SOU 1979:15

Naturvård och täktverksamhet

mumnusnmun

:tlilmmuntnvumunvinnsxnmmmm SBM-å

muwmusnmun

IHÄNIUINIIE IW NAIIIHVÄIIIISKIIMMIHEN SE Må

& Statens offentliga utredningar

& & 1979:15 & J ordbruksdepartementet

Naturvård och täktverksamhet Bilagor

Bilagor till naturvårdskommitténs betänkande, SOU 1979:14

Stockholm 1979

Omslag Håkan Lindström Jemström Offsettryck AB

ISBN 91-38-04771-3 ISSN 0375-250X Gotab, Kungälv 1979

FÖRORD

Naturvårdskommittén redovisar i denna volym bilagor till betänkandet (SOU 1979:15) Naturvård och täktverksamhet. Bilagorna 1 och 2 innehåller av kommitténs sekretariat utarbetade förslag till detaljerade anvisningar för att genomföra vissa av kommittén i betänkandet framlagda förslag. Övriga bilagor utgörs av särskilda utredningar som kommittén låtit utföra som underlag för de över—

väganden och förslag som redovisas i betänkandet.

Stockholm i mars 1979

Göran Karlsson

/Arne Kardell

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

BILAGA 1

BILAGA 2

FÖRSLAG TILL ANVISNINGAR FÖR GENOMFÖRANDE AV ETT AV NATURVÅRDSKOMMITTFN FRAMLAGT FÖRSLAG TILL PROGRAM FÖR REGIONALA INVENTERINGAR AV TILLGÅNGAR AV GRUS M.M.

Förord 1 Inledning 1.1 Bakgrund och målsättning 1.2 Innehåll och omfattning 2 Organisation och ansvar 3 Resursinventering — metodik 3.1 Grus 3.2 Berg 3.3 Övrigt h Motstående intressen h.l Naturvård h.2 Övriga markanspråk 5 Redovisning 5.1 Grus 5.2 Berg 5.3 Övrigt Bihang 1 Förslag till protokoll för grusinventering

Bihang 2 Förslag till skärningsprotokoll

FORMULÄR TILL BLANKETT I FRÅGA OM AVGIFTS— OCH UPPGIFTSSKYLDIGHET FÖR TÄKT— OCH STENKROSSRÖRELSE JÄMTE ANVISNINGAR FÖR IFYLLANDET

Formulär till blankett i fråga om avgifts— och uppgiftsskyldighet för täkt— och stenkrossrörelse

Anvisningar för ifyllande av blanketten

BILAGA 3 GRUSFÖRSÖRJNINGEN INOM STOCKHOLMS LAN, GÖTEBORGS—

BILAGA h

REGIONEN, MALMÖHUS LAN OCH OSTHAMMARS KOMMUN

1 Inledning

2 Stockholms län 2.1 Tillgångar 2.2 Konsumtion 2.3 Produktion

3. Göteborgsregionen 3.1 Tillgångar 3.2 Konsumtion 3.3 Produktion

& Malmöhus län A.l Tillgångar h.2 Konsumtion h.3 Produktion

5 Östhammars kommun 5.1 Tillgångar 5.2 Konsumtion

5.3 Produktion

HANTERING AV JORD— OCH BERGMASSOR VID VÄG— OCH HUSBYGGANDE

1 Inledning

2 Vägbyggnad

3 Husbyggnad 3.1 Gårdsten

3.2. Tullinge gård 3.3 Järvafältet

100 100 102 102 103 lou 1OA 1Oh 105 105

109 109 111 112 113 115

BILAGA 5

BILAGA 6

RESTPRODUKTER INOM GRUV— OCH STÄLINDUSTRIN OCH DERAS UTNYTTJANDE

1 Inledning 2 Restprodukter från gruvindustrin 2.1 Förekomst 2.2 Användningsområden 3 Restprodukter från stålindustrin m.m. 3.1 Förekomst 3.2 Användningsområden Bihang 1 Lagrade restprodukter och årliga nytillskott Bihang 2 Källförteckning Bihang 3 Jord, jordblandningar och restprodukter

EN SAMHÄLLSEKONOMISK ANALYS Av SKILDA SYSTEM FÖR PRÖVNING Av TÄKTFRÅGOR

Förord

Inledning

Kapitel 1 Samhällsekonomiska aspekter på grus— täktverksamheten. En diskussion kring olika mål och medel 1.1 Allmänt 1.2 Olika myndighetskostnader 1.3 Externa effekter på miljöområdet 1.h Ökad hushållning med icke för—

nyelsebara resurser

Kapitel 2 Grusmaterialindustrin — produktion, sysselsättning, företagsstruktur, priser och kostnader 2.1 Produktion 2.2 Sysselsättning och företagsstruktur

2.3 Priser och kostnader

123 125 125 129 1h2 1h2 lh? 155

159 161

169 171 173

173 1711

177 181

192 195

Kapitel 3

Kapitel h

Appendix

Utvärdering av två föreslagna prövningssystem

3.1 Allmänt

3.2 Nuvarande system kontra kompletterings— och koncessionssystemet

3.3 Kompletteringssystemet — en utvärdering

3.h Koncessionssystemet — en utvärdering

Sammanfattning och förslag till konkreta

åtgärder

Tablå över skilda system för prövning av

täktfrågor

20h

205

208 212 218

DJ lk) (Fx

BILAGA 1

Naturvårdskommitte'n

Sekretariatet

FÖRSLAG TILL ANVISNINGAR FÖR GENOMFÖRANDE Av ETT Av NATURVÅRDSKOMMITTEN FRAMLAGT FÖRSLAG TILL PROGRAM FÖR REGIONALA INVENTERINGAR Av TILLGÅNGAR AV GRUS M.M.

Förord

I denna bilaga redovisas ett förslag till anvisningar för att genomföra det av naturvårdskommittén i avsnitt 5-2

i betänkandet Naturvård och täktverksamhet framlagda förslaget till program för regionala inventeringar av till- gångar av grus m.m.

Förslaget till anvisningar har utarbetats av kommitténs sekretariat efter samråd med en för detta arbete sammankallad referensgrupp, vari har ingått företrädare för statens naturvårdsverk, statens industriverk, statens vägverk, statistiska centralbyrån, Sveriges geologiska undersökning, länsstyrelserna och grusbranschen. Förslaget har översiktligt redovisats för kommittén. Därvid har kommittén utan att ta ställning till förslaget i detalj ansett att de framtagna anvisningarna bör ges ut som bilaga till kommitténs be—

tänkande för att remissbehandlas samtidigt med detta.

1 Inledning

1.1 Bakgrund och målsättning

I avsnitt 5A2 i naturvårdskommitténs betänkande Naturvård och täktverksamhet har framlagts ett förslag till princip- program för regionala inventeringar av i första hand våra grustillgängar och tillgångar av brytbart berg för fram— ställning av krossprodukter. Såsom framgår av nämnda

avsnitt skall förslaget ses mot bakgrund av kommitténs strävanden att få till stånd en täktprövning som är effektiv från hushållnings— och naturvårdssynpunkt. En sådan prövning kan enligt kommitten inte åstadkommas om inte länsstyrelserna har tillgång till ett beslutsunderlag som gör det möjligt att på ett relevantsätt bevaka hushållningsaspekten och väga exploateringsintressena mot Olika motstående intressen. Det underlag som i dag finns hos länsstyrelserna är enligt kommittén av växlande beskaffenhet men torde knappast på något håll vara av sådan kvalitet att det medger en optimal bedömning av den enskilda täkten sett i ett regionalt perspektiv. Det är således enligt vad som framhålls i be— tänkandet nödvändigt att förbättra länsstyrelsernas besluts—

och planeringsunderlag genom bl.a. ytterligare inventeringar.

Omfattningen av inventeringsarbetet bör enligt kommitténs förslag anpassas till tidigare gjorda inventeringar och till de skilda förhållanden i fråga om försörjningen med i första hand grus— och bergkrossmaterial som råder i olika delar av landet. Inventeringsverksamheten bör vidare inte bara resul— tera i att det informationsunderlag på vilket länsstyrelserna bygger sina ställningstaganden i täktärenden rent allmänt kommer att förbättras utan också att underlaget i möjligaste mån kommer att vara av samma kvalitet inom regioner med likartade förhållanden från grusförsörjningssynpunkt. Detta förutsätter att inventeringarna utförs på ett enhetligt sätt.

För kännedom om innehållet i övrigt i kommitténs förslag till inventeringsprogram hänvisas till tidigare nämnda avsnitt i

betänkandet.

Syftet med förevarande promemoria är att ge förslag till anvisningar om hur inventeringsprogrammet i olika avseenden

bör genomföras.

1.2 Innehåll och omfattning

Ifrågavarande inventeringsarbeten kommer att omfatta insam— ling, sammanställning och tolkning av data om främst grus— och bergresurserna inom ett undersökningsområde. Inventeringen av ett visst område kan beträffande innehåll och omfattning komma att variera högst betydligt med hänsyn till om området tidigare har inventerats och, när så är fallet, kvaliteten

på den inventeringen.

Inom områden där täktverksamhetinte får ske på grund av redan fattade beslut enligt naturvårdslagen, vattenlagen eller fornminneslegen skall ingen inventering genomföras. Inte heller finns anledning utföra inventering inom stads— eller byggnadsplanelagt område. Den bindning av främst grus— fyndigheter som kan bli följden av kommunernas planer för markanvändningen utanför detaljplanelagt område bör redo— visas vid inventeringen men inte inverka styrande på inven—

teringarnas geografiska omfattning.

Inventering av grustillgångarna är den viktigaste uppgiften i inventeringsprogrammet. I den delen skall programmet resultera i en realtivt noggrann översikt över de befintliga tillgångar— na av åsgrus och andra grus— och sandavlagringar samt inom de delar av landet där mera betydande svallgrusavlagringar uppträ— der även tillgångarna av detta materialslag. Eventuella grustill— gångar under grundvattenytan skall översiktligt studeras. Troli— gen kommer tillgängliga ekonomiska resurser att tillåta endast re— lativt osäkra beräkningar av materialvolymerna under grundvattenytan.

För noggrannare beräkningar behövs omfattande specialunder— sökningar i form av borrningar och geofysiska mätningar. Stor betydelse för detta delmoments omfattning kommer de riktlinjer för grustäktverksamhet under grundvattenytan att få, vilka f.n. framtages av naturvårdsverket. I detta sammanhang finns anledning att framhålla att inventerings— arbetet självfallet måste anpassas till de lokala förhål—

landena.

På den insamlade kunskapen om grustillgångarna bör man ställa det kravet att den skall vara av så detaljerad beskaffenhet att den kan ligga till grund för en realistisk

planering av grusutvinningen med beaktande av hushållnings—

och naturvårdssynpunkter. Ett sådant planeringsunderlag måste innehålla uppgifter från hela det aktuella gruspro— duktionsområdet om storlek, kvalitet och geografiskt läge för alla förekomster av betydelse, aktuell förbrukning och bedömning av den framtida förbrukningen samt om de bevarande— anspråk som ställs på förekomsterna främst från naturvårds—, kulturminnes— och vattenförsörjningssynpunkt.

En annan viktig uppgift i inventeringsprogrammet är att ut— föra en översiktlig inventering av brytbart berg för fram— ställning av krossprodukter. På många håll i landet har ersättningsmaterialen för naturgrus, främst bergkrossmaterial, stor betydelse för materialförsörjningen. När det gäller förekomster av brytvärt berg är de befintliga kunskaperna mycket begränsade. Generellt gäller att den svenska berg— grunden är väl lämpad för framställning av bergkrossmaterial. Möjligheterna att bedriva bergtäktverksamhet påverkas främst av de motstående intressena men även av berggrunden samman— sättning och kvalitet. Berginventeringens detaljeringsgrad ochomfattning bör anpassas till det behov som föreligger i skilda regioner. Vilka kunskaper som behövs om dessa mate— rialtillgångar varierar nämligen från region till region och beror på den rådande försörjningssituationen beträffande grus. På grund av de höga framställningskostnaderna för bergkrossprodukter kan dessa oftast bara konkurrera med naturgrus på korta transportavstånd. Det torde därför i

allmänhet räcka med att inventera potentiellt brytbara

bergtillgångar inom ett relativt begränsat område kring

tätorterna.

I samband med inventeringsverksamheten skall även potentiella tillgångar av andra ersättningsmaterial för naturgrus inom undersökningsområdet studeras (se avsnitt 2.1.Ä och 5.2.2 i betänkandet samt bilaga 5). Dylika material är sprängsten, restprodukter från gruv— och stålindustrin och grov morän. De två förstnämnda skall alltid ingå i inventeringarna, medan morän endast skall studeras noggrant inom de delar av landet där en bristsituation med avseende på tillgångar av natur— grus föreligger eller är nära förestående. I dessa områden skall studierna av grov morän ges en tämligen stor omfattning,

medan de inom övriga områden måste hållas mycket översiktliga.

Vid redovisningen av inventeringsverksamheten skall stor vikt läggas vid presentationen av den regionala fördelningen av materialtillgångarna. I så stor utsträckning som möjligt skall eventuella regionala skillnader beträffande kvantitet och kvalitet påvisas. De motstående intressena och klassi— ficeringen av förekomsterna skall TedOViSaS utförligt.

Den totala omfattningen av de landområden som bör inventeras visas i figur 1. Såsom naturvårdskommittén har framhållit är det från naturvårds— och naturresurssynpunkt inte befogat att inventera hela Sveriges landyta. Inom stora delar av Värmland och Dalarna samt större delen av Norrlands inland är tillgångarna på naturgrus så stora jämfört med tänkbar framtida efterfrågan, att en inventering i nuvarande skede enligt kommittén framstår som opåkallad. Dessa områden har därför på kartan (fig. 1) lämnats utanför de landområden som bör inventeras. Enligt kommittén är det angeläget

att så snabbt som möjligt kunna ta fram inventeringar inom alla de tätortsområden, som har eller som inom en snar

framtid kommer att få problem med grusförsörjningen. Av

Karta som visar det föreslagna in— venteringsprogrammets geografiska omfattning.

REGIONALA INVENTERINGAR AV NATU RG RUS M.M.

EH Total omfattning

&

'D

50

Grusproduktionsområde omkring tätort med > 10000 inv.

Områden med ringa tillgång på naturgrus enl. SIND PM 197811

100km

tids- och resursskäl är det därför normalt inte möjligt hålla samman inventeringsarbetet till att omfatta ett län åt gången. Det har i stället ansetts vara lämpligt med en etappvis uppläggning av inventeringsprogrammet.

Programmets första etapp bör begränsas till att omfatta grusproduktionsomrldet omkring alla stora och medelstora tätorter, orter med fler än ca 10 000 inv., samt de områden vilka enligt Grustutredningen —74 (SIND PM 1978:1) har ringa tillgång på, naturgrus (i Norrland endast kustlandet och Storsjöbygden). Aktuella områden har på kartan (fig. 1) utmärkts som prickade resp. streckade områden. Programmets andra etapp skall omfatta alla de områden på kartan som är vita och ligger inom de delar av landet där inventering

överhuvudtaget skall ske.

Det är enligt kommitténs uppfattning önskvärt att inven— teringsprogrammets båda etapper kan genomföras inom en

6—8 års—period. Tidsåtgången för inventeringsverksam—

heten består dels av tid för geovetenskapligt arbete, dels av tid för det arbete som verksamheten i övrigt kräver av länsstyrelsen och naturvårdsverket. Den totala tidsåtgången för den geovetenskapliga delen av grusinventeringarna inom etapp 1 har bedömts till ca 30 arbetsår. Etapp 2 kommer uppskattningsvis att kräva lika stor tidsåtgång. Skulle båda etapperna klaras av på 6 år måste således anlitas 10 geo— loger på heltid. Tidsåtgången för länsstyrelsernas egna

arbetsmoment tillkommer.

Det geovetenskapliga arbemt med inventeringarna av er— sättningsmaterial för naturgrus har uppskattats till maximalt ca 20 arbetsår (6 års heltidsarbete för ca 5 geologer) för etapp 1. Då behovet av sådana inven— teringar i etapp 2 är svårbedömt har ingen uppskattning

av tidsåtgången gjorts för denna etapp.

Vid upprättandet av inventeringsplanen för de tre första åren, vilken redovisas i tabell 1, har avgörande vikt fästs vid främst den rådande försörjningssituationen med avseende på naturgrus (STND PM 1978z1) men också vid kvaliteten hos tidigare utförda inventeringar samt behovet av kunskaper

för planering av markanvändning och försörjning med grus och grundvatten. (Prioriteringen måste betraktas som preli— minär. Definitiv prioritering får göras av naturvårdsverket efter samråd med SGU, industriverket och berörda länssty— relser i samband med att ansökan om medel för inventeringe—

programmets första verksamhetsår inlämnas).

Tabell 1

Regionala inventeringar av tillgångar av grus m.m.

Förslag till inventeringsplan för etapp 1. De i etappen in— gående områdena är markerade på kartan, fig. 1, och utgörs dels av grusproduktionsområden omkring tätorter med fler än 10 000 inv., dels av områden med ringa tillgång på naturgrus. Ej angivna områden skall inventeras i samband

med etapp ?

o

Ar 1

Södermanlands län Nyköping/Oxelösund Katrineholm

Östra delen av länet

Östergötlands län Norrköping/Söderköping Finspång

Kustområdet

Blekinge län

Hela länet

Malmöhus län

Hela länet

Göteborgs och Bohus län

Hela länet

Skaraborgs län Mariestad Lidköping Norra delen av länet

Sydvästra delen av länet

Västernorrlands län Härnösand Sundsvall Timrå

o

Ar 2

Uppsala län Uppsala

Nordöstra delen av länet

Hallands län Kungsbacka

Varberg

Älvsborgs län Vänersborg/Trollhättan Alingsås

Hela Dalsland

Värmlands län Karlstad Kristinehamn Arvika Säffle

Grums

Gävleborgs län Gävle/Sandviken Bollnäs Hofors Hudiksvall Söderhamn

Södra och mellersta kustområdet

Västerbottens län

Umeå

Södra och mellersta kustområdet

År 5

Stockholms län

Hela länet

Jönköpings län

Sydöstra delen

Kronobergs län

Nordöstra delen

Kalmar län Oskarshamn Västervik Öland Norra och södra kustområdena

Västra delen

Gotlands län

Södra delen

Kristianstads län

Kristianstad

* Hässleholm , Ängelholm 1

Östra delen

Örebro län Örebro/Kumla Karlskoga

Degerfors

Väs tmanl ands län Västerås Arboga Fagersta/Norberg Köping

Hallstahammar/Surahammar

Kopparbergs län Falun/Borlänge

Ludvika

Jämtlands län Östersund

Centrala delarna

Norrbottens län

Luleå/Boden

Haparanda

? Organisation och ansvar

Ansvaret för inventeringsprogrammets genomförande skall enligt naturvårdskommitténs förslag läggas på naturvårds— verket. Ansvaret för det faktiska inventeringsarbetet i ett län läggs enligt förslaget på länsstyrelserna. Arbetet förutsätts komma att utföras av länsstyrelsepersonal och av geologer i första band från SGU. En samordning med SGU:s hydrogeologiska kartering bör enligt kommittén efter—

strävas i så stor utsträckning som möjligt.

Naturvårdsverket upprättar för varje budgetår en inventeringsplan efter samråd med SGU, industriverket samt berörda länsstyrelser. Den exakta storleken på de områden som skall inventeras får fastställas av berörd länsstyrelse efter samråd med SGU.

Inventeringsarbetet uppdelas i en förberedelsefasoch en fältarbetsfas. Förberedelsefasen omfattar 1) bildande av en för ändamålet lämplig arbetsgrupp, ?) kontakter med intressenter eller uppgiftslämnare, 5) utseende av in-

venteringspersonal.

En första åtgärd är att sända ut en cirkulärskrivelse till berörda statliga myndigheter, kommuner, större gruskonsu— menter, vissa konsultföretag och alla grusproducenter för att informera om den planeradeinventeringen och för att inhämta vissa preciserade upplysningar (t.ex. aktuell täktverksamhet, praktiska erfarenheter av materialkvali— teten i olika takter). I inledningsskedet bör ett infor— mationsmöte anordnas för berörda myndigheter, företag, föreningar m.fl. De personella kontakter som därigenom erhålls är av stort värde för den fortsatta inventeringe— verksamheten.

Det är viktigt att inventeringspersonalen har god kompetens för uppdraget. Personalen måste ha goda geologiska kunskaper och erfarenheter av flygbildstolkning ooh inventerings— eller karteringsarbete. Enligt erfarenheterna från försöke— verksamheten inom Grusutredningen —'(4 (smp PM maine)

bör översiktlig grusinventering helst utföras av geolog.

Det är dessutom av stort värde om personalen har fälter— farenhet från inventeringsområdet eller från likartad terräng ooh praktisk erfarenhet av grusförsörjninrsfrigor,

främst kvalitetsaspekter.

Det är viktigt att uppgifterna från inventeringsarbetet hålls samlade ooh att kontakten mellan arbetsgruppen vid länsstyrelsens naturvårdsenhet och fältpersonalen är god både under utredningstiden och efteråt. Speciellt viktigt är detta i samband med bedömningarna av materialtill— gångarnas totala naturvärde och i efterföljande arbete

som bör syfta till att upprätta någon form av hushållnings—

plan för grusförsörjningen.

% Resursinventering — metodik

inventeringsverksamhetens omfattning i olika avseenden har behandlats i avsnitt 1.7.Arbetet med att inventera tillgångarna bör delas upp i två skeden ett för förberedelser och ett för fältundersökningar. Det första skedet innebär ett insamlande av befintliga fakta, studium av kartor och flygbilder m.m. Fältundersökningarna omfattar kontroller i fält av osäkra litteratur— eller arkivuppgifter, insamling av uppgifter

för volymberäkningar och kvalitetsbedömningar genom bl.a. studier av alla täkter och större skärningar samt allmän översiktlig rekognosering av främst grusförekomsterna men även i varierande utsträckning förekomster av brytbart

berg och grova moräner.

Vid SGU är vissa hithörande frågor föremål för utredning inom ett forskningsprojekt som finansieras av medel från naturvårdsverket. Vid utarbetandet av föreliggande förslag till metodik vid översiktlig grusinventering har erfaren— heterna frän olika försöksverksamheter inom projektet varit

av stort värde.

5.1 Grus

Huvuduppgiften i resursinventeringen är översiktlig inven— tering av sand— och grusförekomsterna inom aktuellt under— sökningsomräde. Både material över och under grundvattenytans

nivå skall studeras men i olika stor utsträckning. Precisering

av detaljeringsgraden beträffande undersökning och redovisning av materialförekomsternas utbredning, volym och kvalitet skall göras av den ansvariga arbetsgruppen vid länsstyrelsen i huvudsak i enlighet med de riktlinjer som anges i det följande av detta kapitel. Vid behov bör samråd i fråga om detaljerings—

graden p% undersökningarna ske med SCU.

Principskisser över lagerföljden i de två vanligaste åsty—

perna i landet visas i fig. 2 och fig. 3.

När det gäller tillgångarna över grundvattenytan skall dessa

inventeras med likformig noggranhet inom hela undersöknings— området. Arbetskartorna skall utgöras av topografiska kartan i skala 1:50 000. I vissa från naturvårdssynpunkt

särskilt intressanta områden kan det vara motiverat att ut—

föra en mer detaljerad inventering med ledning av ekonomiska

kartan i skala 1:10 000.

Inventeringen skall begränsas till att omfatta bara förekomster med en viss minimistorlek och med en viss minsta mäktighet.

Var gränsen skall dras får avgöras för varje område med

hänsyn till de variationer som föreligger i skilda gruspro- duktionsområden beträffande bl.a. geologi, grustillgångarnas storlek, förekomsternas frekvens och storlek i allmänhet, materialkvalitet, efterfrågan på grus och kvaliteten hos befintligt underlagsmaterial i form av geologiska kartor, grusinventeringar m.m. Inom stora delar av landet bör minimistorleken kunna bestämmas till ca 50 000 kubikmeter

fast mått (fmö).

Inom regioner där det föreligger brist på naturgrus eller

där sand— och grusavlagringarna i allmänhet har små dimen— sioner bör även tillgångar i små förekomster på ca 20 000 — 50 000 fm5

bör dock inte inventeras, eftersom exploatering av sådana

inventeras. Förekomster med alltför liten mäktighet

medför stora ingrepp i naturen, vilket oftast inte kan

anses försvarligt från naturvårdssynpunkt. Dessutom är in— venteringsarbetet oftast mycket tidsödande i fråga om mindre fyndigheter. När avlagringar som är mindre än den beslutade minimistorleken eller som är mycket tunna påträffas bör dock dessa markeras på arbetskartan med en symbol och om möjligt även med tecken för materialsammansättning (se fig. 4). Kännedomen om att material förekommer är av värde bl.a. vid

länsstyrelsernas täktprövning.

Beträffande tillgångarna under grundvattenytan bör i normal— fallet endast översiktliga studier göras med hänsyn till

0 200 400 soo 500 man 1200 nu) nu

Blockslen Sund & Maran _ M"! ”*"" m”? och omlcqml Grus % Lem & Berg ___ Grundmlhnyh

Fig. ?. Principskiss över lagerföljden i en mellansvensk rullstensås

under högsta kustlinjen (SIND PM 1978:1).

wo

En Slocknat Sand E Berg ___ Gvundvunmy'u Cms m Morön E mmm

Fig. 5. Principskiss över lagerföljden i en isälvsavlagring över högsta kustlinjen (SIND PM 1978z1).

(:::ZII) GRUSFÖREKOMST, MED SÄKER UTBREDNING (512292) GRUSFÖREKOMST, MED OSÄKER UTBREDNING 4— GRUSFÖREKOMST, LITEN STORLEK OCH/ELLER MÄKTIGHET I ISÄLVSAVLAGRING GRUS

VÄXLANDE MATERIALSAMMANSÄTTNING

SAND

MORÄN

GROV MOEÄN

BLOCK

HÄLL

GRUNDVATTENYTA (kontur röd, ytan blå) GRUNDVATTENLÄCKAGE

FÖRSUMPNING (kontur röd, streck blå)

FYLLNING NY VÄG (röd)

TVEKSAM FÖREKOMST, FÄLTKONTROLL NÖDVÄNDIG STOR GRUSTÄKT

LITEN GRUSTÄKT ELLER SKÄRNING

v

s

A

A

0 - 65 z——o mmm) NY BEBYGGELSE &

'$—

? få:

4

GRUSFÖREKOMSTENS NUMMER

Fig. h Förslag till lämpliga beteckningar och symboler att användas vid flygbildstolkning och fältundersökningar (efter SGU 1978).

de kostnader som mera detaljerade utredningar med hjälp av t.ex. borrningar och geofysiska, främst seismiska undersök— ningar drar. Beräkning av materialvolymer under grundvatten— ytan bör göras bara i de fall då det framstår som sannolikt att förekomsterna kan vara av betydelse från försörjnings— synpunkt. I andra fall bör endast en grov uppskattning av materialmängderna göras. Såväl orörda fyndigheter som fyn— digheter vilka omfattas av täkttillstånd skall studeras. Även tillgångar som finns inom äldre återställda täktom—

råden hör studeras.

Vid fältundersökningarna kan det uppkomma svårigheter att bedöma utbredning eller mäktighet för enstaka avlagringar eller att överhuvudtaget avgöra om en avlagring innehåller grusmaterial eller ej. I de fall det rör sig om eventuella materialtillgångar av mer betydande storlek bör special— undersökning i form av maskinell provgropsgrävning utföras. I genomsnitt torde ett 10—tal provgrävningar antas komma att

bli aktuella inom ett grusproduktionsområde.

Grusmaterialets kvalitet skall bedömas för alla förekomster, varvid en uppdelning av volymerna efter materialsammansättning nödvändigtvis måste ske. Materialets anvandhaihet till olika ändamål studeras mycket översiktligt genom att resultaten

från samtliga kvalitetsundersökningar av grusmaterial som tidigare har utförts inom uulersökningsområdet sammanställs.

I de fall påtagliga kvalitetsproblem är kända skall materialets användbarhet översiktligt utredas, vilket då sker dels genom fältbedömningar, dels genom granskning av resultaten från kvalitetsundersökningarna av grusmaterial. Ibland kommer

ett otillräckligt antal dylika undersökningsresultat att föreligga, vilket medför att det blir nödvändigt att låta utföra ett antal kompletterande laboratorieundersökningar

av grusmaterialets kvalitet. Behovet av sådana undersökningar varierar mycket inom olika delar av landet. I allmänhet

behövs bara någon enstaka undersökning göras, men inom

vissa trakter mdste deras antal nödvändigtvis tillåtas bli

större.

De olika arbetsmomenten vid översiktlig grusinventering presenteras och beskrivs nedan i den ordningsföljd, i vilken

det är lämpligast att utföra dem.

3.1.1_Förberedelser

Det slutliga resultatet av grusinventeringen är i mycket stor utsträckning avhängigt de förberedande arbetena. De olika momenten bör vara följande och utföras i nedanstående tids—

ordning.

3.1.1.1 Genomgång av befintligt underlagsmaterial

Inventeringsarbetet inleds med noggrann genomgång av geo— logiska kartor och beskrivningar (ev. även fältdagböcker), tidigare grusinventeringar, geovetenskaplig litteratur som berör undersökningsområdet och vid länsstyrelsen befintliga uppgifter om pågående och tidigare täktverksamhet så att

en sammanställning av befintlig kännedom om grusavlagringarnas utbredning, sammansättning m.m. erhålls. Betydelsefulla upplysningar kan även erhållas från olika specialundersök— ningar som grundundersökningar, grundvattenundersökningar och täktplaner samt ur annat arkivmaterial (se 5.1.1.5).

5.1.1.2 Kartöverföringar

Överföring av alla sand— och grusavlagringars utbredning från geologiska kartor och befintliga grusinventeringar till fältkartor i skala 1:50 000 (topografiska kartor) bör utföras

i ett tidigt skede. Denna kartsammanställning är ofta värdefull att ha redan vid genomgången av litteratur m.m. eftersom den underlättar en snabb orientering och lokalisering av fram— tagen detaljinformation. Dessutom möjliggörs markering av viktiga uppgifter, vilka framkommer successivt under de förberedande studierna och som har betydelse för uppläggningen

av kommande flygbildstolkning och fältarbete. Samtidigt med

överföringsarbetet bör även översiktliga "geologiska tolk— ningar” göras av den topografiska kartbilden, särskilt då endast småskaliga och/eller föråldrade geologiska kartor föreligger. Resultaten från dessa "tolkningar” antecknas (ev. på fältkartan med blyerts) och får senare till en del styra den flygbildstolkning som alltid måste föregå inven—

teringsarbetets fältdel (se 5.1.2).

Direkt överföring av den geologiska kartbilden till inven— teringskartorna kan endast utföras inom de delar av landet där moderna jordartskartor (SGU, ser. Ae) föreligger. Äldre geologiska kartor kan ej direktöverföras på grund av olika projektioner och annan misspassning samt den generalisering av grusavlagringarna som varit nödvändig framför allt på geologiska kartan i skala 1:200 000. Vid överföringar från det äldre kartmaterialet måste därför anpassningar göras till det topografiska underlagets nivåkurvor. Överföringarna bör utgå från säkra punkter som lätt kan identifieras på båda kartorna t.ex. skärning mellan väg och vattendrag,

kyrka.

Ä.1.l.5 Externa kontakter

Uppföljning bör ske av den i inledningsskedet utsända cirku- lörskrivelsen (se kap. 2) dels genom anordnande av ett informationsmöte (se 3.1), dels genom personliga kontakter med statliga och kommunala myndigheter samt större gruspro— ducenter, gruskonsumenter och konsultfirmor. Dessa kontakter är mycket viktiga som komplement till länsstyrelsens befint— liga inventeringar, planer (inkl. grustäktsplaner) och övrigt arkivmaterial. De kan tillföra inventeringsarbetet värdefulla uppgifter av olika slag från markanvändningspla— ner, grundvattenundersökningar, grundundersökningar utförda för större anläggningsarbeten och annat arkivmaterial. Därigenom kan man således få fram bl.a. resultat från kva—

litetsanalyser av grus— och bergmaterial och praktiska er—

farenheter beträffande användbarheten för olika täkters

material.

Uppgifter från ett stort antal av de provningar av grus— och bergmaterialets kvalitet (sprödhet, flisighet. bergartssamman— sättning m.m.) som utförts i landet finns samlade hos statens väg— och trafikinstitut. En genomgång av detta register skall alltid ingå i förberedelserna. Uppgifter om gruskvaliteter finns dessutom vid statens vägverk (främst vid Vägförvalt— ningarnas laboratorierx statens järnvägar, statens vatten— fallsverk (främst beträffande betongballast), kommunernas byggnadskontor samt inte minst vid producentföretagen.

Det blir oftast nödvändigt att utföra en del av detta för—

beredelsemoment i samband med fältarbetet.

5.1.1.4 Flygbildstolkning

I samband med grusinventering är flygbildstolkning en viktig informationskälla. En tränad tolkare kan särskilt inom vissa geologiska typområden, avsevärt minska den nöd— vändiga fältinsatsens omfattning genom noggrann planering av densamma redan vid skrivbordet. Tolkningsarbetet utförs på svartvita standardflygbilder i skala ca 1:50 000 om ej annat bättre bildmaterial står till förfogande. Önskvärt

vore främst att IR—flygbilder skulle kunna utnyttjas.

Proportionen mellan flygbildstolkning och fåltkontroller

blir mycket varierandeinom olika delar av landet. Den är främst beroende på detaljrikedomen hos befintligt informa— tionsunderlag (geologiska kartor, grusinventeringar m.m.), men även områdets geologiska karaktär, terräng— och vegeta— tionstyp inverkar på i vilken lämplig utsträckning flygbilds— tolkning kan utföras. Inom områden, där de geologiska kar— torna eller tidigare grusinventeringar ger god information rörande grusavkggringarnas utbredning, kan både flygbilds— tolkningen och fältarbaet förenklas. Flygbildstolkningen

reduceras till att främst omfatta sammanställningar av aktuella

uppgifter angående täkter, ny bebyggelse, nya vägar o.dyl. (erhålls även från kommunala planer) samt ett upprättande

av en relativt detaljerad plan för fältarbetet. lnom stora delar av landet är tillgängligt flygbildsmaterial av senare datan än det allmänna kartmaterialet varför aktuellare uppgifter av ovan angivet slag kan framtas.

l områden där huvudsakligen stora ässtråk uppträder är flyg— bildstolkning mer användbar än i exempelvis trakter, där små avlagringar med skogbevuxen och/eller moränliknande yta dominerar eller där avlagringarnas egenformer (geomorfologi) är obetydhgt utbildade. I de fall smä förekomster kan karteras i flygbilden blir de dessutom lätt förstorade vid tolkningen och kartöverföringen. lnblickbarheten i flygbilderna är av stor betydelse för tolkningsmöjligheterna och denna är bl.a.

beroende av förhärskande terräng och vegetation.

Metodik för flygbildstolkning behandlas i ett flertal hand—

1)

skall endast några allmänna synpunkter på tillvägagängsättet böcker och andra skrifter till vilka härmed hänvisas. Här

lämnas. Vid takningen utgår man från de på de geologiska

kartorna redovisade förekomsterna vilka följs upp för att

man eventuellt skall kunna lokalisera ytterligare förekomster.

Särskilt dalgångar, men även terrängen däremellan, studeras eftersom det är värdefullt att redan innan fältarbetet av— göra inom vilka omräden grusavlagringar av praktisk be— tydelse knappastlan förväntas. Förekomsternas utbredning

markeras i görligaste mån liksom alla täkter, skärningar,

1) Kihlblom, U. 1970: Flygbildstolkning för jordartsbestämning.

Lund.

Lundén, B. 1977: Jordartskartering med flygbildsteknik. Sver. Geol. Unders. C 758. Stockholm.

Wastensson, L. 1969: Blockstudier i flygbilder. Sver. Geol. Unders, C 638. Stockholm.

Viberg, L. 1972: Geoteknisk flygbildstolkning, Byggforsk— ningen, rapport R6. Stockholm_

m.fl.

bergblottningar i och i närheten av grusavlagringarna m.m. (se fig. 4). Om möjligt utmärks även lämpliga platser för nödvändiga fältmätningar t.ex. lägen för representativa tvärprofiler över åsar. Samma beteckningar som vid den efterföljande fältkontrollen bör användas. Tolkningarna ritas på tunn plast som läggs över flygbilden och överförs successivt till arbetskartorna, topografiska kartor i skala 1:50 000. Fältkontrollerna planeras noga genom att förekomster och annan information numreras och kommenteras på ett för fältarbetet lämpligt sätt. Detta kan exempelvis möjlig— göra att vissa systematiska feltolkningar som upptäcks

i samband med fältkontrollerna lättare kan elimineras. Kompletterande flygbildstolkning bör utföras i erforderlig

utsträckning i samband med fältarbeta;eller därefter. 5.1.2 Eältundersökningar

Resultaten från grusinventeringens fältarbetsfas är i hög grad beroende av väl genomförda förarbeten. Rekognoseringen inom området skall följa riktlinjerna från de förberedande studierna och ske med varierande täckningsgrad. Något hel— täckande studium kan sällan bli aktuellt. Generellt bör stor vikt läggas vid att organisera arbetet så att möjligheter

att samordna vissa insatser tillvaratas.

Sammanställningarna från de förberedande studierna av befint- ligt underlagsmaterial används som utgångspunkt för fält- undersökningarna. För att bl.a. underlätta ett enhetligt insamlande av uppgifter har ett vid SGU utarbetat förslag till inventeringsprotokoll bifogats (bihang 1). Ett sådant protokoll skall användas för varje studerad förekomst dels för naturligt begränsade avlagringar, dels för delavsnitt av åsar eller andra större sand— och grusavlagringar. Även SGU:s förslag till skärningsprotokoll har bifogats (bihang 2), vilket skall ifyllas för varje täkt och större skärning. Värdefulla uppgifter kan erhållas av personalen vid grustäkter

och av ortsbefolkningen.

I samband med arbetet i fält eller därefter skall möjligheter skapas för kompletterande flygbildstolkning, så att erfaren— heterna från fältkontrollerna kan utnyttjas optimalt. Bl.a. vid den definitiva avgränsningen av förekomsternas utbredning

samt då justeringar av fältarbetsplanen blir aktuella har

man ofta stor nytta av förnyad flygbildstolkning. 3.1.?.1 Utbredning

Undersökningarna av sand— och grusavlagringarnas utbredning koncentreras till områden där flygbildstolkning och annat kartmaterial visat osäkerheter eller felaktigheter i den geologiska kartan. De utförs i form av relativt täta punk— kontroller. Alla okända eller osäkra gränser skall ingå i fältkontrollerna, vilka skall resultera i att så god upp— fattning som möjligt erhålls om både den totala utbredningen och de teoretiskt uttagbara delarna av sand— och grusföre— komsterna. Denna kännedom skall senare ligga till grund för beräkningar av materialvolymerna.

Små eller mycket tunna avlagringar skall inte undersökas närmare utan bara symboliskt markeras på fältkartan (se 3.1

och fig. 4). 3.1.2.2 Materialkvantitet

Ett av inventeringsverksamhetens viktigaste moment är ut— redningen om grustillgångarnas storlek. För bestämningar

av materialkvantiteter finns flera olika beräkningsmetoder (SGU 1978)1. Lämplig metod skall bestämmas i samband med fältundersökningarna och antecknas på inventeringsprotokollet (bihang 1). Ofta kan rekommendationer om lämpliga beräknings—

1) SGU 1978: Metoder för inventering av grusförekomster. Forskningsrapport. Kvartär— och hydrogeologiska byrån.

metoder ges redan vid den förberedande flygbildstolkningen varvid planering och lokalisering av nödvändigafältmätningar om möjligt utförs. Av allra största värde för beräkningarna är alla iakttagelser i fält av grundvattenytans nivå eller

av eventuella bergblottningar, vilka noga skall noteras.

Eventuellt behov av specialundersökning i form av maskinell provgropsgrävning (se 5.1) skall noga utredas och planeras. Alla sådana undersökningar görs senare i ett sammanhang vid

slutet av fältarbetsfasen.

I det följande beskrivs de metoder för beräkning av material— kvantitet som framtagits och prövats dels inom grusutredningen (SIND PM 1976:K0.dels inom ett forskningsprojekt vid SGU (1978) .

”Profiler? Metoden är lämplig för åsar och innebär att tvär— snittsarean bestäms och multipliceras med åsens längd. Denna metod är den mest tidskrävande av volymberäkningsmetoderna. Åsens tvärsnittsarea bestäms genom att tvärprofiler uppmäts med hjälp av stegning och avvägning med pendel eller nivå— spegel (fig. 5) En profilering för varje likformigt part är tillräcklig. Tillvilket djup volymberäkning skall utföras bestäms om möjligt i fält. Generellt skall den ske ned till ca 5 m under markytans nivå eller till ett djup motsvarande halva åsens höjd (försymnetriskt utformade åsar) om inte uppgifter om bergytans eller grundvattenytans läge motsäger detta. Mest tillförlitliga resultat erhålls med denna metod för stora välvda åsar och små åsar, vilka framträder dåligt på topografiska kartan. "Profil—metoden" underlättar mängd— uppskattningar av eventuellt förekommande ofyndigt material (lera och svallmaterial) vid åsens sidor samt av mäktigheten under markytan och skall därför användas i så stor utsträckning

som möjligt för åsavlagringar under högsta kustlinjen (HK).

”Tvärsnitt". Materialvolymen i åsavlagringar med markerad

ryggform och utan mäktigt ofyndigt material på sidorna kan

a a..

Morfologisk begränsning av isälvsavlagringen. På geo—

O

logiska kartor är begränsningen gjord efter denna

Begränsning av fyndigt material 1 m över grundvattenytan. 5 in under markytan.

princip.

I!)

151»

Fig. 5. Exempel på. tvärprofiler (SGU 1978).

även beräknas genom att tvärsnittsarean antas vara en triangel (fig. 6). Metoden bör främst användas för åsbildningar över HK. tvärsnittsarean beräknas för varje likformigt å sparti och multipliceras sedan med åspartiets längd. Metoden innebär att endast åsens medelmäktighet och bredd behöver bestämmas

i fält och är därför betydligt mindre tidskrävande än den ovanstående profilmetoden. I de fall åsens läge i terrängen innebär, att åsdelar är belägna under omgivande markytas

nivå, uppskattas även denna volym.

"Kon". Fristående åskullar kan till formen approximeras till B x h.

3

B är kullens areal vid markytan och h dess höjd. En förut— en kon (fig. 6) och dess materialvolym erhålls genom

sättning för att metoden skall kunna tillämpas är att volymen av ofyndigt material på kullens sidor är försumbar och att

kullen har en relativt markerad form.

”Nivåkurvor". Vid volymberäkningar av stora utbredda av— lagringar (deltan, platåer, terasser och flacka fält) är det lämpligast att utnyttja topografiska kartans nivåkurvor. Varje nivåkurvas yta inom avlagringens begränsningar multi— pliceras med ekvidistansen 5 m (se fig. 7). Avlagringens ytterkontur kan i vissa fall användas i stället för den lägsta nivåkurvan. Även sluttningarnas materialvolymer skall beräknas, vilket visas i figuren. Utredning om materialvolymer i större avlagringar utmed sluttningar eller belägna i terräng som i sin helhet höjer sig bör göras genom att avlagringen delas upp i mindre avsnitt, vilka volymberäknas var för sig (fig. 8). Uppdelnhgen görs ungefär där en nivåkurva viker ut från avlagringen. Den underliggande bergrundsytan förmodas höja sig på ett med terrängen likartat sätt. Med denna metod antas mäktigheten under markytan generellt vara ca 5 m, om inte uppgifter om bergytans eller grundvattenytans läge mot— säger detta. Vid fältkontrollen skall den djupnivå till

vilken volymberäkning skall ske uppskattas.

/m[%f'*b'4f

Fig. 6. Volymberäkning medelst tvärsnitt (SIND PM 1976:10).

A .

Fig. 7. Volymberäkning medelst nivåkurvor (SIND PM 1976z10).

Fig. 9. Materialvolymer bundna av väg och bebyggelse (SIND ?>"-”. 1976:10 och SGU 1978).

"Medelmåktighet". För små flacka avlagringar utan betydande mäktighet uppmäta eller uppskattas medelmäktigheten i fält,

vilken sedan multipliceras med avlagringens yta.

Ovanstående metoder för beräkning av materialkvantiteter

i sand— och grusavlagringar ger uppgifter om de totala volymerna. För att erhålla den teoretiskt uttagbara volymen måste den totala volymen reduceras med volymer bundna av allmänna vägar, bebyggelse, områden skyddade av naturvårds— lagen, vattenlagen och fornminneslagen, områden som erhållit högsta skyddsklass vid naturvärdsklassificeringen samt med uttagen materialvolym i befintliga grustäkter. Beräkning av

den teoretiskt uttagbara volymen innebär inte ett ställnings—

tagande till att tillstånd enligt naturvårdslagen kommer att lämnas till exploatering av material i den storleks— ordningen. Enskilda vägar kan inte generellt sägas låsa materialvolymer, varför någon reducering ej bör göras. Den av allmän väg bundna materialvolymen beräknas genom att en ca 50 m bred vägzons areal multipliceras med av— lagringens mäktighet. Vid sammanhängande bebyggelse utmed väg skall arealen för en ca 100 m bred zon bestämmas och multipliceras med avlagringens mäktighet (fig. 9). I båda fall borträknas även de volymer som en slänt i ras— vinkel mot vägen upptar. Förekomst av enstaka byggnader på större materialförekomster skall ej beaktas. Den ur befintliga täkter uttagna volymen uppskattas genom att multiplicera täkternas utbredning, bestämd från kartan

eller vid fältbesiktning, med respektive grustags medel— mäktighet.

5.1.2.3 Materialkvalitet

Kvalitetsbedömning av materialtillgångarna inom inventerings—

området skall rtföras så noggrant som möjligt och omfatta en uppdelning av volymerna efter materialsammansättning. Dessutom skall materialets användbarhet till olika ända—

mål studeras.

Uppgifter om materialkvalitet insamlas i huvudsak genom att alla grustäkter och större skärningar studeras, men även genom geologiska tolkningar av andra indikatorer t.ex. yt— form, terrängläge. Dessutom erhålls värdefulla upplysningar ur resultaten från utförda kvalitetsundersökningar av grus— material. Dessa insamlas i samband med förberedelserna för grusinventeringen (se 3.1.1.5). Inom stora delar av landet är gruskvaliteterna så goda från hållfasthetssynpunkt att förekommande arkivuppgifter ofta är tillräckliga för över— siktliga inventeringar av detta slag. Inom regioner där kvalitetsproblem förekommer, skall vid behov kompletterande kvalitetsundersökningar göras. Dylika regioner är främst de som är belägna i områden med en berggrund bestående av lösa, sedimentära bergarter. Eventuella kompletterande kvalitets— undersökningar görs endast på grusprov från utvalda betydelse—

fulla större grusavlagringar.

Inom de berggrundsregioner där höga kvartshalter kan för— väntas skall kvartshalten i områdets sandförekomster

mycket översiktligt studeras.

Lämplig fältmetodik för bedömning av materialkvalitet i samband med översiktlig grusinventering har beskrivits av

SGU (1978) enligt följande:

Skärningsstudierna skall omfatta beskrivning av material— sammansättning och lagerföljd, bedömning av bergartssamman— sättning, insamling av uppgifter om täktverksamhet samt i vissa fall provtagning. Uppgifterna, som införs på särskilt

protokoll (bihang 1 och 2), bör omfatta följande:

Materialbedömning (huvudsakligen okulärt). Utförs i samtliga

täkter och skärningar.

Blockighet Dominerande blockstorlek Mängd storblock (ej krossbara)

Stenhalt Uppskattning av halt i låg, måttlig, hög, fältsiktning i några represen—

tativa täkter som referens

Materiald= 20 mm Dominerande kornstorlek

Sorteringsgrad Halten krossbart material

I nedlagda täkter (ibland igenväxta) bedöms materialet med sonderingar med stickborr (ett tiotal), vilket ger godtag— bara resultat i grunda avlagringar, men sämre i mäktiga bildningar, eftersom endast de 4 översta metrarna i en slänt med raskappa kan nås med stickborr. Vanligtvis finns en viss risk för överskattning av sten— och blockhalt. I mäktiga avlagringar kan godtagbara resultat erhållas om en eller flera s.k. släntrännor tas upp (grävning genom raskappan i trappsteg nedför slänten).

Lagerföljdsbeskrivning. Utförs i samtliga täkter och skär-

ningar.

- avlagringens uppbyggnad i huvuddrag, ev. dokumentation

genom fotografering

— notering av ev. täckande lager av ofyndigt material, sammansatt/komplex uppbyggnad eller på annat sätt svår—

exploaterbar bildning

— förekomst av lera, morän eller organiskt material

(humus, skal, torv m.m.)

— grundvattenytans ungefärliga/troliga nivå

— bergblottningar

Okulär bedömning av bergartssammansättning. Utförs i samt— liga täkter och skärningar. Dominerande bergarter samt av—

vikande bergarter eller förekomst av s.k. olämpliga bergarter, dvs. bergarter som påverkar materialkvaliteten negativt

(t.ex. vittrade bergarter, lerskiffer, alunskiffer, fyllit, glimmerskiffer, glimmerrika gnejser, lös sandsten, lös eller porös kalksten, krita, flinta m.fl.). Undersökt fraktion

anges, vanligen stenfraktionen.

Provtagging. Prov för laboratorieanalys tas endast i ett fåtal täkter eller skärningar i avlagringar, som bedöms vara av stor betydelse för framtida grusförsörjning. Punkt— prov bör undvikas utan i stället bör material tas på minst 4 olika ställen. Delproven blandas vid framsiktningen av

önskad fraktion. Provstorlekar enligt följande:

— För bestämning av bergartssammansättning, sprödhet

och flisighet: 2.5 — 5.0 kg av fraktionen 8 - 11.2 mm

— För våtnötningsanalys: ca 0.5 kg av vardera fraktion 2 — 6 mm och 6 — 11.2 mm (tas endast där lösa bergarter

förekommer).

— För bestämning av humus- och slamhalt: 0.5 kg av material

438 mm (tas endast vid tveksamhet om materialets renhet).

— För bestämning av mineralsammansättning: 0.2 kg av material 412 mm (tas endast vid indikationer på före—

komst av olämpliga mineral t.ex. glimmer, sulfid).

Täktverksamhet. Beskrivs i samtliga "aktiva" täkter.

— Pågående verksamhet som krossning, sortering, tvättning, samt tillverkning av asfalt, fabriksbetong, betongvaror

o.dyl. — Eventuella problem vid uttag eller tillverkning av materialet.

— Nuvarande användning av det framställda materialet (t.ex. fyllnad, förstärkningslager—, bärlager—, beläggnings— material och betongballast). — Tänkbar framtida användning för de framställda materialen.

En genomgång av kvalitetsfordringar på material till olika användningsområden skall här ej göras. Detta skulle nödvändigt— vis fordra en relativt omfattande redovisning och därför hän— visas till BYA (1976)1) beträffande material till vägändamål och till B 5 (1975)2) beträffande betongballast.

5.2. Berg

Behovet av kunskaper om tillgångarna av brytbart berg för framställning av krossprodukter varierar från region till region. Det är helt avhängigt den rådande försörjnings— situaticenxned avseende på grus, vilken således får avgöra vilken detaljeringsgrad för berginventeringen som skall väljas. Försörjningssituationen förutsätts bli klarlagd genom grusinventeringen, varför utförandet av berginven— teringen skall göras först sedan huvuddelen av grusinven—

teringen genomförts, efter dennas fältdel.

1)

BYA 1976: Byggnadstekniska anvisningar. TV 103. Statens vägverk.

2)

B 5 1973: Bestämmelser för betongkonstruktioner. Material och utförande. Betong. Statens Betongkommitté.

På många håll i landet är försörjningssituationen med av— seende på naturgrus förhållandevis god. Berginventeringen på dessa platser kan därför utföras mer översiktligt än inom de grusproduktionsområden, som har ringa tillgångar på naturgrus eller vilka inom en nära framtid kommer att hamna i en brist— situation. En dylik situation kan orsakas av liten tillgång på grovt grusmaterial eller av problem med materialkvaliteten.

Erfarenheterna av berginventering är begränsade i landet och de hittills genomförda undersökningarna har nästan uteslutande

rört lokalisering av bergtäkter.

De viktigaste faktorerna som påverkar möjligheten att bedriva bergtäktverksamhet är de motstående intressena,

berggrundenssammansättning och kvalitet.

Metodik för inventering av områden lämpliga för bergtäkts— verksamhet har studerats av länsstydelseni Stockholms län 1) och den inventeringsmodell som rekommenderas beskrivs

i det följande.

Framställningskostnaderna för bergkrossprodukter är högre än för naturligt grusmaterial. Detta medför att bergmaterialet oftast bara är konkurrenskraftigt då dess transportavstånd är kortare än naturgrusets. Berginventeringarnas geografiska omfattning kan därför begränsas till ett relativt snävt område omkring tätorterna. Det område som skall inventeras avgränsas genom att maximalt tänkbart transportavstånd markeras på arbetskartorna, topografiska kartor i skala 1:50 000. Detta kräver kännedom om ortens grus— och spräng— stenstillgångar och konkurrenssituationen. Det maximala transportavståndet överstiger idag sällan 20 km. Alla lämpliga transportvägar markeras därefter. Täkten måste ha fullgoda transportvägar som tål belastning 10/16 ton.

På många platser uppstår konflikter mellan exploatering

och bevarande. Olika former av restriktionsområden måste

'r- ) En rapport kommer att publiceras under år 1979.

därför kartläggas. I samband med arbetet med den fysiska riksplaneringen har länsäwrelserna,och kommunerna i samarbete kartlagt de mest skyddsvärda områdena. Dessutom har ofta både länsstyrelserna och kommunerna utfört natur— inventeringar. För delområden av länet finns dessutom förord— nanden enligt naturvårdslagen eller byggnadslagen.

Dessa inventeringar och sammanställningar måste studeras vid kartläggningen av de aktuella restriktionsområdena. På kartorna avgränsas befintlig och planerad bebyggelse, områden av riks— eller länsintresse och övriga restriktionsområden t.ex. grundvattenskydd.

Omkring alla områden med bebyggelse skall därefter en skyddszon markeras. Minimiavståndet bör vara minst 1 km, eftersom besvärande störningar vid bostäder på ca 1 km:s avstånd från en bergkrossanläggning är kända. Vid samhällets planering av markanvändningen bör möjligheten att, innan ett område tas i anspråk som industrimark, nyttiggöra högkvalitativt berg genom bergtäktverksamhet beaktas.

Den därpå följande geologiska utredningen skall för orter med god grusförsörjningssituation begränsas till att omfatta en översiktlig redovisning av berggrundens uppbyggnad (se avsnitt 5) och allmänna uttalanden om främst de kvalitativa aspekterna på de viktigaste bergarterna som uppträder inom området. De oå arbetskartorna återstående fria områdena under— söks beträffande berggrundens uppbyggnad och kvalitet genom studier av geologiska kartor och beskrivningar. Resultaten från utförda kvalitetsundersökningar av bergmaterial skall också granskas. Statens väg— och trafikinstitut i Linköping har samlat resultaten från ett stort antal sådana undersök— ningar i ett dataregister. Vissa glesa fältkontroller och om behov föreligger några enstaka kvalitetsundersökningar skall ingå för att möjliggöragrova avgränsningar av de områ—

den, inom vilka det kvalitativt bästa berget kan förmodas uppträda. Målsättningen måste vara att, inom alla gruspro— duktionsområden omkring tätorter med fler än ca 10 000 inv. markerade med prickar på kartan (fig. 1), få en grov uppfattning

om de potentiellt brytbara bergtillgångarna.

Inom de grusproduktionsområden där en bristsituation med avseende på tillgångar av naturgrus föreligger eller är nära förestående skall den geologiska utredningen dock göras grundligare. Därvid skall förekommande bergarters lämplighet som råvara för framställning av krossprodukter översiktligt bedömas och översiktliga fältundersökningar utföras så att uppfattning erhålls om potentiellt brytbara bergtillgångar. Vid fältstudierna skall ev. förekommande svaghetszoner markeras på arbetskartorna, jordmäktigheter översiktligt bedömas, bergarterna okulärt studeras och före- komst av genomsättande bergarter studeras. Provtagning för särskild kvalitetsundersökning skall göras i de fall stora bergtillgångar uppträder, vars kvalitet är okänd men som förmodas vara tillfredsställande för framställning

av material till alla aktuella användningsområden.

Bergmaterials användbarhet som råvara för framställning av krossprodukter är beroende både av bergartens sammansättning och berggrundens tektonik. Kravet på bergartens hållfasthet är oftast högt varför följande faktorer, som har avgörande betydelse för denna, noga måste studeras innan eventuellt nyttiggörande: mineralogisk sammansättning, kornstorlek, kornfogning, porositet, strukturella egenskaper, vittrings— benägenhet, vittringstillstånd och frekvens av mikrosprickor

1))_

i bergarten (Knutsson 1969

1>Knutsson, G. 1969: Stor—Göteborgs grusförsörjning. Regionplaneförbundet för Göteborg med omgivningar. Göteborg.

I allmänhet önskar man som råvara använda hårda, relativt finkorniga bergarter med stark kornfogning. Detta betyder att kvartsrika och täta bergarter såsom kvartsit, porfyr m.fl. är lämpliga. Vittrade bergarter, bergarter med dålig kornfogning, skifferbergarter, glimmerrika bergarter och bergarter innehållande reaktiva mineral är i olika utsträck—

ning olämpliga.

I förut nämnd rapport från länsstyrelsen i Stockholms län

sammanfattas kvalitetskraven på bergmaterial enligt följande:

+ Bergarten skall vara kristallin och bör hamna under någon av huvudrubrikerna: fin— eller medelkorntg gnejs eller granit, kvartsit, porfyr eller diabas. Efter noggrann kontroll kan även andra bergarter godkännas.

+ Bergarten får ej innehålla större mängder lättvittrade mineral såsom ortoklas, som är en typ av fältspat, olika glimmermineral m.fl. Glimmer är vanligt förekommande i granit

och speciellt i gnejs. Glimmerhalten bör vara låg.

+ Bergarten skall ha god kornfogning och sakna mikrosprickor.

Eventuell parallellstruktur bör ej vara alltför markant.

» Kemiskt reaktiva mineral får ej förekomma med halter 2:71 %. Bland dessa märks olika kiser och alkalilösliga

kiselsyror.

+ Vid flisighets— och sprödhetstest bör värdena i huvudsak

hamna inom ramen för styrkegrad 1. Sliptalet bör ej överstiga 110.

En fördel är om bergytan till stor del är frilagd, så att den lätt kan observeras. Svaghetszoner och pegmatitgångar får ej

ha en sådan utbredning att svårigheter att separera sämre bergmaterial uppstår. Ytsprickigheten bör ej vara onormalt

stor .

Beträffande detaljuppgifter om kraven på bergartsmaterialet för olika användningsområden hänvisas till bestämmelser för betongkonstruktioner (BS 1975), till byggnadstekniska anvis— ningar (BYA 1976) och Höbeda 19741) för vägmaterial och till SJ 19722)för makadam för järnvägsbankar.

De översiktliga berginventeringarna omkring tätorterna där det föreligger knapphet på grus skall även inkludera över— slagsmässiga beräkningar av de potentiella bertillgångarnas storlek. Minimistorleken för de bergförekomster som skall inventeras är emellertid av flera anledningar svår att precisera. Man har flera betydelsefulla faktorer att ta hänsyn till t.ex. krossmaterialets användbarhet, anläggningens avskrivningstid, ev. tillskott av sprängsten. Brytnings—

tekniskt är en pallhöjd på ca 20 m lämplig enligt Wickman

19775).

Den genomsnittliga årsproduktionen vid de befintliga berg- krossanläggningarna i landet varierar från ca 100 000 ton till över 1 milj. ton, men endast ca 1/4 av dem har en produktion som överstiger ca 250 000 ton eller ca 100 000 fm5 (SIND PM 1978:1). Antages en avskrivningstid på ca 20 år för en krossanläggning kan en lämplig minimi— storlek för tillgänglig bergvolym anges till ca 2 milj. fm3 (20 x 100 000 fm5). Enligt länsstyrelsen i

1)Höbeda, P. 1974: Höbedas system modifierat år 1974 och presenterat i Knutsson, G. 1977: Förekomst och utvinning av grus— och bergmaterial för byggnads— och anläggnings—

verksamhet. I "Spara och slösa". Ingenjörsförlaget. Stockholm.

2)

SJ 1972: Tekniska bestämmelser, makadam till spårballast.

TB 08 030.

5)Wickman, L. 1977: Ökad användning av bergkrossmaterial. Statens råd för byggforskning. R11z1977. Stockholm.

Stockholms län (1978) bör den tillgängliga bergvolymen vid planering av en ny normalstor anläggning vara minst ca 10 milj. fm3 (20 års produktion av ca 500 000 fmå/år). Som reserv, säger man, bör dessutom en ungefär lika stor volym finnas tillgänglig intill anläggningen.

Bergkrossanläggningar baserar ibhnd en stor del av sin produktion på sprängsten. För anläggningar som kan räkna med kontinuerligt tillskott av sprängsten, vanligt t.ex. i Göteborgsregionen, behöver den tillhörande bergfyndig— heten inte innehålla lika stor bergvolym som i de fall krossanläggningen baserar hela sin produktion på lokalt bergmaterial. Detsamma gäller även i de fall bergtäkt etableras för att möjliggöra en nödvändig komplettering av det naturliga grusmaterialet med grovt material eller för att förbättra materialets kvalitet. Bergtäktverksamheten förläggs då i närheten av i grustäkt redan befintlig krossanläggning.

5.3. Övrigt

Övriga materialslag som skall omfattas av inventeringen är sprängsten, vissa industriella restprodukter och grov morän. De kan alla i mer eller mindre stor omfattning användas som ersättningsmaterial för naturgrus.

Den aktuella tillgången av sprängsten skall bedömas och dessutom skall försök göras att uppskatta storleksordningen av den framtida tillgången av sprängstensmassor från bygg— nads— och anläggningsverksamhet. Betydande volymer frigörs ofta vid större anläggningsarbeten. På många håll i landet är dock tillgången på detta.materiakäag sporadisk. Beroende på bergart och kvalitet kan massorna användas som ersättnings— material för naturgrus i varierande utsträckning. Översiktlig utredning skall även göras om eventuellt förekommande till— gångar, inom undersökningsområdet, av användbara restpro— dukter (gråberg, slagg o.dyl.) från gruv— och stålindustrin (se bilaga 5).

Med grov morän menas morän med sådan kornstorlekssamman— sättning, att materialet uppfyller de fordringar som gäller för grusslitlagermaterial enligt BYA (1976), eller med än

grövre sammansättning samt normal morän, mer finkornrik, med hög stenhalt. Nära tätorter är större förekomster med morän av normal typ av intresse för fyllnadsändamål.

Grov morän skall inte generellt ingå vid inventeringen eftersom man inom stora delar av landet har betydande till— gångar av naturgrus jämfört med aktuell efterfrågan (SIND PM 197811). Materialtillgångarnas "livslängd" är sålunda tillfredsställande. I dessa trakter skall endast en allmän orientering om möjligheterna att lokalisera förekomster av grov morän ges. Denna orientering grundas huvudsakligen på uppgifter från befintligt underlagsmaterial främst geolo— giska kartor och beskrivningar samt t.ex. de materialinven— teringar som till fram på 1950—talet utfördes av statens

väginstitut.

Inom grusproduktionsområden med ringa tillgångar på natur— grus skall däremot potentiella tillgångar av grov morän inom en 2—milsradie från centralorten översiktligt stu— deras. Grov morän kan i gynnsamma fall användas direkt till förstärkningslager i vägar och efter krossning och sortering t.ex. till slitlagergrus i grusvägar. Vid statens vägverk pågår f.n. försök med förädling av morän. Förekomster av grov morän kan därför få stor betydelse särskilt för vägunder- hållet. Lämplig metodik vid inventering av grov morän utreds f.n. av vägverket i samarbete med statens geotekniska institut och statens väg— och trafikinstitut. De hittills vunna er— farenheterna från olika försöksverksamheter m.m. har varit

av stort värde vid framtagandet av föreliggande förslag

till tillvägagångsätt vid översiktliginventering av grov morän. Metodutvecklingen följs även i fortsättningen

varför ytterligare detaljer kommer att kunna tillfogas.

Grov morän uppträder vanligen i dalgångars lägre partier (G. Lundqvist 19401) och kan där påträffas i småkullig

1>Lundqvist, G. 1940: Bergslagens minerogena jordarter. Sver. Geol. Unders. C 455.

terräng både i kullar och ryggar, i drumlinliknande ryggar, i läsidesavlagringar och i mer eller mindre strömlinjeformade sluttningsbildningar. Närhet till större isälvsstråk eller isälvsavlagring har stort potentiellt värde. Möjligheten att finna grov morän är större inom vissa berggrundsom— råden. Ett samband mellan vissa bergarter och grovkornig morän har påvisats (J. Lundqvist 19521 och Knutsson 19752). Främst gäller detta kvartsit och porfyr, men i viss mån

även en del typer av granit och gnejs samt mylonit.

Markytans blockighet kan ibland indikera förekomst av grov— kornig morän. Ett samband mellan hög grushalt i morän och rik- eller storblockig markyta har påvisats (G. Lundqvist 1940), men detta samband har dock ej kunnat påvisas vara

allmängiltigt (Knutsson 1975). Däremot föreligger enligt

Knutsson ett samband mellan inre stenhalt och "grovhet" (grovhetstal). Markytans blockighet skall främst studeras vid flygbildstolkningen, men även i samband med fältkon- trollerna. Större rikblockiga områden skall alltid noteras även i trakter med sandig eller sandig—moig morän, eftersom det vid vägverkets försöksverksamhet visat sig att morän med relativthög finkornhalt kan nyttiggöras om mängden krossbart material (sten och block) på platsen är stor. Förutom att bergkvaliteten måste vara god gäller att den dominerande blockstorleken skall vara liten, diameter mindre än ca 60 om så att en krossning i vanliga transportabla standardkrossar är möjlig. Block med större storlek för—

svårar verksamheten.

1)

Lundqvist, J. 1952: Bergarterna i dalamoränernas block— och grusmaterial. Sver. Geol. Unders. C 525. 2)Knutsson, G. 1975: Block— och stenhalt i morän. Arkiv och fältstudier. Statens väg— och trafikinstitut. In— ternrapport nr 144.

När det gäller metodiken vid översiktlig inventering av grov morän bör länsstyrelsen och berörda kommuner anvisa de områden där moräntäkt kan tänkas få förekomma. Inven— tering utförs sedan företrädesvis av vägnära partier inom dessa områden. Det viktigaste momentet är den förbe— redande genomgången av befintligt underlagsmaterial (ut— förs i samband med grusinventeringen) dvs. geologiska kartor och beskrivningar, topografiska kartor, geovetenskaplig litteratur, flybilder m.m. Studierna skall innefatta berg— grundsgeologi, isrörelseriktningar, topografi, olika morän— typers uppträdande (om uppgifter därom kan erhållas), yt— former dvs. moränernas egenform (kullar och ryggar) samt deras topografiska läge, markytans blockighet, förekomster av skärningar och täkter samt berghällars allmänna upp— trädande, sjöstränders och myrmarkers utseende (alla tre ger indikationer om moräntäckets mäktighet i allmänhet).

Omfattningen av fältundersökningar av moränförekomster skall begränsas i så stor utsträckning som möjligt och skall endast bestå av punktvisa kontroller av främst skärningar

och täkter i morän och osäkra uppgifter från ovannämnda studier.De lokaler som besiktigas skall undersökas med avseende på ytform (eventuell egenform), mäktighet, material— sammansättning, stenhalt, markytans blockighet, moränens inre blockhalt, lagerföljd, innehåll av sorterat material, strukturer och eventuell förekomst av olämpligt bergärts— material (se 5.1.2.5). Bestämning av materialvclymen görs med hjälp av lämplig beräkningsmetod (se avsnitt 5.1.2.2).

h Motstående intressen

Inför en slutlig bedömning av hur stor del av de inventerade materialtillgångarna inom en region som kan tänkas vara reellt tillgängliga för exploatering måste, som framgår av avsnitt 5.2.3 i betänkandet, alla motstående intressen så långt möj— ligt kartläggas. Kartläggningen skall i ett första moment omfatta alla områden inom vilka det föreligger direkta hinder mot täktverksamhet på grund av beslut enligt naturvårdslagen, fornminneslagen, vattenlagen eller byggnadslagen. Inom sådana områden skall såsom framgår av avsnitt 5.2.2 i betänkandet inventering av tillgångar dock inte ske. I ett andra moment skall kartläggningen syfta till att ange alla övriga bevarande— anspråk som föreligger ifråga om de förekomster som inventeras. Dessa anspråk omfattar preciserade bevarandeintressen med hänsyn till naturvård, kulturminnesvård, vattenförsörjning och bebyggelse eller andra planintressen.

Denna kartläggning av motstående intressen skall i första hand ske genom att befintliga kunskaper sammanställs. Härvid är det främst uppgifter från naturinventeringar, naturvårds— planer, kulturminnesinventeringar, vattenförsörjningsutred— ningar, planutredningar samt data från länsstyrelsens och kommunernas register över beslut om markanvändning som skall utgöra kunskapsunderlaget för denna sammanställning. Det är väsentligt att länsstyrelsen redan vid planeringen av de regionala inventeringarna av grustillgångar m.m. gör en be— dömning av omfattningen av och kvaliteten på befintliga kun— skaper om motstående intressen. Är dessa kunskaper otill— räckliga så är det nödvändigt med kompletterande utredningar. Det är särskilt angeläget att naturvårdsanspråken är i sin helhet väl utredda när tillgångar, exploateringsintressen och bevarandeintressen skall vägas samman till en hushåll— ningsplan. Hur de motstående intressena och då främst natur—

vård kan kartläggas behandlas kortfattat nedan.

h.l Naturvård

Generellt kan sägas att naturvårdens intressen skall beaktas vid alla former av exploatering av naturen som innebär för— ändring av naturmiljön. Vid prövning av ansökan om tillstånd till täkt enligt 18 % naturvårdslagen gör länsstyrelsen, efter att i normalfallet ha hört bl.a. berörd kommun, en bedömning av om täkt kan tillåtas eller inte samt på vilka villkor täkt eventuellt kan medges. Vid dessa bedömningar och då särskilt vid avvägningen om täkt över huvud taget skall tillåtas eller inte, erfordras en regional överblick över naturvårdens samlade intreSSen. Denna överblick uppnås lämpligast genom att länsstyrelsen utför en översiktlig naturinventering och naturvårdsplan. Inventeringen skall då omfatta a) naturens vetenskapliga värden vari bl.a. ingår kulturlandskapets värden, b) landskapets betydelse för rör- ligt friluftsliv samt c) landskapets skönhetsvården, land— skapsbilden. Efter inventeringen följer en systematiserad värdeanalys, som baseras på definierade grundfaktorer, samt en klassning av de olika bedömda objekten. Hur denna inven— tering, värdering och klassning fram till en naturvårdsplan bör läggas upp framgår av statens naturvårdsverks publikation 1975:l "Översiktlig naturinventering och naturvårdsplanering".

h.l.l Materialförekomsternas geologiska värden

En materialförekomst i form av t.ex. grusås, strandvall, delta— plan eller bergformation kan ha ett naturvårdsvärde på grund av sin unika geologiska uppbyggnad, men lika väl på grund av att den utgör underlag för en särskilt värdefull vegetation eller ett unikt djurliv eller för att den utgör ett för fri— luftslivet attraktivt område eller utgör ett framträdande

och vackert element i landskapsbilden. Alla dessa värden måste

naturligtvis beaktas vid en total klassning av de olika före— komsternas naturvårdsvärden. Beträffande de skilda naturveten—

skapliga värdena inom en förekomst skall dessa vad gäller

värdering av berggrund, jordarter och terrängformer alltid

bedömas inom ramen för inventeringen av materialförekomster. Detta skall ske oberoende av om det tidigare finns en natur— vårdsplan eller inte. Härigenom fås en samtidig och enhetlig bedömning av olika förekomsters geologiska värden inom stora

regioner.

Den geovetenskapliga inventeringen skall i första hand avse terrängformer (geomorfologi) och lagerföljder (stratigrafi). Beträffande lösa avlagringar bör terrängformerna med hänsyn till bildningssättet delas in i flera kategorier, t.ex. glaciala, fluviala, eoliska samt kust— och strandformer.

Vid själva bedömningen av en förekomsts eller ett områdes geovetenskapliga värde skall följande grundfaktorer (ej rangordnade) bedömas (främst efter Melander 19771) och Stenbäck 19772)).

1. Sällsynthet

Unik: Enstaka objekt i landet (eller inom en angiven natur—

geografisk region).

Mygket_oyanlig: Endast ett fåtal objekt finns inom länet.

gvgnlig: Ett fåtal objekt finns inom grusproduktionsområdet.

Omfattar även objekt som är vanliga inom ett mindre område

men i övrigt mycket ovanlig.

Vanlig: Formen vanligt förekommande.

1)Melander, 0. 1977: Geomorfologiska kartbladet 30 J Rensjön.

Statens naturvårdsverk PM 858. 2)Stenbäck, G. 1977: Vetenskapliga kriterier av betydelse vid naturvärdesbedömning av våtmarker. Bilaga 2A till Plan för inventering av landets våtmarker. Statens natur— vårdsverk.

2. Representativitet (utformning)

Ytterst välutbildad: Formen perfekt utbildad, väl bibehållen

och av förhållandevis stor dimension.

Välutbildad: Formen tydlig och väl bibehållen.

Eågorlunda typisk: Formen är otvetydig, men kan ha utsatts för viss sekundär påverkan.

gtydlig: Formen illa utvecklad och/eller utsatt för betydande sekundär påverkan.

Mygkgt_spegigllz En för formtypen avvikande utformning.

3. Mångformighet

Mygkstmånsfsraistoäjski

Xarietioaaikkohjski

Miadiävariaiignsriki smekt

Ensagtgd_bildning

h. Forskningsintresse

Ztterst intressant_(a)z Objektet är avgörande för tolkningen av formgruppens genes, huvuddragen i landskapsutvecklingen, aktiva processer e.dyl. (s.k. typlokaler).

lntrgsgagt_(b): Objektet bedöms ha betydelse för studien av genesen, aktiva processer och detaljer i landskapsutvecklingen.

giptgeESÅnt (ql: Objektet bedöms ha obetydligt intresse för

den vetenskapliga analysen.

Vid denna bedömning av det studerade objektets forsknings— intresse skall vägas in huruvida det har varit föremål för a) betydande tidigare_forskningginsatåer, b) tidiga£e_fgrsk—

pinggigsgtger eller c) inga_tidigarg_fozskningsinsatser.

5. Pedagogiskt intresse

Mycket 5tor_betydelse för utbildginggn på alla nivåer

åtor_betydelåe för_utbildningen

Viss betydglse_för_utbildningeg

åedasosieki gistiessani

För att ge möjlighet till en inbördes jämförelse mellan

olika objekts geovetenskapliga värden inom en region, bör det med utgångspunkt från nämnda grundfaktorer ske en poängberäk— ning för varje enskilt objekt. Hur denna gradering lämpligen bör ske kan variera från region till region, men de huvud— principer som framgår av SNV 1975zl skall gälla och dessutom skall beräkningssättet redovisas för att möjliggöra eventuella

revisioner vid en senare tidpunkt.

h.l.2 Materialförekomsternas övriga vetenskapliga naturvårds—

värden

Utöver en geovetenskaplig värdering skall de inventerade materialförekomsterna och deras markområden bedömas med hänsyn till deras eventuella övriga vetenskapliga värden, dvs.botaniska, zoologiska, kulturhistoriska och eventuellt limnologiska. Dessa värderingar skall liksom de geoveten— skapliga baseras på en serie av grundfaktorer. Inventerings— metod, val av grundfaktorer och urvalsmetodik bör följa de

rekommendationer som framgår av naturvårdsverkets nämnda

publikation.

Vid inventering och bedömning av kulturlandskapet skall en helhetssyn eftersträvas där bl.a. kulturella och naturveten—

skapliga aspekter vävs samman.

h.l.3 Landskapsbild

Ett potentiellt täktområdes betydelse som landskapsbildande element eller dess exposition i landskapet är i sig själv av stor betydelse vid länsstyrelsens bedömning av såväl till— låtlighet som villkor. Det är därför av stor betydelse att landskapsbilden värderas som ett led i naturvårdsbedömningen. Som ett första underlag för en sådan bedömning krävs en för— beredande översiktlig analys av landskapets uppbyggnad. Denna analys görs lämpligen utifrån tillgängligt kart- och flyg— bildsmaterial samt inventerarens egen kunskap om området. Härvid skall sådana förhållanden noteras som bestämmer land— skapets indelning i rum och volymer (t.ex. topografi och vege— tation) samt inslag av speciella för landskapskaraktären viktiga landskapselement (t.ex. åsryggar, åskullar, strand— vallar, deltan och rundhällar). Vid den följande fältinven— teringen skall materialförekomsternas mera detaljerade och lokala betydelse för landskapsbilden och som landskapselement dokumenteras. Dessutom skall speciellt pcsitiva eller negativa förhållanden på eller i direkt anslutning till förekomst noteras, t.ex. värdefulla vyer, utsiktspunkter, täkter eller

kraftledningar.

Denna analys av landskapsbilden bör — om den inte redan är utförd i samband med en regional naturvårdsplan — utföras i samband med bedömningen av materialförekomsternas geoveten— skapliga värden. Detta är särskilt lämpligt eftersom dessa

värderingar båda erfordrar omfattande fältstudier.

h.l.h Friluftsliv

Många av de naturtyper som kan betecknas som materialföre— komster har särskilda naturliga förutsättningar för frilufts— liv, genom att de ofta uppvisar intressanta topografiska for— mer, utgör vegetationsgränser och oftast är allemansrättsliga och lättframkomliga. Det är därför nödvändigt att förekomster— nas nuvarande och potentiella värden för friluftsliv inventeras och klassificeras. Härvid skall inte bara de naturgivna för— utsättningarna för olika former av friluftslivsutnyttjande be— aktas, utan även utanförliggande förutsättningar såsom avstånd till tätort, kommunikationer, befintliga anläggningar, den totala tillgången till allemansrättsliga markområden inom

regionen samt planförhållanden.

Grundläggande faktorer som bör beaktas vid bedömning av fri— luftslivsvärden är bl.a. l) fysiska förutsättningar, 2) för— utsättningar för positiva upplevelser (omväxling, särprägel, orördhet, tilltalande landskapsbild, intresseväckande natur— och kulturföreteelser), 3) mångsidighet (förutsättningar för flera friluftsverksamheter), h) storlek, 5) förutsättningar för bibehållande av värde (tålighet mot slitage), 6) till— gänglighet, 7) framkomlighet, 8) frihet från störningar, 9) frånvaro av restriktioner och 10) etablerat utnyttjande

(utnyttjandefrekvens, anläggningar).

Naturvårdens samlade intressen på eller i anslutning till materialförekomsterna fås genom en sammanställning och ut— värdering av här angivna geologiska och övriga vetenskapliga värden, landskapsestetiska värden samt betydelse för frilufts— liv. Sammanvägningen bör sedan resultera i en klassning objekt för objekt i tre klasser där I = största värde för

naturvården, II = stort värde för naturvården, III = inte så

starka naturvårdsvärden som I och II.

h.2 Övriga markanspråk

En genomgång av aktuella planer beträffande markdisposi— tionen inom inventeringsområdet skall göras både hos kom—

munerna och länsstyrelsen.

h.2.l Vattenförsörjning

Vattenförsörjningens anspråk på sand— och grusavlagring— arna samt i vissa fall även bergförekomsterna inom inven— teringsområdet skall noga beaktas. Sand— och grusavlag— ringarna hör till de viktigaste grundvattenförande bild— ningarna i landet och det naturliga grundvatten, som ut— vinns för kommunal vattenförsörjning härrör i mycket stor utsträckning från dem. Dessutom sker relativt ofta en komplettering med konstgjort grundvatten, vatten som in— filtreras i sand— och grusavlagringar. Stora mändger naturligt grundvatten används vidare inom lantbruket för bevattning och inom industrin som råvara eller kylvatten. Det befintliga kunskapsunderlaget om anspråken från vatten— försörjningssynpunkt är mycket skiftande och ibland klart bristfälligt. På en del håll i landet har man dock utrett tlex. var de viktigaste potentiella vattentillgångarna är

belägna.

Den i samband med den översiktliga grusinventeringen er— hållna kännedomen om sand- och grusavlagringarna skall utförligt presenteras både i text och på kartor. På detta sätt kommer inventeringsresultatet att kunna utgöra ett värdefullt basmaterial för vidare bedömning av förutom täktverksamhet och naturvård även av potentiella grund— vattentillgångar, lämpliga områden för konstgjord in— filtration, riskområden för grundvattenförorening, avfallsdeponering m.m. Genom den samordning med SGU:s inventering av landets grundvattentillgångar som föreslås i betänkandet (avsnitt 5.2.1) skapas goda förutsättningar

för samhällsplaneringen på förevarande område.

h.2.2 Bebyggelse, vägar m.m.

I ett tidigt skede av inventeringen, innan fältundersök— ningarna påbörjas, skall med hjälp av existerande markanvänd— ningsplaner m.m. avgränsning göras av de områden inom grus- produktionsområdet, som skall inventeras. Inventering skall som tidigare har sagts normalt inte ske inom stads— eller byggnadsplanelagt område.

5. Redovisning

Redddsnngen av inventeringen skall inledas med redogörelser för målsättning, omfattning (bl.a. hur grusproduktionsom— rådet avgränsats och om vilka områden som har inventerats) och uppläggning, se tabell 2. Därefter följer en områdes— beskrivning, vilken främst skall innehålla en geologisk översikt. Denna översikt skall omfatta en redogörelse för berggrundens uppbyggnad, områdets topografi, inlandsisens avsmältning och områdets jordarter. Eventuella laboratorie— undersökningar eller andra specialundersökningar beskrivs i det efterföljande kapitlet. Grusinventeringen redovisas därefter i sin helhet och inleds med beskrivningar av alla från resurssynpunkt viktigare sand— och grusförekomster. Därefter skall utvärderingen och redovisningen av sand— och grustillgångarnas storlek och beskaffenhet presenteras. Redo— visningen aV' grusinventeringen avslutas med avsnitt om de motstående intressena och den slutliga klassificeringen. Kartredovisning och tabell med samtliga inventerade sand—

och grusförekomster bifogas som bilagor.

Efter grusinventeringen bör följa en redogörelse för aktu— ella och framtida ersättningsmaterial. Både de kvantitativa och de kvalitativa aspekterna skall ingå. Först redovisas berginventeringen, vilken sedan följs av utredningarna om sprängsten, ev. restprodukter från gruv— och stålindustrin och områdets moräntyper samt i förekommande fall de poten— tiella tillgångarna av användbar morän. En översikt om den aktuella materialproduktionens storlek och struktur bör där-

efter ges.

Redovisningen avslutas med en sammanfattning av resultaten, en förteckning över tillgängligt underlagsmaterial (litte— ratur, kartor, flygbilder, utredningar och arkivmaterial), tabell med samtliga inventerade materialförekomster och

kartredovisningen.

5.1 Grus

Utvärdering och redovisning av sand" och grustillgångarnas storlek och kvalitet skall göras av den/de geologer som utfört inventeringen och de bör även ansvara för den geo— vetenskapliga värderingen av materialförekomsterna. Övriga motstående intressen utreds och redovisas av länsstyrelsens arbetsgrupp som också ansvarar för den slutliga klassifi-

ceringen.

5.1.1 Materialtillgångar

Sand— abb grusförekomsterna inom inventeringsområdet skall redovisas dels på arkivbeständiga, transparenta, topogra— fiska kartor i skala 1:50 000 med användande av de beteck— ningar och symboler som föreslås av SIND PM 1976:10 och SGU 1978 (se fig. 10, 11 och 12), dels i tabellform (fig. 15). Materialtillgångarnas storlek och kornstorlekssammansätt— ning visas både i tabeller och på kartorna. Volymsangivel— serna på kartorna skall gälla de teoretiskt uttagbara mäng— derna. Alla från naturvårds— eller resurssynpunkt viktigare materialförekomster skall översiktligt beskrivas med avseen— de på geografiskt läge, morfologi, material, kvalitet, volym, täktverksamhet, grundvatten, naturvärdesbedömningar m.m. Be- skrivning skall göras av alla klass I och II förekomster och av förslagsvis alla övriga sand- och grusförekomster med en

5

teoretiskt uttagbar volym som är större än 0,5 milj. f m .

För de från materialförsörjningssynpunkt mer betydelsefulla grusförekomsterna inom inventeringsområdet (t.ex. stora åsavlagringar) bör en principskiss visande lagerföljden

tas med i beskrivningen så att en allmän uppfattning kan erhållas om i vilken utsträckning materialet är uttagbart. Leror eller annat ofyndigt material kan ofta uppträda på

eller på sidorna av förekomsterna.

Tabell ?

Redovisning av inventering — Förslag till disposition Inledning

Målsättning Omfattning Uppläggning

Områdesbeskrivning

Geologisk översikt Berggrund och tektonik Topografi

Isrecession

Jordarter

Speciella undersökningar

Laboratorieundersökningar

Maskinella grävningar och ev. borrningar

Inventering av grustillgångar

Viktigare sand— och grusförekomster Sand— och grustillgångarnas storlek Grusmaterialets kvalitet

Motstående intressen

Klassificering

Ersättningsmaterial för naturgrus

Tillgångar av brytbart berg Kvantitet

Kvalitet

Motstående intressen

Utnyttjande av sprängsten och restprodukter från gruv— och stålindustrin

Kvantitet Kvalitet

Tillgångar av användbar morän

Aktuell materialproduktion

Sammanfattning

Tillgängligt underlagsmaterial (litteratur, kartor m.m.) Bilagor

Tabell. Inventerade materialförekomster

Inventeringskartor (A 4-stor1ek)

GRUSFÖREKOMST (Isälvsavlagring resp svallgrusavlagring ) & % GRUSFÖREKOMST MED RINGA MÄKTIGHET (Isålvsavlagring resp svallgrusavlagring) SANDFÖREKOMST SANDFÖREKOMST MED RINGA MÄKTIGHET

FÖREKOMST AV GROV MORÄN

LITEN GRUS EL.SANDFÖREKOMST

'!

-'— FÖREKOMST AV GROV MORAN

FÖREKOMST AV GRUS, SAND EL. GROV MORÄN MED OSÄKER UTBREDNING

EVENTUELL FÖREKOMST AV GRUS, SAND EL. GROV MORÄN

MORÄNTÄCKT GRUS EL. SANDFÖREKOMST

BLOCK PÅ —"— —"—

OMRÅDE SOM BORTGÅR (grustäkter, skyddsområde, bebyggelse) OMRÅDE SOM BORTGÅR FöR ALLMÄN VÄG

STOR GRUSTÄKT

LITEN —"—

MORÄNTÄKT

BERGTÄKT

PROVPUNKT

01. O 4 . u DMMÅXXÄwQ-Nåij:)Ö+ QOQ

GRUSFÖREKOMSTENS NUMMER

Fig. LO Förslag till lämpliga beteckningar och symboler att användas vid slutlig kartredovisning av grusinventering (SIND PM 1976:10 och SGU 1978).

UPPSKATTAD MAT ERIALVOLYM Teoretiskt Lutagbar över grundvattenytan

(100 403 fm3

100. — 500-103 fm3 500 - 1000— 103 fm3

1000 - 3000 - 103 fm3

3000- 5000-103 fm3

0. O O

O

© 5000 -10000-1o3 fm3

>10000 - 103 fm3

SAMMANSÄTTNING

Övervägande

Okänd grov 75 1. 25 % Övervägande .. sand och Vaxlandu "nare

Fig. 11. Förslag till redovisningssätt för uppskattad teoretiskt

uttagbar materialvolym samt för dess sammansättning

(SGU 1978).

ut;—Minn. ' "23144”;

|.

*. .J 'i'

» f. — v _ ' I ' * V '. ' k . - url! " ' . .: , :-' . * . . . _, _ _ & _ . l.. _ . _ _ I - '— » x ' _ _ ' - II I vm.

- "kan

& Äng #

Sb'

'505._ _ );.

. ,..- . _ (i. ,-

5”

x '— x . ,fnä , . " UU: '.k *. .kg*

. -=* ' ,. , . ' e.; ”_ -, __ " , , ' _ — , (. . -— JW . | 1 --,-l— " _ .:". ' _ . " . -_'__ /_ . _ ' ', .. ; ,.— _ . .._ , '. I "' o . '.. ,, .. . . '. = * Ii ,i x "x' .. . » -» -. ., x ,, _ _. xx "* - I"" .. ' ' —.__: ;. _. ., " ' ' 3,8 '_' i . ' ' -' * "" . ' . " " Han .._ . ' ' *- - ' ' | ...—wa . . . . _ www _ _h __X . ,, ' ' * . ' ' ' w svs "$ & ,J 1 =_ . . .” . _ h ' '| J __ A* " _ . _ '* . o 5; 1 . .. A) i " 2 _ , x' I ' Xl ' x " ö .

(efter SGU 1978). Teckenförklaring se fig. 10 och fig. 11.

nkmt Upp-kunna

ten volym

Filter;

_g. 15. Förslag till tabell för redovisning av inventerade grusförekomster. I förekommande fall även moränförekomster.

Uppakn ud % toret lakt unghu-

70 no 0.3

160

utlänningar (! . ex. result;:

från hållfast-

hetatnalyu)

Fntounamlttuu : 10303

Olämpligt bergans— material Olämpligt Jordarts— material

invit—alla: [lisighet sprödhct 25

styrkemd 1

En viktig punkt i samband med redovisningen av sand— och grustillgångarna är utvärderingen av deras regionala för— delning. Inom många grusproduktionsområden är grustill— gångarna ojämnt fördelade. På några platser i landet beror detta dock huvudsakligen på materialets varierande kvalitet (se nedan). Till denna granskning bör även fogas en över— sikt om de tillståndsgivna materialvolymernas storlek och

geografiska fördelning.

5.1.2 grusmategiålgtå kvglitgt

Alla kända resultat från kvalitetsundersökningar av grus— material från inventeringsområdet skall sammanställas (i tabell) och utvärderas. Helst bör detta göras i ett rela— tivt tidigt skede så att nödvändiga kompletterande kvali— tetsstudier, främst ev. provtagningar för kvalitetsunder— sökningar (t.ex. bergartsinnehåll, hållfasthet) kan ut— föras vid de ordinarie fältundersökningarna. Slutlig ut— värdering och redovisning görs i samband med övrigt samman—

ställnings— och redovisningsarbete.

Till det viktigaste vid utredningen om grusmaterialets kvalitet hör översiktliga bedömningar av användbarhet och att påvisa ev. förekommande regionala variationer. Det hjälper inte att materialtillgångarna är stora om deras kvalitet är så dålig (t.ex. höga halter av olämpliga berg— arter), att materialet endast duger till några enstaka ändamål. Utvärderingen av materialkvaliteten inom inven— teringsområdet skall göras så omfattande, att en grov upp— fattning om de befintliga, teoretiskt uttagbara tillgångarna av sand— och grusmaterial lämpade för de respektive använd— ningsområdena fyllnad, förstärkningslager—, bärlager—, be— läggningsmaterial och betongballast (se 3.1.2.5) kan presen— teras. En orientering om den regionala fördelningen bör också

ges.

5.1.5'Motstående_intressen

De motstående intressena är samhällets behov av mark

(vägar, bebyggelse, skyddsområden vid vattentäkter m.m.), naturvården, det rörliga friluftslivet och kulturminnes— vården. Dessa skall översiktligt presenteras i de. ovan nämnda beskrivningarna av de viktigare materialförekomsterna och därvid skall de utförda bedömningarna av naturveten— skapligt värde, landskapsbild, värde för friluftsliv och kulturminnesvård redovisas. Alla klass I och II objekt skall översiktligt beskrivas, medan ett flertal av klass III objekten endast behöver redovisas i tabellen över inven— terade materialförekomster (jfr. ovan). Utvärdering bör göras av frekvensen för de olika objekttyperna som upp— träder inom området. Vid klassificeringen skall objektet ställas i relation till andra likartade objekt inom länet

och om möjligt inom landet.

Den slutliga klassificeringen av förekomsten skall, främst för klass I och II objekt, utförligt motiveras i beskriv— ningen. Det bör klart framgå vilka skyddsvärda egenskaper hos objektet som beaktats. Skyddsmotiveringen bör stödjas på en beskrivning av objektet med angivande av dess karakteristiska egenskaper. Motiveringen bör helst baseras på en jämförelse mellan det aktuella objektet och övriga

1)

likartade objekt inom olika referensregioner.

5.2.1. Kvantitet

Berggrunden inom det inventerade området skall beskrivas

i den geologiska översikten (se avsnitt 5) och redogörel—

1

%fr. Tonell P—E. 1969: Grusinventeringar i Sverige 1958—1968. Naturgeografiska institutionen Stockholms universitet. Forskningsrapport 5.

sen skall även omfatta en allmän presentation av viktigare

bergarter. Allt tillgängligt underlagsmaterial skall också

redovisas.

Inom det övervägande antalet av de grusproduktionsområden som kommer att inventeras skall de potentiella tillgångarna av brytbart berg översiktligt inventeras och tillgångarnas storlek grovt uppskattas. Bergförekomsterna bör schematiskt redovisas på en transparent upplaga av topografiska karän (skala 1:50 000). Viktigt är att de förmodade kvalitativt bästa bergförekomsterna framhävs. Detsamma gäller utvärde—

ringen av bergtillgångarnas regionala fördelning.

Det ovan sagda gäller även för inventeringarna inom de grus— produktionsområden där mer detaljerad berginventering utförs. De individuella bergförekomsterna skall dessutom numreras och redovisas i tabell, vilken bör innehålla uppgifter om bergart, kvalitet, uppskattad teoretiskt uttagbar volym och motstående intressen. De viktigare förekomsterna bör även översiktligt beskrivas beträffande material, kvalitet, volym

och motstående intressen.

5.2.2. Kyalitgt

All tillgänglig information om de förekommande bergarternas kvalitet skall utvärderas och redovisas. Deras eventuella användbarhet som råvara för framställning av krossprodukter skall översiktligt bedömmas. I samband med utvärderingen är det av stor vikt att eventuella regionala kvalitetsvaria—

tioner klarläggs.

5.2.3. Motstående intressen

De inventerade bergförekomsternas naturvärde skall bedömas

och klassificeras. En stor del av detta arbete utförs redan

i inledningsskedet då alla uppgifter om restriktionsområden sammanställs. Klassificeringen skall redovisas på kartor och i tabellform. Klass I och II objekt skall även översiktligt

beskrivas.

5.5. Övrigt

5.5.1. Materialtillgångar

Viktigast bland de övriga materialslagen, vilka kan an— vändas som ersättningsmaterial för naturgrus, är spräng— sten. På en del håll i landet nyttjas dock olika rest— produkter från gruv— eller stålindustrin i relativt stor utsträckning. Den aktuella framställningen av olika grus— material genom krossning av ovannämnda materialslag skall utvärderas och redovisas för varje grusproduktionsområde som inventeras. Av betydelse är även att den framtida

tillgången av materialslagen diskuteras.

Grova moräner används också i viss omfattning som ersätt- ningsmaterial för naturgrus, varför det är viktigt att för alla inventerade områden presentera en allmän orientering om de inom inventeringsområdet förekommande moräntyperna. Om möjligt skall storleksordningen för eventuella tillgångar av grovkornig morän uppskattas. Vid inventeringarna inom de grusproduktionsområden där knapphet på naturgrus råder ingår översiktliga fältstudier av morän. Utvärderingen

av moränförekomsterna inom inventeringsområdet kan då göras mer omfattande än i ovanstående fall. Redovisningen av moränförekomsterna görs dels på grusinventeringens kartor med de beteckningar som visas i figur 10, dels i

tabell (enl. fig. 11).

5.5.2. Anyändbarhet

En översiktlig utredning om de förekommande ersättnings- materialens kvalitet skall göras, liksom om till vilka ändamål de olika materialslagen används idag. Helst bör även ingå bedömningar av tänkbara användningsområden.

5.3.5. Motstående intressen

Klassificeringen av naturvärdet för moränförekomsterna redovisas på grusinventeringens kartor och i tabell. De förekomster som tillerkänns högt naturvärde (klass I och II) skall även översiktligt beskrivas.

I nventeraro Datum 3 Slut llt. nr .olcurssou 1178-07—44 8 ' GEOGRAPI SK ORIENTERING

T'op. kal. Skram—5 NV Ek. kbl. 515 Län D Geol. kbl. Han. lg Sårenghgg Kommun Sfr'Ä'ng h IS Benämning EE tIéEV—P Gruaprod.omr. ";: __ __

UPPGIF'PSKÄLLA

ArkivmtorialimlLMåLMB— Flygbildstolk. utförd bildskala_/__' 30000 . S V

Gruainvanterim E S-é !( .. Lafu 7 PM bildmat. vå

' .— Littentur ""- Föratag/inst,.__ PB Carr-ts 0:11 5 att;]

KARAKTLRER (tältkontroll, markeras med : vid uppg.)

Tarrängliige lli ». : 4 d &..! 5 1,4 o. Gruatäkt: ja/ Nr. /

0

I _ Typ av 3001. bildning o. ytform. cLSm/Zi av ( g ärlluå g,,é Häktigtot över omgivande markyta hå & Material: Grov Väx. Pin Okänd

Trolig gvy nivå 65 & 5 !: QFÅC Borgblottnimg: 'D. L, S% /20 ca " _

Blocklghet på ytan b/Dké-gååé ig Anmärkning

För-ek. av olämpligt. borgar-tunnt. """"

o r ' " " jordartsuat. Le ra— wéme ansen (for Evontuullt prov Foto, fotoriktn. %Iké /, S-"*-'é,H—52 222 . ___ ' ' Tänkbar användnin "MLM/!( Low. ' a. %. / a. 'In-hd h 1 [f./= n. DIMENSIONER 'IOLYMBERÄKNINGSSÄTT 2 Modelläktighet .... _ 150 000 .. Nivåer till Grustag m2 hj 51200 ma / 0 ma & RV He. 3 Tvärsnitt Bredd: Höjd: Total volym fyndigt mat. fm & 60 002 ._ ___. 3 Annat Bortgår för skyddaomr fm _ " " klass I—områden fli3 '—

" " betong., vägar o dyl. raj 100 060

Teoretiskt uttagbar volym fm3: géO QQO Svåroxploatarbart )(

. Övorvägando grovt fm3_ "" __ Vl'sga. mg,:ég C' (Mlclänmr Växlandl 11.3 [QQ 000 under lack utmed ring Övervägande sand och fint (13 Sit/or

Okänd nat.s.s. fn ___—___—

. ORUSEXPLOATERING

Tidigare täktverksamhet (omfattning) ÅRS behov—sézkfer Pågåendo " ( " ,vu)__ ”én—Jlé 7; S'a de/eh,HE Grus ML SLH Ev. framtida täktverksamhet Å'k-ÄHILSL JSM] léll/ 1980 ”"”;—W

Aktuella. användninguonr. LeéohäLaNgii , &? åéaflcnn'u?(äg; ållggéismgigfl &!

. SKYDDSFÖRHÄLLANDE

Fastntällt skydd av omr. 1: |): vattentäkter, naturobj. ol. fornlämning (typ) gfére. Skåleem Y'QDJQ 50? vat—ten'Q—k-éen ; P'l'éotp Goovatonsknpligt värde Sällsynthet (p) [ Naturvårdsklauitiooring (enl. bef. förslag) I Utformning (p) [ S:a PÅ—

Kommentarer till inventeringsprotokoll

Avsnitt C KARAKTÄRER fylls i så noggrant som möjligt i fält.

Terrängläge: Här anges hur förekomsten ligger i terrängen t.ex. i en dalgång eller på en sluttning.

TEE av gedd bildning och ytform: Här anges om det är fråga om isälvsmaterial eller svallgrus. Formen anges lämpligast med en beskrivande term såsom terrass, delta, ås, getrygg, kulle, krönrygg eller strandvall.

Tänkbar användning: Med ledning av observationer i täkter av korn— storleksfördelningen och bergartsinnehållet och genom vet— skap om kraven på kvalitet för olika användningsområden kan här ges en rekommendation om den tänkbara användningen. Eventuellt behövs laboratorieundersökningar göras innan be- dömningen kan ske. Ex. på användningsområden är fyllnadsma— terial, förstärkningslager, bärlager, beläggningsmaterial eller betongballast.

Grustäkt: Ja/Nej Nr: 1,2,3 o.s.v.

Varje grustäkt numreras (även på arbetskartan) och beskrivs så långt som är möjligt i det separata Skärningsprotokollet

(bihang 2).

Material: Grov Väx Fin Okänd. Här avses materialsammansättningen ex: 50 % 50 % i hela den avlagring som protokollet omfattar. Genom att göra en sammanvägning av information från takterna och den erfarenhetsmässiga kunskapen om olika avlagringars samman— sättning bör albedömning i de flesta fall kunna göras.

Anmärkning: Information som kan tänkas ha värde för inventeringen och som inte ryms under någon angiven rubrik, t. ex. förekomst av skal.

Bergblottning: Ja/Nej. Ange även i vilken del av avlagr;ngen berget förekommer.

Trolig g v 1 nivå: Grundvattenytan kan uppskattas med hjälp av fria vattenytor i nära anslutning till isälvsavlagringar eller med ledning av en fri g v y i någon täkt.

Mäktighet över omgivande markyta: Mäktigheter kan antingen mätas

eller uppskattas i fält eller med ledning av kartan.

Blockighet på ytan: Blockigheten kan uppdelas i fyra klasser: blockfattig, normal, rik— och storblockig. (Samma som för morän). Ange även om blocken är koncentrerade på någon särskild sida om avlagringen. Förek av olämpligpbergprtsma : Olämpligt bergartsmaterial är främst lösa sedimentära bergarter men även vittrade bergarter. Ex lerskiffer, alunskiffer, fyllit, glimmerskif— fer, glimmerrika gnejser, kalksten, krita, flinta, vittrad gnejs eller granit m.fl. Uppmärksamheten bör även riktas på mineralinnehåll, främst eventuella höga halter av glim—

mer eller kismineral.

Förek av olämpligt jordartsmateria : lera, mjäla, torv och morän är olämpligt jordartsmaterial.

Eventuellt prov: Ange provets nummer och avsikten med provtag— ningen t.ex. bergartbestämning, hållfasthets— eller korn— storleksbestämning.

Foto, fotoriktning: Fotografering kan vara ett bra hjälpmedel i flera avseenden t.ex. som stöd för minnet och som doku— mentation. Fotonummer och riktning måste alltid markeras på protokoll och arbetskarta.

Avsnitt D DIMENSIONER omfattar beräkningar som skall utföras efter fältkontroller.

Volypberäkningssätt: Vilken metod som skall användas vid sena- re volymberäkning skall dock avgöras redan i fält.

Medelmäktighet: t.ex. 3 111 (uppskattas i fält). Nivåer till: ,Ex. 50 m ö h. (från kartan).

Profil: Ex AvAö

Tvärsnitt: Bredd 70 m Höjd 8 m. För små åsar uppskattas eller mäts höjd och bredd i fält.

Annat: t.ex. databeräkning Yta mg: Den erhålls genom att mäta på kartan t.ex. med mm—pap—

per eller genom uppgifter från fältkontroll om längd och bredd.

Grustag m2 fm3: Ytan kan vid stora täkter mätas på kartan. För små täkter används de uppgifter om ungefärlig storlek som erhållits vid fältkontroll. Mäktigheten erhålls ute— slutande från fältkontrollen. Om uppgift om grustagets mäktighet saknas använd avlagringens uppskattade mäktig—

het. Den volym 1 fm5 som skall anges här är alltså den redan uttagna.

Total vol f di material fm5: Avlagringens totala kvar— varande volym. Bortgår för skyddsområde fm3: Uppskattad volym av skydds—

områden ex. inre grundvattenzon, naturskyddsområden.

Bortgår för klass I—objekt: Vid befintlig naturvårdsklassiå ficering uppskatta volymen av klass I—objekten. Ovan— stående skyddsområde ingår ofta i klass I områdena. Bortgår för bebygg, vägar och dylikt fmöz Den volym som vägar och bebyggelse låser uppskattas enligt de principer som anges i avsnitt 5.1.2.2. Teoretiskt uttagbar volym fmö: Den totala volymen reducerad med de volymer som bortgår för vägar, bebyggelse, skydds— områden och grustäkter (se avsnitt 5.1.2.2).

I enlighet med den bedömning av materialsammansättningen som skett under rubrik Material i avsnitt C, förs den uttagbara volymen helt eller delvis under överm grov, växL sand och fin eller okänd materialsammansättning. Om förekomsten be— döms svårexploaterbar sätts ett kryss i denna kolumn. Morän— täkta avlagringar t.ex. kan vara svårexploaterbara.

Avsnitt E GRUSEXPLOATERING: Uppgifter om täktverksamheten erhålls bl.a. genom kontakt med täktinnehavaren. Även länsstyrelsen har information i fråga om täktplaner. Tidigare täktverksamhet: I liten eller stor skala, om någon förädling skett (krossning, sortering, tvättning, asfalt— verk). Pågående täktverksamhet: Samma som ovan. Om möjligt även exploatörens namn. Ev framtida täktverksamhet: Uppgiften om planer på utvidgat täktområde eller det motsatta. (Avveckling av täktverk— samhet).

Täktplan: Nr på gällande tillstånd och ev uppgift om nya an— sökningar. Ev. fastighetens nummer. Aktuella användninggområden: Här anges hur materialet används. (T.ex. som fyllnadsmaterial, förstärkningslager eller betongballast). Detta bör jämföras med "tänkbar använd— ning" för att kunna bedöma om slöseri med högkvalitativt

material föreligger.

SGU 1975 FÖRSLAG TILL SKÄRNINGSPROTOKOLL BIHANG 2 Inventuare Datu Skiner mi...... Fria-04426

rönte-lt nr: 2 II:-unikt ur: 2

Typ ev tärning: tin—_a, igen:-and, väg-hinna; eller nu. storlek: 30 * /DQW. nakna-t: Medel: fzm mé». Lagerföljd: llf' OcL sa, a a a.

Hat-rial: lättlärd-50% 50—th Box-gatt": uråer; Pörekeut " t ex lera, lex-än: 64 lm lera. äggcläcar EMA [ QQLV. Sortering: %64 Stenhalt: Älg _ Ma'éééä

0 ' Blockhalt: 44% ngrävd hill: L S m a" I ,,

Andel storbl'ock: [låga Gvy nivå: co— "", enl %% !

Pörekout nr: Gruetäkt nr:

Typ av skärning: fir-k, igen-and, Viaux-ning eller

Ung, storlek: Häktighet: Medel: Hex:

Lego:-följd:

Material : ___—_ Berga-ter:

Pörekout av 1: ex lera, lol-än:

Sortering:—___. Haukur—___

Blockhalt: Pramgrävd häll:

Andel storblock: Gry nivå:

rör-ekon ut ur: Gru-täkt nr:

Typ av lkärning: färskt, igen:-enad, rigakäming 011"

Ung. ltorlek: Häktighet: Medel: Han

Lagen-följd: ___—___— Haterialx Korsetter:

Pörekout av t u lera, lol-än:

Sortering: stenhalt: !

Blockhalt: Ira-grävd hill: I

Andel storblock: Gry nivå:

förekout nr: Gnetikt nr:

Typ av lkärning: färskt, igen:-and, vägekärning eller

Ung. ltorlek: "Enighet: Kedel: Han

Lager-följ d:

Hat-rie). : Bergarter:

För-koret av t ex lera, no:-än:

Sortering: Stenhalt:

Blockhalt: l'rangrivd häll:

Andel utorhlockzz du nivå:

Kommentarer till skärninggprotokoll

Förekomst nr: Detta nummer skall överensstämma med numret som används på avlagringen vid fältkontroll och som återfinns i övre högra hörnet på motstående sida. Grustäkt nr: Flera täkter kan förekomma inom avlagring som be— skrivs på samma protokoll. Varje täkt numreras på fältkartan och protokollet.

Typ av skärning: Färsk, igenrasad, vägskärning eller annat...... Markera med att t.ex. stryka under eller fylla i typen av skärning.

Ungefärlig storlek: Här avses den ungefärliga ytutbredningen av täkten. T.ex. 30 x 100 m.

Mäktighet: Medel: 4 m. Max: 6 m. Mätes eller uppskattas i fält. Ange även i vilken del av täkten mäktigheten är störst. Lagerföljd: Kortfattat om uppbyggnaden av avlagringen. Komplet— teras gärna med en skiss i marginalen. Material: Ange de dominerande materialslagen i dgppg täkt. Andel storblock: Med storblock menas icke direkt krossbara block. Gränsen för krossarnas kapacitet går oftast vid 90 cm. Ange i grova drag (stor eller liten) andelen block med minsta diameter > 90 cm. Förekomst av t.ex. lera, morän: Ange vilket sorts material som före— kommer och dess ungefärliga utbredning och mäktighet. Sortering: Materialet är välsorterat om varje skikt är enhetligt i fråga om kornstorlek. Dåligt sorterat är materialet när alla kornstorlekar har blandats.

Blockhalt: En subjektiv bedömning av blockhalt i materialet. Den graderas lämpligen i låg, måttlig eller hög blockhalt. Berggrtsmaterial: Ange den eller de dominerande bergartsmaterialen.

stenhalt: Även stenhalten bedöms okulärt och graderas i låg, måttlig eller hög halt. Framggävd häll: Ange var i täkten och om möjligt ungefärlig nivå. G v y nivå: Om grundvattenytan är synlig i täkten försök att upp—

skatta nivån i m ö h.

BILAGA 2

Naturvårdskommittén

Sekretariatet

FÖRSLAG TILL FORMULÄR TILL BLANKETT I FRÅGA OM AVGIFTS— OCH UPPGIFTSSKYLDIGHET FÖR TÄKT— OCH STENKHOSSRÖRELSE JÄMTE ANVISNINGAR FÖR IFYLLANDET

Formulär till blankett i fråga om avgifts— och uppgiftsskyldighet för täkt— och

stenkrossrörelse ___

Identifikationsuppgifter

Fastighet(er) .................................................................

Församling/socken .............................................................

Lan ......................................................................... Tillståndsbeslut .............................................................. Tillståndstid .................................................................

Tillståndshavare (eller motsvarande) (namn, adress, tel) ...........................................................

Ev. nyttjanderättshavare eller kontaktman (namn, adress, tel) .................

...u.........o...-............u.......o-.n....ou...........u-..-o.o.n..--..u---

Här nedan anges med ett kryss i tillämplig ruta vilken/vilka verksamheter som be— drivs på ovan angiven/angivna fastighet(er) ________________________________________.___.____-

A i Sand/grustäkt B ; Moräntäkt C 5 Bergtäkt för framställning av makadam och andra bergkrossprodukter som

används som ersättning för naturgrus

D ? Bergtäkt för framställning av andra produkter än enligt ovan (t.ex. kalk, ;——4 cement, prydnads— och byggnadssten) E ; Stenkrossrörelse som inte bedrivs i anslutning till sådan täkt som avees

i A - D.

1)Sedan blanketten har fyllts i och undertecknats skall den sändas in till länssty- relsen i det län som anges här.

Uppgifter om produktionen

ton 1 Mängd material som levererats från produktionsstället under år ........... .........totalt ........ ...... .. varav a oförädlat (osorterat) material ................ b sorterat och/eller krossat material ................ 2 Hur stor mängd av det levererade materialet har framställts av a sand/grusmaterial ........... ..... b moränmaterial ................ c bergmaterial utvunnet i bergtäkt som avses i punkten C ................

d bergmaterial utvunnet i bergtäkt som avses i punkten D ................ Till vilket ändamål har detta material använts

e bergmaterial som utsprängts vid anläggnings— och byggnadsarbeten ... ........ ..... Från vilken/vilka plats(er) härrör materialet

.cn-o......-o... ..... o..-.... ........ o...-o......-

f bergmaterial som utsprängts vid gruvdrift ................ Från vilken/vilka plats(er) härrör materialet

g andra råvaror ................ Vilka ............................................ Från vilken/vilka plats(er) härrör materialet

5 Om någon del av den under punkten 1 uppgivna levererade mängden material har brutits i täkt beträffande vilken avgifts— och uppgiftsskyldigheten inte fullgörs på före— varande blankett anges här i vikt hur stor den delen är ................ Från vilken/vilka täkt(er) (fastighet eller benämning) härrör materialet .......... ............ .............

o...-o..... ....... .ouuoono ......... olooulooooeooeto-O

4 Avgiftspliktig mängd levererat material (: mängden under punkten 1 minskad med mängderna under punkterna 26, 2f, Zg och 5 .................

5 Avgiften per ton levererat material är ......... öre Avgift (avgiftspliktig mängd levererat material

........ ton x. ..... ....öre).................... kr.

Huvudsakliga avsättningsorter ...............................................

Transportmedel ..............................................................

Beräknad kvarvarande mängd fyndigt material inom tillståndsområdet ..........

.......... m fast mått

Hur stor del av kvarvarande mängd material inom tillståndsområdet bedöms kunna användas för andra ändamål än utfyllnad %

......-

Uppskattad tillgång på bergmaterial från anläggnings- och byggnadsarbeten under innevarande år ton

...-o.....

Uppskattad tillgång på bergmaterial från gruvdrift under innevarande år ......

...... ton

Uppskattad tillgång på andra råvaror som används som ersättningsmaterial för naturgrus och bergkrossprodukter under innevarande år ............. ton

Jag försäkrar härmed på heder och samvete att de uppgifter som jag har lämnat om produktionen i punkterna 1 — 5 ovan är riktiga.

...-eo-entitet-00.00.0000-

Underskrift

Anvisningar för ifyllande av blanketten

Blanketten skall fyllas i och undertecknas när det gäller täkt av tillståndshavaren och när det gäller separat sten— krossrörelse av den som driver rörelsen.

I vissa fall kan en annan ordning gälla. Om en tillstånds—

havare föreden 1 juli 1980 har anmält till länsstyrelsen att den som har fått nyttjanderätten till täkten skall vara avgiftsskyldig i stället för tillståndshavaren, skall blan— ketten fyllas i och undertecknas av nyttjanderättshavaren.

En blankett skall lämnas särskilt för varje täkt. Vad som är att anse som gp täkt bestäms av innehållet i täkttillståndet. Normalt skall det markområde som avses med ett tillstånd an— ses som pp täkt. Föreligger beträffande markområde där täkt bedrivs fler täkttillstånd och är dessa i samma innehavares hand, bör hela området kunna redovisas som gp täkt, såvida det är besvärligt att dela upp uttaget av material på de olika tillstånden.

Med hänsyn till att det vid täkt är tillståndshavaren som är avgifts— och uppgiftsskyldig får han såsom uttag från en och samma täkt redovisa inte bara material som han själv har ut—

vunnit utan även material som kan ha brutits av annan person.

Identifikationsuppgifterna har i normalfall fyllts i av läns— styrelsen. Den avgifts— eller uppgiftsskyldige bör kontrollera

uppgifterna och i förekommande fall rätta eller komplettera dem.

Med kontaktman förstås den person som inom ett företag eller inom en täkt med flera tillståndshavare har utsetts att svara för kontakten med länsstyrelsen i uppgifts- och avgiftsfrågor.

Beträffande kryssmarkering av verksamheten gäller att marke— ringen av täkt enligt alternativen A — D skall ske med ut— gångspunkt från det material som har brutits i täkten. Om mer än ett materialslag brutits i samma täkt skall två eller flera rutor kryssas för. Till sand/grustäkt som avses i A räk— nas också täkt av sten (i lös avlagring), mc och mjäla.

Blankettens övriga delar ifylls med ledning av följande an— visningar, där siffrorna i kanten motsvarar numret på den

fråga som anvisningen gäller.

1 Med levererat material avses också material som kan ut— nyttjas för privat bruk, leveranser inom det egna före— taget för t.ex. vidareförädling till andra produkter samt material som har levererats till annan täkt eller plats för bearbetning. Redovisningsperioden utgörs av närmast föregående kalenderår, såvida länsstyrelsen inte bestämt

annat för viss avgiftsskyldig.

Den som fakturerar i m5 fast eller löst mått skall vid om— räkning till ton använda följande omräkningsfaktorer

m5 fast mått

Sandmaterial: multiplicera med 1,7

Grusmaterial: - " - 2 Moränmaterial: — " — 2 Bergmaterial — " — 2,65

m3 löst mått

Sandmaterial: multiplicera med 1,4

Grusmaterial: — " — 1,65 Moränmaterial: — " — 1,65 Bergmaterial: — " — 1,65

2 Frågan om vilket ursprung det levererade materialet har haft gäller allt material som levererats från täkten (kross- anläggningen) oavsett om det brutits (utsprängts) på pro— duktionsstället eller transporterats dit från annan täkt

eller plats.

4 Enligt lagen om täktavgift utgår inte avgift på sådant ma—

10—12

terial som redovisats under punkterna 2e, 2f och 2g. För material som redovisats under punkt 5 erläggs avgift inte på grund av denna deklaration utan på grund av deklaration

som avges för den täkt varifrån materialet härrör.

Vid uträkning av avgiften skall den avgiftspliktiga mängden material avrundas nedåt till närmast hela tusental ton. Överstiger det sålunda framräknade beloppet inte 100 kr. skall någon avgift inte betalas.

Under denna punkt skall även anges eventuella utrikes av—

sättningsorter. Som transportmedel anges t.ex. lastbil, båt eller järnväg.

Dessa frågor gäller inte den som enbart lämnar uppgift om

krossanläggning som avses i punkten E.

Dessa frågor besvaras av den som driver krossanläggning

och däri normalt utnyttjar de råvaror som anges i frågorna.

BILAGA 3

Naturvårdskommit tén

Sekretariatet

GRUSFÖRSÖRJNINGEN INOM STOCKHOLMS LÄN, GÖTEBORGS— HEGION'EN, MALMÖHUS LAN OCH ÖSTHAMMARS KOMMUN

1. Inledning

För att närmare kunna belysa täktverksamhetens omfattning och inriktning inom olika delar av landet har naturvårds— kommittén inhämtat uppgifter om hur grusförsörjningen ordnats inom skilda regioner. De områden som särskilt har studerats är Stockholms län, Göteborgsregionen, Malmöhus län och Östhammars kommun i Uppsala län. I förevarande rapport har kommitténs sekretariat sammanställt inhämtade uppgifter.

2 Stockholms län

Stockholms län omfattar 25 kommuner med en sammanlagd folk— mängd av ca 1,5 milj. personer. År 1990 beräknas folkmängden ha stigit till ca 1,6 milj. Bostadsbyggnadsbehovet för mot— svarande period beräknas uppgå till 175 000 lägenheter.

Försörjningen med naturgrusmaterial i Stockholms län har se— nast behandlats i en av länsstyrelsen utförd studie av grus— försörjningen i länet. Försörjningen med bergkrossmaterial har likaledes studerats av länsstyrelsen. Rapporten över dessa studier avses komma att publiceras under år 1979. Uppgifterna i det följande har hämtats dels från nämnda stu— dier dels från länsstyrelsens naturvårdsenhet.

2.1. Tillgångar

Grustillgångarna i Stockholms län är totalt sett förhållande— vis goda. Tillgångarna är dock ojämnt fördelade inom länet bl.a. beroende på berggrundens varierande ytform.

I södra länsdelen har berggrunden en starkt bruten topografi med en mängd förkastningar och spricksystem. Detta här inne— burit att grusfyndigheterna inte hänger samman utan förekom— mer oregelbundet som mäktiga utfyllnader i dalarna. Vidare

består halva arealen i denna länsdel av kalt berg. Vid Mäla—

ren, där berggrunden har ett utpräglat spricksystem från syd— ost mot nordväst, har grusförekomsterna en sammanhängande markerad åsform i samma riktning. I länets norra del har bergytan en jämnare topografi vilket medfört att jordlagren

allmänt är tunnare och åsarna mindre.

Länets totala grusmängd uppskattades år 1975 till 560 milj. 3

låsta av koncentrerad

5

* fm5 .Av denna volym var 100 milj. fm bebyggelse och av naturreservat. Vidare var 140 milj. fm

låsta av vägar, gles bebyggelse och fornminnen eller ingår

i fyndigheter som bedömts vara särskilt skyddsvärda från na— turvårdssynpunkt. Den volym som bedömdes möjlig att exploa- tera uppskattades sålunda till 520 milj. fmö.

De största återstående grusmängderna finns inom länets syd— västsektor och på Mälaröarna. Skärgården och den norra delen av länet är däremot bristområden med små grusreserver. Bland de grusrika kommunerna märks särskilt Botkyrka och Ekerö. Vissa kommuner saknar helt grustillgångar.

2.2 Konsumtion

Förbrukningen av naturgrus och bergkrossmaterial inom länet torde i stort sett vara lika stor som produktionen eftersom de mängder som tillförs länet utifrån eller som förs ut ur

länet är förhållandevis små. Uttagen av naturgrus beräknades

5

år 1974 uppgå till ungefär 5,2 milj. fm , dvs. ca 10,4 milj.

ton. För bergkrossmaterial var motsvarande siffra år 1974 ca 4,2 milj. ton. Mängden bergkrossmaterial har därefter sjunkit till ca 2,9 milj. ton år 1977. Den totala förbrukningen av grus- och bergkrossmaterial i länet torde således vara av

storleksordningen 15—14 milj. ton per år.

* fm3 : 1115 fast mått

2.5. Produktion

Enligt länsstyrelsens register hade vid ingången av år 1975 tillstånd till täkt enligt 1R & naturvårdslagen meddelats i sammanlagt 214 fall. För 66 av dessa hade tillståndstidcn löpt ut. Av de vid nämnda tidpunkt gällande tillstånden avsåg 157 grustäkt, 8 bergtäkt och 5 lertäkt med en sammanlagd vo— lym av 158 milj. fm5 grus, 7,5 milj. fm3 berg och 690 000 fm3 lera.

Tillståndens fördelning efter volym framgår av tabell 1.

Tabell 1 Gällande täkttillstånd för grus, berg och lera den 1 januari 1975 fördelade på medgiven täktvolym

M

Material Antal täkttillstånd fördelade på täktvolym i

tusental m3 _________________________________________________

650 50— 150— 550— 750- 1500— 5000— *>8000 150 550 750 1500 5000 8000 ________________________________________________

Grus 29 19 17 25 24 12 10 5 Berg 5 1 1 1 Lera 1 1 1

%

Vanligen gällde ett meddelat tillstånd till täkt endast en fastighet. Det förekom emellertid i inte obetydlig utsträck- ning att flera fastigheter var berörda. Vanligen var dessa

i samma ägares hand. I följande sammanställning redovisas an— talet berörda fastigheter per grustäktstillstånd.

Tabell 2 Antal tillstånd till grustäkt den 1 januari 1975

M

Totalt Fördelade på antalet berörda fastigheter per tillstånd

1 2 5 4 5 6 7 8 9 10 26 137 ”5 26 10 13 5 2 2 2 2 1 1

Som tidigare nämnts beräknades uttagen av naturgrus år 1974 uppgå till ca 5,2 milj. fmö. Hur uttagen fördelade sig på täktföretag med en årlig produktion av minst 10 000 fm5

grus framgår av tabell 5.

Tabell 5 Antal täktföretag med en produktionsvolym av minst 10 000 fm3 grus år 1974

_________________________———-————

Totalt Fördelade efter produktionsvolym i tusental m5 ________________________________________________ )1 000 1 000—500 500—100 100—10 ____________________________________________________________________ 42 1 1 12 28

_____________________——————————

Från nio täkter i länet transporteras gruset med båt. Mäng— den båttransporterat grus uppgår sammanlagt till ca 650 000 — 700 000 fm5 per år vilket motsvarar ca 15 % av länets totala grusuttag.

I länet finns (1977) tre rena bergtäkter med tillhörande an— läggningar för framställning av bergkrossmaterial. I två av dessa täkter bearbetas endast bergmaterial som utsprängs i den egna täkten medan en täkt även tar emot en mindre del sprängsten som utifrån transporteras till täktområdet. Dess- utom finns två kombinerade grus- och bergtäkter för framställ— ning av såväl grus— som bergkrossmaterial. Den mängd berg— krossmaterial som producerats av berg som utsprängts i sär— skilda bergtäkter utgjorde år 1977 650 000 ton. Merparten av bergkrossmaterialet härrörde från sprängsten som uppkommit vid anläggnings— och byggnadsarbeten och som behandlats i krossanläggningar vilka inte är belägna i anslutning till täkter (år 1977 ca 2,5 milj. ton).

3 Göteborgsregionen

Göteborgsregionens grusförsörjningsområde omfattar södra de— len av Göteborgs och Bohus län samt delar av Älvsborgs län

och Hallands län. Området berör helt eller delvis 17 kommuner. Folkmängden inom försörjningsområdet uppgår f.n. till omkring 700 000 personer och beräknas vid sekelskiftet ha stigit till omkring 820 000.

Regionplaneförbundet för Göteborg med omgivningar beslöt år 1967 att låta utreda grusförsörjningen inom regionen. Utred— ningen (Stor—Göteborg, Grusförsörjning) som redovisades år 1969 lades sedermera till grund för utarbetandet av en regio— nal grus— och bergtäktsplan. Denna plan (Göteborgsregionen, Grus— och bergtäktsplan) redovisades år 1975. Uppgifterna i det följande har i huvudsak hämtats dels från denna plan, dels från länsstyrelsens naturvårdsenhet.

Förbrukningen av grus— och bergkrossmaterial uppgick år 1972 till 7,7 milj. ton varav 4,6 milj. ton eller 60 % utgjordes av sistnämnda materialslag. Andelen bergkrossmaterial uppgår f.n. till 65 % och väntas öka ytterligare för att vid sekel— skiftet uppgå till ca 85 %. Det sammanlagda behovet av grus- och bergkrossmaterial har för perioden 1975 — 2000 beräknats till ca 255 milj. ton. Av detta behov skulle 190 milj. ton

tillgodoses med bergkrossmaterial.

Inom Göteborgsregionens grusförsörjningsområde förelåg i oktober 1972 följande antal täkttillstånd och ansökningar om täkttillstånd, tabell 4.

Tabell 4 Täkttillstånd och ansökningar om täkttillstånd inom Göteborgsregionen år 1972. Antal fördelade på materialslag

och län

_________________———————————

Län Tillstånd Ansökningar

_________________________________________ Grus Berg Grus Berg

__._____________________________________________________

Halland 37 1 3 _

Göteborgs 67 4 25 4

och Bohus

Älvsborgs 127 5 12 -

_____________________________________________________

SUMMA 251 10 40 4

___________________——-—-————-_-—

De täkttillstånd som avsåg grus omfattade sammanlagt ca 70

milj. fm3 fördelade med 25 milj. fm5 i Hallands län, 20 milj. 5 fm5 i Göteborgs och Bohus län och med 25 milj. fm i Älvs—

borgs län.

Flertalet grusföretag inom regionen är små och ca 90 % av dem uppges ha en årsproduktion som understiger 50 000 ton. Endast omkring 20företaghar kontinuerlig verksamhet och en maskinell utrustning som ger möjlighet att krossa grövre fraktioner och att sortera det utvunna materialet.

Det är inte ovanligt att täktverksamhet bedrivs på flera platser inom en fyndighet. Täkterna åtskiljs ibland endast av en fastighetsgräns. Som exempel kan nämnas en fyndighet i Härryda kommun där det på en sträcka av 9 km finns samman— manlagt ett tjugotal täkttillstånd och ansökningar om till— stånd. Samordning av verksamheten i sådana täkter genom ge— mensam täktplan eller på annat sätt förekommer endast i ett

par fall.

I Göteborgsregionen finns (1978) fem större bergtäkter med permanenta krossanläggningar samt tre tillfälliga bergkross— anläggningar. Generellt gäller att de permanenta krossarna får sitt råmaterial av bergtäkter medan de tillfälliga kros— sarna får sitt från bergarbeten i samband med byggnads— och anläggningsverksamhet. Vid god tillgång på sprängsten kan

det vara förmånligt även för de permanenta krossarna att köpa sprängsten från bergarbeten.

Omfattningen av försäljningen år 1975 av bergkrossprodukter med olika ursprung framgår av tabell 5.

Tabell 5 Såld kvantitet bergkrossprodukter från permanenta och tillfälliga krossanläggningar i Göteborgsregionen år 1975. Milj. ton fördelade efter råmaterialets ursprung

——-——-—-—-—._____________

Krossanläggning Råmaterialets ursprung Egen täkt Bergarbeten Permanent 2,20 0,55 Tillfällig 1,15 Summa 2,20 1,70

———-——————_____________

Bergkrossproduktionen har därefter minskat. År 1976 beräknades produktionen vid de permanenta bergkrossanläggningarna ha uppgått till endast 60-75 % av den totala årskapaciteten.

Slutligen skall nämnas att produktion av ballastmaterial även sker genom tvättning av morän i en anläggning norr om Göteborg.

4 Malmöhus län

Malmöhus län, som omfattar 20 kommuner har en folkmängd av ca 740 000 personer. År 1985 beräknas folkmängden ha stigit till ca 750 000 personer. Bostadsbyggnadsbehovet beräknas för motsvarande period till ca 25 000 lägenheter.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har på uppdrag av 1975 års svenska Öresundsdelegation genomfört en översiktlig inven— tering av länets sand- och grusavlagringar i samarbete med Grusutredningen -74. Tillgång på samt produktion och konsum- tion av sand och grus har kartlagts för åren 1974-76 och nedan angivna uppgifter har i huvudsak hämtats från nämnda

utredning.

Naturgruset inom kommunen är koncentrerat till tre isälvsav— lagringar, Vattholmaåsen, Stockholmsåsen och Börstilsåsen. Äsarnas totalvolym har uppskattats till ca 20 milj. fmö. Vo- lymen användbart grus i de fyndigheter som med hänsyn till bevarandeintressena i första hand bör komma i fråga för nya

3

täkter är dock endast ca 4,5 milj. fm . Därav finns ca 5,8

milj. fm5 eller 85 % i Börstilsåsen.

Inom kommunen finns även tillgång till bergkrossmaterial. Det- ta erhålls som biprodukt vid Dannemora gruva och Aspö diabas- brott samt tidigare vid den nu nedlagda Ramhälls gruva. De

ojämnförligt största tillgångarna av bergkrossmaterial finns

vid Dannemora gruva.

5.2 Konsumtion

Förbrukningen av naturgrus inom kommunen uppgick år 1975 till ca 500 000 lm5. För bergkrossmaterial var motsvarande siffra ca 150 000 lmö. Av den sammanlagda förbrukningen av naturgrus och bergkrossmaterial gick ungefär 60 % till kraftverksbygget i Forsmark. Om därtill läggs den förbrukning som var en in— direkt följd av kraftverksbygget uppgick andelen detta är sannolikt till ungefär två tredjedelar.

Östhammars kommun kan grovt indelas i två olika förbruknings— områden med avseende på det levererade materialets beskaffen- het. Kommunens norra och östra delar (Forsmark, Öregrund, Östhammar och Hargshamn) försörjs huvudsakligen med grus från täkter i Börstilsåsen. De södra och västra delarna (Gimo, Alunda, Österbybruk och Dannemora) försörjs till största de—

lenmed bergkrossmaterial från Dannemora gruva.

Den framtida grusförbrukningen inom kommunen är, som lätt kan inses, i hög grad beroende av huruvida en fortsatt utbyggnad

av kraftverket i Forsmark kommer till stånd eller inte. 5.5 Produktion

Under första hälften av 1970-talet fördubblades naturgrus- produktionen från ca 150 000 lm5 år 1971 till ca 500 000 lm5 år 1975, vilket för sistnämnda år svarar mot en lika stor för— brukning inom kommunen. De utleveranser som förekom från kom- munen uppvägdes av motsvarande inleveranser. Under hela perio—

3

den 1971—75 utvanns ca 1,2 milj. lm , varav 95 % i Börstils-

åsen.

Produktionen av bergkrossmaterial uppgick år 1975 till ca 580 000 lm5 och under perioden 1971—75 till knappt 1,5 milj. lm5. Av detta material försåldes år 1975 ca 220 000 lm5 och 3

. Merparten av kross-

5 1975).

men leveranser till andra kommuner förekom också. Det största under perioden 1971—75 ca 1,1 milj. lm materialet konsumerades inom kommunen (150 000 lm

överskottet av bergkrossmaterial har uppkommit i Dannemora gruva där det sedan år 1969 totalt tippats 200 000 lm5 i gamla schakt. F.n. finns ett lager på över 500 000 lmö.

Produktionen av bergkrossmaterial förväntas ligga på ungefär samma nivå perioden 1976—80 som under föregående femårsperiod. Eventuella förändringar är helt beroende av ändringar av drif—

ten vid Dannemora gruva och Aspö diabasbrott.

BILAGA 4

Naturvårdskommitte'n

Sekretariatet

HANTERING AV JORD— OCH BERGMASSOR VID VÄG— OCH HUSBYGGANDE

5.1. Tillgångar

I regionen råder brist på naturgrus. Förekomsterna är främst koncentrerade till de s.k. israndbildningarna, av vilka den s.k. Göteborgsmoränen med Fjärås bräcka är den viktigaste. Naturgrusets sammansättning medför att de befintliga grus— tillgångarnas kvalitet varierar väsentligt. Den naturgrusvo— lym som torde kunna bli föremål för brytning utan att vålla väsentligt intrång i naturmiljön uppgår enligt Grus— och bergtäktsplanen 1975 till ca 65 milj. fm3 varav 25 milj. fm3 lämpar sig för betongtillverkning. Tillgångarna fördelar sig med 18 milj. fm3 på Hallands län, 10 milj. fm5 på Göteborgs och Bohus län och 57 milj. fm5 på Älvsborgs län. De uttagba— ra tillgångarna kommer delvis att transporteras till och för— brukas inom områden utanför Göteborgsregionen. För regionens egen försörjning återstår uppskattningsvis 45 milj. fmö, var— av 14 milj. fm3 lämpar sig för betongtillverkning.

Huvuddelen av Göteborgsregionens berggrund innehåller berg— arter som från hållfasthetssynpunkt är mindre lämpade för vägbeläggningsändamål. Andelen bergarter som kan förmodas ge en krossprodukt av högsta kvalitet för nämnda ändamål är en— dast ca 5 — 10 volymprocent. Dessa tillgångar täcker dock behovet av kvalitetsberg för överskådlig tid framöver. Under

de närmaste åren kommer dessutom omfattande bergarbeten i

regionen att ge överskott på sprängstensmassor. Den kvanti— tativa tillgången på råmaterial för framställning av kross—

produkter är således god.

4.1. Tillgångar

De geologiska förhållandena i länet, som väsentligt skiljer sig från geologin i övriga delar av landet, är mycket kompli— cerade och svårtolkade och för att få kännedom om befintliga sand— och grusförekomster och tillgångar av användbart mate- rial krävs omfattande geologiska undersökningar. Detta gäl- ler särskilt grusförekomster belägna under morän eller mellan moränbäddar. Den komplicerade geologin gör det svårt att i detalj kartlägga sand— och grusförekomsterna och uppskatta de uttagbara och särskilt de användbara materialmängderna.

Avlagringar med övervägande sandig och grovmoig sammansätt— ning är spridda inom länet och betydande förekomster finns i bl.a. Öresund. Förekomsterna av det avsevärt mer efterfrå- gade grövre, grusiga materialet är däremot betydligt mer

De uttagbara tillgångarna i länet har i inventeringen inte helt klarlagts men har inom Malmö—Lund— och Helsingborgs— regionens grusproduktionsområden uppskattats till ca 110 milj. fmö. Storleken av de användbara tillgångarna har inte kartlagts men understiger vida den uttagbara mängden. Den uttagbara mängden utgör inom Helsingborgsområdet sålunda ca 50 milj. fm3 men på grund av materialsammansättning och kva— litet torde i praktiken de användbara tillgångarna i denna del av länet redan exploaterats.Generellt kan sägas att i den större, västra delen av länet är de kvarvarande, kända tillgångarna ringa, medan tillgångarna är större i länets

sydöstra del. Stora fyndigheter finns dessutom inom Kvidinge— fältet nordost om Söderåsen i Kristianstads län, från vilka

huvuddelen av Helsingborgsregionens grusbehov tillgodoses.

Sand— och grustillgångarna i Öresund har under år 1977 redo- visats (Hörnsten m.fl.) och anges förekomma som huvudsakligen sand och grovmo inom fyra fyndighetsområden med en totalvolym om ca 400 milj. fmö. Grusförekomster saknas däremot. Om och i vilken omfattning fyndigheterna kan exploateras med hänsyn till återverkningar på bl.a. den marina miljön är inte slut- ligt klarlagt. 4.2 Konsumtion

För hela Malmöhus län har grusförbrukningen under senare år väsentligt överskridit den inom länet producerade grusmäng— den. Under år 1975 förbrukades 4,7 milj. 1m3* sand, grus- och bergkrossmaterial, varav 0,1 milj. lm5 utgjorde sandma- terial från Öresund med användning främst inom glasindustrin. Inom Malmö—Lund-regionen råder i stort sett balans mellan grusproduktionen och grusförbrukningen, vilken år 1975 upp- gick till ca 5,0 milj. lmö. Därav svarade krossprodukter från bergtäkter för ca 50 %. Inom Helsingborgsregionen förbruka- des år 1975 ca 1,2 milj. lm3 varav merparten av materialet hämtades från täktområden inom Kristianstads län. Totalt här-

rör närmare 25 % av materialet som förbrukas i Malmöhus län från täkter i Kristianstads län.

*

lm5 = m3 löst mått

4.5 Produktion

Den totala produktionen av naturgrus- och bergkrossmaterial

5

i länet uppgick år 1975 till ca 5,5 milj. lm varav ca 1,4 milj. lm3 eller 40 % utgjordes av bergkrossmaterial. Den höga andelen av bergkrossprodukter är en följd av bristen på grovt nutnrgrnsmaterial inom stora delar av länet.

Bergkrossprodukter framställs i sex större permanenta an— läggningar inom länet. Ytterligare en bergtäkt i anslutning till Söderåsen inom Kristianstads län har betydelse för bl.a. Helsingborgsregionens grusförsörjning (ca 20 % av kon-

sumtionen).

Sandsugning har bedrivits i Öresund sedan 1950-talet. Mate- rialet har i stor utsträckning använts för utfyllnadsändamål bl.a. för hamnutbyggnad. Sandsugningen har under senare år till följd av ändrad konjunktursituation fått en allt mindre betydelse. Under år 1975 har ca 0,1 milj. lm5 sand produce— rats genom sandsugning på svenskt vatten inom Öresund.

5 Östhammars kommun

Grusförsörjningen i Östhammars kommun har behandlats i en av länsstyrelsen i Uppsala län år 1977 utförd grusutredning för kommunen. Uppgifterna i det följande har hämtats från denna

utredning.

1 Inledning

Moderna byggmetoder kräver ofta stora förändringar av ter- rängen. Anläggningsteknikens utveckling har samtidigt gjort det möjligt att utan svårighet förflytta betydande jord— och bergmassor. År 1975 bestod hälften av den med lastbil

transporterade godsmängden av sten, grus och sand.

Jord— och bergmassor från anläggningsarbeten kan till vissa delar ersätta material från täkter. I områden med större överskott på sådana massor finns således möjlighet att be—

gränsa behcvet av täktmaterial.

Hanteringen av massor ingår som en viktig del i planeringen av nya vägar. Även när man bygger hus är masshanteringen av betydelse. I det följande redovisas en studie av masshante-

ringen vid byggande av vägar och hus vilken studie har utförts

av naturvårdskommitténs sekretariat.

2 Vägbygggad

Statens vägverk har hand om den statliga väghållningen och tillsynen över kommunernas väghållning. Från vägverket har följande upplysningar inhämtats rörande masshantering inom

vägbyggnadssektorn.

Att bygga en väg är i hög grad ett massförflyttningsarbete. Med hänsyn till att flyttningarna av massor svarar för en mycket stor del av vägbyggnadskostnaderna är det enligt väg— verket väsentligt att i samband med projektering och plane— ring försöka minimera förflyttningarna. Vid projekteringen utreds ofta alternativa väglinjer som jämförs bl.a. med av— seende på kostnaderna för massförflyttningar. I vägverkets

anvisningar för vägbyggnad anförs följande rörande disposi-

tionen av massor.

Vidutförande av vägbyggnad skall man eftersträva att ut— nyttja tillgängliga massor på bästa ekonomiska och byggnads— tekniska sätt.

Icke tjälfarliga jordmassor och berg, som förekommer i väg— linjen eller i sidotag, skall normalt reserveras för utförande av vägens överbyggnad. Detta är särskilt viktigt, om Vägföre- taget är beläget i en trakt, där tillgången på dylika massor är ringa. Vid den ekonomiska bedömning, som måste göras be- träffande användning av berg i linjen skall hänsyn även tagas till den bättre kvalitet, som ofta erhålles vid väg med berg— överbyggnad jämfört med överbyggnad av sand och grus. Om berg— massor förekommer i riklig omfattning kan det ofta vara moti— verat att föreskriva större överbyggnadstjocklek än erforder— ligt minimum. Överbyggnaden blir då lättare att utföra, sam— tidigt som en extra förstärkning erhålles.

Humusjordarter, såsom torv och dy får ej användas för upp— fyllnad av vägbank. Såplera är även olämplig som bankfyll— nadsmaterial. Den bör därför i första hand, liksom torv och dy användas till utfyllnad av missprydande svackor intill vägen och kan även med försiktighet utnyttjas för täckning av slänter på stenbankar o dyl.

Hur ovannämnda material bör utnyttjas liksom beräknade kvan— titeter därav skall i görligaste mån angivas i de för väg- företaget upprättade handlingarna.

Övriga i väglinjen tillgängliga skärningsmassor användes i mån av behov till uppfyllnad av bankerna. I den mån det är berättigat ur byggnadsekonomisk synpunkt skall de bästa massorna placeras överst i bänkarna, så att så liten över— byggnadstjocklek som möjligt blir erforderlig.

Om de massor som står till förfogande från skärningarna på ömse sidor om en bank, kräver olika överbyggnadstjocklek, skall man normalt överst i banken utlägga de material, som ger den minsta överbyggnadstjockleken.

Vid arbetenas utförande skall fortlöpande kontrolleras, att de jordarter, som förekommer i skärningen, överensstämmer med de på profilritningen angivna och att de föreslagna överbyggnadstjocklekarna såväl i skärning som i bank är rätt valda enligt gällande dimensioneringstabell.

Dessa anvisningar innebär enligt vägverket att noggranna grundundersökningar måste göras för att man skall kunna klarlägga hur materialen i väglinjen skall fördelas. Med anledning av undersökningsresultaten bestäms vilka över- byggnadstyper som skall tillämpas. Förekommer t.ex. mycket berg i linjen konstrueras vägen för bergöverbyggnad vilket

innebär att viss del av bergmaterialet skall krossas ned

till lämpliga fraktioner för användning i överbyggnaden. Finns sand i stora mängder i eller i närheten av väglinjen tas också hänsyn till det vid bestämning av överbyggnadsty— perna. Överhuvudtaget betyder tillgången på material i väg- linjen eller dess omgivning mycket för valet av överbyggnads- typ. I områden där förekomsten av grusmaterial är knapp

väljs om möjligt sådana överbyggnader som kräver ett minimum

av grus.

Hanteringen av massor i samband med vägbyggande innefattar enligt vägverket ett komplicerat beräkningsarbete. Med hjälp av automatisk databehandling(ADB) har dock detta arbete under— lättats väsentligt. ADB har framför allt skapat förutsätt— ningar för alternativa beräkningar. ADB ger också möjlighet att dela upp materialkvantiteterna på olika sätt så att

konsekvenserna av olika utföranden av vägen kan överblickas.

5 Husbyggpad

Byggnadsproduktionen i landet bedrivs till stor del i industriella former. Sådana byggmetoder fordrar plana ytor. Plan mark fordras även för många anläggningar såsom par- keringsplatser, lekparker, skoltomter och idrottsplatser.

Samtidigt som industriella byggmetoder och en högre plan- standard medför krav på stora plana anläggningsytor minskar tillgången på lättexploaterad byggnadsmark. Kvar återstår

ej sällan sådana områden som med äldre teknik ansetts omöj- liga att exploatera till rimliga kostnader, främst kuperad bergterräng och mark med dåliga grundförhållanden. Till denna utveckling bidrar även det förhållandet att man om möjligt vill undvika att bygga på jordbruksmark. Av det sagda framgår att exploateringen av områden för bebyggelse numera ofta

måste inledas med omfattande markarbeten.

Vid planeringen av ett byggnadsprojekt ingår masshanteringen som en betydelsefull del. Inom ett större område med flera byggnadsprojekt förekommer däremot oftast ingen planering för att klara samordning mellan tillgångar och behov av massor på skilda byggplatser. För att belysa möjligheterna till en mera utvecklad planering av masshanteringen inom husbyggnads— sektorn har uppgifter inhämtats från tre olika områden där

en större husbyggnation har ägt rum.

Gårdsten är en stadsdel i Göteborgs kommun belägen ca 1 km nordväst om Angereds centrum. Stadsdelen, som f.n. innehåller ca 5 000 lägenheter i flerfamiljshus, byggdes under åren 1968 — 1972 inom ett ca 150 ha stort område med mycket svåra terrängförhållanden. Området bestod till största delen av ett bergsparti med djupa sprickdalar. Nivåskillnader på 20 — 50 meter förekom på flera platser inom området. I sprickdalarna fanns dessutom mossar med fast botten på ned till 15 meters

djup.

I samband med planläggningen av Gårdsten lanserades begreppet nivåplanering. Denna syftar till att skapa lämpliga ytor (nivåer) för byggnads— och anläggningsarbetena dels genom bortsprängning av bergmassor, dels genom utfyllning med sprängsten. Nivåerna väljs så att överskott och underskott på massor inom olika delar av exploateringsområdet jämnar ut

varandra.

I stadsplanen för den del av Gårdsten som skulle bebyggas med flenemiljshus sattes höjderna enligt dessa principer. Det innebar att behovet av sprängning kunde begränsas från ursprungligen beräknade ca 1,5 milj. m3 till ca 900 000 m5 fast berg. Av denna volym användes ca 1 milj. m5 löst berg till utfyllnad. Vidare producerades ca 700 000 ton kross- material i två krossverk. Man var i princip självförsörjande

med ballastmaterial.

Markarbetema utfördes av en entreprenör som fritt disponerade hela planmmrådet, såväl byggnadskvarter som mark för allmänna platser, för balanseringen av massor. Husbyggandet utfördes

därefter aw tre skilda entreprenörer.

Gårdstensomuådet uppges vara det terrängsmässigt svåraste området somli vårt land har exploaterats för bostäder. Området hade knappast kunnat bebyggas utan den genomförda terrängomdaningen. Detta försvårar kostnadsjämförelser med en konventionell exploatering av området. Merkostnaden för en exploatering på konventionellt sätt har dock uppskattats till 25 — 50 milj. kr. vilket motsvarar 8 — 9 % av områdets

totala produktionskostnad. Detta resultat uppges bero på

— att höjdsättningen i stadsplanen grundats på en nivå—

planering som syftar till massbalans

— att endast en stadsplan upprättats för det område inom

vilket masshanteringen skett

- att en entreprenör fått sköta samtliga markarbeten inom

planområdet

— att sprängningsarbetet skett i industriell skala vilket

reducerat sprängningskostnaderna med upp till 50 %

— att grundläggning medgetts på packad sprängstensfyllning.

lbllinge gård är ett område i Botkyrka kommun som planerats för småhusbebyggelse. Området, som delvis är bebyggt med äldre villor, inrymmer ca 500 nya småhus på en yta av 55 ha. Exploateringen utfördes under åren 1974 — 1976 genom total— entreprenad dvs. entreprenaden omfattade såväl upprättande av erforderliga stadsplaner som mark— och byggnadsarbeten. Markförhållandena var i huvudsak gynnsamma. Undergrunden bestod av morän med undantag för ett begränsat område med

lera i anslutning till en bäck.

Den antagna entreprenören genomförde redan från början en nivåplanering till grund för beräkningen av kostnaderna för markarbetena. Denna nivåplanering fick i möjlig utsträckning styra höjdsättningen i de av entreprenören sedermera upp— rättade stadsplanerna. Trots detta uppkom ett överskott på ca 10 000 m5 lera som fick transporteras 5 km till kommunens tipp. Entreprenören anger följande orsaker till detta mass—

överskott.

— Tullinge gård är uppdelat i fyra separata stadsplaner vilka fastställts successivt. På grund av förbud mot schaktning och fyllning har det inte varit möjligt att förflytta ett massöverskott till område beläget inom stadsplan som ännu inte fastställts. Detsamma gäller för masshanteringen inom den fastställda stadsplan som bl.a. innehåller områdets skola. Skolbyggnaden och skolgården ingår nämligen inte i entreprenaden och i avvaktan på skolans projektering och på att entreprenör utses medges inte tippning av överskottsmassor för att fylla upp skoltomten till den

nivå som angetts i stadsplanen.

— Det finns endast begränsat utrymme inom exploateringsom—

rådet för tillfällig lagring av överskottsmassorna.

- Överskottsmassorna består huvudsakligen av lera vilken med hänsyn till sina geotekniska egenskaper betraktas som mindre lämpad för grundläggning. Det begränsar möjlig—

heterna till återanvändning inom området.

— Nivåplanering inom ett område som delvis är bebyggt kan inte göras enbart utifrån masshanteringssynpunkter. Nivåerna måste anpassas till befintliga gator, ledningar

och byggnader.

Den på angivna grunder uppkomna avvikelsen från en optimal masshantering har enligt entreprenören medfört en kostnads—

ökning som grovt kan uppskattas till 500 000 kr. eller

1 000 kr. per hus. Eftersom planeringsförutsättningarna var kända redan i anbudsskedet ingår den högre kostnaden redan

i kalkylen för området.

Beträffande masshanteringen i övrigt inom området kan nämnas att man väntas komma att förbruka ca 200 000 ton grus till rörgravsfyllning, vägbyggnader och till utfyllnad i samband med grundläggning. Denna volym hade kunnat begränsas något

om det varit möjligt att fritt disponera massöverskottet.

Enligt entreprenören skulle det bästa ha varit att överskotts— massorna kunnat transporteras direkt till ett exploateringe— område med massunderskott. Sådan översiktlig massbalansering förekommer enbart i undantagsfall och då som regel på initiativ av de berördaentreprenörerna. Kommunen har vid förfrågningar i samband med olika exploateringsföretag i entreprenörens regi endast kunnat hänvisa till kommunens tippområde. Det skulle enligt entreprenören vara värdefullt med en kommunal massbank som kan informera om tillgångar och

behov av olika slags massor. 5.5,Järvafältet

En mera övergripande planering av masshanteringen har skett vid exploateringen av norra Järvafältet. Detta område, som är beläget ca 15 km norr om Stockholms centrum, omfattar mark i fem kommuner. Inom Stockholmsdelen pågår utbyggnad av ca 15 000 lägenheter i flerfamiljshus och småhus på ett

område cm totalt 700 ha. Byggnadsarbetena väntas vara slut— förda åi 1980.

Med hänsyn till exploateringens omfattning genomfördes en särskild utredning om hur masshanteringen skulle ordnas.

En sammanställning av uppgifter från de drygt tio olika bygg— herrarna inom området visade att ett betydande massöverskott kunde väntas om inga åtgärder vidtogs. Schaktvolymen uppgick till 5,7 milj. m5 löst mått och fyllnadsvolymen till 1,7 milj. m3 vilket gav ett överskott på 2,0 milj. mö. Kostna—

derna för denna masshantering uppskattades till 70 milj. kr. Utredningsarbetet inriktades mot denna bakgrund på att anvisa metoder för att begränsa överskottet och hanteringskostnaden.

Tre metoder för att nå detta mål redovisades.

— Anpassning i tiden av markarbetena så att en bättre mass— hantering kunde utföras inom de enskilda bygglotterna. Metoden beräknades spara 6 milj. kr. Den angavs dock som mindre lämplig då tidplanen är svår att påverka och då

extra räntekostnader tillkommer

— Samordning mellan olika bygglotter av masshanteringen. Överskottet begränsades obetydligt och 7 milj. kr. kunde sparas. Problemet med denna metod angavs vara att samordna

olika huvudmäns markentreprenader.

— Ändring av höjdsättningen. Genom metoden kunde hela mass—

överskottet elimineras och kostnaderna minskas till hälften.

Problemen angavs vara främst av planmässig natur.

Utredningen förordade en kombination av de senare två meto— derna och beräknade efter en detaljerad massanalys vinsten för en första utbyggnadsetapp till ca 20 milj. kr. För åter— stående del av exploateringsområdet förelåg endast översikt— liga planer för markanvändningen. Analysen begränsades därför till att uppskatta de besparingar som skulle uppkomma om höjdsättningen i planerna ändrades så att förekommande mass— överskott eliminerades. Massöverskottet i denna utbyggnade— etapp uppgick till totalt 500 000 m5. Genom en höjning av marknivåerna inom de berörda områdena med mellan 10 och 40 cm kunde massbalans erhållas. KostnadsbesParingen uppskattades

till minst 6 milj. kr.

Exploateringen på Järvafältet är uppdelad på ett drygt tio— tal olika byggherrar och utredningen har särskilt framhållit de administrativa och planmässiga svårigheterna att åstad— komma en total samordning. Ambitionen uppgavs vara att resul—

tatet av utredningen skall betraktas som en informationsbank

för massuppgifter vilken kan ge underlag för planering och initiativ till samordnad massdisponering mellan de olika bygg— herreområdena. Detta synsätt har återspeglats i de markan— visningsavtal som har upprättats mellan kommunen och de en—

skilda byggherrarna.

I avtalen föreskrivs till en början att nyttigheter såsom matjord, övriga mjukmassor, bergmassor m.m. som tas bort i samband med exploateringen skall i möjlig mån utnyttjas vid utbyggande av norra Järvafältets Stockholmsdel. Vidare skall byggherren i markhanteringsfrågor, såväl under projekterings— som byggnadsskedet, samarbeta med kommunen och övriga mark— hanteringsparter inom norra Järvafältet så att kostnaderna för markarbetena skall kunna minimeras. I avtalet ges även möjlighet för byggherre att under vissa förutsättningar ha en krossanläggning inom anvisningsområdet.

Utbyggnaden av norra Järvafältet kommer att pågå t.o.m. år 1980. De sista markarbetena skall enligt tidplanen påbörjas under år 1978. Det är således ännu inte möjligt att utvär— dera det totala utfallet av försöken att reglera masshante— ringen inom norra Järvafältet. Därtill kommer att någon fort- löpande uppföljning av hanteringen inom de enskilda delområ— dena inte har skett. Från företrädare för några av de berörda byggherrarna och markentreprenörerna har följande preliminära synpunkter inhämtats.

Markarbetena har som regel utförts av särskild entreprenör

som anlitats av byggherren. Möjligheterna att vid upphand— lingen av dessa arbeten ställa upp villkor om en masshantering enligt markanvisningsavtalets intentioner uppges dock av olika skäl ha varit begränsade. Flera byggherrar uppger så— lunda att priserna på markarbeten blir gynnsammare om man låter bli att styra masshanteringen. Prissättningen grundas nämligen enligt en byggherre uteslutande på markentreprenörens resurser och lokala förutsättningar för masshantering. Som exempel nämns att en markentreprenör har ett krossverk inom

norra Järvafältet och därmed behov av bergmassor. Vidare

uppger en byggherre att det inte varit möjligt att garantera markentreprenören tillgång till tipplatser och sidotag vid

bestämda tidpunkter.

Trots att markentreprenörerna inte formellt bundits av några avtal som styr masshanteringen har man ändå på flera håll försökt följa intentionerna i markanvisningsavtalet.

Åtskilliga problem har dock uppstått.

Flera byggherrar uppger att man redan i samband med stads— planeläggningen försökt sätta markhöjderna så att massorna balanserar inom den egna bygglotten. Handikappnormer, bestäm— melser om lutningar på gator och gångvägar samt angörings— nivåer vid husen bestämmer dock höjdsättningen i sådan ut— sträckning att såväl överskott som underskott på massor uppkommit inom lotterna. En byggherre framhåller att nu— varande utformning av stadsplanerna försvårar en optimal masshantering. Flexibla planer som enbart anger våningsan— talet ger möjligheter till nivåanpassning i senare skeden av

arbetet.

Det största problemet uppges dock vara förskjutningar med upp till ett år i tidplanerna för markarbetena. Detta har i praktiken gjort det omöjligt att samordna överskott och underskott på massor mellan skilda bygglotter. Möjligheterna till samordning begränsades vidare av massornas olika egen— skaper. Det framhålls att det skulle vara värdefullt med normer för användningen av olika slags ersättningsmaterial så att behovet av naturgrus kan begränsas. Till dessa svårig— heter kommer att massorna inte alltid kunde tas ut i rätt ordning eftersom det hade fordrat att man byggde långa pro—

visoriska vägar.

Det överskott som av angivna orsaker uppstått har i brist på lokala upplagsplatser levererats till tipp eller krossverk. Senare behov har fått täckas bl.a. genom återköp av kross—

produkter. Denna brist på upplagsplatser har enligt en byggherre också medfört extra transporter. En annan under— stryker att tipplatser i ökadutsträckningbör planeras på lämpliga avstånd från väntade exploateringsområden. Från en markentreprenör framhålls att det fordras en central ledning för mottagning och fördelning av massor när så många markentreprenörer arbetar inom samma område.

En byggherre nämner att man i fråga om markarbetena sam— arbetet med andra markintressenter inom sitt anvisninge— område såsom de kommunala tekniska verken, televerket m.fl. Samarbetet har främst inneburit att man gemensamt anlitat en markentreprenör som fått i uppdrag att utföra samtliga markarbeten inom området. Kostnaderna för detta arbete har därefter fördelats på de olika intressenterna enligt en i förväg uppgjord fördelningskalkyl. Samarbetet har enligt byggherren underlättat en rationell markhantering inom an—

visningsområdet.

BILAGA 5

Professor Eric Forssberg

Högskolan i Luleå

HESTPRODU'KTER INOM GHU'V- OCH STÄLIN'DUSTRIN OCH DERAS UTNYTTJANDE

1 lnledning

Föreliggande promemoria behandlar förekomst av skilda typer av restprodukter från mineralindustrin samt stål- och metall— verk. Huvuddelen av framställningen är ägnad slagger från stålindustrin och restprodukter från gruvor. Framställningen ger vidare en översikt av realiserade och tänkbara använd— ningsmöjligheter för olika typer av ovan nämnda restproduk— ter. En stor del av materialet har insamlats inom den gemen— samma forskningsverksamheten inom SVenska Gruvföreningen och

Jernkontoret. En utförlig källförteckning finns i bihang 2.

Den s.k. bergverksproduktionen i Sverige uppgick år 1975 enligt Sveriges Officiella Statistik till drygt 18 miljarder kr. I begreppet bcrgverksproduktion innefattas då saluvärdet för produkter från gruvor, stenbrott, kalkindustri, järn—

och stålverk, ferrolegeringsverk samt icke järnmetallindustri. Antalet sysselsatta uppgick enligt samma källa till omkring 85 505. Branschområdet kan hänföras till gruppen tung industri vilket i detta sammanhang bl.a. innebär att stora mängder

material hanteras och bearbetas.

Produktionen av järnmalmsprodukter för avsalu var år 1975

51 milj ton. För att framställa denna kvantitet fordrades

en total brytning av 48,5 milj ton råmalm och gråberg1. Produktionen av icke järnmalmsprodukter uppgick till

873 229 ton för vilket fordrades en brytning av nära 14 milj ton råmalm och gråberg. Inom järn- och stålindustrin produ— cerades 5,5 milj ton råjärn (tackjärn) och 5,5 milj ton götstål. För framställning av ett ton tackjärn förbrukas, beroende på järnhalten, ungefär 1,5 ton järnmalm, 500 — 600 kg koks och varierande mängder kalksten och andra tillsatser. Vid vidareförädling till stål erfordras ytterligare tillsat— ser av skilda slag. Totalt krävs ungefär 3 ton råmaterial

för framställning av ett ton valsat stål.

Såväl vid förädling av malmer till koncentrat som vid fram— ställning av råjärn och stål är mängden råmaterial betydligt större än mängden färdiga produkter. Differensen utgöres av skilda slag av restprodukter såsom anrikningssand, gaser, slagg etc. Gasformiga restprodukter förekommer i princip endast inom järn— och stålhanteringen och de bereder, sedan medföljande stoft avlägsnats, i allmänhet inga större pro— blem. I vissa fall som vid framställning av tackjärn kan de gasformiga restprodukterna utnyttjas som bränsle. De fasta restprodukterna inom gruv— och stålindustrin har i allmän— het betraktats som avfall, dvs en produkt utan värde och

utan möjligheter till ekonomiskt utnyttjande.

1 Siffrorna i den officiella statistiken överensstämmer inte i alla avseenden med det material som insamlats av Forssberg genom de enkäter som har angetts i bihang 2.

2 Restprodukter från_grgvindggirin

I princip uppkommer mineralrestprodukter på två sätt inom gruvindustrin, vid tillredningsarbeten och som en följd

av sovring och anrikning.

? - 1 Påskmat

För att en malm över huvud taget skall kunna brytas måste åtskilliga anläggningar färdigställas. Rör det sig om underjordsbrytning måste först ett eller flera schackt sänkas och horisontella transportleder, orter, drivas. Utrymme för fickor, krosstation och liknande måste på samma sätt drivas. Dessa arbeten utföres normalt ej i mal- men utan i sidosten, s.k. gråberg. Allt eftersom malmen bryts måste likartade arbeten bedrivas, vilka ger upphov till en grov restprodukt bestående av gråberg, s.k. till-

regningsbegg. Vid dagbrottsbrytning måste på liknande sätt

gråberg brytas och annat material undanschaktas för att

slänterna ej skall bli för branta.

Den malm som bryts består aldrig enbart av malmmineral utan innehåller varierande mängder gråbergsföroreningar. Vid vissa,brytningsmetoder fås dessutom en inblandning gråberg från sidobergarten. De förorenande gråbergsmine— ralen avlägsnas med olika sovrings- och anrikningsmetoder. Vid vissa,järnmalmer kan gråbergsmineralen avlägsnas efter

en relativt grov krossning, sovring, vilket ger upphov

malmen malas ner under 0,1 mm partikelstorlek innan malmmineralkornen kan separeras från gråbergsmineral— kornen. I detta fall uppkommer en finkornig restprodukt,

anrikningssand.

I bihang 1 redovisas den upplagrade och den årligen fal—

lande mängden restprodukter vid svenska gruvor.

Svenska gruvor kan indelas i järnmalmsgruvor och sulfid— malmsgruvor. Fördelningen av restprodukter på dessa bägge

grupper framgår av tabell 1.

Tabell 1

Produktsektor Mängd lagrat Årligen fal- material lande mängd Mt (milj ton) Mt (milj ton)

Järnmalmsgruvor: Tillrednings- berg och sov- ringsavfall 224 25 Anriknings— sand 65 9|6 Sulfidmalms- gruvor: Anriknings- sand 57 11,7

Gruvindustrin i Sverige är koncentrerad till Mellansverige (Bergslagen) och övre Norrland (Norrbotten och Västerbotten).

Tabell 2 visar mängden lagrade restprodukter fördelade på

de två regionerna.

2 Uppgifterna hänför sig till 1972 och 1975. En viss ökning har givetvis skett sedan dess, men den har i detta samman- hang enbart marginell betydelse.

SOU 1979:15 33% Järnmalmsgruvor Sulfidmalmsgruvor Sovringsavfall Anrikningssand Anrikningssand Tillredningsbergö Norrbotten Västerbotten 218 Mt 29 Mt 38 Mt Bergslagen 6 Mt 56 Mt 18 Mt

Tabell 3 visar mängden årligen tillkommande restprodukter fördelat på järnmalms- och sulfidmalmsgruvor i Bergslagen

och i norra Sverige.

Tabell 5 Järnmalmsgruvor Sulfidmalmsgruvor Sovringsavfall Anriknings- Anrikningssand Tillredningsberg sand Norrbotten Västerbotten 20 Mt 5,4 Mt 8,9 Mt Bergslagen 2,7 Mt 5,5 Mt 0,88 Mt

En av de viktigaste faktorerna när det gäller att bedöma möjligheterna att utnyttja restprodukter är deras partikel—

storlek. Grövre restprodukter kan, om de har tillfredsställande

5 Att endast 6 Mt tillredningsberg och sovringsavfall skulle finnas lagrat vid Bergslagens järnmalmsgruvor är säkerligen en kraftig underskattning. Den låga siffran beror bl.a. på att säkra uppgifter beträffande mängden lagrat material ej kunde erhållas från ett par stora järnmalmsgruvor i regionen. Speciellt i äldre anläggningar blir alla uppgifter om hur mycket material som finns lagrat alltid en uppskattning. Mal— merna i Mellansverige är fattigare än Norrbottens järnmalmer varför en större andel anrikningsmalm fått brytas. Däremot har försäljningen av grövre restprodukter som makadam varit av avsevärt större omfattning i Bergslagen än i Norrbotten.

hållfasthet, i allmänhet utnyttjas som ballastmaterial.

I t abell 5 har en uppdelning gjorts i grova restproduk—

ter, sovringsfall och tillredningsberg samt i finare

restprodukter, anrikningssand.

Av stort intresse vid bedömning av olika restprodukters

användningsområden är den kemiska och mineralogiska sam—

mansättningen. Så t.ex. har anrikningssanden från anrik-

ningsverket i Laisvall enligt lämnade uppgifter följande

sammansättning i viktprocent.

SiO Al2 MgO CaO K 0 BaO MnO CO

Fe Pb Tio

2 88,1

05 2,6 0,1 1,1 1,2 1,5 0,02 0,7 0,15 0,24 0,2 0,2

Kvarts Sercit Klorit Baryt Kalcit Flusspat

Titanit O O —" N O XD .. . .. .. U'! ON D; U k.,"

Gjorda undersökningar visar att det är möjligt att genom

flotation utvinna baryt och flusspat.

Lakresten från uranlakningen i Ranstad innehåller organiskt

kol, pyrit (svavelkis FeSZ) och alunskiffer (lerskiffer

med hög halt av organiskt material och svavel) och har

följande sammansättning i viktprocent.

5102 45,5 S 6.4 Al203 12,0 P 0,1 Fezo5 7,1 As 0,007 Cao 1,2 U 0,008 MgO 0,7 Organiskt

kol ' 15.5 KZO 4,7 Mo 0,055 Na20 0,3 V 0,065

Ni 0,015

Innehållet av organiskt kol kan tänkas utnyttjas som bränsle. Svavelinnehållet kan utnyttjas för framställning

av svavelsyra. Tekniska möjligheter finns också att genom

lakning utvinna aluminiumoxid, molybden, nickel och vanadin

Viss sådan restproduktutvinning har aktualiserats av LKAB

i det senaste förslaget till brytning i Ranstad.

På senare år har stora ansträngningar gjorts för att söka öka användningen av slagg i första hand masugnsslagg.

Utomlands användes en betydligt större del av den fallande 5 masugnsslaggen än i Sverige. Tabell 6 visar användningen

av masugnsslagg för olika ändamål omkring år 1973 i tusentals

ton.

Tabell 6 Cementtillverkning 2 Bindemedel 70 Lättbetong 606 Utfyllnad, internt 105

Järnvägsöyggnad (SJ) 15 Utfyllnad, övrigt 508

5 Kartlagd inom Jernkontorets forskning. Upphörde 1975. 6

Under perioden 1962 - 1972 har Statens Järnvägar för— brukat 585 000 ton masugnsslagg. För byggande av all- männa vägar har förbrukats 615 000 ton och för byggande

av interna vägar omkring 250 000 ton.

Några skador har ej rapporterats från de vägbyggnads— projekt där masugnsslagg använts. Vid vägbyggnad kan mas— ugnsslagg, hyttsten, användas såväl för bankutfyllnad som

för förstärknings— och bärlager.

Inom Oxelösunds Järnverk har bl.a. framställts en produkt med beteckningen Merolit. Denna består av en blandning av hyttsten och hyttsand. Merolit är avsett att användas som bärlager i vägar, för byggande av lägerplaner, för golv i lagerlokaler och vid vissa byggnadsarbeten t.ex. som er- sättning för betong i fundament och som erosionsskydd i slänter. Genom hyttsandens hydrauliska reaktion fås ett

snabbt hårdnande.

Tabell 2 anger hållfasthetsutvecklingen vid 2000 för

Merolit:

Dygn 1 3 7 28 90 Tryckhållfasthet kp/cm2 6 20 55 60 100

Under 1975 räknade man med att kunna avsätta ungefär 10 000 ton Merolit. Materialet är ännu under introduktion

och man räknar med att avsättningen kommer att öka i fram—

tiden.

En del stålverksslagg har kunnat avsättas som kalkningsmc— del inom jordbruket. Oxelösunds Järnverk har under 1975 kunnat avsätta omkring 6 000 ton s. k. K—kalk. K-kalken

är framställd ur slagg från Kaldoprocessen som fått svalna. Efter krossning och magnetisk separering för avlägsnande av metalliskt järn finkrossas och mals slaggen så att

90 viktprocent av materialet är mindre än 1*mm. Försök

har visat att K—kalk har god effekt som kalkningsmedel. En liknande produkt benämnd T—kalk har även levererats från

AB Ferrolegeringar i Trollhättan. Framställningen av Thomas— fosfat ur Kaldoslagg från Domnarvets Jernverk har omnämnts

i föregående avsnitt. Ärsproduktionen är ungefär 55 000 ton.

Slaggpellets är en ny produkt som tillkommit de senaste

åren. Slaggpellets är kapillärbrytande och har jämförelsevis god värmeisolering. Volymvikten är ca 1 ton/må. Slaggpellets produceras av NJA och Oxelösunds Järnverk. Sistnämnda före-

tag beräknade sälja 50 000 ton slaggpellets under år 1977.

5.2.2.1 Vägbyggnad m.m.

De byggnadstekniska anvisningarna för vägverket( BYA 1976) innehåller vissa anvisningar för användning av masugnsslagg vid vägbyggnad. Slaggen kan användas till bankfyllnad och förstärkningslager om följande krav uppfylls:

-— att slaggen inte innehåller främmande material som t.ex

tegel, lerafkoksslagg eller stålverksslagg.

sa att skrymdensiteten är större än följande värden luftkyld hyttsten 1 ,o g/cm5

vattenkyld hyttsand 0,8 g/cm5

-— att slaggen inte uppvisar kalk- eller järnsönderfall -- att slaggen är volymbeständig och uppvisar en så tät

struktur som möjligt.

Hyttsten eller hyttsand får användas i förstärkningslager under förutsättning att detta förses med minst 150 mm bär- lagergrus. Största stenstorlek vid användning av hyttsten är 250 mm och förstärkningslagrets yta skall vid behov tätas så att ovanliggande bärlagergrus inte kan rinna ner i

förstärkningslagret.

Vid användning av hyttsand för bankfyllnad på dåligt bärande mark fås en vägkropp med lägre vikt än om fyllnaden skulle gjorts på normalt sätt. Marktrycket blir härigenom mindre och Slaggens hydrauliska hårdnande gör att ett fast lager

bildas vilket ger bättre tryckfördelning på undergrunden.

Genom krossning och uppsiktning i fraktioner av hyttsten

fås en produkt som bör kunna ersätta makadam såväl i bär- lager som i förstärkningslager. Jernkontoret genomför f.n. med ekonomiskt stöd av STU och vissa stålverk ett större projekt där såväl hyttsten som hyttsand skall användas vid byggande av provvägar. Prov skall göras i närheten av Oxelösund, Domnarvet och Luleå samt dessutom inom projektets

ram i Nylands län i Finland. Försöken har påbörjats under

1975-

Hyttsand kan vidare användas för stabilisering av dåligt bärande jordar. Hyttsand kan direkt användas för stabili- sering av grus och sand. För stabilisering av lera måste hyttsanden malas och aktiveras t.ex. genom inblandning av kalk. Försök har visat att inblandning av 10 % finmald granulerad masugnsslagg i blålera ger ett underlag med

mindre deformation än vid stabilisering med motsvarande

mängd kalk.

3.2.2.2 Slagg som ballast i betong

Krossad och fraktionerad hyttsten kan användas som bal— lastmaterial i betong. Bl.a. i USA har hyttstensbaserad betong använts i ett flertal större husbyggen. Försök bl.a. i England har visat att betong med hyttstensballast har egenskaper jämförbara med betong med vanlig ballast. Eftersom hyttstenen har lägre densitet än naturlig bal- last blir betongkonstruktionen omkring 10 % lättare än

normalt vilket kan vara en fördel i vissa fall. 5.2.2.5,Vattenrening

Utländska erfarenheter visar att hyttsten kan användas som mediabärare vid biologisk rening av avloppsvatten. Hytt- stenens råa, poriga yta utgör därvid en utmärkt miljö för mikroorganismerna vid den biologiska reningen.

5.2.2.4 Expanderad masugnsslagg i lättballastbetong

Expanderad masugnsslagg kan ha så låg volymvikt som

0,7 kg/dm5 vilket gör att den kan ersätta andra typer av

lättbaliast i betongkonstruktioner. Dättballastbetong ba— serad på expanderad masugnsslagg kan förutom för plats— gjutna konstruktioner även användas för framställning av

betongsten.

5.2.2.5 Hyttsand som tillsats till portlandcement

Masugnsslagg har lägre CaO—och högre Si02_ halt än normal portlandcement. Hyttsand har som tidigare nämnts hydrau- liska egenskaper som påminner om cement. För att reak— tionen med vatten skall starta fordras att hyttsanden aktiveras, vanligen med kalciumjoner. Utomlands, särskilt i Tyskland, Frankrike och Japan användes stora mängder hyttsand som cement. Den finmalda hyttsanden kan användas som cement efter aktivering eller som inblandning 1 port— landcement. Slaggcement härdar betydligt långsammare än normal portlandcement vilket gjort att slaggcement med fördel använts i grövre betongkonstruktioner såsom dammar där värmeutvecklingen vid för hastig härdning annars kan

ge upphov till sprickbildning.

3.2.2.6 Övriga användningsområden för masugnsslagg

Bland övriga användningsområden för masugnsslagg kan nämnas framställning av mineralull för isoleringsändamål. Masugne— slagg kan liksom stålslagg användas i jordbruket. Från Eng— land redovisas försök att framställa en kristalliserad

glasprodukt ur masugnsslagg.

5.2.2.7 Användning av stålslagg som kalkningsmedel

Användningen av stålslagg som kalkningsmedel har redan nämnts. Omfattande försök har gjorts bl.a. inom Stora Kopparberg. Stålslaggen har god kalkningseffekt och

positiv inverkan på växtligheten. Tungmetaller kan komma

in i stålslagger som framkommit vid bearbetning av skrot. Riskerna för utlösning av tungmetalljoner måste sannolikt studeras ytterligare. Det måste avgöras vilka metalljoner som är att betrakta som skadliga och vilka växterna behöver. Risken för utlösning av tungmetaller med undantag av sex— värt krom torde vara liten vid de höga pH-värden som råder

vid användning av stålslagg som kalkningsmedel.

På samma sätt torde stålslagg kunna användas för höjning av pH—värdet i försurade sjöar. Frågorna rörande förekomst och utlösning av tungmetaller torde även i detta samman—

hang behöva klarläggas.

Som tidigare nämnts sväller stålslagg ofta beroende på fasomvandlingar och på reaktioner mellan fri Cao och MgO med vatten. Stålslagg kan därför endast användas för enk— lare fyllnadsändamål där mindre svällningar saknar bety— delse. Kaldoslagg bör över huvud taget ej användas för

fyllnalsändamål.

___—___...

Företag Anläggning Verksamhet Mängd lagrade restprodukter

SKF—Stål Långnäs Järnmalm Makadam 15 000 m3 Makadam 55 000 m3

Avfallssand 300 000 m3 Avfallssand 35 000 m

2.2. Användningsområden

Den nuvarande användningen av restprodukter från gruvin-

dustrin i Sverige är jämförelsevis okvalificerad. Det van-

ligaste sättet att använda restprodukter såsom anriknings—

sand och sovringsavfall är för utfyllnad. En stor del av

restproduktutnyttjandet sker internt inom de olika gruv-

företagen.

Nedan redovisas nu förekommande användningsom—

råden för restprodukter från gruvindustri i Sverige. Upp—

gifter om kvantiteter är hämtade ur de i källförteckningen (bihang 2) använda enkäterna av Forssberg.

Den dominerande användningen av restprodukter utanför gruv-

företagen är som olika former av ballast4. För att rest— produkter skall kunna försäljas som ballastmaterial ford— ras att de har lämpliga egenskaper, att ett faktiskt behov föreligger och att priset hos förbrukaren är konkurrens— kraftigt. Ballastmaterial är jämförelsevis billiga per viktenhet och kan därför i allmänhet ej bära högre trans— portkostnader. I vissa specialfall t.ex. för särskilt slit— stark ballast till asfaltbetong kan dock ganska långa trans- porter tolereras. Behovet av ballastmaterial varierar inom skilda delar av landet med tyngdpunkten i efterfrågan kon— centrerad till regioner ned hög befolkningstäthet. Gruv- industrins lokalisering är sålunda skild från de stora för- brukningsområdena. Marknaden för ballastmaterial i Sverige

är dock mycket stor.

För att restprodukter skall kunna användas för ballastända— mål ställs i första hand krav på en viss partikelstorleks- fördelning. I de byggnadsbestämmelser som har utgetts av statens vägverk (BYA 1976) finns värden i fråga om partikel- storlek angivna för olika användningar av ballastmaterial, som bärlager 1 vägar, för betong etc. De flesta anriknings— sander är alltför fina för att kunna användas som betong— ballast. De grövre restprodukterna som sovringsavfall och tillredningsberg kan efter krossning och uppsiktning fås

i sådana fraktioner att de kan användas för ballaständamål.

4 Termen ballastmaterial användes som en sammanfattande benämning för grus, makadam och sand oaveett om dessa mate— rial utnyttjas i betong, asfalt eller vid vägbyggnad.

Vid sidan av krav på en viss partikelstorleksfördelning

för olika användningsområden ställs också krav på ballast— materialens mineralsammansättning. De strängaste kraven

har ställts upp för ballastmaterial för betong. Anledningen är att vissa mineral inverkar negativt på cementets härd— ning. Lösa, porösa och skiffriga eller förvittrade berg- arter bör undvikas vid betongframställning liksom material

innehållande sulfider, magnetkis och svavelkis.

Avsättningen av restprodukter för ballaständamål från gruv- företag varierar år från år. Tabell 4, som visar den unge—

färliga avsättningen av restprodukter från vissa gruvföre-

tag per år, kan dock ge en uppfattning om vilken omfattning

hanteringen har för dessa företag.

Tabell &

Företag SKF—Stål

Gränges Stål

Uddeholm AB

Stora Koppar— berg

Fagersta AB

Fagersta AB Boliden AB

Vieille Mon— tagne

Bastkärns Grufaktiebo— lag

Ställbergs- bolagen

LKAB

AB Dannemora Gruvor

Anläggning Långnäs

Grängesberg

Persberg

Skilda gruvor

Bäckegruvan

Smätarmossgruvan Laisvall

Åmmeberg

Malmberget

Avsättning 50 000 m5 makadam

100 000 ton gråberg i frak- tioner 50 — 8, 50 — 5 och 5 - 1 mm

8 000 ton 5 — 14 mm, 40 000 ton 0 - 25 mm, 500 ton - 5 m

Varpberg 5 000 ton, makadam 190 000 ton, sand 5 000 ton, filter— kalk 5 000 ton

Gråberg 17 000 ton, makadam 24 000 ton, avfall 1 100 ton

Gråberg ca 5 000 ton

Några tusen ton anriknings- sand till tegelframställning

Cyklonerad anrikningssand tillfälligtvis

5 000 - 10 000 ton makadam

150 000 - 200 000 m)] makadam och fyllnadsmaterial Några tusen m5 makadam, ca 50 000 m5 sprängsten

Ca 200 000 ton makadam

Uppgifter saknas från ett flertal anläggningar. I kommenta—

rerna till de lämnade uppgifterna betonas allmänt att mängden

avsatt ballastmaterial varierar kraftigt år från år. Efter-

som ballastmaterial från restprodukter måste konkurrera med

naturmaterial måste ett lågt pris hållas. Köparna ställer

också krav på uppsiktning i fraktioner. Maximalt torde rest—

produkter från gruvföretag transporteras 50 s 60 km. I allmän—

het är transportavstånden betydligt kortare. Sammanfattningsvis

kan sägas att avsättningen av restprodukter för ballastända—

mål är något så när utvecklad i Bergslagen. I Västerbotten och Norrbotten förekommer denna hantering endast i blyg- sam omfattning. Enligt nyare uppgifter har dock vägen mellan Narvik och Kiruna projekterats med delvis användning av restprodukter från Kiirunavaaragruvan. Leverans av berg— massor från Malmfälten till Luleå har också aktualiserats. Tabellen visar att avsättningen från Boliden AB:s gruvor

är mycket blygsam. Detta beror dels på att malmerna an— rikas genom flotation vilket endast ger fin anriknings—

sand, dels på den brytningsmetod som används i flertalet

gruvor.

Bland övriga förekommande användningsområden för rest- produkter kan nämnas företagsinternt utnyttjande som fyll— nadsmassor och vid byggande av avfallsdammar. Av tabell 4 framgår att en mindre mängd anrikningssand från Laisvall används för framställning av tegel. Teglet som består av anrikningssand, grov ballast och vit cement, används som fasadsten. Restprodukter från kalkverk i form av filter— damm och liknande kommer till viss del till användning som

jordbrukskalk och för neutraliseringsändamål

I litteraturen finns ett stort antal uppgifter om utred-

ningar och försök i mindre skala att använda restprodukter

från gruvor.

2.2.2.1 Tillsatsmedel vid kulsintring

För att kulsinter skall få tillräcklig hållfasthet vid reduktion fordras en viss halt av 8102. Kiselsyrarik, alkalifri anrikningssand skulle därför kunna användas

som tillsatsmedel vid kulsintring av rena järnmalmssliger.

2.2.2.2 Färgpigment

Vittringsprodukter som limonit, gulbrunt till svartbrunt vattenhaltigt järnmineral, kan tänkas användas som färg- pigment t.ex. vid framställning av byggnadsmaterial. Prak— tiska försök pågår inom landet. Marknaden är relativt liten

kvantitetsmässigt men produkterna har ett jämförelsevis

högt pris. 2.2.2.5 Framställning av bindemedel

Restprodukter med speciell kemisk och mineralogisk samman- sättning kan tänkas användas för framställning av puzzolan- bindemedel. Med puzzolan avses i allmänhet ett naturligt förekommande cementliknande bindemedel. De svenska berg-

arterna har dock i allmänhet ej sådan sammansättning att

puzzolanframställning kan vara möjlig.

2.2.2.4 Utvinning av biprodukter

Restprodukter innehåller sedan malmmineralen anrikats bort

ofta ett flertal andra mineral. I några fall finns bland dessa s.k. industrimineral med jämförelsevis högt värde. Anrikningssanden från Laisvall innehåller således baryt och flusspat som torde vara möjliga att utvinna. I andra fall kan glimmer och talk förekomma. Specifikationerna för industrimineral är ofta mycket stränga varvid endast mycket små halter föroreningar tillåtas. Det kan därför i många fall uppkomma svårigheter att ur anrikningssand an- rika fram industrimineralkoncentrat av tillräckligt hög

renhet.

2.2.2.5 Utvinning av fOSforgödselmedel

En del av de svenska järnmalmerna, såsom Grängesberg, Malm- berget och Kiirunavaara innehåller större eller mindre mängder fosfor. Fosfor förekommer då som apatit (kalcium— fosfatmineral). På senare år har priserna på fosfat stigit kraftigt varför utvinningen av apatit som biprodukt vid järnmalmsanrikningen blivit alltmer intressant, när den uppfyller erforderliga kvalitetskrav. I Grängesberg ut- vinnes f.n. apatit i full skala. Omfattande försök och utredningar har gjorts rörande utvinning av apatit i Malm- berget. Försök har även gjorts med anrikningesand från Kiruna, där utvinning av apatit i samband med avfosforering

av den s.k. D-malmen torde vara aktuell.

2.2.2.6 Framställning av konstgjord matjord—anläggningsjord

I vissa delar av landet uppkommer svårigheter att anskaffa

tillräckligt med matjord till byggnads— och anläggnings—

arbeten. s.k. anläggningsjord bl.a. innehållande sand, rötslam och gödning har därför framställts som ersättning för naturlig matjord. Inom Stora Kopparberg har försök gjorts att framställa jordförbättringsmedel baserade på anrikningssand. Som organiska komponenter har använts cellulosafibrer, rötslam eller torv. Försöksresultaten visar att en mer grovkornig sand ger bättre resultat än en finare och att blandningar med rötslam är överlägsna blandningar med andra organiska komponenter. Anriknings— sanden kan klassificeras med avseende på lämplighet som

komponent i jordförbättringsmedel enligt följande:

mycket godartad en grovkornig sand från gruva där sanden

håller hög halt av kalcium och magnesium

godartad en grovkornig sand från gruva med annan malm än sulfidmalm, som ej håller hög halt av kalcium och magnesium

olämplig en sand från sulfidmalmsgruva.

Anrikningssand från sulfidmalmsgruvor innehåller alltid rester av sulfidmineral och i många fall stora mängder svavelkis. Sulfidmineralen oxideras vilket leder till för- surning. Upplag med restprodukter från sulfidmalmsgruvor bereder därför stora problem även vid restaurering genom

besåning med växter.

Ytterligare information om användning av restprodukter i

jordblandningar lämnas i bihang 5.

2.2.2.7 Framställning av byggnadsmaterial

I litteraturen finns ett stort antal redogörelser för ut- nyttjande av anrikningsavfall för framställning av bygg- nadsmaterial. Åtskilliga restprodukter lämpar sig för framställning av byggnadsmaterial som tegel, kalksandsten och lättbetong. För användning vid framställning av kalk— sandsten och lättbetong fordras att restprodukten fyller vissa krav på partikelstorleksfördelning och mineralsam— mansättning. Hestprodukten bör ha hög halt av kvarts och mycket låga halter av mineral som kan orsaka missfärgning, t.ex. pyrit och limonit. Mur-och fasadtegel kan framställas av anrikningssand genom tillsats av lämpliga bindemedel såsom lera eller sulfitlut och lämpliga färgämnen. Efter bränning fås produkter med egenskaper som är fullt i klass med på vanligt sätt framställt tegel. Tidigare har fram- ställning av fasadsten ur anrikningssand från Laisvall

med bindemedel av vit cement omnämnts. I dag kommer ingen anrikningssand till användning för framställning av bygg— nadsmaterial bl.a. beroende på att sådana produkter måste konkurrera med etablerade produkter. Det torde dessutom i allmänhet vara lättare att tillverka de här nämnda typerna av byggnadsmaterial, kalksandsten, lättbetong och tegel, ur jungfruligt naterial, då man i sådana fall har möjlig—

het att välja ut ett optimalt råmaterial.

Användning av airikningssand för framställning av lättvikts—

ballast har i en del fall ansetts vara en intressant möjlig—

het. Lättvikts— eller lättballast är än så länge en

ganska liten artikel i Sverige men förbrukningen kan komma att öka. I vanliga fall användes en rad olika material för framställning av lättballast. Som exempel kan nämnas flyg- aska - från koleldade kraftverk - och leror. Lättballasten finner användning som isoleringsmaterial och som ballast

i betong tack vare låg volymvikt. För att lättballast

skall kunna framställas fordras att råmaterialet eller blandningen av råmaterial uppfyller två villkor. För det första skall materialet ha sådana egenskaper att en porös struktur bildas vid bränning, vanligen genom avgång av gas. Gasen kan bildas genom förbränning av organiskt kol, genom avdunstning av vatten och liknande. Denna expansion och por- bildning vid upphettningen skall ha lämplig omfattning så att aggregaten får önskad hög porositet utan att sprängas. Det andra villkoret innebär att materialet skall ha sådan kemisk och mineralogisk sammansättning att aggregatens ytor sintrar vid bränningstemperaturer omkring 1 10000. Vanlig anrikningssand av den typ som förekommer i Sverige har normalt sådan sammansättning att inget eller endast ett

av dessa villkor är uppfyllt. För att produktion av lätt- ballast skall vara möjlig fordras därför tillsatser av gas— avgivande och i vissa fall även av sintringsbefrämjande

ämnen.

2.2.2.8 Restaurering av sjöar

En del försök har gjorts där anrikningssand utnyttjats för

restaurering av förorenade sjöar. Försurade sjöar har i

ett flertal fall återställts till rätt pH genom utlägg-

ning av kalkstens— eller kalkavfall. Även basiska slagger har som kommer att visas längre fram med fördel utnytt— jats. Försök vid Institutionen för mineralberedning, KTH, och provtagningar har visat att finmalt mineralslam, såsom anrikningssand, har förmåga att adsorbera metalljoner ur vatten. Ett exempel är Bålsjön i Norberg. I Norberg anrika- des fram till hösten 1967 en magnetit—blodstensmalm. En del av anrikningsavfallet gick via slamdammarna ut i Bålsjön - som blev rödfärgad — med förhöjd järnhalt i vattnet som följd. Sjöns botten täcktes med sedimenterat slam vilket medförde att bottenfaunan försvann. Trots dessa kraftiga störningar pågick ändå djur— och växtliv i sjön. I samband med den omfattande kartläggningen av kvicksilverföroreningar i sjöar i slutet av 1960-talet konstaterades att kvicksilver- halten i mört i Bålsjön var mindre än 10 ng/kg (1 ng = 0,000000001 g). I kontrollvattendrag i närheten, opåverkade av anrikningssand, fann man däremot halter på

900 — 1 200 ng/kg, vilket ligger nära övre gränsvärdet för svartlistning. I Bålsjön hade anrikningssanden uppenbarligen genom adsorption på ett effektivt sätt förhindrat kvick— silverjonerna att komma in i den limniska näringskedjan. Likartade resultat har erhållits på andra håll i landet. Försök 1 laboratorieskala visar att adsorptionskapaciteten för finmalt mineralslam för de flesta metalljoner är ungefär 1 kg per ton. Mer omfattande användning av mineralslam för restaurering av vattendrag förhindras tyvärr av slammets

egenskap att förkväva bottenvegetationen.

2.2.2.9 Framställning av keramiska produkter

Bland övriga möjligheter att använda restprodukter från gruvindustri kan nämnas framställning av glaskeramer och eldfast material. Glaskeramer eller kristalliserat glas kan framställas ur anrikningssand med lämplig sammansätt— ning. Genom tillsats av flussmedel t.ex. kalk kan smält— punkten sänkas och genom tillsatser av kärnbildare kan efter värmebehandling ett kristalliserat material erhållas. Glaskeramet kan utnyttjas för en rad produkter som fasad- beklädnad, golvplattor, spishällar etc. Materialet utmärkes av hög resistens mot kemikalier och hög slitstyrka. Mark-

naden är ännu jämförelsevis liten.

Anrikningsavfall med lämplig sammansättning kan utnyttjas för framställning av eldfast material. Ett exempel på

denna är användning av avfall från asbestanrikning som vid ett verk i USA huvudsakligen består av magnesiumsilikat, forsterit. Genom smältning i ljusbågsugn vid ca 1 50000 kan föroreningar av järn— och nickel avlägsnas. Slaggen från ut- vinningen av järn och nickel kan därefter sintras med magne— siumoxid vilket ger en klinker med tillräckligt hög smält— punkt för att den skall kunna utnyttjas som råvara till eldfast forsterittegel. Den potentiella marknaden för for— sterittegel är dock synnerligen begränsad. Försök vid Insti- tutionen för mineralberedning, KTH, har visat att vissa periodotiter, mörk olivinbergart, i den svenska fjällkedjan håller nickel i låga halter. Nickelhalten är av sådan stor—

leksordning att dessa malmer kan betraktas som potentiella.

Den anrikningssand som därvid uppkommer innehåller i vissa fall upp till 50 a 35 % magnesit, magnesiumkarbonat och breunnerit (en järnhaltig magnesit). Försök har inletts

i syfte att undersöka möjligheterna att utvinna magnesit,

som är råvara vid framställning av eldfast magnesittegel.

2.2.2.10 Anläggningsarbeten efter stabilisering

Som har redovisats i avsnitt 5 är anrikningssand för fin— kornig för att den skall kunna användas som ballastmaterial. Den ger även i packat tillstånd ett underlag med jämförelse- vis dålig bärighet. Då grundläggning måste ske på dåligt bärande mark användes stundom metoden att stabilisera marken genom tillförsel av lämpliga bindemedel. Som bindemedel an— vändes normalt kalk eller cement. Cement användes vid stabi- lisering av jordar med partiklar i huvudsak grövre än

0,1 mm, dvs. sand och grus samt grusiga och sandiga moräner. Kalk användes som bindemedel vid stabilisering av jordar

som kan klassificeras som finmo eller finkornigare och som har en lerhalt av minst 5 %. Anrikningssand är i allmänhet för finkornig för att kunna stabiliseras med cement och för grov för att kunna stabiliseras med kalk. Anrikningssand' saknar dessutom normalt den lerfraktion som anses vara nöd- vändig för att kalkstabilisering skall vara möjlig. Kombina— tioner av kalk och slagger anses dock kunna användas som bindemedel vid stabilisering av anrikningssand. Stabiliserad anrikningssand bör kunna utnyttjas vid byggnads— och anlägg—

ningsarbeten t.ex. i vägarnas s.k. terras. Utvecklingsarbete

rörande möjligheterna att stabilisera anrikningssand pågår bl.a. vid Avdelningen för mineralteknik vid Högskolan i

Luleå..

?.2.?,11 Upparbetning av restprodukter från uranlakning i

Ranstad

I de fall man kan tänka sig en mer långtgående bearbetning av restprodukten kan en lång rad biprodukter utvinnas. Lak— resten från uranutvinningen i Ramstad kan tänkas utnyttjas för utvinning av aluminiumoxid, vanadin, molybden, nickel, fosforsyra samt magnesium—, kalium— och ammoniumsalter. I detta speciella fall återstår åtskilligt utvecklingsarbete innan sådan biproduktsutvinning är möjlig. Mängden fast restprodukt kommer ej att minska väsentligt vid denna bi—

produktsutvinning.

5 Restprodukter från stålindustrin m.m. 5.1 Förekomst

Två huvudtyper av restprodukter i form av slagg förekommer inom stålindustrin eftersom stålframställningen sker i två steg. I det första steget framställes råjärn (tackjärn) genom reduktion (avlägsnande av kemiskt bundet syre) med kol i en masugn. Därvid bildas en slagg av gråbergskompo— nenter i malmen, tillsatt kalksten och andra slaggbildare

samt av aska i koksen. Mängden masugnsslagg uppgår normalt

till 250 a 400 kg per ton råjärn vid moderna masugne- anläggningar. Koksförbrukningen varierar i stort omkring

500 kg per ton råjärn.

Råjärnet innehåller 5 e 4 % kol som måste avlägsnas för att man skall få smidbart stål. Kolet avlägsnas genom

s.k. färskning, vilket innebär att kolet oxideras, bränns bort, i olika typer av stålugnar genom tillsats av syrgas. Vid ståltillverkningen avlägsnas även föroreningar av kisel och fosfor genom oxidation och genom reaktion med slagg med hög kalkhalt. Slaggen uppkommer genom reaktion mellan tillsatt kalk och de oxiderade produkterna. Mängden åtålEQESålågg är t.ex. vid den s.k. LD—processen för stål— framställning omkring 100 kg per ton råstål. Vid behand— ling av fosforrikt råjärn är slaggmängden upp mot 200 a

250 kg per ton stål.

Slaggen uppkommer inte bara vid framställningen av stål

utan också vid framställning av koppar, bly och aluminium.

5.1.1. Masugnåslagg

Fallande mängder av masugnsslagg och möjligheterna att använda masugnsslagg för olika ändamål behandlas inom Jernkontorets Forskningsverksamhet. Enligt insamlade upp- gifter producerades år 1974 omkring 1,4 milj. ton masugne—

slagg i Sverige. Masugnsslaggens kemiska sammansättning

varierar mellan i viktprocent:

Cao 55 — 44 MgO 4 _ 12 5102 34 — 59 A1205 7 _ 15 FeO 0,5 _ 1,2 5 0,9 — 1,5 Alkalier o — 5

Mineralogiskt består masugnsslaggen huvudsakligen av kal— ciummagnesiumsilikat, och kalciumaluminiumsilikat. Genom behandling av slaggsmältan på olika sätt kan skilda gro-

dukter framställas ur masugnsslagg:

Eyttstgn framställes genom att masugnsslaggen långsant får svalna i luft. Genom den långsamma kylningen kristalli—

serar slaggen. Materialet kan användas som ersättning för

makadam.

gyttåand framställes genom hastig avkylning med vattenöver— skott vilket medför att smältan slås sönder i en mängd mindre partiklar som förhindrats att kristallisera. Struk— turen blir huvudsakligen amorf. Genom nedmalning av hytt- sand fås ett bindemedel med hydrauliska egenskaper vilket

innebär att det hårdnar tillsammans med vatten på samma

sätt som cement.

Expapdgrad_masggps515gg, bims, framställs genom avkyl- ning av slaggsmältan med en reglerad mängd vatten vilket medför att slaggsmältan expanderar och får en stor mängd porer. Strukturen är blandat kristallin och amorf. Materi— alet har isolerande egenskaper och kan användas för hus-

grunder, fyllnad vid vägbyggnad, betongballast etc.

ålaggull kan framställas ur slaggsmältan genom avkylning med tryckluft. Fibrerna kan användas vid tillverkning av

olika mineralullsprodukter.

gallgtisgrad_masugpsglagg framställs genom att en tunn stråle smält slagg leds ner i vatten som finns i en rote— rande trumma med medbringare. Slaggen stelnar som expande-

rade kulor eller pellets.

Nedanstående tabell visar vilka kvantiteter masugnsslagg

i tusentals ton som beräknades produceras år 1973 vid

olika svenska järnverk.

Tabell &

Produkt Domnarvet Fagersta Hofors NJA Oxelösund

Hyttsten 40 55 10 80 140 Hyttsand 200 — 25 70 150 Totalt 240 55 55 150 270

Kvantiteumna speciellt för NJA har sedan dess ökat kraftigt.

5-1 - 2 åtålsgsssless

Någon kartläggning av mängden stålugnsslagg inom den svenska stålindustrin har ej genomförts. Råstålsproduk— tionen i Sverige är f.n. ungefär 6 milj. ton per år. Slaggmängden vid stålframställning uppgår till 10 å 20 % av stålkvantiteten varför mängden stålugnsslagg torde

uppgå till 600 000 a 1 milj. ton per år.

En typisk slagg från LD—processen kan ha följande kemiska sammansättning i viktprocent: C30 45, FeO 25, MnO 10, 2. Vid sidan av oxider innehåller stål- SiO 10 och P

2 205 slagg dessutom varierande mängder metalliskt järn. Efter- som stålugnsslaggen innehåller en hel del järn och lege— ringsämnen returneras en stor del av slaggmängden i stål- verk som har sinterverk. På senare år har allt fler stål-

verk börjat krossa ned slaggen och avskilja metalliskt

järn, som returneras i processen.

Vid Domnarvets Jernverk framställs fortfarande högfosfor-

haltigt råjärn. Stålugnsslaggen från Kaldougnarna har föl- jande sammansättning: CaO 47 % MgO 3,3 %, 5102 7,5 %, A1205 0,8 %, Mn 0,8 %, v 1,0 %, P 6,8 %, 5 0,5 %, Fe 8,5 %. Den fosforrika slaggen krossas, magnetsepareras, males,

vindsiktas och kornas för framställning av Thomasfosfat.

Thomasfosfatet håller 13,5 - 15,5 % 13205 och ca 40 % CaO

och användes direkt i jordbruket. Stålverksslaggerna karak-

teriseras av att de är starkt basiska.

5 -1 -5 ångra ålägger

Metallindustrin producerar vid framställning av koppar, bly, aluminium och ferrolegeringar likaså slagger i varierande kvantiteter och med skilda egenskaper. Jäm- fört med slagger från stålindustrin är kvantiteterna små. Vid Rönnskärsverken framkommer årligen ca 200 000 ton granulerad slagg från kopparsmältning. Slaggen består huvudsakligen av järnsilikat med låga halter av koppar och zink. Vid granulering slås slaggsmältan sönder till

partiklar i storlek 0,1 - 2 mm.

3 Gråberg 50 000 m3 Fint avfall 60 000 m

3

SKF—Stål Mossgruvan, Järnmalm Grovt gråberg 200 000 m

(nedlagd) Fint avfall 300 000 m3 3

Gränges Stål Södra Verket, Järnmalm Ej uppgivet, dock stora 1,8 Mt varav Grängesberg sandmagasin 50-8mm 1,15 Mt

8—3 mm 0,1 Mt 3—1 mm 0,008 Mt —1 mm 0,h7 Mt

Gränges Stål GP—verket, Järnmalm 100 000 ton 200 000 t flotationsavfall Grängesberg h5 OOO t apatitkoncentrat

Gränges Stål Stråssa Järnmalm 10 Mt Makadam 275 000 t Avfall 875 000 t

Ernström Mine— Glanshammar Dolomit 60 000 t MO OOO t ral AB Sandvik AB Bodås (numera Järnmalm Makadam 15 000 t Makadam 25 000 t nedlagd) Avfall 3u0 000 t Avfall 20 000 t

Uddeholm AB Persberg Järnmalm Makadam 75 000 t Sovringsmakadam 60 000 t Anrikningssand l Mt Anrikningssand 65 000 t

Uddeholm AB Gåsgruvan Kalkverk 30 000 blandade produkter Från trommelsikt 800 t Från dammkammare 1 000 t

Kalkstensmjöl M 000 t Filterstoft 8 000 t

Stora Kopparberg Järnmalmsgruvor,Järnmalm lh Mt Råberg 8 000 t Håksberg, Risbergsfältet, Blötberget, Vintjärn, Ram— häll

155 BIHANG 1 tillhörande bilaga 5.

Företa Anlä nin Verksamhet ______5 ____5£___5

Stora Kopparberg Falu Gruva

Anrikningssand 1,3 Mt

Sulfidmalm Råberg 160 000 t

750 000 t

Anrikningssand 100 000 t

Stora Kopparberg Rättvik Kalkverk — Filterdamm 18 000 t Stora Kopparberg Dyrkatorp Dolomitverk 115 000 t Siktavfall 18 000 t

Stora Kopparberg Falu Gruva, Kulsinter— verket

Kisbränder 0,5 Mt 36 000 t

Fagersta AB Järnmalm Gråberg l Mt

Makadam 60 000 t Anrikningsavfall 5 Mt Smältarmoss— Järnmalm Gråberg 0,8 Mt

gruvan Anrikningsavfall 0,5 Mt

Gråberg 100 000 t Makadam 70 000 t Anrikningsavfall 250 000 t Gråberg h5 OOO t Anrikningsavfall 30 000 t

Bäckegruvan

Fagersta AB

Boliden Boliden Boliden Boliden Boliden Boliden Boliden Boliden Vieille tagne

AB Boliden

AB Kristineberg AB Laisvall

AB Adak

AB Aitik

AB Vassbo

AB Saxberget

AB Garpenberg Mon— Åmmeberg

Sulfidmalm Sulfidmalm Sulfidmalm Sulfidmalm Sulfidmalm Sulfidmalm Sulfidmalm Sulfidmalm Sulfidmalm

5,5 Mt 5,3 Mt 15 Mt h,9 Mt

7,25 Mt (1971)

2 Mt 5 Mt

3,u Mt

Anrikningssand 3 Mt

590 000 t 510 000 t

1,1 Mt 237 000 t

6,3 Mt (1975) 185 000 t 130 000 t

130 000 t varav 6 000 t talk Sovringsberg 63 000 t

Företag

Bastkärns Grufaktiebo—

lag

Ställbergs— bolagen

Luossavaara-

Kiirunavaara AB

Luossavaara—

Kiirunavaara AB

Luossavaara—

Kiirunavaara AB

Stråbruken AB

AB Dannemora Gruvor

AB Atomenergi

Anläggning

Bastkärn

Ställberg, Stripa Malmberget

Kiirunavaara, Luossavaara

Leveäniemi

Sala, Dylta

Dannemora

Ranstad

Verksamhet

Järnmalm Järnmalm Järnmalm Järnmalm Järnmalm

Kalk och dolomit

Järnmalm

Uranlakning

Mängd lagrade restprodukter ________________________

AVfallsmull 300 900 m3

Makadam 30 000 m

Milliontals m3

Sovringsberg ho—loo mm 60 Mm3

Avglammat anrikningsavfall 12 Mm

Tillredningsberg 65 Mt

Sovringsavfall hO Mt Anrikningsavfall 8 Mt

Tillredningsberg 25 NR Sovringsavfall 7 Mt Anrikningsavfall

Ej angivet, troligen liten kvantitet

Makadam 300 000 t Anrikningsavfall l Mt

Lakrest. 1,1 Mt

Olakad skiffer och orstens— avfall 630 000 t

neutraliseringsavfall (gips,

järn— och aluminiumhydroxider) 560 000 t

kalksten för neutralisering 63 000 t slam

_ _ ____ ________—_

Årliga nytillskott

Änrlknlngssand 203 0 0 t

Avfallsmull AO 090 m Makadam 60 000 m

250 000 t

Ort— och tillredningsberg 0,9 Mt (1975 (1975) Sovringsavfall 1,3 Mt (1975)

Anrikningsavfall 3,05 Mt (1975)

Sovringsavfall 5 Mt Tillredningsberg h Mt Anrikningsavfall 1,1 Mt

Tillredningsberg 9,5 Mt Sovringsavfall 0,1 Mt Anrikningsavfall 1,2 Mt

Kalksten och dolomit 0—25 mm 33 000 t Dolomit 0—50 mm 20 000 t

Sovringsavfall (makadam) 700 000 t Anrikningsavfall 250 000 t

Vid nominell kapacitet skulle falla:

Orstensavfall och finmaterial 250 OOOt Lakrest 600 000 t Neutraliseringsavfall 30 000 t

Företag

Tuolluvaara Gruvaktiebolag Cementa AB

AB Statsgruvor AB Statsgruvor AB Statsgruvor

Anläggning

Tuolluvaara

Cementfabriker, Slite, Limhamn, Hällekis, Kö— ping, Stora Vika, Deger- hamn

Stollberg Yxsjöberg

Intränget

Verksamhet

Järnmalm

Cement

Sulfid— och järnmalm

Scheelit, flusspat och kopparkis

Järnmalm

Mängd lagrade restprodukter

Gråberg 0—100 mm 0,5 Mt Anrikningsavfall 0—5 mm 0,7 Mt

Ej angivet då restprodukterna användes till utfyllning. Vid ett verk 300 000 t

Tillredningsberg h00 000 t Anrikningsavfall 2,3 Mt Anrikningsavfall 2 3h5 000 t

Sovringsavfall 200 000 t Anrikningssand 1,7 Mt

Årliga nytillskott

Avfall — 2 mm 70 000 t Gråberg 0—100 mm 380 000 t 750 000 t

Tillredningsberg lh 000 t Anrikningsavfall 130 000 t Tillredningsberg — 25 mm 15 000 t Anrikningsavfall 1h5 000 t

Driften nedlagd 1970

Uppgifterna i huvudsak insamlade genom enkäter inom Svenska Gruvföreningen, Gruvforskningens

arbetskommitté nr 1h5/1971. "Användning av mineralberedningens restprodukter."

BIHANG 2 tillhörande bilaga 5.

Källförteckning

__...-

Andersson_Lo Restprodukter för bygg— och vägändamål. Mine—

ralhanteringens restproduktproblemo Konferens i Ludvika 1974—O1—15—-16n Svenska Gruvföreningen.

Andersson Lo Användning av restprodukter vid vägbyggnad.

Ballastdagara Konferens i Stockholm 1975-O1-21-—22. Svenska Gruvföreningen

Andersson 5. Allmänt om slaggen från Oxelösunds Järnverk,

med speciell tonvikt på masugnsslaggo Information Gränges Oxelösunds Järnverk 61/75.

Andersson_å= Nyttiggörande av masugnsslagg. Jernkontorets Forskning, Serie C nr 599.

Andersson S. Personligt meddelande. Norrbottens Järnverk AB Bergshantering 1922. Sveriges Officiella Statistiku Statis— tiska centralbyrån 19740

Forssberg En Restprodukter i vår mineralhantering - karak- tär och dispositionsmöjligheter, Ibid.

Forssberg E. Förekomst av mineralrestprodukter i Sverige', Ibid.

Forssberg Ea Litteraturstudiero Gruvforskningen. Serie B nr 170 1975

Forssberg F.o Enkät beträffande användning av mineralbe- redningens restprodukter. Gruvforskningen. Serie B nr 178 1973

Forssberg E. Restprodukter hos Svenska Gruvföreningens med— lemsföretag. Gruvforskningen Serie B nr 195 1974

Kindblad B. Personligt meddelande. Jernkontoret

Lee A R. Blast furnace and steel slag. Arnold 1974

Lindblad B. Metallstoft: tidigare miljöfara — i dag rå—

vara. Teknisk Tidskrift 1975:1 — 2 56 — 41

Lindblad B. Stoftmängder och analyser vid nordiska stålverk. Jernkontorets Forskning Serie D nr 115

Norrman G. Framställning av jordförbättringsmedel och restau— reringar av restproduktupplag. Stencil. Gruvforskningens uppgift nr 145/1971 Användning av mineralberedningens rest— produkter

Norrman G. Masugnsslagg vid vägbyggen. Svenska Vägföreningens Tidskrift. Nr 2 april 1975 20 — 25

Ribbing . Personligt meddelande. Boliden AB

åkantze H. Personligt meddelande. Gränges Aluminium

Skjgtare L. Personligt meddelande. Gullspångs Elektrokemiska

AB

Tiberg N. & Olsson__]_3_o Stabilisering med granulerad slagg. Information Gränges Oxelösunds Järnverk 1974—02—07

Tiberg N. Personligt meddelande. Oxelösunds Järnverk. Tiberg . K—kalk från Oxelösunds Järnverk — en ny produkt för jordbruket. Information Gränges Oxelösunds Järnverk. 1975—01-15.

Tiberg N. Merolit - ett stabilt underlag. Information Gränges Oxelösunds Järnverk. 1975—01-16.

Tiberg N. Återanvändning av slagger. Ibid.

Agronom Gunnar Norrman Stora Kopparberg Falun

BIHANG 3 tillhörande bilaga

Jord, jordblandningar och restprodukter

Jord

Det översta, lösa jordlager där rötterna hämtar sin näring kallas mark eller jordmån. Marken påverkas sålunda av träd— och växtrötter men även av bl.a. klimatet och människan. Lägren under marknivån kallas grund. I odlad mark kallas det övre skiktet, vanligen ned till plogdjup, för matjord och därunder kommer alven. Man kan vanligen lätt urskilja

matjorden som det övre mer mörkfärgade partiet.

Det som särskiljer matjorden är framför allt dess halt av mörkfärgad organisk substans, dvs. mull eller humus. Gemen— samt för marken är dess oorganiska innehåll av grus, sand,

silt och ler med variationer i sammansättning och ursprungs—

material.

Matjorden består sålunda av en oorganisk komponent av viss kornstorleksfördelning och med vissa kemiska egenskaper jämte organisk substans, som omspänner allt från levande organismer till död organisk substans i olika nedbrytninge- stadier med humus som en relativt stabil återstod. Därtill

kommer växtnäringsämnen (salter), gaser (luft) och mark—

vätska (vatten).

Jordblandningar

Självfallet har man under lång tid framställt odlings- substrat som i sig förenar det som ovan beskrivits som mat— jord. Ett krav på dylika blandningar, förutom att de skall ha ett väl avvägt innehåll av växtnäring och en god för— delning mellan luft- och vattenhållande kapacitet, är att de skall vara fria från ogräsfrön och sjukdomsalstrande

organismer. En från dessa synpunkter godtagbar blandning

kan bestå av

Sand (0,2 - 2 mm) som skall bilda ett skelett och ge stora lufthållande porer

Ler (4.0,002 mm) som ger goda vattenhållande egenskaper och hög katjonbyteskapacitet

Torv av lämplig humifieringsgrad och struktur som ger orga- nisk substans med mycket hög vattenhållande förmåga och god katjonbyteskapacitet

Växtnäringsinnehållet regleras genom tillsats av konventio- nella gödselmedel

Reaktionstalet (pH—värdet) regleras (om för lågt) genom tillsats av kalkningsmedel gärna med viss Mg—halt

Restprodukter

Nära nog alla ovanstående beståndsdelar kan finnas till-

gängliga i form av restprodukter.

Anrikningsgagg eller andra mineraliska restprodukter speci-

ellt från alkaliska fyndigheter och med lämplig kornstor-

leksfördelning kan ersätta både sand och kalkningsmedel.

Den organiska komponenten kan erhållas från

slamfrås slike mer staxlgprsxaitsnregisgsvgrlc, dock med krav att gällande bestämmelser eller rekommendatio- ner beträffande metaller och patogena organismer inne— hålls. Alla typer av sådant slam har ett visst innehåll av växtnäring

kgmpogter_ag gestprgdukteg från_skogsindust£i t.ex.

komposterad bark

komposterat sediment

En blandning av t.ex. lämpligt slam och riven bark kan hålla lämplig C/N—kvot och ge önskad omsättning i kompost utan

tillsats av växtnäringsämnen.

Blandning

Homogeniseringen av den oorganiska och den organiska kompo- nenten jämte eventuella tillsatser måste beaktas så att produkten får en jämn sammansättning. Trummor av olika slag eller skruvar ger oftast en icke önskvärd agglomerering med "bollar" av högst ojämn sammansättning speciellt om slam ingår. Homogeniseringen torde ske bäst i en eller ett par efter varandra uppställda s.k. jordkvarnar med samtidig

tillförsel av komponenterna från olika band.

Andra blandningsmetoder, där slam ingår, kan vara att genom

pressning mellan valsar i ett relativt tunt skikt trycka

ihop komponenterna och sedan bryta den sammanpressade kakan.

Mognad

Det är dock inte tillräckligt att kompostera och blanda komponenterna, utan det erfordras en viss mognadstid för den färdiga blandningen innan den används i odlingssamman— hang. Detta för att de mikrobiella omsättningarna skall fortsätta så att en mikroflora utbildas, som är anpassad

till "utemiljö" och att odlingssubstratet blir mer "levande".

En forcerad kompostering i någon form av komposterings— maskin kan redan efter ett eller annat dygn ge god kom- post, som därefter måste eftermogna under en eller annan månad. Detta gäller under den varma delen av året. Komposten bör då också ha fått den behagliga doft av lövjord, som är ett kriterium på närvaro av de för jorden nyttiga actino-

myceterna (strålsvampar).

Pris

Tillgången på naturlig matjord som anläggningsjord är knapp och mycket knapp runt våra stora städer. Kvaliteten på naturlig matjord är ofta låg, varför till priset av

rv 50:-- per kbm (inkl. frakt, ung. halva summan) kanske kommer kostnaderna för torvmull, sand och växtnäring. Där- till kommer förekomsten av en oftast riklig uppsättning av

ogräsfrön, stenar och växtrötter.

Behov

Stora ytor av såväl allmänt intresse - parker, grönytor,

sportanläggningar - som av enskilt intresse - villaträd-

gårdar, fritidshus - anläggs årligen. Till 1 ha

(10 000 kvm) åtgår om 15 cm tjockt skikt önskas 1 500 kbm anläggningsjord. För Stockholmsområdet torde årliga beho—

vet snarare vara större än mindre än 500 000 kbm.

Det största behovet av anläggningsjord föreligger under våren men även under eftersommaren och hösten kan behovet vara stort. Det är också under den varma delen av året som kompostering och eftermognad sker bäst och billigast. De komponenter av restproduktkaraktär som skulle kunna

ingå i jordblandningar eller fungera som jordförbättrings-

medel faller givetvis i ungefär samma takt under hela året.

BILAGA 6

Fil .dr. Karl Lidgren

Lunds universitet

EN SAMHÄLLSEKONOMISK ANALYS AV SKILDA SYSTEM FÖR PRÖVNING AV TÄKTFRÄGOR

FÖRORD

Huvuddelen av föreliggande utredningsarbete genom- fördes under andra halvåret 1977. I utredningsarbetet har förutom undertecknad deltagit fil dr Bengt Jönsson, främst vad avser kapitel 2. Under arbetets gång har jag också erhållit värdefulla synpunkter från såväl naturvårdskommitténs sekretariat som från dess leda— möter.

Lund i maj 1978

Karl Lidgren

Inledning

Föreliggande studie innebär i korthet ett försök att belysa de samhällsekonomiska effekterna av en skärpt reglering vad gäller täktverksamheten och då främst grustäkter. Huvudmotiven för en sådan skärpt reglering har varit naturvårds— och hushållningsmotiven. Dessa båda motiv kan i huvudsak sägas syfta till en ökad effektivisering vad gäller utnyttjandet av våra grus— tillgångar.

I studiens inledande kapitel tas naturvårds— och hus— hållningsmotiven upp till en allmän diskussion. Dis— kussionen syftar främst till att precisera den samhälls— ekonomiska innebörden av dessa motiv (målsättningar). Kommer vi att få brist på grus och vad innebär detta? Är grusproduktionen och grusanvändningen ineffektiv? I vilken utsträckning återspeglar priserna på grusmate— rial den samhällsekonomiska resursuppoffringen för att producera dessa?

Kapitel 2 innehåller en genomgång av grusmaterialindus— trin vad gäller produktion, sysselsättning, företags— struktur, priser och utgör bakgrund till diskussionen i senare kapitel om effekterna av olika medel för att uppnå målsättningarna rörande naturskydd och effek-

tiv hushållning.

I kapitel 3 sker en utvärdering av två alternativa system för prövning av täktfrågor. Det ena alterna— tivet innebär ett bibehållande av nuvarande principer kompletterade på vissa punkter. Det andra alternativet

är ett renodlat koncessionssystem.

Kapitel 4,som avslutar studien, har närmast karaktären av en sammanfattning kombinerad med ett förslag till hur en ur samhällsekonomisk synvinkel ändamålsenlig skärpning av regleringen av täktverksamheten kan genom— föras.

I den fortsatta framställningen kommer med grus att avses såväl grus som övriga jord— och berg—

arter.

I ett appendix till rapporten presenteras kort— fattat huvuddragen i de båda alternativa prövnings—

system vilka behandlas i denna rapport.

Kapitel 1. Samhällsekonomiska aspekter på grustäkt— verksamheten. En diskussion kring olika mål och medel.

1.1 Allmänt

Vid beslut om att insända ansökan om täkttillstånd gör den potentielle täktexploatören (markägaren eller av denne utsedd exploatör) en bedömning av de kostna— der och intäkter verksamheten kan väntas medföra. De kostnader den potentielle täktexploatören beaktar är

a) kostnader i samband med upprättandet av ansökan om täkttillstånd

b) kostnader i samband med utnyttjandet av täkten1

c) kostnader i samband med de föreskrivna efterbehand— lingsarbetena. En mindre implicit kostnad utgör kostnader för ställda säkerheter.

Vad gäller kostnadspost a) innefattar denna förutom kostnader för täktinnehavaren (på grund av bl a dennes tidsåtgång) även ersättning till av denne anlitad ar- betskraft såsom konsulthjälp. En mindre del av denna kostnadspost utgörs av den expeditionsavgift om 60 kronor som erlägges till länsstyrelsen.2

Kostnadspost b) omfattar de kapital- och arbetskrafts—

kostnader som uppkommer till följd av att täkten an— vänds.

Genom förhandssamråd och andra informationskällor kan

den potentielle täktexploatören skaffa sig en viss

1I de fall täktexploatören inte är identisk med mark—

ägaren måste täktexploatören i driftskostnaderna även inräkna ersättning till markägaren. Är däremot mark- ägaren själv exploatör måste denne självfallet inräkna markens alternativvärde i kalkylen. 2Kostnaderna för att upprätta ansökan, kontakter med myndigheter mm varierar beroende på täktens storlek, vilka intressen som berörs etc och är mycket svåra att uppskatta. För en större täkt förefaller dock dessa kostnader snarare röra sig om 10 OOO—tals kronor än om 100—tals kronor.

uppfattning om vilka efterbehandlingsarbeten som skall utföras. I samband med att täkttillstånd ges ställs också mer klart definierade krav på omfattningen av efterbehandlingsarbetena. Då dessa efterbehandlings— arbeten skall utföras i en framtid måste den poten— tielle täktexploatören försöka göra en bedömning av

de framtida kostnaderna härför.

Intäkterna av verksamheten kan enkelt uttryckt sägas utgöras av den ersättning som täktinnehavaren får för det försålda materialet. Priset på det aktuella mate— rialet kan härledas utifrån den efterfråge— och utbuds—

situation som råder på marknaden.

Om det nu är så att den potentielle täktexploatören bedömer att summan av kostnadsposterna a), b) och c) understiger de förväntade intäkterna så insänder denne

en ansökan om täkttillstånd. 1-2 QLiré_myaéigbszähgäzeéée£

Ansökan som bl a behandlas av länsstyrelsen bifalles om inga synnerliga skäl talar däremot. Tillståndet är dock ofta förenat med föreskrifter som ökar kostna" derna för täktexploatören. För länsstyrelsens och övriga myndigheters arbete i samband med ansökninasbe— handlingen uttages en avgift av täktexploatören. Ut— över de resurser som olika myndigheter lägger ner på att behandla själva ansökan kommer myndiGheterna att

vara tvingade att lägga ner ytterligare resurser på

dels

1) den löpande tillsynen

och dels på 2) Slutbesiktning av efterbehandlingsarbetena.

Även om vi inledningsvis antar att täktverksamheten

inte kommer i konflikt med andra samhällsintressen

så är de kostnader den potentielle täktexploatören räknar med mindre än de totala kostnader som faktiskt drabbar samhällsekonomin.

Bortsett från expeditionsavgiften på 60 kronor betalas samtliga myndighetskostnader via skattsedeln. Detta innebär att fler täkttillstånd efterfrågas i nuvarande prövningssystem än som varit fallet om täktexploatören fått betala samtliga kostnader som uppstår för samhälls— ekonomin. Dessutom kan man förutsätta att det är spe— ciellt öppnandet av mindre täkter som gynnas eftersom myndighetskostnaderna knappast stiger proportionellt mot täktens storlek utan har en stor fast kostnadsdel.l För att medverka till att den potentielle täktexploa— törens beslut om ansökan bättre stämmer med vad som kan anses som samhällsekonomiskt önskvärt bör därför eftersträvas att samtliga "myndighetskostnader", som kan relateras till ett täkttillstånd, påföres täkt—

exploatören som faktiska kostnader i form av avgifter.

Den kostnadshöjande effekt som dessa avgifter medför kommer, i normalfallet, att leda till högre priser

och minskad konsumtion.2

De "myndighetskostnader" som ovan diskuterades var av den arten att de kan sägas till huvuddelen uppstå som en följd av att ett täkttillstånd beviljas. Dessa kost— nader benämns i det följande som de "marginella myndig- hetskostnaderna".

lDå kraven på täktplan och säkerhet skärptes visade det

sig också att ansökningarna om täkttillstånd sjönk kraftigt. De privata "ansökningskostnaderna" visar samma 2bild som de "offentliga", dvs en hög fast kostnadsandel. Exakt hur stor prisökningen blir är svårt att uppskatta, men om de totala myndighetskostnaderna i genomsnitt är 10 000 kr per täkttillstånd och 1 000 tillstånd beviljas per år motsvarar detta ca 1 % av omsättningen inom grus— materialbranschen.

För att kunna göra en bedömning av samtliga inkom— mande ansökningar om täkttillstånd är det möjligt att vederbörande myndighet behöver vidtaga vissa undersökningar och inventeringar. Dessa undersök- ningar och inventeringar tar även resurser i anspråk och belastar myndigheternas kostnadskonto. Då dessa kostnader uppkommer som en följd av att täktansök- ningen inkommer kan frågan ställas om inte även dessa undersöknings— och inventeringskostnader skall utdebiteras på den aktuella branschen. Svaret på denna fråga är emellertid inte lika givet som i fallet med de "marginella myndighetskostnaderna". Till skillnad från de tidigare redovisade "margi- nella myndighetskostnaderna" har undersöknings— och inventeringskostnaderna karaktären av fasta kostna— der vilka inte förändras av att ytterligare en an— sökan om täkttillstånd inkommer. Om dessa kostnader är stora kan en utdebitering i princip leda till

att en ansökan inte lämnas in trots att den poten- tielle täktinnehavaren är beredd att betala samtliga ytterligare ("marginella") "myndighetskostnader" som uppstår.Förefaller däremot undersöknings— och inven— teringskostnaderna vara av mindre omfattning måste risken härför bedömas som liten. Huruvida utdebite— ring i ett sådant fall skall genomföras avgörs av det politiska värdet av att rättvisa uppnås i den meningen att den aktuella branschen får bära samt— liga kostnader i samband med att täkttillstånd ges.

Sammanfattningsvis kan sägas att det är angeläget att de "marginella myndighetskostnaderna" påföres den som erhåller ett täkttillstånd. Från strikt effektivitets— synpunkt kan dock inte samma rekommendation oreserverat lämnas vad gäller undersöknings— och inventeringskost— naderna. Dock kan sägas att om dessa kostnader, utde— biterat per enhet, t ex per m3, i det närmaste blir försumbara är det möjligt att använda den aktuella branschen som ett rent skatteobjekt där skatten inte har någon styrningseffekt utan endast en finansierings-

effekt.

1-3 E&EåäDä-壣åEEå£-Eå-måliä99£åéåå

För att underlätta framställningen antogs inlednings— vis att täktverksamheten inte kom i konflikt med andra samhällsintressen. Detta antagande skall här frångås ty trots att ett täkttillstånd beviljas och uppsatta rerler följs kan en rad ytterligare samhällsekonomiska kostna er uppstå, vilka inte ingår vare sig i täkt— exploatörens privatekonomiska kalkyl eller bland de totala myndighetskostnaderna. Som exempel på sådana ytterligare samhällsekonomiska kostnader kan nämnas

— Estetiska effekter. Täkter innebär sår i landskaps— bilden vilket analogt med t ex nedskräpning i natu— ren av många upplevs som en direkt olägenhet.

— Rekreationseffekter. Ianspråktagande av mark för

täktverksamhet kan leda till att möjligheterna till rekreation försämras.

— Luftföroreningar. Täktverksamheten kan leda till uppkomsten av luftföroreningar i form av bl a damm— partiklar främst till förfång för de närmast kring- boende.

— Buller. Själva täktverksamheten samt transportarbe—

te i samband därmed kan ge upphov till bullerproblem vilka också dessa i första hand berör de närmast kringboende.

— Grundvattenpåverkan. Täktverksamhet kan leda till

sänkning av grundvattennivån.

Dessa exempel på ytterligare samhällsekonomiska kost— nader brukar benämnas negativa externa effekter. Med en negativ extern effekt menas att ett eller flera företags produktion och/eller en eller flera indivi— ders konsumtion påverkar produktionsmöjligheterna för andra företag och/eller levnadsstandarden för andra individer utan att kostnader motsvarande vär- det av påverkan debiteras den/de som skapar de nega— tiva externa effekterna.

Det faktum att täktverksamhet ger upphov till någon eller några av de ovan redovisade externa effekterna innebär också att den privatekonomiska kalkylen ytter— ligare behöver justeras. Om detta inte sker kommer näm— ligen den potentielle täktexploatören, trots att denne måste betala samtliga "marginella myndighetskostnader", att fatta beslut vilka medför kostnader för samhället utöver vad den potentielle täktinnehavaren räknar med i sin utvidgade kalkyl. I sin tur kan detta leda till att täktverksamhet startas och bedrivs trots att de samhällsekonomiska kostnaderna härför är större är de motsvarande intäkterna. För att undvika detta bör där— för den privatekonomiska kalkylen så långt möjligt ut— vidgas till att omfatta även dessa ytterligare samhälls— ekonomiska kostnader. Det kanske mest verkningsfulla, i syfte att minska de estetiska effekterna, förefaller att vara att minimera den tid täkten är i bruk (öppen). Detta kan ske dels genom att täkttillstånd endast ges för en period som motsvarar den tid det tar att tömma täkten vid ett visst uttag per period, dels genom att en avgift per period, motsvarande värdet av de este- tiska effekterna, debiteras täktexploatören.

Det förstnämnda förslaget vilket innebär en styrning genom att tillståndstiden "minimeras" har emellertid vissa svagheter. För det första kan det vara svårt att från myndighetshåll kontrollera och skaffa infor- mation om det berättigade i att täktinnehavaren begär förlängd tillståndstid p g a avsättningssvårigheter. För det andra innebär förslaget att täktexploatören inte behöver beakta den estetiska kostnaden i sin kalkyl trots att det råder allmän enighet om att den

finns.

Avgiftsförslaget innebär för det första ett kontinuer— ligt incitament till att, med beaktande av omständig— heterna, snarast möjligt tömma täkten. För det andra kommer genom avgiften den tillståndsvinst, vilken före— tagen idag erhåller genom att de gratis får förstöra miljön, att dras in till det allmänna. Problemet med

avgiftsalternativet är emellertid att sätta rätt

avgift, dvs kunna uppskatta värdet av de estetiska effekterna. Allmän enighet förefaller dock råda om att de samhällsekonomiska kostnaderna (och därmed avgiften) är större än noll. I detta sammanhang bör understrykas att avgifter på miljöstörande verksam— het inte behöver vara lika över hela landet utan snarare är det så att de skall vara olika beroende på de lokala förhållandena, dvs variera med storle— ken på de externa effekterna.

Ett rimligt miljöpolitiskt förfarande är emellertid att kombinera reglerande åtgärder med avgifter. Detta sker på så sätt att t ex högsta värden på utsläppta luftföroreningsmängder och buller fastställs, regler utformas vad gäller skydd kring öppen täkt osv. För den miljöstörning som på så sätt inte regleras bort utgår avgifter i en eller annan form.

En sådan kombination av styrmedel innebär också ett

stopp för täktexploatörens möjligheter att förhandla sig fri från miljökostnadsansvar. Styrmedelskombina- tionen medför istället att täktinnehavaren och dennes kunder tvingas betala för den miljöförstöring de ger upphov till. Förorenaren får med andra ord betala.

På samma sätt som med estetiska effekter bör uppkomna samhällsekonomiska kostnader i form av rekreations— effekter, luftföroreningar, buller och grundvattenpå— verkan i görligaste mån belasta täktexploatörens kostnadskonto. Ty, endast genom att denne tvingas

ta hänsyn till alla kostnader som uppkommer i sam— band med att en täkt öppnas så kommer enbart samhälls—

ekonomiskt lönsamma täkter att öppnas.

Om förutom de "marginella myndighetskostnaderna" även , de ytterligare samhällsekonomiska kostnaderna, som ovan berörts, får betalas av täktexploatören kommer detta att leda till ytterligare prisökningar och kon—

sumtionsminskningar. Detta måste uppfattas som posi—

tivt ty den konsumtion som faller bort, jämfört med ett läge då endast täktexploatören behövde betala de privatekonomiska kostnaderna, är sådan för vilken kon— sumenterna inte är beredda att betala de totala sam—

hällsekonomiska kostnaderna.

Ovanstående byggde på den ansatsen att den private täktexploatörens kostnadskalkyl, genom avgifter och regleringar, skulle utvidgas till att omfatta samt— liga de samhällsekonomiska kostnader täktverksamheten gav upphov till och som inte redan ingick i täktexploa— törens privatekonomiska kalkyl. Detta förfarande skulle leda till en samhällsekonomiskt optimal täktverksamhet.

Samma slutresultat kan emellertid uppnås genom en annan ansats nämligen den som bygger på att grussubstansen

i samtliga potentiella täkter överförs i samhällets ägo. Genom att samhället äger och säljer täkträtter kommer därvid jordräntan att tillföras det allmänna.1 Vidare kan samhället avgöra när en viss täkt skall öppnas genom att godta eller förkasta exploatörens bud. Men, och detta är viktigt, värdet av de externa effek— terna måste ändå beräknas och påföras täktexploatören. Detta av det enkla skälet att de samhällsekonomiska kostnaderna inte ändras bara för att en ny ägande-

rättsstruktur införes.

Värdet av de externa effekterna måste dessutom få slå igenom i priset om inte ransonering skall behöva till— gripas. Ett hänsynstagande till de externa effekterna kommer nämligen att medföra lägre produktion. För att en "bristsituation" inte skall uppstå måste därför

priset höjas.

1

Detta utesluter naturligtvis inte att de berörda mark— ägarna kan lämnas ersättning för både den skada och det intrång som täktverksamheten medför och för grusets substansvärde.

Oavsett vilken av de båda ansatserna ovan som väljs i den praktiska politiken är det alltså uppenbart att om samhällsekonomiskt riktiga beslut skall fattas så måste samtliga samhällsekonomiska kostnader beaktas.

1-4 äåéé-bgåbållaiss_ssé_isks_£ä£arslåsäéra_rsågrssr

Det nu anförda berör i huvudsak naturvårdsmotivet även om ökad hänsyn till miljökostnaderna leder till minskad konsumtion vilket eventuellt kan tolkas som bättre hushållning även med grusmaterial. Naturvårds— motivet gäller nämligen främst hushållning med andra

resurser än grus såsom luft och vatten.

Naturresurser kan klassificeras och indelas på olika

grunder. Här skall helt kort två sådana indelnings— grunder presenteras.

Den första baserar sig på människans möjlighet att påverka naturresursens (eller dess tjänsters) stor- lek. Härvid kan skiljas mellan å ena sidan natur— resurser av fondkaraktär och å andra sidan natur- resurser av lagerkaraktär.

Fondresurserna förbrukas ej men ger likväl en stän— dig avkastning, vilken kan utnyttjas obegränsat i den meningen att utnyttjandet i en period inte på- verkar basen för nästa periods avkastning. Exempel på naturresurser av fondkaraktär är solenergi, vind- och tidvattenkraft.

Lagerresurserna kan vara av två slag dels förnyelse— bara dels icke förnyelsebara. De förnyelsebara lager- resurserna utmärks av att de har en naturlig tillväxt— takt och att de ständigt ger en viss avkastning. Ett uttag av "lagret" behöver därmed inte innebära att "lagret" minskar om uttaget understiger tillväxten. Typiska exempel på detta slag av lagerresurser är levande organismer såsom olika djur— och växtarter.

De icke förnyelsebara lagerresurserna uppvisar helt andra egenskaper. Ett uttag från "lagret" minskar med nödvändighet "lagrets" storlek därför att ingen till— växt av resurserna sker under den tidsperiod som här är relevant. Detta slag av naturresurser genomgår i produktionsprocessen en kemisk eller fysikalisk om- vandling vilken innebär att naturresursen förbrukas. Exempel på detta slag av lagerresurser är fossila bränslen och grus.3 En mycket stor del av den till— växtkritiska diskussionen har gällt just denna typ

av lagerresurser.

1De klassiska ekonomerna (som Ricardo, Mill och Stuart) talade om tre olika produktionsfaktorer, nämligen jord, arbetskraft och kapital. Produktionsfaktorn jord, i deras mening, svarar närmast mot denna typ av lager—

resurs.

2Detta är något oegentligt ty för energi gäller att denna omvandlas från en form till en annan. För mate— rial av olika slag gäller att samma massa som går in i produktionsprocessen lämnar också produktionen. En del blir tillfälligtvis mer förädlat, en annan del blir olika former av avfall och föroreningar. Förr eller senare blir dessutom den förädlade delen oftast avfall. 3Ur materialbalanssynpunkt innebär gruskonsumtion enbart en omflyttning av grusmassorna från en plats till en

annan .

Den andra indelningsgrunden skiljer mellan å ena sidan naturresurser vilka vid uttaget blir föremål för mark— nadsprisbildning och å andra sidan sådana naturresurser som knappast kan bli föremål för en prisbildning. Ett exempel på en naturresurs av fondkaraktär som knappast kan bli föremål för någon direkt marknadsprisbildning är vindkraft — en indirekt prissättning kan dock ske genom prisbildning på mark. Allmänt kan sägas att det är svårt att hitta fondresurser vilka är föremål för prissättning. Lagerresurser kan däremot vanligtvis bli föremål för en sådan marknadsprisbildning. Priset på grus är ett exempel härpå. Ett exempel på en lagerresurs utan prisbildning är ett vattendrag i vilket avfall gratis får släppas ut.

Figur 1. Naturresurser — olika indelningsgrunder

Natur- resurser Fondresurser, t ex solenergi

rE—j _föFemårl as:—: |direkt marknads1 Lprisbildning J

Lagerresurser

Icke—förnyelse— bara, t ex olja och grus

Förnyelsebara t ex växtarter, reningskapacitet

| I '__.___.L_____' | _|

IKan bli föremål | [35 föremål för I lför direkt mark—| |direkt marknadsr |nads risbildnin | | risbildnin | |___f ______ ?: Lp _______ g ___:

Den prövning som för närvarande görs av täktverksam— heten kan sägas vara en ersättning för att prisbild— ning inte på ett tillfredsställande sätt kan ta hänsyn till naturvårdsaspekterna. Nuvarande prövning är så— ledes avsedd att främja hushållningen med vissa natur—

resurser men inte gruset som sådant. Hushållningen med

gruset som sådant sker med hjälp av priser. I diskus— sionen om behovet av att skärpa prövningen av täktverk— samhet så att den även avser hushållningen med våra grusmaterial är det främst följande två ineffektiv;— teter i den nuvarande hushållningen genom prissystemet

som framhållits:

a) Gruset håller på att ta slut och vi kommer att få en brist på grus inom en snar framtid. Inom vissa regio—

ner är denna grusbrist redan ett faktum.

b) Vi slösar med våra grusresurser genom att använda för "fina" grusmaterial i sammanhang där enklare och

billigare material hade varit tillräckliga.

Begreppet brist är sällan användbart i en ekonomisk analys eftersom det kan betyda så många olika saker. Med hjälp av nedanstående figur skall vi försöka göra en närmare precisering av innebörden av att det före—

kommer "brist" på grus inom vissa regioner.

Figur 2. Utbud och gruspris vid stigande uttag_av grus— material inom en region

Utbud

Efterfrågan i period 2

Efterfrågan i period 1

När man börjar bryuagrus inom en region är det natur— ligt att man tar i anspråk de mest lättillgängliga fyndigheterna först. Detta därför att kostnaderna då

1 2

blir lägst. kommer man Efterhand som brytningen ökar att ta i anspråk täkter med material som medför högre kostnader för brytning och behandling av materialet. Därför kommer också priset att stiga.3Prisstegringen motverkas dock av att metoderna för grusbrytning ut— vecklas med ökad produktivitet som följd. Om produk— tivitetsökningen är mycket snabb kan det även hända

att priserna kan hållas konstanta eller t o m sänkas.

Inom vissa regioner har man nu hamnat i det läget att en del av grusförsörjningen måste täckas med bergkross— material. I detta läge kan man säga att en "brist" på naturgrus uppstått genom att inte hela efterfrågan

kan täckas med naturgrusmaterial. Det måste dock upp— märksammas att hela efterfrågan på grusmaterial till- godoses och det finns ingen brist i den meningen att utbudet understiger efterfrågan vid gällande marknads— pris.

Det är emellertid svårt att påstå att "brist" i ovan nämnda avseende innebär något samhällsekonomiskt prob— lem. Det hävdas emellertid ofta att marknadsprisbild— ning på icke—reproducerbara resurser innebär ett "över- utnyttjande" av resurser p g a ett för litet hänsyns— tagande till framtida generationers behov av resursen ifråga. Om och i så fall i vilken utsträckning en "överkonsumtion" sker är helt en värderingsfråga.

Utan att ta ställning härtill bör påpekas att det naturligtvis är möjligt för samhället att genom en avgift på resursen i fråga uppskjuta ianspråktagandet

en viss tid. Effekten av en sådan avgift visas i figur 3.

Motsvarar priset P1 i figuren. På grund av att efterfrågan ökar i period 2.

3 . . . . Priset stiger fran Pl tlll P2. 2

Figur 3. Effekten av införande av en "grusavgift" på pris och producerad kvantitet under en viss period.

Pris

Utbud

Efterfrågan

En avgift lika med a kronor per ton innebär att priset höjs till P2 och den producerade och konsumerade kvan— titeten minskar till X2. Denna kvantitetsminskning kan också uppnås genom en reglering men om man inte vill att denna skall leda till samma pris som då avgift an— vänds måste priset regleras till P3. Detta innebär emellertid att det kommer att finnas ett utrymme för en "svart marknadsvinst" för producenterna som gör det mycket svårt att i praktiken upprätthålla det reglerade priset. I detta fall kan man tala om att det föreligger en "brist" på grus av storleksordningen X3—X2 eftersom X är den kvantitet konsumenterna vill köpa till det

3 reglerade priset P3.

Ett ofta framfört exempel på misshushållning med våra grusresurser är att grus av hög kvalitet används för okvalificerade ändamål. För att kunna bedöma och vid— taga åtgärder mot detta är det nödvändigt att klargöra varför de som använder grus fattar beslut med ovan nämnda innebörd. Eftersom högre kvaliteter betingar

ett högre pris finns det starka incitament för före— tagen att inte använda bättre material än nödvändigt.

Det kan dock finnas flera rationella förklaringar till

att man använder högre kvaliteter än vad som är tekniskt

nödvändigt. För det första kan användningen av bättre kvaliteter leda till att man behöver en mindre kvanti— tet och att den totala kostnaden därför blir lägre. För det andra kan det vara lönsamt att använda bättre kvaliteter om dessa kan tas från ett mera närbeläget grustag och man därigenom minskar transportkostnaden med en lägre totalkostnad som följd. För det tredje kan det tänkas att den som använder gruset saknar kunskap om att man kan använda mindre kvalificerade substitut. Detta torde främst vara en utbildnings-

fråga.

Med stigande priser på grus kommer incitament att

skapas till ytterligare hushållning med denna resurs genom en övergång till konstruktioner som är mindre materialkrävande samtidigt som gruskonsumenterna ges anledning till att ytterligare informera sig om vil—

ken lägsta kvalitet som egentligen är nödvändig.

Med utgångspunkt från bl a naturvårds— och hushållnings— motivet har i detta kapitel diskuterats olika sätt att påverka den framtida täktverksamheten. Därvid har klart framkommit att en prishöjning på den aktuella natur— resursen både skulle leda till minskad belastning på naturmiljön och en bättre hushållning. Prishöjningen kan sägas bestå av tre delposter

a) prishöjning p g a att de "marginella myndighets-

kostnaderna" måste betalas av täktinnehavaren

b) prishöjning p g a att de negativa externa effek—

terna belastar täktinnehavarens kostnadskalkyl

c) prishöjning för att simulera framtida genera— tioners efterfrågan på dagens marknader.

Denna prishöjning kan och bör ske oavsett om täkterna är i samhällelig eller privat ägo. Ett hänsynstagande till ovannämnda "kostnader" enbart följt av en regle— ring kommer, oavsett om täkterna är i samhällelig eller privat ägo, att leda till en "bristsituation". Denna "bristsituation" ger underlag för en prishöjning vil— ken vid privat ägande av täkterna ger täktinnehavaren en vinst (ransoneringsvinst) till följd av samhällets

reglerande (ransonerande) ingrepp.

Försök kan göras med prisövervakning för att hålla tillbaka prishöjningarna på täktmaterialet. En sådan prisövervakning kräver emellertid att samtliga led fram till slutlig konsumtion övervakas så att inte den uppkomna ransoneringsvinsten kan tas ut i något mellanled. Dessutom krävs att prisövervakningen kom— bineras med ökad bevakning mot att en "svart marknad" uppkommer. Vid ett samhälleligt ägande av täkterna, behöver självfallet inte någon prisövervakning ske

i det första ledet men riskerna för att dels ranso— neringsvinsten tas ut i senare led, dels att en "svart

marknad" uppkommer kvarstår.

Det är av största vikt att likartade täkter behandlas lika så att inte konstlade vinster uppkommer hos någon täktexploatör. Vid införandet av ett nytt system måste detta särskilt beaktas. Det kan kanske därvid från rättssäkerhetssynpunkt förefalla rimligt att den som sökt och erhållit täkttillstånd inte skall belastas med helt nya kostnadsslag då dessa inte är möjliga

att ta hänsyn till i kalkylarbetet inför beslutet

att söka tillstånd. Detta argument får emellertid

inte övervärderas av flera skäl. För det första drab— bas en verksamhet ständigt av oväntade kostnadshöj— ningar till följd av exempelvis devalveringar, råvaru— prishöjningar, momshöjningar osv, vilka är svåra att förutse, även om själva kostnadsslagen är kända. För det andra är här aktuella verksamheter inte utsatta för utländsk konkurrens och en avgiftshöjning innebär

alltså inte, i det första ledet, någon snedvriden

% *! 5 1.

internationell konkurrens. För det tredje är det så att nu öppnade täkter har öppnats till följd av att i den privatekonomiska kalkylen så översteg intäkterna kostnaderna vilket inte kan sägas vara fallet för alla kända oöppnade täkter. Införandet av avgifter på alla nuvarande och framtida täkter kommer därför förmod— ligen inte att missgynna nu öppnade täkter gentemot nya täkter. Sammanfattningsvis kan därför sägas att

om prishöjningar genomförs med hjälp av att olika avgifter införes så kan, troligen utan att större olägenheter uppkommer, dessa påläggas såväl befint— liga som framtida täktverksamhet. En produktions— minskning kommer därvid, om den blir aktuell (pris— höjningen kanske enbart dämpar ökningstakten), sna— rast till stånd genom att nya täkter inte öppnas i den takt som skett om inga avgifter varit för handen.

Kapitel 2. grusmaterialindustrin — produktion, syssel— sättning, företagsstruktur, priser och

kostnader

2.1 Produktion

Officiell statistik över produktion eller konsumtion av grus saknas i Sverige. De uppskattningar som gjorts vid skilda tidpunkter är osäkra. En jämförelse mellan olika beräkningar försvåras också av att oklarhet rå— der om vilka grusmaterial som omfattas av beräkningen. Enligt den s k Havsresursutredningen (SOU l972:43) uppgick den totala förbrukningen av grus till 80 milj m3 år 1972 och den totala omsättningen i grusmaterial— branschen till ca 1 miljard kronor. Enligt en enkät till 1 500 grusproducenter med grus- eller bergkross— verk uppgick produktionen av krossverksprodukter 1972 till ca 80 miljoner ton eller ca 56 milj m3 löst mått. Till detta kommer sand och grusmaterial som inte går

genom krossverk.

Enligt preliminära uppskattningar av Grusutredningen —74 uppgick produktionen är 1975 till 21 ton per per— son och år. Detta skulle innebära en total produktion av 170 miljoner ton eller ca 120 milj m3 löst mått. Eftersom produktionen bedöms ha varit relativt kon— stant under 1970—talet innebär denna uppskattning en mycket kraftig ökning jämfört med tidigare uppskatt-

ningar.

Grus— och makadamföreningen beräknas tillsammans representera drygt 200 grus— och krossanläggningar. Antalet medlemsföretag var 56 vid utgången av år 1976. Den sammanlagda produktionen vid medlemsföretagen under år 1976 var ca 30 miljoner ton (år 1975 ca 32 miljoner

ton).

_ :; ___—___. ___,

Enligt Wickman (1977) uppgår den totala förbrukningen av naturgrus och bergkrossmateiral till 130 milj ton per år, fördelade på 100 milj ton naturgrus och 30

milj ton bergkrossmaterial (se tabell 2.1).

Tabell 2.1 Förbrukningens fördelning på naturgrus och bergkrossmaterial samt användnings- område'

Användnings— Förbrukn Total Naturgrusmaterial Bergkross- område % årsförbr Grus Krossgrus material

Mt/år Mt/år Mt/år Mt/år % Betong 27 35 30 3 2 2 Asfalt 10 13 — 7 6 4 Vägar 38 50 5 35 10 8 Markarbeten 25 32 15 5 12 9 Summa 100 130 50 50 30 33

Källa: Wickman (1977)

Av förbrukningen beräknas ungefär hälften gå till vägar, inklusive beläggningar, en fjärdedel till

betong och en fjärdedel till markarbeten.

En arbetsgrupp inom Grusutredningen —74 har också beräknat fördelningen av grus- och stenmaterial på olika användningsområden i landet. Resultatet kan

illustreras genom följande figur.

Figur 4. Fördelningen av grus— och stenmaterial på plika användningsområden

25% Mark—, grund och bygg- nadsarbeten

50% Vägar, byggande och underhåll

Källa: Grus— och makadamföreningen, verksamhets—

berättelse 1976

Några tillförlitliga beräkningar av konsumtionens utveckling över tiden finns inte. Man har dock upp— skattat att den totala konsumtionen fyrdubblats under den senaste 20—årsperioden och att konsumtionen av betongballast tiodubblats under de senaste fyrtio

åren.

2.2 Sysselsättning och företagsstruktur

Enligt en mycket osäker uppskattning uppgår antalet företag som är verksamma inom grusmaterialindustrin till ca 1 000. Flertalet av dessa företag är mycket små. Ett mindre antal företag svarar för en mycket

hög andel av produktionen. Tabell 2.2 visar hur med- lemsföretagen i Grus- och makadamföreningen fördelas efter produktionens storlek.

Tabell 2.2 Medlemsföretagen 1 Grus— och makadamföre—

ningen fördelade efter produktionens storlek

__———__——_—__—

Produktion i tusen ton Antal företag Under 100 12

100 — 250 13

250 — 500 8

500 — 1 000 12 1 000 — 2 000 6 över 2 000 3 _____________________________________________f_______

Totaltz30 000 54 ___________________________________________________

Källa: Grus— och makadamföreningen, verksamhets— berättelse 1976.

Enligt SNV 1972zll fanns i landet år 1972 cirka 1 500 krossverk, av vilka 1 350 är naturgruskrossverk i grus— täkter och 150 bergkrossverk. Medelproduktionen för naturgruskrossverk var 40 000 ton per år och för berg- krossverken 180 000 ton per år.

Antalet krossverk överstiger kraftigt antalet företag beroende på att flertalet större företag har verksam- het vid mer än ett arbetsställe. Dessutom finns verk— samhet vid ett stort antal företag utan krossanlägg- ning. Antalet täkttillstånd uppgick till ca 7 500 år 1976. Även om verksamheten vid många av dessa ligger nere visar siffran på det stora antalet mindre arbets—

ställen inom branschen.

En uppskattning av sysselsättningen inom branschen är mycket svår att göra då inget kontinuerligt arbete be— drives vid det stora antalet små grustäkter. Med ut— gångspunkt från omsättningen inom branschen kan man

1Eftersom några företag uppger produktionen koncern— vis stämmer detta antal ej med antalet medlemsföretag som är 56.

dock göra en grov kalkyl över antalet helårsarbetare. Om vi antar att omsättningen inom branschen är 1 000 miljoner och att omsättningen per helårsanställd upp— går till 200 000 kronor skulle antalet helårsarbetare uppgå till ca 5 000. Sedan tillkommer troligen ett lika stort antal helårsarbeten för att transportera

gruset till konsumenten.

Även om den statistiska redovisningen av branschstruk— turen i hög grad är ofullständig är det uppenbart att

grusmaterialbranschen genomgår en koncentrationsprocess. De större företagens andel av branschens totala produk— tion ökar över tiden. Ett tecken på detta är att antalet täkttillstånd per exploatör ökar. Den skärpta miljöpröv— ningen har bidragit till denna koncentration. Man räknar med att ca 20 procent av grustäkterna, huvudsakligen de allra minsta, föll bort då den skärpta prövningen in— fördes år 1965. Koncentrationsutvecklingen inom branschen

bestäms av huvudsakligen tre faktorer:

a) transportkostnaderna b) tillgången på naturgrusmaterial c) den teknologiska utvecklingen av krossverken.

Transportkostnaderna är avgörande för hur mycket uttagen och behandlingen av grusmaterialen kan koncentreras. Ut- vecklingen på transportsidan har hittills medgivit en fortlöpande koncentration men det kan inte uteslutas att det i en framtid med väsentligt högre energipriser tvingar fram en mera decentraliserad grusbrytning. Vid en minskad tillgång på naturgrusmaterial av hög kvalitet måste man gå över till andra råvaror för grusframställ- ningen. Detta innebär att behandlingsarbetet av råvaror— na ökar. Eftersom det finns betydande stordriftsfördelar när det gäller sortering och krossning av grus innebär detta att det blir olönsamt att koncentrera produktio— nen till ett mindre antal ställen. Ökade kvalitets—

krav kan väntas ha samma effekt. Hela tiden måste dock

)

! stordriftsfördelarna i produktionen vägas mot de ökade I transportkostnader som en koncentration av produktionen 1 1

för med sig. Den teknologiska utvecklingen har inne— burit en snabb produktivitetsutveckling över tiden främst när det gäller framställningen av bergkross— material. Redan idag är stordriftsfördelarna sådana att ett produktionsekonomiskt optimalt bergkrossverk är minst 10 gånger större än det genomsnittliga berg— krossverket. En väsentlig effekt av den teknologiska utvecklingen är att den innebär en säkning av "arbets— miljökostnaderna" för att producera en viss mängd bergkrossmaterial. Detta sker dels genom att produk— tionen per anställd kraftigt ökas dels genom att ar— betsmiljön blir bättre för dem som arbetar inom denna

produktion.

2-3 Eriee£_99b_tessaeés£

Priserna på grus— och bergkrossmaterial varierar i olika delar av landet beroende på att marknaderna för dessa varor i hög grad är lokala. Man kan räkna med

att produktionskostnaden även för finare kvaliteter inte motsvarar mer än 5-7 mils lastbilstransport. För enklare kvaliteter 2—3 mil. Prisskillnader mellan olika orter torde främst kunna förklaras med skillnader i tillgången på naturgrus. I figur 5 visas en samman—

ställning av materialpriser år 1975.

I en bransch med många producenter av likvärdiga varor kommer priserna genom konkurrensen att pressas ned

mot produktionskostnaderna. Även om de höga transport- kostnaderna i relation till materialpriset kan med— föra lokala monopol torde priserna i stort kunna an— tas motsvara de marginella produktionskostnaderna. Detta utesluter dock inte förekomsten av jordräntor för välbelägna och lättåtkomliga täkter.

Figur 5. Sammanställning av materialpriser år 1975

NATURGRUSMATERIAL

BERGMATERIAL

(exkl transportkostnad) vid ett antal grus— och bergtäkter i stockholmsområdet.

FRAKTION MM

FILLERSAND RHEAX SAND

BETONGGRUS ÄRTSINGEL ÄRTSINGEL FINSINGEL FINSINGEL

KROSSGRUS KROSSGRUS KROSSGRUS KROSSGRUS

FÖRSTÄRKNINGSGRUS RÖRGRAVSGRUS,SORTERAT RÖRGRAVSGRUS, OSORTERA FYLLNADSGRUS, OSORTERA

STENMJ'ÖL STENMJÖL

MAKADAM MAKADAM MAKADAM MAKADAM MAKADAM MAKADAM MAKADAM

SAMKROSS

Mam—&_.

Figur 6. Utbuds— och efterfrågeförhållanden på en lokal marknad för grusmaterial

Pris

Efterfråga

"> Kvantitet

Ovanstående figur visar en lokal marknad med fem företag. Figuren är en starkt förenklad bild av verk— ligheten eftersom det ofta finns skillnader i kvalitet mellan de material de olika företagen levererar liksom deras lokalisering inom regionen. Priset bestäms av produktionskostnaderna i det marginella företaget. Företag med lägre produktionskostnader kommer att göra en vinst motsvarande skillnaden mellan pris och produktionskostnad.

Denna vinst kommer främst att tillfalla ägaren av grustäkten i form av en jordränta. Även skillnader i produktivitet mellan företagen kan medföra vinster vilka i så fall tillfaller exploatören. P g a svårig— heten att i förväg bestämma värdet av olika täkter torde även slumpvis en del av jordräntan tillfalla vissa exploatörer.

I tabell 2.3 redovisas översiktligt delkostnaderna

för produktion av naturgrus— och bergkrossmaterial.

Tabell 2.3 Delkostnader för grus— och bergkrossfram-

ställning Kostnader Naturgrus Bergkross ert krgt Råmaterial 0,50— 2,50 0,50— 1,00 Brytning 1,00— 1,00 4,00— 4,50 Behandling i anläggning 6,00—12,00 6,00—12,00 Administr. marknadsvar. vinst 1,50— 2,50 1,50- 2,50 Summa 9,00—18,00 12,00-20,00

Källa: Wickman (1977)

I botten på det slutliga produktpriset ligger råmate— rialkostnaden. Det är naturligt att prisvariationen

är större för naturgrus än för bergkross. Av tabellen skulle man kunna dra slutsatsen att den maximala jord— räntan för välbelägna och lättåtkomliga naturgrustäk- ter är 2 kronor per ton. Detta kan synas något lågt eftersom skillnaderna i brytningskostnader mellan

grus och bergkross uppgår till 3—3,50 kronor. För— klaringen torde vara en eftersläpning av prisutveck— lingen på råmaterial.

Det mesta av det material som levereras förädlas genom sortering och krossning. Ju mer omfattande behandling desto högre kostnader. Behandlingskostnaderna är be- roende av investeringskostnaderna i anläggningar och därav följande kapitalkostnader, driftskostnader, , kapacitet på anläggningen etc. Kostnaden för de olika behandlingsåtgärderna är därför svåra att uppskatta. Den tekniska utvecklingen på behandlingssidan har inne— burit väsentliga stordriftsfördelar. Genom en övergång 1

till färre och större anläggningar kan kostnaden per

producerat ton sänkas. Gränsen för optimal anlägg- ningsstorlek bestäms främst av de transportkostnads— ökningar som en koncentration innebär. Kraven på miljöskyddad drift, både vad gäller arbetsmiljö och yttre miljö, har bidragit till förstärkandet

av stordriftsfördelarna och dessa kostnader kan

väntas stiga i framtiden.

Prisutvecklingen över tiden för naturligt respektive krossat stenmaterial framgår av figur 7. Som framgår av figuren har prisökningen på naturligt material varit väsentligt större än för krossat. Jämfört med 1950 är priset på naturligt stenmaterial idag ca 5 gånger högre medan priset på krossat material är 3 gånger högre. Detta är helt i överensstämmelse med vad man kan förvänta sig. De mest lättåtkomliga natur— grusfyndigheterna med lägst produktionskostnader tas först i anspråk och därefter utsträcks produktionen till fyndigheter som kräver större resursinsatser för sitt utvinnande. Dessutom har produktivitetsök— ningen varit högre när det gäller produktionen av krossmaterial vilket inneburit att priserna kunnat hållas nere på dessa material. Som framgår av dia- grammet har prisökningen varit snabbare under senare delen av perioden men detta förklaras främst av den

ökade inflationen under denna period.

I figur 8 visas den relativa prisutvecklingen på sten— material där effekten av den allmänna prisstegringen rensats bort. Vi ser då att relativpriset på naturligt material ökat med ca 40 procent vilket motsvarar en årlig relativprisökning på 2 procent, medan krossat material blivit något billigare i relation till andra varorl- Vid bedömningen av prisstegringen måste man

1Det är idag omöjligt att bedöma om den kraftiga pris— ökningen år 1976 var en tillfällighet eller början till en ny trend.

500 400 300 200 100

Figur 7.

Index

Prisindex för stenmaterial, naturligt respektive krossat 1960—1977. Logaritmisk skala. 1/1 1950 = 100.

Underlagsmaterial: SBEF, Entreprenadindex. Flygfältsentreprenader

Stenmaterial, naturligt Stenmaterial, krossat

60

65 70 75 År

Figur 8. Prisindex för stenmaterial, naturligt respektive krossat 1960—1977. Linjär skala. 1/1 1950 = 100. Relativpris för stenmaterial, naturligt respektive krossat 1959—1977. 1/1 1959 = 100. Som deflator har använts netto—

prisindex 1959-1976.

Stenmaterial, naturligt

Index _____ Stenmaterial, krossat

Absolut pris

Relativt pris

också ta hänsyn till att varornas kvalitetsegenskaper kan ha förbättrats under perioden. Det kan också note— ras att priset på naturgrus steg kraftigt mellan 1965 och 1966 då den skärpta regleringen av täktverksamheten

infördes.

De priser som tidigare redovisats utgör priser fritt täkt. För kunden tillkommer sedan transportkostnader till den plats där materialet skall användas. Efter— som transportkostnaderna är höga blir priset för kun- den starkt beroende av hur grustäkterna är lokalisera— de. Ett begrepp om storleksordningen av transportkost— naderna erhålles ur 1975 års avtal mellan Statens väg- verk och Svenska Åkeriförbundet angående "utförande

av vinterväghållning och transportarbeten i samband med vägbyggnads— och driftarbeten". Kostnaderna är förutom av transportlängden beroende av transport- vägens högsta tillåtna axeltryck, 10 ton för två— axlig bil eller högsta boggitryck 16 ton för boggi- bil. Dessutom skall hänsyn tas till vägklass enligt

följande klassificering:

Vägklass Definition I Sådan väg, där normal körhastighet kan hållas II Sådan väg, där på grund av kurvor, backar,

vägens bredd o dyl normal körhastighet inte kan hållas samt vägdel inom tätbebyggt sam— hälle

III Väg under byggnad, där endast låg hastighet kan hållas

IV Provisoriskt iordningställd väg.

Kostnaderna för transport av jordmassor, sand, grus och krossat material, framgår av nedanstående upp-

ställning vilken hämtats från Wickman (1977).

Han:”. s...._)—____

SOIJI979J5 Zillåtet axeltryck = 10 ton, tvåaxlig bil

(kostnad i kr/ton, transportlängd X km)

Vägklass

I K = 1,44 + 0,29 - X (Normal hastighet på väg) X = transportlängd i km

II K = 1,50 + 0,34 » X (50 km/tim — väg o dyl)

III K = 1,48 + 0,68 ' X (0 - 3 km)

Tillåtet boggitryck = 16 ton, boggibil

Vägklass

I K = 1,22 + 0,23 ' X II K = 1,26 + 0,27 - X III K = 1,26 + 0,53 ' X

Om vi antar att avståndet är 20 km och transporten sker med boggibil på vägar klass II blir transport- kostnaden 6,60 kronor per ton. Om avståndet ökas till 50 km ökar kostnaden till 14,70 kronor per ton vilket torde motsvara materialkostnaden för flertalet kvali- teter. En koncentration av grustäkterna med ökade transportavstånd som följd kan således leda till mycket kraftiga kostnadsökningar för kunden även om

materialpriset kanske kan sänkas något.

Kapitel 3. Utvärdering av två föreslagna prövningssystem

3.1 Allmänt

I de båda inledande kapitlen har försök gjorts att ge en bild av grusbranschen samt vissa av de samhällseko—

nomiska problem nuvarande täktverksamhet ger upphov till.

NVKzs sekretariat har utformat två alternativa förslag till system för prövning av täktfrågor. Dessa förslag

benämns i det följande;

1. kompletteringssystemet

2. koncessionssystemet.

Mot bakgrund av vad som bl a anförts i de inledande kapitlen skall i detta kapitel dessa båda system ut— värderas. Vid denna utvärdering är det därvid lämpligt att utgå från nuvarande system och dess brister i olika avseenden och ställa frågan om de föreslagna systemen eliminerar dessa brister och om så sker till vilken kostnad. Vid en ändring av prövningssystemet vad gäl— ler täktfrågor finns det anledning att bl a söka svar

på frågorna;

1) Hur påverkas grusproducentbranschen?

2) Vad händer med priserna på grus?

3) Vilka inkomstfördelningseffekter kan förväntas?

4) Uppkommer skillnader mellan framtida täkter behand— lade enligt något av de diskuterade prövningssyste—

men och gamla täkter?

Vid en ändring av prövningssystemet har det, rent all— mänt, framförts förslag om att låta täktexploatör betala vissa myndighetskostnader. Det finns emeller— tid i denna fråga ingen anledning att upprepa vad som

tidigare anförts utan i stället hänvisas till kapitel i 1 där denna frågeställning utförligt behandlats. ,

3-2 EEYQEQEQG_525399-599229_EQTPÄQEEBEÅESå:_999

5929255192552559999

Det nuvarande prövningssystemet är inriktat på att bevaka och skydda främst naturvårdsintressen. Inom kompletterings— och koncessionssystemen utvidgas prövningen till att även omfatta hushållningsaspek—

ten.

Nuvarande system för prövning1 kan karakteriseras som ett markägarsystem där beslut om ansökan om täkttill— stånd avgörs av markägaren eller av den till vilken markägaren upplåter brytningsrätten. För att skydda vissa naturvårdsintressen har länsstyrelsen möjlighet att antingen avslå täktansökan eller meddela före— skrifter som måste följas vid brytning om ansökan skall beviljas. I ingetdera av besluten utbetalar länsstyrelsen någon kompensation för uteblivna in— täkter alternativt höjda kostnader. Vad gäller myn— digheternas möjligheter att skydda naturvårdsintres— sena kan det alltså förefalla som om dessa möjligheter var tillräckliga i det nuvarande systemet.

Dock bör påpekas att ingen ersättning kan avkrävas exploatören för den miljöpåverkan som tillåts trots att denna medför verkliga samhällsekonomiska kostna- der. Härigenom erhåller exploatören en tillståndsvinst vilket i sin tur medför att täktverksamheten leder

till en alltför stor miljöpåverkan.

Sammanfattningsvis kan alltså sägas att det nuvarande prövningssystemet inte ger myndigheterna möjligheter att på ett fullgott sätt bevaka och skydda naturvårds—

lPrövning är endast aktuell då täkten skall utnyttjas till annat än husbehovstäkt.

intressena. Däremot ger nuvarande system myndigheterna möjlighet att hushålla med täktmaterialet, i bemärkel— sen begränsa utbudet, genom att skärpa miljökraven.l

För de båda alternativa prövningssystemen, komplette— rings— och koncessionssystemet, gäller att de föregås av en inventering av var och i vilka mängder olika täktmaterial finns. Då dessa inventeringar föreslås bli mycket omfattande2 kan det finnas anledning att kort kommentera dessa föreslagna inventeringar. Genom administrativa beslut fastställs omfattningen av nämn— da inventeringar. Kostnaderna för inventeringarna be- talas, i första omgången, med allmänna medel. Enligt förslaget till täktavgift3 därefter betalas av de vilka tar täktmaterial i anspråk.

skall dock dessa kostnader

Denna konstruktion, som visserligen innebär ett säker— ställande av finansieringen, riskerar dock att leda till en "överinventering" då inventeringsbesluten fat— tas av en part som inte i egentlig mening är kostnads— ansvarig. Det kan visserligen inte bestridas att full— ständig kännedom om potentiella täkters läge och stor— lek underlättar en planering men då information är re— surskrävande att ta fram bör alltid värdet av ytter- ligare information vägas mot kostnaderna för framta— gande oavsett vem som slutligen står för kostnaderna. Detta är dock inget argument mot inventeringstanken

som sådan utan endast ett påpekande att inventeringarnas omfattning samt dess tidsmässiga förläggning måste vara föremål för en normal kostnads—/intäktsavvägning. För inventeringar talar nämligen att man centralt får en samlad information om tillgångarnas storlek och läge uppmätta enligt enhetliga normer av kompetent personal. Detta är inte minst viktigt i det fall grussubstansen

överförs i samhällets ägo.

1Och därigenom också höja priset. 2Se vidare NVK PM nr 5. 3Se Vidare NVK PM nr 1, s. 20.

”iw-.:- Å- ..,. ._._».

En av anledningarna till att byta ut nuvarande pröv— ningssystem mot ett kompletterings— alt. koncessions— system är att därigenom säkerställa en bättre hushåll— ning med de icke förnyelsebara råvarorna som täktmate— rialen utgör. Denna hushållningsprincip anges innebära "att det för tillstånd till täkt skall finnas ett aktuellt behov att ta den avsedda fyndigheten i anspråk och att detta behov inte kan tillgodoses på ett från resurs— och miljösynpunkt bättre sätt ... vidare att täkttillstånd inte bör ges till annan än den som be—

döms ha ekonomiska och tekniska resurser att bedriva

täktverksamheten rationellt".l

Som uttryck för en allmän önskan om hur täkttillstånds— givningen bör bedrivas förefaller ovan sagda rimligt men vissa problem uppstår då denna allmänna önskan skall ges en mer operationell utformning. Kriterier måste nämligen då formuleras för vad som menas med

— "aktuellt behov" — "från resurs— och miljösynpunkt bättre sätt" — "att bedriva täktverksamheten rationellt".

Då täkttillstånden oftast är långvariga är det svårt att tala om "aktuellt behov" samtidigt som det är svårt att fastställa de framtida behoven.2 När det gäller resurs— och miljöaspekterna måste dessa kunna mätas och vägas emot varandra för att val mellan 0— lika täkttillståndsansökningar skall vara möjliga. Vad slutligen beträffar kravet "att bedriva täktverk- samheten rationellt" så är också detta svårgripbart. Skall den täktexploatör väljas som har den bästa tek— niska utrustningen eller den "bästa företagsledningen" eller som vid ansökningstillfället kan uppvisa lägst produktionskostnad eller ... ?

lNVK PM nr 1, s. 15. 2Se vidare avsnitt 3.4.

3'3 599212Eferiegesystemei_:_ea_efyäréefieg

Kompletteringssystemet innebär i stort att nuvarande markägarsystem bibehålles men att samhället ges ökade möjligheter att påverka täktverksamheten. Detta sker genom att länsstyrelsen får möjlighet att vägra täkt— tillstånd om öppnandet av den aktuella täkten synes strida mot hushållningsprincipen. Vidare ges läns— styrelsen möjlighet att främst expropiera mark som motsvarar mindre del av täktfyndighet för vilken det gäller att övriga markägare godtar länsstyrelsens täkt— plan. Initiativet till att öppna en täkt kommer även i kompletteringssystemet att, i huvudsak, tas av den enskilde markägaren eller exploatör som härleder sin

rätt från markägaren.

I de fall inte expropriation är aktuell kommer mark— ägarenl att på samma sätt som nu sker få ersättning för dels skada och intrång som täktverksamheten or- sakar dels grusets substansvärde. Ersättningen för grusets substansvärde kommer bl a att avgöras av den rådande tillgången och efterfrågan på grus. Den to— tala ersättningen förhandlas fram av markägare och

täktexploatör.

öppnas däremot täkten via ett expropriationsförfarande utgår ersättning för skada och intrång enligt expro— priationslagens regler. Ersättningen för grusets sub- stansvärde skall i kompletteringssystemet ske enligt principen om "fryst" substansvärde. Bakgrunden till denna princip är att markägare inte skall komma i åtnjutande av den värdestegring som uppkommer då utbudet av grus hålls tillbaka, av naturvårds— och hushållningsskäl, jämfört med nuvarande prövnings— system. Ersättningen för substansvärdet skall därför

1I de fall denne inte också är täktexploatör.

M_E—_” a.m.—_a"...

bibehållas ("frysas") på den nivån som skulle gällt om inte kompletteringssystemet införts.

Låt oss nu diskutera några av de problem som införan— det av ett kompletteringssystem eliminerar respektive

skapar jämfört med detrådande prövningssystemet.

Användningen av grus bestäms idag av det utbud och den efterfrågan som föreligger på marknaden. Utbudet vid ett visst pris beror i sin tur på produktionskost— naderna medan efterfrågan bl a beror på priset på grus.

Kompletteringssystemet är direkt inriktat på att på- verka utbudssidan. Efterfrågesidan lämnas däremot utanför trots att minskad grusanvändning mycket väl

skulle kunna uppstå om enbart t ex viss grusanvänd— ning förbjöds.

Om inte grusransonering kommer att tillgripas måste införandet av kompletteringssystemet leda till att priset på grus höjs för att en ökad hushållning, dvs minskad konsumtion(—stakt), skall komma till stånd. Denna prishöjning kommer som en naturlig följd av att grusbranschen explicit tvingas ta hänsyn till vissa myndighets— och miljökostnader samt de kost— nader som uppstår i syfte att främja hushållningen med grus. Jämfört med nuläget kommer (skall) alltså priset på grus att höjas. I de fall kostnadshöjningar— na också avspeglar verkliga samhällsekonomiska kost- nader vilka tidigare inte beaktats kommer dessutom införandet av kompletteringssystemet att leda till att riktigare samhällsekonomiska beslut fattas jäm- fört med vad som sker idag.

Skärpta krav och höjda avgifter är båda faktorer

1

vilka kommer att leda till färre men större täkter.

1Jämför med vad som inträffade efter införandet av tillståndsprövningen 1965. Se vidare kapitel 1.

På samma sätt som det skett i andra branscher kommer detta i sin tur att leda till färre men större före- tag. Ansökningsförfarandet och drivandet av täkter kommer i kompletteringssystemet att bli mer resurs— krävande vilket självfallet gynnar de resursstarka större företagen på bekostnad av de mindre. Denna koncentrationstendens förstärks av att hushållnings— principen bygger på att "täkttillstånd inte bör ges till annan än den som bedöms ha ekonomiska och tek— niska resurser till att bedriva täktverksamheten rationellt".l Vid en sådan "lämplighetsbedömning" faller det sig naturligt att stora väletablerade täktexploatörer har ett försprång framför små ny— etablerade företag. Denna företagskoncentration be— höver emellertid inte enbart upplevas som negativ ty större företag får därigenom möjligheter att utnytt—

ja de stordriftsfördelar som föreliggerz.

I sekretariatsförslaget förordas en skärpt kontroll av prisutvecklingen. Detta förefaller i och för sig riktigt mot bakgrund av att länsstyrelsen kan ge ett visst företag en monopolställning3 inom ett visst

' 4 .- omrade genom att foretaget bedöms vara lämpligt som exploatör.

Som ovan anförts kommer införandet av kompletterings- systemet att leda till att priset på grus höjs vilket

då drabbar framtida gruskonsumenter. Grusproducenterna,

lNVK PM nr 1, s. 15. Se vidare kapitel 2.

Som en ren parentes kan nämnas att just "oskäliga mono— polv1nster" leder till högre priser och minskad konsum— tion. Det senare har framförts som önskvärt.

4 "

Företaget skyddas mot konkurrens utifrån p g a att höga transportkostnader drabbar andra företag som försöker komma in i området.

som blir färre och större, får en starkare ställning men genom prisövervakning kommer samhället att för— söka hindra dem från att utnyttja detta. De individer som tidigare ansåg att täktverksamheten ledde till för stor påverkan på miljön och för hög gruskonsumtion kommer att uppleva kompletteringssystemet som en förbättring ty inom detta kan såväl naturvårds- som hushållningsmotiven hävdas.

Som ett särskilt problem har diskuterats ersättningen till markägaren och kompletteringssystemet bygger på att denna ersättning förhandlas fram på samma sätt som sker idag undantaget de fall då marken exproprierats. Markägaren kommer i sistnämnda fall att få ersättning enligt principen om "fryst" substansvärde. För att ett täkttillstånd skall beviljas enligt kompletterings— systemet måste i princip täkten ligga på rätt plats vid rätt tidpunkt. Till detta kommer att mark kan exproprieras om inte markägaren frivilligt kommer fram till en uppgörelse med en exploatör. En exploa- tör kan i sådant fall köpa brytningsrätten till kost— nad som motsvarar det "frysta" substansvärdet vilket understiger marknadsvärdet — ett värde som dessutom markägaren inte finner högt nog för att sälja. Detta kan synas leda till att exploatören aldrig erbjuder mycket mer än "fryst" substansvärde i ersättning.

Men om det är så att flera exploatörer konkurrerar

om att få köpa den "rätta" täkten kan detta driva

upp priset över vad som motsvarar det "frysta" sub— stansvärdet. Konkurrensen i exploatörledet kommer alltså att bestämma huruvida markägaren får en er—

sättning som ligger över eller är lika med det "frysta" substansvärdet.

Införandet av ett kompletteringssystem kan leda till

skillnader mellan gamla och nya täkter om endast nya

täkter utsätts för hårdare krav. Innehavare av gamla

täkter skulle nämligen kunna utnyttja möjligheten att höja sina priser till den nivå som nya företag måste

hålla med hänsyn till kostnaderna. För att undvika

att innehavare av gamla täkter därigenom gör vinster

som kan betraktas som oskäliga bör lika behandling av lika täkter eftersträvas.

Sammanfattningsvis kan sägas att kompletteringssys- temet har den fördelen framför nuvarande prövnings— system att natur— och hushållningsaspekterna lättare kan tillgodoses. Det bör dock observeras att komplet— teringssystemet troligen kommer att leda till längre transportsträckor vilket kommer att leda till en ökad åtgång av den icke förnyelsebara naturresursen olja. Hushållning med den icke förnyelsebara naturresursen grus kan därför dessvärre leda till "misshushållning" med den icke förnyelsebara naturresursen olja.

Emellertid bygger systemet på odefinierade begrepp såsom "aktuellt behov", "från natur— och miljösyn— punkt bättre sätt" och "att bedriva täktverksamheten rationellt" samt på omöjliga begrepp som "fryst" sub—

stansvärde.

Tanken att "täktföretagen skall betala de direkta kostnaderna som de åsamkar samhället"l innebär en klar förbättring jämfört med dagens system men fort- farande saknas vissa typer av miljöavgifter jämfört med ett idealt systemz.

3-4 59992552995EXEESESE_I_SE_EEYÖEQSEÅES

Både nuvarande och kompletteringssystemet bygger i huvudsak på att initiativet till en täktansökan tas av markägaren eller någon av denne godtagen exploa— tör. I koncessionssystemet väljer däremot länsstyrel—

3 som från hushållnings- och natur—

sen ut den fyndighet vårdssynpunkt är bäst lämpad för brytning. Täkträtten upplåtes till exploatör som länsstyrelsen finner lämplig. Den aktuelle markägarens åsikt får ingen

självständig betydelse utan ingår bland de omständig—

lNVK PM nr 1, s. 19. 3Gäller ej husbehovstäkt 2

heter som leder fram till ett slutgiltigt beslut. Genom länsstyrelsens planering bestäms alltså vilka täkter som kan bli aktuella att bryta. Denna lista

på möjliga täkter används av exploatörer som utgångs— punkt för ansökan om koncession. En väsentlig skill— nad, jämfört med övriga system, är att exploatören1 aldrig behöver förhandla med markägaren utan det räcker för exploatören att bli godkänd av länsstyrel— sen. Ersättning till markägaren utgår för skada och intrång samt för själva gruset enligt principen om

"fryst" substansvärde.

I koncessionssystemet kommer täkttillstånd att ges till godkänd exploatör om länsstyrelsen anser att behov av täktmaterialet ifråga föreligger. Problemet i detta sammanhang är emellertid att avgöra vad som menas med behov. I figur 9 visas en tänkt efterfråge— kurva på grus. Enligt denna kurva är efterfrågan

(behovet?) på grus X1 vid priset P1 och X2 vid priset

P2.

Figur 9. Samspelet mellan behov, priser och kvantitet

Pris, kr

fterfrågekurva

Kvantitet

Som figuren ovan visar minskar efterfrågan (behovet?) från Xl till X2 då priset höjs från P1 till P2. Frå— gan är bara vilket är behovet? Anser länsstyrelsen att behovet är Xl kommer detta behov att tillfreds- ställas om och endast om priset sätts till Pl' Vid ett högre pris kommer nämligen efterfrågan att under- stiga "behovet" medan vid ett lägre pris efterfrågan överstiger "behovet". För att behovet verkligen skall motsvara den efterfrågade kvantiteten måste länsstyrel— sen efter att ha fastställt "behovet" skaffa sig kun—

skap om efterfrågekurvan (hur denna ser ut just då beror på bl a priset på substitut, konjunkturer osv) för att kunna sätta rätt Slutpris på gruset. Slutligen måste därefter länsstyrelsen hitta och godkänna en exploatör som förbinder sig att sälja till just det

"rätta" priset.

Det måste stå klart för var och en att en sådan admi— nistrativ ordning är svår att förankra i verkligheten. Detta innebär emellertid inte att hela koncessions—

tanken bör överges utan istället kan den ges en annan utformning. Till detta återkommes i kapitel 4.

Koncessionssystemet innebär att det ankommer på läns— styrelsen att välja den exploatör som kan anses lämp— lig dvs bedöms ha ekonomiska och tekniska resurser att bedriva täktverksamheten rationellt. För att und— vika godtyckliga val samt möjlighet för den icke ut— valde att "bättra sig" måste klara kriterier finnas med vars hjälp det kan avgöras om exploatör X eller Y är lämpligast. Något konkret förslag till urvals— kriterier har inte framförts. Dock har påpekats att "uppgift om denna kostnad (brytningskostnaden) är en av flera omständigheter som måste beaktas vid bedöm— ning av om en ifrågasatt exploatör kan förväntas komma att bedriva en täktverksamhet som är rationell".1 I

lNKV PM nr 1, s. 16.

kapitel 4 återkommes till ett förslag om hur en sådan urvalsprocess mellan olika exploatörer kan ske. Rent allmänt kan sägas att urvalskriterierna bör vara så enkla och lättolkade som möjligt för såväl den som

väljer exploatör som de potentiella exploatörerna.

På samma sätt som vid val mellan olika exploatörer måste det finnas klara kriterier för val mellan olika potentiella täkter. Dessa kriterier måste vara kända och utsatta för såväl politiska värderingar som veten—

skapliga undersökningar. I annat fall kan det bli så att i valet mellan den potentiella täkten K med miljö- egenskaperna m(1), m(2) och m(3) och den potentiella täkten L med miljöegenskaperna m(1), m(2) och m(4) så väljer gp tjänsteman på länsstyrelsen K framför L beroende på att denne tjänsteman själv anser att m(4) är en större miljöbelastning än m(3). Detta be— höver dock inte innebära att detta är flertalets me-

ning.

Den kritik som tidigare har riktats mot principen om "fryst" substansvärde gäller även här. Man måste dock ha klart för sig att ersättningen för substans— värdet endast har en styrningseffekt om denna ersätt- ning tillåts påverka priset på grus och därmed ut- budet och efterfrågan. Bestäms däremot utbud och pris oberoende av ersättningen för substansvärdet är denna ersättning helt och hållet en rättvisefråga där olika ersättningsvärden inklusive ingen ersättning alls kan

anges vara rättvisa.

Utformas emellertid koncessionssystemet på så sätt att enbart de potentiella täkterna och exploatörerna rangordnas medan prisbildningen lämnas fri kan det finnas ett samhällsintresse i att ordentlig ersätt— ning tas ut för substansvärdet ty härigenom höjs då priset på grus och prisets ransonerande (hushållande) effekt utnyttjas.

Det gäller således att om priset på grus fastställs centralt, i koncessionssystemet, kan ersättningen för substansvärdet ligga mellan noll och det värde vid vilket en godkänd exploatör är beredd att öppna täk— ten. Exakt var i detta intervall ersättningen skall ligga beror på den inkomstfördelning man önskar upp— nå mellan markägare och exploatör. Är prisbildningen däremot fri bör länsstyrelsen besluta om ersättning för substansvärde mot bakgrund av den konsumtions-

nivå man vill uppnå.

Det är väsentligt att skilja mellan den ersättning för substansvärdet som skall tas ut av exploatören och vem denna ersättning skall tillfalla. Storleken på ersättningen har en styrande effekt i de fall pris— bildningen är fri. Vid en önskan om att hushålla bör därvid denna ersättning hållas uppe och inte pressas tillbaka av principer typ "fryst" substansvärde. Fördelningen av den inkomna ersättningen för sub— stansvärdet kan därefter fördelas mellan markägaren och det allmänna i de proportioner som anses vara

politiskt rättvisa.

Vad beträffar grusproducentbranschen kan även kon— cessionssystemet förväntas leda till en förändring i riktning mot färre och större exploatörer. Genom vissa avgifter (koncessionssystemet innebär också att grusproducenterna skall betala de direkta kost- naderna som de åsamkar samhället) och reglerande ingrepp kommer priset på grus att stiga. Detta na— turligtvis under förutsättningen att länsstyrelsen verkligen har ambitionen att påverka gruskonsumtionen i riktning mot ökad hushållning. Det höjda priset kom— mer att drabba gruskonsumenterna. Koncessionssystemet kommer liksom kompletteringssystemet att gynna de etab— lerade exploatörerna men för att motverka att dessa utnyttjar denna starkare ställning kan direkt pris— reglering eller prisövervakning upprätthållas. Man

måste därvid ha klart för sig att om principen om ”fryst" substansvärde används kommer genom prisöver— vakningen "gruspriset" att hållas nere jämfört med om marknadsmässig ersättning utbetalats till mark— ägaren. Detta lägre pris kommer att medföra högre konsumtion och således motverka tanken på hushåll— ning. Miljökonsumenter och de vilka anser att grus— konsumtionen bör hållas tillbaka kommer att uppleva en övergång från nuvarande system till ett koncessions— system som en fördel. Vad slutligen gäller markägarna så kommer deras ersättning för grusets substansvärde

att vara beroende på koncessionssystemets mer exakta utformning.

Införandet av ett koncessionssystem kommer att leda till att det å ena sidan finns täkter där markägare och exploatör förhandlat om ersättning för bl a grusets substansvärde. Vid tillkomsten av dessa täkter har inte hänsyn tagits till hushållnings— intressena. Å andra sidan kommer vid öppnandet av nya täkter markägaren att ha fått ersättning för substansvärdet enligt principen om "fryst" sub- stansvärde. Exploatören har förhandlat sig till rätten att exploatera en viss täkt dock ej genom något anbudsförfarande utan genom att visa sig kunnig att sköta en täkt. För att undvika att ex— ploatörer av gamla täkter härigenom kan göra sig oskäliga vinster bör lika täkter behandlas lika så långt det är möjligt. Då gamla täkter är öppnade vid tidpunkter då mindre krav ställdes från sam— hällets sida kan det finnas anledning att, på olika

sätt, försöka avkorta täktens livslängd.

Sammanfattningsvis kan sägas att koncessionssystemet, liksom kompletteringssystemet, innehåller möjligheter att på ett bättre sätt ta hänsyn till både hushåll— nings— och naturvårdsintressena än nuvarande pröv— ningssystem. Förslaget till koncessionssystem bygger emellertid, liksom kompletteringssystemet, på ett antal förutsättningar vilka i praktiken förefaller mycket svårhanterbara. Det finns därför anledning

Kapitel 4. Sammanfattning och förslag till åtgärder

Det är i första hand två klart definierade samhälls— ekonomiska problem som är förknippade med nuvarande

ordning att öppna och bedriva täktverksamhet:

l) dagens exploatörer betalar endast en marginell1

del av de myndighetskostnader som uppkommer då ansökningar om täkttillstånd behandlas och be— viljas

2) täktverksamheten innebär, trots att den blivit godkänd från miljöskyddssynpunkt, en miljöpåverkan i olika avseenden. Denna "tillåtna" miljöpåverkan utgör en samhällsekonomisk kostnad som inte belas—

tar produktionen av grus— och stenmaterial.

Båda ovannämnda förhållanden leder till att kostna— derna i den företagsekonomiska kalkylen understiger de samhällsekonomiska kostnaderna. Detta innebär att det med nuvarande prövningssystem öppnas fler täkter och produceras mer grus än vad som är samhällsekono-

miskt optimalt.

För att komma till rätta med detta problem bör grus— produktionen belastas med de fulla samhällskostna— derna för verksamheten. När det gäller myndighets— kostnaderna bör samtliga marginella myndighetskostna— der betalas av täktexploatören. Detta sker lämpligen

genom uttag av:

A. en täkttillståndsavgift som svarar mot de kostnader myndigheterna ådrar sig vid behandlingen av ansökan

om täkttillstånd

B. en tillsyningsavgift som utgår i relation till hur

ofta och hur omfattande tillsyn som anses nödvändig.

lExpeditionsavgiften på 60 kronor.

Den senare avgiften utgår årligen under den tid täkt— tillståndet gäller och omfattar även besiktningen av utförda efterbehandlingsarbeten.

I praktiken kan det vara svårt att dra en klar gräns mellan marginella (rörliga) och fasta myndighets— kostnader. Men eftersom myndighetskostnaderna huvud— sakligen är personalkostnader torde en god approxi— mation vara att beräkna kostnaderna efter den tids—

åtgång som ärendet i fråga medfört.l

Naturvårdslagens och tillståndsprövningens främsta uppgift är att skydda miljöintressena. Men detta inne— bär inte att man genom prövningen eliminerar alla negativa effekter på miljön av täktverksamheten. Detta innebär att företagen som producerar grus— och sten— material erhåller en "tillståndsvinst" genom att de slipper kompensera dem som lider nyttoförluster till följd av de negativa effekterna på miljön. Någon mera noggrann kartläggning av miljöeffekterna av täktverk— samheten finns inte genomförd men oftast nämns de negativa estetiska effekterna av de "sår" i landskaps- bilden som täkterna utgör. Genom kontinuerliga efter— arbeten kan dessa effekter minskas men kvarstår i viss utsträckning så länge täkten är öppen. Det kan därför finnas anledning till att påskynda uttömningen av täk— ten genom att införa en årlig täktverksamhetsavgift som utgår så länge täkten är öppen. Denna avgift bör

i idealfallet motsvara samhällskostnaderna för de negativa miljöeffekterna. Effekten av avgiften blir att företagets kostnader för att bryta en viss täkt blir lägre ju snabbare brytningen sker och därmed skapas incitament till att snabbare tömma täkten. Även täktsamverkan gynnas troligen genom en sådan

1Tidsåtgången för behandlingen av ansökan om täkttill— stånd innebär också en kostnad för exploatören och det är av stor betydelse för företagens planering att inte handläggningstiden blir för lång.

avgift. Ett problem vid avgiftssättningar är att vi inte någonstans kan avläsa i kronor hur stora samhälls— kostnaderna för miljöeffekterna är. En viktig effekt av införande av en miljöavgift skulle vara att man 1 skulle tvinga fram en precisering av miljöeffekterna ! vid olika typer av täkter. Det är en brist i nuvarande ; prövningssystem att ingen utom de tjänstemän som avgör % tillståndsfrågorna känner till vilka avvägningar som görs. Det vore av stort värde att genom avgiftssätt- ningen kunna ge information om vilka avvägningar som görs och därmed ge underlag för en offentlig diskus- sion i dessa frågor.

Det är fel att tro att man kan finna helt objektiva metoder för att fastställa de "rätta" miljöavgifterna. Detta är emellertid ingen allvarlig invändning efter— som avgifterna ju främst skall fungera som planerings— instrumentl. Inget hindrar att principerna för hur avgiftstaxan skall se ut blir föremål för en politisk värdering i de avseenden man inte kan finna acceptabla objektiva kriterier. Det är uppenbart att man inte in— för en miljöavgift för grustäkter annat än om de ne— gativa externa effekter som uppkommer är av mycket väsentlig art. Varje ingrepp innebär ju kostnader som kan bli större än de intäkter som erhålles. Det bör också påpekas att "tillståndsvinster" även upp— kommer hos andra företag vilka har tillåtelse att släppa ut föroreningar i luft och vatten. En stor

del av miljöproblemen delar således grusbranschen

med andra branscher och det finns därför behov av samordning med den mera allmänna miljöpolitiken.

Införandet av avgifter motsvarande tillstånds-, till— syns- och miljökostnader i samband med täktverksamhet kommer att leda till högre priser på grus— och sten—

1Det torde dock klart framstå att forskning kring möjligheter och metoder att värdera externa effekter är nödvändig.

material och därmed mindre produktion och konsumtion. Förutom miljöskyddsaspekter tillgodoser denna lösning således också i en viss mening hushållningsaspekterna. Det finns emellertid anledning att mera detaljerat diskutera hur man kan lösa en del av de hushållnings— problem som man menar föreligger på grusmarknaden.

Ett argument har varit att det i dag finns en "över— konsumtion" av grus som i vissa delar av landet t o m medfört en "brist" på grusmaterial. Man har därför menat att vi måste spara grus för att tillgodose ett behov av dessa material i framtiden. För att kunna be— döma detta argument är det nödvändigt att precisera vad som menas med begreppen "överkonsumtion" respek— tive grusbrist. Detta har emellertid inte de som fram— fört argumenten gjort utan nöjt sig med att hänvisa till att grus är en ändlig resurs och att det finns

en risk för uttömning av denna resurs. Naturgrus kan i de flesta fall, redan i dag, ersättas med bergkross— material. Med utvecklad teknik är det möjligt att berg— krossmaterial helt kan ersätta naturgrus. Om så är fallet förefaller det svårt att hävda att en råvarubrist blir aktuell inom överskådlig tid. Anledningen till att natur— grus används i den omfattning som i dag sker är att

I. Bergkrossverken är få och oftast lokaliserade så att transportkostnaderna till de stora avnämare— områdena är höga. Den rikliga tillgången på billig råvara kan därför oftast inte kompensera de dryga transportkostnaderna utan naturgrus framstår fort— farande som billigast.

II. Miljöproblemen, främst då arbetsmiljöproblemet, är betydligt större och svårare att lösa i samband med utnyttjandet av bergkrossmaterial jämfört med då naturgrus används.

Som framhållits i tidigare kapitel är det svårt att finna vägande argument för att vi i dag konsumerar för mycket grus till nackdel för kommande generationer.

Om man gör en politisk bedömning att dagens konsumtion av t ex naturgrusmaterial skall reduceras till förmån för framtida konsumtion är det viktigt att ha klart att det enda praktiska sättet att åstadkomma detta är via en prishöjning, åstadkommen genom en skatt på de varor man vill begränsa konsumtionen av. Rent teoretiskt kan man visserligen tänka sig en grusransonering vid en viss reglerad prisnivå men det är lätt att inse att de administrativa problem och krav på information som denna lösning för med sig blir orimliga i förhållande till vinsterna. Det är inte heller lämpligt att för— söka minska konsumtionen genom att vara mera restrik— tiv vid tillståndsgivningen, t ex med hänvisning till en behovsaspekt. Ett mindre antal täkttillstånd med— för visserligen en prisökning eftersom transportav— stånden ökar. Men detta sätt att minska förbrukningen av en naturresurs, grus, innebär istället att vi för— brukar mer av en ännu knappare resurs, olja. Dessutom innebär de ökade transporterna även andra samhällskost— nader. En annan effekt är att jordräntorna ökar för vissa täktinnehavare och det sker en inkomstomfördel-

ning till förmån för dessa.

En prisökning på naturgrusmaterial ökar lönsamheten och därmed produktionen och konsumtionen av bergkrossmate— rial. Om man medvetet vill åstadkomma en snabbare över— gång från användningen av naturgrus till bergkrossmate- rial måste man beakta de miljöproblem, främst då arbets— miljöproblemen, som denna produktion är förenad med. En naturlig övergång på sikt till en ökad användning av bergkrossmaterial kan däremot förefalla rimlig i takt med att bergkrosstekniken ytterligare utvecklats, arbetsmiljöproblemen eliminerats samt användningssidan anpassat sin konsumtion (teknik) till det högre pris och kvalitetsegenskaper som bergkrossmaterialen är

förknippade med.

Det finns dock anledning att bevaka den långsiktiga försörjningen med grusmaterial. Detta kan ske i enlig— het med det förslag till länsvisa inventeringar som framlagts. När det gäller finansieringen av denna inventering sker detta lämpligast på traditionellt

sätt via ordinarie statsinkomster. Genom att ha en sedvanlig budgetbehandling av detta program tvingas

man till en avvägning mellan nytta (intäkter) och kostnader för inventeringen. Endast i det fall det av någon anledning finns skäl att betrakta grusmaterial— produktionen som ett nytt särskilt skatteobjekt kan det vara rationellt att ta ut en särskild avgift på produk— tionen för att täcka inventeringskostnaderna. Invente— ringsprogrammet kan lämpligen spridas ut över en lång tidsperiod där man startar med de områden där "bristen" är störst. Som ett mått på "bristens" storlek kan man använda prisnivån alternativt förändringar i prisnivån. Även andelen bergkrossmaterial av den totala grusmate- rialkonsumtionen torde vara en bra indikator på var inventeringsarbetet bör startas.

En typ av misshushållning med grus som påtalats är att företagen använder för "fina" kvaliteter för vissa ändamål. Eftersom finare kvaliteter vanligen betingar ett högre pris innebär detta ett orationellt beteende från företagens sida om detta inte innebär att före— taget hushållar bättre med andra produktionsfaktorer. I de allra flesta fall torde man kunna ge en fullt rationell förklaring till att man använt ett visst material, t ex att transportkostnaderna därigenom blivit lägre. Att det rent tekniskt varit möjligt

att använda ett sämre material innebär inte nödvän— digtvis en misshushållning. Om det skulle förhålla sig så att företagen beter sig irrationellt när det gäller användningen av grus är detta knappast ett problem för naturvårdslagstiftningen även om denna skulle inkludera vissa hushållningsaspekter. Det

verksamma medlet här är främst information och ut—

bildning.

Nuvarande prövningssystem bygger på att markägaren tar initiativet till öppnandet av grustäkt. Incita- menten att öppna en täkt är de vinster, jordräntor,

som markägaren kan få. Det är således upp till mark— ägaren att avgöra vilket som är den bästa användningen

av marken. Endast om alternativkostnaden, dvs de in— täkter han kan få av annat utnyttjande, är lägre än jordräntan vid användning som grustäkt kommer ansökan om täkttillstånd att inlämnas. Detta system har kriti— serats från två utgångspunkter. Dels har man påtalat

att det leder till att vissa grusfyndigheter som man

av miljöskäl eller hushållningsskäl vill utnyttja ej blir utnyttjade dels att detta system medför icke önsk— värda inkomstomfördelningar till personer som äger mark. Utan att närmare gå in på en diskussion om fördelar och nackdelar med markägarinitiativ skall två sätt

att reducera markägarinflytandet kommenteras, expro— priation respektive koncession. Vid expropriation har man framfört som princip att markägaren skall ha er— sättning för intrång och skada plus ett "fryst" sub— stansvärde. Denna princip kan leda till att ersätt— ningen blir större eller mindre än jordräntan. Om den blir mindre än jordräntan kommer återstoden av jord— räntan att tillfalla exploatören om vi förutsätter

att exploatören skall kompensera markägaren. Om er— sättningen blir större än jordräntan torde det knap- past bli möjligt att få exploatören att gå med på upp- görelsen. Vi kan naturligtvis tänka oss att staten går in och betalar mellanskillnaden men detta innebär en omfördelning från skattebetalarna till markägaren. Den enda rimliga principen under ett expropriations— system torde vara att ge en ersättning motsvarande & jordräntan. Eftersom expropriation endast torde bli ? aktuellt i ett begränsat antal fall finns det goda ? möjligheter att finna referensobjekt på marknaden som ? ger möjligheter att beräkna jordräntan. Principen om » "fryst" substansvärde är omöjlig i praktiken. 1

Ett koncessionssystem kan konstrueras så att jord— räntan (vad avser ersättning för substansvärdet) antingen tillfaller staten eller markägaren. Obe- roende vilken lösning som väljes förutsätter kon— cessionssystemet att täkträtten erbjudes till den exploatör som är beredd att betala mest för täkten

i fråga. Detta säkerställer kravet på effektivitet

i produktionen av varan eftersom en effektiv exploa— tör kan betala ett högre pris än en mindre effektiv. En marknad för täkträtter är enda sättet att få in- formation om jordräntornas storlek för olika täkter. Att försöka göra en uppskattning av jordräntorna på basis av en princip om "fryst" substansvärde (dvs historiska jordräntor) är inte möjligt. Huruvida den ersättning som flyter in för täkttillstånden skall gå till statskassan eller vidarebefordras

till markägaren är en värderingsfråga vilken det inte finns anledning att ta ställning till i detta

sammanhang.

Som tidigare anförts finns det ingen anledning till att särbehandla gamla täkter utan regeln måste vara att lika täkter skall behandlas lika.

Det ovan framförda kan sammanfattas i följande för— slag till konkreta åtgärder:

Inför en täkttillståndsavgift. Inför en täkttillsyningsavgift. Inför en täktverksamhetsavgift.

Skärp om nödvändigt regleringen av miljöfrågorna.

U'lJåUJNH

Låt täktexploatören alltid betala marknadsmässig ersättning för grusets substansvärde oavsett vem som erhåller ersättningen.

6. Behandla lika täkter lika.

Igångsätt inventeringen av grusmaterial.

8. Använd en hushållningsavgift om konsumtionen

ytterligare skall dämpas.

NATURVÅRDSKOMMITTEN

IPrövningssystem

l. Vilka aspekter prövas?

2. Vad innebär systemet i huvudsak?

Tablå över skilda system för prövning av täktfrågor

___—___———_——_

Gällande ordning enligt NVL

Naturvårdsaspekter

Gällande prövning kan karakte- riseras som ett markägarsystem där rätten att bryta visst material tillkommer markägaren eller den till vilken markägaren upplåter brytningsrätten. För att rätten skall kunna utnyttjas till annat än husbehovstäkt krävs dock länsstyrelsens till- stånd. Länsstyrelsen kan av naturvårdsskäl vägra tillstånd. Beviljas tillstånd kan läns- styrelsen meddela föreskrifter som syftar till att begränsa eller motverka företagets in- verkan på naturmiljön. I detta system är det således markägaren som bestämmer var och när en täkt skall öppnas. Länsstyrel- sen är bunden av ansökan och

kan således inte ge en täkt en utformning som sträcker sig över den aktuella fastighetens grän- ser, även om detta framstår som starkt motiverat av naturvårds- skäl.

APPENDIX

Prövningssystem utformat enligt alternativ 2 i PM nr l/l977

Naturvårds- och hushållnings- aspekter

Ett markägarsystem med starkare samhällsinflytande än gällande ordning. Detta åstadkoms genom att gällande bestämmelser komplet- teras med dels bestämmelser om hushållning, dels bestämmelser som möjliggör att mark i vissa fall tvångsvis kan tas i anspråk för täkt. Hushållningsbestämmel- ser kommer att innebära att länsstyrelsen kan vägra täkttill- stånd om en tillämnad täkt skulle strida mot kravet på hushållning. Länsstyrelsen skulle vidare kunna vägra tillstånd när den till- tänkta exploatören (som kan vara markägaren eller någon till vil- ken denne har upplåtit brytnings- rätten) inte anses kunna bedriva rationell täktverksamhet. Om det från naturvårds- eller hushåll- ningssynpunkter bedömes vara sär- skilt angeläget att viss mark tas i anspråk för täkt kan länsstyrel- sen genom fastställelse av täkt— plan expropriera marken.

Prövningssystem utformat enligt alternativ l'i PM nr 1/1977

koncessionssystem)

Naturvårds- och hushållnings- aspekter

Enligt detta alternativ har för- ordats ett koncessionssystem. Rätten att bryta visst material uppkommer genom länsstyrelsens beslut. Länsstyrelsen väljer den fyndighet som från hushåll- nings- och naturvårdssynpunkt är bäst lämpad för brytning. Läns- styrelsen upplåter täkträtten till den exploatör som läns- styrelsen finner lämpligast. Markägaren hörs i ärendet. Hans åsikt får ingen självständig betydelse utan kommer att vägas tillsammans med andra omständig- heter när det gäller att bestämma täkts läge och utformning. Detta system garanterar sålunda att länsstyrelsen vid täktprövningen alltid kan tillgodose de all- männa intressena. Husbehovs— täkterna är undantagna också 1 förenämnda system.

Prövningssystem

2. Vad innebär systemet i huvudsak?

3. Vilka material omfattar sys- temet?

Gällande ordning enligt NVL

Prövningssystem utformat enligt alternativ 2 i PM nr l/1977

Sten, grus, sand, lera, jord, torv och andra jordarter. Med sten avses också berg. Av andra jordarter torde bara morän vara av betydelse som täktmaterial.

Forts.

För att länsstyrelsen skall få nyttja denna befogenhet kan utöver förutnämnda allmänna vill— kor också uppställas särskilda villkor som i varierande grad tillmäter markägarens inställ- ning betydelse. Tänkbart är

att markägarens åsikt bör till- läggas störst betydelse i de fall han ensam äger marken där fyndigheten ligger. Detsamma bör gälla en åsikt som omfattas av de markägare som äger större delen av en fyndighet. I de fall som nu avses skulle kunna föreskrivas att täktplan får fastställas mot markägarens bestridande bara om synnerliga skäl föreligger. Skäl av sådan styrka skulle däremot inte be- höva föreligga för att tvångs- vis ta i anspråk en mindre del av en fyndighet, när de mark- ägare som äger större delen av den fyndighet som är aktuell godtar länsstyrelsens täktplan. Inte heller detta system gäller husbehovstäkt.

Detta prövningssystem bör omfatta samma material som gällande ord— ning. Möjligheten att ta mark i anspråk med tvång torde i prak- tiken inte bli aktuell för andra

material än sten, grus och sand.

Prövningssystem utformat enligt alternativ l i PM nr l/l977 koncessionssystem

I konsekvens med vad som har sagts om länsstyrelsens tvångsbefogenhet i alternativ 2 finns inte anled- ning att låta prövningssystemet enligt förevarande alternativ

omfatta andra material än sten, grus och sand. Kravet på hus-

Provningssystem Gällande ordning enligt NVL

3. Vilka material omfattar systemet?

4. Vem tar initia- tiv till täkt- prövning

Markägaren eller exploatör till vilken markägaren har upplåtit brytningsrätt.

”___, _. _! i__.__ 644; _-.£.m=_1:

Prövningssystem utformat enligt alternativ 2 i PM nr l/l977

Forts.

Eventuellt kan tvångsbefogen- heter uttryckligen förbehållas dessa material, varvid givet— vis befogenheten vid behov framdeles kan utsträckas

till ytterligare materialslag.

Också enligt detta alternativ kommer initiativet från mark- ägaren eller exploatör som härleder sin rätt från mark- ägaren. Detta gäller dock inte i de fall mark tas i anspråk med tvång på grund av att samtliga berörda markägare motsätter sig att täkt skall öppnas. I sistnämnda fall får det antas komma att tillgå så att en viss bestämd fyndighet skall tas i anspråk enligt länsstyrelsens övergripande planering. Markägare och

Prövningssystem utformat enligt alternativ l i PM nr l/l977 koncessionssystem

Forts.

hållning bör i princip ställas också vid tilltänkt brytning

av lera, jord, torv och andra jordarter. Tillgången på sist- nämnda materialslag torde vid en jämförelse med efterfrågan kunna anses så god att det torde vara svårt att i det sär- skilda fallet ge konkret inne- börd åt kravet på hushållning. Med hänsyn till de skilda an— språk som ställs på våra torv- mossar, behövs kanske en fastare planering av utnyttjandet av dessa. Vissa skäl talar följ- aktligen för att låta också torv ingå bland de koncessions- pliktiga materialen.

Enligt detta alternativ blir länsstyrelsens planering av- görande för vilka fyndigheter som skall öppnas för exploate— ring. Ansökan kommer från ex- ploatör som tror sig om att

bli godkänd i den egenskapen. Dessförinnan får antas ha före- kommit förberedande kontakter eller överläggningar mellan exploatör och länsstyrelsen.

I och för sig finns inget som hindrar markägare från att än— söka om och erhålla koncession. För materialslag som inte om—

Gällande ordning enligt NVL [_Prövningssystem utformat enligt Prövningssystem utformat enligtT alternativ 2 i PM nr l/l977 alternativ 1 i PM nr l/l977

jkoncessionssystem)

Forts. Forts.

Prövningssystem

4. Vem tar initia- tiv till täkt-

prövning? exploatör kan inte komma överens. fattas av koncessionen kommer

Exploatör som vid förberedande initiativ till täktansökan även kontakt med länsstyrelsen för— framdeles att tas av markägaren vissat sig om att han bedöms eller dennes rättsinnehavare. vara lämplig som exploatör ansöker hos länsstyrelsen om täkträtt på fyndigheten. I den mån några ägare till en fyndighet kommit överens med en exploatör, torde denne komma att ansöka om tvångs— inlösen av de motsträviga markägarnas andel av fyndig— heten.

5. Vilken ersätt- ning utgår till markägaren?

Markägaren får ersättning I huvuddelen av fallen kommer Vad som har sagts beträffande enligt den överenskommelse ersättning att bestämmas på ersättningen i tvångsfallen han kan ha träffat med sätt som nu gäller. I tvångs- i alternativ 2 gäller också i exploatören. fallen kommer ersättning för koncessionssystemet

skada och intrång att utgå

enligt expropriationslagen.

För substansvärdet kommer

ersättning i dessa fall att

beräknas enligt den princip

om "fryst" substansvärde som

har förordats i PM nr l/77.

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet

Avskildhet och gemenskap inom kriminalvården. [41 Polisen. [Gl Konkurs och rätten att idka näring. [13]

Socialdepartementet Utbyggt skydd mot höga vård- och läkemedelskostnader. [1]

Naturmedel för injektion. [2] Tandvården i början av 80-talet. [7]

Ekonomidepartementet

Utredningen om löntagarna och kapitaltillväxten. i. Löntagarna och kapitaltillväxten 1. Löntagarfonder-bakgrund och problemanalys. [8] 2. Löntagarna och kapitaltillväxten 2. Den svenska förmögenhets— fördelningens utveckling. Löntagarfonder och aktiemarknaden- en introduktion. Internationella koncerner och löntagarfonder. [9] 3. Löntagarna och kapitaltillväxten 3. Löner, lönsamhet och soliditet i svenska industriföretag. Vinstbegreppet. Den lokala lönebildningen och företagets vinster — en preliminär analysl 10) 4. Löntagarna och kapitaltillväxten 4. Lantbrukskooperatlonen — ideologi och verklig- het. ll 1]

Jordbruksdepartementet

Regional laboratorieverksamhet. [31 Naturvärdskommittén. 1. Naturvård och täktverksamhet. [14] 2. Naturvård och täktverksamhet. Bilagor. [15]

Handelsdepartementet Konsumentinflvtande genom insyn? [5]

Kommundepartementet Svenska kyrkans gudstjänst. Band 4. Evangelieboken. [12]

Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.

Kronologisk förteckning

l. 2 3 4 5. 6 7 8 9.

10.

11.

12. 13. 14. 15.

Utbyggt skydd mot höga vård- och Iäkemedelskostnader. S. Naturmedel för injektion. S. Regional Iaboratorieverksamhet. Jo. . Avskildhet och gemenskap inom kriminalvården. Ju.

Konsumentinflvtande genom insyn? H. Polisen. Ju.

. Tandvården i början av 80-talet. S. Löntagarna och kapitaltillvåxten 1. Löntagarfonder — bakgrund och problemanalys. E.

Löntagarna och kapitaltillväxten 2. Den svenska förmögenhets- fördelningens utveckling. Löntagarfonder och aktiemarknaden— en introduktion. Internationella koncerner och löntagarfonder. E. Löntagarna och kapitaltillväxten 3. Löner, lönsamhet och soliditet I svenska industriföretag. Vinstbegreppet. Den lokala lönebildningen och företagets vinster — en preliminär analys. E. Löntagarna och kapitaltillväxten 4. Lantbrukskooperationen — ideologi och verklighet. E. Svenska kyrkans gudstjänst. Band 4. Evangelieboken. Kn. Konkurs och rätten att idka näring. Ju. Naturvård och täktverksamhet. Jo. Naturvård och täktverksamhet. Bilagor. Jo.