SOU 1977:4
Sjukvårdsavfall
Till Statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
Genom beslut den 10 april 1975 bemyndigade regeringen chefen för jord- bruksdepartementet att tillkalla högst fem sakkunniga för utredning om omhändertagande av sjukhusavfall. Med stöd härav tillkallade departe- mentschefen den 9 juni 1975 såsom sakkunniga riksdagsledamoten Anna- Greta Skantz, ordförande, direktören Nils Holmberg, ombudsmannen Lars Johansson, riksdagsledamoten Arne Magnusson och sektionschefen Nils Tjerneld.
De sakkunniga har antagit namnet utredningen om sjukvårdsavfall.
Att som experter biträda utredningen förordnade departementschefen den 9 juni 1975 civilingenjören Göran Adolfsson, byrådirektören Guldbrand Skjönberg, avdelningsdirektören Olov von Heidenstam samt avdelnings- direktören Erik Tennevall. Genom beslut den 10 september 1975 förordnades som ytterligare expert numera statsepizootologen Göran Hugoson.
Till sekreterare i utredningen förordnade departementschefen den 9 juni 1975 hovrättsassessorn Arne Kardell och departementssekreteraren Lennart Lindgren.
Sedan utredningen nu slutfört sitt arbete får utredningen härmed över- lämna betänkandet Sjukvårdsavfall. Utredningens förslag är enhälligt.
Stockholm ijanuari 1977
Anna-Greta Skantz
Nils Holmberg Lars Johansson Arne Magnusson Nils Tjerneld
/A me Kardell Lennart Lindgren
__ . ' . ' " _ " |. "' ' l' ' I'L- . " .l "| '. . .. i' I .. if "I . _'r| ' _ " ' ' . 'å'ir' |. IJLruJ' ' ' ' H :* ._ ' '.' . . ..1.r . ” "..|.l " I : ': '.' 'FL_1.H_1T
. , ' | ' ' ...a 1- 11.
. ' - . _ r . ,, .. ” ' ... -- ...: lgh -- ." '. . . .. : , ' ' ung?-'_'... il'h.l-||.'.;|L '. ' -- ” ' . * . . 'u . '. .. -,'|-' "nu.
" .- *. " . - | .' ' ' "" lin-I
. '.' . ' , ” . . I. ' _|." ' lill
'. .. - . . . - ' . .. . www .'m| L '"|
. . ”n '. I'd-'.'.LIM " ' H' ' : ” " . 'Ill ';
I . ' . -' ut'-i.!!! .' ' .." ' .. ' .. '_' ..l-.| '|'|.-
. F .
1. Sammanfattning
Avfall från sjukvårdsinrättningar anses svårhanterligt eftersom det innehåller såväl vanligt hushållsavfall s.k. konventionellt avfall som s.k. riskavfall. Riskavfallet utgörs av en rad olika avfallsslag: smittförande avfall, biologiskt material, engångssprutor, skärande och stickande avfall, radioaktivt avfall samt gifter och läkemedelstester. Olämplig hantering av riskavfallet kan innebära hälso- och miljörisker.
Utredningen har i sitt arbete tagit upp frågan om hanteringen av avfall som uppkommer vid sjukhus, öppenvård och veterinära inrättningar. Såväl miljöskydds- som arbetarskyddsaspekter har belysts i utredningsarbetet.
Beträffande omhändertagande av avfall från sjukvårdsinrättningar finns särskilda råd och anvisningar som har meddelats av socialstyrelsen. Kom- pletterande råd i fråga om avfallshanteringen inom sjukvården har utgetts av sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut (Spri).
Vid landets samtliga sjukhus uppkommer enligt beräkningar som utred- ningen låtit utföra och som redovisas i kapitel 4 årligen ca 80 000 ton avfall, vilket motsvarar en sammanlagd volym på drygt 1 milj. m3. Detta utgör ca 3 viktsprocent av den totala mängden avfall från hushållen. Omkring 10000 ton eller 68000 m3 av denna avfallsmängd utgör riskavfall. Detta motsvarar i viktsprocent ca 13 % och i volymprocent ca 7 % av den totala avfallsmängden vid sjukhusen.
Vid de veterinära inrättningarna uppkommer relativt små mängder risk- avfall. Största andelen utgörs av biologiskt avfall som kan uppgå till stor- leksordningen 15 ton per år och inrättning.
Det finns enligt vad som redovisas i kapitel 5 stora skillnader i nuvarande hanteringen av sjukvårdsavfall mellan olika sjukhus. En del sjukhus be- traktar allt avfall som riskavfall. Andra skiljer riskavfall från det konven- tionella avfallet. Huvuddelen av sjukhusen tycks ha någon form av sortering av avfallet. På många sjukhus är det problem med att nå ut med information om sorteringsrutiner främst på grund av den stora personalomsättningen. För slutbehandling av riskavfallet rekommenderar socialstyrelsen förbrän- ning. Idag förbränner 70 % av antalet sjukvårdsinrättningar sitt riskavfall och 30 % utnyttjar deponering. Desinfektionsvätskor och andra kemikalier samlas normalt in för särskild behandling. Nedspolning i avlopp förekommer dock. Läkemedelsrester förs i regel åter till apoteken.
Även inom öppenvården sker en viss sortering av avfallet liksom vid de veterinära inrättningarna.
De brister och problem som utredningen har funnit i den nuvarande hanteringen berör både arbetsmiljön och den yttre miljön. De mest påtagliga arbetarskyddsproblemen är risker för stick- och skärskador hos den personal som hanterar avfallet samt bristfällig arbetsmiljö vid förbränningsanlägg- ningar. Miljöskyddsproblemen hänför sig främst till luftföroreningar från förbränning av avfall och vattenvärdsproblem genom utsläpp av olika ke- mikalier.
Frågan om smittrisker vid hantering av smittförande avfall har behandlats ingående under utredningens arbete. Bl.a. har utredningen hållit hearing med medicinsk expertis. Frågan redovisas i kapitel 6.
I kapitel 7 tar utredningen upp frågan om vilka krav och normer som från arbetarskydds- och miljöskyddssynpunkt bör ställas på utformning och funktion i fråga om förbränningsanläggningar för sjukvårdsavfall. I sam- manhanget redogörs för de krav och normer som i dessa hänseenden har utarbetats av statens naturvårdsverk och Spri.
Utredningens överväganden och förslag återfinns i kapitel 8. Där konsta- terar utredningen att de arbetarskyddsproblem som förekommer i samband med avfallshanteringen på sjukhusen i stor utsträckning orsakas av att gäl- lande råd och anvisningar av olika skäl inte följs av sjukvårdshuvudmännen eller den personal som har ansvaret för hanteringen av avfallet. Utredningen föreslår att utbildning av och fortlöpande information till den berörda per- sonalen förstärks. Särskilda anvisningar om denna utbildning och infor- mation bör enligt utredningen meddelas. Vidare föreslås att gällande an- visningar, som har meddelats av socialstyrelsen, bör förenklas och i vissa fall omvandlas till direkta arbetarskyddsföreskrifter. Uppgiften att genomföra vad som nu har föreslagits bör enligt utredningen anförtros åt arbetarskydds- styrelsen som bör samråda med socialstyrelsen, sjukvårdshuvudmännen och berörda fackliga organisationer.
För att motverka skaderisken vid hanteringen av använda engångssprutor och annat skärande och stickande avfall från öppenvårdsinrättningar förordar utredningen att sjukvårdshuvudmännen bör utreda möjligheterna att genom samordning av transporter eventuellt via apoteken föra detta avfall för oskadliggörande till en särskild anläggning. I den mån en sådan uppsam- lingsmetod inte kan tillämpas anser utredningen att öppenvårdsinrättningar- na bör till skillnad från vad som nu är fallet tillåtas att baka in engångssprutor och övrigt skärande och stickande avfall i gips eller liknande ämne. Efter en sådan åtgärd kan avfallet utan större olägenheter blandas med hushålls- avfall i en vanlig sopsäck.
När det gäller de engångssprutor som används i hemmen liksom de läkemedelsrester som uppkommer där rekommenderar utredningen att all- mänheten skall kunna lämna detta avfall på apoteken.
Frågan om vad som skall anses utgöra smittförande avfall har som tidigare sagts fått en ingående belysning under utredningsarbetet. 1 det samman- hanget framhålls att avfallshanteringen inte är den verksamhet där smitt- risken för sjukhuspersonal är störst. [ fråga om deponering av sjukvårds- avfall på avfallsupplag måste man enligt utredningen beakta att det avfall som kommer från hushållen i regel innehåller samma smittämnen som
finns i sjukvårdsavfallet. När det gäller bedömningen av de smittrisker som kan finnas vid hantering av sjukvårdsavfall ansluter sig utredningen till den uppfattning som har framförts av en i stort sett enig expertis, nämligen att gällande anvisningar i alltför stor omfattning klassificerar avfall som smittförande. Utredningen ifrågasätter sålunda om det finns anledning att till smittförande avfall hänföra annat avfall än sådant som uppkommer vid infektionsklinik. dialysavdelning vid medicinsk njurklinik och vid vissa la- boratorier. Utredningen anser vidare att smittförande avfall från infektions- klinik under normala förhållanden borde kunna deponeras på avfallsupplag utan större olägenheter under förutsättning att de föreskrifter som kan kom- ma att meddelas för sådan deponering efterlevs. Utredningen föreslår att socialstyrelsen får i uppdrag att arbeta om gällande anvisningar i hithörande delar. Om styrelsen finner att deponering som nu avses kan tillåtas, bör styrelsen och naturvårdsverket enligt utredningen gemensamt meddela fö- reskrifter om hur deponeringen skall gå till med hänsyn till hygien och miljöskyddssynpunkter.
Om avfallet från infektionsklinik kommer att få deponeras, blir den åter- stående mängden riskavfall på många sjukhus så liten att det enligt ut- redningen knappast kan vara motiverat att sjukhuset har en egen förbrän- ningsanläggning bara för detta avfall. I det sammanhanget framhåller ut- redningen att det är viktigt att man försöker hitta samordnande lösningar på de förbränningsbehov som kan föreligga inom olika sektorer av samhället.
När det gäller sjukhusens avloppsvattenutsläpp påtalar utredningen att det på många håll borde vara möjligt att avsevärt minska förbrukningen av fenolsubstanser för att därmed minska de olägenheter som dessa sub- stanser kan orsaka när de släpps ut i avloppen.
' . rr . .. .n'-';j.;..|=l _l. ,. ."'"" r.'n"mi'f'*ifuällg.1li1.1£l'.' .tl.11'_..."-1.=il,m_u1-1t_lh" .. ...a—1. 1:1' 'L_—I"|1.”j.' ill J.J.]. 11!" ." -.L|'."1.|'i|'1|1- (F. _.'j1111r.!"'.l'1 1'11' .4'111. . .' raj-in...]: _ uk,-.'.; bil.; från. "nr.:. andra:—Wanja!" n'nmuwlca . .'.-Lv |."1_'.' .bi:"- %u.-'i' t'_'.u',"1.ll'rLL..l.'n". r..—lt 561.71le ". 11._|'_.._'1."Fu . :. 'u " ' TA... ”M '|'" ". 4.1-'. "'"-1111 " F""- .L' '.L".I'i Hill—.'-'..ITT'H i.:i..' '1.' "tm. Hm..!" 11 'na l.. aarmujnm '|,_'| J...! "' '.: L|1 Lil'-h”. utr.-'I. Emån-1131 nm.-'; 1 1121 :."...-.."":-.'. "-..11.1.l.r...1. ..'..1.J'L..1..'1.'.'=1 |"11' L-..'.' 'I" . ". Hund-lil": 11.11- 1: .1' J.., ...au... ;. '.qu- .111'.' 'watch'. utvald.." '. |. .! '.'Ih'll'h ""1'-'Ll'—I-"-1—'l'-| .11- U'uLLIJ. JE.|_.1:| 1._11Lu1uhhj'1 L|._ m.m. ,.,,-.,. .- ..j. ."-.."1...-11'|"-.- Al"-.'.» .' 5.171 .'.'—alm"..- ..'.l.1=..h......'. .bi'w-ru-m' .._.J .' ."1'-:.i ' ...'. -.1". ...:, .'|.'|.'|' li'-l"'-110f1-lw':"11'_ -kll-|"' ..'. ..... ' 31.11'1.'1-:.|'"t_"'l,.: "..'-'t "uj"111",'.'-'-"'-:lluulmhu'l”'Vi" ' - :'-- ...n- . n..»l. .u-e:_1r»_..—1.'...'r.".1i.|..»w..i. .l'r .nm. ....11..-u.- .'""r J. 'WHM.|3...LHI1I.HH| vadmal—ruin. tLP'JJ .1kqät""ii1' " '.' Tf.” "” _"-
""." mn ' .: nanm ..m Har—. i.: hal- -rugn.rarm..a.,.—.1.ru nr.:" 1. 1.5.1 ' | in;”. | L'li'hl .IH . ..' -. ....1' -....u.1'.'|'a_f.11w1_ T.." '|'”; WHEN!!! artwnum I'm "k,—'17;IQ-_"1.11"qrnn1114r71."r' |"' 11 l:'|l'.i . l -hli Asun-=.”: tal-"111151 :p. ll.1+.'-1.1"- mani-|| 1.1 ut _i' . zala'-.ru -' .m- WWF MMW'IWJHWJFH nmuwuuninhmwdmmurumi wm-Wm-mnnjlwmmkm F-rwlrr- Niin-11 m...-...a. 2-1. .._... '-.n 'urur'ilå'iw-Win mur mil-Im "115111. nr l'rM'hi r'n- "31 1._"... mm .mm- "'n-m'ti'Jr-lll'r 1.-'-.1"1'-1|'-u.1'1"r"|.n.i 'i'-rrc. 'W- i-httwiu'E'J.-- ' .4-1 'i. w-.-tml..u1.a'..nirr.h'.q'..Fi-nr..1'.u'.nw.H-..1'.'.'5l".'J.. 'a' WJM' . Jmär- kna-m .. lane .'.'-w lll-'|';i|.1'i'd'1rtui'.U-'.'i .'....11 —'-. |.|.l'.llb'_l'l"L"r'il"'.|"1'..M1h."l'1- r-. '..'1.1= '-' aa! .»; _11'?I'1"'1."1'L'1J'l'1"1 .; . _ :. __._v-. :-._ .._ mm...... .. 'r.'u.'rj.—_i'1r1.'.-.T- 11.175. i...... '. ut
.- 1._ ;.Isuiju iu." .. "'_g._ —"J_ _ |'_' _ QE'H J'I '. '_1.' t'd'.._'_'.:'| . . '. ", _"- _ _ . _ .'..'111_'. ' . l ' Minivan.... '_"- _". _ ." ' _' -. . '- 'J...J-.I;i..J. "'.' | -1F'-'1 1'-i:-_'1'""-1'.' . IH. . "— .. .. .- '.'. '."...1. .. . .' .. |1".'..'|f-. '_ - . ..._1 _ '.1' L" '. _. ._ ,.1 ' .... nu..-"rr ...'_' 1'-'-"'.'|' _1_ ' " ' L..: "1.1 1.1f' "'ul" -'"- ' ."". ' ' ' ' .'-.'|' - " " . '; iran-'."' ' ' ." ' '." "' '.—"" ' ' ' ' "' '.. '.' . '.1' _"".['11'.1'1'. ' "t|"' - |: ' ' . '. '.' '|"1 " _| . .'..'|'J_11_1'_'1' '. .'. . "' . ". 1"l ' .. . .1 gLLjJ_'"I .' ' ' I. . ' .'.' ' 11" ' ' | j_.1'_'.u.' . _. JJ: '_.; '_"i .J_'"'i ' . _ ' -"L ' '-'_ . ."l, l|'- ':
'_| -l1-.-_'._L' " ut. lf .. L '.
' ',L_' _.| ' ._11 "'_' _ l'L” 11'-'
-! . ""1' rl' '.1...”'. '
mr." 17.1."11'1.'T' r -|'f1— _.F"""'_.' .
fil "."l.."1"11| "' . -"*1 —n'”1"11r."'"
2. Utredningens tillkomst och arbete
2.1. Bakgrund till utredningsarbetet
Avfall från sjukvårdsinrättningar anses svårhanterligt med hänsyn till att det innehåller såväl konventionellt avfall som s. k. riskavfall. Det konven- tionella avfallet är i princip av samma typ som hushållsavfallet. Riskavfallet brukar indelas i följande avfallsslag: smittförande avfall, biologiskt material, engångssprutor, skärande och stickande avfall, radioaktivt avfall samt gifter och läkemedelsrester.
Frågan om hanteringen av sjukhusavfallet uppmärksammades av den inom jordbruksdepartementet tillsatta arbetsgruppen för avfallsfrågor i be- tänkandet (Ds 10 1974110) Avfall. ökad återvinning — bättre omhänderta— gande. Det var inte möjligt för arbetsgruppen att mera ingående behandla sjukvårdens avfallsfrågor. Arbetsgruppen konstaterade dock att avfallshan- teringen inom sjukvården inte var helt tillfredsställande från vare sig miljö- eller arbetarskyddssynpunkt. Arbetsgruppen förordade därför att formerna för hanteringen av sjukhusavfallet skulle bli föremål för en översyn.
Vid remissbehandlingen av arbetsgruppens betänkande fick förslaget om en utredning rörande sjukhusavfall ett kraftigt stöd. Flertalet av de remiss- instanser som yttrade sig i frågan underströk på olika sätt angelägenheten av att en bred översyn kom till stånd.
Mot bakgrund av angivna förhållanden tillsattes utredningen (Jo 1975:02) om sjukvårdsavfall av chefen för jordbruksdepartementet med stöd av re- geringens bemyndigande den 10 april 1975.
2.2. Utredningens direktiv
I direktiven understryks att avfallshanteringen är en viktig del av miljö- vården och att det är angeläget att alla typer av avfall i samhället tas om hand på ett från hälso- och miljösynpunkt tillfredsställande sätt. Utredningen skall enligt direktiven kartlägga mängd och sammansättning av sjukhusavfallet samt redovisa de i dag gängse metoderna för omhän- dertagande och behandling av avfallet. Det ankommer vidare på utredningen att belysa eventuella brister i nuvarande hantering samt föreslå de åtgärder
som behövs för att sjukhusavfallet skall kunna omhändertas på ett från såväl hälso- som miljösynpunkt riktigt sätt. Vid utredningsarbetet skall stor vikt läggas vid arbetarskyddsaspekterna.
Utredningen är enligt direktiven oförhindrad att pröva också andra frågor som hänger samman med de problem som nyss har berörts.
Enligt direktiven skall utredningen bedriva sitt arbete skyndsamt och framlägga sina förslag före 1976 års utgång.
2.3. Utredningens arbete
Vid första sammanträdet antog utredningen namnet Utredningen om sjuk- vårdsavfall. Genom namnet markeras att vår utredningsuppgift inte bara gäller hanteringen av det avfall som uppkommer på sjukhusen utan också hanteringen av det avfall som uppkommer inom öppenvården. I uppgiften ingår att utreda även den avfallshantering som äger rum inom vete- rinärmedicinska inrättningar. En fråga som vi har diskuterat är huruvida all hantering av försöksdjurskadaver kunde anses falla inom ramen för vårt utredningsuppdrag. I den frågan har vi kommit fram till att nämnda han- tering faller under vårt uppdrag bara i den utsträckning som hanteringen sker inom sjukvårdsinrättningar. Hanteringen av försöksdjurskadaver från andra inrättningar behandlas sålunda inte i detta betänkande.
Enligt vårt uppdrag skulle vi låta kartlägga mängd och sammansättning av sjukhusavfallet. Detta har vi gjort i samråd med sjukvårdens och so- cialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut (Spri). Genom Sprizs för- sorg har landstingen och de sjukvårdsförvaltningar som ligger utanför lands- tingen i två omgångar tillställts enkäter med frågor rörande avfallshante- ringen. Uppgifter som lämnats i anledning av dessa enkäter har sedan be- arbetats av K-Konsult i ett av utredningen och Spri gemensamt bekostat projekt. En sammanfattning av K-Konsults redovisning har intagits i avsnitt 4.1. Kvantitativa uppgifter om sjukvårdsavfall har framkommit också genom en enkät som lantbruksstyrelsen på utredningens förslag har genomfört rö— rande hanteringen av avfall från djursjukhus och veterinärmedicinska la- boratorier. Dessa uppgifter redovisas i avsnitt 4.2.
1 svaren på nyss nämnda enkäter har också framkommit för utredningen värdefulla uppgifter om de metoder som används vid hanteringen av sjuk- vårdsavfallet.
För att ytterligare belysa ifrågavarande hantering och eventuella problem i sammanhanget har utredningen initierat att enkäter i ämnet genomförts av socialstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen och Svenska kommunalarbetare- förbundet. Socialstyrelsen har i sin enkät vänt sig till länsläkarorganisatio- nerna och fått svar på frågor rörande hanteringen av avfall från den öppna sjukvårdens inrättningar. Arbetarskyddsstyrelsen och Kommunalarbetare- förbundet har i sina enkäter fått arbetarskyddsfrågor belysta genom uppgifter från yrkesinspektionsdistrikten resp. berörda lokalavdelningar av förbundet. Uppgifter från nu nämnda enkäter ligger jämte annat material till grund för den analys och beskrivning av den nuvarande situationen som vi lämnar i kapitel 5.
Viktig information för utredningens arbete har vidare inhämtats vid stu- diebesök på Södersjukhuset och Roslagstulls sjukhus i Stockholm. Lunds lasarett och Vipeholms sjukhus i Lund, Malmö allmänna sjukhus samt Kärnsjukhuset i Skövde. I samband med besöket i Malmö studerades också Sydvästra Skånes Avfallsaktiebolags förbränningsanläggning, Sjölundaver- ket, och i anslutning till studieresan till Skövde besöktes veterinårinrätt- ningen i Skara och en av Scan Väst ägd anläggning för återvinning av slak- teriavfall i Stenstorp.
Uppgifter av väsentlig betydelse för utredningens ställningstaganden har framkommit vid hearing som utredningen vid tre tillfällen anordnat med experter på avfallshantering inom sjukvården. Vid hearing den 28 oktober 1975 deltog bitr. länsläkaren Lars-Olof Mentzing, Nyköping, hälsovårds- chefen Gunilla Öberg, Visby, yrkesinspektören Ian Bengtsson, Stockholm, och yrkesinspektören Anna-Lisa Nilsjö, Malmö, samt personalöverläkaren Anders Norman, Stockholm. Vid detta tillfälle behandlades avfallshante- ringen främst från arbetarskyddssynpunkt. Vid hearing den 12 december 1975 och den 31 maj 1976 belystes främst frågor rörande hanteringen av smittförande avfall. Vid dessa två tillfällen lämnades uppgifter av över- läkaren Jan Kjellander, Regionsjukhuset i Örebro, bitr. överläkaren Karl-Erik Myrbäck, Södersjukhuset och bitr. överläkaren Bertil Nyström, Karolinska sjukhuset. Vid hearingen den 12 december 1975 lämnades synpunkter på hanteringen av avfall från djursjukhus av professor Gunnar Tufvesson, Ve— terinärhögskolan. 1 hearingen den 31 maj 1976 deltog också med.dr. Gösta Öberg, socialstyrelsen.
En sammanställning av uppgifter och synpunkter som kom fram vid hearingen den 31 maj 1976 redovisades av utredningens sekretariat i en promemoria av den 18 augusti 1976. Däri angavs också vissa slutsatser som sekretariatet dragit av dessa uppgifter och synpunkter. Promemorian har sedan för synpunkter tillställts förutom de i hearingen deltagande per- sonerna även följande experter på smittskyddsfrågor, nämligen professor Elias Bengtsson, Roslagstulls sjukhus, professor Per Hedlund, Östra sjuk- huset, Göteborg, docent Margareta Böttiger och professor Lars-Olof Kallings, statens bakteriologiska laboratorium, professor Gunnar Laurell. mikrobio- logiska institutionen, Uppsala, överläkare Birgitta Niléhn, Regionsjukhuset i Linköping samt överläkaren Carl Ericson, Kristianstads sjukhus. Prome- morian och de många värdefulla synpunkter som lämnats av nämnda ex- perter utgör underlag för skrivningen i kapitel 6.
Statens naturvårdsverk har bidragit till utredningsmaterialet med uppgifter från en av verket ledd utredning om sjukhusens avloppsutsläpp. Vissa av dessa uppgifter redovisas i kapitel 5. Naturvårdsverket har vidare med åbe- ropande av vissa utredningar om förbränning av sjukvårdsavfall lämnat syn- punkter på sådan förbränning. Dessa synpunkter redovisas i kapitel 5 och 7.
Spri har välvilligt till utredningens förfogande ställt av institutet utarbetade riktlinjer i fråga om prestationskrav på anläggningar för förbrän- ning av riskavfall. Dessa riktlinjer återges i kapitel 7.
Under arbetets gång har utredningen vidare tagit del av utredningsrap- porter som vissa sjukvårdshuvudmän tidigare har gjort rörande avfallshan- teringen. Dessa rapporter finns angivna i förteckningen över referenser (bilaga
""J-Hm
...1.._._|J._....
...L.l._l.-..Jn... ... _.
..H.
L...-ru...? .'.!
.._...p ..!!
|_|._. _ .._.E 5.1-E
__w.
3. Gällande bestämmelser
3.1. Bestämmelser meddelade av riksdagen och regeringen
Allmänna bestämmelser om renhållning finns i 47—53 åå hälsovårdssradgan (I958.'663). Enligt 47.5 skall vid bebyggelse förekommande orenlighet och avfall samlas upp och omedelbart forslas bort eller så förvaras att sanitär olägenhet inte uppstår. 48 och 49 åå innehåller föreskrifter om hur upp- samling och förvaring av avfall skall ske. I 49% sägs bl. a. att kärl eller andra behållare skall vara täta och lätta att tömma. Enligt 51 & skall orenlighet och avfall forslas bort till behandlingsanläggning eller upplagsplats eller på annat sätt så omhändertas att sanitär olägenhet inte uppstår. I 53 & föreskrivs bl. a. att upplagsplats inte får anordnas så att sanitär olägenhet uppstår och att fortlöpande tillsyn utövas över upplagsplats inom hälsovårdstätort.
Bestämmelser om renhållningen inom en kommun kan också finnas i lokal hälsovårdsordning. I sådan hälsovårdsordning får kommun enligt 65 ;" hälsovårdsstadgan meddela de ytterligare föreskrifter om allmänna hälso- vården som behövs utöver stadgan.
Tillsynen över efterlevnaden av bestämmelserna i hälsovårdsstadgan och i lokal hälsovårdsordning tillkommer hälsovårdsnämnden. Länsstyrelsen är regional tillsynsmyndighet. Socialstyrelsen är, såvitt nu är i fråga, högsta tillsynsmyndighet över allmänna hälsovården i landet (2—4 åå hälsovårds- stadgan). På det regionala planet tillkommer det också länsläkarorganisatio- nen att utöva tillsyn i fråga om den allmänna hälsovården. Enligt 3ä in- srruktionen (1 965 :792) för läns/äkarväsendet har organisationen till huvudsak- lig uppgift att verka för den allmänna hälsovårdens främjande och följa planeringen av den allmänna sjukvården samt att ha tillsyn över vissa in- rättningar, den öppna sjukvården och personer som yrkesmässigt utövar hälso- och sjukvårdande verksamhet. Varje län utgör ett länsläkardistrikt (11 å). Socialstyrelsen är chefsmyndighet för organisationen som i varje di- strikt utgöres av länsläkare, biträdande länsläkare och länshälsovårdskonsul- ter till det antal regeringen bestämmer (12 och 13 åå instruktionen).
Hälsovårdsnämnd får enligt 70 & hälsovårdsstadgan meddela de föreskrif- ter som behövs för att förebygga eller undanröja sanitär olägenhet. Nämnden får meddela förelägganden eller förbud (71 å). För underlåtelse att ställa sig föreläggande eller förbud till efterrättelse får nämnden föreskriva vite. Böter kan i vissa fall ådömas den som bryter mot föreskrift i stadgan eller
i lokal hälsovårdsordning eller mot föreskrift som meddelats med stöd av stadgan (83 och 84 åå).
Hälsovårdsstadgan ses för närvarande över av utredningen (S l974:08) angående översyn av hälsovårdsstadgan.
Enligt 4ä första stycket kommunala rehå'llnings/agen (l970:892) är kom- munen skyldig att till behandlingsanläggning eller upplagsplats forsla oren- lighet som härrör från hushåll samt hushållsavfall och därmed jämförligt avfall (obligatoriskt renhållningsmonopol). I prOp. l970:157, vari förslag till renhållningslagen lades fram, anförde departementschefen(s 88) att till hus- hållsavfall bör hänföras i första hand sopor, köksavfall och annan dylik orenlighet samt latrin. Det är väsentligt, fortsatte departementschefen, att begreppet hushållsavfall ges en sådan omfattning att det svarar mot det behov av borttransport som regelmässigt uppkommer vid nyttjande av mark och byggnad för bostadsändamål. Till hushållsavfall kan med hänsyn härtill komma att hänföras även sådant avfall som traditionellt inte har betraktats som hushållsavfall. Till avfall som skall anses jämförligt med hushållsavfall räknade departementschefen sådant avfall från industrier, affärsrörelser eller liknande verksamhet som uppkommer som en direkt följd av att människor oavsett ändamål och verksamhet uppehåller sig i en lokal eller anläggning, t.ex. toalettavfall, avfall från personalmatsalar och restaurangavfall.
I 4å andra stycket renhållningslagen bemyndigas regeringen föreskriva att renhållningsmonopolet skall utvidgas till att omfatta vid bebyggelse fö- rekommande annan orenlighet och annat avfall än som avses i paragrafens första stycke. Regeringen får överlåta åt förvaltningsmyndighet eller kom- mun att meddela sådana föreskrifter. När orenlighet och avfall skall forslas bort genom kommunens försorg, får annan person än den kommunen anlitar för detta ändamål inte ta befattning därmed (4å tredje stycket).
Enligt 9_& renhållningskungörelsen (1974:1024) får kommun i lokal hälso- vårdsordning föreskriva att avfall som inte omfattas av renhållningsmonopol skall föras in under monopolet.
I fråga om upplag eller anläggning för behandling av avfall gäller mil- jöskyddslagen (1969.'387) och miljöskyddskungörelsen (1969:388). 1 de flesta fall får sådana anläggningar inte inrättas utan att dessförinnan ha prövats av myndighet (258 36 miljöskyddskungörelsen). Tillsynen av efterlevnaden av miljöskyddslagstiftningen utövas av statens naturvårdsverk och länsstyrelsen (3855 miljöskyddslagen).
Med stöd av bemyndiganden i lagen (1973.'329_) om hälso- och miljöfarliga varor har regeringen i/örora'ningen (1975 :346) om miljöfarligt avfall meddelat bestämmelser om uppgiftsskyldighet, tillstånd till transportverksamhet samt slutligt omhändertagande såvitt avser visst kemiskt avfall såsom lösnings- medelsavfall, silver- och zinkhaltigt avfall från grafisk eller fotografisk in- dustri och kvicksilverhaltigt avfall. Bestämmelserna innebär bl.a. att det samhällsägda behandlingsföretaget Svenska Avfallskonvertering AB (SA- KAB) tillerkänts principiell ensamrätt att behandla och långtidsförvara mil- jöfarligt avfall.
Enligt 26 a & kungörelsen (] 963.439) om tillämpningen av Iäkemedelsjörord- ningen den 14 december 1962 (nr 701) ankommer det på socialstyrelsen att meddela bestämmelser om hur läkemedel som inte längre är avsett att an- vändas skall oskadliggöras. Styrelsen kan också meddela bestämmelser om
hur emballage som används till läkemedel skall oskadliggöras.
A rbetarskydds/agen (] 94 9:1 ) och arbetarskyddskungöre/sen ( ] 94 9:208) inne- håller bestämmelser som syftar till att skydda arbetstagare mot hälsofaror och olycksrisker. Givetvis gäller dessa bestämmelser i tillämpliga delar också på hanteringen av sjukvårdsavfall. Tillsynen över efterlevnaden av arbe- tarskyddslagstiftningen utövas av arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspek- tionen (47 ä' lagen). Arbetsmiljöutredningen har i betänkandet (SOU 1976:1) Arbetsmiljölag lagt fram förslag till ny arbetarskyddslagstiftning. Förslaget bereds f.n. inom regeringskansliet.
Arbete med radioaktivt ämne är underkastat tillståndstvång enligt Zé strälskytlds/agen (1958'110). I samband med tillståndimeddelar statens strål- skyddsinstitut med stöd av Så strålskyddslagen de villkor och övriga fö- reskrifter som behövs från strålskyddssynpunkt. I det sammanhanget med- delas regelmässigt föreskrifter om hantering och slutligt omhändertagande av det radioaktiva avfall som uppkommer vid arbetet.
3.2. Bestämmelser meddelade av socialstyrelsen
I råd och anvisningar nr 16,juli 1970, har socialstyrelsen meddelat bestäm- melser rörande omhändertagande av avfall från sjukvårds- och liknande inrättningar. Sedermera har Spri utgett komplement till socialstyrelsens an— visningar i Spri råd 6.8 Avfallshantering inom sjukvården. Socialstyrelsens anvisningar och de kompletterande Spri-råden är självfallet av väsentlig be- tydelse för hantering och slutlig behandling av sjukvårdsavfall. Materialet förtjänar därför att återges i sin helhet. Avsnitten 2—6 av Sprizs publikation, vilka avsnitt också innehåller socialstyrelsens anvisningar fogas till detta betänkande som bilaga 2. I fortsättningen av detta avsnitt redovisas vissa centrala delar av anvisningarna.
I avsnitt 2 av socialstyrelsens anvisningar sker en bestämning av de av- fallsslag som förekommer inom sjukvården. Avfallet indelas i konventionellt ari/all såsom sopor. köksavfall och annan dylik orenlighet (dvs. sådant avfall som enligt renhållningslagen betecknas som hushållsavfall och därmed jäm- förligt avfall) och i ris/cavall. Med riskavfall menas smittförande avfall, bio- logiskt material, engångssprutor, skärande och stickande avfall (exempelvis knivblad, kanyler, nålar och glasavfall), radioaktivt avfall samt gifter och läkemedelsrester (punkt 2.3). Enligt 2.4 är smittförande avfall allt avfall från infektionsklinik, tuberkulosavdelning, intensivvårdsavdelning, hudav- delning, brännskadekirurgisk avdelning, medicinsk njurklinik, kliniskt—mik- robiologiskt och kliniskt-kemiskt laboratorium samt blodgivarcentral. Hit hör vidare allt avfall från septiska operationer samt från lokaler som på grund av smittrisk är omgärdade av speciella försiktighetsåtgärder, t. ex. isoleringsrum för infekterade personer. Med biologiskt material förstås väv- nadsdelar, döda försöksdjur o.dyl., som främst av estetiska skäl klassas som riskavfall, och som vanligtvis härrör från operativa och laboratorie- mässiga verksamheter. Vad som har sagts i punkten 2.4 gäller både human- och veterinärmedicinsk verksamhet.
Avsnitt 3 innehåller föreskrifter om hopsamling av avfallet. [ fråga om
riskavfall sägs att allt riskavfall skall hopsamlas och förvaras i dubbla en- gångsbehållare. Som yttre behållare användes sådan av plast eller vinstarkt kraftpapper (säck). Den gulmarkeras tydligt samt förses med kraftigt iögon- fallande påtryck "RISKAVFALL" (punkt 3.3). Smittförande avfall ävensom biologiskt material och döda försöksdjur hopsamlas i fukttät behållare av engångstyp, som före bortforsling förslutes och placeras i sådan ytterbehållare som nyss nämnts(punkt 3.4.1). Engångssprutor samt skärande och stickande material samlas i engångsbehållare av för stickskador opåverkbart material (plastbehållare eller dyl.), som före bortforslingen förslutes och placeras i ytterbehållare. Engångssprutor bör göras obrukbara innan de kastas bort, varvid kolv knäcks eller böjs (punkt 3.4.2). I denna del får anvisningarna anses ha i viss mån reviderats genom socialstyrelsens skrivelse den 14 maj 1976 till försvarets sjukvårdsstyrelse. Av skrivelsen framgår att socialsty- relsen har godtagit att sprutor gjorts obrukbara genom inbakning i en massa och att denna massa efter det den har stelnat behandlas som konventionellt avfall.
Enligt punkt 3.4.3 skall avfall från mikrobiologiskt laboratorium värme— behandlas (desinfekteras). På samma sätt bör förfaras med avfall från la- boratorium för klinisk kemi. Desinfekterat avfall betraktas som konven- tionellt avfall.
Vid transport av riskavfall skall enligt punkt 4.1 med hänsyn till risk— avfallets sammansättning och beskaffenhet iakttas all tillbörlig försiktighet för att förhindra bräckage på engångsbehållarna.
När det gäller slutlig behandling av riskavfall sägs i punkt 5.1 av so— cialstyrelsens anvisningar att allt riskavfall bör i första hand slutbehandlas genom förbränning. 1 punkt 5.1.2 rekommenderas att förbränning av risk- avfall inom varje landstingsområde eller på annat sätt avpassad region lämp- ligen bör förläggas till en för samtliga sjukvårdsinrättningar inom området eller regionen gemensam förbränningsanläggning.
l undantagsfall och då det gäller mindre mängder riskavfall. kan tillstånd enligt anvisningarna medgivas till deponering. Under sådana förhållanden bör den lokala hälsovårdsnämnden i samråd med länsläkarorganisationen lämna föreskrifter samt råd och anvisningar om tillvägagångssätt och de övriga försiktighetsåtgärder, som i det enskilda fallet kan krävas till mot- verkande av smittöverföring och andra sanitära missförhållanden (punkt 5.2).
Enligt 6.1 bör renhållningspersonal liksom annan personal, som är sys- selsatt med hantering av riskavfall, skyddsympas mot vissa sjukdomar.
3.3. Bestämmelser meddelade av arbetarskyddsstyrelsen
I fråga om kemiskt och biologiskt laboratoriearbete har arbetarskyddssty- relsen meddelat laboratorieanvisningar (anvisningar nr 79). Häri ges anvis- ningar om bl.a. oskadliggörande av smittfarlig substans och smittfarliga förbrukningsutensilier. Enligt punkt 124 skall smittfarliga substanser och förbrukningsartiklar efter varje avslutat arbete eller undersökning autokla- veras, brännas eller oskadliggöras på annat tillförlitligt sätt. I punkt 127
sägs bl. a. att sopor och annat avfall från lokal där arbete med smittfarligt ämne bedrives skall samlas i lämpliga säckar och brännas. Är avfallet fuktigt skall såväl plast- som papperssäck användas. Emballage som misstänks vara smittfarligt skall också brännas.
Arbetarskyddsstyrelsen håller på att utarbeta anvisningar till förebyggande av gulsot i form av B-hepatit hos sjukvårdspersonal m.m.
I fråga om utformning av förvaringsutrymmen och transportvägar ur ar- betarskyddssynpunkt gäller särskilda lokalanvisningar utfärdade av arbe- tarskyddsstyrelsen (anvisningar nr 88).
Q&T—|| a-|'.|| ' L . .
" . . . |: .' lim-||. . ""."' än; '. WiFi—' "-1' 1'
...iu' ' . WMI. .j'I'. fru.. ' '. ",.T "'ta" ||'|'.|.'I |-|., ”|| -|'|'||'|-| |.-' . | . |. '="|.||.||'J .. | *. .' .. | ." .
| || ||_ |||—.|"u | || ' || '135' ||||.|i"|||_'|:|_|;|||||| '—l|' |'||' '.'"||'| |||u "..' '|' 1,1”. . ' 'r'! |||||| värm |||! "| -||| "- ' | ' ' || -| ”|Em |||||11| ||||||||||, ”fylld-||? ||;||.|._ -||| . —. _ ||'|' -' . : |" '.'
MJ$3.|||'..!.||L11.. .'|| - . i.u; .".4l'1.||| _.==.-,'!'|".'| E: . fr.. 8135 T .| "=| |" . _|" . - u.' l'Ea. ' az,?" .. .|_ &' '|' !,"|"""' ' ' ||| '|*|'.i.' . .. '|
. ... '||..
d'." "'..."."|'|'| .'|'|| FNL?) '-. . |
|E". j|"' |f - ' | |||'|| |..'||' |"||"|i.'| | :
||||1 | |
II | In . . || '._.| '||||||||| .. .'. -.
.- _ |.l |. | |H— | . | | . | __| ..| | . | .. || '| . '. ||3' I I . .- ... .. ._ . I ' ' . | | | . _|.. ..| |.||..' 'n. " I :..-* || _| I..- . . f-ll' .
- || . ;aun'rrtlulrm-
. "| ?"...- .H. Ill '|.-.
| - ' .. .L'l . 'liln'lilhg'l ' -, mr.-un nun
Mmmm 11 -.|||||||||||||| |||-ml?
4. Kvantitativa uppgifter om sjukvårdsavfall
4.1. Sjukhus och öppenvård
I avsnitt 2.3 har nämnts att K-Konsult i ett av utredningen och Spri ge- mensamt bekostat projekt har beräknat de kvantiteter av olika slags avfall som förekommer på sjukhus. Beräkningar har också gjorts av den mängd riskavfall i form av engångssprutor m. m. som uppkommer inom den hu- manmedicinska öppna vården. K-Konsults rapport med redovisning av pro- jektet bifogas detta betänkande som bilaga 3. I det följande lämnas en sam- manfattning av rapporten.
Vid landets samtliga sjukhus uppkommer årligen ca 80000 ton avfall, vilket motsvarar en sammanlagd volym på drygt 1 milj m3. Med tillämpning av socialstyrelsens anvisningar om omhändertagande av avfall från sjuk- vårds- och liknande inrättningar skall omkring 10000 ton eller 68000 m3 av denna avfallsmängd anses utgöra riskavfall. Detta motsvarar i vikts- procent ca 13 % och i volymprocent ca 7 % av den totala avfallsmängden. Mängden smittförande avfall som enligt rapporten är det mest omfattande slaget av riskavfall uppgår årligen till ca 5 700 ton eller 43 600 m3. Av övriga riskavfallsslag beräknas den årliga mängden uppgå till beträffande biologiskt avfall 900 ton eller 2900 m3. sprutor och kanyler 270 ton eller 1 800 m3 samt annat skärande och stickande avfall 2900 ton eller 19 500 m3. Hur dessa riskavfallsmängder fördelar sig på de olika länen framgår av följande tabell.
Tabell ] Sammanställning av riskavfallsmängder från sjukhus
län Biologiskt avfall
Sprutor och Skärande och Smittförande Summa kanyler” stickande avfall avfall
Ton/år m3/år Ton/år m3/år Ton/år m3/år Ton/år m3/år Ton/år ...i/å.
163 18 40 73 49 17 14
1 3 19 90 3 71 73 11 21 62 28 19 25 16 34 AC 31 BD 17
U:!
'"'IIZQ'TH'UOO>
äre
0 >
N—cxgc—imw-ugz
Summaf 898
Summa” 898
498 39 266 429 2 852 919 6 739 1 550 10 355 87 9 63 113 735 111 1 379 251 2 264 108 10 72 117 776 222 1 443 389 2 399 217 16 102 201 1 341 391 2 828 681 4 488 148 11 78 137 908 290 1 927 487 3 061 54 8 29 61 403 130 1 077 216 1 563 43 9 54 63 418 80 542 166 1 057 14 2 13 15 102 37 500 55 629 24 5 31 51 335 33 457 92 847 61 7 52 82 545 139 1 159 247 1 817 300 18 122 230 1 500 520 4 500 858 6 422 31 6 42 56 369 63 833 128 1 275 252 24 155 290 1 917 480 3 950 865 6 274 196 15 103 164 1 085 397 1 541 649 2 925 46 9 65 71 473 96 919 187 1 503 71 11 71 98 646 163 1 438 293 2 226 170 11 68 119 791 282 1 802 474 2 831 97 6 52 82 546 177 1 562 293 2 257 58 9 58 74 492 131 1 007 233 1 615 83 10 70 117 775 174 1 442 326 2 370 77 10 68 105 692 118 1 540 249 2 377 92 6 38 65 427 185 1 124 290 1 681 90 8 57 82 537 141 915 262 1 599 66 10 65 108 711 137 1 138 272 1 980
2 883 269 1 794 2 930 19 376 5 416 41 762 9 513 65 815
2 883 269 1 794 2 941 19 498 5 714 43 699 9 822 67 874
"Inkl sjukhem, läkarstationer och tandpolikliniker. bUppgift för år 1973. cInkl riskavfall från dialysavd inom M/MA. ”Inkl riskavfall från dialysavd inom samtliga sjukhus.
Redan här kan förutskickas att vi i kapitel 8 kommer att föreslå att so- cialstyrelsen får i uppdrag att se över ifrågavarande anvisningar främst såvitt gäller frågan om vad som skall anses utgöra smittförande avfall. Vi ifrå- gasätter i det sammanhanget om det till smittförande avfall finns skäl att hänföra annat avfall än sådant som uppkommer på infektionsklinik, dia- lysavdelning och vissa laboratorier. Enligt K-Konsults rapport kan den årliga mängden smittförande avfall från nu nämnda sjukvårdsenheter uppskattas till 3 900 ton eller 21 800 m3. Därav härrör 1 100 ton eller 14400 m3 från infektionsklinik, medan 2800 ton eller 7400 m3 kommer från dialysav- delningar och laboratorier. Volymmässigt kommer sålunda mängden smitt- förande avfall minska med omkring hälften, om anvisningarna ändras i den riktning vi förordar. Viktmängden minskar med cirka 2 000 ton (drygt 30 %). Den nämnda uppdelningen av avfallsslag och sjukhusenheter framgår av tabell 2.
Tabell 2 Totala riskavfallskvantiteter vid landets samtliga infektionskliniker, dialysavdelningar samt bakteriolo- giska och kemiska laboratorier
Sjukhus- Biologiskt Sprutor och Skärande och Smittförande Summa enhet avfall kanyler stickande avfall avfall
Ton/år m3/år Ton/år m3/år Ton/år m3/år Ton/år m3/år Ton/år m3/år
Inf klin 34 367 (1) 40 140 924 1 136 14 396 1 311 15 727 Dialys — — — — 13 135 334 2 138 347 2 273 Bakt pat vir 648 1 198 — — 170 1 144 2 428 5 292 3 246 7 634 Kem klin fys 13 198 — — 174 1 169 — — 187 1 367
Summa 695 1 763 6 40" 497 3 372 3 898 21 826 5 091 27 001
"Inkl sjukhem. läkarstationer och tandpolikliniker.
I detta sammanhang finns anledning att uppmärksamma att mängden smittförande avfall från infektionsklinik utgör till volymen en tredjedel av den totala mängden smittförande avfall och två tredjedelar av det smitt- förande avfall som sammanlagt produceras vid nyss angivna sjukvårdsen- heter. Härav får anses följa att vad som kommer att föreskrivas om sättet för slutbehandling av smittförande avfall från infektionsklinik blir av stor betydelse när det gäller att besluta om storleken på anläggningar för slut- behandling av riskavfall.
Av den årliga mängden konventionellt avfall från sjukhus eller 70 000 ton förbränns enligt K-Konsults rapport hälften och den andra hälften de- poneras. I fråga om riskavfallet förbränns 9000 ton medan 1000 ton de- poneras. Av rapporten framgår vidare att 70 % av antalet sjukvårdsinrätt- ningar låter sitt riskavfall förbrännas och 30 % utnyttjar deponering. Hur landets större sjukvårdsinrättningar har ordnat slutbehandlingen av sitt avfall framgår av en av Spri upprättad förteckning som fogas vid detta betänkande som bilaga 4.
Enligt K-Konsult, som har undersökt förhållandena vid ett par region- sjukhus. är det möjligt att återvinna glasavfall från sådant sjukhus i stor- leksordningen 150 ton år.
Från K-Konsults rapport kan vidare inhämtas att avfallet från landets samtliga sjukvårdsinrättningar bara motsvarar ca 3 viktsprocent av den sam- manlagda årliga mängden avfall från hushållen. Motsvarande procentsiffra för enbart riskavfallet är 0,4 %.
Ifråga om den öppna värden har K-Konsult utfört kvantitetsberäkningar av det riskavfall som utgörs av sprutor, kanyler, knivblad och liknande avfall av engångstyp. För hela landet beräknas den årliga mängden av detta avfall uppgå till storleksordningen 75 ton eller 500 m3.
4.2. Djursjukhus och veterinärmedicinska laboratorier
Såsom tidigare har sagts (avsnitt 2.3) har kvantitativa uppgifter om sjuk- vårdsavfall kommit fram vid en av lantbruksstyrelsen genomförd enkät rörande hanteringen av avfall från djursjukhus och veterinärmedicinska la-
boratorier. På varje djursjukhus uppkommer enligt lantbruksstyrelsens re— dogörelse i genomsnitt per månad 15—20 kg smittförande avfall och 1,3 ton avfall i form av biologiskt material. Mängden engångssprutor beräknas uppgå till i genomsnitt 30 liter per månad och övrigt skärande och stickande avfall till 15 kg.
Vid vart och ett av landets 10 veterinärmedicinska laboratorier uppkom- mer enligt lantbruksstyrelsens rapport i genomsnitt per månad 320 kg smitt- förande avfall och 2,2 ton biologiskt avfall. När det gäller engångssprutor och annat skärande och stickande avfall beräknas den månatliga mängden uppgå till högst 10 kg.
Förteckning över aktuella djursjukhus och laboratorier samt tabeller över de mängder riskavfall som resp. inrättning producerar har tagits in som bilagorna 5 och 6 till detta betänkande.
5. Nuvarande hantering av sjukvårdsavfall
5.1. Inledning
Enligt utredningens direktiv skall en redovisning göras av de i dag gängse metoderna för omhändertagande och behandling av sjukvårdsavfall. Vi skall också belysa eventuella problem och brister som är förknippade med han- teringen. ! detta kapitel lämnas först en översiktlig beskrivning av hur sjuk- vårdsavfallet i dag hanteras. Sedan redovisas vissa brister och problem som föreligger vid hanteringen. Beskrivningen grundas på vad som kommit fram bl. a. vid studiebesök och hearings samt i svaren på de enkäter som vi närmare har angett i avsnitt 2.3. Vi har också tagit del av utredningar som tidigare har gjorts av vissa sjukvårdshuvudmän. Dessa utredningar finns angivna i förteckningen över referenser.
Om man betraktar avfallshanteringen inom sjukvården i stort, finner man att hanteringen i väsentliga avseenden sker i enlighet med de råd och an- visningar som har getts ut av socialstyrelsen och Spri. Bilden av avfalls- hanteringen blir mindre enhetlig när hanteringen vid olika sjukvårdsinrätt- ningar studeras mer i detalj. Då finner man nämligen att hanteringsrutiner varierar ganska mycket från inrättning till inrättning t. o. m. inom samma landsting.
Eftersom det sätt på vilket avfallet slutbehandlas i stor utsträckning styr de tidigare leden i hanteringen, beror skiftande hanteringsrutiner i många fall på att olika slutbehandlingsmetoder tillämpas. Av betydelse i samman- hanget är givetvis också att de praktiska förutsättningarna att hantera avfall växlar med hänsyn till bl. a. hur sjukvårdsinrättningarnas byggnader är utformade.
Beträffande det konventionella avfallet från sjukvårdsinrättningar har vi tidigare nämnt att det anses jämförligt med hushållsavfall och att det till följd därav omfattas av det obligatoriska kommunala renhållningsmono- polet. Det är således vederbörande primärkommun som har ansvaret för bortforsling och slutligt omhändertagande av det konventionella avfallet. Detta avfall kräver följaktligen inte någon annan hantering än den som är gängse vid hantering av liknande avfall inom andra samhällsområden.
I fråga om riskavfall krävs däremot enligt gällande anvisningar som vi har redovisat i ett tidigare avsnitt att särskilda försiktighetsmått vidtas vid hanteringen. Oriktig hantering av riskavfall befaras medföra hälsorisker av
skilda slag främst för den personal som kommer i kontakt med avfallet. Enligt vad vi har funnit är det brister i arbetarskyddet som utgör de all- varligaste problemen vid hanteringen av riskavfall. Men en oriktig hantering av sådant avfall kan också medföra störningar i den yttre miljön. Detta gäller särskilt vid det slutliga omhändertagandet, då olägenheter kan upp- komma såsom smittspridning genom djur samt förorening av luft och vatten.
Mot bakgrund av de förhållanden som vi nu har angett har det framstått som naturligt för oss att inrikta vårt utredningsarbete i huvudsak på han- teringen av riskavfallet. I fortsättningen kommer därför hanteringen av det konventionella avfallet att beröras bara i förbigående.
5.2. Sjukhusens avfall
I grova drag går avfallshanteringen på sjukhus till så att avfallet samlas upp på den avdelning där det uppkommer och efter en längre eller kortare tids förvaring på avdelningen förs avfallet till en central uppsamlingsplats inom sjukhuset. Från denna plats transporteras sedan avfallet till behand- lingsanläggning eller upplag utanför sjukhuset. Om det för visst avfall finns behandlingsanläggning inom sjukhuset, forslas sådant avfall som regel direkt från avdelningarna till anläggningen.
På avdelningarna sker i regel en uppdelning eller särskiljning av avfallet (sortering). I stort följer man därvid gällande råd och anvisningar. Man håller sålunda riskavfallet åtskilt från det konventionella avfallet. Det finns dock sjukhus som inte tillämpar denna sorteringsprincip. Dessa sjukhus har som regel en egen anläggning som förbränner allt avfall.
När matavfall från sjukhus återvinns genom att användas till djurföda, hämtas avfallet i särskild ordning och transporteras till anläggning utanför sjukhuset för sterilisering. Sistnämnda åtgärd krävs för att matavfall, oavsett om det härrör från sjukvårdsinrättning eller annan inrättning, skall få an- vändas till djurfoder. Beträffande sjukhusens matavfall återvinns i allmänhet bara det matavfall som uppkommer vid beredning av maten med hänsyn till att det i fråga om övrigt matavfall — som i vissa fall kan utgöra kon- ventionellt avfall och i andra fall riskavfall — är svårt att av praktiska och ekonomiska skäl ordna med särskild uppsamling. På många håll sker över huvud taget inte någon återvinning av matavfall.
På en sjukhusavdelning förekommer flera slags riskavfall som samlas upp var för sig. Det smitt/firande utfallet samlas normalt upp i en fukttät sopsäck som är märkt med ordet ”riskavfall” eller liknande uttryck. På avdelningen förvaras avfallet i allmänhet i sköljrum eller liknande utrym- men. Smittförande avfall desinficeras i vissa fall genom upphettning (au- toklavering) på den avdelning där avfallet uppkommer. Därefter hanteras sådant avfall som konventionellt avfall.
Ifråga om det biologiska materialet som främst härrör från operationsav- delningar sker uppsamlingen i stort på samma sätt som beträffande det smittförande avfallet. Eftersom det biologiska materialet vanligtvis kremeras på sjukhuset, transporteras detta avfall särskilt från avdelningen till kre-
meringsugn.
Engångssprutor. kanyler, knivblad och liknande samlas praktiskt taget alltid upp i s. k. gula burkar eller andra kraftiga engångsbehållare. Ofta finns des- infektionsvätska i behållaren, som i de flesta fall förvaras i ett särskilt ut- rymme med hänsyn till risken för tillgrepp. När behållaren fyllts tillräckligt läggs den i en riskavfallssäck som förs bort från avdelningen. Socialstyrelsens anvisning om att engångssprutor skall göras obrukbara genom att kolven knäcks eller böjs innan de kastas bort följs knappast någonstans. Den appa- ratur som finns för att förstöra sprutorna är nämligen inte tillfredsställande från arbetarskyddssynpunkt. I någon utsträckning förekommer att sprutor och liknande avfall görs obrukbart på avdelningen genom att bakas in i gips eller annat lämpligt material. Sedan detta skett hanteras avfallet som konventionellt avfall. Som vi tidigare har redovisat (avsnitt 3.2) har för- farande av sistnämnt slag i visst fall godtagits av socialstyrelsen. Vid åt- minstone ett sjukhus finns en centralt placerad kvarn som mal allt avfall av förevarande slag samtidigt med att avfallet desinficeras. Malningsresterna hanteras som konventionellt avfall.
Övrigt skärande och stickande avfall såsom glasavfall samlas som regel upp i kartonger eller liknande stabilare material innan de placeras i riskavfallssäck.
Läkemedelsrester förvaras för sig och går regelmässigt tillbaka till apotek. Gifter och annat kemiskt avfall såsom använda desinfektions- eller lösnings- medel tas om hand och förvaras skilt från annat avfall på det ställe där avfallet i fråga har uppkommit. Dessa avfallsslag behandlas som regel inte inom sjukhusen. När transportekonomiska mängder har samlats upp trans- porteras avfallet till extern behandlingsanläggning. I många fall slås dock avfall av förevarande slag ut i de vanliga avloppsledningarna.
Vid många sjukvårdsinrättningar används för personidentitiering pati- entkort av plast. I samband med röntgenundersökning tillverkas med hjälp av patientkortet ett blyfolieavdrag som gör att uppgifterna på kortet syns på röntgenfotogratierna. Vid arkivgallring kasseras dessa blyavdrag. Bl.a. med hänsyn till att det saknas anvisningar om hur ifrågavarande avfall skall hanteras får det antas att avfallet i stor utsträckning förbränns till- sammans med övrigt avfall. Därigenom sker en olämplig spridning av bly till omgivningen.
Radioaktivt avfall hanteras undantagslöst enligt den praxis som har ut- vecklats på grundval av föreskrifter som har meddelats av statens strål- skyddsinstitut. Avfallet samlas upp inom den enhet där avfallet uppkommer. Mycket lågaktivt avfall leds till avloppet om det är i flytande form eller förs som riskavfall till förbränningsanläggning eller upplag om avfallet är i fast form. Mera aktivt avfall med korta halveringstider förvaras på sjukhuset tills aktiviteten har avklingat, varefter avfallet hanteras som lågaktivt avfall. Annat radioaktivt avfall som från strålskyddssynpunkt inte får behandlas i kommunal avfallsanläggning skickas för slutligt omhändertagande till AB Atomenergis anläggning i Studsvik.
Sjukhusens interna transporter av avfallet sker på olika sätt. På vissa sjukhus finns mekaniserade transportsystem såsom sopsuganläggning. 1 and- ra sjukhus transporteras avfallet manuellt på samma transportvägar som nyttjas för andra godstransporter eller av personal och patienter.
För/ötvaring av avfallet i avvaktan på transport till behandlingsanläggning används ibland container. Detta gäller särskilt riskavfallet. I andra fall för-
varas avfallet i särskilda soprum. Vid sådan förvaring skiljer man som regel säckarna med riskavfall från säckarna med konventionellt avfall. På vissa håll komprimeras inte bara det konventionella avfallet utan också riskavfallet innan det forslas bort till slutbehandlingen. I den mån biologiskt avfall för- varas i väntan på transport till kremeringsanläggning, sker detta oftast i kylda törvaringsrum. Det förekommer också att detta slags avfall förvaras i frysskåp.
Riskerna med de huvudsakliga riskavfallsslagen (smittförande avfall, bio- logiskt material, engångssprutor samt skärande och stickande avfall) kan elimineras eller begränsas med användning av någon eller några av följande metoder: desinfektion genom kemiskt medel eller genom värme (autokla- vering), ingjutning, malning, förbränning eller deponering.
För vissa avfallsslag krävs en kombination av flera metoder för att riskerna helt skall kunna elimineras. För t. ex. sprutor och kanyler krävs desinfektion kombinerat med malning eller ingjutning.
När det gäller det slutliga omhändertagandet av sjukhusens avfall finns två huvudmetoder, nämligen förbränning respektive deponering. Förbrän- ning används främst för riskavfallet. Men det förekommer också att det konventionella avfallet bränns tillsammans med riskavfallet. Många sjukhus har egna förbränningsanläggningar. En del sjukhus sänder sitt avfall, oftast bara riskavfallet, till förbränningsanläggning vid annat sjukhus. På orter där det finns kommunal förbränningsanläggning för avfall går allt sjuk- husavfall som regel till denna anläggning. Från en del förbränningsanlägg- ningar tar man till vara värmen som bildas vid förbränningen.
I bilaga 4 lämnas en förteckning över hur olika sjukvårdsinrättningar har ordnat med förbränning av sitt avfall.
I avsnitt 4.1 har vi redovisat att omkring hälften av den totala mängden konventionellt avfall från sjukhus deponeras på avfallsupplag. Även en tred- jedel av den sammanlagda mängden riskavfall deponeras på sådana upplag.
Exempel på hur man inom skilda landstingsområden löst eller avser att lösa frågan om hanteringen av sjukhusavfall lämnar vi i bilagorna 7—9. Den förstnämnda bilagan ger en schematisk bild över avfallshanteringen vid Re- gionsjukhuset i Linköping. 1 bilaga 8 redovisas kortfattat en del av av- fallshanteringen i Skaraborgs läns landsting och det förslag som lagts fram inom Stockholms läns landsting. I bilaga 9 redovisas avfallshanteringen inom Malmö sjukvårdsförvaltnings område.
5.3. Den öppna vårdens avfall
Den öppna vårdens inrättningar kan indelas i inrättningar för distriktssjuk- vården och folktandvården samt inrättningar för privatpraktiserande läkare och tandläkare. Den helt dominerande typen av riskavfall från dessa in- rättningar är engångssprutor och kanyler. Meri mindre mängder gifter och läkemedelsrester förekommer givetvis också. Vid tandläkarmottagningarna uppkommer t. ex. kvicksilveravfall.
Sprutor och kanyler samlas som regel upp i någon form av behållare. Vanligen används plastbehållare. Ibland desinfekteras detta avfall innan det
hanteras vidare. I likhet med vad som var fallet inom den slutna vården hör det också inom den öppna vården till undantagen att sprutor görs obruk- bara genom särskilda s. k. sprutförstörare innan de kastas. Ganska vanligt är emellertid att sprutorna och kanylerna bakas in i gips eller liknande mate- rial.
När det gäller den fortsatta hanteringen av riskavfallet inom den öppna vården förekommer det inom en del landsting att detta avfall hämtas genom landstingets försorg från de egna inrättningarna. Avfallet förs sedan till för- bränningsanläggning vid något sjukhus. Det vanligaste sättet för borttrans- port är emellertid att riskavfallet läggs i sopsäck tillsammans med kon- ventionellt avfall från den fastighet där vederbörande inrättning är inrymd. Detta gäller även i fall då sprutor och kanyler inte förstörts eller bakats in i gips eller liknande. I något fall har kommunen ordnat med särskild hämtning av riskavfall. Läkemedelsrester lämnas i allmänhet tillbaka till apotek. Men både läkemedelsrester och mindre giftrester hälls ibland ut i den kommunala avloppsledningen. Kvicksilveravfallet från tandläkarmot- tagningar säljs som regel för återvinning.
Ett särskilt problem i detta sammanhang utgör det avfall i form av använda engångssprutor och överblivna läkemedel som uppkommer i hemmen. Apo- teksbolaget som bedriver viss lörsöksvcrksamhet på området har i infor- mation till allmänheten rekommenderat att avfall som här avses lämnas in till apoteken. Vi har inhämtat att allmänheten i förhållandevis stor ut- sträckning följer rekommendationen. I den mån så inte sker torde avfallet oftast hamna bland det vanliga hushållsavfallet. där särskilt sprutorna kan orsaka skaderisk för renhållningspersonal. Det kan antas att överblivna lä- kemedel i viss omfattning slås ut i avloppet. De läkemedelsrester som in- samlas av Apoteksbolaget oskadliggörs i en särskild behandlingsanläggning i Åkers Styckebruk.
5.4. De veterinära inrättningarnas avfall
Hos landets 25 djursjukhus med stationära patienter uppkommer en hel del riskavfall. Det är i huvudsak smittförande avfall och biologiskt material. Men det uppkommer också riskavfall i form av engångssprutor och skärande och stickande avfall. Vid de flesta sjukhusen hanteras riskavfallet skilt från annat avfall. Den vanligaste behandlingsmetoden för smittförande avfall och biologiskt material är förbränning. 12 djursjukhus har egen förbrän- ningsugn. Från 3 djursjukhus förs detta avfall till destruktionsanläggning vid närliggande slakteri. Avfallet från 3 andra djursjukhus deponeras. För resterande 7 sjukhus har uppgetts att ifrågavarande avfall tas om hand genom kommunens försorg.
Engångssprutor förstörs eller samlas upp i behållare av något slag. Metoden att baka in sprutorna i gips förekommer också. Därefter förbränns eller de- poneras detta avfall.
| En detaljerad redovisning av djursjukhusens avfallshantering lämnas i bilaga 10. Avfallshanteringen vid veterinära mottagningarför öppen värd motsvarar
i allt väsentligt vad som i det föregående har sagts rörande hanteringen i den öppna humansjukvården.
Riskavfall uppkommer också hos veterinär/nedicinska laboratorier. Det är i huvudsak fråga om smittförande avfall och biologiskt material. Det smitt- förande avfallet som består av exempelvis prover från salmonellaundersök- ningar autoklaveras regelmässigt och behandlas därefter som konventionellt avfall. Även skärande och stickande avfall betraktas som smittförande och autoklaveras. Det biologiska avfallet från 8 laboratorier av sammanlagt 10 destrueras i närbeläget slakteris destruktionsanläggning. Bara 3 laboratorier har egen förbränningsugn för riskavfall.
Sammanfattningsvis kan konstateras att förbränningsresurser i viss om- fattning saknas för behandling av det biologiska avfallet från de veterinära inrättningarna.
För en mera detaljerad redogörelse av laboratoriernas hantering av risk- avfall får vi hänvisa till bilaga 1].
5.5. Brister och problem
I det inledande avsnittet till detta kapitel förutskickade vi att de brister och problem som vi hade funnit förknippade med hanteringen av riskavfall främst gällde arbetarskyddet. Men vi antydde också att det förelåg vissa brister i fråga om skyddet av den yttre miljön. Vi skall nu ta upp dessa frågor i skilda avsnitt.
5.5.1. A rbetarskvddsprob/em
När det gäller avfallshanteringen på sjukhus är det mest påtagliga arbetar- skyddsproblemet stick- och skärskador hos den personal som hanterar av- fallet. Det uppges att det är slarv vid sorteringen som orsakar dessa skador. Det förekommer nämligen att engångssprutor och annat skärande och stick- ande avfall kastas i sopsäck tillsammans med konventionellt eller smitt- förande avfall utan att vara inneslutet i skyddande behållare. Vidare fö- religger i vissa fall svårigheter att med ledning av gällande anvisningar avgöra vad som är smittförande avfall. Sådant avfall kastas därför ibland i säckar på vilka det inte anges att det är fråga om riskavfall. Avfallet hanteras därför som konventionellt avfall. Till följd därav utsätts den hanterande personalen för en onödig smittrisk.
Statistiska uppgifter för yrkesskador som uppkommit vid avfallshan- tering för sjukhus har inte gått att få fram. Vissa uppgifter tyder på att stick- och skärskador ökat under första hälften av 1970-talet. Från ett sjukhus med drygt 1 000 vårdplatser rapporteras att ca 25 sådana skadefall inträffar varje år. Från annat håll uppges att tillbud till yrkesskada i samband med avfallshantering förekommer dagligen.
Personalen anser att orsakerna till svårigheterna med sorteringen är att anvisningarna är för komplicerade. Man kräver från vissa håll att rutinerna görs enklare. Men det anses också att det brister en hel del i information och utbildning av den personal som sysslar med avfallshanteringen. Per-
sonalen anser sig vara otillräckligt informerad bl. a. om de hälsorisker som kan föreligga vid hantering av riskavfall. Från sjukvårdshuvudmännens sida anförs att den stora personalomsättningen som råder på sjukhus gör det svårt att genomföra en effektiv utbildning och information i dessa frågor.
I fråga om sjukhusens förvaring av avfallet uppges från många håll att soprum och andra förvaringsutrymmen inte är ändamålsenliga. Bl. a. är ven- tilationen otillfredsställande och temperaturen är som regel för hög. Det får till följd att det ofta är dålig lukt i soprummen. Vidare är soprummen också ofta för små. Detta medför påtagliga olägenheter vid driftstopp på behandlingsanläggning eller vid vissa långhelger, eftersom avfallet då måste förvaras i gångar och andra utrymmen som inte är avsedda för sådan för- varing.
De säckar i vilka riskavfallet samlas upp går ibland sönder under trans- porten. Detta gäller särskilt säckar i vilka det finns vått avfall. Vid interna transporter används i en del fall transportvagnar som är svåra att rengöra. vilket måste anses betänkligt från hygienisk synpunkt.
Hygieniska problem med riskavfall förekommer också vid de sjukhus där riskavfallssäckarna behandlas i komprimator. Då säckarna mosas sönder kan smittförande avfall spillas ut.
Sjukhusens förbränningsanläggningar är i många fall inte godtagbara från arbetsmiljösynpunkt. Oftast matas ugnarna manuellt. Personalen utsätts där- igenom inte bara för kraftig hetta utan också för risk för smitta liksom för skär- och stickskador. Det har förekommit att ugnar varit i så dåligt skick att personalen har riskerat koloxidförgiftning. Bristerna i fråga om dessa anläggningar kan till en del förklaras av att anläggningarna i många fall är nedslitna. Men till övervägande del torde bristerna bero på att an- läggningarnas tekniska utformning inte svarar mot de arbetsmiljökrav som ställs i dag.
När det gäller förbränning av biologiskt material är uppehållstiden i en vanlig förbränningsugn för kort för att åstadkomma tillräcklig genombrän- ning. I allmänhet har sjukhusen därför en särskild ugn som enbart är avsedd för kremering av biologiskt material. Men det linns sjukhus som saknar sådan ugn.
Företrädare för sjukhuspersonalen anser att viktiga arbetsmiljösynpunkter inte tillgodoses genom gällande anvisningar. För att komma till rätta med problemen behövs därför meddelas särskilda arbetarskyddsföreskrifter. Man anser vidare att nuvarande tillsyn inte är tillräckligt effektiv.
Också när det gäller hanteringen av den öppna värdens avfall är det all- varligaste arbetarskyddsproblemet riskerna för stick- och skärskador hos den personal som hämtar och transporterar avfallet. Även i detta fall orsakas riskerna av att engångssprutor och annat skärande och stickande avfall blan- das med konventionellt avfall utan att vara inneslutet i skyddande behållare.
5 . 5 . 2 M iliöskyddsprob/em
Som vi tidgare har anfört är det främst i anslutning till det slutliga om- händertagandet av sjukvårdsavfallet som det uppstår olägenheter från mil- jöskyddssynpunkt. Vid förbränning uppkommer luftföroreningar och vid
deponering är det främst risk för vattenlöroreningar. Vattenföroreningar kan också orsakas vid hantering av olika typer av kemiskt avfall.
5.5.2.1 Luftvårdsproblem
Vid anläggningar för förbränning av riskavfall har man kunnat konstatera höga koncentrationer av föroreningari rökgaserna. Detta beror i första hand på dålig reningsutrustning. Men orsaken kan också vara dåliga skötsel- instruktioner, otillfredsställande underhåll eller att personalen är otillräckligt utbildad. Dessutom har det hittills saknats fastställda krav på ugnarnas pres- tation.
Många förbränningsanläggningar är för små. Enligt naturvårdsverket är stora anläggningar för förbränning att föredra, eftersom storleken har stor betydelse för förbränningsresultatet samt då det främst vid stora anläggningar finns ekonomiska förutsättningar att installera reningsutrustning, ellilter el- ler annan emissionsbegränsande utrustning av hög teknisk standard och bedriva en effektiv kontroll. Härtill kommer enligt verket att skötseln vid stora anläggningar i regel utförs av personal som är speciellt utbildad och avdelad för detta. Från förbränningssynpunkt drivs små ugnar ofta på ett ogynnsamt sätt genom att anläggningen är igång bara under en kortare tid varje dag.
5.522. Vattenvårdsproblem
Från en av naturvårdsverket genomförd utredning om vattenvårdsproblem som orsakas av avloppsvatten från sjukhus har uppgifter inhämtats som bygger på en preliminär sammanställning av utredningsmaterialet. Utred- ningen kommer under år 1977 att redovisas i naturvårdsverkets PM-serie. Avsikten med naturvårdsverkets utredning har främst varit att kartlägga vilka kemiska substanser som tillförs sjukhusavloppen och att om möjligt utvärdera i vilken utsträckning dessa kan störa de biologiska processerna i avloppsreningsverken eller ge upphov till ur miljösynpunkt skadliga kon- centrationer i slam eller vatten efter behandlingen i avloppsreningsverk. Utredningen har omfattat följande slag av kemikalier:
— Desinfektionsmedel
— Tvätt-, disk- och rengöringsmedel — Reagenskemikalier och lösningsmedel — Röntgenfilm och framkallningskemikalier
Natuvårdsverket har med hjälp av Spri samlat in uppgifter om förbrukningen av dessa kemikalier från landstingen. För att få en uppfattning om hur avloppsvattnet från sjukhusen skiljer sig från kommunalt avloppsvatten har särskild provtagning skett på Karolinska sjukhuset resp. Vänersborgs Cent- rallasarett.
I bilaga 12 återfinns tabellsammanställningar av utredningsmaterialet. De viktigaste typerna av desinfektionsmedel är invertsåpor (en typ av am- moniumföreningar), klor- och jodföreningar, fenolföreningar, aldehyder och alkoholer.
Den grupp av sjukhuskemikalier som hittills rönt störst uppmärksamhet är desinfektionsmedel som innehåller fenoler. Avsikten med inblandning av lenolföreningar är att med ett och samma medel åstadkomma såväl ren- göring som desinfektion. Fenolerna kan förekomma i sådan omfattning att påverkan av reningsverk och vattendrag kan uppstå i ogynnsamma fall. Utförda mätningar tyder på att fenolhalterna i sjukhusavlopp normalt inte när så höga värden att avloppsreningsverkens reningsprocesser blir märkbart störda. Det råder dock fortfarande oklarhet om fenolföreningarnas påverkan på vattendrag.
För hela landet kan förbrukningen av aktiv fenolsubstans vid sjukhusen uppskattas till ca 150 ton per år. Det föreligger stora skillnaderi förbrukningen av desinfektionsmedel. Den slutsats som kan dras av det insamlade mate- rialet är att det borde vara möjligt att på frivillig väg avsevärt minska fe- nolutsläppen från sjukhusen, utan att avkall på hygien behöver göras eller att andra skadliga kemikalier behöver användas i stället.
De tvätt-, disk- och rengöringsmedel som används inom sjukvården upptar kemikalier som i de flesta fall även används i hushållen. De medför därför vattenföroreningar av mera konventionellt slag. Sjukvårdsinrättningarna tor- de inte bidra med onormalt stora mängder föroreningar från dessa medel jämfört med övriga kommunala avloppsutsläpp.
Inom gruppen reagenskemikalier och lösningsmedel förekommer en mängd olika kemikalier som i varierande kvantiteter tillföres avloppen från i första hand sjukhusens laboratorier. Bl. a. omfattar dessa kemikalier miljöfarliga äm nen såsom tungmetaller, klorerade kolväten och organiska lösningsmedel. Undersökningar visar att det främst är halterna kvicksilver, silver och kad- mium som skiljer sig från vanligt kommunalt avloppsvatten. Kvicksilver från sönderslagna termometrar kan eventuellt bidra till den förhöjda halten. I sammanhanget kan nämnas att det inom landets sjukvårdsinrättningar varje år totalt förbrukas termometrar med ett kvicksilverinnehåll av sam- manlagt ca 800 kg. Det är inte klarlagt i vilken omfattning termometrarna omhändertas för återvinning av kvicksilver.
Beträffande lösningsmedlen har inte kunnat utredas hur stor del av dessa som släpps ut i avloppen. Laboratoriepersonalen känner i regel till riskerna med denna typ av kemikalier och en stor del av de använda lösningsmedlen torde samlas upp och omhändertas på särskilt sätt.
Röntgenflm och framkallningskemikalier används huvudsakligen på rönt- genlaboratorierna. Från dessa förekommer utsläpp av tungmetallerna silver och kadmium. Vissa andra kemikalier vars verkningar ur miljösynpunkt inte klarlagts, tillförs också avloppet. En del av de ämnen som ingåri fram- kallningsvätskorna kan endast brytas ned av mikroorganismer i biologiska reningsanläggningar som är anpassade till dessa substanser. Ett flertal ämnen har visat sig ha hämmande effekt på den typ av biologisk aktivitet som vanligtvis förekommer i reningsverk. I viss omfattning sker återvinning av ifrågavarande kemikalier.
I fråga om kadmiumutsläpp från sjukhus torde sådana utsläpp på sikt väsentligt kunna minskas eller i bästa fall helt försvinna genom en allmän övergång till kadmiumfri film som numera finns i marknaden.
5.5.2.3 Deponering
Deponering av riskavfallet kan ge miljöeffekter av olika slag, främst till följd av urlakning. Dessutom kan sådan hantering leda till hygieniska pro- blem.
I naturvårdsverkets publikation Avfallsanläggningar i Sverige (1975111) framgår nuläget rörande avfallsupplag för kommunalt insamlat avfall. Brister av olika slag är idag vanliga. Hösten 1974 utnyttjades 847 upplag för kom- munalt avfall. Mer än vart tredje upplag beräknas helt utnyttjat under de närmaste åren och avses läggas ned. Omkring hälften av upplagen är be- vakade när avfallet lämnas. Hösten 1974 fanns skötselinstruktion för 46 procent av upplagen. Fastställda kontrollprogram fanns endast för vart tionde upplag. Mottagningsavgifter fanns fastställda och uttogs vid mindre än hälf- ten av anläggningarna. Priset varierade mellan 0,5 och 8 kr per kubikmeter. Det finns ett tydligt samband mellan mottagningsavgifter och förhållandena vid anläggningarna.
6. Smittrisker vid hantering av smittförande avfall
De synpunkter och uppgifter som redovisas i detta kapitel utgör en av ut- redningen gjord sammanställning av muntliga och skriftliga uttalanden som har gjorts i fråga om smittrisker vid hantering av smittförande avfall av de medicinska experter som har angetts i avsnitt 2.3. Den omständigheten att redovisningen är en sammanställning innebär bl. a. att alla de synpunkter som har förts fram i denna sak inte har kunnat tas med av praktiska skäl samt att varje expert inte kan anses stå bakom samtliga överväganden som förekommer. Övervägandena får emellertid i huvudsak anses ha stöd hos de flesta av de hörda experterna.
6.1. Allmänna synpunkter
Riskerna vid hanteringen av smittförande avfall inom sjukvården måste enligt de av oss anlitade experterna bedömas i förhållande till riskerna vid hantering av det vanliga hushållsavfallet från bostadsbebyggelsen. Skillnaden i smittrisk är i allmänhet sannolikt ganska liten. Man kan dock inte bortse från att koncentrationen av visst smittämne kan vara större i sjukvårdsavfall. Trots detta torde risken för en frisk person som hanterar sådant avfall att bli smittad normalt vara ganska liten. Experterna anser att av sjukvårdsper- sona] är den personal som har vårdsysslor mer utsatt för smittrisker än den personal som hanterar avfall. Det kan mot den nu angivna bakgrunden vara motiverat att försöka avdramatisera begreppet ”smittförande avfall”. Eventuellt bör detta avfall ges en mera neutral beteckning.
6.2. Smittspridning m.m. vid vissa infektionssjukdomar
När det gäller lungruberku/os finns i Sverige ca 300 smittförande patienter. Smittrisk föreligger huvudsakligen i direkt närhet av en patient. Smittan sprids när patienter hostar. Överföring av smittämnet sker genom inandning av salivdroppar som svävar fritt i luften. Vid hantering av avfall från lung- klinik finns enligt experterna knappast längre någon smittrisk därför att de partiklar (t. ex. dammkorn) som eventuella tuberkulosbakterier då kan
sitta på är för stora för att tränga in i lungblåsorna (alveolerna) vilket är en förutsättning för att bakterierna skall kunna orsaka en infektion.
För att insjukna i vanlig salmonellainf'ektion krävs enligt experterna en mycket hög infektionsdos. Av de ca 2000 rapporterade salmonellafallen per år i Sverige befinner sig övervägande delen ute i samhället under viss tid som smittförande. Smittrisk kan enligt experterna föreligga för personal som hanterar avfall med salmonellabakterier, om en säck med sådant avfall skadas. En ordentlig handtvättning är i sådant fall tillräcklig för att undvika smitta.
Av i Sverige aktuella salmonellasjukdomar kan enligt experterna bara tyfoid anses ha mycket hög smittsamhet. Här i landet konstateras tyfoid i ca 20 fall per år.
Det finns två former av smittsam gulsot, hepatit A och hepatit B. Den sistnämnda har visat sig vara ett speciellt sjukhusinfektionsproblem. Hepatit B orsakas av ett virus som förekommer i blod. För överföring av smitta krävs enligt experterna att virus kommer i direkt kontakt med blodomloppet hos en frisk människa. Den vanligaste smittöverföringsvägen för hepatit B i sjukvården var tidigare genom injektioner med otillräckligt steriliserat materiel som använts till en hepatitsjuk patient. Denna smittspridningsväg är enligt experterna numera nästan helt inaktuell inom sjukvården med hänsyn till att man i huvudsak gått över till engångsbruk av injektions- kanyler. För sjukhuspersonal föreligger dock risk för att bli smittad av virus av hepatit B-typ. om man sticker sig eller skär sig på en nål eller kniv som använts till en virusbärande patient.
Även om det under 1970-talet skett en mycket kraftig minskning av antalet insjuknanden i hepatit B bland sjukhuspersonal, är risken att bli smittad enligt experterna större för sjukhuspersonal än för befolkningen i allmänhet. Experterna uppger att det inte finns någon statistik som belyser smittrisken för just den personal som hanterar sjukhusavfall. Vad gäller sjukhusens avfallshantering finns dock anledning rikta särskild uppmärk- samhet mot stickande och skärande avfall och de hepatitsmittrisker sådant avfall kan medföra.
Vissa stafylokocker kan orsaka s. k. sjukhusinfektioner. Även den personal som hanterar avfall på sjukhus kan drabbas av sådana infektioner. Smitt- överföringen sker genom oskyddad hud t.ex. vid stickskador.
Enligt experterna har andra sjukdomar än som nu har nämnts normalt knappast någon betydelse från smittsynpunkt vid hantering av sjukvårdsav- fall.
Sammanfattningsvis anser experterna att smittriskerna för den personal som hanterar avfall är mycket liten under förutsättning att avfallet är till- fredsställande förpackat och att det hanteras med normal aktsamhet.
6.3. Sjukhusavdelningar där smittförande avfall kan
uppkomma
I avsnitt 3.2 har angetts de sjukhusenheter som enligt socialstyrelsens an- visningar alltid skall anses producera smittförande avfall. Experternas syn- punkter på avfallets smittfarlighet redovisas i det följande enhet för enhet.
Infektionsklinik
Tuberkulosavdel ning
Intensivvårdsavdelning
Dialysavdelning
Hudavdelning
Brännskade-kirurgisk avdelning
Medicinsk njurklinik
Kliniskt-mikrobiologiskt laboratorium och kliniskt- kemiskt laboratorium
Blodgivarcentral
Operationslokaler
Trots att någon allvarligare smittfara inte kan anses föreligga i andra fall än när pa- tienter med t. ex. tyfoid. kolera eller smitt- koppor har intagits. bör det alltid gälla skärpta krav på hanteringen av avfall.
Med hänsyn till vad som har anförts under avsnitt 6.2 om smittrisker vid tuberkulos torde inte finnas skäl att anse avfallet från denna avdelning normalt vara smittföran- de.
Normalt torde avfallet från denna avdel- ning inte vara farligt från smittsynpunkt. Smittfara kan dock föreligga när salmonel- lapatienter finns intagna, vilket torde höra till undantagen.
Avfallet från dialysavdelning får anses smittfarligt när risk för spridning av hepatit föreligger.
Smittriskerna vid hanteringen av avfall från denna avdelning torde vara mycket små.
Normalt förekommer bara bakterier med mycket låg sjukdomsalstrande förmåga på denna avdelning. Avfallet kan därför inte bedömas vara smittfarligt.
Smittförande avfall kan bara anses upp- komma på dialysavdelning med pågående B-hepatitsmitta.
Avfallet får anses smittfarligt om det inte desinfekteras t.ex. genom autoklavering.
Då kontrollen numera är mycket effektiv är risk för hepatitsmitta liten. Med hänsyn härtill torde avfallet inte kunna anses smittfarligt.
Det biologiska avfallet från operationer kan regelmässigt inte anses smittfarligt.
Det är sålunda enligt experterna bara avfallet från infektionskliniker och dialysavdelningar som regelmässigt kan anses utgöra sådant smittförande riskavfall som kräver särskilda försiktighetsmått vid hanteringen. Därvid förutsätts att nyss angivna laboratorier desinfekterar sitt smittförande avfall t. ex. genom autoklavering. En översyn och revidering av socialstyrelsens råd och anvisningar i denna del är således enligt experterna påkallad.
6.4. Hantering av smittförande avfall
Vid hantering av smittförande avfall måste krävas att avfallet är emballerat på ett betryggande sätt. Gällande anvisningar på denna punkt får enligt experterna anses tillfredsställande från smittrisksynpunkt. Man understryker också att det är viktigt att det skärande och stickande avfallet förpackas och hanteras på ett säkert sätt för att hindra överföring av smitta. Det är enligt experterna svårt att helt undvika skador på emballaget vid transporter. Komprimering av smittförande avfall kan enligt experterna medföra smitt- risker med hänsyn till att pressaft från avfallet kan rinna ut. Inte heller kan helt bortses från risk för luftspridning av smittämnen vid komprimering. När det gäller smittrisker vid deponering av smittförande avfall på soptipp anser experterna att deponering på ett välskött avfallsupplag kan accepteras, om avfallet genast täcks med ett skyddande lager av jord eller annan täck- massa. Många upplag anses dock inte vara skötta på ett helt tillfredsställande sätt. Deponering av smittförande avfall anses av experterna i sådana fall kunna medföra en viss risk för smittspridning. Av de olika tänkbara sjuk- domar som då kan spridas t. ex. genom råttor och fåglar torde enligt exper- terna bara tyfoid i förekommande fall utgöra en risk. Möjligen kan i extrema fall risk föreligga för spridning även av andra salmonellainfektioner. En konsekvens av hittills redovisade överväganden blir att bara mindre mängder avfall skulle från smittskyddssynpunkt behöva förbrännas. Mot denna bakgrund kan det enligt experterna inte vara motiverat att kräva att det skall finnas en större förbränningskapacitet vid varje sjukhus. Viss förbränningskapacitet bör emellertid alltid finnas för slutbehandling (kre- mering) av det biologiska avfallet. Kapaciteten bör lämpligen vara så stor att den också kan tas i anspråk för förbränning av mindre kvantiteter smitt- förande avfall. För det fall det skulle bryta ut en epidemi. där risk för smittspridning genom avfall föreligger, bör det i beredskap finnas en i förväg bestämd förbränningsmöjlighet att tillgå. Transporter av smittförande avfall kan enligt experterna i allmänhet inte anses medföra problem från smittrisksynpunkt.
6.5. Skydd för personal
Förutom bra förpackningar och goda hanteringsrutiner kan personal som hanterar avfall skyddas mot smitta genom ympning och skyddskläder. So- cialstyrelsen rekommenderar i sina anvisningar som förut har sagts visst ympningsskydd för denna personal. Bra vaccinationsskydd kan enligt exper-
terna ges mot tbc och smittkoppor. I och för sig värdefull ympning mot stelkramp och polio är inte motiverad för omhändertagande av avfall. So- cialstyrelsens anvisning att vaccinering bör ske mot tyfoid och paratyfoid är enligt experterna inte längre befogad. Mot andra salmonellainfektioner och mot gulsot saknas f. n. vaccin. Smittriskerna minskas också om personalen bär skyddsutrustning i form av fullgod klädsel och handskar samt iakttar god personlig hygien. ] vissa fall t. ex. vid reparationer i sopnedkast eller sopsugar eller vid arbete i av- fallssilos bör enligt experterna särskild skyddsklädsel och andningsskydd användas.
7. Förbränningsanläggningar för sjukvårdsavfall
När det gäller förbränning av sjukvårdsavfall har vi i kapitel 5 behandlat vissa problem som sådan verksamhet föranleder från arbetsmiljö- och luft- vårdssynpunkt. Redan i ett tidigt skede av vårt utredningsarbete konsta- terade vi att det i fråga om förbränningsanläggningar för sjukvårdsavfall i stort sett saknades närmare underlag för att bedöma hur dessa skall vara utformade för att miljövårdskraven skall tillgodoses. Vidare uppmärksam- made vi att det inte heller fanns utarbetade riktlinjer för vilka prestationskrav som med hänsyn till sammansättningen av sjukvårdsavfallet måste ställas på sådana förbränningsanläggningar som nu är aktuella. Efter samråd med utredningen har naturvårdsverket resp. Spri låtit ta fram ifrågavarande un- derlag och riktlinjer. I det följande redovisar vi en sammanfattning av det utredningsmaterial som har ställts till vårt förfogande av naturvårdsverket och Spri. Naturvårdsverket har låtit ombesörja följande utredningar:
— Utredning om förbränningsanläggningar för sjukhusavfall (Ångpanneföreningen. 1976. publicerad i SNV PM 800). — Utredning om värmeanläggningar vid sjukhus från miljöskyddssynpunkt (Ång- panneföreningen, 1976, publicerad i SNV PM nr 801). — Sammanfattande synpunkter på ugnar för förbränning av riskavfall från sjukhus (Konsultfrrman Enetco 1976. publicerad i SNV PM 800).
I naturvårdsverkets underlag ingår också en av K-Konsult på uppdrag av STU genomförd studie, benämnd Ugnar för förbränning av riskavfall (1975).
I utredningen om förbränningsanläggningar för sjukhusavfall har Ång- panneföreningen undersökt funktionen hos tre i marknaden förekommande ugnstyper mot bakgrund av gällande riktlinjer för luftvård enligt natur- vårdsverkets publikation 1973z8. Enligt Ångpanneföreningen bör förbrän- ningsugnar för sjukhusavfall vara försedda med inmatningsslussar för av- fallet och ha anordningar som möjliggör hantering av slaggen utan besvä- rande damning eller värmestrålning. Dessutom gäller vissa krav beträffande förbränningstemperaturen. Mätningarna visar att det är möjligt att med de undersökta ugnstyperna uppfylla riktlinjerna för oförbränt slagg och stoft- utsläpp. Avfallets varierande sammansättning torde ha dominerande in- flytande på förbränningsresultatet och därmed på stoftutsläppet. Kvicksil-
verutsläppet i rökgaserna visar sig variera kraftigt och höga halter har upp- mätts vid vissa tillfällen.
I den andra av Ångpanneföreningens utredningar har föreningen under- sökt 30 värmeanläggningar för att belysa anläggningarnas påverkan på den yttre miljön. Anläggningarna är installerade i olika typer av sjukvårdsin- rättningar i Stockholmsområdet. Bara vid en mindre del av dessa anlägg- ningar förekommer avlallslörbränning. Generellt gäller enligt Ångpannc— föreningen att de undersökta anläggningarnas miljöpåverkan är i stort be- roende av den eldnings-, rengörings- och rökgasreningsutrustning som har installerats. Andelen pannor som är försedda med rökgasrening ökar med anläggningsstorleken. Av hela undersökningsmaterialet är knappt hälften av pannenheterna försedda med utrustning för rökgasrening.
Enligt Enetcos utredning fungerar de små sjukhusugnarna i praktisk drift endast på för dem avpassade avfallsmängder med homogen sammansätt- ning. Av denna utredning framgår vidare att den personal som sköter ug- narna ofta saknar möjlighet att på ett tillfredsställande sätt hantera det in— kommande avfallet. Rökgasrening saknas i de flesta fall. Enligt rapporten är det för dessa små enheter svårt att förbränna avfallet utan störningar för omgivningen och utan risk för personalen. En löpande registrering av temperatur, syrehalt och rökgastäthet kan enligt Enetcos utredning endast genomföras på större och välbevakade anläggningar.
K-Konsult har i sin rapport om ugnar för förbränning av riskavfall re- dovisat de krav som ställs på förbränningsugnar i Storbritannien (British Standard 331611973). Denna standard innehåller inte enbart synpunkter på konstruktionen av förbränningsugnar utan också en vägledning för att be- stämma storlek och typ av förbränningsugnar för behandling av avfall vid olika sjukhus. I rapporten redovisas vidare ett förslag till upphandlings- program som främst omfattar tekniska specifikationer. Av de ca 10 ugns- tillverkare som hittills varit aktuella i Sverige tillhandahåller några enligt K-Konsult en standardprodukt med relativt specificerad utrustning medan andra tillverkar efter kundens krav. Eftersom normer om ugnarnas kon— struktion i stor sett saknas idag finns det enligt K-Konsult stor risk att väsentlig utrustning utesluts av kostnadsskäl i de fall då anläggningen spe- cialbeställs.
Enligt naturvårdsverkets uppfattning fungerar förbränningsutrustningen vid många sjukhus otillfredsställande. Brister gäller såväl konstruktion som skötsel och underhåll. Under sådana förhållanden är det inte möjligt att uppnå en riskfri hantering och få en steril slutprodukt. Inte heller från mil- jövårdssynpunkt kan bristfälliga anläggningar godtas enligt naturvårdsver- ket.
Mot bakgrund av nu redovisade förhållanden har preliminärt följande krav på förbränningsanläggningar ansetts aktuella från naturvårdsverkets sida.
Förbränningsugnar för sjukhusavfall bör
— vara försedda med slussinmatning
— inte ha 5. k. öppna roster — vara försedda med anordningar som möjliggör hantering av slaggen utan besvärande damning eller värmestrålning — ha en automatik som innebär att.
avfallet inte tänds förrän förbränningsgasen har temperaturen 8000C, förbränningsgasens temperatur under hela drifttiden är minst 8000C. förbränningen underhålls efter sista avfallspåfyllningen till slaggen med säkerhet är fullständigt utbränd.
Spri har i promemorian ”Eliminering av risker med visst sjukvårdsavfall” (1976-10-04) lagt fram riktlinjer i fråga om prestationskrav på förbrännings- ugnan
Enligt Spri innehåller sjukvårdens riskavfall en mycket skiftande bland- ning av material och artiklar av både torra och våta substanser liksom av både brännbara och icke brännbara komponenter. Vissa plastmaterial i av- fallet ger gaser. som är korroderande och miljöfarliga. Det ställs därför myc- ket höga krav på prestationsförmågan hos en ugn, om denna på ett till- fredsställande sätt skall kunna förbränna riskavfallet. Med tillfredsställande förbränning avses såsom har angetts i Spri råd 6.8 att samtliga sjukdoms- alstrande mikroorganismer skall ha oskadliggjorts och att det biologiska materialet gjorts oidentifierbart.
Förutom biologiskt material kan riskavfall innehålla sådana avfallsartiklar som finns upptagna i bilaga 13. I bilagan lämnas information om det material som ingår i artiklarna. Materialinformationen har delvis utformats som en bokstavskod. Kodförklaring samt uppgifter om de olika materialslagens vär- mevärden framgår av bilaga 14.
För att ange ett ämnes egenskaper under och efter förbränning samt äm- nets konsekvenser för förbränningsanläggningen har fastställts en s. k. för- bränningsfaktor som bygger på gjorda erfarenheter. Denna faktor som fast- ställs från 1 till 5 utvisar i vilken grad ämnet ställer krav på förbrännings- förfarandet. Faktorn 1 innebär t. ex. att materialet förbränns i vanlig ugn utan särskilda anordningar för bl. a. plastförbränning. Faktorn 5 däremot utvisar att materialet ställer speciella krav på den använda förbrännings— tekniken (ugnsmaterialets korrosionsegenskaper. förbränningstemperatur. sammansättningen av övrigt avfall. rökgasrening rn. m.).
Nedan anges de olika förbränningsfaktorerna samt exempel på olika mate- rial som åsatts resp. faktor
l Materialet stör ej förbränningen. Ex: silikongummi. papper. trä. 2 Materialet kan sätta igen röster. men ger i övrigt inga problem vid förbränningen. Ex: polycten. 3 Materialet ger mycket sotig rök. Ex: styrenplaster. 4 Materialet ger mycket sotig rök och utvecklar nitrösa gaser. Ex: modifierade sty-
renplaster. nylon. 5 Materialet ger mycket sotig rök. nitrösa och korroderande gaser. Ex: PVC-plaster,
fluorplaster.
I bilaga 14 har förbränningsfaktorn angetts för de olika materialslagen. Som framgår av tabellen är det framför allt plasterna som skapar speciella problem och som i detta fall motiverat en uppdelning av materialen efter förbrän- ningsfaktorer. Värmevärden och förbränningsfaktorer har inte angetts för metaller, glas, porslin och keramik eftersom dessa materialslag inte förbränns vid de temperaturområden som vanligtvis förekommer i använda ugnar.
Enligt Spri bör sjukvårdens krav på de ugnar som skall förbränna olika typer av riskavfall vara följande:
— Det biologiska materialet skall efter förbränningen vara oidentifierbart (samma krav som ställs på en kremeringsugn). — Patogena (sjukdomsalstrande) mikroorganismer skall vara oskadliggjorda. dvs. varje del av förbränningsmassan måste ha nått en temperatur av minst 140—1500C vid något tillfälle under förbränningen. — Förbränningsrummen och rökgångar skall vara konstruerade av sådant material som inom rimliga gränser är motståndskraftigt mot korrosionsangrepp förorsakade av gaser. som utvecklas vid förbränning av vissa plaster. Ugnen skall följaktligen klara förbränning av material med samtliga förbränningsfaktorer. då man måste räkna med att riskavfallet normalt innehåller varierande blandningar av olika mate- rial.
Enligt Spri är avsikten att dessa riktlinjer skall inarbetas i befintliga råd och anvisningar rörande avfallshantering inom sjukvården.
8. Överväganden och förslag
Som utgångspunkt för våra överväganden gäller den i sammanhanget själv- klara principen att hanteringen av sjukvårdsavfall, i likhet med hanteringen av annat avfall. måste vara ordnad på ett sätt som är tillfredsställande från såväl arbetarskydds- som miljöskyddssynpunkter. Vi anser att man vidare bör eftersträva att hanteringen leder till någon form av återanvändning eller annat nyttiggörande av avfallet i enlighet med de principer för avfallshan- tering som har lagts fast i riksdagens beslut i anledning av regeringens proposition 1975:32 om återvinning och omhändertagande av avfall. Vi är självfallet medvetna om att kravet på återvinning inte alltid kan upprätt- hållas. Det är sålunda uppenbart att hanteringen av riskavfall i första hand måste utformas för att skydda mot förekommande risker. Men återvinning bör vara en ledande princip vid omhändertagande och behandling av åt- minstone det konventionella sjukvårdsavfallet.
Som en illustration till det sist sagda kan anföras det sätt på vilket mat- avfallet hanteras på de sjukhus där sådant avfall förs till återvinning. Som tidigare har sagts (avsnitt 5.2) tas det matavfall som uppkommer vid be- redning av maten om hand särskilt och transporteras till anläggning för sterilisering för att sedan användas till djurfoder. Det matavfall som kommer från sjukhusavdelningarna återvinns däremot som regel inte med hänsyn till att det är svårt att av praktiska och ekonomiska skäl ordna med särskild uppsamling av detta avfall. I sammanhanget skulle vi vilja framhålla att det vore önskvärt om matavfall i större utsträckning än som nu är fallet togs till vara för att användas till djurfoder.
Såsom har framgått av redovisningen i avsnitt 3.2 bygger socialstyrelsens råd och anvisningar jämte de kompletterande Spri-råden på uppfattningen att det konventionella avfallet men inte riskavfallet bör anses jämförligt med hushållsavfall och sålunda omfattas av det s.k. obligatoriska kom- munala renhållningsmonopolet. Denna uppfattning som allmänt tillämpas delas också av oss.
De arbetarskyddsproblem som vi har redovisat i tidigare avsnitt (5.5.1) får i stor usträckning anses orsakade av att gällande råd och anvisningar av olika skäl inte helt följs av sjukvårdshuvudmännen eller den personal som har ansvaret för hanteringen av avfall. En av anledningarna till att efterlevnaden är mindre god på vissa håll torde enligt vår mening vara att den berörda personalen är otillräckligt informerad och instruerad om
avfallshanteringen. Vi anser också att det finns visst fog för den från per- sonalhåll framförda uppfattningen att nuvarande anvisningar är svåra att tillämpa. För att förbättra förhållandena när det gäller hanteringen av främst smittförande avfall samt engångssprutor och övrigt skärande och stickande avfall måste sålunda vidtas åtgärder som syftar till att få till stånd han- teringsrutiner i enlighet med vad som förutsätts i gällande anvisningar. Den närmast till hands liggande åtgärden är naturligtvis att förstärka ut- bildningen av och informationen till den berörda personalen. I detta sam— manhang vill vi framhålla vikten av att det i samråd med berörd personal utformas lokala instruktioner som är anpassade till de olika förutsättningar för avfallshantering som kan gälla för skilda arbetsplatser.
Vi förutsätter att man på de flesta håll både hos sjukhusledning och fackliga företrädare för personalen är medvetna om betydelsen av effektiv utbildning och information och att man därför efterhand kommer att vidta åtgärder i den riktning som vi förordar. Vi anser ändå att det skulle vara värdefullt om det meddelades konkreta anvisningar om den utbildning och information i fråga om avfallshanteringen som bör lämnas till berörda arbetstagare både vid anställningstillfället och fortlöpande under anställningstiden. En annan åtgärd som bör prövas är om inte gällande anvisningar kan förenklas. Vi anser att det i detta sammanhang skulle vara lämpligt att även pröva hu- ruvida arbetarskydddet skulle förbättras om gällande anvisningar i den mån de är av betydelse från arbetarskyddssynpunkt förenklades genom att formas om till direkta arbetarskyddsföreskrifter. Därvid borde vidare övervägas om anvisningarna i förtydligande syfte behöver kompletteras. Genom att med- dela arbetarskyddsföreskrifter för hanteringen av sjukvårdsavfall skulle vida- re yrkesinspektionens tillsynsverksamhet underlättas. Uppgiften att genom- föra vad vi nu har föreslagit bör anförtros åt arbetarskyddsstyrelsen som bör samråda med socialstyrelsen, sjukvårdshuvudmännen och berörda fack- liga organisationer.
När det gäller kvaliteten på de avfallssäckar som används på sjukhus finner vi det vara angeläget att understryka att man av arbetarskyddsskäl måste kräva att säckarna skall hålla för den behandling som de normalt kan förutses komma att utsättas för. Generella krav på säckarnas hållbarhet bör enligt vår mening lämpligen tas fram av Spri. Det får sedan ankomma på vederbörande inrättning att välja lämplig säcktyp med hänsyn till de hanteringsrutiner som tillämpas.
De arbetarskyddsproblem som kan föreligga vid nuvarande förbrännings- anläggningar är av den art att de bör kunna lösas tillsynsvägen. Det finns därför inte anledning för oss att lägga fram förslag i denna del. Vi vill dock peka på att de av naturvårdsverket och Spri utarbetade kraven på förbränningsugnars utformning och funktion. för vilka krav vi har redogjort i kapitel 7, också får betydelse för arbetsmiljön. Vi vill också förutskicka att vi i det följande tar upp frågan om i vilken omfattning sjukvårdsavfall över huvud taget behöver förbrännas.
Socialstyrelsens föreskrift att engångssprutor skall göras obrukbara innan de kasseras gäller såsom Spri har utvecklat i sina råd bara när det i den efterföljande hanteringen inte kan undvikas att obehörig kan komma åt avfallet. Föreskriften syftar till att förhindra att sprutorna skall kunna komma till användning i narkotikasammanhang. Som vi tidigare har sagt efterlevs
knappast denna föreskrift därför att det har visat sig svårt att få fram ända— målsenliga och från arbetarskyddssynpunkt lämpliga sprutförstörare som kan placeras på en sjukhusavdelning eller öppenvårdsinrättning. Med hänsyn härtill och då det med visst fog kan ifrågasättas huruvida möjligheten att tillgripa använda engångsspmtor över huvud taget har någon betydelse för narkotikamissbrukets omfattning bör socialstyrelsen enligt vår uppfattning överväga om ifrågavarande anvisning inte kan mildras eller upphävas.
När det gäller metoder för att motverka hälsorisker vid hanteringen av engångssprutor och annat skärande och stickande avfall vill vi peka på den malningsmetod som vi har omnämnt i avsnitt 5.2. Behandlingen medför att malningsresterna kan hanteras som konventionellt avfall. Enligt vår upp- fattning bör metoden i teknisk avseende kunna utvecklas ytterligare främst av arbetsmiljöskäl. Malningsmetoden torde i det utförande som f. n. är till- gängligt i första hand passa för de större sjukhusen. Om sjukvårdshuvudman överväger att installera en sådan kvarn som här avses i ett sjukhus. bör huvudmannen enligt vår mening samtidigt utreda möjligheterna att genom samordning av transporter eventuellt via apoteken föra engångssprutor och övrigt skärande och stickande avfall från såväl slutna som öppna inrättningar till ifrågavarande kvarn för oskadliggörande. Vi anser att förstudier i denna fråga lämpligen bör utföras av Spri.
Så länge som särskilda bortforslingsrutiner inte tillämpas i fråga om den öppna vårdens engångssprutor och liknande avfall är det enligt vår mening nödvändigt att anvisa metoder som gör det möjligt att på vederbörande inrättning omvandla detta avfall så att det inte i den fortsatta hanteringen kan ställa till olägenheter från arbetarskyddssynpunkt. Enligt vår bedömning torde det numera finnas sådana metoder, där avfallet bakas in i gips eller liknande ämnen, som är så pass säkra att avfallet efter inbakningen utan större olägenheter kan blandas med hushållsavfall i en vanlig sopsäck. Som vi tidigare har nämnt (avsnitt 3.2) har socialstyrelsen i visst fall godtagit ett sådant förfarande. Vi anser sålunda att socialstyrelsen i fråga om in- bakningsmetoder bör meddela anvisningar som är generellt tillämpliga.
Vi vill i detta sammanhang ta upp frågan om hanteringen av det avfall i form av använda engångssprutor och överblivna läkemedel som uppkom- mer i hemmen. I avsnitt 5.3 har vi nämnt att Apoteksbolaget bedriver viss försöksverksamhet i syfte att förmå allmänheten att lämna in avfall som här avses till apoteken. Vi anser att detta är en mycket lämplig ordning för uppsamling av ifrågavarande avfall. Vi vill därför förorda att verksam- heten utvidgas till att bli en reguljär service som apoteken lämnar allmän- heten.
När det gäller engångssprutor vill vi vidare fästa uppmärksamheten på att det numera finns sådana typer av engångssprutor som kan oskadliggöras omedelbart efter användandet genom att spetsen sticks in och knäcks i sprutan.
I kapitel 5 har vi berört hanteringen av avfall som utgörs av blyfolieavdrag från patientkort. Vi anser att socialstyrelsen bör uppmärksamma frågan om hantering av detta avfall.
Som framgår av avsnitt 4.1.2 består ca två tredjedelar av den totala vikt- mängen av riskavfall av smittförande avfall, såvida smittförande avfall be- stäms i enlighet med socialstyrelsens anvisningar. Vi har erfarit att det i
praktiken visat sig svårt att i vissa fall dra en gräns mellan vad som är smittförande avfall och vad som inte är det. Det smittförande avfallet är inte lika påtagligt och lätt att särskilja som de andra riskavfallstyperna. Det enda som skiljer smittförande avfall från konventionellt avfall är förekoms- ten av smittämnen.
Att utpeka avfall som smittförande får som vi tidigare har sagt till följd bl. a. att avfallet måste förbrännas, om det inte kan desinfekteras på annat sätt, och att det faller utanför det obligatoriska kommunala renhållnings- monopolet. Sjukvårdshuvudmännen är sålunda tvungna att skaffa möjlig- heter att förbränna avfallet antingen genom att driva egna förbrännings- anläggningar eller genom att utnyttja anläggningar som drivs av t. ex. kom— mun. Som tidigare framgått kan dock smittförande avfall i undantagsfall få deponeras.
Frågan om vad som skall anses utgöra smittförande avfall har sålunda stor betydelse i skilda hänseenden. I vårt utredningsarbete har vi därför ansett det nödvändigt att ta upp och ingående belysa denna fråga. Som vi tidigare har omtalat har detta skett genom att vi i olika former inhämtat synpunkter från medicinska experter. I kapitel 6 har vi sammanfattat exper- ternas synpunkter. Innan vi tar upp dessa vill vi ange vissa allmänna ut- gångspunkter för vårt kommande ställningstagande. För att man skall kunna avgöra huruvida avfall från en viss enhet på ett sjukhus skall anses som smittförande och därmed underkastas särskilda hanteringsrestriktioner mås- te man enligt vår uppfattning kunna bedöma vilken risk för smitta som föreligger om avfallet i stället skulle hanteras som konventionellt avfall. När det gäller risken för sjukhuspersonal att bli smittad på arbetsplatsen måste man beakta att avfallshanteringen inte kan anses vara den verksamhet därsmittrisken är störst. All verksamhet måste uppmärksammaslika noggrant från risksynpunkt och det vore enligt vår mening olyckligt om intresset i alltför hög grad koncentreras på avfallshanteringen med hänsyn till att detta torde minska möjligheterna att upptäcka risker som kan finnas i annan verksamhet. Såvitt vi har kunnat få fram ger avfallshanteringen inte upphov till större antal yrkesskador än annan verksamhet. När det sedan gäller att bedöma vilka risker för smittspridning som föreligger om smittförande avfall deponeras på avfallsupplag måste man enligt vår uppfattning beakta att det avfall som kommer från hushållen i regel innehåller samma smitt- ämnen som finns i sjukhusavfallet. Koncentrationen av smittämnen får dock i vissa fall antas vara högre i sjukhusavfallet.
Mot bakgrund av dessa allmänna överväganden har vi kommit fram till att vi i stort kan ansluta oss till de synpunkter som berörda medicinska experter har lämnat i fråga om smittriskerna med det smittförande avfallet. Vi ifrågasätter sålunda om det finns anledning att till smittförande avfall hänföra annat avfall än sådant avfall som uppkommer vid infektionsklinik, dialysavdelningen vid medicinsk njurklinik, kliniskt-mikrobiologiskt labo- ratorium och vid vissa delar av ett kliniskt-kemiskt laboratorium. Ansvaret för att bestämma vad som skall anses vara smittförande avfall måste själv- fallet vila på socialstyrelsen. Vi föreslår därför att socialstyrelsen får i uppdrag att arbeta om anvisningarna enligt de riktlinjer som vi nu har förordat. Beträffande den interna hanteringen anser vi det vara riktigt om allt avfall från infektionsklinik betraktas som smittförande enligt vad vi nyss har sagt.
Men när det gäller valet av slutbehandlingsmetod ställer vi oss tveksamma till om avfallet från infektionsklinik måste förbrännas i den utsträckning som anges i gällande anvisningar. I likhet med experterna anser vi att flera skäl talar för att detta avfall utan större olägenheter skulle kunna deponeras på avfallsupplag under förutsättning att de föreskrifter som för sådan deponering kan komma att meddelas efterlevs. Vad vi nu har sagt böri varje fall kunna gälla under normala förhållanden. Under sådan epidemi där det finns stor risk att smitta kan spridas genom avfallet från infek- tionsklinik bör däremot avfallet brännas. För att klara förbränningen under sådana epidemilägen behöver sjukhusen sålunda ha en viss förbrännings— kapacitet i beredskap inom eller utom sjukhuset. I många fall torde befintlig kremeringsugn ha kapacitet att tillfälligt ta avfallet från infektionsklinik. Vi förordar således att socialstyrelsen i sin översyn av anvisningarna upp— märksammar också frågan om deponering av avfall från infektionsklinik. Om socialstyrelsen finner att sådan deponering i normala fall kan tillåtas, bör styrelsen och naturvårdsverket gemensamt meddela föreskrifter för hur deponeringen skall gå till med hänsyn till hygien och miljöskydds- synpunkter. Vi utgår från att det i sådana föreskrifter bl.a. kommer att krävas att ifrågavarande avfall omedelbart efter tippning skall täckas över med jord eller annan täckmassa. När föreskrifter om deponering utarbetas bör vidare uppmärksammas frågan om riskerna för smittspridning genom lakvattnet från ett upplag.
Om avfallet från infektionsklinik får deponeras, blir den återstående vo- lymmängden smittförande avfall som uppkommer på många sjukhus enligt vad som har sagts i avsnitt 4.1 så liten att den knappast motiverar att sjuk- huset har en egen förbränningsanläggning bara för detta avfall. Den av oss förordade ändringen av anvisningarna bör kunna bidra till att olämpliga förbränningsanläggningar kan tas ur drift. I den mån förbränning inte sker av avfallet från dialysavdelning och från laboratorierna, bör man enligt vår uppfattning kunna ställa krav på att detta avfall i stället desinfekteras exem- pelvis genom att autoklaveras. Enligt vår mening kan detta krav med hänsyn till den mindre mängd avfall som det är fråga om inte anses omotiverat betungande från ekonomisk synpunkt.
Vårt förslag kan vidare medföra att de sjukvårdshuvudmän som står i begrepp att investera i nya förbränningsanläggningar eller att besluta om omfattande reparationer av befintliga anläggningar kanske inte blir tvungna att vidta dessa åtgärder, eftersom nuvarande förpliktelse att bränna avfallet kan komma att i stor utsträckning bortfalla och inskränkas till att avse enbart det biologiska avfallet. Med hänsyn härtill kan man räkna med att investeringsplanerna på en del håll inte kommer att fullföljas i tidigare tänkt omfattning. Vi är givetvis medvetna om att det vid valet av metod för slutbehandling av sjukvårdsavfall kan finnas anledning att beakta att för- bränning kan vara att föredra av psykologiska eller andra skäl som har sin grund i lokala förhållanden.
I detta sammanhang skulle vi vilja påpeka att det från resurssynpunkt är viktigt att man försöker hitta samordnade lösningar på de förbrännings- behov som kan föreligga inom olika sektorer av samhället. Innan beslut om inrättande av en ny förbränningsanläggning fattas, bör man sålunda enligt vår mening utreda om en förbränningsanläggning inte kan tillgodose
också andra intressenter. Vi har t. ex. genom undersökningen av djursjuk- husens avfallshantering fått vetskap om att nuvarande kapacitet att förbränna biologiskt avfall inte är tillräcklig. Vidare har framkommit att man i många kommuner inte har möjlighet att i tillräcklig utsträckning förbränna döda sällskapsdjur. Det kan sålunda från samhällsekonomisk synpunkt vara moti- verat att söka åstadkomma gemensamma lösningar. Vi har anledning att räkna med att detta kommer att ske utan att några särskilda centrala åtgärder behöver vidtas. Flera kommuner har numera ordnat med eller medverkat till att få till stånd anläggningar för förbränning av döda sällskapsdjur. Vi utgår från att denna utveckling fortsätter och att allt fler kommuner kommer att ta på sig ansvaret för sådan verksamhet.
Vid planering och upphandling av förbränningsanläggning bör de normer och riktlinjer som vi har redovisat i kapitel 7 vara vägledande.
Som tidigare har sagts anses det konventionella avfallet enligt stadgad praxis falla under det obligatoriska kommunala renhållningsmonopolet. Vi har inom utredningen diskuterat frågan huruvida kommunerna skulle åläg- gas att ta ansvar för det slutliga omhändertagandet av allt sjukvårdsavfall. Men vi har stannat för att det inte finns skäl att ändra nuvarande ordning enligt vilken sjukvårdshuvudmännen har ansvaret för slutbehandlingen av riskavfallet. Vi känner till att det på några håll förekommit problem när det gällt att samordna sjukhusens avfallshantering med den primärkom- munala renhållningsverksamheten. Också i framtiden kan sådana problem uppkomma. Så kan t.ex. bli fallet till följd av att socialstyrelsen ändrar anvisningar om smittförande avfall i enlighet med vad vi nyss har förordat. För att åstadkomma behövligt samarbete mellan sjukvårdshuvudman och primärkommun bör man enligt vår mening med fördel kunna tillämpa den rekommendation om en gemensam arbetsgrupp som finns upptagen i Spri- råd 6.8 (avsnitt 6.2.2).
Den i bilagorna 10 och 11 redovisade utredningen om hanteringen av riskavfall vid veterinärmedicinska inrättningar ger enligt vår mening vid handen att den undersökta hanteringen i stort sett är tillfredsställande ord- nad. Vi anser oss kunna förutsätta att berörda inrättningar skaffar sig tillgång till de ytterligare förbränningsresurser som behövs för behandling av bio- logiskt avfall. Vi vill vidare framhålla att omhändertagandet av gifter och läkemedelsrester på vissa håll bör kunna förbättras. Vi vill rekommendera att läkemedelsrester förs åter till vederbörande apotek. I den mån kommunen inte tar hand om gifter och annat miljöfarligt kemiskt avfall bör detta avfall föras till behandlingsanläggning. I första hand bör det samhällsägda be- handlingsföretaget Svensk Avfallskonvertering AB (SAKAB) anlitas.
Med anledning av naturvårdsverkets utredning om sjukhusens vatten- vårdsproblem vill vi framhålla vikten av att förbrukningen av skadliga ke- mikalier begränsas så långt det är möjligt. Såsom framhålls i naturvårds- verkets utredning borde det på många håll vara möjligt att avsevärt minska t. ex. förbrukningen av fenolsubstanser för att därmed reducera de olägen- heter som dessa substanser kan medföra när de släpps ut i sjukhusens avlopp. Vi vill i detta sammanhang nämna att vi har fått uppgifter om att man inom SAKAB f. n. diskuterar planer på att ordna med återvinning och annan behandling av använda fixerings- och framkallningsbad från sjukhusens la- boratorier. Ett genomförande av dessa planer. som verksamt kommer
att bidra till att minska skadliga utsläpp från sjukhusen, framstår enligt vår mening som angeläget.
I fråga om tillsynen av hanteringen av sjukvårdsavfall har vi med till- fredsställelse noterat att socialstyrelsen nyligen anmodat länsläkarna att prio- ritera tillsynen över avfallshanteringen inom sjukvården.
De delar av avfallshanteringen inom sjukvården som vi ovan inte ut- tryckligen berört har vi funnit vara tillfredsställande anordnad eller i vart fall inte i behov av andra åtgärder än sådana som kan vidtas lokalt.
Bilaga 1 Referenser
IJ]
11.
12.
Omhändertagande av avfall från sjukvårds- och liknande inrättningar — Råd och anvisningar från socialstyrelsen nr 16, 1970.
Avfallshantering inom sjukvården — Spri-råd 6.8, 1973.
Utredningar om ugnar för förbränning av riskavfall från sjukvården — SNV PM 800.
Utredning om värmeanläggningar vid sjukhus från miljöskyddssyn- punkt. — SNV PM 801.
Ugnar för förbränning av riskavfall. Förprojekt — K-konsult, 1975.
Sjukhusinfektioner — tro och vetande. — G Laurell. Läkartidningen nr 25. 1976.
Specifikation för stora förbränningsugnar för destruktion av sjukhus- avfall — British Standards Institution. 1973.
Avfallshantering. Förslag till extern transport samt destruering av visst riskavfall — Stockholms läns landsting, hälso- och sjukvårdsnämnden, 1975.
Animalt riskavfall — Utredning av f.d. länsveterinär Sten Svedborg, 1975.
Skötsel av försöksdjur — Samarbetsnämnden för lokal- och utrustnings— kommittén för universitet och högskolor, 1975.
Sjukvårdsanläggningar inom Linköpings kommun. Hantering av avfall — K-konsult. 1974.
Utredning avseende sjukhusavfall: kvantiteter, sammansättning och hantering. (Malmöhus läns landsting och Malmö sjukvårdsförvaltning) — K-konsult, 1974.
Bilaga 2 Avfallshantering inom sjukvårdena
2 Beskrivning av avfall och dess förekomst
Socialstyrelsens råd och anvisningar inleds på följande sätt:
"1. Allmänna synpunkter
1.1 På samma sätt som gäller inom den totala avfallshanteringen ökar också mängden och sammansättningen av sådant avfall, som härrör från sjukvårdsinrättningar av olika slag. från laboratorier med anknytning till sjukvård, från tandvårds— och sociala inrättningar. från veterinära inrättningar samt från apotek, ävensom från mottagningar för öppen vård med här angiven verksamhet. Även om allt avfall innebär risker av varierande storleksordning såväl från all- mänhygienisk och yrkeshygienisk synpunkt som miljömässig sådan. framstår avfall från inrättningar. som är sysselsatta med sjukvård av ett eller annat slag som betydligt mera riskfullt — framförallt på grund av risken för överföring av smitta. 1.2 Socialstyrelsen vill med dessa råd och anvisningar påpeka de risker. som anses vara förknippade med hantering av här avsett avfall. för att därigenom minska de- samma.
Detta får inte tolkas så. att allt avfall inom sjukvården är riskfullt. Till riskavfall räknas avfall som vid vanlig avfallshantering på ett eller annat sätt medför extra stora risker för människa och miljö. Övrigt avfall som är likvärdigt med samhällets övriga avfall, "hushållsavfallet”, har benämnts "konventionellt avfall".
En stor del av sjukvårdens avfall är av samma slag som vanligt hus- hållsavfall och bör hanteras i enlighet med vad som sägs i bl. a. hälso- vårdsstada och lokal hälsovårdsordning. Riskavfallet däremot kräver en spe- ciell hantering som redogörs för i kapitlen 3. 4 och 5.
Vid upprättande av rutiner för skiljande av riskavfall från konventionellt avfall bör följande två synpunkter beaktas:
— Sådana hygieniska krav bör ställas på avfallshanteringen att de svarar mot vad som gäller för övriga verksamheter inom sjukvården, t. ex. smuts- tvätthantering, kostförsörjningens diskhantering, principer för patienters, personals och besökandes rörelsefrihet m. fl. omständigheter som också
”Utdrag ur Spri-råd 6.8. kapitel 2—6
56
kan vara anledningar till smittspridning. En totalsyn är nödvändig för att skapa konsekvens i fråga om hygienisk målsättning (ambitioner) och de medel som krävas för att nå de uppsatta målen.
— Bestämning av vad som är riskavfall bör alltid ske i samråd med berörda hälsovårdsnämnder och andra regionala organ samt länsläkarorganisatio- nen, så att hanteringen av detta på bästa sätt anpassas till befintliga eller planerade förvarings-, transport- och slutbehandlingsresurser inom kom-
munerna. Närmare beskrivning av den organisatoriska innebörden av ovanstående
synpunkter återfinns i kapitel 6.
2.2 Avfallsslag
Socialstyrelsens råd och anvisningar indelar avfall på följande sätt:
"2. Avfallsslag 2.1 Avfallet kan indelas i två grupper. nämligen
2.2 .4. konventionellt avfall såsom sopor, köksavfall och annan dylik orenlighet (se hälsovårdsstadgans 9 kap samt lokal hälsovårdsordning och Kungl Medicinalstyrelsens meddelande nr 121 angående sanitära krav på renhållning).
2.3 B. Riskavfall, innefattande:
2.3.1 smittförande avfall. 2.3.2 biologiskt material. 2.3.3 engångssprutor,
2.3.4 skärande och stickande avfall (exempelvis knivblad. kanyler. nålar och glas- avfall).
2.3.5 radioaktivt avfall samt
2.3.6 gifter och läkemedelsrester."
Beträffande innebörden av ovanstående definitioner på riskavfall har 50— cialstyrelsen för smittförande avfall och biologiskt material gjort följande precisering:
"2.4 Med under punkt 2.3.1 rubricerat avfall förstås allt avfall från infektionsklinik. tuberkulosavdelning. intensivvårdsavdelning. hudavdelning. brännskade-kirurgisk avdelning. medicinsk njurklinik. kliniskt-mikrobiologiskt och kliniskt-kemiskt labo— ratorium samt blodgivarcentral. Hit hör vidare allt avfall från septiska operationer samt från lokaler som på grund av smittrisk är omgärdade av speciella försiktig— hetsåtgärder. t.ex. isoleringsrum för infekterade personer.
Med under punkt 2.3.2 rubricerat avfall förstås vävnadsdelar, döda försöksdjur o. dyl.. som främst av estetiska skäl klassas som riskavfall. vanligtvis från operativa och laboratoriemässiga verksamheter. Vad i denna punkt sagts gäller både human- och veterinärmedicinsk verksamhet."
Smittförande avfall definieras som allt avfall i lokaler för vissa uppräknade verksamheter. Detta får inte tolkas så att allt avfall från samtliga lokaler inom den angivna verksamheten är smittförande. Avfall från t. ex. expe-
ditioner. personalrum. förråd etc. är normalt inte smittförande. Eftersom det emellertid inte finns någon enkel metod att omedelbart påvisa ett avfalls smittrisk och inom en och samma lokal uppdela avfallet efter detta har socialstyrelsen angivit endast hela verksamheter.
Följande verksamheter och lokaler är alltså att betrakta som producenter av smittförande avfall. Uppräkningen är giltig under förutsättning att plan- lösningar o.dyl. möjliggör en avgränsning rent praktiskt av dessa lokaler. Enighet i denna tolkning bör råda mellan sjukvården och berörda hälso- vårdsnämnder och andra regionala organ samt länsläkarorganisationen. Verksamheterna bör betraktas som ständiga producenter av smittförande avfall.
Klinik. avdelning t'tt' Infektionsklinik
Tuberk ulosavdelning
Intensivvårdsavdel ning
Hudavdelning
Brännskade-kirurgisk avdel- ning
Medicinsk njurklinik
Kliniskt-mikrobiologiskt la- boratorium
Kliniskt-kemiskt laborato- rium
Blodgivarcentral
Operationsverksamhet Övriga verksamheter
Lokal med smittförande arg/all
Lokaler där klinisk verksamhet bedrivs
Lokaler där patient som är eller misstänks vara i smittsamt skede vårdas eller behand- las
Lokaler där patient vårdas eller behandlas
Lokaler där infekterad eller misstänkt in- fekterad patient vårdas eller behandlas
Lokaler där patient vårdas eller behandlas
Lokaler där patient som genomgår eller genomgått dialys vårdas eller behandlas
Laboratorielokaler
Lokaler där det förekommer blodproduk- ter. faeces eller urin
Lokaler där det förekommer blod eller blodprodukter
Lokaler där septiska operationer utförs
Lokaler som på grund av smittrisk är om- gärdade av speciella försiktighetsåtgärder, t. ex. isoleringsrum för infekterade perso- ner.
Utöver dessa kan inom andra verksamheter situationer uppkomma, då avfall under viss tid måste betraktas som smittförande och behandlas i enlighet därmed. Exempel på sådana platser är lokaler för patologiska undersökningar och obduktionsverksamheter. Temporär smittrisk i övrigt kan råda t. ex. vid konstaterade hepatitfall, varvid samtliga berörda lokaler, oberoende av verksamhetsform, för viss tid klassificeras som producenter av smittförande avfall.
Engångssprutor samt skärande och stickande material skiljer sig rent tek- niskt inte från avfallstyper som förekommer i samhället i övrigt. Det är
dessa materials smittrisk som motiverar krav på särskild behandling. För engångssprutor tillkommer dessutom risken att de hamnar i orätta händer.
För radioaktivt avfall samt gifter och läkemedelsrester har socialstyrelsen gjort följande tillägg under rubriken ”Avfallsslag”:
"2.5 För under punkt 2.3.5 omnämnt avfall finns särskilda anvisningar, utfärdade av strålskyddsmyndighet.
2.6 Gifter och läkemedelsrester (2.3.6) skall omhändertagas enligt särskilda bestäm- melser."
Särskilda anvisningar och bestämmelser kommer att utfärdas för dessa båda avfallsslag. Statens strålskyddsinstitut avser att ge anvisningar för omhän- dertagande av radioaktivt avfall (ref rapport SSI-l972-019). För gifter och läkemedelsrester finns f.n. inga bestämmelser. men socialstyrelsen avser att i samarbete med naturvårdsverket utarbeta sådana. I avvaktan härpå rekommenderas att gifter och läkemedelsrester inlämnas till apotek som svarar för deras vidare behandling.
2.3 Särskiljning av riskatfall
Biologiskt material, engångssprutor, skärande och stickande material, ra- dioaktivt material samt gifter och läkemedelsrester är lätta att särskilja och förekommer i relativt begränsade sammanhang.
Annorlunda förhåller det sig med det smittförande avfallet. En särskiljning av detta bör baseras på en lokalbunden indelning enligt riktlinjerna i avsnitt 2.2. Vilka lokaler som för varje särskild inrättning bör räknas till denna kategori bestäms av en i hygienfrågor ansvarig person eller kommitté. Se mera härom under kapitel 6.
2.4 Avfallets mängd, volymvikt, värmevärde och utvecklings/'end
2.4.1 Synpunkter på avfallsmängder
Sjukvårdens avfall har av tradition uppmätts i volym per Vårdplats och tid. Volymen har i allmänhet varit liter och tidsenheten dygn eller vecka. Mängden varierar efter sjukvårdsinrättningarnas storlek, verksamhet m. m. En viss försiktighet är därför tillrådlig med direkt tillämpning av en in- rättnings avfallssiffror på en annan.
Angivande av riskavfallsmängden uttryckt i generella procenttal av den totala mängden avfall är direkt olämplig. Riskavfallets andel varierar näm- ligen starkt mellan olika inrättningar. Detta beror på flera omständigeter t.ex.
— inrättningens storlek — inrättningens verksamhet — metoder att förändra riskavfall till konventionellt avfall
— tillgång till effektiva förbränningsanläggningar.
Varför uppgift om mängden riskavfall behövs måste framför allt klargöras och vid beräkningen bör man först bestämma vilka riskeliminerande metoder man avser att nyttja samt var i avfallets hanteringskedja dessa metoder skall sättas in. Uppgift om riskavfallsmängden kan t. ex. behövas för di- mensionering av förbränningsanläggning och då avses enbart den mängd riskavfall som inte behandlas med annan metod. För dimensionering av en desinfektionsanläggning fordras uppgift om den mängd riskavfall som kräver en sådan riskeliminerande metod. För dimensionering av förvarings- utrymmen eller transportkapaciteter kan andra mängduppgifter behövas. Oavsett för vilket ändamål uppgiften behövs måste den baseras på en be— dömning av mängden riskavfall vid produktionsplatsen.
2.4.2 Mängd och volymvikt
Flera undersökningar av sjukvårdens avfallsmängder har tidigare gjorts. Uppmätningar vid ett 10-tal sjukhus under åren 1964—66 gav avfallsmängder på 12—20 l/vårdplats och dygn. Här kan måttenheten 1/vårdplats och dygn användas för jämförelser i mängdutveckling inom samma inrättningar. 1967—68 gjordes undersökningar som uppvisade en relativt kraftig ökning av avfallsmängden för flera sjukhus till 25—30 liter/Vårdplats och dygn.
I Skaraborgs län uppmättes i början på 1970 avfallet från länets samtliga sjukvårdsinrättningar.1 Mängderna varierade mellan 12—27 l/vårdplats och dygn. För sjukhemmen var siffran 12—15 l/vårdplats och dygn, medan la- saretten oftast hade mängder mellan 20—27 l/vårdplats och dygn.
En undersökning i Malmö 1972 (Allmänna sjukhuset samt vissa mindre inrättningar) visade på en genomsnittlig avfallsmängd på 36 l/vårdplats och dygn.
Vid dimensionering av förbränningsanläggningar måste volymvikten vara känd. Hänsyn måste även tas till avfallets vikt vid utarbetandet av han- teringsmetoder.
Siffror från Akademiska sjukhuset i Uppsala visar att volymvikten 1960 var 150 kg/m3. 1966 hade den minskat till 75 kg/m3. Andra undersökningar visar samma tendens. År 1972 beräknades t. ex. volymvikten av avfallet i Malmö vara ca 54 kg/m3.
Den mest bidragande orsaken till volymökningen och volymminskningen har varit den ökande användningen av lätta engångsartiklar och engångs- emballage av papper och plast.
2.4.3 Värmevärde
För projektering av förbränningsanläggningar är kännedom om avfallets vär- mevärde lika nödvändig som kännedom om viken.
] Sverige har man vid projektering av förbränningsugnar använt värme- värden varierande mellan 8 OOO—10000 kJ/kg (2 000—25 000 kcal/kg). dvs. varden som traditionellt anvands for hushallsavlall. Dessa varden ar tro- K-konsult__Hanter_ing |. ,. f" I; . l'" . dl l* . '., . . k ,, d _, f*lll' '.. ochbehandlmgav5juk- lgh 15 or aga. (a en vtss e p ast som 1ngar15ju var ens av a tar varme— husavfall. Rama,, värden på 35 000—45 000 kJ/kg (8 OOO—10000 kcal/kg). [970.040].
2.4.4 Utvecklingstrend
Avfallsmängden tenderar att öka. Utredningar visar att den årliga ökningen under första hälften av 1960-talet var 3—4 %. Den nuvarande årliga ökningen torde vara minst lika stor.
Enligt utredningar som gjorts vid ett flertal sjukhus (Akademiska sjukhu- set i Uppsala, i Boden, Gällivare och Kristianstad osv.) beräknas avfalls— mängden i början av 1980-talet uppgå till 60—70 liter per Vårdplats och dygn. Huddinge sjukhus projekterades 1966 för en beräknad framtida avfalls- mängd av ca 301/vårdplats och dygn.
Samtidigt som avfallsmängden har ökat har emellertid volymvikten mins- kat. Undersökningar vid vissa sjukhus har pekat mot en volymvikt 1980 på 70—80 kg/m3 och i undersökningen vid Akademiska sjukhuset i Uppsala förväntas volymvikten minska till ca 45 kg/m3.
Det är svårt att förutskicka om ovanstående tendenser kommer att hålla i sig. Avfallets utveckling inom sjukvården kommer emellertid till stor del att sammanhänga med utvecklingen av engångsartiklar och emballage. På sena- re tid har en återgång till flergångsartiklar kunnat förmärkas för vissa mate- rielslag.
3 Avfallets omhändertagande (hopsamling)
3.1 Allmänna synpunkter
Socialstyrelsen säger om det konventionella avfallet:
”3.1 Beträffande konventionellt avfall hänvisas till vad därom sägs i hälsovårdsstad- gans 9 kap samt eventuellt förekommande lokal hälsovårdsordning ävensom till med- delande nr121 från Kungl Medicinalstyrelsen angående sanitära krav på renhållning.”
I anslutning härtill bör vissa allmänna principer för konventionellt avfall och riskavfall beaktas. Dessa beskrivs i det följande.
3.1.1 Hopsamling av avfall
Avfallet bör så snabbt som möjligt samlas ihop och föras till uppsamlings- ställena. Det är viktigt att dessa är placerade så att de är lättåtkomliga.
3.1.2 Behållare för avfall
För inneslutning av avfallet är numera behållare av engångstyp vanligast. Engångsbehållarens lämplighet för avfall torde både hygieniskt och hante— ringsmässigt vara obestridlig.
De vanligaste engångsbehållarna är av säcktyp. De tillverkas i varierande storlekar. Materialet kan vara plast av olika tjocklekar och kvaliteter eller våtstarkt papper.
Som engångsbehållare förekommer även boxar (burkar, kartonger) i varie- rande storlekar. De används när en mera robust hantering vid uppsamlings- ställen och under transporter krävs.
Flergångsbehållare används numera huvudsakligen som skydd för engångsbehållare, antingen som traditionella sopkärl vid uppsamlingsstäl- lena eller som containers vid transporter av avfall.
3.1.3 Val av behållare
Vid val av storlek på säckar bör avfallets art, hämtningsfrekvens samt var i hanteringskedjan säcken förekommer avgöra. Figur 1 på sidan 62 visar de vanliga hanteringsprinciperna samt vilka säckstorlekar som bör användas i olika sammanhang. För direkt sjukvårdande verksamheter är engångs- behållare av ogenomskinlig plast att rekommendera för inneslutning av själ- va avfallet. De ger en hygieniskt och estetiskt godtagbar hantering inom dessa områden. Säckar är vanligast. men även burkar förekommer. Dessa läggs normalt i större behållare före borttransport.
För inneslutning av avfall, som uppkommer inom verksamheter inom sjukvården som inte har direkt sjukvårdande karaktär, kan säckar av plast eller kraftpapper väljas. Avgörande för detta val är avfallets art, konsistens, förvaringstid före borttransport, konsekvenser av bräckage i hanteringen, kostnader.
Om säckar av kraftpapper eller plast används för borttransport till den slut- liga behandlingen beror på om de är avsedda för uppsamling av mindre av- fallsbehållare eller för det direkta avfallet. Den fortsatta hanteringen har också betydelse för valet. Säckmatcrialet bestäms lämpligen i samråd med lokal hälsovårdsnämnd i hygieniska frågor samt renhållningsföretag i hante- ringsfrågor, för att därigenom avpassa materialet efter lokala hygieniska och hanteringsmässiga principer.
Ekonomin spelar en stor roll vid val av behållare. Det är därför betydelse- fullt att gå igenom avfallshanteringen. så att lämpliga typer av behållare väljs och så att sortimentet hålls nere såväl i fråga om behållarnas storlek som kvalitet.
Vid valet av behållare bör hänsyn tas även till möjligheterna till snabb, enkel och säker förslutning. Enbart genom att använda fullgoda behållare med säkra tillslutningsanordningar kan hanteringen bli godtagbar.
3.1.4 Förvaring av behållare
Förvaring av avfallsbehållare kan i den interna hanteringskedjan ske enligt de olika metoder som framgår av figur 1.
Soprum eller andra förvaringsställen för avfallsbehållare bör finnas i varje våningsplan till ett antal som svarar mot verksamhetens uppdelning och omfattning. Utrymmena bör placeras så att såväl transporten dit som där- ifrån underlättas. Framkomlighet för rationella transportmedel bör vara ett krav, liksom tillräckligt utrymme för övrig hantering.
Förvaringsställen för avfall måste hållas rena och bör därför vara lätta att rengöra. Utrymmen och hjälputrustning bör också dimensioneras så att överfyllnad eller bräckage av behållare undviks. I befintliga soprum måste hämtningsfrekvensen avpassas till rummets förvaringskapacitet. I övrigt hänvisas till bestämmelser i Svensk nggnorm, 1967. kap 43.
Produktionsplats
Oemballerat avfall
Avfall i mindre säck eller burk
Kommentarer:
Säckar i storlekar upp till ca 30.
Figur I. Principer sitlin'tirdsinrälmingar. al;/allslianlering inom
. lär
Transport inom avd Förvaringsplats inom verksam- hetsområdet
Bärning Säckar av varierande storlekar i
Litet gångavstånd samma eller närbeläget rum Direkt till nedkast
Bärning eller mindre vagn
Varierande gång. Säckar av varierande storlekar avstånd
i särskilt uppsamlingsrum (sköljrum, soprum etc)
Transport utförs av egen personal till förvaring eller di- rekt till nedkast eller sug.
Säckar av varierande storlekar (120—380 liter). Bärvikt på högst 40 kg. Storlek avpassas efter han- teringshjälpmedel och hämtnings- frekvens.
Kvalitet och material på säck be- stäms av avfallets art samt fort— satt intern och extern hantering.
Transport (varie- rande metoder)
Förvaring inom byggnaden
med eller utan uppsamlingssäck
Sug
Transport utförs av Vid nedkast av små
egen personal eller säckar samlas dessa särskild transport- normalt upp i stör-
personal. re säckar i soprum. Nedkast för större säckar utformas med uppbroms- ningsanordning i soprum.
" &
Transport utförs av särskild transport- personal.
Borttransportplats
Container eller annan storförvaring
T'll förbrännings— anläggning
3.2 Omhändertagande av riskavfall
Speciella regler gäller för omhändertagande av riskavfall. Socialstyrelsen har preciserat detta i ett flertal punkter.
3.2.1 Allmänt om omhändertagande av riskavfall
"3.2 Beträffande riskavfall iakttages följande:
3.3 Allt riskavfall hopsamlas och förvaras i dubbla engångsbehållare. Som yttre be- hållare användes sådan av plast eller våtstarkt kraftpapper (säck). Den gulmarkeras tyd- ligt samt förses med kraftigt iögonfallande påtryck "RISKAVFALL'. 3.3.1 Dylika behållare tillhandahålls lämpligen av sjukvårdshuvudmannen eller hos det kommunala renhållningsorganet."
Med ”Allt riskavfall . . . etc.” avses det riskavfall, som utan behandling skall överföras till utrymme utanför det verksamhetsområde där det uppkommit, dvs. föratt skydda utanförvarande verksamheter mot eventuella risker. Om risken elimineras inom det egna verksamhetsområdet gäller givetvis inte det stränga förvaringskravet för den rent interna hanteringen.
3.2.2 Omhändertagande av smittförande avfall och biologiskt material
"3.4.1 Smittförande avfall ävensom biologiskt material och döda försöksdjur hop- samlas i fukttät behållare av engångstyp, som före bortforsling förslutes och placeras i ytterbehållare enligt punkt 3.3." Kravet på fukttät behållare bör beaktas, vilket får inverkan på
— kvalitet och tjocklek på behållarens material
— effektiviteten på behållarens förslutning
Hur pass starka och täta behållare som bör komma i fråga anpassas till den efterföljande hanteringen. Se avsnitt 3.1.3.
3.2.3 Omhändertagande av engångssprutor samt skärande och stickande material
"3.4.2 Engångssprutor samt skärande och stickande material samlas i engångsbehålla- re av för stickskador opåverkbart material (plastbehållare eller dyl.), som före bortfors- lingen förslutes och placeras i ytterbehållare enl. punkt 3.3.
Beaktas bör beträffande engångssprutor att dessa göres obrukbara innan de kastas bort. varvid kolv knäcks eller böjs. För dessa ändamål erfordras särskild apparatur. Åt- gärder av detta slag vidtages till förhindrande av illegal användning av engångsspru- tor."
Uppsamlingen av engångssprutor samt skärande och stickande material kan med fördel ske i behållare av lämplig plastkvalitet. Behållarna måste kunna förslutas väl.
Kravet på att engångssprutor skall göras obrukbara innan de kasseras för att förhindra illegal användning gäller endast när det i den efterföljande han-
teringen inte går att undvika att obehöriga kommer åt avfallet. Kan därför en betryggande kontroll i hanteringen skapas är det inte nödvändigt att göra engångssprutor obrukbara. Med ledning av denna tolkning kan olika hante- ringsalternativ användas som framgår av figur 2 på sidan 65.
Då det har visat sig svårt att få fram ändamålsenliga sprutförstörare bör det vara en strävan att undvika hantering enligt alternativ 4 i figur 2. Skulle det dock visa sig att kontrollen av efterföljande hantering inte är betryggande. bör sprutförstörare anskaffas. Följande krav bör ställas på sådan utrustning:
— Den bör vara liten och billig. så att den kan tillhandahållas på alla de ställen. där sprutor och kanyler används. Transporter av sprutor och ka- nyler utanför verksamhetsområdet undviks därigenom.
— Den bör vara lätt att ta isär och sätta ihop. - Den bör vara lätt att rengöra. — Den bör vara så beskaffad att den kan värmedesinfekteras.
— Den bör vara så beskaffad att den effektivt kan förstöra alla i bruk varande typer och storlekar av engångssprutor och engångskanyler med anlitande av normal handkraft.
— Den bör vara så beskaffad att personal ej riskerar att träffas av stänk av blod eller andra vätskor eller kringflygande delar av det material som förstörs av utrustningen.
— Den bör vara så beskaffad att användning och skötsel av den är lätt att lära ut åt den personal som kan komma att använda den.
3.2.4 Värmebehandling av avfall från mikrobiologiska och kliniskt kemiska laboratorier
”3.4.3 Avfall från mikrobiologiskt laboratorium värmebehandlas (desinfekteras). På samma sätt bör förfaras med avfall från laboratorium för klinisk kcrii. Desinfekterat avfall betraktas som konventionellt avfall."
Beträffande värmebehandling refereras till socialstyrelsens ptblikationer Sini/trening (Råd och anvisningar från socialstyrelsen nr 28. april 1973) och Vägledande information om _lörebjggande av .sniiirS/n'iclning inom hälsa- och sjulwära' (bilaga till MF 1973114).
När lämplig förbränningsugn finns tillgänglig inom eller nära berörd verk- samhet behöver inte ett absolut krav på värmebehandling av riskavfallet föreligga. Det kan vara fördelaktigare från såväl kostnads- som tanterings- synpunkt att. med anlitande av anvisade metoder för förvarirg och för— slutning. föra avfallet till en sådan förbränningsugn.
3.2.5 Kyld förvaring av biologiskt material m. m.
"3.4.4 Beträffande biologiskt material och döda försöksdjur kan i vissa fall i avvaktan på bortforsling erfordras kylt förvaringsrum (soprum)."
F igw ( 7
H anleringsa/lw'na ri v_ för engångssprutor samt skärande och stickande lirare/"fal.
Engångssprutor samt skärande och stickande material
Behandling före inläggning i uppsamlings- behållare
Vattendesin- fektion vid minst 850 C
Användning av lokalt placerad sprutförstörare
Hantering av uppsamlingsbehållare
Behållare med desinfektions- lösning t ex fe— nolderivat eller S% kloramin- lösning Behållare utan desinfektions— lösning
Lösningen hälls ut i betryggan- de uppsamlings- anordning Behållaren för- sluts med svår- öppnat lock Alternativ för fortsatt hantering
Behållare förvaras och transporteras på ett
betryggande sätt godtagbar slutbehand- ling, d v s hela vägen oåtkomliga för obehö- riga och på sådant sätt att behållarna under hanteringen ei går sönder eller öppnas med risk för skår— och stickskador.
Godtagbar slutbehandling är bl a täckdepo- nering.
Behållare förvaras och transporteras som riskavfall till förbränningsanläggning eller till centralt placerad sprutförstörare som
är kombinerad med desinfektionsmöjlighet.
Restprodukter är konventionellt avfall.
Behållare läggs i säck för konventionellt av- fall.
Med kylt förvaringsrum menas rum med en temepratur omkring +2"—+8”C.
Vid användning av kylda förvaringsutrymmen som ligger utanför det egna verksamhetsområdet måste det biologiska materialet vara hopsamlat i förslutna kärl enligt anvisade metoder för transport dit. Se avsnitt 3.2.1.
3.2.6 Riskavfall från öppen vård etc.
"3.4.5 Riskavfall från mottagning för öppen vård. tandvårdsinräitning och liknande inrättning. som hopsamlats på sätt som föreskrives under punkt 3.4.1 och 3.4.2. förvaras i avvaktan på bortforsling i särskilt därför lämpat utrymme. som hålles läst och dit allmänheten inte äger tillträde.”
Det riskavfall som produceras inom ovan nämnda verksamheter är hu— vudsakligen av typen engångssprutor samt skärande och stickande material. Om detta riskavfall hanteras enligt figur 2 kan behovet av speciellt för- varingsutrymme för riskavfall utanför verksamhetsområdet bortfalla.
3.2.7 Uppsamlingsrum för riskavfall
"3.5 Tillräckligt rymliga. väl ventilerade Uppsamlingsrum (sopruml för förvaring in engångsbehållare för riskavfall i avvaktan på bortforsling utrustas med spolnings- möjlighet och golvavlopp samt anordnas så att väggarna kan tvättas och desinfekteras. Dörr till Uppsamlingsrum för riskavfall förses utvändigt med gul varningsskylt med påtrycket ”Riskavfall”. Dylika rum bör inom större inrättningar dessutom kunna hållas vid låg temperatur samt vara försedda med anordningar för handtvagning."
Rum enligt ovanstående principer går som regel endast att ordna inom större inrättningar. Inom den öppna vården och tandvården. som ofta är inhysta i byggander tillsammans med andra allmänna verksamheter och bostäder. kan det vara svårt att skapa speciella riskavfallsutrymmen. Andra metoder att hantera riskavfallet får då tillgripas. Se avsnitt 3.2.6.
3.2.8 Container för riskavfall
"3.6 Då containers används för förvaring av behållare med riskavfall i avvaktan på bortforsling. placeras dessa på skuggig. skyddad plats och försiktighetsåtgärder i form av låsbar inhägnad vidtages. så att inte obehöriga personer eller djur kan komma i beröring med engångsbehållarna."
Ett sådant förvaringssätt är aktuellt enbart på inrättningar som producerar stora mängder riskavfall som måste transporteras till annan plats för slut- behandling. Det kan även gälla sådana förvaringar där riskavfall blandas med konventionellt avfall på grund av att allt avfall ges samma slutbe- handling. Containers för detta ändamål bör vara slutna och täta.
4 Transport av avfall
4.1 Allmänna synpunkter 4.1.1 Bedömning av transporthjälpmedel
Krav på hygien och arbetsmiljö är mycket viktiga vid bedömningen av transporthjälpmedel för avfallshantering inom sjukvården och de får aldrig åsidosättas. 1 övrigt hänvisas till synpunkter framförda i Spri rapport 22/69. Länsantllwsbadönini/tg av Il'ansporlmekanisering och melodöversikr.
4.1.2 Transportvägar inom anläggningar
Med undantag för sopnedkast och sopsuganläggningar är det som regel, av ekonomiska och praktiska skäl, svårt att inom sjukvårdsinrättningar skapa separata transportvägar för avfall. även om detta från hygienisk synpunkt vore önskvärt.
Om transportvägarna för avfall även används för annan trafik kan av- fallstransporterna separeras genom att dessa planeras till tider då annan trafik helt eller delvis ej förekommer.
Om detta inte är möjligt ökar kravet på att avfallsbehållarna är hela och säkert förslutna. Om så skulle bedömas nödvändigt kan man som extra åtgärd. främst kanske av estetiska skäl, använda ett ogenomskinligt kapell av engångs- eller Hergångstyp som skydd över vagnar som transporterar avfallsbehållaren.
Vid de interna avfallstransporterna bör omlastningar och andra mellan- hanteringar om möjligt undvikas. Varje ökning av antalet hanteringsmo- ment innebär ökade påfrestningar på avfallsbehållare. Hanteringen bör därför göras enkel och innehålla så få moment som möjligt.
När sopnedkast ingår som del av transportvägen är det emellertid ofrån- komligt med extra hanteringsmoment, varvid kravet på behållarnas håll- fasthet och förslutning ökar.
4.1.3 Transporthjälpmedel
Följande transporthjälpmedel förekommer normalt i avfallshanteringen: — vagnar
— dragfordon
— hissar
— sopnedkast
— sopugnsanläggningar
— mekaniska transportörer
— fordon för externa transporter
För att underlätta transporterna av avfallet till slutbehandlingsplatsen kan även komprimatorer användas.
Vagnar
Vagnarnas storlek och utformning bör avpassas efter vari hanteringskedjan de används. De bör vara robusta och av tillförlitlig konstruktion samt lätta att lasta och lossa. De bör dessutom vara försedda med anordning som förhindrar att behållare ramlar av under transporten. Vidare bör de vara lätta att rengöra. Rengöringskravet är speciellt betydelsefullt när vagnarna används för transport av annat gods än avfall eller inte är avdelningsbundna. Vagnar som transporteras manuellt bör vara lätta att förflytta och om så erfordras vara försedda med bromsanordning.
Drag/bra'on
För inomhustransporter är batteridrivna truckar det vanligaste dragfordonet. De bör vara av driftsäker konstruktion. Även här är rengöringskravet be- tydelsefullt, då truckarna ofta används för olika transporter och därigenom kommer i kontakt med verksamheter med varierande hygieniska krav.
För transporter utomhus förekommer dels dragfordon. dels kombinerade drag- och lastfordon. Oavsett val av typer gäller också här kravet på att samtliga måste vara lätta att rengöra.
Hissar
Trots att hissar egentligen är transporthjälpmedel betraktas de i detta sam- manhang som del av transportvägen och samma synpunkter på separation av avfallstransporter från annan trafik gäller som framförs i avsnitt 4.1.2. 1 övrigt gäller även för hissar att de bör vara lätta att rengöra.
Sopnedkast
Sopnedkast medger en sluten och snabb vertikaltransport av avfallsbehållare. Som tidigare nämnts medför de emellertid också extra hanteringar före och efter denna transport. Risken att behållare bräcks vid nedslaget tillkommer dessutom.
Sopnedkast av två typer förekommer. Å ena sidan en mindre typ som används i hyreshus och som är avsedd för små behållare som i nedkastets nedre ände hamnar i en större uppsamlingsbehållare.
Å andra sidan finns numera i nyare sjukvårdsinrättningar en större typ av sopnedkast. där större avfallsbehållare kan slängas. Efter en effektiv upp— bromsning hamnar de nedkastade avfallsbehållarna direkt på golvet i ett soputrymme.
Sopnedkasten bör alltså mynna i ett slutet soprum i ett våningsplan som ansluter sig till nästa steg i transportledet. Nedkastets nedre ände bör ha en avstängningsanordning för att förebygga personskada vid sophämtning. Beträffande övriga krav på soprum refereras till Svensk Bygg/tarm. 1967. kap 43.
Vid planering av sopnedkast bör från hanterings- och lönsanihetssynpunkt transportleden före och efter nedkasten beaktas, så att hänsyn tas till de extra hanteringsmoment som användning av sopnedkast innebär.
Sapsugan/äggningar
Sopsuganläggningar medger helt sluten transport. De kräver stora sugkrafter. vilket medför höga transporthastigheter för avfallsbehållarna. Detta ökar risken för bräckage på behållarna. Därför bör dessa anläggningar mynna i slutna uppsamlingssystem som ger betryggande hantering i den fortsatta kedjan.
De kan lämpligen mynna i ett slutet sopmagasin i anslutning till en för- bränningsugn eller i en sluten container för vidare transport till slutlig be- handlingsplats.
För sopsuganläggningar krävs en effektiv ventilationsanläggning som hindrar utblåsningsluften att tränga in i övriga delar av byggnaden.
Sopsuganläggningar har höga anskaffnings— och installationskostnader. En installering bör därför motiveras av att många hanteringsmoment kan in- besparas. Ett annat motiv för installation av suganläggning kan vara behov av sugkapacitet för ändra ändamål. t. ex. för transport av smutstvätt och för central dammsugning.
Den efterföljande hanteringen måste vidare ordnas så att personal under normala driftförhållanden ej behöver komma i beröring med avfallsbehål— larna.
Vid installation av suganläggning bör slutligen hänsyn tas till bulleraspek- ten. så att lämplig avskärming ordnas där så erfordras.
Mekaniska transportörer
Vid anskaffning av mekaniska transportörer bör drif'tsäkerheten och ren- göringsmöjligheterna beaktas. Dessutom bör tillses att behållare ej kan lastas så att någon del av dem faller utanför transportörens lastprofil.
Fordon för externa transporter
Normalt faller det på kommunen eller av kommunen anlitad entreprenör att tillhandahålla fordon för de externa transporterna. Sjukvården kan själv ombesörja avfallstransporter och fungerar då som kommunens entreprenör. Krav på täckt förvaring av avfallsbehållare gäller för fordon för externa trans- porter.
K omprimatorer
För att minska avfallets volym mellan två transportled används kompri- matorer. Komprimator av säckväxlartyp måste vara så konstruerad. att av— fallsbehållaren inte går sönder vid matning och komprimering. Detta krav gäller alltid när behållare efter komprimering skall hanteras av personal i den fortsatta kedjan.
När personal efter komprimeringen inte kommer i kontakt med avfallet. dvs, vid sluten förvaring, kan det godtas att behållare bräcks. Komprime- ringen måste därvid ske på en väl ventilerad plats. där eventuellt utläckande vätska kan dräneras bort på ett godtagbart sätt. dvs. enligt dräneringsprinciper som gäller för deponeringsplatser för avfall. Platsen för komprimeringen liksom komprimator och containers bör vara lätta att rengöra.
4.2 Transport av riskavfall
För transport av riskavfall har socialstyrelsen gjort speciella påpelanden.
4.2.1 Allmänt om riskavfallstransport
"4.1 Med hänsyn till riskavfallets sammansättning och beskaffenhet iiaktiages all tillbörlig försiktighet för att vid transport förhindra bräckage på engångsbetållarna.
4.2 Före lastning på transportfordon kontrolleras noggrant att varje engångsbe- hållare med riskavfall är hel och väl försluten."
Utöver vad som tidigare sagts om bräckage och förslutning av behållare för riskavfall finns inga ytterligare kommentarer att lämna till ovanstående två punkter.
4.2.2 Samtransport av riskavfall med annat avfall
"4.3 Sker samtransport med annat avfall bör engångsbehållare med riskavfall hållas avskilda från övriga avfallsbehållare."
Detta bör tolkas så att riskavfallsbehållare genom speciell märkning lätt bör kunna sorteras bort från övriga avfallsbehållare.
4.2.3 Komprimering av riskavfallsbehållare
”4.4 Engångsbehållare med riskavfall komprimeras inte såvida detta kan medföra olägenheter i den fortsatta hanteringen.”
1 de flesta fall kan sådana förhållanden inte ordnas inom en sjukvårdsin— rättnings område att komprimering av riskavfallsbehållare inte medför olä- genheteri fortsatta hanteringen. Ett förbud mot komprimering anses emel— lertid olämpligt, då det finns kommuner med behandlingsanläggningar där komprimering inte medför olägenheter.
4.2.4 Transport av riskavfall i sopnedkast och sugtransportanläggningar
"4.5 I den mån sopnedkast eller sugtransport för avfall finns användes detta inte för transport av engångsbehållare med riskavfall. såvida effektiva bromsanordningar ej finns till motverkande av bräckage på behållarna."
Sopnedkast för mindre behållare som fångas upp i en större behållare bör inte användas samtidigt för konventionellt avfall och riskavfall. såvida inte båda avfallstyperna skall genomgå samma slutbehandling. I annat fall måste nedkastet fungera enbart för konventionellt avfall eller enbart för riskavfall. Om nedkastet är avsett för riskavfall bör den i den nedre änden placerade uppsamlingsbehållaren vara så stark att eventuella bräckage på de nedkastade behållarna inte medför bräckage på uppsamlingsbehållaren. Vidare bör åt- gärder vidtas för att förhindra överfyllnad av uppsamlingsbehållaren genom
exempelvis anpassning av hämtningsfrekvens eller installationer av nivå- varnare.
Sopnedkast för större behållare som hamnar på golvet i rummet vid ned- kastets nedre ände. kan användas samtidigt för konventionellt avfall och riskavfall under förutsättning att sortering av behållare kan ske i samband med hämtning. Som tidigare sagts är det väsentligt att dessa sopnedkast är försedda med effektiva uppbromsningsanordningar.
Oavsett typ av sopnedkast måste utrustning finnas för hopsamling och effektiv rengöring av soprummet i händelse av bräckage på behållare.
1 sopsuganläggningar är det som regel omöjligt att förhindra bräckage på avfallsbehållare. Om detta innebär olägenheter för omgivningen och den fortsatta hanteringen får riskavfall inte transporteras i sopsuganläggning.
4.2.5 Förhindrande av smittspridning med aerosoler
"4.6 Automatiskt transportsystem och sugsystem konstrueras så att smittspridning med aerosoler förhindras. Utblåsningsluft från sugsystem filtreras och leds inte ut så att den kan sugas in genom luftintag eller i kompressor för tryckluft."
1 ett automatiskt transportsystem får. oberoende av systemets ventilations— princip. riskavfallsbehållare transporteras om de förvaras i lufttäta ytter- behållare.
När suganläggning används för transport av riskavfall. bör förbruknings- materiel. t. ex. filter och packningar som använts för förhindrande av smitt- spridning via ventilationsanläggning. betraktas som riskavfall och behandlas i enlighet därmed. 1 övrigt gäller för suganläggning den begränsning som framhålls i avsnitt 4.2.4.
4.2.6 Sopnedkast i allmänna fastigheter
"4.7 Sopnedkast i fastighet. som jämväl inrymmer bostadslägenhet. används inte för transport av engångsbehållare med riskavfall.”
Ett sätt att undvika förbudet mot att slänga riskavfallsbehållare i sopnedkast av angiven typ är att eliminera avfallets risker redan vid produktionsplatsen. Detta är framför allt vanligt i den öppna vården, där normalt enbart sprutor samt skärande och stickande riskavfall produceras. Avfallet behandlas lämp- ligen enligt avsnitt 3.2.3.
Om riskerna inte kan elimineras vid produktionsplatsen måste riskav- fallsbehållare föras bort på annat sätt än genom sopnedkast.
4.2.7 Smittrening av förorenade platser
"4.8 Skulle behållare med riskavfall läcka eller gå sönder hopsamlas avfallet i ny behållare. Personalen bör därvid använda skyddshandskar av engångstyp. Efterföl- jande smittrening av den förorenade platsen kan ske med exempelvis 5 % klora- minlösning."
Platser där bräckage är vanliga är soprum i anslutning till sopnedkast och som tidigare sagts måste utrustning finnas för effektiv rengöring. Bräckage av behållare kan givetvis inträffa var som helst i hanterings- kedjan och lämplig utrustning och rutin för sådana situationer bör finnas.
5 Behandling av avfall
5.1 Allmänt om avfallshantering
Avfallet kan genomgå en rad behandlingar på sin väg från produktions— ställena till den slutliga deponeringsplatsen. För att få en överblick över de vanligaste behandlingsmetoderna och var i hanteringskedjan de före- kommer har en sammanställning gjorts påhgur 3. För dem som inom sjuk- vården sysslar med utredningar om avfallshantering kan en precisering av vad som händer med avfallet i slutskedet vara värdefull.
5.1.1 Komprimering
I avsnitt 4.1.3 redogörs för komprimering som ett led i transportkedjan. Därutöver kan nämnas att komprimering som behandlingsmetod för avfall enbart tar sikte på volymminskning. Komprimeringsgraden kan variera av— sevärt beroende på vad avfallet sammanpressas i. För komprimering i engångsbehållare av säcktyp. dvs. lättare hoppressning. får blott obetydlig kraft användas på grund av risken för bräckage av behållaren. Vid kom- primering i plåtcontainers kan avsevärt större krafter användas. vilket ger en större volymminskning. För sjukvårdens normala avfall kan volymen på detta sätt minskas med 70 a 75 %.
5.1.2 Förbränning
Förbränning av avfall används dels som behandlingsmetod för stora kvan- titeter avfall. dels som metod att destruera riskavfall. Det förstnämnda har medfört tillkomsten av förbränningsanläggningar av mycket varierande stor— lekar. men där behovet av stor kapacitet har varit företrädande. Dessa an- läggningar är primärt avsedda för hushållsavfall och sjukvårdens konven- tionella avfall. Anläggningarna lämpar sig som regel inte för förbränning av riskavfall.
Hur pass fullständig förbränningen blir varierar beroende på avfallets sam- mansättning. förbränningstiden och förbränningsanläggningens konstruk— tion.
Behovet av att förbränna riskavfall och liknande har föranlett speciella ugnar med höga förbränningstemperaturer (800—l OOOOC) och långa förbrän- ningstider. Sjukvårdens krav på sådana ugnar är att de effektivt måste avdöda samtliga i förbränningsrummet befintliga mikroorganismer samt att det bio- logiska materialet efter förbränningen bör vara oidentifierbart.
För förbränningsanläggningar gäller de villkor. som fastställts vid prövning enligt miljöskyddslagen. Till ledning för planering kan pekas på de riktlinjer
för luftvård. som naturvårdsverket fastställt och som svarar mot vad som normalt krävs av anläggningar av ifrågavarande typer.
5.1.3 Förbehandling
Förbehandling innebär att avfallet mals sönder i speciella kvarnar. Metoden kallas ”malning”. men ibland även ”granulering" eller ”homogenisering”.
Efter förbehandlingen vidarebehandlas avfallet på olika sätt dels genom kompostering. dels genom deponering.
5.1.4 Kompostering
Kompostering innebär en biologisk nedbrytning av organiskt avfall till rela- tivt stabil humus under förbrukning av syre. Processen kan antingen ske i speciell anläggning. t.ex. reaktor. eller genom uppläggning av avfallet i strängar. s. k. strängkompostering. För befuktning av avfallet kan rötslam lämpligen användas.
Beträffande tillsättning av rötslam refereras till socialstyrelsens råd och an- visningar nr 30. augusti 1973. Användning av rötslam som_jard/örbättringsme- (le/.
5.1.5 Återvinning
Metoder att återvinna material från avfall diskuteras och vissa försök pågår. bl. a. avseende hushållsavfall. Framtiden får utvisa om detta kommer att kunna göras lönsamt eller kommer att påfordras på grund av vikande rå- varutillgångar.
5.1.6 Deponering
Den vanligaste deponeringsmetoden är uppläggning av avfall på upplag. Av- fallet övertäcks därvid successivt med massor. vanligen jordmassor. Vid övertäckningen används bandtraktor men vid vissa deponeringsplatser före- kommer 5. k. kompaktor som förutom att den täcker även komprimerat av- fallet.
5.2 Slut/ig behandling av riskavfall
Socialstyrelsen har i sina råd och anvisningar anfört vissa punkter beträffan- de slutlig behandling av riskavfall.
5.2.1 Metoder för behandling av riskavfall
"5. Slutlig behandling 5.1 Förbränning
5.1.1 Allt riskavfall bör i första hand slutbehandlas genom förbränning."
Detta bör tolkas så. att det avser den mängd riskavfall. som inte omvandlats till konventionellt avfall genom riskeliminering på produktionsplatsen eller på annat ställe.
Det är betydelsefullt att i ett så tidigt skede som möjligt och helst i anslut- ning till produktionsplatsen eliminera avfallets risker.
Detta är framförallt en fråga av praktisk natur. t, ex. för den öppna vården. Valet av metod påverkas emellertid också av kostnaderna.
Olika metoder att förvandla riskavfall till konventionellt avfall förekom- mer. Vanligtvis är en tillräcklig. I vissa fall kan det dock krävas en kombina— tion av metoder. t.ex. för behandling av förbrukade engångssprutor. där både desinfektion och förstöring kan behövas. Metoderna är:
— Desin/ektion. Utförs i vatten med en temperatur av minst 850C och med en verkningsgrad på över tre minuter. Kemiska lösningar kan även an- vändas t. ex. S% kloraminlösning eller fenolderivat. Desinfektion lämpar sig väl för riskavfall av typen engångssprutor samt skärande och stickande material.
— Sterilisering. Vanligen används ång- och gasautoklaver. Metoden används för bl. a. smittförande avfall från laboratorier och infektionskliniker.
— Sprut/örstöring. Görs för att förhindra att engångssprutor och kanyler ham— nar i orätta händer. Se mera härom i avsnitt 3.2.3.
— Förbränning. Riskavfall som inte kan behandlas enligt någon av de andra metoderna måste brännas. varvid kraven nämnda i avsnitt 5.1.2 beaktas.
Det bör observeras att det inte kan garanteras att de skärande och stickande egenskaperna försvinner vid förbränning av engångssprutor. kanyler samt skärande och stickande material. Askan kan innehålla rester som vid ovar- sam hantering kan förorsaka skär- eller stickskador. Det är därför lämpligt med en viss försiktighet i fortsatt hantering av sådan aska. Ett sätt att undvika denna risk är att välja en annan metod än förbränning, t. ex. des- infektion och inneslutning i behållare (se avsnitt 3.2.2).
5.2.2 Förbränningsanläggning
”5.1.2 Inom varje landstingsområde eller på annat sätt avpassad region bör lämpligen förbränning av riskavfall förläggas till en för samtliga sjukvårdsinrättningar inom området eller regionen gemensam förbränningsanläggning."
Vid val av anläggning för förbränning av riskavfall bör i första hand kontakt tas med berörda instanser inom primärkommunen för information om till- gängliga eller planerade anläggningar.
Enligt den kommunala renhållningslagen har primärkommunerna det to- tala renhållningsansvaret för hushållsavfall och därmed jämförligt avfall. Kommunen äger därtill rätt att i lokal hälsovårdsordning inta föreskrift om utökning av det kommunala renhållningsansvaret. t. ex. till att omfatta n'sk- avfall. Oavsett om sådan tilläggsbestämmelse intagits i lokal hälsovårdsord- ning eller inte. bör alltid sjukvården och primärkommunen samarbeta i frågor om val och förläggning av förbränningsanläggning för riskavfall.
I de fall sjukvården är hänvisad till att själv förbränna sitt riskavfall bör det undersökas om detta kan ske i en regional anläggning gemensam för ett flertal inrättningar eller i mindre ugnar vid respektive inrättning. Vid avvägningen bör hänsyn tas till ekonomiska och miljömässiga faktorer. Till ekonomiska faktorer hör investerings— och driftkostnader för anläggningar samt transportkostnader.
5.2.3 Villkor för en förbränningsanläggning
”5.1.3 Finns inte gemensam dylik anläggning bör inom eller i nära anslutning till större sjukvårds- eller liknande inrättning finnas tillgång till ändamålsenlig anläggning för förbränning av bl. a. riskavfall. Förbränningsanläggning skall fylla de krav. som ställs av myndigheterna.
Tillstånd till förbränningsanläggning krävs inom hälsovårdstätort av hä150vårds- nämnd i den mån föreskrift därom intagits i lokal hälsovårdsordning.
För anläggning med en kapacitet om mer än 50 ton per år hänvisas till vad därom stadgas i miljöskyddslag och miljöskyddskungörelse.”
Beträffande krav på anläggning för förbränning av riskavfall, se avsnitt 5.1.2. Anläggning för förbränning av riskavfall får enligt miljöskyddslagstift- ningen inte byggas utan tillstånd eller dispens.
5.2.4 Deponering av riskavfall "5.2 Deponering
I undantagsfall och då det gäller mindre mängder riskavfall. kan tillstånd medgivas till deponering. Under sådana förhållanden bör den lokala hälsovårdsnämnden i samråd med länsläkarorganisationen lämna föreskrifter samt råd och anvisningar om till- vägagångssätt och de övriga försiktighetsåtgärder, som i det enskilda fallet kan krävas till motverkande av smittöverföring och andra sanitära missförhållanden."
Det bör påpekas att deponering av riskavfall tillhör de verksamheter som faller under miljöskyddslagstiftningen.
Tillstånd till deponering av riskavfall kan ges av flera olika skäl, t. ex. vid uppkommet fel på en förbränningsanläggning och avfallet inte kan för- varas tills anläggningen reparerats. Ett annat skäl kan vara att avfallsmäng- den tillfälligt. t. ex. vid epidemier. får en sådan omfattning att befintliga anläggningar inte är lämpliga eller inte har tillräcklig kapacitet.
6 Administration av avfallshantering
6.1 Hanteringsprocea'urer
Sjukvårdens konventionella avfall transporteras och slutbehandlas normalt genom primärkommunernas försorg. Omhändertagandet sker med anlitande av kommunala organ. Överenskommelse måste träffas beträffande hämt- ningstider och lämplig utrustning som anpassats till såväl sjukvårdens som kommunens hämtningsorganisation.
Intern hantering inom sjukvården Extern hantering inom kommuner . Deponering av Hopsamling . riskavfall
Riskavfall Förbränning av riskavfall
Förbränning av riskavfall
Riskeliminerande Il-ll
behandling
Deponering (upp- läggning av avfall eventuellt med kompaktor) med eller utan täck—
Konventionellt avfall . Komposmring ning Hopsamling med eller utan kom- primering Återvinning * Ny produkt
Förbehandling (till exempel malning)
Figur 3. Några metoder _för avfallshantering på
vägen till slutlig (le/toner- i'm- Undantag från kommunalt omhändertagande kan förekomma vid sådana sjukvårdsinrättningar som själv ombesörjer slutbehandling — vanligtvis för- bränning — av allt sitt avfall. Överenskommelse måste i dessa fall ske med berörda primärkommuner.
För hanteringen av sjukvårdens riskavfall krävs följande:
— bestämning av vad som är riskavfall — val av metod för slutbehandling av riskavfallet
— förvaring och transport av riskavfallet.
6.1.1 Bestämning av vad som är riskavfall
Vare sig det gäller att planera för nya anläggningar eller att orginisera av- fallshanteringen i redan befintliga sjukvårdsinrättningar bör bestämningen av vad som är riskavfall och var detta produceras bli föremål för en enhetlig bedömning. Det är därför väsentligt att den görs och dokumente'as centralt inom landstingen eller annan lämplig regional indelning.
Bestämningen av vad som är riskavfall måste ta sikte på att med ledning av anvisningarna i socialstyrelsens råd och anvisningar samt kommentarerna i detta råd ange i vilka utrymmen riskavfall produceras samt vac" det består av. Som smittförande avfall avses alltid allt avfall från ett och samma rum.
Bestämningens giltighetstid är ej obegränsad utan måste ses över regel— bundet så att anpassningar efter verksamhetsförändringar sker.
Beaktas bör, som nämns i avsnitt 2.2, att situationer kan uppstå, när smittrisk anses föreligga i andra utrymmen än tidigare bestämda. Därvid måste avfallet från sådana utrymmen temporärt anses som smittförande och behandlas i enlighet därmed. Bestämningen gäller så länge som smitt- risksituation anses föreligga.
6.1.2 Val av metod för slutbehandling av riskavfall
Efter det att bestämningen av vad som är att betrakta som riskavfall gjorts måste man bedöma, hur riskavfallet skall slutbehandlas. Bedömningen in— nebär hygieniska, ekonomiska och praktiska hänsynstaganden.
Av slutbehandlingsmetoderna utförs normalt desinfektion, sterilisering och sprutförstöring i anslutning till de verksamheter som producerar risk- avfall. Förbränning däremot kan ske på varierande avstånd från verksam- heterna såväl inom inrättningar som vid anläggning på annan ort.
Som en allmän regel skulle kunna sägas att vid små mängder riskavfall eller starkt infektiöst avfall bör verksamhetsnära metoder väljas, företrä- desvis desinfektion eller sterilisering. En lokal förbränningsanläggning kan för starkt infektiöst avfall vara motiverad, om steriliserings- eller desin- fektionsmetoderna ej lämpar sig. Vid större mängder riskavfall från ett flertal verksamheter bör en central förbränningsanläggning väljas, varvid landsting och berörda kommuner förhandlar om vem som skall ordna med sådan anläggning.
6.1.3 Förvaring och transport av riskavfall
Förvaring och transport av riskavfall anpassas efter slutbehandlingsmeto- derna. Hänsyn till hygieniska, ekonomiska och praktiska förhållanden måste tas även i detta fall.
Samordning med primärkommunen krävs när delar av hanteringen skall ske i kommunal regi.
6.2 Ansvariga och övervakande
6.2.1 Berörda instanser
Följande instanser är aktivt engagerade i hanteringen av riskavfall: — Sju/wåra
— Styresmannen eller chefsläkaren inom sjukvårdsinrättningar har an- svaret för hygienfrågor.
— En hygienkommitté (eller bakteriolog eller annan i hygienfrågor verk- sam person) inom landstinget eller annan lämplig regional indelning kan vara rådgivande och övervakande i hygienfrågor framförallt vid bestämningen av vad som är riskavfall.
— En teknisk chef(eller intendent eller transportchef etc.) ansvarar för den interna hanteringen såsom slutbehandling, förvaring och trans- port.
— Landstingskansliet (sjukvårdsförvaltningen etc) är utredande och bi- trädande vid organisering av avfallshanteringen.
— Prima/"kommun
— Hälsovårdsförvaltningen (hälsovårdsnämnden) samråder vid val av slutbehandlingsmetoder och godkänner hanteringshjälpmedel m. m.
— Gatukontoret, byggnadskontoret, renhållningsverket eller andra or- gan svarar för kommunens renhållning och samråder med sjukvården i transportfrågor, taxefrågor och andra praktiska problem.
— Läns/äkarorganisalion
— Länsläkarorganisationen är rådgivande i avfallsfrågor och utövar till- syn över att gällande hygiennormer upprätthålls.
Utöver de uppräknade aktivt engagerade instanserna finns andra som mer eller mindre kommer i kontakt med frågor angående avfallshantering. Dessa
ar:
— Länsstyrelsen — Länsveterinär
— Naturvårdsenheten
— Arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektion — Socialstyrelsen
— Lantbruksstyrelsen
— Naturvårdsverket
— Spri
Rådgivande för veterinärmedicinska och livsmedelshygienska frågor.
Rådgivande och godkännande i frågor rö- rande yttre miljö. Godkännande av anlägg— ningar för behandling av avfall med kap- acitet på mer än 50 ton per år.
Rådgivande i frågor rörande arbetarskydd och arbetshygien.
Högsta myndighet i frågor rörande hälso- vård och hygien.
Högsta myndighet i veterinärmedicinska frågor.
Högsta myndighet i frågor rörande yttre miljö. Allmänt rådgivande och utredande i bl. a. frågor rörande hantering, teknik och orga- nisation.
6.2.2 Förslag att åstadkomma enhetliga principer i hanteringen
För att åstadkomma enhetliga principer i avfallshanteringen krävs ett funge- rande samspel mellan berörda instanser. I det följande presenteras en tänkbar modell för ett sådant samspel.
Arbetet med uppläggning av hanteringsrutin för avfall inom ett lands- ting bör bedrivas i etapper kommunvis. En arbetsgrupp upprättas enligt
följande:
— Fast representation
— Utredningsman från centralt kansli som sammanhållande vid upp- läggningen.
— Representant från hygienkommitté, som svarar för enhetlig bestäm— ning av vad som är riskavfall och för övriga hygienfrågor.
— Länsläkare som rådgivande och samordnande i hygienfrågor. — Varierande representation
— Styresman eller chefsläkare för berörda inrättningar. Denne godkän- ner föreslagen uppläggning med avseende på hygienprinciper.
— Teknisk chef eller annan representant som svarar för berörda sjuk- vårdsinrättningars avfallshantering.
— Representant från berörd kommunal hälsovårdsnämnd för samord- ning av bland annat hanteringsprinciper.
— Representant från berörd kommuns renhållningsorgan för frågor an— gående transporter och slutbehandling av berörda inrättningars avfall.
Vid uppläggningen av hanteringsrutin bör bestämningen av vad som är riskavfall klaras av som första punkt. Därefter fastställs slutbehand- lingsmetoder och var dessa skall ske. Sedan kan förvarings- och trans- portproblemen behandlas.
Om ovanstående princip tillämpas vid arbetets uppläggning uppnås enhet- lighet genom den fasta representationen och genom att samtliga berörda instanser kan delta då arbetet bedrivs etappvis.
Behov av att kunna tillämpa samma förrättningsprinciper föreligger också inom andra sjukvårdande verksamheter, t. ex. på den veterinärmedicinska sidan. Liknande arbetsgrupper borde kunna etableras med representation från motsvarande berörda instanser.
Det yttersta målet är givetvis att enhetlighet i bestämning av riskavfall skall kunna uppnås på riksplanet. Ett sätt att åstadkomma detta är att anordna regelbundna konferenser, symposier etc. i hygienfrågor på riksplanet eller regionalt. Konferenserna etc. bör vända sig till personalgrupper inom sjuk- vården. kommunerna och länsläkarorganisationen.
6.3 Berörda persona/kategorier
De flesta anställda vid sjukvårdsinrättningar kommer i sitt dagliga arbete mer eller mindre i beröring med avfallshantering. Vissa personalkategorier är emellertid mera direkt berörda av denna och då ofta av riskavfallshan- teringen. Hit hör:
— Personal i den direkta sjukvården. Denna personal hopsamlar avfallet i avsedda behållare och ombesörjer vissa riskeliminerande behandlingar.
— Transportpersonal. Den hämtar avfallsbehållare på uppsamlingsställen och för dem till nästa steg i hanteringskedjan, t. ex. till hämtningsställe för renhållningsföretag eller till förbränningsanläggning etc.
6.4 Instruktioner och utbildning
För att avfallet skall kunna hanteras på ett riktigt sätt är det viktigt att berörd personal får riktiga instruktioner och ändamålsenlig utbildning. An- svarig personal i hygienfrågor bör kontrollera och medverka till att instruk- tioner utarbetas och efterlevs.
lnstruktionerna bör omfatta generella informationer om avfallshantering samt speciella informationer om lokala förhållanden. De generella avsnitten hämtas lämpligen ur centralt utarbetade publikationer, t. ex. detta råd, medan de lokala avsnitten upprättas av landstingets kansli eller av berörd inrättning. Instruktionerna bör fungera som underlag vid utbildning av personal.
Utbildningen bör läggas upp så att all berörd personal bibringas erforderliga kunskaper om avfallshanteringen. Vid uppläggningen av utbildningen be- aktas personalomsättning samt behov av repetition efter lämplig tid. Vidare bör hänsyn tas till eventuell utländsk arbetskraft, som på grund av språk- svårigheter inte kan tillgodogöra sig innehållet i tillgängligt instruktions- underlag.
6.5 Ympningsskydd Socialstyrelsen anvisar följande om ympningsskydd:
"6.1 Renhållningspersonal liksom annan personal, som är sysselsatt med hantering av riskavfall, bör som skydd mot infektion ha ympningsskydd mot tyfoid—paratyfoid, smittkoppor, stelkramp och polio. Tuberkulinnegativ personal bör undergå BCG-vac- cinering. Efter individuell bedömning i varje särskilt fall kan gammaglobulininjek- tioner vara aktuellt."
Det bör åvila sjukvårdens hygienansvariga att i samråd med länsläkare och lokala hälsovårdsnämnder anvisa vilken personal som bör skyddsympas samt vad skyddet bör omfatta i varje särskilt fall.
6.6 A vvikelserfrän socialstyrelsens råd och anvisningar
Som sista punkt i socialstyrelsens råd och anvisningar har angivits att
”Avvikelse från dessa råd och anvisningar förutsättes icke ske utan samråd med den lokala hälsovårdsnämnden efter dess hörande av länsläkarorganisationen i länet."
Bilaga3 Rapport över projekt rörande beräkning av avfallskvantiteter för sjukvårdsinrättningar1
Inledning
Utredningen om sjukvårdsavfall och Spri har givit K-Konsult i uppdrag att beräkna den mängd avfall som uppkommer vid sjukhusen i landet för- delat på konventionellt avfall och riskavfall. Riskavfallet har uppdelats i biologiskt riskavfall, skärande och stickande (huvudsakligen innehållande glas), gula burkar (huvudsakligen bestående av sprutspetsar) samt övrigt avfall avseende smittförande riskavfall. Indelningen ansluter i stort till den som anges i Socialstyrelsens råd och anvisningar ”Omhändertagande av avfall från sjukvårds- och liknande inrättningar”. Radioaktivt avfall har inte omfattats av utredningen. Beträffande det smittförande avfallets omfattning har Spri-råd 6.8 följts vid den första bearbetningen av primärdata. Vid senare ytterligare bearbetning har gjorts en begränsning av antalet kliniker som räknats till producenter av smittförande avfall.
Arbetsmetodik och systemuppläggning
K-Konsult har tidigare genomfört en omfattande utredning beträffande sjuk- vårdsavfall för Malmöhus läns landsting och Malmö sjukvårdsförvaltning. De kategorispecifika avfallskvantiteter och modulkvantiteter som framkom- mit vid Malmöutredningen har legat till grund för de här i denna utredning beräknade kvantiteterna. En närmare redovisning av tillvägagångssättet för Malmöutredningen följer nedan.
Avfallsnomenklatur Som riskavfall betraktas:
Allt biologiskt avfall. Sprutor och kanyler (engångs). Skärande och stickande avfall. (2) och (3) kan eventuellt sammanföras. Rester av gifter och läkemedel levererade av apotek — omhändertas genom apotek som bufferterar före behandling och omhändertagande.
.*?—PN:—
1Rapport från K-Konsult.
82
5. Gifter från laboratorier m.m. (avser material levererade av kemika- liefirma och läkemedelsföretag — ej apotek) sänds till behandlingsm- stitution enligt gällande bestämmelser.
6. Smittförande avfall 6.1 Allt avfall från infektionskliniker 6.2 Allt avfall från tuberkulosavdelningar 6.3 Allt avfall från intensivvårdsavdelningar 6.4 Allt avfall från hudavdelningar 6.5 Allt avfall från plastikkirurgklinik 6.6 Allt avfall från medicinsk njurklinik 6.7 Allt avfall från mikrobiologiska laboratorier (patologiska, bakteriolo- giska, urologiska, cytodiagnostiska laboratorier). 6.8 Allt avfall från klinisk-kemiska laboratorier (särhållning av kemiskt avfall). 6.9 Allt avfall från blodcentraler 6.10 Allt avfall från operationsavdelningar
Inventeringsmall
De till Malmö sjukvårdsförvaltning hörande sjukhusen omfattar tillsam- mans nästan samtliga förekommande vårddiscipliner.
Sedan en följd av år har detaljerat statistikmaterial därstädes behandlats av dator, vilket innebär att tillfredsställande basinformation för prognostisering härur kan hämtas.
Mot denna bakgrund befanns det lämpligt att låta nämnda sjukvårdsin- rättningar utgöra mål för beräkning av avfallsproduktion inom motsvarande. till landstinget hörande anläggningar, med den enskilde vårdtagaren som ge- mensam nämnare och specificerat på de discipliner, som är ifrågavarande pa- tients vårdmässiga hemvist.
För i laboratorier, kök m. fl. gemensamma institutioner producerat avfall. baseras jämförelsen på total vårdplatsnumerär för sjukhusenheten. om ej an- norlunda anges i samband med tabelluppställningarna.
Eftersom ovan nämnt statistikmaterial jämväl omfattar de från centralför— råd distribuerade artiklar, som efter begagnandet utgör huvuddelen av pro- ducerat avfall, kunde även avfallets materialsammansättning fastställas för
varje avfallsproducent.
M oda/kvantiteter
Den primära bearbetningen av inventeringsblanketterna har utförts av sjuk- huskontoret, Malmö Allmänna Sjukhus, varefter K-Konsult beräknat de 5. k. modulkvantiteterna, dvs. de för individuell vårdenhet (i princip = av- delning) specifika avfallsmängdema per vårdtagare och dygn.
Eftersom inventeringen omfattade såväl vägning som volymmätning, har även volymvikterna för nämnda avfallskvantiteter kunnat bestämmas.
I de fall då avdelningar inom viss klinik var vårdmässigt likartade. uppvi- sade också modulkvantitetsvärdena så god överensstämmelse, att samman- föring till större vårdenheter, exempelvis till klinik, kunde ske utan menlig inverkan på kvantifieringsresultatet.
Specificerade avfallskvantiteter
Den under viss tidrymd från respektive vårdenhet producerade avfallsmäng— den utgörs av produkten av modulkvantitet och beläggningstal.
För att kunna bestämma erforderlig kapacitet på intern och extern hante- ringsutrustning, krävs så exakt detaljkännedom som möjligt om medel- och maxbeläggningar för enskild avdelning, storlek av säsongsbundna och slumpmässiga bcläggningsvariationer, ävensom sannolikhet för att dessa va- riationer sammanfaller, då ovannämnda enheter summeras till att omfatta hel sjukhusanläggning.
Aktuell utredning
Insamling av basdata
Genom Sprizs försorg tillställdes samtliga landets landsting och sjukvårds- förvaltningar (med undantag av K och M län, där K-Konsult redan tidigare förfogade över tillräckligt basunderlag) blanketter för ifyllande av nödvändi- ga basdata.
Blanketternas utförande och samtidigt exempel på deras ifyllande framgår av bilaga 3:41. Blankett C redovisas ej, eftersom den har använts för re- dovisning av avloppsutsläpp.
Beräkningsmetodik
Med ledning av tidigare redovisade modulkvantiteter och de via blanketter- na erhållna beläggningstalen för respektive vårdenhet har så avfallskvantite- terna beräknats. Härvid har utnyttjats ett för detta ändamål utarbetat data- program.
Kvantitetsuppgifterna, som har framtagits för varje sjukhus för sig, avser dels årsproduktion, dels dygnsproduktion under max vecka. Sistnämnda uppgift har baserats på de relationer som gällde 1973 för Malmö Allmänna Sjukhus, vars beläggningsstatistik bygger på veckomodul.
En specificerad redovisning för varje enskild klinik, där också variationer i avfallsflödesintensiteten under årets månader redovisas, har i bilaga 315l gjorts som exempel endast för centrallasarettet i Karlskrona. Redovisningen skulle här annars bli alldeles för voluminös.
Sammantagna är datautskriftema alltför omfattande för att publiceras i fö- revarande sammanhang. De finns tillgängliga hos Spn', dit den som vill ta del av dem sålunda bör vända sig.
I bilaga 313 har redovisats avfallskvantiteter från sjukhem, läkarstationer och tandpolikliniker enbart vad gäller ”gula burkar”, dvs. det riskavfall som utgörs av sprutor, kanyler, knivblad etc. av engångstyp. Basmaterialet för denna kvantitetsberäkning är mindre än för sjukhusen, varför redovisade värden endast anger storleksordningen.
] Endast i originalrappor- ten.
Resultat
Såsom inledningsvis nämnts utfördes den första utvärderingen på så sätt att Spri-rådet 6.8 följdes när det gäller vilka kliniker som skall räknas in som producenter av smittförande riskavfall. Under utredningens gång har det bl. a. vid hearings framkommit, att en minskning borde kunna göras beträf- fande smittavfallsproducerande kliniker. De producenter som ansetts böra räknas till smittförande är följande; infektionsklinik, dialysavdelning samt laboratorier som har benämnts ”bakt pat vir” och ”kem klin fys”. En särskild datakörning har därför senare utförts. Tyvärr fanns inte dialysavdelningar specificerade i det ursprungliga basunderlaget (undantag M/ MA). Dessa upp- gifter har i stället hämtats ur socialstyrelsens sammanställning "Dialyssi- tuationen i Sverige i augusti 1975”.
I bilaga 3:l redovisas en sammanställning av totala riskavfallsmängden, baserad på socialstyrelsens och Sprizs råd. I bilaga 32 redovisas riskavfalls- kvantiteterna endast från infektionsklinik, dialysavdelningar samt bakt lab och kem lab.
Enligt den ursprungliga beräkningen uppgår den totala riskavfallsmäng- den i landet till runt 10 000 ton per år eller 68 000 m3. Det konventionella av- fallet uppgår till ca 70 000 ton per år eller ca 960 000 m3. Andelen riskavfall utgör här ca 13 % av totala avfallsmängden räknat i viktsprocent eller ca 7 % räknat på volymen.
Vid den senare beräkningen (bilaga 32) för de fyra specificerade klinikerna är den totala riskavfallsmängden ca 5 000 ton, dvs. hälften av den tidigare mängden. Om man emellertid som riskavfall räknar de tre kategorierna bio- logiskt avfall, sprutor och kanyler samt skärande och stickande avfall från samtliga vårdenheter och det smittförande avfallet endast från de fyra spe- ciellt angivna klinikerna, uppgår riskavfallsmängden till ca 8 000 ton per år. Genom att alltså endast medräkna det smittförande avfallet från dessa fyra enheter har riskavfallsmängden minskat med ca 2 000 ton. Minskningen i mängd är således relativt liten, men det innebär å andra sidan att antalet sjukvårdsinrättningar, som producerar denna typ av riskavfall minskar märkbart.
Från inventeringen vid Malmö Allmänna Sjukhus — som utgör grunden för modulkvantitetsberäkningen — kan följande anges beträffande vilka kli- niker som producerar mest av de olika riskavfallsslagen:
Biologiskt riskavfall: Lungklinik Infektionsklinik Bakt pat vir Thoraxklinik
Skärande och stickande: Infektionsklinik Barnkir klinik Kirurgklinik Lungklinik
Gula burkar: Handkir klinik Barnkir klinik Kimrgklinik Neurokir klinik
Smittförande avfall: Infektionsklinik Hudklinik Dialys Lungklinik
Sammantaget för de fyra riskavfallsslagen fås följande rangordning i mängd räknat:
Infektionsklinik Hudklinik Dialys Lungklinik
Vid ett par regionsjukhus har undersökts hur mycket glas som kan återvin- nas. Storleksordningen ligger på 150 ton per år och denna typ av sjukhus.
Ur enkätmaterial och det erfarenhetsmaterial som K-Konsult förfogar över kan beträffande fördelning på olika behandlingsmetoder anges nedan- stående tabeller:
Fördelning på slutbehandlingsmetoder
Avfallsslag Behandlingsmetod Förbränning Deponering Annan ton/år ton/år behandl ton/år Konventionellt avfall 35 000 35 000 — Riskavfall 9 000 1 000 (100) Allt avfall 44 000 36 000 (100) Avfallsslagens fördelning på behandlingsmetod (Antal institutioner/ andel vårdplatser) Avfallsslag Behandlingsmetod Förbränning Deponering Annan % % behandl % Riskavfall exkl biologiskt 70/85 30/15 —/— Konventionellt avfall 20/50 80/50 —/— Biologiskt avfall 80/90 —/— 20/10”
”Kommunal förbränning och deponering.
Sammanfattning
Den totala mängden avfall från sjukvården i landet uppgår till storleks- ordningen 80 000 ton per år. Av denna mängd utgör 10 000 ton per år 5. k.
86. Bilaga 3 Bilaga 3:l Län Biologiskt avfall Ton/år m3/år
AB 163 498 C 18 87 D 40 108 E 73 217 F 49 148 G 17 54 H 14 43 I 1 14 K 3 24 L 19 61 Mb 90 300 N 3 31 O/OA 71 252 P 73 196 R 11 46 S 21 71 T 62 170 U 28 97 W 19 58 X 25 83 Y 16 77 Z 34 92 AC 31 90 BD 17 66
Summaf 898 2 883
Summad 898 2 883
riskavfall enligt den hittills rekommenderade och tillämpade terminologin. Om det 5. k. smittförande avfallet reduceras till att omfatta endast sådant avfall från infektionsklinik, dialysavdelning samt laboratorier betecknade bakt pat vir och kem klin fys minskas riskavfallsmängden med storleks- ordningen 2000 ton per år.
Enligt den hittillsvarande terminologin utgör riskavfallsmängden ca 13 % av den totala sjukvårdsavfallsmängden räknat som viktsprocent. Om de smittavfallsproducerande enheterna reduceras enligt vad som här angetts kommer riskavfallsmängden att utgöra 10 viktsprocent av totala mängden.
Ovan angivna totala mängden avfall från sjukvårdsinrättningar, 80000 ton per år, skall ställas i relation till den i landet producerade hushålls- avfallsmängden, som är av storleksordningen 2,5 milj. ton per år. Av denna mängd utgör avfallet från sjukvården således endast mellan 3 och 4 vikts- procent och riskavfallet ca 0,4 %.
Sammanställning av riskavfallsmängder
Sprutor och Skärande och Smittförande Summa kanyler” stickande avfall avfall
Ton/år m3/år Ton/år m3/år Ton/år m3/år Ton/år m3/år
39 266 429 2 852 919 6 739 1 550 10 355 9 63 113 735 111 1 379 251 2 264 10 72 117 776 222 1 443 389 2 399 16 102 201 1 341 391 2 828 681 4 488 11 78 137 908 290 1 927 487 3 061 8 29 61_ 403 130 1 077 216 1 563 9 54 63 418 80 542 166 1 057 2 13 15 102 37 500 55 629 5 31 51 335 33 457 92 847 7 52 82 545 139 1 159 247 1 817 18 122 230 1 500 520 4 500 858 6 422 6 42 56 369 63 833 128 1 275 24 155 290 1 917 480 3 950 865 6 274 15 103 164 1 085 397 1 541 649 2 925 9 65 71 473 96 919 187 1 503 11 71 98 646 163 1 438 293 2 226 11 68 119 791 282 1 802 474 2 831 6 52 82 546 177 1 562 293 2 257 9 58 74 492 131 1 007 233 1 615 10 70 117 775 174 1 442 326 2 370 10 68 105 692 118 1 540 249 2 377 6 38 65 427 185 1 124 290 1 681 8 57 82 537 141 915 262 1 599 10 65 108 711 137 1 138 272 1 980
269 1 794 2 930 19 376 5 416 41 762 9 513 65 815 269 1 794 2 941 19 498 5 714 43 699 9 822 67 874
”Inkl sjukhem, läkarstationer och tandpolikliniker. bUppgift för år 1973. (Inkl riskavfall från dialysavd inom M/MA. ”Inkl riskavfall från dialysavd inom samtliga sjukhus.
Bilaga 3:2 Riskavfallskvantiteter vid infektionskliniker, dialysavdelningar, baktJab, kem.lab
Huvudman/ Biologiskt Sprutor och Skärande och Smittförande Summa Specialitet avfall kanyler stickande avfall avfall
Ton/år m3/år Ton/år m3/år Ton/år m3/år Ton/år m3/år Ton/år m3/år
AB/ lnf klin 5 54 1 7 20 136 163 2 161 189 2 358 Dialys — — — — 3 26 62 407 31 433 Bakt pat vir 93 171 — — 16 119 359 782 468 1 072 Kern klin fys 3 25 — — 28 186 — — 31 211 Summa 101 250 1 7 67 467 584 3 350 753 4 074 Karolinska sjukhuset/ Inf klin — — — — — — — — — — Dialys — — — — — 5 13 82 13 87 Bakt pat vir 27 49 — — 7 48 102 221 136 318 Kem klin fys — 4 — - 4 23 — — 4 27 Summa 27 53 — — 11 76 115 303 153 432 C/ Inf klin — — — — - — — — — — Dialys — - — — — — — — — — Bakt pat vir — — — — — — — — — — Kem klin fys — 6 — — 4 32 — — 4 38 Summa — 6 — — 4 32 — — 4 38 Akademiska sjukhuset/ Inf klin 1 12 — 1 5 31 37 500 43 544 Dialys — — — — 1 22 144 23 153 Bakt pat vir — — — — — — — — — — Kem klin fys 1 4 — — 3 21 — — 4 25 Summa 2 16 — 1 9 61 59 644 70 722 D/ Inf klin 1 13 — 1 5 32 38 509 44 555 Dialys — — — — — - — - — — Bakt pat vir 34 65 — - 10 65 136 293 180 423 Kem klin fys 1 6 — — 5 38 — — 6 44 Summa 36 84 — 1 20 135 174 802 230 1 022 E/ Inf klin 2 25 — 3 10 65 78 1 026 90 1 119 Dialys — — — — 2 15 36 238 38 253 Bakt pat vir 53 98 — — 15 98 205 446 273 642 Kerri klin fys 1 14 — — 12 78 — — 13 92 Summa 56 137 — 3 39 256 319 1 710 414 2 106 F/ Inf klin 2 24 — 1 5 31 37 488 44 544 Dialys — — — — — 2 5 31 5 33 Bakt pat vir 57 105 — — 12 78 164 357 233 540 Kem klin fys 1 14 — — 7 48 — — 8 62
Huvudman/ Specialitet
G/ Inf klin Dialys Bakt pat vir Kern klin fys
Summa
H/ Inf klin Dialys Bakt pat vir Kem klin fys
Summa
l/Gotlands kommun/ Inf klin
Dialys
Bakt pat vir Kem klin fys
Summa
K/ Inf klin Dialys Bakt pat vir Kem klin fys
Summa
L/ Inf klin Dialys Bakt pat vir Kem klin fys
Summa
M/ Inf klin Dialys Bakt pat vir Kem klin fys
Summa
MA/Malmö
Biologiskt avfall
Ton/år m3/år
12 22
Sprutor och kanyler
Ton/år m3/ år
Skärande och stickande avfall
Ton/år m3/år
Smittförande avfall
Summa
Ton/år m3/år Ton/år m3 'är
12 32
1 11
16 30 17 47
3 34
N .c. wti
28 87
kommun/
Inf klin Dialys Bakt pat vir Kem klin fys
Summa
2 24
31 57 — 5
33 86
5 31 — l 4 27 4 26 13 85 1 7 3 23 6 39 10 69 3 23 — 3 1 7 4 33 3 19 4 25 7 44 4 27 5 30 5 31 14 88 10 64 1 6 7 44 8 48 26 162 8 53 1 7 9 57 4 27 22 144
37 493 3 19 57 124 97 636 8 111 47 103 55 214 28 368 8 50 36 418 16 214 16 214 32 432 63 136 95 568 99 590 17 94 93 202 209 886 72 1 030 19 107 121 262 212 1 399
42 525 3 20 61 151 4 26 110 722 9 121 62 148 6 46 77 315 31 392 8 53 1 7 40 452 20 240 4 30 24 270 37 471 84 196 5 37 126 704 112 691 18 100 124 290 9 57 263 1 138 82 1 110 20 114 161 376 4 32 267 1 632
Huvudman/ Biologiskt Specialitet avfall
Skärande och stickande avfall
Sprutor och kanyler
Smittförande avfall
Summa
Ton/år nålar Ton/år m3/år Ton/år m3/år Ton/år mJ/år Ton/år nH/är
N/
Inf klin — Dialys — Bakt pat vir — Kem klin fys —
Summa -
O/ Inf klin 1 Dialys — Bakt pat vir 11 Kern klin fys —
Summa 12
OA/Göteborgs kommun/ Inf klin 3 Dialys — Bakt pat vir 34 Kem klin fys 2
Summa 39 P/ Inf klin l Dialys Bakt pat vir 67 Kem klin fys 1
Summa 69 R/ Inf klin 1 Dialys — Bakt pat vir 9 Kem klin fys — Summa 10 S/ Inf klin 1 Dialys — Bakt pat vir 17 Kem klin fys — Summa 18 T/ Inf klin 1 Dialys Bakt pat vir 44 Kem klin fys 1
Summa 46
36
27
65 98 125 12 144
11
16
33
11
30
48
15
81
104
_ 1 3 21 _ _ _ 2 _ _ 4 23 _ 1 7 46 _ 1 3 21 _ _ 3 21 _ _ 5 38 _ 1 11 80 _ 3 10 68 _ _ 2 15 _ _ 9 65 _ _ 6 41 _ 3 27 189 _ 1 3 18 _ _ 1 11 _ _ 18 124 _ _ 11 67 _ 1 33 220 _ 1 4 27 _ _ 3 16 _ _ 4 33 _ 1 11 76 _ 1 4 27 _ _ 4 30 _ _ 7 45 _ 1 15 102 _ 2 6 38 _ _ 1 8 _ _ 12 81 _ _ 7 47 _ 2 26 174
25 335 28 365 5 31 5 33 _ _ 4 27
30 336 37 425
25 337 29 367
45 97 59 139 _ _ 5 45
70 434 93 551
82 1 089 95 1 187 36 238 38 253 135 294 178 424 _ _ 8 47 253 1 621 319 1 911 28 287 32 313 27 176 28 187 254 566 339 815 _ _ 12 79 309 1 029 411 1 394
32 433 37 472
34 74 46 106 _ _ 4 39
66 507 87 617
32 433 37 472
64 139 85 199 _ _ 7 52
96 572 129 723
45 601 52 656 19 125 20 133 169 368 225 530
_ _ 8 55
233 1 094 305 1 374
Huvudman/ Biologiskt Sprutor och Skärande och Smittförande Summa Specialitet avfall kanyler stickande avfall avfall
Ton/år m3/år Ton/år m3/år Ton/år m3/år Ton/år m3/år Ton/år m3/år
U/ Inf klin 2 16 — 2 6 41 49 657 57 716 Dialys — — — — — — — — - — Bakt pat vir 17 31 — — 5 31 66 143 88 205 Kem klin fys — 5 — — 4 35 — — 4 40 Summa 19 52 — 2 15 107 115 800 149 961 W/ Inf klin 1 11 — 1 4 27 33 433 38 472 Dialys — — — — 1 9 22 144 23 153 Bakt pat vir 17 30 — — 4 30 63 139 84 199 Kem klin fys — 8 — — 7 40 — — 7 48 Summa 18 49 — 1 16 106 118 716 152 872 X/ Inf klin 1 10 — 1 4 25 30 406 35 442 Dialys — — — — — — — — — — Bakt pat vir 20 37 — - 5 36 77 167 102 240 Kem klin fys — 8 — — 8 49 — — 8 57 Summa 21 55 — 1 17 110 107 573 145 739 Y/ Inf klin 1 15 — 1 5 37 43 575 49 628 Dialys — — — — — 4 10 63 10 67 Bakt pat vir — — — — — — — — — — Kem klin fys 1 8 — — 6 42 — — 7 50 Summa 2 23 — 1 11 83 53 638 66 745 Z/ Inf klin 1 11 — 1 5 28 34 450 40 490 Dialys — — — — — 4 10 63 10 67 Bakt pat vir 31 56 — — 9 56 117 255 157 367 Kem klin fys — 5 - - 3 26 — — 3 31 Summa 32 72 — 1 17 114 161 768 210 955 AC/ Inf klin 1 7 — 1 3 17 21 281 25 306 Dialys — — — — — 4 10 63 10 67 Bakt pat vir 20 38 — — 6 38 — — 26 76 Kem klin fys — 7 — — 5 41 — — 5 48 Summa 21 52 — 1 14 100 31 344 66 497 BD/ Inf klin 1 4 — — 1 10 12 157 14 171 Dialys — — — — — 4 10 , 63 10 67 Bakt pat vir 14 27 — — 4 27 57 124 75 178 Kem klin fys — 2 — — 2 13 - — 2 15 Summa 15 33 — — 7 54 79 344 101 431
lluvudman/ Biologiskt Specialitet avfall
ToZ/år m3/år
Sprutor och kanyler
Ton/år m3/år
Skärande och stickande avfall
Smittförande avfall
Summa
Ton/år m3/år Ton/år m3/år Ton/år mJ/år
Tola/! Inf klin 34 367
Dialys — _
Bakt pat vir 648 1 198 Kern klin fys 13 198 Summa 695 1 763
”Angivna 40 m3 motsvarar ca 6 ton.
140 924 13 135 170 1 144 174 1 169 497 3 372
1 136 14 396
334 2 138 2 428 5 292 3 898 21 826
1 311 15 727 347 2 273 3 246 7 634 187 1 367 5 091 27 001
Bilaga 3:3 Gula burkar från sjukhem, läkarstationer och tandpolikliniker år 1974
Län Vårdanläggning Antal Antal Antal Kvantitet ”gula burkar" per år
benämning vården— vård— besök ___—___" heter tagare per år m3/an- ton/län m3/1än läggn
AB Kropps] (KL) 33 6 873 — 27,4 Psyk sjuka (PL) 16 824 — 1,6 Läkarstat/OVC (L) 78 — 556 000 33,4 10 66 Tandpolikl (T) 79 — 653 000 3,3
C KL 8 666 — 2,7 PL 2 57 — 0,1 L 27 — 114 000 6,9 2 11 T 26 — 188 000 0,9
D KL 5 435 — 1,7 PL 4 144 — 0,3 L 14 — 194 000 19,4 3 23 T 23 — 274 000 1,4
E KL 10 785 — 3,1 PL 7 309 — 0,6 L 29 — 280 000 16,8 3 23 T 45 — 417 000 2,1
F KL 7 566 — 2,3 PL 2 79 — 0,2 L 31 — 286 000 17,2 3 21 T 43 — 365 000 1,7
G KL 10 599 — 2,4 PL 3 155 — 0,3 L 14 — 177 000 17,7 3 22 T 31 — 212 000 1,1
H KL 15 1 179 — 4,7 PL 5 321 — 0,6 L 31 — 213 000 12,8 3 19 T 38 — 263 000 1,3
1 KL 5 193 — 0,8 PL 2 26 — 0,1 L 8 — 68 000 4,1 1 5 T 9 — 76 000 0,4
K KL 5 431 -— 2,5 PL 1 202 - 0,5 L 13 — 113 000 6,8 2 10 T 15 — 41 000 0,2
L KL 8 480 — 1,9 PL 4 281 — 0,5 L 31 — 224 000 13,4 2 16 T 39 — 121 000 0,6
M KL 12 726 — 2,9 PL 18 1 279 — 2,4 L 37 — 314 000 18,8 4 27 T 93 — 619 000 2,8
N KL 10 695 — 7,8 PL 2 163 — 0,3 L 16 — 179 000 10,7 2 15 T 32 — 286 000 1,4
O/OA KL 12 1 495 — 5,9 PL 8 686 — 1,3 L 60 — 451 000 27,0 5 36 T 52 — 436 000 2 0
Län Vårdanläggning Antal Antal Antal Kvantitet "gula burkar" per år
benämning vården— vård- besök ___—__— heter tagare per år m3/an- ton/län m3/län läggn
P KL 13 860 — 3,4 PL 4 237 — 0,5 L 53 — 386 000 23,1 4 29 T 55 — 448 000 2,2
R KL 7 454 — 1,8 PL 4 301 — 0,6 L 24 — 254 000 25,4 4 29 T 26 — 248 000 1.2
S KL 11 874 — 3,5 PL 3 250 — 0,5 L 29 _ 285 000 17,1 3 23 T 37 — 359 000 1,8
T KL 12 546 — 2,2 PL 6 418 — 0,8 L 24 — 213 000 12,8 3 17 T 23 — 321 000 1,6
U KL 4 351 — 1,4 PL 4 240 — 0,5 L 30 — 222 000 13,3 2 16 T 28 — 221 000 1,1
W KL 25 1 204 — 4,8 PL 3 205 — 0,4 L 29 — 249 000 14,9 3 21 T 55 — 266 000 1,3
X KL 6 445 — 1,8 PL 4 202 — 0,4 L 25 — 245 000 14,7 3 19 T 37 — 314 000 1,6
Y KL 11 915 — 3,7 PL 3 382 — 0,8 L 18 — 142 000 8,5 2 15 T 49 — 367 000 1,8
Z KL 6 342 — 1,3 PL 1 106 — 0,2 L 30 — 155 000 9,3 2 12 T 35 — 180 000 0,9
AC KL 17 688 — 2,8 PL 2 166 — 0,3 L 33 — 229 000 13,7 3 18 T 40 — 274 000 1,4
BD KL 10 423 — 1,7 PL 1 325 — 0,7 L 28 — 242 000 14,5 3 19 T 69 — 457 000 2,3
l sou 1977:4 95 l 1
Landsting, mfl Förbränning Förbränning Förbränning Deponering Övriga Sjukhus sker i sjuk— vid annat i kommunal på kommunal upplysningar husets egen sjukhus anläggning upplagsplats anläggning
Stockholms läns landsting Serafimerlasarettet Ra K "AB Industri— Danderyds sjukhus Kb Ra destillation Norrtälje sjukhus Ra K förbränner Roslagstulls sjukhus R K riskavfallet Löwenströmska sjukhuset Rc K 8 bPlaner finns Sabbatsbergs _51ukhus Ra K att kommunen S:t Gorans_5jukhus R& K skall ta hand S:t Eriks Sjukhus R& K om avfallet
Rålandshovs Sjukhus R K C . . .
Beckomberga sjukhus R3 K EJ b'OIOg'Skt Södersjukhuset-Sachsska barnsjukhuset R8 K avfall Nacka sjukhus Rr K dEndastbiolo- Långbro sjukhus R; K giskt avfall
Norrtulls sjukhus R K c ,
Huddinge sjukhus Rc K >—232,51 Södertälje sjukhus R& K nerrisk'ivfallet
Uttrans sjukhus Rd R3 K i _ , &
Karolinska sjukhuset Re K Ej stickande och skarande Upplands läns landsting ”få”
Enköpings lasarett R K Samariterhemmets sjukhus R K Kungsgärdets sjukhus R K Osthammars sjukhus K Ulleråkers sjukhus R K Akademiska sjukhuset R K
Södermanlands läns landsting
Eskilstuna lasarett R K Nyköpings lasarett R K Kullbergska sjukhuset R K Sundby sjukhus R Karsuddens sjukhus K
Östergötlands läns landsting Regionsjukhuset, Linköping R2 R K gEnd, 131010- Motala lasarett R K giskt avfalloch Finspångs lasarett R K avfallfrån Norrköpings lasarett R K laboratorier Söderköpings sjukhus K Kolmårdssjukhuset R K Birgittas sjukhus R K
Landsting, m. fl. Sjukhus
Förbränning Förbränning Förbränning Deponering Övriga skerisjuk-
husets egen
anläggning
vid annat sjukhus
i kommunal anläggning
Jönköpings läns landsting Jönköpings lasarett Eksjö—Nässjö Värnamo lasarett
Kronobergs läns landsting Växjö lasarett Ljungby lasarett S:t Sigfrids sjukhus
Kalmar läns landsting
Västerviks sjukhus Kalmar lasarett Oskarshamns lasarett
Gotlands kommun
Visby lasarett Follingbo sjukhus S:t Olofs sjukhus
Blekinge läns landsting
Karlskrona lasarett Karlshamns lasarett Furs sjukhus Gullberna sjukhus
Kristianstads läns landsting
Kristianstads sjukhus Angelholms sjukhus Hässleholms sjukhus Simrishamns sjukhus
Malmö kommun
Malmö allmänna sjukhus Malmö östra sjukhus
Malmöhus läns landsting
Lunds lasarett Landskrona lasarett Trelleborgs lasarett Helsingborgs lasarett Ystads lasarett Orupssjukhuset S:t Lars sjukhus S:ta Maria sjukhus Vipeholms sjukhus
Hallands läns landsting
Halmstads lasarett Varbergs lasarett
Göteborgs kommun Sahlgrenska sjukhuset Östra sjukhuset Ekmanska sjukhuset Renströmska sjukhuset Vasa sjukhus Lillhagens sjukhus
WWW
WW
WWWW WWWW
79.
WWWWWW
WW
WWW
Rm
WWWWW
WW WW
WW
WWWWWW
WWW
WWW
WW
WW
WWW
på kommunal upplysningar upplagsplats
hEksjö lasar.
iEnd. biolo- giskt avfall
dEndast biolo— giskt avfall jKommunen äger anläggn.
kEmballage, trädgavfall, kontorsavfall, tas om hand av kommunen
]Uppgift saknas om depone- ring eller för- bränning sker mApelvikens sjukhus
Landsting, m, fl. Sjukhus
Göteborgs» och Bohus läns landsting Mölndals lasarett Kungälvs lasarett S:t Jörgens sjukhus Uddevalla lasarett Lysekils lasarett Strömstads lasarett Svenshögens sjukhus
Älvsborgs läns landsting
Vänersborgs-Trollhättans lasarett Bäckefors lasarett Borås lasarett Alingsås lasarett Skene lasarett Sjö—Gunnarsbo sjukhus
Skaraborgs läns landsting
Kärnsjukhuset, Skövde Mariestads sjukhus St. Ekebergs sjukhus Falköpings sjukhus Lidköpings sjukhus
Värmlands läns landsting Karlstads sjukhus Kristinehamns sjukhus Arvika sjukhus Säffle sjukhus Torsby sjukhus Filipstads sjukhus
Örebro läns landsting Regionsjukhuset, Örebro Karlskoga lasarett Lindesbergs lasarett Västra Marks sjukhus
Västmanlands läns landsting
Västerås lasarett Sala lasarett Köpings lasarett Fagersta lasarett Salberga sjukhus
Kopparbergs läns landsting
Falu lasarett Mora lasarett Ludvika lasarett Avesta lasarett Säters sjukhus
Gävleborgs läns landsting
Gävle sjukhus Sandvikens sjukhus Bollnäs sjukhus Söderhamns sjukhus Hudiksvalls sjukhus
Förbränning Förbränning Förbränning Deponering Övriga sker i sjuk-
husets egen
anläggning
R R K K R K
R R R R R R K
R K
R R R R R R
R R
R Rp R
RP
R K R K R K R K
R K R K R K R K R K
vid annat i kommunal på kommunal upplysningar sjukhus anläggning upplagsplats
K
R K Rn K nUddevalla Rn K lasarett O R K OUppgift sak— nas om depo- nering eller
K förbränning K sker
K K K R K R K R K R K
K K K K K K
K K K K
K K pVästerås
K lasarett skall R Kq överta för-
K bränningen quan. byggna- tion av egen fo'rbr.ugn.
Landsting. m.fl. Förbränning Förbränning Förbränning Deponering Övriga Sjukhus sker i sjuk- vid annat i kommunal på kommunal upplysningar husets egen sjukhus anläggning upplagsplats anläggning
Västernorrlands läns landsting Sundsvalls sjukhus R K Härnösands sjukhus R K Sollefteå sjukhus R K Ornsköldsviks sjukhus R Jämtlands läns landsting Östersunds sjukhus R K
Västerbottens läns landsting
Umeå lasarett R K Umedalens sjukhus Skellefteå lasarett Lycksele lasarett
WWW WWW
Norrbottens läns landsting
Bodens lasarett R K Luleå lasarett Gällivare lasarett R K Piteå lasarett Kalix lasarett Kiruna lasarett R Furunäsets sjukhus
W WW W WWWW W
riskavfall konventionellt avfall
WW " ||
Bilaga 5 Djursjukhus — riskavfall per månad
Djursjukhusets namn Smittförande avfall kg
Hästsjukhuset, Solvalla "
Rörsbykliniken 0 Veterinärhögskolan, Avd. för Kirurgi 60 Veterinärhögskolan, Avd. för Medi-
cin I ” Djursjukhuset för Stockholms om-
nejd 10 Södra Djurkliniken 10 Västerorts Djursjukhus 10 Östergötlands läns hushållningssäll- skaps djursjukhus Stiftelsen Sydöstra Sveriges Djur- sjukhus 10 Hästkliniken, Jägersro Malmöhus läns hushållningssäll- skaps djursjukhus
0
a
a
Djursjukhuset i Malmö 10 Djurkliniken Dynan 10 Hästsjukhuset vid Åbyfaltet 5 Djurkliniken i Mölndal ” Distriktskliniken i Varekil 5 Stiftelsen Svenska Blå Stjärnans Djursjukhus i Göteborg 120 Distriktskliniken i Dingle " Blå Stjärnans Djurklinik i Borås " Veterinärinrättningen i Skara ” Djursjukhuset l 2 30 Djursjukhuset, Strömsholm 50 Djurkliniken i Långsele " Försvarets Hundskola 50 Djursjukhuset i Umeå 10
Biologiskt material kg
8000!” 2000
2500 1000 1000
1500
1000 100
70000[
750 110 a 300 300
6 0004 100
800 1 50017 2 000
450 800
Engångs- Skärande sprutor och stick- ] ande avfall kg 45 ” 5 0,5 300 200 15 56 25 10 10 10 10 " 10 25 10 1 3 4 300 12 15 1 2 l 3 2 3 8 2 0,5 — 309 G (1 a a U 3 1 20 10 5 2 _ 22 3 8
Gifter och läkemedels- rester
kg
DDHD
”Obetydliga eller ej uppskattbara mängder. '” inklusive gödsel. (' Varav 68 ton är gödsel. " Allt biologiskt material omhändertas tillsammans med smittförande avfall. ”Inklusive engångssprutor.
. -_ -' . lell "
Imi
..lsirr' ..
119, -
.I-T. ;- i » l
'.lln ;-'it"fjråll' .. ; .,”!- ".:
'll __» |” ? "'"" .nu ,.
,. I 'N 'ttms '. _' 'dJ-'-'lt.-Fv.”.-=,' ii ' :
Mil-é ., *
Bilaga 6 Veterinära laboratorier — riskavfall per månad
Laboratorium
Linköpingslaboratoriet Jönköpingslaboratoriet Kalmarlaboratoriet
Krist ianstadslaboratoriet Malmölaboratoriet Halmstadslaboratoriet Skaralaboratoriet Västeråslaboratoriet Borlängelaboratoriet Luleålaboratoriet
” Avsänds sällan. " lngår i smittförande avfall.
Engångs- sprutor
Smittförande Biologiskt avfall material kg kg 1 400 320 " 230 250 0 950 4 500 0 400 b 0 — 2 000 0 500 5 000 0 200 2 000 " 200 700 0 200 7 500 0 150 0 0
Skärande och stick- ande avfall
kg
OESmo—osumo
Ul
Gifter och
läkemedels- rester k
&OOOOOOOOO
g
bv
'. 1,5. ._. .fi-n' ”€,— H fll]- r-n
,.... pra rFi.
*l-
” man att. "'
71111”. , Tain ' tkhi-
131 ;:ukh "'I 'Z'å * ..ll. inna. itil n röj .|..,jm._,;1, ? Jlålkm ;, '" m att
Raili. .bniziul li .-
AVFALLSHANTERING wo REGION- SEPARERING . EXTERN FÖRBRÄNNING SJUKHUSET I LINKOPlNG SJUKHUSOMRÅDET
INTERN HANTERING EXTERN HANTERING
(95) **»! ! 65 ton/år __ &I,»
AUTOKLAVERING
(70) 45 ton/år
___—+
&
EKompri- lmering libe—
(1280) 840 ton/år (1350) 885 ton/år
FÖRBRÄNNING Tekn. Verken
(370) Glas 140 ton/år
"m m'a-u n 1!
GLASBRUK KONSUMENTER
mun.:tmuitz_20
(150) Skrymmande avfall 100 ton/år
(4) Kem. lösningsmedel 3 ton/år
(0,3) Läkemedel o gifter 0,2 ton/år
Industri-
destillation %
KONSUMENTE R
BEHÅLLARE gå då
£ SEP. TRANSP. l
&
APOTEK
x_J fl DESTRUKTION
; Melt &—
| —. . i PAPPERSBRUK KONSUMENTER
(75) Papper 50 ton/år
Kvantitetsuppgifterna avser nuvarande enl Teckenförklaring
inventering och motsvarande respektive ._ ._ __ ._ Helt eller delvis bestående av beräknade (inom parentes) när huvudblocket är "etiskt" och smittförande avfall utlbyggt i 1974 års spec mängder. _____ Helt eller delvis bestående av smittförande avfall
Ej smittförande avfall
_. gått m... ..L iht'lt. n'( ". ”ii..- . ?allt-tal"" = m "'._.j-J' . ""W"" .Hu'i .- ul: lli : I
-- , , i, " lill
. -. __, l, l? 't- ]... .. .|_ , & —' . lui, ll». l . ”su-fish:- gåt ivf. ,- »Vi; - . - ;- a ***1 - — -i :i" .. ;P? '. ' l'll . | . ., : : . _ . ' .::. " u," ' f- - . .. l » . T l T I
. ; _ l ' ' _ I _! i . ,. , l * - ». *t' - .. ,. ".._r--. ,- 4 ., nu...” . . eget.. ...i-si..- .» -.- - -. - - —- . =.. l"? "* 1'1 g,, *” mil ",... _l. ,- '.. » *, ha, i,. ' .I-ilfvlj r ' .. " |. 1. .jiiui l' , . ). al.?!” 'x
rim?
EEbWFBlL—fö ' EXIGBE !. fll—198 matt-tta.
en;
":E
Lf 1.211
återtar-tvugna am EEE—IHF
Bilaga 8 Exempel på system för hantering av sjukvårdsavfall
Skaraborgs läns landsting
Vid landstingets vårdinrättningar separeras inte smittförande avfall eller skä- rande och stickande avfall från det konventionella avfallet. Enligt en särskild transportplan transporteras allt avfall i slutna containers till Värmeverket vid Kärnsjukhuset i Skövde, där förbränning sker. Biologiskt avfall trans- porteras dock separat. Även radioaktivt avfall samt gifter och läkemedels- rester hanteras särskilt.
Stockholms läns landsting
Hälso- och sjukvårdsnämnden har i en rapport hösten 1975 lämnat ett de- taljerat förslag till bättre hantering av riskavfall inom landstinget. Förslaget förutsätter separering av riskavfall från annat avfall. Förslaget förutsätter också förbränning av riskavfallet. Flertalet destruktionsugnar som nu är i drift vid olika sjukhus uppfyller inte de krav som ställs från naturvårds- och arbetarskyddsmyndigheter. Man föreslår därför att dessa tas ur bruk. Kvar blir förbränningsugnar vid bl. a. Roslagstulls sjukhus och Huddinge sjukhus. För att ersätta nedlagda ugnar skall AB Industridestillations för- bränningsanläggning i Lövsta utnyttjas för destruktion.
Sortering, emballering och märkning föreslås ske enligt särskilda anvis- ningar. Med undantag för de sjukhus där speciella containers för riskavfall placeras skall allt riskavfall transporteras till ett särskilt centralt läsbart upp- samlingsrum. Detta bör ha god ventilation och vara svalt. Riskavfallscon- tainer skall också vara låst. Lagring föreslås få ske högst en vecka. Biologiskt avfall får dock inte lagras i container utan skall transporteras till container högst två timmar före borttransport till destruktionsanläggning.
Från öppenvårdsenheter samt långvårds- och konvalescentinrättningar kommer relativt små mängder riskavfall i form av stickande och skärande avfall. Detta avfall föreslås bli bortforslat genom returtransport i samband med förrådsförsörjningen. Omhändertagandet och korttidsförvaringen inom inrättningarna sker på samma sätt som inom sjukhusen.
De externa avfallstransporterna föreslås i flertalet fall ske direkt till dest- ruktionsanläggning enligt en fast körordning och ett fast tidsschema.
".”" ,).
"'."'—' ni är
.. .- ,-, liv!? fel?-
.|. halm-tlrltli'nhtpmj'jvåuu rho. . "=" l'l 411-IM! [lil—VIEW 'l'i|_ al'lml' , viii-t'." - Magnus,, u. trimm 1: -: " -. ., mit." Slim-slå arririiilnl Jalal "ill -'1'.l..'lL"["'.i.'.-' lift.! h'7 '! E = ” mäwtnau-anbrifirJ-m- i;. ”l.!i'fr' w_rwl'äl'."l|1fll':l:'|'" nt.. '- ir... ,t '..zl m' 1.1."1 ml a.. ,',,__,-l;i:iil'l ll mana-m.. .-,_r: ij. "!rn'ti-atäilrr...-' ."|"'I' n. »? ,|,'|'.|l,l ”jar—fl "":Ik. "fr.—!;mtt _'.."."'F 15 751512le
1. .|'.—, I "guild
5..qu m'a—1
_!Zr'i 'tammnat '#'!!th allml- lleh», email-:l tiil—nt Ellan-m tj.- erH—in'bm
' lga". ”Juli. &mngnmltipm lan.-|. . Waifiel'åv.” "am., sc ' ' "=.-rj. '#' "Ijin-g. wmnnmmtmtm '. 'n
Bilaga 9 Avfallshantering inom Malmö sjukvårdsförvaltnings område
Den totala avfallsmängden från sjukvårdsenheterna inom Malmö sjukvårds- förvaltning uppgår till ca 2 650 ton per år. Av dessa kommer ca 1 900 ton från Allmänna sjukhuset.
Avfallet skiljes i två huvudgrupper: Konventionellt avfall. Riskavfall.
Redskap och materia/för hantering av konventionellt utfall
Uppsamlingspåse av tunn plast (röd). Trådkorg och papperskorg. Soppåse, plast 30 lit. Ställ för 30 lit. soppåse. Sopsäck, papper 125 lit. Sopsäck, papper 240 lit. Förslutningstråd och säckstängare. Sopkarusell med komprimator.
Hantering av konventionell! avfall
Den tunna uppsamlingspåsen sättes i trådkorg eller papperskorg. Full upp- samlingspåse förslutes och lägges i soppåse, som är placerad i ställ i skölj- rummet. Fylld soppåse förslutes med drilltråd och lägges i sopnedkast. Genom sopnedkastet kommer den via sopstört ner i soprummet, där den faller i en 240 lit. sopsäck, placerad på en sopkarusell med komprimator. När 240 lit. säckarna på sopkarusellen är fyllda, utbytes dessa och förslutes med drilltråd av vaktmästare. Sopsäckarna hämtas av renhållningsverkets komprimatorförsedda sopbil och transporteras till förbränningsanläggningen i Sjölunda.
Riskavfall
Riskavfallet från sjukvårdsenhetema utgör ca 450 ton per år. Den största mängden av detta avfall, 440 ton, svarar Allmänna sjukhuset för. Sjukhuset
108
tar hand om ca 110 ton av riskavfallet för destruktion i egen regi (biologiskt och engångssprutor etc.).
Redskap och material för hantering av riskavfall
Soppåse, plast, 30 lit. Ställ för soppåse eller gul plastspann. Sopsäck, papper-, 125 lit. med text "Riskavfall". Förslutningstråd och säckstängare. Kanylburk eller plastburk med skruvlock. Gult band eller tejp. Röd etikett med text ”Vådligt infekterat”. Sopcontainer, 10 m3. gul, med låsbara luckor. försedd med text "Riskavfall". Destruktionskvarn. Destruktionsug—n.
Uppdelning av riskavfallet
Riskavfallet uppdelas enligt Socialstyrelsens ”Råd och anvisningar” i sex underavdelningar. Smittförande avfall. Biologiskt material.
Engångssprutor.
Skärande och stickande avfall. Radioaktivt avfall. Gifter och läkemedelsrester.
Hantering av smittförande avfall
Smittförande avfall lägges i soppåse av plast. Soppåsen förses med gult band eller tejp, förslutes med drilltråd och placeras för borttransport i sopsäck med text ”Riskavfall". Sopsäcken förslutes med drilltråd och hämtas av vaktmästare för transport till gul, låsbar sopcontainer. Containern hämtas av renhållningsverket och föres till förbränningsanläggningen i Sjölunda. Avfallet omhändertages här separat och går direkt till förbränning.
Biologiskt avfall
Biologiskt avfall förpackas på samma sätt som smittförande. Dessutom förses detta avfall med producerande avdelnings namn samt med röd etikett med text ”För bränning”. Biologiskt avfall hämtas av vaktmästare och trans- porteras till sjukhusets destruktionsugn. där det förbrännes.
Hantering av engångssprutor kanyler etc.
Engångssprutor, kanyler, knivblad etc. uppsamlas i kanylburk eller plastdunk med skruvlock. Dessa burkar och dunkar förses med gul etikett med text ”Vådligt infekterat”. Fylld burk eller dunk hämtas av vaktmästare. lägges
i sopsäck märkt ”Riskavfall” och transporteras till sprutdestruktören, där innehållet desinfekteras samtidigt som det söndermales.
Denna sorts riskavfall (engångssprutor, kanyler m. m.) från andra sjuk- vårdsenheter inom Malmö kommun transporteras till Allmänna sjukhuset för destruktion.
Mängd sprutor kanyler etc. /år
Antal engångssprutor, kanyler etc. per år, som i form av skärande och stick- ande riskavfall går till destruktion vid Allmänna sjukhuset:
Engångssprutor ] 032 000 st Engångskanyler ] 709 000 st Engångsknivblad 87 000 st Engångspincetter 38 000 st Engångslancetter 325 000 st Engångspipettslang till SR sprutor 180 000 st
Övrigt riskatfall:
Annat riskavfall såsom söndrigt glas, infusionsaggregat m.m. uppsamlas i gul plastspann stående i sköljrummet. Denna spann är invändigt försedd med en 30 lit. plastpåse. Fylld spann tömmes på så vis, att man lyfter upp plastpåsen ur spannen, försluter påsen med drilltråd och lägger den i sopsäck märkt ”Riskavfall”. Sopsäcken hämtas av vaktmästare och trans- porteras till sopcontainern för riskavfall.
Radioaktivt avfall
Radioaktivt avfall omhändertages av radiofysikavd. för transport till Studs- vik.
Gi/ier och läkemedelsrester
Gifter och läkemedelsrester har hitintills omhändertagits av Apoteksbolaget, men fr.o.m. årsskiftet tar bolaget endast emot läkemedelsrester.
Laboratorierna vid Allmänna sjukhuset använder en mängd olika sorters gifter i sin verksamhet. Många gånger blir det endast små restmängder kvar av dessa gifter (några milliliter).
Tyvärr går det inte alltid att slå ihop sådana rester. Blandningen kan utlösa en explosion.
Problemet med hopsamling av giftrester samt förvaring av dessa tills man kan sända dem för destruktion är svårlöst.
Organiska lösningsmedel
En mängd olika sorters organiska lösningsmedel användes också i allt större utsträckning inom laboratorierna. Många av dessa lösningsmedel är eldfarliga av högsta klass. En del av dem kan på grund av explosionsrisk ej blandas.
Uppsamlingskärlen måste därför förvaras på betryggande avstånd från kli- nikerna. En arbetsgrupp är tillsatt och arbetar med att lösa problemet med upp- samling och destruktion av det kemiska avfallet.
Provisorisk lösning
Provisoriskt har man löst förvaringen av kemiskt avfall genom att hyra en 20 m3 låsbar container och placerat denna på betryggande plats inom södra sjukhusområdet. I containern uppsamlas vätskorna på järnfat, som senare kommer att sändas till Industri AB Reci för destruktion av innehållet.
Scintillatorvätska (innehåller bl.a. toluol) sändes två gånger per år till Industri AB Reci för destruktion — ca 200 lit./år.
' Generellt om avfallshanteringen '
Generellt kan sägas, att allt avfall, som av Socialstyrelsen klassas som va- rande riskavfall, hämtas separat från den producerande enheten och föres
direkt till destruktionsplatsen. Övrigt 5. k. konventionellt avfall uppsamlas i soprum och hämtas därifrån av renhållningsverket. Detta avfall klassas som vanligt hushållsavfall och behandlas som sådant.
Bilaga 10 Avfallshantering vid djursjukhus
Djursjukhusets namn Smittförande Biologiskt Engångssprutor Skärande och Gifter och avfall material stickande avfall läkemedelsrester __ '_ ._ T Hästsjukhuset, Sol- Brännes på sopstation (Lövsta) — — Apotek valla J Rörsbykliniken Brännes i ugn _ Lägg ieterflas- Apotek Bryts, sänds med sopor kor, som sänds med sopor efter att etern avhällts
Markeras som
Veterinärhögskolan. Bränns i institutionens för patologi—[Destrueras Apotek Avd för Kirurgi destruktionsugn dekontamincras, riskavfall och
deponeras i destrueras på sopsäck och går SLB
som ”rutinav-
fall”
__
Veterinärhögskolan, — Till brännugn — _] — Apotek Avd för Medicin I Djursjukhuset för Till Veterinärhögskolan — 1 Apotek
Stockholms omnejd Södra Djurkliniken
Västerorts Djursjuk- hus
Östergötlands läns —
hushållningssällskaps djursjukhus
Brännas på sopstation (Lövsta) el Veterinärhög— skolan
Bränns i ugn
Ombesörjes av kommunala renhållni
|_
ning
ngen
_L
Lämnas till kommunal sophämt- Apotek eller bränns i egen ugn
J Oskaliggörs på djursjukhuset
Bränns
Insmälts i glas IBränns
i— ! Stiftelsen Sydöstra Destrueras i förbränningsugn — — ' Apotek Sveriges Djursjukhus _L |_
Hästkliniken, Jägersro — Gödselcontainer Skräpcontainer — Malmöhus läns TI egen bil till Böda djur I-"lTransporteras med jämna intervall Apotek
hushållningssällskaps djursjukhus
kommunens hämtas av ugn (Båstad) Skanek till Krutmöllan Gödsel och strö i container, träck och buravfall i sopsäckar, till soptipp
till Båstads kom ningsugn
muns förbrän-
112
Djursjukhusets namn
Skärande och stickande avfall
Smittförande av- fall
Biologiskt rial
mate- Engångssprutor
Djursjukhuset i Malmö
lenliters behållare som fylls med gips (SaniCast, BlAB) och skickas med vanliga SOpOl'
Mindre mängder bränns i egen ugn. Större mängder lämnas smittpake- terade till stadens brännugn för hundar, kattor och biologiskt material
.Gifter och läke- medelsrester
_!—
Apotek
Djurkliniken Dynan
Kadaver trans-
Misstänkt Oskadliggörs i sprut- och kanylför- smittförande porteras till störare (LlC) samt brännes kadaver samt central för- svulster sänds bränningsan— till institution läggning(Mal- för obduktion mö) Exkremen- resp analys ter i spec behålla- re via renhåll- ningsverket
__].—
_;
» Hästsjukhuset vid [. plastsäckar. som läggs ivanlig . l burkar ivanliga sopsäckar .
Åbyfältet container via kommunens entrepre» nör Djurkliniken i Möln-—' Destruktion Brännes insändes för destruktion dal Distriktskliniken i Hämtas och Hämtas och Hämtas och Hämtas och Apotek Varekil deponeras på deponeras på deponeras på deponeras på kommunens kommunens kommunens kommunens (Orust) soptipp (Orust) soptipp (Orust) soptipp (Orust) soptipp Stiftelsen Svenska Blå Brännes i kommunal ugn,som Läggs i spritdunkar om 10 ] varefter — Stjärnans Djursjuk- samutnyttjas med Sahlgrenska dessa sänds som icke riskavfall för hus i Göteborg __, sjukhuset bränning i annan kommunal ugn Distriktskliniken i Hämtas och deponeras på kommunens soptipp Dingle Blå Stjärnans Djurkli- Kadaver hämtas för transport till Samlas i plastbehållare som sedan Apotek nik i Borås benmjölsfabrik bränns Veterinärinrättningen Avfall i form av — Förstörs i sprut- Kanyler förstörs Apotek i Skara använt bandage förstörare och i sprutförstörare. etc blandas med blandas med Läggs med övrigt avfall övrigt avfall knivblad i flaska. som korkas och blandas med övrigt avfall Djursjukhuset l 2 Hopsamlas i Hopsamlas i Kokas och görs Förstöres till— Apotek container och speciell contai- oanvändbara sammans med hämtas av ner motsvarande kommunens material från reg entreprenör sjukvårdsavd Djursjukhuset, Bränns i egen ugn. Stordjurskadaver går till Farmek, Förslutet till Apotek Strömsholm Västerås renhållningsver- ket
Djurkliniken i Lång- sele
Försvarets Hundskola I Bränns i egen ugn
Djursjukhuset i Umeå
Destrueras vid Förstörs i befmtlig förstöringsapparat. slakteriets destruktionsavd
Skickas till soptipp
marker och på betryggande djup
i i i
i
Då apparaten är
fylld nedgrävs det förstörda materialet m m på egna
Apotek/bränns Apotek
Laboratorium
Linköpingslabora- toriet
'i'
Smittförande Biologiskt avfall material
Avfallshantering vid veterinära laboratorier
Skärande och stickande avfall
Engångssprutor
Gifter och läkemedelsrester
Laboratoriepersonal transporterar allt avfall några kvarter till sopförbränningsstationen och kastar säckarna direkt i förbränningsugnen
toriet
Jönköpingslabora- Autoklaveras Obduktions- — Förpackas Kvicksilveravfall och omhänder- material (även separat och sparas på labora— tas i soptunna. från JLS) dest- omhändertas av toriet. Ovrigt Faecesprov rueras på KLS i renhållningen kemiskt avfall bränns i lasaret- Alvesta går ut i kommu- tets förbrän- nalt avlopp ningsugn
Kalmarlaboratoriet Autoklaveras till Till destruk- — Krossglas, Avfall från icke riskavfall tionsanläggning- autoklaveras, kemiska lab till
en vid Kalmar förpackas väl, kommunens läns slakterier som normalav- centrala upp- fall samling
Kristianstadslaborato- riet
Autoklaveras (bakt odlingar) och smälts till en homogen plast- klump
Allt obduktions- avfall i KBS centraidestruk- tion
Malmölaboratoriet
Halmstadslaboratoriet
TBaktprov, sai-
monellaprover, autoklaveras deponeras i container. till kommunens sopförbrän- ningsstation L Riskavfallet autoklaveras (ej apatogena bakt kulturer), packas i sopsäckar, till Halmstads sopförbrän— ningsstation
Förvaras i kyl- rum och hämtas en gång/vecka av slakteriet till deras destruk- tionsanläggning
Obduktions- material trans- porteras av Skanek till Krutmöllan för destruktion
Autoklaveras och läggs i soppåsar och container
Laboratorium fall
Skaralaboratoriet
Smittförande av-
Autoklaveras samlas i contai- ner, komposte- ras på sopstation
Västeråslaboratoriet Autoklaveras. Fast substans i grovsoporna. Flytande sub— stans i avloppet
Biologiskt mate-
Engångssprutor
Skärande och stickande avfall
Gifter och läke- medelsrester
rial Obduktions- Autoklaveras i material lämpat for köttmjöl till destruktionsan- läggning. Avfall från fjäderfä och sällskapsdjur till sopstation
container, till sopstation
Samlas i kärl, till sopstation
Samlas i kärl. till sopstation
Kadaverrester och obducerade djur till närbelä- get slakteris
Borlängelaboratoriet
Autoklaveras, till soptipp
Luleålaboratoriet
destruktiOnsi anläggning destruktionsan- läggning I container till —
_ Farmeks
Autoklaveras med smittföran- de avfall
Glaskross förpackas och går med grovso- porna
Med autoklave- rat material till
soptipp
Salmonellamaterial, eller annat som misstänks vara smittsamt autoklave- ras, sedan i plastsäckar
Omhändertas av hälsovårds- ' nämnden
COD-avfallet lagras nu på laboratoriet och skall så småning- om omhändertas av kommunen
Bilaga 12 Förbrukning av vissa kemikalier inom sjukvården
Förbrukning av desinfektionsmedel
Antal Desinf m Desinf m vård- för lokaler för instr
platser kg/år kg/år Landsting Stockholms 10 971 13 150 60 500 Malmöhus 6 004 10 491 9 915 Jönköpings 3 525 7 053 7 234 Södermanlands 3 427 9 802 9 462 Västerbottens 2 779 3 105 16 270 Kronobergs 1 849 1 432 7 033 Västmanlands 1 717 2 500 6 100 Sjukhus Karolinska 1 776 200 1 825 Ulleråkers 1 196 1 108 290 Växjö 773 917 5 190 Sabbatsbergs 657 1 324 3 431 Vänersborgs 610 60 4 900 Södertälje 543 544 2 924
Totala och specifika förbrukningen av fenolsubstanser
Landsting Total mängd kg/år
Stockholms 16 723 Malmöhus 5 714 Jönköpings 4 207 Södermanlands 4 926 Västerbottens ] 611 Kronobergs 840 Västmanlands 1 808
Specifik Sjukhus mängd kg/vård- platsår
1,5 Karolinska 0,95 Ulleråker 1,2 Växjö 1 ,4 Sabbatsberg 0,6 Vänersborg 0,5 Södertälje 1 l
!
Hand— desinf m kg/år
l 5 500 2 231 4 899 7 960 3 490 2 137 3 500
100 3 594
Total mängd kg/år
524 107 580 1 078 675 759
Övriga desinf m kg/år
7 000 16 475 12 121 9 576
540 1 396
550
2 468 482
230 3 840 1 864
Specifik mängd kg/ vård- platsår
0,3 0,1 0,8 1,6 1 l 1
s
,4
116
Vatten l/m2
Specifika mängder 19 m3/år Totala mängder 28500
Uppgift om förbrukade lösningsmedel
Karolinska Växjö Central- Linköping sjukhuset las (1975) (1973) (1974) Regionsjukhuset Aceton 1 076 1/år 100 l/år 10 l/år Bensen 20 2,5 60 Bensin 292 Butanol 39 2,5 10 Cyklohexan 1 ] Cyklohexanon ] Dietyleter 5 20—30 Diklormetan 43 50 Etanol 14 000 150 Eter 500 200 Etylacetat 86 15—20 Etylendiklorid 40 20 Hexan 15 10 n-Heptan 8 2—3 'isoLAmylalkohol 21 2,5 iso-Butanol 5 iso-Oktan 50 iso-Propanol 74 30 Kloroform 227 60—70 410 Koltetraklorid 15 Metanol ] 198 100 1 070 Metylenklorid 10 100 Metylcellosol 60 Nonan 16 Petroleumeter 100 5 Pentan 24 Pentanol 20 Tetrakloretylen 200 Tetrahydrofuran Toluen 1 357 15 180 Xylen 571 2 000 Specifika och totala mängder av vissa ämnen vid röntgenverksamheten inom sjukvården 855 Framk Hydro- Fix Sulfat EDTA Cd Bor Fenidon Ag g/m2 vätska kinon l/m2 g/m2 g/m2 g/m2 g/m2 g/m2 g/m2 l/m2 g/m2 75 0,4 9 0,8 20 0,8 0—0,07 6 0,6 6—10 kg/år m3/år kg/år m3/år kg/år kg/år kg/år kg/år kg/år kg/år 112500 600 13500 1200 30000 1200 0—105 9000 900 9000— 15000
Förbrukning av röntgenfilm och framkallningskemikalier vid sju landsting
Landsting
Jönköpings Västmanlands Södermanlands Jämtlands Stockholms Västerbottens Malmöhus
Filmyta m2/ år
50 000 35 000 45 000 21 500 184 000 40 000 231 500
Framk l/år
20 000 14 400 21 000 14 000 125 000 32 000 233 100
Framk Fix Fix l/m2 l/år l/m2 0,40 30 000 0,60 0,41 30 000 0,86 0,47 26 000 058 0,65 22 000 1,02 0,68 200 000 1,09 0,80 53 500 1.34 101 500 000 2.16
Artikelgrupper och exempel på ingående artiklar
Allmän materiel
Batteri
Smältpropp
Glödlampa (klot, rör, etc) Lysrör
Askfat Blomvas;- fat, -kruka Burk (hushålls—, bröd-, etc) Termosilaska
Bestick (gaffel, kniv, sked) Fat
Kanna
Skål
Tallrik
Tillbringare
Dricksglas, mugg, -i1aska Borste (bäcken, flaska etc) Spraytlaska -burk
Diskduk
Moppgarn, skurduk
Sopsäck, säck
Hink
Fotfil, nagelfil
Rakkniv, -blad, —hyvel Bäcken
Urinflaska
Bägare (medicin, sputum etc) Rondskål
Fat till sprutor
Papper, omslags-, underläggs- Plast, underlägg, folie etc Påse, papper, plast
Handduk, servett, tvättlapp Blöja
Handskar (hush, undersökn) Overdrag (kudde, madrass m m) Kontorsböcker
Block, kort, kuvert
Penna, gem etc
Materialet i artiklarna består huvudsakligen av
Gummi, plast
MF
PP PS PE, PP, PS P5
MF MF MF MF MF MF PE, PP, PA gum, div plast
PVC (cell)
PE PE PP, PE PP, PE PE
PS PS
P5 (expand) PS (expand)
PE, PVC PE, PVC PUR (cell) PE, gum PE, PVC
PE, PS
Papper, trä, Metall textil, non—woven pap zink, mässing mässing mässing mässing rostfr stål rostfr stål alum stål, alum rostfr stål rostfr stål rostfr stål rostfr stål
nap rostfr stål
pat) aluminium
tex
tex, now
nap stål rostfr stål rostfr stål rostfr stål
pap _ pap, mache pap, maché
Dal) pap pap, now tex. now pan PHP trä stål, mäss
keramik, porslin
Övriga material
Övriga upp- lysningar. Alternativa metoder
ker gla gla gla, ker gla, ker, por gla, por gla, por gla. por gla, por
gla, por gla
kol, div kem ker, kitt ker, kitt
' slipmedel
Söndermalning ..
n n n n n n
Risk för sprängning
Kudde
Madrass Sängduk
Sängftlt m fl bäddartiklar Korg för avfall, urinfl etc Låda till transporter m m Burk av cylindertyp etc Flaska (medicin) Autoklavtejp Steriliseringspapper, —påse Livsmedel
Laboratorie— och opcrationsmaterie/
Burk med och utan lock Bägare med och utan pip Mätglas (cylinder, mensar etc) Flaska
Glasstav Petriskål
Pipett (kapillär, dropp, etc) Rör (centrifug, preparat etc) Slang till pipett
Tratt
Täckglas
Filterpapper
Nål (preparat)
Propp till centrifugrör etc Obduktionshandskar Obduktionsnål Svepningsset
EEG-, EKG-papper Röntgenfrlm
OP—handskar
OP-plast
Skalpell (handtag, blad) Kniv (blad)
Sax för olika ändamål Peang
Pincett
Nålförare
Sond
Suturtråd med påträdd nål Cuff, lös
Flaska, sug
PUR (cell) PUR (cell) PVC, gum
PE, PP PE, PP PS, PP PE
Div plaster PE, PA
PS, PE PP PC PE
PS PS PVC PE, PP
hårdgum PE, gum PVC, gum
CA PVC, PE, gum PVC PA
PVC, gum PA, m fl
gum PE
tex tex tex tex
trä
pap pap PHP
tex, now
Pal?
rostfr
stål, alum
stål
silver rostfr rostfr stål rostfr rostfr rostfr
rostf r
stål stål stål stål stål stål stål
gla gla
gla gla gla gla gla gla gla gla gla gla
gla gla
gelatin
catgut
För textilier gäller särskilda kassations— bestämmelser
Omhändertages i allmänhet av särskild ent reprenör
särskild om- händertagning, återvinning
av metall
Artikelgrupper och exempel på ingående artiklar
Materialet i artiklarna består huvudsakligen av
Gummi, plast
Nippel (böjd, rak) Slang (narkos)
Allmänt siirkvårdsmaterial Termometer Kanyl (engångs, flergångs) Spruta (engångs, flergångs)
Öronpinne, —sug, —tratt Bricka (medicin)
Dränagerör Kateter (engångs, etc)
Rör (sammanbindn, vacuum) Slang
Sönd (droppmatn, mag, etc) Sugset
lnfusionsaggregat Tappningsaggregat, blod Binda (gas, elast, etc) Tamponad
Vadd (steril, osteril, etc) Förband (absorb, öster, etc) Kompress (ovikt, osteril etc) Tubgas, —nät
Häfta (förband, snabb- förband, etc)
Gipsbinda
Op-duk, -tork Stomibandage
Urinpåse
Flaska (infusions-, injekt) Sprayilaska, -burk Blodbehållare
PVC PVC, gum
PS, PE PP, PS, gum PS, PE PP, PE
PVC, PE PVC, PT, FE, gum
PVC, gum PVC, gum PVC, gum PVC
PS, PE, PVC PS, PE, PVC Div pl, gum
Div pl, gum PVC
gum
gum, div pl PVC, gum
Papper, trä, Metall textil, non-woven Glas, keramik, porslin
* Övriga material
Ovriga upp- lysningar. Alternativa metoder
kvicks, alum rostfr stål stål, mäss, tenn
trä, tex rostfr stål rostfr stål, alum
pap, tex
tex tex tex, now tex tex, now tex tex tex tex tex
alum alum alum
gla
gla gla gla
' gips
Bilaga 14 Förteckning över materialslag m m som ingår i sjukvårdens riskavfall
För- kort- ning
PE PP PVC PS PA ABS POM PTFE PCTFE PF UF MF UP PUR CA
met
gla por ker trä gum tex Pal) now
Namn, (vanlig förkortning) Värmevärde Värmevärde Förbrän— kcal/kg, ca kJ/kg, ca nings- (1000—ta1) (1000»ta1) faktor Plastmaterial Etenplast (polyeten) 10,3 43 1 Propenplast (polypropen) 10,3 43 1 Vinylkloridplast (polyvinylklorid) 3,5 15 5 Styrenplast (polystyren) 9,7 41 4 Amidplast (nylon) 6,8—7,5 28—31 2 Akrylplast (”plexiglas") 5,9 25 l Acetalplast 0,4 2 1 Fluoretenplast ("teflon") nära 0 nära 0 5 Fenolplast ("bakelit") 4—8 17—34 2 Karbamidplast 2,4—4,8 10—20 2 Melaminplast 4 17 2 Esterplast (polyester) 1,5—4 6—17 3 Uretanplast (polyuretan) 6 25 3 Cellulosaacetat 3 13 2 Övriga material Metaller (tex mässing, rost- fritt stål, kvicksilver) _ _ _ Glas — — — Porslin — — — Keramik —— — — Trämaterial 4,6 19 1 Gummi (t ex latex, kiselgummi) 5—6 21—25 1 Textilier 4—5 17—21 1 Pappersvaror, papp 4 17 1 Non-woven-material (fiberflox) 4—5 17—21 1
1 kcal motsvarar 4.19 kl
Värmevärde:
Förbrännings— faktor:
tryck. Den värmemängd som per mängdenhet frigörs vid fullständig förbränning vid konstant
Empiriskt bestämd faktor som anger i vilken utsträckning materialet ställer särskilda krav på förbränningsanläggningen. Anges i skalan 1—5, där 1 anger att inga särskilda krav ställs och 5 att materialet ställer mycket höga och/eller speciella krav på förbränningsanläggningen.
Statens offentliga utredningar 1977
Kronologisk förteckning
Totalförsvaret 1977—82. Fö. Bilarbetstid. K.
Utbyggd regional näringspolitik. I. Sjukvårdsavtall. Jo.
Plåt—J.—
|1 _ : : 1 SFE81977 STOCKHOLM
Statens offentliga utredningar 1977
Systematisk förteckning
___—___—
Försvarsdepartementet Totalförsvaret 1977—82. 111
Kommunikationsdepartementet Bilarbetstid. 121
Jordbruksdepartementet Sjukvårdsavfall. 141
lndustridepartementet Utbyggd regional näringspolitik. [31
Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen
KUNGL. BIBL.
. LiberFörlag