SOU 1978:60

Arbetsmarknadspolitik i förändring

Till Statsrådet och chefen för arbetsmarknadsdepartementet

Expertgruppen för utredningsverksamhet i arbetsmarknadsfrågor (EFA) överlämnade 1974 sitt första betänkande "Att utvärdera arbetsmarknads- politik” (SOU 1974129). Betänkandet innehöll en avrapportering av forsk— ningsresultaten från den verksamhet som EFA bedrivit under perioden 1967—73. Som ett led i sin fortlöpande verksamhet får EFA härmed över- lämna sitt andra betänkande "Arbetsmarknadspolitik i förändring" i vilket de senaste årens forskningsresultat redovisas och sätts in i sitt arbetsmark- nadspolitiska sammanhang. Det är vår förhoppning att de i betänkandet presenterade sammanfattningarna och tolkningarna av resultaten från EFAzs olika forskningsprojekt skall ge ett fastare underlag för den fortsat— ta debatten och forskningen kring de arbetsmarknadspolitiska frågorna.

i den forskningsverksamhet som här avrapporteras har deltagit ett stort antal forskare från olika forskningsinstitutioner. Under arbetet med betän— kandet hari RFA:s kansli ingått byrådirektör Jan Johannesson, sekretera- re. forskarassistent lnga Persson-Tanimura, sekreterare, och civilekonom Anders Björklund. bitr. sekreterare.

Stockholm den lSjuni 1978

Curt C anarp

Anders Bäckström Harald Niklasson Gunnar Westermark Arne Carlsson Gösta Rehn Christer Wretborn Sten Marcusson Jan Rydén

/Jan Johannesson

Inga Persson-Tanimura

Anders Björklund

'.. .'-i-"."'.|, .'_.'.". ”

=,|. .-".';'.'. -' _....'I___ ' ' ,.|_', -|..._,.- .. ,.

=.. a »» ' '_"_,"||'J"': "_—|,' "I. I| .. . |||'

E'i'l'

"" - . "..lll ' 'l'.” . " '

'. ..|._'z-'.-.

”"| 'W'IIU '|'r|'| ||.|t'|..|' |.-- —

, .:,i' . . ,_ ' . . "'l"',L.,'__'.i" ""-|:! '. ' .- - .'I5'l Mia'PFQi |l||. ||'|. | .— _._".'".""”." . F- |, |,','_.'"'.,' »l"— ' '

.'.' "äl-," " '--'j, ".." . .. - '...'... . _' " 'Ä- " it:..ljgurmjä, "" "."”. ' " lm,?! www.”.- -_| l"'-'1""'l"ii-r":l'4*'r- »| -- .i. , . '_. .%"iw "!.”."I.»'I1-'tlll|'>'|- l|| ".

" Lula'tl'u'l'ml'ihli' JJJ' '" II. '. '."'f',,'v_1_fni"mn -1;',l|ln.-,-. .

'r'l'l'llil'rl'f tim.-.... .. ..l

. '» . ' '. '. , . '... - ' F: Amunt .: ,|'_. , "__ __ ._ | _ _ , ,. __,.-._ __ ,, __ ___, "Inkl.?! ..ll'llulv'lil mp ? ,. ,.'.,._l-._"__l,',"|,-,, '_,_,,, ., ,"'._' ,, .,.',',',',..:'_'|.|, "lå""'.""'" _ .. .HMI'Ö' håläji'lnfj

__ ,,,_.. ,: , ,.. __.. . ,_,__ "." ____||..1,"., |,.' .,___ .,. ( ' " (. Li”. '.'.'"' ',.,._,,s in."—':' '.'.'.i"."'._'...."'-_-'--',"" - |_ _ _ ,_ ,, _ |l_||_____,_____'_ , ____1-__,,_,-__-_»_.._ .w'ifr '.'. _Mt- | ' -. - . . . " ' nr.». "'.' i.: ' _, ...”,." . .. ' _ "'_' "__'_.,.'.'|_.'| " ' .. ' "- , "'_'." 'n'-'_'»... ..".J .. ||.'.' ' .'.' ' ”finlir- . ""'-; F...-.':"'"'-.'i."-=' ., .,.T' ' .' ..».."_ '_1 ..-...|.. .-| .» ;;...jy' |_ || .,| i]: _ _ , '_ll'h ' | i' .' - ,*:'-'...-.. .: .- _, , _| Å ". _,||| '_|_ . . |—'_|J| ',', -' ' ||| ililk- | . _ * "._'|, ' ||'.' .,, igl' .. "'Ö'," NCH; '.n'lv ,, '.'r. .". .- .. | | ' | '-"| 'i] " .. .. . när:".-. .» . .. .. _.- ,. | - I. .- .-; '- _'--.".'"..".-'.,.-.-i .. ..»_»,,|,.»._. -_ '|':'"'-.'H" ,,,-...,. -' ark,-..- .."”,f'i, a.,-1... . -|__ . , '_" ,.,__l_.1,|J,l_ 'I'I'l'tll'IT'L . ,' '_|, | ' -' "

1. Inledning

EFA. expertgruppen för utredningsverksamhet i arbetsmarknadsfrågor. har sedan 1967 fungerat som ett initiativtagande och samordnande organ för forskning kring arbetsmarknadspolitikens verkningar. 1 betänkandet "Att utvärdera arbetsmarknadspolitik" (SOU 1974: 29) redovisade vi dels studier kring arbetsförmedlingen och informationsproblematiken på ar- betsmarknaden. dels uppföljningar och samhällsekonomiska kostnads- intäktsanalyser av arbetsmarknadsutbildning, stöd till flyttningar samt in- vandring. Vidare diskuterades i betänkandet ingående de teoretiska och metodologiska problem som aktualiseras vid utvärdering av arbetsmark- nadspolitiken. l betänkandet angav vi också vissa allmänna riktlinjer för EFAzs fortsatta verksamhet.

Den av EFA initierade och sammanhållna forskningen har sedan fram- läggandet av det förra betänkandet haft tre huvudinriktningar. För det första har vi ansett det viktigt med mera grundläggande studier kring ar- betsmarknadens funktionssätt och de förhållanden på arbetsmarknaden som de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna avser att påverka. Fördjupade kunskaper på dessa områden är betydelsefulla för närmare utvärderingar av behoven och effekterna av olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder. För det andra har vi försökt få till stånd fortsatta och utvidgade studier av ef- fekterna av olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Som ett tredje forskningsområde kan urskiljas det forsknings— och ut- vecklingsarbete som mer direkt tar sikte på själva planeringsprocessen i de verkställande organen. Hit hör att utveckla utvärderingsmetoder och pla- nen'ngsmodeller som anknyter till de arbetsmarknadspolitiska avvägnings- problemen såsom de framträder inom ramen för arbetsmarknadsverkets organisation och budgeteringssystem.

När vi här talar om tre olika huvudinriktningar vad gäller den av EFA initierade och sammanhållna forskningen får detta inte tolkas så att det är fråga om från varandra isolerade forskningsområden. Övergripande stu- dier av arbetsmarknadens funktionssätt och mera ingående studier av ef- fekterna av särskilda åtgärder bör kunna ge ett förbättrat underlag för pla- neringen. samtidigt som forskning och utvecklingsarbete kring planerings- processen både ger impulser till och ställer krav på forskning av de förra slagen.

' En fullständig för- teckning över de ini- tierade forskningspro- jekten och rapporterna från dessa finns i bilaga 1 islutet av betänkandet.

Regering och riksdag skall under budgetåret 1978/79 ta ställning till olika frågor rörande sysselsättningspolitikens utformning. Vid slutet av 1978 väntas sysselsättningsutredningen framlägga sitt slutbetänkande. ERU. expertgruppen för regional utredningsverksamhet, har nyligen i betänkan— det "Att främja regional utveckling" (SOU 1978: 46) redovisat en utvärde- ring av de regionalpolitiska stödåtgärderna. EFA:s nu föreliggande betän- kande avser att ge ett ytterligare underlag för ställningstagandena till sys— selsättningspolitikens utformning genom att lämna en sammanfattande re- dovisning av resultaten från de studier rörande arbetsmarknadspolitikens verkningar som sedan 1974 bedrivits inom EFA:s ram.'

Betänkandets första avdelning innehåller en kortfattad redogörelse för viktigare resultat från de olika forskningsprojekten. I anslutning härtill re- dovisar vi också våra bedömningar och slutsatser av resultaten från stu— dierna. En mera detaljerad redogörelse för de olika studierna lämnas i av— delning 11 (kapitel 3—7) och i avdelning Ill (kapitel 8— 14).

I avdelning 11 behandlas utvecklingen på den svenska arbetsmarknaden och utvecklingen av arbetsmarknadspolitiken under 1960- och 1970-talen. Inledningsvis lämnas i kapitel 3 en kortfattad presentation av målen och de officiella riktlinjerna för arbetsmarknadspolitiken. I kapitel 4 görs därefter ett försök att närmare analysera arbetsmarknadens funktionssätt och ar- betsmarknadspolitikens roll vad gäller att uppnå övergripande sociala och ekonomiska mål. Särskild uppmärksamhet ägnas därvid problemet att uppnå full sysselsättning utan alltför hög inflation. En ingående redovis- ning lämnas i kapitel 5 av bl.a. utgiftsutvecklingen för olika arbetsmark- nadspolitiska program och av de förändringar som skett i åtgärdssamman— sättningen under 1960- och l970-talen. I kapitel 6 ges sedan en empirisk be— lysning av de förändringar som skett i sysselsättning och arbetslöshet för män och kvinnor i olika åldrar under de senaste femton åren. Dessa för— ändringar är en viktig förklaring till förskjutningar i arbetsmarknadspoliti— kens inriktning under den studerade perioden. De kan emellertid också förmodas återspegla hur väl den förda politiken lyckats lösa sysselsätt- ningsproblemen för olika grupper. Avdelning 11 avslutas med att det i kapi- tel 7 görs ett försök att utvärdera hur väl arbetsmarknadspolitiken lyckats i olika avseenden. Därvid betonas bl. a att arbetsmarknadspolitiken (här de— finierad som de åtgärder som finansieras över arbetsmarknadsverkets bud- get) inte kan ses isolerad utan måste ses i samband med utformningen av den ekonomiska politiken i övrigt.

1 avdelning [11 redovisas de av EFA initierade studierna av olika områ- den av arbetsmarknadspolitiken. Kapitel 8 behandlar den arbetsförmed- lande verksamheten och omfattar dels en studie av effekterna av intensifie- rade förmedlingsinsatser för långtidsarbetslösa. dels en studie kring effek- terna av allmän platsanmälan. I kapitel 9 redovisas dels en sociologisk. dels en ekonomisk studie kring stödet till geografisk rörlighet. Studien ba- seras på en uppföljning under ca 5 år av f1yttare med flyttningsbidrag från de två nordligaste länen. I kapitel 10 studeras effekterna av konfektionsfö— retaget Algots Nords etableringi Västerbotten. I studien belyses bl.a. sys- selsättningseffekterna på etableringsorterna. de anställdas arbetsförhållan- den samt den samhällsekonomiska lönsamheten av etableringen och av några alternativ vad gäller omfattningen av en fortsatt drift. ] kapitel 11

diskuteras tänkbara effekter av lönekostnadsanknutna sysselsättningsstöd av det slag som kommit till ökad användning under 1970—talet. I kapitel 12 redovisas resultaten av en studie som syftat till att utveckla utvärderings- metoder och planeringsmodeller för den löpande verksamheten inom ar- betsmarknadsverket. I kapitel 13 presenteras några av resultaten av en stu- die kring inflation och arbetslöshet i den svenska ekonomin. Slutligen dis- kuteras i kapitel 14 utformningen och ändamålsenligheten av några av de statistiksystem som utnyttjas i arbetet med den löpande utformningen av arbetsmarknadspolitiken och i forskningen kring arbetsmarknadspoliti- kens effekter.

De i avdelning 11 ingående kapitlen har utarbetats inom EFA:s kansli av byrådirektör Jan Johannesson. forskarassistent Inga Persson-Tanimura och civilekonom Anders Björklund. Innehållet baseras delvis på pågående forskningsprojekt inom EFA:s ram. Kapitlen i avdelning 111 har skrivits av forskarna inom respektive projekt. För dei avdelningarna II och 111 erhåll- na resultaten och tolkningarna av dessa svarar respektive författare.

2. EFAzs bedömningar och slutsatser

I detta kapitel redovisas EFA:s bedömningar och slutsatser kring vissa av de i avdelningarna II och 111 presenterade forskningsresultaten. Kapitlet inleds med en beskrivning av några väsentliga drag i utvecklingen av ar- betsmarknadspolitiken och utvecklingen på arbetsmarknaden under 1960- och 1970-talen. Därpå ger EFA i avsnitt 2.2 sina bedömningar och slutsat- ser vad gäller resultat rörande förändringar i arbetsmarknadens funktions- sätt (avsnitt 2.2.2), matchningsåtgärder på arbetsmarknaden (avsnitt 2.2.3), utbudspåverkande medel (avsnitt 2.2.4) och efterfrågepåverkande medel (avsnitt 2.2.5). 1 avsnitt 2.2.6 diskuteras hur man skall kunna ut- veckla utvärderingsmetoder som bättre anknyter till faktiskt förekomman- de arbetsmarknadspolitiska avvägningsproblem. 1 avsnitt 2.2.7 redovisas några synpunkter på utformningen av arbetsmarknadsstatistiken. I avsnitt 2.3 ges en summering av EFA:s synpunkter på arbetsmarknadspolitikens utformning och den fortsatta forsknings— och utredningsverksamheten kring arbetsmarknadspolitikens verkningar.

2.1. Utvecklingen på arbetsmarknaden och av arbetsmark- nadspolitiken

Högkonjunkturåret 1965 motsvarade de totala utgifterna för arbetsmark- nadsverket ca 1 procent av bruttonationalprodukten. Budgetåret 1974/75 hade andelen ökat till 1,8 procent. Utgifterna i lågkonjunkturlägen ökade från 1.5 procent av bruttonationalprodukten 1967/68 till 2,7 procent 1976/77. Den utveckling och de förändringar på arbetsmarknaden och av arbetsmarknadspolitiken som döljer sig bakom dessa totalsiffror beskrivs och analyseras närmare i avdelning 11 av detta betänkande. Här skall vi en- dast peka på några huvuddrag i utvecklingen.

2.1.1. Arbetsmarknadspolitikens roll och uppgifter1

Arbetsmarknadspolitiska åtgärder utgör en del av den ekonomiska politi- ken och de sätts in och verkar tillsammans med andra typer av åtgärder. Omfattningen och utformningen av övrig ekonomisk politik kommer där- " _ för också att påverka behovet av och utrymmet för arbetsmarknadspolitis-

' For en mer ingående k . . (1 B h l'k' b k (1 l' . k å .. d k diskussion se kapitlen a 1ngr1pan en. e ovet av 01 a ar etsmar na spoitis a tgar er än 3och 4. v1dare förändras genom att arbetsmarknadens funktionssätt och arbets-

tionsnivån. dvs. de mål man sätter upp för arbetsmarknadspolitiken. kan ändras.

Målen för arbetsmarknadspolitiska ingripanden kan förmodas vara de- samma som för andra typer av ekonomisk—politiska ingripanden. dvs. att påverka resursallokering. tillväxt. kapacitetsutnyttjande. inflation och väl— färdsfördelning i ekonomin. Ett huvudmål för arbetsmarknadspolitiken är dock att förbättra individernas sysselsättnings- och arbetsmarknadssitua- tion. Detta återspeglar dels en stark önskan om att samhället skall erbjuda individen möjlighet att genom arbete trygga sin existens. dels en betoning av det värde arbetet som sådant har för individen. Konkret innebär det för det första att arbetsmarknadspolitiken skall hjälpa till att minska arbetslös- hetstalen och höja sysselsättningsnivån vid fullt kapacitetsutnyttjande i ekonomin. för det andra att arbetsmarknadspolitiken. i samverkan med andra ekonomisk-politiska åtgärder. skall hjälpa till att motverka konjunk— turvariationeri arbetslöshet och sysselsättning.

Arbetsmarknadspolitiken har också en viktig uppgift när det gäller att lindra målkonflikten mellan arbetslöshet och inflation. Genom att använda sig av arbetsmarknadspolitiska åtgärder anser man sig kunna nå en viss sysselsättnings- och arbetslöshetsnivå utan att inflationstakten i ekonomin blir lika hög som den skulle ha blivit om man enbart använt sig av en mer generell efterfrågepolitik.

2.1.2. Utvecklingen av arbetsmarknaa'spolitiken1

Arbetsmarknadspolitik används i detta betänkande genomgående som samlingsbegrepp för arbetsförmedlingsverksamheten och de på speciella arbetskraftsgrupper. företag. branscher. orter och regioner inriktade åtgär- der vilka har som uttalat syfte att underlätta arbetsmarknadens funktions— sätt och påverka sysselsättningsnivån. I huvudsak rör det sig om åtgärder som administreras av arbetsmarknadsverket och finansieras över verkets budget. 1 den empiriska beskrivningen av arbetsmarknadspolitikens iit— veckling har vi därför valt att utgå från arbetsmarknadsverkets budget.

Den tidigare nämnda ökningen av utgifterna för arbetsmarknadspoliti- ken har uppkommit via ett antal trappstegsvisa höjningar i samband med lågkonjunkturerna. Arbetsmarknadspolitikens volymutveckling återspeg— las också av utvecklingen av antalet personer i arbetsmarknadspolitiska åt- gärder (se tabell 5. 8 1 kapitel 5).

Högkonjunkturåret 1965. då arbetslösheten var 1.2 procent. befördes 1 genomsnitt 0. 9 procent av arbetskraften av arbetsmarknadspolitiska åtgär- der.2 1970. då arbetslösheten var 1.5 procent. berördes 1.8 procent av ar- betskraften av arbetsmarknadspolitiska åtgärder och 1974. då arbef' löshe- ten var 2,0 procent. berördes 2,5 procent av arbetskraften. Under (1 ssa 10 år har det således inträffat en drastisk förändring. Som diskuteras i kapitel 7 kan bakgrunden vara att ambitionsnivån för arbetsmarknadspolitiken ökat. att det efterhand blivit svårare att nå en viss ambitionsnivå och/eller att man omfördelat uppgifter mellan arbetsmarknadspolitiken och andra ekonomisk-politiska medel eller ekonomiska verksamheter.

Hur mycket av den observerade utvecklingen som var och en av dessa

' För en ingående be— skrivning se kapitel 5.

? Andelarna avser antal personer i medeltal under året som befinner sig i arbetsmarknadsut- bildning. beredskaps- arbete. sysselsättnings- skapande åtgärder för handikappade samt reha- biliterings- och stöd- åtgärder för svår- placerade i procent av antal personer i medeltal i arbetskraften. För en närmare beskrivning. se kapitel 5.

' Exklusive företags— utbildning och introduk- tionsutbildning vid skyddad verkstad.

faktorer svarat för är svårt att fastställa. Att ambitionsnivån höjts förefal- ler klart: under perioden har man satt upp mer ambitiösa sysselsättnings- mål och utifrån kravet ”Arbete åt alla" bl. a. sökt förbättra möjligheterna för kvinnor och handikappade att deltaga i arbetslivet. Samtidigt kan det ha funnits utvecklingstendenser på arbetsmarknaden som inneburit ökade sysselsättningsproblem för vissa grupper. Troligen är det också så att bud- getrubriken '”arbetsmarknadspolitik" inrymmer ekonomiska aktiviteter (utbildning. offentlig produktion. etc.) som ifall arbetsmarknadspolitiken inte funnits ändå skulle ha genomförts. men då klassificerats på annat sätt. Skillnaden kan vara att man efterhand kommit att medvetet variera och ut- nyttja allt fler aktiviteter i sysselsättningspolitiskt syfte och varit villig att ta vissa extrakostnader för att också kunna få den önskade inriktningen (regionalt. demografiskt) och/eller tidslokaliseringen på sysselsättningsef— fekterna. Även om de totala utgifterna klassificeras som ”arbetsmarknads- politik" kan det således vara enbart extrakostnaderna som utgör den egentliga arbetsmarknadspolitiska merutgiften.

Arbetsmarknadspolitiken verkar också ha fått ta på sig ett ökat stabilise- n'ngspolitiskt ansvar under 1970-talet. Detta återspeglas i den ovan nämn- da ökningen av utgifterna för arbetsmarknadspolitiken i lågkonjunkturer. På likartat sätt ökade det genomsnittliga antalet personer i arbetsmark- nadspolitiska åtgärder från ca 65000 (1,7 procent av arbetskraften) under lågkonjunkturåret 1968 till ca 103000 (2.6 procent av arbetskraften) 1972 och 140000 (3,4 procent av arbetskraften) 1977.

Tänkbara orsaker till att man i större utsträckning utnyttjat arbetsmark- nadspolitiken för Stabiliseringspolitiska syften diskuteras närmare i kapitel 7. Där pekas dels på att ökade svårigheter vad gäller utformningen av den generella efterfrågepolitiken kan ha inneburit att arbetsmarknadspolitiken i ökad utsträckning fått rycka in i lägen då den generella politiken lyckats mindre väl. dels på att försvårade målkonflikter mellan sysselsättning. in- flation och yttre balans kan ha medfört att den optimala policy-kombina- tionen för att uppnå de eftersträvade målen förskjutits i riktning mot ett större inslag av arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Inte bara arbetsmarknadspolitikens omfattning utan också dess karaktär och inriktning har förändrats över tiden. I kapitel 5 har det gjorts ett försök att kvantitativt belysa några viktiga sådana förändringar. bl. a. genom att diskutera utvecklingen vad gäller arbetsmarknadsverkets olika program. Förändringar i arbetsmarknadspolitiken har resulterat i förskjutningar mel— lan dessa program och mellan delprogrammen under varje program. men också i tillkomsten av nya medel och i ändringar av innehållet i olika åtgär- der eller delprogram.

Mätt i såväl fasta som löpande priser visar samtliga arbetsmarknadspoli- tiska program en avsevärd utgiftsexpansion mellan jämförbara konjunktur- lägen under den studerade perioden (1957—1977). Takten i expansionen har emellertid varierat för olika program och mellan olika tidsperioder. I kapitel 5 delas de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna upp efter den funk— tion de har. nämligen i utbudspåverkande åtgärder (programmen yrkes- mässig och geografisk rörlighet samt rehabiliterings- och stödåtgärder för svårplacerade)'. efterfrågepåverkande åtgärder (programmen sysselsätt- ningsskapande åtgärder. regionalpolitiska åtgärder. sysselsättningsska-

pande åtgärder för handikappade samt alla former av företagsutbildning och sysselsättningsstöd) och matchningsåtgärder (programmet arbets- marknadsinformation. som främst omfattar utgifter för platsförmedlingen). Därvid framträder tydligare vissa förskjutningar i arbetsmarknadspoliti- kens inriktning.

Åtgärder för att effektivisera sökprocesserna på arbetsmarknaden och matchningen av arbetssökande och lediga platser är av central betydelse för arbetsmarknadens sätt att fungera. Arbetsförmedlingens platsförmed— lande verksamhet kan därför ses som en grundstomme i arbetsmarknads- politiken. Utgifterna för matchningsåtgärder har ökat under hela 1960- och 1970-talen. om än oftast i långsammare takt än utgifterna för de utbuds- och efterfrågepåverkande åtgärderna. 1970—ta1et har emellertid inneburit en upprustning och modernisering av förmedlingsarbetet och en ökad be- toning av platsförmedlingens centrala roll i det arbetsmarknadspolitiska systemet.

Från slutet av 1950—talet till början av 1970-talet ökade de utbudspåver- kande åtgärderna snabbast av de tre åtgärdstyperna och ökade därmed sin andel av totalutgifterna för arbetsmarknadspolitiken. De efterfrågepåver— kande åtgärderna. vilka hela tiden dominerat totalutgifterna för arbets- marknadspolitiken. kompletterades under 1960-talet med en utbyggnad av åtgärder avsedda att underlätta geografisk och yrkesmässig rörlighet. 1960—talet kan i så måtto karaktäriseras som en period med ökad betoning av en rörlighetsinriktad (geografiskt och yrkesmässigt) arbetsmarknadspo- Iitik. en period då antalet personer i arbetsmarknadsutbildning och antalet personer som erhöll flyttningsbidrag i form av starthjälp ökade snabbt. 1961 berördes i genomsnitt ca 8000 personer av arbetsmarknadsutbild- ning. 1969 hade antalet ökat till 31000. Antalet starthjälpsflyttare var ca 8000 under 1961. 21000 under 1965 och 29000 under 1969. Under 1970- talet har antalet starthjälpsflyttare minskat till ca 20000. Denna minskning har uppkommit genom en nedgång av antalet starthjälpsflyttare från skogs- länen. Vad gäller arbetsmarknadsutbildningen var 1960-talet ett uppbygg- nadsskede. Under l970-talet har den konjunkturanpassats utifrån den nivå som den uppnådde i slutet av 1960-talet. Den trappades upp i lågkonjunk- turen 1971— 1973 och under 1977. men dessemellan har den återgått till ni— vån från slutet av 1960-talet.

Under 1970-talet har de efterfrågepåverkande åtgärderna ökat snabbt. Bakom denna utveckling döljer sig en markant förändring i sammansätt- ningen av de efterfrågepåverkande åtgärderna. Vad som inträffat är att fö- retagsinriktade åtgärder under 1970-ta1et fått en allt större viktjämfört med individinriktade åtgärder.1 Det är framför allt expansionen av företagsin- riktade åtgärder av typ lagerstöd. industribeställningar. företagsutbildning för permitteringshotade. tillfälligt sysselsättningsstöd för äldre anställda i tekoföretag samt för anställda i företag med dominerande ställning på or- ten (det '”75—procentiga lönebidraget") som ligger bakom den ändrade trenden för de efterfrågepåverkande åtgärderna under 1970-talet.

Dessa företagsinriktade åtgärder har främst varit inriktade på att före- bygga arbetslöshet och förhindra ofrivilliga avgångar. Om man under 1960-talet kan sägas ha sökt värna sysselsättningstryggheten på arbets- marknaden. kan man under 1970-talet i större utsträckning sägas ha sökt

' Till företagsinriktade åtgärder har hänförts de av arbetsmarknadsver- kets åtgärder som består av bidrag till företagen för att upprätthålla eller öka sysselsätt- ningen. utan att arbets- marknadsmyndigheten fastställer och anvisar vilka speciella indi- viders sysselsättning som skall subventio- neras. Individinriktade åt- gärder har definierats som åtgärder till vilka arbetsmarknadsmyndig— heten direkt anvisar enskilda personer.

' Se vidare kapitel 4 och kapitel 12.

2En mer ingående be— skrivning ges i kapitlen 6 och 13.

värna anställningstryggheten i företagen. Utvecklingen kan förklaras _iv att de ekonomisk-politiska problemen sett annorlunda ut under 1970—ta et än under 1960-talet och av att arbetsmarknadspolitiken fått ta på sig ökade Stabiliseringspolitiska uppgifter. Men det torde också ha funnits något av en ideologisk tyngdpunktsförskjutning i synen på arbetsmarknadspoliti— kens uppgifter.

Samtidigt har karaktären på de individinriktade efterfrågepåverkarde åt- gärderna förändrats under 1970—ta1et. Medan ca 55 procent av samtliga i beredskapsarbete 1972 sysselsattes i statliga och kommunala byggnads- och anläggningsarbeten samt i skogsvårdsarbeten var motsvarande andel ca 30 procent 1977. Beredskapsarbeten har i större utsträckning än tidigare inrättats i den offentliga tjänstesektorn och inom näringslivet (s. k. enskilt beredskapsarbete). Ett motiv härför har varit den ändrade sammansätt— ningen av de arbetslösa. Andelen kvinnor och ungdomar bland personer i beredskapsarbete har således ökat. Speciellt har andelen kvinnor under 25 år ökat.

Utvecklingen för beredskapsarbetena under 1970-talet har inneburit en förändring mot 5. k. dagsverksbilliga arbeten. dvs. arbeten där lönekostna- den för de direkt berörda utgör den huvudsakliga kostnaden. Detta är lik- tydigt med en övergång mot en typ av arbeten som kan väntas ha mindre indirekta sysselsättningseffekter.' Utvecklingen innebär också en över— gång mot mer av direkt driftssubventioneringi stället för investeringsstöd. Tendensen att i ökad utsträckning subventionera främst lönekostnader för utbildning eller sysselsättning återfinns också inom andra områden av ar- betsmarknadspolitiken. Ett exempel är bidraget till företagsutbildning för permitteringshotade. Ett annat är det regionalpolitiska sysselsättningsstö- det.

Bland de efterfrågepåverkande åtgärderna har vidare sysselsättningsska- pande åtgärder för handikappade uppvisat en snabb utgiftsökning under hela den studerade perioden. Ökningen har gällt såväl skyddat och halv- skyddat arbete som arkivarbete. Totalt sett har det genomsnittliga antalet personeri rehabiliterings- och sysselsättningsskapande åtgärder för handi- kappade stigit från ca 40001 början av 1960-talet till 45 000—50 000 år 1977.

2.1.3. Utvecklingen på arbetsmarknaden2

Den faktiskt observerade arbetsmarknadsutvecklingen utgör ett resultat både av den förda arbetsmarknadspolitiken och av andra faktorer. Paral- lellt med arbetsmarknadspolitiken har en rad andra förhållanden. som kan tänkas påverka arbetsmarknadsutvecklingen. förändrats. Det är alltså svårt att fastställa hur arbetsmarknadsutvecklingen skulle ha sett ut i från- varo av den förda politiken och därmed hur effekterna av arbetsmarknads- politiken sett ut. Kapitel 6 innehåller därför huvudsakligen en granskning av utvecklingen över tiden vad gäller några centrala variabler som bör ha påverkats av den förda arbetsmarknadspolitiken samt. i anslutning därtill. en diskussion av tänkbara orsaker till den observerade utvecklingen. Vi skall här summera huvuddragen i de därvid funna resultaten.

M inskad extern rörlighet

En förändring på den svenska arbetsmarknaden under den studerade pe- rioden tycks ha varit att bindningen mellan arbetsgivare och arbetstagare efterhand blivit mer långsiktig. Vad som kan tänkas utgöra den bakomlig- gande förklaringen till detta diskuteras utförligt i kapitel 4. Den mer lång- siktiga bindningen har yttrat sig bl.a. i att den externa rörligheten (mätt t.ex. av andelen personer som bytt arbetsgivare någon gång under ett år el- ler av avgången från industrin) minskat under 1960— och 1970-ta1en. En nedgång verkar ha inträffat för alla åldersgrupper och för flertalet yrkes- grupper. Utvecklingen verkar ha varit trendmässig. vilket kan tyda på att trygghetslagstiftningen under 1970-ta1et inte utgjort ett drastiskt nytt inslag på den svenska arbetsmarknaden utan snarare kan ses som en kodifiering och förstärkning av redan befintliga tendenser. Under åren 1975— 1977 kan den redan föreliggande långsiktiga tendensen mot minskad rörlighet emel- lertid ha ytterligare förstärkts genom att arbetsmarknadspolitiken varit in- riktad på att undvika uppsägningar och permitteringar.

Ändringar i arbetskraftsutbudet

Bestämningsfaktorerna bakom arbetskraftsutbudets omfattning och karak- tär är av många olika slag. Så bör t. ex både arbetskraftsutbudet och ar- betskraftsefterfrågan i den svenska ekonomin under 1960-talet och 1970- talet ha påverkats av utvecklingen av skatte- och transfereringssystemen under perioden. eftersom denna utveckling förändrat företagens relativa kostnader för olika typer av arbetskraft respektive de relativa intäkterna för individerna vid olika utformning av deras arbetskraftsutbud. Utveck- lingen har medfört att de privatekonomiska kostnads-intäktskalkylerna över alternativa arbetsmarknadsbeteenden alltmer kommit att skilja sig från motsvarande samhällsekonomiska kalkyl. I denna bemärkelse kan im- perfektionerna på arbetsmarknaden sägas ha ökat under perioden. Även den under 1960- och 1970-ta1en förda lönepolitiken bör ha påverkat utveck- lingen på arbetsmarknaden under perioden. Lönepolitiken kan sägas ha omfattat två moment. Man har strävat dels efter att uppnå lika lön för lika arbete, oavsett region. bransch och det enskilda företagets bärkraft, dels efter att minska löneskillnaderna mellan olika typer av arbeten. I bägge fal- len påverkas de relativa lönerna på arbetsmarknaden och detta kan väntas förändra lönernas roll som allokeringsinstrument och därmed arbetstagar- nas val mellan olika arbeten och arbetsgivarnas val mellan olika arbets- kraftsgrupper. För närvarande vet man emellertid föga om den kvantitati- va betydelsen av skatte- och löneutvecklingen respektive av andra fakto- rer för utvecklingen av arbetskraftsutbudet och arbetskraftsefterfrågan un- der perioden.

Arbetskraftsutbudet i den svenska ekonomin. mätt i antalet individer som är sysselsatta eller aktivt söker arbete vid en viss tidpunkt. ökade un- der perioden 1963—1977 med ca 450000 personer. Kvinnorna svarade för så gott som hela denna ökning. Deras relativa arbetskraftstal ökade myc- ket snabbt under perioden. Ökningen i det relativa arbetskraftstalet har uppkommit genom att andelen kvinnor som befinner sig i arbetskraften nå-

' Utslagningen på arbets- marknaden och förtids- pensioneringens omfatt- ning och bakgrund har studerats inom ramen för Sysselsättningsutred— ningens arbete, se "För- tidspensionering” SOU 1977: 88.

2 Se appendix 6.2 Arbets— löshetsbördans fördel- ning.

gon gång under ett år ökat. men också genom att kvinnorna i allt större ut- sträckning stannat kvar i arbetskraften under hela året. Kvinnornas an- knytning till arbetsmarknaden kan således sägas ha blivit mer permanent. Arbetskraftsutbudet har också i ett annat avseende ändrat karaktär på ett drastiskt sätt. Ökningen av arbetskraftsutbudet har så gott som helt bestått av ett ökat deltidsutbud. Kvinnorna har svarat för huvuddelen av det öka— de deltidsutbudet.

För en bedömning av resultaten av den förda arbetsmarknadspolitiken är det av intresse att granska dels hur de relativa arbetskraftstalen för olika demografiska grupper (dvs. andelen individer i olika grupper som är sys- selsatta eller aktivt söker arbete) utvecklats under perioden. dels hur det dolda arbetskraftsutbudet (önskat arbetskraftsutbud som inte återspeglas i aktivt arbetssökande på arbetsmarknaden) utvecklats.

För ungdomarna minskade de relativa arbetskraftstalen under 1960- talet. men ökade återigen under 1970-talet. både för tonåringarna och för dem i åldern 20—24 år. För männen. och framför allt för kvinnorna. i ål- dern 20—24 år har uppgången under 1970-talet inneburit att arbetskrafts- deltagandet numera är högre än i början av l960-talet.

För kvinnorna i åldern 25—54 år ökade de relativa arbetskraftstalen sta- digt under 1960- och 1970-talen. om än med vissa tendenser till uppbroms- ning i lågkonjunkturerna. Andelen latent arbetssökande minskade trend- mässigt. Detta kan ses som ett tecken på att det dolda arbetskraftsutbudet för kvinnorna minskat under perioden. även om det fortfarande ligger kvar på en hög nivå. Förändringarna i de relativa arbetskraftstalen för männen i åldern 25—54 år var små. med en viss tendens till nedgång under 1960- talet. följd av en uppgång under 1970-talet.

För åldersgruppen 55—64 år har utvecklingen av arbetskraftsdeltagandet sett helt olika ut för män och kvinnor. Kvinnorna har under perioden ökat sitt relativa arbetskraftstal från ca 40 till ca 50 procent. under det att män- nen haft en trendmässig nedgång från ca 90 till ca 80 procent. Nedgången för männen har dock inte gett utslag i någon ökning av andelen latent ar- betssökande. Däremot har antalet förtidspensionärer ökat kraftigt under 1970-talet i denna åldersgrupp.l

Arbetslöshetens utveckling och sammansättning

Av intresse från välfärdssynpunkt och för en bedömning av den förda ar- betsmarknadspolitiken är vidare hur arbetslösheten i hög- och lågkonjunk- turer utvecklats och fördelats mellan olika arbetskraftsgrupper. men också hur arbetslösheten fördelats inom en viss grupp. dvs. hur antalet arbetslö- sa under ett är, antalet arbetslöshetstillfällen under året samt längden på arbetslöshetstillfällena sett ut.2

Arbetslösheten i högkonjunkturlägen

Det totala arbetslöshetstalet i ett högkonjunkturläge i den svenska ekono- min förefaller ha ökat något över tiden. 1965 var arbetslöshetstalet 1,2 pro- cent, 1970 1.5 procent och 1974 2,0 procent. I studien ”Arbetslöshet och

lönebildning" har också genom ekonometriska studier visats hur perioden 1968—1974 kännetecknats av en jämfört med tidigare är högre struktur— och friktionsarbetslöshet. ' Ökningen av arbetslöshetstalet i högkonjunk— turlägen har emellertid varit olika stor för olika grupper. Ökningen har va— rit störst (absolut sett) för tonåringarna. men stor också för åldersgrupper- na 20—24 och 55—64 år. För mellangrtlpperna har ökningarna varit relativt små eller t. o. m. obefintliga.

Arbetslöshetstalen och arbetslöshetsstrukturen i högkonjunkturlägen är vidare olika för skilda demografiska grupper.2 Arbetslöshetstalet är högre för kvinnor än för män. men detta beror helt på att inflödet i arbetslöshet är högre för kvinnorna än för männen. Arbetslöshetstalen är också högre för åldersgrupperna 16-19. 20—24 och 55—64 år än för övriga åldersgrupper. För ungdomarnas del beror detta på ett högt inflöde i arbetslöshet: deras arbetslöshetstider är kortare än för övriga åldersgrupper. För de äldre är det däremot främst långa arbetslöshetstider som medför att arbetslöshets- talet är relativt högt. En del av skillnaden i arbetslöshetstider mellan olika demografiska grupper beror emellertid. som framgår av studien kring in- tegrerad arbetsmarknadspolitik (se kapitel 12). på att andelen av de arbets- lösa som placeras i arbetsmarknadspolitiska åtgärder skiljer sig påtagligt mellan olika grupper.

Konjunkturarbetslöshetens fördelning

Från början av l960-talet och fram till 1975 verkar det ha funnits ett nära samband mellan utvecklingen av kapacitetsutnyttjandet i ekonomin (mått av BNP-gapet. dvs. skillnaden mellan potentiell och faktisk BN P) och den öppna arbetslösheten (mått av det relativa arbetslöshetstalet). Så återspeg- lades t. ex. BNP-gapen 1966—1969 och 1971 — 1973 i en kraftigt ökad kon- junkturarbetslöshet. Detta var emellertid inte fallet under 1975—1977. då arbetslösheten låg kvar på en låg nivå trots stora BN P-gap. Det tycks såle- des under dessa år ha inträffat en markant förändring i sambandet mellan ledig kapacitet i ekonomin och arbetslöshetstalet.

Mönstret under perioden 1963—1974 har varit att en konjunkturnedgång i den svenska ekonomin drabbat ungdomarna. främst tonåringarna. spe- ciellt hårt. Konjunkturkänsligheten för de äldre, 55—64 år. har också varit relativt stor. En konjunkturnedgång har också ökat männens arbetslös— hetstal (absolut sett) mer än kvinnornas. varför en utjämning av arbetslös- hetstalen mellan män och kvinnor ägt rum i lågkonjunkturer. Konjunktur- variationema i arbetslöshetstalen har uppkommit genom att arbetslöshets— tiderna förlängts och inte genom ett ökat inflöde i arbetslöshet.

Som vi påpekat ovan tycks det tidigare konjunkturmönstret ha brutits under åren 1975-1977 och det låga kapacitetsutnyttjandet inte gett utslag i någon motsvarande ökning av den öppna arbetslösheten. Detta kan i första hand hänföras till att antalet arbetslösa p.g.a. personal- och driftsinskränk- ningar hållits nere jämfört med åren 1971—1973. Antalet arbetslösa ny- och återinträdande har inte ökat under 1975—1977 jämfört med 1971—1973. Däremot har nedgången i den totala arbetslösheten inneburit att de ny- och återinträdandes andel av de arbetslösa varit större 1975—1977 än 1971—1973.

' Studien redovisas i kapitel 13. Där belyses också vilka konsekven— ser den ökade struktur- och friktionsarbetslös— heten haft för löneglid— ning och för avtalsmäs— siga löneökningar.

* Arbetslöshetstalet beror dels på storleken på inflödet i arbetslös- het, dvs. på antalet inträffade fall av ar— betslöshet under en viss tidsperiod. dels på arbetslöshetstidernas längd, dvs på hur länge arbetslöshetstillfällena varar. För en närmare beskrivning av denna uppdelning av arbetslös- heten se avsnitt 6.4.2 i kapitel 6. Med arbetslös- hetsstruktur avses här enbart denna uppdelning av arbetslösheten i kom— ponenterna arbetslös- hetsinflöde och arbets- löshetstid.

' Se vidare avsnitt 6.4.3 och appendix 6.21 kapitel 6.

” Utvärderingsproblema— tiken. särskilt cost- benefit-metodens väl- färdsekonomiska bak- grund och de problem som är förknippade med denna metod. diskutera- des utförligt i EFA:s förra betänkande. Se "Att utvärdera arbets- marknadspolitik”. SOU 1974: 29. kap. 4.

3 Statsutskottets ut- låtande nr. 107. år 1966 i anslutning till de av riksdagen antagna rikt- linjerna för arbetsmark- nadspolitiken.

Arbetslöshetstiderna under 1975—1977 skiljer sig från dem undertidiga- re år med motsvarande totala arbetslöshetstal. Framför allt gäller detta för åldersgruppen 25—54 år. Under 1970 var t. ex. antalet personer i åldern 25—54 år som var arbetslösa någon gång under året ca 140000 och de var arbetslösa i genomsnitt knappt 10 veckor under året. 1976. då det relativa arbetslöshetstalet (trots konjunkturavmattningen) låg på ungefär samma nivå som 1970. var ca 1 15 000 personer arbetslösa någon gång under året. men deras genomsnittliga arbetslöshetstid var ca 13 veckor. Antalet ar- betslösa var således lägre 1976 än högkonjunkturåret 1970. men de var i stället arbetslösa längre tid. Arbetslöshetsbördan kan därför sägas ha bu- rits av färre personer. men ha varit desto större för dessa. Arbetslöshetsti- derna var dock inte längre 1976 än vad de varit under lågkonjunkturåren 1972 och 1973.

Omfördelning av arbetslösheten inom olika grupper

Under den studerade perioden har det funnits en trendmässig utveckling mot sjunkande inflöde i arbetslöshet och längre arbetslöshetstider. Denna utveckling har varit en generell företeelse för olika delmarknader och kan ha haft samband med tendensen till långsiktigare bindning mellan arbetsgi- vare och arbetstagare. Ökningen av arbetslöshetstillfällenas genomsnittli- ga längd har emellertid. främst för ungdomarna. uppvägts av att antalet ar- betslöshetstillfällen per arbetslös person och år minskat.' Däremot har an- talet ungdomar som är arbetslösa någon gång under året ökat något. Ris- ken för ungdomar att bli arbetslös någon gång under året kan sägas ha ökat.

För de äldre har ökningen av arbetslöshetstillfällenas genomsnittliga längd inte uppvägts av någon motsvarande nedgång i antalet arbetslöshets- tillfällen. Även antalet arbetslöshetsveckor per arbetslös person och år har därför ökat för de äldre. Samtidigt har emellertid antalet arbetslösa äldre under ett år minskat (antalet äldre i arbetskraften har ökat under perioden 1963—1977). Risken att bli arbetslös någon gång under året har således minskat. men de som blir arbetslösa får vara det under betydligt längre tid.

2.2. Bedömning och tolkning av forskningsresultaten

2.2.1. Att utvärdera arbetsmarknadspolitik2

De studier som redovisas i detta betänkande är utvärderingsstudier. i den bemärkelsen att de har bedömts kunna bidra till ökad "kännedom om de förhållanden som de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna avser att påverka liksom om verkningarna av åtgärdema”.3

En utvärdering av arbetsmarknadspolitiken bör inriktas mot att söka be- lysa i vilken utsträckning olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder har bi- dragit. eller kan tänkas bidraga. till att uppnå de olika mål som man satt upp för politiken eller till att lindra konflikter mellan olika mål.

I det ideala fallet skulle en utvärderingsstudie ge underlag för en bedöm— ning av effekterna av en viss åtgärd (vissa åtgärder) vad gäller alla de mål som man fäster avseende vid. I verkligheten är man emellertid tvungen att

avgränsa en studie till att omfatta vissa specifika frågeställningar och att koncentrera sig på att söka belysa dessa. Av detta följer också att resulta— ten från de redovisade studierna inte kan ses som ett fullständigt och defi- nitivt underlag för framtida beslut om åtgärden (åtgärderna) ifråga. Däre- mot ger de enligt vår mening för besluten väsentlig information som får vä- gas samman med andra typer av information och bedömningar.

Ett centralt problem vid utvärderingsstudier kring effekterna av en viss åtgärd är svårigheten att isolera effekterna av den vidtagna åtgärden från inverkan av andra faktorer.' Detta problem löses ofta genom användandet av ett experiment-kontrollgruppsförfarande. Grundidén är därvid att söka uppnå en undersökningssituation som så nära som möjligt liknar den där det är möjligt att genom slumpmässig dragning dela en undersöknings- grupp i två delar och där den ena gruppen utsätts för den åtgärd som skall utvärderas (experimentgruppen) medan den andra gruppen ej kommer i åt- njutande av ifrågavarande åtgärd (kontrollgruppen).

Valet av kontrollgrupp kommer indirekt att bestämma utformningen av den tänkta alternativa politik gentemot vilken den studerade åtgärden ut- värderas. De erfarenheter som kontrollgruppen gör får nämligen represen- tera de erfarenheter experimentgruppen skulle ha gjort om den studerade åtgärden inte vidtagits.

Utifrån bl. a. hur kontrollgruppen och därmed den tänkta alternativa po- litiken specificerats har EFA sökt tolka resultaten från de i detta betänkan- de avrapporterade studierna. I det följande skall vi peka på vissa resultat som enligt våra tolkningar och bedömningar bör uppmärksammas vid ut- formningen av arbetsmarknadspolitiken.

2.2.2. Förändringar i arbetsmarknadensfunktionssätt Minskad extern rörlighet

Enligt de genomförda studierna verkar det finnas en tendens mot minskad extern rörlighet och mot ökad betydelse för de interna arbetsmarknaderna, dvs de "arbetsmarknader" som finns inom företagen och där man internt utbildar. omplacerar och befordrar arbetskraft.2

Det är emellertid något oklart hur man skall se på denna nedgång i den externa rörligheten. På nuvarande kunskapsstadium vet man föga om vil- ken typ av extern rörlighet som försvunnit. Nedgången behöver inte nöd- vändigtvis innebära en nedgång av från allokerings- och tillväxtsynpunkt värdefull arbetsmarknadsrörlighet. Fortfarande kan t. ex. vissa branscher eller arbetskraftsgrupper ha alltför stor rörlighet. Den empiriskt observera— de nedgången kan emellertid också utgöra ett tecken på en fundamental förändring på den svenska arbetsmarknaden. Arbetsmarknadssystemet kan vara på väg mot en kraftigt ökad betydelse för de interna arbetsmark- naderna och mot att företagen i allt större utsträckning måste se arbets- kraften som en fast kostnad. Detta kan ha viktiga konsekvenser för arbets- marknadens framtida funktionssätt och för utformningen av den framtida arbetsmarknadspolitiken. Mot denna bakgrund vill EFA understryka vik- ten av att man med uppmärksamhet följer utvecklingen av rörligheten på arbetsmarknaden och om det visar sig behövligt förstärker de rörlighetssti- mulerande åtgärderna. dvs. de åtgärder som är inriktade på att stödja och

' Detta problem diskute- ras i Johannesson. J.: ”Experiment- och kon- trollgruppsförfarande

vid utvärderingsstudier' ' , stencil, EFA. 1978.

2 Se kapitlen 4 och 6.

underlätta individens rörlighet mellan olika arbetsgivare. yrken och geo— grafiska delmarknader. Behovet av en beredskap för rörlighetsstimulans understryks ytterligare av de strukturomställningar som kan komma att behövas i den svenska ekonomin under de närmaste åren. En sådan om- ställning bör också kunna underlättas av åtgärder som ökarjämstälidheten på arbetsmarknaden och därigenom minskar barriärerna mellan "manli— ga" och ”kvinnliga" delarbetsmarknader.

En utveckling mot att de interna arbetsnnirknaderna ökar i betydelse och mot att företagen i allt större utsträckning måste se arbetskraften som en fast kostnad kan även på andra sätt komma att vara av betydelse för ar- betsmarknadspolitikens framtida utformning.

För det första kan arbetsmarknadspolitiken komma att behöva hjälpa och stödja den företagsinterna anpassning av olika slag som kan bli nöd— vändig för att motverka eventuella samhällsekonomiska allokerings— och tillväxtförluster av att arbetskraften blir alltmer bunden till ett visst före— tag. 1 situationer där man tidigare skulle haft en företagsnedläggning med omskolning och överslussning av arbetskraften till nya företag kan man t.ex. i framtiden i stället behöva gå in och stödja den företagsutbildning som kan behövas för att företaget skall kunna ändra produktionsinriktning och därigenom bibehålla sin lönsamhet och sina anställda.

För det andra kan utvecklingen innebära att man vid utformningen av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna i t.ex. en lågkonjunktur i större ut- sträckning kan behöva se till att undvika att placera arbetskraften på "fel" ställen från ett mer långsiktigt allokeringsperspektiv. eftersom det kan visa sig svårare att senare få en överflyttning i önskvärd riktning (mellan t. ex. offentlig och privat sektor. mellan konkurrensutsatt och skyddad sektor osv.).

En utveckling mot ökad betydelse för de interna arbetsmarkn.1derna kan också ha vissa fördelningskonsekvenser som kan behöva uppmärksammas och motverkas. En välfärdsklyfta kan uppstå mellan de individer som lyc- kats etablera sig på väl fungerande interna arbetsmarknader och de indivi- der som av olika anledningar inte lyckats med detta (eller som tiingas läm- na sin tidigare interna arbetsmarknad). Det kan också uppstå en "inlås- ningseffekt". som innebär en välfärdsförlust för individer som kommit att vantrivas med sin nuvarande anställning.

Ökad skillnad mellan privat— och samhällsekonomisk lönsamhet

Utvecklingen av skatte- och transfereringssystemen under 1960 och 1970- talen har inneburit att de privatekonomiska kostnads-intäktstalkylerna över alternativa arbetsmarknadsbeteenden kommit att alltmer skilja sig från motsvarande samhällsekonomiska kalkyl. Denna utveckling innebär bl. a. att det kan finnas ett större behov av åtgärder som gör attde privat- ekonomiska kalkylerna bringas i bättre överensstämmelse med de sam- hällsekonomiska kalkylerna. t. ex. subventioner till geografisk och yrkes- mässig rörlighet. Vidare innebär den att en allt större del av vinsten från en sysselsättningsökning kommer att tillfalla samhället och detta kan medföra att det ofta är mer lönsamt att vidta någon typ av arbetsmarknadspolitisk åtgärd än att inte göra någonting från samhällets sida. Detta betyder emel-

lertid också att man i samhällsekonomiska kostnads-intäktskalkyler behö— verjämföra lönsamheten av alternativa åtgärder i stället för lönsamheten av en viss åtgärd jämfört med alternativet "ingen åtgärd".

För den offentliga sektorn innebär utvecklingen att en allt större andel av den offentliga utgiften för en sysselsättningsskapande åtgärd kan väntas komma tillbaka till det offentliga iform av ökade skatteintäkter och mins- kade transfereringar. dvs. åtgärderna kan sägas rendera mot budgetneutra— litct.'

Arbetslöshet och s_vsselsättningsutveckling

De genomförda studierna har givit en ingående bild av arbetslöshetsstruk- turen på den svenska arbetsmarknaden och av förändringar i denna under perioden 1963—1977. Vi skall här framhålla några resultat som bedömts vara av särskilt intresse. bl. a. från fördelningssynpunkt.

Under perioden 1975—1977 har det inträffat en förändring i sambandet mellan kapacitetsutnyttjandet i ekonomin (mätt av BNP-gapet) och arbets- lösheten. Detta innebär att arbetslöshetstalet inte i samma utsträckning som tidigare kan utnyttjas som konjunkturindikator och att man kan behö— va andra indikatorer för att mäta och beskriva tillståndet i ekonomin.

En konjunkturnedgång i den svenska ekonomin har under perioden 1963— 1974 drabbat framför allt ungdomar. men också äldre. speciellt hårt. Under åren 1975—1977 har ökningen i arbetslösheten kunnat hållas nere. men detta har framför allt åstadkommits genom att man lyckats hålla tillba- ka antalet personer som blivit arbetslösa p.g.a. personal- eller driftsin- skränkningar. De ny- och återinträdande på arbetsmarknaden har man inte i samma utsträckning lyckats skydda. De som faktiskt blivit arbetslösa har också haft arbetslöshetstider av en längd som närmast motsvarat dem i ti- digare lågkonjunkturer. Detta understryker vikten av att man vid en be- dömning av den förda politiken tränger bakom den bild som ges av det aggregerade arbetslöshetstalet och undersöker hur den förda politiken på- verkat och omfördelat arbetslösheten mellan olika grupper och mellan in- divider inom en grupp.

Arbetsmarknadsutvecklingen har sett olika ut för olika demografiska grupper. För ungdomarnas del (åldersgruppen 16—24 år) verkar det inte ha funnits några klara negativa utvecklingstendenser vad gäller arbetskrafts- deltagandet. Däremot har arbetslöshetssituationen i flera avseenden ut- vecklats negativt. Arbetslöshetstalen har ökat trendmässigt. framför allt för tonåringarna. Ungdomarna drabbas också hårt av en nedgång i kapaci- tetsutnyttjandet i ekonomin och detta har inneburit att deras arbetslöshets- situation varit genomsnittligt sämre under 1970- än under 1960-talet. Ung- domarnas andel av antalet personer som någon gång under ett år berörs av arbetslöshet har ökat. Utvecklingen kan tolkas som en förändrad fördel- ning av arbetslöshetsriskerna över livscykeln. med relativt höga risker att bli arbetslös i början av livscykeln och därefter avtagande risker. De ar- betsmarknadspolitiska insatserna för ungdomar har således under den stu- 1 För en vidare diskus- derade perioden inte varit tillräckliga för att förhindra en markant uppgång sion se kapitel 11.

' Förslag till för- ändringar har lämnats i betänkandet "Allmän arbetslöshetsför- säkring”, SOU 1978: 45.

i deras arbetslöshet. Det från välfärdssynpunkt allvarliga i denna utveck- ling förstärks av att det nuvarande ersättningssystemet vid arbetslöshet kan sägas vara dåligt anpassat till den nu rådande fördelningen av arbets- löshetsriskerna. där ungdomar och ny- och återinträdande tycks få bära en större del av arbetslöshetsbördan i ekonomin. Det kontanta arbetsmark- nadsstödet (KAS) utgår, för nyinträdande på arbetsmarknaden, först efter en karenstid på tre månader och är lågt i förhållande till en normal dagsin- komst.'

För åldersgruppen 25— 54 år har det inte funnits några markanta negativa utvecklingstendenser på totalnivå. Arbetskraftstalen har varit ungefär oförändrade för männen och ökat kraftigt för kvinnorna. Ökningen för kvinnorna har kunnat ske utan någon samtidig ökning av den öppna arbets- lösheten. Detta kan tolkas som att de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna under den studerade perioden har lyckats relativt väl med att slussa in kvinnorna på arbetsmarknaden. även om det fortfarande finns ett stort dolt arbetskraftsutbud i denna grupp. Arbetslöshetstiderna har dock ökat. men samtidigt har inflödet i arbetslöshet gått ner. Det är oklart hur denna ut- veckling skall bedömas från välfa'rdssynpunkt. Den kan bl.a. återspegla en tendens mot att kvinnorna ser sitt arbetskraftsdeltagande som permanent och därför fortsätter att söka arbete i stället för att lämna arbetskraften. Längre söktider kan också framstå som lönsamma för de arbetssökande p. g. a. att de räknar med ett mer långvarigt anställningsförhållande.

Åldersgruppen 55—64 år verkar ha fått ökade arbetsmarknadsproblem under perioden. Detta återspeglas i att arbetslöshetstalen i högkonjunktur— lägen har ökat och arbetskraftstalen för de äldre männen minskat. De öka- de arbetsmarknadsproblemen för de äldre har mötts dels av en utbyggnad av pensioneringssystemet. dels av arbetsmarknadspolitiska åtgärder. An- talet förtidspensionärer har ökat så snabbt under 1970-talet att det syns va— ra viktigt att avvägningen mellan förtidspensionering och arbetsmarknads- politiska åtgärder av olika slag blir föremål för mer ingående analyser från såväl samhällsekonomisk synpunkt som från individuell välfärdssynpunkt.

Den ökade arbetslösheten för de äldre har inträffat samtidigt med en för- ändring i arbetslöshetens struktur. Arbetslösheten har fördelats på allt far- re personer, vilka i stället är arbetslösa under en betydligt längre tid. För de äldre kan alltså fördelningen av arbetslöshetsbördan inom gruppen sä- gas ha blivit mer ojämn. Risken att bli arbetslös har minskat, vilket kan tol- kas som att skyddsnätet för de äldre förbättrats. Däremot drabbas de som trots allt blir arbetslösa hårdare än tidigare.

De ovan gjorda beskrivningarna av arbetsmarknadsutvecklingen har ba- serats på totaldata för olika grupper, vilka kan dölja negativa utvecklings- tendenser för speciella grupper inom totalgruppen. EFA vill i detta sam- manhang peka på att det kan finnas tendenser till en ökad "sortering” av arbetskraften, dvs. tendenser till att arbetslöshet och sysselsättningspro— blem i ökad utsträckning kan komma att få bäras av dem som är, eller be- döms vara, mest lågproduktiva inom en viss grupp. Effekter av detta slag är svåra att spåra i totala data. Vi har inte för närvarande några data som belyser förekomsten och betydelsen av ökade sorteringseffekter på den svenska arbetsmarknaden men vill betona vikten av att problemet upp- märksammas och av att det belyses i framtida forskning.

2.2.3. Matc'ltningsåtgiirder

] EFA:s förra betänkande presenterades en samhällsekonomisk analys av informationssystemet på arbetsmarknaden och den offentliga arbetsför- medlingens roll i detta system.' Vid varje söktilltälle på arbetsmarknaden efterfrågar de agerande parterna. dvs företag och arbetssökande. informa- tion som underlag för sina beslut (t.ex. att acceptera ett anställningserbju- dande eller att anställa en arbetssökande). Behovet av arbetsmarknadsin- formation kommer att bero på storleken av flödena på arbetsmarknaden. vilka når upp till helt andra tal än bestånden av vid en viss tidpunkt arbets- lösa och lediga platser. Det totala antalet söktillfällen för de arbetssökande under ett år uppskattades i vårt förra betänkande till ca 2 miljoner. Den mycket stora mängd beslut rörande anställningar som ständigt fattas av ar- betssökande och företag innebär att hur väl arbetsmarknaden fungerar på ett påtagligt sätt kommer att bero på snabbheten och kvaliteten i dessa in- dividuella beslut.

Arbetsförmedlingen spelar en viktig roll när det gäller att öka effektivite— ten i sökprocesserna dvs. förkorta tiderna för arbetssökande att finna arbe- ten som de kan acceptera. förkorta de tider som lediga platser står obesatta samt få till stånd placeringar av hög kvalitet för både arbetsgivare och ar- betstagare. Arbetsförmedlingen kan hjälpa arbetsgivarna och arbetstagar— na dels med information om vilka arbetssökande respektive vilka lediga platser som finns att tillgå (s. k. extensiv information). dels med informa— tion om egenskaperna hos olika arbetssökande och olika lediga platser (s. k. intensiv information), dvs. hjälp med den egentliga matchningen av arbetssökande och lediga platser. En åtgärd som allmän platsanmälan kan främst ses som ett försök att förbättra den extensiva arbetsmarknadsinfor— mationen. en åtgärd som utökad individuell förmedling främst som ett för- sök att förbättra den intensiva informationen.

Utifrån den i EFA:s förra betänkande redovisade synen på arbetsför- medlingenS samhällsekonomiska roll har EFA sedan 1974 initierat dels en utvärderingsstudie av försök med intensifierad förmedling för långtidsar- betslösa i Eskilstuna, dels en utvärderingsstudie kring allmän platsanmä- lan.2

Den s.k. Eskilstunastudien har syftat till att försöka fastställa vad en ut- ökad förmedlingsservice betyder för långtidsarbetslösa. lnom EFA har ti— digare studerats effekterna av andra åtgärder än förmedlingsåtgärder och en avsikt med försöksverksamheten i Eskilstuna kan sägas ha varit att un- dersöka huruvida motsvarande effekter på individernas sysselsättningssi— tuation kan uppnås enbart via intensifierade förmedlingsinsatser.

Försöket med intensifierad arbetsförmedling omfattade arbetslösa som varit registrerade vid distriktskontoret i Eskilstuna i tre månader eller mer.3 Denna grupp delades med hjälp av lottning i en experimentgrupp som fick ta del av de utökade förmedlingsinsatserna och en kontrollgrupp som fick sedvanlig förmedlingsservice. Som riktlinje för arbetet i experi- mentgruppen utarbetades ett handlingsprogram med stark tonvikt på en ut- ökad individuell information och rådgivning till arbetssökande och företag. Försöksverksamheten pågick under tiden IO mars—6juni 1975. Vid starten intervjuades de arbetssökande om olika bakgrundsdata. Efter tre månader

' Se SOU 1974: 29. kapitel 5.

2 Dessa studier avrapporteras i kapitel 8.

3 Enligt arbets- kraftsundersökningama hade 1975 i genomsnitt ca 30 procent av individerna i arbetslöshetsbeståndet varit arbetslösa 3 månader eller mer.

avbröts försöksverksamheten och uppgifter om arbetsmarknads- och sys— selsättningsstatus samt löneuppgifter samlades in av arbetsförmedlingar- na. Ungefär 10 månader senare inhämtades med postenkät ytterligare upp- gifter från individerna i experiment- och kontrollgrupperna.

En förbättrad förmedlingsverksamhet bör kunna bidra dels till minskade söktider och andra sökkostnader för arbetssökande och för arbetsgivare, dels till kvalitativt bättre sökresultat för arbetssökande och för arbetsgiva- re. I Eskilstunastudien gjordes inget speciellt försök att skatta betydelsen av den intensifierade förmedlingsverksamheten för arbetsgivarnas sök- kostnader och sökresultat. Uppgifterna från experimentgruppen om ge- nomgångna utbildningar och byten till bättre arbetsuppgifter (redan reali- serade eller förväntade) tyder dock på att anställningarna inom experi— mentgruppen gett ett gott resultat också ur företagens synvinkel.

Resultaten av Eskilstunastudien visar att den intensifierade förmedling- en haft betydande positiva effekter för de direkt berörda. Antalet platsre— kommendationer som ledde till anställningsintervju skilde sig inte markant mellan experiment— och kontrollgrupp. men den andel av rekommendatio- nerna som ledde till anställningar var betydligt högre i experimentgruppen. Experimentgruppen hade vidare både färre arbetslöshetsveckor. en högre andel sysselsatta och en större stabilitet i sysselsättningen än kontrollgrup— pen. Experimentgruppen tycks också ha erhållit något högre genomsnittlig månadslön än individerna i kontrollgruppen. Eftersom både genomsnittlig lön och sysselsättningsvolym visade sig bli större i experimentgruppen än i kontrollgruppen. kom också löneinkomsterna under den studerade perio- den att skilja sig åt. Summan av arbetsinkomsterna efter skatt under perio- den från försökets början till uppföljningstidpunkten (ca 51 veckor) var ca 4000 kronor högre för en individ i experimentgruppen än för en individ i kontrollgruppen. Till detta kommer att experimentgruppen tycks ha erhål- lit kvalitativt sett bättre arbeten än kontrollgruppen. i form av bättre an- ställningstrygghet. bättre anknytning till interna arbetsmarknader osv.

Den samhällsekonomiska kalkylen visar på en differens mellan den ge- nomsnittliga bruttointäkten för samhället (övriga individer) från en genom- snittlig individ i experimentgruppen och en genomsnittlig individ i kontroll- gruppen på ca 6000 kronor. Mot detta skall sättas samhällets kostnader för försöksverksamheten. Skillnaden mellan experiment— och kontrollgrupp i reala kostnader per sökande var ca 250 kronor, där den huvudsakliga kost- nadsskillnaden berodde på att de sökande i experimentgruppen i genom— snitt utnyttjade förmedlingens tjänster i 7,5 timmar under försöksperioden. mot i genomsnitt l.5 timmar för kontrollgruppen. Efter det att hänsyn ta— gits till kostnaderna för experimentverksamheten kvarstår det således en högst påtaglig skillnad i genomsnittlig nettointäkt för samhället mellan ex- periment- och kontrollgruppen.

] studien diskuteras bl.a. i vilken mån de ovan framräknade vinsterna inom experimentgruppen kan ha uppkommit på bekostnad av de individer som tillhörde kontrollgruppen eller på bekostnad av andra arbetssökande individer. Om detta bedöms vara fallet. måste de samhällsekonomiska in- täkternajusteras nedåt. De försök som i Eskilstunaundersökningen gjorts att bedöma förekomsten av sådana s. k. ”trängseleffekter" tyder dock inte på att dessa varit betydande.

Ett annat problem är frågan huruvida man kan förvänta sig motsvarande effekter vid en upprepning av försöksverksamheten vid andra förmedling- ar. på andra lokala arbetsmarknader och under andra yttre betingelser t.ex. vad gäller konjunkturläge. Det finns t. ex. tecken på att resurserna vid förmedlingen i Eskilstuna under den aktuella tidsperioden varit hårda- re ansträngda än vid förmedlingarna i genomsnitt. vilket kan ha inneburit att den ökade resurstilldelningen givit ett större utslag än vad som skulle ha blivit fallet vid mindre hårt ansträngda förmedlingar. Eventuellt skulle detta kunna tyda på att man mer kontinuerligt bör bevaka resursfördel— ningen mellan olika förmedlingar och omfördela resurser så att belastning- en utjämnas. Vidare kan "trängseleffekterna” väntas vara större vid ett sämre konjunkturläge eller på lokala arbetsmarknader med svårare syssel- sättningsproblem. Följaktligen kan i sådana lägen en intensifierad förmed— ling för vissa grupper i större utsträckning medföra främst fördelningsef— fekter. dvs. främst omfördela arbetslösheten mellan olika individer och grupper. Sådana omfördelningar kan emellertid vara önskvärda från för— delningssynpunkt om de innebär klara förbättringar för sökande med utta- lade problem på arbetsmarknaden till priset av vissa ökningar av söktider— na för mer gynnade grupper.

Även med beaktande av ovannämnda tolkningsproblem tyder Eskilstu- nastudien enligt vår mening på att en utökning av arbetsförmedlingens re— surser. med den inriktning som försöksverksamheten representerade. skulle vara en från samhällsekonomisk synpunkt synnerligen lönsam åt— gärd för att lösa arbetsmarknadsproblem för långtidsarbetslösa. Samtidigt pekar resultaten på att en förbättrad individuell matchning. åtminstone för grupper av den typ som berördes av försöket i Eskilstuna. kräver en påtag- ligt ökad personalinsats. Kostnaden för en sådan ökning framstår emeller- tid som lågjämfört med kostnaden för alternativa arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Vi vill emellertid samtidigt framhålla vikten av att en sådan utök- ning av arbetsförmedlingens resurser åtföljs av en plan för uppföljning och utvärdering av resultaten.

EFA har också initierat en utvärderingsstudie kring allmän platsanmä- lan. dvs. kring ett försök att förbättra den extensiva informationen på ar— betsmarknaden. Lagen om allmän platsanmälan trädde i kraft som försöks- verksamhet den I oktober l976i Blekinge. Kristianstads och Malmöhus län (K, L och M län) och har under budgetåret 1977/78 också införts i Stock- holms. Uppsala. Södermanlands. Jönköpings. Göteborgs och Bohus. Älvs- borgs samt Värmlands län. Allmän platsanmälan innebär att enskilda och kommunala arbetsgivare skall anmäla de lediga platser. som gäller nyan- ställningar och vikariat med längre varaktighet än 10 dagar, till arbetsför- medlingen. För statliga arbetsgivare gäller redan tidigare likartade bestäm- melser.

Lagen om allmän platsanmälan införs samtidigt med andra omfattande förändringar i förmedlingsarbetets organisation och metodik. Målet bör vara att få allmän platsanmälan och andra förändringar att samverka och stödja varandra när det gäller att åstadkomma från samhällsekonomisk synpunkt effektivare sökprocesser på arbetsmarknaden.

Studien kring allmän platsanmälan syftar till att utvärdera reformens ef- fekter vad gäller målet att effektivisera sökprocesserna på arbetsmarkna-

den för individer. företag och samhället som helhet. Studien omfattar en jämförelse mellan K. L och M län, där lagen varit i kraft sedan hösten 1976. och övriga riket vad gäller variabler som vakans— och sökandetill— strömningen till arbetsförmedlingama och längden på registreringstider vid förmedlingarna för arbetssökande och vakanser. Vidare omfattar studien försök till bedömningar av allmän platsanmälans konsekvenser för resurs— åtgången vid förmedlingarna samt för företagens rekryteringskostnader.

Lagen om allmän platsanmälan har i Skåne och Blekinge lett till att nyan- mälningarna av sådana lediga platser som omfattas av lagen ökat med ca 40 procent. Dessutom har det skett en klar ökning av sådana korttidsplatser som inte omfattas av lagen. Det har också varit en ökning av antalet vid ar— betsförmedlingen nyanmälda ombytessökande. vilket kan tolkas som att denna kundkategori upplevt sig kunna få bättre service från arbetsförmed- lingarna genom den mer fullständiga marknadstäckning allmän platsanmä- lan innebär.

Enligt resultaten av en enkätundersökning bland företag i K, L och M län har företagen upplevt allmän platsanmälan positivt. Bara ett fåtal av de tillfrågade företagen uppgav att allmän platsanmälan inneburit en påtaglig ökning av rekryteringskostnaderna. Det rörde sig i dessa fall om kostnads- ökningar för att göra ett urval bland ett större antal sökande än vad som ti- digare varit normalt. De ökade urvalskostnaderna ansågs i allmänhet ha uppvägts av ett kvalitativt bättre rekryteringsresultat. Samtliga företag an- såg att kostnaderna i samband med de ökade kontakterna med arbetsför- medlingen var obetydliga.

Ökningen i tillströmningen av lediga platser och sökande bör ha förbätt- rat arbetsförmedlingens matchningsmöjligheter. Försök att skatta effekter— na av allmän platsanmälan på registreringstiderna vid arbetsförmedlingen för arbetssökande och vakanser har emellertid inte gett något klart utslag. Registreringstiderna för arbetssökande visar dock för vissa yrkesområden en svag minskning i Skåne och Blekinge jämfört med övriga riket. Skatt- ningarna av effekten på registreringstiderna för vakanser tyder däremot på att dessa blivit längre. Orsaken därtill får emellertid sannolikt sökas i änd- rade arbetsrutiner och annorlunda sammansättning av de lediga platserna varför någon empirisk slutsats ännu inte kan dras om lagens inverkan på vakanstiderna.

Teoretiska överväganden talar för att en åtgärd som allmän platsanmä- lan bör kunna underlätta sökprocesserna på arbetsmarknaden. De hittills erhållna forskningsresultaten visar också. enligt EFA:s mening. på positi- va effekter av allmän platsanmälan. Samtidigt vill EFA emellertid betona vikten av att genomförandet av allmän platsanmälan följs upp med kom- pletterande anpassningar och förändringar i förmedlingarnas verksamhet och arbetsrutiner.

2.2.4. Utbudspåverkande åtgärder

I EFA:s förra betänkande redovisades bl.a. en studie av de ekonomiska och sociala effekterna av geografisk rörlighet. Studien baserades på en uppföljning under ca 2 år av ett urval flyttare vilka erhållit flyttningsbidrag vid flyttning l969— 1970 från sex kommuner i Västerbottens- och Norrbot-

tens län. och en kontrollgrupp av s.k. kvarstannare i dessa kommuner. För att bl.a. undersöka flyttarnas mer långsiktiga anpassning och levnadsnivå- utveckling samt kalkylresultatens känslighet för uppföljningsperiodens längd genomfördes 1975 ytterligare en undersökning kring flyttarnas för- hållanden ca fem år efter flyttningarna. Resultaten av denna undersökning och av en analys av flyttningsprocessen och flyttargruppens sammansätt— ning i olika konjunkturlägen redovisas i kapitel 9.

Vid uppföljningen 1975 visade det sig att endast 22 procent av flyttarna var kvar i den ursprungliga inflyttningskommunen. Många hade flyttat vidare till andra orter och 35 procent hade flyttat tillbaka till den ursprung- liga utflyttningskommunen. Resultaten från den sociologiska delen av upp- följningsundersökningen tyder på att det arbete och de arbetsförhållanden flyttarna får på den nya orten och hur stabil sysselsättningen blir efter flytt- ningen är av grundläggande betydelse även för flyttarnas anpassning i öv- rigt. Samtidigt verkar det vara så att det är de flyttare som haft den besvär- ligaste sysselsättningssituationen och svagaste ställningen på arbetsmark- naden i uttlyttningsorterna som fått de relativt sämsta arbetena och de mest instabila sysselsättningsförhållandena efter flyttningen. De flyttare som haft svårigheter med anpassningen på inflyttningsorterna verkar i sin tur i större utsträckning ha flyttat vidare eller flyttat tillbaka till utflytt- ningskommunen.

Enligt de redovisade resultaten skiljer sig dock levnadsförhållandena för flyttarna fem år efter flyttningen inte markant från de för kvarstannarna.' Det är främst beträffande kontaktfrekvens. umgänge med släkt och synen på fritidsanvändningen som skillnaderna mellan flyttare och kontrollgrupp är relativt stora. Den sammanfattande bedömning som görs i den sociolo- giska delen av studien är att de erhållna resultaten inte ger några belägg för att de studerade starthjälpsflyttningarna i genomsnitt skulle ha medfört vä- sentliga negativa levnadsnivåeffekter. Utfallet av de studerade flyttningar- na har emellertid varit beroende av att flyttningsprocessen fortsatt. Om denna vidareflyttning och tillbakaflyttning inte kunnat äga rum är det möj- ligt att flyttningarna skulle varit förknippade med större negativa effekter.

De ekonomiska kalkyler som redovisades i EFA:s förra betänkande vi- sade att de individ- och hushållsekonomiska vinsterna av starthjälpsflytt- ningarna från de två nordligaste länen var mindre än motsvarande sam- hällsekonomiska vinster. Det kan här vara på sin plats att erinra om att de gjorda samhällsekonomiska kalkylerna gäller lönsamheten av en marginell förändring av de studerade flyttningarna. dvs en förändring av en sådan storlek att rådande marknadsförhållanden, t. ex. löner och priser ej påver- kas i någon betydelsefull grad. Kalkylerna gäller alltså inte den genom— snittliga lönsamheten av samtliga starthjälpsflyttningar.

De redovisade kalkylerna baserade på uppföljningstillfa'llet 5 år efter flyttningarna uppvisar avsevärt lägre flyttningsvinster än de som presente- rades i EFAzs förra betänkande. Minskningen av flyttningsvinsterna jäm- fört med resultaten från den tidigare uppföljningen berori huvudsak på att löneskillnaderna mellan flyttare och kvarstannare efterhand har minskat. framför allt beroende på att kvarstannarnas situation förbättrats. Enligt kalkylresultaten över det individ- och hushållsekonomiska utbytet av flytt- ningarna skulle det uppkomma flyttningsförluster för flertalet av de stude-

' När vi i fortsätt- ningen talar om flyttarna och deras situation utesluter vi dem som vid upp— följningen 1975 flyttat tillbaka till utflytt— ningskommunen.

' Algotsstudien avrap- porteras i kapitel 10.

2 Se vidare kapitel ll.

3 Denna studie avrappor- teras i kapitel 12.

rade flyttargrupperna. Endast gifta personers flyttningar från norrländska kustlandet till storstadsregionema skulle ge upphov till flyttningsvinster av betydelse. En marginell ökning av flyttningarna från övre Norrland. vilka vid denna tidpunkt uppvisade det för l960- och 1970-talen hittills maximala antalet. skulle således för flertalet flyttargrupper ha resulterat i direkta flyttningsförluster. Denna låga individ- och hushållsekonomiska lönsam- het kan vara en förklaringsfaktor till den kraftiga nedgång i antalet start— hjälpsflyttningar från skogslänen som skett under 1970-talet.

På samhällsekonomisk nivå skulle en marginell ökning av starthjälps- flyttningarna från övre Norrland för flertalet av flyttargrupperna ha givit en viss flyttningsvinst. Även här gäller att en marginell ökning av gifta per- soners flyttningar till storstadsregionema skulle uppvisa den högsta lön- samheten. Att öka antalet starthjälpsflyttare framstår således även ut- ifrån de nya kalkylresultaten som mer lönsamt för samhället som helhet än för de enskilda flyttarna. Skillnaden mellan den individ— och samhällseko- nomiska lönsamheten har framför allt att göra med de skatte- och transfe- reringseffekter som i hög grad verkar reducerande på de individuella flytt- ningsvinsterna.

Resultaten av lönsamhetskalkylerna och övriga analyser som utförts inom projektet visar på en låg samhällsekonomisk lönsamhet för en margi- nell förändring av starthjälpsflyttningarna från övre Norrland under slutet av l960—talet. Om man antar att det råder avtagande avkastning för den typ av flyttningar som studerats, så kan man tolka resultaten av lönsamhets- kalkylerna så att antalet starthjälpsflyttningar från övre Norrland under l969— 1970 låg nära en samhällsekonomiskt effektiv nivå.

Den omfattande tillbakaflyttningen och vidareflyttningen och skillnader- na i vissa levnadsnivåkomponenter mellan flyttare och kvarstannare talar för att det kan vara allokerings- och fördelningsmässigt motiverat att av- sätta ökade resurser åt att stödja och underlätta flyttarnas anpassning på inflyttningsorten. Samtidigt bör det emellertid understrykas att en åter- flyttning i många fall kan vara den bästa lösningen för den individuelle flyt- taren och att samhället bör erbjuda individen stöd även i sådana fall. För detta talar både fördelningsskäl och det faktum att individerna, om de vet att de kan få stöd även för en återflyttning. kan väntas bli mer benägna att pröva geografisk rörlighet som en lösning på sina sysselsättningsproblem.

Resultaten av den sociologiska studien tyder emellertid också på att flyttningar kan skapa problem för grupper med svag ställning på arbets- marknaden. Detta talar för att man bör försöka styra över flyttningen till grupper som har bättre förutsättningar att klara den.

2.2.5. Efterfrågepå verkande åtgärder

EFA framhöll i sitt förra betänkande vikten av att starta forskning kring ef- fekterna av efterfrågepåverkande åtgärder. Sedan dess har initierats en ut- värderingsstudie kring konfektionsföretagets Algots Nord etablering och framtida verksamhet i Norrland! EFA har också initierat några förstudier kring effekterna av sysselsättningsstöd.2 Dessutom har vissa problemställ- ningar i samband med effekterna av industribeställningar och bered skaps- arbeten berörts i ”Studien av integrerad arbetsmarknadspolitik”.3

Algotsstmlien

Algotsstudien behandlar sociala och samhällsekonomiska effekter av Al- gots Nords etablering i de tre kommunerna Lycksele. Norsjö och Skellef- teå i Västerbottens län. Vidare har försök gjorts att i form av vissa sam- hällsekonomiska kalkyler belysa olika alternativ vad gäller den framtida verksamhetens omfattning. [ samtliga tre kommuner var förvärvsfrekven- serna. särskilt för kvinnor. lägre än i riket som helhet. Etableringen av Al- gots Nord betydde en klar förbättring i kvinnornas möjligheter att finna ar— bete i de tre kommunerna och antalet registrerade arbetssökande ökade kraftigt. framför allt genom att medelålders och äldre kvinnor sökte sig ut på arbetsmarknaden.

De anställda vid de tre produktionsenheterna hade till en början ungefär samma ålderssammansättning som arbetssökandegruppen. I Norsjö ut- gjorde kvinnor i åldern 25—44 år 24 procent och kvinnor över 44 år 31 pro- cent av de anställda. Motsvarande siffror för Skellefteå var 32 respektive 22 procent. I Lycksele var däremot hela 7l procent av de anställda under 25 år. Ålderssammansättningen har emellertid förändrats över tiden. Ef- terhand har de medelålders och äldre kvinnorna kommit att utgöra en allt större andel av de anställda. Algotsetableringen har således främst för dessa grupper inneburit en förbättrad sysselsättningssituation. Nedgången i andelen yngre kvinnor bland de anställda tyder på att etableringarna för denna grupp inte erbjudit en långsiktigt tillfredsställande lösning av deras sysselsättningsproblem.

Bakgrunden till detta belyses av den sociologiska delen av Algotsstu- dien. vilken bl. a. studerat arbetstillfredsställelsen bland de Algotsanställ- da. Resultaten tyder på att de Algotsanställda kvinnorna i flertalet avseen- den upplever sina arbetsförhållanden som sämre än vad jämförelsegrup- perna (kvinnor som slutat sina anställningar vid Algots och funnit andra anställningar samt kvinnor som sökt och fått andra anställningar via ar- betsförmedlingen i etableringsorterna) gör. De Algotsanställdas lägre ar- betstillfredsställelse verkar framför allt bero på sämre arbetsmiljö och på bristen på inflytande över det egna arbetet. Detta hindrar emellertid inte att cirka hälften av de anställda anser sig ha upplevt en förbättring i sin livssituation.

De analyser som genomförts tyder på att de Algotsanställda kvinnorna i stor utsträckning rekryterats ur grupper med en även för berörda områden svår arbetsmarknadssituation. De erbjudna arbetstillfällena har gett rela- tivt sett låg arbetstillfredsställelse, men etableringen verkar trots detta ha inneburit en påtaglig välfärdsvinst för den stora grupp kvinnor som i ett re- lativt sent skede av sitt arbetsliv fått möjlighet till en anställning. För de yngre kvinnorna är situationen något annorlunda. Personer i detta läge av livscykeln verkar kräva mer varierade arbetstillfällen, tillgång till avance- mangsmöjligheter osv. Deras låga arbetstillfredsställelse verkar ha gett ut- slag i hög personalomsättning och frånvaro.

De samhällsekonomiska kalkylerna avser dels utfallet av Algots Nords etablering. dels utfallet av olika antaganden kring fortsatt drift. Analysen har delats upp i två etapper. Den första omfattar etablerings- och uppbygg- nadsskedet. dvs. åren 1973—1976. Den andra etappen omfattar perioden 1977— 1982. Analysen för tiden efter 1976 gäller tre alternativ. nämligen fortsatt drift i oförändrad omfattning. fortsatt drift i Lycksele och Norsjö

' I 1977 års priser ca 11—12 milj. kr.

samt total nedläggning. Jämförelsealternativet vid de genomförda analy- serna har varit ökad import av konfektionsartiklar utan speciella arbets- marknadspolitiska satsningar i lokaliseringsorterna.

Den redovisade beräkningen av etableringens utfall visar på ett sam- hällsekonomiskt underskott på ca 17 milj. kr. (i l974 års priser) för perio- den 1973—1976. Det framhålls i studien att detta underskott inte utan vida- re behöver utgöra skäl för en driftsnedläggelse. En bedömning om even- tuell fortsatt drift kan ske utifrån den förväntade framtida utvecklingen utan hänsyn till de förluster som uppstått under etableringsperioden. efter- som samhället ändå inte kan undkomma dessa genom en nedläggning. I studien har man avstått från försök att upprätta fullständiga samhällseko- nomiska kalkyler över eventuell fortsatt drift. Istället har försök gjorts att belysa den största företagsekonomiska förlust som vid fortsatt drift under perioden 1977—1982 är förknippad med samhällsekonomisk nollvinst (dvs. med att de samhällsekonomiska intäkterna och kostnaderna tar ut varand- ra). Detta kan sägas vara detsamma som att fastställa den maximala sub- vention för fortsatt drift som man kan ge på samhällsekonomiska grunder.

Utifrån olika antaganden om försäljningsintäkternas utveckling har stor- leken på motsvarande företagsekonomiska förluster respektive samhälls- ekonomiska utfall beräknats. På detta sätt har den företagsekonomiska förlust som är förknippad med samhällsekonomisk nollvinst kunnat fast- ställas. Enligt de redovisade kalkylerna är fortsatt drift i oförändrad om- fattning under perioden 1977— 1982 samhällsekonomiskt motiverad vid en företagsekonomisk förlust på upp till 8 milj. kr. per år (i l974 års priser).' Subventionsbehovet skulle i detta fall motsvara 40—50 procent av arbets- kraftskostnaderna.

Den främsta orsaken till de i kalkylerna framkomna stora skillnaderna mellan det samhällsekonomiska och företagsekonomiska utfallet är att vår- det av arbetskraftens alternativa användning har bedömts vara lågt. Den rekryterade arbetskraften har bedömts ha stora svårigheter att få alternativ sysselsättning på den lokala arbetsmarknaden och vara lokalt bunden. Un— derlag för denna bedömning har man bl. a. fått genom att jämföra de Al- gotsanställdas sysselsättningssituation med situationen för en kontroll— grupp av kvinnor som sökt arbete via arbetsförmedlingen i etablerings- kommunerna.

Marginella sysselsättningsstöd

Under 1970-talet har sysselsättningsstöd av olika slag kommit att utgöra ett nytt och intressant inslag i den svenska arbetsmarknadspolitiska arse- nalen. För det första har det regionalpolitiska stödet kompletterats med sysselsättningsstöd. För det andra har man infört en rad individinriktade sysselsättnings- eller utbildningsstöd för speciella grupper. såsom kvinnor och ungdomar. Dessa stöd kan främst sägas ha varit strukturellt betingade. Den kraftigaste expansionen har emellertid gällt företagsinriktade syssel— sättningsstöd av ett slag som närmast kan sägas vara avsedda att minska sysselsättningseffektema av ett konjunkturbetingat efterfrågebortfall. Hit kan föras stödet till utbildning av permitterings- och uppsägningshotad personal (ZS-kronan) och det 75-procentiga sysselsättningsbidraget till fö-

retag med dominerande sti ning på orten samt sysselsättningsstödet för äldre anställda i tekoindustrin. Under 1978 införs vidare ett nyrekryte- ringsbidrag vars syfte huvudsakligen är att tidigarelägga företagens nyan- ställningar inför en väntad efterfrågeuppgång.

De stagflationsproblem (kombination av hög arbetslöshet och hög infla— tion) som uppkommit i många ekonomier under 1970-talet har medfört att man har behövt finna sysselsättningsfrämjande åtgärder som samtidigt är kostnadsdämpande och motverkar inflationstendensema i ekonomin. Det- ta har lett till att intresset för olika typer av Iönesubventioner eller syssel- sättningsstöd ökat och åtgärder av denna typ har under senare år prövats i flera länder.

EFA anser det vara av vikt att de olika medlen av typ sysselsättnings- och utbildningsstöd utvärderas grundligt. såväl teoretiskt som empiriskt. och har också initierat två förstudier på området. Utifrån dessa har bl. a. utförts en studie av utbildningsbidraget för permitteringshotade.' Vidare har i detta betänkande inkluderats ett speciellt avsnitt kring sysselsätt- ningsstöd som stabiliseringspolitiskt medel (kapitel ll). i vilket det förs en diskussion kring effekterna och utformningen av marginella sysselsätt- ningsstöd.

Enligt EFA:s mening förefaller de teoretiska argumenten för sysselsätt- ningsstöd vara tillräckligt starka för att motivera fortsatt utnyttjande av medel av denna typ som ett alternativ eller komplement till andra arbets- marknadspolitiska åtgärder. Samtidigt är det emellertid angeläget med fortsatta utvärderingsstudier baserade på empiriska uppföljningar.

Indirekta sysselsättningseffekter

När man använder sig av efterfrågepåverkande arbetsmarknadspolitiska medel vill man att den ökade arbetskraftsefterfrågan skall rikta sig mot vis- sa speciella arbetskraftsgrupper. branscher eller regioner. Ofta är det emellertid svårt att begränsa sysselsättningseffekterna till just de önskade grupperna. Detta innebär att det kan uppkomma ökningar av arbetskrafts- efterfrågan (s.k. indirekta sysselsättningseffekter) även på delarbetsmark- nader med relativt högt efterfrågetryck i utgångsläget, något som kan för- stärka löneglidningstendenserna på dessa delmarknader.2 För att kunna öka sysselsättningen utan alltför kraftiga inflationseffekter behöver man således antingen använda sig av efterfrågepåverkande arbetsmarknadspo- litiska medel med små indirekta sysselsättningseffekter eller försöka för- bättra möjligheterna att styra de indirekta sysselsättningseffekterna i rikt- ning mot delarbetsmarknader med överskott på arbetskraft och/eller låg inflationskänslighet.

Som påpekats i avsnitt 2.1.2 ovan har det under senare år skett en ut- veckling mot ett.ökat utnyttjande av efterfrågepåverkande medel med små indirekta effekter. l stor utsträckning används emellertid också medel med stora indirekta sysselsättningseffekter, såsom statliga och kommunala in- dustribeställningar och beredskapsarbeten av traditionell art.

Inom projektet "Integrerad arbetsmarknadspolitik" har utvecklats en metod för att beräkna de indirekta sysselsättningseffekterna av denna typ av medel.3 Avsikten har varit att undersöka på vilka delarbetsmarknader

' Se förteckning över EFA-projekt och forskar- rapporter i bilaga 1 till detta betänkande.

2 Se vidare kapitel 4.

3 Se avsnitt 12.4.2 i kapitel 12.

de indirekta sysselsättningseffektema av olika beredskapsarbeten eller in- dustribeställningar fördelar sig. för att på så sätt kunna välja projekt med bästa möjliga inriktning av de indirekta sysselsättningseffekterna. Den ut- vecklade metoden har tillämpats på ett traditionellt beredskapsarbete och på de kommunala industribeställningar som gjordes med statligt stöd under l97l och 1972. I båda fallen visade det sig att de indirekta sysselsättnings- effekterna blev större än de direkta och i stor utsträckning fördelade sig på andra branscher. yrken och regioner än de där åtgärderna satts in. Resulta- ten bekräftar således att man bör vara försiktig med användandet av denna typ av medel i lägen där det redan råder ett relativt högt efterfrågetryck på många delmarknader. De gjorda tillämpningarna visar också att metoden kan ge mer exakt information om var de indirekta sysselsättningseffek- terna kan väntas inträffa och därmed ökade styrmöjligheter.

2.2.6. Arbetsm(rr/(nadspolitiska avvägningsproblem och löpande utvärderingssystem

I syfte att utveckla utvärderingsmetoder som bättre anknyter till de arbets— marknadspolitiska avvägningsproblemen såsom de framträder inom ramen för arbetsmarknadsverkets organisation och budgeteringssystem och i syf- te att utveckla metoder för mer kontinuerliga uppföljningar av deltagare i olika arbetsmarknadspolitiska program initierade EFA l974 projektet "ln— tegrerad arbetsmarknadspolitik".' Tyngdpunkten inom projektet har varit en analys av arbetsmarknadspolitikens tillämpning på framför allt förmed- lingsnivån och utarbetandet av olika modeller för att förbättra planeringen.

Inom projektet har för det första studerats arbetsförmedlingens nuva- rande beslutskriterier vad gäller matchningen mellan individer och olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder genom att undersöka hur olika faktorer (kön. ålder. nationalitet. arbetshandikapp, region etc.) påverkar sannolik- heten att en arbetslös arbetssökande skall placeras i olika arbetsmarknads- politiska åtgärder. Undersökningen har baserats på en bearbetning av ar— betssökandestatistiken för februari, april och oktober 1976. Denna typ av bearbetningar ger en klart förbättrad bild av den arbetsmarknadspolitiska verksamhetens inriktning för olika grupper. Om det utvecklade systemet permanentas bör man på detta sätt på sikt kunna få en kontinuerlig bild av strukturen på och förändringar i arbetsförmedlingens matchning av indivi- der — åtgärder. För att öka den information som kan fås ut av ett sådant system bör man se till att arbetssökandestatistikens uppdelning på olika ar- betsmarknadspolitiska åtgärder inte är alltför grov.

Inom projektet har också studerats hur andelen som placeras i åtgärder påverkas av anmälningstiden vid arbetsförmedlingen. Enligt resultaten verkar det inte vara så att ett medel. givet de sökandes karaktäristika. tids- mässigt klart prioriteras framför andra medel. Detta tyder således på att beslutsprocessen inom förmedlingen inte går stegvis. utan att förmedlaren hela tiden har samtliga medel inklusive platsförmedling aktuella.

Inom projektet har också utarbetats ett system för att med hjälp av sö- kandestatistiken göra prognoser över förväntad arbetslöshetstid för olika

, Detta projekt avrappor- grupper av individer. Avsikten har varit att söka finna en metod att i förväg teras i kapitel 12. bedöma hur lång arbetslöshetsperioden kan förväntas bli för olika arbets-

sökandekategorier och därmed få underlag för beslut om insats av olika ty- per av åtgärder. De gjorda bearbetningarna tyder på betydande systematis- ka variationer i arbetslöshetstiden för olika grupper. Analyser gjorda i an— slutning till den s.k. Eskilstunastudien (se kapitel 8) tyder på att ett relativt litet antal enkelt observerbara faktorer har stort förklaringsvärde vad gäl- ler variationer i arbetslöshetstidens längd. Kan man genom ytterligare stu- dier belägga att detta är fallet och identifiera vilka bakgrundsvariabler som kan betraktas som "riskfaktorer” bör förmedlingarna i större utsträckning kunna identifiera och på ett tidigt stadium sätta in olika arbetsmarknadspo- litiska åtgärder för sådana sökande för vilka sannolikheten för långa ar- betslöshetstider är stor.

Utifrån erfarenheterna från projektet presenteras också förslag och syn- punkter på utformningen av ett kontinuerligt utvärderingssystem. För det första föreslås att ett sådant system baseras på urval från sökandestatisti- ken. vilken erbjuder möjlighet både att välja ut individer med olika bak- grundsvariabler och att finna mot dessa svarande kontrollgrupper (eller ”'tvillingar"). För det andra föreslås olika typer av begränsningar i under- sökningarnas omfattning. En möjlig begränsning kan vara att utesluta åt- gärder inom den skyddade sektorn och genomföra andra typer av utvärde— ringsstudier kring denna verksamhet. En annan möjlig begränsning är att vid varje undersökningstillfälle begränsa urvalet till att gälla en viss de- mografisk grupp. en viss region osv. Vidare föreslås att uppföljningarna koncentreras till att omfatta enbart ett fåtal variabler. såsom sysselsättning och inkomster. vilka i tidigare utvärderingsstudier visat sig vara centrala för utfallet av åtgärderna.

2.2.7. Statistikbehov och statistikproblem

Den forskning om arbetsmarknadens funktionssätt och om effekterna av olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder som EFA har initierat kräver till- gång på detaljerad och tillförlitlig statistik.

Som framgår av detta betänkande har olika statistikkällor kommit till an- vändning. De löpande arbetskraftsundersökningarna (AKU) och de årliga retrospektiva. så kallade februariundersökningarna. som utförs inom AKU:s ram (på uppdrag av AMS) har i första hand använts för att beskriva den allmänna utvecklingen på arbetsmarknaden (se t.ex. kapitel 6). Den förmedlingsbaserade statistiken över antalet arbetssökande och lediga platser har utnyttjats främst inom projektet integrerad arbetsmarknadspo- litik. Från SCB:s företagsbaserade sysselsättningsstatistik har bl. a. den så kallade omsättningsstatistiken (över nyanställningar och avgångar) kom- mit till användning.

För den fortsatta forskningen kring arbetsmarknadspolitikens verkning- ar vill EFA betona vikten av att arbetsmarknadsstatistiken vidareutveck- las och förbättras. I kapitel 14 återfinns detaljerade synpunkter på såväl förmedlingsstatistiken som AKU. Utifrån den där gjorda genomgången vill vi särskilt framhålla vikten av förbättrad statistik på följande områden.

Den arbetsmarknadspolitiska planeringen kräver tillgång till detaljerad statistik om efterfrågan på arbetskraft. Sådan information ges bl. a. av sta- tistiken över lediga platser. Införandet av allmän platsanmälan innebär att

' Med flödesstrukturen menas här framför allt flödena mellan bestånden sysselsatta. arbetslösa och utanför arbetskraf- ten.

täckningsgraden för denna statistik kommer att öka och därmed kan också dess betydelse som informationskälla om arbetsmarknad och arbetsmark- nadsutveckling komma att öka. EFA vill framhålla vikten av att detta be- aktas och att man ser till att statistikserien över lediga platser redan från början får en för analysändamål lämplig utformning. Det är också önskvärt att man söker få fram en möjlighet till jämförbarhet mellan vakansstatisti- ken före och efter införandet av allmän platsanmälan.

Även arbetssökandestatistiken befinner sig f.n. i ett uppbyggnadsskede. där förändringar som förbättrar dess användbarhet som analysinstrument kan göras utan att t. ex. jämförbarheten över tiden äventyras. I samband med projektet "Integrerad arbetsmarknadspolitik" har vissa problem och brister i arbetssökandestatistiken observerats. Dessa diskuteras närmare i kapitlen 12 och 14. Det är angeläget att de där beskrivna problemen upp- märksammas och åtgärdas.

Kunskaperna om flödesstrukturen' på den svenska arbetsmarknaden har förbättrats under de senaste åren. Bl.a. har det inom ramen för AKU:s nuvarande konstruktion visat sig möjligt att beräkna storleken på de kvar- talsvisa flödena på arbetsmarknaden. Sådana beräkningar har gjorts för vissa tidsperioder under 1970-talet. Kunskapen om flödesstrukturen är emellertid fortfarande ofullständig. Det är därför av vikt att behovet av flö- desdata beaktas bl. a. i det framtida utvecklingsarbetet kring AKU.

De flödesdata som man. enligt ovan. kan få fram med hjälp av AKU ger ingen detaljerad bild av arbetskraftens rörlighet vad gäller yrken. närings- grenar och regioner. Som framgår av kapitel 6 är våra kunskaper på detta område bristfälliga. Även här förefaller det således angeläget med förbätt-

rad statistik. EFA vill slutligen framhålla att arbetskraftsundersökningarna utgör en av de främsta källorna för kontinuerlig information om utvecklingen på den svenska arbetsmarknaden. Mot denna bakgrund ter sig problemen med ökat bortfall i AKU som allvarliga och EFA vill kraftigt understryka vikten av att åtgärder vidtas så att kvaliteten och precisionen på data från AKU kan upprätthållas. Under EFA:s arbete har det också visat sig att de s.k. februariundersökningarna (årliga retrospektiva undersökningar i form av tilläggsfrågor till AKU) ger information som på ett värdefullt sätt kom- pletterar och kan kombineras med uppgifter från de ordinarie arbetskrafts- undersökningarna. Detta talar för att det kan vara motiverat att ge februa- riundersökningarna en mer permanent status och fastare knytning till de ordinarie arbetskraftsundersökningarna och i samband därmed se över publiceringsformen för resultaten.

2.3. Några sammanfattande synpunkter på arbetsmarknads- politikens utformning och på behoven av fortsatt forskning

2.3.1. Arbetsmarknadspolitikens utformning

Under l960- och 1970-talen har de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna ex- panderat mycket snabbt. Samtidigt har en rad andra förhållanden som på- verkar individernas arbetsmarknadssituation förändrats. Detta har bl. a.

lett till att arbetskraftsdeltagandet och arbetslöshetens omfattning och struktur förändrats. Det kan sägas ha skett en omfördelning av arbetslös- hetsbördan både mellan och inom olika grupper.

Den mot bakgrund av konjunkturnedgången förhållandevis låga arbets- lösheten under 1975—1977 har åstadkommits genom att antalet personer som blivit arbetslösa p. g. a personal- eller driftsinskränkningar hållits till- baka. De ny- och återinträdande har inte i samma utsträckning skyddats mot effekterna av efterfrågebortfallet. En likartad tendens föreligger vad gäller den mer långsiktiga utvecklingen. Denna kan tolkas som en föränd- rad fördelning av arbetslöshetsriskerna över livscykeln. med relativt höga risker att bli arbetslös i början av livscykeln och därefter sjunkande risker. EFA anser att de ovan beskrivna utvecklingstendenserna bl. a. reser frå- gan om effektivare arbetsmarknadspolitiska åtgärder och förbättrat arbets- Iöshetsunderstöd för ny- och återinträdande på arbetsmarknaden.

För de äldre har risken att bli arbetslös minskat. vilket kan tolkas som att skyddsnätet för de äldre förbättrats. Däremot drabbas de som trots allt blir arbetslösa av längre arbetslöshetstider. Arbetslöshetsbördan kan så- gas ha blivit ojämnare fördelad inom gruppen. Ökade arbetsmarknads- problem för vissa av de äldre återspeglas också i minskat arbetskraftsdel— tagande och ökad förtidspensionering. Arbetsmarknadsutvecklingen och den ökade förtidspensioneringen bland de äldre aktualiserar enligt EFA:s mening frågan om omfattningen av arbetsmarknadspolitiken för denna grupp. Bl. a. bör avvägningen mellan förtidspensionering och arbetsmark- nadspolitiska åtgärder bli föremål för mer ingående analyser från såväl samhällsekonomisk synpunkt som från individuell välfärdssynpunkt.

EFA:s utvärderingsstudier av olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder ger ingående information om åtgärdernas effekter för de direkt berörda in- dividerna och för samhällsekonomin. Eskilstunastudien kring försöksverk- samhet med intensifierade förmedlingsinsatser för långtidsarbetslösa har visat att dylika åtgärder kan ge betydande positiva effekter såväl för de di- rekt berörda som för samhället som helhet. EFA anser att de erhållna re- sultaten talar för fortsatt satsning på intensifierad individuell förmedling kombinerad med uppföljning och utvärdering av resultaten.

Teoretiska överväganden talar för att en åtgärd som allmän platsanmä- lan bör kunna underlätta sökprocesserna på arbetsmarknaden. De hittills erhållna resultaten från utvärderingsstudien kring allmän platsanmälan vi- sar också på positiva effekter för såväl arbetssökande som företag. Allmän platsanmälan kan emellertid ej ses isolerad från andra åtgärder för att ef- fektivisera förmedlingsverksamheten. Det är viktigt att genomförandet av allmän platsanmälan åtföljs av kompletterande anpassningar och föränd- ringar i förmedlingarnas verksamhet och arbetsrutiner.

Uppföljningen av studien kring geografisk rörlighet har gett en fördjupad bild av flyttningsprocessen och av verkningarna av geografisk rörlighets- stimulans för flyttarna och för samhället som helhet. Även i uppföljnings- studien framstår en marginell förändring av starthjälpsflyttningarna från övre Norrland vid den studerade tidpunkten som mer lönsam för samhället än för de berörda individerna. Studien tyder vidare på att flyttningar kan skapa problem för grupper med svag ställning på arbetsmarknaden. Detta talar enligt EFA:s mening för att man av fördelningsskäl bör försöka styra

över flyttningen till de grupper som har bättre förutsättningar att klara den. Vidare kan det vara motiverat att avsätta ökade resurser åt att stödja och underlätta flyttarnas anpassning på inflyttningsorten.

Resultaten av den s.k. Algotsstudien understryker enligt vår mening bl. a. den betydelse arbetets organisation och arbetsmiljön har för ernåen- de av välfärdsvinster. i form av större utbyte av arbetet för indiiiderna. men också i form av ekonomiska vinster såsom lägre frånvaro ocl perso- nalomsättning. Samtidigt visar studien att det i områden med svåra syssel- sättningsförhållanden kan förekomma stora skillnader mellan en samhälls- ekonomisk och företagsekonomisk bedömning av insatta sysselsättnings- skapande åtgärder.

Under 1970-talet har lönekostnadsanknutna utbildnings- och sysselsätt- ningsstöd kommit att utgöra ett allt större inslag i arbetsmarknadspoliti- ken. EFA anser att argumenten för sysselsättningsstöd av olika slag är till- räckligt starka för att motivera fortsatt användande av dessa medel som ett alternativ eller komplement till andra arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Fortsatta utvärderingsstudier baserade på empiriska uppföljningar är dock angelägna.

Vid sidan om ingående utvärderingsstudier av specifika arbetsmark- nadspolitiska åtgärder finns det ett behov av mer begränsade. men konti- nuerliga uppföljningar av personer som berörts av arbetsmarknadspolitis- ka åtgärder. De förslag som lämnats inom projektet "Integrerad arbets- marknadspolitik” bör kunna läggas till grund för verksamhet med kontinu- erliga uppföljningar. baserade på arbetssökandestatistiken.

De arbetsmarknadspolitiska åtgärderna (definierade som åtgärder finan- sierade via arbetsmarknadsverket) har efterhand i allt större utsträckning kommit att verka tillsammans med andra selektiva åtgärder. såsom nä- rings- och regionalpolitik. Arbetsmarknadspolitiken har också tilldelats ökade Stabiliseringspolitiska uppgifter. EFA anser att denna utveckling in- nebär att ökad uppmärksamhet och forskning kan behöva ägnas samord- nings- och avvägningsproblemen mellan arbetsmarknadspolitik och övrig ekonomisk politik. Likartade samordnings- och avvägningsproblem före- ligger mellan utbildningssystemet och arbetsmarknadspolitiken och mellan pensionssystemet och arbetsmarknadspolitiken.

En central fråga vad gäller utformningen av arbetsmarknadsnolitiken är avvägningen mellan åtgärder inriktade på att skydda och bevara existeran- de anställningar och åtgärder inriktade på att stödja och underätta indivi- dens rörlighet mellan olika arbetsgivare. yrken och geografiska lelmarkna- der. Tillgängliga data tyder på att det finns en tendens mot minskad extern rörlighet på den svenska arbetsmarknaden. Kunskaperna om karaktären på och effekterna av denna nedgång i den externa rörligheten ä' emellertid för närvarande starkt begränsade och behöver ökas I framtider.

EFA anser att man bör eftersträva en balans mellan åtgärder för att främja anställningstryggheten och rörlighetsfrämjande åtgärder. Om man ökar åtgärderna för att främja anställningstryggheten kan man för att bibe-

hålla arbetsmarknadens anpassningsförmåga samtidigt behöva förstärka de rörlighetsfrämjande åtgärderna. En sådan balans behöver irte nödvän- digtvis gälla för varje enskild tidpunkt eller varje enskild grupp i arbets- kraften. Balansen kan t. ex. vara olika för olika åldersgrupper och en ba-

lans kan uppnås över en konjunkturcykel totalt sett. Om politiken under en lågkonjunktur varit inriktad på att skydda de existerande anställningarna kan en balans skapas genom att de rörlighetsfrämjande åtgärderna åter starkare betonas under den följande konjunkturuppgången. Avvägningen beror också på huruvida ett efterfrågeskift bedöms vara tillfälligt eller per- manent.

Utvecklingen av skatte- och transfereringssystemen under 1960- och 1970-talen har inneburit att de privatekonomiska kostnads-intäktskalky- lerna över alternativa arbetsmarknadsbeteenden alltmer kommit att skilja sig från motsvarande samhällsekonomiska kalkyl. Utvecklingen innebär att en stor del av vinsten från en sysselsättningsökning kommer att tillfalla samhället. Detta kan medföra att det ofta är mer lönsamt att vidta någon typ av arbetsmarknadspolitisk åtgärd än att inte göra någonting från sam— hällets sida. Av detta följer emellertid också att det blir viktigt attjämföra lönsamheten av alternativa åtgärder i stället för lönsamheten av en viss åt- gärd jämfört med alternativet "ingen åtgärd".

Utgifterna för arbetsmarknadspolitiken har under den studerade tidspe- rioden ökat från 1 procent till 3 procent av bruttonationalprodukten. En så— dan markant ökning innebär att arbetsmarknadspolitikens effekter på re— sursallokering och resursallokeringsmekanismer etc kommer att bli av större betydelse. Åtgärdernas selektiva karaktär medför att de kommer att stödja vissa grupper i arbetskraften. vissa typer av företag. vissa regioner osv och detta kan medföra negativa (eller positiva) indirekta effekter på sysselsättning. lönsamhet m.m. för andra grupper. regioner och företag. Efterhand kan också förekomsten av omfattande arbetsmarknadspolitiska atgärder av olika slag byggas in i individernas och företagens förväntningar och påverka deras beteende. I vissa fall kan detta varajust den eftersträva- de effekten. såsom t. ex. när man inför permanenta sysselsättningsstöd för grupper med svåra sysselsättningsproblem för att därigenom söka påverka företagens rekryteringsmönster. l andra fall kan de mer långsiktiga effek- terna på företagsbeteendet upplevas som negativa. Detta skulle t. ex. kun— na vara fallet om mindre välskötta företag tenderar att få relativt sett mest stöd av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna. Ett speciellt problem med förekomsten av effekter av detta slag är också att de är svårare att faststäl- la och kvantifiera än de mer direkta effekterna av olika åtgärder.

Den internationella konjunkturutvecklingen har under 1970-talet varit mer svårförutserbar. Denna utveckling har medfört att "tillfälliga” arbets- marknadspolitiska åtgärder tenderat att förlängas. Som exempel kan näm- nas stödet till företagsutbildning av permitteringshotad personal samt la- gerstödet. Detta medför att ökad uppmärksamhet. redan vid det ursprung- liga valet av alternativa "tillfälliga” åtgärder, kan behöva ägnas de mer långsiktiga och indirekta effekterna av olika åtgärder på allokering. tillväxt och fördelning.

2.3.2. Den fortsatta forskningen kring arbetsmarknadspolitikens rer/(ningar

I kapitel 1 har redogjorts för utformningen och inriktningen av EFA:s hit- tillsvarande verksamhet. Huvudlinjerna i denna finns det, enligt vår me-

ning. för närvarande ingen anledning att ändra. Dessa skulle således fort— farande vara:

1. Att ta initiativ till grundläggande studier kring arbetsmarknadens funk- tionssätt och kring de förhållanden som de arbetsmarknadspolitiska åt- gärderna avser påverka samt till övergripande studier av arbetsmark- nadspolitikens roll och utformning.

2. Att ta initiativ till och utveckla metoder för ingående uppföljnings- och utvärderingsstudier av effekterna av olika åtgärder.

3. Att utveckla utvärderingsmetoder och planeringsmodeller som ankny- ter till de arbetsmarknadspolitiska avvägningsproblemen såsom de framträder inom ramen för arbetsmarknadsverkets organisation och budgeteringssystem samt att utveckla metoder för kontinuerliga. men begränsade, uppföljningar av deltagare i olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder. l EFA:s förra betänkande framhölls att grundläggande studier kring ar— betsmarknadens funktionssätt var både en förutsättning för och ett kom- plement till den verksamhet som mer direkt var inriktad på att mäta effek- terna av vidtagna åtgärder. Denna bedömning har inte förändrats. Inte hel- ler har behovet av övergripande studier av arbetsmarknadspolitikens roll och utformning minskat. Tvärtom har detta behov. enligt vår mening. bli— vit än mer markant genom ökningen av de arbetsmarknadspolitiska åtgär- dernas omfattning och tyngd i ekonomin och genom tillkomsten av nya ty— per av medel. Ovan har t. ex. framhållits att ökad uppmärksamhet kan be- höva ägnas samordnings- och avvägningsproblemen mellan arbetsmark- nadspolitiken och övrig ekonomisk politik. Bland specifika områden där EFA funnit att den empiriska kunskapen i dag är otillfredsställande kan speciellt nämnas rörligheten på arbetsmark- naden. För närvarande vet vi relativt litet om såväl den geografiska och yr- kesmässiga rörligheten som om personalomsättningen. Även vad gäller flödesstrukturen mellan olika arbetsmarknadsstatus (inklusive arbetslös- hetsstrukturen) på den svenska arbetsmarknaden torde analysen kunna föras vidare. Ytterligare ett område där EFA funnit fortsatt empirisk forsk- ning vara påkallad och därför sökt initiera studier är arbetskraftsutbudets bestämningsfaktorer. Förändringarna i arbetsmarknadspolitiken i riktning mot mer av företagsinriktade åtgärder pekar också på att företagsbeteen- det och arbetskraftsefterfrågans bestämningsfaktorer kan behöva ägnas ökad uppmärksamhet. Vad gäller forskningsområde 2 ovan. dvs. utvärderingsstudier kring oli- ka arbetsmarknadspolitiska åtgärder. har EFA framhållit vikten av att en framtida satsning på intensifierad individuell förmedling kombineras med fortsatta utvärderingsstudier. Vidare har EFA pekat på att de olika medlen av typ sysselsättningsstöd bör utvärderas, såväl teoretiskt som empiriskt. Under l970—talet har stora förändringar ägt rum vad gäller den utbildnings- verksamhet som sker inom ramen för arbetsmarknadspolitiken. Detta ak- tualiserar behovet av studier kring de avvägningsproblem som föreligger mellan t.ex. företagsutbildning och institutionell arbetsmarknadsutbild- ning och mellan olika kursformer (såsom korta och långa kurser) och kurs- inriktningar. Ovan har också pekats på samordningsproblemen mellan ar- betsmarknadspolitiken och det övriga utbildningssystemet.

E FA vill vidare understryka vikten av att utvärderingsstudier kring olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder liksom tidigare innehåller en belysning av andra effekter än de rent ekonomiska. Det är också angeläget att man vid införandet av nya arbetsmarknadspolitiska medel och vid kraftiga tit— vidgningar av användandet av visst medel redan på ett tidigt stadium pla- nerar för utvärderingsstudier kring effekterna av åtgärderna.

lnom forskningsområde 3 ovan har hittills genomförts studien "Integre- rad arbetsmarknadspolitik". På detta område bör man under den närmaste tiden främst söka arbeta för att resultaten från detta projekt och de inom projektet utvecklade planerings- och informationssystemen tillgodogörs i den löpande verksamheten inom arbetsmarknadsverket. Vidare bör man utifrån förslagen i studien kunna starta verksamhet med mer kontinuerliga uppföljningar baserade på arbetssökandestatistiken.

låt"-N' -_'.'."_|'i. J! wäl-itil: TMM- 'i'-' utmana.-:i. Jr. tra-.rmckm

- . . _ | ' 'I |_ITJIB hm . . ”||| |||]! Midja-”iu 1_ st...-. Miu-fl. %* ' "" inrättar.'al.w'.':wru--=-mntfurt

nia.-. »: "l aut-vt!!! B!!

._i.- [Nu.- , JIJ- n.,

». ull ! .1 . cd,. :.- i' 11] 1' 1,1' "11 I,..n lj;- i-f .Mflt

.. . ' .i "'.'.n

' . Lu_ nuitlz—

.. i Han. b'wlålfltw

.... .. | kinin. ' ,. |», fi "', l

., _ _-'r_._|.|j|mi'31_— .- '..H. ”ku-15

kultur : T*

I I 1

. .t'iirir tri-— * Tlful'. LT tis.-* mer. .F'MI'I'T

ll Arbetsmarknadspolitik och arbets— marknadsutveckling ___—

3. Arbetsmarknadspolitikens mål1

3.l Arbetsmarknadspolitik och övrig ekonomisk politik

EFA :s uppgift är bl.a att försöka utvärdera effekterna av arbetsmarknads- politiska åtgärder. sambanden mellan arbetsmarknadspolitik och övrig ekonomisk politik är emellertid många och komplicerade och detta ger upphov till besvärliga gränsdragningsproblem. Arbetsmarknadspolitik brukar användas som samlingsbegrepp för arbetsförmedlingsverk- samheten tillsammans med de mer eller mindre selektiva åtgärder (dvs. åt- gärder inriktade på speciella arbetskraftsgrupper. branscher. orter och re- gioner) som har som uttalat syfte att underlätta arbetsmarknadens funk- tionssätt och påverka sysselsättningsnivån. Då dessa åtgärder nästan ute- slutande finansieras via arbetsmarknadsverkets (AMV) budget har vi valt att definiera arbetsmarknadspolitik som AMV:s åtgärder. Till övrig ekono— misk politik kommer då att hänföras dels närings- och regionalpolitik (i den utsträckning den inte finansieras via AMV). dels generell ekonomisk poli- tik omfattande allmänt efterfrågepåverkande åtgärder av mindre selektiv karaktär.

Arbetsmarknadspolitiska åtgärder utgör således bara en del av den eko- nomiska politiken och de sätts in och verkar tillsammans med andra typer av åtgärder. Omfattningen och utformningen av övrig ekonomisk politik betingar såväl behov och utrymme som effekterna av arbetsmarknadspoli- tiska ingripanden. En bedömning av den förda arbetsmarknadspolitiken behöver däiför också beakta vilken ekonomisk politik i övrigt som förts under olika tidsperioder. ] detta betänkande kommer vi emellertid att kon- centrera oss på att diskutera arbetsmarknadspolitikens roll. utformning och utveckling och vi kommer att behandla övrig ekonomisk politik enbart iden utsträckning vi ansett det vara väsentligt för en bedömning av arbets- marknadspolitikens utveckling och de förhållanden som de arbetsmark- nadspolitiska åtgärderna avser att påverka.

' Detta kapitel har skri- vits av byrådirektör Jan Johannesson och forskar- assistent lnga Persson- Tanimura (appendix 3.1).

' För en utförligare välfärdsekonomisk dis- kussion av dessa mål se appendix 3.1 till detta kapitel.

3.2. Mål och riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken

Den ekonomiska politiken brukar ofta sägas ha ett tillväxtmål. ett stabilise- ringsmål (omfattande full sysselsättning och prisstabilitet), ett allokerings- eller resursfördelningsmål. ett tillväxtmål samt ett fördelningsmål.'

Avsikten med ekonomisk-politiska ingripanden skulle således vara att uppnå bättre resultat i något eller några av dessa avseenden än vad ekono- min i sig själv, utan ingripanden. kan väntas leda fram till. Ofta finns det emellertid konflikter mellan de olika målen, så att ett ingripande som leder till en förbättring vad gäller ett mål samtidigt leder till en försämiing vad gäller något eller några av de andra målen. Man tvingas då väga värdet av en förbättring vad gäller ett visst mål mot värdet av en försämringi ett an- nat eller söka efter vägar att överbrygga målkonflikten.

Måleri för arbetsmarknadspolitiska ingripanden kan väntas vara desam- ma som för andra typer av ekonomisk—politiska ingripanden. Arbetsmark— nadspolitiken kan dock sägas vara speciellt inriktad på att förbättra indivi— dernas sysselsättnings- och arbetsmarknadssitution. En utvärdering av ar- betsmarknadspolitiken bör därför i första hand inriktas mot att studera ef- fekterna på sysselsättningen. De i detta avseende uppnådda resultaten kan emellertid ha erhållits på bekostnad av andra mål. För en mer fullständig utvärdering behöver man därför också studera arbetsmarknadspolitikens effekter på t. ex. resursfördelning och inflationstakt.

De ovan nämnda målen för arbetsmarknadspolitiken återspeglas och konkretiseras i officiella uttalanden om riktlinjerna för arbetsmarknadspo- litiken. Av dessa framgår också att arbetsmarknadspolitikens uppgifter vidgats och förändrats över tiden.

Den officiella synen bakom den starka satsningen på arbetsmarknadspo- litiken sedan slutet av 1950-talet återfinns i det betänkande som avgavs av 1960 års arbetsmarknadsutredning och i propositionen 1966: 52. I betän- kandet betonades bl. a. arbetsmarknadspolitikens Stabiliseringspolitiska uppgifter och dess roll vad gäller att lindra målkonflikten arbetslöshet och inflation. I propositionen till riksdagen 1966 trädde även arbetsmarknads— politikens strukturpolitiska roll i förgrunden.

"Målen för arbetsmarknadspolitiken skall vara att i såväl samhällets som den en- skildes intresse åstadkomma och bevara full. produktiv och fritt vald sysselsättning. För att detta syfte skall nås måste arbetsmarknadspolitiken vara i hög grad differen— tierad. Den skall främja balansen på arbetsmarknaden. Den skall vidare i samklang med den ekonomiska politiken i stort och med lokaliseringspolitiken främja ekono— misk tillväxt i samhället och bidra till en ändamålsenlig utveckling av näringslivets struktur."

Vidare påpekades att arbetsmarknadspolitiken genom att möjliggöra en överföring av arbetskraft från låglöne- till höglöneföretag kan bidra till en bättre inkomstfördelning.

"Om arbetsmarknadspolitiken utformas så att den mer aktivt främjar strukturför- ändringar i samhället medverkar den sålunda även till att lösa låginkomstgruppernas problem."

Fördelningsaspekten betonades vidare genom att det framhölls att:

”Fritt vald sysselsättning innebär inte bara att varje tanke på att tvångsmässigt diri— gera arbetskraften avvisas titan också att möjligheterna vidgas för den enskilde att ffi ett arbete som svarar mot hans önskemål och förutsättningar.”

I ovanstående citat ställs arbetsmarknadspolitiken i direkt relation till deti enskilde arbetstagarens behov. 1960 års arbetsmarknadsutredning ha— de betonat att de ekonomiska målen för arbetsmarknadspolitikeii måste underordna sig sociala och mänskliga hänsyn. Detta uttrycker i första hand en stark önskan om att medborgarna skall få möjlighet att genom arbete trygga sin existens. Men det utgör samtidigt en betoning av det värde arbe— tet som sådant har för individen. ] utredningen framhölls att en aldrig så generös kontant ersättning vid arbetslöshet i det långa loppet ej kan uppvä— ga ett meningsfullt arbete. Att hjälpa individerna att förverkliga ett över— vägt val av arbete inom ramen för samhällets behov av arbetsinsatser är däiför arbetsmarknadspolitikens mest framträdande uppgift.

Under slutet av 1960—talet betonade man speciellt arbetsmarknadspoliti- kens roll när det gäller att underlätta strukturellt betingade omställningar. | 1968 års statsverksproposition sades det t. ex.:

”Det ligger i den enskildes. näringslivets och samhällets intresse att strukturelli bc- tingade omställningar sker snabbt och friktionsfritt. Särskilt rörlighetsfrämjande medel. omskolning och flyttningsstöd — medel som handhas av Arbetsmarknads- verket — kan med avseende på detta intresse spela en strukturpolitisk roll. 1966 fifi * arbetsmarknadspolitiska reformer innebar bl a en förstärkning av dessa medel med sikte att öka deras strukturpolitiska effekt. Utvecklingen på arbetsmarknaden sedan dess har skärpt trycket på arbetsmarknadspolitiken i det strukturpolitiska samman- hanget.”

Strukturomvandlings- och fördelningsaspekterna betonades även under de första åien av 1970-talet. [ statsverkspropositionen l971:1 hette det t.ex.:

"'Prioriteringen av arbetsmarknadspolitiken har tre syften. Det första är att med ar- betsmarknadspolitiska selektiva insatser underlätta omställningar i samband med den långsiktiga förändringen i näringslivet. Härför krävs fortsatta kraftfulla insatser i syfte att främja yrkesmässig och geografisk rörlighet. Det andra syftet är att tipp- rätthålla hög beredskap för selektiva sysselsättningsskapande åtgärder. . . Det tred- je syftet _ . . är att bistå äldre och andra arbetssökande som har särskilda svåi ighetci att få anställning. Åtgärderna syftar i första hand till att bereda dessa arbetssökande sysselsättning på den öppna arbetsmarknaden . . . Först när alla sådana möjligheter har piöx ats bör sysselsättning i skyddat arbete aktualiseras."

[ de ovan refererade officiella uttalandena om arbetsmarknadspolitiken betonas särskilt politikens möjligheter att genom en hög yrkesmässig och geografisk rörlighet säkra sysselsättniiigstryggheten på arbetsmarknaden. Samtidigt framhålls emellertid behovet av selektiva sysselsättningsskapan- ' I976 överfördes an- de åtgärder svaret för arbetet med ( ”I ' __ _ __ _ .. att åstadkommajäm— Under 1970-talet har målet om full sysselsattning breddats till att gal— g(älldhel mellan kvin— la "arbete åt alla". jämsides med en markering av arbetsmarknadspoliti— noroch män från stum-

_ . _ . .. . _ .. . _ ;. rådsberedningen till kens ioll I aibetet med att främja jamstalldheten mellan kvmnot och man.' arbetsmarknadsdeparte-

Vidare verkar man ha lagt allt större vikt vid mot företagen direkt riktade mentet.

' Den ändrade medels— sammansättningen be- handlas ingående i kapitel 5.

sysselsättningsbevarande åtgärder.1 Officiellt uttrycktes detta i proposi- tion 1975/76: 100 på följande sätt:

"Målen för sysselsättningspolitiken har vidgats till att omfatta inte bara åtgärder för att bekämpa den öppna arbetslösheten utan också att underlätta ett ytterligare utträ— de på arbetsmarknaden och höja sysselsättningsgraden. . . En huvudlinje i syssel— sättningspolitiken måste liksom under innevarande år vara att möta uppkomna ar- betsmarknadsproblem inne på arbetsplatserna. Den andra huvudlinjen i kampen mot arbetslösheten omfattar hela det register av åtgärder som står till samhällets för— fogande för att bereda arbete och utbildning ät nytillträdande och andra som har svårt att få anställning."

I propositionen 1975/76: 211 "Samordnad sysselsättnings— och regional- politik" anfördes likaledes:

"Kravet på en trygg och stabil sysselsättning har vuxit bland medborgarna. Arbets- marknadspolitiken har därför successivt nydanats. Den första huvudlinjen för denna politik är att sysselsättningsproblem som har förorsakats av konjunkturerna i första hand skall mötas redan inne i företagen. Den andra huvudlinjen är att söka möta problemen ute på arbetsmarknaden för dem som trots allt blir arbetslösa eller är ny— tillträdande och som därför har särskilda svårigheter att finna arbete."

Dessa riktlinjer fastslogs återi proposition 1976/77: 100:

”Målet för sysselsättningspolitiken är arbete åt alla. Som en riktlinje för samhällets stöd för sysselsättningen gäller att arbetsmarknadsproblemen skall mötas redan på arbetsplatsen. Samtidigt måste arbetslösa och nytillträdande på arbetsmarknaden. särskilt ungdomar. tillförsäkras arbete, utbildning ocn praktik.”

[ motsats till tidigare ställer man i dessa uttalanden företagsinriktade åt- gärder i syfte att förhindra uppkomsten av arbetslöshet i första rummet.

Den gjorda genomgången av de officiella uttalandena har visat att riktlin- jerna för arbetsmarknadspolitiken och arbetsmarknadspolitikens medels- uppsättning varierat över tiden. Även om sysselsättningen alltid varit den för arbetsmarknadspolitiken centrala målvariabeln har varierande ekono- miska förutsättningar och över tiden ökande ambitionsnivå inneburit att politiken behövt varieras, anpassas och förnyas. Av uttalandena har vida- re framgått att arbetsmarknadspolitiken inte kan anses ha några mål som är specifikt arbetsmarknadspolitiska i den meningen att de skiljer sig från de mål som gäller för den ekonomiska politiken i dess helhet. Vad som främst betonats är att arbetsmarknadspolitiska medel kan och bör spela en bety- delsefull roll i strävandena att realisera de uppställda målen för den ekono- miska politiken och att de därvidlag möjliggör en ökad grad av måluppfyl— lelse.

Appendix 3.1 Målen för arbetsmarknadspolitiken — en välfärds'ekonomisk bakgrund

Som vi sett i kapitel 3 syftar arbetsmarknadspolitiken främst till att förbätt- ra individernas sysselsättnings- och arbetsmarknadssituation. En utvärde- ring av arbetsmarknadspolitiken bör därför i första hand vara inriktad mot att undersöka vilka sysselsättningseffekter den haft. För en mer fullständig utvärdering behöver man emellertid också studera arbetsmarknadspoliti- kens allokerings-, tillväxt-, stabiliserings- och fördelningseffekter. För att dessa begrepp skall kunna tjäna som utgångspunkt för en utvärderings- diskussion kan det emellertid behövas en mer ingående beskrivning av de- ras innebörd. Ett försök till precisering kommer därför att ges i detta ap- pendix.

Vår diskussion av innebörden av allokerings—, tillväxt-, stabiliserings— och fördelningsmålen kommer att baseras på den s.k. välfärdsekonomiska teoribildningen. Det grundläggande för denna är att den tar sin utgångs- punkt i situationen för de enskilda individerna i ekonomin och hur de själva värderar denna. Varje individ i ekonomin antas ha ett preferenssy- stem (eller en nyttofunktion) som omfattar alla de olika förhållanden han faster avseende vid. Det innebär att individen kan rangordna olika alterna- tiva situationer, dvs. avgöra vilka han upplever som bättre och sämre. ln- dividens välfärd kan påverkas av en hel rad olika förhållanden. Han kan förmodas fasta avseende vid sin konsumtion av olika varor och tjänster, men också vid t.ex. anställningstrygghet, arbetsmiljö. medbestämmande på arbetsplatsen osv. Av de faktorer som han faster avseende vid är det emellertid enbart vissa som också ingår i bruttonationalproduktbe-

greppet.'

Allokerings- och tillväxtmålen

Allokeringsmålet kan sägas bestå i att man försöker fördela de tillgängliga resurserna i ekonomin på ett sådant sätt att man i viss mening maximerar den sammanlagda nyttan för individerna i ekonomin. Ett sådant läge är uppnått då man inte genom att omfördela resurserna kan öka nyttan för nå- gon individ utan att den samtidigt försämras för någon annan och den förra

1 Formellt kan vi formulera det på följande sätt:

u.- = u. (x., X=, . . . xn. y.. ya. . . .ym) där

ui : individ izs nyttonivå Xx. . . . x,, = faktorer som individen fäster avseende vid och som ingåri BNP— begreppet yi, . . . ym = övriga faktorer som individen fäster avseende vid

individens betalningsvillighet för sin nyttoökning inte är tillräcklig för att kompensera den andre för hans nyttoförlust.'

Allokeringsmålet består enligt detta synsätt inte i att allokera resurserna i ekonomin på ett sådant sätt att bruttonationalprodukten maximeras.2 Detta skulle vara fallet endast om de enskilda individerna fäste avseende enbart vid de faktorer som registreras i bruttonationalprodukten, dvs inte var villiga att avstå något av dessa för att uppnå en ökning i andra faktorer. Samtidigt är det emellertid klart att det kan finnas skäl att speciellt studera förhållandena vad gäller de komponenter som ingår i bruttonationalpro— duktbegreppet.

Ett sådant skäl kan vara att man för dessa komponenter har en klarare uppfattning om hur individerna i ekonomin värderar dem. För marknads- bestämda varor och tjänster har individerna genom sitt efterfrågebeteende och de därigenom uppkomna marknadspriserna visat hur mycket av en viss tjänst eller vara som de på marginalen är villiga att ge tipp för att erhål— la ytterligare enheter av andra varor eller tjänster. För varor och tjänster inom den offentliga sektorn har man också via olika politiska beslut tving— ats på ett explicit sätt fastställa hur mycket man är villig att avstå från av en viss offentlig tjänst eller vara för att få mer av andra.

Ytterligare ett skäl att fästa speciellt avseende vid de komponenter som ingår i bruttonationalprodukten är att det enbart är vissa av dessa som man kan utnyttja för utbyte med andra ekonomier. dvs. för att betala för den import av utländska varor och tjänster som man önskar ha. Till detta kom- mer att beskattningen i en ekonomi. och därmed möjligheten till omfördel— ning mellan olika individer, är baserad på de välfärdskomponenter som in- går i nationalinkomstbegreppet.

Tillväxtmålet är nära förknippat med allokeringsmålet. Målsättningen är här att söka öka den sammanlagda nyttan för individerna i ekonomin över tiden på bästa möjliga sätt. Dvs. det rör sig om att i en viss tidsperiod för— dela resurserna i ekonomin på ett sådant sätt att man i senare tidsperioder kan få en ökad produktion av de faktorer som individerna läster avseende vid. Därvid gäller för det första att resursfördelningen bör vara effektiv. dvs. vara sådan att man inte genom att omfördela resurserna kan nå en högre sammanlagd nyttonivå i någon tidsperiod titan att samtidigt minska den i någon annan tidsperiod. Till detta kommer ett avvägningsproblem mellan olika tidsperioder som innebär att man tvingas väga en snabbare nyttoökning i framtiden mot en lägre nyttonivå i nutiden. dvs. man är

' Dvs allokeringsmålet kan formellt fori'nuleras på följande sätt: N

Maximera 2 ui(x1, xz, . . . x", y,. yg, . . .ym) i=1 där i: 1, . . . N utgör antalet individer i ekonomin. Även förändringar som medför en försämring för vissa individer har här setts som positiva totalt sett om förbättringarna för andra är tillräckligt stora för att i princip räcka till att kompensera de förlorande. Se också Niklasson, H: ”Cost-benefit-analys i teori och praktik”, Samhällsvetenskapliga studier från Växjö, Serie Bl, kapitel 2. 2 Jämför Harald Niklassons diskussion av vad som bör ingå i en samhällsekonomisk cost-benefit-analys i SOU 1974129. kapitel 4.

tvungen att bestämma vilka ppoffringar man är villig att göra i nuläget för att få en snabbare nyttoökning senare. Tillväxtmålet kan således inte tol— kas som att man vill försöka maximera tillväxttakten i ekonomin. utan sna— rare som att man på mest effektiva sätt vill söka nå den utveckling över ti- den av den sammanlagda nyttan i ekonomin vilken man föredrar.

Avvägningen mellan nutid och framtid kan vara besvärlig genom att det kan vara speciellt svårt att skaffa sig en riktig uppfattning om konsekven— serna i framtiden av olika resursfördc'lningsalternativ i nutiden. De nutida kostnaderna för en omfördelning av resurserna är ofta lätta att se under det att de framtida vinsterna kan vara svårare att få en klar bild av.

Även vad gäller tillväxtmålet kan det vara av speciellt intresse att stude— ra utvecklingen vad gäller de komponenter som registreras i bruttonatio- nalprodukten. Men det är samtidigt klart att detta inte utgör ett välfärds- mått, En ökning av dessa komponenter kan ju vara kombinerad med an- tingen en ökning. minskning eller ett oförändrat läge vad gäller andra fak- torer som individerna i ekonomin faster avseende vid.

Fördel/ringar)?åla!

[ diskussionen av allokeringsmålet ovan antog vi att man försökte maxime- raden sammanlagda nyttan för individerna i ekonomin, där de enskilda in— dividernas nyttonivå tilldelats samma vikt. Man kan emellertid också ha speciella målsättningar när det gäller fördelningen mellan olika individer av olika vältärdskomponenter och därmed av deras nyttonivåer. Bakgrun- den kan t.ex. vara att olika individer eller grupper av individer är olika ut- rustade med resurser av olika slag (medfödda eller förvärvade) och att man vill kompensera för detta eller att man anser att utfallet i ekonomin innebär att de får alltför läg avkastning på sina resurser. t. ex. på grund av diskrimi- nering på arbetsmarknaden. strukturomvandling som drabbar vissa grup- per eller regioner osv. Fördelningsmålsättningarna kan man t. ex. uttrycka genom att tilldela nyttoförändringar för olika individer (eller grupper av in- divider) olika vikt? Det innebär att man ser en förändring som medför en lika stor nyttoförbättring för en individ i den grupp som man vill fördel— ningsmässigt gynna som nyttoförsämring för en individ i en annan grupp, som en välfärdsförbättring för samhället. Även här gäller att det kan vara av speciellt intresse att studera fördelningen av de varor och tjänster som ingår i bruttonationalprodukten. Olika vikter för olika individer innebär här att man är villig att betala en förbättring i inkomstfördelningen med en viss nedgång i bruttonationalprodukten.

Sambandet mellan arbetsmarknadspolitiska åtgärder och fördelningsmä- let är av två slag. För det första kan arbetsmarknadspolitiska åtgärder i vis- sa fall direkt motiveras med att man önskar påverka fördelningen på visst sätt. För det andra gäller att arbetsmarknadspolitiska åtgärder som vidtas främst av andra skäl (t ex av allokerings- eller stabiliseringsskäl) i allmän- het också kan väntas ha fördelningsmässiga konsekvenser.

' Dvs. formellt skulle man nu i stället söka maximera:

N .

2 a.- u,-(x,, . . . x,,, y,, . . .y,,,) där a,- : individ izs vikt irl

2 Vi betraktar således inte konjunkturarbets- löshet och inflation som direkt ingående i en samhällelig väl- färdsfunktion. utan härleder välfärdseffek- terna för samhället utifrån effektema av inflation och konjunk- turarbetslöshet på de komponenter som kan tänkas ingå i indivi-

dernas nyttofunktioner. Se också Tobin. J: "lnflationsbekämpning till varje pris?". Ekonomisk Debatt l977: l.

' Det föreligger emel- lertid en hel rad in- stitutionella och andra hinder för en fullstän- dig anpassning till en förväntad inflations— takt. vilket gör att även förväntad infla- tion kan ha påtagliga välfärdseffekter under lång tid.

Stabiliseringsmålel

Stabiliseringsmålet berör dels frågan om att i största möjliga utsträckning undvika fluktuationer i kapacitetsutnyttjandet i ekonomin, dels frågan om prisstabilitet i ekonomin.

Vad gäller kapacitetsutnyttjandet inses det lätt att det kommer att upp- stå välfärdsförluster om ekonomins arbetskraftsresurser är dåligt utnyttja- de under vissa tidsperioder. Det innebär nyttoförluster i form av arbetslös— het och därmed förknippat produktionsbortfall samt bortfall av andra väl- tärdskomponenter förknippade med att ha ett arbete (anställningstrygghet, internutbildning etc.).2 Samtidigt kan det också vara så att nyttoförlusterna förknippade med ett lågt kapacitetsutnyttjande i ekonomin i speciellt hög grad drabbar redan tidigare missgynnade grupper. dvs. dessa nyttoförlus— ter bör tilldelas en relativt sett hög vikt vid en värdering av samhällets väl- färdsförluster från t. ex. konjunkturarbetslöshet. Även här kan det vara av speciellt intresse att mäta det produktionsbortfall som är förknippat med det dåliga kapacitetsutnyttjandet, men välfärdsförlusterna för samhället kan således vara större än detta genom en ofördelaktig fördelning av för- lusterna och genom bortfall av andra välfärdskomponenter än de som mäts via bruttonationalprodukten. Vad gäller bristande prisstabilitet är välfärdseffekterna oklarare och mer omdiskuterade. Ekonomer brukar här skilja mellan effekterna av förvän- tad och icke förväntad inflation. Vad gäller fullständigt förväntad inflation brukar man hävda att välfärdsförlusterna skulle vara små och att individer- na i ekonomin kan väntas anpassa sig till den förväntade inflationstakten så att det reala utfallet i ekonomin i stort sett blir detsamma som i en eko— nomi med prisstabilitet.l lcke förväntad inflation skulle däremot ha mer påtagliga välfärdseffekter. dels genom att den kan leda till en felaktig re- sursallokering i ekonomin, dels genom att den kan medföra betydande in- komstomfördelningseffekter mellan olika individer eller grupper av indivi- der i ekonomin.

Oberoende av huruvida ekonomernas analys av välfärdseffekterna av inflation är korrekt och fullständig eller ej, så förefaller det vara så att poli- tiker och allmänhet anser att bn'stande prisstabilitet (hög. fluktuerande el- ler accelererande inflationstakt) ger upphov till negativa effekter av olika slag för samhället som helhet. I en öppen ekonomi av Sveriges typ kan det- ta delvis ha samband med att en inflationstakt som är alltför hög ijämförel- se med andra länders vid fasta växelkurser tenderar att ge upphov till ett underskott i bytesbalansen. Välfärdsförlusterna från inflation skulle såle— des delvis bestå av de välfärdsförluster som är förknippade med återstäl- landet av yttre balans.

4. Arbetsmarknad och arbetsmarknadspolitik — en teoretisk beskrivning1

I kapitel 3 har vi konstaterat att arbetsmarknadspolitikens uppgift är att hjälpa till att nå en bättre måluppfyllelse för ekonomin. Det finns ett stort antal arbetsmarknadspolitiska åtgärder som kan användas för detta ända- mål och problemet är att finna den kombination och omfattning av olika ty- per av ingripanden som på bästa sätt kan väntas ge de eftersträvade effek- terna. Vid utformningen av arbetsmarknadspolitiken behövs för det första en uppfattning om hur arbetsmarknaden kan väntas fungera utan arbets- marknadspolitiska ingripanden. för det andra en uppfattning om vilka ef- fekter olika typer av ingripanden kan väntas ha och för det tredje en upp- fattning om storleken på dessa effekter vid en viss dimensionering av den aktuella arbetsmarknadspolitiska åtgärden.

Vi skall ägna detta kapitel åt att. utifrån teoretiska utgångspunkter. dis- kutera de två första av dessa frågeställningarna. Vi inleder med att i avsnit- ten 4.1—4.4 diskutera några olika aspekter av arbetsmarknadens funk— tionssätt. Mot denna bakgrund diskuterar vi därpå i avsnitt 4.5 hur arbets— marknadspolitiken kan tänkas gripa in i och modifiera detta funktionssätt.

4.1. Arbetsmarknaden som ett dynamiskt system

Arbetsmarknaden kan ses som ett sammanhängande system av bestånd och flöden av arbetskraft och platser, vilket befrnner sig i ständig föränd- ring. Arbetsmarknaden kan delas upp i en extern arbetsmarknad och i in- terna arbetsmarknader, dvs. "arbetsmarknader” som finns inom företa— gen och där man internt utbildar, omplacerar och befordrar arbetskraft. Fi- gur 4.l illustrerar denna modell över arbetsmarknaden.2 Vid en viss tidpunkt kan individerna i ekonomin vara ”utanför arbets- kraften”. ”arbetslösa" eller "sysselsatta”. Till vilken grupp en viss indi- vid kan hänföras bestäms av operationella definitioner av begreppen ”ar— betslösa", ”sysselsatta" etc.3 De tillgängliga platserna i ekonomin kan på motsvarande sätt befinna sig i beståndet "externa lediga platser", i bestån- det "interna lediga platser" eller i beståndet "besatta platser".4 Under nästa tidsperiod kommer emellertid vissa av individerna och platserna att byta arbetsmarknadsstatus, dvs. det kommer att uppstå flöden av viss storlek mellan de olika bestånden på arbetsmarknaden. Det kommer t. ex. att finnas flöden ut ur och in i arbetslöshet. Arbetslöshetstalet i ekonomin kommer att bestämmas dels av storleken på inflödena i arbetslöshet. dels

' Detta kapitel har skri— vrts av forskarassistent lnga Persson-Tanimura.

'-' Modellen och figuren har redan tidigare an- vänts av EFA vid en diskussion av arbets- förmedlingens samhälls— ekonomiska roll. se SOU 1974129. kapitel 5.

3 Det finns interna— tionella rekommenda- tioner om hur de olika begreppen bör definie- ras och de begrepp som används i de svenska arbetskraftsundersök— ningarna (AKU) svarar i stort mot dessa re— kommendationer. För en beskrivning av begrep- pen i AKU. se kapitel 14.

" Platsbegreppen är besvärligare än arbets- kraftsbegreppen och det finns inga etablerade operationella defini- tioner på vad en ledig plats är. För en dis— kussion utifrån den svenska vakansstatis- tiken, se kapitel 14.

Extern arbetsmarknad

Utanför arbetskraften

| | | I | I 0) m | 0- E i % | L | (5 (B |. .a ' & Arbetsmark— a b "E : :3 c d | nadsutbild- 2 E ...g, ny..- 5 : g | ning etc 2 | : o m 9 | 3: l ., e l 0. | .te ' l 9 h I | Arbetslösa ' l m I , E' | "U l—'—' 3 Extern J 2 matchning _ | 5 e 'i LU n ' ' f l I ' l l ' embxtesäenge m I . k | & il Före , ”_ Omstruktu- 5 rering och l 0 & bortfall av platser _ L___._l_____ |

Interna Ie- diga platser

Figur4.l

Internt an— ställda

intern matchning

Interna arbets— marknader

av hur länge individerna förblir arbetslösa (dvs av storleken på utflödena ur arbetslöshet).' Flödet av individer in i beståndet arbetslösa kommer dels från beståndet utanför arbetskraften (ny- och återinträdande i arbets- kraften). dels från beståndet sysselsatta (frivilliga och ofrivilliga avgångar). De som av olika orsaker träder in i beståndet arbetslösa blir kvar där me- dan de skaffar sig information. söker arbete och sluter anställningsavtal. När de matchats ihop med en ledig plats går de över till beståndet syssel- satta. Andra arbetslösa finner kanske inte något arbete som de vill ha. För dessa individer sker utflödet ur arbetslöshet genom att de utträder ur ar- betskraften.

På motsvarande sätt kommer arbetskraftstalen. dvs. andelen individer som befinner sig i arbetskraften (antingen är sysselsatta eller arbetslösa). att bero dels på storleken på inflödena in i arbetskraften. dels på hur länge individerna stannar kvar i arbetskraften.

4.l.l Stora och ständiga bruttofiöden

Ett första riktigt faktum vad gäller arbetsmarknadens funktionssätt är så- ledes att det är mycket stora bruttoflöden av arbetskraft och lediga platser som årligen äger rum på arbetsmarknaden.2 Efterfrågan på varor och tjäns- ter ändrar omfattning och inriktning. produktionstekniken förändras och detta påverkar arbetskraftsefterfrågans omfattning och inriktning. Utbuds- sidan förändras på likartat sätt. Den demografiska utvecklingen leder till att nya individer träder in i arbetskraften och till att andra träder ut; för— ändringar i individernas kunskaper och preferenser leder till att de omprö- var sina arbetsmarknadsbeslut osv. På detta sätt uppkommer stora och ständiga flöden av arbetskraft och lediga platser på den externa arbets- marknaden. Vid varje tidpunkt kommer det också att finnas ett bestånd av arbetslösa och ett bestånd av lediga platser. men det rör sig inte om en li- ten grupp av arbetslösa respektive lediga platser som består över tiden. utan om en stor mängd arbetslösa och lediga platser som mer eller mindre snabbt passerar genom bestånden. Som exempel kan nämnas att det ge- nomsnittliga antalet individer (i åldern 16—64 år) i beståndet arbetslösa un- der l976 var ca 65 000 personer. under det att ca 250000 personer var ar- betslösa någon gång under [976 På motsvarande sätt var totala antalet hos arbetsförmedlingen nyanmälda lediga platser under 1976 ca 690000. under det att det genomsnittliga antalet lediga platser i beståndet endast var ca 46000. De nettoförändringar man observerar på arbetsmarknaden (t.ex. förändringar i antalet sysselsatta inom olika näringsgrenar. förändringar i arbetslöshetstalen. i arbetskraftstalen osv.) uppkommer således inom ra- men för betydande bruttoflöden av arbetskraft och lediga platser. Åtgärder som på ett relativt marginellt sått påverkar och styr bruttorörlighetens in— riktning kan således mycket väl vara tillräckliga för att åstadkomma de 'Föf en närmare diS- netmföritndringar som är önskvärda på arbetsmarknaden. Men samtidigt ä;;(sjipgealvagiettgåam— & mmm att. alltid. pagaende stora bruttoflödena att innebära att arbets- marknadspolitiken ständigt ställs inför nya uppgifter. Det rör sig t ex inte 2 För en beSkfiYning om att försöka lösa problemen för ett visst bestånd av arbetssökande och Så åtårslålgåägzlgegen lediga platser. utan om att ta hand om problemen för ett kontinuerligt flöde kapitel 6.

av arbetssökande och lediga platser. En viktig indikator på hur väl man lyckas kommer därmed att bli hur länge olika individer förblir kvar i en viss situation.

4.1.2. Arbetslöshetstalet vid "balans”

Antag att det sedan en tid tillbaka råder ett efterfrågetryck i ekonomin som svarar mot en ungefärlig balans på arbetsmarknaden.' Mot detta balanslä- ge svarar då en ”normal" storlek på de olika bruttoflödena på arbetsmark- naden. T.ex. bör inflödena i arbetslöshet och utflödena ur arbetslöshet ungefär ta ut varandra. så att arbetslöshetstalet förblir ungefär oförändrat. Enligt traditionell terminologi skulle detta arbetslöshetstal närmast svara mot det man brukar kalla friktions- och strukturarbetslöshet."—' 1 den fort- satta framställningen kommer vi att kalla det ”arbetslöshetstalet vid ba— lans".

Bestämningsfaktorerna bakom flödena på arbetsmarknaden är av många olika slag såsom t ex befolkningstillväxtens storlek. utbildningssystemets utseende. regler för pensionering och för arbetslöshetsunderstöd. produk- tionsteknikens och varuefterfrågans utveckling. formerna för lönebildning- en på arbetsmarknaden. effektiviteten i sökprocesserna på arbetsmarkna— den osv. Eftersom dessa bestämningsfaktorer ständigt förändras över ti- den. så kommer också de flöden. och därmed det arbetslöshetstal. som är förknippat med balans i ekonomin att förändras över tiden. Vidare gäller att man genom t.ex. arbetsmarknadspolitiska åtgärder kan vilja söka på— verka flödena vid balans. dvs. bland annat söka påverka friktions— och strukturarbetslöshetens omfattning.

' Det är problematiskt att ange någon exakt definition på ett sådant balansläge. Ett förslag kan sägas vara vad som benämnts "det naturliga arbetslöshetstalet". se Friedman, M: "The Role of Monetary Policy”. American Economic Review. vol 58. mars 1968. 3. I— 17. Friedman definierar där begreppet på följande sätt:

"The 'natural rate of unemployment'. in other words. is the level that would be ground out by the Walrasian system ofgeneral equilibrium equations. provided there is imbedded in them the actual structural characteristics ofthe labor and commodity markets. including market imperfections. stochastic variability in demands and supplies, the cost of gathering information aboutjob vacancies and labor availabili— ties, the costs of mobility. and so on." Detta kan närmast sågas svara mot ett jäm— viktsläge i en ekonomi med informations- och transaktionskostnader. För en kritisk granskning av begreppet se Tobin, J: "Inflation and Unemployment”. American Economic Review. vol 62. mars 1972. 5 I— 18. Friedmans definition av "the natural rate of unemployment” utgör således ett förslag till definition av ett balansläge på arbetsmarknaden. men det baseras på en typ av allmänjämviktsmodeller som ännu ej existerar. Han har därför i allmänhet använt sig av en annan definition av "the natural rate of unemployment", nämligen att det är det arbetslöshetstal vid vilket. om det upprätthålls, inflationstakten inte visar tendenser vare sig att öka eller mins- ka (inflationstakten kan således mycket väl vara positiv). Det centrala i balansbe- greppet kan sägas vara att man önskar skilja ut den del av arbetslösheten som har en real, allokeringspolitisk bakgrund från den del som har med Stabiliseringspolitiska problem att göra. Arbetslöshetstalet vid balans behöver däremot givetvis inte vara "naturligt" i betydelsen samhällsekonomiskt optimalt. Tvärtom kan det vara moti- verat att med bl a olika typer av arbetsmarknadspolitiska åtgärder söka underlätta arbetsmarknadens funktionssätt så att arbetslösheten vid balans blir så låg som möj- ligt. Se vidare avsnitt 4.5. l.

2 Se vidare avsnitt 4.3 i detta kapitel.

4.1.3. Verkningarna av en ändring i den totala efterfrågan

Antag nu att det totala efterfrågetrycket i ekonomin förändras. Efterhand kommer då också flödena på arbetsmarknaden (och därmed bestånden) att förändras. Anpassningen till en ökning av den totala efterfrågan på varor och tjänster kan till en början ske huvudsakligen genom att befintlig arbets- kraft utnyttjas på ett effektivare sätt. genom att den ofrivilliga avgången minskas osv. Efterhand kommer efterfrågeökningen emellertid. om den förväntas bestå under viss tid. också att leda till nyrekrytering (netto) av arbetskraft. dvs leda till en ökning av inflödet av externa lediga platser. Reaktionen på en ökning av den totala efterfrågan i ekonomin blir således beroende dels av hur arbetsgivarnas och arbetstagarnas förväntningar ser ut. dels av hur utgångsläget i ekonomin ser ut. På motsvarande sätt kan an— passningen till en minskning av den totala efterfrågan ske gradvis och bero på hur förväntningarna ser ut. Arbetsgivarna kan börja med att inte längre ersätta frivillig avgång. vilket innebär att inflödet av lediga platser mins- kar. Efterhand kan de emellertid också behöva anpassa sig genom att öka den ofrivilliga avgången. dvs öka inflödet i arbetslöshet.

Anpassningen till en ändring i det totala efterfrågetrycket i ekonomin kan således efterhand väntas ge utslag i en förändring av inflödet av exter- na lediga platser och av inflödet i arbetslöshet. Detta kan i sin tur väntas påverka arbetslöshetstiderna. antalet ombytessökande etc etc. Dvs änd- ringen i det totala efterfrågetrycket kommer efterhand att fortplanta sig ge- nom hela arbetsmarknadssystemet. påverka arbetsgivarnas och arbetsta- garnas beslut och därmed storleken på olika flöden och bestånd på arbets- marknaden. Förutom flödenas och beståndens storlek kan också deras kvalitativa karaktär förändras. dvs. till exempel antalet arbetstimmar per vecka ändras för de sysselsatta osv. Anpassningen och de effekter den ger upphov till kan väntas uppvisa ett visst tidsmönster.

Anpassningen till en ändring i den totala efterfrågan kan väntas ta for- men dels av kvantitetsförändringar. dvs. ändringar i t. ex. antalet syssel— satta. antalet arbetslösa. i varulagrens storlek. i leveranstidernas längd osv.. dels av pris- och löneförändringar. Till en början kan anpassningen på arbetsmarknaden främst ta formen av kvantitetsförändringar. men ef- terhand kan en efterfrågeförändring också väntas ge allt större utslag i Iö- neförändringar. Det är en utveckling av detta slag med kvantitets— och Iö- neanpassningar genom hela arbetsmarknadssystemet (och övriga markna- der) som ligger bakom det som empiriskt observerats som kortsiktiga och långsiktiga s. k. Phillipskurvor för en ekonomi.'

Både för en analys av arbetslösheten vid balans i ekonomin och för en analys av verkningarna av en ändring i efterfrågetrycket i ekonomin. dvs för problem rörande konjunkturarbetslöshet och inflation. har vi funnit att det är av värde att se arbetsmarknaden som ett sammanhängande system i ständig förändring och att studera hur flödena och bestånden på arbets- marknaden ser ut och påverkar varandra. I avsnitt 4.3 nedan skall vi åter- komma till problemen kring arbetsmarknadsflödena och arbetslöshetstalet vid balans och i avsnitt 4.4 återkommer vi till problemen kring arbetslöshet och inflation. Innan dess skall vi emellertid. i avsnitt 4.2. diskutera bak- grunden till och effekterna av långsiktiga anställningskontrakt och interna

' ' ' 4.4. arbetsmarknader. Se v1dare avsnitt

' I kapitel 6 kommer vi att med empiriska data söka belysa denna utveckling.

2 För en utförligare framställning och för litteraturhänvisningar se Persson-Tanimura. I: "Arbetsmarknad och information". stencil. Nationalekonomiska in- stitutionen. Göteborgs universitet. november l976.

4.2. Långsiktiga anställningskontrakt och interna arbetsmarknader

En av bestämningsfaktorerna bakom arbetsmarknadsflödenas utseende är omfattningen av och utseendet på de interna arbetsmarknaderna. dvs. de "arbetsmarknader” som finns inom företagen och där man internt utbil- dar. omplacerar och befordrar arbetskraft. Ju mer av arbetskraftsrörlighe— ten som sker via de interna arbetsmarknaderna. desto mindre kommer flö- det av externa lediga platser och flödet av ombytessökande och tidigare sysselsatta arbetslösa arbetssökande som söker nytt arbete på den externa arbetsmarknaden att bli. Även sammansättningen på de externa lediga platserna och de externt arbetssökande kan väntas påverkas: det blir i större utsträckning vissa typer av arbeten och vissa typer av arbetssökan- de (t.ex. ny- och återinträdande i arbetskraften) som kommer att återfin- nas på den externa arbetsmarknaden och söka lösa sina arbetsmarknads- problem via extern matchning. Utvecklingen vad gäller de interna arbets- marknaderna är således viktig för att man skall förstå den utveckling som äger rum på den externa arbetsmarknaden. En förändring på den svenska arbetsmarknaden förefallerjust ha varit att arbetskraftsomsättningen min— skat. vilket kan ses som ett tecken på att de interna arbetsmarknadernas betydelse ökat.l Detta leder i sin tur till att även en anpassning av arbets— marknadspolitiken kan komma att behövas. Då problematiken kring de in- terna arbetsmarknaderna förefaller vara central för en förståelse av ut- vecklingen på den svenska arbetsmarknaden kommer vi i detta avsnitt att kortfattat diskutera dels uppkomsten av. dels tänkbara effekter av mer långsiktiga anställningskontrakt och interna arbetsmarknader.

Diskussionen bygger på de kontraktmodeller över arbetsmarknaden och arbetstagarnas och arbetsgivarnas beteende på denna marknad vilka ut— vecklats under senare år.2 Det rör sig om en teoriutveckling som fortfaran- de beflnner sig i ett starkt utvecklingsskede och den här gjorda presentatio- nen av teorin och några av dess implikationer bör ses i detta perspektiv. Vi har emellertid gjort bedömningen att teorin redan på sitt nuvarande stadi- um kan lämna ett bidrag till förståelsen av bakgrunden till och tänkbara konsekvenser av en utveckling mot en mer långsiktig bindning mellan ar- betsgivare och arbetstagare. De från teorin härledda hypoteserna om olika företeelser på arbetsmarknaden bör givetvis senare testas mot den empi- riskt observerade. faktiska utvecklingen.

4.2.l En teoretisk förklaring till uppkomsten av långsiktiga kontrakt

I traditionell arbetsmarknadsteori brukar man utgå från en enkel modell över hur arbetskraftsutbudet bestäms. där arbetstagaren enbart har att be- sluta hur mycket han önskar arbeta under olika tidsperioder. vid givna lö- ner och priser. I verkligheten står emellertid arbetstagaren inför ett betyd- ligt mer komplicerat beslutsproblem. För det första har han inte fullständig information om nuvarande och framtida löner och andra anställningsvill- kor och för det andra finns det transaktionskostnader förknippade med att

byta arbetsgivare mellan olika tidsperioder (kostnader för att finna. söka och sluta avtal om en ny anställning. flyttkostnader etc.). Vidare kan bris- ten på information medföra att icke-jämviktstillstånd på arbetsmarknaden inte alltid kommer att snabbt rättas till. Detta medför att osäkerhet uppstår om huruvida arbetstagaren kan få avsättning för sin arbetskraft i alla tids- perioder. även om han utbjuder den till rådande marknadslön.

Mot en sådan bakgrund är det naturligt att arbetstagaren kan väntas leta efter olika metoder att minska osäkerheten och hålla nere sina informa— tions- och transaktionskostnader. En metod kan vara att söka sluta kon- trakt rörande sina anställningsförhållanden med en viss arbetsgivare. med kontraktvillkor som reducerar osäkerheten och håller nere transaktions- kostnaderna och som samtidigt ger arbetstagaren bästa möjliga kombina— tion vad gäller de övriga faktorer som han fäster avseende vid (t. ex. lön. arbetstidens längd och förläggning. medbestämmande etc.). Utbudet på ar- betsmarknaden skulle således i stället bestå av ett antal efterfrågade kon- trakt (explicita eller implicita) i flera dimensioner.

Arbetsgivarens beslutsproblem på arbetsmarknaden är på likartat sätt mer komplicerat än vad den traditionella arbetsmarknadsmodellen visar. Även han står inför osäkerhet och transaktionskostnader. Han känner inte sina varu- och faktorpriser och avsättningsmöjligheter i olika tidsperioder och han kan vara osäker om egenskaperna hos olika arbetstagare. Vidare kan han vara intresserad av att arbetskraften besitter eller skaffar sig vissa färdigheter och kunskaper. Det kan också finnas transaktionskostnader för arbetsgivaren. t.ex. i form av kostnader för att sluta nya kontrakt i varje tidsperiod och för att byta arbetstagare mellan olika tidsperioder. Även för arbetsgivaren kommer att gälla att kortsiktiga kontrakt i allmänhet inte är optimala. Dels tar de inte hänsyn till hans egna informations- och transak- tionskostnader. dels tar de inte hänsyn till arbetstagarnas preferenser vad gäller kontraktstruktur på arbetsmarknaden. Även för arbetsgivaren kan det därför vara optimalt att erbjuda (efterfråga) en annan kontraktstruktur. Även efterfrågan på arbetsmarknaden kan därför väntas ta formen av ett antal erbjudna (efterfrågade) kontrakt (explicita eller implicita) i flera di- mensioner.

Vilken kontraktstruktur som slutligen kommer att etableras på arbets- marknaden kommer att bero på en samverkan mellan de kontraktvillkor som efterfrågas (utbjuds) av arbetstagarna och de kontraktvillkor som ef— terfrågas (utbjuds) av arbetsgivarna. Detta utvidgar utfallet på arbetsmark- naden från att bestå endast av en lön motsvarande värdet av marginalpro- dukten under en tidsperiod till att kunna bestå också av t ex etablerandet av olika institutionella förhållanden. kontraktklausuler rörande uppsäg- ningstider. riskdelning etc. Den på detta sätt etablerade institutionella strukturen och kontraktstrukturen kan i sin tur väntas påverka arbets- marknadens funktionssätt i olika avseenden.

Bestämningsfaktorerna bakom kontraktvillkoren kan väntas vara av en rad olika slag. Vad gäller arbetstagaren kan hans efterfrågan på olika kon- traktvillkor antas bestämmas av hans preferenser. av hans resurser och av hur hans informations- och transaktionskostnader ser ut. Arbetstagare som skiljer sig åt i dessa avseenden skulle således också efterfråga olika kontraktvillkor. t.ex. skulle individer med höga flyttkostnader av olika

' Vissa egenskaper hos interna arbetsmarknader kan således tolkas som ett sätt att indirekt

få fram långsiktiga kontrakt. Se vidare Persson-Tanimura (l976).

slag. allt annat lika. efterfråga relativt sett mer anställningstrygghet i sina kontrakt. Vad gäller arbetsgivaren skulle ett likartat förhållande gälla: hans efterfrågan på (utbud av) olika kontraktvillkor kan antas återspegla de kostnader och intäkter som han bedömer olika kontraktvillkor kommer att medföra för honom. Således kan t. ex. hans informations- och transak— tionskostnader och avsättningsförhållandena (tillväxt. konjunkturkänslig— het) på den marknad han producerar för väntas vara av betydelse för vilka kontraktvillkor han önskar (eller är villig att erbjuda). Arbetsgivare med höga rekryterings- och upplärningskostnader skulle t. ex.. 'allt annat lika. vara mer intresserade av kontraktvillkor som kan leda till längre anställ- ningstider. arbetsgivare med hög konjunkturkänslighet på sin produkt- marknad önska kontraktvillkor anpassade för detta osv.

Vi har hittills diskuterat som om det stod arbetsgivarna och arbetstagar- na fritt att själva välja kontraktstruktur. I själva verket finns det emellertid lagstiftning som kan utesluta detta. Speciellt gäller på arbetsmarknaden att arbetsgivaren inte kan förvärva äganderätt till arbetstagaren och dennes humankapital. Detta innebär bl.a. att arbetsgivaren i allmänhet inte kan göra långsiktiga avtal lagligen bindande. I de lägen där arbetsgivaren skulle önska ett långvarigt kontrakt får han i stället genom andra kontraktvillkor (möjligheter till befordran. anställningstrygghet knuten till anställningstid osv.) söka skapa motiv för arbetstagaren att stanna kvar.!

Kontrakten och kontraktvillkoren behöver inte heller alltid vara explici- ta eller lagligen bindande. När vi i fortsättningen talar om kontrakt och kontraktvillkor inbegriper vi i detta även vad som kan kallas implicita kon— trakt och kontraktvillkor. dvs. förpliktelser och förväntningar som arbets— tagaren respektive arbetsgivaren upplever sig ha i samband med en anställ— ning bl a utifrån vad som är praxis och ”normalt” beteende på arbetsmark- naden ifråga.

Förändringar i de bakomliggande faktorer som bestämmer den av ar— betstagarna respektive arbetsgivarna önskade kontraktstrukturen kan vän- tas leda till förändringar även i de faktiskt rådande (explicita eller implici- ta) kontraktvillkoren på arbetsmarknaden. Vi är speciellt intresserade av kontraktens varaktighet och av kontraktvillkor förknippade med interna arbetsmarknader (det vill säga t. ex. möjligheter till intern befordran. ut— bildning. löneutveckling över tiden etc.). Vår tolkning av den utveckling som förefaller ha ägt rum på den svenska arbetsmarknaden skulle således vara att man av olika anledningar. både från arbetsgivar— och arbetstagar- håll. under senare år ökat sin efterfrågan på (sitt utbud av) mer långsiktiga anställningskontrakt och att detta gett utslag bl. a. i minskad arbetskrafts-

omsättning. De förändringar i bakomliggande bestämningsfaktorer som orsakat den-

na utveckling kan ha varit av många olika slag. Genom att arbetstagarnas ”inkomst” ökat över tiden kan de ha haft råd att ”köpa mer” av alla olika välfärdskomponenter. inklusive anställningstrygghet (dvs. längre kon- trakt). Vidare kan det relativa priset på olika typer av kontraktvillkor ha förändrats för arbetstagarna. t. ex. genom att enbart vissa välfärdskompo- nenter (t.ex lön) och ej andra (t. ex. anställningstrygghet) beskattas. Till detta kommer faktorer som kan ha ökat värdet av långsiktiga kontrakt och interna arbetsmarknader för arbetstagarna. t. ex. en ökning av deras po-

tentiella informations- och transaktionskostnader vid byte av arbetsgivare. Det kan röra sig om ökade flyttkostnader p. g. a. att det numera ofta finns två yrkesarbetande i en familj. men också om att byteskostnaderna på den externa arbetsmarknaden kan ha ökat genom att söktiderna blivit längre| och genom att arbetstagaren kan mista förmåner bundna till att han stan— nar kvar på en viss intern arbetsmarknad. Det kan här röra sig om ett slags kumulativ process där framväxten av interna arbetsmarknader fördyrar externa byten och detta i sin tur leder till att interna arbetsmarknader yt- terligare ökar i värde för arbetstagarna och därmed ytterligare ökar i om- fattning. vilket ytterligare minskar den externa rörligheten. I utgångsläget kan det löna sig för de enskilda individerna att värna om just sin interna ar- betsmarknad och försöka stänga ute externa arbetssökande. men slututfal- let när återverkningarna spritt sig genom hela arbetsmarknaden kan tänkas innebära en systemförändring som många upplever som negativ.

På arbetsgivarsidan kan t. ex den investering. i form av utgifter för rek- rytering och upplärning. som arbetsgivaren gör i samband med en anställ- ning ha ökat och detta i sin tur ha medfört att långsiktiga kontrakt och in- terna arbetsmarknader tett sig mer lönsamma. Det kan också ha rört sig om att sektorer (företag) som relativt lätt (dvs. till låg kostnad för arbetsgi- varen) kunnat erbjuda anställningstrygghet och interna arbetsmarknader. dvs t. ex. föga konjunkturkänsliga och expanderande sektorer såsom den kommunala och statliga sektorn. men också t ex stora företag ijämförelse med små företag. ökat sin betydelse i ekonomin och att en anpassning till detta tvingats fram även bland andra sektorer (företag) för att de skall kun- na konkurrera om arbetskraften.

På den svenska arbetsmarknaden har den på detta sätt via "marknaden” (inklusive via kollektivavtal) framvuxna kontraktstrukturen under 1970- talet också kompletterats med olika former av trygghetslagstiftning. dvs. med att restriktioner lagts på vilka kontraktvillkor som är tillåtna i den svenska ekonomin. Även arbetsmarknadspolitiken tycks. som vi skall se i kapitel 5. under 1970-talet ha betonat anställningstryggheten i företagen. De "marknadsgenererade" tendenserna till en mer långsiktig bindning mellan arbetsgivare och arbetstagare har således förstärkts både lagstift- ningsvägen och via direkta ekonomisk-politiska ingripanden. Enligt det i kapitel 3 utvecklade synsättet skulle bakgrunden till detta vara att man härigenom velat söka nå en bättre måluppfyllelse för ekonomin än den av marknaden genererade.

Trygghetslagstiftningen behöver och bör således inte ses som ett kvali- tativt sett nytt inslag på den svenska arbetsmarknaden utan snarare som ett försök att göra kontraktvillkoren på arbetsmarknaden mer lika för olika sektorer och företag. dvs som ett slags utvidgning av en solidarisk lönepo- litik och låglönesatsningar till att också omfatta andra kontraktvillkor än lönen. Liksom lönepolitiken kan den väntas slå relativt sett hårdare mot vissa sektorer. företag och arbetskraftsgrupper. nämligen dem för vilka an- passningen till den enligt trygghetslagstiftningen fastställda kontraktstruk- turen är förknippad med relativt sett höga kostnader.

Låt oss nu utgå från att utvecklingen faktiskt inneburit en mer långsiktig bindning än tidigare mellan arbetsgivare och arbetstagare. Detta kan då också väntas ha en rad olika effekter för arbetsmarknadens funktionssätt.

' Jämför Barrett. N S och Södersten. B: "Un- employment Flows. Wel- fare and Labor Market Efficiency in Sweden and the United States”. Swedish Journal of Economics. vol 77, nr 3. |975. och Persson. I: "The Captive Worker—Some Further Evidence”. Meddelande l975: l0. National- ekonomiska institutio- nen. Lunds universitet.

Vi skall nedan diskutera några tänkbara sådana effekter. Huruvida dessa effekter också faktiskt kunnat observeras. och deras storleksordning. kvarstår att söka fastställa empiriskt.

4.2.2. Några förväntade effekter

En utveckling mot en mer långsiktig bindning mellan arbetsgr. are och ar- betstagare kan. som vi utvecklat ovan. förmodas till väsentlig del har sin förklaring i att man från både arbetsgivar- och arbetstagarhåll upplevt det— ta medföra fördelar av olika slag. De direkta fördelarna är lätta att inse (ökad anställningstrygghet. minskad osäkerhet. lägre transaktionskostna- der. ökade möjligheter till internutbildning och intern befordran etc. ). Lit- vecklingen kan emellertid samtidigt ge upphov till en rad andra effekter. ;o intresse bl.a. från fördelningssynpunkt och för utformningar- av arbet—- marknadspolitiken.

Allokerings- och tillväxtejjekter

Att kontrakten på arbetsmarknaden blir mer långsiktigt-. innebar att alloke— ringen av arbetskraften också kommer att förändras. Arbetskraften kom— mer att fördelas utifrån mer långsiktiga överväganden. Det innebär t. & att nya (långsiktiga) anställningskontrakt bara kommer att slutas da arbets- givaren (och arbetstagaren) bedömer det som lönsamt ur ett mer langsik— tigt perspektiv. Eftcrfrågeökningar (efterfrågeminskningar) som bedöms som tillfälliga (eller osäkra) kommer inte att ge samma utslag i manställ- ningar (avskedanden).

Vidare gäller att omallokering av arbetskraft kan bli sxårarc. !"?etta kan leda till att produktivitetsökningen (och därmed tillväxttakten) | ekonomin blir långsammare. Samtidigt gäller emellertid. som vi diskuterat ovan. att långsiktiga kontrakt och interna arbetsmarknader kan ses som en metod att minska arbetstagarnas och arbetsgivarnas informations— och transak— tionskostnader. Detta innebär att det också finns (IIIN/(('I'i/Iyxl”ISIN!" för- knippade med långa kontrakt och interna arbetsmarknader. något som inte framgår om man jämför med en ”ideal” ekonomi utan inforn'iation-s- och transaktionskostnader. Allokeringsförlttsterna förknippade med langsikti- ga kontrakt kan också väntas bli mindre om omallokering och anpassning är möjlig trots de långsiktiga kontrakten. t. ex. i form av att arbetsuppgif» terna förändras men anställningsförhållandet består. i form av omskolning och vidareutbildning av personalen osv. Anpassningen kan i. ::x ia tunnel. av omflyttning av individuella arbetstagare inom ett toret-ap ) itt tilt.'vzltl'1tl"df produktionsinriktning eller ändring av företaget—. modul—timi—inrii.min:; med behållande av de anställda.

Längre kontrakt kan således också väntas medföra en o..-inn: '.t' 'okadc anpassningsåtgärder av ovanstående slag. Dessa kan tiltkt-mrna rut initiatn av parterna själva. men kan också ske i form av arbetsmarknadspolitiska åtgärder med denna inriktning. Det kan behöx as en utbyggnad ut nya for- mer av anpassningsåtgärder på arbetsmarknaden. vilka innebär att anpass- ningen i ökad utsträckning sker inom företagen via omflyttningar. utbild- ning. nyinvesteringar och ändringar i produktionsinriktningcn i stället för via den externa arbetsmarknaden.

En utveckling mot minskad extern rörlighet kan vidare behöva motver- kas av ökade arbetsmarknadspolitiska insatser för att underlätta frivillig extern rörlighet. dvs. till exempel av ökade flyttnings- och omställningsbi- drag. Detta kan behövas för att hålla nere allokerings- och tillväxtförluster- na men kan också vara motiverat av fördelningsskäl. eftersom den "inlås- ning" som kan bli följden av de interna arbetsmarknaderna annars kan ge upphov till välfärdsförluster för individer som kommit att vantrivas med sin nuvarande anställning.

Fördelningseffekter

Förutom fördelningseffekterna förknippade med den ovan nämnda "inlås- ningen” kan mer långsiktiga kontrakt också ha andra viktiga fördelningsef- fekter. Anpassningsbördan vid en störning. t. ex. i form av en konjunktur- nedgång eller en strukturförändring. kommer nu i större utsträckning att träffa dem som då störningen inträffar inte innehar långsiktiga kontrakt. dvs till exempel individer som är ny- eller återinträdande på arbetsmarkna- den och individer som har en mindre etablerad ställning på arbetsmarkna- den. t.ex. genom att vara sist anställda. De mer långsiktiga kontrakten kan således förbättra situationen för de individer som lyckats sluta sådana. men kan samtidigt innebära att arbetsmarknadssituationen blir svårare för andra grupper (åtminstone tillfälligt).l

Den minskning av risken för t. ex. löneförändringar och arbetslöshet för vissa individer som de mer långsiktiga kontrakten innebär medför att ris- ken i stället i större utsträckning får bäras av arbetsgivarna och av arbets— kraft utan sådana kontrakt. Hur pass allvarliga effekterna för dessa blir kommer emellertid att bero på hur utvecklingen i ekonomin ser ut. Så kommer t. ex. anpassningsbördan att bli speciellt svår då efterfråge- och tillväxtutvecklingen i ekonomin är otillfredsställande. Bristen på arbetstill- fällen kommer då att få bäras av arbetssökande som är ny» eller återinträ- dande på arbetsmarknaden och av de individer som trots allt av olika an- ledningar (företagsnedläggningar. påtvingad flyttning av familjeskäl osv) tvingas lämna sina tidigare arbeten och söka nya via den externa arbets— marknaden. Fördelningseffekterna av mer långsiktiga kontrakt kan således motverkas av en väl utformad stabiliserings- och tillväxtpolitik.

Mer långsiktiga kontrakt kan ge upphov till ytterligare en form av fördel- ningseffekter. Ett anställningsbeslut kommer att få konsekvenser under en längre tidsperiod. dvs. mer likna ett investeringsbeslut. och detta kan inne- bära att det kommer att löna sig för arbetsgivarna att lägga ner mer resur- ser på att skaffa information om egenskaperna hos olika arbetssökande el- ler att undvika att rekrytera från arbetskraftsgrupper vars framtida pro- duktivitet de betraktar som osäker.2 Detta innebär att man kan få en nog— grannare ”sortering” bland de arbetssökande, något som t.ex. kan omför- dela arbetslöshetsbördan mellan olika grupperi arbetskraften.

Stabiliseringseffekter

En utveckling mot mer långsiktiga kontrakt och interna arbetsmarknader kan också väntas påverka anpassningen, åtminstone på kort sikt, till en

' Också dessa grupper kan senare dra fördel av det existerande systemet. Om och när de lyckas sluta lång- siktiga kontrakt kommer de på samma sätt att åtnjuta visst skydd mot förändringar. Detta system för fördelningen av anpassningsbördan kan således mycket väl upplevas som bättre än alternativa lösningar av alla parter. även

de tillfälligt drabbade i en viss tidsperiod.

* Se SOU l974z29, kapitel 5.

' För en mer ingående diskussion. se Persson— Tanimura (1976) och Baily. M N: "Contract Theory and the Modera- tion of Inflation by Recession and by Con- trols". Brookings Papers on Economic Activity. l97613.

= Dessas produktivitet kan emellertid. åt- minstone till en början. väntas vara lägre än för redan anställd per- sonal. varför kostnaden per producerad enhet kan komma att öka och ge upphov till prisök- ningar. Alternativt kommer anställningarna inte till stånd annat än om prisökningar på varumarknaderna gör dem lönsamma.

förändring i den totala efterfrågan i ekonomin.[ Sysselsättnings— och löne- utvecklingen för arbetstagare med mer långsiktiga kontrakt kan förmodas bli mer isolerade från den aktuella efterfrågeutvecklingen i ekonomin. ] en lågkonjunktur kan t. ex konjunkturarbetslösheten i större utsträckning komma att få bäras av ny- och återinträdande i arbetskraften. På likartat sätt kan en efterfrågeökning till en början i större utsträckning mötas utan löneökningar och sysselsättningsförändringar genom att långsiktigt an— ställd personal redan finns i företagen. Därpå kan arbetsgivarna troligen också absorbera en del av den tillgängliga arbetskraften (arbetslösa. ny- och återinträdande i arbetskraften) utan större löneökningar?” Men sedan dessa arbetskraftstillgångar väl utnyttjats kan de löneökningar som behövs för att rekrytera ytterligare personal komma att bli högre p. g. a. att de nu måste kompensera arbetstagare som byter arbetsgivare för de förmåner de mister genom att byta intern arbetsmarknad. En motverkande effekt kan emellertid vara att arbetsgivarna inte behöver erbjuda lika stora löneök— ningar som tidigare för att behålla sin tidigare personal.

4.2.3. Sammanfattning

I detta avsnitt har vi diskuterat vad som kan tänkas vara den teoretiska för— klaringen till minskad extern rörlighet och ökad betydelse för interna ar- betsmarknader och vilka effekter (förutom de direkta fördelarna för ar— betstagare och arbetsgivare) som en sådan utveckling kan väntas ha. Vi har därvid funnit att en sådan utveckling kan innebära att anpassningsför— mågan hos arbetsmarknaden försämras. men detta kan motverkas av en utbyggnad av olika former av anpassningsfrämjande åtgärder. Vidare kan det uppstå fördelningseffekter. dels genom att anpassningsbördan på ar- betsmarknaden kommer att fördelas annorlunda mellan olika grupper. dels genom att en "inläsning" i arbeten som de vantrivs med kan komma att drabba vissa arbetstagare och dels genom att man kan få en noggrannare "sortering" bland de arbetssökande. Slutligen kan också stabiliserings— problematiken förändras genom att anpassningsprocessen till en efterfrå— geförändring. bl. a. vad gäller utslag i arbetslöshet och löneökningar. på- verkas av den mer långsiktiga bindningen mellan arbetstagare och arbets— givare.

En utveckling av ovan skisserat slag kan leda till ett behov av ökade och modifierade arbetsmarknadspolitiska insatser. För det första kan arbets— marknadspolitiken behöva hjälpa till med den interna anpassning av olika slag som blir nödvändig då arbetskraften blir alltmer bunden till ett visst företag. För det andra kan de traditionella arbetsmarknadspolitiska med— len för att underlätta frivillig extern rörlighet behöva förstärkas och even— tuellt nya medel av denna typ utformas. för att ekonomins anpassningsför- måga och den enskilde individens rörelsefrihet skall kunna bibehållas.

Även eventuella förändringar i fördelningen av anpassningsbördani vid en konjunkturnedgång och eventuella sorteringseffekter kan behöva ob— serveras. Konjunkturarbetslösheten kan i ökad utsträckning komma att koncentreras till ny- och återinträdande på arbetsmarknaden. dvs främst kvinnor och ungdomar. Dessa grupper är ofta också de som har sämst ar- betslöshetsförsäkringsskydd. Kostnaden för en uppbromsning av den eko—

nomiska aktiviteten. t. ex. i avsikt att söka minska inflationstakten och för- bättra betalningsbalansen. kan i ökad utsträckning få bäras av dessa grup- per.

4.3. Bakgrunden till friktions- och strukturarbetslöshet

! avsnitt 4.l studerade vi arbetsmarknaden som ett sammanhängande dy— namiskt system och fann därvid att även i ett läge med ungefärlig balans på arbetsmarknaden kommer det att finnas stora och ständiga flöden av ar- betskraft och lediga platser. Flödena in i och ut ur beståndet arbetslösa vid balans resulterar i ett visst "arbetslöshetstal vid balans" för ekonomin. en arbetslöshet som närmast svarar mot det man brukar kalla friktions- och strukturarbetslöshet. [ detta aVsnitt skall vi mer ingående diskutera bak- grunden till denna arbetslöshet vid balans. Vi bortser således tills vidare från stabiliseringsproblematiken genom att anta att den totala efterfrågan i ekonomin upprätthålls vid en viss nivå. Vi måste nu föra in i bilden att arbetsmarknaden är uppdelad i ett antal. mer eller mindre strängt åtskilda. delmarknader. Arbetsmarknaden kan t.ex. vara uppdelad efter kön. ålder. utbildning. geograbsk lokalisering osv. Om det finns påtagliga systematiska skillnader mellan olika delarbets- marknader och därmed mellan olika grupper i arbetskraften blir det intres— sant att undersöka hur sysselsättnings- och arbetslöshetsstrukturen skiljer sig åt mellan olika grupper.' Vidare gäller att matchningsprocessen kan väntas bli långsam och svår genom att förändringar på arbetsmarknaden kan ge upphov till arbetssökande och lediga platser som inte "passar ihop". Hur mycket svårare matchningsprocessen kommer att bli beror bl. a. på hur stora barriärerna mellan de olika delmarknaderna år. Vid ett efterfrågeläge som representerar balans i ekonomin vid en viss tidpunkt kommer det att finnas två typer av arbetslöshet. För det första kommer det. även om det råder ungefärlig balans på olika delmarknader. att ta tid för arbetssökande och lediga platser på en viss delmarknad att fin- na varandra. Den på detta sätt uppkomna ji-iktionsarbetsIös/ieten kan ha olika omfattning och struktur (inflöde respektive arbetslöshetstid) för olika delmarknader. Friktionsarbetslöshetens omfattning kommer bl.a. att bero på hur effektiva informationssystemet och sökprocesserna på arbetsmark— naderna är och på hur länge det lönar sig att fortsätta att söka på olika del- marknader. För det andra kan samm(insättningen av den totala arbetskraftsefterfrå- gan och det totala arbetskraftsutbudet förändras på ett så påtagligt sätt att tillfällig "icke— balans"-arbetslöshet (respektive efterfrågeöverskott) upp- står på olika delmarknader. Förändringarna kan komma från utbudssidan ' Detta kom_mer_vi att .. .. . .. . . . . empinskt gora for den (t. ex. genom demografiska förändringar. andringar l utbildningsbakgrund. svenska arbetsmarkna- ändrat kvinnligt arbetskraftsdeltagande osv.) eller från efteifrågesidan den i kapitel 6. (ändringar i varu- och tjänsteefterfrågans inriktning. teknisk utveckling ?Även om denisin osv.). Om barriärerna mellan olika delmarknader inte är alltför stora och tur i en dynamisk eko- om det finns väl fungerande anpassningsmekanismer kommer denna ar— "om kan VäntaåerSäl" betslöshet emellertid efterhand att [endera att försvinna.2 Men vid en viss (fås av andra förandi nngar som ger obalans tidpunkt kommer arbetslösheten vid "balans" att rymma även "icke- på olika delmarknader.

* Eftersom det är myc- ket oklart hur olika delarbetsmarknader skall avgränsas kommer också gränsdragningen mellan friktions- och Strukturarbetslöshet att vara diffus. Em- piriskt är det därför föga meningsfullt att söka göra en uppdelning i de båda typerna av arbetslöshet.

2 Om lönerna är trög- rörliga nedåt kommer anpassningen att behöva Ske främst genom en löneanpassning uppåt

på marknader med efter- frågeöverskott.

3 Vi har alltså antagit att det vid jämvikts- lägena i figuren exi- sterar en viss frik- tionsarbetslöshet på respektive delmarknad. Denna kan till storlek och struktur vara olika för de båda delmarkna- derna.

Lön

Delarbetsmarknad 1

Figur 4.2

balans"-komponenter av detta slag. Denna del av arbetslösheten svarar närmast mot det man brukar kalla striiktiu'arbetslös/iet.'

Vilka är då de "automatiska" anpassningsprocesser som kan antas mot- verka och tendera att eliminera strukturarbetslösheten? En är att obalan— sen på delmarknaderna tenderar att påverka de relativa lönerna (eller and- ra förmåner) för olika delarbetsmarknader. en annan att sannolikheten att finna arbeten respektive arbetskraft, och därmed sökkostnaderna. kom— mer att skilja sig åt mellan olika delarbetsmarknader. l verkligheten kan dessa båda anpassningsmekanismer väntas verka samtidigt.

I det ena fallet är det relativa löneförändringar under en anpassningspe- riod som driver fram en omflyttning mellan delarbetsmarknaderna. Ett ef— terfrågeöverskott på en delarbetsmarknad. vilket tar sig uttryck i ett stort antal vakanser per arbetssökande. ger en tendens till en ökning av det rela- tiva löneläget för denna delmarknad och tvärtom för delmarknader med ut- budsöverskott.2 Resonemanget illustreras av figur 4.2.

Antag att arbetsmarknaden i ekonomin består av två delarbetsmarkna- der med utbudskurvorna U,U1 respektive UZUZ samt efterfrågekurvorna E,E1 respektive EZEZ. I utgångsläget fördelar sig arbetskraften med kvanti- teten AB på delarbetsmarknad ] (till lönen AL) och med kvantiteten Fl på delarbetsmarknad 2 (till lönen FM). Vid detta läge antas det inte finnas några tendenser till nettoförflyttningar av arbetskraft mellan delmarkna- derna. dvs. löneskillnaden (L—M) utgör en kompenserande löneskillnad för att arbetena skiljer sig åt. Den enda arbetslösheten är ”normal” frik— tionsarbetslöshet för respektive delarbetsmarknad?

Antag nu att efterfrågan ökar på marknad ]. dvs efterfrågekurvan för- skjuts till t. ex. E:,Eg. Vid ett givet efterfrågetryck i ekonomin uppkommer en motsvarande efterfrågeminskning på marknad 2. dvs. efterfrågekurvan skiftar där till t.ex. E4E4. Vid de rådande lönerna AL respektive FM ger detta upphov till ett efterfrågeöverskott på (D—B) respektive ett utbuds- överskott på (I—G). Om lönerna vore lättrörliga och omedelbart anpassade

Lön

Mängd ar- betskraft

C D Mängd ar- F G H I betskraft

Delarbetsmarknad 2

sig skulle ett nytt kortsikti jämviktsläge finnas i punkten 0. med lönen AK. respektive i punkten l. med lönen FN.

Förändringen i relativa löner mellan de två delmarknaderna skulle emel- lertid på längre sikt. om marknaderna inte är helt åtskilda från varandra. också påverka utbudet och efterfrågan på olika sorters arbetskraft. Det ändrade löneläget kan på efterfrågesidan t. ex. leda till att viss tidigare inte lönsam substitution kommer att löna sig och till att kostnaden för diskrimi- nering ökar. Detta skulle således leda till en efterfrågeökning för arbets- kraft av typ 2 och en efterfrågeminskning för arbetskraft av typ ]. Samti- digt kan det nu löna sig för arbetskraft av typ 2 att söka ändra sina egenska- per (t.ex. genom utbildning. flyttning etc.). vilket skulle leda till ett skift uppåt i utbudskurvan för arbetskraft JV typ 2 och ett skift nedåt i utbuds— kurvan för arbetskraft av typ 1. Dessa anpassningar skulle tendera att på sikt återigen minska löneskillnaderna mellan delarbetsmarknaderna.

[ själva verket torde de relativa lönerna vara påtagligt trögrörliga. Detta innebär att man också kan väntas få en anpassningsprocess av annan ka- raktär. Antag att efterfrågeförändringen äger rum. men att lönerna ligger kvar vid AL och FM. Det medför att antalet vakanser per arbetssökande blir högt på marknad ] under det att strukturarbetslöshet och dålig tillgång på vakanser uppstår på marknad 2. Sökkostnaden för att finna ett arbete på marknad 2 kommer därför att öka ijämförelse med sökkostnaden på marknad I och sökkostnaden för att finna arbetskraft på marknad l kom- mer att öka ijämförelse med sökkostnaden på marknad 2. Även detta kan väntas leda till att utbudet och efterfrågan på arbetskraft på de båda del- marknaderna omfördelas på likartat sätt som beskrivits ovan.

Anpassningen till en förändring. om arbetsmarknaden lämnades utan ingripanden. kan väntas ske till en del genom löneförändringar och av dessa orsakade omfördelningar av utbud och efterfrågan mellan olika del- marknader och till en del via den ovan beskrivna anpassningen till ändrade vakans/arbetslöshetsrelationer mellan marknaderna.l Ju mindre rörliga de relativa lönerna är. desto större del av anpassningen kommer att få tas över av andra anpassningsmekanismer och av t. ex. arbetsmarknadspoli- tiska ingripanden. Bakgrunden till att de relativa lönerna är trögrörliga och därmed till uppkomsten av efterfråge- respektive utbudsöverskott kan också vara att man bestämt sig för att vissa lönerelationer skall råda mellan delarbetsmarknaderna (t. ex. i form av låglönesatsningar eller solidarisk lö- nepolitik). Även i detta fall kommer det att behövas en anpassningspro- cess. där arbetskraftsutbudet och arbetskraftsefterfrågan omfördelas mel- lan olika delarbetsmarknader. för att balansen på delarbetsmarknaderna skall återställas.

' I båda fallen är det viktigt att observera att vi fortfarande befinner oss på den dyna- miska arbetsmarknad vi beskrivit i avsnitt 4. 1. Detta innebär att det är nettoresulta- tet av bruttoflödena från och till delarbetsmarknadema som behöver förändras. An- passningen kan således uppkomma genom att bruttoflödet från delarbetsmarknad 2 inte ersätts med ett motsvarande tillflöde och genom att tillflödet i stället i större ut- sträckning går till delmarknad ]. Man kan således välja att söka låta anpassningen ske enbart i en takt som möjliggör att den kan ske via naturlig avgång och ”natur- ligt” nytillträde.

' För att inte det reala efterfrågetrycket i ekonomin skall minska.

måste penningmängden i ekonomin tillåtas öka i motsvarande grad.

Strukturarbetslöshetens omfattning blir således beroende av httr väl an- passningsmekanismerna fungerar och en försämring av dessa kan medföra en ökad strukturarbetslöshet i ekonomin.

Det är emellertid inte säkert att de ovan beskrivna "automatiska" an- passningsprocesserna är tillräckligt effektiva för att inom acceptabel tid återställa balansen och eliminera strukturarbetslösheten och det kan också vara fallet att man. även om de i princip skulle vara effektiva. inte vill låta dem helt ta hand om anpassningsprocessen. eftersom de bedöms ha ej önskvärda biverkningar.

I en av anpassningsmekanismerna är det relativa löneförändringar under en anpassningsperiod som driver fram en omflyttning mellan delarbets— marknaderna. Om lönerna är trögrörliga nedåt kommer emellertid hela an- passningen att behöva ske via löneökningar på delmarknader med efterfrå- geöverskott och man får en (tillfälligt) högre inflationstakt i ekonomin.' Detta kan i sin tur dels utlösa krav på kompenserande löneökningar från andra grupper i arbetskraften. dels öka inflationsförväntningarna i ekono- min. så att det uppstår en löne-prisspiral uppåt. Ett motiv för att ingripa i anpassningsprocessen kan således vara att man vill undvika att relativa ef- terfråge- och utbudsskift startar en inflationsprocess i ekonomin. Vidare kan man ha fördelningsmål knutna till de relativa lönerna och därför inte acceptera att anpassningen sker via (om än tillfälliga) förändringar i dessa. Om detta är fallet kommer man i stället att få en ökning av arbetslösheten på vissa delmarknader. något som också torde strida mot bl.a. fördel- ningsmålet. För att påskynda eliminerandet av denna arbetslöshet kan man därför behöva ingripa och med t ex arbetsmarknads- och regionalpoli- tiska åtgärder underlätta kvantitetsanpassningar på utbuds- och efterfråge- sidan.

Till detta kommer att de automatiska anpassningsprocesserna. även om de tilläts verka fritt. kan vara relativt ineffektiva. De bygger på att de pri— vatekonomiska respektive företagsekonomiska incitamenten för att för- flytta arbetskraftsutbudet respektive arbetskraftseftetfrågan mellan del— marknaderna är tillräckligt starka. [ det ena fallet måste de relativa lönerna förändras så mycket att det lönar sig för individen respektive arbetsgivaren att byta delmarknad och i det andra fallet måste sökkostnaden för att stan— na kvar på en viss delmarknad bli så hög att individen respektive arbetsgi- varen beslutar sig för att byta. Det kan således mycket väl krävas stora bruttolöneökningar respektive mycket långa arbetslöshets— och vakansti- der för att en omflyttning skall vara privatekonomiskt respektive företags- ekonomiskt lönsam. Men de privatekonomiska och företagsekonomiska kalkylerna kan skilja sig från den samhällsekonomiska kalkylen och det kan således vara samhällsekonomiskt motiverat att ingripa med åtgärder som gör att den privatekonomiska respektive den företagsekonomiska kal- kylen fås att bättre överensstämma med den samhällsekonomiska. Många arbetsmarknadspolitiska (och andra) åtgärder kan också ses just som ett försök att ingripa i och underlätta anpassningen till relativa efterl'råge— och utbudsförändringar i ekonomin. Ju större skillnaden mellan den samhälls- ekonomiska och de privat- respektive företagsekonomiska kalkylerna över en anpassning är. desto mer motiverade kommer ingripanden i anpass- ningsprocessen att vara ur samhällsekonomisk synvinkel. Utvecklingen

mot höga marginalskatter och ett väl utbyggt arbetslöshetsunderstöd samt utvecklingen mot ökad betydelse för de interna arbetsmarknaderna kan al- la förmodas ha bidragit till att skillnaden mellan de privatekonomiska kal- kylerna och den samhällsekonomiska kalkylen ökat över tiden. Därmed kan också ökade insatser för att påverka anpassningen väntas vara sam- hällsekonomiskt lönsamma. Det innebär också att de automatiska anpass- ningsprocesserna. om de tilläts sköta anpassningen. skulle vara förknippa- de med ett kraftigare inflationstryck (eftersom en anpassning skulle kräva stora bruttolöneförändringar) och/eller längre arbetslöshets- respektive vakanstider än tidigare.

4.4 Arbetslöshet och inflation I avsnitt 4.3 har vi studerat bakgrunden till den arbetslöshet som finns i ekonomin då den totala efterfrågan upprätthålls vid en nivå som svarar mot ungefärlig balans i ekonomin. ] detta avsnitt skall vi närmare diskutera vad som kan tänkas inträffa när efterfrågetrycket varierar. dvs. diskutera den problematik som man empiriskt sökt sammanfatta i de skattade sam— band mellan arbetslöshet och löne- eller prisstegringar som brukar benäm- nas Phillipskurvor.'- 2

Under l970-talet förefaller sambandet mellan arbetslöshet och inflation ha förändrats i många ekonomier. Det har uppstått vad som kallats stagfla- tion. dvs en tendens till samtidig förekomst av hög arbetslöshet och hög in- flationstakt. Detta har inneburit svåra ekonomisk-politiska avvägnings- problem. Målkonflikten mellan arbetslöshet och inflation har förvärrats.

Som påpekades i avsnitt 4.1.3 kan Phillipskurvorna antas återspegla an- passningsprocessen på arbetsmarknaden och andra marknader till en för- ändring av den totala efterfrågan i ekonomin. Det är följaktligen karaktä- ren på denna anpassningsprocess och hur arbetsmarknadspolitiken kan tänkas gripa in och modifiera den som är av intresse.

4.4.l Aripassningsprocessen till efterfrågeförändringar

Antag att ekonomin i utgångsläget är i ungefärlig balans. dvs befinner sig i ett läge med "normal" friktions- och strukturarbetslöshet. Låt detta läge representeras av punkt A i figur 4.3.3 Arbetstagarnas och arbetsgivarnas förväntningar antas ha anpassat sig till detta läge. dvs. de utgår från att denna löneökningstakt toch den därmed förknippade prisökningstakten) även kommer att råda i framtiden.

' För en mer ingående diskussion och för litteraturhänvisningar, se Persson—Tani- mura ( 1976). 3 En bättre benämning kan sägas vara Phillipssamband. eftersom de skattade sam— banden numera i allmänhet omfattar även andra variabler än lönestegringstakt och arbetslöshet. såsom förväntad inflationstakt, arbetslöshetens öknings— eller minsk- ningstakt. arbetslöshetens spridning mellan olika delarbetsmarknader osv. Andring- ari dessa andra variabler kommer i två—dimensionella figurer att visa sig som skift i den ”enkla" Phillipskurvan. 3 Löneökningstakten kan tänkas vara positiv även i detta läge t.ex. på grund av löneökningstendenser förknippade med anpassningsprocessen till relativa efterfrå- ge— och utbudsskift i ekonomin. Penningpolitiken antas vara i motsvarande grad ex- pansiv.

Figur4.3

' Undantaget skulle vara om de ökade inflö- dena i arbetslöshet under en tid mer än uppväger de förkortade arbetslöshetstidema (eller det förbättrade arbetsmarknadsläget tas ut främst i form av bättre arbeten och inte i form av kortare sök- tider).

Löneök- nings- takt

Arbetslös— hetstal

Antag nu att den totala efterfrågan i ekonomin på varor och tjänster ökar. Efterhand kan detta också väntas leda till efterfrågeökningar på de olika delarbetsmarknaderna i ekonomin. Antag till en början att löne- och prisstegringarna förblir oförändrade och efterfrågeökningen således inne- bär ökningar i efterfrågade kvantiteter till given löne- och prisökningstakt. Efterfrågeökningen kommer då att återspeglas i att antalet vakanser per ar- betssökande på delarbetsmarknaderna ökar.

Detta kan väntas leda till bl. a. en förkortning av arbetslöshetstiderna på de olika delmarknaderna. till ett ökat arbetskraftsutbud. bl.a. genom en ökad inströmning i arbetskraften från beståndet utanför arbetskraften. och till ökad frivillig extern rörlighet (fler ombytessökande och arbetsgivarby- ten). Detta kommer sammantaget sannolikt att innebära att arbetslöshets- talen på delmarknaderna minskar. dvs. blir lägre än ”normal” friktions- och strukturarbetslöshet vid balans.' I figur 4.3 skulle detta innebära att man kommer att röra sig från punkten A till t. ex. punkten B.

Hittills har vi antagit att hela anpassningen tar formen av kvantitetsför- ändringar. I allmänhet kommer detta inte att vara fallet. utan man får för— ändringar också i priser och löner. På varumarknaderna kan den ökade ef— terfrågan väntas leda till prisökningar och på delarbetsmarknaderna kan det ökade efterfrågetrycket efterhand väntas ge upphov till löneökningar.

Antag att ett ökat arbetskraftsutbud till en början kan erhållas genom en viss. begränsad löneglidning på (några av) delmarknaderna. Anpassningen kommer då till en del att ha skett via löneförändringar. till en del via kvan- titetsförändringar. återspeglat t.ex. av punkten C i figur 4.3. Kurvan AC skulle därmed utgöra vad som brukar kallas en kortsiktig Phillipskurva.

Efterhand som Iöneförhandlingar äger rum kan det ökade efterfrågetryc- ket väntas medföra löneökningar också för delarbetsmarknader som av in- stitutionella skäl till en början inte haft någon löneglidning. Det kan också uppstå kompensationskrav för att återställa lönerelationer som förändrats under anpassningsprocessens gång. Till detta kommer att den nyrekrytera-

de arbetskraftens marginalproduktivitet kan vara lägre (åtminstone till en början) än de tidigare anställdas. Allt detta gör att arbetskraftskostnaden per producerad enhet kan komma att öka och detta kan i sin tur ge utslag i prisökningar. De faktiska prisökningarna från utbuds- och efterfrågesidan pa varumarknaderna kan i sin tur medföra att inflationsförväntningarna i ekonomin justeras uppåt och påverkar de nominella Iönekraven i framti— den.

Pa låingre sikt kan alltså anpassningen till en efterfrågeökning i större ut- sträckning ta formen av löne- och prisanpassning och i mindre utsträck— ning av kvantitetsanpassning. Detta innebär att den långsiktiga Phillipskur- van kommer att vara brantare än den kortsiktiga. säg t. ex. att den kommer att representeras av kurvan AD i figur 4.3. Extremfallet skulle vara att den långsiktiga Phillipskurvan vore vertikal. Innebörden av detta skulle vara att en efterfrågeökning inte ger upphov till någon bestående arbetslöshets- minskning. utan enbart resulterari en högre inllationstakt. Detta skulle så- ledes motsvaras av t.ex. punkten E i figur 4.3. med samma arbetslöshet som i utgångsläget men med högre faktisk och förväntad löne- och prisök- ningstakt.

En ökning av den totala efteifrågan kan således ge utslag dels i kvanti- tetsförändringar (ökad produktion och sysselsättning. minskad arbetslös- het). dels i löne— öch prisförändringar. Fördelningen kan väntas vara olika på kort och lång sikt och kommer att bero bl. a. på utgångsläget i ekono- min. på de institutionella förhållandena på varu— och arbetsmarknaderna och på htir förväntningarna i ekonomin bildas och htir snabbt de anpassas och förändras. Dessa faktorer kan förändras över tiden och därav följer också att man inte bör förvänta sig att finna stabila kortsiktiga och långsik— tiga samband mellan arbetslöshet och inflation för en ekonomi för olika tidsperioder.

Anpassningen till en minskning av den totala efterfrågan. fran utgångslä— get A i figur 4.3. kan väntas ha ett motsvarande förlopp. l:"fteifrågeminsk— ningen kan väntas medföra en prisdämpning på varumarknaderna. men den kan också efterhand väntas ge utslag i att antalet vakanser per arbets- sökande på delarbetsmarknaderna minskar. ()m den i utgångsläget syssel— satta arbetskraften har långsiktiga kontrakt kan anpassningen. som vi dis- kuterat i avsnitt 4.2. väntas ske främst genom naturlig avgång och minsk— ning av nyrekryteringen. Arbetslöshetstiderna kan väntas öka och arbets— löshetstalet bli större än vad som motsvarar "normal" friktions— och struk— turarbetslöshet och man kan också få en viss lönedämpning. Detta innebär att man kommer att röra sig utmed en kortsiktig Phillipskurva som t.ex. AF i figur 4.3. Som vi påpekat ovan kan förekomsten av långsiktiga an- ställningskontrakt medföra att löneutvecklingen blir mer isolerad från den aktuella efterfrågeutvecklingen i ekonomin. vilket innebär att den kortsik— tiga Phillipskurvan får en relativt liten lutning. Denna tendens kan förstär— kas om också de kontanta arbetslöshetsunderstöden (eller andra alternati- va inkomstkällorl är väl utbyggda.

På kort sikt innebär detta att en efterfrågeminskning främst kommer att ge utslagi kvantitetsanpassning. dvs. till exempel ökad arbetslöshet. Även här kan man emellertid vänta sig att anpassningen på längre sikt i större lll— sträckning kommer att ske via löner och priser och således att den långsik—

* För en beskrivning av denna modell se Edgren. G. Faxen. K-() och ()dhner. C-E: ”Lönebildning och sam- hällsekonomi". Stock— holm 1968.

2 Prissättningen i S—sektorn antas vara baserad på arbets— kraftskostnaden per producerad enhet.

” EFO—modellen ses såle- des som tillhanda- hållande ett slags riktlinje för löne—

och prisutvecklingen ("wage—price—guide— line") för den svenska ekonomin av likartat slag som den Council of Economic Advisers under president Ken- nedy utarbetade för den amerikanska eko— nomin.

* Om produktivitets— ökningen kan påverkas. t. ex. genom ökade in— vesteringar. kan såle— des också löneökning- arna bli större.

tiga Phillipskurvan är brantare än den kortsiktiga. Den långsammare fak— tiska löne- och prisstegringstakten kan väntas återverka på inllationsför- väntningarna i ekonomin. men det kan visa sig att det krävs en lång period av efterfrågedämpning och arbetslöshet för att få ner inflationsförvi'intning— arna.

En efterfrågeminskning kan således ge utslag i hög arbetslöshet. men in— flationen samtidigt ligga kvar på en hög nivå beroende på höga inllations— förväntningar som byggts in i ekonomin under tidigare tidsperioder. Eko— nomin har hamnat i ett läge med stagflation. För att undvika detta behöver man så snabbt som möjligt åter få ner arbetsgivarnas och arbetstagarnas inllationsförvå'intningar. ! bästa fall kan man åstadkomma detta utan att be— höva gå vägen via kraftig efterfrågeminskning och arbetslöshet.

4.4.2. Målkunjlikten [ en Öppen ekonomi

Var framställning ovan har gett en principiell bild av den process som kan förmodas ligga bakom de kortsiktiga och långsiktiga sambanden mellan ar— betslöshet och inflation. ! den svenska ekonomin äger emellertid denna process rum i en öppen ekonomi. dvs. en ekonomi med omfattande utri- keshandel. Målkonflikten mellan arbetslöshet och inflation kommer att va— ra relevant även för en ekonomi av Sveriges typ. men det ekonomisk—poli- tiska problemet fåren något annorlunda karaktär. Problemet kommer ock- så att se annorlunda ut beroende på om man befinner sig i ett system med fasta växelkurser eller ej.

Det ekonomisk—politiska problemet vid fasta växelkurser kan illustreras utifrån den s k EFG—modellen över löne— och prisbildningsprocessen i den svenska ekonomin.1

Antag att man har en ekonomi med stor utrikeshandel men utan möjlig— het att själv påverka världsmarknadspriserna. Ekonomin kan delas tipp i två sektorer. en sektor utsatt för utländsk konkurrens (K—sektorn) och en sektor skyddad från utländsk konkurrens (S—sektorn). Produktivitetsut— vecklingen skiljer sig åt i de båda sektorerna. men antas vara exogent gi- xen. Ekonomin antas vidare tillämpa fasta växelkurser. Utvecklingen av exportpriserna för K-sektorn och produktivitetsutvecklingen i K—sektorn antas bestämma löneutvecklingen för både K-sektorn och S-sektorn. Vid den givna produktivitetsutvecklingen i S-sektorn blir resultatet en viss prisstegringstakt för ekonomin som helhet.2

EFO-modellen kan ses som genererande en slags möjlig huvudkurs för ekonomins utveckling över tiden.3 Vid en snabbare Iöne- och prisöknings- takt kan man väntas få betalningsbalansproblem (vid den givna växelkur- sen). Om prisökningstakten i omvärlden (för ur svensk konkurrenssynvin- kel relevanta varor och länder). dvs. prisökningarna i K—sektorn. är av en viss storlek och produktivitetsökningarna i K- och S-sektorn och omfatt- ningen av dessa sektorer är givna, så finns det också en viss löne— och pris- ökningstakt i ekonomin som är förenlig med extern balans.4 Antag att den- na löneökningstakt är t. ex. OW i figur 4.4 och att man i utgångsläget också har en arbetslöshetsnivå OU, som är förenlig med denna löneökningstakt.

Antag nti att den totala efterfrågan i ekonomin ökar. På samma sätt som i var skildring ovan kan detta väntas resultera i att man kommer att röra sig

Löneök— nings- takt

A

Arbetslöshetstal

utefter en kortsiktig Phillipskurva. t. ex. från A till B i figur4.4. Men liksom tidigare kan anpassningen efterhand alltmer väntas ta formen av löne- och prisökningar. sa att man rör sig tillbaka till tex punkten C med samma ar- betslöshetstal som i utgångsläget. men med högre löneökningstakt och in- llationsförxäntningar. Men denna nya inflationstakt är inte förenlig med extern balans. under de gjorda förtitsättningarna. Man kan därför tvingas söka återställa den tidigare inflationstakten genom att under en viss tidspe— riod minska efterfrågan och ha en högre arbetslöshetsnivå än OU. Man kan t. ex. tvingas söka röra sig längs en anpassningsväg som C-D-E-F-A över tiden. om man vill bibehålla extern balans vid den givna växelkur- scn.'

En process av ovanstående slag kan titgöra ett normalt inslag i en kon- junkturcykel. dvs. man har under cykeln en period med låg arbetslöshet och relativt snabba lönestegringar. men detta kompenseras av en period med högre arbetslöshet och en mer dämpad löneutveckling. så att man över konjunkturcykeln i genomsnitt har en tttveckling som är förenlig med extern balans.2

Svårigheter att följa en huvudkurs av detta slag kan uppstå av olika an— ledningar. Ett problem är att man behöver ha information om hur hög den internationella inflationstakten och produktivitetsökningarna i kommande tidsperioder kommer att bli. Felaktiga förväntningar om detta kan resulte- ra i en löne- och prissättning som visar sig inte vara förenlig med extern ba- lans. En underskattning av den internationella inflationstakten och/eller den inhemska produktivitetstitvecklingen kan ge utrymme för en mer ex— pansiv politik med åtföljande löne- och prisstegringar, så att httvudkursen

Figur 4.4

' Alternativt kan man söka "investera sig ur” det för höga kost- nadsläget. dvs. försöka påverka produktivi— tetstitvecklingen.

? Även prodtiktivitets— ökningarna kan väntas uppvisa ett systema- tiskt mönster över kon— junktttrcykeln.

åter följs. En överskattning kan emellertid komma att kräva en kostsam period med efterfrågedämpning och hög arbetslöshet för att_minska löne- och prisstegringarna och inflationsförväntningarna. om dessa visar sig inte ktinna korrigeras på annat sätt och man vill hålla kvar den givna växelkur— sen. Likartade problem kan uppkomma om man. trots att man haft riktiga förväntningar om den internationella prisutvecklingen och om produktivi— tetsutvecklingen. misslyckats med att kontrollera eftetfrågetrycket i eko— nomin.

Problem kan också tippstå då utseendet på sambandet mellan arbetslös— het och löne- och prisstegringar förändrats. men man änntt inte anpassat sig till detta. Utvecklingen på arbetsmarknaden kan t.ex. ha inneburit att den kortsiktiga Phillipskurvan blivit mindre brant nedåt. under det att motsvarande förändring inte behöver ha inträffat uppåt. eller lutningen 1.0. m. blivit brantare. Detta sktille ktinna innebära att den lönedämpning som uppkommer under konjtinkttircykelns nedgångsfas inte längre är till- räcklig för att kompensera för de snabbare lönestegringarna under tipp— gångsfasen. så att man i genomsnitt kommer att avvika från huvudkursen för ekonomin. En förändring av anpassningsprocessen vid en konjunktur- nedgång kan således innebära att man också måste försöka förändra an— passningsprocessen vid en konjunkturuppgång eller se till att efteifrågan inte tillåts öka alltför kraftigt under uppgångsfasen.

Målkonflikten mellan arbetslöshet och inflation är således viktig även i en öppen ekonomi av ovan beskriven typ. Den ekonomisk—politiska modi- fieringen består i att man. om man vill upprätthålla extern balans Vid fasta viv'txelkurser. inte kan välja inflationstakt utan måste se till att löne— och prisstegi'ingstakten i genomsnitt följer en viss huvudkurs och att detta sker vid så hög sysselsättning och låg arbetslöshet som möjligt. Den allmänna efterfrågepolitiken och arbetsmarknadspolitiken tvingas då ta hänsyn till och hjälpa till med detta. Det innebär att man behöver anpassa den allmän- na el'ter'frågepolitiken så att man undviker ett alltför kraftigt efterfråge- tryck i ekonomin. eftersom kostnaderna för att korrigera den inflationstit- veckling och de inflationsförxäntningar som detta kan ge upphov till kan bli stora och långvariga. Av samma skäl behöver man hålla tillbaka tenden- ser till kostnadsinflation. som inte har samband med efterfrågetrycket i ekonomin. Vidare behöver man åtgärder som kan bidra till att lindra mål- konflikten mellan arbetslöshet och inflation. dvs dels atgärder som gör att sysselsättningsökningar på delmarknaderna kan ske titan alltför kraftiga löne— och prisökningar. dels åtgärder som gör att löne— och prisutveckling- en snabbt kan anpassas till den faktiska internationella inflationstakten och att man kan få en löne- och prisdämpning till så låg kostnad i form av ar— betslöshet som möjligt.

! motsvarande ekonomi. men titan fasta växelkurser. far man åter större möjligheter att själv välja inhemsk inflationstakt. Valet av inflationstakt kommer emellertid att bli bestämmande för vilken växelkurs som kan för— väntas ge extern balans. Man kommer således inte (på sikt) att ktinna välja både inflationstakt och valutakursutveckling. Möjligheten att ändra växel- kursen innebär också att man kan korrigera för en redan inträffad. ijämfö— relse med utlandet. alltför snabb kostnadsutveckling med hjälp av en de- valvering i stället för enbart med hjälp av en långsammare inflationstit-

veckling än i utlandet. Även en sådan korrigering är emellertid förknippad med en ofta lång och besvärlig anpassningsprocess. På likartat sätt kan man revalvera för att förhindra att en hög internationell inflationstakt slår igenom inom landet. I båda fallen förutsätter upprätthållandet av den nya valutakursen att ekonomin därefter åter i genomsnitt följer en huvudktrrs.

4.4.3. Samma/tfnttning

I detta avsnitt har vi diskttterat anpassningsprocessen till en förändring av den totala efterfrågan i ekonomin. Anpassningen kan ta formen dels av kvantitetsförändringar. dels av löne- och prisförändringar, Fördelningen kan väntas bero bl.a. på utgångsläget i ekonomin och också vara olika på kort och lång sikt. Från välfärdssynpunkt är det önskvärt att en efterfråge- ökning ger största möjliga sysselsättningseffekt och liten inflationseffekt och att en efter'frågeminskning ger en snabb och stor inHationsdämpning och liten arbetslöshetseffekt. Arbetsmarknadspolitikens uppgift blir att hjälpa till med detta.

Målkonflikten mellan arbetslöshet och inflation kvarstår även i en öppen ekonomi. men ändrar delvis karaktär. eftersom man nu också måste ta hänsyn till behovet av extern balans. I en ekonomi med fasta växelkurser kan en ökning av efterfrågan visserligen ge en sysselsättningsökning men också medföra en ökad inflationstakt. som på sikt inte är förenlig med ex— tern balans vid givna växelkurser och som man därför kan komma att få "betala" med en period av efterfrågedämpning och hög arbetslöshet. Lik- artade problem kan orsakas av en ökning av inflationstakten som uppkom- mit fr'ån kostnadssidan. utan samband med efterfrågeutvecklingen. I en ekonomi utan fasta växelkurser har man åter större möjlighet att bestäm- ma vilken inhemsk inflationstakt man önskar ha. men valet av inflations- takt kommer att återspeglas i valutakursutvecklingen för ekonomin.

4.5. Arbetsmarknadspolitikens uppgifter

Hittills i detta kapitel har vi diskuterat hur arbetsmarknaden kan tänkas fungera. i olika avseenden. utan arbetsmarknadspolitiska ingripanden. Mot denna bakgrund skall vi nu diskutera arbetsmarknadspolitikens upp- gifter och hur den kan tänkas gripa in och modifiera arbetsmarknadens funktionssätt. Vi inleder med att i avsnitt 4.5.1 behandla olika arbetsmark— nadspolitiska åtgärders roll vid balans i ekonomin. ! avsnitt 4.5.2 diskute- rar vi sedan hur arbetsmarknadspolitiska åtgärder kan tänkas bidra till att mildra målkonflikten mellan arbetslöshet och inflation.

4.5.1. Arbetsmarknadspolitiska åtgärder vid balans

Vid ett läge med ungefärlig balans i ekonomin kommer det, som vi sett i avsnitt 4.l. att finnas bestånd och flöden av arbetskraft och lediga platser av viss storlek. De arbetsmarknadspolitiska åtgärderna vid balans avser att påverka storleken och sammansättningen av dessa bestånd och flöden så att de bättre uppfyller uppsatta mål. Arbetsmarknadspolitiska (och and-

]Till denna typ av åtgär- der skulle man också ktrnna hänföra immigra— tionspolitiken. vilken också påverkar arbets- kraftsutbudet i ekono— min. För en samhällseko— nomisk utvärdering av immigrationen. sc SOU l974129. kapitel 8.

'-' Vissa åtgärder kan vara inriktade mot att under- lätta ett utträde (tillfälligt eller permanent) ur ar— betskraften i de fall där detta bedöms vara för- knippat med en välfärds— vinst. Som exempel kan nämnas t. ex. förtidspen— sionering. sänkt pen— sionsålder. möjligheter till studieledighet osv.

3 De ovan beskrivna åtgärderna för att på— verka inflödenas om- fattning och karaktär kommer givetvis att vara av betydelse för hur svår matchnings— processen blir. Vi har bara här valt att försöka diskutera pro- blematiken i två steg.

ra) ingripanden för att påverka systemet kan vara inriktade dels mot att ändra arbetskraftsdeltagandets omfattning och karaktär, dels mot att min- ska arbetslösheten. antingen genom att förkorta arbetslöshetstiderna eller genom att söka förhindra uppkomsten av arbetslöshet. lngripandena kan vara utbuds— eller efterfrågeorienterade eller inriktade på att underlätta och förbättra sammankopplingen av efterfrågan och utbud.

[ avsnitt 4.3 sades arbetslösheten vid balans omfatta dels friktiorrs-. dels strukturarbetslöshet. ] de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna vid balans kommer vi på motsvarande sätt att inkludera åtgärder avsedda att under— lätta anpassningen till strukturförändringar på arbetsmarknadens utbuds— och efterfrågesida.

En typ av åtgärder är de som är inriktade mot att ändra arbetskraftsutbu- det genom att påverka flödena från beståndet utanför arbetskraften (flöde— na a och e i figur 4.l). dvs åtgärder som på olika sätt söker stimu2era och underlätta individernas inträde i arbetskraften? 2. Dessa åtgärde" kan på kort sikt leda till en ökad inströmning i arbetslöshet och ökade arbetslös— hetstal. men denna ökning av den öppna arbetslösheten kan ses som ett led i ett försök att nå en förbättring av individens situation. Till åtgärder med denna typ av utbudseffekter hör allmänt sett alla de åtgärder sort sänker sökkostnaderna och ökar sökintäkterna på den externa arbetsma-knaden (dvs. till exempel förbättrade aktiverings— och förmedlingsinsatser )sv.) el- ler på annat sätt påverkar alternativkostnaden för arbetskraftsdeltagande (förbättrad och subventionerad barntillsyn. skattepolitik etc.). Andra åt— gärder kan vara inriktade på att se till att flödena från beståndet utanför ar- betskraften i största möjliga utsträckning (men med bibehållen match— ningskvalitet) kan gå direkt till sysselsättning. dvs. på att undvika. arbets— löshetsperioder mellan t. ex. avslutad utbildning och förvärvsverlsamhet (dvs. åtgärderna söker minska flödet a i figur 4.1 och i stället öka födet c). Till detta kommer åtgärder som söker styra flödena mot vissa delnarkna- der. t.ex. yrkesvägledning. utbildningspolitik och liknande.

På arbetsmarknadens utbttdssida finns vidare åtgärder inriktade mot flö— dena från beståndet sysselsatta. Här återfinns t. ex. individ- och företags- inriktade åtgärder för att förhindra och förebygga påtvingad arbetslöshet (dvs. av arbetsgivaren initierat inflöde i arbetslöshet: en del av flöle e i fi- gtrr 4. l) i de fall då denna anses medföra alltför stora välfärdsförluster. men också åtgärder för att stimulera och underlätta frivillig rörlighet via den externa arbetsmarknaden (t.ex. via flödet ”ombytessökande" i figur 4.l).

På efterfrågesidan återfinns de sysselsättningsskapande åtgärderna av- sedda att påverka dels storleken. dels sammansättningen på inflöslena av "nya” lediga platser och lediga platser uppkomna genom avgång (födet ni figur 4.l). Hit hör t. ex. direkt sysselsättningsskapande medel. såaom be- redskapsarbeten (av ej konjunkturmässigt slag) och skyddad verksamhet. men också åtgärder som söker stimulera frivillig extern rörlighet och inter— na omflyttningar. eftersom detta också kan väntas ha effekter på tillflödet av externa lediga platser.

Givet inflödena av arbetssökande och lediga platser är arbetsmarknads- politikens uppgift att underlätta och förbättra den externa matclningen. dvs minska söktiderna och öka sökintäkterna.3 Hit hör för det förs a åtgär—

der som är inriktade påatt snabbare och bättre matcha ihop arbetssökande och lediga platser. givet dessas egenskaper. Dessa åtgärder kan således närmast sägas vara inriktade mot att minska friktionsarbetslösheten. Till denna typ av åtgärder skulle man då hänföra t. ex. förbättrad och intensi— lierad arbetsförmedling (ökade personalinsatser för individuell sökande— hjiilp. A DB i förmedlingsarbetet. obligatorisk platsanmälan osv.).'

Hit hör för det andra åtgärder inriktade på att ändra egenskaperna hos arbetssökande och lediga platser. dvs. åtgärder som närmast kan sägas va- ra avsedda att minska strukturarbetslösheten och förhindra att anpassning- en till relativa utbtrds- och efterfrågeförändringar ger upphov till löneglid- ning och startar en inflationsprocess i ekonomin. Det man vill åstadkomma är att omfördela arbetskraftsutbttdet och arbetskt'aftsefterfrågan mellan olika delarbetsmarknader så att utbudet ökar och/eller efterfrågan minskar pa delmarknader med efterfrågeöverskott och utbudet minskar och/eller efterfrågan ökar på delmarknader med utbudsöverskott.

Pa utbtrdssidan har man åtgärder som trtbildningsstöd av olika slag. geo- grafisk rörlighetsstimulans osv. dvs åtgärder som försöker påverka arbets— kraftens egenskaper och därigenom möjliggör en omflyttning till en annan delmarknad (illustrerad av flödena g och h i figur 4. I).2

Pa efterfr'agesidan har man för det första sysselsättningsstöd av olika slag. Genom att rikta sysselsättningsstöden mot vissa delmarknader kan man omfördela arbetskraftsefterfrågan mellan olika delmarknader. Bak— grunden till problemet för vissa arbetssökande att finna ett arbete på den externa marknaden. vid ungefärlig makrobalans (eller till att arbetslöshets- risk föreligger för en redan sysselsatt individ) kan förmodas vara att värdet ax deras marginalprodukt är lägre än rådande marknadslön och övriga ar— betskraftskostnader. Orsaken till detta kan vara av flera slag. Den kan lig- ga i läget på den vartrmarknad där individen befinner sig (låga priser på de producerade varorna) och inte ha något samband med individens egna egenskaper. l ett annat fall kan det kritiska vara att individens marginal- produkt är för låg. men huvudsakligen p.g.a. att han har alltför litet eller föråldrat realkapital att producera med. Ett tredje fall skulle vara då det är individens egna egenskaper (psykiskt eller fysiskt handikapp. dålig utbild— ning) som utgör bakgrunden till en låg marginalprodukt. I ett fjärde fall kan det främst vara rekryterings-. informations- och upplärningskostnaderna som gör att ett anställningsförhållande inte blir av. Även om alla fallen kan påverkas med en "allmän" sysselsättningssubvention är det naturligt att tänka sig att utformningen av och valet mellan olika typer av sysselsätt— ningsstöd bör söka relateras till karaktären på det bakomliggande proble- met. lrln del sysselsättningsstöd kan således vara temporära och avsedda att bekosta t.ex. internutbildning och upplärning som beräknas göra att in— dixidens produktivitet kommer att nå trpp till marknadslönenivå. andra kan vara permanenta och söka kompensera för en låg produktivitet i för- hållande till marknadslönen. vilken bedöms vara av bestående slag.3

Pa efterfrågesidan har man vidare anti-diskrimineringsåtgärder av olika slag och direkt sysselsättningsskapande åtgärder. såsom skyddad verk- samhet och beredskapsarbeten av ej konjunkturmässigt slag.

Principiellt sett kan de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna vid balans vara antingen "marknadskonforma'". dvs. inriktade främst påatt underlät-

' För en närmare dis- kttssion av effekterna av denna typ av medel se SOU 1974: 29. kapitel 5. I kapitel 8 redovisar vi resultaten av trtvärderingsstudier kring den arbetsförmed- lande verksamheten.

2 För en samhällseko— nomisk utvärdering av arbetsmarknadsutbild- ningen se SOU 1974: 29. kapitel 6 och för en samhälls— ekonomisk utvärdering av geografisk rörlig- hetsstimulans se SOU l974: 29 kapitel 7 samt kapitel 9 i detta betänkande.

3 [ kapitel ll ges en översikt över de åtgär- der av typ sysselsätt— ningsstöd som kommit till användning på den svenska arbetsmarkna— den. I kapitel ll dis- kuteras emellertid främst marginella sys- selsättningsstöd som ett Stabiliseringspo- litiskt medel.

' Om den långsiktiga Phillipskurvan är ver— tikal blir den ytter- ligare arbetslöshets- minskningen endast temporär.

Figur 4.5

ta och påskynda den av marknaden genererade utvecklingen (dvs. till ex— empel flytta över arbetskraft till delmarknader med efterfrågeöverskott för att möta och underlätta efterfrågeexpansionen där) eller "marknads— styrande". dvs. främst inriktade på att söka bromsa och förändra denna utveckling (dvs. till exempel på olika sätt söka hålla uppe arbetskraftsef- terfrågan på delmarknader med tendenser till utbudsöverskott).

Vid ett efterfrågeläge svarande mot balans i ekonomin kan således olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder sättas in för att påverka det sysselsatt—' ningsläge (arbetskraftsdeltagande. inflöde i arbetslöshet. arbetslöshetsti— der) för olika grupper som annars skulle ha uppkommit samt för att undvi- ka att anpassningen till relativa utbuds- och efterfrågeförändringar startar en inflationsprocess i ekonomin. De eftersträvade effekterna kan illustre— ras på följande sätt.

Antag att punkten A i figtrr 4.5 representerar ett balansläge i ekonomin. i frånvaro av arbetsmarknadspolitiska ingripanden. OUl representerar ar- betslöshetstalet vid balans och OW, den därmed förknippade löneöknings— takten. Vi kan t. ex. anta att det är den löneökningstakt som enligt EFO- modellen är förenlig med extern balans. Anpassningsprocessen då den to— tala efterfrågan förändras återspeglas i kortsiktiga och långsiktiga Phillips- kurvor som t ex AB och AC.

De at'betsmarknadspolitiska åtgärderna vid balans kan sägas syfta till att förändra punkten A:s (och Phillipsktrrvornas) läge. Genom att underlätta sökprocesserna och genom att omfördela utbud och efterfrågan mellan oli- ka delarbetsmarknader kan friktions- och strukturarbetslösheten minska och löneökningarna hållas nere. dvs man kan nå t. ex. ett läge som punkten D i figur4.5. Den långsammare inflationstakten (OWZ i stället för OWI) kan tas ut i form av en valtrtaktrrsförbättring. eller möjliggör den en efterfråge— ökning. som ytterligare minskar arbetslösheten men återställer den tidiga- re inflationstakten.' Det senare kan t.ex. representeras av punkten E i fi- gttr 4.5. där E befinner sig på en långsiktig Phillipskurva från punkt D. Ar— betslöshetstalet vid balans har minskat till OU...

Löneök- ningstakt

Arbetslöshetstal

4.5.2. Arbetsmarknadspo/itiska åtgärder och målkonflikten urbetslöshet—in/Yotion

! föregaende avsnitt har vi sett htrr arbetsmarknadspolitiska åtgärder kan användas för att minska arbetslöshetstalet vid balans. dvs för att påverka de kort- och långsiktiga Phillipskurvornas läge. 1 avsnitt 4.4 har vi sett att målkonflikten mellan arbetslöshet och inflation. såsom den återspeglas i utseendet på de kort— och långsiktiga Phillipskurvorna. har ett direkt sam- band med arbetsmarknadens funktionssätt och med hur anpassningsmeka— nismerna. förväntningsbildningen och de institutionella förhållandena i ekonomin ser trt. Arbetsmarknadspolitiska åtgärder kan således också lindra målkonflikten mellan arbetslöshet och inflation genom att ändra Phillipskurvornas utseende. Det man därvid bör eftersträva är att se till att man kan få en arbetslöshetsminskning (även om den är temporär) till så låg kostnad i ökad inflationstakt och ökade inflationsförväntningar som möjligt och en inflationsdämpning och minskning av inflationsförväntning- arna till en så låg kostnad i (temporär) arbetslöshetsökning som möjligt. De åtgärder som blir aktuella är arbetsmarknadspolitiska åtgärder av det slag som vi i avsnitt 4.5.l diskuterat som medel att minska friktions— och strukturarbetslösheten i ekonomin. men nu använda i Stabiliseringspoli- tiskt syfte.

Låt figur 4.6 illustrera målkonflikten i frånvaro av arbetsmarknadspoli— tiska åtgärder. En efterfrågeökning medför att man rör sig längs en kortsik— tig Phillipskurva. t. ex. från A till B i figur 4.6.

Under en viss tidsperiod får man en lägre arbetslöshet. men på sikt kan man få en anpassningsprocess som innebär att man hamnar i punkt C med samma arbetslöshet som i utgångsläget men med högre faktisk och förvän— tad inflationstakt.' För att åter komma tillbaka till den ursprungliga infla- 'Vi har valt att il- tionstakten och de ursprungliga inflationsförväntningarna tvingas man lumera med extrem-

. . . _, . .. . . . . fallet med en vertikal mrnska efterfrågan och röra srg langs en ny kortsrktrg Phrllrpskurva t. ex. |ångsiktig kurva.

Löneök— nings— takt

Arbetslöshetstal Figur 4 _6

till D. och därpå tillbaka till A. dvs trnder en period tvingas man acceptera en högre arbetslöshetsnivå.

Den ekonomisk—politiska situation man befinner sig i kan ha olika karak— tär. Antag att processen A—B-C-D representerar en normal konjunkturcy— kel i den svenska ekonomin och att den genomsnittliga inflationstakten är den inflationstakt som är förenlig med extern balans vid given växelkurs. Konjunkturcykelns genomslag i variationer i sysselsättning och inflations— takt är således förenlig med extern balans. Arbetsmarknadspolitiska atgär— der som ändrar sambandet mellan löneökningstakt och arbetslöshet till t. ex. AE och CF skulle i ett sådant läge innebära att man i genomsnitt krin— de hålla en lägre arbetslöshetsnivå i ekonomin och ända bibehålla extern balans.

] ett annat fall kan situationen vara att man avlägsnat sig från den i av- snitt 4.4.2 diskuterade huvudkursen i ekonomin. Detta kan ha skett genom att man tillåtit efterfrågetrycket (eller kostnadsinflationen) i ekonomin att bli alltför högt och därmed fått en för hög intlationstaktjämfört med utlan- det. Det kan också ha sin bakgrund i att den internationella inflationstak— ten minskat. men den inhemska inflationstakten och de inhemska infla- tionsförväntningarna inte anpassat sig till detta. I båda fallen står man. om man vill upprätthålla extern balans vid given växelkurs. inför problemet att snabbt söka minska inflationstakten och inflationsförväntningarna i ekono— min.

Med hjälp av arbetsmarknadspolitiska åtgärder hoppas man kunna upp— nå en inflationsdämpning av viss storlek och en justering nedåt av infla— tionsförväntningarna till en lägre kostnad i form av ökad arbetslöshet (to- talt sett över en viss tidsperiod) än vad som skulle vara fallet om man en- bart använt sig av en generell efterfrågeminskning. Man behöver således finna sysselsättningsskapande åtgärder som är förenliga med en inflations- dämpning och som inte medför att inflationsförväntningarna ligger kvar på fortsatt hög nivå.

Generella versus selektiva medel

Hur kan då arbetsmarknadspolitiska åtgärder bidra till att påverka Phillips- kurvornas utseende? Antag att man står inför en situation där man kan väl- ja mellan att söka öka sysselsättningen och minska arbetslösheten anting- en genom en ändring av allmänt efterfrågepåverkande medel (diskontoänd- ring. skatteändring etc.) eller genom mer selektiva. t. ex. arbetsmarknads- politiska medel. Hur kan verkningarna av dessa åtgärder väntas skilja sig åt?

En första skillnad mellan generella och selektiva åtgärder kan vara sii- kerheten och tidsmönstret med vilka de leder till direkta efterfrågeökning- ar på arbetskraft. En sänkning av t. ex. den direkta skatten ökar den reala disponibla inkomsten och detta kan med vissa tidsförskjutningar väntas le— da till konsumtionsökningar som fördelar sig på ett visst sätt över olika varor och tjänster och därmed medför efterfrågeökningar av viss storlek på olika delarbetsmarknader. Storleken på dessa direkta efterträtt:etyffekter totalt sett och i olika tidsperioder beror emellertid på i vilken utsträckning individerna väljer att öka sin konsumtion eller sitt sparande. Då man an-

vänder sig av mer selektiva åtgärder kan man med betydligt större säker- het kontrollera dels storleken på de direkta efterfrågeeffekterna. dels deras tidsmönster. dvs att efterfrågeökningarna äger rumjust när det finns stabi- liseringspolitiskt utrymme och behov av dem i ekonomin och att de upphör när detta inte längre är fallet. Speciellt bör detta gälla för selektiva åtgärder av direkt sysselsättningsskapande slag. såsom t. ex. beredskapsarbeten och industribeställningar.

l—In huvudskillnad mellan generella och mer selektiva åtgärder är också att de direkta efterfrågeeffekterna kan lokaliseras på ett annat sätt. Vid an— vändandet av selektiva åtgärder kan efterfrågeökningarna i större utsträck- ning riktas mot delarbetsmarknader med relativt sett hög arbetslöshet (öp- pen eller dold) och liten inflationskänslighet (dvs delmarknader med liten lutning på sina Phillipskurvor i det aktuella arbetslöshetsområdet). Detta innebär att sysselsättningseffekten kan bli större och pris-löneeffekten mindre med selektiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder än med enbart ge- nerella medel.

De direkta efterfrågeökningar—na kommer i sin tur (genom en multiplika- tor-acceleratorprocess) att ge upphov till ytterligare efterfrågeökningar på varor och tjänster och därmed på arbetskraft av olika slag. Storleken på denna sekundära ef'terjfi'ågeeffekt kommer bl. a. att bero på hur stora för— ändringar i disponibel inkomst som de direkta efterfrågeökningarna ger upphov till (dvs. till exempel på skillnaden mellan disponibel inkomst från arbetslöshetsunderstöd och disponibel inkomst från förvärvsverksamhet) och på hur kapacitetsutnyttjandet för realkapitalet ser ut i utgångsläget.

Sekundära efterfrågeeffekter uppkommer både då man använder sig av generella och selektiva medel och det finns ingen anledning att anta att de- ras fördelning över olika delarbetsmarknader markant skulle skilja sig åt.' Därenrot kommer de sekundära efterfrågeeffekterna att läggas till direkta cfterfrågeeffekter som fördelat sig på ett annat sätt mellan olika delarbets— marknader och detta kan väntas medföra att även de sekundära efterfråge- effekterna av mer selektiva åtgärder kommer att vara förknippade med en mindre löneökningseffekt än de sekundära efterfrågeeffekterna av generel- la medel.

De stabiliseringspolitiska fördelarna med selektiva åtgärder framför mer generella är således främst att man kan rikta de direkta efterfrågeeffekter- na mot delmarknader med relativt sett hög arbetslöshet och låg inflations— känslighet och därigenom uppnå en större sysselsättningseffekt och mind- re inflationseffekt. Om delarbetsmarknaderna inte påtagligt skiljer sig åt. vilket kan vara fallet t. ex. vid en djup lågkonjunktur. bortfaller detta argu- ment för att föredra selektiva framför mer generella åtgärder. Selektiva och generella åtgärder kan emellertid också väntas allokeringsmässigt skil- ja sig att. dvs. de som blir sysselsatta i de två fallen kan väntas producera olika saker. Detta kan vara av betydelse i sig själv. men kan också ha bety- delse för i vilken utsträckning det ökade utbudet av varor och tjänster verkar inflationsdämpande.

Även de utbudspåverkande arbetsmarknadspolitiska medlen kan bidra till att göra Phillipskurvan mindre brant genom att de underlättar en om- flyttning till delarbetsmarknader med tendenser till efterfrågeöverskott och genom att de ökar arbetskraftens produktivitet och därigenom möjlig-

' Fördelningen kommer att bero på inkomst- elasticiteterna för olika varor och tjänster och på utseendet på den input-output-tabell för ekonomin med vars hjälp förändringarna i varu- efterfrågan kan trans- formeras om till för- ändringar i arbets— kraftsefterfrågan .

' lnom projektet ”In- tegrerad arbetsmark- nadspolitik” har man gjort försök att be- räkna de indirekta sys- selsättningseffekterna av olika arbetsmark- nadspolitiska medel. För en redovisning av metoder och resultat. se kapitel 12.

gör t. ex. att produktionsökningar kan äga rum utan att arbetskraftskostna- den per producerad enhet behöver öka alltför kraftigt.

Valet mellan olika selektiva medel

Med hjälp av selektiva arbetsmarknadspolitiska medel bör man således i genomsnitt kunna uppnå en högre sysselsättning vid oförändrad (eller läg- re) inflationstakt än om man bara använde sig av generella efterfrågepåver- kande medel. Bland de selektiva arbetsmarknadspolitiska medlen finns det emellertid åtgärder av en mängd olika slag och med varierande effekter. Detta gör dem också mer eller mindre lämpliga i olika ekonomisk-politiska lägen. allteftersom man behöver växla mellan att betona arbetsmarknads- politikens inflationsbekämpande respektive sysselsättningsskapande upp— gift.

För att på bästa sätt kunna anpassa de selektiva åtgärderna behöver man försöka fastställa bl.a. hur de olika åtgärderna kan förmodas skilja sig åt vad gäller: ]. Storleken på de direkta och indirekta sysselsättningseffekterna och på vilka delmarknader dessa inträffar.

2. Storleken på de sekundära efterfrågeeffekterna. vilket bl. a. inkluderar en bedömning av hur de offentliga utgifterna och intäkterna kan väntas påverkas.

3. Storleken på löne- och priseffekter. Detta innebär att man behöver granska i vilken utsträckning olika medel kan väntas verka direkt infla- tionsdämpande genom sin effekt på efterfråge- och utbudssidan på ar- betsmarknaden (delarbetsmarknaderna) och/eller sin effekt på efterfrå- ge- och utbudssidan på varumarknaderna. Olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder kan för det första skilja sig åt vad gäller storleken på deras direkta och indirekta sysselsättningseffekter. De direkta sysselsättningseffekterna kan sägas vara de som en åtgärd ger upphov till på den (de) delarbetsmarknad(er) mot vilken den riktas. De in- direkta sysselsättningseffekterna uppkommer genom att man i samband med åtgärden också ökar efterfrågan på andra varor och tjänster (varav en del kan vara importvaror) och därmed efterfrågan på andra delarbetsmark- nader.' Som exempel kan nämnas ett beredskapsarbete i form av ett väg— bygge. där man dels har en direkt sysselsättningseffekt för de direkt berör— da. dels en indirekt sysselsättningseffekt i de sektorer som levererar mate- rial. maskiner etc till projektet. Mot detta kan kontrasteras t ex ett bered- skapsarbete inom sjukvården. där de indirekta sysselsättningseffekterna kan förmodas vara små eftersom den huvudsakliga utgiften utgörs av lönen till den anställde. Åtgärder med små indirekta sysselsättningseffekter kan mer exakt riktas mot en viss delarbetsmarknad. Sådana åtgärder har således en stabilise- ringspolitisk fördel framför åtgärder med större indirekta effekter i lägen då man vill undvika att efterfrågan ökar även på delmarknader med relativt god sysselsättning och större inflationskänslighet eller att efterfrågeök- ningarna träffar importerade varor. Åtgärder med små indirekta effekter kan i denna mening sägas vara mer selektiva.

Skillnader i storleken på e sekundära efterfrågeeffekterna av olika ar- betsmarknadspolitiska meoel saknar stabiliseringspolitiskt intresse i den bemärkelsen att de kan upphävas av en motsvarande förändring av gene- rella efterfrågepåverkande medel. Skillnaderna blir således av betydelse först när det finns restriktioner vad gäller möjligheten eller önskvärdheten av att företa sådana justeringar. I diskussionen av marginella sysselsätt- ningsstöd versus andra typer av sysselsättningsskapande medel (t. ex. be- redskapsarbeten i den offentliga sektorn) har det t. ex. framhållits som en speciell fördel att de marginella sysselsättningsstöden i vissa fall kan vara budgetneutrala. dvs. utgifterna för dem motsvaras av lika stora statsintäk- ter i form av ökade skatteintäkter. minskade arbetslöshetsunderstöd osv.'

] lägen med stagflation. dvs. lägen med en kombination av hög arbetslös- het och hög inflation (där inflationen beror på kvardröjande höga infla- tionsförväntningar i ekonomin och inte på i nuläget rådande alltför högt ef- terfrågetryck) har man. som påpekats ovan. behov av sysselsättningsska- pande åtgärder som samtidigt är förenliga med en inflationsdämpning. Vis- sa arbetsmarknadspolitiska medel kan vara överlägsna andra i detta avse- ende. Som vi påpekat ovan kan löne- och priseffekterna av olika arbets- marknadspolitiska åtgärder vara olika stora genom att åtgärderna kan skil- ja sig åt vad gäller möjligheten att styra de direkta sysselsättningseffek- terna mot bestämda delmarknader och vad gäller storleken på de indirekta sysselsättningseffekterna. Vissa arbetsmarknadspolitiska medel kan också tänkas ha en direkt inflationsdämpande effekt genom att de verkar kost- nadsreducerande. Som exempel kan nämnas marginella sysselsättnings- stöd och förbättrad arbetsförmedling vilka kan minska kostnaderna för ny- anställningar och produktionsökningar.2

Arbetsmarknadspolitiska åtgärder med stora indirekta och sekundära ef- terfrågeeffekter bör således inte sättas in då det allmänna efterfrågetrycket i ekonomin redan är relativt högt eller då man har stagflationsproblem (el- ler bör de kombineras med att man vidtar generella efterfrågeminskande åtgärder). I sådana lägen bör man i stället utnyttja medel med små indirek- ta och sekundära effekter och medel som direkt verkar inflationsdämpan- de. t.ex. genom att hålla nere arbetskraftskostnaderna och öka produktivi- teten och/eller genom att öka produktionen så att efterfrågetrycket på varumarknaderna dämpas.

På liknande sätt kan man i lågkonjunkturer försöka sysselsätta arbets- kraften på ett sådant sätt att det kan väntas verka inflationsdämpande då efterfrågan åter ökar. Som exempel kan nämnas utbildning för delmarkna- der som senare kan väntas få efterfrågeöverskott och därmed förknippade löneglidningstendenser. samt produktion på lager vilket kan verka pris— dämpande då varuefterfrågan åter ökar. Vi har ovan diskuterat olika selektiva medels fördelar och nackdelar ur stabiliseringspolitisk synvinkel. Valet mellan olika arbetsmarknadspolitis- . För en ingående ka medel (liksom valet mellan generella och mer selektiva åtgärder) bör diskussion. se emellertid inte göras enbart utifrån Stabiliseringspolitiska överväganden. kapitel ll. Även skillnader mellan olika åtgärder vad gäller t. ex. allokerings-. tillväxt- , Se vidare och fördelningseffekter behöver beaktas. kapitel ||_

4.6. Sammanfattning

Vid en viss tidpunkt kan man ta arbetsmarknadens institutionella uppbygg- nad och funktionssätt som givna och såsom resulterande i en viss vältärds- nivå för de enskilda individerna i ekonomin. Arbetsmarknadspolitikens uppgift blir att påverka detta utfall så att det bättre uppfyller inte blott sys- selsättningsmålet utan också uppsatta allokerings—. tillväxt-. stabiliserings- och fördelningsmål. För att kunna utforma arbetsmarknadspolitiken på bästa sätt behöver man för det första skaffa sig en bild av hur arbetsmark- naden kan tänkas fungera och för det andra undersöka hur olika arbets- marknadspolitiska åtgärder kan tänkas gripa in i och modifiera detta funk- tionssätt.

Ett viktigt grundläggande faktum vad gäller arbetsmarknadens funk- tionssätt är att arbetsmarknaden utgör ett dynamiskt system med stora och ständiga bruttotlöden av arbetskraft och lediga platser. Detta innebär att de nettoförändringar som man observerar på arbetsmarknaden (t. ex. i an- talet arbetslösa. antalet sysselsatta. antalet lediga platser etc) uppkommit inom ramen för betydande bruttoflöden av arbetskraft och lediga platser. Det är detta sammanhängande dynamiska system med dess inbördes be- roenden och återverkningar. som arbetsmarknadspolitiken har att ingripa ].

En av bestämningsfaktorerna bakom bruttoflödenas utseende är omfatt- ningen av och utseendet på de s.k. interna arbetsmarknaderna. En föränd- ring på den svenska arbetsmarknaden tycks ha varit att de interna arbets- marknaderna ökat i betydelse. I avsnitt 4.2 har vi diskuterat en teoretisk förklaring till en sådan utveckling. vilken tar sin utgångspunkt i de fördelar interna arbetsmarknader kan tänkas erbjuda både arbetstagare och arbets- givare. Dessa direkta fördelar bör emellertid ställas mot andra typer av ef- fekter. Vilka dessa kan tänkas vara har vi också diskuterat i avsnitt 4.2. Vi fann därvid att en utveckling mot en mer långsiktig bindning mellan arbets— givare och arbetstagare kan innebära att arbetsmarknadens anpassnings- förmåga kommer att försämras.Det kan också uppstå fördelningseffekter. dels i form av att anpassningsbördan på arbetsmarknaden kommer att för- delas annorlunda. dels i form av att en '”inlåsning" kan komma att drabba vissa arbetstagare. Slutligen kan även stabiliseringsproblematiken föränd- ras genom att den mer långsiktiga bindningen påverkar sambandet mellan arbetslöshet och lönestegringstakt.

En sådan utveckling innebär att det kan uppstå ett behov av ökade och modifierade arbetsmarknadspolitiska insatser. För det första kan arbets- marknadspolitiken behöva hjälpa till med den interna anpassning av olika slag som blir nödvändig då varje enskild arbetstagare blir alltmer bunden till ett visst företag. För att ekonomins anpassningsförmåga och den en- skilde individens rörelsefrihet skall kunna bibehållas kan för det andra de traditionella arbetsmarknadspolitiska medlen för att underlätta frivillig ex- tern rörlighet behöva förstärkas och eventuellt nya medel av denna typ ut- formas.

I ett läge med ungefärlig balans i ekonomin kommer det att finnas två ty- per av arbetslöshet. friktionsarbetslöshet och strukturarbetslöshet. Frik- tionsarbetslösheten sammanhänger med att det tar tid för arbetssökande

och lediga platser att finna varandra. även om de i princip befinner sig på samma delarbetsmarknad. För att minska friktionsarbetslösheten behövs åtgärder inriktade på att snabbare och bättre matcha ihop arbetssökande och lediga platser. givet dessas egenskaper.

Strukturarbetslösheten sammanhänger med att relativa utbuds- och ef- terfrågeskift i ekonomin medför att arbetssökande och lediga platser upp- kommer på olika delmarknader och med att de automatiska anpassnings- processerna på arbetsmarknaden inte är tillräckligt effektiva eller man inte vill låta dem helt ta hand om anpassningsprocessen eftersom de bedöms ha ej önskvärda biverkningar. Man kan därför önska ingripa i anpassnings- processen med olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder vilka syftar till att omfördela efterfrågan och utbud mellan olika delmarknader. Dessa åtgär- der kan vara inriktade främst på att underlätta den av marknaden generera- de utvecklingen eller inriktade på att söka påverka och modifiera denna ut- veckling.

Utvecklingen i ekonomin kan ha inneburit att anpassningsförmågan för- sämrats genom att de privat- och företagsekonomiska kalkylerna över en anpassning kommit att alltmer avvika från de samhällsekonomiska. Där- med skulle också ökade insatser för att påverka anpassningen kunna vara samhällsekonomiskt lönsamma.

[ avsnitt 4.4 har vi diskuterat karaktären på den anpassningsprocess som kan förmodas ligga bakom målkonflikten mellan arbetslöshet och inflation samt karaktären på denna målkonflikt i en liten öppen ekonomi av Sveri- ges typ.

I avsnitt 4.5. slutligen. har vi diskuterat arbetsmarknadspolitikens upp- gifter och hur den kan tänkas gripa in i och modifiera arbetsmarknadens funktionssätt. Vi har därvid diskuterat dels arbetsmarknadspolitikens upp- gifter vid balans i ekonomin. dels arbetsmarknadspolitikens stabiliserings- politiska uppgifter.

Vid ett efterfrågeläge svarande mot balans i ekonomin kan olika arbets- marknadspolitiska åtgärder sättas in dels för att ändra arbetskraftsdelta- gandets omfattning och karaktär. dels för att minska arbetslösheten (an— tingen genom att förkorta arbetslöshetstiderna eller genom att söka för- hindra uppkomsten av arbetslöshet), dels för att förhindra att anpassning- en till relativa utbuds- och efterfrågeförändringar startar en inflationspro- cess i ekonomin. De arbetsmarknadspolitiska åtgärderna kan vara utbuds- eller efterfrågepåverkande eller inriktade mot att underlätta och förbättra sammankopplingen av efterfrågan och utbud.

Arbetsmarknadspolitikens Stabiliseringspolitiska uppgift kan sägas vara att bidra till att man kan få en sysselsättningsökning till så låg kostnad i ökad inflationstakt och ökade inflationsförväntningar som möjligt och en inflationsdämpning och minskning av inflationsförväntningarna till en så låg kostnad i form av ökad arbetslöshet som möjligt.

Fördelarna med selektiva åtgärder framför mer generella från stabilise- ringspolitisk synpunkt är. förutom säkerheten och tidsmönstret med vilka de leder till direkta efterfrågeökningar på arbetskraft. främst att man kan rikta de direkta efterfrågeeffekterna mot delmarknader med relativt sett hög arbetslöshet och låg inflationskänslighet.

Olika arbetsmarknadspolitiska medel har olika effekter och det gör dem

också mer eller mindre lämpliga i olika Stabiliseringspolitiska lägen. Ar- betsmarknadspolitiska åtgärder med stora indirekta och sekundära efter- frågeeffekter är således mindre lämpliga då det allmänna efterfrågetrycket redan är relativt högt eller man har stagflationsproblem. [ sådana lägen bör man i stället utnyttja medel med små indirekta och sekundära effekter och medel som direkt kan tänkas verka inflationsdämpande. Samtidigt är det emellertid klart att valet mellan olika arbetsmarknadspolitiska medel (lik- som valet mellan selektiva och mer generella åtgärder) inte bör göras en- bart utifrån stabiliseringspolitiska överväganden utan att hänsyn också bör tas till eventuella skillnader vad gäller allokerings-. tillväxt- och fördel- ningseffekterna av olika medel.

,

) Arbetsmarknadspolitikensutveckling1

5.1. Inledning

I detta kapitel skall vi söka belysa hur den svenska urbetsmarknadspoliti— ken2 utvecklats och förändrats i olika avseenden under främst l960- och 1970—talen.

För att kunna göra en sadan analys krävs någon form av indelning av de olika arbetsmarknadspolitiska åtgärderna. Vi har använt oss av såväl en uppdelning efter programbudgettermer som en uppdelning av åtgärderna i eftei'frägepaverkande åtgärder. utbudspåverkande åtgärder och åtgärder zivsedda att underlätta sammankopplingen av efterfrågan och utbud (matchningsåtgärder). Samtidigt med detta har vi emellertid också funnit det vara värdefullt att strukturera åtgärderna efter ytterligare en form av funktionellt syfte. nämligen efter deras funktion att som individinriktade respektive företagsinriktade åtgärder häva redan uppkommen arbetslöshet eller förebygga uppkomsten av arbetslöshet (i den snäva betydelsen för- hindra ofrivilliga avgångar av anställda).

Kapitel 5 inleds med en redovisning av arbetsmarknadspolitikens bud- getmässiga utveckling. Därefter beskrivs enskilda arbetsmarknadspolitis- ka atgtirdsprograms omfattning och inriktning under perioden på ett mer ingående sätt såväl vad gäller budgetmässigt utfall som antal direkt berör- da. Slutligen ger vi en redovisning av hur olika typer av åtgärder utvecklats och gör ett försök att belysa huruvida det skett förändringar vad gäller ka- raktären och sammansättningen av åtgärderna.

5.2 Expansionen av arbetsmarknadsverkets verksamhet Arbetsmarknadspolitiken. mätt i de totala utgifterna för arbetsmarknads- verket. visar för tiden från tillsättningen av arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) I948 fram till 1977 en betydande expansion i både löpande och fasta

' Detta kapitel har skrivits av byrådirektör Jan Johannesson. "' Arbetsmarknadspolitik används i detta betänkande genomgående som samlings— begrepp för arbetsförmedlingsverksamheten och de på speciella arbetskraftsgrup— per. branscher. orter och regioner inriktade åtgärder vilka har som uttalat syfte att underlätta arbetsmarknadens funktionssätt och påverka sysselsättningsnivån. Vi har vid den operationella definitionen av arbetsmarknadspolitik även utgått från att åtgärderna i fråga skall ha finansierats via arbetsmarknadsverkets budget. Då det emellertid finns åtgärder för sysselsättningens upprätthållande. t. ex. av näringspoli- tisk art. som finansieras utanför arbetsmarknadsverkets budget kan den operatio— nella definitionen i viss mån anses godtycklig.

Milj kr 8.000 iUtgifter löpande 7.000 priser 6.000] 5.000 Utgifter 4000 i fasta priser 1968 års 3,000— priser 2.000—* wool

1948 77 År Procent 8) |. . . ,' '.. : Utgifter! : '. : % av stats- 7 : 0. '.' budgeten . . I : .. .. 6 .."”... 'no-' ... 5— .o' C... A* .... . .eu... !...-..... Bl ! Utgifter '.' '.' i % av BNP 2-1 '

. ,] .................ooouoon

194849 51 53 55 57 59 61 63 65 67a 69 71 73 75 77 År

Arbetslös- hetstal

3,0

2 0 '. % arbetslösa ' '-..__,. enligt AKU % arbetslösa kassamedlemmar 1,0

194849 51 53 55 57 59 61 63 65 671' 69 71 73 75 77 År

" From 1967, då budgetårsredovisning introducerades i AMV:s verksamhets- berättelser, avser uppgifterna budgetåret dvs 1967 = 1966/67, 1968 = 1967/68 OSV.

Figur 5.1 Tola/utgiflerför arbetsmarknadsrerket (inkl SÖ:s rrtgijicrjör arbets— marknadsutbildning) 1948 —1977

priser (se figur 5.1). Sätts utgifterna i relation till BNP (till faktorpris) re- spekllVC statsbudgeten (utgifterna) framgår det att den långsiktiga ökning- en har skett via ett antal trappstegsvisa höjningar i samband med de mest markanta lågkonjunkturåren 1957—1959, 1967—1968. 1971—1973 och 1976—.] Ett närmare studium av utgifternas tidsmässiga anpassning till konjunkturläget (arbetslöshetsutvecklingen) visar att den konstaterade långsiktiga utvecklingen kan delas upp i några från varandra åtskiljbara fa- ser.

Under den första perioden. fram till början av l960-talet. visar arbets- marknadspolitikens utgiftsutveckling en markant konjunkturanpassning på sa satt att arbetsmarknadsverkets utgifter (inkl SÖ:s utgifter för arbets— marknadsutbildning) i procent av BNP respektive statsbudgeten stiger vid lagkonjunkturer och därefter åter faller vid förbättrat konjunkturläge. Ar— betslösheten minskade under de första åren på 1950-talet. steg 1952— 1953 och höll sig därpå på en oförändrad nivå för att åter stiga i lågkonjunkturen 1957— 1959. På motsvarande sätt sjönk utgifterna för arbetsmarknadspoli- tiken under början av 1950—talet för att stiga 1953 och därefter närmast stagnera. En stark utgiftsexpansion inträffade under lågkonjunkturen 1957-— 1959. Den markanta ökningen i utgifterna mellan 1955 och 1959. i reala termer en fyrdubbling. tyder på att det nu skedde en förändring i den ekonomiska politikens utformning mot en ökad satsning på arbetsmark— nadspolitiken. I samband med det förbättrade konjunkturläget i början av 1960-talet drogs utgifterna åter ned men översteg klart 1955 års nivå.

1 en andra period därefter utgörs sambandet mellan konjunkturläge och utgiftsutveckling främst av ett samband mellan konjunkturläge och till— växttaktcn i utgiftsutvecklingen; Under större delen av 1960—talet uppvisa— de inte utgifternas andel av BNP och statsbudgeten någon minskning titan ökade hela tiden. om än i varierande takt. Nedgången i arbetslösheten vid mitten av l960—talet inträffade parallellt med ökade utgifter för arbetsmark- nadsverket. och efter ytterligare en förstärkning av insatserna under låg- konjunkturåren 1967—1968 hölls utgifterna kvar på en hög nivå under den efterföljande högkonjunkturen. Perioden utmärks således av en stark upp- åtgående trend för utgifterna vilket bl. a. förklaras av att arbetsmarknads- utbildningen och det regionalpolitiska programmet befann sig i ett Upp- byggnadsskede.

Sedan slutet av 1960-talet har utgiftsutvecklingen kännetecknats av tyd- ligare konjunkturvariationer samtidigt som nya medel införts. I samband med lågkonjunkturen 1971—1973 skedde en kraftig ökning av arbetsmark- nadspolitikens utgifter, vilken följdes av en neddragning under l974/75. Det försämrade konjunkturläget ledde fr.o.m. 1975/76 ånyo till en kraftig ökning av utgifterna.

Bakom ovanstående utveckling döljer sig påtagliga förändringar i arbets- marknadspolitikens sammansättning bl.a. vad gäller olika typer av åtgär- der. 1 det följande skall ske en genomgång av dessa förändringar.

5.3 De arbetsmarknadspolitiska åtgärdsprogrammen _, . .

. .. . . . . .. .. . . ' For en redovrsning Vid en undersokning av konjunkturella och långstktiga forandrrngar | fråga av konjunkturutveck- om användningen av olika slags arbetsmarknadspolitiska medel och för att lingen se kapitel 6.

samtidigt erhålla en antydan om målprioriteringen. kan det vara lämpligt att utgå från den programindelning som för närvarande gäller för arbets- marknadsverket.

Arbetsmarknadsverkets programindelning

ANSLAG PROGRAM DELPROGRAM

Bl Arbetsmarknadsservice Arbetsmarknadsinformation Forslagsanslag

BZ Bidrag till arbets- ” _ _

marknadsutbildning Yrkesmassrg och geografisk rörlighet

BB Sysselsättningsskapande

åtgärder . Sysselsättningsskapande åtgärder Regionalpolitiska stöd- åtgärder

Reservationsanslag Rehabiliterings- och stöd-

B4 Stöd till lageruppbyggnad Förslagsanslag åtgärder för svårplacerade E1 Regionalpolitiskt stöd

Bidragsverksamhet Förslagsanslag Sysselsättningsskapande åtgärder för handikappade Åtgärder för flyktingar Kontant stöd vid arbets- löshet

Totalförsvarsverksamhet

Förvaltning av utrustning

Arbetsmarknadsutbildning Flyttningsbidrag Inlösen av egnahem

Allmänna beredskapsarbeten Särskilda beredskapsarbeten lndustribeställningar Detaljplaneringsbidrag investeringsfondsärenden

Stöd till lageruppbyggnad

Lokaliseringssamråd Lokaliseringsbidrag Lokaliseringsutbildning Sysselsättningsstöd Kommunala sysselsättningsinsatser Lokaliseringslån

Arbetsprövning och arbetsträning E2 Särskilda stödåtgärder Utbildning av svårplacerade i glesbygder Reservationsanslag

Arbetshjälpmedel åt handikappade Näringshjälp Arkivarbete Halvskyddad sysselsättning Skyddad sysselsättning Hemarbete

V9 Regionalpolitiskt stöd Lokaliseringsplan Investeringsanslag

CS Särskilda åtgärder för arbetsanpassning Reservationsanslag

DZ Åtgärder för flyktingar Förslagsanslag

BS Kontant stöd vid arbets- löshet Förslagsanslag

BG Totalfö rsvarsverksamhet Förslagsanslag

88 Arbetsmarknadsverket Förvaltning av utrustning Reservationsanslag

Överföring av flyktingar Omhändertagande av flyktingar

Ersättning till arbetslöshetskassor Omställningsbidrag Kontant arbetsmarknadsstöd

Försvars— och beredskapsplanering Vapenfria tjänstepliktiga

Förläggningsbyggnader Maskiner och fordon m m

87 Arbetsmarknadsverket Anskaffning av utrustning

Reservationsanslag

Övergången till programbudget för arbetsmarknadsverket skedde fr.o.m. budgetåret 1972/73. Den programindelning som då redovisades har senare ändrats i några smärre avseenden. Utgångspunkten för samman- ställningen i tabellerna 5.1 och 5.2 nedan har varit programindelningen för

budgetåret 1976/77. varefter överslagsmässiga översättningar till denna programindelning skett för tidigare år utifrån verksamhetsberättelser från AMS och SÖ.

Mätt i löpande priser visar samtliga arbetsmarknadspolitiska program en avsevärd utgiftsexpansion mellan liknande konjunkturlägen under den stu- derade perioden. Även om hänsyn tas till prisutvecklingen, dvs efter om- räkning till fasta priser, ändras bilden endast i några smärre avseenden: mellan lågkonjunkturåren 1971-1973 och innevarande lågkonjunktur har utgifterna i fasta priser för regionalpolitiska åtgärder och kontantstöd vid arbetslöshet sjunkit något.

I det följande skall vi närmare redovisa utvecklingen vad gäller de pro- gram som syftar till att underlätta anställningar och skaffa fler arbeten eller utbildningstillfällen. dvs de sex första av arbetsmarknadsverkets ovan återgivna program. Vi kommer att redovisa dels den budgetmässiga ut- vecklingen enligt tabell 5.1 och 5.2, dels (i de fall då löpande statistik finns att tillgå) utvecklingen av antalet direkt berörda personer.

Tabell 5.13 Utgifterna för de arbetsmarknadspolitiska åtgärdsprogrammen (inkl SÖ:s utgifter för arbetsmarknads- utbildning), milj kr 1957—1968/69 (löpande priser)

Program 1957 1958 1959 1960 1963 1965 1966 1966/ 1967/ 1968/ 69 1) Arbetsmarknadsinformation 29,8 31,9 34,6 37,5 63,0 80,0 95,6 103,9 120,7 136,6 2) Yrkesm o geografisk rörlighet 0,5 4,1 15,4 26,3 136,5 173,4 197,9 269,7 372,0 469,4 därav Flyttningsbidrag 0,1 0,4 5,2 6,0 16,8 27,3 22,1 22,4 32,0 56,0 3) Syss. skap. åtg. 74,9 124,0 337,6 382,5 428,0 548,0 484,6 558,3 693,0 833,5 därav Beredskapsarbete 74,4 120,2 331,8 377,7 426,7 538,9 469,8 542.2 670,0 792,1 Ind. best. 0,5 1,5 5,8 4,8 1,3 5,5 3,2 1,3 4) Reg. pol. stödåtg. 22,5 113,6 [29,8 162,3 165,6 5) Rehabilit. o. stödåtg. för 2,8 2,0 4,6 4,3 7,4 9,0 10,7 9,6 13,1 25,8 svårplacerade 6) Syss. skap. åtg för handik. 5,4 5,9 8,2 12,7 29,0 58,5 68,5 80,1 100,6 147,2 7) Åtgärder för flyktingar 18,0 8,3 3,3 2,7 2,1 6,0 6,3 7. 17,9 8) Kontantstöd vid arbetslöshet 55,5 [00,0 87,4 74,3 58,1 76,0 99,1 108,9 172, 242,4 9) Ovr (tot. försvarsverks, 9,6 7,0 12,9 12,9 10,7 20,6 18,6 18,5 21, 21,1 förvaltn o arisk. av utrustn) SummaÅrbetsmarknadsverket 196,5 283,2 504,0 553,2 734,8 994,0 1096,0 1285,0 1661,8 2059,5 (inkl 50: s utg för arbetsmarknadsutbildning) % av statsbudg. 1,6 2,2 3,6 3,7 3,6 3,7 3,7 ,2 5,9 % av BNP 0,4 0,5 0,9 0,9 0,9 1,0 1,0 ,2 1,6

Tabell 5.1b Utgifterna för de arbetsmarknadspolitiska åtgärdsprogrammen (inkl SÖ: s utgifter för arbetsmarknads- utbildning), milj kr 1969/70 — 1977/78 (löpande priser)

Program

1) Arbetsmarknadsinformation 2) Yrkesm o geografisk rörlighet därav Flyttningsbidrag Eöretagsutb för perm. hot. Ovr företagsutb. 3) Syss. skap. åtg. därav Beredskapsarbete lnd. best. Lagerstöd 4) Reg. pol. stödåtg. därav Lok. utb. (utb. stöd 0 intr. stöd) Syss. sättn. stöd 5) Rehabilit. 0. stödåtg. för svårplacerade därav Föret. utb. av handikappade lntr. utb vid skyddad verkstad 6) Syss. skap. åtg för handik. 7) Åtgärder för flyktingar 8) Kontantstöd vid arbetslöshet 9) Ovr (tot. försvarsverks, förvaltn 0 ansk. av utrustn) Summa. Arbetsmarknadsverket (inkl SO: s utg för arbetsmarknadsutbildning) % av statsbudg.

% av BNP

" Preliminära uppgifter från AMS. " Går ej att särskilja före 1971/72.

1969/ 1970/ 1971/ 1972/ 1973/ 1974/ 1975/ 1976/ 1977/ 70 71 72 73 74 75 76 77 78" 205,4 [84,2 221 ,8 244,7 298,2 3593 4658 5312 6708 559,0 625,3 783,4 871,8 948,7 9210 12375 20297 32527 63,0 55,2 56,2 55,0 65,1 60,3 64,7 72.6 1045 0,5” — 0.9 1,1 19,0 90.4 482,8

7,80 27,8 13,5 1,8 5,8 97

706,4 657,7 1568,1 1929,0 1560,9 1108,7 14869 29551 38394 689,3 624,0 1482,5 1740,7 1488,6 1067,0 11934 17969 31419 2,0 5,2 42,7 49,4 1,9 0.5 43.9 174.3 2993 1130 30,2 1,1 236,6 9545 2953 250,1 337,9 436,4 339,7 527,2 732.6 615.3 624.1 682,5 32,5'1 41,0 58,5 88,1 74.3 52.6 42.3 28.9

4,8 10,3 13,7 16,3 29,3 31,3 28,0 18,0

35,0 43,3 49,7 48,2 60,8 87.4 108.4 1419 1574 1.06 1,7 2.2 2.0

13.0 11.9

184,0 264,5 322,8 368,9 449,9 622,1 8224 10347 12213 34,0 19,3 16,8 15,2 23,6 31,8 42.5 102.0 79.8 238,5 257,9 462,6 435,2 5070 4495 3474 4628 7941 29,9 38,8 36,1 29,9 21,1 31,8 30.1 46.0 48,8 2242,3 2428,9 3897,7 4282,6 4397,4 4344,2 5156.3 7927.510746,8 5 7 5,8 7,7 7,9 6,9 5,9 5,9 7,7 , 1 6 1,6 2,4 2,4 2,1 1,8 1.9 2.7 3,0

f Går ej att särskilja före 1972/73. " Går ej att särskilja före 1970/71.

*” Går ej att särskilja före 1974/75. [ Går ej att särskilja före 1976/77.

Tabell 5.2a Utgifterna för de arbetsmarknadspolitiska åtgärdsprogrammen i procent av totalutgifterna för arbets- marknadsverket (inkl SO: s utgifter för arbetsmarknadsutbildning) 1957 — 1968/69

Program 1957 1958 1959 1960 1963 1965 1966 1966/ 1967/ 1968/

67 68 69

1) Arbetsmarknadsinformation 15,2 11,3 6,9 6,8 8,6 8,0 8,7 8.1 7.3 6,6 2) Yrkesm o geografisk rörlighet 0,2 1,4 3,0 4,8 18,5 17,4 18,1 21,0 22,4 22,8 därav Flyttningsbidrag — — 1,0 1,1 2,3 2,7 2,0 1,7 1.9 2,7 3) Syss. skap. åtg. 38,1 43,8 67,0 69,1 58,2 55,1 44,2 43,5 41,7 40,5

därav Beredskapsarbete 37,9 42,4 65,8 68,3 58,0 54,2 42,9 42,2 40,3 38,5 lnd. best. 0,2 0,5 1,2 0,9 0,2 0,6 0,1 0,2 0,2 (1,1 4) Reg. pol. stödåtg. 2,3 10,4 10,1 9,6 8,0 5) Rehabilit. 0. stödåtg. för 1,4 0,7 0,9 0,8 1,0 1,0 1,0 0,7 0,8 1,3

svårplacerade 6) Syss. skap. åtg för handik. 2,8 2,1 1,6 2,3 3,9 5,9 6.2 6.2 6.1 7.1 7) Åtgärder för flyktingar 9,2 2,9 0,7 0,5 0,3 0,6 0,7 0,5 0.4 0.9 8) Kontantstöd vid arbetslöshet 28,2 35,3 17,3 13,4 7,9 7,6 9,0 8,5 10,4 11,8 9) Ovr (tot. försvarsverks, 4,9 2,5 2,6 2,3 1,6 2,1 1,7 1.4 1.3 1,0

förvaltn o ansk. av utrustn) Summa 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100.0 1000 Summa i milj kr 196,5 283,2 504,0 553,2 734,8 994,0 1096.0 1285,0 1661,8 20595 löpande priser Arbetslöshetstal (AKU) 1,7 1,2 1,6 1,9 2,2 2,1

Tabell 5. % Utgifterna för de arbetsmarknadspolitiska åtgärdsprogrammen 1 procent av totalutgifterna för arbets- marknadsverket (inkl SÖ. s utgifter för arbetsmarknadsutbildning) 1969/70—1977/78

Program 1969/ 1970/ 1971/ 1972/ 1973/ 1974/ 1975/ 1976/ 1977/ 70 71 72 73 74 75 76 77 78" 1) Arbetsmarknadsinformation 9,2 7,6 5,7 5,7 6,8 8,3 9,0 6,7 6,2 2) Yrkesm o geografisk rörlighet 24,9 25,8 20,1 20,4 21,6 21,2 24,0 25,6 30,2 därav Flyttningsbidrag 2,8 2,3 1,4 1,3 1,5 1,4 1,3 0,9 0,9 Eöretagsutb för perm. hot. — — — — 0,4 1,1 4,5 Ovr företagsutb. 0,2 0,6 0,3 — 0,1 0,1 3) Syss. skap. åtg. 31,5 27,1 40,2 45,0 35,5 25,5 28,8 37,3 35,7 därav Beredskapsarbete 30,7 25,7 38,0 40,6 33,9 24,6 23,1 22,7 29,2 1nd. best. 0,1 0,2 1,1 1,2 — — 0,9 2,2 2,8 Lagerstöd 2,6 0,7 — 4,6 12,0 2,7 4) Reg. pol. stödåtg. 11,2 13,9 11,2 7,9 12,0 16,9 11,9 7,9 6,4 därav Lok. utb. (utb. stöd 0 1,3 1,1 1,4 2,0 1,7 1,0 0,5 0,3 intr. stöd) 5) Rehabilit. o. stödåtg. för 1,6 1,8 1,3 1,1 1,4 2,0 2,2 1,8 1,5 svå1 placerade 6) Syss. skap. åtg för handikappade 8,2 10,8 8,3 8,6 10,2 14,4 16,0 13,1 11,4 7) Åtgdrder for flyktmgar 1,5 0,8 0,4 0,4 0,5 0,7 0,8 1,2 0,7 8) Kontantstöd vid arbetslöshet 10,6 10,6 11,8 10,2 11,5 10,3 6,7 5,8 7,1 9) Ovr (tot. försvarsverks, 1,3 1,6 1,0 0,7 0,5 0,7 0,6 0,6 0,5 förvaltn o ansk. av utrustn) Summa 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 Summa 1 milj kr löpande priser 2242,3 2427,9 3897,7 4282,6 4397,4 4344,2 5156,3 7927,5 10746,8

Arbetslöshetstal (AKU) 1,7 2,0 2,6 2,6 2,2

" Preliminära uppgifter.

5.3. ] Programme! arbe[smarknadsinformation

lnom ramen för programmet arbetsmarknadsinformation bedrivs arbets- förmedlingens verksamhet med informationsspridning, med platsförmed- ling och med arbetsförberedande insatser i form av rådgivning och utred- ning inför yrkesutbildning. inför beredskapsarbete. inför skyddat arbete, inför näringshjälp m.m.

Utgifterna för programmet uppvisar en ökning för hela den studerade pen'oden. Utgiftsökningarnas storlek har emellertid varierat under olika perioder. T. ex. verkar de årliga utgiftsökningarna ha varit speciellt stora under perioden 1973 och framåt.

Bakom utgiftsutvecklingen ligger ett antal genomgripande förändringari den arbetsförmedlande verksamhetens arbetsformer. Under hela 1950— talet och större delen av 1960—talet använde man sig av en personalkrävan— de individuell platsförmedling. Mot bakgrund av en ökad arbetsbelastning vid arbetsförmedlingarna ersattes denna i slutet av 1960—talet till stor del av försök med s. k. öppen förmedling. Denna innebar bl. a. att den traditionel- la förmedlingen av platseri stor utsträckning ersattes med tillhandahållan- det av tryckt platsinformation. som de arbetssökande själva fick ta del av. Vidare begränsades eller slopades olika moment för registrering. anvisning av sökande, uppföljning och redovisning av den platsförmedlande verk- samheten.

1,6 1,7 2,1

Arbetet med att effektivisera platsförmedlingen ledde i början av 1970- talet till en modifiering av arbetsformen med öppen förmedling i riktning mot ökad individuell platsförmedling och registrering av arbetssökande. Vidare har det Linder senare år skett organisatoriska förändringar inom ar— betsförmedlingen jämsides med en kontinuerlig ökning av resurserna för arbetsmarknadsinformation. Resurserna har använts bl. a. till datorisering av förmedlingsarbetet, utveckling av statistikunderlaget för verksamheten samt införande av allmän platsanmälan. Upprustningen och modernise- ringen av förmedlingsarbetet under 1970-talet kan ses som en betoning av platsförmedlingens centrala roll i det arbetsmarknadspolitiska systemet.

5.3.2. Programmet yrkesmässig och geografisk rörlig/ze!

Programmet yrkesmässig och geografisk rörlighet omfattar den arbets— marknadsutbildning (exkl utbildning och träning/prövning för handikappa— de) som bedrivs vid skolöverstyrelsens kurscentra (AMU-centra). genom företagsutbildning, i kurser inom det reguljära utbildningsväsendet och i kurser som anordnas av studieförbund m.fl. Vidare hör till programmet den ekonomiska hjälp till flyttningskostnader m.m. som kan utgå till ar- betssökande som är villiga att flytta till annan ort där det finns behov av ar- betskraft.

Programmet uppvisar sedan slutet av 1950-talet en stark expansion sär- skilt i samband med lågkonjunkturerna. Det är främst ökningen av arbets- marknadsutbildningen som förklarar denna utveckling. Utgifterna för flytt— ningsbidrag och inlösen av egna hem har jämfört med arbetsmarknadsut— bildningen uppvisat en låg ökningstakt och deras andel av hela program- met har därför kontinuerligt minskat från ca 20 procent 1960 till 10 procent 1970 respektive 6 procent 1974/75.

Arbetsmarknadsutbildning

Från 1945 fram till lågkonjunkturen 1957— 1959 var arbetsmarknadsutbild— ningen obetydlig och hade karaktär av arbetsvård. Särskilda yrkesutbild- ningskurser anordnades av överstyrelsen för yrkesutbildning och planera- des i samråd med arbetsmarknadsmyndigheterna. Före slutet av 1950-talet översteg inte under något år det genomsnittliga antalet i arbetsmarknadsut- bildning 1.000 personer.

Under lågkonjunkturåren 1957—1959 skedde en kraftig upprustning av arbetsmarknadsutbildningsverksamheten. Samtidigt gavs arbetsmark- nadsstyrelsen möjlighet att ge utbildningsbidrag till kursdeltagare även i det reguljära utbildningsväsendet och i företag. Ansvarsfördelningen mel- lan arbetsmarknads- och skolmyndigheterna fastställdes och innebar att frågor om utbildningens inriktning, dimensionering. lokalisering och rekry- tering skulle handläggas av arbetsmarknadsverket medan överstyrelsen för yrkesutbildning (sedan 1964 skolöverstyrelsen) skulle ha ansvaret för arbetsmarknadsutbildningskursernas (AMU—kurser) genomförande, dvs lärarrekrytering. utarbetande av läroplaner, anskaffning av undervisnings- material och administration i övrigt. I princip gällde att en person skulle vara arbetslös för att kunna komma i åtnjutande av arbetsmarknadsutbild—

ning. Fran arbetslöshetsvillkoret undantogs 1963 bristyrkesutbildningen som används för utbildning till vissa yrken med brist på arbetskraft. Suc- cessivt har villkoren sedan mjukats upp så att arbetsmarknadsutbildning numera även kan beviljas för arbetssökande som anses svårplacerade eller i samband med aviserade drifts- och personalinskränkningar där man ris- kerar x äxande arbetslöshet.

Under 1970-talet har det inom delprogrammet arbetsmarknadsutbildning under tlera tidsperioder införts tillfälliga bidrag till företag som anordnat utbildning i samband med nyanställning. Under 1972—1974 har bidrag kun- nat utgå till företag som utöver normal rekrytering anställer och utbildar ungdom och kvinnor. Sedan 1974 finns ett bidrag till företag som anställer kvinnor i traditionellt manliga yrken och vice versa. Från 1976 utgår bidrag till företagsutbildning av redan anställda i samband med nyanställning av ersättare.

Tabell 5.3 Genomsnittligt antal personer i arbetsmarknadsutbildning (AMS och SÖ) 1959—1977 i lOOO-tal, fördelning efter kurstyp, kön och ålder

År % arbets- I arbetsmarknadsutbildning" lösa enl AKU Antali Årlig Andel Andel Antalifö— Sum— %av AMU föränd- kvin- pers retagsutb ma AK (exkl ring nor% under (exkl loka— företags- 25 år liseringsutb utb) % och företags— utb för permitte- ringshotade) 1959 4,2 14 ') 0,4 4,6 1960 6.2 + 2,0 14 0,4 6,6 1961 1.5 7,5 + 1,3 18 0,6 8,1 0,2 1962 1.5 9,3 + 1,8 28 0,8 10,1 0,3 1963 1,7 11,3 + 2,0 30 1,2 12,5 0,3 1964 1,6 11,9 + 0,6 34 1,3 13,2 0,4 1965 1,2 12,5 + 0,6 36 1,2 13,7 0,4 1966 1,6 15,4 + 2,2 35 1,7 17,1 0,5 1967 2,1 20,3 + 4,9 33 1,5 21,8 0,6 1968 2,2 25,8 + 5,5 34 1,8 27,6 0,7 1969 1,9 26,6 + 0,8 48 30 2,0 28,6 0,7 1970 1,5 28,8 + 2,2 49 29 2,1 30,9 0,8 1971 2,5 33,2 + 4,4 46 30 2,1 35,3 0,9 1972 2,7 36,2 + 3,0 44 31 2,1 38,3 0,9 1973 2,5 34,9 — 1,3 47 33 2,6 37,5 0,9 1974 2.0 30,5 — 4,4 51 35 2,2 32,7 0,8 1975 1.6 26.9 — 3,6 54 37 2,2 29,1 0,7 1976 1,6 28,2 + 1,3 52 35 1,8 30,0 0,7 1977 1,7 41,7 +13,9 51 38 2,2 43,9 1,1

" Uppgifterna avser antalet personer som i genomsnitt befinner sig i beståndet i ar- betsmarknadsutbildning och inte totalantalet berörda under ett år. Motsvarande gäl- ler för tabellerna 5.5—5.8. " Uppgifterna tillgängliga fro m 1969 och gäller personer som påbörjat utbildning. Källa: Arbetsmarknadsstatistik nr 2 1978, nr 3 b 1976 och Meddelande från Statistik— sektionen Serie b 1959— 1977 (AMS). Löpande statistikserie över personer i arbets- marknadsutbildning den 15 varje månad började redovisas i februari 1959.

Den främsta nyorienteringen har varit införandet av olika slags tidsbe- gränsade utbildningsstöd för att förhindra permitteringar och uppsägningar under konjunkturnedgångar. Under första halvåret 1972 utgick vid risk för permittering bidrag till personalutbildning till de företag som inte kunde ut- nyttja lagerstöd. I samband med energikrisen utgick ett särskilt utbild— ningsbidrag. Från och med andra halvåret 1974 har det utgått bidrag till fö- retagsutbildning av permitteringshotad personal.

Utvecklingen av det genomsnittliga antalet personer i den arbetsmark- nadsutbildning som hör till programmet för yrkesmässig och geografisk rörlighet (exkl. antalet i företagsutbildning för permitteringshotadc: denna utbildningsform behandlas i avsnitt 5.4) framgår av tabell 5.3'

Antalet personer i arbetsmarknadsutbidning uppvisade en oavbruten expansion från slutet av 1950-talet till början av 1970-talet. Ökningen var under denna period särskilt kraftig i samband med konjunkturavmattning- arna. Utvecklingen för 1970-talet visar på en ännu tydligare konjunkturan- passning. Arbetsmarknadsutbildningen expanderade kraftigt i början av lågkonjunkturen 1971—1973, trappades ned under konjunkturuppgången för att sedan åter öka, speciellt under 1977. Vidare har personerna i arbets— marknadsutbildning (exkl. företagsutbildning) i allt högre grad kommit att utgöras av kvinnor och ungdomar. Bland kvinnorna i arbetsmarknadsut— bildning har under 1970-talet andelen under 25 år ökat från 20 procent 1970 till ca 40 procent 1977.

Flyttningar med starthjälpsbidrag

Olika former av flyttningsbidrag infördes bland de arbetsmarknadspolitis— ka medlen i slutet av 1950-talet. Bidragen avsåg främst att täcka de direkta kostnaderna vid en flyttning. De utgick till den som var arbetslös och inte kunde få arbete på hemorten. men väl kunde erhålla stadigvarande anställ— ning på annan ort. Fr. o. m. 1966 omfattades även personer som hade arbe- te. ombytessökande, av flyttningsbidragsbestämmelserna. Förutsättning- en för att bidrag skulle utgå till dessa var att de var bosatta i områden med särskilt hög eller långvarig arbetslöshet. att de tillhörde yrkesområden med vikande sysselsättning och att nytt arbete skulle sökas genom arbetsför- medlingen. Bestämmelserna för flyttningsbidrag har efterhand mjukats upp. samtidigt som bidragsbeloppen ändrats och bidragsformerna utökats.

Från 1977 gäller som allmänna villkor att flyttningsbidrag utgår till den som är eller löper risk att bli arbetslös och som kan antas inte få arbete på hemorten. Flyttningsbidrag kan vidare utgå till sådana nytillträdande på arbetsmarknaden som i anslutning till avslutad utbildning inte kunnat er- bjudas arbete vare sig på hemorten eller studieorten. Flyttningsbidrag kan också utgå till den som bor på ort där detär särskilt svårt för lokalt bunden arbetskraft att få arbete, och som fått stadigvarande anställning på annan

' Det har vad gäller företagsutbildning (exkl. för permitteringshotade) dock inte gått att exkludera introduktionskurser för skyddat arbete samt företagsutbildning av äld— re och handikappade men väl anpassningskurser och lokaliseringsutbildning. Loka- liseringsutbildningen hör till programmet regionalpolitiska stödåtgärder medan före- tagsutbildning för äldre och handikappade och introduktionskurser för skyddat ar— bete samt anpassningskurser hör till programmet rehabiliterings— och stödåtgärder för svårplacerade.

ort. Slutligen kan bidrag utgå till den som i avvaktan på anställning inom yrke som motsvarar hans utbildning tar annat, tillfälligt arbete.

Det s.k. starthjälpsbidraget fick redan från början en central roll i bi- dragssystemet för geografisk rörlighet. Statistiken rörande beviljad start- hjälp. som finns redovisad fr.o.m. 1959. används här för att beskriva bi- dragsllyttningarnas utveckling.

Antalet flyttningar med flyttningsbidrag uppvisar konjunkturmässiga svängningar på så sätt att de visar en tendens att öka i samband med början av en konjunkturuppgång (se tabell 5.4). Största antalet flyttningar regi- strerades 1969. Under 1970-talet har antalet starthjälpsflyttare minskat till att ligga konstant kring ca 20000 per är samtidigt som flyttningsmönstret ändrat karaktär. Förutom att hela minskningen i antalet starthjälpsflyttare hänför sig till flyttning från skogslänen har under senare är kvinnor och ungdomar (personer under 25 år) utgjort en allt större andel av starthjälps- flyttarna. För närvarande utgörs över 60 procent av totala antalet bidrags- flyttare av ungdomar och enbart 4 procent av personer över 45 år. Ca 75 procent av starthjälpsflyttarna var i början av1960-talet män mot 60 pro- cent sedan mitten av 1970-talet.

Tabell 5.4 Antal flyttningar med starthjälpsbidrag 1959-1977 i lOOO-tal. Fördelning efter kön och ålder

År Procent Antal Andel” Andel" arbetslösa starthjälps- kvinnor personer enligt AKU flyttare (%) under 25 år

(%)

1959 5.0 1960 6.9 1961 8.2 1962 1,5 10,7 1963 1.7 17.1 22 57 1964 1.6 23.2 25 58 1965 1.2 21.1 29 63 1966 1.6 18.1 27 59 1967 2,1 18,7 24 54 1968 2.2 26.2 25 55 1969 1.9 28.8 26 55 1970 1.5 23.6 29 56 1971 2.5 20.6 28 54 1972 2.7 20.0 28 55 1973 2.5 21.1 30 57 1974 2,0 20,9 37 60 1975 1,6 18. 42 62 1976 1,6 18,5 44 62 1977 1.7 18.8 46 62

" Uppgifter föreligger enbart fr.o.m. 1963. Källa: Arbetsmarknadsstatistik nr 2 1978, Meddelande från statistiksektionen serie 8 1963—1977

I förhållande till fördelningen av befolkningen och det totala antalet flyttningar över landet har flyttningsbidragen i hög grad tillfallit i skogslä- nen bosatta personer. om än i mindre utsträckning sedan slutet av 1960- talet (se figur 5.2). Den andel av starthjälpsbidragen som tillföll personer i skogslänen höll sig fram till 1970 på ca 70 procent. att jämföra med ca 45 procent 1977.

Fig. 5.2 Procentuell re- gional fördelning av an- talet personer som bevil- jats starthjälp under åren 1968—1977.

Procent 80 % l/ ä * 70 '! Xx & X 60 &_ * x.... - _ ___ _ 50 äss —____ Skogslänen S, W, X, Y, Z AC, BD 40 . '.'oo ", _.—.— .O._.f.. . .. .,. .___.',f Ovriga lan I 30 &. J. *. .,” S.' 20

Storstadslänen AB, M, 0

1968 69 70 71 72 73 74 75 76 77 År

5.3.3. Programmet s_vsselsättningsskapande åtgärder

Till programmet sysselsättningsskapande åtgärder hänförs allmänna och särskilda beredskapsarbeten. detaljplaneringsbidrag. industribeställningar och Iagerstöd samt kostnader i samband med arbetsmarknadsstyrelsens uppgift som tillsyningsmyndighet för investeringsfonder. Våren 1977 inför- des under detta program ett tillfälligt sysselsättningsstöd för äldre anställ- da i teko-företag samt för anställda i företag med dominerande ställning på orten som skjuter upp personalinskränkningar (det "75-procentiga lönebi- draget").

Programmet sysselsättningsskapande åtgärder. det största av samtliga program. har hela tiden uppvisat ett tydligt konjunkturmönster. Program- met. vars största delprogram under hela den studerade perioden varit be- redskapsarbetena. har under 1970-talet byggts ut kraftigt genom delpro- grammen för industribeställningar och lagerstöd.

Beredskapsarbeten

Beredskapsarbeten. vilka syftar till att utjämna konjunktur- och Säsongva- riationer i efterfrågan på arbetskraft samt motverka strukturarbetslöshet för speciella grupper. kan utföras för statens räkning (statligt beredskaps- arbete). för kommuns eller landstingskommuns räkning (kommunalt be-

redskapsarbete) eller för enskilds räkning (enskilt beredskapsarbete). Un- der de senaste åren har anordnats speciella beredskapsarbetstillfällen för ungdomar och kvinnor som saknat arbetslivserfarenhet. Till beredskapsar- bete anvisas arbetslös genom det arbetsförmedlingskontor där han är an— mäld.

Tabell 5.5 Genomsnittligt antal personer sysselsatta i beredskapsarbete 1957—1977 i [OOO-tal. fördelning efter kön och ålder

År Antal an- Andel Andel av Andel Totala antalet- visade ar— kvinnor kvinnorna personer personer i bered- betslösa i ('i/( )" som är under skapsarbete” beredskaps— under 25 år 25 år arbete (CF)" (%) " 1 OOO-tal av AK

1957 1.8 1958 3.2 1959 8.6 1960 5.8 1961 3.6 1962 5.7 1963 9.4 10.5 0.3 1964 8.1 9.6 0,3 1965 8.2 9.8 0.3 1966 7.6 9.2 0,2 1967 11.2 13.7 0.4 1968 16.0 20.3 0.5 1969 12.6 15,6 0,4 1970 9.6 4 2 4 14.6 0.4 1971 14.0 5 14 8 19.0 0,5 1972 23.1 9 30 16 32.4 0.8 1973 25.2 16 43 22 33.3 0.8 1974 17.8 19 42 20 23.4 0.6 1975 12.9 18 39 18 16.6 0.4 1976 21.5 31 73 47 26.3 0.6 1977 24.9 35 80 57 29,1 0,7

" Uppgifter om kön och ålder för de anvisade arbetslösa i beredskapsarbeten förelig- ger enbart fr. o. m. 1970. ” lnkl. av arbetsförmedlingen anvisade yrkesarbetare och ledningspersonal. Källa: Arbetsmarknadsstatistik nr 2 1978. Arbetsmarknadsstatistisk årsbok samt uppgifter från tekniska enheten. AMS.

Som framgår av sammanställningen i tabell 5.5 över sysselsatta vid be- redskapsarbeten. så har. jämsides med en tydlig konjunkturanpassning. expansionen i antalet direkt berörda varit påfallande sedan slutet av 1960- talet. Under senare år har andelen kvinnor och ungdomar i beredskapsar- beten stigit. Liksom vad gäller arbetsmarknadsutbildningen är det speciellt andelen kvinnor under 25 år som ökat.

Sådana beredskapsarbeten som varit lämpliga som praktik för ungdomar och andra nytillträdande (t. ex. inom tjänstesektorn och industrin) har un- der 1970-talet expanderat snabbt. Medan ca 55 procent av samtliga i bered- skapsarbeten 1972 sysselsattes i statliga och kommunala byggnads-. och anläggningsarbeten samt i skogsvårdsarbeten var motsvarande andel ca 30 procent 1977. Utvecklingen för beredskapsarbetena under 1970-talet har inneburit en förändring mot dagsverksbilliga arbeten dvs. arbeten där löne- kostnaderna för de direkt berörda utgör den huvudsakliga kostnaden. Ut-

vecklingen under 1970-talet kan även sägas ha inneburit en förändring mot mer av direkt driftssubventionering istället för investeringsstöd såväl vad gäller den privata som offentliga sektorn.

5.3.4. Programmet regionalpolitiskt stöd

Programmet regionalpolitiska stödåtgärder omfattar verksamheterna loka- liseringssamråd (vid vilket företagen ges information om förutsättningar och ekonomiska förmåner som kan utgå vid lokalisering på skilda håll i lan- det). lokaliseringsbidrag. avskrivningslån. lokaliseringslån. lånegaranti. ersättning för flyttning av företag. utbildningsstöd. introduktionsstöd. sys- selsättningsstöd samt särskilda stödåtgärder i glesbygd.

Statliga stödåtgärder har sedan mitten av 1960-talet använts för att på- verka företagens lokalisering. Lokaliseringsstöd lämnas i första hand inom allmänna stödområdet men även utanför stödområdet. t.ex. när en ort drabbas av omfattande industrinedläggningar. År 1970 förstärktes och ut- vecklades stödet genom införandet av ett regionalt sysselsättningsstöd. som ges för nettoökningar av sysselsättningen i företag inom industri och anslutande näringsgrenar. Sysselsättningsstödet utgår för närvarande med 7 000 kronor per nyanställd första året och — om sysselsättningsökningen består — därefter med 7000 kronor under andra och 3500 kronor under tredje året.

Programmet regionalpolitiskt stöd ökade fram till mitten av 1970-talet sin andel av arbetsmarknadsverkets totalutgifter. Under 1970-talet har det uppvisat ett klart konjunkturberoende på så sätt att utgifterna i såVäI fasta som löpande priser för programmet minskat i samband med lågkonjunktu- rer.

Lokaliseringsutbildningen

År 1964 infördes Iokaliseringsutbildningen som ett regionalpolitiskt stöd till nyetablerade och utvidgade företag i stödområdet.

Av tabell 5.6 över det genomsnittliga antalet personer i lokaliseringsut- bildning framgår att andelen kvinnor även i denna åtgärd ökat under 1970- talet. Sedan 1974 pågår en försöksverksamhet med könskvotering vid re- gionalpolitiskt stöd. För att få utbildningsstöd krävs att minst 40 procent av det antal platser som tillkommer genom stödet skall förbehållas vardera könet.

5.3.5. Programmet rehabiliterings- och stödåtgärder för svårplacerade

Programmet rehabiliterings- och stödåtgärder för svårplacerade omfattar arbetsprövning och arbetsträning för handikappade samt utbildning av svårplacerade i form av anpassningskurser. introduktionskurser för skyd- dat arbete och företagsutbildning för handikappade.

Programmets andel av totalutgifterna för arbetsmarknadsverket utgjor- de från slutet av 1950-talet till början av 1970—talet ca 1 procent. Under

Tabell 5.6 Genomsnittligt antal personer i lokaliseringsutbildning (exklusive introduk- tionsstöd) 1965—1977 i ] OOO-tal, fördelade på kön

Ar Totala Procentandel" antalet kvinnor

1965 1 .5 1966 1.7 1967 1 .7 1968 2.0 1969 2.0 36

| 970 2.8 36 1971 3.7 38 1972 4.0 35 1973 7.8 37 1974 7.3 40

1975 5.6 44 1976 4.6 " 1977 3 .0 ”

" Andelen kvinnor i lokaliseringsutbildning särredovisades ej före 1969 ” P. g. a. omläggningen till ett nytt datasystem för arbetsmarknadsstatistiken finns ej dessa uppgifter för 1976 och 1977. Källa: Arbetsmarknadsstatistik nr 2 1978. nr 3 B 1976 och Meddelande från statistik- sektionen Serie 5 1965-1977 (AMS).

1970-talet har den stigit något och har uppgått till ca 2 procent. Den till- gängliga statistiken över det genomsnittliga antalet personer i åtgärder som hör till detta program visar en jämn ökning i det närmaste oberoende av konjunkturläget. l tabell 5.7 redovisas bl. a. utvecklingen av det genom- snittliga antalet personer i arbetsprövning/träning och anpassningskurser. Genomsnittsuppgifterna för de till programmet hörande formerna av före— tagsutbildning. dvs.introduktionskurser för skyddat arbete och företagsut- bildning för handikappade. har som tidigare nämnts ej gått att på ett enhet- ligt sätt särskilja från övrig företagsutbildning.l Antalet i genomsnitt i före- tagsutbildning av denna typ rör sig f. n. kring 1000 personer.

5.3.6. Programmet sysselsättningsskapande åtgärderför handikappade

Programmet sysselsättningsskapande åtgärder för handikappade omfattar åtgärderna arbetshjälpmedel åt handikappade. näringshjälp. arkivarbete. halvskyddad sysselsättning. skyddad sysselsättning och hemarbete. Sär— skilda beredskapsarbeten för handikappade ingår i det tidigare beskrivna programmet sysselsättningsskapande åtgärder.

Detta program uppvisar den största andelsmässiga ökningen av samtliga program. från ca 2 procent av totalutgifterna i slutet av 1950-talet till ca 15 procent sedan mitten av 1970—talet.

Enligt sammanställningen i tabell 5.7 över antalet direkt berörda i detta program gäller ökningen alla former av åtgärder. Totalt har det genom- snittliga antalet personer i rehabiliterings-. stöd- och sysselsättningsska- pande åtgärder för handikappade stigit från ca 4.000 i början av 1960-talet till 45 000—50 000 år 1977.

' Se även noten i av- snitt 5.3.2 om arbets- marknadsutbildningen.

' Som framgått av de tidigare avsnitten är genomsnittsuppgifter över antalet personer i samtliga av arbets- marknadsverkets åtgär- der ej tillgängliga.

Tabell 5.7 Genomsnittligt antal personer i sysselsättningsskapande åtgärder för handi- kappade och rehabiliterings- och stödåtgärder för svårplacerade 1962—1977 i ] OOO-tal

År Antal i sysselsättnings- Summa Antal i Totalt i ”70 av skapande åtgärder arbets— rehabili— AK ———————_ prövning/ terings- Skyddat Halv- Arkiv— träning och sys- arbete skyddat arbete och an— selsätt- och hem- arbete Musiker— pass— nings- arbets- hjälp nings- skapande centraler kurser åtgärder "

1962 2.2 1.8 4.0 4.0 0.1 1963 2.6 2.1 4.7 1.2 5.9 0.1 1964 3.6 2.4 6,0 1.3 7.3 0.2 1965 4,7 2,7 7.4 1.4 8.8 0,2

1966 5.7 3.1 8.8 1.5 10.3 0.3 1967 6.8 3.7 10,5 1,6 12,1 0,3 1968 7,8 0,3 4,9 13,0 1,8 14.8 0.4 1969 9.3 0,7 6,3 16.3 1.8 18.1 0.5

1970 10.8 1,3 8,3 20.4 2,1 22.5 0.6 1971 11.9 1.7 9.6 23.3 2.4 25.7 0.6 1972 12,8 2,1 10,1 25,0 2.6 27.6 0.7 1973 13.8 4.0 12.4 30,2 3.0 33.2 0.8

1974 15,1 6,3 13.9 35.3 3.2 38.5 0.9 1975 16.0 8.3 14,3 38,6 3.3 41.9 1.0 1976 16,3 9,8 15.0 41.1 3.1 44.2 1.1 1977 16,8 10,8 15,1 42,7 3,4 46.1 1.1

" Exklusive företagsutbildning för handikappade och introduktionskurser för skyd— dat arbete som ingår i redovisningen av antalet personer i företagsutbildning i tabell 5.3

Källa: Arbetsmarknadsstatistik nr 2 1978 samt meddelande serie B. Statistiksektio- nen 1967—1977. Genomsnittsuppgifter om de sysselsättningsskapande åtgarderna arbetshjälpmedel och näringshjälp är ej tillgängliga.

5.4. Antalet direkt berörda av olika arbetsmarknads— politiska åtgärder

Nedan skall vi ge en sammanfattande bild av omfattningen och utveckling— en av antalet direkt berörda personer av de åtgärder som i det föregående redovisades under respektive program. Uppgifterna avser antalet personer som i genomsnitt befinner sig i beståndet "sysselsatta i skilda arbetsmark- nadspolitiska åtgärder" och grundmaterialet för sammanställningen åter- finns i appendix 5.1 till detta kapitel.[

Tabell 5.8 visar att det sammanlagda antalet personer i olika slags ar- betsmarknadsutbildning (exkl företagsutbildning för permitteringshotade). beredskapsarbeten samt rehabiliterings- och stödåtgärder och sysselsätt- ningsskapande åtgärder för handikappade har stigit trendmässigt från 0.9 procent av arbetskraften 1965 till 1.8 procent 1970 och 2.5 procent 1974. Antalet personer i åtgärder har ökat kraftigast i lågkonjunkturerna. Under 1960-talet skedde ingen minskning av antalet berörda vid konjunkturupp— gångarna. vilket däremot varit fallet under 1970-talet. Antalet direkt berör- da minskade under konjunkturuppgången 1974 och 1975 för att därefter åter nå 1973 års nivå och efterhand även överstiga denna. Bakom detta

Tabell 5.8 Genomsnittligt antal av arbetsförmedlingen anvisade personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder åren 1955—1977, 1000-tal

Åtgärd 1955 1959 1961 1963 1965 1968 1970 1972 1973 1974 1975 1976 1977

Beredskapsarbete 1.0 8.6 3.610,5 9.8 20.3 14.6 32,4 33,3 23.4 16,6 26.3 29.1 Sysselsättningsskapandeåtgär- 2,4 3,0 3,3 4,7 7,413,020,4 25,0 30,2 35,3 38,6 41,1 42,7 der för handikappade " Rehabiliterings-ochstödåtgär— 1,2 1,4 1.8 2.1 2,6 3,0 3,2 3,3 3,1 3,4 der för svårplacerade " Arbetsmarknadsutbildning 0.5 4,2 7,5 11,312,5 25.8 28,8 36.2 34,9 30,6 26,9 28,2 41,7 exkl företagsutbildning Företagsutbildning(exk1före- 0.4 0.6 1,2 3,0 3,8 4.9 6.4 10,4 9.5 7.8 6,4 5.5 tagsutbildning för permitterings- hotade)"

Summa 3,9 16,2 15,0 28.9 34.1 64,7 70,8 102,6 111.8 102.0 93,2 105,1 122,4 %avAK 0.4 0,8 0,9 1,7 1,8 2,6 2,8 2,5 2,3 2,6 2,9 ArbetslöshetstalenligtAKU 1.5 1,7 1.2 2.2 1.5 2.7 2.5 2.0 1,6 1,6 1,7

" Omfattar skyddat arbete och hemarbete. halvskyddat arbete, arkivarbete och musikerhjälp. " Omfattar arbetsprövning/träning och anpassningskurser (företagsutbildning för handikappade och äldre ingår i uppgifterna om företagsutbildning). " Det genomsnittliga antalet personer i företagsutbildning för permitteringshotade uppskattas att under åren 1974. 1975. 1976 och 1977 ha uppgått till 100. 200, 1600 respektive 16000. Beräkningsförfarandet redovisas i avsnitt 5.4.

mönster ligger det förhållandet att såväl arbetsmarknadsutbildning som sysselsättningsskapande åtgärder för handikappade uppvisade en ökning (om än med varierande ökningstakt vad gäller arbetsmarknadsutbild- ningen) under hela perioden fram till 1970. medan beredskapsarbetena tyd— ligare varierats efter konjunkturläget. Även antalet personer i olika former av arbetsmarknadsutbildning uppvisar under 1970-talet tydligare konjunk- tursvängningar på så sätt att det skett minskningar i antalet berörda under högkonjunkturlägen. Bakom de redovisade årsgenomsnittsuppgifterna lig- ger betydande säsongvariationer med högst antal berörda i mars och no- vember och lägsta antalet under sommarmånaderna.

1 uppgifterna i tabell 5.8 ingår ej antalet personer som genomgår före- tagsutbildning för permitteringshotade. För denna utbildning utgår det bi- drag till företagen för att upprätthålla sysselsättningen utan att arbetsför- medlingen anvisar de personer vars sysselsättning subventioneras. Utbild- ningsformen som infördes den 1 juli 1974 var fram t.o.m. 1975 av ringa omfattning. Fr.o.m. 1 januari 1976 då bidraget höjdes från 6 kronori tim- men och delades på två nivåer. 8 kronor för de första 160 utbildningstim- marna och 12 kronor per timme för utbildning därutöver i högst 800 tim— mar. inträffade en ökning. Denna förstärktes mycket markant från den 1 februari 1977 när bidraget höjdes till 25 kronor per timme de första 160 tim— marna utbildning och 15 kronor per timme för utbildning därutöver i högst 800 timmar. Hösten 1977 beslutades att stödet fram till ljuli 1978 skulle ut- vidgas till att gälla 25 kronor i timmen för upp till 480 timmars yrkesinrik- tad utbildning och 160 timmars allmän utbildning. För utbildning därutöver bibehölls beloppet 15 kronor per elev och timme. Därefter har beslutats att ytterligare förlänga stödet till att gälla hela 1978.

' Dessa uppgifter framgår av appendix 5.1.

Arbetsmarknadsverket särredovisar antalet personer som deltar i denna form av utbildning i mitten av varje månad.] P.g.a. att utbildningen kan fördelas på deltid uppstår tolkningssvårigheter i fråga om dessa uppgifter. Det genomsnittliga antalet personer i företagsutbildning för permitterings— hotade under perioden 1 februari 1977 — 31 december 1977 uppgick enligt månadsstatistiken till 44 700 Under perioden beviljades utbildning för to- talt 30,4 milj timmar vilket motsvarar ca 190000 manmånader på heltid. Fördelat på perioden skulle detta motsvara ett genomsnitt på 17 300 perso- ner på heltid, dvs. ca 40 procent av nivån i den löpande mittmanadsstatisti- ken. Om även uppgiften över antalet i utbildning för permitteringshotade i januari 1977 justeras på detta sätt skulle för 1977 det genomsnittliga antalet personer i utbildning (på heltid) för permitteringshotade vara 16000 i må- naden. Detta genomsnittstal kan sägas varajämförbart med övriga uppgif- teri tabell 5.8, vilket innebär att den genomsnittliga andel av arbetskraften som befann sig i åtgärder år 1977 kan beräknas till 3.3 procent. Motsvaran— dejusteringar för åren 1974, 1975 och 1976 ger vid handen att det genom— snittliga antalet personer på heltid i företagsutbildning för permitteringsho- tade var 100, 200 respektive 1600.

5.5. Utvecklingen för några olika typer av åtgärder

I anslutning till den teoribildning kring arbetsmarknadens funktionssätt. som har utvecklats i kapitel 4. kan de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna delas upp efter den funktion de har. '

De kan i princip sägas bestå av åtgärder avsedda att påverka arbets- kraftsutbudet. åtgärder avsedda att påverka arbetskraftsefterfrågan samt åtgärder avsedda att underlätta sammankopplingen av en given efterfrågan och ett givet utbud. s.k. matchningsåtgärder. Den faktiska utvecklingen och avvägningen mellan dessa åtgärdstyper kan antas återspegla både vil- ken avvägning man gjort mellan de olika mål för arbetsmarknadspolitiska ingripanden som diskuterats i kapitel 3. och variationer betingade av den ekonomiska och demografiska utvecklingen. En belysning av de förskjut- ningar inom arbetsmarknadspolitiken som skett mellan de tre typerna av åtgärder skall ges i det följande.

Till utbudspåverkande åtgärder kan hänföras åtgärderna i programmet för yrkesmässig och geografisk rörlighet (exkl företagsutbildningen inom detta program) samt åtgärderna i programmet rehabiliterings- och stödåt- gärder för svårplacerade (exkl. företagsutbildning för handikappade och introduktionsutbildning vid skyddad verkstad). Genom att påverka arbets— kraftens egenskaper kan de utbudspåverkande åtgärderna underlätta an- ställningar på den externa arbetsmarknaden. Denna typ av åtgärder skulle närmast kunna sägas vara inriktad mot att minska strukturarbetslösheten och underlätta den av marknaden genererade utvecklingen.

Till efterfrågepåverkande åtgärder kan hänföras åtgärderna i program- men sysselsättningsskapande åtgärder. regionalpolitiska åtgärder. syssel- sättningsskapande åtgärder för handikappade samt alla former av företags— utbildning och sysselsättningsstöd. Syftet med dessa åtgärder är att påver- ka konjunktur-. säsong- och strukturarbetslösheten genom att på olika sätt

hålla uppe eller öka en speciell arbetskraftsefterfrågan och på så sätt modi- fiera den av marknaden genererade utvecklingen.

Till "matchnings"-åtgärder kan hänföras åtgärderna i programmet ar- betsmarknadsinformation. Dessa åtgärder är inriktade på att snabbare och bättre koppla samman arbetssökande och lediga platser. givet dessas egen- skaper. Denna verksamhet kan närmast sägas vara inriktad på att minska friktionsarbetslösheten.

Utvecklingen för arbetsmarknadspolitiken. utifrån denna åtgärdsindel- ning. redovisas i tabell 5.9. Förutom de tre ovan beskrivna åtgärdstyperna har vi låtit programmet för kontant stöd vid arbetslöshet utgöra en särskild grupp under det att programmen för totalförsvarsverksamhet. åtgärder för flyktingar samt förvaltning av utrustning förts samman under benämningen övrigt.

Från slutet av 1950-talet till början av 1970-talet uppvisade enbart ande- len utbudspåverkande åtgärder. i procent av utgifterna för de tre typerna av åtgärder. en kontinuerlig ökning vilket innebär att denna typ av åtgärder expanderade snabbare än övriga. Under lågkonjunkturen 1971—1973 sjönk de utbudspåverkande åtgärdernas utgiftsandel och hölls därefter på en näs— tan konstant nivå framtill och med budgetåret l974/75. Under den inneva- rande lågkonjunkturen har utgiftsandelen åter ökat och legat något över den nivå som gällde 1971— l973.

Gruppen "övriga utgifter", som består av totalförsvarsverksamhet. ut- rustning och flyktinghjälp har Linder hela den studerade perioden varit marginell. dvs legat mellan I—3 procent av totalutgifterna för arbetsmark- nadsverket.' Kontantstödets andel har sjunkit från att ha utgjort 28 pro— cent på 1950-talet till ca 10 procent på l970—talet.

Under hela den studerade perioden har de efterfrågepåverkande åtgär- derna varit den största åtgärdstypen och de har hela tiden anpassats efter konjunkturläget. Under 1970-talet har det inträffat en markant förändring i sammansättningen av dessa åtgärder.

Vid en indelning av de efterfrågepåverkande åtgärderna efter om de rik— tas mot enskilda individer eller mot företag framkommer enligt tabell 5.10 nämligen följande utveckling.2

' Undantag 1957, som innehåller extraordinära utgifter för flyktinghjälp i samband med Ungernkrisen. 2 Till de företagsinriktade åtgärderna har då hänförts lagerstöd. industribeställning- ar. företagsutbildning för permitteringshotade. lokaliseringsbidrag och lån, det re- gionalpolitiska sysselsättningsstödet och de våren 1977 införda tillfälliga sysselsätt— ningsbidragen till tekoindustrin och till företag med dominerande ställning på orten, vilka skjuter upp personalinskränkningar. De företagsinriktade åtgärderna består således av bidrag till företagen för att upprätthålla och öka antalet anställda, utan att arbetsmarknadsmyndigheterna anvisar de speciella personer vars sysselsättning skall subventioneras. Ovriga efterfrågepåverkande åtgärder räknas som individin— riktade. De av dessa åtgärder direkt berörda personerna har samtliga blivit anvisade av arbetsförmedlingen.

Tabell 5.9 Arbetsmarknadspolitikens utgifter fördelade på skilda typer av åtgärder under perioden 1957—1976/77, procentuell fördelning och i milj kr. Åtgärdstyp 1957 1959 1960 1963 1965 1967/68 1968/69 1970/71 1971/72 1972/73 1973/74 1974/75 1975/76 1976/77

Utbudspåverkande åtgärder 3,0 5,0 6,6 21,7 20,5 26.3 27,8 31,6 24,6 24,0 25,5 25,8 28,0 28,2

Efterfrågepåverkande åtgärder 70,8 86,4 85,3 68,8 70,6 65,4 64,5 59,6 68,8 69,6 66,7 64,8 62,2 64,5

Matchningsåtgärder 26,2 8,6 8,1 9,5 8,9 8,3 7,7 8,7 6,6 6,4 7,8 9,4 9,8 7,3

Summa 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0

Summa utgifter i miljkr 113,4 400,4 463,3 663,9 891,4 1461.7 l778,1 2112,9 33823 3802,3 3845,7 3831,1 4736,3 7316,7

Kontantstöd 55,5 87,4 74,3 58,1 76,0 172,1 242,4 257,9 462,6 435,2 507,0 449,5 347,4 462,8

Övriga utgifter

(åtgärder för flykt- ingar och totalför-

svarsverksamhet m m) 27,6 16,2 15,5 12,8 26,6 28,0 39,0 58,1 52,9 45,1 44,7 63,6 72,6 148,0

Totalutgifterimiljkr 196,5 504,0 553,1 734,8 994,0 1661.8 2059,5 2428,9 3897,7 4282,6 4397,4 4344,2 5156,3 7927,5

Totalutgifter i procent av stats- budgeten 1.6 3,6 3,7 3,6 3,7 5.0 5,9 5,8 7,7 7,9 6,9 5,9 5.9 7.7

Tabell 5.10 Utgifterna för arbetsmarknadsverkets efterfrågepåverkande åtgärder för- delade på företags- respektive individinriktade åtgärder i procent och milj kronor, 1967/68—4976/77

1967/68 1970/71 1972/73 1974/75 1975/76 1976/77

Företagsinriktade 17 25 17 27 29 37 lndividinriktade 83 75 83 73 71 63 Summa 100 100 100 100 100 100

Milj. kr. 957.l l.260.l 2.645.4 2.479.0 19462 4.725.3

Vid en jämförelse mellan såväl högkonjunkturåren 1970/71 och 1974/75 som lågkonjunktur—åren 1967/68, 1972/73 och 1976/77 framgår att de före- tagsinriktade åtgärderna fått en allt större vikt. Mest markant är föränd- ringen mellan den innevarande lågkonjunkturen och lågkonjunkturen i bör— jan av 1970—talet. Bakom detta ligger framförallt en expansion av lager— stöd och företagsutbildning av permitteringshotad personal.

Genom att till den grupp som benämnts företagsinriktade åtgärder lägga utgifterna för de sysselsättningsstöd (bl. a. andra former av företagsutbild— ning än för permitteringshotade) som kan utgå till företagen och där arbets— förmedlingen anvisar de personer vars sysselsättning (utbildning) subven- tioneras, erhålls en uppfattning om i vilken omfattning politiken inriktats mot att skaffa sysselsättningstillfällen i den privata sektorn. Från 1967/68 till 1976/77 har den andel av utgifterna för de efterfrågepåverkande åtgär- derna som riktats mot den privata sektorn ökat från ca 17 procent till ca 40 procent. '

5.6. Arbetsmarknadspolitikens ökade inriktning mot att förhindra ofrivilliga avgångar

1 det följande skall närmare studeras hur de arbetsmarknadspolitiska åtgär- derna fördelats på företagsinriktade åtgärder. individinriktade åtgärder och matchningsåtgärder1 De företagsinriktade åtgärderna2 syftar till att förhindra att redan anställda blir arbetslösa och/eller till att öka antalet an- ställda i företagen. Arbetsförmedlingen anvisar ej vilka personer som skall sysselsättas i dessa åtgärder. Med individinriktade åtgärder avses åtgärder för att skaffa fier sysselsättnings— eller utbildningstillfällen för redan ar- betslösa liksom för personer utanför arbetskraften. Arbetsförmedlingen anvisar de personer som får ta del av dessa åtgärder.

1 tabell 5.11 över utvecklingen för olika åtgärdskategorier representerar budgetåren 1970/71 och 1974/75 lägen med högt efterfrågetryck i ekonomin och budgetåren 1972/73. 1975/76 och 1976/77 lägen med relativt lågt efter- frågetryck. För hela perioden gäller att de företagsinriktade åtgärderna3 ökat sin andel medan de traditionella individinriktade åtgärderna uppvisat motsvarande andelsminskning. Vid konjunkturnedgången 1975/76 ökade lager—stöd och industribeställningar kraftigt liksom även företagsutbildning- en för permitteringshotade. Under 1976/77 ökade dessa åtgärder än krafti- gare och framför allt gällde detta företagsutbildning för permitteringshota-

' Den i avsnitt 5.5 redovisade fördelningen på företags- och indi- vidinriktade åtgärder avsåg endast de efter- frågepåverkande åt— gärderna.

2 Se tidigare not i avsnitt 5.5 om defini- tionen av begreppet företagsinriktade åt— gärder.

3 Utgiftsutvecklingen för de olika arbets- marknadspolitiska åt- gärder som hänförts till de företagsinrik- tade åtgärderna fram- går av den tidigare presenterade tabell 5.1.

Tabell 5.11 Arbetsmarknadspolitikens utgifter (inkl. SÖ:s utgifter för arbesmark- nadsutbildning) fördelade på skilda åtgärdsgrupper budgetåren 1970/71-196/77 i procent och milj. kr.

1970/71 1972/73 1974/75 1975/76 19'6/77

Företagsinriktade

åtgärder 15 12 17 18 14 lndividinriktade åtgärder 76 82 74 72 )9 Matchningsåtgärder 9 6 9 10 7

Summa % 100 100 100 100 110 Summa milj. kr. 2.112,9 3.802,3 3.83I.1 4.736.3 7.316.7 Kontantstöd och AMV:s utgifter för totalför— svarsverksamheten och utrustning m.m. 316.0 480.3 513.1 420,0 (”10,8 Totalutgifter 2428,9 4.282.6 4.344.2 5.156.3 7.917.5 1 procent av statsbudgeten 5,8 7.9 5.9 5.9 7,7

de. Våren 1977 infördes vidare nya tidsbegränsade sysselsättningsstöd till företag som på sikt har en övertalig arbetsstyrka men som skjuter upp per- sonalinskränkningar. Till företag med dominerande ställning på en ort kan således utgå bidrag med 75 procent av lönekostnaden för en övertalig ar- betsstyrka. om denna inte sägs upp utan i stället ges arbetsuppgifter som inte ligger inom den ordinarie produktionen. Till teko-företag kan Ltgå bi- drag med 15 kronor per timme för varje anställd över 50 år. dock med högst 10 procent av den sammanlagda lönesumman. Genom att direkt sub- ventionera lönekostnaderna via företagsutbildning och särskilda syssel- sättningsstöd och på så sätt undvika uppsägningar har man syftat till att uppnå en balanserad kontraktion i företag med vikande sysselsättning. Den innevarande lågkonjunkturen har således ijämförelse med tidigare lågkonjunkturer i större utsträckning mötts med arbetsmarknadspolitiska åtgärder i syfte att förhindra ofrivilliga avgångar av anställda. Tillsammans uppgick utgifterna för denna typ av åtgärder budgetåret 1976/77 till ca 1 250 miljoner kronor eller närmare en femtedel av kostnaderna för arbetsmark- nadspolitiken. Härutöver bör observeras att en stor del av de företagsin— riktade ingripandena för bevarande av existerande arbetstillfällen gått and— ra vägar än de som kan åskådliggöras genom uppgifter om utgifter för ar- betsmarknadsverket och antalet sysselsatta i verkets olika åtgärder.

5.7. Sammanfattning

Den utbyggnad av arbetsmarknadspolitiken som ägt rum under de senaste decennierna har i avsnitt 5.2 belysts genom en presentation av utveckling— en av arbetsmarknadsverkets totalutgifter (inkl. SÖ:s utgifter för arbets— marknadsutbildning), dels i löpande och fasta priser dels som andel av statsutgifterna och av BNP.

Under lågkonjunkturen 1957—1959, då det skedde en kraftig expansion av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna —— i bemärkelsen över arbets— marknadsverkets budget finansierade åtgärder — uppgick utgifterna för

denna verksamhet till något över 500 miljoner kronor. Motsvarande be- lopp (i löpande priser) under lågkonjunkturåret 1977/78 var ca 10 miljarder kronor. Medan i slutet av 1950-talet 4 procent av statsutgifterna togs i an- språk för arbetsmarknadspolitiska åtgärder uppgick deras andel under 1977/78 till ca 9 procent. Som andel av BNP motsvarade detta 1 respektive 3 procent.

Arbetsmarknadspolitikens utveckling sedan tiden för tillsättningen av arbetsmarknadsstyrelsen 1948 förefaller kunna delas upp i tre perioder. Under första perioden. fram till början av 1960-talet. förelåg en tydlig kon- junkturanpassning på så sätt att totalutgifterna för arbetsmarknadspoliti- ken i procent av BNP respektive statsbudgeten steg vid lågkonjunkturer och därefter åter minskade vid förbättrat konjunkturläge. Fram till 1969 ökade sedan utgiftsandelen hela tiden. även om utgiftsökningen var betyd- ligt snabbare i samband med lågkonjunkturåren. Under 1970-talet inträdde en tredje period då utgifterna åter visade konjunkturanpassning i båda rikt- ningarna: det förbättrade konjunkturläget 1974/75 medförde således en minskning av utgifterna. Bakom denna tydligare konjunkturanpassning lig— ger främst variationerna i den traditionella arbetsmarknadsutbildningen, vilken under denna period kan sägas ha lämnat uppbyggnadsskedet, och införandet av nya medel i lågkonjunkturlägen (bl. a. lagerstöd och företags- utbildning för permitteringshotade).

Vid genomgången av utvecklingen för de enskilda arbetsmarknadspoli- tiska programmen (avsnitt 5.3) framkom vad gäller programmet arbets— marknadsinformation att l970talet har inneburit en upprustning och mo- dernisering av förmedlingsarbetet och en ökad betoning av platsförmed- lingens centrala roll i det arbetsmarknadspolitiska systemet.

lnom programmet yrkesmässig och geografisk rörlighet är det utbyggna- den av arbetsmarknadsutbildningen som främst ligger bakom programmets expansion fram till 1970-talet. Därefter har arbetsmarknadsutbildningen uppvisat en tydligare konjunkturanpassning. vilken förstärkts genom att det satts in en mängd nya typer av företagsutbildning i samband med låg- konjunkturlägena.

Programmet sysselsättningsskapande åtgärder har under hela tiden upp- visat en tydlig konjunkturanpassning. Under 1970-talet har programmets största delprogram. beredskapsarbetena, alltmer kommit att inriktas mot tjänstesektorn och industrin samtidigt som det nya delprogrammet stöd till lager—uppbyggnad och andra typer av sysselsättningsstöd införts. Vad gäl- ler programmen rehabiliterings- och stödåtgärder för svårplacerade och sysselsättningsskapande åtgärder för handikappade uppvisar båda en ut- giftsökning som pågått i stort sett oberoende av konjunkturerna.

Utvecklingen av det genomsnittliga antalet personer i arbetsmarknads- utbildning (exkl. företagsutbildning) och beredskapsarbeten visar att ande- len kvinnor och ungdomar ökat kraftigt under 1970-talet och då särskilt an- delen unga kvinnor.

I anslutning till den teori kring arbetsmarknadens funktionssätt. som ut- vecklats i kapitel 4, studerades i avsnitt 5.5 utvecklingen för skilda åtgärds- grupper. Dessa var åtgärder i syfte att påverka utbudet av arbetskraft. att påverka efterfrågan på arbetskraft samt underlätta sammankopplingen (matchningen) av utbud och efterfrågan.

Från slutet av 1950—talet till början av 1970-talet uppvisade andelen ut— budspåverkande åtgärder. i procent av totalutgifterna för arbetsmarknads— verket. en kontinuerlig ökning som förbyttes i en nedgång under lågkon- junkturen 1971—1973. Utvecklingen av de efterfrågepåverkande åtgärder— na. som hela tiden utgjort den största åtgärdsgruppen. visar att dessa at- gärdsinsatser hela tiden anpassats efter konjunkturläget. Under 1970-talet har det inträffat en markant förändring i sammansättningen av de efterfrå- gepåverkande åtgärderna på så sätt att det skett en kraftig expansion av de under denna period introducerade företagsinriktade åtgärderna (av typen lagerstöd. företagsutbildning för permitteringshotade samt olika syssel- sättningsstöd).

Vid en uppdelning av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna efter deras inriktning på individer eller företag framgick (avsnitt 5.6) att de företagsin— riktade åtgärderna i syfte att förhindra ofrivilliga avgångar av anställda är den åtgärdskategori som expanderat snabbast under 1970-talet.

Under 1970-talet har det således skett en omläggning av politiken på så sätt att en försämring av konjunkturläget till större del mötts med företags— inriktade åtgärder och speciellt då med de under denna tid nytillkomna at- gärderna lagerstöd och företagsutbildning för permitteringshotade och med de tillfälliga sysselsättningsstöd som infördes 1977. Vidare gäller för innevarande lågkonjunktur att såväl de företagsinriktade som de individin- riktade åtgärderna till sin karaktär blivit mer lönerelaterade. Man har un— der den senaste lågkonjunkturen i större omfattning försökt hålla uppe sys- selsättningen i företagen genom att direkt subventionera lönekostnaderna (företagsutbildning för permitteringshotade och andra sysselsättningsstöd i form av lönebidrag för att förhindra ofrivilliga avgångar). Likaså har be- redskapsarbetenas inriktning förskjutits mot områden där lönekostnaderna utgör den huvudsakliga utgiften. Utvecklingen under 1970-talet mot att i ökad utsträckning subventionera lönekostnader för utbildning och syssel— sättning gäller såväl den privata som den offentliga sektorn.

Appendix 5.1 Antal personeri arbetsmarknadspolitiska åtgärder

Tabell 5A.1a Genomsnittligt antal personer i skilda arbetsmarknadspolitiska åtgärder åren 1955—1969, 1000-tal, enligt serien Arbetsmarknadsstatistik (AMS)

Åtgärd 1955 1959 1960 1961 1962 1963 1964 1965 1966 1967 1968 1969 Företagsutbildning 0,4 0,4 0,6 0,8 1,2 1,8 3,0 3,4 3,2 3,8 4,0 "därav Iokalis utb 0.5 1,5 1,7 1,7 2,0 2,0 Ovrig arbetsmarknads- utbildning (exkl anpassningskurser) 0,5 4,2 6,2 7,5 9,3 11,3 11,9 12,5 15,4 20.3 25,8 26,6 % andel kvinnor — 14 14 18 28 30 34 36 35 33 34 48 Summa arbetsmark— nadsutbildning 0.5 4,6 6,6 8,1 10,1 12,5 13,7 15,5 18,8 23,5 29,6 30,6 Allmänna beredskaps— arbeten 8,4 7,0 6.0 4,7 5,4 6,8 4,3 Särskilda beredskaps— arbeten 2,1 2,6 3,8 4,5 8,3 13,5 11,3 Summa beredskaps— arbeten" 1,0 8.6 5,8 3,6 5,7 10,5 9,6 9,8 9,2 13,7 20,3 15,6 Skyddat arbete 1.6 1,7 1,8 1,9 2,2 2,6 3,6 4,7 5,7 6,8 7,8 9,3 Halvskyddat arbete och arkivarbete 0,8 1,3 1,5 1,6 1,8 2,1 2,4 2.7 3.1 3,6 5,2 7,0 Arbetsprövning/träning och anpassningskurs 1,2 1,3 1,4 1,5 1,7 1,8 1,8 Summa åtgärder för svårplacerade 2,4 3,0 3,3 3,5 4,0 5,9 7,3 8,8 10,3 12,1 14,8 18,1 Totalt 3,9 16,2 15,7 15,2 19,8 28,9 30,6 34,1 38,3 49,3 ,7 64,3 % av AK 0,8 0,9 0,9 1,0 1,3 1,7 1,8

" Uppdelning på allmänna och särskilda beredskapsarbeten är ej möjlig före 1963.

Tabell 5A.lb Genomsnittligt antal personer i skilda arbetsmarknadspolitiska åtgärder åren 1970—1977, 1000-tal, enligt serien Arbetsmarknadsstatistik (AMS)

Åtgärd

Företagsutbildning därav lokalis utb företagsutb för __ perm hotade Ovrig arbetsmarknadsutbildning (exkl anpassningskurser) % andel kvinnor

Summa arbetsmarknadsutbildning Allmänna beredskapsarbeten Särskilda beredskapsarbeten

Summa beredskapsarbeten

Skyddat arbete Halvskyddat arbete och arkivarbete

Arbetsprövning/träning och anpassningskurs

Summa åtgärder för svårplacerade

Totalt % av AK

1970 1971 1972 1973 1974 1975 1976 1977 4,9 5,8 6,4 10,4 9,7 8,1 10,3 46,8 2,8 3,7 4,0 7,8 7,3 5,6 4,6 3,0

0,2 0,4 4,0 41,3

28,8 33,2 36,2 34,9 30,5 26,9 28,2 41,7

48 46 44 47 51 54 52 51

33,7 39,0 42,6 45,3 40,2 35,0 38,5 88,5 3,2 4,7 18,8 13,5 7,8 3,6 12,8 15,0 11,4 14,3 13,6 19,8 15,6 13,0 13,5 14,1

14,6 19,0 32,4 33,3 23,4 16,6 26,3 29,1 10,8 11,9 12,8 13,8 15,1 16,0 16,4 16,8 9,6 11,3 12,2 16,4 20,2 22,6 24,7 25,9 2,1 2,4 2,6 3,0 3,2 3,3 3,1 3,4

22,5 25,6 27,6 33,2 38,5 41,9 44,2 46,1

70,8 83,6 102,6 111,8 102,1 93,5 109,0 163,7 1,8 2,1 2,6 2,8 2,5 2,3 2,7 3,8

' Detta kapitel har skri- vits av forskarassistent Inga Persson-Tanimura och av civilekonom An- ders Björklund (avsnitten 6.4.2—644 samt appen- dix 6.2 och 6.3).

6. Utvecklingen på arbetsmarknaden1

i kapitel 3 konstaterade vi att arbetsmarknadspolitiken är speciellt inriktad på att söka förbättra individernas arbetsmarknadssituation och att en ut- värdering av arbetsmarknadspolitiken därför i första hand bör inriktas mot att studera dess effekter i detta avseende. I detta kapitel kommer vi därför att undersöka just hur sysselsättnings- och arbetslöshetssituationen i den svenska ekonomin utvecklats totalt sett och för olika grupper av individer sedan mitten av 1960-talet. För en mer fullständig utvärdering behöver man emellertid studera arbetsmarknadspolitikens utformning och effekter också i andra avseenden. Några sådana kompletterande bedömningar kommer att göras i kapitel 7.

Den faktiskt observerade arbetsmarknadsutvecklingen utgör ett resultat både av den förda arbetsmarknadspolitiken och av en rad andra faktorer. Parallellt med arbetsmarknadspolitiken har en rad andra förhållanden, som kan tänkas påverka arbetsmarknadsutvecklingen, förändrats. Det är alltså svårt att fastställa hur arbetsmarknadsutvecklingen skulle ha sett ut i från- varo av den förda politiken och därmed hur effekterna av arbetsmarknads- politiken sett ut. Bland viktiga andra faktorer som kan ha påverkat arbets- marknadsutvecklingen under den studerade perioden har vi speciellt pekat på utvecklingen mot en långsiktigare bindning mellan arbetsgivare och ar- betstagare samt på Iöne- och skatteutvecklingen. I kapitel 4 har vi, utifrån ekonomisk-teoretiska överväganden, diskuterat på vilket sätt dessa fakto- rer. i frånvaro av arbetsmarknadspolitiken. kan tänkas ha kommit att på- verka arbetsmarknadsutvecklingen. I detta kapitel kommer vi att göra Vis— sa. begränsade försök att fastställa i vilken utsträckning de på detta sätt härledda hypoteserna förefaller ha stöd i den faktiskt observerade utveck- lingen.

Den metod vi valt är således att granska utvecklingen över tiden vad gäl- ler några centrala målvariabler som bör ha påverkats av den förda arbets- marknadspolitiken samt att utifrån bl a ekonomisk-teoretiska övervägan- den något diskutera tänkbara orsaker till den observerade utvecklingen. I avsnitt 6.3 granskar vi utvecklingen av arbetskraftsdeltagandet och i av- snitt 6.4 utvecklingen av arbetslösheten. En hel mängd olika faktorer kan förmodas ha påverkat utvecklingen av de studerade variablerna under 1960- och 1970-talen och något exakt svar på frågan i vilken utsträckning just de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna legat bakom den observerade utvecklingen kan den använda metoden inte ge.

6.1. Arbetslöshets- och sysselsättningsutvecklingen för ekonomin som helhet

Figur 6.1 visar hur kapacitetsutnyttjandet i den svenska ekonomin. mätt av BNP—gapet, sett ut under perioden 1961— 1977.'- 2

Under åren 1961—1965 rådde ett högt kapacitetsutnyttjande i den svens— ka ekonomin och man hade en snabb tillväxt i både faktisk och potentiell bruttonationalprodukt. Åren 1966—1970 var tillväxttakten lägre och det fanns ett påtagligt gap mellan faktisk och potentiell bruttonationalprodukt fram till 1969. Under 1970-talet saktade tillväxten i potentiell bruttonatio— nalprodukt av ytterligare. men den faktiska tillväxten minskade ännu mer och stora BNP-gap uppkom, förutom under högkonjunkturåret 1974.

BNP-gapens storlek bör också ha återspeglats i sysselsättningssitua— tionen i ekonomin. Detta bekräftas av figur 6.1. som också visar hur ar— betslöshetstalet för arbetskraften som helhet sett ut under motsvarande tidsperiod.

Framräkningen av BNP-gapet gör det möjligt att skilja ut de arbetsmark- nadsproblem som har samband med ett lågt kapacitetsutnyttjande i ekono— min från dem som finns kvar även i lägen med fullt kapacitetsutnyttjande. I vår diskussion av arbetsmarknadsutveckling och arbetsmarknadspolitik kommer vi således att använda åren 1965. 1970 och 1974 som exempel på det senare och perioderna 1966—1968. 1971—1973 och 1975—1977 som ex- empel på det förra.3

' BNP-gapet utgör skillnaden mellan ”potentiell bruttonationalprodukt" (dvs. den bruttonationalprodukt som ekonomin skulle ha kunnat producera vid fullt kapaci— tetsutnyttjande) och faktisk bruttonationalprodukt. För en diskussion av begreppet potentiell bruttonationalprodukt och problemen förknippade med det se Okun, A M: "Potential GNP: Its measurement and significance". i Proceedings of the Busi— ness and Economic Statistics Section ofthe American Statistical Association, 1962.

2 Den potentiella bruttonationalprodukten har beräknats genom att skatta den expo— nentiella tillväxttakten mellan konjunkturtopparna 1961—1964, 1965—1970 och 1970— 1974 (för 1965 har tillväxten i potentiell BNP satts lika med tillväxten av fak— tisk BNP). De på detta sätt beräknade årliga tillväxttakterna år: 1961—1964: 5,4% 1965: 42% 1965—1970: 40% 1970—1974: 2.7% För 1975, 1976 och 1977 har också använts tillväxttakten 2,7 procent. Detta kanjäm— föras med långtidsutredningen 1975 som hade alternativen 3,2 procent. 2.9 procent. 2,5 procent och 2,3 procent för tillväxttakten 1975— 1980. Ett problem med den an— vända skattningsmetoden är att konjunkturtopparna inte behöver ha varit likvärdi— ga, dvs de kan representera olika grad av kapacitetsutnyttjande.

3 Det vi skulle ha velat genomföra är en empirisk analys svarande mot den uppdel- ning vi i kapitel 4 gjort mellan dels arbetslöshet och arbetsmarknadspolitik ”vid ba— lans”. dels avvikelser från denna arbetslöshet uppåt (konjunkturarbetslöshet) och nedåt och arbetsmarknadspolitikens Stabiliseringspolitiska roll. Problemet att finna en empirisk motsvarighet till arbetslöshetstalen ”vid balans" har gjort att vi istället valt att föra diskussionen utifrån högkonjunkturåren 1965, 1970 och 1974, dvs. år då efterfrågetrycket kan sägas ha varit för högt och arbetslöshetstalen för låga för att representera en balanserad situation. Arbetslöshetens fördelning mellan olika de- mografiska grupper under dessa år och arbetslöshetens trendmässiga utveckling bör emellertid visa relativt god överensstämmelse med fördelningen och den trendmäs- siga utvecklingen av arbetslöshetstalen "vid balans."

Figur 6.1 BNP—gap. ur— hetsloxhet och utgifter liir urbetxmarkn(ids/toll— tiken l9él—l977. (I) Figuren visar BNP- gupet som proven/andel (It' potentiell BNP, ddr potentiell BNP och BNP—gap beräknats en— ligt den ijotnoten angiv— nu metoden. Beräkning— arna ("ir baserade på brille tonationalprodukten till marknadspris i [968 års priser. Källa: 1961—[970 Statistiska Meddelanden N l975:98, l97I—l977 Konjunkturliiget. Januari 1978.

h) Figuren visar relatiru (irbetxlöslietstnlet för to— iulti nrhe/xkrttjten [Ci—74 år. Källa." Arbetskrnjix- undersökningarnu, tirs— medeltal. c') För 1961—1966 avser uppgifterna kalenderår. från 1966/67 budgetår. Källa och definitioner: Se kapitel 5.

' Kapacitetsutnyttjan- det 1974 var lägre än 1965 och 1970 enligt de mer exakta beräk- ningar av BN P-gapen för perioden 1965— 1976 som gjorts av OECD (se McCracken. P: Towards Full Em- ployment and Price Stability. OECD 1977. sid. 98). Uppgången 1974 var också rela- tivt kort och kom efter en period med omfattande konjunktur- arbetslöshet. vars effekter kan ha dröjt sig kvar även under 1974.

3 Se McCracken. P. op. cit.. sid. 145.

3 Se McCracken. P. op. cit.. sid. 82—99.

BNP—gap (%)a

6 8

Arbetslöshet (%)b 3

2 M 1 0

Utgifter för arbetsmarknadspolitiken (i % av BNP)c 4

3 2

1

0 1961 62 63 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77

Enligt figur 6.1 förefaller det totala arbetslöshetstalet vid ett högkon- junkturläge ha ökat något över tiden. År 1965 var arbetslöshetstalet 1,2 procent. 1970 1.5 procent och 1974 2,0 procent. Detta skulle kunna bero på att konjunkturtopparna inte varit av likvärdig styrka. men kan också tyda på att friktions- och strukturarbetslösheten ökat över tiden.' En sådan ut- veckling skulle inte vara ett unikt svenskt fenomen utan verkar kunna åter- finnas i flertalet industriländer under denna tidsperiod.2 Den trendmässiga ökningen av det totala arbetslöshetstalet vid fullt kapacitetsutnyttjande verkar emellertid ha varit mindre i Sverige än i flera andra OECD-länder.” Detta kan ha berott på att utvecklingen på den svenska arbetsmarknaden varit mer gynnsam. men av figur 6.1 framgår också att man kraftigt ökat omfattningen av arbetsmarknadspolitiken vid fullt kapacitetsutnyttjande. Det verkar således ha behövts ökade arbetsmarknadspolitiska insatser för att hålla kvar friktions- och strukturarbetslösheten på en låg nivå.

BNP-gapet 1966—1968 och 1971—1973 återspeglades i en motsvarande ökning av arbetslösheten. dvs det uppstod konjunkturarbetslöshet i ekono— min. Detta var emellertid inte fallet under perioden 1975—1977. Samban- det mellan ledig kapacitet i ekonomin och den öppna arbetslösheten för- ändrades drastiskt under dessa år och den öppna arbetslösheten utgör där- med inte längre någon god konjunkturindikator.

Det förändrade sambandet mellan BNP-gap och arbetslöshet kan till en del bero på långsiktiga utvecklingstendenser på arbetsmarknaden. av det slag som vi diskuterat i kapitel 4. Huvudorsaken torde dock få sökas i ka-

raktären på den arbetsmarknadspolitik (och näringspolitik) som förts un- der dessa år och i den trygghetslagstiftning som införts. För detta talar bl. a. att ingen lika påtaglig förändring i sambandet mellan BNP—gap och ar— betslöshet tycks ha funnits i andra OECD-länder.' Av figur 6.1 framgår att det är stora arbetsmarknadspolitiska insatser som under åren 1975—1977 gjorts för att hindra det låga kapacitetsutnyttjandet från att ge utslag i öp- pen konjunkturarbetslöshet.

De ovan beskrivna förändringarna i arbetslöshetstalen måste ha upp- kommit genom förändringar i intlödet i arbetslöshet och/eller genom för-

! (%) L

2,0 % 1,0

D (veckor)

15

10

1965 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77

' Se McCracken, P. op. cit.. sid. 82—99.

Figur 6.2 Relativ arbets- löshet % , vistelsetider i arbetslöshet (D), samt relativt inflöde i arbets—

löshet % för befolk-

ningen 16 —64 år.

' Med arbetslöshetens struktur avses här upp— delningen av arbetslös- heten i komponenterna inflöde i arbetslöshet och arbetslöshetstill— fällenas längd. Se vidare avsnitt 6.4.2.

Figur 6.3 Antalet syssel— satta och antalet i arbets— kraften 1963—1977. Figu- ren visar genomsnittligt] (uttalet personer i åldern 16—74 år som befann sig i arbetskraften respektive var sysselsatta. Källa: Arbetskraftsun- dersökningarna. årsme-

del tal .

ändringar i arbetslöshetstiderna. Av figur 6.2 framgår att arbetslöshetens struktur förändrats drastiskt under perioden 1965— 1977.'

Arbetslöshetstiderna i högkonjunkturlägen har nästan fördubblats mel- lan 1965 och 1974. under det att inflödet i arbetslöshet gått ned. Uppgång- en i arbetslöshetstalet i högkonjunkturlägen kan således helt hänföras till ökade arbetslöshetstider. På motsvarande sätt ökade arbetslöshetstiderna och minskade inflödet i arbetslöshet mellan lågkonjunkturen 1966—1968 och lågkonjunkturen 1971—1973. Den lägre arbetslösheten 1975—1977 än 1971—1973 beror delvis på ett minskat inflöde. delvis på att arbetslöshets- tiderna varit kortare. Det framgår också att de ökade arbetslöshetstalen vid lågkonjunkturer i den svenska ekonomin uppkommer genom att ar- betslöshetstiderna blir längre och inte genom ett ökat inflöde i arbetslös- het.

lnte enbart arbetslöshetsutvecklingen utan också sysselsättningsutveck- lingen under perioden är av intresse från välfärdssynpunkt. Figur 6.3 visar att antalet individer i arbetskraften och antalet sysselsatta ökat trendmäs- sigt under perioden.

Perioder med lågt kapacitetsutnyttjande (stort BNP—gap) tycks ha lett till en långsammare ökning av antalet individer i arbetskraften och en lång- sammare ökning av antalet sysselsatta. Sysselsättningsförlusterna av ett lågt kapacitetsutnyttjande mäts således inte enbart av ökningen i arbetslös- heten utan också av att ett antal individer i ett läge med lågt kapacitetsut- nyttjande kommer att uppskjuta sitt inträde i. eller utträda ur. arbetskraf- ten.

Bakom den ovan beskrivna utvecklingen av arbetslöshets- och syssel- sättningssituationen för arbetskraften som helhet döljer sig stora skillnader i arbetsmarknadssituationen och i utvecklingen över tiden av denna för oli- ka grupper i arbetskraften. Vi kommer att ägna merparten av detta kapitel åt att tränga bakom den bild som ges av totalsiffrorna över arbetsmark- nadsutvecklingen och söka belysa de skillnader som rätt och råder mellan olika grupper på arbetsmarknaden. I nästa avsnitt skall vi emellertid först

Antal personer (1 OOO—tal)

| arbetskraften

." Sysselsatta

1963 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77

empiriskt beskriva den svenska arbetsmarknadens dynamiska struktur och hur denna förändrats över tiden.

6.2 Arbetsmarknadens dynamiska struktur

I kapitel 4 har vi visat hur arbetsmarknaden kan ses som ett sammanhäng— ande system med stora och ständiga flöden av arbetskraft och lediga plat— ser. Detta system och dessa flöden kan förändras över tiden. allteftersom de bakomliggande faktorer. vilka är bestämmande för systemets utform- ning och flödenas karaktär och inriktning. förändras. [ detta avsnitt skall vi söka ge en empirisk bild av hur bruttoflödena och rörlighetsmönstren på den svenska arbetsmarknaden ser ut och hur de tycks ha förändrats över tiden. Beskrivningen ger också en viss empirisk belysning av några av de hypoteser om utvecklingen på den svenska arbetsmarknaden som vi disku- terat i kapitel 4.

6.2.1 Bruttqflödena på den svenska arbetsmarknaden

De svenska arbetskraftsundersökningarna är uppbyggda så att en viss indi— vid kommer att intervjuas om sin arbetsmarknadssituation en gång i kvar- talet under två år. Genom attjämföra uppgifter från två på varandra följan— de intervjutillfällen kan man således få en uppfattning om hur individens arbetsmarknadssituation förändrats och om flödesstrukturen mellan olika arbetskraftsstatus på den svenska arbetsmarknaden.' Sådana jämförelser har vid några olika tidpunkter gjorts av Statistiska Centralbyrån?

Figur 6.4 visar den genomsnittliga storleken på de kvartalsvisa bruttoflö- dena mellan olika arbetskraftsstatus för år 1970. Flödena har skattats ge- nom den ovan beskrivna typen av jämförelser och de ger en bild både av arbetslöshetens och av sysselsättningens dynamiska struktur.

Vi kommer senare i detta kapitel att utförligt redovisa utvecklingen av arbetslöshetens struktur (inflöde och vistelsetider i arbetslöshet). En be— gränsning med den därvid använda metoden är emellertid att den endast

Utanför arbetskraften (i genomsnitt 1 942 300

personer, varav 1 378 600 kvinnor)

16700 (10400)

256000 (151800)

249 000 (144 200)

19700 (13700)

30000 (11 800)

Sysselsatta (i genomsnitt

3 862 500 personer varav 1 522 300 kvinnor)

Arbetslösa (i genomsnitt 60000 personer, varav 27 100 kvinnor)

34 800 (13 400)

' En begränsning med metoden är att den inte kommer att registrera alla flöden som kan ha ägt rum mellan de två intervjutillfallena. En individ som var syssel— satt vid det första in- tervjutillfallet kan t ex ha blivit arbetslös. men där- på åter hunnit finna ett nytt arbete. innan det andra intervjutillfället. Hans flöde in i och ut ur arbetslöshet kommer då inte att registreras.

2 Jämförelser har gjorts för 1970 och 1972—1973. Se G Elofsson: "Några studier av förändrings- matriser i SCB:s arbets- kraftsundersökningar". Stencil SCB. 197609-01. För närvarande arbetar man inom SCB med fort— satta analyser av brutto— rörligheten. baserade på kvartalsvisa jämförelser för hela 1970-talet.

Figur 6.4 Ktv'artalsvisa bruttoflöden på arbets- marknaden år 1970. Siff- rorna inom parentes anger antalet kvinnor för respektive flöde. Uppgif- terna avser befolkningen 15—74 år (flödena) res— pektive l6—74 år (be— stånden). Källa: För flö— dena: AMS, Meddelande från tttredningsenheten 1975: 7. För bestånden: Arbet.vkrtJtstttn/ersäk- ningarna. årsmedeltal.

kan visa arbetslöshetstidemas längd och inte huruvida arbetslösheten upp- hört genom att individen erhållit ett arbete eller genom att han utträtt ur ar- betskraften. något som givetvis kan vara av intresse från välfärdssyn- punkt. Bruttoflödena kan emellertid belysa detta.

Av dem som år 1970 var arbetslösa vid en viss tidpunkt var ett kvartal senare (i genomsnitt) 48 procent sysselsatta och 27 procent utanför arbets- kraften.l De relativa flödena till beståndet utanför arbetskraften var emel- leitid betydligt större för kvinnorna. Av de kvinnor som var arbetslösa vid en viss tidpunkt hade 36 procent ett kvartal senare lämnat arbetskraften. under det att motsvarande siffra för männen enbart var 19 procent. Detta innebär att arbetslöshetstiderna kan vara en sämre välfärdsindikator för kvinnorna än för männen. Samma bild ges också av de kvartalsvisa jämfö— relser som gjorts för åren 1972—1973.2 Av dem i åldern 16—64 år som var arbetslösa ett visst kvartal var 20 procent utanför arbetskraften ett kvartal senare.3 Denna relativa andel varierade emellertid för olika demografiska grupper. För män ( 16—64 år) var den 15 procent, för kvinnor ( 16—64 år) 26 procent. För kvinnor i åldern 25—34 år utan barn under 7 år var andelen 23 procent. för kvinnor i åldern 25—34 år med barn under 7 år var andelen 31 procent. För äldre kvinnor. 55—64 år. var andelen 28 procent. Den infor- mation som erhålls via arbetslöshetstidemas längd behöver således kom- pletteras med information av den typ som kan erhållas från mer fullständi- ga flödesstudier av arbetsmarknaden.

Även sysselsättningens dynamiska natur framgår klart av de i figur 6.4 redovisade bruttoflödena. Under 1970 hade i genomsnitt 250000 individer, eller ca 6,5 procent av de sysselsatta. från ett kvartal till nästa. gått från att vara sysselsatta till att befinna sig utanför arbetskraften och i stället ersatts av ett inflöde i motsatt riktning av ungefär samma storlek. Även här gäller att kvinnornas rörlighet är större än männens. Av de sysselsatta kVinnorna hade ca 9.5 procent lämnat arbetskraften ett kvartal senare. under det att motsvarande siffra för männen enbart var 4.5 procent.

6.2.2 Årsarbetskrajtens struktur

Arbetsutbudets karaktär ser således annorlunda ut för män än för kvinnor och skiljer sig också åt mellan olika åldersgrupper. Kvinnor och ungdomar uppvisar en högre rörlighet ut och in i arbetskraften under ett år. En belys- ning av detta ges också av de s.k. februari-undersökningarna. vilka under- söker individernas arbetsmarknadserfarenheter under ett helt år. Dessa undersökningar visar bl a hur många individer som befunnit sig i arbets-

' Uppgifterna baseras på data från AMS. Meddelande från utredningsenheten 197517, sid 4. och omfattar åldersgruppema 15—74 år. ? Se Elofsson. op. cit. 3 De lägre procenttalen för 1972—1973 än för 1970 kan bero på att uppgifterna för 1972—1973 endast avser åldersgrupperna 16—64 år (siffror för jämförbara ålders- grupper är ej tillgängliga).Eftersom konjunkturläget 1972—1973 var sämre än 1970 skulle man ha väntat sig att utflödet till beståndet utanför arbetskraften skulle vara större 1972—1973 än 1970. Detta kan emellertid ha motverkats av en ändrad sam- mansättning av de arbetslösa eller av mer långsiktiga tendenser mot att i större ut- sträckning stanna kvar i arbetskraften. även i sämre konjunkturlägen.

Tabell 6.1 Årsarbetskraftens struktur

1966 1971 1977

Andel i Andel i Tid i Andel i Andel i Tid i Andel i Andel i Tid i AK under helårs-AK AK AK under helårs—AK AK AK under helårs-AK AK året (%)" (%)” (veckorf året (%)" (%)” (veckor)r året (%7' (%)” (veckorf Mån 16— 19 — — — 78.3 30 36 83,2 29 35 20—24 95.3 47 43 89,4 52 44 93,5 60 46 25—34 98,9 82 50 99,0 90 49 97,8 90 51 35—44 96,5 91 52 96,2 95 52 99,2 96 51 45—54 96,7 86 52 94,8 97 52 93,7 97 52 55—64 91,3 86 50 87,4 93 50 82,9 94 50 Kvinnor 16— 19 — — — 74,7 28 36 83,9 25 35 20—24 83,1 51 40 82,4 62 42 88,3 65 45 25—34 64,2 53 42 76,5 69 43 83.3 76 47 35—44 67,2 63 46 78,4 78 46 87,1 84 48 45 —54 66,9 65 47 75,0 82 47 81,6 88 50 55—64 51.2 66 43 53,0 79 44 57,6 86 47

" Antalet personer i olika åldersgrupper som befunnit sig i arbetskraften minst 1 vecka under året som procentan- del av totala befolkningen i åldersgruppen. " Andel av årsarbetskraften (antalet personer som befunnit sig i arbetskraften minst 1 vecka under året) som befunnit sig i arbetskraften minst 50 veckor under året. ' Genomsnittliga antalet veckor under året som individerna i åldersgruppen varit i arbetskraften. Tiden i arbetskraften har beräknats enligt formeln:

52-AK=ÅAK-Tdär

AK = genomsnittliga antalet personer i arbetskraften vid en viss tidpunkt ÅAK = antalet personer i års-arbetskraften T = genomsnittliga antalet veckor i arbetskraften under året Källa: Februariundersökningarna (data erhållna från utredningsenheten vid AMS) samt arbetskraftsundersöknin- garna, årsmedeltal.

kraften någon gång under året. Tabell 6.1 visar årsarbetskraftens struktur för olika demografiska grupper.

Av tabellen framgår att andelen kvinnor i olika åldersgrupper som befin— ner sig i arbetskraften någon gång under året visat en kraftig ökning och alltmer kommit att närma sig andelen för männen i motsvarande ålders- grupp. Den helt övervägande delen av kvinnorna i åldern 16—64 år utbju— der således numera sin arbetskraft på arbetsmarknaden vid något tillfälle under året. Andelen av kvinnorna i årsarbetskraften som tillhör helårsar— betskraften (dvs. befinner sig i arbetskraften 50—52 veckor under året) är emellertid fortfarande påtagligt lägre än för männen (utom för åldersgrup- pen 20—24 år). Kvinnorna rör sig alltså i större utsträckning ut ochjin i ar— betskraften under ett år. Men det kvinnliga arbetskraftsdeltagandet har bli- vit mer permanent under perioden. något som återspeglas i att det antal veckor kvinnorna i genomsnitt tillbringari arbetskraften under ett år ökat. Ökningen av antalet kvinnor som befinner sig i arbetskraften vid en viss tidpunkt har således uppkommit inte enbart genom att antalet kvinnor som befinner sig i arbetskraften någon gång under året ökat, utan också genom att kvinnorna är i arbetskraften under ller veckor per år.

6.2.3 Utvecklingen av den externa rörlig/teten

Den hittills gjorda beskrivningen av flödesstrukturen på den svenska ar— betsmarknaden har enbart behandlat rörligheten mellan olika arbetsmark- nadsstatus (sysselsatt. arbetslös. utanför arbetskraften). Detta utgör emel- lertid bara en begränsad del av den totala rörligheten på arbetsmarknaden. Det finns också en betydande rörlighet från ett arbete till ett annat. utan mellanliggande arbetslöshet eller vistelse utanför arbetskraften. En upp- fattning om omfattningen av denna rörlighet kan erhållas dels från februa— riundersökningarna. dels från företagsbaserad statistik.

] februariundersökningarna har man undersökt hur många personer som

Tabell 6.2 Arbetsgivarbyten 1966—1977

År Antal personer som bytt Andel av de sysselsatta som arbetsgivare någon gång bytt arbetsgivare någon under året ( l OOO-tal) gång under året (%)

1966 570 13.1 1967 508 12.1 1968 466 10.7

1969 — —

1970 497 1 1.1

1971 — —

1972 438 10.1 1973 431 l I. 1974 480 10.8 1975 456 10.1

1976 451 10.0 1977 407 9.0

Källa: Februariundersökningarna (data erhållna från utredningsenheten vid AMS).

Rörlighetskvot (%)

20—24 25—34 35—44 45—54 55—64 Ålder

Figur 6.5 Rörlig/tetskvot för olika åldersgrupper. Figuren visar antalet per— soner som bytt arbetsgi- vare under året i för/tål- ltmde till samtliga syssel- satta under året [ respek— tive åldersgrupp. Kalla: Februariundersökningar— na (data erhållna från utredningsenheten vid A MS).

bytt arbetsgivare under året. Tabell 6.2 visar utvecklingen av antalet och andelen personer som bytt arbetsgivare någon gång under ett år.

Siffrorna över antalet och andelen individer som bytt arbetsgivare under ett år tyder på en viss tendens till minskad extern rörlighet över tiden och styrker således hypotesen att utvecklingen på den svenska arbetsmarkna- den under 1960- och 1970-talen inneburit en mer långsiktig bindning mellan arbetsgivare och arbetstagare.

Den högsta rörlighetskvoten återfinns i de yngre åldersgrupperna (se f1- gur 6.5). Alla åldersgrupperna uppvisar också samma tendens mot min— skad extern rörlighet.

Tendensen mot minskad extern rörlighet återfinns också bland flertalet yrkesgrupper (se tabell 6.3).

Tabell 6.3 Rörlighetskvot för olika yrkesgrupper (procent)

1966 1967 1975 1976 l977 Natur- och socialvetenskapligt 12.3 9.8 8.9 9.3 9.3 arbete rn. m. (0+98) Administrativt arbete (1) 3.6 2.9 4,9 6.0 3.2 Kameralt och kontorstekniskt 11.7 10.0 8.7 9.5 7.4 arbete (2) Kommersiellt arbete (3) 11.2 . 9.0 8.8 8.7 Lantbruks—. skogs- och 13.3 11.5 10.8 9.4 8.3 frskeriarbete (4) Transport— och kommunika— 15.4 13.0 10.3 10.1 8.5 tionsarbete (6) Tillverkningsarbete m.m. (5+7+8) 14.0 14.5 11.4 10.8 8.9 7 ] Tillverkningsarbete m.m. 10.3 9.8 exkl. byggnadsarbete Byggnadsarbete 16.2 15.5 17,9 Servicearbete (91—94) 14.4 12.4 11.4 11.2 11.3

Källa: Februariundersökningarna (data erhållna från utredningsenheten vid AMS).

Personalavgång per månad (i procent av de anställda)

Industriarbetare

'. ooo. . ......OOOOO......OOQOOOOOOCOOOI Industritjänstemän

1968 69 70 71 72 73 74 75 76 77

Figur 6.6 Månatlig per- sona/avgång inom indu- strin 1968—1977. Figuren visar genomsnittliga månatliga avgången un- der respektive år för ar— betare och tjänstemän inam industrin (SNI 2 och 3). Källa: 1968—1975: År— betsmarknadsstatistisk årsbok. 1976—1977 (samt för industriarbetare även 1973): Statistiska Medde- landen. serie Am. Serien är ej helt jämförbar över tiden pga mindre änd— ringar i näringsgrensin- delning mellan 1972 och 1973 samt pga ändrade urvalsramar och urval l974 (se produktbeskriv- ning i Arbetsmarknads- statistisk årsbok).

' En stor del av dessa flyttningar kan emel- lertid förmodas vara enbart bostadsbetinga- de. För en ingående be— skrivning av den geo— grafiska rörlighetens struktur och utveckling se "Utredningen om den geografiska rörligheten och flyttningsbidragen". AMS, 1976.

Figur 6.7 Den geografis- ka ro'rligheten [968— 1976. Källa: Statistiska Centralbyrån. prognos- institutet.

Hypotesen om minskad extern rörlighet verkar också styrkas av den fö- retagsbaserade statistiken. Figur 6.6 visar utvecklingen av andelen av- gångna tjänstemän respektive arbetare inom industrin under perioden 1968—1977. För båda grupperna verkar den externa rörligheten ha haft en viss nedåtgående tendens. Minskningen är mer markant för arbetarna än

för tjänstemännen.

6.2.4 Den geografiska rörlig/teten

Nedgången i den externa rörligheten på arbetsmarknaden borde eventuellt också ha återspeglats i en minskning av den geografiska rörligheten. Enligt figur 6.7 verkar det emellertid inte ha skett någon markant trendmässig för— ändring vad gäller totala antalet flyttningar över kommungräns.' Uppgif- terna om antalet flyttningar över 5 mil. dvs. flyttningar som främst kan för— modas vara arbetsmarknadsbetingade. finns bara för åren 1968— 1974 och visar att sådana flyttningar var fler under 1969 och 1970 än under perioden 1971—1974. Som vi sett i kapitel 5 har antalet starthjälpsflyttare under 1970—talet stabiliserats kring ca 20000 per år. efter att ha legat högre under slutet av 1960-talet.

Antal flyttningar

400000 M Samtliga flyttningar

300 000

200 000 &,

över kommungräns

därav över 5 mil

1968 70 72 74 75 76

6.2.5 Den interna rörlig/teten

En minskad extern rörlighet på arbetsmarknaden kan. som vi sett i kapitel 4. både väntas ha sin bakgrund i och leda till att de interna arbetsmarkna- derna kommer att få allt större betydelse för såväl arbetsgivare som an- ställda. Omfattningen av den totala interna arbetsplatsrörligheten under ett år undersöktes för första gången i februariundersökningen 1976.' Av de 4.5 miljoner personer som varit sysselsatta någon gång under 1975 hade 120 000 (72 000 män och 48 000 kvinnor) berörts av internt arbetsplatsbyte under året. Enligt den i denna undersökning använda definitionen omfatta- de den interna rörligheten således ca 3 av 100 anställda. Åldersgrupperna 20—44 år svarade för omkring tre fjärdedelar av denna interna rörlighet. Tyvärr finns inga motsvarande tidigare undersökningar som kan belysa hur utvecklingen över tiden av den interna rörligheten sett ut."-'

6.2.6 Sammanfattning

I detta avsnitt har vi sett att bruttoflödena på den svenska arbetsmarkna- den är mycket stora. men att omfattningen av olika flöden skiljer sig åt för olika grupper i arbetskraften. För kvinnornas del upphör [. ex. en arbets— löshetsperiod i betydligt större utsträckning än för männen genom att man lämnar arbetskraften. Detta innebär att arbetslöshetstalen och arbetslös- hetstiderna kan vara en sämre välfärdsindikator för kvinnorna än för män- nen.

Kvinnor och ungdomar tillhör också i betydligt mindre utsträckning än de äldre männen helårsarbetskraften. dvs. en större andel rör sig ut ur och in i arbetskraften under ett år. Kvinnorna har emellertid under den stude- rade perioden alltmer stannat kvar i arbetskraften under hela året. Kvin— nornas genomsnittliga antal veckor i arbetskraften under ett år har ökat och deras anknytning till arbetsmarknaden kan sägas ha blivit mer perma— nent.

Vi har också visat att det funnits en tendens mot minskad extern rörlig- het över tiden. Den andel av de sysselsatta som bytt arbetsgivare någon gång under året har gått ner. Detta styrker således hypotesen att tltveck- lingen på den svenska arbetsmarknaden under 1960- och 1970-talen inne- burit en mer långsiktig bindning mellan arbetsgivare och arbetstagare. Där- emot säger de redovisade uppgifterna ingenting om vilken typ av extern rörlighet som försvunnit och därmed inte heller något om hur man skall värdera den observerade utvecklingen från välfärds- och allokeringssyn- punkt. Nedgången behöver t.ex. inte ha varit förknippad med någon mot- svarande nedgång i rörligheten mellan olika yrken och branscher. En del av minskningen kan t. ex. bero på att matchningen på arbetsmarknaden förbättrats och att därigenom rörlighet orsakad av "felaktig" matchning gått ned. något som bör innebära en allokeringsvinst. Nedgången i den ex- terna rörligheten bör således inte titan vidare ses som ett tecken påatt den från allokeringssynpunkt värdefulla rörligheten gått ned. Utvecklingen kan tvärtom ha inneburit en allokeringsvinst genom att informations— och transaktionskostnaderna i ekonomin kunnat hållas nere och genom att ökade inVesteringar i de anställda blivit lönsamma.

' Se AMS. Meddelande från utredningsenheten 1977: 7. Antalet som berörts av internt ar- betsplatsbyte under året har definierats efter svaren på frågan: "Bytte Ni någon gång under 1975. för minst 6 månader. plats eller befattning inom det företag (inom något av de olika företag) Ni arbetade i?". Det rör sig således om en rela— tivt restriktiv defini- tion av intern rörlig- het.

? Motsvarande total- siffror för 1976 och 1977 var 138000 re- spektive 124000.

6.3 Utvecklingen av arbetskraftsutbudet

Figur 6.3 visade att antalet individer i arbetskraften trendmässigt ökat un— der perioden l963— 1977. Det totala arbetskraftsutbudet i ekonomin. mätt i antalet individer som är sysselsatta eller aktivt söker arbete, har ökat med ca 450000 personer under perioden. Ökningen har uppkommit dels genom förändringari befolkningens storlek. dels genom förändringar i det relativa arbetskraftstalet. Dessa förändringar har emellertid sett olika ut för olika demografiska grupper. Vissa befolkningsgrupper har ökat i storlek. andra minskat och på samma sätt har det relativa arbetskraftstalet ökat för vissa demografiska grupper och minskat för andra.

Utvecklingen av arbetskraftsdeltagandet och den demografiska utveck- lingen har lett till att arbetskraftens sammansättning kommit att förändras påtagligt. Tabell 6.4 visar att kvinnorna stått för så gott som hela ökningen iden svenska arbetskraften under l960- och 1970-talen.

En förskjutning i arbetskraftens ålderssammansättning har också ägt rum. Så döljer sig 1 ex bakom det i stort sett oförändrade antalet män i ar— betskraften en kraftig ökning av vissa åldersgrupper och en nedgång för andra. orsakad bl. a. av att det varit under denna pen'od som de stora barn- kullarna från l940—talet etablerat sig på arbetsmarknaden.

Den del av förändringen i arbetskraftsutbudet som orsakats av den de— mografiska utvecklingen kan i detta sammanhang ses som utifrån givenl och av mindre intresse från välfärdssynpunkt. Vi kommer därför att kon-

Tabell 6.4 Antal personer (1.000-tal) i arbetskraften i olika demografiska grupper

Ålder 1963 1970 1977 Förändring 1963— 1977

Män

16—19 165 121 123 — 42 20— 24 215 260 239 24 25— 34 433 538 634 201 35—44 511 447 470 — 41 45— 54 509 499 446 — 63 55—64 393 417 389 — 4 65— 74 121 92 49 — 72 Summa 2 347 2 374 2 350 3

Kvinnor

16—19 151 112 ll6 — 35 20—24 165 207 21 1 46 25— 34 245 322 472 227 35—44 294 307 371 77 45— 54 300 348 372 72 55—64 184 221 261 77 65— 74 36 34 21 — 15 Summa 1375 1551 1824 449

' Undantaget utgörs av de befolkningsförändringar som orsakats av emigration och immigration och vilka delvis beror av ekonomiska faktorer. Nettoimmigrationen var positiv under hela 1960-talet. med toppar på ca 40000 personer under högkonjunk- turåren |965 och 1970. Under lågkonjunkturåren under början av 1970-talet bröts emellertid detta mönster och emigrationen blev under några år större än immigratio- nen. Därefter har nettoimmigrationen åter blivit positiv, men samtidigt har invand- ringen delvis ändrat karaktär och andelen politiska flyktingar och s.k. anknytnings- fall (invandring av släktingar till tidigare invandrare) ökat.

centrera oss på att studera de förändringar som skett vad gäller andelen in- divider i olika demografiska grupper som aktivt utbjuder sin arbetskraft på arbetsmarknaden. dvs. på utvecklingen av de relativa arbetskraftstalen.l

Vi skall också se hur arbetskraftsutbudets karaktär (dvs. till exempel hur många arbetstimmar per vecka som olika grupper i arbetskraften ut- bjuder) har förändrats.

6.3.1 Arbelskrcrfisutbudets bestå/nningsf'u/(mrcr

Bestämningsfaktorerna bakom de relativa arbetskraftstalen och bakom ar- betsutbudets karaktär är av många olika slag.2 En individ (ett hushåll) kan ägna sin tid dels åt marknadsproduktion. dels åt icke-marknadsaktiviteter. såsom barntillsyn. hushållsarbete. fritidsaktiviteter och utbildning. Vilken kombination individen väljer. dvs omfattningen och karaktären på det ar— betsutbud han väljer att bjuda ut på arbetsmarknaden. kan väntas bero bl.a. på hans preferenser. på vilka intäkter som är förknippade med olika omfattning och utformning av hans arbetskraftsutbud (vilket bl. a. beror på skatte- och transfereringssystemets utformning). på vilka andra inkomster (t.ex. kapitalinkomster) individen har. på hans produktivitet i icke-mark- nadsaktiviteter. på de övriga familjemedlemmarnas inkomstmöjligheter på arbetsmarknaden och produktivitet i icke-marknadsaktiviteter osv. Av speciellt intresse från individuell välfärdssynpunkt är emellertid att arbetsutbudet i ekonomin. såsom det återspeglas i det faktiska arbets- kraftsdeltagandet och i dettas karaktär. inte behöver vara oberoende av ar- betskraftsefterfrågan. Vissa grupper kan reagera på efterfrågesituationen på arbetsmarknaden med att minska sitt arbetskraftsdeltagande eller med att ändra karaktären på sitt arbetskraftsutbud (t ex minska antalet arbets- timmar per vecka). En del av det önskade arbetskraftsutbudet kan därige- nom inte komma att återspeglas i faktisk sysselsättning eller aktivt arbets— sökande på arbetsmarknaden.

Denna typ av effekter har speciellt uppmärksammats i samband med dis- kussionen om verkningarna av en konjunkturnedgång på arbetskraftsdelta- gandet för olika grupper. Diskussionen kring arbetskraftsdeltagandets konjunkturkänslighet har av amerikanska ekonomer förts i termer av en "discouraged worker" och en "added worker” effekt.-"* .En konjunktur— nedgång har antagits medföra att vissa individer minskar sitt arbetskrafts- deltagande. De blir modfällda ('"discouraged") av den minskade arbets- kraftsefterfrågan och lämnar arbetslöshetsbeståndet genom att utträda ur arbetskraften eller också fördröjer de sitt arbetskraftsinträde.q Andra indi- vider antas öka sitt arbetskraftsdeltagande. t. ex. på grund av att andra fa— miljemedlemmar blivit arbetslösa. De kan således inträda i arbetskraften i större utsträckning i ett dåligt konjunkturläge och/eller uppskjuta sitt utträ- de ur arbetskraften. Vissa grupper (t.ex. kvinnor och ungdomar) kan i större utsträckning än andra reagera på en efterfrågeförändring genom minskat arbetskraftsdeltagande och detta bör tas med i bilden vid en be- dömning av välfärdseffektema av en konjunkturnedgång för olika grupper.

Det kan också finnas en annan typ av ”discouraged worker” effekt. nämligen en nedgång (eller utebliven ökning) i arbetskraftsdeltagandet som inte utgör en reaktion på en tillfällig konjunkturnedgång i arbetskraftsefter-

' Befolkningsutveck— lingen kan givetvis vara av intresse som en av de faktorer som påverkat dessa andelar.

2 För en teoretisk ana— lys se t. ex. G Hanoch: "Hours and Weeks in the Theory of Labor Supply”. Rand, Santa Monica. 1976. och däri angivna referenser.

” Se t.ex. A D Butler och G D Demopoulus: "Labor-force Behavior in a Full Employment Economy". Industrial and Labor Relations Review, |97l samt där angivna referenser.

* En del av dessa indi- vider kan ägna sig åt utbildning. Vi vet t.ex. att antalet individer i arbetsmarknadsutbild- ning varierar med kon- junkturläget.

frågan utan en reaktion på mer långsiktiga. strukturella förändringar i ar- betskraftsefterfrågan. Även omfattningen av ett sådant "dolt” arbets- kraftsutbud för olika grupper är givetvis av intresse från välfärdssynpunkt.

6.3.2 Utvecklingen av de relativa arbetskraftstalen Utvecklingen för ungdomarna

Figur 6.8 visar utvecklingen av ungdomarnas relativa arbetskraftstal. För både män och kvinnor i åldern 16— 19 år sjönk det relativa arbetskraftstalet kraftigt under 1960-talet. för att sedan åter öka under 1970-talet. Nedgång- en under 1960-talet berodde troligen väsentligen på utbyggnaden av gym- nasieskolan. Därefter tycks emellertid en motreaktion ha trätt in och en större andel av tonåringarna valt att i någon form befinna sig i arbetskraf- ten. En jämförelse mellan skolgångsfrekvensen 1969 och [975 i åldrarna 16— 19 år tyder emellertid på att det inte är en nedgång i denna som ligger bakom uppgången i det relativa arbetskraftstalet (se tabell 6.5). Förklaringen torde snarare få sökas i att man i större utsträckning än ti- digare valt att deltids- och/eller feriearbeta under studietiden. Detta stöds av tabell 6.6 som visar att andelen deltidsarbetande bland sysselsatta ton- åringar ökade mellan 1970 och 1975. Det stöds också av att andelen ton— åringar som är i arbetskraften hela året och tonåringarnas genomsnittliga tid i arbetskraften under ett år inte ökat under 1970-talet (se tabell 6.1). Det relativa arbetskraftstalet för åldersgruppen 20—24 år uppvisar ett likartat mönster som det för tonåringarna (se figur 6.8). Under 1960-talet tycks således förvärvsfrekvensen ha minskat trendmässigt. framför allt för männen. Nedgången hade troligen. även för denna åldersgrupp. samband med ett ökat deltagande i högre utbildning. Även för kvinnorna bör utbild- ningsfaktorn ha funnits. men den kan för deras del ha motverkats av att

Relativa arbetskraftstal (%)

90,0 Män

20—24 år 80,0 % Kvinnor

OOO.-._. 20—24 år

70 0 o , .,o-nå 60 0 €.o::=:.=z—.___.-ooo_.-O_ .. Män , --___—o.... ”C. ...-;0;=.'.|g.16—19 år _ .. o...... no.-...... & Kvinnor 50,0 ”" ”"'”: ""—" 16—19 år

Figur 6.8 Utvecklingen av ungdomarnas relativa arbetskraftstal [963 — 1977. Källa: Arbets- kraftsundersökningarna. årxmea'eltal. 196364 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77

Tabell 6.5 Skolgångsfrekvensen i olika åldrar höstterminerna 1966, 1969 och l975 (procent av totala befolkningen i respektive åldersgruppt'

Ålder 1966 1969 1975 l6 59.8 70.5 74.6 17 45.1 55.2 62.6 I8 35.4 42.3 40.0 19 21.6 21.4 20.7 20 12.0 12.9 15.6 21 7.6 9.3 13.9 22 5.9 7.2 11.5 23 4.3 5.3 9.6 24 3.1 3.8 8.4

" De skolformer som ingår i statistiken för l966 och 1969 är obligatorisk skola. real- och flickskola. gymnasium. fackskola. lärarhögskola och folkskoleseminarium. för- skoleseminarium. seminarium för huslig utbildning. sjöbefa'lsskola. folkhögskola. yrkesskola (för 1969 inkl. lantbrukets yrkesskolor) samt sjuksköterskeskola. De skolformer som ingår i statistiken för 1975 är grundskola. särskola. specialskola. gymnasieskola. övriga gymnasiala skolor. kommunal vuxenutbildning. statens sko- lor för vuxna. arbetsmarknadsutbildning. folkhögskola. sjuksköterskeskola. lärarut- bildning. universitet och högskolor samt övriga eftergymnasiala skolor. För att upp- nå ungefärlig jämförbarhet mellan åren har från uppgifterna för 1975 subtraherats an- talet elever i arbetsmarknadsutbildning. vid universitet och högskolor samt vid övri- ga eftct'gymnasiala skolor. Källa: Statistiska Meddelanden. sen'e U. nr 1970: 20 och 1976: 39.

andra faktorer samtidigt tenderat att öka det kvinnliga arbetskraftsdelta- gandet.

Skolgångsfrekvensen fortsatte att öka för åldersgrupperna 20—24 år mellan 1969 och 1975 (se tabell 6.5). men trots detta ökade samtidigt för- värvsfrekvenserna för både män och kvinnor och de är i nuläget högre än i början av I960-talet. Ökningen kan. liksom för tonåringarna. ha berott på att man samtidigt som skolgångsfrekvensen ökat också i ökad utsträckning kombinerat arbete och studier. För kvinnornas del har till detta kommit andra faktorer som tenderat att leda till ökat kvinnligt förvärvsarbete un- der l970-talet och vilka medfört att förvärvsfrekvensen för kvinnor i ål- dern 20—24 år nästan blivit lika hög som för männen i samma åldersgrupp.

Det är svårt att urskilja något tydligt konjunkturmönster i ungdomarnas arbetskraftsdeltagande. eventuellt beroende på att det dolts av de kraftiga trendmässiga förändringarna under perioden. För tonåringarna verkar det

Tabell 6.6 Andel av antalet personer i arbete som arbetar deltid (procent) R_— Ålder 1965 1970 1975 1977 1— 19 20—34 1—19 20—34 1—19 20—34 1—19 20—34 tim tim tim tim tim tim tim tim MH Mån 16— 19 4.2 5.1 10.0 7.0 12.0 8.3 14 5 9.2 20—24 2 7 4.0 4.7 4 7 5 3 7.0 4 5 8.2 Kvinnor 16-19 4.7 7.4 12.4 8.5 16.4 14 6 17.7 l8.6 20—24 5.1 11.0 9.1 l3.8 8.5 19 2 10.4 21.9

Källa: Arbetskraftsundersökningama. årsmedeltal.

' För en ingående dis— kussion av bestämnings- faktorerna bakom kvin- nornas arbetskraftsut- bud se C Jonung: "Kvin- norna i svensk ekonomi" i B Södersten (red.): Svensk Ekonomi. Den exakta kvantitativa be- tydelsen av olika fak- torer för den obser- verade utvecklingen har man emellertid dålig kunskap om.

? Kvinnorna är emel- lertid i större ut- sträckning än männen tillfälligt frånvarande från arbetet. Andelen av de sysselsatta som var frånvarande från arbetet under hela mät- veckan var enligt AKU 1977 ca 17 procent för kvinnorna.jämfört med ca 14 procent för männen.

emellertid ha skett en viss uppbromsning av arbetskraftsdeltagandet under lågkonjunkturåren 1972 och 1973 och en nedgång under 1977. något som kan tyda på att en lågkonjunktur medför en ökning av den dolda arbetslös- heten bland tonåringarna. dvs på att det finns en "discouraged worker” ef- fekt för denna grupp.

Utvecklingen för åldersgrupperna 25 —54 år.

Figur 6.9 visar utvecklingen av de relativa arbetskraftstalen för män res- pektive kvinnor i åldrarna 2.5—64 år under åren 1963—1977. Under perio- den har arbetskraftsutbudet förändrats drastiskt för kvinnorna i alla ålders- grupperna. under det att förändringarna för männen varit små. utom för ål- dersgruppen 55—64 år.

För kvinnorna i åldrarna 25—34. 35—44 och 45—54 år har förvärvsfrek- vensen ökat mycket snabbt under 1960- och 1970-talen. om än med vissa tendenser till uppbromsning under perioder med lägre efterfrågetryck i ekonomin. Bakom denna utveckling finns förändringar i en rad olika fakto— rer som påverkar kvinnornas preferenser och deras val mellan hemarbete och yrkesarbete eller kombinationer av detta.] En betydelsefull faktor har troligen också varit efterfrågeutvecklingen under perioden. Ökningen av den offentliga sektorn kan förmodas ha underlättat absorptionen av det ökade kvinnliga arbetskraftsutbudet genom att vakanser och arbetssökan- de befunnit sig på ungefär samma delmarknader. Arbetskraftstillskottet har gått till tjänstesektorn och över hälften av kvinnorna är numera anställ- da i statlig eller kommunal tjänst. jämfört med enbart knappt en fjärdedel av männen.

Utvecklingen har inneburit att kvinnornas förvärvsfrekvens nu är enbart 15—20 procent lägre än männens i motsvarande åldersgrupp.? 1 avsnitt 6.2 har vi sett att ökningen delvis har berott på att kvinnorna tenderat att stan- na kvar i arbetskraften under fler veckor per år. Andelen helårsarbetande har ökat (se tabell 6.1). men är fortfarande påtagligt lägre för kvinnorna än för männen i dessa åldersgrupper.

Tabell 6.7 Andel av antalet personer i arbete som arbetar deltid (procent)

Ålder 1965 1970 1975 1977 1—19 20—34 1—19 20—34 1-19 20—34 1—19 20—34 tim tim tim tim tim tim tim tim Män 25—34 2.1 2.9 2.6 4.3 2.5 6.1 2.6 6.9 35—44 1.0 3.2 1.7 4.4 1.9 5.4 1.9 6.2 45—54 1.7 3.5 2.0 4.3 2.0 5.6 2.0 6.1 55—64 2.7 4.6 2.9 5.7 2.8 6.6 3.3 10.7 Kvinnor 25—34 17.0 24.3 19.1 24.7 16.1 29.8 17.2 32.3 35—44 19.4 26.9 31,1 17.0 35.2 16.4 37.6 45—54 18.0 26.2 . 30.1 15.6 33,7 15,2 37,5 55—64 18.6 30.3 21.8 28.4 19.3 34.6 18.8 38.3

Källa: Arbetskraftsundersökningama, årsmedeltal.

Reilativa arbetskraftstal (%)

100 ".."-......" ...",...”"u Män 35—44 år -—---- ______ _ ...oo"'_-- Män 25—34 år ——_-- Män 45—54 år 90 .—'-._'_._.X._ . _ ' x _ Män 55—64 år ' — o _ o 80 &. N.c Kvinnor Kv1nnor 45—54 år 'oKvinnor 25——34 år 70 GC) ' on...... ' ss I _N'.,—_—--.,, . 50 . __ / Kvinnor /./ 55—64 år

40

1963 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77

Figur 6.9 Utvecklingen av de relativa arbetskraftstalen för män och kvinnor i åldrarna 25 —64 år. Källa: Arbetskraftsundersökningama, årsmedeltal.

Kvinnornas arbetsutbud har således blivit mer permanent. men arbets— utbudcts karaktär skiljer sig fortfarande kraftigt åt mellan män och kvinnor ide tre åldersgrupperna (se tabell 6.7).

Andelen deltidsarbetande män har ökat. men är fortfarande obetydlig jämfört med andelen bland kvinnorna. Andelen deltidsarbetande kvinnor har ökat snabbt. samtidigt som det skett en förskjutning från korta till långa Jeltider. Ökningen av arbetskraftsutbudet under perioden har så gott som helt bestått av ett ökat deltidsutbud.

Samtidigt med den kraftiga ökningen i kvinnornas förvärvsfrekvens har andelen latent arbetssökande bland kvinnor i åldern 25—54 år gått ner (se figur (*.10).]

1 De latent arbetssökande utgörs av individer som ej är i arbetskraften men som uppgersig skola ha sökt arbete om de trott sig kunna finna ett lämpligt arbete på or- ten. Denna fråga ingick i arbetskraftsundersökningarna under åren 1964—1975. Den har emellertid ansetts vara alltför oprecis och har därför fr.o.m. 1976 ersatts med frågor om huruvida individerna utanför arbetskraften velat och kunnat arbeta under mätveckan.

Andel latent arbetssökande (%)

1964 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77

Figur 6.10 Andelen latent Fortfarande finns det emellertid ett betydligt större dolt arbetskraftsut- a'be'ss'äkaf'de ”'.' low/" bud bland kvinnorna än bland männen (se tabell 6.8).1 Även detta utbud är antalet kvtnnor ! aldern 25_54 år, Fram 1976 an- i stor utsträckning ett deltidsutbud. delen som velat och ku__'l- För männen i åldrarna 25—34. 35—44 och 45—54 år har de relativa ar- nat arbeta under mat- b k ' f l . lk' ' .. — d k .. . _ _ veckan (Se not,—rene"). ets ra tsta en uppwsat ett 1 artat. om an mln re mar ant. monster som Källa: Arbetskraftsun- det för de yngre åldersgrupperna. dvs. en viss nedgång under 1960-talet Sää/("'"gamw "mne- följd av en uppgång under 1970-talet. tillbaka mot den tidigare nivån. För— klaringen kan även för åldersgruppen 25—34 år ligga i valet mellan utbild- ning och arbetskraftsdeltagande. För männen i åldrarna 35—44 och 45—54 år torde emellertid förklaringen till nedgången i förvärvsfrekvensen under 1960-talet få sökas på annat håll. Nedgången kan ha haft samband med en

Tabell 6.8 Omfattningen av det dolda arbetskraftsutbudet år 1977

Ålder Antal personer ej i arbetskraften Antal personeri som velat och kunnat arbeta under arbete mindre än mätveckan 35 timmar som

_— ._—————— |__— under mätverkan Totala Onskad Onskad velat och kunnat antalet arbetstid arbetstid ta merarbete

l—19tim 25—34tim

Män 16—24 4700 2000 400 4900 25—44 1 800 100 200 7 600 45—54 500 100 () 3 100 55—64 I 500 100 800 3 400 Summa 8 500 2 300 1 400 19 000 Kvinnor 16—24 5700 2200 1300 13800 25—44 12400 1000 8900 23200 ' Omfattningen och ka— 45— 54 7 400 700 5 200 10 700 raktären på det dolda ar- 55—64 6 300 I 200 4 500 6 000 betskraftsutbudet har in— gående kartlagts och dis— Summa 31800 5 100 19900 53 700 kuterats inom Sysselsätt- ningsutredningen. Källa: Arbetskraftsundersökningama. årsmedeltal för 1977.

ökad social utslagning och med utvecklingen av arbetskraftsefterfrågans inriktning. Nedgången kan således vara ett slags "discouraged worker" ef- fekt. men här inte som en reaktion på en tillfällig konjunkturnedgång i ar- betskraftsefterfrågan utan som en reaktion på mer långsiktiga strukturella förändringar i arbetskraftsefterfrågan. Efter 1972 förefaller det emellertid som om trenden mot minskat arbetskraftsdeltagande för männen brutits och arbetskraftstalen åter ökat.1

Utvecklingen för de äldre

För åldersgruppen 55—64 år har utvecklingen av arbetskraftsdeltagandet under 1960 och 1970-talen sett helt olika ut för män och kvinnor. För- värvsfrekvensen har för männens del gått ned från ca 90 procent till ca 80 procent under det att kvinnorna ökat sin förvärvsfrekvens med ca 10 pro- centenheter (se figur 6.9). Andelen deltidsarbetande har ökat för både män och kvinnor (se tabell 6.7). men är fortfarande mycket högre för kvinnor- na.

Det är i denna ålder som individerna kan väntas gradvis. eller mer abrupt. lämna arbetskraften genom deltidsarbete. förtidspensionering eller ålderspensionering. Ändrade pensionsbestämmelser kan således, vid sidan om arbetsmarknadsutvecklingen. väntas ha haft avgörande betydelse för utvecklingen av förvärvsfrekvens och deltidsarbete för denna åldersgrupp. Under den studerade perioden har det skett viktiga förändringar i möjlig— heterna att erhålla pension för olika åldersgrupper. Från slutet av 1960- talet och framåt har möjligheterna att erhålla förtidspension av arbets- marknadsskäl gradvis ökat. Den ljuli 1976 sänktes den allmänna pensions- åldern från 67 till 65 år. Samtidigt infördes möjligheter till deltidspension för personer över 60 år.

För de äldre kvinnorna har tendensen mot ökat kvinnligt arbetskraftsut- bud dominerat och gjort att förvärvsfrekvensen ökat. Det finns dock fort— farande ett relativt stort dolt arbetskraftsutbud bland de äldre kvinnorna (se tabell 6.8).

Arbetskraftsdeltagandet för de äldre männen har visat en kraftig trend- mässig nedgång. Nedgången verkar ha tagit formen av att man helt lämnat arbetskraften. eftersom den också återfinns i andelen män i denna ålders- grupp som befunnit sig i arbetskraften någon gång under året (se tabell 6. 1 ). Exakt i vilken utsträckning det rört sig om ett ”discouraged worker” fenomen. dvs. en minskning av arbetskraftsutbudet p. g. a ogynnsam efter— frågeutveckling. eller om en minskning av utbudet p. g. a andra faktorer är svårt att avgöra.2 Nedgången i förvärvsfrekvensen för män i åldern 55—64 år har inte gett utslag i någon ökning av andelen latent arbetssökande för denna grupp3 och antalet män i åldern 55—64 år som är utanför arbetskraf- ten och uppger att de velat och kunnat arbeta heltid under mätveckan var 1977 endast ca 1500 (se tabell 6.8). Mot detta står att antalet förtidspensio- närer ökat snabbt för denna grupp.

' Bortfallet i arbetskrafts- undersökningarna har emellertid ökat efter 1975, varför små föränd- ringar bör tolkas med för- siktighet. Se också kapi- tel 14.

2 Utslagningen på är- betsmarknaden och för- tidspensioneringens om- fattning och bakgrund har studerats ingående inom Sysselsättnings- utredningen, se t. ex. SOU 1977: 88.

3 Andelen latent ar- betssökande av totala antalet män i åldern 55—64 år låg under perioden 1964—1970 på ca 0,4—0.5 procent och under perioden 1971— 1975 på ca 0,3—0,4 procent.

6.3.3 Sammanfattning

Arbetskraftsutbudet i den svenska ekonomin. mätt i antalet individer som är sysselsatta eller aktivt söker arbete vid en viss tidpunkt. ökade under perioden 1963—1977 med ca 450000 personer. Kvinnorna har svarat för så gott som hela denna ökning.

Arbetskraftsutbudet har också ändrat karaktär på ett drastiskt sätt. Ök— ningen av arbetskraftsutbudet har så gott som helt bestått av ett ökat del— tidsutbud. Det har också skett en förskjutning från korta till långa dcltider. Kvinnorna i åldern 25—64 år har under perioden fått en mer permanent anknytning till arbetsmarknaden och stannar i ökad utsträckning kvar i ar- betskraften under hela året. Däremot arbetar de i stor utsträckning deltid. Kvinnorna svarar för huvuddelen av det ökade deltidsutbudet. men ett ökat deltidsutbud har kommit även från andra grupper. Bland ungdomarna verkar man i ökad utsträckning kombinera förvärvsarbete och utbildning. En delvis ny typ av flexibelt arbetskraftsutbud har således uppkommit på detta sätt.

För ungdomarna minskade de relativa arbetskraftstalen under 1960- talet. men ökade sedan åter under 1970-talet. både för tonåringarna och för de i åldern 20—24 år. För kvinnorna i åldern 25—54 år ökade de relativa ar- betskraftstalen mycket snabbt under 1960— och 1970-talen. om än med vis- sa tendenser til! uppbromsning under perioder med lägre efterfrågetryck i ekonomin. Det finns emellertid fortfarande ett betydande dolt arbets— kraftsutbud bland kvinnorna. Förändringarna i de relativa arbetskraftstalen för männen i åldern 25-54 år var små. med en viss tendens till nedgång under 1960—talet. följd av en uppgång under 1970-talet. För åldersgruppen 55—64 år har utvecklingen av arbetskraftsdeltagandet sett helt olika ut för män och kvinnor. Kvinnorna har ökat sin förvärvs- frekvens med ca 10 procentenheter. under det att männen haft en trend— mässig nedgång av samma storlek.

6.4 Arbetslöshetsstruktur och arbetslöshetsutveckling

6.4.1 Arbetslöshetstalen för olika demografiska grupper

I avsnitt 6.1 konstaterade vi att det totala arbetslöshetstalet vid ett högkon- junkturläge i den svenska ekonomin föreföll ha ökat något över tiden. De ökade arbetsmarknadspolitiska insatserna skulle således inte ha varittill- räckliga för att motverka andra faktorer som tenderat att leda till en ökning av friktions- och strukturarbetslösheten. I detta avsnitt skall vi tränga bak— om totalsiffrorna för ekonomin och studera hur arbetslöshetstalen för olika demografiska grupper ser ut i hög- respektive lågkonjunktur och vilka för- ändringar som tycks ha ägt rum under l960- och 1970—talen. På detta sätt kommer vi att få en bild av hur väl man lyckats med att hålla nere dels ar- betslösheten i högkonjunkturlägen. dels konjunkturarbetslösheten. föroli- ka grupper. Vi är intresserade dels av hur arbetslöshetstalen vid högkonjunkturlägen ser ut för olika grupper. dels av hur konjunkturarbetslösheten drabbaroli-

ka grupper. För att få en närmare uppfattning om detta har vi gjort vissa skattningar av sambanden mellan arbetslöshetstalen för respektive demo— grafiska grupp och det totala arbetslöshetstalet samt en trendvariabel.I Skattningarna har utförts på årsdata för perioden 1963— l974.2 Skattningarna kan användas för att belysa hur arbetslösheten fördelas mellan olika demografiska grupper på den svenska arbetsmarknaden. De erhållna resultaten sammanfattas i tabell 6.9. Tabellen bygger på de skatta- de sambanden för perioden 1963— 1974 och redovisar den hypotetiska strukturen på arbetslösheten för olika demografiska grupper för 1974 dels vid ett efterfrågetryck motsvarande ett totalt arbetslöshetstal på 1.5 pro- cent. dels vid ett efterfrågetryck motsvarande ett totalt arbetslöshetstal på 2.5 procent. Tabellen visar således inte hur det verkligen såg ut 1974. utan det viktiga ärjämförelsen mellan olika tänkta arbetslöshetssituationer. Ta- bellen kan sägas visa dels hur arbetslöshetsstrukturen i ett högkonjunktur- 1äge kan väntas se ut. dels hur en konjunkturförsämring kan väntas drabba olika grupper. om arbetsmarknadsstrukturen vore densamma som under åren 1963—1974.

Arbetslöshetensfördelning i Itögkonjunktttrliigen

Av tabell 6.9 framgår att arbetslöshetstalet i ett högkonjunkttrrläge är olika för olika demografiska grupper i den svenska ekonomin. För alla ålders- grupper gäller att detär högre för kvinnor än för män. Friktions— och struk- turarbetslösheten är mer omfattande för kvinnorna. antingen genom att det tar längre tid för dem än för männen att finna ett arbete som de vill ha eller genom att de blir arbetslösa oftare än männen. t. ex. på grund av att de i större utsträckning rör sig ut och in i arbetskraften. Dessa arbetslöshets-

Tabell 6.9 Arbetslöshetens fördelning år 1974 enligt skattade samband om det totala arbetslöshetstalet vore 1,5 respektive 2,5 procent

Demogra— Arbetslös- Arbetslös- Föränd- Antal ar— Antal ar- Föränd— fisk grupp hetstal (%) hetstal (%) ring i betslösa betslösa ring i vid 1,5 % vid 2,5 % arbets- vid 1,5 %" vid 2,5 %" antal Iöshetstal arbets— lösa Män 16—19 3.3 6,8 3,5 4200 8600 4400 20—24 2,1 4,0 1,9 5000 9500 4500 25—34 0,8 2,2 1,4 4800 13300 8500 35—44 0,7 1,5 0,8 3 100 6600 3500 45—54 0,8 1,4 0,6 3 800 6700 2 900 55—64 1,3 2,4 1,1 5100 9500 4400 Kvinnor 16—19 5,9 8,5 2,6 6600 9600 3000 20—24 3,5 4,5 1,0 7 000 9000 2 000 25—34 1,5 2.6 1.1 6100 10700 4600 35—44 1,3 1,5 0,2 4300 5000 700 45—54 1,1 1.6 0.5 4100 5900 1800 55—64 1,6 2,4 0,8 3800 5700 1900

" Antalet arbetslösa har beräknats utifrån faktiska antalet individer i arbetskraften 1974 och tar således inte hänsyn till eventuell konjunkturkänslighet i arbetskrafts- deltagandet för olika grupper. Källa: Se appendix 6.1.

' Se appendix 6.1.

2 Den markanta struk- turföråndringen efter 1974. med bl. a. en för- ändring i sambandet mel- lan kapacitetsutnyttjan— det och arbetslösheten

i ekonomin (se avsnitt 6.1) har gjort att vi inte utnyttjat data för åren 1975—1977 i skattningarna. Den skat- tade strukturen från 1963—1974 kan istäl- let användas för att belysa hur utvecklingen 1975—1977 avvikit från det tidigare mönstret.

' Som vi påpekat i av- snitt 6.1 kan dock ef- terfrågetrycket i hög- konjunkturerna ha varit av något olika styrka.

2 För mer ingående dis- kussioner av utveck- lingen av ungdomsar- betslösheten se C Jo- nung och S Tegle: "Ef- terfrågans betydelse för ungdomsarbetslöshe- ten". TCO, 1978, samt E Wadensjö: "Ungdomsar- betslösheten", Ekono- misk Debatt 1978: 4.

skillnader mellan män och kvinnor kvarstår således även om man har en stabiliseringspolitik som medför fullt kapacitetsutnyttjande och önskar man minska dem behövs andra slags åtgärder. såsom arbetsmarknads- el- lerjämställdhetspolitik.

Arbetslöshetstalen i ett högkonjunkturläge är också högre för ålders- grupperna 16— 19. 20—24 och 55—64 år än för övriga åldersgrupper. Detta gäller för både män och kvinnor. Även för dessa grupper är således frik- tions- och strukturarbetslösheten hög. För ungdomarna kan det ha sam- band med att de rör sig ut och in i arbetskraften och med att det kan behö- vas relativt omfattande sökprocesser innan man etablerat sig på arbets- marknaden.

K onjunkturarbetslöshetens förde/nin g

Tabell 6.9 visar också hur konjunkturarbetslösheten fördelas mellan olika grupper. Vi har. utifrån de gjorda skattningarna. beräknat hur arbetslös- hetstalen och antalet arbetslösa i olika grupper 1974 kunde förväntas ha på— verkats av en efterfrågeminskning som gjorde att den totala arbetslösheten ökade från 1,5 till 2.5 procent. En sådan efterfrågeminskning kan drabba olika grupper olika hårt t ex genom att de i olika utsträckning befinner sig i konjunkturkänsliga sektorer. genom att de i olika utsträckning är ny- eller återinträdande i arbetskraften och genom att turordningen vid uppsägning— ar och permitteringar kan drabba vissa grupper hårdare.

Av beräkningarna framgår att en nedgång i efterfrågan kan väntas drab- ba tonåringarna. både män och kvinnor. speciellt hårt. Deras arbetslös— hetstal kan väntas öka med 3.5 respektive 2.6 procentenheter. då det totala arbetslöshetstalet ökar med enbart en procentenhet. En konjunkturned— gång verkar också slå relativt hårt mot åldersgruppen 20—24 är. framför allt för männen. Åldersgrupperna 35—54 år är mindre känsliga för en efter— frågenedgång. Däremot är konjunkturkänsligheten för de äldre (55—64 år) relativt stor.

För alla åldersgrupperna gäller att männens arbetslöshetstal ökar mer (absolut sett) än kvinnornas vid en efterfrågenedgång. Detta innebär att en "utjämning” av arbetslöshetstalen mellan män och kvinnor äger rum i en lågkonjunktur.

Trendmässig försämring för ungdomar och äldre

Ovan har vi sett hur arbetslösheten i högkonjunkturlägen fördelats mellan olika grupper i mitten av 1970-talet. Av intresse är också hur denna fördel- ning förändrats under 1960- och 1970-talen. Som vi tidigare sett har det to- tala arbetslöshetstalet. trots de ökade arbetsmarknadspolitiska åtgärderna. ökat något mellan högkonjunkturerna 1965. 1970 och 1974! Tabell 6.10 vi- sar hur utvecklingen sett ut för olika demografiska grupper.

Mellan 1965 och 1974 ökade arbetslöshetstalen mest (absolut sett) för tonåringarna. både män och kvinnor. Även ökningen för åldersgruppen 20—24 år var stor. Under perioden har man således lyckats sämst vad gäl- ler att hålla nere friktions- och strukturarbetslösheten för ungdomarna.2

Vad gäller mellangrupperna (25—54 år) har ökningarna varit relativt små

Tabell 6.10 Arbetslöshetstalen (skattade) för olika demografiska grupper högkonjunk- turåren 1965, 1970 och 1974"

Ålder Arbetslöshetstal (9?)

1965 1970 Förändring 1974 Förändring

1965—1970 1970-1974

Män 16—19 2.0 3.1 +1.l 5.0 +1.9 20—24 1.4 2.0 +0.6 3.0 + 1.0 25—34 0.6 0.9 +0.3 1.4 +0.5 35—44 0.5 0.7 +0.2 1.1 +0.4 .45—54 1.3 0,9 —O.4 1.1 +0.2 55—64 1.0 1.3 +0.3 1.8 +0.5 Kvinnor 16—19 3.9 5.3 +l.4 7.3 +2.0 20—24 2.1 2.9 +0.8 4.0 + 1.1 25—34 1.5 1.7 +0.2 2.0 +0.3 35—44 1.5 1.4 —0.1 1.4 0.0 45—54 1.1 1.2 +0.1 1.4 +0.2 55—64 0.7 1.2 +0.5 2.0 +0.8

"Skattningarna är baserade på de faktiskt rådande totala arbetslöshetstalen för dessa år.

eller t.o.m. obefintliga. Ökningarna har varit störst för åldersgruppen 25—34 år. Av speciellt intresse är att den kraftiga ökningen av det kvinnli- ga arbetskraftsdeltagandet i dessa åldersgrupper i huvudsak verkar ha kun- nat äga rum utan någon ökning av arbetslöshetstalen. Även om efterfråge- utvecklingen, med den snabba expansionen av den offentliga och privata tjänstesektorn. bör ha varit en starkt bidragande orsak till detta. kan det också ses som ett tecken på att de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna för kvinnorna i dessa åldrar haft de eftersträvade effekterna.

För de äldre (55—64 år). slutligen. verkar arbetslöshetstalen i högkon- junkturlägen ha ökat både för män och för kvinnor. För denna åldersgrupp verkar de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna inte ha varit tillräckliga för att hålla kvar friktions- och strukturarbetslösheten på en oförändrad nivå.

Omfördelnin g av anpassningsbördan ?

En av de tänkbara effekter av en utveckling mot en mer långsiktig bindning mellan arbetstagare och arbetsgivare. som vi diskuterat i kapitel 4. är att anpassningsbördan i framför allt lågkonjunkturer i större utsträckning kan komma att få bäras av ny- och återinträdande i arbetskraften. Tyvärr finns uppgifter om arbetslöshetens bakgrund enbart för en kort period. Tillgäng- liga data från arbetskraftsundersökningarna (november-undersökningarna 1971-1973 samt månadsmätningar fr.o.m. 1975) finns presenterade i figur 6.1 1. Detta material möjliggör i varje fall en jämförelse mellan lågkonjunk- turerna 1971-1973 och 1975-1977.

Den betydligt lägre arbetslösheten 1975— 1977 kan i första hand hänföras till att antalet arbetslösa p. g. a. personal- eller driftsinskränkningar sjunkit kraftigtjämfört med 1971— 1973. Det är också detta som kan förmodas lig- ga bakom den i avsnitt 6.1 konstaterade förändringen i sambandet mellan BNP-gapet i ekonomin och den öppna arbetslösheten. Nedgången i efter-

Figur 6.1] Antal arbets- lösa (1.000-tal) efter ar— betslöshetens bakgrund. Källa: Arbetskraftsun— dersökningarna

Ej specificerad orsak (bla quits)

20

10

Permitteringar

Personal och driftsinskränkningar

Åtaget arbete sl utfört

Ny- och återinträdande

40

30

20

10

Nov Nov Nov Kvartal 1971 72 73 75 76 77

frågan hari stället i större utsträckning återspeglats i sänkt utnyttjandegrad för arbetskraften inom företagen och i en nedgång i arbetsproduktiviteten. Utvecklingen torde bero på den sysselsättningsbevarande arbetsmark- nadspolitik som förts under åren 1975—1977 (se kapitel 5) och på den nya trygghetslagstiftningen. men en bidragande orsak kan också ha varit den mer trendmässiga utvecklingen mot längre kontrakt.

Något som kan verka. mer överraskande är att även antalet arbetslösa ny- och återinträdande på arbetsmarknaden har minskat. Detta kan bero på att totala antalet ungdomar bland befolkningen minskat under perioden och på att kvinnornas arbetskraftsdeltagande blivit mer permanent. men kan också återspegla effekterna av ökade arbetsmarknadspolitiska insatser för dessa grupper. Mätt i antalet arbetslösa ny- och återinträdande har denna grupp således inte fått bära en ökad anpassningsbörda under 1975— 1977 jämfört med 1971—1973. Däremot innebär nedgången i den to- tala arbetslösheten att de ny- och återinträdandes andel av arbetslösheten var större 1975—1977 än 1971—1973.

Vad gäller utvecklingen för olika demografiska grupper skulle man för- vänta sig att en trendmässig utveckling mot längre kontrakt skulle leda till en ökad arbetslöshetsandel i framför allt lågkonjunkturer för dels ungdo- mar. dels kvinnor. eftersom dessa dominerar bland de ny- och återinträ- dande på arbetsmarknaden. Likaså borde trygghetslagarnas bestämmelser om sist-in-först-ut innebära att en allt större del av arbetslöshetsbördan kommer att få bäras av dessa grupper. Vad gäller ungdomarna (män och kvinnor 16—19 och 20—24 år) och perioden 1963—1974 tyder de gjorda skattningarna (se appendix 6.1) på att det funnits en trend mot att dessa grupper fått bära en ökad andel av en viss total arbetslöshet. Däremot verkar det inte ha funnits någon sådan trend för kvinnorna i åldern 25-54 år.

6.4.2 Arbetslöslrets-tider och arbetslöshetsinflöde för olika demografiska grupper

Orsakerna till utvecklingen av arbetslöshetstalen för olika grupper och till skillnaderna mellan grupperna kan belysas mer ingående om man gör en uppdelning av arbetslöshetstalen i komponenterna arbetslöshetsinflöde och arbetslöshetstid.' En sådan uppdelning för tre olika åldersgrupper pre- senteras i figur 6.12.

Den betydligt högre nivån för ungdomarnas arbetslöshetstal förklaras helt av att inflödet är högre för denna grupp. Arbetslöshetstiderna är korta- re än för de övriga åldersgrupperna. Det höga inflödet för ungdomar beror i

U . . . ' Det relativa arbetslöshetstalet (Z) kan approximativt uppdelas enlrgt formeln U ]" r _ Z ' D

där U = antalet arbetslösa L = arbetskraftens storlek f= arbetslöshetsinflöde per vecka D = genomsnittlig arbetslöshetstid (vistelsetid) Det sätt på vilket dessa storheter kan mätas diskuteras i kapitel 14.

Figur 6.12 Relativ arbets—

löshet % genomsnitt-

lig vistelsetid [ arbetslös— het (D) samt relativt in- flöde i arbetslöshet per

vecka T för olika ål- dersgruppen

6,0 5,0 4,0 3,0 2,0 1,0

U 0 TM»)

16—24 år

-—— ,"?.?-—. /$'0000.37_l._o'.. '...'..S—-- 55—64 år ,. 25—54 år

D (veckor)

1965 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77

sin tur sannolikt i stor utsträckning på att en stor del av ungdomarna är ny- inträdande på arbetsmarknaden.l

De konjunkturella variationerna i arbetslöshetstalen kan för alla tre ål- dersgrupperna hänföras till variationer i arbetslöshetstiderna. lnflödet lNågon uppdelningav tycks däremot i stort sett vara konstant över konjunkturerna. Bakom det arbCISIÖShftS'MÖdet ef- ter arbetsloshetens bak- konstanta inflödet totalt sett ligger dock sannolikt ett ofrivilligt inflöde i ar— grund har inte gjorts för betslöshet (orsakat av permitteringar och uppsägningar) som är negativt ungdomarna eftersom

. ., . . .. . . precisionen i data blir låg konjunkturberoende. men vars variationer 1 stort sett uppvags av variatio— vid en så detaljerad upp-

ner i motsatt riktning i andra typer av inflöde. delning.

Figur 6.13 Relativ arbets- lös/1612 , genomsnitt—

L lig vistelsetid i arbetslös— het (D) samt relativt in- flöde i arbetslöshet L för män och kvinnor.

1965 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77

' För en mer ingående beskrivning av den an- vända beräkningsmeto- den, se appendix 6.2.

Figur 6.12 tyder vidare på att förändringarna i arbetslöshetens struktur varit likartade för samtliga åldersgrupper -— arbetslöshetstiderna har stigit trendmässigt och inflödet sjunkit.

Figur 6.l3 visar motsvarande komponentuppdelning av arbetslösheten för män och kvinnor. 1 avsnitt 6.4.1 konstaterade vi att arbetslöshetstalen var högre för kvinnor än för män i såväl hög- som lågkonjunktur. Det visar sig nu att detta helt beror på att inflödet i arbetslöshet är högre för kvinnor- na. Att inflödet är högre kan förmodligen förklaras av att kvinnorna. som vi sett i avsnitt 6.2 och 6.3. i större omfattning än männen rör sig ut ur och in i arbetskraften. Skillnaderna mellan män och kvinnor vad gäller inflödet i arbetslöshet har dock minskat något trendmässigt. något som kan åter- spegla den tidigare beskrivna tendensen mot att kvinnornas arbetskrafts- deltagande blivit mer permanent.

Liksom för de olika åldersgrupperna kan de konjunkturella variationer- na i arbetslöshetstalen för män och kvinnor hänföras till variationer i ar- betslöshetstiderna. Likaså återfinns trenden mot längre arbetslöshetstider och lägre inflöde för båda könen.

6.4.3 Hurfördelas arbetslöshetsbördan?

[ avsnitt 6.4.1 har vi studerat arbetslöshetsnivån och dess utveckling över tiden för olika demografiska grupper. Vi har också (i avsnitt 6.4.2) studerat i vilken utsträckning som arbetslöshetsnivån förklaras av att antalet ar- betslöshetstillfällen (inflödet) är högt eller av att arbetslöshetstiderna är långa. För att få en bild av hur den totala arbetslöshetsvolymen under ett år (”'arbetslöshetsbördan") fördelas på olika individer inom en viss de- mografisk grupp måste analysen emellertid föras ett steg längre.

Den totala arbetslöshetsvolymen under ett år (antalet arbetslöshetsvec— kor i ekonomin totalt sett under året) kan antingen bäras av många indivi— der som var och en är arbetslös under en kort sammanlagd tid eller också av ett fåtal individer som var och en är arbetslös under en lång samman- lagd tid. Den sammanlagda arbetslöshetstiden för en viss individ under ett år kan i sin tur delas upp iantaletpåböriade arbetslöshetstilUä/Ien för indi- viden under året och längden på varje tillfälle.]

Figur 6.14 visar utvecklingen av de arbetslöshetskomponenter. som kan användas för att beskriva arbetslöshetsbördans fördelning, för totala ar- betskraften l6—64 år under perioden l966—l977. Variabeln N anger hur många personer som varit arbetslösa någon gång under året. dvs som fått bära arbetslöshetsbördan. Variabeln (SxD) anger hur många veckor sam- manlagt som var och en av dessa personer i genomsnitt varit arbetslös un- der året. Denna sammanlagda arbetslöshetstid har uppkommit genom att individerna i genomsnitt blivit arbetslösa S gånger under året och varje så- dant arbetslöshetstillfälle varat D veckor.

För arbetskraften som helhet verkar det för perioden 1966—1974 inte ha funnits någon tendens mot att arbetslöshetsbördan fördelats på färre per- soner. Antalet som berördes av arbetslöshet någon gång under året (N) var ungefär lika stort 1974 och 1966. Under denna period verkar inte heller den

sammanlagda arbetslöshetstiden under året (Sx D) för de som blir arbetslö- sa att ha ökat trendmässigt. även om ett konjunkturellt mönster kan spå— ras. Arbetslöshetstillfällenas genomsnittliga längd (D) har visserligen stigit trendmässigt. men detta har motverkats av att antalet påbörjade arbetslös- hetstillfällen per person och år (S) sjunkit.

Under åren l975* l977 har färre personer berörts av arbetslöshet än un- der tidigare år med motsvarande arbetslöshetsnivå. De som faktiskt har

100000 75000 u 50000 25000

400000 375000 350000 325000 300000 275000 250000 225000

2,0

1,0 3

1965 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77

Figur 6.14 Arbetslös- hetskomponenter för to- tala arbetskraften [6-—64 år.!Wgurentisargenonr snittliga antalet arbets— lösa (U). antalet berörda av arbetslöshet under ett år (N), antalet påbörjade arbetslöshetstillfällen per år (5), genomsnittlig vis- telsetia' (D) samt antalet arbetslöshetsveckor per år (S-D) enligt formeln 52-U=N-S-D. Se vidare appendix 6.2.

' Data över arbetslös- hetskomponenterna för tre åldersgrupper (16—24 år. 25—54 år och 55—64 år) samt för män och kvin- nor redovisas i ap- pendix 6.2.

2 Se data i appendix 6.3.

berörts av arbetslöshet har i stället varit arbetslösa i fler veckor totalt sett under året. Arbetslöshetsbördan kan således sägas ha varit ojämnare för- delad under l975— 1977 än under tidigare år med motsvarande arbetslös- hetsnivå.

Om åren l975— l977 jämförs med lågkonjunkturåren 1971—1973 framgår det att den lägre arbetslöshetsnivån l975— 1977 helt kan hänföras till att färre personer har berörts av arbetslöshet. Däremot har antalet arbetslös- hetsveckor per berörd individ varit lika högt i båda lågkonjunkturerna. P0- litiken kan således sägas ha varit framgångsrik när det gäller att skydda in- dividerna från att bli arbetslösa. men mindre framgångsrik när det gäller att förhindra långa arbetslöshetsperioder.

Bakom totalsiffrorna för arbetskraften döljer sig skillnader mellan olika grupper.' Det finns t ex betydande nivåskillnader mellan olika åldersgrup- per. Ungdomarna har lägst antal arbetslöshetsveckor per person och år (SxD). vilket beror på att arbetslöshetstillfallenas längd (D) är kortast för denna grupp. Ungdomarna blir däremot arbetslösa oftare än de äldre.

Även den trendmässiga utvecklingen skiljer sig något mellan åldersgrup- perna. Tendensen mot en ojämnare fördelning av arbetslöshetsbördan tycks i första hand gälla de båda äldsta åldersgrupperna. För ungdomarna har en relativt drastisk uppgång av arbetslöshetstillfällenas längd uppvägts av att antalet arbetslöshetstillfällen per person och år har gått ned. För män och kvinnor gäller att deras arbetslöshetskomponenter under 1960- talet hade olika struktur. Antalet arbetslöshetstillfällen (S) var betydligt högre för kvinnorna än för männen. men samtidigt varade varje arbetslös- hetstillfälle färre veckor för kvinnorna än för männen. Under 1970-talet har kvinnornas arbetslöshet ändrat struktur. Antalet arbetslöshetstillfällen har minskat. men deras varaktighet förlängts. så att det numera inte före- ligger lika markanta skillnader mellan könen.

6.4.4 Arbetslösheten på olika delmarknader

I avsnitten 6.4.1-6.4.3 har vi sett hur strukturen på den öppna arbetslöshe- ten och arbetslöshetsstrukturen för olika demografiska grupper sett ut un- der 1960— och 1970-talen. Bakgrunden till skillnaderna mellan olika grupper kan till en del vara att individerna befinner sig på olika delarbetsmarknader i andra dimensioner. såsom region. näringsgren och yrke. och att dessa delarbetsmarknader uppvisar olika arbetslöshetsstruktur och arbetslös- hetsutveckling.

Figur 6. I5 visar arbetslöshetsstrukturen för olika regioner under 1960- och I970-talen. Arbetslöshetstalet är högst i skogslänen och lägst i stor- stadslänen under både hög— och lågkonjunktur. Detta verkar främst bero på att inflödet i arbetslöshet är större i skogslänen än i storstadslänen och inte på att arbetslöshetstiderna är påtagligt längre. Alla regionerna visar en trendmässig utveckling mot sjunkande inflöde och ökade arbetslöshetsti- der. Samma utveckling verkar också ha funnits vad gäller olika näringsgre- nar.2 En viktig slutsats rörande arbetsmarknadsutvecklingen under l960- och l970-talen är således att ändringen av arbetslöshetens struktur i riktning mot minskat inflöde och ökade arbetslöshetstider varit en generell förete-

%%) 4,0 3,0 .. 2 0 ___" åsar—uu: _" ökogslan ' .. _."._.-'-:: Nu.. _; —'—'_-.. _ Ovriga län 1 0 -==_Qoi..'l', —.—.=. :::; . ,!

Storstadslän

D (veckor)

18 16

14 Skogslän

12 , Storstadslän 10

'». Övriga län

T Vit) 4 3 2 Skogslän V ”::)/_." '(— Övriga län '-.' Storstadslän

1965 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77

löshet Q

flöde i arbetslöshet för olika regioner.

Figur 6.15 Relativ arbets— . genomsnitt-

lig vistelsetid i arbetslös- het (D) samt relativt in—

else för samtliga åldrar. kön. riksområden och näringsgrenar. Risken att bli arbetslös har minskat. men arbetslöshetstiderna för dem som faktiskt blir arbetslösa har ökat på samtliga delarbetsmarknader. Orsakerna till denna strukturförändring kan då också åtminstone till en del förmodas vara gene- rella utvecklingstendenser på arbetsmarknaden.

Även i detta sammanhang förefaller det naturligt att peka på en tendens mot långsiktigare bindning mellan arbetsgivare och arbetstagare. För kvin- nornas del har man stannat kvar i arbetskraften i längre perioder och detta bör också ha reducerat arbetslöshetsinflödet. Samtidigt har den externa rörligheten gått ner och även detta bör ha avspeglats i en nedgång i in flö— det. Även de längre arbetslöshetstiderna kan till en del tänkas bero på att anställningstiderna blivit längre. genom att detta medför att längre sökpro- cesser kan löna sig för både arbetsgivare och arbetstagare och att ledliga platser uppstår mindre ofta än tidigare.

6.4.5 Sammanfattning

I avsnitt 6.4 har vi granskat arbetslöshetsstrukturen och arbetslöshetssut- vecklingen i den svenska ekonomin under l960— och l970-talen. Vi har där- vid funnit att arbetslöshetstalet och arbetslöshetsstrukturen i högkonjutnk- turlägen är olika för olika demografiska grupper. Arbetslöshetstalen] är högre för kvinnor än för män. men detta beror helt på att inflödet i arbtets- löshet är högre för kvinnorna än för männen. Arbetslöshetstalen är också högre för åldersgrupperna l6— l9. 20—24 och 55—64 år än för övriga ål- dersgrupper. För ungdomarnas del beror detta på ett högt inflöde i arb-ets- löshet. deras arbetslöshetstider är kortare än för övriga åldersgrupper. För de äldre är det däremot främst långa arbetslöshetstider som medför att ar- betslöshetstalet är relativt högt.

Det totala arbetslöshetstalet har ökat något mellan högkonjunkturerna l965. 1970 och 1974. men utvecklingen har varit olika för olika grupper. Ökningen har varit störst (absolut sett) för tonåringarna. men stor också för åldersgrupperna 20—24 och 55—64 år. För mellangrupperna har ök- ningarna varit relativt små eller t. o. m. obefintliga.

En konjunkturnedgång i den svenska ekonomin kan väntas drabba ung- domarna. speciellt tonåringarna. särskilt hårt. Konjunkturkänsligheten för de äldre är också relativt stor. En konjunkturnedgång kan också väntas öka männens arbetslöshetstal (absolut sett) mer än kvinnornas. varför en utjämning av arbetslöshetstalen mellan män och kvinnor äger rum i en låg- konjunktur. Konjunkturvariationema i arbetslöshetstalen i den svenska ekonomin uppkommer genom att arbetslöshetstiderna förlängs.

Under åren 1975— 1977 har det låga kapacitetsutnyttjandet inte gett ut- slag i någon motsvarande ökning av den öppna arbetslösheten. Detta kan i första hand hänföras till att antalet arbetslösa p. g. a. personal- och driftsin- skränkning hållits nere jämfört med åren l97l — 1973. Mätt i antalet arbets- lösa har de ny- och återinträdande inte fått bära en ökad anpassningsbörda under l975— 1977 jämfört med l97l— l973. Däremot har nedgången i den totala arbetslösheten inneburit att de ny- och återinträdandes andel av ar- betslösheten varit större 1975—l977 än l97l— 1973.

Under den studerade perioden har det skett en markant förändring av ar-

betslöshetens struktur. Det har funnits en trendmässig utveckling mot sjunkande inflöde i arbetslöshet och ökade arbetslöshetstider och denna utveckling har varit en generell företeelse för olika delarbetsmarknader.

Ökningen av arbetslöshetstiIlfällenas genomsnittliga längd har emeller- tid. främst för ungdomarna. uppvägts av att antalet arbetslöshetstillfällen per person och år minskat. Däremot har utvecklingen för de äldre innebu— rit att arbetslöshetsbördan blivit ojämnare fördelad: ett färre antal perso- ner är arbetslösa under ett år men antalet arbetslöshetsveckor per person och år för dessa har ökat.

6.5 Avslutande kommentar

I detta kapitel har vi granskat utvecklingen över tiden vad gäller några centrala målvariabler som bör ha påverkats av den förda arbetsmarknads- politiken. Vi har studerat utvecklingen av arbetskraftsdeltagandet för olika grupper och förändringarna i arbetskraftsutbudets karaktär. Vi har också studerat hur arbetslösheten fördelas i högkonjunkturlägen och hur en kon- junkturnedgång drabbar olika grupper. Vidare har vi undersökt vilka för— ändringar som ägt rum vad gäller arbetslöshetens struktur (inflöde i arbets- löshet och arbetslöshetstid) och vad gäller arbetslöshetsbördans fördelning inom en viss grupp. Vi har också sökt belysa hur bruttoflödena och rörlig— hetsmönstren på den svenska arbetsmarknaden förändrats under l960- och l970-talen.

Redan inledningsvis konstaterade vi att det är svårt att fastställai vilken utsträckning de arbetsmarknadspolitiska insatser som gjorts under perio- den bidragit till den observerade utvecklingen. Orsakerna till utvecklingen är många och vi har inte gjort något försök att ingående diskutera. eller än mindre kvantifiera. betydelsen av olika faktorer. Vår bedömning har varit att en granskning av arbetsmarknadsutvecklingen av det slag vi genomfört i detta kapitel trots detta ger viktig kompletterande information till den in- formation som kan erhållas genom t ex cost-benefit studier av specifika ar- betsmarknadspolitiska åtgärder. Den fastslår vilka positiva och negativa förändringar som ägt rum vad gäller sysselsättnings- och arbetslöshetssi- tuationen för olika grupper och pekar därigenom på var de arbetsmark- nadspolitiska insatserna kan ha varit otillräckliga, eller ha haft negativa återverkningar på andra än de direkt berörda. och på var ökade insatser kan komma att behövas i framtiden.

Appendix 6.1 Skattning av arbetslöshetens fördelning

För att få en uppfattning om arbetslöshetens fördelning mellan olika demo- grafiska grupper i olika konjunkturlägen har vi skattat följande samband:

U.- : Aix Ubfxec'Ter'

där U,- relativa arbetslöshetstalet för respektive demografiska grupp U totala arbetslöshetstalet för ekonomin T = trendvariabel A). b), c.- = parametrar för respektive demografiska grupp.

8,- : slumpterm

Skattningarna har gjorts på årsdata från arbetskraftsundersökningarna för perioden 1963—1974. De erhållna koefficienterna redovisas i tabell 6A. ].

Figurerna 6A. ] —6A. 12 visar dels de faktiska arbetslöshetstalen. dels de enligt ovan skattade arbetslöshetstalen för olika demografiska grupper un- der åren 1963—1977. De redovisade skattningarna för åren 1975 -— 1977 är ba- serade på den skattade strukturen för åren 1963— l974 och de faktiskt rå- dande totala arbetslöshetstalen för åren 1975 — l977.

Tabell 6A.] Resultat av regressioner av grupparbetslöshetstal på totala arbetslös- hetstalet. Årliga data. Beroende variabel: elog U)

6, B, (elog U) &. (T) R2 D—W

Män 16—19 0,37 1,42* 0,021 0,93 2,44 (0,10) (0,20) (0.014) (3.57) (7,05) (1,59) 20—24 0,06 1,24* 0.016 0,93 2,40 (0,09) (0,17) (0,012) (0,67) (7,16) (1 .36) 25—34 —0,82 1,86* —0,0089 0,85 1,57 (0,17) (0,33) (0,0222) (—4,78) (5,64) (—0,40) 35—44 —1.05 1,44* 0,0097 0,80 1,38 (0,17) (0,34) (0.023) (—6,01) (4,31) (0,43) 45—54 —0.42 1,05* —0,o19 0,81 3,00 (0,10) (0,19) (0.013) (—4,26) (5,53) (— 1.46) 55—64 —0,16 1,25* —0.0094 0,72 1,29 (0,16) (0,32) (0,0213) (—0.97) (3,95) (—0,44) 65—74 0,51 0,52 0028 0.66 1,28 (0,14) (0,27) (0.018) (3,62) (1,93) (1,57)

Kvinnor 16— 19

20—24

25—34

35—44

55—64

65—74

1 . 15 (0,07) (16,61) 0.49 (0,15) (3,32) 0,27 (0,10) (2.75) 0.41 (0,19) (2.17) 0045 (0,12) (0.37) —0.72 (0.17) (—4.24) — 1,75 (0,57) (—3,07)

0.70* (0.13) (5.22)

0,52 (0,29) ( 1,81)

0,99* (0.19) (5.28)

0.34 (0.37) (0,94)

0,60* (0,23) (2.62)

0.86* (0,33) (2,63)

0.27 (1.09) (0.24)

().029* ((),()09) (3,29) 0,045* (0.019) (2.37) —0,020 (0.013) (— 1.55) —0.024 (0.025) (—0,97) —0.013 (0.015) (—0,87) 0.069* (0,022) (3,16) 0,23* (0,07) (3,14)

0.92

0,74

0,79

0,11

0,47

0,84

0,68

2,29

2,90

Siffrorna inom parentes anger standardavvikelser respektive t-värden för koefficien- terna. * Anger att koefficienten är signifikant på 5 procentsnivån.

Relativt arbetslöshetstal (%)

1963 64 65 66 67 68 69 70 71

_ fa ktlSkt

72 73 74 75 76 77

-- ---- skattat

Figur 6A.] Faktiska och skattade arbetslöshetstal för män i åldern 16—19 år.

Figur 6A.2 Fuktisku och skattade arbetslöshetstal för kvinnor i åldern 16— 19 år.

Figur 6A.] Fukt/ska och skattade arbetslöshetstal för män i åldern 20—24 år.

Figur 6A.4 Faktiska och skattade arbetslöshetstal för kvinnor i åldern 20— 24 år.

Relativt arbetslöshetstal (%)

1963 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77

_— faktiskt —----- skattat

Relativt arbetslöshetstal (%)

1963 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77

_— faktiskt ------ skattat

Relativt arbetslöshetstal (%)

5,0 4,0 3,0 2,0

1,0

1963 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77

_— faktiskt -..-.-- skattat

Relativt arbetslöshetstal (%)

Figur 6A.5 Faktiska och 1963 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77 Slim”??? Wile's'os'w's'm for man 1 aldern 25—34

= (U'.

_— faktiskt —----- skattat

Relativt arbetslöshetstal (%)

4,0 3,0

2,0

" c. .. .. n "

1,0

Figur 6A.6 Faktiska och

1963 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77 skattade arbetslöshetstal för kvinnor i åldern 25— —— faktiskt ...-.--. skattat 34 (i,-_

Relativt arbetslöshetstal (%)

Figur 6.4.7 Faktiska och skattade arbetslöshetstal för män i åldern 35 —44

0 [IF.

1963 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77

_ faktiskt --.---. skattat

Relativt arbetslöshetstal (%)

Figur 6A.8 Faktiska och 1963 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77 skattade arbetslöshetstal för kvinnor i åldern 35— 44 år.

_— faktiskt --.--..- skattat

Figur 6.4.9 Faktiska och skattade arbetslöshetstal för män i åldern 45—54 år.

Figur 6A./0 Faktiska och skattade arbetslöshetstal för kvinnor i åldern 45— 54 år.

Figur 6A.Il Faktiska och skuttade arbetslöshetstal för män i åldern 55 —64 år.

Figur 6A./2 Faktiska och skattade arbetslöshetstal för kvinnor i åldern 55— 64 år.

Relativt arbetslöshetstal (%)

1963 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77

_ faktiskt ..------ skattat

Relativt arbetslöshetstal (%)

2,0

1,0 0...

1963 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77

_ faktiskt -------. skattat

Relativt arbetslöshetstal (%)

1963 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77

_ faktiskt u----- skattat

Relativt arbetslöshetstal (%)

1963 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77

_ faktisk ------- skattad

Appendix 6.2 Arbetslöshetsbördans fördelning

Den totala arbetslöshetsvolymen under en viss tidsperiod. exempelvis ett år. kan antingen bäras av många individer som är arbetslösa under en kort sammanlagd tid eller också av ett/åtal individer som är arbetslösa under en lång sammanlagd tid. Den sammanlagda arbetslöshetstiden för en indi- vid under en period av ett år kan i sin tur delas upp i antalet arbetslöshets- tillfällen och längden på varje tillfälle. Vi kan sammanfatta detta i följande komponentuppdelning av den totala arbetslöshetsbördan under ett år:

52xU=NxSxD

där U = genomsnittlig arbetslöshetsnivå under året 52 )( U = antalet arbetslöshetsveckor under året N = antalet personer som berörs av arbetslöshet någon gång under ett år

52 ' S = X]

= antalet påbörjade arbetslöshetstillfällen per arbetslös individ och år” D = arbetslöshetstillfällenas genomsnittliga längd (vistelsetiden) f = antalet påbörjade arbetslöshetstillfällen under en vecka (vecko- inflödet i arbetslöshet)

l figur 6A.l3 illustreras grafiskt tre olika sätt på vilka ett visst antal ar- betslöshetsveckor under ett år kan fördelas på olika individer. Arbetslös- hetsnivån är 4 personer i samtliga exempel och antalet arbetslöshetsveckor (arbetslöshetsvolymen) under ett år blir därför 208 (52X4).

l exemplen 1 och 2 är antalet arbetslöshetsveckor per individ och är lika. Skillnaden ligger i stället i att i exempel 1 blir personerna arbetslösa oftare men under kortare tid än i exempel 2.

[ exempel 3 är antalet personer som berörs av arbetslöshet någon gång under året lägre. Arbetslöshetsbördan kan sägas vara ojämnare fördelad. Det totala inflödet av arbetslöshetstillfällen under en vecka eller ett år är li- ka stort som i exempel 2 men ett färre antal individer blir i stället arbetslö- sa något oftare.

Det enda datamaterial som möjliggör en analys av detta slag är arbets- kraftsundersökningarna (AKU). Genom att kombinera data från de löpan- de AKU och de 5. k. februariundersökningarna. som undersöker individer- nas arbetsmarknadserfarenheter under ett helt år. kan de olika komponen- terna erhållas.

l tabellerna 6A.2 och 6A.3 nedan presenteras empiriska data över ar- betslöshetskomponenterna för åldrarna 16—24 år. 25—54 år och 55—64 år samt för män och kvinnor.

' Man kan säga att S mäter hur ofta perso- nerna blir arbetslösa. Det är emellertid en- baJt ett maximimått på hur ofta personerna blir arbetslösa efter- som information saknas om hur ofta personerna blir arbetslösa under en längre tid än ett år. Denna mätproblematik behandlas mera utför- ligt i Anders Björk- lund: "Hur fördelas arbetslöshetsbördan? En presentation och diskussion av arbets— kraftsundersökningamas data". Statistisk Tid- skrift 1978: 1.

Exempel 1.

U=f—D

4:22

52'U=N-S-D

52-4=10-10,4'2

20,8 (10,4-2) arbets- löshetsveckor per person och år

Exempel 2.

U=fD 4=1—4 52'U=N'S-D

524=10524

20,8 (5,24) arbets- löshetsveckor per person och år

Exempel 3. U = f- D

4=r4

52—U=N-S'D

52-4=8-6,5'4

26 (6,54) arbets- löshetsveckor per person och år

veckor 0 10 20 30 40 5052 1 ;— —— L— —— 2— —— F- —— =— —— %% z;———;——;——;——:——:—5 s;——z————;——5——5+ 4 5—— —— i—— —— —— —— i—— —— €—— —— 54— 5;——;————;——;——;;— s;——;————a——3——s;— 75——"å————;———å———I s;——;—————;——ä——f s;——:———+—+—+ io=—+————+—+—5—

veckor 0 10 20 30 40 5052

1 ___ **" r—— r—— ,__ ;—r— 2 ——— ;——— 3——— 5——— E——— :4—— 3 ——— 5 ——— ? ——— : ——— E ——— i =—— 4 —5———z—é—f—ér s —5—5————e—?—åå e _; _; _a __5 _a; e —f— _; _; _; —55 9 —+— —4— -—— —4— —+% m 5— = — = = veckor 0 10 20 30 40 50 52

15 : i ; i 2

3

4

5

6

7

8

Figur 6A./3 Tre exempel på hur en given arbetslöshetsvolym kanfördelas på olika individer

Tabell 6A.2 Arbetslöshetskomponenter för åldersgrupperna 16—24 år, 25 -—54 år och 55—64 år

16—24 år 25—54 år 55—64 år År U N 5 D SxD u N 5 D SxD U N 5 D SxD 1966 20270106100 2,65 3,7 9,8 28900198600 1,28 5,9 7,6 7350 50700 0,7 10,8 7,6 1967 27860 109100 1,88 7,1 13,4 36060 166400 1,24 9,1 11,3 11660 35800 1,9 7,5 14,3 1968 28490 115800 2,18 5,9 12,8 38990 158500 1,14 11,2 12,8 13370 53000 0,88 14,8 13,0 1969 23890 106300 2,41 4,8 11,6 32870 146800 1.67 7,0 11,7 11660 35800 056 30.5 17,1 1970 20200 104900 1.83 5,5 10,1 26190 141300 1,47 6,5 9,6 9200 36400 0,98 13,4 13,1 1971 35100 161000 1,34 8,5 11,3 45600 198000 0,97 12,3 12,0 15000 45000 0,82 21,1 17,3 1972 38400 151800 1,16 11,3 13,1 50300 196100 0,79 16,8 13,3 14400 37200 0,56 35,6 20,1 1973 34600 157000 0,94 12,1 11,4 46300 183000 0,80 16,5 13,1 13900 48000 0,61 24,6 15,0 1974 29800 149000 1,36 7,6 10,3 35100 144000 1,31 9,7 12,7 12400 32000 0,77 26,1 20,1 1975 25900 116870 1,3 8,7 11,5 28500 111200 1,22 10,9 13,3 9600 21000 1,7 13,7 23,8 1976 25900 107000 1,23 10,2 12,6 29200 115000 1,12 11,8 13,2 9500 24000 0,69 30,0 20,7 1977 29800 126930 1,26 9,7 12,2 35600 120100 1,00 15,3 15,4 8650 21900 1,03 20,0 20,5 Tabell 6A.3 Arbetslöshetskomponenter för män och kvinnor i åldern 16—64 år

Män 16—64 år Kvinnor 16—64 år

År U N 5 D SxD U N 5 D SxD 1966 28140 207000 1,17 6,0 7,0 28380148400 2,21 4,5 9,9 1967 44130 193400 1,22 9,7 11,8 32640 125100 2,11 6,4 13,5 1968 50300 197600 0,98 13,5 13,1 30550 129700 2,21 5,5 12,2 1969 39380 148800 1,7 8,1 13,8 29040 139800 1,92 5,610,8 1970 29200 135500 1,47 7,6 11,2 26500 147000 1,61 5,8 9,4 1971 52400 — — 13,2 — 43300 — — 9,4 — 1972 55900 205100 0,89 15,1 13,5 47600 182100 0,93 14,6 13,6 1973 49700 199000 0,71 18,3 13,0 45000 191000 0,95 12,8 12,2 1974 37200 151000 1,2 10,6 12,7 40100 175000 1,34 8,9 11,9 1975 28900 118000 1,22 10,4 12,7 35100 131000 1,39 10,0 13,9 1976 28900 103000 1,17 12,5 14,6 35800 143000 1,09 12,0 13,1 1977 35100 — — 14,2 — 39650 — — 11,7 —

Appendix 6.3 Arbetslösheten och arbetslöshetsstrukturen för olika näringsgrenar

Tabell 6A.4 visar det relativa arbetslöshetstalet, inflödet i arbetslöshet per vecka samt vistelsetiden i arbetslöshet för olika näringsgrenar.

Tabell 6A.4 Arbetslöshetsstrukturen för olika näringsgrenar

År Tillv.industrin Byggindustrin Privata tjänster Offentlig förv. + Gruvor + Jordbruk + andra tjänster + Skogsbruk U , f D U 1 D U f D U f D E(ll/O)E(%O)(VCC' E(u/U)E(%O)(VCC' E( O'b)E(%o)(vec_ 'L— %))'E(%o)(vec_ kor) kor) kor) kor) 1965 0,9 1,8 5,0 1,5 2,8 5,2 1,0 2,4 4,1 0,9 1966 1,2 0,9 12,7 2,9 2,6 5,9 1,3 2,8 4,7 1,2 3,4 3,6 1967 1,9 1,3 14,6 2,7 3,7 7,5 1,8 2,9 6,2 1,4 1,6 8,8 1968 1,9 1,5 12,7 3,7 2,0 18,5 1,6 2,0 8,2 1,5 2,6 5,7 1969 1,8 2,7 6,5 2,8 2,7 10,5 1,4 1,5 9,3 1,4 2,9 4,7 1970 1,3 1,1 8,9 2,1 2,5 8,5 1,3 1,8 7,1 1,1 2,2 5,1 1971 2,3 1,7 13,9 3,8 2,1 18,2 2,0 2,2 9,2 1,8 2,0 8,8 1972 2,5 1,2 20,6 4,2 2,6 16,4 2,6 1,6 15,7 2,1 1,9 11,3 1973 2,4 1,3 18,4 3,7 2,1 17,8 2,3 1,5 16,0 2,0 1,7 11,6 1974 1,9 1,4 13,3 2,7 2,3 11,5 1,9 1,9 8,8 1,8 2,3 7,8 1975 1 6 1,2 13,3 2,2 1,6 14,0 1,6 1,7 8,9 1,5 1,7 8,8

7. Arbetsmarknadspolitiken — en tentativ utvärdering1

I detta kapitel skall vi sätta den i de tidigare kapitlen beskrivna utveckling- en av arbetsmarknadspolitiken och utvecklingen på arbetsmarknaden mot varandra och på så sätt försöka göra en allmän utvärdering av den förda politiken. Vi kommer därvid att diskutera två typer av frågor, nämligen dels frågan hur man under 1960— och 1970-talen anpassat arbetsmarknads- politiken i olika avseenden. dels frågan om effekterna av den förda politi- ken.

7.l Anpassningen av arbetsmarknadspolitiken

Vi inleder detta avsnitt med att summera upp den bild av arbetsmarknads- politikens volymutveckling som getts i kapitel 5. Därpå diskuterar vi i vad mån utvecklingen av arbetsmarknadspolitiken kan förklaras av en ändrad avvägning mellan arbetsmarknadspolitiska och andra ekonomisk-politiska åtgärder. Vi diskuterar också förändringarna i arbetsmarknadspolitikens åtgärdssammansättning och avslutar så med att undersöka hur arbets- marknadspolitikens tidsanpassning sett ut.

7.1.1 Arbetsmarknadspolitikens volymutveckling [ hög- och lågkonjunktur

Åren l960— 1961, 1964—1965, 1970 och 1974 var år med högt kapacitetsut- nyttjande i den svenska ekonomin. Dessa är bör därmed också kunna tas som utgångspunkt för en diskussion av hur omfattningen och inriktningen av arbetsmarknadspolitiken i högkonjunkturlägen utvecklats under 1960- och 1970-talen.

Arbetsmarknadspolitikens uppgift under sådana är är bl. a. att söka höja sysselsättningsnivån. minska friktions-, säsong- och strukturarbetslöshe- ten samt hålla tillbaka inflationstendenser i ekonomin. Omfattningen och inriktningen av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna bör därmed också återspegla dessa uppgifter. Förändringar i arbetsmarknadspolitikens om- fattning och inriktning mellan dessa år kan bero på att ambitionsnivån t. ex. vad gäller sysselsättnings- och arbetslöshetsnivå, totalt sett eller för vissa grupper. förändrats, på att utvecklingen på arbetsmarknaden gjort att större (mindre) eller annorlunda utformade och inriktade insatser behövts för att kunna upprätthålla en oförändrad ambitionsnivå och/eller på att

* Detta kapitel har skri- vits av byrådirektör .lan Johannesson, forskaras sistent Inga Persson— Tanimura och civileko- nom Anders Björklund.

' Statistiken omfattar personer i arbetsmark- nadsutbildning, bered- skapsarbete, vissa sys- selsättningsskapande åtgärder för handikap— pade och rehabilite- n'ngs- och stödåtgär— der för svårplacerade. Se vidare kapitel 5, avsnitt 4.

man omfördelat uppgifter mellan arbetsmarknadspolitiken och andra eko- nomisk-politiska medel.

Under lågkonjunkturåren bör arbetsmarknadspolitiken ha tilldelats yt— terligare stabiliseringspolitiska uppgifter. vars omfattning och inriktning bör ha påverkats bl. a. av konjunktursvängningarnas storlek och karaktär och av omfattningen och inriktningen av andra stabiliseringspolitiska åt- gärder.

I kapitel 5 har vi sett att arbetsmarknadspolitiken. mätt i de totala utgif- terna för arbetsmarknadsverket. ökat mycket snabbt under 1960- och 1970—talen. Högkonjunkturåret 1960 var utgifterna för arbetsmarknadspoli— tiken (i 1968 års priser) 768 milj. kronor (0,9 procent av BNP). 1965 1 128 milj. kronor ( 1,0 procent av BNP). 1969/70 2 111 milj. kronor ( 1.6 procent av BNP) och 1974/75 2 828 milj. kronor ( 1.8 procent av BNP). Arbetsmark- nadspolitikens långsiktiga ökning har uppkommit via ett antal trappstegs- visa höjningar i samband med lågkonjunkturerna. Budgetåret 1967/68 ut- gjorde utgifterna för arbetsmarknadspolitiken 1.5 procent av BNP. 1971/72 2.4 procent av BNP och 1976/77 2,7 procent av BNP.

En bild av arbetsmarknadspolitikens volymutveckling kan också fås ge- nom att studera antalet direkt berörda personer av vissa arbetsmarknads- politiska åtgärder. Arbetsmarknadsverkets statistik över det genomsnittli— ga antalet (av arbetsförmedlingen anvisade) personer som sysselsätts i skilda åtgärderl har tillsammans med uppgifter kring antalet personer i fö- retagsutbildning för permitteringshotade (arbetsförmedlingen anvisar inte vilka som genomgår denna utbildningsform) använts för en beräkning av vad som här benämns antalet direkt berörda.

Uppgifterna visar. som framgår av figur 7.1, att även mätt i antalet direkt berörda har arbetsmarknadspolitikens omfattning i högkonjunkturlägen ökat under l960- och 1970-talen. Högkonjunkturåret 1965 var i genomsnitt 0.9 procent av arbetskraften i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. 1970 1.8 procent och 1974 2,5 procent. Detta tyder på att ambitionsnivån för arbets— marknadspolitiken ökat, på att det efterhand blivit svårare att nå en viss ambitionsnivå och/eller på att man omfördelat uppgifter mellan arbets— marknadspolitiken och andra medel.

Liksom vad gäller utgiftsutvecklingen har den långsiktiga ökningen av antalet direkt berörda uppkommit via markanta höjningar i samband med lågkonjunkturerna. Den markanta uppgången i antalet direkt berörda i samband med lågkonjunkturen 1957—1959 följdes av en liten men ändå märkbar minskning i samband med det förbättrade konjunkturläget under de första åren av 1960-talet. Under återstoden av 1960-talet visade därpå det genomsnittliga antalet personer i åtgärder inte någon minskning utan ökade (om än i varierande takt) hela tiden, såväl i hög— som lågkonjunktur. I samband med lågkonjunkturen 1971—1973 skedde en kraftig ökning, men denna följdes av en minskning under högkonjunkturen 1974. Antalet direkt berörda ökade sedan åter snabbt under 1976 och. framförallt, 1977.

Även arbetsmarknadspolitikens omfattning i lågkonjunkturlägen, mätt såväl i utgifternas storlek som i antalet direkt berörda. har således ökat trendmässigt under den studerade perioden.

140.000—1 Genomsnittligt antal

personer i åtgärder

130.000—

120.000—

Sysselsättningsskapande- samt rehabiliterings— och stödåt- _.- gärder för svårplacerade

, AMU (exkl företagsutbildning)

40.000 __ l_—€. ,, 30 000 " '? x ,' ' __rl !# _ s.,o_/ Beredskapsarbete " .-"1 & I ,, _ . 20.000 ". ..: I. 'N [' '.- Foretagsutbildning &.d- -

10.000

% 3,0

2,0 ...""... Arbetslösa enligt AKU

1,0 Arbetslösa kassamedlemmar

_l't t—T—r11 1—t—t_T—1—r—1—r—T——1å—i—v=—> 1956 58 60 62 64 66 68 70 72 74 76

Figur 7.I Genomsnittligt antal personer i arbets/narknadspolitiska åtgärder (arbets— murknadsulbildning, beredskapsarbete, sysseIsiittningsskapande åtgärder för han— dikappade samt rehabiliterings— och stödåtgärder för svårplacerade) l956—I977 i I OOO-tal.

7.1.2 Avvägningen mot andra ekonomisk-politiska åtgärder

Vi har ovan nämnt att omfattningen av de arbetsmarknadspolitiska åtgär- derna kan väntas påverkas av utformningen av övrig ekonomisk politik. För att belysa i vilken utsträckning ökningen av arbetsmarknadspolitiken kan ha haft denna bakgrund skall vi i detta avsnitt diskutera hur avvägning— en mellan arbetsmarknadspolitiska och andra. generella och selektiva. ekonomisk-politiska åtgärder förändrats under l960- och 1970-talen.]

Arbetsmarknadspolitik versus generella ekonomisk-politiska åtgärder

En ökning av omfattningen av den stabiliseringspolitiskt motiverade ar- betsmarknadspolitiken kan ha sin bakgrund både i ökade misslyckanden vad gäller utformningen av den generella efterfrågepolitiken och i att den optimala policy-kombinationen för att uppnå de eftersträvade målen för- skjutits i riktning mot ett större inslag av arbetsmarknadspolitiska åtgär- der.

En bedömning av i vilken utsträckning det förra varit fallet bör man kun— na få genom att undersöka hur väl man lyckats med den generella stabilise- ringspolitiken under olika tidsperioder. Enligt tidigare gjorda studier var den svenska stabiliseringspolitiken under perioden 1955—1963 i stort sett framgångsrik vad gäller åtgärdernas storlek och tidslokalisering.2 Efter 1964 skulle emellertid en försämring ha skett och stabiliseringspolitiken varit sämre anpassad till rådande konjunkturläge.3 Detta bör ha inneburit att arbetsmarknadspolitiken efter 1964 i större utsträckning fått rycka in som substitut i lägen då den generella politiken lyckats mindre väl.

I stort förefaller det som om den sämre anpassningen skulle haft sin upp- rinnelse i att man i konjunkturuppgångarna inte i tid fört en åtstramande politik. T.ex. skulle de restriktiva åtgärderna under högkonjunkturerna 1964—1965 och 1969—1970 ha kommit cirka l2— 18 månader för sent."] När överhettningstendenser med bl.a. en försämring av bytesbalansen därpå utvecklats har man slagit till bromsarna och den för sent införda åtstram- ningen har därpå fått ligga kvar och förstärka den kommande konjunktur- nedgången. De expansiva åtgärderna har sedan satts in relativt sent under nedgångsfasen och bidragit till en ny överhettning i den följande konjunk- turuppgången. För arbetsmarknadspolitikens del borde utvecklingen ha in— neburit att den 1964—1965 och l969— 1970 behövt lämna ett större infla-

' Med selektiva ekonomisk-politiska medel åsyftas åtgärder vars huvudsyfte är att påverka situationen för enskilda individer och företag eller för avgränsade grupper av individer och/eller företag, medan huvudsyftet för de generella åtgärderna kan sägas vara att påverka sysselsättningsgrad, produktionsvolym, arbetslöshet osv. för ekonomin som helhet. I praktiken är det omöjligt att göra en renodlad uppdelning i selektiva respektive generella åtgärder eftersom begreppen inte är absoluta utan snarare uttrycker gradskillnader. 2 Se Lindbeck A: Svensk ekonomisk politik. Aldus 1975. kapitel 4. 3 Se Lindbeck, op.cit. samt Matthiessen L: "Finanspolitiken i Sverige: styrka ge- nom stagnation". Ekonomisk Debatt 1973: I. Tänkbara förklaringar till de ökade svårigheterna efter 1964 diskuteras bl.a. i Matthiessen, op.cit. samt i Åberg C J: ”Ekonomisk politik under 1970—talet”, Ekonomisk Debatt 197618. 4 Se Lindbeck. op. cit., sid. 90.

tionsbekämpande bidrag samt att den 1966—1968 och l97l— 1973 behövt lämna ett större arbetslöshetsbekämpande bidrag än vad som annars skulle ha behövt vara fallet.

Både l964—l965 och l969—l970 minskade antalet personer i bered— skapsarbeten (se figur 7.1). vilket kan förmodas ha bidragit till att mildra överhettningstendenserna. Arbetsmarknadsutbildningen fortsatte att ex- pandera. om än med något lägre ökningstakt. Frågan i vilken utsträckning arbetsmarknadsutbildningen bidrog till att minska överhettningstendenser— na är således oklar och beror på hur snabbt och med vilken precision de ut- bildade sattes in på delarbetsmarknader med överhettningstendensei'.

Både under perioderna l966— 1968 och 1971 — 1973 ökade antalet perso- ner i arbetsmarknadspolitiska åtgärder mycket snabbt (se figur 7.1). Även om arbetsmarknadspolitiken ökades kraftigt var emellertid de generella och selektiva åtgärderna tillsammantagna inte tillräckliga för att motverka uppkomsten av en relativt hög arbetslöshet både l966— |968 och l97l — 1973.

Även vad gäller konjunkturuppgången 1974 har det hävdats att den ge- nerella politiken var alltför expansiv.' Både antalet personer i arbetsmark- nadsutbildning och i beredskapsarbeten drogs emellertid ner och detta kan ha bidragit till att mildra efterfrågetrycket på vissa delarbetsmarknader. Däremot upprepade man inte åtstramningsmönstret utan beslöt sig både 1975 och 1976 för att uppskjuta bytesbalansanpassningen och föra en om— fattande expansiv både generell och selektiv politik i väntan på ett interna- tionellt konjunkturomslag.

Som Vi påpekat ovan kan en annan orsak till ökningen av arbetsmark- nadspolitiken vara att den optimala policy-kombinationen förskjutits i rikt— ning mot ett större inslag av arbetsmarknadspolitiska (och andra selektiva) åtgärder. En rad olika faktorer kan tänkas ha bidragit till en sådan förskjut- ning.

En faktor som kan ha lett till att selektiva åtgärder kommit att tilldelas en större roll är försvårade målkonflikter mellan sysselsättning. inflation och yttre balans. Förutsättningarna för utformningen av den ekonomiska politiken kan sägas ha skilt sig åt för olika konjunkturcykler under den stu- derade perioden. Fram till mitten av l960-talet utgjorde den yttre balansen inget allvarligare problem för utformningen av den ekonomiska politiken. Den svenska bytesbalansen var i stort sett balanserad över tiden. med ten- denser till avvikelser nedåt i högkonjunktur och uppåt i lågkonjunktur. Detta mönster bröts emellertid under högkonjunkturen 1965. då man fick en kraftig försämring och bytesbalansen uppvisade ett negativt saldo på bortemot ! miljard kronor. Bytesbalansen förblev sedan negativ även un- der Iågkonjunkturåren under senare hälften av 1960-talet och försämrades åter kraftigt under högkonjunkturen 1970.

I termer av vår diskussion i kapitel 4 kan utvecklingen l965— l970 sägas ha inneburit att den svenska ekonomin tenderat att avlägsna sig från den s. k. huvudkursen enligt EPO—modellen. lett sådant läge kommer den eko— nomiska politiken att behöva inriktas på att återföra. och därpå hålla kvar. ekonomin på huvudkursen. Man valde under denna period att försöka göra ' Se tgex- Myhrm?" J:

. .. .. .. . . . .. .. "Konjunkturpolitikens detta Vid oforandrad vaxelkurs. Den ekonomiska politiken behovde dar-

_ _ villkor", Ekonomisk med inriktas dels på att hålla nere inflationstakten (jämfört med omvärl- Debatt. 1977: !.

den). dels på att omfördela resurserna i ekonomin i riktning mot den kon- kurrensutsatta sektorn. Detta talar för" en omläggning av politiken i rikt— ning mot ökad försiktighet i den generella politiken och ökad betoning av arbetsmarknadspolitiska (och andra selektiva) åtgärder.

Problemen med den yttre balansen kan således ha varit en faktor som medfört en förskjutning i policy-mixen. En annan bidragande faktor kan ha vad! ökade prognosproblem. l lägen med osäkerhet om den framtida ut— vecklingen kan man föredra att använda sig av arbetsmarknadspolitiska åt- gärder. eftersom man räknar med att dessa snabbt kan ge sysselsättnings- effekter och snabbt åter trappas ner och därigenom innebär en mindre bindning för framtiden än mer generella åtgärder. med deras ofta långa tidsfördröjningar och mer osäkra effekter.

Ökningen av arbetsmarknadspolitiken under I970-talet kan således ock— så bero på en medveten omfördelning av de stabiliseringspolitiska uppgif- terna mellan olika typer av ekonomisk-politiska medel. Detta återspeglas bl. a. i att lågkonjunkturen l97l — [973 delvis skilde sig från det traditionel— la mönstret med "importerade" konjunktuifluktuationer i den svenska ekonomin. Bakgrunden till nedgången i kapacitetsutnyttjandet under dessa år kan främst sägas ha varit en dämpad inhemsk efterfrågeutveckling och den inhemska efterfrågedämpningen var. åtminstone till en del. resultatet av en medveten ekonomisk politik. Genom att hålla nere den inhemska ef- teifrågan ville man söka frigöra resurser för exportsektorn. så att denna skulle kunna möta efteifrågesuget från den internationella konjunkturupp— gången utan kapacitetsproblem och alltför kraftig löneglidning. Samtidigt ökade man de arbetsmarknadspolitiska insatserna. Arbetsmarknadspoliti— kens uppgift kan sägas ha varit att söka lindra de negativa sysselsättnings— effekterna av den restriktiva inhemska generella efterfrågepolitiken och hjälpa till med överföringen av resurser till den konkurrensutsatta sektorn.

Även utvecklingen efter 1974 har haft en delvis annorlunda karaktär än de "normala” konjunkturnedgångarna i den svenska ekonomin. Efterfrå- gebortfallet kan denna gång på traditionellt sätt sägas ha kommit från utri— keshandelssidan (vid sidan av den av de ökade oljepriserna orsakade ned- gången i real efterfrågan). Det speciella har bl. a. varit att nedgången för många länder varit kombinerad med höga inflationstakter och med bytes- balansproblem. vilket medfört att man inte velat stimulera sina ekonomier iden utsträckning som annars varit normalt under efterkrigstiden.

Arbetsmarknadspolitikens uppgift under denna period kan. liksom vid tidigare "importerade" konjunkturfluktuationer. sägas ha varit att tillsam- mans med en efterfrågestimulerande inhemsk generell politik söka motver— ka effekterna av det utländska (och det av oljekrisen orsakade inhemska) efteifrågebortfallet. Av hänsyn till bytesbalansen var man emellertid också angelägen om att åtgärderna skulle ha en sådan inriktning att man i avvak— tan på en uppgång i den utländska efterfrågan kunde bibehålla sysselsätt— ning och produktionskapacitet i den konkurrensutsatta sektorn. Även un- der denna period kan man därför vänta sig en förskjutning mot arbetsmark- nadspolitiska (och andra selektiva) åtgärder och bland dessa mot åtgärder inn'ktade på att stödja den konkurrensutsatta sektorn.

Som vi sett i kapitel 6 lyckades man också med hjälp av de insatta åtgär— derna hålla arbetslösheten under 1975—l977 på en i förhållande till BN P—

gapet låg nivå. Samtidigt försvårades emellertid problemen med den yttre balansen. Återhämtningen efter konjunkturnedgången påbörjades. om än långsamt och osäkert. inom OECD-området redan i mitten av 1975. Den svenska ekonomin hade emellertid problem att följa med i denna uppgång. Måltippfyllelsen var sämre vad gäller inflationstakten än vad gäller syssel- sättningsutvecklingen och vid rådande valutapolitik (svensk anknytning till den s. k. valutaormen) innebar detta en försämrad internationell kon- kurrenskraft. Ekonomin verkade åter ha avlägsnat sig från huvudkursen och en anpassningsprocess av den typ vi diskuterat i kapitel 4 behövdes. Försöken till anpassning tog formen dels av valutakursförändringar och ändrad valutapolitik. dels av en omläggning av efterfrågepolitiken i åtstra- mande riktning. Arbetsmarknadspolitikens uppgift kan i detta läge sägas ha blivit att bidra till att anpassningsprocessen kan ske till en lägre kostnad i form av ökad arbetslöshet och till att underlätta den resursomfördelning som utgör anpassningsprocessens reala innebörd.

Arbetsmarknadspolitik versus andra selektiva åtgärder

Under 1960- och 1970—talen har arbetsmarknadspolitikenl i ökad utsträck- ning kommit att få utformas och verka tillsammans med andra typer av se- lektiva sysselsättningspolitiska medel. Så har t. ex. en aktiv regionalpolitik och näringspolitik vuxit fram under denna period. Även regionalpolitiken och näringspolitiken bidrar givetvis till att upprätthålla sysselsättningen. men de kan sägas främst vara inriktade på att tillse att man uppnår en lång— siktigt tillfredsställande regional struktur respektive näringsstruktur.

Utbyggnaden av regional— och näringspolitiken borde ha tenderat att av- lasta arbetsmarknadspolitiken. men samtidigt har man satt upp mer ambi- tiösa regional- och näringspolitiska mål. vars förverkligande kan ha krävt en utbyggnad såväl av nya regional- och näringspolitiska medel som av de arbetsmarknadspolitiska medlen. I kapitel 5 har vi sett hur utgifterna för de via arbetsmarknadsverket kanaliserade regionalpolitiska åtgärderna ökat. samtidigt med en ökning av den övriga arbetsmarknadspolitiken. Även andra former av regionalpolitik och näringspolitik har ökat. På det närings- politiska området har t ex under senare år den långvariga recessionen på världsmarknaden jämte speciella strukturkriser föranlett omfattande stöd- ingripanden inom stål-. varvs-. beklädnads- och skogsindustrierna m.m.

[ själva verket har man således under perioden fått en kraftig expansion både av arbetsmarknadspolitiken (i inskränkt mening) och av andra selek- tiva sysselsättningspolitiska åtgärder. Däremot kan det givetvis vara så att de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna skulle ha behövt öka ännu mer om man velat uppnå motsvarande mål. i frånvaro av expansionen av regional— och näringspolitiken. Liksom vad gäller den generella stabiliseringspoliti- ken är det också så att man kan vänta sig att misslyckanden i regional- och nän'ngspolitiken kommer att ge utslag i en ökad belastning på arbetsmark- nadspolitiken.

7.1.3 Anpassningen av åtgc'irdssammansättningen Förutom förändringen över tiden av arbetsmarknadspolitikens omfattning har det även skett en förändring i åtgärdssammansättningen. Förändringen

' Den av oss använda empiriska avgränsningen av arbetsmarknadspoli- tiken (se kapitel 5) omfattar de via arbets- marknadsverket kanali- serade regionalpolitiska åtgärderna. ] detta av- snitt används alltså uttrycket i mer in- skränkt betydelse (dvs. arbetsmarknadsverkets åtgärder exklusive de över verkets budget f- nansierade regionalpoli- tiska åtgärderna).

' De löpande uppgifter- na i arbetsmarknadssta— ti stiken över antalet personer i företagsut- bildning för permitte— ringshotade har genom överslagsmässiga beräk- ningar (se kapitel 5) uttryckts i genomsnitt— ligt antal personer i heltidsutbildning.

har yttrat sig i förskjutningar mellan de arbetsmarknadspolitiska program— men. men också i tillkomsten av nya medel och i ändringar av innehållet i olika åtgärder eller delprogram.

Efterfrågepåi'erkande versus utbudspåverkande åtgärder

Av kapitel 5 (avsnitt 5.5) framgick att de efterfrågepåverkande åtgärderna Linder hela den studerade perioden (1957—1977) dominerat totalutgifterna för arbetsmarknadspolitiken. Däremot ökade utgifterna för de utbudspå- verkande åtgärderna snabbare ån för andra typer av åtgärder från slutet av 1950—talet fram till 1970—talet.

Traditionella efterfrågepåverkande åtgärder såsom beredskapsarbeten och sysselsättningsskapande åtgärder för handikappade kompletterades under denna period med en utbyggnad av utbudspåverkande atgärder så— som arbetsmarknadsutbildning och olika former av flyttningsbidrag. dvs. med åtgärder avsedda att underlätta rörligheten på den externa arbets- marknaden. Under l970-talet tycks den tidigare utvecklingen ha brutits och de efterfrågepåverkande åtgärderna har ökat snabbare än de utbudspå- verkande. l960-talet kan i så måtto karaktäriseras som en period med en mer rörlighetsinriktad (geografiskt och yrkesmässigt) arbetsmarknadspoli— tik än hittills Linder 1970-talet.

Den ändrade avvägningen under 1970-talet torde återspegla såväl en an— passning till ändrade ekonomiska problem (1970—talet har bl. a. omfattat två kraftiga konjunkturavmattningar) som en anpassning till en ändrad avväg- ning mellan ekonomisk tillväxt och andra vällärdskomponenter.

Utformningen och inriktningen av de e/terfrågepårer/rande åtgär— derna.

Samtidigt med ökningen under 1970—talet av de efterfrågepåverkande åt— gärderna har det skett förändringar i de efteifi'ågepåverkande medlens Lit- formning och inriktning. Under lågkonjunkturen 1967/68 var ca l7 procent av utgifterna för de efterfrågepåverkande åtgärderna företagsinriktade och 83 procent individinriktade. 1976/77 var motsvarande andelar 37 respekti- ve 63 procent. Den andel av utgifterna för de efteifrågepåverkande åtgär— derna som riktas mot den privata sektorn hade ökat från ca 17 till ca 40 procent. Förändringen kan också illustreras av utvecklingen av antalet personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Som framgår av figur 7.2 ökade andelen personer i företagsutbildning under lågkonjunkturåren 1972—1973 och än mer markant l977. Medan antalet i företagsutbildning1 uppgick till ca 10000 i genomsnitt år 1973 var antalet ca 22000 år 1977. Det var. som tidigare visats i kapitel 5. främst företagsutbildning för permitte— ringshotade som ökade.

De ovan beskrivna förändringarna i inriktningen av de efterfrågepåver— kande åtgärderna kan bl. a. ses som en anpassning till det tidigare diskute- rade behovet av att hålla uppe sysselsättningen i den konkurrensutsatta sektorn och som ett försök att uppnå bättre balans mellan efterfrågepåver- kande åtgärder riktade mot den offentliga respektive den privata sektorn. Förändringarna kan samtidigt sägas ha inneburit en anpassning till önske— målen om ökad anställningstrygghet.

Procent

80

70

60

50

40 Summa efterfrågepå-

verkande

30 20 10 därav företags— utbildning 1968 69 70 71 72 73 74 75 76 77 Antali efterfråge- påverkande TQQQQQQNQQåtgärder Pi 382228? åååätooo-tai Totalti __ nov. stå—'f— åv.B;—åtgärder % asae:eaeaiooo-tai

7. 1.4 Arhetsmurknadspolitikens tidsan/mss'ning

Då arbetsmarknadspolitiken används i stabiliseringspolitiskt syfte gäller det att med bästa möjliga tidsanpassning. både vad gäller igångsättande och avvecklande av åtgärder. och med bästa möjliga inriktning av åtgär- derna mot olika delar av arbetskraften utnyttja de resurser som annars skulle komma att vara outnyttjade i en lågkonjunktur. respektive motverka inllationstendenser förknippade med en högkonjunktur. Ett viktigt kriteri- Lim på htir framgångsrik arbetsmarknadspolitiken varit som stabiliserings- politiskt medel är därför hur snabbt åtgärderna har satts in i lågkonjunktu- rerna respektive dragits tillbaka under högkonjunkturerna. [ kapitel 4 framhölls att en av de potentiella fördelarna med selektiv arbetsmarknads— politikjämfört med mer generella åtgärder som verkar via den totala efter- frågan på varor och tjänster är just den snabbhet med vilken åtgärderna kan få avsedd effekt. Denna snabbhet ligger i de selektiva medlens natur eftersom målvariabeln (sysselsättning) påverkas direkt. För en snabb kon- junkturanpassning krävs emellertid också att beslut om åtgärder och verk— ställande av dessa sker med kort tidsfördröjning.l

För att belysa arbetsmarknadspolitikens tidsanpassning presenteras i fi- gur 7.3 säsongrensade kvartalsdata över arbetslöshet. över sysselsättning exklusive personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. dvs. sysselsatta

Figur 7.2 De efterfråge- påverkande åtgärdernas andel av det genomsnitt— liga antalet personer i ar— betsmarknadspolitiska åtgärder. fördelade på personer i företagsutbild- ning och övrigt 1968— I 97 7.

' ! ekonomisk-politisk litteratur brukar man skilja mellan tre olika typer av tidsfördröj- ningar. nämligen obser- vations-lag (den tid som åtgår till ett prob— lem upptäcks). besluts- lag (den tid som åtgår tills ett beslut om åt- gärd har fattats) och effekt-lag (den tid som åtgår tills åtgärden

fått avsedd effekt).

Tusental

Arbetslösa enligt AKU

lll it in ||| m || | in I | III I I | | | I III I I I lll I II] | Ill I II II IV II IV Il IV II IV II IV Il IV Il IV II IV ll IV Il IV II lV || IV ll IV 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77

Sysselsatta på öppna arbetsmarknaden

Antal personer i åtgärder

IIIvI Ill 1 III I III I ||| | Ill III ] III I ||| l Ill I III | lll | lll l III I II IV II IV II IV II IV || IV II IV II IV II IV || IV || IV Il IV II IV II IV ll IV ll IV 63 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77 Figur 7.3

enligt arbetskraftsundei'sökningarna minus personer i arbetsmarknadspoli— tiska åtgärder som klassificerats som sysselsatta i arbetskraftsundersök- ningarna (beredskapsarbete. arbetsvård och utbildning inom företagen). samt över totala antalet personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Av- sikten är att belysa hur sysselsättningen skulle ha utvecklats om inga ar— betsmarknadspolitiska åtgärder hade vidtagits samt att undersöka huruvi— da åtgärderna satts in tillräckligt snabbt vid vikande sysselsättning på den öppna arbetsmarknaden. för att förhindra uppkomsten av ökad arbetslös- het.'

Vi böljar med att studera hur snabbt de arbetsmarknadspolitiska atgär— derna har satts in i Iågkonjunkturerna. Under lågkonjunkturen l966—1968 började sysselsättningen på öppna marknaden sjunka relativt kraftigt det första kvartalet 1967, samtidigt som arbetslösheten började stiga. Detta föranledde dock inte någon snabb expansion av antalet personer i arbets- marknadspolitiska åtgärder. Ökningen under denna lågkonjunktur skedde i stället successivt.

Under lågkonjunkturen I97I—I973 sjönk sysselsättningen och steg ar— betslösheten under det första kvartalet 1971. En relativt kraftig expansion av antalet personer i åtgärder påbörjades två kvartal senare. Ökningen var dock inte tillräcklig för att motverka en sjunkande sysselsättning på öppna marknaden och under denna lågkonjunktur uppstod den högsta arbetslös— heten under hela den studerade perioden.

Den senaste lågkonjunkturen började kring årsskiftet l974— l975. Till en början möttes nedgången medlen kraftig expansion av framför allt den kommunala sektorn samt med lagerstöd och frisläppande av investerings- fonder och arbetsmiljöfonder. Sysselsättningen ökade däiför kraftigt t. o. in. det första kvartalet 1976.

Fr.o.m. det andra kvartalet l976 sjönk emellertid sysselsättningen på öppna marknaden något. Ökningen av antalet personer i åtgärder började tredje kVartaIet 1976 och var ända till tredje kvartalet l977 tillräcklig för att förhindra en ökad arbetslöshet.

Den andra sidan av arbetsmarknadspolitikens tidsanpassning gäller i vil- ken omfattning och med vilken snabbhet som åtgärderna har dragits tillba— ka under högkonjunkturerna. Som framgår av figur 7.3 sjönk antalet perso- ner i åtgärder inte alls undei' I969— I970. Under l974 minskade dock anta- let personer i ätgärder. men inte i samma takt som de ökat i konjunktur— nedgången. Hur detta skall värderas är dock ej klart. Om den stigande ni— vån på antalet personer i åtgärder inneburit att man närmat sig en optimal nivå är det självfallet inget negativt. Om däremot nyrekryteringen av ar- betskraft på öppna marknaden försvårats kraftigt av den höjda nivån på antalet individer i åtgärder kan utvecklingen ha inneburit såväl effektivi- tetsförluster som ökad löneglidning.

Till tidsanpassningen av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna hör också säsonganpassningen. Säsongvariationerna i framför allt beredskaps- arbeten och arbetsmarknadsutbildning är mycket stora och har verkat klart utjämnande på sysselsättning och arbetslöshet.

' Diskussionen här för- utsätter att personerna i arbetsmarknadspoli— tiska åtgärder ej kun- nat få arbete utan des- sa åtgärder. Att så va- n't fallet är emeller— tid inte givet, framför allt inte under den senaste lågkonjunkturen då åtminstone en del av det beräknade genom- snittliga antalet per- soner i företagsutbild— ning för permitterings- hotade kan förmodas ha erhållit sysselsättning även utan dessa åtgär— der.

7.2. Effekterna av den förda arbetsmarknadspolitiken

I detta betänkande har vi närmat oss utvärdei'ingsproblematiken från två olika infallsvinklar. Dels redovisas (i avdelning III) ett antal ingående stu— dier kring effekterna av specifika arbetsmarknadspolitiska medel. dels granskas (i avdelning ll) utvecklingen över tiden för ekonomin som helhet vad gäller vissa målvariabler som bör ha påverkats av den förda arbets— marknadspolitiken. Vi har därvid valt att ägna ett speciellt kapitel (kapitel 6) åt att granska utvecklingen över tiden vad gäller några centrala arbets— marknadsvariabler (arbetskraftsdeltagande. arbetslöshet). I detta kapitel ges nägra sammanfattande kommentarer till de där erhållna resultaten. För en mer fullständig utvärdering av den förda politiken behövs en belysning av arbetsmarknadspolitikens effekter också i andra avseenden. I detta ka- pitel skall vi därför också diskutera vissa frågeställningar rörande arbets— marknadspolitikens allokerings— och tillväxteffekter respektive arbets- marknadspolitikens stabiliseringseffekter.

7.2.1. Arbe[smarknaa'spoliliken oc'li sysselsättningsuti'ec'klingen

I kapitel 4 har vi konstaterat att arbetsmarknadspolitiska ingripanden kan vara inriktade dels mot att ändra arbetskraftsdeltagandets omfattning och karaktär. dels mot att minska arbetslösheten. antingen genom att förkorta arbetslöshetstiderna eller genom att söka förhindra uppkomsten av arbets- löshet.

Vad gäller arbetskraftsdeltagandet har vi i kapitel () funnit att utveckling— en sett olika ut för olika demografiska grupper. För kvinnor i åldern 25—64 år ökade de relativa arbetskraftstalen stadigt under I960- och l970-talen. Andelen latent arbetssökande minskade trendmässigt. Den kraftiga ök— ningen i det kvinnliga arbetskraftsutbudet tycks också ha kunnat äga rum utan någon påtaglig trendmässig uppgång i arbetslösheten. utom för kvin- nor i åldern 55—64 år. Dessa indikatorer tyder således på att kvinnornas arbetsmarknadssituation förbättrats under perioden. Även om kvinnornas ökade arbetskraftsdeltagande underlättats av efteifrågeutvecklingen lln- der perioden torde de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna ha spelat en be- tydelsefull roll när det gäller att underlätta kvinnornas inträde på arbets- marknaden.

Kvinnornas arbetslöshetstal är fortfarande högre än männens. trots de arbetsmarknadspolitiska insatserna för kvinnorna under perioden. Skillna- den beror på att kvinnorna blir arbetslösa oftare än männen och inte på längre arbetslöshetstider (kvinnorna avslutar dock oftare än männen ett ar— betslöshetstillfälle genom att lämna arbetskraften. vilket kan ge en tendens till underskattning av kvinnornas "verkliga" arbetslöshetstider). Vill man minska arbetslöshetsskillnaderna mellan könen verkar det således vara in— flödessidan som man behöver inrikta sig på att förändra.

Fortfarande finns det också ett betydande dolt arbetskraftsutbud bland kvinnorna. Den i kapitel IO redovisade Algotsstudien har visat att det. at» minstone på vissa delarbetsmarknader. rör sig om ett dolt arbetskraftsut- bud av "discouraged worker" typ. I studien visas hur en efteifrågeökning ledde till att ett dolt arbetskraftsutbud övergick i ett aktivt arbetskraftsut—

bud och hur sysselsättningsökningen, framför allt av de äldre kvinnorna, upplevdes som en påtaglig välfärdsvinst.

För männen i åldrarna 25—54 år har de relativa arbetskraftstalen inte vi- sat några drastiska förändringar under 1960- och l970- talen. Arbetslös- hetstalen i högkonjunkturlägen har varit i det närmaste oförändrade. utom för åldersgruppen 25—34 år vilken haft en viss ökning. Sysselsättningssi- tuationen för män i mellanåldrarna verkar således ha kunnat upprätthållas under den studerade perioden. För de äldre männen (55—64 år) har utveck- lingen sett annorlunda ut. Deras relativa arbetskraftstal har minskat med 10 procentenheter och deras arbetslöshetstal har ökat trendmässigt. Denna grupp tycks ha fått ökade sysselsättningsproblem under perioden och lag- stiftningen kring anställningstrygghet för de äldre och de arbetsmarknads- politiska insatserna har inte varit tillräckliga för att motverka detta.

För ungdomarna minskade de relativa arbetskraftstalen under 1960- talet. men ökade sedan åter under 1970-talet, både för åldersgruppen 16— 19 och 20—24 år. För männen, och framför allt för kvinnorna i åldern 20— 24 år. har uppgången under 1970-talet inneburit att arbetskraftsdelta— gandet kommit att överstiga nivån för dessa grupper i början av 1960-talet. Däremot visar arbetslöshetsutvecklingen under perioden på ökade arbets- marknadsproblem för ungdomarna. Arbetslöshetstalen i högkonjunkturlä- gen har ökat trendmässigt för män och kvinnor i åldern 20—24 år och än mer markant för män och kvinnor i åldern 16— 19 år. En nedgång i efterfrå- gan i ekonomin drabbar vidare de yngre, och bland dessa speciellt ton- åringarna. hårt och det låga genomsnittliga kapacitetsutnyttjandet under 1970-talet har därför inneburit att arbetslöshetsproblemen för de yngre varit svårare under l970- än under 1960-talet. De arbetsmarknadspolitiska insatserna för ungdomar har ökat under perioden. men inte tillräckligt för att förhindra en uppgång i arbetslösheten.

Under den studerade perioden har det också skett en förändring i arbets- löshetens struktur i riktning mot minskat inflöde och ökade arbetslöshets- tider. Risken att bli arbetslös har minskat. men arbetslöshetstiderna för dem som faktiskt blir arbetslösa har ökat på samtliga delarbetsmarknader. Vad som orsakat denna omfördelning av arbetslösheten är oklart och det är också oklart hur omfördelningen skall värderas från välfärdssynpunkt och därmed vilka motverkande åtgärder som kan vara motiverade. Bak- grunden till strukturförändringen kan vara något olika för olika demogra- fiska grupper.

För ungdomarna ( 16—24 år) gäller att antalet individer som berörs av ar- betslöshet någon gång under ett år har ökat. Det minskade arbetslöshetsin- flödet för ungdomar har således uppkommit inte genom att ett färre antal ungdomar blir arbetslösa under ett år, utan genom att dessa blir arbetslösa färre gånger under året. Antalet arbetslöshetsveckor under ett år för de ungdomar som blir arbetslösa har legat kvar på ungefär oförändrad nivå.

För åldersgruppen 25— 54 år har det minskade arbetslöshetsinflödet upp— kommit dels genom att ett färre antal individer blir arbetslösa under ett är, dels genom att dessa blir arbetslösa färre gånger. Antalet arbetslöshets- veckor för dem som blir arbetslösa har ökat trendmässigt. En möjlig för- klaring till utvecklingen för åldersgruppen 25—54 år är att den har samband med utvecklingen mot minskad extern rörlighet och mot ökad betydelse

förde interna arbetsmarknaderna. Denna utveckling kan innebära att anta- let arbetslöshetstillfällen blir färre. men också att det kan löna sig att ägna mer tid åt att söka efter ett arbete eftersom anställningstiden förväntas bli längre. Hur de förlängda arbetslöshetstiderna skall värderas från välfärds- synpunkt beror på i vilken utsträckning de reflekterar att längre och nog- grannare sökprocesser före ett anställningsbeslut blivit individ- och sam- hällsekonomiskt motiverade. respektive reflekterar att det blivit svårare för individer som av olika anledningar blivit arbetslösa att finna lämpligt arbete.

Även bland de äldre (55—64 är) har antalet individer som blir arbetslösa någon gång under ett år minskat. Risken att bli arbetslös har minskat. Där- emot har arbetslöshetstillfallenas genomsnittliga längd ökat och detta har inte uppvägts av någon motsvarande nedgång i antalet arbetslöshetstillfäl- len per person och år. De som blir arbetslösa får gå arbetslösa under betyd» ligt fler veckor per år. För denna åldersgrupp är det svårare att föreställa sig att de förlängda arbetslöshetstiderna skulle ha samband med att längre sökprocesser blivit allokeringsmässigt motiverade. De förlängda arbetslös- hetstiderna för de äldre tyder snarare på ökade svårigheter för de äldre som trots den minskade arbetslöshetsrisken faktiskt blir arbetslösa. Ut- vecklingen för de olika åldersgrupperna kan tolkas som en förändrad för- delning av arbetslöshetsriskerna över livscykeln. i riktning mot ökad risk att bli arbetslös i början av livscykeln och därefter minskad risk.

Under 1970—talet har trygghetslagstiftningen byggts ut. Samtidigt har de arbetsmarknadspolitiska åtgärder som är inriktade på att söka förhindra uppkomsten av arbetslöshet. genom att hålla nere de ofrivilliga avgångar— na, ökat. Utvecklingen för åldersgrupperna 25—64 år skulle kunna ses som ett tecken på att man lyckats — antalet arbetslösa under ett år har minskat. framförallt för de äldre. Den förda politiken har emellertid inte kunnat för- hindra den samtidiga ökningen av arbetslöshetstiderna. För detta hade det behövts en förstärkning av åtgärder inriktade på att stimulera nyanställ- ningar av arbetslösa.

7.2.2. De arbetsmarknadsp()litisk(l åtgiirdernas inriktning på olika demografiska grupper

Vid sidan om utvecklingen av de ovan diskuterade välfärdsindikatorerna för olika grupper är givetvis också utvecklingen och sammansättningen av antalet individer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder av intresse från väl— färds- och fördelningssynpunkt. Ökade arbetsmarknadsproblem för vissa grupper kan ju ha hindrats från att ge utslag i ökad arbetslöshet eller i en nedgång i de relativa arbetskraftstalen genom en utbyggnad av de arbets- marknadspolitiska åtgärderna för dessa grupper. I detta avsnitt skall vi därför studera hur arbetsmarknadspolitiken utvecklats vad gäller inrikt- ningen mot speciella demografiska grupper.

Uppgifter om ålders— och könsfördelning är för hela 1970-talet tillgängli— ga för de av arbetsförmedlingen anvisade som vid mitten av varje månad befunnit sig i arbetsmarknadsutbildning (exkl. företagsutbildning) och be- redskapsarbete samt för personer som fått flyttningsbidrag i form av start- hjälp. Av tabell 7.l framgår att det skett märkbara förändringar vad gäller köns- och ålderssammansättningen för personerna i dessa åtgärder.

Tabell 7.1 Genomsnittligt antal personer i arbetsmarknadsutbildning (exkl företagsutbildning) och beredskapsarbe- ten samt antalet starthjälpsflyttare i 1000-tal med procentuell fördelning på kön och ålder 1970—1977.

År Arbetsmarknadsutbildning Beredskapsarbeten Starthjälpsflyttare

Antal Andel Andel Antal Andel Andel Antal kvinnor personer anvisade kvinnor personer

Andel Andel personer kvinnor under over

% under arbetslösa % under % 25 år 55 år 25 år" 25 år 1970 28,8 49 29 9,6 4 4 23.6 29 56 3 1971 33.2 46 30 14.8 5 8 20.6 28 54 2 1972 36,2 44 31 23.1 9 16 20.0 28 55 2 1973 34,9 47 33 25.2 16 22 21.1 30 57 1 1974 30,5 51 35 17.8 12 20 20.9 37 60 I 1975 26,9 54 37 12.9 18 18 18,9 42 62 0,5 1976 28,2 52 35 21,5 31 47 18.5 44 62 0.5 1977 41.7 51 38 24.9 35 57 18.8 46 62 0.5

" Uppgifter om ålder finns endast för antalet personer som påbörjat arbetsmarknadsutbildning.

Andelen kvinnor i arbetsmarknadsutbildning (exkl. företagsutbildning) har mellan de två lågkonjunkturlägena under 1970-talet stigit från ca 45 procent till något över 50 procent. Ökningen av andelen kvinnor i bered- skapsarbeten och bland antalet starthjälpsflyttare har varit än mer mar- kant: andelen har ökat från ca 10 till ca 35 procent respektive från ca 30 till ca 45 procent. Även andelen ungdomar, och då framför allt andelen unga kvinnor.' i de olika åtgärderna har ökat mellan de två lågkonjunkturerna. Speciellt gäller detta för beredskapsarbeten. där ungdomar under lågkon— junkturen 1971—1973 uppgick till ca 15 procent mot ca 50 procent 1976 och 1977. Förändringen i sammansättningen av antalet personer i åtgärder verkar således återspegla den ändrade fördelning av anpassningsbördan i lågkonjunktur, vilken diskuterats i kapitlen 4 och 6.

Av intresse är också hur utvecklingen av åtgärdsandelarna i högkon— junkturlägen sett ut. eftersom detta kan förmodas återspegla den trend— mässiga utvecklingen på arbetsmarknaden för olika grupper. En bild av detta kan vi få genom attjämföra åren 1970 och 1974. För kvinnorna gäller att deras andel av arbetsmarknadsutbildningen varit i stort sett oföränd- rad. Deras andel av beredskapsarbetena och av starthjälpsflyttningarna uppvisar däremot en kraftig ökning. nämligen från 4 till 20 procent respek- tive från 29 till 37 procent.2 För ungdomarna ökade andelen av arbetsmark— nadsutbildningen från 29 till 35 procent. andelen av beredskapsarbetena från 4 till 20 procent och andelen av starthjälpsflyttningarna från 56 till 60 procent.

Den ovan beskrivna utvecklingen gäller sammansättningen av beståndet personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder vid en viss tidpunkt. lnom projektet "lntegrerad arbetsmarknadspolitik" har man i stället studerat sannolikheten för att en arbetslös person ur bl. a. olika demografiska grup- per skall placeras i arbetsmarknadspolitiska åtgärder.3 Det visade sig där- vid att sannolikheten för att en arbetslös individ skall placeras i arbets- marknadspolitiska åtgärder (givet andra bakgrundsvariabler) avtog med stigande ålder. Den var högst för ungdomar under 20 år. markant lägre för" åldersgruppen 20—25 år och avtog sedan gradvis med stigande ålder för att

' Se vidare kapitel 5 avsnitt 3.

* Ökningen beror fram- förallt på en ökning för yngre kvinnor (16— 24 år).

3 Studien baseras på för— hållandena 1976, se när— mare kapitel 12.

* För närvarande be— drivs med medel från arbetsmarknadsdeparte- mentets anslag för forsknings- och utveck- lingsarbete en ingående social-medicinsk studie av arbetslösa byggnads- arbetare i Luleå- regionen.

? För äldre arbetslösa är dock ersättningsti— derna längre.

vara mycket låg för åldersgruppen 60—65 år. Skillnaden mellan ungdomar och äldre var speciellt markant vad gäller allmänna beredskapsarbeten. Andelen kvinnor i arbetsmarknadspolitiska åtgärder har. som vi sett ovan. ökat snabbt. Den ovan nämnda studien visar emellertid att det fortfarande 1976 var så att sannolikheten för att en arbetslös kvinna skulle placeras i arbetsmarknadspolitiska åtgärder var mindre än för en arbetslös man. gi- vet övriga variabler (ålder. nationalitet. region, yrke etc.). Skillnaden ver- kade helt bero på att kvinnor mindre ofta placerades i allmänna bered- skapsarbeten. Däremot var skillnaden vad gäller placering i arbetsmark- nadsutbildning obetydlig.

7.2.3. Inkomst- och välfärdseffekterför individer i arbetslöshet och i åtgärder

Från välfärdssynpunkt är det av intresse inte enbart hur antalet arbetslösa och antalet personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder utvecklats. utan också hur situationen sett ut för de arbetslösa och för de av de arbetsmark- nadspolitiska åtgärderna direkt berörda.

De individuella välfärdseffekterna av arbetslöshet består dels av väl- färdsförluster i form av utebliven inkomst. dels av mer indirekta välfärds- förluster som utebliven yrkeserfarenhet. ökad risk för framtida arbetslös- het. sociala och psykiska effekter. effekter på familjerelationer osv. Kun- skapen om den senare typen av effekter är relativt ringa. För att belysa dem krävs ingående studier av ett urval av arbetslösa.1

Storleken på de arbetslösas välfärdsförluster p.g.a. utebliven inkomst kommer att bero på utformningen av arbetsIöshetsförsäkringssystemet och på vilka andra ersättningsformer vid arbetslöshet som finns att tillgå.

Med tillgänglig statistik är det inte möjligt att exakt bedöma i vilken ut- sträckning de som berörs av arbetslöshet erhåller ekonomisk kompensa- tion i form av ersättning från arbetslöshetskassa. kontant arbetsmarknads- stöd (KAS) eller någon form av socialunderstöd. Av arbetskraftsundersök- ningarna framgår att andelen av de arbetslösa som är medlemmar i erkänd arbetslöshetskassa ökat trendmässigt. 1965 var andelen 24 procent. 1970 35 procent och 1977 43 procent. Denna ökning har ägt rum trots att andelen ny- och återinträdande av de arbetslösa. vilka sannolikt inte är kassamed— lemmar. också har ökat trendmässigt.

Villkoren för att erhålla kassaersättning är framför allt att sammanlagt 12 månadsavgifter har erlagts (medlemsvillkoret) samt att den arbetslöse haft arbete under fem av de senaste tolv månaderna före arbetslöshetens inträf- fande (arbetsvillkoret). Vidare måste ”lämpligt arbete" accepteras om så- dant erbjuds från förmedlingen. Ersättningstidens längd var 30 veckor t.o.m. 1973 och därefter 60 veckor.2 Genom att dessa villkor gäller är det svårt att bedöma hur stor andel av de arbetslösa kassamedlemmarna som varit berättigade till ersättning. För de som är berättigade är emellertid ni- vån på ersättningen numera relativt hög: 80—92 procent av den uteblivna

bruttolönen utgår vanligen. För majoriteten av de arbetslösa enligt arbetskraftsundersökningarna ut-

gör dock det kontanta arbetsmarknadsstödet (KAS) eller någon form av socialunderstöd det enda ersättningsalternativet. KAS infördes den ljanu-

an" 1974. Det utgår framför allt till ny- och återinträdande på arbetsmarkna— den och är förknippat med en karenstid på tre månader. Ersättningsnivån är dock låg i förhållande till en normal inkomst: första halvåret 1978 utgick ett skattepliktigt bidrag på 65 kronor per dag.

Sammanfattningsvis kan därför konstateras att högst ca 40 procent av de arbetslösa enligt AKU erhåller ekonomisk kompensation som liggeri när- heten av den uteblivna inkomsten. För övriga — främst ny- och återinträ- dande på arbetsmarknaden — är kompensationen. i den utsträckning sådan överhuvudtaget utgår, låg. Med nuvarande system för arbetslöshetsunder- stöd kan därför en fortsatt utveckling mot att en ökad andel av arbetslös— heten drabbar ny- och återinträdande vara allvarlig även från ren inkomst- fördelningssynpunkt.l Detta gäller framför allt om arbetslöshetstiden per berörd person fortsätter att stiga.

Vad gäller arbetsmarknadspolitikens utveckling kan. liksom för arbets- lösheten. storleken på beståndet individer i arbetsmarknadspolitiska åtgär- der vid en viss tidpunkt vara missvisande som välfi'trdsindikator. Viktigare kan vara att granska hur lång tid och hur många gånger olika individer till— bringar i arbetsmarknadspolitiska åtgärder och hur deras sysselsättningssi- tuation och andra välfärdsindikatorer utvecklas efter detta. De av EFA ini- tierade utvärderingsstudierna har bl.a. syftat till att få fram information av det senare slaget. 1 EFA:s förra betänkande redovisades sålunda resultat rörande effekterna för personer som deltagit i arbetsmarknadsutbildning och för personer som erhållit flyttningsstöd. I detta betänkande redovisas resultat rörande effekterna för personer som fått tillgång till intensifierad individuell förmedling. rörande effekterna för personer som blivit anställda i företag som erhållit lokaliseringsstöd och rörande mer långsiktiga effekter för personer som erhållit flyttningsstöd. Tillsammantagna ger dessa studi- er en mängd information om välfärdseffekterna för de av olika arbetsmark— nadspolitiska åtgärder direkt berörda.

7.2.4. Arbetsmarknadspolitikens allokerings- och tillväxte/fekter

Allokeringseffekterna, dvs effekterna på resursfördelningen i ekonomin. av marginella förändringar i olika arbetsmarknadspolitiska medel belyses av de samhällsekonomiska kostnads-intäktskalkyler som genomförts inom EFA:s ram. Sådana kalkyler har gjorts beträffande arbetsmarknadsutbild- ning. geografisk rörlighet. immigration. intensifierade förmedlingsinsatser och en företagsetablering med lokaliseringsstöd. Det är emellertid betyd- ligt svårare att fastställa allokeringseffekterna av icke—marginella föränd- ringar i olika medel och av arbetsmarknadspolitiken som helhet. [ kapitel 5 och avsnitt 7.1 i detta kapitel har vi sett att arbetsmarknads- politikens omfattning och åtgärdssammansättning genomgått stora föränd- ringar under 1960- och 1970-talen. De exakta allokeringseffekterna av .Förslag till föränd- dessa förändringar är svåra att fastställa. Däremot skall vi i detta avsnitt ringar har dOCk nyligen . . .. . . lamnats av 1974 års ut- diskutera Vissa allmanna allokermgsproblem förknippade med den obser-

_ _ redning om en allmän verade utvecklingen på arbetsmarknaden och av arbetsmarknadspolitiken. arbetslöshetsförsäkring.

' l EFA:s förra be- tänkande uppskattades det totala antalet sök- tillfållen för de ar— betssökande under ett år till ca 2 miljoner. Se SOU 1974: 29. kapitel 5.

2 För arbetslösa ar- betssökande kan detta ha samband med att det enbart är via arbets- förmedlingen som de kan få tillgång till olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder och till ar— betslöshetsunderstöd. För denna grupp behöver ökningen således inte återspegla en bedömning av arbetsförmedlingen enbart som informations— källa.

” För en ingående dis- kussion och granskning av vakansstatistiken. se kapitel 14.

Effektiviteten [ sökprocesserna på arbetsmarknaden

Den mycket stora mängd beslut rörande anställningar som kontinuerligt fattas av arbetssökande och företag innebär att hur väl arbetsmarknaden fungerar på ett påtagligt sätt kommer att bero på snabbheten och kvaliteten i dessa individuella beslut.l En av arbetsförmedlingens uppgifter är att hål- la nere informations- och transaktionskostnaderna på arbetsmarknaden och öka effektiviteten i sökprocesserna (dvs förkorta söktiderna för ar— betssökande. förkorta de tider som lediga platser står obesatta samt få till stånd placeringar av hög kvalitet för både arbetsgivare och arbetstagare). Under 1970-talet har den platsförmedlande verksamheten tilldelats ökade resurser. Vi skall här söka belysa hur detta påverkat arbetsförmedlingens betydelse som informationskälla och söktidernas längd.

Arbetsförmedlingens betydelse som informationskälla för de arbetssö- kande finns kartlagd genom arbetskraftsundersökningama. I mitten av 1960-talet utnyttjade ca 60 procent av de som var arbetslösa vid en viss tid- punkt arbetsförmedlingen i sitt arbetssökande. År 1970 hade denna andel stigit till ca 65 procent, för att vid mitten av 1970-talet uppgå till ca 80 pro- cent. Vad gäller de ombytessökande visar arbetskraftsundersökningar—na (februariundersökningarna) att under åren 1969 och 1970 var det knappt 30 procent av de ombytessökande under året som utnyttjat arbetsförmedling- en som informationskälla. l mitten av 1970-talet låg andelen på 35 procent. Både arbetslösa och ombytessökande har således i större utsträckning an- vänt sig av arbetsförmedlingen i sitt arbetssökande.2

En viss belysning av sökprocessernas utveckling ges också av hur sökti- derna förändrats. I kapitel 6 har vi sett att arbetslöshetstiderna. dvs sökti- derna för de arbetslösa. ökat trendmässigt sedan mitten av 1960-talet (se tabell 7.2). Samtidigt har inflödet i arbetslöshet gått ner. Med hjälp av sta- tistiken över antalet anmälda och kvarstående lediga platser vid arbetsför- medlingen är det möjligt att på motsvarande sätt studera utvecklingen av söktiderna för lediga platser. Därvid måste man dock beakta att inte alla le— diga platser anmäls till arbetsförmedlingen. Tillförlitligheten vid jämförel- ser bakåt i tiden kan därför påverkas dels av trendmässiga förändringar i benägenheten att anmäla lediga platser till arbetsförmedlingen, dels av konjunkturvariationer i anmälningsbenägenheten.3 Under perioden från 1960-talets början till 1977 har antalet lediganmälda platser. som framgår av tabell 7.2. visat en kraftig nedgång. Antalet ledig- anmälda platser under högkonjunkturåret 1974 uppgick t. ex. bara till ca 65 procent av antalet lediganmälda platser under högkonjunkturåret l965. Ut- vecklingen av antalet kvarstående lediga platser vid månadens mitt. dvs den genomsnittliga storleken på beståndet lediga platser. visar kraftiga konjunktursvängningar men inte någon markant långsiktig förändring.

Tabell 7.2 Antalet lediga platser vid den offentliga arbetsförmedlingen 1962—1977, re- gistreringstider för lediga platser samt arbetslöshetstillfällenas längd 1965—1977

År Totalantalet Genomsnittligt Genomsnittlig Arbetslöshets- lediganmälda antal kvarstå— registrerings- tillfällenas platser ende platser tid förlediga genomsnittliga ( I OOO-taltl (1 OOO-tal) platser (antal längd (antal

veckorf' veckor)

1962 1.102.6 37.3 1.8 — 1963 1.143.2 41.5 1.9 — 1964 1.165.1 47.1 2.1 — 1965 1.180.0 53.8 2.4 5.3 1966 1.104.l 44.6 2.1 5.1 1967 9463 32.6 1.8 8.0

1968 8814 36.3 2.1 8.8 1969 9565 56.9 3.1 6.8 1970 8868 62.2 3.6 6,7 1971 716.6 36.0 2.6 11.2

1972 6809 31.7 2.4 15.2 1973 7060 35.3 2.6 15.2 1974 770.5 48.9 3.3 9.6 1975 712.1 50.3 3.8 10.2 1976 691.6 46.4 3.5 12.2 1977 664.1 38.0 3.0 12.8

" Det totala antalet lediganmälda platser till arbetsförmedlingen under ett år. dvs. det totala inflödet. redovisas i arbetsmarknadsstatistiken för perioden 1962 t. o. m. 1967 som summan av antalet kvarstående platser från föregående år och antalet un- der året anmälda platser. Fr.0. m 1968 redovisas ej de vid årsskiftet kvarstående platserna i uppgifterna över anmälda platser. För att få enjämförbar serie har från år 1968 det totala inflödet av lediga platser beräknats som summan av antalet kvarstå- ende lediga platser vid mitten av årets begynnelsemånad (det finns nämligen inga uppgifter om antalet vid månadens början hos arbetsförmedlingen lediganmälda platser) och antalet under året nyanmälda platser. " Registreringstiden har beräknats enligt sambandet:

52 — Vakansstock Vakansintlöde

Från uppgifterna om inflöde och bestånd av lediga platser har den ge- nomsnittliga registreringstiden för de lediga platserna skattats.l Dessa ti- der verkar variera med konjunkturläget på så sätt att registreringstiderna blir längre vid ett bättre konjunkturläge. men de tycks också uppvisa en trendmässig ökning. Mellan högkonjunkturåren 1965 och 1974 hade den genomsnittliga registreringstiden ökat från 2.4 till 3.3 veckor. Under låg- konjunkturåren på 1960-talet var registreringstiden ca 2 veckor. men under t. ex. 1976 3.5 veckor. Vare sig vad gäller arbetslöshetstiderna eller regi- streringstiderna för de till arbetsförmedlingen anmälda lediga platserna kan man således avläsa någon tendens till kortare söktider.

Innebörden av de ökade söktiderna är emellertid inte helt klar. Som vi sett i kapitel 6 har det under den studerade perioden. parallellt med de öka- de förmedlingsinsatserna. ägt rum omfattande förändringar på arbetsmark- naden. Tendensen mot en mer långsiktig bindning mellan arbetstagare och arbetsgivare kan väntas leda både till ett minskat inflöde i arbetslöshet och till ett minskat vakansinflöde. Det minskade inflödet kan i sin tur innebära att de arbetssökande och de lediga platserna får vänta längre innan lämplig vakans respektive arbetssökande uppstår. Hur man skall se på längre sök- tider beror också på hur sökresultatet utvecklats. Längre söktider kan

Vistelsetiden =

' Denna tid kan skilja sig från den tid plat- sen stått obesatt inom företaget. vilken är den från samhällsekono— misk synpunkt mer in- tressanta. Se vidare kapitel 14.

' I kapitel 8 visas emellertid hur ökade informations- och för- medlingsinsatser kan effektivisera de nu rå-

dande sökprocesserna.

2 För en ingående dis— kussion av sysselsätt- ningsskapande versus sysselsättningsbeva- rande sysselsättnings- stöd. se kapitel 11.

mycket väl ha varit både individ- och företagsekonomiskt motiverade. nämligen om de lett till bättre sökresultat från individernas och företagens synpunkt. De ökade söktiderna bör således inte utan vidare tolkas som att sökprocesserna i ekonomin blivit mindre effektiva. Tvärtom kan de ha varit förknippade med en från samhällsekonomisk synpunkt bättre alloke- ring av arbetskraften och med lägre informations- och transaktionskostna- der totalt sett.'

Ändringar i arbetsmarknadspolitiken och ekonomisk tillväxt

Vissa av förändringarna i arbetsmarknadspolitiken under den studerade perioden kan tolkas som en minskad betoning av tillväxtmålet. i bemärkel- sen tillväxt i bruttonationalprodukt. Under 1970-talet verkar det. jämfört med 1960-talet. ha funnits en ökad betoning av åtgärder som upprätthåller arbetskraftsefterfrågan på delmarknader och vid företag med tendenser till efterfrågeminskning. Denna ändrade betoning återspeglar att de ekonomis- ka problemen sett annorlunda ut under 1970-talet än under 1960-talet. Men det verkar också ha varit så att kostnaderna. i vid mening, för en snabb strukturrationalisering och omflyttning av arbetskraften upplevts som allt- för höga och arbetsmarknadspolitiken anpassats till en ändrad målavväg- ning.

Den efterfrågepåverkande politiken har. framför allt under perioden 1975-1977. haft en relativt strukturbevarande inriktning. Åtgärder som stö- det till företagsutbildning av permitteringshotad personal samt lagerstödet har varit inriktade på att förhindra permitteringar och uppsägningar och in- te på att stimulera nyanställningar. Detta kan vara befogat i ett läge där man gör bedömningen att det rör sig om ett tillfälligt efterfrågeskift eller bedömningen att alternativet vore öppen arbetslöshet snarare än en ökning av sysselsättningen i för framtiden starkare sektorer och företag. Det finns emellertid skäl att befara att långvariga och ensidiga satsningar på syssel- sättningsbevarande åtgärder kan få negativa effekter på rörligheten på ar- betsmarknaden och effekter på den relativa lönsamheten för olika företag och därmed på strukturomvandling och ekonomisk tillväxt.2

Arbetsmarknadspolitikens sektorsinriktning

Under 1970-talet har de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna i större ut- sträckning än tidigare kommit att riktas mot den privata sektorn. Under 1960-talet underlättade de rörlighetsfrämjande arbetsmarknadspolitiska åt- gärderna den privata sektorns möjligheter att erhålla önskad arbetskraft. men de efterfrågepåverkande åtgärderna var främst inriktade mot den of- fentliga sektorn. Från 1967/68 till 1976/77 ökade emellertid den andel av ut- gifterna för de efterfrågepåverkande åtgärderna som riktas mot den privata sektorn från ca 17 till ca 40 procent. Förändringen kan sägas innebära att arbetsmarknadspolitiken blivit mer neutral när det gäller att påverka re- sursfördelningen mellan offentlig och privat sektor. En sådan förändring har. som tidigare diskuterats. behövts bl. a. av hänsyn till den yttre balan- sen.

Samtidigt som förskjutningen av de efterfrågepåverkande åtgärderna i

riktning mot den privata sektorn kan sägas ha inneburit en från resursför- delningssynpunkt mer balanserad inriktning. kan denna förskjutning ge upphov till nya resursfördelningsproblem. Vissa typer av efterfrågepåver- kande åtgärder. riktade mot den privata sektorn. kan vara så utformade att de främst kommer att stödja vissa branscher. vissa typer av företag osv. Om t.ex. svaga och mindre välskötta företag tenderar att få relativt sett mest stöd av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna kan detta inte bara försämra läget för andra företag utan också få mer långsiktiga negativa ef- fekter på företagens beteende.

7.2.5. Arbetsmarknadspolitikens stabiliseringseffekter

[ kapitel 4 har vi diskuterat bakgrunden till målkonflikten mellan arbetslös- het och inflation och arbetsmarknadspolitikens roll när det gäller att lindra denna målkonflikt. Med hjälp av arbetsmarknadspolitiska åtgärder borde man. hävdades det där. kunna minska arbetslösheten och/eller inflations- takten jämfört med ett läge där man enbart använde sig av mer generella ekonomisk-politiska åtgärder.

1 en liten. öppen ekonomi av Sveriges typ kan man emellertid. vid fasta växelkurser. inte på sikt själv välja inflationstakt utan tvingas anpassa sig till den rådande internationella inflationstakten. Inflationstakten kan såle- des sägas vara utifrån given och det innebär att den intressanta frågan blir huruvida arbetsmarknadspolitiken underlättat för ekonomin att hålla sig på den s. k. huvudkursen och huruvida arbetsmarknadspolitiken inneburit att huvudkursen kunnat följas vid en högre sysselsättnings- och lägre arbets- löshetsnivå.

Figur 7.4 visar hur utvecklingen av arbetslöshet och inflationstakt i den svenska ekonomin sett ut under perioden 1963—1977.

Under högkonjunkturåret 1965 hade man det lägsta arbetslöshetstalet under perioden. men detta år visade sig också tecken på bristande yttre ba- lans. Den efterföljande konjunkturnedgången ledde till en nedgång i infla— tionen. men när efterfrågan åter ökade och arbetslösheten minskade under åren 1969—1970 ökade inflationstakten åter i sådan utsträckning att man av- lägsnade sig från huvudkursen. För att komma tillbaka till denna genom- förde man under åren 1971—1973 en anpassning. vilken var förknippad med de högsta arbetslöshetstalen under perioden. Under 1974 svepte de interna- tionella prisstegringarna in över den svenska ekonomin och detta kombi- nerat med ett högt efterfrågetryck i ekonomin resulterade i att man fick den högsta inflationstakten under perioden.' Under de följande åren stra- made de flesta industriländerna åt efterfrågan i sina ekonomier och fick en ökning av arbetslösheten. men också en inflationsdämpning.2 [ Sverige valde man till en början att istället med hjälp av både generella och selekti- va medel söka hålla uppe efterfrågan och hålla nere den öppna arbetslöshe- ten. Under 1977 lade man emellertid om efterfrågepolitiken i åtstramande riktning. men försökte fortfarande med hjälp av bl.a. sysselsättningsbeva- rande selektiva åtgärder hålla nere arbetslösheten. Som framgår av figur 7.4 lyckades man också under åren 1975-1977 hålla arbetslösheten på en låg nivå. Däremot låg inflationen kvar på en nivå som inte var förenlig med hu- vudkursen.

' Konsumentprisindex ökade dock inte lika mycket som nettopris- index.

2 Se t.ex. McCracken. op. cit.. sid. 106.

Ökning i nettoprisindex (%)

14,0

10,0

72

Arbetslöshet (%)

Figur 7.4 Arbetslöshet och inflation 1963—1977. Figuren visar den procentuella förändringen i nettoprisindex (årsmedeltal enligt Statistiska Meddelanden, serie P) samt arbetslöshetstalen för totala arbetskraften i åldern I 6 — 74 år (enligt arbets- kraftsundersökningarna). I nettoprisindex har konsumtionsprisema rensats från den indirekta beskattning (respektive de subventioner) som belastar konsumtions- varorna.

Sammanfattningsvis verkar det således som om det under den studerade perioden. trots de ökade arbetsmarknadspolitiska insatserna. blivit allt svårare att hålla kvar den svenska ekonomin på huvudkursen. Inte heller verkar ökningen av arbetsmarknadspolitiken ha medfört att de genomsnitt- liga arbetslöshetstalen utefter huvudkursen kunnat sänkas. Det låga ar- betslöshetstalet 1970 uppvägdes t. ex. mer än väl av den höga arbetslöshe- ten under 1971—1973. Däremot har den genomsnittliga arbetslösheten un- der 1974—1977 legat på en låg nivå. men under denna period gäller också att man inte hållit sig inom huvudkursen.

Detta behöver emellertid inte innebära att arbetsmarknadspolitiken misslyckats med att bidra till att lindra målkonflikten mellan arbetslöshet och inflation. Tendensema till ökade svårigheter att följa huvudkursen och till ökad arbetslöshet utefter huvudkursen kan mycket väl tänkas ha blivit än mer markant i frånvaro av de ökade arbetsmarknadspolitiska insatser- na.

Vilken är då bakgrunden till tendensen mot en försvårad målkonflikt mellan arbetslöshet och inflation? Vissa ledtrådar kan erhållas från kapit- len 6 och 13. I dessa kapitel visas hur friktions- och strukturarbetslösheten ökat under den studerade perioden. Ökningen har varit mest markant för ungdomarna och för de äldre. Utbuds- och efterfrågeförhållandena på ar- betsmarknaden har förändrats och anpassningsmekanismerna på arbets- marknaden (se kapitel 4) och de arbetsmarknadspolitiska insatserna har in- te varit tillräckliga för att hålla nere arbetslöshetstalen för främst yngre och äldre.

I kapitel 13 visas vidare hur arbetsmarknaden tycks ha blivit mer infla- tionskänslig. Enligt de där redovisade resultaten skulle ett visst givet totalt arbetslöshetstal under perioden 1968-1974 ha varit förknippat med en när- mare 2 procentenheter högre löneglidning än tidigare.' För att kompensera för detta skulle man antingen behöva hålla ett lägre efterfrågetryck i eko- nomin eller hålla nere de avtalsmässiga löneökningarna i motsvarande grad. Vid sidan om tendensen mot att arbetsmarknaden blivit mer infla- tionskänslig har det också under perioden efter 1973 uppstått ökade prob- lem vad gäller de avtalsmässiga löneökningarna genom att den framtida in- ternationella prisstegringstakten blivit svårare att förutse.

En viss belysning av stabiliseringseffekterna av den typ av sysselsätt- ningsbevarande politik som förts under perioden 1975—1977 kan också er- hållas från de genomförda studierna. Resultaten i kapitel 13 tyder nämligen på att variationer i arbetslösheten. vid ett givet antal vakanser. inte har nå- gon självständig effekt på löneglidningens storlek. Eventuellt skulle detta kunna tolkas som att man från löneglidningssynpunkt inte behöver dra sig för att med hjälp av selektiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder. av ett slag som inte påverkar vakanstalen i ekonomin, hålla nere arbetslöshetstalen. Mindre omfattning av de arbetsmarknadspolitiska insatserna under åren 1975—1977. och med detta förknippad högre arbetslöshet. skulle enligt dessa resultat inte ha varit tillräckligt för att dämpa löneglidningen under få?;lääägoggåäej' dessa år.2 För att uppnå en långsammare löneglidning skulle man också ha [er förknippade med den behövt sänka den allmänna efterfrågan (vakanstalen) i ekonomin. förda P0|_"'ke" fisa

Även om man måste vara ytterst försiktig med att dra alltför långtgående % fom [ den ml-

jande konjunkturupp- slutsatser från de erhållna resultaten. förefaller de således ge en viss empi- gången.

' Se avsnitt 13.2.3 i kapitel 13.

risk bekräftelse på att man i en situation som den som rått under dessa år med hjälp av arbetsmarknadspolitiska åtgärder kan minska arbetslösheten utan att detta behöver få effekter på löneglidningen i ekonomin.

Ovan har vi pekat på några faktorer som kan ha legat bakom tendensen mot en försvårad målkonflikt. Eventuellt kan det också finnas ett visst in- direkt samband mellan arbetsmarknadspolitiken och tendensen mot en för- svårad målkonflikt. De arbetsmarknadspolitiska åtgärderna kan innebära att man döljer sysselsättningseffekterna av alltför höga avtalsmässiga löne- ökningar. av alltför snabb löneglidning eller av en från marknadskraftema alltför avvikande relativ lönestruktur. Om lönebildningen i ekonomin i näs- ta tidsperiod baseras på information om hur arbetslöshetsutvecklingen sett ut och inte också på information om t. ex utvecklingen av de arbetsmark- nadspolitiska åtgärdernas omfattning totalt sett och för olika grupper kan ökningen av arbetsmarknadspolitiken innebära att de signaler som ligger till grund för lönebildningen allt sämre kommer att återspegla det faktiska tillståndet i ekonomin.

7.3. Sammanfattning

1 detta kapitel har vi sökt göra en tentativ utvärdering dels av hur man un- der 1960- och 1970-talen anpassat arbetsmarknadspolitiken i olika avseen- den. dels av effekterna av den förda politiken.

För det första har vi undersökt avvägningen mellan arbetsmarknadspoli- tiska och andra ekonomisk-politiska åtgärder. Vi har därvid funnit att ar- betsmarknadspolitiken efterhand tycks ha tilldelats ökade stabiliseringspo- litiska uppgifter. Detta beror. har vi hävdat. dels på att den generella eko- nomiska politiken varit mindre lyckosam efter 1964 än tidigare, dels på att den optimala policy-kombinationen av olika orsaker förskjutits i riktning mot ökad roll för arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Problemen med den generella politiken under perioden 1965—4974 kan främst sägas ha varit ett högkonjunkturproblem. Den fördröjda åtstram- ningen i högkonjunkturema kan därpå i sin tur förmodas ha påverkat den ekonomiska politiken i lågkonjunkturerna. För att kunna hålla kvar ekono- min på en huvudkurs totalt sett över konjunkturcykeln har man då tvingats föra en mer åtstramande politik än vad som annars behövt vara fallet. Slut- satsen skulle vara att man behöver hålla tillbaka efterfrågetrycket i hög- konjunkturema eller på annat sätt se till att inflations- och bytesbalansef— fekterna av efterfrågetrycket blir mindre. Lyckas man med detta bör också arbetsmarknadspolitiken kunna avlastas i lågkonjunkturerna.

Frågan huruvida den ändrade avvägningen mellan arbetsmarknadspoli- tiska och mer generella åtgärder. givet att en sådan varit motiverad. varit av lämplig storleksordning är svår att besvara. Efterfrågeåtstramningen 1971—1973 var kraftig och de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna kunde in- te motverka sysselsättningseffektema av detta. Det kan således hävdas att man lade en alltför stor stabiliseringspolitisk uppgift på arbetsmarknadspo- litiken under dessa år. Samtidigt fick man emellertid en kraftig förbättring i bytesbalansen och valutareserven. något som kan ha underlättat beslutet att föra en mer expansiv politik och givit en lägre arbetslöshet efter 1974.

Under den studerade pe. ioden har arbetsmarknadspolitiken också i ökad utsträckning utformats och verkat tillsammans med regional- och nå- ringspolitiska åtgärder. Samordningen och arbetsfördelningen dem emel- lan blir därmed också allt viktigare. Arbetsmarknadspolitiken torde när- mast ha en stödjande roll i förhållande till regional- och näringspolitiken. dvs. den kan hjälpa till att uppnå den fördelning av arbetskraftsresurserna som bedömts vara näringspolitiskt eller regionalpolitiskt önskvärd.

Arbetsmarknadspolitikens åtgärdssammansättning har visat en betydan- de flexibilitet under den studerade perioden. Under 1960-talet skedde en uppbyggnad av utbudspåverkande medel som traditionell arbetsmarknads- utbildning och flyttningsstöd. men då de ekonomisk-politiska problemen ändrade karaktär under 1970-talet anpassades arbetsmarknadspolitiken och man fick en utbyggnad av och en ändrad inriktning på de efterfrågepå- verkande medlen. Bl.a. har de efterfrågepåverkande medlen i större ut- sträckning än tidigare blivit företagsinriktade (i motsats till individinrikta- de) och riktade mot den privata sektorn.

Vad gäller effekterna av den förda politiken har vi dels sammanfattat de tidigare (i kapitel 6) erhållna resultaten rörande arbetsmarknadsutveck- lingen för olika demografiska grupper. dels diskuterat vissa frågeställning- ar rörande arbetsmarknadspolitikens allokerings- och stabiliseringseffek- ter.

Vad gäller arbetsmarknadsutvecklingen har vi funnit tecken på negativa utvecklingstendenser, vilka man ej lyckats motverka med den förda ar- betsmarknadspolitiken. vad gäller arbetslöshetstalen för ungdomar. spe- ciellt tonåringar. vad gäller arbetskraftsdeltagandet för äldre män och vad gäller arbetslöshetstalen för både äldre män och äldre kvinnor. Det har också skett en omfördelning av arbetslöshetsbördan mellan individerna inom olika demografiska grupper. men det är oklart både vilket samband denna omfördelning haft med karaktären på den under perioden förda ar- betsmarknadspolitiken och hur omfördelningen skall värderas från väl- färdssynpunkt. Vidare tycks det finnas en tendens mot att en ökad andel av arbetslösheten drabbar ny- och återinträdande på arbetsmarknaden. vil- ket vid nuvarande system för arbetslöshetsunderstöd kan vara allvarligt även från ren inkomstfördelningssynpunkt.

Vi har också sökt belysa hur sökprocesserna på arbetsmarknaden ut— vecklats genom att studera söktidernas längd. Därvid har vi funnit en trendmässig ökning av söktidernas längd för såväl arbetslösa som lediga platser. Som diskuteras i kapitlet behöver detta emellertid inte nödvändigt- vis innebära att sökprocesserna i ekonomin blivit mindre effektiva.

Vad gäller stabiliseringsproblematiken verkar det som om det under den studerade tidsperioden, trots de ökade arbetsmarknadspolitiska insatser- na. blivit allt svårare att hålla kvar den svenska ekonomin på huvudkur- sen. Inte heller verkar ökningen av arbetsmarknadspolitiken ha medfört att de genomsnittliga arbetslöshetstalen utefter huvudkursen kunnat sän- kas. Bakgrunden till tendensen mot en försvårad målkonflikt mellan arbets- löshet och inflation tycks bl. a. vara en ökning av friktions- och strukturar- betslösheten och av arbetsmarknadens inflationskänslighet. men också ökade svårigheter att göra korrekta prognoser över den framtida interna- tionella prisstegringstakten.

-",', ,',I.L'.." .,', 'å'-*" " ';p ""Hi,", , _.,'.'."|'|,1",|.'," ","_,,;,'.'"-' :,_ '

.l __.l , . , ,; _'.. ,,,-","..1 .. ..,,,.|l .ll. . | ,,,?" ,, ,,,_,._...._-,.,.

'. ._|

"| .. .Fl ' u ' || ,,,, |,l,',',', ..,.|"'é', W .. gymltoznlcuu. ,|... - , i" . . ."' ',)... ':, —.il:|i|'t.l|" 'I. .|”-'1 ll. '|'-_ I 1 I ,

ål,. ,. ,'lLl,'-l,. ';'1 _,'|' ' ,, |,l' ||... .,ll'|',|. . " "l"T"".|'l'l'. "'"F ' lll "i,",i.'.'"'_,,_ " " 'ME- " ||. ""|'il' 1'||'| ' -,._ . 19.115". ';.'__ .fr... ff,,l' :"... '"'i'r _ . , .||'

. ”Luft ,, €."; 332-Hi..- IL,",'*.."|'.|Ä""1"'-l' --,'.'.-1 "ll. ' ';';—i , |1||,:|,|,, '_'b-' | . .,,

'å'? [Hum, 51»qu [lui lill

-- Militant] Mill ] il svällt).

ab,,ulillo'thl u' pm!

Wmatälåawhmlin 'ta—

, , , "' ". ' 11.1

., .,t".-.l J,|,,_ ..,-,", _ , -||ll,,”- -"|l". ':'-J.. ""'I'L'l 'l"" "'l'lf'f. -

I'll fi:?" " "'l" "l."-"" u.",,

,fr , . -, ,, ,,'-,,, - . rå,, ', i, __| , | , |,' n'l,.:,,.'.,||, . .,, "",-':," .,. ,'-., , , , ,— , . ,_,, ,,,,,,' , ,, _. ,_,-| ma

|." l""'1r-,l- _.."|F ”Jul- | . || .". $"" . '.'1'.',.""._'., ., ','.','l.,l _,f . , ' ',?- , . '- "' .'."".|' . . ?n'liå. ._'LE'.'.'.",1','.' ' ' .; ' " .. "' ' " "",.m'g'. :. " .. ' " . ' " .'r |- """ .'- *" '

..- ...-f..." 1.1.1" l'art—"€... 1. w -. (' , , ,'l... -.' .,-,',l,r—,;,e':., ;; .. .. =.'- ,=.l,1!._,-,-',_',', , r ., ,,..',,,, "',, . ,.- .z' :1' *. ..,,,,l,'_, ,,,,

"' '. 1|"|'"*."-

' ,,-.',.'....,.,.,,.,._-,_ l..- .

"-=."F|.'. .l".'., ' ,,_, ,. ...n- ». '|"|'_|H'-'l"'"!l" '.-',

., _,—,|| IF,", ,,--,,I,r., |,,,

. r

IH Avrapportering av de genomförda forskningsprojekten

8. Studier kring den arbetsförmedlande verksamheten1

Sammanfattning

I detta kapitel redovisas två inom EFA initierade studier kring den arbets- förmedlande verksamheten. Den första studien behandlar en försöksverk- samhet med intensifierade förmedlingsinsatser för långtidsarbetslösa i Es— kilstuna år 1975. I den andra studien diskuteras vissa effekter av införandet av allmän platsanmälan.

Utökad arbetsförmedling för långtidsarbetslösa

Vid arbetsförmedlingens distriktskontor i Eskilstuna bedrevs våren 1975 under tre månader en försöksverksamhet med intensifierade förmedlings- insatser för långtidsarbetslösa. Huvudsyftet var att mäta. i både kvantitati- va och kvalitativa termer. det bidrag en utökad förmedlingsservice kan ge när det gäller att lösa arbetsmarknadsproblem för sådana arbetssökande som upplevt en längre tids arbetslöshet. lnom studiens ram har också ge- nomförts en analys, av mera explorativ karaktär. av faktorer som är av be- tydelse för arbetslöshetstidemas längd.

Några nya arbetsmarknadspolitiska åtgärder prövades inte under försö- ket utan verksamheten var inriktad på att genom utökad information och rådgivning till arbetssökande och företag effektivisera sökprocesserna. Genom att distriktskontoret erhöll en personalförstärkning under försöks- perioden hade man helt andra möjligheter än under normala förhållanden att ge individuell service både åt företag, i form av intensifierad informa- tion om sökandetillgången och om enskilda sökandes kapacitet och förut- sättningar, och åt arbetssökande, i form av information om tillgången på platser och information om förhållandena inom olika yrken och på olika ar- betsplatser.

Undersökningspopulationen, som uppgick till ca 400 personer, utgjordes av de arbetslösa sökande som varit registrerade vid distriktskontoret tre månader eller längre. För att lösa problemet med att isolera effekterna av förändringen i den platsförmedlande verksamheten från inverkan av andra

' Detta kapitel har skri— vits av fll. lic. Lennart Delander.

faktorer delades undersökningspopulationen i en experimentgrupp (på 216 personer). som blev delaktig av de utökade förmedlingsinsatserna. och en kontrollgrupp (på 194 personer) som hade tillgång till sedvanlig förmed- lingsservice. Uppdelningen av de sökande skedde med hjälp av lottning. vilket resulterade i en ungefårjämn fördelning mellan grupperna vad avser sådana bakgrundsvariabler som kan vara av betydelse för utfallet av ar- betssökandet: kön. ålder, utbildning osv. Genom den slumpmässiga drag- ningen minimerades också risken för en ojämn fördelning mellan grupper- na av sådana svårkontrollerade men för sökresultatet ofta väsentliga fakto- rer som motivation, ambition och andra personlighetsdrag.

[ samband med att försöket avslutades insamlades uppgifter om arbets- marknads- och sysselsättningsstatus för personerna i de båda grupperna. l04 personer i experimentgruppen.jämfört med 63 personer i kontrollgrup- pen. var sysselsatta vid försöksverksamhetens slut. Det hade således gått snabbare att ordna anställningar i experimentgruppen. Samma typ av upp- gifter inhämtades även vid en uppföljning med hjälp av postenkät ca ett år efter försökets början. Vid uppföljningen erhölls svar från 196 personer i experimentgruppen och 173 i kontrollgruppen. det rör sig i båda fallen om ca 90 procent av antalet medlemmari respektive grupp. I experimentgrup- pen kvarstod 148 och i kontrollgruppen 142 personer i arbetskraften wid uppföljningstillfället. Av dessa var 107 personer i experimentgruppen och 73 personer i kontrollgruppen sysselsatta och resten arbetslösa. En stattis- tisk test visade att det förhållandet att en person tillhört experimentgriup- pen var av påvisbar betydelse för ett gynnsamt utfall vad gäller sysselsåätt- ningsstatus vid uppföljningen. Det kan alltså inte hävdas att det sannollikt är slumpen som lett till att en större andel var sysselsatta i experimemt- gruppen.

En jämförelse mellan grupperna vad gäller sysselsättningsvolymer råäk- nat från försökets start till uppföljningen (ca 1 1.5 månader) för de som *var sysselsatta vid uppföljningen gav till resultat att experimentgruppen haft i genomsnitt 9.0 sysselsättningsmånader och kontrollgruppen 7,6. Det lkan nämnas att sysselsättningsvolymen var högre i experimentgruppen än i kontrollgruppen även för den kategori som vid uppföljningen var arbetsslö- sa eller hade lämnat arbetskraften.

Att försöksverksamheten skulle resultera i en sysselsättningseffekt till experimentgruppens fördel var naturligtvis väntat. av intresse vid utvärrde- ringen var att mäta storleken på effekten. Det är däremot inte lika sjåälv- klart att en verksamhet som den i Eskilstuna skall åstadkomma en prodluk- tivitetseffekt, dvs resultera i anställningar med högre produktivitet än vid mera normala förmedlingsinsatser. För att ta reda på hur det förhöll sig; på den punkten jämfördes lönerna i experimentgruppen med dem i kontrroll- gruppen för de personer som var sysselsatta vid uppföljningen. Det harr då antagits att lönerna avspeglar marginalproduktiviteten. Den genomsnilittli- ga månadslönen i experimentgruppen visade sig därvid vara 3588 kronnor. jämfört med 3 386 kronor i kontrollgruppen. Även i detta fall visar en ssta- tistisk test att det sannolikt inte är slumpen som har åstadkommit skillllna- den.

Med utgångspunkt från individuella uppgifter om löner och sysselssätt- ningsvolymer har de genomsnittliga marknadsvärdena av produktionnen

under perioden från försökets början till uppföljningen skattats till ca 36 000 kronor i experimentgruppen och ca 25 500 kronor i kontrollgruppen. Detta betyder att grovt räknat uppgick den genomsnittliga disponibla in- komsten i grupperna till ca 16000 respektive ca 11 500 kronor. Mellanskill- naden mellan värdet av produktionen och den disponibla inkomst som till- faller de direkt berörda, kan sägas tillfalla samhället. Detta belopp uppgår således till 20000 respektive 14000 kronor, dvs. det finns en differens på 6000 kronor till experimentgruppens fördel.

Den tid som förmedlingspersonalen lade ner på att ge service åt de ar- betssökande uppgick i experimentgruppen till i genomsnitt 7.5 timmar un- der försöksperioden mot ca 1,5 timmar i kontrollgruppen. Det rör sig såle- des om en relativt sett kraftig ökning av resursinsatsen i experimentgrup- pen. Absolut sett är dock kostnaden låg. Om man till kostnaden för för- medlingspersonal lägger ytterligare några mindre kostnadsposter kommer man fram till en skillnad i reala kostnader mellan experiment- och kontroll- grupp på i genomsnitt ca 250 kronor per sökande. Även efter det att hän- syn tagits till kostnaderna för experimentgruppsverksamheten kvarstår så- ledes en högst påtaglig differens i genomsnittlig nettointäkt för samhället mellan experiment- och kontrollgruppen.

Till dem som var sysselsatta vid uppföljningen ställdes även en rad frå- gor av sådan natur att svaren kunde läggas till grund för en bedömning av anställningamas kvalitet i respektive grupp. Tryggheten i anställningen, mätt med andelen fast anställda av dem som var sysselsatta vid uppfölj- ningen eller med personernas egna bedömningar av om de räknade med att ha kvar anställningen ett år senare, visade sig vara påtagligt högre i experi- mentgruppen än i kontrollgruppen. Anställningarna i experimentgruppen uppvisade också en helt annan grad av dynamik än dem i kontrollgruppen, vilket bl. a. kom till uttryck i att en betydligt större andel personer i den förra gruppen hade genomgått någon företagsintern utbildning. Till detta kom att det också var en större andel i experimentgruppen som bytt ar- betsuppgifter i den aktuella anställningen. byten som i det alldeles övervä- gande antalet fall ansågs ha inneburit förbättringar i något avseende. Även möjligheterna att inom det närmaste året få byta till bättre arbetsuppgifter bedömdes vara betydligt större i experimentgruppen.

Sammanfattningsvis kan sägas att de utökade förmedlingsinsatserna inte endast har gett positiva sysselsättnings— och inkomsteffekter utan också positiva effekter på individernas välfärd i en vidare mening genom att må- let om en hög kvalitet på anställningama tydligen kunnat realiseras i större utsträckning än vad som är möjligt vid normal förmedlingsservice. Det är dock på sin plats att avsluta denna sammanfattning med en reservation. Även om man med tekniken att genom slumpmässig dragning dela en un- dersökningsgrupp i en experiment— och en kontrollgrupp undviker en del felkällor, så kvarstår ändå problemet att erfarenheterna i respektive grupp inte utan vidare kan förmodas vara oberoende av varandra. De ökade in- satserna för experimentgruppen kan ha lett till ökade svårigheter för perso- nerna i kontrollgruppen att få arbete. Även personer utanför kontrollgrup- pen kan naturligtvis ha drabbats av sådana negativa indirekta effekter eller trängseleffekter. I Eskilstunaundersökningen har vi sökt göra vissa kvali- tativa bedömningar rörande omfattningen av sådana trängseleffekter. En

faktor som spelar en roll i sammanhanget är situationen på arbetsmarma- den under försöksperioden. Det förhållandet att det då rådde högkonjink- tur på den lokala arbetsmarknaden innebär att risken att experimentxerk- samheten främst åstadkommit fördelningseffekter är mindre än om arvets- marknadsläget kännetecknats av överskottsutbud på arbetskraft. Yt:erli- gare en antydan om att trängseleffekten förmodligen inte varit alltför bety- dande är att antalet anställningsintervjuer var praktiskt taget detsamma i kontrollgruppen som i experimentgruppen. Detta kan sägas vara ett tecken på att den intensifierade förmedlingsverksamheten i varje fall inte på något påtagligt sätt försvårat för personerna i kontrollgruppen att komma i kon- takt med lediga platser. Det finns således en del tecken som tyder på att de negativa indirekta effekterna inte varit speciellt betydande. Att de varit av någon storleksordning kan man dock utgå från och detta innebär att de samhällsekonomiska intäkter av verksamheten som vi redogjort för ovan är något överskattade.

Trots den ovan gjorda reservationen rörande trängseleffekter kan för- söksverksamheten i Eskilstuna sägas ha visat att en ökad insats av airbets— förmedlingens personal som tar formen av en nära samverkan med företag och arbetssökande är en verksam åtgärd för att effektivisera sökprocessen och uppnå bättre sökresultat för personer som gått arbetslösa en längire tid. Utifrån erfarenheterna och resultaten från Eskilstunastudien ges i slunet av detta kapitel vissa synpunkter på den framtida politiken och forskmingen rörande den arbetsförmedlande verksamheten.

Allmän platsanmälan

Under senare år har arbetet med att effektivisera platsförmedlingen inten— sifierats. Bland de vidtagna åtgärderna, vilka går under den sammanlfattan- de benämningen individuell platsförmedling, ingår också en lag om zallmän platsanmälan.

Lagen om allmän platsanmälan trädde i kraft den 1 oktober 1976 i. Skåne och Blekinge (K, L, M län) och har under budgetåret l977/78 införts; även Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Jönköpings. Göteborgs och Bohus Älvsborgs och Värmlands län. Lagen innebär att enskilda och komnmunalz arbetsgivare skall anmäla de lediga platser som gäller nyanställningaar mec längre varaktighet än 10 dagar till arbetsförmedlingen. För statliga (tjänste eller statligt reglerade lärartjänster fanns redan tidigare bestämmelsser son föreskrev skyldighet att anmäla ledig plats till arbetsförmedlingen.

Syftet med allmän platsanmälan har varit att uppnå effektivare ssökpro cesser på arbetsmarknaden. dvs. dels minskade söktider (arbetslösshetsti der. vakanstider) och andra sökkostnader för arbetssökande och anrbetsgi vare, dels kvalitativt bättre sökresultat för arbetssökande och arbeetsgiva re. Ett system där information om samtliga lediga platser finns tillilgängli på ett ställe har bedömts vara en fördel för de arbetssökande. Gennom al alla vakanser finns anmälda hos arbetsförmedlingen kan emellertidd ocks nya kategorier av sökande, som tidigare förlitat sig till andra informnations kanaler. komma att söka genom förmedlingen och då bli registreraade däi varvid även företagen gynnas genom att information om en stor aandel a

dem som söker arbete (alternativt söker byta anställning) finns koncentre- rad till arbetsförmedlingen.

lnom EFA pågår en uppföljningsstudie av allmän platsanmälan. En full- ständig utvärdering skulle kräva en skattning av reformens effekter på de tidigare nämnda målen och på resursåtgången vid arbetsförmedlingama. Den inom EFA igångsatta uppföljningen kommer emellertid bara att kunna belysa vissa av effekterna av allmän platsanmälan. Uppföljningen baseras i huvudsak på en jämförelse mellan K. L och M län. där lagen varit i kraft sedan hösten 1976. och övriga riket. De resultat som hittills erhållits avser lagens konsekvenser för vakans- och sökandetillströmningen till arbetsför- medlingama. för utvecklingen av registreringstiderna vid förmedlingarna för arbetssökande och lediga platser samt dess effekter för företagens rek- ryteringskostnader och val av rekryteringskanaler.

Den omedelbara konsekvensen av lagen i Skåne och Blekinge är att ny- anmälningarna av lediga platser har ökat med ca 40 procent. Även anmäl- ningen av sådana korttidsplatser som inte omfattas av lagen har ökat.

Vidare har det inom samtliga yrkesområden skett en påtaglig ökning av antalet ombytessökande vid arbetsförmedlingama. Jämförs tillströmning- en av denna kategori under det första året lagen varit i kraft med det när- mast föregående året fmner man att sökande med tillfälligt arbete har ökat med 21 procent och sökande som har varaktigt arbete med 32 procent. Motsvarande siffror för landet i övrigt är 1 1 respektive 5 procent. När det gäller arbetslösa sökande kan det emellertid inte observeras någon skillnad mellan K. L och M län och övriga riket i benägenheten att utnyttja arbets— förmedlingarna.

Det har inte funnits någon möjlighet att mäta den egentliga söktiden för arbetslösa respektive för lediga platser. Studien har därför begränsats till att undersöka om det kan observeras några effekter på registreringstider vid arbetsförmedlingama. För en del yrkesområden visar bearbetningar av sökandestatistiken en viss minskning av genomsnittliga registreringstider i Skåne och Blekingejämfört med utvecklingen i övriga riket. När det gäller vissa administrativa och tekniska yrken uppvisar statistiken en svag ök- ning av registreringstiderna i Skåne och Blekinge jämfört med landet i öv- rigt. [ samtliga fall där skillnader kan observeras är dock differenserna så pass obetydliga att man inte bestämt kan hävda att lagen haft effekt i en be- stämd riktning. Vad beträffar registreringstider för lediga platser har utred- ningen på grund av brist på statistik endast gjort skattningar med utgångs- punkt från antalet kvarstående platser vid månadens slut och den månads- visa inströmningen av lediga platser. Enligt dessa beräkningar har registre- ringstidema i K, L och M län ökat i förhållande till registreringstidernas ut- veckling i riket i övrigt. Bortsett från att det använda dataunderlaget ger en osäkerhet i skattningarna kan registreringstidernai Skåne och Blekinge ha påverkats dels av att vakanserna anmälts snabbare än före lagens införan- de (registreringstiderna kommer därmed att öka bl. a. för de platser som ej tillsätts genom förmedlingarna), dels av att den ökade platstillströmningen. trots avanmälningsskyldigheten. ökat problemen att avaktualisera tillsatta platser. Eftersom osäkerheten är stor redan när det gäller att tolka den skattade förlängningen av registreringstiderna för vakanser är det inte möj- ligt att dra några slutsatser rörande lagens effekter på företagens egentliga söktider.

Utredningen har också sökt klarlägga reformens konsekvenser för "före- tagen (i andra avseenden än söktider) genom telefonintervjue; med 63 "före- tag i K, L och M län. Femton av dessa uppgav att de minskat annonsering- en vid nyrekrytering som en följd av lagens införande. Detta antyder ann för en del företag kan de kostnadsökningar som allmän platsanmälan i sig kan ge upphov till motverkas av besparingar genom ett minskat utnyttjande av annonsering som rekryteringskanal. Av de tillfrågade företagen var den en- dast fyra som ansåg att reformen inneburit en påtaglig ökning av rek:ryte- ringskostnaderna. Det rörde sig i dessa fall om ökningar i urvaISkostnzader- na. Samtliga företag ansåg att kostnaderna i samband med de ökade kon- takterna med arbetsförmedlingen var obetydliga. Tjugo av företagen amSåg att de på grund av det ökade antalet sökande, som reformen rcsulte:rat i, kunnat göra ett så mycket bättre urval att detta uppvägt de ökade urrvals- kostnaderna. Sammanfattningsvis kan sägas att en stor majoritet av (de in- tervjuade företagen anser' att allmän platsanmälan är positiv från företags- ekonomisk synpunkt.

8.l Utökad arbetsförmedling för långtidsarbetslösa

8.1.1 Studiens syfte

Huvudsyftet med det här redovisade projektet, den s. k. Eskilstuntastu- dien, var att mäta, i både kvantitativa och kvalitativa termer, det bidr:ag en utökad förmedlingsservice kan ge när det gäller att lösa arbetsmarkmads- problem för sådana arbetssökande som upplevt en längre tids arbetslöishet. Inom studiens ram har också genomförts en analys, av mera exploratiiv ka- raktär. av faktorer som är av betydelse för arbetslöshetstidemas låängd. Även om det uttalade syftet med studien var att klarlägga effekterna För de långtidsarbetslösa av utökad förmedlingsservice så har det även gjorts en ansats att bedöma konsekvenserna för företagen.

8.1.2 Föreställningsramen bakom studien

Det är inte endast de arbetssökande som har bristfälliga kunskaper om po- tentiella arbeten. Även arbetsgivarna har långtifrån perfekt information, i deras fall om dem som möjligen kunde anställas. Osäkerheten på företags- sidan skulle inte ha någon större ekonomisk betydelse om en nyanställds kapacitet kunde bedömas snabbt och till låg kostnad, om anställandet inte var förknippat med några direkta rekryteringskostnader och om det inte fanns några hinder (i form av lagstiftning och hänsyn till företagets good- will) att med omedelbar verkan avskeda en person som inte visat sig upp- fylla företagets krav och önskemål. Dessa villkor är emellertid inte uppfyll- da i verkligheten och detta innebär att osäkerheten kommer att påverka fö- retagens rekryteringsbeteende.

Ett företags kostnad för en arbetstagare är inte endast den för företaget relevanta lönen och de sociala avgifterna utan därtill kommer vissa fasta kostnadskomponenter vars storlek beror av flera faktorer. För det första måste företaget räkna med sökkostnader för att komma i kontakt med och välja bland aspiranter till en ledig plats (rekryterings- och urvalskostna-

der). För det andra tillkommer kostnader för den utbildning eller upplär- ning som sker inom företaget. Den totala kostnaden för att anställa en per- son är därför nuvärdet av framtida löneutbetalningar, rekryterings-. ur— vals- och utbildningskostnader. För att anställningen skall vara lönsam för företaget måste denna kostnad understiga nuvärdet av den anställdes pro- duktionstillskott (med hänsyn tagen till den produktivitetsökning som en eventuell företagsutbildning ger upphov till).

Anställningsbeslut kan alltså liknas vid beslut om investering i realkapi- tal med den skillnaden att beslut om investering i form av anställning i re- gel sker under ännu större osäkerhet. Eftersom det är förknippat med höga kostnader att i det individuella fallet skaffa så mycket information att man med stor sannolikhet kan förutsäga investeringens lönsamhet. kommer fö- retagens rekryteringsbeteende i hög grad att präglas av riskaversion och av förväntningar som gäller grupper av arbetstagare.

Den riskaversion som företagen uppvisar i sitt rekryteringsbeteende och som är en följd av beslutsfattande under osäkerhet kan väntas drabba grupper på arbetsmarknaden med speciella karaktäristika: låg ålder, hög ålder, handikapp m. m. När företag använder t. ex ålders- och könskriteri— er i personalrekryteringen behöver det inte vara i avsikt att diskriminera vissa grupper, utan dessa kriterier tjänar som substitut för andra faktorer av mera svårbedömd karaktär såsom produktivitet, frånvarofrekvens, benägenhet att stanna kvar i företaget osv. En arbetsförmedling som har resurser att noggrant kartlägga de arbetssökandes kvalifikationer och egenskaper kan ge företagen betydligt utförligare information om poten- tiell arbetskraft vilket kan leda till att sådana substitut spelar en mindre roll som rekryteringskriterier. Genom att informationen minskar osäkerheten om vad företagen kan förvänta sig av' en anställd som hämtas ur en sökan- dekategori från vilken de inte normalt skulle rekrytera (vid en given situa— tion på varu- och arbetsmarknaden), kan gruppen i fråga bli företagsekono— miskt intressant. Detta gäller i all synnerhet om företagen med hjälp av in- formation från förmedlingens sida om det faktiska utbudet av arbetskraft som uppfyller de krav och specifikationer de ursprungligen ställt upp får klart för sig att de kan ha att räkna med höga indirekta sökkostnader på grund av långa vakanstider om de inte vidgar sina rekryteringskriterier. Det är denna föreställningsram som legat bakom uppläggningen av försö- ken med intensifierad förmedling för långtidsarbetslösa i Eskilstuna.

8.1.3 Studiens uppläggning

Försöksverksamheten i Eskilstuna med intensifierad arbetsförmedling be- gränsades till sådana sökande som gått arbetslösa en längre tid. Undersök- ningspopulationen utgjordes av dem som varit registrerade vid distrikts- kontoret i Eskilstuna som arbetslösa arbetssökande i tre månader eller mer (när försöket genomfördes var den genomsnittliga registreringstiden vid kontoret ca sju veckor vilket ungefär motsvarade riksgenomsnittet).

En direkt test av vad en utökad förmedlingsservice betyder för personer som gått arbetslösa och sökt arbete en längre tid fordrar en experimentell uppläggning i vilken arbetssökande slumpmässigt fördelas på en experi- ment- och en kontrollgrupp.

Undersökningspopulationen delades därför med hjälp av lottning i en experimentgrupp som blev delaktig av de utökade förmedlingsinsatserna och en kontrollgrupp som endast fick sedvanlig förmedlingsservice. Lott- ningen utfördes separat i åldersklasser för kvinnor respektive män och dessutom i ytterligare två klasser som bestod av dem med registrerade fy- siska handikapp respektive psykiska och/eller sociala handikapp. Därige- nom erhölls en ungefårjämn fördelning mellan de båda grupperna vad gäl- ler centrala variabler som kön, ålder och arbetshinder. I tabell 8.1 visas hur personerna i experiment- respektive kontrollgruppen fördelade sig på en rad socio-ekonomiska karaktäristika. Det framgår av tabellen att lott- ningen resulterat i en tämligen jämn fördelning av olika egenskaper på de båda grupperna.

Tabell 8.1 Fördelning på bakgrundsvariabler i experiment- och kontrollgrupp (antal personer respektive procentandelar).

Ålder Experimentgrupp Kontrollgrupp 18—24 år 48( 22.2) 36( 18.6) 25—54 år 96( 44.4) 90( 46.4) 55—64 år 72( 33.3) 68( 35.1) 216(100,0) l94(100,0) Kön Män 57( 26.4) 50( 25.8) Kvinnor 159 ( 73.6) 144 ( 74,2) 216 (1000) 194 (100,0) Arbetshinder Fysiska handikapp 32( 14,8) 31( 16.0) Psykiska/sociala handikapp 13 ( 6.0) 13 ( 6.7) Ej handikapp 171 ( 79,2) 150( 77.3) 216 (100,0) 194 (100,0) Nationalitet Svensk 178( 82.4) 158( 81.4) Finsk 35( 16.2) 32( 16.5) er. Norden 0 l ( 0.5) Ovr. utlandet 3 ( 1.4) 3 ( 1.5) 216 (100,0) 194 (1000) Svensktalande Ja 204( 94.4) 182( 93.8) Nej 12( 5.6) 12( 6.2) 216 (100,0) 194 (100.0) Utbildning Enbart folkskola 155( 71,8) 136( 70.1) Enbart grundskola 39( 18.0) 44( 22.7) Längre utbildning 22( 10.2) 14( 7.2) 216 (100,0) 194 (100,0) Erfarenhet/utbildning isökt yrke Ingen vana/utb. 30( 13.9) 28( 14.4) Viss vana/utb. 67( 31.0) 57( 29.4) Full vana/utb. 119 ( 55,1) 109 ( 56.2) 216 (100,0) 194 (100.0) Önskad arbetstid Heltid 166( 76,9) 143( 73.7) Deltid 50( 23.1) 51( 26.3)

216 (100.0) 194 (100.0)

SOU 1978: 60 Ålder Experimentgrupp Kontrollgrupp Geografisk rörlighet Beredd flytta 33( 15,3) 37( 19,1) Ej beredd flytta 183 ( 84,7) 157 ( 80,9) 216(100,0) 194 (100,0) Yrkesmässig rörlighet Beredd byta yrke 137 ( 63,4) 110 ( 56,7) Ej beredd byta yrke 79 ( 36,6) 84 ( 43,4) 216 (100,0) 194(100,0) Inkomstförhållanden A Endast KAS (Kontant 23 ( 10.6) 25 ( 12,9) arbetsmarknadsstöd) B Endast EAK (Erkänd 117( 54,2) 94( 48,5) arbetslöshetskassa) C Varken A eller B men 22 ( 10,2) 31 ( 16,0) annan inkomstkälla för den sökande och/eller annan hushållsmedlem med inkomst D Kombination mellan C och 54( 25,0) 44( 22,6)

A eller B 216 (100,0) 194 (100,0) Antal tidigare anställningar

—2 87( 42,2) 95( 49,2) 3—5 78( 37.9) 71( 36,8) 5— 52( 19,9) 28( 14,0)

216 (100,0) 194 (100,0) Antal gånger arbetslös mer än 1 månad 0—1 149( 72,3) 140( 72,5) 2—4 33( 16.0) 34( 17,6) 5— 24( 11,7) 19 ( 9,9) 206 (100,0) 193 (100,0) Antal byten av bostadsort 0 94( 43,5) 95( 49.0) 1 62( 28,7) 48( 24,7) 2 36( 16,7) 25 ( 12,9) 3 11 ( 5,1) 12( 6,2) 4 5 ( 2,3) 4 ( 2,1) 5 eller fler 8( 3,7) 10( 5,2)

216 (100.0) 194 (100,0) Tid ifärvärvsarbete (år)

—-1 22( 10,2) 19( 9,8) ]..2 6( 2,8) 5 ( 2,6) 2—5 26( 12,0) 16( 8,2) 5—10 35( 16,2) 29( 14,9) 10—20 46( 21,3) 48( 24,7) 20—30 32( 14,8) 36( 18,6) 30— 49( 22,7) 41( 21.1)

216 (100,0) 194 (100,0)

Som riktlinjer för arbetet i experimentgruppen utarbetades ett hand- lingsprogram med stark tonvikt vid en utökad individuell information och rådgivning till arbetssökande och företag. I programmet, som återges ne- dan. ingår dels medel av efterfrågepåverkande typ. dels åtgärder som av- ser att anpassa arbetsutbudet till en rådande marknadsmässig efterfrågesi- tuation.

Handlingsprogram för försöksverksamheten

1. Företagen bearbetas för att ändra sina krav på arbetskraften genom in- tensifierad information om de arbetssökandes kapacitet och förutsätt- ningar.

a) Mottagning av personalrekryterare på arbetsförmedlingen (af) varvid presentation av arbetssökande sker med hjälp av arbetssö- kandeblankett och förmedlarens kunskaper.

b) Information om enskilda arbetssökande till afzs representanter i an- passningsgrupper på företag som söker personal.

2. Rörligt förmedlingsarbete i syfte att påverka de arbetssökandes och arbetsgivarnas preferenser, innebärande utökad information genom:

a) intensiv direktkontakt arbetssökande, arbetsförmedlare och företag. vilket bl. a. kan innebära att arbetsförmedlare introducerar arbets- sökande på företag.

b) gruppverksamhet för arbetslösa bl.a. i syfte att påverka sökandes yrkespreferenser. Studiebesök på arbetsplatser.

3. Efterfrågepåverkan med hjälp av lönekostnadsanknutna subventioner. a) Ackvisition av halvskyddade platser. bidrag till arbetsbiträde, ar- betstekniska hjälpmedel, särskilda anordningar på arbetsplatsen och motorfordon.

b) Provanställning, enskild utbildning i företag för äldre och handi- kappade, köp av ledig utbildningskapacitet.

c) Bidrag till arbetsgivare som anställer och utbildar män respektive kvinnor i yrken som domineras av arbetstagare av motsatt kön.

Vid starten av försöksverksamheten intervjuades de arbetssökande i syfte att klarlägga de socio-ekonomiska karaktäristika som visats i tabell 8.1. Efter tre månader avslutades försöksverksamheten. Uppgifter om ar- betsmarknads- och sysselsättningsstatus samt löneuppgifter insamlades då av arbetsförmedlarna. Ungefär nio månader senare inhämtades med post- enkät ytterligare uppgifter från individerna i experiment- och kontrollgrup- perna.

Kontoret i Eskilstuna erhöll personalförstärkning under den tid försöks- verksamheten pågick, 10 mars—6juni 1975, varför de ökade insatserna för sökande i experimentgruppen inte innebar att det stod mindre resurser än normalt till förfogande för andra arbetssökande. De sökande i experiment- gruppen utnyttjade i genomsnitt förmedlingens tjänster i 7,5 timmar under försöksperiodenjämfört med 1,5 timmar i genomsnitt för kontrollgruppen.

Förmedlarna var inte slaviskt bundna vid åtgärdsprogrammet. De kunde naturligtvis använda sig av endast anvisning till lämpligt arbete när denna åtgärd bedömdes tillfyllest. Om den sökandes problem inte kunde lösas med ovannämnda åtgärder kunde förmedlarna använda andra medel: re- mittering till arbetsvård, beredskapsarbete, arkivarbete. arbetsmarknads- utbildning osv. Den ingående kunskap om enskilda arbetssökande som för- medlarna erhöll och den längre tid som stod till deras förfogande för varje sökande kunde också utnyttjas till att avgöra huruvida i enskilda fall sjuk— bidrag eller förtidspension var den bästa lösningen.

Efterfrågan på arbetskraft i Eskilstuna var hög under försöksperioden. Flödet av lediga platser låg endast något under den rekordhöga siffran för

motsvarande period under högkonjunkturåret 1974. Liksom då fanns det ett efterfrågeöverskott på arbetskraft, ett förhållande som är av betydelse vid en bedömning av försöksverksamhetens samhällsekonomiska resultat. Om det i stället rått lågkonjunktur under den tid som försöket pågick hade sannolikheten varit större att resultatet i experimentgruppen främst varit ett uttryck för en fördelningseffekt. dvs. för att de sökande i experiment- gruppen gynnats i konkurrensen om de begränsade arbetstillfällena till nackdel för andra arbetssökande. däribland dem som ingick i kontrollgrup- pen.

8. 1.4 Resultat rörande faktorer av betydelseför arbetslöshetstidens längd

Försöksverksamheten i Eskilstuna ger möjligheter att analysera hur olika egenskaper hos arbetssökande respektive deras krav och önskemål på- verkar sannolikheten att få arbete i en given period. dvs. av vilka faktorer som är av betydelse för arbetslöshetstidens längd. Om man kan identifiera sådana faktorer bör det också vara möjligt att utveckla mer effektiva hand- lingsprogram för arbetsförmedlingama. Ökad kunskap om faktorer som är betydelsefulla för att förklara arbetslöshetstider bör nämligen ge bättre un- derlag för urvalskriterier när det gäller att erbjuda arbetssökande tillgång till olika arbetsmarknadspolitiska medel.l Kan man visa att vissa egenska- per är förknippade med långa arbetslöshetstider, kan dessa fungera som en signal åt arbetsförmedlingen att en extra insats kan behövas för att förkor— ta söktiden. I de fall det rör sig om påverkbara faktorer kan sökbeteendet kanske förändras i en för individen gynnsam riktning av en utförlig infor- mation om den sökandes marknadsmässiga möjligheter.

Eskilstunaundersökningen är en fallstudie varför vi inte har tillgång till jämförbara observationer av arbetslösa på andra lokala arbetsmarknader. Detta innebär att sådana för sökbeteendet viktiga faktorer som arbets- marknadsläget. näringsstrukturen och förväntningarna rörande den framti- da utvecklingen på arbetsmarknaden är konstanta. Eftersom det inte finns någon variabilitet i dessa faktorer kan vi inte analysera deras effekter på sökprocessen. utan får koncentrera oss på sådana variabler som uppvisar olikheter mellan individer. [ tabell 8.2 finns en sammanställning av under- sökningsgruppens sammansättning vad avser ett antal bakgrundsvariabler (socio-ekonomiska karaktäristika) som kan antas vara associerade med arbetslöshetstidens längd.

Tabell 8.2 Karaktäristika för undersökningspopulationen (410 individer) *ä— Variabel Genomsnittlig ålder 42.4 år Kön Procent män 26.1 Procent kvinnor 73.9

Nationalitet Procent svensk 82,0 ' Se också kapitel 12 Procent finsk 16.3 i detta betänkande.

Procent övr. Norden 0.2 Procent övr. utlandet 1,5 Procent ej svensktalande 5.9 Procent

ingen vana/utbildning i sökt yrke 13,7

viss vana/utbildning .

full vana/utbildning 56,1 Procent

beredd byta yrke 60,0 ej beredd byta yrke 40,0 Procent

beredd flytta 17,1 ej beredd flytta 82.9 Procent som önskade

heltid 75.4 deltid 24.6

Genomsnittligt antal: tidigare anställningar 3 år i föregående anställning 6 gånger arbetslös tidigare 0.9 år i förvärvsarbete 17.6

Genomsnittligt antal barn: 0—6 år . 7— 10 år 0. 4

11— 16 år 0

Procent enbart folkskola enbart grundskola längre utbildning

le ooo—- OONO

Procent kroppsliga arbetshinder ] . sociala/psykiska arbetshinder utan arbetshinder 7

x! OOOUI b.) wid-lå

Procent som deltagit i arbetsmarknadsutbildning

Procent som sökt arbete inom yrkesområde: NYK 0—2 (Tekniskt. naturvetenskapligt, 17,3 samhällsvetenskapligt. humanistiskt och konstnärligt arbete. Administrativt arbete. Kameralt och kontorstekniskt arbete) NYK 3 (Kommersiellt arbete) 10,2 NYK 4—6 (Lantbruks-. skogs- och fiskeriarbete. 6.3 Gruv- och stenbrytningsarbete. Transport- och kommunikationsarbete) NYK 7—8 (Tillverkningsarbete, maskinskötsel m. m.) 40.0 NYK 9 (Servicearbete) ] NYK X (Studerande, nyexaminerade)

Procent med inkomstkälla: A Endast kontant arbetsmarknadsstöd 11.7 B Endast erkänd arbetslöshetskassa . C Varken A eller B men annan 12.9 inkomstkälla för den sökande och/eller annan hushållsmedlem med inkomst D Kombination mellan C och A eller B 23.9 ___—__;—

Bakgrundsvariabler av betydelseför arbetslöshetstiden

Vi skall här inte föra någon utförlig teoretisk diskussion om hur olika bak— grundsvariabler kan tänkas påverka arbetslöshetstiden utan enbart presen— tera ett antal karaktäristika som kan antas vara betydelsefulla.l

En variabel som kan förväntas påverka motivationen i arbetssökandet är hushållets inkamstförhållanden. Ju större andel av ett hushålls inkomst som upprätthålls under arbetslösheten desto längre tid kan den arbetslöse väntas vara beredd att lägga ner på sökande. En annan faktor som kan tän- kas påverka incitamenten att snabbt ta en ny anställning är antalet barn för vilka den arbetssökande är försörjningsskyldig. Detta är den enda av de in- samlade bakgrundsvariablerna som kan sägas ge ett uttryck för de finansi- ella kraven på hushållet.

Geografisk och yrkesmässig rörlighet är andra faktorer som kan vara korrelerade med arbetslöshetstidens längd. Orsakssambandet kan här gå i båda riktningarna: bristande framgång i arbetssökandet kan resultera i rör- lighetsbeslut men det kan också vara så att hög rörlighetsbenägenhet ökar sannolikheten per period att få ny anställning.

Den arbetssökandes personliga karaktäristika har naturligtvis sin bety- delse för framgången i sökandet. Uppgifter om ålder. kön. nationalitet. svenskkunskaper och förekomst av arbetshinder (fysiska. psykiska eller sociala handikapp) inhämtades därför. De sökande fick dessutom lämna uppgift om vilken utbildning de genomgått och hur lång tid deras föregåen- de anställning varat. Arbetsförmedlarna gjorde vidare en bedömning av varje sökandes vana i. respektive utbildning för. det sökta yrket. Som ett mått på individernas stabilitet på arbetsmarknaden användes kvoten mel- lan antal anställningar och tid i arbetskraften.

Den sökandes löna/(rav uttryckt som förhållandet mellan den lägsta lön man är beredd att acceptera och lönen i närmast föregående anställning är också en variabel som kan vara värd att studera. Förmedlarna inhämtade därför uppgifter som kunde användas för att beräkna detta relativa löne- krav utom för dem som var nytillträdande och för personer vars tidigare anställning låg långt tillbaka i tiden.

Vi skall i nästa avsnitt undersöka i vilken utsträckning man kan förklara observerade variationer i arbetslöshetstid med hjälp av dessa bakgrunds- variabler. Längre fram kommer bakgrundsvariablerna att utnyttjas för att jämföra effekter av försöksverksamheten mellan grupper som är sinsemel- lan olika med avseende på sådana faktorer som variablerna mäter. På så sätt kommer förmedlingsverksamheten att betraktas som en faktor bland flera som är av betydelse för framgången i arbetssökandet.

Vid en undersökning av faktorer som är korrelerade med arbetslöshets- tiden är det arbetslöshetstidsbegrepp som anger tiden per avslutat arbets- löshetstillfälle (vistelsetiden i beståndet arbetslösa) av störst intresse. Här har vi emellertid måst knyta analysen till det begrepp som anger hur länge de studerade personerna har varit arbetslösa vid en viss tidpunkt (tvär- snittstiden). nämligen vid försökets början. I och för sig kunde man tänkt sig att basera undersökningen på uppgifter från dem i kontrollgruppen som var sysselsatta vid uppföljningen. varvid vistelsetiden kunnat bestämmas. Denna grupp är emellertid alltför liten för att en sådan analys skall vara meningsfull.

' För en mera uttömman- de analys hänvisas till Delander. L: Utökad ar- betsförmedling för lång- tidsarbetslösa. Rapport från en försöksverk- samhet. Ekonomi och ar- betsmarknad nr 3. Hög- skolani Växjö. 1978.

1 I åtskilliga andra undersökningar med lik- nande syfte som vår har det endast funnits till— gång till tvärsnittsti- der. Ett flertal sådana refereras i I-Iolt.

Charles C:]ob Search, Phillips Wage Relation. and Union Influence: Theory and Evidence som ingår i Phelps. Edmund S et al: Micro- economic Foundations of Employment and Inflation Theory. Lon- don 1971.

En uppenbar svaghet med tvärsnittsdata är att det kan ha inträffat att en stor grupp personer med vissa karaktäristika registrerat sig som sökande vid en viss tidpunkt. t.ex. personer med lång utbildning i samband med nedläggning av ett högteknologiföretag. Om detta skulle ha skett säg ca tre månader före försöksstarten (personer med kortare arbetslöshetstid ingår som nämnts ej i undersökningen) hade det kunnat resultera i att lång ut- bildning visade sig vara korrelerad med korta arbetslöshetstider medan det i realiteten mycket väl kan förhålla sig tvärtom. En granskning av sökan- destatistiken bakåt i tiden har gjorts. Den ger inte information om hur in- strömningen i arbetslöshet fördelar sig över tiden med avseende på alla de bakgrundsvariabler som använts i analysen. men vad gäller de karaktäristi- ka efter vilka sökandestatistiken var uppdelad under den aktuella tiden verkar det inte ha förekommit några påtagliga anhopningar av en bestämd sökandekategori vid en viss tidpunkt. Ett annat problem är att skillnaden mellan genomsnittlig tvärsnittstid och genomsnittlig vistelsetid beror av graden av heterogenitet (oenhetlighet) i den grupp som studeras. Säg att tvärsnittstiden för en grupp lågutbildade personer är kortare än den för en grupp med högre utbildning. Om de lågutbildade är en homogen grupp och de högutbildade en heterogen så kan den senare gruppen mycket väl vara den som har kortast genomsnittlig vistelsetid i beståndet arbetslösa.1

Resultat rörande olika bakgrundsvariablers betydelse

På grundval av de uppgifter som insamlades vid försökets start har vi för det första undersökt om bakgrundsvariablerna i enkäten överhuvudtaget förmår skilja ut olika arbetslöshetstidsgrupper, för det andra tagit reda på vilka variabler som är mest användbara i detta avseende samt för det tredje undersökt hur pass bra man med hjälp av variablerna kan separera grup- perna. En preliminär granskning av datamaterialet antydde att en relativt sett stor andel av spridningen i arbetslöshetstid förklarades av variabeln kön. Vidare fanns det för vissa bakgrundsvariabler ett starkare samband med arbetslöshetstiden i kvinnogruppen. än vad som gällde för männen. medan det förhöll sig tvärtom för andra variabler. Dessutom var vissa kor- relationskoefficienter mellan bakgrundsvariabler och arbetslöshetstid po- sitiva i den ena gruppen och negativa i den andra. Dessa förhållanden moti- verade att analyserna genomfördes separat för män respektive kvinnor.

Kan variablerna diskriminera ?

Först gjordes ett försök att bland bakgrundsvariablerna välja ut en uppsätt- ning diskriminerande variabler. dvs sådana variabler som varierar mellan grupper med olika långa arbetslöshetstider. De arbetslösa indelades i föl- jande grupper:

Arbetslöshetstid (dagar)

Grupp 1 90—120 Grupp 2 121—220 Grupp 3 221—

Vi började med att beräkna medelvärden för bakgrundsvariabler i de tre arbetslöshetstidsklasserna.1 Varken för män eller kvinnor kunde hypote- sen om att de tre grupperna uppvisade stora likheter vad gäller bakgrunds- variablerna anses bestyrkt. Det fanns i stället tecken på en rätt avsevärd diskriminerande förmåga i variabeluppsättningen. De variabler som. när de betraktades i kombinationer, var mest användbara när det gällde att sär- skilja arbetslöshetstidsgrupperna framgår av nedanstående uppställningar där variablerna ordnats efter sin diskriminerande förmåga (de betydelse- fullaste först).2

Särskiljande variabler Särskiljande variabeler för män för kvinnor 1 Utbildning ] Lönekrav 2 Ålder 2 Tid iföregående anställning

3 Nationalitet 4 Vana/utbildning 5 Ålder 6 Genomsnittstid per anställning

3 Yrkesmässig rörlighet 4 Geografisk rörlighet 5 Handikapp 6 Vana/Utbildning 7 Arbetsmarknadsutbildning 8 Svenskkunskaper

Kan variablerna separera ?

Därefter undersöktes hur väl de åtta variablerna i mansgruppen och de sex i kvinnogruppen förmådde särskilja mellan arbetslöshetstidsklasserna. Vi använde därvid en statistisk metod där varje individs "profil" vad gäller bakgrundsvariablerna jämförs med de tre klassernas profiler varefter indi- viden klassificeras som tillhörande den grupp han mest liknar. Resultaten av beräkningarna har sedan jämförts med den verkliga grupptillhörigheten. Utfallet av klassificeringen framgår av tabellerna 8.3 och 8.4. Som ett em- piriskt mått på variablernas separerande förmåga används en jämförelse mellan det verkliga antalet personeri respektive grupp och antalet i grup- pen vid den genomförda klassificeringen.

Tabell 8.3 Klassificering av män i arbetslöshetstidsgrupper

Verklig grupp- Antal Beräknad grupptillhörighet tillhörighet personer (antal respektive procent) Grupp 1 Grupp 2 Grupp 3 Grupp 1 14 12(85,7) [ ( 7,1) l ( 7.1) Grupp2 21 4(19,0) 13 (61.9) 4(l9,0) Grupp 3 34 2 ( 5.9) 7 (20,6) 25 (73.5) Summa 69

Det framgår att vid en klassificering uteslutande med hjälp av kunskap om värden på de åtta bakgrundsvariablerna placeras 50 män av 69. ca 73 procent. i rätt arbetslöshetstidsgrupp. Av de 189 kvinnorna i analysen har 117. ca 62 procent. klassificerats i rätt arbetslöshetstidsgrupp.

' Av skäl som framgår av ett senare avsnitt om lönekrav och arbets- löshetstidens längd medtogs det relativa lönekravet bland bak- grundsvariablerna för kvinnorna men ej för männen. Detta innebär att det är en under— grupp av kvinnor som ingår i analyserna ef- tersom det. som tidi- gare nämnts. inte finns något relativt lönekrav för nytillträdande och återinträdande efter en längre tids frånvaro.

* För en beskrivning av använda metoder och mått se Delander (1978),

' För en diskussion av Iönekravens bety- delse se nedan.

Tabell 8.4 Klassificering av kvinnor i arbetslöshetstidsgrupper

Verklig grupp— Antal Beräknad grupptillhörighet tillhörighet personer (antal respektive procent) Grupp 1 Grupp 2 Grupp 3 Grupp 1 23 ll (47.8) 8 (34.8) 4(17.4) Grupp 2 50 11 (22.0) 31 (62.0) 8(16.0) Grupp 3 116 21 (18.1) 20 ( 17.2) 75 (64.7) Summa 189

Beräkningarna visade att utbildningsnivån var genomsnittligt sett högre i den grupp av män som hade längst arbetslöshetstid. En tänkbar förklaring är att många högutbildade söker specialiserade arbeten vilket betyder att det finns ett färre antal vakanser per tidsperiod att välja bland. Den längre söktiden för dem med högre utbildning kan också hänga samman med skill- nader i informationskostnader mellan olika grupper av arbetssökande. De arbeten som personer med högre utbildning söker kan tänkas vara mer he- terogena (oenhetliga) än dem som söks av andra grupper och heterogenitet är en egenskap som bidrar till att öka informationskostnaderna. Att finna ett acceptabelt arbetserbjudande är då svårare i den meningen att den av- kastning av en anställning (monetär och annan) som kan observeras för en given sökkostnad ligger. jämfört med mer homogena arbeten. längre från den bästa avkastning som kan erhållas. Av motsvarande skäl kan en längre söktid löna sig för arbetsgivare som söker högutbildad arbetskraft.

Förändras bakgrundsvariablerna över tiden?

Eftersom uppgifter om variablerna inhämtades när individerna redan gått arbetslösa en längre tid. kan man hävda att i den utsträckning klassifice- ringen grundas på variabler som ändras under arbetslöshetstiden. har dessa föga värde som diagnostiskt instrument vid den tidpunkt då en sö- kande registrerar sig vid förmedlingen. Det är närmast variablerna Yrkes- mässig rörlighet och Geografisk rörlighet som kan ifrågasättas från denna synpunkt.'

En metod att söka förkorta sin arbetslöshetstid är att vara villig att byta yrke eller bostadsort. Undersökningsmaterialet antyder att denna metod har använts av männen och att det har givit resultat i form av genomsnitt- ligt sett kortare arbetslöshetstider bland dem som varit beredda att byta yr- ke och/eller bosättningsort. Eftersom det i den studerade gruppen finns ett negativt samband mellan arbetslöshetstidens längd och yrkesmässig och geografisk rörlighet (långa arbetslöshetstider är kopplade till låg rörlighet). när man korrigerar för inflytandet från andra variabler. har vi inget stöd för hypotesen att en förlängning av arbetslöshetstiden ökar benägenheten att byta yrke och/eller flytta. Om orsakssambandet skulle gå från arbetslös— hetstid till rörlighetsbeslut kan det inte gärna vara negativt eftersom detta skulle innebära att längre arbetslöshetstid resulterade i att rörlighetsbenä-

genheten minskade. Det förhåller sig därför tydligen så att för flertalet per- soner i gruppen har attityden till yrkesmässig och geografisk rörlighet varit oförändrad under arbetslöshetstiden.

Lönekrav och arbetslöshetstidens längd

Ett ofta behandlat proolem i den ekonomiska teorin rör vilka anpassningar de arbetslösa är beredda att göra för att få ny anställning. På grund av bris- ten på empiriskt material finns det emellertid inte många undersökningar gjorda på området. Eskilstunamaterialet ger emellertid underlag dels för vissa skattningar rörande sambandet mellan arbetslöshetstid och lönekrav. dels för att söka besvara frågan om det i realiteten är möjligt för arbetslösa att öka sannolikheten för anställning genom att sänka lönekravet.

Vid försöksverksamhetens start inhämtades som tidigare nämnts uppgif— ter dels om den lägsta lön som den sökande kunde tänka sig att acceptera dels om lönen i föregående anställning. Kvoten mellan dessa båda tal kal- lar vi i fortsättningen det relativa lönekravet. Observationer av detta relati- va lönekrav har naturligtvis endast kunnat göras för dem som haft en an- ställning tidigare varför sådana arbetslösa som var nytillträdande på ar- betsmarknaden ej ingåri beräkningarna. Vidare uteslöts de som var återin- trädande efter en mycket lång tid utanför arbetskraften och likaså personer som haft vissa praktikliknande anställningar med mycket låga uppgivna timersättningar (främst f. d. barnflickor). Med nämnda grupper undantag- na återstod observationer för 254 individer av totalt 410.

Analysresultatet pekar på att för männens del är det relativa lönekraveti nominella termer (dvs. utanjustering av den tidigare lönen med hänsyn till under arbetslösheten inträffad lönestegring) sjunkande över arbetslöshets- tiden. Enligt beräkningarna kan sänkningen skattas till i genomsnitt ca 1.3 procent per månad. Resultatet av analysen antyder också att det dröjer ca 36 veckor innan det skattade nominella lönekravet i absolutbelopp under- stiger lönen i det tidigare arbetet.'

Det förhållandet att lönekravet successivt trappas ner kan vara av bety— delse för effekten av en utdragen arbetslöshetstid på chansen att finna ett nytt acceptabelt arbete. Ett sjunkande lönekrav ökar sannolikheten att i en given period finna ett anställningserbjudande som accepteras. men det kan finnas en motverkande effekt som hänger samman med att kunskaper och färdigheter sjunker över arbetslöshetstiden. Den härmed förknippade lägre produktiviteten och nödvändigheten av upplärning kan leda till att efterfrå- gan på en persons tjänster minskar när arbetslöshetstiden ökar. Detta be- tyder att ett mindre antal vakanser står till förfogande. varför sannolikhe- ten att få anställning faller. Om nettoresultatet av de bägge effekterna blir högre eller lägre sannolikhet per period att erhålla arbete beror på vilken av de båda som är starkast.

För att söka svar på frågan om en minskning av lönekravet över tiden är ett verkningsfullt sätt att öka sannolikheten att erhålla en ny anställning delades männen in i två grupper efter deras sysselsättningsstatus vid den uppföljning som skedde ca 12 månader efter försöksverksamhetens start. Syftet var att söka få klarhet iom de personer som då hade anställning ha- de varit mer benägna att trappa ner lönekravet. enligt vid försöksstarten

' Det förhåller sig rimligtvis så att när arbetslöshetstiden ut— sträcks över en viss gräns blir en arbetslös person alltmer obenägen att fortsätta sänka lönekravet. För att det skulle varit möjligt att belägga ett sådant icke-linjärt samband hade det emellertid fordrats fler observa— tioner med långa arbets- löshetstider än vad som faktiskt fanns i under- sökningsmaterialet.

' Skillnaden är statis- tiskt påvisbar.

lämnade uppgifter, än de som vid uppföljningen fortfarande var arbetslösa. Genom att göra separata beräkningar för de båda grupperna sysselsatta respektive arbetslösa vid uppföljningen kan vi se om det finns någon skill- nad mellan dem vad gäller skattad sänkning av det relativa lönekravet. Om lönekravet är en effektiv handlingsparameter bör detta visa sig i en högre sänkningstakt för dem som vid uppföljningen hade anställning. Enligt be- räkningarna kan lönekravssänkningen för den kategori som var arbetslösa vid uppföljningen skattas till ca 1,3 procent per månad (ungefär densamma som för samtliga män) medan motsvarande tal för de sysselsatta är ca 3,3 procent.'

Det för en person optimala lönekravet beror bl a av de kostnader som är förknippade med arbetssökande och av det värde som tillmäts icke—mark- nadsaktiviteter eller fritidsaktiviteter. Sökkostnadema består inte endast av direkta utgifter i samband med sökandet utan också av icke-monetära kostnader i form av psykisk press på den arbetslöse. Speciellt när det gäl- ler personer som är ansvariga för ett hushålls försörjning kan man räkna med att kostnader av det senare slaget stiger när arbetslöshetstiden för- längs.

Skälet till att kvinnornas sökbeteende vad gäller anpassningen av löne- kravet analyserades separat är att man kan ha hypotesen att sökkostnader- na (i ovan beskrivna termer) för många kvinnor skiljer sig från vad som gäl- ler för en stor del av männen. Med de attityder som råder i samhället be- träffande vem i ett hushåll som har det primära ansvaret för dess försörj- ning kan det finansiella kravet upplevas som mindre starkt av en arbetslös kvinna i ett hushåll där mannen har anställning än av en arbetslös man. Vidare är det troligt att många kvinnor kan fylla en del av arbetslöshetsti- den med vad de själva och andra uppfattar som socialt meningsfulla aktivi- teter genom att arbeta med uppgifter i det egna hemmet. En könsrollsbun- den inställning till sådan sysselsättning medför däremot att många män värderar detta slag av icke-marknadsaktiviteter lågt.

Om man för kvinnorna i undersökningspopulationen gör motsvarande skattningar som för männen av sambandet mellan relativt lönekrav och ar- betslöshetstidens längd finner man att höga lönekrav är kopplade till långa arbetslöshetstider. Då är emellertid det relativa lönekravet uttryckt i nomi— nella termer. varför man inte kan utesluta möjligheten av ett negativt sam- band mellan lönekrav och arbetslöshetstid när hänsyn tas till förändringen i den allmänna lönenivån under arbetslöshetstiden. Därför uppjusterades. med hjälp av statistiken över genomsnittlig timförtjänst för kvinnor. lönen i den anställning som föregick arbetslösheten med hänsyn till vid vilken tidpunkt arbetslösheten inträffade. Även efter denna justering erhölls emellertid ett positivt samband mellan lönekrav och arbetslöshet. Det lig- ger därför nära till hands att anta att man inom kvinnogruppen i stor ut- sträckning har hållit fast vid det ursprungliga relativa lönekravet. Resulta— tet av analysen låter antyda att den längre genomsnittliga arbetslöshetsti- den bland kvinnorna i viss utsträckning kan förklaras av att de (när grup- pen betraktas som en helhet) är mindre benägna än männen att anpassa lö- nekravet. I den utsträckning detta beror på bristande information snarare än ett medvetet val att hålla ut i sökandet kan en ökad upplysning från ar- betsförmedlingens sida förkorta arbetslöshetstiden med vinster för både

den enskilde individen och samhället.

Det kan nämnas att bland kvinnorna var medelåldern högst i gruppen med höga relativa lönekrav. i vilken också det genomsnittliga barnantalet var lägst. Denna grupp var den med störst andel personer som uppgivit att det fanns annan hushållsmedlem med inkomst. Detta kan innebära att sök— kostnaderna varit lägre för personerna i denna grupp jämfört med dem i gr'upperna med lägre relativa lönekrav. Vidare var högre lönekrav koppla- de till låg rörlighetsbenägenhet både vad gäller yrke och bostadsort.

En snabb minskning av Iönekraven skulle vara fördelaktigt ur stabilise- ringspolitisk synvinkel. men hos den enskilde individen kan det finnas ett motstånd mot att acceptera en sänkning av vad som uppfattas som ett mått på socialt värde. Det är därför förståeligt om anpassningsprocessen tar tid. En utförlig information från arbetsförmedlingen kan betyda mycket för den sökande när det gäller att minska osäkerheten rörande de faktiska marknadsförhållandena. Ett ineffektivt sökande kan bli följden av bristan- de information om alternativen på marknaden: genom att ställa kraven på det sökta arbetet alltför högt kan den sökande försätta sig och hushållet i en onödigt besvärlig situation.

Olika variablers kvantitativa betydelse

Analysen hittills har tjänat till att undersöka vilka faktorer som dominerar när det gäller effekt på uppmätt arbetslöshetstid i undersökningsgruppen. De använda metoderna har emellertid inte medgett någon kvantifiering av olika faktorers betydelse för variationen i arbetslöshetstid. Detta är den fråga vi nu skall försöka belysa. Efter en mera ingående granskning av variablerna beslöt vi att använda oss av s.k. multipel klassificeringsanalys i försöket att kvantitativt bestämma olika bakgrundsvariablers effekter på arbetslöshetstiden. '

Vad som undersökts med denna analysmetod är: I. skillnader i genomsnittlig arbetslöshetstid mellan grupper med olika värden på kvalitativa variabler

2. skillnader i arbetslöshetstid mellan sådana grupper när inflytandet från andra variabler (kvalitativa och kvantitativa) beaktas

3. hur mycket av den totala variationen i arbetslöshetstid som förklaras av modellen i dess helhet. 1 analysen har medtagits fem kvalitativa faktorer: handikapp. vana/ut- bildning i sökt yrke. geografisk rörlighet. yrkesmässig rörlighet och ar-bets— marknadsutbildning samt fem kvantitativa variabler: ålder. utbildning. tid i föregående anställning. antal tidigare arbetslöshetstillfällen samt kvoten mellan tid i arbetskraften och antalet anställningar.2 Resultatet av beräk- ningarna vad avser männen visas i tabell 8.5. Talen i kolumnerna är medel- värden för arbetslöshetstiden inom respektive kategori uttryckta som avvi- kelser från medelvärdet för arbetslöshetstiden för hela gruppen av män. Således är t.ex. skillnaden i genomsnittlig arbetslöshetstid mellan handi- kappade och ej handikappade lika med 66 dagar så länge effekten av infly— tande från de nio övriga variablerna inte beaktas. Resultatet av motsvaran- de analys för kvinnorna framgår av tabell 8.6. Än en gång bör framhållas att de angivna genomsnittstiderna inte är baserade på tider per avslutat ar-

' Granskningen gick bl. a. ut på att under- söka om det fanns s.k. interaktion mellan bak- grundsvariabler. Detta föreföll inte vara fal- let i någon större ut- sträckning. För en när— mare beskrivning se Delander (1978).

2 Analysen har begrän- sats av att det använda programmet för databe- handling av materialet endast medgav tio obe- roende variabler varav maximalt fem kvalita- tiva och fem kvantita- tiva.

betslöshetstillfälle utan på arbetslöshetstiden fram till observationstillfäl- let. Det kan nämnas att analysen visade att 37 procent av den totala varia- tionen i männens arbetslöshetstid förklarades av de använda bakgrundsva- riablerna. Det totala förklaringsvärdet i modellen är något lägre för kvin- norna. endast 21 procent av arbetslöshetstidsvariationen förklarades av de medtagna variablerna.

Tabell 8.5 Bakgrundsvariablers effekt på arbetslöshetstider för män

Variabler Medelarbetslöshetstid för mån: 212 dagar Avvikelse från medelvärdet

Ejjusterad för Justerad för Justerad för effekter av andra effekter av övriga effekter av variabler fyra kvalitativa övriga kvalita- variabler tiva variabler

och av kvantita- tiva variabler

Kvalitativa I . Arbetshinder

]) Handikapp 44 45 32 2) Ej handikapp —22 —22 — 16 2. Vana/utbildningi sökt yrke ]) Ingen vana/utbildn 36 35 43 2) Viss vana/utbildn — 8 — 11 —20 3) Full vana/utbildn — 1 0 2 3. Geografisk rörlighet l) Beredd flytta —24 — 18 —34 2) Ej beredd flytta 9 6 12 4. Yrkesmässig rörlighet l) Beredd byta yrke - 13 — 14 — 8 2) Ej beredd byta yrke 16 18 10 5. Arbetsmarknadsutbildn 1) Har ej deltagit 4 2 2 2) Har deltagit —44 —24 —22 Kvantitativa — Ålder — Utbildning — Tid i föregående anställning

— Antal ggr arbetslös — Tid i arbetskraften/ Antal anställningar

Ett tal i den högra kolumnen visar effekten på arbetslöshetstiden av motsvarande kvalitativa variabel när man rensat bort inflytandet från kvantitativa variabler och från de andra kvalitativa variablerna. Som vän- tat visar sig enligt tabellerna förekomst av arbetshinder vara en betydelse— full faktor: skillnaden i genomsnittlig arbetslöshetstid mellan grupperna handikappade och ej handikappade är 48 dagar för männen och 55 för kvin- norna. Vi ser också att de som inte är beredda att flytta eller byta yrke har längre arbetslöshetstid genomsnittligt sett än vad som gäller för dem med högre rörlighetsbenägenhet. Som framgått av det föregående var tidigare

Tabell 8.6 Fakgrundsvariablers effekt på arbetslöshetstider för kvinnor

V ariabler Medelarbetslöshetstid för kvinnor: 332 dagar Avvikelse från medelvärdet Ejjusterad för Justerad för Justerad för effekter av andra effekter av övriga effekter av variabler fyra kvalitativa övriga kvalita— variabler tiva variabler

och av kvantita- tiva variabler

Kvalitativa ]. Arbetshinder

l) Handikapp 50 69 43

2) Ej handikapp — 14 — 19 — 12 2. Vana/utbildningi

sökt yrke ]) lngen vana/utbildn. —21 -— 1 29 2) Viss vana/utbildn. —92 —75 5

3) Full vana/utbildn. 33 18 — 17 3. Geografisk rörlighet

1) Beredd flytta —37 — 14 — 4

2) Ej beredd flytta 7 3 20 4. Yrkesmässig rörlighet

l) Beredd byta yrke —38 —30 — 15 2) Ej beredd byta yrke 56 44 22 5. Nationalitet

1) SVensk 12 10 — 2 2) Utländsk —56 —47 10 Kvantitalil'a — Ålder — Tid i föregående anställning _ Tid i arbetskraften/ antal anställningar —- Utbildning — Relativt lönekrav

genomgången arbetsmarknadsutbildning en av de variabler som var vä- sentlig när det gällde att särskilja arbetslöshetstidsgrupperna bland män— nen. Den har därför medtagits i den analys som avser män och det framgår att den kategori som före arbetslösheten har deltagit i någon form av ar— betsmarknadsutbildning har betydligt kortare genomsnittlig arbetslöshets- tid än övriga. Utfallet på variabeln vana/utbildning i sökt yrke är för kvin- norna vad man a priori skulle vänta sig. medan det är överraskande att ar- betslöshetstiden för män med full vana/utbildning överstiger den för kate- gorin med viss vana/utbildning. Detta kan inte förklaras av att den förra gruppen innehåller många med lång skolutbildning. vilkaju enligt vad som tidigare sagts har lång genomsnittlig arbetslöshetstid. eftersom det i den tredje kolumnen harjusterats för inflytande från bl a den variabeln. Natio- naliteten var enligt tidigare genomförd analys en variabel som diskrimine- rade mellan arbetslöshetstidsgrupper bland kvinnorna och vi ser också av tabell 8.6 att det finns en viss skillnad i genomsnittlig arbetslöshetstid mel- lan svenska kvinnor och kvinnor av utländsk härkomst.

Sammanfattning av faktorer av betydelse för urbetsh'ishetstidens längd

Några av de variabler som har effekter på arbetslöshetstiden är av den ka- raktären att de åtminstone för en del arbetssökande kan förmodas vara på- verkbara genom information från arbetsförmedlingens sida. Dit hör löne- kravet och yrkesmässig och geografisk rörlighet. Bristande anpassning från en arbetssökandes sida vad gäller en eller flera av dessa variabler kan bero på en felbedömning av den egna marknadsmässiga statusen. Kan det göras klart att valet står mellan å ena sidan att hålla fast vid ursprungliga krav. och att detta med stor sannolikhet innebär lång söktid. och å andra sidan att ändra kraven och därmed öka sannolikheten att snabbare få anställning kan det framstå som bättre för den arbetssökande att välja det senare alter- nativet.

Vad kvinnorna beträffar tyder insamlade uppgifter på att många håller fast vid sina ursprungliga lönekrav. Detta behöver naturligtvis inte alltid bero på bristande information. utan kan i många fall tänkas vara ett utslag av att de upplever relativt låga sökkostnader. Man kan då hävda att den sö- kande har gjort ett från hennes egen synpunkt optimalt val. dvs funnit att hon föredrar (anser sig kunna kosta på sig) att hålla ut i sökandet. Därmed inte sagt att man skall ta lätt på de långa arbetslöshetstider som kan förkla— ras på detta sätt. åberopande att det rör sig om ”frivillig arbetslöshet”. Det kan finnas anledning att förändra eller vidga de alternativ som påverkar de arbetssökandes beteende och som bestäms av arbetsmarknadspolitik och annan politik.

Bland övriga variabler skall vi här endast än en gång peka på att svensk- kunskaper tydligen är betydelsefulla. Visserligen var det endast bland männen som denna faktor ingick bland de variabler som diskriminerade mellan olika arbetslöshetstidsgrupper. medan vi i kvinnogruppen i stället fick med variabeln nationalitet. Detta innebär inte att svenskkunskaper är utan betydelse för arbetslöshetstiden bland kvinnorna utan beror på att en så pass stor andel av invandrarkvinnorna hade dåliga kunskaper i svenska att variabeln svenskkunskaper ger ett alltför obetydligt bidrag till att öka den särskiljande förmågan när nationalitet redan finns medtagen i analy- sen.

8.1.5 Resultat avförsöksverksamheten

Syftet med försöksverksamheten i Eskilstuna var att mäta. både i kvantita- tiva och i kvalitativa termer. det bidrag en utökad förmedlingsservice kan ge när det gäller att lösa arbetsmarknadsproblem för personer med långa arbetslöshetstider. Utfallet av försöksverksamheten för de direkt berörda har mätts genom en jämförelse av resultaten av sökprocesserna i experi- mentgruppen med resultaten i kontrollgruppen.

Avkastningen av utökade förmedlingsinsatser har. vad gäller kvantifie- rade effekter. två dimensioner. För det första kan en högre grad av selekti- vitet i förmedlingsarbetet tänkas resultera i höjd produktivitet genom att arbetssökande som blir delaktiga av en större resursinsats från förmedling- en får arbeten på högre skicklighetsnivåer än vad de skulle ha fått vid mera

normala förmedlingsinsatser. För det andra kan sysselsättningsvolymen över en given tidrymd bli större (om personerna erhåller arbete tidigare och/eller i mindre utsträckning drabbas av ny arbetslöshet). Vi har alltså att beakta en produktivitetseffekt och en sysselsättningseffekt. Produktivi- tetseffekten kan bedömas med hjälp av uppgifter om timlöner för dem som fått anställning. Det bör dock framhållas att skicklighetsnivåer inte avspeg- lar sig endast i lönesatser. Det kan t. ex. vara så att arbetslöshetsriskerna är mindre i arbeten på högre skicklighetsnivå.

För att kunna mäta sysselsättningseffekten fordras en uppföljningspe- riod under vilken arbetsmarknads- och sysselsättningsstatus observeras för dem som omfattas av försöksverksamheten. En sådan uppföljning är nödvändig eftersom det är fullt tänkbart att en försöksverksamhet vid för— medlingen innebär en sådan press på både förmedlare och arbetssökande att snabbt finna anställningar att följden blir en ökad arbetslöshet sett i ett längre tidsperspektiv. En överdriven strävan att förkorta söktiden kan helt enkelt resultera i en omfördelning av arbetslösheten från nuet till framti- den.

Reducerade arbetslöshetstider eller ökade inkomster för sökande som ett resultat av intensifierade arbetsförmedlingsinsatser är emellertid ofull- ständiga mått på intäkterna av en sådan informationsändring. Någon form av uppgifter som kan läggas till grund för en bedömning av de sökandes tillfredsställelse med de anställningar som kommer till stånd hör också till bilden. En längre tids uppföljning ger en möjlighet att bedöma kvaliteten i anställningama genom att vi kan observera anställningamas varaktighet. Anställningstidens längd kan betraktas som ett mått. låt vara indirekt. på tillfredsställelsen med arbetet. Vi skall emellertid också på ett mera direkt sätt söka bedöma kvaliteten i de placeringar som kommer till stånd. Detta är ytterligare ett skäl till att ha en relativt lång uppföljningsperiod. En viss ansats kommer således att göras att bedöma vissa effekter på individernas välfärd. även om vi inte skall göra något försök att värdera dessa effekter.

E_ffekterför de direkt berörda

Ökad selektivitet i informationen

En av arbetsförmedlingens viktigaste uppgifter är att rekommendera såda- na intervjuer mellan arbetssökande och företag som har hög sannolikhet att resultera i ett för båda parter tillfredsställande beslut att acceptera plat- sen respektive personen.

Selektiviteten från förmedlingens sida vad gäller information och inter- vjurekommendationer är av central betydelse för effektiviteten. En hög grad av selektivitet ökar sannolikheten för att en intervju skall resultera i anställning. Att man i detta avseende lyckats betydligt bättre i experiment- än i kontrollgruppen framgår av att det i den förra gruppen förekom 152 an- ställningsintervjuer under försöksperioden, vilka resulterade i 106 anställ- ningar. medan motsvarande siffror för kontrollgruppen var 151 intervjuer och 69 anställningar.

Det genomsnittliga antalet intervjuer per placering var därför 152/106 = 1.4 i experimentgruppen och 151/69 = 2.2 i kontrollgruppen. Det förhållan-

det att man hade större resurser till förfogande för förmedlingsarbetet i ex- perimentgruppen har alltså bland annat gett den avkastningen att man haft större möjligheter att identifiera för vilka sökande och vakanser sannolik- heterna att en intervju skall resultera i en anställning är relativt höga.

Arbetsmarknads- och sysselsättningsstatus vid uppföljningen

Av de 410 personer som omfattades av försöksverksamheten erhölls vid uppföljningen. som hade formen av postenkät. ca nio månader efter försö- kets slut svar från 360. Bortfallet uppgick i experimentgruppen till 9.3 pro- cent (20 personer) och i kontrollgruppen till 10.8 procent (21 personer). Man erhöll således svar från 196 personer i experimentgruppen och 173 i kontrollgruppen. Av tabellerna 8.7 och 8.8 framgår dessas fördelning på arbetsmarknadsstatus, dels vid den tidpunkt då försöket avbröts (kolum- ner i tabellerna). dels vid enkättillfället (rader i tabellerna). Hur tabellerna läses framgår av t. ex. följande: I experimentgruppen hade 95 personer ar- bete på öppna marknaden vid försökets slut. Vid uppföljningen hade 70 av dessa fortfarande sådant arbete. därtill hade kommit ytterligare 32 perso- ner. så att 102 individer då hade arbete på öppna marknaden. Av de nytill- komna hade en person haft arkivarbete vid försökets slut. tre varit placera- de i beredskapsarbeten och fyra i arbetsmarknadsutbildning. medan 24 personer tillhört kategorin arbetslösa.

Tabell 8.7 Experimentgruppen. Personernas fördelning på arbetsmarknadsstatus vid försöksverksamhetens slut respektive vid uppföljningstillfället

1 2 3 4 5 6 7 8 Summa Då Arbete Arkiv- Skyddat Bered- Arbetslös Arb. Förtids— Sjuk- på öppna arbete arbete skaps- arbets- markn pension" bidrag" Nu markn arbete sökande" utbildning prövn/trän

1 Arbete på öppna mark 70 3 24 4 102 2 Arkivarbete ! 3 Skyddat arbete 2 1 3 4 Beredskaps- arbete I 1 5 Arbetslös arb.sö— kande" 13 2 21 1 37 6 Arb.markn-

utbildning

prövn/trän 3 1 4 7 Förtids—

pension 1 23 24 8 Sjukbidrag 1 1 2 4 9 Ej i AK av

annan orsak 7 1 12 20

Summa 95 4 1 4 60 7 23 2 196 Då = Försöksverksamhetens slut 1975-06-06 I—6 = I arbetskraften därav: Nu = Uppföljningen 1976-03-01 1—4 = sysselsatta " Som ej omfattas av annan arbetsmarknadspolitisk åtgärd. 5—6 = arbetslösa " Sökt eller erhållit. 7—9 = Ej i arbetskraften

Tabell 8.8 Kontrollgruppen. Personernas fördelning på arbetsmarknadsstatus vid försöksverksamhetens slut respektive vid uppföljningstillfället

l 2 3 4 5 6 7 8 Summa Då Arbete Arkiv- Skyddat Bered- Arbetslös Arb. Förtids— Sjuk- på öppna arbete arbete skaps- arbets- markn pension” bidrag" Nu markn arbete sökande" utbildning prövn/trän

1 Arbete på öppna mark 34 29 2 65 2 Arkivarbete l 1 2 3 Skyddat arbete 1 1 2 4 Beredskaps- arbete 3 1 4 5 Arbetslös arb.sö- kande" 14 1 44 59 6 Arb.markn- utbildning prövn/trän 2 l 7 10 7 Förtids- pension 6 3 9 8 Sjukbidrag 1 I 1 3 9 Ej i AK av annan orsak 5 1 12 1 19

Summa 59 3 1 102 4 3 1 173 Då = Försöksverksamhetens slut 1975-06-06 1—6 = 1 arbetskraften därav: Nu = Uppföljningen 1976-03-01 1—4 = sysselsatta " Som ej omfattas av annan arbetsmarknadspolitisk åtgärd. 5—6 = arbetslösa " Sökt eller erhållit. 7—9 = Ej i arbetskraften

Vid de jämförelser mellan de båda grupperna som kommer att göras i det följande beaktas endast de som tillhörde arbetskraften vid uppföljningen. 148 personer i experimentgruppen och 142 i kontrollgruppen. Det bortses således tills vidare från talen i raderna 7—9 i tabellerna 8.7 och 8.8. Tabell 8.9 ger en översikt över fördelningen inom respektive grupp på sysselsatta och arbetslösa vid försöksperiodens slut och vid uppföljningen. Siffrorna tyder på en betydligt högre grad av stabilitet i sysselsättningen i experi- mentgruppen än i kontrollgruppen. Den större snabbheten att skaffa an- ställningar i experimentgruppen förefaller således inte ha varit förknippad med någon större risk för snabb återgång till arbetslöshet.

Med hjälp av uppgifterna i tabell 8.9 kan de andelar. som visas i tabell 8.10, beräknas.

För att närmare undersöka grupptillhörighetens betydelse för sysselsätt- ' Regressionsberäkning- ningsstatus vid uppföljningen genomfördes en regressionsanalys med so— cio—ekonomiska karaktäristika och grupptillhörighet som oberoende vari- abler. Resultatvariabel var sysselsättningsstatus, arbetslös eller sysselsatt, för en person som tillhör arbetskraften.1

Beräkningarna visar att följande variabler förklarar en stor del av resulta- tet (variablerna är angivna i rangordning med den betydelsefullaste först):2 Ålder. geografisk rörlighet. grupptillhörighet. handikapp. år i utbildning utöver folkskola. Detta betyder att grupptillhörigheten är av statistiskt på-

ama utfördes av

pol. mag. Karin Dahm- ström. Statistiska institu- tionen. Stockholms uni- versitet.

? Andra variabler än de uppräknade hade ingen statistiskt påvisbar be- tydelse för utfallet ar—

betslös eller sysselsatt.

Tabell 8.9 Fördelningen på olika bestånd av dem som besvarat uppföljningsenkäten och som vid uppföljningen kvarstod i arbetskraften. (Antal personer respektive pro- centandelar)

Sysselsatta vid Arbetslösa vid Summa försökets slut försökets slut Experimentgruppen Sysselsatta vid 791 84.0) 28( 51.9) 107( 71,8) uppföljningen Arbetslösa vid 15( 16.0) 26( 48.1) 41( 28.2) uppföljningen Summa 94 ( 100,0) 54 ( 1000) 148 ( 100,0) Kon/rollgruppen Sysselsatta vid 38( 67,9) 35( 40.7) 73( 5 ,4) uppföljningen Arbetslösa vid 18( 32.1) 51( 59.3) 69( 42.6) uppföljningen Summa 56 ( 100,0) 86 ( 1000) 142 ( 10(1.0)

Tabell 8.10 Andelen vid uppföljningen sysselsatta respektive arbetslösa av dem som hade sysselsättning vid försökets slut

Experimentgruppen Kontrollgruppen

Andel av dem i arbetskraften 79/148 = 0.53 38/142 = 0.27 1976-03-01" som var

sysselsatta vid båda tidpunktema

Andel av de sysselsatta 15/94 = 0.16 18/56 = 0.32 1975-06—06'” som var

arbetslösa vid

uppföljningen

" Uppföljningstidpunkten. " Försökets slut.

visbar betydelse för utfallet av sökprocessen. Det framgår emellertid ock- så att variablerna ålder och geografisk rörlighet bidrar mera till förklarings- värdet än grupptillhörigheten.

För att undersöka om sambandet mellan bakgrundsfaktorer och resultat- variabeln är olika i experiment— och kontrollgrupp har separata beräkning- ar utförts för respektive grupp. Av dessa framgick att följande karakäristi- ka var betydelsefulla för att förklara utfallet på resultatvariabeln:

Variabel Variabeln är betydelsefull i: 1) Geografisk rörlighet Båda grupperna 2) Antal utbildningsår utöver Båda grupperna folkskola 3) Handikapp Kontrollgruppen 4) Vana/utbildning i sökt Kontrollgruppen yrke

Det framgår av beräkningarna att medan geografisk rörlighet är er bety- delsefull faktor för sysselsättningsstatus oavsett grupptillhörighet. så är

handikapp och vana/utbildning i sökt yrke variabler därjust grupptillhörig- heten har en avgörande betydelse. Att vara handikappad eller att ha bris- tande vana/utbildning i det sökta yrket bidrar i kontrollgruppen. men ej i experimentgruppen. på ett statistiskt påvisbart sätt till att förklara ett då- ligt utfall av sökprocessen. De utökade förmedlingsinsatserna i experi- mentgruppen har alltså haft gynnsamma effekter även för den kategori som hade någon form av arbetshinder. Variabeln antal utbildningsår utöver folkskola ingår i båda grupperna. men med olika tecken. Längre utbildning är för utfallet på sysselsättningsstatus till nackdel i kontrollgruppen och till fördel i experimentgruppen. Av analysen i avsnitt 8.1.4 framgick att bland männen gällde att gruppen med de längsta arbetslöshetstiderna också hade längst medelutbildningstid. Resultatet tyder därför på att utökad informa- tion om arbetsmarknadsläget i kombination med större resurser att söka adekvata jobb kan ge kortare söktider för dem med längre utbildning jäm- fört med vad som är fallet vid mer normala förmedlingsinsatser.

Kvaliteten i anställningama

Bättre information om lediga platser och en högre grad av selektivitet i för- medlingens platsrekommendationer kan ge kortare arbetslöshetstider mel- lan anställningar och vid inträdet på arbetsmarknaden. Man får dock inte överbetona snabbheten i anskaffandet av anställning. eftersom detta kan leda till icke önskvärda sidoeffekter. Om förkortade söktider fungerar som incitament att sluta anställningar för att söka bättre kommer antalet arbets- byten. och därmed upplärnings- och inskolningskostnader. att stiga. Skulle genom denna effekt inflödena av arbetssökande och vakanser öka propor- tionellt sett mera än den genomsnittliga arbetslöshets- och vakanstiden minskar. kommer antalet arbetslösa och vakanser att stiga. Även om be- stånden inte ökar motverkas i varje fall i viss utsträckning den genom in- formationsändringen eftersträvade minskningen i arbetslösheten. Mera vanligt än att lämna en anställning för att söka en ny är att uppträ— da som ombytessökande. En informationsändring som leder till snabbare positiva utfall av sökprocesserna kan. genom att arbetssökande därmed blir mera attraktivt. medföra att antalet personer som blir ombytessökande och som byter anställning ökar. ' Charles C Holt hari en analys påvisat be- tydelsen av frivilliga uppsägningar och anställningsbyten utan mellankom- mande arbetslöshet för inflationsprocessen. ? Detta flöde på arbetsmarkna- den medverkar dels direkt till inflationen genom sitt bidrag till löneökning- ar. dels indirekt. genom att tjäna som ett incitament för företagen att höja alla anställdas löner i syfte att minska personalomsättningen. Sammanfatt- ningsvis kan en informationsändring som alltför starkt baseras på en strä- ' SOU 1974: 29. s. 140. van att förkorta söktiderna öka arbetskraftsomsättningen och bidra till 2 _ .. . . . . .. . . .. .. Se Holt. Charles C.. okad inflationstakt. Kvaliteten i anstallntngarna blir darfor av central bety- Job Search. phillips

delse. » Wage Relation. and

I syfte att kartlägga sådana dimensioner i anställningama som har att gö- ågoåviågåååiiåhgiåfw ra med deras kvalitet inhämtades vid postenkäten. förutom löneuppgifter. Edmund S. et al: Micrb— upplysningar om bl.a. anställningsform och om förhållanden som kan läg- economic FOUndationS Of . .. .. .. . .. . . . .. Employment and Infla— gas till grund for ett forsok till bedomning av inplaceringar på den foretags-

. . _ __ tion Theory. London interna arbetsmarknaden. Dessutom ställdes några rena attitydfrågor ro- 1971.

' Svarsfördelningen på dessa frågor för experi- ment- respektive kon- trollgrupp redovisas ut- förligt i Delander (1978).

2 För en utförlig analys av interna arbetsmark— nader se: Doeringer. Peter B. och Piore. Michael J.: lntemal Labor Markets and Man- power Analysis. Lexing- ton, Mass 1971. Framväx- ten av interna arbets- marknader diskuteras också i kapitel 4 av detta betänkande.

rande personernas uppfattning om den aktuella anställningen i sådana av- seenden som exempelvis graden av omväxling i arbetet och möjligheterna att bestämma över arbetstakten samt att påverka arbetets uppläggning.l

Vad gäller anställningsform visade det sig att av dem som var sysselsatta vid uppföljningstillfället var det ca 32 procent i kontrollgruppen som hade tidsbegränsad anställning. Motsvarande siffra i experimentgruppen var en- dast 8 procent. Ca 92 procent av de sysselsatta i experimentgruppen. jäm- fört med enbart ca 70 procent i kontrollgruppen. räknade med att ha kvar samma anställning om ett år. Siffrorna tyder på att grupptillhörigheten haft en betydelse för tryggheten i anställningen utöver vad som kan förväntas av slumpen. Vi har då använt anställningsform och personernas egna be- dömningar av framtidsutsikterna i den anställning som de innehade vid uppföljningen som en indikator på tryggheten eller anställningens varaktig- het.

Vid en jämförelse mellan anställningama i experiment- och kontroll- grupp är det också värdefullt om man kan bilda sig en uppfattning om huru- vida det finns några påtagliga skillnader vad gäller anställningamas plats på interna arbetsmarknader.2 Placeringar direkt inom avdelningar med en utvecklad intern arbetsmarknad eller som efter en tid leder till att perso- nerna inlemmas i en sådan kan antas innebära en högre grad av anställ- ningstrygghet. ökade möjligheter att avancera i en hierarki av arbetsupp- gifter och förmodligen ofta intressantare arbeten. Dessutom är det i regel så att personer som arbetar inom en sådan avdelning har större möjligheter att från tid till annan växla mellan olika arbetsuppgifter. Vid utformningen av enkäten bedömdes möjligheterna som små att med direkta frågor (som dessutom måste vara lätta att besvara) få en så entydig bild av anställning- arnas plats på interna arbetsmarknader att svaren kunde ligga till grund för en jämförelse mellan de båda grupperna. I stället har använts en uppsätt- ning frågor som avser att avspegla dynamiken i placeringarna. Sådana an- ställningar som efter en tid har inneburit utbildning inom företaget och/el- ler övergång till nya arbetsuppgifter vilka upplevts som bättre än de tidiga- re. har säkert en fastare anknytning till interna arbetsmarknader än place- ringar som har en mera statisk karaktär. Svaren på frågor om förhållanden av denna typ kan därför sägas på ett indirekt sätt antyda placeringarnas plats på interna arbetsmarknader.

De erhållna enkätsvaren tyder på större dynamik i anställningama inom experimentgruppen än inom kontrollgruppen. Av de sysselsatta i den förra gruppen hade 30 personer bytt arbetsuppgifter under anställningen och dessa byten hade i det alldeles övervägande antalet fall upplevts som posi— tiva. l kontrollgruppen var det däremot endast sju personer som fått nya arbetsuppgifter och det var bara tre av dessa som ansåg att bytet hade in- neburit en förbättring i något avseende. Vad gäller utsikterna att framöver få andra och i någon mening bättre arbeten ansåg 14 personer i experiment- gruppen.jämfört med en i kontrollgruppen. att de hade goda utsikter till ett sådant byte. Även svaren på frågor gällande internutbildning ger en positiv bild av de anställningar man erhållit i experimentgruppen. Något mer än 25 procent (28 personer) hade genomgått någon form av utbildning på företa- get. l kontrollgruppen gällde detta endast sju personer. Fördelningen av svaren på dessa frågor tyder på att anställningama i experimentgruppen i

större utsträckning har haft eller lett fram till en fast anknytning till interna arbetsmarknader med de fördelar detta innebär i form av ökad anställ- ningstrygghet och större avancemangsmöjligheter.

Utöver de frågor som avsåg att kartlägga de utvecklingsmöjligheter som varit förenade med anställningama och de fr'amtidsförhoppningar som var knutna till dem inhämtades några uppgifter rörande sådana kvalitetsaspek— ter som har att göra med huruvida individerna upplevde sina arbeten som i sig meningsfulla och stimulerande. Två av frågorna handlade om utrym- met för självbestämmande över den egna arbetssituationen. Vad gäller i vilken grad individen kan bestämma över sin egen arbetstakt verkade det inte finnas någon klar skillnad mellan experiment- och kontrollgrupp. Vidare var det ungefär lika stor andel i respektive grupp som uppgav att de i hög grad eller i viss utsträckning kände sig bundna och styrda av den tek- niska utrustningen eller av arbetsinstruktioner. I fråga om möjligheterna att påverka arbetsförhållanden och arbetets uppläggning angav ca l0 pro— cent ( lI personer) i experimentgruppen att de knappast alls hade några så— dana möjligheter. vilket skall jämföras med ca 27 procent (20 personer) i kontrollgruppen. Andelen individer som avgav positiva omdömen om ar— betet i samtliga de avseenden frågorna gällde var nästan exakt lika stor i båda grupperna (se tabell 8. l I). Det var emellertid en betydligt större andel i kontrollgruppen som lämnade negativa omdömen om samtliga efterfråga- de aspekter på arbetet: ca 27 procent mot ca 12 procent i experimentgrup- pen.

Tabell 8.11 Personer som avgett enbart positiva respektive enban negativa omdömen om arbetet med avseende på: ( 1) Möjligheten att påverka det egna arbetet (2) Eget inflytande på arbetstakt (3) Graden av omväxling i arbetet (4) Graden av frihet från styrning av den tekniska utrustningen

& Antal personer (procentandelar av totala

antalet personeri respektive grupp inom parentes) som vad gäller samtliga fyra aspekter angett: De mest positiva De mest negativa svarsalternativen svarsalternativen ax— Experimentgruppen 35 (32.7) 13 (12. l) Kontrollgruppen 24 (32,8) 20 (27,4)

&

De utfall av förmedlingsverksamheten i experiment- och kontrollgrup- perna som vi hittills studerat visar att de intensifierade arbetsförmedlings- insatserna inte endast resulterat i flera placeringar per tidsenhet. De har också haft till effekt att många av dem som fått anställning har erhållit kva— litativt sett bra arbeten. Tryggheten i anställningen. mätt med andelen fast anställda eller med de svarandes egna bedömningar av om de räknar med att ha kvar anställningen om ett år, är påtagligt större i experimentgrup- pen. Lägger man mera dynamiska aspekter på anställningama är det en på— fallande skillnad till experimentgruppens fördel i andelen personer som ge— nomgått en företagsintern utbildning. Många av dessa har uppgett att'ut- bildningen syftar till att ge kompetens för nya arbetsuppgifter inom företa-

' Testvärden återfinns i Delander (1978).

get. Bilden av en mera statisk karaktär hos anställningama i kontrollgrup- pen förstärks om man betraktar de lämnade uppgifterna rörande byten av arbetsuppgifter. Sådana byten har skett i betydligt större utsträckning i ex- perimentgruppen och anses där i flertalet fall ha inneburit en förbättring i något avseende. Även möjligheterna att inom det närmaste året få byta till bättre arbetsuppgifter bedöms vara betydligt större i experimentgruppen. Sammanfattningsvis vågar man hävda att de utökade förmedlingsinsatser- na har haft positiva effekter för individernas välfärd. Uppgifterna om ge— nomgångna utbildningar och byten till bättre arbetsuppgifter (redan reali- serade eller förväntade) tyder på att anställningama inom experimentgrup- pen också har gett gott resultat från företagens synpunkt.

Antal arbetslöshetsveckor

En utökad arbetsmarknadsinformation kan mycket väl vara effektiv i den meningen att den resulterar i fler och snabbare placeringar. men om detta sker på bekostnad av produktiviteten i och tillfredsställelsen med de arbe- ten som erhålls (enligt föregående avsnitt finns det inget som talar för att detta varit fallet i experimentgruppen) kan genomsnittstiden i anställning- ama bli kort. Längden på ett arbetslöshetstillfälle kan således vara ett olämpligt mått på effekten av en informationsändring. eftersom många personer kan uppleva mer än en arbetslöshetsperiod. Ett större antal per- soner i experimentgruppen erhöll anställning under försöksperioden jäm- fört med vad som var fallet i kontrollgruppen (104 personerjämfört med 63 om vi ser till dem som besvarat uppföljningsenkäten) vilket betyder att den intensifierade förmedlingsinsatsen var effektiv när det gällde att snabbare ordna arbeten. De tidigare jämförelsema mellan antalet som vid uppfölj- ningen var sysselsatta i experiment- respektive kontrollgrupp tyder inte på att den större snabbheten i arbetsanskaffningen endast inneburit en omför- delning av arbetslösheten över tiden. men det har ändå gjorts en direkt jämförelse mellan arbetslöshetstiderna i respektive grupp.

Det visade sig då att det genomsnittliga antalet arbetslöshetsveckor för dem som var sysselsatta vid uppföljningstillfället var 11 veckor i experi- mentgruppen mot 18 i kontrollgruppen. Dessa siffror avser perioden från försökets start till uppföljningstillfället. Skillnaden mellan grupperna är statistiskt påvisbar.l För dem som var arbetslösa vid tidpunkten för upp- följningen var motsvarande siffror 31 respektive 37 veckor.

I tabell 8.12 visas den genomsnittliga arbetslöshetstiden mellan försö- kets start och tidpunkten för uppföljningen för experiment- och kontroll- grupp med individerna uppdelade i olika klasser. Tabellen upptar samtliga personer som besvarat uppföljningsenkäten. alltså även dem som lämnat arbetskraften. Detta innebär att det som mätts är tiden fram till någon form av lösning på individernas arbetsmarknadsproblem (sysselsättning. folk- pension, förtidspension. sjukbidrag).

Sysselsättningsvolymer

I tabellerna 8.13 och 8.14 visas medelvärden för sysselsättningsvolymer i experiment- och kontrollgruppen. Som framgår av tabell 8.14 är skillnaden

Tabell 8.12 Genomsnittlig arbetslöshetstid i veckor från försöksverksamhetens start till uppföljningen. Perioden omfattar 51 veckor"

Undergrupp Antal Genomsnittlig individer arbetslöshetstid i veckor Experimentgrupp (E) 196 20 Kontrollgrupp (K) 173 32 Handikappade E 40 27 K 39 37 Ej handikappade E 156 19 K 134 30 Mån E 52 18 K 41 29 Kvinnor E 144 22 K 132 33 Under 25 år E 46 17 K 33 24 25—49 år E 76 19 K 71 29 50— 64 år E 74 26 K 69 38 Folkskola/grundskola E 163 22 K 152 33 Mer än grundskola E 33 17 K 21 23 Ingen vana/utbildning i sökt yrke E 28 20 K 23 28 Viss vana/utbildning E 59 23 K 49 28 Full vana/utbildning E 109 20 K 101 34 Beredd byta yrke E 126 21 K 95 30 Ej beredd byta yrke E 70 21 K 78 34 Beredd flytta E 28 16 K 31 32 Ej beredd flytta E 168 22 K 142 32

" Spridningsmått. tester av skillnader i spridning och t-värden återfinns i Delander (1978).

obetydlig vad gäller de personer som vid uppföljningstillfället var arbetslö- sa eller hade lämnat arbetskraften. Däremot var skillnaden i sysselsätt- ningsvolym markant för de som var sysselsatta vid uppföljningen. Enligt tabell 8.13 var det genomsnittliga antalet sysselsättningsmånader nästan 1 1/2 månad högre för experiment- än för kontrollgruppen.

Tabell 8.13 Genomsnittlig sysselsättningsvolym för dem i experiment- respektive kon- trollgrupp som var sysselsatta vid uppföljningen

Antal Genomsnittligt antal Spridning syssel- sysselsättnings— (standard— satta månader avvikelse) 5l-vet'kursperioden" Experimentgrupp 107 9.0 2.0 Kontrollgrupp 73 7.6 2.6 Differens 34 1.4 38-vet'knrsperiuderr” Experimentgrupp 107 8.1 1.7 Kontrollgrupp 73 6.8 2.2 Differens 34 1 3

" Från försökets start till uppföljningen. ” Från försökets slut till uppföljningen.

Tabell 8.14 Genomsnittlig sysselsättningsvolym för dem i experiment- och kontroll- grupp som ej var sysselsatta vid uppföljningen (inkluderar dem som lämnat arbets—

kraften) Antal ej Genomsnittligt antal sysselsatta sysselsättningsmånader

5 I—vet'k0rsp('ri0delr Experimentgrupp 89 3.1 Kontrollgrupp 100 2.9 Differens 0.2

Löneef 'ekter

Som vi tidigare har nämnt finns det anledning att skilja på produktivitetsef- fekten och sysselsättningseffekten av experimentverksamheten. Skälet härtill är att man rimligtvis bör ha rätt att vänta sig en sysselsättningseffekt av någon storleksordning när förmedlingen ges större resurser. Däremot är det inte lika självklart att den ökade insatsen av arbetsförmedlingsresurser ger en högre produktivitet. För att undersöka hur det faktiskt förhöll sig på den punkten inhämtades löneuppgifter från undersökningspopulationen (detta betyder att vi utgår från att lönerna avspeglar marginalproduktivite— ten). Det fanns visserligen några personer i grupperna för vilka förutsätt- ningen om lönens. eller rättare sagt lön plus lönebikostnader. överens- stämmelse med produktivitet måste vara mycket dåligt uppfylld (detta gäl- ler dem i arkivarbete och skyddat arbete) men det rör sig blott om få perso- ner och dessutom lika många i kontroll- som i experimentgruppen. nämli- gen fyra personer i vardera.

I tabellerna 8.15 och 8.16 görs en jämförelse mellan grupperna. för dem som var sysselsatta vid uppföljningen. med avseende på dels genomsnittlig

månadslön (alla löner har omräknats till månadslöner). dels genomsnittlig relativlön beräknad som förhållandet mellan aktuell lön och lönen i den an- ställning som föregick arbetslösheten. Relativlön har naturligtvis endast kunnat beräknas för dem med relevanta uppgifter om tidigare lön. För grupperna som helhet finns ingen påvisbar skillnad vad gäller relativlön. medan differensen i absolutlön är tillräckligt stor för att skillnaden skall va- ra statistiskt signifikant. Att differensen i det senare fallet är påvisbar sta- tistiskt sett kan emellertid inte utan vidare tas till intäkt för att den också är betydelsefull. Det kan nämligen finnas extremvärden i grupperna som på- verkar medelvärdena i riktning mot en ökad skillnad. Nu är det emellertid framför allt i kontrollgruppen som det förekommer ett par. i förhållande till de övriga. extremt höga löner (se spridningsmåtten i tabellen). varför avvi- kelsen från en normalfördelning snarast gynnar kontrollgruppen vidjämfö- relsen mellan grupperna. Det kan därför hävdas att anställningama i expe- rimentgruppen har en genomsnittligt sett något högre produktivitet än dem i kontrollgruppen.

Tabell 8.15 Förhållandet mellan lön vid uppföljningstilllället (W.) och lön i den an- ställning som föregick arbetslöshetemwo). Genomsnitt för experiment- respektive

kontrollgrupp" Grupp Antal Genomsnitt Spridning individer för W,]W0 (standard- avvikelse) Experimentgrupp 97 1.50 0.44 Kontrollgrupp 69 1.42 0.63 " Spridningsmått. tester av skillnader i spridning och t-värden återfinns i Delander ( 1978). Tabell 8.16 Genomsnittlig månadslön i experiment- respektive kontrollgrupp vid upp- följningstillfället' Grupp Antal Genomsnittlig Spridning individer månadslön(kr) (standard- avvikelse) Experimentgrupp 107 3 588 565 Kontrollgrupp 73 3 386 731

" Spridningsmått. tester av skillnader i spridning och t-värden återfinns i Delander (1978).

' I Delander (1978) re- dovisas uppgifter om ge- nomsnittslön i under-

. . . .. .. . .. .. . grupper: handikappade. Eftersom både genomsnittlig lon och sysselsattningsvolym ar storre i ex- män, kvinnor. ålders-

perimentgruppen än i kontrollgruppen kommer också medelvärdet för lö- klasser.För samtliga neinkemster att vara högre. I tabellerna 8.17 och 8.18 redovisas värden kategorier gäller att

.. . _, . . _, den genomsnittliga ar- dels for dem som var sysselsatta Vid uppfoljningen. dels for de personer

. betsinkomsten är högst som då antingen var arbetslösa eller hade lämnat arbetskraften.l i experimentgruppen-

Löneinkomst och disponibel inkomst

Tabell 8.17 Genomsnittlig löneinkomst för dem iexperiment- respektive kontrollgrupp som var sysselsatta vid uppföljningen

Medelvärde(kr) Spridning 5 I -ve('k0rsperioden Experimentgruppen 32 497 9 444 Kontrollgruppen 25 276 9 559 Differens 7 221 38-i'ec'knrsperioden Experimentgruppen 28 968 7 895 Kontrollgruppen 22 931 8 527 Differens 6 037 I3-vez'korsperioden" Experimentgruppen 3 528 3 349 Kontrollgruppen 2 345 3 212 Differens 1 183

" Försöksperioden.

Tabell 8.18 Genomsnittlig löneinkomst för dem iexperiment- respektive kontrollgrupp som ej var sysselsatta vid uppföljningen

Medelvärde (kr.) 5 I - i'eekm'sperioden Experimentgruppen 10797 Kontrollgruppen 9 293 Differens ] 504 38-i'eckursperiaden Experimentgruppen 9 652 Kontrollgruppen 8 532 Differens 1 120 I 3—vet'kursperioclen Experimentgruppen 1 143 Kontrollgruppen 761 Differens 384

En grov uppskattning av arbetsinkomsterna efter skatt under 51—vec- korsperioden för samtliga individer i experiment- respektive kontrollgrupp ger genomsnittsvärdena i tabell 8.19 (det har antagits att allmänna avdrag uppgår till i genomsnitt 500 kronor).

Tabell 8.19 Genomsnittlig inkomst i experiment- respektive kontrollgrupp

Medelvärde

(kr.) Experimentgruppen 15900 Kontrollgruppen 11600 Differens 4300

De vinster av den utökade förmedlingsinsatsen som tillfallit de direkt be- rörda individerna och som det här har gjorts ansatser att bedöma är dels ef- fekter på disponibla arbetsinkomster under uppföljningsperioden dels vis-

sa kvalitativa aspekter på anställningama. Det finns säkerligen ytterligare en del vinster" som vi dock inte försökt identifiera. Hit hör [. ex. värdet för individen av att ha utökade framtida valmöjligheter på arbetsmarknaden på grund av genomgången utbildning i anställningen. personlig tillfredsstäl- lelse med att ha fått arbete som överensstämmer med önskemål och kvali- fikationer och dessutom kanske vissa förmåner vid sidan av lönen.

Vad som hittills har behandlats är konsekvenser för de direkt berörda. När man skall bedöma det samhällsekonomiska utfallet måste det ske en korrigering av poster som avser individernas vinster. Därtill kommer att man måste skatta de reala kostnader som är förknippade med det utökade förmedlingsarbetet och som (i huvudsak) bärs av andra individer än dem som blivit delaktiga av det speciella åtgärdsprogrammet. Innan vi behand- lar samhällsekonomiska intäkter och kostnader av försöksverksamheten skall vi emellertid uppehålla oss vid den kategori som vid uppföljningen in- te kvarstod i arbetskraften samt vid effekterna för företagen.

Personer som lämnat arbetskraften

Av tabell 8.20 framgår dels hur många personer i experiment- respektive kontrollgruppen som stod utanför arbetskraften vid uppföljningen. dels förklaringarna till att de hade lämnat arbetskraften. Denna kategori upp- gick i experimentgruppen till ca 24 procent av dem som besvarat uppfölj- ningsenkäten och i kontrollgruppen till ca 18 procent.

Tabell 8.20 Personer som ej var kvar i arbetskraften vid uppföljningstillfället. Fördel- ning på orsaker

Antal personer(och procentandelar) Experimentgrupp Kontrollgrupp

Förtidspension 24( 50.0) 9( 29.0) Sjukbidrag 4 3 Arbetar i egna hushållet och 3 3 önskar ej förvärvsarbete Arbetar i egna hushållet 0 ( 18.8) 3 ( 35.5) och söker ej p.g.a. brist på arbete

IJ IJ

Arbetar i egna hushållet

och söker ej p.g.a. brist på barntillsyn Ej i arbetskraften av 15 ( 31.2) 11 ( 35.5) annan orsak "

Summa 48 ( 100,0) 31 (100,0)

" Det rör sig med få undantag om personer som enligt då gällande regler tagit ut folk- pension efter att ha fyllt 65 år och lyft ersättning från erkänd arbetslöshetskassa un- der 450 dagar.

Ca 14 procent av de svarande i experimentgruppen har erhållit förtids- pension eller sjukbidrag medan motsvarande siffra i kontrollgruppen är ca 7 procent. Det är ca 10 respektive ca 1 1 procent som har lämnat arbetskraf- ten av andra skäl. Skillnaden mellan de bägge grupperna ligger som synes i den större andelen förtidspensioneringar i experimentgruppen. Man kan

' I Delander (1978) finns ett försök att an- knyta begreppen "i arbetskraften" och "arbetslösa" till individuella preferen- ser och sociala kost— nader närmast i syfte att demonstrera vidden av det informationsprob- lem som kan föreligga när det gäller att fast- ställa om förtidspen- sionering är den för individen och samhället bästa lösningen.

utgå från att om förtidspensionering skall utnyttjas i optimal omfattning krävs en mycket ingående kartläggning av den enskilde individens prefe- renser och arbetSmarknadsmässiga förutsättningar och en noggrann analys av och information om personens alternativ. En rimlig tolkning av de siff- ror som visades tidigare förefaller därför vara den att man i experiment- gruppen haft så mycket tid till sitt förfogande att man ordentligt kunnat un— dersöka personer i den ”marginella arbetskraften", med resultat att man på välunderbyggda grunder kunnat föreslå alternativet förtidspension eller sjukbidrag. I varje fall bör risken för felaktiga beslut ha varit mindre än när man har mera "normala" resurser till sitt förfogande.

Beslutet att överhuvudtaget arbeta liksom beslut att utöka den egna ar- betsinsatsen borde i idealfallet bero av om uppoffringen för individen upp- vägs av de vinster av olika slag. för honom själv och andra. som är förknip- pade med arbetet. Den kostnad som den berörde individen upplever av att ta ett arbete kan vara hög för personer som har något handikapp eller nå- gon sjukdom eller som är i hög ålder (som är ett elastiskt begrepp. vi ärju alla olika) samtidigt som vinsten för honom själv och andra är liten. För att kunna avgöra om ett pensionsbeslut är det för individen och samhället op- timala skulle det i grunden fordras en analys där man ställer individens pre- ferenser mot hans inkomstmöjligheter. Någon ansats att specialstudera den berörda gruppen efter denna linje har inte gjorts. en sådan studie borde om den utförts haft sin grund inte endast i ekonomisk utan kanske framför allt i sociologisk teori.l

Effekter på företagen

Vi har redan tidigare understrukit vikten av att man i förmedlingsarbetet har så mycket resurser till sitt förfogande att man kan kosta på sig den tid det tar att ordna sådana anställningar som med stor sannolikhet bedöms bli långvariga och inte endast strävar efter att uppfylla målet om snabbhet i placeringarna. Eftersom anställningstidens längd är beroende inte endast av den arbetssökandes utan också av företagets tillfredsställelse måste för- medlingen. för att uppfylla målet om långsiktiga anställningar. beakta ar- betsgivarens krav och önskemål lika väl som den arbetssökandes. Även om syftet med försöksverksamheten i Eskilstuna var att studera effekterna för de arbetslösa av en utökad förmedlingsservice finns det anledning att något beröra verksamhetens konsekvenser för arbetsgivarna. Vad gäller kvalitetsaspekten på anställningama kan svaren på de frågor som vid upp- följningen ställdes till de arbetssökande läggas till grund även för en be— dömning av huruvida det fanns någon skillnad sett från företagets syn- punkt mellan de anställningar som kommit till stånd genom experiment- verksamheten och de som ordnats genom de normala förmedlingsinsatser som kom kontrollgruppen till del. Sådana förhållanden som att de personer som tillhörde experimentgruppen i större utsträckning genomgått utbild- ning på företaget. upplevde en större trygghet i anställningama. omplace- rats till vad man upplevt som bättre arbetsuppgifter m. m. tyder på att den utökade förmedlingsverksamheten inneburit en intäkt även för företagen genom att man kommit närmare målet "rätt man på rätt plats".

Enligt handlingsprogrammet för experimentverksamheten gällde det bl.a. att påverka arbetssökandes och företags krav och önskemål genom

extensiv information om tillgången på lediga platser/sökande och genom intensiv information rörande enskilda vakanser respektive arbetssökande. Detta kan. för de företag som erhållit personal genom förmedlingens arbe- te med de sökande i experimentgruppen. ha inneburit sänkta indirekta och direkta sökkostnader. Försöksuppläggningen var dock inte sådan att vi kan belägga sådana positiva effekter på företagens kostnader. Vi får därför nöja oss med ett kvalitativt resonemang i termer av sökkostnader.

Ett företag med en obesatt plats kan förutsättas handla rationellt i förhål- lande till den information man har. bl. a. om tillgången på arbetssökande. i den meningen att kostnaden för att ha platsen obesatt påverkar de rekryte- ringskriterier som ställs upp. Den företagsekonomiska kostnaden för obe- satta platser. indirekt sökkostnad. kan bestå av kostnader för utnyttjandet av övertid. kostnader i form av bortfallna försäljningsintäkter osv. Dessa kostnader kan förutsättas spela en roll för de rekryteringskriterier som ställs upp. När det gäller sådana karaktäristika hos individen som är svåra att mäta i förväg. som produktivitet. frånvarofrekvens. flyttningsbenägen- het m.m. kan företagens sökprocess sägas vara styrd av förväntade vär— den som gäller grupper av arbetstagare. Företaget söker personal bland ka- tegorier där sannolikheten att finna personer med lämpliga kvalifikationer är störst. Att söka bland andra grupper är förknippat med högre kostnader för företaget. Eftersom sannolikheten att bland ett slumpmässigt urval i så- dana grupper finna personer som uppfyller av företaget ställda krav är mindre så måste företaget lägga ner mer resurser på att undersöka den en— skilde individen. Urvalskostnaden. en direkt sökkostnad. blir alltså högre.

När det råder högkonjunktur. som fallet var under försöksperioden. kan företaget ha höga indirekta sökkostnader. Detta kan utgöra ett motiv för att släppa normala rekryteringskriterier och söka arbetskraft bland nya grupper. trots att detta innebär högre direkta sökkostnader på grund av en noggrannare urvalsprocedur. Likaväl som de arbetssökandes anpassning av krav och önskemål kan vara en långt utdragen process i takt med att de erhåller mera information kan även företagens anpassning ske relativt långsamt över tiden.just på grund av att man inte snabbt och kostnadsfritt erhåller korrekt information. Vakanstidernas längd kan sägas bero på skill- naden mellan de arbetssökandes karaktäristika och de specifikationer på den önskade arbetskraften som företagen ställer upp. Utförlig information från förmedlingens sida om den aktuella sökandetillgången kan spela en stor roll när det gäller att minska denna skillnad bl. a. genom att företagen kan bli medvetna om att de underskattat de indirekta sökkostnaderna med de rekryteringskriterier de ursprungligen ställt upp. Förutsätter vi att före- tagen reagerar rationellt på den information de erhåller så innebär en änd- ring av dessa kriterier vinster både från företags- och samhällsekonomisk synpunkt. Vi nämnde tidigare att en sådan ändring kan tänkas leda till hög- re urvalskostnader. vilket dock i det här aktuella fallet rimligtvis har mot- verkats av att förmedlingen haft resurser att lämna utförlig information om de arbetssökandes kapacitet och förutsättningar.

Sammanfattningsvis vågar vi hävda att det finns en hel del som talar för att den intensifierade förmedlingsverksamheten gett intäkter även på före- tagssidan i form av sänkta indirekta och direkta sökkostnader och i form av kvalitativt bra lösningar på företagens rekryteringsproblem.

Samhällsekonomiska intäkter och kostnader i samband med för- söksverksamheten

Hittills har vi endast uppehållit oss vid konsekvenser för de personer som direkt berördes av försöksverksamheten. Det som är en vinst för en viss grupp av personer är emellertid inte nödvändigtvis en vinst för samhället som helhet. Det återstår därför att undersöka om den utökade arbetsför- medlingsinsatsen gav ett överskott som skulle innebära. om det vore möj- ligt att fördela vinsten utan kostnad. att alla individer tjänade på verksam- heten. Som tidigare nämnts måste man då bedöma värdet av de reala re- surser som verksamheten krävt samt korrigera de privata intäkterna med tanke på att produktionsvärdena inte uteslutande tillfaller de individer som skapar dern. Vidare får man undersöka om vinsterna inom experiment- gruppen möjligen till en del har uppkommit på bekostnad av andra. där- ibland dem som tillhörde kontrollgruppen. Är detta fallet bör de samhälls- ekonomiska intäkternajusteras nedåt.

Vad somjämförs i utvärderingen är en ökning av förmedlingens resurser som används på det sätt som skett vid arbetet med personerna i experi- mentgruppen med alternativet ingen resursförstärkning och ”normalt" förmedlingsarbete. Det är naturligtvis fullt möjligt att det kan finnas andra samhällsekonomiskt sett effektiva alternativ än det undersökta för att för- bättra arbetsmarknadssituationen för långtidsarbetslösa. Vid bedömning- en av utvärderingens utfall får man därför beakta vad som ärjämförelseal- ternativet.

Samhällsekonomiska intäkter

På grundval av information om individernas löner och sysselsättningsvoly- mer kan vi beräkna det genomsnittliga marknadsvärdet av produktionen inom experiment- respektive kontrollgruppen under perioden från försö- kets början till uppföljningstidpunkten (se tabell 8.21). Detta värde skattas då till arbetsinkomster brutto plus företagens sociala avgifter och allmän arbetsgivaravgift samt mervärdesskatt.

Tabell 8.21 Genomsnittligt marknadsvärde av produktionen

Medelvärde

(kr.) Experimentgruppen 35 962 Kontrollgruppen 25 470

Differens 10 492

Den del av produktionsvärdena som tillfaller direkt berörda personer. disponibel inkomst. har tidigare skattats till i genomsnitt 15900 kronor i experimentgruppen och 11600 kronor i kontrollgruppen. Om vi från det genomsnittliga produktionsvärdet drar den disponibla inkomsten erhåller vi de belopp (se tabell 8.22) som kan sägas tillfalla samhället (övriga indivi- der).

Tabell 8.22 Genomsnittlig bruttointäkt för samhället

Medelvärde (kr.) Experimentgruppen 20 062 Kontrollgruppen 13 870 Differens 6 192

] redogörelsen för resultatet av arbetssökandet i de båda grupperna har vi förutsatt att erfarenheterna i kontrollgruppen är oberoende av dem i ex- perimentgruppen. Ett problem i samband med experiment/kontroll- gruppsförfarandet så som det utnyttjades vid försöksverksamheten i Eskilstuna är emellertid att man inte utan vidare kan utgå från att utfallen av arbetssökandet i respektive grupp är oberoende av varandra. Det kan mycket väl förhålla sig så att ett ökat antal arbetsplaceringar med hjälp av intensifierade förmedlingsinsatser i experimentgruppen ökar svårigheterna att få arbete för dem som inte blir delaktiga av de speciella aktiviteterna. Vissa arbetssökande kan alltså bli undanträngda av dem som får en utökad förmedlingsservice. Förekomsten av en sådan trängseleffekt kan innebära att man tenderar att överskatta de samhällsekonomiska intäkterna av den studerade verksamheten. I samhällsekonomiska bedömningar av arbets- marknadspolitiska åtgärder där detta problem aktualiseras har man oftast. i brist på mätmetoder. antagit att trängseleffekten är noll.] När det gäller Eskilstunamaterialet har vi inte heller tillgång till någon säker metod att skatta effekten. Vad vi kan göra är dels att jämföra antalet anställningsin- tervjuer i experiment- respektive kontrollgrupp. dels att se efter hur många av arbetsplaceringarna i grupperna som är resultat av att förmedlarna ack- virerat platser i företagen.

För att börja med den sistnämnda indikatorn kan nämnas att medan samtliga anställningar i kontrollgruppen gällde tillsättning av till förmed- lingen anmälda vakanser hade förmedlarna i experimentgruppen ackvire- rat l4 av de platser som besattes under försöksperioden på öppna markna- den. Det gällde i samtliga fall kvinnor över 45 år och platserna anskaffades i flertalet fall vid besök på företagen av förmedlarna eller vid andra närma— re kontakter i samband med diskussioner rörande besättandet av sådana lediga platser som anmälts till förmedlingen. Enligt uppgift hade de berör- da företagen inte haft för avsikt att (inom den närmaste framtiden) ledigan— mäla några platser svarande mot de anställningar som kom till stånd genom arbetsförmedlarnas ackvisition. Vi kan därför utgå från att det i dessa fall inte rörde sig om några vakanser som undandrogs de arbetssökande i kon- trollgruppen.

Vid försöksperiodens slut inhämtades uppgifter från samtliga personer rörande om arbete erhållits eller ej samt. oavsett utfallet i det avseendet. om hur många platsanvisningar eller rekommendationer till kontakt med företag varje individ erhållit från förmedlingen och som resulterat i att den arbetssökande besökt företag för en anställningsintervju. Vore det så att 1 se t.ex. Barsby, antalet anställningsintervjuer var avsevärt fler i experiment- än i kontroll- Steve I:” COSt'Benef"

- . .. . . Analysts and Manpower gruppen så borde det finnas extra stor anledning att vara forsrktig med ett

Programs, Lexington. antagande om att erfarenheterna i de båda grupperna varit oberoende. En Mass. 1972.

sådan skillnad i antalet intervjuer skulle delvis kunna bero på att verksam- heten i experimentgruppen gått ut över möjligheterna att lämna platsanvis- ningar eller intervjurekommendationer i kontrollgruppen. Som framgår av tabell 8.23 var emellertid antalet anställningsintervjuer praktiskt taget det— samma i bägge grupperna. vilket kan tas som ett tecken på att trängselef- fekten inte varit betydande.

Tabell 8.23 Antal anställningsintervjuer under försöksperioden

Individgrupp Experimentgrupp Kontrollgrupp Fysiska handikapp 12 ll Ovriga handikapp 4 5

Personer utan handikapp

—24 år 45 35 25—44 år 73 87 45—64 år 18 13 Summa 152 151

Ytterligare ett förhållande som är av betydelse för möjligheten att andra arbetssökande har påverkats ogynnsamt av de ökade insatserna för experi- mentgruppen är situationen på den lokala arbetsmarknaden under försöks- perioden. Under den tid försöket pågick rådde högkonjunktur och antalet till förmedlingen anmälda lediga platser översteg antalet arbetssökande. I tabell 8.24 visas flödessiffror för försöksperioden.

Tabell 8.24 Flöden av arbetssökande och lediga platser vid arbetsförmedlingen i Eskilstuna under försöksperioden

Nyanmälda Nyanmälda sökande platser Mars 383 I 294 April 368 1 230 Maj 397 963

I ett sådant läge på arbetsmarknaden är det mindre risk. än om det varit lågkonjunktur. att den utökade förmedlingsinsatsen för en viss kategori av arbetssökande framför allt har åstadkommit fördelningseffekter till förmån för dessa och till nackdel för dem som inte blev delaktiga av de speciella åt- gärderna. Till den sistnämnda kategorin hör inte endast personer i kon- trollgruppen utan även andra arbetssökande. I den utsträckning de senare har påverkats negativt. och det är svårt att tänka sig att det inte har före- kommit en trängseleffekt av någon omfattning. rör det sig i stor utsträck- ning om personer som inte har lika stora problem på arbetsmarknaden som de sökande som omfattades av försöksverksamheten. Det bör därför inte ha rört sig om några avsevärda förlängningar av arbetslöshetstider och i brist på närmare kunskap om storleken på dessa indirekta effekter har vi inte gjort någon korrigering av intäktssidan i kalkylen över försöksverk- samhetens utfall. Det bör i detta sammanhang framhållas att selektiva in- satser för kategorier som har uttalade problem att finna anställning kan framstå som motiverade från fördelningspolitisk synpunkt. Man kan såle-

des vilja genomföra åtgärderna oavsett om de ger en positiv produktionsef— fekt för samhället som helhet eller ej. med motivering att resultatet blir en jämnare fördelning av arbetslöshetsbördan: påtagliga reduceringar av ar- betslöshetstider för problemgrupper uppnås till priset av måttliga förläng- ningar för dem som har en starkare ställning på arbetsmarknaden.

Samhällsekonomiska kostnader

Som vi tidigare nämnt erhöll arbetsförmedlingens distriktskontor i Eskils- tuna förstärkning under den tid (10 mars—ojuni l975) försöksverksamhe- ten pågick. eftersom denna förutsatte att större personella resurser än nor- malt sattes in för de arbetssökande i experimentgruppen. Kostnaderna för dessa reala resurser bärs av samhället. Man har på distriktskontoret beräk- nat att de sökande i kontrollgruppen i genomsnitt utnyttjade förmedlingens tjänster i l.5 timmar under försöksperioden medan genomsnittssiffran i ex- perimentgruppen var 7.5 timmar. enligt separat bokföring. Detta innebär att skillnaden i genomsnittskostnad för personal vid förmedlingen per sö- kande i de bägge grupperna uppgick till något över 200 kronor. Vidare in- nebar förmedlingsarbetet i experimentgruppen att det totalt sett gick åt ca 70 mantimmar mera för personal på företagen i samband med företagsbe- sök o.dyl.. jämfört med tidsförbrukningen i kontrollgruppen. Denna re- sursåtgång har också bokförts separat i experimentgruppen, medan tidsåt- gången i kontrollgruppen har skattats med hjälp av uppgifter om den nor- mala omfattningen av sådana verksamheter. Under försöksperioden gior- des 25 företagsbesök av förmedlarna i experimentgruppen. i regel tillsam- mans med arbetssökande. Kostnaderna i experimentgruppen för transpor- ter som ordnades av förmedlingen är obetydliga. det rör sig om biltrans- porter på totalt endast ca 80 km. Också de sökande som tillhörde experi- mentgruppen fick genomsnittligt sett lägga ner mera tid på besök vid för- medlingen och på företag än vad som var fallet i kontrollgruppen. Det har emellertid inte gjorts något försök att värdera de arbetslösas tidskostnader eller deras utgifter för transporter, barnpassning m.m.

Sammanfattande kommentar

Merkostnaden för verksamheten i experimentgruppen har på grundval av ovanstående uppgifter uppskattats till ca 54000 kronor. Detta betyder att skillnaden mellan experiment- och kontrollgrupp i reala kostnader per sö- kande är ca 250 kronor. Det rör sig alltså om ett lågt belopp absolut sett. men ställt i relation till den insats från förmedlingens sida som en sökande ur de kategorier det gällt normalt kunde räkna med är det en betydande ök- ning. Efter det att hänsyn tagits till kostnaderna för experimentgrupps- verksamheten kvarstår således en högst påtaglig differens (6 192— 250 = 5942 kr., dvs. ca 6000 kr. per arbetssökande) i genomsnittlig netto- intäkt för samhället mellan experiment- och kontrollgruppen. En utökning av arbetsförmedlingens resurser för verksamhet med den inriktning som bedrivits i Eskilstuna framstår därför som en från samhällsekonomisk syn- punkt effektiv åtgärd för att lösa arbetsmarknadsproblem för långtids- arbetslösa.

Det bör understrykas att försöksverksamheten inte ger underlag för en uppskattning av hur en mera permanent sådan aktivitetsökning som den studerade påverkar kostnader av typ lokal- och driftskostnader samt kost- nader för annan personal än handläggare. Eftersom försöksverksamheten i Eskilstuna pågick så kort tid kunde man utnyttja de "slacks" som man alltid kan räkna med finns i en organisation. Tillfällig omdisposition av 10- kaler gav de utrymmen som behövdes. den ökade belastningen på andra än de berörda förmedlarna klarades genom att utnyttja variationer i arbetsbe— lastningen osv. Även om vi haft möjlighet att i kalkylen beakta kostnader av detta slag skulle rimligtvis inte riktningen av utfallet ha förändrats.

Avslutande synpunkter rörande försöksverksamheten

När försöksverksamheten i Eskilstuna startade var det en ganska utbredd uppfattning bland dem som var engagerade i projektet att de positiva effek— ter som kunde förväntas av experimentet i betydande utsträckning skulle bero på en mer omfattande användning av lönekostnadsanknutna subven- tioner av olika slag i experimentgruppen än i kontrollgruppen. Eftersom försöket omfattade personer med långa arbetslöshetstider antog man att en förutsättning för anställning i många fall skulle visa sig vara att företagens lönekostnader sänktes med hjälp av subventioner i form av halvskyddad anställning m.m. Då sådana medel inte är av speciellt generell karaktär får man tänka sig att en förutsättning för att de skall komma till omfattande an— vändning är en nära samverkan mellan arbetsförmedling och företag i syfte att påverka företagens personalpolitik. Genom att personalförstärkningen i Eskilstuna gav möjlighet till intensiva kontakter och informationsutbyten kunde man förvänta sig att sådana subventioner skulle komma att utnyttjas i större utsträckning än vad resurssituationen vid förmedlingen normalt medger. Resultatet av försöket blev emellertid annorlunda än väntat på denna punkt. Det enda medel av typ lönesubvention som blev använt i un- dersökningspopulationen var halvskyddat arbete, vilket ordnades i sex fall i expetimentgruppen mot två i kontrollgruppen. Förhållandet var likartat när det gäller direkt efterfrågepåverkande medel. Endast åtta personer. fyra i vardera gruppen, erhöll skyddad sysselsättning eller arkivarbete. Den påvisbara differensen i sysselsättningssituationen mellan experiment— och kontrollgrupp beror således på sådana sysselsatta för vilka företagen står för hela lönekostnaden.

8.2 Allmän platsanmälan

8.2.1 Medlets utformning och motiven för dess införande

Arbetet med att effektivisera platsförmedlingen har under senare år inten- sifierats. Prov med ADB-teknik för sökning efter lämpliga vakanser re- spektive lämpliga arbetssökande och för matchning av uppgifter om lediga platser mot upppgifter om arbetssökande pågår. I några län bedrivs försök med fasta arbetsformer i platsförmedlingen i syfte att på ett mera systema- tiskt och enhetligt sätt än tidigare sammanföra arbetssökande och företag

med vakanser. Före utgången av 1978 kommer det att finnas länsvisa ADB-producerade platslistor för hela landet. Vidare påbörjades i slutet av 1977 försök med ADB-utrustade länscentraler med uppgift att förmedla sö- kande från det egna länet till anställningar i andra län. I detta paket av åt- gärder. som går under den sammanfattande benämningen individuell plats- förmedling. ingår också en lag om allmän platsanmälan som är det medel vi skall uppehålla oss vid här.

Lagen om skyldighet för arbetsgivare att anmäla ledig plats till den of- fentliga arbetsförmedlingen (SFS 1976: 157) — i fortsättningen kallad lagen om allmän platsanmälan — utfärdades den 8 april 1976. Den trädde i kraft 1976-10—01 i Skåne och Blekinge (K.L,M län) och har under budgetåret l977/78 införts även i Stockholms. Uppsala. Södermanlands. Jönköpings. Göteborgs och Bohus. Älvsborgs och Värmlands län.

Lagen reglerar anmälan av platser lediga för extern rekrytering och av- seende en anställningstid om minst 10 arbetsdagar. Dock omfattas ej statli- ga tjänster eller statligt reglerade lärartjänster. För sådana tjänster fanns redan tidigare bestämmelser som föreskrev skyldighet att anmäla ledig plats till arbetsförmedlingen. I den nya förordning om lediganmälan av statlig anställning (SFS 1976: 1019) som gäller från l977-Ol-OI ges föreskrif- ter som i stort sett överensstämmer med vad som föreskrivs i lagen om all- män platsanmälan.

Bland övriga anställningar som ej omfattas av lagen kan nämnas anställ- ning i arbetsgivares hushåll. anställning i företagsledande ställning och an- ställning av arbetstagare som är medlem av arbetsgivarens familj. Enligt lagen är arbetsgivaren även skyldig att avanmäla plats som blivit tillsatt el- ler som av andra skäl inte längre är aktuell.

Införandet av lagen föregicks bl.a. av en utredning tillsatt av arbets- marknadsstyrelsen med syfte att utreda frågan om ökad information om le- diga platser till arbetsförmedlingen (utredningen om förbättrad platsinfor- mation. UPl.' AMS 1974). Lagen överensstämmer i allt väsentligt med det förslag till lagstiftning som presenterades av utredningen i oktober 1974.

Förväntade positiva effekter

En utvärdering av en reform måste relateras till de mål som reformen syf- tar till att realisera. Vilka var då de officiella målen för lagen om allmän platsanmälan?

Ett centralt mål för reformen är att göra sökprocesserna på arbetsmark— naden mer effektiva. vilket framgår av följande citat från utredningen om förbättrad platsinformation:

”För den enskilde arbetssökande skulle en samlad tillgång till information om prak- tiskt taget hela platsutbudet på arbetsmarknaden således innebära att han behövde lägga ned mindre tid och andra resurser på sökandet efter arbete. Det skulle dess- utom sannolikt innebära. att han lättare fann ett ur egna synpunkter acceptabelt ar- bete. och om han förlorade sitt arbete lättare skulle finna ett nytt arbete. Därmed skulle enligt UPlzs uppfattning generellt de arbetssökandes ställning på arbetsmark- naden stärkas.

UPl är av den uppfattningen. att i och med att fler sökande torde söka arbete ge- nom arbetsförmedlingen i ett läge. där denna kan ge information om i stort sett samt-

liga lediga platser på arbetsmarknaden, kan den tid och de resurser. som företagen. myndigheterna m. fl. behöver lägga ned på att söka efter arbetskraft. begränsas." (UPI sid. 97.)

Effektiviseringen skulle således. enligt utredningen. komma till uttryck i minskade söktider för företagen och de arbetssökande. Därtill menade man att en bredare täckning av platsutbudet på arbetsmarknaden skulle re- sultera i en effektivare arbetsfördelning i samhället. En ökad information till arbetsförmedlingen om lediga platser underlättar i sig realiserandet av målet "rätt man på rätt plats”. vilket emellertid också gynnas av att för- medlingens ökade kännedom om lediga platser kan leda till att fler och nya kategorier av arbetssökande. framför allt ombytessökande. anlitar förmed- lingens tjänster.

"1 ett läge. där arbetsförmedlingen således har både fler platser och fler sökande att arbeta med. torde förutsättningar föreligga för en kvalitativ förbättring av förmed- lingsresultaten. till fördel för såväl arbetsgivare som arbetssökande." (UPI sid. 96.)

Man ansåg vidare att inte endast företagens indirekta sökkostnader skul- le sänkas (genom förkortade vakanstider) utan förutsåg också att de direk- ta sökkostnaderna på sikt skulle kunna nedbringas. Detta skulle i så fall in- nebära att de administrativa kostnader som är förknippade med de skyldig- heter lagen ålägger företagen uppvägs av besparingar när det gäller andra sätt att komma i kontakt med sökande. Det framhölls också att i den ut- sträckning arbetsförmedlingen skulle svara för ett första urval av sökande torde även denna komponent av företagens direkta sökkostnader kunna minskas. En sådan effekt kan dock inte hänföras till allmän platsanmälan i sig. utan har att göra med hur man inom förmedlingarna organiserar om- händertagandet av den ökade platstillströmningen och den därmed sam- manhängande ökningen i antalet arbetssökande.

Sammanfattningsvis såg man allmän platsanmälan som ett medel att uppnå effektivare sökprocesser. dvs.: — kortare söktider (arbetslöshetstider) och minskade sökkostnader av an— nat slag för de arbetssökande — förbättrade sökresultat (t. ex. högre lön eller kvalitativt bättre arbeten) för de arbetssökande

—- kortare vakanstider och minskade direkta sökkostnader för företagen -— förbättrade sökresultat för företagen — förbättrad matchning. dvs. mer av ”rätt man på rätt plats"

Förväntade kostnaderför reformen

Vid en utvärdering av reformen måste man ta hänsyn till och värdera inte bara de förväntade positiva effekterna utan också dess negativa effekter. UPI pekar på en sådan ”kostnadspost":

”En situation med vidgad platsanmälan till arbetsförmedlingen skulle enligt UPI:s uppfattning medföra ett behov av att förstärka arbetsförmedlingens personella och tekniska resurser för att hantera den ökade informationsmängden på arbetsförmed- lingen.

Allmänt sett skulle ett ökat ianspråktagande av förmedlingens tjänster från såväl arbetssökandes som arbetsgivares sida ställa krav på väsentligt ökade personella re- surser i förmedlingsarbetet.” (UPI sid. 97.)

Någon bedömning av de resursanspråk som införandet av allmän plats— anmälan i sig kan ställa har utredningen inte gjort. Den förstärkning för landet som helhet på 400—500 arbetsförmedlare som UPI beräknat är base— rad på förmedlingsarbetets inriktning och uppläggning vid den försöks- verksamhet i Gävleborgs län som bedrevs i anslutning till utredningsarbe- tet. Resursåtgången för själva indragningen av de nytillkomna platserna (ordermottagning och inkodning av uppgifter för platslistorna) torde emel- lertid vara betydligt mindre. De ökade resursanspråk som därutöver kan komma att ställas beror på den ambitionsnivå som ställs upp vad gäller hanterandet av det ökade antalet platser hos förmedlingarna. Utöver kost— nader vid förmedlingarna tillkommer ökade driftskostnader för platslistor- na på grund av den större mängden platsnotiser.

En fullständig utvärdering av allmän platsanmälan skulle kräva en skatt- ning av reformens effekter på de tidigare nämnda effektivitetsmålen och på resursåtgången vid arbetsförmedlingama. Tids- och andra resursbegräns- ningar gör emellertid att den inom EFA igångsatta uppföljningen av allmän platsanmälan endast kan komma att belysa vissa av reformens effekter. Till detta skall vi återkomma längre fram.

8.2.2 Valet av jämförelsealternativ

Utfallet av en utvärderingsstudie beror i hög grad på vilkajämförelsealter- nativ man ställer upp. En utvärdering skulle i detta fall kunna gälla t. ex. ett tänkt val mellan alternativet att genomföra en lag om allmän platsanmä- lan (alternativ A) och alternativet att ej genomföra lagen (alternativ B). Ett annat alternativ (alternativ C) kan vara att avstå från lagen men ge förmed- lingen lika stora resurser som följer av att alternativ A genomförs.

En lag om allmän platsanmälan kräver dels en förstärkning av förmed- lingen med ett visst antal tjänstemän. dels medel att täcka merkostnader för platslistor. Motsvarande resurser skulle i alternativ C kunna användas för ”intensifierad arbetsförmedling" i någon form. t.ex. sådan som ger mer omfattande och ingående kontakter med företagen och med de omby- tessökande.

En utvärdering av en lag om allmän platsanmälan kan gälla alternativ A jämfört med alternativ B. Den kan också gälla alternativ Ajämfört med al- ternativ C. Man kan diskutera vilken jämförelse som är den mest intres- santa. Ytterligare alternativ kan naturligtvis också konstrueras. Introduk- tionen av alternativ C har här närmast tjänat syftet att påminna om att det kan finnas andra och kanske effektivare sätt att uppnå de i avsnitt 8.2.1 angivna målen än att införa en lag om allmän platsanmälan.

Den försöksverksamhet som för närvarande pågår genom tillämpningen av lagen om allmän platsanmälan i vissa län är närmast ägnad att belysa ef- fekterna av allmän platsanmälan ijämförelse med alternativ B. Det är inte fråga om attjämföra två sätt att använda en given resursförstärkning. där det ena inkluderar allmän platsanmälan och det andra t. ex. någon form av "intensifierat! arbetsförmedling”.

' Se också SOU 1974: 29. kap. 5.

8.2.3 Problem förknippade med utvärdering av ”kollektiva” informationstjänster

Försöksverksamheten i Eskilstuna är ett exempel på en informationsänd- ring som avser en begränsad grupp av arbetssökande och där återverkning- arna på andra individer kan bedömas som relativt små. framför allt beroen- de på det gynnsamma arbetsmarknadsläget under den period verksamhe- ten pågick. Effekterna av en sådan åtgärd kan relativt lätt ringas in. t. ex. genom att som i det aktuella fallet använda förfarandet med en experiment- och en kontrollgrupp av individer. Oaktat denna möjlighet och trots gynn- samma yttre förutsättningar för att de negativa återverkningarna skulle bli begränsade måste vi reservera oss för bristande kunskaper om dessa indi- rekta effekter för andra individer än dem som omfattades av försöket. Pro- blemet med i samhällsekonomin vitt spridda återverkningar kommer emel- lertid till uttryck i en helt annan utsträckning när det gäller en informa- tionsändring av kollektiv karaktär.l Därtill kommer problemet att skatta betalningsvilligheten för den förbättrade informationen för att därmed av- göra om de samhällsekonomiska intäkterna överstiger resurskostnaderna för att producera och tillhandahålla informationen. Denna svårighet följer av att samtidigt med att en arbetssökande/ett företag får tillgång till infor— mationen så kan denna. när den är av kollektiv karaktär. utnyttjas av andra sökande/företag utan att detta är förknippat med någon ytterligare kost- nad. Därför finns det. till skillnad från vad som gäller för privata informa- tionstjänster. ingen anledning för den enskilde individen eller det enskilda företaget att avslöja sin betalningsvillighet. Det är endast i speciella fall som man kan konstruera metoder att skatta berörda individers betalnings- villighet för att därefter. genom summering. beräkna de sociala intäkterna. Lagen om allmän platsanmälan leder till ökad produktion av information av kollektiv karaktär. vilket gör att man vid en utvärdering stöter på de ovan nämnda problemen. Metoder som är baserade på inhämtande av upp- gifter från direkt berörda personer och jämförelser av dessas sökresultat med erfarenheterna för personer i kontrollgrupper kan inte användas i det— ta fall. Man får i stället i huvudsak inrikta sig på att söka klarlägga om re- formen leder till genomsnittligt sett kortare söktider för arbetssökande och företag. Att i egentlig mening kartlägga reformens effekter på sökresulta- ten. t. ex. vad gäller sådana kvalitativa aspekter som kunde belysas i Es- kilstunaundersökningen. skulle vara mycket kostsamt och troligen ge myc- ket osäkra resultat. I detta. i och för sig viktiga avseende. får man göra en mera allmän bedömning. närmast utifrån organisations- och sökteoretiska utgångspunkter. av reformens roll i samspel med många andra pågående organisatoriska förändringar av arbetsförmedlingsverksamheten. när det gäller att ordna från de arbetssökandes och företagens synpunkt kvalitativt bra anställningar.

En sådan ändring i informationsspridningen. som införandet av allmän platsanmälan innebär. kan väntas ha en mängd återverkningar på sam- hällsekonomin som i sina enskildheter måste vara mycket svåra att upptäc- ka. Det finns dock en effekt på strömmarna av arbetskraft som man på goda grunder kan förvänta sig och vars storlek går att bestämma med hjälp av befintlig statistik. nämligen effekten på ombytessökandet. Får man en

bestående ökning i detta flöde kan det tas som ett tecken på att den utöka- de platsinformationen har inneburit sänkta sökkostnader och/eller bättre resultat av sökandet för vissa grupper på arbetsmarknaden. I bästa fall kan specialbearbetningar av sökandestatistiken ge information om effekten på sökkostnaderna (söktiderna) för ombytessökande. En ökning av detta sö- kandeflöde kan emellertid ha negativa återverkningar som är ytterst svåra att identifiera och kvantifiera. Det kan röra sig om ökade kostnader för fö- retag i samband med anskaffande och upplärning av ny personal och större svårigheter för vissa arbetslösa sökande att finna anställning.

Det finns emellertid också positiva indirekta effekter (som är lika svåra att klarlägga som de negativa). Dessa tillfaller företag med vakanser och sådana arbetslösa som kan överta de anställningar som blir lediga vid ar- betsbyten. Ur fördelningssynpunkt finns det en hel del som talar för att all- män platsanmälan framför allt gynnar dem som står starka på arbetsmark- naden. För t.ex. de arbetssökande som omfattades av försöket i Eskils- tuna var det knappast en brist på extensiv information som orsakade den långt utdragna arbetslösheten. Man kan därför anföra fördelningspolitiska motiv för att en del av de samhällsekonomiska vinster man väntar sig att allmän platsanmälan skall medföra används för en utökad och förbättrad intensiv information.

Den del av uppföljningen av allmän platsanmälan som hittills har genom- förts har huvudsakligen varit inriktad på att söka kartlägga reformens ef— fekter på inflödena av vakanser och sökande och på registreringstiderna vid förmedlingarna samt reformens konsekvenser för företagen. Resulta- ten av detta arbete redovisas i avsnitt 8.2.5.

8.2.4 Uppläggning av hittills genomförd uppföljning av allmän platsanmälan'

Det första skedet av uppföljningen av allmän platsanmälan har inriktats på att beräkna storleken av och undersöka inriktningen på det ökade inflödet av lediga platser till arbetsförmedlingen. Av den tidigare redogörelsen för reformens mål har det framgått att en ökning av antalet till förmedlingarna anmälda vakanser inte är något mål i sig utan snarare ett medel att uppnå de förväntade positiva effekterna. Platstillflödets storlek och inriktning har emellertid sitt intresse även i en målinriktad utvärdering. genom att dessa faktorer har konsekvenser för reformens intäkter och kostnader. Genom att jämföra ökningen av antalet nyanmälda platser med ökningen i antalet kvarstående platser erhålls information om lagens effekt på den genom- snittliga registreringstiden för vakanser hos förmedlingarna. Som vi skall se längre fram är emellertid denna information inte särskilt lättolkad. Vissa resultat beträffande den genomsnittliga registreringstiden för arbetssökan— de vid förmedlingarna har erhållits ur arbetsmarknadsverkets statistik. Den uppföljning av effekterna av allmän platsanmälan på nyanmälda och kvarstående lediga platser samt på antalet nyanmälda arbetssökande som genomförts på grundval av befmtlig statistik avser enjämförelse mellan K. 1 Allan Read. AMS. har L. M län och övriga riket. Jämförelsen baseras på uppgifter från en period svarat fö? framtagning _ före och en period efter lagens ikraftträdande. OCh tolkning av det Stans-

tiska material som redo- lnom studien har vi gjort en granskning av huruvida det finns några på- visas i det följande.

* Se Delander. L.: Allmän Platsanmälan. Sammanfattning av för- studie. Plan för fort- satt uppföljning.

Växjö 1978.

tagliga skillnader mellan K.L och M län och övriga riket vad gäller andra faktorer än allmän platsanmälan, vilka kan antas påverka arbetsförmed- lingarnas tillgång till lediga platser. Granskningen ger inte anledning att tro att utvecklingen vad gäller platstillströmning osv. i Skåne och Blekinge. utan allmän platsanmälan. skulle ha avvikit på något mera betydande sätt från den i resten av riket.'

Konjunkturläget

Hur mycket arbetsförmedlingens tillgång till lediga platser ökar. som följd av lagen om allmän platsanmälan. kan påverkas av konjunkturläget. Upp- följningsperioden har präglats av en utdragen lågkonjunktur. Antalet ledi- ga platser har varit lågt och flera branscher inom den enskilda sektorn har noterat sjunkande sysselsättning. I detta läge kan man förmoda att företa- gens benägenhet att anlita arbetsförmedlingen vid personalrekrytering skulle ha varit relativt låg om inte lagen funnits. Det är i en sådan situation förhållandevis lätt att fylla vakanser utan hjälp av arbetsförmedlingen. Man kan alltså vänta sig att effekterna av allmän platsanmälan blivit något annorlunda om lagen införts under en högkonjunktur. De slutsatser som kan dras om lagens effekter är begränsade till den konkreta konjunktursi- tuation i vilken den hittills har tillämpats. Här kan endast göras den be- dömningen att om lagen i stället införts under en högkonjunktur skulle dess effekter på arbetsförmedlingens tillgång till lediga platser sannolikt blivit något mindre.

Beräkningsmetod

Som tidigare nämntsjämförs utvecklingen av antalet lediga platser i Skåne och Blekinge med den i övriga riket. Vi antar därmed att om inte lagen in- förts i K. L och M län skulle utvecklingen av antalet till förmedlingarna an- mälda platser i dessa län varit densamma som i övriga Sverige. 1 realiteten finns det naturligtvis vissa skillnader mellan de båda områdena i faktorer som påverkar platstillgången. även om vi enligt vad som sagts ovan inte kunnat observera några påtagliga differenser i just de faktorer som stude- rats. Vad gäller de effekter som räknats fram får därför den reservationen göras att den isolerade effekten av reformen kan skilja sig något från de re- sultat som redovisas.

Eftersom lagen gör undantag för de anställningar som inte omfattar mer än 10 dagar har dessa rensats bort från den statistik som presenteras här. Fram t.o.m. september 1976 har det endast varit möjligt att rensa bort de platser som har en varaktighet om 5 dagar eller mindre. Det finns dock ingen anledning att tro att övergången från 5 till 10 dagar förryckerjämfö- relsen mellan K. L och M län och övriga riket. En särredovisning av plat- ser med 6— 10 dagars varaktighet i september 1976 påvisade heller inga på- tagliga regionala skillnader. Inga försök har gjorts att rensa bort övriga lediga platser som ej berörs av lagen. Dels kan dessa platser ej hänföras till bestämda yrkesområden. dels kan de påverkas av lagen trots att de ej omfattas av den. Eftersom syf- tet med undersökningen är att kartlägga den förändring som skett. kvanti-

tativt och kvalitativt. i arbetsförmedlingens totala tillgång till lediga plat- ser. bedöms det heller inte som önskvärt att rensa bort de undantag det här är frågan om. Dessa undantag hänför sig oftast inte till egenskaper hos den lediga platsen utan till egenskaper hos arbetsgivaren eller hos förhållandet mellan arbetsgivaren och den person som skall anställas.

Det har däremot varit nödvändigt att rensa bort samtliga lärarplatser som inrapporterats från arbetsförmedlingen i Lund, beroende på att felrap— porte ringar inträffat som gör att siffrorna inte är jämförbara med dem för perioden före allmän platsanmälan. Bortrensningen av lärarplatserna i Lund har skett för hela den period som ligger till grund för beräkningarna i denna rapport. dvs. från och med juni 1975. och för såväl nyanmälda som kvarstående lediga platser. Eftersom Lund är centrum för lärarförmedling— en i Malmöhus län påverkar denna bortrensning sammansättningen av de lediga lärarplatserna hos arbetsförmedlingen i K. L och M län i riktning mot relativt få platser för lärare i teoretiska ämnen och relativt många för t. ex. förskollärare. Detta gör att jämförelsen med övriga riket blir osäker för detta yrkesområde.

8.2.5 Några preliminärt: resultat

1 det följande redogörs för lagens effekter på platstillströmningen. Vi kom- mer också att se något på förändringen av antalet nyanmälda arbetssökan- de samt avslutningsvis beröra problem i samband med en bedömning av reformens konsekvenser för vakans- och arbetssökandetider.

Nyanmälda lediga platser

Lagens beräknade effekt på nyanmälda lediga platser framgår av tabell 8.25. Siffrorna bygger på de uppgifter som varje månad lämnas av arbets- förmedlingskontoren. Förutom den tidigare nämnda bortrensningen av lä- rarplatserna i Lund (NYK 06) har även det beräknade antalet platser i ok- tober korrigerats. l oktobersiffran ingår inte endast det antal platser som skulle har anmälts om utvecklingenjämfört med oktober 1975 varit densam- ma som i övriga riket. Även den ökning i nyanmälningarna som beräknas ha skett på grund av anmälan om kvarstående vakanser från tidigare måna- der har medräknats. En skattning har här skett på grundval av en enkätun- dersökning som utfördes i september 1976. Genom denna korrigering av oktobersiffran omfattar redovisningen endast nyanmälan av sådana platser som blivit lediga för tillsättning under den studerade perioden.

Av tabell 8.25 framgår att den beräknade effekten av lagen varit krafti- gast under perioden mars—juni. Dessa fyra månader svarar ensamma för hälften av alla de lediga platser som lagen tillfört arbetsförmedlingen. En trolig förklaring till den kraftiga ökningen är den höga andelen tillfälliga an- ställningar under denna period. Detta antagande förefaller att bekräftas om man ser till de lediga platsernas fördelning på yrkesgrupper. Under våren och försommaren skedde en mycket kraftig uppgång i efterfrågan inom jordbruks- och trädgårdsarbete där tillfälligt säsongarbete dominerar. Ett stort antal platser för semestervikarier inom vårdarbete och kommersiellt arbete anmäldes till förmedlingen. Vidare var antalet praktikplatser stort

Tabell 8.25 Nyanmälda lediga platser längre än 10 dagar i K, L och M län. Oktober 1976—september 1977

Faktiskt Beräknat Skillnad Skillnad antal antal i procent utan AP Oktober 7360 5210 +2150 +41 November 6942 4998 +1944 +39 December 5 244 4 295 + 949 + 22 Januari 6449 4 622 +1827 +40 Februari 6 872 5 640 + 1 232 +22 Mars 9 751 6669 +3 082 +46 April 11 176 7094 +4082 +58 Maj" 9523 6831 +2692 +39 Juni 11807 8009 +3 798 +47 Juli 5486 4295 +| 191 +28 Augusti 8301 5772 +2 529 +44 September 6074 4516 +1558 +34 Genomsnitt okt—sept 7915 5663 +2252 +40

" I maj påverkades siffrorna av en anställningsblockad riktad mot de SAF-anslutna arbetsgivarna. Trots blockaden som vari kraft från 30 april till 26 maj kunde företa- gen anmäla sina vakanser till arbetsförmedlingen och även fatta beslut om tillsätt- ning. lnga anställningar fick dock påbörjas och resultatet blev att såväl antalet till- sättningar som antalet nyanmälningar minskade kraftigt. Speciellt kraftig var minsk— ningen inom tillverkningsarbete och byggnadsarbete. Den offentliga sektorn där- emot berördes inte av blockaden. Den kraftiga minskningen i antalet lediga platser från SAF-området medförde att även den beräknade effekten av allmän platsanmä— lan sjönk.jämfört med föregående månad. Många av de platser som normalt skulle ha anmälts i maj blev sannolikt anmälda ijuni i stället. vilket förklarar den högajuni- siffran.

inom yrkesgruppen tekniskt arbete. Även för tillverkningsarbete notera- des en kraftig ökning som till stor del kan förklaras av det stora antalet till- fälliga anställningar inom livsmedels- och konservindustri.

Ökningen av antalet lediga platser blir olika för olika yrkesgrupper be- roende på hur stor andel av platserna som anmäldes till förmedlingen före lagen och hur stor andel som ej omfattas av lagen. Den beräknade effekten av lagen på olika yrkesgrupper redovisas i tabell 8.26. Siffrorna för oktober 1976 "stördes" av att platser som var lediga redan före införandet av lagen anmäldes denna månad. Eftersom dessa platser inte kan fördelas på olika yrkesgrupper ingår oktobersiffran inte i tabellen. De beräknade antalen bygger. liksom i tabell 8.25. på en jämförelse med utvecklingen i övriga ri- ket. Här har dock ingen uppdelning gjorts på olika månader. utan hela pe- n'oden november—september har jämförts med motsvarande period ett år tidigare.

I kategorin tekniskt arbete m.m. förekommer relativt få platser som är undantagna från lagen. Många av anställningama anmäldes före lagen i mycket begränsad utsträckning till arbetsförmedlingen. När det gäller anställningar inom hälso- och sjukvård anmälde landstingen i Skåne och Blekinge en mycket stor andel av platserna redan före reformen. Under ti- den mars—juni är andelen vikariatsanställningar betydande. varför en stor del av ökningen i antalet platsanmälningar inföll under denna period. Bort- rensningen av Lund vad gäller gruppen pedagogiskt arbete gör att siffran

Tabell 8.26 Nyanmälda lediga platser längre än 10 dagar fördelade på yrkesgrupper. Månadsgenomsnitt för perioden november 1976 till september 1977.

K.L.M län Faktiskt Beräknat Skillnad Skillnad

antal antal i procent utan AP

Tekniskt arbete m.m. 284 154 + 130 +84 (NYK 00+01+02+03) Arbete inom hälso— och 1264 1074 + 190 +18 sjukvård (NYK 04+05) Pedagogiskt arbete *" 418 354 + 64 + 18 (NYK 06) Socialt och humanistiskt 255 165 + 90 +55

arbete m.m. (NYK 07+08+09+0X) Administrativt 50 39 + 11 +28 arbete (NYK 1) Kameralt o kontorstekn 679 456 + 223 +49

arbete (NYK 2) Kommersiellt arbete

(NYK 3) 451 252 + 199 +79 Lantbruks-. skogs- 0. 793 403 + 390 +97 fiskeriarbete (NYK 4) Gruv- o. stenbrytn.arbete 6 13 — 7 —54 (N YK 5) Transport- och 441 337 + 104 +31 kommunikationsarbete (NYK 6) Tillverkningsarbete 1096 672 + 424 +63

m.m. (NYK 7 och 8 exkl. 77, 78. 79. 88. 89) Byggnadsarbete 345 210 + 135 +64 (NYK 77+78+79) Lager- och diversearbete 252 189 + 63 +33 (NYK 88+89) Husligt arbete. 654 556 + 98 +18 portierarbete m.m. (NYK 91) Fastighetsskötsel 636 533 + 103 + 19 och städning (NYK 93) Annan service 342 263 + 79 +30 (NYK 9 exkl. 91, 93)

Totalt 7 966 5 670 +2 296 + 40 " Exkl. Lund.

för denna yrkesgrupp är osäker. Man kan emellertid vänta sig en låg ök- ning för gruppen i fråga. eftersom lagen inte gäller för "sådan tjänst som lä- rare eller skolledare för vilken avlöningsförmånerna fastställes under med- verkan av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer". 1 kate- gorin socialt och humanistiskt arbete ingår vissa statliga anställningar som är undantagna från lagen. Detta gäller i ännu högre utsträckning gruppen administrativt arbete där också en del tjänster inom den privata sektorn är undantagna (företagsledande ställning). Relativt många undantag finns också inom yrkesgruppen transport och kommunikation. dit anställningar vid SJ. posten och televerket hänförs. De flesta platserna inom kameralt och kontorstekniskt arbete berörs av reformen. undantagen gäller vissa kommunala samt statliga anställningar. Mycket få undantag finner vi i ka-

' Begreppen registre- rings- och vakanstid behandlas utförligt i kapitel 14.

tegorierna lantbruks-. skogs- och fiskeriarbete. som dessutom har en hög andel tillfälliga anställningar. i tillverkningsarbete m. m.. lager— och diver— searbete samt fastighetsskötsel och städning. lnom den senare kategorin var anmälningsgraden hög redan före lagen. vilket också gäller privata an- ställningar inom husligt arbete. portierarbete rn. m. lnom kategorin bygg— nadsarbete är undantagen relativt få. Enligt överenskommelse mellan byggnadsarbetsmarknadens parter skulle rekryteringen av icke kvalifice— rad arbetskraft ske genom arbetsförmedlingen medan anmälningsgraden före lagen var låg för den kvalificerade arbetskraften på grund av de speci— ella anställningsförhållandena inom byggbranschen. Tillskottet av arbets— kraft gäller därför framför allt yrkesarbetare. lnom kategorin annan ser— vice åteifmns anställningar inom tull- och polisväsendet. som inte omfattas av lagen.

Kvarstående lediga platser

I detta avsnitt redovisas hur antalet kvarstående lediga platser vid mana- dens slut påverkats av lagen om allmän platsanmälan. Till skillnad från vad som är fallet med nyanmälda platser är en näringsgrensuppdelning möjlig för kvarstående platser. Metoden för att beräkna genomsnittet av vid må— nadens slut kvarstående platser utan allmän platsanmälan är densamma som använts för nyanmälda lediga platser.

Tabell 8.28 visar hur antalet kvarstående lediga platser påverkats inom olika näringsgrenar. I denna tabell har det inte varit möjligt att rensa bort korttidsplatserna (kortare än 10 dagar). Eftersom man inte heller kan sär— skilja effekten av ökad platstillströmning från effekten av längre registre— ringstider bör siffrorna tolkas med största försiktighet. Vissa slutsatser kan dock dras från tabellen. Verkstadsindustrin noterar en klart lägre ökning än övrig tillverkningsindustri. Om inte verkstadsindustrin i Skåne och Ble- kinge uppvisat en relativt gynnsam sysselsättningsutveckling är det sanno- likt att skillnaden jämfört med den övriga industrin varit ännu större. Den extremt kraftiga ökningen för bank- och försäkringsverksamhet betyder sannolikt att det inom yrkesgruppen "kameralt och kontorstekniskt arbe- te" (tabell 8.27) förekommer mycket stora skillnader mellan den offentliga och den enskilda sektorn. Vidare förefaller det, inom den offentliga sek- torn, inte förekomma några påtagliga skillnader mellan anställningar som omfattas av lagen (kommun. landsting) och sådana som är undantagna (statliga tjänster. lärartjänster). Den låga ökningen inom den offentliga sek- torn torde således kunna förklaras av att anmälningsgraden var hög redan i utgångsläget. snarare än av att undantagen från lagen är flera än inom den enskilda sektorn.

Till grund för en preliminär uppskattning av lagens konsekvenser för re- gistreringstidens längd kan läggas de ovan redovisade beräknade effekter- na på inströmningen av lediga platser och på beståndet av kvarstående le- diga platser. En förlängd registreringstid kommer att avspegla sig i att ök— ningen i antalet kvarstående platser är större än ökningen i nyanmälningar. Det omvända förhållandet gäller vid förkortade registreringstider. Det bör i detta sammanhang observeras att registreringstiden för en ledig plats vid arbetsförmedlingen av flera anledningar kan avvika från vakanstiden.l

Tabell 8.27 Kvarstående lediga platser längre än 10 dagar fördelade på yrkesgrupper. Månadsgenomsnitt för perioden november 1976 till september 1977

K.L.Mlän Faktiskt Beräknat Skillnad Skillnadi

antal antal procent utan AP

Tekniskt arbete m.m. 303 150 + 153 + 102 (NYK 00+01+02+03) Arbete inom hälso- I 287 993 + 294 + 30 och sjukvård (NYK 04+05) Pedagogiskt arbete" 327 320 + 7 + 2 (NYK 06) Socialt och 210 132 + 78 + 59

humanistiskt arbete m.m. (NYK 07+08+09+0X)

Administrativt 30 21 + 9 + 43 arbete(NYK l) Kameralt och 452 285 + 167 + 59 kontorstekniskt arbete (NYK 2) Kommersiellt 429 210 + 219 + 104 arbete (NYK 3) Lantbruks-. skogs- 0 739 291 + 448 + 154 fiskeriarbete (NYK 4) Gruv— o stenbryt- 10 24 — 14 — 58 ningsarbete (NYK 5) Transport— 0. 277 161 + 116 + 72 kommunikationsarbete (NYK 6) Tillverkningsarbete 1 189 750 + 439 + 59

m.m. (NYK 7 och 8 exkl. 77. 78.79. 88.89) Byggnadsarbete 633 266 + 367 + 138 (NYK 77+78+79) Lager- och diversearbete 121 72 + 49 + 68 (NYK 88+89) Husligt arbete. 814 473 + 341 + 72 portierarbete m.m. (NYK 91) Fastighetsskötsel och 489 369 + 120 + 33 städning (NYK 93) Annan service (NYK 9 302 187 + 115 + 61 exkl. 91. 93) Totalt 7612 4704 +2908 + 62 " Exkl. Lund.

Genom attjämföra ökningen av antalet kvarstående lediga platser (tabell 8.27) med ökningen av antalet nyanmälda (tabell 8.26) får man som nämnts en uppfattning om hur registreringstiderna förändrats sedan allmän plats- anmälan infördes. Av en sådan jämförelse framgår att en ökning av regist— reringstiden skett inom de flesta yrkesgrupper i förhållande till utveckling- en i övriga riket. Totalt har ökningen varit ca 15 procent. om man tar hän- syn till att fördelningen på yrkesgrupper skiljer sig något mellan K. L och M län och övriga riket. Denna "ökning" representerar en förkortning av registreringstiderna med 14 procent i övriga riket. samtidigt som registre- ringstiderna i K. L och M län ökat med en procent.

Att allmän platsanmälan tycks ha lett till en förlängning av platsernas ge- nomsnittliga registreringstid behöver inte motsäga det som tidigare sagts

Tabell 8.28 Kvarstående lediga platser (inkl. korttidsplatser) vid månadens slut förde- lade på näringsgrenar. Månadsgenomsnitt för perioden oktober 1976 till september 1977 K.L,M län Faktiskt Beräknat Skillnad Skillnad antal antal i procent utan AP

Jordbruk 0. 685 277 + 408 +147 skogsarbete(SNl 0) Brytn. av mineraliska 10 18 — 8 — 44 produkter(SNl 1) Verkstadsindustri 398 304 + 89 + 29 "(SNI 33+34+35) Ovrig tillverkning 936 564 + 372 + 66 (SNI 2 och 3 exkl. 33. 34. 35) El-, gas-. värme o. 27 18 + 9 + 50 vattenförsörjning (SNI 4) Byggnadsverksamhet 658 276 + 382 + 138 (SNI 5) Varuhandel (SNI 60) 679 347 + 332 + 96 Restaurang 0. 361 307 + 54 + 18 hotellverksamhet (SNI 61) Samfardsel (SNI 70) 225 116 + 109 + 94 Post— 0 telekomm (SNI 71) 21 18 + 3 + 17 Bank- o försäkringsverks 201 74 + 127 + 172 (SNI 8) Offentlig förvaltn. 670 501 + 169 + 34 försvarsverksamhet. undervisning m.m. (SNI 90+92)a Hälso-. sjuk— 0. 2079 1586 + 493 + 31 socialvård (SNI 93) Andra tjänster(SNl 9 792 565 + 227 + 40 exkl. 90. 92. 93) Totalt 7742 4976 +2 766 + 56

Därav ”offentliga sektorn"" 2797 2123 + 674 + 32

"enskilda sektorn” 4945 2 853 +2 092 + 73

" Exkl. Lund SN192. ” Med offentlig sektor avses här offentlig förvaltning. försvarsverksamhet. under- visning och forskning. hälso—. sjuk- och socialvård. el-. gas-. värme- och vattenför- sörjning samt post- och telekommunikationer. Till den enskilda sektorn räknas här bl. a. även statligt ägda företag (statsföretagsgruppen) och offentligt ägda transport- företag (SJ. SL).

om att man väntar sig genomsnittligt kortare vakanstider. Enligt lagen skall anmälan av ledig plats till arbetsförmedlingen vara arbetsgivarens första rekryteringsåtgärd. Den tid som förflyter från det att vakansen upp- står till det att den anmäls till förmedlingen skall således enligt lagen redu- ceras till noll. vilket kan innebära en snabbare anmälan till förmedlingen än vad som skulle vara fallet utan allmän platsanmälan. För de platser som tillsätts genom förmedlingen behöver detta inte påverka registreringstiden — en tidigare anmälan kan kompenseras av en tidigare tillsättning och av- anmälan (och därmed kortare vakanstid). För de platser som ej tillsätts ge- nom förmedlingen och för platser med fixerad ansökningstid kommer där- emot registreringstiden att öka. Även avanmälningsrutinerna kan ha på- verkats av lagen. Arbetsgivarna blev genom lagen skyldiga att avanmäla

platser som ej längre är aktuella. men det är osäkert om detta verkligen medfört snabbare avanmälan. Det kraftigt ökade antalet lediga platser kan mycket väl innebära att svårigheterna att få bort inaktuella platser ökat. snarare än minskat. trots avanmälningsskyldigheten. På grundval av det statistiska material som står till förfogande får man alltså nöja sig med att konstatera att den genomsnittliga registreringstiden ökat i samband med införandet av lagen om allmän platsanmälan.

Korttidsplatser

Lagen om allmän platsanmälan omfattar ej anställningar med en varaktig- het om mindre än 10 dagar. Trots detta är det sannolikt att även anmälan av sådana platser påverkas av lagen. Anledningen är att de tätare kontak- terna mellan arbetsgivare och arbetsförmedling kan förväntas göra företa- gen mer benägna att anmäla även korttidsplatserna. En jämförelse med ut- vecklingen i övriga riket visar att lagen lett till en klar ökning även i anmä- lan av lediga korttidsplatser(se tabell 8.29).

Tabell 8.29 Nyanmälda lediga korttidsplatser. Månadsgenomsnitt

Juli l975— Okt. I976— Förändring Förändring juni 1976 sep. 1977 iprocent KLMlän 2180 2575 +395 +18 Ovriga riket 10306 9630 —676 — 7

Effekter på antalet nyanmälda arbetssökande

Ökningen i arbetsförmedlingens tillgång till lediga platser kan väntas leda till att fler arbetssökande utnyttjar förmedlingen, vilket i sin tur kan med- föra att de lediga platserna tillsätts snabbare. En ökning i de arbetssökan- des benägenhet att anlita förmedlingen får därför ses som ett av lagens omedelbara syften. Storleken på en sådan ökning kan också ses som ett grovt mått på huruvida tillskottet av lediga platser inneburit en förbättring för de arbetssökande eftersom dessa kommer att anlita förmedlingen i stör— re utsträckning endast om de anser att denna nu kan ge bättre service än ti- digare. Det kan dock ta en viss tid innan de arbetssökande hinner få infor- mation om de förändringar som inträffat. och ytterligare en viss tid innan de hinner reagera på denna information. Även arbetsförmedlingens an- ställda kan behöva tid för att anpassa sig till den nya situationen. så att de på bästa sätt kan ta emot nya grupper av arbetssökande. Det är därför möj- ligt att man måste studera utvecklingen under en längre period än den som täcks här. innan man kan se hela effekten av lagen om allmän platsanmälan på antalet arbetssökande.

Förändringarna i benägenheten att anlita arbetsförmedlingen blir sanno- likt olika för olika arbetssökandekategorier. Störst kan. av flera skäl. ef- fekten väntas bli för de ombytessökande. dvs. personer som har arbete vid söktillfället. Dessa arbetssökande ser arbetsförmedlingen i första hand som en källa för information. Intresset för övriga former av arbetsförmed- lingsservice kan antas vara relativt begränsat. Som en följd av allmän

platsanmälan har vidare ett ökat antal platser som ställer höga krav på kva- lifrkationer och erfarenhet anmälts till förmedlingen. De personer som re- dan är etablerade på arbetsmarknaden har sannolikt större möjligheter än andra att konkurrera om sådana platser. Ett ytterligare skäl att vänta sig en ökning är att de ombytessökande för närvarande anlitar arbetsförmedling- en i relativt begränsad utsträckning. varför utrymmet för ökningar är stort.

På grundval av arbetsmarknadsverkets månadsstatistik har vi beräknat förändringarna i tillströmningen av arbetssökande. Tabell 8.30 uppvisar stora skillnader mellan K. L och M län och övriga riket vad gäller tillström- ningen av ombytessökande (kategorierna 3 och 4). De försök med fasta ar- betsformer i förmedlingsarbetet som sedan april-maj l977 bedrivs i Skåne och Blekinge och som bl. a. innebär inskrivning av samtliga arbetssökande torde endast ha påverkat utfallet i begränsad utsträckning eftersom det inte inträffade några märkbara förändringar i statistiken över antalet arbetssö— kande när försöken med fasta arbetsformer påbörjades. För de arbetslösa sökande föreligger som väntat inga påtagliga skillnader. De bland de ar- betslösa som ej utnyttjar förmedlingen består till stor del av personer som varit arbetslösa relativt kort tid. Deras benägenhet att anlita arbetsförmed- lingen bestäms av huruvida de inom rimlig tid lyckas finna arbete på annat sätt. snarare än av den information som arbetsförmedlingen kan stå till tjänst med. Några skillnader mellan Skåne. Blekinge och övriga riket vad gäller tillströmningen av arbetslösa sökande kan inte heller konstateras vid nedbrytning på enskilda yrkesområden.

Tabell 8.30 Förändringar av antalet nyanmälda sökande vid arbetsförmedlingen. Ok- tober 1976—september l977 , jämfört med oktober 1975—september 1976. Månadsge- nomsnitt Sökandekategori K, L och M län Övriga riket Antal Procent Antal Procent

1 Utan arbete omedelbar + 70 + 2 + 555 + 3 placering 2 Utan arbete senare + 31 + 4 + 119 + 2 placering 3 Har tillfälligt +127 +21 + 453 +]! arbete 4 Har varaktigt arbete +366 +32 + 306 + 5

Samtliga arbetssökande kategori 1—4 +594 + 9 +l433 + 4

Under halvåret efter den period som redovisas i tabell 30 minskade till- strömningen av ombytessökande med varaktigt arbete i hela landet. Ned- gången var dock klart lägre i K. L och M län än i övriga riket. Utveckling- en hittills visar att allmän platsanmälan har ökat de ombytessökandes be- nägenhet att utnyttja arbetsförmedlingen. Statistiken tyder inte på att den— na effekt skulle ha försvagats under den tid som gått efter försökens bör- jan. effekten förefaller i själva verket snarare ha förstärkts. Enligt special- bearbetningar av månadsstatistiken har ökningen i Skåne och Blekinge jämfört med övriga riket gällt samtliga yrkesområden. Ökningar över ge- nomsnittet har kunnat noteras för kameralt och kontorstekniskt arbete

(NYK 2). tekniskt. kemiskt och fysikaliskt arbete (NYK 00—02) samt för den kategori som i bearbetningarna bildats genom sammanläggning av gruv-. stenbrytnings- och tillverkningsarbete. maskinskötsel m. m. (NYK 5+ 7+ 8).

Ett problem som försvårar tolkningen av statistiken över nyanmälda sö- kande är att samma sökande kan anmäla sig vid förmedlingen flera gånger under ett år. Man vet alltså inte hur många individer som står bakom ett gi- vet antal nyanmälningar. ! arbetssökandestatistiken för november 1977 in- samlades uppgifter över hur många av de nyanmälda arbetssökande som varit inskrivna vid förmedlingen någon gång under den senaste lZ—måna— der'sperioden. Bland de ombytessökande var andelen "återbesökare" klart högre i K L M län än i övriga riket. Detta kan tas som ett tecken på att all- män platsanmälan ökar de ombytessökandes benägenhet att återkomma till arbetsförmedlingen. Bristen påjämförbart material från tiden före lagen och begränsningen till en enda månad gör det dock svårt att dra några be— stämda slutsatser. En ytterligare svårighet är att de personer som söker en- bart praktik— eller feriearbete inte redovisas i statistiken. Lagen om allmän platsanmälan har lett till en kraftig ökning av just sådana platser. Man bör" således kunna vänta sig en viss ökning av antalet praktik- och feriearbets- sökande. Statistiken ger dock inte möjligheter att avgöra om en sådan ök- ning verkligen ägt rum.

Registreringstiderna för arbetssökande

Genom lagen om allmän platsanmälan blir det lättare för de arbetssökande att snabbt få kunskap om vilka lediga platser som frnns tillgängliga. Den del av arbetssökandetiden som ägnas åt extensivt informationssökande bör således kunna förkortas. Däremot påverkas knappast den tid som mås- te ägnas åt kontakter med arbetsgivare (intervjuer m.m.). tiden innan den lediga platsen kan tillträdas eller den tid den arbetssökande måste vänta in— nan en lämplig vakans uppstår. Extensivt informationssökande utgör olika stor del av sökandetiden för olika grupper av arbetssökande. För t.ex. långtidsarbetslösa och handikappade torde arbetssökandetidens längd en- dast i liten utsträckning bero på brist på extensiv information. För nytill— trädande och korttidsarbetslösa kan man däremot vänta sig att förbättrad extensiv information. t. ex. genom allmän platsanmälan. kan ha större in- flytande på sökandetiderna. Dessutom kommer effekterna sannolikt att bli olika beroende på de sökandes yrkestillhörighet. Tillskottet av lediga plat- ser ärju mycket olika inom olika yrkesområden.

l tabell 8.31 visas den genomsnittliga registreringstiden för arbetssökan- de vid förmedlingarna under året före respektive efter det att försöken med allmän platsanmälan påbörjades i Skåne och Blekinge.1 Tabellen uppvisar som synes inga klara skillnader mellan försöksområdet och övriga riket.

En uppdelning av statistiken på yrkesgrupper resulterade i att vissa skill- nader mellan K. L och M län och övriga riket framkom. Olikheterna är dock. med ett undantag. inte påfallande stora.

lnom transport- och kommunikationsarbete (NYK 6) har den genom- snittliga registreringstiden minskat i hela landet för kassamedlemmar i sö- kandekategori ]. Minskningen är något större i K, L och M län. För till-

' Tabellen är baserad på en specialbearbet- ning av arbetsmarknads— verkets arbetssökande- statistik.

Tabell 8.31 Genomsnittlig registreringstid (månader) för arbetssökande

Sökandekategori 75.10—76.09 76.10—77.09 KLM Övrigariket KLM Övriga riket

1 Utan arbete. omedelbar 3.8 3,6 3.5 3.4 placering, kassamedlemmar ] Utan arbete, omedelbar 3.1 2.9 3.2 3.0 placering. samtliga 2 Utan arbete. senare 3.3 3.3 3.3 3.3 placering 3 Har tillfälligt 3.7 3.7 3.7 3.8 arbete 4 Har varaktigt arbete 3.1 3.2 3.0 3.2

verkningsarbete m.m. (NYK 5+7+8) uppvisas inom sökandekategori 1 (samtliga) en förlängning av registreringstiden i övriga riket mellan de båda jämförelseperioderna. medan den är oförändrad i försöksområdet. Inom sökandekategori 4 har för dessa yrkesområden sammantagna registrerings- tiden sjunkit i hela landet och den kraftigaste minskningen registreras i Skåne och Blekinge. Den genomsnittliga registreringstiden för kameralt och kontorstekniskt arbete (NYK 2) har inom sökandekategorierna 2 och 3 minskat något i försöksområdet, medan den visar en viss ökning i övriga ri- ket. En svag ökning av registreringstider i K. L och M län jämfört med en svag minskning i övriga riket kan observeras för sökandekategori l. kassa- medlemmar. och sökandekategori 4 inom tekniskt. naturvetenskapligt ar- bete m. m. sammantaget med administrativt arbete (NYK 0+ 1 med undan- tag av NYK 00-02). Det enda yrkesområde där man kan notera mera påtag- liga skillnader mellan försöksområdet och riket i övrigt för samtliga sökan- dekategorier utom kategori 3 är lantbruks-. skogs- och fiskeriarbete (NYK 4). Den kraftigare minskningen i registreringstiden i Skåne och Blekinge framför allt under försommaren kan dock säkerligen inte förklaras enbart med införandet av allmän platsanmälan. Det förhållandet att antalet ut- ländska feriearbetare minskade kraftigtjämfört med året före kan antas va- ra en viktigare förklaringsfaktor. Denna arbetsmarknadsförändring ökade möjligheterna för svenska sökande att snabbt få arbete inom detta yrkes- område. Utöver det att det rör sig om små skillnader i utvecklingen av registre- ringstider mellan försöksområdet och övriga riket (då bortsett från NYK 4) tillkommer en del problem vad gäller tolkningen av statistiken över re- gistreringstider. Ett sådant problem är den bristande aktualiteten i den me— ningen att det kan ta upp till sju veckor efter den senaste kontakten med ar- betsförmedlingen innan en sökande avaktualiseras. Ett annat är att avrap- porteringarna förs in i statistiken endast en gång per månad. vilket innebär att man inte kan mäta registreringstider i kortare intervall än en månad. Vidare noteras ej byte av sökandekategori i statistiken över registreringsti- der utan hela söktiden för individen hänförs till den kategori som var aktu- ell vid avrapporteringstillfället. Ökningen av antalet ombytessökande i K. L och M län kan medföra att fler sökande än tidigare går från andra sökan- dekategorier till kategorin arbetslösa. Detta skulle bli följden om ökningen av antalet ombytessökande till stor del utgörs av personer som senare blir

arbetslösa. Resultatet kan då bli ökade registreringstider jämfört med res- ten av riket. Till sist förtjänar det att understrykas att registreringstiden vid förmedlingen endast är en ersättningsvariabel för det som egentligen intresserar oss. men som vi inte kunnat mäta. nämligen den tid personer gått arbetslösa och sökt arbete (arbetssökandetiden).

Konsekvenserförföretagen

För att få information om lagens eventuella konsekvenser för företagens val av rekryteringskanaler samt dess effekter på deras rekryteringskostna— der har ett antal telefonintervjuer genomförts med företag i Skåne och Ble- kinge. Det rörde sig om 63 företag. fördelade på storleksklasser enligt följ- ande: Antal anställda Antal företag — 25 16 26— 100 15 101—500 18 501— 14

Företagen tillfrågades dels om de använde samma rekryteringskanaler. dels om de utnyttjade tidigare använda rekryteringskanaler i samma ut- sträckning som före införandet av allmän platsanmälan. Ett minskat ut- nyttjande av andra kanaler än arbetsförmedlingen kan nämligen tas som ett tecken på att reformen lett till att företagens direkta sökkostnader kunnat sänkas. För att i görligaste mån rensa bort den effekt som bl.a. lågkonjunk- turen kan ha haft. har vi sökt få företagen att endast uppge sådana ändring- ar som kunnat hänföras till allmän platsanmälan och dess konsekvenser för företagens rekryteringsmöjligheter.

Företagens svar tyder på att det knappast skett någon förändring vad gäller uppsättningen av använda rekryteringskanaler. Däremot har femton företag uppgett att de minskat annonseringen (fyra småföretag. sex resp. fyra i de båda mellanklasserna och ett större företag). Som motiv för den minskade annonseringen anger samtliga att de genom allmän platsanmälan förbättrade möjligheterna att komma i kontakt med kvalificerade sökande via arbetsförmedlingen gjort det möjligt att sänka företagets utgifter för an- nonsen'ng.

På en fråga om andelen nyanställda rekryterade genom arbetsförmed- lingen har förändrats efter införandet av allmän platsanmälan svarar sex- ton företag att andelen ökat för kollektivanställda. sju företag anser att an- delen tjänstemän som rekryterats genom förmedlingen har ökat. De före- tag som ansett sig kunna besvara frågan tillhör med något undantag de större storleksklasserna. Volymen anställningar bland de andra företagen har inte varit tillräcklig för att ge underlag för en bedömning av huruvida det skett en systematisk förändring i den andel som rekryterats genom ar- betsförmedlingen. Även vad gäller denna fråga kan det vara svårt att isole- ra effekten av konjunktursituationen. Företagen har emellertid ombetts jämföra med året närmast före allmän platsanmälan då konjunkturläget var endast obetydligt bättre.

En central fråga vid en samhällsekonomisk bedömning av allmän plats- anmälan är de anspråk på resurser som reformen ställer. För företagens del gäller det dels kostnader för kontakterna med arbetsförmedlingen i samband med det större antalet anmälningar av lediga platser samt de av- anmälningar som företagen enligt lagen är skyldiga att göra när en plats bli- vit tillsatt. dels den ökning i urvalskostnaderna som uppkommer om refor- men leder till att företagen får fler sökande än tidigare per vakans. På en fråga om dessa kostnader uppgav 59 företag att de är obetydliga och fyra att de är fullt påtagliga (endast dessa båda svarsalternativ gavs). Det kan tilläggas att de fyra senare ansåg att kostnadsökningen berodde på ökade urvalskostnader. Samtliga menade således att kostnaderna för kontakterna med arbetsförmedlingen var obetydliga. (Fyra företag ansåg att urvals- kostnaderna minskat efter reformen. vi återkommer till dem nedan).

Vad gäller kollektivanställda uppgav 25 företag att de ansåg sig ha fått fler sökande till lediga platserjämfört med året före reformen. Fler sökan- de till tjänstemannaplatser ansåg femton företag att de fått. Till dem som uppgett att de fått fler sökande ställdes följande fråga: Anser Ni att företa- get gör ett så pass mycket bättre urval bland det ökade antalet sökande att detta på sikt väger upp de högre urvalskostnaderna? Tjugo företag svarade Ja på frågan. däribland de fyra som angett att kostnaderna hänförbara till allmän platsanmälan var fullt påtagliga. Enligt svaren uppvägs således. för de senare såväl som för de övriga sexton. de administrationskostnader som är förknippade med reformen av besparingar som hänger samman med det bättre urvalet. Fyra av företagen i de båda största storleksklasser- na uppgav att urvalskostnaderna minskat. Dessa företag hade minskat an- nonseringen och ansåg att de fått ett mindre antal sökande per plats genom denna substitution mellan rekryteringskanaler och att genomsnittskvalite- ten på de sökande höjts. Även för dessa ter sig således reformen företagse- konomiskt fördelaktig.

Det kan tilläggas att 35 av företagen anser att de tätare kontakter med ar- betsförmedlingen som allmän platsanmälan resulterat i är en fördel från fö- retagets synpunkt. De flesta fäster stor vikt vid att arbetsförmedlingen ge— nom tätare kontakter får ökade möjligheter och ett större incitament att lä- ra känna företaget bättre. En del företag. speciellt mindre. anser sig också få mera information från förmedlingen om sökandetillgång på orten. ar- betsmarknadspolitiska medel m.m. som en följd av de ökade kontakterna.

8.2.6 Kommentarer och slutsatser

En lag om allmän platsanmälan kan ges en till synes ganska stark förank- ring i den ekonomiska teorin. speciellt den ekonomiska informationsteo- n'n. Utgångspunkten är därvid den höga grad av oenhetlighet och föränder- lighet. som präglar arbetsmarknaden. och den stora informationsproble— matik som följer därav. Den åsyftade arbetsmarknadsteorin har behandlats ganska utförligt i EFA:s förra betänkande.

På en arbetsmarknad präglad av oenhetlighet och föränderlighet är det svårt och tidskrävande för den enskilde arbetstagaren att på egen hand — t.ex. genom förfrågningar hos arbetsgivare — skaffa sig information om

vilka möjligheter som står honom till buds på arbetsmarknaden. Motsva- rande förhållande gäller för den enskilde arbetsgivaren.

Arbetstagare och arbetsgivare förbrukar kanske tid och andra resurser på att var och en för sig insamla samma information och den information var och en av dem sprider når kanske bara en del av de mottagare. som kan ha intresse av informationen. Mot den bakgrunden förefaller det sannolikt att de totala sök- eller informationskostnaderna skulle avsevärt nedbringas och/eller arbetsfördelningen i samhället effektiviseras om praktiskt taget all information om lediga platser och om arbetssökande personer anmäldes och hölls lättillgänglig vid en gemensam arbetsförmedling.

Man kan invända att detta resonemang inte motiverar införandet av la— gar eller regler. som medför skyldighet att anmäla t. ex. alla lediga platser eller all arbetslöshet till förmedlingen. och att sådana lagar eller regler kan medföra ett ineffektivt utnyttjande av förmedlingens resurser. Det är tro— ligt att förmedlingen kan uppnå en avsevärd "marknadstäckning” på basis av arbetstagarnas och arbetsgivarnas frivilliga utnyttjande av förmedlingen och om t.ex. anmälningsgraden vad gäller lediga platser stannar vid en viss nivå. så kan det bero på att det finns vakanser som till sin karaktär är sådana att några besparingar eller effektiviseringar genom utnyttjande av förmedlingen ej uppstår, sett ur arbetsgivarnas synvinkel.

Anledningen till att en plats ej anmäls till förmedlingen kan vara att ar— betsgivaren räknar med att snabbt kunna besätta platsen på annat sätt utan några påtagliga rekryteringskostnader. Han vill kanske i första hand vända sig till personer som han själv eller andra på företaget känner eller av andra skäl lätt kan skaffa information om. En annan anledning kan vara att ar— betsgivaren inte tror att han kan få några lämpliga sökande genom förmed— lingen. Han kanske rent av befarar att en anmälan skall medföra kostnader genom att han därigenom råkar ut för en ström av. enligt hans mening. olämpliga sökande.

Den enskilde arbetstagaren å sin sida anser sig kanske inte alltid ha an— ledning att anmäla sina önskemål om arbete till förmedlingen. Det finns ett arbetsmarknadsområde omkring honom själv som han har mycket bättre kännedom om än förmedlingen: han känner människor på olika tänkbara arbetsplatser. han vet hur det ser ut där, hur arbetsmiljön är, vilken perso- nalpolitik som tillämpas osv. Personen kan vara ombytessökande i den meningen att han har ett jobb men via personliga kontakter eller på annat sätt bevakar vissa andra. för honom speciellt intressanta arbetsplatser för att kunna skaffa ett jobb där. när ett tillräckligt attraktivt tillfalle dyker upp. Det kan också vara fråga om en person som saknar anställning. t. ex. en hemarbetande person, som har kontakter med en eller .flera arbetsplat- ser i närheten av hemmet och är ointresserad av andra.

Frågan är då vad det finns för anledningar att tro att en gemensam ar- betsförmedling. som bygger på frivillighet. får för liten ”marknadstäck- ning" från samhällsekonomisk synpunkt. En tänkbar anledning är att för— medlingen blir underdimensionerad på grund av att det är lätt att identifie- ra och mäta vissa kostnader för verksamheten — t. ex. kostnader för perso— nal. lokaler och utrustning — men mycket svårt att identifiera och mäta de samhällsekonomiska intäkterna av en övervägd resursförstärkning. Det är t. ex. möjligt att dimensioneringen och inriktningen i hög grad styrs av vad

som uppfattas som uttryck för "efterfrågan” på — eller ”behovet" av— förmedlingens tjänster. t. ex. på uppgifter om den tid förmedlaren i genom- snitt kan ägna åt den enskilde arbetssökande individen eller andra mått på arbetsbelastningen på förmedlingspersonalen osv. Detta i förening med att förmedlingen är avgiftsfri medför att verksamheten kan få en inriktning och dimensionering, som har föga anknytning till samhällsekonomiska av- vägningar.

Avgiftsfriheten medför naturligtvis att förmedlingen måste begränsa sitt "sortiment" av tjänster. Förmedlingen kan inte utföra några omfattande uppdrag på det personalpolitiska området åt företagen. Ej heller kan den åta sig att genomföra några särskilt omfattande undersökningar eller place- ringsansträngningar för alla ombytessökande personer. som har intresse av sådana tjänster. Begränsningen av förmedlingens "sortiment" av tjäns- ter medför naturligtvis begränsningar av förmedlingens ”marknadstäck- ning" vad gäller sökprocesserna på arbetsmarknaden. Detta i sin tur kan medföra en slags fastlåsning i en ond cirkel: brister i fråga om kontakterna med företagen medför bristfällig kontakt med vissa arbetstagargrupper. vilket i sin tur minskar företagens incitament att utnyttja förmedlingen etc., etc. Det välkända förhållandet att god service åt en "kundkategori” kan ses som ett medel att åstadkomma god service åt en annan "kundkate- gori" är en grundläggande utgångspunkt när man analyserar orsakerna till en sådan fastlåsning.

Sedan gammalt har arbetsförmedlingen i vårt land omfattande kontakter med gruppen arbetslösa, bl. a. till följd av arbetslöshetsförsäkringens konstruktion. Enligt AKU söker 70 procent av de arbetslösa arbete genom förmedlingen. Än högre är täckningsgraden för den grupp arbetslösa. som kan sägas vara jämförelsevis svårplacerade. För ombytessökande är den betydligt lägre. omkring 35 procent enligt AKU. Den tycks vara högre än så för personer som har tillfälliga arbeten, och alltså lägre än så för övriga ombytessökande. På arbetssökandesidan domineras alltså förmedlingens kontakter av personer med uttalade, akuta sysselsättningsproblem. Dessa kontakter tar en stor del av förmedlingens resurser — främst förmedlarnas tid — i anspråk.

På arbetsgivarsidan räknar man med att 50—60 procent av uppkomman- de externa vakanser anmäls till förmedlingen (utan allmän platsanmälan). Anmälningsgraden är olika för olika slag av arbeten och olika arbetsgivar- kategorier. lfrågavarande anmälningsgrad är naturligtvis bara en av dimen- sionerna hos kontakterna mellan förmedlingen och företagen. En annan är förmedlingspersonalens kunskaper om förhållandena ute på företagen och förekomsten av personliga kontakter och samverkan mellan förmedlings- personal och personalanställare.

En lag om allmän platsanmälan kan ses som ett sätt att bryta en fastlås— ning av förmedlingens verksamhet av den typ vi nyligen berörde. Enligt ti- digare redovisade beräkningar har den ökade täckningsgraden i fråga om externa vakanser medfört ett ökat utnyttjande av förmedlingen av de om— bytessökande. Detta kan i sin tur medföra att företagen i utbyte mot an- mälningsskyldigheten får billigare och effektivare rekrytering. De företags- intervjuer som vi tidigare redogjort för tyder på att ett rätt stort antal före- tag upplevt en sådan effekt. Man kan också förvänta sig att en allmän

platsanmälan förbättrar för|:1edlingens möjligheter att hålla kontakt med vad som sker ute på företagen och i någon mån dess möjligheter att lösa sysselsättningsproblemen för svårplacerade arbetstagare. ] bästa fall kan lagen. enligt detta synsätt. på sikt "onödiggöra sig själv" eller — annorlun- da uttryckt — bli mindre kännbar för arbetsgivarna såsom skyldighet. Ge— nom lagen blir kanske förmedlingens täckning av båda sidorna av arbets- marknaden sådan att arbetsgivarna skulle fortsätta med så gott som allmän platsanmälan även om lagen avskaffades.

Lagen om allmän platsanmälan i Skåne och Blekinge har ökat arbetsför- medlingens tillgång till lediga platser. Nyanmälningarna har ökat med 40 procent eller mer än 2 000 platser per månad. Dessutom har en klar ökning skett även av de korttidsplatser som ej omfattas av lagen.

Som följd av att de lediga platserna förblivit registrerade längre tid vid förmedlingen har antalet kvarstående lediga platser vid en viss tidpunkt ökat snabbare än antalet nyanmälda lediga platser. Ökningen ligger på om— kring 60 procent jämfört med utvecklingen i övriga riket. Orsaken till de förlängda registreringstiderna får sannolikt sökas i ändrade anmälningsru- tiner och annorlunda sammansättning av de lediga platserna. Inga empiris- ka slutsatser kan ännu dras om lagens inverkan på vakanstiderna.

En klar ökning har skett av antalet vid arbetsförmedlingen nyanmälda ombytessökande. Speciellt kraftig har ökningen varit bland dem som har varaktigt arbete. Utvecklingen månad för månad ger ingen anledning miss- tänka att siffrorna snedvridits av införandet av fasta arbetsformer i för- medlingsarbetet eller av den informationskampanj kring allmän platsanmä- lan som genomfördes i september 1977. Enligt statistiken har ökningen gällt samtliga yrkesområden.

När det gäller förändring av registreringstiderna för arbetssökande har det kunnat observeras en viss minskning för några yrkesområden inom K, L och M län jämfört med riket i övrigt. En utveckling i andra riktningen kunde endast konstateras för vissa tekniska och administrativa yrken där försöksområdet visade en svag ökning i genomsnittlig registreringstidjäm- fört med övriga riket. Resultaten är dock osäkra och några entydiga slut— satser om reformens effekt på arbetssökandetider kan inte dras.

8.3 Synpunkter på framtida politik och forskning rörande den arbetsförmedlande verksamheten

Försöksverksamheten i Eskilstuna har visat att en ökad insats av arbets- förmedlingens personal som tar formen av en nära samverkan med företag och arbetssökande är en verksam åtgärd för att effektivisera sökprocessen för personer som gått arbetslösa en längre tid.

Resursförstärkningen vid försökskontoret användes huvudsakligen till en utökning av de individuella momenten i förmedlingsarbetet. vilket är den sannolika förklaringen till de skillnader ur kvalitativ synpunkt som kunnat observeras mellan de anställningar som kom till stånd i experiment- gruppen och dem i kontrollgruppen. De individuella momenten innefattade inte endast en noggrann kartläggning av den enskilde arbetssökandes önskemål, kapacitet och förutsättningar för olika tänkbara arbeten. De in-

nehöll också en motsvarande kartläggning av de enskilda vakanserna i den meningen att man kunde skaffa betydligt utförligare information om ar- betsuppgifternas innehåll. anställningsvillkor och förhållanden på arbets- platsen än vad som är möjligt vid själva ordermottagningen.

Som tidigare har framgått rörde det sig om en relativt sett kraftig ökning av förmedlingspersonalens tidsinsats för de sökande som ingick i experi- mentgruppen jämfört med vad arbetssökande i motsvarande kategori nor- malt kunde räkna med vid det berörda kontoret. I genomsnitt var tidsåt- gången per sökande i experimentgruppen fem gånger så stor som i kon- trollgruppen. Omräknat i årsarbetskraft innebär detta att kontoret skulle behövt en förstärkning med tre förmedlare. om man kontinuerligt skulle bedriva en liknande verksamhet av samma omfattning som gällde under försöksperioden. Att det inte blir fler beror naturligtvis på att de utökade insatserna endast gällde en begränsad del av det totala antalet arbetssökan- de vid kontoret. Det kan nämnas att det vid tidpunkten för försökets ge- nomförande fanns 25 arbetsförmedlare anställda.

Med tanke på att man inte utan vidare kan generalisera resultaten från en försöksverksamhet vid ett enda kontor bör man inte på grundval av för- söket rekommendera en omedelbar och allmän resursförstärkning av ar- betsförmedlingarna i syfte att få möjligheter att arbeta på liknande sätt som i Eskilstuna med de långtidsarbetslösa. Den politiska slutsatsen av experi- mentet är snarast att man bör ge ett större antal kontor möjlighet att bedri- va ett intensifierat förmedlingsarbete. med stark tonvikt på vad som ovan kallats de individuella momenten. för de arbetslösa sökande som har långa arbetslöshetstider. Läggs ett sådant arbete upp som en försöksverksam- het. vilket betyder att man från början upprättar en plan för uppföljning och utvärdering av resultatet bör man få en god grund för att ta ställning till föimedlingsarbetets framtida dimensionering och inriktning när det gäller att ge service åt sökande med påtagliga problem att finna ny anställning el- ler att komma in på arbetsmarknaden. Nu måste man vara medveten om att en sådan försöksverksamhet bedriven i en lågkonjunktur otvivelaktigt kommer att producera fördelningseffekter i betydligt större utsträckning än vad som kan ha varit fallet i Eskilstuna. Man måste då ta ställning till om det är förenligt med fördelningspolitiska mål att arbetssökande med mindre svårigheter på arbetsmarknaden drabbas av (förmodligen måttliga) ökningar i sina söktider till följd av intensifierade förmedlingsinsatser för sökande med uttalade problem på arbetsmarknaden.

l Eskilstuna sattes det utökade förmedlingsarbetet in för sökande som redan gått arbetslösa en relativt lång tid. Trots de reservationer som måste kn'nggärdas analysen av faktorer som påverkar arbetslöshetstidens längd antyder den att det kan röra sig om ett relativt litet antal. enkelt observer- bara faktorer som är betydelsefulla. Kan man genom ytterligare studier dels belägga att så är fallet. dels konstatera vilka bakgrundsvariabler som kan betraktas som "riskfaktorer". får man vid förmedlingarna helt andra möjligheter att stämma i bäcken. dvs att tidigt sätta in ett intensifierat och starkt individualiserat förmedlingsarbete för sådana sökande för vilka san- nolikheten för långa arbetslöshetstider är stor. Detta förutsätter att man vid registreringen av arbetssökande tar in uppgifter som är relevanta i sam- manhanget och organiserar arbetet så att man verkligen identifierar sökan—

de som befinner sig i riskzonen och snabbt ger dessa en utökad service.

Vad gäller forskning kring den arbetsförmedlande verksamheten finns det en värdefull erfarenhet att dra av Eskilstunaförsöket. nämligen den att det redan på planeringsstadiet av reformer inom arbetsförmedlingen bör upprättas detaljerade planer för hur utvärderingen skall genomföras. Man har då som regel betydligt större möjligheter att välja den metod som ger säkrast underlag för slutsatser beträffande de studerade åtgärdernas effek— ter. Även om man kanske inte så ofta har möjlighet att som i Eskilstunaför- söket lägga upp utvärderingen som ett klassiskt experiment. så är det i var- je fall lättare att i direkt anslutning till en planerad försöksverksamhet utar— beta en plan för uppföljningen som innebär att man har acceptabel kontroll över andra faktorer än den aktuella åtgärden. vilka kan påverka utfallet. Kort sagt borde i uppdraget att genomföra en reform också ingå uppgiften att genomföra en utvärdering. Det kan tilläggas att en sådan uppläggning i många fall skulle innebära inte oväsentliga resursbesparingar jämfört med när uppföljningen görs i efterhand. Detta beror framför allt på att uppgifts— insamlingen i regel förenklas avsevärt när den planeras samtidigt med den aktuella åtgärden och sker i direkt anslutning till en pågående försöksverk- samhet.

Lagen om allmän platsanmälan har haft en påvisbar effekt på tillström- ningen av ombytessökande till förmedlingarna och har. enligt genomförda företagsintervjuer. bedömts övervägande positivt av företagen. Det har vi- sat sig svårt att entydigt belägga effekter av lagen på registrerade arbetssö- kandetider och vakanstider. Dessa tider är en indikator på förmedlingarnas samhällsekonomiska effektivitet, eftersom de svarar mot ett bortfallet pro- duktionsvärde för ekonomin. Det är egentligen knappast förvånande att det visat sig mycket svårt att otvetydigt påvisa några positiva effekter av lagen i detta avseende. Det kan röra sig om relativt små minskningar i re- gistreringstiderna för varje enskild sökande. respektive varje enskild va- kans, varför de inte säkert får genomslag i statistiken. Den sammanlagda förkortningen av söktider för ekonomin som helhet kan naturligtvis trots detta bli mycket stor om de positiva effekterna tillfaller tillräckligt många arbetssökande och vakanser.

Arbetsförmedlingen genomgår för närvarande en omfattande organisa- tionsförändring: ADB—producerade platslistor har successivt införts. för- sök med fasta arbetsformer pågår i några län. likaså pågår prov med data- baserad sökning och bevakningsmatchning. det bedrivs försöksverksam- het med länscentraler för ADB-assisterad interlokal arbetsförmedling (platsförmedling mellan län). utvecklingsarbete och prov rörande ett system av rutiner för redovisning och uppföljning av platsförmedlingsåt— gärder pågår, ett principförslag kommer att läggas fram som avser ett in- tegrerat system för platsförmedlingsinformation med användande av en egen datacentral. det planeras utveckling av platsförmedlande åtgärder för grupper med speciella problem på arbetsmarknaden osv.

För att dessa ändringar skall resultera i ett tillstånd med högre effektivi- tet i den platsförmedlande verksamheten, dvs resultera i minskade arbets- sökande- och vakanstider samt bättre sökresultat. fordras att olika föränd- ringar samverkar och understödjer varandra när det gäller att åstadkomma ett från samhällsekonomisk synpunkt bättre resultat. För att ta ett exem-

pel: Om allmän platsanmälan resulterar i sänkta sökkostnader för indivi- der. kan ombytessökandet väntas öka. Flera platsbyten betyder kostnader för företagen. En åtgärd för att motverka denna negativa återverkan av all— män platsanmälan kan vara att utöka den intensiva informationen (vilket för övrigt är ett av momenten i övergången till fasta arbetsformer). För att inte förmedlingens medverkan vad gäller de platser som tillkommer genom lagen om allmän platsanmälan skall bli rent formell kan det fordras en förstärkning av orderfunktionen. så att man där (. ex. har möjlighet att läm— na utförlig information om rekryteringsmöjligheterna. diskutera anpass- ningar av arbetsgivarnas krav och önskemål för att underlätta rekrytering— en m. m. Vilka positiva effekter allmän platsanmälan kan komma att få för företag och arbetssökande blir således i viss utsträckning beroende av and- ra ändringar i förmedlingarnas organisation som påverkar deras möjlighe- ter att ge service. Detta innebär att man vid utvärderingen av en given or— ganisationsändring. som t. ex. allmän platsanmälan. inte kan begränsa sig till att studera denna förändring isolerad från andra inslag i förmedlings- verksamheten. lnom ramen för den pågående studien kommer därför ock- så att göras en analys av vilken roll allmän platsanmälan spelar i samver- kan med andra förändringar inom arbetsförmedlingen och hur dessa för- ändringar i sin tur påverkar konsekvenserna av allmän platsanmälan vad gäller platsförmedlingsarbetets resultat.

9. Geografisk rörlighet — sociala och ekonomiska effekter1

Sammanfattning

Bakgrund

För att belysa effekten av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna för att underlätta och stimulera den geografiska rörligheten initierade EFA år l969 studien ”Geografisk rörlighet — sociala och ekonomiska effekter". Huvuddelen av datamaterialet i denna studie baseras på en grupp start- hjälpsflyttare (ca 1 600 personer) som åren 1969 och 1970 flyttade från sex norrlandskommuner (Dorotea. Vilhelmina. Umeå. Luleå, Överkalix och Gällivare). Utvecklingen av olika förhållanden för dessa flyttare har jäm- förts med utvecklingen för icke-flyttare på dessa orter. Dessa har i vissa fall delats upp på dels personer som under samma period som flyttningarna inträffade var föremål för någon arbetsmarknadspolitisk åtgärd eller var arbetslösa någon gång (kontrollgrupp ]) dels övriga personer i arbetskraf- ten (kontrollgrupp 2).

En första uppföljning av flyttarnas situation ägde rum i maj —juni 1971. dvs. mellan 1/2—2 år efter de studerade flyttningarna. De därvid erhållna resultaten avrapporterades i EFA:s förra betänkande (SOU 1974: 29. kapi- tel 7) där ekonomiska kalkyler av åtgärder för att påverka den geografiska rörligheten presenterades på såväl individ- och hushållsnivå som samhälls- ekonomisk nivå. Under våren 1975 genomfördes ytterligare en uppföljning av flyttarna. De härvid erhållna resultaten har utgjort underlag för dels en sociologiskt inriktad studie av anpassningsprocesserna och välfärdsut- vecklingen för flyttare (avsnitt 9.2 - 9.7). dels en uppföljning av de ekono- miska kostnads-intäktskalkylerna av åtgärder i syfte att påverka den geo- grafiska rörligheten.

Den sociologiskt inriktade studien

lnledningsvis visas hur omfattningen av antalet starthjälpsflyttare varierar med storleken på strukturarbetslösheten. Ju större strukturarbetslöshet desto fler flyttningar. Därefter diskuteras olika aspekter på varför flytt- ningsbenägenheten varierar mellan olika befolkningskategorier innan en

' Detta kapitel har skri- vits av fil. dr Rune Åberg (avsnitten 9.1—9.7) och fil. dr Åke Dahlberg (av- snitten 9.8—9. 12)

ingående redovisning ges av hur flyttningsprocessen utvecklats för de starthjälpsflyttare som ingåri undersökningsmaterialet.

Vid uppföljningen l97l hade redan 15 procent av flyttarna flyttat vidare till annan kommun än den första inflyttningskommunen. Vid uppföljningen l975 var enbart 22 procent av flyttarna kvar i den ursprungliga inflyttnings- kommunen. 35 procentav flyttarna var tillbaka i utflyttningskommunen.

De studerade flyttarna utgörs av personer som med starthjälp flyttat från områden med negativ nettoflyttning under och strax efter en period då den strukturella obalansen i landet var relativt stor. De gjorda analyserna visar att arbetsförhållandena och stabiliteten i sysselsättningen efter flytt- ningen var av grundläggande betydelse för ekonomi. socialt umgänge. möj- ligheter att använda fritiden på ett positivt sätt och trivsel på den nya or— ten. Personer med arbetaryrken löper den största risken att hamna i arbe- ten som är enformiga och påfrestande. Det är därför knappast förvånande att återflyttningen är speciellt stor bland dessa flyttare (41 procent efter 5 år.jämfört med 35 procent för flyttargruppen som helhet). Deras motiv för återflyttning är stora. Det är möjligheterna som bestämmer omfattningen.

Det är problematiskt hur återflyttningarna skall betraktas från utvärde- ringssynpunkt. Å ena sidan tyder en hög återflyttning på stora anpass- ningsproblem i samband med flyttning. Å andra sidan är det svårt att se att situationen på längre sikt nämnvärt skulle ha förvärrats till följd av att per- soner vistats en kortare period på någon annan ort. De negativa verkning- arna av flyttning bör därför finnas bland personer som flyttat och därefter fått dåliga levnadsförhållanden och inte kunnat återvända. Sådana perso- ner finns inom de flesta yrkesgrupper. men är klart överrepresenterade bland dem som har påfrestande och enformiga arbetsuppgifter och som haft instabila sysselsättningsförhållanden. De som har liknande sysselsätt- ningserfarenheter. men inte behövt flytta. har inte i lika stor utsträckning ”dåliga” förhållanden på andra områden som t.ex. ekonomi och fritid. Det enda område där de kvarboende tycks vara missgynnade är anställ-

ningstryggheten.

Förutom den ekonomiska lönsamheten av flyttningarna har man också studerat hur levnadsförhållandena utvecklats för de flyttare som inte flyt- tat tillbaka till utflyttningsorten (ca 65 procent av de ursprungliga flyttar- na). Resultaten tyder på att vilken typ av arbete man har. stabiliteten i sys- selsättningssituationen och tillfredsställelsen med fritidsanvändningen är av stor betydelse för flyttarnas trivsel på orten ca 5 år efter flyttningen. Man har också jämfört hur levnadsförhållandena skiljer sig åt mellan flyt— tare och kvarstannare. Därvid fann man att flyttarna något oftare har dålig ekonomi och något oftare visar symptom på trötthet och psykisk ohälsa. Det är emellertid främst beträffande kontaktfrekvens. umgänge med släkt och missnöje med fritidsanvändningen som skillnaderna mellan flyttare och kontrollgrupp är relativt stora. Skillnaderna mellan flyttare och kvar- stannare varierar emellertid påtagligt mellan grupper med olika typer av arbete (påfrestande eller ej) och olika sysselsättningssituation (instabil el- ler ej).

Undersökningsresultaten pekar vidare mot att personer som flyttar — speciellt om de är i en tvångssituation p. g. a. arbetslöshet — har större ris- ker att få dåliga arbeten än andra. Personer med låga kvalifikationer riske-

rar ofta att hamna i valet mellan att stanna på sin lokala arbetsmarknad och fortsätta vara arbetslösa eller flytta och få ett dåligt arbete. Den struktur- betingade flyttningen skapar således problem främst för dem med svag ställning på arbetsmarknaden.

Ekonomiska kostnads-intäktskalkyler

Den ekonomiska delen av studien har varit inriktad på att studera och mäta de effekter som uppkommer om man genom intensifierad förmedlingsverk- samhet och/eller höjda ekonomiska bidrag söker påverka flyttningsström- marna. Undersökningen har karaktären av individekonomiska och sam- hällsekonomiska lönsamhetsanalyser av en sådan marginell förändring. Dessa lönsamhetsanalyser har kompletterats med vissa stabiliserings- och inkomstfördelningspolitiska studier.

Vid uppföljningen l97l konstaterades att förvärvsarbetstidens andel av den totala observation sperioden efter flyttningarna var ca 36 procent högre för de flyttare som stannat i sin första inflyttningskommun (enstegsflytta— re) än för kontrollgrupp l. 1971 var vidare 91 procent av enstegstlyttarna förvärvsarbetande på heltid eller deltid under det att 2 procent var arbets- lösa. Motsvarande siffror för kontrollgrupp 1 var 70 procent. respektive 2 procent.

Vid uppföljningen 1975 hade den minskning av skillnaderna i sysselsätt- ning och arbetslöshet mellan flyttare och kontrollgrupper som kunnat no- teras redan 1971 fortsatt. Skillnaderna mellan icke-tillbakaflyttare och kontrollgrupperna var i stort sett försumbara. såväl vad gäller förvärvsar- betstidens andel av den totala observationsperioden som andelen förvärvs- arbetande och andelen arbetslösa. Utjämningen av sysselsättningssitua- tionen hade uppkommit främst genom en förbättring för kontrollgrupper- na.

1 lönsamhetskalkylerna på individ- och hushållsnivå ingår förändringar av bruttoinkomst. skatt och transfereringar. Beräkningarna inkluderar även förändringar av sådana utgifter som rese- och tidskostnader för färd till och från arbetet. kostnader för barntillsyn. kontaktkostnader och bo- stadskostnader.

Det allmänna intrycket av kalkylresultaten är att det individekonomiska utbytet av flyttningarna är obetydligt. Enligt den s.k. huvudkalkylen som utgår från att inkomstutvecklingen under observationsperioden blir bestå- ende i framtiden. uppkommer negativa flyttningsvinster i genomsnitt för flyttarna liksom även för flertalet redovisningsgrupper. Flyttningsförlus- terna ligger i intervallet 5 OOO—9000 kronor. beroende på vilken diskonte- ringsränta och tidsperiod som använts. Endast för gifta personer som flyt- tat från kustlandet till storstadsregioner uppkommer positiva flyttnings- vinster av betydelse.

I de samhällsekonomiska kalkylerna ingår försök att beräkna dels de in- komst- och produktionseffekter som är direkt knutna till flyttarna. dels vis- sa indirekta effekter. Ett flertal alternativa kalkyler har genomförts. En sammanställning av de olika kalkylerna resulterar i ett intervall som sträc- ker sig från en flyttningsförlust på ca 5 000 kronor upp till en flyttningsvinst på ca 19000 kronor.

Enligt den kalkyl som betraktas som den mest realistiska sträcker sig flyttningsvinsten från ett negativt värde på nära 1 000 kronor upp till ett po- sitivt på drygt 6 000 kronor. Det ekonomiska utbytet av flyttningarna fram- står därmed som något positivare på samhällsekonomisk nivå än på indi- vid- och hushållsnivå. De största samhällsekonomiska vinsterna redovisas för gifta personer som flyttat till storstadsregionema samt för personer som före flyttningen varit långvarigt arbetslösa.

Både de individekonomiska och de samhällsekonomiska flyttningsvins- ter som framkommit över en längre tidsperiod får uppfattas som klart lägre än vad man förväntat på basis av tidigare enkla lönsamhetsresonemang. Det bör betonas att resultaten inte avser att spegla den genomsnittliga lön- samheten av de flyttningar som stöds via arbetsförmedlingama. Studien belyser främst lönsamheten av en marginell ökning av dessa flyttnings- strömmar. Resultaten kan därför tolkas så att den historiskt sett höga ni- vån av starthjälpsflyttningar i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet var ganska väl avvägd ur samhällsekonomisk_synpunkt.

De studerade flyttningarna verkar vidare i hög grad varit inriktade på att eliminera flaskhalsproblem i form av arbetskraftsbrist på inflyttningsorter- na. En indikator på detta är de längre vakanstiderna för de befattningar flyttarna besatt än vad som gäller i genomsnitt för lediga platser. Dessa flyttningar bör därför ha medfört en viss dämpning av inflatoriska löneök- ningsprocesser. Även det redovisade räkneexemplet över i vilken omfatt- ning flyttningar med starthjälp kan förväntas påverka sambandet mellan relativa vakanstalet och det relativa arbetslöshetstalet tyder på en viss in- flationsdämpande effekt. En grov uppfattning om flyttningarnas inkomst- fördelningseffekter för andra än flyttarna själva (som inte har fått nettoin- komstökning) kan erhållas genom att studera skillnaden mellan flyttnings- vinster på samhällsekonomisk nivå och individ- och hushållsnivå.

Den högre samhällsekonomiska lönsamheten innebär att det är främst gruppen övriga individer som fått del av den samhällsekonomiska flytt- ningsvinsten. Att en stor del av flyttningsvinsten tillfaller andra grupper än flyttarna själva talar för en höjning av flyttningsbidragen.

9.1 Studiens syfte och uppläggning

9.1.1 Inledning

Orters och regioners expansion och kontraktion samt flyttningarna är olika aspekter av samhällsförändringen. vilka påverkar människors levnadsför- hållanden och livschanser. När förändringen går speciellt snabbt blir många människor direkt berörda. Speciellt påtagliga blir effekterna då de resulterar i en påtvingad flyttning. Det är då knappast förvånande att flytt- ningsproblematiken kom att få en ganska framskjuten position i debatten i slutet av 1960-talet.

Nu måste man emellertid vara klar över att även om flyttning i s_g inte är så problemskapande kan det finnas andra starka skäl att ifrågasätta den ur- baniseringsprocess som följer i den spontana strukturomvandlingens spår. Å ena sidan avfolkas orter och regioner. deras befolkningssammansättning förändras. serviceutbudet sviktar etc. ”Levbarheten” försämras. Å andra

sidan växer andra orter. Expansionen i sig för med sig vissa tillväxtpro— blem som ofta är av övergående natur. Så småningom kan dock vissa orter nå en storleksnivå där storleken blir ett problem ur levbarhetssynpunkt. Även kontraktionens och expansionens effekter blir starkare och mera synbara ju snabbare den geografiska nettoomfördelningen av människor sker.

Den geografiska nettoomfördelningen och flyttningarna brukar ibland betraktas som två sidor av samma process. Det är ju genom flyttningar som nettoomfördelningen sker. Det finns dock skäl som talar för att man bör hålla dessa två saker åtskilda i analysen. Ett skäl är att även om netto- migrationen är noll så kan bruttomigrationen vara av relativt stor omfatt- ning. Även om de enskilda regionernas befolkningstal är konstanta krävs en omfattande rörlighet mellan regionerna för att fylla de vakanser som uppstår. utan alltför långa arbetslöshetstider. Som exempel kan nämnas att 1969. då nettomigrationen mellan länen var som störst under 1960-talet (ca 21000). uppgick bruttomigrationen (alla flyttningar över länsgräns) till ca 217000. Två år senare var nettomigrationen nere i drygt 8000. men brutto- migrationen uppgick till 190000. Är det så att flyttningar i sig är problem- skapande är det viktigt att veta detta oberoende av om vi har en struktur— omvandling som leder till nettoomfördelningar eller inte.

9.1.2 Studiens syfte

I avsikt att studera vissa av de problemställningar som här antytts initiera- de EFA år 1969 en undersökning som i huvudsak skulle behandla flyttning- ens konsekvenser. Urbaniseringens effekter är ett problem som visserligen har beröringspunkter med flyttningsproblematiken men som ändå faller utanför ramen för denna studie. Det betyder att bruttoflyttningens snarare än nettoflyttningens effekter står i centrum.

Intresset har i första hand riktats mot den del av flyttningen som i hu- vudsak framtvingats av obalans på arbetsmarknaden, nämligen starthjälps- flyttningen. Starthjälp betalas ut till personer som flyttar till orter där det råder brist på arbetskraft. Personen skall samtidigt vara arbetslös eller ris- kera att bli arbetslös. Denna flyttning är av strategiskt intresse i en del av- seenden.

Det är bland dessa starthjälpsflyttare som den mest problemskapande flyttningen kan förväntas finnas. Även om all starthjälpsflyttning inte är framtvingad av arbetslöshet så är det i de flesta fall på det viset. Man kan förmoda att den som redan har ett arbete inte flyttar om han inte får något bättre. ”Annan” flyttning kan därför antas vara förknippad med negativa effekter i mindre utsträckning än starthjälpsflyttning. Kan man inte påvisa problem med starthjälpsflyttningen är det därför knappast troligt att man kan göra det beträffande annan flyttning. Anpassningsprocessen och vida- reflyttningen för starthjälpsflyttarna såväl som deras välfärdsutveckling i förhållande till de kvarboende har studerats i avsnitten 9.2—9.7. Även för- delningsimplikationerna av flyttningsprocessen diskuteras där. Inlednings- vis behandlas orsakerna bakom starthjälpsflyttningens omfattning och se- lektivitet.

I avsnitten 9.8—9.12 studeras de ekonomiska och sociala effekter som

uppkommer om man genom intensifierad förmedlingsverksamhet och/eller höjda ekonomiska bidrag söker påverka flyttningsströmmarna. Dessa ef- fekter belyses bl.a. med hjälp av en "cost-benefit" analys av en sådan marginell förändring. Därvid studeras de "benefits" och ”costs” som uppkommer för individer som flyttar under nu gällande förhållanden. Till denna individkalkyl fogas därefter en motsvarande kalkyl på samhällseko- nomisk nivå. Med en sådan uppläggning blir det även möjligt att få en grov uppfattning om de inkomstfördelningsmässiga effekterna. Dessutom görs ett försök att belysa Stabiliseringspolitiska effekter av den geografiska rör- lighetsstimulansen för arbetskraft.

9.1.3 Översiktlig beskrivning avflyttningsundersökningens uppläggning

Huvuddelen av datamaterialet i undersökningen baseras på en grupp "starthjälpsflyttare” (ca 1600 personer) som flyttat från sex norrlands- kommuner (Dorotea. Vilhelmina. Umeå. Luleå. Överkalix och Gällivare) åren 1969 och 1970.

Flyttargruppen indelades i två huvudgrupper. nämligen enstegsflyttare. dvs personer som vid det första undersökningstillfället år 1971 bodde kvar på den första inflyttningsorten. och flerstegsflyttare. dvs. personer som flyttat vidare. Flerstegsflyttarna indelades i sin tur i vidareflyttare. dvs personer som flyttat vidare till någon annan ort. och tillbakaflyttare. dvs. personer som flyttat tillbaka till den tidigare hemkommunen. Vid det första undersökningstillfället vilket ägde rum år 1971. dvs 6—24 månader efter den ursprungliga flyttningen. utgjorde enstegsflyttarna 57 procent. till- bakaflyttarna 28 procent och vidareflyttarna 15 procent av flyttargruppen.

I huvudsak ekonomiska skäl var avgörande för valet av datainsamlings- metoder avseende de olika flyttargrupperna. Eftersom behovet av allsidig information ansågs störst beträffande de mera ”stabila flyttarna". genom- fördes datainsamlingen beträffande flerstegsflyttarna med hjälp av posten- käter. I intervjuundersökningen med enstegsflyttarna kunde bortfallet hål- las på en relativt låg nivå (6 procent). medan postenkäten med flerstegs- flyttarna resulterade i betydligt högre bortfall (12 procent). De enklare bortfallsanalyser som genomförts visar dock att risken för allvarliga syste- matiska fel till följd av dessa bortfall får bedömas som ringa.

För att få underlag för en bedömning av vad som skulle inträffa för flyt- tarna om flyttningen uteblev har data avseende kontrollgrupper insamlats genom att ett urval dragits bland befolkningen tillhörande arbetskraften i de valda avflyttningsorterna. Den totala urvalsstorleken uppgår till 4400 personer. Datainsamlingen har skett med hjälp av postenkät omfattande frågor om bakgrundsdata. sysselsättnings- och bostadsförhållanden m.m. Med tanke på det relativt höga bortfallet (15 procent) har en bortfallsanalys utförts. där det dock framkommer att bortfallet inte kan förväntas medföra risk för allvarliga systematiska fel.

Med hjälp av vissa ”filtreringsfrågor" i enkäten har två kontrollgrupper konstruerats. Kontrollgrupp 1 kan i korthet sägas bestå av individer som under samma period som flyttningarna inträffade varit föremål för någon

arbetsmarknadspolitisk åtgärd eller varit arbetslösa någon gång i de valda avflyttningsorterna.'

Återstående individer ingående i arbetskraften (dvs. förvärvsarbetande. tillfälligt frånvarande från arbetet eller arbetslösa) bildar kontrollgrupp 2. Kontrollgrupp 1 kan därmed sägas återspegla den del av villkoren för be- viljandet av flyttningsbidrag som föreskriver arbetslöshet och kontroll- grupp 2 det bidragsvillkor som innebär att risk för arbetslöshet i vid me- ning skall föreligga. Om man önskar väga samman värden på olika variab- ler för kontrollgrupperna kan det vara rimligt att låta vikterna bestämmas utifrån den faktiska förekomsten av olika villkor för flyttningsbidrag i flyt- targruppen. Kontrollgrupp ] kommer därvid att helt dominera och får vik- ten 0.9 medan kontrollgrupp 2 endast får vikten 0.1.2

I tidigare undersökningar (bl. a. låginkomstutredningens levnadsnivåun- dersökning) har man funnit att betydande systematiska fel kan uppstå be- träffande uppgifter om ekonomiska förhållanden (inkomster. skatter. transfereringar m. ni.) som lämnas av de direkt berörda individerna vid in- tervjuer och enkäter. Mot denna bakgrund beslöts att samla in sådana upp- gifter från register av olika typer. De uppgifter som insamlades på detta sätt var sammanräknad inkomst. direkt skatt samt vissa transfereringar (sjukpenning. bostadstillägg. flyttningsbidrag. utbildningsbidrag och so- cialhjälp). Av främst ekonomiska skäl begränsades denna datainsamling till att avse enstegsflyttarna och kontrollgruppen.

Som framhölls i EFA:s första betänkande (SOU 1974: 29) finns det an- ledning anta att effekterna av flyttning ter sig annorlunda vid en längre uppföljningsperiod. Medel ställdes av denna anledning till förfogande för en ny uppföljning av flyttare och kontrollgrupper. vilken genomfördes vå- ren 1975.

Det bakgrundsmaterial rörande flyttargrupp och kontrollgrupper som er- hölls vid den första uppföljningen var av sådan omfattning att man vid upp- följningen år 1975 kunde begränsa sig till att samla in information om ett få- tal komponenter. Av denna anledning bedömdes datainsamlingen kunna ske med hjälp av en postenkät. Bortfallet blev i enkäten med flyttarna 17 procent och i enkäten med kontrollgrupperna 9 procent. Dessa siffror lig- ger i nivå med vad man numera vanligen räknar med hos SCB. Med tanke på det bortfall som erhölls vid föregående uppföljning. så är det ackumule- rade bortfallet av betydande storlek. Som tidigare påpekats har de bort- fallsanalyser som gjordes vid den första uppföljningen med flyttare och kontrollgrupper inte visat att bortfallsgruppen nämnvärt skiljer sig från svarandegruppen med avseende på centrala bakgrundsdata. En bortfalls- analys har genomförts även vid den andra uppföljningsundersökningen, varvid ännu mera omfattande jämförelser har kunnat göras mellan svaran- degrupp och bortfallsgrupp. Inte heller dessa jämförelser tyder på att några allvarliga systematiska avvikelser föreligger mellan de båda grupperna.

9.2 Förändringari starthjälpsflyttningens omfattning

Starthjälpsflyttningens omfattning har varierat relativt kraftigt mellan olika är. Det största antalet starthjälpsflyttare under perioden efter 1963 notera-

' Till gruppen räknas de personer som upp- fyllde något av föl- jande villkor 1969— 1970: 1.

2. 3.

5.

arbetat i bered- skapsarbete genomgått arbets- marknadsutbildning beviljats s.k. sökanderesa av arbetsförmedlingen

. blivit tillfrågad

av arbetsförmed- lingen om benägen- heten att flytta varit arbetslös någon gång

Gruppen domineras av personer som uppfyller det femte villkoret.

2 Dessa kontrollgrup- per har använts främst i lönsamhetskalkylerna i avsnitt 9.8.

des år 1969. då ca 29000 personer erhöll starthjälp. Det lägsta antalet flyt- tare förekom 1963. 1966 och 1972. Siffrorna låg då omkring l8000. Förkla— ringar till dessa förändringar bör sökas i förändringar i arbetsmarknadens utseende. Det traditionella strukturarbetslöshetsbegreppet kan vara an— vändbart i syfte att visa hur sambandet mellan arbetsmarknadens utseende och flyttningens omfattning kan se ut.

Perlman1 definierar en person som strukturellt arbetslös om han inte har något arbete och det samtidigt existerar en vakans som han för tillfället in— te kan besätta. Detta kan bero på att han saknar de kvalifikationer som krävs eller på att han inte kan flytta till den ort där vakansen finns.

För varje delarbetsmarknad vid en given tidpunkt kan vi tänka oss att det finns ett visst antal lediga platser och ett visst antal arbetslösa. Vissa delarbetsmarknader har då överskott på vakanser medan andra har över— skott på arbetslösa. De förra delarbetsmarknaderna har en tendens att dra till sig arbetskraft medan de senare har en tendens att stöta ifrån sig arbets- kraften. Den del av arbetslösheten som skulle kunna reduceras genom att arbetslösa flyttar över till delarbetsmarknader med överskott på vakanser och fyller dessa vakanser utgör den totala strukturarbetslösheten.

Förklaringen till variationer i Starthjälpsflyttningens volym bör sökas både bland de krafter på arbetsmarknaden som drar till sig och stöter ifrån sig arbetskraft. Det är i huvudsak dessa båda krafters kombinerade effekt på rörligheten som är det intressanta. Strukturarbetslösheten kan ses som en indikator på denna kombinerade effekt.

Tanken bakom hypotesen om strukturarbetslöshetens direkta inverkan på den interna migrationen är enkel. Man kan anta att migration orsakas både av "minusfaktorer” i utflyttningsområden och ”'plusfaktorer” i in- flyttningsområden. Sannolikheten att en person skall flytta bör då vara störst då dessa plus- och minusfaktorer samverkar. Förhållandena på ar— betsmarknaden antas vara centrala. När en person saknar försörjningsmöj— ligheter på hemorten och hans arbetskraft samtidigt efterfrågas på någon annan ort är sannolikheten stor att han så småningom flyttar. Ju större strukturarbetslösheten är desto fler är det som befinner sig i den situatio- nen. Ju större strukturarbetslöshet desto fler flyttningar.

Nu måste man dock hålla i minnet att hög strukturarbetslöshet beror bå— de på geografisk och yrkesmässig obalans. Den geografiska obalansen är naturligtvis den viktiga om man vill förklara variationer i flyttningsvoly— men. För att det direkta sambandet mellan strukturarbetslöshet och migra— tionsvolym skall gälla måste man därför anta att antalet strukturellt arbets- lösa på grund av geografisk obalans varierar med den totala strukturarbets— lösheten. Det verkar också rimligt att göra det antagandet om man ser till de data vi har tillgång till.

Hur ser då sambandet mellan strukturarbetslöshet och starthjälpsflytt- ning ut? (figur 9.1.)2 Lägger man de båda kurvorna över varandra finner ' Perlman. R: Labour Theory. Willey. New York 1969. 2 Strukturarbetslösheten i figur 9.1 har beräknats med hjälp av Arbetsmarknadssty- relsens mittmånadsstatistik för vakanser och arbetslösa. Var tredje månad för åren l969—1973 har valts. Delarbetsmarknader har avgränsats på yrkesmässiga och geo— grafiska grunder. 145 olika yrkesgrupper efter NYK-koden samt en geografisk indel- ning efter län gav 3480 olika delarbetsmarknader. För varje delarbetsmarknad vid varje tidpunkt togs differensen mellan vakanser och arbetslösa. Därefter summera- des antalet överskottsvakanser respektive antalet överskottsarbetslösa. Den minsta av dessa båda summor vid en given tidpunkt utgör strukturarbetslösheten. (Om va- kanserna är fler än antalet arbetslösa på alla delmarknader definieras överskottsar— betslösheten som noll och vice versa).

man snarare ett negativt än ett förväntat positivt samband. Sannolikt är det fraga om tidsförskjutningar. Det tar naturligtvis tid mellan det att en va- kans uppstår och till dess att en person från någon annan ort flyttar och fyl- ler vakansen. Hur lång tidsförskjutning det rör sig om är emellertid svårt att med säkerhet säga. Det första man kan konstatera är att tidsförskjut- ningarna tycks vara olika under hög— och lågkonjunktur.

l |ågkonjunktutfallet är de empiriska resultaten entydiga. Tidsförskjut- ningar på 2—3 månader ger en god anpassning mellan kurvorna för struk- turarbetslöshet och starthjälpsflyttning. l högkonjunkturfallet är resultaten inte lika entydiga. En hyfsad anpassning mellan kurvorna får man med en tidsförskjutning på en månad. men den bästa anpassningen ger en tidsförs- kjutning på fem till sex månader.

Under högkonjunktur utgörs strukturarbetslösheten av överskottsar- betslösa. Ökningar av strukturarbetslösheten utgörs då troligen till största delen av nyinträdande i arbetskraften på sådana lokala arbetsmarknader där inte tillräckligt med arbete finns åt alla arbetslösa. De arbeten som er- bjuds dessa nyinträdande i arbetskraften ligger ofta på andra orter. Många kanske inte har tänkt sig en flyttning omedelbart utan försöker att få arbete på hemorten. Sannolikheten att detta skall lyckas är också större under högkonjunktur än under lågkonjunktur. Finns det många arbeten att välja på kan man ta längre tid på sig att söka det arbete man vill ha och tills vida- re klara sig med tillfälliga arbeten.

Under lågkonjunktur är däremot konkurrensen om jobben större.Struk- turarbetslösheten utgörs av det antal överskottsarbetslösa mot vilka det svarar överskottsvakanser. dvs. antalet överskottsvakanser. Många av de arbetslösa har varit arbetslösa en längre tid. Får man chansen till ett arbete tar man den och flyttar. Förutsatt att tidsförskjutningarna är korrekta kan man alltså dra den slutsatsen att det är ett starkt samband i förväntad rikt- ning mellan strukturarbetslöshet och starthjälpsflyttning.

S (1000-tall S (1000-tall F (100-tal) F (100-tal)

1969 1970 1971 1972

Fig 9.1 Strukturarbets- löshet (S) och start- hjälpsflyttning (F) [969— I973. Kurvan som indike- rar starthjälpsflyttning har ritats med en tids- förskjutning på sex må- nader i högkonjunkturfal- [er (1969—1970) och med en tidsförskjutning på två månader i lågkonjunktur— fallel (I97I —I973).

Figur 9.2 Sambandet mellan starthjälpsflytt- ning och strukturarbets- löshet.

Ett argument som kan riktas mot denna analys är att observationsperiov den är för kort och att säsongeffekter spelar en alltför stor roll. Emellertid saknas data som gör det möjligt att beräkna strukturarbetslösheten längre tillbaka i tiden men det är ändå möjligt att göra rimliga skattningar med hjälp av den statistik som finns.

Strukturarbetslöshetens variationer. speciellt beträffande dess geogra- fiska komponent. kan skattas med hjälp av de olika länes årsmedeltal för vakanser och arbetslösa. Någon samtidig uppdelning på yrkesgrupper kan man emellertid inte göra på grund av begränsningari statistiken. Nivån på strukturarbetslösheten blir då fel. men om man kan anta att felets storlek är lika stort för varje år. så påverkas inte kurvans form. Fram till 1971 var det enligt arbetsmarknadsstyrelsens mittmånadsstatistik. fler vakanser än arbetslösa. Strukturarbetslösheten utgjordes följaktligen av överskottsar- betslösheten under den perioden. Efter 1970 var det fler arbetslösa än va— kanser. Strukturarbetslösheten utgjordes då av överskottvakanserna.

Att beräkna strukturarbetslösheten genom att betrakta varje län som en delarbetsmarknad är lätt att göra fram till 1971. Därefter uppstår problem av två slag. Dels är det fler arbetslösa än vakanser i alla län varför struktur- arbetslösheten skulle bli noll. Dels går det inte att fåjämförbar statistik se— nare än 1973. Att den ”sanna" strukturarbetslöshten skulle bli noll är na- turligtvis inte riktigt. Att den blir så beror på att län är en alltför stor geo— grafisk enhet och att yrkesdimensionen inte kunnat beaktas vid avgräns- ningen av delarbetsmarknader.

Starthjälpsflyttning töverskottsarbetslöshet 1000—tal

30

Starthjälpsflyttning

25

20 8 o' . : 15 6 o..., .' vis över- 4 ". _: skotts- '- ." arbetslöshet

10

1963 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77

Figur 9.2 visar att kurvorna över strukturarbetslöshet och starthjälps— flyttning har samma form men att strukturarbetslöshet föregår flyttningen i tid vilket är konsistent med vad som tidigare sagts. (Andra belägg för detta samband återfinns i rapport 24.)

9.3 Flyttningens selektivitet

Migrationens omfattning varierar inte bara mellan olika är utan också mel- lan olika befolkningskategorier. Det finns en rad empiriska studier som vi- sar att flyttningsbenägenheten varierar med olika individuella egenskaper. Flyttningstalen (den proportion av en given befolkningskategori som flyt- tar under viss tidsperiod) varierar med ålder så att sannolikheten för flytt- ning når sitt maximala värde (ca 150 per 1000) vid 25 års ålder för att vid 50 års ålder vara nere i ca 25 per 1 000 (SCB 1974: 9). För kvinnornas del sker denna utveckling i något tidigare åldrar. För personer med högre utbild- ning. med yrken som kräver högre utbildning och som ger höga inkomster är flyttningstalen högre än bland lågutbildade och inom arbetaryrken. Fa— miljer med barn har lägre flyttningstal än övriga. De som äger hus flyttar mindre än andra etc. Listan på faktorer som samvarierar med flyttningsbe- nägenhet skulle kunna göras betydligt längre.

Det som är viktigt att slå fast som ett generellt mönster då det gäller flyt- targruppens sammansättning är att den till största delen består av unga. ogifta personer. Detta gäller i synnerhet starthjälpsflyttare. I huvudsak är det fråga om personer som är nyinträdande på arbetsmarknaden och som söker ett av sina första arbeten. Även under perioder med relativt kraftig strukturförändring i samhället är den del av starthjälpsflyttargruppen som består av äldre personer relativt liten. T. ex. kan nämnas att 1969 var det 12 procent som var över 40 år och 55 procent som var under 25 år.

Åldersfördelningen för den avgränsade flyttargrupp som datainsamling— en i projektet inriktats på visar i likhet med vad som framkommit i andra flyttningsundersökningar att åldersfördelningen är sned och starkt förskju— ten mot de yngre åldersgrupperna. Drygt hälften av flyttargruppen var vid intervjutillfället 1975 (dvs. ca fem år efter första flyttningen) yngre än 29 år. en fjärdedel mellan 29 år och 39 år och knappt en femtedel 40 år eller äldre.

Nära två tredjedelar av hela flyttargruppen utgörs av män. ljämförelse med situationen år 1971 har som väntat en markant förskjutning av civils- tåndsfördelningen inträffat. Sålunda har andelen gifta eller sammanboende i det närmaste fördubblats under en femårsperiod efter flyttningen från nå- gon av norrlandskommunerna.

En annan betydelsefull bakgrundsvariabel är utbildning. Ungefär'hälften av flyttargruppen har genomgått folkskola. med eller utan yrkesutbildning. ca två femtedelar har avlagt realexamen (eller motsvarande). med eller utan efterföljande yrkesutbildning. samt ca en åttondel studentexamen el- ler högre utbildning. Om åldern konstanthålles framstår utbildningsnivån i stort sett som likvärdig med den som gäller för en riksrepresentativ jämfö- relsegrupp. Någon nämnvärd förändring av utbildningsnivån för hela flyt— targruppen har inte skett sedan föregående undersökningstillfälle.

Utöver detta genomgående drag i flyttargruppens sammansättning finns det ändå goda skäl att anta att det sker förändringar i urvalet till flyttar- gruppen mellan olika år. Vill man försöka förklara vad det är som orsakar förändringar i flyttargruppens sammansättning kan man inte bara röra sig med begrepp som betecknar individuella egenskaper utan man måste även arbeta med begrepp som betecknar egenskaper i den omgivande struktu- ren samt undersöka hur dessa två typer av begrepp kan tänkas vara relate- rade till varandra.

För det första är det otillräckligt att på mikronivå begränsa sig till flytt— ningsbeslutet hos dem som flyttar. Selektiviteten orsakas inte bara av att personer som flyttar väljer och värderar bland plus— och minusfaktorer. bland orter och arbeten utan det är också frågan om en selektion från ar- betsgivarnas sida där plus- och minusfaktorer hos den tillgängliga arbets— kraften värderas. Ett rimligt antagande man kan göra om arbetsgivarnas beteende är att de bland den tillgängliga arbetskraften för varje vakans väl- jer den person som får det högsta värdet om plus- och minusfaktorer sum- meras. Man får alltså en rangordning efter individuella resurser där de med de av arbetsgivarna högst värderade resursuppsättningarna kommer först.

Detta innebär att det inte räcker med att en person beslutar sig för att flytta för att flyttningen skall äga rum. utan det krävs också att han skall ha något arbete att flytta till. Bland alla som vill eller måste flytta sker alltså ett urval av vilka som blir flyttare. Detta urval bland de potentiella flyttar- na kan antas bero på deras relativa kvalifikationer.

Av detta följer den andra viktiga aspekten att beakta om man vill utveck- la en teori om migrationens selektivitet. nämligen förändringar i den poten— tiella flyttargruppens sammansättning.

Att exakt definiera den potentiella flyttargruppen vid en viss tidpunkt kan vara problematiskt. Dels är det fråga om sådana som redan har arbete men under vissa omständigheter skulle vara villiga att flytta för att få ett bättre arbete. dels är det fråga om personer som är arbetslösa och villiga att flytta för att över huvud taget få ett arbete. Den senare kategorin ingår bland de överskottsarbetslösa. dvs. de som är arbetslösa och med kvalifi- kationer som gör att de inom rimlig tid inte kan få arbete på sina hemorter. Den relativa storleken och sammansättningen av dessa två grupper av po- tentiella flyttare kan ses som bestämd av konjunktur- och strukturföränd- ringar i ekonomin.

Det som kan antas hända när efterfrågan på arbetskraft är stor och ar- betslösheten är liten men successivt börjar växa till följd av en konjunktur- avmattning är att tillskottet i vakanserna blir mindre och mindre. vilket in- nebär att det blir allt sämre möjligheter för den som redan har ett arbete att få något bättre. Rörligheten på arbetsmarknaden kommer att gå ned. Även vakanstillströmningen minskar som en följd av detta. Det blir naturligtvis också allt svårare för de redan arbetslösa att få något arbete. Gruppen överskottsarbetslösa kommer att växa och fyllas på med dem som är nytill- trädande i arbetskraften, dvs. ungdomar i första hand. Fortsätter konjunk- turnedgången börjar snart de överskottsarbetslösas skara att utökas med personer som permitteras eller avskedas i samband med företagsnedläggel- ser.

1 de fall företagsnedläggelser och permitteringar koncentreras till vissa

branscher och regioner bru ar man tala om strukturförändringar. Dessa accentueras oftast i konjunktursvackor. lnom branscher som generellt sett har överkapacitet kommer företagsnedläggelser och kriser oftast i sam- band med en konjunkturnedgång. Normala. långsamma strukturföränd- ringar påverkar oftast inte arbetslösheten genom att nedskärningar kan ske genom naturlig avgång. Anställningsstopp gör att tillströmningen till delar— betsmarknader på tillbakagång successivt minskar. Det är därför rimligt att se arbetslöshetens karaktär som i huvudsak konjunkturbestämd.

När konkurrensen omjobben hårdnar är det i första hand de som har re— surser i form av utbildning. efterfrågad yrkeskunskap, lämplig ålder. goda kontakter etc som lyckas få ett arbete. Många måste sänka sina krav och ta arbeten som de egentligen inte hade tankt sig. Resultatet av en konjunktur- nedgång blir att den potentiella flyttargruppen växer. både kategorin som redan har ett arbete och kategorin arbetslösa.

Lågkonjunkturer innebär att det ofta till varje vakans finns många ar- betssökande. Det kan röra sig om både arbetssökande från lokala arbets- marknader där vakanser finns och arbetssökande från andra orter. En tänkbar hypotes är att det i sådana arbetsmarknadssituationer blir allt svå- rare för de sämst kvalificerade som nu allt oftare konkurreras ut av perso- ner från andra arbetsmarknader. Långtidsarbetslösheten ökar. Rörligheten på arbetsmarknaden svarar de bäst kvalificerade för, en rörlighet som i sig verkar sorterande på arbetskraften. Att rörligheten kan ha denna indirekta sorteringseffekt kan belysas med empiriska data.

Det centrala är från vilka och till vilka delarbetsmarknader rörligheten sker. Följande alternativ föreligger:

Till marknader med:

Underskott på Överskott på arbetskraft arbetskraft

Överskott Från på arbets- mark- kraft nader _ Underskott med. på arbets- kraft

Den mobilitet som är önskvärd om jämvikt på arbetsmarknaden efter- strävas är den av typ 1. Även mobilitet av typ 111 kan tänkas leda till öns- kade resultat om rörligheten leder till "mobilitetskedjor" så vakanser så småningom uppstår vilka kan fyllas av arbetslösa från marknader med överskottsarbetslöshet. De typer av mobilitet som inte är önskvärda är den av typ IV och i någon mindre utsträckning den av typ 11. Mobilitetstyp lV leder ju till att graden av obalans ökar — en vakans uppstår (på arbets- marknaden med underskott på arbetskraft) samtidigt som de arbetslösa dit flyttningen sker (arbetsmarknaden med överskott på arbetskraft) går miste om en vakans. Detta betyder att dessa får flytta eller alternativt vänta läng- re innan de får arbete på sina lokala arbetsmarknader.

Flyttning av typ 11 leder som regel till att arbetslösa på inflyttningsmark- naden får vänta längre än de annars skulle ha gjort. På utflyttningsmarkna- den. å andra sidan. kanske andra kommer längre fram i arbetslöshetskön.

' Andelen har beräknats på följande sätt: an— talet starthjälpsflyt- tare som under en månad tlyttat till delarbets- marknader som. enligt mittmånadsstatistiken. hade överskott på ar- betslösa i förhållande till totala antalet starthjälpsflyttare un— der månaden. Denna blandning av en flödes och en beståndsenhet samt problem med att göra tillräckligt snäva avgränsningar av en del- arbetsmarknad gör att nivån på kurvan är myc- ket osäker men det in- tressanta är dess varia— tion med de övriga kur- vorna.

Fig 9.3 Medelarbetslös- hetstid, Överskottsarbets- löshet och andelen start- hjälpsflyttare som flyttar till (le/arbetsmarknaden med överskottsarbetslös- liet kvartalsvis [969— 1973. Kurvorna A och B harförskjutits två kvartal framåt i tiden.

c 3— A FAT 1000. veckor tal

60 15

70 50 14 40 13

50 30 1 2

20 1 1

30 10

10 8 kvartal I II 1969

Nettoeffekten av en hög andel flyttning av typ II bör emellertid bli att sor- teringseffekten accentueras. Sorteringen och rangordningen sker inte bara inom varje delarbetsmarknad utan inom hela gruppen av delarbetsmarkna- der med överskottsarbetslöshet.

Det som figur 9.3 visar är att andelen flyttare till marknader med över— skottsarbetslöshet,l dvs. flyttare av både typ II och IV varierar med kon- junkturväxlingarna så att flyttningar av typ II och IV är vanligast under lågkonjunktur då ju överskottsarbetslösheten är störst. Detta tyder på att när konjunkturerna försämras så accentueras sorteringseffekten genom flyttningar av typ II. Att flyttningar av typ IV skulle öka verkar knappast troligt. då antalet marknader med överskottsvakanser minskar under låg— konjunktur. Effekten av detta bör bli att den genomsnittliga arbetslöshets- tidens längd ökar, eftersom de mindre attraktiva får vänta längre därför att de allt oftare konkurreras ut av mer kvalificerad arbetslös arbetskraft från andra marknader.

Nettoresultatet av detta för den potentiella flyttargruppens storlek och sammansättning samt migrationens selektivitet bör bli att vid nedgång i ef- terfrågan på arbetskraft växer den potentiella flyttargruppens storlek. Samtidigt sker en sortering inom gruppen. De med de bästa resurserna lyc- kas få tillfälliga sysselsättningar eller kanske till och med arbeten som de vill ha för längre tid — andra blir arbetslösa. De med de sämsta kvalifika- tionerna får räkna med att vänta länge på något arbete. Arbetslöshetstider- na kommer alltså att variera med kvalifikationsgraden. De med låga kvali- fikationer kan inte räkna med att få arbete vare sig de flyttar eller stannar kvar. Antalet långtidsarbetslösa Iågkvalificerade kommer att öka med låg- konjunkturens längd och omfattning.

_ Medelarbetslöshetstid IA)

——--—--- Överskottsarbetslöshet (Bl nu..-.....- Andel starthjälpsflyttare som

flyttar till marknader med överskottsarbetslöshet (C)

lll IV I II lll IV | || lll IV | || Ill IV I II Ill IV

1970 1971 1972 1973

När sedan efterfrågan på arbetskraft börjar stiga så är det klart att rörlig- heten ökar. Allt fler personer får chans till sysselsättning på andra orter än där de bor för tillfället. I första hand blir det då de bäst kvalificerade som flyttar. ()fta lämnar de vakanser efter sig som kan fyllas av de andra ar- betslösa. Allteftersom konjunkturma förbättras avtappas den potentiella flyttargruppen. Givetvis är det fråga om ett nettoresultat av inflöde och ut- flöde. Det förväntade resultatet är att utflödet till en början utgörs av de bäst kvalificerade. men att det successivt sker en förändring så att allt fler av de med sämre kvalifikationer kommer att flytta. När efterfrågan på ar- betskraft är som störst kommer turen till dem som väntat längst och har de minst efterfrågade kvalifikationerna.

Det här innebär att flyttargruppens sammansättning kan antas variera så att under högkonjunktur är andelen långtidsarbetslösa. resurssvaga. rela— tivt stor. Den andelen antas sjunka i takt med konjunkturens försämring. Att empiriskt testa detta vore enkelt om relevanta data fanns tillgängliga. Man kunde då mäta kvalifikationsgraden hos dem som flyttar under en följd av år och se om kvalifikationsgraden hos flyttarna varierar negativt med den allmänna efterfrågan på arbetskraft. Ett annat sätt är att se hur flyttningstalen varierar över tiden för personer med olika kvalifikations- grad.

Tabell 9.1 visar hur ålderssammansättningen för starthjälpsflyttare skil- jer sig åt mellan tre olika år. där 1966 får representera en situation med många vakanser i förhållande till antalet arbetslösa.1969 ett år med unge- färlig balans medan 1973 får representera ett år med överskott på arbetslö- sa. Data stöder då det tidigare resonemanget. om man är beredd att anta att i åldersgruppen 25—40 år finns de som är mest attraktiva på arbets- marknaden. Detta är förvisso ett svagt stöd.

Tabell 9.1 Ålderssammansättningen bland starthjälpsflyttare 1966, 1969 och 1973

1966 1969 1973 under 25 år 59 55 55 25—40 år 29 33 37 över 40 år 12 12 8 100 100 10() N 18078 28818 19958

Det är viktigt att få en bättre empirisk kunskap om hur flyttargruppens sammansättning varierar med avseende på kvalifikationsgrad eller attrakti- vitet på arbetsmarknaden. Nu får resonemanget i detta avsnitt betraktas som hypotetiskt. Att det är viktigt att närmare utreda vilka faktorer som påverkar flyttargruppens sammansättning beror framför allt på att den ge- nomförda studien visat att flyttningens konsekvenser för dem som flyttar är beroende av personernas ställning på arbetsmarknaden före flyttningen. Detta kommer att belysas i senare avsnitt.

' Hanson och Simmons: ”The Role Path: A con- cept and Procedure for Studying Migration To Urban Communities”, Human Organization 27(2). 1968.

2 Jansen, C J: "Migration: A socio- logical problem" ur Jansen C J: Readings in the Sociology of Migration. Pergamon Press Ltd. 1970.

9.4 Faktorer som påverkar flyttarnas levnadsförhållanden efter flyttningen

9.4.1 Inledning

Detta avsnitt kommer att handla om flyttningens konsekvenser för de starthjälpsflyttare som ingåri undersökningsmaterialet. I huvudsak är det fråga om deras levnadsförhållanden ca fem år efter flyttningen. Man måste då ha i minnet att under denna femårsperiod har många flyttat vidare till andra orter och många har flyttat hem igen. När vi i fortsättningen i detta avsnitt talar om flyttarna och deras situation efter flyttningen avses de som fortfarande bor på någon annan ort än utflyttningsorten. Återflyttama in- går således inte i den analys som följer. Detta kan ge en skev bild av vad detär för faktorer som skapar anpassningsproblem efter en flyttning efter- som återflyttning kan vara ett tecken på anpassningsproblem. Vad som förklarar återflyttning kommer därför att behandlas i ett speciellt avsnitt.

Av dem som fortfarande tillhör flyttargruppen efter ca fem år är det na— turligtvis vissa som lyckats relativt bra på de nya orterna medan andra fått förhållandevis dåliga levnadsförhållanden. Den frågeställning vi skall be- handla här är vad det är i den nya situationen som gör att det går bättre för somliga och sämre för andra.

En flyttning innebärju som regel både byte av bostadsort och arbete el- ler. om personen ej var sysselsatt före flyttningen. byte av sysselsättnings- status. En flyttares situation karaktäriseras därför som regel av ganska drastiska förändringar — inte minst i möjligheterna till sådana resursska- pande aktiviteter som har stor betydelse för den totala livssituationen och den allmänna tillfredsställelsen. Möjligheterna att handskas med denna nya situation varierar mellan olika personer. Vi skall fortsättningsvis be- handla några faktorer som visat sig vara betydelsefulla. Först diskuteras de olika faktorernas betydelse för anpassningen varefter vissa empiriska belägg ges. Därefter berörs frågan om relationen mellan utgångsläget för flyttningen och flyttningens konsekvenser.

9.4.2 Någrafaktorer av betydelseför anpassningen efter flyttningarna

Hanson och Simmons] framhåller. i en studie av migranters anpassning. sysselsättningen som en aktivitet av fundamental betydelse för anpass- ningen. Deras resonemang går ut på att instabila sysselsättningsförhål- landen leder till ojämna inkomster. Instabiliteten i arbete och inkomst ska- par andra instabiliteter. Framför allt uppstår problem med att skapa stabila vänkontakter och problem med att uppnå social förankring. Skiftar man perspektiv och betraktar sysselsättningsproblematiken från familjenivå i stället för ifrån den individuella nivån så blir frågan i vilken ut- sträckning båda makarna ges sysselsättningsaltemativ. Att arbete för båda rimligen bör betyda en hel del för familjens ekonomi är klart. Vad ekono- min i sin tur betyder för anpassningen i övrigt skall beröras längre fram. Det är emellertid inte bara på det ekonomiska området som båda makarnas sysselsättning har sin betydelse. Jansen2 har framhållit att anpassningssvå-

righeterm efter en familjeflyttning framför allt ligger i förhållandet inom fa- miljen.

Om bara mannen förvärvsarbetar blir kvinnans beroendeförhållande till honom speciellt starkt. Det är mannen som genom sitt arbete får kontakter med andia människor. Kvinnans roll blir att sköta barn och hushåll. Det finns få naturliga kanaler för henne att komma i kontakt med andra. Alltef- tersom kvinnans förvärvsgrad har stigit ökar svårigheterna för kvinnor som flyttar tillsammans med sin familj och inte själv får arbete. Sannolik- heten att Jet skall finnas andra hemmafruar i bostadsområdot minskar. De- ras isolenng ökar och hela familjens situation påverkas negativt.

Tillgången till ett fast arbete är viktigt men det är också av betydelse vil- ken typ av arbete man har. samt vad det kräver psykiskt och fysiskt. I ex- tremfallei där arbetet ger låg grad av tillfredsställelse. är psykiskt eller fy- siskt utnuttande och ger en relativt låg inkomst antas förutsättningarna in- te heller vara särskilt goda för att fritiden skall kunna utnyttjas på ett till- fredsställinde sätt på den nya ort dit man flyttat. I samband med en flytt- ning kräis arbete. energi och ekonomiska resurser för att bygga upp en materiell levnadsstandard. bygga upp en umgängeskrets. utveckla fritids- aktiviteter och en livsstil som passar den nya ortens förutsättningar. Ett passivise'ande och uttröttande arbete är i det läget en belastning.

I den saciologiska forskningen kring sambandet mellan arbete och fritid ger de flesta studier stöd för uppfattningen att arbeten som leder till låg ar- betstillfredsställelse också medför en passiviserande fritid. Parkerl sam- manfatta" en del av forskningen på området och pekar ut några av de vikti- gaste egenskaper hos arbetet som medför låg arbetstillfredsställelse. Han nämner enformigt och repetitivt arbete. att bara göra en liten del av en ar- betsprocess. att göra onyttiga saker. att ha en otrygg anställning och att ha liten frihet i arbetet.

Bara det faktum att man får ett arbete som ger låg arbetstillfredsställelse innebär att en stor del av dygnets timmar måste ägnas åt något man kanske helst skulle Vilja slippa göra. Arbetets art kan därför i sig vara en viktig fak- tor för tilfredsställelsen och anpassningen på den nya orten. Det finns un- dersökningar som pekar på att det föreligger ett relativt starkt empiriskt samband mellan sådana faktorer i arbetet som skapar låg tillfredsställelse och arbetets belastning på individen. Sundbom2 visar att de som harjäktigt och enformigt arbete också i större utsträckning lider av allmän trötthet. Sömnbesvär. nervösa besvär. depressioner. överansträngning och en all- män psykisk utmattning efter arbetet. Det är därför ett rimligt antagande att jäktigi. enformiga arbeten som ger låg tillfredsställelse också tar myc- ket på krafterna och därigenom minskar förutsättningarna för en aktiv fri— tid.

Till detta kommer det tredje problemet med de dåliga jobben, nämligen den låga lonen. Sundbom" visar" också att de som har fySiskt och psykiskt , Parker. G: The Socio- betungande arbeten har lagre Ion an andra. Detta beskar ytterligare hand- Iogy of Leisure. Allen lingsmöjligheterna under fritiden. and Union. London 1976.

Ett av skälen till att de tidigare behandlade faktorerna — stabilitet i sys- 2 Sundbom. L: De för- selsättningen och arbetets art — antogs vara viktiga för de livsvillkor som värvsarbetandes arbets—

flyttarna skulle komma att få på inflyttningsorterna. var att de antogs på- gästfgrflåiägfäält verka individens eller hushållets ekonomi. Även om en dålig ekonomi all- holm 1971.

tid är ett stort problem för den det drabbar så finns det goda grunder för an- tagandet att ekonomiska svårigheter drabbar ännu hårdare i samband med en flyttning. En dålig ekonomi efter flyttningen. oberoende av om den or— sakats av låga inkomster. höga flyttningskostnader eller stora utgifter av annat slag. bör rimligen vara ett allvarligt hinder för att personen skall fin— na sig till rätta och trivas på den nya orten. En god ekonomi ökar möjlighe- terna att utnyttja det serviceutbud som finns på orten. Att bjuda hem vän- ner och bekanta eller att delta i aktiviteter där man kan lära känna andra människor drar med sig en heldel kostnader. Att kompensera låg trivsel på orten med en hög materiell konsumtion går inte om ekonomin är dålig. An- passningen på inflyttningsorterna efter flyttningen bör rimligen vara bättre för dem som har god ekonomi än för dem som har dålig ekonomi.

Kulturellt avstånd är något som framhållits som viktigt för immigranters anpassning i invandrarländerna. ”'Assimilationsbegreppet" har här varit centralt. Dels har man försökt att begreppsligt fånga själva assimilations— förloppet. dels försökt förklara vad detär för faktorer som bestämmer gra- den av assimilation. Tonvikten har legat på faktorer som flyttningsmotiv. förväntningar på det nya landet. ras. språk men framför allt kulturell olik- het mellan in- och utflyttningsländerna. Mycket av vad som framhållits inom denna forskning kan förmodas ha liten relevans för studier av flytta- res anpassning i ett land som Sverige som är relativt homogent i etniskt. re— ligiöst och kulturellt avseende. Ändå föreligger olikheter i dialekt. umgäng- esvanor och allmän livsstil mellan olika delar av landet och mellan samhäl- len med varierande storlek. Ju större olikheten är i dessa avseenden desto svårare kan man förmoda att det är att smälta in i den nya miljön och den sociala integrationen antas dra ut på tiden. Eventuellt sker den aldrig. So— cial isolering blir följden. Ju större det kulturella avståndet är desto svårare blir det med anpassningen på den nya orten.

9.4.3 Något om de empiriska sambanden mellan levnadsnivå och de behandlade faktorerna

När man studerar sambanden mellan var och en av dessa faktorer — stabi- litet i sysselsättning. arbetets art. ekonomi. avstånd — och andra mått på levnadsnivå så visar det sig att sambandet i de flesta fall går i förväntad riktning. T. ex har de som haft instabila sysselsättningsförhållanden också sämre ekonomi. saknar ekonomisk buffert. visar trötthetssymptom. är so— cialt isolerade och trivs sämre på sina nuvarande bostadsorter än vad som är fallet för dem med stabil sysselsättning. Data om detta återfinns i rap- port 24.

Att hitta ett mått som återspeglar alla aspekter på anpassningen är pro- blematiskt. Utan tvekan bör många dimensioner beaktas. För att få ett för— enklat. sammanfattande och subjektivt omdöme om anpassningen ställdes frågan: "Hur trivs Ni på Er nuvarande bostadsort?” Svaren kunde ges en— ligt en femgradig skala från mycket bra till mycket dåligt. Även om frågor av detta slag har sina brister. framför allt därför att anspråken tenderar att anpassa sig till de faktiska förhållandena och de flesta därför så småningom säger sig vara nöjda. kan svaret ändå säga en del om anpassningen. De som säger sig trivas dåligt gör det också helt säkert. Dessutom visar det sig att

svaret på frågan samvarierar relativt kraftigt med andra. mer "objektiva" mått på individens situation. Från tabell 9.2 kan vi se hur starkt sambandet är mellan trivsel på orten och de tidigare behandlade faktorerna. Av dessa är det inställningen till möjligheterna att använda fritiden som samvarierar starkast med trivsel på orten.

Nu får man vara försiktig med tolkningen av detta samband. som kan tendera att ge friheten en omotiverat central plats. Dels kan det vara så att frågorna om trivsel på orten och tillfredsställelse med fritidsanvändningen delvis mäter samma sak. dels kan förklaringen ligga i att komponenterna sysselsättning. arbete. ekonomi är relaterade till både fritid och trivsel på orten. Som vi ser är det också positiva relationer mellan var och en av dessa faktorer.

Tabell 9.2 Sambandet mellan stabilitet i sysselsättningen. arbetets art, ekonomi och fritidsanvändning (Spearmans rangkorrelationskoefficient)

Arb. art Ekonomi Fritid Trivselpå orten Stab i syss. 0.21 0.11 0.08 0.22 Arb. art. 0.26 . . Ekonomi 0.19 0.17 Fritid

Orsaksförhållandena är här relativt oproblematiska. Det kan inte annat än i undantagsfall vara så att ekonomi. fritid och sociala aktiviteter be- stämmer arbetets art och stabilitet i sysselsättning. De båda indikatorerna på arbete bör betraktas som oberoende i förhållande till ekonomi och fri- tid. Rimligen är det också så att ekonomin påverkar möjligheterna att an- vända fritiden och inte tvärt om.

(')rsaksrelationerna kan illustreras med figur 9.4 som visar hur de olika variablerna antas hänga ihop med varandra. Siffrorna på varje pil i figuren är s.k. "stig-koefficienter” som är ett mått på hur stark inverkan den ena variabeln har på den andra. när de andra hålls under kontroll. Koefficien- terna i figuren visar att den bakomliggande faktorn. arbetets art, tycks vara av fundamental betydelse för de övriga faktorerna i modellen. Stabilitet i sysselsättning får sin betydelse framför allt genom sin relation till arbetets art.

När man betraktar detta resultat måste man dock komma ihåg att både ekonomi och fritidsanvändning har andra bestämningsgrunder än dem som pilarna i figuren anger. Möjligheterna att få pengarna att räcka beror inte bara på intäktemas storlek utan också på storleken av de nödvändiga utgif- terna. Hår kommer familjen in i bilden. Hushållet är den relevanta kon— sumtionsenheten. Ju fler personer som ingår i hushållet desto större är konsumtionsbehovet. Ett annat förhållande som är viktigt att påpeka är att bostadskostniadema. som tar en stor del av hushållets disponibla inkom- ster i anspråk. kan variera avsevärt. Ortens bostadsmarknad bör således också beaktats. I expansiva orter med stor konkurrens om bostäderna och med en hög andel av bostadsbeståndet i nybyggda fastigheter kan boende- kostnaderna bli höga. Speciellt viktigt kan man förmoda att detta är för in—

Sysselsättning Arbetets art

Tnvselpå onen

Figur 9.4 Modell över oli- ka faktorers inverkan på jlyttares trivsel på in- flyttningsorterna. (Måt- ten återfinns i bilaga I.).

flyttare med stor risk att hamna i dessa dyra nybyggda bostäder. (Btostads- kostnademas betydelse för ekonomin har närmare studerats i rapport 24.

Ortens karaktär kan också ha betydelse för fritidsanvändningen (och der sociala integrationen. Vi tänker också nu speciellt på flyttare där grzaden ax olikhet mellan in- och uttlyttningsorterna rimligen bör spela en viss. roll. JL större denna olikhet är desto svårare kan det antas vara att inordlna sig den livsstil som råder på inflyttningsorterna.

9.4.4 Utgångsläge före flyttningen och flyttningens konsekvenser

Så här långt tycks man åtminstone kunna dra den slutsatsen att deet arbet— man får på den nya orten och hur stabil sysselsättningen blir är aw funda mental betydelse för anpassningen i övrigt. Frågan blir då vilka dett är son får dåliga arbeten och en instabil sysselsättningssituation. Svarett på det frågan kan man finna genom att dels se på den ställning personernat hade p arbetsmarknaden innan de flyttade, dels se på karaktären av det arrbetsom råde inom vilket personen arbetar efter flyttningen. För det första lkan ma då anta att de som före flyttningen hade svag ställning på arbetsmanrknade också fick ta de sämsta arbetena och fick de osäkraste anställninggsförhåi landena. Det rör sig om personer med yrkeskunskaper som inte läängre el terfrågas eller personer som saknar yrkesutbildning eller som hear andr personliga egenskaper som gör att de inte är speciellt efterfrågade: som ai betskraft. En svag ställning på arbetsmarknaden innebär att möjligghetern att välja mellan olika alternativ saknas. Det blir därför inte lätt att : undvik ' Sundbom. L: Arbets- dåliga arbeten och/eller orter där man tror sig ha svårt för att trivvas. Ma miljö _1968— 1974; får ta det som bjuds. För det andra bestäms det arbete man får, förrutom a StenCil från Institutet . . . . . . . den nivå man har på sm utbildning. också av den yrkesmriktning rman hål

för Social forskning _ _ . _ _ l974. Sundboml Visar att fySiskt påfrestande samtjäktiga och enformigaa arbete

är Han överrepresenterade bland socialgrupp lll-yrken. inom industri och skogslbruk och bland LO—anslutna arbetare.

Sluttsatsen bör bli att man i huvudsak förväntar sig en instabil sysselsätt— ning oach dåliga arbeten bland personer med arbetaryrken och bland perso- ner med svag ställning på arbetsmarknaden.

Dettta stöds också av data. Den ställning på arbetsmarknaden en person hade iinnan han flyttade samvarierar både med stabilitet i sysselsättningen efter fflyttningen och med arbetets art. Vidare kan man se att de som har yrken som klassificeras som socialgrupp 111 yrken också oftare får dåliga arbeten och instabil sysselsättningssituation. Dessa samband kan antas ha föi'svatgats till följd av selektiv återflyttning.

Tabell *9.3 Stabilitet i sysselsättning och arbetets art för flyttare ca 5 år etter flytt- ningen"'

Arbetsrmarknadssituation 5 år Socialgrupp Alla efter fljyttning

l+Il lll

Stark” Svag" Stark” Svag”

Enformtigt arbete 28 28 41 52 36 Kroppssligt utmattad efter 25 35 57 54 39 arbetett Psykiskkt utmattad efter arbetet 7 3 4 12 7 Enformtigt och kroppsligt utmattande 9 12 20 25 15 Enformtigt och psykiskt utmattande 3 3 4 12 6 Enformiigt. kroppsligt eller 11 13 22 30 18 psykisskt utmattande Enformtigt. kroppsligt och I 2 3 6 3 psykisskt utmattande Har varrit arbetslös efter första 28 33 47 52 38 flyttnimgen Har varrit arbetslös och har 4 8 9 [5 8

kroppssligt utmattande och enforrmigt arbete

Antall personer 242 118 122 128 620

* Siffrorrna anger andel med viss typ av arbetsförhållande inom grupper. specificera- de av vzariablema socialgrupp och ställning på arbetsmarknaden före flyttningen. * Ställniingen på arbetsmarknaden före flyttning. Svag ställning på arbetsmarknaden = varit arbetslös minst sex månader före flyttningen och/eller saknade yrkesutbild— ning.

[ och med detta har vi återkommit till en mycket viktig variabel - ställ- iing på arbetsmarknaden. Att den variabeln är speciellt intressant beror på att denn gör det möjligt att knyta än de mikroprocesser vi talat om i detta av— snitt med de makroprocesser som styr migrationens selektivitet och som behandllades i avsnitt 9.3. Som följd av strukturförändringar och konjunk- turföräindringar i ekonomin påverkas flyttningsriskerna för personer med svag sttällning på arbetsmarknaden. Är deras förutsättningar att lyckas ef- ter en lflyttning sämre än andras. kommer man att finna att i perioder då många personer med relativt låga kvalifikationer tvingas flytta för att få ett arbete.. också förhållandevis många flyttare kommer att uppleva misslyc- kade fljyttningar. Vidareflyttning och återflyttning kommer att bli stor. Den

' Goldstein. S: "The extent of repeated migration: an analysis based on the Danish Population Register". Journal of the Americn

Statistical Association. vol. 59. 1964.

betydelse individens ställning på arbetsmarknaden har för hans fortsatta flyttningar skall närmare utredas i nästa avsnitt.

9.5 Flyttningsprocessen

9.5.1 Vidareflyttningens selektivitet och omfattning

Det som i den tidigare migrationsforskningen knappast berörts alls är den återkommande flyttningen. Att den återkommande flyttningen är av stor omfattning har dock länge varit känt. Goldstein (1964)' konstaterade att "The repeated moves ofa small segment of the population inflate the over all mobility rates well beyond what they would be if mobility were based on the number of migrants instead of on the number of moves”. Att denna slutsats också står sig idag visar data från SCB. Under perioden 1968—1973 registrerades 2.26 miljoner flyttningar men antalet personer som svarade för dessa flyttningar uppgick bara till 1,55 miljoner. 19 procent av medel- folkmängden flyttade någon gång under perioden. Av dem som flyttade 1968 hade emellertid 45 procent flyttat ytterligare en gång till 1973. Av rap— porten från SCB framgår också att vidareflyttningen varierar över tiden. De som flyttat ut ur inflyttningslänen efter ett år är som mest 17 procent (1970) och som minst 7 procent (l973).

Att vidareflyttningen också är selektiv med avseende på ålder. kön osv framgår av rapporten (SCB: Sm 197419). Dessa siffror ger alltså belägg för att vidareflyttningens omfattning är ansenlig, samt att dess omfattning va- rierar såväl över tiden som mellan olika grupper av befolkningen. Det här avsnittets syfte är att med hjälp av vårt material närmare studera vidareflyttningen bland starthjälpsflyttare. Eftersom den här studien är in- riktad på arbetskraftens flyttningar och i första hand vill studera i vilken utsträckning arbetsmarknadens funktionssätt påverkar flyttningsproces- sen kan det vara fruktbart att skilja sådana faktorer som kan hänföras till individens egenskaper som arbetskraft och den arbetsmarknad han befin- ner sig i från övriga faktorer. I förra avsnittet visades att arbete och stabili- tet i sysselsättning har en viktig betydelse för anpassningen. Dessa förhål- landen är i sin tur delvis beroende av den ställning individen hade på ar- betsmarknaden innan han flyttade. Det är i den änden vi börjar här.

I begreppet ställning på arbetsmarknaden ligger inte bara vad som kan hänföras till individegenskaper utan också hur dessa egenskaper efterfrå- gas på arbetsmarknaden. Har individen en stark ställning minskar sanno- likheten att flyttningen skall leda till anpassningsproblem genom att val- mängden är större. Flyttningar till orter och arbeten där förutsättningarna för anpassning verkar dåliga kan därför ofta undvikas. Den mer efterfråga- de arbetskraftens något gynnsammare prognos ligger möjligen ocksåi att deras förutsättningar att få stabila sysselsättningsförhållanden. bra ekono- mi etc är bättre än den för övriga flyttare. Detta bör rimligen medföra att personer med svag ställning på arbetsmarknaden oftare än andra flyttare vill flytta bort från inflyttningsorterna därför att deras ]evnadsförhållanden inte alls motsvarar deras krav. Svag ställning antas således sammanhänga med starka motiv för vidareflyttning och då vanligtvis motiv av "push”- karaktär. Detta är också vad man kan förvänta sig bland flyttare som får

påfrestande arbeten. arbeten som är enformiga och krävande. Dåliga arbe- ten i den här bemärkelsen medför problem även på andra områden som t. ex. hälsa. ekonomi och fritid. Att försöka ändra sin situation genom att flytta igen bör ligga nära till hands för många flyttare som fått dåliga arbe— ten. Starka push-motiv att flytta vidare igen antas således förekomma bland personer med svag ställning på arbetsmarknaden innan de flyttade och som hamnade i påfrestande arbeten på inflyttningsorterna.

De faktorer som bestämmer individens förhållande till arbetsmarknaden inverkar inte bara på motiven utan också på möjligheterna till vidareflytt— ning. En person som är eftertraktad som arbetskraft har rimligen goda chanser att flytta från orten om anpassningen där går dåligt. En annan vik- tig faktor bör storleken på individens delarbetsmarknad vara. Personer med mycket specialiserad yrkesinriktning har ofta bara ett fåtal arbeten att välja på i landet. Detta påverkar sannolikheten var och när ett lämpligt ar- bete skall dyka upp. Är delarbetsmarknaden liten blir det relativt lång tid mellan varje vakans. En liten delarbetsmarknad verkar också styrande på vart flyttningen skall gå. De som har specifika önskemål om vart de vill flytta kan få vänta mycket länge innan en vakans uppstår påjust den orten. Personer som arbetar inom stora delmarknader möter andra valalternativ. Här är omsättningen större. och det finns ständigt ett visst bestånd av va- kanser. Möjligheterna att välja flyttningstidpunkt och inflyttningsort bör vara större.

Går vi så över och talar om de faktorer som inte direkt har att göra med individen som arbetskraft men som ändå kan påverka vidareflyttningsmo- tiv och vidareflyttningsmöjligheter kan vi börja med att nämna flyttnings- avstånd. De antaganden som tidigare förts fram är att ju längre det kultu- rella avståndet är desto svårare blir det med anpassningen på den nya or- ten och desto vanligare bör det vara att personerna vill flytta därifrån.

Personens ålder är en annan faktor som ofta sagts påverka förmågan att anpassa sig till nya miljöer. Äldre personer har antagits ha större problem med detta. Vi har dock inte funnit några klara belägg för att det skulle vara på det viset. Kön är en annan faktor som kan antas ha betydelse i detta sammanhang och speciellt bland gifta torde detta vara fallet. Kvinnornas situation i hemmet och på arbetsmarknaden skiljer sig fortfarande från männens. Kvinnornas möjligheter att få ett arbete är viktigt för både hus- hållets ekonomi och deras anpassning i övrigt. Ser man till icke arbets- marknadsrelaterade faktorers inverkan på barriärer mot vidareflyttning förefaller det rimligt att framhålla individens stadium i livscykeln och fa- miljesituation som viktiga faktorer. Unga ogifta personer som kanske av- slutat en yrkesutbildning av något slag har naturligtvis lättare för att flytta än vad en äldre gift person med familj har. I det senare fallet utgör oftast hela familjens sociala nätverk en barriär mot flyttning. Detta nätverk kan bestå av make/makas relationer till arbete och vänner, barnens relationer till skola och kamrater etc. Dessutom blir flyttningen rent ekonomiskt dy— rareju fler som berörs av den.

För att nu vidareflyttningen skall förväntas bli av hög omfattning måste det föreligga starka motiv och små hinder. I det motsatta fallet då motiven är svaga och hindren stora antas vidareflyttningen bli låg. I de båda fallen då motiv och barriärer verkar åt olika håll förväntas vidareflyttningens om-

' Utförligare beskriv- ning av hur analyserna utförts återfinns i rapport 24. se bilaga 1 till betänkandet.

fattning ligga mitt emellan de båda fall då dessa förhållanden samverkar.

Hela flyttargruppens geografiska rörlighet efter den första flyttningen 1969 och 1970 och fram till 1975 framgår av tabell 9.4. Där kan man se att 22 procent av hela flyttargruppen stannat kvar på den ort dit de först flytta— de. Av de övriga har en del flyttat vidare till andra orter medan andra tlyt— tat tillbaka till hemortskommunen. Vidareflyttarna ca fem år efter den första flyttningen utgör 43 procent av hela flyttargruppen. (Grupperna 2. 6. 7 och 8). Tillbakaflyttarna utgör 35 procent. (Grupperna 3. 4 och 5).

Tabell 9.4 Flyttningsmönstret för en grupp ”starthjälpsflyttare" under perioden 1969—1975

Flyttningsstatus l97l Flyttningsstatus l974

%

l Kvar i första inflyttn. Kvari 1971 års kommun 22 kommun 2 Flyttat vidare till Kvar i 1971 års kommun 3 annan kommun 3 Flyttat till Kvar i 1971 års kommun 20 utflyttn.kommun 4 Kvar i första inflyttn. Flyttat tillbaka till 10 kommun utflyttn.kommun 5 Flyttat vidare till Flyttat tillbaka till 5 annan kommun utflyttn. kommun 6 Kvar i första inflyttn. Flyttat vidare till 25 kommun annan kommun 7 Flyttat vidare till Flyttat vidare till 6 annan kommun annan kommun 8 Flyttat till utflyttn. Flyttat vidare till 9 kommun annan kommun

[00

Totalt 2 366

För den fortsatta analysen har två mått på vidareflyttning använts. Det första är andelen personer som flyttat vidare från inflyttningsorten redan vid första mättillfället. dvs. ca 1 till I 1/2 är efter första flyttningen. Ifrån tabell 9.4 ser vi att den andelen är 43 procent för hela gruppen. (Grupperna 2. 3. 5. 7, 8).

Den andra beroende variabeln är de som flyttat vidare vid andra mättill- fallet ca 5 år efter första flyttningen. Den siffran är 78 procent för hela tlyt- targruppen. I gruppen vidareflyttare inkluderas i båda fallen de som flyttat tillbaka.

Frågan är nu hur vidareflyttningen har utvecklats inom de kategorier av flyttare där motiv och möjligheter till vidareflyttning förväntas vara olika. För att ta reda på detta har regressionsanalys använts. Oberoende variab- ler har varit de tidigare beskrivna: ställning på arbetsmarknaden. social— grupp, hinder för rörlighet, kön. ålder och flyttningsavstånd.l

Av tabellen kan man se att ställning på arbetsmarknaden är den faktor som i förhållande till övriga faktorer som ingår i analysen betyder mest för vidareflyttningen. De som har ett dåligt utgångsläge före flyttningen kom» mer också att flytta vidare i större utsträckning än de som har ett bra ut- gångsläge. Den sannolika förklaringen är att deras levnadsförhållanden och deras trivsel på inflyttningsorterna blir sämre än för den arbetskraft

Tabell 9.5 Förväntad andel vidareflyttare för olika flyttarkategorier

Efter 0,5— Efter 4,5— l,5 år 5,5 år Alla 39 74 Ställning på Stark 31 63 arbetsmarknaden " Svag 48 86 Hinder för Stora 4] 77 rörlighet " Små 37 72 Socialgrupp l+ll 3l 72 lll 47 77 Avstant " Kort 42 6] Långt 39 78 Kön Mån 39 75 Kvinnor 40 73 Ålder " Unga 39 77 Åldre 39 67

" Svag ställning på arbetsmarknaden = varit arbetslösa minst sex månader före första flyttningen och/eller saknar yrkesutbildning. Stora hinder för rörlighet = gifta/sammanboende eller personer med hemmaboende barn. Unga = under 35 vid det senare mättillfallet. Kort avstånd = de som flyttat till något norrlandslän.

som hade ett bättre utgångsläge. Motiven till vidareflyttning blir därför starka. Resultatet tyder också på att svag ställning inte skulle vara ett spe- ciellt allvarligt hinder för vidareflyttning. inte heller tycks detta gälla för gifta eller sammanboende. Med tiden visar det sig att åldern har en viss be- tydelse. De yngre har högre sannolikhet att flytta vidare än de äldre. Detta hänger troligen samman med större lättrörlighet men också med att många bland de yngre kanske tog sina arbeten i samband med flyttningen som praktik. Det är rimligt att tänka sig att många bland de yngre inte nått fram till de yrken eller arbeten de tänkt sig på längre sikt. Att rörligheten då blir stor är inte förvånande.

Genomgående tycks det vara så att de faktorer som antagits leda till svå— righetcr med anpassningen på inflyttningsorterna och som antagligen fram- kallar olika typer av "push"-motiv för vidareflyttning samvarierar med stor sannolikhet för vidareflyttning. Det gäller ställning på arbetsmarkna— den. socialgrupp och flyttningsavstånd. Betydelsen av socialgrupp tycks avta med tiden, medan det är tvärtom för flyttningsavstånd. Att vidare- flyttningen bland socialgrupp I och ll kommer senare kan bero på att vi här återfinner "karriärflyttare" av olika slag samt personer som arbetar inom sma arbetsmarknader. Det är inte orimligt att anta att det då dröjer några år tills ett bättre arbete dyker upp eller tills man kvalificerat sig för en hög- re befattning. ' Dessa data stöder den mer generella slutsatsen att vidareflyttningsfre- kvensen mer förklaras av trivsel och anpassning på flyttningsorterna än de individuella barriärer mot vidareflyttning som t. ex. familj och barn utgör.

En viss betydelse kan man kanske ändå tillskriva de individuella barriä- rerna mot vidareflyttning. Ser man till trivsel på inflyttningsorten bland dem som fortfarande bor kvar på den första inflyttningsorten visar det sig klart att den lägsta trivseln på orten finns bland personer som hade svag

ställning på arbetsmarknaden och har stora hinder för rörligth (se tabell 9.6). Det verkar som vi här har en grupp missnöjda kvarstannare som inte kunnat lösa sina anpassningsproblem med att flytta från orten.

Tabell 9.6 Trivsel på första inflyttningsorten efter ställning på arbetsmarknaden och hinder för rörlighet.

Hinder för rörlighet Stora Små Alla Ställning på arbetsmarknaden Stark Svag Stark Svag

Trivsel på inflytt- ningsorten 4.23 3.75 4.4l 4.63 4.19

" Socialgrupp. kön. ålder och flyttningsavstånd har konstanthållits. Trivseln har mätts på en femgradig skala där 5 innebär mycket bra och I mycket dåligt

Det här svaga stödet för att hindren för rörlighet inte tycks spela så stor roll för vidareflyttningen får man tolka med mycket stor försiktighet. Det beror på att vi inte har de rätta indikatorerna på hinder för rörlighet. Det är troligen riktigt att det som har att göra med sådana individuella faktorer som kön. ålder, hushållsstorlek etc. inte spelar så stor roll för vidareflytt- ning. De verkliga hindren ligger rimligen i arbetsmarknadens efterfrågan och individernas möjligheter att finna arbete på andra orter. Vidareflytt— ningens omfattning bör därför. i likhet med arbetskraftens geografiska rör- lighet totalt sett. styras av tillgången på lediga platser. Det tycks alltid fin- nas en stor potentiell flyttargrupp bland dem som flyttat tidigare. Faktum är att bland flyttarna i den här undersökningen är det fem år efter den första flyttningen inte mindre än 85 procent som faktiskt flyttat vidare eller planerar att göra det under de närmaste tre åren. I alla grupper som stude— rats är vidareflyttningen hög. Det tyder på att flyttningen i sig innebär an— passningsproblem vilket gör att det bland flyttare alltid finns många som är beredda att flytta ytterligare en gång. Vidareflyttningens omfattning styrs därför av de externa möjligheterna att flytta igen. Vidareflyttningens selek— tivitet däremot kan i huvudsak förklaras av anpassningen på inflyttningsor— terna. Denna i sin tur är avhängig av faktorer som individernas ställning på arbetsmarknaden. vilken typ av arbeten de får och hur stora skillnaderna är mellan inflyttnings- och utflyttningsorterna.

9.5.2 Vidareflyttning eller återflyttning?

Som vi har sett i förra avsnittet är det många som flyttar vidare efter den första flyttningen. Frågan är då vart flyttningsströmmarna går. Flyttar man tillbaka igen eller flyttar man till andra orter? ! tabell 9.4 kunde vi se att av hela flyttargruppen var det ca 35 procent som återvänt till sina utflyttnings- kommuner ca 5 år efter flyttningen. Definitionen på återflyttare är alltså återflyttning till utflyttningskommunen och inte nödvändigtvis till utflytt— ningsorten. Siffran 35 procent anger också tillståndet 5 år efter flyttningen. Mellan de båda tidpunktema kan naturligtvis många flyttningar ha ägt rum. Tabell 9.4 visade också att något fler (43 procent) flyttat vidare till andra orter.

Den frågan som berör oss här är vad man tenderar att ta hänsyn till när man flyttar vidare igen. Tabell 9.7 visar att det är systematiska skillnader mellan socialgrupperna beträffande återflyttningsfrekvens. Detta tyder på att de som har sämre förutsättningar att få ut annat än ekonomisk ersätt- ning för sitt arbete väljer att flytta tillbaka i stället för till någon annan ort om de har möjligheter till det. Om de regionala löneskillnaderna på den svenska arbetsmarknaden vore större kanske bilden varit en annan. Nu verkar det troligt att den högre återflyttningsfrekvensen bland personer från socialgrupp lll kan förklaras med att deras arbeten ger litet av belö— ning i sig.1 I det läget strävar man efter att flytta till orter där man kan upp— nå en acceptabel fritidsanvändning och goda sociala relationer i stället för att maximera inkomst och konsumtion.

En bidragande förklaring till detta flyttningsmönster är också att perso- ner i socialgrupp I och ll sannolikt har mindre möjligheter att återvända därför att den typ av arbeten de har förekommer i mindre utsträckning i ut— llyttningsorten.

Detta kan också vara en av förklaringarna till den lägre återflyttnings- frekvensen för kvinnor. En annan förklaring till deras låga återflyttnings— frekvenser är att deras val av bostadsort mer bestäms av de arbeten deras män får än vilka arbeten de själva kan få. De övriga variabler som ingick i analysen visade inte några säkra samband med återflyttningsfrekvens. Dessa övriga variabler var ålder. ställning på arbetsmarknaden, hinder för rörlighet och flyttningsavstånd.

Tabell 9.7 Förväntad andel återflyttare bland dem som flyttat vidare efter kön och so- cialgrupp. (Ålder, ställning på arbetsmarknaden, hinder för rörlighet och flyttnings- avstånd har konstanthållits)

Förväntad andel återflyttare Procent Socialgrupp I+ ll 30 Socialgrupp lll 53 Kvinnor 33 Mån 49

9.5.3 Flyttningarnas geografiska inriktning

De ursprungliga flyttningarna i den studerade flyttarpopulationen var till nära hälften inriktad på storstadsregionema (Hl+H2). Större städer och södra mellanbygden (H3+H4) var inflyttningsregion för drygt en tredjedel och norra tätbygden (HS) för en sjättedel av flyttarna. Dessa andelar varie- rade dock starkt beroende på varifrån de studerade individerna flyttat. Be- träffande flyttare från inlandet gällde att drygt en tredjedel flyttade till stor- stadsregionema (H1+H2), en ungefär lika stor andel till större städer och södra mellanbygden (H3+H4) samt en fjärdedel till norra tätbygden (HS). Flyttningama från kustlandet var i betydligt större utsträckning inriktade på storstadsregionema (ca tre femtedelar). medan en lika stor andel som från inlandet flyttade till större städer och södra mellanbygden (ca en tred—

' Se t.ex. SCB. Lev- nadsförhållanden, rap- port nr. 2. Stockholm l976.

jedel). Norra tätbygden var inflyttningsregion för en obetydlig andel (ca en sextondel) av flyttarna från kustlandet. (Se tabell 9.8.)

Tabell 9.8 Avflyttningsort, ursprunglig inflyttningsregion och regiontillhörighet vid undersökningstillfällena år 1971 och år 1975

Stor- Större stä- Norra Norra Sum- stads- der och tät- gles- ma reg mellan- byg- byg- proc Hl + HZ bygden den den Hl + H4 HS Hö

urspr infl reg 29 32 39 — 100

Dorotea [regiontillhörighet 1971 20 14 22 44 100 1975 13 28 26 33 100

urspr infl reg 31 38 30 _— 99

Vilhel- [regiontillhörighet 1971 26 7 27 41 101 mina 1975 25 11 18 46 100 urspr tnfl reg 56 35 9 — 10() Umeå [regiontillhörighet 197] 42 32 26 0 100 1975 34 22 40 4 100

urspr infl reg 42 47 11 — 100

Gälli- regiontillhörighet 1971 29 28 11 32 100 vare 1975 25 23 11 41 100 urspr infl reg 30 27 44 — 101 Över- regiontillhörighet 1971 18 18 32 32 100 kalix 1975 14 17 46 23 100 urspr infl reg 55 38 6 — 99 Luleå regiontillhörighet 1971 44 33 22 1 100 1975 35 24 38 3 99

urspr infl reg 45 38 17 — 100

samt- regiontillhörighet 1971 34 25 22 20 101 liga 1975 28 21 29 22 100

Regiontillhörigheten vid undersökningstillfället år 1975 skiljer sig mar- kant från den som gällde i samband med de ursprungliga flyttningarna. Drygt en fjärdedel av flyttarna var 1975 bosatta i storstadsregionema (H 1+ H2) och ca en femtedel i större städer och södra mellanbygden, vilket innebär en andelsreduktion på drygt 40 procent för dessa regioner. Däre- mot har norra tätbygden (HS) och norra glesbygden (H6) avsevärt ökat si- na andelar till drygt en fjärdedel respektive drygt en femtedel av flyttarna. Skillnaderna mellan regiontillhörighet vid undersökningstillfallet år 1971 och vid det senaste undersökningstillfället (år 1975) är däremot väsentligt mindre vilket tyder på att en stabilisering av flyttarnas regionala fördelning inträffade redan ca ett år efter de ursprungliga flyttningarna.

9.6 Flyttningens betydelse för levnadsnivån

9.6.1 Tre hypoteser

Från att ha försökt finna vissa svar på frågan om vilka faktorer som bidrar till att förklara varför levnadsförhållandena för vissa flyttare blir bättre än de blir för andra flyttare skall vi nu övergå till ett annat problem. Frågan är hur det skulle ha gått om man inte flyttat. Har flyttningen i sig några negati- va eller positiva effekter för individernas levnadsvillkor?

Att finna tillförlitliga svar på en sådan frågeställning är problematiskt.

Flyttningen har ju faktiskt s.-.ett. Vilket liv flyttarna skulle ha mött om de inte flyttatjust när de flyttade är svårt att veta. Dessutom ärju. som det in— ledande avsnittet försökt påvisa, flyttningsprocessen i stort sett ett resultat av produktionsapparatens strukturella förändringar och ekonomins kon- junktursvängningar. Det betyder att om de som flyttat inte skulle ha flyttat så hade sannolikt någon annan gjort det. Men vi har sett att det även är möjligt att selektiviteten styrs av dessa yttre betingelser. Visserligen ploc— kar inte marknadskrafterna individer direkt utan i stället sker det systema- tiska förskjutningar i olika kategoriers möjligheter på de lokala arbets- marknaderna och på andra arbetsmarknader. Detta betyder också syste- matiska förskjutningar i vilka kategorier av personer det är som fattar be— slut om flyttning och inom vilka yrkesgrupper och mellan vilka orter flytt- ningarna sker.

Mot bakgrund av det här synsättet. där tillgången på vakanser ses som den viktiga oberoende faktorn i sammanhanget. kan man ifrågasätta om detär meningsfullt att fråga sig vad som skulle ha hänt om ingen flyttat från områden med brist på arbete. Situationen kunde ha blivit sådan att obalan- sen på arbetsmarknaden ökat. arbetslösheten stigit, tillväxten sjunkit. ka- pitalets rörlighet ökat etc.

Alternativet är emellertid helt orealistiskt och omöjligt att empiriskt komma åt. Däremot är det rimligt att se situationen som sådan att om de som flyttat inte gjort det så hade andra gjort det i stället. Frågan är då vad som skulle ha hänt med dem. lnte heller det alternativet är möjligt att em— piriskt studera.

En problemformulering som kan vara meningsfull är att se variationerna i efterfrågan på arbetskraft som styrande både för migrationsprocessens omfattning och selektivitet. Vissa personer "väljs ut” till flyttare medan andra inte gör det. Frågan blir om det här valet sker till den ena eller andra gruppens förmån.l

För det första kan det vara så att flyttningen i sig är problemskapande. Oberoende av andra faktorers inverkan på levnadsförhållanden är de spe- ciella omställningsproblem som är förknippade med flyttning av en sådan art att flyttarna överlag har större sannolikhet att, åtminstone på vissa om- råden, få sämre levnadsförhållanden än personer som inte flyttar. Hypote— sen om att flyttningen skulle ha en sådan direkt negativ effekt på levnads— förhållandena kan vi kalla för "den direkta ejfekthypotesen".

För det andra kan det vara så att ”andra faktorers" inverkan på levnads- nivån påverkas av flyttningen. dvs. det kan vara en interaktionseffekt mel- lan flyttning och andra levnadsnivåbestämmande faktorer. Vi kallar i fort- sättningen detta för "interaktionshypotesen".

I tidigare avsnitt var ambitionen att försöka reda ut vad det är för fakto- rer som har en systematisk effekt på flyttarnas levnadsförhållanden. Den fråga man nu kan ställa sig är om de faktorer som behandlats bara har bety- delse för flyttares levnadsförhållanden och inte för andras. Resurser i form av utbildning, tillgång till intressanta och välavlönande arbeten, möjlighe- ter till en rik fritid etc är naturligtvis avgörande faktorer för varje männi- skas levnadsförhållanden oberoende av om hon har flyttat eller bor kvar på sin uppväxtort hela sitt liv.

I tidigare analyser fann vi belägg för att den kvalitativa sidan av arbete

' Ett annat sätt att formulera problemet har skett i den ekonomiska analysen, som inriktats på att belysa de ekono- miska effekter som skulle ha uppkommit vid en marginell ökning av antalet flyttare.

och sysselsättning genom sin betydelse för inkomster, fysisk och psykisk påfrestning i arbetet etc. visat sig ha en fundamental inverkan på flyttarn as möjligheter att få acceptabla levnadsförhållanden på de nya orterna.

Möjligen är det då på det viset att flyttare med dåliga arbeten lätt kom- mer i situationer som gör det svårt för dem att komma till rätta med de an— passningsproblem som är förknippade med en flyttning. Den resurs som ett bra arbete utgör kanske gör det lätt att övervinna de flyttningsproblem som finns. Detta borde implicera att flyttare med dåliga arbeten får sämre levnadsförhållanden än vad stabilt boende med liknande arbeten får.

Det finns naturligtvis andra faktorer än arbete med vilka man skulle kun- na förvänta sig sådana interaktionseffekter. Varför arbetet kommer att stå i centrum för analysen är dels därför att det i större utsträckning än andra faktorer kan ses som betydelsefullt för andra levnadsförhållanden. dels därför att detta i första hand är en studie om arbetskraftens flyttningar mel— lan olika positioner på arbetsmarknaden. Att då se egenskaperna hos dessa positioner som ett viktigt element i analysen förefaller naturligt.

Det är inte bara viktigt att belysa effekten av positionernas egenskaper utan man bör också beakta egenskaperna hos de individer som flyttar. Även här är det i första hand deras egenskaper som arbetskraft som är in- tressanta. dvs. vilken ställning de har på arbetsmarknaden. Den ställning på arbetsmarknaden som en person har spelar rimligen en avgörande roll för vilka positioner han har möjlighet att besätta. Därmed är vi inne på den tredje mekanism genom vilken olikheter mellan flyttare och kvarboende kan uppstå. Personer med svag ställning på arbetsmarknaden som blir tvungna att flytta löper relativt stora risker att fåjust dåliga arbeten och instabila sys- selsättningsförhållanden. Personer med svag ställning som inte flyttar lö- per säkert också den risken. men förutsatt att interaktionshypotesen är rik- tig, blir konsekenserna på deras levnadsförhållanden mindre negativa. Det är mot bakgrund av detta intressant att fråga sig om risken att hamna i dåliga jobb och instabila sysselsättningsförhållanden påverkas av flytt- ning. Om vi utgår ifrån den "jobb-konkurrens-model" som tidigare anta- gits är det inte orimligt att ställa den hypotesen att på de lokala arbets- marknader där det råder överskott på arbetskraft så är det personer med de lägsta kvalifikationerna som kommer längst bak i kön. På lokala delar- betsmarknader där det råder överskott på lediga platser är det de sämsta positionerna som blir svårast att besätta. Finns det en sådan här mekanism bör flyttare med svag ställning på arbetsmarknaden löpa större risk än and- ra att få de sämre jobben. Den här hypotesen kan vi kalla för "selektions-

hypotesen ' ' .

9.6.2 Empirisk prövning

De empiriska data med vilka dessa hypoteser kan prövas har även i detta fall hämtats från flyttarundersökningens flyttargrupp och kontrollgrupp. Dessutom har material från levnadsnivåundersökningen 1974 använts. Det materialet är ett riksrepresentativt urval på ca 6.000 personer med uppgif- ter om den vuxna befolkningens levnadsförhållanden.

Låt oss för det första se vad data säger om rimligheten i intet-aktionshy— potesen. '

Vi skall då se hur levnadsförhållandena mellan flyttare och kvarstannare skiljer sig åt. Eftersom arbete och sysselsättning ses som fundamentala oberoende variabler till andra levnadsförhållanden och till anpassning och eftersom hypotesen är den att personer med dåliga arbeten och instabila sysselsättningsförhållanden förlorar på flyttningen medan de med bra ar- beten och stabil sysselsättning eventuellt vinner på sina flyttningar. skall vi jämföra flyttare och kvarstannare inom grupper med olika typer av arbeten och sysselsättning.

För att mäta arbetets art och stabilitet i sysselsättning har ett index som baserar sig på frågor om arbete och sysselsättning konstruerats. En kate- gon" utgörs av personer med påfrestande arbeten och instabila sysselsätt- ningsförhållanden. Påfrestande arbete har de som sagt att deras arbete är enformigt och att de är fysiskt utmattade efter arbetet. lnstabil sysselsätt- ning har alla som varit arbetslösa mellan de båda mättillfallena. Den andra extremgruppen utgörs av dem som inte uppfyller några av ovanstående kriterier. De har haft en stabil sysselsättning och har ett arbete som inte är påfrestande. Mellan dessa båda grupper finns olika mellangrupper där bara ett av de uppräknade kriterierna gäller. Dessa har sammanförts till en mel— lankategori med påfrestande arbete eller instabil sysselsättning.

Förutom av arbete och sysselsättning påverkas de olika levnadsnivåin- dikatorcrna även av andra faktorer. De oberoende variablerna som ingår i analyserna vid sidan av det beskrivna indexet för arbete/sysselsättning är kön. ålder (uppdelad i två åldersklasser — över och under 35 år) och civil- stand (där gifta och sammanboende förts till en kategori). Dessutom ingår flyttningsavstånd som oberoende variabel i analyser på flyttarna. Två ka- tegorier har bildats — dels de som flyttat inom Norrland. dels de som flyt- tat till något annat län än norrlandslänen. l analyserna på kontrollgruppen har de som bor i inlandskommunerna förts till en kategori medan de som bor i någon av kuststäderna har förts till en annan.

' Även en annan typ av prövning har genomförts. än den som här redovi- sas. En liknande "stig-analys" som den som utfördes i avsnitt 9.4.3 har gjorts på

data som gäller kon- trollgruppen. Resulta- tet av analysen åter- finns i rapport 24 och visar att de variabler som ingår har större betydel- se för flyttarnas trivsel än vad de har för kon- trollgruppens.

Tabell 9.9 Standardiserade andelar med ”dåliga” värden på olika levnadsnivåindikatorer efter arbetets art för

flyttare och kontrollgrupp

Sysselsättningen lnstabil lnstabil Ej instabil Stöd för och eller och interak- Arbetet påfrestande påfrestande ej påfrestande Alla R2 tionshy- potesen Levnadsnivåindikator Flytt Kontr Flytt Kontr Flytt Kontr Flytt Kontr Flytt Kontr Saknar kontantmarginal 29 5 19 7 9 7 17 7 0.06 0.02 x Dålig ekonomi 34 17 14 13 6 4 13 9 0.06 0.05 x Dålig anställningstrygghet 7 12 4 0 0 0 3 1 0.02 0.10 Sympton på trötthet 40 28 17 9 4 6 15 9 0.10 0.04 x Sympton på psykisk ohälsa 40 62 21 18 9 0 19 18 0.12 0.12 Missnöjd med fritids- användningen 32 10 17 4 8 3 16 4 0.04 0.03 x Litet släktumgänge 38 15 21 6 16 21 21 13 0.10 0.15 x Litet vänumgänge 11 6 6 6 2 0 5 3 0.05 0.05 x Socialt isolerade 8 3 4 0 2 0 4 1 0.04 0.02 x Låg kontaktfrekvens 40 9 24 10 13 16 22 13 0.08 0.07 x Trivs ej på orten 13 2 6 0 3 0 6 1 0.03 0.01 x Vill bo på annan ort 65 13 49 21 39 13 47 17 0.05 0.06 x N (omkring) 50 38 384 297 186 205 620 540

Data av relevans för interaktionshypotesen finner man om man jämför flyttare med kvarstannare inom de olika grupperna med varierande syssel- sättnings- och arbetsförhållanden. Det visar sig då att bland dem som har dåliga arbeten och instabila sysselsättningsförhållanden är flyttarnas situa- tion i vissa väsentliga avseenden sämre än kvarstannarnas. Det gäller bl.a. den sociala förankringen såsom den tar sig uttryck i svaren på frågorna om umgänge med arbetskamrater. grannar. släktingar och andra bekanta. Det index på kontaktlöshet som bildats av dessa frågor samt varje enskild fråga för sig visar på stora skillnader mellan flyttare och kvarstannare.

Detsamma gäller möjligheterna att använda fritiden. Flyttarna anser i betydligt större utsträckning än vad kontrollgruppen gör att de har dåliga möjligheter att använda sin fritid. Andra områden där denna tendens fram- träder tydligt är beträffande trötthet och ekonomi.

Symptomen på trötthet är vanligare bland flyttare än bland kvarstannare inom kategorin arbetare med påfrestande arbeten och instabila sysselsätt— ningsförhållanden. Detsamma gäller flyttarnas möjligheter att skaffa peng- ar om de skulle komma i ekonomiska svårigheter samt deras möjligheter att få pengarna att räcka till nödvändiga utgifter som mat. kläder och skor (måttet på dålig ekonomi).

Skillnader i flyttarnas och kontrollgruppens levnadsförhållanden visar sig också i skillnader mellan grupperna beträffande deras trivsel på den nu— varande bostadsorten och deras önskan att bo på någon annan ort. Som väntat är det fler bland flyttarna än bland kvarstannarna som inte trivs på orten och som gärna vill bo på något annat ställe. De här nämnda tenden- serna är starkare bland dem som har påfrestande arbeten och har haft in- stabila sysselsättningsförhållanden än vad som är fallet i den andra extrem— kategorin, de med bra arbeten och en stabil sysselsättning. Detta ökar tro— värdigheten i interaktionshypotesen.

För att hitta data av relevans för den direkm ('_[f'ek[hypofysen får vi titta på de siffror som gäller för samtliga i flyttargruppen och kontrollgruppen. dvs. den kolumn som har rubriken "alla” i tabell 9.9. Vi finner att flyttarna har något sämre ekonomi och något oftare visar symptom på trötthet och psykisk ohälsa. Flyttarna har lägre umgängesfrekvens och är oftare socialt isolerade än kvarstannarna. Den största skillnaden gäller beträffande deras önskan att bo på någon annan ort. Flyttarna skulle i betydligt större ut- sträckning än kvarstannarna föredra att bosätta sig på någon annan ort om de där kunde få likvärdigt arbete och samma inkomst. Det är i huvudsak på den punkten samt beträffande kontaktfrekvens. umgänge med släkt och missnöje med fritidsanvändningen som skillnaderna mellan flyttare och kontrollgrupp är relativt stora. 1 övrigt är det rätt små differenser. Allt pe— kar dock på sämre levnadsförhållanden för flyttarna. Den bilden ändras in— te om vi ser på medelvärden eller andelar av "”bra" förhållanden på de oli- ka levnadsnivåindikatorerna (finns redovisade i rapport 24). Direkteffekt- hypotesen ges alltså stöd.

Den tredje hypotes som skall prövas är den hypotes som tidigare kallats .se/ektionshypotesen. Det som skall undersökas är huruvida flyttningen i sig ökar riskerna att hamna i dåliga arbeten. Det finns i princip två sätt att se på detta problem. Å ena sidan kan man utgå ifrån dem som flyttar och jämföra dem med personer som inte flyttat och se om flyttare får sämre

jobb än kvarstannare. Det andra sättet är att utgå ifrån jobben. Är det så att de daliga jobben oftare besätts av flyttare än vad som är fallet med de bättre jobben '?

För att studera dessa problem är det lämpligare att använda levnadsni— våundersökningens material än flyttarundersökningens. Eftersom levnads- nix åundersökningen är ett riksrepresentativt urval kan man utgå ifrån posi- tionerna och se i vilken utsträckning flyttare rekryteras till olika positio— ner. På samma sätt som tidigare klassificeras positioner efter den grad av påfrestning deras rollinnehavare utsätts för. Påfrestande arbeten har de som är fysiskt utmattade efter arbetet och tycker att arbetet är enformigt.

Ej påfrestande arbeten har de som inte är utmattade och inte har enfor— migt arbete. Är bara ett av kriterierna uppfyllda är arbetet delvis påfrestan- de. Det är alltså här frågan om en svagare definition av ett påfrestande ar— bete än vad som användes i flyttarundersökningen. Arbetslöshetskriteriet ingår inte i måttet.

1 tabell 9.10 som illustrerar situationen 1974 på den svenska arbetsmark- naden. ingår endast de som påbörjat sin anställning efter 1967. Avgräns- ningen är nödvändig av tekniska skäl. Frågan om arbetslöshet som motiv till flyttning har endast ställts till dem som flyttat 1968 eller senare. Ur ana- lyssynpunkt är det knappast någon nackdel att koncentrera intresset till se- nare års rörlighet på arbetsmarknaden.

Tabell 9.10 Sambandet mellan flyttning och arbetets art bland personer som börjat sin nuvarande anställning efter 1967. (Data från levnadsnivåundersökningen 1974)

Arbetets art

Påfrestande Delvis Ej Alla påfrestande påfrestande Flyttatp.g.a. 10 7 6 7 arbetslöshet Flyttat av andra 32 33 33 33 skäl Ej flyttat men varit 14 16 12 13

arbetslös någon gång senaste 5 åren Ej flyttat, ej varit 44 44 48 47

arbetslös Summa procent 100 100 100 100 N 140 600 1 260 2 000

Tabell 9.10 visar att av alla som anställts på sitt nuvarande arbete efter 1967 och som har påfrestande arbeten, med den operationella definition vi här har använt. är det 10% som utgörs av flyttare som flyttat på grund av arbetslöshet. Motsvarande siffra för de bättre jobben är 775. Till sämre jobben rekryteras alltså arbetskraften i något större utsträckning bland ar- betslösa personer från andra orter. Det är emellertid inte fråga om annat än en mycket svag tendens.

Utgår vi ifrån flyttarna och frågar oss om de som flyttar löper större risk än andra att få dåliga arbeten bör man i analysen konstanthålla för en rad andra faktorer av betydelse för vilken typ av arbeten en person får. En av

' Sundbom. L: Arbets— miljö 1968—1974. Stencil. Institutet för Social Forskning. Stock- holm 1975.

de viktigare är den näringsgren som personen arbetar inom. samt om han är arbetare eller tjänsteman. Sundbom1 har analyserat hur arbetsförhållan— dena varierar med näringsgren och socialgrupp. Hans resultat har legat till grund för det sätt på vilket dessa variabler klassificerats när de konstant- hållits i analysen.

1 den regressionsanalys som utförts har denna socialgrupp/närings- grensvariabel ingått som oberoende variabel. Andra variabler som tagits med är yrkesutbildning, (yrkesutbildning — ej yrkesutbildning). ålder (un- der 35 år, 36—45 år. över 45 år). kön, ortstyp (storstäder. övriga städer med fler än 30000 invånare, köpingar och landsbygd). Att framför allt soci— algrupp/ näringsgrensvariabeln och kön har starka samband med typ av ar- bete är känt och visar sig också i denna analys. Det som emellertid är av in- tresse för den frågeställning vi arbetar med här är huruvida flyttning på— verkar den typ av arbete en person får. Flyttning har därför också ingått som en variabel i analysen. Vilka kategorier som ingår i den variabeln framgår av tabell 9.11 där resultatet av analysen presenteras.

Tabell 9.11 Flyttning och arbetets art (standardiserade proportioner skattade med

regressionsanalys). Flyttat. p.g.a. Ej flyttat Alla Arblös un- Ej arblös Arbets— Andra der sen. under sen. löshet skäl 5 åren 5 åren Enformigt arbete 21 22 22 22 22 Fysiskt utmattade efter arbetet 39 26 23 20 23 Psykiskt utmattade efter arbetet 41 36 31 30 33 Fysiskt utmattade och enformigt arbete 10 8 6 6 7 Psykiskt utmattande och enformigt arbete 6 5 6 4 5 Enformigt, fysiskt eller psykiskt utmattande arbete 13 11 10 9 10 Enformigt. fysiskt och psy- kiskt utmattande arbete 3 2 2 2 2 N 140 659 264 938 2013

Även detta resultat pekar på att personer som flyttar - speciellt om de är i en tvångssituation som arbetslöshet utgör — har större risker att få dåliga arbeten än andra. Inte heller här är skillnaderna mellan grupperna särskilt stora men tendensen är tydlig.

9.6.3 Flyttningensfördelningseffekter

Sammanfattningsvis kan vi alltså konstatera att dessa data delvis stöder och på ingen punkt motsäger en teori om att det finns en selektionsmeka- nism på arbetsmarknaden som fungerar så att de minst eftertraktade posi- tionerna i arbetslivet rekryterar sin arbetskraft bland personer med den svagaste ställningen på arbetsmarknaden. l perioder då efterfrågan på ar— betskraft stiger är det sannolikt ofta dessa positioner som är svårast att fyl-

la samtidigt som de som har dem får ökade chanser att byta till något an— nat. Åtminstone kan detta tänkas gälla på större orter med relativt stora ar— betsmarknader. På orter där det fortfarande råder brist på arbete är det nu möjligt för vissa personer att beredas arbete bara de är beredda att flytta. Personer med sämre kvalifikationer som kommer långt bak i arbetslöshets- kön på den lokala arbetsmarknaden riskerar ofta att hamna i valet mellan att stanna kvar och fortsätta att vara arbetslösa eller flytta och få ett dåligt arbete. Inget av alternativen är bra. Man kan emellertid konstatera att i förhållande till dem som får ett arbete, som visserligen inte är bra men som ändå finns på hemorten, tycks det vara så att de som flyttar får sämre Iev- nadsförhållanden. Detta är i stora drag implikationerna av de hypoteser som prövats.

Vad detta har för betydelse på en aggregerad nivå är svårt att fastställa. Omfattningen av de problem som flyttningen fört med sig påverkas ju bland annat av hur många som flyttar till dåliga arbeten. hur många som flyttar till bra arbeten. vilket i sin tur sammanhänger med antalet bra re- spektive dåliga jobb.

Problemets omfattning beror också på hur många av dem som flyttar som får sämre levnadsförhållanden än vad de får som har liknande arbeten men slipper att flytta. Vi skall med ett räkneexempel försöka illustrera.

Vi utgår då ifrån den struktur av arbeten som finns i samhället. Andelen påfrestande arbeten skulle. med den operationella definition vi tidigare an— vänt. kunna antas vara ca tio procent. Hur många arbeten som av majorite- ten av befolkningen skulle betraktas som dåliga vet vi inte. men låt oss an- ta att det är 10 procent. Vid en given tidpunkt kommer ca 45 procent av dessa jobb att vara besatta av flyttare som flyttat någon gång de senaste sex—sju åren. Då har vi haft en vid definition av flyttare. Många har bara flyttat några mil. Antag vidare att 25 procent av dessa kommer att leva un— der sämre levnadsförhållanden än de skulle ha behövt göra om de inte flyt- tat. Siffran 25 procent är en medeldifferens mellan flyttare och kvarstanna- re beträffande andelen med "dåliga förhållanden" på variablerna ekono— mi. fritid. kontaktfrekvens. trivsel på orten och önskan att bo på något an- nat ställe.

Ser man vidare välfärden ur ett livsperspektiv är det rimligt att anta. att många som har en dålig situation ännu några år efter flyttningen kommer att förbättra den. kanske genom återflyttning. En flyttare som återvänt an- tas varken ha vunnit eller förlorat på sin flyttning. Vidare kan flyttningens negativa verkningar för somliga visa sig först efter många år. De positiva och negativa effekterna i det längre tidsperspektivet antar vi tar ut varand- ra.

Nu finns det naturligtvis också några bland de flyttare som får ett bra ar- bete efter flyttningen, som också förlorar på sin flyttning. Dessa 90 procent "bra" arbeten antas till ca 40 procent innehas av flyttare. Antag vidare att fem procent av dem förlorat på sin flyttning. Detta innebär att av de posi- tioner som besatts under de senaste sex—sju åren. är det ca två till tre pro- cent som besatts av flyttare som hade tjänat på att få liknande arbeten utan att de behövt flytta.' Av alla jobb som fanns 1974 hade ca 2 miljoner till- satts under de föregående sex—sju åren. Ca 50000 av dessa skulle alltså vara flyttare som förlorat på sin flyttning.

' Beräkningarna har gjorts på följande sätt: Andelen dåliga jobb ( 10 procent) ggr andelen flyttare (45 procent) ggr andelen flyttare som förlorat (25 pro- cent) plus andelen bra jobb (90 procent) ggr andelen flyttare (40 procent) ggr andelen flyttare som förlorat (5 procent) = 2.925 procent.

Det måste än en gang kraftigt understrykas att detta bara är ett räkneex- empel och får inte tas som en tillförlitlig beräkning av antalet personer som förlorat på sina flyttningar. Syftet med exemplet har endast varit att visa. att även om alla de tre hypoteser som prövats får stöd av data. så är detta stöd inte så starkt att nettoeffekterna av migrationsprocessen kan förvän- tas få särskilt dramatiska effekter ur en aggregerad fördelningssynpunkt.

Som en kommentar till den slutsatsen bör sägas att den för det första bygger på antagandet att återflyttning inte ses som något negativt ur indivi— dens synpunkt. Återflyttningsandelen var. som vi såg. relativt hög (ca 35 procent). Att dra generella slutsatser blir då osäkert eftersom man inte vet huruvida möjligheterna till återilyttning förändras över tiden. För det and- ra får slutsatsen inte tolkas som att flyttningsprocessen inte skapar pro- blem. För vissa grupper är stora risker för misslyckanden förenade med flyttning. Tidigare i kapitlet har resurssvaga personer med svag ställning på arbetsmarknaden och personer som arbetar inom yrkesområden med enformiga och påfrestande arbeten utpekats som speciella riskgrupper. Bland dessa finns en hög andel missnöjda kvarstannare och en hög andel återilyttare. Andra riskgrupper finns helt säkert. men mot bakgrund av in— ledningskapitlets problemdiskussion är det viktigt att konstatera detta. Ju snabbare strukturförändringen är i samhället desto större bli den struktu— rella obalansen på arbetsmarknaden. Måttliga konjunktursvängningar ger då upphov till stora svängningari strukturarbetslösheten och vi riskerar att få en ökning av antalet flyttare vars risker för misslyckanden är stora.

9.7 Slutsatser rörande flyttningsprocessen och flyttningens betydelse för levnadsnivån

De slutsatser man kan dra från denna del av projektet är att den struktur- betingade llyttningen skapar problem för dem som flyttar — speciellt för arbetare med svag ställning på arbetsmarknaden. Följaktligen kan man för- vänta att dessa problem ökar i takt med strukturförändringarnas och urba- niseringens hastighet. Det är emellertid svårt att se att problemens omfatt- ning för den som flyttar på längre sikt skulle vara så stora. att den kan tjäna som huvudargument mot urbanisering och nettoomfördelning av arbets- kraften. Starkare argument bör man kunna finna om man studerar avfolk— ningens och expansionens problem. Detta faller dock utanför ramen för den här studien. Denna slutsats bygger på antagandet att flyttning som följs av återflyttning inte är något negativt för individen samt att återflytt- ningen kan förbli lika stor för kommande generationers flyttare.

Det ovanstående betyder inte att flyttningen är oproblematisk. Att för— söka reducera och helst eliminera den problemskapande flyttningens .rm- fattning är därför en önskvärd utveckling. Olika typer av förändringar kan bidra till detta. För det första kan man peka på några strukturella förind— ringar som skulle förbättra läget. Alla åtgärder. som leder till en stabi re- gional sysselsättningsstruktur är av största vikt. Försvinner arbeten inom en bransch bör andra tillkomma. Man skall emellertid inte tro att detta skulle leda till en situation titan strukturarbetslöshet och ofrivilliga fytt- ningar. men det kan bidra till att reducera deras omfattning. Ett annat vik-

tigt område är förändringar inom arbetslivet. Ju färre enformiga. påfrestan— de arbeten vi har i samhället, desto färre flyttare kommer att besätta dåliga positioner. Anställningstryggheten är också viktig. Den har förbättrats se— dan den här studien gjordes och bör eliminera vissa av flyttarnas problem.

En annan typ av önskvärd förändring vore att den flyttning som under alla förhållanden kommer att ske. till en större del skulle genomföras av personer med bättre förutsättningar att klara en flyttning. Om det vore lät- tare för personer som redan har ett arbete att flytta, kunde fler vakanser uppstå. vilket skulle underlätta för den lokalt bundna arbetskraften att få arbete. En förskjutning mot en ökning av andelen "frivillig” flyttning och en reducering av andelen "påtvingad" flyttning skulle sannolikt reducera flyttningsproblemens omfattning.

En tredje förändring vore att flyttningar som riskerar att bli misslyckan— den i mindre utsträckning än tidigare genomförs. Förutsättningen för detta är naturligtvis att den som inte vill flytta har möjligheten att stanna kvar. men en förutsättning är också att informationen om situationen på den nya orten är så fullständig som möjligt. På det här området har en hel del gjorts genom "sökresor" och andra informationssatsningar. Den mest långtgåen— de åtgärden vore någon typ av "provflyttning”.

En fjärde förändring skulle vara ökade möjligheter till återflyttning. Man skulle därmed minska flyttningens negativa effekter när de väl har upp- stått. Även på den här punkten har det på senare år gjorts en del genom att bidrag till återflyttning numera kan utgå.

9.8 Motiv för att stimulera arbetskraftens geografiska rörlighet

9.8.1 Inledning

Antagandet om arbetskraftens fullständiga rörlighet och höga grad av Iöne— känslighet intar en central plats i den klassiska ekonomiska teorin. Kun- skaperna om olika ekonomiska och sociala hinder för arbetskraftens geo- grafiska rörlighet är emellertid minst lika etablerade i föreställningsramen om en modern dynamisk ekonomis funktionssätt. I en rad länder söker man med hjälp av arbetsmarknadspolitik reducera betydelsen av dessa hinder. Vissa av hindren kan emellertid betraktas som helt ”rationella" från såväl individekonomisk som samhällsekonomisk synpunkt och kan därmed motivera att vissa regionala löneskillnader råder. Som exempel på ett sådant hinder kan man nämna kostnaderna i vid mening för arbetskraf- tens geografiska rörlighet.

De motiv som finns för att stimulera arbetskraftens geografiska rörlighet är dels av ekonomisk och dels av social art. Någon ingående beskrivning av motiven för den geografiska rörlighetsstimulansen i Sverige återfinns dock inte i officiella målbeskrivningar. I de närmast följande avsnitten görs ett försök att diskutera motiv för denna verksamhet.

9.8.2 Allokeringspolitiska och sociala morir/'o';- geografisk ro"rlighetsstimnlans

Bakom motiven föratt stimulera arbetskraftens geografiska rörlighet liggger kunskaper om att betydande regionala skillnader rader i tlertalet moderrna ekonomier. De regionala skillnaderna avser inte endast inkomster uttan även sysselsättningsgrad och arbetslöshet samt serviceutbud. De regiorner som har de högsta inkomsterna har i allmänhet också en hög sysselsäitt— ningsgrad. låg arbetslöshet och ett omfattande serviceutbud. En flyttniing till en region med hög genomsnittlig inkomst förmodas då i allmänhet mted— föra ekonomiska vinster för flyttaren och dennes familjemedlemmar mren även för samhället. Dessa vinster antas förklaras av dels en ökad produktli- vitet och dels en ökad sysselsättningsvolym. En flyttning antas också kun— na ge upphov till vissa positiva sekundära effekter.

De faktorer som ligger bakom de ekonomiska vinster som förväntas uppkomma vid befolkningsomflyttning av den typ som här diskuteras. :an— tas också innebär positiva effekter ur social synpunkt. Ur arbetsmarknads— synpunkt bör sådana flyttningar medföra att risken för arbetslöshet redu— ceras, samtidigt som valmöjligheterna på arbetsmarknaden torde för—brät- tras. Positiva sociala effekter antas även förknippas med det mera omfat— tande utbud av privat och offentlig service som vanligen möter persomer som flyttar.

De omfattande regionala skillnader i sysselsättning. inkomster. service etc. som finns i många moderna ekonomier. genererar en otillräcklig mig- ration mellan kontraktiva och expansiva regioner enligt statsmakterna i vissa av dessa länder. Man kan tänka sig två huvudförklaringar till att dessa regionala skillnader inte ger upphov till flera flyttningar.

För det första kan folk ha bristfällig information om skillnaderna. varvid en flyttning i efterhand kanske visar sig resultera i en välfärdssökning på individ- och hushållsnivå.

För det andra kan folk vara välinformerade. men i sin bedömning ändå komma fram till att en flyttning inte innebär någon ökning av välfärden. En anledning till att välfärden inte behöver öka kan vara skatte- och transfere— ringssystemets utformning, som i Sverige innebär att en flyttare får behålla kanske endast 20—30 procent av en bruttoinkomstökning som förväntas uppkomma i samband med flyttningen. En förväntad utebliven ökning av välfärden vid en flyttning kan också bero på att man räknar med att upple— va en försämring vad avser ”icke ekonomiska” effekter i samband med flyttningen.

Speciellt den andra huvudförklaringen för oss in på frågan om den sam- hällsekonomiska lönsamheten av denna typ av flyttningar. Att denna lön- samhet inte kan kalkyleras endast genom att beräkna nuvärdet av förvän- tade bruttoinkomstökningar är uppenbart. I en s. k. perfekt fungerande marknadsekonomi skulle en sådan beräkning vara tillräcklig. En modern marknadsekonomi skiljer sig dock påtagligt från en sådan modellekonomi. genom en rad marknadsimperfektioner som gör det svårt att uttala sig om den samhällsekonomiska lönsamheten av en flyttning med utgångspunkt från uppgifter om endast förväntade bruttoinkomstökningar från flyttare.

Existensen av ett omfattande samhällskapital medför t. ex. att en flytt-

ninng från ett område med låg utnyttjandegrad av samhällskapital till ett om- rådde med hög utnyttjandegrad kan väntas leda till nyinvesteringar som vid uteebliven flyttning skulle ha inträffat senare. Vidare kan därmed förknip— paode driftskostnader förändras till följd av en flyttning. Om flyttningen skeer från en medelstor ort befolkningsmässigt sett. till en ort med stort in- vånnarantal. kan man med stöd av aktuella empiriska studier vänta sig att dritiftskostnaderna ökar. medan en flyttning i motsatt riktning kan väntas le- da -. till reducerade driftskostnader ur samhällsekonomisk synpunkt. Den maarknadsimperfektion som en långvarig arbetslöshet innebär kan leda till att t det sysselsättningstillfälle som en flyttare eventuellt lämnar på avflytt- ninngsorten kan övertas direkt eller indirekt av en arbetslös person. Arbets- lösshet på inflyttningsorten kan å andra sidan medföra att en flyttare över- tarr en befattning som vid utebliven flyttning skulle ha tillfallit en på orten booende arbetslös person. som därvid får sin arbetslöshetsperiod förlängd. Fönrekomsten av fasta löneavtal kan i kombination med en arbetskrafts- bririst innebära att en flyttare eliminerar en flaskhals i ett företags produk- tionnsprocess och kanske ger upphov till ett samhällsekonomiskt produk- tionnstillskott som överstiger flyttarens bruttolön. Dessutom gäller att mani en ' välfärdsinriktad samhällsekonomisk bedömning bör ta hänsyn till effek- ter * som inte är renodlat ekonomiska.

[Denna diskussion visar att det finns motiv för att närmare granska hypo- tessen om att samhällsekonomiska vinster och positiva sociala effekter är förl'knippade med flyttningar mellan regioner med stora genomsnittliga in- konmstskillnader. [ avsnitt 9.9 redovisas material som belyser denna hypo- tess.

9.833 Stabiliseringspolitiska motivför geografisk rör/'lighetsstimulans

Stinmulans av den geografiska rörligheten från regioner med överskott på arboetskraft till regioner med arbetskraftsbrist kan även vara fördelaktig ur prissstabiliseringssynpunkt.

En central utgångspunkt för den geografiska rörlighetsstimulansens pris- statbiliserande funktion bö.r dock rimligen vara att man betraktar arbets- kratftsbrist i en expanderande region som en väsentlig förklaringsfaktor till inflzation. Det höga efterfrågeläge som råder i en sådan region anses inne- bära en betydande risk för att arbetsgivare rekryterar arbetskraft genom erbjjudande om höjda löner. varvid dessa löneökningar bedöms resultera i öka—ide priser på varumarknaden. Sådana löneökningar för vissa grupper kant också medföra svårigheter att motstå krav på lönekompensation från andlra grupper. Arbetskraftsrekrytering kan i ett sådant efterfrågeläge även ske genom att man från arbetsgivarna satsar stora resurser på att rekrytera OChl utbilda arbetskraft. något som även kan leda till en höjning av den all- mämna prisnivån.

Milan kan också peka på möjligheten att samhällsekonomiska resurstill— skottt uppkommer förutom de tillskott som är direkt förknippade med flytt- ningarna. Om denna rörlighetsstimulans nämligen är inflationsdämpande tillåtts samhället att föra en mera expansiv allmän ekonomisk politik med

' För en utförligare Iitteraturgenomgång hänvisas till rapport nr 19 i projektets skriftserie. En rela-

tivt ingående genomgång av amerikansk migra— tionsforskning åter- finns i Greenwood. M.]: Research on lntemal Migration in the United States: A Survey. Journal of Economic Literature. vol. X111

nr. 2. Juni 1975.

ökad sysselsättning och ökade totala inkomster i samhället som en trolig konsekvens.

För att resonemanget om dessa Stabiliseringspolitiska effekter skall gälla krävs att (i likhet med vad som förutsätts för en perfekt marknadsekonomi) arbetskraftens geografiska rörlighet inte är nämnvärt resurskrävande. Som framhölls i föregående avsnitt medför dock existensen av en offentlig sek— tor med bl. a. ett omfattande samhällskapital. vars utnyttjandegrad varie- rar starkt mellan olika regioner. att vissa flyttningar blir förknippade med icke obetydliga investeringar i offentliga anläggningar. Det arbetskraftsbe- hov som följer av dessa investeringar kan t. o. m.. i varje fall på kort sikt. förvärra den arbetskraftsbrist som råder i utgångsläget.

1 avsnitt 9.10 diskuteras hypotesen om den geografiska rörlighetsstimu- lansens prisstabiliserande effekter.

9.8.4 Inkomstfördelningspoliriska motivför geografisk rörlighetsstimulans

Föreställningen om gynnsamma inkomstfördelningseffekter av geografisk rörlighetsstimulans av arbetskraft baseras på förväntningar om bruttoin- komstökningar för personer som flyttar från regioner och yrkesområden med låg sysselsättningsgrad. hög arbetslöshet och låga genomsnittliga in- komster.

1 en något sånär perfekt marknadsekonomi framstår en sådan hypotes som mycket rimlig. Däremot kompliceras bedömningen avsevärt om man tar hänsyn till de marknadsimperfektioner som finns i moderna ekonomier. Existensen av ett skatte- och transfereringssystem medför t. ex. påtagliga avvikelser mellan en absolut bruttoinkomstökning och en absolut ökning av den disponibla inkomsten för ett hushåll. Ett annat exempel är flytt- ningskostnaderna som inte är försumbara på hushållsnivå.

Denna korta framställning antyder att det även finns motiv för att får- mare studera antagandet om positiva inkomstfördelningsmässiga effe(ter av geografisk rörlighetsstimulans. En diskussion om sådana effekter åter— finns i avsnitt 9.12.

9.9 Ekonomiska verkningar av geografisk rörlighetsstimulans

9.9.1 Inledning

Som utgångspunkt för en behandling av ekonomiska effekter av geografisk rörlighetsstimulans kan det vara av värde att inleda med en kort presenta- tion av hur man i ekonomisk litteratur på senare tid analyserat arbetslraf— tens geografiska rörlighet.l En väsentlig del av den ekonomiskt betonade forskningen om arbets- kraftens geografiska rörlighet har inriktats på att söka finna förklaringsmo- deller till geografisk rörlighet. Med hjälp av multipel regressionsanaly: har man därvid relaterat brutto- eller nettomigration till ett antal oberocnde variabler. t. ex.inkomst och arbetslöshet i av- eller inflyttningsregion ;amt flyttningsavstånd. När det gäller bruttomigration har man i ett flertal sudi—

er visat att denna migration är negativt relaterad till avstånd. Avstånd är i dettta sammanhang närmast att uppfatta som ett uttryck för storleken på flytttningskostnaderna. informationskostnaderna och "icke-ekonomiska” fakctorer. lnkomstförhållanden är en annan central förklaringsfaktor enligt ett stort antal studier. Däremot är bilden mera splittrad när det gäller ar- bettslöshet som förklaringsfaktor till bruttomigration. Detta gäller speciellt nän— man använder arbetslöshetsdata som avser slutet av en analysperiod. En förklaring till att arbetslöshetsvariabeln inte är positivt relaterad till bruittomigration kan vara att migrationen på ett signifikant sätt påverkar förhållandena på arbetsmarknaden i av- och inflyttningsorter. Beträffande nettomigration gäller att avståndsvariabelns betydelse avtar. medan en förstärkning sker av inkomst- och sysselsättningsvariablerna som förkla- ringsfaktorer. Allmänt sett gäller att implikationerna för den ekonomiska poliitiken av denna del av migrationsforskningen är mycket begränsade.

Inom en annan forskningsgren har man sökt bedöma effekterna av mi- gration. En central utgångspunkt har då varit teorin för investering i mänskligt kapital ("human capital”). utifrån vilken man konstruerat lön— samhetsmodeller (av "cost-benefit"-typ) för arbetskraftens geografiska rörlighet. Ett av de första mera uppmärksammade försöken att i "cost- bemefit”-termer teoretiskt analysera olika effekter av geografisk rörlighet på arbetsmarknaden utfördes av L. A. Sjaastad i början av 1960-talet.' En ansats i denna riktning ligger till grund för R. A. Jenness försök att i alge- braiska termer formulera en ”cost-benefit”- modell. som därefter tillförs vissa empiriska data.2 Med utgångspunkt från en vidareutveckling av des sa modeller hävdar J. Riew att det troligen föreligger betydande skillna- der mellan en individuell och en samhällsekonomisk lönsamhetskalkyl av migration.-"* Utifrån ett strikt välfärdsteoretiskt angreppssätt har H. Niklas- son utvecklat "cost-benefit"—modeller för arbetsmarknadspolitiska åtgär- der (bl.a. geografisk rörlighetsstimulans).

Det fåtal empiriska lönsamhetskalkyler som utförts av migration är täm- ligen begränsade. "Benefit"-sidan upptar vanligen endast inkomstökningar för flyttarna. Analysen av "costs” är mycket utförlig vad gäller direkta kostnader såsom resor. transporter och inkomstbortfall. medan en post som investeringsökningar i samhällskapital (dvs. skolor. bostäder. vägar. vatten och avlopp etc.) som kan antas uppgå till belopp flera gånger större än den direkta flyttningskostnaden. ofta helt ignorerats.

På senare tid kan man notera ett starkt ökat intresse för simultana ekva- tioner när det gäller att förklara. men även bedöma konsekvenserna av migration. En gemensam iakttagelse i ett flertal sådana migrationsstudier är att sysselsättningstillväxt och migration (utflyttning. inflyttning eller nettoflyttning) är ömsesidigt beroende. Bilden är däremot mera splittrad när det gäller inkomsttillväxt. Även om denna typ av migrationsmodeller anses vara centrala. återstår fortfarande ett betydande analysarbete både på det teoretiska och empiriska planet.

Den fortsatta framställningen i de närmast följande avsnitten kommer i huvudsak att baseras på den studie av starthjälpsflyttare. som genomförts inom den ekonomiskt inriktade delen av projektet. Inledningsvis följer där- vid en beskrivning av hur vissa levnadsnivåkomponenter förändrats i sam- band med flyttningen. Detta material är av central betydelse för den belys-

' Sjaastad. L. A: The Costs and Returns of Human Migration. Jour— nal of Political Eco- nomy. No 70: 5 part 2 1962.

? Jenness. R. A: Man- power Mobility Pro- grams. Somers—Wood: Cost-Benefit Analysis of Manpower Policies. Ontario 1969.

” Riew. J: Migration and Public Policy. Journal of Regional Science. April 1973.

* Niklasson. H: Cost- benefit analys i teori och praktik. Samhälls- vetenskapliga studier

i Växjö. Växjö 1976.

ning av allokeringsmässiga effekter som genomförts i form av de lönsatm- hetskalkyler som redovisas i det följande avsnittet. En kortfattad diskius— sion om stabiliserings- och inkomstfördelningspolitiska effekter avslultar redovisningen av den delen av flyttningsstudien.

9.9.2 Förändring ar vissa lernadsnivåkomponenter i samband medflyttningen — en deskriptiv redogörelse

Allmänna utgångspunkter

För att studera förändringar av vissa levnadsnivåkomponenter till följd. av flyttning kan man tänkas arbeta med i huvudsak två metoder. För (det första kan före-efterjämförelser komma i fråga. Starka invändningar lkan emellertid riktas mot sådanajämförelser. varför de bör tolkas med stor för- siktighet. Den andra metoden innebär att man jämför flyttargruppen med en eller flera kontrollgrupper. Trots svårigheter att finna relevanta klon- trollgrupper får nog denna metod betraktas som den mera tillförlitliga av de två metoderna.

Valet av de levnadsnivåkomponenter som närmare kommer att studeras ide följande delavsnitten har gjorts på grundval av tidigare undersökninigar (bl. a. låginkomstutredningen och den tidigare uppföljningen av flyttarna) och har resulterat i att intresset främst fokuserats till komponenterna sys- selsättnings-. bostads- och inkomstförhållanden.

Sysselsättningsjiirhållanden

För att studera de förändringar som inträffat av flyttarnas sysselsättnings- situation i direkt anslutning till flyttningen kan det vara lämpligt att utgå från "före-efter" jämförelser. Datainsamlingen vid den första uppfölj- ningsundersökningen var av olika skäl speciellt omfattande rörande de s.k. enstegsflyttarna. varför det inledningsvis kan vara motiverat att stu- dera denna grupps sysselsättningsförhållanden. till att börja med fram till första uppföljningen 1971.

Mindre än en tredjedel av dessa flyttare hade förvärvsarbete på heltid el- ler deltid under perioden närmast före flyttningarna. Det vanligaste för- värvshindret var arbetslöshet. som omfattade en knapp tredjedel av flyt- targruppen. Strax efter flyttningarna var ca 96 procent av flyttarna för— värvsarbetande och 1 procent arbetslösa.

För de yngre flyttarna gäller att flyttningarna i många fall framstår som ett steg på vägen från utbildning till arbetslivet. Hela 80 procent av de yngsta männen hade någon gång under året närmast före flyttningen bedri- vit studier. Under året före flyttningen uppgick den genomsnittliga arbets- löshetstiden i den aktuella flyttargruppen till drygt en månad. Efter flytt- ningarna hade den genomsnittliga arbetslöshetstiden reducerats med ca 90 procent. Minskningen var mest markant för den äldsta gruppen.

Som tidigare framhållits bör dock dessa före-efterjämförelser inte tolkas som ett uttryck för flyttningens effekter på sysselsättningen. Jämförelser med kontrollgrupperna är mera relevanta för att belysa dessa effekter.

Förvärvsarbetstidens andel av observationsperioden efter flyttningarna

fram till första uppföljningen 1974 var i enstegsflyttargruppen ca 36 pro- cent större än i kontrollgrupp 1 och 10 procent större än i kontrollgrupp 2.' Dessa jämförelser mellan enstegsflyttare och kontrollgrupper gäller pe- rioddata. Det är av intresse att komplettera bilden med jämförelser av tv ärsnittskaraktär.

Vid intervjutillfället 1971 var 91 procent av enstegsflyttarna förvärvsar- betande på heltid eller deltid. Motsvarande siffra för kontrollgrupp 1 och 2 var 70 procent respektive 84 procent. Andelen arbetslösa var 2 procent i enstegsflyttargruppen liksom i kontrollgrupp 1 och 1 procent i kontroll- grupp 2. Detta innebär att skillnaderna mellan de olika grupperna i fråga. avseende andelen förvärvsarbetande och andelen arbetslösa reducerats kraftigt under perioden fram till 1971. framför allt beroende på en syssel- sättningsförbättring för kontrollgrupperna.

Hittills angivna resultat gäller starthjälpsflyttarna själva. Men en del av dessa var gifta. varför även sysselsättningsförhållandena för intervjuperso- ne rnas makar är av intresse. Under perioden strax före flyttningarna var 42 procent och vid interviutillfället 1971 efter flyttningarna 57 procent av ma- karna förvärvsarbetande på hel- eller deltid. Andelen arbetslösa makar sjönk från 14 procent före till 5 procent efter flyttningarna. Vid jämförelser avseende omfattningen av förvärvsarbete mellan å ena sidan enstegsflyt- tarnas och å andra sidan de i kontrollgrupperna ingående individernas ma- kar erhålls ett vid första påseende kanske något uppseendeväckande resul- tat: Under observationstiden efter flyttningarna fram till första undersök- ningstillfallet var den genomsnittliga förvärvsarbetstiden för makarna läng- re i kontrollgrupperna än i enstegsflyttargruppen ( 14 procent längre i kon- trollgrupp 1 och 17 procent längre i kontrollgrupp 2). Orsakerna till resulta- ten beträffande sysselsättningsförhållandena för flyttarnas makar kan vara flera. Troligen fattas flyttningsbesluten i flertalet fall med utgångspunkt från mannens sysselsättningssituation. Flyttarnas makar flyttar i allmänhet ej till anvisade arbeten. Det är ofta svårt för dem att snabbt finna lämpliga sysselsättningstillfällen efter flyttningarna trots att de kanske kommit till en mer expansiv och rikare arbetsmarknad. Tiden närmast efter flyttning- arna kan för deras vidkommande karaktäriseras av vad man kanske kan kalla sök- eller väntearbetslöshet.

ljämförelse med enstegsflyttarna var sysselsättningssituationen något besvärligare för vidareflyttarna och tillbakaflyttarna såväl före som när- mast efter flyttningen.

Den tendens till minskning av skillnaderna i sysselsättning och arbets— löshet mellan flyttare och kontrollgrupper som kunde noteras vid den första uppföljningsundersökningen 1971 har därefter fortsatt. Vid den and- ra uppföljningen 1975 var skillnaderna i dessa avseenden i stort sett för- sumbara. såväl om man studerar perioddata som tvärsnittsdata. Beträffan- de tvärsnittsdata kan noteras att andelen sysselsatta icke-tillbakaflyttare2 var endast ett par procentenheter större än motsvarande andel för kon- trollgrupp 1. medan en betydligt större andel (ca 8 procentenheter större) av kontrollgrupp 2 var sysselsatt.

Det är främst ökningen av sysselsättningen i kontrollgrupperna som lett fram till en. i det närmaste fullständig. utjämning av sysselsättningsförhål- landena jämfört med icke-tillbakaflyttarna. Detta kan sägas bekräfta den i

' För en beskrivning av kontrollgrupperna hänvisas till avsnitt 9.1.3.

2 Eftersom enstegsflyt- tarna och vidareflyt- tarna inte skiljer sig så markant beträffande sysselsättningsförhål- landena har dessa flyt- targrupper aggregerats och benämnts icke-till- bakaflyttare vid den andra uppföljningsun- dersökningen.

' Efter standardvägning för kön. ålder och socialgrupp.

föregående betänkande framförda hypotesen om att det tar längre tid att lösa arbetsmarknadsproblemen för de personer som bor kvar på avflytt- ningsorterna. men att det ändå är möjligt för desa att så småningom uppnå en sysselsättningssituation liknande den för icke-tillbakaflyttarna. Enligt denna hypotes kan man se flyttningarna som led i arbetsmarknadsmässiga sökprocesser i vilka arbetsförmedlingarna spelar en central roll. Start- hjälpsflyttarna flyttar i allmänhet till anvisade arbeten. Vissa skulle antag- ligen flyttat till dessa erbjudna arbetstillfällen även om arbetsförmedlingar- na ej haft möjlighet att erbjuda flyttningsbidrag och förmedlingstjänster. Andra skulle ha valt att fortsätta sökandet på sin ursprungliga delarbets- marknad (och kanske därvid ändrat sina löneanspråk. preferenser vad gäl- ler typ av arbete m. m.). vilket i allmänhet skulle ha medfört lägre syssel- sättning och högre arbetslöshet på kort sikt än flyttningsalternativet. På längre sikt kan många av dessa personer antas finna tillfredsställande och någorlunda permanenta arbetstillfällen på eller i närheten av hemorten.

Bland flyttarna har man anledning att förvänta sig att en viss minskning av sysselsättningsgraden och en viss ökning av arbetslöshetsgraden ger sig till känna efter en viss tid på inflyttningsorterna. De anvisade arbetstillfäl- Iena kan visa sig sämre eller mindre varaktiga än vad flyttarna räknade med. Det är också möjligt att en hel del av flyttarna redan från början är medvetna om att de anvisade arbetena ej kommer att svara mot deras .in- språksnivåer på litet längre sikt. Man kan ha tagit dessa arbeten i avvaktan på att lämpliga arbetstillfällen skall yppa sig. En del av flyttarna kommer därför efter en tid att ha blivit av med eller att ha sagt upp sina initialjobb på inflyttningsorterna. De söker efter eller väntar på nya arbetstillfällen. Åtskilliga finner att de anvisade arbetena och de rådande arbetsmarknads— förhållandena och/eller övriga förhållanden på inflyttningsorterna är så otillfredsställande att vidare- eller tillbakaflyttningar kommer att ingå så- som led i deras sökande.

Den andra uppföljningsundersökningen synes också ge stöd för det tdi- gare antagandet om utvecklingen av sysselsättningsförhållandena för kiin- nor gifta med flyttarna. Det vid föregående uppföljning noterade marginel- la sysselsättningsövertaget för gifta kvinnor i kontrollgrupperna har vid den senare uppföljningen upphört och övergått i ett visst övertag för gifta kvinnor i flyttargruppen.

För tillbakaflyttarna gäller att sysselsättningssituationen var sämre än för såväl icke-tillbakaflyttama som kontrollgrupperna både vid uppfölj- ningen år 1971 och år 1975. [jämförelse med den föregående uppföljningen har dock sysselsättningen ökat påtagligt för tillbakaflyttarna.

Man får ungefär samma bild om man studerar arbetslösheten vid Jen andra uppföljningen. Den något större frekvensen av arbetslöshetstillfälen i kontrollgrupp 1 än i icke-tillbakaflyttargruppen kan sägas uppvägas av längre arbetslöshetstider i flyttargruppen.

Utvecklingen av sysselsättningsandelen för de här diskuterade grupaer- na sammanfattas grafiskt i figur 9.5.

90) / Kontrollgrupp 2 x Icke-tillbakaflyttare

80) Kontrollgrupp1 74 Samtliga f1yttare

Tillbakaflyttare

Figur 9.5 Sysselsätt- ningsandelar (Efter stan— dardvägning för kön, ål— der och socialgrupp) vid intervjurilUä/lena år 1971 1971 1975 och '975-

Bostadsförhållanden

Inom ramen för de olika delstudier som ingår i flyttningsprojektet har man

insamlat ganska ingående uppgifter om flyttarnas bostadsförhållanden före och efter flyttningen.

Bostadssituationen för icke-tillbakaflyttarna utmärks av en hög andel boende i lägenhet (ca tre fjärdedelar) och en liten andel boende i egen villa (ca en sjundedel) vid uppföljningen 1975. I kontrollgrupperna var då lägen- hetsboendet hälften så vanligt, medan villaboendet var tre gånger så van- ligt. Även efter korrigering för åldersskillnader mellan flyttare och kon- trollgrupper kvarstår betydande skillnader i dessa avseenden. Bostadskost- naderna vid uppföljningen 1975 var i stort sett desamma för flyttare och kontrollgrupper. Vid den föregående uppföljningen framkom att en ökning av bostadskostnadema skett för flyttare till storstäderna (med ca 900 kro- nor per år i genomsnitt).

En undersökning har också gjorts av vad som inträffat med flyttarnas bostäder på avflyttningsorten efter flyttningen. Den stora andelen unga flyttare kan förklara att ungefär hälften av flyttarna före flyttningen var in- neboende i någon form, vanligen hos föräldrar. En tredjedel av flyttarna bodde i hyres- eller bostadsrättslägenhet och enbart var tjugonde i egen villa. Undersökningen av användningen av dessa bostäder efter flyttningen har av naturliga skäl koncentrerats till lägenheter och villor. Det har då framkommit att huvuddelen av de lägenheter som flyttarna bodde i uthyr- des till andra personer omedelbart efter flyttningen. Endast var tionde lä-

' Samtliga ekonomiska data är omräknade till 1975 års priser.

? I dessa analyser har man sökt konstanthålla vissa bakgrundsdata (t. ex. ålder. kön. grundläggande skolut- bildning och bostads- ort).

genhet var outnyttjad längre tid än tre månader efter flyttningen. Drygt hälften av de hus som flyttarna ägde före flyttningen har sålts till i huvud- sak privatpersoner. för att i nästan samtliga fall användas som stadigvarain- de bostäder. Medelåldern var låg för dessa hus. Bland de hus som inte sålits har ca 40 procent haft låg utnyttjandegrad (som fritidsbostäder eller helt outnyttjade). Husen med låg utnyttjandegrad var belägna i inlandet och hia- de en hög medelålder.

lnkomstfr'irhc'illandenl

Såväl i en privatekonomisk som i en samhällsekonomisk kalkyl av migr'a- tion är flyttarnas inkomstförändringar i regel den centrala komponenten. Ett omfattande arbete har därför nedlagts för att belysa dessa förändringar så utförligt som möjligt.

De inkomstuppgifter som här presenteras avser sammanräknad inkomst för åren 1971—1974. Sammanräknad inkomst (dvs. summan av olika iin- komstslag minus avdrag för intäktemas förvärvande) kan betraktas som ett uttryck för bruttoinkomst. Uppgifterna har insamlats från SCB:s iin- komst- och förmögenhetsregister.

För att få en uppfattning om de inkomstförändringar som är att hänföra till flyttningen bör. som tidigare påpekats. jämförelser företas mellan flyt- tare och kontrollgrupper bestående av personer som inte flyttat. ln- komsterna hari första handjämförts mellan icke-tillbakaflyttarna och kon- trollgrupperna 1 och 2 men vissa jämförelser har även gjorts mellan till- bakaflyttarna och kontrollgrupperna. Inkomstjämförelserna baseras fram- för allt på multipel regressionsanalys.2 För att bedöma rimligheten av dessa analyser har motsvarande inkomstjämförelser även gjorts med hjälp av standardavvägning.

Enligt dessa resultat får flyttarna ett inkomstövertag jämfört med kon- trollgrupperna på 3300 kr. för år 1971. 2000 kr. för år 1972 och 1973 och 500 kr för år 1974. Rimligheten av dessa resultat har kontrollerats förutom genom standardvägning också genom jämförelser med sysselsättningsda— ta. Huvuddelen av dessa inkomstökningar förklaras av den större syssel- sättningsvolymen hos flyttarna. Eftersom medelinkomsten för såväl flyt- targruppen som kontrollgrupperna ökat med ca 40—50 procent under den studerade perioden blir reduktionen av inkomstökningarna mätt i relativa tal ännu större än vad som antyds av de absoluta talen.

Resultaten kan uppfattas som ett stöd för den hypotes som framfördes i det föregående betänkandet om en med tiden avtagande skillnad i syssel- sättningsvolym och inkomst mellan flyttare och kontrollgrupper. Vissa al- ternativa förklaringar till de fallande inkomstökningarna har dock stude- rats. För det första kan det enligt klassisk ekonomisk teori vara rimligt an- ta att interregional migration leder till en utjämning av regionala skillnader i sysselsättning. inkomster m.m. l aktuella empiriska migrationsstudier. där man använt simultana ekvationsmodeller. har man dock kommit fram till att migration snarare förstärker regionala skillnader i inkomster och sysselsättning. En studie av samma typ som genomförts inom ramen för detta projekt pekar i samma riktning. Den här observerade nedgången i flyttarnas inkomstökningar skulle också kunna tänkas bero på att den för-

hålllandevis omfattande regionalpolitik som bedrivits i Sverige under de se- naiste 10 åren medfört en markant minskning av regionala inkomstskillna- deir. Det har visserligen skett en viss utjämning av de relativa inkomstskill- naderna mellan olika regioner. men i absoluta tal är inkomstskillnaderna i stort sett oförändrade. En annan tänkbar förklaring till de med tiden avta— gainde inkomstökningarna för flyttarna är att de personer som drabbats av sysselsättningssvårigheter men avstått från att flytta (speglas i princip av kontrollgrupp l i denna studie) i stor omfattning sysselsatts genom arbets— marknadspolitiska åtgärder i form av beredskapsarbeten. skyddad syssel- sättning etc. Denna typ av åtgärder har dock visat sig vara av marginell be- tydelse för de personer som ingår i kontrollgrupperna.

De resultat som framkommit i denna studie visar också att man bör vara försiktig med att uttala sig om förväntade flyttningsvinster utifrån enkla statistiska data över genomsnittliga inkomster i olika regioner (då hänsyn inte tas till regionala skillnader i befolkningens ålder. utbildning. närings- grenstillhörighet m.m.). Om man använt sådana inkomstdata i denna stu- die skulle den genomsnittliga inkomstökningen under perioden 1971—1974 ha blivit ca 4000 kronor per år för flyttarna. vilket klart överstiger den i studien beräknade genomsnittliga inkomstökningen.

Man kan av olika skäl ha anledning anta att inkomstökningarna varierar mellan olika flyttargrupper. För det första är det rimligt anta att in- komstökningarna är större för personer som haft stora sysselsättnings- problem före flyttningen än för andra grupper. Som indikator på detta sys- selsättningsläge har valts arbetslöshetens längd under året före flyttningen. Arbetslöshetsperiodens längd för en person beror grovt sett på frekvensen erbjudanden om lediga platser som möter individen och på individens krav på lön och andra anställningsförmåner. En flyttning från en region med låg kvot mellan antalet vakanser och antalet arbetslösa och låg inkomst till en region med högre kvot respektive inkomst kan då väntas leda till en ökning av flyttarnas sysselsättning och inkomster. speciellt för flyttare som visat sig ha stora svårigheter att finna ettjobb på avflyttningsorten.

Vidare kan argument framföras för att inkomstökningarna vid migration stiger med stigande utbildningsnivå hos flyttarna. Bakom denna hypotes ligger föreställningen om att personer med längre utbildning har större möjligheter att skaffa sig information om arbetsmarknadsläge m. m. i po- tentiella inflyttningsområden i kombination med de bättre karriärmöjlighe- ter som ofta är förknippade med flyttning. När det gäller personer som flyt- tar på grund av arbetslöshet eller risk för arbetslöshet kan ytterligare argu- ment för utbildningshypotesen framföras. Denna form av migration är nämligen i stor utsträckning riktad från mindre regioner med ofta tämligen ensidig yrkesstruktur till större regioner med en mera väldifferentierad yr- kesstruktur och med yrken som kräver längre utbildning.

Om man ser flyttningen ur hushållsperspektiv är det mycket som talar för att inkomstökningen blir större för medflyttande gifta kvinnor än för övriga personer. Inkomst— och sysselsättningsskillnaderna mellan olika re- gioner är nämligen speciellt stora för gifta kvinnor varför man kan vänta sig särskilt stora inkomsttillskott för denna kategori.

lavsikt att granska de tre hypoteserna har separata regressionsanalyser köns för dessa grupper. De empiriska resultaten ger ett tämligen starkt

stöd åt den första hypotesen. Som indikator på graden av sysselsättnings- problem har valts antalet arbetslöshetsveckor under året före flyttningen. varvid flyttarna indelats i tre grupper. Det gäller därvid att gruppen med den längsta arbetslöshetstiden före flyttningen (mer än l2 veckor under året före flyttningen) uppnått inkomstökningar som sträcker sig från nära 8000 kronor under första året efter flyttningen till knappt 5 000 under fjär— de året efter flyttningen.

Den utbildningshypotes som framförts får däremot knappast något stöd av regressionsanalyserna. Inkomstökningarna för personer med den längs- ta utbildningen (studentexamen och längre utbildning) understiger snarare inkomstökningarna för grupper med kortare utbildning. En tänkbar förkla— ring till dessa resultat är att observationsperioden är för kort för att medge en registrering av större inkomstökningar för personer med längre utbild- ning. De informationsfördelar som långtidsutbildade personer har. i kom— bination med de stora befordringsmöjligheter som inflyttningsområdenas ofta rikt differentierade arbetsmarknad erbjuder. kan i ett något längre tidsperspektiv än vad som motsvaras av observationsperioden i denna stu— die antas leda till att dessa grupper får större inkomstökningar än andra grupper vid migration.

Den tredje här framförda hypotesen om inkomsteffekter för gifta kvin- nor tycks inte heller få något starkt stöd i det empiriska materialet. Resul- taten står därmed i dålig överensstämmelse med regional inkomst- och sys— selsättningsstatistik som visar att betydande genomsnittliga skillnader i in- komst råder beträffande gifta kvinnor mellan olika regioner. En tänkbar förklaring till de resultat som framkommit i denna studie är att de inkomst- skillnader som finns i den regionala inkomststatistiken i huvudsak beror på skillnader i arbetskraftens ålder. utbildning o.dyl. En annan förklaring kan vara att flyttarnas makor har särskilt bristfällig information om arbets- marknaden i inflyttningsområdet och måste ägna betydande resurser åt oli- ka sökaktiviteter på arbetsmarknaden. Efter ett antal år kan detta arbets- sökande leda till högre inkomster.

Som nämndes i inledningen till detta avsnitt har även vissa inkomstjäm- förelser gjorts mellan tillbakaflyttare och kontrollgrupper. Utifrån de data som presenterades i avsnittet om sysseIsättningsförhållanden kan man an- ta att tillbakaflyttarnas inkomster ligger lägre än kontrollgruppernas. [ stort sett kan man säga att det empiriska materialet ger stöd för detta anta- gande. Regressionsanalyser av den typ som använts vid inkomstjämförel- ser mellan icke-tillbakaflyttare och kontrollgrupper visar för år 1974 att- bruttoinkomsten för tillbakaflyttarna var ca 4000 kronor lägre än för kon- trollgrupp I och ca 7000 kronor lägre än för kontrollgrupp 2. Dessa resultat kan synas stå i strid med en föreställning som ibland framförs om att perso- ner som flyttar från en region och sedan återvänder efter en tid ändå för- värvar yrkesmässiga erfarenheter som medför positiva inkomst- och sys- selsättningseffekter. Det kan dock inte uteslutas att sådana positiva effek— ter visar sig efter en längre tidsperiod än vad denna studie omfattar.

9.9.3 Lönsamhetskalkyler av geografisk rörlighet på arbetsmarknaden Analysernas syfte

De *'cost-benefit"-analyser som redovisas i de följande avsnitten syftar till att få en uppfattning om lönsamheten i vid mening av en förändring av den typ av geografisk rörlighet på arbetsmarknaden. som representeras av starthjälpsflyttningar. Det bör speciellt noteras att lönsamhetskalkylerna avser en marginell förändring av denna typ av geografisk rörlighet. dvs. en förändring som inte nämnvärt antas påverka några priser och löner i eko- nomin. En viktig orsak till att kalkylerna är av denna marginella art är svå- righeten att analysera effekter på priser och löner av mera genomgripande förändringar av denna form av geografisk rörlighet. Men marginella lön- samhetsanalyser torde också vara av större intresse än icke-marginella ur "policy"—synpunkt. Flertalet ekonomer och politiker anser väl ändå att huvuddelen av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna är socialt och sam- hällsekonomiskt välmotiverade. Vad man främst diskuterat ärjust omfatt- ningen av olika medel.

Den tänkta studerade marginella förändringen av rörligheten antas kun- na komma till stånd genom intensifierad förmedlingsverksamhet och/eller ökade ekonomiska flyttningsbidrag.

Det alternativa händelseförloppet antas innebära att dessa flyttningar uteblir. utan att det därmed antas att speciella åtgärder sätts in från sam- hällets sida på avflyttningsorten. Detta innebär dock inte ett renodlat "passivt nollalternativ". Med det angreppssätt som här valts kan man säga att de erfarenheter personerna i kontrollgrupperna gör är representiva för vad som skulle ha inträffat för flyttarna om de avstått från att flytta. I det här valda alternativfallet kommer då även att inkluderas t. ex. arbetsmark- nadspolitiska åtgärder såsom beredskapsarbeten. arbetsmarknadsutbild- ning o.dyl. Förekomsten av sådana arbetsmarknadspolitiska åtgärder var dock inte nämnvärt större i kontrollgrupperna än i flyttargruppen.

Analysernas allmänna uppläggning

Med utgångspunkt från ett dynamiskt synsätt på arbetsmarknaden kan man söka få en uppfattning om de principiella effekter som uppstår vid ar- betskraftens flyttningar. Till följd av att det flyttade hushållet då ändrar sitt utbud av arbetskraft från avflyttningsorten till inflyttningsorten uppstår vanligen direkta effekter i form av en sysselsättningsvolymökning för hus- hållet. Men även "gruppen övriga individer” kan påverkas av denna omlo- kalisering av arbetsutbudet. via bl. a. ändrade söktider på arbetsmarkna- derna på av- och inflyttningsorterna. Förutom dessa verkningar knutna till en förändring avlokaliseringen av flyttarnas utbud av arbete, tillkommer vid flyttning en rad effekter med anledning av att flyttarnas efterfrågan på privata och offentliga varor och tjänster överförs från avflyttningsorten till inflyttningsorten. Efekterna av detta efterfrågeskift blir starkt beroende av flexibiliteten hos utbudet av sådana varor och tjänster på de båda typerna av orter.

Intresset i den följande framställningen fokuseras inledningsvis till de

' För en ingående be- skrivning av detta hän- visas till Niklasson. H: Cost-benefit analys i teori och praktik. Växjö 1976.

2 En mera utförlig be- dömning av dessa verk— ningar återfinns i EFA:s föregående betänkande. SOU 1974: 29. Att ut— värdera arbetsmarknads— politik.

initiella effekterna (i form av bland annat s.k. kedje-. konkurrens- och flaskhalseffekter). Betydande svårigheter föreligger att få en uppfattning om de mera långsiktiga effekterna beroende bl.a. på den ovan nämnda in- terdependensen inom systemet. avseende både mera strikta ekonomiska samband och psykologiskt betingade samband (t.ex. kan en ökad llyttning från en ort som redan har en negativ befolkningsutveckling verka reduce- rande på viljan till investering i privata och offentliga verksamheter). De principiella utgångspunkterna för de genomförda lönsamhetskalkylerna bygger på ett välfärdsekonomiskt betraktelsesätt. '

De kalkyler som avses belysa lönsamheten av en förändring av den geo- grafiska rörligheten på arbetsmarknaden har utförts dels för de hushåll som flyttat och dels för samhällsekonomin i stort. Med denna uppläggning kan man även bilda sig en uppfattning om vad flyttningen inneburit dels för flyttarna själva och dels för "gruppen övriga individer” och därmed få un- derlag för en bedömning av fördelningsmässiga effekter.

Kalkylerna har utförts för varierande tidsperioder. dels mycket korta tidsperioder. 2 och 5 år. dels längre tidsperioder. ID och 20 år. Som diskon- teringsräntor har använts 6 procent och 8 procent. Dessutom har vissa andra komponenter i kalkylerna antagits variera inom vissa intervall.

Lönsamhetskalkyler på individ— och hushållsnivå

Ett försök att beräkna individuella ”benefits" och ”costs" i samband med flyttning innebär att man begränsar sig till de poster som uppfattas som dels centrala och dels möjliga att mäta utan orimlig resursåtgång. Den ;lV- gränsning man därvid företar medför en begränsning av kalkylens rele- vans. Det är därför av vikt att man som utgångspunkt för en dylik kalkyl söker göra en så utförlig bedömning som möjligt av de verkningar som en flyttning kan väntas ge upphov till.2

En central intäktspost är rimligen ökningen av bruttoinkomsten för flyt- taren och dennes eventuella familj. Men denna bruttoinkomstökning krm- mer att motverkas av ökad direkt skatt och bortfall av vissa transferingar.

Även vissa andra minusposter kan förväntas bl.a. ökade rese- och tids- kostnader för fard till och från arbetet. ökade kostnader för barntillsm. ökade boendekostnader och ökade kostnader för att upprätthålla konukt med släkt och vänner i den tidigare hemregionen. Mot de nettointäkter som därefter återstår skall sedan ställas direkta flyttningskostnader (resor och transporter) samt eventuella förluster i sam- band med avyttring av privat egendom. i båda fallen med hänsyn tagentill eventuella bidrag från samhällets sida. Dessa ekonomiska poster bör octså kompletteras med en beskrivning av utfallet vad gäller effekter av mera so- cial art. för att välfärdsbedömningar skall kunna göras av flyttningens verkningar.

Avgörande för valet av vilka poster som kommit att ingå i de empiriika beräkningarna har varit såväl resursskäl som en bedömning av respektive posts relativa betydelse i kalkylen.

Bland "benefits” och till "benefits" associerade ”costs" intar naturligt nog försök till beräkningar av förändringar av bruttoinkomst. direkt slatt och transfereringar en central roll. Men de empiriska beräkningarna inllu-

denar även förändringar av sådana konsumtionsutgifter såsom resc- och tidskostnader för färd till och från arbetet. kostnader för bamtillsyn och konitaktkostnader. När det gäller prisförändringar har en begränsning gjorts till bostäder eftersom det visat sig att bostadskostnadema är den främsta komponent som ger upphov till variationer i prisindex mellan olika regiioner. Som väntat ingår inte de mera icke-ekonomiska posterna i den formella kalkylen. men kan sägas vara belysta av bl a vissa frågor som rik- tats. till flyttarna om tillbakaflyttningsvilja m. m. lnte heller ingår något för- sök att beräkna värdet av de naturaprodukter som kan väntas bortfalla i samband med flyttningen. [ huvudsak två skäl har varit avgörande för att dessa beräkningar uteslutits. Dels är mätproblemen betydande för en så- dan post och dels kan man förmoda att dess storlek är relativt blygsam.

De förändringar av bruttoinkomst. som ligger till grund för kalkylerna. har redovisats tidigare. Beträffande transfereringarna gäller att arbetslös- hetsunderstöd framstår som den dominerande posten. medan en sådan post som socialhjälp visar sig vara tämligen betydelselös.

Ökningen av bostadskostnadema har. som nyss framhållits. visat sig bli tämligen liten i genomsnitt för flyttarna. Under året närmast efter flyttning- en kunde en mera märkbar ökning endast noteras för flyttare till storstä- derna. Med tiden har denna ökning avtagit så att den vid uppföljningen 1975 beräknades uppgå till endast några hundra kronor per år i genomsnitt för storstadsflyttarna.

Ökningen av kostnaderna för resor till och från arbetet har för flyttare från Norrlands kustland till storstadsregionema beräknats till 3 000 kronor per år för gifta och I 200 kronor per år för ogifta. För flyttare från inlandet till Norrlands kustland inträffar emellertid en kostnadsminskning med I 600 kronor per år för gifta och l l00 kronor per år för ogifta.

Ändringen av barnpassningskostnaderna är av liten storleksordning. "Kontaktkostnadsökningen". som antas föreligga under fem år efter flytt- ningen. har beräknats till i genomsnitt I 200 kronor per år.

De direkta flyttningskostnaderna uppgick till i genomsnitt 10700 kronor för gifta och 4000 kronor för ogifta. Med direkta flyttningskostnader avses här kostnader för personresor och för transport av bohag. utgifter för sö- kanderesor. kostnader för flyttning av telefon. kostnader för hushåll på två orter under flyttningsprocessen (fördyrade bostadskostnader. matkostna- der. kontaktkostnader etc.). kostnader för bohag o.dyl. som inköpts en- bart som en följd av flyttningen. inkomstbortfall under flyttningsperioden samt tidskostnader i samband med flyttningen (för packning, städning o.dyl.). Flyttningsbidragen uppgick efter hänsynstagande till skatteeffek- ter till i genomsnitt 6 000 kronor för gifta och 1 800 kronor för ogifta. Bidra- gen täckte i genomsnitt blott ungefär hälften av de direkta flyttningskost- naderna. Nettokostnaderna på hushållsnivå blev 4600 kronor för gifta och 2 200 kronor för ogifta.

Det allmänna intrycket av kalkylresultaten är att det ekonomiska utbytet av flyttningarna framstår som obetydligt på individ- och hushållsnivå. En- ligt den s.k. huvudkalkylen som bygger på antagandet att inkomsttrenden under observationsperioden antas bli bestående i framtiden uppkommer negativa flyttningsvinster såväl för flyttarna i genomsnitt som för flertalet redovisningsgrupper. Flyttningsförlusterna ligger i genomsnitt i intervallet

' För en utförligare beskrivning se före- gående betänkande. SOU l974: 29, Att utvär-

dera arbetsmarknads- politik.

5000—9000 kronor beroende på vilken diskonteringsränta och tidsperiod som använts. För de två kortaste kalkylperioderna 2 år och 5 år baseras beräkningarna på variabelvärden som observerats under hela eller stora delar av dessa perioder. medan beräkningarna för de två längsta perioder- na 10 år och 20 år bygger på prognoser. som medför att osäkerheten i kål- kylresultaten blir väsentligt större.

För att få en uppfattning om kalkylresultatens känslighet för variationer i centrala variabelvärden avseende dessa längre tidshorisonter har en alter- nativ kalkyl genomförts. där inkomstförändringarna efter observationspe- rioden antagits vara konstanta och lika med medelvärdet av förändringar— na under observationsperioden. [ genomsnitt innebär detta att flyttnings- förlusten reduceras med en fjärdedel för lO-årsperioden och med hälften för 20-årsperioden. Den bild som huvudkalkylen ger av det ekonomiska ut- bytet av flyttningarna förändras sålunda inte nämnvärt även om tämligen stora relativa förändringar antas i den framtida inkomstutvecklingen för flyttarna.

Att flyttningsförluster uppkommer trots att bruttoinkomstökningar upp- stått för flyttama sammanhänger i första hand med skatteökningar och transfereringsbortfall. som i genomsnitt suger upp 60 procent av bruttoin- komstökningen. Men av betydelse är också att flyttningsbidragen inte in- neburit full kompensation för flyttningskostnadema.

Om man studerar kalkylresultaten för olika redovisningsgrupper visar det sig att flyttningsförluster uppkommer för i stort sett alla grupper. Det har i olika sammanhang antytts att flyttningar till storstadsregionema skul- le vara speciellt fördelaktiga ur privatekonomisk synpunkt. Kalkylresulta- ten innebär dock inget starkare stöd för detta antagande. Endast för gifta personer som flyttat från kustlandet till storstadsregionema uppkommer positiva flyttningsvinster av betydelse. Inte heller föreställningen om att flyttningar från områden med stor arbetslöshet (här inlandsregionen) skul- le vara förknippade med större vinster än flyttningar från andra områden. får stöd av det empiriska materialet. snarare tvärtom. Det har ovan anta- gits och bekräftats att inkomstökningarna vid flyttning är större för perso- ner som haft stora sysselsättningsproblem före flyttningen än för andra grupper. Motsvarande resultat framträder dock inte lika klart beträffande flyttningsvinsterna.

Lönsamhetskalkyler på samhällsekonomisk nivå

En samhällsekonomisk kalkyl för flyttning kan något förenklat sägas inne- bära en summering av de ekonomiska effekterna av flyttningen för två grupper. flyttarna och gruppen övriga individer. Utifrån ett sådant synsätt kan man göra ett grovt försök att klassificera olika effekter i termer av in- täkter och kostnader. Till samhällsekonomiska intäkter räknas de effekter hos dessa poster som ger upphov till ett tillskott av reala resurser i ekono- min dvs.:l ]. Primära produktionsökningar för flyttaren och dennes eventuella famil- jemedlemmar till följd av ökad sysselsättningsvolym och mer produkti— va sysselsättningar. Som ett mått på dessa produktionsökningar an- vänds vanligen bruttoinkomstökningarna för flyttarna. Emellertid kom-

mer dessa förväntade produktionsökningar troligen att reduceras av vissa faktorer som kan betecknas som associerade "costs”. till vilka lkan räknas ökade kostnader för barntillsyn. ökade kostnader för att upprätthålla kontakt med släkt och vänner på den tidigare hemorten samt bortfall av naturaprodukter o. dyl. 2 Sekundära produktions—. sysselsättnings- och inkomsteffekter. Med dessa effekter avses här verkningar för andra individer än flyttaren (och dennes hushåll). Effekter av denna art kan ta sig uttryck i bland annat s.k. kedjeeffekter (att en arbetslös person direkt eller indirekt kan överta flyttarens tidigare sysselsättning). flaskhalseffekter (att flyttaren kan eliminera flaskhalsar i produktionen på inflyttningsorten och där- med ge upphov till ett produktionsvärde som överstiger den bruttolön han erhåller) och konkurrenseffekter (att flyttaren erhåller ett arbete som annars skulle ha tillfallit på inflyttningsorten boende arbetskraft som därigenom drabbas av förlängda söktider på arbetsmarknaden). Med kostnader i samhällsekonomisk mening avses vanligen värdet av de reala resurser som åtgår i ett projekt (där den reala resursåtgången mäts med utgångspunkt från alternativkostnadsprincipen). l analogi med dispo- sitionen av intäkter kan då följande poster anges på kostnadssidan: ]. ”Direkta flyttningskostnader" i form av värdet av de reala resurser som tas i anspråk i samband med flyttningsprocessen (dvs. resor. trans- porter m.m.).

2. Kapitalförluster. Förekomsten av ett omfattande samhällskapital (såväl privat som offentligt) med lång livslängd och odelbara anläggningar medför att en flyttning kan innebära förluster för ägare av privat kapital inom gruppen övriga individer på avflyttningsorterna och Ökade inves- teringskostnader på intlyttningsorterna för stat och kommun till följd av med flyttningen förknippade nyinvesteringar i skolor. vägar o.dyl.. som man vid utebliven flyttning kanske hade kunnat uppskjuta ett antal år. Även i den samhällsekonomiska kalkylen har vissa poster exkluderats på grund av beräkningssvårigheter m.m. Före redovisningen av kalkylre- sultaten skall vissa resultat från beräkningarna av olika ingående kompo— nenter presenteras. Beräkningsresultaten avseende bruttoinkomstförändringar för flyttarna har tidigare presenterats. När det gäller sekundära effekter ("kedje'"—. ”flaskhals”- och "konkurrenseffekter") har en sidoundersökning genom- förts.l Speciella enkäter har riktats till de företag där enstegsflyttarna var sysselsatta på avflyttningsorterna och till motsvarande företag på inflytt- ningsorterna samt till arbetsförmedlingarna på inflyttningsorterna. För de individer som hade anställning på avflyttingsorterna upphörde befattning- en i 49 procentav fallen (rationalisering o.dyl.) i samband med flyttningen. I 17 procent av fallen besattes befattningarna av arbetslösa och i 34 pro- cent av redan sysselsatta. Enkäten till de företag på inflyttningsorterna som anställt flyttarna visar att dessa anställningar i allmänhet inte medför- de att ytterligare arbetstagare kunde anställas. Företagarna ansåg dessu- tom att de. om flyttningarna uteblivit. skulle ha kunnat besätta flyttarnas befattningar inom mycket kort tid (i allmänhet inom en månad). Av de till- frågade arbetsförmedlingsföreståndarna på inflyttningsorterna ansåg ca 40

' Rapport nr. 18i projektets skriftserie.

' Rapport nr. 17 och 19.

2 I denna kalkyl ingår försök till relativt utförliga beräkningar av sekundära effekter (”kedje”—, ”flask— hals"- och "konkur- renseffekter, kapital- förluster, kostnader för arbetsresor m. m.”).

procent att "konkurrenseffekter” förelåg "i viss utsträckning” under tpe- rioden l969—1970 beträffande den typ av arbetskraft som här är aktuell. De sekundära effekterna har mot bl. a. denna bakgrund antagits ge ett täm— ligen litet tillskott till kalkylens intäktssida.

En annan specialundersökning har genomförts rörande kapitalförluster för privat och offentligt kapital.1 Dessa förluster visade sig vara relativt små beträffande privat kapital (främst bostäder). För offentligt kapnital (skolor. vägar etc.) är förlusterna större. men de varierar starkt beroende på flyttningarnas inriktning och hushållstyp. De är obetydliga beträffande flyttningar från kustlandet men relativt stora när det gäller flyttningar från inlandet (speciellt glesbygden). För flyttare (hushåll) från kustlandet "blir kapitalförlusten. uttryckt i nuvärde. rörande offentligt kapital. ca 2000 kronor (under en ZO-årsperiod vid 6 procent diskonteringsränta). För flyt— tare från inlandet blir motsvarande siffra ca !()000 kronor (från inlandets glesbygd ca l4000 kronor). De största förlusterna uppstår för barnfamiljer som flyttar från inlandets glesbygd till storstadsregionema (ca 30000 kro- nor).

Flyttningskostnaderna (dvs. kostnader för resor och transporter. kapi- talförluster o.dyl.. ökade kontaktkostnader m.m.) beräknades till i ge- nomsnitt 37 000 kronor för gifta flyttare och 18 000 kronor för ogifta flyttare (avseende hushåll som stannar på inflyttningsorten i 20 år). Betydligt högre belopp kan dock noteras för vissa grupper. (För t.ex. den mycket lilla grupp av gifta personer som flyttade från inlandets glesbygd till storstads- regionema och som före flyttningen bodde i egen villa uppgick flyttnings- kostnaden till 89 000 kr.) Med tanke på den stora osäkerhet som är förknippad med beräkning av sekundära effekter har ett flertal alternativa kalkyler genomförts. En sam— manställning av de olika kalkylerna resulterar i ett intervall som sträcker sig från en flyttningsförlust på ca 5 ()00 kronor upp till en flyttningsvinst på ca I9000 kronor. Bakom detta intervall ligger beräkningar som baseras på skilda antaganden beträffande diskonteringsräntor (6 procent och 8 pro- cent). tidshorisonter (2. 5. (0 och 20 år). prognoser för flyttarnas framtida bruttoinkomstförändring samt indirekta effekter (såväl med anknytning till flyttarna som till övriga grupper). På detta sätt har inte mindre än 48 olika kalkyler utförts. Mot denna bakgrund framstår resultatintervallet som täm- ligen snävt. I vilken mån detta intervall täcker det "sanna värdet" kan all- tid diskuteras.

Enligt den kalkyl som här betraktas som den mest realistiska2 sträcker sig flyttningsvinsten från ett negativt värde på nära l000 kronor upp till ett positivt på drygt 6000 kronor. Det ekonomiska utbytet av flyttningarna framstår därmed som något positivare på samhällsekonomisk nivå än på individ— och hushållsnivå. Detta har framför allt att göra med de skatte- och transfereringseffekter som i hög grad verkar reducerande på de indivi- duella flyttningsvinsterna. men som inte direkt påverkar det samhällseko- nomiska utfallet.

Om flyttarna delas upp efter civilstånd och flyttningsinriktning är det mest slående resultatet att de största samhällsekonomiska vinsterna åter- finns bland gifta personer som flyttat till storstadsregionema. medan man för övriga grupper noterar antingen tämligen låga flyttningsvinster eller

större eller mindre flyttningsförluster. Storstadsflyttningarnas lönsamhets— övertag för gifta flyttare beror sannolikt på att löneläget är högre och ar- bettsmarknaden mera differentierad i storstäderna än i övriga regioner. Äwen på hushållsnivå kunde ett visst lönsamhetsövertag noteras beträffan- de storstadsflyttningarna. Inte heller på samhällsekonomisk nivå kunde något stöd fås för föreställningen om att flyttningar från områden med stor arbetslöshet skulle vara förknippade med större vinster än flyttningar från andra områden. I avsnittet om lönsamhetskalkyler på hushållsnivå presen- terades också vissa argument som kunde tyda på att flyttningsvinsterna varr större för personer som haft stora sysselsättningsproblem före flytt— ningen. Det empiriska materialet gav emellertid inget starkt stöd för detta anttagande. På samhällsekonomisk nivå får dock antagandet bättre stöd.

Tolkning av lönsamhetskalkylerna

De flyttningsvinster som framkommit i denna studie ligger väsentligt lägre än de belopp som beräknades vid den föregående uppföljningen' och får också uppfattas som klart lägre än vad man förväntat på basis av tidigare enkla Iönsamhetsresonemang. Avvikelserna i förhållande till den tidigare uppföljningen beror i huvudsak på att de initiellt observerade bruttoin— komstökningar som flyttningen medförde inte visat sig vara bestående utan markant reducerats med tiden. Det bör dock åter betonas att de resul— tat som framkommit i denna studie inte avser att spegla den genomsnittliga lönsamheten av de flyttningar som stöds ekonomiskt via arbetsförmedling- en. titan att studien avser att belysa lönsamheten av en marginell ändring av dessa flyttningsströmmar. Den genomsnittliga lönsamhet som är för- knippad med flyttningar av detta slag kan därför mycket väl vida överstiga den marginella lönsamhet som beräknats i denna studie.

Ett flertal invändningar kan riktas mot lönsamhetskalkylerna. För det första har flera väsentliga faktorer av företrädesvis icke-ekonomisk art utelämnats från kalkylerna. Vidare är en rad metodologiska problem för- knippade med beräkningarna av de ekonomiska effekterna.

De effekter som inte inkluderats i lönsamhetskalkylerna är främst av icke—ekonomisk art. Bland sådana effekter som bör beaktas vid en välfärds— ekonomisk bedömning av arbetskraftens flyttningar kan nämnas sociala och psykologika problem till följd av att man tvingas lämna en invand miljö (släktingar, vänner. grannar. en vacker natur etc.). Men situationen på den nya orten kan också innebära positiva effekter för flyttarna i och med att man där i allmänhet erhåller tryggare sysselsättning. ökad valfrihet på ar- betsmarknaden samt vanligen får tillgång till bättre privat och offentlig ser- vice. Särskilt den första typen av effekter som är knutna till flyttarnas

' Som exempel på kalkylresultat från den första uppföljningen (kalkyler genomför- des även där under en rad olika antaganden) kan nämnas att den förväntade genom- snittliga flyttningsvinsten avseende en 20—årsperiod uppgick till i genomsnitt 7000 kronor per hushåll som flyttat. Den samhällsekonomiska flyttningsvinsten per flyt- tat hushåll beräknades i detta fall uppgå till 58000 kronor. Motsvarande resultat från uppföljningen l975 visar på en flyttningsförlust för hushållen på knappt 9000 kronor och en förlust på knappt 1000 kronor på samhällsekonomisk nivå (i båda fallen un- der antagandet att inkomsttrenden under observationsperioden blir bestående i framtiden).

rumsliga preferenser har i den allmänna debatten uppmärksammats i hög grad och har även i denna undersökning blivit föremål för närmare analys. Med utgångspunkt från ett välfärdsteoretiskt influerat resonemang genom- fördes vid föregående undersökningstillfälle en empirisk studie av flyttar- nas rumsliga preferenser. Studien var koncentrerad till de personer som var enstegsflyttare vid detta tillfälle och var främst inriktad på att mäta benägenheten att flytta tillbaka till den förutvarande hemorten. Resultaten av de hypotetiska frågor som då ställdes. visar att 58 procent av enstegs- flyttarna förklarade sig beredda att flytta tillbaka till den förutvarande hemorten under förutsättning att lönen inte skulle förändras. Ca 35 procent av flyttarna var däremot inte beredda att flytta tillbaka vid oförändrad lön (5 procent besvarade frågan med ”vet ej”).

[ den föregående studien framfördes hypotesen om att tillbakaflyttnings- viljan skulle avta med åren. Denna hypotes verifieras också i någon mån. Andelen av icke-tillbakaflyttarna som förklarat sig villig att flytta tillbaka till den förutsarande hemorten har nämligen reducerats från 58 procent till 40 procent mellan de båda undersökningstillfallena. Man bör emelletid också ta hänsyn till att icke-tillbakaflyttarna reducerats med ca 6 procent till följd av återflyttning till den ursprungliga hemorten. Om man då gör det rimliga antagandet att dessa personer skulle ha förklarat sig villiga att flytta tillbaka om de fortfarande tillhört icke-tillbakaflyttarkategorin framstår skillnaden i tillbakaflyttningsvilja mellan uppföljningarna år [971 och år l975 som ännu mindre. Vid uppföljningen ca fem år efter flyttningen före- faller dock preferenserna fortfarande vara starka för den förutvarande hemorten. Ca 60 procent av flyttarna hade då antingen flyttat tillbaka till den ursprungliga hemorten eller förklarat sig villiga att återvända vid oför- ändrad lön. Motsvarande siffra vid den första uppföljningen var ca 70 pro- cent. l lönsamhetskalkylerna har inget försök gjorts till totalberäkning av dessa icke-ekonomiska effekter. på grund av de betydande svårigheter som är förknippade med sådana beräkningar. [ någon mån har dock vissa av effekterna kvantifierats i och med att kontaktkostnaderna inkluderats i kalkylerna. som ett försök att uppskatta vilka resurser som krävs för att kompensera en del av det bortfall av kontakter med den tidigare miljön som flyttningen medfört.

De mer generella metodologiska problem som är förknippade med "cost—benefit” analys såsom val av diskonteringsränta och kalkylperiod behandlades i föregående betänkande (SOU 1974: 29) varför sådana aspek- ter inte kommer att tas upp här. Huvuddelen av intresset ägnas åt metodo- logiska problem som är mera specifika för lönsamhetsanalyser av migra- tion. En vanlig ansats i sådana lönsamhetsstudier är att man konstruerat kontrollgrupper för att spegla flyttarnas erfarenheter vid utebliven flytt- ning. Kontrollgruppernas representativitet i detta avseende är ofta av av- görande betydelse för lönsamhetsresultaten. Den kanske vanligaste in- vändningen mot denna ansats är att man hävdar att sysselsättningsmöjlig- heterna för personerna i kontrollgrupperna påverkas i positiv riktning ge- nom att konkurrensen om lediga platser på avflyttningsorterna minskar till följd av utflyttningarna. Lönsamheten av flyttningarna skulle därmed un- derskattas. En sådan bild är dock alltför förenklad. För det första är den lönsamhetsstudie som här utförts att betrakta som en marginell "cost-

benefit" analys. där de studerade flyttningarna inte nämnvärt antas påver— ka genomsnittliga löner m. m. för de kvarboende. Bortsett från detta gäller att flyttningar också medför negativa effekter för de kvarvarande. till följd av den minskade efterfrågan på varor och tjänster inom såväl den privata som den offentliga sektorn. som ett minskat befolkningsunderlag leder till. I regioner med en negativ befolkningsutveckling förstärker dessutom ökad migration de negativa förväntningar man har om den framtida regionala ut— vecklingen. något som troligen minskar investeringsbenägenheten för så- väl privata som offentliga organ.

Uppenbarligen är det synnerligen komplicerat att bedöma vad som hän- der på arbetsmarknaden i en avflyttningsregion vid migration. särskilt om man avser att göra en icke—marginell bedömning. Stora svårigheter förelig- ger inte endast när det gäller att bedöma migrationens effekter på arbets- marknaden i avflyttningsregionen. Problemen är minst lika stora vad gäller effekterna i inflyttningsregionen. Även i detta fall kan man förvänta sig ef- fekter som går i olika riktningar (t. ex. flaskhalseffekter och konkurrensef- fekter). Sedan några år tillbaka har man emellertid sökt analysera såväl or- saker till som effekter av migration med hjälp av simultana ekvationer. Med en sådan ansats förbättras möjligheterna att få en uppfattning om rikt- ningen på ekonomiska effekter av migration. Även inom ramen för detta projekt har en modell med simultana ekvationer ansatts avseende perioden l960— l970. Ett ömsesidigt beroende mellan migration och inkomst- och sysselsättningsförändringar har därvid kunnat påvisas under den studera- de perioden. Vissa av dessa resultat framstår måhända som oväntade. Un- dersökningen visar t. ex. att utflyttning från en region tycks leda till min- skad tillväxt av inkomst och sysselsättningsandel i avflyttningsregionen. Förhållandet tycks däremot vara det motsatta beträffande inflyttning.

Resultaten av lönsamhetskalkylerna och övriga analyser som utförts inom projektet avseende de flyttningar som skedde med starthjälp l969— [970 ger inget stöd för att en marginell ökning av dessa flyttningar skulle vara förknippad med välfärdsekonomiska vinster av betydelse. För vissa här undersökta delgrupper av flyttare gäller dock att relativt betydan- de flyttningsvinster beräknas uppkomma. särskilt på samhällsekonomisk nivå. Detta gäller främst för gifta personer som flyttat till storstäderna samt för personer som före flyttningen varit långvarigt arbetslösa.

Det är av stor vikt att erinra om att resultaten bör tolkas i marginell me- ning och inte som ett uttryck för att flyttningar med starthjälp i genomsnitt innebär låga välfärdsekonomiska vinster. Om man antar att det råder avta- gande avkastning för den typ av flyttningar som här sttrderats kan man tol- ka lönsamhetskalkylerna så att den historiskt sett höga nivån av start- hjälpsflyttningar i slutet av 1960-talet och början av 1970—talet var ganska väl avvägd ur samhällsekonomisk synpunkt.

Det bör också observeras att resultaten bygger på en undersökning av flyttningar som ägde rum för 8—9 år sedan. Generaliseringar av resultaten till att gälla andra tidsperioder kan därför inte utan vidare göras. En annan begränsning följer av att studien avser flyttningar mellan vissa regioner, något som medför att även de regionala generaliseringsmöjligheterna är begränsade.

1 en ekonomi som karaktäriseras av betydligt större regionala skillnader

i sysselsättning och inkomster och/eller betydligt lägre geografisk rörlighet på arbetsmarknaden än den svenska ekonomin i början av 1970-talet. torde flyttningar av det slag som här studerats ge upphov till större vinster på marginalen både på hushålls- och på samhällsekonomisk nivå. Även om kalkylresultaten påverkas i förbluffande liten utsträckning av de olika an- taganden som görs beträffande en rad centrala variabler, bör dock resulta- ten tolkas med försiktighet. särskilt på samhällsekonomisk nivå där upp- skattningen av olika sekundära effekter är speciellt problematisk. Behovet av ytterligare studier inom detta område är därmed fortfarande synnerligen angeläget. Ijämförele med föregående uppföljning har dock ett betydande osäkerhetsmoment reducerats. nämligen observationsperiodens längd som mer än fördubblats. Även ijämförelse med andra liknande studier framstår de resultat som här presenteras som mindre osäkra främst på grund av den allsidiga belysning som gjorts av flyttningarnas effekter och den förhållan- devis långa observationsperioden.

9.10 Stabiliseringspolitiska verkningar av geografisk rörlighetsstimulans

[ ekonomisk-politiska sammanhang brukar man till Stabiliseringspolitiska mål räkna strävan efter stabila priser. full sysselsättning ochjämvikt i be- talningsbalansen. vilka också i varierande grad är att betrakta som restrik- tioner för den ekonomiska politiken. I detta avsnitt begränsas intresset till att studera vilken effekt den geografiska rörlighetsstimulansen har för ut- vecklingen av den allmänna prisnivån. Till skillnad från vad som var fallet i föregående avsnitt anläggs nu inte längre ett marginellt synsätt. utan avsik- ten är att mera allmänt diskutera vilken roll denna form av arbetsmark- nadspolitik har för att dämpa inflationen.

Det bör inledningsvis framhållas att ytterst få teoretiska och särskilt em— piriska studier finns redovisade i den ekonomiska litteraturen på detta om- råde. Ambitionen här är endast inriktad på att ge en översiktlig beskrivning av denna knapphändiga litteratur och att presentera vissa empiriska data från de i föregående avsnitt beskrivna undersökningarna.

Den geografiska rörlighetsstimulansens prisstabiliserande effekter är gi— vetvis i hög grad beroende av arbetsmarknadslägets betydelse ur infla- tionssynpunkt. Även om situationen på arbetsmarknaden anses spela en viktig roll i olika försök till förklaringar av inflationen saknas dock inte angreppssätt där arbetsmarknadsläget framstår som mera sekundärt. Man kan t. ex. erinra om det synsätt som innebär att inflationen i huvudsak ses som ett resultat av inkomstfördelningskonflikter mellan olika samhälls- grupper. där olika intressegrupper strävar efter så höga realinkomster som möjligt för sina medlemmar ("pressure group economy”). Särskilt i öppna ekonomier av Sveriges typ finns det också anledning framhålla de ansatser som tillmäter internationella prisstegringar en central roll för inflationen i ett land (jfr. t.ex. EPO-modellen i Sverige).

Bakom uppfattningen att stimulans av arbetskraftens geografiska rörlig- het verkar reducerande på inflationstakten ligger rimligen en föreställning om att arbetskraftsbrist i en expanderande region är en väsentlig förkla-

ringsfaktor till inflation. Genom att stimulera överflyttning av arbetskraft från arbetslöshetsdrabbade regioner till regioner med arbetskraftsbrist bör man enligt detta synsätt uppnå en samtidig minskning av antalet vakanser och antalet arbetslösa. Därvid bör Phillipskurvan förskjutas mot origo.

Denna hypotes kan inte ställas i relation till några mera ingående befint— liga studier. En i detta sammanhang metodologiskt intressant studie av ett närliggande arbetsmarknadspolitiskt medel har dock utförts av P S Hamer- mesh.1 Studien gäller arbetsmarknadsutbildning och har som problemställ- ning att besvara frågan hur en given summa pengar skall allokeras bland olika industrier för att åstadkomma största möjliga förskjutning av den kortsiktiga relationen mellan arbetslöshet och inflationstakt. Det antas i studien att arbetsmarknadsutbildning. i form av ett utbildningsbidrag till företag. medför en ökning av arbetskraftsutbudets kortsiktiga elasticitet. varigenom Phillipskurvan förutsätts bli förskjuten mot origo. Det skulle dock föra för långt att här närmare redogöra för innehållet i modellen. Re- sultaten visar att hela den givna penningsumman bör allokeras till de två. av dei studien totalt fyra. sektorerna med den lägsta utbudselasticiteten. Dessa resultat understryker betydelsen av en koncentration av insatserna till s.k. flaskhalssektorer i ekonomin.

Det finns dock anledning att vara försiktig med att dra paralleller mellan arbetsmarknadsutbildning och flyttningsstimulans när det gäller effekter på den allmänna prisnivån. En väsentlig anledning till detta är de tidigare i rapporten behandlade efterfrågeförändringarna på realkapital och tjänster som förknippas med en inflyttning till ett område. Särskilt på kort sikt finns det anledning anta att det behov av investeringar i bostäder. privat och offentligt servicekapital som en inflyttning kan förväntas ge upphov till kan leda till en ökad arbetskraftsbrist i inflyttningsområdet. Rimligheten i denna hypotes understryks av en undersökning från Göteborg.2 I den mån man söker fördröja dessa investeringar så att de får ske i den takt som pro- duktionspotentialer frigörs får man enligt studien tendenser till målkonflik- ter avseende bostadspolitiska mål. kommunala servicemål m.m. ] under- sökningen framhålls dock att inflyttningens produktionseffekter i det långa loppet alltid räcker till för att klara de långsiktiga investeringsbehoven. De lönsamhetskalkyler som genomförts avseende de starthjälpsflyttningar som studerats i detta projekt visar dock att det även i ett långsiktigt per- spektiv är osäkert om man kan dra sådana slutsatser.

De simultana modeller avseende migration som tidigare diskuterats kan måhända också ges en stabiliseringspolitisk tolkning. Dessa studier ger inget stöd för att en ökad flyttning till en region verkar reducerande på till- växten av regionens genomsnittsinkomst.

De undersökningar som hittills har berörts har behandlat flyttningar i största allmänhet. Vissa argument kan framföras för att den typ av flytt- !

. .. .. .. . . . . . . .. . Hamermesh. P. S: ningar som ar foremål for intresse ! denna studie skiljer srg från ovriga Economic Aspects of flyttningar när det gäller effekter på den allmänna prisnivån. De flyttningar Manpower Training som här studeras styrs i större utsträckning av efterfråge- och utbudsläget ggoågåTäålLex'aw" på arbetsmarknaden i av- och inflyttningsregioner än vad som är fallet med i ' övriga flyttningar. En indikator på i vilken grad starthjälpsflyttarna elimi- ” _ÖVCYSiktligl redo— nerat flaskhalsproblem i form av svår arbetskraftsbrist för arbetsgivarna mad ' SOU 1970: 15"

- - .. . . _ __ Regionalekonomisk ut- på inflyttningsorterna ar de genomsnittliga vakanstiderna for de befatt- veckling kap. 6—8.

' Rapport nr 18.

'-' Holmlund. B: Arbets- löshet och lönebildning — kvantitativa studier av svensk arbetsmark- nad. Studier i National- ekonomi. Umeå 1976.

” Antalet vakanser re— spektive antalet arbets— lösa i relation till arbetskraftens storlek.

Figur 9.6 Relationen mel— lan arbets/("ishet och va— kanser i Sverige 1963— I974. Källa: Holmlund. a.a.. /976.

ningar flyttarna besatt. Dessa befattningar har i genomsnitt varit vakanta 4.7 veckor.' Vakanstiderna för hela riket var för samma period. dvs. åren l969 och 1970. 3.0 respektive 3.5 veckor.2 De berörda arbetsgivarna har vidare bedömt. att man om de studerade flyttningarna uteblev skulle ha kunnat ersätta knappt 90 procent av flyttarna med annan arbetskraft inom loppet av en månad. För ca 10 procent av flyttarna uppgick den hypotetis- ka väntetiden till 2—5 månader och för 1 procent till mer än 5 månader. Om starthjälpsflyttningarna uteblivit kan man därmed hävda att de genomsnit- tliga vakanstiderna skulle ha blivit ca 8 veckor. Även om siffror av detta slag måste tolkas med stor försiktighet. tyder de ändå på längre vakansti— der för de befattningar AMS-flyttarna besatt än vad som gäller i genom- snitt för lediga platser. De direkta effekterna av denna typ av flyttningar kan därför ha medfört en viss dämpning av inflatoriska Iöneökningsproces- ser.

En central relation i den aktuella inflationsteoretiska litteraturen är sam- bandet mellan det relativa vakanstalet (v)3 och det relativa arbetslöshetsta— let (u).3 Sambandet brukar empiriskt ha formen av en konvex kurva mot origo. För Sverige åskådliggörs sambandet i figur 9.6.

3,5

. Faktiskt observerat värde 0 Hypotetiskt värde vid uteblivna

starthjälpsflyttningar

3,0

2,5

2,0

1,5

1,0

1,0 1,5 2,0 2,5 3,0 3,5

Närmast i form av ett räkneexempel har studerats i vilken omfattning flyttningar med starthjälp kan förväntas påverka u respektive v. Data för dessa beräkningar har hämtats från flyttningsundersökningen. vilket bety- der att marginella data använts. Detta kan innebära en viss underskattning av den geografiska rörlighetsstimulansens nedpressande effekt på u och v. För att förenkla beräkningarna har en begränsning gjorts till år 1970. När det gäller vakanstalet har antagits att vakanstiden för de befattningar som starthjälpsflyttarna besatt skulle ha förlängts med 4,5 veckor (dvs. skillna- den mellan den ovan beräknade hypotetiska vakanstiden och den vakans— tid som gällde i genomsnitt för lediga platser år l970) om flyttningarna ute- blivit. År 1970 var antalet starthjälpsflyttare 24000. Det genomsnittliga be- ståndet av vakanser var detta år 63000. Detta betyder att det hypotetiska beståndet av vakanser kan beräknas till 65 000 om starthjälpsflyttningarna uteblivit. Det relativa vakanstalet skulle därmed ha ökat från 3.2 till 3.3 procent.' På motsvarande sätt har den hypotetiska förändringen av det re- lativa arbetslöshetstalet skattats. Flyttningsundersökningen har visat att de studerade starthjälpsflyttarnas relativa arbetslöshetstal i genomsnitt varit tre procentenheter lägre än kontrollgruppernas efter observationsti- den. Om man utgår från denna arbetslöshetseffekt och antar att den gäller för samtliga starthjälpsflyttare år 1970 skulle det relativa arbetslöshetstalet ha ökat från 1.47 till 1,52 om starthjälpsflyttningarna uteblivit. [ figur 9.6 har angivits den observationspunkt man därvid skulle ha erhållit. Denna punkt avviker endast marginellt från den faktiska punkten för detta år. Detta räkneexempel kan tolkas så att den geografiska rörlighetsstimu- lansen medfört en viss inflationsdämpning. På grund av att enbart en mind- re del av det totala flödet av vakanser under ett år är förknippat med flytt- ningar av detta slag blir dock inflationseffekten ganska marginell enligt räkneexemplet. Mot exemplet kan dock en rad invändningar riktas. Bland annat har det antagits att marginella data skulle vara representativa för ge- nomsnittliga data. Å andra sidan har antagits att samtliga starthjälpsflytt- ningar under år 1970 genererats med hjälp av den geografiska rörlighetssti- mulansen. Dessutom har hänsyn inte tagits till det ökade arbetskraftsbe- hov som vanligen uppkommer i inflyttningsområdena till följd av att flyt- tarna efterfrågar privat och offentligt samhällskapital samt privata och of- fentliga tjänster.

9.1 l Något om geografisk rörlighetsstimulans ur inkomstfördelningspolitisk synpunkt

Även detta avsnitt har en mycket begränsad ambitionsnivå. Syftet är när- mast att ange en översiktlig föreställningsram rörande de inkomstfördel- ningseffekter som kan vara förknippade med befolkningsomflyttning samt i anslutning härtill presentera vissa empiriska data.

Det är i princip möjligt att basera en analys av fördelningspolitiska effek- ter på jämförelser mellan ett flertal grupper av individer. Jämförelserna kan avse flyttare och "gruppen övriga individer”. flyttare och kvarboende på avflyttningsorten. flyttare och redan bofasta på inflyttningsorten m.fl. grupper. Med utgångspunkt från de motiv som ligger bakom den geografis-

' Om man antar att de vakanser som rappor- teras till arbetsförmed- lingen utgör hälften av samtliga externa vakan- ser.

' För en kortfattad aktuell översikt hän— visas tilI Gaude-Peck: The economic effects of rural-urban migration. International Labour Review ll4. No 3 Nov— Dec 1976.

ka rörlighetsstimulansen förefaller det rimligt att begränsa sig till att stude- ra i vilken mån dessa bidrar till att utjämna inkomstskillnaderna avseende hela befolkningen. Men det bör också vara av intresse att studera om den- na form av arbetsmarknadspolitik leder till minskade regionala inkomst- skillnader.

Om man begränsar sig till de direkta effekterna framstår det som sanno- likt att en flyttning av arbetslösa eller arbetslöshetshotade personer från områden med sysselsättningsproblem till expansiva områden medför en jämnare inkomstfördelning för befolkningen totalt sett. lnkomstnivån för flyttarna bör rimligen lyftas upp samtidigt som det ökade arbetskraftsutbu- det i inflyttningsområdena bör hålla tillbaka löneglidningstendenser för grupper som ofta tidigare har relativt höga inkomster. Bilden kompliceras emellertid avsevärt om man även inkluderar flyttningarnas indirekta effek- ter. Som påpekades i föregående avsnitt kan en flyttning. särskilt på kort sikt. innebära ökat nettobehov av arbetskraft i inflyttningsområdet. Positi- va inkomsteffekter kan därvid väntas för arbetskraft som sysselsätts med uppbyggnad av samhällskapital och för arbetskraft inom tjänstesektorn. Men även ägare av fast realkapital i sådana områden kan förväntas bli gyn- nade inkomst- och förmögenhetsmässigt. [ avflyttningsområdena kommer motsatta effekter att göra sig gällande. Om bedömningen utsträcks till att avse fördelningen av disponibel inkomst måste förändringen av skatter och transfereringar beaktas. vilket ytterligare komplicerar fördelningsstudien. På motsvarande sätt kan man diskutera hur de regionala inkomstskillna- derna påverkas.

Ytterst få empiriska studier har genomfört av inkomstfördelningsef— fekter av migration. Resultaten varierar mellan de olika studierna och be- rori hög grad på vilka modellansatser man valt.'

Inom ramen för detta projekt har inte någon formell modell ansatts för att studera dessa effekter. Den begränsade ambitionsnivån medför. att en- dast vissa spridda data av intreSse för det resonemang som fördes ovan kommer att anges.

Det kan därvid vara lämpligt att börja med att studera de bruttoin- komstökningar flyttarna beräknas ha erhållit till följd av flyttningen. ln- komstökningarna varierar som tidigare påpekats mellan 15 procent första året efter flyttningen och 2 procent fjärde året efter flyttningen. På kort sikt uppkommer således icke oväsentliga inkomstökningar för flyttarna. Ur in- komstfördelningssynpunkt är det intressant att notera att inkomstökning- arna blir särskilt stora för den grupp som före flyttningen varit långvarigt arbetslös. Några empiriska data över bruttoinkomstförändringar för andra grupper än flyttarna har dock inte kunnat beräknas.

Även om bruttoinkomstökningar är förknippade med en flyttning behö- ver flyttarnas ekonomiska situation netto inte förändras. Som framgår av avsnitt 9.9 i denna rapport medför skatte- och trasfereringseffekter. fördy- rade levnadsomkostnader och flyttningskostnader att lönsamheten av flyttningarna på individ- och hushållsnivå i genomsnitt blir svagt negativ. Eftersom försök även gjorts att beräkna den samhällsekonomiska lönsam- heten kan man få en grov uppfattning om hur "gruppen övriga individer" påverkats. genom att ta skillnaden mellan flyttningsvinster på samhälls- ekonomisk nivå och på individ- och hushållsnivå. Av avsnitt 9.9 framgick

att den samhällsekonomiska lönsamheten av flyttningarna kunde betraktas som svagt positiv enligt det kalkylalternativ som bedömdes mest realis- tiskt. Detta innebär att lönsamheten för "gruppen övriga individer" blir ännu större.

Om man utgår från de antaganden som ligger till grund för den samhälls- ekonomiska huvudkalkylen kommer vinsten för "gruppen övriga indivi- der" av de studerade flyttningarna att falla i intervallet 8000—1l000 kro- nor per flyttare. Med tanke på att ”gruppen övriga individer" är mycket heterogen finns det anledning att försöka bedöma det ekonomiska nettore- sultatet för olika delgrupper inom denna grupp. En bedömning av detta slag bör baseras på de komponenter som medför att den samhällsekono- miska lönsamhetskalkylen inte överensstämmer med kalkylen på individ- och hushållsnivå. En sådan komponent är de tidigare behandlade s.k. ked- jeeffekterna. som i detta fall är förhållandevis centrala. Dessa effekter bor- de rimligen gynna grupper med låga inkomster. En annan komponent i det- ta sammanhang är kapitalförluster inom den offentliga sektorn. Sådana förluster faller delvis på staten och delvis på kommunerna varför de in- komstfördelningsmässiga verkningarna för olika grupper av individer blir mycket svåruppskattade. En tredje faktor som skapar skillnader mellan en samhällsekonomisk kalkyl och en individkalkyl är inkomsteffekter genere- rade av kapitalförluster för privat kapital. Även i detta fall är det svårt att bedöma det inkomstfördelningsmässiga utfallet. eftersom gruppen i fråga är tämligen heterogen. Även skatter och transfereringar kan skapa skillna- der mellan de båda typerna av lönsamhetskalkyler. I likhet med vad som var fallet beträffande kapitalförluster inom den offentliga sektorn kan man inte heller i detta fall uttala sig om de inkomstfördelningsmässiga effekter- na i "gruppen övriga individer". I en bedömning av hur inkomstfördel- ningen i "gruppen övriga individer" påverkas av de studerade flyttningar- na måste hänsyn även tas till effekter som enbart innebär omfördelningar inom "gruppen övriga individer”. Som exempel kan nämnas de förskjut- ningar av efterfrågan på mark från avflyttnings- till inflyttningsområden som uppkommer genom flyttningar och som rimligen bör innebära ökade inkomster för markägarna i inflyttningsområdena och inkomstminskningar för markägarna i avflyttningsområdena.

När det gäller den andra dimensionen av inkomstfördelningseffekter, den regionala. är möjligheterna att få fram relevanta data ännu mer begrän- sade. I detta fall blir det nödvändigt att arbeta med mera aggregerade mo- deller. En intressant modellansats är de i avsnitt 9.9 nämnda simultana migrationsmodellema. De resultat som där framkom ger inget stöd för att migration verkar utjämnande på skillnader i inkomsttillväxt mellan avflytt- nings- och inflyttningsregioner. Även om liknande resultat framkommit i utländska undersökningar finns det anledning att tolka resultaten med för- siktighet och avvakta ytterligare forskningsresultat. Dessa resultat avser flyttningar i största allmänhet. Det finns dock knappast anledning anta, att starthjälpsflyttningarna skulle medföra markant avvikande resultat. De di- rekta effekterna av en starthjälpsflyttning kan rimligen innebära ökad in- komsttillväxt i utflyttningsområdet (särskilt om en arbetslös person över- tar det arbete flyttaren skulle ha utfört vid utebliven flyttning). Dessa ef- fekter kommer dock att motverkas av vissa tidigare här behandlade indi-

rekta effekter. När det gäller inflyttningsområdet framstår det t. o. ni. som mera sannolikt att starthjälpsflyttningarna leder till ökad inkomsttillväxt än vad som är fallet med flyttningar i allmänhet, med tanke på att start- hjälpsflyttningarna i större utsträckning än andra flyttningar kan väntas le- da till en befolkningsökning i inflyttningsområdet.

Även om denna framställning varit mycket kortfattad har den påvisat vilka betydande svårigheter som föreligger att bedöma inkomstfördel- ningsmässiga effekter av den typ av flyttningar som här studerats. Resulta- ten tyder på att det inte är starthjälpsflyttarna utan "gruppen övriga indivi- der" som får det största inkomstutbytet av flyttningarna i genomsnitt. Det- ta behöver dock inte betyda att flyttningarna verkar snedvridande på in- komstfördelningen. Det är visserligen ytterst komplicerat att utföra fördel- ningsmässiga bedömningar inom ”gruppen övriga individer". men de för- sök som här gjorts pekar snarast i riktning mot en viss inkomstutjämning inom gruppen (främst till följd av s.k. kedjeeffekter). En regional inkomst- fördelningsanalys framstår som ännu mera komplicerad och skulle för att kunna medge några säkra slutsatser kräva en undersökning av en omfatt- ning som är helt orealistisk. för detta projekt. De empiriska resultat som här redovisats ger inget stöd för att de regionala skillnaderna i inkomsttill- växt minskar till följd av migration. Även när det gäller migrationens in- verkan på inkomstfördelningen framträder sålunda ett stort behov av fors- kningsinsatser.

9.12 Några synpunkter på utformning och utvärdering av geografisk rörlighetsstimulans

Med utgångspunkt från allokeringspolitiska mål kan man hävda att den ekonomiskt inriktade studien inte ger något särskilt starkt stöd för att en marginell ökning av strömmarna av starthjälpsflyttare vid 1970-talets bör- jan skulle ha varit motiverad. Om man utgår från antagandet om avtagande avkastning på denna typ av flyttningar kan undersökningen sägas tyda på att starthjälpsflyttningarna då låg på en rimlig nivå ur allokeringspolitisk synpunkt. Som tidigare framhållits får dock detta inte tolkas så att en ök- ning av flyttningar av detta slag skulle vara ofördelaktig ur allokeringspoli- tisk synpunkt i en ekonomi som markant skiljer sig från den svenska eko- nomin i början av 1970-talet vad avser den regionala inkomst- och syssel- sättningsstrukturen.

Det bör också erinras om att de genomsnittliga resultat som här fram- kommit för den studerade flyttargruppen är förknippade med en avsevärd spridning. Från hypoteser som uppställts om lönsamhetsskillnader mellan olika flyttargrupper har bl.a. framkommit att lönsamheten är avsevärt större i genomsnitt för gifta storstadsflyttare och för personer som varit långvarigt arbetslösa före flyttningen.

När man tolkar resultaten ur allokeringspolitisk synpunkt är det också av stor vikt att erinra sig att lönsamhetskalkylerna baseras på enjämförel- se mellan en situation där ett visst antal flyttningar antas komma till stånd och en situation där dessa flyttningar uteblir utan att andra speciella åtgär-

der sätts in. Om man valt ett alternativfall bestående av mera aktiva sam- hällsinsatser (exempelvis utökat lokaliseringsstöd i traditionell form. ut— ökad statlig företagsverksamhet eller regionalt differentierade marginella sysselsättningssubventioner) kan väsentligt annorlunda resultat ha upp- kommit. Sannolikt skulle lönsamheten av flyttningarna då ha framstått som lägre än vid det förhållandevis passivajämförelsealternativ som denna undersökning baseras på.

Ur inkomstfördelningspolitsk synpunkt kan det finnas argument för att diskutera flyttningsbidragens storlek. Enligt resultaten i denna undersök- ning täckte bidragen i genomsnitt ungefär hälften av de individuella flytt- ningskostnaderna (i vilka även inkluderats tidsåtgång för viss packning. flyttning etc.). Nettokostnaden (sedan bidragen beaktats) blev 2900 km- nor per hushåll (4 600 för gifta och 2 200 för ogifta).'

Framför allt för gifta personer. där man får en tidsmässigt utdragen flytt- ningsprocess med hushåll på två orter. var bidragen särskilt låga i förhål- lande till flyttningskostnaden. Sedan l969—1970. när dessa flyttningar skedde. har flyttningsbidragen ändrats ett flertal gånger. Den mest genom- gripande förändringen skedde ijuli 1977 då vissa bidragsformer upphörde (bortavistelsebidrag. hyrestillskott och utrustningsbidrag) och andra kom till (traktamenten och bidrag vid återflyttning). En markant uppräkning av starthjälpen gjordes också (till 4500 kronor för gifta och 2000 kronor för ogifta). Avsikten med dessa förändringar var dels att förenkla bidragssys- temet och dels att höja flyttningsbidragen. Om man jämför storleken på de flyttningsbidrag2 som utgick till de flyttare som ingår i denna studie med de bidrag motsvarande personer skulle få i dag så visar det sig att det skett en sänkning av flyttningsbidragen i reala termer för stora grupper av gifta flyt- tare. särskilt i sådana fall där flyttningsprocessen är långt utdragen i tiden.-" Däremot har en klar förbättring. även i reala termer. skett av flyttningsbi- dragen för ensamstående flyttare. Det gäller dock i genomsnitt fortfarande att flyttningsbidragen inte täcker flyttarnas totala flyttningskostnader. För

' 1975 års priser. ? Jämförelsen inkluderar ej ersättning för flyttningskostnaderna. eftersom denna form av transferering inte ändrats nämnvärt sedan 1970-talets början. Eftersom man från samhällets sida betalar kostnaderna för transport av bohag och personresor så kan man hävda att detta bidrag i reala termer är lika stort idag som 1969— l970. 3 Jämförelsen avser några typfall av familjeflyttningarl Låt oss utgå från en familj bestående av två. vuxna och två minderåriga barn, där familjeförsörjaren flyttade först och den övriga familjen efter fyra månader till en lägenhet med en hyra år l970 på 600 kronor per månad. Enligt de bestämmelser som gällde l970 kunde ett sådant hushåll då erhålla sammanlagt ca 8 300 kronor i flyttningsbidrag (exkl. ersättning för de direkta flyttningskostnadema). Om man omräknar detta belopp till dagens prisni- vå motsvarar det ungefär 15 500 kronor. Uppräkningen till dagens prisnivå har gjorts med hjälp av konsumentprisindex. som sannolikt innebär en underskattning av pri- sökningen på sådana varor och tjänster som tas i anspråk i samband med en flytt- ning. Motsvarande hushåll skulle vid en flyttning i dag erhålla bidrag på ca 9500 kro- nor. Om man från beloppen 1970 exkluderar utrustningsbidrag (som endast utgick till flyttare från Norrland och vissa kommuner i andra delar av landet) motsvarar bi- draget 1970 i dagens priser 11 200 kronor. Antar man att hela det betraktade hushål- let flyttat direkt utan någon tidsmässigt utdragen flyttningsprocess skulle bidraget 1970 ha blivit 6 100 kronor i dagens priser att jämföras med de bidrag på 4 500 kronor som utgår i dag. Endast i sådana fall där enbart starthjälp antas utgå av bidragen vid de båda tidpunktema kan man tala om en markant öknlng ijämförelse med 1970 (för gifta en ökning från ca 1 900 kronor till 4 500 kronor och för ensamstående en ökning från 1 400 kronor till 2 000 kronor i båda fallen i dagens priser).

vissa flyttargrupper är bidragens storlek i förhållande till kOstnaderna t.o. m. lägre nu än i början av 1970-talet. Om man strävar efter att flytt- ningsbidragen skall täcka de totala flyttningskostnaderna krävs en markant höjning av de bidrag som infördes ] juli 1977 (särskilt traktamentena. men även starthjälpen).

Med utgångspunkt från de erfarenheter som gjorts i detta projekt kan vissa synpunkter framföras inför kommande utvärderingar av geografisk rörlighet på arbetsmarknaden.

När det gäller metodaspekter framstår den breda. uppläggning som valts i detta projekt som tillfredsställande. Den endimensionella och på många punkter ofullständiga bild av rörlighetens verkningar som lönsamhetsana- lyserna ger kompletteras på ett värdefullt sätt av den datainsamling som bl. a. företagits rörande vissa levnadsnivåkomponenter. De erhållna resul- taten måste dock tolkas mot bakgrund av de alternativ till den studerade åtgärden som uppställts. I den tidigare framställningen har påpekats att studier bör företas av även andra alternativ än de som här valts. Sålunda framstår det som angeläget att man genomför fler undersökningar om olika typer av sysselsättningsskapande åtgärder av såväl kortsiktig (t.ex. bered- skapsarbeten) som långsiktig natur (t. ex. lokaliseringsstöd och statlig före- tagsverksamhet). Kunskaperna om verkningarna av dylika inom arbets- marknadspolitiken centrala åtgärder är fortfarande bristfälliga.

Om man har bestämt sig för ett visst alternativfall gäller det att söka spegla detta empiriskt. I denna undersökning har två kontrollgrupper valts för detta ändamål. Även om betydande resurser har satsats på att välja ut så representativa kontrollgrupper som möjligt så kan många invändningar riktas mot förfaringssättet. Ett problem. som dock inte är så allvarligt i denna studie. är att personerna i kontrollgrupperna kan påverkas i positiv eller negativ riktning av att de studerade flyttningarna kommit till stånd. Ett annat problem som förefaller svårare att lösa är om det finns systema- tiska skillnader mellan flyttare och kontrollgrupper som inte elimineras i de regressionsanalyser som genomförts. Sådana egenskaper som motiva- tion och allmän duglighet kanju vara svåra att korrigera för i regressionsa- nalyserna. Inom detta område finns utrymme för fortsatta forskningsinsat- ser.

Vid lönsamhetsanalyser av arbetsmarknadspolitiska åtgärder uppstår vanligen betydande problem i samband med behandlingen av sekundära effekter av de typer som ovan diskuterats (dvs. så kallade kedje-. konkur- rens- och flaskhalseffekter). Inom detta område föreligger ett betydande behov av både teoretisk-metodologisk och empiriskt inriktad forskning. in— te minst till följd av att dessa effekter inte sällan kan vara helt avgörande för slutresultaten i en sådan Iönsamhetskalkyl.

lnte endast effekter av migration som har direkt anknytning till arbets- marknaden är svåra att uppskatta. Även uppskattningar av s. k. kapitalför- luster (och därmed sammanhägande inkomsteffekter) är förknippade med en rad såväl teoretiska som empiriska problem. som behandlats tämligen utförligt i olika rapporter i detta projekt. Ett stort problem inom detta om- råde har varit bristen på tillförlitliga data om stadsbyggnadskostnader o.dyl.

Att i framtiden göra löpande utvärderingar av geografisk rörlighetssti-

mulans av den typ som här genomförts förefaller föga realistiskt. Man kan dock diskutera möjligheterna att mer eller mindre kontinuerligt insamla da- ta om variabler som visat sig vara goda indikatorer på lönsamhet och väl- färd. En sådan variabel är sysselsättningsandelen för flyttarna efter flytt- ningen. Emellertid kan man utifrån de hittills genomförda utvärderingarna av arbetsmarknadspolitik starkt ifrågasätta om denna variabel är en lika god indikator i dessa avseenden vid geografisk rörlighet som vid t. ex. ar- betsmarknadsutbildning. Förekomsten av mera svårmätbara sekundära ef— fekter vid geografisk rörlighet talar för att denna indikator är sämre vid flyttningsstudier än vid utbildningsstudier. Ett omfattande datainsamlings- system. koncentrerat till främst sysselsättningsförhållanden. avseende samtliga starthjälpsflyttare kommer därmed att resultera i tämligen svår— tolkade data. Det förefaller mot denna bakgrund mera befogat att närmare studera möjligheterna att med jämna mellanrum genomföra något mera in- gående undersökningar av sysselsättningsförhållanden, inkomstförhållan- den. tillbakaflyttningsfrekvenser m.m. för ett urval flyttare.

' Detta kapitel har skri- vits av fil.kand. Per-Olov Johansson och fil.kand. Jonas Höög (avsnitt 10.6) och fil.kand. Anders Pi- Iebro (avsnitt 10.4)

2 Varav närmare 700 kvinnor. [ Lycksele hade Algots Nord 138 anställda. i Norsjö 125 anställda och i Skel- lefteå 460 anställda.

10. En utvärdering av etableringen av konfek- tionsföretaget Algots Nord i Västerbotten]

Sammanfattning

I september 1972 tillkännagavs att Algot Johansson AB avsåg att bilda ett dotterbolag. Algots Nord AB. för att bedriva konfektionstillverkning i de tre västerbottensorterna Lycksele. Norsjö och Skellefteå. Etableringen berörde en bransch som sedan mitten av sextiotalet befunnit sig i svårighe- ter: Produktionsvolymen var i fallande och importen tog för varje år en allt större del av den svenska marknaden. Att etableringen trots denna utveck- ling kom att stödjas av staten får anses sammanhänga med att Algots be- traktades som ett expansivt företag med goda utsikter att överleva den s k tekokrisen och med att produktionen skulle avsättas på den svenska mark- naden oberoende av tillverkningsort eller -1and.

Enligt det avtal som slöts mellan Algots och staten i september 1972 skulle Algots Nord ha 1 000 anställda vid kalenderårsskiftet l977/78. Hös— ten 1976. då företaget hade 720 anställda.2 framkom emellertid att koncern- ledningen bedömde det som företagsekonomiskt motiverat att avveckla driften i Västerbotten. Genom ett statligt ingripande undveks en avveck- ling. men enligt ett nytt avtal reducerades personalstyrkan till ca 500 an- ställda. Fortsatta lönsamhetsproblem medförde emellertid att betalningar- na inställdes i samband med bolagsstämman den 8 juni 1977 och någon vecka senare försattes Algots Johansson AB och Algots Nord AB i kon- kurs.

De båda bolagen har därefter överförts till en nybildad statlig teko-kon- cern.

Arbetsmarknad och rekryteringsmönster

Befolkningsutvecklingen har under lång tid varit negativ för Lycksele och Norsjö medan Skellefteås befolkning ökat något under 1970-talet. I samtli- ga tre kommuner är förvärvsfrekvensen lägre än i riket som helhet. Sär- skilt gäller detta för kvinnorna trots en påtaglig förbättring under 1970- talet.

Etableringen av Algots Nord kom mot denna bakgrund att kraftigt på- verka kvinnornas möjligheter att finna arbete i de tre kommunerna. En uppfattning om betydelsen ges av att 10 procent av de förvärvsarbetande kvinnorna i Norsjö är anställda i Algots Nord och av att företaget (brutto) svarade för 40 procent av sysselsättningsökningen mellan 1970 och 1975. I

Lycksele är motsvarande 6 procent respektive 25 procent och i Skellefteå 2 procent respektive 10 procent.

En följd av etableringen blev också att antalet registrerade arbetssökan- de ökade kraftigt. Framför allt var det medelålders och äldre kvinnor som anmälde sig som arbetssökande.

Efter de första anställningsomgångarna hade anStällningsgruppen i Norsjö och i Skellefteå ungefär samma ålderssammansättning som den vid arbetsförmedlingen registrerade arbetssökandegruppen. [ Lycksele kom däremot de yngre att bli överrepresenterade i anställningsgruppen. Ålders- sammansättningen har emellertid förändrats över tiden. Detta samman- hänger dels med att det framför allt är yngre kvinnor som slutat. dels med att antalet avgångar överstigit antalet tillsatta platser. Följden har blivit att de medelålders och äldre kvinnorna kommit att utgöra en allt större del av anställningsgruppen.

Sysselsattningsefjekter av en anställning vid Algots

För att få en uppfattning om hur sysselsättningsvolymen ändrats i och med en anställning vid Algots Nord har olika beräkningsmetoder tillgripits. En jämförelse mellan tiden före och efter anställningen tyder t ex på att arbets- tiden i det närmaste fyrdubblats. Sådana före-efterjämförelser är emeller- tid mycket osäkra. För att erhålla ett något säkrare underlag har två kon- trollgrupper utnyttjats, Den första består av kvinnor som sökt arbete via någon av arbetsförmedlingarna i de tre orterna utan att få/ta anställning vid Algots Nord. Den andra kontrollgruppen består av de kvinnor som slutat sina anställningar vid Algots Nord.

Resultaten av kontrollgruppsjämförelserna tyder på att de Algotsanställ- da kvinnornas arbetstid fördubblats. Delvis kan denna sysselsättningsef- fekt förklaras med en övergång från arbete i hemmet och deltidsarbete. Analyserna tyder dessutom på att de Algotsanställda kvinnorna i stor ut- sträckning rekryterats ur grupper med en även för etableringsområdena svår arbetsmarknadssituation. En väsentlig del av sysselsättningstill- skottet torde därför kunna förklaras med att etableringen "sugit upp" grupper med (i alternativfallet) låga förvärvsfrekvenser och hög arbetslös- het.

Arbetstillfredsställelse

Arbetstillfredsställelsen har blivit föremål för en särskild analys. De Al- gotsanställda kvinnorna har därvid jämförts dels med de kvinnor som slu- tat sina anställningar vid Algots Nord och funnit andra anställningar. dels med en grupp kvinnor som sökt och fått anställningar via arbetsförmed- lingarna i de tre etableringsorterna.

Resultaten tyder på att de Algotsanställda kvinnorna upplever sina ar- betsförhållanden som sämre än kvinnorna ijämförelsegrupperna. Den all- männa tillfredsställelsen är också lägre. De Algotsanställdas lägre tillfreds- ställelse med arbetet förklaras enligt de genomförda analyserna framför allt av den sämre fysiska miljö som de arbetari samt av bristen på inflytan- de över det egna arbetet och de beslut som fattas. Den låga arbetstillfreds-

ställelsen har i sin tur medfört hög sjukfrånvaro och stark benägenhet att sluta.

Den låga arbetstillfredsställelsen till trots har arbetet. förutom dess eko— nomiska och sociala betydelse. ändå givit stora grupper en personlig till- fredsställelse. Det är de yngre. de med längre utbildning och de med min- deråriga barn som är mest missnöjda med arbetet. För de äldre. som under kortare eller längre perioder saknat fast anställning. har anställningen vid Algots Nord däremot medfört större självförtroende och ökad känsla av att vara socialt accepterade.

Samhällsekonomiska aspekter på etableringen

För att ge ett sammanfattande mått på etableringens lönsamhet har sam- hällsekonomiska lönsamhetsanalyser genomförts. Resultaten tyder bl.a. på att fortsatt drift i oförändrad omfattning. dvs med ca 500 anställda. skul— le ge ”nollvinst" eller möjligen smärre vinster även om de företagsekono- miska förlusterna skulle bli avsevärda. Skillnaden mellan det företagseko- nomiska och det samhällsekonomiska utfallet sammanhänger främst med att etableringen i ovanligt hög grad kommit att beröra grupper med en myc- ket svår arbetsmarknadssituation. Det bör dock understrykas att resulta- ten vilar på den förutsättningen att alternativfallet är ett så kallat nollalter- nativ. Antas det att samhället vid utebliven etablering skulle ha vidtagit andra åtgärder (t ex förmått andra företag att etablera sig i de studerade områdena) är det möjligt att slutsatsen blivit en annan.

10.1 Översiktlig redogörelse för Algotsstudiens uppläggning

] detta avsnitt presenteras studiens syfte och uppläggning. I det därpå föl- jande avsnittet. beskrivs det studerade företaget.

I avsnitt 10.3 presenteras etableringsområdena. varvid tonvikten läggs på en redovisning av arbetsmarknadsförhållandena.

[ avsnitt 10.4 analyseras med utgångspunkt från två enkätundersökning- ar hur etableringen i Västerbotten påverkat de lokala arbetsmarknaderna. Tonvikten läggs därvid på en diskussion av de urvalsmekanismer som på- verkat och styrt rekryteringsmönstret.

I avsnitt 10.5 analyseras hur en anställning vid Algots påverkat syssel- sättningsvolymen eller årsarbetstiden. Bland annat berörs frågan om lokalt rekryterade kontrollgrupper kan användas för att beräkna en företagseta- blerings ”direkta" sysselsättningseffekter.

I avsnitt 10.6 diskuteras hur de Algotsanställda kvinnorna upplever sin arbetssituation och i avsnitt 10.7 presenteras de samhällsekonomiska lön- samhetsanalyser. cost-benefit kalkyler. som genomförts.

1 ett avslutande avsnitt lämnas några synpunkter på de resultat som stu- dien avkastat.

Studiens syfte

Algotsstudiens syfte har varit att belysa och analysera sociala och ekono- miska effekter av konfektionsföretaget Algots etablering i Västerbotten. Studien har genomförts vid institutionen för nationalekonomi och sociolo- giska institutionen vid Umeå universitet.

Mot bakgrund av den övergripande målsättningen har inom projektet ett antal centrala problemställningar avgränsats. vilka kortfattat kan beskri- vas på följande sätt:

1. Etableringens sysselsättningseffekter för olika befolkningskategorier. l denna del av studien har etableringens sysselsättningsutfall betraktats som en följd av de urvalsmekanismer som gör sig gällande på arbets— marknaden.

2. Arbetstillfredsställelse. Som en indikator på lokaliseringens sociala ef- fekter för individerna har studerats arbetstillfredsställelsen bland de Al- gotsanställda i Västerbotten. I detta avseende har också gjorts jämfö- relser mellan de Algotsanställda och andra grupper på arbetsmarkna- den.

3. Etableringens samhällsekonomiska konsekvenser. Studien syftar således i första hand till att belysa effekterna av en en- skild lokalisering och innefattar därför inte något försök att analysera den totala lokaliseringspolitiken. Eftersom avtalet mellan staten och Algots föreskrev att all arbetskraft skulle rekryteras via arbetsförmedlingen syntes det lämpligt att låta under- sökningspopulationen bestå av de kvinnor som någon gång under tiden september 1972 till och med november 1975 varit anmälda som arbetssö- kande vid arbetsförmedlingarna i någon av de tre lokaliseringsorterna. Detta ger två undersökningsgrupper: 1 Någon gång anställda vid Algots Nord AB.I 2 Övriga arbetssökande (jämför tabell 10.1). Urvalsramarna upprättades med hjälp av företagets anställningskort och arbetsförmedlingens sökandekort.

Tabell 10.1 Undersökningsgrupper som använts i Algotsstudien

Arbetssökande kvinnor september 1972—

Någon gång anställda vid Algots Nord AB

Män Kvinnor Samtliga november 975 Lycksele 9 195 204 1 592 Norsjö 9 175 184 796 Skellefteå 31 687 718 5 493

Datainsamlingen genomfördes av kostnadsskäl med hjälp av postenkät. Enkäter sändes till samtliga någon gång Algotsanställda kvinnor och till ett urval arbetssökande.2 Efter korrigering för överlappning mellan grupperna erhölls tre utsändningsgrupper, som framgår av tabell 10.2.

Svarsfrekvensen blev för enkäten till de Algotsanställda kvinnorna 76.8 procent och för enkäten till de båda andra grupperna 66,6 procent.

Det relativt höga bortfallet har viss inverkan på säkerheten i de skatt- ningar som görs i analyserna. Tyvärr har höga bortfallsfrekvenser blivit

' T.o.m. den 15 februari 1976.

2Enkäter utsändes även till de Algotsanställda männen men p. g. a. det låga antalet observa— tioner redovisas ej re- sultaten här. För en kortfattad beskrivning, se Johansson P. O.: Samhällsekonomiska aspekter på Algots etablering i Väster— botten, Umeå Economic Studies. nr. 39. 1977.

320 En utvärdering av etableringen av konfektionsföretaget Algots Nord SOU 1978: 60 Tabell 10.2 Utsändningsgrupper för postenkäter Anställda vid Avgångna från Övriga Algots Nord Algots Nord arbetssökande Lycksele 142 53 650 Norsjö 128 47 573 Skellefteå 444 243 1088

' Punkt 4 i avtalet mellan Staten och Algot Johansson AB (1972).

? Punkt 7 i avtalet mellan Staten och Algot Johansson AB (1972).

3 Däremot har inte något stöd utgått för maskininveste- ringar.

* Regeringens propo- sition 1976/77:58.

allt vanligare vid forsknings— och utredningsverksamhet. Detta bistrare un- dersökningsklimat förklaras vanligen med hänvisning till allmän undersök- ningströtthet och vad man skulle kunna kalla"datarädsla”. Dessa förkla— ringar förefaller att vara giltiga även i detta fall.

10.2 Etableringen i Västerbotten — en bakgrundsteckning

Hösten 1972 tillkännagavs att konfektionsföretaget Algot Johansson AB (Algots) avsåg att bilda ett dotterbolag. Algots Nord AB. för att bedriva konfektionstillverkning i de tre västerbottensorterna Lycksele. Norsjö och Skellefteå. Avsikten synes ursprungligen ha varit att i stället bygga ut kon- cernens utländska produktionsenheter men (helt eller delvis) tack vare in- satser från statens sida förlades expansionen till Västerbotten. Enligt det avtal som slöts mellan Algots och statsmakterna i september 1972 förband sig Algots att senast vid kalenderårsskiftet 1977/78 ha åtminstone 1000 an- ställda i Västerbotten och att under ytterligare fem år bibehålla sysselsätt— ningen på oförändrad nivå ”i den mån ej nu oförutsebara omständigheter omöjliggör detta".' Avtalet innebar vidare att moderbolaget dels erlade 5 miljoner kronor i aktiekapital för Algots Nord. dels skulle svara för inköp. administration. marknadsföring och försäljning under den femåriga upp- byggnadsperioden och icke "debitera härav uppkommande kostnader".'—* Denna senare insats beräknades till 50 miljoner kronor.

För staten innebar avtalet att man dels gav statligt stöd till kommuner- nas byggande av industrilokaler med ca 15 milj. kr.. dels svarade för ut- bildnings- och sysselsättningsstöd på högst 55 milj. kr.3 Dessa belopp har sedermera kommit att uppjusteras något på grund av kostnadsfördyringar respektive ändrade bidragsbestämmelser.

Produktionen. som är inriktad på fritidsplagg såsom jeans. jackor och byxor. påbörjades i provisoriska lokaleri Skellefteå under hösten 1972 och i Lycksele och Norsjö under hösten 1973. Under första halvåret 1975 togs de för ändamålet nybyggda lokalerna i anspråk.

Avtalet innebar. som nämnts ovan. att Algots Nord skulle nå upp till lägst 1000 anställda vid utgången av år 1977. Under senare delen av 1976 framkom emellertid att företaget bedömde produktionsinskränkningar som nödvändiga. Algots Nord hade då omkring 720 anställda. 1 den utredning som regeringen lät tillsätta framkom att ledningen för Algots-koncernen bedömde det som företagsekonomiskt motiverat att helt avveckla driften vid anläggningarnai Västerbotten.4 Så blev inte fallet utan det ursprungliga avtalet ersattes med ett nytt. som i korthet innebar att antalet anställda

skulle minskas från 460 till 240i Skellefteå den ljuli 1977. I Lycksele och Norsjö skulle antalet anställda däremot bibehållas på den i slutet av 1976 gällande nivån (138 respektive 125 anställda). För detta erhöll Algots Nord ett lån på 15 miljoner kronor. som skulle avskrivas under förutsättning att sysselsättningen bibehölls på den angivna nivån under två års tid.'

Då tvivel senare uppkom rörande Algotskoncernens möjligheter att full— följa avtalet utbetalades inte lånet. Den 8juni l977 inställde bolaget betal- ningarna och någon vecka senare inlämnades konkursansökningar.

De båda bolagen har därefter överförts till en nybildad statlig tekokon- cern.'—' För närvarande (april 1978) är det inte klart hur detta påverkar sys- selsättningen på längre sikt. men koncernledningen anser det företagseko- nomiskt motiverat att avveckla driften i Västerbotten.

10.3 Arbetsmarknaden i etableringsområdena

10.3.1 Befolkningsutveckling

De tre av etableringen direkt berörda kommunerna Lycksele. Norsjö och Skellefteå ligger i Västerbottens län. Skellefteå är en kustlandskommun medan de båda övriga liggeri inlandet.

Befolkningsutvecklingen har under lång tid varit negativ för Lycksele och Norsjö. Mellan 1960 och 1977 minskade befolkningen med 12 procent respektive 20 procent. För Skellefteå har utvecklingen varit mer positiv. åtminstone om man ser till 1970-talet.

Tabell 10.3 Befolkningsutveckling i de tre etableringskommunema

1960 1965 1970 1973 1975 1977 Lycksele 16613 15240 14803 14657 14692 14620 Norsjö 12800 11642 10872 10410 10177 10091 Skellefteå 73 626 72 006 71 446 71 570 72 492 73 313

Källa: SOS Folkmängd.

lnom kommunerna har stora befolkningsomflyttningar ägt rum varige- nom en allt större del av befolkningen koncentrerats till ett fåtal tätorter.

10.3.2 Näringsstrukturen

Lycksele har traditionellt varit en utpräglad jord- och skogsbruksbygd. 1960 var närmare 32 procent av de förvärvsarbetande verksamma ijord- och skogsbruket. På grund av den omfattande strukturomvandlingen har andelen fallit kraftigt. men ännu 1975 var den så hög som 16 procent. att jämföra med 7 procent för riket som helhet. Den ”offentliga förvaltningen och övriga tjänster” har i stället kommit att spela en allt mer framträdande roll och kommunen har numera en lika hög andel sysselsatta inom denna sektor som riksgenomsnittet. Förklaringen till denna utveckling torde bland annat vara att Lycksele utvecklats till ett centrum för handel och ut- bildning i Västerbottens inland.

' Avtalet innebar dess- utom bl. a. att Algots Nord fick bibehålla dittills utbetalat ut- bildningsstöd och under 1976 intjänat syssel- sättningsstöd. Vidare reducerades antalet an- ställda i Borås i unge- fär samma utsträckning som i Västerbotten.

2 Regeringens proposi- tion l977/78:73.

' Därefter har perso— nalstyrkan i Skellefteå halverats.

2 Förmedlingsstati- stiken lades om under 1974, vilket gör den mindre intressant i detta sammanhang.

Även i Norsjö har jord- och skogsbruket haft stor men över tiden avta- gande betydelse för sysselsättningen. Tillverknings— och gruvindustri har däremot ökat i betydelse och sysselsatte 1975 en betydligt större andel av den förvärvsarbetande befolkningen än i riket som helhet. Som anmärk- ningsvärt får betraktas att den andel som sysselsätts inom "offentlig för- valtning och övriga tjänster” minskat under perioden 1965—1975. Denna sektor har således inte kunnat bidra till att suga upp dem som lämnat jord- och skogsbruket. Skellefteås näringsliv domineras av tillverknings- och gruvindustri. Mer än 38 procent av de yrkesverksamma sysselsattes 1975 inom dessa sekto- rer. vilket är ca 10 procent merän i riket som helhet. Att den offentliga för— valtningen och övriga tjänster sysselsätter färre än i riksgenomsnittet torde bland annat förklaras av att kommunen inte har några större landstings— kommunala eller statliga inrättningar.

10.3 .3 Förvärvsfrekvensernas utveckling

I samtliga tre kommuner minskade antalet förvärvsarbetande (minst 20 timmar/vecka) mellan 1965 och 1970. Enligt preliminära uppgifter från 1975 års folk- och bostadsräkning noteras emellertid en ökning mellan 1970 och 1975. men förvärvsfrekvensen är fortfarande lägre än för riket som helhet. som framgår av tabell 10.4. I synnerhet gäller detta för kvinnorna trots en påtaglig förbättring mellan 1970 och 1975. Det förefaller även som om avståndet till riksgenomsnittet växer med ålder. För männen är bilden mer splittrad men den yngsta (med undantag för Norsjö) och den äldsta gruppen har den i förhållande till riksgenomsnittet lägsta förvärvsfrekven- sen.

Tabell 10.4 F örvärvsfrekvens (minst 20 timmar/vecka) efter kön för befolkningen i ål- dern 16-64 år

Lycksele

M Kv T M Kv T M Kv T M Kv T 1965 79 34 57 80 23 53 82 35 59 84 44 64 1970 74 34 54 78 26 53 79 35 58 80 45 63 1975 77 47 61 77 39 59 81 46 64 82 53 68

Källor: Folk- och bostadsräkningar.

I Norsjö svarade Algots Nord AB år 1975 för ca 10 procent av sysselsätt- ningstillfällena för kvinnor. 1 Lycksele var andelen 6 och i Skellefteå 4 procent.' På riksnivå svarade konfektionsindustrin samma år för något över 1 procent av sysselsättningen för kvinnor.

10.3.4 Arbetslöshetens utveckling

Eftersom tillgången på arbetsmarknadsstatistik är knapphändig på kom- munnivå skall vi avslutningsvis redovisa arbetslösheten på A-region och länsnivå.2 De i detta sammanhang aktuella A-regionerna är Lycksele och Skellefteå. Lycksele A-region omfattar förutom Lycksele kommun även Storumans. Sorsele. Vilhelmina och Åsele kommuner. medan Skellefteå och Norsjö kommuner bildar Skellefteå A-region.

Den relativa arbetslösheten enligt AKU (arbetskraftsundersökningarna) i de båda regionerna har under hela 1970-talet överstigit den relativa ar- betslösheten på riksnivå. Detta gäller både för män och för kvinnor. Det- samma är fallet i Västerbottens län. som framgår av figur 10. 1.

% Män + kvinnor % Kvinnor 8 8 7 7 // _ Xx ,s 6 // Xx 6 I . l 5 // XX 5 if: 1x '. . " '.- 4 ' f**k. xx 4 ./ .-"' l.. l _» x ,/- (:D...—x.-

1970 71 72 73 74 75 76

_ Riket

l...-nuoooooc Västerbotten _o—'_'- Skellefteå A'reglon

_ '"'— - — Lycksele A—region

Etableringen av Algots Nord hösten 1972 fick till följd att den vid arbets— förmedlingen registrerade arbetslösheten ökade. Under perioden septem- ber 1972—december l974 anmälde sig 1457 kvinnor i Skellefteå som sö- kande till Algots Nord. Den särskilt under 1972 höga arbetslösheten för kvinnor i de båda studerade A-regionerna borde därför rimligen samman- hänga med Algots etablering' Med hjälp av regressionsanalyser har gjorts försök att renodla effekten av etableringen. Enligt beräkningarna medför- de etableringen att kvinnoarbetslösheten i Lycksele A-region ökade med drygt 200 personer. Däremot kan inte någon (statistiskt säkerställd) änd- ring iakttas i Skellefteå A-region. Det senare förefaller något överraskande men rågon enkel eller entydig förklaring har inte stått att finna.2

10.4 Rekryteringsmönster, rörlighet och arbetstillfredsstäl- lelse på olika lokala arbetsmarknader

10.4.1 De lokala arbetsmarknadernas inverkan på rekrytering och rörlighet

Den ökning av de arbetssökande som etableringen av Algots Nord AB medförde innebar samtidigt att arbetssökandegruppens sammansättning

Figur 10. I Relativ arbets- löshet totalt och för kvin- nor.

' Den svenska ekonomin befann sig under 1970 talets första år i en utpräglad lågkonjunktur. vilket också torde ha påverkat arbetslösheten.

2 Resultaten presen- teras mer utförligt i Johansson P. O.. Sys— selsättning och sam- hällsekonomi. En studie av Algots etablering i Västerbotten. Umeå Economic Studies. 1978.

blev annorlunda. Tillskotten bestod i huvudsak av äldre och medelålders kvinnor som varit borta från arbetsmarknaden under en period.

Den arbetsmarknadssituation dessa kvinnor ställdes inför varierade kraftigt mellan de tre lokaliseringsorterna. Sammanfattningsvis kan man konstatera att av de tre orterna erbjuder Skellefteå den största. mest diffe— rentierade och kanske den mest expansiva (eller minst kontraktiva) arbets- marknaden för kvinnor. Norsjö är den ort som har det sämst ställt i dessa avseenden. Dessa skillnaderi orternas lokala arbetsmarknader återspeglar sig också i möjligheterna att få ett arete. Av dem som sökte arbete under perioden september 1972—november 1975 i de tre ortema var det följaktli— gen i Skellefteå som den största andelen kunde sysselsättas. Den lägsta an- delen som fick arbete hade Norsjö som också hade den största andelen som gett upp och slutat söka arbete.

Hur stor andel av de arbetssökande som kunnat sysselsättas ärinte bara en funktion av den lokala arbetsmarknadens utseende utan beror också på hur många som kan sysselsättas på andra orter. Detta i sin tur hänger ihop med hur många som är lokalt bundna bland de arbetssökande.

Om vi jämför den totala arbetssökandegruppen i de tre orterna finner vi att andelen ungdomar är störst i Lycksele (50 procent). I de båda andra or— terna är andelen lägre (ca 40 procent). Den lokala bundenheten är som re- gel lägre bland ungdomarna än bland äldre. Följaktligen flyttade en högre andel av de arbetssökande till andra orter i Lyckselegruppen än vad som var fallet i Norsjö och Skellefteå. Den högre andelen flyttare från Lycksele har inte enbart en demografisk förklaring utan det är också så att bland ungdomarna i Lycksele är det fler som flyttar än vad som är fallet i de and- ra orterna.

Utvecklingen på den kvinnliga arbetsmarknaden i Lycksele har varit så- dan att den under 1960-talets senare del kunnat suga upp en hel del av det kvinnliga utbudet av arbetskraft. När nu Algots kom. 1972. var det en för- hållandevis liten latent arbetslöshet som blev öppen. I början av 1970-talet hade däremot tillväxten av nya arbeten avstannat. lnströmningen av ar— betssökande bestod i huvudsak av ungdomar. Eftersom Lycksele erbjuder en liten arbetsmarknad som slutat expandera hade den lokala arbetsmark- naden ingen möjlighet att suga upp utbudet av ny arbetskraft. Den möjlig- heten förbättrades avsevärt i och med Algots Nord men var ändå otillräck- lig. En förhållandevis stor utflyttning av de arbetssökande blev nödvändig.

De lokala arbetsmarknadernas förmåga att suga upp utbudet av kvinnlig arbetskraft var sämst i Lycksele. Detta gäller även efter lokaliseringarna. Den andel av de arbetssökande som kom att sysselsättas på orten var lägst i Lycksele och störst i Skellefteå. Att ändå fler av de arbetssökande i Lycksele fick arbete än vad som var fallet i Norsjö beror på att fler från Lycksele kunde flytta och få arbete på annan ort.

Lokaliseringarnas betydelse för de arbetssökandes möjligheter att få ar- bete på de lokala arbetsmarknaderna var utan jämförelse störst i Norsjö. Utan Algots Nord hade arbetslösheten varit betydligt större än nu om man med arbetslöshet avser både öppen och latent arbetslöshet. Andelen av de arbetssökande som kom att få arbete vid Algots Nord var i alla åldersgrup- per högst i Norsjö.

Tabell 10.5 De arbetssökandes n jligheter att få arbete på de lokalaarbetsmarknader- na efter ålder. Procentandelar. 1.4 Norsjö, L Lycksele, S Skellefteå)

—24år 25—44år 45år— Alla N 5 L N S L N S L N S L

Fått arbete på

orten 64 49 77 49 66 60 51 36 57 56 52 67 därav på Algots

Nord 27 15 12 19 14 10 25 9 14 24 14 12 annat arbete 37 34 65 30 52 50 26 27 43 32 38 55 Flyttat 16 31 12 11 11 15 2 5 3 10 27 12 Söker fortfarande 5 4 1 10 2 3 13 10 12 9 4 4 Slutat söka 15 17 10 30 21 23 34 50 28 25 23 13 N 256 726 2021 202 388 1926190 193 839 649 13084785

Den lokala arbetsmarknadens storlek och differentiering påverkar också möjligheterna att byta arbete. Av personer som fått anställning på Algots Nord är det därför fler som slutat i Skellefteå än i Lycksele och fler som slutat i Lycksele än i Norsjö. Valalternativen på den lokala arbetsmarkna- den ökar rörligheten.

Alternativet till att byta arbete på orten är att flytta. Av tabell 10.6 fram— går att av dem som i Norsjö slutat sin anställning på Algots Nord är det en högre andel som flyttat från orten än vad som gäller för Lycksele och Skel- lefteå. På den mindre arbetsmarknaden står valet mellan att stanna kvar på arbetet eller sluta och därmed bli arbetslös eller tvingas flytta till annan ort.

Eftersom det här i relativt stor utsträckning är fråga om personer som är lokalt bundna är det klart att den lokala arbetsmarknaden har en speciellt stor inverkan på arbetskraftens rörlighet. En del av skillnaderna i rörlig- hetsmönster mellan orterna kan naturligtvis tillskrivas olikheterna i arbets- styrkans sammansättning men även om man konstanthåller för ålder så är det betydande skillnader i rörlighetsmönster mellan de olika orterna. An- delen som har slutat av dem som någon gång börjat på Algots Nord är stör- re i Skellefteå än i de båda andra orterna. Skillnaderna kan alltså inte för- klaras med olikheter i ålderssammansättning.

De som slutar är till övervägande delen unga. Av dem som slutat i Nor- sjö är de flesta utan arbete eller också har de flyttat till annan ort. 1 Skellef- teå är det tvärtom. antingen har de annat arbete eller också deltar de i nå- gon typ av utbildning.

Tabell 10.6 Rörligheten bland de Algotsanställda i de tre orterna. (Åldersstandardi- serade " procentsiffror för tabellens första rad)

Norsjö Lycksele Skellefteå Andelen slutare av alla 25 22 33 anställda Andel utan arbete 53 26 23 av alla slutare Andel flyttare av 26 21 9

alla slutare

" Åldersstandardisering innebär att olikheter i onernas ålderssammansättning inte tillåtits ge utslag i resultatet. En viktning har gjorts vilken inneburit att orterna fått samma åldersfördelning.

10.4.2 Förändring av arbetsstyrkans sammansättning vid Algots Nord

Vi har sett hur förhållandena på de lokala arbetsmarknaderna påverkat sysselsättningsmöjligheterna och rörligheten på arbetsmarknaden. När fö— retaget började anställa arbetskraft på de tre orterna skedde detta till att börja med i form av en serie gruppanställningar under en ganska kort per- iod. Man anställde ca 20 personer åt gången. tills man nådde den anställ- ningsvolym man behövde.

Efterhand slutar vissa personer av varierande skäl. Till en del har dessa avgångar ersatts med nya personer. Nettoeffekten av detta har blivit att ar- betsstyrkans sammansättning delvis har förändrats. Som tidigare visats har avgångsfrekvensen varit störst i Skellefteå och minst i Norsjö. Det- samma gäller vakanspåfyllningarna. Under observationsperioden utgjorde vakansanställningarna 25 procent av alla anställningari Skellefteå. ] Lyck- sele utgiorde vakansanställningarna 19 procent. medan de i Norsjö bara ut- gjorde 6 procent.

Vid de första gruppanställningarna var det ganska god överensstämmel- se mellan arbetssökandegruppens sammansättning och de som fick anställ- ning på Algots Nord. Det betyder att de äldre som lockats ut på arbets- marknaden till följd av lokaliseringarna fick arbete ungefär i den propor- tion som deras andel av de arbetssökande utgjorde. Undantaget var Lyck- sele. Där var det inte bara så att de yngre utgjorde en speciellt stor del av de arbetssökande. De yngre kom även att överrepresenteras bland dem som fick arbete på Algots Nord. De Algotsanställda i Lycksele kom såle- des i betydligt större utsträckning än på de andra orterna att bestå av ung- domar.

Vakansanställningarna kom alltmer att domineras av yngre nytillträdan- de på arbetsmarknaden. Till en del beror detta på att de äldre som inte fått arbete ej velat ha arbete på Algots Nord. När de inte kunnat få arbete på något annat ställe än på Algots Nord har de slutat söka arbete. ] Lycksele är det 50 procent av alla äldre som upphört att söka arbete. Missnöje med arbetstiderna har ofta angivits som ett skäl till att man inte velat ha arbete på Algots. Deltidsarbete föredras av många. I det läget har unga nytillträ- dande på arbetsmarknaden kommit att utgöra en större andel av de va— kansanställda.

Av dem som slutat på Algots Nord är det också. som man förväntat sig. de yngre som är överrepresenterade. Här ser man dock skillnaderna mel- lan orterna så till vida att de äldre och medelålders lämnat Algots Nord i större utsträckning i Skellefteå än på de andra orterna. Som tidigare påpe— kats kan detta bero på att valalternativen där varit större.

Jämför man avgången med vakansanställningarna kan man till att börja med konstatera att vakansanställningarna i Norsjö är så få att de inte har påverkat arbetsstyrkans sammansättning. I de båda andra orterna är sam- mansättningen av de vakansanställda inte nämnvärt olika sammansättning- en på de som lämnat anställningen på Algots Nord. Genom att avgången har varit större än rekryteringen efter "gruppanställningsperioden" har avgångsmönstret kommit att få stor betydelsen för förändringen av arbets- styrkans sammansättning.

Tabell 10.7 Rekryterings- och avgångsmönster samt arbetsstyrkans sammansättning i de tre orterna

Ålder/år Arbets- Gruppan- Slutare Vakansan- Anställda sökande ställda ställda vid mättillf. Norsjö —25 40 44 76 (56) 35 25 —44 31 24 18 (44) 27 45 , 30 31 5 ( 0) 38 Lycksele —25 55 71 89 (78) 52 25 —44 30 13 3 (17) 38 45- 15 16 8 ( 4) 10 Skellefteå — 25 42 46 51 (54) 41 25—44 40 32 41 (34) 32 45 — 17 22 8 (12) 27

10.4.3 Lokala arbetsmarknader. arbetstillfredsställelse och sammanhållning

Arbetstillfredsställelsen är. vilket närmare kommer att analyseras i avsnitt 10.6. beroende av faktorer som sammanhänger med arbetsmiljö och ar— betsorganisation i vid bemärkelse. Arbetstillfredsställelsen är emellertid också beroende av individens situation och av vilket behov arbetet fyller. Man kan med andra ord få stora olikheter i tillfredsställelse mellan olika personer för samma typ av arbete. Ur arbetsmarknadssynpunkt är detta en viktig iakttagelse därför att det reser frågan om arbetsmarknadens möjlig- heter att ge människor arbeten som svarar mot deras behov. önskemål och förmåga. 1 Algotsfallet har vi likartade arbeten på tre olikartade lokala ar- betsmarknader. Detta gör det möjligt att studera hur vissa förhållanden inom företaget påverkas av de yttre betingelser som den lokala arbets- marknaden utgör.

Som vi sett har alternativen på de lokala arbetsmarknaderna varit betyd- ligt sämre i Norsjö och Lycksele än i Skellefteå. Vi har också sett att rör- ligheten påverkats av detta. Den borde bli lägre i Norsjö och Lycksele än vad den kan förväntas bli i Skellefteå. Där har fler av dem som inte velat stanna på Algots Nord kunnat byta arbete. Dessa förmodanden verkar också stämma om man använder korttidsfrånvaro som en indikator på ar- betstillfredsställelse. tabell 10.8.

Det bör här påpekas att i jämförelsen mellan orterna har det skett en viktning som syftar till att ta bort effekten av olikheteri ålderssammansätt- ning. Slutsatsen verkar bli att arbetsmarknadens möjligheter till rörlighet skulle öka den allmänna tillfredsställelsen.

Nu kan man kanske befara att en hög rörlighet skulle försvaga arbetar— kollektiven. Möjligheterna att förbättra situationen genom rörlighet kan antas minska intresset för att delta i kollektiva strävanden mot förbättring- ar. Data på den här punkten stöder inte en sådan hypotes. Den fackliga ak- tiviteten var under den studerade perioden högst i Lycksele och Skellef- teå. som framgår av tabell 10.8. Skillnader i facklig aktivitet mellan orterna under en relativt kort period kan emellertid bero på tillfälliga skillnader i

' Förfarandet innebär ett s. k. nollalter- nativ. dvs. det antas att samhället inte skulle ha vidtagit några särskilda åtgärder vid utebliven etablering.

2 Ursprungligen disku— terades möjligheten att finna ”kontrollorter", dvs. orter vars syssel— sättningsförhållanden påminner om etablerings- kommunemas. Den re- gionala statistiken är emellertid allt för ofull- ständig för att tillåta ett sådant tillväga— gångssätt.

mötesfrekvensoch liknande. Det kan tilläggas att praktiskt taget alla är fackligt organiserade på samtliga orter.

Tabell 10.8 Korttidsfrånvaro och facklig aktivitet i de tre orterna (Åldersstandardise- rade värden)

Norsjö Lycksele Skellefteå Korttidsfrånvaro" 1.84 1.71 1.36 Besökt fackmöte någon gång de senaste sex månaderna” 56 64 63

" Genomsnittligt antal endagsfrånvarodagar per person och år " andel av samtliga anställda

Dessa data ger antydningar om att arbetsmarknadens möjligheter att be- reda de arbetssökande olika sysselsättningsalternativ är en förhållandevis betydelsefull faktor för arbetstillfredsställelseproblematiken.

10.5 Sysselsättningseffekten av en anställning vid Algots Nord

En anställning vid Algots Nord har i genomsnitt medfört en kraftig ökning av sysselsättningsvolymen. En grov före-efterjämförelse tyder på att sys- selsättningsvolymen (årsarbetstiden) i det närmaste fyrdubblats. Sådana jämförelser är emellertid mycket osäkra. Uppenbarligen blir de med stor säkerhet felaktiga t. ex. för unga personer som inträdde i arbetskraften i och med anställningen vid Algots Nord.

Kontrollgruppsjämförelser erbjuder förmodligen en säkrare grund för ef- fektberäkningar än före-efterjämförelser. Därför kommer de båda "jämfö- relsegrupperna”. dvs. de kvinnor som slutat sina anställningar vid Algots Nord samt övriga arbetssökande kvinnor. att utnyttjas i den fortsatta dis- kussionen. Frågan är emellertid om dessa grupper kan användas för att ge en bild av de Algotsanställda kvinnornas sysselsättningssituation vid ute- bliven etablering.l För det första är det möjligt att grupperna skiljer sig åt när det gäller vissa personliga egenskaper. Det skulle t. ex. kunna förhålla sig så att det är en särskild grupp med specifika egenskaper som "sållats ut" och hamnat på Algots Nord. Det kan vidare finnas olikheter i ålders- och utbildningssammansättning m.m.. även om det finns vissa möjligheter att "rensa bort" sådana skillnader med hjälp av regressionsanalyser. För det andra kan etableringen på ett bestående sätt ha påverkat flöden och be- stånd på den lokala arbetsmarknaden. Det kan t. ex. vara fråga om flytt- ningsbeslut och sökbeteenden som ändras. eller ändrad insats av bered- skapsarbeten och arbetsmarknadsutbildning. Därutöver får man räkna med att Algots Nord indirekt givit upphov till en lokal sysselsättningsök- ning. I detta avsnitt görs mot denna bakgrund ett försök att bedöma om de grupper som utvalts på etableringsorterna kan användas för kontroll- gruppsjämförelser.2

10.5.1 Skillnader i sysselsättaingsvolym mellan Algotsanställda och två jämförelsegrupper

l tabell 10.9 redovisas resultaten av två regressionsanalyser samt en före- efterjämförelse. I förhållande till gruppen övriga arbetssökande. dvs. kvin- nor som sökt arbete via arbetsförmedlingarna. har de Algotsanställda kvin— norna i och med anställningen vid Algots Nord fått ett tillskott i veckoar- betstiden på 22 timmar.' Exkluderas studerande från jämförelsegruppen reduceras tillskottet eller skillnaden till 20 timmar per vecka. Skillnaden är således betydligt mindre än vad före-efteijämförelsen utvisar. De ortsvisa olikheter som framkom i avsnitt 10.3 framträder även i de i tabellen redovi- sade resultaten: Den största sysselsättningseffekten registreras i Norsjö och den minsta i Skellefteå. Det bör också nämnas att närmare 50 procent av de redovisade tillskotten kan förklaras med en övergång från del- till heltidsanställning.2

Tabell 10.9 Skillnader i veckoarbetstid — sammanfattning av två regressionsanalyser samt en före-efter-jämf'örelse

Lycksele Norrsjö Skellefteå Samtliga orter

Regressionsanalys med

veckoarbetstid vid enkättillfallet som beroende variabel: Kvinnor anställda "vid Algots Nord 22" 27" 19" 22" Ovriga arbetssökande Avgångna kvinnor

från Algots Nord —5 —4 —2 —2 Studerande exklude—

rade från jämförel- segrupperna: Kvinnor anställda

vid Algots Nord 18" 26" 17" 20" Övriga arbetssökande — — — — Avgångna kvinnor

från Algots Nord —-6r —5 —3 —3” ”Efter-före”jäm-

förelse för

Algotsanställda

kvinnor 29 30 28 29

" = Signifikant skild från noll på 0.1 procentsnivån (dubbelsidig test) " = Signifikant skild från noll på 1 procentsnivån (dubbelsidig test) ” = Signifikant skild från noll på 5 procentsnivån (dubbelsidig test)

De kvinnor som slutat sina anställningar vid Algots Nord har en i ge— nomsnitt något kortare veckoarbetstid än gruppen övriga arbetssökande. men skillnaden är inte statistiskt signifikant. Exkluderas studerande för- stärks skillnaden och är för Lycksele och för orterna sammantagna statis— tiskt säkerställd (på 5 procentsnivå). Det kan emellertid inte uteslutas att "arbetsmarknadsbeteendet'" för dem som slutat påverkats av tiden vid AI- gots Nord. Man har t. ex. skaffat sig en industriell erfarenhet. vilken kan ha inneburit förbättrade utsikter på arbetsmarknaden. Vidare kan "flytt- ningsmönstret" ha påverkats: Vissa kan t. ex. ha varit i färd med att flytta

' Som oberoende va- riabler har använts: Ålder. civilstånd. grundläggande utbild- ning, yrkesutbildning. arbetslöshet. yrkestill— hörighet i den före- gående anställningen. "flyttningsbenägenhet" samt grupptillhörighet.

2 Mer än 90 procent av de kvinnor som är an- ställda vid Algots Nord heltidsarbetar. Andelen heltidsarbe- tande är betydligt lägre i de bådajämfö— relsegrupperna.

då anställningen erhölls men senarelägger eller avstår nu helt från flytt- ningen för att i stället söka anställning på den lokala arbetsmarknaden. För andra kan t. ex. den industriella erfarenheten medföra att en flyttning på— skyndas. Det bör också nämnas att de kvinnor som lämnat Algots Nord har en i sammanhanget relativt hög utbildningsnivå och att andelen stude- rande är högre än i gruppen övriga arbetssökande. Tiden vid Algots Nord kan således ha medfört att intresset för studier ökat. Materialet ger emel- lertid inte stöd för att "flyttningsbenägenheten" eller utbildningsintresset skulle variera systematiskt mellan de olika grupperna. Sammanfattnings- vis kan därför konstateras att det inte utifrån det tillgängliga materialet går att belägga att ”slutarnas" arbetsmarknadssituation skulle ha påverkats i någon viss riktning av tiden vid Algots Nord eller att den markant avviker från situationen för gruppen övriga arbetssökande.

Man kan trots detta fråga sig om det inte är grupper med "särskilda egenskaper" som rekryteras till och kvarstannar vid Algots Nord. En av de frågor som ställdes till gruppen övriga arbetssökande syftade till att be- lysa intresset för en anställning vid Algots Nord. l Lycksele var det 7 pro- cent. i Norsjö 14 procent och i Skellefteå 4 procent som angav att de skulle tackaja om de erbjöds en heltidsanställning som sömmerska till marknads- mässig lön. I samtliga orter innehåller gruppen ”intresserade" relativt sett fler i åldern 16—24 år och färre i åldern 25—44 år än jämförelsegruppen som helhet. De har uppenbarligen också en relativt besvärlig arbetsmark- nadssituation. som framgår av tabell 10.10. Förvärvsfrekvensen är lägre och såväl den öppna som den Iatenta arbetslösheten högre än för jämförel- segruppen som helhet.

Tabell 10.10 Sysselsättningssituationen (procentandelar vid enkättillfället för kvin- nor i gruppen övriga arbetssökande som skulle tacka ja om de erbjöds heltidsanställ- ning som sömmerska vid Algots Nord och för hela gruppen)

Lycksele Norsjö Skellefteå

lntresse— Hela lntresse- Hela lntresse- Hela rade av grup— rade av grup— rade av grup— anställ- pen anställ- pen anställ- pen ning ning ning Förvärvs- arbetande 59.0 64.0 48.7 54.7 36.3 71 .6 Aktivt arbets— . sökande 21.8 12.3 36.8 13.1 33.3 6.3 Aktivt sökande om lämpligt arbete fanns att få 14.1 6.4 7.9 9.5 16.7 7.4 Ejusökande (Aven om lämp— ligt arbete fanns att få) 5.1 17.4 6.6 23.0 13.7 14.7

Resultaten av de regressionsanalyser som genomförts tyder på att grup- pen ”intresserades" tidigare sysselsättningssituation starkt påminner om de Algots-anställdas situation före den nuvarande anställningen och att si- tuationen vid enkättillfallet liknar den som gäller för gruppen avgångna från Algots Nord. Skillnadenjämfört med övriga arbetssökande är dock in-

te statistiskt säkerställd. Förhållandet är således likartat det som visats gälla för gruppen avgångna från Algots Nord.

Det kan mot denna bakgrund synas rimligt att hävda att den i tabell 10.9 redovisade skillnaden i veckoarbetstid mellan gruppen Algotsanställda kvinnor och hela gruppen övriga arbetssökande inte överskattar effekten av en anställning vid Algots Nord. om alternativet är att etableringen inte kommit till stånd.l [ den mån jämförelsegruppens sysselsättningssituation påverkats av Algots etablering kan det för övrigt förefalla rimligt att anta att den förbättrats snarare än försämrats. främst på grund av de indirekta sysselsättningstillfällen som etableringen får förmodas ha givit upphov till.

10.5.2 Sammanfattning

De jämförelser som redovisats i detta avsnitt tyder på att etableringen i ge— nomsnitt inneburit en fördubbling av sysselsättningsvolymen (veckoar- betstiden) för de kvinnor som anställts vid företaget. Delvis kan ökningen förklaras med en övergång från deltids- till heltidsarbete. Det tillgängliga materialet tyder emellertid dessutom på att de anställda företrädesvis rek- ryteras ur grupper med relativt sett svåra arbetsmarknadsproblem. En vä- sentlig del av sysselsättningstillskottet torde därför kunna förklaras med att etableringen "sugit upp” grupper med (i alternativfallet) låga förvärvs- frekvenser och hög arbetslöshet. l denna mening framstår således etable- ringen som lyckad.

10.6 Arbetsupplevelsen bland de anställda vid Algots Nord

10.6.1 Inledning

Under senare år har människors arbetsmiljö och arbetsupplevelse intagit en allt viktigare plats i resonemang om välfärd och livstillfredsställelseF ] en utvärdering av lokaliseringens av Algots Nord AB sociala konse- kvenser på individnivå. har vi därför ansett det nödvändigt att undersöka arbetsupplevelsen bland de anställda och görajämförelser med andra grup- per på arbetsmarknaden. Dessa jämförelsegrupper har valts så att de har andra arbeten på lokaliseringsorterna. En första grupp har arbetat på Al- gots men slutat där och fått andra arbeten. en andra grupp har under lokali- seringsperioden sökt och erhållit andra arbeten. Syftet är att se vad arbetet betyder för de Algotsanställdajämfört med vad det betyder för dessa två grupper. En indelning av de två jämförelse- grupperna i olika branscher har också gjorts. För att få en mera standardi- ' Noteras kan även att serad norm för jämförelserna har vi där detta varit möjligt medtagit data aY d? 187 kvmnof Som .. .. . fristalldes den ljuli från SCB:s Levnadsforhållandeundersokning (ULF). 1977 hade endast 24 Arbetsupplevelsen kommer att analyseras efter en modell där tillfreds- procent-erhållit annan ställelsen i arbetet ses som en beroende variabel. som kan förklaras dels av :gitfg'ggfl'ålätet av faktoreri arbetet. dels av faktorer hos individen (se figur 10.2). Vi inleder analysen med en genomgång av arbetstillfredsställelsen. hur 2 S?,l-ex- WeSllanef- vi mätt den och vilka resultat vi kommit till. Därefter gör vi en genomgång G: Arbete OCh INS" situation". PA-rådets av arbetsfaktorerna. hur de olika jämförelsegruppema upplever dem och meddelande nr 69, 1976.

Arbetsfaktorer Individfaktorer Arbetstillfredsställelse

vilken betydelse de har för arbetstillfredsställelsen. Denna följs av en mul- tivariat analys av både arbetsfaktorers och individfaktorers inverkan på ar- betstiIlfredsställelsen. Avsnittet avslutas med en diskussion med speciell inriktning på de Algotsanställdas situation.

Figur 10.2

10.6.2 Arbetstillfredsställelse

Vi har använt oss av traditionella mått. som kanske har vissa brister i exakthet och slagkraft men som har fördelarna att de är allmänt kända och tillåterjämförelser med andra undersökningar. De mått vi valt är ”den all- männa trivseln”. graden av"”instrumentell inställning" (dvs. om man ser sitt arbete. sin förtjänst. enbart som ett medel för tillfredsställelse på andra områden. eller om arbetet också ger ”en känsla av personlig tillfredsstäl- lelse”) och "benägenheten att sluta sin anställning". I tabell 10.11 redovi- sas andelen som trivs bra. inte har en instrumentell inställning och sällan eller aldrig funderar på att sluta sin anställning. En indelning görs efter de

Tabell 10.11 Allmän tillfredsställelse, instrumentell inställning och benägenhet att sluta i olika urvalsgrupper och jämförelsegrupper. Materialet viktat." Procentandelar ja-svar

Algotsstudien Levnadsförhållande- undersökningen (ULF)"

Algotsan- Slutare Sökande Kvinnor Tillverkn ställda industriarb"

Hur trivs Du på det hela taget på Din arbetsplats? — Bra 64 73 86 — — En del arbeten gör man bara för att få pengar. Andrajobb ger inte bara pengar utan också en känsla av personlig till- fredsställelse. Hur är det med detjobb som Du nu har? — Personlig till- fredsställelse 44 79 82 74 41 Funderar Du ofta på att sluta Din anställning? — Ja 36 25 27 —— ——

N (absoluta tal) (587) (165) (3984) (1197) (634)

" Viktning till populationstal har gjorts med ett tillvägagångssätt som finns redovisat i Pilebro, A, Teknisk rapport 1977. Detta gäller för samtliga tabeller i avsnitt 10.7. " Se Levnadsförhållanden (SCB) rapport nr 2, 1976. ” Innefattar både män och kvinnor.

olika urvalsgrupperna i undersökningen. dvs Algotsanställda. de som slu— tat på Algots och nu har ett annat jobb. samt de som under tiden för lokali— seringen sökte och fick andra jobb via arbetsförmedlingen.

Vi ser att en instrumentell inställning till arbetet är betydligt mer vanlig bland de Algotsanställda och bland tillverkningsarbetare i allmänhet än bland övriga grupper. Den allmänna trivseln är lägre och benägenheten att sluta större bland de Algotsanställda. Överlag är alltså arbetstillfredsstäl- Ielsen lägre bland Algotsanställda än bland de andra kvinnor som tillfrå- gats. Detta hänger troligtvis samman med de arbeten dessa olika grupper har att utföra. Meningen är att vi skall försöka förstå vilka faktorer i och utanför arbetsmiljön som betyder mest för arbetstillfredsställelsen. Vi kommer därför i nästa avsnitt att se hur arbetsförhållandena i de olika grupperna ter sig.

l().6.3 Arbetsfaktorer

Under I900-talet har forskningen kring orsakerna till tillfredsställelse i ar- betet inriktats på skilda delar av arbetslivet. Vi hari vår analys urskiljt fem teman. som ofta återkommit i debatten. nämligen arbetsplatsens fysiska miljö. dess sociala relationer. arbetets art. graden av inflytande för de an- ställda och de allmänna arbetsförhållandena. Dessa fem teman kallar vi ar- betsfaktorer och låter dem bilda stomme för detta avsnitt. Vi redovisar så- ledes under dessa underrubriker de data om upplevelsen av dessa arbets- faktorer. som insamlats under undersökningen.

F ysisk miljö

Vi har mätt fem olika dimensioner av den fysiska miljön. dels hur den di- rekta miljön med avseende på buller. temperatur och damm upplevs. dels vilka konsekvenser den ger i form av värk och kroppslig utmattning.

[ tabell IO. l2 redovisas svaren på de frågor vi ställt. Algotsarbetarnas fysiska miljö upplevs som betydligt mycket värre än samtliga övriga gruppers. De som slutat vid Algots har funnit arbeten. vars fysiska miljö är mera lik den hos de arbeten sökandegruppen erhållit. De konkreta problemen på Algots består av damm från textilierna. buller från symaskiner. tillskärningsmaskiner och pressar samt att fläktsystemen fun- gerar dåligt med stark hetta på sommaren och drag på vintern som följd.

En jämförelse med data från undersökningen av svenska folkets lev- nadsförhållanden visar att alla grupper i Algotsstudien har en sämre fysisk arbetsmiljö än förvärvsarbetande kvinnor i allmänhet. Om vi jämför med anställda i tillverkningsindustri däremot ser vi att deras förhållanden mer tycks likna de Algotsanställdas.

Vi konstruerar så en variabel "Fysisk miljö" av svaren på frågorna om buller. damm och temperatur. Vi räknar helt enkelt antaletja-svar på dessa frågor och får då en variabel med värdena 0. I. 2. 3. där nollja-svar repre- senterar den sämsta fysiska arbetsmiljön och den grupp som har tre ja-svar har den bästa miljön. Anledningen till att vi utesluter de övriga frågorna är att de i större utsträckning är relaterade till individuella förutsättningar och därför fungerar mindre bra som mått på arbetsplatsens fysiska miljö.

Tabell 10.12 Upplevelse av den fysiska miljön i olika urvalsgrupper och jämförelse- grupper. Procentandelar ja-svar

Algotsstudien Levnadsförhållande» undersökningen (ULF)

Algotsan- Slutare Sökande Kvinnor Tillverkn ställda intlustriarb lrriteras Du vid Din arbetsplats av damm, gaser, andra luft- föroreningar? 87 30 26 12 58 buller? 82 38 34 26 72 olämplig temperatur? 93 52 44 20 42 Brukar Din arbets-

ställning ge Dig fysiska besvär. tex värk i rygg eller axlar? 84 69 66 (26)" (45)" Känner Du Dig kropps—

ligt utmattad när Du kommer hem

från arbetet? 77 70 62 — — N (596) (I64) (1396) (l401) (673)

" Frågeställningarna ej helt identiska.

Tabell 10.13 Upplevelser av den fysiska miljön efter urvalsgrupp. Medelvärden 0—3, där höga värden = hög tillfredsställelse

Algots Slutare Sökande

Fysisk miljö 0.39 I.72 1.81

Vi ser att dessa sammanfattningsmått entydigt visar att de Algotsanställ- da är mer missnöjda med arbetsplatsens fysiska miljö än de övriga grup- perna.

Soc'iala relationer

Uppfattningen av de sociala relationerna på arbetsplatsen belyses av tabell 10. M.

Sammanhållningen överlag på arbetsplatsen och inom arbetsgruppen verkar vara starkast inom den jämförelsegrupp som sökt och fått andra ar- beten än de Algotsanställda. De som slutat sin anställning på Algots har funnit en starkare sammanhållning på sin nya arbetsplats. Däremot tillhör man i mindre utsträckning sammansvetsade gruppbildningar, vilket kan bero på kortare anställningstid.

Denna skillnad i sammanhållningen mellan Algotsanställda och övriga kan bero på att det under tiden före enkäten hade förekommit strejkeri vil— ka de Algotsanställda splittrades i vissa lönefrågor. Däremot tycks fritids- umgänget vara starkare bland de Algotsanställda. Liknande uppgifter om arbetsplatsens sociala relationer finns i en undersökning av svenska me- tallarbetare utförd av Korpi. Av tabell 10. 14 framgår att sammanhållningen

Tabell 10.14 Uppfattningen av de sociala relationerna i olika urvalsgrupper och jämförelsegrupper. Om inte annat anges presenteras procentandelen ja-svar

Algotsstudien Metallarbetar-

___— undersök» ningen"

Algots Slutare Sökande

Har Du en känsla av att Du tillhör en sammansvetsad grupp eller ett gäng på Din arbetsplats? 66 60 72 44

Brukar Du umgås med arbets— kamrater på fritiden”?

Ofta 26 16 14 — Ibland 20 10 23 _ Sällan 55 73 63 —

Har Du en känsla av att sammanhållningen mellan arbetarna på Din arbets— plats är bra eller

dålig?

Bra 61 79 81 50 Varken eller 21 9 12 27 Dålig 18 12 7 23

Antag att arbeteledningen behandlar en arbetare på ett sätt som de flesta tycker är orättvist. Tror Du att de andra arbetarna skulle kunna enas om att se till att han/hon får rättelse? Ja 78 78 76 74 Vet ej 11 14 M 10 N (587) (165) (3984)

" Se Korpi. W. Vilda strejker inom metall och verkstadsindustrin. Stockholm 1968. 1 undersökningen om svenska folkets levnadsförhållanden (ULF) finns inga jämför- bara data.

överlag upplevs som starkare bland de kvinnor som ingår i Algotsstudien än bland dessa metallarbetare.

Vi skapar på samma sätt som för den fysiska miljön ett summaindex för upplevelsen av arbetsplatsens sociala relationer. Vi utesluter frågan om fritidsumgänget eftersom detta är minst relevant i förhållande till den di— rekta arbetsplatsen.

Tabell 10.15 Upplevelse av arbetsplatsens sociala relationer efter urvalsgrupp. Medel- värde 0—3, där höga värden = hög tillfredsställelse

Algots Slutare Sökande

Sociala relationer 2.0 1.98 2.13

Vi ser då att skillnaderna mellan urvalsgrupperna inte är särskilt stora.

Arbetets art

] tabell 10.16 redovisas våra mått på upplevelsen av arbetets art.

Tabell 10.16 Uppfattningen av arbetets karaktär och innehåll i olika urvalsgrupper och jämförelsegrupper. Procentandelar ja-svar

Algotsstudien Metall- Levnadsförhållanden arbetar- (ULF) undersökn"

Algots Slutare Sökande Kvinnor Tillverkn industriarb

Känner du Dig psykiskt ut— mattad när Du kommer hem från arbetet 70 65 54 —- BO)" (23)

Är Ditt arbete jäkligt '? 90 70 77 63 55 56

Anser Du att Ditt arbete är enformigt? 87 72 47 38 19 42

Får Du i Ditt arbete till— räcklig an— vändning för Dina idéer. kunskaper och färdig heter? 17 37 55 — (43) (36)

Brukar Du tycka att Dina arbets— uppgifter tråkar ut Dig? 80 63 47 — N (587) (165) (3984) (1401) (673)

" Se nota. tabell 10.14. " Procentandelar inom parentes anger att frågeställningarna i "levnadsförhållan- den" och Algotsstudien ej är identiska.

På samma sätt som ifråga om den fysiska miljön föreligger här markanta. i vissa fall överväldigande, skillnader mellan de olika populationernas ar- betsupplevelse. De Algotsanställda har genomgående störst problem med att finna någon mening i sitt arbete.

De flesta är löpandebandarbetare (66 procent momentsömmerskor. yt— terligare 20 procent bundna vid bandet). Arbetet är repetitivt med korta ar- betscykler och litet inflytande över utformning och utförande. vilket troli- gen är förklaringen till de stora och entydiga skillnaderna i förhållande till övriga grupper.

När vi nu skapar ett index för upplevelsen av arbetets art har vi valt de frågor. som belyser arbetets direkta innehåll. dvs. om arbetet upplevs som tråkigt och enformigt och inte tillåter individen att utnyttja sina resurser. Resultatet återges i tabell 10.17.

Tabell 10.17 Upplevelse av arbetets art efter urvalsgrupp. Medelvärde 0—3. Höga vär- den = hög tillfredsställelse

Algots Slutare Sökande

Arbetets art 0.5 1.0 1.6

lndexet visar att de som slutat på Algots och de som sökt andra arbeten är betydligt mer tillfredsställda med innehållet i och utformningen av sina arbetsuppgifter.

Inflytande i arbetet

Vi redovisari tabell 10.18 svaren på de frågor vi ställt för att belysa hur in— flytandet i arbetet upplevs.

Tabell 10.18 Upplevelse av inflytandet i arbetet efter urvalsgrupp. Procentandelar ja-svar. Materialet viktat

Algots Slutare Sökande Tycker Du att Du har till- räckligt stort inflytande över utförandet av Dina egna arbetsuppgifter? 50 73 75

Tycker Du att de anställda har tillräckligt mycket att säga till om företagets skötsel och framtid 8 29 31

Tycker Du att fackklubben

borde ha större makt gente— mot företaget 87 82 82 N (587) (165) (3984)

Tabellen visar tydligt att de Algotsanställda är mest missnöjda med sina möjligheter att utöva inflytande över arbetsorganisationen. Detta hänger troligen samman med dels bundenheten och ofriheten som löpandebandar- betet innebär. dels det faktum att beslutscentral för företaget ligger i Borås och fabrikerna i Skellefteå, Lycksele och Norsjö endast är produktionsen- heter utan möjlighet, ens för platschefen, att påverka val av produkter eller organisation av arbetet. Från Borås kommer en utprovad plan för vad som skall produceras och hur löpande bandet och maskinerna längs det skall organiseras för att maximal produktion skall uppnås.] Vårt index (se tabell 10.19) har baserats på de två första frågorna. Frå- gan om fackklubbens makt har uteslutits därför att den i så stor utsträck- ! D ,_ . ,. .. . .. etta var förhållan- ning ar avhangig dels forekomsten av fackklubb på arbetsplatsen. dels den- det vid tidpunkten för nas ställning. enkätundersökningen.

Tabell 10.19 Upplevelse av inflytandet i arbetet efter urvalsgrupper. Medelvärde 0—2. Höga värden = hög tillfredsställelse

Algots Slutare Sökande

Inflytande 0.52 0.90 1.00

Vi ser en markant skillnad mellan de Algotsanställda och de övriga grup— perna.

Allmänna arbetsförhållanden

Det finns ytterligare ett antal egenskaper hos ett arbete. vilka framför allt rör olika anställningsförhållanden. Vi sammanfattar dessa under benäm- ningen allmänna arbetsförhållanden (se tabell 10.20).

Tabell 10.20 Upplevelse av allmänna arbetsförhållanden efter urvalsgrupp. Procent- andelar ja-svar

Algots Slutare Sökande

Tycker Du att lönen är

tillräckligt hög i förhållande till Dina arbetsuppgifter? 51 34 51 Tycker Du att Din

anställning är trygg och säker? 40 72 65 Tycker Du att Dina

möjligheter till befordran är tillräckliga? 25 39 28 N (587) (165) (3 984)

Två tendenser är slående. För det första har de som slutat på Algots tyd- ligen hittat andra arbeten som de är nöjda med i dessa avseenden. eftersom de på två av frågorna har en betydligt positivare inställning än de övriga grupperna. För det andra skiljer sig de Algotsanställdasuppfattningar mar— kant från de andra gruppernas på en punkt, nämligen i fråga om anställ- ningstryggheten. där man bland de Algotsanställda upplever en betydligt större osäkerhet inför framtiden. 1 övrigt kan överlag konstateras att väl- digt få är nöjda med möjligheterna till avancemang på sin arbetsplats. Det— ta ärju karaktäristiskt för kvinnans situation på arbetsmarknaden.

Vi har också (se tabell 10.21), liksom för övriga arbetsfaktorer. konstru- erat ett index.

Tabell 10.21 Upplevelse av anställningsf'drhållandena efter urvalsgrupp. Medelvärde 0—3, där höga värden = hög tillfredsställelse

Algots Slutare Sökande

Allmänna arbetsförhållanden 1.13 1.40 1.38

Vi ser att skillnaderna, trots att de inte är stora. innebär att slutare/sö- kande-grupperna uppfattar sina anställningsförhållanden som bättre.

Sammanfattning

Vi har nu redovisat resultatet på våra frågor om arbetstillfredsställelse och upplevelser av arbetsfaktorer. Vi har konstaterat att arbetstillfredsställel- sen bland Algotsanställda är lägre än bland dem som slutat på Algots och nu har nya arbeten. Den högsta arbetstillfredsställelsen fann vi bland dem som under lokaliseringsperioden sökt och fått andra arbeten. Detta inne- bär att det arbete som erbjudits Algotsanställda ur arbetstillfredsställel- sesynpunkt år ett sämre alternativ än de arbeten jämförelsegruppen erhål- lit. '

Vår beskrivning av de olika svarsgruppernas uppfattning av arbetsfakto- rerna uppvisar ungefär samma mönster. De Algotsanställda är mer negati- va än både slutar- och sökandegruppen till arbetets fysiska miljö. arbetets art och möjligheterna till inflytande. Skillnaderna i uppfattningen av an- ställningsförhållandena är mindre och i fråga om arbetsplatsens sociala re- lationer finner vi inga skillnader mellan grupperna.

10.6.4 Yrke och arbetstillfredsställelse

()1ika yrken kan väntas ha skilda förutsättningar att tillfredsställa de behov människor har gentemot arbetet. I tabell 10.22 har därför skett en uppdel- ning av undersökningspopulationen efter huvudgrupper av yrken. Dessa skiljer sig branschmässigt och är vanligt förekommande bland kvinnliga förvärvsarbetande. Vi låter de Algotsanställda bilda en undergrupp till till- verkningsanställda. Gruppen övriga innehåller lärare. arkitekter. ingenjö- rer. fria yrken och liknande.

Tabell 10.22 Arbetsupplevelse i olika yrkesgrupper. Medelvärden. Höga tal = hög tillfredsställelse

Tillverkn Ser- Kon- Han- Övriga Vård Varia- ___ vice tor dels tions Algots Ovrig vidd Fysisk miljö .39 .71 1.45 2.12 1.82 1.94 2.16 0—3 Sociala relationer 2.0 2.26 1 6 2.21 2.26 2.42 2.24 0—3 Arbetets art .50 .77 1.1 1.26 2.06 2.04 2.08 0—3 Inflytande .52 .68 1.0 .85 1.29 1.13 1.08 0—2 Anställn förh 1.13 1.56 1.33 1.31 1.34 1.65 1.35 0—3 Allm trivsel 3.66 3.79 4.15 4.18 4.45 4.48 4.45 1—5 Instrumentell inst 1.46 1.57 1.72 1.83 1.91 1.87 1.96 1—2 Benägenhet sluta" 2.76 2.86 2.88 2.92 3.16 2.95 3.33 0—3 N (587) (430) (801) (989) (439) (556) (870)

Max 3.0 Medelpoäng i 4 varjeyrkesgrupp 1.41 1.63 1.75 1.93 2.11 2.15 2.15

" Ett lågt tal innebär här en stark benägenhet att sluta sin anställning.

De Algotsanställda och de med andra yrken inom tillverkningsindustrin är minst tillfredsställda i alla avseenden utom med de sociala relationerna på arbetsplatsen. I nästa nivå kommer de service- och kontorsanställda medan handels/vård/övriga är mest (och i absoluta termer nästan helt) till— fredsställda med sin totala arbetsmiljö.

' Eftersom denna analys är av mer generell ka- raktär och vi eftersträ- var så god överblickbar- het som möjligt har de tidigare användajämfö- relsegrupperna samman- vägts till en popula- tion av förvärvsarbe- tande kvinnor. Vägnings- förfarandet finns redo- visat i Pilebro. A: Teknisk rapport 1977.

Olika yrken erbjuder individen skilda möjligheter till behovstillfredsstäl- lelse. Vitt skilda miljöer med avseende på de arbetsfaktorer vi studerat återfinns alltså inom de olika yrkena.

10.6.5 Arbetsfaktorer och arbetstillfredsstc'illelse1

För att analysera sambandet mellan arbetstillfredsställelse och arbetsfak- torer har vi räknat ut medelvärden på tillfredsställelsen i olika grupper som upplever sig ha "dåliga". ”mindre dåliga". ”ganska bra" respektive "bra" arbetsförhållanden. Avsnittets tabeller visar alltså hur allmän triv— sel. instrumentell inställning och benägenhet att sluta. dvs de tre faktorer med vilka vi mäter arbetstillfredsställelsen. förändras om våra arbetsfakto- rer upplevs som sämre eller bättre.

De arbetsfaktorer vi använder i analysen är inte empiriskt oberoende. Detta innebär att en arbetsplats med dålig fysisk miljö också ofta uppvisar låga värden på arbetets art och grad av inflytande osv. Däremot kan man anta att dessa arbetsfaktorer är kausalt oberoende. vilket är en förutsätt- ning för att den typ av analys vi gör skall vara möjlig. Vi antar alltså att upplevelsen av en arbetsfaktor inte betingar eller betingas av upplevelsen av andra arbetsfaktorer.

Tabell 10.23 Sambandet mellan allmän trivsel och upplevelse av arbetsfaktorer. Medelvärden 1—5, där höga värden = hög tillfredställelse. Urvalsgrupperna är sam- manvägda. (d)" till höger i tabellen anger differensen i allmän trivsel mellan gruppen ”bra” och gruppen ”dålig”

Dålig Mindre Ganska Bra (d) dålig bra Fysisk miljö 4.02 4.04 4.32 4.49 .47 Sociala relationer 3.68 3.67 4.13 4.48 .80 Arbetets art 3.79 3.93 4.51 4.69 .95 Inflytande 3.64 4.34” 4.34b 4.55 .91 Anställningsförh 3.88 4.13 4.30 4.56 .68

" Detta gäller även för tabellerna 10.24 och 10.25. " Indexet för arbetsfaktorn "inflytande" har endast tre värden.

Av tabell 10.23 framgår att det finns ett tydligt samband mellan uppfatt- ningen av arbetsmiljöns olika delar och allmän trivsel. Viktigast tycks ar- betets art och graden av inflytande över arbetsuppgifterna och företag va- ra. Där är differensen mellan den mest negativa och den mest positiva gruppen störst. Ungefär samma mönster uppträder för den instrumentella inställningen (se tabell 10.24).

Tabell 10.24 Sambandet mellan instrumentell inställning och upplevelse av arbetsfak- torer. Medelvärden 1—2 där höga värden = icke instrumentell inställning. Urvals- grupperna är sammanvägda

Dålig Mindre Ganska Bra ((1) dålig bra Fysisk miljö 1.78 1.68 1.84 1.96 .18 Sociala relationer 1.7 1.68 1.72 1.84 .10 Arbetets art 1.4 1.82 1.91 1.99 .50 Inflytande 1.67 1.81 1.81 1.83 .16 Anställn förh 1.77 1.77 1.80 1.77 0

Den instrumentella inställningen tycks i huvudsak variera med arbetets art. så att ett innehållsrikt arbete leder till en icke instrumentell inställning till arbetet och vice versa. De övriga arbetsfaktorerna verkar spela en mer underordnad roll. Benägenheten att sluta tycks däremot påverkas av de flesta arbetsfaktorerna. vilket tabell 10.25 visar.

Tabell 10.25 Sambandet mellan benägenhet att sluta sin anställning och arbetsfak- torer. Medelvärden 1—4 där höga värden = liten benägenhet. Urvalsgrupperna är sammanvägda

Dålig Mindre Ganska Bra ((1) dålig bra Fysisk miljö 2.92 2.99 3.03 3.09 .12 Sociala relationer 2.58 2.72 2.88 3.24 .66 Arbetets art 2.59 2.86 3.30 3.42 .83 Inflytande 2.57 3.17 3.17 3.21 .64 Anställn förh 2.81 3.01 3.01 3.27 .46

Tabell 10.25 tyder på att tankar på att säga upp sin anställning är betyd- ligt vanligare bland dem som uppfattar sina arbetsförhållanden som dåliga. Särskilt gäller detta om man har ett ointressant arbete. sammanhållningen bland de anställda är dålig och möjligheterna att påverka sina arbetsförhål— landen små.

Resultaten i detta avsnitt tyder alltså på att det föreligger ett starkt sam- band mellan våra arbetsfaktorer och arbetstillfredsställelsen. Vi är emel- lertid också intresserade av att kunna avgöra vilken av arbetsfaktorerna som har den starkaste inverkan på arbetstillfredsställelsen. För att kunna belysa detta måste vi använda oss av en analysmetod, där vi kan mäta en faktors inverkan under det att övriga faktorers effekter hålls konstanta.

10.6.6 Sambandet mellan arbetstillfredsställelse och arbetsfaktorer, multivariat analys

För att kunna fastställa vilken effekt var och en av arbetsfaktorerna har på arbetstillfredsställelsen har vi gjort en regressionsanalys. Vi får då också ett mått (r?) på hur stor del av den totala variationen i den beroende varia- beln vi lyckats förklara. Den använda regressionsekvationen kan uttryckas på följande sätt:

Y=a+b,-FM+b2-SR +b.,—AA+b.-I+b5-AF

där y = beroende variabeln (allmän trivsel. instrumentell inställning eller benägenhet att sluta). FM. SR. AA. [ och AF = oberoende variabler (FM = fysisk miljö. SR = sociala relationer. AA = arbetets art. 1 = inflytande. AF = allmänna arbetsförhållanden).

Koefficienternas b, till bs' storlek anger respektive arbetsfaktors bety- delse för arbetstillfredsställelsen. Vi redovisar resultat av regressionsana- lysen i tre figurer. en för varje mått på arbetstillfredsställelsen. I dessa f1- gurer anges koefficienterna vid pilarna från varje arbetsfaktor.

* Dessa koefficienter kan tolkas som ett mått på styrkan i en obero- ende variabels inverkan på den beroende när man konstanthållit för de andra oberoende variab- lernas inverkan på den beroende.

Figur 10.3

Figur 10.4

Fysisk miljö '08 Allmän "04 Allmänna trivsel anställnings- förhållanden .34 ”N Sociala Inflytande relatloner Arbetets

Figur 10.3 visar att den allmänna trivseln på arbetsplatsen framför allt bestäms av arbetets karaktär och innehåll och av arbetsplatsens sociala re- lationer. En viss roll spelar också det inflytande de anställda upplever sig ha över arbetet och över företaget/ organisationen i dess helhet.

Den fysiska miljön och de allmänna anställningsförhållandena tycks dock inte ha någon inverkan på trivseln. Detta är anmärkningsvärt efter- som lön. befordran och anställningstrygghet liksom arbetsplatsens fysiska miljö ofta i debatten kring arbetslivsfrågor förs fram som för arbetsupple- velsen centrala faktorer.

Korrelationskoefficienten tyder här på att vi med vår modell förklarat ca 42 procent av variationen i den beroende variabeln.

Vi ser i figur 10.4 att samma modell där lyckas förklara nästan lika stor andel (35 procent) av variationen i instrumentell inställning.

Fysisk miljö—L—_ Instrumentell '00 Anställnings- inställning forhål- landen / SN Sociala Inflytande relationer Arbetets

= .35

En stor skillnad i detta fall är dock att arbetets art som ensam variabel står för så gott som hela effekten på graden av instrumentell inställning. Detta innebär att om man upplever sitt arbete som monotont och tråkigt så spelar det ingen roll om man i övrigt har goda förhållanden på sin arbets- plats, man får ändå en instrumentell inställning till arbetet.

[ nästa analys är "benägenhet att sluta" den beroende variabeln (se figur 10.5).

Här uppvisas ungefär samma mönster som för den allmänna trivseln. Arbetets art. de sociala relationerna och graden av inflytande förklarar i nu nämnd ordning variationen i benägenhet att sluta medan den fysiska miljön och anställningsförhållandena inte har någon inverkan.

Här är andelen förklarad variation lägre. Ungefär 20 procent har förkla- rats av modellen. Detta är också naturligt med tanke på att en individs be-

FySisk miljö 0'04 Benägenhet _'01 Anställnings- Eäuta förhållanden .22 .18 .19 Sociala Inflytande relationer Arbetets art # = _20 Figur [0.5

nägenhet att sluta sin anställning måste bero på en hel del faktorer utanför arbetet. som t ex hemförhållanden och möjligheter att få andra arbeten.

Den bild vi nu fått av utfallet av regressionsanalysen gäller alla förvärvs- arbetande i undersökningen. Vi såg dock tidigare. i avsnitt 10.6.4. att ar- betsupplevelsen varierade starkt mellan olika yrkesgrupper. Vi kan därför vänta oss att också regressionsmodellen ger olika resultat i olika yrkes- grupper. Vi tänker oss då att vissa arbetsfaktorer blir mer framträdande i en yrkeskategori än i andra osv.

10.6.7 Arbetstillfredsställelse och arbetsfaktorer i olika yrkesgrupper

Den frågeställning vi vill belysa är alltså i vilken utsträckning arbetsfakto- rernas betydelse för arbetstillfredsställelsen varierar mellan olika yrkes- grupper. Det kanske är så att de sociala relationerna har en stark inverkan på tillfredsställelsen inom vårdyrkena. medan de inom serviceyrkena spe- lar en underordnad roll osv.

Vi har för att undersöka sådana hypoteser delat in materialet i yrkes- grupper och sedan gjort en vanlig regressionsanalys i var och en av yrkes- grupperna. "Allmän trivsel" har använts som beroende variabel och "fy- sisk miljö". "sociala relationer”. ”arbetets art” och "inflytande” som oberoende.

Vi redovisar i tabell 10.26 koefficienterna för de oberoende variablerna i varje yrkesgrupp.

Vi kan konstatera att den fysiska arbetsmiljön överlag tycks ha ringa in- verkan på arbetstrivseln. Arbetets art däremot har i de flesta yrkeskatego- rier en stark. i vissa dominerande inverkan. Detta stämmer väl överens med vad vi tidigare konstaterat för hela materialet.

De skillnader som vi kan observera mellan den analys vi gjort på hela materialet och denna. där vi gör en separat analys för varje yrkesgrupp. gäller de sociala relationernas och inflytandets effekter på den allmänna trivseln. Vi kan således skönja två tendenser. Dels tycks de sociala relatio- nerna tillta i betydelse (regressions-koefficienterna blir större)ju längre åt höger i tabellen vi rör oss. Dels tycks koefficienterna för inflytandets in— verkan på arbetstillfredsställelsen minska om vi rör oss åt samma håll.

För att försöka förklara dessa tendenser måste vi tänka oss in i den typ av produktion som bedrivs och den organisationsstruktur som finns inom de olika branscherna. Till höger i tabellen finns branscher med yrkeskate-

' I Algotsfallen har beslutsmakten. som ti- digare nämnts. legat hos bolagsledningen i Borås.

Tabell 10.26 Regressions-koeffieienter för sambandet mellan arbetsfaktorer och all- män trivsel i olika yrkesgrupper. r2 anges längst ned i tabellen

Algots Tillverk-Service Kontor Handels Övriga Vård

ning Fysisk miljö .12 .14 —.01 —.02 —.03 —.22 .19 Sociala relationer .20 .39 .17 .27 .37 .40 .44 Arbetets art .22 .15 .38 .44 .56 .27 .36 Inflytande .24 .28 .11 .15 .02 —.22 —. 11 |” .25 .38 .27 .39 .63 .29 .40

gorier med relativt självständiga arbeten. baserade på produktion av tjäns- ter. t. ex. butiksbiträden. lärare. sjuksköterskor. ] dessas organisation finns ofta ett stort antal positioner med speciella funktioner. Mellan dessa positioner föreligger förutsättningar för konkurrens och motsättningar och därigenom en minskad sammanhållning bland personalen. Detta kunde va- ra skälet till att de sociala relationerna är så viktiga för tillfredsställelsen på dessa arbetsplatser.

De sociala relationernas mindre betydelse på Algots kunde på liknande sätt förklaras med att sammanhållningen där är mer naturlig och självklar. på grund av den likhet och närhet mellan anställda som präglar kollektiv på arbetsplatser av industriell karaktär.

Denna industriella karaktär med dess klara auktoritetsstruktur och in- tressemotsättningar mellan anställda och företag kan också förklara infly- tandets betydelse för arbetstillfredsställelsen inom tillverkningsyrkena. Inom dessa produceras varor där kontrollen över vad som produceras. hur det produceras och under vilka former det säljs. oftast ligger hos en liten grupp. ibland en enskild människa.l Känslan av att vara maktlös och un- dertryckt blir då lätt stark och för att vara tillfredsställd med sitt arbete krävs då framför allt ett ökat inflytande över arbete och företag.

Om vi däremot ser på dem som tillhör branscherna vård. övriga (lärare och liknande) och handel kan vi konstatera att deras arbetsuppgifter ofta består i att utföra tjänster gentemot tredje man. vårda patienter. undervisa elever samt ge service åt en kund. Den organisation man arbetar inom är dessutom styrd på annat sätt. t. ex. politiskt genom landsting eller kom- mun eller kooperativt genom medlemmarna. Detta gör att besluten i dessa organisationer är svårare för den enskilde anställde att ifrågasätta än i den privata industrin. Dessa två saker. arbetsprodukternas karaktär och orga— nisationernas beslutsstruktur. kan vara förklaringen till att inflytandet i dessa branscher är mindre väsentligt för arbetstillfredsställelsen.

Vi har hittills i analysen endast behandlat arbetsfaktorernas betydelse för arbetstillfredsställelsen. I nästa avsnitt utvidgar vi modellen till att även innefatta individfaktorer. Då återgår vi också till att låta analysen om- fatta hela den viktade undersökningspopulationen. dvs vi gör ingen indel- ning efter yrkesgrupper.

10.6.8 Arbetsfaktorer, individfaktorer och arbetstillfredsställelse

Förutom faktorer i miljön på arbetsplatsen finns ett antal faktorer i indivi- dens övriga livssituation som kan ha betydelse för arbetstillfredsställelsen. I många undersökningar bortser man från detta, möjligen beroende på att man som undersökningsenheter ofta har populationer som är relativt ho— mogena med avseende på dessa individfaktorer. I vårt fall gäller detta inte. Vi vet att rekryteringen till olika yrken sker selektivt med avseende på in- dividfaktorer.

Vi vill alltså visa individfaktorernas inverkan på arbetstillfredsställelsen. efter det att man tagit hänsyn till arbetsfaktorer. och därigenom ge under- lag för slutsatser rörande rekryteringens betydelse för arbetstillfredsstäl- lelsen.'

Individfaktorer

Vilka individfaktorer är det då som kan vara relevanta för arbetsupplevel- sen? I detta fall har vi inte på samma sätt som för arbetsfaktorerna några allmänna teorier att falla tillbaka på. Vi kan dock föreställa oss ett antal egenskaper som bör ha betydelse för hur individen reagerar på sitt arbete. Vi indelar dessa i medfödda egenskaper. tillägnade egenskaper och egen- skaper i individens sociala situation. I. Medfödda egenskaper: Åldern avspeglar på många sätt individens livs- situation och attityder. Den sociala bakgrunden (här mätt med faderns yrke påverkar på samma sätt anspråk och förväntningar. , Eftersom ett stort 2. Tillägnade egenskaper: Utbildning och arbetslivserfarenhet formar i antal variabler ingår i mycket de krav man ställer på sitt arbete. denna analys måste den. 3. Social situation: Civilstånd. familje- och försörjningssituation samt för att kunna baseras

.. _ " _ _ _ _ _ på tillräckligt många ob— stallmng på arbetsmarknaden ar också egenskaper [ mdrvrdens omgiv- servationer. utföras

ning som inverkar på hennes reaktioner gentemot arbetet. På :le'?lllndåfSÖkll1lingS- [ syfte att studera individfaktorernas betydelse för arbetsupplevelsen ut- g?vå?$sålbelånåe lcvin- formar vi alltså vår analysmodell på följande sätt (se figur 10.6). nor vi utfrågat. Arbetsfaktorer Arbetsuppleve/se lndividfaktorer Figur 10.6

Ålder Social bakgrund Försörjningssituation Utbildning Arbetslivserfarenhet Yrkeserfa renhet

Arbetsmarknads- situation

Allmän trivsel

Fysisk miljö Sociala relationer

Arbetets art Inflytande

' Vi har på grund av att flera av individ- faktorema är variabler på nominalskalenivå. varit tvungna att ut- nyttja tekniken att konstruera dummyva- riabler. Vi skapar då för varje värde på var och en av orginalva- riablema en ny va- riabel. Dessa kan sedan användas i en vanlig regressionsanalys.

2 (cl) står för diffe- rensen i medelvärdet på allmän trivsel mellan grupperna med högsta och lägsta värdet på den oberoende variabeln, idetta fall skillnaden mellan de äldsta och

de yngsta.

Denna modell har vi prövat med hjälp av regressionsanalys.' För att för— enkla framställningen av resultaten av denna analys har vi räknat fram me— delvärden på den beroende variabeln i grupper. som har olika värden på de oberoende variablerna. När vi nu nedan presenterar dessa medelvärden på allmän trivsel i olika grupper har vi således genom regressionsmetoden konstanthållit effekterna av övrigai modellen ingående arbets- och individ- faktorer. Vi presenterar individfaktorerna i den ordning de placerats i figur 10.6.

Ålder —24 25—44 45— (ci)2

Allmän trivsel 4.16 4.17 4.23 .08 Åldern har ingen nämnvärd effekt på den allmänna trivseln vilket strider mot den uppfattning som stötts av andra undersökningar. nämligen att an- passningen och därmed förnöjsamheten ökar med åldern. Med åldern bru- kar också en selektion av ”rätt man till rätt plats" ha skett.

Socialgrupp 1 2 3 (d) Allmän trivsel 3.99 4.19 4.20 0.21

Den sociala bakgrunden inverkar så att arbetarbarn är mer tillfredsställ- da med sina arbeten. Detta kan bero på att de som vuxit upp i hem där för- äldrarna haft bättre och mer välbetalda jobb ställer högre krav på sitt eget förvärvsarbete. Dessa krav kan sedan inte tillfredsställas. särskilt inte om man är kvinna och befinner sig på arbetsmarknader med så låga förvärvs- frekvenser som de på lokaliseringsorterna.

Försörj- Ensamför— Ensamför- Delad för- Delad för- (d) nings- sörjare sörjare sörjning sörjning situation med minder- utan minder— med minder- utan minder—

åriga barn åriga barn åriga barn åriga barn

Allmän trivsel .51

Försörjnings- och familjesituationen däremot har en stark inverkan på upplevelsen av arbetet. Man får tänka sig att individer med en betungande hemsituation har svårare att tillgodogöra sig det positiva och orka med det negativai sin arbetssituation. Det kan också vara så. trots att vi konstant- håller för skillnader i arbetsfaktorer. att de med delat försörjningsansvar i större utsträckning har möjligheter att välja ett arbete som passar dem.

Grundskola + (d)

yrkesutbildn

Gymnasium el högre

Utbildning Grundskola

Allmän .06 trivsel

Utbildningen verkar ha liten betydelse för arbetstillfredsställselsen när vi konstanthåller för ålder och arbetsmiljö. Däremot kvalificerar naturligt- vis utbildningen människor till bättre arbeten. En interaktiv effekt mellan utbildning och arbetets art kan också tänkas. där hög utbildning kombine- rad med ett enahanda arbete ger låg tillfredsställelse.

Arbetslivs- (d) erfarenhet

Nytillträdande på Återinträdande Arbetslösa Ombytes— arbetsmarknaden sökande

Allmän trivsel

De som sökt och fått ett nyttjobb är helt naturligt mer tillfredsställda än de övriga. som i större utsträckning tvingas acceptera det som erbjuds dem.

Arbetat inom yrket Ej arbetat inom tidigare yrket tidigare

Yrkeserfarenhet (d)

Allmän trivsel 0.01

Tidigare eifarenheter av det yrke man arbetar inom tycks inte ha någon

betydelse. Arbetsmarknads- Svårt få ett Lätt få ett (d) situation annat arbete annat arbete

trivsel

Individens chanser på arbetsmarknaden enligt deras egen bedömning har ingen inverkan på upplevelsen av arbetet.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att individernas försörjningssitua- tion. deras sociala bakgrund och arbetslivseifarenheter har en självständig inverkan på den allmänna trivseln. när vi konstanthållit för effekter av skillnader i arbetsförhållanden.

Arbetsfaktorer ' De siffror som redo-

Vi har sett att vissa individfaktorer har en självständig inverkan på den all- . .. .. .. . . .. . Visas utgors av berak- manna trivseln på arbetsplatsen. Vi ar nu intresserade av om arbetsfakto- nade medelvärden för rernas effekter på arbetstrivseln kvarstår när vi konstanthåller för dessa in- den allmänna trivseln i

. . ' . .. . , , grupper med olika vär- diVidfaktorer. Vi får då följande resultat. den på en viss obero—

ende variabel. då de övriga oberoende varia- blerna (individfaktorer och övriga arbetsfakto rer) konstanthållits.

Fysisk miljö

Allmän trivsel

Sociala relationer

Sta rka

Allmän trivsel

Otillfreds- Tillfreds- Arbetets art (dl

ställande ställande

Allmän trivsel

Inflytande Otillräcklig Tillräcklig

Allmän trivsel

Vi ser då att arbetsfaktorerna, liksom tidigare, har en stark inverkan på arbetstillfredsställelsen.

Vi kan av vår analys dra slutsatsen att både arbetsfaktorer (framför allt sociala relationer. arbetets karaktär och graden av inflytande) och individ— faktorer (särskilt försörjningssituationen, social bakgrund och arbetsliv- serfarenhet) har en stark inverkan på arbetstillfredsställelsen. Vi kommer i nästa avsnitt att gå in på några vanliga symptom på låg arbetstillfredsstäl- lelse.

10.6.9 Allmän trivsel, benägenhet att sluta och sjukfrånvaro

Vi har hittills sett hur tillfredsställelsen i arbetet kan förklaras av arbetsför- hållandena och individens situation utanför arbetet. Benägenhet att sluta sin anställning har i analysen använts som ett fristående mått på arbetsupp- levelse. Denna benägenhet kan dock även sättas i direkt relation till den allmänna trivseln ochdå ses som ett symptom på låg tillfredsställelse. Den- na relation framgår av tabell 10.27.

Tabell 10.27 Benägenhet att sluta efter allmän trivsel och instrumentell inställning och ålder. Medelvärden 1—4, där höga värden = liten benägenhet

Benägenhet att sluta

Algots Hela materialet"

Allmän tn'vsel Låg 1.56 1.41 Medium 2.53 2.28 Hög 3.27 3.21 Instrumentell Ja 2.47 2.49 inställning Nej 3.32 3.21 Ålder —24 2.26 2.88 25—44 3.10 3.04 45— 3.43 3.19

" Samtliga förvärvsarbetande i vårt undersökningsmaterial.

Vi ser att tankar på att sluta sitt arbete är betydligt vanligare bland de som trivs sämre, de som har en instrumentell inställning och bland de yng- re.

Som ett annat symptom på låg arbetstillfredsställelse ses ofta sjukfrån- varon i arbetet.

Vi har inom projektet samlat in frånvarouppgifter från de som varit an- ställda vid Algots Nord AB under 1975. Dessa data har omarbetats till två mått på frånvaron. av vilka det första uttrycker endagsfrånvaron i procent av individens arbetstid under året och det andra uttrycker den totala från- varon i procent av samma arbetstid.

För att kunna åskådliggöra sjukfrånvarons samband med upplevelsen av arbetet sätter vi nu dessa frånvaromått i relation till våra tidigare använda mått på arbetstillfredsställelse och uppfattningen av olika arbetsfaktorer.

Tabell 10.28 Endagsfrånvaro bland anställda vid Algots Nord AB efter arbetsfaktorer, arbetstillfredställelse och ålder

Fysisk miljö Sociala relationer Arbetets art

Inflytande Anställningsförhållanden Allmän tillfredsställelse Instrumentell inställning Benägenhet att sluta Ålder

Hög tillfredsställelse markeras med +, låg med —. För instrumentell inställ- ning och benägenhet att sluta skall + tolkas som icke instrumentell samt låg avgångsbenägenhet.

Vi ser att endagsfrånvaron genomgående är högre i de grupper som upp- lever sina arbetsförhållanden som dåliga. vantrivs i allmänhet eller har en instrumentell inställning till sitt arbete. Frånvaron är till exempel dubbelt så hög i den grupp som upplever sig ha för litet inflytande över arbete och företag än i den grupp som har tillräckligt inflytande. Tabellen visar också att de yngre och de som ofta funderar på att sluta har högre frånvaro.

[ nästa tabell. där vi på samma sätt presenterar totalfrånvaron. kan vi skönja ett liknande mönster.

På några punkter finner vi avvikelser från huvudtendensen. att sämre ar- betsförhållanden är förknippade med högre frånvaro. Ett undantag gäller sambandet mellan sociala relationer (sammanhållningen) på arbetsplatsen och frånvaro. Både korttids- och den totala frånvaron är högre bland dem

Tabell 10.29 Totala frånvaron bland anställda vid Algots Nord AB efter arbetsfak- torer, arbetstillfredställelse och ålder. Materialet viktat

Fysisk miljö Sociala relationer Arbetets art

Inflytande Anställningsförhållanden

Allmän tillfredsställelse Instrumentell inställning Benägenhet att sluta Ålder

(ca 550)

Hög tillfredsställelse markeras med +, låg med —. För instrumentell inställ- ning och benägenhet att sluta skall + tolkas som icke instrumentell samt låg avgångsbenägenhet.

som har en positiv uppfattning av sammanhållningen bland de anställda. Att sambandet ser ut på detta sätt kan vi i nuläget inte förklara. rent teore- tiskt borde detju vara tvärtom. Ett annat undantag gäller den grupp. som på frågan om den allmänna tillfredsställelsen svarat "varken bra eller då- ligt”. Dessa har betydligt högre totalfrånvaro än någon annan grupp. Detta skulle kunna tolkas så att denna indifferenta grupp består av dem som i minst utsträckning betraktar sig som medlemmar i organisationen och där- för undviker att delta i den. En rimligare förklaring är dock att dessa indif— ferenta inte vet vad de tycker om arbetet. därför att de på grund av längre tids sjukdom inte kunnat bilda sig en klar uppfattning.

Sammanfattningsvis kan man säga att sjukfrånvaron och benägenheten att sluta är starkt sammankopplad med upplevelsen av olika sidor av arbe- tet. Arbetets art och graden av inflytande är de faktorer som tycks ha störst betydelse.

Vi vet också. från intervjuer med platschefema på de olika orterna.att hög frånvaro och personalomsättning vid olika tidpunkter vållat problem för företaget såväl produktionstekniskt som ekonomiskt.

10.6.10 Sammanfattande kommentarer kring de Algotsanställdas arbetsupplevelser

Vi har konstaterat att arbetstillfredsställelsen överlag är lägre och upple- velsen av arbetsförhållandena mer negativ bland de Algotsanställda än i de jämförelsegrupper vi använt. Detta gäller både om vi jämför med urvals- grupperna "slutare" (de som slutat på Algots) och "sökande" (de som sökt och fått andra jobb under lokaliseringsperioden) och om vi jämför de Algotsanställda med andra yrkesgrupper.

Arbetstillfredsställelse fann vi vidare vara starkt förknippad med fram- för allt sammanhållningen bland de anställda. arbetsuppgiftemas karaktär

och grad av inflytande över arbete och företag. När vi delade in materialet i yrkesgrupper fann vi att tillfredsställelsen i tillverkningsyrken var mer be- tingad av fysisk miljö och graden av inflytande och mindre av sammanhåll- ningen. medan förhållandet var det motsatta i tjänsteproduktionsyrken som handel. vård och undervisning.

Arbetslivserfarenhet. social bakgrund och individernas försörjningssi- tuation visade sig också ha betydelse för arbetstillfredsställelsen. De som kan förväntas vara mest missnöjda med sina arbeten är ensamförsörjare ur socialgrupp ] med minderåriga barn och avsaknad av tidigare erfarenheter från arbetslivet. Ålder. utbildning och chanser på arbetsmarknaden tycks dock inte ha någon inverkan. Denna analys utfördes på hela materialet och effekter av arbetsfaktorer på arbetstillfredsställelsen hölls konstanta.

Slutligen fann vi samband mellan låg arbetstillfredsställelse och hög sjukfrånvaro och stark benägenhet att sluta anställningen. Därigenom kun— de vi sluta oss till att dessa två senare fenomen kan betraktas som symp— tom pii bristande arbetstillfredsställelse.

För att försöka få grepp om orsakerna till att så många på Algotsinte är lika tillfredsställda med sitt arbete som andra grupper vi jämfört med kan vi börja med att titta närmare på den grupp som slutat på Algots. Tidigare har vi konstaterat att de slutare. som börjat ett nytt arbete. trivs betydligt bättre än vad deras forna arbetskamrater gör.

i tabell 10.30 kan vi se att dessa slutare. som alltså nu förvärvsarbetar. är yngre och har längre utbildning än de som är kvar på Algots. Dessutom är deras mor oftare förvärvsarbetande och detär vanligare att deras far till- hör sccialgrupp 1 eller 2.

Man kan härav dra slutsatsen att denna del av slutarna varit bättre rusta- de att bryta upp från Algots och söka ett nytt arbete.

Tabell 10.30 Algotsanställda, slutare med nya jobb och slutare utan jobb efter bakgrundsfaktorer. Procentandelar ja-svara. Materialet viktat

Urvalsgrupp Slutat, Slutat, Algots har har ej jobb jobb Skoluthildning lång 19 27 12 Yrkesutbildning lång 52 47 39 Har modern förvärvsarbetat 36 22 25 Socialgrupp 3 64 72 75 Ålder —24 52 71 44 Ålder 25—44 35 23 29 Civilstånd sammatboende 51 56 65 Barn under 7 år 41 83 41 Skäl för uppsägning är missnöe med arbetet

yngre 90 52 — äldre 92 73 — N (170) (136) (587)

()m vi å andra sidan jämför de som slutat och har arbete med dem som slutat och nu inte har något arbete. kan vi se att de som inte har något arbe- te är yngre och har mindre yrkesutbildning. De har mer sällan slutat på Al- gots på grund av arbetet som sådant. Däremot har nästan alla av dem små

barn och fler är sammanboende än bland dem som slutat och har arbete. Av dessa informationer kan vi dra slutsatsen att en stor del av denna grupp valt att sluta på Algots för att sköta hem och barn.

Vi har kunnat konstatera att ålder och utbildning haft betydelse för av- gången från Algots. Kan inte samma faktorer också inverka på arbetstill- fredsställelsen inom företaget? I tabell 10.31 ser vi att så är fallet.

Tabell 10.31 Allmän tillfredsställelse efter ålder och utbildning. Algotsanställda. Medelvärden 1—5, där höga värden = hög tillfredsställelse

Algots N Ålder —24 3.24 (256) 25—44 3.81 (195) 45 — 4.24 (157) Utbildning Kortare 4.03 (213) 3.59 (195) Längre 3.28 ( 64) Försörjnings- Ensam med minder- 3.43 ( 39) situation åriga barn delad med minder— 3.40 (211) åriga barn ensam utan minder- 3.63 ( 60) åriga barn delad utan minder- 3.82 (283) åriga barn

De yngre. de med längre utbildning och de med minderåriga barn är mindre tillfredsställda med arbetet. Av tidigare redovisade resultat (se av- snitt lO.6.9) vet vi dessutom att de yngre oftare vill sluta och har högre sjukfrånvaro.

Dessa fakta tyder på att de behov denna yngre grupp har gentemot sitt arbete inte kan tillfredsställas. De tycker inte att de kan utnyttja sin kapa- citet i tillräcklig utsträckning och arbetet är alltför monotont och ofritt. De- ras alternativ på de lokala arbetsmarknaderna är mycket små och de upple- ver att yrkeskarriären stannat innan den startat.

De äldre. å andra sidan. har ofta arbetat i sin ungdom för att sedan gifta sig och sköta hem och barn. När barnen växt upp och flyttar hemifrån. upplever den äldre kvinnan ofta sin livsuppgift som fullbordad. För henne är det som om livet helt oväntat fortsätter. när Algots-lokaliseringen blir aktuell och hon kan börja arbeta. Det innebär för henne att självförtroen- det ökar och hon blir mer ekonomiskt oberoende. Dessutom ges hon en möjlighet till facklig aktivitet och yrkeskontakter. som hon tidigare inte haft. De yngre kvinnorna är i större utsträckning uppfostrade att se dessa positiva konsekvenser av ett arbete som självklara rättigheter och därut- över ställa högre krav på att arbetet i sig skall vara meningsfullt.

Denna skillnad mellan yngre och äldre i uppfattningen om hur anställ- ningen på Algots påverkat deras situation framgår av tabell 10.32.

Vi ser att de yngre i Algotsgruppen är dubbelt så missnöjda med sin kar- riär som de äldre. De äldre är också mer tillfredsställda med karriären än de jämnåriga kvinnor som har andra arbeten.

Till slut vill vi påpeka att trots allt ca hälften av de Algotsanställda tyc- ker att deras karriär inneburit att de fått allt bättre arbeten. För dessa har lokaliseringen inneburit avsevärt ökade livschanser.

Tabell 10.32 Fördelning av procentandelar ja-svar på en fråga om respondenten tycker att hon fått allt bättre eller allt sämre arbeten under sin yrkeskarriär. Under- sökningsmaterialet har delats upp efter ålder och urvalsgrupp. där ”övriga förvärvs- arbetande omfattar de kvinnor i undersökningen som ej är anställda på Algots Nord AB Ålder Urvalsgrupp Uppfattning om yrkeskarriären Bättre Ingen Sämre N arbeten skillnad arbeten —24 Algots 50 27 33 (155) Ovriga förvärvs- 72 2 4 (971) arbetande 25—44 Algots 44 37 19 (166) Ovriga förvärvs- 58 27 15 (1427) arbetande 45— Algots 57 26 16 (109) Ovriga förvärvs- 57 17 26 (637) arbetande

10.7 Samhällsekonomiska aspekter på etableringen i Västerbotten

len ekonomi kännetecknad av perfekt konkurrens (och full sysselsättning) ger en företagsekonomisk kalkyl tillräcklig information såväl när det gäller en åtgärds direkta som indirekta effekter. Priser och löner återspeglar de bästa alternativa användningama och fångar dessutom in hela det kompli- cerade mönster av direkta och indirekta leveranser som krävs för att pro- duktionen skall komma till stånd. Det finns således inte någon anledning att gå utanför det studerade företaget för att söka information eller besluts- underlag vid marginella förändringar. En etablering som ger företagseko— nomiska förluster är också samhällsekonomiskt olönsam och vice versa. [ verkligheten förekommer emellertid en rad imperfektioner som medför att företagsekonomiska kalkyler ger en ofullständig eller till och med felak- tig bild av hur samhället påverkas av en viss åtgärd. Det kan t.ex. vara frå- ga om monopolprissättning, beskattning. arbetslöshet eller miljöeffekter. En samhällsekonomisk kalkyl, cost-benefit kalkyl. kan mot denna bak- grund uppfattas som ett sätt att strukturera och systematisera de effekter som en viss åtgärd ger upphov till.] Metoden innebär enjämförelse mellan två alternativa utvecklingar. Det ena alternativet. det realiserade fallet. in- nefattar den åtgärd som studeras och det andra alternativet. alternativfal- let. representerar utvecklingen i det fall den studerade åtgärden uteblir el- ler ersätts av andra åtgärder. Syftet med kalkylen kan då sägas vara attjämföra hushållens betalnings- vilja för de varor och tjänster som projektet faktiskt genererar med betal- ningsviljan för de nyttigheter som samhället går miste om genom att pro- jektet drar resurser (arbetskraft. maskiner m m) från andra användningar. | Se ka itel 4 i SOU Den samhällsekonomiska kalkylen ger ett överskott om den förra betal- 197423? Att utvärdera ningsviljan (intäkterna) överstiger den senare (kostnaderna). arbetsmarknadspolitik.

' len sammanfattning utsträcks perioden till att omfatta åren 1977 till och med 1992.

2 Den ljuli 1977 hade Algots Nord 503 an- ställda.

” Jämför Bohm. P: Sam- hällsekonomisk utvärde— ring av Stekenjokk-pro— jektet 1972.

10.7.1 Förutsättningarför kalkylerna

I det här aktuella fallet innebär det realiserade fallet att Algots etablerar sig i Västerbotten. medan alternativfallet tänks innebära utökad import av konfektionsaitiklar. Valet av alternativfall motiveras dels av att Algots ur— sprungligen avsåg att bygga ut sin kapacitet i utlandet och avsätta produk- tionen på den svenska marknaden. dels av att importen svarar för en allt större del av tillförseln. För Västerbotten innebär alternativfallet att det bortses från att andra åtgärder (t. ex. andra företagsetableringar) kunde ha blivit aktuella. Resultatens känslighet för valet av alternativfall berörs dock i avsnitt 10.7.6.

Det "realiserade” fallet kan indelas i två etapper. Den första innefattar tiden från och med september 1972 till och med december 1976. För denna period finns olika uppgifter. t. ex. bokslut. tillgängliga. Den andra perioden omfattar i denna studie åren 1977 till och med 1982.1 Det bör dock observe- ras att perioden i viss mening är hypotetisk. Den tänks nämligen innefatta en hel konjunkturcykel. eftersom avsikten är att bedöma den mer långsik- tiga (över konjunkturcykeln genomsnittliga) lönsamheten.

För denna andra period används i den samhällsekonomiska bedömning- en tre alternativ. Det första alternativet. som behandlas i avsnitt 10.7.3. innebär att personalstyrkan bibehålls på den nivå som gällde den 1 juli 1977.? Det andra alternativfallet. som berörs i avsnitt 10.7.4, tänks innebä- ra att produktionsenheten i Skellefteå avvecklas vid årsskiftet 1977/78. varvid personalstyrkan i Västerbotten reduceras till ca 260 anställda. Det tredje alternativfallet. som behandlas i avsnitt 10.7.5. innebär nedläggning av samtliga enheter vid årsskiftet 1977/78. Då man inte känner företagets intäkter m. m. i de olika alternativen och mot bakgrund av att den hittillsvarande utvecklingen visat att det är utom- ordentligt vanskligt att göra till och med kortsiktiga prognoser, avstår vi från försök att upprätta fullständiga samhällsekonomiska lönsamhetskal— kyler. Vi väljer i stället att försöka uppskatta den största företagsekono- miska förlust som utifrån samhällsekonomiska överväganden kan anses motivera fortsatt drift enligt alternativen 1 och 2. Detta kan också sägas in- nebära att vi söker beräkna den maximala subvention som man på sam- hällsekonomiska grunder kan ge företaget för att fortsätta driften i Väster- botten.

Den diskonteringsränta som utnyttjas sätts mer eller mindre godtyckligt till 8 procent och är att uppfatta som en real ränta,3 eftersom samtliga no- minella storheter deflateras till 1974 års priser med hjälp av konsument- prisindex.

10.7.2 Den företagsekonomiska bilden

Det företagsekonomiska utfallet för Algots Nord har sammanställts i tabell 10.33. Resultatet före utbildningsbidrag och avskrivningar har under samt- liga år varit klart otillfredsställande. Under åren 1973, 1974 och 1975 har emellertid förlusterna täckts av utbildningsbidrag. För 1976 redovisas där- emot en förlust på mer än 5 miljoner kronor (före bokslutsdispositioner). Det bör observeras att vad som i tabellen benämns försäljningsintäkter är beräknade med för koncernen interna avräkningspriser och anger vad AI-

gots Nord erhåller i ersättning för till moderbolaget levererade produkter. Moderbolaget gör därefter ett påslag för att täcka sina kostnader för trans- porter. inköp. försäljning. administration. marknadsföring m. m.1 Huruvi- da påslaget varit tillräckligt för att täcka (mer-)kostnaderna har ej gått att klarlägga]: En alternativ kalkyl i vilken man utgått från de intäkter som koncernen erhållit för de varor som respektive enhet producerat och från dessa dragit direkta tillverkningskostnader samt beräknad andel av centra- la kostnader ger emellertid en förlust 1976 på 9.5 miljoner kronor före ut— bildningsstöd och avskrivningar, dvs omkring 0,7 miljoner kronor mer än enligt avräkningsprincipen. Sådana kalkyler har emellertid inte upprättats för tidigare är. varför det inte är möjligt att avgöra om resultaträkningarna ger en rimlig bild av hur koncemutfallet påverkats av etableringen i Väs- terbotten. I den fortsatta framställningen tvingas vi emellertid anta att så är fallet.

Tabell 10.33 Resultaträkning (i löpande priser) för Algots Nord(tkr)

1973 1974 1975 1976

Försäljning 9 449 26 21 1 34 107 37 993 Tillverknings-, försäljnings-

och administrationskostnader — 20 030 —32 267 —45 493 —46.654 Ianspråktaget utbildnings-

och sysselsättningsstöd 1 1 667 10 610 12 946 4 698 Rörelseresultat före

avskrivningar 1 086 4 365 1 560 — 3 963 Avskrivningar — 1044 —1221 — 1562 — 1303 Rörelseresultat

efter avskrivningar 42 3 144 — 2 — 5 266 Ränteintäkter 217 4 5 — Räntekostnader — 209 — — 3 — Resultat före

bokslutsdispositioner

och skatt 50 3 148 — — 5266 Dispositioner — —3 148 — 5 266 Skatt 50 — — — Årets vinst — — — -— Utbetalda löner 8 046 13 427 21827 22 198 Sociala avgifter 1 199 3 234 6 300" 7 200” Bruttoinvesteringar i

maskiner och inventarier 3 500 1 600 2400 700 Lagerinvesteringar. 5 247

" Uppskattat värde.

' Algots Nord tillverkningskostnader utgörs således huvudsakligen av arbetskrafts— och materialkostnader. 2 Den av fackföreningen vid Algots Nord och dess Iöntagarkonsult framförda kriti- ken av prissättningen går ut på att Algots Nord bör erhålla ersättning motsvarande försäljningspriset (minus kostnader för transport, lagerhållning o.dyl.) medan mo- derbolaget bör svara för kostnader sammanhängande med inköp. försäljning. admi- nistration o dyl. Denna uppfattning anser man sig ha stöd för i avtalet mellan staten och Algots. I en samhällsekonomisk bedömning är det dock likgiltigt var olika intäk- ter och kostnader formellt bokförs.

l0.7.3 Samhällsekonomiska aspekter på fortsatt drift vid samtliga produktionsenheter i Västerbotten

De olika poster som ingår i den samhällsekonomiska kalkylen har sam— manställts i tabell 10.34. De i tabellen förekommande storheterna har om- räknats till marknadspriser. Detta innebär att moms inkluderats i de före- tagsekonomiska försäljningsintäkterna. Därigenom kommer dessa att ut- trycka vad konsumenterna faktiskt erlägger för produktionen. Kostnaden för insats- och investeringsvaror. som i företagsekonomiska sammanhang brukar anges exklusive moms. har uppräknats på motsvarande sätt. Även arbetskraftskostnaderna (inklusive sociala avgifter) har blivit föremål för en motsvarande uppräkning. Därmed erhålls en uppskattning av konsu- menternas betalningsvillighet för den produktion som en anställd kunde ha åstadkommit i alternativfallet. Av tabellen framgår att det företagsekonomiska rörelseöverskottet före avskrivningar uppgår till 5 miljoner kronor (i marknadspriser) för perioden 1973 t.o.m. l976.

Tabell 10.34 De olika posterna i den företagsekonomiska och i den samhällsekonomis- ka kalkylen (milj. kr. i 1974 års priser)

1973—1976 1977—1982 Totalt

Försäljningsintäkter 1 12 " Tillverkningskostnader reducerade med

sysselsättnningsstöd och

utbildningsbidrag — 107 —167b — 274 Företagsekonomiskt

rörelseresultat (före avskrivningar) 5 Korrigeringar och kompletteringar av den företagsekonomiska kalkylen: Sysselsättningsstöd — Utbildningsbidrag — Transportstöd Tullskydd (intäktssidan) — Tullar på insatsvaror Korrigering av företagets arbetskraftskostnader Kedjeeffekter lntroduktions- och utbildningskostnader Multiplikatoreffekter Lokalkostnader _ Investeringar i maskiner och inventarier — Lagerinvestering — Samhällsbyggnadskostnader Direkta flyttningskostnader Samhällsekonomiskt utfall

PA —&wow

—0.5 — [

lr

JA ——o Nå w

ONw

O OONN

|

....

leno—xo oNN l

" Uppgift saknas. ” Exklusive eventuellt sysselsättningsstöd och utbildningsbidrag.

Det företagsekonomiska utfallet påverkas emellertid av att sysselsätt— ningsstöd och utbildningsbidrag utgått med avsevärda belopp. Sådana sub-

ventioner reducerar företagets men inte samhällets tillverkningskostnader. Av denna anledning tillkommer subventionerna som en minuspost i den samhällsekonomiska kalkylen. Detsamma är fallet med det transportstöd som utgått till moderbolaget. Vidare har det antagits att produktionen del- vis ersätter tullbelagd import.' Därigenom uppkommer ett bortfall av tull- intäkter. vilket bör införas som en minuspost. Det omvända gäller tullar på insatsvaror som företaget inköpen-' Tullen innebär en merkostnad för kö- paren men en motsvarande intäkt för "statskassan".

Företagets arbetskraftskostnader för åren 1973 t.o.m. 1976 uppgår till 86 miljoner kronor i marknadspriser. Denna summa skall representera konsumenternas betalningsvillighet för den produktion som de anställda kunde ha åstadkommit om de funnit andra anställningar med ungefär sam- ma årsarbetstid. De beräkningar som genomförts i avsnitt 10.5 tyder emel- lertid på att sysselsättningsvolymen i genomsnitt fördubblats i och med en anställning vid Algots Nord. Accepteras dessa beräkningar överskattar fö- retagets arbetskraftskostnader med omkring 40 miljoner kronor det pro- duktionsbortfall som uppkommit i de befattningar som de anställda skulle ha innehaft i alternativfallet.3 Det bör dock kraftigt understrykas att denna slutsats vilar på två förutsättningar: För det första har det antagits att sam- hället inte vidtar några särskilda sysselsättningsskapande åtgärder i alter- nativfallet. dvs det använda alternativet är ett s. k. nollalternativ. För det andra bortses det från kostnader (t. ex. värdet av förlorad fritid) som kan vara förenade med en övergång från hem- eller deltids- till heltidsarbete. [ avsnitten 10.7.6 och 10.7.7 berörs emellertid resultatens känslighet i dessa avseenden.

Kalkylen tillförs vidare smärre plusposter genom att vissa av de befatt- ningar som Algotsanställda skulle ha innehaft kan besättas av eljest arbets- lösa (s. k. kedjeeffekter) och genom att samhället undslipper alternativfal- Iets kostnader för personalomsättning. (Det realiserade fallets kostnader för personalomsättning beaktas till stor del i den företagsekonomiska kal— kylen via sänkt produktivitet och ökade kostnader.)

I tidigare studier har man räknat med avsevärda multiplikatoreffekter.4 De empiriska undersökningar som genomförts inom ramen för Algotsstu- dien tyder emellertid på att multiplikatoreffekterna, som i detta fall främst uppkommer via de anställdas användning av sina ökade inkomster. är rela- tivt små. För perioden 1973—1976 uppgår multiplikatoreffekterna till en- dast ca 2 miljoner kronor.

I den företagsekonomiska kalkylen ingår inte lokalkostnader. eftersom staten och kommunerna hyresfritt låter företaget disponera lokaler. I den samhällsekonomiska bedömningen tillförs därför uppskattade lokalkostna- der. Vidare tillkommer investeringar i maskiner och lager,5 medan direkta flyttningskostnader (produktionsbortfall, transportkostnader m. m.) och investeringar i och drift av samhällskapitalet — bostäder och grannskap- sanläggningar — bedömts vara av ungefär samma storleksordning i realise- rat och i alternativt fall.

För perioden 1973 t.o.m. 1976 ger den samhällsekonomiska kalkylen sammanfattningsvis ett underskott på 17 miljoner kronor i nuvärde (och i 1974 års priser).

De korrigeringar och kompletteringar som berör perioden l977— 1982 är

' Det har antagits att försäljningen till 30 procent ersätter tull- belagd import och att tullsatsen är 15 pro- cent.

'-* Det har antagits att 30 procent av de impor- terade insatsvarorna är belagda med en tull på 15 procent.

” Orsaken till att ar- betskraftskostnaderna inte halveras är att enbart kvinnornas ar— betskraftskostnader nedräknats. De manliga anställdas sysselsätt- ningssituation har be- dömts vara likartad i det realiserade och i det alternativa fallet.

** Se t.ex. Bohm (1972) op. cit. .lmf även tabell 10.44 i avsnitt 10.7.6.

5 Avskrivningar ingår däremot inte. eftersom de i tabellen angivna beloppen avser brutto- investeringar.

' Tillverkningskost- naderna för perioden 1977—1982 har beräk- nats från tillverknings- kostnaderna under 1976.

2 Konsekvenserna av en nedläggning berörs i avsnitt 10.7.5.

" Räknat i 1974 års priser.

* Räknat i 1977 års priser torde det röra sig om ett belopp i storleksordningen 11 till 12 miljoner kronor.

av samma art som för perioden 1973— l976.' Det bör dock observeras att personalstyrkan reducerades med 220 persner till ca 500 anställda den 1 ju- li 1977. I kalkylerna har antagits att personalstyrkan bibehålls på denna ni- vå till och med 1982 (då driften antas upphöra).2

För att ge en uppfattning om hur det samhällsekonomiska utfallet varie- rar med utvecklingen av försäljningsintäkterna under perioden 1977—1982 har tabellerna 10.35 och 10.36 konstruerats. Givet de antaganden som gjorts kan investeringen som sådan betraktas som samhällsekonomiskt försvarbar om det årliga företagsekonomiska rörelseunderskottet från och

med 1977 inte överstiger 4 till 5 miljoner kronor." Fortsatt drift kan dock motiveras om förlusterna inte överstiger 8 till 9 miljoner kronor.4

Tabell 10.35 Samhällsekonomiskt utfall vid olika antaganden om försäljningsintäkter- nas utveckling (milj. kronor i 1974 års priser)

Årligt rörelseresultat Samhällsekonomiskt utfall före avskrivningar 1977—1982

1977—1982 1973—1982" +— 0 37 20 — 4 19 2 -— 5 15 — 2 — 8 1 -—16 —10 — 8 —25 —15 —31 —48 —20 —54 —71

" För perioden 1973—1976 uppgår det samhällsekonomiska resultatet till — 17 milj. kr.

Tabell 10.36 Genomsnittligt årligt samhällsekonomiskt utfall vidolika antaganden om försäljningsintäktemas utveckling (milj. kr. i 1974 års priser)

Årligt rörelseresultat Samhällsekonomiskt utfall/år före avskrivningar 1977—1982

1977— 1982 1973— 1982" +— 0 6 2 — 4 3 0 — 5 3 0 _ g 0 —2 —10 —1 —3 —15 —5 —5 —20 —9 —7

" För perioden 1973—1976 uppgår det årliga samhällsekonomiska resultatet till -4 miljoner kronor.

Då såväl det företags- som samhällsekonomiska utfallet är oklart är det inte möjligt att ange subventionsbehovet vid fortsatt drift. För att belysa storleksordningen vid olika antaganden om försäljningsintäktemas utveck- ling har emellertid tabell 10.37 sammanställts. Resultaten ger vid handen att subventionsbehovet för perioden 1977—1982 blir avsevärt (40—50 pro- cent av arbetskraftskostnaderna) vid den undre nivå, där det kan anses motiverat med fortsatt drift. Det bör måhända understrykas att vad som här betecknats nödvändiga subventioner (för att ge företagsekonomisk nollvinst vid den angivna diskonteringsräntan) är att betrakta som en om- fördelningjämförbar med t. ex. sysselsättningsstöd eller utbildningsbidrag.

Det bör kanske även påpekas att alternativfallet är förknippat med bidrag i form av t. ex. arbetslöshetsersättningar.

Tabell 10.37 Behovet av Iönesubventioner (uttryckt som andel av arbetskraftskostna- der) vid olika antaganden om försäljningsintäktemas utveckling

Årligt rörelseresultat Lönesubventioner före avskrivningar 1977—1982 1977—1982 1973—1982"

+- 0 0 23

— 4 19 33 —5 5 24 36 — 8 38 44 — 10 47 49 — 15 71 62

—20 95 74

" För perioden 1973—1976 uppgår Iönesubventionerna till 50 procent av arbets— kraftskostnaderna.

För att belysa etableringens mer allmänna fördelningseffekter har intäk- ter och kostnader fördelats mellan anställda. övriga individer i etablerings- kommunema. innevånare i andra delar av länet. altemativfallets inflytt— ningskommuner. företaget samt staten. som här får representera ”skatte— betalama" i vid mening. Resultaten. som framgår av tabell 10.38. visar att det framför allt är de anställda som vunnit och vinner på projektet. men även övriga invånare i Västerbotten får via i första hand ökade skatteintäk— ter del av inkomsttillskottet-' För staten medför däremot projektet ett kraf- tigt underskott. Tas hänsyn till subventionsbehov under perioden 1977—1982 blir resultatet än mer oförmånligt än vad som direkt framgår av tabellen. För nämnda period erhålls då ett statsfinansiellt underskott på närmare 40 miljoner kronor. Utfallet är dock starkt beroende av den före- tagsekonomiska utvecklingen. Antas den årliga förlusten i tidigare angiven mening uppgå till 5 miljoner kronor reduceras det statsfinansiella under- skottet till cirka 15 miljoner kronor för tiden 1977 till och med 1982.

Tabell 10.38 Etableringens fördelningseffekter (milj kronor i 1974 års priser) då det genomsnittliga årliga rörelseunderskottet uppgår till 10 milj. kronor (A) respektive 5 milj kronor (B) för perioden 1977—1982

A B

1973—1976 1973—1982 1973—1976 1973—1982

Anställda 16 34 16 34 Ovriga individer i _.etableringskommunema 4 l 1 4 11 Ovriga länet 3 8 3 9 Kommuner i andra delar av riket 0 0 0 0 Staten — 36 -32 — 36 —29 Företaget — 4 —46" — 4 —22" Summa — 17 —25 — 17 2

" Om subventioner ej utgår under perioden 1977—1982.

Mot bakgrund av tabell 10.38 bör också avslutningsvis påpekas att dis- kussionen i detta avsnitt förts under ett implicit antagande att samhället tilldelar alla individer och hushåll samma vikt oberoende av (t.ex.) in-

' Hänsyn har ej tagits till att samhällsbygg— nadskostnaderna för- modligen ökar i etable- ringskommunerna och minskar i altemativfallets inflyttningsorter.

' Detta alternativ kan sägas vara överspelat. eftersom driften tills vidare kommer att upp- rätthållas vid samtliga enheter. Det är trots detta av intresse vid en jämförelse mellan lönsamheten av olika alternativ. Valet av tidpunkt för nedlägg- ningen betingas av be- hovet av någorlunda långa _iåmförelseperio— der.

'! Samma argument kan förmodligen anföras till stöd för fortsatt drift vid enbart den större Skellefteåfabri- ken.

3 Jämförelser med grup- pen "intresserade av en anställning vid Al- gots” (inkl. Skellef— teå) ger ett sysselsätt- ningstillskott på cirka 60 procent. Om detta Vore det "sanna till- skottet" krävs en årlig tillväxt på 2 till 3 procent av alternativ- fallets sysselsättnings— volym för att den fak- tiskt valda jämförelsen inte skall ge en under- skattning.

komst. Om detta inte är fallet är det nödvändigt att väga respektive grup- pers intäkter och kostnader för att avgöra det samhällsekonomiska utfal- let. Kunskapen om "samhällets välfärdsfunktion". i den mån en sådan ex- isterar. är dock allt för bristfällig för att ett sådant vägningsförfarande skall vara möjligt. Fördelningen i tabell 10.38 kan därför uppfattas som ett för- sök att åtminstone ge en uppfattning om vilka grupper som berörs av den studerade åtgärden.

10.7.4 Samhällsekonomi/(a aspekter på fortsatt drift vid proa'uktionsenheterna i Lycksele och Norsjö

Diskussionen i föregående avsnitt avsåg fortsatt drift i oförändrad omfatt— ning vid Algots Nords samtliga enheter i Västerbotten. I detta avsnitt be- rörs kortfattat några samhällsekonomiska aspekter på fortsatt drift vid en— heterna i Lycksele och Norsjö. Det förutsätts därvid att driften vid anlägg- ningen i Skellefteå avvecklas vid årsskiftet 1977/1978.'

Ett problem med detta alternativ är att de företagsekonomiska effekter- na är okända. Så vitt det gått att utröna finns emellertid inte några påtagli- ga produktivitetsskillnader mellan de olika enheterna. även omjämförelser än vanskliga på grund av att produktsortimentet är omfattande och serie- längderna starkt varierande. I ett läge med avsättningssvårigheter (till för företaget acceptabla priser) kan det dock uppkomma vissa fördelar i sam- band med att produktionen koncentreras till färre enheter. För det första kan man förmodligen producera i längre serier och för det andra kan pro— duktionen i högre grad inriktas mot lönsamma sektorer.2 Möjligt är även att belastningen på moderbolagets centrala funktioner reduceras. Då det knappast är möjligt att ange storleksordningen på sådana förmodade posi- tiva faktorer har vi valt att utgå från ett ”pessimistiskt" alternativ. innebä- rande att produktionskostnaden per anställd är densamma som i föregåen- de avsnitt. Vidare antas att man under hela perioden l977— 1982 bibehåller 138 anställda i Lycksele och 125 anställda i Norsjö. Det är således effekter- na av fortsatt drift i oförändrad omfattning i Lycksele och Norsjö som dis- kuteras i detta avsnitt.

De övriga modifieringar som alternativet föranleder diskuteras lämpli- gen med utgångspunkt från tabell 10.39. Arbetskraftskostnaderna är där- vid av centralt intresse. De regressionsanalyser som genomförts ger vid handen att de i Lycksele och Norsjö Algotsanställda kvinnorna erhållit större sysselsättningstillskott än de i Skellefteå anställda. Samtidigt före- faller tlyttningsbenägenheten vara betydligt högre i de båda förstnämnda orterna. Vägs dessa effekter samman kvarstår emellertid ett något högre sysselsättningstillskott för Lycksele och Norsjö. Altemativfallets syssel- sättningsvolym skulle enligt beräkningarna uppgå till cirka 45 procent av den faktiska, attjämföra med 50 procent i det alternativ som diskuterats i föregående avsnitt. Vid en bedömning avseende perioden 1977—1982 kan det dock förefalla motiverat att räkna med en viss fortlöpande förbättring av sysselsättningsläget i orter som Lycksele och Norsjö. Vi har emellertid avstått från försök till korrigeringar på denna punkt. då framställningen i avsnitt 10.5 närmast tyder på att den jämförelse som ligger till grund för be- räkningarna underskattar sysselsättningstillskottet.3 Vad beträffar Skellef-

teå, där Algotsenheten enligt gjorda antaganden avvecklas vid årsskiftet 1977/1978, antas att utvecklingen i stort sett sammanfaller med den som skulle ha varit för handen om Algots ej etablerat sig på orten.' De övriga korrigeringar och kompletteringar som förekommer i tabellen är av samma slag som i föregående avsnitt.

Tabell 10.39 Poster i den företagsekonomiska och iden samhällsekonomiska kalkylen vid fortsatt drift i Lycksele och Norsjö (milj kronor i 1974 års priser)

1973—1976 1977—1982 Totalt

Försäljningsintäkter 1 12 " Tillverkningskostnader reducerade med sysselsättn.stöd — 107 —106" —213

och utbildningsbidrag Företagsekonomiskt

rörelseresultat (före avskrivningar) 5 Korrigeringar och

kompletteringar av den företagsekonomiska kalkylen: Sysselsättningsstöd — 2 — 2 Utbildningsbidrag — 46 — 46 Transportstöd — 0.3 — 0.3 — 0.6 Tullskydd (intäktssidan) — 4 " Tullar på insatsvaror 1 1 2 Korrigering av

arbetskraftskostnader 40 32 7 Kedjeeffekter 1 1 lntroduktions- och

utbildningskostnader Multiplikatoreffekter Lokalkostnader — Investeringar i maskiner och

inventarier — Investeringari lager — Samhällsbyggnadskostnader Direkta flyttningskostnader Samhällsekonomiskt utfall -—

WNN N

I | ... _oowo seats N

CON— xrpo—xo ONN u. [

_.

" Uppgift saknas. " Exklusive eventuellt sysselsättningsstöd och utbildningsstöd.

Tabell 10.40 Samhällsekonomiskt utfall vid olika antaganden om försäljningsintäkter- nas utveckling (milj. kronor i 1974 års priser)

Årligt rörelseresultat Samhällsekonomiskt utfall före avskrivningar 1977—1982 1977—1982 1973—1982" +—0 27 10 — 2 18 1 — 5 4 —13 — 6 — 1 —18 10 —19 —36 15 —42 —59

" För perioden 1973—1976 uppgår det samhällsekonomiska resultatet till — 17 milj. kr. ' I avsnitt 10.7.5

For att ge en uppfattning om sambandet mellan foretags— och samhalls— 222322; gegånfäende ekonomiskt utfall har vi även i detta fall konstruerat tabeller grundade på veckling.

' Vad beträffar resul— tatens känslighet för ändringar av antagan- dena hänvisas till dis- kussionen i avsnitt

10.7.6.

olika antaganden om det framtida företagsekonomiska utfallet. tabellerna 10.40 och 10.41. Det framgår att årliga rörelseunderskott på i genomsnitt 2 miljoner kr. före avskrivningar approximativt ger ett samhällsekonomiskt ”nollresultat" för hela perioden.

Tabell 10.41 Genomsnittligt årligt samhällsekonomiskt utfall vid olika antaganden om försäljningsintäktemas utveckling (milj. kronori 1974 års priser)

Årligt rörelseresultat Samhällsekonomiskt utfall/år före avskrivningar 1977—1982 1977—1982 1973—1982' + —0 5 l — 2 3 0 — 5 l —l — 6 0 —2 '— 10 —3 —4 — 15 -—7 —-6

" För perioden 1973—1976 uppgår det årliga samhälIsekonomiskaresultatet till —4 milj. kr.

Fortsatt drift förefaller emellertid motiverad om rörelseunderskottet inte är större än 5 till 6 miljoner kronor årligen' (i 1974 års priser).

I likhet med det alternativ som innebär fortsatt drift i oförändrad omfatt— ning är det de anställda och gruppen övriga individer i Västerbotten som vinner på fortsatt drift. Den grova fördelning av intäkter och kostnader som redovisas i tabell 10.42 tyder vidare på att etableringen ger ett avse- värt statsfrnansiellt underskott. bl a via fortsatt subventionsbehov.

Tabell 10.42 Etableringens fördelningseh'ekter (milj. kronor i 1974 års priser) då rö- relseresultatet före avskrivningar uppgår till minus 5 milj. kr. årligen under perioden l977— 1982

1973— 1976 l977— 1982 Totalt

Anställda 16 13 29 Ovriga individer i

_Åetableringskommunerna 4 6 10 Ovriga länet 3 3 6 Kommuner i andra delar av riket 0 0 O Staten ——36 5 — 31 Företaget — 4 -32 —27

Summa — 17 4 _ 13

Behovet av subventioner vid fortsatt drift i antagen omfattning framgår även av tabell 10.43. Om rörelseunderskottet uppgår till 5 milj. kr. årligen krävs subventioner på närmare 40 procent av de totala arbetskraftskostna- derna. För hela perioden 1973-1982 uppgår då det totala subventionsbeho- vet till omkring 45 procent av arbetskraftskostnaderna.

Tabell 10.43 Behov av Iönesubventioner (uttryckt som andel av arbetskraftskostnader) vid olika antaganden om försäljningsintäktemas utveckling

Årligt rörelseresultat före avskrivningar

Lönesubvention

1977— |982 l977—1982 l973— l982" +—() 0 29

— 2 15 35 — 5 38 45 — 6 46 48 —l() 76 61

_|5 114 77

" För perioden 1973—1976 uppgår lönesubventionerna till 50 procent av arbets- kraftskostnaderna.

10.7.5 Samhällsekonomiska aspekter på en total avveckling av Algots Nord

Framställningen i avsnitten 10.7.3 och 10.7.4 har syftat till att ge en bild av de samhällsekonomiska konsekvenserna då alternativfallet inneburit att etableringen uteblivit. Frågan är emellertid om resultaten också kan tilläm— pas på en nedläggning eller om det då uppkommer effekter utöver de som berörts i det föregående. 1 det följande skall vi kortfattat redovisa några synpunkter på detta problem.

De tidigare redovisade beräkningarna tyder på att etableringen i genom- snitt medfört en kraftig ökning av sysselsättningsvolymen för de anställda. Beräkningarna kan emellertid sägas vara grundade på en marginell ansats. vilket bland annat kan motiveras med att personalstyrkan successivt ut- ökats under en längre tidsperiod. En nedläggning innebär däremot att den lokala arbetsmarknaden utsätts för vad man skulle kunna kalla en "chock- effekt” i den meningen att det på kort tid strömmar över ett stort antal in- divider från beståndet sysselsatta till beståndet arbetslösa. En viss uppfatt- ning om storleksordningen ges av att Algots Nord svarar för mer än 10 pro- cent av den kvinnliga sysselsättningen i Norsjö kommun och (brutto) för 40 procent av sysselsättningsökningen mellan 1970 och 1975. 1 Lycksele är motsvarande andelar 6 respektive 25 procent och i Skellefteå 2 respektive 10 procent.' Om samtliga anställda anmäler sig som arbetssökande skulle vidare den registrerade kvinnoarbetslösheten grovt sett fördubblas i de tre kommunerna.! Även om man sätter antalet i relation till den av AKU upp- mätta arbetslösheten i Skellefteå och Lycksele A-regioner erhålls i det när- maste en fördubbling. På kort sikt kan det därför bli fråga om avsevärda störningar och rubbningar på de lokala arbetsmarknaderna. Det är dock möjligt att arbetsmarknadsmyndigheterna via olika åtgärder lyckas under- lätta omställningen. Osäkert är emellertid om och i så fall i vilken utsträck- ning detta försämrar andra gruppers möjligheter att finna sysselsättning.-7 På längre sikt är det däremot svårt att finna faktorer som talar för att sys— selsättningsläget skulle bli väsentligt annorlunda än vad som tidigare anta- gits. För enskilda individer kan dock konsekvenserna bli svåra. t.ex. i form av välfärdsförluster om man inte inom rimlig tid finner en annan an- ställning. De privatekonomiska effekterna kan också bli avsevärda. Inte

' Inkluderas de 220 kvinnor som friställdes den ljuli l977 erhålls 4 procent respektive 20 procent.

2 Om de i Skellefteå friställda inkluderas.

3 Om arbetsförmedlingen prioriterar (de tidi—

gare) Algotsanställda

är det möjligt att ar- betslösheten "flyttas över" till andra grup— per.

' Om man antar att kom- munernas utgifter inte kan minskas torde skat- tehöjningar vara nöd- vändiga på längre sikt. Därigenom skulle man få negativa effekter i t.ex. servicesektorn utöver de som uppkom- mer till följd av det ursprungliga (dispo- nibla) inkomstbort- fallet.

2 Detta kan vara fallet om man byggt ut sam- hällskapitalet till följd av den ursprung-

liga etableringen. Sam- tidigt är det möjligt att man kan föra över hushåll som bor i äldre eller starkt

nedslitna bostäder till de bostäder som

blir lediga. Därige—

nom undslipper kom— munen kostnader för ny— eller ombyggnader. (Detta gäller dock inte om man även "med Algots" har outnyttjat kapital.)

8 Se Dahlberg. Å.: Mo— tiv för att stimulera arbetskraftens geogra- fiska rörlighet samt allokeringspolitiska och sociala effekter av geografisk rörlighets— stimulans på arbets- marknaden. Prel. ver- sion l976.

* Strängt taget gäller dock detta enbart om det är fråga om homo— gena produkter.

minst torde detta vara fallet för dem som på grund av ett inkomstbortfall tvingas avyttra hus eller andra långsiktiga investeringar.

Eftersom företaget varit verksamt i berörda orter under några år är det möjligt att den kommunala planeringen i viss utsträckning påverkats. Det kan t. ex. vara fråga om investeringar som tidigarelagts eller om andra åt— gärder som vidtagits med utgångspunkt från det kommunala inkomsttill- skott som etableringen givit upphov till. Det nya läget kan mot denna bak- grund i princip både ge upphov till merkostnader för och nedskärning- ar/minskad tillväxt av den kommunala verksamheten.1 En nedläggning tor- de också medföra att en del av de anställda flyttar. Därigenom är det möj— ligt att investeringar i samhällskapitalet blir nödvändiga i inflyttningsorter— na. Om anläggningar lämnas helt eller delvis outnyttjade påavflyttningsor- terna kan samhället därigenom drabbas av vissa kostnader.2

Man kan också i detta sammanhang peka på att migration enligt vissa studier närmast förefaller att försämra inkomst- och sysselsättningsläget för kvarboende och förbättra läget på inflyttningsorterna.3

Det kan sammanfattningsvis konstateras att en nedläggning förmodligen får avsevärda konsekvenser på kort sikt. Särskilt torde detta vara fallet på det lokala planet. Den samhällsekonomiska innebörden är dock utomor- dentligt vansklig att söka precisera. På längre sikt torde det framför allt va- ra kostnaderna för investeringar i och drift av samhällskapitalet som kan påverkas. Möjligen kan det därutöver uppkomma vissa andra effekter som är att hänföra till Ökad utflyttning. Det förefaller dock inte sannolikt att så- dana effekter mer än marginellt skulle kunna påverka de resultat som redo- visats i tidigare avsnitt.

10.7.6 Resultatens känslig/tetför valet av alternativfall

Den samhällsekonomiska bedömningen har grundats på den uttalade förut- sättningen att alternativfallet skulle ha inneburit ökad import. För det första har vi då sökt bedöma lönsamheten av en inhemsk utbyggnad som ersätter import. För det andra har vi. när investeringen väl är genomförd. sökt bedöma om fortsatt drift är mer lönsam än en nedläggning (och där- med ökad import). Nu skulle det måhända kunna invändas att resultaten är starkt beroende av valet av alternativfall. ] detta avsnitt skall vi därför dis- kutera resultatens känslighet i detta avseende.

Etableringen oeh övrig svensk konfektionsindustri

Eftersom alternativet till etableringen hittills inneburit ökad import har vi kunnat negligera effekterna på övrig svensk konfektionsindustri: Det fårju förmodas att effekterna för denna äri stort sett desamma i etablerings- och importfallet.** Låt oss nu i stället anta att valet står mellan fortsatt drift vid Algots an— läggningar i Västerbotten och i Borås. Man kan då peka på bl. a. följande punkter: Det företagsekonomiska utfallet (exklusive statligt stöd) kan av skilda orsaker bli olika i de båda alternativen. Man har t.ex. i olika sammanhang

påtalat betydelsen av regionala effektivitetsskillnader. ] den typ av pro- duktion det här är fråga om svarar arbetskraftskostnaderna för 60 till 70 procent av de löpande driftskostnaderna. Regionalt betingade produktivi— tetsskillnader ger således kraftigt utslag.Enligt uppgifter från företagsled- ningen föreligger emellertid inte några påtagliga produktivitetsskillnader mellan västerbottensenheterna och den nuvarande boråsanläggningen. Man har dock påtalat att det i Borås finns god tillgång på arbetskraft med branschvana (localization economics). Det förefaller dock svårt att finna faktorer som i ett längre perspektiv talar för avsevärda skillnader i (de fö- retagsekonomiska) arbetskraftskostnaderna mellan de studerade område- na. Även när det gäller kostnader för material och varutransporter torde det vara svårt att finna mer betydande skillnader. Däremot kan närhet till koncernens centrala funktioner tala för Borås-alternativet. Det kan dock nämnas att i en studie vid Göteborgs universitet framkom inte högre regio- nal effektivitet för teko-sektorn i Älvsborgs län än i riket som helhet.'

De olika subventioner som utgår har inte någon direkt real innebörd. Vi kan därför bortse från skillnader i utbildningsbidrag. sysselsättnings- och transportstöd. Vid enjämförelse mellan två inhemska alternativ bortfalleri princip även tullskydd på intäktssidan och tullar på insatsvaror.

Vid den tidpunkt då utbyggnaden i Västerbotten var aktuell förefaller det inte troligt att man i någon större utsträckning skulle ha kunnat rekry- tera eljest arbetslösa i Boråsområdet. Algots rapporterade l972 en perma- nent arbetskraftsbrist på 300-500 personer och så sent som i början av I975 påtalades rekryteringssvårigheter. Mer än hälften av personalen är också invandrare. Under de allra senaste åren har emellertid tekokrisen vållat problem på arbetsmarknaden i Borås. Av de Algotsanställda i Borås som varslades om uppsägning från och med I juli l977 hade arbetsförmedlingen endast lyckats placera 45 procent tre veckor innan varslet trädde i kraft. Av dem som under l976 berördes av nedläggningar inom teko-branschen i Älvsborgs län har dock 70 procent fått arbete på den öppna marknaden medan 13 procent är arbetslösa. Motsvarande för övriga branscher i länet är 83 procent respektive 4 procent.2 Som jämförelse kan nämnas att av de kvinnor som friställdes vid Algots Nord i Skellefteå den 1 juli 1977 hade endast 24 procent funnit andra anställningar fem månader senare.

Frågan är således om man i ett längre perspektiv har anledning räkna med att fortsatt drift i Borås berör eljest arbetslösa i sammautsträckning som fortsatt drift i Västerbotten: Borås A-region har trots allt relativt sett höga förvärvsfrekvenser och låg arbetslöshet. Vidare ligger man nära Gö- teborg med dess stora och relativt differentierade arbetsmarknad.

Även om beklädnadsarbetare har högre arbetslöshet och längre arbets- löshetstider än genomsnittet för samtliga kassor förefaller det mot nämnda bakgrund troligt att fortsatt drift i Borås i mindre utsträckning än i Väster— botten berör eljest arbetslösa. Det får därför betraktas som sannolikt att Västerbottensalternativet ger en pluspost i detta avseende.

Av samma anledning torde Västerbottensalternativet ge smärre pluspos- ter vad gäller kedje- och multiplikatoreffekter. medan personalomsätt- nings- och flyttningskostnaderna är mer vanskliga att bedöma.

Kostnader för lokaler. maskiner och lager kan förmodas vara ungefär likartade i båda fallen. Däremot är osäkerheten betydande då det gäller

' Wigren. R: Analys av regionala effektivi- tetsskillnader inom industribranscher. De- partment of Economics. University of Gothen— burg. Memorandum nr 58. 1976.

2 Arbetsmarknaden nr 3 (1977). Uppgifterna avser slutredovisade varsel (vecka 2 1977).

' Rimligen bör ett val i praktiken stå mellan fortsatt drift i Väs- terbotten och vid den minst lönsamma anlägg- ningen på annat håll i landet.

2 Men lokaliseringen kan uppfattas som (på marginalen) effektivare än andra tillgängliga medel.

” Det är detta betrak— telsesätt som utnytt- jats i den tidigare framställningen.

samhällsbyggnadskostnaderna. Man kan t ex notera att Borås kommun haft ett överskott på bostäder. medan Skellefteå haft lägenhetsköer under senare år. För en samhällsekonomisk bedömning krävs emellertid känne- dom om flyttningsströmmama i de båda fallen.

Boråsområdet och Älvsborgs län torde indirekt ha erfarit en sysselsätt- ningsökning via Algots Nord genom att vissa tyger och dylikt tillverkas där. För teko-industrin kan det dock knappast röra sig om mer än 20 sys- selsättningstillfallen och för sektorn privata tjänster om högst 45 syssel- sättningstillfällen enligt beräkningar grundade på material i den senaste långtidsutredningen. (Dessa effekter är naturligtvis av samma storleksord- ning vid fortsatt drift i Borås.)

Man kan sammanfattningsvis konstatera att fortsatt drift i Borås möjli- gen skulle erbjuda företagsekonomiska fördelar. Däremot torde det vara svårt att finna samhällsekonomiska argument som pekar i samma riktning. En rimlig slutsats synes vara att fortsatt drift i Västerbotten inte är mindre samhällsekonomiskt lönsam än fortsatt drift i Borås.

Denna slutsats torde också vara giltig i det fall man utifrån en given nivå på den svenska konfektionsindustrin jämför Västerbottensanläggningarna med andra befintliga anläggningar: Det torde vara svårt att finna argument för att fortsatt drift i Västerbotten är mindre samhällsekonomiskt lönsam än vid andra liknande anläggningar.'

Den offentliga sektorns agerande

Den offentliga sektorn har hittills antagits spela en i stort sett passiv roll. Den har anpassat sig till de förändringar som etableringen givit upphov till vad avser behovet av arbetsmarknadsutbildning. beredskapsarbeten. sam- hällsbyggande etc.

Vi kan nu ställa frågan om alternativfallet inneburit att den offentliga sektorn skulle ha vidtagit åtgärder utöver dessa. Svaret torde i första hand bero på de restriktioner som antas åvila sektorns agerande.

Antag att den offentliga sektorn har klara sysselsättningsmålsättningar för olika områden. givet vissa andra ekonomisk-politiska mål. Antag vida- re att de fastställda sysselsättningsnivåerna uppnås både med och utan det studerade projektet.2 Lokaliseringen innebär då att man drar ned på insat- sen av andra åtgärder (t.ex. avstår från andra etableringar) eller flyttar över dem till andra områden. I detta fall ger lokaliseringen knappast upp- hov till något sysselsättningstillskott. Däremot kan man få en "omfördel— ning" av arbetslösheten mellan olika grupper och delområden.

Antag i stället att den offentliga sektorn har brist på effektiva medel för att lösa sysseIsättningsproblemen. Generella stimulanser skulle medföra konflikter med andra mål och vissa selektiva medel kan vara utnyttjade till den gräns där marginalintäkterna är lika med eller lägre än marginalkostna- derna. En lokalisering kan då innebära en möjlighet till ökad sysselsättning utan avsevärda målkonflikter.3

Eftersom den offentliga sektorns agerande torde ha inslag av de båda nämnda och möjligen också andra restriktioner är det föga meningsfullt att söka precisera en alternativ handlingsstrategi till en viss åtgärd. Däremot kan det vara av intresse att söka belysa sysselsättningseffekter i Väster-

botten av olika åtgärder. För detta ändamål har en input-output-tabell för Västerbottens län utnyttjats.'

Tabell 10.44 Sysselsättningsefl'ekter i Västerbotten av en initiell efterfrågeökning på 10 miljoner kronor

Sektor Sysselsättn.ökn. Sysselsättnökn. vid given privat vid variabel konsumtion privat konsumtion

l. Algots Nord 155 181 2, Råvaruframställning 123 168

(SNI l. 2. 36—37. 4) 3. Textil- och livsmedelsind. 96 127 (SNI 31. 32) 4. Trä-. massa-. pappers— och grafisk industri 127 181 (SNI 33. 34) 5. Kemisk industri (SNI 35) 134 180 6. Verkstadsindustri 128 164 (SNI 38. 39) 7. Byggnadsindustri (SNI 5) 198 244 8. Varuhandels- och transporttjänster 188 239 (SN161. 62. 7) 9. Ovriga privata tjänster 1 10 239 (SN163. 8. del av 9)

Materialet. som redovisas i tabell 10.44. tyder på att Algots Nord direkt och indirekt ger 155 nya sysselsättningstillfällen i Västerbotten om efter- frågan efter företagets produkter ökar med 10 miljoner kronor (i 1970 års priser). Inkluderas även den sysselsättning som uppkommer via ökad pri- vat konsumtion erhålls cirka 180 sysselsättningstillfällen. Endast bygg- nads- samt varuhandels- och transportsektorn ger högre tillskott. Ur denna aspekt framstår lokaliseringen således som lyckad: Flertalet alternativa stimulansåtgärder kräver större efterfrågeändringar för att ge samma sys- selsättningseffekt.2 Det bör dock påpekas att företaget inte ger upphov till någon sysselsättningsökning i Västerbotten genom sina inköp av insatsva- ror, eftersom dessa köps från andra delar av landet (och importeras).

De faktiska sysselsättningsökningarna av en stimulansåtgärd är dock mindre om inte sysselsättningsläget är sådant att enbart arbetslösa kan rekryteras. De tidigare redovisade beräkningarna tyder t ex på att det reel- la volymtillskottet för Algotsanställda uppgår till cirka 50 procent av det nominella. Även om det är vanskligt att söka avgöra i vilken utsträckning olika åtgärder berör eljest arbetslösa. förefaller det troligt att etableringen i ovanligt hög grad kommit att riktas mot grupper med svår arbetsmarknads- situation. Det kan därför synas rimligt att hävda att etableringen även givit ett relativt högt nettotillskott till sysselsättningen i förhållande till andra åt- gärder. Detta behöver dock inte innebära att etableringen är mer samhälls- ekonomiskt lönsam än andrajämförbara åtgärder: Värdet av det (eventu- ellt) större sysselsättningstillskottet kan mycket väl uppvägas av ett sämre företagsekonomiskt utfall.

' Input-output—tabellen bygger på en bearbet- ning av material som ta- gits fram inom ERU. (Se Sundberg, L: Re- gionalräkenskaper. Sam- manställning av regio- nalräkenskapsdata för Malmöhus, Älvsborgs. Kopparbergs och Väs- terbottens län år 1970. Stencil ERU 1970.

2 Om den offentliga sektorn stimuleras till- kommer den direkta sys- selsättningen i sektorn (och kostnaden för detta).

' Se t.ex. tabell 10.38.

2 Jämför även diskus- sionen i avsnitt 10.6.

3 1 1977 års priser cirka 11— 12 miljoner kronor.

10.7.7 Något om tolkningen av resultaten

De kalkyler som presenterats ger en bild av de inkomständringar som eta- bleringen givit upphov till.' Däremot säger de inte nödvändigtvis något om etableringens välfärdskonsekvenser.

För det första har kostnaden för att anställa eljest arbetslösa. undersys- selsatta och (frivilligt) hemarbetande satts lika med noll. Därigenom bort- ses både från värdet av förlorad fritid och från de positiva effekter som kan vara förenade med ett förvärvsarbete. Nettovärdet av dessa faktorer är in-

te möjligt att fastställa a priori. För vissa individer underskattar inkomst- ökningen välfärdsändringen. för andra kan inkomständringen betraktas som en acceptabel indikator och för åter andra innebär den en överskatt- ning. Svaren på en av enkätfrågorna tyder t.ex. på att flertalet ur gruppen "ej anställda men intresserade av en anställning" skulle kräva marknads— lön för att kunna bibehålla sin nuvarande tillfredsställelsenivå om de tar anställning vid Algots Nord. Självfallet bör man inte fästa särskilt stor vikt vid de belopp som framkommit. men de bidrar till att fästa uppmärksamhe- ten på ett väsentligt problem. Önskar man ge kalkylerna en djupare väl— färdsförankring är det nödvändigt att söka precisera välfärdskonsekven- serna av en ökad sysselsättningsvolym.2

För det andra vållar en summering över hushållen problem. Den ena or- saken till detta är att inkomstens marginalnytta varierar mellan olika hus- håll. vilket innebär att lika stora inkomsttillskott ger olika nyttotillskott för olika hushåll. Tilldelas dessutom olika hushåll olika vikter i samhällets väl- färdsfunktion (t. ex. efter inkomst) kompliceras bilden ytterligare.

Möjligheterna att beräkna de relevanta vikterna och marginalnyttorna är naturligtvis obefintliga. Det är således inte möjligt att med utgångspunkt från de redovisade resultaten dra entydiga slutsatser om den studerade åt- gärdens välfärdskonsekvenser.

10.7.8 Sammanfattning

De beräkningar som redovisats tyder på att Algots Nord givit ett samhälls- ekonomiskt underskott under perioden 1973— 1976. Detta kan dock i sig knappast betraktas som förvånande. eftersom tidsperioden är mycket kort och innefattar inkörningsfasen. Vad beträffar utvecklingen från och med 1977 har tre alternativ studerats: Fortsatt drift i oförändrad omfattning. fortsatt drift i Lycksele och i Norsjö samt total nedläggning. Beräkningarna tyder på att fortsatt drift i oförändrad omfattning. dvs. med cirka 500 anställda, kan anses samhällsekonomiskt motiverad om det genomsnittliga årliga företagsekonomiska rörelseunderskottet före av- skrivningar inte överstiger 8 miljoner kronor. som framgår av tabell 10.45. Detta kan också sägas innebära att det på samhällsekonomiska grunder är motiverat att subventionera fortsatt drift med upp till 8 milj. kr. per år.3 Utsträcks tidsperioden med 10 år till att omfatta åren 1977 till och med 1992 förefaller det som om något större förluster skulle kunna accepteras. Tas hänsyn till en förmodad fortlöpande förbättring av altemativfallets sysselsättningsläge är det dock inte troligt att så är fallet. Om sysselsätt- ningsvolymen t. ex. skulle ha ökat med 20 procent under perioden

1982—1992 erhålls samma maximalt tillåtna förlust som för perioden 1977—1982.

Tabell 10.45 Samhällsekonomiskt utfall vid olika antaganden om försäljningsintäkter- nas utveckling (milj kr i 1974 års priser)

Samhälls- Årligt rörelse- Samhällsekonomiskt Samhällsekonomiskt ekonomiskt resultat före utfall vid fort- utfall vid fort- utfall avskrivningar satt drift vid satt drift i Lyck- 1973—1976" (1977—) samtliga enheter sele och Norsjö 77—82 77—92 73—92 77—82 77—92 73—92 —17 i 0 37 90 73 27 56 39 —17 — 2 28 72 55 18 38 21 —17 — 4 19 55 38 9 21 4 —17 — 5 15 46 29 4 12 — 5 —17 — 6 10 38 21 — 1 3 —14 —17 — 8 1 20 3 —10 —14 —31 —17 —10 — 8 2 —15 —19 —32 —49 —17 —15 —31 —41 —58 —42 —75 —92

" Perioden 1973—1976 är gemensam för de båda alternativen för fortsatt drift.

Enligt det andra alternativet avvecklas enheten i Skellefteå vid årsskiftet 1977/1978. medan driften fortsätter med cirka 260 anställda i Lycksele och Norsjö. Beräkningarna tyder på att fortsatt drift är samhällsekonomiskt motiverad om de företagsekonomiska förlusterna itidigare angiven mening inte överstiger cirka 6 miljoner kronor årligen.' Detta gäller för den kortare perioden men också för den längre. om vi antar samma tillväxt av alterna- tivfallets sysselsättningsvolym som ovan.'—'

Det framgår också av tabell 10.45 att det samhällsekonomiska utfallet för hela driftsperioden är lägre än för perioden 1977 och framåt. Den totala lönsamheten är dock enbart av intresse innan beslut om en investering fat- tas. dvs. i detta fall före 1973, eftersom samhället inte kan undkomma de förluster som registrerats i förfluten tid. En bedömning av om driften bör upprätthållas eller ej bör således grundas på den förväntade framtida ut— vecklingen.

För att få en uppfattning om den relativa lönsamheten har vi beräknat de företagsekonomiska förluster som ger samhällsekonomiskt nollresultat i de båda behandlade alternativen för fortsatt drift. Omräknat till jämförbar nivå framstår då det fall som innebär fortsatt drift i Lycksele och Norsjö som något lönsammare. För perioden 1977—992 erhålls ett överskott på cirka 10 miljoner kronor i förhållande till det alternativ som innebär fort- satt drift vid samtliga enheter.3 Till detta får läggas eventuella företagseko- nomiska effektivitetsvinster. Vad beträffar det alternativ. som innebär to- tal avveckling vid årsskiftet 1977/ 1978, torde det vara svårt att uppbåda ar- gument utöver dem som framkommit i det föregående. Vad som möjligen kan föranleda modifieringar är att samhällskapitalet i etableringsorterna. och då företrädesvis i de båda mindre orterna Lycksele och Norsjö. kan ha byggts ut till följd av lokaliseringen. En avveckling med åtföljande utflyttning från orterna skulle då kunna medföra "överka- pacitet" samtidigt som investeringar måste genomföras i inflyttningsorter— na. Det får dock betraktas som helt osannolikt att merkostnaderna skulle

' I 1977 års priser cirka 7 miljoner kronor.

'-' En sänkning av dis- konteringsräntan från 8 procent till 6 procent medför i båda alterna- tiven för fortsatt drift att den "tillåtna" förlusten ökar med I milj. kr. årligen.

3 Vi har beräknat det årliga företagsekono- miska underskott per anställd som ger sam- hällsekonomiskt noll- resultat samt multipli— cerat med 500. Alterna- tivet med fortsatt drift i Lycksele och Norsjö "klarar" då ett årligt underskott som är cirka 1 miljon kronor högre än för alternativet med drift av oförändrad omfatt- ning. För perioden 1977— 1992 motsvarar detta samhällsekono— miska intäkter på cirka 10 miljoner kronor ut- tryckt i nuvärde.

' Om investeringar till ett värde av 0.2 mil- joner kronor per hus- håll måste tidigareläg- gas med 15 år för 70 hushåll erhålls en mer- kostnad på cirka 10 miljoner kronor. Det angivna antalet hushåll utgör 10 procent av per- sonalstyrkan före den ljuli 1977. 14 procent av den nuvarande och 27 procent av personalstyr- kan i Norsjö och Lyck- sele.

2 Trolle. U: Beträf— fande de företagseko- nomiska förutsättninga- rna att fortsätta den verksamhet som bedrivs av Algot Johansson AB. 1977.

3 Se SOU 1974: 29 Att utvärdera arbetsmark- nadspolitik.

överstiga. säg. 10 miljoner kronor i nuvärde.' I den mån sådana merkost- nader uppkommer vid en nedläggning framstår således de båda andra alter- nativen. och förmodligen särskilt det alternativ som innebär fortsatt drift i Lycksele och Norsjö. som något lönsammare än vad som framkommit ovan.

Det kan även nämnas att en jämförelse med resultaten av Ulf af Trolles utredning rörande Algotskoncernens framtid tyder på att fortsatt drift skul- le ge samhällsekonomisk ”nollvinst” räknat över en hel konjunkturcykel (om driften vid koncernens övriga anläggningar upprätthålls på oförändrad nivå). De företagsekonomiska förlusterna har då antagits uppgå till 20.000—25.000 kr. per helårsanställd och år. vilket motsvarar det mest för- lustbringande alternativet i af Trolles utredning.2

[ de kalkyler som sammanfattats ovan har det antagits att alternativfallet dels innebär att produktionen vid Algots Nord ersätts av import. dels inne- bär att samhället inte vidtar några särskilda åtgärder (t. ex. medverkar till andra etableringar) i de berörda områdena. Det förefaller dock inte troligt att resultaten markant skulle förändras om man i stället jämför med lön- samheten av fortsatt drift vid andra liknande anläggningari svensk konfek- tionsindustri. När det gäller alternativa åtgärder i Västerbotten kan det konstateras att Algots Nord sannolikt i ovanligt hög grad kommit att berö- ra grupper med en svår arbetsmarknadssituation. Detta behöver dock inte innebära att etableringen är mer samhällsekonomiskt lönsam än andrajäm- förbara åtgärder. eftersom värdet av det (sannolikt) högre sysselsättnings- tillskottet mycket väl kan uppvägas av ett sämre företagsekonomiskt ut- fall. Avslutningsvis bör även understrykas att de presenterade kalkylerna i bästa fall ger en bild av de inkomständringar som etableringen givit upphov till. Däremot är det inte möjligt att utifrån resultaten dra entydiga slutsat— ser om etableringens välfärdskonsekvenser.

10.8 Avslutande synpunkter

Resultaten av de cost-benefit kalkyler som redovisats i avsnitt 10.7 tyder på att fortsatt drift vid Algots Nord kan motiveras på samhällsekonomiska grunder även om de företagsekonomiska förlusterna skulle bli avsevärda. Det går dock knappast att hävda att samhällsekonomiska kalkyler är så till- förlitliga att de kan eller bör utgöra det enda beslutsunderlaget.3 Samtidigt bör det påpekas att det är troligt att skillnaden mellan det företagsekono- miska och det samhällsekonomiska utfallet av en investering. vars livs- längd kan förväntas sträcka sig över en eller flera konjunkturcykler. i regel är relativt obetydlig i ett land som Sverige med höga förvärvsfrekvenser och låg arbetslöshet. De stora avvikelserna i det behandlade fallet kan synas rimma illa med denna slutsats. Som påtalats tidigare sammanhänger emellertid avvikelser- na framför allt med att lokaliseringen i ovanligt hög grad kommit att beröra personer med en även för etableringsområdena relativt svår sysselsätt- ningssituation. Samtidigt är det uppenbart att den studerade åtgärden inte kan betraktas som unik: En rad andra åtgärder torde i lika hög grad beröra

grupper med en utsatt ställning på arbetsmarknaden. Vid jämförelser mel- lan sådana alternativa åtgärder är det "företagsekonomiska" utfallet av centralt intresse. (Om kostnaderna är ungefär lika stora gäller det något förenklat att finna det alternativ som maximerar intäkterna.) Frågan är emellertid hur pass realistiska sådana jämförelser är: Skulle samhället ha vidtagit andra åtgärder i (t.ex.) Västerbotten om etableringen uteblivit? Vidtar man andra åtgärder om driften vid Algots Nord avvecklas? Den be- dömning som gjorts inom studien är att det inte är realistiskt att i kalkyler- na utgå från att sådana åtgärder verkligen skulle ha blivit eller kommer att bli aktuella. För den läsare som inte delar denna uppfattning skulle dock kalkylresultaten kunna ges följande tolkning: Resultaten tyder på att fort- satt drift med traditionell produktionsinriktning ger ett samhällsekono- miskt ”nollresultat" om det reala avkastningskravet är 8 procent. men det kan inte uteslutas att det finns andra alternativ. t. ex. fortsatt drift med en annan inriktning eller andra etableringar, som är mer lönsamma för sam- hället.

En del (se avsnitt 10.6) av denna studie har bestått av en bedömning av arbetets innebörd för dem. som genom lokaliseringen beretts tillfälle till anställning. Vi har i denna del funnit att tillfredsställelsen i arbetet är lägre bland de Algotsan ställdajämfört med många andra grupper på arbetsmark- naden. Detta orsakas i huvudsak av att arbetet är monotont och tråkigt samt att möjligheter till inflytande över arbetets utformning och företagets beslut saknas. Den lägre tillfredsställelsen visades vidare leda till högre frånvaro och större benägenhet att sluta sin anställning.

Dessa resultat ger underlag för slutsatsen att välfärdsvinster, i form av större utbyte av arbetet för individerna och ekonomiska vinster, i form av lägre frånvaro och omsättning, skulle ha kunnat vinnas med en annan orga- nisation av arbetet. En relativt enkel förbättring i detta avseende hade va- rit att lokalisera fullständiga företagsenheter med större möjligheter till 10- kalt inflytande över produktionen och ett något mer varierat utbud av ar- betstillfällen.

Denna lägre arbetstillfredsställelse till trots har arbetet. förutom dess ekonomiska och sociala betydelse, ändå givit stora grupper en personlig tillfredsställelse. Enligt svaren på en enkätfråga i studien skulle varannan av de Algotsanställda fortsätta att jobba även om de, utan att göra någon ekonomisk förlust, kunde stanna hemma. Särskilt för de något äldre kvin- norna. som under en längre tid varit hemarbetande, har arbetet på Algots förstärkt självförtroendet och ökat känslan av att vara socialt accepterad. För att uttrycka något av innebörden i detta. vill vi gärna använda en i Norsjö Algotsanställds egna ord: — ”Nu kan man då gå på affären efter fem, utan att känna sig i vägen för dem som har slutat arbetet".

Ytterligare en icke ekonomisk effekt av lokaliseringen är den möjlighet till fackliga studier och aktivitet, som öppnats för de som erhållit arbete. Den fackliga medvetenhet. som de Algotsanställda utvecklat i kampen för att behålla sinajobb, är svår att värdera ur social synpunkt. Man kan dock konstatera att den måste ha betytt mycket för individernas och kollektivets utveckling.

Ännu en slutsats som kan dras är att en differentierad lokal arbetsmark- nad är av stor betydelse för möjligheterna att ge en sysselsättning som sva— rar mot arbetskraftens önskemål. [ forskningen kring arbetstillfredsställel- seproblematiken har arbetsplatsfaktorer av olika slag kommit att spela en dominerande roll. Resultatet från denna undersökning pekar på nödvän- digheten av att vidga studierna av sådana frågor som arbetstillfredsställel- se. frånvaro och produktivitet från arbetsplatsnivån till att även inkludera den betingelse som den omgivande arbetsmarknaden utgör.

11. Marginella sysselså'tttningsstödl

Inledning och sammanfattande bedömningar.

I både svensk och utländsk debatt har under de senaste åren olika former av direkta stöd till företagens lönekostnader för att upprätthålla och/eller öka sysselsättningen framförts som ett nytt attraktivt arbetsmarknadspoli— tiskt medel. Dessutom har sådana stöd i olika utformningar kommit att an— vändas i bl.a. Sverige. Tyskland. Japan. Storbritannien och USA.

I och för sig är det inget helt nytt inslag i svensk arbetsmarknadspolitik att subventionera arbetskraften. Den halvskyddade sysselsättningen har under en lång tid varit konstruerad som ett stöd för användning av viss typ av arbetskraft. främst handikappade. Dessutom har. sedan decennier. åt- gärder för att påverka de totala arbetskraftskostnaderna. t.ex. i form av sänkta arbetsgivaravgifter. förekommit i debatten.

Det "nya” i de förslag som framkommit under de senaste åren kan fram- för allt sägas vara följande:

För det första betonas särskilt marginella stöd av kostnaderna för ar- betskraften. vilket innebär att enbart tillskottet i sysselsättningen omfattas av stödet. Detta tillskott kan sedan uppkomma antingen genom nyanställ- ningar och ökning av sysselsättningen eller genom att företaget underlåter att verkställa planerade permitteringar eller uppsägningar av personal.

Det andra nya inslaget är att marginella stöd rekommenderas inte bara för vissa speciella typer av arbetskraft, utan som ett generellt stöd av till (eller åtminstone stora grupper av) arbetskraft. Därmed har stöden fått en betydligt större roll i hela den stabiliseringspolitiska arsenalen.

Eftersom marginella sysselsättningsstöd i större skala är en relativt ny företeelse är de empiriska erfarenheterna av åtgärder av denna typ begrän- sade. Även en ren teoretisk analys av effekterna av marginella sysselsätt- ningsstöd är svår att genomföra.

Ett huvudsyfte med detta kapitel är att redovisa de allmänna slutsatser som på nuvarande stadium kan dras om åtgärder av denna typ som stabili- seringspolitiskt medel. Dessa slutsatser är bl. a. baserade på de förstudier som EFA initierat.2

[ kapitlet kommer att diskuteras på vilka sätt som olika effekter av mar— ginella sysselsättningsstöd kan uppstå. Avsikten är att redovisa de strate- giska sambanden och "mekanismerna". I den mån som bedömningar av de kvantitativa effekterna kan göras kommer även dessa att presenteras. Så långt möjligt kommer marginella sysselsättningsstöd. (hädanefter ben— ämnda MSS) att jämföras med "icke-marginella” stöd av typ sänkta ar- betsgivaravgifter.

' Detta kapitel har skrivits av civileko- nom Anders Björklund.

2 Jan Petersson och Vassilios Vlachos: "Lönesubventioner som ett medel att påverka sys— selsättningen utan allt— för stort inflations- tryck". Nationalekono- miska institutionen vid Lunds universitet. 1977, samt Lennart Delander och Jan Ekberg: "En ekonometrisk studie av efterfrågan på arbets- kraft. en förundersök— ning". Högskolan i Växjö. 1978.

Denna genomgång leder fram till det andra huvudsyftet med detta kapi- tel som är att peka ut några viktiga uppgifter för den fortsatta utvärderings- forskningen om åtgärder av denna typ. I kapitlet diskuteras hur olika for- mer av MSS kan tänkas påverka arbetslöshet och inflation i första hand i ett kortsiktigt stabiliseringspolitiskt perspektiv. Även effekterna på resurs- allokeringen i ekonomin diskuteras.

På nuvarande stadium har det emellertid bara varit möjligt att genomföra en partiell. relativt spekulativ. analys av de olika kanaler eller "mekanis- mer” via vilka effekterna av MSS kan tänkas uppstå. En mer fullständig analys skulle kräva att MSS sattes in i en totalmodell av ekonomin där in- teraktionerna mellan de olika partiella effekterna och övriga delar av eko- nomin beaktas. lnnan en sådan modellram för analys av MSS finns till- gänglig är det befogat att vara relativt försiktig när det gäller att uttala sig om möjligheterna att påverka arbetslöshets-inflations-problematiken med MSS. En av de viktigaste uppgifterna för den fortsatta forskningen kring MSS torde vara att sätta in MSS i en sådan teoretisk modellram.

Diskussionen har emellertid pekat på ett antal partiella kanaler via vilka MSS kan tänkas påverka arbetslöshet respektive inflation:

Ett tidsbegränsat marginellt sysselsättningsstöd kan skapa incitament för en intertemporal ont/ördelning av nyanställnings— och uppsägningsbe- sluten. I detta avseende har MSS sannolikt en klar fördel jämfört med icke-marginella sysselsättningsstöd i form av t.ex. sänkta arbetsgivarav- gifter.

Subventioner av produktionsfaktorn arbetskraft kan dessutom leda till vissa substitntianxef/ekter mellan arbetskraft och kapital. Om dessa sub— stitutionseffekter i ett kortsiktigt konjunkturpolitiskt perspektiv kan vara av någon betydande storleksordning är det dock ännu för tidigt att uttala sig om. Mera studier behövs kring denna problematik.

Med dagens skatte- och bidragssystem kan mycket höga subventioner utgå för att en person är sysselsatt i stället för arbetslös utan att den (a'/m— liga budgetens saldo och därmed penningmängden i ekonomin påverkas. De kalkyler som gjorts (se appendix ll.l) pekar på att under mycket gynn— samma förutsättningar kan subventioner på mellan 20 och 25 kronor per arbetstimme utgå titan att budgetsaldot försämras och penningmänden ökar. lnga påtagliga skillnader mellan sysselsättningsskapande och syssel— sättningsbevarande åtgärder tycks föreligga i detta avseende. Huruvida budgeteffekterna netto blir negativa eller positiva beror dock på i vilken ut- sträckning som stöd kommer att utgå även till andra företag än de som verkligen ändrar sitt beteende till följd av stödet.

Eftersom kunskapen om detta är begränsad är det inte heller möjligt att bedöma om åtgärden indirekt innebär en expansion eller kontraktion av den totala efterfrågan i ekonomin. Dätför är det också svårt att bedöma ifall MSS behöver kompletteras med en expansiv efterfrågepolitik eller ej.

Av de studier av_lliidesstrnkturen på arbetsmarknaden som framkommit ide projekt som EFA initierat. har framgått att de konjunkturella variatio- nerna i arbetslöseht och sysselsättning inte till största delen uppkommer via uppsägningar och permitteringar utan via andra flöden. En viktig slut- sats härav är att enbart sysselsättningsbevarande åtgärder som förhindrar uppsägningar och permitteringar inte är tillräckliga som stabiliseringspoli-

tiska medel i en lågkonjunktur. Om inte nyanställningsflödet hålls uppe kommer arbetslösheten snabbt att växa för ny— och återinträdande på ar- betsmarknaden samt för personer som av andra skäl än uppsägning/per- mittering slutar sitt arbete och blir arbetslösa.

Ett marginellt sysselsättningsstöd innebär en viss kostnadxdiim/ming vilket åtminstone bör ha en viss inflationsdämpande effekt. Däremot är det oklart om MSS i detta avseende är bättre än en icke—marginell subvention. Avgörande härvidlag är hur prisbildningen går till på olika marknader. nå- got som existerande studier inte har givit tillräcklig kunskap om.

Däremot är det tveksamt om MSS kan bidra till att på lång sikt upprätt- hålla en högre sysselsättning och lägre arbetslöshet och inflation. För att dra slutsatser om detta krävs framför allt mer kunskap om arbetsutbudet elasticitet på lång sikt och bestämningsfaktorerna bakom sökbeteendet på arbetsmarknaden.

De största riskerna för negativa effekter av MSS gäller effekterna på re— sursallokeringen. dvs fördelning av samhällets resurser på olika använd— ningsområden. Problemet är att MSS kan ges en sådan utformning att bara vissa företag har möjlighet att erhålla subventionen. Framför allt om en viss typ av MSS används ensidigt och under en längre tid kan konkurrens- förhållandet mellan olika företag och branscher påverkas påtagligt. [ detta avseende har icke—marginellt stöd i form av sänkta arbetsgivaravgifter en fördel framför MSS.

Samtidigt är det emellertid möjligt att MSS är överlägsen exempelvis la- gerstöd i allokeringshänseende. Såväl MSS som lagerstöd kan skapa inci- tament att ordfördela anställningsbesluten över konjunkturcykeln. MSS kan emellertid användas inte bara för lagerproduktion titan även för intern- utbildning. reparationsarbeten m.m. Därför är det möjligt att MSS inte i samma utsträckning missgynnar vissa företag.

En viktig uppgift är därför att studera vilka typer av företag som haft möjlighet att använda såväl de olika MSS som det lagerstöd som utgått un— der senaste åren.

Kapitlet är disponerat på följande sätt. I avsnitt 11.1 ges en översikt över olika tänkbara utformningar av MSS och en redogörelse för de utformning- ar som använts på den svenska arbetsmarknaden. Därefter följer huvudav- snittet 11.2 som behandlar effekterna på sysselsättning och inflation. 1 av- snitt 11.3 behandlas de långsiktiga effekterna på sysselsättning och infla— tion. Slutligen diskuteras i 11.4 effekterna på resursallokeringen i ekono- min av MSS. 1 ett appendix presenteras några kalkyler på budgeteffekter- na av MSS.

11.1. Olika utformningar av MSS

Innebörden av marginella sysselsättningsstöd är att endast arbetskraft som ”på marginalen” erhåller sysselsättning omfattas av stödet. Två principi- ellt olika utformningar som har denna egenskap kan särskiljas.

Stödet kan för det första knytas tillflödena av arbetskraft. Denna ut- formning innebär att stödet utgår med ett visst belopp (eller andel av löne— kostnaderna) för antingen antalet nyanställda eller antalet personer som

' För en utförligare be- skiivning se kapitel 5. 2 Sedan januari 1978 kan 25 kronor utgå under 480 timmar och [5 kronor under ytterligare 480 timmar.

" Från jtili l974 t.o.m. december |975 var bidra- get 6 kronor per timme under högst 960 timmar. Därefter höjdes bidraget till 8 kronor för de första 160 timmarna och 12 kronor för ytter— ligare högst 800 timmar. Denna nivå gällde t. o. m. januari 1977.

företaget underlåter att permittera eller säga upp trots att man planerat det- ta.

Stödet kan också knytas till beståndet sysselsatta i företaget. Vanligen utgår då stöd för det antal anställda som vid en viss tidpunkt överstiger X procent av antalet anställda vid en tidigare tidpunkt. Värdet på X kan självfallet sättas såväl över som under 100. Om X sätts till 100 eller lägre skapas i första hand incitament för företagen att underlåta att permittera eller säga tipp personal. [ viss män kan också incitament skapas för att er- sätta naturlig avgång. .lu högre värde som sätts på X desto fler nyanställ- ningar krävs självfallet för att företaget skall erhålla stödet.

I det följande kallas utformningar som huvudsakligen syftar till att skapa incitament att underlåta att vidta permitteringar och uppsägningar för sys- .s'elsiittningsherara/ide. medan utformningar som huvudsakligen är avsed- da att stimulera nyanställningar kallas för sysseIsiittningsskapande. Oav- sett vilken av dessa utformningar som väljs kan MSS antingen vara gene- rella eller .selektira. Den selektiva varianten utgår enbart till vissa företag (branscher. regioner eller dylikt) eller för typ av arbetskraft (åldersgrupp. kön. långtidsarbetslösa eller dylikt) medan den generella varianten utgår utan sådana restriktioner.

Av stor betydelse är tidsdimensionen på stödets utformning. Stödet kan antingen vara permanent eller tidsbegränsat. Eftersom detta kapitel hu- vudsakligen diskuterar MSS som ett stabiliseringspolitiskt medel är det den senare varianten som avses. Detta betyder att i exempelvis det syssel- sättningsskapande fallet måste nyanställningen eller ökningen av arbets- kraften ske inom en viss tidsperiod för att stödet ska utgå.

11.1.1. MSS på den svenska arbetsmarknaden1

På den svenska arbetsmarknaden har MSS använts som regionalpolitiskt medel under större delen av 1970-talet. En form har varit ett sysselsätt- ningsstöd som utgår till huvudsakligen industriföretag i inre stödområdet för en ökning i arbetskraften. Om ökningen blir bestående erhåller företa- get 7000 kronor för det första året. ytterligare 7000 kronor för det andra året och 3 500 kronor för det tredje.

Också det s. k. introduktionsstödet som utgår med 5 kronor för varje ny— anställd och arbetstimme inom det allmänna stödområdet under en sexmå- nadersperiod kan ses som ett MSS. Syftet med detta stöd är att ge täckning för allmänna inträningskostnader för arbetskraften.

Det är emellertid först under den senaste lågkonjunkturen som olika MSS har använts i en sådan omfattning att de sammantaget kan sägas ha utgjort ett påtagligt inslag i stabiliseringspolitiken. Tyngdpunkten har legat på sysselsättningsbevarande åtgärder.

Den största omfattningen har den s. k. 25-kronan haft. Denna är dock snarast ett marginellt utbildningsstöd. Sedan februari 1977 utgår 25 kronor per timme för utbildning om påtaglig risk föreligger för permittering eller uppsägning. Sammanlagt kan stödet utgå för 160 utbildningstimmar och därefter kan 15 kronor utgå under ytterligare 800 timmar.2 Under denna tid har stöd utgått som motsvarar en genomsnittlig sysselsättningsnivå på ca 20— 25.000 personer. Dessförinnan (från juli 1974) utgick ett lägre belopp per timme och då var också antalet personer betydligt lägre.3 Sedan våren

1977 utgår också ett stöd till företag med dominerande ställning på den lo— kala arbetsmarknaden. Stödet omfattar 75 procent av lönekostnaderna för övertalig arbetsstyrka som sysselsätts utanför ramen för ordinarie prodtik- tion.

Vidare är det möjligt för företag inom teko-branschen att erhålla 15 kro- nor per timme för personal som är äldre än 50 år (dock högst 10 procent av företagets totala lönesumma) om företaget underlåter att säga tipp perso- nal. Detta stöd ärinte förknippat med några villkor om utbildning eller lik— nande och kan därför betraktas som ett "rent" produktionsstöd.

Som en form av sysselsättningsskapande MSS under den senaste låg— konjunkturen kan den s.k. lS—kronan ses. Detta stöd har utgått till företag som erbjudit ett beredskapsarbete till ungdomar under 20 år. Stödet inför— des ijuli 1976 och utgick då med 10 kronor per timme trnder en sexmåna- dersperiod. ! december 1977 höjdes nivån till 15 kronor. Under november och december månad 1977 sysselsattes i genomsnitt ca 4500 personer på detta sätt vilket motsvarar ca 2.0 procent av arbetskraften under 20 år. Un— dersökningar vid AMS utredningsenhet har visat att en hög andel av dessa ungdomar senare erhållit en fast anställning vid företaget i fråga.

11.2. Effekter på sysselsättning och inflation

En förutsättning för att de kortsiktiga — konjunkturella — effekterna på sysselsättning och inflation av olika MSS skall kunna kvantifieras på ett tillfredsställande sätt är att man har en klar bild av på vilka sätt som olika MSS verkar. Redan på denna kvalitativa nivå blir en analys av MSS kom- plicerad. vilket framför allt beror på att MSS kräver en analys på två olika nivåer.

För det första krävs en relativt detaljerad analys på mikronivå av företa- gens beteende. Framför allt krävs en analys av företagens möjligheter att utnyttja stödet genom att anpassa sin totala produktionsapparat samt den tidsmässiga placeringen av nyanställningar och permitteringar/uppsäg— ningar. Vad gäller inflationseffekterna krävs framför allt en analys av ef- fekterna på företagens prispolitik.

För det andra krävs att effekterna av MSS på makronivå. dvs på pen- ningmängd och därmed på de olika komponenterna i den totala efterfrågan på varor och tjänster analyseras.

En tillfredsställande analys av MSS som ett stabiliseringspolitiskt medel kräver analys på båda dessa nivåer och dessutom att det ömsesidiga be- roendet mellan dessa nivåer beaktas. De försök till kvantifieringar av ef— fekterna av MSS som gjorts hittills har inte lyckats kombinera mikro- och makroanalysen.'

' P. R. G. Layard and S. ]. Nickell: ”The Case For Subsidizing Extra Jobs". Dis- cussion Paper No 15, London School of Economics. har genomfört en renodlad keynesiansk analys av MSS där företagens efterfrågan på arbetskraft är en enkel funktion av den totala efterfrågan. D. Hamermesh däremot ("Econometric Studies of Labor Demand and Their Application to Policy Analysis". The Journal of Hu- man Resources volume X1 nr. 4. 1976) bygger helt på substitutions— och skaleffek- tcr. som härletts från traditionell mikroteori. Den totala efterfrågan på varor och tjänster utgör här ingen restriktion på möjligheterna att öka sysselsättningen.

' Vi bortser från de skill— nader som föreligger mel- lan permitteringar och uppsägningar. 3 l.WalterY.Oi.: "Labor as a Quasif'ixed Factor". Journal of Political Economy December 1962 finns en mer utveck- lad teoretisk och empi- risk analys av följderna av en sådan kostnads— struktur.

3 Villkoret för att en ny— anställning skall komma till stånd kan skrivas:

T& T& 2 P,. MP, > 2 Wl+NK t= 1 t= 1

där Pl = priset på före—

tagets produktion MP. = den anställdes marginalprodukt

Ta = den förväntade anställningstiden W. = lönekostnaden för den anställde NK = nyanställnings- kostnaden

Eventuellt kan också uppsägningskostnader bli aktuella.

Villkoret för att före— taget skall underlåta att säga upp en anställd kan skrivas:

T.. Ta 2?.-Mi>.>zw.—UK t=1 t=l

därUK = uppsägnings- kostnaderna.

[ det följande kommer vi att diskutera hur effekter kan tänkas uppstå dels på företagsnivå och dels på makronivå. Analysen är dock partiell i den meningen att vi nöjer oss med att diskutera olika partiella "mekanismer” via vilka MSS kan tänkas verka. Däremot beaktas inte interdependensen mellan dessa olika mekanismer. något som skulle kräva en mer avancerad totalmodell av ekonomin.

] 1.2. ] Effekter på företags/tivt?

Avsikten med detta avsnitt är att studera hur införandet av olika former av MSS kan påverka ett företags personalplanering. För att renodla analysen kommer vi först att studera hur ett företag inom ramen för en given pro- duktionsanläggning kan tänkas påverkas av sysselsättningsskapande re— spektive sysselsättningsbevarande MSS. Därefter övergår vi till att stude- ra hur valet av ny produktionsanläggning kan påverkas av olika MSS.

Ett företags nyanställnings- och permitterings/uppsägningsbeslut kan betraktas som ett investeringsproblem eftersom såväl fasta som rörliga kostnader är förknippade med besluten. För att en nyanställning skall komma till stånd krävs att företaget har tillräckligt goda förväntningar om den framtida efterfrågeutvecklingen för att värdet av den nyanställdes pro- duktion trnder den totala anställningstiden skall överstiga de rörliga löne— kostnaderna plus de mer eller mindre fasta introduktionskostnaderna. De senare kostnaderna inkluderar sökkostnader (annonsering etc.). intervju- kostnader och utbildningskostnader och introduktionskostnader m.m. och kan för vissa typer av arbetskraft vara mycket höga. Dessutom måste före— taget ta hänsyn till att en uppsägning eller permittering kan behöva göras i framtiden vilket också är förknippat med kostnader i form av lön under uppsägningstid. avgångsvederlag eller permitteringslön. Även försämrad good-will för företaget kan sägas ingå i uppsägningskostnaderna.

Vid ett uppsägningsbeslut' ser emellertid kostnadsstrukturen annorlun— da trt. En nödvändig förutsättning för att företaget skall underlåta att upp- säga personal är att kostnaderna för att behålla personalen under den åter- stående anställningstiden (dvs. de rörliga lönekostnaderna minus produk- tionsvärdet) understiger uppsägningskostnaderna. Detta betyder att ju kortare den återstående anställningstiden förväntas vara. desto mer lön- samt för företaget blir det att avvakta den naturliga avgången i stället för att säga upp personal.

Mot bakgrund av denna beskrivning av kostnadsstrukturen för nyan- ställningar och uppsägningar kan några viktiga slutsatser dras.2 3

De fasta nyanställnings- och uppsägningskostnaderna leder till att före- tagets prisförväntningar efter ett nyanställningsbeslut måste sjunka relativt kraftigt innan det blir aktuellt med uppsägningar. Ju högre de fasta kostna- derna är desto större blir denna "marginal" för prisförväntningarna. Detta betyder också att personal med låga såväl nyanställningskostnader som uppsägningskostnader i första hand riskerar att sägas upp i lågkonjunktu- rer.

Huvudfrågan är emellertid vilka möjligheter som sysselsättningsskapan— de respektive sysselsättningsbevarande MSS har att påverka nyanställ— ningar respektive uppsägningar.

I det sysselsättningsskapande fallet utgör ett stöd på. såg, i storleksord— ningen 15—20 kronor per timme under några månader en relativt liten an- del av de totala kostnaderna för nyanställningen.

I det sysselsättningsbevarande fallet utgör emellertid ett motsvarande stöd en betydligt större andel av de totala kostnaderna för att behålla ar- betskraften. eftersom produktionsvärdet av personalen knappast kan vara negativt. Det borde därför vara lättare att med en given storlek på stödet förmå företagen att underlåta att säga tipp personal än att påverka ett ny- anställningsbeslut.

Men även om ett sysselsättningsstöd inte är tillräckligt stort för att för- må företagen att vidta nyanställningar som annars inte hade vidtagits, re- spektiveunderlåta att verkställa planerade uppsägningar. skulle förekom- sten av MSS ktrnna påskynda nyanställningar respektive/iii'dmja uppsäg- ningar. Denna intertemporala omfördelning av besluten kan förstärkas om stödet förväntas vara tidsbegränsat. Möjligheterna till en sådan omfördel- ning bör vara särskilt stora om företagen kan producera på lager. tidigare— lägga internutbildning eller liknande. I detta avseende är det troligt att MSS har en fördel framför icke—marginella stöd som sänkta arbetsgivarav- gifter. De senare kan företagen få del av oavsett om de förändrar sitt hand- lande eller ej.

Disktrssionen har här utgått från att företagen betraktar priserna som uti— från givna. Självfallet är de slutsatser som dragits här också giltiga i de fall då företagen helt eller delvis sänker sina priser till följd av den kostnads- sänkning som stödet innebär.

Substitirtimme/fekter

Eftersom ett MSS innebär att produktionsfaktorn arbetskraft subventione- ras kan ökad sysselsättning också uppstå genom substitutionseffekter, dvs genom att de nya produktionsanläggningar som tas i drift görs mer arbets- kraftsintensiva än vad de annars sktrlle vara.

Strbstittrtionseffektens storlek beror dels på de rent tekniska möjlighe- terna att ersätta kapital med arbetskraft. dels på hur kostnadsrelationen mellan arbetskraft och kapital påverkas av MSS. De tekniska substitu- tionsmöjligheterna är vanligen mycket små inom ramen för existerande an- läggningar men större när det gäller att ta nya anläggningar i drift. Detta betyder att substitutionseffekterna för ekonomin som helhet sannolikt är mycket små i djupa lågkonjunkttrrer när den totala investeringsvolymen är liten.' Under gynnsamma omständigheter kan MSS innebära att kostnads- relationen arbete/kapital förskjuts kraftigt i förhållande till om ett icke- marginellt stöd skulle ha använts. Om exempelvis all sysselsättning som överstiger 90 % av sysselsättningen vid en bastidpunkt subventioneras med 10% motsvarar stödet ca P% av de totala arbetskraftskostnaderna. dvs ett icke-marginellt stöd på l%. Arbetskraftskostnaden för en ny an- läggning kan dock ha sjunkit med hela 10% om all arbetskraft i den nya an— läggningen kommer att omfattas av stödet.

Valet av faktorproportioner baseras dock. för ett kostnadsminimerande- företag. på kostnadsrelationerna under anläggningens återstående livs- längd. Om MSS utgår enbart under en begränsad tidsperiod blir substitu-

1 Detta får empiriskt stöd av D Hamermesh: ”Subsidized Job Crea- tion in the Private Sector: Problems and Prospects" som ingåri F. Garfinkel och J. Palmer Direct Job Creation: Analytical Issues and Policy Implications, Brookings Institution 1978.

' Se bl.a. de tidigare nämnda uppsatserna av Hamermesh (1976 och 1978) Delander/Ekberg (1978) samt Kesselman, Williamson och Berndt: "Tax Credits for Em- ployment Rather than Investment”, American Economic Review 67 (June 1977).

? Storleksordningen på denna effekt beror på om staten väljer att förändra upplåningen i Riksbanken eller upp— låningen från allmänhe- ten.

3 När kommunerna inklu- deras i detta samman- hang förutsätts att kommunernas

utgifter inte påverkas

av deras skatteintäkter. en förutsättning som självfallet kan ifråga- sättas.

4 En diskussion om den tänkbara omfattningen av dessa effekter återfinns i appendix hos Layard/ Nickell op. cit. och Hamermesh op. cit. samt 1 Gösta Rehn: "Employ- ment Premiums in Eco— nomic Policy", semina— rieuppsats från Institutet för Social Forskning. April 1978.

tionseffekten därför mindre.

Vissa försök till kvantifiering av substitutionseffekterna av MSS har gjorts.'

Av flera skäl är det emellertid änntr svårt att avgöra htir dessa restrltat kan användas för att hjälpa till att kvantifiera substittrtionseffekterna av MSS. Fortsatta stttdier av denna problematik är därför motiverad.

11.2.2. Effekter på den totala e/ieijfi'ågan på varor ()(/I tjänster

Av diskussionen i det föregående avsnittet har framgått att MSS kan skapa incitament för företagen att öka sysselsättningen. Om emellertid den totala efterfrågan på makroplanet inte ökar samtidigt kan den totala sysselsätt- ningen knappast öka. Produktions— och sysselsättningsökningar på vissa delmarknader kommer då sannolikt att uppvägas av motsvarande minsk- ningar på andra delmarknader.

Sysselsättningsstöden kan dock i sig påverka den totala efterfrågan Det- ta kan ske via flera mekanismer För det första kan budgetsaldot påverkas. vilket via kreditmarknaden påverkar efterfrågan på varor och tjänster.2 Budgeteffekterna av MSS kan dock förväntas bli små — och ibland t.o.m. positiva —- med tanke på dagens institutionella förhållanden. Om de utbeta— lade stöden Ieder till att personer som i alternativfallet sktrlle vara arbetslö— sa och uppbära arbetslöshetsunderstöd får sysselsättning. blir de ökade statsintäkterna (främst direkta och indirekta skatter samt arbetsgivaravgif- ter) och uteblivna statsutgifterna (främst arbetslöshetsunderstöd) avse- värda.

I appendix till detta kapitel redovisas beräkningar som visar att stöd på i storleksordningen 20—25 kronor per timme kan titgå för att en person är sysselsatt i stället för arbetslös eller utanför arbetskraften titan att den of- fentliga budgeten (staten, kommunerna” plus AP-fonden) försämras. Dessa beräkningar bygger på en genomsnittlig lön på 25 kronor per timme. Det visar sig inte heller föreligga några större skillnader mellan sysselsättnings- bevarande och sysselsättningsskapande MSS.

De MSS på 15 respektive 25 kronor som har gällt i Sverige kan därför t.o.m. ha förbättrat den offentliga budgeten och därmed minskat penning- mängden i ekonomin. Om stöd i stor utsträckning har gått till företag som även i alternativfallet skulle ha nyanställt och/eller underlåtit att tippsäga personal blir dock slutsatsen den motsatta.l vilken utsträckning detta varit fallet är svårt att bedöma. För de företag som varslat om permittering- ar/uppsägningar torde dock incitamenten att utnyttja 25—kronan varit stora oavsett om varslen skulle ha verkställts eller ej. Det kan heller inte uteslu- tas att möjligheten att erhålla 25-kronan stimulerat till fler varsel om per- mitteringar/uppsägningar än vad som annars skttlle varit fallet.

Även MSS som knyts till ökningen av sysselsättningen kan komma att utgå till företag som skulle ökat sysselsättningen även utan stödet. Även om den totala sysselsättningen i ekonomin är konstant kan spridningen mellan företag vara så stor att åtskilliga företag ökar sysselsättningen och således är berättigade till stödet trots att företaget inte ändrat sitt beteende till följd av stödet.*'

Det finns dock all anledning att tro att ett marginellt stöd som samman- lagt trtgår med ett visst belopp innebär en mindre påfrestning på den offent- liga budgeten än ett icke-marginellt stöd med motsvarande belopp. Det se- nare utgårjtr för all arbetskraft.

För det andra kan varuefterfrågan öka genom att de personer som erhål- ler sysselsättning får en inkomstökning. Storleksordningen på denna in- komstökning beror på inkomstsituationen i alternativfallet. Om ersättning från arbetslöshetsförsäkringen sktrlle ha utgått blir inkomstökningen efter skatt obetydlig. Sambandet mellan denna effekt och btrdgeteffekterna ovan är således sådant attju mer positiva btidgeteffekterna är desto mindre är denna effekt.

För det tredje kan sysselsättningsstöd genom att sänka kostnadsnivån möjliggöra prissänkningar för företagen. Detta betyder att konsumenter— nas reala disponibla inkomster ökar och med en viss tidseftersläpning kan också den privata konsumtionen väntas öka.

För det fjärde kan prissänkningarna också påverka exporten.' Det är emellertid viktigt att påpeka att de effekter på sysselsättningen som kan uppstå genom att den aggregerade efterfrågan påverkas, uppkom- mer med en betydligt längre tidsfördröjning än sysselsättningseffekterna på företagsnivåz. De senare måste ju uppstå under den period då stödet ut- går.

En viktig fråga är huruvida de olika effekterna på den aggregerade efter— frågan sammantaget innebär en kontraktion eller expansion. De tre sista effekterna talar för en expansiv effekt men budgeteffekterna kan vara kon— traktiva. Eftersom kunskapen om såväl prissänkningarnas storlek och där- med storleksordningen på ökningen av den privatakonsumtionen och ex- porten. som budgeteffektens storlek och tecken. är begränsad. är det omöjligt att bestämt uttala sig om htrruvida nettoeffekten är kontraktiv el- ler expansiv. Detta betyder också att det är tveksamt om åtgärder av typ MSS behöver kompletteras med en generell efterfrågestimulans eller ej.3

Men även om effekten på den totala efterfrågan är obetydlig kvarstår att MSS åtminstone tillfälligt kan öka sysselsättningen på de sätt som be- skrevs i 11.2. 1. Framför allt torde incitamenten till Iagerproduktionen öka.

11.2.3. MSS ochjlödesstrukturen på arbetsmarknaden

Sett utifrån den modell av arbetsmarknaden som ett dynamiskt system med stora och ständiga flöden mellan olika bestånd som presenterades i kapitel 4 av betänkandet verkar sysselsättningsskapande och sysselsätt- ningsbevarande MSS på helt olika sätt.

En renodlad sysselsättningsbevarande utformning påverkar enbart per— mitterings- och uppsägningsflödena. Avgörande för potentialen för MSS av denna typ är därför storleksordningen på dessa flöden och de arbetslös- hetstider som de permitterade och uppsagda förväntas få.

1 figur 11.1 presenteras arbetslöshetens och arbetslöshetsinflödets bak- grund för de år då data föreligger. Vi finner att under åren 197 l — 1973 hade mellan 23 och 37 procent av de arbetslösa blivit permitterade' eller uppsag- da. Under åren 1975—1977 då politiken varit mer sysselsättningsbevarande var motsvarande andelar 18—20 procent. En viktig slutsats som kan dras

' Hur dessa effekter kan tänkas uppstå diskuteras mer utförligt av Layard och Nickell op. cit.

2 Framför allt effekterna via kreditmarknaden har erfarenhetsmässigt visat sig ha lång tidsfördröj- ning.

3 Denna problematik diskuteras också av Gösta Rehn i artikeln "Arbets- marknadspolitik" som ing; 1 Ekonomisk politik inför 1980-talet. Tidens Förlag 1977.

4 I arbetslöshetsstati— stiken inkluderas inte samtliga personer som är permitterade. utan enbart de som är permit- terade utan lön och som Varit permitterade hela mätveckan. Se vidare kapitel 14.

' Ett sätt att gå ytterli- gare ett steg när det gäller att bekämpa Iångtidsarbetslösheten med MSS är att knyta stödet direkt till ny- anställning av långtids- arbetslösa personer. En sådan utformning har använts i Västtyskland. Se Gtinther Schmid: Wage-Cost Subsidy Pro— gramme in Germany l974/75, International Institute of Management Berlin dec. 1977.

härav är att även om en sysselsättningsbevarande politik hade kunnat för— hindra alla permitteringr och uppsägningar. så hade bara en mindre del av den totala arbetslösheten kunnat förhindras.

Vidare framgår att en ännu mindre andel av veckoinflödet utgörs av per- mitteringar och friställningar ( 13 procent under åren 1975—1977). Det övri- ga inflödet kan ej påverkas av sysselsättningsbevarande åtgärder. Detta betyder att en kraftig nedgång i nyanställningsflödet under bara några vec- kor kan ge stora trtslag i arbetslöshetens storlek .

Sammanfattningsvis kan vi därför konstatera. att om MSS skall använ- das för att förhindra en konjunkturmässig ökning av arbetslösheten. är det inte tillräckligt att förhindra permitteringar och uppsägningar med syssel- sättningsbevarande åtgärder utan ett relativt högt nyanställningsflöde krävs dessutom.

En viktig skillnad mellan sysselsättningsbevarande och sysselsättnings- skapande åtgärder är också att arbetslöshetsstrukturen påverkas på olika sätt. Sysselsättningsbevarande åtgärder håller nere arbetslösheten genom att påverka inflödeskomponenten medan sysselsättningsskapande åtgär- der. via ökat nyanställningsflöde påverkar sannolikheten för en arbetslös att erhålla ett nytt arbete dvs arbetslöshetens tidskomponent.'

11.2.4. Eh?/(ter på inflationen

En analys av inflationseffekterna av MSS kräver självfallet. precis som vad gällde sysselsättningseffekterna. att de inflationsmekanismer via vilka MSS kan verka specificeras. Först därefter kan ett försök till kvantifiering göras.

I princip kan MSS tänkas påverka inflationen via åtminstone fyra olika mekanismer: l. Effekter på kostnadsnivån

2. Balansen på varumarknaden 3. Balansen på arbetsmarknaden 4. Fackföreningarnas beteende

1. Eftersom MSS sänker kostnaderna för arbetskraft borde en viss pris— dämpande effekt kunna uppnås. Ett undantag härvidlag är de företag som p.g.a. marknadssituationen inte kan påverka sina priser. vilket framför allt gäller för många företag som agerar på världsmarknaden. I så fall kom- mer kostnadsdämpningen antingen att ge upphov till vinstökning och/eller löneökningar. Den kanske mest centrala frågan är emellertid om MSS vad gäller den prisdämpande effekten har en fördel i förhållande till icke-marginellt stöd i fortn av exempelvis sänkta arbetsgivaravgifter. Frågan kan formuleras: Har MSS på sammanlagt, säg. en miljard kronor en större prisdämpande effekt än sänkta arbetsgivaravgifter till motsvarande belopp? Svaret beror på hur prisbildningen på marknaderna går till. Om priserna baseras på de genomsnittliga arbetskostnaderna (plus ett visst pålägg) un- der en längre period är det godtyckligt om subventionen utgår på margina- len eller ej. Med ett traditionellt långsiktigt jämviktsteoretiskt synsätt är detta också rimligt. Om prisnivån i det långa loppet avviker från genom-

Permitteringar

Personal- och driftsinskr.

Åtaget & rbete slutförd

Ej spec. orsak (bl. &. quits)

Ny- och åter inträ- dande l ak

1971 1972 1973 1975 1976 1977 Nov Nov Nov

' Permitteringar Personal- och driftsinskr.

Åtaget arbete

4.000 slutfört

Ej spec. orsak (bl.a. quits)

Ny- och återinträd- ande i ak

2.000

1 975 1 976 1 977 Figur 11.) Arbetslöshetens ( U) och inflödets (j) bakgrund.

' Ett resonemang av den— na typ återfinns hos Lay- ard och Nickell op. cit.

? Se John Burton: "Employment Subsidies — the Cases for and against". Natio—

nal Westminster Bank, Quarterly Review. 1976.

snittskostnaderna kommer en bransch antingen att expandera kraftigt (om prisnivån överstiger genomsnittskostnaderna) eller stagnera (om motsat— sen gäller). varför den enda långsiktiga jämvikten bör karaktäriseras av att prisnivån överensstämmer med den genomsnittliga kostnaden att under en längre tidsperiod upprätthålla en viss produktionsnivå'

Relevansen av detta resonemang kan dock ifrågasättas framför allt i ett kortsiktigt stabiliseringspolitiskt perspektiv. Om det i stället är så att pris- sättningen baseras på kostnaden för en nyanställning. kan MSS = framför allt sysselsättningsskapande — ha en större prisdämpande effekt än en sänkning av arbetsgivaravgiften. En viktig uppgift för den fortsatta trtvär- deringsforskningen om MSS är därför att studera hur prisbildningen på oli- ka marknader går till.

2. Som framgick av avsnitt 11.2.2 kan införandet av MSS också påver- ka efterfrågan på varor och tjänster. Om denna effekt är positiv. vilket ber— or på btrdgeteffektens tecken och storlek. kan detta motverka den pris- dämpande effekten från kostnadssidan. Sammantaget bör dock en pen- ningmängdsökning som har initierats av en kostnadsdämpning ha en mind- re inflationseffekt än om motsvarande penningmängdsökning åstadkom- mits genom en renodlad penningpolitisk åtgärd.

3. En efterfrågeökning på arbetskraft med hjälp av MSS kan också på— verka balansen på arbetsmarknaden och därmed framför allt löneglidning- en. En vanlig hypotes är att löneglidningen i första hand uppstår i samband med nyrekrytering av arbetskraft. Om sysselsättningsbevarande strbven- tioner till stagnerande företag försvårar nyrekryteringen för de expande- rande kan löneglidningen förvärras. 1 en djup lågkonjunktur torde denna effekt dock inte vara stor. Möjligen skulle dock löneglidningstendenserna ktinna förvärras i den följande konjunkturuppgången.

4. Slutligen kan man spekulera över hur fackföreningarnas beteende på- verkas av att sysselsättningsstöd används som ekonomiskt-politiskt med- el. Vissa farhågor har framförts om att Iönekraven kan bli högre om syssel- sättningen garanteras genom sysselsättningsstöd.2 Den relevanta frågan är emellertid om sysselsättningsstöd i detta avseende skiljer sig från andra sysselsättningsinriktade åtgärder.

11.3. Långsiktiga effekter på sysselsättning, arbetslöshet och inflation

1 föregående avsnitt har diskuterats htir MSS på olika sätt kan tänkas på- verka sysselsättning och inflationstryck i ett kortsiktigt stabiliseringspoli- tiskt perspektiv.

En helt annan fråga är om ett kontinuerligt användande av MSS — även om MSS i och för sig är tidsbegränsade till lågkonjtrnkttrrer — kan bidra till en på lång sikt högre sysselsättning och lägre arbetslöshet och inflation.

Några säkra slutsatser om detta är inte möjliga att dra. men några aspek— ter på problematiken kan dock nämnas.

Avgörande för om en högre sysselsättningsnivå i längden kan tipprätt- hållas med hjälp av MSS är arbetskraftsutbudets elasticitet på lång sikt.

Om detta är praktiskt taget oelastiskt är det rimligt att tro att stöden i det långa loppet i stället övervältras på lönerna.

Avgörande för om en på lång sikt lägre arbetslöshet kan erhållas med hjälp av MSS är hur sökbeteendet hos arbetsgivare och arbetstagare på— verkas. En tänkbar effekt är att företagen blir försiktigare med nyanställ- ningari högkonjunkturer och i stället i större utsträckning avvaktar till låg- konjunkturerna med nyanställningar. Detta borde dock enbart ha en ut- jämnande effekt. Det är också tänkbart att möjligheterna till stöd för ny- anställningar gör företagen mer benägna att friställa personal. Av stor be- tydelse för storleken på denna effekt är vilka möjligheter som beslutsfat— tarna på förmedlingarna och länsarbetsnämnderna har att förhindra miss— bruk av stöden.

På utbudssidan kan man tänka sig att sysselsättningsskapande åtgärder. genom att sänka den förväntade arbetslöshetstiden, i stället stimulerar en ökad omsättning av arbetskraft (flera "quits"). Sysselsättningsbevarande åtgärder å andra sidan kan utgöra incitament till förlängt arbetssökande för dem som ändå blir arbetslösa. Eftersom valet av arbetsgivare blir viktigare ju längre anställningen förväntas vara kan det löna sig att söka under en längre period. Det frnns dock inga empiriska belägg för att dessa långsikti— ga effekter skulle bli betydande om MSS kommer att användas kontinuer- ligt.

Slutligen. vad gäller inflationsnivån på lång sikt. utgör EPO-modellens inflationsmekanismer1 i ett system med fasta växelkurser en i stort sett bindande restriktion för den svenska inflationsutvecklingen. som inte kan påverkas av ett kontinuerligt användande av MSS. Möjligheterna för åt- gärder av typ MSS skulle emellertid kunna ligga i att bidra till att de kon- junkturella avvikelserna från EPO-modellens ”balansstig" sker till en läg- re arbetslöshet än vad som annars vore möjligt.

11.4. Effekter på resursallokering

En vanlig utgångspunkt för en ekonomisk analys av resursallokeringen — dvs. fördelningen av samhällets resurser på olika användningsområden — är en perfekt marknadsekonomi ijämvikt. Under vissa antaganden är re- sursallokeringen effektiv i en sådan siutation, dvs. det är omöjligt att om- fördela resurserna så att någon får det bättre utan att någon annan får det sämre. I en sådan situation måste också kostnaderna för produktionsfakto- rerna avspegla alternativkostnaderna och vara lika för alla företag. Användandet av olika former av MSS kan på olika sätt påverka resursal— lokeringen i ekonomin genom att arbetskraftskostnaderna blir olika för oli- ka företag. Även om MSS kan ha vissa fördelar när det gäller de stabilise— r'ingspolitiska målen kan detta motverkas av negativa allokeringseffekter. Det är därför viktigt att diskutera för det första om MSS kan förväntas vara sämre än andra stabiliseringspolitiska medel från allokeringssynpunkt och för det andra vilka skillnader som kan föreligga mellan olika utformningar av MSS från allokeringssynpunkt. ' Se kapitel 4.

' Se vidare Sverker Praski: ”Erfarenheter av Iagerstödet". Ekonomisk Debatt l977: 4.

? Däremot är Iagerstödet förmodligen relativt företagsneutralt inom en bransch.

För alla stabiliseringspolitiska medel gäller att även om utformningen är helt generell i den bemärkelsen att alla företag och branscher formellt om- fattas kan effekterna bli olika för olika företag och branscher. En egenskap hos MSS — såväl sysselsättningsskapande som sysselsättningsbevarande — är att sysselsättningsläget i utgångsläget när stödet börjar gälla på ett ganska slumpmässigt sätt kan avgöra vilka företag som får möjligheter att utnyttja stödet. Ett företag som just före stödets ikraftträdande utökat sin arbetsstyrka har exempelvis inte samma möjligheter att utnyttja ett syssel— sättningsskapande stöd som ett konkurrerande företag som avvaktat med sina nyanställningar.

Denna slumpmässighet gäller dock också för flera andra stabiliserings— politiska medel såsom lager- och investeringsstöd. Däremot har icke-mar- ginella stöd en fördel i detta avseende. eftersom dessa tillkommer samtliga företag oavsett vilket sysselsättningsläget råkade vara i utgångsläget.

Från allokeringssynpunkt föreligger dock vissa skillnader mellan MSS och lagerstöd. Lagerstöd. som i första hand syftar till att främja sysselsätt— ningen. missgynnar kraftigt vissa branscher.1 2 I vissa branscher kan de rent fysiska lagringsmöjligheterna vara dåliga. Hållbarheten på produkter- na kan också vara ett hinder. Om huvudsyftet är att öka sysselsättningen är dessutom Iagerstödet ett ganska trubbigt instrument. Eftersom stödet knyts till lagerökningen (med vissa villkor om bibehållen eller ökad syssel- sättningsnivå) utgår lika mycket stöd oavsett om företagen är arbetsinten- siva eller ej.

MSS är däremot direkt riktade till den produktionsfaktor som man vill påverka användandet av. Vidare behöver MSS inte användas till Iagerpro- duktion utan kan även användas till exempelvis internutbilding eller repa— rationsarbeten.

Det har också visat sig att Iagerstödet har varit. starkt koncentrerat till vissa branscher. Ett problem med såväl sysselsättningsstöd som lagerstöd är emelletid. att de företag som ändå (dvs. utan något stöd alls) skulle ha utökat sysselsättningen och/eller producerat på lager. kan erhålla stöd. ] detta avseende skulle emellertid lagerstöd kunna ha en fördel. Kravet på att i efterhand belägga att en lagerökning verkligen har ägt rum kan förhin— dra att stödet utgår till företag som även utan stöd skulle har utökat eller upprätthållit sysselsättningen.

Vad gäller allokeringseffekterna av olika utformningar av MSS förelig— ger väsentliga skillnader mellan sysselsättningsskapande och sysselsätt- ningsbevarande MSS:

Som framgick av diskussionen i avnsitt 11.2.l kan sysselsättningsska— pande subventioner förväntas gå till företag med relativt goda prisförvänt- ningar. Sysselsättningsbevarande åtgärder går däremot till företag med sämre framtidsförväntingar. De sämre förväntningarna kan bero såväl på att företaget befinner sig på en stagnerande marknad som på att företaget är illa skött.

Dessutom kan sysselsättningsbevarande åtgärder försvåra nyrekryte- ringen av arbetskraft i de expansiva företagen. Detta gäller framför allt om spridningen i konjunkturläget är stor, dvs om vissa branscher expanderar trots att det allmänna konjunkturläget är svagt. Om däremot konjunktur- nedgången är_djup i samtliga branscher behöver inte denna negativa effekt

vara särskilt stor.

Sysselsättningsskapande åtgärder kan därför förväntas påskynda struk- turomvandlingen medan sysselsättningsbevarande åtgärder verkar brom- sande. Detta kan dock inte reservationslöst betraktas som ett argument för sysselsättningsskapande åtgärder. För det första behöver inte företagens prisförväntningar vara korrekta från samhällsekonomisk synpunkt. För det andra kan en hög takt i strukturomvandlingen innebära välfärdsförlus- ter i form av "utslagning" av arbetskraft etc.

Eftersom det ur ren allokeringssynvinkel är viktigt att stöden görs så fö- retagsneutrala som möjligt skulle man kunna hävda att utformningar som knyter stödet till urbersqufiwr snarare än till_f'(')'rcrugcn är att föredra. Ett problem utgör därför i detta avseende sysselsättningsbevarande stöd som enbart kan utnyttjas av det företag som har varslat om permitteringar/upp- sägningar. Sysselsättningsbevarande stöd skulle emellertid kunna göras mer företagsnetrtrala genom att knytas till den varslade arbetskraften så att även andra företag kan erhålla stödet om den varslade arbetskraften är vil- lig att acceptera en flyttning till ett annat företag. En nackdel med en sådan konstruktion kan dock vara att den varslade arbetskraften konkurrerar ut den arbetskraft — t. ex. ny- och återinträdande på arbetsmarknaden — som annars skulle ha anställts.

Appendix 11.1 Budgeteffekter

En korrekt beräkning av de totala budgeteffekterna av olika former av MSS kräver en mycket detaljerad kunskap om arbetsmarknadens funk— tionssätt.

För det första krävs kunskap om den totala sysselsättningseffekten av åtgärden i fråga. För närvarande föreligger inga empiriska studier som på ett någorlunda tillförlitligt sätt har kvantifrerat effekter av denna typ.

För det andra krävs kunskap om i vilken utsträckning stöd kommer att utgå också till arbetstillfällen som skulle ha skapats respektive bevarats även i alternativfallet, dvs. utan att stödet hade utgått. Inte heller detta är det möjligt att ha någon bestämd uppfattning om.

Däremot är det möjligt att med någorlunda god tillförlitlighet belysa frå- gan: Hur stort stöd kan maximalt utgå per arbetstimme för att en person är sysselsatt i stället för arbetslös utan att den offentliga budgeten försämras?

I slutet av detta appendix har beräknats vilka inkomster och uteblivna utgifter som den offentliga budgeten (staten, kommunerna och AP-fonden) erhåller om en person är sysselsatt i stället för att vara arbetslös eller utan— för arbetskraften.

Kalkylerna har gjorts med utgångspunkt från en timlön på 25 kronor. Ökade arbetsgivaravgifter, inkomstskatter och konsumtionsskatter har medtagits på den offentliga budgetens inkomstsida och uteblivet arbetslös— hetsunderstöd — dels från arbetslöshetsförsäkringen och dels från KAS (kontant arbetsmarknadsstöd) — på utgiftssidan. I och för sig skulle ökade företagsvinstskatter också inkluderas men dessa har bedömts som negli- gerbara. Vidare är det troligt att somliga individer i alternativfallet titan MSS skulle ha varit förtidspensionerade. Även denna kategori har neglige- rats i kalkylerna men det bör inte påverka slutsatserna nämnvärt.

Av kalkylerna framgår att statens uteblivna utgifter plus ökade inkoms— ter uppgår till ca 21 kronor per timme för en person som i alternativfallet inte skulle ha haft någon ersättning alls. samt till 26:50 respektive 25 kro— nor om arbetslöshetsförsäkring respektive KAS skulle ha utgått. Skälet till att skillnaderna inte blir större är att om ingen eller en låg ersättning skulle ha utgått i alternativfallet blir de ökade konsumtionsskatterna höga efter— som inkomstökningen blir större i dessa fall.

Det återstår nu att bedöma i vilken utsträckning personerna i alternativ- fallet skulle ha haft ersättning från arbetslöshetsförsäkringen. från KAS re- spektive saknat ersättning.

Den bedömning som gjorts här sammanfattas i nedanstående tabell.

Tabell 11.A.1 Beräknad inkomstsituation i alternativfallet vid sysselsättningsskapande och sysselsättningsbevarande utformning

lnkomstsituation i Sysselsättn. Sysselsättn. alternativfallet skapande, % bevarande, % Arbetslöshetsunderstöd 40 85 KAS 10 5 Ingen ersättning 50 5 Permitteringslön O 5

För den sysselsättningssk tpande varianten har (relativt godtyckligt) an- tagits att 80 procent skulle ha varit arbetslösa och 20 procent utanför ar— betskraften i alternativfallet. Av dem som skulle ha varit arbetslösa har 50 procent antagits ha erhållit ersättning från arbetslöshetsförsäkringen. 12.5 procent antagits ha erhållit KAS och 37.5 procent ingen ersättning alls. Detta antagande baseras på att under l976 ungefär hälften av de arbetslösa (enligt AKU) är kassamedlemmar. Ytterligare drygt 10 procent sökte via arbetsförmedling och kan därför ha erhållit KAS.' De övriga (drygt 35 pro- cent). som ej söker via förmedlingen antas inte erhålla några bidrag.

För ett sysselsättningsbevarande stöd är vår gissning att en mindre andel (enbart 5 procent) lämnar arbetskraften i alternativfallet och inte erhåller nagra bidrag. Vidare antas att hela 8.» procent erhåller understöd från ar- betslöshetsförsäkr'ingen. Kraven för att en arbetslös person skall erhålla understöd är dels att kassa-avgift erlagts under 12 månader. dels att perso- nen arbetat 5 av de senaste 12 månaderna. Dessa krav uppfylls sannolikt av de flesta uppsagda eller permitterade personer även om turordningsreg— lerna i tr'ygghetslagstiftningen säger att de sist anställda (dvs ofta de yngs- ta) skall uppsägas och permitteras först. Slutligen antas 5 procent erhålla permitteringslön av företaget och resterande 5 procent antas erhålla KAS.

Med dessa antaganden kan ett sysselsättningsskapande stöd uppgå till ca 23.50 kronor och ett sysselsättningsbevarande till ca 25 kronor utan att den offentliga budgeten försämras.

Om antagandena om inkomstsituationen varieras så påverkas dessa re- sultat bara obetydligt.

Flera viktiga slutsatser kan dras av denna sifferexercis. För det första har framgått att ett mycket högt stöd per timme i princip kan utgå för att en person är sysselsatt i stället för arbetslös utan att den offentliga budgeten försämras. Dessa höga siffror måste emellertid revideras nedåt om utform- ningen inte kan göras så effektiv att enbart företag som de facto ändrar sitt beteende tack vare åtgärden erhåller stöd. Som framgick ovan har två av MSS på den svenska arbetsmarknaden uppgått till 15 respektive 25 kronor. Dessa MSS Ami alltså ha varit budgetneutrala om de varit effektiva i detta avseende.

En andra viktig slutsats är att det inte tycks föreligga några större skill- nader mellan sysselsättningsbevarande och sysselsättningsskapande ut- formningar vad gäller det maximala sysselsättningsstöd som uppfyller bud- getneutralitet.

Kalkyler

Syftet med dessa kalkyler är att beräkna hur den offentliga budgeten (sta— ten. kommunerna och AP-fonden) påverkas av att en person är sysselsatt i stället för att vara arbetslös dels utan någon ersättning, dels med ersättning från arbetslöshetsförsäkringen respektive KAS (kontant arbetsmarknads- stöd). Kalkylerna, som frnns samlade i tabellen nedan, inkluderar utebliv- na bidrag. ökade inkomstskatter och arbetsgivaravgifter samt ökade kon- sumtionsskatter. Följande beteckningar och antaganden om skattesatser m.m. används:

' För ny— och återinträ- dande på arbetsmarkna— den gäller för att erhålla KAS förutom anmälan till arbetsförmedling tre månaders karenstid. varför kalkylen snarast överskattar de inbe— sparade bidrags- betalningarna.

2 Ett företag är skyl- digt att betala per- mitteringslön från och med den tredje per- mitteringsveckan.

Beteckningar

Ualu = arbetslöshetsunderstöd för försäkrade per dag 160 kr UKM- = kontant arbetsmarknadsstöd (KAS) per dag 55 kr W = lön för sysselsatta per dag (8 tim. x 25 kr.) 200 kr tal., = skatt på arbetslöshetsunderstödet 30 % tKAS = skatt på KAS 20 % tw = skatt på lönen 35 % taga = arbetsgivaravgift 33 % C = statens andel av kostnaderna för

arbetslöshetsförsäkring 75 %

Tabell 11.A2

Ingen ersättning Arbetslöshetsförsäkring

Uteblivna bidrag: — Ualu 'C _ Taru ' Ualu 160 ' 0,75 — 0,30 "160 = 72

Ökade inkomst— W(t,,. +raga) W(t,,. +!aga) skatter och 200(0,35 + 0.33) 200(0.35 + 0,33) arbetsgivar- = 136 = 136

avgifter:

Ökade konsum" [WU _ [IF)] [” _ S) ('konsn [WU " fw) _ Ualu(1 _ ram)] [(I 'S)('kuns)] tionsskatter: 200(0,65) [0,95 - 0.25] = 200 - 0.65 — 160(0,70)] [0.95 ' 0.25] = 30.875 = [130 —112][0.2375] = 4.275

Summa: 166.875 per dag Summa: 212.275 per dag eller eller 20,85 kr/tim 26,50 kr/tim

KAS

Umsll _lkAs) 55(l — 0,20) = 44

WW + laga) 200- (0.35 + 0,33) = 136

[WU —'u-) ” UkAsU _lkAsnlll _S)(Ikons)] = [200(0,65) — 55(0,80)] [0.95 x 0,25]

= [130 — 44] [0,2375]

20.425

Summa: 200,425 per dag eller 25,05 kr/tim

12. Planeringsmodeller för arbetsmarknads- politik'

Sammanfattning

Traditionellt har man i utvärderingsstudier av arbetsmarknadspolitiska medel jämfört ett medel med ett s.k. nollalternativ. Nollalternativet kan vara ett genomsnitt av alla övriga arbetsmarknadspolitiska åtgärder inklu- sive ingen åtgärd eller också "normala arbetsförmedlingsåtgärder"'. Un- dersökningarna har också kännetecknats av att de varit engångsundersök— ningar. De har givit betydande kunskaper om arbetsmarknadspolitikens ef- fekter. men det frnns anledning att gå vidare på två olika områden.

För det första bör man försöka få till stånd en kontinuerlig utr-('irdering av olika medel och av olika projekttyper inom dessa medel. De stora ensta- ka cost-benefrtanalysema måste med nödvändighet göras så pass sällan att det frnns perioder för vilka vi inte har några aktuella utvärderingsstudier. och både medlens utformning och arbetsmarknaden förändras ständigt. Vissa storheter kan inte beräknas utan hjälp av omfattande. noggranna cost-benefitstudier, men vissa nyckelvariabler kan täckas in av kontinuer- liga uppföljningar av personer som deltagit i olika arbetsmarknadspolitiska program.

För det andra bör man försöka få fram studier i vilka man får enjämför- barlret mellan olika arbetxm(lr/(nadspolitiska medel, inklusive de medel som ingår i den normala platsförmedlingsverksamheten. Denna ansats är desto mera naturlig då man i det svenska systemet har alla medlen koncen- trerade till en enda myndighet, arbetsmarknadsverket. Det betyder att man (den sökande och/eller arbetsförmedlaren) hela tiden väljer mellan olika medel (inklusive medlet ingen åtgärd) inte mellan ett medel (det som den egna myndigheten har) samt en Vägd fördelning av alla andra medel (som andra myndigheter har hand om) och medlet ingen åtgärd.

Den avgörande frågan är hur man skall kunna bygga upp ett system för kontinuerliga jämförelser mellan olika arbetsmarknadspolitiska medel för arbetslösa arbetssökande. Varje sådant system förutsätter ett synsätt eller en teori för arbetslösheten. Vi har inom projektet Integrerad arbetsmark- nadspolitik diskuterat ett system baserat på en sådan teori.

Vi har utgått ifrån en modell över arbetsmarknaden där arbetslöshet uppkommer genom ständiga förändringar av arbetskraftsefterfrågans och arbetskraftsutbudets storlek och sammansättning. Modellen är främst an- passad för en analys av icke-konjunkturell arbetslöshet. där arbetsmark- nadspolitiken ej i första hand används i konjunkturpolitiskt syfte.

' Detta kapitel baseras på projektet "Integrerad ar- betsmarknadspolitik" vilket redovisas dels i oli- ka delrapporter och dels i en sammanfattande slut- rapport (för en förteck- ning, se bilaga till betän- kandet). Kapitlet är skri- vet av fil dr Eskil Wa— densjö som också varit projektledare.

De arbetslöshetsfall som inträffar är olika svåra — den förväntade ar— betslöshetstiden skiljer sig markant åt mellan olika arbetslöshetsfall —— och därmed skiljer sig också den förväntade kontanta ersättningen åt mellan olika fall. Som alternativ till kontant ersättning fram till arbetslöshetens upphörande frnns olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Man kan från försäkringssynpunkt se de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna som alter— nativa användningar av den förväntade försäkringsersättningen vid inträf— fad arbetslöshet. En sådan försäkringsansats kan vara av värde vid analys av arbetsmarknadspolitiken då den kan bidra till att framhäva de besluts- problem man har vid utformningen och tillämpningen av arbetsmarknads- politiken. En analys med denna utgångspunkt återfinns i avsnitt 12.1 och pekar på fyra centrala problem inom arbetsmarknadspolitiken. ]. Hur skall man vid den arbetslöse arbetssökandes kontakt med arbets- förmedlingen kunna bedöma hur pass "allvarlig” arbetslösheten är, dvs. hur lång kan man förvänta sig att arbetslöshetsperioden blir och hur stor blir den förväntade ersättningen? Det förväntade ersättnings— beloppet visar hur mycket en plats i ett arbetsmarknadspolitiskt pro- gram kan kosta utan att det blir dyrare än alternativet normala förmed- lingsåtgärder. Bedömningar av förväntad arbetslöshetstid kan ligga till grund för prioriteringar mellan olika grupper som söker till arbetsmark- nadspolitiska åtgärder. Detta behandlas närmare i avsnitt 12.3.

2. Hur skall man "sätta priserna" på de olika arbetsmarknadspolitiska medlen? Skall en plats i ett arbetsmarknadspolitiskt program subven- tioneras jämfört med vad som skulle betalas i kontantersättning under den förväntade arbetslöshetsperioden. Skall olika medel subventione— ras i olika hög grad? För att bättre kunna svara på dessa frågor måste man bygga på kunskaper om hur arbetsmarknaden fungerar i olika av- seenden. Man måste t ex veta hur olika arbetsmarknadspolitiska åtgär— der påverkar antalet arbetslöshetsfall i fortsättningen för de som deltar i åtgärderna. Man behöver veta mer om sambanden mellan olika delar- betsmarknader och sambanden mellan arbetsmarknadspolitik och sta- bilisering och fördelning. Detta diskuteras kortfattat i avsnitt 12.4. där vi speciellt behandlar ett delproblem på detta område. nämligen hur man skall kunna analysera de indirekta sysselsättningseffekterna.

3. Vilken information om effekterna av olika arbetsmarknadspolitiska medel skall man ge den arbetslöse arbetssökande och hur skall denna information insamlas? Kunskaperna om effekterna av olika arbets- marknadspolitiska åtgärder är mycket begränsade. Det gör att både för- medlarna och den sökande har ett bristfälligt beslutsunderlag vid val mellan olika alternativ. Detta problem behandlas i avsnitt 12.5.

4. Hur skall man välja ut projekt inom de olika arbetsmarknadspolitiska medlen? Detta problem behandlas i avsnitt 12.5. lnom undersökningen har vi granskat hur olika egenskaper hos de ar- betssökande och de delarbetsmarknader de är på påverkar sannolikheten att placeras i olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Resultaten som re- dovisas i avsnitt 12.2 visar att unga. män och personer med anteckning om arbetshandikapp oftare kommer i olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder än äldre. kvinnor och personer utan anteckning om arbetshandikapp om man tar hänsyn till övriga kända förhållanden. För både äldre och kvinnor

gäller att de är speciellt underrepresenterade vid placeringar i allmänna be- redskapsarbeten, de äldre är också underrepresenterade inom arbetsmark— nadsutbildningen.

För att man fortlöpande skall kunna göra bedömningar av de faktorer som bestämmer arbetslöshetstidemas längd har vi utvecklat en modell som bygger på bearbetningar av sökandestatistiken. Modellen har prövats på tre månader under 1976. Resultaten av dessa bearbetningar visar t. ex. att äldre och kvinnor givet övriga kända förhållanden (region. yrke etc.) hade längre arbetslöshetstider än yngre och män. Undersökningen visade också att sannolikheten att under en viss period lämna arbetslösheten minskade med arbetslöshetstidens längd. Resultaten från dessa beräkning- ar redovisas i avsnitt 12.3.

För att kunna se effekterna av olika arbetsmarknadspolitiska medel måste man göra uppföljningsundersökningar av deltagare i dessa och ock— så av enjämförelsegrupp som ej deltari någon sådan åtgärd. 1 avsnitt 12.5 visas hur man med hjälp av arbetsmarknadsverkets sökandestatistik kan bygga upp ett system för uppföljningar. Systemet möjliggör jämförelser mellan olika medel och projekt för olika grupper. Man skulle t. ex. med ett sådant system kunna jämföra resultaten av beredskapsarbete och arbets- marknadsutbildning för en avgränsad grupp — t.ex. ungdomar.

Uppföljningsundersökningama kan sedan ligga till grund för utarbetan- det av information till arbetsförmedlare och arbetssökande. Resultaten kan också användas för prioritering mellan olika typer av projekt inom länsarbetsnämnder och arbetsmarknadsstyrelsen och ingå som en del av beslutsunderlaget för upprättandet av kriterier för vilka som skall ha möj- lighet att delta i olika arbetsmarknadspolitiska medel.

Förslaget till utvärderingssystem liksom förslaget till system för utarbe— tande av prognoser över arbetslöshetstiderna sammanfattas i avsnitt 12.6. I detta avsnitt redovisas också kortfattat de övriga statistiksystem som ut- vecklats inom projektet.

12.1 En modell över arbetsmarknaden'

För att klarare kunna se vissa av beslutsproblemen inom arbetsmark- nadspolitiken skall vi arbeta med en teoretisk modell över arbetsmarkna- den. En modell innebär med nödvändighet en förenklingjämfört med verk- ligheten men medför just därför att man lättare kan se vissa saker. Vi an- vänder modellen för att belysa beslutsproblemen vid val av utformning och tillämpning av de olika arbetsmarknadspolitiska medlen.

I modellen kan vi se hur åtgärder som arbetslöshetsförsäkring. arbets- marknadsutbildning, beredskapsarbete och andra arbetsmarknadspolitiska åtgärder kommer in. Modellen är i första hand avsedd för en diskussion av ett läge där arbetslösheten inte utgörs av konjunkturarbetslöshet. Vid en omfattande konjunkturarbetslöshet är andra modeller och andra medel än arbetsmarknadspolitik av relevans. Det vi behandlar är närmast arbets- marknadspolitiska åtgärder vid vad man brukar beteckna struktur- och friktionsarbetslöshet.

' En något mer ingående diskussion av de problem som analyseras i avsnitt 12.1 återfinns i Waden- sjö. E.: "Integrerad ar- betsmarknadspolitik och cost-benefit analys” i ”Jämförelsemetoder i samhällsplanering" (Rapport från ett nordiskt symposium 30 septem- ber—l oktober 1976). Nordisk utredningsserie B 1978: 3. Stockholm 1978.

' Se t.ex. Doeringer. P. och Piore. P. M.: lnter— nal Labor Markets and Manpower Analysis. D C Heath & Co.. Lexington Mass 1971. Se också kapitel 4 i detta betänkande. Som ett alternativt villkor till lö- nestelhet skulle man kun- na tänka sig bristande substituerbarhet mellan arbete och kapital efter det att kapitalinveste- ringar är gjorda.

2 Av relevans är inte bara rent pekuniära kost- nader och intäkter utan också andra kostnader. t. ex. vad gäller social anpassning. 3 Konstruktionen påmin— ner delvis om de nu— varande avgångsveder— lagen. De tänkta belop- pen blir dock i regel större och gäller fler grupper t. ex. även de nya på arbetsmarknaden.

Vi gör följande antaganden:

1. att det råder balans mellan det totala utbudet och den totala efterfrågan på arbetskraft (dvs. ingen mer omfattande konjunkturarbetslöshet). . att den totala arbetsmarknaden är uppdelad i olika delmarknader (geo— grafiskt och yrkesmässigt) beroende på att det är resurskrävande att flytta mellan olika delarbetsmarknader.

3. att det förekommer ständiga förändringar av arbetskraftsefteifrågans

och arbetskraftsutbudets sammansättning.

4. att sannolikheterna för förändringar på de olika delmarknaderna är kän— da och

5. att löneanpassningen till förändrade arbetsmarknadsförhållanden ej är omedelbar på grund av lönestelhet (t. ex. genom motstånd från fackför— eningarna mot lönesänkningar eller p.g.a. förekomsten av interna ar— betsmarknader med hierarkiska lönestrukturer)' Dessa antaganden innebär ett antagande om att olika individer blir ar- betslösa. Sannolikheten att bli arbetslös blir olika stor på olika delmarkna- der. En persons förväntade förlust av att bli arbetslös är det lägsta av: I. kostnaden vid flyttning till annan delarbetsmarknad.

2. kostnaden av att gå arbetslös och invänta ett nytt arbete inom delmark— naden (ny förändring på delarbetsmarknaden) och

3. storleken av nödvändig subventionering för att kunna erhålla fortsatt arbete på delarbetsmarknaden. I samtliga fall är jämförelsealternativet att kunna fortsätta arbeta på samma villkor som förr inom det tidigare arbetet, dvs vilken förlust gör man i och med att man har förlorat denna möjlighet. I en del fall kan kom- binationer av två eller tre av alternativen ge den lägsta kostnaden.2

En teoretisk lösning av problemet är att ha en arbetslöshetsförsäkring där det utbetalade arbetslöshetsstödet utgörs av ett engångsbelopp där storleken av beloppet avhänger av de beräknade kostnaderna för arbets- löshetsfallet.3 Premierna blir beroende av sannolikheterna för att arbets- löshet skall inträffa och den förväntade kostnaden för ett arbetslöshetsfall. Sannolikheten för att arbetslöshet skall inträffa och kostnaden vid inträf- fad arbetslöshet kan skifta mellan olika delarbetsmarknader och mellan olika grupper.

En individ som blivit arbetslös och därmed fått ut ett belopp från sin ar— betslöshetsförsäkring kan enligt denna teoretiska modell använda beloppet på olika sätt. Beloppet kan t.ex. användas till: ]. konsumtion under tiden han väntar på att han på nytt skall få ett arbete inom sin delarbetsmarknad (en motsvarighet i den svenska arbetsmark- nadspolitiken är arbetslöshetsförsäkringen),

2. att betala kostnaderna för att flytta till en annan regional arbetsmarknad

där han fortare kan få arbete (en motsvarighet är flyttningsstöd i olika

former).

"til betala utbildningsavgifter och konsumtion under utbildningstiden för en utbildning som leder till en annan delarbetsmarknad där han for- tare kan få arbete (en motsvarighet är arbetsmarknadsutbildning),

4. att betala ett företag för en anställning (dvs. i praktiken ett sätt att gå under ”minimilönen" på delmarknaden) tills individen på nytt kan få lx)

arbete till vanlig lön. dvs. till en ny förändring på arbetsmarknaden in- träffar (motsvarigheter är olika subventionerade arbeten. som bered- skapsarbete och halvskyddat arbete).' Under förutsättning att vi hade en perfekt fungerande marknadsekonomi så när som på de undantag som angavs i antagandena så skulle man klara sig med företag som tillämpade marginalkostnadsprissättning för utbild— ningstjänster. flyttningstjänster och arbetslöshetsförsäkring. Nu har vi inte en perfekt fungerande marknadsekonomi och inget arbetslöshetsförsäk- ringssystem som fungerar som det ovan beskrivna.

Vi har i stället ett arbetslöshetsförsäkringssystem som bygger på att man får ersättning för varje arbetslöshetsdag. Tillgången till olika arbetsmark- nadspolitiska medel som t. ex. arbetsmarknadsutbildning bestäms i hög grad av arbetsförmedlaren som tillsammans med den arbetssökande gör en bedömning av hur allvarlig (långvarig)2 arbetslösheten är och vilken effekt de olika arbetsmarknadspolitiska medlen har för den arbetssökande.

Förmedlaren måste i förmedlingsarbetet simultant göra flera olika be- dömningar.

]. Hur länge kommer den sökande att vara arbetslös om ingen arbets- marknadspolitisk åtgärd vidtas"? . Givet denna uppskattade arbetslöshetstid vilka arbetsmarknadspolitis- ka åtgärder kan vara aktuella? Hur mycket får åtgärderna kosta? (Om den beräknade arbetslöshetstiden är en vecka. en månad eller ett år om inga åtgärder vidtas så har det betydelse för vilka åtgärder som förmed- laren bedömer som aktuella). . Vilka effekter har de olika arbetsmarknadspolitiska medlen som är ak— tuella för den sökande? Vilken arbetsmarknadspolitisk åtgärd är att föredra för den sökande? (Möjligheterna att få arbete. risk för framtida arbetslöshetsperioder m.m).

Det är självklart att arbetsförmedlarens beslutsunderlag är högst ofull— ständigt. Vi skall nedan analysera möjligheterna att förbättra beslutsunder- laget på dessa tre områden. Vi skall också diskutera i vad mån detta även kan användas för att prioritera mellan olika projekt. IJ DJ

12.1.1 Beräknad arbetslöshetstid

Vi har ett arbetslöshetsförsäkringssystem där man i stället för att som i den teoretiska modellen betala ut en engångssumma vid inträffad arbetslöshet betalar ut arbetslöshetsersättning per arbetslöshetsdag.3 Man har därvid sluppit ifrån vissa administrativa problem men fått andra i stället.

' För vissa av dessa stödformer (arkivarbete, skyddat arbete) för det sig om i prakti- ken permanenta lösningar i den skyddade sektorn. För beredskapsarbete kan löne- subventioneringsdelen vara ingen eller mycket liten. Det kan i en del fall enbart vara fråga om transfereringar mellan t. ex. stat och kommun eller enbart tidsförskjut- ningar av projekt. Se Riksrevisionsverket, Arbetsmarknadsverkets beredskapsarbe- ten — revisionsrapport, Stockholm 1975 2 Annat än arbetslöshetstidens längd påverkar också hur allvarliga konsekvenserna blir för den arbetslöse. Ofta anförs att en arbetslöshetsperiod av given längd kan ha svårare konsekvenser för unga än för andra grupper. ” Ett undantag är de avgångsvederlag som utges enligt avtal mellan arbetsmarkna- dens parter.

För det första skulle en person kunna överdriva arbetslöshetens svårig- hetsgrad genom att ej söka arbete.' För att motverka detta har man infört kravet att en arbetslöshetsförsäkrad skall ta av arbetsförmedlingen anvisat arbete (beredskapsarbete och arbetsmarknadsutbildning används i vissa fall som en test på villigheten att ta arbete).2

För det andra måste man, även om man i samband med utbetalning av arbetslöshetsersättning underlåter att direkt mäta arbetslöshetens allvar- lighet genom att betala ut den per arbetslöshetsdag. ändå indirekt göra en sådan mätning i samband med anvisningar till olika arbetsmarknadspolitis- ka medel. Man måste t ex göra en bedömning av arbetslöshetens allvarlig— het för att kunna avgöra om en person är berättigad att genomgå en viss kurs. Det svenska systemet fungerar så, att den arbetssökande kan anvisas till vissa program och att alla kan söka till en del arbetsmarknadsprogram (t.ex. arbetsmarknadsutbildning och flyttningsstöd). För att kunna komma ifråga för de olika medlen så måste arbetslösheten och/eller arbetsmark- nadsläget på delmarknaden man kommer ifrån uppfylla vissa villkor.

Problemet med att olika arbetslöshetsfall är olika svåra och att det är be- svärligt att mäta svårighetsgraden går inte att lösa på ett enkelt sätt. Att så- ga att alla inträffade fall är lika svåra och att alla skall få samma tillgång till olika arbetsmarknadspolitiska medel skulle leda till för många arbetsmark— nadspolitiska åtgärder i delarbetsmarknader med "lätta" arbetslöshetsfall jämfört med delarbetsmarknader med "svåra" arbetslöshetsfall. De för— väntade arbetslöshetstiderna skiljer sig markant mellan olika delmarkna- der och olika demografiska grupper.

I de flesta undersökningar av olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder tar man urvalet av personer till olika åtgärder som givet vid utvärderingen av medlet. Valet av kriterier för urval till olika åtgärder är emellertid av cent- ral betydelse.

Det kriterium som används i bestämmelserna för olika åtgärder är risken för långvarig arbetslöshet.3 Detta skulle kunna ges en mer operationell de- finition som den förväntade arbetslöshetstiden om inga åtgärder vidtas. dvs. att ju längre förväntad arbetslöshetstid desto högre prioritering. ] av- snitt lZ.2 granskas närmre vilkafaktorer som nu påverkar placeringen i oli—

' Ett alternativt synsätt är att se varje arbetslöshetsdag som ett arbetslöshetsfall. Problemet blir då inte svårigheten att mäta arbetslöshetens svårighetsgrad utan pro— blemet blir då tekniskt sett att individerna själva kan påverka att händelsen arbets— löshet inträffar. 2 För en genomgång av reglerna se Dahlberg, A: Arbetslöshetsstöd. AWB/Gebers. Stockholm 1974. En undersökning av arbetsvägransrapportering av arbetslösa kas- samedlemmar i Malmö visade att ll procent av rapporteringsfallen avsåg bered- skapsarbete och 15 procent arbetsmarknadsutbildning. Kristensson. M.: Arbetsför— medlingens kontrollfunktion i arbetslöshetsförsäkringen - en undersökning av platsförmedling och arbetsvägransrapportering av arbetslösa kassamedlemmar vid arbetsförmedlingen i Malmö, Juridiska institutionen, Lund 1977. 3 Det enda undantaget är bristyrkesutbildning. Dessutom tillkommer andra kom- pletterande kriterier speciellt för sysselsättning inom den skyddade sektorn. Se Nilsson, R.: De arbetsmarknadspolitiska medlen: Beslutsstruktur och urvalskrite- n'er och Beslutsprocessen för arbetssökande inom arbetsförmedlingen. Integrerad arbetsmarknadspolitik. Rapport nr 2, Lund 1975.

ka åtgärder medan vi i avsnitt [2.3 ser hur arbetslöshetstiderna varierar med samma faktorer.

12.1.2 Beräknad arbetslöshetstid och arbetsmarknadspolitiska åtgärder

Nästa steg är att avgöra vilka medel som kan vara aktuella. givet att man känner den beräknade återstående arbetslöshetstiden såvida inga åtgärder vidtas. Ett första svar är att säga att en plats i en arbetsmarknadspolitisk åtgärd får kosta upp till det som arbetslöshetsersättningen minskar med till följd av placeringen i åtgärden. Kostnaden är då nettokostnaden för åtgär- den. dvs. t.ex. för ett beredskapsarbete inte hela kostnaden utan endast den subventionerade delen av den.

Man bör också ta hänsyn till om någon åtgärd påverkar risken för framti- da arbetslöshetstiIlfa'llen. Minskar en viss typ av åtgärd. t. ex någon form av arbetsmarknadsutbildning, risken för framtida arbetslöshetstillfällen. bör minskningen av arbetslöshetsersättningen i fortsättningen läggas till den kostnadsram inom vilken olika åtgärder kan väljas. Olika arbetsmark- nadspolitiska åtgärder kan här skilja sig åt. Vissa kan minska risken för kommande arbetslöshetsperioder medan andra kanske snarast ökar risker- na. I avsnitt 12.5 presenteras en typ av uppföljningsundersökningar som också kan användas vid prioriteringar mellan olika arbetsmarknadspolitis- ka åtgärder. dvs egentligen beslut om att subventionera vissa arbetsmark- nadspolitiska medel mer än andra.

Även andra motiv har framförts för subventionering av olika arbets- marknadspolitiska åtgärder. Man har menat att arbetsmarknaden mer än andra marknader kännetecknas av olika imperfektioner och att därför in- gripanden av olika slag är befogade. Här skall i korthet beröras några av dem.

Den första är brister i skatte- och transfereringssystemet.' Skatte- och transfereringssystemet är främst utformat för att klara av olika fördel- nings- och stabiliseringsproblem men leder samtidigt till olika allokerings- problem. Ett sätt att lösa detta problem är att utforma ett bättre skatte- och transfereringssystem. Tar vi skattesystemet för givet är en annan (näst bästa) lösning att genom olika selektiva skatter och subventioner försöka motverka de negativa allokeringseffekterna.2 Utgår vi ifrån att lönekostna- den för en individ är lika med värdet av hans marginalprodukt så innebär det nuvarande skatte- och transfereringssystemet att en individ endast får behålla en del av resultatet av en åtgärd som ökar hans marginalprodukt.

' De skillnader man fått mellan privatekonomisk och samhällsekonomisk lönsamhet i de svenska cost—benefltanalyserna av arbetsmarknadspolitiska program har i hög grad varit betingade av skatte- och transfereringssystemet. Se SOU 1968: 61. "Ar- betsmarknadsverket och arbetsmarknadspolitiken". kapitel 11.7. Samhällsekono- miska synpunkter på arbetsträning och skyddad sysselsättning. Dahlberg. Å.: Ar- betsmarknadsutbildning — verkningar för den enskilde och samhället. Studier i na- tionalekonomi vid Umeå universitet 3, Umeå l972 och SOU 1974: 29. Att utvärdera arbetsmarknadspolitik. kapitlen 6 och 7. 2 Detta problem finns diskuterat i bl. a. Niklasson. H.: Cost-benefitanalys i teori och praktik. Växjö 1976.

' Se t.ex. Å. Dahlbergs båda studier och Macia— riello. M.: Dynamic Benefit—Cost Analysis. D C Heath & Co. Lexing- ton Mass 1975.

? Alternativ inom den "kostnadsram" som ar- betsförmedlaren bedö- mer som rimlig.

Det kan göra att åtgärder av denna typ (och arbetsmarknadsutbildning och intern omflyttning kan vara exempel på sådana) som skulle kommit till stånd om individen erhållit hela eller en större del av omallokeringsvinsten inte kommer till stånd. Det är om skatte- och transfereringssystemet i öv— rigt tas för givet ett argument för subventionering av dessa åtgärder. En subventionering innebär i detta sammanhang att man inte ställer samma krav på förväntad längd av arbetslöshetstiden som för andra åtgärder med samma kostnad men utan dessa effekter. Undersökningar som de tidigare refererade cost-benefltundersökningarna kan därvid ge ett underlag för be- slut.

Den andra typen av imperfektioner är sådana som hör samman med upp- delningen av arbetsmarknaden i olika delmarknader. En persons arbets- marknadsutbildning kan t.ex. underlätta för andra genom s.k. flaskhals- och kedjeeffekter.' Den kan också försvåra för andra på den delarbets— marknad till vilken personen kommer efter utbildning (konkurrenseffekt).

Åtgärder som stöd till industribeställningar och beredskapsarbeten på- verkar inte bara de som är anställda i det företag som får beställningar eller de som får beredskapsarbeten utan även de som erhåller sysselsättning ge— nom de beställningar som görs i samband med dessa. Man får 5. k. indirek- ta sysselsättningseffekter. Dessa kan inträffa på delarbetsmarknader med arbetslöshet men också på sådana med efterfrågeöverskott på arbetskraft.

Omfattningen av vissa av de här beskrivna effekterna är dåligt kända och endast fortsatt forskning kan ge svar på om deras storlek är sådan att de kan motivera att man gör vissa åtgärder mer eller mindre tillgängliga än vad man annars skulle ha gjort (dvs. subventionerar eller beskattar vissa av åtgärderna).

l2.l.3 Den arbetssökandes val mellan olika medel

För en arbetslös för vilken arbetsförmedlaren gjort bedömningen att ar- betslösheten är av en sådan art att olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder är aktuella. finns i regel olika möjliga alternativ.2 Alternativen kan vara oli— ka kurser. olika typer av beredskapsarbeten eller olika typer av sysselsätt— ning inom den skyddade sektorn. I en del fall kan alternativet vara en kom- bination av olika åtgärder t.ex. först beredskapsarbete och sedan en ar— betsmarknadsutbildning.

Den arbetslöse arbetssökande har vid inträffandet av arbetslöshet ofull- ständig information om sina möjligheter och kan därför ha svårt attjämföra olika alternativ. Informationen är bristfällig både om möjligheterna att få ett nytt arbete (dvs. om förväntad arbetslöshetstid) och kanske framför allt om utfallet av olika alternativa åtgärder som utbildning. flyttning. bered- skapsarbete etc. Här spelar arbetsförmedlingen en viktig roll som informa- tionsinsamlare och informationsförmedlare. Denna del av arbetsförmed— lingsverksamheten kan utformas på olika sätt.

Det som främst är av intresse för den arbetssökande är förhandsbedöm— ningar (ex-ante kalkyler) av olika alternativa arbetsmarknadsprogram jäm- fört förslagsvis med alternativet att avvakta nytt arbete inom den egna del- arbetsmarknaden.

Sammanställningen av informationen bör rimligen göras på sådant sätt

att den går att använda för den enskilde beslutsfattaren. nämligen den ar- betslöse individen. Han är inte intresserad av om arbetsmarknadsutbild- ningen för alla individer i genomsnitt ger vissa ekonomiska effekter utan av vilka effekter den har förjust honom. För att kunna närma sig detta önske- mål är det rimligt att man i varje fall kan redovisa sannolika effekter. givet vissa av individens karakteristika och givet vissa karakteristika för arbets- marknadsläget.

Hur skall man då kunna beräkna effekterna av olika arbetsmarknadspo— litiska program”? Ett sätt är att använda sig av ex-post (efterhands) studier från individer som tidigare genomgått samma program. Ett problem är här att man måste ha långa uppföljningstider för att kunna se "alla" effekter (egentligen deltagarnas återstående livstid) men ju längre uppföljningstider man harju mer inaktuella blir de data man får från ex-post studierna. Man får här göra en avvägning mellan fullständighet och aktualitet. En möjlig- het är att försöka hitta tidiga indikatorer. som är väl korrelerade med resul- taten av fullständigare kalkyler. I avsnitt 12.5 diskuteras en möjlighet att göra denna typ av uppföljningsundersökningar.'

I vilken form skall man presentera resultaten? Ett sätt är att ge den ar— betssökande alla tillgängliga fakta om alla tillgängliga arbetsmarknadspro- gram. En sådan presentation skulle i flertalet fall inte vara till särskilt stor hjälp för honom. Ett sätt att förbättra informationsvärdet är att presentera de "ekonomiska" effekterna i form av individuella cost-benefitanalyser av de olika alternativen alla jämförda med samma nollalternativ. De individu- ella cost-benefitanalyserna kan om de utformas på ett lämpligt sätt. fylla en funktion som ett hjälpmedel för den arbetslöse i valet mellan olika alterna- tiva möjligheter.

Man skulle kunna tänka sig att arbetsförmedlaren för olika grupper av individer hade förväntade värden av olika arbetsmarknadspolitiska pro- gram vid olika arbetsmarknadslägen på den lokala arbetsmarknaden, på sätt som visas i figuren 12.].2

En annan möjlighet är att man söker skatta en ekonometrisk modell för sambandet mellan å ena sidan förändring av individens situation i första hand i ekonomiskt avseende (exempelvis i form av resultat av individuella

Arbets- marknads- läge 1

Arbetsmarknadsprog ram

' Se Borus M. och Tash, W.: MeasuringtheImpact of Manpower Programs A Primer, Policy Papers in Human Resources and Industrial Relations l7. Ann Arbor Michigan 1970.

2 Jämför med Garn, P. H. Smith R. och Wenheimer II,R: Planning, Alloca- tion and Control in a Decentralized, Compre— hensive. Manpower Program. The Urban Institute, Washington DC 197 l .

Figur 12.] Förväntade resultat av olika åtgärder för medlem av viss grupp jämförda med något noll- alternativ (1. ex. ingen ål- gård).

cost-benefitanalyser) och å andra sidan lokalt arbetsmarknadsläge. arbets- marknadsprogram och individuella karakteristika. En sådan modell skulle sedan kunna användas för att göra prognoser för olika arbetslösa arbetssö- kande.

Det här skisserade systemet förutsätter en utbyggnad av informations- systemet och en anpassning av informationen till de arbetslösas valsitua— tion. För en närmare diskussion se avsnitt 12.5.

12.1.4 Val mellan olika alternativa projekt

Det ovan skisserade systemet bör också kunna gå att använda på de admi- nistrativa nivåerna över arbetsförmedlingen, nämligen länsarbetsnämnder— na och arbetsmarknadsstyrelsen. Man bör kunna använda resultaten för att undvika att planera projekttyper inom respektive medel som ger dåliga resultat. Informationssystemet skulle också kunna bidra vid arbetet med att ta fram olika projekt. Man bör slutligen kunna använda resultaten från olika kombinationer av medel (projekt) och grupper av individer för att centralt eller regionalt ge positiva eller negativa rekommendationer om oli- ka sådana kombinationer till arbetsförmedlare och olika grupper av sökan- de.

12.2 Arbetsmarknadspolitiken i tillämpning

Den svenska arbetsmarknadspolitiken är koncentrerad till ett centralt äm- betsverk arbetsmarknadsverket. Besluten inom arbetsmarknadsverket fat- tas emellertid på flera olika nivåer. De flesta direkta beslut om åtgärder för de arbetssökande arbetslösa fattas av personal vid arbetsförmedlingarna. Det gällert ex anvisning till beredskapsarbete. vissa typer av arbetsmark- nadsutbildning. skyddat och halvskyddat arbete. För andra typer av ar- betsmarknadsutbildning och vid arkivarbete fattas besluten av länsarbets- nämnderna men efter yttrande från arbetsförmedlingarna.

Dessa beslut fattas givet de projekt/platser som finns för olika arbets- marknadspolitiska åtgärder. dvs givet de kurser. beredskapsarbeten etc som är beslutade och inrättade. I vissa fall sker dock anvisningen och in- rättandet av en plats parallellt. Man inrättar t. ex. ofta en arkivarbetsplats med tanke på en speciell sökande.

Beslut om projekt/platser fattas antingen i länsarbetsnämnderna och/el— ler i arbetsmarknadsstyrelsen. För ett par av de viktigaste medlen. arbets- marknadsutbildning och beredskapsarbeten, har man långvariga besluts- procedurer som innefattar både länsarbetsnämnderna och arbetsmark- nadsstyrelsen samt andra myndigheter och olika organisationer.

I detta avsnitt skall vi relativt utförligt redovisa resultat från en under- sökning av beslutsprocessen på arbetsförmedlingsnivå för de arbetslösa arbetssökande. Vi skall emellertid först mer kortfattat behandla besluts- processen vid framtagning av projekt/platser inom några viktiga arbets- marknadspolitiska medel. Ett utvärderingssystem bör inte bara användas för att påverka beslutsprocessen på förmedlingsnivå utan också för att för- bättra de möjliga alternativen vid träffandet av dessa beslut.

12.2. ] Bes/iitsprocessen i'idfi'amtagning av olika projekt

Före eller samtidigt med varje anvisning ligger ett annat beslut. beslut om att starta ett projekt. en kurs eller att inrätta en plats. Beslut om projekt och platser bestämmer de möjligheter förmedlarna har att utnyttja de olika ar- betsmarknadspolitiska åtgärderna i sitt arbete.

Problemen är därvidlag olika för skilda typer av arbetsmarknadspolitis- ka mcdel. Vid beslut om inrättandet av skyddade verkstäder och kontors- arbetscentraler (arkivarbete) är det fråga om att inrätta en arbetsplats som kommer att finnas under lång tid. Det betyder också att beslutet kan förbe- redas under relativt långa tidsperioder vid vilka traditionella cost-benefit- analyser kan vara ett lämpligt hjälpmedel. Då de som placeras inom den skyddade sektorn blir det efter relativt enhetliga principer innebär det att undersökningar av existerande skyddade arbetsplatser kan ge värdefull in- formation om olika alternativa utformningar. Det svåra problemet är att finna en rimligjämförelsegrupp för att kunna se vad som skulle ha skett om inte den skyddade arbetsplatsen hade inrättats för den direkt berörda grup- pen.

Problemen är annorlunda för de båda arbetsmarknadspolitiska medel som vänder sig till vidare kategorier på arbetsmarknaden. nämligen arbets- marknadsutbildning och allmänna beredskapsarbeten. Arbetsmarknadsut- bildning kan dels vara en åtgärd som ger den utbildade möjlighet till rörlig- het på arbetsmarknaden (omskolning till annat yrke) men dels också vara allmänt kompetenshöjande (icke yrkesutbildning i det allmänna skolväsen- det. undervisning i svenska för invandrare). Allmänna beredskapsarbeten kan dels ge en tillfällig sysselsättning under t ex en säsongsvacka i efterfrå- gan och dels framför allt för unga vara en praktik för kommande arbeten.

Valet av beredskapsarbeten/kurser måste göras dels med tanke på vilka grupper det är som har arbetsmarknadsproblem och dels med tanke på var någonstans på arbetsmarknaden det i framtiden finns bäst möjligheter att få arbete. Vid omskolning bör kurserna ge utbildning för delarbetsmarkna- der på vilka möjligheterna att få arbete är goda och ett beredskapsarbete som är ämnat som praktikarbete bör uppfylla samma villkor. Det är därför viktigt att man har en stor flexibilitet i planeringen och snabbt kan anpassa sig efter ändringar av arbetsmarknadsläget. Risken finns annars att man har en sammansättning av arbetsmarknadsutbildningskurserna eller bered- skapsarbetena som ej svarar mot de arbetslösas sammansättning och kur- ser som leder till ur sysselsättningssynpunkt fel delar av arbetsmarkna- den.'

lnom projektet Integrerad arbetsmarknadspolitik granskade vi närmare

' I en amerikansk undersökning gjorde man en jämförelse mellan korta och långa kurser. De kona visade sig ge betydligt bättre resultat. En väsentlig förklaring ver- kade vara att arbetsmarknadsläget i utbildningsyrket oftare hunnit försämras under de långa kurserna. Se Hardin E. och Borus M.: The Economic Benefits and Costs of Retraining. D C Heath & Co. Lexington Mass 1971. Detta exempel understryker yt- terligare vikten av en flexibel planering för den del av arbetsmarknadsutbildningen vars syfte är att främja rörligheten till vissa yrken.

' Se Nilsson,R.: Plane- n'ng av arbetsmarknads- politiska medel — Arbets- marknadsutbildning. arkivarbete och bered- skapsarbeten. Integrerad arbetsmarknadspolitik. Rapport nr 8. Lund 1977.

2 Kalmar, Malmöhus och Västerbottens län.

3 För en beskrivning av beräkningsmetoden se följande avsnitt. I stället för olika regionala dummy-variabler ingår andelen arbetslösa i respektive län som variabel. Koefficienten blev för arbetslösheten under 1975 0.30 (0.14) och för arbetslösheten under september —0.48 (0.17).

4 Se Nilsson. R.: De arbetsmarknadspolitiska medlen: Beslutsstruktur och urvalskriterier och Beslutsprocessen för ar- betssökande inom arbets- förmedlingen, Integrerad arbetsmarknadspolitik, Rapport nr 2, Lund 1975.

beslutsprocessen vid framtagning av projekt/platser för tre olika medel nämligen arbetsmarknadsutbildning. arkivarbete och beredskapsarbete.l

Framtagningen av projekt (kurser, platser) skiljer sig markant åt mellan de olika medlen. För arkivarbete fördelas merparten i kvoter till länsar- betsnämnderna där man på de tre undersökta nämndema2 i sin tur fördelar platserna vidare till arbetsförmedlingsdistrikten. Ackviren'ngen av platser sker i regel också på denna nivå. Så när som på kvoteringen (och inrättan- det av kontorsarbetscentraler och personliga tjänster) är framtagningen av projekt. dvs. i detta fall platser, i hög grad decentraliserat.

Planeringen av arbetsmarknadsutbildningen är däremot i betydligt större utsträckning centraliserad till arbetsmarknadsstyrelsen med ett omfattan- de remissförfarande av de av länsarbetsnämnderna uppgjorda planerna. När ramplanerna fastställs ijuni för det kommande budgetåret har plane- ringsarbetet pågått 6—8 månader och då mycket av kursprogrammen reellt bestäms i de inledande faserna av planeringen så innebär det att man får re- lativt stora tidsförskjutningar mellan förändringar av arbetsmarknadsläge och förändringar av kursprogram. Detta trots att det finns möjlighet att anordna icke ramplanerade kurser.

Även för beredskapsarbete är planeringsarbetet delvis centraliserat till arbetsmarknadsstyrelsen, dock i betydligt mindre utsträckning än för ar— betsmarknadsutbildningen. Då planeringen dessutom i huvudsak avser att upprätta en objektreserv, dvs. en reserv av olika möjliga projekt, så är den relativt långa planeringspen'oden inte på samma sätt ett problem.

De bearbetningar vi har gjort av sökandestatistiken understryker före- komsten av denna typ av fördröjningar. Sannolikheten att placeras i en ar- betsmarknadspolitisk åtgärd under oktober 1976 verkar t. ex. vara stor i de regioner som hade hög arbetslöshet i genomsnitt under 1975, men däremot inte i de regioner som hade hög arbetslöshet månaden innan undersök- ningsmånaden dvs. i september 1976.3

Med en större flexibilitet i planeringen skulle man lättare kunna anpassa utbudet av kurser och sammansättningen av beredskapsarbetena till änd- rade arbetsmarknadsförhållanden. Speciellt gäller det för de kurser och be- redskapsarbetsplatser som förbereder för speciella delar av arbetsmarkna- den. Problemen är i dessa avseenden mindre för de allmänt kompetens- höjande kurserna och för de beredskapsarbeten där syftet endast är att ge sysselsättning under en tillfällig efterfrågesvacka.

12.2.2 Beslutsprocessen inom arbetsförmedlingen

Vid starten av projektet utgick vi från två alternativa sätt att beskriva be- slutsprocessen inom arbetsförmedlingen.

1. Att beslutsprocessen går stegvis: t. ex. på så sätt att förmedlaren först försöker med platsförmedling. sedan om det misslyckas med arbets- marknadsutbildning, om detta ej går med beredskapsarbete etc (ett s. k. topologiskt beslutsträd).

2. Att förmedlaren hela tiden har samtliga medel inklusive platsförmedling aktuella. AV dessa båda beskrivningar stämmer enligt vår mening den andra bäst.4 Vid kontakten med förmedlingen sker i kundmottagningen en första be-

dömning om den sökande skall hänvisas till förmedlings- och utrednings- sektionen eller om det räcker med kundmottagningens information främst i form av platslistor. Vid en hänvisning till förmedlings- och utredningssek- tionen så är i dess förmedlingsarbete samtliga arbetsförmedlingens medel aktuella. Det gäller såväl olika former av information, utredningar och platsförmedlande åtgärder som placering i olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Förmedlaren gör tillsammans med den arbetssökande en bedöm— ning vilken åtgärd som verkar vara lämpligast. De bearbetningar som gjorts inom projektet Integrerad arbetsmarknadspolitik av sökandestatisti- ken tyder inte heller på att det sker en prioritering av de olika medlen så att vissa medel först anvisas efter en lång tids sökande efter andra möjlighe— ter. För att närmare undersöka beslutsprocessen på arbetsförmedlingsnivån har vi bearbetat tre register från sökandestatistiken som avser personer an- mälda vid arbetsförmedlingen under februari, apn'l respektive oktober l976.' Varje sådant register omfattar ca 200000 personer. Endast de som under månaden har varit arbetssökande utan arbete aktuella för omedelbar placering har medtagits. Denna grupp omfattar ca 100 000 personer per må- nad. Denna grupp har sedan delats upp i de med och de utan kontantersätt- ning. De båda grupperna är av ungefär samma storlek. Motivet för denna uppdelning är att för beräkning av kvarstannandesannolikheter i arbetslös- het (se avsnitt 12.3) så är uppgifterna för de utan kontantersättning, dvs. de som ej är berättigade till kassaersättning eller kontant arbetsmarknads- stöd, klart otillfredsställande.2 För beräkningarna av övergångstalen till olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder är detta inget problem, men för att få jämförbarhet med de bearbetningar som görs för kvarstannandetalen i arbetslöshet har motsvarande uppdelning gjorts här. I presentationen ned- an har vi valt att utförligt presentera resultaten endast för de med kontant- ersättning, men resultaten från bearbetningarna av gruppen utan kontan- tersättning kommer att kortfattat kommenteras parallellt med denna resul- tatredovisning. Vid bearbetningarna har man sett hur olika faktorer påverkar sannolik- heten att placeras i åtgärder under månaden. De variabler som därvid kun- nat beaktas är bl a demografiska som kön, ålder och nationalitet. Vidare har uppgift om anteckning om arbetshandikapp kunnat beaktas liksom uppgifter om region, yrke och kassatillhörighet. Vi har också anmälnings- tid som en variabel. Detta är speciellt viktigt då de nyanmälda i genomsnitt haft en kortare kontaktperiod med arbetsförmedlingen under den månad respektive undersökning omfattar. Man kan se uppgifter som kön, ålder, nationalitet och arbetshandikapp som egenskaper hos de arbetssökande som påverkar deras möjligheter att få arbete. Regionstillhörighet och yr- ke/kassatillhörighet kan ses som variabler som främst visar vilken delar- _ betsmarknad de arbetssökande befinner sig på. Vid bearbetningen har lääägåiixgllgiäTiiåå; samtidigt tagits hänsyn till samtliga variabler. Då variablerna i flertalet fall %jniversitets dagcentral- inte är kvantitativa utan kvalitativa (olika regioner, olika nationaliteter Sven Norén har glor! det etc.) och då man ej har någon bestämd hypotes om funktionsförmen för de omfattande programme-

. . . ringsarbetet. kvantitativa variablerna (ålder, anmälningstid) så har Vi genomgående ar- 2 se kapitel 14,

betat med kvalitativa variabler (typ: om 20—24 år= ], om ej 20—24 år = 0).,

De undersökta åtgärderna och andelen av de arbetssökande som place- rats i dem under de tre undersökningsmånaderna framgår av tabell 12.1.2

Tabell 12.1 Procentuell andel av de arbetssökande som placerats i olika åtgärder under februari, april och oktober 1976

Arbetsmarknadspolitiskt Med rätt till kassaersätt— Utan rätt till kassaersätt- program ning eller kontant arbets- ning eller kontant arbetsv marknadsstöd marknadsstöd

Februari April Oktober Februari April Oktober

Arbetsmarknadsutbildning 2,18 1,51 2.28 4,61 3,15 3,81 Särskilda beredskapsarbeten 0,10 0,16 0,15 0.90 1.09 0.79 Halvskyddat arbete 0,05 0,04 0,07 0,09 0,08 0,06 Skyddat arbete 0,04 0,06 0,08 0,14 0,14 0,15 Arkivarbete 0,06 0,06 0,11 0,14 0,22 0,11 Arbetsprövning/ 0,06 0,06 0,07 0,27 0,21 0,17 arbetsträning Allmänna beredskapsarbeten4.69 3,61 4,12 5.59 5.83 5.81 Samtliga åtgärder 7.31 5.65 7.04 12.06 11.20 11.24

Vi skall här inte redovisa resultaten för samtliga variablers inflytande på placeringen i olika åtgärder utan nöja oss med några centrala variabler (egentliga variabelgrupper). Vid varje tabell anges vilken grupp somjämfö- relsen avser vad gäller den behandlade variabeln. Det är därvid viktigt att tänka på två saker ]. värdet förjämförelsegruppen för den aktuella variabeln anges inte. utan endast skillnaden i procent (positiv eller negativ) till de olika grupperna. 2. andra variabler än den studerade variabelgruppen är konstanthållna vid jämförelsen (resultaten för de olika variablerna är från samma bearbet- ning).

12.2.3 Olika faktorers inflytande på andelen placerade i arbets- marknadspolitiska åtgärder

Ålder

Den svenska arbetsmarknadspolitiken kan beskrivas så att man för de yng- re driver en mycket aktiv arbetsmarknadspolitik genom olika förmedlings- åtgärder och genom placering i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. För de

' Regressionsanalys med såväl den beroende som de oberoende variablerna i form av dummyvariabler ( 168 dummyvariabler som oberoende variabler i huvudalternati- vet) där skattningen har skett med OLS vilket bl. a. innebär att man inte har någon garanti för att det beräknade värdet på den beroende variabeln för samtliga grupper kommer att ligga mellan 0 och 1. En närmare diskussion av detta problem återfinns i Hanushek, E. och Jackson. J.: Statistical Methods for Social Scientists, Academic Press, New York 1977, kapitel 7. 2 För en noggrann översikt över bestämmelserna för de olika medlen se R. Nilsson a.a.

äldre kännetecknas däremot arbetsmarknadspolitiken i hög grad av olika typer av ekonomiskt stöd.'

Arbetslöshetsförsäkringsvillkoren har vid olika tillfällen förbättrats för de äldre, möjligheten till förtidspension av enbart arbetsmarknadsskäl har införts och pensionsåldern har sänkts till 65 år. En arbetslös kassamedlem som har mindre än 450 ersättningsdagar kvar till pensionsåldern erbjuds knappast arbete av arbetsförmedlarna (s. k. utstämplingsfall).2 Denna grupp erbjuds heller inte olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Tabell 12.2 understryker denna allmänna bild. Andelen som placeras i arbetsmarknadspolitiska åtgärder sjunker med stigande ålder.3

Tabell 12.2 Skillnader i procent i andel placerade i åtgärder för olika åldersgrupper jämfört med de i åldern 25—34 år. Ovriga variabler ingående i undersökningen är konstanthållna. Arbetslösa med rätt till kontantersättning

Åldersgrupp Februari April Oktober

under 18 år 11,9 (0,8) 12,2 (0.8) 7.9 (0.7) 18% 19 år 10.2 (0.5) 9.6 (0.5) 6.8 (0.5) 20—24 är 3.9 (0.4) 4,4 (0.4) 2.8 (0.4) 35—44 år —0,8 (0.4) —0.5 (0.4) —O.6 (0.5) 45—54 år —0.8 (0.4) —0.8 (0.4) —0,6 (0,5) 55—59 år —1.4(O.4) —1,6(0.4) —1,8(0.5) 60—64 år -4,5 (0,4) —3,5 (0.4) —4.7 (0,4)

Anm. Standardfel inom parentes.4

Det enda som är något förvånande är att skillnaderna är så pass stora mellan de olika ungdomsgrupperna.

Motsvarande bearbetningar för de utan rätt till kontantersättning ger samma bild. Andelen med placering i åtgärder sjunker med stigande ålder. Även speciella bearbetningar av två delgrupper — de med kontant arbets- marknadsstöd respektive medlemmar i metalls arbetslöshetskassa — ger ungefär samma resultat.

Studerar vi separat de olika arbetsmarknadspolitiska åtgärderna så fin- ner vi att skillnaderna mellan olika åldersgrupper i andelen placerade är markant för två medel: arbetsmarknadsutbildning och framför allt allmän- na beredskapsarbeten. Däremot finner man inga sådana åldersskillnader för placeringari den ”skyddade sektorn" (skyddat arbete. halvskyddat ar-

' Se 1 Ståhl: Unemployment Insurance: The Swedish Case. kommer i en samlings- volym om arbetslöshetsförsäkring som utges av Simon Fraser Institute. 2 Vid en intervjuundersökning av arbetsförmedlare i Malmö svarade nära åttio pro- cent av förmedlarna att de i ett sådant fall skulle undvika att erbjuda arbete. M. Kristensson, a.a. 3 Värdet för respektive grupp kan erhållas genom att till interceptet addera (vid mi- nustecken subtrahera) det värde som finns angivet för respektive grupp. Man måste därvid ta hänsyn till alla de variabler som kännetecknar gruppen. Värden på inter- cepten vid den beräkning som utgör huvudaltemativet är 7.3 %. 5.3 % och 6,1 % för deutre månaderna. ' Aven om det formellt är en totalundersökning av de sökande vid förmedlingarna. så är undersökningen i teoretisk mening inte en totalundersökning. Vårt undersök- ningsobjekt är förmedlarnas beslutskriterier, som vi undersöker med hjälp av de sö- kande som varit aktuella under de olika månaderna.

bete. arkivarbete. särskilda beredskapsarbeten). I tabell 12.3 återges resul— taten för de tre arbetsmarknadspolitiska åtgärder som har flest placeringar per månad.

Tabell 12.3 Skillnader i procent i andel placerade i tre olika åtgärder april 1976 för oli- ka åldersgrupper jämfört med de i åldern 25—34 år. Ovriga variabler ingående i un- dersökningen är konstanthållna. Arbetslösa med rätt till kontantersättning

Åldersgrupp Arbetsmarknads- Särskilda Allmänna

utbildning beredskaps— beredskaps- arbeten arbeten under 18 år 0.8 (0.4) 0.1 (0.1) ll.4 (0.7) 18— 19 år 0.0 (0.3) #0,1 (0.1) 9.4 (0.4) 20— 24 år 0.9 (0.2) 0.0 (0.1) 3.6 (0.3) 35—44 år —0,2 (0.2) —0.1 (0.1) —0.l (0.3) 45—54 år —0.9(0.2) 0.1 (0.1) —0.1 (0,3) 55—59 år — l.6 (0,2) 0.0 (O.!) O.! (0,3) 60—64år —l.8(0.2) -0.1 (().l) 41.4(03) Kön

Arbetsmarknadspolitiken har under tidigare perioder främst varit inriktad på den manliga arbetsmarknaden. Nödhjälps-. reserv— och beredskapsar- beten har alla varit inriktade på yrkesområden där andelen kvinnor varit mycket låg. Även arbetsmarknadsutbildningen har tidigare främst varit in- riktad på den manliga arbetsmarknaden. Under det senaste decenniet har det dock skett en omläggning av arbetsmarknadspolitiken i riktning mot större arbetsmarknadspolitiska insatser för kvinnorna.

Som framgår av tabell 12.4 så placeras fortfarande en mindre andel kvin- nor i olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder givet övriga variabler (ålder. nationalitet, region. yrke etc.). Skillnaderna. som är klart signifikanta och är mellan 1 och 3 procent. kan t. ex.jämföras med den genomsnittliga pla- ceringsandelen. som under samma månader varierar mellan 5 och 7 pro- cent. Av beskrivningen av arbetsmarknadspolitikens utveckling i kapitel 5 kan man utläsa att skillnaden troligen varit betydligt större tidigare.

En tänkbar förklaring till denna skillnad skulle kunna vara att kvinnorna oftare söker deltidsarbete och att de som söker deltidsarbete mindre ofta placeras i olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Bearbetningar av april- undersökningen 1976. där uppgift om önskad arbetstid insamlades i vissa län. tyder dock på att endast en mindre del av skillnaden kan förklaras på detta sätt.

Tabell._12.4 Skillnader i procent i andel placerade i åtgärder för kvinnor jämfört med män. Ovriga variabler ingående i undersökningen är konstanthållna. Arbetslösa med rätt till kontantersättning

Februari April Oktober

—3.2 (0.3) — 1.0 (0.3) —2.1(0,3)

Resultatet blir detsamma om man ser på gruppen utan kontantersätt- ning. Granskar man de olika medlen skall man finna att skillnaden helt kan

förklaras av att kvinnor fortfarande mindre ofta placeras i allmänna bered— skapsarbeten. Detta trots att de allmänna beredskapsarbetenas karaktär har ändrats under senare år. Resultaten för april 1976 framgår av tabell 12.5.

Tabell 12.5 Skillnader i procent i andel placerade i tre olika åtgärder april 1976 för kvinnor jämfört med män. Ovriga variabler ingående i undersökningen är konstant- hållna. Arbetslösa med rätt till kontantersättning

Arbetsmarknadsutbildning Särskilda Allmänna beredskapsarbeten beredskapsarbeten O.2(0.2) —0,l (0.1) —1.2(0.2)

Resultaten är ungefär desamma för gruppen utan rätt till kontantersätt- ning.

Arbetshundikapp

Med undantag av arbetsmarknadsutbildning och Hyttningsstöd som är åt- gärder inriktade på att främja rörligheten på arbetsmarknaden och allmän- na beredskapsarbeten som främst siktar till temporär sysselsättning så ger övriga individinriktade arbetsmarknadspolitiska medel en varaktig syssel- sättning i den skyddade sektorn för personer med speciella och långvariga arbetsmarknadsproblem. Det gäller medel som skyddat arbete. särskilda beredskapsarbeten och arkivarbeten. men också ett medel som halvskyd- dat arbete. Få lämnar dessa medel för sysselsättning utanför den skyddade sektorn.'

Av tabell 12.6 framgår att de med olika typer av arbetshandikapp blir placerade i arbetsmarknadspolitiska åtgärder i betydligt högre grad än de utan sådana handikapp.

Bearbetningen av gruppen utan kontantersättning visar på än större skill— nader i samma riktning. dvs. att de arbetshandikappade i mycket större ut- sträckning än övriga blir placerade i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Ser

Tabell 12.6 Skillnader i procent i andel placerade i åtgärder för grupper med olika handikapp jämfört med gruppen utan anteckning om arbetshandikapp. Ovriga vari- abler ingående i undersökningen är konstanthållna. Arbetslösa med rätt till kontanter-

sättning ___—__,— Handikapp Febmari April Oktober _____________._.__ Hjärt-, lung— 0. 9,5 (2,2) 4,8 (2,0) 16,0 (2,1) kärlsjukdomar Hörselskada 11,2 (3,5) 9,7 (3,2) 1,5 (3,5) Synskada 21,1 (5,1) 12,0 (4,6) 14,6 (4,5) Rörelsehinder ] 1 ,0 (1,0) 8,4 (0,9) 8,3 (1,0) Övriga somatiska 7,5 (1,5) 10,9 (1,3) 15,0 (1,4) arbetshandikapp _ . _ Psykiska arbetshandikapp 9,4 (1,8) 13,3 (1,6) 7,5 (1,6) ' Se RiksreVISionsverket, Förståndshandikapp 9,0 (2,9) 9,5 (2,9) 4,3 (3,2) Halvskyddad sysselsatt- Socialmedicinska 14,5 (1,5) 17,3 (1,4) 14,5 (1,5) ning, Stockholm. 1976 arbetshandikapp och tabell 12.18 1 detta

kapitel.

' Skillnaderna är inte alltid statistiskt säker- ställda för samtliga grupper. Grupperna omfattar relativt få personer.

2 E. Wadensjö: The Act Concerning 240 Hours” Swedish Lessons and Unemployment among Foreigners, i Proceed- ings of the Nordic Se- minar on Long-Term Ef- fects of Migration, May 27—29 1974, Stockholm 1976.

vi på de olika typerna av arbetsmarknadspolitiska åtgärder var för sig skall vi se att de med arbetshandikapp är överrepresenterade inom arbetsmark- nadsutbildning.1 men däremot inte inom allmänna beredskapsarbeten med undantag för gruppen med socialmedicinska arbetshinder. Man skall dock vara medveten om att arbetsmarknadsutbildningen för vissa grupper av handikappade inte i första hand siktar på placeringar på den öppna arbets- marknaden.

Mest markant är emellertid skillnaden för de åtgärder som innebär pla— ceringar i den skyddade sektorn. För två av dem nämligen skyddat och halvskyddat arbete finns bestämmelser om att endast de med arbetshandi— kapp kan komma ifråga. För arkivarbete är det praxis att detta villkor skall vara uppfyllt för att en placering skall komma till stånd. Det finns dock markanta skillnader mellan de olika formerna av placering i den skyddade sektorn. Av tabell 12.7 ser vi att det framför allt är de med socialmedicins- ka arbetshandikapp som placeras i särskilda beredskapsarbeten. l arkivar- bete är det framför allt de med övriga somatiska arbetshinder och psykiska arbetshinder som är överrepresenterade bland de placerade.

Tabell 12.7 Skillnader i procent i andel placerade i tre olika åtgärder april 1976 för grupper med olika handikapp jämfört med gruppen utan anteckning om arbetshandi- kapp. Ovriga variabler ingående i undersökningen är konstanthållna. Arbetslösa med rätt till kontantersättning

Handikapp Arbetsmarknads- Särskilda Allmänna utbildning beredskaps— beredskaps— arbeten arbeten

Hjärt-, lung- 0. 0.9 (1,1) —0,2 (0,3) —1,3(1.6) kärlsjukdomar Hörselskada 3.9 ( 1 ,7) 1,9 (0,6) 0,0 (2,6) Synskada 2,1 (2,5) 4,1 (0,8) 1,8 (3,7) Rörelsehinder 2,2 (0,5) 0.7 (0.2) 0,1 (0,7) Ovriga somatiska 1,5 (0,7) 1.8 (0.2) —0.4 (1,0) arbetshandikapp Psykiska 1,7 (0,9) 1,4 (0,3) 1,5 (1,3) arbetshandikapp Förståndshandikapp 0,6 (1,6) 1.4 (0.5) —0.7 (2.4) Socialmedicinska 0.1 (0.7) 8,9 (0,2) 2.8 (1,1)

arbetshandikapp

Nationalitet

De utländska medborgarnas problem skiljer sig delvis från de svenska medborgarnas genom att bristande kunskaper i svenska minskar deras möjligheter på arbetsmarknaden. Detta både genom att vissa arbeten för- utsätter kunskaper i svenska och genom att företagen i vissa fall genom lagstiftningen om 240 timmars svenskundervisning kan förvänta sig högre kostnader för denna grupp.2 Det finns därför anledning att vänta sig att en större andel av de utländska än de svenska medborgarna placeras i olika åtgärder.

Av tabell 12.8 så ser vi att detta verkar stämma för alla utom de övriga nordiska medborgarna dvs. för alla utom danskar och norrmän, som har

mindre Språksvårigheter än andra grupper av utlänningar och ej omfattas av lagen om 240 timmars svenskundervisning. Resultaten för de andra na- tionalitetsgrupperna är emellertid inte alltid statistiskt säkerställda.

Tabell 12.8 Skillnader i procent i andel placerade i åtgärder för olika nationalitets- grupper jämfört med svenska medborgare. Ovriga variabler ingående i undersökning- en är konstanthållna. Arbetslösa med rätt till kontantersättning

Nationalitet Februari April Oktober

Finländsk 0.8 (0.6) 1.3 (0.6) 1.1 (0.6) Ovrig nordisk 2.1(1.4) —0.3 ( 1.2) — 1.8 ( 1.5) Ovrig utländsk 1.2 (0.8) 2 4 (0.7) 2.5 (0.8)

Ser vi på placeringen i olika åtgärder finner vi att utländska medborgare utom danskar och norrmän är kraftigt överrepresenterade vid placeringar i arbetsmarknadsutbildning medan de snarast är underrepresenterade i pla- ceringar i övriga åtgärder.' Resultaten för april 1976 återges i tabell 12.9 men resultaten är liknande för de båda andra månaderna. En mycket stor del av de utländska medborgarna som är i arbetsmarknadsutbildning går antingen i kurser i svenska eller i kurser kombinerade med sådan utbild- ning.

Tabell 12.9 Skillnader i procent i andel placerade i tre olika åtgärder april 1976 för oli- ka nationalitetsgrupper jämfört med svenska medborgare. Ovriga variabler ingående i undersökningen är konstanthållna. Arbetslösa med rätt till kontantersättning

Nationalitet Arbetsmarknads- Särskilda Allmänna utbildning beredskaps— beredskaps— arbeten arbeten Finländsk 2.9 (0.3) —0.2 (0.1) — 1.5 (0.5) Övn'g nordisk 0.6 (0.7) —0.2 (0.2) —0.6 ( 1.0) Ovrig utländsk 3,3 (0.4) —0_2 (0.1) —0.8 (0.6)

För de utan rätt till kontantersättning är resultaten delvis annorlunda. Gruppen "övrig utländsk" är än mer överrepresenterad inom olika arbets- marknadspolitiska åtgärder medan såväl den finländska som den övriga nordiska gruppen i stället är underrepresenterade. En tänkbar förklaring till detta senare förhållande är att dessa båda grupper delvis består av per- soner som är bosatta i sina respektive hemländer men är i Sverige för att söka det första arbetet i Sverige. Dessa blir knappast placerade i olika ar- betsmarknadspolitiska åtgärder. Den finländska gruppen är dock över- representerad inom arbetsmarknadsutbildning men detta uppvägs av en underrepresentation inom främst beredskapsarbeten.

. ' Den speciella under- Regltm sökningen av medlem-

. . . . . marna i metalls kassa Vid granskningen av de reglonala skillnaderna fann VI att andelen placera- visar på att även dans—

de är markant mindre i storstadsområdena än i merparten övriga län givet kar OCh "omnän var _ .. . k" d f" håll' (1 D .. |. (1 | .* k f" b d" överrepresenterade Vld ovriga an a or an en. et artro igen le vis ett uttryc or en e om- placeringar till arbew nlng att arbetsmarknadsläget är olika svårt | olika regioner och en priorite- marknadsutbildning.

' Se också avsnitt 12.2. [.

n'ng från arbetsmarknadsstyrelsens sida av områden utanför storstäderna. Något annat som pekar i samma riktning är att de regionala skillnaderna endast finns för de konjunkturpolitiska medlen arbetsmarknadsutbildning och allmänna beredskapsarbeten. För övriga medel finns ej några påvisba— ra regionala skillnader givet övriga ingående variabler. Det enda undanta- get är arkivarbete där Stockholms län snarast har en större andel place- ringar än övriga län. Orsaken till detta undantag är den offentliga arbets— marknadens stora betydelse i Stockholms län.

Om vi i stället för regiontillhörighet tar arbetslöshet i respektive län som förklaringsvariabel (arbetslösheten månaden före undersökningsmånaden) så ser vi emellertid inget klart mönster. Givet övriga egenskaper (ålder. kön. nationalitet. yrke etc) så verkar inte chansen att bli placerad i en ar- betsmarknadspolitisk åtgärd vara större om arbetslösheten är högre i re- gionen under månaden före.'

Anmälningslid

Vi har också studerat hur andelen som placeras i åtgärder påverkas av an- mälningstiden vid arbetsförmedlingen. Av tabell 12. l0 framgår att de nyan— mälda mindre ofta går till åtgärder under månaden. Förklaringen till detta är att de söker under en kortare tid under undersökningsmånaden. Jämför man de med andra anmälningstider inbördes finner man vissa skillnader. De är dock inte systematiska i den meningen att man har ett mönster som överensstämmer mellan de olika undersökningsmånaderna. Inte heller vid granskningen av de olika åtgärderna var för sig har det gått att återfinna ett sådant mönster. Det verkar inte vara så att ett medel givet de sökandes ka- rakteristika tidsmässigt klart prioriteras framför andra medel.

Tabell 12.10 Skillnader i procent i andel placerade i åtgärder för grupper med olika anmälningstid jämfört med de som anmälde sig till arbetsförmedlingen under måna- den. Ovriga variabler ingående i undersökningen konstanthållna. Arbetslösa med rätt till kontantersättning

Anmälningstid Februari April Oktober i månader

1 till 2 månader 2.1 (0.3) 2.0 (0.4) 2.2 (0,4) 2 till 3 månader 2.8 (0.4) 1,7 (0,4) 3,7 (0.4) 3 till 4 månader 3,4 (0.4) 2,4 (0.4) 4.6 (0.5) 4 till 5 månader 4.0 (0.5) 2.3 (0.4) 4.3 (0,6) 5 till 6 månader 4.1 (0.5) 2.3 (0.5) 4,2 (0.6) 6 till 7 månader 4.5 (0.5) 2.0 (0.4) 4,0 (0,5) 9 till 12 månader 2.4 (0,6) 4.0 (0.6) 4.5 (0.6) mer än ett år 2.0 (0.5) 1.4 (0,5) 3.2 (0.5)

Anm. Observera att de med en anmälningstid på mindre än en månad Uämförelse- gruppen) i genomsnitt endast haft ca hälften så lång tid under månaden vid arbets— förmedlingen som de övriga som var anmälda vid förmedlingen redan vid månadens början.

Sammanfattande synpunkter

Vid granskningen av dessa resultat bör man beakta att endast en mindre del av variationerna i placeringsbenägenhet i arbetsmarknadspolitiska åt- gärder under en månad förklaras av de variabler som vi studerat.I Skulle man ha betraktat en längre tidsperiod än en månad skulle man förklarat en större del av variationerna men även då skulle kvarstått att endast en mindre del av variationerna förklaras på detta sätt.

Orsakerna till att endast en mindre del av variationerna i placeringar kan förklaras på detta sätt kan vara flera: ]. En förklaring kan vara att en eller flera av de egenskaper hos de sökande som är viktiga vid beslut om place- ring i olika åtgärder ej ingår bland de variabler som sökandestatistiken om- fattar. 2. En andra förklaring kan vara att tillgången till arbetsmarknadspo- litiska åtgärder (olika typer av kurser. beredskapsarbeten. arkivarbete etc) varierar mellan olika orter och att det har stor betydelse för andelen place— rade. 3. En tredje förklaring kan vara att arbetsförmedlarna (länsarbets- nämnderna i de fall de är beslutande) markant skiljer sig åt vad gäller be- slutskriterier vid denna typ av beslut. Det kan finnas anledning att gå vida- re med undersökningar på detta område.

12.3 Faktorer som påverkar arbetslöshetstidens längd

Undersökningar i olika länder under senare år har visat att arbetslöshetsti- derna skiljer sig markant åt mellan olika grupper.2 Skillnaderna är syste- matiska i den meningen att vissa grupper (demografiska. utbildningsgrup- per etc.) i genomsnitt har längre arbetslöshetstider än andra grupper. Det finns anledning att noggrannt undersöka de faktorer som påverkar arbets— löshetstidemas längd. En sådan undersökning kan sedan ligga till grund för utformningen av olika medel och projekt inom arbetsmarknadsverket. och användas som underlag för arbetsförmedlarnas prioritering av arbetsinsat- sema mellan olika grupper arbetslösa arbetssökande.

Det är viktigt att sådana undersökningar görs kontinuerligt. Visserligen kan vissa faktorer. t.ex. ålder. under lång tid samvariera med arbetslös— hetstiderna på samma sätt. men för andra faktorer. t.ex. yrkestillhörighet. kan vi vänta oss att sambandet förändras betydligt snabbare. Regelbundet genomförda undersökningar kan ge information om vilka gruppers arbets- löshetstider som håller på att ändras.

Det är dyrt att göra speciella datainsamlingar för att undersöka arbets-

' Ett intressant resultat är att man förklarar en större del av variationerna i place— ringen åtgärd/ej åtgärd än i placeringen viss åtgärd (ex AMU/ej denna åtgärd). Detta pekar på att de olika arbetsmarknadspolitiska åtgärderna många gånger är närliggan- de alternativ. 2 Se t. ex. Barrett. N. och, Morgenstem, R.: Why do blacks and women have high unemployment rates?, The Journal of Human Resources, Vol IX, No 4, 1974, Egle, F. och Leupoldt. R.: Mehrfacharbeitslosigkeit, Dauer der Arbeitslosigkeit und Wie- dereingliederung von Arbeitslosen, Mitteilungen aus der Arbeitsmarkt- und Berufs- forschung. 10 Jg.. No 4. 1977 och Fowler, R.: Duration of Unemployment on the Register of Wholly Unemployed. Studies in Official Statistics, Research Series, No ]. HMSO. London 1968 som redovisar undersökningar av arbetslöshetstiderna i USA. Västtyskland respektive Storbritannien.

löshetstiderna. Det finns därför anledning att undersöka om någon redan nu tillgänglig serie går att använda. Det finns två existerande statistiska se- rier man kan utnyttja för att beräkna arbetslöshetstider nämligen arbets- kraftsundersökningarna och sökandestatistiken. Fördelen med arbets- kraftsundersökningarna är främst att de täcker hela befolkningen och inte bara kunderna hos arbetsförmedlingen. Nackdelen är främst att de är ur- valsundersökningar med ett relativt begränsat urval. Endast ca 300—400 arbetslösa ingår bland de intervjuade per månad. Det innebär att man en- dast kan studera ett begränsat antal variabler samtidigt.

Den andra möjligheten är att utnyttja arbetsmarknadsverkets statistik över sina kunder, den s k sökandestatistiken. Vid varje månadsskifte fram- ställs ett databand med uppgifter om de som har varit aktuella för arbets- förmedlingen under månaden med bl.a. uppgift om aktuell status vid ar— betsförmedlingen.l En nackdel med sökandestatistiken är att den endast omfattar arbetsförmedlingens kunder. Denna begränsning är dock samti— digt i viss mening en fördel då arbetsförmedlingens prioritering i första hand sker mellan de som är förmedlingens kunder.2 En allvarligare svaghet är att arbetslöshetstiderna inte går att beräkna på ett tillfredsställande sätt för samtliga arbetssökande vid arbetsförmedlingen. För de som ej har rätt till kontantstöd, dvs. varken har rätt till kassaersättning eller kontant ar— betsmarknadsstöd. vet man inte om de vid ett månadsskifte fortfarande är arbetslösa. De har ej samma ekonomiska incitament att hålla kontakt med arbetsförmedlingen som de med rätt till ersättning. För kassamedlemmar med rätt till ersättning görs dessutom en aktualitetskontroll vid varje må— nadsskifte, vilket gör att tillförlitligheten vid denna tidpunkt är relativt hög. För de med kontant arbetsmarknadsstöd är föreskrivet täta besök vid arbetsförmedlingen vilket även detta höjer tillförlitligheten.” Man kan allt- så med relativt stor säkerhet avgöra om en person har upphört att vara ar- betslös eller inte under månaden om han har någon form av kontantstöd. Det är därmed möjligt att beräkna kvarstannandeandelen i arbetslöshet och indirekt arbetslöshetstiderna för denna grupp. [ sökandestatistiken kan man följa olika personer till och med den kalen- dermånad de slutar att söka arbete vid arbetsförmedlingen. Man kan alltså se vilka personer som upphör att vara arbetslösa. ] arbetskraftsundersök- ningarna måste man i stället göra jämförelser mellan grupper med delvis olika individer."

' Se kapitel 14. 2 Dock inte enbart mellan de nuvarande kunderna. En annan medelsuppsättning skulle t. ex. kunna medföra att nya kundkategorier sökte sig till arbetsförmedlingen. 3 Se L. Tallskog. Undersökning av aktualiteten i arbetssökandestatistikens uppgif— ter över antalet vid månadens slut kvarstående aktuella arbetssökande. Resultatre- dovisning, Arbetsmarknadsstyrelsen, Stockholm 1975, E. Andersson, Undersök- ning av aktualiteten i arbetssökandestatistikens uppgifter om kvarstående arbetssö— kande i slutet av maj 1975. Arbetsmarknadsstyrelsen. Stockholm 1975 och E An- dersson, Undersökning av aktualiteten i arbetssökandestatistikens uppgifter om kvarstående arbetssökande i slutet av oktober l975. Arbetsmarknadsstyrelsen, Stockholm 1975. * Man kan med sökandestatistiken t. ex. få svar på frågan: Hur stor andel av de som var arbetslösa i början av månaden är nu ej längre arbetslösa? I arbetskraftsunder- sökningarna måste man arbeta med jämförelser av tvärsnittsundersökningar som in— nehåller olika individer.

Arbetskraftsundersökningarna och sökandestatistiken har olika fördelar och nackdelar. Det är därför lämpligt att försöka utnyttja båda de statistis- ka serierna vid analys av arbetslöshetstiderna. lnom detta projekt har vi använt oss av sökandestatistiken medan man inom ett annat av EFA:s pro- jekt har utgått ifrån arbetskraftsundersökningarna.

Man har i sökandestatistiken. förutom uppgifter om huruvida en person är kvarstående i arbetslöshet eller inte och om huruvida personen har rätt till någon form av kontant arbetsmarknadsersättning eller inte. också olika demografiska uppgifter om de arbetssökande såsom kön. ålder och natio— nalitet. uppgifter om personens färdigheter såsom utbildning och ev ar- betshandikapp samt uppgifter om vilken delmarknad (yrkesmässig och geografisk) en person tillhör. Det gör att man kan göra undersökningar av arbetslöshetstidernas bestämningsfaktorer där man tar hänsyn till relativt många faktorer samtidigt. Sökandestatistiken är en löpande statistik vilket gör att man regelbundet kan göra denna typ av undersökningar. Man kan därvid undersöka vilka samband mellan arbetslöshetstid och andra fakto- rer som är mer stabila över tiden och vilka faktorer som mera tillfälligt samvarierar med arbetslöshetstiderna.

12.3.1 En undersökning baserad på .s'ö/(andestatistiken

För att närmare undersöka möjligheterna att praktiskt använda sökande— statistiken för att utarbeta prognoser för arbetslöshetstiderna har vi gjort bearbetningar av sökandestatistiken för tre olika månader nämligen febru- ari. april och oktober 1976. Motivet för att väljajust dessa tre månader var att man under dessa månader samlade in kompletterande uppgifter om de arbetssökande utöver de som regelmässigt ingick i sökandestatistikens etapp 2. 1 februari tillfrågades de arbetssökande om de var interlokalt sö- kande eller inte. i april och oktober personer under 35 år om deras utbild- ning och i april arbetssökande i vissa län om de önskade deltids-. deltids- eller heltids-. eller bara heltidsarbete.l

Undersökningen begränsades till de med rätt till någon form av kontant— ersättning (kassaersättning eller kontant arbetsmarknadsstöd) och som ha- de varit arbetslösa någon gång under månaden (tillhört sökandekategori 1). Ett problem var att man för de som bytt sökandekategori endast har upp- gifter om den senaste sökandekategorin. För gruppen med beredskapsar- bete (sökandekategori 5) Iöstes problemet så att de som startat i bered- skapsarbete under månaden antogs ha varit arbetslösa tidigare under må- naden. För övriga rörelser mellan olika sökandekategorier fanns och finns inte möjligheter till liknande korrigeringar.?

Separata beräkningar gjordes för gruppen utan rätt till kontantersättning främst för att få ett underlag för bedömning av statistikens aktualitet för denna grupp.

Bearbetningarna gjordes av de individuella observationerna. som efter eliminering av vissa observationer med felkodade variabler var 57 024 för februari. 48472 för april. 44 682 för oktober.3 Dessutom gjordes vissa bear- betningar av delgrupper av de med rätt till kontantersättning.

Den beroende variabeln är kvarstående som arbetslös/ej kvarstående som arbetslös vid slutet av månaden. Oberoende variabler. dvs variabler

' Samtliga dessa upp- gifter samlas numera regelbundet in.

2 Dessa problem analyse- ras mer noggrant i kapitel 14.

3 Antalet arbetslösa utan rätt till kontanter— sättning under månaden var i februari 50 153. i ap— ril 41 112 och i oktober 57 878 personer. d.v.s. ungefär lika många som de med rätt till kassaer- sättning.

' Se referenseri Waden— sjö, E.: Ungdomsarbets- lösheten. Ekonomisk Debatt. nr. 4. 1978.

2 Om t. ex. 65 procent av de unga kvarstår som ar- betslösa, kvarstår 95 procent av de äldsta i slutet av månaden givet övriga variabler.

som vi antog kunde påverka arbetslöshetstidemas längd. är de demografis- ka variablerna kön. ålder och nationalitet. Dessutom ingår variablerna ut— bildning och förekomst av arbetshandikapp. vilka kan ha samband med en individs möjlighet (och företagens bedömning av individens möjligheter) att utföra olika arbeten. Slutligen ingår variabler. som anger vilken delar— betsmarknad individen tillhör. nämligen region och yrke/kassatillhörighet. Dessutom ingår anmälningstid som en variabel. dels för att möjligheterna att få arbete kan påverkas av arbetslöshetstiden och dels för att kunna ta hänsyn till att de nyanmälda haft kortare tid att söka arbete på under res- pektive undersökningsmånad och därmed färre möjligheter att få arbete.

1 huvudaltemativet har vi alla variableri form av kvalitativa variabler på samma sätt som vid den analys av faktorer som påverkar placeringen i oli- ka åtgärder. som refererats i avsnitt 12.2. Vi har dessutom gjort beräkning- armed alternativa formuleringar av vissa av variablerna. Slutligen har som tidigare nämnts beräkningar gjorts för gruppen utan rätt till kontantersätt— ning och för olika delgrupper av de med rätt till kontantersättning.

[2.3.2 Resultat av undersökningen

Vi skall här redovisa resultaten för olika variabler från beräkningarna. För varje tabell anges vad som ingår i jämförelsealternativet för just denna va— riabel (egentligen variabelgrupp). Man skall komma ihåg att de olika tabel- lerna är resultat från en bearbetning och att man därvid tar hänsyn till övri- ga variablers inflytande vid beräkning av effekten av en variabel. Vid olika tillfällen kommer som en jämförelse att nämnas resultat för gruppen utan kontantersättning. för delgrupper av de med kontantersättning och för be- arbetningar med alternativa formuleringar av olika variabler.

Ålder

Olika undersökningar har visat att arbetslöshetstiderna är kortare för yng— re än för äldre.' För de som har så pass kort tid kvar fram till pensionering- en så att arbetslöshetsförsäkringen täcker hela perioden fungerar försäk- ringsersättningen i många fall som en form av pensionering. Det är själv- klart att arbetslöshetstiderna blir längre än för de yngre åldersgrupperna. Men också om vi exkluderar denna grupp kan vi vänta oss skillnader mel- lan yngre och äldre.

De som är äldre är i regel mer lokalt bundna. Företag som anställer äldre gör ett större åtagande enligt gällande lagar och avtal än om det anställer en yngre person. Vid förekomst av interna arbetsmarknader blir det svåra- re för den som haft arbete en längre tid att få ett arbete efter en företags- nedläggning som är likvärdigt med det han fått lämna.

Tabell 12.11 visar den väntade bilden. De äldre har en större kvarstan- nandeandel i arbetslöshet än de yngre. Skillnaderna är mycket stora. Givet övriga variabler visar resultaten på att av de anmälda vid arbetsförmed- lingen är ca 30 procent fler av de yngsta än av de äldsta kvar som arbetslö- sa efter en månad.2 Den lägsta kvarstannandeandelen och alltså kortaste arbetslöshetstiderna givet övriga variabler har ungdomar i åldern 18 till 19 år. En förklaring till att just denna grupp har kortast tider skulle kunna va-

ra att pojkar börjar sin värnplikt i den åldern. Detta verkar emellertid inte vara förklaringen. Vid separata beräkningar för män respektive kvinnor framkom ungefär samma skillnader mellan olika åldersgrupper. Alternati- va förklaringar är att många av de arbetslösa ungdomarna i denna ålder börjar studera eller att det blir lättare för ungdomar som när denna ålder att få arbete än för de som är yngre. För det sistnämnda talar att många av de bestämmelser som reglerar ungdomarnas möjligheter att ta olika arbete gäller fram till fyllda 18 år.'

Ställer vi samman tabellerna 12.2 och 12.11 kan vi se en viktig förklaring till de kortare arbetslöshetstiderna för de yngre åldersgrupperna. De yngre arbetslösa placeras betydligt oftare i olika åtgärder. Om alla som placerats i åtgärder skulle ha stått kvar som arbetslösa vid slutet av månaden så skulle arbetslöshetstiderna ha varit längre för de under 18 år än för de som är i andra åldersgrupper upp till 35 år. och ungefär lika långa som för de i åldern 35—44 år. Nu skulle en del av de som under en månad placeras i åt- gärder i annat fall senare under månaden i alla fall upphört att vara arbets— lösa. Det är alltså inte säkert att man skulle få den beskrivna omkastningen av arbetslöshetstiderna om man inte hade de olika arbetsmarknadspolitis- ka åtgärderna.

Uttryckt på ett annat sätt kan vi säga att andelen vars kontakt med ar- betsförmedlingen upphör och som ej placerats i arbetsmarknadspolitiska åtgärder är högst för de i åldern l8— 19 år och därefter fallande med åldern. Då gruppen består av personer som har rätt till kontantersättning vid ar- betslöshet så finns det anledning att tro att de flesta av de vars kontakt med arbetsförmedlingen upphör utan att de placerats i arbetsmarknadspolitiska åtgärder har fått arbete. För framför allt de yngre kan det dock i en del fall innebära en övergång till utbildning (annan än arbetsmarknadsutbildning) och för de äldre förtidspensionering.2

Tabell 12.11 Skillnader i procent i andel som__kvarstår som arbetslösa för olika ålders- grupper jämfön med de i åldern 25—34 år. Ovriga variabler konstanthållna. Arbets- lösa med rätt till kontantersättning

Åldersgrupp Februari April Oktober

under 18 år — 9.0 (1.2) — 9,8 (1,5) — 4,7 (1,2) 18— 19 år —10.9(0.8) — 13,1 (1.0) — 8.4 (0.8) 20—24 år — 6,0 (0.6) — 6.0 (0.7) — 5.3 (0.6) 35—44 år 3.2 (0,6) 1.3 (0.7) 1.9 (0.7) 45—54 är 5.2 (0.6) 5,6 (0.7) 5.9 (0,7) 55—59 år 9.8 (0.7) 11.8 (0.8) 11.9 (0.8) 60—64 år 18.2 (0.6) 22.0 (0.7) 19.3 (0.7)

Anm. Standardfel inom parentes.3

Beräkningarna för de utan kontantersättning gav ungefär samma resultat som för de med kontantersättning. Skillnaderna blev dock något mindre mellan de olika åldersgrupperna men tendensen är densamma med den lägsta kvarstannandeandelen i arbetslöshet för 18— 19 åringar.

Ser man långa arbetslöshetstider som det främsta arbetslöshetsproble- met så är det inte ungdomarna som för närvarande drabbas hårdast av ar- betslöshet utan främst andra åldersgrupper.4

' Se Wadensjö a. a.

2 Åldersgränsen har satts så att vi ej får med de som får folkpension i vanlig tid.

3 Även om det formellt är en totalundersökning av de sökande vid förmed- li ngarna så är undersök- ningen i teoretisk me— ning inte en totalunder- sökning. Vårt undersök- ningsobjekt är de fakto- rer som bestämmer ar- betslöshetstidernas längd. som vi undersöker med hjälp av de sökande som varit aktuella under respektive månad.

" I en brittisk under- sökning har man ifråga- satt prioriteringen av ungdomarna framför de medelålders vid utfor- mandet av arbetsmark- nadspolitiken med hän- visning till liknande skillnader i arbetslös— hetstider. Se New Socie- ty special report, ls youth unemployment really the problem, New Society Nov 10, 1977.

' Se kapitel 6.

? Variablerna som anger önskad deltid och deltid alternativt heltid blir klart positiva: 6,5 (1.7) och 5.8 (1,8) procent respektive. Skillnaden i procent mellan andel kvinnor och andel män som kvarstår i är betslös- het givet övriga variabler minskar med ca en tred- jedel om man bland dessa inkluderar önskad arbets- tid.

3 Egle, F.: och Leu— poldt. R.: a.a. visar att de deltidsarbetande iTyskland har i genom- snitt längre avslutade ar- betslöshetsperioder. ** Se Egle, F. och Leu- poldt, R. a a

Kön

De flesta undersökningar visar på längre arbetslöshetstider för kvinnor än för män. Undantag finns emellertid: i länder där kvinnornas anknytning till arbetsmarknaden är relativt svag. lämnar många av kvinnorna efter en kor— tare periods arbetslöshet arbetskraften. Det finns ingen anledning att för— vänta sig något Iiknande för den svenska arbetsmarknaden för närvarande. Merparten av kvinnorna på den svenska arbetsmarknaden är fast etablera- de på denna.' Speciellt bör det gälla för de kvinnor som är medlemmar i ar- betslöshetskassorna som utgör majoriteten av de med rätt till kontant ar- betsmarknadsersättning.

Tabell 12.12 Skillnader i procent' ! andel som kvarstår som arbetslösa för kvinnor jäm- fört med män. Övriga variabler konstanthållna. Arbetslösa med rätt till kontantersätt- ning

Februari April Oktober

8.1 (0.5) 4.6 (0.6) 8.8 (0.5)

Givet övriga egenskaper (ålder, region etc.) så har kvinnorna en högre kvarstannandeandel i arbetslöshet än män. och alltså längre arbetslöshets- tider. Vi får motsvarande skillnader om vi tar delgrupper som de med kon- tant arbetsmarknadsstöd (KAS) eller de som är medlemmar i metalls ar- betslöshetskassa. eller om vi tar gruppen utan kontantersättning. Delvis. men inte helt. kan skillnaderna förklaras av att kvinnor mindre ofta än män placeras i olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Den speciella bearbetningen av aprilundersökningen för de län där upp- gifter om önskad arbetstid fanns med visar att en del av skillnaden troligen kan förklaras av skillnader i önskad arbetstid men att merparten av skillna- den kvarstår?3 Större delen av skillnaderna måste därför förklaras med annat som t.ex. att kvinnorna p.g.a. arbetsuppdelningen inom familjen kan ta färre av de arbeten som finns på arbetsmarknaden eller med före- komsten av diskriminering på arbetsmarknaden. Det är angeläget med fortsatta undersökningar på detta område.

Arbetshundikapp

Man skulle kunna vänta sig att de med anteckning om olika typer av ar- betshandikapp skulle ha längre arbetslöshetstider än de utan sådan anteck— ning. En undersökning av arbetslöshetstiderna i Västtyskland visar t. ex. på nästan dubbelt så långa arbetslöshetstider för de med som för de utan arbetshandikapp.4

Enligt de resultat som redovisas i tabell 12.13 finns inte motsvarande skillnader på den svenska arbetsmarknaden. Snarast är det så att de med arbetshandikapp har kortare arbetslöshetstider än andra grupper. Gruppen utan kontantersättning uppvisar liknande resultat. Den viktigaste förkla— ringen finner vi i tabell 12.6 vilken visar att de arbetshandikappade mycket oftare än andra grupper placeras i åtgärder.

En undersökning av de i oktober 1977 kvarstående arbetslösa visade att de arbetshandikappade hade längre arbetslöshetstider i genomsnitt vid un- dersökningstillfället än övriga arbetssökande.l Detta behöver inte betyda att gruppen har längre arbetslöshetstider än andra grupper. Troligen är det så att en del av denna grupp har mycket korta arbetslöshetstider p. g. a. snabb placering i åtgärder och därmed blir underrepresenterade i en tvär- snittsundersökning medan andra troligen har längre arbetslöshetstider än övriga arbetssökande. Den genomsnittliga anmälningstiden för avslutade fall kan vara kortare än för övriga sökande även om den genomsnittliga ar— betslöshetstiden för de arbetshandikappade sökande vid viss given tid- punkt är längre.

Tabeu 12.13 Skillnader' | procent i andel som kvarstår som arbetslösa för gruppen med handikapp jämfört med gruppen utan anteckning om arbetshandikapp. Övriga vari- abler konstanthållna. Arbetslösa med rätt till kontantersättning

Handikapp Februari April Oktober

Hjärt-, lung— 0 1 5 (3,6) 5,7 (3,7) —13,5 (3.4) kärlsjukdomar Hörselskada — 4.5 (5.7) l 3 (5.9) 1,2 (5 6) Synskada —18,3 (8,3) —6.3 (8.6) —16,3 (7 4) Rörelsehinder —- 2.9(l.7) 3,4 (1.7) —.2 9 (1. 5)

Ovriga somatiska — 0,5 (2,4) —0.3 (2,4) — 5.3 (2,3) arbetshandikapp

Psykiska 1,3 (3.0) —0,6 (3,0) 0,6 (2 7) arbetshandikapp Förståndshandikapp 2,4 (4,8) 4.8 (5.4) 4,3 (5,2)

Socialmedicinska — 8.4 (2.5) —8.1 (2.6) — 5.5 (2.4)

arbetshandikapp

De med arbetshandikapp övergår i mycket större utsträckning än andra till olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Totalt sett innebär det att de arbetshandikappade i klart mindre utsträckning lämnar arbetslöshet för an— nat än arbetsmarknadspolitiska åtgärder än vad andra gör. Troligen är det också så att de arbetshandikappade som gör det. relativt ofta går till annat än förvärvsarbete.2

N Liliana/ite!

Utländska medborgare. framför allt finskspråkiga finländare och icke-nor- diska immigranter har större arbetsmarknadsproblem än vad andra nordis- ka immigranter och svenskar har. Språkproblem och finansieringsformen för de lagstadgade 240 timmarnas svenskundervisning är därvid viktiga faktorer. Det går heller inte att utesluta att det kan förekomma diskrimine- ring. Man kan därför förvänta sig längre arbetslöshetstider för dessa grup— per.

Detta stämmer för den finländska gruppen enligt resultaten i tabell 12.14. Övergångsandelen från arbetslöshet till annat än arbetsmarknadspo- litiska åtgärder är också klart lägre för finländare än för svenskar. För övri— ga nordbor (danskar och norrmän) finns det som väntat ej några klara skill- nader och de skillnader som finns talar snarast för kortare arbetslöshetsti—

' SOU 1978: 14. Arbete åt handikappade (Del- betänkande från syssel— sättningsutredningen).

2 a. a sid 38.

Tabell 12.14 Skillnader' | procent i andel som kvarstår som arbetslösa för olika natio- nalitetsgrupper jämfört med svenska medborgare. Övriga variabler konstanthållna. Arbetslösa med rätt till kontantersättning

Nationalitet Februari April Oktober

Finländsk 1,6(1,1) 4,1(l.l) 2.2(l,0) Ovrig nordisk —5,5 (2,3) — 1,9 (2,3) —2. l(2.4) Ovrig utländsk —2.1 (1.3) 4.0 (1.3) 1.5 (1.3)

der för danskar och norrmän än för svenskar. För övriga utländska med- borgare skiftar resultaten markant mellan olika månader. En tänkbar för- klan'ng kan vara förändringar i sammansättningen efter nationalitet mellan olika månader inom denna grupp. Gruppen övriga utlänningar är samman- satt av både grupper med relativt goda möjligheter på den svenska arbets- marknaden (framför allt vissa västeuropeiska grupper) och grupper med en betydligt svårare arbetsmarknadssituation såsom sydeuropeer och vissa flyktinggrupper.

Ställer man samman dessa uppgifter med uppgifterna i avsnitt 12.2.3 så ser man lätt att den finska gruppen under alla tre månaderna i mindre ut- sträckning än svenska medborgare lämnar arbetsförmedlingen (i mindre utsträckning får arbete) för annat än arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Regionala skillnader

De regionala skillnaderna i kvarstannandeandelar i arbetslöshet är bety- dande vilket framgår av tabell 12.15 Som framgick av avsnitt 12.2 kom i de

Tabell 12.15 Skillnader | procent i andel som kvarstår som arbetslösa | olika län' jäm- fört med Stockholms län. Övriga variabler konstanthållna. Arbetslösa med rätt till kontantersättning

Län Februari April Oktober

Uppsala län — 4,2 (1,3) — 1,3 (1, 5) 0,5 (1 4) Södermanlands län l,0(1,2) 1,2(1, 3) 9,2 (|, 2) Ostergötlands län — 1,0(1,l) — 5 ,,7(1 2) 2 ,,9(1 2) Jönköpings län — 3,4(l,2) — 2,2(1, 3) 2,5 (l, 3) Kronobergs län — 2,1 (1,5) — 5,0(1, 8) 5,5 (1,8) Kalmar län — 4,0(l,2) —— 6,3 (1 ,4) 4,2 (1,4) Gotlands län —22,7 (2,4) — 9,1 (2, 9) —4,9 (2, 5) Blekinge län — 4,8(1,4) — 2 ,4(1 ,5) 4,1 (1 ,4) Kristianstad län — 8,4 (1,2) — 2,0(1,4) 2,1 (1,4) Malmöhus län — 1,1 (0,9) —- 0,5 (1 ,0) 5,1 (1 ,0) Hallands län — 2,7 (1,3) 1,3 (1 ,6) 5,0(1,6) Göteborgs o. Bohuslän 0,6 (1,0) 2,7 (1,1) 6.6 (1.0) Alvsborgs län — 5,9(1,2) —3 9,(l ,3) 6,4(1, 2) Skaraborgs län — 6,0(1,3) —11,7 (1,5) —2,8 (1, 5) Varmlands lan 1,7(1,0) 5,0(1, !) 7,6(1, ]) Orebro Ian — 2,4(1,1) 0,2(1,2) 7,6(1,2) Västmanlandslän -— 0,6(1.2) — 1,2 (1,3) 5,4(1, 3) Kopparbergs län — 9,1 (1,2) —0,6 (1 ,3) —5,5 (1 ,3) Gävleborgs län — 0,5(1.0) 3,6(1, l) 3,6(1,2) Västernorrlands län 2,2 (1,0) 10,6 (1 ,0) 5,9(1, 1) Jämtlands län — 6,1(1,1) ll,7(l,2) 2,8(1, 3) Västerbottens län — 1,4(l,0) 9,0(1,1) 0,7(1, 1) Norrbottens län — 2,3 (0,9) 11,7 (1,0) 4,3 (1 ,0)

tre storstadslänen betydligt färre i olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder än i flertalet övriga län. Av tabellen framgår att det under februari månad närmast har inneburit att kvarstannandeandelen i arbetslöshet är högre i dessa län än i andra län. Lägst är kvarstannandeandelen i Gotlands län som också har de högsta övergångsandelarna till olika åtgärder.

Som alternativ till regiontillhörighet prövades arbetslöshet i respektive region. antingen arbetslösheten månaden innan eller arbetslösheten under året innan dvs. år 1975. Resultaten blev genomgående det förväntade. Högre arbetslöshet månaden eller året innan var förenad med högre kvar- stannandeandel. Styrkan i detta samband skiftar dock markant mellan oli— ka månader.' Det är svårt att hitta någon närliggande förklaring till dessa skillnader.

Yrke

Vid yrkesindelningen har vi använt oss både av yrkesklassificeringen en— ligt NYK (nordisk yrkesklassificering) och av kassatillhörighet. l huvudal— ternativet har varje individ klassificerats dels av ett av 49 yrken enligt NYK2 och dels av en av 53 arbetslöshetskassor (KAS räknas som en kas- sa). Vid en klassificering efter endast ett av dessa kriterier förklarar yrkes- indelningen mer av skillnaderna i kvarstannandeandelar i arbetslöshet än vad indelningen i olika arbetslöshetskassor gör. Givet yrkesindelningen bi- drar dock indelningen i kassor på ett statistiskt signifikant sätt till att för— klara dessa skillnaderi kvarstannandeandelar.

Den mest markanta skillnaden mellan olika yrkesgrupper är att bygg— nadsarbetarna har kortare arbetslöshetstider än andra grupper. För lantar- betare finns det stora skillnader mellan olika säsonger så att kvarstannan- deandelen i arbetslöshet t.ex. är mycket låg under april men relativt hög under februari. Det finns anledning att gå vidare på arbetet med yrkesin- delning för att finna grupper som är relativt homogena men samtidigt till- räckligt stora för att man skall få ett tillräckligt antal observationer i varje grupp.

Anmälningslia'

Det finns två skäl till att man bör förvänta sig att kvarstannandeandelen

bör stiga med ökad arbetslöshetstid. ]. De som blir arbetslösa har från början olika möjligheter att få arbete. Även om möjligheterna att få arbete skulle vara konstanta över tiden för varje individ så skulle kvarstannandeandelen öka i och med att de, som har störst möjlighet att få arbete, först slutar vara arbetslösa.

2. Arbetslöshetstidens längd kan påverka möjligheten att under en given period få arbete. Den som varit arbetslös länge kan påverkas av detta på olika sätt som försvårar möjligheterna att få arbete. Minskat själv- förtroende och mindre aktuella yrkeskunskaper är två exempel på hur arbetslöshetstidens längd kan påverka möjligheterna att få ett arbete. Företagen kan också använda arbetslöshetstidens längd som ett urvals- kriterium vid anställningsbeslut. Vid bearbetningar där vi ej tar hänsyn till andra variabler än anmälnings-

' För arbetslösheten månaden före var koefficientestimaten: februari 0,9 (0,2); april 5,2 (0,2); oktober 1,1 (0,2). För arbetslöshe— ten under 1975 var koefficientestimaten: februari 0,6 (0,1); april 4,9 (0,2); oktober 1,8 (0,3).

2 Tvåsiffernivå i fler- talet fall. I vissa fall dock sammanslag- ningar och för bygg- nadsarbetarna en noggrannare uppdel- ning.

' Tar man hänsyn till den kortare söktiden — antar konstant sannolikhet att få arbete per arbetsdag (22 per månad) och kon- stant inströmning under månaden — blir kvar- stannandekvoterna lägre under registreringsmåna- den. Skillnaden är dock endast någon eller någ- ra procent. Omkastning— ar kan förekomma för vissa demografiska grupper.

2 Även här är kvarstan— nandebenägenheten lägst Under registreringsmåna- den om man tar hänsyn till skillnaden i söktid under månaden.

tidens längd ser vi klart att kvarstannandeandelen stiger med ökad anmäl- ningstid. Resultaten framgår av tabell 12.16. Att kvarstannandeandelen är högre under den första månaden förklaras helt av den kortare söktiden un- der undersökningsmånaden.'

Tabell 12.16 Skillnader i procent i andel som kvarstår som arbetslösa för grupper med olika anmälningstid jämfört med de som anmälde sig till arbetsförmedlingen under månaden. Arbetslösa med rätt till kontantersättning. Beräkning med endast anmäl- ningstid som oberoende variabel

Anmälningstid i Februari April Oktober månader

1 till 2 månader —13.1(0.6) —17.4(O,7) — 13,9 (0,6) 2 till 3 månader —— 12 1 (0.6) — 13,5 (0,8) — 12,1 (0,6) 3 till 4 månader — 6 2 (0,7) — 11,1 (0,8) — 9,6 (0.8) 4 till 5 månader -— 3.3 (0,8) —-15,7(0,8) — 8,8 (0,9) 5 till 6 månader — 4.1(0,8) — 8,3 (0,9) — 5,7 (1,1) 6 till 9månader — 1,2 (0.8) 0,6(O,7) # 2.6 (0.8) 9till 12 månader 56(1,1) 6.7(1,1) — 0,6(1.0) mer än ett år 10,0 (0,8) 11 9 (0.8) 4,8 (0,7)

Även om vi tar hänsyn till de variabler som vi tidigare redovisat, dvs ser på huvudaltemativet i våra beräkningar, så ökar kvarstannandeandelen fortfarande med stigande arbetslöshet. Skillnaderna är dock mindre.2 En förklaring till att det fortfarande finns skillnader är att vi inte gjort en till- räcklig noggrann uppdelning på olika grupper utan att det inom varje grupp finns skillnader i möjligheterna att få arbete. En annan förklaring är att ar- betslöshetstidens längd påverkar möjligheterna att få arbete.

Tabell 12.17 Skillnader i procent i andel som kvarstår som arbetslösa för grupper med olika anmälningstid jämfört med de som anmälde sig till arbetsförmedlingen under månaden. Ovriga variabler konstanthållna. Arbetslösa med rätt till kontantersättning

Anmälningstid i Februari April Oktober månader

1 till 2 månader —14,3 (0,6) —16,8 (0,7) — 14,9 (0,6) 2 till 3 månader —13,3 (0,6) —15,0(0.7) — 15,1 (0,6) 3 till 4 månader —11.3(0,7) — 14.4 (0,7) —14,0(0,8) 4 till 5 månader —10.4(0,8) — 15,5 (0,8) —13.4(0,9) 5 till 6 månader —11,0(0,8) -—11,7(0,8) —12,2(1,0) 6 till 9 månader — 9.9(0,8) — 9.4 (0,7) —11,7(0,8) 9till 12 månader — 7,6(1.0) — 8,1 (1,1) —11,6(0,9) mer än ett år —— 7.5 (0,8) — 7,4(O.8) —11,0(0,8)

12.3.3 Slutsatser

Den genomförda undersökningen visar att det med hjälp av sökandestati- stiken går att konstruera en modell för att beräkna hur olika faktorer på- verkar andelen som kvarstår i arbetslöshet. Det går sedan att från denna modell göra beräkningar av de förväntade arbetslöshetstiderna för olika

grupper.

Denna typ av beräkningar kan genomföras från sökandestatistiken varje månad. Beräkningarna kan utöver för analyser av arbetsmarknaden och dess funktionssätt t. ex. användas för att identifiera grupper med långa ar- betslöshetstider eller vars situation håller på att försämras på arbetsmark- naden. Det är en fördel hos modellen att den samtidigt tar hänsyn till många olika variabler. Det gör att man kan urskilja vad det är som gör att vissa grupper får långa arbetslöshetstider.

12.4 Prissättning — indirekta sysselsättningseffekter

12.4.1 Subventionering av arbets/nurknadspoliliska åtgärder

Vi har hittills utgått ifrån att man genom en prognos av arbetslöshetstiden avgör hur svår arbetslösheten är för olika individer. Med hjälp av denna prognos gör man en bedömning av det beräknade utfallet av arbetslöshets— ersättning om ej någon åtgärd vidtas och detta utfall bestämmer vilka me— del (vilken kostnadsram) som kan vara aktuella för den sökande. Den sö- kande väljer i samarbete med arbetsförmedlaren åtgärd (valet ingen åtgärd ingår bland möjliga val).l En fråga är om det finns anledning att subventio- nera olika medel. vilket i detta sammanhang innebär att tillåta medel vars kostnader överstiger förväntad arbetslöshetsersättning.

Det finns en närliggande anledning till att subventionering kan bli aktu- ell. Det är att vissa åtgärder (ex. arbetsmarknadsutbildning) kan leda till mindre arbetslöshet i framtiden (dvs. hindra framtida försäkringsfall). Gör någon åtgärd detta finns ett motiv för subventionering.2 Underlag för den- na typ av beslut kan man få av uppföljningsstudier. Man kan från dessa se hur sysselsättningen påverkas tiden efter deltagandet i ett arbetsmarknads- politiskt program. Medlet kan subventioneras med det belopp som skulle ha utfallit extra i arbetslöshetsersättning om åtgärden ej vidtagits.3 Diskus- sionen kan belysas med ett exempel: om en grupp t. ex. ungdomar har kor- ta men många arbetslöshetsperioder så skall man vid bedömningen av vil- ka medel som kan vara aktuella inte bara ta hänsyn till den nuvarande ar- betslöshetspen'oden utan också till om antalet arbetslöshetsperioder i fort» sättningen minskar genom åtgärden. Denna typ av effekter kan vara ett motiv för att ge ungdomarna företräde till de arbetsmarknadspolitiska medlen. Kunskaperna om dessa effekter är emellertid ännu mycket be- gränsade.

Ett annat argument som anförts för subventionering är de skillnader mellan privata och samhällsekonomiska kostnader och intäkter som skat- te- och transfereringssystemet ger upphov till. Denna typ av skillnader har varit främsta orsaken till att de tidigare cost-benefitanalyserna visat på att olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder varit lönsamma. En del av effek- terna av transfereringssystemet har man tagit hänsyn till i det ovan skisse— rade systemet, men effekterna av skattesystemet och vissa delar av trans- fereringssystemet kvarstår. Det finns anledning att på denna punkt gå vidare mot mer generella studier av skattesystemet och dess effekter för arbetskraftsutbudet och arbetskraftens rörlighet, och att därvid undersöka olika möjligheter att utforma skattesystemet/ alternativt motverka dess ne—

' 1 avsnitt 12.5 beskrivs hur utvärderingsstudier kan tjäna som ett under- lag för dessa beslut.

? Motsatsen kan också gälla.

3 Man får här räkna in också andra kontanta ersättningsformer.

gativa allokeringseffekter på detta område.

I olika utvärderingar av arbetsmarknadspolitiken har sambanden mellan olika delarbetsmarknader fått en framträdande plats. Uppskattningar av förekomsten och storleken av "flaskhalseffekter". "vakuumeffekter" och '”konkurrenseffekter" hari hög grad influerat resultaten. Samtidigt är kun- skaperna på detta område otillfredsställande då våra kunskaper om rörlig- heten och rörlighetens bestämningsfaktorer är högst begränsad.

Vi vet t.ex. inte vad som skulle ha hänt på de olika delarbetsmarknader- na om man inte haft arbetsmarknadsutbildning i den omfattning man har för närvarande. Innan några slutsatser kan dras om riktningen och storle— ken av de priskorrigeringar som kan vara aktuella på detta område krävs fortsatt forskning om arbetsmarknadens funktionssätt. Också av andra skäl är forskning om arbetsmarknadens funktionssätt av stor betydelse.

lnom projektet Integrerad arbetsmarknadspolitik har vi speciellt gran— skat en typ av samband mellan olika delarbetsmarknader nämligen indirek- ta sysselsättningseffekter av olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder * dvs samband på efterfrågesidan.

12.4.2 Indirekta sysselsättningsegekter

[ de efterfrågepåverkande arbetsmarknadspolitiska programmen söker man rikta efterfrågan till vissa speciella grupper eller regioner. Man försö- ker t. ex. genom beredskapsarbeten bereda arbete åt byggnadsarbetare i en viss region. Det är samtidigt klart att man inte kan begränsa sysselsätt— ningseffekterna till denna region och denna yrkesgrupp. Genom de beställ- ningar som görs för byggnadsarbetet ökar efterfrågan på arbetskraft i leve- rantörsledet och i sin tur hos leverantörer till dessa leverantörer etc.

Dessa indirekta sysselsättningseffekter kan i vissa fall vara koncentrera- de till grupper med betydande arbetslöshet och därmed stämma överens med arbetsmarknadspolitikens inriktning på selektiva åtgärder för de ar— betslösa. De kan emellertid också vara inriktade på områden av arbets- marknaden där det råder efterfrågeöverskott på arbetskraft och därmed motverka arbetsmarknadspolitikens inriktning mot delarbetsmarknader med arbetslöshet och bidra till att förstärka inflationstendenserna.

Ett sätt att öka styrningsmöjligheterna är att konsekvent försöka välja medel där de indirekta sysselsättningseffekterna är så små som möjligt. För beredskapsarbeten har man under senare år haft en medveten utveck— ling i denna riktning. Man har prioriterat "dagsverksbilliga" projekt och en ökad del av beredskapsarbetena har tillkommit inom tjänstesektorn. Samtidigt har man dock medel som statliga och kommunala industribe— ställningar där de indirekta sysselsättningseffekterna i regel blir större än de direkta sysselsättningseffekterna (i detta fall sysselsättningen i företa— gen i det första leverantörsledet).

En andra möjlighet är att försöka beräkna de indirekta effekterna för att se på vilka delarbetsmarknader de fördelar sig för att med hjälp av denna information bättre kunna välja mellan olika projekt. lnom projektet Integ- rerad arbetsmarknadspolitik har vi tagit fram en modell för beräkningar av

de indirekta sysselsättningseffekterna av olika åtgärder! Metoden bygger på en tillämpning av input-outputmetoden på ERU:s regionala leveransun- dersökning. ERUzs uppgifter är begränsade till företag med minst 50 an- ställda och avser år 1973.2 Det gör att resultaten får tolkas med försiktighet men inte att man därför bör avstå från att använda dem. Med hjälp av mo— dellen kan man beräkna sysselsättningseffekterna av inköp från industrin (inköpen klassificerade efter varugrupp/industrigren och region). Syssel— sättningsuppgifterna kan man få fördelade efter region. industrigren och yrke inom industrin. Vid de undersökningar som gjorts har en mindre de- taljerad modell gjorts för beräkningar av sysselsättningseffekterna utom industrin. Inom projektet har vi gjort två tillämpningar av modellen på ar- betsmarknadspolitiska åtgärder. Den första tillämpningen avsåg ett bered— skapsarbete — ett anläggningsarbetei Svedala kommun under år 1973. Re- sultaten från detta visade bl.a. att de indirekta sysselsättningseffekterna blev betydligt större än de direkta sysselsättningseffekterna. I det län där beredskapsarbetet genomfördes var dock de direkta sysselsättningseffek— terna betydligt större än de indirekta. De indirekta sysselsättningseffek- terna fördelade sig på andra sektorer än de direkta och berörde främst and- ra yrkesgrupper än anläggningsarbetare som var den kategori som anställ- des direkt i projektet.

Den andra tillämpningen gjordes för de kommunala industribeställningar som gjordes med statligt stöd under åren 1971 och 1972. Även här visade det sig att de indirekta sysselsättningseffekterna var större än de direkta. Visserligen var de direkta (första leds) sysselsättningseffekterna större än de indirekta inom industrin. men totalt sett var de indirekta betydligt större än de direkta effekterna. Om vi begränsar oss till sysselsättningseffekterna inom industrin så fann vi relativt sett en omfördelning mot Stockholms län och mot några andra län från de län där man av sysselsättningsskäl hade lagt många beställningar. Vi fann också en omfördelning till de branscher som ligger relativt tidigt i förädlingsprocessen (ex. gruvindustri. stålin- dustri. mineralvaruindustri).

Huvudresultaten av de gjorda tillämpningarna är att metoden och mo- dellen är möjlig att använda och relativt enkel att tillämpa på olika arbets— marknadspolitiska medel som antingen direkt innebär beställningar av va- ror (ex. statligt stöd till kommunala industribeställningar) eller där syssel- sättningen av personer i ett arbetsmarknadspolitiskt program är kombine- rat med inköp av betydande storleksordning (ex. beredskapsarbete i form av anläggningsarbete).

* Se Hegelund, S: Användning av input-outputmetoden för detaljerad analys av ef- terfrågan på arbete och kapital, Integrerad arbetsmarknadspolitik, Rapport nr 1, Lund 1974, Johansson,S: Allmänna beredskapsarbeten — Analys och värderings— metod. Integrerad arbetsmarknadspolitik, Rapport nr 5, Lund 1975. Johansson, S: lndirekta sysselsättningseffekter —— Metod för rutinmässiga jämförelser av olika ar- betsmarknadspolitiska åtgärder, Integrerad arbetsmarknadspolitik, Rapport nr 7, Lund 1976 och S Johansson och Wadensjö, E: Statligt stöd till kommunala industri- beställningar — Tillämpning av en metod för beräkning av sysselsättningseffekter, Integrerad arbetsmarknadspolitik, Rapport nr 10. Lund 1977. 2 Vid tillämpningar som avser andra år än 1973 har förändringar gjorts där hänsyn har tagits till pris- och produktivitetsförändringar.

' I den nuvarande admi- nistrativa utformningen för att få svar på frågan: vilka kriterier skall man uppfylla för att få tillgång: till olika arbetsmarknads- politiska medel?

2 Ett uteslutande av pla- ceringar i den skyddade sektorn innebär samti- digt att gruppen arbets- vårdssökande exkluderas ifrån att ingå i utvär- deringsundersökningen då den dominerande placeringsformen för denna grupp är pla- ceringar inom den skyddade sektorn. 3 Se också Riksrevisions- verkets utredning om halvskyddat arbete som Visar att mycket få går vidare till den öppna arbetsmarknaden.

12.5 Effekter av olika medel och projekt/platser"

12.5.1 Problem/ormulcring

Det frnns två starka argument för att göra utvärderingsstudier av arbets- marknadspolitiken som går utöver tidigare gjorda studier. !. Det är rimligt att anta att effekterna av olika medel varierar med konjunkturläge. struktu- rutveckling etc. Det frnns därför anledning att göra mera regelbundna ut— värderingar om än mindre ambitiöst upplagda än de tidigare större cost— benef'rtanalyserna. 2. Valet står för förmedlarna ofta inte mellan ett medel mot ingen åtgärd. utan i stället mellan olika medel. Valet kan t.ex. i första hand stå mellan beredskapsarbete och arbetsmarknadstrtbildning. Man bör därför få fram studier där man jämför olika medel (och olika utformningar av samma medel) med varandra.

Utvärderingsstudier kan l. bidra till beslutsunderlaget för förmedlarna och de arbetssökande i valet mellan olika åtgärder, 2. tjäna som underlag för länsarbetsnämnderna och arbetsmarknadsstyrelsen när de i planerings- arbetet prioriterar mellan olika typer av åtgärder och projekt och 3. ge ett underlag för beslut om subventionering av olika medel.l

12.5.2 Avgränsningar

Även om ett kontinuerligt utvärderingssystem görs mindre ambitiöst vad gäller datainsamlingen för varje enskild individ än de stora enstaka cost— benefitanalyserna, så innebär en uppföljningsundersökning ändå betydan— de kostnader per undersökt individ. En uppföljning av samtliga som place- ras i olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder och en jämförelsegrupp av motsvarande storlek skulle innebära mycket stora kostnader och en myc- ket stor administrativ arbetsbelastning för arbetsmarknadsver'ket. Det är därför nödvändigt med olika typer av begränsningar av den grupp under- sökningen skall omfatta.

En möjlig begränsning är att utesluta de som placeras i åtgärder inom den skyddade sektorn. Det frnns två argument för detta. Det första är att det är förenat med betydande svårighetJ att löpande få fram en grupp som kan tjäna som jämförelsegrupp. Det är i och för sig möjligt att via sökan— destatistiken få fram en grupp med samma art av arbetshandikapp (syn. hörsel etc.) som de som blir placerade men vi får inga uppgifter om svårig- hetsgraden av arbetshandikappet. Det är högst troligt att de som blir place— rade och att de som ej blir placerade inom den skyddade sektorn har olika svåra arbetshandikapp och att jämförelser mellan de båda grupperna där- för skulle bli missvisande.2 Ett andra argument för att lämna denna grupp utanför en löpande utvärdering med uppföljning under relativt lång tid ef- ter placeringen är att merparten av de som placeras i den skyddade sektorn stannar i den skyddade sektorn fram till pensionering (eller förtidspensio- nering). För flertalet kommer resultatet av en uppföljning endast att inne- bära att man kontrollerar att de frnns kvar inom den skyddade sektorn. Detta framgår av tabell 12.18.3

Tabell 12.18 Antal sysselsatta i halvskyddat arbete, verkstad för skyddat arbete, hemarbete (via hemarbetscentral), arkivarbete samt arbetsprövning och arbetsträning och avgång till arbete i öppna marknaden januari—december 1977

Månad Antal i Antal Andel Andel avgångna åtgärder på avgångna till avgångna (%) (%) av arbets- rapporterings- arbete i öppna av arbetsmark- marknadsskäl dagen marknaden nadsskäl av de i åtgärder (1) sedan före— exklusive

gående rappor— arbetsprövning teringsdag och (2) arbetsträning

Januari 44 738 112 0,2 0,2 Februari 44 769 133 0,3 0,2 Mars 44941 94 0.2 0,1 April 4514] 120 0,3 0,2 Maj 45216 124 0,3 0,1 Juni 45417 142 0,3 0,1 Juli 45250 114 0,3 0,1 Augusti 45 412 97 0,2 0,1 September 45419 110 0,2 0,1 Oktober 45 753 122 0,3 0,1 November 46 057 82 0,2 0,1 December 46145 94 0 2 0,1

Källa: Arbetsmarknadsverket; Månatliga styrkerapporter om antal personer syssel- satta i vissa åtgärder.

Detta innebär inte att man inte bör följa upp denna grupp utan endast att det finns anledning att söka efter andra utvärderingsformer för placeringar i den skyddade sektorn. Troligen är det här ett område där cost-benefit- analysen av traditionell typ kan ge betydande bidrag. Förutom cost-bene- fitundersökningar som också omfattar uppgifter om arbetsmiljö m. m. bör en möjlig utveckling vara att förbättra de styrkerapporter som lämnas över de som är placerade inom denna typ av åtgärder. Speciellt bör statistiken över avrapporteringsorsak förbättras.' För närvarande har upp till 50 pro- cent av de avrapporterade övrig orsak som avrapporteringskategori. Dess- utom bör särskilda beredskapsarbeten inkluderas i statistiken.

Även i övrigt måste ett urval göras. Detta urval kan troligen göras mind- re under en inledningsfas, medan ett sådant system byggs upp, än när man har ett fungerande system. En möjlighet är därvid att bestämma sig för en viss urvalsandel och med hjälp av obundet slumpmässigt urval bestämma vilka placeringar och därmed individer som skall ingå i undersökningen. En annan möjlighet är att för varje månad begränsa urvalet att gälla en viss demografisk grupp. en viss region etc. Det är däremot mindre lämpligt att begränsa urvalet till de som placeras i visst medel. Då missar man jämför- barheten mellan olika medel, vilket är ett av syftena med detta utvärde- ringssystem. Däremot kan man ha olika uwalssannolikheter för olika typer av medel givet t.ex. viss demografisk grupp för att öka jämförbarheten mellan olika medel.

12.5.3 Uppföljning av beslut

Man vill utvärdera gjorda beslut för att få underlag när man skall fatta nya beslut på olika nivåer. Vid arbetsförmedlingen är det vanligaste beslutet

' Ett sådant arbete pågår inom utredningsenheten inom arbetsmarknads— styrelsen. På försök gör man därvid en upp- delning i tre orsaker: !. slutat på egen be— gäran, 2. uppsägning/ frånvaro och 3. övrig orsak. [ styrkerappor— terna förjuni och de- cember varje år plane— rar man också att göra en uppdelning efter kön, ålder och handi-

kapp.

' Se kapitel 8.

2 Se Winther, F: Uppfölj- ning av ungdomar i be- redskapsarbeten, Arbets- marknadsstyrelsen: Med- delande från utrednings- enheten l977:15. En alternativ förklaring är skillnader i urvalet till de olika formerna av beredskapsarbeten.

3 Jämförelsen skulle ock- så i en del fall kunna begränsas till en jäm— förelse mellan olika åtgärder.

ett beslut om fortsatt arbetssökande för den arbetslöse men ofta fattas and- ra beslut som innebär olika aktiviteter allt från platsackvirering till åtgär- der som placering i arbetsmarknadsutbildning och beredskapsarbete. Det är framför allt konsekvenserna av denna senare typ av beslut som man vill utvärdera.

För att kunna göra det måste man ha ett register över de beslut som har fattats. man måste från detta register dra ett urval som man sedan skall un— dersöka. man måste ha en jämförelsegrupp och man måste slutligen ha uppgifter om de som berörs av beslutet och om jämförelsegruppen vid oli- ka tidpunkter efter beslutet. Den av arbetsmarknadsverket år 1974 upprät- tade sökandestatistiken gör att flera av dessa problem kan lösas relativt en— kelt.

Register: Genom sökandestatistiken har man för varje månad ett regis- ter över placeringar i olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Från detta register kan man välja ut den grupp som man vill följa. Det finns dock vissa brister i sökandestatistiken som gör sig gällande vid en sådan användning. För det första saknas uppgifter om åtgärder som innebär platsförmedling och platsackvirering. Det gör att man inte kan särskilja de fall där man från förmedlarens sida lagt ner ett mer omfattande arbete än vad som är gängse på platsförmedling/platsackvirering. Det är beklagligt bl. a. mot bakgrund av att det i den av EFA finansierade Eskilstunastudien1 visat att denna typ av åtgärder har betydande effekter. För det andra är uppdelningen i arbets- marknadspolitiska åtgärder alltför grov. Man skiljer t. ex. inte efter infö- randet av sökandestatistikens etapp 3 mellan särskilda och allmänna be- redskapsarbeten. Förutom denna uppdelning vore en uppdelning på en- skilda, kommunala och statliga beredskapsarbeten önskvärd. En uppfölj- ning av ungdomar i beredskapsarbeten genomförd av arbetsmarknadssty- relsen tyder på att det kan föreligga skillnader vad gäller effekter och det är därför viktigt att redan vid utformningen av uppföljningen kunna skilja de olika formerna av beredskapsarbeten åt.2 På samma sätt är det önskvärt att kunna skilja mellan olika typer av arbetsmarknadsutbildning.

Urval: Från registret är det möjligt att göra ett urval för uppföljningsun— dersökning. Med nuvarande rutiner tas personidentifikationen bort en må- nad efter registrets upprättande. Urvalet måste därför dras inom denna tid även om den första uppföljningen först skulle komma betydligt senare. Det är möjligt att med hjälp av sökandestatistiken stratifiera efter olika variab- ler eller att begränsa urvalet till vissa grupper med hjälp av samma variab- ler. Man skulle t. ex. kunna begränsa de uppföljningar som startar en viss månad till arbetslösa ungdomar.

Jiimföre/segrupp: Sökandestatistiken kan också tjäna som register för val av jämförelsegrupp. Av de beräkningar som redovisats i avsnitt 12.2 kan man också utläsa att inte ens för grupper med hög sannolikhet att pla- ceras i åtgärder är sannolikheten över 50 procent under en månad. Det in- nebär att givet samtliga karakteristika, är det mer sannolikt att man i sö- kandestatistiken kan hitta någon som inte placeras i åtgärder än någon som placeras i åtgärder under månaden.3 Det innebär emellertid inte att man för varje individ som är placerad i åtgärd kan hitta en ”tvilling" vad gäller samtliga de variabler som ingår i sökandestatistiken: ålder, kön, nationali- tet, anmälningstid etc. Men man kan sannolikt ofta hitta någon som uppfyl-

ler detta villkor vad gäller merparten av variablerna. Det gör att det bör finnas relativt goda möjligheter att få en jämförelsegrupp som nära över— ensstämmer med undersökningsgruppen. För varje individ som ingår i åt— gärdsgruppen kan man välja någon som i så stor utsträckning som möjligt liknar denne.

Då man inte alltid kan hitta någon som överensstämmer för samtliga variabler måste man göra en prioritering mellan de olika variablerna. dvs. vid urvalet av "tvilling" ange vilka variabler som skall ha störst vikt. En vägledning i detta avseende kan man få av de resultat som redovisas i av— snitten l2.2 och 12.3. Självklart är att ålder. kön. region. yrke och anmäl- ningstid är variabler som måste prioriteras högt vid val av individer i järn- förelsegruppen.'

Up/U't'iZ/ning: När urvalet av åtgärdsgrupp och jämförelsegrupp är gjord har vi ett antal personer av vilka en del har placerats i vissa arbetsmark— nadspolitiska åtgärder under månaden medan andra inte placerats i åtgär— der under denna månad. Det är viktigt att här uppmärksamma att olika personer i jämförelsegruppen senare kan komma i olika arbetsmarknads- politiska åtgärder. De beslut man kommer att utvärdera är beslut om pla- cering i vissa åtgärder vid viss tidpunkt jämfört med beslutet ingen place- ring då. inte beslut om placering i vissa arbetsmarknadspolitiska åtgärder vid viss tidpunktjämfört med att aldrig placera i någon arbetsmarknadspo— litisk åtgärd.

För att kunna se effekterna av åtgärderna måste man följa de individer som ingår i åtgärds- och jämförelsegruppema och samla in uppgifter om de förhållanden som man antar har förändrats till följd av de arbetsmarknads— politiska åtgärderna.

De hittills gjorda utvärderingsstudierna av arbetsmarknadspolitiken ger därvid ett underlag för vilka variabler som är centrala och som man bör in- hämta uppgifter om vid löpande utvärderingar. Den information som är mest aktuell kan delas in i två olika variabelgrupper: inkomst och syssel— sättning.

För den individuella kalkylen är inkomstströmmarna av avgörande bety— delse. Utvärderingen bör på individnivån bl.a. bestå av en sammanställ— ning av förväntade inkomster med eller utan viss arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Det betyder att man måste ha uppgifter om inkomster. Uppgifter om inkomster kan antingen inhämtas vid uppföljningsintervjuer2 och/eller via uppgifter från inkomstdeklarationerna.3

Sysselsättningseffekterna av åtgärden är av avgörande betydelse för den individuella kalkylen. Även om olika former av kontantersättning har gjort att inkomstminskningen till följd av arbetslöshet blivit mindre så kvarstår den dock framför allt för de med längre arbetslöshetsperioder. Att ha en anställning har också andra effekter än inkomsten av arbetet som t. ex. so- cial status och självuppfattning.4 För att kunna ge underlag för arbetsförmedlaren och den arbetssökande i valet mellan olika åtgärder är information om sysselsättning och inkom- ster centrala. Det är möjligt att man också här bör gå fram stegvis och att man då börjar med att ta in uppgifter om sysselsättning för att sedan i ett senare skede ta in uppgifter om inkomster. Uppgifter om sysselsättning bör man kunna få för både åtgärds- och jämförelsegruppen genom under-

' För en vidare diskus- sion av problem vid val av jämförelsegrupp se Hardin, E: On the Choice of Control Groups, i Borus M: (ed.). Evaluating the impact of Manpower Programs, D.C. Heath & Co. Lexington Mass 1972 och Johannesson J: Experiment och kontroll- gruppsförfarande vid ut- värderingsstudier. sten- cil, EFA1978.

? Antingen direkt från uppföljningsintervjuerna eller från uppgifter om sysselsättning och löner och kunskap om skatte- och transfe- reringssystemet.

3 Vi behandlar här inte de restriktioner datalagen kan ställa på formerna för datainsamling.

4 Se t.ex. Hill, J: The Psychology of Unem- ployment, New Society, Januari 19, 1978.

' Hardin E: och Borus M: a.a.

sökningar med frågor liknande de i arbetskraftsundersökningarnas februa- riundersökningar kompletterad med frågor om de arbetsmarknadspolitiska åtgärder personerna deltagit i. Om man skulle bestämma sig för denna typ av lösning återstår två problem: att bestämma hur ofta man skall göra in- tervjuer och under hur lång tid uppföljningarna skall göras.

En första undersökning borde göras relativt snart efter avslutat pro- gram. Då olika program varar olika länge är dock detta av administrativa skäl förenat med betydande svårigheter. En alternativ möjlighet är kanske att i stället göra en första undersökning efter sex månader och att sedan gö- ra uppföljningsintervjuer med ett halvårs mellanrum av samma grupp.

Uppföljningsperiodens längd bör bestämmas med tanke på varaktighe— ten av effekterna av olika åtgärder. Man kan tänka sig att effekterna av vis- sa åtgärder — t. ex. vissa typer av allmänna beredskapsarbeten — är myc— ket kortvariga. eventuellt begränsade till den tid åtgärden pågår. men att de för andra åtgärder. t.ex. vissa former av arbetsmarknadsutbildning har en mycket lång varaktighet. Effekterna av en åtgärd kan avta med tiden men de kan också tillta med tiden. Ett exempel på det senare är att den som gått igenom viss arbetsmarknadsutbildning till följd av detta kan få vidareutbildning och fortsatta löneökningar inom det företag där han blir anställd.'

Det finns däiför anledning att inte bestämma sig för uppföljningsperio- dens längd före undersökningens start utan att i stället efter hand utläsa re- sultaten från undersökningen och att avbryta när effekterna har försvunnit eller stabiliserat sig på någon nivå. Det är också möjligt att det då framstår som önskvärt att följa olika åtgärder olika länge.

12.5.4 Bearbetning och användning av resultaten

Det finns flera kompletterande sätt att bearbeta och redovisa resultaten av en undersökning som den ovan beskrivna. En möjlighet är att redovisa skillnader mellan åtgärdsgruppens och jämförelsegruppens genomsnittliga värden medel för medel för att därmed kunna se effekternas storlek och karaktär. En annan möjlighet är att med regressionsanalys undersöka skill- naderna mellan varje par av individer ur åtgärds— ochjämförelsegruppema. där åtgärdstyp och olika karakteristika för individerna och delarbetsmark- naden utgör de variabler vars effekter på sysselsättningen vi vill undersö- ka. En tredje möjlighet är att behandla varje individ ur både åtgärds- och jämförelsegruppen som en observation vid en regressionsanalys. Man kan undersöka hur sysselsättning m.m. påverkas av olika åtgärder och av olika karakteristika för individer och delarbetsmarknader. Man kan därvid få en jämförelse mellan olika medel (inklusive medlet ingen åtgärd) för olika grupper och för olika delarbetsmarknader. Resultaten kan utnyttjas på olika sätt:

1. Resultat kan användas för att prioritera mellan olika medel och projekt. Man kommer att se att vissa medel ger negativa eller mindre positiva effekter än andra alternativa medelstyper. Denna typ av resultat kan också leda till att utformning och villkor för olika medel ändras.

2. Resultaten kan också utnyttjas för att ge allmänna rekommendationer tiII arbetsförmedlare. Man kommer t. ex. att finna att resultaten av en

viss åtgärd är negativa för vissa grupper men att samma medel har posi— tiva effekter för andra grupper. Denna form av kunskap kan leda till att förmedlaren kan ge arbetssökande bättre information och vägledning.

3. Resultaten kan slutligen användas på förmedlingsnivån i valet mellan olika medel för olika personer. För att detta skall kunna genomföras förutsätts emellertid ett ej oväsentligt utvecklingsarbete för att göra re- sultaten lätt tillgängliga.

12.6 Utformning av arbetsmarknadspolitiken

! detta avslutande avsnitt skall vi sammanfatta de förslag som framförts i detta kapitel på olika områden. Vi skall också kortfattat beskriva de statis- tiska system som tagits fram inom ramen för detta projekt.

12.6.1 Vilka börfå företräde till de arbetsmarknadspolitiska medlen ?

Ett viktigt beslut inom arbetsmarknadspolitiken är att bestämma vem som skall få tillgång och företräde till olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder. 1 bestämmelserna för de olika medlen finns angivet vilka kriterier som gäller för olika medel.' [ så gott som samtliga åtgärder ingår arbetslöshet eller all- varlig risk för arbetslöshet som ett nödvändigt villkor för tillgång till de oli- ka medlen. Ett undantag är arbetsmarknadsutbildning för "bristyrken".

Det är främst arbetsförmedlarna som gör bedömningen av hur allvarlig arbetslösheten är. dvs. främst av hur lång arbetslösheten kan väntas kom- ma att bli för den arbetssökande om någon åtgärd ej vidtas. Med hjälp av sökandestatistiken kan man få bedömningar av vilka arbetssökande som kommer att få långa arbetslöshetstider och som därför bör få företräde till olika ar'betsmarknadspolitiska åtgärder. De bearbetningar som vi gjort av sökandestatistiken för tre månader under l976 visar på att arbetslöshetsti— derna skiljer sig markant mellan olika åldersgrupper. Arbetslöshetstiderna stiger med åldern. Ett annat resultat är att kvinnor har längre arbetslös- hetstider än män. Däremot verkar arbetslöshetstiderna för personer med arbetshandikapp ej överstiga de för personer utan anteckning om arbets— handikapp. Orsaken till detta är de omfattande arbetsmarknadspolitiska åtgärder som redan nu görs för denna grupp.2 Skillnaderna är också mar- kanta mellan olika yrkesgrupper och regioner. Det kan finnas anledning att använda egenskaper som ålder. kön och yrke mer systematiskt vid utform- ningen av kriterierna för företräde till olika åtgärder.

Sannolikheten att lämna arbetslöshet verkar också minska med ökad ar- betslöshetstid. Detta kan bero antingen på att det finns någon egenskap som påverkar arbetslöshetstiderna som vi ej har uppgifter om eller på grund av att arbetslöshetstidens längd i sig påverkar möjligheterna att få arbete. Oavsett vad som är anledningen innebär det att arbetslöshetstidens längd också bör användas som ett kompletterande kriterium.3

Sambanden mellan olika egenskaper och arbetslöshetstid kan snabbt förändras. i synnerhet för variabler som yrke och region. Arbetslöshetsti- derna påverkas också av de arbetsmarknadspolitiska åtgärder som man

' En sammanställning av dessa kriterier finns

i Nilsson, R: De arbets— marknadspolitiska med- len: Beslutsstruktur och urvalskriterier och Beslutsprocessen för arbetssökande inom arbetsförmedlingen, Integrerad arbetsmark- nadspolitik, Rapport

nr 2. Lund 1975.

2 Man kan beräkna den förväntade arbetslös- hetstiden om ej dessa åtgärder funnits för de som placerats i åtgär- der. Man måste då göra antaganden om kvar- stannandeandelen i ar- betslöshet för denna gmpp.

3 Även fördelningsskäl kan tala för detta.

vidtar. Det finns därför anledning att regelbundet göra analyser av arbets— Iöshetstidernas bestämningsfaktorer liknande de som genomförts för tre månader under 1976. och att samtidigt göra analyser av sambanden mellan olika egenskaper och andelen placerade i åtgärder.

Vid utformningen av kriterierna bör man också ta hänsyn till hur olika åtgärder påverkar antalet arbetslöshetsfall för de berörda personerna. Det ärinte bara den aktuella arbetslöshetsperioden som är av intresse. Uppgif- ter om denna typ av effekter kan man t.ex. få av det uppföljningssystem som beskrivs i avsnitt 12.5.

12.62 Kombinationen individer / olika arbetsmarknadspolitiska medel

De som uppfyller kriterierna för arbetsmarknadspolitiska åtgärder har allt— så möjligheter att få tillgång till dessa. Alla som uppfyller dessa villkor kommer inte att söka sig till arbetsmarknadspolitiska åtgärder och för de som gör så finns ett val mellan olika åtgärder. För att underlätta valet mel— lan olika åtgärder för de berörda personerna och för arbetsförmedlarna bör man förbättra informationen om effekterna av olika åtgärder. Den informa- tion som därvid är av speciellt intresse är uppgifter om sysselsättning och inkomster. Sysselsättningsförändringar och inkomstförändringar till följd av olika åtgärder bör kunna gå att presentera i sådan form att de kan bli till— gängliga för förmedlare och arbetssökande.

För att få fram sådana uppgifter krävs ett uppföljningssystem. I avsnitt 12.5 beskrivs ett möjligt uppföljningssystem. Informationen från ett sådant system kan vid informationen till förmedlarna organiseras dels efter me- delstyp och dels efter grupptillhörighet. Den exakta utformningen av infor- mationen från ett sådant uppföljningssystem kan bestämmas först efter försöksverksamhet i samband med utprovning av systemet.

12.6.3 Utformningen av olika medel/projekt

Uppföljningsundersökningar kan ge resultat som kan användas också vid utformningen av olika medel och åtgärder inom dessa projekt. Man kan t. ex. få resultat som visar att vissa åtgärder är sådana att de som placeras i sådan åtgärd förlorar på detta jämfört med att vara kvar som arbetslösa. Information av denna typ kan ligga till grtrnd dels för beslut om att avveck- la vissa medel/projekt dels för beslut om ändrad utformning av olika me— del.

Information av denna typ är med nuvarande uppbyggnad av beslutssy- stemet av intresse på central och regional nivå. Projekt. kurser etc plane- ras och beslutas på regional och central nivå. och bland annat ersättnings- villkor bestäms på central nivå.

12.6.4 Utformningen av olika informationslstali.s'tiksystem

lnom projektet Integrerad arbetsmarknadspolitik har vi utformat olika in- formationssystem baserade på den statistik som för närvarande finns till- gänglig. Här skall vi kortfattat redogöra för dessa:

1. Ett system för beräkningar av antalet övergångar mellan olika sökan- dekategorier'. Detta har utarbetats för det system för kontinuerlig in- kodning som nu finns för fyra kontor i södra Sverige och som under våren kommer att införas på fler områden.' Vissa resultat från detta system redovisas i kapitel I4. . Ett system för att med hjälp av sökandestatistiken analysera besluten inom arbetsförmedlingen. Resultat från detta redovisas i avsnitt 12.2. 3. Ett system för att med hjälp av sökandestatistiken beräkna kvarstan— nandesannolikheter i arbetslöshet. Metoden har närmare redovisats i avsnitt 12.3.

4. Ett system för att beräkna indirekta sysselsättningseffekter av olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Vissa resultat redovisas i avsnitt 12.4.

Dessa system är utvecklade så att de direkt går att använda för beräk— ningar. För en praktisk tillämpning av resultaten av sådana beräkningar krävs ytterligare utvecklingsarbete. fx)

' AMS har under våren 1978 använt systemet för bearbetningar av sökan- destatistiken.

' Detta kapitel har skri- vits av fil. dr Bertil Holm- lund.

13. Arbetslöshet och lönebildning i ett regionalt perspektiv1

Sammanfattning

Denna studie behandlar sambanden mellan efterfrågetryck. arbetslöshet och lönebildning på nationell och regional arbetsmarknadsnivå. Bland frå- geställningar som aktualiseras kan nämnas: Har utvecklingen på svensk arbetsmarknad sedan början av 1960-talet medfört ökad struktur— och frik- tionsarbetslöshet? Vilka konsekvenser har detta i så fall haft för lönebild— ningen? Är de regionala arbetslöshetsskillnaderna betingade av variatio— ner i arbetskraftsefterfrågan mellan olika regioner eller av skillnader i struktur- och friktionsarbetslöshetens omfattning? Vad innebär de regio- nala arbetsmarknadernas funktionssätt för lönebildningen? Vilka möjlighe- ter finns att genom en mer selektiv konjunkturpolitik — regionala omför— delningar av arbetskraftsefterfrågan — minska inflationstakten vid given arbetslöshetsnivå?

] avsnitt 13.2 studeras sambanden mellan arbetslöshet och vakanser på nationell nivå. Undersökningen ger vid handen att perioden 1968—1974 kännetecknas av enjämfört med tidigare är högre struktur- och friktionsar- betslöshet. Denna ändrade relation mellan arbetslöshet och efterfråge- överskott på arbetsmarknaden förefaller också kunna förklara den — vid given arbetslöshet — snabbare löneglidningen fr. o. m slutet av 1960-talet. Däremot ger den empiriska analysen inget belägg för att inflationsförvänt- ningarna skulle vara någon viktig faktor bakom löneglidningens variatio- ner. Vidare prövas modeller där såväl antalet vakanser som antalet arbets- lösa ingår som förklaringsfaktorer till löneglidningen. Denna ansats visar att det är efterfrågeläget på arbetsmarknaden — i första hand antalet va- kanser inom industrin — snarare än den öppna arbetslöshetens storlek, som förklarar löneglidningens variationer.

I avsnitt 13.2 prövas också modeller för att förklara de avtalsmässiga lö- nestegringarna under efterkrigstiden. Av denna analys framgår att infla- tionsförväntningama spelar en betydelsefull roll för förhandlingsresulta- tens utseende; däremot har inte något inflytande från arbetsmarknadsläget kunnat säkerställas.

Avsnitt 13.3 inleds med en översiktlig analys av den svenska arbets- marknadens regionala särdrag. Där framgår bl. a. att den i Norrlandslänen högre arbetslösheten delvis är ett resultat av sämre matchning mellan va- kanser och arbetslösa, dvs. högre struktur- och friktionsarbetslöshet.

Detta förhållande sammanhänger i sin tur sannolikt med den starka geo- grafiska segmenteringen av den norrländska arbetsmarknaden; de större

geografiska avstånden innebär större svårigheter att etablera kontakter mellan företag och arbetssökande samtidigt som högre kostnader är före- nade med att acceptera anställningserbjudanden på grund av att byte av bostadsort ofta kan bli aktuellt.

Dessa egenskaper hos den norrländska arbetsmarknaden bidrar till att denna blir ungefär lika inflationskänslig som andra regionala arbetsmark- nader: en marginell arbetslöshetsförändring har i stort sett samma löne- glidningseffekt i Norrland som i riket som helhet trots de betydligt högre arbetslöshetstalen. Norrland har ungefär samma lönestegring som övriga riket. vilket implicerar en högre löneökningstakt vid given arbetslöshetsni- vä.

Det förhållandet att arbetslöshetsförändringar tycks ha ungefär samma löneglidningseffekt i de studerade regionerna innebär också att selektiv ef— terfrågepolitik. som syftar till att omfördela arbetskraftsefterfrågan mellan olika regioner. blir tämligen ineffektiva medel för att reducera den natio- nella inflationstakten. Denna slutsats gäller självfallet endast för den valda relativt grova uppdelningen i sju riksområden.

13.1 Kapitlets bakgrund och uppläggning1

Debatten om arbetsmarknads- och stabiliseringspolitik brukar regelmäs- sigt utkristallisera olika uppfattningar om verkningsgraden hos den tradi- tionella keynesianska medelsarsenalen. Å ena sidan förekommer ett starkt efterfrågeorienterat synsätt, enligt vilket generella finans- och penningpoli- tiska medel i princip är tillräckliga för att hålla arbetslösheten på en viss låg nivå vid given inflationstakt. Å andra sidan finns också pläderingar för mer selektiva insatser. inriktade på att vidga flaskhalsar och lösa upp struktu- rella spänningar i ekonomin. De olika åsikterna om valet av medel bygger på skiljaktiga uppfattningar om framförallt arbetsmarknadens funktions- sätt: med viss förenkling kan motsättningarna sägas handla om den bety- delse man tillmäter heterogeniteten på arbetsmarknaden. De ”optimistiska keynesianerna” hyser en stark tilltro till de efterfrågestimulerande med- lens förmåga att bryta ned arbetsmarknadens yrkesmässiga. geografiska och branschmässiga segmentering medan de "pessimistiska keynesianer- na" i stället betonar förekomsten av arbetsmarknadsimperfektioner be- tingade av t. ex trögrörlighet hos arbetskraft och/eller företag.

Detta kapitel anknyter till dessa frågeställningar om effektiviteten hos generellt verkande ekonomisk—politiska medel. varvid uppmärksamheten kommer att fokuseras på arbetsmarknaden. En viktig frågeställning gäller relationerna mellan den aggregerade arbetslöshetens storlek och det aggre— gerade efterfrågetrycket på arbetsmarknaden. En närbesläktad frågeställ— ning gäller bestämningsfaktorerna för de regionala arbetslöshetsskillna- derna: Är dessa beroende av regionala variationer i efterfrågetrycket på ar- betsmarknaden eller ett uttryck för regionala strukturolikheter beträffande anpassningsprocessernas effektivitet? Ett tredje trndersökningsområde be- rör arbetsmarknadens betydelse som inflationsmotor: ] vad mån har struk'

' Detta kapitel samman- fattar och uppdaterar vis- sa resultat från ett våren 1976 avslutat EFA-pro- jekt om ”Strukturell ar- betslöshet och arbetslös- hetens struktur". Projek- tets huvudrapport är "Arbetslöshet och löne- bildning — kvantitativa studier av svensk arbets- marknad". Studier i na- tionalekonomi. Umeå universitet 1976.

turförändringar på arbetsmarknaden gjort denna mer inflationskänslig och därmed accentuerat konflikten mellan sysselsättnings- och prisstabilise- ringsmål?

] kapitlet behandlas huvudsakligen sambanden mellan arbetsmarknads- läge och lönebildning medan ingen närmare analys genomförs av prisbild- ningens bestämningsfaktorer på varumarknaden. En analys av lönebild- ningen har dock betydande stabiliseringspolitisk relevans: Om företagen tillämpar kostnadsprissättning så får en snabbare löneinflation omedelbara effekter på prisutvecklingen med därav följande konsekvenser för bytesba- lansens saldo. Om å andra sidan företagen i den konkurrensutsatta sektorn är "price takers". dvs. passivt följer världsmarknadspn'sernas utveckling, innebär en lönekostnadsstegring utöver summan av pris— och produktivi- tetsstegringen i K—sektorn en fallande vinstandel och på sikt en sviktande investeringsvilja och därmed ökad risk för arbetslöshet.

1 avsnitt 13.2 analyseras sambanden mellan efterfrågetryck. arbetslöshet och lönebildning på nationell arbetsmarknadsnivå. En frågeställning som särskilt behandlas gäller i vad mån förändringar av struktur- och friktion- sarbetslöshetens storlek medfört att svensk ekonomi blivit mer inflations- känslig. Såväl avtalsmässiga lönestegringar som löneglidning studeras.

Avsnitt 13.3 omfattar en empirisk analys av arbetslöshet och lönebild— ning på regional nivå. Det är ett välkänt förhållande att arbetsmarknadslä- get uppvisar tämligen dramatiska skillnader mellan olika delar av landet. Det ligger därför nära till hands att tänka sig att en mer selektivt inriktad konjtrnkturpolitik. som i större utsträckning doserar de expansiva insatser- na till ”permanenta lågkonjunkturregioner”, skulle kunna bidra till att lösa upp konflikterna mellan prisstabiliserings- och sysselsättningsmål. För att kunna bedöma verkningsgraden hos sådana politikaltemativ krävs dock större kunskaper om lokala och regionala arbetsmarknaders funktions- sätt. Den analys av arbetsmarknadens regionala karaktäristika som pre- senteras i kapitlet, avser att vara ett bidrag i denna riktning.

1 avsnitt 13.3 behandlas också sambanden mellan den regionala arbets- löshetsspridningen och den nationella arbetslöshetsgraden och inflations- takten. Frågeställningen gäller möjligheterna att via regionala omfördel- ningar av arbetskraftsefterfrågan uppnå vissa nationella stabiliseringspoli— tiska målsättningar. Till grund för denna analys ligger de resultat som er- hållits i avsnitt 13.3. Avsnitt 13.4. slutligen. innehåller en diskussion av tänkbara policyimplikationer av i studien erhållna resultat samt uppslag för fortsatt forskning.

Framställningen i kapitlet är huvudsakligen verbal. Vissa matematiska framställningar presenteras i appendix.

13.2 Lönebildning och arbetsmarknadsläge på nationell nivå

13.2.1 Inledning

Sambandet mellan arbetslöshet och inflation utgör en i hög grad kontrover- siell frågeställning i aktuell teoretisk och empirisk nationalekonomisk

forskning. Phillips artikel från 1958, som påvisade existensen av ett lång- siktigt samband mellan arbetslöshet och lönestegringstakt i England. representerade startpunkten för ett stort antal studier av löne- och prisbild- ningens bestämningsfaktorer i olika länder.1 Detta rikhaltiga undersök— ningsmaterial belyser med all önskvärd tydlighet hur en observerbar empi- risk relation kan återföras på en rad olika teoretiska föreställningar.

Den vanligaste tolkningen av Phillipskurvan har sina teoretiska rötter i Lipsey's artikel från 1960, som i likhet med Phillips tidigare bidrag behand- lar sambandet mellan löneförändringar och arbetslöshet i England under närmare ett sekel.2 Ansatsen har senare elaborerats av bl. a. Bent Hansen.3 De centrala ideerna bakom dessa härledningar av Phillipskurvan är att det på arbetsmarknaden finns stabila relationer dels mellan efterfrågeöver— skott och lönestegringstakt. dels mellan efterfrågeöverskott och arbetslös- het. För att förklara förekomsten av positiv arbetslöshet vid ett efterfråge- överskott lika med noll postuleras existensen av friktioner på arbetsmark- naden i form av ofullständig löneanpassning och trögrörlighet hos arbets- kraften.

Lipsey-tolkningen av Phillipskurvan baseras på en traditionell neoklas- sisk prisrörelsehypotes där lönestegringstakten är direkt relaterad till ef— terfrågeöverskottets storlek. Vilka beteendeantaganden på mikronivå gör det då möjligt att härleda makrosamband mellan efterfrågeöverskott och inflationstakt? Bl.a. Charles Holt och Edmund Phelps har sökt besvara denna frågeställning genom modeller för Phillipskurvan, som är baserade på explicita mikroförutsättningar.4 De mikroteoretiska Phillipsmodellerna är — utom i Holts fall — intimt förknippade med en analys av inflationsför- väntningamas betydelse. Strängt taget härleder Phelps endast ett samband mellan arbetslöshet och icke-förväntad inflationstakt. I långsiktig jämvikt, där likhet råder mellan förväntad och faktisk inflationstakt, finns ingen tra- de-off mellan arbetslöshet och inflation (hypotesen om den långsiktigt ver- tikala Phillipskurvan).

Det är dock viktigt att observera att en sådan förväntningshypotes inga- lunda gör sambandet mellan arbetslöshet och inflatioNstakt ointressant som ekonomisk- politiskt avvägningsproblem. Frågeställningen blir då vil- ken inflationstakt som är optimal i långsiktig jämvikt och hur den ekono- miska politiken skall utformas för att realisera en optimal bana mot denna inflationstakt. Dessutom kan de parametrar, som bestämmer den ”naturli— ga" arbetslöshetsgradens storlek, ändras genom politiska ingrepp (liksom av strukturförändringar på arbetsmarknaden).5 Vidare är det tänkbart att dessa bestämningsfaktorer även kan påverkas genom generellt köpkrafts- stimulerande åtgärder; en expansiv politik med ökad sysselsättningsgrad kan medföra yrkeserfarenheter, som får permanenta effekter på den "na- turliga" arbetslöshetens storlek.

Hypotesen om en långsiktigt vertikal Phillipskurva har i olika studier ut- satts för empiriska test. Resultaten är knappast helt entydiga: i många fall har dock hypotesen inte kunnat konflrmerasf' Ett grundläggande problem i detta sammanhang är att finna en adekvat specifikation av inflationsför- väntningarna. Den vanligaste ansatsen innebär att förväntningarna antas bestämmas av inflationstakten under tidigare perioder. Motiveringar för Phillipskurvan av Lipsey-typ eller Phelps-typ kan sä-

lPhillips. A W: The Relation between Unemployment and the Rate of Change of Money Wage Rates in the United Kingdom. 1861—1957. Economica. November 1958.

2 Lipsey, R G: The Relation between Unemployment and the Rate of Change of Money Wage Rates in the United Kingdom. 1861—1957: A Further Analysis. Eco— nomica. February 1960.

3 Hansen, B: Excess Demand. Unemploy— ment, Vacancies and Wa- ges. The Quarterly Jour- nal of Economics. Fe- bruary 1970.

* Se uppsatserna i Phelps, E S: Microeco— nomic Foundations of Employment and Infla-

tion Theory. London 1971.

5 Med "naturlig" arbets- löshetsnivå — eller jämviktsarbetslöshets- graden — menas arbets- löshetens storlek i lång- siktig jämvikt (faktisk in- flationstakt lika med för- väntad inflationstakt).

5 För en kort översikt av empiriska studier. se Trevithick & Mulvey. C: "The Economics of Inflation". London 1975.

gas bygga på neoklassiska förutsättningar där konkurrensen om arbets- kraft ses som inflationsprocessens drivkraft. En annan tolkning av Phil- lipssambandet bygger på hypoteser om arbetsmarknadsorganisationernas för/iandlingsbeteende. Tankegången är därvid att fackföreningarnas lö- nekrav är positivt korrelerade med konjunkturläget; i situationer med högt efterfrågetryck på arbetsmarknaden och låg arbetslöshet antas arbetslös— hetsriskerna av ”för höga" löneökningar vara små. Likaså är strejkkostna- derna för fackföreningarna låga. eftersom strejkande arbetare lätt kan fin- na arbete i andra företag. Samtidigt är sannolikt arbetsgivarpartens mot- ståndskraft mot lönehöjningar negativt korrelerade med konjunkturläget; bl. a. är de av strejker orsakade ekonomiska förlusterna större under hög- konjunktur än under lågkonjunktur.

Arbetsmarknadspolitikens snabba framväxt i Sverige under efterkrigsti- den torde i stor utsträckning sammanhänga med grundläggande föreställ- ningar om arbetsmarknadens centrala betydelse för uppkomsten och sprid- ningen av en inflationsprocess. Strävandena har varit att genom arbets- marknadsutbildning och flyttningsstöd minska yrkesmässiga och geogra- fiska obalanser och vidga löneglidningsskapande flaskhalsar i ekonomin. Därmed har man också hoppats kunna lösa upp den traditionella målkon- flikten mellan full sysselsättning och prisstabilitet, dvs förskjuta Phillips- kurvan så att en viss arbetslöshetsgrad skulle kunna realiseras vid en lägre inflationstakt.

Man kan med någon förenkling skilja mellan arbetsmarknaden som in- flationsskapare respektive inflationsspridare. Det förra fallet svarar unge- fär mot det traditionella begreppet kostnadsinflation: orsaken till att en in- flationsprocess startar skulle enligt detta synsätt kunna vara t.ex. löne- stegringar utöver produktivitetstillväxten. Policyimplikationerna blir här inkomstpolitiska uppgörelser och/eller arbetsmarknadspolitiska insatser för att eliminera obalanser mellan efterfrågan och utbud på arbetskraft. Uppfattar man i stället arbetsmarknaden som inflationsspridare blir utrym- met för inkomstpolitiska uppgörelser mer begränsat. I t. ex. EFO-model- len tillmäts inte lönestegringarna någon strategisk roll som självständig or- sak till prisstegringar. Lönebildningen fungerar här närmast som en kanal genom vilken de utländska inflationsimpulsema överförs till den svenska ekonomin.

I de Rehn-Meidnerska motiveringarna för en aktiv arbetsmarknadspoli- tik har också funnits en hypotes om demonstrationseffekteri lönebildning- en: stora löneskillnader har antagits verka inflationsdrivande genom de kompensationskrav de skulle utlösa. Den solidariska lönepolitiken blir med denna utgångspunkt ett komplement till stabiliseringspolitiken. "Kompensationsteorin" har fått förnyad aktualitet genom de avtalskon- struktioner med förtjänstutvecklingsgarantier för grupper med svag löne- glidning. som kommit att tillämpas sedan slutet av 1960-talet. Dessa försök till låsningar av lönestrukturen innebär att löneglidningens betydelse för inflationsutvecklingen förstärks. En given löneglidning för industriarbeta- re får nu — via förtjänstutvecklingsgarantierna — större total lönekost- nadseffekt än tidigare.

I detta avsnitt kommer lönebildningen i svensk industri att studeras med tonvikt på två förklaringsfaktorer: arbetsmarknadsläget och inflationsför-

väntningarna. Såväl löneglihning som avtalsmässiga lönestegringar analy- seras. Särskild uppmärksamhet ägnas arbetsmarknadssituationens bety- delse. varför kapitlet inleds med en teoretisk diskussion och empirisk ana- lys av sambanden mellan arbetslöshet och vakanser på arbetsmarknaden.

1322. Om relationen mellan arbetslöshet och vakanser Teoretiska utgångspunkter

En konjunkturuppgång innebär normalt en samtidig ökning av antalet va- kanser och nedgång av antalet arbetslösa. En diskussion av sambanden mellan arbetslöshetens storlek och antalet lediga platser kan som utgångs- punkt ta individernas och företagens sökbeteende på arbetsmarknaden. In- dividens arbetssökande vid arbetslöshet skulle då kunna beskrivas i unge- fär följande termer: För att acceptera en anställning fastställer den arbets- sökande vissa minimikrav som bl. a. påverkas av den förväntade avkast- ningen av fortsatt sökaktivitet. Denna är beroende av tillgången på vakan- ser; fler lediga platser innebär högre förväntad avkastning och därmed också högre minimikrav. Sannolikheten för att en person skall övergå från arbetslöshet till sysselsättning under en period beror dels av sannolikheten att erhålla ett anställningserbjudande. dels av sannolikheten att ett erbju- dande skall accepteras. Ett ökat antal vakanser innebär ökad chans att fin- na anställningserbjudanden. men också stigande minimikrav, vilket mot- verkar den förra "tillgångseffekten”. Teoretiska och empiriska resultat pekar dock på att tillgångseffekten dominerar över de stigande minimikra- ven. dvs. ett ökat antal vakanser tenderar att förkorta arbetslöshetstider- na. Vid konstant inflöde i arbetslöshet implicerar detta också ett samband mellan beståndet av arbetslösa och beståndet av vakanser.

Mellan antalet vakanser och antalet arbetslösa föreligger emellertid ett ömsesidigt beroende. En beskrivning av företagens sökbeteende kan bely- sa detta: Vid given lön fixeras vissa minimikrav på de sökande för att an- ställning skall ske. Dessa minimikrav kan sättas så att den förväntade vins- ten av att anställa en person är lika stor som den förväntade avkastningen av fortsatt sökande. Värdet av fortsatt sökande påverkas bl. a. av tillgång- en på arbetssökande; vi kan vänta oss att ett stigande antal arbetslösa leder till högre minimikrav. Vid givna minimikrav är sannolikheten för att en va- kans skall besättas under en tidsperiod positivt beroende av antalet arbets— sökande varför en stigande arbetslöshet påverkar rekryteringssannolikhe- ten på två sätt: Dels ökar sannolikheten att påträffa en arbetssökande. dels stiger också företagens minimikrav. vilket motverkar den förra effekten. Det finns dock knappast anledning räkna med att den senare effekten skul— le överväga tillgångseffekten varför vi i stället kan vänta oss att lediga plat- ser besätts snabbare i perioder med hög arbetslöshet. Även om antalet ny- anmälda vakanser är konstant kommer således beståndet av vakanser att minska när arbetslösheten stiger.

Stabila samband mellan arbetslöshetstider och vakanser respektive va- kanstider och arbetslöshet är dock inte tillräckliga villkor för att en stabil relation mellan bestånden av arbetslösa och vakanser skall erhållas. Avgö- rande är också inflödet i arbetslöshet och antalet nyanmälda vakanser. ln-

Figur 13.] Sambandet mellan arbetslöshet och vakanser.

' Det är svårt att på ett meningsfullt sätt skilja på dessa två traditio- nella arbetslöshetsbe- grepp; ingen sådan upp- delning blir därför ak— tuell i denna framställ— ning.

flödet i arbetslöshet är relativt konstant över konjunkturcykeln samman- hängande med att frivilliga avgångar och nyinträde i arbetskraften varierar omvänt mot uppsägningar. Antalet nyanmälda platser varierar däremot procykliskt på grund av att företagen efterfrågar mer arbetskraft vid en konjunkturuppgång samtidigt som de frivilliga avgångarna ökar i omfatt- ning. De konjunkturella variationerna i antalet vakanser sammanhänger följaktligen både med vakanstiderna och vakansinflödets förändringar. Däremot är arbetslöshetens cykliska fluktuationer väsentligen bestämda av arbetslöshetstidemas variationer. Normalt bör vi således vänta oss att ett konjunkturförlopp innebär förflyttningar utefter en given ”uy—kurva" (figur 13.1).

u = arbetslöshetskvot

v = vakanskvot

Arbetslöshetens storlek vid givet antal vakanser — kurvans läge i u,v- planet — beror bl. a. av hur effektivt sökprocesserna fungerar på arbets- marknaden. dvs hur snabbt arbetssökande kan finna anställning och va- kanser besättas. Kurvans position bestäms dessutom av arbetslöshetsin— flödets omfattning; institutionella förändringar som t. ex. förlänger uppsäg- ningstiderna kan väntas leda till att ofrivilliga arbetsbyten genom avske- danden i större utsträckning kan ske utan någon mellanliggande arbetslös- hetsperiod. Arbetslösheten bör därför bli lägre vid givet antal vakanser.

Struktur- och friktionsarbetslöshetens storlek kan operationellt definie- ras som arbetslöshetens storlek när u=v. dvs. den arbetslöshet som ges av skärningspunkten mellan u.v—kurvan och en 45-gradersstråle. En förskjut— ning av u.v-kurvan åt höger kan därför tolkas som en ökning av struktur- och friktionsarbetslösheten.1

Empirisk ana/_vs

Den i föregående avsnitt diskuterade relationen mellan arbetslöshet och vakanser skall i det följande bli föremål för empirisk granskning. En sådan analys försvåras av att det saknas information om det totala antalet vakan— ser på arbetsmarknaden. Koefficienterna i de skattade regressionsekvatio- nerna kommer att bli beroende av graden av mätfel beträffande antalet va- kanser. Eftersom intresset primärt är knutet till u.v-kurvans stabilitet blir dock detta mätfel av marginellt intresse.l En kritisk förutsättning är där- emot anmälningsfrekvensens stabilitet över tiden. En jämförelse med al- ternativa efterfrågeindikatorer tyder dock inte på någon under perioden 1963—1974 ändrad benägenhet att anmäla vakanser till arbetsförmedling- en. Således visar t.ex. konjunkturinstitutets barometeruppgifter om ande— len företag med brist på arbetare en med antalet anmälda lediga platser på- tagligt likformig utveckling.

Figur 13.2 visar årsmedeltal för u.v-observationer för totala arbetsmark- naden 1963— 1977 tillsammans med skattade funktioner för perioderna 1963—1967 respektive 1968—1974.2 ] figur 13.3 illustreras utvecklingen för industrin (antalet vakanser inom tillverkningsindustri och antalet arbetslö- sa inom tillverkningsarbete).

u (%) 3,5 3,0 2,5

2,0

1,5

1,0 0,5 0,75 1,0

På basis av observationerna kan grovt sett tre perioder identifieras:

a) Perioden 1963—1967 karaktäriserad av förhållandevis låg arbetslöshet vid givna vakanstal.b) Perioden 1968—1974 kännetecknad av en obe— roende av antalet vakanser stigande arbetslöshet (u,v—skift åt höger).

fr () ni

' De erhållna estimaten kan enkelt korrigeras på basis av alternativa antaganden om vakans— anmälningsfrekvensen. "1 Det relativa vakanstalet (vakanskvoten) har be- räknats som ( 10() - V/lj) där V är antalet kvar- stående platser vid ar— betsförmedlingarna och If antalet personer i ar- betskraften enligt AKU. Korrigering har skett för effekterna av allmän platsanmälan i Skåne. För 1977 ingår endast månaderna januari— oktober.

Figur I3.2 Relationen mellan arbetslöshet och vakanser i Sverige. En ekvation skattad på kvar- talsdata för perioden [963 —74 har utseendet ” =0.04 + I,8I % +0.491) där D är en dummy-vur- iabel med värdet ett första kvar/olet 1968. De ifiguren avbil— dade u, r-sambanden bu— seras på denna skat!- ning.

Figur [3.3 Antalet ar- betslösa (U) och antalet vakanser (V) inom indu- strin. På årsdata har/öl— jande ekvation skattats för perioden 1963 —74 U =44 +29831 %, + 1240 där D ': Ifro m 1968. (U och V uttryckta i 100-tal.;

U(lOO-tall

500

450

400

350

300

250

200

150

100

50

V (100-tal)

50 100 150 200 250 300 350

c) Perioden 1975—1977 med låg arbetslöshet trots fallande vakanstal(u.v— skift åt vänster). De förskjutningar av u.v-kurvan som kan iakttas kan också tolkas som ändrade relationer mellan arbetslöshet och efterfrågeöverskott på arbets— marknaden. Det relativa efterfrågeöverskottet kan operationellt mätas LD—LS .

som T— : v—u om totala arbetskraftsefterfråganLDdefinleras som summan av antalet sysselsatta (N) och antalet vakanser (V) och arbets- kraftsutbudet tolkas som antalet sysselsatta plus antalet arbetslösa (U). Det finns således inget för hela perioden 1963—1977 stabilt samband mel- lan arbetslöshet och efterfrågeöverskott på den svenska arbetsmarknaden.

Den under perioden 1968—1974 högre arbetslösheten — ca 0,5 procent- enheter vid given vakansnivå — sammanhänger med stigande arbetslös- hetstider. Tabell 13.1 ger en komprimerad beskrivning av utvecklingen av

arbetslöshetstider. antalet anmälda platser samt antalet kvarstående plat- ser för de tre senaste högkonjunkturåren.

Tabell 13.1 Arbetslöshetstider och vakanser 1965, 1970 och 1974

Genomsnittlig Antalet anmälda Antalet arbetslöshetstid platser kvarstående (veckor) platser

1965 5 1 180 000 53 800 1970 7 887 000 62 200 1974 10 770 000 48 900

De trendmässigt ökande arbetslöshetstiderna sammanfaller i tiden med en långsiktigt minskad inströmning av vakanser på arbetsmarknaden. Den olikartade utvecklingen för nyanmälda och kvarstående platser implicerar trendmässigt stigande vakanstider.I

En fruktbar utgångspunkt för tolkningsförsök av den beskrivna utveck- lingen torde vara 1960-talets snabba strukturomvandlingi svenskt närings- liv. Under perioden 1957—1963 skedde således en mycket snabb tillväxt av industrins investeringar. Den modernisering av kapitalbeståndet som den- na investen'ngsboom innebar torde i hög grad ha accentuerats genom den betydande utslagning av äldre kapitalutrustning som inträffade under låg— konjunkturen 1967—1968. bl. a. genom en omfattande nedläggning av före- tag. Denna recession kom därmed att karaktäriseras av en för efterkrigsti- den unik produktivitetsstegringstakt men också av en därmed förknippad utstötning av arbetskraft i en betydligt större utsträckning än under tidiga- re konjunkturavmattningar. Det mycket snabba strukturomvandlingsför- loppet under dessa år skulle kunna betraktas som i hög grad styrande för den följande utvecklingen. såväl vad gäller individernas och företagens ar- betsmarknadsbeteende som statsmakternas arbetsmarknadspolitik.

En ökad frekvens friställningar i näringslivet medför både ökat inflöde i arbetslöshet och växande arbetslöshetstider. Den senare effekten sam- manhänger med att personer, vars arbetslöshet uppkommit genom avske— danden. regelmässigt tenderar att ha längre arbetslöshetstider än andra ka- tegorier arbetslösa. Detta förhållande är i sin tur sannolikt beroende av att företagsnedläggningar urskiljningslöst drabbar alla arbetstagarkategorier. även personer med hög ålder. låg attraktivitet på arbetsmarknaden och li- ten flyttningsbenägenhet. Den mycket snabba omvandlingstakten under lågkonjunkturperioden 1967—1968 var sannolikt en bidragande orsak till de stigande arbetslöshetstiderna för framförallt män.

Den omfattande utstötningen av arbetskraft de aktuella åren — och de därmed förknippade stegrade arbetslöshetstiderna — innebar ändrade för- utsättningar för individernas arbetsmarknadsbeteende. Det är rimligt att räkna med att incitamenten för arbetssökande bl. a. påverkas av den för— väntade söktidens längd och lönespridningens utseende. Normalt bör för- kortade söktider och ökad lönespridning förstärka arbetssökandets attrak- tivitet. För sysselsatta personer innebär längre arbetslöshetstider dels för- svagad sökbenägenhet, dels minskad vilja att välja arbetslöshet som "mil— jö” för arbetssökande.

' Under vissa (stationära) förutsättningar är den genomsnittliga vakans— tiden DV = V/IV där DV är vakanstiden. V antalet kvarstående platser och lv antalet nyanmälda platser.

Följden blir minskat inflöde i arbetslöshet och färre frivilliga avgångar. Den solidariska lönepolitikens strävanden mot mindre lönedifferenser i förening med stigande marginaleffekter i skattesystemet har sannolikt ock- så bidragit till att minska incitamenten för att söka nya arbeten.

En lägre avgångsbenägenhet leder vidare till att färre vakanser ström— mar in på arbetsmarknaden. vilket i sin tur återverkar på sökincitament. avgångsfrekvenser och arbetslöshetstider. varvid de ursprungliga effekter- na förstärks.

Resonemanget ovan antyder att en minskad platsomsättning — vid given storlek på beståndet av vakanser — kan ha självständiga verkningar på val- möjligheterna för de arbetssökande och därmed för sökperiodernas längd. Betrakta en arbetssökande individ vars sannolikhet att erhålla anställning vid givna minimikrav beror av det antal vakanser som kan påträffas per tidsperiod. Det antal platser som han kommeri kontakt med under en peri- od beror såväl av hans egen sökaktivitet som av de institutionella informa— tionsförhållanden som karaktäriserar arbetsmarknaden. Antag att det på arbetsmarknaden sker en mycket omfattande informationsproduktion. t. ex. iform av en fullständig förmedlingstäckning av den totala vakanstill- gången samt ett väl utbyggt nät av arbetsförmedlingskontor. Som ett extremfall kan vi föreställa oss en maximalt informationstät arbetsmark- nad. där individen har gratis tillgång till informationsmedia som kontinuer— ligt registrerar bestånd och flöden av vakanser. Kostnaderna för extensivt informationssökande. dvs. sökande efter var vakanser finns. kommer på en sådan arbetsmarknad att vara i det närmaste försumbara och endast be- stå av tidsanvändningens alternativkostnad. Den arbetslöses potentiella valmängd per period utgörs av vakansbeståndet vid periodens början samt vakansinflödet under perioden. Jämför vi två alternativa tillstånd med samma storlek på beståndet av vakanser. men med olikheter beträffande vakansinflödet. innebär situationen med ett större vakansinflöde större po- tentiell valmängd för den arbetssökande. Det större antalet nyanmälda platser betyder att en arbetslös person möter fler potentiella anställnings— erbjudanden per tidsperiod. vilket ökar sannolikheten för att han skall fin- na ett arbete som uppfyller minimikraven.

Denna skiss av en arbetsmarknad med informationsöverflöd kan kon— trasteras mot en alternativ bild. präglad av omfattande sökkostnader även för att skaffa extensiv information. På en arbetsmarknad som t. ex. saknar såväl arbetsförmedlingsinstitutioner som platsannonser krävs tids— och re- surskrävande individuella sökaktiviteter enbart för att lokalisera vakanser; den viktigaste sökmetoden kommer sannolikt att vara direkta arbetsgivar- kontakter. Till följd av bristerna i det institutionella informationssystemet kommer den arbetssökande att kunna lokalisera bara en bråkdel av totalantalet va— kanser per tidsperiod. Därför blir också platsernas varaktighet av central betydelse för en individs möjligheter att påträffa acceptabla anställnings- erbjudanden.

De två extremfall som här skisserats saknar direkta empiriska motsva— righeter. För svensk arbetsmarknad förefaller dock arbetssökande genom direkta företagskontakter vara av relativt begränsad omfattning: enligt AKU uppgår andelen arbetslösa som endast söker via arbetsgivare till ca

10 procent. Flertalet arbetslösa använder platsförmedling och platsannon— sering som kanaler för extensivt informationssökande. Den nedgång av va- kansinströmningen på arbetsmarknaden som ägt rum sedan mitten av 1960-talet kan därför ses som en förklaringsfaktor till de stigande arbets— löshetstiderna.'

Erfarenheterna av arbetsmarknadsutvecklingen under 1960-talets andra hälft förefalleri hög grad ha påverkat sysselsättningspolitikens utformning under 1970—talet. Genom den tyngdpunktsförskjutning som ägt rum från anställningsfrämjande till anställningsbevarande åtgärder (Åmanlagarna. 25—kronan m.m.) har betydande resultat kunnat uppnås vad gäller att för- hindra uppkomsten av arbetslöshet. Den fallande arbetslösheten efter 1974 betingas uteslutande av en sådan minskad inströmning i arbetslöshet. Mot detta fallande arbetslöshetsinflöde svarar en omfattande "översysselsätt- ning" (labour hoarding) i näringslivet. vilken yttrar sig som långsam eller negativ produktivitetstillväxt.

13.2.3 Om relationen mellan arbetsmarknadsläge och lönebildning Teoretiska utgångspunkter

I tidigare avsnitt har individernas och företagens sökbeteende på arbets- marknaden diskuterats utifrån en sökteoretisk föreställningsram. Bl.a. an- togs företagens minimikrav på de arbetssökande avta vid lägre arbetslös- het: ett företag kan alltså påverka anställningsflödet genom att vid givna löneerbjudanden variera produktivitetskraven på de arbetssökande. Men företagen kan självfallet också söka påskynda rekryteringsprocessen ge- nom att höja sitt relativa löneläge. Färre antal arbetssökande och större konkurrens om de arbetssökande - dvs. fler vakanser — innebär växande incitament för det enskilda företaget att höja sin relativlön. Vi kan därför anta att lönestegringstakten är positivt beroende av antalet vakanser och negativt beroende av antalet arbetslösa.

Det finns anledning att räkna med att lönestegringstakten också påver- kas av andra faktorer än arbetsmarknadsläget. Framför allt kan individer- nas och företagens inflationsförväntningar vara viktiga bestämningsfakto— rer för en lönestegringsprocess. En högre förväntad prisstegringstakt inne- bär att löntagarna måste höja sina nominella lönekrav för att säkerställa en viss önskad reallöneutveckling. Förväntningar om snabb inflation innebär också att ett företag kan erbjuda högre nominallöner utan att riskera sitt konkurrensläge på varumarknaden.2

Ovanstående kortfattade diskussion skulle kunna sammanfattas i följan- de uttryck.3

+

2— ”i' E* 13:1 w_flU'V'(p) ] ( )

' Andra förklaringsansatser diskuteras i kapitel 4 i betänkandet. 2 Detta resonemang är mest tillämpligt för en sluten ekonomi. För att diskussionen skall vara adekvat även för en öppen ekonomi krävs ett antagande om att företagen räknar med en flexibel växelkurspolitik, som kompenserar för interna inflationsim-

pulser. _ . . _ " _ 3 Tecknen ovanför variablerna anger r vrlken riktning forklanngsfaktorerna antas

verka: minustecknet vid arbetslöshetsvariabeln innebär att ökad arbetslöshet antas minska lönestegringstakten.

där relativ lönestegringstakt

antalet arbetslösa antalet vakanser

smet;— ll

förväntad prisstegringstakt

ll

(%)*

Det hittills förda resonemanget har tecknat en bild av en arbetsmarknad med decentraliserad lönebildning. där företagens konkurrens om arbets- kraft och arbetstagarnas konkurrens om arbetstillfällen bestämmer löne- sättningsprocessens resultat. En sådan ansats kan uppenbarligen inte ge någon särskilt fullständig beskrivning av hur lönebildningen faktiskt går till på en arbetsmarknad av svensk typ med omfattande intressegruppsorgani- sen'ng av löntagare och arbetsgivare. Existensen av ibland relativt långsik— tiga löneavtal minskar sannolikheten för att finna starka kortsiktiga sam- band mellan arbetsmarknadsläget och lönestegringstakten. Vi kommer därför vid den empiriska analysen att särskilja löneglidning och avtalsmäs- siga lönestegringar. Samma grundläggande förklaringsansats — represen- terad av ekvation (13.1) — kommer dock att prövas på de två lönesteg— ringskomponenterna.

Löneglidning — empirisk analys

Begreppet löneglidning har traditionellt definierats som skillnaden mellan den totala förtjänstökningen och den lönestegring som fixerats i centrala avtalsförhandlingar. Löneglidningen har under efterkrigstiden motsvarat omkring hälften av den totala lönestegringen för industriarbetare. Orsaker- na bakom denna restpost kan ha att göra med t. ex. ökad arbetsintensitet och/eller större skicklighet vid ackordsarbete eller omflyttningar mellan högre och lägre betalda arbeten. Till detta kommer överbetalningar utöver avtalsuppgörelserna som företagen genomför för att förhindra avgångar av viss arbetskraft eller säkerställa en tillfredsställande nyrekrytering.

Ett specialfall av den lönestegringshypotes som anges av ekvation ( 13. 1) ar

. ' * Zzto+tl.v+12-u+t. (5) (1322) w P

där koefficienternas förväntade tecken är

Al>0, 12(0 och ta>01>

Om det finns en stabil relation mellan vakans- och arbetslöshetskvoter — dvs en u.v—kurva — implicerar en löneekvation enligt ( 13.2) också ett en-

' Ett specialfall av (13.2) utgörs av det traditionella antagandet År = _lzfdvs löne- stegringseffekten av en given ökning av antalet vakanser skulle vara lika stor som samma minskning av antalet arbetslösa. Ett alternativ till (13.2)

. är; : ”D+/11 - V—t—p2 - U+p3 (%) där totalantalet i stället för det relativa antalet

vakanser respektive arbetslösa ingår som förklaringsvariabler. Det finns knappast några självklara teoretiska skäl för diskriminering mellan de två formuleringarna.

tydigt samband mellan lönestegringstakt och arbetslöshet. dvs en kortsik— tig Phillipskurva. Om emellertid arbetslösheten stiger vid givet antal va- kanser — innebärande ökad struktur- och friktionsarbetslöshet enligt tidi— gare introducerad terminologi — kommer denna Phillipskurva att förskju— tas uppåt (figur 13.4).

w W

U

Tidigare har visats att den svenska u.v-kurvan skiftat åt höger i slutet av 1960-talet. Denna ändrade relation mellan arbetslöshet och efterfrågeöver— skott på arbetsmarknaden bör således ha resulterat i en större löneglidning vid given arbetslöshet; som framgår av appendix implicerar den konstate- rade u.v—förskjutningen en brantare kortsiktig Phillipskurva. Tabellerna 13.2 och 13.3 redovisar resultaten av skattningar för perioderna 1948—1973 och 1948— 1977 av modellen

. l 1 . *

Z=ut)—l'at(_)_l_az'D(_)"l'f13(£) (1323)

w u u p

där ! är löneglidningen och D en dummy-variabel med värdet ett fr. o. m. w 1968. Koefficienten a2 anger den lutningsförändring av den kortsiktiga Phillipskurvan som bör ha inträffat i slutet av 1960-talet till följd av u,

* v-kurvans förskjutning. Den förväntade inflationstakten (%) har an-

tagits bygga på observationer av inflationstakten i föregående perioder.1

' Avsaknaden av statistik över obesatta platser för 1950-talet har omöjliggjort direkt testning av (13.2). Arbetslöshetsvariabeln är "AKU-baserad": kassaarbetslöshet och fackförbundsarbetslöshet har korrigerats åren 1948— 1961 för att erhållajämför- barhet med AKU. LO:s löneglidningsdata har använts; för 1975 och 1976 avviker dock dessa uppgifter från den utveckling som SAF:s andrakvartalsstatistik indike-

Figur [3.4 Phillipssum- band vid olika struktur- och het.

_l'riktionsarbetslös-

Av tabellerna framgår att såväl arbetsmarknadsläget som inflationsför— väntningarna har en statistiskt säkerställd effekt på löneglidningen. Infla- tionsförväntningarna förefaller dock vara av tämligen begränsad kvantita- tiv betydelse: resultaten indikerar således att det krävs en förändring av ökningstakten hos konsumentprisindex med ca 10 procentenheter för att löneglidningen skall öka med en procentenhet.

Tabell 13.2 Löneglidning, arbetslöshet och inflationsförväntningar. Estimationsperiod 1948 — 1973"

* Ekv. Intercept — D (114) (%> Ra DW SEE (13.2.1) 0.130 6.861 0.50 0.76 0.85 (0.165) (4.935)

(13.2.2) —0.022 6.297 0.105 0.58 0.86 0.79 (—0.029) (4.733) (2.083) (13.2.3) —1.124 8.456 3.434 0.84 1.83 0.49 (—2.3|4) (10.183) (7.047) (13.2.4) ——1.148 8.008 3.237 0.066 0.87 1.92 0.45 (—2.572) (10.170) (7.102) (2.293)

" Parenteserna i samtliga tabeller med regressionsresultat innehåller t—värden. t-vär— det är det estimerade parametervärdet dividerat med dess skattade standardavvikel— se. Ett högt absolutbelopp för t-kvoten (t större än 2) innebär att koefficienten är statistiskt säkerställd. R2 anger detenninationskoefficienten. som visar hur mycket av den totala variationen i t. ex. löneglidningen som förklaras av den valda regres— sionsmodellen. Durbin-Watsonmåttet. DW, anger graden av korrelation mellan slumpstörningama. SEE är regressionens Standardfel, dvs standardavvikelsen för de av regressionen oförklarade variationerna i t. ex. löneglidning.

Tabell 13.3 Löneglidning, arbetslöshet och inflationsförväntningar. Estimations- period 1948—1977

1 1 p * Ekv. Intercept — D(—) (-) R2 DW SEE u u p (13.3.1) 0.364 6827 0.30 0.75 1.22 (0.327) (3.475) (1332) 0.134 5.874 0.145 0.43 0.94 1.12 (0.131) (3.189) (2.503) (13.3.3) —1.348 9.082 4.142 0.63 1.08 0.90 (—1.512) (5.982) (4954) (1334) -1.394 8.178 3.827 0112 0.71 1.29 0.81 (— 1.723) (5.759) (4.982) (2.608)

rar. Löneglidningen under 1975 och 1976 har därför korrigerats på basis av andrak- vartalsuppgifterna och satts till 72 respektive 4,8 procent. Som prisindex har an- vänts levnadskostnadsindex utan direkta skatter — fr.o.m. 1954 framskriven med hjälp av konsumentprisindex — för månaderna mars.juni, september och december. Prisförväntningarna har uttryckts som ett vägt genomsnitt av faktiska prisstegringar i föregående perioder:

(£) ': 100[0.4(——PS—PS'1)+0.3(P—J_PJ*')+0.2(———PM_PM*')+

]) PS-l P.,—1 PM-1 PD_1 —PD_2 ”” ( PD-z ) l där PS levnadskostnadsindex förseptember PJ " " juni PM " " mars PD '” " december Fotindex —l anger en tidsförskjutning på ett år: kvoten (PS—PS_1)/PS_1mäter såle— des prisstegringarna mellan septembermånadema för två angränsande år.

Vidare visar resultaten att de två variablerna arbetslöshet och inflations- förväntningar är otillräckliga för att regressionsekvationerna skall uppvisa tillfredsställande statistiska egenskaper. Den introducerade dummy-varia- beln — som beaktar det vid given arbetslöshet högre vakanstalet under perioden 196841974 — har således en klart signifikant koefficient; dess värde ger vid handen att löneglidningen ökat med närmare två procenten— heter vid för Sverige normala arbetslöshetstal.1 Figur 13.5 beskriver löne— glidning och arbetslöshet för perioden 1948—1977.

(VW—.,». (%)

8

l__'_l—_'T_T__'—Y—_'—'_7'_ä_> 1,0 1,5 2,0 2,5 3,0 3,5 u(%)

Den empiriska analysen av löneglidningens bestämningsfaktorer ger också ett starkt indirekt stöd för att en faktisk förändring av sambandet mellan arbetslöshet och vakanser ägt rum i slutet av 1960-talet; resultaten falsifierar med andra ord en tänkbar hypotes om att de stigande registrera- de vakanstalen skulle sammanhänga med en ökad benägenhet att anmäla lediga platser till arbetsförmedlingen. Dessutom antyder det påfallande stabila sambandet mellan löneglidning och arbetslöshet för perioden 1948—1967 en motsvarande stabil relation mellan arbetslöshet och vakan- ser för dessa år.

Enligt löneekvation (13.2) bör såväl vakans- som arbetslöshetstalet på- verka lönestegringen. Avsaknaden av vakansstatistik har inte möjliggjort direkt testning av (13.2) för hela perioden 1948— 1977. För åren 1963—1977 har dock löneekvationer skattats med såväl vakanstal som arbetslöshet som argument. Tabell 13.4 visar resultaten av estimationer där data för aggregerade arbetslöshets- och vakanskvoter utnyttjats medan tabell 13.5

Figur 13.5 Löneglidning och arbetslöshet 1948— 1977. Den inritade kur- van iir en "ren" Phillips- kurva estimeradför peri- oden 1948—1967. Stjärn- markeringarna avser ob— servationer för åren 1948—1967.

' Lönestegringseffekten vid given arbetslöshet är den där a. är den skattade koefficienten för lutningsdummyvariabeln.

' Resultaten i tabell 13.5 kan inte förklaras av stark korrelation mellan antalet arbetslösa och an- talet vakanser; för hela perioden är denna korre— lation låg (R = 0.39). Korrelationen mellan aggregerad vakans- och arbetslöshetskvot är hög- re (R = 0.75).

presenterar resultat från skattningar med antalet vakanser respektive anta- let arbetslösa inom industrin som förklaringsvariabler. Syftet med dessa test är att undersöka om variationer i arbetslösheten vid givet antal vakan- ser har någon självständig löneglidningseffekt. dvs. att testa om koefficien- ten % i ekvation (13.2) är mindre än noll.

Som framgår av tabellerna — ekvationerna 13.4.2 och 13.5.2 — kan inte någon självständig arbetslöshetseffekt på löneglidningen säkerställas.1 Denna slutsats kan styrkas genom ett alternativt testförfarande: som visas i appendix innebär en vid givet antal vakanser ökad arbetslöshet lägre Iö- neglidning vid givet antal vakanser. Om både antalet vakanser och antalet arbetslösa påverkar löneglidningen bör den under perioden 1968—1974 högre struktur- och friktionsarbetslösheten ha resulterat i såväl högre lö- neglidning vid given arbetslöshet som lägre löneglidning vid givet antal va- kanser. Av regressionsresultaten — ekvationerna 13.4.3 och 13.5.3 — framgår dock att ingen sådan löneglidningseffekt vid givna vakanstal kan spåras.

Tabell 13.4 löneglidning, arbetsmarknadsläge och inflationsförväntningar. Estima- tionsperiod 1963—1977

Ekv. Intercept v u D (5) Rz DW SEE (13.4.1) —l.953 4.928 0186 0.68 1.05 0.93 (1.440) (4.783) (2.272) (13.4.2) —5.900 6.422 1.098 0.214 0.72 1.22 0.91 (—1.692) (4.054) (1.224) (2.569) (13.4.3) —2.429 5.006 0.587 0.203 0.72 1.14 0.91 (—1.753) (4.946) (1.220) (2.501)

v = aggregerad vakanskvot. beräknad på sätt som tidigare beskrivits u = arbetslöshetsgrad enligt AKU D = dummy—variabel med värde ett 1968—1974

Tabell. 13.5 Löneglidning, arbetsmarknadsläge och inflationsförväntningar. Estima- tionsperiod 1963—1977.

Ekv. Intercept VT UT D (5) Re DW SEE

(13.5.1) —0.369 0.023 0.251 0.80 1.33 0.74 (0.473) (6.705) (3.823) (13.5.2) —0.331 0.023 —0.8x10—4 0.251 0.80 1.33 0.76 (—0.230) (5.699) (-0.032) (3.479) (13.5.3 —0.328 0.024 —0.153 0.248 0.81 1.37 0.76 (—O.401) (6.378) (—0.376)(3.620)

VT = antal vakanser inom tillverkningsindustrin. (100-tal) UT = antal arbetslösa inom tillverkningsarbete

enligt AKU. (100-tal) D = dummy-variabel med värde ett 1968—1974

Det faktum att den öppna arbetslöshetens storlek tycks ha marginell be- tydelse för löneglidningen innebär också att en försiktig slutsats kan dras beträffande inflationseffekterna av en sysselsättningsbevarande politik. Således tyder inte resultaten på att den mycket aktiva arbetsmarknadspoli-

tiken i mitten av 70-talet. syftande till att förhindra uppsägningar och per- mitteringar. motverkat en dämpning av lönestegringstakten.

Figur 13.6 visar faktisk löneglidning för perioden 1963— 1977 samt den utveckling som ges av en modell med antalet industrivakanser och förvän- tad inflationstakt som förklaringsvariabler. Den mycket snabba löneglid— ningen åren 1974— 1975 framstår som otillfredsställande förklarad av den använda modellen (förhållandevis stora avvikelser mellan faktiska och mo- dellpredikterade värden). Avtalsförhandlingarna för 1974 var starkt påver- kade av oljekrisens pessimism med relativt låga avtalsmässiga löneökning- ar som följd. Den kraftiga vinstuppgång som därefter inträffade under l974 torde ha resulterat i betydande kompensationskrav. Möjligen skulle löneg- . lidningen 1975 kunna ses som en eftersläpningseffekt av vinstboomen i för- ening med optimistiska konjunkturförväntningar från företagens sida!

1963 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77

faktiska värden

_ _..—_ _- skattade värden Figur 13.6 Löneglidning 1963 —I977

Avtalsmässiga lönestegringar — empirisk analys

I föregående avsnitt har visats att arbetsmarknadsläget och —- i någon mån — inflationsförväntningarna kan ge en relativt tillfredsställande förklaring till löneglidningens variationer under efterkrigstiden. Samma grundläggan- de förklaringsansats skall prövas för de avtalsmässiga lönestegringarna. I de fall där flerårsavtal slutits har den årsgenomsnittliga löneförändringen definierats som beroende variabel och arbetslösheten första avtalsåret an-

] Avvikelserna 1974—75 ger upphov till låga DW-värden (jfr. tabell 13: 2) Det finns inget som tyder på att låga avtalsmässiga lönestegringar generellt medför snabbare löneglidning; om den avtalsmässiga lönestegringen tillförs som ytterligare förklaringsvariabel i löneglidningsekvationema blir den insigniflkant.

vänts som förklarande arbetsmarknadsvariabel. Den förväntade inflations- takten har uttryckts som ett vägt genomsnitt av prisstegringarna under fyra tidigare kvartal.l Resultaten av skattningar för hela perioden 1948—1977 redovisas i tabell 13.6. Förekomsten av fleråriga avtalsperioder innebär att antalet observationer blir färre än i löneglidningsfallet.

Regressionsanalysen ger vid handen att arbetsmarknadsläge och infla- tionsförväntningar ger betydligt sämre förklaring av de avtalsmässiga löne- ökningarna än av löneglidningen. Koefficienten för arbetslöshetsvariabeln är inte signifikant och uppvisar betydande instabilitet mellan olika under- sökningsperioder. Vidare är dummyvariabeln för åren l968—1974insignif1- kant. vilket förstärker intrycket av att arbetsmarknadsläget är av unde- rordnad betydelse för de avtalsmässiga lönestegringarna.

Koefficienten för prisförväntningsvariabeln är däremot klart signifikant och har betydligt större värde än motsvarande koefficient i löneglidnings- ekvationen; enligt skattningarna skulle en stegring av den förväntade infla- tionstakten med två procent påverka de avtalsmässiga lönestegringarna med drygt en procentenhet.

Tabell 13.6 Avtalsmässiga lönestegringar, arbetslöshet och inflationsförväntningar. Estimationsperiod 1948— 1977 (20 observationer)

. . Ekv. Intercept _ D (%) DST (%) R* DW SEE (13.6.1) —4.o19 10.176 —2.568 0.531 0.73 2.48 2.15 (—1.246) (1.668) (—1.445)(4.398)

(13.6.2) —4.169 10.451 0.263 -2.578 0.527 0.73 2.50 2.22 (—l.080) (1.443) (007) (—1.401)(3.925)

DST = dummyvariabel för de två lönestoppsåren 1949— 1950.

Prisstegrings- och arbetslöshetsefekter

De skattade löneglidningsekvationema har starkt indikerat att efterfrågelä- get på arbetsmarknaden (antalet vakanser) utgör den viktigaste drivkraften för löneglidningens utveckling. Den högre struktur- och friktionsarbetslös-

' lnflationsförväntningarna på årsbasis har beräknats som

1"; —_ PM—PD_1 PBH—PS-, PS_1—PJ_1 (13) ”4'100i0*4( PM_. l+0'3i Ps_. )+o,2( PL. l+

PJ_1—PM_, +” ( PM.. ll

där PM = levnadskostnadsindex för mars (första) avtalsåret PD.1 levnadskostnadsindex december året före avtalsåret PS_1 levnadskostnadsindex för september året före avtalsåret PJ.1 levnadskostnadsindex förjuni året före avtalsåret

Il

Skälet att välja mars som första månad är att avtalsuppgörelserna i regel blir klara under första kvartalet. Ingen hänsyn har således tagits till de dif- ferenser i förhandlingstid som förekommer.

heten under perioden 1968— 1974 innebär en högre lönestegring vid given total arbetslöshet, dvs. en förskjutning uppåt av den kortsiktiga Phillips- kurvan. Om vi antar att prissättningen i väsentlig grad är lönekostnadsbe- stämd innebär den observerade utvecklingen också högre prisstegringar vid given arbetslöshet. En sådan pn'srörelsehypotes kan skrivas

' » 5 : .Bo —+BZ p w

därB0 anger prisnivåns löneelasticitet; om [30 = 1 ger en lönestegring på en procentenhet också en prisstegring på en procentenhet. Z anger en upp- sättning förklaringsvariablcr utöver lönestegringstakten och B motsvaran- de parametrar.

De initiella inflationsimpulsema får kumulativa effekter, eftersom snab- bare prisstegringar leder till uppjusterade inflationsförväntningar, vilket i sin tur återverkar på lönestegringstakten. Det är rimligt att tänka sig att en sådan process rör sig mot ett jämviktsläge med likhet mellan faktisk och förväntad inflationstakt.l

Enligt de regressionsskattningar som tidigare presenterats skulle en ök— ning av den förväntade inflationstakten med en procentenhet medföra en total lönestegring med mindre än en procentenhet; den totala förväntnings- elasticiteten är drygt 0.7. Detta resultat bör dock tolkas med viss försiktig- het: andra specifikationer har gett förväntningselasticiteter i närheten av ett. Detta senare fall svarar mot en långsiktigt vertikal Phillipskurva. förut— satt att också #0 = 1, dvs. att lönestegringar fullständigt övervältras på prisstegringar. Om hypotesen om den vertikala Phillipskurvan är korrekt innebär den under perioden 1968—1974 högre struktur- och friktionsar- betslösheten också en högre jämviktsarbetslöshet (högre ”naturlig arbets- löshet").

Den förda diskussionen har implicit förutsatt att statsmakterna för en flexibel växelkurspolitik. som säkerställer långsiktig extern balans. I fallet med helt fasta växelkurser kan inte den svenska inflationstakten för längre perioder avvika från konkurrentländernas prisstegringstakt.2 Denna re- striktion för prisstegringstakten implicerar också en arbetslöshetsrestrik- tion, även i fallet med en negativt lutande långsiktig Phillipskurva. För att undvika oacceptabla bytesbalansunderskott tvingas statsmakterna välja en arbetslöshetsnivå — en punkt på den långsiktiga Phillipskurvan — som sva- rar mot konkurrentländernas inflationstakt. Denna ”jämviktsarbetslös- het” kommer att öka om förändringar i arbetsmarknadens funktionssätt resulterar i en förskjutning av den kortsiktiga Phillipskurvan. Den för svenska förhållanden relativt höga arbetslösheten i början av 1970-talet kan således delvis ses som en sådan anpassning till en ny arbetslöshets- restriktion.

Figur 13.7 illustrerar effekterna vid fasta växelkurser och vertikal lång- siktig Phillipskurva. Inflationstakten (j)/mk antas representera konkur-

' Det faktum att vi här fäster uppmärksamheten på arbetsmarknadens roll i inflationsprocessen in- nebär inget bestridande av att andra omständig— heter, t. ex. den interna- tionella prisutvecklingen, varit viktiga(re) förkla- ringsfaktorer till Sveriges inflationsutveckling.

2 Detta gäller egentligen endast för den konkur- rensutsatta sektorns prisutveckling.

Figur 13.7 Phillipssam- band vid fasta växel- kurser.

rentländernas inflationstakt. Ettjämviktsläge motsvarande en jämviktsar- betslöshet Ua* rubbas av ett arbets marknadsinducerat skift av den kort— siktiga Phillipskurvan från Sl till 82. För att skapa jämvikt krävs en högre arbetslöshet. vars storlek ges av den långsiktiga Phillipskurvan L2:s skär- ning med horisontalaxeln (Ub* ).

13.3 Arbetsmarknadsläge och lönebildning på regional nivå

13.3.1 Inledning

Regionalpolitikens framväxt i Sverige och andra västeuropeiska länder har i stor utsträckning varit betingad av en strävan att utjämna sysselsätt- ningsmöjligheterna mellan olika geografiska områden. Det har därvid gällt dels att minska omfattningen av lokalt och regionalt avgränsad arbetslös- het. dels att söka höja förvärvsintensiteterna i de sysselsättningssvaga re- gionerna. Sådana "regionala rättvisemotiv" har också varit kopplade till föreställningar om att arbetsmarknadens regionala segmentering försvårar en effektiv nationell stabiliseringspolitik. Den misstanken ligger nära till hands att konflikten mellan sysselsättnings- och prisstabiliseringsmål ac- centueras av samtidig förekomst av överhettning i vissa regioner och un- dersysselsättning i andra områden i förening med en betydande trögrörlig- het hos företag och arbetskraft.

Den starka expansionen av ekonomisk-politiska medel med regionspeci- fika verkningar har dock knappast baserats på några omfattande kunska— per om lokala och regionala arbetsmarknaders funktionssätt; i själva verket tycks svensk arbetsmarknadsforskning i mycket liten utsträckning ha studerat arbetsmarknadsbeteendets regionala variationer. I någon ut- sträckning torde detta förhållande sammanhänga med ofullständigheter i arbetsmarknadsstatistikens utformning; osäkerheten i AKU-skattningama

av centrala arbetsmarknadsvariabler som t. ex. arbetskraftstal och arbets- löshetsgrad växer med tilltagande regional disaggregeringsnivå.

Studier av lokala och regionala arbetsmarknader kräver sannolikt vissa andra begrepp och analysmetoder än traditionella makroorienterade verk- tyg. Således spelar förmodligen den geografiska omflyttningen en viktig roll för att utjämna regionala arbetslöshetsskillnader. vilket idealt borde beaktas vid analys av regionala arbetsmarknader. Ett annat förhållande av relevans för regionala arbetsmarknadsstudier är arbetsmarknadspolitikens utformning och effekter i olika regioner. Observerade skillnader i arbets- löshetens storlek kan ge en missvisande bild av existerande strukturolikhe- ter mellan skilda regionala arbetsmarknader om de är starkt påverkade av arbetsmarknadsverkets sysselsättningsskapande aktiviteter i form av t ex beredskapsarbeten. Även om det är föga meningsfullt att räkna AMS—sys- selsatta personer som arbetslösa. ger ändå interregionala variationer i AMS-aktiviteternas omfattning vissa kunskaper om regionala skillnader i arbetsmarknadens funktionssätt. En enkel summering av antalet AMS- sysselsatta och antalet arbetslösa överskattar sannolikt den arbetslöshet som skulle existera i ett alternativfall utan AMS-insatser. Det torde dock vara rimligt att förutsätta ett positivt samband mellan AMS-aktiviteternas omfattning och denna "alternativarbetslöshet".

I detta avsnitt skall de regionala arbetslöshetsskillnaderna analyseras med utgångspunkt från samma typ av referensram som tillämpats i tidigare avsnitt. Regionindelningen är härvid den för närvarande använda läns- grupperingen i riksområden. varvid Mellersta och Norra Norrland sam- manslagits till en region — betecknad Norrland — för att minska slumpfe- len i AKU-skattningama. De studerade sju regionerna är:

1. Stockholm (Stockholms stad och län). 2. Östra Mellansverige (Län: Uppsala. Södermanland, Örebro. Västman- land. Östergötland). . Småland och öarna (Län: Jönköping. Kronoberg. Kalmar och Gotland). Sydsverige (Län: Blekinge. Kristianstad. Malmöhus). Västsverige (Län: Halland. Göteborg & Bohus. Älvsborg. Skaraborg). Norra Mellansverige (Län: Värmland. Kopparberg. Gävleborg). Norrland (Län: Västernorrland. Jämtland. Västerbotten, Norrbot- ten). Den här valda indelningen innebär alltså att de regionala arbetsmarkna- derna är geografiskt sammanhängande. Varje regional arbetsmarknad be- står av ett antal lokala arbetsmarknader, där de senare operationellt kan avgränsas utifrån t. ex. dygnspendlingsbeteende. Vidare kan den regionala arbetsmarknaden indelas i yrkesmässigt avgränsade delarbetsmarknader — och möjligen också branschmässiga sådana om arbetskraftens substitu- erbarhet är begränsad mellan branscher för givet yrke. Regionalanalysen innebär således en mycket måttlig disaggregering av den nationella arbets- marknaden. En sådan begränsning av disaggregeringsambitionerna har dock vissa fördelar; framför allt bör möjligheterna då vara större att arbeta med samma typ av analysverktyg som utnyttjats för att studera den natio- nella arbetsmarknaden. Vid en diskussion av policyimplikationer är det dock nödvändigt att vara klar över betydelsen av den begränsade disaggre- geringsnivån. 'JJ

sawe

13.3.2 Regionala arbetslös/1etsskillnader — deskription

En översiktlig beskrivning av de regionala arbetslöshetsskiIlnadernas stor— leksordning ges av figurerna 13.8. 13.9 och 13.10. Av figurerna framgår vissa tydliga mönster: Norrland har för hela perioden den klart högsta ar- betslösheten medan Norra Mellansverige (södra skogslänen) har den näst högsta. Den region som uppvisar den med riksgenomsnittet mest likartade utvecklingen är Östra Mellansverige. Stockholmsregionen. Småland samt Västsverige har under hela perioden lägre arbetslöshet än riket. För alla regioner föreligger en tydlig trendmässig stegring av arbetslösheten mellan 1963 och 1974; för Norrland gäller dock ' till skillnad från övriga regioner — att arbetslösheten under 1970—talets lågkonjunktur aldrig när samma höga nivå som i slutet av 1960-talet. Den starkaste trendmässiga arbetslös- hetsökningen uppvisar Sydsverige. som under åren 1963—1965 har en ext- remt låg arbetslöshet; 1970-talets recession får här ett starkt genomslag och arbetslösheten 1972 ligger över riksgenomsnittet. Konjunkturmönstret förefaller vara likartat i olika regioner; det är svårt att uttala sig om i vad Figur 13.8 Arbetslöshe- mån tidsförskjutningar i förhållande till riksgenomsnittet återspeglar fak- [en i Stockholm (1). tiska skillnader eller är betingade av slumpfel i skattningarna. Arbetslöshe- NO'm Mellansve'lgf (6): tens konjunkturkänslighet synes dock vara störst i skogslänen. Tabell 13.7

N 1 d 7 'k . . (53.7 ”” ( ) sam " el sammanfattar arbetslöshetsklllnadernas storlek för per1oden 1963—l974.

1963 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74

1963 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 Figur [3.9 Arbetslösheten i Östra Mellansverige (2), Småland (3) samt riket (Sv).

1963 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 Figur 13.10 Arbetslösheten iSydsverige (4), Västsverige (5) samt riket (Sv).

Tabell 13.7 Arbetslösheten i riksområden samt riket — genomsnitt för perioden 1963—1974

Region 1 2 3 4 5 6 7 Riket

Arbetslöshet (%) 1.5 2,1 1.6 1.7 1,6 2.3 3.7 2.0

' Vakanskvoterna beräk- nade på samma sätt som tidigare angivits. st. antalet kvarstående plat- ser vid arbetsförmed- lingarna dividerat med arbetskraftens storlek.

2 En kritisk förutsättning för de kvalitativa slutsat- serna är att vakansanmäl— ningsfrekvensen inte är markant högre i Norr- land. Enligt utredningen om förbättrad platsinfor- mation (AMS 1974) är dock anmälningsfrekven- sen något lägre i skogslä- nen. vilket förstärker slutsatserna ovan.

13.3.3 Arbetslöshet och vakanser på regional nivå Regionala u.v-samband

Arbetslöshetens storlek i en region kan antas vara beroende dels av efter- frågetrycket på den regionala arbetsmarknaden, dels av omfattningen av struktur- och friktionsarbetslöshet. Med utgångspunkt från de regionala sambanden mellan arbetslöshets— och vakanskvoter kan vi ge en kvantita- tiv belysning av denna problematik. Tabell 13.8 redovisar resultaten av u.v—skattningar på månadsdata för perioden 1970— l974.'

Tabell 13.8 Regionala u.v-samband — säsongrensade månadsdata 1970: 1—1974: 6

Hyperbelfunktion u) : (a+b) (i)

Region Intercept 1 0.340 (2.196) 2 0.619 (4.698) 3 0.285 ( 1.331) 4 0.345 (1.769) 5 0.454 (2.021) 6 0.693 (2.793) 7 1.630 (5.351)

Vt ]

Vt

1.382 (9.456) 1.665 (13.454)

1.783 (7.789) 1.824 (9.436) 1.503 (6.304) 1.594 (8.956) 1.438 (7.417)

0.63 0.78 0.54 0.63 0.43 0.61 0.51

DW

1.77 2.03 1.94 1.92 1,83 1.86 1.91

SEE

0,31 0,24 0.38 0.37 0.33 0.51 0.57

De skattade koefficienterna för vakanskvoterna är statistiskt säkerställda i samtliga fall. Betydelsen av struktur- och friktionsarbetslöshet i olika re- gioner kan operationellt kvantifieras utifrån de estimerade u.v-sambanden. De regionala arbetsmarknaderna kan exempelvis jämföras med utgångs- punkt från den hypotetiska arbetslöshet som skulle råda vid riksgenom-

snittliga vakanskvoter.

Tabell 13.9 Arbetslösheten i olika regioner vid riksgenomsnittliga vakanstal (fi))

Region 1

11. 1.4

3

2,2 1,9

5

1.9 2.2

Tabell 13.9 anger dessa standardiserade arbetslöshetstal. definierade för en vakanskvot lika med 1.1 (riksgenomsnitt för perioden 1970— 1974). Av tabellen framgår tydligt Norrlands särställning som den region som har den högsta struktur- och friktionsarbetslösheten: vid samma vakanstal är ar- betslösheten ca 1,5 procentenheter högre i Norrland än i Stockholm.2 I f- gur 13.11 illustreras u.v-sambanden för Stockholm. Norrland samt riket.

uÅ (%) 4,5-1

4,01 31% (11

3,01

2,5

(3)

(2)

2,0

1,5

1,0

Figur [3.11 Relationen 015 mellan arbetslöshet och vakanser i Stockholm (I ).

L r—y_—,——,——-_,____r_____,_> v riket (2) samt Norrland 0,25 0,5 0,75 1,0 1,25 1,5 1,75 (%) 13).

Arbetslöshetstider och vakanstider på regional nivå

| föregående avsnitt visades att arbetsmarknaden i Norrland utmärks av strukturella imperfektioner i större utsträckning än andra regionala arbets- marknader. Dessa svårare matchningsproblem betyder dock inte att ar- betslöshetstiderna är längre i Norrland. Befintliga data antyder i stället en betydande regional likformighet beträffande arbetslöshetstidens längd. Ta- bell 13.10 redovisar vistelsetider för storstadslän. skogslän samt övriga län för åren 1970. 1972 och 1974.

Tabell 13.10 Arbetslöshetstider i olika regioner (veckor)

Region 1970 1972 1974 Storstadslän 8 15 10 Skogslän 8 16 10 Ovriga län 5 15 9

Arbetslöshetsperiodernas längd är av ungefär samma längd i de tre läns- grupperna. vilket indikerar att den i skogslänen högre arbetslösheten sam- manhänger med att fler personer blir arbetslösa per tidsperiod (större inflö- de).' Det fmns knappast någon säker kunskap om orsakerna bakom denna bild. Flera faktorer torde dock här vara av betydelse. För det första är det troligt att arbetsmarknadspolitiken i form av beredskapsarbeten och ar— betsmarknadsutbildning bidrar till att hålla nere arbetslöshetstiderna ge- nom att bereda sysselsättning åt potentiellt långvarigt arbetslösa. För det andra fungerar sannolikt den geografiska omflyttningen som en arbetslös- hetstidsutjämnande faktor: personer som förväntar sig lång sökperiod på den egna lokala eller regionala arbetsmarknaden kan antas försöka reduce— ra arbetslöshetstiderna genom att söka arbete på andra orter och i andra regioner. För det tredje är det troligt att den begränsade tillgången på ledi- ga platser ökar de arbetslösas benägenhet att upphöra med arbetssökan— det. dvs. utträda ur arbetskraften.

De skattade u.v-sambanden kan utnyttjas för att närmare belysa karak- täristiska olikheter mellan de regionala arbetsmarknaderna. En given steg- ring av vakanskvoten medför högre ”avkastning" i form av minskad ar— betslöshet i Norrland än i andra regioner. Mäter vi u.v—kurvans lutning vid det för perioden 1970—1974 genomsnittliga vakanstalet i respektive region erhålls följande resultat:

Tabell 13.11 Genomsnittliga vakanstal samt lutning for u,v-kurvan

Region v, Lutning ] 1.0 1.4 2 1.0 1.7 3 1.1 1.4 4 1.1 1,6 5 1.1 1,2 6 0.8 2,6 7 0.7 3.0

För skogslänen gäller att en given förändring av vakanstalet får den största arbetslöshetseffekten. Denna höga avkastning sammanhänger med att skogslänen befinner sig på en brant del av u.v-kurvan. där en ökning av vakanstalet leder till stor arbetslöshetsminskning. Häri ligger också förkla- ringen till den större konjunkturkänslighet som utmärker arbetslösheten i skogslänen och framför allt i Norrland.

De stora svängningarna i arbetslöshetstalet motsvaras inte av stora svängningar i vakanstalet. Snarare gäller att Norrland har den minsta va- riationen i vakanstalet samtidigt som regionen har de kraftigaste arbetslös- hetsfluktuationerna.2

Inget tyder på att den norrländska arbetslöshetens starka konjunktur- känslighet betingas av ett starkt efterfrågekänsligt arbetslöshetsinflöde. Däremot innebär det förhållandevis höga arbetslöshetsinflödet i Norrland ' Veckoarbetslöshetsinflödet — uttryckt i procent av arbetskraften — är närmare 0,3

procent i skogslänen och knappt 0,2 procent i storstadslänen under perioden 1970— 1974. Se kapitel 6 i betänkandet. 2 De regionala vakanstalens spridning för perioden 1963— 1974 är: Region 1 2 3 4 5 6 7 Standardavvikelse 0.41 0.30 0,28 0,32 0,23 0.22 0.14

att en given ändring av arbetslöshetstiderna får större effekt på antalet ar- betslösa; eftersom relativt fler personer blir arbetslösa varje vecka kom- mer en ökning av vistelsetiden i arbetslöshet att resultera i kraftigare steg- ring av arbetslöshetsbeståndets storlek.'

De regionala arbetsmarknaderna karaktäriseras också av en betydande lik- formighet vad gäller vakanstidemas längd. Tabell 13. 12 visar genomsnittli- ga regionala vakanstider för åren 1970—1974.2

Tabell 13.12 Vakanstider i olika regioner 1970—l974

Region 1970 1971 1972 1973 1974 1 3.7 2.4 2.0 2.2 2.7 2 4.4 3.0 2.9 3.0 3.9 3 4.7 3.1 3.2 3,6 4,2 4 3.3 2.3 2.4 2.5 3,2 5 3,3 2.5 2.4 2.8 3.5 6 4.4 3.3 2.8 2,6 3,7 7 3.3 2.6 2,3 2.3 3.2

A priori ter sig en sådan likhet som föga sannolik. Vakanstiderna uppvi- sar ett procykliskt beteende.varför vi skulle förvänta oss kortare vakansti- der i lågkonjunkturregioner och längre vakanstider i högkonjunkturområ- den. Den högre arbetslöshet som råderi Norrland borde med andra ord le- da till att det där går snabbare att besätta lediga platser. Figur 13.12 visar sambanden mellan tillsättningsfrekvensen (TF) av lediga platser (kvoten tillsatta/lediga platser) och arbetslösheten för Stockholm och Norrland. Norrland har tydligen en klart lägre tillsättningsfrekvens — dvs. längre va— kanstider — vid givet arbetsmarknadsläge. Punkterna A och B markerar re- gionernas typiska lokalisering på respektive kurva under perioden 1970—1974.3

' Under vissa förutsättningar gäller att arbetslösheten (u) kan uttryckas som pro- dukten av inflödet per tidspen'od (1) och den genomsnittliga arbetslöshetstiden (D). Antag att arbetslöshetstidens variationer bestäms av vakanstalets utveckling, D = D(v). Vi har då

Bu 3— an 60 (av) 60 ":f'D(v)'_öv:f'Ä:—(OOCh af :$(ol

2 Vakanstiderna beräknades med utgångspunkt från relationen V = lv - Dv där V är beståndet av vakanser (årsmedeltal), lv antalet nyanmälda vakanser (genomsnitt per vecka) och Dv den genomsnittliga vakanstiden.

3 Estimationerna är baserade på säsongrensade månadsdata 197012—1974: 5. Ar- betslöshetens storlek vid månadens början har använts för att minska risken för si- multanekvationsbias. Antalet tillsatta platser har skattats som skillnaden mellan an- talet nyanmälda platser under månaden och ändringen av vakansstocken mellan må- nadsskiftena (AMS statistik). Vakansstocken vid månadsskiftena har erhållits med hjälp av linjär interpolering. Relationen mellan den här använda månatliga tillsätt- ningsfrekvensen (TF) och den genomsnittliga vakanstiden i veckor (Dv) är under stationära förutsättningar (inflöde = utflöde)

1

TF : 1 + Dv (12/52)

Figur 13.12 Tillsättning av lediga platser och ur- betslöshet i Stockholm (I) som! Norrland (2).

' För en detaljerad ana- lys av Norrbottens ar- betsmarknad. se Axels- son. R & Löfgren. K G. "Arbetsmarknaden i Norrbotten”. Umeå Economic Studies 1977.

TF (%) TFl = 0,56 ul 01" R2 = 0,64 DW = 1,52 0'8 TF, = 0,46 u. ”3 R* —o,47 DW 1,83

0,7

0,6 (1)

0,5 (2)

0,4

I'll—_l——T___lå—1—7_—l—_* U 1,0 1,5 2,0 2,5 3,0 3,5 4,0 (%)

Vilka förklaringar finns då till den norrländska arbetsmarknadens speci- ella särdrag? Det finns här anledning att ta fasta på de "trögheter' som uppkommmer på en ”gles” arbetsmarknad. En glesbefolkad regim ut- märks av stora avstånd mellan arbetslösa och vakanser eller — annorlunda uttryckt — av färre arbetslösa och vakanser inom ett givet geografisrt om- råde. En arbetssökande person kan — inom en given tidsperiod ocn med given sökaktivitet — antas komma i kontakt med färre vakanser på en gles arbetsmarknad. Urvalet av platser blir därför mindre och sannolikheten minskar för att realisera en framgångsrik matchning. För företaget är pro- blemet analogt; en gles arbetsmarknad representerar mindre möjligheter att komma i kontakt med arbetssökande personer. dvs. urvalet av arbets- lösa minskar. Effekten blir förlängda söktider för företagen. dvs. längre vakanstider än vad som förklaras av arbetsmarknadsläget i regioner. För- utom dessa högre kontaktkostnader involverar en arbetsmarknad med norrländska karaktäristika också högre byteskostnader; arbetslösa perso- ner är ofta hänvisade till att byta bostadsort för att få arbete. vilket mins- kar sannolikheten för att acceptera påträffade anställningserbjudanden och ökar benägenheten att ”välja" alternativet utträde ur arbetskraften. Den starka geografiska segmenteringen av arbetsmarknaden påverkar ock- så arbetslöshetsinflödet genom att avskedanden och inträde i arbetskraften är förenade med större arbetslöshetsrisker.'

13.3.4 Arbetsmarknadsläge och lönebildning på regional nivå

I föregående avsnitt påvisades att olika regionala arbetsmarknader ut- märks av olika grad av strukturella imperfektioner; framförallt visade sig Norrlands arbetsmarknad ha högre struktur- och friktionsarbetslösnet än andra regioner. I detta avsnitt skall undersökas hur dessa olikheter påver-

kar lönebildningen. En utgångspunkt för denna analys är hypotesen att lö- neglidningen i en region påverkas av regionspecitlka arbetsmarknadsför- hållanden. En sådan hypotes är dock inte oproblematisk: det är tänkbart att löneglidningen delvis influeras av interregionala ”demonstrationseffek- ter”. som försvagar det regionala arbetsmarknadslägets betydelse. Denna möjlighet är dock empiriskt tämligen svårfångad. särskilt som tillgången på regional lönestatistik är relativt begränsad. De löneekvationer som skattats på regional nivå har utseendet

' iv (Z) : loi—i'll!" - v1+12[(_) (l3' 5) W 1' W (1 där (——) : lonestegrmgstakten1reg1on 1 W 1

v,— = vakanskvoten i region i iv W a

Avsaknaden av regionalt disaggregerade löneglidningsdata har motive- rat införandet av de avtalsmässiga lönestegringarna som särskild förkla- ringsvariabel. Syftet med detta förfarande är att söka isolera det regionala arbetsmarknadslägets löneglidningseffekter. Resultaten av skattningar på årsdata redovisas i tabell 13.13. I tabellen anges också den för perioden ge-

avtalsmässiga lönestegringar (genomsnitt för industrin)

nomsnittliga lönestegringen i respektive region (19)/wi).

Tabell 13.13 Lönestegringstakt och arbetsmarknadsläge i olika regioner 1963—1973

Region lntercept v, (E) R* D/W SEE (1)

W " W

1 3.102 1.788 0.614 081 2.98 0.55 8.6 (2.884) (3.534) (4.875) 2 1.600 2.960 0.828 0.64 1.85 1.11 9.3 (0.672) (2.100) (3.296) 3 —0.209 4.256 0.871 076 1.48 0.87 93 (—0.098) (3.393) (4.285) 4 —0.439 3.752 1.090 0.75 2.45 1.13 9.6 (—0.184) (2.808) (4.210) 5 1.717 3.348 0.741 0.61 2.62 1.03 94 (0.633) (1.869) (3.154) 6 1.209 4.694 0.862 0.88 2.40 0.68 9.4 (1.010) (4.108) (5.779) 7 —0.446 7.218 0.840 079 1.97 0.92 8.8 (—0.219) (2.860) (4.178)

Resultaten ger vid handen att efterfrågeläget på den regionala arbets- marknaden har en i samtliga fall statistiskt säkerställd effekt på löneglid- ningen. Av tabellen framgår också den betydande regionala likformigheten vad gäller genomsnittlig lönestegringstakt. Det mest anmärkningsvärda är den snabba lönestegring som förekommer i Norrland trots den höga ar- betslösheten. Förhållandet skulle kunna sammanhänga med att Norrland har en från riket avvikande industrisammansättning med Övervikt för bran-

scher med hög lönestegringstakt. Empiriska data ger dock inget stöd för en sådan hypotes. Visserligen har Norrland en i förhållande till riksgenom- snittet delvis annorlunda branschstruktur med relativ övervikt för gruv- och skogsbaserad industri och lägre andel verkstadsindustri. Löneökning- arna har dock inte varit snabbare i de förra sektorerna. 1960-talets låglöne- satsningar har bl.a. medfört en lägre relativ lönestegringstakt för en höglö- nebransch som gruvindustri och högre för textil- och beklädnadsindustri. dvs. sådana branscher som är starkt respektive svagt företrädda i Norr- land. Den i det närmaste riksgenomsnittliga lönestegringstakt som råder i Norrland torde därför kunna tillskrivas en löneglidning som inte märkbart skiljer sig från löneglidningen i andra regioner.

Jämförs de skattade koefficienterna för vakanskvoterna ("löneflexibili- teterna”) finner vi att lönestegringens känslighet för efterfrågeförändringar tycks vara störst i Norrland och lägst i Stockholm. Dessa resultat kan dock delvis vara betingade av regionala olikheter i vakansanmälningsfre- kvenser; en överskattning av anmälningsbenägenheten innebär att den skattade koefficienten får för stort värde. Om anmälningsfrekvensen är lägre i Norrland och högre i Stockholm. skulle detta vara en del av förkla- ringen till skillnaderna i vakanskoefficienter. Om vi dessutom utgår från att det är antalet industrivakanser som är avgörande för löneglidningen. kommer de skattade koefficienterna också att vara beroende av förhållan- det mellan antalet industrivakanser och totalantalet vakanser. En lägre an- del industrivakanser i Stockholm innebär att den skattade vakanskoeffici- enten underskattar löneglidningens känslighet för ändringar i antalet indu- strivakanser i regionen.

Det är dock möjligt att belysa olika regioners grad av inflationskänslig— het med mått som är oberoende av eventuella skillnader i vakansanmäl- ningsfrekvenser. Sammankopplas den regionala löneekvationen

w w (—) = Åoi+Ä11V1+Äzi (_) (1316) W ( W a, och den regionala u.v-kurvan 1 14( = ag—l—b) (_ (13.7) Vi erhålls ett samband mellan regional lönestegringstakt och arbetslöshet ' A - b w (3) = 401+ ” '+1..(_) ('3= 8) W ; 14(—ai W (1

En överskattning av anmälningsfrekvensen i en region innebär en över- skattning av A; men också motsvarande underskattning av b.- varför Phil- lipskurvans lutning blir oberoende av graden av felskattning av vakansta- let.'

' Phillipskurvans lutning är

3 (W) w 1: Alibi_

öut _(ui_ at)2

Resonemanget ovan förutsätter att vakansanmälningsfrekvensen är konstant över tiden inom respektive region.

Tabell 13.14 anger denna lutning — dvs. löneglidningseffekten av en ar- betslöshetsförändring med en procentenhet — vid de för perioden 1970—1974 genomsnittliga arbetslöshetstalen i respektive region.

Tabell 13.14 Löneglidningseffekter av arbetslöshetsförändringar i olika regioner

Region Löneglidningseffekt

| |

XlaJlJå—NIJ— | N—tva—u— waiwooow

En arbetslöshetsminskning med en procentenhet skulle alltså i flertalet fall medföra en ökad löneglidning på ca 2 procentenheter vid regiontypiska arbetslöshetstal. Dessa skattningar kan jämföras med motsvarande för ri— ket; den i avsnitt 13.2 estimerade löneglidningsekvationen för perioden 1948—1973 (ekvation 13.2.4. tabell 13.2) ger en löneglidningseffekt på 2.2 procentenheter vid det för perioden 1970—1974 genomsnittliga arbetslös- hetstalet.

Enligt resultaten i tabell 13. 14 skulle lönestegringseffekten av en margi- nell arbetslöshetsreduktion vara lägst i Stockholm. Denna slutsats bör dock tolkas med stor försiktighet av skäl som tidigare antytts: det är san- nolikt att en lägre andel industrivakanser i Stockholm har medfört en un- derskattning av löneglidningens vakanskänslighet och därmed också en underskattning av Phillipskurvans lutning. Den viktigaste slutsatsen av de genomförda beräkningarna skulle kunna formuleras negativt; analysen ger inget stöd för hypotesen att arbetslöshetsminskningar skulle innebära mindre löneglidningseffekteri Norrland än i andra regioner.

Den genomförda undersökningen av löneglidningens regionala bestäm- ningsfaktorer förstärker bilden av Norrland som en arbetsmarknad med påtagliga trögheter. Arbetsmarknadens starka geografiska splittring är den mest sannolika orsaken till den vid given arbetslöshet högre löneglidningen i Norrland. Figur 13.13 visar sambanden mellan löneglidning och arbets- löshet i Norrland respektive riket.

13.3.5 Optimalfördelning av arbetslöshet och vakanser

Genom R. G. Lipseys välkända artikel om Phillipskurvans bestämnings— faktorer kom en seglivad men teoretiskt bräcklig hypotes att etableras.' Utifrån vissa starkt restriktiva antaganden — lika stora delarbetsmarkna— der med identiska och konvexa Phillipskurvor — drog han slutsatsen att en minskad spridning av arbetslösheten med avseende på delarbetsmarkna- der skulle förskjuta den nationella Phillipskurvan mot origo. Denna sprid- ningshypotes kan illustreras med hjälp av figur 13.14. Säg att lönestegringstakten är (iv/w,) på delmarknad 1 och (iv/wz) på del- marknad 2. Den genomsnittliga löneökningstakten blir då fv/w vid en agg— regerad arbetslöshet på (u,—1—u2)/2—_u. Om spridningen helt elimineras

' Lipsey, R. G., (a.a.).

Figur 13.13 Löneglidning och arbetslöshet i Norr- land och riket.

Figur 13.I4 Sambandet mellan arbetslöshetens fördelning och den ag- gregerade lönestegrings- takten.

Norrland

512-

kan man vid samma aggregerade lönestegringstakt uppnå en lägre arbets- löshet u*. Den nationella Phillipskurvan förskjuts mot origo.

Lipsey's spridningshypotes har testats i flera empiriska lönebildnings- studier. En vanlig metod har här varit att komplettera Phillipsekvationen med en variabel representerande arbetslöshetens regionala eller bransch-

mässiga spridning och utföra vanliga signifikanstest på variabelns regres- sionskoefflcient. Resultaten är inte entydiga. Archibald (1969) och Tho- mas & Stoney (1971) har båda kunnat ge spridningshypotesen ett visst em- piriskt stöd i undersökningar av den engelska arbetsmarknaden. I motsats härtill har Brechling (1973) inte kunnat bekräfta hypotesen i en studie av lönebildningen på den amerikanska arbetsmarknaden.1

1 det följande skall spridningshypotesen belysas med utgångspunkt från i tidigare avsnitt erhållna resultat. Med "optimal” arbetslöshetsspridning menas den arbetslöshetsfördelning som minimerar den nationella arbets- Iöshetskvoten vid given aggregerad inflationstakt respektive vakansnivå.

Optimal arbetslöshetsfördelning vid given inflationstakt

Den ovan redovisade slutsatsen om arbetslöshetsspridningens samband med inflationstakten förutsätter lika stora delarbetsmarknader och identis- ka Phillipssamband. Det kan visas att detta resultat är ett specialfall av det mer generella villkoret att lutningen på de regionala Phillipskurvorna skall vara lika vid optimal arbetslöshetsfördelning.2 Den arbetslöshetsfördel- ning som vid given inflationstakt minimerar den nationella arbetslösheten skall alltså vara sådan att marginella arbetslöshetsförändringar överallt har samma inflationseffekt.3

Hur förhåller sig då den existerande arbetslöshetsfördelningen till den ur inflationssynpunkt optimala fördelningen? De tidigare beräknade Phillips- lutningarna vid regiontypiska arbetslöshetstal (tabell 13.14) tyder inte på att löneglidningseffekten av en marginell arbetslöshetsreduktion skulle va- ra mindre i Norrland. Det något bräckliga statistiska underlaget gör det be- fogat att tolka dessa resultat med viss försiktighet; framför allt är det troligt att lutningen för Stockholmsregionen har underskattats. Resultaten ger dock inget stöd för hypotesen att regionala arbetslöshetsomfördelningar skulle reducera den nationella inflationstakten.

Optimal arbetslöshetsfördelning vid given aggregerad vakansnivå

Frågeställningen om en optimal arbetslöshetsfördelning kan också stude- ras utifrån ett något annorlunda perspektiv. Givet existensen av regionala u.v—samband kan vi undersöka hur vakanserna skall fördelas för att mini- mera totalarbetslösheten. Problemet är med andra ord att vid givet totalan— tal vakanser finna den optimala regionala fördelningen av dessa. Via u.v- sambanden ger denna fördelning också en optimal arbetslöshetsfördelning.

Villkoret för att arbetslösheten skall minimeras är att u,v-sambanden har samma lutning, dvs. marginella vakansförändringar skall ha samma ar- betslöshetseffekt i samtliga regioner. Som framgått av tabell 13.11 förelig- ger betydande lutningsskillnader, vilket ger vid handen att den faktiska ar— betslöshetsfördelningen inte är optimal i den bemärkelse som angivits. Det är möjligt att beräkna den fördelning av arbetslöshet och vakanser som uppfyller de angivna villkoren för optimum. Tabell 13.15 visar resultaten av dessa kalkyler.

' Archibald, G. C.: Wage— Pnce Dynamics. lnfla— tion and Unemploy— ment: The Phillips Cur- ve and the Distribution of Unemployment. Ameri- can Economic Review, 59: 2 1969. Thomas, R. L. & Stoney. P. J. M.: Unemployment Disper— sion as a Determinant of Wage Inflation in the UK. 1925—1955. The Manchester School of Economic and Social Studies: 197112. Brech- ling, F.: 1973, Wage lnfla- tion and the Structure of Regional Unemploy- ment. Journal of Money. Credit and Banking. 1973: 1.

2 Se Holmlund. B.: Ar- betslöshet och lönebild-

ning. Umeå Universitet. 1976.

” Begreppet inflation avser här närmast löne- inflation.

Tabell 13.15 Faktiska (u) och ”minimala” (u*) arbetslöshetskvoter 1971—l974

År u u* 1971 2.5 2.3 1972 2,7 2,6 1973 2.5 2,4 1974 2.0 2.0

Av tabellen framgår att regionala vakansomfördelningari obetydlig grad skulle påverka den nationella arbetslöshetsgradens storlek vid given aggre— gerad vakansnivå. I genomsnitt erhålls för perioden 1970—1974 en minimal totalarbetslöshet på 2,3 procent mot en faktisk på 2.4 procent. Denna re- gionala omfördelning av arbetskraftsefterfrågan innebär en viss regional utjämning av de regionala arbetslöshetsskillnaderna: således implicerar resultaten en ökning av arbetslösheten i Stockholm och en minskning i skogslänen. Det faktum att sådana (marginella) arbetslöshetsförändringar inte märkbart påverkar totalarbetslösheten sammanhänger med att de re— gionala arbetslöshetskvoterna ”påverkar" den nationella arbetslöshets- graden med olika styrka beroende på skillnader i arbetskraftens storlek.'

13.4 Policyimplikationer och fortsatt forskning

Utvecklingen på svensk arbetsmarknad under senare år har präglats av en intensiv reformverksamhet på anställningstrygghetens. inflytandefrågor— nas och arbetsrättens område. Dessa nya inslag i arbetsmarknadspolitiken innebär en successiv maktförskjutning mellan parterna på arbetsmarkna- den. Den ökade anställningstryggheten och det förstärkta löntagarinflytan- det kan väntas göra arbetskraften till en allt mindre variabel produktions— faktor i företagen. lncitamenten att behålla arbetskraft i konjunkturned- gångar förstärks även av växande specialisering av arbetsuppgifterna och ökade företagsinterna utbildningskostnader. Det progressiva skattesyste- met i förening med en minskad lönespridning bidrar också till att försvaga motiven för de anställdas frivilliga rörlighet. Tillsammantagna verkar dessa tendenser i riktning mot en hårdare bindning mellan företag och an— ställda.

Denna utveckling torde i vissa avseenden innebära välfärdsvinster i form av minskade arbetslöshetsrisker för sysselsatta arbetstagare men också i form av mindre samhällsekonomiska kostnader för rekrytering och inskolning. Men förstärkta "japaniseringstendenser'" på arbetsmarknaden innehåller även riskmoment. En minskad rörlighet medför lägre vakansin— strömning och färre antal potentiella anställningserbjudanden. dvs valmöj- ligheterna för de arbetssökande minskar. En hårdare knytning mellan före- tag och anställda kan också antas få vissa negativa fördelningsmässiga

* Den nationella arbetslöshetskvoten. u. kan uttryckas som ett vägt genomsnitt av regionala arbetslöshetskvoter (uj)

k L . u = 2 (Ti) ui (Li/L = andel av arbetskraften) där & ,— & i=l 5115 L

konsekvenser: framför allt finns här risker för en accentuerad ”dualise- ring" av arbetsmarknaden, där skiktningen bestäms av i vad mån indivi- derna lyckats få en fast anställning.

Vi skall fortsättningsvis diskutera vilka slutsatser för fortsatt forskning respektive ekonomisk politik. som aktualiseras av mera markerade "inlås— ningseffekter" på arbetsmarknaden. Dessutom berörs forsknings— och po— licyimplikationer på det regionalpolitiska området mot bakgrund av i studi- en erhållna resultat.

13.4. ] Något om fortsattforskning

De skisserade inlåsningstendenserna på arbetsmarknaden bör göras till föremål för systematiska utvärderings- och forskningsinsatser; här finns för närvarande en betydande osäkerhet beträffande stabiliseringspolitiska och fördelningsmässiga effekter. Vilka konsekvenser för arbetsmarkna- dens marginalgrupper får utvecklingen mot mer långsiktiga anställnings- kontrakt? Sannolikt krävs här tillgång till betydligt mer disaggregerad in— formation om olika gruppers arbetsmarknadssituation än vad som officiell arbetsmarknadsstatistik tillhandahåller.

En angelägen forskningsuppgift är också att studera de stabiliseringspo- litiska verkningarna av arbetsmarknadens ändrade funktionssätt. Innebär företagens ökade benägenhet att hålla kvar arbetskraft vid konjunkturned- gångar att arbetsmarknaden blir mer inflationskänslig i ett konjunktur- uppsving'? Vilka konsekvenser för lönebildning och inflation får en ändrad fördelning av arbetslöshetsbördan på delgrupper i arbetskraften?

Av betydande stabiliseringspolitisk relevans är också den lokala löne— bildningens bestämningsfaktorer. Stabiliseringspolitiska förslag om in- komstpolitik och/eller växelkurspolitik baseras på förutsättningar om att de totala lönekostnadsstegringarna kan styras via påverkan på de centrala avtalsförhandlingama. Efterkrigstidens erfarenheter visar dock tydligt att löneglidningen bestäms av delvis andra och mer efterfrågeberoende meka- nismer än de avtalsmässiga lönestegringarna. Valutajusteringar för att neu- tralisera internationella eller interna inflationsimpulser blir därför — vid gi- vet efterfrågetryck på arbetsmarknaden — begränsat effektiva så länge som inte de totala lönestegringarna kan fixeras i centrala inkomstpolitiska lösningar. Den relativt likformiga lönestegringstakt mellan olika regioner, som vår studie dokumenterat, skulle till någon del kunna vara ett uttryck för existensen av interregionala demonstrationseffekter i lönebildningen. Är denna hypotes korrekt. borde det också vara möjligt att lokalisera löne- ledande regioner. något som skulle skapa större förutsättningar för att på- verka löneglidningen och därmed öka utsikterna att föra en mer fram- gångsrik stabiliseringspolitik.

Ett annat intressant och väsentligt forskningsområde gäller arbetslös- hetstidemas bestämningsfaktorer i olika regioner. Den betydande regiona- la likformighet som kunnat iakttas är a priori något oväntad. I vad mån är förhållandet ett uttryck för att de arbetssökande i Norrland har lägre aspi- rationsnivåer och därför snabbare accepterar anställningserbjudanden? El- ler beror likformigheten på att arbetsmarknadsverket systematiskt lyckas överföra potentiellt långvarigt arbetslösa till beredskapsarbeten och ar-

' Bl. a. ERU har fram- hållit vikten av att skapa en mer "robust" ortsstrukturi landet. 1972 års riksdagsbeslut beträffande regionalpo— litiken kan ses som ett steg i denna riktning.

betsmarknadsutbildning? Eller finns det kanske på den lokala arbetsmark- naden en slags "maximal söktid" vars överskridande resulterar i flyttning?

13.4.2 Något om policyimplikationer

Det kan för diskussionen om den regionala sysselsättningspolitiken vara adekvat att skilja mellan å ena sidan regionalt generella medel och å andra sidan regionalt selektiva medel. Med den första medelstypen avses åtgär- der ägnade att påverka arbetskraftsefterfrågan i en region. t. ex. genom re- gionalt differentierade Iönesubventioner.

Sådana medel kan tolkas som åsyftande en förflyttning utefter en given regional u,v-kurva. Som regionalt selektiva betecknas medel som bidrar till att förskjuta den regionala u.v-kurvan mot origo. dvs. åtgärder som minskar struktur— och friktionsarbetslöshetens omfattning.

Analysen av de regionala arbetsmarknaderna har bl a påvisat att arbets— lösheten i skogslänen uppvisar de kraftigaste konjunkturvariationema. Denna starka konjunkturkänslighet tycks dock inte — att döma av vakans- talets variationer — vara betingad av några markanta svängningar i arbets- kraftsefterfrågan. Det är i stället det lägre efterfrågetrycket på arbetsmark- naden som gör arbetslösheten mer efterfrågekänslig. dvs. regionerna be- finner sig långt till vänster på sina respektive u,v-kurvor. Regionalt gene- rella medel skulle verksamt kunna bidra till att dämpa arbetslöshetens kon- junktursvängningar i skogslänen. I den mån minskade regionala arbetslös- hetsskillnader eftersträvas krävs en politik som beaktar konjunkturfluktu- ationernas starkare genomslag på Norrlandslänens arbetslöshet. För Norr— land gäller också att en marginell stegring av den regionala arbetskraftsef- terfrågan (ökning av vakanstalet) leder till betydande arbetslöshetsreduk- tioner.

Om ambitionen är att uppnå en mer riksnormal arbetsmarknadssituation i Norrland förefaller dock ovan diskuterade regionalt generella medel otill- räckliga på grund av de betydande matchningsproblem som karaktäriserar regionen. Dessa imperfektioner är troligen ett uttryck för de högre kon- taktkostnader som utmärker en befolkningsgles region. Annorlunda ut- tryckt finns i Norrland ett stort antal lokala arbetsmarknader med liten be- folkning och litet antal arbetstillfällen. Följden blir arbetsmarknader med låg differentieringsgrad och begrän- sade valmöjligheter. Dessa förhållanden är inbyggda i den rådande orts— strukturen och kan påverkas endast på längre sikt. En politik. som syftar till att skapa likvärdiga sysselsättningsmöjligheter i olika delar av landet, måste därför långsiktigt eftersträva förhållandevis befolkningstäta regio— ner. Därmed blir det möjligt att skapa allsidiga lokala arbetsmarknader som ökar arbetstillfällenas åtkomlighet och vidgar valmöjligheterna för de arbetssökande. Med nuvarande bebyggelsestruktur föreligger mycket stora skillnader mellan storstads- och glesbygdsregioner vad gäller arbets- marknadens differentieringsgrad.'

Regionalpolitiken måste naturligtvis styras även av andra mål än syssel- sättningspolitiska ambitioner att skapa likvärdiga arbetsmarknadsförhål- landen i olika delar av landet. Också på längre sikt finns därför anledning räkna med bestående olikheter beträffande valmöjligheterna på lokala ar-

betsmarknader. Det blir där jr viktigt att söka finna medel som kan mins- ka omfattningen av befintliga impelfektioner. Hit hör åtgärder som bred- dar kontaktytorna mellan arbetssökande och lediga platser och därmed vidgar arbetsmarknaden för den enskilde arbetstagaren.

En naturlig utgångspunkt är åtgärder som effektiviserar informations— spridningen på den regionala arbetsmarknaden. De relativa söknackdelar som vidlåder den norrländska ortsstrukturen skulle till någon del kunna kompenseras genom regionspecifika arbetsförmedlingsinsatser. Migra- tionsstudier har påvisat en betydande avståndskänslighet hos den geogra- fiska omflyttningen. Avståndsfaktorn reflekterar troligen såväl flyttnings— kostnadernas betydelse som mer subjektiva önskemål om närhet till den ti- digare bostadsorten. Aktiva förmedlingsinsatser för att i första hand skapa inomregionala arbetsplaceringar skulle därför svara mot sannolika rumsli- ga önskemål hos ett flertal av flyttarna.

En annan väg att utvidga de arbetssökandes valmöjligheter går via stöd till rörligheten på arbetsmarknaden. Sådana flyttningsstimulanser skulle i princip också kunna utnyttjas för att generera ökad platsinströmning på den lokala arbetsmarknaden. Den ”lågkonjunktur" som utmärker den norrländska arbetsmarknaden medför bl.a. en lägre personalomsättning och därmed ett mindre vakansinflöde än i storstadsregionema. Den lokala arbetsmarknaden kommer därför att hamna i något av en ond cirkel: Få ar- betstillfällen och låg differentieringsgrad begränsar valmöjligheterna för sysselsatta arbetssökande. vilket leder till låg avgångsbenägenhet och litet vakansinflöde. något som i sin tur ytterligare krymper valmängden för de arbetslösa. Rörligheten tenderar att vara minst där den borde vara störst. Ekonomiskt flyttningsstöd även till icke-arbetslösa personer ter sig mot denna bakgrund som välmotiverat. Syftet med sådana insatser — riktade mot de lättrörliga grupperna på arbetsmarknaden — bör vara att öka an- ställningsmöjligheterna för personer med särskilda svårigheter att klara omflyttningar.

Appendix 13.1

Arbetslöshets- och löneekvationer

1 avsnitt 13.2 redovisas en skattad u.v-kurva på hyperbelform

u=a+b(l) (Ail)

v

Vidare ansätts en löneekvation med utseendet

w ..L * 4. p * _: ro—l—Åiv—l—Äzu'l—Äa " - (AIZ) W P

Ekvation (A: 1) ger v = b/(u—a) vilket insatt i (A: 2) ger

w

=go+ W

_ * Älb +12u+13 (5) . (A: 3) u—a .p

Den empiriska analysen har visat att u.v-kurvan förskjutits utan lut- ningsändring. dvs. koefficienten a i (A: 1) har ökat. Detta implicerar en högre lönestegringstakt vid given arbetslöshet

& *"") (; — Älb o A'4 aa —(u—a)2> ( ' )

och dessutom en brantare kortsiktig Phillipskurva. Kurvans lutning är

w & (E) _ _).1b

f(u) : au _ (u——a)2+12 ( 0. (A: 5)

Följaktligen gäller

Bf(u) _ —221b . Ba _ (u——a)3 ( O' (A' 6)

dvs. en ökad arbetslöshet vid givet antal vakanser ger en brantare lutning på Phillipskurvan. Det kan också observeras att kurvan enligt (A: 5) över- allt har negativ lutning; när arbetslösheten växer går lutningen asympto- tiskt mot 12, Om 12 ligger nära noll är Phillipskurvan flackare och lut— ningen avtar med stigande arbetslöshet. I detta senare fall krävs följaktli- gen större arbetslöshetsförändringar för att uppnå en viss dämpning av lö- nestegringarna.

lnsältning av (A: 1) i (A: 2) eliminerar arbetslösheten som argument i lö— neekvationen

w b 17 * — : 7.04—].1v—l—Ä2 (a—l——)—l—Å3 (—-) . (A: 7) w V P

En förskjutning av u.v-kurvan i form av en större a-koefficient implice- rar en lägre lönestegringstakt vid givet vakanstal

slå]

aa

= 12 ( 0. (A18)

Genom att undersöka om lönestegringen faller vid givet antal vakanser efter u.v-kurvans förskjutning kan vi således också indirekt testa hypote- sen i-g ( 0-

En approximation av (A:3) utgör den i avsnitt 13.2 använda specifikatio- nen .; l , _ * & =(IUJ,—(11(—)+(13('p—) . (A: 9) w ll, [)

Vidare skrivs prisekvationen som & = i)" 5+Bz, (A: 10) _p w

där Z är i prisstegringsekvationen ingående förklaringsfaktorer utöver lö- nestegringstakten och B motsvarande koefficienter. Den långsiktiga jäm— viktslösningen förutsätts innebära likhet mellan faktisk och förväntad in- flationstakt. dvs.

(%)*=%=%

Insättning av (A: 9) i (A: 10) och utnyttjande av (A: 11) ger den långsikti- ga Phillipskurvan

% fina., + (feat H+ BZ (A:12)

: l— finrn, l——,190(t3 _a l— finns med negativ lutning förutsatt att Boa3( 1.

lfallet 50 = aa = 1 är den långsiktiga Phillipskurvan vertikal ochjäm- viktsarbetslösheten (u*) ges av villkoret

i) * 1'7 — =———0, : ( ) p (A 13)

vilket via (A: 9) och (A: 10) ger

”1

ao—l—BZ.

u*= —

(A: 14)

En brantare kortsiktig Phillipskurva är liktydigt med en högre jämvikts- arbetslöshet

8u* I

. = _ 0 A: 15 3:11 aO—l—BZ > ( ) eftersom u* får antas ha positivt tecken (u*= —a,/(a.,+BZ)) > 0).

Även i fallet med negativt lutande långsiktig Phillipskurva (19003 ( 1) kan man — vid fasta växelkurser — tala om existensen av en viss jämvikts- arbetslöshet. bestämd av kravet på extern balans. Beteckna den inflations- takt som är förenlig med bytesbalansjämvikt med [it/pk. Insättning av denna inflationsrestriktion i (A: 2) ger jämviktsarbetslösheten (u**) som

u** = __L———. (A: 16) (5) (1 —aoa.>—roao—Bz P k

En brantare kortsiktig Phillipskurva implicerar en högre jämviktsarbets- löshet (givet u**>0)

8 ** " =_—'3"_—>0. (A:17)

3111 (€) (l—lgoaa)_lgoao—BZ P k

14. Arbetsmarknadsstatistiken — presentation, granskning och synpunkter1

14.1. Inledning

Till arbetsmarknadsstatistiken brukar man räkna statistik över storleken och sammansättningen av utbudet och efterfrågan på arbetskraft samt sta- tistik över löner och andra anställningsförhållanden.2 Arbetsmarknadssta- tistiken har flera viktiga användningsområden.

1. Olika arbetsmarknadsstatistiska serier används som konjunkturindika- torer och därmed som underlag för stabiliseringspolitiken. Exempel är antalet (andelen) arbetslösa och antalet lediga platser.

2. Arbetsmarknadsstatistiken utnyttjas också som en del av beslutsunder- laget vid fördelningen av resurser på olika länsarbetsnämnder. Även här gäller det främst uppgifter om arbetslösheten och antalet lediga platser.

3. Arbetsmarknadsstatistiken används också vid analyser av arbetsmark- nadens funktionssätt. Exempel på detta återfinns bland annat i detta betänkande. De delar av arbetsmarknadsstatistiken som kommit till an- vändning vid sådan analys är bland annat uppgifter om löner. arbetslös- het. lediga platser och förvärvsintensiteter. Analyser av arbetsmarkna- den kan sedan ligga till grund för olika förslag om åtgärder.

4. Arbetsmarknadsstatistiken utnyttjas också som underlag för bedöm- ning av effekterna av olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Arbetsmarknadsstatistiken är av stor betydelse både direkt och indirekt vid utformningen av arbetsmarknadspolitiken. Det finns starka skäl att närmare granska denna statistik. Olika delar av arbetsmarknadsstatistiken är uppbyggda på principiellt skilda sätt. Vissa statistikgrenar bygger på uppgifter som samlats in direkt för statistikproduktionen. medan andra närmast är biprodukter av olika administrativa rutiner. Arbetskraftsundersökningarna, som ger uppgifter om arbetskraftens sammansättning i olika avseenden (andel arbetslösa. yr- kes- och näringsgrensfördelning, arbetad tid m.m.) är t. ex. månatliga in- tervjuundersökningar av urval av befolkningen i åldern 16—74 år. Under- sökningarna genomförs av statistiska centralbyrån (SCB). Lönestatistiken är däremot uppbyggd av flera olika typer av statistiskt material. En stor del av uppgifterna erhåller statistiska centralbyrån från olika arbetsgivarorga-

' Detta kapitel har skri- vits av fil dr Eskil Wadensjö (avsnitten 14.1—14.4) och civileko- nom Anders Björklund (avsnitt 14.5).

2 Jämför med den av- gränsning som tillämpas i Arbetsmarknadsstatis- tisk årsbok.

' En bra generell genom- gång av problem vid användning av ekono- misk statistik ger Morgenstern, 0: On the Accuracy of Economic Observations, Princeton 1963.

nisationer som tar fram uppgifterna främst som underlag för löneförhand- lingar. medan andra delar består av total- eller urvalsundersökningar gjor- da av statistiska centralbyrån omfattande olika grupper av företag.

En stor del av arbetsmarknadsstatistiken framställs inte av statistiska centralbyrån utan av arbetsmarknadsstyrelsen (AMS). Huvudsyftet med merparten av den av arbetsmarknadsstyrelsen producerade statistiken är att ge en redovisning av verksamheten och att ge underlag för den interna resursallokeringen. Man sammanställer uppgifter om antalet lediga platser och antalet arbetssökande vid arbetsförmedlingarna och inte uppgifter om samtliga lediga platser och arbetssökande på arbetsmarknaden. Statistiken ger underlag för beräkning av arbetsbelastningen på olika arbetsförmed— Iingar. men samtidigt har statistikens utformning i mycket påverkats av att den används för konjunkturbedömning och för analyser av arbetsmarkna- den.

Det finns problem förbundna med användning av alla statistiska serier. De arbetsmarknadsstatistiska utgör därvid ett bra exempel.' Det finns oli- ka typer av fel i de statistiska serierna, slumpmässiga och/eller systematis- ka. De statistiska seriernas uppläggning ändras vid olika tillfällen vilket gör attjämförelser av läget vid olika tidpunkter blir missvisande. För de admi- nistrativa statistiska serierna förändras täckningsgraden (t. ex. andelen av de lediga platserna som går via arbetsförmedlingen) på grund av olika insti- tutionella förändringar men också oberoende av dessa.

Förekomsten av fel och förändringar i de statistiska serierna medför inte att de blir oanvändbara. Man måste däremot ha kunskaper om bristerna för att kunna använda statistiken och för att minska riskerna för felslut till följd av felaktig tolkning av statistiken.

I detta kapitel skall vi behandla fyra olika arbetsmarknadsstatistiska se- rier: 1. statistiken över lediga platser. 2. statistiken över andelen arbetslö— sa arbetslöshetsförsäkrade. 3. sökandestatistiken och 4. arbetskraftsun- dersökningarna. De tre första statistiska serierna är administrativa statis- tiska serier som framställs av arbetsmarknadsstyrelsen. Statistiken över andelen arbetslösa arbetslöshetsförsäkrade bygger sedanjuli l974 delvis på uppgifter från sökandestatistiken. Den fjärde serien. arbetskraftsunder- sökningarna. är däremot, som tidigare påpekats, månatliga intervjuunder- sökningar av ett urval av befolkningen.

Tre av de fyra statistiska serierna har använts i stor utsträckning i senare års analyser av den svenska arbetsmarknaden. Sökandestatistiken är här- vidlag undantaget. Orsaken till detta är främst att statistiken först började föras från juli 1974. vilket gör att möjligheterna till tidsserieanalys hittills varit begränsade. Det finns all anledning att tro att sökandestatistiken kommer att användas ofta i framtiden. då vissa av de storheter. som kan beräknas från den. väl svarar mot begrepp som flitigt använts vid olika analyser av arbetsmarknaden.

Samtliga fyra nedan analyserade statistikgrenar har utnyttjats inom olika EFA-projekt och uppgifter hämtade från de olika typerna av statistik åter— finns i många av tabellerna i betänkandet.

14.2. Statistiken över lediga platser1

Statistiken över lediga platser är den del av den administrativa arbetsmark- nadsstatistiken som förts under längst tid. Den började föras redan år 1902. Statistiken har haft och har flera olika användningsområden. Den har tjä- nat som ett underlag vid fördelningen av arbetsmarknadsverkets resurser på t. ex. olika arbetsmarknadsutbildningskurser och olika beredskapsarbe— ten. Statistiken över lediga platser har också utnyttjats som ett underlag för konjunkturbedömningar och allmänt som en konjunkturindikator. Slut- ligen har uppgifter över de lediga platserna använts vid ekonomisk analys. t.ex. vid analys av lönernas bestämningsfaktorer och av arbetsmarkna— dens funktionssätt. Statistiken över lediga platser används för närvarande inom flera olika områden. Det finns anledning att närmare granska denna statistikgren.

14.2.1. Uppbyggnaden av statistiken

Statistiken över de lediga platserna bygger på rapporter från arbetsförmed- lingarna. Vid varje månadsskifte sker en räkning av antalet kvarstående Ie- diga platser med uppdelningar efter yrke, näringsgren2 och efter om plat- serna har en varaktighet om högst 10 dagar eller avser en längre tidsperiod. För varje månad räknas dessutom antalet nyanmälda lediga platser efter samma indelningsgrunder. Det finns likheter mellan arbetslöshetsstatisti- ken och statistiken över lediga platser. Man kan dra paralleller mellan an- talet nyanmälda lediga platser och antalet inträffade arbetslöshetsfall un- der en tidsperiod och mellan antalet kvarstående lediga platser och antalet arbetslösa vid en viss tidpunkt. Det finns dock vissa väsentliga skillnader.

Som arbetslös räknas enligt de arbetslöshetsdefinitioner, som används i de olika arbetslöshetsstatistiska serierna. en person som ej har arbete. sö- ker arbete och är aktuell för omedelbar placering (ej är i sysselsättningar som t. ex. utbildning på heltid eller värnplikt). Bland de som ingår i denna grupp är också de som fått arbete för senare tillträde. Däremot ingår inte de som har arbete men vet att de senare kommer att bli utan arbete t. ex. i på grund av en planerad företagsnedläggning.

Platser redovisas däremot direkt när de anmäls även om de ännu inte är lediga (de kan anmälas för att man vet att någon skall sluta eller för att man har beslutat att utöka verksamheten vid en något senare tidpunkt än vid det tillfälle då platsen anmäls).3 En ledig plats behöver alltså ej motsvaras av en tom plats vid samma tidpunkt. En ledig plats försvinner från arbets- förmedlingen när den blir besatt, även om den som fått tjänsten skall till— träda först vid en senare tidpunkt, eller, om det är en tjänst med fixerad an— sökningsdag, fr. o. m. dagen efter denna dag.4

Denna definition av de lediga platserna leder till andra resultat än om man hade haft en definition som överensstämmer med den för arbetslös- het. Vi skall först visa detta med några exempel, för att senare analysera problemet mer i detalj. I dessa exempel visas hur olika fall av anmälan av platser redovisas och hur de skulle redovisas om man använder en defini- tion som motsvarar den som utnyttjas för att mäta arbetslösheten.

* Avsnittet om lediga platser är en samman- fattning av Wadensjö. E: Statistiken över lediga platser, Integre— rad arbetsmarknads- politik. Rapport nr 9, Lund 1977.

* Uppdelningen sker dels efter yrke och dels efter näringsgren. så man kan t.ex. inte få en fördelning av lediga platser efter yrke inom en viss näringsgren.

3 Ett exempel är att restauranger kommer in med "endagsbeställ— ningar” av musiker för flera månader framåt. Varje endagsengage- mang räknas som en ledig plats från den tidpunkt den är anmäld.

** Platser kan även för- svinna genom att de av- aktualiseras utan att

ha blivit besatta.

a : anmälan av ledig plats p = plats blir obesatt (tidigare innehavare lämnar, ny vakans uppkommer) b : ledig plats tillsätts (alternativt ansökningstiden utgår) t = ledig plats tillträds

_ period under vilken platsen räknas som ledig enligt AMS stati- stik _______ period under vilken platsen skulle räknats som ledig enligt defi- nition som motsvarar den som används i arbetslöshetsstatistik

FALL 1 _________________________ . ___—._- a b p t

Kommentar: Platsen anmäls samtidigt som den blir obesatt och tillsättning och tillträde av platsen sker samtidigt. Detta fall ger exakt samma resultat enligt de båda definitionerna.

FALL 2.

3 p b t

Kommentar: Platsen anmäls innan den blir obesatt. Företaget vet t.ex. att en person skall lämna företaget vid viss tidpunkt och anmäler den lediga platsen i god tid innan. Platsen tillträds en tid efter att någon har fått den (den person som fått tjänsten kan ha uppsägningstid från tidigare arbete).

FALL. 3.

a b D t

Kommentar: Platsen blir tillsatt innan den blir obesatt, tillträdet sker dock efter att platsen blivit obesatt.

FALL 4.

a b p t Kommentar; Platsen anmäls och tillsättes innan den blir obesatt. Platsen till- trädes samtidigt som den skulle blivit obesatt. Ett exempel är sommarvikariat där platsen ofta anmäls till förmedlingen i februari— april och tillsätts innan platserna blir obesatt. ! detta fall skulle den lediga platsen ej ha registrerats enligt definitionen från arbetslöshetsstatistiken. (Motsvarar fallet med förmed- ling av arbete till arbetssökande som är uppsagd från arbete men får nytt arbete innan uppsägningen trätt i kraft).

FALL 5.

Kommentar: I många fall anmäls en ledig plats först en tid efter att den blivit vakant. Orsaken kan t.ex. vara att man först söker via andra kanaler. Tidsskillna- den mellan när platsen blir obesatt (p) och när den anmäls (a) kan i detta fall tolkas som en del av det underregistreringsproblem, som behandlas mer i detalj i nästa avsnitt. Skulle man som jämförelsenorm för statistiken över lediga platserna använda sig av en administrativ statistisk serie över arbetslös— heten (sökandestatistiken/statistiken över arbetslösa arbetslöshetsförsäkrade) så skulle den relativa vakanstiden istället för (t—p) vara (t—a).

Den tid en plats kommer att vara registrerad är (b—a), registreringsti- den, och den tid den skulle varit registrerad om man använt sig av den de- finition som används i arbetslöshetsstatistiken är (t—p). vakanstiden.

Om inte a = p och b = t för alla lediga platser (dvs. fall i) så uppstår pro- blem vid jämförelser mellan lediga platser och arbetslösa. Utformningen av statistiken över lediga platser leder till att en del lediga platser registre- ras, som ej skulle ha registrerats, och att andra registreras och avförs vid andra tidpunkter än de som varit aktuella om man följt en definition mot- svarande den inom arbetslöshetsstatistiken.

Om man i stället skulle ändra arbetslöshetsstatistiken så att den uppfyl- ler samma villkor som statistiken över lediga platser så innebär det att man skulle räkna samtliga arbetssökande som arbetslösa. Man skulle t.ex. räk— na alla skolelever. som anmäler sig medan de fortfarande går kvar i skolan. alla värnpliktiga som anmäler sig och som ej har ett arbete att återgå till ef— ter värnpliktstidens slut samt alla som är uppsagda (varslade om permitte- n'ng) från företag men fortfarande i arbete som arbetslösa.'

Den inom platsstatistiken använda definitionen medför en överskattning av antalet nyanmälda platser, dvs. inflödet av platser överskattas jämfört med en definition uppbyggd som den inom arbetslöshetsstatistiken. För att överskattningen minskat över tiden talar att antalet mycket korta platser (främst endagsplatser), som i stor utsträckning aldrig blivit tomma platser. minskat. För att överskattningen ökat över tiden talar ökad personalplane- ring i företagen. som troligen i många fall medför att platser tillträds samti— digt som de blir lediga. Troligen överväger den första effekten så att man totalt sett fått en minskad överskattning.

En annan fråga är om registreringstiden i genomsnitt är längre eller kor- tare än vakanstiden. För att registreringstiden är kortare talar det förhål— landet att många platser med kort registreringstid ej har någon vakanstid. En eliminering av dessa platser från statistiken minskar den genomsnittliga varaktigheten för platserna. Detta motverkas dock av att platser ofta an- mäls innan de är vakanta.

Det finns anledning att anta att registreringstiden jämfört med vakansti- den har tenderat att öka under de senaste decennierna. För detta talar både att antalet korttidsplatser har minskat2 och att det sker en ökad personal- planering i företagen. Korttidsplatserna har de kortaste registreringstider- na och en minskning av deras antal höjer därför den genomsnittliga regist- reringstiden och då de i regel ej har någon vakanstid (och ej skulle ingå vid beräkning av den genomsnittliga vakanstiden) så påverkas inte de genom- snittliga vakanstiderna i samma utsträckning. Den beräknade genomsnitt- liga registreringstiden var 1977 för samtliga platser 3.1 veckor, för platser på mer än 10 dagar 3,9 veckor och för platser på högst 10 dagar 0,7 veckor (dvs. 5 dagar). Ökad personalplanering och en ökad andel tjänstemanna- platser gör att platserna oftare utlyses innan de är vakanta och det talar för en ökning av registreringstiden jämfört med vakanstiden.3 Den ökade per- sonalplaneringen kan samtidigt ha åstadkommit att tiden från då platsen blir obesatt till den faktiskt tillträds (vakanstiden) förkortas:1

För att sammanfatta synpunkterna så ger statistiken över lediga platser. jämfört med en definition som motsvarar den för arbetslöshetsstatistiken. en överskattning av antalet nyanmälda platser men kanske mest problema-

1 En förändring i denna riktning är den som närmast är av intresse för förmedlingsarbetet medan den tidigare re— dovisade förändringen är av intresse vid ana- lys av arbetsmarknaden.

2 Så har t. ex. antalet anmälda lediga platser inom stuveri-, lager- och förrådsarbete minskat från 142505 platser är 1964 till 2] 404 platser år 1975. Dessa platser har i re- gel varit korttids- platser och i genomsnitt haft mycket korta re- gistreringstider.

3 Totalt har dock tjänstemannaplatser snarast kortare re- gistreringstider än andra platser.

** Mot detta talar dock förlängda uppsägnings— tider.

tiskt: den trendmässiga utvecklingen av registreringstiderna har en annan utveckling än vakanstiderna. Ökningen under senare år av registreringsti- derna motsvaras troligen inte av en lika stor ökning av de genomsnittliga vakanstiderna. Det är t. o. m. möjligt att vakanstiderna har minskat.

14.2.2. Institutionella förändringar av platsstatistiken

Platsstatistiken har sedan sin tillkomst 1902 vid olika tillfällen ändrats på sådana sätt som påverkat de statistiska serierna. Vi skall koncentrera upp- märksamheten på de förändringar som gjorts under det senaste decenniet. men då sammanställningar om antalet lediga platser regelbundet publice— ras för hela perioden från 1902 skall vi påpeka några viktiga förändringar också under tidigare perioder.

Fram till och med 1935 ingick reserv- och beredskapsarbeten (tidigare nödhjälpsarbeten) bland lediga och tillsatta platser, men de utgick fr.o.m. 1936. 1 de sammanställningar av arbetsförmedlingsstatistiken som AMS gör. är talen för 1934 och 1935 korrigerade på så sätt att reserv- och bered— skapsarbeten för dessa år borträknats. Däremot är inte motsvarande om— räkningar gjorda för tidigare år. Det gör att man får en nedgång av antalet lediga platser med ca. 19000 mellan 1933 och 1934, i stället för en faktisk uppgång på ca. 49000 platser. Antalet lediga platser under 1920-talet blir också relativt sett överskattatjämfört med läget under 1930—talet. Det finns möjligheter att göra korrigeringar på denna punkt också för tiden före 1934. En annan felkälla är att när arbetsförmedlingarna under andra världskriget rekryterade personal till frivilligt arbete, bl. a. den frivilliga luftbevak— ningen, så ingick dessa platser bland såväl lediga som tillsatta platser. vil— ket knappast skulle varit fallet om man tillämpat annars använda definitio- ner. Överskattningen under krigsåren och åren närmast efter kriget varie— rar mellan 20000 och 100000 platser om året. Även på denna punkt är det möjligt att göra korrigeringar.

Från 1 april 1958 redovisas lediga och tillsatta platser den månad plats anmäls respektive avtal om plats sluts, även om platsen blir ledig eller till- träds först senare. Tidigare redovisades platsen först den månad den blev ledig eller tillträddes. Denna förändring bör ha lett till en ökning av antalet platser år 1958 jämfört med vad som skulle varit fallet utan denna föränd- ring och till ändringar i Säsongvariationernajämfört med tidigare perioder.

Flera förändringar skedde år 1968. Då slopades redovisningen av tillsat- ta platser vilket kan ha påverkat statistiken över nyanmälda platser. Tidi— gare hade i många fall, när en plats besatts av en sökande registrerad på ar— betsförmedlingen, platsen räknats som såväl tillsatt som nyanmäld även om den ej varit anmäld till arbetsförmedlingen utan varit känd på annat sätt. Från och med 1968 utgick också ackvirerade praktikplatser från sta— tistiken. De ingår dock i statistiken från och med december 1970. Det rör sig dock i detta fall om ett relativt begränsat antal platser (ca 10 000 per år).

Från och med 31 oktober 1976 infördes allmän platsanmälan i Blekinge. Kristianstads ocn Malmöhus län vilket ledde till en ökad registreringsandel i dessa län. Sannolikt började en del företag redan månaderna före anmäla platser i större utsträckning, efterhand som rutinerna lades om inför det

nya systemet. Allmän platsanmälan utvidgades till Stockholms, Uppsala och Södermanlands län den 1 november 1977 och till Jönköpings. Göte- borgs och Bohus. Älvsborgs och Värmlands län den 1 mars 1978, och är tänkt att utvidgas till nya län efterhand. vilket kommer att kraftigt höja an- mälningsfrekvensen. Dock kommer inte anmälningsfrekvensen att bli 100 procent. Dels är vissa platser undantagna. Det gäller platser med kortare varaktighet än 10 dagar, anställning i företagsledande ställning. anställning i arbetsgivarens hushåll och anställning av arbetstagare som är medlem av arbetsgivarens familj.l Dels kommer det att finnas fall där man trots att la- gen innebär att anmälan är obligatorisk underlåter att anmäla. Lagändring- en har gjort att det blivit betydligt svårare att görajämförelser av antalet le— diga platser mellan perioder före och efter lagändringen för dessa län och också för landet i dess helhet.

Statistiken över kvarstående lediga platser vid månadens mitt infördes i juni år 1961. Omläggningen av läkningen till månadens slut fr.o.m. juli 1974 kan eventuellt ha haft vissa effekter under december och under som- marmånaderna. Det rör sig dock troligen om relativt begränsade effekter. införandet av allmän platsanmälan leder till samma konsekvenser vad gäl— ler kvarstående lediga platser som för nyanmälda platser.

14.2 . 3 Statistikens täckningsgrad

Ett problem som statistiken över lediga platser har gemensamt med övrig administrativ statistik är att den inte täcker hela arbetsmarknaden. Dels anmäls inte alla lediga platser till arbetsförmedlingen, dels anmäls vissa platser först efter en tid. Ett ytterligare problem är att företagen inte alltid rapporterar när en plats har blivit besatt och att man inte alltid lyckas ta re- da på detta vid de månatliga räkningarna av kvarstående lediga platser. För företagen påverkas valet att anmäla eller inte anmäla en plats till ar- betsförmedlingen av förekomsten, effektiviteten och kostnaderna av andra alternativa former att söka arbetskraft jämfört med den offentliga arbets- förmedlingen.Bedömningen har skiftat mellan olika tider. olika konjunktur- lägen och olika näringsgrenar och yrken. Endast en undersökning om täckningsgraden finns gjord och den visar på en genomsnittlig täckning av de lediga platserna som var aktuella inom den enskilda sektorn i april 1974 på ca 60 procent.2 Uppgifterna avser an- delen av kvarstående platseri början av april plus de platser som blev ledi— ga i april. Det är alltså inte så att 60 procent av de nya lediga platserna an- mäldes. Av de kvarstående platserna vid månadens slut var 68 procent an- mälda vilket visar på att mindre än 60 procent av de nya lediga platserna anmäldes under april månad. Tjänstemännens platser anmäldes i mindre * Statliga tjänster och utsträckning än arbetarnas. kortvariga platser mindre ofta än långvariga, statligt reglerade lä"

. . . . . ,, . .. . rartjanster omfattas platser inom gruv- och tillverkningsmdustrin mer an inom ovriga sektorer ej heller av lagstift- och större företag anmälde platser mer än mindre företag. Inom den offent- ningen. Annan lag- liga sektorn var 59 procent av platserna inom statliga myndigheter och 65 igår:,ilåegfeårggfåfgf' procent inom kommunerna anmälda. PreCIs som inom den enskilda sek- torn anmäldes kortvariga platser mindre ofta liksom platser på mindre ar- 2 Arbetsmarknadsstyrel- betsplatser. Tjänstemannavakanser anmäldes mindre ofta än övriga va- sen' Utredningen om

. _ förbättrad platsinfor- kanser av kommunerna. men mer ofta av statliga myndigheter. mation Stockholm 1974.

' Read. A: Allmän plats- anmälan i Skåne och Blekinge. Arbetsmark- nadsdepartementet. Stockholm 1978.

I en utredning om effekten av allmän platsanmälan har ökningen av anta- let anmälda platser på det område lagen omfattar uppskattats till ca. 40 procent.1

Det är svårt att med detta begränsade empiriska material göra en bedöm- ning av registreringsandelens utveckling. Den snabba utvecklingen under åren fram till första världskriget (antalet anmälda lediga platser ökar varje år fram t. o. m. 1917) berodde i huvudsak på utbyggnaden av arbetsförmed- lingarna. Statistikens användbarhet under denna period är därför mycket begränsad annat än som underlag för att studera arbetsförmedlingsverk- samhetens framväxt.

Även under mellankrigstiden ökade antalet anmälda lediga platser. Det- ta gäller i synnerhet om man korrigerar serien för den omläggning av statis- tiken som redovisades i föregående avsnitt. Förutom en reell ökning av an- talet lediga platser kan tänkbara förklaringar till uppgången vara 1: en ökad registreringsbenägenhet till följd av fortsatt utbyggnad av de offentliga ar- betsförmedlingarna. 2: omstruktureringar av arbetsmarknaden från områ- den med låg registeringsbenägenhet (jordbruk) till områden med hög re- gistreringsbenägenhet (industrin).

Under andra världskriget och perioden fram till början av l950—talet öka— de antalet lediga platser kraftigt. Förutom vissa institutionellt betingade ökningar i början av andra världskriget. vilka är beskrivna i föregående av- snitt. finns det flera tänkbara faktorer utöver den att antalet platser faktiskt ökade. 1: En fortsatt omfördelning av ekonomin mot näringsgrenar med hög registreringsfrekvens (industrin) från sådana med låg anmälningsfrek- vens (jordbruket). 2: En högre anmälningsfrekvens från företagen till följd av en hårdare konkurrens om arbetskraften.

Sedan början av l950-talet har antalet lediga (antalet nyanmälda) platser trendmässigt sjunkit. Förutom en faktisk minskning av antalet platser och de förändringar av statistiken som nämnts iföregående avsnitt så skulle en förklaring kunna vara en förändring av registreringsandelen av ett slag som ej är avhängigt förändringar i statistikens uppbyggnad.

Tjänstemännens andel av arbetskraften har ökat kraftigt under denna tid och gruv- och tillverkningsindustrins andel av arbetsmarknaden har min- skat markant under det senaste decenniet. efter att tidigare ha ökat. Vid oförändrade registreringsandelar för respektive grupper skulle det innebä- ra att man skulle fått en minskad registreringsandel, speciellt under det se- naste decenniet. l motsatt riktning talar det förhållandet att den genomsnit- tliga företagsstorleken har ökat och att med stor sannolikhet andelen kort- variga platser har minskat. Resultaten skiljer sig troligen åt under olika tidsperioder. Minskningen av antalet anmälda platser har under det senas— te decenniet framför allt skett inom tillverkningsarbete och servicearbete, och då framför allt inom de yrkesgrupper där korttidsarbete varit vanligt förekommande (stuveri-. lager- och förrådsarbete samt husligt arbete. fas- tighetsskötsel och städning). En sådan kraftig omstrukturering mot mer långvariga platser borde leda till en större registreringsandel av tillflödet av lediga platser. Det behöver dock inte samtidigt medföra att man får en större täckningsgrad bland kvarstående platser, om andelen platser med lång varaktighet och låg registreringsbenägenhet också ökar (t ex vissa ty— per av tjänstemannaarbeten).

l4.2.4 Sammanfattande synpunkter

Granskningen av statistiken över lediga platser visar att det finns anled- ning att vara försiktig vid användning av denna statistik. Här skall kortfat- tat diskuteras några problem i samband med de användningsområden som nämnts i inledningen av detta avsnitt.

Statistiken över lediga platser används som ett av flera underlag vid be— slut rörande fördelning av resurser på t. ex. olika kurser och beredskapsar- betsprojekt. Skillnaden i registreringsbenägenhet kan därvid ge problem vid de jämförelser som görs mellan olika regioner och yrken. Vidjämförel- ser med antalet arbetslösa kan skillnaden i sättet att mäta dessa storheter leda till problem.

Statistiken över kvarstående lediga platser kan tillsammans med annan statistik användas som en konjunkturindikator. Serien har hittills samvari- erat med övriga konjunkturindikatorer och det finns ingen anledning att vänta sig att detta kommer att brytas. Att däremot göra t. ex. jämförelser mellan styrkan av två högkonjunkturer med endast denna statistik är emellertid inte tillrådligt.

Statistiken över lediga platser används också vid olika typer av empi- n'skt inriktad ekonomisk analys av arbetsmarknaden. Vissa former av ana- lys bygger på att likhet mellan arbetslöshet och kvarstående lediga platser har viss ekonomisk innebörd. Skillnader i registreringsgrad och i deras ut- veckling över tiden. liksom skillnaden i definitioner. talar mot detta an— vändningsområde, om man ej gör omfattande korrigeringar av statistiken.

Även vid skattningar av samband mellan arbetslösheten och antalet ledi- ga platser får man problem. Registreringsandelarna är ej konstanta över ti- den och är olika i olika yrken och regioner och definitionsskillnaderna kan göra att man får ett annat samband än om man använt enhetliga definitio- ner.

Det finns olika möjligheter att förbättra statistiken över lediga platser. 1. Ett sätt är att ta fram uppgifter som gör det möjligt att framställa statis-

tik med definitioner som motsvarar de för arbetslöshetsstatistiken. Ef- ter införandet av platsstatistikregister finns det möjligheter att ta fram uppgifter om tillträdesdag och därmed att jämföra denna med avre- gistreringsdagen. Systemet med platsstatistikregister har varit genom- fört i hela landet sedan juli 1978. Detta innebär inte att man bör slopa statistik baserad på registreringstider. Denna kan ha betydelse för för- delning av resurser inom arbetsmarknadsverket.

2. Efterhand som allmän platsanmälan införs kommer statistiken att få en högre täckningsgrad.

3. För att med större förtroende kunna använda tidigare statistik över le- diga platser bör en fortsatt granskning göras av denna, för att göra den jämförbar över tiden.

4. En (dyrare) möjlighet är att i likhet med arbetskraftsundersökningarna göra regelbundna platsundersökningar med ett urval av arbetsplatser. Man skulle i så fall kunna få arbetslöshets- och vakansstatistik med helt jämförbara definitioner.

' Detta avsnitt bygger på Wadensjö. E: Sta- tistiken över arbets- lösa arbetslöshetsför- säkrade. Integrerad arbetsmarknadspolitik. Rapport nr 13.

?- Arbetsmarknadsstyrel- sen gjorde en första un- dersökning redan i maj 1959 och olika undersök- ningar fram till och med maj 1961. Statistiska centralbyrån tog över un- dersökningarna fr.o.m. augusti 1961. I samman- ställningar av arbets- kraftsundersökningarna brukar man börja med den från maj 1961.

3 Uppgifterna om läns— fördelningen avser den 30juni varje år.

14.3. Statistiken över arbetslösa arbetslöshetsförsäkradel

Sverige har under 1900—talet haft tre statistiska serier över arbetslösheten: l. Andelen arbetslösa av medlemmarna inom fackförbunden från och med februari 191 1 t.o.m. 1957. 2. Andelen arbetslösa av antalet medlemmar i arbetslöshetskassorna från och med juli 1955 och framåt och 3. Andelen arbetslösa av personer i arbetskraften enligt arbetskraftsundersökningarna från maj 1961 och framåt.2 Arbetskraftsundersökningarna var fram till 1970 kvartalsundersökningar och under 1961—1962 var urvalet endast 6 500 per- soner per kvartal.

Statistiken över andelen arbetslösa arbetslöshetsförsäkrade är den enda arbetslöshetsstatistiken under perioden 1958—1960 och den enda månatli- ga arbetslöshetsstatistiken under perioden 1958— 1969. Statistiken över an- delen arbetslösa kassamedlemmar har använts inom samma områden som vakansstatistiken, nämligen som underlag för beslut om resursfördelning, som en konjunkturindikator och vid analyser av arbetsmarknadens funk- tionssätt. Den används fortfarande i betydande omfattning. även om sö- kandestatistiken och arbetskraftsundersökningarna har kommit att ersätta eller komplettera den i allt större utsträckning på olika områden.

Statistiken över arbetslösa arbetslöshetsförsäkrade är en administrativ statistik med fördelen av att vara fullständig inom sitt område och nackde- lar som att den inte täcker samtliga arbetslösa och att den påverkas av oli— ka institutionella förändringar. Nedan skall vi efter en beskrivning av sta- tistikens uppbyggnad närmare analysera hur den påverkats av omläggning- ar av statistiken och av förändringar av arbetslöshetsförsäkringen och av kassornas andel av arbetsmarknaden. Vi skall göra detta genom att först granska beräkningen av antalet kassamedlemmar och sedan av antalet ar— betslösa kassamedlemmar.

l4.3.| Uppbyggnaden av statistiken

För att kunna beräkna andelen arbetslösa kassamedlemmar måste man ha uppgifter dels om antalet arbetslösa kassamedlemmar. dels om antalet kas- samedlemmar. Uppgifter om antalet kassamedlemmar i de olika kassorna har man hämtat från de verksamhetsrapporter som arbetslöshetskassorna sänder in till försäkringsenheten på arbetsmarknadsstyrelsen. Varje rap- port omfattar en tvåmånadersperiod och innehåller bl. a. en redovisning av antalet medlemmar i början och slutet av en sådan tvåmånadersperiod. Varje kassa anger dessutom hur många av medlemmarna som är kvinnor. Denna uppgift har dock inte använts vid arbetslöshetsberäkningarna.

Från utredningsenheten har man kompletterat dessa uppgifter med att en gång om året ta in uppgifter från kassorna om antalet medlemmar i olika län.3 Framför allt många tjänstemannakassor, men också kassor som sjö- folkets och hotell- och restauranganställdas, har saknat lokalavdelningar eller haft avdelningar som omfattat delar av flera län. Detta har gjort det omöjligt att få den regionala fördelningen för samtliga kassamedlemmar. För byggnadsarbetarnas och målarnas kassor har man också inhämtat upp- gifter om medlemmarnas fördelning efter ålder och region.

Uppgifterna om antalet arbetslösa kassamedlemmar har fram till juli 1974 inhämtats till utredningsenheten via arbetsförmedlingarnas arbetslös- hetsräkningar som genomfördes i mitten av varje månad. Fr. om juli 1974 har antalet arbetslösa kassamedlemmar beräknats med hjälp av sö— kandestatistiken. Man räknar som arbetslösa kassamedlemmar de kvarstå— ende arbetssökande som vid månadsskiftet är aktuella för omedelbar pla- cering. inte har arbete och som har en markering för kassatillhörighet.

Med hjälp av dessa uppgifter om antalet kassamedlemmar och antalet arbetslösa har man sedan inom AMS utredningsenhet beräknat andelen ar— betslösa för olika grupper. Man har beräknat andelen arbetslösa av samtli- ga medlemmar. andelen arbetslösa i olika kassor och i olika län. Samman- slagningar till storavdelningar i början av 1960-talet gjorde att andelen kas- samedlemmar för vilka man inte kände den regionala fördelningen ökade från 2.6 procent 1960 till 1 1.5 procent 1963. De under slutet av sextiotalet och början av sjuttiotalet tillkommande tjänstemannakassorna har i regel ej haft en organisation som möjliggör en redovisning av antalet medlemmar per län. Då antalet medlemmar i olika lån ej har varit känt för alla kassor har andelen arbetslösa i olika regioner antingen redovisats för de kassor som har lämnat en sådan redovisning (—1963. 1968—1969). endast för byggnadsarbetarna och målarna ( 1964— 1967. l970— l:a halvåret 1974) eller för byggnadsarbetare och målare samt för industriarbetare ( 1974/75—).

Däremot har man inte beräknat andelen arbetslösa bland kvinnor och män. vilket är förvånande då utredningsenheten regelmässigt har redovisat antalet arbetslösa med en uppdelning efter kön och man inom försäkrings- enheten haft uppgifter på antalet medlemmar för varje kassa fördelade ef— ter kön. De senare uppgifterna verkar för flertalet kassor vara tillräckligt tillförlitliga för att de skall gå att använda. De enda undantagen är att tre av företagskassorna (tre av de minsta kassorna) ej lämnat en uppdelning av antalet medlemmar efter kön och att uppgifterna för arbetsledarnas kassa under några år och uppgifterna från sjöfolkets kassa under hela tidsperio- den är osäkra på denna punkt.1 Inom projektet Integrerad arbetsmarknads- politik har andelen arbetslösa män respektive kvinnor beräknats för tids- perioden juli 1955—december 1976. dels för samtliga kassamedlemmar. dels för varje enskild kassa.

14.3.2. Antalet medlemmar

Uppgifter om antalet medlemmar har hela tiden inhämtats på samma sätt. Den enda förändringen är att man förvissa kassor under l950-talet krävde in uppgifter för varje månad i stället för bara varannan månad. Att meto- den att beräkna antalet kassamedlemmar har varit densamma medför emellertid inte att serien över antalet medlemmar har varit opåverkad av olika institutionella förändringar av försäkringssystemet. Försäkringskas- sornas täckning av arbetsmarknaden har också förändrats av andra orsa- ker än institutionella förändringar under perioden. Institutionella förän- dringar påverkar andelen arbetslösa då de grupper som tillkommer eller

' Orsaken till vissa inkonsistenser mellan antalet kvinnliga medlemmar och antalet kvinnliga arbetslösa för några kassor med mycket få kvinnliga kassamedlemmar ligger snarare hos arbets— löshetsräkningarna än hos uppgifterna över antalet kassamedlemmar.

försvinner från arbetslöshetskassorna till följd av dessa kan ha en arbets- löshet som avviker från den genomsnittliga. Även andra förändringar av kassornas täckningsgrad kan påverka andelen arbetslösa. Tillkommande kassor kan t.ex. ha en arbetslöshet som avviker från den bland de tidigare kassorna. Vi skall här kortfattat behandla dessa båda faktorer.

Viktigast av de förändringar av försäkringssystemet. som påverkat anta- let medlemmar, är de som rör de äldre arbetslösa. Den 1 september 1957 begränsades statsbidraget till arbetslösa med folkpension till 13 veckor, mot tidigare 26 veckor. under försäkringsåret. Detta bör ha minskat det an- tal folkpensionärer. som stod kvar i arbetslöshetskassorna. och då de äldre som grupp har en högre arbetslöshet än genomsnittet (och denna grupp av de äldre troligen så i än högre grad) så bör detta ha lett till en sänkning av den genomsnittliga arbetslöshetskvoten. Andelen av de arbetslösa arbets- löshetsförsäkrade som var 67 år eller däröver sjönk också från 9.6 procent år 1956 till 7.9 procent 1957 och 5.7 procent 1958.

Den 1 september 1964 förlängdes visserligen den maximala ersättningsti- den för folkpensionärerna med två veckor. men samtidigt skedde en sam- ordning mellan arbetslöshetsersättningen och folkpensionen så att dager- sättningen minskades med 1/350 av pensionens årsbelopp (belopp under 5 kronor per dag betalades ej ut). Samordningen bör ha lett till att antalet ar- betslöshetsersättningsberättigade pensionärer minskade och mer så efter- hand som pensionerna ökade i storlek. Andelen folkpensionärer bland de arbetslösa arbetslöshetsförsäkrade minskade också kontinuerligt efter 1964. efter att ha ökat mellan 1958 och 1964. Se tabell 14.1. Förändringen av bestämmelserna år 1964 bör av samma skäl som förändringen år 1957 ha medfört att såväl antalet medlemmar som andelen arbetslösa av medlem- marna minskade.

Den 1 januari 1974 upphörde folkpensionärernas rätt att vara medlem- mar i arbetslöshetskassorna. Detta bör förutom till en minskning av antalet medlemmar ha lett till en minskning av andelen arbetslösa då medlemmar- na 67 år och äldre troligen hade en högre arbetslöshet än genomsnittet. Den 1 juli 1976 sänktes folkpensionsåldern till 65 år. Då de i åldern 65—66 år hade en högre arbetslöshet än genomsnittet bör detta förutom till en minskning av antalet kassamedlemmar också ha lett till en minskning av arbetslöshetskvoten.

De ovan beskrivna förändringarna av försäkrings- och medlemsvillkoren för folkpensionärerna har medfört en minskning av antalet medlemmar och av andelen arbetslösa bland samtliga medlemmar.

De ändrade medlemsvillkoren för folkpensionärerna har verkat för en minskning av antalet medlemmar i arbetslöshetskassorna. Arbetslöshets- kassornas medlemsantal har dock ökat starkt under tidsperioden. En del men inte hela förklaringen ligger i att antalet personer i arbetskraften har ökat under tidsperioden. Det finns inga heltjämförbara serier över antalet kassamedlemmar och antalet personer i arbetskraften. men av tabell 14.2 framgår att antalet kassamedlemmar har ökat betydligt snabbare än arbets- kraften under 1960- och 1970-talen.

Ökningen har skett dels genom att antalet kassor har ökat, dels genom att antalet medlemmar har ökat i de olika kassorna. Studerar vi perioden 1955—1977 finner vi att närmre 40 procent av medlemmarna i slutet av

Tabell 14.1 Andel 67 år och där— ver av de arbetslösa arbetslöshetsförsäkrade

År Andel 67 år År Andel 67 år och däröver och däröver procent procent

1956 9.6 1967 5.4 1957 7.9 1968 3.6 1958 5.7 1969 3.8 1959 6.3 1970 3.7 1960 7.6 1971 2.6 1961 8.7 1972 1.9 1962 9.1 1973 1,7 1963 8.7 1974 l:a halvåret 0.2 1964 9.7 1974/75 5.4 1965 8.4 1975/76 0.3 1966 6.5

Anmärkning: Åldern är underskattad med ett halvt år i genomsnitt t. o. m. juni 1974. Åldern är överskattad med ett halvt år under periodenjuli l974 — maj 1975 och ex— akt beräknad därefter. Den höga andelen över 67 år 1974/75 förklaras helt av över- skattningen av åldern.

Källa: Arbetsmarknadsstyrelsen. Arbetsmarknadsstatistik.

Tabell 14.2 Antal kassamedlemmar den 31 december l955— 1976 och som en jämförel- se antal personer i arbetskraften 1961—1976

År (1 ) (2) Antal kassamedlemmar Antal personer i (1)/(2) (i tusental) arbetskraften" (i tusental)

1955 1243 1956 1258 1957 1273 1958 1301 1959 1332 1960 1362 1961 1386 3699 0.37 1962 1418 3746 0,38 1963 1453 3720 0.39 1964 1578 3718 0.42 1965 1585 3742 0.42 1966 1642 3792 0.43 1967 1671 3775 0.44 1968 1698 3822 0.44 1969 1982 3841 0.52 1970 2200 3913 0.56 1971 2326 3961 0.59 1972 2425 3970 0,61 1973 2510 3977 0.63 1974 2614 4043 0.65 1975 2748 4129 0.67 1976 2800 4155 0.67

" Värdet för 1961 är beräknat som medeltalet av maj-, augusti- och novemberunder- sökningarna. Övriga värden är de som statistiska centralbyrån (arbetskraftsunder— sökningarna) beräknat för respektive år.

' Bland dessa nya kassor inräknas inte de som under perioden bildats genom sammanslagning av kassor som fanns redan 1955.

? Hamnarbetarnas kassa som tillkom 1976 och som har ca 2.000 med- lemmar bildades av grupper som tidigare tillhört transportar- betarnas kassa.

3 Köpmännens. Petro— leumhandlarnas. Sveri- ges fiskares och Sveriges hantverks-. industri— och servicenäringars kassor. I Sveriges fiskares finns också anställda men fö- retagarna dominerar an- talsmässigt. Sedan 1976 finns företagare också i Handelsrepresentanter- nas kassa men där domi- nerar de anställda antals- mässigt.

* Även i detta fall slipper man inte alla problem då en kassa i regel inte täcker hela "sin" delmarknad och då täckningsgraden kan variera över tiden.

1977 fanns i kassor som bildats under denna period.' Tillskottet under den- na period till det totala antalet medlemmar kom till ca två tredjedelar från kassor som ej fanns 1955 och till ca en tredjedel från kassor som fanns då. Med undantag av en mindre kassa2 är det kassor för yrkesområden där man tidigare ej haft någon arbetslöshetskassa. Det gäller främst olika tjäns- temannakassor som framför allt bildades under 1969 och 1970, men även andra kassor har tillkommit under perioden. De fyra företagarkassorna? men också kassor som kommunalarbetarnas och de försäkringsanställdas, tillkom under denna period.

Flertalet medlemmar i de nytillkomna kassorna är antingen tjänstemän och/eller anställda inom den offentliga sektorn och alltså medlemmar i kas- sor med en arbetslöshet som understiger genomsnittet. Tillkomsten av de nya arbetslöshetskassorna har sänkt den genomsnittliga arbetslösheten jämfört med ett läge där man endast haft kvar de kassor som man hade år 1955. när statistiken över andelen arbetslösa arbetslöshetsförsäkrade bör- jade föras. En möjlighet att undvika detta problem är att endast studera varje kassa för sig eller bara vissa grupper av kassor (som byggnadsarbe- tarkassor. industriarbetarkassor. tjänstemannakassor) och undvika att re- dovisa serier över andelen arbetslösa av samtliga arbetslöshetsförsäkra- de.4 En annan möjlighet är att göra en serie där man kopplar värdena av varje par av varandra efterföljande år med de kassor som finns under båda åren. Man får då en serie i vilken hänsyn tas till tillkomsten av nya kassor och där man använder all information. Tolkningen av enstaka observatio- neri en sådan serie är dock inte problemfri.

14.3.3. Antalet arbetslösa kassamedlemmar

Antalet arbetslösa kassamedlemmar har. förutom av förändringar av det faktiska antalet arbetslösa kassamedlemmar. påverkats av omläggningar av räkningssystemet. Olika förändringar av försäkringssystemet har också påverkat antalet kassamedlemmar som registreras som arbetslösa vid ar- betsförmedlingarna givet antalet arbetslösa kassamedlemmar.

Fram till och medjuni l974 beräknades antalet arbetslösa kassamedlem- mar med hjälp av räkningar vid arbetsförmedlingarna en gång i månaden. Den enda större förändringen under denna tid. vilken gjordes ijuli 1968. påverkade inte räkningen av antalet medlemmar utan innebar främst att man därefter inte kunde få en särredovisning av om de arbetslösa kassa- medlemmarna var ersättningsberättigade eller inte. Både före och efterjuli 1968 så ingick icke-ersättningsberättigade arbetslösa kassamedlemmar bland de som i statistiken räknas som arbetslösa kassamedlemmar.

Den viktigaste förändringen kom ijuli 1974. då man övergick till att be- räkna antalet arbetslösa kassamedlemmar med hjälp av sökandestatisti- ken. Som arbetslös räknas vid månadsskiftet kvarstående arbetssökande personer. utan arbete och aktuella för omedelbar placering och med mar- kering av kassatillhörighet. En sådan markering har endast de kassamed- lemmar som är berättigade till arbetslöshetsersättning. De icke-ersätt- ningsberättigade arbetslösa kassamedlemmarna försvann alltså med denna statistikomläggning från de som räknas som arbetslösa kassamedlemmar.

Gruppens storlek är inte känd och har inte kunnat beräknas med hjälp av arbetslöshetsräkningarna efterjuni 1968. Fram till och med juni 1968 be- räknades gruppens storlek vid olika tillfällen. senast under tre månader 1967 och dessförinnan 1963. Ser vi på samtliga tillfällen då denna grupps storlek har beräknats så varierar den i storlek mellan 2 och 10 procent av antalet ersättningsberättigade.

En annan förändring. som kom med sökandestatistikens etapp 2 i maj 1975. var att personer som blev anvisade till olika åtgärder.' räknades som ej arbetslösa i och med beslut om placering i någon arbetsmarknadspolitisk åtgärd (t.ex. blivit antagen till viss kurs). dvs. fram till vad som i anvis- ningarna för statistiken kallas för beslutstidpunkten. Tidigare hade de räk- nats som arbetslösa fram till att de börjat i åtgärder (t.ex. börjat i viss kurs). dvs. fram till vad som i anvisningarna för statistiken kallas för place- ringstidpunkten. I och med sökandestatistikens etapp 3 den 1 juli 1977 så återgick man till att räkna efter placeringstidpunkt. Förändringen i maj 1975 ledde till en minskning av antalet arbetslösa medan förändringen ijuli 1977 gav en motsvarande ökning.2

Ändringar av försäkringsvillkoren påverkar de försäkrade på olika sätt. Arbetslöshetstiderna och. vilket är av intresse här. benägenheten att re— gistrera sig vid arbetsförmedlingen givet sysselsättningsstatus (arbetslös. ej i arbetskraften) kan påverkas av ändrade försäkringsbestämmelser. Vid olika tillfällen har lagstiftningen ändrats så att den maximala ersättningsti— den har förlängts. En förlängning av ersättningstiden gör att de med arbets- löshetstider sådana att de omfattas av förlängningen får ökade motiv till att anmäla sig vid arbetsförmedlingarna.

En första sådan förändring under den här aktuella perioden skedde den I september 1957. då den maximala ersättningstiden för de kassor som så be- gärde förlängdes från 26 till 35 veckor. Endast fyra tjänstemannakassor ut- nyttjade emellertid denna möjlighet till förlängning av ersättningstiden. Den 1 september 1964 förlängdes ersättningstiden nästa gång och vid detta tillfälle omfattade förlängningen samtliga ersättningsberättigade. Den ljtili 1968 förlängdes ersättningstiden för personer över 60 år (i vissa fall 55—60 år) och dessutom infördes omställningsbidrag för samma åldersgrupp med skyldighet att vara registrerade vid arbetsförmedlingen.3 Den 1 januari 1974 utökades den maximala ersättningstiden för de yngre.

Samtliga dessa förändringar av ersättningstiderna bör ha bidragit till att en större andel av de med långa arbetslöshetsperioder blev registrerade vid arbetsförmedlingarna som arbetslösa! Givet den faktiska arbetslöshetsan- delen bland kassamedlemmama har de förlängda ersättningstiderna inne- burit en ökning av den registrerade andelen arbetslösa kassamedlemmar.

14.3.4. Sammanfattande synpunkter

Statistiken över andelen arbetslösa kassamedlemmar har använts och an- vänds fortfarande som en konjunkturindikator. Grundvalen för detta är ett antagande om att arbetslösheten bland kassamedlemmama såsom den

' Mellan 5 och 10 'a' av arbetslösa arbetslös- hetsförsäkrade pla— ceras under en månad i olika åtgärder.

2 Den pågående introduk- tionen av kontinuerlig (daglig) inkodning (se av— snitt l4.3.2) kan leda till en ökning av den regist— rerade arbetslösheten. då det i detta system ej finns inbyggt någon kontroll av om kassamedlemmama är arbetslösa vid månads- skiftet.

3 Endast en liten del av de med omställnings- bidrag var emellertid kassamedlemmar.

* För en del av dessa grupper gäller att de enligt de definitioner av arbetslöshet som används inom arbets- kraftsundersökningarna. ej skulle ha räknats som arbetslösa.

' Att nivån kan vara olika är självklart och diskuteras inte här

2 Detta avsnitt bygger på E Wadensjö, Sökan- destatistiken, Integ- rerad arbetsmarknads- politik, Rapport nr 12.

mäts står i en någorlunda fast relation till andelen arbetslösa av hela ar- betskraften.'

De förändringar av statistiken som genomförts har dock medfört att förekomsten och styrkan av ett sådant samband är tveksamt. Främst gäller detta under 1970—talet. Begränsningar och till slut ett upphörande av folk- pensionärernas möjligheter att vara medlemmar i arbetslöshetskassorna har bidragit till att minska den genomsnittliga registrerade andelen arbets- lösa kassamedlemmar. I samma riktning har bildandet av nya kassor med en i genomsnitt låg arbetslöshet verkat. Även omläggningen till sökande- statistiken ijuli 1974 har bidragit till en dämpning av andelen arbetslösa kassamedlemmar. även om införandet av sökandestatistikens etapp 3 ijuli 1977 delvis motverkat detta. För en relativ ökning av den beräknande an- delen arbetslösajämfört med den faktiska andelen arbetslösa talar däremot de vid olika tillfällen förlängda ersättningstiderna. De olika förändringarna under perioden har med stor sannolikhet totalt sett inneburit en minskning av andelen arbetslösa kassamedlemmar jämfört med arbetslöshetsutveck- lingen för hela arbetskraften.

Statistiken över andelen arbetslösa kassamedlemmar kan förbättras på olika sätt:

1. En genomgång av statistiken bör göras för att få fram hur stor inverkan de olika institutionella förändringarna har haft och för att eventuellt konstruera en serie där inverkan av ett sådant inflytande är eliminerat. . Man bör använda de uppgifter som änns om antalet kvinnliga kassa- medlemmar i olika kassor för att beräkna andelen arbetslösa kvinnor och män. 1»)

14.4. Sökandestatistiken2

Ijuli 1974 infördes en ny statistik för arbetsförmedlingamas verksamhet benämnd sökandestatistiken. Sökandestatistiken är främst en verksam- hetsstatistik uppbyggd för att ge underlag för att styra och planera arbets- förmedlingamas verksamhet. men går som annan administrativ statistik att använda för olika former av analyser av arbetsmarknaden. Vi skall här först göra en genomgång och analys av statistikens uppbyggnad för att se- dan lämna synpunkter på en del av de variabler som ingår i sökandestatisti- ken.

l4.4.l Uppbyggnaden av statistiken

Sökandestatistikens uppgifter bygger på att det för varje arbetssökande läggs upp ett statistikkort där uppgifter om den sökande som personnum- mer (ålder. kön). nationalitet. arbetshandikapp och yrke antecknas. Vida— re antecknas uppgifter om kontakterna med arbetsförmedlingen. såsom sö—

kandekategori (vad personen har sökt och vilken sysselsättning han har haft när han sökt). ersättningsform och olika arbetsmarknadspolitiska åt- gärder.

De olika sökandekategorierna är: 1) utan arbete. aktuell för omedelbar placering 2) utan arbete. aktuell för senare placering/utredning 3) har tillfälligt arbete 4) har varaktigt arbete (dvs. ombytessökande) 5) beredskapsarbete 6) endast yrkesvägledningssökande

Det är viktigt att här uppmärksamma att en person som placeras i bered- skapsarbete (sökandekategori 5) rapporteras via detta statistiksystem.' Det gäller däremot t.ex. inte för den som placeras i arbetsmarknadsutbild- ning. För arbetsmarknadsutbildningen finns ett annat statistiskt system skiljt från sökandestatistiken. Arbetssökandestatistiken har byggts upp i tre etapper. I den första etap- pen som började i juli 1974. var antalet inhämtade uppgifter relativt be- gränsat och statistiken omfattade endast de arbetssökande. I maj 1975 ge- nomfördes den andra etappen. Sökandestatistiken kom då att omfatta ock- så de arbetshandikappade som tidigare hade redovisats i en speciell arbets- vårdsstatistik och de som enbart sökte yrkesvägledning.2 Antalet uppgifter som inhämtades om de arbetssökande utökades också. Bl.a. började man inhämta uppgifter om olika åtgärder och om sökt yrke. Under den andra etappen genomfördes också försök med att inhämta olika kompletterande uppgifter: utbildning för sökande under 35 år. lokalt/interlokalt sökande och heltids/deltidssökande. Vid övergången till etapp 3 ijuli 1977 perma- nentades inhämtningen av dessa uppgifter.

Vid inskrivningen antecknas på korten datum för inskrivningen. Så länge personen är sökande vid förmedlingen gäller det som inskrivningsda- tum. Så är fallet även om personen byter sökandekategori. t. ex. övergår från att vara ombytessökande (kategori 4) till att vara arbetslös arbetssö- kande (kategori l). Det enda undantaget är att man i och med etapp 3 ger den som går från beredskapsarbete (sökandekategori 5) till annan sökande- kategori ett nytt inskrivningsdatum.

Sökandestatistiken är främst en statistik över de som varit aktuella på arbetsförmedlingen under en månad och över hur många personer som har blivit aktuella under samma tid (nyanmälda). Avanmälning av sökande sker på flera sätt. En första grupp är de som kommer i olika arbetsmark— nadspolitiska åtgärder?. Fram till och med juni 1977 (etapp 2) skedde avan- mälningen vid beslutstidpunkten. Från och med juli 1977 (etapp 3) sker den vid placeringstidpunkten. För övriga sker avaktualiseringen antingen ge- nom att de sökande anmäler till arbetsförmedlingen eller arbetsförmedling- en på annat sätt får reda på att de ej längre än aktuella (t. ex. att de fått ar- bete) och i annat fall när en sökande ej varit i kontakt med arbetsförmed- lingen under fyra veckor. Då långt ifrån alla meddelar arbetsförmedlingen att de slutat söka betyder det att aktualiteten för de sökande är långt ifrån fullständig. Bland de icke—arbetslöshetsförsäkrade är den mest aktuell för de med kontant arbetsmarknadsstöd, där förmedlingarna har rutiner med relativt täta återbesök. För de arbetslösa (sökandekategori 1) kassamed-

' Materialet från sökan- destatistiken redovisas i tre delar:

1. en del som innefattar samtliga arbetssökande exklusive personer i åt- gärder,

2. en del som innefattar personer i beredskapsar- bete och

3. en del som innefattar yrkesvägledningssökan- de.

2 I etapp 1 hade man av bl. a. den orsaken en annorlunda uppdelning på sökandekategorier.

3 Gruppen med bered- skapsarbete ingår dock fortfarande i stati- stiksystemet.

' Daglig inrapportering från arbetsförmed- lingarna av föränd- ringar av åtgärds- och sökandekategorier. Försöksverksamheten utvidgades under vå- ren 1978 till Kris- tianstad. Blekinge. Kalmar och Kronobergs län.

2 En mindre del har tidi- gare under månaden va- rit i sökandekategori ].

lemmarna görs en speciell kontroll vid varje månadsskifte av om de fortfar- ande år arbetslösa. För denna grupp blir därför aktualiteten den klart högsta.

14.4.2. Någrafelkällor

Uppläggningen av sökandestatistiken gör att det blir vissa systematiska fel i de beräkningar man genomför. Vi skall här koncentrera oss på gruppen arbetslösa (arbetssökande. aktuella för omedelbar placering utan arbete).

Man vill av olika skäl beräkna antalet personer som varit arbetslösa un— der månaden. Fram tilljuli l977 räknades endast de som vid månadsskiftet hade kategori 1 som senaste sökandekategori till de som varit arbetslösa någon gång under månaden. Man missade därvid samtliga som hade gått från sökandekategori ] till andra sökandekategorier under månaden inklu- sive de som gått till allmänna beredskapsarbeten (sökandekategori 5). De som placerats i andra åtgärder blev däremot rätt klassificerade. Från och med juli l977 räknar man samtliga i beredskapsarbete med en tid i bered- skapsarbete mindre än en månad till de som varit arbetslösa under måna- den.Man har därvid reparerat en del av det tidigare felet. men samtidigt åstadkommit ett nytt.

De bearbetningar av försöken med kontinuerlig inkodningl som gjorts inom projektet Integrerad arbetsmarknadspolitik ger ett underlag för en grov bedömning av felens storleksordning. Av tabell 14.3 framgår att en stor andel av de nya i beredskapsarbete inte kommer från sökandekategori ]. Mellan 25 och 57 procent av de placerade blir placerade i beredskapsar- bete direkt vid anmälningen till arbetsförmedlingen eller kommer från and- ra sökandekategorier (framför allt 2 och 3) än sökandekategori [. Dessa räknas felaktigt in bland de som varit arbetslösa under månaden:-'

Ett annat fel är att man felklassifrcerar de som under månaden gått över från sökandekategori 1 till andra sökandekategorier. exklusive 5. Enligt de beräkningar som gjorts är detta fel snarast större än det tidigare nämnda och det går i motsatt riktning till det första felet. Se tabell 14.4. Det skulle i så fall innebära att man kommer att underskatta det totala antalet arbetslö- sa arbetssökande under de olika månaderna. Det finns dock inget som så- ger att det måste bli en underskattning varje månad. Det beror bland annat på antalet som går till beredskapsarbete under en månad. Dessutom gäller att nettofelet kan gå i olika riktning för olika grupper och att man därför kan få felaktiga relationer mellan antalet arbetslösa arbetssökande från oli- ka grupper. Felen skulle kunna elimineras om man bevarade uppgifter om samtliga övergångar mellan olika sökandekategorier för varje individ.

Det är av stort intresse att se hur stor risken är att stå kvar i arbetslöshet för olika kategorier och områden. För att få fram något underlag har man på arbetsmarknadsstyrelsen tagit fram kvarståendekvoter. Kvarstående— kvoten anger hur stor andel av de som var kvarstående vid månadens bör- jan som fortfarande var kvarstående vid månadens slut. Kvoten uttrycks i procent och avser sökande i kategori 1 (arbetslösa arbetssökande). Denna typ av uppgifter har redan börjat användas för att analysera olika gruppers

Tabell 14.3 Nya i beredskapsarbete efter tidigare aktivitet. Sökande registrerade på arbetsförmedlingarna 1 Kristianstad, Landskrona, Lund och Ronneby (försöksverksamheten med kontinuerlig inkodning)

(l) (2) (3) Andel ”felklassi- Pen'od (vecka) Från sökande— Från andra sö- Samtliga nya i flcerade"

kategori 1 kandekategorier beredskaps— (2)/(3) x 100

och nya arbete

[977-08-30—09—06 13 9 22 41 % l977-09—27— 10-04 35 22 57 39 % l977—ll—01—11-08 19 16 35 46% 1977—11—15—11-22 31 21 52 40% 1977-11-22—11-29 29 14 43 33 % 1977—11-29—12—06 23 12 35 34 % 1977—12—0642—13 13 14 27 52% l977-12—13—12—20 15 10 25 40% l977-12—20— 12-27 12 16 28 57 % l977-12—27—78-01-03 15 5 20 25 %

arbetslöshet. Arbetsmarknadsstyrelsens yrkesvägledningsenhet1 och ln- stitutet för social forskning2 har beräknat en liknande kvot för olika ung— domsgrupper men i stället benämnt den arbetslöshetsrisken (ett indirekt mått på arbetslöshetstiden). En väsentlig skillnad gentemot kvarstående- kvoten är att kvoten i detta fall avser kvarstående arbetslösa av samtliga som varit arbetslösa arbetssökande någon gång under månaden. l rappor- ] Arbetsmarknadsstyrel-

. .. . . .. . . . Y k " ' _ ten från lnstitutet for somal forskning sarredovrsas dock | några fall arbets- äääåfsgåågglglåsför

lösheten för de som inte är nyanmälda vilket gör att man får ett mått som söksverksamhet med svarar mot kvarståendekvoterna—å. Det finns ett par problem förknippade 'mens'f'erad arbets"

. . .. .. . . ,_ . förmedlin för — med den kvot | vrlken aven de nyanmalda ingår 1 beraknlngarna. domar unåer 25125

Stockholm 1977.

? Farm. A. och Petters- son. M: lntensifrerad arv betsförmedling för ung- dom. Utvärdering av sys- selsättningsutredningens

Tabell 14.4 Arbetslösa i sökandekategori 1 som övergår till annan sökandekategori än försöksverksamhet med 5 (beredskapsarbete). Sökande registrerade på arbetsförmedlingarna i Kristianstad, Intensrfrerad arbetsfor- Landskrona, Lund och Ronneby (försöksverksamheten med kontinuerlig inkodning) medling för ungdom un- der 20 år i Sodertalje, Halmstad. Karlstad. Sö- derhamn och Skellefteå 1 september 1975 till 31 maj 1976., Institutet för social Period (vecka) Arbetssökande som övergår från sökandekategori 1 till annan sökandekategori än 5 l977-08-30—09—06 23 forskning, Stockholm 1977—09-27— 10—04 42 1977- 1977—11-01—11—08 20 1977—11-15—11—22 24 3 Se också Farm. A: .läm- 1977—11-22—1 1-29 16 förande studie av ar— 1977- ] 1.29— 12-06 29 betsmarknadsstatistik 1977-12-06— 12-13 15 i Norden, NU B 1977-12-13— 12-20 19 1977: 38. Stockholm 1977-12-20—12-27 21 1977 kapitel 2 för en

1977-12-27—78-01-03 4 diskussion av denna ___—___a typ av beräkningar.

' Sökandestatistiken ar- betar med "månader" om exakt fyra veckor.

2 Farm, A: lntensifrerad arbetsförmedling för kvinnor i Växjö, Institu- tet för social forskning. Stockholm 1978, innehål- ler en sådan uppföljning av 1964 kvinnor. Ca 79 % hade arbete 3 månader efter att de avaktualise- rats som arbetssökande.

]. Ett problem är att samtliga grupper inte har lika lång sökandetid under månaden. De nyanmälda har i genomsnitt haft ungefär hälften så lång tid på sig att söka. Detta gör att nyanmälda som grupp har hög arbets- löshetsrisk. Arbetslöshetsrisken. dvs. risken att förbli arbetslös. är där- för beroende av både hur stor andel av gruppen som är nyanmäld och av risken att få långa arbetslöshetstider. Denna invändning gäller alltså inte de av arbetsmarknadsstyrelsen regelbundet beräknade kvarståen- dekvoterna.

2. Ett annat problem är att bland de. som varken har rätt till kassaersätt- ning eller kontant arbetsmarknadsstöd. finns många som i statistiken kvarstår som arbetslösa men som inte längre är arbetslösa. Speciellt gäller det för de nyanmälda som ju ännu ej varit anmälda i fyra veckor (den tid efter vilken avaktualisering måste ske om inte kontakten med förmedlingen förnyas)'. Vid de bearbetningar som gjorts inom projektet Integrerad arbetsmarknadspolitik framgår klart att kvarstannandebenä- genheten i arbetslöshet är orimligt hög för de nyanmälda arbetslösa som saknar rätt till någon form av kontantersättning. Det betyder att ar- betslöshetsrisken för gruppen utan kontantersättning blir än mer be— roende av andelen nyanmälda än vad som gäller för gruppen med kon- tantersättning. Problemet finns även för de som inte är nyanmälda un- der månaden. Kvoterna blir alltså missvisande om man inte skiljer mellan nyanmälda och övriga sökande och mellan de med och utan kontantersättning. För gruppen utan kontantersättning är tolkningen av kvoterna överhuvudtaget tveksam. Jämför man grupper som omfattar både nyanmälda och sökande med längre sökandetider samt personer med och utan rätt till kontantersättning, så finns det ingen möjlighet att säga hur skillnader i kvotvärden skall tol- kas.

Ett annat problem är att man inte vet vad de som avaktualiserats utan att börja i någon arbetsmarknadspolitisk åtgärd gör för någonting (arbete. ut- bildning etc.). Det enda undantaget är gruppen med arbetshandikapp. Det gör att man inte vet om en arbetslöshetsperiod har avslutats genom att den sökande fått ett arbete. börjat en utbildning (annan än arbetsmarknadsut- bildning). börjat värnplikt. förtidspensionerats etc. Det kan finnas anled- ning att som en försöksverksamhet komplettera sökandestatistiken på den- na punkt för ett urval av de som avaktualiseras under en månad.2

14.4.3. Variabler i sökandestatistiken

En av fördelarna med sökandestatistiken är att den är individbaserad. Uppgifter lämnas inte aggregerade för grupper av sökande från de olika ar- betsförmedlingarna utan för varje sökande för sig. En annan fördel är att sökandestatistiken jämfört med tidigare former av arbetsförmedlingssta- tistik ger mer information om de arbetssökande. Vi skall här granska några av de variabler som man kan arbeta med i sökandestatistiken. Anmälningstid: En central variabel i många av de analyser som görs av arbetslöshetens bestämningsfaktorer är arbetslöshetstiden. Att få en kor—

rekt uppskattning av arbetslöshetstiden för olika grupper är väsentligt om man vill studera arbetslöshetens konsekvenser för de olika grupperna. Den tid en arbetslös varit arbetslös kan också påverka dennes möjligheter att lämna arbetslösheten under en viss tidsperiod (kvarståendekvoten/ar- betslöshetsrisken kan öka med ökad arbetslöshetstid). Det är därför viktigt att få en korrekt uppskattning av arbetslöshetstiderna för olika individer. I sökandestatistiken kan man uppskatta arbetslöshetstiden med hjälp av att se hur länge en arbetslös har varit anmäld vid arbetsförmedlingen. Här finns det dock ett problem. En arbetslös (sökandekategori 1) kan tidigare ha varit i en annan sökandekategori. t. ex. varit ombytessökande (sökan— dekategori 4). Anmälningstiden kommer då att omfatta inte bara arbetslös- hetstiden utan även tiden personen varit ombytessökande. Det enda un- dantaget är att från juli 1977 räknas ny anmälningstid för en person som slutar i beredskapsarbete och som övergår till någon annan sökandekate- gori.l Av tabell 14.5 framgår att problemet inte är negligerbart. Anmäl- ningstidema ger en överskattning av arbetslöshetstiderna och överskatt- ningen kan vara olika stor för olika grupper. Se tabell 14.5.

Detta understryker att övergångstidpunkterna mellan olika sökandeka- tegorier måste ingå bland övriga uppgifter om de individer som ingår i sö— kandestatistiken.

Arbetsmarknua'spo/itiska åtgärder: 1 sökandestatistiken ingår uppgifter om placering i arbetsmarknadspolitisk åtgärd och statistiken är uppbyggd så att man kan få en uppdelning på olika typer av åtgärder. Frågan är dock om inte denna uppdelning är alltför grov. framförallt sedan man i och med etapp 3 sammanfört allmänna och särskilda beredskapsarbeten till en kate— gon'. Bearbetningar av individuppgifter från etapp 2 av sökandestatistiken visar att man använder olika beslutskriterier vid olika typer av beredskaps- arbeten.2 Undersökningar inom arbetsmarknadsstyrelsen har också visat att det råder stora skillnader mellan resultaten för olika typer av allmänna beredskapsarbeten. Det finns liknande argument för att göra en uppdelning på olika typer av arbetsmarknadsu[bildning.

' De övriga arbetsmark- nadspolitiska åtgär- derna har hela tiden redovisats i andra sta- tistikgrenar än sökandestatistiken och tid i dessa har alltså ej vid någon tidpunkt ingått i anmälnings- tiden.

2 Se kapitel 12.

Tabell 14.5 Nytillkomna arbetslösa (sökandekategori 1) efter tidigare verksamhet. Sökande registrerade på arbets- förmedlingarna i Kristianstad, Landskrona, Lund och Ronneby (försöksverksamheten med kontinuerlig inkodning)

(l) (2) (3) (4)

(5)

Period (vecka) Från sökande- Från sökande- Nyanmälda Antal nytill- Andel ”fel- kategorierna kategori 5 komna (1) + klassificerade” 2. 3, 4, 6 (2) + (3) (1)/(4) )( 100 1977-08-30—09-06 38 6 433 477 8 % 1977-09—27— 10-04 55 8 286 349 16 % 1977-11-01—11-08 43 2 268 313 14% 1977-11-15—11-22 20 5 247 272 7% 1977-11-22—11-29 21 2 251 274 8 % 1977-11—29—12-06 19 10 248 277 7 % 1977-12—06— 12—13 16 3 280 299 5 % 1977-12-13—12—20 21 4 215 240 9% 1977-12-20—12-27 41 5 246 292 14 % 1977-12-27—1978-01-03 48 4 256 308 16 %

' För närvarande med följande nationalitets- uppdelning: svensk. finsk. övrig nordisk. polsk. grekisk. turkisk. jugoslavisk. latinameri— kansk. övrig. Uppgift om nationalitet inhämtas om varje sökande då arbets- tillstånd (eller i vissa fall annat tillstånd) krävs för utländsk medborgare. Det krävs alltså ingen kompletterande datain- samling utan endast att statistikkortet omarbetas så att uppgifter om natio- nalitet kan överföras till detta.

2 För närvarande beräk— nas kvoten endast för icke nyanmälda.

En noggrannare uppdelning på olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder gör att urvalet till olika uppföljningsstudier underlättas och att man bättre kan studera de beslutskriterier som används vid placering av sökande i oli- ka åtgärder.

Nationalitet: l sökandestatistiken gör man en uppdelning på fyra natio- nalitetsgrupper: l. svenskar. 2. finländare. 3. övriga nordiska (mest dans- kar och norrmän) samt 4. övriga utländska medborgare. Gruppen övriga utländska medborgare består av grupper med relativt begränsad arbetslös- het (framför allt olika västeuropeiska grupper). av grupper med hög arbets- löshet (vissa sydeuropeiska grupper) och av grupper med svåra arbets- marknadsproblem och troligen mycket hög arbetslöshet (vissa icke-euro- peiska flyktinggrupper). Det finns därför anledning att göra en indelning i fler nationaliteter. förslagsvis en som motsvarar den som används inom ar- betsmarknadsutbildningen.1

14.4.4. Sammanfattande synpunkter

Sökandestatistiken ger betydligt utökad information jämfört med tidigare administrativa system. Det finns dock brister i statistiksystemet. som gör att vissa grupper blir felklassifrcerade p. g. a. att man ej för respektive indi— vid bevarar uppgifter om övergångar mellan olika sökandekategorier. Av samma orsak kan man inte se hur länge en sökande har varit anmäld som arbetslös. Dessa brister går att komma till rätta med, om man bevarar upp- gifter om samtliga övergångar mellan olika sökandekategorier. Införandet av kontinuerlig inkodning kommer med den uppläggning som finns i för- söksverksamheten att på några års sikt lösa detta problem.

Inom den löpande tabellframställningen inom sökandestatistiken har man börjat beräkna kvarståendekvoter. Dessa kvoter har ingen menings- full tolkning om de inte beräknas med en uppdelning dels mellan nyanmäl- da och icke-nyanmälda2 och dels mellan kassamedlemmar. personer med kontant arbetsmarknadsstöd och personer utan rätt till kontant arbets- marknadsersättning.

För att få bättre underlag för uppföljningsundersökningar och analyser bör en ytterligare uppdelning i olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder gö- ras. Av samma skäl bör en ytterligare uppdelning på olika nationalitets- grupper göras.

14.5. Arbetskraftsundersökningarna

I detta avsnitt kommer vi att diskutera arbetskraftsundersökningarna (AKU). Till skillnad från de tre tidigare behandlade statistikserierna ärinte

AKU någon administrativ serie. Detta betyder att AKU inte på samma sätt har påverkats av olika institutionella förändringar på arbetsmarknaden. Därför kommer presentationen av AKU att vara mycket kortfattad. Vi kommer i stället främst att diskutera några olika analysmöjligheter som AKU erbjuder och i anslutning till detta framföra några synpunkter på dels förändringar av presentationen av AKU:s data. dels tillägg av vissa frågori AKU.

Av speciellt stort intresse vid bedömningar av arbetsmarknadssituationen är arbetslöshetens storlek. Det finns emellertid ingen självklar definition av arbetslöshet utan valet av definition måste styras av den konkreta pro-

' För en mer detaljerad beskrivning av AKU hänvisar vi till Jos. 0: De svenska ar- betskraftsundersök- ningarna. PM l977:6 från SCB.

” Personeri åldern 14— 15 år ingår i AKU underju- li—september och särre— dovisas i råtabeller som kan erhållas från SCB. Aven personer över 74 år ingick under september— november t.o.m. 1971 och särredovisades då på motsvarande sätt.

3 Nedskämingen hänför sig till åldersgruppen över 65 år, vars urvals- storlek från och med 1978 reducerats från 3000 till 1000 up per månad.

' Som sysselsatta räknas dels personer som ut- fört avlönat förvärvs- arbete någon gång hnder veckan dels per- soner som varit till- fälligt frånvarande (exempelvis p. g. a. sjukdom. semester eller tjänstledighet) under veckan.

blemställningen. Vi kommer därför att först presentera den definition av arbetslöshet som man valt att använda i AKU. Därefter diskuterar vi hur användbar denna definition är vid analys av olika problemställningar. Vi kommer då att finna att det ofta behövs information som kompletterar uppgifterna om antalet arbetslösa. Frågan är då om även denna komplette- rande information kan erhållas från AKU.

En person betecknas som arbetslös enligt AKU om han/hon under mät- veckan ej varit sysselsatt' eller heltidsstuderande och antingen a) sökt arbete eller avvaktat resultatet av någon åtgärd som han/hon vidta- git under de senaste 60 dagarna för att få arbete.

b) avvaktat återanställning i arbete från vilket han/hon permitterats utan lön.

c) avvaktat nytt arbete med början inom 30 dagar. (1) skulle ha sökt arbete ifall han/hon inte varit tillfälligt sjuk.

Det bör då understrykas att en person klassificeras som sysselsatt om han/hon enbart har arbetat minst en timme under mätveckan.

För att göra denna definition operationell måste innebörden av att ”söka arbete” samt "avvakta resultatet av någon åtgärd" preciseras. I AKU av- ses följande: att anmäla sig på eller besöka arbetsförmedling att anmäla sig som sökande vid företag att kontakta arbetsgivare rörande anställning att annonsera eller besvara annonser att skriva ansökningshandlingar att arbeta utan lön för att få yrkeserfarenhet.

Med denna definition erhålls en betydligt högre nivå på arbetslösheten än vad statistiken Över arbetslösa kassamedlemmar ger. 1 tabell 14.6 nedan framgår att under åren 1970—1977 utgjorde de arbetslösa kassamedlem- marna mellan 45 och 54 procent av de arbetslösa enligt AKU.

Tabell 14.6 Antalet arbetslösa enligt AKU och antalet arbetslösa kassamedlemmar

(l) (2) 2/1 Arbetslösa Arbetslösa (AKU) kassamedl. 1970 59100 29000 0.50 1971 100600 43 300 0.45 1972 107 300 48000 0.45 1973 98 000 46000 0.47 1974 80400 39000 0.49 1975 67 300 36 700 0.54 1976 66 300 32 700 0.49 1977 75 000 33 400 0.45

Hur användbara är då AKU:s data för analys av olika problemställning- ar? Vi har här valt att formulera tre olika problem. som kan sägas utgöra olika aspekter på arbetslöshet: ]. Hur stor är den lediga kapaciteten i ekonomin? 2. Hur stor är sökverksamheten på arbetsmarknaden? 3. Hur ser inkomstsituationen ut för dem som ej är sysselsatta?

Därefter övergår vi i avsnitt 14.5.6 till att diskutera hur man kan mäta hur en viss total arbetslöshet under en längre tidsperiod fördelas på olika individer. Avslutningsvis diskuteras hur rörligheten på arbetsmarknaden, definierad på olika sätt. kan mätas med data från AKU.

14.5.1. Presentation'

Syftet med AKU är att kartlägga arbetsmarknadssituationen för den svenska befolkningen i åldern 16—74 år.2 Kartläggningen baseras på repre- sentativa personurval och med statistisk urvalsmetodik kan därför olika arbetsmarknadsvariabler för hela befolkningen skattas med en viss preci- sion. Datainsamlingen sker genom intervjuer, i första hand per telefon.

De första AKU utfördes av AMS under tiden maj 1959 till maj 1961. Där- efter övertog SCB undersökningarna. som sedan dess haft följande omfatt— ning och periodicitet: 1961—1962 kvartalsvis med ca 6500 urvalspersoner (up) 1963—1966 kvartalsvis med ca 12000 up l966— l969 kvartalsvis med ca 12 000 up samt årsvis (september—novemb- er) utvidgade undersökningar med ca 60000 up 1970—1975 månadsvis med ca 18.000 up l976januari— 1976 juli: månadsvis med ca 23 000 up 1976 augusti— 1977 december: månadsvis med ca 24000 up 1978 månadsvis med ca 22000 up'*

Urvalssystemet är upplagt så att de personer som blir utvalda ingår i un— dersökningarna var tredje månad sammanlagt åtta gånger. dvs. under sam— manlagt två år. Detta system innebär att av de up som ingår en viss månad återkommer sju åttondelar tre månader senare och sex åttondelar efter yt- terligare tre månader osv.

Förutom dessa löpande månadsundersökningar som syftar till att kart- lägga arbetsmarknadsläget under mätveckan utförs också i februari varje år en tillåggsundersökning. [ denna tilläggsundersökning. som vanligen kallas års-AKU eller februariundersökningarna och finansieras över AMS budget. kartläggs individernas arbetsmarknadssituation under hela det föregående året. Års-AKU baseras på samma urval som de löpande under- sökningarna under februari. Den första undersökningen gjordes i februari 1967 avseende arbetsmarknadssituationen l966.

14.5.3. Arbetslöshet och ledig kapacitet

Begreppet ledig kapacitet är i och för sig långt ifrån entydigt, men av intres- se är ofta att mäta hur stort arbetsutbud som är outnyttjat under en vecka och samtidigt kan och vill ställa sig till arbetsmarknadens förfogande.

[ ett sådant mått bör självfallet antalet arbetslösa enligt AKU ingå. För att erhålla volymen på den lediga kapaciteten bör dessutom de arbetslösas önskade arbetstid beaktas. I den första kolumnen i tabell 14.7 redovisas des sa uppgifter för åren 1970—1977.

Vidare bör de personer som under veckan var undersysselsatta. dvs ar- betade färre timmar än de velat och kunnat, inkluderas. Till denna kategori hör framför allt personer som p. g. a. arbetsbrist. materialbrist eller drifts— inskränkningar arbetat färre timmar än de önskat under veckan. Även per- soner som började eller slutade ett arbete under veckan räknas hit. Skillna- den mellan önskad och faktisk arbetstid för undersysselsatta framgår av kolumn 2 i tabell 14.7.

Tabell 14.7 Ledig kapacitet i antal timmar (10 OOO-tal)

1 2 3 4 Arbetslösa Undersyssel- Latent Summa satta arbetssökande

1970 220 122 284 626 197 1 382 145 276 803 1972 398 144 232 774 1973 360 138 216 714 1974 292 1 17 198 607 1975 239 106 191 536 1976 233 102 117 432 1977 269 110 118 497

En tredje grupp som kan inkluderas i ett mått på den lediga kapaciteten är de så kallade latent arbetssökande. Till och med 1975 definieras dessa som de som svararja på frågan: "Skulle Ni ha sökt arbete förra veckan om Ni ansett Er kunnat få ett lämpligt arbete på orten?”

Från och med 1976 har denna fråga bytts ut mot de båda frågorna: ”Skulle Ni velat ha arbete förra veckan?” och "Hade Ni kunnat ta ett ar- bete förra veckan eller var Ni förhindrad att göra det?" Av dem som sva- rarja på dessa frågor anger de flesta som orsak till att de ej varit arbetssö- kande att "lämpliga arbetstillfällen saknas på orten" eller att "möjlighe- terna att få arbete bedöms som små”. Troligen är dessa personer mer svår- mobiliserade än de öppet arbetslösa. Det faktum att personerna ej är aktivt sökande kan betyda att kraven på arbete är speciella i något avseende. ex- empelvis ortsbundet. Det är därför inte självklart att dessa skall inkluderas i ett mått på ledig kapacitet. I kolumn 3 i tabell 14.7 presenteras det arbets- utbud i antal timmar som de latent arbetssökande svarar för.

' Se SOU 1974:29. kapitel 5.

En fjärde grupp. slutligen. som bör inkluderas i ett mått på ledig kapaci- tet är permitterade med lön. Dessa inkluderas i AKU-statistiken i katego- rin tillfälligt frånvarande under rubriken "övrigt” och kan därför inte sär- skiljas för närvarande. Som framgick ovan räknas dock permitterade utan lön som arbetslösa. Reglerna för permitteringslön i lagar och avtal har för- ändrats vid flera tillfällen — bl. a. ljuli 1974 i samband med att trygghetsla- garna infördes — och kan dessutom komma att förändras i framtiden. Man kan därför förvänta sig att fördelningen mellan permitterade med och utan lön har förändrats och kan komma att förändras också i framtiden.

En särredovisning av antalet permitterade med lön skulle emellertid inte bara förbättra möjligheterna att mäta ledig kapacitet. Under senare år har flera arbetsmarknadspolitiska medel varit inriktade på att förhindra just permitteringar. Rimligen har dessa medel påverkat såväl permitterade med lön som utan lön. För att bättre kunna studera effekterna av medel av den- na typ i framtiden vore det därför önskvärt att även antalet permitterade med lön särredovisas i AKU. Av samma skäl vore det värdefullt om också antalet korttidspermitterade. dvs. personer som är permitterade någon el- ler några dagar under veckan. kunde särredovisas. Dessa ingår för närva- rande i kategorin undersysselsatta som diskuterades ovan.

14.5.4. Sökverksamheten på arbetsmarknaden

Antalet arbetslösa under en viss vecka utgör ett mått på beståndet av per— soner som söker arbete (med en viss minimiintensitet) utan att samtidigt vara sysselsatta någon timma. För att kvantifiera den totala sökverksam- heten på arbetsmarknaden. vilket är av intresse då det gäller att bedöma behovet av arbetsmarknadsinformation. är emellertid sådana bestånds- uppgifter inte tillräckliga. I förmedlingsstudien i EFA:s förra betänkande' kvantifrerades det totala antalet söktillfällen under ett år. Söktillfällena de- lades upp i sökande som arbetslös. sysselsatt och utanför arbetskraften.

Data om antalet söktillfällen för arbetslösa och sysselsatta (ombytessö- kande) kunde erhållas från års-AKU. som innehåller frågor som direkt mä- ter dessa storheter. Däremot fick data om antalet söktillfällen från bestån- det utanför arbetskraften hämtas från annan källa. SCB har nämligen vid några tillfällen utnyttjat den möjlighet som AKU:s urvalssystem ger att gö- ra samkörningar med de individer som ingår med tre månaders mellanrum. Med sådana samkörningar kan antalet personer (flödet) som under en tre- månadersperiod har gått från ett bestånd till ett annat beräknas. Flödet från utanför arbetskraften till sysselsättning har därför fått utgöra en app- roximativ skattning av antalet söktillfällen från beståndet utanför arbets- kraften under tremånadersperioden.

Samkörningar av denna typ. som hittills enbart gjorts vid ett fåtal tillfäl- len. kan emellertid användas även för annan typ av analys. Antag att be- folkningen delas in i de tre bestånden; sysselsatta. arbetslösa och utanför arbetskraften. De arbetslösa kan i sin tur. efter bakgrunden till arbetslös- heten. delas in i ny- och återinträdande. uppsagda/permitterade och övriga (som slutat arbeta på eget initiativ). Genom samkörningar kan då flödena mellan de olika bestånden erhållas som i tabell 14.8.

Tabell 14.8 Flödesstrukturen på arbetsmarknaden

Månad 4 Syssel- Upp- Ny- och Övriga Ej i Summa

satta sagda återin- arbets- arbets-

Månad 1 trädande lösa kraften

Sysselsatta SS SU — SÖ SE

Uppsagda US UU — — UE

Ny— och återinträdande NS — NN T NE Övriga arbetslösa ÖS — — OÖ OE

Ej i arbetskraften ES — EN — EE

Summa

Av dem som var sysselsatta månad I var enligt tabellen SS sysselsatta även tre månader senare. SU var uppsagda (och arbetssökande). SÖ hade slutat på eget initiativ och SE hade lämnat arbetskraften. De rutor som markerats med streck har bedömts vara negligerbara. eftersom dessa flö- den kräver att ett tredje bestånd passerats under tremånadersperioden.

Om tidsseriedata av denna typ görs tillgängliga vilket alltså är möjligt inom ramen för AKU:s nuvarande utformning. kan bestånden sysselsatta. arbetslösa (med olika bakgrund) och utanför arbetskraften analyseras med hjälp av de olika flödena.

För arbetsmarknadspolitiska bedömningar är detta värdefullt på flera sätt. Åtgärder som syftar till att förhindra uppsägningar påverkar flödet SU. Behovet av nyanställningar i ekonomin kan bedömas mot bakgrund av bl a flödet av ny- och återinträdande in i arbetslöshet. EN. Arbetslöshetsti- dernas längd kan analyseras via flödena UU, NN och ÖÖ.

Det är alltså uppenbart att tillgång till flödes-data av denna typ vore ett värdefullt tillskott till arbetsmarknadsstatistiken. Dels skulle den totala sökverksamheten på arbetsmarknaden kunna kvantifieras på ett bättre sätt. Dels skulle olika typer av arbetsmarknadspolitiska bedömningar kun- na göras på ett bättre sätt.'

14.5.5. Inkomstförhållanden under arbetslöshet

En dimension på arbetslöshet är ”att vara utan arbetsinkomst”. Den ar- betslöshetsdefmition som valts i AKU har också detta som ett av kriterier- na. Således har permitterade med lön förts till kategorin ”tillfälligt frånvar- ande” samtidigt som personer som arbetar utan lön för att få yrkeserfa- renhet räknas som arbetslösa. Men eftersom ett annat kriterium på arbets- ,

.. . .. .. . .. . ' I USA har ekonometris- loshet l AKU ar att personerna ar aktivt sokande inkluderas Sjalvfallet ba- ka modeller över flödena ra en liten del av dem som saknar arbetsinkomst. En kartläggning av be- mellan de olika bestån—

folkningens ekonomiska situation med hjälp av AKU ligger med all sanno- de" på arbetsmarknaden

. . utvecklats vid Urban ln- likhet utom m0jligheternas ram. stitute,Washington under

En mer begränsad uppgift vore emellertid att kartlägga inkomstsituatio— ledning av Charles HO"- nen för de arbetslösa. Den enda information man för närvarande kan erhål- " Detta är i ston sett sam- la som belyser detta är huruvida de arbetslösa är kassamedlemmar eller ma information som anta-

. 2 . . . . .. . .. . let arbetslösa kassamed- ej. Någon mer detaljerad bild av | vrlken utsträckning också ersattning ut-

_ _ lemmar från förmedlings- går kan emellertid inte erhållas från AKU. statistiken.

'

' De möjligheter som grundmaterialet till undersökningarna om levnadsförhållanden ut- gör i detta avseende har ännu ej utnyttjats.

2 Se vidare Björklund A: "Hur fördelas ar- betslöshetsbördan? En presentation och diskussion av arbets- kraftsundersökningamas data." Statistisk Tid- skrift l978: [, samt appendix 6.2 i detta betänkande.

" Intervjuama i AKU no- terar enbart hela ar- betslöshetsveckor. var- för inga up i praktiken registreras för mindre än en hel vecka.

Som framgår av tabell 14.6 ovan är bara ungefär hälften av de arbetslösa också kassamedlemmar. För den andra hälften föreligger ingen informa- tion om huruvida kontant arbetsmarknadsstöd eller annat understöd utgår. Den enda möjligheten att inom AKU:s ram förbättra informationen om dessa problem är att utöka antalet frågor. Detta vore självfallet av värde för att bättre kunna belysa arbetslöshetsunderstödens täckning. Det fak- tum, att frågor om huruvida olika bidrag utgår betraktas som känsliga av de tillfrågade. kan dock vara ett hinder. Eventuellt vore det därför bättre att basera en kartläggning av inkomstförhållanden på administrativ statis- tik eller på statistik från SCB:s undersökningar om levnadsförhållanden.'

14.5.6. Hurfördelas arbetslöshetsbördan?

För att bedöma fördelningseffektema av arbetslösheten är det ofta av in- tresse att kunna mäta hur den arbetslöshet som uppmätts under en viss tidsperiod fördelas på olika individer. Den information som krävs för detta är: ]. Hur många personer har berörts av arbetslöshet under tidsperioden? 2. Hur ofta har personerna blivit arbetslösa?

3. Hur långa är arbetslöshetsperioderna? Om tidsperioden ifråga är ett år innehåller års-AKU de data som krävs för den första frågan. [ års-AKU tillfrågas nämligen up om han/hon varit arbetslös någon gång under det föregående året. Den andra frågan kan besvaras genom att kombinera data från års-AKU och löpande AKU. Från löpande AKU kan nämligen det totala antalet på- började arbetslöshetstillfällen (inflödet under året) beräknas. Genom att års-AKU innehåller data om antalet personer som berörts av arbetslöshet kan antalet påbörjade arbetslöshetstillfällen per person beräknas, vilket ut- gör ett mått på hur ofta personerna har blivit arbetslösa under året.2 Arbetslöshetsperiodernas genomsnittliga längd slutligen. kan approxi- mativt beräknas utifrån ekvationen. U = f X D där U står för arbetslöshe- tens storlek, fstår för det genomsnittliga veckoinflödet i arbetslöshet och D för arbetslöshetsperiodernas genomsnittliga längd (antal veckor). Detta är möjligt tack vare att såväl arbetslöshetens storlek som inflödets storlek kan beräknas. De beräkningar av inflödet som återfinns i kapitel 6 i detta betänkande är baserade på antalet personer som vid intervjutillfället varit arbetslösa en vecka.3 För att bedöma hur väl man på detta sätt kan beräkna arbetslöshetsinflö- det under en vecka är det viktigt att för det första ha klart för sig hur be- ståndet arbetslösa definieras i AKU. Därefter kan inflödet under veckan beräknas som antalet personer som under veckan klassificeras som arbets- lösa men tidigare klassificerats som tillhörande något annat bestånd. Den arbetslöshetsdefinition som används i AKU innebär vissa skillna— der mellan personer som tidigare varit utanför arbetskraften och som tidi- gare varit sysselsatta vad gäller den tidpunkt då personerna först klassifi- ceras som arbetslösa. Detta kan illustreras på följande sätt:

Mätvecka

Vecka 1 Vecka 2 Vecka 3 FRÅN UTANFÖR ARBETSKRAFTEN Fa// 7 a Faktisk arbetslöshet Klassificering i AKU Utanför AK Antal arbetslöshetsveckor enligt AKU

Fal/2 a

Faktiskt arbetslöshet Klassificering i AKU Utanför AK Antal arbetslöshetsveckor enligt AKU

Fal/ 3 a Faktisk arbetslöshet Klassificering i AKU A—Iös Antal arbetslöshetsveckor enligt AKU

FRÅN SYSSELSÄTTNING Fal/ Ib Faktiskt arbetslöshet Klassificering iAKU Sy

Fal/2 b Faktisk arbetslöshet Klassificering iAKU Sy Antal arbetslöshetsveckor enligt AKU

Fal/3 b Faktisk arbetslöshet

Klassificering iAKU Sy Antal arbetslöshetsveckor enligt AKU

En person som blir arbetslös en bit in på mätveckan klassificeras som ar— betslös i AKU om han/hon tidigare befann sig utanför arbetskraften (] a). men som sysselsatt om han/hon tidigare var sysselsatt (] b). Med denna definition av beståndet arbetslösa kommer därför inflödet att skattas kor- rekt med antalet personer som har en arbetslöshetsvecka.

l fallen 2 a och 2 b påbörjas arbetslösheten i början av mätveckan. Där- med kommer både personer från bestånden utanför arbetskraften och sys- selsatta att korrekt inkluderas i inflödet om detta beräknas som antalet per- soner med en arbetslöshetsvecka.

l fallen 3 a och 3 b har den faktiska arbetslösheten varit lika långvarig i båda fallen. Personen i 3 a klassificeras som arbetslös redan i vecka 1, medan personen i 3 b räknas som arbetslös först i vecka 2. Med de princi- per för beräkning av antalet arbetslöshetsveckor som intervjuama i AKU skall följa enligt sina instruktionerl noteras personen i 3 a för två veckor och personen i 3 b för en vecka.

Vi kan alltså sammanfattningsvis konstatera att med den definition av beståndet arbetslösa som används i AKU kan veckoinflödet beräknas som antalet personer med en arbetslöshetsvecka. Det vore därför önskvärt om

' Se Huvudinstruktion för AKU. SCB.

' Detta görs för övrigt också i avsnitt 6.2.2 av betänkandet.

sådana uppgifter publiceras regelbundet i råtabellerna i fortsättningen. De data som använts i kapitel 6 har nämligen erhållits från relativt dyrbara specialbearbetningar av AKU:s grundmaterial.

Vi har emellertid sett att arbetslöshet som varat bara en del av veckan ej inkluderas i beståndet arbetslösa enligt AKU-definitionen om personen också varit sysselsatt någon gång under veckan (1 b och 3 b). 1 och för sig kan denna definition ifrågasättas men det problemet tar vi inte ställning till här.

Genom att kombinera data från års-AKU och löpande AKU kan man så- ledes beräkna hur arbetslösheten under ett år fördelas på olika individer. Detta förutsätter emellertid att data från de retrospektiva års-AKU och de löpande AKU är konsistenta. I och med att frågorna i års-AKU är retro- spektiva kan. p.g.a. glömska m.m.. skillnader uppstå. För att man med större tillförlitlighet skall kunna kombinera data av dessa typer' vore det önskvärt att en noggrann konsistensprövning av års-AKU och löpande AKU genomförs.2

14.5.7. Rörligheten på arbetsmarknaden

1 den ekonomiska debatten talas ofta om ”rörligheten” på arbetsmarkna- den utan att begreppet definieras ordentligt. Flera olika typer av rörlighet kan urskiljas.

En typ av rörlighet är rörligheten mellan olika bestånd på arbetsmarkna- den. t.ex. utanför arbetskraften, arbetslösa och sysselsatta. Denna typ av rörlighet har av allt att döma (se kapitel 6) gått ned trendmässigt under de sista 15 åren. De tremånaderssamkörningar av AKU:s data som diskutera- des ovan belyserjust denna typ av rörlighet.

En annan typ av rörlighet är rörlighet mellan olika arbetsgivare. Sådan rörlighet sker vanligen utan mellanliggande arbetslöshet. varför den klart bör skiljas från den första typen av rörlighet. l AKU föreligger data om ar- betsgivarbyte från års-AKU som innehåller en fråga om detta. Som fram- gick av kapitel 6 har även denna typ av rörlighet gått ned trendmässigt.

Den ur tillväxt- och allokeringssynpunkt sannolikt mest relevanta typen av rörlighet är dock byte av yrke. bransch och/eller region. Vår kunskap om just denna typ av rörlighet är dock mycket liten.

AKU skulle emellertid kunna utnyttjas för att ge en bättre belysning av dessa problem. Ett sätt vore att i års-AKU tillfoga frågor om just byte av

2 Om data från års-AKU och löpande AKU är konsistenta ska följande gälla:

N 'TU = 52 ' U

ÅAK T,... = 52—AK där N = antalet personer som varit arbetslösa någon gång under året TU = genomsnittligt antal arbetslöshetsveckor per person under året

(från års-AKU)

U = genomsnittlig arbetslöshet under året ÅAK = antal personer som varit i arbetskraften någon gång under året TAK = genomsnittligt antal veckor i arbetskraften per person under året (från års—AKU) AK = arbetskraftens genomsnittliga storlek under året.

Tyvärr finns dock inte korrekta data om TU och TAK publicerade varför det hittills inte varit möjligt att genomföra ett noggrannt konsistenstest. Ett relativt grovt test (se Björklund op.cit.) har dock pekat på att års-AKU ger en något högre arbetslöshet än löpande AKU framförallt för kvinnor.

yrke. bransch och region. Ett annat sätt vore att utnyttja det existerande grundmaterialet i de löpande AKU. Detta är möjligt tack vare att i AKU sker kodning av såväl yrke, bransch som län. Genom att utnyttja det fak- tum att up ingår i AKU under hela två år vore det möjligt att genom en specialbearbetning få fram rörligheten mellan yrken. branscher och län. Med en sådan specialbearbetning skulle således utvecklingen av denna typ av rörlighet från början av 1960—talet kunna studeras.

14.5.8. Avslutande synpunkter

Som framgått av detta kapitel och även i andra delar av betänkandet utgör AKU (såväl löpande AKU som års-AKU) en i det närmaste ovärderlig da- takälla för bedömningar av den svenska arbetsmarknaden. Det har också framgått att AKU och den förmedlingsbaserade statistiken snarare år kom- plement till varandra än substitut.

Vi har dock velat påpeka att användbarheten av AKU kan förbättras yt- terligare om vissa förändringar och tillägg görs.

Av de förslag till förändringar som förts fram kan flera göras utan extra större kostnader. nämligen en särredovisning av antalet korttidspermitte- rade och antalet permitterade med lön samt antalet personer med en ar- betslöshetsvecka.

Det borde också vara möjligt att producera flödesdata från tremånaders— samkörningar utan alltför stora kostnader eftersom det här gäller att an- vända en redan existerande databas.

Att lägga till ytterligare frågor om inkomstförhållanden under arbetslös- het och byte av yrke m.m. kan dock skapa intervjutekniska problem av olika slag.

Ett problem med AKU är självfallet att precisionen blir låg då data dis- aggregeras eftersom stickprovsstorleken då blir mindre. Genom de succes- sivt ökade stickprovsstorlekarna har dock precisionen kunnat förbättras. Ett självklart önskemål är att denna precision åtminstone kan upprätthål- las. Däiför är den markanta ökning av bortfallet som inträffat från 1975 oroande.1 Denna ökning beror främst på mer restriktiva regler för s.k. in- direkta intervjuer (dvs. intervjuer med annan person än up). Bortfallet tycks dessutom vara koncentrerat till vissa grupper, bl.a. icke-gifta män i storstäderna. Innan effekterna av detta bortfall har utretts bör därför data för dessa grupper efter 1975 användas med viss försiktighet.

1 övrigt är AKU:s data och variabeldefinitioner konsistenta över tiden . Se Bergman L. R.. till allra största delen. Vissa smärre förändringar har dock gjorts i bl. a. nä- Thorslund M; Indirekta ringsgrensklassiflceringen samt definitionen av deltidsarbetande. De som intervjuer OCh bortfall

. ,. . . .. . . . .. .. iAKU —— en empirisk Vill anvanda tidsserier for Vissa speCiella variabler rekommenderas darfor studie. Metodinfor- att kontrollera med SCB att inga brott föreligger i den aktuella dataserien. mation från SCB 77: 1.

"'.-"7L" '" -.' ffhl'uwill'm'ir "n' lcd. " ""J "' " "U'- (;p-'..- gr.. ng.»- '. _ . B__. |. - » tygla-i:" ".'" liv"" '- h--;"'"» .' ” .Fi; . - " Ä' ' "'. .. ".'. '. '.')? ..l' 7'.'"i".pg ._--.;.,...._ "='..|_ |'l'HJ' a'»..- "Äm "-' .|'-'»J|r'.. 'i'—i.» '||| | lP'thl'ur. '»m.» " .fi-,. . , . ..

"' "orgn'WJ-WM kle'fräi'äf a'll'rrglrhr hri'lE ...'| .|'|l-' -.rÄ-'

" ' I'rlui'ri'liiiu |'.ll5' '- ier .. ”i "i älg". |||| | nu; in ".tll taxi.”!!lJl-ll grum)':l'.|.r_|."|'l_ .r-jr

fin-a."i'i»-l'l'..'3"1l5'lllllf l.l ultram-1: 3... . , _ L |:! "”IF' ”!"-'"th MLM-'#! "'Bl'lbiulff Hihi" l'll'" J.J..

. ii.--' ull.-'|'» '.'-'." - '. .! |||". || 'Fr'l'i %."""""'rl".'|»' :r'llil'lihl» || - " 'i 'är ||. P'

' -_ ""'ä'pt. ."" thi-n fil..; HECU. '_'-!.llfliidälåf 'l'ir'.'|l1:|..it'.E " ||: .ru; . "£, .'

"?".? 'irlh'Ijg'ir . "l'lä' i.,rlrn' J | l".'l"" '.'. |'rl'_'.1". ||||i(. . ' i,." n.!riri'li-tij Jl|n.r'.,tl".-r|. . | |.— l-r l' "' iå'hhl' 'I'r.I ,'liTl'mulN'l .. | ""- År.: !.rt'r'|'-".'" ”magpr- .ll'liitl ||' '|'. l'riuml -:1|'|..|1..il|r.'.:l.-'Itlrtunr-. '.l- rumla , mil "||-|| ångra. litt-J: Li.-|. '. " l .' '. .. |.''J|!_|l,'_"1'.l!itlill.|l."'ll'lll...'-"I."J .' ||. ||...il Jr

.. grip-angln'ilrn. rubs-7.1. ..ljr .|.. 'WJbrm-Illm'rw lul'J'JIII rl. ».lälit;

'|.|_. . |. . .LJJf'rriiuM. |,'.,' |

Mina militan- ein. »...;.J-., :u|n-» ..1|

' 'l' 'un' 'u"|.'TlJ|. naivt ltnartilnt'lungn |'-'

_ ' . - , , Wan mil 'n' nattliv "'...' "'.'. när" . . n' ": lli; r. .i.”l 'D'fl.

. ;.» _.ubiwqg... :""Hu g,,” "'i' .%th '"';-LIM: 'i -' "'"-= ||. ' ÅzlhllåJJillu

ii....lllfår'... 'i'-ägg 'L 'l.kl""'uui-1-Il'."|h..'i| rH... ' r-hlfl-Ttuläluåi».frtqfl.g »..3 139133). tl' l-llu'.l'|'oli-'JLL JIJJHJU W " ' ' ' »W' .—'||- w.l'ft'rlrlm-irfl .r ' .» filfiff ull. andra —"' "t'! mät!" f.'l'u' I.:l'llfl U,! ' :rk'ihlrhii . ." .' lpi ."l"lll r'i-bln'ri'rm' .nu-mp EI'I ' | '- nllnl'rfrr'mWIJ-Wlanmfyql '. THW—1 »?Rbl'liil'g Edt—755 ..!!-F ? 'tm'qrrlq i..la'w |r'i'i gifwa- ntabwljiiihl lä i'lliuoHl

|||-. ll 'lrliu amalMi'liiiioalilui i-Jigwn'n

lim». WL” qalni QDIJI'-'l|3_ liv: 31113 ,uniti .!2 tum me'-komma ll'r.

Bilaga 1 Förteckning över de sedan 1974 av EFA initierade forskningsprojekten och forsknings— rapporterna från dessa

Grundläggande studier kring arbetsmarknadens funktionssätt (3 pro- jekt)

]. ”Studien kring arbetslöshet och arbetssökande på den svenska arbets- marknaden" påbörjades 1974 och beräknas avslutas l979. Projektleda- re är forskarassistent Inga Persson-Tanimura. Såväl kapitel 4 "Arbets- marknad och arbetsmarknadspolitik — en teoretisk beskrivning" som kapitel 6 ”Utvecklingen på arbetsmarknaden" bygger på forskningsre- sultat från bl. a. detta projekt. Inga Persson-Tanimura: "Arbetslöshet och arbetssökande. En arbets- rapport". Stencil. Nationalekonomiska institutinen, Göteborgs univer- sitet. 1975.

2. ”En studie av strukturell arbetslöshet och arbetslöshetens struktur” påbörjade 1974 och avslutades 1976. Projektledare har varit frl dr Bertil Holmlund som sammanfattat resultaten av studien i kapitel 13 "Arbets- löshet och lönebildning i ett regionalt perspektiv”. Bertil Holmlund: "Något om strukturell arbetslöshet och arbetslöshe- tens struktur”. Stencil. Avdelningen för nationalekonomi. Umeå uni- versitet. l974.

Bertil Holmlund—Karl-Gustaf Löfgren: ”On Unemployment and Va- cancies in Sweden”. Nr 11 i Studier i nationalekonomi Umeå universi- tet. 1975 . Bertil Holmlund: "A Model for Inflation in Sweden". Nr 15 i Studieri nationalekonomi, Umeå universitet. 1975. Bertil Holmlund: ”Arbetslöshet och lönebildning. Kvantitativa studier av svensk arbetsmarknad”. Nr 25 i Studier i nationalekonomi. Umeå universitet, 1976.

3. "En studie av inkomstfördelningseffekter av arbetslöshet och arbets— löshetspolitik" påbörjades 1976 och beräknas avslutas i979. Projektle- dare är civilekonom Anders Björklund som redovisat några av de hit- tills framkomna resultaten från studien i kapitel 6 "Utvecklingen på ar- betsmarknaden” Anders Björklund: "Arbetslöshetens struktur i Sverige 1965—1976, en ekonometrisk studie”. Stencil, EFI Handelshögskolan i Stockholm. 1977.

Anders Björklund: ”Hur fördelas arbetslöshetsbördan? En presentation och diskussion av arbetskraftsundersökningamas data" . Stencil. EFI Handelshögskolan i Stockholm 1977.

506

Utvärderingsstudier av effeklerna av ali/ta arbetsmarknadspolitiska å!— gärder. (5 projekt)

Studier kring den arbetsförmedlande verksamheten.

4. "Eskilstunastudien — effekter av utökad arbetsförmedling för långtids- arbetslösa” påbörjades 1974 och avslutades 1977. Projektledare har varit fil lic Lennart Delander som avrapporterat forskningsresultaten i kapitel 8 "Studier kring den arbetsförmedlande verksamheten". Lennart Delander: ”Om företagens rekryteringsbeteende". Stencil. Högskolan i Växjö, 1975. Lennart Delander: ”Eskilstunastudien av utökad arbetsförmedling för långtidsarbetslösa”. Högskolan i Växjö. 1977. . "En utvärdering av allmän platsanmälan" påbörjades 1977 och beräk- nas vara avslutad under 1978. Projektledare är fil lic Lennart Delander som sammanfattat en del preliminära resultat från projektet i kapitel 8. Lennart Delander: ”Allmän platsanmälan. Sammanfattning av förstu- die samt plan för fortsatt uppföljning". Högskolan i Växjö 1977. 'Jl

Studier kring utbudspåverkande åtgärder

6. Projektet "Ekonomiska och sociala effekter av geografisk rörlighet" påbörjades 1970 och avrapporterades i EFA:s förra betänkande ”Att utvärdera arbetsmarknadspolitik" SOU 1974:29. I betänkandet fanns en förteckning över de 22 forskningsrapporter som publicerades inom ramen för studien. En uppföljning av studien genomfördes 1975. Pro- jektledare för den sociologiskt inriktade delen av projektet är fil dr Ru- ne Åberg medan fil dr Åke Dahlberg svarar för projektets ekonomiska del. Projektledarnas redovisning av resultaten från uppföljningen åter- finns i kapitel 9 "Geografisk rörlighet — sociala och ekonomiska effek- ter". Åke Dahlberg: ”Den geografiska rörlighetsstimulansens ekonomiska verkningar för individ och samhälle". Rapport 23. Avdelningen för na- tionalekonomi. Umeå universitet 1978. Rune Åberg: ”Arbetskraftens flyttningar — omfattning. sammansätt— ning och konsekvenser". Rapport 24, Avdelningen för sociologi. Umeå universitet 1978.

Studier kring efterfrågepåverkande åtgärder

7. ”Algotsstudien — en utvärdering av konfektionsföretaget Algots etab- lering i Västerbotten” påbörjades 1974 och beräknas vara avslutad un— der l978. Projektledare för studiens ekonomiska del har varit fil kand Per-OlofJohansson medan fil kand Jonas Höög och fil kand Anders Pi- lebro svarat för den sociologiskt inriktade delen av studien. Projektle- darna sammanfattar sina forskningsresultat i kapitel 10 ”En utvärde- ring av etableringen av Algots Nord i Västerbotten”. Jonas Höög: ”Arbetsanpassningen i de etablerade företagen — dess bakgrund och konsekvenser”. Avdelningen för sociologi. Umeå uni— versitet, 1975.

Per-Olov Johansson: "Samhällsekonomiska aspekter på en lokalisering — något om principer och effekter”. Avdelningen för nationalekonomi. Umeå universitet, 1976.

Anders Pilebro. "Algotsprojektet. En teknisk rapport". Avdelningen för sociologi. Umeå universitet. 1977. Jonas Höög: ”Arbetsförhållanden och arbetstillfredsställelse'”. Avdel- ningen för sociologi, Umeå universitet. 1977. Per-Olov Johansson: ”A Note on the Economic Interpretation of the Relationship between Input—Output Multipliers". Nr 42 i studier i Na- tionalekonomi. Umeå. 1977. Per-Olov Johansson: "Regionala multiplikatorer och skattningsför- sök". Nr 33 i studieri Nationalekonomi. Umeå. 1977. Per-Olov Johansson: "Samhällsekonomiska aspekter på Algots etable— ringi Västerbotten”. Nr 39i studier i nationalekonomi Umeå, [977.

8. Projektet "Ekonomisk analys av sysselsättningsstöd” som påbörjades 1977 omfattar delprojektet "Lönesubventioners effekter på sysselsätt- ning och inflationstryck". som leds av fil kand Jan Petersson och fil kand Vassilios Vlachos och delprojektet '”Arbetskraftsefterfrågans lö- neelasticitet". som leds av fil lic Lennart Delander och pol mag Jan Ek- berg. Från projektet som beräknas pågå under 1978 och 1979 finns för närvarande endast preliminära resultat av förstudiekaraktär. Den pro- blematik som projektet behandlar redovisas dock i kapitel 11 ”Margi- nella sysselsättningsstöd”.

Jan Petersson—Vassilios Vlachos: "Lönesubventioner som ett medel att påverka sysselsättningen utan alltför stort inflationstryck". Natio- nalekonomiska institutionen. Lunds universitet” 1977. Jan Petersson—Vassilios Vlachos: ”Utvärdering av utbildningsbidraget för permitteringshotade". Stencil. Nationalekonomiska institutionen. Lund. 1978.

Lennart Delander—Jan Ekberg: "En ekonometrisk studie av efterfrå- gan på arbetskraft. En förundersökning". Högskolan i Växjö. 1978.

Studier kring planeringsmodeller ([ projekt)

9. "Studien av integrerad arbetsmarknadspolitik” påbörjades 1974 och beräknas vara avslutad under 1978. Projektledare är fil dr Eskil Wa- densjö som sammanfattat studiens resultat i kapitel 12. Rapport ] Sven Hegelund: ”Användning av input-outputmetoden för detaljerad analys av efterfrågan på arbete och kapital". Nationaleko- nomiska institutionen Lunds universitet. 1974. Rapport 2 Ronny Nilsson: "De arbetsmarknadspolitiska medlen: Be- slutsstruktur och urvalskriterier och Beslutsprocessen för arbetssökan— de inom arbetsförmedlingen”. 1975. Rapport 3 Eskil Wadensjö ”De arbetslösa arbetssökande och besluts- processen inom arbetsförmedlingen". l975. Rapport 4 Ronny Nilsson ”Beslutsprocessen vid varsel om företags- nedläggning eller permittering", 1975. Rapport 5 Sonny Johansson "Allmänna beredskapsarbeten — Analys och värderingsmetod" 1975. Rapport 6 Ronny Nilsson: "Lediga platser — Handläggning vid arbets- förmedlingen”, 1976. Rapport 7 Sonny Johansson: "lndirekta sysselsättningseffekter — Me-

Statens offentliga utredningar 1978

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet

Hyresrätt 2. Lokalhyra. [8] Barnets rätt. 1. Om förbud mot aga. [10] Ordningsvakter. [33] Förstärkt skydd för fri— och rättigheter. [34] Arrenderätt 1. [36] Personregister-Datorer-Integritet. [54] Att sambo och gifta sig. [55] JK»ämbetet. [59]

Utrikesdepartementet Kultur och information över gränserna. [56]

Socialdepartementet

Föräldrautbildning. [5] Hälso- och sjukvårdspersonalen. [26] Föräldraförsäkring. [39] Kommunalt hälsoskydd. [44]

Kommunikationsdepartementet

1975 års danska och svenska öresundsdelegationer. 1. Öresundsförbindelser. [18] 2. Öresundsförbindelser. Bi— laga A. Ritningar. [19] 3. Öresundsförbindelser Bilaga 8. Konsekvenser för företag och hushåll. [20] Bemanning av fartyg. [21] Fortsatt körkortsreform. [27] Trafikpolitik—kostnadsansvar och avgifter. [31]

Ekonomidepartementet

Kapitalmarknadsutredningen. 1. Kapitalmarknaden i svensk ekonomi. [11] 2. Kapitalmarknaden i svensk eko- nomi. Bilaga 1. [12] 3. Kapitalmarknaden i svensk ekono— mi. Bilaga 2—4. [13].

Budgetdepartementet Statlig personalutbildning. [41]. Konkurrens på lika villkor. [48],

Utbildningsdepartementet

Skolplanering och skolstorlek. Faktaredovisning och be— dömningsunderlag. [4] Utredningen om vissa vårdutbildningar inom högskolan. 1. Praktik-frågor—åtgärder i ett kort perspektiv. [15] 2. Ny vårdutbildning. [50]

Jordbruksdepartementet

1973 års skogsutredning. 1. Ny skogspolitik. [6] 2. för framtid. [7] Växtförädling. [23] Ny renhållningslagstiftning. [24] Miljökostnader. [43] Svensk trädgårdsnäring. [51]

Handelsdepartementet Ny konkurrensbegränsningslag. [9]

Regional konsumentpolitisk verksamhet. [16] Hotell- och restaurangbranschen. [37] Tvistlösning på konsumentområdet. [40] Förbud mot investeringar i Sydafrika. [53]

Arbetsmarknadsdepartementet

Sysselsättningsutredningen. 1. Arbete åt handikappade. [14] 2. Energi, strukturomvandling och sysselsättning. [22] 3. Kvinnors förvärvsarbete och förvärvshinder. [28] 4. Kommunernas medverkan i sysselsättningsplanering. 142] Arbete i jordbruk och trädgård. [29] Jämställdhet i arbetslivet. [38] Allmän arbetslöshetsförsäkring. [45] Resor till arbetet. [57] Arbetsmarknadspolitik i förändring. [60]

Bostadsdepartementet

Etablering av miljöförstörande industri. [25] Brand inomhus. [30].

lndustridepartementet

Energikommissionen. 1. Energi. [17] 2. Energi. Hälso-mil— jö och säkerhetsrisker. [49] Expertgruppen för regional utredningsverksamhet. 1. Att främja regional utveckling. [46] 2. Att främja regional ut- veckling. Bilagedel. [47]

Kommundepartementet

Kyrkominsterns stat-kyrka grupp. 1. Stat-kyrka. Ändrade relationer mellan staten och svenska kyrkan. [1] 2. Stat— kyrka. Bilaga 1. Kyrkans framtida organisation. [2] 3. Utredningar i delfrågor. [3] Stat-kyrka. Bilaga 2—12. Ny indelningslag för kommuner, Iandstingskommuner och församlingar. [32] Regional utvecklingsplanering, länsplanering, vidgad Iänsdemokrati. [35] Lägg besluten närmare människorna! [52] Organisatoriska frågor inom länsstyrelserna. [58]

m

1978 10— 27 &

Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.

l'f—ifl |-

. "*11- .."-m;, ikl'llull '-|I|'i, |]

'_.|

| .-| 'i'-IP.]:

. www _ |||Il"| '#Hlmlul'i "':

|| .| __]-

_.| J» .' .Jl- . |lr-I| ...' Wile: -.|-'. ", A.; ” '_l"'||_'iF-'-* -.n';.'_ "VI:-' '" "H:. Liu: , .. .... _ _. ”i! ] 'l .. . ". "";.i'.-'t=.'l' "? ' F] .'--_.."I_

LiberFörlag lSBN 91-38-04405—6