SOU 1976:1

Arbetsmiljölag : slutbetänkande

Till Statsrådet och chefen för arbetsmarknadsdepartementet

Genom beslut den 20 februari 1970 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för socialdepartementet att tillkalla högst sju sakkunniga för att företa en allmän översyn av arbetarskyddslagstiftningen. Med stöd av bemyndigandet till- kallades den 23 februari 1970 såsom sakkunniga numera generaldirektören i arbetarskyddsstyrelsen Gunnar Danielson, ombudsmannen i Svenska me- tallindustriarbetareförbundet numera riksdagsmannen Sivert Andersson, nu- mera förbundsjuristen i Tjänstemännens centralorganisation Kerstin Gus- tafsson, ombudsmannen i Landsorganisationen Leif Kjellstrand, dåvarande direktören i Sveriges pappersindustriförbund Gunnar Larsson, direktören i Svenska arbetsgivareföreningen Gunnar Lindström och dåvarande gene- raldirektören i arbetarskyddsstyrelsen Otto Westling. Samtidigt utsågs Da- nielson att vara ordförande.

Som experter åt utredningen tillkallades den 11 mars 1970 dåvarande förbundsjuristen i Landsorganisationen, numera försäkringsdomaren Bert Ahlgren, läkaren i Landsorganisationen Erik Bolinder, dåvarande överdi- rektören vid arbetsmedicinska institutet Sven Forssman, departementsrådet i socialdepartementet Gustav Jönsson, numera farmakologie doktorn Rune Lönngren. läkaren i Svenska arbetsgivareföreningen Nils Masreliez, numera försäkringsdomaren Karl-Ingvar Rundqvist och dåvarande överingenjören vid arbetarskyddsstyrelsen Hilding Starland. Ytterligare tillkallades som ex- perter den 20 april 1971 numera avdelningschefen vid arbetarskyddsstyrelsen Börje Ahlqvist, den 23 september 1971 numera distriktschefen vid yrkes- inspektionen Bertil Malmsköld, den 6 juli 1972 ordföranden i Sveriges aka- demikers centralorganisation/Statstjänstemännens riksförbund Osborne Bartley, den 19 januari 1973 numera avdelningschefen vid arbetarskydds- styrelsen Arne Westlin, den 25 maj 1973 dåvarande direktören vid försvarets personalvårdsbyrå Thorsten Holm, den 19januari 1974 tillförordnade kansli- rådet i arbetsmarknadsdepartementet Bengt Johansson, den 19 mars 1974 direktören i Svenska kommunförbundet Hans Forselius och byrådirektören Sven Rambe, den 14 oktober 1974 förste länsassessorn Fredrik Björkman och byråchefen vid arbetarskyddsstyrelsen Veronika Nissen, den 28 no— vember 1974 hovrättsassessorn Gerhard Wikrén och den 11 februari 1975 förbundsjuristen i Landsorganisationen Bo Ericson.

Gunnar Larsson entledigades från sitt uppdrag i utredningen den 31 de- cember 1973 och i hans ställe förordnades från nämnda lag direktören i Sveriges verkstadsförening Olof Gustafsson.

Den 18 mars 1974 entledigades Thorsten Holm från sitt uppdrag som expert och i hans ställe förordnades från nämnda dag generalmajoren vid försvarsstaben Sven-Olof Olson.

Från sina uppdrag som experter åt utredningen entledigades Bert Ahlgren den 5 juli 1973, Gustav Jönsson den 24 september 1974 samt Fredrik Björk— man och Sven Rambe den 10 november 1975.

Till sekreterare förordnades den 1 april 1970 numera hovrättsrådet Hans Gullberg. Som biträdande sekreterare förordnades samma dag departements- sekreteraren Jöns Lindström och den 1 september 1973 hovrättsassessorn Kerstin Paulsson-Nordling.

De sakkunniga har antagit benämningen arbetsmiljöutredningen. Arbetsmiljöutredningen har tidigare avlämnat delbetänkandet (SOU l972:86) Bättre arbetsmiljö.

Arbetsmiljöutredningen får härmed överlämna sitt slutbetänkande Ar- betsmiljölag med förslag till ny lagstiftning om arbetsmiljön.

Till betänkandet har fogats reservationer i vissa frågor. Samtidigt med betänkandet överlämnas tre bilagor. Bilaga 1 innehåller en redogörelse för rättsläge, enkäter m.m. I bilaga 2 framläggs rapporter i arbetspsykologiska och arbetssociologiska frågor från en till utrednings- sekretariatet knuten arbetsgrupp. Bilaga 3 innehåller en genomgång av vissa internationella frågor.

Utredningsuppdraget är med detta slutfört.

Stockholm i december 1975.

Gunnar Danielson

Sivert Andersson Kerstin Gustafsson Olof Gustafsson Leif Kjellstrand Gunnar Lindström Otto West/ing

/Hans Gullberg Jöns Lindström Kerstin Paulsson-Nordling

1. PVC Polyvinylklorid

' rskr riksdagsskrivelse

SACO/SR Sveriges akademikers centralorganisation/Statstjänstemännens riksförbund

SAF Svenska arbetsgivareföreningen SBN Svensk Byggnorm SFS Svensk författningssamling

* SIS Sveriges standardiseringskommission

SOU Statens offentliga utredningar SPRI Sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliserings- institut TCO Tjänstemännens centralorganisation I UKÄ Universitetskanslersämbetet

Författningsförslag

*; Förslag arr '. Arbetsmiljölag

Enligt riksdagens beslut föreskrives följande.

' 1 kap. Tillämpningsområde

* l 5 Denna lag gäller varje verksamhet, i vilken arbetstagare utför arbete för arbetsgivares räkning.

I de avseenden som anges i 3 kap. 5 % andra stycket gäller lagen även annan ' yrkesmässig verksamhet.

1 1

25. Vid tillämpning av 2 och 3 kap., 5 kap. 1 och 3 åå samt 6, 8, 9 och 10 kap. skall med arbetstagare likställas

1. värnpliktig och annan som fullgör i lag föreskriven tjänstgöring,

2. elev som genomgår utbildning,

3. den som under vård i anstalt utför anvisat arbete. 1 fall som avses i första stycket skall vad i lagen sägs om arbetsgivare gälla den som driver den verksamhet i vilken arbetet utföres.

1 35 Lagen gäller ej 1. Skeppstjänst, (* 2. arbete som utföres i arbetsgivarens hushåll.

Bestämmelserna i 4 kap. och 5 kap. 4ä gäller ej arbete som utföres i ar- betstagarens hem eller annars under sådana förhållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över hur arbetet är anordnat.

1 4 & Regeringen eller förvaltningsmyndighet som regeringen bestämmer kan i meddela särskilda föreskrifter om lagens tillämpning inom totalförsvaret och utbildningsområdet.

1 1 i 2 kap. Arbetsmiljöns beska/fenhet

1 & Arbetsmiljön skall vara tillfredsställande med hänsyn till arbetets natur och den sociala och tekniska utvecklingen i samhället. Arbetsförhållandena skall anpassas till människans förutsättningar i fy- siskt och psykiskt avseende. Härvid skall även beaktas möjligheterna att an- , ordna arbetet så att arbetstagare själv kan påverka sin arbetssituation.

25 Arbete skall planläggas och anordnas så att det kan utföras i en sund och säker miljö.

35 Arbetslokal skall vara så utförd och inredd att den är lämplig från ar- betsmiljösynpunkt. Luft-, ljud- och ljusförhållanden och övriga arbetshygieniska förhållanden skall vara tillfredsställande. Betryggande skyddsåtgärder skall vidtagas mot skada genom fall, ras eller liknande omständighet. Detsamma gäller i fråga om skada genom brand, ex- plosion, elektrisk ström eller annat jämförligt förhållande.

45 Maskiner, redskap och andra tekniska anordningar skall vara så beskaf- fade och placerade och brukas så att de ger betryggande säkerhet mot ohälsa och olycksfall.

55 Ämne som kan föranleda ohälsa eller olycksfall i arbete får användas endast under förhållanden som ger betryggande säkerhet.

6 5 Kan betryggande skydd mot ohälsa eller olycksfall icke nås på annat sätt, skall personlig skyddsutrustning användas. Denna skall tillhandahållas genom arbetsgivarens försorg.

75 Vid arbetsställe skall i den utsträckning som föranledes av arbetets art och arbetstagarnas behov finnas utrymmen och anordningar för personlig hygien, förtäring och vila. Detsamma gäller utrymmen och anordningar för första hjälp vid olycksfall eller sjukdom. Fordon för personaltransport skall vara lämpat för ändamålet.

3 kap. Allmänna skyldigheter för arbetsgivare m. fl.

] 5 Arbetsgivare och arbetstagare skall samverka för att åstadkomma en god arbetsmiljö.

25 Arbetsgivare skall vidtaga alla de åtgärder som behövs för att förebygga att arbetstagare utsättes för ohälsa eller olycksfall. Han skall ägna uppmärk- samhet åt att arbetet planlägges och anordnas så att det skapas en god ar- betsmiljö. Lokaler samt maskiner, redskap, skyddsutrustning och andra tek- niska anordningar skall underhållas väl.

35 Arbetsgivare skall se till att arbetstagare får god kännedom om de för- hållanden under vilka arbetet bedrives och upplyses om de risker som kan vara förbundna med arbetet. Arbetsgivaren skall förvissa sig om att arbets- tagaren har den utbildning som behövs och vet vad han har att iakttaga för att undgå riskerna i arbetet. Arbetsgivare skall beakta den särskilda risk för ohälsa och olycksfall som kan följa av att arbetstagare utför arbete ensam.

45. Arbetstagare skall medverka till att åstadkomma en god arbetsmiljö. Han skall följa givna föreskrifter samt använda de skyddsanordningar och iakttaga

| den försiktighet i övrigt som behövs för att förebygga ohälsa eller olycksfall. 4 Finner arbetstagare att arbete innebär omedelbar och allvarlig fara för liv eller hälsa, skall han snarast underrätta företrädare för arbetsgivaren eller * skyddsombud. För skada till följd av att arbetstagare underlåter att utföra arbetet i avvaktan på besked om det skall fortsättas är han fri från skade-

* ståndsskyldighet.

55 Arbetsgivare skall i tillämpliga delar följa denna lag och med stöd därav ' meddelade föreskrifter även i arbete som han själv utför. Den som driver verksamhet utan att ha arbetstagare anställd är skyldig att följa lagen och med stöd därav meddelade föreskrifter i fråga om teknisk .' anordning och ämne som kan föranleda ohälsa eller olycksfall samt be- '; träffande gemensamt arbetsställe.

65 När två eller flera samtidigt driver verksamhet på samma arbetsställe skall de samråda och gemensamt verka för att åstadkomma tillfredsställande , skyddsförhållanden.

7 5 Den som låter uppföra byggnad eller anläggning (byggherre) är ansvarig för samordning av åtgärder till skydd mot ohälsa och olycksfall på gemen- samt arbetsställe för byggnadsverksamhet. Är fast driftsställe gemensamt ar- 1 betsställe för flera verksamheter har den som råder över arbetsstället mot- svarande ansvar. Ansvaret för samordningen kan överlåtas till någon av dem som bedriver arbete på arbetsstället. På annat gemensamt arbetsställe än som avses i första stycket kan över- . enskommas att en av dem som bedriver arbete där skall ha ansvaret för sam- ordningen. Den som har ansvar enligt denna paragraf skall se till att samordning sker av skyddsåtgärder på arbetsstället. Övriga arbetsgivare och de som arbetar där skall följa de anvisningar som han lämnar i detta syfte.

8 5 Den som tillverkar. importerar, överlåter eller upplåter maskin, redskap, ' skyddsutrustning eller annan teknisk anordning skall se till att denna erbju- der betryggande säkerhet mot ohälsa och olycksfall då den avlämnas för att tagas i bruk eller utställes till försäljning eller i reklamsyfte. De anvisningar 1 som behövs för anordningens montering, användning och skötsel skall med- följa vid avlämnandet. Anordningen skall vara tydligt märkt med uppgifter av betydelse för att förebygga ohälsa och olycksfall.

95 Den som tillverkar, importerar eller överlåter ämne som kan föranleda ohälsa eller olycksfall skall vidtaga de åtgärder som behövs för att hindra , eller motverka att ämnet vid avsedd användning innebär risk från skydds- synpunkt. När ämnet avlämnas för att tagas i bruk skall de anvisningar med- ' följa som behövs för hanteringen. Ämnet skall vara tydligt märkt med upp- gifter av betydelse för att förebygga ohälsa och olycksfall.

. 105 Den som installerar maskin eller annan teknisk anordning som avses i 8 5 skall se till att behövliga skyddsanordningar uppsättes och att övriga » skyddsåtgärder som gäller för installationen vidtages.

115 1 8 kap. 8 och 9 55 föreskrives om skyddsansvar i vissa fall för den som råder över arbetsställe eller upplåter lokal eller markområde för arbete eller såsom personalutrymme.

4 kap. Arbetstidens förläggning

] 5 Med rast avses i denna lag avbrott i den dagliga arbetstiden, under vilket arbetstagaren icke är skyldig att stanna kvar på arbetsstället. Längden och förläggningen av rast skall anges på förhand så noga som omständigheterna medger.

Utför arbetstagare arbete under mer än fem timmar i följd skall rast an- ordnas. Rasternas antal, längd och förläggning skall vara tillfredsställande med hänsyn till arbetsförhållandena.

2 5 Rast får utbytas mot måltidsuppehåll vid arbetsplatsen, om detta är ound- gängligen påkallat med hänsyn till arbetsförhållandena eller med hänsyn till sjukdomsfall eller annan händelse som ej kunnat förutses. Sådant måltids- uppehåll inräknas i arbetstiden.

35 I den utsträckning det är påkallat med hänsyn till arbetsförhållandena skall utöver raster särskilda arbetspauser anordnas. Pauserna inräknas i ar- betstiden. Deras längd och förläggning skall anges på förhand så noga som omständigheterna medger.

45 Kvinna som ammar får ej vägras ledighet härför.

55 Arbetstagare skall ha behövlig ledighet för nattvila. Däri skall ingå tiden mellan klockan 24 och klockan 5. Avvikelse från första stycket får göras, om visst arbete med hänsyn till sin natur, allmänhetens behov eller annan särskild omständighet måste fort— gå även nattetid eller annars bedrivas före klockan 5 eller efter klockan 24.

65 Arbetstagare skall beredas minst trettio timmars sammanhängande le- dighet för varje period om sju dagar. Sådan veckovila skall såvitt möjligt för- ' läggas till veckoslut. Undantag från första stycket får göras tillfälligtvis om det föranledes av särskilt förhållande som ej kunnat förutses.

75 Genom kollektivavtal som på arbetstagarsidan slutits eller godkänts av fackförbund eller motsvarande facklig organisation får göras avvikelse från 1 5 andra stycket, 5 5 första stycket och 6 5 första stycket. Vidare får genom kollektivavtal i angiven ordning rast utbytas mot måltidsuppehåll vid arbets- platsen. Arbetsgivare, som är bunden av sådant kollektivavtal, får tillämpa avtalet på arbetstagare som sysselsättes i arbete som avses med avtalet även om är- betstagaren ej är medlem av den avtalsslutande organisationen på arbetsta- garsidan. Detta gäller dock ej arbetstagare som omfattas av annat tillämpligt kollektivavtal.

85 Tillsynsmyndighet får medge ytterligare undantag från 15" andra stycket 55 5 första stycket och 65 första stycket, om särskilda skäl föreligger.

' 5 kap. Minderåriga

' 15 Med minderårig avses i denna lag den som icke fyllt aderton år.

'-' 25 Minderårig får icke anlitas till arbete före det kalenderår under vilket han » fyller sexton år eller innan han fullgjort sin skolplikt. _ Utan hinder av första stycket får den som fyllt tretton år anlitas till lätt _ arbete som icke är ägnat att inverka menligt på hans hälsa, utveckling eller

, 35 Arbetsgivare skall se till att minderårig arbetstagare icke anlitas till arbete ' på sätt som medför risk för olycksfall eller överansträngning eller annan skad- lig inverkan på den minderåriges hälsa eller utveckling.

1 eller fyrtiofem timmar i veckan.

» Minderårig arbetstagare skall beredas oavbruten ledighet från arbetet för , nattvila under minst elva timmar varje dygn. I ledigheten skall ingå tiden , mellan klockan 22 och klockan 5. ' Tillsynsmyndighet får medge undantag från första och andra stycket, om , särskilda skäl föranleder därtill.

, 6 kap. Särskilda föreskrifter ' 1 5 Om det är påkallat från skyddssynpunkt kan regeringen eller, efter re- geringens bestämmande, arbetarskyddsstyrelsen föreskriva

1. att arbetsprocess, arbetsmetod eller anläggning avsedd för verksamhet av visst slag får användas endast efter tillstånd i angiven ordning,

2. att maskin, redskap, skyddsutrustning eller annan teknisk anordning av visst slag får brukas eller avlämnas för att tagas i bruk endast efter god- kännande i angiven ordning, ' 3. att ämne, som kan föranleda ohälsa eller olycksfall, får användas endast _ efter godkännande i angiven ordning eller att vid användningen skall gälla särskilt villkor.

Vid meddelande av föreskrift enligt första stycket 2 kan fastställas villkor för brukandet. I anslutning till sådan föreskrift kan ställas krav på monte- rings- eller bruksanvisning som skall medfölja anordningen vid avlämnan- ,det. Som förutsättning för godkännande kan anges särskilt villkor.

Även utan samband med föreskrift enligt första stycket kan föreskrivas * om kontroll, provning eller fortlöpande tillsyn vid användning av anordning

som där avses samt om undersökning av de arbetshygieniska förhållandena i visst slag av verksamhet.

1 25 Är det av särskild betydelse från skyddssynpunkt kan regeringen eller, 1 efter regeringens bestämmande, arbetarskyddsstyrelsen förbjuda användning 1 av arbetsprocess, arbetsmetod, anordning eller ämne som avses i 15.

3 5 Medför visst slag av arbete särskild risk för vissa grupper av arbetstagare kan regeringen eller, efter regeringens bestämmande, arbetarskyddsstyrelsen meddela förbud mot att dessa utför arbetet eller föreskriva att särskilt villkor skall gälla.

45 Innebär visst slag av arbete risk för ohälsa eller olycksfall får regeringen eller, efter regeringens bestämmande, arbetarskyddsstyrelsen föreskriva om läkarundersökning av dem som sysselsättes eller skall sysselsättas i arbetet. Föreskrift kan också meddelas om förbud mot att till arbetet anlita den som vid läkarundersökning företett sjuklighet eller svaghet som gör honom mot- taglig för sådan risk.

55. Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, arbetarskyddsstyrel- sen kan meddela särskilda föreskrifter om

1. arbete som avses i 5 kap. 25 andra stycket,

2. villkor för eller förbud mot att minderårig anlitas till arbete som medför påtaglig risk för olycksfall eller överansträngning eller annan skadlig inverkan på minderårigs hälsa eller utveckling.

7 kap. Samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare

[ 5 I syfte att åstadkomma en god arbetsmiljö skall arbetsgivare och arbets- tagare bedriva en på lämpligt sätt organiserad skyddsverksamhet.

25 På arbetsställe, där minst fem arbetstagare regelbundet sysselsättes, skall bland arbetstagarna utses ett eller flera skyddsombud. Skyddsombud skall utses även på annat arbetsställe, om arbetsförhållandena påkallar det. För skyddsombud bör ersättare utses. Skyddsombud utses av lokal facklig organisation som är bunden av kol— lektivavtal i förhållande till arbetsgivaren. Finnes ej sådan organisation, utses skyddsombud av arbetstagarna. För arbetsställe där skyddskommitté ej tillsatts äger yrkesinspektionen, om förhållandena påkallar det, medge att lokal avdelning av fackförbund eller motsvarande förening av arbetstagare utser skyddsombud utanför kretsen av arbetstagare (regionalt skyddsombud).

35 Finnes vid arbetsställe mer än ett skyddsombud. skall ett av ombuden utses att vara huvudskyddsombud med uppgift att leda och samordna skyddsombudens verksamhet.

45 Skyddsombud företräder arbetstagarna i skyddsfrågor och skall verka för tillfredsställande skyddsförhållanden. I detta syfte skall ombudet inom sitt skyddsområde vaka över skyddet mot ohälsa och olycksfall och deltaga vid planering av nya eller ändrade lokaler, anordningar, arbetsprocesser och arbetsmetoder. Arbetsgivare skall underrätta skyddsombud om förändringar av betydelse för skyddsförhållandena inom dennes skyddsområde. Skyddsombud skall söka vinna övriga arbetstagares medverkan i skydds- arbetet.

1 Arbetsgirare och arbetstagare svarar gemensamt för att skyddsombud får 1 erforderlig itbildning.

'i

155 Skyddsombud har rätt till den ledighet som fordras för uppdraget. », Skyddsombidet har därvid rätt till bibehållna anställningsförmåner.

) l

6 5 Skyddsombud har rätt att taga del av de handlingar och erhålla de upp- 1 lysningar i övrigt som är av betydelse för ombudets verksamhet. i

1 . . . 7 5 Innebärvisst arbete omedelbar och allvarlrg fara for arbetstagares l1v eller

hälsa och km rättelse icke genast uppnås genom hänvändelse till arbetsgi- varen, kan skyddsombud bestämma att arbetet skall avbrytas i avvaktan på ställningstagande av yrkesinspektionen. , Överträdes förbud som meddelats med stöd av 8 kap. 7 5 och som vunnit ; laga kraft eler som gäller utan hinder av förd klagan, äger skyddsombud ' avbryta arbete som avses med förbudet. ' Om det är påkallat från skyddssynpunkt, kan skyddsombud i avvaktan

* för ensam. För skada till följd av åtgärd som avses i denna paragraf är skyddsombud fri från ersättningsskyldighet.

85 Vid arbetsställe, där minst femtio arbetstagare regelbundet sysselsättes, skall finnas skyddskommitté, sammansatt av företrädare för arbetsgivaren och arbetstagarna. Skyddskommitté skall tillsättas även vid arbetsställe med mindre antal arbetstagare, om det begäres av arbetstagarna. Företrädare för de anställda utses bland arbetstagarna av lokal facklig or- 1ganisation som är bunden av kollektivavtal i förhållande till arbetsgivaren. 1Finnes ej sådan organisation, utses företrädare av arbetstagarna. 19 5 Skyddskommitté skall planera och övervaka skyddsarbetet inom arbets- istället. Den skall noga följa utvecklingen i frågor som rör skyddet mot ohälsa och olycksfall samt verka för tillfredsställande skyddsförhållanden på arbets- 1stället. 1 skyddskommitté skall behandlas frågor om företagshälsovård, frågor om planering av nya eller ändrade lokaler, anordningar, arbetsprocesser och ,arbetsmetoder samt frågor om upplysning och utbildning rörande arbetsmil- ' jön.

'105 Skyddsombud får icke hindras att fullgöra sina uppgifter. ' Skyddsombud får ej med anledning av sitt uppdrag ges försämrade arbets- ,förhållanden eler anställningsvillkor. När uppdraget har upphört skall arbets- 1tagaren vara tillförsäkrad samma eller likvärdiga arbetsförhållanden och an- 1ställningsvillkcr som om han ej haft uppdrag som skyddsombud.

11 5 Bryter arbetsgivare eller arbetstagare mot vad som föreskrives i 10 5, skall han utge ersättning för uppkommen skada. Vid bedömning om och 1i vad mån det uppstått skada skall hänsyn tagas även till omständigheter iav annan än rent ekonomisk betydelse. Om det med hänsyn till skadans stor- lek eller andra omständigheter är skäligt, kan skadeståndet jämkas.

125 Den som vill fordra skadestånd enligt 11 5 skall underrätta motparten om sitt anspråk inom fyra månader från det skadan inträffade. Har inom den tiden förhandling rörande anspråket påkallats enligt lagen ( l936:506) om förenings- och förhandlingsrätt eller med stöd av kollektivavtal, skall talan väckas inom fyra månader efter det att förhandlingen avslutades. I annat fall skall talan väckas inom åtta månader från skadans uppkomst. Första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om anspråk på an- ställningsförrnåner enligt 5 5. Iakttages ej vad som föreskrives i första och andra styckena. är talan förlorad.

135 Mål om tillämpning av 10 och 11 55 handlägges enligt lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister. Talan mot arbetstagare prövas av allmän domstol.

145 Vad som sägs i 5 5 och 10—13 55 äger motsvarande tillämpning på le- damot av skyddskommitté som utsetts av facklig organisation eller av ar- betstagarna.

155 Beträffande skyddsombud och ledamot av skyddskommitté, vilka ut- setts av organisation som avses i 2 5 andra eller tredje stycket, äger 2 5 andra stycket och 3—12 55 lagen (1974:358) om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen motsvarande tillämpning i den mån deras rättigheter enligt detta kapitel icke därigenom inskränkes.

8 kap. Tillsyn

1 5 Tillsynen över efterlevnaden av denna lag och med stöd av lagen med- delade föreskrifter utövas av arbetarskyddsstyrelsen samt, under dess över— inseende och ledning, av yrkesinspektionen.

25 Det åligger kommun att efter samråd med yrkesinspektionen utse en el- ler flera kommunala tillsynsmän med erforderlig kompetens att biträda yr- kesinspektionen vid tillsyn enligt 1 5. Kommun skall årligen till yrkesinspektionen lämna redogörelse för den kommunala tillsynens utövande. Fullgör kommunal tillsynsman ej vad som åligger honom och kommer det genom anmälan av yrkesinspektionen eller på annat sätt till kommunens kännedom, skall kommunen vidtaga åtgärder för att åstadkomma rättelse.

35 Tillsynsmyndighet har rätt att efter anfordran erhålla de upplysningar. handlingar och prov samt påkalla de undersökningar som behövs för tillsynen enligt denna lag. Den som i sin verksamhet använder viss produkt eller uppdrar åt annan att utföra visst arbete är skyldig att på myndighetens begäran lämna upp- lysning om vem som levererat produkten eller utför arbetet.

45 Läkare som i sin verksamhet får kännedom om sjukdom som kan ha samband med arbete skall göra anmälan hos tillsynsmyndighet. Det åligger läkare att lämna tillsynsmyndighet upplysningar och biträde.

155 För tillsyn enligt denna lag äger tillsynsmyndighet tillträde till arbets- 1 ställe och får där göra undersökningar eller taga prov. För uttaget prov utgår ,' ej ersättning. Det åligger polismyndighet att lämna den handräckning som behövs för 1 utövande av tillsyn enligt denna lag. Om skyldighet att ersätta tillsynsmyndighet kostnader för provtagning och 1 undersökning av prov förordnar regeringen eller, efter regeringens bestäm- ," mande, arbetarskyddsstyrelsen.

&.

65 Finnes ej överenskommelse om vem som skall ha samordningsansvar som avses i 3 kap. 7 5 andra stycket, kan yrkesinspektionen föreskriva vem som skall ha sådant ansvar.

75 Yrkesinspektionen äger gentemot den som har skyddsansvar enligt 3 kap. 2—10 55 eller 65 i detta kapitel meddela föreläggande, förbud eller fö- reskrift som behövs för att denna lag eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen skall efterlevas. 1 beslut om föreläggande, förbud eller föreskrift kan yrkesinspektionen ut- .sätta vite. Underlåter någon att vidtaga åtgärd som åligger honom enligt föreläggan- 'de, får yrkesinspektionen förordna om rättelse på hans bekostnad.

85 Föreligger på arbetsställe missförhållande som innebär risk för ohälsa el- '1er olycksfall för någon som arbetar där, kan yrkesinspektionen rikta före- läggande eller förbud enligt 7 5 mot den som råder över arbetsstället även i fall då denne ej är arbetsgivare i förhållande till den som utsättes för risken.

95 Föreligger missförhållande i skyddshänseende beträffande lokal eller tmarkområde som upplåtits för arbete eller såsom personalutrymme, kan yr- 1kesinspektionen meddela förbud enligt 7 5 mot vidare sådan upplåtelse till 'dess angiven åtgärd vidtagits med lokalen eller markområdet.

10 5 Arbetarskyddsstyrelsen äger utan föregående beslut av yrkesinspektio- .nen förordna om åtgärd som avses i 6—9 55.

11 5 Regeringen kan föreskriva att särskilda avgifter skall tagas ut i ärende 'enligt denna lag.

125 Den som tagit befattning med tillsyn enligt denna lag eller utsetts till 'skyddsombud eller ledamot i skyddskommitté får ej obehörigen yppa eller .nyttja vad han under uppdraget eller i tjänsten erfarit om yrkeshemlighet, ,arbetsförfarande, affärsförhållande, enskilds personliga förhållande eller för- .hållande av betydelse för landets försvar. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning i fråga om ledamot i sty- relsen för lokal facklig organisation med avseende på vad denne erfarit av skyddsombud eller ledamot i skyddskommitté som utsetts av organisatio-

9 kap. Ansvar

1 5 Till böter eller fängelse i högst ett år dömes den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot föreläggande, förbud eller föreskrift som meddelats honom med stöd av 8 kap. 7—1055. Detta gäller dock ej om föreläggandet, förbudet eller föreskriften förenats med vite.

25 Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot föreskrift som med- delats med stöd av 6 kap. 1 eller 25 dömes till böter eller fängelse i högst ett år.

Arbetsgivare, som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 5 kap. 2 5" första eller andra stycket eller mot föreskrift som meddelats med stöd av 6 kap. 3—5 55 dömes till böter.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet lämnar oriktig uppgift vid full- görande av skyldighet enligt 8 kap. 35 dömes till böter. Till samma straff dömes den som utan giltigt skäl uppsåtligen eller av oaktsamhet tar bort eller sätter ur bruk skyddsanordning.

35 Om ansvar vid överträdelse av 8 kap. 125 föreskrives i 20 kap. 35 brottsbalken.

45 Teknisk anordning eller ämne, som omfattats av förbud enligt 6 kap. 25 eller 8 kap. 75 och som varit föremål för brott enligt 1 5 eller 25 första stycket i detta kapitel, eller värdet därav skall förklaras förverkat, om det ej är oskäligt. Detsamma gäller i fråga om förbud som arbetarskyddsstyrelsen meddelat enligt 8 kap. 105 jämförd med 7 5.

10 kap. Ful/följd av talan

l 5 Talan mot beslut av yrkesinspektionen föres hos arbetarskyddsstyrelsen genom besvär.

Mot arbetarskyddsstyrelsens beslut i ärende som avses i 5 kap. 45 eller 7 kap. 25 tredje stycket får talan ej föras.

Talan mot annat beslut, som arbetarskyddsstyrelsen meddelat enligt denna lag eller som meddelats med stöd av regeringens förordnande enligt lagen, föres hos regeringen. För att tillvarataga arbetstagarnas intresse får talan föras av huvudskydds- ombud eller, om sådant ombud ej finnes, av annat skyddsombud. Finnes ej skyddsombud, får talan föras av organisation av arbetstagare i den mån saken rör medlemmarnas intresse och organisationen tidigare yttrat sig i ären— det.

25 Tillsynsmyndighet äger förordna att dess beslut skall följas utan hinder av att det överklagas.

Denna lag träder i kraft den 1januari 1978 då arbetarskyddslagen (194911) och skogsförläggningslagen (1963z246) upphör att gälla.

Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till eller avses eljest däri lagrum, som ersatts genom bestämmelse i den nya lagen, skall denna 'i stället tillämpas. Vid ikraftträdandet gällande föreskrifter, som meddelats av arbetarskydds- 1 styrelsen med stöd av arbetarskyddslagen eller skogsförläggningslagen, skall anses utfärdade enligt motsvarande bestämmelse i den nya lagen. Därvid ,skall dock 9 kap. 2 5 första och andra styckena arbetsmiljölagen äga tillämp- 1' ning endast i fråga om föreskrift som utfärdats med stöd av 8 a 5 tredje styck- 1] et arbetarskyddslagen.

I den mån tillämpningsområdet för den nya lagen utvidgats i förhållande till arbetarskyddslagen gäller föreskrifter som avses i tredje stycket endast inom deras hittillsvarande område intill dess regeringen eller, efter regering- ens bestämmande, arbetarskyddsstyrelsen förordnar annat.

Förslag till , Arbetsmiljöförordning

Regeringen föreskriver följande.

Bemyndiganden

115 Föreskrifter enligt 1 kap. 45 och 6 kap. 1—5 55 arbetsmiljölagen 1(1977:000) meddelas av arbetarskyddsstyrelsen.

25 Arbetarskyddsstyrelsen kan föreskriva

1. att maskin, redskap, skyddsutrustning eller annan teknisk anordning skall ha skylt eller annan märkning som upptager tillverkarens namn eller annan uppgift om anordningen,

2. att förpackning, kärl eller liknande, vari ämne som kan föranleda ohälsa eller olycksfall förvaras, skall vid användningen vara försedd med märkning,

3. att den som använder eller avser att använda sådan anordning eller så- dant ämne skall i angiven ordning göra anmälan om detta och om använd- ningssättet,

4. att förteckning över sådan anordning eller sådant ämne skall föras på arbetsstället,

5. att uppgift skall lämnas om resultat av kontroll eller undersökning som avses i 6 kap. 1 5 tredje stycket arbetsmiljölagen (1977:000),

6. att vid läkarundersökning enligt 6 kap. 45 nämnda lag skall föras register med uppgifter om namn på dem som anlitas till arbetet och om undersökningsresultat.

Arbetarskyddsstyrelsen kan meddela särskilda föreskrifter även i fråga om installation av anordning som avses i första stycket.

5 Närmare föreskrifter för tillämpningen av arbetsmiljölagen (1977:000) meddelas av arbetarskyddsstyrelsen. För planering och kontroll av arbets- miljön kan styrelsen meddela föreskrifter om gränsvärden.

Byggnads/ovsärenden m. m.

45 På begäran av den som ämnar söka byggnadslov enligt byggnadsstadgan (19592612) för arbetslokal eller personalrum, skall yrkesinspektionen avge ut— låtande om lokalens lämplighet från arbetarskyddssynpunkt. ! sådant ut- låtande skall anges om skyddsombud, skyddskommitté eller organisation som företräder arbetstagarna fått tillfälle att yttra sig över förslaget. Kan till- räcklig prövning i arbetarskyddshänseende ej ske på grund av att det icke är känt för vilket slag av verksamhet arbetslokalen skall användas, skall också detta anges i utlåtandet.

55 Arbetsgivare skall underrätta skyddsombud, skyddskommitté eller ar- betstagarorganisation om innehållet i byggnadslov som avser arbetslökal eller personalrum.

65 När arbetslokal eller personalrum, beträffande vilken byggnadslov eller anmälan enligt 665 byggnadsstadgan (1959z612) ej erfordras, skall tagas i bruk för stadigvarande användning skall anmälan göras till yrkesinspektio- nen. Anmälan skall göras senast tre veckor innan lokalen tages i bruk. Anmälan enligt första stycket skall även göras när erforderlig prövning i arbetarskyddshänseende ej kunnat ske i ärende om byggnadslov, när ar— betslokal skall tagas i bruk för annan verksamhet än den vartill lokalen senast varit använd eller när arbetstagare skall anställas i verksamhet där förut icke funnits någon anställd. ] anmälan skall anges anmälarens namn, yrke och adress, arbetslokalens belägenhet samt verksamhetens art och omfattning.

Gemensamt arbetsställe

7 5 Den som är ansvarig för samordning av skyddsåtgärder enligt 3 kap. 7 5 eller 8 kap. 65 arbetsmiljölagen( 19771000) skall på det gemensamma ar- betsstället sätta upp anslag med uppgift om att han har detta ansvar.

Lokal skyddsverksamher

8 5 Skyddsombud och ersättare för skyddsombud utses för en tid av tre är, om ej anställningsförhållandena eller omständigheterna i övrigt påkallar undantag.

Till skyddsombud skall utses lämplig person med insikt i och intresse för arbetsmiljöfrågor. Skyddsombud skall äga god förtrogenhet med arbetsför- hållandena inom sitt skyddsområde.

Antalet skyddsombud bestämmes efter arbetsställets storlek, arbetets na— tur och arbetsförhållandena. Råder bland arbetstagarna tvekan om vilket an- tal skyddsombud, som bör utses vid ett arbetsställe, eller om arbetsställets indelning i skyddsområden, bör före valet samråd ske med arbetsgivaren och yrkesinspektionen. Vid arbetsställe med flera avdelningar bör skyddsombud utses för varje avdelning eller grupp av avdelningar med likartat arbete. Där arbete bedrives på skift, bör för skiftlag med flera arbetstagare skyddsombud finnas bland arbetstagarna på varje skift.

Skyddsombud kan skiljas från sitt uppdrag genom beslut av den organi- * sation eller de arbetstagare som utsett ombudet.

1, 95 Arbetsgivare skall underrätta skyddsombud om till vem framställning 1 skall ske i skyddsfrågor. —

Finner skyddsombud att åtgärder behöver vidtagas för att få till stånd till- fredsställande skyddsförhållanden, skall skyddsombudet göra framställning % om detta. Skyddsombud kan också begära att viss undersökning skall göras för kontroll av förhållandena inom Skyddsområdet. På begäran skall skriftligt bevis om framställningen genast lämnas till skyddsombudet.

Har skyddsombud gjort framställning om viss skyddsåtgärd, skall besked i frågan lämnas utan dröjsmål. Sker ej detta äger skyddsombud påkalla in- gripande av yrkesinspektionen. Motsvarande gäller om framställningen icke beaktas inom skälig tid. Där skyddskommitté finnes, äger skyddsombud di- rekt påkalla kommitténs behandling av skyddsfråga.

Vid varje arbetsställe bör regelbunden översyn ske genom skyddsrond.

105 Antalet ledamöter i skyddskommitté bestämmes med hänsyn till an- talet arbetstagare vid arbetsstället, arbetets natur och arbetsförhållandena. Av ledamöterna skall om möjligt en vara i företagsledande eller därmed jämförlig 1 ställning. I kommittén bör också ingå ledamot som tillhör styrelsen för lokal 1 organisation av arbetstagare. Vidare skall i kommittén ingå skyddsombud. 1 Vid skyddskommitténs sammanträden bör även företrädare för företags- ' hälsovården vara närvarande. 1 Ordförande och sekreterare i skyddskommittén utses av arbetsgivaren, om ' icke annat överenskommes. Skyddskommittén bör sammanträda minst en gång var tredje månad.

', 11 5 Kan i skyddskommittén företrädare för arbetsgivare och arbetstagare ' icke ena sig om beslut, skall på begäran av ledamot frågan hänskjutas till .; yrkesinspektionen, som har att pröva denna i den mån den faller inom om- : rådet för inspektionens befogenhet.

[ beslut av skyddskommitté bör anges den tid inom vilken beslutet skall ' vara verkställt.

, 125 Uppgift om skyddsombuds namn och adress, dennes skyddsområde , och den tid, för vilken ombudet utsetts, skall snarast möjligt efter förrättat val skriftligen lämnas till arbetsgivaren och yrkesinspektionen av den orga- , nisation eller de arbetstagare som förrättat valet. Om skyddsombud ersättes, , skall anges vilken person det nya skyddsombudet ersätter.

Har skyddskommitté tillsatts, skall arbetsgivaren skriftligen underrätta yr- kesinspektionen om detta.

Arbetsgivare skall på arbetsstället uppsätta anslag med uppgift om namn på skyddsombud och ledamöter av skyddskommitté.

13 5 Vid förrättning på arbetsställe skall tillsynsmyndighet eller besiktnings-

' organ, som verkställer kontroll enligt föreskrift av myndighet, kontakta skyddsombud som är anträffbart pä arbetsstället.

Tillsynsmyndighet skall tillställa skyddsombud avskrift av skriftligt med-

delande som lämnas till arbetsstället i skyddsfråga. Avskriften skall förvaras av skyddsombud under minst två år. Avgår skyddsombud, skall avskriften överlämnas till efterträdaren.

Undantag beträffande arbetsmiljö/agens tillämpning

14 5 Vid övning inom försvarsmakten, civilförsvaret eller totalförsvaret i öv- rigt gäller ej 3 kap. 45 andra stycket och 7 kap. 75 arbetsmiljölagen (1977:000).

155 Arbetsmiljölagen (1977:000) gäller ej arbete som elev utför i lägre års- kurser än årskurs 7 inom grundskolan eller motsvarande utbildningsform.

Särskilda bestämmelser

165 På arbetsställe skall arbetsmiljölagen (1977:000) och denna förordning finnas tillgängliga för arbetstagarna. Detsamma gäller de övriga författningar som utfärdats med stöd av lagen eller förordningen och rör den verksamhet som bedrives där.

175 Skriftligt meddelande från yrkesinspektionen i skyddsfrågor samt intyg över kontroll och provning och övriga handlingar som har samband därmed skall förvaras tillgängliga på arbetsstället under minst fem år. Beträffande intyg kan arbetarskyddsstyrelsen föreskriva annan förvaringstid. Överlåtes verksamheten skall meddelandena och intygen överlämnas till den nye in- nehavaren.

185 Har olycksfall medfört dödlig utgång eller svårare kroppsskada eller samtidigt drabbat flera arbetstagare skall arbetsgivaren utan dröjsmål under- rätta yrkesinspektionen därom. Detsamma gäller även när olycksfall eller olycksfallstillbud annars är av sådan beskaffenhet att det kan antagas vara av väsentlig betydelse att det kommer till yrkesinspektionens kännedom. Bestämmelserna i första stycket skall äga motsvarande tillämpning beträf— fande skada som avses i 65 första stycket b) eller c) lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring eller som annars kan antagas vara föranledd av häl- sofarligt arbete.

Til/syn

19 5 Tillsynsmyndighet skall genom upplysningar, råd och anvisningar eller genom åtgärd enligt 8 kap. arbetsmiljölagen (1977:000) verka för att en till- fredsställande arbetsmiljö åstadkommes. Tillsynen skall även inriktas på att främja lokal skyddsverksamhet.

] fråga om arbete som utföres i hem skall inspektionsbesök ske endast på begäran av part eller om annars särskild anledning föreligger.

1 1 Ansvar

205 Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot föreskrift som meddelats med stöd av 25 dömes till böter. Till samma straff dömes den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 6, 17 eller 18 5.

l 21 5 Avskrift av dom eller slutligt beslut i mål om ansvar enligt arbetsmil- * jölagen eller med stöd därav meddelade föreskrifter sändes till yrkesinspek- 1 tionen. Detsamma gäller mål om ansvar enligt 3 kap. 7—9 55 brottsbalken 1 när målet rör arbetsgivares ansvar för att ha vållat skada eller ha framkallat 1 fara för anställd.

1 Denna förordning träderi kraft den ljanuari 1978, då arbetarskyddskun— 1 görelsen (19491208), kungörelsen (1937:816) om skyddsåtgärder, som vid 1 lastning och lossning av fartyg ankomma på arbetsgivaren m. fl., kungörelsen 1(1948:824) angående specialinspektör inom yrkesinspektionen för tillsyn å 1 framställning, handhavande och förvaring av explosiva och särskilt eldfarliga 1 ämnen, kungörelsen (19481825) angående specialinspektörer inom yrkesin- spektionen för tillsyn å elektriska starkströmsanläggningar, kungörelsen » (1949:210) om förbud att använda arbetstagare till målningsarbete med bly- färg, kungörelsen (1949z211) om läkarundersökning och läkarbesiktning till förebyggande av vissa yrkessjukdomar, kungörelsen (l949:213) om läkar- 1 undersökning och läkarbesiktning av minderåriga arbetstagare, kungörelsen »(1949:491) om förbud att använda bensolhaltigt ämne vid tillverkning av * läderskodon, kungörelsen (1963:662) om tillämpning av arbetarskyddslagen å arbete vid vissa undervisnings- och utbildningsanstalter och kungörelsen (1966:521) om förbud att använda minderårig till vissa arbeten upphör att gälla.

' Vid ikraftträdandet gällande föreskrifter, som arbetarskyddsstyrelsen med- delat med stöd av arbetarskyddskungörelsen, skall anses utfärdade enligt ' motsvarande bestämmelse i arbetsmiljölagen (1977:000) eller denna förord- 1 ning. Därvid skall dock 9 kap. 2 5 första och andra styckena arbetsmiljölagen 1 samt 205 arbetsmiljöförordningen äga tillämpning endast i fråga om före- 1skrift som utfärdats med stöd av 9, 24, 33, 35, 36 eller 395 arbetarskydds- kungörelsen.

I den mån tillämpningsområdet för arbetsmiljölagen och den nya förord- 1ningen utvidgas i förhållande till arbetarskyddslagen (194911) och arbetar- 1 skyddskungörelsen, gäller föreskrifter som avses i andra stycket endast inom 1 deras hittillsvarande område intill dess arbetarskyddsstyrelsen förordnar an-

nat. 1 Arbetarskyddsstyrelsen får, intill dess regeringen förordnar annat, alltjämt 1 meddela föreskrifter angående villkor för behörighet såsom besiktningsman.

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1945:844) om förbud mot uppsägning eller avskedande av arbetstagare med anledning av äktenskap eller ha- vandeskap m. m.

Enligt riksdagens beslut föreskrives i fråga om lagen (l945:844) om förbud mot uppsägning eller avskedande av arbetstagare med anledning av äkten- skap eller havandeskap m. m.

dels att 35 skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 2 a 5, av nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

Arbetstagare, som ej må sägas upp eller avskedas av anledning varom i denna lag förmäles, är ej heller plik- tig att av sådan anledning vidkännas minskning i de med anställningen förenade förmånerna i vidare mån än som följer av sådan bortovaro från arbetet varom förmäles i 25 andra stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1978.

(II

(Föreslagen lydelse)

2a5

Kvinnlig arbetstagare, som ej om— fattas av 2 5, för icke sägas upp eller avskedas på den grund att hon i sam- band med havandeskap eller barns ji)" - delse avhåller sig från arbetet under högst sex veckor före och sex veckor efter nedkomsten.

Arbetstagare, som ej må sägas upp eller avskedas av anledning varom i denna lag förmäles, är ej heller plik- tig att av sådan anledning vidkännas minskning i de med anställningen förenade förmånerna i vidare mån än som följer av sådan bortovaro från arbetet varom förmäles i 25 andra stycket eller 2 a 5.

' Förslag till

» Lag om ändring i lagen (1974: 13) om vissa anställningsfrämjande åt-

' gärder

Enligt riksdagens beslut föreskrives i fråga om lagen (1974:13) om vissa , anställningsfrämjande åtgärder att 155 skall ha nedan angivna lydelse.

Wuvarande lydelse)

15

Beträffande den som företräder ar- ) betstagarorganisation i frågor enligt denna lag och icke omfattas av lagen ; (19741358) om facklig förtroende- )! mans ställning på arbetsplatsen äger

42—44 55 arbetarskyddslagen ( 1 94 9: 1 )

&

(Föreslagen lydelse)

Beträffande den som företräder ar- betstagarorganisation i frågor enligt denna lag och icke omfattas av lagen (l974z358) om facklig förtroende- mans ställning på arbetsplatsen äger

7 kap. 10—1355' arbetsmiljölagen '"— motsvarande tillämpning. (1977:000) motsvarande tillämp- ning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1978.

Förslag till , Förordning om ändring i byggnadsstadgan (1959z612)

Regeringen föreskriveri fråga om byggnadsstadgan (1959z612) att 72 5 skall ha nedan angivna lydelse.

(Föreslagen lydelse) 72 5

, (Nuvarande lydelse)

, Kommunstyrelsen äger på kommunens vägnar överklaga länsstyrelsens beslut i ärende rörande av byggnadsnämnd antaget förslag till stadsplan. byggnadsplan eller tomtindelning eller ändring därav. såframt ej klagan på , grund av stadgandet i l505 tredje stycket byggnadslagen är utesluten. och . må även eljest i sådant ärende föra kommunens talan och bevaka dess rätt. Mot beslut av byggnadsnämnd, länsstyrelse eller kammarrätt i fråga om tillstånd till nybyggnad eller annan åtgärd i närheten av befästning. flygplats eller annan anläggning. som avses i 81 5 byggnadslagen eller omfattas av förordnande enligt 825 samma lag. må talan föras av luftfartsverket om , frågan rör civil flygplats. av den i atomenergilagen omnämnda tillsynsmyn-

digheten om frågan rör atomreaktor eller annan atomenergianläggning samt eljest av överbefälhavaren eller myndighet som denne bestämmer.

Framgår av utlåtande enligt 56 45 1 mom. andra stycket artfo'reträdare/ör arbetstagare yttrat sig över byggnads— företag äger huvudskyddsombud eller. om sådant ombud ej finnes, annat skyddsombud föra talan mot beslut i byggnads/ovsärende. Finnes ej skydds- ombud, får talan i ställetjkiras av or- ganisation som yttrat sig enligt utlåtan- det.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1978.

Förslag till Förordning om ändring i miljöskyddskungörelsen (1969z388)

Regeringen föreskriver att i miljöskyddskungörelsen (1969:388) skall in- föras en ny paragraf. 33a5, av nedan angivna lydelse.

(Föreslagen lydelse) 33 a 5

När ansökan om tillstånd eller dis- pens enligt 2 eller 3 _5' eller anmälan enligt 8 eller 9 _5' inkommer till konces- sionsnämnden, statens naturvårdsverk

. eller länsstyrelsen ska/l myndigheten underrätta skyddsombud eller facklig organisation som företräder arbetsta— garna om innehållet i ansökningen el- ler anmälningen. Detta gäller dock icke om av ansökningen eller annars framgår att de som sålunda avses re- dan äger kännedom om dess innehåll.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1978.

* SOU 1976:1 il l. l l .

Förslag till

* Förordning om ändring i djurstallkungörelsen (1973:270)

Regeringen föreskriver i fråga om djurstallkungörelsen (1973z270) att 1 5 i skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 1 %

Med djurstall avses i denna kungörelse byggnad eller del av byggnad för hållande av häst, nötkreatur, ren, svin, får, get eller fjäderfä.

, Kungörelsen är ej tillämplig på Kungörelsen är ej tillämplig på , djurstall som användes av krigsmak- djurstall som användes av försvars-

ten eller på stall som avses i skogsför- makten. ' läggningslagen (1963:246).

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1978.

i: 1 Sammanfattning

; Arbetsmiljöutredningen lägger i detta betänkande fram ett samlat förslag ? till helt ny arbetarskyddslagstiftning. Den nya arbetsmiljölag som föreslås ;, anger de grundläggande krav som skall kunna ställas på förhållandena i * arbetslivet. Inom dess ram ryms åtgärder mot alla slag av hälso- och sä- = kerhetsrisker som anknyter till arbetsmiljön. ] förhållande till annan lag- stiftning är arbetsmiljölagen i dessa avseenden övergripande. , Utgångspunkten är att skydda mot hälsofaror och olycksrisker. Men mål- ' sättningen är vidare än att bara skydda mot vissa negativa företeelser som innebär risker för hälsa och säkerhet. I kraft av den vidgade synen på ar- betsmiljöns betydelse bygger lagförslaget på att syftet också skall vara att söka nå fram till arbetsförhållanden där arbetet av den enskilde kan upplevas , som en meningsfylld och berikande del av tillvaron.

l arbetsmiljölagen anges i grova drag medlen för att nå målet. Ansvars- förhållandena regleras, skyldigheter och rättigheter slås fast. . Ett viktigt avsnitt utgör det som behandlar samverkan mellan parterna. ! Där finns bestämmelser om hur skyddsverksamheten ute i företagen skall vara organiserad. De anställdas medverkan i utformningen av sin arbetsmiljö f är här starkt framhävd. Samtidigt betonas emellertid myndigheternas roll att ge vägledning och ingripa där det behövs för att lagstiftningens intentioner skall infrias. Arbetarskyddsstyrelsens och yrkesinspektionens möjligheter , att ge föreskrifter, kontrollera och göra direkta ingripanden stärks väsentligt. l betänkandet Bättre arbetsmiljö föreslog utredningen bl. a. nya bestäm— ? melser med syfte att förstärka de anställdas inflytande över sin arbetsmiljö. Särskilt stärktes skyddsombudens och skyddskommitteéernas ställning. Satsning på regionala skyddsombud var en viktig del i det nya som fördes fram med tanke på de mindre arbetsställena. . De bestämmelser som fördes in i arbetarskyddslagen fr. o. m. den ljanuari ' 1974 har förts över i huvudsak oförändrade till den nya lagen. Vissa ändringar . och utvidgningar har dock skett mot bakgrunden av de erfarenheter som gjorts.

I övrigt innebär lagförslaget i väsentliga stycken en helt ny reglering jäm- fört med vad som nu gäller. lagstiftningens allmängiltighet betonas ytter- ligare genom en utvidgning av lagens tillämpningsområde bl. a. i fråga om » försvaret, utbildningen, familjejordbruken och ensamföretagarna.

Den föreslagna arbetsmiljölagen är en utpräglad ramlag. Detta innebär att det materiella innehållet i reglerna om arbetsmiljöns beskaffenhet och

tillämpningsföreskrifter som arbetarskyddsstyrelsen skall kunna utfärda. I lagen och den därtill knutna arbetsmiljöförordningen finns en rad stadganden som ger styrelsen befogenheter att i nära samverkan med parterna på ar— betsmarknaden meddela detaljerade föreskrifter i olika hänseenden.

Inom ramen för den nya lagen skall en vidareutveckling av kraven på arbetsmiljön kunna ske i takt med utvecklingen i samhället i socialt och tekniskt hänseende. Allt efter som styrelsen ger ut föreskrifter kan en mera ingående precisering ske och säkrare underlag skapas för skyddsarbetet. ] stor utsträckning har straffsanktioner knutits till brott mot sådana före- skrifter. I övrigt bygger sanktionssystemet vidare på de nuvarande reglerna om föreläggande och förbud mot försumliga arbetsgivare.

Den nya lagstiftningen kommer att ställa anspråk på betydligt ökade re- surser för arbetarskyddsmyndigheterna. Utredningen uttalar sig också för en fortsatt kraftig upprustning. Detta sker i medvetande om att utan att så sker kan förväntningarna och anspråken på lagstiftningen inte infrias.

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft i den I januari 1978. Även i den mån resurserna finns eller blir tillgängliga tar det tid att utforma de närmare bestämmelser som skall till bestämmelser som för övrigt stän- digt måste kunna ändras med hänsyn till utvecklingen och nya erfarenheter. Detta innebär att datum för den nya lagstiftningens ikraftträdande ingalunda kan betecknas som en dag då det hela är fullbordat. Snarare rör det sig om avstamp för en ny fas i utvecklingen på arbetsmiljöområdet. En ut- veckling som i mycket bygger på erfarenheter och insatser i förfluten tid och som framöver tar intryck av nya kunskaper och tänkesätt. Som ett genomgående drag för såväl utformningen av regelsystemet som tillämp— ningen gäller att myndigheternas arbete är nära förankrat hos dem för vilka lagstiftningen är till.

I det följande görs en mera systematisk genomgång av utredningens för- slag.

Arbetsmiljölagstiftningens til/ämpningsområde

Arbetarskyddslagen har i dag ett mycket brett giltighetsområde. Utredningen föreslår ändock väsentliga utvidgningar när det gäller den nya arbetsmil- jölagen.

Arbetsmiljölagen skall omfatta även arbete som arbetsgivaren själv utför. Vidare skall ensamföretagare omfattas av reglerna om maskiner och andra tekniska anordningar. Detsamma skall gälla i fråga om ämne som kan för— anleda ohälsa eller olycksfall.

Lagstiftningen om arbetsmiljön görs i princip tillämplig på hela försvars- makten, civilförsvaret och totalförsvaret i övrigt. Detta innebär bl. a_ att det nuvarande undantaget för militära övningar och liknande slopas. De värnpliktiga skall skyddas enligt samma regler som gäller för anställda. Till- synen för verksamheten inom försvaret läggs på arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen. Med hänsyn till den militära verksamhetens speciella natur skal] särskilda föreskrifter kunna meddelas om arbetsmiljölagens till— lämpning på detta område. Utredningen föreslår i detta hänseende ett undan- tag vad gäller rätten för skyddsombud att stoppa verksamheten under öv- ningar.

emellertid inte gälla de lägsta klasserna i grundskolan (årskurs 1—6). På vård- i området slopas nuvarande begränsning till anstalter där de intagna kan hållas kvar tvångsvis.

Reglerna om samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare skall dock inte vara direkt tillämpliga på värnpliktiga, elever och vårdtagare.

Nuvarande undantag för familjemedlemmars arbete slopas. Detta får främst betydelse för familjejordbruken som förs in under arbetsmiljölagen.

Även s. k. okontrollerbart arbete bl. a. hemindustriellt arbete — skall E'l princip omfattas av arbetsmiljölagen. i Av de undantag som nu finns i arbetarskyddslagen återstår efter detta endast Skeppstjänst och arbete som utförs i arbetsgivarens hushåll. På dessa områden finns särskild lagstiftning som reglerar även arbetarskyddet. ' Bestämmelser om skogsförläggningar och skogsstall finns i dag i en sär- skild skogsförläggningslag. Lagen gäller arbete inom skogsbruket samt flott- Inings- och vägarbete. Med hänsyn till skogsbrukets mekanisering och väg- nätets utbyggnad har denna lag kommit att få allt mindre betydelse. Ut- iredningen anser att det saknas skäl att ha en särskild lagstiftning för för- läggningar för skogsarbete och vägarbete. Det föreslås därför att skogsför- läggningslagen upphävs. Hänsyn till detta har tagits vid utformningen av arbetsmiljölagen.

”Som en inledning till utredningens överväganden om vilka krav som skall kunna ställas på arbetsmiljön presenteras en översikt över olika arbetsmiljöer. .Där anges i stora drag hur dessa ändrats till följd av den tekniska utveck- lingen. Synpunkter ges också på hur nya kunskaper och värderingar påverkat synen på arbetslivets villkor. Utredningen slår fast att rätten till ett så riskfritt och meningsfullt arbete som möjligt är av grundläggande betydelse. Härvid måste beaktas alla de sidor av arbetsmiljön som kan vara 'av betydelse för den fysiska och psysiska hälsan. Mot denna bakgrund fö- reslår utredningen att arbetsmiljölagens materiella regler inleds med en be-

betets natur och den sociala och tekniska utvecklingen.

Genomgående betonas i utredningsförslaget att arbetsmiljön skall utfor- lmas med sikte på att främja mänskliga behov i vid bemärkelse. Som en grundläggande regel föreslås att arbetsförhållandena skall anpassas till män- niskans förutsättningari fysiskt och psykiskt avseende. Det konstateras sam- tidigt att dåliga arbetsmiljöer kvarstår inom en rad verksamhetsområden där belastande arbetsmiljöfaktorer ofta är anhopade. Utredningen under-

tryker att dessa problem måste bekämpas på ett djupgående sätt.

Också frågor om arbetets uppläggning och innehåll omfattas av den fö- reslagna lagstiftningen. Utredningen tar bl.a. upp de problem i form av upplevelser av monotoni, stress, social isolering och liknande som kan finnas ' arbetslivet. Utredningen konstaterar att det här i stor utsträckning blir

fråga om ett val mellan olika arbetsformer. Det synes vara riktigt att detta val i första hand görs av parterna.

Vidare diskuteras arbetstillfredsställelsen. Utredningen kommer till att mycket här beror på möjligheten för den anställde att själv vara aktiv vid utformningen av sin arbetsplats och sina arbetsuppgifter och att ha ett ansvar. En bestämmelse föreslås med sikte på att arbetet skall anordnas så att ar- betstagare själv kan påverka sin arbetssituation.

Utredningen framhåller att frågor om mellanmänskliga relationer på ar- betsplatsen inryms i den bedömning från psykologisk och social synpunkt som skall ske av den fysiska arbetsmiljön och arbetets uppläggning. Därvid understryks också att den lokala skyddsorganisationen och företagshälso- vården här har viktiga uppgifter att fylla.

Genom arbetsmiljölagstiftningen riktas uppmärksamheten på åtgärder som behövs för att arbetsförhållandena skall bli så bra som möjligt. Ut- redningen betonar samtidigt att grunden inte får ryckas undan för en fortsatt utveckling av samhället. Vid all bedömning måste en avvägning ske med hänsyn till viktiga samhällsfunktioner.

För att man skall kunna skapa en god arbetsmiljö måste utformningen av arbetslokaler och utrustning, teknik och arbetsmetoder övervägas på ett tidigt stadium med hänsyn till den effekt de kan få för de arbetande. Här finns ofta valmöjligheter. I en allmän bestämmelse fastslås att arbete skall planläggas och anordnas så att det kan tttföras i en sund och säker miljö.

Bland arbetsmiljölagens bestämmelser om arbetsmiljöns beskaffenhet finns ett antal allmänna föreskrifter om olika företeelser i arbetslivet som skall beaktas. Härvid anknyter lagen till den uppdelning i olika miljöfaktorer som arbetarskyddet av tradition bygger på.

En särskild bestämmelse föreslås sålunda att arbetslokal skall vara så utförd och inredd att den är lämplig från arbetsmiljösynpunkt. Byggnaders ut- förande regleras i byggnadslagstiftningen. Speciella föreskrifter behövs emel- lertid med hänsyn till deras användning som arbetslokaler.

Luft-, ljud- och ljusförhållanden och övriga arbetshygieniska förhållanden skall vara tillfredsställande. Som tidigare sagts förutsätts en omfattande de- taljreglering på alla de områden som avses med bestämmelserna om ar- betsmiljöns beskaffenhet. Utredningen anför dock vissa allmänna synpunk- ter till ledning för tillämpningen. Bl.a. berörs frågor om luftföroreningar, buller, vibrationer. belysning och strålning.

En bestämmelse föreslås vidare om att betryggande skyddsåtgärder skall vidtas mot skada genom fall. ras, brand, explosion. elektrisk ström eller annan jämförlig omständighet.

Maskiner och andra tekniska anordningar skall vara så beskaffade och ' placerade och brukas så att de ger betryggande säkerhet mot ohälsa och olycksfall.

De kemiska riskerna berörs av olika delar av lagförslaget. Som en ut— gångspunkt föreslås en grundläggande bestämmelse att ämne. som kan för- ' anleda ohälsa eller olycksfall i arbete. får användas endast under förhållanden ' som ger betryggande säkerhet. Bestämmelsen avser också sammansatta pro- dukter och arbetsprocesser i vilka ingår farliga ämnen.

En allmän bestämmelse föreslås också om personlig skyddsutrustning. Arbetsgivare skall inte få hänvisa till sådan utrustning när det i stället ärl

' möjligt att vidta direkt miljöförbättrande åtgärd. I de fall då det är nödvändigt imed skyddsutrustning skall den tillhandahållas av arbetsgivaren.

% Utredningen framhåller att höjningen av den allmänna hygieniska stan- darden medför att högre anspråk får ställas på personalutrymmen av olika slag. Detta skall framför allt beaktas vid ny- och ombyggnad. En bestäm- . melse föreslås om att vid arbetsställe skall finnas utrymmen och anordningar för personlig hygien, förtäring och vila i den utsträckning som föranleds av arbetets art och arbetstagarnas behov. Bestämmelsen avser också första hjälp vid olycksfall eller sjukdomsfall. Fordon för personaltransport skall [ vara lämpat för ändamålet. Liksom beträffande övriga materiella krav som ställs i arbetsmiljölagen förutsätts att genom tillämpningsföreskrifter från . arbetarskyddsstyrelsen sker en reglering avpassad till föreliggande skiftande behov av personalutrymmen m.m.

Utredningen betonar att planeringen av arbetsmiljön skall ske med be- aktande av att människor har skilda förutsättningar. Vid förhandsgranskning av olika slag skall också beaktas handikappades möjligheter att vara verk- samma i arbetslivet.

Utredningen föreslår — bortsett från en bestämmelse om ledighet för am- ning inga särbestämmelser för kvinnor i arbetsmiljölagen. Arbetarskydds- lagens bestämmelse om ledighet vid barnafödande föreslås med vidgat in- inehåll inordnad i 1945 års lag om förbud mot avskedande eller uppsägning av arbetstagare med anledning av äktenskap eller havandeskap m. m. Nu- varande särbestämmelser om förbud för kvinnor att arbeta underjord slopas. Utredningen konstaterar samtidigt att vissa grupper av arbetstagare kan vara särskilt mottagliga för speciella risker i arbetsmiljön. Hit hör bl. a. risker . för fosterskador. Arbetarskyddsstyrelsen skall i sådana fall kunna meddela förbud mot visst slag av arbete eller föreskriva att särskilda villkor skall gälla vid arbetet.

l/männa skyldigheten/ör arbetsgivare m. fl.

En bestämmelse om skyldighet för arbetsgivare och arbetstagare att sam- verka inleder arbetsmiljölagens kapitel om hur ansvaret för arbetsmiljön skall vara fördelat.

Utredningen utgår från att ett huvudansvar för arbetsmiljön liksom hittills 'skall vila på arbetsgivaren. Arbetsgivare skall vidta alla de åtgärder som behövs för att förebygga att de anställda utsätts för ohälsa eller olycksfall. Han skall ägna uppmärksamhet åt att arbetet planläggs och anordnas så att det skapas en god arbetsmiljö. Bedömningen skall därvid knytas till arbetsmiljön som sådan och inte till den enskilde arbetsgivarens ekonomiska ,bärkraft. De åtgärder som krävs får samtidigt inte framstå som orimliga i förhållande till de resultat som kan uppnås.

I vissa avseenden anges i lagförslaget den närmare innebörden av ar- betsgivares förpliktelser. Detta gäller bl. a. i fråga om introduktion, instruk- tion och utbildning. Arbetsgivaren skall tillse att arbetstagarna får god kän- nedom om de förhållanden under vilka arbetet bedrivs och upplyses om de risker som kan vara förbundna med arbetet. Han skall också förvissa sig om att arbetstagarna har den utbildning som behövs och vet vad som skall iakttas för att undgå riskerna. Utredningen framhåller också vikten

av att den anställde ges överblick över hur hans insats ingår i arbetssam- manhanget i stort.

Ensamarbete uppmärksammas särskilt. En bestämmelse i lagförslaget in- skärper att arbetsgivaren skall beakta den särskilda risk för ohälsa och olycks- fall som kan följa av att arbetstagare utför arbete ensam.

Utredningen berör också integritetsskyddskommittens förslag till lag om TV-övervakning. Enligt detta skall tillstånd fordras för att rikta övervak— ningskamera mot plats som nyttjas av allmänheten. Arbetsmiljöutredningen framhåller att anställda, som berörs av övervakning, skall ha tillfälle att yttra sig innan tillstånd ges. Utredningen anser att det berörda lagförslaget bör kompletteras på denna punkt.

En arbetsgivare har i allmänhet inte något ansvar för skyddsförhållandena inom entreprenadföretag eller företag som utför legotillverkning eller annan tillverkning för hans räkning. Möjlighet bör emellertid finnas att snabbt spåra arbetsmiljöproblem som här kan tänkas föreligga. Av denna anledning föreslås att den som i sin verksamhet använder viss produkt eller uppdrar åt annan att utföra visst arbete skall vara skyldig att efter anfordran upplysa tillsynsmyndighet om vem som levererar produkten eller utför arbetet.

Enligt lagförslaget skall arbetstagarna medverka till att åstadkomma en god arbetsmiljö och iaktta den försiktighet som behövs för att förebygga ohälsa och olycksfall. Utredningen konstaterar att skyddsarbetet kan även- tyras om en arbetstagare inte vill rätta sig efter de föreskrifter som gäller på arbetsplatsen. Frågan om vägran att följa skyddsföreskrifter skall utgöra saklig grund för uppsägning får bedömas enligt lagen om anställningsskydd med beaktande av de skyddsskäl som kan tala mot fortsatt anställning.

En arbetstagare får enligt förslaget en uttrycklig rätt att i en farosituation inställa arbetet för att rådgöra med skyddsombud eller arbetsledare. I an- slutning härtill föreslås en regel om skadeståndsfrihet för den anställde. Frågan hänger nära samman med rätten för skyddsombud att i vissa fall avbryta arbete.

I fråga om gemensamma arbetsställen gäller f. n. vissa regler om skydds- ansvar för dem som bedriver verksamhet där. Den som låter uppföra byggnad eller anläggning är ansvarig för samordningen av arbetet i skyddshänseende med möjlighet att överlåta ansvaret på annan. Dessa regler infördes genom 1973 års ändringar i arbetarskyddslagstiftningen. Utredningen konstaterar att reglerna för gemensamma arbetsställen haft betydelse när det gällt att ! få till stånd ett samlat skyddsarbete och klara ansvarsförhållanden. Utred- ningen anser det naturligt att gå vidare. Ett samordningsansvar liknandel det som gäller för byggherre föreslås för den som råder över fast driftsställe där flera företag samtidigt driver verksamhet.

Utredningen föreslår vidare skyddsansvar för den som råder över arbets- ställe eller upplåter lokal eller markområde för arbete eller såsom perso- nalutrymme. Avsikten är att ge tillsynsmyndigheterna befogenhet att rikta sig mot den som har de faktiska möjligheterna att vidta de skyddsåtgärder som behövs.

Arbetstidens förläggning

De grundläggande reglerna om arbetstidens längd finns i den allmänna ar— betstidslagen. Denna har inte berörts av utredningens arbete. Detta har avsett

arbetstidens förläggning och därmed sammanhängande frågor om raster och ' vila.

Arbetstidens förläggning regleras i stor utsträckning avtalsvägen inom vissa av lagstiftningen uppdragna ramar. Någon detaljreglering i lag av dessa spörsmål avses inte heller framdeles. Utredningen konstaterar att det på— gående reformarbetet på det arbetsrättsliga området bör bli av stor vikt för dessa frågor. Det regelsystem som kommer till stånd på grundval av ar- betsrättskommitténs förslag bör enligt utredningens uppfattning kunna bilda basen för ett förbättrat inflytande för arbetstagarna på förläggningen av ar- betstiden.

Reglerna om raster och pauser samt nattvila och veckovila föreslår ut- redningen förändrade i en del avseenden. Utredningen anser att nuvarande system med tvingande lagbestämmelser om arbetstiden inte stämmer med arbetstagarnas anspråk på medverkan och inflytande över sina arbetsför- hållanden. Utredningen förordar därför en möjlighet att kollektivavtalsvägen göra avsteg från vad som generellt skall gälla enligt lagens regler. Därvid skall fordras godkännande av arbetstagarnas fackliga organisation på för- bundsnivå.

Utredningen föreslår att arbete inte skall få pågå mer än fem timmar i följd utan rast. Det skall i övrigt som hittills vara arbetets beskaffenhet och längd jämte andra arbetsförhållanden som avgör i vilken utsträckning avbrott i arbetstiden för rast skall förekomma.

Arbetarskyddslagens restriktiva undantagsregler om byte av rast mot mål- tidsuppehåll vid arbetsplatsen föreslås med viss mindre jämkning bli över- förda till arbetsmiljölagen. Sådant måltidsuppehåll skall inräknas i arbets- tiden. Möjlighet införs samtidigt för parterna att i kollektivavtal komma överens om att ersätta rast med måltidsuppehåll.

Enligt utredningens mening måste en strävan vara att organisera arbetet så att arbetstagaren har ett rimligt mått av frihet att göra paus när han fysiskt eller psykiskt känner behov därav. Trots denna inriktning kommer det även framöver att finnas arbeten där önskvärda möjligheter till avbrott eller omväxling saknas. För sådana fall bör en ordning med särskilt bestämda pauser under arbetstiden tillämpas. Utredningen förslår därför en ny be- stämmelse om arbetspauser. Enligt denna skall arbetsförhållandena vara avgörande för när och i vilken utsträckning särskilda pauser skall anordnas. Med utgångspunkt häri får den närmare bestämningen av pauserna i första hand ske avtalsvägen.

Utredningen vill bibehålla den allmänt restriktiva syn på nattarbete som finns bakom arbetarskyddslagens bestämmelser i frågan. Nuvarande bestäm- melser om ledighet för nattvila och om förbud mot nattarbete föreslås över- förda till arbetsmiljölagen. Därvid behålls även möjligheten till avvikelse från nattarbetsförbudet, om visst arbete med hänsyn till sin natur, allmän- hetens behov eller annan särskild omständighet måste fortgå även nattetid. Däremot föreslås inte något särskilt undantag för arbetstagare i överordnad ställning. Nattarbetsreglerna skall enligt utredningens förslag kunna frångås genom kollektivavtal. Dispens från nattarbetsförbudet avses därigenom inte skola komma i fråga i den omfattning som nu sker.

Utredningen föreslår att lagstiftningen alltjämt får uppta grundläggande bestämmelser om regelbunden sammanhängande veckovila. Ledigheten ut-

sträcks enligt förslaget från 24 timmar till 30 timmar. Den skall inte kunna anses föreligga samtidigt som arbetstagaren fullgör s. k. beredskapstiänst i hemmet eller annorstädes. Såvitt möjligt skall den förläggas till veckoslut. Det skall vara möjligt att kollektivavtalsvägen göra avsteg från kravet på veckovila.

För utredningen framstår det som följdriktigt att ta upp frågan om över- flyttning av handläggningen av dispens- och andra tillämpningsfrågor av- seende arbetstiden från arbetarskyddsstyrelsen till yrkesinspektionen. Denna skall i första hand göra de närmare bedömningarna av arbetsmiljön enligt den nya lagstiftningen. En överflyttning som inte också avser arbetstids- ärenden enligt arbetstidslagen skulle emellertid skapa en föga önskvärd splittring. Utredningen föreslår att arbetsmiljölagen utformas så att möjlighet finns att utan ändringar i denna göra en sådan överflyttning senare.

M inde/åriga

Utredningen betonar att särskilda skyddsregler för minderåriga bör utformas så att de främjar yrkesutbildningen och inte avskärmar ungdomen från ar- betslivet. Vid utformningen av bestämmelserna har eftersträvats överskåd- lighet och förenkling i förhållande till gällande bestämmelser.

Minderårig är enligt arbetarskyddslagen den som inte fyllt 18 år. Denna gräns behålls i arbetsmiljölagen. Den allmänna minimiåldern för tillträde till arbete föreslås bli anpassad till den nioåriga obligatoriska skolgången. Enligt huvudreglen skall minderårig således inte få anlitas till arbete före det kalenderår under vilket han fyller 16 år eller innan han fullgjort sin skolplikt.

Utredningen anser att man i allt väsentligt bör bibehålla nuvarande möj- ligheter för skolungdomar att ta förvärvsarbete under skolterminerna och under ferierna. Med hänsyn härtill föreslås ett undantag från den allmänna minimiåldersregeln av innebörd att den som fyllt 13 år får anlitas till lätt arbete som inte är ägnat att inverka menligt på hans hälsa, utveckling eller skolgång. Närmare föreskrifter om vilka slag av arbeten som omfattas av undantaget och om särskilda villkor för sådana arbeten skall meddelas av arbetarskyddsstyrelsen.

Utredningen föreslår att lagstiftningen liksom hittills skall inrymma en bestämmelse som inskärper arbetsgivarens ansvar för att minderårig arbets— tagare inte anlitas till arbete på sätt som medför risk för olycksfall eller överansträngning eller annan skadlig inverkan på den minderåriges hälsa eller utveckling. I anslutning härtill föreslås bemyndigande för arbetar— skyddsstyrelsen att meddela förbud mot eller särskilda villkor för arbete som innebär påtaglig fara för minderåriga.

Med hänvisning till bl.a. skolhälsovården finner utredningen det inte rationellt att ha kvar nuvarande system med arbetsbok och regelbundna läkarkontroller. Bestämmelser föreslås i stället som ger underlag för beslut om läkarundersökningar där ett påtagligt behov av sådan kontroll föreligger.

Utredningen föreslår att nuvarande begränsningar av arbetstidens längd för minderåriga skärps. Minderårig skall inte få anlitas till arbete mer än 9 timmar under dygnet eller 45 timmar i veckan mot nu 10 respektive 54 timmar. Minderårig arbetstagare skall vidare beredas oavbruten ledighet

för nattvila under minst elva timmar varje dygn. Tiden mellan kl. 22 och kl. 5 skall ingå i denna ledighet.

Samordningen med lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga varor

Kemiska produkter hanteras såväl inom som utom arbetsmiljön. Ogynn— samma verkningar kan uppkomma både för de arbetande och för omgiv- ningen. Det är viktigt att en helhetssyn anläggs vid bedömningen av de kemiska riskerna i arbetsmiljön och annan miljö. Utredningen har undersökt hur produktkontrollagstiftningen. som trädde i kraft den 1 juli 1973, har fungerat på arbetarskyddsområdet.

Genom lagen om hälso- och miljöfarliga varor har skapats en allmän produktkontrollagstiftning. I denna regleras produkten oberoende av hur, när och av vem den hanteras. Det är enligt utredningens uppfattning för- delaktigt att samordningsuppgifter kan anförtros en fristående myndighet. Denna kan dessutom svara för allmänna produktfrågor såsom allmän kart- läggning, klassificering och basmärkning. Det är enligt utredningen ända- målsenligt att inom denna myndighet förlägga frågor där tyngdpunkten mar- kerat ligger inom flera miljösektorer. Över huvud anses frågor om ingri- panden med generella krav som riktar sig mot flera hanteringsled lämpligen böra göras av den samordnande myndigheten.

Utredningen utgår sålunda från att den centrala produktkontrollmyndig- heten även i fortsättningen skall meddela generella föreskrifter som avser flera hanteringsled tillverkare, leverantörer, brukare m.fl. — inom till- lämpningsområdet för lagen om hälso- och miljöfarliga varor. Utredningen konstaterar samtidigt att tyngdpunkten i fråga om de omedelbara riskerna vid hantering av kemiska ämnen ligger i arbetsmiljön. Den övervägande delen av dessa förekommer först och intensivast i arbetsmiljön. Det är där man kan vänta att ogynnsamma verkningar i första hand gör sig gällande. Mot denna bakgrund anser utredningen att arbetarskyddsstyrelsen skall kun- na meddela föreskrifter om hantering av farliga ämnen på arbetsplatserna. Förslaget till arbetsmiljölag har utformats i enlighet härmed. Arbetarskydds- myndigheterna föreslås dessutom få möjlighet att i enskilda fall rikta fö- reskrifter mot tillverkare och leverantörer även på det kemiska området. Denna fråga berörs närmare i det följande avsnittet.

F örhandsbedömning

Under denna rubrik går utredningen in på hur man skall få garantier för att hänsyn tas till arbetsmiljösynpunkter när arbetsmiljöer skapas. Det kan gälla en hel anläggning, en maskin eller ett kemiskt ämne. Det kan också vara fråga om en arbetsprocess eller en arbetsmetod. Även vissa kontroll— förfaranden i övrigt tas upp.

Utredningen slår fast att ansvaret för förhandsbedömningen måste i första hand ligga på producenter och arbetsgivare. lnnan tekniska anordningar och kemiska produkter släpps ut och används måste de ha noggrant prövats från skyddssynpunkt. Bestämmelser om ansvar i detta avseende föreslås för tillverkare. importör och leverantörer av såväl maskiner. redskap. skydds-

utrustningar och andra tekniska anordningar som kemiska produkter.

Regler om obligatorisk förhandsgranskning föreslås för fall där vittiga arbetsmiljöintressen påkallar det. Praktiska begränsningar finns dock i inyn» digheternas möjligheter att förhandsgranska olika typer av projekt. Det fram- hålls därför att det är väsentligt att förhandsbedömning kommer till stånd inom ramen för den lokala skyddsorganisationen. l förslaget har de regler om skyddsombuds och skyddskommittéers deltagande i planeringen, som infördes genom 1973 års reform av arbetarskyddslagstiftningen, förts viJare. Förslaget kompletteras med bestämmelser om att skyddsombud och Sk)ddS- kommitté även skall delta vid planering av arbetsprocesser.

[ fråga om arbetslokaler och personalrum anknyter förslaget till den ar- betsmiljöprövning i byggnadslovsärende som införts genom 1973 års reform. Likaså bibehålls reglerna om anmälan till yrkesinspektionen när tillräcklig prövning i arbetarskyddshänseende inte kunnat ske i byggnadslovsärende. Dessa regler utvidgas till att gälla även personalrum.

För att samordna den särskilda miljöskyddslagstiftningen med arbets- miljölagstiftningen föreslås att miljöskyddsmyndigheten koncessions- nämnden för miljöskydd, statens naturvårdsverk eller länsstyrelse — skall underrätta skyddsombud eller facklig organisation om ansökningar eller an— mälningar enligt kungörelsen. Detta innebär också en kontroll av att ar— betstagarna får tillfälle att medverka vid planeringen.

Arbetarskyddsstyrelsen skall kunna föreskriva att arbetsprocess. arbets- metod eller anläggning inte får användas förrän tillstånd lämnats på sätt styrelsen bestämmer. Obligatorisk förhandsgranskning kan avse exempelvis arbetsprocess med visst slag av teknisk anordning, arbetsmetod vari används vissa kemiska produkter eller anläggning med viss belägenhet. Villkor skall kunna föreskrivas för verksamheten. Avsikten är att ge möjlighet för ar- betarskyddsstyrelsen att efter hand föreskriva om förhandsgranskning i så- dana fall där en stark styrning behövs.

När detär påkallat från skyddssynpunkt skall arbetarskyddsstyrelsen vida— re kunna föreskriva om särskilt godkännande som förutsättning för att tek- nisk anordning skall få brukas eller avlämnas för att tas i bruk. Det kan här gälla antingen typgodkännande eller godkännande vid individuell kon- troll. Som förutsättning för godkännande skall kunna anges villkor om t. ex. tillverkningskontroll. Godkännande kan vara förenat med villkor för bru- kandet.

Godkännande och särskilda villkor skall kunna föreskrivas av arbetar- skyddsstyrelsen även för användning av kemiska produkter. Det kan här gälla t. ex. krav på godkännande av visst slags produkt innan den får an- vändas i arbetslivet. Det kan också gälla att särskilda villkor skall gälla i fråga om ventilation, hygieniska anordningar, medverkan av person med särskild sakkunskap etc. vid användning av produkt av visst slag.

Är det av särskilt betydelse från skyddssynpunkt skall arbetarskydds- styrelsen också kunna helt förbjuda visst slags arbetsprocess. arbetsmetod. teknisk anordning eller kemisk produkt.

Arbetarskyddsstyrelsen skall i förhållande till både leverantörer och bru- kare kunna fastställa generella märkningsföreskrifter beträffande tekniska anordningar som används i arbetslivet. Det skall även i fortsättningen för- behållas produktkontrollnämnden att meddela generella föreskrifter om

märkning vid överlåtelse av kemiska produkter. Behovet för arbetarskyddet av ytterligare sådana märkningsföreskrifter betonas. Utredningen konstaterar samtidigt att arbetarskyddets behov av_märkningsföreskrifter inte helt kan tillgodoses inom den allmänna produktkontrollagstiftningens ram. Arbe- tarskyddsstyrelsen föreslås därför få befogenhet att meddela generella fö- reskrifter som riktar sig mot arbetsgivarna. Styrelsen skall dessutom i det enskilda fallet kunna meddela föreläggande om produktdeklaration och lik- nande mot en leverantör.

Utvidgning föreslås i olika avseenden av arbetarskyddsstyrelsens nuva- rande befogenhet att föreskriva om fortlöpande kontroll. Styrelsen får möj- lighet att meddela föreskrifter om kontroll. provning och fortlöpande tillsyn av varje slag av teknisk anordning. I fråga om de arbetshygieniska för- hållandena skall styrelsen likaledes ha möjlighet att föreskriva om under- sökning. Bestämmelserna kompletteras med rätt för styrelsen att bestämma att det skall föras förteckning över tekniska anordningar och farliga ämnen som används i en verksamhet. Styrelsen skall också kunna kräva anmälan av den som använder eller avser att använda teknisk anordning eller kemiskt ämne av visst slag.

l arbetsmiljölagen fastslås också ett allmänt skyddsansvar för den som installerar en teknisk anordning.

Utredningen framhåller att det vid planering av byggnadsverksamhet ålig- ger projektören att inom uppdragets ram beakta de arbetarskyddsfrågor som kan uppkomma vid projektets genomförande. De föreslagna bestämmelserna skapar vidsträckta möjligheter till förhandsgranskning vid byggnadsverk- samhet.

Lokal skyddsverksamhet

På arbetarskyddsområdet har sedan länge förekommit ett omfattande sam- arbete mellan arbetsgivare och arbetstagare. Detta har genom den vidgade syn på arbetarskyddet som vuxit fram under senare år kommit att framstå som alltmer betydelsefullt. Den kommande arbetsrättsliga lagstiftningen kan antas få till följd att arbetsmiljöfrågor blir föremål för lokala förhandlingar. Mot denna bakgrund uttalar utredningen att arbetsmiljöfrågor liksom hittills alltid i första hand bör behandlas inom skyddskommitté där sådan finns.

Utredningen understryker skyddsombudens stora betydelse när det gäller att åstadkomma en god arbetsmiljö. För att ytterligare stärka deras ställning föreslås — utöver vad redan nämnts— främst följande nyheter i förhållande till arbetarskyddslagen.

Med hänsyn till de speciella olägenheter som kan vara förknippade med ensamarbete föreslås att skyddsombuds möjligheter att avbryta sådant arbete utvidgas. Utredningen betonar att frågor. som gäller om arbete skall or- ganiseras som ensamarbete. måste lösas vid planeringen. Skyddsombuds handlingsmöjligheter skall därför inte bara knytas till en allvarlig och ome- delbar fara för liv eller hälsa. För ett skyddsombuds ingripande mot en- samarbete föreslås i stället gälla som allmän förutsättning att det är påkallat från skyddssynpunkt. lngripandet skall gälla till dess yrkesinspektionen tagit ställning.

Vidare föreslås att arbetsgivare skall vara skyldig att underrätta skydds- ombud om förändringar av betydelse för skyddsförhållandena inom om— budets skyddsområde. Huvudskyddsombudens uppgift att leda skyddsom- budens verksamhet skrivs in i lagen.

Arbetsmiljölagens regler om skyddsombud har anpassats till vad som gäller enligt lagen om fackliga förtroendemans ställning på arbetsplatsen. En nyhet är att de bestämmelser som garanterar skyddsombud ledighet för uppdraget och skydd mot trakasseri föreslås bli tillämpliga även på skyddskommmittéledamot som representerar arbetstagarna.

I övrigt föreslås att arbetarskyddslagens bestämmelser om den lokala skyddsverksamheten skall överföras till arbetsmiljölagen i huvudsak oför- ändrade.

Utredningen föreslår en omläggning av det system för bidrag till de re- gionala skyddsombudens verksamhet som infördes i anslutning till 1973 års reform. Förslaget innebär att regeringen årligen skall fördela bidragen bland de centrala fackliga organisationerna. En ökning av bidragens totala belopp förordas.

Utredningen understryker att den lokala skyddsorganisationen kan göra stora insatser när det gäller arbetstagare med nedsatt arbetsförmåga. Det— samma gäller med avseende på invandrade arbetstagare. Utredningen fnim- håller i anslutning härtill att möjligheten för regionalt skyddsombud att anlita arbetsplatstolk bör närmare utredas vid den planerade översynen av förtroendemannalagen.

Företagshälsovård, läka/undersökningar

Företagshälsovården befinner sig under kraftig utbyggnad. Än så länge åten står dock mycket på detta område. Utredningen går igenom en rad problem som behöver lösas för att företagshälsovården skall kunna fylla sina uppgifter. Härvid pekas bl. a. på behov av samplanering med övrig hälso- och sjuk vård och av utveckling av de yrkesmedicinska sjukhusenheterna. Utredningen föreslår att hithörande frågor övervägs i särskild ordning.

I fråga om skyldighet för arbetsgivare att ombesörja läkarundersökning av de anställda föreslås nya bestämmelser. Arbetarskyddsstyrelsen skall kun— na föreskriva om läkarundersökning av arbetstagare och att register skall föras däröver. Vidare överförs bestämmelsen om skyldighet för läkare att göra anmälan till tillsynsmyndighet om sjukdom som kan ha samband med arbete. Utredningen f ramhåller att resurser måste skapas föratt systematisera de anmälningar om samband mellan arbetsmiljö och ohälsa som kommer in.

Gränsvärdesfrägor

Frågor om gränsvärden har fått hög aktualitet allt efter som insikten ökat om de miljöhot människan tidigare varit utsatt för och om de nya risker som utvecklingen fört med sig. Utredningen slår fast att systemet med gränsvärden är värdefullt och efter hand bör utsträckas till allt flera kemiska och fysikaliska faktorer. För att förankra systemet i lagstiftningen föreslås

en bestämmelse att arbetarskyddsstyrelsen skall kunna meddela föreskrifter om gränsvärden för planering och kontroll av arbetsmiljön.

En redogörelse lämnas för utländska gränsvärdessystem. Utredningen framhåller att det är svårt och i vissa avseenden omöjligt att jämföra olika länders gränsvärden. Internationellt utbyte av erfarenheter är å andra sidan av stort värde för gränsvärdesarbetet.

Grundläggande principer för överväganden angående gränsvärden slås faSt. Syftet skall vara att förhindra att arbetstagarna utsätts för skadlig eller besvärande påverkan. Gränsvärdet skall skydda även när det gäller långvarig inverkan.

Utredningen framhåller att riskbedömningarna vid fastställande av gräns- värden ofta är svåra. De förutsättningar som ett gränsvärde bygger på måste klarläggas så tydligt som möjligt. Ett gränsvärde rör ofta förhållanden inom många områden av arbetslivet. Från arbetsmarknadsparternas sida måste därför bedömningen i allmänhet ske på central nivå. Arbetarskyddsstyrelsen har sedan att träffa sitt avgörande på grundval av föreliggande fakta och parternas synpunkter.

För att kontrollera att gränsvärden följs krävs mätning. provtagning, analys och utvärdering. Utredningen slår fast att det är arbetsgivaren som har att svara för att detta sker. En väsentlig tillgång bör härvid löretagshälsovården vara. Fortsatta strävanden behövs för att bygga ut resurserna så att de bättre svarar mot nuvarande och kommande behov.

A rbeta/s/g/ddsstyrelsens författningsverksamhet

Som tidigare nämnts är arbetsmiljölagen en utpräglad ramlag med arbe- tarskyddsstyrelsen som ansvarig för den närmare författningsverksamheten. En fast och effektiv tillsyn förutsätter att stor vikt läggs vid att skapa till- lämpningsföreskrifler till arbetsmiljölagen.

Utredningen konstaterar att i arbetarskyddsstyrelsens författningssamling kommer att ingå föreskrifter med direkta straffsanktiöner som styrelsen meddelar. Ett oavvisligt krav måste därvid vara att texten i författningen visar att överträdelse medför straffpåföljd.

För att arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter skall få största möjliga genom- slagskraft föreslår utredningen att på arbetsställe skall finnas tillgängliga — förutom arbetsmiljölagen och arbetsmiljöförordningen — de föreskrifter som arbetarskyddsstyrelsen meddelat och som rör den verksamhet som bedrivs där.

Utredningen tar i detta sammanhang även upp frågan hur man skall få till stånd en snabb och enkel spridning av arbetarskyddsstyrelsens fö- reskrifter. Utgångspunkten bör enligt utrednigen vara att föreskrifterna skall vara kostnadsfria för dem som behöver dem i skyddsarbetet.

Sanktionssystemet i arbetsmiljö/agstiftningen

Arbetsmiljölagen bygger vidare på det nuvarande påföljdssystemet i arbe- tarskyddslagen. Detta förstärks och kompletteras i olika avseenden. Grund- stommen formas av reglerna om att yrkesinspektionen och arbetarskydds-

styrelsen skall kunna meddela föreläggande. förbud eller föreskrift son: be- hövs för att arbetsmiljölagstiftningen skall efterlevas. På samma sätt som enligt arbetarskyddslagen knyts till sådana påbud straffhot. vitesmöjlighet och möjlighet att förordna om tvångsutförande.

l betydande utsträckning föreslås att direkt straffsanktionerade föreskrifter skall kunna meddelas av arbetarskyddsstyrelsen. Det kan här gälla i. ex. särskilda villkor för brukande av kemisk produkt eller krav på tillstånd för användning av en arbetsprocess eller arbetsmetod.

Hittills har förverkandemöjlighet saknats i arbetarskyddslagstiftningen.

Utredningen föreslår att — om förbud överträtts — teknisk anordning eller kemisk produkt som varit föremål för sådant brott skall förklaras förverkad. om det inte är oskäligt. Alternativt skall värdet därav förklaras förverkat.

Organisations/”fågor

Genom utredningens förslag läggs ökade arbetsuppgifter på tillsynsmyn- digheterna. Det har i hög grad överlämnats åt myndigheterna att i skilda hänseenden uttrycka de krav som kan ställas på olika förhållanden i ar- betslivet. Vidare ökar uppgifterna genom att utredningen föreslår att ar- betarskyddslagstiftningens tillämpningsområde utvidgas.

En utgångspunkt för utredningen har varit att arbetsmiljölagstiftningen skall vara allmängiltig. Arbetarskyddsmyndigheterna skall ha ett samlat grepp över tillsynen av hela arbetsmiljön. Utredningen föreslår därför att all lokal tillsyn enligt arbetsmiljölagen skall ske genom den allmänna yr— kesinspektionens 19 distrikt. Detta betyder att sprängämnesinspektionen och den elektriska inspektionen enligt förslaget upphör som specialinspek- tioner inom yrkesinspektionen. De skall dock fortfarande finnas och ha kvar sitt ansvar för skyddsfrågor enligt lagstiftningen om explosiva och brandfarliga varor respektive elektriska anläggningar.

Arbetsmiljölagen skall i motsats till nuvarande arbetarskyddslag gälla även för risker för skador på grund av radioaktiv strålning. Ansvaret för tillsyn enligt strålskyddslagen skall dock ligga kvar hos strålskyddsinstitutet.

Utredningen gör en allmän genomgång av arbetarskyddsstyrelsens och yrkesinspektionens uppgifter och behov med hänsyn till den nya lagstift- ningen. Det skall ankomma på arbetarskyddsstyrelsen att efter hand precisera de upprustningar som behövs.

Utredningen har haft i uppdrag att överväga ett av kommittén för sam- ordning av laboratorieresurserna vid arbetarskyddsstyrelsen och naturvårds- verket (LABAN) framlagt förslag om inrättande av ett institut för miljö- medicin. Utredningen avvisar förslaget. Den till naturvårdsverket provi— soriskt anknutna omgivningshygieniska avdelningen vid naturvårdsverket, som skulle bildat grunden för det föreslagna institutet_ bör enligt arbets- miljöutredningen i stället knytas till socialstyrelsen och där bilda ett la- boratorium för miljömedicinska frågor.

I fråga om fullföljd av talan mot beslut av tillsyndsmyndighet föreslås en bestämmelse om talerätt för skyddsombud och fackförening. Utredningen föreslår att huvudskyddsombud eller, om sådant ombud ej finns. annat skyddsombud skall få överklaga yrkesinspektionens eller arbetarskyddssty- relsens beslut för att tillvarata arbetstagarnas intresse. Finns inte skydds-

ombud skall fackförening få föra talan i den mån föreningen tidigare yttrat sig i ärendet. Motsvarande talerätt föreslås även införd i byggnadsstadgan.

Information

Utredningen tar upp det speciella informationsbehovet när en ny arbets- miljölagstiftning träder i kraft. Här bör arbetarskyddsstyrelsen med hänsyn till sitt allmänna ansvar för arbetarskyddet svara för den statliga informa- tionsinsatsen. Därvid bör styrelsen till sig knyta en referensgrupp med fö- reträdare för arbetsmarknadsparterna och andra intressenter. Utredningen föreslår att ett belopp om 6 milj. kr. ställs till styrelsens förfogande för än- damålet. Utredningen förutsätter att vid sidan härav insatser på informa- tionsområdet görs av bl.a. arbetsmarknadens parter.

2. Utredningsuppdraget och arbetets uppläggning

2.1. Utredningsdirektiv

Arbetsmiljöutredningen tillsattes av chefen för socialdepartementet efter Kungl. Maj:ts bemyndigande den 20 februari 1970. Utredningens uppdrag omfattar en allmän översyn av arbetarskyddslagstiftningen och arbetarskyd- dets organisation. I delbetänkandet (SOU 1972:86) Bättre arbetsmiljö lade ut- redningen i slutet av år 1972 fram förslag i vissa avseenden som uppdraget avser. Ändringsförslagen koncentrerade sig kring frågor om partssamverkan i de lokala skyddsorganisationerna. förhandsgranskning av arbetslokaler, skyddsåtgärder på gemensamma arbetsställen. sanktionssystemet och till- synsverksamheten. Utredningen föreslog härvid också en ändrad och ut- byggd organisation av den offentliga arbetarskyddstillsynen. Betänkandet in- nehöll dessutom förslag om uppbyggande av en arbetsmedicinsk filial i Umeå till arbetarskyddsstyrelsens arbetsmedicinska avdelning.

På grundval av betänkandet och med ledning av en omfattande remiss- behandling utarbetades Kungl. Maj:ts proposition 19731130 med förslag till ändringar i arbetarskyddslagstiftningen och andra åtgärder för bättre arbets- miljö. Propositionens förslag till författningsändringar gällde främst arbetar— skyddslagen. byggnadsstadgan och lagen om arbetarskyddsavgift. Proposi- tionen antogs av riksdagen i november 1973. I anslutning härtill beslöt Kungl. Maj:t om olika följdändringar i tillämpningsbestämmelserna till ar- betarskyddslagen, främst i arbetarskyddskungörelsens regler. De nya be- stämmelserna trädde i kraft den I januari 1974. Även utredningens förslag i fråga om den offentliga tillsynens organisation har i sina huvuddrag genom- förts.

Huvudmannaskapet för arbetsmiljöutredningcn tillkom tidigare socialde- partementet. Inom statsdepartementen gäller fr. o. m. den 1 januari 1974 en ändrad organisation. Handläggningen av arbetarskyddsfrågor har lagts på det nybildade arbetsmarknadsdepartementet. ! enlighet härmed sorterar utred- ningen numera under arbetsmarknadsdepartementet.

Direktiven för utredningen redovisas i bilaga 1 till betänkandet. Samman- fattningsvis skall enligt de ursprungliga direktiven utredningens översyn av arbetarskyddslagstiftningen syfta till en lagstiftning som svarar mot en bred- dad målsättning för arbetarskyddet och som ger ett tillfredsställande underlag för vidgade insatser mot hälsofarliga arbetsmiljöer. En grundtanke måste där- vid vara att arbetstagarnas fysiska och psykiska hälsa skall kunna skyddas

effektivt i varje led av produktionen. ] direktiven framhölls att utredningen skall pröva möjligheterna att genom skärpt eller annars ändrad lagstiftning bidra till att undanröja eller minska yrkesriskerna. En väsentlig uppgift här- vidlag är att uppmärksamma yrkesfaror som hänger samman med den tek— niska och strukturella utvecklingen på senare tid och skapa förutsättning för att komma till rätta med de problem som här möter. Som exempel på sådana faror nämns förgiftningsrisker. risker för hörselskador och risker för den psy— kiska hälsan. Frågor om granskning och besiktning av arbetslokaler, maski— ner och anläggningar m. m.. kontroll över arbetsmetodik. förhandsgransk— ning av förslag, konstruktionsritningar o. d. är enligt direktiven viktiga frågor att överväga. Även frågan om de 5. k. hygieniska gränsvärdena bör tas upp.

I direktiven pekades vidare på att spörsmål som gäller arbetstidens för— läggning fordrar en grundlig genomgång mot bakgrund av den nya arbets- tidslagstiftningen. Utformningen av de särskilda skyddsbestämmelsernä rö- rande minderårigas användande till arbete måste övervägas mot bakgrunden av nya förhållanden. Den fortgående utvecklingen mot jämställdhet mellan män och kvinnor på arbetsmarknaden föranleder att utredningen bör pröva i vilken utsträckning sådana bestämmelser rörande kvinnor alltjämt behövs för att tillgodose arbetarskyddets intressen. [ direktiven framhölls också att reglerna om tillsyn genom offentliga organ bör ses över med sikte på Största möjliga effektivitet i tillsynsverksamheten. Vidare betonades att de anställ- das möjligheter att öva inflytande på utformningen av arbetsmiljön bör ägnas stor uppmärksamhet.

Genom beslut vid regeringssammanträde den 16 januari 1975 erhöll ut- redningen tilläggsdirektiv att undersöka hur produktkontrollen enligt lag- stiftningen om hälso- och miljöfarliga varor fungerat från arbetarskyddssyn- punkt och att analysera frågan om samordningen mellan en ny arbetsmil- jölagstiftning och lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga varor.

2.2. Till utredningen överlämnade handlingar

I delbetänkandet Bättre arbetsmiljö har redovisats vissa av Kungl. Maj:t till utredningen överlämnade handlingar. Ytterligare har Kungl. Maj:t till ut- redningen överlämnat riksdagens skrivelse den 27 mars 1974. nr 79, rörande proposition l946:6 angående vissa av internationella arbetsorganisationens allmänna konferens år 1973 vid dess femtioåttonde sammanträde fattade be- slut för övervägande huruvida bestämmelserna i konventionen (nr 138) om minimiålder för tillträde till arbete respektive anvisningarna i rekommen- dationen (nr 146) i samma ämne bör komma till uttryck i svensk lagstiftning.

Chefen för arbetsmarknadsdepartementet har för beaktande i utredningens fortsatta arbete överlämnat texterna till konventionen (nr 139) om förebyg— gande och kontroll av yrkesrisker förorsakade av cancerframkallande ämnen och agenser och rekommendationen (nr 147) i samma ämne jämte häröver avgivna yttranden.

Vidare har chefen för arbetsmarknadsdepartementet till utredningen för beaktande överlämnat betänkandet (stencil A 19743) Institutet för miljö-

medicin m. m.. avgivet av kommittén för samordning av laboratorieresurser vid arbetarskyddsstyrelsen och naturvårdsverket (LABAN).

Till utredningen har dessutom inkommit ett antal skrivelser och hand- lingar från bl.a. myndigheter samt fackliga och politiska organisationer.

2.3. Utredningsarbetets uppläggning

l utredningens delbetänkande Bättre arbetsmiljö prioriterade utredningen vissa frågor där krav och förväntningar på snabba lösningar förelåg. ] enlighet härmed behandlades i delbetänkandet de avsnitt av Utredningsuppdraget som avser översyn av reglerna om samverkan mellan arbetsgivare och ar- betstagare — vari innefattades frågan hur skyddsombudens ställning skulle kunna stärkas samt spörsmål om förhandsprövning av arbetslokaler m. m.. om skyddet på arbetsplatser som är gemensamma för flera arbetsgivares an- ställda, om tillsynsverksamheten och om ansvarsreglerna.

Det nu avslutade utredningsarbetet har gällt att utarbeta förslag till helt ny lag om arbetsmiljön. Utredningen har i detta skede haft att ta ställning till en mängd olika frågor. En viktig del av dessa fortsatta överväganden har gällt lagstiftningens materiella bestämmelser beträffande arbetsmiljön. För detta arbete behövdes en närmare orientering och information om hur den nuvarande lagstiftningen upplevs och vad som i lagstiftningshänseende krävs med hänsyn till utvecklingen på framför allt de tekniska. medicinska och arbetspsykologiska områdena. Beaktas borde aktuella kunskaper och pro- blem från såväl forsknings- som tillsynssynpunkt. Det var härvid av intresse att få en bild inte bara av vad som till följd av utvecklingen är aktuellt på arbetsmiljöområdet fram till i dag utan också såvitt det kan överblickas av vad som kan förväntas framöver med hänsyn till förändringar inom produk- tion och arbetsliv. Av intresse var bl. a. om och i vad mån ibruktagande av nya material. maskiner med större hastigheter och produktionskapacitet. nya fabrikationsprocesser. arbetsmetoder. ämnen. energikällor m. m. kommer att positivt eller negativt påverka yrkesskadesituationen och att eventuellt med- föra nya hälso- eller olycksfallsrisker som bör uppmärksammas vid översy- nen av lagstiftningen. På alla dessa områden var det nödvändigt att få frågor om gränsvärden och liknande belysta och förslag till lösningar diskuterade.

Med åberopande av anförda allmänna synpunkter har utredningens sek- retariat hos tillsynsavdelningen och arbetsmedicinska avdelningen vid arbe- tarskyddsstyrelsen anhållit om redogörelser för aktuell situation och utveck- lingstendenser beträffande olika miljöfaktorer inom arbetslivet. Utgångs- punkt för arbetet har angetts vara att redogörelserna skulle utgöra underlag för bedömning av behovet av preciserade föreskrifter och för bestämmande av gränsvärden inom aktuella områden.

Med anledning härav har tjänstemän vid arbetarskyddsstyrelsens tillsyns- avdelning och arbetsmedicinska avdelning medverkat i arbetsgrupper be- träffande olika arbetsmiljöfaktorer. Från tillsynsavdelningen har deltagit av- delningsdirektör Lars Andersson. avdelningsdirektör Iris Christiansson. överingenjör Yngve Hagerman, överingenjör Sven Linnander. avdelnings- direktör Gunnar Lundborg. avdelningsdirektör Leif Lund-Jensen. överin-

genjör Sven—Arne Ståhl. överingenjör Bertil Ulfward och avdelningsdirektör Peter Westerholm. Från arbetsmedicinska avdelningen har medverkat förste forskningsingenjör Ian-Erik Hansson. laborator Bo Holmberg. laborator Bengt Knave. laboratorieläkare lng-Mari Lidström. professor Nils Lundgren. laborator Lars Olander. biträdande psykolog Carin Sundström—Frisk. profes— sor Åke Swensson. professor Ulf Ulfvarson. laborator .Ian Wahlberg och pro— fessor Irma Åstrand. I arbetsgrupperna har även ingått vissa andra experter, Från yrkesinspektionen har deltagit distriktschef Bengt Springfeldt. Vidare har medverkat docent Kjell Dyster-Aas. Allmänna sjukhuset i Malmö. tekn. lic. Sander Faxvall, Tekniska högskolan i Stockholm. civilingenjör Ber- til Johansson, Karolinska institutet i Stockholm. leg. läkare Karl Myrbäck. Södersjukhuset i Stockholm, och civilingenjör Allan Ottosson. Tekniska hög— skolan i Stockholm.

Från arbetsgrupperna har inkommit rapporter enligt nedanstående Llpp— ställning:

Iris Christiansson. Jan-Erik Hansson. LeifLund-Jensen. Bengt Springfeldt och Bertil Ulfward angående lokalfrågor m.m.

Iris Christiansson, Sven Linnander. Gunnar Lundborg och Jan Wahlberg angående personalrum och hygieniska anordningar.

Sander Faxvall. Sven Linnander. Gunnar Lundborg och Lars Olander an- gående luftutrymme. luftbehov och luftväxling m. m.

Irma Åstrand. Sven Linnander. Gunnar Lundborg och Lars Olander an- gående värmebelastning i yrkesarbete.

Irma Åstrand angående arbete i kyla. Gunnar Lundborg och Peter Westerholm angående lufttryck. Bertil Johansson och Gunnar Lundborg angående buller. Jan-Erik Hansson. Ing-Mari Lidström och Gunnar Lundborg angående vi- brationer.

Bengt Knave och Allan Ottosson angående belysning. Sven Linnander angående elektrisk ström. Lars Andersson (tryckkärl). Bertil Ulfward (nyt- och transportanordningar) och Sven-Arne Ståhl (maskiner o. d.) angående yrkesrisker av mekanisk och liknande art.

Yngve Hagerman. Bo Holmberg. Åke Swensson. Ulf Ulfvarson och Ian Wahlberg angående farliga ämnen och luftföroreningar.

Peter Westerholm och Karl Myrbäck angående biologiska luftföroreningar. Nils Lundgren. Kjell Dyster-Aas och Jan-Erik Hansson angående ergo— nomiska synpunkter.

Sven Linnander. Gunnar Lundborg. Carin Sundström-Frisk och Irma Åstrand angående personlig skyddsutrustning.

Bo Holmberg angående utländska hygieniska gränsvärden. Vissa delar av de rapporter arbetsgrupperna utarbetat har refererats i be— tänkandets bilaga I avsnitt 2. För återgivandet svarar utredningens sekre- tariat. Rapporterna har även i övrigt utnyttjats som underlag när nämnda avsnitt sammanställts.

Från byråchef Lars-Olov Ekeberg och byrådirektör Arvid Nilsson vid ar- betarskyddsstyrelsen har utredningen fått material och synpunkter i frågor rörande arbetstiden. Amanuenserna Lars von Ehrenheim och Harald Linton vid arbetarskyddsstyrelsen har biträtt utredningssekretariatet när det gällt re-

dogörelser för styrelsens anvisningsverksamhet och tillämpningen av lag- stiftningen om miljöskydd.

För arbetsmiljöutredningen har uppgiften varit att ge förslag till en arbets- miljölagstiftning som är anpassad till dagens syn på arbetsmiljöfrågor och i görlig mån söker möta även morgondagens behov. Det har här gällt bl. a. att överväga hur man i denna lagstiftning skall kunna spegla de värderingar och krav som kommer fram från psykosociala aspekter på olika sidor av ar- betslivet. Som ett underlag för diskussionerna inom utredningen angående dessa frågor har utredningen ansett det värdefullt att få en överblick över de erfarenheter som samlats av forskare som med olika infallsvinklar varit verksamma inom detta område. Utredningen tog därför kontakt med repre- sentanter för forskning och utvecklingsarbete inom området med syfte att få en så mångsidig bild av frågeställningarna som möjligt. En arbetsgrupp bestående av utredningssekretariatet förstärkt med utredningens medicinska experter Erik Bolinder och Nils Masreliez knöt till sig ett antal forskare enligt följande fördelning på ämnesområden:

Psykolog Kurt Baneryd. Arbetarskyddsstyrelsen. för psykosociala effekter av fysiska arbetsmiljöfaktorer.

Docent Hans Berglind. Sociologiska institutionen vid Stockholms univer- sitet. för arbetsmarknadsforskning.

Docent Birgitta Berglund. Psykologiska institutionen vid Stockholms uni— versitet. docent Ulf Berglund. Tekniska högskolan i Stockholm. och docent Thomas Lindvall. Omgivningshygieniska avdelningen vid statens natur- vårdsverk. för upplevelsemätning av miljöfaktorer.

Dåvarande chefsläkaren vid statens personalnämnd Ricardo Edström. nu- mera överläkare vid arbetarskyddsstyrelsen. för psykisk hälsovård i arbets- livet.

Docent Bertil Gardell. Psykologiska institutionen vid Stockholms univer- sitet. för socialpsykologisk arbetslivsforskning.

Docent Magnus Hedberg. Tekniska högskolan i Stockholm. för försöks- verksamhet inom industrin på företagsdemokratins område.

Docent Lennart Levi. Laboratoriet för stressforskning. Stockholm. för kli- nisk stressforskning.

Professor Ulf Åberg. Tekniska högskolan i Stockholm. för ergonomiska synpunkter i arbetsmiljöarbetet.

I arbetsgruppen diskuterades utredningens önskemål att av de tillkallade experterna få sammanfattande synpunkter på psykosociala arbetsmiljöaspek- ter med inriktning mot synpunkter som bör ingå i överväganden om en ar- betsmiljölagstiftning. Till utredningen har därefter vissa av experterna över- lämnat sina synpunkter i uppsatsform. Dessutom har visst arbetsmaterial av experterna ställts till utredningens förfogande. Arbetsmiljöutredningen har valt att presentera de uppsatser som har inkommit i en särskild bilaga till detta betänkande (bilaga 2). Utredningen vill stryka under att innehållet i uppsatserna i sin helhet skall uppfattas som varje författares egna synpunkter och uppfattningar.

Vidare har fil. kand. Elisabeth Lagerlöf. Arbetarskyddsstyrelsen. på utred- ningens uppdrag utarbetat en rapport angående introduktion och instruktion * av arbetstagare. Elisabeth Lagerlöfhar dessutom tillsammans med amanuens ' Carin Hultin. Arbetarskyddsfonden. gjort en översikt av forskning rörande

arbetsolycksfall. Översikten ingår i bilaga 2 till betänkandet.

Till samtliga dem som sålunda försett utredningen med material vill ut- redningen framföra ett tack för värdefull hjälp.

Underlag för utredningens överväganden har också upprättats av experter inom utredningen.

På grundval av överlämnade rapporter. arbetsmaterial och uppsatser har promemorior upprättats inom sekretariatet och diskuterats inom utredning— en.

Frågor rörande ämnen som kan medföra risk för skada och spörsmål om samordningen av arbetsmiljölagstiftningen och lagstiftningen om hälso— och miljöfarliga varor har ägnats speciell uppmärksamhet i utredningsarbetet. Andra spörsmål beträffande lagstiftningens innehåll som utredningen sär- skilt uppmärksammat har gällt förhandsgranskning av arbetsprocesser. ar- betsmetoder m. m. Sekretariatet har på dessa områden genomfört enkäter och tagit kontakt med olika myndigheter. företag och organisationer för att inhämta upplysningar.

Vidare har frågor rörande arbetstidens förläggning och frågor beträflande vissa arbetstagaregrupper varit föremål för behandling inom utredningen. Även i dessa frågor har enkäter genomförts och kontakt tagits med myn— digheter och organisationer.

Utredningen har ånyo tagit upp vissa frågor rörande den lokala skydds- verksamheten till behandling och undersökt erfarenheterna av 1973 års re- form. l samband härmed har bl. a. frågor om regionala skyddsombud. for— merna för samverkan på gemensamma arbetsställen och utbildningsfrågor diskuterats. Sedan utredningen avlämnat sitt delbetänkande har lagen (19741358) om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen tillkommit. ] anledning härav har utredningen övervägt möjligheterna att genomföra en samordning av denna lags regler om skydd mot försämrade anställningsvill— kor och arbetsförhållanden med arbetsmiljölagens motsvarande regler avse— ende skyddsombud.

För utredningens behandling av frågor rörande lagens tillämpningsområde har sekretariatet genomfört ett antal enkäter beträffande ensamlöretagare. okontrollerbart arbete. familjemedlemmar. utbildningsområdet. vårdområ- det. strålskyddsområdet och tillsyn av transport av farligt gods. För bedöm— ningen av lagstiftningens tillämplighet på försvarsområdet har inom försvars— staben tillsatts en arbetsgrupp som upprättat en promemoria angående ar- betsmiljö och arbetarskydd inom försvarsmakten. Olika personalorganisatio- ner har yttrat sig över denna promemoria.

Redan i utredningens betänkande Bättre arbetsmiljö omprövades väsent- liga delar av sanktionssystemet enligt arbetarskyddslagstiftningen. Denna omprövning har utredningen nu fullföljt. I samband härmed har frågan om hur ansvarsreglerna bör vara uppbyggda och formerna för arbetarskyddssty- relsens författningsverksamhet övervägts.

Vad gäller den offentliga arbetarskyddstillsynens organisation lade utred- ningen i sitt tidigare betänkande fram förslag bl. a. om införlivande av spe- cialinspektionen för gruvdrift. skogsyrkesinspektionen. specialinspektionen för luftfart och yrkesinspektionen för landtrafik med allmänna yrkesinspek- tionen. Utredningen har nu fullföljt behandlingen av de organisatoriska frå- gorna. I enlighet med de riktlinjer utredningen tidigare dragit upp framläggs

bl. a. förslag angående tillsynen av användningen på arbetsplatserna av ex- plosiva och brandfarliga ämnen. elektrisk ström och joniserande strålning.

Utredningen har vid sin behandling av frågan om laboratorieresurser haft tillgång till det material. som tagits fram av kommittén för samordning av laboratorieresurser vid arbetarskyddsstyrelsen och naturvårdsverket (LA- BAN). jämte remissvaren över kommitténs betänkande Institutet för mil— jömedicin m. m. I syfte att komplettera detta material har utredningen in- förskaffat vissa uppgifter om de toxikologiska forsknings- och utrednings- resurserna i Sverige. Laborator Bo Holmberg har bidragit med underlag för utredningens överväganden i denna fråga.

Angående utredningsarbetets uppläggning i övrigt hänvisas till den föl- jande framställningen i betänkandet.

Utredningen har samrått med den på regeringens uppdrag av statens strål- skyddsinstitut tillsatta utredningen om tillsyn av användningen av icke-jo- niserande strålning och stimulansutredningen. Vidare har utredningen med företrädare för statskontoret och miljökontrollutredningens sekreterare dis- kuterat det praktiska genomförandet av miljövårdens informationssystem (MI). Kontakter har också förekommit med bl. a. yrkesskadestatistikutred- ningen. utredningen rörande miljöproblem m.m. i vissa industriområden (UMI) och Statskontorets arbetsgrupp för översyn av statens strålskyddsin— stituts organisation och arbetsuppgifter.

Sedan chefen för kommunikationsdepartementet till fartygsmiljöutred- ningen för övervägande i samband med Utredningsuppdraget överlämnat en framställning av Svenska maskinbefälsförbundet m. fl. om utredning angå- ende samordning av säkerhetslagstiftning för fartyg där land- och ombord- anställda samtidigt utför arbeten. har samråd i denna fråga ägt rum mellan lärtygsmiljöutredningen och arbetsmiljöutredningen.

Under tiden för utredningens arbete har arbetsmiljöutredningar bedrivits även i Danmark. Finland och Norge. Kontakt mellan utredningarna har hål- lits via utredningssekretariaten. Vid ett sammanträde i Köpenhamn har man diskuterat frågor av gemensamt intresse. Information om utredningsläge och framtaget material har fortlöpande förmedlats mellan de olika sekretariaten.

Till betänkandet har fogats tre bilagor. I det föregående har omnämnts en del av det material som ingår i dessa. Bilaga 1 innehåller bl. a. en genomgång av olika arbetsmiljöfaktorer med redovisning av gällande bestämmelser. ut- förda enkäter m. m. I bilagan redogörs även för vissa särskilda spörsmål så- som utbildningsfrågor. anpassningsfrågor för vissa grupper av arbetstagare och invandrarfrågor. I bilaga 2 har förts samman de rapporter i arbetspsy— kologiska och arbetssociologiska frågor som överlämnats till utredningen. Vissa uppgifter om utländsk arbetarskyddslagstiftning finns i anslutning till olika avsnitt i bilaga I. främst avseende tillämpningsområde och gränsvär- den. Bakgrundsmaterial i internationella frågor finns också i bilaga 3. Denna innehåller uppgifter om lagförslag i övriga nordiska länder och redogörelse för internationellt samarbete och internationella konventioner och rekom- mendationer på arbetsmiljöområdet.

2.4. Avgivna remissyttranden

Utredningen har avgett remissyttranden över ett antal utredningsbetänkan- den. Utöver dem som redovisats i delbetänkandet har följande remisser be- svarats.

1) En framställning den 22 augusti 1972 av kommerskollegiet angående sammanslagning av bergstatens södra. västra och östra distrikt

2) Utredningens angående befordran av farligt gods på väg m. m. betän- kande lI (stencil K l972z5) Transport av farligt gods

3) En rapport benämnd Svensk G_iuteriindustri från en utredning 1971—1972 inom Svenska gjuteriförertingen i samarbete med industridepar— tementet

4) Kulturrådets betänkande (SOU 1972166 och 67) Ny kulturpolitik 5) Arbetsgruppens för framtidsforskning betänkande (SOU 1972159) Att välja framtid

6) Utredningens rörande ökad anställningstrygghet m.m. betänkande (SOU 1973:7) Trygghet i anställningen. Anställningsskydd och vissa anställ- ningsfrämjande åtgärder

7) En från inrikesdepartementet remitterad promemoria(stencil ln 1973t3) Principer för förmedlingsverksamheten vid de offentliga arbetslörmedlings— kontoren

8) Organisationskommitténs för högre teknisk utbildning och forskning i övre Norrland betänkande angående arbetsvetenskap i Luleå

9) Metallmanufakturutredningens betänkande (SOU 197329 och 30)Järn- & Metallmanufakturindustrin under 70-talet

10) Hälsovårdsinspektörsutbildningsutredningens betänkande (stencil S 197314) Ny utbildning av hälsovårdsinspektörer

11) Miljökontrollutredningens betänkande (SOU 1973:36 och 37) Miljö- vårdens informationssystem (MI)

12) En inom industridepartementet upprättad promemoria (stencil 1 197316) Arbetstagarkonsult försöksverksamhet i vissa företag

13) Utredningens rörande ökad anställningstrygghet m. m, betänkande (SOU 1973:56) Trygghet i anställningen 11

14) Arbetslivsforskningsutredningens betänkande (SOU 1973:55) Beteen- devetenskaplig arbetslivsforskning

15) 1968 års Iitteraturutrednings huvudbetänkande (SOU 197415) Boken

16) Bygglagutredningens betänkande(SOU l974:21)Markanvändning och byggande. Principer för lagstiftning

17) Grafiska kommitténs betänkande (SOU 1974134) Grafisk industri i omvandling

18) Utredningens om spridning av kemiska medel betänkande (SOU 1974:35) Spridning av kemiska medel

19) Kommitténs för samordning av laboratorieresurser vid arbetarskydds- styrelsen och naturvårdsverket (LABAN) betänkande (stencil A 19743) In- stitut för miljömedicin

20) Tralikbullerutredningens betänkande (SOU 197460 och 61) Vägtra- ftkbuller jämte särskild bilagedel

21) En rapport Tillsyn av användningen av icke—joniserande strålning av- given av en av statens strålskyddsinstitut tillsatt arbetsgrupp den 31 juli 1974

22) Integritetsskyddskommittens betänkande (SOU 1974:85) Fotografe- ring och integritet

23) En från kommunikationsdepartementet remitterad skrivelse från sjö- fartsverket angående upphävande av kungörelsen (1937:815) om skyddsåt- gärder som vid lastning och lossning av fartyg ankomma på befälhavaren m. 11.

24) Stimulansutredningens betänkande (stencil A l974:8)Stimulansåtgär- der för att förbättra arbetsmiljön

25) Kulturrådets betänkande (SOU 1975114) Konstnärerna i samhället 26) Fartygsmiljöutredningens betänkande (stencil K 197512) Bättre far- tygsmiljö

27) Arbetsrättskommitte'ns betänkande (SOU 197511) Demokrati på ar- betSplatsen

28) En inom statsrådsberedningen upprättad rapport (stencil .lu 1975114) om utredningsväsendet

29) Statskontorets betänkande (statskontoret rapport 1975117) Statens strålskyddsinstitut. uppgifter och organisation

30) Utredningens rörande miljöproblem m.m. i vissa industriområden (UMI) delbetänkande (SOU 1975z44) Etablering av miljöstörande industri

31) En rapport (UKÄ—rapport nr 197523) Arbetsvetenskap. avgiven av uni— versitetskanslersämbetets samrådsgrupp för arbetsvetenskaplig utbildning och forskning

Utredningen har vidare avgett yttrande över systemförslag rörande regi- strering i miljövårdens informationssystem (MI) av information om pågående och avslutad forsknings-och undersökningsverksamhet med anknytning till miljövårdsområdet.

3. Översikt över gällande författningar

[ inom arbetarskyddet

3.1. Inledning

Nuvarande arbetarskyddslag ( 1949: 1 ). som ersatte 1912 års arbetarskyddslag. träddei kraft den 1 juli 1949. Till grund för lagen ligger ett betänkande (SOU 1946:60) av 1938 års arbetarskyddskommitté och proposition nr 298 år 1948 med förslag till ny arbetarskyddslag. Kompletterande bestämmelser finns i bl. a, arbetarskyddskungörelsen (1949z208).

Arbetarskyddslagen har sedan sin tillkomst ändrats vid ett flertal tillfällen. En principiellt betydelsefull ändring gjordes år 1963 då lagens tillämpnings- område utvidgades från rörelse till i huvudsak all verksamhet i vilken ar- betstagare används för arbetsgivares räkning. En delreform av arbetar- skyddslagstiftningen skedde år 1973 på grundval av arbetsmiljöutredningens betänkande (SOU 1972:86) Bättre arbetsmiljö och proposition nr 130 år 1973 med förslag till ändringar i arbetarskyddslagstiftningen och andra åtgärder för bättre arbetsmiljö. Genom denna reform tillkom nya eller ändrade be- stämmelser om bl. a. partssamverkan i de lokala skyddsorganisationerna. för- handsgranskning av arbetslokaler och skyddsåtgärder på gemensamma ar- betsställen. Dessutom infördes nya påföljder i sanktionssystemet.

Tillsynen över arbetarskyddslagstiftningen utövas av arbetarskyddsstyrel- sen och yrkesinspektionen. 1973 års reform av arbetarskyddslagstiftningen omfattade även tillsynsverksamheten.

En närmare genomgång av olika bestämmelseri arbetarskyddslagstiftning- en och vissa andra författningar av intresse för arbetarskyddet görs i bilaga 1 till betänkandet.

3.2. Huvuddragen i gällande arbetarskyddslag och anslutande författningar

Tillämpningsomräde

Arbetarskyddslagen är i princip tillämplig på varje verksamhet vari arbets- tagare används till arbete för arbetsgivares räkning (] ;). Vidare äger lagen i viss utsträckning tillämpning på arbete som utförs av två eller flera personer för gemensam räkning. elever. värnpliktiga eller intagna på vårdanstalt (2 ;).

Lagen gäller å andra sidan inte arbete som utförs under sådana förhållanden att det inte kan anses tillkommaarbetsgivaren att vaka över arbetets anord— nande (3 å). Arbete som utförs av medlem av arbetsgivarensfamiljär undan— taget_i vissa fall. främst beträffande jordbruket. Vidare undantas arbete i ar- betsgivarens hushåll och Skeppstjänst. Ytterligare undantag gäller för övning- ar inom försvaret och annat arbete inom försvaret av huvudsakligen icke civil natur. I fråga om arbete som är underkastat tillsyn enligt strålskydds- lagen (1958zllO) är arbetarskyddslagen tillämplig i begränsad omfattning (4 s").

Genom beslut av regeringen kan arbetarskyddslagen i särskilda fall ut- sträckas att gälla arbete som annars inte faller under lagen (5 ;). Något sådant förordnande har inte meddelats.

I 6 ;" arbetarskyddslagen finns en erinran om att lagen innehåller vissa be- stämmelser bl. a. angående skyldigheter för tillverkare m. fl. som har ett mera vidsträckt tillämpningsområde än lagen i övrigt.

Allmänna skyldigheter/ör arbetsgivare

Enligt huvudregeln i arbetarskyddslagen är arbetsgivare skyldig att iaktta allt som med hänsyn till arbetets natur och de förhållanden. under vilka arbetet bedrivs. samt arbetstagares ålder. yrkesvana och övriga förutsättningar för arbetet skäligen kan erfordras för att förebygga att arbetstagare ådrar sig ohäl- sa eller olycksfall i arbetet (7å första stycket).

Det grundläggande stadgandet i 1912 års arbetarskyddslag angav liksom gällande lag att arbetsgivarens skyldigheter framkommer efter en skälighets- prövning. Från arbetstagarhåll framhölls vid tillkomsten av 1949 års lag att bestämmelsen var alltför vagt formulerad och att den därför ofta gav an- ledning till diskussion. 1938 års arbetarskyddskommitté anförde i detta av- seende att på grund av de skiftande förhållanden. som råder inte endast på olika arbetsområden utan även inom varje enskild verksamhet. fordringarna i skyddshänseende borde bestämmas efter vad som i varje särskilt fall prövas skäligt.

I propositionen med förslag till den nuvarande arbetarskyddslagen anför- des i motiveringen till 7 ;" första stycket att det ligger i sakens natur att be- stämmelser av denna art måste få en mycket allmän utformning. Det tillades att lagens övriga allmänna föreskrifter om åtgärder till förebyggande av ohäl- sa och olycksfall (8—13 ;;) bl.a. avser att närmare antyda omfånget av ar— betsgivares skyldigheter.

Beträffande arbetsgivarens förpliktelser utanför arbetsstället anfördes i pro- positionen att det inte kunde anses lämpligt att i arbetarskyddslagen ålägga arbetsgivare uttryckliga förpliktelser att vidta hygieniska och sociala anord- ningar utanför arbetsstället. Detta ansågs dock inte utesluta att tillsynsor- ganen bör ägna viss uppmärksamhet åt sådana frågor.

I frågan hur arbetslokal skall vara inrättad hänvisar8 ; arbetarskyddslagen till vad som kan vara särskilt föreskrivet. Hänvisningen avser främst bygg- nadsfagstiftningen.

Enligt 9 ; arbetarskyddslagen skall arbetstagarna vid arbetsstället i erfor- derlig utsträckning ha tillgång till dricks— och tvättvatten. avträden. plats för

ombyte. förvaring och torkning av kläder samt lämplig måltidsplats. Där så kan anses behövligt skall lämplig plats för vila eller utrymme. som erbjuder tillfredsställande skydd mot köld och nederbörd. stå till arbetstagarnas för- fogande.

På arbetsställe skall enligt 105 arbetarskyddslagen vara sörjt för tillräckligt luftutrymme. i regel minst tio kubikmeter per arbetstagare. tillfredsställande luftväxling. tillräcklig och tjänlig belysning samt lämplig värme- och fuk- tighetsgrad. Dessutom skall det såvitt möjligt finnas lämpliga anordningar för att hindra att damm. rök. gas eller ånga sprids i skadlig eller besvärande mängd eller att arbetstagarna skadas genom att utsättas för buller. skakningar eller annan liknande olägenhet. Ordning och renlighet skall iakttas. Vidare föreskrivs att arbetet skall anordnas så att det kan utföras på sätt som inte är onödigt tröttande.

För att förekomma olycksfall i arbetet skall enligt 11 ; arbetarskyddslagen motorer och vissa angivna maskinella anordningar. ångpannor och andra tryckkärl samt lyft- och transportanordningar vara försedda med erforderliga skyddsanordningar och även i övrigt vara så utförda och anordnade att de erbjuder betryggande säkerhet. Åtgärder skall också vidtas för att undvika att arbetstagare skadas genom fall. nedstörtande föremål eller ras eller splitter. stänk. vassa eller heta föremål eller heta vätskor. Vidare skall undvikas skada genom klämning eller slag eller genom eldfarliga. explosiva. frätande. giftiga eller eljest hälsofarliga ämnen eller genom elektrisk ström. kyla eller värme eller genom bländande ljus.

Ytterligare Gnns i arbetarskyddslagen bestämmelser om personlig skydds- utrustning (12 å) och om första hjälpen vid olycksfall (13 å).

Beträffande frågor som avses i 8—13 ;;" arbetarskyddslagen kan regeringen meddela närmare föreskrifter enligt 14 ; samma lag. Genom en bestämmelse i 15 ; arbetarskyddslagen bemyndigas regeringen att under vissa förutsätt- ningar förbjuda överlåtelse eller uppfåtelse till begagnande av maskiner. red- skap m. m. Bestämmelsen avser närmast meddelande av sådant förbud för arbetsgivare. Vidare kan regeringen enligt 16 ; arbetarskyddslagen föreskriva särskilda villkor för arbetstagares användande till arbete som medför särskild fara för ohälsa eller olycksfall. Regeringen kan också förordna att arbetstagare inte får användas till arbete som medför synnerlig fara för ohälsa eller olycks- fall.

Allmänna bestämmelser om arbetsgivarens skyldigheter finns också i ar- betarskyddskungörelsen. Enligt 1 ; kungörelsen skall arbetsgivare tillse att hos honom sysselsatta arbetstagare får kännedom om de särskilda risker för ohälsa och olycksfall som är förbundna med arbetet. Arbetsgivaren är vidare skyldig att tillse att arbetstagare som saknar nödig erfarenhet ej utan erfor- derlig undervisning och ledning används i arbete där bristande kunskap eller färdighet kan anses medföra fara för ohälsa eller olycksfall. Arbetsgivares informationsskyldighet berörs också i 3 ; arbetarskyddskungörelsen som av- ser skyldighet att låta sätta upp anslag och skyltar.

Till arbete. som ställer särskilda krav på arbetstagares hälsotillstånd eller kroppsutveckling. får inte användas arbetstagare som uppenbarligen saknar erforderliga fysiska eller psykiska förutsättningar för arbetet (2; arbetar- skyddskungörelsen). 1 arbetarskyddskungörelsen finns också en bestämmel- se om att vid ensamarbete särskild hänsyn skall tas till arbetstagares möj-

62 Översikt över gällande författningar inom arbetarskyddet SOU 1076:1! ligheter att få hjälp vid olycks- eller sjukdomsfall (4 å). Här kan vidare näm— nas arbetsgivares skyldighet att göra anmälan till yrkesinspektionen om olycks- och sjukdomsfall (5; arbetarskyddskungörelsen). Arbetarskyddskungörelsen innehåller dessutom ett stort antal bestämmel- ser som i olika avseenden beskriver arbetsgivares skyldigheter att vidta åt- gärder till förebyggande av ohälsa och olycksfall.

Gemensamma arbetsställen

Genom 1973 års reform av arbetarskyddslagstiftningen har tillkommit be- stämmelser angående gemensamma arbetsställen (7 a ä arbetarskyddslagen). När två eller flera arbetsgivare samtidigt bedriver arbete på samma arbets- ställe skall de samråda och gemensamt verka för att åstadkomma sunda och säkra förhållanden på arbetsstället. En allmän regel finns om placeringen av ansvaret för samordning av skyddsåtgärder på gemensamt arbetsställe för byggnadsverksamhet. Detta ansvar ligger på byggherren som emellertid kan överlåta ansvaret till arbetsgivare på arbetsstället. På andra gemensamma ar- betsställen kan arbetsgivarna överenskomma om att en av dem skall ha an- svaret för samordningen av skyddsåtgärder. Finns det inte någon överens- kommelse kan yrkesinspektionen bestämma vem som skall ha samord- ningsansvar. Arbetsgivare som ej har det angivna samordningsansvaret har å sin sida att följa de anvisningar som lämnas i samordnande syfte av den huvudansvarige.

Enligt förarbetena till 7 a å arbetarskyddslagen innebär bestämmelsen bl. a. att skyldighet föreligger för varje arbetsgivare på gemensamt arbetsställe att medverka i gemensam skyddsorganisation som behövs och att samordna sin verksamhet med övrig verksamhet på arbetsstället för att undvika säkerhets- risker för arbetstagare på platsen.

Yrkesinspektionen kan meddela de föreskrifter som behövs om samord- ningsansvaret försummas eller om den samordningsansvariges anvisningar inte följs (53 a; andra stycket arbetarskyddslagen).

Enligt 7 a ; arbetarskyddslagen är ensamföretagare i fråga om förpliktelser liksom även i fråga om skydd på gemensamt arbetsställe jämställd med ar- betsgivare.

Den som är ansvarig för samordning av skyddsåtgärder enligt 7 a ; arbe- tarskyddslagen skall på arbetsstället sätta upp anslag med uppgift om att han har detta ansvar (Sa ; arbetarskyddskungörelsen).

F örhandsgranskning av lokaler

Genom 1973 års ändringar i arbetarskyddslagstiftningen och anslutande för- fattningar infördes på förslag av arbetsmiljöutredningen en utvidgad arbets— miljömässig förhandsprövning i fråga om nya eller ändrade arbetslokaler och personalrum. Bestämmelserna härom anknyter till stor del till föreskrifter ibyggnadsstadgan om byggnadsnämnds prövning av ansökan om byggnads— lov. l byggnadslovsärende som gäller arbetslokal eller personalrum skall fö- retes utlåtande från yrkesinspektionen om lokalernas lämplighet från arbe- tarskyddssynpunkt (55 ä' 4 mom. byggnadsstadgan). I utlåtandet skall även anges om skyddsombud. skyddskommitté eller organisation som företräder

arbetstagarna fått tillfälle att yttra sig i ärendet (6 a ; arbetarskyddskungö— relsen). För att byggnadslov i ärenden som avser arbetslokaler eller perso— nalrum skall kunna beviljas fordras i princip att av yrkesinspektionens ut— låtande framgår att arbetstagarsidan fått tillfälle att yttra sig (56; 1 mom. byggnadsstadgan).

Även i de fall då byggnadslovsplikt inte föreligger finns möjlighet till för- handsgranskning av arbetslokaler från arbetarskyddsmyndigheternas sida. Enligt den vid 1973 års ändringar tillkomna 8 a; arbetarskyddslagen gäller för dessa situationer en särskild anmälningsskyldighet för arbetsgivare. het för arbetsgivare.

Bemyndigande finns för arbetarskyddsstyrelsen att beträffande riskfyllda verksamheter meddela direkt straffsanktionerade föreskrifter om besiktning från yrkesinspektionens sida innan arbetslokal tas i bruk (8 a ;" tredje stycket arbetarskyddslagen och 9; arbetarskyddskungörelsen).

Arbetstagares sky/digheter

I fråga om arbetstagares allmänna skyldigheter i skyddshänseende finns en bestämmelse i 7 & andra stycket arbetarskyddslagen. Arbetstagare är enligt bestämmelsen skyldig att använda förefintliga skyddsanordningar. noga följa arbetarskyddslagen och med stöd av lagen meddelade föreskrifter samt i öv- rigt iaktta tillbörlig försiktighet och. i vad på honom ankommer. medverka till förekommande av ohälsa och olycksfall.

Ett särskilt ansvar för arbetstagare infördes genom 1973 års ändringar i arbetarskyddslagstiftningen. Som nämnts i det föregående kan yrkesinspek— tionen enligt 53 aå andra stycket meddela föreskrifter som behövs på ge- mensamma arbetsställen om den samordningsansvariges anvisningar inte följs. Sådana föreskrifter kan riktas även mot arbetstagare.

Enligt 3 & arbetarskyddskungörelsen är arbetstagare skyldig att noggrant rätta sig efter anslagna skyddsföreskrifter och uppsatta varningsskyltar o. d. Arbetarskyddskungörelsen innehåller dessutom vissa ytterligare bestämmel— ser där arbetstagarnas skyldigheter preciseras.

A rbetstiden

Särskilda bestämmelser finns i arbetarskyddslagen om arbetstiden och dess förläggning (17—21 ;;). Här regleras arbetstagarnas rätt till rast och paus i ar- betet samt deras rätt till ledighet för nattvila. ] nattvilan skall i princip ingå tiden mellan kl. 24 och 5. Från förbudet mot nattarbete kan avvikelse ske om det är nödvändigt med hänsyn till arbetets natur. allmänhetens behov eller annan särskild omständighet. Vissa regler finns vidare om möjlighet att få dispens från nattarbetsförbudet.

Bland arbetstidsbestämmelserna finns också föreskrifter om veckovila. Om inte särskilt förhållande tillfälligtvis påkallar undantag skall veckovilan omfatta minst 24 sammanhängande timmar och om möjligt förläggas till söndag.

M inderåriga

Arbetarskyddslagen innehåller särskilda bestämmelser om minderårigas an» vändande i arbete (22—33 åå), Med minderårig avses i lagen den som inte fyllt 18 år.

Minderårig får inte användas till arbete före det år han fyller 14 år. Är det inte fråga om arbete under ferietid skall han också ha fullgjort sin skolplikt. Dispens kan meddelas för lätt arbete.

Till industriellt eller jämförligt arbete får minderårig inte användas före det år han fyller 15 år. Budskickning och lättare distributionsarbete är undan— tagna från detta förbud och viss dispensmöjlighet ftnns. Till underjordsarbete i gruva o.d. får minderårig inte användas. Också härvidlag är dispens i vissa fall möjlig. Arbetsgivaren skall särskilt se till att den minderårige inte utsätts för fara för olycksfall. överansträngning e. d.

För den minderåriges arbetstid uppställs ett maximum av 10 timmar om dagen och 54 timmar i veckan. Minderårig skall ha minst 11 timmars oav— bruten nattvila. Den som inte fyllt 16 år får inte arbeta under tiden kl. 19—6. Den som är 16 eller 17 år får inte arbeta under tiden kl. 22—5. Vissa dis- pensmöjligheter föreligger.

Som en allmän regel gäller att minderårig inte får användas till arbete som medför fara för olycksfall eller för överansträngning eller annan menlig in- verkan på hälsa eller kroppsutveckling och att den minderårige inte får an- vändas till arbete som medför våda i moraliskt avseende. Regeringen kan vid synnerlig fara föreskriva särskilda villkor för minderårigs användande till sådant arbete eller förordna att minderårig inte får användas därtill.

Minderårig arbetstagare skall ha en arbetsbok. utställd av skolan och för— sedd med uppgifter om ålder och skolförhållanden samt läkarintyg. För att utröna att minderåriga inte tar skada till sin hälsa eller kroppsutveckling av den sysselsättning vartill de används skall de en gång om året undersökas av läkare som länsstyrelsen utsett. Befrielse härifrån kan medges under vissa villkor.

Kvinnor

Ett särskilt kapitel i arbetarskyddslagen handlar om kvinnors arbete (34. 35 och 38 ä;"). Bestämmelserna gäller numera främst arbete underjord i gruva eller stenbrott. Dessutom föreskrivs om ledighet för kvinnor som väntar eller just fött barn och om ledighet för amning.

Regeringen kan föreskriva särskilda villkor eller förordna om förbud mot att anlita kvinna till arbete. Detta gäller om visst slag av arbete anses medföra synnerlig fara för olycksfall. när kvinna används därtill. eller vara synnerligen ansträngande eller hälsofarligt för kvinna.

Samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare

Arbetarskyddslagen innehåller förhållandevis utförliga regler om samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare. ] dessa anges till en början att arbets— givare och arbetstagare skall samverka för att åstadkomma sunda och säkra arbetsförhållanden (39 å).

På arbetsställe med minst fem arbetstagare skall utses ett eller flera skydds- ombud (40 ; arbetarskyddslagen). Skyddsombud utses i första hand av lokal facklig organisation som är bunden av kollektivavtal i förhållande till arbets- givaren. I vissa fall kan lokal facklig avdelning efter medgivande av yrkes- inspektionen utse skyddsombud utanför kretsen av arbetstagare vid arbets- stället (s. k. regionalt skyddsombud). Huvudskyddsombud med samordnan- de uppgifter skall utses om vid arbetsställe finns mer än ett skyddsombud.

Skyddsombud företräder arbetstagarna i skyddsfrågor (40 a ;" arbetar- skyddslagen). Angående Skyddsombudets uppgifter föreskrivs bl. a. att skyddsombudet skall delta vid planering av nya eller ändrade lokaler. an- ordningar och arbetsmetoder. Arbetsgivare och arbetstagare svarar gemen- samt för att skyddsombud får den utbildning som behövs. Skyddsombud skall beredas erforderlig ledighet för att fullgöra sina uppgifter. Vidare har skyddsombud rätt att ta del av de handlingar och erhålla de upplysningar i övrigt som är av betydelse för ombudets verksamhet.

Innebär visst arbete omedelbar och allvarlig fara för arbetstagares liv eller hälsa och kan rättelse inte genast uppnås genom hänvändelse till arbetsgi- varen. kan skyddsombud bestämma att arbetet skall avbrytas i avvaktan på ställningstagande av yrkesinspektionen (40bs arbetarskyddslagen). Över- träds gällande förbud som meddelats av tillsynsmyndighet kan skyddsom- bud avbryta arbete som avses med förbudet. Skyddsombud är fri från er- sättningsskyldighet för skada till följd av sådana åtgärder.

Vid arbetsställe med minst 50 arbetstagare eller annars där arbetstagarna begär det skall finnas skyddskommitté. sammansatt av företrädare för ar- betsgivaren och arbetstagarna (41 ; arbetarskyddslagen). Företrädare för de anställda utses i första hand av lokal facklig organisation som är bunden av kollektivavtal i förhållande till arbetsgivaren.

Skyddskommitté skall planera och övervaka skyddsarbetet inom arbets- stället (41 a ;" arbetarskyddslagen). Den skall noga följa utvecklingen i frågor som rör skyddet mot ohälsa och olycksfall och verka för tillfredsställande skyddsförhållanden på arbetsstället. ] skyddskommitté skall behandlas frågor om företagshälsovård. frågor om planering av nya eller ändrade lokaler. an- ordningar och arbetsmetoder samt frågor om upplysning och utbildning rö- rande arbetarskydd.

Skyddsombud får inte hindras att fullgöra sina uppgifter (425K arbetar- skyddslagen). Närmare bestämmelser meddelas om skadeståndsskyldighet för arbetsgivare eller arbetstagare som bryter mot detta. Vissa bestämmelser finns om rättegången vid talan på grund av att skyddsombud hindrats i upp- draget (43—44 åå arbetarskyddslagen).

Bestämmelser om lokal skyddsverksamhet finns också i arbetarskydds- kungörelsen. Bland dessa kan nämnas bestämmelsen att — om i skyddskom- mittén företrädare för arbetsgivare och arbetstagare inte enar sig om beslut — frågan på begäran av ledamot skall hänskjutas till yrkesinspektionen (65 a ;"). Inspektionen har därvid att pröva frågan i den mån den faller inom området för inspektionens befogenhet.

Sky/digheter _ för tillverkare m. fl.

1 45 & arbetarskyddslagen föreskrivs vissa skyldigheter för tillverkare m. (1. Tillverkare och försäljare av maskin. redskap eller annan teknisk anordning skall tillse att sådan anordning. då den avlämnas för att tas i bruk eller utställs till försäljning eller i reklamsyfte. är försedd med erforderliga skyddsanord- ningar och även i övrigt erbjuder betryggande säkerhet. Tillverkare och för— säljare skall vidare tillhandahålla föreskrifter för anordningens användning. Det sagda gäller även den som upplåter teknisk anordning.

När särskilda skäl är därtill kan arbetarskyddsstyrelsen enligt 45 ;" arbe— tarskyddslagen föreskriva att teknisk anordning skall vara försedd med skylt eller annan märkning som tar upp tillverkarens namn och annan uppgift som styrelsen anser erforderlig. Styrelsen kan också. när särskilda skäl är till detta. beträffande visst slag av teknisk anordning föreskriva att den skall vara god- känd av styrelsen innan den avlämnas för att tas i bruk eller utställs till för- säljning eller i reklamsyfte.

Även om installation innehåller 45 ;" arbetarskyddslagen en bestämmelse. Utför någon som självständig företagare installation av anordning. skall han tillse att föreskrivna skyddsanordningar uppsätts och att för installationen i övrigt gällande föreskrifter iakttas.

Skyldigheter/ör Upplåtare av lokal m. m.

Arbetarskyddslagen innehåller en del bestämmelser om skyldigheter för upp— låtare av lokal eller område som arbetsplats. Bestämmelserna innebär ingen inskränkning i arbetsgivarens skyldigheter utan avser situationer där det an- setts att arbetarskyddsmyndigheterna skall kunna ingripa även mot annan ansvarig.

1 46%" arbetarskyddslagen behandlas en speciell upplåtelsesituation. Den som mot ersättning låter någon hämta grus e. (1. från grustag eller liknande arbetsställe skall tillse att arbetsstället hålls i godtagbart skick från skydds- synpunkt.

Enligt 53 ,ä" tredje stycket arbetarskyddslagen äger yrkesinspektionen med- dela förbud mot upplåtelse av lokal till arbetslokal eller lokal för visst slag av arbete eller ändamål till dess angiven åtgärd vidtagits med lokalen. Med "ändamål" menas närmast personalrum. En förutsättning för ingripande är att lokalen upplåtits till arbetsgivare och ej fyller gällande krav i fråga om arbetsställe. Vid 1973 års ändringar i arbetarskyddslagstiftningen vidgades bestämmelsens räckvidd. Bestämmelsen ger nu yrkesinspektionen möjlighet inte bara att förbjuda upplåtelse av lokalen till den arbetsgivare. som hyr eller eljest disponerar lokalen vid ingripandet. utan även att förbjuda upplåtelse till annan arbetsgivare eller till ensamföretagare som bedriver verksamhet av det slag som förbudet avser. intill dess angiven åtgärd vidtagits med Io- kalen.

Ännu ett fall av upplåtelse av lokal eller område behandlas i 53 a ; första stycket arbetarskyddslagen. Bestämmelsen. som införts på förslag av arbets- miljöutredningen. ger yrkesinspektionen möjlighet att ingripa mot den som råder över arbetsställe och syftar på det fall att på arbetsstället utförs arbete av arbetstagare som inte är anställd hos den som råder där.

Vissa allmänna bemyndiganden

Enligt ett bemyndigande i 74 ; första stycket arbetarskyddslagen kan rege- ringen meddela närmare föreskrifter angående lagens tillämpning. Allmänt bemyndigande finns för regeringen att sätta ut straffvid meddelande av fö- reskrift med stöd av lagen (75 ;).

Till ledning vid arbetarskyddslagens tillämpning äger arbetarskyddsstyrel- sen meddela råd och anvisningar (74; andra stycket).

Tillsyn

Tillsyn över efterlevnaden av arbetarskyddslagen utövas av arbetarskydds- styrelsen och under dess överinseende och ledning av yrkesinspektionen (47; arbetarskyddslagen). Som ledamöter i verksstyrelsen ingår enligt in- struktionen (1972:164) för arbetarskyddsstyrelsen bl. a. representanter för ar- betsmarknadens partsorganisationer.

Yrkesinspektionen utövar enligt sin instruktion (19731847) tillsyn genom allmänna yrkesinspektionen och specialinspektörer. Den allmänna yrkesin- spektionen är organiserad på 19 distrikt. 1 varje distrikt finns en distriktschef och en yrkesinspektionsnämnd med bestutsfunktioner. Nämnden består av distriktschefen och representanter för arbetsmarknadsorganisationerna. ] di- strikten är i övrigt anställda yrkesinspektörer och andra tjänstemän.

Yrkesinspektionen utövar som nämnts också tillsyn genom specialinspek- törer. Enligt kungörelsen 1948z824 är sprängämnesinspektören specialinspek- tör inom yrkesinspektionen för arbetarskyddstillsyn i vad angår framställ- ning. handhavande och förvaring av explosiva och särskilt eldfarliga ämnen. För främjande av samarbetet mellan sprängämnesinspektören. arbetsgivare och arbetstagare finns enligt instruktionen för yrkesinspektionen ett rådgi- vande organ. benämnt sprängämnesinspektionens förtroenderåd. Vad gäller skydd mot olycksfall genom inverkan av elektrisk ström vid elektriska stark- strömsanläggningar föreskrivs genom kungörelsen 19481825 att arbetar- skyddstillsynen utövas av tillsynsmännen över sådana anläggningar.

Det åligger kommun att efter samråd med yrkesinspektionen utse en eller flera kommunala tillsynsmän att biträda yrkesinspektionen (48; arbetar- skyddslagen).

Den som har att utöva tillsyn äger tillträde till arbetsställe som är under- kastat hans tillsyn samt rätt att där företa undersökning (50 ; arbetarskydds- lagen). Arbetsgivare är pliktig att på anfordran lämna tillsynsorganet de upp- lysningar som behövs för att utöva tillsynen. Motsvarande rättigheter har läkare som har att verkställa besiktning eller undersökning enligt arbetar- skyddslagen eller föreskrift som meddelats med stöd av lagen. Det åligger polismyndighet att lämna den handräckning som behövs för utövande av tillsynen.

Bestämmelser om tystnadsplikt finns enligt 51 ; arbetarskyddslagen för den som tagit befattning med tillsyn enligt lagen samt för skyddsombud och ledamot av skyddskommitté liksom för ledamot i styrelsen för lokal facklig organisation med avseende på vad denne erfarit av skyddsombud eller le- damot av skyddskommitté.

Läkare som i sin verksamhet får kännedom om sjukdom som kan ha sam- band med arbete skall göra anmälan hos tillsynsorgan (52; arbetarskjdds- lagen). Det åligger läkare samt skolstyrelse. hälsovårdsnämnd och byggnads- nämnd att lämna tillsynsorganen upplysningar och biträde.

Vidare finns i arbetarskyddslagen bestämmelser om tillsynsmyndighets forfarande om missförhållande råder vid arbetsställe eller om teknisk anord- ning inte är betryggande från skyddssynpunkt (53—58 ;;).

På anmodan av tillsynsmyndighet är arbetsgivare skyldig att föranstalta om undersökning av ämne eller material. som han använder eller framställer i sin verksamhet. eller tillhandahålla prov för sådan undersökning (59; ar- betarskyddslagen). Underlåter arbetsgivaren att efterkomma anmodan kan myndigheten förelägga vite. Motsvarande föreskrivs beträffande tillverkare. försäljare och Upplåtare av teknisk anordning.

Sanktionssystemet

Arbetarskyddslagen innehåller straffbestämmelser som omedelbart ansluter till lagens föreskrifter om minderåriga och kvinnliga arbetstagare. om an- mälan i vissa fall och om lämnande av oriktig uppgift till tillsynsmyndighet (62 och 64—66 ;;). En straffbestämmelse finns också för den som bryter mot föreskrift som meddelats enligt 8 a; tredje stycket arbetarskyddslagen om besiktning från yrkesinspektionens sida innan arbetslokal tas i bruk (63 ;). Vidare finns bestämmelse om straff för arbetstagare som utan giltigt skäl tar bort eller sätter ur bruk skyddsanordning (67 ;).

1 övrigt innebär arbetarskyddslagens ansvarsregler att straffsanktion inträ- der när tillsynsmyndighet meddelat förbud. föreläggande eller föreskrift en- ligt 53—58 ;; arbetarskyddslagen och påbudet inte följts (63 ;).

Vid 1973 års reformer av arbetarskyddslagstiftningen företogs en revision av sanktionssystemet för att öka dess effektivitet och ge tillsynsorganens age— rande ökad tyngd. Möjlighet infördes för tillsynsmyndigheterna att förelägga vite för att ge ökat eftertryck åt föreläggande och förbud. Myndigheterna fick också befogenhet att låta utföra skyddsåtgärd på arbetsgivarens bekostnad. För överträdelse av tillsynsorgans föreläggande. förbud eller föreskrift inför- des förhöjt maximistraff (fängelse högst ett år).

Arbetarskyddskungörelsen innehåller vissa regler om direkt straffansvar vid överträdelse av generella föreskrifter som arbetarskyddsstyrelsen med- delat (72 ;). Underlåter arbetsgivare att föranstalta om undersökning av luft- förhållandena som arbetarskyddsstyrelsen föreskrivit i fråga om visst slag av arbete kan han straffas med dagsböter. Samma ansvar inträder om arbets- givare inte följer vad arbetarskyddsstyrelsen föreskrivit angående besiktning och provning av tryckkärl. rörledning. lyftanordning. transportanordning och lyftredskap. Enligt vad som sägs i 72 ; arbetarskyddslagen skall dock straff- ansvar inte uppkomma om omständigheterna ger vid handen att underlå- tenheten eller försummelsen berott på tillfälligt förbiseende.

I 72 ; arbetarskyddskungörelsen finns också straffbestämmelser för under- låtenhet att följa vissa ordningsföreskrifter i kungörelsen.

Besvärsbestämme/ser

Beslut av yrkesinspektionen kan överklagas hos arbetarskyddsstyrelsen (61 ; arbetarskyddslagen). Mot arbetarskyddsstyrelsens beslut i vissa dispensären- den m. m. får talan inte föras (73; arbetarskyddslagen). I övrigt förs talan mot styrelsens beslut hos regeringen.

Tillsynsmyndighet kan förordna att dess beslut skall följas utan hinder av att det överklagas (70; arbetarskyddslagen).

Ytterligare til/ämpnings/öreskrifter

Tillämpningsföreskrifter till arbetarskyddslagen finns främst i arbetarskydds- kungörelsen som berörts i det föregående.

Med stöd av arbetarskyddslagen har utfärdats ytterligare ett antal kungö- relser. Föreskrifter med hänsyn till förekomsten av farliga ämnen finns i kungörelsen (19492210) om förbud att använda arbetstagare till målningsar- bete med blyfärg och kungörelsen (19492491) om förbud att använda ben- solhaltigt ämne vid tillverkning av läderskodon. Särskilt viktig är kungörel- sen (l949:21 ]) om läkarundersökning och läkarbesiktning till förebyggande av vissa yrkessjukdomar. Medför visst arbete särskild fara för uppkomst av bensol-. bly-_ kadmium- eller kvicksilverförgiftning. dammlunga (pneumo- konios) eller tryckfallssjuka hos arbetstagarna skall arbetarskyddsstyrelsen enligt kungörelsen föreskriva att arbetstagare ej får användas till arbetet, om han inte vid läkarundersökning befunnits ej förete sjuklighet eller svaghet som kan anses göra honom särskilt mottaglig för den med arbetet förbundna hälsofaran. ] fråga om sådant arbete skall styrelsen dessutom föreskriva att arbetstagare skall undergå periodisk läkarbesiktning.

[ fråga om minderårig gäller kungörelsen ( l9492213) om läkarundersökning och läkarbesiktning av minderåriga arbetstagare. I vissa slag av farliga arbeten får minderårig arbetstagare användas endast i den mån det följer av förteck- ning som är bifogad kungörelsen (1966:521) om förbud att använda minder- årig till vissa arbeten.

Med stöd av 2 ; arbetarskyddslagen har utfärdats kungörelsen (19631662) om tillämpning av arbetarskyddslagen å arbete vid vissa undervisnings- och utbildningsanstalter. En till kungörelsen fogad förteckning över skolor där arbetarskyddslagen i viss utsträckning äger tillämpning på elevernas arbete har senast moderniserats år 1971 (SFS 1971255).

] arbetarskyddslagstiftningen ingår också de generella föreskrifter. råd och anvisningar som arbetarskyddsstyrelsen meddelar med stöd av arbetar- skyddslagen och arbetarskyddskungörelsen. ] dessa finns preciserande och kompletterande bestämmelser för en rad arbetsområden. arbetsuppgifter och arbetsanordningar.

Det bör vidare nämnas att lagstiftningen dessutom kompletteras genom överenskommelser mellan arbetsmarknadens partsorganisationer. Bl. a. frå- gorna om den lokala skyddsverksamheten får sin närmare reglering genom sådana överenskommelser.

3.3. Övriga författningar

En särskild reglering finns sedan år 1919 om skogsförläggningar för vissa arbetstagare. Numera gäller lagen ( 1963:246) om tillfälliga bostäder vid skogs— och flottningsarbete m. m. (skogsförläggningslag).

Av den föregående redogörelsen framgår att från arbetarskyddslagens till- Iämpning undantas vissa arbeten. bl. a. arbete som utförs i arbetsgivarens hushåll. Vissa skyddsbestämmelser för olika kategorier av husligt anställda finns i lagen (1970:943) om arbetstid m. m. i husligt arbete.

Arbetarskyddslagen är inte heller tillämplig på Skeppstjänst och avser en— dast i begränsad omfattning arbete som är underkastat tillsyn enligt strål- skyddslagen. Huvudförfattning beträffande arbetarskyddet för de ombordan- ställda är lagen (1965t719) om säkerheten på fartyg. I strålskyddslagen (19581110) finns bestämmelser om skydd mot skada som orsakas av joni- serande strålning. ”

1 anslutning till ratificering av internationella konventioner har utfärdats dels lagen (1932155) om viktmärkning i vissa fall av gods som skall inlastas å fartyg. dels kungörelsen (1937:816) om skyddsåtgärder. som vid lastning och lossning av fartyg ankomma på arbetsgivaren m. fl.

Utom i arbetarskyddslagen och med stöd därav meddelade föreskrifter be- handlas frågan om minderårigas arbete bl. a. i lagen (192672) angående med- delande av förbud för barn att idka viss försäljning.

För arbetarskyddet betydelsefulla föreskrifter finns dessutom i ett flertal andra författningar. Bland dessa kan nämnas lagen (1902171) innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar. byggnadsstadgan ( 195961 2). brandlagen (1974z80). lagen (1973:329) om hälso- och miljöfarliga varor och lagen (1975:69) om explosiva och brandfarliga varor med anslutande författ- ningar. Tillsynen enligt lagen om hälso- och miljöfarliga varor utövas vad gäller arbetarskyddsstyrelsens verksamhetsområde av styrelsen och yrkesin— spektionen.

Särskilda resurser för arbetsmiljöinsatser har skapats enligt lagen ( 1971 :282) om arbetarskyddsavgift. Denna utgår i form av en särskild arbetsgivaravgift. Av arbetarskyddsavgiften — för år 1974 ca 100 miljoner kronor — gär tre fjär- dedelar till arbetarskyddsfonden. som ger bidrag till forskning och utveckling samt utbildning och upplysning beträffande arbetarskydd. Genom arbetar— skyddsavgiften täcks också en del av statsverkets kostnader för de offentliga arbetarskyddsorganens verksamhet.

Mot bakgrunden av konjunkturutvecklingen inom näringslivet 1973—74 har tillkommit lagen (1974:325) om avsättning till arbetsmiljöfond av vissa vinstmedel för år 1974. Lagen är inriktad på att främja investeringar för bättre arbetsmiljö och investeringar som i övrigt är ägnade att förbättra förhållan— dena för de anställda. 1 lagen ges arbetstagarna inflytande vid valet av de åtgärder som skall stödjas med avsatta vinstmedel.

Under åren 1976 och 1977 tas en tilläggsavgift ut som skall föras till en delfond inom arbetarskyddsfonden benämnd fonden för arbetsmiljöförbätt- ringar (SFS 1975:353). Delfonden skall användas för finansiering av statliga lånegarantier för lån till arbetsmiljöförbättringar inom en ram om totalt 200 miljoner kronor.

4. Arbetsmiljön och den tekniska utvecklingen

4.1. Allmänt

Som en inledning till utredningens överväganden presenteras en översikt över olika arbetsmiljöer. Avsikten är också att fånga några gemensamma drag av utvecklingen inom olika verksamhetsområden sedd från arbetsmiljösyn- punkt. Översikten är summarisk och ofullständig. Som en exempelsamling torde den emellertid kunna tjäna syftet att i koncentrerad form men så kon- kret som möjligt ge utredningens allmänna överväganden en bakgrund i ar- betslivets skiftande verklighet. Bakgrundsmaterial till en ny lagstiftning om arbetsmiljön har mera utförligt och från delvis andra infallsvinklar redovisats i bilagor till betänkandet.

Under de senaste årtiondena har den förändring av det svenska samhället som pågått sedan industrialismens genombrott fortsatt i allt snabbare takt. Detta gäller i hög grad arbetslivet. Ett underlag för förändringen har varit nya vetanskapliga rön inom kemi. fysik. teknologi. medicin. administra- tionsteknik osv. Sådana görs ständigt. även om många grundläggande ve- tenskapliga upptäckter redan ligger långt tillbaka i tiden. Man kan här tänka på kunskapsområden som atomfysik. elektromagnetisk vågrörelse och or- ganisk kemi. Utveckling och tillämpning av avancerad matematik har varit en förutsättning för datateknikens införande under senare år. Parallellt med de snabba förändringarna sker omfattande insatser inom forskning och ut- veckling. Många människor har numera sin arbetsmiljö på dessa områden. Viktigt är att svenskt arbetsliv utvecklats och fungerat rationellt och ef- fektivt när det gällt att utnyttja tillgängliga resurser och ny teknik. Resultat från teknisk forskning och utveckling har snabbt kommit i praktisk tillämp- ning. Förutsättningar härför har bl.a. varit skicklighet och hög aktivitet hos ledning och anställda i företagen samt den fackliga rörelsens positiva grund- inställning till ny produktionsteknik och rationaliseringar. Acceleration i utvecklingen är en naturlig följd av att ständigt större resurser skapas i form av vetande. kunnande och materiella tillgångar och att dessa kan sättas in i nya projekt som i sin tur skapar nya förutsättningar. Det är inte självklart att en sådan acceleration kan fortsätta hur länge som helst. Tvärtom kan dämpande krafter sätta in. om eftersträvansvärda nya mål blir svårare att nå. Sådana mål kan t. ex. vara energiproduktion genom fusionsreaktörer. av- gasfria bilmotorer eller arbetsmiljö fri från luftföroreningar. Under efterkrigs- tiden har vidare den billiga energin varit en speciell faktor som stimulerat

den materiella tillväxten över huvud taget. Även i detta avseende kan för- utsättningarna komma att ändras.

Utvecklingen av svenskt arbetsliv under senare år har drivits på inte minst genom nya organisationsformer med strängare krav på planering och son- troll. På den tekniska sidan har utvecklingen inneburit stark mekanisering och ofta automatisering av arbetet. Mekanisering och automatisering har gått hand i hand med en omfattande strukturrationalisering.

Kemiska produkter och processer liksom arbetsmetoder som utnyttjar tek— nisk fysik har mer och mer vunnit insteg inom industrin. Instrument- och mättekniken har genomgått en språngartad utveckling som varit en förut- sättning för framstegen på andra områden. Bland industrisektorer med sär- skilt stark utveckling kan nämnas kraftindustri och verkstadsindustri samt områdena för plast. elektronik och metallurgi. Vid fortlöpande och mer eller mindre enhetligt produktionstlöde talar man om processindustri. Denna är särskilt framträdande på det kemiska området och ofta starkt automatiserad. Processindustrin har utvecklats kraftigt på senare år.

En snabb mekanisering av svenskt näringliv efter hand följd av olika for- mer för automatisering har pågått sedan länge. Många tunga. förslitande och ofta starkt olycksfallsbelastade arbeten har försvunnit. Man kan här erinra om t. ex. skogsavverkning med helt manuella metoder. tegelbärning. stabb- läggning vid brädgårdar. arbete i den s. k. saxen vid en cellulosamaskin och manuell avgjutning. Ännu vid tillkomsten av nuvarande arbetarskyddslag var en betydande del av industrins godshantering manuell eller mekaniserad på ett så ofullkomligt sätt att en avsevärd mängd manuellt arbete erfordrades jämte det mekaniska. Gaffeltruckens introduktion på bred front betydde här en stor förändring.

Truckfrågan rymmer mycket av allmänt intresse och kan ses som ett ex- empel på hur samspelet mellan ny teknik och arbetsmiljö ofta gått till. Att gaffeltrucken länge accepterades utan invändningar beror sannolikt på att ar- betstagarna liksom alla andra. vilkas villkor påverkas av materialhantering— en. fått glädje av uppnådd kraftig produktivitetsökning. Från miljösynpunkt kan sägas att mycket tungt arbete och vissa slag av olycksfallsrisker har för- svunnit eller minskat. Samtidigt måste konstateras att gaffeltrucken fört in ett flertal allvarliga problem i arbetsmiljön. Problemen kan gälla arbetsställ- ning. reglagesäkerhet. påkörningsrisker. stjälpningsrisker och andra olycks- fallsrisker. siktförhållanden. buller. vibrationer. avgaser. fallande föremål mot förarplatsen. skenande obemannad truck m. m.

Förutom truckar har en hel rad andra motorredskap för Iasthantering. an- läggningsarbete. vägunderhåll m. m kommit fram i nya versioner under se- nare decennier. Hydraulik har i många fall använts för att få fram effektiva konstruktioner och dessa har ofta varit gynnsamma även från arbetsmiljö- synpunkt. Grävmaskinerna torde tämligen bra exemplifiera utvecklingen från det tunga manuella arbetet via ganska besvärliga maskiner till moderna hydrauliska maskiner med väl genomtänkta hytter för förarna. Det är kän- netecknande för utvecklingen att man inte gått direkt på en tillfredsställande utformning. Förklaringen kan vara brist på insikt. kunskaper och resurser. Den kan även sökas i det förhållandet att tidigare generationer av mekani- serad utrustning behövts för att ge möjligheter till stegvis förbättring och förfining av tekniken.

Från arbetsmiljösynpunkt kan i många fall konstateras positiva effekter av mekaniseringsprocessen. Besvärliga arbeten har försvunnit och gamla trånga lokaler har ersatts med bättre och rymligare i samband med utvidg- ningar. Samtidigt är det emellertid vanligt att mekaniseringen också skapat arbetsmiljöproblem. Den mycket stora energiförbrukning som tillkommit som ersättning för och komplement till det mänskliga arbetet har bl. a. gett upphov till ett på många arbetsplatser öronbedövande buller. De nya kraven på arbetsmiljön har här lett till att bullerfrågorna beaktas på ett helt annat sätt än tidigare på planeringsstadiet och goda resultat av bullerbekämpande åtgärder har i vissa fall uppnåtts främst under det senaste decenniet.

På liknande sätt har värme i arbetslokaler blivit ett problem på vissa är- betsplatser. Problemen med buller och värme har självfallet blivit särskilt svåra när man. som ibland skett. installerat ny produktionsutrustning i gamla trånga arbetslokaler.

Vid mekanisering har man många gånger tagit otillräcklig hänsyn till ar- betsmiljöfrågorna. Att begränsa dammspridningen i en anläggning var t. ex. ett önskemål som ofta inte beaktades på samma sätt som strävan efter ökad produktion. förbättrad produkt samt inte minst reducerad personalstyrka och sänkta kostnader för produktionen. En del i ett tidigt skede mekaniserade industrier blev i vissa arbetshygieniska avseenden t. o. m. sämre än de äldre verkstäder de ersatte. En negativ effekt av mekanisering och automatisering i vissa former är vidare att arbetstagaren binds vid arbetet i uppgifter som splittrats upp i korta arbetscykler eller i rena övervakningsuppgifter. Även i övrigt är många maskiner dåligt anpassade till människans naturliga för- utsättningar i arbetet och detta gäller fortfarande en betydande del av ny- produktionen. En vanlig följd av mekaniseringen är att arbetstagaren pressats till en hög arbetstakt för att följa maskinens tempo och utnyttja dess möj- ligheter.

Om man går till olycksfallssidan kan man ibland spåra en liknande tendens till att negativa effekter kan uppstå genom mekaniseringen. Riskerna för yr- kesskador kan bl. a. bli påtagliga om komplicerade maskin- eller apparat- enheter med stora omsatta energimängder kombineras med rent manuell hantering av vissa moment i arbetet. Om felfunktion uppstår vid dessa kan energimängder frigöras på ett okontrollerat sätt. Risker som avses här kan finnas vid tunga lyft med kranar och vid manövrering av autoklaver.

4.2. Några exempel på förändrad miljö inom olika branscher

Redan en hastig utblick över olika näringar visar att arbetsmiljön nästan över lag förändrats väsentligt sedan tiden för tillkomsten av 1949 års arbetar- skyddslag och att mekanisering liksom utveckling och användning av ke— miska produkter är karakteristiska drag i förändringen.

Inom jordbruket är traktorn numera den dominerande kraftkällan för ar- betet på fälten. Skördetröskorna har helt ersatt tröskverken. Ladugårdar och stall har mekaniserats i avsevärd grad. t. ex. när det gäller utgödsling.

Ogräsbekämpning. som tidigare krävde tungt manuellt arbete. samt insekts— bekämpning o. d. sker numera i hög grad med kemikalier. Växtförädling och handelsgödsel har i många fall skapat bättre förutsättningar för arbetet. Den nya arbetsmiljön erbjuder många fördelar framför den gamla men innehåller ofta nya problem. Karakteristiskt är att det första förändringsskedet bl. a. in- nehöll ett betydande antal dödsolyckor vid havererande traktorer samt pro- blem med llytgödselanläggningar och höggiftiga bekämpningsmedel.

Skogsbrukets mekanisering fortskrider i snabb takt. Motorsågen. som varit 1960- och 1970-talens verktyg för fällning och kvistning. ersätts i ökad ut- sträckning med processorer för arbete som omfattar fiera moment vid av- verkningen. Denna övergång till arbete med högre mekaniseringsgrad bör från olycksfallssynpunkt vara välkommen. Skogsarbete förblir dock ett fält där det krävs stora ansträngningar för att komma till rätta med olycksfalls- riskerna. Vidare påkallar processorer. skotare och lunnare särskild uppmärk- samhet med avseende på arbetsmiljöfaktorer som buller. vibrationer. värme och kyla i hytterna m. m. Liksom på jordbrukets område måste även han- delsgödsel och bekämpningsmedel beaktas som nya arbetsmiljöfrågor inom skogsbruket.

Inom gruvindustrin har bergborrningsutrustningen gjorts ständigt mera ef- fektiv. Utvecklingsarbete pågår med fullortsborrning och med hydrauliska borrmaskiner. vilka bör ge avsevärt bättre miljö än nu använda pneumatiska maskiner. Lasthanteringen är helt mekaniserad men många av de hittills an— vända maskinerna har varit otillfredsställande t. ex. i fråga om vibrationer. Dieseldri ft dominerar på detta område. trots de svårigheter som uppkommer med avgaser. Dynamiten har till stor del ersatts av andra typer av Spräng- ämnen som är gynnsammare för arbetsmiljön och även bör medge ytterligare mekanisering av laddning m. rn. Förändringarna av sprängtekniken fortsät— ter. De senaste åren har problemen medjoniserande strålning i gruvor särskilt uppmärksammats och stora investeringar har skett i ventilationsutrustning.

Livsmedelsindustrin uppvisar betydande skillnader i mekaniseringsgrad mellan olika sektorer. Brist på mekanisering medför ofta arbetsmiljöproblem t. ex. vid hantering av slaktdjur och vid lyftande och bärande på hala golv. Å andra sidan har mekanisering i många fall medfört svåra bullerproblem bl. a. på grund av hygieniska krav som leder till att golv. väggar och tak måste utföras i slätt. hårt material. Kylteknikens utveckling har samtidigt för de anställda medfört klimatproblem som visat sig svåra att helt bemästra.

Sågverken har under de senaste åren mer och mer gått över till torkning med uppvärmd luft och till paketering av virket för att det lättare skall kunna hanteras mekaniskt. Barkningsmaskinerna. av vilka flera typer först kom i bruk i påtagligt farliga utföranden. har efter hand förbättrats från skydds— synpunkt. Automatisering vinner efter hand terräng i samband med instal— lation av utrustning för nya sågförfaranden.

lnom cellulosaindustrin har instrument och automatik länge varit en be- tydande del av utrustningen. Kontinuerlig kokning har blivit ett standard- förfarande vid nyanläggningar och kräver effektiv kontrollutrustning och automatik. Detsamma gäller för termomekanisk massaframställning. Soda- pannorna byggs numera i mycket stora enheter och nya säkerhetsfrågor har kommit i blickpunkten. Automatik är härvid en del i säkerhetssystemet. lnom massareningstekniken har dynamiska renare delvis ersatt silar. vilka

särskilt i tidigare utvecklingsformer medförde arbetsmiljöproblem i form av buller. vibrationer. fukt. olycksfallsrisker vid underhåll m.m. Vedlager ] form av flis i stället för som rundvirke underlättar råvaruhanteringen.

Pappersindustrin har byggts ut kraftigt och med allt större enheter. De nya enheterna är starkt mekaniserade och automatiserade. Det har visat sig möj- ligt att bekämpa buller effektivt bl. a. genom omsorgsfullt val av maskin- komponenter. Som komplement till andra åtgärder används inom denna bransch och på andra håll bullerisolerade kurar för visst arbete eller för pauser.

Gummi- och plastindustrin har utvecklats kraftigt under senare år. De största arbetsmiljöproblemen torde finnas inom den s. k. AP-industrin (AP = armerad plast) där manuellt arbete med plastråvaror förekommer i stor skala. I denna industri framställs formgods av glasfiberarmerad plast. främst es- terplast med styren. De mest kända produkterna är plastbåtar. Denna bransch har allvarliga arbetsmiljöproblem främst med kemikalier. Ny teknik borde allmänt sett kunna bidra till att lösa flera av dessa problem. som t. ex. rör sprutning. rollning och slipning av plast. Det bör därvid vara möjligt att skilja arbetstagare från kemikaliernas närhet.

lnöm järn— och stålindustrin är den tekniska utvecklingen särskilt markant. Starkt mekaniserade förfaranden för framställning av stål med hjälp av syrgas i stället för luft har kommit i bruk. Den relativt invecklade mekaniska pro- cessen ställer stora krav på utrustning och kontrollsystem för att olycksfalls- risker skall elimineras. Betydande installationer för kontroll och automati- sering har därför varit nödvändiga. Tidigare utrustning för syrgasblåsning av järnet hade en hel del nackdelar från arbetsmiljösynpunkt. Moderna an- läggningar har bättre anordningar. Trots stora förändringar är stålverkens ar- betslokaler fortfarande ofta varma. dragiga. smutsiga och delvis trånga. Pro- blemen är på många sätt svårbemästrade.

Jämfört med stålverken är metallsmältverken mindre mekaniserade och automatiserade. Samtidigt finns i många fall stora problem med luftförore- ningar. Planer finns för ombyggnad av bly- och kopparverk. De nya enhe- terna förutses bli starkare mekaniserade och automatiserade samt bättre in- kapslade. Aluminiumproduktionen är i betydande grad mekaniserad. Ma- skinerna kräver stor personal för betjäning samtidigt som arbetsmiljön är be- svärlig. Mekaniseringsprocessen fortsätter och eliminationstekniska an- strängningar görs mot luftföroreningar. Samtidigt studeras alternativa pro- duktionsmetoder.

Verkstadsindustrin använder manuellt arbete i betydande omfattning men mekanisering och automatisering ökar alltmer. Strukturrationalisering och längre serier ger bättre möjligheter härvidlag. Numeriskt styrda maskiner får ständigt ökad användning och ökar automatiseringsgraden även i korta se— rier. Anordningar för effektivt materialflöde blir efter hand alltmera utveck- lade. t. ex. datorstyrda vagnar som bär arbetsobjektet till olika arbetsplatser vid bil- Och motortillverkning. Konstruktion och användning av robotar ökar markant.

Enskilda maskintyper förbättras ständigt från arbetsmiljösynpunkt. Detta gäller t. ex. hejare för smide. automatsvarvar. slipmaskiner. härdningsutrust- ning och kanske framför allt pressar. Pressning som arbetsmetod är på stark frammarsch. Pressar har tidigare orsakat många svåra olycksfall och även i övrigt varit otillfredsställande från arbetsmiljösynpunkt.

Hårdmetallverktyg o. d. är numera en betydande produkt från verkstads- industrin och används också i denna. Härvid underlättas maskinarbetet ofta väsentligt. Nya material som bearbetas är t. ex. titan och Zirkon samt spe- cialstål för kärnkraftverk.

Svetstekniken utvecklas raskt och automatiska maskiner används ofta bl. a. för gasmetallbågsvetsning. pulversvetsning. sömsvetsning och punkt- svetsning. Vid nya arbetsmetoder som tagits i bruk används i vissa fall laser. t. ex. för mätningar. och elektronstrålebearbetning. t.ex. vid svetsning.

Ytbehandlingstekniken har rationaliserats genom autoniater för bl. a. varmförzinkning och målning. t. ex. i elektrostatiska våta anläggningar eller pulveranläggningar. Detta har lett till att arbetstagarna blir mindre utsatta för kemikalier.

Storvarven har under efterkrigstiden byggts ut kraftigt och satsat på vä- sentligt ökad mekanisering. bl. a. nya byggdockor med möjlighet till större lyft. Sektionsbygge och olika typer av byggnadshallar har möjliggjort att ar- bete alltmera kan ske i skydd mot väder och vind.

Den tunga verkstadsindustrin. t. ex. för stålbyggnad och skeppsbyggnad. använder fortfarande. trots stark mekanisering och viss automatisering i en del avseenden. manuellt arbete för många riskabla arbetsmoment som är krä- vande i fråga om uppmärksamhet och precision. Det gäller exempelvis man- övrering vid transport och lyft av sektioner på varv samt montage av balkar vid stålbyggnad.

Plasten är numera ett viktigt konstruktionsmaterial för verkstadsind ustrin. Bl. a. är plast bindemedlet i ett stort antal lim. Limmade konstruktioner ger ibland. även inom verkstadsindustrin. bättre resultat än alternativa utföran- den. Plasten kan medföra både arbetsmiljölörbättringar. t. ex. minskat buller. och arbetsmiljöproblem som hudbesvär.

Den elektriska och elektroniska tillverkande industrin har utvecklats starkt och skiljer sig i fråga om arbetsmiljö. mekanisering och automatisering inte avsevärt från annan verkstadsindustri. På tillverkningssidan behövs många rent mekaniska element. t. ex. excenterpressar. Vad gäller montage av kom- ponenter inom elektronik är arbetsmiljön närmast att jämföra med den som finns vid annan lätt mekanisk industri.

För vissa typer av elektronisk industri och mekanisk precisionsindustri krävs absolut rent arbetsmaterial. För sådant arbete har en särskild teknik med s. k. rena rum utvecklats. i vilka halten av luftföroreningar nedbringas till ett absolut minimum.

Byggnads- och anläggningsverksamheten har under efterkrigstiden helt ändrat karaktär genom mekanisering. Maskiner sätts numera in i arbetet på ett helt annat sätt än tidigare. Bygghissar(liksom gruvhissar) och byggkranar har utvecklats starkt. Elementbyggeri och glidformsgjutning är andra exem- pel på moderna arbetsbesparande metoder. Dessa har samtidigt medfört nya problem vad gäller risker för yrkessjukdom och olycksfall. På husbyggnads— sidan har prefabricerade småhus och huskomponenter blivit ett starkt inslag i byggandet som genom detta till betydande del blir montage på byggplatsen. Som exempel på att arbetsmiljöintresset fortfarande kan ha att kämpa hårt med produktionsintresset kan nämnas förekomsten av s. k. kryprum. dvs. utrymmen för rördragning under byggnader.

Byggnadsindustrin är en stor avnämare av nya material som plast. Av-

loppsrör av plast innebär avsevärda fördelar från arbetsmiljösynpunkt även om limning av rören har medfört problem. Introduktionen av PVC-mattor i våtutrymmen innebar däremot på sin tid ett stort steg bakåt från arbetar- skyddssynpunkt med hänsyn till att mattläggningen förutsatte kontaktlim- ning med visst slag av lösningsmedelbaserat lim. Sedan numera lämpligt vat- tenbaserat lim utvecklats finns bättre förutsättningar att tillgodose skydds- synpunkterna.

Målningsarbete på byggen. anläggningar och varv bedrivs numera till stor del genom sprutning med mycket hög kapacitet. Särskild teknik måste fort- löpande utvecklas för att lösa de skyddsfrågor som olika färger aktualiserar vid sådant arbete.

Även på handelns område har stora förändringar skett. Detta gäller såväl lagerhållning och varuhantering därvid som distribution och detaljförsälj- ning. Datorisering och mekanisering är viktiga inslag i bilden.

Påfallande förändringar i transportväsendet har skett genom långtradar- trafikens utveckling och användningen av containers. Lasthanteringen sker numera i betydande utsträckning på lastpallar med hjälp av truck. Införande av helt nya storlekar och typer av fartyg för frakt av olja och torrlast har starkt förändrat arbetet i hamnarna. Ett gemensamt drag i hela utvecklingen är ökad mekanisering och större transportenheter. Transporterna innebär bl. a. ökad hantering av farliga kemiska produkter varvid emballagets håll- barhet är av stor betydelse. Trots utveckling på emballageområdet finns där ännu åtskilliga brister i praktiken.

Vid jämförelse med den varuproducerande industrin har tjänstesektorn inte mekaniserats och automatiserats genom en liknande massiv insats av maskiner m. m. Dock utförs även på denna sektor en betydande del av ar- betet bl.a. inom kontorsverksamhet med hjälp av maskiner och apparater för kopiering. bokföring och registrering m.m.

Även vid vårdinrättningar har man tagit ny teknik i sin tjänst. Detta gäller i hög grad för sjukhusen. t. ex. när det gäller analytisk kontroll. registrering och kommunikationer. Förändringarna medför relativt sett ett minskat in- nehåll av mänskligt arbete i den totala prestationen. vilket kan uppfattas som en förlust från vissa synpunkter. lnom vårdyrkena förekommer emellertid fortfarande en stor mängd tungt manuellt arbete. bl. a. därför att mekaniserad teknik ännu inte finns att tillgå. Detsamma gäller i större eller i mindre ut- sträckning verksamhetsområden som städning. fastighetsskötsel. sotning och servering.

4.3. Mekaniseringsprocessens fortsättning. struktur- rationalisering. energifrågor

Mekaniseringsprocessen har som framgår av denna korta översikt både för- delar och nackdelar från arbetsmiljösynpunkt. Den kan emellertid numera behärskas bättre än förr och med god planering kan mekanisering och auto- matisering ofta genomföras på ett i många avseenden gynnsamt sätt.

Det böri sammanhanget erinras om att ett visst mått av fysisk ansträng- ning i lämpliga former är en positiv faktor för hälsan. Det kan också erinras

om att av de arbetsplatser som under senare år tillkommit till följd av sys— selsättningsfrämjande åtgärder har många särskilt anpassats till människor med vissa arbetshinder. Det är här till en del fråga om människor som slagits ut på grund av problem i den moderna arbetsmiljön.

Mätning. registrering. reglering. kontroll. styrning är viktiga element för att leda in mekaniseringsprocessen i mera miljövänliga banor. Det äri sam- manhanget viktigt att en stor industri växt upp för produktion av instrument. regulatorer. styrsystem etc. Omställningen leder ofta till en mer eller mindre långt gående automatisering. stundom med hjälp av processdatorer. Ett be- tydande antal människor 'är numera sysselsatta som instrumentövervakare (processkötare. passare. operatörer m. fl.). Många tillbringar en stor del av sin tid i kontrollrum med små möjligheter till rörelse och omväxling. 1 en sådan miljö uppstår lätt den känsla av monotoni och stress som ofta även i övrigt kopplas samman med mekaniskt styrt arbete.

Äldre typer av regulatorer var ofta mekaniska. t. ex. den bekanta centri- fugalregulatorn för ångmaskiner. Den typen av reglering medgav inga kom- plicerade och exakta styrsystem. Under en följd av år utvecklades därefter pneumatiska. hydrauliska och elektriska regler- och styrsystem som blev allt effektivare. Genombrottet för en effektiv styrteknik kom emellertid genom elektronikens utveckling. särskilt sedan små och billiga komponenter kom- mit fram som dessutom visat sig vara exakta och driftsäkra.

Elektroniska datamaskiner eller datorer har efter hand utvecklats till allt större prestanda. Datatekniken medför att en rad tidigare arbetsuppgifter inom kontorsverksamhet för lagring av information. registrering. beräkning m. m. faller bort medan en del andra kommer till.

Det är uppenbart att arbetet för t. ex. personal vid banker. försäkringsbolag och industrikontor förändrats betydligt. Många arbeten är numera nedbrutna till cykliska rutiner med maskinell anknytning. Allmänt sett torde tempot ha höjts avsevärt på kontorssidan genom att man använder nya tekniska an- ordningar. Här har bl. a. telekömmunikationernas utveckling spelat en roll för att möjliggöra snabb kontakt med personer. informationskällor m. m. För många tjänstemän har arbetet fått drag av stress eller monotoni.

På det industriella produktionsområdet kan datatekniken innebära stora förändringar av arbetsmiljön. Hittills är flertalet processdatorinstallationer produktionsinriktade. dvs. reglerar produktionen i förhållande till efterfrå- gan. lagernoteringar. produktflöde i senare led eller liknande. Möjligheter finns dock att i datorprogrammen beakta miljöfaktorer. Härigenom kan ökad trygghet skapas för produktionspersonalen både direkt genom processkon— troll och indirekt genom datoriserade konstruktions- och materialflödesbe— räkningar. Processkontroll har redan införts i betydande utsträckning när det gäller mindre datorer för styrning av delprocesser eller enskilda maskiner eller maskingrupper. Konstruktions- och materialflödesberäkningar används t. ex. inom skeppsbyggeri. vid större byggen och vid planering av kemisk processindustri.

Datorstyrda robotar kan bli ett viktigt hjälpmedel vid arbetsuppgifter som annars är ogynnsamma från arbetsmiljösynpunkt. Denna teknik har redan införts för sprutmålning och för svetsning i särskilt svåra lägen.

Längst i fråga om automatisering har man kommit inom processindustrin. t. ex. den kontinuerliga kemiska storindustrin. Arbetsmiljön kan här vara

bra i vissa avseenden men vissa faktorer som buller kan vara svåra att hålla under kontroll. inom den organiska processindustri som hanterar brandfarlig vara finns också alltid. trots alla säkerhetsåtgärder. en kvarstående katastrof- risk som är beroende av anläggningens storlek. Flera stora explosions- och brandkatastrofer har inträffat i världen vid denna typ av anläggningar. In- sikten härom leder till nya krav på lay-out för anläggningar av detta slag. Samtidigt framstår kraven på kontroll av utrustning och processer som ännu viktigare än förr.

Vid näringslivets omvandling har strukturrationaliseringen varit en viktig faktor. Modern teknik kräver i många fall relativt stora sammanhållna en- heter föratt motivera investeringar. Internationell konkurrens nödvändiggör ofta kostnadssänkningar som bara kan nås genom rationalisering. Den höjer också kraven på kvalitet och på korta leveranstider. som inte får överskridas. Strukturrationaliseringen skapar arbetsmiljöanknutna problem dels för äldre arbetskraft som skall omplaceras i nya yrken. dels för arbetskraft som blir kvar i yrket men har att anpassa sig till en ny och i vissa avseenden mera krävande miljö.

1 vissa fall har strukturrationaliseringen drivit fram helt nya typer av verk- samheter. Detta är t. ex. fallet på detaljhandelns område där bl. a. stormark- nader och snabbkassor förändrat miljön för de anställda.

Som redan tidigare antytts kan man se en betydande del av näringslivets utveckling och ökade produktion som en direkt följd av ökat uttag ur den energi som finns att tillgå som naturresurs och som förbrukas. 1 den tekniska utvecklingen spelar därför tillgången på energi en central roll.

Det förefaller f. n. som om energipriserna på sikt kommer att stiga relativt kraftigt. Detta kan inte undgå att påverka den tekniska utvecklingen och även arbetsmiljöfrågorna. Det kan t. ex. bli nödvändigt att se över belysnings- och ventilationsfrågor. Nya energisnåla arbetsprocesser kan komma i bruk och medföra nya arbetsmiljöproblem.

En förändrad situation kan bl. a. komma att gälla för flytande motorbränsle om tillgången på kolväten blir knapp. 1 så fall framstår metanol som möjligt komplement. Detta för i så fall in en rad nya skyddsfrågor i bilden. samtidigt som problem med bensin och dieselolja och avgaser från dessa ämnen kan bli mindre. På produktionssidan motsvaras i denna tänkbara utveckling ol- jeraffinaderierna av syntesanläggningar för metanol.

Vad gäller energiproduktionen framstår f. n. kärnkraft som ett nödvändigt inslag i bilden. Oavsett vilken utformning kärnkraftindustrin kan tänkas få på längre sikt står helt klart att den rymmer en mängd komplicerade arbets- miljöfrågor. f detta sammanhang kan också erinras om att olika former av energistrålning — joniserande och icke-joniserande strålning — under senare tid kommit till allt större användning inom delar av arbetslivet. Frågan om riskbegränsande normer vid joniserande strålning har internationellt genom- arbetats mera ingående än frågor som rör luftföroreningar eller kemikalier i allmänhet.

4.4. Ytterligare om kemiska risker

1 det föregående har något berörts de kemiska riskerna i arbetslivet. Ett av de mest markanta dragen i de senaste decenniernas utveckling är den ke- miska industrins snabba tillväxt i Sverige från en låg utgångspunkt och den starkt ökade användningen av kemikalier av olika slag inom andra in- dustrigrenar. Den produktgrupp som betytt mest härvidlag är syntetiska po- lymerer (material med jättemolekyler) av olika slag (plaster. elaster. fibrer m.m). Polymera material (bomull. ylle. naturgummi m. m) finns i och för sig även i naturen och har länge haft stor praktisk betydelse. De första plas- terna var kemiskt behandlade naturmaterial (nitrocellulosa. celluloid). Under första världskriget syntetiserades gummi och härdplast (bakelit). Därefter har en rad polymermaterial framställts och tagits i bruk. Detta har medfört att en mängd hjälpkemikalier kommit till användning hos brukare av polymer- materialen. Tillsammantaget finns f. n. i tillverkningsledet och vid använd- ning en mycket stor grupp människor som i sitt arbete är exponerade för kemikalier.

Ett kemiskt ämne eller en kemisk produkt kan förekomma som förorening i både arbetsmiljön och den yttre miljön. Detta gället t. ex. bekämpnings- medel. svaveldioxid. nitrösa gaser. avgaser från motordrivna fordon. kvarts- damm. metaller som kadmium. lösningsmedel. oljor och ämnen i plast. gum- mi etc. Vissa ämnen sprids ofta i stora mängder som industriella avfallspro- dukter från olika processer. Avfallet kan vara koncentrerat. t. ex. sopor. eller mera utspätt. t. ex. en vattenlösning eller en rökgas. Som utsläpp (emission) är dessa föroreningar koncentrerade jämfört med normala expositionsnivåer för människa. som störning i omgivningen (immission) är de i regel av för- hållandevis låg intensitet jämfört med föroreningari arbetsmiljön. Bland luft- burna avfallsprodukter märks främst förbränningsprodukter av olika slag samt andra avfallsprodukter från ugnar e. d. Ämnen som sprids på detta sätt är t. ex. koloxid. koldioxid. svaveldioxid. nitrösa gaser och aska från ugnar i vilka giftiga metaller kan ingå. Belastningen på den yttre miljön från pro- dukter av detta slag beror starkt av qutföroreningens art samt den industriella anläggningens tillgång på reningsanläggningar för t. ex. rökgaser. Det är i all- mänhet möjligt att ordna förbränningsprocesser och liknande så att arbets- tagare är föga utsatta för förbränningsprodukter på arbetsplatserna. Däremot är det ofta förenat med betydande svårigheter att avskärma ugnsprocesser e. (1. mot arbetslokalens luft så att inte ugnsgaser med sitt innehåll av olika ämnen sprids till arbetstagarna.

Inom processindustrin hanteras ett stort antal ämnen i fasta produktions- system med mer eller mindre god inkapsling av arbetsprocesserna och ut- sugning av luftburna ämnen. Belastningen på den yttre miljön är återigen beroende av anläggningarnas anordningar för luftrening. Spridningen i ar- betsmiljön är ofta stor. Ett intensivt arbete behövs för att minska utsläppen i arbetslokaler. Som ett aktuellt exempel på vad ett intensifierat skyddsarbete kan åstadkomma kan nämnas att halten vinylklorid i vissa arbetslokaler un- der ca ett års tid sänkts från ca 30 ppm till ca 1 ppm. Andra problem av denna karaktär rör bl. a. kvicksilveri kloralkalifabriker. svaveldioxid och sva- velväte i cellulosafabriker. ammoniak och nitrösa gaser i kvävegödningsfa- briker. etylenoxid i petrokemisk industri. cyanväte och cyanider i viss gal-

vanoteknisk industri. asbesthaltigt damm vid eternittillverkning och ämnen som koppar och arsenik vid metallförädling.

Arbetsmiljöförbättrande åtgärder betecknas ibland eliminationsteknik och kan vara riktade mot t. ex. buller och luftföroreningar. Ibland kan åtgärder sättas in genom att källan kapslas in. Den viktigaste komponenten i elimi- nationstekniken när det gäller luftkvalitet och termiskt klimat är ventila- tionstekniken. som utvecklats starkt under de senaste decennierna. Över- trycksventilerade kontrollrum med tillförsel av ren luft används också för att minska arbetstagarnas belastning med luftföroreningar.

Inom vissa grenar av tillverkningsindustrin är arbetet inte lika fast orga- niserat i löpande rutiner som inom processindustrin. Många verkstadsföretag arbetar med mera flexibel teknik. Det kan i praktiken ofta uppstå svårigheter att ha effektiv eliminationsteknik till hands på rätt plats och vid rätt tidpunkt. En utveckling är på gång mot arbete i inbyggda maskiner. i varje fall när man arbetar med farliga material. Mera öppet arbete är fortfarande vanligt på en hel del svetsverkstäder. inom möbelindustrin. vid gjuterier. inom den plastbearbetande industrin. vid stenkrossar och liknande arbetsplatser.

Som nämnts minskas i många fall utsläppen till den yttre miljön genom luft- eller gasrening. Skötsel av anordningar härför kan medföra att arbets- tagare exponeras. Detta gäller t. ex. vid underhåll av filter för utgående luft från härdning eller kvartsarbete.

Det kan också erinras om den omfattande användningen och bearbetning- en av olika ämnen och material utanför fasta industriella arbetsplatser. Vid anläggningsarbete och gruvarbete förekommer t. ex. stendamm. oljedimma och motoravgaser i arbetsmiljön. Radioaktiva partiklar i form av s. k. radon- döttrar kan förekomma och material med asbest kan finnas. Inom byggnads- verksamheten används ett stort antal ämnen och material. ofta under för- hållanden där man inte kan hindra att de farliga ämnena sprider sig. Ex- position kan t. ex. förekomma för kvarts. asbest. metaller. färg- och limprö- dukter samt plast och petroleumprodukter av olika slag.

Även på en rad icke-industriella arbetsplatser kan exposition för luftburna ämnen utgöra problem. Problem finns inom jordbruket med gödsel. på kon- toren med ammoniak eller ozon vid kopieringsarbete. på laboratorier med ett stort antal ämnen ibland starkt giftiga analyskemikalier. Vidare har man i den kommunala verksamheten problem med reningsverken genom rötga- ser. klor. smittämnen m.m.

I samtliga dessa fall är immissionen i den yttre miljön mera diffus och utspädd när man ser på kemiska föroreningar i luft. För den yttre miljön spelar belastningen på mark och särskilt vatten dessutom en stor roll. Det torde vara sällsynt att denna belastning har omedelbart samband med ar- betsmiljön. Frågor som rör det kemiska avfallet har. bortsett från arbetet vid hanteringen. större betydelse för den yttre miljön än för arbetsmiljön.

Inandning av ämnen är endast en expositionsväg. 1 arbetsmiljön spelar där- jämte den direkta hudkontakten med olika produkter i koncentrerad form stor roll och kan leda till en skada på huden och även i vissa fall till ett farligt upptag i kroppen genom huden. Hudskador kan uppkomma av t. ex. epoxi- produkter. syror. alkalier. krom. nickel. oljor och formalin. Upptag genom huden kan ske vid hantering av lösningsmedel och en del andra organiska kemikalier. Denna fråga tilldrar sig alltmera uppmärksamhet. Nämnda typer

av kemisk påverkan genom direkt hudkontakt är en stor och viktig yrkes- skadegrupp. Vill man även här jämföra förhållanden i och utanför arbets- miljön kan sägas att denna form av påverkan såvitt känt är förhållandevis mindre vanlig i konsumentmiljön än i arbetsmiljön.

Riskerna med den avsevärda exposition för kemikalier som finns i det mo- derna samhället har tilldragit sig stor uppmärksamhet på senare år och vållat oro hos stora grupper av människor. Sedan länge har man erfarenhet av akuta förgiftningsfall. frätskador o. d. och även av vissa kroniska sjukdomar som bensol-. bly-. kvicksilverförgiftning. Allt flera effekter har emellertid upp- täckts och detta även hos ämnen som tidigare hållits för relativt ofarliga. Misstankar och i vissa fall vetskap finns numera om att åtskilliga substanser har effekter på nervsystem och cellmaterial som kan yppas först efter lång tid. Det är tänkbart att vissa lösningsmedel kan ge skador på arvsanlagen och att ämnen med cancerframkallande verkan är flera än man föreställt sig. Omfattande forskning pågår för att sprida ljus över nämnda förhållanden och över effekter som kan uppstå genom samtidig påverkan av flera ämnen eller. allmänt sett. av flera olika faktorer i arbetsmiljön.

f 5 Synpunkter inför en ny lagstiftning * om arbetsmiljön l l l f

5.1. Inledning

När nuvarande arbetarskyddslag trädde i kraft år 1949 betydde detta ett vik— tigt framsteg i strävandena att förbättra förhållandena på arbetsplatserna. Be- greppet ohälsa gavs en mera framträdande plats än tidigare. Den tidigare lag- stiftningens skyddsföreskrifter byggdes ut och kompletterades med åtskilliga detaljregler. Flera nya bestämmelser infördes. bl.a. i fråga om den lokala skyddsverksamheten. tillverkaransvaret och arbetstidens förläggning. Genom inrättandet av ett självständigt centralt verk för arbetarskyddet. ar- betarskyddsstyrelsen. lades grunden för den anvisningsverksamhet som så , småningom blivit ett viktigt inslag i arbetarskyddslagstiftningen. . I sin första utformning byggde tillämpningen av 1949 års arbetarskyddslag ; i huvudsak på begreppet rörelse. Den utvidgning som skedde avsåg främst l jordbruket och vissa delar av utbildnings- och vårdområdena. En väsentlig ) nyhet beslöts år 1963 då lagens tillämpningsområde utvidgades till att om- ' fatta i princip alla arbetstagare. Stora delar av den statliga och kommunala förvaltningen. skolväsendet. olika slags organisationsverksamhet m. ni. som tidigare fallit utanför regleringen kom härigenom in under arbetarskyddslag- stiftningen. Bland undantagen kvarstod bl.a. familjejordbruket.

Senast har arbetarskyddslagen ändrats genom 1973 års reform. Nya regler infördes om den lokala skyddsverksamheten och viktiga punktändringar skedde. Reformen betydde dessutom en markering av att lagens innehåll breddats genom den utveckling som skett på arbetarskyddets område. I ar- betsmiljöutredningens förra betänkande. som låg till grund för 1973 års änd- ringar. hänvisades i detta avseende till den framväxande företagshälsovår- den. Det betonades att arbetarskyddsverksamheten skall ta sikte på alla slag av hälsorisker med anknytning till arbetstagarnas arbetsförhållanden. Vidare påpekades att hälsoriskbedömningar inte enbart kan ske utifrån renodlat medicinska synpunkter utan att psykologiska och sociala aspekter också mås- te beaktas. Det konstaterades att en del arbetsmiljöproblem. som inte i första hand uppfattas som skyddsfrågor. med den förordade mera vidsträckta synen på vad som är arbetsbetingad ohälsa i själva verket kan beröra arbetarskyddet mycket nära.

5.2. Nya kunskaper och värderingar

Den tekniska utvecklingen har gett förutsättningar för en kraftig välfärdsök- ning. Befolkningens ekonomiska och kulturella villkor har genom detta av- sevärt förändrats. Successivt har den sociala tryggheten byggts ut.

Tidigare godtogs förhållandena i arbetslivet som relativt opåverkbara. Strä- vandena i fråga om arbetsförhållanden sträckte sig huvudsakligen till krav på åtgärder för att förebygga direkta hot mot liv och hälsa. Dessutom sökte man tillförsäkra sig en kortare arbetsdag och social trygghet. Arbetstidsför- kortningar och skilda sociala trygghetssystem har varit sätt att jämsides med lönehöjningar förbättra de anställdas förhållanden. Utformningen av arbets- miljön har ofta kommit i sista hand.

Huvuddragen av den tekniska utvecklingen i arbetslivet har tecknatsi ka- pitel 4. Mot bakgrunden av den tidigare synen på arbetet har de former för modern produktionsteknik och rationalisering kunnat utveckla sig som in- neburit bl. a. sönderdelning av arbetsuppgifterna och högsta möjliga specia- lisering av den enskilde arbetstagarens uppgifter. Detta skedde utifrån an— tagandet att ju mindre det var att lära i ett arbete och ju fortare det lärdes desto lättare var det att höja prestationsnivån. De organisationsteorier som nu finns på detta område pekar på värdet av arbetsuppgifter med större in- nehåll. En utveckling enligt detta synsätt är klart skönjbar i arbetslivet. Fort- farande lever dock kvar en rad arbetsformer som utgår från tidigare betrak- telsesätt. Den tekniska utvecklingen medförde också ökat buller och kemiska risker på arbetsplatserna. Ofta ställdes först i efterhand krav på åtgärder till skydd för ohälsa och olycksfall. Även vad gällde andra arbetsmiljöfaktorer— klimat. belysning. utformningen av arbetslokaler och utrustning godtogs i ett ti- digare skede ofta utvecklingen som given utan en närmare värdering av kon- sekvenserna för människan. En förklaring till denna inställning torde sam- tidigt ha varit att den tekniska utvecklingen i många avseenden i sig inneburit att dåliga arbetsmiljöer försvunnit och att tunga och slitsamma arbetsupp- gifter övertagits av maskiner.

Som ett resultat av välfärdsutvecklingen har emellertid anspråksnivån hos de anställda höjts starkt ijämförelse med vad som gällde ännu för bara ett par årtionden sedan. Höjd standard i bostäder och under fritid samt ändrade förhållanden inom samhällslivet över huvud har gjort att arbetslivets villkor kommit att framstå som delvis otillfredsställande inte minst för den yngre generationen. Skärpningen av arbetstagarnas krav på arbetsmiljön har inne- burit att arbetsmiljöfrågor skjutits i förgrunden fackligt och politiskt. vilket i sin tur gett frågorna ytterligare tyngd. I vissa avseenden kan också strä- vandena att förbättra den yttre miljön ha stimulerat kraven på arbetsmiljön.

Under de senaste decennierna har kunskap tillförts angående effekter på människan av olika faktorer i arbetsmiljön. Information och utbildning har i det moderna samhället helt andra resurser och en helt annan genomslags- kraft än förr. Allmänheten lever på ett annat sätt än tidigare med i arbets- miljöfrågorna och är aktivt intresserad av debatten. På arbetsmiljöområdet är utbildningsverksamheten omfattande och miljöfrågorna ägnas ökad upp- märksamhet inom det allmänna Utbildningsområdet. Detta medför en helt annan medvetenhet än tidigare om sambanden mellan arbete och hälsa.

Skyddsombud och enskilda arbetstagare är vakna för riskerna och ställer krav på sin arbetsmiljö. Arbetslörhållanden som tidigare upplevts som godtagbara framstår i kraft av en ny medvetenhet som otillfredsställande.

Allt detta har medverkat till en bred uppslutning kring krav på förbätt- ringar i arbetsmiljön. Blickarna riktas i första hand mot arbetsmiljöer med kemiska risker. Men man kan också konstatera starka värderingsförskjut- ningar när det gäller arbetets psykologiska och sociala innehåll. Det finns en förväntan att arbetet även skall ha sådana kvaliteter som att vara utveck- lande. framstå som meningsfullt osv. Den allmänna debatten har däremot inte alltid handlat om fysiskt tunga och nedslitande arbeten i den utsträck- ning som kunde vara motiverat.

Parallellt med denna utveckling har synen på vad man skall förstå med hälsa ändrats. Traditionellt har hälsa uppfattats som frånvaro av sjukdom. dvs. definierats negativt. Nu finner vi nya definitioner på hälsa. Gemensam- ma för dessa är att man höjer ambitionsnivån och samtidigt breddar området för de betingelser — fysiska. psykiska och sociala — som beaktas i förbindelse med hälsa.

Inom det arbetspsykologiska och arbetssociologiska fältet föreligger en om- fattande forskning. Resultaten är inte alltid lättillgängliga men har fått be- tydelse för tänkesätten om hur arbetsmiljön bör utformas. För att fånga upp aktiviteter och synsätt som kan verka befruktande på arbetet med en modern arbetsmiljölagstiftning har arbetsmiljöutredningen anlitat några experter inom området. Vissa rapporter från dessa experter finns i bilaga 2 till be— tänkandet. Rapporterna. som de enskilda författarna svarar för. har varit en del av underlaget vid utredningens diskussioner. Ambitionen vid samman- ställande av rapporterna har inte kunnat vara att ge en heltäckande och slut- giltig bild av hur psykologiska och sociologiska betraktelsesätt kommer in när man vill skapa en god arbetsmiljö. Materialet torde dock kunna verka stimulerande vid strävandena att allsidigt tillgodose de arbetandes behov. Det kan som framgår av det följande delvis även utnyttjas som underlag för arbetsmiljöutredningens överväganden.

Vad ligger då närmare i det psykosociala betraktelsesättet? Allmänt kan sägas att man väger in människans behov även i psykiskt och socialt av- seende. Man utgår härvid från människans egna upplevelser och bedömning- ar och strävar efter att sätta den fysiska arbetsmiljön. organisationsformer o.d. i relation till dessa behov. Detta innebär att man inte bara vänder sig mot risker i arbetslivet utan även ställer krav på minsta möjliga belastning och på komfort eller välbefinnande oberoende av direkt säkerhets- eller häl- sorisk.

Vidare inriktas intresset på att arbetets innehåll inte får vara alltför torftigt med hänsyn till människans hela förmåga och — för att välja ett mera positivt uttryck på generella mänskliga behov av att ha ett utvecklande och me- ningsfullt arbete. Kraven kan gälla enbart undanröjande eller begränsning av sådana betingelser i arbetslivet som har generellt skadlig inverkan på den psykiska hälsan. Men med utgående från arbetets centrala betydelse för in- dividens självkänsla och självaktning och möjligheter till ett fullvärdigt liv kan man med dessa krav också sikta till att betingelser oberoende av skydds- aspekterna skapas för att arbetet skall främja möjligheterna till arbetstillfreds- ställelse.

Näraliggande är framförda synpunkter att människan skall kunna påverka sin arbetssituation och ha ett medansvar for lörhållandena på sin arbetsplats. Det har sålunda betonats att ofriheten i många nutida arbetsformer ger upp- hov till känslor av främlingskap som kan ha psykiska störningar som följd. Att betros med ansvar efter sina lörutsättningar och att själv kunna påverka sin arbetssituation verkar å andra sidan främjande på tillfredsställelsen i ar- betet. Det kan ha djupgående effekter också på den allmänna livsupplevelsen och förmågan att göra en aktiv insats som samhällsmedlem.

Påtagliga förändringar har också skett i uppfattningarna om rätten till ar— bete. I dag hävdas att alla som vill och kan ta ett arbete också skall få det. Även detta innebär en skärpning av de krav som ställs på arbetsmiljön i såväl fysiskt som psykiskt avseende. Det för också in på frågor om arbetsmiljön för partiellt arbetsföra och för andra grupper av arbetstagare som tidigare stått utanför arbetslivet. De arbetshinder som de betingat arbetsföra möter betrak- tas i en annan utsträckning än tidigare som någonting som går att påverka i positiv riktning genom att arbetets krav anpassas till människans förutsätt- ningar.

Även i andra avseenden har arbetarskyddet tillförts nya perspektiv. För att komma till rätta med arbetsolycksfallen är det nödvändigt att noga beakta de förhållanden som har omedelbar anknytning till olyckshändelsen. Men det finns också en forskning som visar på behovet att även vid olycksfalls- bekämpning beakta en vid krets av betingelser inom området för arbetets liksom arbetsorganisationens psykiska och sociala innehåll.

Det psykiska klimatet på en arbetsplats bestäms ytterst av de relationer som råder mellan de anställda och arbetsgivaren och mellan de anställda in- bördes. Med ett vidgat synsätt fästes uppmärksamheten på att förhållandet mellan människorna på arbetsplatsen påverkas av olika former av arbetets organisation och uppläggning. Även fysiska miljöfaktorer som buller kan här inverka i hög grad. Från en förebyggande synpunkt sett kan det röra sig om exempelvis svårigheter att meddela sig med varandra i arbetet på grund av organisation eller ljudnivå på arbetsplatsen. om arbetsledning utan insikt i människans behov av aktiv medverkan eller om utfrysning av medlem i ar- betslag av skäl sammanhängande med lönesystem. arbetsförmåga e.d. Mera positivt uttryckt kan det gälla att åstadkomma berikande gemensamma ar- betsuppgifter och utvecklande former av samarbete. I den mån orsakerna till de goda eller dåliga relationerna kan spåras i arbetsmiljön är det fråga om företeelser som nu kommeri blickpunkten. Samtidigt måste konstateras att spänningsforhållanden naturligtvis kan ha sin grund i mera personligt fär- gade problem och företeelser som ligger utanför arbetssituationen.

5.3. Brister i nuvarande arbetarskyddslagstiftning

Alltsedan den tid då man började att i lag reglera skyddet mot risker i arbetet har en successiv utvidgning skett av arbetarskyddsverksamheten. Från att först ha syftat endast till att undanröja faktorer som är omedelbart riskabla för den arbetandes säkerhet och förebygga vissa speciella yrkessjukdomar har verksamheten efter hand inriktats mot att gälla en högre grad av anpassning av arbetet till människans förutsättningar.

Steg för steg har sålunda ett vidare betraktelsesätt i fråga om arbetsmiljön vunnit insteg. Det allmänna syftet med arbetarskyddslagen är att skydda de anställda mot ohälsa och olycksfall i arbete. I den mån arbetet kan ge skador i kroppsligt eller psykiskt avseende kan ingripanden från arbetarskyddssyn- punkt fortfarande motiveras utifrån den angivna målsättningen. Det måste samtidigt framhållas att den breddning av arbetarskyddsverksamheten som kan följa av att man vill betona den totala hälsoaspekten — sambandet mellan arbetsmiljö och hälsa i fysiskt. psykiskt och socialt avseende — inte kommer till uttryck i den nuvarande arbetarskyddslagen.

1 arbetarskyddslagens allmänna föreskrifter om åtgärder till förebyggande av ohälsa och olycksfall samt anknytande bestämmelser i arbetarskydds- kungörelsen har man försökt att så fullständigt som möjligt peka ut olika omständigheter som kan föranleda att risker uppkommer i arbetslivet. Man har härvid ofta mycket konkret varnat för arbetsmoment som typiskt inne- håller risker och angett åtgärder som bör vidtas eller undvikas för att före- bygga skador. Med hänsyn till det vida tillämpningsområdet har man sam- tidigt utformat bestämmelserna mycket allmänt och byggt in reservationer för vad som påkallas eller är möjligt i det enskilda fallet. Avsikten har vä- sentligen varit att bestämmelserna skall tjäna som ett slags minneslista och som allmänt underlag för bedömningar i enskilda fall.

I denna utformning har bestämmelserna i arbetarskyddslagen och tillämp- ningskungörelsen säkerligen haft stor betydelse för att rikta uppmärksam- heten på olika risker i arbetslivet och på hur skador kan undvikas. Bestäm- melserna har också varit utgångspunkt för den anvisningsverksamhet från arbetarskyddsstyrelsens sida som vuxit fram under arbetarskyddslagens gil- tighetstid.

Den teknik som används i arbetarskyddslagen och dess tillämpnings- kungörelse ter sig emellertid av flera skäl inte längre ändamålsenlig. En upp- räkning av olika åtgärder till skydd mot skada i yrkeslivet kan av naturliga skäl aldrig bli fullständig men geri en allmän författning intryck av att täcka hela det fält som avses och binder därmed den fortlöpande reglering som måste ske av arbetarskyddet. Det förefaller vidare i dag egendomligt att i tillämpningskungörelsens form ge detaljbestämmelser som sedan måste upp- repas och utvecklas i föreskrifter från arbetarskyddsstyrelsen för olika om— råden.

Ytterligare kan påpekas att den ofta mycket konkreta och detaljbetonade regleringen i arbetarskyddskungörelsen samtidigt är förenad med allmänna reservationer för vad som kan krävas i det enskilda fallet. Detta ger ett intryck av att rättsläget är svävande. Framställningssättet kan också föranleda den uppfattningen att skyddsförhållandena på arbetsplatserna alltid skall bedö- mas med utgångspunkt i vad som i det enskilda fallet anses möjligt att åstadkomma.

På åtskilliga punkter kan dessutom konstateras att arbetarskyddslagen inte ger den centrala arbetarskyddsmyndigheten tillräckligt vidsträckta befogen— heter att ingripa med generella föreskrifter för att förhindra brister i arbets— miljön. Här kommer främst olika slag av förhandsgranskning. fortlöpande kontroll och anmälningsskyldighet in i bilden. Vidare finns ett behov av star- kare inriktning av arbetarskyddslagstiftningen på de kemiska riskerna i ar- betsmiljön och av klarläggande av förhållandet till annan lagstiftning.

Framför allt gäller emellertid att utformningen av bestämmelserna i ar— betarskyddslagen och arbetarskyddskungörelsen till stora delar präglas av ett synsätt som ter sig förlegat vad gäller nutida förhållanden inom arbetslivet i Sverige. Punktändringar kan av denna anledning endast ge provisoriska lösningar. ! arbetarskyddskungörelsen sägs. för att bara välja ett exempel bland många liknande. att lämpligt anordnade sittplatser skall finnas där ar- betet regelmässigt kan utföras i sittande ställning utan förfång för arbetet. En sådan föreskrift uttrycker ett förhållande som i dagens samhälle närmast framstår som en självklarhet. Numera synes bestämmelser av denna typ sna- rast vara ägnade att fördunkla vad som med fog kan krävas beträffande ar- betsplatsens utformning.

De brister som kan konstateras i nuvarande arbetarskyddslagstiftning har sin naturliga förklaring i den tid som förflutit sedan dess tillkomst och de förändringar som skett. Sammanfattningsvis kan sägas att arbetarskyddsla- gen och arbetarskyddskungörelsen inte speglar det synsätt och de miljömäs- siga och sociala krav som bör komma till uttryck i en modern arbetsmil- jölagstiftning avpassad till vårt nutida samhälle. inte minst behövs ett bättre underlag för att vid all planering inom arbetslivet få till stånd en inriktning även på arbetsmiljöfrågorna. Utredningen föreslår mot denna bakgrund att gällande arbetarskyddslagstiftning upphävs och ersätts med en helt ny lag om arbetsmiljön.

5.4. Arbetsmiljölagens uppläggning

Arbetarskyddslagstiftningens utgångspunkt är att skydda mot risker i arbets- miljön. Arbetsmiljöns beskaffenhet framstår alltså som det centrala området för arbetarskyddet. Detta ger i och för sig ingen exakt avgränsning mot andra lagstiftningsområden. Till arbetsmiljöns beskaffenhet i socialt och psykiskt hänseende hör exempelvis också tryggheten i anställningen liksom hur lång arbetstiden är. hur utvecklad demokratin är på arbetsplatsen etc. För den anställde är självfallet dessutom lönesystemet en viktig del av hur arbets- miljön upplevs.

Arbetsmiljön kan sålunda ses från olika aspekter. Vi har den nämnda frå- gan om anställningstryggheten där den allmänna regleringen finns i lagen om anställningsskydd. Vid sidan av denna lag gäller fortfarande en del för- fattningar med uppsägningsförbud för särskilda situationer. Dessutom finns inom arbetsmarknadspolitikens område åtskilliga författningar om åtgärder för att främja sysselsättningen. Här kan nämnas lagen om vissa anställnings- främjande åtgärder som tar särskilt sikte på äldre och arbetstagare med ned- satt arbetsförmåga. Spörsmål om arbetstidens längd behandlas i huvudsak i allmänna arbetstidslagen. Vi har också regler om avtalsrättsliga frågor. En ny lagstiftning förbereds om demokrati på arbetsplatsen. Frågan om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen regleras i en särskild lag.

Allt efter som arbetarskyddet breddas förstärks de förbindelselänkar som finns med bl. a. nyssnämnda olika regelkomplex. Arbetsmiljölagstiftningen får emellertid en naturlig ram genom att anknyta till den uppdelning i olika miljöfaktorer som arbetarskyddet av tradition bygger på. Det gäller här fak—

torer som arbetslokalers och maskiners utformning. luftlörhållanden och far- liga ämnen. buller och vibrationer. belysning. personalutrymmen och liknan- de. Vidare behandlas frågor om arbetstidens förläggning sedan gammalt i arbetarskyddslagstiftningen. Inom arbetsmiljölagstiftningens ram bör dess- . utom rymmas alla slag av hälsorisker som anknyter till arbetsmiljön.

Det finns också andra avgränsningsfrågor när det gäller uppläggningen av arbetsmiljölagen. Vid sidan av den egentliga arbetarskyddslagstiftningen finns en rad ytterligare författningar som reglerar miljöfaktorer av betydelse såväl på arbetsplatserna som utanför dessa. Sådana författningar är byggnads- stadgan. brandstadgan. författningarna på det elektriska området. förordning- arna om brandfarliga och explosiva varor. lagen om hälso- och miljöfarliga varor. strålskyddslagen och atomenergilagen. Även tralikförfattningarna kan nämnas som exempel på reglering som avser skyddet för både yrkesverk- samma och allmänheten. I dessa lörfattningar finns en säkerhetsinriktad reg- lering med områdesansvar för andra myndigheter än arbetarskyddsmyndig- heterna. Från arbetarskyddets synpunkt bör detta ses som en komplettering av arbetsmiljölagstiftningen av stor betydelse även för skyddet av de anställ- da. Samtidigt bör den grundsynen anläggas att arbetsmiljölagen är övergri- pande i fråga om skyddet mot ohälsa och olycksfall i arbete. Arbetsmiljölagen bör sålunda i princip täcka även områden med särskild säkerhetslagstiftning och det slutliga ansvaret för tillsynen på arbetsplatserna bör alltid finnas hos arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen. Detta föranleder i och för sig ingen inskränkning i andra myndigheters områdesansvar men innebär att ett samarbete måste ske mellan dessa myndigheter och arbetarskyddsmyn- digheterna.

Den nya lagstiftningen om arbetsmiljön bör utgöra grunden för samhällets. arbetsmarknadsparternas och de yrkesverksammas agerande när det gäller arbetsmiljön. Främst gäller det här skyddet för de anställda och vissa grupper med liknande ställning. Viktiga områden som familjejordbruket bör inte längre lämnas utanför. Regleringen bör över huvud ha en vid syftning och väsentligen avse även skyddet för dem som bedriver arbete för egen räkning. De i detta sammanhang viktigaste frågorna är utformningen och använd- ningen av tekniska anordningar liksom egenskaperna hos och hanteringen av farliga ämnen. Med hänsyn till resurserna på tillsynssidan finns det an- ledning att för ensamföretagarnas del inrikta arbetsmiljölagstiftningen på dessa frågor och i övrigt åtminstone f. n. avstå från att föra in ensamföre- tagarna under tillsynsbestämmelserna i arbetsmiljölagens tillsynsbestämmel- ser.

Arbetsmiljölagen bör ange vilka krav som ställs på miljön och hur efter- levnaden av dessa krav skall främjas genom samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare och genom medverkan från det allmännas sida. I vissa delar bör lagen vara relativt utförlig. Detta gäller områden som är likartade inom Skilda arbetsmiljöer och där det därför är praktiskt möjligt att ge preciserade regler. Så är i viss utsträckning fallet med bestämmelserna om samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare. om arbetstidens förläggning. om min- deråriga och om tillsyn. Arbetsmiljölagen bör i dessa delar innehålla före- skrifter som ganska detaljerat reglerar vissa sidor i arbetslivet. En närmare reglering förutsätts dock i vissa avseenden ske genom tillämpningsföreskrif-

ter av arbetarskyddsstyrelsen och. vad gäller samverkansbestämmelserna. genom överenskommelser mellan arbetsmarknadens parter.

Samtidigt bör arbetsmiljölagen vara allmängiltig. När det gäller arbetsmil- jöns allmänna utformning är det med hänsyn bl. a. till de skiftande förut- sättningarna och förhållandena på olika verksamhetsområden inte möjligt att meddela detaljföreskrifter i lagtexten. Att ge en samlad och något så när fullständig detaljreglering för alla dessa områden — verkstäder och fabriker av olika slag. gruvor. jordbruk. kontor och en mängd andra verksamhets- former skulle helt spränga ramen för en lag eller förordning. Det kan inte heller anses lämpligt att ta upp vissa i och för sig viktiga detaljbestämmelser. Risken är uppenbar att andra viktiga bestämmelser. som bör gälla på en rad andra områden. kommer i skymundan och att helhetssynen går förlorad i lagstiftningen. Det vore dessutom högst opraktiskt att försöka få fram en detaljreglering om arbetsmiljöns beskaffenhet i arbetsmiljölagen och dess till- Iämpningsförordning. Regler av detta slag bör med minsta möjliga tidsut- dräkt kunna anpassas av den ansvariga fackmyndigheten till den snabba ut- vecklingen och till nya rön och erfarenheter på olika områden.

Arbetsmiljöutredningen föreslår därför att arbetsmiljölagen utformas som en ramlag vad avser de krav som skall gälla i fråga om arbetsmiljöns be- skaffenhet. Lagen bör i detta avseende innehålla allmänna bestämmelser som översiktligt anger kraven beträffande olika arbetsmiljöfaktorer. Genom dessa bestämmelser anges samtidigt vad som bildar arbetsmiljön i arbetsmiljöla- gens mening. Bestämmelserna ger också utgångspunkten för den närmare regleringen av arbetarskyddet.

En avgörande förutsättning för att den valda metoden skall resultera i en effektiv lagstiftning är författningsverksamheten från arbetarskyddsstyrel- sens sida. Inom den angivna ramen bör denna ge ledning om hur arbets- miljölagen skall tillämpas på arbetsplatserna och om hur arbetsmiljösynpunk- ter skall tillgodoses vid planering och upplåtelse av arbetslokaler m. m. lik- som vid tillverkning och försäljning av produkter som kan användas yrkes- mässigt. Frågan om hur denna författningsverksamhet bör bedrivas måste därför ägnas stor uppmärksamhet.

En arbetsmiljölag måste dessutom innehålla bestämningar av ansvaret för arbetsmiljöns beskaffenhet. Detta bör ske genom bestämmelser som preci— serar vilka kategorier som har ansvaret. I bestämmelserna bör slås fast de allmänna skyldigheter i skyddshänseende som skall vila på arbetsgivare. ar- betstagare. ensamföretagare. tillverkare och försäljare av tekniska anordning- ar eller farliga ämnen. upplåtare av lokaler eller markområden m. II. I fråga om innehållet i de allmänna skyldigheterna bör arbetsmiljölagen vara ram- betonad och fyllas ut genom den reglering som enligt det föregående för- utsätts ske i administrativ ordning.

Med fullföljande av hittillsvarande strävanden inom arbetarskyddet bör vid uppläggningen av arbetsmiljölagstiftningen tyngdpunkten ligga i att ska- pa garantier för ett samspel mellan parterna och den offentliga tillsynen i syfte att åstadkomma effektiva insatser. Vidgat utrymme måste härvid ges åt de anställdas möjligheter att påverka sin arbetsmiljö och därigenom ta an- svar för de förändringar som behövs av arbetsförhållandena.

6. Arbetsmiljöns beskaffenhet

6.1. Bakgrund

Under de år som arbetarskyddslagen varit i kraft har stora förändringar skett inom samhället i stort. Utvecklingen har i hög grad berört arbetslivet.

Först kan nämnas den ökning som skett i antalet arbetstagare som om- fattas av tillsynen enligt arbetarskyddslagen. Enligt yrkesinspektionens re- gister över fasta arbetsställen fanns vid dessa år 1950 I 426 000 arbetstagare vid 156 000 arbetsställen och år 1974 2 426 000 arbetstagare vid 171 000 ar- betsställen. Bland nu nämnda arbetstagare ingick år 1950 400000 kvinnor och 67 000 minderåriga och år 1974 879 000 kvinnor och 22 000 minderåriga.

Antalet arbetstagare omfattade av tillsynen enligt arbetarskyddslagen är emellertid ännu större. I yrkesinspektionens siffror ingår inte det antal ar— betstagare som sysselsätts i oregistrerade arbetsställen inom bl. a. byggnads- och stuveriverksamhet m. 11. arbeten utan fasta arbetsställen. Vidare saknas ännu hos yrkesinspektion fullständig registrering av antalet anställda och ar- betSplatser inom offentlig verksamhet. Enligt arbetskraftsundersökningar fanns år 1974 omkring 4 miljoner sysselsatta. varav 3.6 miljoner anställda. Av de anställda var 2.1 miljoner män och 1.5 miljoner kvinnor.

Ett sätt att belysa förhållandena i arbetslivet är att följa yrkesskadeutveck- lingen. Antalet arbetsolycksfall uppgick enligt den officiella statistiken år 1950 till 298 319. varav 2 864 invaliditetsfall och 514 dödsfall. I dessa fall anmäldes även olycksfall som föranledde läkarvård men ej sjukfrånvaro. Efter det att samordningen mellan yrkesskadeförsäkringen och den allmänna försäkringen trätt i kraft år 1955 sjönk siffrorna detta år till 120 835. varav 1 853 invaliditetsfall och 485 dödsfall. När den s. k. karenstiden slopades in- trädde en viss ökning. För år 1967 redovisas sålunda 122 855 olycksfall. varav 1 792 invaliditetsfall och 285 dödsfall. År 1972 det senaste år som omfattas av tillgänglig officiell yrkesskadestatistik — hade dessa siffror sjunkit till 107 220. I 723 respektive 238. Några stora förändringar till det bättre när det gäller arbetsolycksfallen sedan arbetarskyddslagens tillkomst kan inte här- ledas ur dessa siffror. Här måste samtidigt tas i beaktande att en allt nog- grannare redovisning kan ge en bild som ej helt speglar resultatet i olycks- fallshänseende av de insatser som skett på arbetarskyddets område. En tydlig minskning kan dock iakttas beträffande de allvarligare olycksfallen trots att antalet arbetstagare ökat.

Vad gäller inverkan av arbetsmiljön på hälsan är den officiella yrkesska— destatistiken av ännu mer begränsat värde. Endast yrkessjukdomsfall som föranlett sjukfrånvaro registreras. Svårigheter att få fram orsakssamband mel— lan arbete och ohälsa minskar ytterligare värdet av den tillgängliga stati- stiken. Framsteg inom medicinen medför här att allt flera yrkessjukdomsfall kan beläggas. Antalet redovisade fall är för 1955 1 264. varav 55 invalidi— tetsfall och 4 dödsfall. För år 1972 redovisas 2 143 sjukdomsfall. varav 293 lett till invaliditet och 5 till döden. En ökning har således under senare år skett i antalet registrerade yrkessjukdomslall. Bakgrunden härtill är ökade kunskaper om sambandet mellan ohälsa och arbetsmiljö och ökad aktivitet för att belägga sådana samband. Väsentligt är också ändrad lagstiftning och mera liberal praxis i fråga om vad som betraktas som yrkesskada. På yrkes- skadestatistikens område gäller i hög grad att ju mera invecklat samhället blir. desto vidare blir iörutsättningarna för att ohälsa kommer att registreras som yrkesskada.

I kapitel 4 har grunddragen tecknats i den tekniska utvecklingen och dess inverkan på arbetsmiljön. Särskilt har framhållits den snabba mekanisering- en. automatiseringens stora framsteg som en följd av bl. a. elektronikens ut- veckling och de genomgripande strukturomvandlingarna inom industri och arbetslivet i övrigt. Framträdande drag är också den mängd av nya ämnen och produkter som kommit i bruk. Beträffande dagens arbetsmiljösitutation kan konstateras att genom tekniken många typer av fysiskt tungt och ned- slitande arbete kunnat undvikas. Vidare är det uppenbart att den allmänna standarden på arbetsplatserna i de llesta fall höjts väsentligt under senare årtionden.

Samtidigt har utvecklingen medfört nya problem från skyddssynpunkt. Långtgående mekanisering har tidigt lett till vissa arbetsmetoder som inte är anpassade till människans förutsättningar och behov. Kunskaperna om verkningarna av olika kemiska ämnen på människan är ofullständiga. Under senare tid har kommit alarmerande rapporter om långtidsverkningar av vissa kemiska ämnen. I rationaliseringens spår har ej sällan följt ökad arbetstakt och övergång till skiftarbete. Många upplever sitt arbete som psykiskt pres- sande. 1 den lämnade översikten har också betonats att många gamla arbe- tarskyddsproblem kvarstår. Här erinras om att buller. klimatproblem. luft- föroreningar och andra starkt belastande arbetsmiljöfaktorer ofta är anhopade inom vissa yrkesområden.

De arbetsmiljöproblem som kommit fram under senare tid har ofta upp— märksammats genom att man genom forskning och undersökning enligt mo— derna metoder kunnat påvisa hälsorisker. Underlaget har ofta varit den nu- tida tillgången till en förfinad mät- och analysteknik. Vidare är att nämna nya metoder för epidemiologiska undersökningar av exponerade grupper och kontrollgrupper. Vi står häri början av en utveckling där ytterligare framsteg inom instrumentteknik och undersökningsmetodik kan innebära stora för— ändringar i synen på arbetsmiljön och dess risker. Detta innebär samtidigt att varje jämförelse med tidigare förhållande blir missvisande. Blicken måste riktas framåt och alla möjligheter att upptäcka och undanröja missförhål- landen måste tas tillvara.

Dagens arbetsmiljö präglas i hög grad av insatser från den offentliga ar— betarskyddstillsynen och av arbetsmarknadsparternas gemensamma åtgärder

för att förbättra arbetsmiljön. Aktiviteten för att skapa mera hälsosamma och säkra förhållanden är allmänt sett hög. Man har i många fall redan nått fram till värdefulla förbättringar men mycket återstår än att göra. Kunskaperna om hur man skall bekämpa arbetsolycksfall och yrkessjukdomar har också ökat. Med ökade insikter vidgas fältet för åtgärder.

Inom tillsynsverksamheten har en kraftig upprustning inletts under senare år. Arbetarskyddsstyrelsens och yrkesinspektionens personal uppgår f. n. till över 800 tjänstemän. Arbetsmedicinska institutet. som skapades 1966. ingår numera i arbetarskyddsstyrelsen som en särskild avdelning. I arbetarskydds- styrelsen fmns dessutom företrädare för arbetsmarknadens parter. Vid yr- kesinspektionen har införts beslutande nämnder med representanter för ar- betsmarknadsparterna.

De nyligen genomförda ändringarna i arbetarskyddslagen är också av be- tydelse i detta sammanhang genom att de skapat ökade handlingsmöjligheter för de anställda och stärkt deras inflytande över sin arbetsmiljö. Beträffande den lokala skyddsverksamheten kan noteras att arbetarskyddsstyrelsens re— gister över skyddsombud den 18 november 1975 upptog 86 873 skydds- ombud. Genom 1973 års ändringar i arbetarskyddslagstiftningen har skydds- ombuden fått vidgade uppgifter och nya befogenheter. Det bör också nämnas att på basis av 1973 års reform ett system av regionala skyddsombud är under utveckling. En lyftning är här på gång av många arbetsmiljöer som tidigare varit eftersatta. Företagshälsovården är under fortlöpande uppbygg- nad och i dag har praktiskt taget alla företag med err än 1000 anställda egna företagsläkare och skyddsingenjörer. Dessutom finns ca 150 företags- hälsovårdscentraler till vilka mindre företag anslutit sig. Inom de flesta mind- re företag är emellertid behovet av företagshälsovård inte tillgodosett.

Bland åtgärder som under senare år vidtagits för att förbättra arbetsmiljön bör även framhållas tillskapandet av arbetarskyddsfonden. Genom en sär- skild arbetsgivaravgift har skapats ökade resurser för att stödja forskning och utveckling. utbildning och upplysning inom arbetsmiljöområdet.

6.2. Allmänna utgångspunkter för nya lagbestämmelser

I kapitel 5 har beskrivits de nya synsätt och värderingar som enligt arbets- miljöutredningens uppfattning bör vara utgångspunkten för en ny lag om arbetsmiljön. För medlemmen i ett välståndssamhälle är rätten till ett så risk- fritt och meningsfullt arbete som möjligt av grundläggande betydelse. Ar- betet och dess betingelser avgör i stor utsträckning människans möjligheter att finna trygghet i tillvaron. att nå identitet och självkänsla och därmed att skapa sig ett bra liv. Denna positiva syn på arbetets vikt får samtidigt inte undanskymma det faktum att man redan genom att motverka och undanröja vissa fysiskt och psykiskt belastande faktorer i arbetet kan för arbetslivets del ge åtminstone grundförutsättningarna för hälsa.

Dåliga arbetsmiljöer där fysiskt belastande arbetsmiljöfaktorer ofta är an- hopade kvarstår inom en rad verksamhetsområden. Det finns fortfarande också företag som är inrymda i trånga och olämpliga lokaler där den sanitära utrustningen dessutom ofta är otillräcklig. Kontrasten är ibland skärande

mellan dessa arbetsplatser och de krav man i dagens samhälle ställer på ar- betsmiljön. En ny lagstiftning måste skapa underlag för effektiva insatser i alla dessa fall. Här finns stora möjligheter att få påtagliga skyddseffekter av de resurser som sätts in.

Hälsobegreppet har sedan arbetarskyddslagens tillkomst undergått för- skjutningar. En vidgning har skett från en renodlat medicinsk syn på arbets— platsens hälsorisker till att man strävar efter att nå bästa möjliga förhållanden från medicinsk. psykologisk och social synpunkt. Som utgångspunkt för ett nyare och i vart fall i det psykiska hälsovårdsarbetet användbart hälsobegrepp har också nämnts livsviljan. motivationen till arbete och till utveckling mot egen identitet och personlighet. Arbetsmiljölagen bör spegla att bedömningar skall ske utifrån denna nya syn på hälsa. Positiva formuleringar av känne- tecken på hälsa lider av en viss brist på exakthet och kan därför vara svåra att lägga till grund för åtgärder. Den grundsyn som kommer till uttryck i arbetsmiljölagen bör dock få stor betydelse för utformningen av goda arbets- miljöer.

För ett nutida betraktelsesätt kan sambandet mellan orsak och effekt i form av yrkesskada vara långt mera komplicerat än arbetarskyddslagen ger intryck av. Man har alltmera gått över till den uppfattningen att det är flera faktorer som inverkar samtidigt när det normala hälsotillståndet upphör liksom ofta när en olyckshändelse inträffar. Sådan samverkan kan förekomma mellan exempelvis olika kemiska ämnen men också mellan ett kemiskt ämne och en fysikalisk faktor som strålning eller mellan fysiska och psykiska faktorer i arbetsmiljön. Det rör sig här fortfarande till stor del om outforskade om- råden. Helt klart är dock att samverkan mellan olika arbetsmiljöfaktorer fö- rekommer i inte obetydlig utsträckning. I den samlade exponeringen ingår även påverkan genom vatten-. luft- och markföroreningar i den yttre miljön. genom förstärkningseffekter i näringskedjor och genom olika konsument- produkter. Till bilden hör även att man konstaterat att arbetsmiljön kan med- verka som bidragande orsak till uppkomsten av åtskilliga sjukdomar utan att sjukdomen därför kan direkt betecknas som en yrkessjukdom.

Man har också alltmera blivit medveten om att vissa verkningar av faktorer i arbetsmiljön yttrar sig först efter lång tid. Särskild uppmärksamhet i detta sammanhang förtjänar långvarig påverkan av vissa fysiska förhållanden lik- som vissa verkningar av kemiska ämnen. Det finns vidare tecken som tyder på att effekterna av vissa former av stress i arbetssituationen kan lagras och så småningom ge utslag i skada.

Arbetsolycksfallen är fortfarande ett av de stora arbetsmiljöproblemen. Vidgade ansträngningar måste här ske för att man skall komma till rätta med förhållanden som kan sättas i samband med olycksfall. För att komma vidare i kampen mot arbetsolycksfallen är det av vikt att man utgår från att or- sakerna kan vara sammansatta och omspänna en vid krets av tekniska och kemiska faktorer och även organisatoriska. psykiska och sociala förhållan- den.

För att skapa betingelser som motsvarar mänskliga behov måste man också lägga vikt vid hur arbetet upplevs av de anställda. 1 avsnitt 5.2 har redovisats krav och önskemål som från psykologiska och sociologiska synpunkter kan ställas på arbetsmiljön. De redovisade synpunkterna synes i stort kunna tjäna som vägledning i strävandena att förbättra arbetsförhållandena med hänsyn

till människans behov och anspråk.

Frågan är nu hur man med hjälp av lagstiftningen skall kunna gå vidare i kampen mot riskabla eller trista arbetsmiljöer. [ detta avseende vill arbets- miljöutredningen i fråga om utformningen av de materiella reglerna rent all- mänt anföra följande.

Ser man på rättssystemet i dess helhet är det tydligt att det finns en grad- skillnad mellan olika lagregler i fråga om hur stort spelrum som finns för administrativa avgöranden. Om man bortser från enkla ordningsföreskrifter lämnar dock det helt övervägande antalet lagregler ett utrymme för över- väganden beträffande tillämpningen. Anledningen kan vara att det sällan är möjligt att uppställa krav som skall gälla helt oavsett omständigheterna. Även tillämpningsföreskrifter lämnar. i den mån de är av generell natur. ej sällan rum för avvägningar i det enskilda fallet. En tillämpningsföreskrift av en administrativ myndighet måste dock fylla vissa anspråk på precisering av vad som påkallas för att inte framstå som meningslös eller misslyckad. Detta innebär samtidigt att man bör kunna kräva att en lagregel. som dele- gerar åt myndighet att ge närmare föreskrifter om tillämpningen. har sådan fasthet och avser sådana förhållanden att den kan användas som utgångs- punkt för verklig precisering.

De värderingsförskjutningar som skett innebär bl. a. att man i dag stund- om framställer krav på bästa möjliga betingelser i arbetsmiljön liksom på komfort oberoende av direkt hälsorisk. Ett spörsmål är om i lagstiftningen kan fastslås att förhållandena skall vara de bästa möjliga. Ett sådant uttalande är i princip inte av annat slag än den teknik som används när man mer eller mindre uttryckligt utgår från att vad som påkallas kommer fram efter en skälighetsavvägning. Så sker uttryckligen i arbetarskyddslagens huvudregel liksom i miljöskyddslagens grundstadgande att för en miljöfarlig verksamhet skall väljas sådan plats att ändamålet kan vinnas med minsta intrång och olägenhet utan oskälig kostnad. Att något slags avvägning måste ske är också underförstått i den allmänna bestämmelsen i lagen om hälso— och miljöfarliga varor att sådana försiktighetsmått skall iakttas som behövs för att hindra eller motverka skada på människor eller i miljön. Givetvis kan man inte heller bortse från liknande värderingar när det gäller att tillämpa arbetsmiljölag- stiftningen. ! fråga om arbetsmiljön finns det emellertid enligt utredningens uppfattning anledning att mera positivt ange syftet med lagstiftningen.

Den avvägning som sålunda måste komma till stånd i de enskilda fallen får å andra sidan inte innebära att prövningen utfaller olika där de förelig- gande omständigheterna är i allt väsentligt likartade.

6.3. Grundläggande bestämmelser

Det övergripande syftet med arbetsmiljölagstiftningen bör vara att en arbets- miljö skapas som är så bra som möjligt från såväl fysisk som psykisk och social synpunkt. Grundläggande är härvid att man beaktar alla de sidor av arbetsmiljön — fysiska miljöfaktorer såväl som faktorer sammanhängande med arbetets uppläggning och innehåll - som kan vara belastande för den fysiska och psykiska hälsan.

När det gäller den fysiska arbetsmiljön finns mycket att göra innan ar— betslivet på alla områden kan erbjuda en tillvaro som är i nivå med de krav man i övrigt kan ställa. Här finns också de praktiska möjligheterna att angripa arbetsmiljöproblemen på ett effektivt sätt. Det är väsentligt att dessa möj— ligheter tas till vara. Med stöd av den nya lagstiftningen bör dåliga fysiska arbetsmiljöer kunna bekämpas på ett mera djupgående sätt än tidigare.

Arbetsmiljön skall utformas inte bara utifrån en miniminivå vad avser det förebyggande skyddet utan även med sikte på att främja väsentliga mänskliga behov i vid bemärkelse. Den skall vara tillfredsställande vid en allsidig be— dömning. Det måste samtidigt erinras om att produktionsmål och mänskliga behov i och för sig inte behöver stå i någon konfliktställning. Det finns mänskliga behov i samhället över huvud som direkt eller indirekt är beroende av att olika arbetsuppgifter utförs. Detta kan i sin tur innebära att den en— skilde utsätts för påfrestningar.

I nära förbindelse med dessa konstateranden står att hänsyn måste tas till arbetets natur när man sätter kraven på arbetsmiljön. Man kan sålunda inte bortse från att det finns för samhället väsentliga verksamhetsfält där förut- sättningarna för exempelvis arbetskomfort radikalt skiljer sig från andra om- råden. För en tillfredsställande utveckling av arbetsmiljön inom hela sam- hället är det emellertid angeläget att insatser görs för att utjämna dessa skill- nader genom att områden där förhållandena är sämst prioriteras.

Vid utformningen av arbetsmiljön måste beaktas den vid varje tid rådande tekniska och sociala utvecklingen. I samhället sker en ständig teknisk och social utveckling. Det bör betonas i arbetsmiljölagen att också arbetsmiljön skall vara i överensstämmelse med denna utveckling och förbättras i takt med de möjligheter utvecklingen ger. Allt eftersom förutsättningarna för- ändras bör sålunda nya krav kunna beaktas med stöd av arbetsmiljölagen.

Mot bakgrunden av det anförda föreslår utredningen att arbetsmiljölagens materiella föreskrifter inleds med en bestämmelse som slår fast att arbets- miljön skall vara tillfredsställande med hänsyn till arbetets natur och den sociala och tekniska utvecklingen i samhället (2 kap. 1 ; första stycket).

1 den föreslagna bestämmelsen ligger att man inte kan begränsa sig till att värdera olika arbetsmiljöfaktorer var för sig. En samlad bedömning på- kallas av de förhållanden som nämns i övriga delar av 2 kap. lagförslaget. Att man gör en samlad bedömning innebär inte att olika faktorer läggs ihop enligt någon sorts enkel additionsmetod. Poängen är att det kvalitativt sett uppstår nya förhållanden när en totalbedömning sker. Det är här inte bara fråga om vanskliga kombinationer av olika kemiska ämnen och fysikaliska faktorer som buller eller strålning. Enligt arbetsmiljölagen bör vid bedöm— ningen också tas med samspelet med olika förhållanden som berör arbetets psykologiska och sociala innehåll. I vad mån påverkar buller möjligheterna att uppehålla kontakt med arbetskamrater och arbetsledning? Är maskin- utformning och maskinuppställning lämplig inte bara från direkt skadefö- rebyggande synpunkt utan också med hänsyn till att man skall gå in för ar- betsformer som ger tillfälle till eget ansvar och viss frihet i arbetet? Detta är bara några exempel på frågor som här kommer upp till bedömning.

Aven frågor om arbetstiden skall tas med vid den samlade bedömningen. Särskilda föreskrifter om arbetstidens förläggning föreslås i 4 kap. lagför- slaget. Hithörande frågor behandlas i betänkandets kapitel 11.

l arbetsmiljölagens grundläggande bestämmelser om miljöns utformning bör vidare slås fast att arbetsförhållandena skall anpassas till människans för- utsättningar i såväl fysiskt som psykiskt avseende. En bestämmelse med det- ta innehåll föreslås i 2 kap. l å andra stycket arbetsmiljölagen.

Den angivna grundsatsen har vittgående syftning och betonar att man skall sträva efter att skapa arbetsbetingelser som står i samklang med tidens krav. Härvid bör den verka som en stimulans för den lokala skyddsverksamheten. Bestämmelsen kan också tjäna som stöd för tillämpningsföreskrifter rörande arbetsmiljön inom en rad områden av arbetslivet och för myndigheternas bevakning i de enskilda fallen. Den bör verka i den riktningen att all planering av arbetslokaler. produktionsutrustning. arbetsorganisation etc. sker med sikte på att uppfylla hälsokrav i vid bemärkelse. I bestämmelsen ligger en stark uppfordran att lösa alla de problem som bottnar i en dålig fysisk ar- betsmiljö. Vidare framhävs att arbetsplatserna skall utformas även utifrån upplevelsemässiga kriterier.

Grundsatsen om arbetets anpassning till människans förutsättningar fång- ar in även frågor om komfort. välbefinnande och trivsel. Att göra någon skill- nad mellan negativa upplevelser som obehag och positiva värden som kom- fort synes med en modern definition av hälsobegreppet inte vara möjligt. Vid all bedömning måste samtidigt en avvägning ske med beaktande av vad som är rimligt. vad som påkallas med hänsyn till viktiga samhällsfunktioner o.d. ] fråga om komfortsynpunkter torde avvägningen också få innefatta viss jämförelse med vad som godtas inom andra verksamhetsområden.

Med stöd av bestämmelsen om arbetets anpassning till människans för- utsättningar kan tillämpningsföreskrifter om begränsningar i den fysiska ar- betsbelastningen komma i fråga i olika avseenden. I kravet på normal ar- betskomfon ligger att åtgärder skall vidtas för att hindra belastning som kan undvikas genom olika slag av tekniska anordningar och genom riktig utformning av arbetsmetoder, arbetsredskap. arbetsbord. arbetsstolar, för- packningar etc. Olika åtgärder bör vidtas för att minska belastningen på or- ganismen vid kroppsarbete. Frågor om hur belastningen blir vid kombina- tioner av tungt arbete med luftföroreningar. värme eller obekväm arbetsställ- ning måste uppmärksammas vid arbetets planering. Det är också viktigt att man vid arbetets utformning söker hindra statisk belastning och ensidiga ar- betsrörelser och arbetsställningar. En betydelsefull ergonomisk fråga är också utformningen av olika instrument. .

Anpassningen av arbetet till människans behov innebär vidare att hänsyn måste tas till den enskilde arbetstagarens förutsättningar bl. a. vid bestäm- mande av arbetsintensitet och pauser. Arbetsbördan måste ges rimliga pro- portioner. Här skall också beaktas den psykiska sidan i arbetssituationen. Lika litet som någon får anlitas till ett arbete som är för tungt i rent fysiskt avseende. lika litet bör arbetstagare åläggas ett ansvar som han inte har ut- bildning för och inte heller känner sig kapabel att klara. För stora påfrest- ningar kan leda till psykiska störningar och även till psykosomatiska sjuk- domar som magsår och hjärtinfarkter. Det naturliga instrumentet för när- mare bedömning av åtgärder i syfte att förebygga ogynnsamma verkningar av arbetsbelastningar är inom företagshälsovården.

För att få fram en arbetsmiljö som upplevs som tillfredsställande måste bedömningar och ställningstaganden i arbetsmiljöhänseende ske i första

hand utifrån synpunkter från arbetstagarna själva. Härvidlag kan på sikt möj- ligheten att använda upplevelsemätning av miljöfaktorer bli av betydelse. om det visar sig att på detta sätt kan skapas ett objektivt underlag.

Även för sättet att organisera arbetet bör bestämmelsen om arbetets an- passning till människans förutsättningar bli av betydelse. Bestämmelsen ut- vecklas i detta avseende ytterligare genom en föreskrift i 2 kap. 1 ; andra stycket lagförslaget om arbetstagares möjlighet att själv påverka sin arbets- situation. Hithörande frågor behandlas närmare i avsnitt 6.5.

Förändringar av teknik och arbetsmetoder ger grunden för arbetsmiljöns utveckling. För att få en god arbetsmiljö måste förändringar på ett tidigt sta- dium övervägas med hänsyn även till den effekt de kan få för de arbetande. Här finns ofta valmöjligheter och det är viktigt att värdera dessa också i be- lysning av de fysiska. sociala och psykologiska följderna i arbetsmiljön.

Detta kan ses i både längre och kortare perspektiv. Sålunda är teknisk forskning och Utvecklingsarbete inte värderingsfria. Det gäller att redan i des- sa bedömningar få in även miljömässiga och sociala hänsynstaganden. Gäller det åter att bygga en arbetslokal. att utforma arbetsområden i det fria. att införa nya produktionsmetoder. att skaffa ny utrustning e. (1. måste på mot- svarande sätt en bedömning från arbetsmiljösynpunkt ske redan på plane- ringsstadiet.

Arbetet formas även av andra förhållanden än arbetslokaler, produktions- metoder. utrustning o.d. Arbetsorganisation är en faktor som bör nämnas i detta sammanhang. Arbetsorganisationen avser hur de olika arbetsuppgif- terna utformas och hur dessa uppgifter läggs upp sinsemellan. Det finns vid arbetets uppläggning oftast ett spelrum inom ramen för de tekniska och ad- ministrativa betingelserna. Det gäller att utnyttja detta till att vid upplägg- ningen välja sådana former som är bra från arbetsmiljösynpunkt.

För att understryka vikten av att arbetsmiljömässiga värderingar förs in vid arbetets planläggning och uppläggning föreslår arbetsmiljöutredningen i 2 kap. 2 &" arbetsmiljölagen en regel att arbete skall planläggas och anordnas så att det kan utföras i en sund och säker arbetsmiljö.

Förslaget till arbetsmiljölagstiftning innehåller ytterligare ett antal bestäm- melser som avser planläggning. de anställdas deltagande i planeringsarbetet och arbetarskyddsmyndigheternas bevakning på ett tidigt stadium. Ämnet behandlas ingående i kapitel 10 om förhandsbedömning.

Bestämmelsen i 2 kap. 2 ; lagförslaget har gjorts så allmän att den täcker alla situationer där ingripande kan behövas mot risker i arbetslivet. Den kan därigenom användas även när det gäller andra förhållanden än de omedelbart verkande miljöfaktorer som behandlas i följande paragrafer i det föreslagna 2 kap. arbetsmiljölagen. Följande exempel kan nämnas.

Att ordning iakttas på en arbetsplats liksom att renhållningen sköts där är av grundläggande betydelse för arbetarskyddet. Detta framstår nuförtiden närmast som en självklarhet och utredningen har inte ansett behövligt att i lagen ta in någon uttrycklig bestämmelse härom. Konkreta föreskrifter i dessa avseenden meddelas lämpligen genom tillämpningsföreskrifter av ar- betarskyddsstyrelsen.

Vidare har — för att välja ett helt annat exempel lönesystemet visat sig viktigt för många sidor av förhållandena på arbetsplatsen. Det ligger i sakens natur att detta är en fråga som främst avgörs av parterna i förhandlingar.

Frågan om lönesystemet är komplicerad och dess verkningar för arbetsmiljön är inte tillnärmelsevis utredda och kartlagda. Det är emellertid uppenbart att vissa former av prestationslön skall undvikas i arbeten med hög säker- hetsrisk. Detsamma kan gälla vid arbeten — exempelvis ställningsbyggen som har betydelse för annans säkerhet. Vissa områden måste av båda dessa skäl särskilt uppmärksammas. I sådana fall kan olämpliga ackordssystem ge arbetarskyddsmyndigheterna anledning att med stöd av 2 kap. 2 ; lagförsla- get ingripa i arbetets uppläggning för att få till stånd säkra arbetsförhållanden.

Genom arbetsmiljölagstiftningen riktas uppmärksamheten på åtgärder som behövs för att arbetsförhållandena skall bli så bra som möjligt. Bak- grundsteckningen till de bestämmelser som föreslås om hur arbetsmiljön l skall vara beskaffad är emellertid ofullständig om inte också själva syftet med .- arbetet tas med. nämligen att nå vissa produktionsmål o. d. På detta sätt ska- t, pas förutsättningar för fortsatt utveckling av välfärdssamhället. Denna grund får inte ryckas undan. Det bör därför också framhållas att arbete ofta kräver ansträngning för att ge resultat. Detta förhållande står i och för sig inte i strid . med grundsatsen om arbetets anpassning efter mänskliga behov utan kan ; vara i linje med vad som är känt om betingelserna för att tillvaron skall upp- levas som meningsfylld. Avvägningsfrågor kan dock utan tvivel förekomma här liksom annars när man har att ta olika hänsyn. Det ligger härvid i allas ,. intresse att krav kan ställas på den som utför arbetet.

6.4. Olika arbetsmiljöfaktorer

Efter de grundläggande bestämmelser som behandlats i föregående avsnitt bör bland arbetsmiljölagens bestämmelser om arbetsmiljöns beskaffenhet tas upp ett antal allmänna föreskrifter om olika arbetsmiljöfaktorer i enlighet med den uppläggning som beskrivits i kapitel 5. De miljöfaktorer som därvid behandlas har ofta samband med varandra.

A rbefslokaler

Arbetslokalers utformning och inredning ger oftast den yttre ramen för ar- betsmiljön. Byggnaders utförande regleras i byggnadsstadgan. Tillämpnings— föreskrifter från statens planverk. samlade i Svensk Byggnorm. behandlar även utformningen av olika arbetslokaler. Speciella föreskrifter kan emel- lertid behövas från arbetsmiljösynpunkt med hänsyn till arbetslokals avsedda användning. Dessa bör då kunna meddelas av arbetarskyddsstyrelsen med stöd av arbetsmiljölagen. Arbetsmiljöutredningen föreslår därföri 2 kap. 3 ä första stycket arbetsmiljölagen en allmän bestämmelse att arbetslokal skall vara så utförd och inredd att den är lämplig från arbetsmiljösynpunkt. För att få en samlad reglering av byggnadsfrågor kan det ofta vara lämpligt att tillämpningsföreskrifter som arbetarskyddsstyrelsen meddelar på området efter hand inarbetas i Svensk Byggnorm. len del fall kan dock föreskrifterna vara så speciellt inriktade på viss form av verksamhet att de inte passar in i den allmänna byggnadslagstiftningen. Bestämmelser om arbetslokaler kan stundom också avse sådan inredning e. d. som krävs från arbetsmiljösyn-

f I | l >: )

punkt men inte kan föreskrivas med stöd av byggnadsstadgan. Regleringen har då sin plats i arbetsmiljölagstiftningen.

Lika viktigt är att arbetsområden i det fria utformas med hänsyn till kraven på arbetsmiljön. Detta följer av de grundläggande bestämmelserna i lagför- slaget.

Luft-, ljud-, ljusförhållanden m. m.

Av skäl som angetts i det föregående bör någon detaljreglering inte ske i arbetsmiljölagen. Mot denna bakgrund får ses att en sammanfattande be- stämmelse föreslås i 2 kap. 3 g andra stycket arbetsmiljölagen beträffande de arbetshygieniska förhållandena. Bestämmelsen har stor räckvidd och avser bl. a. luftföroreningar på grund av farliga eller besvärande ämnen. Den syftar även på olika slags klimatfaktorer såsom värme. kyla. drag och luftfuktighet. Bestämmelsen nämner också ljudförhållanden varvid avses alla de former av bullerstörningar som kan uppstå på grund av icke önskat ljud. Vidare går frågor om strålning in under bestämmelsen. Bland övriga arbetshygieniska frågor som bestämmelsen omfattar kan pekas på belysning och vibrationer. Enligt den föreslagna bestämmelsen skall luft-. ljud- och ljusförhållanden och övriga arbetshygieniska förhållanden vara tillfredsställande från arbets— miljösynpunkt. Förslaget till arbetsmiljölagstiftning innehåller också ett stort antal andra bestämmelser som syftar på de arbetshygieniska förhållandena.

En omfattande detaljreglering i administrativ ordning förutsätts på alla de områden som avses med nämnda bestämmelse. Utvecklingen är här dyna- misk och arbetsmiljöutredningen vill undvika att genom olika uttalanden binda arbetet med tillämpningsföreskrifter till vissa punkter. Rent allmänt kan dock följande anföras.

Vid ställningstaganden till luftvolymens storlek i arbetslokaler måste man i första hand ta hänsyn till värmetekniska förhållanden. Någon särskild be- stämmelse om måttet på luftutrymme föreslås därför inte i arbetsmiljölagen. Andra faktorer som har betydelse för goda klimatförhållanden är faktorer som syrebehovet. lufthastigheten och luftrenheten. Luftbehovet på grund av syreförbrukning orsakar problem på vissa speciella verksamhetsområden där särskilda tillämpningsföreskrifter bör gälla. I övrigt bör tillämpningsföreskrif- ter finnas som tar hänsyn till temperatur. fuktighetshalt. luftcirkulation och luftrenhet.

Klimatfrågorna utgör ett område där det till väsentlig del handlar om kom- fortsynpunkter. Området mellan skadlig påverkan av värme och skadlig på- verkan av kyla är stort. Samtidigt är variationerna mellan olika personers upplevelser av temperatur och luftväxling stora. I sammanhanget kan det finnas anledning att understryka vikten av att individuella hänsyn i dessa frågor tas i största möjliga utsträckning. Just eftersom det finns så olika upp— fattningar i klimatfrågor är det också naturligt att var och en söker anpassa sin klädsel så att rimliga temperaturförhållanden upplevs som tillfredsstäl— lande.

Frågan om luftförhållandena hör i hög grad samman med luftrenhet och luftföroreningar. Från gränsvärdesynpunkt behandlas denna fråga i betän- kandets kapitel 7. Frågor om reglering av hanteringen av olika farliga ämnen. som bl. a. kan ge upphov till luftföroreningar. behandlas i kapitel 9. I det

här sammanhanget kan konstateras att ett minimikrav är att luft på arbets- platser skall vara fri från skadliga halter av föroreningar alstrade vid olika processer. Därutöver måste i vissa avseenden tas hänsyn till komfortkrav. Tillverkare och arbetsgivare har vittgående skyldigheter att undersöka pro- dukter med avseende på deras egenskaper och att genom märkning förebygga skador. Vidare gäller det att förhindra risker på grund av biologiska luftför- oreningar eller smittämnen.

Bullerfrågan är ett av de mera svårlösta arbetsmiljöproblemen. Samtidigt är en tillfredsställande ljudnivå på arbetsplatserna av stor betydelse för en god arbetsmiljö. Ett krav är att arbetsplatserna anordnas på sådant sätt att arbetstagarna inte utsätts för risk för hörselskada. Detta skall främst ske genom en dämpning av bullernivån.

Utredningen vill betona att miljöfaktorer som buller även innebär kom- fortproblem och att god arbetsmiljö i ljudhänseende inte uppnås enbart genom att man åstadkommer ljudnivåer som inte medför risk för hörsel- skador. Ljudnivåerna på arbetsplatserna skall i största möjliga utsträckning hållas så låga att de inte leder till trötthet eller andra besvär. Även möjlig- heterna till samtal på arbetsplatserna måste tillmätas stor betydelse när det gäller att skapa en god arbetsmiljö. Utredningen vill också betona att det vid arbetsuppgifter där det med nuvarande teknologi inte är möjligt att er- hålla tillfredsställande ljudnivåer är nödvändigt att begränsa den tid arbets- tagarna utsätts för bullret. Möjligheterna skall tillvaratas att placera t. ex. drivaggregat med hög ljudnivå i avskilda lokaler.

Bullerproblemet måste angripas från flera utgångspunkter. Det är viktigt att akustiska problem ägnas uppmärksamhet redan vid arbetslokalernas plan- läggning. Avgörande för en bra ljudmiljö är sedan att bullret dämpas vid källan. Kraftiga insatser krävs för att minska eller eliminera de höga ljud- nivåer som många tekniska anordningar har i dag. En maskins ljudnivå kan också vara beroende av vilket material som bearbetas. Det kan därföri vissa fall vara aktuellt att föreskriva att en maskin endast får brukas för bearbetning av de material som vid typgodkännande gett godtagbara ljudnivåer. Vidare kan det komma i fråga att ge föreskrifter om högsta tillåtna varvtal m. m. Utredningen vill också peka på att tillverkares m. fl. skyldigheter i fråga om teknisk anordning även innefattar att bulleregenskaper skall undersökas och kunna redovisas.

Vibrationer är en arbetsmiljöfaktor som måste uppmärksammas i ökad ut- sträckning för att undvika vibrationers uppkomst och spridning. Vid typ- godkännande finns möjlighet att som villkor för godkännande föreskriva vibrationsdämpande åtgärder av olika slag.

För en god arbetsmiljö spelar belysningsfrågorna stor roll. I befintliga be- lysningsanläggningar varierar belysningskvaliteten inom vida gränser. Sär- skilt industribelysningen har ofta försummats och stora insatser krävs på sina håll för att man skall komma upp till godtagbar belysningsstandard. Belys- ningen måste anpassas till synfysiologiska och psykologiska krav på ljusets kvantitet och kvalitet. Genom rätt utformad belysning skapar man säkerhet mot olycksfall och hindrar syntrötthet. Belysningen har också stor betydelse för trivseln på arbetsplatsen. Utredningen vill även stryka under vikten av att synpunkter på belysningsfrågor inhämtas från de arbetstagare som direkt berörs och att möjligheterna tillvaratas att utforma en platsbelysning som passar såväl den enskilde arbetstagaren som arbetsuppgifterna.

Fall, ras m. m.

Det finns i arbetslivet ytterligare en rad förhållanden av betydelse för säker- heten på arbetsställe. Vi finner bland dessa flera klassiska arbetarskyddspro- blem som alltjämt har stor aktualitet. I arbetsmiljölagen behövs en bestäm— melse som faster uppmärksamheten också på dessa frågor. Utredningen fö— reslår med hänsyn härtill att det föreskrivs i lagens 2 kap. 3 ; tredje stycket att på arbetsställe skall vidtas betryggande skyddsåtgärder mot skada genom fall, ras eller liknande omständighet. Detsamma skall gälla i fråga om skada genom brand. explosion. elektrisk ström eller annat jämförligt förhållande. Med sådana omständigheter och förhållanden avses bl. a. nedstörtande fö- remål eller splitter, skada genom vassa eller heta föremål eller skada på grund av klämning eller slag.

Många allvarliga yrkesskador inträffar fortfarande till följd av brister i skyddshänseende på nu nämnda områden. För att förhindra risker krävs att arbetet anordnas och bedrivs på betryggande sätt och att noggranna skydds- åtgärder är vidtagna. Arbetsplatsens planering är här liksom annars av grund- läggande betydelse. De regler för det förebyggande skyddet som utbildat sig inom arbetarskyddet måste fortlöpande observerasjämsides med det skydds- arbete som behövs av andra orsaker. Arbetsledande personal och skydds— ombud har här synnerligen viktiga uppgifter. Det är dessutom nödvändigt att den enskilde arbetstagaren aktivt engagerar sig i det förebyggande skydds- arbetet. Till hithörande frågor återkommer utredningen i avsnitt 8.3 och 8.8.

Tekniska anordningar

I arbetsmiljölagens kapitel om arbetsmiljöns beskaffenhet bör efter de all- männa bestämmelserna om olika miljöfaktorer uppmärksamheten riktas di- rekt mot tekniska anordningar och i en efterföljande paragraf mot farliga äm— men.

Även om skyddstekniken gjort stora framsteg finns — som berörts i be- tänkandets kapitel 4 ännu påtagliga brister hos många tekniska aordningar. Detta är fallet särskilt i fråga om buller. vibrationer och avgasproblem samt faktorer som hänför sig till arbetsställningar och liknande. Svårigheter fö- religger vidare ofta att få fram goda skyddsanordningar. särskilt som de skydd som finns tillgängligainte alltid kan appliceras på äldre maskiner. I vissa fall har den tekniska utvecklingen bidragit till påtagliga förbättringar i ar- betsmiljön. Å andra sidan har utvecklingen fört med sig nya allvarliga risker och skyddsproblem som lett till försämringar för de anställda. Bullerproble- met är som konstaterats i det föregående i dag över lag mycket stort. Det får främst tillskrivas de stora krav som ställs på nutida konstruktioner vad gäller produktionskapacitet och prestationsförmåga. som i sin tur fordrar sto- ra effekter och höga hastigheter. Kraftfulla insatser påkallas för att komma till rätta med dessa frågor. Hälsorisker uppstår också till följd av vibrationer hos maskiner och maskindrivna handverktyg. Problemet är aktuellt beträf- fande maskiner av olika slag utrustade med förarplatser. Det kan också finnas hos handhållna motorsågar. borrmaskiner etc. Stor uppmärksamhet måste ägnas åt detta problem liksom åt förarplatsers och arbetsbords ut- formning i övrigt. placering och utformning av reglerings- och manöver—

organ. kontrollinstrument m. m. Handverktyg orsakar ett stort antal olycks- fall omkring en femtedel av samtliga arbetsolycksfall — ej sällan föranledda av att verktygen är olämpligt utförda. Även här är det viktigt att skydds- synpunkter beaktas vid konstruktion, tillverkning och brukande.

Bland tekniska anordningar ingår även konstruktioner som bygger på ljus-. ljud-. strålnings- och värmeeffekter. [ fråga om många av dem pågår en stark teknisk utveckling. Som exempel kan nämnas lasrar. ultraljuds-. elektron- stråle- och isotopapparater. mikrovågsugnar och radaranläggningar. Hos des- sa anordningar föreligger yrkesrisker utöver de tidigare kända. Särskilda in- satser krävs här från skyddssynpunkt.

Det måste också beaktas att själva brukandet av en maskin eller annan teknisk anordning kan ställa särskilda krav på skyddsåtgärder. Sådana åt- gärder skall vara vidtagna till skydd såväl för dem som är sysselsatta vid anordningen som dem som annars kan utsättas för risker därigenom. Likaså skall vid underhåll, reparation och liknande tillsynsarbeten betryggande skyddsåtgärder vidtas.

Utredningen föreslår i 2 kap. 4; arbetsmiljölagen att maskiner. redskap och liknande tekniska anordningar skall vara så beskaffade och placerade och brukas så att de erbjuder betryggande säkerhet mot ohälsa och olycksfall. Frågor om tekniska anordningar behandlas utförligt i kapitel 10 i betän- , kandet.

Farliga ämnen

Ett stort arbetsmiljöproblem utgör de risker som är förenade med använd- ningen av kemiska ämnen. Även här har en bakgrund tecknats i kapitel 4. Sedan lång tid tillbaka är känt att många av dessa ämnen är hälsofarliga. Att de kemiska riskerna på arbetsplatserna fått en sådan omfattning och rönt så stor uppmärksamhet får i första hand tillskrivas den mångfald av nya äm- nen och processer som tagits i bruk i arbetslivet för olika ändamål. I åtskilliga fall är det emellertid inte fråga om nya risker utan om risker som upptäckts genom senare års forskning och ökade kunskaper. Vad som härvid fram- kommit påkallar att en skärpt undersökningsplikt läggs på tillverkare och arbetsgivare. Med hänsyn till vad som konstaterats om riskerna på det ke- miska området måste alltmer eftersträvas att farliga ämnen och produkter så långt möjligt är ersätts av ofarliga eller mindre farliga. Detta har i vissa fall skett. bl. a. i fråga om kvartssand och asbest. Är sådant utbyte inte möjligt måste tillses att effektiva åtgärder vidtas för att hindra att damm. stoft. rök. gaser och ångor sprids på arbetsplatsen. Samordningsproblem vad gäller den yttre miljön måste härvid lösas.

En grundläggande bestämmelse om kemiska ämnen i arbetslivet föreslås i 2 kap. 5 ; arbetsmiljölagen. Ämne. som kan föranleda ohälsa eller olycksfall i arbete. får endast användas under förhållanden som ger betryggande sä- kerhet mot ohälsa och olycksfall. Bestämmelsen avser givetvis även frågor om arbetsprocesser i vilka det används farliga ämnen. Hithörande frågor tas upp till utförlig behandling i betänkandets kapitel 9 och 10.

Person/ig skyddsutrustning

Därefter bör i arbetsmiljölagen följa en bestämmelse om personlig skydds- utrustning. Arbetsgivare får inte hänvisa till sådan utrustning i stället för att vidta direkt miljöförbättrande åtgärder. Personlig skyddsutrustning skall endast behöva bäras när andra betryggande skyddsåtgärder inte finns att till- gå. Är förhållandena sådana att det är nödvändigt med personliga skydd skall dessa ha god utformning. Mot denna bakgrund föreslås i 2 kap. 6; arbets- miljölagen den bestämmelsen att personlig skyddsutrustning skall användas. om betryggande skydd mot ohälsa eller olycksfall inte kan nås på annat sätt. I bestämmelsen tilläggs att skyddsutrustningen skall tillhandahållas genom arbetsgivarens försorg.

Frågan om skyddsåtgärder skall vidtas på arbetsstället eller om personlig skyddsutrustning skall bäras måste lösas med hänsyn till de föreliggande om- ständigheterna. Det finns härvid anledning att skilja på sådan utrustning som skall skydda mot olycksfall och sådan som skall ge skydd mot ohälsa. Skyddsutrustning till skydd mot skada av mekaniskt slag såsom nedfallande föremål eller stänk av glöd. smält metall. syra e. (1. måste användas i ett stort antal verksamheter. Skyddshjälm behöver exempelvis alltid användas på byggarbetsplatser och liknande arbetsplatser.

I övrigt skall arbetsmiljöerna i princip utformas på sådant sätt att personlig skyddsutrustning till skydd mot ohälsa inte behöver komma till användning. När ämnen som kan medföra risk för ohälsa kan ersättas med ofarliga eller mindre riskabla ämnen skall detta ske. Ventilations— och utsugningsanord- ningar skall finnas som hindrar att skadliga mängder damm. rök. gas. ånga e. d. släpps ut på arbetsplatsen. Utrustning till skydd mot ohälsa måste dock tillåtas i vissa situationer. I samband med tillsyn. underhåll och haveri c. d. kan det vara nödvändigt med skyddsutrustning under den tid arbetet pågår. Dessutom kan nya rön och erfarenheter om risker i arbetet föranleda att per- sonlig skyddsutrustning måste bäras under en övergångstid. Förhållandena inom en del verksamheter såsom brandväsendet och viss transportverksam- het men även inom viss industri är vidare så speciella att det inte är möjligt att anordna arbetet på sådant sätt att personlig skyddsutrustning kan und- varas. En avvägning måste i dessa fall ske mellan samhällsnyttan av att ett arbete utförs och det besvär som användande av skyddsutrustning kan med- föra. Skyddsutrustning kan även behövas vid arbeten av tillfällig natur. där andra skyddsåtgärder inte rimligen kan vidtas. I vissa fall krävs härvid att tiden då skyddsutrustning måste användas begränsas till en kortare del av arbetsdagen. Man måste också ta hänsyn till behovet av ökade raster och pauser vid arbeten av detta slag.

Tunga skyddsutrustningar upplevs ofta som ett hinder särskilt vid arbeten som skall utföras i snabb takt. Ett prestationslönesystem utgör i dessa fall en fara från skyddssynpunkt. För att inte löneformen skall föranleda att fö— reskrifter om personlig skyddsutrustning åsidosätts kan arbetarskyddsstyrel- sen i sådana fall meddela föreskrifter om att lämpliga pauser skall finnas in- byggda i arbetssystemet eller ingripa mot löneformen.

Frågor om personlig skyddsutrustning behandlas av utredningen ytterli- gare på olika ställen i betänkandet. främst i avsnitt 8.4 och 8.8 och i olika avsnitt av kapitel 10.

Persona/utrymmen m. m.

I Bland arbetsmiljölagens bestämmelser om arbetsmiljöns beskaffenhet bör ingå en allmän föreskrift om personalutrymmen som utgångspunkt för ar- betarskyddsstyrelsens författningsverksamhet på detta område. Det är vä- sentligt att den nya lagstiftningen kan tjäna som underlag för personalut- rymmen med god standard som är avpassade efter olika verksamheters be- hov. För att nå detta kan behövas såväl en höjning av standarden i fråga om personalutrymmenas storlek och inredning som ett ökat antal personal— utrymmen. Den allmänt höjda anspråksnivån i fråga om arbetslivets villkor har medfört att högre anspråk nu måste ställas även på utrymmen för vila och avkoppling under raster och pauser i arbetet. Standarden på matrum. väntrum och överliggningsrum måste vara tillfredsställande. och vid ny- och ombyggnad skall tillses att pausrum. vilrum och jourrum inrättas i tillräcklig utsträckning. Inredning. färgsättning och möblering av lokalerna skall ske på sådant sätt att trivsel. vila och avkoppling främjas. Lokalernas ljudiso- lering måste ägnas uppmärksamhet. I bullrande verksamheter är det väsent- ligt med ljudisolering mellan arbetslokaler och personalrum.

Särskilt beaktande kräver inte minst utformningen av personalbodar och liknande anordningar. Även härär det viktigt att modern teknik tas i anspråk när detta kan förbättra arbetstagarnas förhållanden. ] sammanhanget bör även framhållas de möjligheter den föreslagna lagstiftningen ger arbetar- . skyddsstyrelsen att kräva godkännande av personalbodar o.d. » Utredningen föreslår i 2 kap. 7 ; arbetsmiljölagen en bestämmelse att vid arbetsställe Skall i den utsträckning som föranleds av arbetets art och arbets- l tagarnas behov finnas utrymmen och anordningar för personlig hygien. för- f täring och vila och för första hjälp vid olycks— eller sjukdomsfall. Bestäm- . melsen innebär också att arbetsgivaren har vissa förpliktelser även för ut-

rymmen utanför arbetsstället när anordningar påkallas av förhållanden som

f är direkt kopplade till den verksamhet han bedriver. se avsnitt 15.10. i I samma lagrum anges också att fordon för personaltransporter skall vara lämpat för sitt ändamål. Med stöd härav kan meddelas föreskrifter bl. a. om att personaltransportfordon som arbetsgivaren tillhandahåller skall ha till- , fredsställande anordningar för uppvärmning och ventilation och ha särskilda , utrymmen för transport av arbetsredskap.

Ytterligare synpunkter

Vid tillämpningen av de föreslagna allmänna bestämmelserna om arbets- miljöns beskaffenhet skall en bedömning göras med utgångspunkt ide över- väganden som redovisats i avsnitt 6.2 och 6.3. Stor uppmärksamhet förtjänar i detta sammanhang även gränsvärdefrågor. Arbetsmiljöutredningen be- handlar i betänkandets kapitel 7 frågor om gränsvärden och anger de principer som enligt utredningens uppfattning bör gälla vid fastställande av gränsvär- den av olika slag. I flera sammanhang har redan framhållits att de allmänna bestämmelserna l i arbetsmiljölagen om arbetsmiljöns beskaffenhet förutsätter tillämpnings- föreskrifter. Bemyndigande för arbetarskyddsstyrelsen att meddela sådana föreskrifter föreslås i 6 kap. 1 och 2 ;; arbetsmiljölagen och 1—3 ;; arbets-

miljöförordningen. Arbetarskyddsstyrelsens författningsverksamhet blir med den valda uppläggningen av arbetsmiljölagen av avgörande betydelse för utformningen av det närmare regelsystemet om arbetsmiljön. Denna sida av styrelsens verksamhet behandlas i kapitel 16 och 17.

Först i samband med arbetarskyddsstyrelsens detaljreglering kan en kon- kret diskussion föras om det närmare innehållet ide tillämpningsföreskrifter som förutsätts gälla i fråga om olika faktorer i arbetsmiljön. Utredningen vill dock i det följande ta upp vissa frågor om hur de allmänna krav som anges i arbetsmiljölagen kan preciseras i tillämpningsföreskrifter.

Sett utifrån möjligheten att beakta kraven vid planering. projektering och genomförande och att övervaka efterlevnaden framstår som det ideala att sambandet mellan att någon utsätts för en belastning och den effekt detta får är entydigt. Vidare ingår i ett sådant underlag att effekten på människan är känd. att faktorn i fråga är mätbar. att mätresultatet kan uttryckas med siffror och att en mycket låg belastning från eller total frånvaro av faktorn i fråga är det gynnsammaste utfallet. Även vad gäller den fysiska arbets- miljöns fysiologiska inverkan på människan kan konstateras att det ideala tillståndet beträffande möjligheterna att precisera kravnivån föreligger endast undantagsvis.

Angivna förutsättningar kan finnas beträffande bl.a. buller och luftför- oreningar men även här är mätproblemen avsevärda. Sådana miljöfaktorer som belysning och klimat har tvåsidiga toleransgränser och kan sålunda ge skadeverkningar vid både för höga och för låga värden. De är vidare till sin natur flerdimensionella. För belysningen gäller sålunda att belysningsstyrkan har väsentlig inverkan. men belysningskraven bestäms också av detaljstorlek och optisk struktur hos hanterade föremål. vartill kommer en stark individu- ell variation i synförmågan. För påverkan från klimatet har på motsvarande sätt lufttemperatur. luftfuktighet och lufthastighet betydelse. och för belast- ningen spelar även arbetstyngd. klädedräkt. acklimatisering etc. en stor roll.

När det gäller sådana miljöfaktorer som de nu nämnda kan man tänka sig gränsvärden som ovillkorligen skall gälla. men sådana gränsvärden blir med hänsyn till angivna förhållanden tämligen grova. Detta innebär inte att inte också olika upplevelsemässiga faktorer kan vägas in vid fastställande av dessa gränsvärden. Med hänsyn till de förutsättningar som gäller för att få fram riktiga kvantifierbara värden är det dock endast i begränsad utsträck- ning möjligt att ange tillämpningsföreskrifter siffermässigt. Lagregler och till- lämpningsföreskrifter kan emellertid också fungera genom att innehålla nå— got så när entydiga kvalitetsmässiga preciseringar. Ett stort utrymme kvarstår sålunda i arbetsmiljölagstiftningen liksom i annan lagstiftning för rena erfarenhets- och sakkunnigbedömningar med utgångspunkt i sådana preci- seringar.

Vid bedömningar som utgår även från upplevelsekriterier kan det vara svårt att gradmässigt avgränsa vad som skall bedömas som en störningsrisk och kanske även att urskilja vad som över huvud taget upplevs negativt eller positivt.

Beträffande gradering av störningsrisk kan konstateras att man även vid reglering med enbart direkt olycksfallsförebyggande syfte ytterst är hänvisad till allmänna värderingar som det sällan är möjligt att helt precisera. Man måste nämligen beakta det faktum att tillvaron inte kan erbjuda fullständig

riskfrihet i alla lägen. Gränsen för vad som här kan tillåtas framkommer efter en komplex bedömning av betingelserna för mänskligt liv i ett visst samhälle under en given epok. Denna gräns kan sällan anges med hjälp av en formel fastän man låter bedömningen utmynna i ett konkret krav. Motsvarande hel- hetsbedömning får göras vid avgörande av när viss psykisk störningsrisk är godtagbar.

Vad åter gäller det förhållandet att upplevelsen av en faktor kan variera från individ till individ är man vid obehags- och komfortbestämningar lik- som vid annan normgivning hänvisad till generaliseringar. Sitt största värde torde metoden med bedömningar efter bästa möjliga förhållande få i par- ternas gemensamma miljöarbete. Det förefaller riktigt att den prioritering som här ofta måste ske mellan olika önskemål avgörs i denna ordning och inte styrs av myndigheterna. Som en viktig del kvarstår dock myndighe- ternas funktion som rådgivande och övervakande organ.

6.5. Närmare om arbetets uppläggning och innehåll

Beträffande arbetets uppläggning och innehåll anges i arbetarskyddslagen en- dast att arbetet skall anordnas så att det kan utföras på sätt som inte är onödigt tröttande. Denna föreskrift torde uppfattas så att fysiska påfrestningar skall reduceras. Däremot anses den knappast syfta på psykiska påfrestningar.

Med nutida synsätt bör emellertid också arbetets psykologiska och sociala innehåll omfattas av lagstiftningen. Ett arbetsmiljöproblem som därvid i hög grad påkallar uppmärksamhet är de upplevelser av t. ex. monotoni. stress. social isolering. etc. som många moderna arbetsformer kan ge upphov till. Som särskilt kritiska egenskaper i arbetets organisation har framhållits bl. a. ständig upprepning av kortcykliga arbetsmoment. systemstyrd arbetstakt sär- skilt i kombination med höga krav på uppmärksamhet. i detalj förutbestämda rörelsemönster och arbetsmetoder. utnyttjande av i huvudsak endast mo- toriska funktioner hos den arbetande och bristande möjlighet till social kon- takt under arbetet.

Den föreslagna bestämmelsen om arbetsförhållandenas anpassning efter människans förutsättningar (se avsnitt 6.3) innefattar också att arbetet skall utformas på sådant sätt att det inte är onödigt tröttande i psykiskt avseende. Bestämmelsen ger möjlighet att med sikte på olika yrkesgrenar formulera kriterier som utgår från att arbetet bör vara omväxlande. att arbetsuppgifterna bör möjliggöra överblick över den egna arbetsuppgiftens roll i ett större produktionssammanhang. att arbetet bör ge möjligheter till kontakt och samarbete med arbetskamrater o.d.

Möjligheter bör sålunda finnas att i tillämpningen göra vissa preciseringar närmast riktade mot arbetsformer som är starkt bundna och innebär ständig upprepning av kortcykliga arbetsmoment. Det blir härvid nödvändigt att lämna utrymme för övergångsformer. Uppmärksamheten bör ägnas åt dessa frågor särskilt vid nyanläggningar. Det är också viktigt att anförda kriterier används i det tekniska utvecklingsarbetet.

En bestämmelse som den föreslagna hindrar inte att man även beträffande arbetes psykologiska innehåll gör motsvarande avvägningar som annars sker med utgångspunkt i vad som är rimligt med hänsyn till alternativa lösningar

m. m. Det är härvid klart att ett argument för att medge bundna och kort- cykliga arbetsuppgifter i viss utsträckning kan vara att man genom arbets- pauser av tillräcklig längd och antal motverkar ogynnsam inverkan av kri- tiska egenskaper i arbetets organisation.

Grundsatsen om arbetets anpassning efter människans behov får som tidigare nämnts inte tolkas så att anspänningsmoment allmänt måste und- vikas vid arbetsuppgifter av olika slag. Kravet att arbetet inte får vara onödigt tröttande riktar sig främst mot arbetsvillkor som kännetecknas av ensidigt utnyttjande av mänskliga resurser och ger ringa möjlighet för den enskilde att påverka sättet för arbetets utförande.

Redan den typ av allmänna kriterier beträffande arbetets uppläggning och innehåll som utgår från den föreslagna bestämmelsen om arbetets anpassning efter människans lörutsättningar bör också kunna fungera som stöd för sam- råd och förhandlingar om arbetsförhållandena mellan parterna förbundsvis och på det lokala planet. Aktiviteter med denna inriktning förutsätts i en framtid bli allt vanligare. Det blir här i stor utsträckning fråga om ett prio- riteringslörlärande mellan olika alternativ och det synes vara riktigt att be- dömningarna av önskvärdheten av olika arbetsformer i första hand görs av parterna. Bestämmelserna om de anställdas rätt att delta vid planeringen bör då detta är påkallat kunna avse även en skyldighet för arbetsgivaren att re- dovisa den planerade organisationen på sådant sätt att arbetskraven kan be- dömas från såväl fysisk som psykisk och social synpunkt.

ArbetstillfredsstälIelsebegreppet samlar upp de krav och önskemål som kan ställas utifrån den vidare synen på arbetets värde och mening. Samtidigt är enligt forskning och all erfarenhet arbetstillfredsställelsen i hög grad re— laterad till den enskilda människan och hennes skiftande läggning och behov. Det förhåller sig vidare i arbetet liksom i det övriga livet så. att det är män- niskans eget aktiva sökande efter att finna lösningar och att realisera olika mål som kan ge tillfredsställelse och glädje. Inte heller denna formulering ger dock någon hel bild av vad som skapar livskvalitet. [ växlande grad för olika människor är det så mycket annat som också kan ge tillfredsställelse och mening i tillvaron. Tillfredsställelse över att leva med i olika samman- hang. över att ha kontakt med andra människor är några av de ytterligare aspekter som här spelar in.

Man synes alltså inte kunna i lagstiftningen ställa regler om arbetsförhål- landenas utformning i direkt relation till begreppet arbetstillfredsställelse. Ar- betsmiljölagstiftningens uppgift synes i stället vara att stryka under vissa av de betingelser som kan ge möjligheter till ett sådant aktivt sökande som nyss nämnts. Bland dessa betingelser ingår att ge spelrum för människors olik- heter. Det är också fråga om att i möjligaste mån skapa förutsättningar för ett allsidigt utnyttjande av mänskliga resurser och utvecklingsmöjligheter i alla slag av arbetsuppgifter.

Det sagda innebär att arbetstillfredsställelsebegreppet inte är tillräckligt en- tydigt för att kunna ingå i en målsättningsbeskrivning som kan tjäna till verk- lig ledning för verksamhet med stöd av en arbetsmiljölag. Närliggande be- grepp som självförverkligande. arbetets meningsfullhet. personlig utveckling etc. är på motsvarande sätt alltför obestämda och i alltför hög grad hänförliga till olika människors skiftande behov för att vara ägnade att utmärka lagens allmänna syfte. Mycket nära alla dessa begrepp finner vi emellertid en be-

stämning som bör kunna ge ett entydigt underlag för tillämpningen.

'. Av de synpunkter som nyss anförts på arbetstillfredsställelsebegreppet * framgår sålunda att något av kärnan i detta begrepp ligger i möjligheten att själv vara aktiv vid utformningen av sin arbetsplats och sina arbetsuppgifter och att ha ett yrkesmässigt ansvar. Vill man införa den grundsynen i ar- betsmiljölagstiftningen att arbete skall vara inte bara i möjligaste mån riskfritt i fysiskt och psykiskt avseende utan också ge möjlighet till engagemang. ar— betsglädje och personlig utveckling synes det riktigt och ändamålsenligt att l i målsättningsbeskrivningen bl. a. utgå från de anställdas möjlighet att på- verka sina arbetsförhållanden. Detta bör ske genom att i arbetsmiljölagen anges att möjligheterna skall tas tillvara att anordna arbetet på ett sådant sätt att den anställde själv kan påverka sin arbetssituation. En bestämmelse härom föreslås i 2 kap. 1 ; andra stycket arbetsmiljölagen.

I och med de regler som utvecklats i arbetarskyddslagen om samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare och om skyddsombudens befogenheter i har denna väg redan anträtts på ett vidare fält, Det är skyddsombudens och skyddskommittéernas uppgift att i skilda stadier av planering och genom— förande söka kanalisera och systematisera de olika arbetstagarnas erfaren— heter och krav i fråga om arbetsmiljön.

En fortsatt utveckling är att ge arbetsmiljölagen nyssnämnda utvidgade målsättning. Denna innebär att den anställdes inflytande över sin arbetssi- tuation ses i första hand som en möjlighet att uppnå tillfredsställande skydds- förhållanden men också som ett medel att tillföra arbetet värde och mening. Det kan bl. a. röra sig om att vid uppläggningen av arbetstakt och arbetssätt och vid förläggningen av arbetstiden beakta hur detta generellt sett inverkar på självständighet och ansvar i arbetssituationen. Ökat självbestämmande och ökat yrkesmässigt ansvar kan vidare i vissa fall åstadkommas genom självstyrande arbetsgrupper eller mera sammansatta arbetsuppgifter. Vid pla- neringen av arbetsmiljön skall tillses att man tar tillvara de möjligheter som finns att tillföra arbetet dessa kvaliteter.

Inom de lokala skyddsorganisationerna kan man behandla frågor avseende . den enskilde arbetstagarens arbetskrav med vid syftning. ] regel bör man t här kunna ena sig om lösningar. men möjlighet finns att hänskjuta frågan l till yrkesinspektionen. Vid prövningen har inspektionen med den föreslagna uppläggningen av den nya lagen också att medverka till lösningar som till- godoser hälsoaspekter i vid bemärkelse.

Med en lagstiftning som understryker att de anställda bör ha möjlighet att själva påverka sin arbetssituation skall alltså även detta syfte beaktas vid bedömningen av hur arbetsmiljön bör utformas. Det förebyggande skyddet kommer givetvis att vara själva utgångspunkten för övervägandena. I av- vägningen måste dessutom ingå att i rimlig mån beakta tekniska och eko- nomiska faktorer liksom olika samhällsbehov. Ett rationellt produktionssätt fritt från riskabla. tunga och psykiskt onödigt tröttande moment skall emel- lertid inte vara hela det syfte som man söker uppnå med arbetsmiljölagstift- l ningen. Härtill bör kunna komma — som ett moment bland andra — att väga . in i vad mån en lösning tjänar till att främja den anställdes självständighet & och ansvar.

Tidigare har hävdats att ifrågavarande målsättningsbeskrivning präglas av f entydighet. En annan sak är att förutsättningarna för i vilken grad den an-

ställde skall kunna omedelbart påverka sin arbetssituation är i hög grad skif— tande vid olika slag av arbeten. Motsvarande förhållande gäller emellertid även i fråga om vad som kan uppnås beträffande direkt skydd mot ohälsa och olycksfall.

Det kan i detta sammanhang även finnas anledning att uppmärksamma att styrsystem som bygger på automatisk databehandling (ADB) under senare år införts på vissa områden av arbetslivet. Samtidigt som sådana system kan ge produktionsökningar och rationaliseringsvinster kan de medföra problem i form av ökad grad av styrning över den enskilde arbetstagaren och mins- kade möjligheter till självbestämmande.

Normalt förekommer ett omfattande utrednings— och analysarbete innan man inför styrsystem av nämnda slag. Det gäller här att se till att systemen inte läggs upp så att de mer än nödvändigt låser möjligheterna till ett aktivt handlande i arbetet för dem som sedan skall sysselsättas i verksamheten. Den enskilde arbetstagarens möjligheter till frihet och ansvar i arbetet skall tillvaratas när systemen utformas. Arbetsmiljöutredningen vill framhålla vikten av att arbetstagarna kopplas in i projekteringsarbetet när det rör sig om system för planläggning och uppläggning av arbete. Arbetsmiljölagens regler om samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare innebär att repre- sentanter för arbetstagarna skall vara med redan från början när det gäller att förbereda sådana system.

6.6. Arbetsplatsens sociala system

I debatten om arbetsmiljön har påpekats de stressupplevelser som kan or- sakas av brister i de mellanmänskliga förhållandena på en arbetsplats. Det kan här gälla förhållandet mellan överordnade och underordnade och mel- lanställning på grund av arbetsledarrollen. Det kan också vara fråga om lör- hållandet mellan medlemmar i en arbetsgrupp.

Överväganden i fråga om den del av det psykosociala fältet som avser de sociala relationerna på arbetsplatsen. rollkonllikter och liknande inryms del- vis i vad tidigare anförts. Här åsyftas den bedömning från psykosocial syn- punkt som bör ske av den fysiska arbetsmiljön och arbetets uppläggning och organisation. I övrigt vill arbetsmiljöutredningen understryka att de lokala skyddsorganisationerna och företagshälsovården har viktiga uppgifter att fyl- la på detta område.

Närliggande frågor finns exempelvis i skolmiljö och vårdmiljö där rela- tionerna mellan handledare och elever eller vårdtagare kan innebära stora psykiska påfrestningar för handledaren men naturligtvis även för den andra parten. Situationen kan stundom vara likartad för t. ex. polismannen i hans förhållande till allmänheten. Delvis kan man komma till rätta med dessa svårigheter genom att arbetet läggs upp utifrån den vidare syn på hälsa och arbetsanpassning som angetts i tidigare avsnitt av detta kapitel. Viktigt är en god utbildning för yrket, inbegripet dess psykologiska sida. Det måste samtidigt konstateras att ytterst rör det sig om frågor som inte är till alla delar åtkomliga inom ramen för en lagstiftning om arbetsmiljön. Även här finns emellertid uppgifter som har naturlig hemortsrätt inom företagshälso- vården.

Ett annat speciellt problem som dragits fram är att den konkurrensmen- talitet som i olika avseenden präglar vårt samhälle ger särskilt starka utslag i vissa befattningar. Detta gäller bl. a. tjänster där den anställde befinner sig i en karriärstege och känner ett starkt socialt tryck att avancera. Med detta kan följa svåra psykiska påfrestningar. Utredningen måste även här konsta- tera att det är fråga om företeelser som inte låter sig lösas i arbetsmiljölag- stiftningen. Utredningen vill emellertid också i fråga om anförda problem hänvisa till de överväganden som görs i det närmast följande och i kapitel 13 och 14 om de lokala skyddsorganisationerna och företagshälsovården.

Utredningen har redan i skilda sammanhang i detta kapitel berört de lokala skyddsorganisationerna. Sammanfattningsvis bör här understrykas att hela komplexet av de psykosociala aspekterna på arbetsmiljön får ett naturligt fo- rum i de partssammansatta organ som skapas på arbetsplatserna. En utveck- ling i riktning mot alltmer ökad samverkan mellan parterna på alla områden som berör arbetsmiljön är enligt utredningens uppfattning den säkraste ga- rantin för att frågor som gäller arbetets anpassning till människans behov i olika avseenden skall få bästa möjliga lösning.

För att möta de organisatoriska behov som uppkommer till följd av den vidare målsättning för arbetarskyddet som föreslagits i det föregående torde i första hand böra komma i fråga en ytterligare utbyggnad av företagshäl- sovården. För denna finns redan ambitioner som delvis svarar mot de an- språk som kan ställas från psykosociala synpunkter. Det är inom företagen och förvaltningarna som skyddsfrågor och i synnerhet frågor sammanhäng- ande med arbetslivets anpassning till människans behov primärt måste be- vakas och lösas.

6.7. Möjligheterna till arbete

Arbetsmiljöutredningen har tidigare framhållit att rätten till ett så långt möj- ligt riskfritt och meningsfullt arbete är av grundläggande betydelse. Arbetet och dess villkor formar en väsentlig del av människans liv. Arbetet är ett medel för att skaffa ekonomiskt utbyte. Men arbetet har också ett egenvärde som en av vägarna till utveckling och social gemenskap. För arbetsmil- jöutredningen finns i detta sammanhang anledning att behandla vissa all- männa förhållanden men också en del mera speciella frågor.

Som framgår av utredningens uttalanden tidigare i detta kapitel bör ar- betsrniljölagstiftningen i princip gälla för alla människor i arbetslivet. Detta ger anledning att sträva efter en arbetsmarknad med stor variation på ar- betsuppgifter där var och en kan få sysselsättning efter sin fysiska eller psy- kiSka förmåga.

Hindren för inträde i arbetslivet kan vara av formell art som arbetarskydds- lagens principiella förbud mot kvinnors arbete underjord i gruva eller sten- brott. De kan också hänga samman med samhällsuppbyggnaden i stort. roll- tänkande när det gäller olika arbetsuppgifters lämplighet för vissa grupper. för män eller kvinnor etc.

Utöver hinder av nämnda slag finns företeelser i arbetsmiljön som kan försvåra tillträdet för många människor. Det kan vara t. ex. bristeri sanitära

anordningar eller anordningar för förflyttningar. Det kan röra sig om arbets- platser som utformats för att passa en medelstor man med god räckvidd men som tvingar människor med annan kroppsstorlek att arbeta i tröttande eller riskabla ställningar. Det finns också arbetsmiljöer med fysiskt tunga arbeten som de flesta män och kvinnor har svårt att klara av.

Det går självfallet inte att utforma alla arbetsplatser så att vem som helst kan utföra arbete där. Individuella särdrag kroppsstorlek. kroppskonstitu- tion och kroppsstyrka liksom fysiska och psykiska handikapp och olika käns- lighet för kemiska ämnen — gör det nödvändigt att ta hänsyn till de indi- viduella förutsättningarna för olika slags arbetsuppgifter. Man måste härvid söka uppnå att företagshälsovården fungerar så att ingen tilldelas ett arbete som han eller hon inte klarar av eller som innebär speciella risker för honom eller henne.

Efter att sålunda ha konstaterat ramen för det möjliga vill arbetsmiljöut- redningen framhålla att hela inriktningen av den föreslagna arbetsmiljölagen verkar för en vidgning av sysselsättnings- och anpassningsmöjligheterna för dem som söker sig in i arbetslivet och för dem som av olika anledningar hittills haft svårigheter att finna fortsatt sysselsättning. När det gäller att fast- ställa gränsvärden och andra föreskrifter beträffande fysiska arbetsmiljöfak- torer. ergonomiska förhållanden o.d. har man att ta hänsyn till besvärsupp- levelser av olika slag. Detta bör på sikt innebära att en rad förhållanden som tidigare utgjort arbetshinder kan komma att undanröjas. Som exempel kan tas hygieniska gränsvärden för luftföroreningar i relation till behoven för dem som har nedsatt funktion i luftvägar och andningsorgan. märkningsföreskrif— ter i fråga om kemiska medel som kan underlätta arbetsplacering av män- niskor med allergier. ergonomiska kriterier som undanröjer arbetshinder för människor med nedsatt fysisk arbetsförmåga etc.

Enligt förslaget till arbetsmiljölagstiftning har man också vid planeringen av arbetsmiljön att ta hänsyn till människors skilda förutsättningar. Sålunda skall vid förhandsgranskning av olika slag bevakas att man i arbetsmiljön kan sysselsätta såväl kvinnor som män. Vidare skall beaktas sådana förhål— landen som transportmöjligheterna för rörelsehindrade. anordningar för van- liga typer av handikapp m. m.

Ett sådan vidgat synsätt kan samtidigt inte innebära att man lägger spe- ciella behov för viss enskild arbetstagare till grund för bedömning enligt ar- betsmiljölagstiftningen. När det gäller de betingat arbetsföra är det tydligt att man kan komma allt längre in på företeelser som har sin tyngdpunkt utanför arbetsmiljön och som bevakas främst av andra myndigheter än ar— betarskyddsmyndigheterna. Det är framför allt arbetsmarknadsmyndigheter- na som här har myndighetsansvar. Inom arbetslivet finns ett ansvar för dessa frågor inom personalfunktionen och inom ramen för den partssamverkan som utövas i anpassningsgrupperna. Uppgifter som gäller bevakningen av de anställdas hälsomässiga arbetsanpassning vilar i första hand på företags- hälsovården. Denna kan förmedla synpunkter och önskemål från arbets- marknads- och personalorgan till de lokala skyddsorganisationerna och där ge impulser till åtgärder som kan främja arbetsanpassning även för de be- tingat arbetsföra.

Utredningen tar härefter upp vissa frågor som direkt anknyter till arbets- miljölagens utformning med avseende på om de yrkesmässigt verksamma

är män eller kvinnor.

1 den nuvarande arbetarskyddslagen finns ett kapitel med rubriken Sär- skilda bestämmelser om kvinnors användande i arbete. Här finns bl.a. ett dispensabelt förbud mot att anlita kvinnor vid gruvarbete. Kapitlet innehåller också ett bemyndigande för regeringen att föreskriva särskilda villkor för kvinnas användande till arbete eller förordna att kvinna ej får användas till arbete. om visst slag av arbete medför synnerlig fara för olycksfall när kvinna används därtill eller är synnerligen ansträngande eller hälsofarligt för kvinna.

Med nutida syn på rätten till arbete är det angeläget att inte uppställa onö- diga hinder för vare sig kvinnors eller mäns tillträde till olika arbeten. Fö- reskrifter om förbud mot arbete eller särskilda villkor som utgår från arbets- tagarens kön bör bara komma i fråga när arbetet kan medföra könsspeciftka risker. Det kan gälla risker för missbildning eller genetiska skador hos foster. spontan abort. nedsatt fruktsamhet eller annan särskild risk för ohälsa eller olycksfall för kvinnor eller i speciella fall för män.

I fråga om det nuvarande förbudet mot gruvarbete för kvinnor kan konsta— teras att det finns en rad miljöproblem i gruvarbete. Det kan handla om bul- ler. vibrationer och luftföroreningar. om risker för sprängolyckor och ras och om vissa former av tungt arbete e. d. Den nuvarande regleringen innebär närmast att arbetarskyddsstyrelsen prövar att kvinnor inte anlitas till sådana arbetsuppgifter i gruva som anses alltför ansträngande.

Något belägg föreligger emellertid generellt sett inte för att kvinnor skulle löpa större risk att drabbas av ohälsa eller olycksfall vid underjordsarbete än män. Det finns därför enligt arbetsmiljöutredningens uppfattning inte någon anledning att bibehålla det nuvarande förbudet mot att anlita kvinnor för arbete under jord i gruvor eller stenbrott. Förslaget till arbetsmiljölag inne- håller således ingen särreglering i detta avseende. Frågor om visst arbete i det individuella fallet är alltför ansträngande får bedömas inom företagshäl- sovården och med ledning av de anvisningar som arbetarskyddsmyndighe— terna kan meddela.

Grupper av yrkesverksamma kan vara särskilt mottagliga eller utsatta för speciella risker till följd av olika faktorer i arbetsmiljön. Det finns sålunda ämnen som misstänks kunna medföra nedsatt fruktsamhet hos man eller kvinna. Andra ämnen kan på kvinnor ha abortframkallande eller fosterska- dande effekt. Speciella risker vid havandeskap kan också föreligga i samband med joniserande strålning. Det synes inte kunna uteslutas att även andra typer av arbetsmiljöfaktorer kan utgöra särskilda risker för havande kvinnor eller deras foster. Vidare bör nämnas att det finns sjukdomsformer och olika typer av besvär som kan innebära speciella risker för påverkan av vissa fak- torer i arbetsmiljön.

Arbetsmiljöutredningen föreslår med hänsyn till risker av nämnda och lik- nande slag att ett särskilt bemyndigande för arbetarskyddsstyrelsen tas in i 6 kap. 3s förslaget till arbetsmiljölag och 1 ; förslaget till arbetsmiljöför- ordning. Om visst slag av arbete medför särskild risk för vissa grupper av arbetstagare kan arbetarskyddsstyrelsen enligt dessa bestämmelser meddela förbud mot att dessa utför arbetet eller föreskriva att vid arbetet annat särskilt villkor skall gälla.

Med stöd av det nämnda bemyndigandet kan arbetarskyddsstyrelsen med— dela tillämpningsföreskrifter till arbetsmiljölagen i fall där särskild kontroll

- om visst slag av arbete. Sådana tillämpningsföreskrifter kan lid risker för kvinnor i fruktsam ålder lika väl som för män 1 verkningar i form av nedsatt fruktsamhet e. d. Vidare kan yrelsen med stöd av bemyndigandet meddela föreskrifter då . arbete medför särskilda risker för personer med vissa sjuk- ,,"besvår. * arbetarskyddslag innehåller bestämmelser om rätt till ledighet för kvinna under sex veckor närmast före barnafödande. Vidare ud mot att använda kvinna till vissa slag av arbeten under reta veckorna efter nedkomsten. om det inte styrks att hon utan _tg eller barnet kan börja arbetet tidigare. in elser som reglerar arbetsmässiga. sociala och ekonomiska förhål- lutning till havandeskap finns vid sidan om arbetarskyddslagen _iftningskomplex. Tryggheten i anställningen regleras allmänt i 2) om anställningsskydd. En särskild reglering finns i lagen , ,mförbud mot avskedande eller uppsägning av arbetstagare med gay äktenskap eller havandeskap m. m. Denna lag avser kvinnlig som sedan minst ett år haft stadigvarande anställning hos ar- . Vissa ersättningsfrågori anslutning till barnafödande behandlas 2:381) om allmän försäkring. ram _edighet i samband med havandeskap och barns födelse moti- bsrt av arbetarskyddshänsyn utan är grundade på sociala skäl _ man med samhällets familjepolitik och frågan om barnets bästa. ningens mening hör sådana regler inte hemma i en arbetsmil- tarskyddslagens bestämmelse om ledighet före barnafödande bör nas i 1945 års lag om förbud mot avskedande eller uppsägning _' tagare med anledning av äktenskap eller havandeskap m. m. Sam- Qörskrivas in en rätt för alla kvinnliga arbetstagare till sex veckors ' även efter barns födelse. Utredningen föreslår att till 1945 års lag en ny paragraf benämnd 2a med angivet innehåll.

Vad gäller frågan om förbud mot arbete efter barnafödande bör som ut- redningen tidigare konstaterat undvikas att i arbetsmiljölagen ta in föreskrif- ter som allmänt inskränker vare sig kvinnors eller mäns möjligheter att få tillträde till olika slags arbeten. Detta gäller i princip även i fråga om arbete efter nedkomst. Medicinska skäl kan naturligtvis föreligga för kvinna att ta ledigt från arbetet före eller efter barnafödande. Förhållandena är emellertid då att jämställa med rätt till sjukledighet i allmänhet och fordrar ingen spe- ciell reglering.

Mot denna bakgrund har i förslaget till arbetsmiljölag bortsett från en bestämmelse i 4 kap. 4; om ledighet för amning inte förts in några be- stämmelser som särreglerar kvinnors arbete.

7Gr

7.1. Synp'

De hygienis der senare år tenskapliga anvisningar _ färdades ho

De flesta so värden som st ställt yrkand : nu är fallet. vid flera tillfäl borde vara st

i

l sagts att värd, .

! framställts som J .. '» . . . . . . . . . ,

i bl.a. att nivån på dessa olika gränsvärden inte kan jämföras. eftersom de i inte har samma användningsområde. Det har konstaterats att de ryska vär- denas innebörd är oklar och att de inte är avsedda för kontroll av faktisk exposition. De avser sålunda halter i arbetslokal mera allmänt och inte halter ide exponerades inandningszon. Vidare har framhållits att de inte synes mot- svaras av en bättre arbetsmiljö i praktiken och att vid sidan av den kända gränsvärdeslistan även används andra värden som utgångspunkt.

I den tekniska och vetenskapliga debatten har vissa kritiska synpunkter anförts mot gränsvärden. Invändningar har bl. a. gjorts mot gränsvärdestek- niken över huvud taget. Man har anfört att den kan leda till en stagnation i miljöförbättringarna när gränsvärdena uppnås. En annan tanke som fram- förts är att alla gränsvärden borde vara noll och att all verksamhet strängt taget borde ske på dispens. Mot detta har anförts att all mänsklig verksamhet leder till att nollnivån överskrids och att gränsvärden underlättar prioritering vid val av var eliminationsteknik bäst behövs.

Andra debattlinjer har varit å ena sidan att gränsvärdena sätts utan kva— liflcerade överväganden av kostnads-nytta-natur och å andra sidan att sam- hällsekonomiska hänsyn har tagits i alltför stor utsträckning. ] viss teknisk debatt har särskilt den förra typen av kritik förekommit under det att kritiken i övrigt mera följt den senare linjen.

] debatten om gränsvärdenas ställning har framförts alla ståndpunkter från att överskridanden borde vara straffbelagda till att värdena bara bör ses som

rekommendationer som ger viss ledning i det lokala skyddsarbetet. En från vetenskapligt håll stundom framförd uppfattning är att inga gränsvärden kan eller bör anges. eftersom standarden på arbetsplatsen bör bestämmas genom förhandling mellan de lokala parterna. Denna lösning har särskilt förordats för cancerframkallande ämnen med hänvisning till problemen med tröskel- effekt (nolleffektdos) i dessa fall. Ett allmänt intryck av den svenska debatten är dock att den år 1974 valda formen vunnit en relativt bred anslutning.

Med hänsyn till de skärpta gränsvärdesbestämmelserna har om yppats in- för möjligheten att leva upp till dessa eftersom landets samlade laboratorie— resurser för analytisk kontroll ännu är otillräckliga. Kritik har riktats mot myndigheternas bristande möjligheter att kontrollera gränsvärdena eller att ange hur kontroll skall ske. En synpunkt har också varit att gränsvärden är en stel och tung regleringsform och att styrinstrumenten bör vara mera flex— ibla. varvid hänvisats till olika former av sammanvägda index e. d. Som svar här anförts att kontrollen i första hand åligger arbetsgivaren, att i flertalet fall erforderliga kontrollmetoder kan anges och att metodarbetet bedrivs med stor intensitet.

Från fackligt håll har kritiken oftast gällt att arbetsgivare och myndigheter inte sett till att luftens kvalitet motsvarar den med gränsvärdet angivna stan- darden. En fråga som väckt stort intresse är skyddsombudens medverkan vid mätningarna av luftföroreningar och kontrollarbetet i övrigt. Krav har ställts på att mätmetoder skall utvecklas med hänsynstagande härtill. l detta sammanhang har också berörts skyddsombudens befogenheter och möjlig- heter att agera på olika sätt med utgångspunkt i resultat av kontroll genom mätningar.

7.2. Behovet av gränsvärden

Önskade egenskaper hos arbetsmiljön kan beskrivas antingen genom att en mer eller mindre preciserad målsättning anges eller också genom att vissa minimikrav ställs som anger gränser för det tillåtliga. Dessa tillvägagångssätt behöver inte utesluta varandra utan kan tvärtom sägas komplettera varandra. I båda fallen kan i princip användas kvalitativa eller kvantitativa termer. Att ange gränsvärden för olika miljöfaktorer kan självfallet innebära en fastare reglering av miljön än att endast kvalitativt ange vissa mål eller nivåer.

Under senare år har i ökad omfattning framställts krav på officiellt fast— ställda gränsvärden för olika miljöfaktorer. Det finns flera skäl härtill.

Till en del kan kraven ses som ett led i den sociala utvecklingen mot höjd standard på olika områden. Denna standard bör kunna beskrivas och kon- trolleras i mätbara termer. För att det praktiska miljöförbättrande arbetet skall bli framgångsrikt är det vidare ofta nödvändigt att kvantitativa uppgifter om miljöfaktorer används. Man har framför allt behov av referensvärden för be— dömningar av existerande miljöer och av kravspecifikationer för projektering. Internationellt samarbete mellan fackmän och ökade internationella kontak- ter även i övrigt har bidragit till att öka intresset för gränsvärden.

Det viktigaste skälet till gränsvärdesproblematikens höga aktualitet torde

vara att insikten har ökat om de miljöhot människan alltid varit utsatt för och om de nya risker som den tekniska utvecklingen fört med sig. Män- niskorna upplever ett starkare behov av att veta om deras miljö är tillfreds- ställande. Detta gäller särskilt risker genom strålning av olika slag och risker i samband med att olika ämnen. främst kemikalier. i ökad utsträckning bil— das. används och sprids i miljön. Det finns i vida kretsar en påtaglig oro över verkan av kemikalier och strålning och det är främst för dessa områden som starka krav på reglering av miljön med hjälp av gränsvärden framförts.

Anförda synpunkter talar för att man efter hand som förutsättningar finns utsträcker gränsvärdessystemet till allt flera kemiska och fysikaliska faktorer i arbetsmiljön.

7.3. Utgångspunkter vid fastställande av hygieniska gränsvärden

I avsnitt 2.9.5 i bilaga 1 har redogjorts för frågor om hygieniska gränsvärden för luftföroreningar och farliga ämnen. Mot denna bakgrund vill arbetsmil- jöutredningen i det här avsnittet lägga fram vissa grundläggande principer som enligt utredningens uppfattning bör vara avgörande vid överväganden av gränsvärden enligt den nya lagstiftningen.

Utredningen behandlar i det följande frågor om fastställande av gränsvär- den närmast med tanke på luftföroreningar. Motsvarande synpunkter som där anförs kan i stor utsträckning läggas på gränsvärden för buller. vibra- tioner. klimat. belysning och strålning. Också vissa frågor om t. ex. arbets- utrymme. arbetstyngd och arbetsställningar kan diskuteras från gränsvärdes- synpunkt.

Syftet vid fastställande av gränsvärden i arbetsmiljön måste vara att gräns- värdet skall förebygga att arbetstagarna på arbetsplatsen utsätts för skadlig eller besvärande påverkan. Gränsvärdet skall vara så lågt att den som i arbetet utsätts för en luftförorening i halter som ej överskrider gränsvärdet är skyd- dad mot skador eller besvär av luftföroreningen. Detta bör gälla även för långvarigt arbete. dvs. även för ett helt arbetsliv. och så långt möjligt även för särskilt känsliga grupper. Värdena måste formuleras så att hänsyn tas till belastningen även vid varierande exposition. Kombinationseffekter måste beaktas. Det bör framgå vilket eller vilka kriterier som varit avgörande för fastställandet av gränsvärdet.

Gränsvärdet bör alltså fastställas med hänsyn till var en icke önskvärd re- aktion en tröskeleffekt först sätter in om intensiteten hos påverkande faktor tänks höjd från noll mot stigande värden. För att göra en från objektiv synpunkt så riktig bedömning som möjligt av alla ifrågakommande expo- sitionsfall behöver man en mängd data om olika ämnen. t. ex. om upptagstid. vcrkningshastighet. biologisk halveringstid (den tid som förflyter innan ett ämnes giftverkan minskar till hälften mot tidigare) och fördelningi kroppen. Ett praktiskt hanterbart gränsvärdessystem får emellertid samtidigt inte vara alltför komplicerat.

Vid fastställande av gränsvärden måste man ta fram vetenskapliga grund- data om de risker som är förenade med hanteringen av olika ämnen och om

myndigheten re utanför sin nsen för var rt att omsätta anden. En sak förlöpa innan ed de brister

= tid kommer ömningen. skapar risker. över huvud

äv gränsvärde a utan fram- kall väljas för inaler. vilken osv, Dessa att framhålla tgt i den ve— ven om den

*e med arbets- ed utgångs- tersom gräns- t måste dessa

_e på grundval åste alltid vara

ingar som är nas möjlighet anpassnings— onerna. som åriga myndig- följd av om- - effekter över "ripanden inte ra beroende lr' cklig håll— ingsprogram niskt utveck- framstår som

lltför kompli-

' t for myndig- ändas som ett enkningens hälsa 1

”(toch vid grun—

dad misstanke inte låta eventuella tveksamheter i underlaget förd" delande av föreskrifter. Man kan här jämföra med föreskrifter o_ grävmaskins utformning i skyddshänseende. Det finns inte i alla a vetenskapligt underlag för hur en grävmaskin skall se ut men 5 skrifter kan och bör fastställas. Vad gäller de hygieniska gräns'vå dessa sedan. liksom andra data som ingår i föreskrifter. efter hand efter nya forskningsrön och efter nya bedömningar av underlaget . kommer fram. _ Skillnaden i olika människors känslighet för besvär är så stor värdena. om de skall ha anknytning till tröskeleffektzonen för de gande majoriteten. ofta inte kan sättas så lågt att även de känsligast grupp är helt skyddade mot besvär eller obehagsupplevelser. Någon ful dig garanti mot att enstaka människor med särskild känslighet i en" grupp utvecklar sjukdom i samband med en exposition vid gränsvärde i princip inte heller lämnas. Det anförda talar för att kriterierna för g värden bör vara stränga. Man bör söka bygga in en säkerhetsfaktor i grå värdet och därmed skapa en säkerhetsmarginal. Här får man lita till 3 yrkeshygienisk erfarenhet snarare än exakta vetenskapliga resultat. Be av säkerhetsmarginal är olika för olika ämnen och den faktiskt inbyggd; & ginalen bör därför ges varierande storlek för olika ämnen. Om överexpo kan ge allvarlig skada måste säkerhetsmarginalen vara stor. Kombinationseffekter vid olika slag av påverkan kräver särskilt bea Möjligheten av sådana effekter måste redovisas vid meddelande av för ' ter om gränsvärden. Det kan emellertid konstateras att vår kunskap o , binationseffekter är begränsad och bristfällig. Situationen kompliceras ligare av att den arbetande utsätts för påverkan från många håll utanföti betsmiljön. t. ex. från den yttre miljön. genom livsmedel osv. Äve förhållanden innebär att största möjliga säkerhetsmarginal för olika värden måste eftersträvas. Det bör också uppmärksammas att det uppt ett ämne som sker genom inandning i hög grad påverkas av fysisk anst ning. Upptaget kan bli många gånger större om man har ett fysiskt arbete i jämförelse med om man har ett lätt. Även detta förhållande m beaktas vid meddelande av föreskrifter om gränsvärden. Den åsikten har framförts att det för vissa ämnen. främst de cancerf. kallande. inte finns någon säker expositionsnivå. Delade meningar råd" detta och det synes klart att ett samband med expositionsnivån finn avser tiden mellan exposition och utvecklandet av en cancertumör. Me praktisk synpunkt synes nödvändigt att i avsaknad av exakt kunskap. vederlägger förutnämnda åsikt lägga denna till grund för förebyggandé gärder. Man får här arbeta med prioriteringar i förhållande till den fas ' eller misstänkta farligheten. Vissa cancerframkallande ämnen måste förbjudas i arbetslivet. För andra ämnen bör sättas mycket stränga __ värden och hanteringen bör kringgärdas med rigorösa säkerhetskrav. sådana åtgärder får man också en effekt på så sätt att det tekniska utv lingsarbetet inriktas på att finna och introducera ersättningsmaterial som K hanteras mera fritt i förhållande till yrkeshygieniska föreskrifter. För att man skall kunna göra riktiga prioriteringar vid bekämpande risker med cancerf ram kallande ämnen i arbetsmiljön är det angeläget att»; bygger upp ett övervakningssystem och systematiskt följer utveckl

inom olika yrkesområden vad gäller inträffade fall av cancer. Epidemiolo- giska studier inom olika yrkesgrupper bör företas och registreras så att man så fort som möjligt får indikationer på om och var risksituationer är på väg att dyka upp. Dessa frågor behandlas närmare i ett kapitel om företagshäl- sovården.

När man bedömer miljöfaktorer som t. ex. värmebelastning och buller kommer man lätt in på komfortproblemen. dvs. upplevelser av subjektiva besvär utan att egentliga sjukdomssymtom uppstår. Även i fråga om luft- föroreningar är ibland synpunkter på komfort av betydelse. För denna finns än större svårigheter att ange gräns för inte önskvärd effekt än i fråga om luftföroreningars sjukdomsframkallande effekter. Att komfortfrågorna är viktiga även i fråga om luftföroreningar gäller exempelvis verkan av ämnen med besvärande lukt.

I detta sammanhang bör konstateras att välbefinnandet är beroende inte endast av den objektivt konstaterbara verkan av fysikaliska och kemiska mil- jöfaktorer utan även av individernas upplevelse av miljön. Här kommer psy- kiska eller psykosociala faktorer in i bilden. Det är t. ex. väl bekant att åt- skilliga människor upplever även måttlig ammoniaklukt som starkt störande. Samtidigt är det ett faktum att stora grupper arbetstagare tolererar måttlig ammoniaklukt utan att uppleva obehagskänslor. Denna upplevelse torde — förutom i tillvänjning vara förankrad i en på erfarenhet och information grundad uppfattning om att miljön inte är farlig vid en koncentration under gränsvärdet. Erfarenheten gäller här främst mera kortsiktiga effekter. t. ex. frånvaro av vävnadsirritation. under det att en bedömning av långsiktiga ris- ker starkt påverkas av den information som ges och de resonemang som förs inom gruppen på arbetsplatsen. Psykiska eller psykosociala faktorer som är kopplade till förhållanden i miljön spelar en roll för hälsan. Det kan således vara motiverat att beakta även dessa faktorer vid avgöranden i gränsvärdes- frågor. Den kvantitativa invägningen är svår och möjligheten att påverka genom information framstår som viktig.

Vid fastställande av gränsvärden har man i olika länder lagt olika stor vikt vid reaktioner från centrala nervsystemet. enzymstudier och fysiologiska ex- periment som bas för gränsvärden. Man har härvid i vissa länder skilt mellan godtagbar fysiologisk anpassning och en sjuklig reaktion som anses föreligga om det krävs kompensationsprocesseri organismen för att uppehålla förhål- landen som gör att människan lever i jämvikt med omgivningen. De kom- pensatoriska reaktionerna uppfattas då som reserver som skall kunna mo— biliseras i en kritisk situation och inte får användas dagligen.

1 betänkandets bilaga 1. avsnitt 2.14 har lämnats en översiktlig redogörelse för gränsvärdessystem i vissa främmande länder. Att jämföra olika länders gränsvärdeslistor är svårt och i vissa avseenden omöjligt. Så avser t. ex. den ryska gränsvärdeslistan "arbetszon". den svenska inandningsluft. Även en rad andra förhållanden gör att olika länders gränsvärdeslistor ofta inte ger underlag för verkligajämförelser. [ vissa länder kan sålunda listor betraktas som i första hand planeringsinstrument. Det kan konstateras att beroende härpå kan det i olika utsträckning vara möjligt att frångå värdena med hänsyn till tekniska och ekonomiska faktorer. För att kunna jämföra gränsvärden måste man också känna till hur de mäts i praktiken. Också i detta avseende saknas ofta underlag för jämförelser. Även om det är vanskligt att jämföra

skilda gränsvärden är å andra sidan utbyte av erfarenheter från olika länder av stort värde för gränsvärdesarbetet. Diskussion av olika metoder av sättet att formulera kriterier synes här kunna verka fruktbärande. Det är vidare ,— för gränsvärdesarbetet oumbärligt att forskningsresultat rörande olika äm- nens verkningar blir tillgängliga och kan tillgodogöras utan hinder av na- tionella gränser.

Som utvecklats i kapitel 5 vilar arbetsmiljöutredningens förslag på tanken att de närmare föreskrifterna om arbetsmiljöns beskaffenhet skall meddelas av arbetarskyddsstyrelsen enligt bemyndiganden i tillämpningsförordningen till arbetsmiljölagen. Det kan inte heller vad avser gränsvärden bli fråga om att från arbetsmiljöutredningens sida lämna förslag till de föreskrifter som i skall ingå i arbetarskyddsstyrelsens författningar. För att förankra gränsvär- dessystemet i lagstiftningen föreslår emellertid arbetsmiljöutredningen att i 3 ;" arbetsmiljöförordningen skrivs in att arbetarskyddsstyrelsen för planering och kontroll av arbetsmiljön meddelar föreskrifter om gränsvärden för olika förhållanden som kan ha betydelse från skyddssynpunkt. * För arbetet med gränsvärden är det grundläggande att tillsynsmyndigheten har ett dokumentationssystem som fungerar väl. Detta bör omfatta allt fak- taunderlag och alla kriterier som används när gränsvärdet fastställs. Den vä- sentliga kunskapen gäller framför allt ämnenas skadliga verkningar på män- niskan och erhålls till övervägande del i medicinsk. toxikologisk och yrkes- hygiensk litteratur. Det förutsätts att arbetarskyddsstyrelsen får möjligheter till bevakning som är internationellt täckande. Det är viktigt att styrelsen har eller kan engagera forskare för studier på fältet eller i laboratoriet när angelägna frågor kräver detta. Värdefull information kan vidare i många fall *) erhållas från företagshälsovården och från tillsynsverksamheten. Arbets- marknadsparterna är viktiga informationskällor. Information genom olika kanaler bör sammanställas till ett så långt möjligt lättöverskådligt helt som hålls i nivå med utvecklingen.

7.4. Biologiska gränsvärden m.m.

Biologiska gränsvärden syftar till en kontroll av att hälsan hos en individ eller en grupp ej skadats eller löper risk att skadas av någon faktor i miljön. Av olika skäl ger mätningar av lufthalter av ämnen alltid en uppfattning om människans belastning med luftföroreningar som i större eller mindre grad avviker från den faktiska belastningen. även om mätningar sker på in- andningsluft. Olika människor har olika andningskapacitet. Andningen på- verkas kraftigt av arbetstyngden. Upptag och utsöndring av ämnen från olika organ uppvisar också individuella variationer.

Ett sätt att komma närmare individens faktiska belastning av olika ämnen är att göra mätningar på halten av ämnen i biologiskt material som urin eller blod. Härigenom uppfångas den enskilda individens upptag av ämnet som följd av expositionen vilket. när det gäller bedömning av påverkan av in- dividens hälsa. är en fördel jämfört med luftkontroll i arbetslokal e. d.

! Genom forskning och praktisk erfarenhet inom yrkesmedicinen vet man 5 i vissa fall vilka halter i biologiskt material som kan få förekomma hos män- l niskor utan att dessa riskerar att förete tecken på sjukdom. !

En variant av kontrollen är att man mäter en effekt av ämnet i biologiskt material. Detta har utnyttjats t.ex. i fråga om vissa bekämpningsmedel. Även i sådana fall behövs omfattande underlag för att klarlägga vid vilka värden effekten kan anses acceptabel.

Biologiska gränsvärden finns tills vidare endast för ett fåtal substanser och osäkerheten i mätmetoderna är ofta betydande. För vissa ämnen. t. ex. bly. har dock välgrundade biologiska gränsvärden kunnat fastställas som ger god ledning t. o. m. beträffande individens exposition. [ många fall kan den bio- logiska kontrollen ses som ett komplement till luftkontroll.

Exponerade grupper bör övervakas systematiskt så att eventuella effekter kan ge anledning till lämpliga åtgärder. ] arbetsmiIjölagstiftningen bör tas upp bestämmelser som ger arbetarskyddsstyrelsen möjlighet att ge generella föreskrifter om läkarundersökningar i alla de fall då detta är motiverat med hänsyn till den yrkeshygieniska situationen. Härigenom kan komma till stånd dels en expositionskontroll. dels en undersökning av hälsotillståndet. Föreskrifter bör ges även med syfte att grundlägga likartad undersöknings- metodik. Med ett lämpligt upplagt informationssystem kan sådana läkarun- dersökningar bli av utomordentlig betydelse genom att ge besked om olika förstadier till förändringar som om de inte leder till åtgärd kan medföra ska- dor.

Arbetsmiljöutredningen föreslår i 6 kap. 49" arbetsmiljölagen och l ;" ar— betsmiljöförordningen bestämmelser av innehåll att arbetarskyddsstyrelsen får befogenhet att föreskriva om läkarundersökning i fall som berörts i det föregående. Samtidigt föreslås att arbetarskyddsstyrelsen bemyndigas att meddela föreskrifter om skyldighet att föra register (2 ;" första stycket ar- betsmiljöförordningen).

Av det resonemang som förts i tidigare avsnitt framgår att kriterierna för gränsvärden bör vara stränga bl. a. med hänsyn till människors olika käns- lighet för besvär. Ytterligare hänsyn kan dock finnas att ta. Sålunda bör alla möjligheter tas tillvara för att hindra att särskilt känsliga individer utsätts för ämnen som för dem kan medföra speciella risker. Företagshälsovården har här en viktig uppgift.

Frågor om läkarundersökningar tas upp till ytterligare behandling i kapitel 14.

7.5. Gränsvärden med hänsyn till användningsområden. tekniska anordningar m. m.

De hygieniska gränsvärdena bygger normalt på ett samband mellan upptag— ning och påverkan ("dos-responssamband") och representerar en i många sammanhang nödvändig toxikologisk-hygienisk basinformation om risken för skada eller obehag. oavsett hur det praktiska kravet i en viss situation utformas. Förbättrade eliminationstekniska resurser och nya krav på livs- kvalitet gör emellertid att man vid fastställande av gränsvärden inte alltid bör stanna vid tröskelgränsvärdet. uppfattat så som angetts i tidigare avsnitt. Förutsatt att varje minskning av skadligt ämne är eftersträvansvärd som en positiv kvalitet i miljön och som en marginal till en inte önskvärd situation.

behöver sålunda kravet i ett fall. där goda möjligheter för miljöförbättring finns. inte nödvändigtvis stanna vid tröskelgränsvärdet. Kravet bör i ett så- dant fall gå längre. 1 sak blir—effekten densamma som om den tidigare nämnda inbyggda säkerhetsfaktorn ökas. Denna är dock i princip relaterad till en mil- jöfaktors speciella riskegenskaper och inte till de eliminationstekniska möj- Iigheterna.

[sammanhanget kan hänvisas till fall då en viss kemikalie används under olika betingelser. Det nämnda tröskelgränsvärdet ger uppenbarligen inte un- derlag för annat krav än att exposition ej får ske över detta värde. Men för- hållandena kan vara sådana att på ett användningsområde gränsvärdet är svårt att uppnå medan på annat område t. ex. halva gränsvärdet kan nås med tillgänglig eliminationsteknik. Det bör då finnas möjligheter att sänka gräns- värdet där det finns tekniska förutsättningar. Även ett sådant värde har na- turligtvis ytterst en medicinsk bakgrund. Den här antydda metoden med fle- ra gränsvärden för samma ämne får dock användas med stor försiktighet så att inte oklarheter uppstår vid tillämpningen.

Allmänt sett bör såväl på arbetsmiljöområdet i allmänhet som mera spe- ciellt på det yrkeshygieniska området finnas plats för användning i stor om- fattning av rent tekniska direktiv i form av gränsvärden av olika slag. Ti- digare har omnämnts att de hygieniska gränsvärdena egentligen bygger på mätning av den direkta belastningen på människan och så nära människan som möjligt. När det gäller exempelvis att ange kvaliteten hos en arbetslokal eller en arbetsplats är detta från teknisk synpunkt en omväg. som dessutom många gånger inbegriper svåra mättekniska problem och värderingsfrågor. En direkt teknisk kontroll av enkelt och säkert mätbara faktorer på arbets- platsen bör i många fall vara att föredra. Detta förutsätteri vissa fall förstudier av inverkan på arbetstagarens faktiska situation. Expositionskontroll och jämförelse med de hygieniska gränsvärdena kan för denna kontrollteknik vara ett facit. där man kan kontrollera om de lösningar på arbetshygieniska problem som erhålls med sådana förenklade metoder är korrekta.

Det synes också vara en god utvecklingslinje att ange kriterier för enskilda komponenter i en arbetsmiljö. t. ex. maskiner. Dessa kriterier kan i många fall fastställas som emissionsdata (emission = utsläpp). Det kan t.ex. före- skrivas att en maskin av visst slag inte får avge mer än viss dos damm per timme eller visst buller. Ett sådant värde utgår inte primärt — som de tidigare nämnda tröskelgränsvärdena — från den slutliga effekten av störningen.

Från allmänt förebyggande synpunkt bör varje typ av gränsvärde kunna ses som värdefullt om det kan användas som ett verksamt medel för att förbättra arbetsmiljön. Tidigare har berörts expositionsområdet under det gränsvärde som betingas av ett samband mellan upptagning och påverkan ('"dos-responsbetingat gränsvärde"). Det kan emellertid även förekomma i en viss bransch att otillfredsställande miljöförhållanden temporärt måste accepteras. därför att branschens produktion bedöms som oumbärlig eller därför att en omställning kräver resurser som ej är omedelbart tillgängliga och under alla omständigheter tar tid. Det förefaller rimligt att i sådana fall genom ett gränsvärde låta kraven på luftens kvalitet i arbetslokalen övergångsvis bestämmas av det teknisk-ekonomiskt möjliga förutsatt att betryggande säkerhet uppnås t. ex. genom användande av personlig skydds- utrustning.

Som tidigare nämnts är ett kontrollsystem som bygger på hygieniska trös- kelgränsvärden i deras nuvarande utformning synnerligen resurskrävande. Även detta kan vara ett skäl för att införa emissionskontroll och allmän luftkontroll på arbetsplatser utan direkt koppling till tröskelgränsvärdena. System härför kan. delvis via typprovning av utrustning. göras tekniskt mycket enklare än systemet med expositionsmätning. Möjligheterna att få fram registrerande instrument ökar liksom mätsäkerheten. En kontinuerlig kontroll av luften på arbetsplatsen bör ligga inom räckhåll. Ett väl utarbetat sådant system gör att man kan begränsa de omständliga expositionsmät- ningarna. som dock från kontrollsynpunkt ej kan helt undvaras, Genom emissionskontroll och allmän luftövervakning får man samtidigt till stånd en överlägsen kontroll över arbetsplatsens utveckling på längre sikt.

7.6. Frågor om mätning m.m.

En effektiviserad kontroll av arbetsmiljön med hjälp av hygieniska gräns- värden ställer stora krav på tillgång till resurser för mätning ute på arbets- platserna samt för analys och utvärdering. Ett grundläggande krav är att mät- och analysverksamheten sker på ett sådant sätt att resultaten uppfattas som tillförlitliga av dem som berörs. Häri ligger att verksamheten bör ha hög kvalité för att med tillräcklig grad av säkerhet kunna ge besked om arbetsmiljön är tillfredsställande. Härav följer också att garantier bör finnas för att verksamheten bedrivs opartiskt.

Det måste slås fast att det är arbetsgivaren som har att svara för att mätningar och provtagningar samt analys och utvärdering kommer till stånd i tillräcklig omfattning och med den noggrannhet som erfordras. Detta följer direkt av de grundläggande bestämmelserna om arbetsgivarnas ansvar i 3 kap. 2 & förslaget till arbetsmiljölag där det sägs att arbetsgivaren skall vidta alla de åtgärder som behövs för att förebygga att arbetstagare utsätts för ohälsa eller olycksfall. Härav följer ett ansvar för kontinuerlig övervakning av arbetsmiljön.

Arbetarskyddsmyntligheterna har samtidigt ett ansvar att verka för och övervaka att den verksamhet i dessa avseenden som bedrivs ute i företagen utförs med den noggrannhet som erfordras och även i övrigt på ett sådant sätt att resultaten uppfattas som objektivt riktiga av såväl arbetsgivare som arbetstagare. Ett viktigt led i detta är utvecklingsarbete i syfte att kunna meddela föreskrifter om mät- och provtagningsteknik. analysmetodik samt statistisk och annan utvärdering av resultaten. Sådant utvecklingsarbete och även föreskrifter i dessa frågor är av stor betydelse inte minst när det gäller att verka för likformighet. Arbete i dessa syften pågår inom arbetarskydds- styrelsen och har bl. a. resulterat i en rapport rörande provtagning och analys av ämnen upptagna i listan över hygieniska gränsvärden. Vidare har ut- arbetats en forskningsrapport om provtagningsstrategi och statistisk utvär- dering vid provtagning och analys av luftföroreningar.

] anslutning härtill pågår inom arbetarskyddsstyrelsen ett utredningsarbete som syftar till att få fram underlag för en bedömning av hur de resurser som i dag finns behöver kompletteras. Undersökningen avser de olika slag

av analyser som behövs för ämnen upptagna på gränsvärdeslistan och den typ av utrustning som behövs.

En väsentlig tillgång när det gäller mät- och analysverksamhet är fö- retagshälsovården där arbetet inom den tekniska delen går ut på att i nära samverkan med den medicinska delen kartlägga och bevaka olika förhål- landen i arbetsmiljön. lnom företagshälsovården sker redan i dag en om- fattande mät- och analysverksamhet som det gäller att utveckla. När det gäller företag som förfogar över mät- och analysresurser som ett led i pro— duktövervakningen bör undersökas i vad mån dessa kan nyttiggöras i över- vakningen av arbetsmiljön. Utredningen föreslår i kapitel 14 att en rad frågor om företagshälsovård övervägs i särskild ordning. Det fortsatta utrednings- arbetet bör också innefatta frågan hur man inom företagshälsovården kan bygga ut de nuvarande resurserna för yrkeshygienisk övervakning.

Förutom inom företagshälsovården finns resurser för mätning och analys på en rad andra håll. Utredningen vill här peka på den offentliga hälso- och sjukvården och då särskilt de yrkesmedicinska sjukhusenheterna. Den sjukhusanknutna laboratoriemedicinska verksamheten har nyligen utretts genom socialstyrelsens försorg. Utgångspunkten har varit att tillgodose den allmänna hälso- och sjukvårdens behov av laboratorieservice. Stora behov i detta hänseende finns också inom företagshälsovårdens såväl sjukvårdande som förebyggande verksamhet. En utbyggnad av systemet med hygieniska gränsvärden kommer att medföra en expansion av bl. a. analysverksam- heten. Mot denna bakgrund är det angeläget med en närmare undersökning av möjligheterna att nyttiggöra de laboratorieresurser som hnns inom den offentliga hälso-och sjukvården. I första hand gäller detta analysverksam- heten och då särskilt sådan som till sin natur ligger nära den verksamhet som i dag beskrivs inom sjukhuslaboratorierna. Det är emellertid också av intresse att få närmare belyst i vad mån det är möjligt att utvidga verk- samheten vad gäller mätning och provtagning på arbetsplatserna. Sådan fältverksamhet är redan nu ett naturligt inslag i de yrkesmedicinska sjuk- husenheternas arbete bl. å. när det gäller diagnostisk verksamhet och kon- sultation inom det yrkesmedicinska fältet.

Utöver de nu nämnda resurserna för mätning och analys kan pekas på den omfattande verksamhet som sker inom arbetarskyddsverket. När det gäller yrkesinspektionen avses här i första hand den löpande tillsynsverk- samheten med kontrollmätningar o. d. lnom styrelsens arbetsmedicinska avdelning bedrivs jämsides med forsknings- och utredningsarbetet en upp- dragsverksamhet som till största delen utgörs av provtagning. mätning och framför allt analyser på uppdrag av företag m. fl. Den innefatta.r också la- boratoriemässig analys i anslutning till yrkesinspektionens mätning och provtagning. Som tidigare nämnts i detta avsnitt pågår inom arbetarskydds- styrelsen visst utredningsarbete i anslutning härtill.

Utredningen vill också peka på att det förutom de nu nämnda resurserna finns en rad institutioner inom universitets- och högskoleorganisationen med verksamhet på näraliggande områden som kan nyttiggöras i arbetsmil- jöarbetet. Vidare finns enskilda företag som åtar sig mät- och analysuppdrag från industrin.

Här bör också tas upp frågan om en yrkeshygienisk mät- och analys- verksamhet som grundar sig på lagstiftningen om riksprovplatser. Orga-

nisationen av officiell provningsverksamhet skall enligt de av statsmakterna antagna riktlinjerna ske på så sätt att ett antal organ som vart Och ett är ledande inom sitt område och som i övrigt uppfyller vissa krav utses till s.k. riksprovplatser.

Det finns f.n. inte något organ som kan utses till riksprovplats för yr- keshygienisk mätning och analys. lnom statens provningsanstalt. som på verksplanet har ansvaret för de organisations- och samordningsåtgärder som skall vidtas. pågår ett utredningsarbete som syftar till att utröna i vilken utsträckning det är möjligt att utvidga den officiella provnings- och kon- trollverksamheten till att även omfatta yrkeshygienisk mätning och analys. Arbetsmiljöutredningen vill för sin del framhålla angelägenheten av att man prövar möjligheterna att i framtiden få till stånd en kontroll av de yrkes- hygieniska förhållandena på grundval av lagstiftningen om officiell provning. Härigenom kan bl. a. kraven på verksamhetens opartiskhet och tillförlitlighet tillgodoses på ett tillfredsställande sätt.

Utredningen betonar sammanfattningsvis kraftigt vikten av att nuvarande och kommande behov av mätning, analys och utvärdering tillgodoses. För detta ändamål måste ytterligare resurser skapas. Nu angivna frågeställningar innefattas också i det förslag till fortsatt utredningsarbete om företagshäl- sovård som utredningen lägger fram i kapitel 14.

Angående skyddsombudens roll när det gäller att kontrollera att föreskrif- ter om gränsvärden följs vill utredningen anföra följande.

Mät- och provtagningsverksamhet är av avancerad teknisk karaktär och den kräver relativt lång utbildning och erfarenhet. Vidare måste kunnigheten underhållas och utvecklas genom att mätning och provtagning är ett vä- sentligt inslag i mätteknikerns arbete. Uppgiften som mättekniker är alltså svår att förena med rollen som skyddsombud. Det är därför inte ända- målsenligt att utbilda skyddsombuden till mättekniker. Arbetsmiljöutred- ningen utgår från att skyddsombuden inte skall överta uppgiften att kon- trollera att föreskrifter om gränsvärden följs.

Däremot bör skyddsombuden alltid hållas informerade om mätningar. mätmetoder. principer för provtagningsteknik och analysteknik etc. Skydds- ombuden bör också ha möjlighet att påverka undersökningarnas inriktning. att följa undersökningen och att få del av resultaten efter hand som sådana erhålls. Utan att man lägger ett formellt ansvar på skyddsombuden bör de genom den här angivna ordningen kunna följa att mätningarna utförs på ett tillfredsställande sätt. En sådan möjlighet har självklart ett betydande värde för känslan av trygghet i arbetet.

7.7. Gränsvärdens ställning i lagstiftningen

Ett system med gränsvärden anser arbetsmiljöutredningen vara ett oum- bärligt hjälpmedel för att komma till rätta med bl. a. de kemiska riskerna i arbetet. Gränsvärdena har stor betydelse som underlag vid projektering och förhandsgranskning. De ger vidare stadga åt skyddsverksamheten och är också nödvändiga för en effektiv kontroll av arbetsmiljöns beskaffenhet. Av dessa och andra skäl som anförts i det föregående år utredningen av den uppfattningen att gränsvärdessystemet efter hand bör utsträckas till

ytterligare kemiska och fysikaliska faktoreri arbetsmiljön. För atti framtiden öka effekten av gränsvärden är det lämpligt att de förankras i den nya lagstiftningen om arbetsmiljön. Lagen bör ange allmänna krav som spe- cificeras i föreskrifter meddelade av arbetarskyddsstyrelsen. I_arbetsmiljö- förordningen bör som tidigare anförts skrivas in att arbetarskyddsstyrelsen för planering och kontroll av arbetsmiljön meddelar föreskrifter om gräns- värden för olika förhållanden som kan ha betydelse i skyddshänseende. På detta sätt får gränsvärdessystemet en plats i lagstiftningen och det betonas att specifikationerna om möjligt bör vara kvantitativa.

Föreskrifter om gränsvärden verkar i första hand som påbud för dem som enligt arbetsmiljölagen är ansvariga för arbetsmiljöns beskaffenhet. Där föreskrifter om gränsvärden meddelats har man en skyldighetnatt leva upp till dem. I den mån efterrättelse inte sker ligger det primärt på yrkesin- spektionen att genomdriva tillämpning med de tvångsmedel som står till buds i form av föreläggande eller förbud. Det kan här vara fråga om kom- plicerade avgöranden. För kontroll av gränsvärdets efterföljd krävs härvid att mätningar utförs enligt en noga beskriven metod. Sådana mätmetoder kan innefatta statistiska beräkningar med utgångspunkt i ett flertal olika mätvärden. Avgörande är härvid inte om enstaka värden ligger över eller under gränsvärdet utan vad en samlad bedömning ger.

I den mån gränsvärdet inte är kopplat till en noga beskriven mätmetod får kontrollen av gränsvärdets efterföljd ses som ett bland flera moment i underlaget för myndighetens bedömning. Mycket beror på hur systemet med hygieniska gränsvärden för olika ämnen kan utvecklas i framtiden med hänsyn till möjligheten att ge generella föreskrifter som är praktiskt kontrollerbara i de enskilda fallen utan komplicerade bedömningar. Det bör uppmärksammas att på vissa arbetsplatser kan det på teknikens nuvarande ståndpunkt vara nödvändigt att använda personlig skyddsutrustning.

Genom förslaget till arbetsmiljölagstiftning ges arbetarskyddsstyrelsen även i övrigt vidsträckta möjligheter att efter hand som underlag skapas lämna föreskrifter om gränsvärden i alla de avseenden som angetts i det föregående. Här kan sålunda bl. a. pekas på de bemyndiganden som föreslås för styrelsen att ge föreskrifter om tekniska anordningar och kemiska pro- dukter. Med stöd härav skall under vissa förutsättningar kunna föreskrivas om t. ex. högsta tillåtna buller eller dammutsläpp från maskin av visst slag. Vidare skall styrelsen kunna i fråga om kemiska produkter meddela fö- reskrifter bl.a. om högsta tillåtna koncentration i luften vid användning av visst ämne. Generella föreskrifter skall också kunna meddelas om förbud mot användning av exempelvis visst ämne. Bestämmelserna, som föreslås direkt straffsanktionerade, behandlas närmare i kapitel 10.

Det förhållandet att man i vissa fall inte kan genom mätning eller prov- tagning kontrollera att föreskrift om gränsvärde följs får självfallet inte hindra ingripande i fall där det finns grundad misstanke att skyddsförhållandena är otillfredsställande. Även i dessa avseenden gäller att föreskriften om gräns- värde bara är en bland flera faktorer som kan åberopas som grund för in- gripande.

Det är naturligt att föreskrifter om gränsvärden får särskild betydelse vid nyanläggningar. Särskilda problem kan uppstå för befintliga anläggningar. Om tidskrävande åtgärder krävs och riskerna på annat sätt — t. ex. genom

användande av personlig skyddsutrustning — än genom ändringar i den befintliga anläggningen kan nedbringas till acceptabel nivå bör tillsynsmyn- digheten kunna medge tid och rådrum för vidtagande efter hand av behövliga åtgärder. Härvid måste beaktas att man skyddar människan mot menlig belastning i arbete och använder resurser ur det samlade produktionsre- sultatet för att åstadkomma en god arbetsmiljö.

Det bör understrykas att gränsvärdena år minimikrav. Möjligheter bör finnas för parterna och tillsynsmyndigheterna att — då de eliminationsteknis- ka förutsättningarna är för handen — vara verksamma även för att få till stånd förbättringar som går ut på att värden under gränsvärdet skall uppnås. De skäl som kan finnas för sådant har angetts i det föregående.

8. Allmänna skyldigheter för arbetsgivare m. fl.

8.1. Inledning

Att forma arbetsmiljön så att arbetet blir så riskfritt och berikande som möj- ligt är i olika avseenden en uppgift för alla dem som verkar på arbetsplatserna eller ansvarar för lokaler. maskiner, material m. m. som används på dessa.

Ansvaret för arbetsmiljön har olika inriktning för olika grupper. Som ut- redningen strök under redan i sitt förra betänkande framstår det emellertid som helt klart att grunden för en god arbetsmiljö måste läggas i de lokala skyddsorganisationerna ute på arbetsplatserna. I det nu framlagda förslaget till arbetsmiljölag går utredningen vidare på denna linje.

För arbetsgivare och arbetstagare bör i arbetsmiljölagen anges de allmänna skyldigheter som skall åvila dem. Utredningen utgår i förslaget till arbets— miljölag från att ett huvudansvar för arbetsmiljön liksom hittills bör ligga på arbetsgivaren. Även omfattningen av ensamföretagares ansvar måste pre- ciseras.

Arbete bedrivs stundom under sådana förhållanden att man är beroende av upplåtare av lokaler e. (1. för att kunna åstadkomma tillfredsställande skyddsförhållanden. Även i detta avseende behövs regler om ansvar för den som har möjligheter att medverka.

För att åstadkomma goda arbetsmiljöer är man beroende även av dem som framställer eller överlåter anordningar eller material som sedan utnyttjas i olika verksamheter. Det gäller här att utforma ett sådan system att arbets- miljösynpunkter förs in på ett tidigt stadium vid allt slags utvecklingsarbete. vid planering och uppförande av arbetslokaler, vid konstruktion och tillverk- ning av tekniska anordningar och vid framställning av kemiska produkter. I arbetsmiljölagen bör anges det ansvar som på detta område skall finnas för olika kategorier. Skyddsansvaret för tillverkare och andra som genom sin verksamhet förser arbetsplatserna med material och anordningar är helt kopplat till frågor om förhandsgranskning. Dessa frågor tas upp till särskild behandling i kapitel 9 om kemiska risker i arbetslivet och kapitel 10 om för- handsbedömning.

Förslaget till arbetsmiljölag bygger på en uppdelning av å ena sidan kraven på arbetsmiljön och å andra sidan ansvaret för att dessa uppfylls. Bestäm- melser om arbetsmiljöns beskaffenhet finns i 2 kap. förslaget till arbetsmil- jölag och har behandlats i kapitel 6 i betänkandet. Föreskrifter om de skyl- digheter. som utredningen anser böra gälla för olika grupper. har sedan förts samman i lagförslagets 3 kap. Där ges handlingsmönster för hur man skall

gå till väga för att kunna skapa en tillfredsställande arbetsmiljö. Det är uppen- bart att innehållet i de skyldigheter som härvid preciseras speglar de krav som angetts i 2 kap. lagförslaget. Utredningen kan följaktligen i detta av- seende i viss utsträckning hänvisa till vad utredningen anfört tidigare.

Skyldigheter har också en påföljdssida. Denna fråga tar utredningen upp främst i kapitel 16 i betänkandet.

8.2. Skyldighet att samverka

1973 års reform av arbetarskyddslagsstiftningen byggde på tanken att sam- arbete mellan arbetsgivare och arbetstagare är en förutsättning för att man skall kunna skapa goda arbetsförhållanden. Många arbetsmiljöfrågor är som utredningen framhöll i sitt förra betänkande av den art att en samverkan mellan de närmast berörda är en nödvändighet för att man skall nå resultat. De anställda har erfarenheter att ge som kan vara av stort värde för utform- ningen av arbetsförhållandena. För att de anställda skall uppleva sitt arbete som tillfredsställande måste de själva ha direkta möjligheter att påverka för- hållandena på den egna arbetsplatsen.

Samarbetet mellan parterna i arbetarskyddsfrågor har gamla anor i vårt land. Med tiden har utvecklats en mängd skiftande former. När l973 års reform lade tyngdpunkten på de anställdas medverkan i utformningen av deras arbetsmiljö fanns det därför en god grund att stå på. Det är också klart att de fortsatta strävandena med utgångspunkt i de nya reglerna gett fram- gångar. Med ökade kunskaper och ökad medvetenhet om sambandet mellan arbete och hälsa i vid bemärkelse följer nya krav som måste tillgodoses. Det kan konstateras att det intensifierade samarbetet och det ökade inflytandet för de anställda tillfört arbetsmiljön nya kvaliteter och medfört en skärpt upp- märksamhet på ogynnsam inverkan av olika arbetsmiljöfaktorer.

Det finns enligt utredningens mening all anledning att gå vidare på de vägar mot en bättre arbetsmiljö som redan anträtts. Dessa ger inte bara möj- ligheter för de anställda till inflytande och tillfälle för arbetsgivarna att ta till vara värdefulla erfarenheter. Med rätten att delta i arbetsmiljöns utform- ning följer för de anställda också ett ansvar att medverka i olika samarbets- organ och att vara aktiva när det gäller att utveckla arbetsmiljön i önskvärd riktning. På arbetsgivarens sida fordras en strävan att tillse att lokal skydds- verksamhet kommer till stånd och att denna kan bedrivas i goda former.

För att inskärpa vikten av att detta ansvar infrias bör redan i arbetsmil- jölagens grundläggande bestämmelser slås fast att arbetsgivare och arbets- tagare är skyldiga att samverka för att åstadkomma en bra arbetsmiljö. Ut- redningen föreslår att i 3 kap. I ; arbetsmiljölagen förs in en bestämmelse av detta innehåll.

I samband med att utredningen i kapitel 13 i betänkandet behandlar den lokala skyddsorganisationen går utredningen in på det närmare innehållet i samverkansreglerna.

8.3. Allmänt om arbetsgivares skyldigheter

Arbetarskyddslagens krav i fråga om de åtgärder som arbetsgivaren skall vid- ta för att förebygga ohälsa och olycksfall beskrivs i lagen som vad som skå- Iigen kan fordras av arbetsgivaren med hänsyn till arbetets natur och de för- hållanden under vilka arbetet bedrivs samt arbetstagarnas ålder. yrkesvana och övriga förutsättningar.

Redan vid tillkomsten av gällande arbetarskyddslag diskuterades om ordet skäligen, som fanns med i 1912 års arbetarskyddslag, borde utgå. Det ut- talades emellertid att med hänsyn till de skiftande förhållandena på olika arbetsområden och även inom varje enskild verksamhet måste en skälighets- prövning äga rum i varje särskilt fall.

Skälighetsprövningen enligt arbetarskyddslagen har i enlighet med dessa uttalanden kommit att omfatta även andra faktorer än arbetets natur och vad som sammanhänger därmed. Framför allt har hänsynen till arbetsgiva- rens ekonomiska förhållanden kommit att inverka i alltför stor utsträckning. Det har åtminstone tidigare accepterats att dåligt lönsamma företag haft en sämre arbetsmiljö och därmed lägre kostnader än ett lönsamt företag med motsvarande produktion. Här kan ofta ha spelat in sådant som ortens ar- betsmarknadsläge. hänsyn till äldre arbetstagares möjligheter att byta arbete . och liknande.

Man kan uppenbarligen i övergångsskeden inte bortse från omständigheter som de nyss nämnda. Detta skulle strida mot den syn på hälsorisker som arbetsmiljöutredningen anser böra vara utgångspunkten vid bedömningar av arbetsmiljöns beskaffenhet. Beaktas bör alltså även de effekter i psykiskt och i socialt avseende som kan följa av att arbetstillfällen i god anslutning till * hemort och boendemiljö plötsligt försvinner. Man måste emellertid skilja

detta från den enskilde arbetsgivarens förutsättningar.

Allmänna bestämmelser om arbetsmiljöns beskaffenhet föreslås i 2 kap. arbetsmiljölagen. Utredningen har i det föregående utförligt behandlat in- nebörden av de grundläggande bestämmelser som i detta avseende ingår i lagförslaget. Här bör ytterligare understrykas vikten av att arbetsmiljön är tillfredsställande vid en samlad bedömning. att planläggning av arbete sker även utifrån arbetsmiljömässiga överväganden och att arbetsförhållandena

l anpassas till människans förutsättningar i såväl fysiskt som psykiskt avse- ende.

För att ange kraven i fråga om arbetsmiljön använder utredningen i sitt lagförslag ord som tillfredsställande. sund och säker. god. Bedömningen av vad detta innebär skall enligt förslaget ske med hänsyn till den sociala och tekniska utvecklingen i samhället. Därvid är det angeläget att kräva samma standard för arbetsplatser med likartade arbetsuppgifter i den utsträckning det är möjligt med hänsyn till de faktiska omständigheterna. Beträffande vis- sa risker i arbetsmiljön som innebär direkt fara för hälsan eller säkerheten ( är detta självklart. De arbetande skall inte behöva ta risker som går att fö- rebygga. Om det behövs t.ex. ett förbud att driva verksamheten så länge det föreligger för hög haft i luften av ett hälsofarligt ämne eller ett förbud att använda en lyftanordning med otillräcklig hållfasthet så skall dessa förbud också meddelas även om man kan förutse att det leder till att verksamheten läggs ner. De följder som ett förbud kan medföra måste mötas av samhället

med andra åtgärder än genom att acceptera en otillfredsställande arbetsmiljö. Det kan här gälla arbetsmarknadsmässiga eller näringspolitiska åtgärder av olika slag.

I betänkandets kapitel 6 och 7 har utredningen behandlat frågor om läng- tidseffekter av skilda slag. Av vad som anförts där framgår att det är av grundläggande betydelse att dessa effekter beaktas vid bedömningen av om en arbetsmiljö skall anses tillfredsställande. Samtidigt har framhållits möj- ligheten av olika slags nedtrappningsprogram i fall där sådana program kan utarbetas utan att de arbetandes hälsa eller säkerhet äventyras genom fortsatt drift.

] andra avseenden. där komforthänsyn. möjligheterna till självbestäm- mande eller yrkesmässigt ansvar ellerjämförliga omständigheter spelar större roll än den egentliga säkerheten. kan det finnas ett större utrymme för vad som får godtas som en tillfredsställande arbetsmiljö. Även här kan som ut- redningen tidigare framhållit frågorna vara av väsentlig betydelse förde ar- betandes hälsa i vid bemärkelse. Men det är nödvändigt med en nyanserad bedömning. Inte bara arbetets natur utan även yttre förhållanden av olika slag kan inverka. Det är sålunda klart att helt andra krav kan ställas vid ny- anläggning än när det gäller befintliga arbetslokaler med små möjligheter till förändringar. Vid nyanläggning måste man också ta hänsyn till att anlägg- ningen kan beräknas vara i bruk under åtskillig tid framöver.

Också arbetslokalernas placering kan spela in. Det finns utan tvivel fall där man kan ha anledning att godta vissa förhållanden med hänsyn till andra värden. Som exempel på vad som här avses kan nämnas arbetslokaler med servicefunktioner i gamla stadskärnor. Ett annat exempel kan vara vissa funktioner som inryms i äldre byggnader med hänsyn till intresset att hålla en värdefull miljö levande. Det kan bl.a. i sådana fall stundom finnas skäl att av allmänna hänsyn göra vissa eftergifter i de krav som annars skulle ställts på arbetsmiljön. Vid bedömningar av detta slag är det särskilt angeläget att alla parter medverkar. Även yrkesinspektionsnämnden har här en viktig uppgift.

Utredningen har tidigare slagit fast att utgångspunkten vid bedömning av arbetsmiljöns beskaffenhet skall vara att miljön skall vara så bra som möjligt Även om arbetsmiljön primärt skall bedömas med hänsyn till krav av denna innebörd får man dock inte bortse från att bedömningen också innehåller ett ekonomiskt inslag. De åtgärder som krävs får inte framstå som orimliga i förhållande till de resultat som uppnås. Inte heller här knyts emellertid be- dömningen till den enskilde arbetsgivarens ekonomiska bärkraft utan till ar- betsmiljön som sådan.

Ansvaret för arbetsmiljöns beskaffenhet bör i första hand vila på arbets- givaren. Mot denna bakgrund föreslår utredningen att i 3 kap. 2 ; arbetsmil- jölagen skrivs in vissa allmänna skyldigheter för arbetsgivare som anknyter till de grundläggande bestämmelserna i 2 kap. samma lag. Arbetsgivare skall enligt förslaget vidta alla de åtgärder som behövs för att förebygga att ar- betstagare utsätts för ohälsa eller olycksfall. Han skall ägna uppmärksamhet åt att arbetet planläggs och anordnas så att det skapas en god arbetsmiljö. Vidare skall lokaler och maskiner. redskap. skyddsutrustning och andra tek- niska anordningar underhållas väl.

En viktig sida av arbetsgivarens förpliktelser är att han skall inom ramen

för tillgängliga kunskaper och kontrollmetoder förvissa sig om att de tekniska anordningar och de kemiska produkter som används på arbetsplatsen är god- tagbara från skyddssynpunkt. Förpliktelserna går ännu längre. Vid grundad misstanke om risk för olycksfall eller skadlig påverkan kan man inte freda sig med att hänvisa till att exempelvis mätinstrument inte finns som ger ex- akt besked om riskernas omfattning. En långtgående undersökningsplikt åvi- lar enligt förslaget till arbetsmiljölag dem som förser arbetsplatserna med an— ordningar och material. Ytterst är det emellertid arbetsgivaren som svarar för att arbetsförhållandena inte innebär risk för de anställda.

Vad grundsatserna i 3 kap. 2 % lagförslaget närmare innebär behandlas i olika sammanhang i betänkandet. Förutom till kapitel 6 och 7 vill utred- ningen särskilt hänvisa till kapitel 9 om kemiska riskeri arbetslivet och ka— pitel 10 om förhandsbedömning. Påföljdsfrågor behandlas i kapitel 16. Ar- betsmiljöutredningen vill emellertid i det här avsnittet ta upp vissa allmänna frågor om arbetsgivaransvaret och delegation av sådant ansvar.

Liksom nuvarande arbetarskyddslag lägger förslaget till arbetsmiljölag hu- vudansvaret för arbetsmiljön på arbetsgivaren, som alltså är den som i första hand är skyldig att se till att de föreskrifter följs som gäller för arbetet inom hans företag. [ konsekvens härmed riktar sig strafT- och vitesbestämmelserna i de flesta fall till arbetsgivaren.

Det delegerade ansvarets omfattning måste ses mot bakgrund av att frågor om miljöförhållandena och frågor om exempelvis produktionsuppläggning eller förvaltningens sätt att fungera ingår i ett sammanhängande komplex. Ingen av frågorna kan lösas utan att man samtidigt beaktar bl. a. de eko- nomiska förutsättningarna för verksamhetens bestånd. Detta gäller miljöfrå- gor avseende den enskilde arbetstagarens situation lika väl som nyinveste- ringar öch omläggningar över huvud. Beslutanderätten och ansvar som förts över kan på detta sätt vara begränsade av den ekonomiska ram som gäller för delegeringen.

Den nu angivna ordningen har sin grund i gällande civil- och associations- rätt. Enligt denna är det ägaren—arbetsgivaren som ytterst har beslutande- rätten över frågor som rör verksamhetens bedrivande. Att hans befogenheter i olika hänseenden kan vara mer eller mindre begränsade på grund av lag- stiftning ändrar principiellt sett inget i detta hänseende.

Även om en fullständig delegering skett i visst avseende gäller som ut- gångspunkt vid ansvarsprövning att delegering av beslutanderätt på t. ex. en arbetsledare inte i och för sig medför ansvarsbefrielse för arbetsgivaren. Han har ändå ytterst ansvaret för att lagen följs, att föreläggande efterkoms etc. Om den till vilken beslutanderätten har delegerats gör sig skyldig till fel eller försummelse men arbetsgivaren varken vid valet av person eller på något annat sätt har varit försumlig går arbetsgivaren dock fri från ansvar. Ett mot- svarande ansvar finns i stället för den som trätt i arbetsgivarens ställe.

Om arbetsgivaren för att tillgodose de anställdas krav på medbestämman- derätt för över vissa beslutsfunktioner på organ där arbetstagarna har be- stämmanderätt bör detta också få konsekvenser för det straffrättsliga ansva- ret. Sådant ansvar kan inte ifrågakomma för den som på godtagbart sätt av- hänt sig de rättsliga möjligheterna att handla på sätt som är föreskrivet. De som fattar visst beslut i arbetsgivarens ställe utövar härvid en arbetsgivar- funktion och handlar under motsvarande ansvar. En förutsättning är givetvis att arbetsgivaren inte förbehållit sig att pröva om han godtar beslutet.

8.4. Instruktion, utbildning m. m.

En god arbetsmiljö bygger på att de människor som arbetar där känner sin roll och sitt arbetes betydelse för helheten. Dessa förhållanden grundläggs vid början av en anställning. Angeläget är därför att de nyanställda får det mottagande och de kontakter som behövs för en mjuk start och för att de så snabbt som möjligt skall inlemmas i en arbetsgemenskap där de kan känna samhörighet och trygghet.

Systematiska introduktionsprogram har utformats i vissa företag och kan vara ett bra underlag vid introduktion. Hur informationen skall utformas vid introduktion på ett arbetsställe beror självfallet i hög grad på verksamhetens art och omfattning. Vissa riktlinjer kan dock anges. närmast avseende företag där det gäller att förebygga vissa med verksamheten förenade fysiska risker. Ett oavvisligt krav är här att introduktionen ger en god uppfattning om de risker som finns i verksamheten. Det är nödvändigt att noga ange riskernas art och vilka säkerhetsregler som gäller inom arbetsstället. Skyddsbestäm- melser som rör den egna arbetsplatsen skall genomgås noggrant. Många olycksfall inträffar när en person byter arbetsuppgift eller vistas vid en annan arbetsplats än den vanliga. Det är därför viktigt att man känner till de sä— kerhetsbestämmelser som gäller beträffande alla de platser där man kan tän- kas komma att arbeta eller uppehålla sig. Vid introduktionen bör pekas på vilka möjligheter den anställde har att via den lokala skyddsorganisationen och genom förslagsverksamhet göra insatser i skyddsarbetet. En självklar för- utsättning för att introduktionen skall ge det önskade resultatet är att den sker på ett språk som den nyanställde behärskar.

Efter en tid bör man göra en uppföljning för att se om den nyanställde inhämtat informationen. I ett bra introduktionsprogram ingår vidare att ar- betsledare och skyddsombud håller nära kontakt med den nyanställde i hans arbete och lär honom att redan från början arbeta så säkert som möjligt. Hänsyn måste givetvis tas till om den nyanställde har tidigare vana vid förekommande arbetsuppgifter och förhållanden.

Ej sällan är arbetsuppgifter av den att att arbetstagare måste ha särskild kunskap och erfarenhet med hänsyn till den fara för ohälsa eller olycksfall som är förbunden med arbetet. Som exempel på sådana uppgifter kan nämnas skötsel av tryckkärl. förande av kranar, truckar och grävmaskiner. spräng- ningsarbete, arbete med vissa kemiska ämnen e. d. Men även i fråga om en rad andra arbetsuppgifter gäller att utbildning för uppgiften har en säkerhets- aspekt. Arbetsmiljöutredningen vill understryka att arbetsgivaren skall ha ansvaret för att den som sätts att sköta ett arbete har de kunskaper som be- hövs. Uppmärksamhet måste också ägnas åt att arbetsledande personal har kunskaper om hur handledning bör ske.

Särskild skyddsinstruktion kan vara nödvändig för att visa på vilka tek- niska och organisatoriska lösningar som finns för att nå betryggande säkerhet. En fortlöpande information om nya förhållanden är dessutom av stor be- tydelse. Olika verksamheter och arbetsuppgifter ställer olika fordringar på skyddsanvisningar och upplysningar från arbetsgivarens sida. Alldeles sär- skild uppmärksamhet kan behöva ägnas åt skyddsinstruktion liksom åt led- ning när det gäller minderåriga eller invandrare. Rent allmänt kan dessutom anföras följande.

Instruktionsgivning får aldrig ses som en isolerad del av arbetarskyddet. Inställningen till risktagning påverkas helt naturligt av kunskap om faran och möjligheterna att vidta motåtgärder. Det bör emellertid observeras att attityden också bestäms av en rad andra omständigheter.! När man väljer ar- betssätt väger man ofta arbetsresultat, förtjänstmöjligheter och minsta an- strängning mot kraven på säkerhet. Det gäller därför att söka organisera ar- betet på sådant sätt att det vid en samlad bedömning framstår som något ; ofrånkomligen förnuftigt och positivt att vidta anvisade skyddsåtgärder. In- struktionen måste här ge en klar motivering. Förhållandet är naturligtvis detsamma när det gäller att få fram en riktig attityd till personlig skydds- utrustning, som i vissa fall måste bäras för att förebygga ohälsa och olycksfall. Utredningen vill betona att en utveckling från bundna och ofria arbetsformer mot ökat självbestämmande och större yrkesmässigt ansvar i enlighet med den föreslagna arbetsmiljölagen samtidigt bör leda till ökat engagemang för säkerheten i arbetet.

För att den enskilde arbetstagaren skall kunna medverka i skyddsarbetet behöver han i första hand ha god kännedom om hur den egna arbetsuppgiften skall utföras på ett säkert sätt. Viktigt är emellertid också att informera om produktionsprocessen i stort. Detta kan ha omedelbar betydelse från skydds- synpunkt genom att den anställde blir medveten om vad hans handlande kan ha för verkningar längre fram i produktionsförloppet. Det bör också ge den anställde ökat intresse att delta i skyddsarbetet. Att ha en överblick av i vad den egna insatsen betyder i arbetssammanhanget är enligt synsättet i . modernt arbetarskydd dessutom en av grundförutsättningarna när det gäller i att främja arbetstillfredsställelse och därmed hälsa i vid bemärkelse. l Arbetsmiljöutredningen har här sökt utveckla vad som bör gälla beträf- fande olika moment av introduktion, utbildning och instruktion. En viktig » del av det förebyggande arbetarskyddet ligger inneslutet häri. God utbildning för arbetsuppgiften och noggrann introduktion och instruktion är nödvändiga betingelser för säkerheten i arbetet och för att arbetsförhållandena skall kunna upplevas som tillfredsställande av de anställda. Bestämmelser i dessa avse- enden föreslås i 3 kap. 3 ;" första stycket arbetsmiljölagen. Genom de före- slagna bestämmelserna understryks att arbetsgivare skall tillse att arbetsta- gare får god kännedom om de förhållanden under vilka arbetet bedrivs och upplyses om de risker som kan vara förbundna med arbetet. l bestämmel- serna betonas också att arbetsgivare skall förvissa sig om att arbetstagare har den utbildning som behövs och vet vad han har att iaktta för att undgå riskerna i arbetet.

Frågor om utformande av introduktionsprogram oc'n skyddsinstruktioner har sin naturliga plats i skyddskommittén liksom också frågor om den ut— bildning som krävs i skyddshänseende på den aktuella arbetsplatsen.

I detta sammanhang bör också framhållas bestämmelsen i 7 kap. 4 ; för- . slaget till arbetsmiljölag att arbetsgivare och arbetstagare gemensamt svarar för att skyddsombud får erforderlig utbildning. Bestämmelsen har förts över från arbetarskyddslagen. där den infördes genom 1973 års ändringar.

Redan innan arbetarskyddslagen kom till tog arbetsmarknadsparterna ini- tiativ till gemensamma insatser för att tillgodose behovet av utbildning i ar- betarskyddsfrågor. Deras medverkan till information och utbildning har där- efter blivit alltmera aktiv och omfattande. Genom de olika parternas gemen-

samma försorg har utarbetats studiematerial. En rad kurser och konferenser har anordnats. I kurserna har deltagit ett stort antal skyddsombud, arbets- ledare m. fl. En omfattande utbildningsverksamhet i skyddsfrågor har också bedrivits av fackförbunden och deras lokalavdelningar. I samband med 1973 års reform har utbildning i arbetsmiljöfrågor tagits upp på bred front och ett detaljerat kursprogram har gjorts upp. I utbildningen har tonvikten lagts på att informera om och diskutera frågor om lagstiftning, lokal skyddsverksam- het, företagshälsovård och olika arbetsmiljöproblem.

I utbildningen har även arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen medverkat i stor utsträckning. Till arbetarskyddsstyrelsen har knutits en central utbildningsdelegation med uppgift att verka för samordning av ut- bildningsverksamheten och att ange riktlinjer för utbildningens innehåll m. m. I utbildningsdelegationen ingår bl. a. representanter för styrelsen. ar- betsmarknadens parter och arbetarskyddsfonden. I anslutning till den nu nämnda utbildningen erinras också om att arbetarskyddsstyrelsen svarar för vidarutbildning av skyddsingenjörer. företagsläkare och företagssköterskor. Utbildningsfrågorna berörs också i kapitel 22.

8.5. Ensamarbete

Arbetes utförande tillsammans med andra eller i ensamhet är också en fråga om arbetets uppläggning. Frågan var aktuell vid arbetarskyddslagens till- komst och har även senare livligt debatterats.

I gällande arbetarskyddslag finns ingen bestämmelse om ensamarbete. Ar- betarskyddsstyrelsen eller yrkesinspektionen kan emellertid i särskilda fall ingripa mot ensamarbete med stöd av den allmänna bestämmelsen i 7 ;" ar- betarskyddslagen. Genom 4ä arbetarskyddskungörelsen fästes uppmärk- samheten på det behov av skyddsåtgärder som kan finnas vid olika slag av ensamarbete med hänsyn till föreliggande olycksfallsrisk. Föreskrifter om ar- betets utförande vid vissa former av ensamarbete — i några fall förbud mot sådant arbete finns vidare i en rad anvisningar från arbetarskyddsstyrelsen.

Någon särskild statistik finns inte att hänvisa till angående betydelsen av ensamarbete för uppkomsten av yrkesskador. De uppgifter som finns i de yttranden som inhämtats (se bilaga 1 avsnitt 2.136) ger ingen entydig bild av olycksfallssituationen. Det är samtidigt uppenbart att svårhetsgraden vid olycksfall som inträffar i ensamarbete är helt beroende på den ensamar- betandes kontaktmöjligheter och den transportberedskap och medicinska hjälp som står till buds.

Ensamarbete förekommer inom snart sagt alla branscher. I de tidigare redovisade yttrandena har beskrivits ett stort antal arbetsuppgifter där en- samarbete anses utgöra problem. Dessa arbetsuppgifter innehåller ofta be- tydande olycksfallsrisker. De kan antingen vara förknippade med de tek- niska betingelserna vid arbetet eller föreligga på grund av kontakt med all- mänheten i svårbemästrade situationer. I en del yttranden har dessutom påpekats att ensamarbete i sig innebär en risk genom den psykiska press som den arbetande kan känna i en sådan situation, särskilt då arbetet utförs nattetid eller innebär ett stort ansvar för dyrbar utrustning 6. d.

Många faktorer inom arbetslivet har föranlett en ökad omfattning av en-

samarbete. I denna riktning verkar ökad mekanisering som ofta sprider ar- betsuppgifter över en större yta. Mekaniseringen har också gett maskiner med en sammansatt funktion t. ex. 5. k. processorer inom skogsbruket — vilka i är enmansbetjänade. Vidare medför övergången till processindustri att i många arbetsuppgifter av kontrollerande art fullgörs av ensamarbetare. Ra- tionaliseringssträvanden över huvud taget har inneburit att en rad sysslor som tidigare utförts tillsammans med medhjälpare numera sköts av en per- son. Ett exempel är enmansbetjäning av vissa lok vilket förekommer såväl inom statens järnvägars driftsområde som vid olika industrijärnvägar.

På samma gång som man i arbetslivet finner exempel på ökad förekomst av arbetsformer som kan rubriceras som ensamarbete har en utveckling skett av olika typer av teknisk utrustning med hjälp av vilken ensamarbetaren kan stå i kontakt med omvärlden. Denna utveckling har medfört att möj— lighet ofta finns att begränsa den enskildes utsatthet vid ensamarbete.

Utmärkande för ensamarbete är inte bara att arbetsformen kan innebära särskilda risker från olycksfallssynpunkt. Ensamarbetet innehåller också mo- ment som från psykologisk och social synpunkt kan göra arbetsformen sär- skilt påfrestande. En påtaglig orsak kan här vara att man känner oro för kon- sekvenserna av ett olycksfall eller insjuknande. En annan orsak kan vara fruktan att man inte ensam skall klara upp komplicerade eller oväntade hän- delser som inträffar under tjänstgöringen. Själva ensamheten som sådan kan också ha en pressande inverkan på människan. Känslan av obehag under ensamarbete är ofta särskilt framträdande vid tjänstgöring nattetid. Samtidigt måste betonas att olika människors sätt att uppleva ensamhet i arbetet va- , rierar inom vida gränser. Vissa arbetstagare kan uppleva ett ensamarbete — l exempelvis kontrollarbete nattetid som en helt nedslitande arbetsform me- j dan andra utan obehag fullgör samma slags uppgifter. l En svårighet vid lagstiftning om ensamarbete är att begreppet ensamarbete * är i viss mån flytande. Från det typiska ensamarbetet — t. ex. skogsarbete utan mänsklig kontakt under stora delar av arbetsdagen eller vakttjänst av ensam arbetstagare i maskinstation — finns många steg innan man når ar- betsformer som klart innebär att arbetet utförs i direkt och nära kontakt med andra människor. Viss skillnad måste dessutom göras mellan arbete som ar- betstagare utför utan att arbetskamrater finns närvarande och ensamarbete . som utförs utan att möjlighet finns till direktkontakt med människor över huvud.

Utredningen vill med angivna utgångspunkter anföra följande. När man lägger upp arbetsuppgifter bör hänsyn tas till att ensamarbete kan vara förenat med speciella påfrestningar av psykisk art. Vid ensamarbete måste under alla förhållanden särskilt beaktas om sådan utrustning är till- gänglig att möjlighet finns till kontakt med den som utför arbetet och om tillfredsställande transportberedskap upprätthålls så att den ensamarbetande kan få hjälp om han råkar ut för olycksfall eller drabbas av sjukdom.

Frågorna vid ensamarbete bör lösas i enlighet med den föreslagna bestäm- melsen i 2 kap. 1 ; andra stycket arbetsmiljölagen att arbetet skall anpassas efter människans förutsättningari fysiskt och psykiskt avseende. För att fästa uppmärksamheten på de olägenheter som kan vara förknippade med ensam- arbete föreslår utredningen att i 3 kap. 3 ;" andra stycket arbetsmiljölagen förs

in en bestämmelse att arbetsgivare skall beakta den särskilda risk för ohälsa och olycksfall det kan medföra att arbetstagare utför arbete ensam.

Det följer av samverkansreglerna i 7 kap. 4 och 9 ä;" förslaget till arbets- miljölag att samråd skall ske innan ensamarbete anordnas. I kapitel 13 be- handlas frågor om partsinflytande på arbetsmiljöfrågor. Utredningen hänvi— sar också till vad som anförs i avsnitt 8.9 om rätt för arbetstagare att underlåta att utföra farligt arbete i avvaktan på besked om det skall fortsättas. Där be- handlas frågan om införande av en särskild bestämmelse i detta avseende i arbetsmiljölagen. Denna bestämmelse blir av betydelse även när det gäller frågor om ensamarbete.

Arbetsmiljöutredningen anser med hänsyn till de faror som kan vara för- enade med ensamarbete att skyddsombuden bör ha särskilda möjligheter att ingripa mot ensamarbete som för den anställde innebär risk från skyddssyn- punkt. Här kan komma i fråga både fall där själva utförandet av arbetet in- nebär större risker vid ensamarbete än annars och fall där den omständig- heten att arbetstagare är ensam ökar riskerna med hänsyn till svårighet att få hjälp vid olycks- eller sjukdomsfall. Har överenskommelse inte träffats mellan parterna och innebär ensamarbete särskilda risker för den anställde. bör sålunda skyddsombud kunna bestämma att ensamarbete inte får anord— nas i avvaktan på ställningstagande av yrkesinspektionen. En bestämmelse av detta innehåll föreslås i 7 kap. 7; arbetsmiljölagen. Den föreslagna be- stämmelsen bör kunna bli en viktig trygghetsskapande faktor för den an- ställde. eftersom frågor om ensamarbete ofta måste bedömas med tanke på omständigheterna i det enskilda fallet som skyddsombudet får antas vara väl förtrogen med.

Angående skyddsombuds ansvar vid ingripande mot ensamarbete bör samma regler gälla som vid avbrytande av arbete som innebär omedelbar och allvarlig fara för arbetstagares liv eller hälsa. Något skadeståndsansvar föreslås följaktligen inte men skyddsombud. som missbrukar sina befogen- heter. kan fråntas sitt uppdrag av den fackförening som utsett ombudet.

8.6. TV-övervakning m. m.

Behandlingen av ensamarbete har lett in på frågor om teknisk apparatur för att undvika vissa olägenheter vid ensamarbete. Ett sådant hjälpmedel kan vara TV—övervakning. Som integritetsskyddskommitten framhållit (se bilaga 1 avsnitt 2.135) kan emellertid TV på arbetsplatser också utnyttjas på ett sätt som inte är godtagbart. Härmed avses att genom TV kan utforskas vad som utgör den anställdes privata förhållanden. Integritetsskyddskommitténs förslag behandlas f. n. ijustitiedepartemen- tet. Enligt förslaget skall i brottsbalken införas regler till skydd mot bruket av viss optisk apparatur, däribland apparatur för TV-övervakning. Reglerna innebär i huvudsak skydd för den enskilde i hans bostad eller på en anstalt där han vårdas. Dessutom bereder de integritetsskydd vid uppenbara kränk- ningar på plats där den enskilde är skyddad för allmän insyn. Kommittén föreslår även en lag om TV-övervakning som gäller övervakning från såväl myndigheters som enskildas sida. Tillstånd skall fordras för övervaknings-

kamera som är anbringad så att den kan riktas mot plats som är upplåten för eller annars nyttjas av allmänheten. Som tillståndsmyndighet föreslås länsstyrelsen. lnnan tillstånd meddelas skall yttrande inhämtas från den kommun där övervakningskameran skall brukas.

De föreslagna reglerna ger visst skydd även mot missbruk av TV-över— vakning på arbetsplatser. Detta är främst fallet i fråga om arbetsplatser som är förlagda till plats som även nyttjas av allmänheten. Enligt förslaget till lag om TVoövervakning skall övervakningskamera brukas med tillbörlig hänsyn till enskilds personliga integritet. ! det föreslagna tillståndsförfarandet finns emellertid ingen garanti för att arbetstagarnas anspråk på integritets- skydd beaktas. Enligt arbetsmiljöutredningens uppfattning kan finnas an- ledning att bereda även de anställda tillfälle att yttra sig i ärende angående tillstånd att bruka övervakningskamera. Arbetstagarna bör härvid på mot- svarande sätt som redan sker i byggnadslovsärende företrädas av skydds- ombud, skyddskommitté eller organisation som företräder dem. Arbets- miljöutredningen föreslår att lagförslaget kompletteras med en bestämmelse i detta avseende.

Övriga frågor om bruk av TV på arbetsplatser bör i allmänhet kunna lösas genom överenskommelse mellan parterna. Med stöd av den allmänna fö- reskriften i 2 kap. 1 ; andra stycket förslaget till arbetsmiljölag bör emellertid ingripande kunna ske mot missbruk av teknisk apparatur som riktar sig mot den anställdes berättigade anspråk på integritetsskydd.

8.7. Legotillverkning m. m.

Vid olika slags entreprenad-. upphandlings- och legotillverkningsavtal kan arbetsmiljöproblem flyttas över från ett företag till ett annat. Det kan ex- empelvis vara fråga om tillverkning vari ingår ett farligt ämne som ej får användas eller kräver särskilda skyddsåtgärder. ] fall där entreprenadföretag utför arbete på samma arbetsställe som uppdragsgivaren innebär de bestäm- melser som föreslås i arbetsmiljölagen om arbetarskyddet på gemensamt ar- betsställe att uppdragsgivaren har ett samordningsansvar beträffande de åt- gärder som behövs i skyddshänseende. I övrigt har uppdragsgivaren eller kö- paren inget särskilt ansvar för skyddsförhållandena inom entreprenadföretag eller företag som utför legotillverkning eller annan tillverkning. Detta moti- veras av att vissa företag annars måste ges eller tvingas skaffa sig en be- stämmanderätt över andra företag som i sin tur skulle rubba förutsättning- arna för de möjligheter som bör finnas till företagsetablering.

Enligt det till lagrådet remitterade förslaget till lag om medbestämman- de i arbetslivet får den fackliga organisationen förhandlings- och informa- tionsrätt även i frågor angående avtal med annat företag om entreprenad, upphandling eller legotillverkning. Anser den fackliga organisationen att sådant avtal kan innebära risk för kringgående av den arbetsrättsliga lag- stiftningen —exempelvis arbetsmiljölagstiftningen kan organisationen utö- va vetorätt. Härigenom kan bevakas att arbetsmiljöproblemen uppmärk- sammas även av den lokala skyddsorganisationen i detta företag.

Särskilda befogenheter påkallas emellertid för tillsynsmyndigheterna att agera i dessa sammanhang. Myndigheterna måste ha möjlighet att snabbt lokalisera arbetsmiljöproblem som kan tänkas föreligga eller uppkomma vid utförande av arbete eller tillverkning av produkter för annat företags räkning. Arbetsmiljöutredningen föreslår därför i 8 kap. 3 & andra stycket arbetsmil- jölagen en bestämmelse att den som i sin verksamhet använder viss produkt elleruppdrar åt annan att utföra visst arbete skall vara skyldig att efter an- fordran upplysa tillsynsmyndighet om vem som levererar produkten eller utför arbetet.

8.8. Arbetstagares skyldigheter

För att arbetsmiljön skall bli tillfredsställande är det nödvändigt att de an- ställda visar intresse för skyddsfrågorna och aktivt deltar i skyddsarbetet. I det föregående har understrukits betydelsen av att de anställda engagerar sig i det organiserade skyddsarbetet.

Av arbetsmiljölagen bör framgå att den enskilde arbetstagaren vid full- görande av sitt arbete skall medverka till att åstadkomma en god arbetsmiljö. Han skall följa givna föreskrifter samt använda de skyddsanordningar och iaktta den försiktighet i övrigt som behövs för att förebygga ohälsa och olycksfall. I 3 kap. 4 & första stycket lagförslaget har tagits upp bestämmelser som understryker detta.

Av den föreslagna bestämmelsen följer att arbetstagaren skall visa om- tanke i arbetet och medverka till en god ordning på arbetsplatsen. Han skall också ha sin uppmärksamhet riktad på att anordningar som han använder är i gott skick i skyddstekniskt avseende och på skyddsförhållanden över huvud. Om han iakttar felaktigheter eller brister skall han anmäla dessa till arbetsledare eller skyddsombud.

I avsnitt 8.9 behandlas arbetstagares möjligheter att underlåta att utföra arbete i avvaktan på besked om det skall fortsättas.

Idet föregående har framhållits att rätt bedriven introduktion. instruktion och utbildning liksom arbetets allmänna uppläggning är av grundläggande betydelse också för att det blir god efterföljd av skyddsföreskrifter på arbets- platsen. Fråga kan dock komma upp om vägran av arbetstagare att följa fö- reskrifterna kan vara tillräcklig anledning för uppsägning.

Enligt lagen (1974:12) om anställningsskydd skall uppsägning från arbets- givarens sida vara sakligt grundad. I förarbetena anfördes (prop. l973:lZ9) beträffande uppsägningar som hänför sig till den anställde personligen att kravet på saklig grund borde anses uppfyllt först vid klart dokumenterad olämplighet. En ordervägran borde inte utan vidare anses utgöra grund för uppsägning. Det framhölls härvid att omständigheterna i det enskilda fallet kan ha varit sådana att arbetstagaren haft rimliga skäl för sin vägran. Saklig grund för uppsägning får dock enligt dessa uttalanden anses föreligga om arbetstagarens ordervägran framstår som ett uttryck för en allmän ovillighet att rätta sig efter arbetsgivarens anvisningar.

Det är som arbetsmiljöutredningen ser det uppenbart att skyddsarbetet kan äventyras om arbetstagare inte vill rätta sig efter de skyddsföreskrifter som

gäller på arbetsplatsen. Underlåtenhet i detta avseende kan medföra risker inte bara för den egna säkerheten och arbetskamraternas utan också inverka i ogynnsamt på skyddsnivån över huvud. Ett medel som det här kan bli fråga om att tillgripa är att skilja arbetstagaren från anställningen. Frågan huruvida saklig grund för uppsägning föreligger eller ej får härvid bedömas enligt lagen om anställningsskydd med beaktande av de skyddsskäl som kan tala mot fortsatt anställning. Föreligger speciella skäl för vägran att rätta sig efter skyddsföreskrifter. t. ex. överkänslighet för viss skyddsutrustning. bör givet- vis andra åtgärder såsom omplacering övervägas.

8.9 Underlåtenhet att utföra farligt arbete.

] Arbetstagarens rätt att i sitt arbete underlåta att utsätta sig för fara ingår som » en viktig del i den totala arbetssituationen. Frågan hänger nära samman med ( skyddsombudens möjligheter att ingripa i situationer som innebär fara för ll arbetstagarna. I sitt förra betänkande Bättre arbetsmiljö inriktade sig arbets- l miljöutredningen särskilt på samverkansfrågorna, i synnerhet skyddsombu- * dens uppgifter och befogenheter. Förslaget ledde i den delen bl.a. till att skyddsombuden fr. o. m. den 1 januari 1974 fick en lagreglerad befogenhet att i utpräglade farosituationer avbryta verksamheten i avvaktan på ställ- t ningstagande av yrkesinspektionen. Bestämmelsen finns i 40b; arbetar- skyddslagen och föreslås bli överförd till 7 kap. 7; första stycket i den fö- reslagna arbetsmiljölagen. Enligt den nämnda bestämmelsen kan skyddsom- i bud. när visst arbete innebär omedelbar och allvarlig fara för arbetstagarens liv eller ohälsa och rättelse inte genast kan uppnås genom hänvändelse till arbetsgivaren, bestämma att arbetet skall avbrytas i avvaktan på yr- kesinspektionens ställningstagande. Skyddsombudets befogenhet att avbryta arbete har i 7 kap. 7ä tredje stycket förslaget till arbetsmiljölag utvidgats till att över huvud gälla när det är påkallat från skyddssynpunkt att ingripa mot arbete som arbetstagare utför ensam.

Genom att skyddsombuden sålunda har tillagts vittgående befogenheter när det gäller att förhindra farliga situationer i arbetet har arbetstagarnas si- l tuation i nu berört hänseende förbättrats. Frågor som rör arbetstagares rätt att underlåta att utföra farligt arbete har emellertid inte därmed lösts helt och hållet.

I betänkandet Bättre arbetsmiljö (s. 249) framhöll arbetsmiljöutredningen att frågor som rör den enskilde arbetstagarens möjlighet att vägra utföra far- ligt arbete inte kunde ses isolerade utan borde prövas i samband med över- väganden inom kollektivavtalsrätten som berör även andra former av arbets— inställelse. De borde därför diskuteras i anslutning till den översyn av ar- betsfredslagstiftningen som hade inletts av arbetsrättskommitte'n. Utred- ningen uttalade vidare sin avsikt att i ett kommande betänkande återkomma till dessa frågor, inte minst i anslutning till problem som rör ensamarbete. Sedan nu arbetsrättskommittén lagt sitt betänkande Demokrati på arbets- platsen (SOU 1975: I) får arbetsmiljöutredningen ta upp frågorna till närmare behandling.

Genom tjänsteavtalet ställer arbetstagaren sin arbetskraft till arbetsgiva- rens förfogande för mer eller mindre bestämda arbetsuppgifter. Arbetsgiva- rens arbetsledningsrätt motsvaras i princip av en lydnadsplikt för arbetsta- garen. Lydnadsplikten är emellertid försedd med begränsningar i skilda hän— seenden. Vet arbetsgivaren själv att ordern är avtalsstridig eller borde han ha förstått det. behöver ordern inte åtlydas. Arbetstagaren är inte heller skyl- dig att utföra en order som innebär brottslig handling eller innebär överträ- delse av någon lagföreskrift som avser den allmänna säkerheten. Arbetsgi- varen har i princip inte heller rätt att föreskriva något villkor som strider mot goda seder. Slutligen gäller att arbetstagaren inte är skyldig att åtlyda en order som utsätter honom för fara till liv och hälsa (jämför SOU 197521 5. 331). Längre gående begränsningar kan följa av avtal.

Enligt gällande rätt viker sålunda lydnadsplikten bl. a. vid order att utföra arbete som objektivt sett innebär fara till liv och hälsa. Arbetstagaren får på egen risk bedöma om i en viss situation vägran att utföra förelagd arbets- uppgift utgör avtalsbrott. Arbetsrättskommitten föreslår i betänkandet De- mokrati på arbetsplatsen (SOU 1975:1 s. 820) beträffande omfattningen av arbetsgivarens tolkningsföreträde i fråga om arbetets ledning och fördelning enligt kollektivavtal, att tolkningsföreträdet och motsvarande lydnadsplikt skall sättas ur spel också när en arbetsorder enligt arbetstagares berättigade subjektiva uppfattning innebär fara till liv och hälsa. Motsvarande ordning har tagits upp i lagrådsremissen. Förslaget medför att arbetstagaren löper mindre risk att göra sig skyldig till otillåten arbetsvägran än som är fallet. om lydnadsplikten viker endast när fara objektivt sett får anses vara för han- den. Det finns anledning anta att nu angivna synsätt kommer att slå igenom också på icke kollektivavtalsreglerade förhållanden.

Enligt arbetsmiljöutredningens mening är den omfattning av arbetstaga- rens rätt att vägra utsätta sig för fara i arbetet som arbetsrättskommittén har föreslagit välavvägd. Arbetstagaren går fri så snart hans uppfattning av faran är berättigad med hänsyn till de omständigheter i vilka han befann sig. Den närmare omfattningen av rätten till arbetsvägran i nu berörda fall överlåts åt domstolarna. främst arbetsdomstolen. att utforma i praxis.

Även om frågan om den enskilde arbetstagarens rätt i allmänhet att vägra utföra farligt arbete sålunda kan förutsättas få en tillfredsställande lösning inom ramen för den pågående arbetsrättslagstiftningen. finns det enligt ar- betsmiljöutredningens mening skäl att i visst hänseende överväga ytterligare reglering av frågan. Denna hänger. som utredningen inledningsvis antytt. nära samman med rätten för skyddsombud att i vissa fall avbryta arbete. När en arbetstagare som ställs inför en farlig arbetsuppgift har möjlighet att vända sig till företrädare för arbetsgivaren eller skyddsombudet. bör han na- turligtvis göra det. Föreligger sådan situation som avses i 7 kap. 7; första stycket i den föreslagna arbetsmiljölagen. kan arbetet komma att stoppas med stöd av den nämnda paragrafen. Av intresse i detta sammanhang är med hänsyn härtill närmast frågan om arbetstagarnas rätt att i en farosituation inställa arbetet föratt rådgöra med skyddsombud eller arbetsledare. Med hän— syn till det nära samband som denna fråga har med arbetsmiljöproblemen anser utredningen önskvärt att den särskilt behandlas i den kommande ar- betsmiljölagen. En uttrycklig reglering av vad som skall gälla i detta hän- seende kan antas upplevas som ett påtagligt stöd för den enskilde arbets-

tagaren i den inträffade farosituationen. Den underlättar för honom att ta ställning i frågan om arbetet skall fortsättas.

Arbetsmiljöutredningen vill i detta sammanhang peka på ett förslag som har övervägts i Norge. Det innebär att arbetstagaren. som ett led i en allmän aktsamhetsplikt. åläggs att underrätta arbetsledaren. arbetsgivaren eller skyddsombudet när han upptäcker fel eller brist som kan medföra fara för liv eller hälsa. Anser han att han inte utan sådan fara kan fortsätta arbetet. är han skyldig att avbryta detta i avvaktan på besked av arbetsgivaren eller dennes företrädare. Det nu beskrivna förslaget visar på en möjlighet att inom arbetsmiljölagstiftningen reglera frågan om arbetstagarens uppträdande när han står inför en riskabel arbetsuppgift. Utredningen har i enlighet härmed närmare övervägt en ordning genom vilken arbetstagarens avbrytande av farligt arbete inordnas i hans allmänna skyldighet att iaktta försiktighet enligt förslaget till arbetsmiljölag.

Utredningen föreslår sålunda till en början att i 3kap. 4; andra stycket arbetsmiljölagen tas in en föreskrift att arbetstagare skall underrätta företrä- dare för arbetsgivaren eller skyddsombud, när han finner att visst arbete innebär omedelbar och allvarlig fara för liv och hälsa. I anslutning till denna . skyldighet att ta kontakt med skyddsombud eller arbetsledare för rådfrågning föreslås en regel om skadeståndsfrihet för arbetstagaren. Han skall vara fri från skadeståndsskyldighet för skada till följd av att han underlåter att utföra arbetet i avvaktan på besked om det skall fortsättas. Till grund för be- l dömningen skall härvid läggas den anställdes egen berättigade uppfattning. " Den ordning som nu har föreslagits torde i praktiken i allmänhet tillämpas

redan nu. Den föreslagna bestämmelsen ger inte desto mindre arbetstagaren ett behövligt stöd för hans handlande i de fall då han bedömer att han med hänsyn till uppkommen fara bör avbryta arbetet för att konsultera skydds— ombud eller överordnad.

Det kan förutsättas att den föreslagna bestämmelsen i praktiken får den positiva effekten att arbetstagaren i vart fall inte fortsätter eller tar itu med en farlig arbetsuppgift utan att saken först diskuterats med arbetsgivarens representant. Det uppehåll i arbetet som blir en följd av bestämmelsen gör det också i allmänhet möjligt att tillkalla skyddsombudet. En bestämmelse

. av föreslagen innebörd får av naturliga skäl särskilt stor betydelse vid en- i samarbete. där svårighet föreligger att med kort varsel nå kontakt med ar-

betsgivare eller skyddsombud.

i Den situation som uppkommer när arbetsgivaren efter att ha tillkallats på- fordrar att arbetet skall fortsättas eller när skyddsombud inte finner skäl att avbryta arbetet omfattas inte av den nu föreslagna bestämmelsen. Frågan huruvida vägran i sådan situation utgör avtalsbrott eller inte får avgöras efter gällande arbetsrättsliga grundsatser.

8.10. Företagares eget arbete

' Viss reglering som avser arbete som arbetsgivare själv utför infördes i sam— i band med 1973 års ändringar i arbetarskyddslagen. I 53 å arbetarskyddslagen skrevs sålunda in en bestämmelse som rör arbetsgivares eget arbete. Enligt

denna gäller föreläggande eller förbud som tillsynsmyndighet meddelat mot användning av en anordning e. d. även mot arbetsgivaren själv. Också arbete som ensamföretagare utför berördes vid lagändringarna. Enligt 7 a; arbe- tarskyddslagen gäller bestämmelserna om skyddsförhållandena på gemen- samma arbetsställen även den som där driver verksamhet utan att ha ar- betstagare anställd.

Utredningen behandlar i betänkandets kapitel 15 arbetsmiljölagstiftning- ens tillämpningsområde och tar där upp frågan om ensamföretagares arbete. Utredningen är efter en genomgång av olika omständigheter av den upp- fattningen att det är naturligt och riktigt att i väsentliga avseenden tillämpa lagstiftningen om arbetsmiljön även på sådant arbete. Vad gäller ensamfö— retagare bör arbetsmiljölagen vara tillämplig vid hantering av teknisk anord- ning eller ämne som kan föranleda ohälsa eller olycksfall. Även bestäm- melserna om gemensamma arbetsställen bör gälla på arbete som ensamfö— retagare utför. I fråga om arbete som arbetsgivare själv utför bör lagstift— ningen gälla i tillämpliga delar. Inte minst med tanke på de anställdas sä- kerhet är det viktigt att gällande föreskrifter iakttas även i arbete som ar- betsgivare utför personligen.

Som en allmän regel föreslås därför i 3 kap. 5 ; arbetsmiljölagen att ar- betsgivare skall i tillämpliga delar följa lagen och med stöd därav meddelade föreskrifter även i vad avser arbete som han själv utför. Också ensamföre- tagare bör självfallet iaktta försiktighet i sitt arbete över huvud. Ansvaret preciseras i 3 kap. 5 ; lagförslaget till att gälla i fråga om tekniska anordningar. ämne som kan föranleda ohälsa eller olycksfall och gemensamma arbetsstäl- len.

De närmare kraven på ensamföretagarna bör liksom kraven enligt arbets- miljölagen överlag utformas genom arbetarskyddsstyrelsens författnings- verksamhet. Styrelsen har därvid att väga angelägenheten av en god arbets- miljö mot kostnader och andra svårigheter för dem som åläggs olika skyl- digheter. När det gäller ensamföretagare anser utredningen det naturligt att främst inrikta föreskrifterna på sådana situationer där denne normalt verkar antingen tillsammans med anställda eller annars i samma slags miljö som arbetstagare. Det kan också finnas särskild anledning att ge föreskrifter om t. ex. besiktning av vissa tekniska anordningar, användande av vissa farliga ämnen e. d. Däremot bör man. även om det gäller hantering som i och för sig omfattas av lagen. undvika ingående reglering av ensamföretagarens ar— betsförhållanden i sådana hänseenden som inte kan bli föremål för tillsyn eller där regleringen kan upplevas som ett obehörigt ingrepp i den personliga integriteten.

I fråga om arbete som arbetsgivare utför personligen har den föreslagna bestämmelsen sin största betydelse när arbetsgivaren deltar i arbetet tillsam- mans med de anställda. I övrigt finns anledning att anlägga samma betrak- telsesätt på sådant arbete som enligt vad nyss anförts bör läggas på arbete av ensamföretagare.

Arbetarskyddslagstiftningens utvidgning till att gälla väsentliga frågor i en- samföretagarens arbetsmiljö behandlas vidare i kapitel 15 och 18.

8.11. Gemensamma arbetsställen

Genom 1973 års ändringar i arbetarskyddslagstiftningen infördes viktiga be- stämmelser om arbetsmiljön på gemensamma arbetsställen. Bestämmelserna avser fall där två eller flera personer samtidigt driver verksamhet på samma arbetsställe. Särskilda skyldigheter i skyddshänseende finns då för byggherre, arbetsgivare. arbetstagare och ensamföretagare. I förarbetena till 1973 års lag- ändringar har lämnats utförlig beskrivning om hur bestämmelserna om ge- mensamma arbetsställen skall tillämpas.

Nämnda bestämmelser har stor räckvidd och innebar genomgripande för- ändringar i förhållande till tidigare läge. Det är med hänsyn till den korta tid bestämmelserna varit i kraft inte möjligt att göra någon närmare värdering av hur de verkat.

Ett allmänt intryck är emellertid att bestämmelserna på många gemen- samma arbetsställen haft stor betydelse när det gällt att få till stånd ett samlat skyddsarbete och klara ansvarsförhållanden. Detta gäller särskilt byggarbets- platser. Bygghälsan, som är byggnadsindustrins organisation för företagshäl- sovård, har med ledning av bestämmelserna ställt samman detaljerade regler om hur det gemensamma skyddsarbetet skall bedrivas på byggarbetsplatser- na. På övriga gemensamma arbetsställen är det, som utredningen förutskic- kade i sitt förra betänkande, svårare att åstadkomma enhetliga tillämpnings- regler beroende på att förhållandena skiftar så starkt på de arbetsplatser det är fråga om. Gemensamma arbetsställen är vanligen förekommande i sam- band med olika slags underhålls—, tillsyns- och transportarbeten på fasta driftsställen. Parallellt med det ordinarie arbetet kan här av utomstående fö— retag drivas olika slag av arbete. Det kan gälla både uppdrag till entrepre- nadföretag av mer eller mindre stadigvarande natur och tillfälliga uppgifter. Ett annat slag av gemensamt arbetsställe uppkommer åter då fler än en ar- betsgivare är verksamma med skogsarbete e. d. på tillfälligt arbetsställe. Ytterligare en typ av gemensamt arbetsställe, vilken inom sig rymmer många varianter, föreligger då skilda företag delar olika slags utrymmen.

Särskilt vad gäller fasta driftsställen där olika slag av entreprenadverksam- het bedrivs är det angeläget att finna former för ett obligatoriskt samord- ningsansvar. Genom den bestämmelse som tillkom i 53 aä första stycket arbetarskyddslagen genom 1973 års ändringar har ett särskilt arbetarskydds- ansvar införts för den som råder över arbetsställe. Det är i detta läge naturligt att i en ny lag gå vidare och lägga ett samordningsansvar på den som råder över fast driftsställe när två eller flera företag samtidigt driver verksamhet där. Denne bör liksom byggherre kunna överlåta ansvaret. Att så sker kan vara lämpligt om den verksamhet som hör till det fasta driftsstället i något fall framstår som obetydlig i förhållande till verksamhet som där bedrivs av utomstående företag. Möjlighet att träffa överenskommelse måste också fin- nas med tanke på fall där byggarbetsplats och fast driftsställe sammanfaller.

] samordningsansvaret för den som råder över fast driftsställe bör, på sam- ma sätt som redan är fallet beträffande byggherres ansvar. ligga en skyldighet att allt efter behovet bygga upp och svara för en lämplig organisation för att , bedriva skyddsarbete i samverkan. En viktig del av ansvaret för samordning av skyddsåtgärder är att tidsmässigt planera de skilda företagens verksamhet så att hälso- och olycksfallsrisker inte uppstår på grund av att olika gruppers

arbeten stöter samman. Genom den samordningsansvariges försorg skall vidare göras klart vilka arbetsgivare eller ensamföretagare som skall stå för olika slags skyddsanordningar på arbetsstället. Om den samordningsansva- rige försummar sitt ansvar eller om övriga arbetsgivare. ensamföretagare eller arbetstagare underlåter att följa anvisningar från den samordningsansvarige finns möjlighet för arbetarskyddsmyndigheterna att ingripa.

Övriga gemensamma arbetsställen rymmer inom sig en rad fall som inte är generellt klart avgränsbara gentemot icke-gemensamma arbetsställen. Här bör yrkesinspektionen ha möjlighet att — om överenskommelse inte träffas om vem som skall vara samordningsansvarig på det gemensamma arbets— stället efter bedömning i det enskilda fallet meddela erforderliga föreskrifter om samordningsansvaret. Arbetsmiljöutredningen förutsätter att arbetar- skyddsmyndigheterna med uppmärksamhet följer utvecklingen på samtliga de arbetsställen där skyddsförhållandena behöver regleras med utgångspunkt i de ifrågavarande bestämmelserna.

Mot bakgrunden av det anförda föreslår utredningen att i arbetsmiljölagen slås fast att den som råder över fast driftsställe skall ha ett ansvar för sam- ordningen i skyddshänseende när två eller flera företag samtidigt driver verk— samhet på arbetsstället. I övrigt föreslås att arbetarskyddslagens bestämmel- ser om gemensamma arbetsställen förs över i sak oförändrade till arbetsmil- jölagstiftningen. Huvudbestämmelserna återfinns i 3 kap. 6 och 7 åå och 8 kap. öä lagförslaget.

8.12. Upplåtare av lokal eller markområde

Bestämmelser om upplåtare finns på åtskilliga ställen i arbetarskyddslagen. Här bör nämnas 46 s om upplåtelse av grustag. 53 ; tredje stycket om upp- låtelse av arbetslokal eller personalrum och slutligen 53 a ; första stycket om ansvar för den som råder över arbetsplats.

Ansvaret för att arbetsförhållandena är tillfredsställande i skyddshänseen- de bör i första hand vila på arbetsgivaren. ] vissa fall där denne inte har prak— tiska möjligheter att vidta åtgärder måste tillsynsmyndigheterna dock kunna vända sig mot den som förfogar över sådana möjligheter.

Bestämmelsen i 53 a ; första stycket arbetarskyddslagen infördes på ut- redningens förslag genom 1973 års lagändringar. Den behövs. som utveck- lades vid dess tillkomst. när den anställdes arbetsgivare saknar rådighet över arbetsställe där arbete utförs. Redan i gällande lydelse avses även den si- tuationen att det är ensamföretagare som råder över arbetsställe där åtgärd påkallas med hänsyn till arbetsförhållandena för utomstående arbetstagare. Bestämmelsen bör nu ges vidgad omfattning och avse även fall då ensam- företagare är sysselsatt på främmande arbetsställe.

Enligt 46 & arbetarskyddslagen åligger det ägare eller nyttjanderättshavare till mark på vilken grustag eller liknande arbetsställe är beläget att, om han mot ersättning låter någon där hämta grus eller annat sådant. se till att ar- betsstället hålls i godtagbart skick från skyddssynpunkt. De förhållanden som avses med denna bestämmelse bör enligt arbetsmiljöutredningens mening

regleras i samma ordning som andra fall då arbetsgivare eller ensamföretagare saknar rådighet över arbetsställe där arbete utförs.

53 ; tredje stycket arbetarskyddslagen ger tillsynsmyndigheterna möjlighet att förbjuda fortsatt upplåtelse av arbetslokal eller personalrum som upplåtits till arbetsgivare. Bestämmelsen fick ändrad utformning genom 1973 års änd- ringar i arbetarskyddslagen. Avsikten var att uttrycka att meddelat förbud mot upplåtelse skall — så länge vidtagen åtgärd inte vidtagits — avse även upplåtelse till annan arbetsgivare eller ensamföretagare som bedriver verk- samhet av samma slag som förbudet avser. Bestämmelsen bör nu ges generell syftning även på upplåtelse till ensamföretagare.

I arbetarskyddslagen saknas en allmän bestämmelse med stöd av vilken tillsynsmyndighet kan vända sig mot upplåtare av markområde. Detta har ibland framstått som en brist. Som exempel kan nämnas fall när det gällt att ordna personalutrymme vid stuveriarbete inom hamnområde, vid upp- låtelse av område för torghandel e. d. Här kan 53 a & första stycket arbe- tarskyddslagen inte användas, eftersom bestämmelsen förutsätter att den ansvarige har en allmän rådighet över arbetsstället. På motsvarande sätt som redan gäller beträffande lokalupplåtelse bör därför möjlighet finnas att med- dela förbud även i fråga om markområde som upplåtits för arbete eller som personalutrymme.

Arbetsmiljöutredningen föreslår med hänsyn till det anförda att i arbets- miljölagen förs in bestämmelser om skyddsansvar för den som råder över arbetsställe eller upplåtit lokal eller markområde för arbete eller som perso- nalutrymme. Föreligger på arbetsställe missförhållanden som innebär risk för ohälsa eller olycksfall för någon som arbetar där, kan tillsynsmyndighet så- lunda enligt 8 kap. 85 förslaget till arbetsmiljölag rikta föreläggande eller förbud mot den som råder över arbetsstället även i fall då denne inte är ar- betsgivare i förhållande till den som utsätts för risken. Enligt 8 kap. 9 & lag- förslaget kan tillsynsmyndighet vidare om missförhållande i skyddshän- seende föreligger beträffande lokal eller markområde som upplåtits för arbete eller som personalutrymme — meddela förbud mot vidare sådan upplåtelse tills angiven åtgärd vidtagits med lokalen eller markområdet. En hänvisning till nämnda bestämmelser föreslås i 3 kap. llé lagförslaget.

9. Kemiska risker i arbetsmiljön och samordningen med lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga varor

9.1. Allmänna synpunkter på lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga varor

Gemensamt område för lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga varor och arbetarskyddslagstiftningen är i princip all yrkesmässig hantering av sådana varor såvitt avser skyddet för arbetstagarnas hälsa. För att man skall kunna ta ställning till hur en ny lagstiftning om arbetsmiljön bör utformas i dessa avseenden är det nödvändigt att något närmare betrakta i vad mån lagstift- ningen om hälso- och miljöfarliga varor är av direkt betydelse för den yr- kesmässiga användningen av sådana varor.

I lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga varor finns vissa mycket allmänt utformade bestämmelser och bemyndiganden. Dessa gäller över hela fältet och avser ett slags grundskydd vid all hantering. Angående bemyndigandena för produktkontrollnämnden erinras om att nämnden bl. a. kan ge föreskrif- ter om märkning och rapportering av varas sammansättning. egenskaper i övrigt och hantering samt angående anmälningsskyldighet för den som yr- kesmässigt hanterar eller importerar hälso- och miljöfarlig vara. Produktkon- trollnämndens möjlighet att ge generella föreskrifter som begränsar hante- ringen av hälso- och miljöfarliga varor inskränks i vad avser förbud att han- tera eller importera sådan vara utan särskilt tillstånd (53 ; kungörelsen om hälso- och miljöfarliga varor). Bestämmelsen kan läsas som om nämnden — utom i de fall då det är särskilt föreskrivet såsom beträffande gifter och bekämpningsmedel — ej kan meddela restriktioner om hanteringen, eftersom restriktioner alltid har ett slags förbudssida. Detta stämmer med att det be- funnits nödvändigt att i kungörelsen närmare ange nämndens befogenheter med avseende på gifter. vådliga ämnen, bekämpningsmedel och PCB—varor. Mot en formell tolkning står å andra sidan de allmänna uttalanden som gjor- des i förarbetena angående nämndens uppgifter.

Som ny föreskrift i lagen om hälso- och miljöfarliga varor av betydelse för arbetarskyddet kan pekas på bestämmelsen i 12% om rätt för tillsyns- myndighet att som ett led i den löpande tillsynen. efter särskilt beslut därom. erhålla upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen (prop. 197317 5. 113). Med hänsyn till arbetarskyddsmyndigheternas funktion som tillsyns- organ enligt Iagen torde bestämmelsen få anses ge dessa myndigheter möj- lighet att — för att utröna vilka risker en vara som hanteras på en arbetsplats medför för arbetstagarna — begära upplysningar om varans ursprung. sam-

mansättning. egenskaper i övrigt. omsättning e. d. förutom av arbetsgivaren även av tillverkare. importör eller försäljare. Någon möjlighet för arbetar- skyddsmyndighet att ingripa med märkningslöreskrifter eller andra restrik- tioner i tillverkningsledet synes produktkontrollagen däremot inte inrymma.

Lagen ger tillsynsmyndighet befogenhet att meddela föreläggande eller förbud som uppenbart behövs för att tillse efterlevnaden (13 å). Innebörden av denna bestämmelse är oklar och någon ledning ges inte i förarbetena. För arbetarskyddsmyndigheternas del tillkommer oklarheten i kompetens- område med hänsyn till att deras tillsyn anges omfatta arbetarskyddssty- relsens verksamhetsområde. I detta ingår enligt gällande arbetarskyddslag— stiftning inte att reglera ansvaret för tillverkare och försäljare av hälsofarliga varor.

Bestämmelserna i lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga varor sådana de utförts i tillämpningskungörelsen överensstämmer till stor del med tidi- gare reglering av främst gifter. vådliga ämnen. bekämpningsmedel och PCB- varor. Ett väsentligt syfte vad gäller de hälsofarliga varorna är att fastställa vilka varor som skall anses som gifter eller vådliga ämnen. Syftet med klas- sificeringen är att avgränsa sådana varor som på grund av sina egenskaper och hantering inte bör få fritt produceras eller förekomma i den allmänna handeln. Genom regler om tillståndstvång skapas kontroll över tillverkning och import av samt handel med gift. Överlåtelser av gift för konsumentbruk förhindras medan däremot överlåtelse får ske till den som skall använda giftet yrkesmässigt.

Vidare finns viktiga bestämmelser om märkning av gifter och vådliga äm- nen. Även här ärsyftet främst att skapa säkerhet i den allmänna handeln. Liksom tidigare enligt giftförordningen saknas i stor utsträckning regler sär- skilt inriktade på det yrkesmässiga användandet. Vidsträckta undantag görs i tillä-mpningsföreskrifter för märkning vid överlåtelse för sådan användning. Angående märkning av gift eller vådligt ämne som tagits i bruk för yrkes- mässig användning finns endast en allmän aktsamhetsregel.

Den yrkesmässiga användningen av gift liksom tillverkning av och handel med vådliga ämnen förutsätter anmälan till yrkesinspektionen. Bestämmel- serna härom samt reglerna om yrkesinspektionens godkännande av förestån- dare vid tillverkning av och handel med gift kan delvis betraktas som ar— betarskyddsföreskrifter som av praktiska skäl inryms i den författning som närmast reglerar dessa varukategorier.

Medan de närmare föreskrifter som utfärdats med stöd av produktkon— trollagen om gift och vådliga ämnen i mindre utsträckning är direkt inriktade på de risker som är förenade med tillverkning och yrkesmässig användning av sådana varor, gäller bestämmelserna om bekämpningsmedel och PCB- varor fullt ut även i fråga om yrkesmässig användning.

I propositionen med förslag till lagen om hälso- och miljöfarliga varor (prop. 1973217 5. 91) konstaterades att den föreslagna lagen gäller vid sidan av arbetarskyddslagstiftningen. Detta angavs innebära att sådana allmänna restriktioner av betydelse för användningen av produkter i olika hanterings- led som utfärdas med stöd av lagen bör av arbetarskyddsmyndigheterna läg- gas till grund för deras bedömningar och betraktas som minimikrav som un- der alla omständigheter måste uppfyllas. Samtidigt förutsattes att arbetar— skyddsmyndigheterna med stöd av arbetarskyddslagstiftningen meddelar

andra och strängare föreskrifter. när så påkallas för att uppfylla arbetarskyd- dets krav. De risker för arbetstagarnas hälsa som är förenade med själva till- verkningen av hälso- och miljöfarliga varor och med den yrkesmässiga han- teringen av sådana varor skulle alltså liksom dittills främst mötas med ar— betarskyddsåtgärder.

Återgivna uttalanden stämmer väl med det förhållandet att miljökontroll- utredningens förslag (SOU l972z3l) som låg till grund för lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga varor i huvudsak gick ut på att komplettera giftför- ordningens bestämmelser om skydd mot hälsofara med föreskrifter till skydd för den yttre miljön. I propositionen (s. 101) angavs emellertid också en in- riktning på arbetarskydd och andra arbetsmiljöfrågor. Med den nya lagstift- ningens hjälp skulle man kunna bättre komma till rätta även med riskerna i arbetslivet. Enligt propositionen borde denna inriktning komma till uttryck även vid lösandet av organisationsfrågorna. Det ansågs därför nödvändigt att utforma organisationen för produktkontrollfrågor så att såväl naturvår- dens och miljöskyddets som arbetarskyddets intressen tillgodosågs.

Mot denna bakgrund kan ses att chefen för arbetarskyddsstyrelsen ingår i som självskriven ledamot i produktkontrollnämnden samt att arbetarskydds- * styrelsen och yrkesinspektionen svarar för den tillsyn enligt lagstiftningen ' om hälso- och miljöfarliga varor som har samband med deras verksamhet i övrigt. Samtidigt innebär den i propositionen angivna inriktningen även på arbetarskydd en oklarhet. Den i propositionen presenterade författnings- regleringen och motiveringarna till denna präglas i hög grad av att till en ny lagstiftning förs över giftlagstiftningen kompletterad med bestämmelser till skydd för den yttre miljön. Den efterföljande administrativa regleringen ( genom produktkontrollkungörelsen och produktkontrollnämndens författ- l ningar har också i ringa grad inriktats på arbetsmiljön.

9.2. Närmare angående tillämpningsområdet för arbetar- skyddslagen och lagen om hälso- och miljöfarliga varor

Grundläggande för tillämpningsområdet av lagen om hälso- och miljöfarliga varor är vad som innefattas i begreppet hälso- och miljöfarlig vara. Den i lagen givna definitionen är ämne eller beredning som med hänsyn till sina kemiska eller fysikalisk-kemiska egenskaper och hantering kan befaras med- föra skada på människor eller i miljön samt vara som innehåller eller be- handlats med sådant ämne eller beredning. om varan därigenom och med hänsyn till sin hantering kan befaras medföra skada. 1 förarbetena (prop. 1973317 5. 108)anförs att termerna ämnen och beredningar är gängse i svensk giftlagstiftning. Till ämnen anges i detta sammanhang höra grundämnen och kemiska föreningar. ofta gemensamt benämnda (kemiska) substanser. Be- redningar avses omfatta sådana sammansatta varor som lösningar. emulsio- ner. pulverblandningar och pastor. Enligt vad som vidare anförs anknyter definitionen med uttrycket "kan befaras medföra" till förutsebarheten och * typiciteten med avseende på risken med varan. Som exempel på varor som » typiskt sett får anses som hälso- och miljöfarliga nämns bekämpningsmedel , och varor som i fråga om egenskaper och användning står bekämpningsmed- len nära.

För att begränsa det varusortiment som faller under lagen om hälso- och miljöfarliga varor är lagen i första hand tillämplig på varor som kan ge ska— deeffekter av kemisk eller fysikalisk-kemisk art. till skillnad mot skadeverk- ningar som är att betrakta som rent fysikaliska eller mekaniska effekter. ] undantagsfall kan regeringen göra lagstiftningen tillämplig även på andra va- ror. Att ge upp kravet på att lagstiftningen i första hand skall ge skydd mot kemiska eller fysikalisk-kemiska effekter skulle enligt vad som framhölls i propositionen (s. 88) få till följd att lagen kom att omfatta bl. a. alla varor som kan åstadkomma sårskador genom enbart mekanisk inverkan. Utan nämnda begränsning ansågs varusortimentet bli alltför omfattande. I sam- manhanget kan noteras att arbeten med vissa kemiska ämnen har ansetts innebära risk för skada på rent fysikalisk eller mekanisk väg (se SOU 1972:31 5.81). Som exempel härpå har angetts silikos och asbestos.

I kungörelsen om hälso- och miljöfarliga varor indelas ämnen som är att hänföra till sådana varor och som kan befaras medföra skada på människor i gifter och vådliga ämnen. Denna indelning. som kan tjäna till ytterligare ledning om innebörden i begreppet hälsofarlig vara. berördes inte i propo- sitionen till produktkontrollagen. Uppdelningen i gifter och vådliga ämnen. med samlingsbenämningen hälsofarliga varor. infördes med giftförordningen och ersatte tidigare gällande indelning i gifter av första och andra klassen. Anledningen var att man önskade reservera ordet gift för ämnen med mera uttalad giftighet. Någon diskussion fördes inte i förarbetena till giftförord- ningen (prop. 19621184) om avgränsningen av begreppen gifter och vådliga ämnen utan det hänvisades endast till exemplifiering i vägledande förteck- ningar. Någon principiell utvidgning av begreppet vådliga ämnen i förhål- lande till gifter av andra klassen synes inte ha avsetts utan begreppsmässigt var skillnaden att varas faktiska giltighet avgjorde giftförfattningarnas till- lämplighet och inte som tidigare varans uppförande på förteckning över gifter.

1 arbetarskyddslagen förekommer uttrycket hälsofarligt ämne (eldfarliga. explosiva. frätande. giftiga eller eljest hälsofarliga ämnen). Det anges att i fråga om sådant ämne åtgärder skall vidtas så att fara för arbetstagare i möj- ligaste mån förebyggs. Alla ämnen och material som med ett visst använd- ningssätt kan vara hälsofarliga är i detta avseende att anse som hälsofarliga ämnen enligt arbetarskyddslagstiftningen. Uppstår risk genom ämnet skall åtgärder vidtas mot den. I vissa lägen kan tolereras hög potentiell farlighet hos ett ämne om nämligen skadliga verkningar hindras av effektiva mot- åtgärder medan i andra fall redan en låg farlighet är oacceptabel. Riskerna kan även vara indirekta. t. ex. kastande sten från sprängsalva.

Ytterst bestäms begreppen hälso- och miljöfarliga varor och hälsofarliga ämnen liksom begreppen brandfarliga och explosiva varor enligt de särskilda förordningarna därom av syftet med den lagstiftning vari de ingår. I pro— duktförfattningarna utgår man från ett kIassificeringsförfarande. Enligt l ; lagen om hälso- och miljöfarliga varor ingåri bedömningsgrunden även viss varas hantering. I praktiken har emellertid denna faktor främst betydelse be- träffande varor som är tillverkade för speciella ändamål. För allmänt använda industrikemikalier där hanteringssituationen kan variera högst väsentligt måste varans biokemiska egenskaper väga tyngst vid en klassificering eller annan bedömning. 1 arbetarskyddslagstiftningen beaktas däremot varje ska-

derisk hur speciell situationen än är.

Dessa skilda utgångspunkter ger också olika innehåll åt varubegreppet i produktlagstiftningen å ena sidan och arbetarskyddslagstiftningen å andra sidan. Risker genom brand och explosion finns långt utanför området brand- farliga och explosiva varor enligt de särskilda förordningarna. Här kan t. ex. påpekas risker med metalldamm och trädamm. med finfördelad het koks. heta oljor. oljedimma etc. På liknande sätt kan risk finnas för yrkesskada genom hälsofarliga ämnen utan att dessa återfinns i giftnämndens vägledan- de förteckningar eller ärjämförliga med däri upptagna ämnen. Produktkon- trollagen innehåller liksom tidigare giftförordningen som ett av rekvisiten för skadeverkan att skadan grundas på kemiska eller fysikalisk-kemiska egenskaper hos varan. Från arbetarskyddssynpunkt synes ämnets angrepps- sätt ointressant. förutsatt att det är ämnet i och för sig som är verksamt och inte av ämnet förfärdigade anordningar. Kvarts och asbest är farliga oavsett hur verkan beskrivs. likaså t. ex. primula (allergen). Likaväl som mot hög- gradigt giftiga produkter kan man ha anledning att vidta åtgärder av olika slag mot trädamm. mot mycket låg kromhalt i cement. mot formalinhalten i spånplattor eller mot lacknaftahalten i färg etc. Det är inte ovanligt att tri- viala material som används utan problem i hemmen kan vålla skada på män- niskor i arbetslivet. Så kan exempelvis bomull ge yrkessjukdomen byssinos och kolsyra utgöra kvävningsrisk.

Den i detta avsnitt förda diskussionen skall inte fattas så att tillämpnings- området förlagen om hälso-och miljöfarliga varor begränsas av den ursprung- liga innebörden av begreppet hälsofarliga varor. Tvärtom bör som redan framhållits begreppet ges den innebörd som motsvaras av syftet med lag- stiftningen. 1 den mån man med denna lagstiftning avsett att reglera även speciella situationer inom arbetslivet kan natuiligtvis begreppet utvidgas. Den detaljreglering som hittills förekommit med stöd av lagen lämnar dock väsentliga områden vad gäller de kemiska riskerna i arbetslivet utanför lag- stiftningen. I sin tur bör detta ses mot bakgrunden av vad som enligt vad tidigare anförts ursprungligen var utgångspunkten för lagstiftningen. Vidare kan konstateras att förarbetena till lagen om hälso- och miljöfarliga varor — utöver tidigare anförda allmänna uttalande om inriktningen på arbetsmil- jöfrågor lämnar föga vägledning för en reglering efter arbetarskyddets be- hov.

9.3. Synpunkter på hur lagstiftningen om hälso- och mil- jöfarliga varor fungerat inom arbetarskyddsområdet

Vid bedömningen av hur lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga varor fungerat måste till en början understrykas att det här rör sig om en lagstift- ning som varit i kraft endast under kort tid. Området är stort och komplicerat och kan verka närmast oöverskådligt med hänsyn till mängden av kemiska ämnen. Verkningarna av dessa ämnen har ännu inte på långt när kunnat systematiseras och i den mån de kunnat utredas har orsakssammanhangen ofta visat sig svårfångade och utomordentligt invecklade. De vetenskapliga framstegen och den tekniska produktutvecklingen har sedan 1940-talet varit

oerhört snabba. Det har efter hand visat sig att den kemiska utvecklingen inte bara innebär nya möjligheter till välfärd utan också kan ha negativa verk— ningar på sätt som man från början inte förutsåg. Under en följd av år har samtidigt lagstiftningen legat stilla och lämnat en rad frågor om undersök- ningsskyldighet beträffande verkningssätt av olika kemiska medel, om de— klarationsplikt och om ansvar för skadeverkningar obesvarade. Ingen kan under sådana förhållanden rimligen vänta sig att en ny allmän produktlag- stiftning skulle efter kort tid lösa alla frågor och ge upphov till en från alla synpunkter effektiv tillsyn.

Bedömningen kan starta från skilda utgångspunkter. Man kan utgå från att ändamålet med lagen om hälso- och miljöfarliga varor var att reglera även de kemiska riskerna i arbetsmiljön och utifrån detta synsätt utvärdera hur lagen fungerat. Som framgår av tidigare avsnitt är emellertid lagens syfte på denna punkt oklart utvecklat. Så mycket kan dock sägas att lagen om hälso- och miljöfarliga varor aldrig har syftat till att träda i stället för arbe- tarskyddslagen på det kemiska området. Den är i stor utsträckning inriktad på skyddet för miljön utanför arbetsplatserna samtidigt som dock den hälso- och miljöfarliga varan och dess risker skall kontrolleras genom lagen ifråga oavsett var. när och av vem den hanteras. Hur produktkontrollagen fungerat från arbetarskyddssynpunkt belyses av det yttrande från arbetarskyddssty— relsens tillsynsavdelning och den promemoria från produktkontrollbyrån som redovisas i betänkandets bilaga 1 avsnitt 12.3.3. Arbetsmiljöutredningen vill i detta avseende ytterligare anföra följande.

Närmast till hands liggande är då att konstatera att lagen om hälso— och miljöfarliga varor bidragit till att rikta intresset på frågan om verkningarna av kemiska medel. Genom lagen har framhållits sambandet mellan olika mil- jösektorer. Här kan nämnas att naturvårdsverkets produktkontrollbyrå lagt upp en programkatalog över bl. a. samarbetsuppgifter för produktkon- trollens behov. Programkatalogen ger en överblick över pågående och pla- nerade aktiviteter och kan användas som underlag för diskussioner om sam- arbete mellan myndigheter på produktkontrollområdet. Den bör också möj- liggöra en bättre långtidsplanering och resursbedömning och kan på så sätt vara till stor nytta även för arbetarskyddet. Den diskussion lagen föranlett har vidare fäst uppmärksamheten på i hur hög grad många miljörisker har sin upprinnelse och primära verkan i arbetsmiljön. Det är heller inget tvivel om att arbetarskyddsmyndigheternas tillsynsfunktioner enligt lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga varor gett ytterligare aktualitet åt strävandena att fånga in tillverkningsledet även vad gäller kemiska risker på arbetsplatserna. Den nya lagstiftningen har gjort att en mängd ärenden med denna inriktning kommit under arbetarskyddsmyndigheternas bedömning och lagen om häl- so- och miljöfarliga varor har gett dessa myndigheter visst lagstöd att få in upplysningar och handlingar av tillverkare. importörer och försäljare av ke- miska medel. Att gå'över produktkontrollnämnden har dock i vissa fall med- fört fördröjningar. Exempel på detta framhålls i det följande.

Vidare kan noteras att produktkontrollnämnden genom produktkontroll- byrån planerar ett projekt syftande till en produktkartläggning med årlig pro- duktdeklaration av kemiska ämnen och beredningar. Härigenom skulle man kunna få fram ett register över kemiska produkter ur vilket man kan inhämta bl. a. produktens kemiska sammansättning och ansvarig tillverkare eller im-

portör. Ett sådant register med allmän basinformation skulle även för arbe- tarskyddet vara en värdefull tillgång och underlätta överblicken av det ke- miska området.

Lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga varor mottogs med stor förvän— tan på arbetsplatserna och det är uppenbart att dessa förväntningar inte in- friats enbart genom de positiva effekter som noterats i det föregående. För arbetsskyddet har lagstiftningen inneburit att man har att söka regleringen på det kemiska området inom två skilda lagkomplex. Av dessa är lagstift- ningen om hälso- och miljöfarliga varor, som bygger på den gamla giftlag- stiftningen och dessutom innehåller vissa mycket allmänna bestämmelser. allt annat än lättillgänglig. Splittringen på olika lagkomplex innebär att det är svårt att orientera sig i författningstexterna. Detta måste anses vara en väsentlig nackdel. Inte bara personal inom den offentliga tillsynen utan också arbetsgivare och skyddsombud m. fl. måste ha möjlighet att klart överskåda lagstiftning som rör arbetarskyddet och tillämpa den.

En annan olägenhet är att lagstiftningen i sin nuvarande utformning ger arbetarskyddsmyndigheterna få självständiga befogenheter inom produkt— kontrollområdet. Detta har i vissa fall medfört fördröjningari tillsynsarbetet och försvårat produktutredningar och meddelande av märkningsbestämmel- ser. eftersom arbetarskyddsmyndigheterna varit nödsakade att föra över ärendet för handläggning inom produktkontrollnämnden. Det kan visserli- gen sägas att tidigare möjligheter att handla med stöd av arbetarskyddslagen kvarstått. l förarbetena till lagen om hälso- och miljöfarliga varor har dock gjorts vissa uttalanden om att skyddsarbetet på det kemiska området skall ledas av produktkontrollnämnden. Med hänsyn till bristerna i arbetarskydds- lagen är det vidare naturligt att arbetarskyddsmyndigheterna sökt finna for- mer för tillsyn enligt den nya lagstiftningen som dessutom får anses ställa myndigheterna inför särskilda krav på samarbete.

Tillämpningssvårigheter har vidare föranletts av att lagen om hälso- och miljöfarliga varor i väsentlig mån tar sikte på andra områden än arbetarskyd- det. vilket måste prägla bestämningen av begreppet hälso- och miljöfarlig vara. För arbetarskyddets del kan det finnas anledning att handla inom en betydligt vidare ram än som bestäms av detta begrepp såsom det hittills tol— kats. Detta behöver i och för sig inte tyda på någon brist i lagen om hälso- och miljöfarliga varor men det anförda belyser att det kan vara vanskligt att reglera väsentliga frågor för arbetsmiljön i annan lagstiftning.

Slutligen bör framhållas att vissa svårigheter vid tillämpningen kan hän- föras till att de väsentligt utökade myndighetsuppgifterna enligt produktkon- trollagstiftningen endast mot5varats av obetydliga förstärkningar av perso- nalresurserna på vad som tidigare var giftnämndens kansli. Det kan också ifrågasättas om inte intressena inom miljöskyddets olika områden skulle gyn- nas om den samordnande produktkontrollmyndigheten gavs en mera själv- ständig ställning i förhållande till andra myndigheter inom produktkontroll- området.

9.4. Allmänna utgångspunkter för en reglering

Människan utsätts i dag för kemiska påverkningar på ett helt annat sätt än man kunde räkna med exempelvis vid tiden för gällande arbetarskyddslags tillkomst. Kemiska produkter tillverkas i starkt ökad omfattning. Enskilda produkter. bl. a. vissa syntetiska ämnen och tungmetallföreningar. har visat sig kunna direkt eller indirekt medföra hälsorisker på kort eller längre sikt. Härtill kommer ökade luft- och vattenföroreningar som i sig själva medför belastningar för människan.

Kemiska produkter hanteras både inom och utom arbetsmiljön och ogynn- samma verkningar kan. oberoende av var produkterna hanteras. uppkomma både för personalen och för omgivningen. Inom arbetshygienen måste be- aktas exempelvis att upptag av bly. kadmium och arsenik kan ske via den yttre miljön. att asbestdamm kan finnas i fritidsmiljö. att en persons alkohol- och tobaksvanor har betydelse i samband med ämnen i arbetsmiljön eller att källan till förmodad yrkesallergi kan finnas i hemmiljö. Vidare är givetvis den allmänna bakgrundsexpositionen för hela folket av vikt vid bedömning- en av vad som skall godtas i arbetsmiljön. Flera exempel på kopplingar mel- lan olika miljösektorer har lämnats i kapitel 4. Det är således viktigt att en helhetssyn anläggs vid bedömningen av de kemiska riskerna i arbetsmiljön och annan miljö.

Det kemiska området är så vidsträckt och förgrenat att en fullständig re- dovisning av kemiska risker inom arbetsmiljön och annan miljö omöjligen kan ske inom ramen för utredningsarbetet. Översikten i kapitel 4 och senare års kända erfarenheter torde emellertid väl räcka för att slå fast att tyngd- punkten i fråga om de omedelbara riskerna vid hantering av kemiska ämnen och produkter ligger i arbetsmiljön. Den övervägande delen av dessa varor förekommer först och intensivast i arbetsmiljön och det är där man har an- ledning att vänta att ogynnsamma verkningar i första hand gör sig gällande. På arbetsplatserna är människan utsatt för farliga ämnen på ett sätt som i fråga om antalet preparat och långvarig exposition för vissa ämnen allmänt sett vida överstiger expositionen utanför arbetet. Härtill kommer att expo- sitionen på arbetsplatserna ofta sker under påfrestande förhållanden. Kom- binationseffekter från flera ämnen är vanliga liksom liknande effekter från ämnen och andra arbetsmiljöfaktorer.

Det finns således anledning att konstatera att vid bedömningen av de fak- torer som berör människans hälsa måste den totala expositionen för ett givet ämne beaktas. En totalsyn bör anläggas och vid miljöförbättringar på ett om- råde måste man sträva efter att minska eller i vart fall inte öka belastningen på miljön i övrigt. Med utgångspunkt i en helhetssyn på de kemiska riskerna skulle kunna hävdas att alla sådana frågor borde samlas upp i en lagstiftning och att samhällets resurser för att tillgodose miljövården på detta område borde koncentreras inom en enda myndighet. Det är å andra sidan en fördel att olika miljöaspekter utvecklas och bevakas av myndigheter med särskilda ansvarsområden. Vad gäller arbetarskyddet är vidare uteslutet att en så do- minerande sektor som frågorna om de kemiska riskerna skulle brytas ut från arbetarskyddsmyndigheterna till en central expertmyndighet. Mot detta talar inte endast att vi här har att räkna med speciella problem av utomordentlig betydelse för arbetarskyddet. En sådan lösning är också otänkbar med hänsyn

till de kemiska riskernas samband med tekniska anordningar för arbetets be- drivande. med utformningen av arbetslokaler. arbetsprocesser och arbetsme- toder och med arbetsmedicinska förhållanden över huvud.

Som framgår av tidigare avsnitt har lagen om hälso- och miljöfarliga varor ett vidsträckt tillämpningsområde och den tanken har stundom skymtat att lagstiftningen siktar mot en samlad reglering av risker med kemiska pro- dukter. Det har dock redan påvisats att lagstiftningen i sin detaljutformning hittills varit inriktad på frågor som är allmängiltiga för alla miljösektorer. För arbetarskyddet tillkommer problem som sammanhänger med en mera in- tensiv hantering av kemiska medel och utnyttjande av komplicerad kemisk processteknik. Inom arbetslivet gäller det vidare en viss produkt med be- stämd användning och man kan knappast få fram t. ex. en märkning som täcker alla situationer och inte samtidigt sprider riskmärkningen till ett så stort område att effekten suddas ut. Vid en allmängiltig reglering har man sålunda ett behov att väga den totala användningen innan man signalerar risken. Man leds därför in på ett klassificeringsförfarande där bara vissa all- mänt sett kvalificerade risker kan beaktas.

1 och för sig kunde lagen om hälso- och miljöfarliga varor utvecklas så att man inom denna lagstiftning tog upp alla frågor om kemiska risker och sålunda kompletterade lagstiftningen med särskilda regler för arbetarskyd- dets speciella behov. Det synes dock vara i hög grad önskvärt att undvika en uppsplittring av arbetsmiljölagstiftningen på olika lagkomplex. För ett bra arbetarskydd bör det enligt arbetsmiljöutredningens uppfattning vara en grundläggande strävan att skapa lokala skyddsorganisationer som med stöd av arbetarskyddsmyndigheterna bevakar arbetsmiljöfrågorna. Det är då vä- sentligt att man underlättar orienteringen i författningstexterna och såvitt möjligt samlar arbetsmiljölagstiftningen inom en klart överskådlig ram. l stället för att utvidga lagstiftningen om hälso— och miljöfarliga varor kan det därför vara lämpligt att i vissa avseende låta denna lagstiftning och arbets- miljölagen överlappa varandra.

En utgångspunkt vid utformningen av en ny arbetsmiljölagstiftning bör mot denna bakgrund vara att arbetsmiljölagen skall ge utrymme för hela det ansvar för arbetsmiljöns beskaffenhet som vilar på olika kategorier även vad gäller kemiska risker. ] arbetarskyddslagen anges redan skyldigheterna i skyddshänseende för tillverkare och försäljare av tekniska anordningar och arbetarskyddsstyrelsen ges vissa befogenheter att meddela föreskrifter om märkning. typgodkännande m.m. lfrågavarande bestämmelser gäller generellt och alltså oavsett att beträffande vissa slag av tekniska anordningar motsvarande föreskrifter delvis kan meddelas enligt andra författningar. På samma sätt kan med den angivna utgångspunkten de allmänna bestäm- melser om hälsofarliga ämnen som behövs i arbetsmiljölagen komma att i vissa stycken avse samma företeelser som lagen om hälso- och miljöfarliga varor. Uppenbart är samtidigt att i den mån föreskrifter meddelats i annan lagstiftning på det kemiska området lika väl som beträffande tekniska anordningar föreskrifter med stöd av arbetsmiljölagen skall meddelas endast när ytterligare reglering behövs för arbetsmiljön. Arbetsmiljöutredningen har inte heller till uppgift att ompröva den principiella uppläggningen av produktkontrollagstiftningen i detta hänseende.

Det är av vikt att effektivt bekämpa föroreningarna vid källan. som i de flesta fall är arbetsmiljön. När det gäller förebyggande verksamhet i samband med kemiska risker på arbetsplatsen bör problemen i vissa delar lösas för denna sektor för sig av arbetarskyddsmyndigheterna i samarbete med arbets- marknadens parter. Frågor av denna typ kan vara t. ex. märkning vid yr- kesmässig användning och produktutredningar eller restriktioner över huvud beträffande ämnen som ger upphov till problem vid användning inom yr— keslivet. Lösningen av sådana problem vinner inte alltid på att frågan be- handlas i en krets av företrädare för myndigheter inom olika miljösektorer utan det kan tvärtom vara väsentligt att få till stånd en snabb och samlad handläggning inom den närmast ansvariga myndigheten. Det finns därför skäl att överväga vidgade möjligheter för arbetarskyddsmyndigheterna att styra och kontrollera framställning. överlåtelse och användning av farliga äm- nen.

På det kemiska området tänker sig arbetsmiljöutredningen alltså en för- delning av insatser mellan myndigheter med särskilda ansvarsområden. Det är med en sådan uppdelning nödvändigt med utbyte av information och sam- verkan mellan olika myndigheter. För att främja detta kan en samordnande funktion för den kemiska produktkontrollen inte undvaras. Bl. a. kan pekas på att de samlade. begränsade resurserna för produktutredningar och toxi- kologiska värderingar nödvändiggör viss samplanering så att dubbelarbete undviks. Angående uppläggningen av produktkontrollagstiftningen kan all- mänt sägas att vi genom lagen om hälso- och miljöfarliga varor fått en ny lagstiftning på ett viktigt område. Lagen har utformats med utgångspunkt i att enligt lagen skall kunna regleras hanteringen av en vara oberoende av hanteringsled och av inom vilken miljösektor den hanteras. Lagens in- nehåll svarar härvidlag uppenbarligen mot faktiska behov. Man bör i detta liksom övriga avseenden utgå från att den nya produktkontrollagstiftningen bör i sina grunddrag bestå oförändrad.

Lagen om hälso- och miljöfarliga varor fastslår som grundregel en skyl- dighet vid all hantering av sådana varor att vidta de åtgärder och iaktta de försiktighetsmått i övrigt som behövs för att hindra eller motverka skada på människor elleri miljön. ] förarbetena till lagen om hälso- och miljöfarliga varorfprop. 1973:17 5. 92—100) diskuteras ingående vilka skyldigheter angiv— na grundregel medför. I propositionen konstaterade departementschefen att regeln innebär. sett från myndigheternas synpunkt. att dessa inte behöver vänta med ett ingripande till dess skador har inträffat. Redan en på goda grunder uppkommen misstanke om skaderisker utgör alltså tillräcklig grund för ingripanden.

Med sikte på arbetsmiljön bör arbetsmiljölagen innehålla bestämmelser om att alla de åtgärder skall vidtas som behövs för att förebygga att produkt får skadeverkningar vid framställningen eller användningen. Vid bedömningen av denna fråga måste hänsyn tas till att redan mycket låga halter av förore- ningar kan vålla skador. En långtgående undersökningsplikt bör gälla för de ansvariga vad avser produktens egenskaper. Med hänsyn till att det gäller ämnen för yrkesmässig användning. där man har att räkna med långvarig exposition och kombinationsverkningar av olika slag. måste stora krav ställas på förebyggande undersökningar så att inte den osäkerhet som kan råda om risken går ut över dem som utsätts för ämnet i arbetslivet. Så långt detta

är vetenskapligt möjligt skall klarläggas att avsedd användning ej medför risker. Det är nödvändigt att myndigheterna härvid kan ingripa i det han- teringsled — ofta tillverkningsledet beträffande såväl tekniska anordningar som hälsofarliga ämnen — där ingripande sker mest effektivt. Allmänna akt- samhets- och undersökningskrav på alla dem som yrkesmässigt använder eller tillverkar. importerar eller överlåter produkter. som kan föranleda ohälsa eller olycksfall i arbetslivet. innefattas i bestämmelseri 2 och 3 kap. förslaget till arbetsmiljölag.

Med kunskaper om verkningarna hos kemiska produkter kan. som när- mare behandlas i det följande. risker och otrygghet vid användningen ofta förebyggas. Skyldigheten att vidta försiktighetsåtgärder beträffande farliga ämnen bör emellertid innefatta även en förpliktelse att så långt som möjligt begränsa förekomsten av de beståndsdelar i produkten som medför att den bedöms som farlig vid användning i arbetslivet. Saluföring och användning bör begränsas till sådana områden där det är oundgängligen nödvändigt att använda det farliga ämnet. Finns mindre riskabla ersättningsprodukter bör dessa användas. ] dessa avseende vilar bestämmelserna i förslaget till arbets- miljölag på samma grundsyn som vad gäller miljön i allmänhet kommer till uttryck i lagen om hälso- och miljöfarliga varor.

9.5. Kontrollen över kemiska ämnen och produkter i arbetslivet

9.5.1. Undersökning och rapportering

För arbetarskyddet är det väsentligt att få till stånd ett system så att man kan följa spridningen av kemiska medel i arbetslivet och mot detta ställa eventuella skadeverkningar vid framställning och användning av kemiska produkter. Framkomna resultat kan användas som underlag för studier där man söker fastlägga sambandet mellan miljöfaktorer och sjukdomar som kan ha samband med yrkesutövning. dvs. yrkesepidemiologiska studier. Endast genom att få fram ett sådant system kan man undvika att hamna i ett läge där man kanske bara har en allmän uppfattning att exponering skett men inte vet var och i vilken utsträckning ett farligt ämne förekommit. Här kan erinras om ILO-rekommendationen (nr 147) om förebyggande och kontroll av yrkesrisker förorsakade av cancerframkallande ämnen och agenser. Enligt rekommendationen bör vederbörande myndighet främja bl. a. epidemiolo- gisk forskning samt insamla och sprida information angående riskerna för yrkescancer. För arbetarskyddsmyndigheterna kan det dessutom finnas be- hov att på kort tid skaffa en överblick över ett aktualiserat riskområde. Det kan gälla t. ex. att utföra kartläggning av i vilka produkter viss kemikalie ingår eller föranstalta om produktutredning om vilka ämnen som ingår i viss tillverkning.

Riskproblemen med farliga ämnen grundläggs vid tillverkningen. För att arbetarskyddssynpunkterna skall uppmärksammas i tid är det av vikt att ar- betarskyddsmyndigheterna redan på tillverkningsstadiet har möjlighet att gå

in och få till stånd undersökning av ett ämnes egenskaper med hänsyn till dess framtida yrkesmässiga användning. Hos tillverkaren finns dessutom ofta bäst möjligheter att få uppgifter om produkters sammansättning. egen- skaper i övrigt. spridning etc. Som tidigare nämnts ger lagen om hälso- och miljöfarliga varor arbetarskyddsmyndigheterna vissa möjligheter att vända sig mot tillverkare. importör eller försäljare och få upplysningar och ta del av handlingar om framställda produkter. Ett stadgande av denna innebörd har för arbetarskyddsmyndigheternas vidkommande sin naturliga plats i ar— betsmiljölagen. Det bör kompletteras med möjlighet för dessa myndigheter att begära undersökning och provtagning. Bestämmelser i dessa avseenden föreslås i 8 kap. Sä jämförd med 3 kap. 9?" arbetsmiljölagen.

För att få en överblick över kemiska ämnen och produkter som används i arbetslivet behövs det också breda kartläggningar med stöd av generella föreskrifter som riktar sig mot samtliga producenter av visst slag av ämne eller produkt. Med hänsyn till uppläggningen av den befintliga produktkon- trollagstiftningen synes det för att få klara gränslinjer lämpligt att sådana kart- läggningar i princip förbehålls kompetensområdet för den centrala produkt- kontrollmyndigheten. En samlad registrering och bedömning kan på så sätt ske av verkningar inom olika miljösektorer.

Rapporteringsskyldighet enligt 8 : lagen om hälso- och miljöfarliga varor kan avse varje slag av kemikalie och förutsätter inte att ämnet klassificeras som gift eller vådligt ämne. Beträffande vissa ämnen inom arbetarskydds- styrelsens intresseområde gäller emellertid att övriga produktkontrollmyn- digheters ansvarsområden berörs endast i andra hand eller inte alls. Som ex- empel kan nämnas rapportering om egenskaper hos expanderad plast och blåsmedel för plast. beläggningen av svetselektroder etc. Arbetarskyddssty- relsen bör här liksom eljest kunna ta initiativet till kartläggningar för arbets- livets behov genom den centrala produktkontrollmyndigheten eller initiera generella föreskrifter som meddelas av denna myndighet och med stöd härav själv utföra kartläggningen. Detta kan stundom synas vara en onödig omväg men för att få en effektiv rapportering från tillverkarledet torde det vara nöd- vändigt att författningsverksamheten på området utövas av en myndighet. Gäller det för arbetarskyddsmyndigheterna att snabbt få tillgång till önskade uppgifter torde möjligheten att med stöd av arbetsmiljölagstiftningen vända sig mot brukarna och enskilda producenter vara tillfyllest.

Vad gäller förhållandena på arbetsplatserna bör arbetarskyddsmyndighe— terna genom arbetsmiljölagen ges vida möjligheter att ingripa med krav på att arbetsgivare eller annan näringsidkare ger upplysningar om eller föran- staltar om undersökning av ämne som han använder eller framställer i sin verksamhet. Kravet bör kunna gälla anmodan i det enskilda fallet men bör också kunna utformas som generella föreskrifter om undersökning av de ar- betshygieniska förhållandena och rapportering om resultatet därav vid visst slag av arbete. Befogenheter for arbetarskyddsmyndigheterna i dessa hän- seenden inryms i 8 kap. 3 ; förslaget till arbetsmiljölag respektive 6 kap. 1 ; tredje stycket lagförslaget och 1 och 2 åå förslaget till arbetsmiljöförordning.

För att följa utvecklingen inom visst produktområde kan arbetarskydds- styrelsen vidare ha behov av att anmälningar görs av den som börjar viss tillverkning. import. försäljning eller yrkesmässig användning. Beträffande myndigheternas inbördes kompetens bör i detta avseende samma synpunk-

ter anläggas som beträffande befogenheten att föreskriva rapporterings- och undersökningsskyldighet. Befogenheter för arbetarskyddsstyrelsen att med- dela generella föreskrifter om anmälningsskyldighet föreslås därför endast såvitt gäller användning (Zg första stycket 3 arbetsmiljöförordningen).

Vad avser generella föreskrifter om anmälningsskyldighet vid framställ- ning eller import av kemiska varor bör arbetarskyddsstyrelsen kunna utgå från den centrala produktkontrollmyndighetens författningsverksamhet. Fö- reskrifter om anmälningsskyldighet utgör ett nödvändigt komplement till föreskrifter om rapporteringsskyldighet beträffande produkters sammansätt- ning och egenskaper. Arbetsmiljöutredningen vill i detta sammanhang konstatera att 9 ; lagen om hälso- och miljöfarliga varor måste tolkas vid- sträckt. Paragrafen bör sålunda — i likhet med 8 ; samma lag anses kunna omfatta skyldighet att göra anmälan om varje slag av ämne. beredning eller annan vara.

Anmälningsskyldighet kan bli aktuell för en rad verksamheter allt efter som registreringsrutiner skapas och den centrala produktkontrollmyndighe- tens och arbetarskyddsstyrelsens resurser ökar. Förutom med verksamheter där man sysslar med ovan angivna kemiska produkter kan exemplifieras med tillverkning. import. försäljning eller användning av cancerframkallande äm- nen upptagna i arbetarskyddsstyrelsens anvisningar om hygieniska gränsvär- den.

9.5.2. Märkning m. m.

I arbetsmiljön exponeras människor för ämnen med farliga egenskaper i en utsträckning som har ökat alltmer och som kan sägas vara en väsentlig källa till den oro som många hyser för riskerna i arbetet. Även utanför arbetslivet utsätts människor för påverkan av farliga kemiska ämnen men ingenstans kommer man i så direkt beröring med sådana ämnen och är expositionen så koncentrerad som på arbetsplatsen. Med hänsyn till mångfalden av ämnen som hanteras på många arbetsplatser finns också betydligt större risker för att i och för sig relativt ofarliga ämnen blandas med resultat att de tillsam- mans ger speciella skadliga effekter. De risker för ohälsa eller olycksfall som är förenade med användningen av farliga ämnen kan motverkas om den som hanterar dem har kännedom om ämnets farlighetsgrad och om hur det skall handhas och förvaras.

Genom kungörelsen om hälso- och miljöfarliga varor (18 &) infördes en i vissa avseenden utökad märkningsskyldighet i förhållande till den tidigare gällande giftlagstiftningen. Sålunda skall enligt kungörelsen förpackning till gift eller vådligt ämne vid överlåtelsen vara märkt med — förutom namn- uppgifter. upplysningar om varans karaktär av gift eller vådligt ämne. var- ningstext och uppgifter om vilka ämnen som ger varan dess hälsofarliga egen- skaper — även hanteringsanvisningar och de innehållsuppgifter eller mängd- uppgifter i övrigt som produktkontrollnämnden föreskriver. Produktkon- trollnämnden kan begränsa märkningsskyldigheten och övergångsvis har i väsentliga avseenden undantag gjorts i fråga om produkter som överlåts för yrkesmässig användning. Enligt kungörelsen (50 s*) kan produktkontroll- nämnden meddela ytterligare föreskrifter om märkningsskyldighet beträf-

fande hälso- och miljöfarlig vara. Med stöd härav har nämnden i fråga om märkning av gift eller vådligt ämne. som tagits i bruk för yrkesmässig an— vändning. meddelat motsvarande allmänna aktsamhetsföreskrifter som ti- digare gällde enligt giftlagstiftningen.

Behovet av grundskydd genom märkning är detsamma vid yrkesmässig och annan hantering. Vid den yrkesmässiga användningen föreligger emel- lertid på grund av mera intensiv och långvarig hantering av stora mängder kemiska produkter ofta större och delvis andra behov av deklaration av risker och av hanteringsanvisningar och skyddsföreskrifter än vid konsumentbruk. Det kan här vara nödvändigt att ha mera flexibla regler som avpassar märk— ningsskyldigheten efter förhållandena på olika användningsområden. Sär- skilda behov för arbetslivet av deklaration kan också föreligga beträffande förekomst av visst ämne ingående i en vara som ej bedöms som hälsofarlig enligt lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga varor men som vid hantering under lång tid kan innebära risker.

Enhetlighet inom olika branschområden och produktslag är en förutsätt- ning för att märkning av förpackning vid överlåtelse skall effektivt tjäna sä— kerheten. När det gäller föreskrifter om sådan märkning bör man utgå från ett och samma övergripande system för att få till stånd enhetlig utformning och motverka förvirring genom att olika krav uppställs. En uppdelning av befogenheterna mellan flera myndigheter bör med hänsyn härtill i möjligaste mån undvikas. Enligt arbetsmiljöutredningens mening bör därför generella föreskrifter om märkning av förpackning som överlåts även i fortsättningen meddelas av den centrala produktkontrollmyndigheten.

Här kan också påpekas att Sverjges godkännande av den europeiska över- enskommelsen om internationell transport av farligt gods på väg (ADR) in- nebär att ADst märkningssystem kommer in på arbetsplatserna. Vårt na- tionella märkningssystem bör därför i möjlig utsträckning anpassas till ADR i varje fall beträffande industrikemikalier. För nationella vägtransporter av farligt gods gäller att regleringen skall handhas av de myndigheter som enligt gällande produktkontrollagstiftning har ansvaret för olika varukategorier. Som nämns i avsnitt 9.6 bör enligt arbetsmiljöutredningens uppfattning på sikt eftersträvas att föra in även vissa andra varor än gifter och vådliga ämnen under lagen om hälso- och miljöfarliga varor.

Även om som framhållits särskilda behov av märkning finns för arbetar- skyddet kan någon skillnad i den allmänna märkningsskyldigheten inte för- ordas i fråga om överlåtelse för konsumentbruk och överlåtelse för yrkesmäs- sig användning. Skilda typer av generella föreskrifter i detta avseende kan medföra oklarhet och dessutom torde det inte vara möjligt att lägga på över- låtare att utreda avsedd användning av produkt som överlåts.

Arbetsmiljöutredningen vill emellertid framhålla att det bör vara möjligt att inom ramen för gällande produktkontrollagstiftning gå betydligt längre i beaktande av arbetarskyddets behov än hittills skett. En bred allmän märk— ning bör eftersträvas till gagn för alla miljösektorer. Kungörelsen om hälso- och miljöfarliga varor ger i och för sig underlag för föreskrifter om såväl kvan— titativ deklarationsskyldighet som skyldighet att lämna hanteringsanvisning- ar. De speciella märkningsbehoven för yrkesmässig användning avser ofta större förpackningar än som framställs för bruk av enskilda konsumenter. Hinder bör inte föreligga att med stöd av lagstiftningen om hälso- och mil-

jöfarliga varor meddela föreskrifter om utförligare märkning av sådana för- packningar. Sådan märkning kan vara av värde även för den enskilde kon- sumenten som vid mera omfattande arbeten kan utsättas för risker av samma slag som i yrkesmässig verksamhet. Arbetsmiljöutredningen förutsätter att ett utredningsunderlag snarast tas fram så att gällande undantag i produkt- kontrollnämndens tillämpningsföreskrifter beträffande överlåtelse för indu- striellt bruk och för lagerhållning för yrkesmässig verksamhet kan slopas eller begränsas till fall då tillräcklig säkerhet ändock föreligger. Behovet av ge- nerella märkningsföreskrifter är stort för arbetarskyddets vidkommande. En viktig insats kan göras genom att myndigheterna i samråd söker åstadkomma enhetlighet mellan en rad sinsemellan olika märkningssystem som införs av olika branschorganisationer.

Som framgår av vad tidigare sagts kan emellertid arbetarskyddets behov av märkningsföreskrifter och produktdeklarationer aldrig helt tillgodoses inom den allmänna produktkontrollagstiftningens ram. Märkningsskyldig- heten har hittills reglerats inom lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga va- ror. En ändring bör här ske såtillvida att bestämmelser om märkning tas upp även i arbetsmiljölagstiftningen. Det bör sålunda klart framgå att arbetar- skyddsmyndighet har befogenhet att meddela föreskrifter om att vid yrkes- mässig användning av olika produkter skall finnas tillgänglig sådan inne- hållsdeklaration att tillräckligt underlag finns för yrkeshygienisk och arbets- medicinsk bedömning. Allt efter lämpligheten skall vidare kunna uppställas krav på en mera schematiserad riskdeklaration till ledning vid den direkta hanteringen på arbetsplatsen samt text som anger hur produkten skall an— vändas och förvaras.

Föreskrifter från arbetarskyddsmyndighet om märkning o. d. blir i första hand aktuella vid sådan användning inom arbetslivet och för sådana pro- dukter där den allmänna märkningen inte befinnes tillräcklig. Det naturliga är då ofta att föreskriften riktas mot den yrkesmässige brukaren. Sådan fö- reskrift bör kunna meddelas både i det enskilda fallet av arbetarskydds- styrelsen eller yrkesinspektionen och generellt — av styrelsen i fråga om användning av visst slag av ämne eller produkt. Befogenheter för arbetar— skyddsmyndigheterna i dessa avseenden följer av 8 kap. 7 & förslaget till ar- betsmiljölag respektive Zå första stycket 2 förslaget till arbetsmiljöförord- ning. För att brukarna skall kunna få underlag för varningstext och hante- ringsanvisningar bör emellertid arbetarskyddsmyndighet även ha befogenhet att rikta föreskrift mot viss tillverkare. importör eller försäljare. Föreskriften bör då kunna ges formen av åläggande att vid överlåtelse av visst slags ämne eller produkt tillställa brukaren produktdatablad e. d. som underlag för var- ningstext och hanteringsanvisningar. Bestämmelsen i 8 kap. 7 ;jämförd med 3 kap. 9; förslaget till arbetsmiljölag innefattar sådan möjlighet.

Eftersom i arbetsmiljölagen i enlighet med vad tidigare anförts bör finnas bestämmelser i alla de avseenden som är av direkt betydelse för arbetarskyd- det. bör lagen också innehålla en allmän föreskrift om tillverkares. importörs och överlåtares märkningsskyldighet. En sådan bestämmelse föreslås i 3 kap. 1 955 arbetsmiljölagen. I och med att förhållandet regleras i arbetsmiljölagen finns möjlighet för arbetarskyddsmyndighet att i det enskilda fallet med stöd | av 8 kap. 7 ?; ålägga överlåtare att utföra viss märkning. Detta kan beträffande en speciell tillverkningsprodukt vara en fördel med hänsyn till de kontroll-

svårigheter som kan uppkomma om varan levereras till ett mycket stort antal små arbetsplatser. l praktiken torde man för övrigt kunna räkna med att mera utmejslade krav gentemot användarna på märkning i stor utsträckning driver fram deklaration och märkning från tillverkarna. Detta förhållande torde vä- sentligt minska nackdelen av att befogenheten att meddela generella före- skrifter om märkning vid överlåtelse förbehålls de myndigheter som enligt gällande produktkontrollagstiftning har ansvar för olika varukategorier.

Med stöd av kungörelsen om hälso- och miljöfarliga varor kan föreskrifter om märkning meddelas även beträffande yrkesmässig användning av gifter och vådliga ämnen. Det kan vara lämpligt att denna möjlighet utnyttjas i samband med att föreskrift ges om märkning vid överlåtelse. [ övrigt synes föreskrifter om märkning vid yrkesmässig användning böra meddelas av ar- betarskyddsstyrelsen. Det bör nämligen hållas fast vid att den centrala pro— duktkontrollmyndigheten inte är någon parallell eller övergripande arbetar- skyddsmyndighet utan en samordnande myndighet vars allmänna föreskrif- ter kompletterar föreskrifter som arbetarskyddsstyrelsen meddelar för arbets- livet. Som en följd av de nya regler som utredningen föreslår bör man sålunda efter en övergångstid kunna upphäva de särskilda föreskrifterna i produkt- kontrollagstiftningen om märkning av varor som tagits i bruk för yrkesmäs- sig användning.

Mångfalden av kemiska preparat i arbetslivet och ständiga förändringar i produktsortimentet medför att de anställda kan känna förklarlig oro inför användningen av olika kemiska produkter. Utredningen har i det föregående framhållit vikten av en noggrann märkning. Även information i andra former kan emellertid behövas för att de anställda skall få kännedom om hanterade produkter. Detta gäller inte bara i fråga om produkter med skadliga verk- ningar. Det är från de synpunkter som nu nämnts väsentligt att de anställda genom märkning eller på annat sätt — får sådan information att de vet vad det är som hanteras.

9.5.3. F örhandsbedömning

I kapitel 10 tas frågor om förhandsbedömning upp till allmän behandling. Att sätta in förebyggande skyddsverksamhet på tidigaste möjliga stadium är i hög grad av vikt även beträffande kemiska risker som gett upphov till dominerande problem inom arbetslivet. Med hänsyn till att lagen om hälso- och miljöfarliga varor innehåller regler om förhandsprövning som har be- tydelse även för arbetsmiljön skall här beröras olika former av förhands- granskning och restriktioner som bör övervägas i fråga om kemiska ämnen och produkter i arbetsmiljön. Det kan påpekas att redan detaljerade föreskrif- ter om märkning förutsätter en förhandsbedömning där hantering av skilda slag kan begränsas av märkningsskyldighet som villkor för överlåtelse. yr- kesmässig användning e. (1.

Möjligheterna att införa en omfattande förhandsprövning av kemiska va- ror diskuterades vid tillkomsten av lagen om hälso- och miljöfarliga varor. Det konstaterades att det skulle möta stora praktiska svårigheter att införa en generell förhandsprövning. Vidare anfördes att införandet av ett omfat- tande sådant system knappast skulle vara sakligt motiverat. Lagen om hälso- och miljöfarliga varor ger i stället möjligheter att i administrativ ordning fö-

reskriva villkor. tillståndstvång eller förbud beträffande vara av visst slag.

Inte heller på arbetsmiljöområdet kan det enligt arbetsmiljöutredningens uppfattning anses genomförbart eller önskvärt att tillämpa en generell för- handsprövning beträffande kemiska risker. På arbetsplatserna hanteras ett mycket stort antal kemiska produkter och dessutom alstras kemiska ämnen som biprodukter vid olika slags arbetsprocesser. Nya och ändrade produkter tillkommer ständigt och nya arbetsprocesser och arbetsmetoder utvecklas. Trots att som tidigare understrukits de kemiska riskerna är ett dominerande problem på arbetsplatserna gäller dock beträffande det stora flertalet kemiska produkter antingen att de är relativt harmlösa vid avsedd användning eller också att riskerna är väl kända och att hanteringen sker under betryggande former.

Beträffande snart sagt alla ämnen förhåller det sig emellertid så att de kan ge skadeverkningar under vissa förhållanden. En generell förhandsprövning skulle förutsätta att i den officiella prövningen ingår att ta ställning till verk- ningarna på alla tänkbara användningsområden och med alla tänkbara an- vändningssätt. Dessutom är verkningarna beroende av vilka andra ämnen som samtidigt används och vilka miljöfaktorer som i övrigt råder. En generell förhandsprövning skulle dessutom förutsätta resurser hos den prövande myndigheten av hittills okända mått. Administrativt skulle ett sådant system bli utomordentligt tungt och tidskrävande. Det är därför uppenbart att ett ansvar i första hand måste ligga på producenter och företag som använder produkterna och att den officiella förhandsprövningen bör begränsas till fall där särskild kontroll i olika avseenden är påkallad.

Sedan lagen om hälso- och miljöfarliga varor infördes har kunskapen om kemiska risker ökat. Detta har ytterligare accentuerat producenters och ar- betsgivares ansvar. lnnan kemiska produkter släpps ut eller används måste de ha noggrant prövats från skyddssynpunkt så att de som hanterar varorna inte utsätts för risker.

Redan nu förekommer i viss utsträckning en förhandsbedömning av ke- miska risker i arbetslivet. Till en början kan erinras om vissa förfaranden enligt kungörelsen om hälso- och miljöfarliga varor. Vid registrering hos pro- duktkontrollnämnden av bekämpningsmedel ingår en prövning av skadlig inverkan på människor. Genom registreringsförfarandet har i flera fall an- vändningen av visst bekämpningsmedel stoppats med hänsyn till befarade risker för personal som sysslar med spridningen. ] fråga om vissa PCB-varor gäller att de ej får saluhållas, överlåtas eller användas yrkesmässigt utan till- stånd av produktkontrollnämnden. Även här ingår arbetsmiljösynpunkter i bedömningen. Vidare kan i sammanhanget erinras om arbetarskyddsstyrel- sens anvisningar om hygieniska gränsvärden. Värdena i den av styrelsen fast- ställda gränsvärdeslistan ger underlag vid planeringen av exempelvis ven- tilationsanläggningar och kan av yrkesinspektionen användas som utgångs- punkt bl. a. vid den obligatoriska förhandsgranskningen i byggnadslovsären- den. Enligt anvisningarna får vissa cancerframkallande ämnen inte förekom- ma i arbetslivet medan en del andra sådana ämnen får förekomma först sedan yrkesinspektionen i det enskilda fallet lämnat anvisningar rörande arbets- sättet.

Även om någon generell förhandsgranskning inte kan genomföras är det angeläget att samhället i tidigaste möjliga skede utövar en kontroll av att

kemiska risker inte uppstår på arbetsplatserna. Myndigheterna måste ha in- strument att. allteftersom riskområden kan definieras och särskild tillsyn an- ses påkallad. föreskriva förhandsprövning beträffande farliga ämnen och ar- betsprocesser vari farliga ämnen ingår eller bildas. Arbetsmiljölagstiftningen bör ge möjligheter till olika former av sådan prövning.

Den närmare utformningen av ett system med förhandsbedömning be- handlas som nämnts i kapitel 10. Arbetsmiljöutredningen vill dock redan i detta sammanhang konstatera att arbetarskyddsstyrelsen bör ha möjlighet att meddela generella föreskrifter om tillståndstvång. registreringsplikt och andra restriktioner för yrkesmässig användning av farliga ämnen.

I ett tillståndssystem kan ett ämne eller en produkt som anses inte få fö- rekomma i arbetslivet stoppas vid den administrativa behandlingen. Även befogenhet att ingripa med generellt förbud mot hantering i yrkesmässig verksamhet bör emellertid finnas för arbetarskyddsstyrelsen. Sådana ingri- panden kan vara motiverade av att användandet av ämnet c. d. medför sär- skilda risker eller av att alternativa mindre riskabla ämnen står till buds.

Förfarandet med någon form av tillståndsprövning eller generella förbud mot viss användning av bestämt ämne eller produkt ställer emellertid stora krav på myndighetens resurser och kan ofta ge anledning till vidlyftighet i handläggningen. Vid sidan av tillståndsprövning behövs därför ett enklare förfarande som ger garantier för att myndigheterna får tillfälle att utföra en bedömning på ett tidigt stadium och där granskningen dessutom kan sättas in i hela den planerade arbetssituationen. Med stöd av arbetsmiljölagen bör arbetarskyddsstyrelsen därför när ett påtagligt arbetsmiljöintresse föreligger kunna föreskriva att visst slag av arbetsprocess eller arbetsmetod skall på sätt som styrelsen bestämmer kontrolleras innan förfarandet används. Här- vid kan inte minst risksituationer i kemiskt avseende komma att bedömas. Lagen bör ge myndigheten möjlighet att i sådana fall meddela föreläggande eller förbud i fråga om framtida användning av det som granskats.

Alla nu nämnda former av förhandsgranskning behandlas ytterligare i ka- pitel 10. Till kontrollen hör även de föreskrifter om läkarundersökningar som arbetarskyddsstyrelsen skall kunna meddela enligt förslagen till arbetsmil- jölag och arbetsmiljöförordning och som behandlas i kapitel 14.

När det gäller restriktioner i hanteringen av farliga ämnen och produkter följer indirekt av arbetarskyddsstyrelsens befogenheter i förhållande till de yrkesmässiga brukarna vissa verkningar även för tillverkare. importörer och försäljare. Ett av arbetarskyddsstyrelsen uppställt krav på vissa egenskaper hos en produkt för att denna skall få användas på arbetsplatserna får sålunda i praktiken ofta effekt även gentemot tillverkarna som härigenom drivs att anpassa sin produktion efter styrelsens norm. På samma sätt får ett förbud mot yrkesmässig användning av viss produkt helt naturligt en betydande genomslagskraft även för framställningen och försäljningen därav.

Samtidigt kan sägas att kontrollen beträffande användningen av farliga ämnen. som är underkastade restriktioner. skulle underlättas om arbetar- skyddsstyrelsen får befogenhet att ingripa med direkt produktkontroll genom generella ingripanden på tillverkningsstadiet. Emellertid synes på det kemis- ka produktområdet övervägande skäl tala för att sådana ingripanden sker inom den samlade miljökontrollens ram. För att generella restriktioner skall kunna övervakas måste de ju avse alla användningsområden och kan inte

begränsas till överlåtelse för yrkesmässig användning. Att ge myndighet med ansvar för speciellt område inom produkthanteringen befogenhet att meddela generella restriktioner i form av förbud o.d. mot överlåtelse av kemiska produkter synes över huvud vara svårt att förena med tanken att ha en allmän produktkontrollagstiftning.

Belysande är att i sammanhanget erinra om tillåtlighetsprövningen av be- kämpningsmedel och numera även PCB—varor. Visserligen är det inte minst här fråga om produkter som har sin huvudsakliga användning i yrkeslivet och en noggrann avvägning måste ske beträffande tillåtlighet och villkor för hanteringen med hänsyn till skyddet för arbetstagarna. På samma gång berörs emellertid viktiga miljövårdsintressen och det synes nödvändigt att pröv- ningen sker med samtidigt hänsynstagande till båda dessa intressen och med den överblick inom produktkontrollområdet som kan finnas inom myndig- het med ansvar för den samlade produktkontrollen.

Den omgång som kan föranledas av att föra ärendet vidare till samord- nande myndighet torde — med hänsyn till arbetarskyddsstyrelsens möjlig- heter att genom generella föreskrifter för brukarna indirekt påverka även tillverkningsledet — inte böra ses som någon större olägenhet. Att viss be- gränsning i tillämpningsområdet för lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga varor kan ligga i lagstiftningens allmänna inriktning torde vid ingripanden av den kvalificerade art det här är fråga om inte vara någon nackdel. Tvärtom är det nödvändigt att vid sådana ingripanden utgå från risken bedömd med hänsyn till verkningarna inom samtliga miljösektorer.

En förutsättning för utredningens ställningstagande är dock att det blir klart att den centrala produktkontrollmyndigheten har befogenhet att ingripa med restriktioner beträffande hanteringen av hälso- och miljöfarliga varor. Vidare synes böra övervägas att utvidga befogenheterna för denna myndighet att gälla även meddelande av förbud mot hantering av visst slag av hälsofarlig vara. Eftersom regeringen enligt lagen om hälso— och miljöfarliga varor kan meddela sådant bemyndigande framställer arbetsmiljöutredningen inget för- slag på denna punkt. Frågan om den centrala produktkontrollmyndighetens befogenhet att meddela förbud mot viss hantering torde i stället få avgöras sedan konkret material framkommit som visar myndighetens behov i detta avseende.

Vad som här har behandlats är frågan om befogenhet att med generell syftning meddela restriktioner i fråga om överlåtelse av kemiska pro? dukter. Med hänsyn till att det är nödvändigt att gällande reglering kan klart överblickas och även för att undvika svårigheter vid gränsdragning mellan olika myndigheters kompetensområden förordar arbetsmiljöutredningen att generella restriktioner beträffande överlåtelse av kemiska ämnen och pro- dukter meddelas inom ramen för produktkontrollagstiftningen. Samma be- tänkligheter finns inte mot att arbetarskyddsmyndigheterna för att bevaka sitt ansvarsområde ingriper i tillverkningsledet i det enskilda fallet. För att kunna ingripa i ett tidigt skede är det utan tvivel viktigt att arbetarskydds- styrelsen och yrkesinspektionen kan vända sig direkt mot tillverkaren. im- , portören eller försäljaren. Så sker redan nu i stor utsträckning. En lagreglering är emellertid önskvärd för att ge myndigheterna möjlighet till fastare styr- l ning. Förslaget till arbetsmiljölag (8 kap. 7 och 10 ;; jämförda med 3 kap. 9 &)

inrymmer därför möjlighet för arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen att genom föreläggande eller förbud påkalla att före varas avlämnande skall vidtas de åtgärder som myndigheten finner behövliga. Med stöd av ifråga- varande bestämmelse kan för att förebygga risker i arbetsmiljön ingripande ske gentemot den enskilde leverantören och föreskrift meddelas t. ex. om emballering eller om sammansättning av visst slag av produkter.

9.6. Samordnande myndighet

Enligt vad departementschefen anförde när förslaget till lag om hälso- och miljöfarliga varor lades fram får organisationen inom produktkontrollen be- traktas som ett provisorium intill dess resultatet av arbetsmiljöutredningens arbete föreligger. [ senare tilläggsdirektiv till utredningen har också fram- hållits att utredningen bör närmare analysera frågan om samordningen mel- lan en ny arbetsmiljölagstiftning och lagstiftningen om hälso- och miljöfar- liga varor.

Genom lagen om hälso- och miljöfarliga varor skapades en allmän pro- duktkontrollagstiftning som hålls samman av principen att i denna lagstift- ning regleras produkten i huvudsak kemiska varor oberoende av hur. när och av vem den hanteras. Härtill ansluter uttalanden i förarbetena att för arbetarskyddet anger produktkontrollagstiftningen minimikraven som kan behöva kompletteras med stöd av arbetarskyddslagstiftningen. Under den tid av två år som gått sedan produktkontrollagens ikraftträdande har vis- sa svårigheter förekommit som dock inte får överbetonas. Orsakerna kan del- vis sökas i brister i arbetarskyddslagstiftningen på det viktiga kemiska om- rådet. Härtill kommer en del i det föregående konstaterade oklarheter i produktkontrollagens allmänna avgränsning mot arbetarskyddslagstiftning- en. Genom att farliga ämnen och produkter i enlighet med utredningens förslag tas upp till reglering i arbetsmiljölagen torde nämnda olägenheter komma att minska. Vissa samordningsfrågor återstår att behandla och i detta avseende är även myndighetsorganisationen på produktsidan av in- tresse för arbetarskyddet.

Samordningsbehov vad gäller kemiska produkter föreligger för arbetsmil- jön. den yttre miljön och konsumentmiljön. varjämte speciella frågor finns med anknytning till livsmedelsverkets och socialstyrelsens myndighetsom- råden. Det synes gynnsamt att samordningsuppgiften kan anförtros en fri- stående myndighet som dessutom ges ansvaret för allmänna produktfrågor såsom allmän kartläggning av förekommande kemiska produkter. klassi— ftcering av hälso- och miljöfarliga varor samt basmärkning. Det kan också vara ändamålsenligt att inom denna myndighet förlägga sådana frågor där tyngdpunkten markerat ligger inom flera miljösektorer som fallet är med bekämpningsmedel. Över huvud torde som tidigare påvisats frågor om in- gripanden med generella krav som riktar sig mot flera hanteringsled lämp- ligen böra avgöras av samordnande myndighet där en samlad värdering kan göras utifrån hänsyn till både arbetsmiljö och yttre miljö.

Sammanfattningsvis går i detta kapitel lämnade förslag ut på att den cen- trala produktkontrollmyndigheten meddelar generella föreskrifter som avser flera hanteringsled — tillverkare. leverantörer. brukare etc. — inom tillämp—

ningsområdet för lagen om hälso- och miljöfarliga varor. I huvudsak kan detta område betecknas som allmän kemisk produktkontroll. men som fram- hållits i tidigare avsnitt finns begränsningarjust med hänsyn till lagens all- männa inriktning. Lagen om hälso- och miljöfarliga varor kommer för ar- betsskyddet in som en kompletterande lagstiftning vad gäller vissa grund— läggande krav mot tillverkare m. fi. och dessutom som en möjlighet att få till stånd en allmän kartläggning på det kemiska området och en samlad be- dömning av frågor som griper över flera myndigheters ansvarsområden. För arbetarskyddsstyrelsen är det en central uppgift att meddela generella före— skrifter om produkthantering och övrig verksamhet på arbetsplatserna. Som framgår av tidigare avsnitt föreslås arbetarskyddsmyndigheterna dessutom även när det gäller att förebygga kemiska risker i arbetslivet få möjlighet att i enskilda fall rikta föreskrifter gentemot tillverkare och leverantörer.

Laboratorieresurserna har grundläggande betydelse för den samhälleliga kontrollen på det kemiska området. Det krävs här förstärkning av toxiko- logisk forsknings- och utredningsverksamhet över ett brett fält vari ingår forskningsenheter hos arbetarskyddsstyrelsen. naturvårdsverket och social- styrelsen samt universitet och fristående institut.

[ arbetsmiljöutredningens uppdrag ingår inte att ta upp organisationsfrågor beträffande den allmänna produktkontrollen. Utredningen vill dock till led- ning för framtida bedömning framföra följande synpunkter.

Som central produktkontrollmyndighet på det kemiska området synes den nuvarande produktkontrollnämnden i och för sig lämplig men organisatio- nen torde böra utvecklas och nämndens fristående ställning ytterligare be- fästas. Genom utredningens förslag kommer den dokumentationsverksam- het som bör bedrivas med stöd av lagen om hälso- och miljöfarliga varor att markerat anknyta även till arbetarskyddet. Beträffande laboratorieresur- serna kommer produktkontrollnämnden att ha att repliera på ett brett fält av forsknings— och utredningsarbete inom olika myndigheter och inom uni- versitet och institut. Vidare kan påpekas att en särskild skyddslagstiftning för konsumentsektorn nyligen föreslagits med konsumentverket som central myndighet (prop. 1975/76:34).

För att produktkontrollnämnden skall kunna fullgöra sin uppgift är det helt nödvändigt att inom dess kansli finns tillräckligt med kvalificerad per- sonal för kontakt med forskning inom och utom landet och för framtagande av allsidigt underlag för beslut om planering. prioritering och reglering inom produktkontrollområdet. l uppgifterna för produktkontrollnämndens kansli bör även ingå att förbereda och samordna författningsförslag som föreläggs nämnden. Att resurser finns för dessa ändamål är avgörande för om pro- duktkontrollagstiftningen skall kunna fungera.

Av synnerlig betydelse är vidare att en effektiv information kommer till stånd angående verkningarna av hälso- och miljöfarliga varor samt angående gällande föreskrifter. Tyngdpunkten i produktkontrollbyråns nuvarande till- synsfunktion torde redan ligga på informationssidan och denna inriktning synes böra ytterligare utvecklas. Vad gäller informationen har även övriga myndigheter som är representerade i produktkontrollnämnden viktiga upp- gifter. Det kan finnas anledning att också i detta sammanhang framhålla att inom arbetarskyddsmyndigheternas ansvarsområde faller all hantering av ämnen som kan föranleda ohälsa eller olycksfall inom arbetslivet och sålunda

även farliga ämnen som inte bedöms som hälsofarliga enligt den särskilda produktkontrollagstiftningen.

Produktkontrollnämnden saknar en av Kungl. Maj:t eller regeringen ut- färdad särskild instruktion av det slag som normalt finns för statliga myn- digheter. De bestämmelser som finns rör främst nämndens sammansättning och beslutsformerna och är intagna i instruktionen för naturvårdsverket. Bristen på instruktionsreglering kan vara en bidragande orsak till att det upp- står oklarheter rörande nämndens uppgifter och ansvarsområde. Utredningen finner det angeläget att denna brist avhjälps.

Av skäl som anförts överlappar förslaget till arbetsmiljölag på åtskilliga punkter lagen om hälso- och miljöfarliga varor. Så är fallet även i förhållandet mellan denna lag och gällande arbetarskyddslag men i lagförslaget kommer arbetarskyddets inriktning på det förebyggande skyddet mot kemiska risker till uttryck på ett helt annat sätt. Genom de befogenheter som lagförslaget lägger på arbetarskyddsmyndigheterna har instrumenten skapats för att dessa myndigheter under medverkan av arbetsmarknadens parter skall kunna ef- fektivt bevaka de kemiska riskerna i arbetslivet. Lagen om hälso- och mil- jöfarliga varor ger samtidigt underlag för att åtgärder mot verkningar av ke- miska produkter skall kunna vidtas utifrån en miljömässig helhetssyn.

Principerna för ansvarsfördelningen mellan berörda myndigheter har be- handlats i det föregående. Frågan om arbetsfördelningen i tillämpningen är en administrativ fråga som får lösas genom samarbete i former som efter hand alltmer bör kunna utvecklas. Det är viktigt att produktkontrollnämn- den hålls underrättad om pågående och planerade aktiviteter hos myndig- heter med närliggande ansvarsområde. Härigenom kan vid behov verksam- heten inom de olika myndigheterna samordnas så att dubbelarbete undviks.

Lagstiftningen för produktkontrollen framstår dock fortfarande beträffan- de vissa varugrupper som alltför splittrad. Lagen om hälso- och miljöfarliga varor gäller i fråga om brandfarlig och explosiv vara endast i den mån varan är hälso- eller miljöfarlig av annat skäl än som föranlett att den hänförts till nämnda varukategorier. Härigenom blir brandfarliga och explosiva varor som i regel är att betrakta som hälso- och miljöfarliga även i andra avseenden än som berörs i förordningarna om explosiva och brandfarliga varor— föremål för omedelbar produktkontroll enligt både den allmänna produktlagen med produktkontrollnämnden som ansvarig myndighet och nämnda förordningar med statens industriverk som föreskrivande myndighet. För att nå större en- hetlighet torde på sikt böra eftersträvas att helt föra in brandfarliga och ex- plosiva varor under lagen om hälso- och miljöfarliga varor. Härigenom synes fördelar kunna vinnas inte minst i fråga om den centrala tillsynen på området för transporter.

9.7. Ytterligare synpunkter på lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga varor

Arbetsmiljölagen bör omfatta alla förhållanden inom arbetsmiljöområdet be- stämt med utgångspunkt i skyddet mot ohälsa och olycksfall i arbete. Vissa speciella frågor inom arbetslivet behandlas i första hand i annan lagstiftning

såsom byggnadslagstiftningen. lagstiftningen på det elektriska området och strålskyddslagstiftningen. Tillsynen enligt viss sådan lagstiftning har hittills utövats av specialinspektion inom yrkesinspektionen eller skett enligt den särskilda lagstiftningen. Enligt den principlösning. som arbetsmiljöutred- ningen framlagt i betänkandet Bättre arbetsmiljö och vill helt genomföra med förslagen i föreliggande betänkande. bör tillsynen på arbetsplatserna alltid tillkomma arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen. Viktigt — utan att dock utgöra grund för följande resonemang — är att styrelsen och inspek- tionen härvid bör kunna få biträde av experter från myndigheter. som från det samlade arbetarskyddets synpunkt är specialmyndigheter. liksom att vid tillsynen enligt den särskilda lagstiftningen specialmyndigheten givetvis bör beakta alla frågor som hör till denna lagstiftning oavsett om det gäller ar- betarskydd eller skydd i annat avseende.

Med angivna utgångspunkter kan lagen om hälso— och miljöfarliga varor ses som en särskild skyddslagstiftning som med hänsyn till sin allmänna inriktning bl. a. kan omfatta vissa arbetsmiljöfrågor. l lagstiftningen om häl- 50- och miljöfarliga varor finns en särskild bestämmelse om arbetarskydds- styrelsens och yrkesinspektionens del i tillsynen över efterlevnaden av lag- stiftningen. Det kan mot bakgrunden av det anförda ifrågasättas om anled— ning finns att bibehålla denna bestämmelse. Med hänsyn till att utredningens förslag innebär att generella föreskrifter av arbetarskyddsnatur. som gäller även tidigare hanteringsled än brukarna av farliga ämnen. skall meddelas inom ramen för den allmänna produktkontrollagstiftningen synes det dock lämpligt att bestämmelsen kvarstår.

Enligt kungörelsen om hälso- och miljöfarliga varor skall anmälan ske till yrkesinspektionen om yrkesmässig användning av gift och om yrkesmässig tillverkning av och handel med vådligt ämne. Vidare gäller som villkor för yrkesmässig tillverkning av och handel med gift samt för handel med vissa bekämpningsmedel att lämplig föreståndare finns som godkänts av yrkesin- spektionen. Dessa bestämmelser är delvis av ren arbetarskyddsnatur och bättre överblick från arbetarskyddssynpunkt skulle vinnas om bestämmel- serna i sådan del kunde inrymmas i arbetsmiljölagstiftningen. Bestämmel- serna anknyter emellertid nära till klassificeringen i produktkontrollagstift- ningen och passar därför bäst in i denna. I sammanhanget bör påpekas att skäl kunde finnas även för en bestämmelse om föreståndare vid yrkesmässig användning av ämne av särskilt hälsofarligt slag. En bestämmelse i arbets- miljölagstiftningen om särskild föreståndare är å andra sidan knappast för- enligt med ansvarssystemet i övrigt enligt denna lagstiftning. Arbetsmiljö- utredningen vill emellertid framhålla att arbetarskyddsstyrelsen bör ha möj- lighet att. som särskilt villkor vid användningen av visst slag av farligt ämne. föreskriva att person med särskild sakkunskap skall knytas till arbetet. Vill- kor av denna typ berörs i avsnitt 10.6.

10. Förhandsbedömning

10.1. Inledning

Den effektivaste vägen att skapa en god arbetsmiljö är att beakta arbetsmil- jösynpunkterna på ett tidigt stadium av planeringsprocessen. Utan att en strikt ordning eller uppdelning av olika planeringsstadier kan hävdas är det möjligt att hänföra dessa till ställningstaganden angående bl. a. lokaler. tek- nologi. arbetsprocesser. maskinutformning. arbetsorganisation. arbetsmeto- der och individuell arbetsplatsutformning. Dessa led går delvis in i varandra. Så kan exempelvis arbetsmetoden täcka samspelet mellan flera komponenter på arbetsplatsen.

Val av produktionsapparat. arbetsprocess. arbetsmetod m.m. i ett visst skede kan medföra låsningar eller spärrar så att arbetsmiljön därefter i olika avseenden kan påverkas endast med svårighet och i begränsad omfattning. Det linns ett antal exempel på detta inom arbetslivet där förändringar hittills i regel motiverats av tekniska och ekonomiska fördelar men där metodval kommit att innebära stora följdverkningar för arbetsmiljön.

Ett framträdande exempel är tvångsstyrt löpandebandarbete. Här disku- teras och prövas nu alternativa metoder för att bättre anpassa arbetet till män- niskans förutsättningar och behov. ] fråga om lasthantering och Iasttransport underjord har under fiera år dieseldriften gått starkt framåt. Det är sannolikt att andra driftssystem efter hand kan utvecklas till en teknologiskt acceptabel nivå och blir att föredra med tanke på dieseldriftens nackdelar från arbets- hygienisk synpunkt. Nya system för dieseldrift kan också tänkas. ] båda fal- len är planeringen av teknologi och arbetsmetoder av största vikt. Vid stål- verken åter medför olika stålframställningsmetoder väsentligt olika belast- ning på arbetsmiljön. Variationsmöjligheterna och deras konsekvenser för arbetarskyddet måste även här beaktas vid planeringen. Byggnadsindustrins arbetsmetoder ändras snabbt. Nya metoder att diskutera från arbetarskydds- synpunkt gäller t. ex. hantering av byggnadselement. läggning av flytande golv samt isolerings- och klistringsarbeten. Från kontorsmiljön kan exempel på metodvalets betydelse för arbetsmiljön hämtas från bl. a. databehandlings- området. System för automatisk databehandling (ADB) har här nästan helt slagit ut äldre metoder och kräver vid uppläggningen att effekter för arbets- miljön noggrant beaktas i såväl fysiskt som psykiskt avseende. Likaså har exempelvis inrättande av s. k. kontorslandskap vida verkningar för arbets- miljön. För att ytterligare bredda exempelsamlingen kan pekas på utbild-

ningsområdet där införande av ändrade undervisningsformer kan påverka arbetsmiljön för lärarpersonal m. fl.

Listan kunde göras mycket längre och utförligare. Vad som anförts räcker dock som en belysning av att man ofta har olika möjligheter att välja på när man skall framställa en produkt eller vill nå ett visst arbetsresultat. Sam- tidigt illustrerar den i någon mån betydelsen från arbetsmiljösynpunkt av det val man träffar och visar att detta val måste ske på ett tidigt stadium.

I det föregående har antytts de olika planeringsleden vid utformningen av en arbetsplats. När man bedömer behovet av förhandsgranskning kan man också utgå från produktsidan. Hän/id gäller det granskning av utförande. materialval. tillverkningsmetoder m.m. innan tillverkning påbörjas eller material-. tillverknings-. montagekontroll e. d. som sätts in vid tillverkning- en. I dessa fall kan det vara av betydelse att i första hand granska det fram— ställningsled som ligger före användningen av produkten på en arbetsplats. Även byggande kan ses som framställning av en produkt vars beskaffenhet sedan får betydelse för arbetsmiljön. Om man utgår från produkten kan granskningen också hänföras till kontroll av den färdiga produkten innan den tas i bruk. Det är möjligt att lägga ansvaret för denna kontroll på antingen producent eller brukare. Ett särskilt ansvar kan också finnas för installatören av produkten. Det kan även vara fråga om återkommande besiktningar eller andra efterkontroller för vilka normalt brukaren bör vara ansvarig.

10.2. Vissa utgångspunkter och begrepp

Tekniska och administrativa rationaliseringsprocesser inom arbetslivet har hitintills främst styrts av ekonomisk-tekniska målsättningar. De miljöbeting— ade insatser som förekommit har ej sällan satts in i ett skede där de tekniska och organisatoriska förutsättningarna redan varit givna och de har då ofta varit svåra att genomföra med godtagbart resultat. De senare årens debatt om miljön och arbetslivets villkor har riktat uppmärksamheten på att man i större utsträckning måste föra in arbetsmiljösynpunkter redan på plane- ringsstadiet. Frågor som gäller såväl den fysiska som den psykiska och sociala arbetsmiljön måste redan i de grundläggande besluten gå in som element jämbördiga med andra produktionsmål. För att effektivt kunna förverkliga detta krävs insatser på en rad allmänna områden — forskning. utveckling av tekniska lösningar. utbildning. information etc. — och ett nära och effektivt samarbete mellan arbetsmarknadens parter. samhällets organ för arbetsmil- jöfrågor och forskningsinstitutioner av olika slag. Även lagstiftningen kom- mer in i detta sammanhang som ett stöd i planeringsarbetet och som underlag för parternas och myndigheternas handlande. I vissa avseenden kan särskild förhandsgranskning genom offentliga organ behövas för att bevaka att ar- betsmiljöaspekterna tillgodoses i planeringsarbetet.

Möjligheten till förhandsgranskning från myndigheternas sida samman- hänger till väsentlig del med om det finns bestämmelser för vad som skall granskas. För att möta utvecklingen inom arbetslivet med bestämmelser som tillgodoser arbetsmiljösynpunkter behövs stora resurser för arbetarskydds- myndigheterna. Även om vilket arbetsmiljöutredningen förordar arbe-

tarskyddsstyrelsens resurser för författningsverksamhet ytterligare förstärks. kan man dock inte väntasig att föreskrifter från styrelsen skall tillhandahålla lösningen på alla arbetsmiljöproblem. ! stället blir det i stor utsträckning fråga om att fastställa vad som skall krävas av den färdiga arbetsplatsen och att lämna behövligt spelrum för olika överväganden vid genomförandet i de en- skilda fallen. Om exempelvis dammhalten skall hållas under viss nivå. kan man ha att välja mellan att sätta in ventilationsåtgärder. att förändra arbets- processen. att ändra sammansättningen av bearbetat material osv. Att ta ställning i sådana fall kan kräva insatser under lång tid. och förhandsgransk- ning av myndigheterna måste därför begränsas till fall då det är särskilt på- kallat. Tyngdpunkten när det gäller att bevaka arbetsmiljösynpunkter vid olika projekt måste ligga i de anställdas deltagande i och granskning av pro- jekteringen. Detta främjas genom 1973 års reform av arbetarskyddslagstift- ningen som lagfäste de anställdas rätt att delta i planeringsarbetet.

I kapitel 7 har diskuterats fastställande av olika slags gränsvärden. Dis- kussionen har där främst gällt hur gränsvärden skall kunna föras in i lag- stiftningen. [ förhandsgranskningen kommer gränsvärdena in som ett nöd- vändigt underlag för att det skall vara möjligt att på förhand ta ställning till ett projekt och även som en utgångspunkt för kontroller av olika slag.

Arbetsmiljöutredningen har i samband med överväganden rörande reg- leringen av kemiska ämnen i arbetslivet (kapitel 9) redan tagit upp vissa frågor om förhandsgranskning. Detta har skett som en bakgrund för arbets- miljöutredningens överväganden rörande samordningen mellan arbetsmil- jölagen och lagen om hälso- och miljöfarliga varor. Givetvis kan man emel- lertid inte dela upp frågorna om förhandsgranskning i en del som rör kemiska ämnen och produkter och andra delar som avser lokaler. teknisk utrustning. arbetsprocesser och arbetsmetoder. Ofta är alla dessa delar invävda i ett pro- jekt och kan då inte behandlas isolerade.

Att få fram ett effektivt system för att kontrollera att hänsyn tas till ar- betsmiljösynpunkter i olika skeden av en verksamhets tillblivelse och ut- veckling är som redan framhållits ett viktigt led i strävandena att åstadkom- ma goda arbetsmiljöer. Granskningen måste kunna omfatta såväl det tek— niska skyddet och arbetshygieniska faktorer av olika slag som anpassningen över huvud av arbetsförhållandena efter människans förutsättningar och be- hov. Även sådana överväganden kan bli aktuella som inte direkt avser skyd- det mot olycksfall och yrkessjukdomar utan mera tar sikte på att främja möj- ligheterna till utveckling och tillfredsställelse i arbetet.

Efter 1973 års reform av arbetarskyddslagstiftningen är själva regelsyste- met numera relativt väl utvecklat. Dessutom sker förhandsgranskning på frivillig basis i icke obetydlig utsträckning. I vissa avseenden kan dock det befintliga systemet inte anses vara i tillräcklig grad effektivt och heltäckande. Till överväganden av dessa frågor återkommer utredningen i följande avsnitt. Redan här vill utredningen emellertid framhålla att det måste eftersträvas att skapa en ordning som ger tillfälle till förhandsbedömning i varje läge då åtgärder i en viss etapp kan bli styrande för möjligheterna att forma arbets- miljön i ett senare skede. För effektiv användning av tillsynsmyndigheternas resurser bör samtidigt regler om obligatorisk förhandsgranskning genom myndighets försorg införas endast i sådana fall då viktiga arbetsmiljöintres- sen påkallar det.

Det gäller vidare att ytterligare utveckla formerna för de anställdas delta- gande i planeringsprocessen. Att i lagstiftningen i detalj binda dessa former är varken möjligt eller lämpligt. Arbetsmarknadens parter har fortlöpande denna fråga under behandling och man kan på denna väg åstadkomma lös- ningar som smidigt anpassas till alla förekommande situationer av arbets- miljöplanering. För lagstiftningen gäller det främst att slå fast de grundläg- gande reglerna. Därför är det också önskvärt att lagstiftningsvägen ha vissa möjligheter till kontroll av att de anställda haft tillfälle att delta vid plane- ringen. Även till detta återkommer utredningen.

larbetarskyddslagstiftningen har sedan länge funnits en reglering som rik- tar uppmärksamheten på att arbetarskyddssynpunkter skall beaktas vid till- verkning av tekniska anordningar. Härmed avses närmast olika slags tek- niska hjälpmedel som används i arbetet. Hit hör förutom olika slags ma- skiner— tryckkärl och cisterner. anordningar för lyftning och transport. hand- verktyg och redskap m. m. Som teknisk anordning har i detta sammanhang också betraktats personalbod o. d. Ofta torde personlig skyddsutrustning inte ha räknats till tekniska anordningar i arbetarskyddslagens bemärkelse. Det synes dock ändamålsenligt att låta skyddsutrustning ingå i regleringen be- träffande tekniska anordningar. Utredningen låter därför den sammanfattan- de termen avse även sådan utrustning.

Begreppet teknisk anordning är alltså vidsträckt. Avsikten är att kunna fånga in alla anordningar som används i arbetet och all utrustning till skydd mot risker i arbetet. Utanför faller ämnen av olika slag. Detta gäller ämnen som används eller framställs i arbetslivet lika väl som ämnen som uppstår som biprodukter eller förorening vid tillverkning e. d. Vi kommer här in på det kemiska området. Kemiska ämnen ingår givetvis i och för sig också i tekniska anordningar. Krav ställs t. ex. på stål till tryckkärl, stållinor och ställningar av stålrör. De ”kemiska" riskerna utmärks emellertid av att det är ämnet i och för sig eller i förening med andra komponenter som är verksamt och inte av ämnet förfärdigade anordningar. Denna del av ar- betsmiljön har hittills vad gäller tillverkarens ansvar för den kemiska pro- dukten lämnats utanför den egentliga arbetarskyddslagstiftningen. ] kapitel 9 har arbetsmiljöutredningen tagit den principiella ställningen att inom ar- betsmiljölagens ram bör ingå reglering av de kemiska riskerna även i detta hänseende. Den begränsningen har dock förordats att generella ingripanden i tillverkningsledet bör ske via lagen om hälso- och miljöfarliga varor och den centrala produktkontrollmyndigheten.

Vissa terminologiska svårigheter finns när det gäller att benämna de äm- nen som med hänsyn till sina egenskaper och användning ger upphov till risker i arbetsmiljön. Som påpekats i kapitel 9 rör det sig inte bara om rent kemiska risker. utan ämnen som det här är fråga om kan innebära risker för skada även på fysikalisk och på enbart mekanisk väg. I arbetarskyddslagen används uttrycket hälsofarliga ämnen. Härmed avses alla ämnen som med ett visst användningssätt kan vara hälsofarliga. För att markera åtskillnaden gentemot begreppet hälso- och miljöfarliga varor har arbetsmiljöutredningen valt uttrycket ämne som kan föranleda ohälsa eller olycksfall. Denna term avses emellertid ha samma innebörd som det f. n. använda uttrycket i ar— betarskyddslagen. Stundom används i betänkandet utanför författningstex- ten för enkelhetens skull enbart benämningen farligt ämne. Med ämne som

kan föranleda ohälsa eller olycksfall avses även sammansatt produkt vari så- dant ämne ingår.

Andra begrepp som tjänar som utgångspunkter vid förhandsgranskning och reglering av arbetsmiljön är arbetsmetod och arbetsprocess. Att arbets- metoden kan täcka samspelet mellan flera komponenter på arbetsplatsen har nämnts i det inledande avsnittet. Arbetsprocess kan definieras som del av ett produktionsförlopp som utförs av ett system av tekniska anordningar. Även vissa moment av mänsklig aktivitet kan behövas för processen och den sammanfattande termen blir då arbetsmetod.

Ytterligare kan i vissa fall finnas anledning att rikta förhandsgranskning mot en hel anläggning. ] anläggning innefattas i detta sammanhang arbets- . lokal med inredning och teknisk utrustning liksom samtliga komponenter i en verksamhet som bedrivs i det fria.

10.3. Förhandsbedömning vid nyetablering av verksamhet och vid ändring eller utvidgning av ' verksamhet m.m.

1 0.3. 1 Obligatorisk _ förhandsgranskning Nuvarande rätts/äge

Vid ny-. om- eller tillbyggnad av lokaler för en verksamhet på vilken ar-

betarskyddslagen är tillämplig kommer en arbetsmiljömässig förhandspröv-

, ning i regel till stånd genom den sammankoppling som har skett med reg- » lerna öm byggnadslov. En förutsättning är att för verksamheten tas i anspråk

l utrymmen på sådant sätt att byggnadslovsplikt föreligger. ] byggnadslovs- ärendet sker därvid en viss prövning även av den utrustning och de arbets- metoder som avses komma till användning i verksamheten. Denna prövning gäller i princip endast förhållanden av betydelse för frågan om byggnaden är godtagbart anordnad från arbetarskyddssynpunkt. Givetvis bör dock yr- kesinspektionen göra en så vid bedömning som möjligt och kan därvid räkna med att vikt fästes vid inspektionens påpekanden med hänsyn till dess be- fogenheter när verksamheten kommer i drift.

Som förutsetts i lagstiftningen får man inskränka sig till en allmän be- dömning av lokalernas lämplighet från arbetarskyddssynpunkt om i bygg- nadslovsskedet ännu inte är känt till vilket slag av verksamhet lokalerna skall användas. I detta avseende bör dock uppmärksammas att byggnadslovsske- det kan vara uppdelat i två omgångar. en etapp när huvudhandlingar be- träffande byggnaden uppgjorts och en senare etapp när inredningsritningar beträffande lokalerna ligger färdiga. Den normala gången är då att byggnads- lov meddelas först för byggnaden och senare för lokalerna i byggnaden.

I de fall åter när det inte krävs byggnadslov ges yrkesinspektionen vissa möjligheter till förhandsgranskning genom reglerna om anmälningsskyldig- het i 8 aä arbetarskyddslagen. Anmälningsskyldigheten omfattar även fall

», då arbetslokals lämplighet inte kunnat bedömas i byggnadslovsärende. En i förutsättning för anmälningsskyldighet är emellertid alltid att arbetslokal ' skall tas i bruk för verksamheten.

Frågan om arbetstagarna haft tillfälle att delta vid planeringen av nya eller ändrade arbetsplatser har ägnats särskild uppmärksamhet vid utformningen av reglerna om förhandsgranskning av arbetslokaler. ] princip skall yrkesin- spektionen antingen i anslutning till byggnadslovsprövningen eller i anled— ning av anmälan enligt 8 a ; arbetarskyddslagen kontrollera att arbetstagar- sidan fått tillfälle att yttra sig.

Det regelsystem vars grunddrag nu angetts infördes genom 1973 års reform av arbetarskyddslagstiftningen. Det är bra att på detta sätt arbetsmiljön kan förhandsgranskas utan att man behövt införa ett förfarande som innebär dub- bel förhandsprövning av byggnadsprojekt med åtföljande tidsspillan och om- gång vid inrättande av nya eller ändrade arbetsplatser. Regleringen bör därför föras över till den nya lagstiftningen i huvudsak oförändrad. Bestämmelserna återfinns förutom i byggnadsstadgan i 4—6 ä; förslaget till arbetsmiljöförord- ning. Enligt de uppgifter som arbetsmiljöutredningen inhämtat fungerar sy- stemet tillfredsställande. I den mån det från början förelegat svårigheter i tillämpningen har en förbättring ägt rum allt eftersom reglerna blivit mera allmänt kända och kunskaperna om handläggningen förbättrats. På vissa punkter kan dock systemet behöva kompletteras.

R efarmbehov

Den arbetsmiljömässiga förprövningen är helt knuten till att lokal tas i an- språk för verksamheten. Prövningen i byggnadslovsärende gäller dessutom i princip endast förhållanden som avser själva byggnaden. En förutsättning för att arbetsmiljöprövning skall komma till stånd i samband med byggnads- lovsärende är alltså att för verksamheten tas i anspråk byggnad eller del därav. Redan i sitt förra betänkande konstaterade utredningen att det också beträf- fande verksamheter som inte bedrivs i någon bestämd arbetslokal kan finnas anledning att på ett tidigt stadium kontrollera att skyddsåtgärderna är till- fredsställande. Exempel kan hämtas bl.a. från verksamhetsområden där sten- och grustäkt ingår.

Omfattningen av den förhandsgranskning från arbetarskyddssynpunkt som sker med anknytning till byggnadslovsärende bestäms av omfattningen av kravet på byggnadslov. Utgångspunkten är här begreppet byggnad. I bygg- författningarna definieras inte vad som avses med byggnad. Frånvaron av en sådan definition har vållat svårigheter i tillämpningen. I bygglagutred- ningens betänkande (SOU 1974:21) diskuteras byggnadslovspliktens omfatt- ning i en ny byggnadslagstiftning. Härvid anförs bl.a. att det är ett starkt samhällsintresse att kunna pröva åtgärder som avser underjordsbyggande. Enligt bygglagutredningens mening bör en ny byggnadslagstiftning utformas så att där dels anges vilka företeelser som normalt är byggnadslovspliktiga. dels anges företeelser som därutöver genom planbestämmelse får göras bygg- nadslovspliktiga för vissa områden. Någon definitiv avgränsning av bygg- nadslovskravet görs dock inte i betänkandet. Bygglagutredningens princip- förslag har ännu inte föranlett lagstiftning. Under alla förhållanden är det för arbetarskyddet av vikt att oberoende av kravet på byggnadslov kunna säkerställa förhandsgranskning i de fall då detta påkallas från arbetsmiljö- synpunkt. Som exempel på företeelser som det kan vara aktuellt att fånga in med en bestämmelse om förhandsgranskning kan nämnas vissa arbets-

miljöfrågor vid bergbyggen. gruvor. krossverk. byggarbetsplatser. sopde— struktionsanläggningar och reningsverk.

Vidare bör uppmärksammas att prövningen i byggnadslovsärende i princip endast gäller förhållanden av betydelse för frågan om byggnaden är godtag- bart anordnad från arbetarskyddssynpunkt. Väsentligen är det alltså här fråga om granskning av ”skalet" kring anläggningen dvs. byggnaden med ut- gångar. ventilationskanaler o.d. Lika viktigt är det emellertid att skydds- frågorna beaktas vid planeringen av det system av olika tekniska anordningar som skall ingå i anläggningen. Exempel på anläggningar med tekniska an- ordningar där det är av vikt att arbetarskyddssynpunkter beaktas vid pla- neringen och där möjlighet bör finnas att föreskriva om förhandsgranskning kan hämtas från snart sagt industrins alla områden. Här kan utan någon prio- ritering exemplifieras med flera olika tekniska anordningar i verkstäder. gju- terier. sågverk. kabelbrännerier och raffinaderier. Även inom kontorsmiljön finns tekniska anordningar där en förhandsgranskning kan vara av värde. Till frågan om planeringen av tekniska anordningar hör i hög grad utform- ningen av arbetsprocesser och arbetsmetoder. Tyngdpunkten vid planeringen kan här ligga antingen på den tekniska anordningen eller visst ämne eller på arbetsprocessen eller arbetsmetoden. Ett flertal exempel på det senare har lämnats i avsnitt 10.1. För ytterligare och mera konkret belysning kan näm- nas t. ex. arbetsprocesser för framställning av klor och arbetsmetoder för svetsning på tryckkärl under tryck. för bandning och lyftning av massabalar i paket eller för förankring av stöttor för formflak vid byggnadsarbete.

] det föregående har inte bara eller ens huvudsakligen varit fråga om fall då en utvidgad förhandsgranskning kan diskuteras vid nyetablering av en verksamhet. I mycket stor utsträckning blir det i samband med utvidgning eller ändring av en pågående verksamhet aktuellt att anskaffa nya maskiner eller annan utrustning eller att införa nya arbetsprocesser eller arbetsmetoder utan att samtidigt skyldighet uppkommer att söka byggnadslov eller att an- mäla att arbetslokal tas i bruk.

F örs/ag

Det är uppenbart att myndigheternas resurser att utföra förhandsgranskning- ar är begränsade. Även om förhandsgranskning inte innebär något slutgiltigt godkännande av det som granskas kan med förhandsgranskningen för myn- digheten följa ett ansvar som gör dess uppgift ytterst tidskrävande. Redan av detta skäl måste området för en obligatorisk förhandsgranskning faststäl- las efter noggrann prövning av resursåtgången och de fördelar som kan vin- nas genom obligatorisk granskning. Det bör läggas i arbetarskyddsstyrelsens hand att efter en prioritering av på vilka områden resurserna skall satsas ange de typer av fall då i ett bestämt avseende förhandsgranskning utan samband med byggnadslovsärende skall ske.

Tekniska anordningar och kemiska produkter föreslås i det följande kunna regleras genom föreskrifter om godkännande och liknande. Sådan verksam- het kan dock i realiteten aldrig genomföras annat än beträffande specifika ._ anordningar och ämnen med relativt utbredd användning. Vad gäller den kontroll och provning av tekniska anordningar som också diskuteras i det

följande avser denna vissa slag av tekniska anordningar som bör granskas helt oavsett om det är fråga om användning i ny eller ändrad verksamhet. Vid sidan härav behövs därför bestämmelser som har sin tyngdpunkt i att man vid bedömningen av tekniska anordningar eller kemiska produkter kan inbegripa hela den arbetsprocess eller anläggning vari de ingår eller de ar— betsmetoder som avses komma till användning. Granskningen bör kunna gälla olika slag av arbetsprocesser. arbetsmetoder. arbetslokaler eller anord- ningar på riskfyllda verksamhetsområden.

Som utgångspunkt för obligatorisk förhandsgranskning vid nyetablering och ändring i befintlig verksamhet bör alltså väljas arbetsprocess. arbetsme- tod eller anläggning som avses komma till användning i visst slag av verk- samhet. På detta sätt framgår att det gäller en allmän bedömning som inte endast hänförs till viss anordning e. d. Föreskrift om förhandsgranskning kan härvid knytas till exempelvis arbetsprocess med visst slag av teknisk anord- ning eller arbetsmetod vari används vissa kemiska produkter eller alstras vis- sa föroreningar. Arbetarskyddsstyrelsen skall också kunna som utgångs- punkt bestämma ifrågavarande slag av verksamhet genom att ange att i den- na används exempelvis arbetslokaler belägna under jord eller anordningar för viss framställning. Som förutsättning bör i samtliga angivna fall gälla att förhandsgranskning är påkallad med hänsyn till riskförhållandena på verk— samhetsområdet.

Det synes lämpligt att granskningen. när sådan föreskrivs. i första hand utformas som ett krav på kontroll genom yrkesinspektionen eller annat kontrollorgan innan arbetsprocessen eller arbetsmetoden tas i bruk. Det bör med ett sådant krav vara angeläget för den som planerar anläggningen att på ett tidigt stadium ta kontakt med myndigheten.

Mot denna bakgrund föreslår arbetsmiljöutredningen att arbetarskyddssty— relsen om det är påkallat med hänsyn till riskförhållandena i visst slag av verksamhet får möjlighet att — i anslutning till föreskrift som styrelsen med- delat om arbetsmiljöns beskaffenhet — föreskriva att arbetsprocess. arbets- metod eller anläggning som är avsedd för verksamheten inte får användas förrän tillstånd lämnats på sätt styrelsen bestämmer. Bestämmelser härom föreslås i 6 kap. 1 ; första stycket 1 arbetsmiljölagen och l ; arbetsmiljöför- ordningen. Kontrollen kan ske genom yrkesinspektionens försorg. Det bör även stå öppet för styrelsen att själv svara för kontrollen eller att överlämna den till annat kontrollorgan. t. ex. en i vanlig ordning utsedd riksprovplats.

Förhandsgranskning enligt nämnda bestämmelser bör kunna utföras som en verklig förprövning. Utfärdade föreskrifter föreslås förenade med direkta straffsanktioner. Avsikten är att vid meddelande av tillstånd skall kunna föreskrivas de villkor som behövs från arbetsmiljösynpunkt. (Sådant före- skrift meddelas med stöd av 8 kap. 7; lagförslaget.)

Enligt de sålunda föreslagna bestämmelserna får arbetarskyddsstyrelsen vidsträckta möjligheter att förordna om förhandsgranskning. Arbetsmiljö- utredningen vill framhålla att det här rör sig om en utvecklingsbar lag- stiftning. I vilken omfattning de föreslagna bemyndigandena för arbetar- skyddsstyrelsen skall utnyttjas kommer att bero på många faktorer i den framtida utvecklingen.

Vid förhandsgranskning skall givetvis även tillses att arbetstagarna fått till— fälle att delta i planeringsarbetet. I de fall då skyddsombud eller skyddskom-

mitté ej finns i verksamheten företräds arbetstagarna av den fackliga orga- nisationen på samma sätt som redan sker vid den arbetsmiljömässiga pröv- ningen i samband med byggnadslovsärende. Möjligheterna för de anställda att medverka vid planeringen kan samtidigt motivera att föreskrifter om ob- ligatorisk förhandsgranskning av arbetsprocesser och arbetsmetoder ges främst för sådana typfall där en stark styrning behövs från arbetarskydds- myndigheternas sida. Närmare linjer för när obligatorisk förhandsgranskning skall tillgripas och hur denna skall utföras får utbildas i arbetarskyddssty- relsens praxis. Det bör betonas att en snabb handläggning är angelägen vid all förhandsgranskning.

Om särskilda skäl finns från skyddssynpunkt mot arbetsprocess eller ar- betsmetod av visst slag bör arbetarskyddsstyrelsen kunna förbjuda använd- ningen utan att hänvisa till förfarande med tillståndsprövning i det enskilda fallet. Det föreslås därför befogenhet för arbetarskyddsstyrelsen att generellt förbjuda användning av arbetsprocess eller arbetsmetod. om detta är av sär- skild betydelse från skyddssynpunkt (6 kap. 2 ; arbetsmiljölagen och l & ar- betsmiljöförordningen).

Den tidigare nämnda anmälningsskyldigheten enligt 8 a ; första och andra styckena arbetarskyddslagen behöver kompletteras på en punkt. Anmäl- ningsskyldigheten avser endast fall då arbetslokal tas i anspråk. Arbetsmil- jöutredningen föreslår att anmälningsskyldigheten utvidgas till att även om- fatta fall då personalrum tas i bruk (65 förslaget till arbetsmiljöförordning).

10.3.2. Arbetstagarnas medverkan vid planering

I det föregående har getts en allmän belysning av fall där en utvidgad för- handsbedömning kan vara av värde. Dessutom har tecknats de yttre kon- turerna föri vilka fall arbetarskyddsstyrelsen skall kunna meddela föreskrift om obligatorisk förhandsgranskning vid nyetablering och ändring av verk- samhet. Som tidigare påpekats finns det emellertid praktiska begränsningar i myndigheternas möjligheter att förhandsgranska olika typer av projekt. En omfattande granskning koncentrerad till projekt inom vissa områden medför också lätt en ojämn fördelning av tillsynen. Inte heller står det alltid mycket att vinna i förhållande till resursåtgången genom rutinmässig förhands- granskning av myndigheten. Föreskrifter som ger upphov till sådan mindre effektiv granskning bör givetvis undvikas. Ansvaret för att arbetsmiljösyn- punkter beaktas vid planeringen måste därför i stor utsträckning ligga utanför myndigheterna. Detta rimmar också väl med det förhållandet att det i första hand är parterna själva som är ansvariga för utformningen av arbetsförhål- landena.

Det är med hänsyn härtill värdefullt att kunna förlita sig på att en noggrann planering från arbetsmiljösynpunkt kommer till stånd inom ramen för den lokala skyddsorganisationen. I förslaget till arbetsmiljölag har de regler om skyddsombudens och skyddskommitteernas deltagande i planeringen. som infogades i arbetarskyddslagen genom 1973 års reform. förts vidare och kom- pletterats. Kompletteringen innebär ett förtydligande med avseende på rätten att medverka i planeringen av arbetsprocesser.

Trots att de nya bestämmelserna ännu varit gällande endast under ganska kort tid kan det utan vidare sägas att de i hög grad påverkat planeringsarbetet

i företagen. Det har alltmera kommit att framstå som naturligt och riktigt att de anställda med sina erfarenheter engageras vid projektering av arbets- platserna och får tillfälle att påverka utformningen av dessa. Genom en vida- reutveckling av dessa tankar kan en förhandsbedömning från arbetsmiljö- synpunkt ske som sträcker sig över hela fältet. Hittills torde de anställdas deltagande främst ha avsett lokalutformning o.d. Lika viktigt är emellertid att deras medverkan kommer till stånd vid all övrig planering som berör ar- betsmiljön. Arbetsmiljöutredningen vill här understryka att de anställdas rätt att delta i planeringsarbetet naturligen motsvaras av skyldighet för arbets- givarna att förete material som så klart som möjligt åskådliggör projekten.

De anställdas representanter och verksamhetens företrädare bör i plane- ringsarbetet kunna verka med stöd från yrkesinspektionen. Genom frivillig förhandsgranskning kan arbetarskyddsmyndigheternas bedömning ofta er- hållas på ett tidigare stadium än enligt tvingande regler. På grund av den sållning som sker vid det lokala planeringsarbetet kan dessutom myndig- heternas bedömning inriktas på fall då deras insatser är särskilt betydelsefulla. Att inom ramen för sina resurser bistå med sådan granskning på begäran av företagare eller skyddsombud ligger helt inom arbetarskyddsmyndighe- ternas allmänna uppgifter. Några särskilda bestämmelser härom behövs där- för inte i lagstiftningen.

På begäran bör alltså yrkesinspektionens granskning och synpunkter kun- na erhållas i fråga om förslag till arbetslokaler. personalrum. tekniska an- ordningar. arbetsprocesser. arbetsmetoder och över huvud beträffande pla- nerade åtgärder som kan komma att påverka arbetsmiljön. För att yrkesin- spektionens resurser skall kunna utnyttjas på bästa sätt bör givetvis en in- riktning ske på situationer där det finns ett starkt arbetsmiljöintresse att in- spektionen kopplas in på ett tidigt stadium. Vid förhandsgranskning som sker på grund av sådan begäran måste myndigheten i normalfallet yrkes- inspektionen men i vissa fall även arbetarskyddsstyrelsen — kunna hos fö- reträdare för verksamheten infordra de uppgifter som behövs för bedömning- en. 8 kap. 39' förslaget till arbetsmiljölag inrymmer sådan befogenhet för myndigheten.

De anställdas roll vid förhandsbedömning behandlas ytterligare i följande avsnitt.

10.3.3. Samordningen med miljöskyddslagsrifrningen

En och samma störning eller förorening kan uppträda i både arbetsmiljön och den yttre miljön. Vad gäller kemiska varor har samordningen mellan arbetsmiljölagen och lagen om hälso- och miljöfarliga varor behandlats i ka- pitel 9 och där har betonats det angelägna i att samhällets ingripanden på olika miljöområden inte vidtas isolerade från varandra. Nödvändigheten av att anlägga en helhetssyn gäller också åtgärder som vidtas med stöd av mil- jöskyddslagen och arbetsmiljölagen.

Miljöskyddslagen syftar till att skydda vår yttre livsmiljö. Lagen har ett vidsträckt tillämpningsområde och gäller i princip förorening och störning som kan drabba omgivningen vid användningen av fast egendom. Hit hör vattenföroreningar. luftföroreningar. buller. skakningar. ljus och annat så-

dant om störningen inte är helt tillfällig. Grundläggande är att var och en som utövar eller ämnar utöva miljöfarlig verksamhet har rätt att begära pröv- ning om han får driva verksamheten och under vilka villkor det får ske. I stor utsträckning gäller också en skyldighet att begära prövning av verksam- heten på förhand. Förutsättningarna för att man skall få driva verksamhet i eller vidta åtgärd som faller under lagen anges i vissa tillåtlighetsregler. Till- ' ståndsprövningen ankommer på koncessionsnämnden för miljöskydd. Na- turvårdsverket och i vissa fall länsstyrelsen kan ge dispens från skyldigheten att söka tillstånd hos koncessionsnämnden. Dessutom finns bestämmelser om skyldighet att göra anmälan hos länsstyrelsen.

I förarbetena till miljöskyddslagen framhölls att begreppet omgivningen inte omfattar den störande anläggningen. Samtidigt konstaterades att per- soner som är verksamma inom själva störningskällan skyddas genom arbe- tarskyddslagstiftningen.

Miljöskyddslagen har med sina tillåtlighetsregler en annan uppbyggnad än arbetarskyddslagstiftningen. Utredningar i samband med tillåtlighetspröv- ning enligt miljöskyddslagen torde vidare ofta sakna intresse och kan i vart fall inte ligga till grund för en motsvarande prövning från arbetsmiljösyn- punkt. För detta skulle behövas undersökningar av en rad förhållanden varav många svårligen kan förutses.

Man torde när det gäller arbetsmiljön böra undvika att ge sig in på en pröv- ning som innebär en rätt att under fastlagda förhållanden driva verksamheten utan ingripande. Inte heller kan man göra en sammankoppling av miljö- skyddsärende och arbetarskyddet på motsvarande sätt som skett i byggnads- lovsärenden. Arbetsmiljöprövningen i byggnadslovsärende går ut på att ar- betarskyddet skall beaktas vid bedömningen av hur byggnaden skall vara utformad. Ett byggnadslov avser uppförande eller ändring av byggnad och inte den verksamhet som kommer att bedrivas i byggnaden. Miljöskydds- prövningen avser däremot den miljöfarliga verksamheten och dess bedrivan- de. En närmare samordning mellan arbetsmiljölagen och miljöskyddslagen skulle därför förutsätta ändringar i myndigheternas kompetensområden och sammansättning och hela miljöskyddslagstiftningen skulle behöva ses över. En översyn av detta slag ligger inte inom arbetsmiljöutredningens uppdrag. Inte heller anser utredningen att det för arbetarskyddet är ett intresse att en ' sådan närmare samordning genomförs. Tvärtom kan det vara en fördel att . olika miljövårdsaspekter prövas av myndigheter med särskilda ansvarsom-

råden.

I den mån arbetsmiljösynpunkter berörs i ett miljöskyddsärende måste emellertid tillses att hänsyn tas till dessa redan vid den planering som föregår behandlingen enligt miljöskyddslagstiftningen. Enligt denna lagstiftning fö- religger skyldighet att söka tillstånd eller dispens eller att göra anmälan vid anläggning av fabriker och andra anläggningar som anges i 2 respektive 8 & miljöskyddskungörelsen. Tillstånds-. dispens- eller anmälningsplikt förelig- ger enligt 3 och 9 ;; miljöskyddskungörelsen i vissa fall även vid ändring av inrättning som anges i 2 och 8 &; kungörelsen och vid ändring av an- vändningen av sådan inrättning. I 2 och 8 ;; kungörelsen uppräknas inrätt- ningar som utgör en väsentlig del av de arbetsplatser där största uppmärk- l samhet måste ägnas åt arbetsmiljöfrågor vid planeringen. såsom gruvor.järn- och stålverk. metallverk. anläggningar för kemisk eller teknisk ytbehandling

osv. respektive gjuterier. kabelfabriker. krossverk osv.

I de fall då åtgärder som faller under miljöskyddslagen har en sida som vetter mot arbetsmiljön följer av reglerna i 7 kap. förslaget till arbetsmiljölag att skyddsombud och skyddskommittéer skall delta i planeringen. Vid ny- etablering av verksamhet saknas emellertid i allmänhet lokal skyddsorga- nisation och någon företrädare för arbetstagarna deltar då inte i planeringen. I dessa fall bör. liksom numera sker i byggnadslovsärende. organisation som företräder arbetstagarna få tillfälle att yttra sig över det planerade företaget.

För att markera att företrädare för de anställda bör delta vid planeringen och för att dessa skall få kännedom om planerade åtgärder senast i samband med att handlingarna kommer in till miljöskyddsmyndigheten bör enligt ar- betsmiljöutredningens uppfattning ett särskilt förfarande byggas in i miljöskyddslagstiftningen. Arbetsmiljöutredningen föreslår att i en särskild 33aä i miljöskyddskungörelsen föreskrivs att vederbörande miljöskydds- myndighet skall underrätta skyddsombud eller om sådant ej finns facklig organisation som företräder arbetstagarna om inkomna ansökningar eller an- mälningar enligt 2. 3. 8 eller 9ä kungörelsen.

Motsvarande synpunkter kan läggas på frågor om täktreglering. Enligt na- turvårdslagen får täkt av sten. grus. sand eller lera för annat ändamål än markinnehavarens husbehov inte ske utan länsstyrelsens tillstånd. Täkt- verksamhet måste emellertid enligt 8? miljöskyddskungörelsen också fö- regås av anmälan till länsstyrelsen. Med hänsyn till det föreslagna tillägget i miljöskyddskungörelsen behövs därför ingen särskild bestämmelse i natur- vårdslagen om underrättelse till skyddsombud m. fl.

Byggnadslovsplikten aktualiseras ganska sent i planeringen. När stora in- vesteringar övervägs i komplicerade anläggningar kan på byggnadslovssta- diet arbetsprocesser och utrustning vara så långt framme i planeringsavse- ende att svårigheter av den anledningen möter att få arbetsmiljösynpunkter beaktade. I många hithörande fall torde tillstånds- eller dispensprövning en- ligt miljöskyddslagen ha föregått byggnadslovsärendet. Vad gäller t. ex. täkt- verksamhet är det inte säkert att byggnadslovsförfarande över huvud aktua- liseras. Det har därför ett särskilt värde att det betonas att arbetstagarna skall medverka vid planeringen redan i ifrågavarande skede. De anställdas före- trädare har på detta sätt även möjlighet att bevaka att arbetarskyddsmyn- digheterna informeras om planerade nyetableringar eller förändringar av be- tydelse från arbetsmiljösynpunkt så snart en bedömning av dessa myndig- heter behövs. Det torde inte vara nödvändigt att förse arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen med särskilda befogenheter att ingripa i detta sam- manhang. Väsentligt är att arbetarskyddsmyndigheten kommer in i diskus- sionen och att den alltid kan ingripa omedelbart efter det att anläggningen tas i bruk.

Vad gäller samordningen på myndighetsplanet finns i vissa miljöskydds- ärenden ett behov av samordning mellan myndigheternas åtgärder enligt miljöskyddslagen och arbetsmiljölagen. Som exempel kan nämnas att till- stånd enligt miljöskyddslagen avses knytas till användningen av tekniska anordningar eller arbetsprocesser där alternativa lösningar kan behöva över- vägas från arbetsmiljösynpunkt. I ett sådant fall är det givetvis otillfreds- ställande om miljöskyddsmyndigheten som villkor för tillstånd föreskriver att visst slag av anordning eller arbetsprocess skall användas som samtidigt

?

ej kan godtas av arbetarskyddet. Följden blir ett nytt tillståndsförfarande som i sin tur kan få en utgång som kommer i konflikt med arbetarskyddsintres- sena etc. I ett sådant läge kan visserligen anläggningsägaren vara verksam och genom att anpassa ansökningen efter arbetarskyddsmyndigheternas upp- fattning söka förhindra att ärendet bollas mellan myndigheterna. Det krävs emellertid också ett samråd mellan dessa. Det nämnda exemplet kan ses som en teoretisk illustration och i praktiken torde i ett fall som det anförda visst beaktande ske av arbetsmiljösynpunkter i miljöskyddsärende. Enligt miljö- skyddslagen skall koncessionsnämnden samråda med de myndigheter som har väsentliga intressen att bevaka i frågan. Motsvarande skyldighet måste anses föreligga för övriga miljöskyddsmyndigheter.

Mot bakgrunden av det anförda vill arbetsmiljöutredningen framhålla föl- jande. Berörs arbetsplats i omgivningen av miljöfarlig verksamhet följer direkt av miljöskyddslagen att miljöskyddsmyndigheten bör samråda med arbetarskyddsmyndighet. I de fall då personer som är verksamma inom själva störningskällan kan komma att utsättas för störning hänvisas vis- serligen i förarbetena till miljöskyddslagen till att skydd finns enligt ar- betarskyddslagstiftningen. Med hänsyn till samordningsbehovet är det emel- lertid angeläget att miljöskyddsmyndigheten beaktar framförda arbetsmil- jösynpunkter. Utredningen förutsätter att yrkesinepektionen är aktiv för att få in sådana synpunkter i miljöskyddsärenden. Krävs en samlad be- dömning bör detta föranleda att yttrande inhämtas från yrkesinspektionen. Det måste vara lämpligt att miljöskyddsmyndigheten sedan tar hänsyn till framförda arbetsmiljösynpunkter vid sin prövning. Vid tillsynen av arbets— platsen harde arbetarskyddsmyndigheterna alltid möjlighet att göra de ingripanden som påkallas från arbetsmiljösynpunkt.

10.4. Tekniska anordningar

Frågan om skydd mot olycksfall genom maskiner uppmärksammades tidigt i arbetarskyddslagstiftningen. Med tiden stod det klart att i det förebyggande arbetet mot olycksfall och ohälsa vid maskiner och andra liknande anord- ningar måste medverkan krävas även av tillverkare och försäljare. En första bestämmelse härom infördes år 1938.

I 45 ;— arbetarskyddslagen finns numera bestämmelser om skyldighet för tillverkare. försäljare och upplåtare att tillse att maskin. redskap eller annan teknisk anordning är betryggande från skyddssynpunkt när den avlämnas för att tas ibruk eller ställs ut till försäljning eller i reklamsyfte. Därvid skall även tillhandahållas föreskrifter om anordningens användning m. m. Sedan paragrafen genom lagändring år 1963 fick sin nuvarande utformning kan arbetarskyddsstyrelsen när särskilda skäl föreligger föreskriva att maskin. redskap eller annan teknisk anordning skall vara typgodkänd av styrelsen innan den avlämnas för att tas i bruk eller utställs till försäljning eller i reklamsyfte. Arbetarskyddsstyrelsen kan också när särskilda skäl föreligger föreskriva att teknisk anordning skall vara försedd med skylt eller annan

märkning upptagande tillverkarens namn och annan uppgift som styrelsen finner erforderlig.

Det är ingen tvekan om att den medverkan av tillverkare och försäljare som föranletts av nämnda bestämmelser varit av stor betydelse för utveckling och fortgående förbättring av maskinskydd o.d. Till en början hade arbe- tarskyddsmyndigheterna att ägna uppmärksamhet åt maskiner och redskap som var särskilt farliga. Under en följd av år koncentrerades sålunda till- lämpningen av reglerna huvudsakligen till träbearbetningsmaskiner. excen- terpressar och slipmaskiner samt Skärmaskiner. På 1950-talet tillkom skydds- föreskrifter för ytterligare maskingrupper. Vad dessa föreskrifter betytt med avseende på maskinskyddet belyses i viss mån av de uppgifter om yrkes- skador som lämnas i betänkandets bilaga I avsnitt 2.8.

Någon fullständig bild över förekomsten av yrkesskador vid maskiner och andra liknande anordningar står inte att få. Genom den pågående mekani- seringen kommer nya maskiner av olika slag ständigt att tas i bruk inom arbetslivet. Det betyder i många fall att de övertagit fysiskt tunga arbets- moment. Genom nya och komplicerade maskiner har emellertid även nya risker tillkommit i arbetet. Hit hör bl. a. risker i samband med de numeriskt styrda eller datorstyrda maskiner och robotar som är ett av de senaste leden i vidtagna mekaniseringsinsatser.

Även om yrkesskadesituationen inte visar på en försämring vad gäller ma- skinsidan är förhållandena från ohälso- och olycksfallssynpunkt likväl sådana att betydande insatser alltjämt krävs i förebyggande syfte. Väsentligt är att arbetsmiljösynpunkter beaktas vid utveckling och framställning av tekniska anordningar av olika slag. Det tekniska olycksfallsskyddet behöver ytterli- gare effektivt följas upp. Kraftiga insatser krävs också för att minska eller eliminera de höga bullernivåer som en mångfald maskiner har i dag. Vid många maskiner är vibrationer ett problem. Vid andra maskiner fordras åtgärder för att hindra spridning av damm. avgaser m. m. och i ergonomiskt avseende. Arbetarskyddsstyrelsen har i sina anvisningar hittills inte i någon större utsträckning behandlat ergonomiska frågeställningar och anvisat prak- tiska lösningar. Krav ställs dock numera på att maskiner och arbetsverktyg utformas så att de ergonomiska synpunkterna blir så långt möjligt tillgodo- sedda. Viktigt är också att man vid anskaffning av maskiner o.d. kan från tillverkaren få uppgifter för bedömning av anordningarnas egenskaper i skyddshänseende. Även de handikappades problem måste beaktas Många handikappade sysselsätts redan nu i stor utsträckning vid maskiner. Författ- ningsverksamheten kräver avsevärda resurser. Det är också viktigt att fö- reträdare för parterna på arbetsmarknaden och för tillverkarsidan deltar i för— fattningsarbetet.

Arbetsmiljöutredningen föreslår i 3 kap. 8 ; arbetsmiljölagen en bestäm- melse som anger allmänna skyldigheter i skyddshänseende för den som till- verkar. importerar. överlåter eller upplåter maskin. redskap. skyddsutrust- ning eller annan teknisk anordning. Den föreslagna bestämmelsen fastslår vidare att de anvisningar. som behövs för anordningens montering. använd- ning och skötsel. skall medfölja vid avlämnandet. I 3 kap. 8 ; arbetsmiljö- lagen föreslås även grundläggande bestämmelser om märkning av teknisk anordning. Med stöd av dessa bestämmelser kan arbetarskyddsmyndighe- terna gå in i de enskilda fallen och ställa krav på tillhandahållande av bruks-

anvisningar och på märkning. I sammanhanget bör också nämnas att till- synsmyndighet enligt 8 kap. 3; förslaget till arbetsmiljölag har rätt att efter anfordran erhålla de upplysningar. handlingar och prov samt påkalla de undersökningar som behövs för tillsynen.

10.4.1. Typgodkännande m. m. 10.4.1.l Tillverkare m.fl.

Arbetarskyddsstyrelsen har ganska sparsamt utnyttjat sin befogenhet att fö- reskriva om typgodkännande. Anledningen till att detta inte skett i större utsträckning synes främst vara att omfattande arbetsinsats krävs för att ställa upp kriterier för typgodkännande och att utveckla provningsmetoder. An- talet föreskrifter om typgodkännande har dock ökat under senare år. Det kan anmärkas att vissa föreskrifter om typgranskning. typprovning m. m. med- delats som ligger nära krav på typgodkännande men där detta krav ej klart framgår. Förhållandet får ses mot bakgrund av att det hittills saknat betydelse från ansvarssynpunkt om krav på typgodkännande förelegat eller inte.

Genom föreskrift om typgodkännande kan myndighet ingripa redan på konstruktions- och tillverkningsstadiet i fråga om seriemässigt tillverkade produkter. Med detta instrument kan sålunda förhandsgranskning säkras i det skede som framstår som grundläggande för produktens arbetsmiljömäs- siga utformning. Arbetsmiljöutredningen föreslår befogenhet för arbetar- skyddsstyrelsen att om det är påkallat från skyddssynpunkt ställa upp krav på typgodkännande av maskin. redskap. skyddsutrustning eller annan tek- nisk anordning (6 kap. 1 ; första stycket 2 förslaget till arbetsmiljölag och 1 ; förslaget till arbetsmiljöförordning). Kravet hänför sig vad gäller leve- rantörer till överlåtelse eller upplåtelse av anordningen. En föreskrift om typ- godkännande skall vara helt entydig och bör avse förhållanden av särskild betydelse för arbetarskyddet. Sådan föreskrift föreslås därför direkt straff- sanktionerad.

Arbetarskyddsstyrelsens typgodkännandeverksamhet har hittills främst gällt vissa slags maskiner och maskinutrustning. Verksamheten framstår på detta område som ett verksamt medel att styra utvecklingen mot säkrare produkter med god ergonomisk utformning. En vidareutveckling av styrel- sens verksamhet i enlighet med de linjer som ligger bakom meddelade typ- godkännandeföreskrifter bör därför främjas. Vad särskilt gäller personlig skyddsutrustning torde böra eftersträvas att i största möjliga utsträckning täcka området med föreskrifter om obligatoriskt typgodkännande.

l föreskrifter om typgodkännande bör anges grundläggande krav på egen- skaper eller funktion som är påkallade från skyddssynpunkt. I de fall då det konstruktiva utförandet är av betydelse med hänsyn till risk för ohälsa eller olycksfall blir det vid prövningen bl. a. fråga om att granska konstruktions- ritningar och beräkningar. Om tillverkningsmetod eller materialbeskaffenhet bedöms som kritiska bör föreskrifter kunna meddelas också därom. Även tillverkningskontroll bör kunna föreskrivas när sådan kontroll behövs för att typgodkännande skall ge säkerhet vid användningen av anordningen. I själva # verket torde typgodkännande i allmänhet böra förenas med någon form av tillverkningskontroll för att framstå som meningsfullt. Det föreslås att som

förutsättning för godkännande skall kunna anges särskilt villkor (6 kap. 1 ; andra stycket lagförslaget). Sådant villkor kan avse tillverkningskontroll och även t. ex. tillverkningsmetod. materialbeskaffenhet eller kunnighet hos till- verkaren.

Frågan om typgodkännande skall kunna lämnas är ofta beroende på sättet för brukande av den godkända anordningen. Till typgodkännandeföreskrift bör därför som särskilt villkor kunna knytas krav på monterings- och bruks- anvisningar som skall medfölja anordningen vid överlåtelse och upplåtelse. Typgodkännande förutsätter vidare i allmänhet någon form av märkning el- ler bevis varav framgår att ett visst exemplar omfattas av typgodkännandet. Också i dessa hänseenden bör inrymmas befogenheter för arbetarskyddssty- relsen. Befogenhet för arbetarskyddsstyrelsen i detta avseende föreslås i 2 ; första stycket ] arbetsmiljöförordningen.

Uppställande av kvalitetskrav och utarbetande av provningsmetoder som grund för typgodkännandeprövning innebär arbetskrävande och ofta kom- plicerade uppgifter. Detta gör att typgodkännandekrav kan uppställas endast inom ganska begränsade områden. Behovet av obligatoriskt typgodkännande måste också noggrant prövas med hänsyn till att krav på typgodkännande innebär ett kraftigt ingrepp på ifrågavarande produktionsområde. Det förut- sätts alltså att instrumentet används på sådant sätt att hinder inte uppkom- mer för en sund teknisk utveckling.

Som framhållits i det föregående har arbetarskyddsstyrelsens anvisnings- verksamhet hittills i ganska stor utsträckning varit inriktad på att ge arbe— tarskyddssynpunkter till ledning vid tillverkning av olika slags tekniska an- ordningar. Krav på att anordning skall ha visst utförande eller vara av lik- värdig beskaffenhet har i allmänhet ställts utan att därför krav på godkän- nande är stipulerat. Arbetarskyddsstyrelsens författningsverksamhet be- handlas i kapitel 17. Redan här bör emellertid framhållas att avsikten givetvis inte är att arbetarskyddsstyrelsen skall inrikta sig på att meddela föreskrifter uteslutande eller ens huvudsakligen i form av godkännandekrav. Tyngd- punkten av regleringen måste även i fortsättningen ligga i föreskrifter med stöd av vilka arbetarskyddsmyndighet kan ingripa efter avvägning i det en- skilda fallet. Det förhållandet att även ansvaret för tillverkare av kemiska ämnen och produkter fastslås i förslaget till arbetsmiljölag innebär möjlighet för arbetarskyddsstyrelsen att med föreskrifter avsedda även för tillverk- ningsledet täcka hela området av anordningar och andra produkter som fram- ställs för användning i arbetslivet. Denna sida av arbetarskyddsstyrelsens för- fattningsverksamhet — där det alltså inte i första hand är fråga om godkän- nandekrav — torde få ses som ett av de viktigaste instrumenten för myn- digheterna att styra utvecklingen mot att arbetsmiljösynpunkter beaktas på konstruktions- och tillverkningsstadiet.

Arbetarskyddsmyndigheternas särskilt yrkesinspektionens roll vid fri- villig förhandsgranskning i samband med nyetablering eller ändring i befint- lig verksamhet har behandlats i tidigare avsnitt. Idet följande vill utredning- en uppehålla sig något vid den granskning som förekommer på begäran av tillverkare m.fl.

F. n. utförs från arbetarskyddsstyrelsens sida i ganska stor omfattning fri- villig förhandsgranskning av standardanläggningar. tekniska anordningar och arbetsprocesser utan att dessförinnan fastställts provningsföreskrifter.

Den rättsliga karaktären av dessa granskningar uppfattas ibland som något oklar. Stundom "skräddarsys" provningsföreskrifter i samråd med prov- ningsorgan och tillverkare. stundom meddelas efter granskning av veder- börande tjänsteman vid styrelsen att från arbet-arskyddsstyrelsens sida inte föreligger någon erinran mot konstruktionen etc. Avsikten härmed synes of- tast vara att som en serviceåtgärd ge ett icke bindande besked om styrelsens erfarenheter. Ej sällan torde dock detta besked uppfattas som något slags typ- godkännande.

För tillverkare och försäljare är det självklart en fördel att på förhand kunna inhämta den centrala arbetarskyddsmyndighetens bedömning av olika pro- dukter. Det torde samtidigt förhålla sig så att det i regel är beställare som kräver att säljaren utnyttjar den möjlighet som står öppen att få en förhands- bedömning. Det kan konstateras att på detta sätt drivs en sorts förhands- granskning fram som ofta är till stort gagn för arbetarskyddet vid utform- ningen av olika produkter. Den även i fråga om myndighetens insats — frivilliga förhandsgranskande verksamhet som sålunda utförs inom arbetar- skyddsstyrelsen har också den positiva betydelsen att tjänstemännen får nära kontakt med utvecklingen av nya konstruktioner o. d.

Å andra sidan kan ifrågavarande förhandsgranskande verksamhet från ar- betarskyddsstyrelsens sida vara förenad med vissa olägenheter. Till en början kan konstateras att det förhållandet att man fritt kan begära en förhands- bedömning hos styrelsen gör att antalet granskningsärenden snabbt ökar och stundom omfattar bedömningar som borde kunna utföras av tillverkare. säl- jare eller köpare med ledning av provningar som dessa själv låter vidta. Här finns en tendens till att man vill under alla förhållanden återförsäkra sig genom ett besked från styrelsen. Detta leder i sin tur till en anhopning av ärenden som kan medföra långa väntetider. dröjsmål för produktionen och irritation gentemot myndigheten. Härtill kommer den oklarhet som kan vid- låda granskningsutlåtanden från enskilda tjänstemän av innehåll t. ex. att viss produkt granskats utan erinran.

I fortsättningen bör den frivilliga förhandsgranskningen vid arbetarskydds- styrelsen ske efter följande riktlinjer. Granskning bör kunna erhållas även i fall då arbetarskyddsstyrelsen inte tidigare fastställt föreskrifter om typgod- kännande. Det bör samtidigt vara klart att styrelsen i dessa fall kan avböja att ingå i bedömning om styrelsen anser att man bör avvakta utarbetande av prövningsbestämmelser e. d. eller om styrelsen eljest finner att styrelsens resurser bör användas på annat sätt. All anledning finns visserligen att upp- muntra tillverkare och försäljare till diskussion i arbetsmiljöfrågor. och från styrelsens sida bör man naturligtvis inte tveka att vid förfrågan meddela sina erfarenheter. Granskningsutlåtanden bör dock endast avges då styrelsen an- ser lämpligt och då så fullständig utredning förebragts att arbetarskyddssty- relsen kan stå bakom utlåtandet. Det torde ofta vara lämpligt att i sådan ut- redning utnyttjas provningsintyg e. d. från riksprovplats i den mån sådana efter hand inrättas.

Vid standardisering tar man — lika väl som vid typgodkännandeverksam- het — fram vissa egenskaper som anges böra finnas hos samtliga färdiga pro- dukter av visst slag oavsett olikheter i övrigt. En komplett produktstandard omfattar även provningsmetoder. Standardiserade provningsmetoder kan ligga till grund för märkning. t. ex. SIS-märkning. Ofta förekommer numera

att provningsmetoder kopplas till standard och att utförd provning bestyrks ("certifieras") genom en märkningsprocedur eller i bifogat dokument.

Standarder är i princip inte tvingande. Det är emellertid tydligt att det i praktiken — på samma sätt som då möjlighet finns att ansöka om typgod- kännanden kan existera en stark press på tillverkare och försäljare att följa standarder som antagits.

Genom att arbeta fram standarder kan man ingripa redan i ett tidigt skede av utvecklingskedjan. Det framstår därför som betydelsefullt att arbetsmil- jöaspekter i vidaste möjliga omfattning förs in i standardiseringsarbetet. Med hänsyn till standardiseringsarbetets internationella inriktning säkras härige- nom även kontakten med utvecklingen i andra länder.

Arbetarskyddsstyrelsen är redan i viss utsträckning företrädd i standar- diseringsarbetet. En satsning från styrelsens sida på denna verksamhet kan vara ett medel att få in arbetsmiljösynpunkter i ett tidigt skede av produk- tionsprocessen. Arbetstagarsidan synes hittills ha varit representerad i stan- dardiseringsarbetet i alltför begränsad utsträckning.

Om arbetsmiljösynpunkter i tillräcklig utsträckning kan föras in i stan- dardiseringsarbetet kan produktstandarder av olika slag vara ett värdefullt komplement till arbetarskyddsstyrelsens typgodkännandeverksamhet. I de fall då en mera tvingande karaktär eftersträvas kan standarder som utarbetats av allsidigt sammansatta organ dessutom i viss utsträckning utgöra underlag för föreskrifter av arbetarskyddsstyrelsen. Det förfarande som härvidlag bör användas behandlas i kapitel 17 om arbetarskyddsstyrelsens författnings- verksamhet.

10.4.1.2 Arbetsgivare m.fl.

Utredningen har i närmast föregående avsnitt föreslagit befogenhet för ar- betarskyddsstyrelsen att föreskriva obligatoriskt typgodkännande av teknisk anordning vid överlåtelse och upplåtelse av anordningen. Redan typgod- kännandekrav för överlåtelse och upplåtelse blir givetvis av betydelse i bru- karledet.

För att ytterligare stärka skyddet mot spridning av riskabla tekniska an- ordningar bör emellertid förbud kunna riktas även mot användning av tek- nisk anordning som inte är godkänd. Med stöd av den i 3 ; arbetsmiljöför- ordningen föreslagna allmänna befogenheten för arbetarskyddsstyrelsen att meddela närmare föreskrifter om arbetsmiljölagens tillämpning kan i och för sig meddelas sådant förbud.

Utmärkande för föreskrift om obligatoriskt typgodkännande är bl. a. att modifiering av kraven med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet eller godtagande av likvärdig skyddsstandard utan särskild prövning strider mot själva syftet med föreskriften. att få till stånd en förprövning av produkt av visst slag. Gäller det sådana särskilt anordnade förfaranden bör möjlighet finnas att meddela direkt straffsanktionerade föreskrifter även i fråga om bru- kandet. Arbetsmiljöutredningen föreslår därför att typgodkännandeföreskrift enligt 6 kap. 1 ; första stycket 2 arbetsmiljölagen skall kunna riktas även mot användning av visst slag av maskin. redskap. skyddsutrustning eller an— nan teknisk anordning. Bestämmelsen anknyter direkt till arbetsmiljölagens föreslagna regler om straffansvar. Beroende på utformningen av föreskrifter

om typgodkännande bör ansvar kunna gälla för arbetsgivare och även för ensamföretagare eller arbetstagare.

Frågan om vid prövningen typgodkännande skall kunna lämnas är ofta helt beroende av sättet för brukande. I samband med godkännandet bör där- för kunna fastställas villkor för brukandet som ges samma giltighet som själ- va föreskriften med krav på godkännande. Sådana villkor kan avse t. ex. l maximilast vid användning av godkänd kran eller högsta tryck vid använd- ning av godkänt tryckkärl. Brukande i strid mot fastställda villkor sätter här förutsättningarna för godkännandet ur spel. Liknande förhållanden kan råda om t. ex. roterande slipskiva körs med för högt varvtal. om underhållsarbete utförs på maskiner som ej säkrats mot start på betryggande sätt. om svetsning på tryckkärl under tryck utförs med godkänd utrustning men i strid mot fast- ställda villkor etc. Enligt 6 kap. 1 ; andra stycket lagförslaget skall föreskrifter kunna meddelas också i dessa avseenden. Liksom övriga bestämmelser i an- slutning till godkännandeförfarande bör även sådana föreskrifter vara direkt straffsanktionerade.

Vidare innefattar 2; första stycket 1 arbetsmiljöförordningen möjlighet för arbetarskyddsstyrelsen att föreskriva att teknisk anordning skall vara för- sedd med skylt eller annan märkning som upptar tillverkarens namn eller annan uppgift angående anordningen. Sådan föreskrift kan riktas mot både överlåtare och brukare och kan vara direkt straffsanktionerad.

För att yrkesinspektionen. besiktningsorgan m. fl. snabbt och enkelt skall kunna få tillgång till uppgifter om vissa särskilt farliga tekniska anordningar. som används på arbetsställe. kan det vara lämpligt att dessa förs upp på sär- skild förteckning. 2 ; första stycket 4 förslaget till arbetsmiljöförordning ger arbetarskyddsstyrelsen befogenhet att meddela direkt straffsanktionerade fö- reskrifter om förande av förteckning över tekniska anordningar som styrelsen anger

Någon gång kan användning av teknisk anordning i visst utförande vara förenad med så stora risker att ett generellt verkande förbud mot använd- ningen är påkallat. Möjlighet bör därför finnas för arbetarskyddsstyrelsen att helt förbjuda användningen av teknisk anordning av visst slag. om detta är av särskild betydelse från skyddssynpunkt. Befogenhet föreslås för styrelsen att meddela direkt straffsanktionerat sådant förbud (6 kap. 2 ; arbetsmiljö- lagen och 1 ; arbetsmiljöförordningen).

Iavsnitt 10.4.l.l har framhållits att arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter om utförande och beskaffenhet av tekniska anordningar även i fortsättningen till stor del bör meddelas utan fastställande av godkännandekrav. Alla dessa bestämmelser får naturligtvis sin direkta betydelse vid anskaffande av ut- rustning tiIl arbetsplatserna. De anställdas medverkan i planeringen har sär- skilt behandlats i avsnitt 10.3.2 och 10.33. Vad där sagts om denna bety- delsefulla faktor som ett led i förhandsbedömningen äger i full utsträckning tillämpning även vid behandling i företagen av frågan om anskaffande av tekniska anordningar av olika slag.

. 1042 Annan kontroll av teknisk anordning än typgodkännande

» Sedan lång tid tillbaka har särskilda regler gällt om vissa slag av tekniska anordningar där speciellt behov ansetts föreligga av besiktning och provning.

De första bestämmelserna avsåg ångpannor och kom i ett cirkulär 1898 från yrkesinspektionen. Sedan följde ett cirkulär om hissar. lyftkranar o.d. I 1912 års arbetarskyddslag föreskrevs besiktning av hissar. kranar. hängbanor och liknande anordningar samt av kärl under tryck. som genom explosion kan förorsaka olycksfall. Särskilda bestämmelser finns numera i arbetarskydds- kungörelsen angående tryckkärl. lyftanordningar. transportanordningar och lyftredskap. Med tryckkärl likställs rörledningar för vätska. ånga. luft eller annan gas under tryck. Begreppet lyftanordningar omfattar hissar. kranar. traverser. spel och andra liknande anordningar. Bestämmelserna om lyftan- ordningar avser även därtill hörande fast utrustning. Transportanordning är ett vidsträckt begrepp och i kungörelsen har som exempel nämnts lin-. häng-. rull- och spårbanor. transportörer. truckar. fordon och vagnar av olika slag. Med lyftredskap slutligen avses sådana redskap som lastkrokar. kättingar. lyftstroppar. skopor o.d.

Den särskilda regleringen angående tryckkärl. lyftanordningar. transport- anordningar och lyftredskap går i första hand ut på att dessa anordningar vid straffpåföljd skall underkastas besiktning och provning i den omfattning som arbetarskyddsstyrelsen föreskriver. Direkt verkande sanktioner finns i arbetarskyddskungörelsen för arbetsgivare som underlåter att föranstalta om föreskriven besiktning och provning eller som brukar tryckkärl etc. utan att föreskriven besiktning och provning ägt rum. Arbetarskyddsstyrelsen har meddelat ett stort antal föreskrifter på området.

Av uppgifter om yrkesskadestatistiken som lämnats i betänkandets bilaga 1 avsnitt 2.832 framgår att antalet olycksfall förknippade med de mest an- vända typerna av tryckkärl är tämligen ringa. Att så är fallet torde bl. a. kunna tillskrivas—den reglering och den kontroll som finns beträffande dessa. Det tillkommer å andra sidan efter hand nya typer av processkärl samt cisterner och andra behållare av olika slag. ofta avsedda för förvaring av farliga ämnen. Den pågående utvecklingen på tryckkärlsområdet. inte minst mot större en- heter. högre tryck och högre temperatur. medför att nya krav ställs på mate- rial. tillverkning. kontroll m. m. Utvecklingen på det kemiska området med- för också att stora krav måste ställas på utförandet av de behållare som fram- ställs för förvaring och transport av olika slag av farliga ämnen. En fortsatt uppmärksamhet från säkerhetssynpunkt måste alltså oavbrutet ägnas åt hit- hörande tekniska anordningar.

I betänkandets bilaga 1 avsnitt 2.842 har getts en överblick över olycks- fallsutvecklingen på lyft- och transportområdet. Totalt inträffar vid lyft- och transportanordningar som här närmast avses varje är omkring 11 000 olycks- fall som föranleder yrkesskadeanmälan. Av dessa leder i genomsnitt 300 till invaliditet och ca 60 till döden. Härvid har inte medräknats yrkesskadefall som inträffat vid spårbundna fordon samt vad gäller ej spårbundna fordon endast olycksfall vid traktorer. truckar. lastmaskiner. transportörer och fast- bilar. För vissa lyftanordningar. särskilt hissar och däribland också byggnads- och gruvhissar. är antalet olycksfall relativt litet. Till stor del torde detta sam- manhänga med att det på hissområdet sedan länge har funnits detaljerade regler om utförande och kontroll. Även för övriga lyftanordningar visar olycksfallsutvecklingen på en viss nedgång. särskilt i fråga om kranar och telfrar. Olycksfallssituationen är dock fortfarande allvarlig.

För truckar har skett en stark ökning av antalet olycksfall fram till år 1970.

Tendensen år därefter något sjunkande. Även traktorolycksfallen har mins- kat efter 1970. Vad gäller andra ej spårbundna transportanordningar har an- talet olycksfall minskat betydligt efter 1965. Den nedgång i olycksfallens an- tal vid såväl lyft- som transportanordningar som på senare tid kunnat konsta- teras torde bl.a. få sättas i samband med den aktivitet som på senare tid dragits i gång på grund av olycksfallsutvecklingen inom transportväsendet.

Några statistiska uppgifter som belyser om och i vad mån hälsoskador fö- rekommer vid lyft- och transportanordningar genom t. ex. buller. vibrationer eller avgaser finns inte. Många av dessa anordningar har emellertid hög bul- Iernivå och genom att föraren ofta under hela arbetsdagen är bunden till sin förarplats är risken för hörselskador stor. Förare av traktorer. truckar. last- maskiner. lastbilar o. d. utsätts ofta även för kraftiga vibrationer. Andra ohäl- sorisker som förare kan bli utsatt för härrör från damm och avgaser. från klimatförhållanden. från brister i den ergonomiska utformningen o.d.

Typgodkännandeförfarandet har sin huvudsakliga tillämpning på serietill- verkade produkter. I fråga om mer eller mindre stycketillverkade produkter. där såväl konstruktivt utförande som material kan variera från fall till fall. kan en individuellt utformad kontroll vara nödvändig.

Vid av arbetsmiljöutredningen utförda enkäter har uttryckts önskemål om , utvidgning av arbetarskyddsstyrelsens befogenhet att föreskriva om besikt- l ning. I de flesta fall synes dessa önskemål avse anordningar som redan enligt gällande bestämmelser kan omfattas av sådana föreskrifter. I själva verket synes just dessa slag av anordningar fortfarande vara de mest aktuella när det gäller att få till stånd individuell kontroll med avseende på konstruktion. material. utrustning e. d.

Det är samtidigt klart att det kan finnas skäl att ge motsvarande föreskrifter även beträffande andra tekniska anordningar som är riskabla att hantera vid brister i sådana avseenden. Som exempel kan nämnas vissa typer av pressar ' och grävmaskiner. Med den uppläggning arbetsmiljölagstiftningen har enligt » utredningens förslag är det också viktigt att ge den myndighet. som har det i centrala ansvaret för författningsverksamhet i fråga om arbetsmiljön. vida

ramar att reglera kontrollen av anordningar som kan innebära risker för ohäl- sa och olycksfall. Möjlighet bör därför finnas att meddela direkt straffsank- l tionerade föreskrifter om individuell kontroll även i fråga om andra tekniska * anordningar än tryckkärl. lyftanordningar. transportanordningar och lyftred—

skap. Liksom nu är fallet beträffande tryckkärl m. m. bör prövningen kunna utföras vid första besiktning. montagekontroll o.d. I samband med att an- ordningen härvid godkänns bör kunna meddelas villkor i fråga om brukan- det.

De föreslagna bestämmelserna i 6 kap. l & första stycket 2 arbetsmiljölagen och 1 & arbetsmiljöförordningen inrymmer befogenheter för arbetarskydds- styrelsen att meddela generella föreskrifter även vad avser individuell kon- troll av tekniska anordningar. I fråga om olika slag av anordningar får över- vägas om det är lämpligast att meddela föreskrift om sådan kontroll eller om typgodkännande. Det bör härvid inte bortses från möjligheten att i vissa fall föreskriva typgodkännande även på tryckkärls-. lyft- och transportom- i rådet. Godkännande vid första besiktning kan i sådana fall ersättas med typgodkännande jämte i vissa fall monteringskontroll och driftprov.

Lyftanordningar och transportanordningar är en stor och från risksynpunkt synnerligen framträdande grupp och arbetsmiljöutredningen vill understryka betydelsen av att en noggrann tillsyn sker på detta område. Fonsatt skärpt uppmärksamhet påkallas inte minst med hänsyn till den tekniska utveck- lingen på området och den ökade användningen av sådana anordningar. I många fall blir dessa alltmer invecklade och ges ökade hastigheter och blir därmed också mer känsliga för driftstörningar och yttre påverkan. I kon- trollen måste därför också inrymmas större krav på tillförlitlighet i drift. Det torde vidare böra övervägas att med stöd av de regler som utredningen l föreslår införa krav på kontroll av alla lyftdon över viss laststorlek. Gällande föreskrifter om besiktning avser i huvudsak endast kranar och andra lyft- anordningar som används vid byggnads- och stuveriarbete.

Förutom anordningens särskilda farlighet i olycksfallshänseende bör också arbetshygieniska och ergonomiska aspekter vara avgörande vid bedömning- en av om och hur föreskrifter om kontroll skall meddelas. Här kan nämnas buller. vibrationer. luftföroreningar. instrumentplacering. arbetskomfort etc.

På samma sätt som vid föreskrift om typgodkännande bör tillverknings- kontroll kunna föreskrivas i anslutning till godkännandeprövning vid indi- viduell kontroll. Regler om tillverkningskontroll finns redan för stycketill- verkade anordningar i normer som arbetarskyddsstyrelsen fastställt beträf- fande svetsarbete på tryckkärl. Reglerna avser såväl kontroll av tillverkarens kompetens som metod- och materialkontroll. Efterföljden av reglerna kon— trolleras vid besiktning före ibruktagande. De är sålunda riktade mot den som avser att låta använda anordningen men får naturligtvis direkt betydelse för tillverkaren som är den som kan se till att föreskriven kontroll sker och att intyg om kompetens och kontroll kan företes vid besiktningen. Eftersom den aktuella användningen kan överblickas först vid ibruktagandet är för- farandet ofta praktiskt. Den föreslagna bestämmelsen om angivande av sär- skilt villkor som förutsättning för godkännande innefattar möjlighet att in- begripa kontroll av tillverkningshandlingar och tillverkarens kompetens vid , besiktning hos användaren (6 kap. 1 & andra stycket arbetsmiljölagen och l l &" arbetsmiljöutredningen. i

Det bör också finnas möjlighet att beträffande tekniska anordningar av olika slag föreskriva om efterbesiktning. revisionsbesiktningar o. d. Sådana föreskrifter som i icke ringa utsträckning redan finns på framför allt tryck- kärls- och lyftanordningsområdena är ofta nödvändiga för att säkra kon— trollen att anordning hålls i betryggande skick efter första besiktning. Möj- lighet bör finnas att kombinera även obligatoriskt typgodkännande med fö- reskrift om kontroll efter viss tids användning. Som exempel kan anföras personlig skyddsutrustning såsom andningsskydd där en regelbunden kon- troll kan vara nödvändig.

Vid tidigare nämnda enkäter har påpekats att föreskrifter om besiktning efter ibruktagande stundom kan ersättas eller kompletteras med föreskrifter om fortlöpande tillsyn jämtejournalföring. Skillnaden är bl. a. att medan be- siktning förutsätts utförd av opartisk sakkunnig kan tillsyn ske genom fö- retagets anställda personal. Synpunkten förtjänar enligt arbetsmiljöutred- ningens mening beaktande. Möjlighet bör finnas att förse även sådan före- skrift om fortlöpande tillsyn med direkt straffsanktion.

Det föreslås mot bakgrunden av vad som nu anförts befogenhet för ar-

betarskyddsstyrelsen att — förutom godkännandekrav vid avlämnande eller före ibruktagande — föreskriva att visst slag av maskin. redskap. skyddsut- rustning eller annan teknisk anordning vid användningen skall kontrolleras. provas och fortlöpande tillses i den omfattning och i den ordning som sty- relsen bestämmer (6 kap. 1 ; tredje stycket arbetsmiljölagen och 1 & arbets- miljöförordningen). Paragraferna är direkt kopplade till bestämmelserna om straffansvar i förslaget till arbetsmiljölag.

Vid förrättning skall tillsynsmyndighet enligt 13 & förslaget till arbetsmil- jöförordning ta kontakt med skyddsombud som är anträffbart på arbetsstäl- let. Motsvarande bestämmelser bör införas i fråga om kontroll på arbetsställe som besiktningsorgan företar enligt föreskrift av arbetarskyddsstyrelsen. Vär- det av att skyddsombud är närvarande vid besiktning har framhållits vid den enkät som utförts beträffande besiktningsverksamheten. Av bestämmelsen i 7 kap. 6; förslaget till arbetsmiljölag följer att skyddsombud har rätt att få del av intyg över besiktning. I Skyddsombudets uppgifter ingår sedan också att bevaka att åtgärder vidtas i anledning av eventuella anmärkningar som gjorts vid besiktningen i den mån dessa inte innebär omedelbart förbud mot användning.

Beträffande vissa lyftanordningar. främst industrihissar och liknande. där tillsynen f. n. ligger under arbetarskyddsmyndigheterna. föreslår arbetsmil- jöutredningen att regleringen sker enligt byggnadslagstiftningen. I denna frå- ga hänvisas till avsnitt 19.3.

10.5. Installation av tekniska anordningar

Installation av teknisk anordning avser också skedet före ibruktagande och bör alltså tas upp i förevarande sammanhang. Viktigt är att skyddssynpunk- ter beaktas vid installation av sådan anordning. Här erinras om vilka följderna kan bli om maskinell anordning. tryckkärl eller lyftanordning installeras på felaktigt sätt.

Installatörsansvaret enligt 45 & fjärde stycket arbetarskyddslagen gäller för den som utför installation av teknisk anordning som självständig företagare. Främst på grund av att installation nuförtiden oftast utförs genom maskin- leverantören eller beställaren har det särskilda installatörsansvaret sällan ak- tualiserats. Med hänsyn till vikten av att installation sker på riktigt sätt från skyddssynpunkt bör emellertid enligt arbetsmiljöutredningens uppfattning i arbetsmiljölagen slås fast ett allmänt skyddsansvar vid installation av tek- nisk anordning. Bestämmelse härom föreslås i 3 kap. 10; arbetsmiljölagen. Möjlighet måste också finnas för arbetarskyddsstyrelsen att meddela särskil— da föreskrifter för installationen. Bemyndigande i detta avseende innefattas i Zå andra stycket förslaget till arbetsmiljöförordning.

10.6. Farliga ämnen

Som redan framhållits i kapitel 9 bör arbetsmiljölagen utvidgas i förhållande till arbetarskyddslagen så till vida att arbetsmiljölagen tar upp även ansvaret

för kemiska ämnen i de led som föregår användningen. l 3 kap. 9 ; föreslås därför på motsvarande sätt som beträffande tekniska anordningar en bestäm- melse om skyldigheter i skyddshänseende för den som tillverkar. importerar eller överlåter farliga ämnen och produkter med sådana ämnen. Det fastslås också att vid överlåtelse av sådant ämne eller produkt skall medfölja de an- visningar som behövs för dess handhavande och förvaring. På motsvarande sätt som i fråga om tekniska anordningar föreslås vidare i 3 kap. 9 ; arbets- miljölagen en grundläggande bestämmelse om märkning av farligt ämne och produkt med sådant ämne.

Vid sin tillsyn bör sålunda arbetarskyddsmyndigheterna med stöd av de föreslagna bestämmelserna i arbetsmiljölagen kunna vända sig — vid behov med tvångsåtgärder — mot tillverkare m. 11. av såväl tekniska anordningar som av kemiska ämnen och produkter. Författningsstöd föreslås i 8 kap. 3 s" arbetsmiljölagen för tillsynsmyndighet att efter anfordran erhålla de upplys- ningar. handlingar och prov och påkalla de undersökningar som behövs för tillsynen. Enligt 8 kap. 7ä lagförslaget får tillsynsmyndighet meddela före- läggande. förbud eller föreskrift som behövs för att arbetsmiljölagstiftningen skall efterlevas.

I kapitel 9 har arbetsmiljöutredningen konstaterat att på det kemiska pro- duktområdet övervägande skäl talar för att generella föreskrifter om vad som skall gälla vid överlåtelse meddelas av den centrala produktkontrollmyndig- heten. Däremot bör arbetarskyddsstyrelsen ha möjlighet att ingripa mot ke- miska risker i arbetslivet genom att meddela generella restriktioner för bru- karna. Vad gäller farligt ämne eller produkt med sådant ämne bör kunna föreskrivas att ämne eller produkt av visst slag inte får användas utan att godkännande lämnats eller utan att särskilda villkor iakttas. Härigenom ges en fast form för regleringen och möjlighet finns att knyta direkt straff- sanktion till sådan föreskrift. Som exempel på områden där det skulle kunna bli möjligt att med stöd av en sådan bestämmelse införa godkännandekrav . och särskilda villkor kan nämnas produkter som olika typer av lim. spackel. ; färg. kylolja och rengöringsmedel. 6 kap. 1 & första stycket 3 arbetsmiljölagen och 1 © arbetsmiljöförordningen föreslås ge arbetarskyddsstyrelsen möjlighet att meddela föreskrifter i detta avseende.

Föreskrifter rörande särskilda villkor vid användning av ett kemiskt ämne eller produkt bör kunna gälla krav på ventilation. hygieniska anordningar. personlig skyddsutrustning. medverkan av person med särskild sakkunskap etc. vid användning av visst slags produkt. Det bör här även kunna gälla krav på visst arbetsförfarande. Som exempel kan nämnas föreskrifter om till- verkningsprocesser för olika kemiska ämnen. t. ex. klordioxid eller vinylklo- rid. eller om arbetsmetoder vid läggning av golv med vissa limsorter. Härvid kan t. ex. föreskrivas i fråga om ett visst ämne att processen automatiskt skall upphöra och reaktionsgaser spädas om halten av ämnet blir för hög eller att läckage skall övervakas automatiskt och registreras samt att särskilda ut— rymmen med ren luft skall finnas för personalen. Granskning och villkor beträffande arbetsförfarandet utgör en viktig del i godkännandeprövningen av kemiska ämnen och produkter.

Även i fråga om märkning vid yrkesmässig användning av kemiska pro- dukter bör arbetarskyddsstyrelsen ha befogenhet att meddela direkt straff- sanktionerade föreskrifter. I 2 ;" första stycket 2 arbetsmiljöförordningen fö- reslås en bestämmelse i detta avseende.

På arbetsplatserna hanteras ofta en stor mängd farliga ämnen. För att skapa överblick och kännedom om dessa bland arbetstagarna och för att underlätta yrkesinspektionens tillsyn kan det vara värdefullt om vissa ämnen förs upp i särskild förteckning som är tillgänglig på arbetsstället. En särskild bestäm- melse föreslås därför i 2 ä första stycket 4 arbetsmiljöförordningen med be— myndigande för arbetarskyddsstyrelsen att meddela direkt straffsanktione- rade föreskrifter om förande av förteckning över vissa slag av ämnen som används på arbetsställe. För klarhetens skull och för att främja efterföljden bör sådana föreskrifter begränsas att gälla vissa ämnen med utpräglat farliga egenskaper.

1 avsnitt 10.3.1 har påpekats att den i 6 kap. I ; första stycket 1 föreslagna bestämmelsen kan utformas som krav på kontroll av yrkesinspektionen eller annat kontrollorgan innan exempelvis arbetsprocess eller arbetsmetod vari används vissa kemiska produkter tas i bruk. Med stöd av den föreslagna tred- je punkten i samma lagrum kan å andra sidan som nyss nämnts med god- kännande av visst kemiskt ämne eller produkt förknippas villkor om viss arbetsprocess eller arbetsmetod. Vilken typ av förfarande som skall väljas får bero på var tyngdpunkten i prövningen ligger. Med stöd av tredje punkten kan utföras central granskning av kemiska ämnen och produkter och ges generella föreskrifter om förfarandet vid användningen. Med stöd av första punkten kan den centrala myndigheten i stället meddela föreskrifter som garanterar officiell kontroll innan arbetsprocess eller arbetsmetod av visst slag tas i bruk.

I ett system med möjlighet att föreskriva om obligatoriskt godkännande kan efter förprövning kemiskt ämne eller produkt som anses inte böra an- vändas i arbetslivet utestängas från sådan användning. I vissa fall kan det emellertid vara motiverat att helt förbjuda yrkesmässig användning av vissa kemiska ämnen eller produkter. 1 arbetarskyddsstyrelsens anvisningar an- gående hygieniska gränsvärden har t. ex. angetts vissa cancerframkallande ämnen som inte får förekomma i arbetslivet utan att dock någon direkt påföljd kunnat föreskrivas för förfarande i strid mot anvisningen. Sådana förbud bör enligt arbetsmiljöförordningens uppfattning kunna förenas med direkt straffsanktion. Utredningen föreslår att i 6 kap. 2 & arbetsmiljölagen och 1 ;" arbetsmiljöförordningen tas in bestämmelser som ger arbetarskydds- styrelsen möjlighet att när det är av särskild betydelse från skyddssynpunkt meddela straffsanktionerat förbud mot användning av visst slag av farligt ämne eller produkt med sådant ämne.

Vad som sagts om arbetarskyddsstyrelsens författningsverksamhet i av- snitt 10.4.i.1 angående tekniska anordningar gäller även kemiska ämnen. Tyngdpunkten av regleringen måste sålunda ligga i föreskrifter med stöd av vilka arbetarskyddsmyndighet kan ingripa efter avvägning i det enskilda fal- let.

Vad gäller de anställdas deltagande i planeringsarbetet har i det föregående i olika sammanhang betonats vikten av sådan medverkan. Enligt arbetsmil- jöutredningens uppfattning är det angeläget att de anställdas erfarenheter till- godogörs också vid anskaffning av ämnen och material och att deras bedöm- ning av olika produkters egenskaper vid användningen beaktas vid val av arbetsmaterial och arbetsförfarande.

10.7. Kontroll av arbetshygieniska förhållanden

Med arbetshygieniska insatser kan förhindras skador eller obehag genom på- verkan av bl. a. fysikaliska faktorer. t. ex. buller eller värme. och kemiska faktorer som damm. gaser eller ångor. Arbetshygienen arbetari gränsområdet mellan medicin och teknik. Frågan om läkarundersökningar som medel att förebygga uppkomsten av sjukdomar orsakade av arbetsmiljöfaktorer be- handlas i kapitel 14. De tekniska insatserna innefattar både metoder för att fastställa expositionen och för att eliminera skadlig exposition. Arbetsmil- jöutredningen har i avsnitt 7.6 behandlat mätresursfrågor och därvid bl. a. fastslagit att arbetsgivaren måste svara för mätning och provtagning på ar- betsplatserna. Mycket av utvecklingsarbete återstår men redan finns åtskil- liga mät- och analysmetoder som kan praktiskt användas. Här skall närmast tas upp vilka instrument lagstiftningen bör tillhandahålla för att erforderlig kontroll av den arbetshygieniska situationen på arbetsplatserna skall komma till stånd.

Behov av kontroll i arbetshygieniskt avseende kan finnas på arbetsplatser av skilda slag. Regelbunden kontroll är nödvändig bl. a. på arbetsplatser där silikosfarligt damm kan uppkomma. Inandning av annat farligt damm kan vidare medföra lungsjukdomar som är närbesläktade med silikos. t.ex. as— bestos. hårdmetallunga och talklunga. Luftföroreningar med radon hari vissa fall befunnits utgöra lungcancerrisk. Genom inandning av blydamm kan bly- förgiftning uppstå. Fara för ohälsa kan finnas även vid andra slag av arbeten än där hälsofarligt damm finns. Vid vissa arbeten uppkommer sålunda rök. gas eller ånga som kan medföra förgiftningar. t. ex. koloxid-. bensol-. kad- mium- och kvicksilverförgiftning. Där dessa risker föreligger kan det vara nödvändigt att genom återkommande luftanalyser kontrollera om damm. rök. gas eller ånga förekommer i skadlig mängd. Buller är ett allvarligt pro— blem inom stora delar av arbetslivet. Mätningar kan här fylla viktiga funk- tioner. inte minst som led i nedtrappningsprogram. Bland andra viktiga om- råden för arbetshygieniska kontroller och kartläggningar kan nämnas strål- ningsförhållanden av olika slag. klimatfaktorer. belysning. vibrationer etc. Även olika sanitära frågor kan ingå. t. ex. förhållandena i tvätt— och omkläd- ningsrum. I alla dessa fall och i en rad andra kan det finnas skäl att genomföra kontroller antingen som punktåtgärder eller som mätningar med bestämd intervall.

Det är bl. a. behovet av kontroll av arbetshygieniska förhållanden som starkt talar för att i arbetsmiljölagen bör ingå en bestämmelse som ger ar- betarskyddsmyndigheterna vida möjligheter att erhålla de upplysningar. handlingar och prov samt påkalla de undersökningar som behövs för till- synen. I förslaget till arbetsmiljölag finns som tidigare nämnts i 8 kap. 3; en bestämmelse av detta innehåll. I befogenheterna enligt paragrafen bör även ingå att föreskriva arbetshygienisk kontroll av förhållandena på en ar- betsplats. För att få undersökning genomförd bör myndigheten i det enskilda fallet kunna meddela straffsanktionerad föreskrift eller sätta ut vite enligt 8 kap. 75% förslaget till arbetsmiljölag.

I 24 ; arbetarskyddskungörelsen finns bestämmelser om åtgärder mot luft- föroreningar. Ett tillägg till bestämmelserna. som gjordes år 1970. ger arbe— tarskyddsstyrelsen möjlighet att föreskriva om undersökning av luftförhål-

landena på arbetsplatser där visst slag av arbete finnes medföra särskild fara för ohälsa. Bestämmelsen bör i den nya lagstiftningen ges ett utvidgat in- nehåll. Mot bakgrunden av vad i det föregående översiktligt nämnts om be- hovet av kontroller föreslår arbetsmiljöutredningen att arbetarskyddsstyrel- sen får en allmän befogenhet att föreskriva om undersökning av de arbets- hygieniska förhållandena i olika slag av arbete (6 kap. 1 ; tredje stycket ar- ! betsmiljölagen och l ; arbetsmiljöförordningen). Med stöd av bestämmelsen bör styrelsen kunna ge föreskrifter inte bara avseende luftförhållanden utan också om kartläggning eller regelbundna mätningar av t. ex. buller och strål- ning inom vissa branscher. I sådana föreskrifter bör också kunna innefattas kontroll av effektiviteten hos olika tekniska anordningar som filter. fiäktar. belysning etc. Arbetarskyddsstyrelsen bör ha möjlighet att föreskriva att upp- gifter om resultatet av undersökningar skall lämnas i den ordning som sty- relsen anger. En bestämmelse av detta innehåll har tagits in i 2 ; första stycket 5 arbetsmiljöförordningen. Av förslagen till arbetsmiljölag och arbetsmiljö- förordning följer att föreskrifter som meddelas med stöd av nämnda bestäm- melser blir direkt straffsanktionerade.

Mätningar. analyser och andra kontroller kräver tillgång till utrustning som kan vara omfattande. Undersökningar kan ofta utföras endast av personer med specialistutbildning. För att föreskrifter som arbetarskyddsstyrelsen meddelar med stöd av den föreslagna bestämmelsen skall bli effektiva är det nödvändigt med stora insatser för att förbättra tillgängliga mät- och ana- lysresurser och tillgodose behovet av kompetent personal. I dessa avseenden hänvisas till utredningens överväganden i avsnitt 7.6.

; 10.8 Anmälan om planerad åtgärd m.m.

I detta kapitel har föreslagits möjlighet för arbetarskyddsmyndigheterna att ingripa med föreskrifter om förhandsgranskning. tillståndsprövning och kon- troller av olika slag på en rad områden. Det torde ofta förhålla sig så att den som planerar en verksamhet är angelägen om tidig kontakt med beslutande myndigheter för att undvika att behöva göra kostnadskrävande ändringar. Å andra sidan kan det beträffande vissa projekt vara av vikt att genom an- mälningsplikt i vissa fall säkerställa den tidpunkt då myndigheten skall kom— ma in.

För arbetarskyddsmyndigheterna kan det vidare vara av värde att kunna infordra uppgifter om var tekniska anordningar eller kemiska ämnen av vissa slag används eller avses att användas i arbetslivet. Sådana uppgifter kan bl. a. tjäna som utgångspunkt för kartläggning av yrkesskade-och hälsosituationen inom bestämda områden. I avsnitt 9.5.1 har betonats vikten för arbetarskyd- det att få till stånd ett system så att man kan följa spridningen av kemiska medel och jämföra denna med olika typer av sjukdomssymptom som man finner ute i arbetslivet.

Uppgiftsskyldighet kan också behövas för att ge underlag för insatseri form av tillsyn som riktas mot arbetsplatser inom viss bransch c. (1. där det fö- i' rekommer anordningar eller ämnen som behöver särskilt uppmärksammas.

Ett särskilt skäl att införa anmälningsskyldighet kan vara att yrkesinspek-

tionen för att kunna kontrollera ett arbetsförfarande behöver få reda på fall då man avser att på en arbetsplats använda visst slag av anordning eller ämne. Det framstår som en brist i gällande arbetarskyddslagstiftning att någon på— följd inte kan föreskrivas för underlåtenhet att fullgöra sådan skyldighet.

Arbetsmiljöutredningen föreslår med anledning av det anförda en bestäm- melse i Zä första stycket 3 arbetsmiljöförordningen enligt vilken arbetar- skyddsstyrelsen kan föreskriva att den som i sin verksamhet använder eller avser att använda teknisk anordning eller farligt ämne av visst slag skall göra anmälan om detta och om användningssättet i den ordning som styrelsen 1 föreskriver.

Anmälan om planerad åtgärd bör kunna föranleda kontroll från yrkesin- spektionens sida av arbetsplatsen och arbetsförfarandet. I sammanhanget kan påpekas att gällande regler i arbetarskyddslagen förutsätter att missförhål- lande föreligger innan yrkesinspektionen tillgriper tvångsåtgärd i form av fö— reläggande eller förbud. Arbetsmiljölagens tillsynsbestämmelser bör i stället konstrueras så att arbetarskyddsmyndigheterna har möjlighet att i varje läge meddela de förelägganden. förbud eller föreskrifter som behövs för att lagen eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen skall efterlevas. Den fö- reslagna bestämmelsen i 8 kap. 7? arbetsmiljölagen. som direkt anknyter till vites- och straffregler. har getts ett sådant innehåll. Med stöd av denna bestämmelse kan yrkesinspektionen meddela de föreskrifter angående ar- betsförfarandet som anses påkallade i anledning av anmälan om planerad åtgärd.

10.9. Särskilt angående arbetarskyddet vid planering av byggnadsverksamhet

l byggnadsstadgan finns bestämmelser om att vid byggnadsarbete skall iakt- tas de försiktighetsmått som behövs för att förekomma skada på person och l egendom. Bestämmelserna torde i första hand avse skyddet för närboende . och allmänhet. Bestämmelserna är emellertid allmänt formulerade och kan innefatta även skyddet för de arbetande. Någon prövning av att byggnads— arbete enligt byggnadslovshandlingarna avses bedrivas med säkra anordning- ar och säkra arbetsmetoder företas i allmänhet inte i byggnadslovsärende.

Det är uppenbarligen så att ritningar och andra handlingar med förslag till en byggnad eller annan anläggning påverkar arbetsmiljön både vid utförandet och i den färdiga anläggningen. Vad handlingarna innehåller om den färdiga produkten betingar val av ställningar. kranar och andra anordningar som be- hövs vid uppförandet. Handlingarna innehåller dessutom i regel uppgifter om vilka material som skall användas vid utförande av projektet. t. ex. om fasadbeklädnad. lim och färger. Frågan är då hur byggarbetsplatsens arbets- miljöproblem bör lösas på planeringsstadiet.

Vid projektering av en byggnad eller annan anläggning är det givet att uppdraget ger en ram som projektören har att hålla sig inom. Krav på sanitär standard kan exempelvis föranleda ett materialval som i sin tur nödvändiggör speciella säkerhetsanordningar vid appliceringen. Önskemål i estetiskt av- seende kan ge anledning till visst byggnadssätt eller viss utsmyckning som

inte är praktiskt betingat och som ökar svårigheterna vid byggandet. Vid pro- jekteringen gäller det emellertid att se till man inte i onödan försvårar ut- förandet av projektet och därmed ökar kostnaderna för behövliga säkerhets— anordningar. Projektören har här ett ansvar gentemot beställaren. och av- vägningen kommer i första hand till stånd i förhållandet mellan dem. Att vid sidan av detta mellanhavande införa ett särskilt arbetarskyddsansvar för projektören skulle innebära en skyldighet för projektören att ta slutlig ställ— ning till om beställarens önskemål är förnuftiga med hänsyn till de kostnader som uppstår vid utförandet. Detta synes inte rimligt eller praktiskt genom- förbart. Det torde vidare knappast vara möjligt att införa ett särskilt arbetarskyddsansvar för projektörer som inte får vittgående konsekvenser för ansvarsfördelningen vid genomförandet av ett projekt. Ansvaret för att ar- betsmiljön är säker vilar nu på dem som har hand om genomförandet. dvs. entreprenörer av olika slag eller vid byggande i egen regi byggherren. För att hindra en ofördelaktig uppsplittring av ansvaret skulle det om ett särskilt arbetarskyddsansvar lades på projektören i många fall vara nödvändigt att låta entreprenören utföra projekteringen och att dessutom skaffa garantier för att samspelet mellan projekteringsavdelning och entreprenadavdelning inom enheten fungerar tillfredsställande. De problem som uppkommer genom brister vid projekteringen måste kunna lösas på annat sätt än genom lagregler som får sådana följdverkningar.

Arbetsmiljöutredningen vill peka på att de i föregående avsnitt föreslagna bestämmelserna får betydelse även för byggarbetsplatser. Den föreslagna 6 kap. I & första stycket 1 arbetsmiljölagen skapar möjlighet att ge föreskrifter om granskning av arbetsprocesser och arbetsmetoder även vid byggnadsverk- samhet. En sådan föreskrift kan t. ex. innehålla att vissa slag av monterings- arbeten eller arbeten med vissa produktslag inte får påbörjas innan arbets- metoden kontrollerats av yrkesinspektionen. Möjligheten att föreskriva ob- ligatoriskt typgodkännande enligt andra punkten samma lagrum kan utnytt- jas exempelvis till att meddela krav på såväl tillverkare som byggnadsföretag på att vissa slag av ställningskonstruktioner eller däri ingående delar skall vara typgodkända. Den kontroll av särskilda anordningar som kan föreskri- vas med stöd av 6 kap. 1 ; första stycket 2 och tredje stycket arbetsmiljölagen är av stor betydelse för anordningar som används på byggarbetsplatser och bör kunna tillämpas även beträffande andra anordningar än kranar o. d. Vida— re kan enligt 6 kap. 1 & första stycket 3 arbetsmiljölagen införas särskilda villkor beträffande produktslag som används på byggarbetsplatser. såsom lim och färger. Det bör heller inte bortses från att föreskrifter om arbetshygieniska undersökningar enligt den föreslagna bestämmelsen i 6 kap. 1 ; tredje stycket arbetsmiljölagen kan riktas även mot byggarbetsplatser. Utredningen vill också påpeka att i byggnadslovsärende. inte minst i det utlåtande från yr- kesinspektionen som skall företes i ärendet. kan göras en allmän bedömning av de arbetsmetoder som avses komma till användning vid arbetets bedri- vande.

Det bör samtidigt understrykas att projektören skall inom uppdragets ram beakta de arbetarskyddsfrågor som kan uppkomma vid projektets genom- förande. Ett sådant ansvar måste normalt anses ligga i beställningen av en anläggning. Ger projekthandlingarna felaktiga lösningar beträffande arbetar- skyddet. kan detta ge anledning till befogade anmärkningar från beställarens

sida. För att genomsyra projektarbetet med arbetarskyddssynpunkter måste betonas att det ingår i projektörens yrkesmannaansvar att beakta sådana syn- punkter och att projektören måste skaffa sig kunskaper även i detta hän— seende. Som ett steg på vägen kan betraktas den handbok för projektörer som nyligen utarbetats inom Bygghälsan med stöd från arbetarskyddsfonden. Det är också viktigt att slå fast att entreprenören har hela ansvaret för att projektet sedan blir genomfört på ett sätt som är tillfredsställande från skyddssynpunkt. Man måste här tillse att det i god tid och i samråd med de anställda sker en planering av byggarbetsplatsens säkerhetsfrågor.

10.10. Grunddragen i de föreslagna bestämmelserna om förhandsgranskning

Arbetsmiljöutredningen har i detta kapitel föreslagit en rad bestämmelser för att ge möjligheter till förhandsbedömning från arbetsmiljösynpunkt. Med bestämmelserna avses att skapa garantier för att arbetarskyddsmyndighe- terna skall kunna gå in på ett tidigt stadium vid olika projekt och tillse att även arbetsmiljömässiga synpunkter beaktas vid planeringen. Samtidigt har betonats att den obligatoriska förhandsgranskningen genom myndighets försorg bör begränsas till fall då den påkallas av viktiga arbetsmiljöintressen. Härvid har särskilt framhållits de anställdas betydelsefulla roll vid all pla- nering av arbetsmiljö.

Sammanfattningsvis föreslås följande. - I fråga om arbetslokaler och personalrum anknyts i första hand till den arbetsmiljöprövning i byggnadslovsärende som infördes genom 1973 års re— form av arbetarskyddslagstiftningen. Likaså bibehålls de kompletterande reg- lerna om anmälningsskyldighet till yrkesinspektionen i fall där tillräcklig prövning i arbetarskyddshänseende inte kunnat ske i byggnadslovsärende. Dessa regler utvidgas att avse även personalrum.

För att samordna den särskilda miljöskyddslagstiftningen med arbetsmil- jölagstiftningen anges de kontakter som bör förekomma mellan miljöskydds- och arbetarskyddsmyndigheterna. Vidare föreslås att i miljöskyddskungörel- sen föreskrivs att vederbörande miljöskyddsmyndighet — koncessionsnämn- den för miljöskydd. statens naturvårdsverk eller länsstyrelse skall under- rätta skyddsombud eller facklig organisation om inkomna ansökningar eller anmälningar enligt kungörelsen. Bestämmelsen innebär också en kontroll av att arbetstagarna får tillfälle att medverka vid planeringen.

Ett allmänt bemyndigande föreslås för arbetarskyddsstyrelsen att föreskri- va att arbetsprocess. arbetsmetod eller anläggning inte får användas förrän tillstånd lämnats på sätt styrelsen bestämmer. Med anläggning avses här så- väl arbetslokal med inredning och teknisk utrustning som komponenterna i verksamhet som bedrivs i det fria. Vid meddelande av tillstånd skall villkor kunna föreskrivas för verksamheten. För att utmärka att sådan förhands- granskning skall tillgripas för att förhindra påtagliga olägenheter för arbets- miljön anges i bestämmelsen att föreskrift skall vara påkallad av riskförhål- landena i den avsedda verksamheten. Avsikten med bestämmelsen är att ge en allmän och utvecklingsbar möjlighet för arbetarskyddsstyrelsen att

efter hand föreskriva om förhandsgranskning i sådana fall där en stark styr- ning behövs från arbetarskyddsmyndigheternas sida. Bestämmelsen avser verksamhet som skall bedrivas med anställd personal.

I fråga om tekniska anordningar ger de föreslagna bestämmelserna arbe- tarskyddsstyrelsen möjlighet att när det är påkallat från skyddssynpunkt fö- reskriva att anordning skall vara antingen typgodkänd eller godkänd vid in- dividuell kontroll för att få brukas eller avlämnas för att tas i bruk. Som för- utsättning för godkännande av endera slaget skall kunna anges villkor i form av bl. a. tillverkningskontroll. I anslutning till föreskrift om godkännande skall även villkor för brukandet kunna fastställas av styrelsen. Krav på typ- godkännande eller godkännande vid individuell kontroll och därmed för- enade villkor kan riktas mot leverantör och yrkesverksam brukare.

. I sammanhanget har också föreslagits bemyndigande för arbetarskydds- styrelsen att meddela särskilda föreskrifter om installation av teknisk anord- ning. När det gäller kemiska ämnen finns enligt de föreslagna bestämmelserna möjlighet för arbetarskyddsstyrelsen att om det är påkallat från skyddssyn- punkt föreskriva godkännande och särskilda villkor som föutsättning för att visst ämne skall få användas i yrkesmässig verksamhet. Däremot skall enligt förslaget föreskrifter om kemiska ämnen som avser överlåtelseledet meddelas inom ramen för lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga varor. Generella märkningsföreskrifter med eller utan samband med godkän- nandekrav skall kunna fastställas av arbetarskyddsstyrelsen i fråga om tek- niska anordningar och kemiska ämnen. Även i detta avseende gäller dock att generella föreskrifter riktade mot leverantörer av kemiska ämnen skall meddelas av den centrala produktkontrollmyndigheten med stöd av pro- duktkontrollagstiftningen. Styrelsen skall också kunna meddela föreskrifter om förande av förteckning över vissa slag av tekniska anordningar eller far- liga ämnen som används på arbetsställe. Är det av särskild betydelse från skyddssynpunkt skall arbetarskyddssty- relsen kunna förbjuda användningen av visst slag av arbetsprocess. arbets- metod. teknisk anordning eller kemiskt ämne. Som frågor om förhandsbedömning har också behandlats förfaranden som syftar till kontroll av att verksamhet bedrivs på sätt som är tillfredsställande från skyddssynpunkt. I en särskild bestämmelse föreslås att arbetarskydds- styrelsen skall kunna föreskriva att teknisk anordning vid användningen skall kontrolleras. provas eller fortlöpande tillses på sätt styrelsen bestämmer. Bestämmelsen innefattar i princip möjlighet att meddela sådan föreskrift be- träffande varje slag av teknisk anordning och innebär sålunda en utvidgning av styrelsens nuvarande befogenheter med avseende på tryckkärl och lyft- och transportanordningar. Vidare föreslås bemyndigande för arbetarskydds- styrelsen att generellt föreskriva om undersökningar och mätningar av luft- förhållanden. buller eller andra arbetshygieniska förhållanden på olika arbets- platser. Arbetarskyddsstyrelsen skall också kunna föreskriva om förande av förteckning över tekniska anordningar och farliga ämnen samt om anmäl- ningsskyldighet för den som i sin verksamhet använder eller avser att an- vända teknisk anordning eller kemiskt ämne av visst slag. De föreskrifter som arbetarskyddsstyrelsen meddelar med stöd av nämnda bemyndiganden föreslås samtliga bli direkt straffsanktionerade.

11. Arbetstidens förläggning

11.1. Allmänna synpunkter

De anställdas arbetstider är av stort intresse i varje mera utvecklat samhälle. Inom ett företag eller en inrättning men också om man ser till samhället i stort — ställs regelmässigt kravet att arbetstiderna ordnas så att produktionen av varor eller tjänster blir effektiv. Den organisation och uppläggning av ar- betstidsförhållandena som fordras av effektivitetshänsyn står många gånger i god överensstämmelse med grundläggande behov hos de flesta samhälls- medlemmar av aktivitet i regelbunden ordning. Detta samspel är dock långt ifrån någon självklarhet. Olika anledningar kan finnas till skiljaktigheter mel- lan mer eller mindre långtgående organisatoriska krav och arbetstagarnas sär- skilda intressen i arbetstidsavseende. Lagstiftning om arbetstiden har också tillgripits för att åstadkomma en grundval för lösningar av vissa arbetstids- problem.

Lagreglerna om arbetstiden har till största delen gått ut på att begränsa arbetstidens längd. Bakom begränsningarna har framför allt legat önskemål om att av hälsoskäl skydda arbetstagarna från att utnyttjas till arbete i över- mått. Genom successiva förkortningar av den allmänna arbetstiden under åren 1958—1973 har normalarbetstiden reducerats med 8 timmar i veckan — har emellertid bilden numera förändrats. Den nu gällande allmänna arbets- tidslagen av år 1970 bygger på 40-timmarsveckan som grundläggande norm. Lagen har inte i första hand utformats med utgångspunkt i direkta skydds- hänsyn. utan i stället har den till uppgift att ange vad som enligt allmänt accepterad uppfattning skall gälla som maximinorm för arbetstidens längd. Vid arbetstidslagens tillkomst hänvisades till att de skyddsaspekter som allt- jämt fanns beträffande arbetstiden borde beaktas inom ramen för arbetar- skyddslagstiftningen. Sedan gammalt finns i arbetarskyddslagstiftningen vis- sa bestämmelser om arbetstagarnas ledighetsförhållanden med avseende på dygnet och veckan. Dessa regler är direkt förestavade av syftet att förebygga ohälsa och olycksfall i arbetet och har utformats som tvingande minimibe- stämmelser som i princip skall gälla generellt. Utvecklingen beträffande ar- betstidsreglerna i arbetarskyddslagen har i ett tidigare skede inneburit vissa skärpningar av dessa. Under den senaste tjugofemårsperioden har dock inga större förändringar vidtagits.

Arbetstiden är i dag en aktuell diskussionsfråga inom fackliga och politiska kretsar men har också i hög grad engagerat allmänheten. Därtill bidrar att arbetstidsproblemen har betydelse och kan ses från en rad skilda utgångs-

punkter. För närvarande dominerar i den allmänna debatten sociala och fa- miljepolitiska aspekter samt synpunkter som har anknytning till kravet på ökad jämställdhet i samhällslivet mellan män och kvinnor.

Med den vidare syn på arbetsmiljön som förespråkas i föreliggande be- tänkande blir arbetstiden en viktig arbetsmiljöfråga. Otvivelaktigt finns allt- jämt vissa skyddsaspekter att beakta i arbetstidssammanhang. även om det här inte på samma sätt som förr är fråga om skydd mot förhållanden som är omedelbart riskabla för de arbetandes hälsa och säkerhet. Stora föränd- ringar har skett i arbetstagarnas situation under de senaste decennierna. Me- kaniserings- och rationalisteringsprocesser har inneburit ökade krav på effek- tivitet hos arbetstagarna. Stundom har de alltmer specialiserade och meka- niserade arbetsuppgifterna lett till olägenheter av typen ökad bundenhet vid arbetsprocessen. begränsade kontaktmöjligheter och monotoni under arbets- dagen. Som en konsekvens av utvecklingen har olika frågor som samman— hänger med den psykiska arbetsbelastningen kommit i blickpunkten. Det kan dock vara förenat med svårigheter att konkretisera och bestämma orsaker och verkningar i dessa sammanhang. Därmed blir det också svårt att närmare uttala sig om möjligheterna att genom ovillkorliga arbetstidsföreskrifter i lag främja hälsa. säkerhet. trygghet och trivsel. Med hänsyn till de mångskif- tande synpunkter som kan ha relevans i arbetstidsbedömningarna utöver de hälsomässiga t. ex. facklig-ekonomiska. arbetsmarknadsmässiga och fa- miljepolitiska — blir det naturligt att utgå från att lagstiftningen så långt möj- ligt bör medge och underlätta helhetsbetonade och samlade överväganden och lösningar av arbetstidsfrågorna.

Mot bakgrunden av vad nu anförts vill det synas som om den förefintliga uppdelningen av arbetstidsregleringen mellan arbetstidslag och arbetar- skyddslag inte längre är lika självklar som då arbetstidslagen förbereddes och antogs. Det skulle i stället från arbetsmiljösynpunkt kunna ligga nära till . hands att söka ta ett samlat grepp på arbetstidsproblematiken och bl. a. när- . mare undersöka förutsättningarna för att integrera arbetstidslagen i en ny lag om arbetsmiljön. alternativt att inarbeta behövliga bestämmelser om ar- betstidsförläggningen i arbetstidslagen. Det synes emellertid inte f. n. finnas tillfredsställande underlag och praktiska förutsättningar i övrigt för en sådan större åtgärd. Som framgått av redovisningen i bilaga 1 avsnitt 4.7 pågår åt- skilligt utrednings- och forskningsarbete som berör arbetstidsfrågorna. En kartläggning av erfarenheterna från arbetstidslagens tillämpning under det första skedet av lagens giltighetstid har avslutats och därvid har framkommit att de största löntagarorganisationerna har önskemål om ändringar av delvis genomgripande slag som berör de frågor som regleras i arbetstidslagen. Här kan också framhållas att vissa forskningsprojekt har inletts beträffande bl. a. sociala och hälsomässiga konsekvenser av olika former av obekväm arbets- tidsförläggning. Resultaten av dessa och andra aktiviteter kan efter hand bi- dra till att skapa det förbättrade underlag som torde behövas innan man tar ställning till en mera vittgående förändring i systematiskt avseende beträf- fande arbetstidsregleringen. Som en tillsvidarelösning anser arbetsmiljöut— redningen att man i vissa avseenden bör sträva efter anpassning mellan ar- betstidsbestämmelserna i arbetsmiljölagen och dem i arbetstidslagen. Sam— ordning bör också ske när det gäller tillsynen och dess administration.

Gällande lagstiftning och kollektiva riksavtal ger förhållandevis vida ramar

för utläggningen av arbetstiden. Ute i arbetslivet fördelas också arbetstiderna på en mångfald olika sätt med hänsyn bl. a. till vad som produceras genom arbetet i fråga i form av varor eller tjänster. I regel bestäms de närmare för— hållandena för varje arbetsställe genom överenskommelser mellan de lokala parterna. Kan överenskommelse inte nås ligger det i dag i princip inom ar- betsgivarens befogenhet att meddela erforderliga arbetstidsföreskrifter.

Också för framtiden synes det böra undvikas att genom detaljerade lagreg- ler låsa arbetstidsförläggningen i stela mönster som försvårar också från all- män synpunkt nödvändiga anpassningar till produktionsmässiga eller likar- tade krav samt begränsar möjligheterna att ordna arbetstiden i enlighet med särskilda önskemål som arbetstagarna på de olika arbetsställena kan ha. Inte minst det sistnämnda synes utgöra ett avgörande skäl att avstå från försök till detaljreglering i lag. Det är uppenbarligen förenat med stora svårigheter att mera generellt ange om den ena eller andra arbetstidsförläggningen är till för- eller nackdel för arbetstagarna. Föreliggande forskningsresultat inom arbetstidsområdet ger bara i begränsad utsträckning hållpunkter för sådana bedömningar.

Vissa grundläggande skyddsaspekter kan liksom hittills läggas på arbets- tiden och bör kunna föranleda vissa begränsningar i friheten att fördela ar- betstiden. Bortsett härifrån torde emellertid få konstateras att arbetstagarnas önskemål och intressen i arbetstidsavseende inte är enhetliga utan i stället beroende av en rad variabla faktorer som sammanhänger med sådant som arbetets art samt arbetstagarnas personliga och sociala situation (familjeför- hållanden. bostadsort. bostadens och arbetsplatsens belägenhet. ekonomiska förhållanden. fritidsintressen m. m.). Detta innebär dock inte att dessa mångskiftande förhållanden får lämnas obeaktade i den process som leder till att arbetstiden närmare fastläggs. Kan däremot säkerställas att arbetsta- garsidan får tillräckligt inflytande på den processen. bör det vara möjligt att på arbetsställena nå fram till avvägningar som så långt möjligt tillvaratar ar- betstagarnas önskemål.

Som redovisats i bilaga 1 under avsnitt 4.7 berör arbetsrättskommittens förslag om vidgad förhandlingsrätt bl. a. arbetstidsförläggningsfrågorna. Vidare åsyftas med förslaget att främja en utbyggnad av kollektivavtalsreg- leringen i frågor om arbetets ledning och fördelning. till vilka arbetstidsför- läggningen är att hänföra. Det är enligt arbetsmiljöutredningens mening na- turligt att utgå från att det regelsystem som kommer till stånd på grundval av arbetsrättskommitténs förslag kan bilda basen för det önskvärda förbätt- rade inflytandet från arbetstagarna vid förläggningen av arbetstiden.

Samtidigt bör framhållas att den vidare utvecklingen av arbetstagarinfiy- tandet på arbetstidsområdet är beroende bl. a. av fortsatta forsknings- och utredningsinsatser till klarläggande av konsekvenserna hälsomässigt och so- cialt av olika arbetstidsarrangemang. Ett förbättrat underlag för bedömningar i praktiska arbetstidsfrågor ger otvivelaktigt arbetstagarnas företrädare i bl. a. de lokala skyddsorganisationerna ökade förutsättningar att effektivt ta till vara de inflytandemöjligheter som kommer att erbjudas med stöd av lag- stiftningen. I Det bör vara naturligt att en ny arbetsmiljölag ger stöd åt arbetstagarnas handlande i fråga om arbetstidsförläggningen. Som förut nämnts kan det många gånger vara svårt att generellt fastställa vad som är arbetstagarnas

208 Arbetstidens förläggning SOU 1976:1 intresse i olika förläggningsfrågor. Arbetstagarsidans ställningstagande i detta spörsmål måste ofta ske mot bakgrund av en syntes av skilda argument som komforthänsyn. trivselaspekter. rena skyddssynpunkter och allmänt sociala skäl som har med ekonomi. bostadsförhållanden. kommunikationer. barn- tillsyn etc. att göra. Med hänsyn till de metoder som numera och framöver tillämpas vid fastläggandet av arbetstiderna kan dock förutsättas att arbets- tagarnas inställning i varje särskild förlåggningsfråga kommer till klart ut- tryck i anslutning till samråd. överläggningar eller förhandlingar mellan par- terna. Utredningen vill understryka att tidsfördelningen i praktiken skall ske så att föreliggande möjligheter att tillgodose arbetstagarnas synpunkter verk- ligen tas till vara. Detta ligger i linje med principen — som utredningen föreslår skall bli lagfäst — om att arbetsförhållandena skall anpassas till människans förutsättningar under beaktande av möjligheterna att anordna arbetet så att arbetstagare själv kan påverka sin arbetssituation.

Regler som ställer vissa närmare krav beträffande arbetstiden eller ledig- heten under dygnet eller veckan synes inte kunna undvaras. l direktiven för utredningen har erinrats om att den nyordning som infördes år 1971 be- träffande arbetstidens längd motiverade en granskning utifrån skyddssyn- punkter av gällande regler i arbetarskyddslagen om raster och pauser samt natt- och veckovila. I anslutning till en sådan genomgång aktualiseras flera i den allmänna och den fackliga debatten återkommande arbetstidsfrågor så- som arbetsdagens maximala längd. skiftarbete. ständigt nattarbete och sön- dagsarbete.

Frågor om arbetstidsförläggningen som uppenbarligen inte är ägnade för närmare reglering i lag och därför inte berörs särskilt i det följande är pro- blemen kring deltid eller s. k. flexibel arbetstid. Detta är emellertid exempel på förläggningsfrågor som i det särskilda fallet skall lösas med tillämpning av nyss berörda allmänna bestämmelse samt under de former som följer l av kommande nya regler om förhandlingsrätt och kollektivavtal.

I anslutning härtill vill utredningen erinra om den viktiga frågan om sche- maläggning av arbetstiden. För arbetstagarna är det förenat med olägenheter att inte i god tid få besked om tjänstgöringsförhållandena och det gäller själv- i fallet i särskilt hög grad dem med oregelbunden arbetstidsförläggning. En i betydande andel av de deltidsarbetande torde inte ha någon i förväg närmare fastställd arbetstid. Utredningen vill stryka under värdet av att de lokala par- terna kommer överens om att upprätta arbetstidsschema för de arbetsupp- gifter där detta är möjligt. Utredningen anser att de nya förhandlingsrätts- och kollektivavtalsregler som aviserats kan bidra verksamt till att sådana överenskommelser kommer till stånd i större utsträckning än f.n.

Som nämnts förut har arbetstidsreglerna i arbetarskyddslagen karaktären av tvingande bestämmelser som skall garantera viss minsta ledighet åt ar- betstagarna. Allmänt torde kunna sägas att regleringen i en ny lag om ar- betsmiljön skall formas med beaktande av såväl bestämmelsernas funktion att förebygga ohälsa och olycksfall som deras roll i det sociala mönstret i övrigt. En sådan ”helhetssyn" behöver inte hindra att vissa arbetstidsregler har karaktären av minimibestämmelser som har sin tyngdpunkt i skydds- hänsyn. För att kunna ställa upp garantier men samtidigt uppnå en flexibilitet som svarar mot nutidens varierande förhållanden i olika delar av arbets- och samhällslivet är det dock önskvärt att lätta på den nuvarande lagens inställ-

ning att avsteg från reglerna bara skall kunna ske efter myndighetsdispens. Möjligheter till avvikelse från någon eller några av lagens regler genom kol- lektivavtal efter mönster av arbetstidslagen är då den mest närliggande ut- vägen. 1 frågor om arbetstidsförläggningen. som allmänt sett har så stor be- tydelse för den enskilde arbetstagarens upplevelse av sin arbetssituation bl. a. på grund av att besluten oftast gäller lokala förhållanden. stämmer enligt ut— redningens mening ett system med dispositiva regler bättre än absoluta ar— betstidsvillkor överens med arbetstagarnas anspråk på medverkan och in- flytande. Möjligheter skulle i enlighet härmed införas för arbetstagarnas fack- liga organisation att kollektivavtalsvägen medverka till en arbetstidsordning som i vissa avseenden innebär avvikelse från vad som generellt skall gälla enligt lagen. Att skyddssynpunkter skulle komma att eftersättas med ett så- dant system bör inte antas. Redan i dag spelar arbetstagarsidans ställnings- tagande en huvudroll när frågor om avsteg från arbetarskyddslagens natt- eller veckovileregler skall avgöras. Det kan också erinras om att bestämmel- serna i arbetstidslagen nästan genomgående är av dispositiv natur.

För avsteg genom kollektivavtal krävs enligt arbetstidslagen godkännande av fackförbund eller motsvarande huvudorganisation på arbetstagarsidan. De ai'betstidsförläggningsfrågor som avses bli reglerade i arbetsmiljölagen är vis- serligen inte ägnade för enhetliga lösningar i fullt ut samma utsträckning som frågorna om arbetstidens längd enligt arbetstidslagen. Behovet av avsteg i förläggningsavseende gäller ju ofta visst arbetsställe eller speciella arbets- uppgifter där. Det synes emellertid från skyddssynpunkt vara lämpligt att även i fråga om arbetstidsförläggningen resa krav i lagen på centralt fackligt godkännande för att avsteg skall kunna ske avtalsvägen. Samtidigt bör det vara önskvärt att söka tillgodose godkännandekravet i former som inte leder till omfattande administrativ hantering på förbundsplanet. Utredningen an- ser det vara en fördel om den centrala fackliga bevakningen av arbetstids- förläggningen kan koncentreras till de mer principiella spörsmål av skydds- karaktär eller av annan art som kan aktualiseras. Detta kan främjas om fackförbundet eller motsvarande centrala organisation utnyttjar möjligheten att i mera generell form ge sitt samtycke till vissa typer av lokala kol- lektivavtal om avsteg från lagen.

Arbetsmiljölagen avses få ett mycket vidsträckt tillämpningsområde. Un- der lagen fors enligt utredningens förslag i väsentliga avseenden in all yrkes- mässig verksamhet. såväl den som bedrivs med anställda som den som ut- övas av ensamföretagare. Det är emellertid naturligt att arbetstidsreglerna i lagen inte kan få samma vida tillämpning. Sådana regler är inte lämpade för ensamföretagare eller för arbetsgivare som själv är verksam i sitt företag. Enligt utredningens uppfattning måste med avseende på arbetstidsreglerna begränsning ske till arbetsgivar—arbetstagarförhållandets ram. I likhet med vad som gäller beträffande arbetstidslagen bör utgångspunkten vara att i prin- cip alla arbetstagare skall innefattas och att undantagen bör vara så få som möjligt.

Utredningen behandlar i avsnitt 15.2. 15.3 och 15.7 frågorna om undantag från särskilda bestämmelser i arbetsmiljölagenbl. a. arbetstidsbestämmel- serna för s. k. okontrollerbart arbete. för arbete av medlem av arbetsgivarens familj och för arbete inom försvarsväsendet. 1 överensstämmelse med .ar- betstidslagen föreslås undantag från arbetstidsreglerna för okontrollerbart ar-

bete. I övrigt föreslås emellertid inga särskilda undantag. Behovet av undan- tag från förläggningsreglerna i samband med övningar i försvaret anser ut- redningen kunna tillgodoses genom utnyttjande av den dispensregleriiig som förordas. Frågan om ett särskilt undantag behövs på tjänstemannaområdet tas upp i samband med nattvileregleringen (avsnitt 11.3).

11.2. Raster och pauser

De motiv som ligger bakom arbetarskyddslagstiftningens generella bestäm- melser om raster och arbetspauser är av arbetsmedicinsk an. Ytterst har det gällt att nedbringa antalet olycksfall i arbetet och att minska antalet sjuk- domsfall som har sitt ursprung i arbetslivet. En utgångspunkt har v.irit att resultat i den riktningen skulle kunna nås genom åtgärder som motverkar uppkomsten av trötthet under arbetet. Uppehåll i arbetet i form av raster och pauser har därvid ansetts vara av stor betydelse för att undvika trött- hetssymtom.

Dessa grundläggande synpunkter synes alltjämt äga sin giltighet. Visser- ligen kan inte i dag i likhet med vad som skedde vid arbetarskyddslagens tillkomst som stöd för förslag om skärpta rastbestämmelser åberopas en kraf- tig ökning av antalet olycksfall i arbetet och yrkessjukdomar. Självfailet går dock strävandena på arbetarskyddets område ut på att uppnå en så fördelaktig situation som möjligt när det gäller arbetsolycksfallen och yrkessjukdomar- na. Stöd finns för antagandet att anordnande av lämpliga uppehåll i irbetet bidrar till att förbättra skyddssituationen. Bl.a. kan hänvisas till allrnänna rekommendationer i arbetsmedicinsk litteratur om att arbetsdagen bör in- nehålla kortare och längre arbetsuppehåll förlagda på ett från arbetsfysiologisk och arbetspsykologisk synpunkt lämpligt sätt. Ett studium av statistik över arbetsolycksfallens fördelning på tider under arbetsdagen är också av intresse i sammanhanget. Av statistiken tycks framgå bl. a. att avbrott för hutudrast vid arbetsdagens mitt har klart olycksfallsförhindrande effekt.

När man i dag diskuterar grunderna för rast- och pausbestämmelserna i arbetarskyddslagstiftningen måste vidare beaktas de höga krav på effektivitet som numera råder på de flesta håll i arbetslivet och som lätt kan skapa eller bidra till negativa stressymtom hos arbetstagarna. Det är visserligen svårt att förutsäga i vad mån man genom raster och pauser kan komma till rätta med problemen. Att de medicinska rekommendationerna om arbetsuppe- hållen i vart fall i dagens läge inte kan göras mera detaljerade innebär likväl inte att dessa anvisningar kan negligeras. Utan tvivel bidrar arbetsuppehållen generellt sett till att minska både de fysiska och psykiska påfrestningarna på arbetstagarna. Vid ställningstagande till reglerna om raster och pauser bör de kortare arbetsuppehållen således ses som faktorer som inverkar positivt på hälsa och arbetsförmåga i vidaste mening.

Nuvarande lagbestämmelser om raster och arbetspauser har karaktären av generella grundregler som skall kunna tillämpas för så gott som hela arbets- livet. Det förutsätts att en närmare reglering av arbetsuppehållen sker genom kollektivavtal. föreskrifter från arbetsgivaren. instruktionsbestämmelser e. (1. Mot gällande ordning kan naturligtvis åberopas att lagen på grund av sin

allmänna avfattning inte ger tillräcklig ledning för den närmare bestämning- en av arbetsuppehållen. i synnerhet som denna vanligtvis sker på det lokala planet. lnvändningar av detta slag har prövats såväl i samband med 1932 års ändringar av rastbestämmelsen som vid den nuvarande arbetarskydds- lagens tillkomst. Det har därvid befunnits ogörligt att frångå det grundläg- gande mönstret för lagregleringens avfattning. Som lösning har man i stället valt att söka skärpa den generella regleringens innehåll.

Förutsättningar synes inte finnas för att vid den aktuella översynen av bestämmelserna om arbetsuppehållen komma till en ny ståndpunkt i fråga om lagreglernas grundkaraktär. Eftersom en ny arbetsmiljölagstiftning blir av allmängiltig natur och således berör mångskiftande arbetsformer får man inrikta sig på att inom ramen för en generell reglering ge bästa möjliga un- derlag föratt arbetsuppehåll tillämpas på ett sätt som främjar eller kan antas främja sundhet och säkerhet i arbetslivet liksom arbetsmiljösträvandena i övrigt. Ett ytterligare skäl att undvika detaljbestämmelser är den nya infly- tandereglering som blir följden av det pågående lagstiftningsarbetet på för- handlingsrättens område. Därigenom torde utrymmet för rena arbetsgivar- föreskrifter om arbetsuppehållen väsentligen bli eliminerat.

Närmare om rastbestämmelserna

Ett viktigt motiv för de skärpningar av rastbestämmelserna som skett vid tidigare lagrevisioner har varit att söka stävja tendenser att förkorta arbets- dagen genom att slopa raster eller inskränka rasttiden. Det torde stå klart att detta syfte inte till alla delar uppnåtts. Arbetstidskommittén ansåg sig kunna konstatera (SOU 1968:66 s. 177) att en utveckling på vissa håll för— märktes mot en bristande efterlevnad av arbetarskyddslagens rastbestäm- melser. Kommittén underströk i anledning härav värdet för alla arbetstagare av lämpligt förlagda raster av ej alltför kort varaktighet. I prop. 1970:5 med förslag till ny allmän arbetstidslag instämde departementschefen i kommit- téns uttalande på denna punkt.

Det ligger nära till hands att anta att den betydande allmänna arbetstids- förkortning som skett under den senaste 15-årsperioden haft vissa negativa konsekvenser när det gäller efterlevnaden av rastbestämmelserna. Särskilt må framhållas att förkortningen till 45-timmarsvecka som genomfördes un- der åren 1958—1960 möjliggjorde en utveckling mot att arbetstiden mera all- mänt fördelades på fem i stället för sex dagar. Detta ledde i sin tur till att tidpunkterna för arbetsdagens början och slut avlägsnades från varandra. Det var då naturligt att önskemål framkom om att genom avkortning av raster och liknande åtgärder motverka beskärningen av arbetstagarnas samman- hängande fritid under de dygn då arbete utfördes.

Också en arbetstidsförkortning som inte i någon större omfattning leder till minskning av antalet arbetsdagar kan emellertid väntas få viss reduce- rande effekt på raster och pauser. Arbetsgivarna strävar naturligtvis efter att genom förändringar i arbetets organisation neutralisera arbetstidsbortfallet på grund av en förkortning. Därvid försöker man att utnyttja arbetstiden bättre så att i vart fall onödiga väntetider och pauser elimineras. Arbetstidskom- mittén konstaterade att man inom verkstadsindustrins område i samband med förkortningen till 42 1/2-timmarsvecka 1967—1969 försökt. bl. a. genom

att ta bort 5. k. betalda raster. motverka att nettoarbetstiden sjörik lika mycket som bruttoarbetstiden. Kommittén ansåg det dessutom mycket troligt att man just vid det förkortningstillfället mera allmänt skulle försöka gå till väga på sådant sätt eller i varje fall successivt komma att vidta liknande åtgärder inom den normala rationaliseringens ram. Det skulle dock enligt kommittén inte finnas så stora möjligheter att vid förkortning till 40-timmarsvecka under första hälften av 1970-talet neutralisera arbetstidsbortfallet på detta sätt.

Belägg för att tillämpningen ute i arbetslivet av rastbestämmelserna inte är helt tillfredsställande finner man vidare i arbetarskyddsstyrelsens sam- manställning den 4 juni 1970 av önskemål m. m. rörande bestämmelser i en ny arbetarskyddslagstiftning. Där sägs bl. a. att rasterna börjar bli alltför korta (arbetstidsbyrån). att allt längre gående önskemål förekommer från ar- betstagarnas sida om avkortning av raster. särskilt vid skiftarbete (.Vrkesin- spektionen i dåvarande 11 distriktet) samt att minimilängden på rast bör fix- eras i lagen (yrkesinspektionen i dåvarande I. 11. 111. V och X distrikten).

Det anförda utgör skäl att undersöka möjligheterna till ytterligare skärp- ning av rastbestämmelserna.

Gällande lags definition på rast bygger på att arbetstagaren under arbets- uppehållet som ej ingår i arbetstiden skall helt frigöras från sina arbets- uppgifter. Däri ligger bl. a. att arbetstagaren ej skall behöva stanna kvar på

- arbetsstället under uppehållet. Uppehållets varaktighet skall vara bestämd på förhand. Dessa krav bör i allt väsentligt fasthållas.

Det kan hävdas att arbetsuppehållet måste vara av viss längd för att de- finitionens krav skall vara uppfyllda. Ett utlåtande från arbetarskyddsstyrel- sen år 1971 (se bilaga I avsnitt 4.4) går också ut på att så korta arbetsuppehåll som 10 minuter inte kan hänföras under lagens rastbegrepp. Lagen säger emellertid härutöver att raster skall vara av tillräcklig varaktighet. Av ar- betarskyddsstyrelsens utlåtanden rörande innebörden av rekvisitet tillräcklig varaktighet framgår att enligt styrelsens åsikt en ensam rast under arbets- dagen inte bör vara kortare än 30 minuter. När arbetsdagen avbryts av två raster kan dock godtas att ett av arbetsuppehållen görs kortare. t. ex. i kom- bination en frukostrast om 15 minuter och en lunchrast om 30 minuter.

Med hänsyn till de erfarenheter som redovisats ovan av gällande bestäm- melsers tillämpning ute i arbetslivet har arbetsmiljöutredningen övervägt om inte lagstiftningen bör direkt ange en minimilängd av rast i minuter räknat. t. ex. 30 minuter för huvudrasten under arbetsdagen och 15 minuter för an- nan rast. Utredningen har emellertid inte funnit tillräckliga skäl att föreslå en sådan reglering. som blir onödigt stel och dessutom kan få normerande verkan utöver vad som åsyftas och därigenom leder till inskränkning av ras- ter som är längre än det minimum som regeln anger. Utredningen anser att det finns anledning utgå från att uppmärksamheten på rastfrågorna kommer att öka och att detta medför bättre tillgodoseende av kravet på tillfredsstäl- lande längd och utläggning av arbetsuppehållen. Utredningen vill dock sär- skilt framhålla att det inte med fog kan påstås att de skäl som talar för avbrott i arbetet för rast är mindre tungt vägande vid skiftarbete än vid andra ar- betsformer.

Arbetsuppehåll i form av rast kan naturligtvis inte fordras om inte arbets- dagen har viss längd. Gällande lag kräver inte rast om inte arbetstagaren utför arbete under minst sex timmar av dygnet. Med dygn förstås här inte nöd-

vändigtvis tiden mellan kl. 0 och 24. utan också annan fast period om 24 timmar kan tillämpas.

Den nuvarande tidsgränsen för rast. sex timmar. som ursprungligen moti- verades främst med att arbetstiden på lördagar ofta uppgick till 5 1/2 timmar. bör enligt utredningens uppfattning sänkas. En femtimmarsgräns föreslogs redan av riksförsäkringsanstalten (dåvarande chefsmyndighet för arbetar- skyddet) i remissyttrande över arbetarskyddskommitténs betänkande SOU 1946:60. Allmänna arbetsmedicinska synpunkter i rastfrågan (se bilaga 1 avsnitt 4.6) får anses ge stöd för rast senast efter fem arbetade timmar. Som ett särskilt skäl kan åberopas att sex timmars arbetsdag kan bli en realitet för allt fler grupper framöver och att det är önskvärt att även en arbetsdag av denna längd får inrymma rast.

Utredningen anser att arbetsmiljölagen bör föreskriva att arbete ej får pågå mer än visst antal timmar fem timmar i följd utan rast (4 kap. 1 ; andra stycket arbetsmiljölagen). En sådan bestämmelse blir enklare och klarare än om nuvarande konstruktion bibehålls. Häremot kan möjligen invändas att en regel som direkt begränsar arbetspassens längd kan bli stelbent och svår att tillämpa i vissa sammanhang. Sistnämnda argument förlorar dock vä- sentligt i styrka om man även beaktar de möjligheter till avsteg från huvud- regeln som måste erbjudas.

I sistnämnda avseende vill utredningen särskilt hänvisa till att de allmänna synpunkter som utredningen anfört i avsnitt 11.1 leder fram till att möjlighet bör införas för arbetsmarknadens parter att kollektivavtalsvägen göra avsteg från det här berörda kravet på rast. För avvikelse genom kollektivavtal bör förutsättas godkännande på facklig förbundsnivå. Med den föreslagna ord- ningen kommer lagen att markera en skärpt inställning i fråga om raster sam- tidigt som hinder inte bör föreligga för lösningar på praktiska arbetstidsför- läggningsspörsmål som båda parter uppfattar som fördelaktiga.

Nuvarande rastbestämmelser säger att arbetets beskaffenhet och varaktig- het samt arbetsförhållandena i övrigt skall vara avgörande för i vilken ut- sträckning avbrott för rast skall förekomma. Regeln ger väl i det konkreta fallet inte mer än en anvisning om var hållpunkterna för tillämpningen skall sökas. Några ytterligare preciseringar torde emellertid knappast ha sin plats i en lagstiftning med generell räckvidd. Utredningen förordar därför en i sak motsvarande bestämmelse som anger att rasternas antal. varaktighet och för- läggning skall vara tillfredsställande med hänsyn till arbetsförhållandena (4 kap I & andra stycket arbetsmiljölagen). Behovet av ytterligare konkretisering av rastregelns innebörd bör enligt utredningens mening kunna tillgodoses genom den praxis som utbildas hos arbetarskyddsmyndigheterna samt even- tuellt genom tillämpningsföreskrifter för vissa arbeten. Det bör framhållas att kravet att rastförhållandena skall vara tillfredsställande inte avses skola frångås genom avtal.

Möjligheten enligt gällande lag att byta rast mot måltidsuppehåll vid ar- betsplatsen är diskutabel mot bakgrunden av redovisade arbetsmedicinska synpunkter beträffande behovet av rast och avkoppling. Skäl finns emellertid som talar för att utbytesregeln inte kan avvaras.

Fortgående rationalisering och mekanisering har väl snarast skapat ett ökat antal arbeten av den typ — bl. a. passnings- och tillsynsuppgifter där till- lämpning av utbytesbestämmelsen kan komma i fråga. Vid sådana arbeten

har man dock på sina håll valt att tillgodose rastbehovet genom att anordna avlösarsystem.

Enligt förarbetena till arbetarskyddslagen har utbytesmöjligheten främst avsetts för fall då arbetstagarens närvaro på arbetsplatsen är nödvändig för arbetets fortgång samt för vissa fall då rast ej kan ordnas vid skiftarbete. Det framstår som ovisst i vilken utsträckning som utbytesregeln faktiskt tilläm- pas. inte minst i de inte ovanliga fallen av skiftarbete då måltidsuppehåll enligt avtal räknas in i arbetstiden. Säkert är det inte så att rekvisitet för utbyte (nämligen att utbytet oundgängligen behövs med hänsyn till arbetets natur och arbetsförhållandena i övrigt) är uppfyllt i flertalet av dessa fall. Att mål- tidsuppehållen inräknas i arbetstiden synes inte nödvändigtvis innebära att arbetstagaren inte förfogar fritt över sin tid och inte kan lämna arbetsstället under uppehållen. En annan sak är att det av olika skäl befunnits praktiskt att arbetstagarna intar måltiderna under arbetsdagen i särskilda personalut— rymmen på arbetsstället. varvid måltidsuppehållen — rasterna - gjorts för- hållandevis korta. Avtalsbestämmelsen i fråga har också till syfte att bereda Skiftgående arbetstagare en reell förkortning av arbetstiden som kompensa- tion för olägenheter beträffande arbetstidens förläggning.

Mot bakgrunden av de nu relaterade förhållandena kan det finnas risk för att man i praktiken inte alltid gör klar åtskillnad mellan rast och ledighet för måltid vid arbetsplatsen. Det kan således tänkas att utbytesregeln lätt får en alltför liberal tillämpning. Frågan om det änns ett behov av att åstad- komma ökad kontroll över i vilka fall utbyte av rast sker har därför disku- terats inom utredningen.

En nära till hands liggande metod för att nå ökad kontroll är att — på sätt riksförsäkringsanstalten föreslog i remissyttrande över arbetarskyddskom- mittens huvudbetänkande införa krav på dispens för utbyte. Utredningen vill emellertid inte förorda denna metod med hänsyn bl. a. till den admi- nistrativa omgång som måste vara förenad därmed. Utredningen anseri stäl- let att den aktuella kontrollfrågan bör vara en angelägenhet där ställnings- tagandena i främsta rummet får ske hos arbetstagarnas organisationer. I linje härmed bör enligt utredningens mening öppnas möjlighet till utbyte efter överenskommelse i kollektivavtal. Även beträffande sådana kollektivavtal bör ställas upp villkor att de ingåtts eller godkänts av arbetstagarnas fack- förbund. Samtidigt föreslås att den hittills gällande regeln om måltidsuppe- håll vid arbetsplatsen — som enligt sin ordalydelse syftar till en betydande restriktivitet i tillämpningen — bibehålls oförändrad som grundbestämmelse (4 kap. Zä arbetsmiljölagen).

Nuvarande lagstiftning medger tillfälligt undantag från kravet på rast vid sjukdomsfall eller annan oförutsedd händelse. En motsvarighet härtill torde behövas även framdeles. Den gällande bestämmelsen innebär emellertid att raster helt utgår i de aktuella situationerna. Detta kan inte anses lämpligt. I stället bör föreskrivas att raster i avsedda fall kan utbytas mot måltidsuppe- håll vid arbetsplatsen. Vad nu sagts bör beaktas vid utformningen av ut- bytesregeln.

Uppehåll för måltid vid arbetsplatsen som träder i stället för rast torde allmänt räknas som arbetad tid. Detta står i överensstämmelse med vad som rekommenderades i förarbetena till arbetarskyddslagen. En lagregel som slår fast rådande praxis på denna punkt bör i klarhetens intresse införas.

Mot bakgrunden av den ökade fasthet som i det föregående förordats genom kravet på rast efter fem timmars arbete anser utredningen att en möj- lighet till myndighetsdispens bör införas även vad avser rast. En regel som medger dispens vid särskilda skäl föreslås därför av utredningen (4 kap. 8; arbetsmiljölagen). Utredningen vill emellertid betona att dispensinstitutet bör fungera enbart som en säkerhetsventil för undantagsfall. närmast då mera speciella omständigheter kan åberopas och kollektivavtalsvägen inte står öp- pen. Dispens från huvudregeln för rast bör kunna förbindas med villkor om måltidsuppehåll på arbetsplatsen.

Närmare om pausbesrämmelsen

Vid tillkomsten av gällande lagbestämmelse om arbetspauser anfördes ut— över de allmänna synpunkter som låg till grund för rastbestämmelsernas om— arbetning att det vid vissa slag av arbeten var nödvändigt att arbetstagare fick åtnjuta inte bara rast utan också annan tillfällig avkoppling från arbetet. Med hänsyn härtill krävdes en regel av innebörd att arbetstagare som var sysselsatt med arbete av ihållande eller annars särskilt påfrestande natur skul- le ha rätt att få behövligt antal lämpligt avpassade och förlagda arbetspauser. Det ansågs böra ankomma på arbetarskyddsstyrelsen att ge närmare före- skrifter om vid vilka slag av arbeten som arbetspaus skulle förekomma. Frå- gan om arbetspauser ansågs i övrigt vara ett spörsmål som kunde regleras avtalsvägen.

Viss ledning för tillämpningen har kunnat erhållas från det förslag till kom- pletterande anvisningar som arbetarskyddskommitten på sin tid lade fram. Där sades att pauser borde omfatta 5—10 minuter. Pauser var främst påkallade vid löpandebandsarbete men också behövliga vid vissa andra slag av arbeten som medförde särskilt stor kroppslig eller psykisk påfrestning. Som exempel på sistnämnda typer av arbeten nämndes kontroll- och avsyningsarbeten samt visst manuellt tvångsstyrt arbete.

Arbetarskyddsstyrelsens avgöranden i det 20-tal ärenden om arbetspauser som hänskjutits till styrelsen ger naturligtvis ingen överskådlig bild av lagre- gelns funktionssätt. eftersom pausfrågorna i så stor utsträckning regleras i lokala avtal. En granskning av styrelsens praxis saknar dock inte intresse. Utlåtandena har avsett bl. a. maskinstyrda arbeten. De har också ibland gällt arbeten som ansetts kräva relativt stor anspänning. Den redovisning som skett ( bilaga 1 avsnitt 4.4) ger vid handen att styrelsen. när det gällt att avgöra om arbetet varit av sådant slag som avses i 18 ; arbetarskyddslagen. fäst stort avseende vid om arbetet gett tillfällen till naturliga pauser genom att arbetet måst avbrytas t. ex. för materialbyte. kontroll och reparationer o. d. Styrelsen har i några fall konstaterat att det visserligen i och för sig funnits behov av pauser i arbetet men samtidigt ansett att 18 ; ej var tillämplig eftersom pauser inte behövdes regelbundet och vid bestämda tillfällen. Styrelsen tycks också ha lagt viss vikt vid om arbetet varit omväxlande.

Av vissa tecken att döma finns det på sina håll visst missnöje med nu- varande pausreglering. Som nämnts i bilaga 1 avsnitt 4.7 har detta även tagit sig uttryck i riksdagsmotioner. Önskemålen har bl.a. varit att få till stånd föreskrifter om 10 minuters paus varje hel timme vid löpande band och i kontinuerliga arbetsprocesser.

Enligt utredningens mening bör regleringen också fortsättningsvis bygga på det synsättet att pausfrågan i väsentliga delar är bäst ägnad att avgöras genom avtal på det lokala planet. Lagen bör som nu bara ange det grund- läggande mönstret för förekomsten av pauser. Tillsynsmyndighet bör ha möjlighet att ge närmare föreskrifter i de avseenden som kan behövas t. ex. i fall då en lösning ej kan nås avtalsvägen. Föreskrifter skall kunna ges också om en avtalsöverenskommelse till äventyrs inte skulle tillgodose skydds- aspekterna i tillräcklig utsträckning.

Den nuvarande pausbestämmelsen tillkom i ett skede då diskussionen om framför allt de psykiska påfrestningarna i arbetet var mindre intensiv än i dag. Enligt utredningens mening ger pausbestämmelsen en alltför snäv in- fallsvinkel för tillämpningen. I alla sysslor finns behov av tillfällig avkoppling genom kortare avbrott då och då under arbetsdagen. Ofta finns möjligheter till naturliga pauser eller annan omväxling i arbetet. Strävan bör självfallet vara att organisera arbetet så att arbetstagaren har ett rimligt mått av frihet att göra arbetspaus när han fysiskt eller psykiskt känner behov därav. Trots denna inriktning på att lösa problem om anpassningen av arbetet i första hand genom andra arbetsorganisatoriska åtgärder än anordnande av pauser kom- mer det för överskådlig tid framöver att finnas åtskilliga slag av arbeten där önskvärda möjligheter till omväxling saknas eller är starkt begränsade. För sådana fall bör enligt utredningens mening en ordning med särskilt bestämda pauser tillämpas. Det kan gälla arbeten som innebär längre perioder av an- spänning eller påfrestning av fysisk eller psykisk art. Det bör särskilt fram- hållas att sådan påfrestning kan föreligga när arbetet präglas av monotoni på grund av rörelseschemats ensidighet eller på grund av bristande möjlig- heter till kontakt med arbetskamrater. Det nuvarande kravet på ihållande anspänning eller särskilt stor påfestning bör inte vidltållas. Inte heller bör det som hittills vara en förutsättning för tillämpning av pausregeln att be- hovet av kortvariga arbetsuppehåll återkommer med stor regelbundenhet un- der arbetsdagen och att uppehållens längd och förläggning kan bestämmas helt exakt på förhand.

En ny regel om arbetspauser bör utsäga att arbetsförhållandena skall vara avgörande för om och när särskilda pauser skall anordnas (4 kap. 3 ; förslaget till arbetsmiljölag). Utredningen anser därvid att det bör vara möjligt att vid bedömningen av pausbehovet beakta även sådana förhållanden som att ar- betet i fråga är avsett att utföras av äldre eller handikappade arbetstagare.

Med angivna utgångspunkter får den närmare bestämningen av när särskilt paussystem skall tillämpas liksom av pausernas antal och längd i första hand ske avtalsvägen. Det skall emellertid vid behov ankomma på tillsynsmyn- dighet att ge råd och vägledning samt i sista hand ta ställning rörande till- lämpningen i det särskilda fallet. Som hittills blir det för vissa arbetsuppgifter även aktuellt att meddela generella tillämpningsföreskrifter. Med en utvidg- ning av pausregleringen enligt angiven modell synes det kunna finnas ut— rymme för ett flertal skilda mönster av paussystem allt efter arbetets art och förutsättningarna i övrigt.

11.3. Ledighet för nattvila

Arbetarskyddslagens bestämmelser om ledighet för nattvila bygger på upp- fattningen att det från samhällets synpunkt är önskvärt att nattarbete i möj- ligaste mån undviks. eftersom sådant arbete i allmänhet är mer betungande än arbete på dagen och det i regel för med sig olägenheter för arbetstagarna. såsom omställningar i kroppsfunktionerna. minskade möjligheter till ostörd sömn. oregelbundna måltidsförhållanden och störningar i hemlivet. Samti- digt utgår lagstiftningen från att arbete nattetid är ett ofrånkomligt inslag inom vissa sektorer av samhällslivet.

Betydande tekniska. ekonomiska och sociala förändringar har skett under de senaste decennierna. Näringslivet har i successivt ökande utsträckning blivit baserat på högmekanisering och stordrift. Stora investeringar i anlägg- ningar. maskiner m. m. har gjorts och investeringsobjekten kräver oftast en hög utnyttjandegrad för att verksamheten skall vara lönsam. Rationalise- ringssträvanden har satt sin prägel på de flesta verksamhetsområden. Ett framträdande drag i samhällsbilden har också varit den starka utbyggnaden av en del servicefunktioner. Härmed har man bl. a. velat tillgodose de ökade anspråken på kontinuerlig tillgång på vissa slag av tjänster. Utvecklingen har fört med sig att arbetstagarna i ökad omfattning blivit sysselsatta nattetid. oftast i mer eller mind re regelbunden skiftgång. Arbetstidsförkort ningar. för- bättrade arbetshygieniska förhållanden och den allmänt höjda levnadsstan- darden har väl samtidigt gjort det lättare för arbetstagarna att fördra sådan arbetstidsförläggning. Hela tiden har dock rätt oklarhet i åtskilliga frågor om natt- och skiftarbetets inverkan på hälsotillstånd och välbefinnande. Sådant arbete har också tilldragit sig avsevärt intresse på det arbetsmedicinska verk- samhetsfältet.

Den arbetsmedicinska forskningen synes inte ha avsatt sådana resultat att det på grund därav finns skäl att ta avstånd från den allmänt restriktiva grundsyn på nattarbete som finns bakom arbetarskyddslagens bestämmelser. Visserligen torde det inte ha framkommit underlag för att påstå att nattarbete generellt sett är hälsovådligt. Å andra sidan har genom de vidgade arbets- medicinska erfarenheterna bestyrkts att en rad nackdelar i fysiologiskt. psy- kologiskt och socialt hänseende kan vara förenade med natt- och skiftarbete. Man har också fått ytterligare belysning av hur vissa sådana olägenheter kan få betydelse för hälsotillståndet hos de natt- och skiftarbetande. Den arbets- medicinska expertisen torde stå ganska enig bakom en allmän rekommen- dation om begränsning av nattarbete till fall där sådant arbete är starkt moti- verat av arbetsuppgifterna. När nattarbete utförs bör stor uppmärksamhet fästas vid riskerna för hälsostörningar med direkt eller indirekt anknytning till arbetsformen. Olika förebyggande åtgärder anvisas för att så långt som möjligt reducera olägenheterna av natt- och skiftarbete. Hälsoundersökning- ar såväl vid anställningens början som regelbundet under anställningen är här en viktig punkt. En annan är att vid planering av skiftgång skapa för- utsättningar för att de nattarbetandes sömnbehov skall kunna bli tillgodosett. Frågor som gäller arbetstagarnas bostadsförhållanden. mathållning m. m. kommer också in i bilden. De förebyggande insatserna bör utformas med beaktande av de stora variationer som kan råda mellan olika arbetstagares förmåga att finna sig till rätta med nattarbete.

De arbetsmedicinska rekommendationerna i fråga om natt- och skiftarbete kan bara i begränsad omfattning fångas upp inom ramen för generella lag- bestämmelser. Förverkligandet av rekommendationerna är i stor utsträck— ning en uppgift som ankommer på företagshälsovården och de personalvår- dande funktionerna i företag och inrättningar. Regler som ger möjligheter för arbetarskyddsmyndigheterna att ställa krav på läkarundersökningar av de ifrågavarande arbetstagargrupperna förordas emellertid i 6 kap. 4; för— slaget till arbetsmiljölag (se härom avsnitt 14). Dessutom bör en grundläg- gande reglering av nattarbetet. baserad på vedertagna arbetsmedicinska vär- deringar. ha sin plats i arbetsmiljölagstiftningen. Bestämmelserna bör. liksom hittills. ge uttryck för den i samhället förhärskande grundsynen på nattarbete och tjäna som grund för ett system som erbjuder en tillfredsställande kontroll över att nattarbete inte tillgrips i andra fall än då det är försvarligt från allmän synpunkt. Det bör också i detta sammanhang finnas skäl att framhålla vikten av att arbetstagarna får den behövliga ledigheten för att vara utvilade när nattarbete påbörjas samt för återhämtning efter utfört nattarbete.

Av dygnets timmar är det inte enbart de egentliga nattimmarna som bru- kar betecknas som obekväm arbetstid. Även kvällen och de tidiga morgon- timmarna hör hit. Man kan då aktualisera frågan om skyddssynpunkter talar för en reglering av arbete som förläggs till dessa delar av dygnet. Ledning för hur spörsmålet skall besvaras kan kanske sökas i det förhållandet att man på arbetsmedicinskt håll tycks se på reguljärt tvåskiftsarbete som en klart mindre problemfylld arbetsform än treskiftsarbete. Det tidiga morgonarbete och i än högre grad det sena kvällsarbete som är förbundet med tvåskift med- för vissa olägenheter närmast i socialt hänseende. t. ex. begränsningar i de skiftarbetandes möjligheter att delta i familjesamvaro. sällskapsliv samt fack- liga och kulturella aktiviteter. I huvudsak ligger emellertid arbetstiden vid tvåskiftsarbete inom ramen för vad som är normala dygnsrytmförhållanden. Arbetstidsförläggningen förorsakar därför som regel inte några speciella pro— blem när det gäller möjligheterna att tillgodose sömnbehovet. Synpunkter av detta slag ger visst stöd för att bibehålla den avgränsning i stort av lag- regleringens materiella innehåll som skett i arbetarskyddslagen. Det kan i anslutning härtill erinras om att kravet på behövlig ledighet för nattvila inte tar sikte enbart på de egentliga nattimmarna utan också innefattar begräns- ningar i möjligheterna att anlita arbetstagare till morgon- och kvällsarbete.

1 förevarande sammanhang finns det anledning att nämna att önskemål om begränsning av dygnsarbetstiden fördes fram från arbetstagarhåll i sam- band med tillkomsten av allmänna arbetstidslagen. i vilken lag den äldre arbetstidslagstiftningens regler om s. k. dygnsmaximum inte har någon mot- svarighet. Dessa önskemål har sedermera återkommit och bl. a. tagit sig ut- tryck i riksdagsmotioner. Det är att märka att den tidigare dygnsmaxime- ringen enbart avsåg den ordinarie arbetstiden och således inte utgjorde hinder för uttag av övertid vid sidan av den ordinarie dygnsarbetstiden. Skyddet i arbetstidslagstiftningen mot anhopning av arbetstid under ett dygn varie- rade dessutom mellan olika verksamhetsområden och arbetsformer. Skiftar- betande och alla arbetstagare som ej omfattades av den äldre arbetstidslag- stiftningen lämnades inte ens formellt något skydd alls. Arbetstidskommit- tén. vars förslag lades till grund för den nya arbetstidslagen. ansåg att en arbetstidslagstiftning med tillämpning påi princip all verksamhet och upp—

byggd på enhetligt utformade regler inte kunde åstadkommas om lagstift— ningen alltjämt skulle innehålla en maximering av den ordinarie dygnsar- betstiden. Frånvaron av en sådan reglering kunde heller inte med hänsyn till arbetarskyddslagens nattvileregler och etablerade arbetstidsförhållanden på arbetsmarknaden befaras leda till en för arbetstagarna negativ utveckling mot en oskälig anhopning av arbetstiden. Kommittén föreslog därför att ar- betstidslagstiftningen inte längre skulle uppta någon regel som begränsade den ordinarie arbetstiden per dygn. I remissyttrandena från LO och TCO in- tog man en negativ hållning till denna del av kommitteförslaget och denna inställning återspeglades sedermera i motioner till riksdagen. Statsmakterna anslöt sig emellertid till kommitténs bedömningar(prop. 197015 5. 109 f. 2LU 197011 5. 30), Därvid framhölls bl. a. att avsaknaden av dygnsmaximum inte fick tas till intäkt för ett regelbundet utsträckande av den dagliga arbetstiden i förhållande till vad som tidigare gällt. Den arbetsgrupp med anknytning till arbetsmarknadsdepartementet som gjort en genomgång av arbetstidsla- gens tillämpning (Ds A 1975z3) har inte funnit belägg för att avtalsbestäm- melser orn dygnsmaximum som fanns under äldre arbetstidslagstiftnings gil- tighetstid slopats eller ersatts av nya maximiregler som medger längre dygns- arbetstid än enligt tidigare avtal. Arbetsgruppen har däremot noterat att av- saknaden av dygnsmaximumregler i lag ger upphov till svårigheter på vissa områden när man på arbetstagarhåll önskar att i avtal få intagna bestämmel- ser om den ordinarie arbetstiden per dygn.

Det finns inte heller i övrigt något material tillgängligt som ger vid handen att slopandet av dygnsmaximeringen i arbetstidslagstiftningen har fått ne- gativa följder i skyddshänseende för arbetstagarna. Att negativa hälsomäs- siga konsekvenser uppstått kan kanske synas mindre troligt med hänsyn till att en allmän förkortning av den ordinarie arbetstiden genomförts i anslut- ning till den nämnda dygnsregleringens upphävande. Mera anledning till oro skulle däremot kunna finnas om arbetstidsförkortningen lett till eller skulle leda till en övergång till fyradagars arbetsvecka. Hittills torde utvecklingen inte nämnvärt ha gått i den riktningen. Arbetstidskommittén avrådde från en sådan fördelning av veckoarbetstiden och riksdagen tog år 1971 bestämt avstånd från tanken härpå. Uttalanden som sedermera gjorts i debatten om en framtida arbetstidsförkortning visar också att man på de allra flesta håll är inställd på att framför allt söka uppnå en minskning av den dagliga ar- betstiden.

Från arbetstagarhåll har emellertid förts fram kritiska synpunkter på vissa former av ordinarie arbetstidsförläggning som inrymmer periodvis återkom- mande långa arbetsskift bl. a. för att möjliggöra längre sammanhängande le- digheter. Förekomsten av sådana arbetstidsformer sägs ha ökat och väntas öka ytterligare. Här kan nämnas att Svenska fabriksarbetareförbundet i skri- velse till arbetsmiljöutredningen begärt att utredningen skall ta upp frågan om lagändring så att 12-timmarsskift inte kan sättas i system. Det torde inte i första hand vara rena skyddssynpunkter utan i stället mera allmänt sociala överväganden som ligger bakom framställningen. Problem av den arten som här antyds är knappast med nuvarande forsknings— och erfarenhetsunderlag på arbetstidsområdet ägnade för generella lösningar efter en i lag närmare föreskriven modell. I stället synes lagstiftaren få inrikta sig på att försöka ge stöd åt att arbetstiden för varje arbetsställe eller arbetsenhet utläggs på

sätt som bäst svarar mot arbetstagarnas sammanvägda önskemål. Den till- ämnade regleringen av förhandlingsrätten m. m. i den särskilda lagstiftning- en härom bör enligt utredningens mening kunna svara mot föreliggande behov i detta avseende.

Frågan om ett dygnsmaximum för arbetstiden har vidare i några samman- hang tagits upp med hänvisning till att arbetspassen inte sällan är längre än vad som kan försvaras från allmän hälsosynpunkt.

Vad som här aktualiseras synes vara en begränsning som främst tar sikte på den totala dygnsarbetstiden. dvs. summan av ordinarie arbetstid och över- tid (ev. också jourtid). En sådan reglering var inte föremål för direkta över- väganden i samband med arbetstidslagens tillkomst. Med hänsyn till de all- mänt sett förbättrade förhållanden under vilka arbete utfördes. det fackliga organisationsväsendets starka utbyggnad och garantierna i arbetarskyddsla- gen mot oskäligt utnyttjande av arbetskraften ansågs arbetstidslagstiftningen inte behöva utformas med utgångspunkt främst i skyddssynpunkt. Godtar man också fortsättningsvis den valda systematiken med arbetstidslagstift- ningen som en separat ramlagstiftning med uppgift främst att ange vilka all- männa normer som bör gälla i fråga om den tid under vilken arbetstagare får användas till arbete blir det naturligast att diskutera problem av den art som kan ligga bakom önskemålen om dygnsmaximering i förbindelse med arbetarskyddslagstiftningen.

Arbetarskyddslagens arbetstidsförläggningsregler är. bortsett från vissa be- stämmelser för minderåriga. utformade med sikte på att skapa garantier för ledighet åt arbetstagarna. Det är m.a.o. fråga om en indirekt arbetstids- reglering. Bestämmelserna om nattvila blir av betydelse som regler för dygns- maximum bara om mycket långa arbetsdagar kommer i fråga. En dygns- reglering av själva arbetstiden i arbetarskyddslagstiftningen skulle i meto- diskt hänseende innebära en omläggning. En generell begränsning av arbets- tiden till t. ex. 12 timmar per dygn skulle dessutom innebära en stelare ord- ning än som innefattas i nuvarande nattvilereglering; särskilt gäller detta om man tänker sig att bibehålla nattarbetsförbudet vid sidan av dygnsmaxime- ringen. Det kan erinras om att arbetstidskommittén fann att det inom vissa verksamhetsområden som låg utanför den äldre arbetstidslagstiftningen fö- rekom dygnsmaxima i avtal och reglementen på upp till 16 timmar. Man kan vidare inte bortse från att ett generellt dygnsmaximum. som rimligtvis fick sättas relativt högt. skulle kunna framstå som mindre väl förenligt med några av de bärande tankegångarna bakom arbetstidslagstiftningen. bl. a. synpunkten att övertid inte skulle få användas för en regelbunden för- längning av normalarbetsdagen.

Det måste med hänsyn till det anförda ifrågasättas om det verkligen finns tillräcklig grund för den här diskuterade siffermässigt uttryckta dygnsbe- gränsningen av arbetstid. Är läget i visst fall sådant att arbetspassen är så långa att arbetstagarna inte får möjlighet till den vila som är nödvändig från allmän hälsosynpunkt, torde det finnas underlag för ingripande från tillsynsmyndigheterna redan på grund av nuvarande bestämmelser om be- hövlig ledighet för nattvila. Efter ingående överväganden av de problem som finns i samband med långa arbetsskift har utredningen kommit fram

. till att någon tillfredsställande lösning inte uppnås genom införande av en särskild dygnsmaximiregel i arbetsmiljölagen.

Nattarbefsjörbudet

Frågan kan ställas om man lämpligen bör hålla fast vid arbetarskyddslagens principförbud mot nattarbete. Mot förbudet talar väl främst att nattarbete i dagens samhälle faktiskt bedrivs i mer än ringa omfattning. lnom industrin torde uppemot 10 % av arbetarna vara sysselsatta i skiftformer som medför att arbetet periodvis förläggs under egentlig nattetid. Härtill kommer att natt- arbete i mer eller mindre regelbunden skiftgång förekommer inom samfärd- seln. vårdsektorn m. fl. verksamhetsområden. lnom såväl industriella som icke—industriella verksamheter finns också en del arbetstagare med s. k. stän- digt nattarbete. Mot denna bakgrund och med hänsyn till att praktiska möj- ligheter knappast finns att genomföra någon radikal beskärning av nattarbetet kan kanske hävdas att ett nattarbetsförbud inte framstår som tillräckligt för- ankrat i verkligheten. Ett alternativ skulle då kunna vara att utforma regler som tar sikte på dygnsvila i stället för på nattvila (jfr redogörelsen för den danska lagstiftningen i bilaga 1. avsnitt 4.8). Å andra sidan kan framhållas att den fortsatta restriktiva hållning till nattarbete som nyss förordats kom- mer bäst till uttryck om principförbudet får kvarstå. En ändring härvidlag kan naturligtvis lätt ses som om den allmänna attityden till nattarbetet mju- kats upp. En bedömning av nattarbetsförbudet måste vidare ske under hän- synstagande till de möjligheter till avvikelse som regleringen ofrånkomligen måste innefatta. Den nuvarande lagen inrymmer generellt utformade undan— tagsbestämmelser som redan de gör att förbudet enligt huvudregeln blir åt— skilligt uttunnat. Därutöver ges föreskrifter om dispens. Dessa möjligheter till avvikelse befanns år 1963 vara tillfyllest för att utsträcka tillämpnings- området för nattvilereglerna också till sådana arbetsområden där verksam- heten pågår kontinuerligt, t. ex. polisväsendet, brandväsendet och kriminal- vården. Fog torde knappast finnas för påstående att en förbudsreglering av denna typ inte kan vara lämpad för ett samhälle av dagens modell.

Nattarbetsförbudet tillkom på sin tid bl. a. för att ge inspektionsmyndig- heterna underlag för ingripande i de — som det sades — troligen sällsynta fallen av missbruk av nattarbete. lngripande torde inte ha aktualiserats i nå- gon utsträckning av betydenhet. I vart fall har det inte förekommit att ar- betarskyddsstyrelsen utnyttjat sina möjligheter enligt 54; arbetarskyddsla- gen att meddela föreskrifter om ledighet för nattvila. Helt allmänt torde emel- lertid kunna konstateras att nattarbetsförbudet har haft en viss hämmande effekt främst när det gäller utbredningen av treskiftsarbetet. Det är vidare helt klart att den hämmande effekten skulle ha kunnat vara större om arbetstagarorganisationerna funnit att en starkt restriktiv hållning i dispens- ärenden varit förenlig med arbetstagarnas intressen.

Regeln om att arbetstagare skall ha behövlig ledighet för nattvila bör med hänsyn till det anförda kunna föras över till en ny lagstiftning. Den har upp- tagits i 4 kap. 5 & förslaget till arbetsmiljölag. Detsamma bör kunna gälla fö- reskriften om att tiden mellan kl. 24 och 5 skall ingå i ledigheten. Sistnämnda bestämmelses uppgift är naturligtvis inte att ange det minsta antal timmar som uppfyller kravet på behövlig ledighet. De. fem timmarna mellan kl. 24 och 5 torde inte ens tillfälligtvis kunna anses utgöra ledighet av tillräcklig varaktighet. Bakom den valda tidsrymden ligger bl. a. synpunkten att två- skiftsarbetet till största delen inte skall beröras av nattarbetsförbudet. Syn-

punkten bör kunna godtas också i dag. eftersom tvåskiftsarbete som regel inte anses leda till allvarligare rubbningar i normala dygnsrytmförhållanden.

i detta sammanhang bör också erinras om den jämkning av nattarbets- reglerna som beslöts år 1962 (tiden som skall ingå i ledigheten för nattvilan ändrades från kl. 23—5 till kl. 24—5) för att tvåskiftsarbete skulle kunna be- drivas utan hinder av nattarbetsförbudet även inom ramen för femdagars- vecka. Sedan denna ändring företogs har den ordinarie veckoarbetstiden för— kortats från 45 timmar till fr. o. m. år 1973 — 40 timmar. Detta motsvarar vid femdagarsvecka en förkortning med en timme per arbetsdag och det skul— le därför möjligen kunna hävdas att en återgång till den äldre ordningen är motiverad. Det anförda synes dock knappast utgöra tillräckligt skäl för änd- ring. Bl. a. kan framhållas att ett generellt krav på ledighet mellan kl. 23 och 24 kan tänkas skapa praktiska problem inom vissa områden som kommit att innefattas under nattarbetsregleringen genom den utvidgning av arbe— tarskyddslagens tillämpningsområde som beslöts år 1963. En fördel med nu- varande ordning är f. ö. att det knappast kan göras gällande att utrymmet för raster vid tvåskiftsarbete är otillräckligt på grund av nattarbetsförbudet.

Möjligheterna till avvikelse.;"ra'n nattarbetsförbudet

Till en början är att beakta den nuvarande generella 1mdanfagsbeslämmelsen, som avser fall där visst arbete med hänsyn till sin natur. allmänhetens behov eller annan särskild omständighet måste fortgå jämväl nattetid eller annars » bedrivas på tid före kl. 5 eller efter kl. 24. Utformningen såsom en allmänt formulerad undantagsregel prövades noga vid arbetarskyddslagens tillkomst och alternativa lösningar övervägdes. bl. a. tanken på att nattarbetsförbudet ] inte skulle kunna frångås annat än efter dispens. Utvägen att kräva dispens 1 för allt nattarbete ansågs dock innebära avsevärda olägenheter med hänsyn ? till att sådant arbete var oundvikligt inom ett flertal verksamhetsområden. j Alternativet borde inte genomföras om det inte visade sig behövligt i prak— tiken. Erfarenheterna synes inte ge vid handen att undantagsregeln fått en icke avsedd tillämpning. Att nattarbetet ökat under perioden som en följd av samhällslivets utveckling bör inte ses som ett bevis på motsatsen. Själv- fallet har det jämsides med samhällsförändringarna skett en förskjutning i den allmänna uppfattningen om vilka arbetsuppgifter som med hänsyn till arbetets natur etc. måste utföras under nattimmarna. Inte heller synes undan- tagsregeln ha vållat allvarligare tolkningssvårigheter. Hos arbetarskyddssty— * relsen aktualiseras årligen bara ett mindre antal ärenden om innebörden av undantagsregeln ehuru några av de ärenden som kommit upp under senare år har krävt ingående utredning och kan sägas ha varit svårbedömda. Det vill följaktligen synas som om allvarligare farhågor inte behöver hysas för att den nuvarande regleringen inte erbjuder behövlig fasthet.

I sammanhanget kan erinras om att det i rättstillämpningen hos arbetar— skyddsstyrelsen under årens lopp utbildats hållpunkter och riktlinjer för be- dömningen av undantagets innehåll med avseende på åtskilliga arbeten och arbetsprocesser. Till det sagda kan fogas att en skärpning av nattarbetsför- budet så att undantag kan förekomma bara efter dispens i dag knappast fram— står som ett realistiskt alternativ. De argument som anfördes mot förslag i denna riktning vid arbetarskyddslagens tillkomst har uppenbarligen än större

bärkraft när nattarbetsförbudet inte omfattar enbart rörelse o. d. utan gäller i princip alla verksamheter.

1 överensstämmelse med de allmänna synpunkter som anförts under av- snitt 11.l bör enligt utredningens uppfattning möjlighet införas att göra av— steg från nattarbetsförbudet genom kollektivavtal. Härlör talar också att det av administrativa skäl närmare beskrivna nedan — är angeläget att söka begränsa det stora antalet ärenden hos arbetarskyddsstyrelsen om dispens från nattarbetsförbudet. lnförs möjligheten till avvikelse genom kollektivav- tal är det troligt att behovet av en allmän undantagsbestämmelse minskar. Det skulle emellertid innebära en avsevärd förändring och svåröverskådliga konsekvenser om man valde att helt slopa den generella undantagsregeln med hänvisning till möjligheten att träffa kollektivavtal om avsteg. Undan- tagsregeln berör ju framför allt många samhällsviktiga arbetsuppgifter be- träffande vilka tidsramen i stort för arbetets utförande måste anses given; servicefunktioner inom vårdsektorn och kommunikationsväsendet kan nämnas som exempel liksom arbeten inom den kontinuerliga driften i pro- cessindustrin. Utredningen gör mot bakgrunden av det anförda den bedöm- ningen att undantaget för arbeten som med hänsyn till sin natur. allmän- hetens behov eller annan särskild omständighet måste utföras nattetid bör överföras till en ny lagstiftning. Regeln har tagits upp i 4 kap. 5 ; andra styc- ket förslaget till arbetsmiljölag.

Dispens från nattarbetsförbudet kan enligt 20 ; arbetarskyddslagen ges så- väl när särskilda skäl föranleder därtill (första stycket) som när det stora fler- talet av de arbetstagare som skulle beröras av medgivandet finner detta önsk- värt och ohälsa eller överansträngning inte skäligen kan befaras uppkomma därigenom (andra stycket). Antalet dispensärenden har under åren 1960—1973 varierat mellan ca 1 400 och 2 300. En tendens till ökning under de senaste åren kan iakttas. Bara i enstaka fall har ärendena resulterat i avslag på dis- pensansökan. Vid arbetarskyddslagens tillkomst motiverades möjligheten till dispens vid särskilda skäl främst med behovet av att undvika att det upp- stod tekniska. ekonomiska eller sociala missförhållanden till följd av det ge- nerella förbudet mot nattarbete. Bestämmelsen har utnyttjats mycket spar- samt. Framför allt har det varit fråga om dispens för en helt kort period eller om interimistisk dispens i avvaktan på yttrande i ärendet från arbetstagar- organisation. Regelmässigt har i stället förekommande dispenser grundat sig på bestämmelsen i 20; andra stycket. dvs. tillstyrkan har förelegat från ar- betstagarsidan och det har saknats anledning att gå in på frågan om särskilda skäl förefunnits. Arbetarskyddsstyrelsen torde inte i något fall ha avslagit tillstyrkt dispensansökan med motiveringen att ohälsa eller överansträngning kunnat befaras uppstå på grund av det tillämnade nattarbetet. Dispens ges för en begränsad tidsrymd. ofta 1/2—1 1/2 är. I några fall har dispenserna avsett så pass lång tid som en femårsperiod. I fråga om handläggningen av dispensansökningar gäller att dessa. om de ej är tillstyrkta redan vid ingi- vandet till arbetarskyddsstyrelsen. remitteras till vederbörande huvudorga- nisation av arbetstagare för yttrande. Om organisationen tillstyrker eftergift brukar sådan lämnas utan att närmare utredning företas. Avstyrks bifall eller görs invändning på vissa punkter bereds arbetsgivaren tillfälle att inkomma med erinringar. Sedan parterna genom skriftväxling framfört sina synpunkter och eventuellt annan utredning förebragts. t. ex. genom besök på arbetsstäl-

let. företas ärendet till avgörande.

Bedömer man dispensregleringen enbart utifrån en jämförelse mellan an- talet dispensärenden och antalet avslagna framställningar eller ser man enbart på i vilken utsträckning de olika dispensgrunderna faktiskt tillämpas kan det synas som systemet innebär en prövning av i huvudsak rent formell karaktär. Såtillvida är detta riktigt som bara en liten del av det totala antalet dispens- ärenden innefattar en verklig prövning i sak hos arbetarskyddsstyrelsen. Vä- sentligen torde orsaken härtill vara att spörsmål om införande av nattarbete av arbetsmarknadsparterna betraktas som frågor som regelmässigt bör lösas i samförstånd. Ansökningar om dispens från nattarbetsförbudet aktualiseras i allmänhet först sedan parterna haft ingående diskussioner. som bl. a. skapat klarhet i de argument som talar för resp. emot nattarbetet i fråga. Därav följer att de dispensansökningar som görs vanligtvis är eller blir tillstyrkta av ar- betstagarsidan. Utrymmet för dispensgivning som ej har stöd hos arbetsta— garna är f. ö. under alla förhållanden begränsat. Som påpekades av andra lag- utskottet i anledning av motioner till 1961 års riksdag torde nämligen en arbetsgivare inte ha större utbyte av att genomdriva att arbetstagarna deltar i nattarbete mot sin vilja.

En invändning som kan riktas mot dispensregleringen i nuvarande ut- form ning är som antytts i det föregående att arbetarskyddsstyrelsen får alltför många ärenden att handlägga som är av väsentligen formell art. En utväg att söka begränsa denna nackdel är att låta respektive arbetstagares fackliga organisation få möjlighet att avtala om avsteg från nattarbetsregleringen. Ut- redningen föreslår också att nattarbete tillåts utan dispens om kollektivavtal träffats därom och detta på arbetstagarsidan ingåtts eller godkänts av central facklig organisation (4 kap 7é förslaget till arbetsmiljölag).

Det sagda innebär emellertid inte att en dispensregel skulle bli obehövlig framdeles. Hänsyn måste tas till att det finns en del oorganiserade arbets- givare och arbetstagare. för vilka avsteg från nattarbetsförbudet inte bör kun- na ske genom avtal men som likväl kan behöva göra avvikelse under sär— skilda förhållanden. Det kan heller inte antas att möjligheten att avtala kol- lektivt om avsteg kommer att utnyttjas på alla ställen där detta är tänkbart. Här kan erinras om att den möjlighet som infördes med arbetstidslagen att avtala om allmän övertid utöver den i lagen angivna ramen 150 timmar per år hittills inte inneburit att det stora antalet ärenden hos arbetarskyddssty- relsen om dispens för extra övertid har minskat och detta trots att tillstyrkan mestadels förelegat från arbetstagarsidan. Utredningen förordar att dispens skall kunna ges när särskilda skäl för avvikelse kan åberopas (4 kap. 8 ; för- slaget till arbetsmiljölag). Som fristående dispensgrund upptas däremot inte att dispensansökningen tillstyrkts på arbetstagarsidan. Avsikten är således att dispensinstitutet skall komma till användning under speciella förhållan- den. Det skall däremot inte utnyttjas närmast rutinmässigt i sådan ordning som nu sker.

Arbetarskyddslagen gör ytterligare två undantag från nattarbetsförbudet. Det ena gäller nödfallssituationer, då arbetstagare får användas till arbete mel- lan kl. 24 och 5 i den utsträckning som behövs med hänsyn till de speciella omständigheterna. På denna punkt torde det inte vara skäl att överväga änd- ring i sak. Utredningen anser emellertid att nödfallssituationerna inte behö— ver regleras särskilt utan bör kunna inrymmas under det allmänna undan-

taget i 4 kap. Så lagförslaget för arbete som med hänsyn till "annan särskild omständighet" måste utföras nattetid.

Det andra här avsedda undantaget gäller arbetstagare i överordnad ställning. Sådan arbetstagare får användas till arbete mellan kl. 24 och 5 "där så finnes påkallat". Enligt förarbetena avses med arbetstagare i överordnad ställning t.ex. arbetsföreståndare. arbetsledare i högre eller lägre ställning, avdel- nings-, butiks-_ lager- och köksföreståndare och andra därmed likställda be- fattningshavare. allt under förutsättning att dessa inte eller bara undantagsvis deltar i arbete under deras ledning. Som motivering till undantaget anfördes av arbetarskyddskommitten att det säkerligen i många fall skulle medföra avsevärda svårigheter om ifrågavarande arbetstagare inbegreps under förbu- det mot nattarbete. Det syntes inte heller lämpligt att i sådana fall fordra dispens.

Den gällande regleringen skall ses mot bakgrunden av att arbetstidslag- stiftningen vid arbetarskyddslagens tillkomst i huvudsak ej gällde för befatt- ningshavare i överordnad ställning. Undantaget från arbetstidslagstiftningen hade motiverats bl. a. med att en motsatt ståndpunkt skulle kunna förorsaka rubbningar i ett företags drift, eftersom de ifrågavarande arbetstagarna tidvis kunde behöva sysselsättas utan hinder av lagstadgade inskränkningar för att fullfölja viktiga och brådskande arbetsuppgifter. Skälen mot att inordna ar- betstagare i överordnad ställning under den nattvilereglering som gäller för andra arbetstagare torde numera ha minskat i betydelse. Den nya arbetstids- lagen ger uttryck för en strävan att göra tillämpningsområdet så vidsträckt som möjligt. Arbetstidskommittén framhöll bl. a. att tjänstemännen. såväl den underordnade kontorspersonalen som flertalet arbetstagare i överordnad ställning, regelmässigt omfattades av bestämmelser om arbetstiden i avtal. reglementen eller andra handlingar och att tjänstemännens arbetstider präg- lades av en påtaglig regelbundenhet, vilket gjorde att de utan svårighet kunde anpassas till de föreslagna reglerna om ordinarie arbetstid, övertid och jourtid. Med hänsyn härtill och då det kan anses värdefullt om en restriktiv grundsyn på nattarbete slår igenom bland så många arbetstagargrupper som möjligt bör enligt utredningens mening den nuvarande vidsträckta undantagsregeln vad avser nattarbete inte behållas.

Det kan dock sättas i fråga om undantaget för dem i överordnad ställning kan slopas helt. Arbetstidskommittén pekade på att det fanns två mindre grupper av arbetstagare som inte lämpligen kunde inordnas under arbets- tidslagstiftningen. Den ena gruppen var arbetstagare som direkt företräder arbetsgivaren och har en utpräglad arbetsgivarefunktion med inslag av be- slutande och ledande art. Den andra gruppen var arbetstagare med krävande administrativa, intellektuella, konstnärliga eller därmed jämförliga arbets- uppgifter. För dem gällde att arbetstiderna, om än bestämda i avtal eller reg— lementen. i praktiken i stor utstäckning var oreglerade. vilket medförde en betydande frihet i arbetstidsförläggningen för deras del. I enlighet härmed gjordes i arbetstidslagen undantag för arbetstagare i företagsledande eller där- med jämförlig ställning samt för arbetstagare, som med hänsyn till sina ar- betsuppgifter har särskild förtroendeställning i arbetstidshänseende.

Det synes emellertid inte lämpligt att i arbetsmiljölagen ta in en undan- tagsregel av samma innehåll som den i arbetstidslagen. Bl. a. kan framhållas att arbetstidslagens bestämmelser om tillämpningsområdet — däribland

undantaget för nämnda tjänstemannagrupper är dispositiva. vilket vid la- gens tillkomst ansågs vara en förutsättning för den valda beskrivningen av de avsedda grupperna. Den närmare konkretiseringen av undantagets om- fattning förutsätts således ske genom kollektivavtal i särskild ordning. Denna utgångspunkt finns emellertid inte i nu förevarande sammanhang. Enligt ut- redningens mening bör under angivna förhållande inte tas in någon särskild undantagsregel för tjänstemannaområdet. I viss utsträckning torde det av- sedda undantaget för okontrollerbart arbete (se avsnitt 15.2) kunna tillämpas inom området. Här kan nämnas att motsvarande undantag i arbetstidslagen synes praktiseras på egentlig lärarpersonal såvitt avser arbetet utom skolan. Vidare bör det kunna finnas visst utrymme för tillämpning av det generella undantaget från nattarbetsförbudet, som avser arbete som med hänsyn till arbetets natur. allmänhetens behov eller annan särskild omständighet måste utföras nattetid (4 kap. 5 ; andra stycket arbetsmiljölagen). Detta synes kun- na gälla anställda i direkt företagsledande ställning och vissa högre tjäns— temän med motsvarande position inom den offentliga förvaltningen.

I övrigt kan hänvisas till möjligheterna att avtalsvägen eller i sista hand dispensvägen undanta vissa arbetstagare.

11.4. Ledighet för veckovila

Den regelbundna veckovilan är en företeelse med gammal hävd som har anknytning till bl. a. religiösa sedvanor. Äldre svensk strafflagstiftning upp— tog en allmän bestämmelse om straff för arbete på sön- och helgdagar, s. k. sabbatsbrott. Sedan denna reglering upphävts år 1948 finns inga generella lagregler som föreskriver att arbetet skall nedläggas på sön- och helgdagar. Också tidigare speciallagstiftning för vissa verksamhetsområden såsom de- taljhandeln och bagerinäringen har numera slopats. På grund av avtal eller utbildad sedvana gäller i vårt land att det helt övervägande antalet arbets- tagare har femdagars arbetsvecka. För de flesta är lördags- och söndagsdyg- nen arbetsfri tid. Arbetstidslagstiftningen maximerar den ordinarie arbets! tiden till 40 veckotimmar och begränsar möjligheterna att ta ut övertid och jourtid. I den allmänna debatten diskuteras nu en fortsatt förkortning av veckoarbetstiden och stort intresse ägnas därvid åt frågan om en sådan för- kortning skall tas ut genom minskning av den dagliga arbetstiden eller om utvecklingen mera allmänt skall tillåtas gå mot fyradagars arbetsvecka. Med den fortgående utvecklingen mot ökad fritid har arbetarskyddslagens garanti för minst 24 timmars sammanhängande veckoledighet kommit att få minskad betydelse. Lagen återspeglar inte den fritidsstandard som är rå- dande i samhället. Samtidigt med att arbetstidsförkortningarna har förbättrat arbetstagarnas fritidsförhållanden har dock arbetstidsmönstren i samhället blivit mera varierande och flexibla. Nya typer av arbetstidsförläggning har uppstått bl. a. i anslutning till önskemål om ökat kapacitetsutnyttjande inom varuproduktionen och i samband med anspråk från medborgarna på service i olika avseenden mer eller mindre dygnet runt. Den större variationsrike- domen till trots står det emellertid klart att man inte mera allmänt är be- nägen att överge veckan som ett grundläggande mått för arbetets periodi-

sering. Enligt utredningens mening kan man inte avvara det grundskydd för regelbunden veckovila som arbetarskyddslagen erbjuder. Att betryggande regler om arbetstidens fördelning på veckans dagar i mycket stor utsträckning ges i kollektivavtal och andra överenskommelser kan inte rubba den slut- satsen. Framhållas bör att en av förutsättningarna för att arbetstidslagen kun- de ges karaktären av allmän normlag varjust att arbetarskyddslagens vilo- bestämmelser fanns som komplement och garanti mot olämpligt utnyttjande av arbetskraften.

Behovet av veckovileregler måste ses i belysning av att arbetstidslagen re- dan ger de allmänna maximinormerna för veckoarbetstiden. Dessa normer är i dag bestämda så, att de korresponderar mot en ledighet för de flesta ar- betstagare om normalt två hela dygn per vecka. Genom arbetstidslagen finns således ett instrument som kan sägas ge indirekt men likväl tillräckligt ut- tryck för vad som enligt allmän uppfattning bör vara förhärskande i fråga om veckoledighet. Därav synes följa att veckovilereglerna inte behöver ha detta syfte.

Arbetstidslagen ger betydande utrymme för avsteg från den allmänna nor- men för veckoarbetstiden. Möjlighet finns inom skilda slag av verksamheter att genomsnittsberäkna den ordinarie arbetstiden för längre period än veckan och därigenom omfördela arbetstid t. ex. från en vecka till en annan. Där— jämte kan övertid och jourtid öka arbetstidsuttaget inom vissa ramar som avser längre perioder än veckan. Arbetstidslagen ger inte ensam och avser inte heller att ge fullständigt skydd mot olämplig koncentration av arbetstid. Mot denna bakgrund är det svårt att se att det finns skäl att söka sig bort från den principiella uppläggning som arbetarskyddslagens veckovileregle- ring har. Med detta ställningstagande har utredningen inriktat sig på att for- ma regler som garanterar sammanhängande arbetsuppehåll som återkom mer i princip veckovis.

När det gäller att bedöma hur lång den minsta sammanhängande ledig- heten enligt lag bör vara torde det vara svårt att finna några direkta håll- punkter i arbetsmedicinska forskningsresultat. Arbetstidskommitten konsta- terade i sin diskussion om skyddsmotivet som argument för arbetstidsför- kortning att det knappast var möjligt att på grundvalen av forskningsresultat fastställa en lämplig veckoarbetstid. Kommittén redovisade därvid bl. a. att man som regel från socialmedicinska utgångspunkter brukade avråda från en arbetstid vid normalt industriarbete som översteg 9—10 timmar per dag och 48—54 timmar per vecka och att man som en rimlig genomsnittsnorm brukade ange en dagarbetstid om 8—9 timmar och en veckoarbetstid om 40—48 timmar. Några motsvarande bedömningar från senare tid som direkt tar sikte på veckovilans längd synes inte föreligga.

De internationella konventioner som finns på området bygger liksom den gällande svenska lagstiftningen på principen om minst 24 timmars veckovila. Konventionerna är emellertid i dag så pass gamla att de knappast kan vara vägledande i den aktuella frågan. I 1957 års ILO-rekommendation beträf- fande affärs- och kontorsanställdas veckovila förordas dock en såvitt möjligt sammanhängande period om 36 timmar. I anslutning härtill kan framhållas att de övriga nordiska ländernas lagar upptar huvudregler som ställer något högre krav på veckovilans längd än den svenska. I Finland är minimigränsen satt vid 30. 34 resp. 38 timmar beroende på verksamhetens art. Norge och

Danmark har principförbud mot söndagsarbete som är så formulerade att de innefattar krav på i regel 28 resp. 34 timmars veckovila. Det danska för- slaget till ny lag om arbetsmiljön kräver ett fridygn för varje sjudygnsperiod. varvid fridygnet skall följa i omedelbar anslutning till en daglig viloperiod om normalt minst fl timmar i följd. ] alla länderna finns mer eller mindre vittgående undantagsmöjligheter.

Vid den inventering som utredningen lät göra år 1970 med avseende på önskemål inom arbetarskyddsverket om förändringari arbetarskyddslagstift— ningen framkom att dåvarande sociala sektionen ansåg en ökning av vecko- vilan önskvärd. Främst torde detta ha haft sin grund i iakttagelser rörande rådande veckoledigheter vid olika slag av säsongbetonade verksamheter där arbetet ofta bedrivs med oorganiserad och minderårig arbetskraft.

Det finns naturligtvis skäl som talar för att den allmänna utvecklingen i fråga om arbetstagarnas fritidsförhållanden bör få återverkningar i form av en viss höjning av nuvarande 24-timmarsgräns. Man kan här åberopa att den förhärskande värderingen av fritiden gör att gapet mellan minimiregeln och vad som för det stora flertalet arbetstagare är normalt i fråga om veckosluts- ledighet bör inte få framstå som alltför stort. En höjning av minimigränsen till 30 a 36 timmar kan med sådan motivering ligga nära till hands. Utred- ningen har gjort vissa undersökningar för att få en överblick över hur pass ingripande en sådan förändring i praktiken skulle vara för verksamheter där arbetet bedrivs efter skift- eller turlistesystem o. d. Därvid har framkommit att en 36-timmarsregel skulle skapa problem främst vid kontinuerlig drift i industrin samt inom vårdområdet. trafikväsendet och vid vissa slag av vakt- och tillsynsarbeten. [ flertalet fall skulle dock en 30-timmarsgräns inte leda till komplikationer. Den fortsatta förkortning av arbetstiden som enligt avtal sker i bl. a. kontinuerlig skiftgång kan minska eventuella betänkligheter mot en utsträckning av den lagstadgade veckovilan. Naturligt är dessutom att vissa möjligheter ges till avvikelse från den huvudbestämmelse som väljs. Utredningen förordar på grund av det anförda att veckovilans längd bestäm— mes till minst 30 timmar (4 kap. 6; förslaget till arbetsmiljölag).

] bilaga 1 avsnitt 4.4 har berörts hur nuvarande regler tolkats när det gäller veckovilans förläggning. Bestämmelsen att ledigheten såvitt möjligt skall in— falla på söndagar och på samma tider för alla anställda vid arbetsstället har numera närmast karaktären av en rekommendation. Den kan emellertid inte anses svara mot de variabla förhållanden som råder i nutida arbetsliv. Med hänsyn jämväl till den förlängning av veckovilan som föreslås finner utred— ningen att förläggningen av viloperioden företrädesvis bör ske till veckoslut. En regel härom bör upptas i den nya lagstiftningen. Någon motsvarighet till rekommendationen om samtidig veckovila för alla anställda på ett arbets- ställe synes däremot inte behövlig.

En utveckling har otvivelaktigt skett i riktning mot ökat söndagsarbete. Avgörande härför har dock inte varit arbetarskyddslagen och dess tolkning utan i stället andra förhållanden såsom ökade anspråk på service och bättre möjligheter att tillgodose anspråken bl. a. genom arbetskraft som önskat del- tidsarbete eller extra arbete. Viktiga begränsande faktorer har varit den tra- ditionellt negativa värderingen av att arbeta på söndagar då de flesta är fria samt de särskilda kostnaderna för obekvämtillägg eller liknande. Det torde inte vara behövligt eller lämpligt att sträva efter en ändring i hithörande av-

seende genom nya generella arbetarskyddsregler. Allmänt sett torde en lag- stiftning av förbudskaraktär inte vara något lämpligt medel om man vill vär- na om söndagsledighet i dagens mångskiftande närings- och samhällsliv. Efter affärstidslagens upphävande har visserligen på sina håll hävdats att de handelsanställdas arbetsvillkor försämrats genom ökat öppethållande i va- ruhus m. m. på söndagar och att detta borde åtgärdas genom återinförande av en affärstidsreglering med förbud mot Söndagsöppet. Det synes dock inte ha gjorts gällande att de problem som kan vara förbundna med söndagsar- betet inom detaljhandeln bör lösas genom ändrade regler i arbetarskydds- lagen. Frågan om affärstiderna har följts genom den särskilt inrättade affärs- tidsnämnden. Vidare har tillsatts en särskild utredning i affärstidsfrågan se- dan affärstidsnämnden slutfört sitt uppdrag under år 1975 (se bilaga 1 avsnitt 4.7.1).

Lagen kräver inte i sin nuvarande utformning att veckovilan infaller helt regelbundet, blott att den skall erbjudas för varje period om sju dagar. Genom sammanföring av ledigheten för två perioder kring ett veckoskifte eller genom att ledigheten eljest förläggs till olika veckodagar kan intervallet mel- lan ledighetstillfallena bli upp till 12 dagar. Den flexibilitet som sålunda in- ryms i bestämmelserna svarar mot ett praktiskt behov inom ett flertal om- råden. t. ex. där skiftarbete bedrivs med skiftväxling efter sju dagar. För den enskilde arbetstagaren kan ett sådant system med längre arbetsperioder vara till fördel med hänsyn till hans önskemål om långa sammanhängande le- digheter. En ändring i lagen som innebär att veckovilan skall förekomma under loppet av varje period om sju dagar bör därför inte ske utan att man samtidigt ger vidsträcktare undantagsmöjligheter än som nu finns. Det bör observeras att resp. huvudregel i ILO-konventionerna om veckovilan (även 1921 års konvention som Sverige ratificerat) säger att ledigheten skall infalla under loppet av varje period om sju dagar. Utredningen anser att det inte finns tillräckliga skäl att ändra på bestämmelsernas utformning så att nu- varande sammanföringsmöjligheter beskäres.

Lagen innebär f. n. inte att den sammanhängande ledigheten skall omfatta helt kalenderdygn. Frågan om att ställa upp ett sådant krav behandlades av riksdagen år 1953 i anledning av motioner. Riksdagen avslog yrkandena un- der hänvisning bl. a. till att frågan redan på grund av särskild framställning övervägdes hos Kungl. Maj:t (2 LU 1953118). Någon lagändring kom dock inte till stånd i det sammanhanget. Vid denna tid, då 48 timmars arbetsvecka var regel. skulle införandet av kalenderdygnsbunden vila ha krävt betydande och för arbetstagarna delvis oförmånliga omläggningar av skiftgången inom industrin. Beträffande serviceyrkcna skulle inom flera områden svårigheter ha mött att bereda kalenderdygnsvila. Läget bör självfallet numera vara åt- skilligt förändrat sedan 40-timmarsveckan allmänt genomförts och steg har tagits mot ytterligare arbetstidsförkortning för vissa grupper med oregelbun- den arbetstidsförläggning. Det torde likväl på vissa håll finnas arbetstidssche- man som inte genomgående skulle uppfylla ett krav på kalenderdygnsvila. En nackdel med en kalenderdygnsregel synes vara att dess effekter kan bli ojämna från arbetsställe till arbetsställe beroende på hur de dagliga arbets- perioderna där är indelade. Från denna synpunkt bör det av utredningen för- ordade alternativet med en höjning av 24-timmarsgränsen vara att föredra.

Innebörden i kravet på sammanhängande ledighet måste också beröras.

Det är självklart att all tid då arbete faktiskt utförs av arbetstagaren bryter viloperioden. Man måste uppenbarligen också till samma kategori hänföra jourtid enligt arbetstidslagen — dvs. tid då arbetstagaren står till förfogande på arbetsstället för att vid behov utföra arbete. Med hänsyn till att arbets- tidslagen avgränsar begreppet arbetstid så att beredskapstid (dvs. tid då ar- betstagaren inte är skyldig att uppehålla sig på arbetsstället men är beredd att inom viss kortare tid efter kallelse inställa sig där för att träda i arbete) faller utanför. skulle kunna hävdas att beredskap inte bryter den samman- hängande ledigheten. Som redovisats i bilaga 1 avsnitt 4.4 har emellertid ar- betarskyddsstyrelsen år 1969 intagit ståndpunkten att veckovila inte kan åt- njutas samtidigt som arbetstagaren fullgör beredskapstjänst. Starka skäl talar för att man bör hålla fast vid den princip som här antagits i praxis. Det bör ligga väl i linje med den nu diskuterade minimiregleringens syfte att låta bestämmelsen säkerställa regelbundet återkommande möjligheter till full- ständig avkoppling från arbetet.

Det har redan förutskickats att man inte kan undvara vissa möjligheter till avsteg från den huvudbestämmelse om veckovilan som fastläggs. Nu- , varande lag ger möjligheter till undantag från 24-timmarsregeln om särskilda förhållanden tillfälligtvis påkallar avvikelse. Detta allmänt formulerade undantag innebär att avsteg får göras utan dispens vid enstaka tillfällen när t. ex. olycksfall, sjukdom, maskinhaveri. oväntad rubbning i arbetets plane- ring eller liknande oförutsedda händelser motiverar det. Självfallet kan regeln ge upphov till vissa tolkningsproblem. ] vissa ärenden hos arbetarskydds- styrelsen från 1950-talet början synes ha förekommit en rätt extensiv tolkning i det att man under undantaget fört även vissa söndagsarbeten som visser- , ligen återkommer regelbundet men med långa mellanrum. t. ex. invente- * ringsarbete vid årsskifte. Det kan vara tvivelaktigt om sådana situationer , skulle godtas numera. Utredningen anser att en motsvarighet till den aktuella i undantagsregeln behövs men att den bör utformas som en nödfallsbestäm- melse som godtar avvikelse bara när de särskilda förhållandena inte kunnat förutses.

Dispensregleringen i gällande lag har med den fortgående arbetstidsför- kortningen kommit att få minskad betydelse. En motsvarighet till nuvarande bestämmelse fordras dock så länge lagen upptar en absolut minimigräns lör veckovilan. Föreskriften att arbetarskyddsstyrelsen får ge dispens bara efter hörande av vederbörande partsorganisationer sammanhänger med ett krav i 1921 års lLO-konvention. Konventionen fordrar dock inte att hörandet av . organisationerna säkerställs genom lag. Föreskrift av denna typ hör närmast hemma i instruktionen eller arbetsordningen för dispensmyndigheten. Dispensförutsättningarna bör kunna utformas enhetligt i en och samma be- stämmelse med avseende på såväl nattvilan som veckovilan. Utredningens förslag bygger på detta synsätt.

Man bör vidare ta upp frågan om avvikelse från minimigränsen för vecko— vilan skall kunna ske även på annat sätt än genom myndighets dispens. Skäl kan åberopas för ökad frihet också på denna punkt. Accepterar man att natt- vileregleringen skall kunna frångås efter medgivande av arbetstagarnas fack- liga organisation kan det leda till praktiska olägenheter och administrativ om- gång om motsvarande möjlighet saknas när det gäller veckovilan. Å andra sidan torde behovet av avsteg från en minimiregel för veckovilan vara rätt

begränsat. En höjning av nuvarande minimigräns inverkar dock genast på detta behov. Avgörande för om dispositionsprincipen kan införas också be- träffande veckovilan får naturligtvis bli vilka möjligheter som finns att med ett sådant system bevaka skyddsaspekterna. Det synes dock svårt att komma fram till någon annan bedömning än den som gjorts beträffande nattvilan. Även här kan åberopas att en på angivet sätt dispositiv reglering inte skulle innebära alltför markerad förändring vid jämförelse med den ordning som f. n. tillämpas i dispensärenden där ansökan tillstyrkts på arbetstagarsidan. Utredningen föreslår mot nu angiven bakgrund att möjlighet införs att efter överenskommelse i kollektivavtal som slutits eller godkänts av fackförbund eller motsvarande organisation göra avvikelse från huvudregeln om vecko- vila.

Gällande bestämmelser ger viss rätt till kompensationsledighet om vecko- vilan inskränks. En uttrycklig föreskrift härom var naturlig i ett tidigare ske- de. Med nuvarande lagstiftning och förhållanden i övrigt med avseende på arbetstidens längd synes en särskild lagregel om kompensationsledighet för fall då veckovilan beskärs vara överflödig. 1 förslaget till arbetsmiljölag har utredningen därför inte tagit upp någon motsvarighet till regeln i arbetar- skyddslagen. Med beaktande av på arbetsmarknaden numera förekommande avtalsreglering och sedvänja på området bör lagregelns slopande inte föran- leda betänkligheter av hänsyn till Sveriges förpliktelser enligt konventionen om veckovila i industriella företag.

11.5. Organisatoriska frågor m. m.

Frågor om dispens från arbetarskyddslagens arbetstidsregler handläggs f. n. centralt hos arbetarskyddsstyrelsen. Detsamma gäller frågor om föreskrifter i anledning av överträdelse av arbetstidsreglerna. Även ärenden som avser tolkningsutlåtande beträffande arbetarskyddslagens arbetstidsbestämmelser tas i regel upp av arbetarskyddsstyrelsen. Rådgivning och information i ar- betstidsfrågor sker dock såväl via styrelsen som yrkesinspektionen. Hos sty- relsen har inrättats den särskilda partssammansatta arbetstidsnämnden som beslutar i styrelsens namn i arbetstidsfrågor enligt såväl arbetarskyddslagen som arbetstidslagen. För beredningen av arbetstidsärendena liksom för råd- givning m. m. svarar styrelsens arbetstidsbyrå. Styrelsens avgöranden i ar- betstidsärenden enligt arbetarskyddslagen kan i motsats till arbetstidslags- beslut överklagas hos regeringen. Antalet ärenden som handlades på arbets- tidsbyrån var år 1973 över 11 000. varav inemot 8 000 avsåg allmänna ar- betstidslagen och nära 3 100 arbetarskyddslagen.

De förslag som skisserats i det föregående bör kunna leda till en minskning av främst det stora antal ärenden om dispens för nattarbete som handläggs närmast formellt hos arbetarskyddsstyrelsen (omkring 2 300 per år). Någon minskning i arbetsbördan i övrigt hos arbetstidsbyrån eller arbetstidsnämn- den kan emellertid inte antas uppstå.

En väsentlig orsak till den sedan gammalt centrala handläggningen av ar- betstidsfrågorna har varit önskemålet att bereda arbetsmarknadsparterna in- flytande på beslutsorganets avgöranden. Detta skedde intill år 1972 genom

att parternas centrala organisationer hade representanter i arbetarskyddssty- relsens styrelse vid avgörande av arbetstidsfrågor (s. k. partsplenum). Inrät- tandet nämnda år av arbetstidsnämnden var en följd av verkstyrelsens om- bildning till S. k. lekmannastyrelse och förestavades främst av praktiska hän- syn. Arbetstidsnämnden innebar däremot ingen principiell förändring med avseende på arbetstidsfrågornas handläggning. Sedan yrkesinspektionen nu- mera byggts ut och försetts med en partssammansatt nämnd för varje distrikt kan hävdas att ett huvudskäl för den centrala handläggningen av arbetstids- frågorna har bortfallit. Ett argument som alltjämt kan anföras är att central handläggning ger bättre förutsättningar för enhetlighet i myndighetsbedöm- ningen av tillämpningsfrågorna rörande arbetstiden sedd för sig. Det kan ock- så för arbetsmark nadsparternas organisationer vara förenat med vissa fördelar att behålla den centrala administrationen; framför allt kan den ge de centrala organisationerna bättre möjligheter till överblick över förhållandena på ar- betstidsområdet.

För utredningen framstår det som följdriktigt att ifrågasätta överflyttning av handläggningen av dispens- och andra tillämpningsfrågor avseende ar- betstiden till yrkesinspektionen. Avgörande är att arbetstiden måste ses som en faktor som skall vägas in i de samlade arbetsmiljöbedömningar som skall göras på grundval av den nya arbetsmiljölagstiftningen. Dessa bedömningar skall primärt ske inom parternas lokala skyddsorganisationer och hos yrkes- inspektionen. Med denna grundinställning stämmer nuvarande handlägg— ningsordning inte så väl överens. Ett problem i sammanhanget är dock att en överflyttning som avser ärenden enligt arbetsmiljölagstiftningen men ej enligt arbetstidslagen skapar en icke önskvärd splittring i handläggningen av arbetstidsfrågorna. Detta försvårar ett genomförande i nuvarande läge av decentraliseringstanken. Utredningen föreslår emellertid att regleringen i ar- betsmiljölagen utformas så att möjlighet öppnas att utan ändring där för- verkliga den diskuterade överflyttningen. Utredningen rekommenderar att motsvarande spörsmål såvitt avser arbetstidsfrågorna enligt arbetstidslagen tas upp till övervägande i särskild ordning.

Överträdelse av arbetarskyddslagens arbetstidsbestämmelser kan inte för- anleda föreläggande eller förbud från tillsynsmyndigheten. Ej heller kan så- dan förseelse på samma sätt som förseelse mot arbetstidslagen leda till ome- delbar straffpåföljd. [stället har arbetarskyddsstyrelsen möjlighet att meddela föreskrifter som behövs för att säkerställa att överträdelse inte sker i fort- sättningen. Åsidosätts styrelsens föreskrifter kan straffpåföljd komma i fråga. Det har varit ytterst sällsynt att förfarandet med föreskrifter har tillämpats i praktiken (enstaka fall vid överträdelse av veckovileregleringen).

Utredningen anser att de sanktionsmöjligheter som skall vara knutna till reglerna om arbetstidsförläggningen bör följa den konstruktion som väljs för sanktionssystemet i övrigt. Några särbestämmelser i arbetstidsavseende fö- reslås därför inte. Den anpassning som sker härigenom leder bl. a. till att föreskrifter från tillsynsmyndigheten om arbetstidsförläggningen på motsva- rande sätt som när det gäller föreläggande eller förbud skall kunna förbindas med vite.

12. Minderåriga

12.1. Inledande synpunkter

Skyddet för minderåriga var ämnet för landets första egentliga arbetarskydds- författning av år 1881. Bestämmelser om minderårigas arbete har därefter utgjort en viktig del av arbetarskyddslagstiftningen. I nuvarande arbetar- skyddslag och tillämpningsförfattningar upptar minderårigbestämmelserna förhållandevis stort utrymme. I dagens svenska samhälle med nioårig skol- plikt och en starkt utbyggd gymnasieskola har dock dessa bestämmelser inte samma betydelse som förr.

Som konstateras i direktiven för utredningen finns alltjämt behov av sär- skilda skyddsregler för minderåriga i arbetslivet. Bestämmelser fordras som underlag för att ungdomar inte sysselsätts med göromål som inverkar ne- gativt på deras hälsa och utveckling. Därvid måste beaktas att minderåriga har bristande erfarenhet för en del arbetsuppgifter och att deras omdöme och sinnesnärvaro kan vara otillräckliga i vissa situationer. Även beträffande ar- betsuppgifter som i och för sig är lämpade för minderåriga bör det vara an- geläget att bevaka att arbetet inte får sådan omfattning att det inkräktar på ungdomarnas behov av vila och återhämtning samt utrymme för andra ak- tiviteter än förvärvsarbete.

En minderårigreglering bör utformas så att den tillåter och om möjligt främjar yrkesutbildning för i princip alla slags arbetsuppgifter. Vidare får re- gelsystemet inte verka så att det avskärmar ungdom från inblickar i och när- mare kontakt under uppväxtåren med arbetslivet. I anslutning härtill kan erinras om att det blivit allt vanligare att ungdomar efter de obligatoriska skolårens slut varvar perioder av studier och perioder av förvärvsarbete. För- bättrade möjligheter till vuxenutbildning kan för övrigt bidra till att perioden av förvärvsarbete efter den obligatoriska skolgången blir relativt lång. Hänsyn bör således tas till att nya mönster börjat växa fram på utbildningsområdet.

Även om minderårigbestämmelserna också framdeles har till uppgift att tillgodose behovet av skydd mot särskilda risker i arbetslivet för minderåriga. följer inte därav att lagstiftningen mera generellt skall ge uttryck för en re- striktiv hållning gentemot sysselsättning inom industrisektorn eller något an- nat område. Den utvidgade obligatoriska skolgången harju medfört att för- värvsarbete i egentlig mening inte annat än undantagsvis kan bli aktuellt före 16 års ålder. De stora ansträngningar som numera görs för att uppnå en god miljöstandard över lag talar också för att man bör undvika att tillämpa ett speciellt betraktelsesätt på minderårigas arbete inom något visst område.

Erfarenheter från industrin i relativt tidiga är bör för övrigt kunna motverka felaktiga och kanske rekryteringshämmande föreställningar om industriar- betets art vid jämförelse med andra sysselsättningar.

De gällande bestämmelserna om minimiålder, om arbetsbok och läkarkon- troll, om farligt arbete och om arbetstid är komplicerade och svåröverskåd- liga. Tydligt är att kunskaper om reglerna saknas på många håll där det fun- nits skäl att tillämpa bestämmelserna. Efterlevnaden har heller inte varit till- fredsställande. En del regler ställer för övrigt krav som det inte längre ter sig nödvändigt att upprätthålla eller som det är svårt att följa i praktiken. Mot angiven bakgrund är det vid den förestående reformeringen angeläget att sträva efter överskådlighet och förenkling som underlättar den praktiska tillämpningen.

Arbetsförhållandena för barn och ungdom har sedan länge varit föremål för internationellt samarbete inom ramen för i första hand Internationella arbetsorganisationen (ILO) och Europarådet. Ämnet behandlas i ett flertal internationella konventioner och rekommendationer. Sverige har medverkat i detta samarbete och har åtagit sig förpliktelser med avseende på lagstift- ningen om skydd för minderåriga. Det är följaktligen nödvändigt att vid ut— formningen av minderårigreglerna i arbetsmiljölagen beakta innehållet i in- strument vartill vårt land gett sin anslutning. Åt arbetsmiljöutredningen har dessutom uppdragits att undersöka i vad mån reglerna i en är 1973 av ILO antagen konvention om minimiålder för tillträde till arbete bör komma till uttryck i svensk lagstiftning.

12.2. Minimiålder

Minderårig är enligt arbetarskyddslagen den som inte fyllt 18 år. Tillräckliga skäl att frångå denna definition. som korresponderar med bl. a. gällande myn- dighetsålder. synes inte föreligga. Det kan visserligen anföras att ungdomar numera mognar i såväl biologiskt som psykiskt avseende tidigare än förr och att de i stor utsträckning är i stånd att ta ansvar tidigare. Bl. a. behovet av skyddsföreskrifter med avseende på farligt arbete talar dock mot en ändring beträffande minderåriggränsen. En 18-årsgräns är dessutom vedertagen i in- ternationella sammanhang.

Arbetarskyddslagens huvudregler när det gäller minimiålder för tillträde till arbete innebär förbud mot att minderårig anlitas för arbete med mindre han fyllt 14 år eller under kalenderåret uppnår denna ålder. Den minderårige skall emellertid också— såvitt det inte gäller arbete under ferietid — ha fullgjort sin skolplikt eller fått tillstånd att avsluta sin skolgång. För industriellt och därmed jämställt arbete är minimiåldern 15 i stället för 14 år. Bestämmelserna bygger på de förhållanden i fråga om skolplikt rn. m. som rådde vid arbe- tarskyddslagens tillkomst. Med hänsyn till den nuvarande nioåriga obliga- toriska skolgången innebär gällande regler i praktiken att gränsen för tillträde till arbete i de flesta fall går vid vårterminens slut det kalenderår då 16-års- åldern uppnås.

Lagstiftningen bör enligt utredningens mening liksom hittills uppta grund- läggande regler om minimiålder för arbete som svarar mot de fordringar som

samhället genom skolförfattningarna ställer i fråga om allmän skolgång. Det bör dock inte numera ses som en uppgift för arbetarskyddet att mera i detalj bevaka att ungdomar fullgjort sin skolplikt innan de tar anställning. Med denna utgångspunkt bör minimiåldern bestämmas efter den ålder då det är normalt att avsluta den obligatoriska skolgången. dvs. 16 år. För att inte lägga hinder i vägen för anställning i omedelbar anslutning till utgången av vår- terminen det år då skolgången avslutas för det mindre antal ungdomar som då ännu inte uppnått 16 års ålder. bör dock systemet med kalenderårsbe- räkning. som gäller enligt arbetarskyddslagen. bibehållas. Den allmänna re- geln om minimiålder bör följaktligen utformas så. att minderårig inte får anlitas för arbete före det kalenderår han fyller 16 år och ej heller innan han fullgjort sin skolplikt (5 kap 2; första stycket arbetsmiljölagen). En sådan reglering svarar väl mot de krav som förefintliga internationella instrument ställer.

Utredningen diskuterari kapitel 15 arbetsmiljölagens tillämplighet på ele- ver inom skolväsendet. Utredningen föreslår att lagen i princip görs tillämplig på elever i skolor och kurser. Dock förordas undantag beträffande vissa be- stämmelser. bl. a. den särskilda minderårigregleringen. Detta innebär att de minimiåldersbestämmelser som behandlas inte kommer i tillämpning på ele- vernas verksamhet i skilda former även praktisk yrkesorientering som ingår som ett led i utbildningen.

Skolungdom har numera inte sällan lörvärvsarbete vid sidan av skolar- betet. Det gäller här arbete på skolfri tid som är förlagt till eftermiddagarna måndag—fredag samt till veckosluten. företrädesvis lördagarna. Den närmare omfattningen av sådant arbete är inte känd. Vissa uppgifter om minderårigas arbete inom detaljhandeln har redovisats i avsnitt 6.4 i bilaga 1.

Enligt utredningens uppfattning finns det inte anledning att ta avstånd från fritidsarbete av detta slag under förutsättning att det gäller sysselsätt- ningar som är lämpliga för ungdom och att omfattningen inte blir för stor. En del ungdomar upplever den obligatoriska skolgången som alltför lång och i sådana fall kan ett passande arbete ge omväxling i skolrutinen. Ungdomen har också ett behov av att skaffa sig egna inkomster för att bli mera obe- roende. Det kan vidare vara betydelsefullt att få pröva på olika arbeten för att få erfarenheter och underlag för bedömning av framtida utbildning eller yrkesområde.

Nuvarande arbetarskyddslagstiftning ger ett relativt stort utrymme åt min- deråriga som ej fullgjort skolgången att ha förvärvsarbete vid sidan av skolan. Feriearbete är undantaget från kravet på fullgjord skolplikt och här gäller allt- så enbart åldersgränserna 14 resp. 15 år. På grund av generell dispens medges feriearbete i åtskilliga lätta sysselsättningar för minderåriga som fyllt 13 år. För 5. k. efter-middagsarbete kan genom dispens göras undantag såväl från kravet på fullgjord skolplikt som från minimiåldern enligt huvudbestämmel- sema. I regel medges kollektiv dispens för högst 12 timmars närmare angivet lätt arbete per vecka för skolelever som fyllt eller under terminen fyller 13 år. För individuella dispenser finns inte angiven något nedre åldersgräns. En- ligt förarbetena bör dock i regel fordras att 13-årsåldern uppnåtts.

Utredningen anser det lämpligt att skolungdomar får i huvudsak samma möjligheter som hittills att ta förvärvsarbete vid sidan av skolarbetet under terminerna och under ferierna. Med hänsyn härtill måste undantag kunna

göras från de i det föregående föreslagna allmänna minimiåldersreglerna. En undantagsreglering med hänsyn till feriearbete samt eftermiddags- och veckoslutsarbete bör kunna ges sådant innehåll att den som ej fullgjort sin skolplikt men fyllt 13 år får utan särskild dispens sysselsättas i lätt arbete som inte är ägnat att inverka menligt på den minderåriges hälsa eller ut- veckling eller på hans skolgång (5 kap. 2 ; andra stycket arbetsmiljölagen). Undantaget bör utformas så. att det omfattar även minderåriga som på grund av tidig skolstart avslutar sin obligatoriska skolgång redan i och med vår- terminens slut det kalenderår då de fyller 15 år. Närmare föreskrifter om vilka slag av arbeten som omfattas av undantaget bör kunna meddelas av arbe— tarskyddsstyrelsen. Styrelsen bör i anslutning till sådana föreskrifter kunna uppställa generella villkor beträffande arbetstid och arbetsförhållanden i öv- rigt (6 kap. 5; arbetsmiljölagen).

En undantagsbestämmelse med en lägsta gräns vid 13 år som ej kan frångås genom myndighetsdispens innebär viss skärpning vid jämförelse med nu- varande reglering. Vidare'innebär ett genomgående krav på att arbete som minderåriga skolpliktiga får utföra skall vara lätt och ej ägnat att inverka men- ligt på hälsa m. m. en avvikelse från vad som f. n. gäller beträffande ferie— arbete enligt arbetarskyddslagen. Den praktiska betydelsen av dessa skiljak- tigheter synes dock inte vara särskilt stor. Villkoren enligt den föreslagna formuleringen är enligt utredningens mening i sak väl försvarliga. En allmän dispensmöjlighet som kopplas till den förordade regleringen synes f. ö. inte förenlig med 1973 års ILO-konvention om minimiåldern.

Ett särskilt problem i anslutning till minimiåldersfrågan utgör vissa sys- selsättningar. som stundom utförs av barn och ungdom, såsom försäljning av tryckalster. blommor m. m. eller medverkan vid artistuppträdandcn. tea- terföreställningar. filminspelning. radio- eller televisionsutsändningar e. (1. Frågan om tillämpning av arbetarskyddslagens minderårigbestämmelser på sådana sysslor har som framgått av avsnitt 6.5 i bilaga ] varit föremål för diskussion. Framställningar i ämnet med syfte att nå ökad klarhet har gjorts till utredningen: Bl. a. sammanhänger detta med de svårigheter som kan fin- nas att bestämma arbetstagarbegreppet eller att annars avgränsa arbetar- skyddsreglernas tillämpning i dessa sammanhang.

Med den ståndpunkt som utredningen valt i fråga om arbetsmiljölagens tillämpningsområde kommer även framdeles sådana tolkningsproblem som nu nämnts att kunna aktualiseras. Utredningen hänvisar till vad som anförts beträffande arbetstagarbegreppet i avsnitt 15.2. En skillnad jämfört med nu- läget uppkommer emellertid om såsom utredningen föreslår undantaget för s. k. okontrollerbart arbete i arbetsmiljölagen begränsas till att avse enbart arbetstidsbestämmelserna i arbetstids- och minderårigkapitlen. Reglerna om minimiålder och farligt arbete i minderårigkapitlet kommer därmed att kun- na tillämpas under förutsättning att man i det särskilda fallet kan tala om ett arbetstagarförhållande.

I sistnämnda hänseende vill utredningen tillfoga att det mestadels inte ter sig naturligt att såsom arbetstagare i arbetsmiljölagens mening betrakta barn som tillfälligt men mot viss ersättning utför smärre arbetsuppgifter och tjäns— ter av den typ som nämnts i det föregående. Det är här regelmässigt inte fråga om förvärvsarbete i egentlig mening. Väsentligen synes de bedömning- ar som kan behöva ske rörande lämpligheten i det särskilda fallet eller mera

generellt av detta slags sysselsättning inte böra ankomma på arbetarskyddets organ utan företas inom ramen för den barnavårdande verksamheten. Även hänsyn till den allmänna ordningen eller till trafiksäkerheten kan vara att beakta i vissa fall. Utredningen vill erinra om den författningsreglering som redan finns vid sidan av arbetarskyddslagstiftningen för bevakning av dessa aspekter. På barnavårdsområdet gäller — utöver barnavårdslagen (l960:97) — lagen (1926172) angående meddelande av förbud för barn att idka viss för- säljning. varigenom kommun ges möjlighet att i vissa fall förbjuda barn un- der angiven ålder (16 resp. 13 år) att till salu utbjuda eller utdela trycksaker. blommor, kramvaror eller annat. En översyn av regleringen på detta område bör enligt utredningens mening komma till stånd i anslutning till socialut- redningens arbete. Vad gäller barnartister och liknande kan nämnas allmänna ordningsstadgans (19561617) förbud för barn under 15 år att utan särskilt till- stånd medverka vid offentlig teaterföreställning, cirkusförestälfning, tivoli- och marknadsnöjen eller därmed jämförlig tillställning. I anslutning till den tillståndsprövning som sker enligt ordningsstadgan bör utrymme finnas för bevakning även av vissa skyddssynpunkter, vilket kan tänkas ske med led- ning av yttrande som inhämtas från yrkesinspektionen. Vad nu sagts avser självfallet inte situationer då omständigheterna talar för arbetstagarförhållan- de. Föreligger sådant måste prövning ske även enligt arbetsmiljölagens be— stämmelser om minimiålder m. m.

12.3. Farligt arbete

Grundtanken bakom nuvarande minderårigregler är att ungdomar inte på grund av arbete skall utsättas för risker för olycksfall, överansträngning eller annan menlig inverkan på hälsa, kroppsutveckling eller moral. Arbetsgivare har följaktligen ålagts särskilda förpliktelser i dessa avseenden (26; första stycket arbetarskyddslagen). Lagstiftningen förutsätter dock att alla risker inte kan undvikas i de arbeten där minderåriga sysselsätts. Med hänsyn här'till finns möjligheter för regeringen att föreskriva särskilda villkor för eller förbud mot användande av minderårig till visst arbete. En förutsättning är att syn- nerlig fara föreligger i något av de hänseenden som nyss nämnts (26 å andra stycket arbetarskyddslagen).

En grundbestämmelse i lag om arbetsgivarens skyldighet att ägna särskild uppmärksamhet åt skyddet för minderåriga anställda synes inte kunna und- varas. Möjligheter måste därjämte finnas att gripa in med generella föreskrif- ter och förbud beträffande sådana sysselsättningar som anses påtagligt farliga för minderåriga. Det nu gällande villkoret att synnerlig fara skall föreligga synes onödigt restriktivt och bör därför mildras. Utredningen föreslår att ar- betsmiljölagen får uppta bestämmelser i de nu berörda avseendena (5 kap Sä och 6 kap. 5 9).

De föreskrifter och förbud beträffande farligt arbete för minderåriga som meddelats med stöd av arbetarskyddslagen har till största delen sammanförts i kungörelsen (1966:521) om förbud att använda minderårig till vissa arbeten. Förbud att använda minderårig till målningsarbete med blyfärg har dock ta- gits upp i en separat kungörelse (19491210). som gäller även vuxna arbets-

tagare. I själva arbetarskyddslagen (25 ;") har skrivits in ett förbud att använda minderårig till underjordsarbete i gruva, stenbrott ellerjämförlig arbetsplats. Uppbyggnaden av de närmare reglerna beträffande farligt arbete är således inte enhetlig. Mera betänkligt är att systemet inte ter sig tillräckligt smidigt i en tid då arbetsförhållandena snabbt ändras till följd av nya tekniska an- ordningar, kemiska ämnen. arbetsprocesser och arbetsuppgifter. Främst är att märka att den praktiskt betydelsefulla minderårigkungörelsen med dess specificerande förteckning inte kan anpassas till ändrade förhållanden genom beslut av den centrala arbetarskyddsmyndigheten. För varje behov av änd- ring i förteckningen fordras framställning till regeringen och beslut av denna, eventuellt efter särskild remissbehandling.

Utredningen föreslår att uppgiften att meddela föreskrifter av den typ som här avses delegeras till arbetarskyddsstyrelsen (6 kap 5 ; förslaget till arbets— miljölag och l ; förslaget till arbetsmiljöförordning). Förutsättningarna att hålla dessa föreskrifter aktuella och i takt med utvecklingen kommer här- igenom att öka. Utredningen utgår från att arbetarskyddsmyndigheten vid utarbetande av erforderliga föreskrifter tar de kontakter med partsorganisa- tioner och andra som förutsätts för att bestämmelserna skall grundas på till- räckligt brett underlag.

Utredningen anser sig inte böra gå närmare in på utformningen av de be- stämmelser som enligt förslaget skall ankomma på arbetarskyddsstyrelsen att meddela. Allmänt sett bör överskådlighet eftersträvas. särskilt som det finns anledning anta att föreskrifterna framdeles kommer att omfatta fler arbetsuppgifter och beakta fler riskmoment än som nu är fallet. Det nuva— rande systemet med förteckning över farliga arbeten kan vara till fördel för skyddsombud och andra som behöver ta del av reglerna. Möjligheterna att dela in föreskrifterna med ledning av riskfaktorernas art bör övervägas. var— vid bl.a. den frågan aktualiseras i vad mån det är möjligt att med generell giltighet för minderåriga urskilja arbeten som innebär alltför stora psykiska påfrestningar. Utredningen anser att bestämmelserna från arbetarskyddssty— relsen bör omfatta även en motsvarighet till förbudet i arbetarskyddslagen mot underjordsarbete i gruva e. (1. för minderårig. Någon särskild regel med sådant förbud återfinns således inte i förslaget till arbetsmiljölag. När det gäller det materiella innehållet i övrigt i de närmare reglerna om farligt arbete vill utredningen framhålla att siktet bör vara inställt på att med ut- gångspunkt i den gällande minderårigkungörelsen successivt bygga ut reg— leringen så att en rimlig täckning sker av olika slags riskförhållanden vid arbeten som numera är aktuella för minderåriga. Självfallet måste det i första hand vara förhållanden i vårt land som läggs till grund för bestämmelserna. Det är emellertid önskvärt att föreliggande internationella instrument beak- tas. Av särskilt intresse bör därvid vara 1973 års ILO-konvention om mi- nimiålder med anslutande rekommendation. Även de år 1972 antagna lLO- instrumenten rörande förgiftningsrisker från bensen förtjänar nämnas.

För att en förbudsreglering av avsedd art inte skall bli alltför stelbent och i onödan skapa hinder för minderårigas kontakt med arbetslivet torde det bli nödvändigt att beträffande en del förbjudna arbeten medge undantag för vissa situationer. Med hänsyn till att det gäller arbeten som klassats som farliga bör ställas villkor om uppnådda 16 år för att undantag skall kunna medges. Ytterligare villkor kan behövas med avseende på t. ex. skyddsan-

ordningar. skyddsutrustning, genomgången utbildning eller instruktion eller godkännande i det särskilda fallet från yrkesinspektionens sida. Utredning- ens förslag innebär att även förutsättningarna för undantag anges i arbetar- skyddsstyrelsens föreskrifter. Prövningen av frågor om villkoren är uppfyllda i det särskilda fallet bör i första hand göras av yrkesinspektionen.

Den gällande minderårigkungörelsens bestämmelser är straffsanktione- rade. Överträdelse kan leda till bötespåföljd. Utredningen anser att även de föreskrifter om farligt arbete som arbetarskyddsstyrelsen kommer att meddela med stöd av bemyndigande i arbetsmiljölagen bör vara förenade med sådan sanktionsmöjlighet.

Enligt arbetarskyddslagen är bestämmelserna om farligt arbete för min- deråriga tillämpliga på en del praktiskt arbete av elever vid vissa utbildnings- anstalter. Samtidigt gäller att minderårigkungörelsens föreskrifter inte avser nämnda praktiska arbete om arbetet utförs på arbetsplats som är särskilt an- ordnad för undervisning eller utbildning och undervisningen eller utbild- ningen handhas av särskilt utsedd personal. Arbetsmiljölagen avses omfatta i princip allt arbete av elever inom undervisningsväsendet. Utredningen för- ordar dock att undantag skall göras för de särskilda minderårigbestämmel— serna om minimiålder och arbetstid. I princip bör emellertid enligt utred- ningens uppfattning bestämmelserna om farligt arbete vara direkt tillämpliga inom elevområdet. Detta gäller även de föreskrifter som arbetarskyddssty- relsen meddelar med stöd av 6 kap. 5 55 lagen. Liksom enligt gällande för- fattningsreglering bör det samtidigt finnas möjlighet att göra undantag för vissa slag av farliga arbeten, om tillräckliga garantier ändå kan anses föreligga för att arbetet utförs under säkra förhållanden. Utredningen förutsätter att samråd sker med skolöverstyrelsen vid föreskrifternas utarbetande så att den lämpligaste avgränsningen uppnås i förevarande avseende.

12.4. Arbetsbok och läkarkontroll

Arbetarskyddslagen och arbetarskyddskungörelsen syftar till ett detaljbeto- nat kontrollsystem för att skydda minderåriga arbetstagares hälsa och utveck- ling. Viktiga inslag i detta är arbetsboken och de regelbundna läkarkontrol- lerna.

Arbetsbok försedd med läkarintyg fordras för varje anställning av min- derårig utom då arbetet är helt kortvarigt och medför ringa ansträngning. Därigenom skall arbetsgivaren få upplysning om den minderåriges ålder, om han fullgjort sin skolplikt och om särskilda villkor skall gälla för arbetet på grund av den minderåriges hälsotillstånd eller allmänna utveckling. Arbets- boken skall vidare utgöra underlag för besiktningsläkaren i samband med den årliga läkarkontrollen. För yrkesinspektionen skall boken ge information om den minderåriges hälsoutveckling och om arbetsuppgifterna.

Läkarkontrollen skall ske genom särskilt förordnade besiktningsläkare var- je år vid arbetsställe där minderåriga arbetar. Genom läkarundersökningen skall klarläggas om arbetet har negativ inverkan på den minderåriges hälsa eller kroppsutveckling. Resultatet av undersökningen skall framgå av arbets-

f l

boken. För att läkarkontrollen skall kunna fungera har föreskrivits skyldighet för arbetsgivare att göra anmälan till yrkesinspektionen beträffande anställ- ning av minderårig och om upphörande av sådan anställning.

Enligt vad utredningen erfarit är systemet med arbetsbok och läkarkontroll inte möjligt att tillämpa mera fullständigt i praktiken. Visserligen föreligger inte närmare uppgifter huruvida arbetsbok utfärdas och avlämnas i avsedd utsträckning. om hur pass fullständigt boken ifylls eller om läkarundersök- ningar sker i tillämnad omfattning. Fog finns emellertid för att det i samtliga dessa hänseenden föreligger stora brister. Bl. a. kan framhållas att enligt vad som rapporterats till utredningen rekryteringen av besiktningsläkare på en del håll möter mycket stora svårigheter. Bristande tid hos de läkare som för- ordnas försvårar också genomförandet av läkarkontrollen.

Bestämmelserna om arbetsbok och läkarundersökning av minderåriga ar- betstagare får ses mot bakgrunden av att vid tiden för regleringens tillkomst den allmänna skolplikten omfattade endast sex år och att bara en mindre del av skoleleverna fortsatte sin skolutbildning. Den övervägande delen av ungdomarna gick efter avslutad folkskola ut i arbetslivet. i allmänhet vid 14 års ålder.

Numera är förhållandena annorlunda. Ungdomarna omfattas av den all- ' männa skolplikten normalt tills de fyllt 16 år. Därmed omfattas de också av skolhälsovården till samma tidpunkt. Eleverna läkarundersöks i grund- skolan i princip fyra gånger, varav den sista i årskurs 9. Omkring 85 % av det totala antalet elever i grundskolans årskurs 9 fortsätter i någon gymnasial skolform. För dem gäller att de skall läkarundersökas dels under det första läsåret och därefter högst vartannat år. Det föreskrivs visserligen inte någon läkarundersökning under gymnasieskolans sista årskurs. Å andra sidan torde eleverna genomgående ha nått 18 års ålder då de lämnar gymnasieskolan.

Mot angiven bakgrund är det enligt utredningens mening inte rimligt att upprätthålla ett generellt system med särskilda årliga läkarundersökningar av minderåriga arbetstagare. Minderåriga anställda som går i skolan och vars anställning således avser eftermiddags- eller feriearbete bör kunna förutsättas få erforderlig tillsyn genom skolhälsovårdens försorg. Framhållas bör att skol- hälsovårdens organisation f. n. är föremål för översyn i särskild o—rdning. Vad beträffar de minderåriga som går ut i arbetslivet direkt efter av- slutad grundskola återstår endast omkring två år innan de uppnår den ålder då de inte längre är minderåriga. Många av dem omfattas därvid av före- tagshälsovård. För övrigt bör man även för denna tidsperiod till en dell kunna förlita sig på att informationen från skolhälsovården till de minde'år'iga och deras föräldrar om eventuella brister i hälsotillståndet fungerat tillfredsstäl- lande. Denna fråga kan dock behöva uppmärksammas i anslutnhg till på- gående utredning om skolhälsovården.

Det bör vara angeläget att koncentrera tillgänglig kapacitet föi läikarun- dersökningar på de mest väsentliga uppgifterna. Främst kommer dlärvid i åtanke behovet av läkarkontroll i samband med arbeten som enligt rreglerna därom klassas som farliga för minderåriga. Med avseende i första hand på vuxna arbetstagare förordar utredningen i kapitel 14 att arbetsmiljölagten skall ge möjlighet att föreskriva läkarkontroll vid arbeten som innebär irisk för ohälsa eller olycksfall. Arbetet skall därvid få utföras bara av den som vid läkarundersökning inte företett sjuklighet eller svaghet som gör h010im mot-

taglig för risken. Bestämmelse härom föreslås i 6 kap. 45 förslaget till ar- betsmiljölag. Utredningen bedömer att den sålunda föreslagna regleringen ger underlag också för den läkarkontroll av minderåriga arbetstagare som kan behövas vid sidan av skolhälsovårdens och företagshälsovårdens be- vakning. Därav följer att utredningen inte föreslår särskilda bestämmelser om läkarundersökning i lagens minderårigkapitel. Utredningen vill tillfoga att generella föreskrifter som meddelas av arbetarskyddsstyrelsen om re- gelbunden läkarkontroll av minderåriga i vissa arbeten kan anses svara mot den förpliktelse i detta avseende som vårt land åtagit sig genom ratifikation av Europarådets sociala stadga.

Det nuvarande villkoret om arbetsbok är inte möjligt att upprätthålla vid åtskilliga arbeten som minderåriga utför. Särskilt vid feriearbete har det visat sig svårt att få gehör för kravet. Såväl i samband med arbete som minderårig utför under skoltermin som vid feriearbete måste behovet av arbetsbok vara mycket litet med hänsyn bl.a. till den kontroll som skall ske via skolhäl- sovården. Väsentligen måste bestämmelserna om arbetsbok i dessa samman- hang te sig rent formella. Samtidigt ger de upphov till ett icke obetydligt merarbete för Skolläkare, Skolsköterskor m. fl. '

Inte heller med avseende på det mindretal som går ut i arbetslivet direkt efter grundskolans slut kan det vara rationellt att behålla arbetsboken. De uppgifter som arbetsboken skall uppta om den minderåriges ålder o. d. finns numera tillgängliga på annat sätt. Behov finns inte heller av arbetsboken som kontrollinstrument för att minderårig fullgjort sin skolplikt. Eftersom vidare de årliga läkarbesiktningarna föreslås slopade kan arbetsboken uppenbarligen inte behållas i nuvarande utformning ens för den nu aktuella gruppen av minderåriga.

Möjligen skulle kunna övervägas att ersätta arbetsboken med någon annan handling. närmast då med avseende på minderåriga i farligt arbete. Utred- ningen har emellertid inte funnit tillräckliga skäl att föreslå författningsbe- stämmelser med krav på sådan dokumentation. För dem som omfattas av företagshälsovård får förutsättas att den kontroll som kan behövas sker med ledning av hälsokort eller liknande handlingar.

Utredningens förslag ger dessutom möjlighet för arbetarskyddsstyrelsen att i anslutning till villkor som styrelsen skall kunna ställa om läkarunder- sökning vid farligt arbete föreskriva skyldighet för arbetsgivare att föra re- gister beträffande arbetstagare som berörs av arbetet, arbetets art, utförd lä- karkontroll och andra sådana förhållanden av intresse. Denna möjlighet kan således utnyttjas för att tillgodose sådana behov som i vissa fall alltjämt kan finnas av sådan sammanställning av upplysningar för kontroll av skydds- förhållanden som arbetsboken avsett att ge.

Med hänsyn till att utredningen på angivna grunder inte föreslår direkta motsvarigheter i arbetsmiljölagstiftningen till arbetsboken och den årliga lä- karbesiktningen för minderåriga finns inte heller anledning att till arbets- miljölagen eller dess tillämpningsförfattning föra över bestämmelserna i ar- betarskyddskungörelsen om generell anmälningsskyldighet gentemot yrkes- inspektionen beträffande anställning av minderårig eller om skyldighet att föra förteckning över minderåriga anställda. Även i detta avseende torde den nyssnämnda möjligheten för arbetarskyddsstyrelsen att i anslutning till krav på läkarundersökning vid farligt arbete ge föreskrifter om registrering vara

tillfyllest för att uppkommande behov av information skall kunna tillgodo- ses.

12.5. Arbetstid och nattvila för minderåriga

Särskilda bestämmelser finns i 31 och 33 åå arbetarskyddslagen om minder- åriga arbetstagares arbetstid och nattvila. Minderårigs totala arbetstid får inte överstiga 10 timmar under ett dygn och inte heller 54 timmar i veckan. Min— derårig skall vidare varje dygn ha minst 11 timmars oavbruten ledighet för nattvila. Ledigheten skall för minderårig under 16 år avse tiden mellan kl. 19 och 6 och för minderårig som fyllt 16 år inbegripa tiden mellan kl. 22 och 5. Arbetarskyddsstyrelsen kan i viss utsträckning medge dispens från arbetstids- och nattvileregleringen.

Den nämnda regleringen av arbetstiden bygger på att arbetstidslagstift- ningens bestämmelser gäller även för minderåriga. Genom arbetarskydds- lagen ges således vissa ytterligare begränsningar av arbetstiden för denna ar- betstagarkategori.

På arbetstidsområdet har efter arbetarskyddslagens tillkomst skett en mar- kant utveckling. Genom generella arbetstidsförkortningar åren 1958—1960, 1967—1969 och 1971—1973 har den allmänna arbetstiden nedbringats från 48 timmar per vecka till 40 timmar per vecka. Principen om åtta timmars normal arbetsdag är förverkligad inom ramen för fem dagars arbetsvecka. Strävan- dena går vidare mot ytterligare arbetstidsförkortningar. varvid vissa arbets- tagargrupper med förhållandevis betungande arbete eller obekväm arbetstids- förläggning kommit att uppmärksammas i första hand. Arbetstidslagstift- ningen hari anslutning till den senaste allmänna förkortningen omskapats. Den allmänna arbetstidslagen (1970:103) omfattar nu i princip alla arbets- tagare. Den lagfa'ster 40-timmarsveckan och begränsar uttaget av övertid och jourtid. Särregler finns emellertid inte där för minderåriga. Äldre arbetstids— lagstiftnings särskilda restriktioner mot övertidsarbete för minderåriga har ingen motsvarighet i gällande arbetstidslag.

Trots den utveckling som skett i arbetstidsavseende har arbetarskydds- lagens regler om minderårigs arbetstid inte undergått förändringar annat än i vissa enskildheter. Genom arbetarskyddslagens från och med år 1964 vid- gade tillämpningsområde har dock samma bestämmelser kommit att gälla mera generellt i arbetstagarförhållanden. Mot den angivna bakgrunden finns skäl att överväga vilken anpassning av dessa regler som kan behöva ske till nya förhållanden.

Särreglerna i arbetarskyddslagen om minderårigas arbetstid är betingade av önskemål att dels få till stånd en övertidsbegränsning inom områden där dåvarande arbetstidslagstiftning inte gällde, dels beskära möjligheterna till övertidsuttag i sådana fall då arbetstidslagstiftningen medgav övertid för minderårig. Det förstnämnda motivet saknar numera betydelse. eftersom ar- betstidslagstiftningens och arbetarskyddslagstiftningens tillämpningsområ- den är i stort sett lika. Vad gäller övertidsbegränsning utöver arbetstidslag- stiftningen synes emellertid alltjämt finnas fog för särregler beträffande de minderåriga. Utredningen vill framhålla att arbetstidslagen inte i främsta

rummet utformats med hänsyn till rena skyddssynpunkter. Detta återspeglas i lagens allmänna uppbyggnad som en ramlag utan ingripande detaljbestäm- melser. Specialregler finns inte för olika arbetstagarkategorier. vare sig med hänsyn till arbetets art eller med hänsyn till arbetstagarnas ålder e. d. Syftet med lagen har i stället varit att skapa så långt möjligt enhetliga normer på grundval av vad som enligt allmän uppfattning bör vara maximum för ar- betstidens längd. Önskemålet att lagen skulle bli allmängiltig har bl. a. lett till att regler inte finns om den ordinarie arbetstiden eller övertiden per dygn och till att möjligheter ges att inom vissa arbetsområden sträcka ut begräns- ningsperioden för den ordinarie arbetstiden utöver veckan. Arbetstidslagen ger också arbetsmarknadens parter stor frihet att träffa kollektiva överens- kommelser om avsteg från lagens begränsningar.

Visserligen torde det i dagens läge vara sällsynt att ungdomar sysselsätts i förvärvsarbete till övermått. Det bör dock vara en uppgift för lagstiftningen att ge en garanti och möjligheter till ingripande mot vad som kan betraktas som onormalt långa arbetsdagar och arbetsveckor för minderåriga. Eftersom arbetstidslagen inte har denna speciella inriktning bör regleringen i arbetar- skyddslagstiftningen av dygns- och veckomaximum för minderårigas totala arbetstid inte slopas. Enligt utredningens mening bör de gällande maximi- gränserna. som är satta med utgångspunkt från en normalarbetstid om 48 timmar per vecka. nu sänkas. Utredningen föreslår att dygnsmaximum be- stäms till 9 timmar och veckomaximum till 45 timmar (5 kap. 4é förslaget till arbetsmiljölag),

Frågan om ledighet för nattvila har utredningen behandlat i kapitel 11 så- vitt avser vuxna arbetstagare. Där förordas en fortsatt restriktiv syn på natt- arbetet och föreslås att arbetarskyddslagens principförbud mot nattarbete förs över till arbetsmiljölagen. I huvudsak avses nuvarande undantagsmöjligheter få gälla, varjämte möjligheter införs att kollektivavtalsvägen i viss ordning göra avsteg från nattvileregleringen. Utredningen anser att det är nödvändigt att även framdeles särskilt uppmärksamma behovet av nattvila för minder- åriga arbetstagare. Den pågående utvecklingen på arbetstidsområdet kan vän- tas erbjuda nya och varierade mönster för arbetstidsförläggningen. Man kan därvid inte bortse från att kollektiva lösningar som måste eftersträvas för större arbetstagargrupper kan föra med sig speciella svårigheter att tillvarata varje enskild arbetstagares önskemål och behov i arbetstidsavseende. Detta kan naturligtvis få betydelse bl. a. för minderårigas arbete. Behov får därför enligt utredningens mening anses föreligga av bestämmelser som ger vissa garantier för att förvärvsarbetet inte inkräktar på den regelbundna nattvilan under uppväxtåren.

Ledigheten från arbetet skall enligt gällande lag omfatta visst antal timmar i följd varje dygn. Dessa timmar skall förläggas så att de på visst sätt. be- roende på arbetstagarens ålder, omspänner kvällen och natten.

Längden av den obrutna nattvilan är sedan gammalt bestämd till 11 tim- mar. Vissa internationella instrument (t. ex. 1973 års ILO-rekommendation om minimiålder) förespråkar en 12-timmarsregel. Något påtagligt behov av att ändra nuvarande minimum synes emellertid inte finnas. Detta överens- stämmer med den bedömning som gjordes från arbetarskyddsstyrelsen i sam- band med tillkomsten av nämnda rekommendation. Utredningen förordar att ll-timmarsregeln behålls.

Nattvilan skall enligt nuvarande regler omfatta tiden mellan kl. 22 och 5 för alla minderåriga. För dem som ej fyllt 16 år föreskrivs att tiden mellan kl. 19 och 6 skall ingå i ledigheten. Dispens kan ges av arbetarskyddsstyrelsen enligt detaljerade bestämmelser. Minderåriga som ej fyllt 16 år kan medges att arbeta mellan kl. 19 och 22 om det anses påkallat och ll-timmarsregeln ej åsidosätts. Föreligger särskilda skäl kan dispens ges för minderårig som fyllt 16 år och har god hälsa och kroppsutveckling. Genom dispens kan också för 16—18-åringar tiden mellan kl. 22 och 5 bytas ut mot annan tid om sju timmar i följd mellan kl. 22 och 7. En särskild dispensregel finns för flott- ningsarbete. Härutöver öppnar bestämmelserna möjlighet till nödfallsarbete i särskild ordning för minderårig som fyllt 16 år.

Utredningen anser det inte behövligt med ett så detaljerat regelsystem som det nu redovisade. Enligt utredningens förslag avseende minimiåldern skall minderårig som fyllt 13 år kunna ta lätt arbete. Väsentligen blir det här fråga om s. k. eftermiddagsarbete och feriearbete. Annat arbete än lätt skall min- derårig kunna ta först det kalenderår han fyller 16 år och sedan han slutat sin obligatoriska skolgång. Eftersom arbetarskyddsstyrelsen avses skola med- dela närmare föreskrifter, t.ex. beträffande arbetstiden, för det lätta arbete som blir tillåtet från fyllda 13 år kan ifrågasättas om det är erforderligt att ge någon särskild lagbestämmelse om förläggningen av nattvilan med av- seende på sådant arbete. Anses behov därav inte finnas bör lagens bestäm- melser om nattvilans förläggning kunna inriktas på annat arbete än efter- middags- och feriearbete. Det bör då kunna utformas enhetligt för de ka- tegorier minderåriga arbetstagare som återstår, nämligen ungdomar som fullgjort sin skolplikt men ännu ej fyllt 18 år. Utredningen förordar att la— regleringen ges ett sådant förenklat innehåll. Utredningen finner mot denna bakgrund att lagen endast behöver ange att nattvilan — som skall omfatta 11 timmar i följd — skall inbegripa tiden mellan kl. 22 och 5. Beträffande det medgivna lätta arbetet för dem som fyllt 13 år förutsätter således utred- ningen att erforderliga begränsningar beträffande arbetstidens längd och för- läggning ges genom föreskrifter från arbetarskyddsstyrelsen med stöd av 6 kap. 5; arbetsmiljölagen.

Utredningen anser inte att arbetstids- och vilobestämmelserna för min- deråriga bör kunna frångås genom avtal. Däremot måste möjlighet finnas att göra avvikelser dispensvägen. Efter särskild prövning av den minderåriges förhållanden och arbetsmiljöförhållandena på arbetsstället bör tillstånd kunna ges t. ex. för att i vissa fall möjliggöra deltagande i treskiftsarbete som in- nefattar nattskift med vissa intervaller. En dispensregel bör utformas så att den avser såväl arbetstids- som vilotidsreglerna i minderårigkapitlet. För dis- pens bör ställas upp kravet att särskilda skäl föreligger för avsteg. Prövningen av dessa frågor bör kunna handhas av yrkesinspektionen. Genomförandet av en överflyttning från arbetarskyddsstyrelsen till yrkesinspektionen sam- manhänger dock i viss män med det större problemet om delegering till yr- kesinspektionen av handläggningen i första instans av arbetstidsärenden en- ligt arbetarskydds- och arbetstidslagstiftningen (se avsnitt 11.5).

Det synes inte behövligt att uppta uttryckliga bestämmelser i lagen om avvikelse vid nödfallssituationer. Vid utpräglade nödlägen blir det fråga om en intressekollision som även utan bestämmelser därom rimligen måste lösas så att arbetstidsreglerna och därtill knutna sanktioner inte görs gällande.

13. Lokal skyddsverksamhet

13.1. Partsinflytande på arbetsmiljöfrågorna

Förhållandena inom arbetslivets område regleras i vårt land av tradition till stor del genom avtal. De reformer som på senaste tid har genomförts på detta område har syftat till att bibehålla de förhandlande parternas dominerande ställning när det gäller att reglera arbetslivets villkor samt till att på olika sätt stärka arbetstagarsidans inflytande. Avsikten har sålunda varit att det fortgående reformarbetet skall i betydande grad bygga på arbetsmarknads- parternas direkta medverkan.

Vad som sagts nu om arbetsmarknadsparternas ställning i reformarbetet gäller i hög grad beträffande frågor som rör arbetarskyddet och arbetsmi