fallet eftersträvades inte i någon representativitet, utan hänsyn togs i första hand till att företagen | företrädde vitt skilda, men i regionen betydelsefulla branscher. Således | ingick i studien ett verkstadsföretag, ett sjukhus, en massaindustri, en butiks- och varuhuskedja samt ett byggnadsföretag.

Utredningen bygger helt på information från intervjuer med företags— | ledare, personalfunktionärer, fackliga representanter samt tjänstemän vid

I | | Urvalet av företag i intervjuundersökningen gjordes i samråd med de |

arbetsförmedlingar och länsarbetsnämnd. ! casestudien kompletterades informationen med uppgifter från skriftliga källor inom företagen om t. ex. personalpolitik och planering. För intervjuerna, som var muntliga, användes en intervjuguide av check-listtyp.

Genom i första hand sin ringa omfattning och explorativa karaktär kan utredningens resultat inte utan vidare generaliseras. Vidare har de undersökta regionerna flera särarter vad gäller näringsliv och arbetsmark- nad, vilket även begränsar möjligheterna till mer allmängiltiga slutsatser.

Det har dock framstått som att en stor del av den allmänna problematiken givits en beskrivning som är tämligen generell, men vars detaljer skall ses mot bakgrund av lokala förhållanden.

4 Företagens önskemål i

1 intervjuerna med företagens tjänstemän har följande önskemål formule- rats på arbetsförmedlingen som rekryteringskälla

förutom att man vill ha arbetskraft när man behöver, skall den vara duglig och stabil i sin anställning. Dessa krav gäller förstås all arbetskraft oavsett hur den rekryterats. Icke desto mindre är detta viktiga aspekter ur vilka arbetsförmedlingen värderas och jämförs med andra kanaler

— arbetsförmedlingen skall göra lämplighetsbedömningen av sökanden.

Som regel vill man ha en ingående utredning gjord och man vill även ta del av utredningsmaterialet — på motsvarande sätt vill man att förmedlarna skall ge den sökande en realistisk uppfattning om den sökta befattningen så att dels sökanden inte kommer till företaget med felaktiga förväntningar, dels att lämpliga sökanden inte avböjer lediga befattningar på grund av felaktig information — man vill ha hjälp från arbetsförmedlingen att ackvirera arbetskraft t. ex. vid skolor, militärförband och från vissa arbetskraftgrupper såsom

| hemmavarande kvinnor

man efterfrågar snabbhet vid handläggning av ärenden och uppslags- rikedom — det finns också ett — om än ojämnt fördelat behov av arbetskrafts- prognoser och bedömningar av arbetskraftsläget inom regionen — man vill ha samarbete i utbildningsfrågor och en mer företagsanpassad arbetsmarknadsutbildning — man önskar också hjälp med omskolning och omplacering av arbets- kraft

— framför allt småföretag utan egna personaladministrativa resurser

önskar hjälp i personalvårdsfrågor t. ex. för att lösa bostadsanskaff— ningen.

5 Uppfattning om arbetsförmedlingens effektivitet

I runda tal 20 procent av vakanta befattningar tillsätts genom utnyttjan- de av arbetsförmedlingen. På samma sätt kan man säga att ca 20 procent av de arbetssökande erhåller arbete genom arbetsförmedlingen. Denna siffra skall bedömas mot bakgrund av att det råder stora variationer mellan branscher och yrkesgrupper. Vidare är antalet lediganmälda arbeten och antalet sökande vid förmedlingarna större, liksom det faktiska antalet anvisningar som görs.

Det är en utbredd uppfattning på de undersökta företagen att de 20 procent av arbetskraften som är rekryterad genom arbetsförmedlingen är mindre attraktiv än annan arbetskraft. Det återspeglas i många företags tveksamhet att vända sig till arbetsförmedlingen annat än vid mycket dåligt rekryteringsläge eller för okvalificerade befattningar.

Uppfattningen om arbetskraftens kvalitet kan ha sin sakliga grund i att yrkesarbetare med god branschkännedom inte behöver vända sig till arbetsförmedlingen. Däremot är arbetsförmedlingssökandena överrepre- senterade vad beträffar ungdomar som inte gjort ett definitivt yrkesval och är högrörliga, individer med orealistiska förväntningar på grund av bristande branscherfarenhet och dåling informationsläge samt socialt eller på annat sätt handikappade personer (genom arbetsförmedlingens nära anknytning till vårdsektorn).

Företagens syn på kvaliteten på den förmedlade arbetskraften påverkar i sin tur karaktären hos det urval av befattningar som anmäls vakanta till arbetsförmedlingen. Att bryta detta onda kretslopp och attrahera ett

bredare urval av befattningar och sökanden måste ses som en primär uppgift för arbetsförmedlingen. Samspelet mellan utbud på arbetskraft och lediga platser behandlas i casestudien (s. 21—23).

När det gäller företagens erfarenheter av den service som erhålls från arbetsförmedlingen, som inte är förknippade med dess institutionella roll (jmf. ovan), är dessa att hänföra till kontakterna med enskilda tjänstemän och till arbetsförmedlingen som arbetsorganisation.

På många håll finns goda personliga relationer mellan tjänstemän i företag och förmedling, vilket anses underlätta arbetet i hög grad. Från alla parter påpekas vikten av att arbetsförmedlingstjänstemännen besitter ingående kunskap om arbets- och personalförhållanden på de företag de har kontakter med. Betydelsen av att samma tjänstemän upprätthåller kontakterna framhålles, likaså värdet av ömsesidiga studiebesök och personliga kontakter. Auskultation från respektive håll utgör också ett önskemål. Varje förändringi arbetsförmedlingssystemet som innebär en minskning av de personliga relationerna mellan företag och tjänstemän uppfattas negativt. Systemet med öppen förmedling har kritiserats utifrån den synpunkten.

Från företagens sida efterlyser man i sin kritik av förmedlingarna också initiativ och fantasi i problemlösningen hos tjänstemännen. Denna uppfattning sätts i relation till upplevelsen av arbetsförmedlingen som en byråkratisk organisation med små möjligheter till anpassning till föränd- ringar i omvärlden samt ett långsamt och formalistiskt beslutsfattande.

Tjänstemännens förutsättningar för att förstå och rätt bedöma förhållandena inom de enskilda företagen hänger samman med deras möjligheter att förvärva praktisk kännedom om de olika företagen. På den punkten är den allmänt delade åsikten att man har för litet tid för nödvändiga studiebesök, gemensamma informationsträffar etc. Förmed- larnas utbildning och arbetslivserfarenhet utgör också en grundförutsätt- ning för sådan förståelse. Även i de fall förmedlingstjänstemännen har erfarenhet från branschen, är den i de flesta fall föråldrad och inte påbyggd med branschspecifik utbildning. Vidare ingår mycket liteti den interna utbildningen moment som behandlar företagsekonomi, organisa— tionslära, personaladministration och arbetspsykologi.

På samma sätt saknar tjänstemännen på personalavdelningar och i produktionen i de allra flesta fall systematisk kunskap om arbetsmark- nadspolitik och arbetsförmedlingarnas arbetssätt och funktion.

Tjänstemän i företag och på arbetsförmedlingar representerar två system med olika produktionsmål och därmed ofta också olika värdering- ar. Därav kan följa olikheter i synsättet på både principiella frågor av gemensamt intresse ochi det konkreta handläggandet av ärenden.

Många av dessa svårigheter skulle kunna minskas eller undanröjas genom att förbättra möjligheter till informationsutbyte och utbildning om förhållandena inom det system man samarbetar med.

Interlokal förmedlingsverksamhet framhålles av företagen som en stor hjälp och man har på många håll också fått en mycket god erfarenhet av denna. Denna verksamhet är förstås av stor arbetsmarknadspolitisk betydelse som ett instrument för främjande av arbetsmarknadsrörlighet

och för arbetskraftsallokering. Med ett utbyggt datorbaserat kommunika- tionsnät underlättas denna verksamhet avsevärt.

6 Informationsutbytet mellan företag och arbetsförmedling Förutom förmedlingsarbetet har arbetsförmedlingen och länsarbetsnämn-

den en viktig funktion att fylla som informationskanal till företagen. Nedanstående figur visar den principiella informationsprocessen.

arbetsmarknads—

oliti k .. p & arbetsförmedling företagens plane-

.. .. .— ringssystem och Iansarbetsnamnd personalpolitik

arbetsmarknads— förhållanden och prognoser

En mer detaljerad beskrivning av informationsutbytet ges i casestudien (s. 41—50).

Personliga kontakter och skriftligt material utgör de mest förekom- mande medlen för informationsgivning. De personliga kontakterna har tidigare berörts. Det skriftliga materialet som förmedlas till företagen är av skiftande slag. I de flesta fall har företagen en ofullständig kunskap om vilken information de erhåller respektive som finns att få. Informations- utbudet är på företagen dåligt eller inte alls integrerat med det löpande personaladministrativa arbetet och planeringen.

Företagen skulle behöva hjälp med översikter över tillgängligt informa- tionsmaterial och anvisningar om hur det skall utnyttjas. Vidare borde ansvarig utses inom företagen för bevakning av sådan information.

Företagen å sin sida informerar endast i ett fåtal fall om sin planering rörande personal och produktion. Detta talar för en ökad formalisering av kontakter på olika nivåer mellan företag och arbetsmarknadsverket. Förekomsten av permanenta samarbetsorgan skulle också befrämja informationsutbytet.

7. Förslag till åtgärder

Mot bakgrund av de problem som kunnat konstateras i relationerna mellan företag och arbetsförmedling, men också som en vidareutveckling av värdefulla initiativ som redan tagits, kan ett antal förslag till åtgärder ställas.

1. Som ett försök till breddning av sökandeströmmen till fömedlingarna och till att göra den mer representativ för den totala arbetskraften, kan uppsökande verksamhet inom underrepresenterade branscher vara motiverad. Genom företagskontakter, uppvaktningar av branschorgani-

sationer och fackförbund skulle en bättre kunskap om branschens specifika förhållanden erhållas. Vidare skulle diskussioner om arbets- förmedlingens roll kunna ge underlag för en bättre anpassning till branschens behov samtidigt som kunskapen om arbetsförmedlingens möjligheter ökar. Insatser av denna art skulle i första hand göras på det lokala och regionala planet, men även riksomfattande åtgärder skulle kunna sättas in.

. Den slutna förmedlingen ger med sina fackexpeditioner möjligheter för god branschkännedom hos förmedlingens tjänstemän. Därigenom upplever företagen att man samspelar med en person som kan göra insiktsfulla bedömningar mot bakgrund av branschens Specifika förhållanden. De sökande i sin tur ges bättre möjlighet att rådgöra med en på yrkesområdet sakkunnig person och får en mer nyanserad och rätt bedömd information. Detta i sin tur kan leda till att de mer kvalificerade yrkesgrupperna i högre grad vänder sig till arbetsförmed- lingen än de för närvarande gör. En branschanpassning är också befrämjande för bibehållande av den tekniska kompetensen. Det är större möjligheter för den enskilde tjänstemannen att följa den ekonomiska, tekniska och arbetsmark- nadsmässiga utvecklingen inom en eller ett par branscher. Av dessa skäl kan man överväga att iarbetsförmedlingens framtida organisation söka bibehålla eller bygga ut den branschanpassade organisationen och ge personalen möjligheter att förvärva och vidmakthålla branschkänne- dom. . Samplanering mellan företag och förmedling förekommer i liten utsträckning även i rekryterings- och utbildningsfrågor. En förbätt- ring i det avseendet skulle effektivisera samarbetet mellan företag och förmedling. Därför vore försöksverksamhet med olika former av medverkan från arbetsförmedlingens sidai företagens planeringsarbete värdefull. _Viktigt är därvid att dokumentera och sprida sådana erfarenheter. Samarbetet kan gälla såväl företagens personalplanering som produk- tionsplanering och teknisk utveckling. Produktionsplaneringen ger insikt om omfånget på kommande personalbehov och bevakning av den tekniska utvecklingen ger anvisningar i god tid om kvalitativa förändringar i arbetskraftsbehovet. Samarbetsförsök när det gäller utformningen av personalpolitiken åtminstone i de delar som rör rekrytering, utbildning och omskolning, skulle ge personalpolitiken en bättre förankringi lokala arbetsmark- nadsförhållanden.

. Försöksverksamhet med gemensam utbildning för tjänstemän på företag och arbetsförmedling skulle innebära en utvidgning av nu, i bästa fall, förekommande informationsträffar. Deltagande i yrkesför- eningar skulle också bidra till mer gemensamma kunskaper inom företag och förmedling. . Ökade kontakter mellan företagsledning och länsarbetsnämndens tjänstemän har också framstått som önskvärt. Sådana kan dels ta sig uttryck i fler besök på företag respektive länsarbetsnämnd, dels också

ett aktivt deltagande i de organisationer som utgör kontaktpunkter inom det regionala näringslivet. Större utrymme skulle ges för tjänstemännen till sådana kontakter och en kontinuerlig bevakning av utvecklingen inom näringslivet. . Kunskapen om arbetsmarknadsorganens olika åtgärder och informa- tionsmaterial är ojämnt spridd bland företagen. På motsvarande sätt är insikten hos företagen om vikten av att informera arbetsförmedling och länsarbetsnämnd om olika förändringar växlande. Detta talar för behovet av mer formaliserade informationskanaler mellan företagens och arbetsmarknadsorganens olika nivåer. Sådana kanaler måste också aktivt bearbetas och underhållas för att fungera över längre perioder. . Fortsatt utredning skulle behöva göras av företagens och arbetsförmed- lingarnas informationsbehov, bl. a. en genomgång av vilka behov som kan täckas med existerande medel och vad som behöver kompletteras.

6. Arbetsmarknadsutbildning

6.1. Inledning och sammanfattning av resultat

6.1.1. Inledning

Det av EFA genomförda undersökningsprojektet angående arbetsmark- nadsutbildningen (AMU), som presenteras i det här kapitlet, har planerats huvudsakligen i syfte att pröva ut metoder och modeller för åtgärdsupp- följning med speciell betoning av verkningarnas ekonomiska aspekter. Som en följd härav ger materialet inte en bild av arbetsmarknadsutbild- ningens verkningar i stort; däremot kan vissa skillnader mellan län, utbildningslinjer och personkategorier belysas. Undersökningen är centre- rad till en kostnads—intäktsanalys för arbetsmarknadsutbildning. Vid sidan därav har dock personlig inställning [och upplevda erfarenheter berörts i de enkätundersökningar som genomförts.

Huvuddragen av detta kapitels uppläggning är följande. En kortfattad beskrivning av arbetsmarknadsutbildningens totala omfattning i Sverige, dess motiv och inriktning på olika kursformer, kostnader m.m. ges i avsnitt 6.2 för att tjäna som bakgrund. I avsnitt 6.3 redogörs för de empiriska undersökningarnas uppläggning. Den bakomliggande analys- modellen kommenteras något utöver vad som gjorts i kapitlen 3—4. I det därpå följande avsnittet ges en sammanfattande redogörelse för den specialstudie som inom ramen för detta projekt utfördes för att särskilt belysa urvalet av arbetsmarknadsutbildningsdeltagare bland arbetslösa. Därnäst presenteras i avsnitt 6.5 observationer i materialet angående utvecklingen av sysselsättning, lönenivå, årsinkomster, rörlighet m. rn. för de undersökta grupperna. Omskolningsdeltagarnas inställning till och erfarenheter av den utbildning de genomgått behandlas i avsnitt 6.6. Den sammanfattande redovisningen av kostnads—intäktskalkylerna framgår av avsnitt 6.7. I det därefter följande avsnittet diskuteras tolkningen av dessa kalkyler samt innebörden av en rad beräkningsantaganden som gjorts. Jämförelser mellan olika resultat, som framkommer vid varierande antaganden, presenteras. I avsnitt 6.9 redovisas skillnader mellan olika delkategorier i fråga om de ekonomiska utbildningseffekternas storlek. Slutligen diskuteras i avsnitt 6.10 vilka slutsatser som bör kunna dras för framtida uppföljning och utvärdering av arbetsmarknadsutbildningen. De empiriska resultaten har sammanfattats i det inledande avsnittet 6.1.

6.1.2. Sammanfattning av utbildningsstudiens resultat

Vissa grundläggande uppgifter om arbetsmarknadsutbildningen i Sverige har sammanställts i avsnitt 6.2. Det bör i sammanhanget kraftigt understrykas att det av utredningen insamlade materialet inte är representativt för arbetsmarknadsutbildningen i allmänhet.

Utbildningsstudien avser ett urval av personer som påbörjade arbets- marknadsutbildning hösten 1968. Undersökningspersonerna valdes som framgår av avsnitt 6.3 från fyra län (Malmöhus, Älvsborgs, Gävleborgs och Norrbottens län). Som jämförelsegrupp togs ett urval av personer som vid den aktuella tiden registrerades som arbetslösa vid de offentliga arbetsförmedlingarna i de av undersökningen berörda länen.

Av avsnitt 6.5 kan utläsas att de utbildade efter slutförd utbildning haft väsentligt högre inkomster än under före-perioden. Också i förhållan- de till kontrollgruppen av arbetslösa noterar de utbildade klara inkomst- förbättringar. Orsaken till detta står främst att finna i höjd sysselsätt- ningsgrad. Utbildningen synes däremot inte ha medfört någon avsevärd uppgång i timlönenivån. En produktivitetsvinst genom utbildningen kan dock komma till uttryck på annat sätt, t.ex. vinstökning och/eller kostnadsbesparing hos arbetsgivaren. Ett antagande härom har gjorts i beräkningarna.

Man finner att bransch- och yrkesrörligheten huvudsakligen går i samma riktning för utbildnings- och kontrollgrupp. Processen går dock långsammare för den senare gruppen.

De frågor som ställts angående den subjektivt upplevda anpassningen i arbetet ger inte belägg för att en genomgången arbetsmarknadsutbildning för med sig ökad anpassning och tillfredsställelse.

I avsnitt 6.7 redovisas resultat av vissa översiktliga kostnads—intäkts- analyser. Utbildningens intäkter är högre för dem som fullföljt än för dem som avbrutit i förtid. De högre intäkterna neutraliseras dock vid korta tidshorisonter av högre utbildningskostnader (bortfall av disponibel inkomst under utbildningsperioden). Förutsätts utbildningseffekten kvar- stå under längre tidsrymder (i detta fall 10 år) ter sig avkastningen högre i det fall utbildningen fullföljts.

Den studerade utbildningen ger ej samhällsekonomisk kostnadstäck- ning under observationsperioden. Även om effekter hänförbara till andra än de direkt berörda införs i den antagna omfattningen kvarstår det förhållandet. Utsträcks tidshorisonten till 10 år framstår dock utfallet som acceptabelt. Avkastningen varierar endast i mindre utsträckning mellan dem som fullföljt och dem som avbrutit sina utbildningar. Undersökningens material ger således inte "stöd för antagandet att en helt genomförd utbildning är mer lönsam för samhället.

En översiktlig diskussion av valet av huvud- och kontrollgrupp gesi avsnitt 6.8. Resultatens känslighet för valet av undersökningsmodell belyses med vissa data från en alternativ kostnads—intäktsanalys. ] avsnittet redovisas även vissa i analysen utelämnade effekter.

Avsnitt 6.9 omfattar huvudsakligen en redogörelse av resultat från ett antal bearbetningar enligt multipel klassificeringsanalys. Utbildningens

' Denna linje kunde inte till fullo följas.

inverkan på inkomster, sysselsättning, timlön och arbetsanpassning för olika delgrupper av utbildade tas upp till behandling. Effekten på årsinkomst är större för äldre. För kvinnor anges i materialet en lägre utbildningseffekt än för män. Utbildningens längd tycks påverka särskilt lönenivån, medan det faktum att man hamnar i utbildningsyrket främst tycks påverka sysselsättningsgraden.

De utbildades förhållanden under utbildningstiden belyses i avsnitt 6.6. Utbildningsbidraget framstår som otillräckligt. Flertalet av de utbildade har varit tvungna att skära ned sina utgifter, och andra finansieringskällor än enbart utbildningsbidraget har dessutom i åtskilliga fall varit nödvändiga. Utvärderingen av utbildningsresultatet är många gånger positiv. Den bedömningen görs oftast av dem som fullföljt sina utbildningar. En tendens till utjämning av skillnaderna synes dock föreligga.

Vid sidan av den egentliga utbildningsstudien företogs en undersökning angående urvalet till arbetsmarknadsutbildning. De analyser som genom- förts i avsnitt 6.4 visar att utbildningsintresset går att lokalisera förhållandevis väl. Framför allt tycks ålder och yrkestillhörighet under föreperioden vara av avgörande vikt. Att intresset för utbildning varierar över tiden (främst då med sysselsättningsstatus) vållar dock problem vid prognosförsök. Försöken att belysa sambandet mellan sysselsättnings- historia och faktiskt utbildningsdeltagande ger inte ett lika lyckat resultat som ”intresseanalysen”.

6.2. Vissa bakgrundsuppgifter om arbetsmarknadsutbildningen

De av utredningen insamlade uppgifterna över utbildningsval m.m. är inte direkt jämförbara med de man kan finna i officiella statistiska publikationer. Ett visst urval av utbildningslinjer eftersträvades och kurser som inte uppnådde en längd på 8 veckor rensades bort.1 Vidare kunde inte kursernas början respektive avslutande tidsmässigt avgränsas på det sätt som förekommer i statistiska redovisningar.

En översiktlig redogörelse för arbetsmarknadsutbildningens kvantitati- va och kostnadsmässiga utveckling har ändå bedömts vara befogad.

6.2.1. Arbetsmarknadsutbildningens utveckling

Arbetsmarknadsutbildning i någon form har bedrivits sedan lång tid tillbaka. Verksamheten var dock under lång tid av liten omfattning. En kraftigare expansion kom inte till stånd förrän i samband med lågkon- junkturen 1957—1959. En kontinuerlig utbyggnad har därefter skett utan direkt konjunkturberoende variationer (tabell 6.1). Under 1972 påbörjade närmare 101 000 personer eller 2,5 % av arbetskraften utbildning. Andelen kvinnor har under den i tabellen belysta perioden som helhet kraftigt ökat.

Tabell 6.1 Arbetsmarknadsutbildningens utveckling 1958—1973.

År Antal som Därav Andelen påbörjat kvinnor kvinnor utbildning %

1958 3 325 x 1959 8 550 x 1960 11 862 2 401 20,2

1961 13458 4411 32,8 1962 20 747 9 448 45,5 1963 25 063 10 969 43,8 1964 27 109 12 127 44,7 1965 30 754 13 823 44,9 1966 35 512 14 889 41,9 1967 48 488 18 487 38,1 1968 68 768 26 507 38,5 1969 70 666 32 921 46,6 1970 81576 43 455 53,3 1971 94 423 45 966 48,7 1972 100 866 46 263 45,9 1973 108 245 53 549 49,5

x Uppgift saknas. Källa: AMS, Arbetsmarknadsstatistik. Nr 9 1973.

De av skolöverstyrelsen (tidigare överstyrelsen för yrkesutbildning) anordnade kurserna har länge intagit en kvantitativt sett dominerande ställning (tabell 6.2). En kraftig ökning har dock skett av antalet utbildade inom det reguljära utbildningsväsendet sedan början av 1960-talet. Fördelningen 1973 var följande: skolöverstyrelsens kurser 41 %, kurser inom det ordinarie skolväsendet 30 %, utbildning inom företag 23 % och ”övriga” 7 %.

Tabell 6.2 Genomsnittligt antal personer i utbildning under åren 1959—1973, fördelade efter kursanordnare.

Är Vid Sö: 5 Inom det Inom Vid övr. Summa Därav Andel kurser ord.utb. företag kurser kvinnor kvinnor väsendet i%

1959 2 910 1 050 408 239 4 607 635 13,8 1960 4 863 1 181 397 139 6 580 934 14,2 1961 6147 1119 553 308 8127 1454 17,9 1962 7 227 1273 811 806 10117 2 780 27,5 1963 8 600 1554 1223 1083 12 460 3 773 30,3 1964 8 663 2 297 1781 964 13 706 4 587 33,5 1965 8 971 3 587 2 718 645 15 922 5 739 36,0 1966 9 748 4 904 3 354 840 18 846 6 495 34,5 1967 12 391 6 550 3 246 1362 23 549 7 735 32,8 1968 13 851 9 281 3 759 2 702 29 593 10 012 33,8 19691 13 280 11868 4 024 5 013 34185 13 824 40,4 1970 12 077 11784 4 946 5 076 33 883 15 701 46,3 1971 16 689 13189 5 790 3 758 39 425 17 613 44,7 1972 19 418 13 767 6 366 3 538 43 089 18 262 42,4 1973 18 888 13 662 10 460 3 020 46 030 20 348 44,2

l Avser endast tidenjanuari—juni och september—december 1969. Källa: AMS, Arbetsmarknadsstatistik Nr 9 1973.

Tabell 6.3 Antal personer som påbörjade utbildning under l:a halvåret 1973, fördelade efter kurstyp

Kurstypl Män Kvinnor Samtliga % Antal % Antal %

1 Nybörjarkurser 176 0,6 48 0,2 0,4 2 Omskolning 14 177 48,3 12 347 46,4 47,4 3 Fortbildning 1 700 5,8 479 1,8 3,9 4 Anpassningskurser 457 1,6 244 0,9 1,3 5 Lokaliserings- utbildning 4 964 16,9 2 893 10,9 14,0 6 Provanställning 230 0,8 70 0,3 0,5 7 Enskild utbildning

av personer över

50 år 106 0,4 61 0,2 0,3 8 Utb av handikappade 279 1,0 135 0,5 0,7 9 Övrig utbildning 2 262 7,7 1 506 5,7 6,7 10 Kurser i reguljära utbildningsväsendet 2 240 7,6 4 830 18,2 12,6 11 Övriga kurser 2 763 9,4 3 997 15,0 12,6

Summa 29354 100,1 26610 100,1 99,9

' De fyra första kurstyperna avser SÖ: s kurser; kurserna fem till och med nio avser utbildning inom företag. Källa: AMS. Meddelande från statistiksektionen 1973: 5: 28.

Skolöverstyrelsens utbildningsverksamhet är främst inriktad på om- skolningskurser, medan företagsutbildningen till stor del avser lokalise- ringsutbildning. Den närmare fördelningen efter kurstyp under l:a halvåret 1973 framgår av tabell 6.3.

Drygt en tredjedel av utbildningarna under det nämnda halvåret kunde hänföras till tillverkningssektorn rn. m. (34,6 %). En något mindre andel avsåg icke yrkesinriktade kurser (27,1 %) där preparand- och komplette- ringskurser samt arbetsmarknadsinformation med praktik var mycket vanliga. I tabell 6.4 redovisas kursernas fördelning efter yrkesområde mer utförligt. Tabellen återspeglar de könsbundna skillnader som finns i valet av utbildningslinje.

6.2.2. Motiven för arbetsmarknadsutbildningen samt antagningsvillkor och utbildningsbidrag

I proposition nr 52 år 1966 angående riktlinjerna för arbetsmarknadspoli- tiken fastslås att omskolning till nya yrken är ett av arbetsmarknadspoli- tikens mest betydelsefulla medel. Utbildningen gör det möjligt att befria den enskilde ur en akut arbetslöshetssituation. Genom att den ger nya kunskaper, som avpassas efter yrkeslivets aktuella behov, minskar den vidare risken för att den utbildade på nytt ställs utan arbete. Samtidigt ökar den valmöjligheterna på arbetsmarknaden, särskilt för den som förut saknar eller endast har begränsad yrkesutbildning. Utbildningsverksam- heten har sin största betydelse som hjälpmedel i kampen mot den

Tabell 6.4 Antal personer som påbörjade utbildning under l:a halvåret 1973, fördelade efter kursens yrkesinriktning på yrkesområde

Yrkcsområde Män Kvinnor Samtliga Samtliga i %

Tekniskt, naturvetenskapligt, sam— hällsvetenskapligt, humanistiskt

' och konstnärligt arbete 2 263 6 016 8 279 14,8 1 Administrativt arbete 17 19 36 0,1 l Kameralt och kontorstekniskt ] arbete 646 3 470 4 116 7,4 i Kommersiellt arbete 517 476 993 1,8 : Lantbruks—, skogs— och fiskeri- arbete 1 564 110 1 674 3,0 Gruv— och stenbrytningsarbete 148 — 148 0,3 Transport- och kommunikations- arbete 820 141 961 1,7 Tillverkningsarbete, maskin- skötsel m. m. 15 571 3 787 19 358 34,6 Servicearbete 436 4 125 4 561 8,1 Arbete, ej hänförbart till annat yrkesområde 6 880 8 279 15 159 27,1 Övriga 492 187 679 1,2 Summa 29 354 26 610 55 964 100,1

Källa: AMS, Meddelande från statistiksektionen 1973: 28.

arbetslöshet som betingas av strukturförändringarna inom näringslivet men spelar också en viktig roll för att förbättra försörjningsmöjligheterna för förut icke yrkesverksamma, handikappade, ensamstående kvinnor rn. fl.

Vad gäller utbildningens innehåll anförs att den skall ha en sådan omfattning att den utbildade kommer över den tröskel som de bristande yrkeskunskaperna utgör. Den skall göra den enskilde attraktiv i det rådande konjunkturläget. Utbildningen skall därför kunna konjunktur- varieras.

I arbetsmarknadskungörelsen,l som i sin nuvarande lydelse gäller från den 19 maj 1972, finns bl. a. regler för förutsättningarna att erhålla det utbildningsstöd, utbildningsbidraget, som staten lämnar vid arbetsmark- nadsutbildning och i vilka former detta bidrag kan utgå (55 13—28).

Förutsättning för att arbetsmarknadsutbildning med utbildningsbidrag skall komma ifråga som arbetsmarknadspolitiskt stöd är att ]) vederbörande år eller löper risk att bli arbetslös eller är svårplacerad

på arbetsmarknaden 2) vederbörande har fyllt 20 år och söker arbete genom den offentliga

arbetsförmedlingen 3) utbildningen kan antagas vara ägnad att medföra stadigvarande arbete som icke kan komma till stånd utan utbildning.

Enligt särskilda föreskrifter av Kungl. Maj:t kan undantag göras från 20-årsvillkoret.

Utbildningsbidraget, som för närvarande består av fem delar (grundbi— * srs 1966: 368.

drag, hyresbidrag, traktamente, barntillägg och särskilt bidrag), utgår till

den som undergår utredning om förutsättningarna för yrkesutbildning — den som deltager i yrkesutbildningskurser för arbetslösa eller som av sysselsättningspolitiska skäl får yrkesutbildning i annan ordning — äldre arbetstagare som utbildas för nya arbetsuppgifter i provanställ- ning som erhållits genom arbetsförmedlingen. Från och med 1974 är grundbidrag, hyresbidrag på hemorten och

barntillägg beskattningsbara (pensionsgrundande).

F. n. gäller följande om de olika formerna av utbildningsbidrag i samband med arbetsmarknadsutbildning:

Grundbidraget utgår som bidrag till kostnaderna för uppehälle med högst 665 kr. i månaden till den som är gift, fullgör underhållsskyldighet eller har husföreståndarinna, i det senare fallet utgår grundbidrag endast om barntillägg utgår. Till den som är ogift utgår grundbidrag med högst 615 kr. per månad.

Hyresbidrag utgår som ersättning för bostadskostnad med högst det belopp som motsvarar bidragstagarens faktiska fasta bostadskostnad eller med en s. k. normalersättning med högst 225 kr. i månaden. Till den som utbildas i eller utom hemorten och har fast bostad i hemorten utgår ersättning för faktisk bostadskostnad för den fasta bostaden, i annat fall utgår vanligtvis den s. k. normalersättningen.

Traktamente med högst 375 kr. i månaden utgår vid utbildning utom hemorten till den som är berättigad till grundbidrag som gift eller underhållsskyldig och med högst 225 kr. per månad i annat fall.

Barntillå'gg utgår för eget eller makes barn under 16 år med högst 150 kr. i månaden för varje barn.

Särskilt bidrag i form av resekostnadsersättning och traktamente, ersättning för kostnad för läkarundersökning eller anlagsprövning samt ersättning för förlorad arbetsförtjänst utgår vid utredning om förutsätt- ningarna för yrkesutbildning.

Summan av grundbidrag, hyresbidrag på hemorten och barntillägg får icke överstiga 1700 kr. i månaden. Egen eller makes inkomst verkar reducerande på utbildningsbidraget, men halva högsta grundbidraget utgår alltid ograverat. Detta har främst betydelse för kvinnor som genom arbetsmarknadsutbildning vill skaffa sig kunskaper för att kunna gå över till förvärvslivet från hemarbete. Även om maken har inkomst utgår alltså halva grundbidraget. Barntillägg för hemmavarande barn under 16 år utgår likaså alltid.

Den mera vidsträckta tillämpning av begreppet risk för arbetslöshet som numera i enlighet med reglerna i arbetsmarknadskungörelsen tillämpas, är en direkt följd av uppfattningen om samhällets ansvar för den enskildes försörjningsmöjligheter. Syftet är att kunna bereda den enskilde möjlighet till arbetsmarknadsutbildning inte bara när sysselsätt- ningssvårigheterna är nära förestående utan också när en bedömning på längre sikt ger vid hand att övergång till annat yrke är nödvändig. Detta innebär att man inte behöver företa arbetsomplaceringar under trycket av en akut krissituation utan får tillfälle till en mer övervägd prövning av den enskildes situation och möjligheter.

62.3. Arbetsmarknadsutbildningens kostnader

1 tabell 6.5 och diagram 6.1 redovisas Arbetsmarknadsstyrelsens utgifter för arbetsmarknadsutbildning.1 Utgifterna uppgick 1958 till 1,5 miljoner kr. eller till 0,5% av AMS' nettoutgifter. Budgetåret l972/73 var motsvarande 463 miljoner kr. eller 12 %. Om även skolöverstyrelsens utgifter för arbetsmarknadsutbildning och utbildning av svårplacerade medräknas, utgjorde den totala statsfinansiella kostnaden 790 miljoner kr.

Det bör understrykas, att AMS” eller skolöverstyrelsens utgifter inte ger en rättvisande bild vare sig av den offentliga sektorns kostnader eller av den samhällsekonomiska kostnaden.

l-lvz— . . . . . 1958 1960 1965 1965/66 1969/71971/72 År

Diagram 6.1 Arbets- Betec kn ingar: marknadsstyrelsens "— AMS nettoutgifter utgifter för arbets- marknadsu tbild- ___- AMS utgifter för arbets- ning samt totala marknadsutbildning nettoutgifter.

Tabell 6.5 Arbetsmarknadsstyrelsens och skolöverstyrelsens utgifter för arbets— marknadsutbildning åren 1958— l972/73, i milj. kronor.

År Kostnader för arbets— AMS' utbildnings-

marknadsutbildning i kostnader i % av AMS' totala AMS Sö Totalt nettoutgifter

1958 1,5 " ' ' 0,5 1959 9,6 " " 2 1960 21,6 " " 4 1961 27,2 " ' ' 7

1962 46,8 54,3 101,1 11 1963 60,8 58,8 119,6 9 1964 70,3 58,1 128,4 8 1965 85,0 61,0 146,0 9 1965/66 96,5 63,9 160,4 10 1966/67 140,5 102,4 242,9 12 1967/68 213,2 126,8 340,0 14 1968/69 273,5 143,7 417,2 15 1969/70 289,5 206,5 496,0 14 1970/71 344,5 272,3 616,8 16 1971/72 425,8 288,6 714,4 12 1972/73 463,3 327,1 790,4

Källa: AMS och SÖ, verksamhetsberättelser för åren 1958— l972/73.

6.3. Utbildningsstudiens syften, uppläggning och personurval

6.3.1. Närmare om utbildningsprojektets syften

Arbetsmarknadsutbildningen är en viktig del av arbetsmarknadspolitiken. Den har så gott som oavbrutet ökat i omfattning sedan senare delen av 1950-talet. Studier av de ekonomiska verkningarna av arbetsmarknadsut- bildningen var en av de naturliga uppgifterna för EFA. En regelbunden uppföljning genom enkäter av all arbetsmarknadsutbildning har pågått sedan mitten av 1969. Uppföljningen grundas på individualuppgifter om varje person som börjar utbildning. Vid planeringen 1967—68 av EFAs studie angående utbildningsåtgärderna låg tonvikten på metodfrågor. Syftet var således främst att genomföra en relativt detaljerad kostnads— intäktsundersökning för att på svenska förhållanden tillämpa de utländ- ska förebilder, som då fanns. Därigenom kunde förhoppningsvis bedömas om undersökningsmetodiken behövde modifieras och kompletteras samt vidare hur metoderna för själva genomförandet lämpligen borde utfor- mas. Metodiken för insamling av uppgifter och särskilt för beräkningar och analys måste baseras på bestämda föreställningar om arbetsmarkna- dens funktionssätt. Metodrön som kunde göras genom EFA:s projekt skulle vara av värde för framtida arbete med uppföljning och utvärdering av arbetsmarknadsutbildning.

Vid sidan av en belysning av metodfrågorna var man naturligtvis också intresserad av att få mätresultat i fråga om kostnader och intäkter av genomförd arbetsmarknadsutbildning. En mera omfattande undersökning

med bestämda estimeringsuppgifter förutsätter dock en långvarig under- sökning, eftersom den kräver en relativt lång observationstid efter utbildningen. Vidare kommer kraven på allmän representativitet starkare in i bilden. För att tillgodose kraven på vissa sifferuppskattningars tillförlitlighet ändrades den ursprungligen planerade provundersökningen så att antalet undersökta personer ökade avsevärt. Begränsningar i vissa avseenden behölls dock, nämligen beträffande antalet län, huvudområden av kurslinjer, kursernas varaktighet och annat. Önskan att studera skillnader mellan kategorier beträffande utbildningsverkningarna tillgodo- sågs, även om allmänrepresentativiteten övergavs.

6.3.2. Projektets uppläggning

Den empiriska studien av EFAs utbildningsprojekt har alltså främst gällt omskolningsverksamhetens ekonomiska effekter. Det består undersök- ningstekniskt av två delar, dels en huvudundersökning, som är upplagd som en kostnads—intäktsstudie, dels en sidoundersökning, som främst avser att belysa urvalet bland arbetslösa till arbetsmarknadsutbildning. Den senare kallas här utbildningsurvalsundersökningen.

Hu vudundersökningen

En grupp bestående av personer i fyra län (M, P, X och BD), som fått utbildning med stöd genom AMS, har deltagit i en serie om fyra intervjuomgångar. Uppgifter om sysselsättning, arbetslöshet och inkoms- ter har samlats in liksom en rad andra uppgifter, som påverkar personernas bedömning av sin förvärvsinsats, deras produktionsbidrag och inkomst före och efter utbildningen. Ursprungligen planerades fem intervjuomgångar, men två av dessa slogs samman av kostnadsmässiga och tekniska skäl. Uppgifterna insamlades i första hand genom postenkäter samt dessutom genom telefon- och besöksintervjuer.

Genom jämförelser med en annan grupp personer, som inte deltogi arbetsmarknadsutbildning hösten 1968, men som intervjuades samtidigt beträffande sysselsättning, inkomster osv., eftersträvas mått på den ekonomiska effekten av arbetsmarknadsutbildning. Jämförelsegruppen består av personer, som var arbetslöshetsregistrerade i september 1968.

Av undersökningsplanens fyra intervjuomgångar inföll de två sista ca 1 år respektive ca 2 1/2 är efter utbildningens slut. Spridningen i fråga om uppföljningsperiodens längd var dock stor. I det ursprungliga utvalet utgjorde utbildningsgruppen sammanlagt 1700 personer, fördelade på 1 200 från skolöverstyrelsens (SÖ-kurser), 300 individuellt utplacerade i utbildningsväsendet och 200 personer i företagsutbildning därav en bestämd del i lokaliseringsutbildning. Kontrollgruppen planerades först till 800 personer, men tunnades sedan av kostnadsskäl ut till ca 720. En smärre krympning gjordes också av kursdeltagarkategorierna.

Spridningen beträffande utbildningstidens längd är betydande trots att en eliminering av helt kortvariga kurser gjordes vid urvalet. Detta förorsakade vissa problem när det gällde att åstadkomma jämförbarhet

beträffande uppföljningstidens längd och avgränsning. Av dem som börjat i SÖ-kurser har ca 27 procent haft kurser med högst 24 veckors varaktighet, cirka 31 procent kurser mellan 25 och 40 veckors längd och 11 procent kurser om 72 veckor eller mera. Starttidpunkten för arbetsmarknadsutbildning i undersökningen har varierat. Vidare har en del av urvalet fortsatt med ny slags utbildning med utbildningsbidrag efter det att den ursprungligen inledda kursen påbörjats och avslutats. Fixeringen av utbildningsperioden för omskolningsdeltagarna sker givet- vis individuellt. För ”kontrollgruppen” har en enhetlig period om 39 veckor avgränsats för att skapa en motsvarighet till utbildningsperioden.

Det erinras om att utbildningsstudiens uppläggning bottnar i huvudsyf- tet att studera metodik för uppföljning och utvärdering av arbetsmark- nadsutbildning. Den uppnådda representativiteten för omskolningen i de medtagna fyra länen gäller bara vissa delkategorier. Sifferskattningarna bör betraktas som illustrationer, som dock kan ge indikationer om t. ex. skillnader i utfall mellan olika delkategorier och om den relativa betydelsen av olika arbetsmarknadsförhållanden för det iakttagna ekono- miska utfallet. Kortare kurser (mindre än 8 veckors varaktighet) uteslöts vid urvalsdragningen, likaså kurser som enligt beteckningen var speciellt anordnade för handikappade och svårplacerade personer. I fråga om efterföljande eventuella kurser har dock ingen begränsning gjorts i materialet. Det betyder att olika kurser kunnat kombineras, ett fall som behandlas som en sammanhållen utbildning. Ett annat viktigt direktiv för urvalsdragningen var att utvalda pågående kurser endast skulle gälla metallindustriyrken, byggnadsarbetaryrken och yrken inom handels- och kontorsområdet. Detta gäller SÖ-kurserna. För urval av utbildningsdelta- gare i övrigt kunde en sådan begränsning inte upprätthållas. Det visade sig under hösten 1968 att antalet kurser blev nedskuret jämfört med planerna från våren p. g. a. konjunkturutvecklingen. Då underlaget således krympte togs kurser med annan inriktning än de tre nämnda ut till undersökningen.

Bortfallet blev betydande i ett tidigt skede av undersökningen men tämligen lågt i senare skeden. Detta berodde på tillämpning av olika metoder för bearbetning av bortfallet vid postenkäterna. I början prövades enbart telefonintervjuer och —påstötningar. Detta ledde till stort bortfall, varför det bedömdes vara nödvändigt att ta i anspråk en kombination av besöks— och telefonintervjuer. Kostnaden för bortfalls- uppföljningen steg därmed avsevärt. I databearbetningen ingår observatio— ner för 1 520 AMU-deltagare och 520 personer i kontrollgruppen. Den starka krympningen av speciellt det senare urvalet beror främst på en stark avgång av åldersskäl och medveten eliminering av personer vid 67 års ålder (19 %). Andelen egentliga vägrare var ca 5 procent i kontroll- gruppen och 6 % bland daltagare i arbetsmarknadsutbildning.

Utbildningsurvalsundersökningen

I samband med den egentliga undersökningen av omskolningens effekter företogs en särskild undersökning angående urvalet av deltagare till

utbildning. Syftet därmed var huvudsakligen att ge ett visst underlag för att bedöma jämförelser mellan utbildningsgruppen och ”kontrollgrup- pen” i den tidigare beskrivna huvudundersökningen.

En närmare belysning av faktorerna i urvalsprocessen bland arbetslösa var önskvärd, eftersom en experimentell uppläggning ihuvudundersök- ningen var utesluten. På grundval av utbildningsurvalsundersökningens fynd kan man inte konstruera en kontrollgrupp, som vore bättre ur analyssynvinkel än den som ursprungligen valdes i utbildningsundersök- ningen. Med hjälp av den kan dock bedömningen av skillnader mellan omskolade och personer i ”kontrollgruppen” nyanseras kvalitativt. Därutöver åsyftades mer kunskap i vissa metodfrågor, bl.a. genom utprovning av vissa enkätfrågor. Utbildningsurvalsundersökningen fick genom sin uppläggning också karaktär av avnämarundersökning för allmänheten i förhållande till arbetsförmedlingen. Personernas uppfatt— ning om förmedlingens roll i placeringsprocessen blir belyst iviss mån.

Utbildningsurvalsundersökningens material gäller personer som hösten 1968 nyanmäldes som arbetslösa vid förmedlingarna i de fyra länen. Frågor ställdes vid tre tillfällen under ett år om placering i arbete, eventuell ny arbetslöshet, placering i arbetsmarknadsutbildning, intresse för omskolning, upplevd anpassning i faktiska arbeten m. m.

6.3.3. Föreställningsram för analyser och tolkning

Den ekonomiska värderingen av arbetsmarknadsutbildningens effekter kan göras på olika sätt och har dessutom flera olika dimensioner. Den följande texten utgör en sammanfattning av de betraktelsesätt som varit vägledande för utbildningsprojektet.

De empiriska undersökningarna beträffande arbetsmarknadsutbild- ningen i EFAs regi har medvetet koncentrerats till att motsvara de uppgiftskrav en kostnads—intäkts—analys ställer, vilket torde framgå av den ovan givna beskrivningen.l Denna begränsning har dock inte varit helt bindande. Tvärtom har vissa försök gjorts att fånga in icke-ekono- miska effekter av utbildningen, nämligen inverkan på personernas upplevda anpassning i arbete och på arbetsmarknaden. Helhetsbilden av de empiriska studierna är dock att dessa gäller ekonomiska förhållanden, relevanta för kostnads—intäktsberäkningar.

I likhet med de flesta kostnads—intäktsstudier av utbildning är den aktuella studien baserad på den s.k. ”humankapitalteorin”, vilken innebär att utbildning ses som en investering, som höjer den utbildades produktivitet och sysselsättningsgrad och som därför ger upphov till framtida intäkter. 1 den mån alternativet till att vara i utbildningen under utbildningsperioden är att då vara arbetslös, blir investeringskostnaden, som svarar mot värdet av den alternativa arbetsinsatsen, låg.

En naturlig utgångspunkt i denna studie har alltså varit att det sammantagna utfallet i form av ökade produktionsinsatser både är beroende på sysselsättningsgraden och den genomsnittliga produktivite- ten, såsom dessa utvecklas efter utbildningen. Dessa båda dimensioner av årsinkomsten har därför renodlats.

] Se kapitel 4 för en när- mare belysning av kost- nads—intäktsanalysmeto- dens innebörd.

Data om produktiviteten har tagits fram från de intervjuade parternas egna löneuppgifter. Detta innebär en viss osäkerhet, eftersom det råder oklarhet om det faktiska sambandet mellan lönenivå och marginell produktivitet. Speciellt då det förekommer omfattande inkomstfördel- ning genom den avtalade lönesättningen blir löneuppgifterna en dålig mätare på produktiviteten. En del korrigeringar kan dock göras för att öka överensstämmelsen, vilket skett på sätt som framgår av avsnitt 6.7. Skillnader i produktivitet kan ta sig uttryck i olika sysselsättningsgrad likaväl som i olika lönenivå. Humankapitalteorin förutsätter, i varje falli en traditionell form, att den förändring och ökning av kunskapskapitalet som utbildningsåtgärder medför kommer till användning fullt ut i ekonomin. Detta är inte givet. Utbildningen ger nya latenta kapaciteter hos olika personer, men det är beroende på en rad faktorer om dessa faktiskt kommer till användning.

Extra utbildning kan ses som en omfördelning av arbetschanserna vid oförändrad total produktivitet om man renodlar ett extremt fall av alternativa antaganden om arbetsmarknadens (utbudets och efterfrågans) struktur. I detta fall påverkas enligt förutsättningarna varken totalsyssel- sättning eller sammansättningen av olika slags befattningar. Det som tänks inträffa på grund av utbildningen är som sagt att arbetschanserna omfördelas. Det är med hänsyn härtill väsentligt att ägna särskild uppmärksamhet åt indirekta utbildningseffekter, dvs. effekter på syssel- sättningsgrad och produktivitet hos personer och företag, som inte direkt berörs av kursdeltagandet.

Åke Dahlberg har i sin studie1 av arbetsmarknadsutbildning i Västerbottens län beaktat dylika indirekta effekter mera fullständigt än vad som gjorts i tidigare studier. Dessa avser:

(a) konkurrenseffekter, dvs. det förhållandet att de utbildade på sina nya arbetsområden eventuellt via kedjor av arbetsbyten indirekt åstadkommer lägre produktionsbidrag bland personer som inte berörts av utbildningsåtgärderna direkt, ersättningseffekter, innebärande att arbetslösa och undersysselsatta via kedjor av vakanstillsättningar och arbetsbyten får chans till ökade produktionsbidrag under utbildningstiden. Speciellt inom yrkeskate- gorier och regioner med hög långvarig arbetslöshet blir dessa effekter viktiga, ”monopoleffekter”, innebärande att samhällsekonomiska produk- tionstillskott inte helt kommer till uttryck i lönetillskott på grund av begränsad konkurrens på varumarknaderna, varför en viss tilläggspost måste föras in i kalkylerna, ”flaskhalseffekt”, som innebär att ökad sysselsättning för en viss yrkeskategori automatiskt ökar efterfrågan av andra kategorier, som inte gått igenom arbetsmarknadsutbildning men varit arbetslösa/un- dersysselsatta. Dessutom uppstår sådana effekter genom bättre utnyttjande av maskiner, lokaler o. d., multiplikatorverkningar, som under mycket speciella förutsättningar kan bli följden av genomförande av utbildningsåtgärder.

Det rör sig således om en rad indirekta effekter (= sådana som inte kan avläsas hos utbildningsdeltagarna). De indirekta effekterna täcks inte av de genomförda enkäterna bland de utbildade själva, utan fordrar i princip andra empiriska studier, som dock är praktiskt synnerligen svåra att genomföra.,

Det finns alltför liten kunskap om faktiska färdighets- och utbildnings- krav i olika slags arbeten. Det är inte alltid givet att det är en ökning av "utbildningskapitalet" som är hindret för en bättre sysselsättningsbalans och högre totalproduktivitet snarare än andra förhållanden t. ex. vissa rekryteringsattityder, bristande information m. rn. De formella och informella kompetenskraven, som sätts upp, är en viktig faktor i sig själv för arbetsmarknadens funktionssätt. Det kan förhålla sig så att omfattan- de utbildningsåtgärder leder till höjning av kompetenskraven utan att detta har någon grund i ändrade arbets- och produktionsförhållanden. Det kan också finnas andra mekanismer. Dessa synpunkter pekar också i riktning mot behovet att särskilt studera utbildningens ”indirekta” verkningar.

6.4. Undersökningens resultat angående urvalet till utbildning bland arbetslösa

I samband med undersökningen om arbetsmarknadsutbildningens ekono- miska effekter företogs vid sidan av huvudstudien en sidoundersökning angående urvalet av deltagare till utbildning. Syftet med den undersök- ningen var huvudsakligen att ge bättre underlag för jämförelsen mellan utbildningsgruppen och ”kontrollgruppen” i den egentliga utbildningsun- dersökningen.

Det kan i huvudundersökningen inte vara tal om en jämförelsekontroll i experimentell mening, eftersom urvalet till arbetsmarknadsutbildning är styrt främst av gällande regler om utbildningsbidrag m. m. och vidare av den tillämpning i förmedlingsarbetet som arbetsförmedlingarna måste göra. En närmare belysning av faktorerna i denna urvalsprocess var således önskvärd.

6.4.1. Läget för de arbetslösa beträffande arbetsplacering viss tid efter arbetslöshetsanmälan

Från materialet kan utläsas hur lång tid som i olika fall förflutit från arbetslöshetsanmälan fram till dess man fått arbete på öppna marknaden. Hälften är placerade efter cirka fem veckor. Härvid har dock alla personer medtagits i redovisningen, dvs. även de som under den första arbetslös- hetsperioden fått utbildning eller haft beredskapsarbete. Dessa sysselsätt- ningar är inräknade i ”arbetslöshetsperioden”. Av diagram 6.2 framgår den karakteristiska fördelningen efter arbetslöshetsperiodens längd. Denna kan jämföras med en teoretisk kurva som representerar avgången ur ett bestånd av personer med konstant sannolikhet bland de kvarståen- de att avgå. Som framgår av diagrammet är överensstämmelsen så pass

' Likartade problem har förelegat också i rörlig- hetsstudien. Inom ramen för denna har vissa för- sök gjorts att belysa de indirekta sysselsättnings- effekternas relativa stor— leksordning i samband med flyttningen. Se kapi- tel 7, avsnitt 7.6.

Diagram 6.2 Frekvens per- __ soner som placerats i ar- bete viss tid efter första arbetslöshetsdagen. Staplarnas höjd anger frekvens per vecka.

i—

z's 36

Antal veckor efter första arbetslöshets- dagen

god att placeringsprocessen kan uppfattas på detta sätt med en mycket grov approximation. Man får naturligtvis räkna med att placeringssanno— likheten varierar med tiden och att olika personkategorier har systema- tiskt olika placeringssannolikhet.

Personer i Norrbottens län har genomsnittligt den längsta arbetslös- hetsperioden. Hälften har placerats i nytt arbete efter ca åtta veckor mot fyra veckor för Älvsborgs och Gävleborgs län och knappt fem veckor för Malmöhus län. Det erinras åter om den inverkan som vistelse i utbildning och beredskapsarbete (sysselsättningar som har inräknats i arbetslöshets- perioden) har haft i materialet.

Mellan kvinnor och män föreligger också en klar skillnad beträffande placeringschans. Av kvinnorna återstår hälften oplacerade efter ca sju veckor, vilket är klart mer än för männen.

En skillnad föreligger också mellan yngre och äldre undersökningsper- soner. Yngre hade betydligt större genomsnittlig placeringschans. I nedanstående tabell 6.6 redovisas mer fullständigt skillnaden mellan olika ålderskategorier.

Det var bland undersökningspersonerna relativt vanligt med flera arbetsbyten och mellankommande arbetslöshet under observationstiden. Genom att sysselsättningsutvecklingen följts och registrerats kan också längden av senare arbets- och arbetslöshetsperioder anges. Liksom tidigare skiljs endast mellan arbete på öppna marknaden och övrig

Tabell 6.6 Fördelning efter första arbetslöshetsperiodens längd inom olika ålders- klasser (personer i utbildning inräknade)

Procentuell Procentuell fördelning efter första arbetslöshets- åldersför- periodens längd delning

0—1 2—3 4—6 6—17 merän Okänt Summa Ålder vec- vec- veckor veckor 17 vec-

#24 25439 40—49 50—59 60—

sysselsättning. (Det är egentligen inte adekvat att beteckna den senare kategorin som ”arbetslöshet".)

Det visar sig att personerna i urvalet har en betydande rörlighet och ofta tillfälliga anställningar. Som urvalet dragits spelar byggnadsarbete och andra yrken med relativt korta anställningar en stor roll. Till en del beror rörligheten också på olika slags personliga problem när det gäller anpassningen på arbetsmarknaden. I många fall erbjuds inte tillräckligt med goda och stabila sysselsättningar på grund av näringslivsstrukturen på orten.

Arbetsförmedlingen har således att arbeta med en mycket rörlig grupp av personer. Det är väsentligt hur det gått efter den första arbetsplace- ringen. Enbart redovisning av hur snabbt den första arbetsplaceringen kommit till stånd ger därför en ofullständig bild av arbetsmarknadsan- passningen. I tabell 6.7 belyses hur undersökningsgruppens ställning på arbetsmarknaden utvecklats över tiden.

Av fördelningen efter arbetskraftsstatus den 15.8.1969 kan beräknas att cirka hälften (49 %) av de som placerades i ”arbete I” på nytt blev arbetslösa under observationstiden eller bytte arbete. Flertalet av dessa fick nytt arbete på öppna marknaden (82 %). Men frekvensen förnyad arbetslöshet (eller arbetsbyte) blev återigen så hög som 41 %. I denna omgång blev var fjärde (26 %) kvar utan arbete på öppna marknaden till observationstidens slut. Processen fortsätter på detta sätt vidare. Frekven- serna blir dock allt mindre, varför siffermässiga preciseringar inte är möjliga i senare led. Dessutom påverkas talen av observationstidens begränsning till cirka ett år. En rättvisande sifferserie kan egentligen bara erhållas om uppföljningen utsträckes utan begränsning i tiden. Det allmänna intrycket är dock att risken för förnyad arbetslöshet inom ett år ligger på nivån 40—50 %. Chansen att bli placerad i nytt arbete på marknaden stiger snabbt i början men inom årets ram når den inte över 0,9 (89 % i materialet).

Tabell 6.7 Medelantal veckor i olika delperioder.I Materialet uppdelat efter arbetskraftsstatus vid slutet av observationstiden (15.8.1969)

Arbetskrafts— Första Arbete ] Andra Arbete 2 Tredje Arbete 3 Fjärde status den arbets- på öppna arbets— på öppna arbets- på öppna arbets— 15.8.1969 löshets- mark- löshets- mark- löshets- mark- löshets- pcrio- naden perio- naden perio- naden perio- den den den den

Fortfarande arbetslös 51 (6) (11) ( 5) larbetc nr 1 11 41 ( 5) (12) ( 2) Arbetslös, haft ett

arbete 18 (16) (12) larbetc nr 2 15 23 ( 5) Arbetslös, haft två

arbeten 5 10 16 [ arbete nr 3 10 5 Arbetslös, haft tre

arbeten 4 9 8 l arbete nr 4 3 5 6 Arbetslös, haft fyra

arbeten 1 5 6 9 12 [ arbete nr 5 l 7 3 3 5

' I de fall tidsmätningen utsträckts efter mätningen av senaste arbetskraftsstatus och därför endast avser vissa av undersökningspersonerna har siffrorna satts inom parentes.

6.4.2. Urvalet till arbetsmarknadsutbildning

Arbetsmarknadsutbildning och intresse för sådan

Cirka 12 % av de undersökta personerna (arbetslöshetsanmälda hösten 1968) har under undersökningsperioden, cirka 11 månader anmälts till, börjat eller avslutat arbetsmarknadsutbildning. Därutöver finns en grupp av personer, som har intresse för arbetsmarknadsutbildning men som av olika skäl inte kommit in i den. Andelen intresserade varierade under loppet av undersökningsperioden. Mellan andra och tredje intervjutillfäl- let steg både det otillfredsställda intresset liksom antalet personer som faktiskt anmälts till, respektive gått in i utbildning. Med det sätt som utfrågandet har fått konstateras att det är fler personer med otillfreds- ställt utbildningsintresse än personer som fått eller anmälts till arbets- marknadsutbildning. Efter cirka 11 månader var det 71 % som inte börjat och heller inte hade något intresse för arbetsmarknadsutbildning.

Någon skillnad mellan kvinnor och män beträffande intresse för utbildning och faktisk kontakt med arbetsmarknadsutbildning kan icke observeras i undersökningen. Däremot föreligger en skillnad med avseen- de på civilstånd. Ogifta liksom frånskilda har något oftare blivit anmälda till utbildning med stöd av AMS.

Vid första intervjutillfället framkom ett relativt stort intresse för arbetsmarknadsutbildning. Detta har att göra med att många (cirka 65 % av alla) vid detta tillfälle fortfarande var utan sysselsättning. Det liggeri den situationen mycket närmare till hands att deklarera intresse för

utbildning. Nedan ges i en grov översikt vissa uppgifter angående intressets och det faktiska kursdeltagandets utveckling medan undersök- ningen pågick.

Relativ frekvens vid olika intervju- tillfällen

Sept. 1968 Mars 1969 Sept. 1969

Har intresse för eller sökt ut-

bildning 34 17 Är anmäld till utbildning ] 4 Har börjat utbildning 3 Har slutat utbildning Har ej påbörjat och har ej in-

tresse för utbildning 63 71

Summa

Det är motiverat att påstå att en del av det utbildningsintresse som kommer till uttryck inte är stabilt. I varje fall medför placering i ett arbete att vederbörande säger sig inte vara intresserad av att söka arbetsmarknadsutbildning. Kännedom om att endast vissa kategorier kan få utbildningsbidrag inverkar givetvis. 1 en del fall kan det förhålla sig så att man fortfarande är intresserad av utbildning men önskar återkomma senare (såvida man då skulle bli utan arbete).

Av dem som vid första frågetillfället angav utbildningsintresse hade 9 % vid andra tillfället kommit in i utbildning och ytterligare 35 % hade kvar sitt intresse. Mer än hälften av de ursprungligen utbildningsintresse- rade har således inte längre någon önskan om arbetsmarknadsutbildning. Å andra sidan hade 9 % av dem som vid första omgången sade sig sakna intresse för utbildning ändrat uppfattning och ytterligare någon procent- enhet hade t. o. m. börjat eller anmälts till utbildning.

Dessa förändringar mellan första och andra intervjutillfället överens- stämmer på sätt och vis med de förändringar som senare skulle inträffa. Av dem som vid andra frågetillfället angav utbildningsintresse hade 5 % vid tredje tillfället anmälts till eller kommit in i utbildning och ytterligare 49 % hade kvar sitt intresse (46 % hade förlorat intresset för utbildning). Av dem som vid andra omgången sade sig sakna intresse för utbildning uttryckte 13 % ett intresse vid tredje tillfället och ytterligare 1 procentenhet hade t.o.m. börjat eller anmälts till utbildning. Föränd- ringsprocessen förefaller i själva verket vara tämligen stabil trots det intryck av växlande utbildningsintresse som den tidigare på sid. presenterade tablån gav.

Den ovan behandlade processen för förändringen av intresset för utbildning och urvalet till faktisk utbildning kan belysas också på följande sätt. Stabiliteten över tiden för en grupp kan anges av det antal som gett samma svar som i den första intervjun. Den följande tablån redovisar antal personer.

Deltar ej, Har intresse Deltar i har ej in- för utbildn. utbildn. tresse

1: a frågetillfallet 5 39 292 24 Därav kvarstående vid: 2: a frågetillfället 482 103 12 3: e frågetillfället 445 54 2

Den grupp som ursprungligen var utbildningsintresserad är nästan helt utbytt efter ett års tid. En närmare analys av dessa 292 personer, som var intresserade av utbildning vid första enkättillfället, visar följande om åsiktsförskjutningar under observationstidens förlopp.

Vid 2: a frågetillfallet

Deltar Har in tresse Ingetdera

Vid 3: e frågetillfället: Deltar 9 3 1 har intresse 14 54 45 Ingetdera 3 46 1 17

26 103 163

Inom den kategori som vid första frågetillfället angav intresse för arbetsmarknadsutbildning är det 18 % som stått fast därvid vid alla tre tillfällena, 31 % har angett intresse två gånger och 40 % endast vid första tillfället. Därutöver har 10 % kommit in i utbildning. De som anmälts men inte börjat utbildning har inte räknats i detta sammanhang.

Genom en statistisk analys av intresset för arbetsmarknadsutbildning och en serie faktorer som kunde kontrolleras i undersökningen görs ett försök att särskilt belysa vilka faktorer som påverkar detta intresse. En 5. k. segmenteringsanalys har genomförts. Den går ut på att finna hur en uppdelning av ett material kan göras så att en viss variabel varierar så starkt som möjligt mellan grupperna. Den beroende variabeln i detta fall är att ha svarat ”ja” eller ”obestämd” på frågan om eventuellt intresse för arbetsmarknadsutbildning vid observationstidens början, dvs. vid första intervjutillfället. Att ha sagt ”nej” utgör det andra alternativet. Den bearbetning som genomförts kan alltså sägas gälla att finna grunder för att lokalisera brist på intresse för arbetsmarknadsutbildning. De faktorer som har betraktats som möjliga förklaringsgrunder är: ålder, civilstånd, sjuklighet, tid i senaste yrke (före september 1968), yrkesområde och tidigare utbildning.

Det är naturligtvis fler förhållanden som kan påverka intresset för utbildning. Åldern bör i det sammanhanget ses som en indikator för livs- och arbetssituationen för den enskilde snarare än som egen intressepåver- kande faktor. Med åldern varierar bl. a. också: förväntad tid under vilken en ny utbildning kan utnyttjas graden av resignation om sina möjligheter att förbättra arbetssituationen upplevelsen av diverse studiehinder, som studietempo, förkunskapskrav, inlärningsförmåga m. m.

social förankring i en viss arbetsmiljö och/eller yrkesroll.

Att flertalet faktorer medverkar till ett sjunkande utbildningsintresse med ålder är sannolikt, men det kan naturligtvis inte uteslutas att vissa förhållanden verkar i motsatt riktning.

Åldern har ett starkt samband med intresset för utbildning. Det är den av de kontrollerade (oberoende) variablerna som klarast differentierar materialet efter olika intressegrad. övriga faktorer som också kan bidra till att förklara variationerna i intressegrad visar sig vara yrkesområde, tid i senaste yrke samt förväntningar på kommande arbete. Också faktorerna tidigare utbildning och sjuklighet i senaste arbetet före arbetslöshetsan- mälan (i september 1968) har ett visst samband med intresset, men svagare.

Viktigt är vidare att dessa nu nämnda faktorer sammantagna i hög grad kan förklara variationerna i intresset för arbetsmarknadsutbildning. Av de utslagsgivande faktorer är det dock bara ålder, yrkestillhörighet, förvänt- ningen om bättre arbetsförhållanden som är kända i förväg. Det är således endast dessa variabler som är direkt användbara för prognoser. Förkla- ringsgraden illustreras av följande tablå:

Personer Andel utbild- som är ningsintresserade (samt obe- stämda)

under 60 år; tillhör andra yrkesområden' än 0,2,7;

väntar sig få förbättringar av nästa arbete 200 0,79 under 42 år; tillhör yrkesområdena 0,2,7 285 0,63 under 60 år; tillhör ej yrken i 0,2,7; väntar

sig många förbättringar av nästa arbete 27 0,51 55—60 år; tillhör yrken i 0,2,7 28 0,28 över 60 år; ej sjuka under observationstiden 43 0,27 över 60 är; sjuka viss tid under observa-

tionstiden 28 0,03

Genom att ytterligare dela upp materialet (speciellt efter ålder) kan man för smärre grupper nå en andel utbildningsintresserade som ligger nära talet ett. Genomsnittligt för de arbetssökande (i september 1968) som deltagit i specialbearbetningen var andelen med klart eller obestämt intresse för utbildning 60 %.

En slutsats som kan dras från materialet är att man med hjälp av variabler av de slag som kontrollerats i stor utsträckning kan lokalisera utbildningsintresset och således för en grupp sökande förutsäga dess potentiella intresse för arbetsmarknadsutbildning. Intresset är emellertid som förut visats inte stabilt över tiden. En persons sysselsättningsstatus och grad av subjektiv anpassning i det (eventuella) arbete han/hon har inverkat. Belägg för det ges i segmenteringsbearbetningen. Indikatorer på arbetsanpassning visar sig ha ett säkerställt samband med det utbildnings- intresse man deklarerar. Likaså är ”förväntningar på nytt arbete” av viss ' betydelse för utfallet.

1 Sifferbeteckningama av— ser Nordisk yrkesklassifi- cering (NYK), första kod- siffran.

Diagram 6.3 Samband mellan sysselsättnings- historia och intresse för arbetsmarknads- utbildning

Tidigare har påpekats att det finns ett deklarerat utbildningsintresse som inte blir tillgodosett genom faktisk utbildning eller utbildningser- bjudande. Problemet för den arbetsmarknadspolitiska planeringen är således inte så mycket att lokalisera och kvantifiera nya grupper av intresserade utan snarare att bedöma vilka kategorier inom gruppen intresserade som faktiskt får utbildning.

Sambandet mellan sysselsättningshistoria och urval till arbetsmarknads— utbildning

Det finns åtminstone ett självklart samband mellan utbildningsdeltagande och sysselsättningshistorian under observationstiden. I och med kursstar- ten är det icke aktuellt att börja ett nytt arbete. De som går i utbildning har lägre matematisk förväntan att vara i arbete vid en viss tidpunkt. Och omvänt: De som har arbete på öppna marknaden har lägre matematisk förväntan att ha påbörjat utbildning under undersökningsperioden.

Som framgår av diagram 6.3 uttrycks ett sådant samband i materialet. Uppdelning har där skett efter arbetskraftsstatus den 15.8.1969 och antalet arbeten sedan september 1968 och framåt. Bland dem som inte var i arbete den 15.8.1969 är andelen i utbildning eller tidigare utbildade avsevärt högre.

PERSONER SOM EJ VAR l PERSONER SOM VAR l ARBETE 15/81969 ARBETE 15/81969

procent

100

Ej börjat eller haft Ej börjat eller haft intresse av utbildning intresse av utbildning

x xx ,nX

_ X X in ressera a_v e er * x x xsokt utbildning ”)(/intresserad av eller

*Xx x sökt utbildning

gått i utbildning

”("xxx 1) gått i utbildning kx

Antal arbeten sedan september 1968:

2 3 el. 1 2 4 el. fler fler Antal observationer:

29 (8) 345 160 17

i) den 15 augusti 1969 eller tidigare under observationsperioden

Det är emellertid inte befogat att enbart tillskriva sambandet en logisk självklarhet eftersom det också kan finnas vissa beteenden och orsaksme— kanismer som inverkar. Det är tre punkter som avses därvid:

l) Intresset för utbildning beror på hur länge en arbetsplacering låter vänta på sig eller på längden av den tid man går utan fast placering på öppna marknaden. Intresset i sin tur är en viktig bestämningsgrund för faktisk utbildning. Arbetsmarknadsutbildning ger erfarenhetsmässigt ökad chans till full och jämn sysselsättning, Detta finns belagt i flera undersökningar och är en central hypotes också i denna studie. Personer med vanligen stor rörlighet i fråga om anställning och yrke erbjuds utbildning förhållandevis sällan. Den arbetshypotesen utgår ifrån att (de relativt många) arbetslöshetsperioderna är förhållandevis korta varför frågan om utbildning mer sällan hinner aktualiseras.

Innan vi går in på en definitiv bedömning av olika förklaringsgrunder av sambandet mellan sysselsättningshistoria och förekomst av arbets- marknadsutbildning finns det skäl att ta hänsyn till vissa sifferuppgifter angående intervjupersonernas successiva sysselsättningsutveckling.

Räknat från undersökningens början, då arbetssökandeanmälan gjor— des, fram till 15.8.1969 placerades som tidigare visats 89 % i arbete på öppna marknaden. (Vissa av dem hade under tiden dessutom genomgått arbetsmarknadsutbildning.) Av övriga var närmare 26 % anmälda till eller placerade i utbildning vid denna tidpunkt. Omkring 9 % av undersök- ningspersonerna var således i viss mening oplacerade efter 1 år.

Den grupp som erhöll arbete på öppna marknaden följs sedan vidare. Som angetts på annat ställe blev drygt hälften kvar i det första arbetet tills mitten av augusti 1969, men för de övriga uppstår på nytt frågan om hur sysselsättningsläget kom att gestalta sig. I denna nya omgång blev 82 % placerade i arbete (nr 2), drygt 1 % var i utbildning vid periodens slut och ca 17 % förblev således oplacerade i viss mening. På detta sätt har flera omgångar studerats tills frekvenserna blivit för små för ytterligare slutsatser. Följande tablå ger en översikt över de successiva omgångarna.1 Att sannolikheten för placering i arbete sjunker vid senare omgångar är en logisk följd om enbart mättidens längd inverkar. Man kan

Sammanlagd placeringschans under observ.tiden

efter efter l:a efter 2: a efter 3: e urspr. an- arbetet arbetet arbetet mälan

(= arb. ])

Placering i arbete 89 % Placering i utbildning vid

periodens slut 1,8 % Övriga = ”oplacerade” 9 % Därav: sökt eller intres—

serad av utbildning 2,5 %

* Utbildning som av- slutats före observa- tionsperiodens slut har inte återgetts i tabellen.

avläsa att arbetsmarknadsutbildning bara i begränsad utsträckning tjänst- gjorde som en kompletterande åtgärd för att lösa sysselsättningsproblem för de grupper som kommit att stå kvar längst som arbetslösa. Samtliga individer i dessa grupper är givetvis inte intresserade av utbildningi AMS regi utan ramen för fler utbildningserbjudanden är begränsad i det avseendet. Det övervägande flertalet av dem som börjat utbildning tillhör dock den grupp av undersökningspersoner som haft den längsta tiden i arbetslöshet.

Av de ursprungligen arbetssökande anmälda personerna var 24 % utan arbete på öppna marknaden efter knappt ett år. Därvid har både frivilligt och ofrivilligt bytande samt personer iutbildning, beredskapsarbete eller militärtjänst räknats med liksom de som lämnat arbetskraften för att återgå till hemarbete. De som gått till militärtjänst eller hemarbete utgör tillsammans 5 % av urvalet.

Bland personer som inte deltagit i utbildning under observationstiden finns ingen säkerställd skillnad mellan dem som haft intresse för utbildning eller sökt sådan (tillsammans 43 %) och övriga med avseende p