SOU 1980:11
Vildsvin i Sverige
.,. ." ;... . . ', '...'.
|| % I - *. vv L-JJIL'I. "4 |. |. Åt . "i ' n . _ ” .. du..! 311113 .—,|', 1 _. .. IM:...J'HJ » ' _ . || " -"' "' . '.."' ." ' . * . '.."|.rr 'R' ! . _” _IlI. _. ;! »" l.. 1 a "r"” ** | |.* ." .IL &: 1- .an'. [i] ' - _". ”"nu; 'hf Må:" '. H . __ " ”:|. .. | ”= . f.. ." it!"",w'l ' h . *. "H"... ' p%. _.' I-I' . |” (| . mil. .|3.. '. . .. .-1' '. ”w .. ' _ !: . 'u" . I - f.' lllml " " . 'å'? ._ '.. . lå . & . . . . ., . . _ :d :| . | ' | hm ] | _. .. . n ! . . . .i'a' _ . .. .. ' .' | _. .|_ I L- .. ' - . i'J.
;
' V' II ”.a v
& *% Statens offentliga utredningar
ww, 1980:11 &] Jordbruksdepartementet
Vildsvin i Sverige
Betänkande av Jakt- och viltvårdsberedningen Stockholm 1980
Omslag Johan Hillbom Jernström Offsettryck AB
ISBN 91-38-05476-0 ISSN 0375-250X Gotab, Kungälv 1980
Till statsrådet och chefen för jordbruksdepartemenetet
Genom beslut den 24 mars 1977 bemyndigade regeringen chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla en beredning med uppdrag att se över vissa jakt— och viltvårdsfrågor.
Beredningen antog namnet Jakt— och viltvårdsberedningen.
Beredningen har tidigare avgett fyra delbetänkanden, nämligen i juni 1977 Vårjakt efter sjöfågel (DsJo 1977z4), i mars 1979 Jaktvårdsområden (SOU l979:l9), i augusti 1979 Viltskador (SOU l979:52) och i oktober 1979 Ändringar i jaktlag och jaktstadga (DsJo 1979:12).
Under arbetet med det nu föreliggande betänkandet har beredningens ledamöter varit departementsrådet i jordbruksdepartementet Sören Ekström, ordförande, riksdagsledamöterna Arne Andersson (m), Elis Andersson (0), Karin Flodström (s) och Sven Lindberg (5) samt lantbrukaren Elias Jönsson (fp). Sakkunniga i beredningen har va— rit överdirektören Stig Johansson, Domänverket, lantbrukaren Thure W Karlsson, Lantbrukarnas Riksförbund, förbundsjuristen Bernt Lindqvist, Jägarnas Riksförbund — Landsbygdens Jägare, byråchefen J.D. Pettersson, statens naturvårdsverk och verkställande direk— tören Per Sköld, Svenska Jägareförbundet. Av beredningens experter
har i arbetet deltagit professorn Erik Dahl, jur.kand. och civil— ekonomen Nils Hermansson, hovrättsassessorn Gunnar Holmgren och kanslisekreteraren Tommie Sjöberg. Hovrättsassessorn Hans Petter—
son har varit sekreterare och arkitekten Bengt Anefall biträdande
sekreterare.
Reservation mot beredningens förslag har avlämnats av ledamoten Arne Andersson och särskilt yttrande av den sakkunnige Thure W Karlsson.
Beredningen får härmed överlämna betänkandet Vildsvin i Sverige.
Stockholm i mars 1980
Sören Ekström
Arne Andersson Sven Lindberg
Elis Andersson Elias Jönsson
Karin Flodström
/Hans Petterson
INNEHÅLL
/ O
BAKGRUND VILDSVINETS BIOLOGI .l Utseende Utbredning Underarter
Allmänt om vanor och uppträdande
mbb—lN
Sociala mönster och årsrytm
OX
Reproduktion Tillväxt och kroppsvikt Näringsekologi
N N N N N N N N N . . . . . . . .
7
8
9 Parasiter och sjukdomar VILDSVINEN OCH MÄNNISKAN l Vildsvinen i trafiken
2 Vildsvinen och skogsbruket 3
4
Vildsvinen och jordbruket
W »: w KN . . . .
Vildsvinsjakten VILDSVINSBESTÅNDET PÅ TULLGARN, MÖRKÖ OCH ERIKSÖ .1 Inledning
3)
4.2 Biologiska förhållanden 4.3 Skadegörelse REMISSVAR 5.1 Inkomna svar 5.2 Inställningen till frilevande vildsvin 5.3 Förslag till åtgärder BEREDNINGENS ÖVERVÄGANDEN OCH FÖRSLAG 6.1 Biologiska förutsättningar 6.2 Handlingsalternativ och principiell grund för beredningens ställningstagande
11 11 12 13 14 15 17 18 21 23 29 29 29 32 37 43 43 46 48 49 49 49 56 59 59
61
6 Innehåll SOU 1980:11 6.3 Konsekvenser vid återinförande av vildsvin 62 6.3.1 Vildsvinen och växtodlingen inom jordbruket 62 6.3.2 Risk för spridning av sjukdomar 63 6.3.3 Vildsvinen och skogsbruket 63 6.3.4 Vildsvinsjakt i Sverige 64 6.3.5 Vildsvin och andra djur 65 6.3.6 Övrigt 65 6.4 Beredningens förslag 66 6.4.1 Val av alternativ 66 6.4.2 Jakten 70 6.4.3 Ersättning för skada av vildsvin 73 RESERVATION DCH SÄRSKILT YTTRANDE 77 BILAGOR Bilaga 1 Författningsförslag 83 Bilaga 2 Skrivelse (1979—10-02) till regeringen 85 Bilaga 3 Litteraturförteckning 93 Bilaga 4 Ordförklaringar 97
Läsanvisning
Betänkandet omfattar sex kapitel. Kapitel 1 beskriver bakgrunden till beredningens arbete. I kapitel 2 beskrivs vildsvinet, dess utseende och egenskapet. Kapitel 3 redovisar utländska erfarenhe— ter av vildsvin som bl.a. skadegörare i jordbruket och som jakt— bart vilt. I kapitel 2 och 3 förekommande parenteser med siffror, t.ex: (3), utgör källhänvisningar till litteratur med motsvarande siffra i litteraturförteckningen, bilaga 3. Kapitel 4 omfattar en redogörelse för erfarenheter av frilevande vildsvin i Tullgarn — Mörköområdet. Kapitel 5 utgör en sammanställning av remissvar från olika myndigheter och organisationer rörande främst deras inställning till frilevande vildsvin i Sverige. Kapitel 6, slut—
ligen, omfattar beredningens överväganden och förslag. Detta ka— pitel kan också läsas som en sammanfattning av betänkandet. Någon
särskild sammanfattning har inte gjorts.
1 BAKGRUND
För 6000 a 7000 år sedan fanns det vildsvin i varje fall så långt norrut som till Uppland. Vildsvinens senare historia har varit svår att följa eftersom det varit besvärligt att skilja ben av vilda svin från dem som av människan hållits som tamsvin. Det är helt klart att man hållit tamsvin både i Sverige och på kontinen— ten under mellersta stenåldern. Det är emellertid först under se- nare år som man fått metoder för att analysera det tidigaste svinmaterialet. Typiska vildsvin fanns på Gotland ungefär 2300
år f. Kr. Det är sannolikt att den ursprungliga vilda stammen till en början höll sig kvar vid sidan av den tama, allra längst på Öland, där Erik XIV jagade dem på 1500—talet och varifrån
Carl IX nämner dem i sin dagbok år 1688. Sedan utrotades de där men återinfördes på befallning av Fredrik I år 1723 och förökade sig kraftigt. De öländska bönderna bad år 1752 att få bli kvitt dem. Detta bifölls men det dröjde ända till omkring 1770 innan
utrotningen var slutförd.
När det gäller det svenska fastlandet är det förmodligen rikti- gast att säga att vildsvinet aldrig utrotats. Det har efter hand
gått upp i de tama svinhjordarna.
Efter en lång tids frånvaro började vildsvin införas i hägn i Sverige och i början av 1940—talet lyckades några komma ut i fri- het på grund av sabotage mot ett hägn i Borrestad i Skåne. De ut-
rotades genom att bl.a. statligt avlönade jägare sattes in.
Nu finns vildsvin, i vissa fall med ej helt obetydliga tamsvins— anlag, i ganska många hägn. De hägn som uppförts har varit av varierande kvalitet och rymningar har förekommit, dels från hägn
med bristfälliga stängsel, dels som följd av oskicklighet vid ut—
planteringen. Som regel torde de förrymda svinen ha återfångats eller skjutits. När så inte har skett, har svinen i några fall
klarat omställningen till ett liv utanför hägnen.
Under våren 1979 genomförde naturvårdsverket under medverkan av länsjaktvårdsföreningarna en inventering av de frilevande vildsvi— nen. Undersökningen visade att sådana förekom i Stockholms, Söder— manlands, Kronobergs, Kalmar, Skaraborgs och Värmlands län. Anta— let djur uppskattades till mellan 50 och 75. Naturvårdsverket har därefter under medverkan av länsstyrelserna gjort en ny invente— ring. Den 1 februari 1980 uppskattades antalet frilevande svin till mellan 75 och 110. Utöver i ovan nämnda län förekom frilevan— de svin också i Gävleborgs och Västernorrlands län (se karta 1.1). Den i särklass största förekomsten av frilevande vildsvin — om— kring 50 djur — har Tullgarn—Mörkö—området på gränsen mellan Stockholms och Södermanlandslän. Avskjutningen för hela landet un—
der 1979 anges till ca 20 svin.
Jakt— och viltvårdsberedningen har uppmärksammat de problem som hänger samman med förekomsten av frilevande vildsvin i Sverige och frågan har diskuterats vid överläggningar med företrädare för statens naturvårdsverk. Beredningen uppdrog i början av 1979 åt professor Erik Dahl, Uppsala, att i en rapport redovisa tillgäng— liga uppgifter om vildsvin (se kap. 2—3). Beredningen har också, efter samråd med viltekologiska institutionen vid Lantbruksuni— versitetet, låtit genomföra en undersökning av vad som inträffar när vildsvin lever fritt i svensk miljö. Undersökningen som för— lagts till Tullgarn—Mörkö—området har genomförts under hösten
1979 av fil.kand. Hans Kristiansson, Lunds universitet (se kap. 4).
För att få underlag för en bedömning av de konsekvenser en frile— vande vildsvinsstam skulle kunna få har beredningen vidare haft överläggningar med företrädare för jordbruket, skogsbruket, träd— gårdsnäringen, naturvårdsverket och andra berörda intressen. Vis— sa myndigheter och organisationer har ombetts redovisa sin in—
ställning till en frilevande vildsvinsstam i Sverige (se kap. 5).
I en skrivelse till regeringen i oktober 1979 (se bilaga 2) med—
delade beredningen att den med dåvarande kunskaper och erfarenhe—
. Större förekomst
. Mindre förekomst
(enstaka och uppemot ett tiotal djur)
Karta 1.1 Förekomst av frilevande vildsvin i februari 1980 enligt naturvårdsverkets
inventering.
ter inte var beredd att ta slutlig ställning i frågan. Den re— kommenderade, med syfte att bibehålla handlingsfriheten, att en relativt intensiv jakt borde ske under vintern för att hålla stammen nere. Om så inte skedde skulle vi sannolikt stå inför fullbordat faktum — en etablerad vildsvinsstam som inte utan sto—
ra svårigheter skulle kunna utrotas.
I ämnet har skrivelser också avgetts till regeringen den 25 okto— ber 1979 av naturvårdsverket och den 29 oktober 1979 av Lantbru— karnas riksförbund. Med anledning av de inkomna skrivelserna be-
slöt regeringen den 13 december 1979 följande.
"Jakt- och viltvårdsberedningen kommer, som nämnts, att avge ett betänkande om vildsvinen i landet våren 1980. Regeringen har där— efter för avsikt att låta riksdagen ta slutgiltig ställning till frågan om ett eventuellt tillåtande av frilevande vildsvin i lan— det och övriga därmed sammanhängande spörsmål. Regeringen finner emellertid, i likhet med beredningen, att en intensifierad jakt på de frilevande vildsvinen bör ske snarast och ej anstå till dess beredningen avgett sitt betänkande. En strävan bör vara att de frilevande vildsvinen inte skall öka i antal. Detta kommer, i förhållande till stammens nuvarande storlek, att nödvändiggöra en betydande avskjutning under det kommande året.
Regeringen uppdrar åt statens naturvårdsverk att svara för genom— förandet av nödvändiga åtgärder i syfte att förhindra en fortsatt ökning och spridning av de frilevande vildsvinen. De riktlinjer som angetts av jakt— och viltvårdsberedningen torde i huvudsak kunna tillämpas."
SOU 1980:11 2 VILDSVINETS BIOLDGI 2.1 Utseende
Vildsvinet (Sus scrofa L.) är massivt byggt med korta och ganska smala ben. Huvudet är stort, halsen kort och föga rörlig. Djuret verkar framtungt med hög manke, kraftigt bogparti och lägre bak— kropp. Svansen är kort och nosen liksom hos tamsvinet platt med
framåtriktade näsborrar.
Galtens hörntänder växer hela livet igenom och utvecklas till kraftiga, uppåtsvängda betar. I spetsen slipas underkäksbeten och överkäksbeten mot varandra, så att deras kanter blir skarpa. Underkäksbeten är längst och kan hos en mycket stor galt bli 25 cm lång. Ungefär två tredjedelar ligger dold inne i käken. Över—
käksbeten är betydligt kortare men grövre.
Klövarna är jämförelsevis korta och breda. Lättklövarna är pro— portionsvis längre än hos våra övriga klövviltsarter och på mju—
kare underlag lämnar de tydliga avtryck även vid normal gång.
Hårlaget ter sig mycket olika vinter och sommar. Om vintern har svinen en tjock, vanligen mörkbrun bottenull, täckt av långa och delvis lockiga borst. De är särskilt väl utvecklade på bogarna och längs ryggen, där de bildar en längsgående kam, som den re- tade grisen kan resa upp. Borstens basala två tredjedelar är i allmänhet mörka, men den yttersta delen är mycket variabel i får— gen och oftast ljusare, i många fall silvergrå. Denna variation
i borstens yttersta del orsakar att vildsvinen ter sig olika i
färgen, från närmast svarta till ljusgrå.
När våren kommer börjar både bottenull och borst att fällas. I mitten av juni är de flesta grisar nästan nakna med ett hårlager så kort att det kan liknas vid veckogammal skäggstubb. Det är spetsarna av de nya borsten, som bryter fram, och deras ljusare färg gör att sommargrisar ofta ter sig mycket gråare än vinter— djuren. Så småningom kommer också bottenullen fram så att grisen i oktober vanligen har den nya vinterdräkten färdig. Ett undantag från detta tidsschema finner man hos de suggor som för kultingar. De ligger tydligt efter de andra i rytmen både i vad avser fäl—
landet av det gamla vinterhåret och anläggningen av det nya.
När kultingarna kommer till världen är de i allmänhet ljusare än de vuxna med tre gula längsstrimmor på vardera kroppssidan. Hos grisar födda tidigt på våren försvinner dessa strimmor redan på förhösten och ersätts av en mer enhetlig, vanligen rödbrun färg.
Hos de senfödda håller de sig kvar längre.
Förekomsten av brokiga individer tolkas vanligen som ett tecken på inkorsning av brokiga äldre tamsvinsraser. Det finns belägg för att sådan korsning mellan vildsvin och brokiga ollonsvin ef— tersträvades i äldre tider, framför allt i Tyskland. Den har ock— så varit vanlig på andra håll. Enligt uppgift är nedärvningen av vildfärg respektive brokighet beroende av ett enkelt anlag med dominans för vildfärgen. Detta innebär att anlag för brokighet länge kan finnas dolda i populationen och plötsligt komma fram vid parning mellan föräldrar, som båda bär på sådana anlag, var—
vid teoretiskt sett var fjärde kulting bör bli brokig. 2.2 Utbredning
Vildsvinet (Sus scrofa L.) är utbrett från Atlantkusten i Europa och Nordafrika till Indien, Sundaöarna, Kina, Japan och östligas—
te Sibirien.
I Afrika förekommer vildsvinet i Marocko, Algeriet och Tunisien samt i Nildalen ända ner mot det ekvatoriala området. I Afrika
söder om Sahara ersätts det av ett flertal andra svin. Vildsvin av den art som förekommer i Sverige finns vidare i hela Mellan—
östern utom i de torrare delarna av arabiska halvön, vidare i
Iran, främre och bortre Indien och i större delen av den ostin— diska övärlden. Nordgränsen för dess ursprungliga utbredning i Europa tycks ha gått från Sydnorge och över norra Mälardalen till Östersjön samt från Ladoga mot sydost ungefär till Moskva och sedan mot öster. I Ostsibirien går nordgränsen vid 50 — 550N och når Stilla Oceanen vid Amurflodens mynning eller strax norr därom. Det finns en utbredningslucka i de mest ogästvänliga cen- tralasiatiska öknarna, men däremot förekommer svinet även på hö—
ga höjder i de centralasiatiska bergskedjorna.
I historisk tid har människan tryckt vildsvinets nordgräns mot söder. Vildsvinet har försvunnit från Brittiska öarna, Skandi— navien och Danmark utom sydligaste Jylland. Fram till l930ltalet hade det också försvunnit från största delen av Balticum och pressats mycket långt söderut i europeiska Sovjetunionen och de— lar av Västasien. Numera har det återerövrat en stor del av detta östeuropeiska utbredningsområde och tycks alltjämt befinna sig i spridning norrut.
I motsats till så många andra av Gamla Världens däggdjur lycka— des vildsvinet aldrig via Berings Sund ta sig över till Nordame-
rika, där det dock i sen tid inplanterats på en del ställen. 2.3 Underarter
Inom det mycket vida utbredningsområdet har Sus scrofa av olika författare uppdelats i underarter, vilka baserats på storleken, vissa drag i kraniets och den bakersta kindtandens byggnad samt i vissa fall färgteckningen. Allt som allt har drygt ett 30—tal underarter namngivits. Åtskilliga av dessa är emellertid oklart definierade och vissa av dem kan anses vara lokala ekotyper sna—
rare än underarter i systematisk bemärkelse.
Av de väldefinierade underarterna är det framför allt två som är
av direkt intresse ur svensk synpunkt.
Sus scrofa scrofa L., nominatrasen, finns eller fanns i Skandina— vien, Väst— och Mellaneuropa, Balticum, norra Polen och de nord—
liga delarna av det europeisk—sovjetiska utbredningsområdet. Po—
pulationerna i norra Polen, Balticum och Sovjetunionen har dock av en del författare ansetts representera en särskild underart,
Sus scrofa falzfeini Matschie.
Sus scrofa attila Thomas gränsar mot nominatrasen i södra Polen och finns från Vitryssland, Ungern, Rumänien och Balkan till Kas— piska havet, norra Iran och Mindre Asien. Även inom dessa områ-
den har vissa försök till ytterligare uppdelning gjorts.
På Iberiska Halvön, i Medelhavsområdet och i Mellersta Östern
finns ytterligare underarter.
2.4 Allmänt om vanor och uppträdande
Vildsvinen är i kulturlandskapet övervägande nattliga, vilket liksom t.ex. i fråga om kronviltet-torde vara ett svar på mänsk- lig förföljelse. Där svinen är ostörda är de gärna i rörelse även i dagsljus. De är mycket rörliga och kan under sitt födosök eller då de blir störda, t.ex. genom jakt, tillryggalägga betydande sträckor. Det sistnämnda gäller särskilt de gamla galtarna, som under sådana förhållanden kan gå miltals innan de stannar. Längre förflyttningar gör svinen vanligen gående eller i lätt trav. Om man bortser från suggor med späda kultingar är svinen i stort sett mindre ortstrogna än vårt övriga klövvilt och kan dygn efter dygn välja nya daglegor. Å andra sidan kan de också vara mycket stationära, t.ex. i större sumpmarker där de har skydd och gott
om föda.
Svinen ser ganska dåligt, men däremot är hörseln och luktsinnet skarpa. De är läraktiga och har stor förmåga att anpassa sig till nya situationer. Sinsemellan använder de ljudsignaler. Om svinet märker en fara ger det till ett skarpt läte, ett mellanting mel— lan en grymtning och ett skällande, som hörs väl och omedelbart uppmärksammas av andra svin. Uppretade svin blåser högljutt och
i trängda lägen eller vid smärta skriker de som tamgrisar. De är stridbara och försvarar sig bra mot.t.ex. hundar, som kan bli illa skadade eller dödade.
En anfallande galt hugger nedifrån och uppåt med sina skarpkan- tade betar och kan därigenom tillfoga mycket svåra sår. Suggorna biter och tuggar. Spontana anfall mot människor är mycket ovan— liga.
Under födosöket tillbringar svinen mycken tid med att böka och nosen är därvid ett effektivt redskap som lätt bryter upp en hård grässvål och kan rå på även frusen mark om den inte är för djupt tjälad. Hur tysta svinen än är i vanliga fall kan födosö— ket ibland bli ganska hörbart, dels därigenom att de bökar och bryter, dels därför att de gärna både smaskar och grymtar om de
hittar goda ting.
Vildsvinen är mycket tåliga mot variationer i klimatet och uthär— dar väl både hetta och sträng köld. Däremot har de svårt att kla- ra djup snö som hindrar både deras förflyttningar och födosök.
De anses inte i stånd att varaktigt kolonisera områden där man normalt har snödjup om en halv meter. I områden där de är väl etablerade kan enstaka svåra snövintrar starkt nedsätta deras numerär, något som dock snabbt kompenseras av deras höga repro— duktionstal.
2.5 Sociala mönster och årsrytm
Vildsvinen är sociala och uppträder oftast i grupp. Ett undantag utgör de gamla galtarna, som under större delen av året lever som enstöringar, ytterst vaksamma, ytterst försiktiga och föga stationära. Det är bara under brunsttiden, som de söker sig till
sina artfränder.
Parningstiden infaller under senhösten och förvintern, i stort sett från november till januari, beroende på att olika Suggor brunstar vid olika tider. Under denna tid samlar sig gärna svi- nen i stora skaror, till vilka också de gamla galtarna ansluter sig. Galtarna emellan kommer det till ordentliga bataljer där de försöker springa omkull varandra eller står mitt emot varandra och ger hugg med betarna. Man kunde förvänta sig att detta skul— le leda till allvarliga skador, men när parningstiden närmar sig
utvecklas hos galtarna i underhuden över bogar och bröstkorg ett
tjockt broskartat lager, som på tyskt jägarspråk brukar kallas sköld. Som sådan fungerar den också, men det hindrar inte att galtar under parningstiden ofta lämnar ordentliga blodspår efter sig och undersöker man skinnet av en gammal galt finner man att det är översållat av ärr och skråmor. Besegrade galtar lämrar in— te brunstplatsen utan håller sig, liksom bortslagna kronhjcrtar, i dennas periferi och försöker komma till parning när tillfälle
bjuds.
Under parningstiden förlorar de annars så skygga svinen mycket av sin vaksamhet och de intensivare skedena av parningsaktivi— teterna hörs ofta på långt håll. De utspelas emellertid i regel inne i skyddande tätningar. Efter parningstidens slut löser de
stora grupperna åter upp sig.
Suggorna går dräktiga i fyra månader och det innebär att nyfödda kultingar kan påträffas från februari till juni. Huvuddelen av kullarna kommer emellertid från mars till maj. Under exceptio— nellt goda näringsbetingelser kan suggor brunsta och bli betäckta vid onormala tidpunkter så att enstaka kullar kan födas även un— der hösten. Sådana senfödda kultingar har emellertid ganska små utsikter att klara en vinter. På det hela taget visar svinen i fråga om brunsten lika väl som i många andra hänseenden betydligt
större flexibilitet än våra andra klövviltsarter.
När suggan skall grisa kör hon bort fjolårsungarna, som följt henne över vintern, och bygger på någon väl skyddad plats en om— bonad bale, eventuellt övertäckt av ris och grenar. Där föcer hon och där stannar ungarna under den första veckan. Därefter får de följa med ut på allt längre vandringar under vilka ce be— vakas av modern. Vid minsta tecken till fara ger hon kultingarna ljudsignaler som får dem att trycka eller att följa henne från platsen. Potentiella angripare anfalls oförfärat.
I hemmatätningen är suggan ofördragsam mot andra svin. Ett undan— tag utgör andra förande suggor med vilka hon gärna slår sig sam— man till gemensamt skydd för avkomman. Så länge ungarna är små
är de så beroende av modersmjölken att de snart svälter ihjäl om
modern omkommer. Lever de i en grupp tillsammans med andra föran-
Kultingar. De gula srrecken på sidorna fnns kvar åtskilliga veckor Foto: Arne Schmitz
Gall. Bakom skymtar suggan
Foto: Arne Schmitz
I.,—1344..." ' 2,13,er eff
”&... __,
Vildsvinets karaktär/sliska ha"/[ning och ryggkomur Foto: Arne Schmitz
Gall och sugga (Ls. ) sedda framifrån Foto: Arne Schmitz
de suggor får de stanna i denna men de tillåts inte att dia nå—
gon annan sugga. Andra grupper tar inte emot dem.
De ungdjur som avvisats då modern skall föda en ny kull håller gärna samman i en grupp och kan också slå sig samman med andra sådana grupper. Fram på hösten kan de också ibland vinna anslut— ning till familjegrupper av suggor och halvvuxna kultingar och mot brunsttiden finner man som ovan framhållits stora flockar
av svin i alla åldrar.
I det sociala mönstret finns utpräglade rangordningar. Mest do— minerande är gamla galtar. Äldre suggor dominerar vanligen över yngre och dessa i sin tur över självständiga ungdjur.
Det har visat sig att svinens sociala mönster kräver en viss po— pulationstäthet. I skadeförebyggande syfte har förordats mycket låga populationstätheter, ner till 2 djur per 1000 har. Så låga tätheter omöjliggör emellertid de kontakter som är nödvändiga för det sociala systemets vidmakthållande och för en normal re—
produktion (18). 2.6 Reproduktion
Kullstorleken begränsas av antalet funktionsdugliga spenar hos suggan. Hon har visserligen 10 spenar, men de två främsta anses inte kunna producera tillräckligt med mjölk för att föda upp en unge. Detta begränsar alltså—den maximala kullstorleken till åtta ungar. Om antalet ungar blir mindre än åtta torkar de icke använ- da spenarnas mjölkkörtlar snart ihop så att suggans möjliga mjölkproduktion kan koncentreras på de återstående. Genast efter födseln tillkämpar sig var och en i kullen en egen spene som den i fortsättningen håller sig till och försvarar mot syskonen.
Kullstorleken är beroende av suggans ålder och av de lokala och årliga omvärldsbetingelserna. Den har av naturliga skäl tilldra— git sig mycket intresse och studerats i olika undersökningar.
I vildsvinspopulationer kring Neckardalen i Baden—Wörtemberg i Västtyskland fann man QZ) att inga suggor blev betäckta under
Tabell 2.1
Omvärlds-
betingelser
0gynnsamma Normala
Mycket gynnsamma
Repro
första levnadshösten, alltså som ungefär halvt—åriga. Suggor be— täckta andra hösten, alltså som lå-åringar, förde 3—5 kultingar, vanligen senare födda än de äldre suggornas, 2%-åringarna hade 4—6 kultingar och de äldre suggorna 5—8. En omfattande undersök- ning från Östtyskland (2) visar något avvikande siffor. Resulta— ten redovisas i tabell 2.1. Som synes har man här försökt ta hän— syn både till omvärldsbetingelserna och till suggornas ålder och redovisar både det antal foster som funnits i livmodern hos sug— gor av respektive åldersklasser och det genomsnittliga antalet ungar per kull i respektive åldersklass under olika yttre för- hållanden.
duktion hos vildsvin i Östtyskland
Halvtåriga suggor Ett-och-etthalvt— Äldre suggor åriga suggor Foster Födande Födel— Foster Födande Födel- Foster Födande Födel— % setal % setal % setal 3.6 30 1.0 4.5 80 3.2 6.3 90 5.1 4.1 35 1.3 5.8 80 4.2 6.5 90 5.3 4.6 40 1.7 6.5 90 5.3 6.8 90 5.5
Den höga procent av suggor som här konstateras ha blivit betäckta redan under första levnadshösten kontrasterar på ett påfallande sätt mot de västtyska resultaten. Det normala torde dock vara att
könsmognad uppnås först andra levnadshösten.
Möjligheten att vuxna suggor under extremt gynnsamma betingelser skulle kunna producera två kullar samma år har diskuterats. Det är uppenbart att fallet, om det alls förekommer, är så ovanligt att det inte har någon praktisk populationsdynamisk betydelse.
2.7 Tillväxt och kroppsvikt
Ur köttproduktionssynpunkt är det intressant att se hur ungarna i en fritt levande vildsvinsstam tillväxer. I 0derwald i norra Västtyskland har man följt tillväxten hos kultingar och fjol- åringar (9). Materialinsamlingen har (se figur 2.2) påbörjats i juni, då kultingarna i genomsnitt är ungefär 2 månader gamla.
Anmärkningsvärd är den stora tillväxten under den första hösten och den kraftiga viktminskningen under den följande eftervintern. Under det andra året kommer den största procentuella viktökningen på våren, då ungsvinen tydligen har förmågan att snabbt kompense— ra den gångna svårare periodens förluster. Däremot är viktföränd— ringarna under den påföljande hösten och vintern påfallande mått- liga och variationerna torde delvis ligga inom felgränserna. Det bör observeras att alla viktsangivelser här och i det följande hänför sig till passad vikt, alltså djuret utan inälvor men med huvud, hud och klövar. Denna vikt anses för klövdjur ge ett mera rättvisande resultat än totalvikten som starkt kan påverkas av magens fyllnadsgrad.
Vikt kg
50
40
30
20
10
J F M A M J J A 5 0 N D J F M A M J J A 5 0 N D Månad ÅR 1 ÅR 2
Figur 2.2 Vildsvinens tillväxt de två första
levnadsåren i 0derwald, Västtyskland 0mritad efter Hasselbach (9)
Det är av intresse att studera resultaten även i fråga om äldre
åldersklasser jämförda med yngre i samma område:
Antal Max-vikt Min-vikt Medeltal
kg kg Vuxna galtar 92 125.0 40.0 69.6 " suggor 40 82.5 40.0 61.5 Fjolårsgaltar 114 67.0 20.0 43.1 " suggor 99 59.0 20.5 42.9 Kultingar 275 42.5 7.5 26.8
Vad som särskilt frapperar när man ser siffror som dessa är den enorma inomklassvariationen som skulle vara otänkbar hos någon
annan av våra klövviltsarter. Även om minimivikterna kan hänföra sig till efterblivna eller utmärglade individer är dock skillna— den mellan maximalvärden och medelvärden ytterst påtaglig.
Slutligen skall här också redovisas en jämförelse med resultat från undersökningar i reviret Winnefeld nära Göttingen (9). För de olika åldersgrupperna ges följande medelvärden på vikterna:
Kultingar Fjolåringar Äldre Suggor Galtar 0derwald 26.8 43.0 61.5 69.6 WinnEFeld 24.6 42.8 52.2 61.0
0derwald och Winnefeld bjuder sina grisar ganska olikartade om- världsbetingelser. Det förra är ett ganska smalt skogsparti, hu— vudsakligen med lövskog, mest bok, och öppen tillgång till jord— bruksmarker på alla sidor. Winnefeld däremot har huvudsakligen barrskog, mest gran, och ingår i ett stort skogsområde med föga jordbruk. Skillnaden i vikt mellan de vuxna djuren kan bero på gynnsammare näringsbetingelser i 0derwald. Den nära överensstäm- melsen i vikt mellan de två yngre åldersklasserna kan förklaras som ett resultat av skillnad i avskjutningspraxis. I 0der— wald—området, där jordbruksskadorna är påtagliga, sker en stor del av avskjutningen av kultingar och fjolårsungar under sommaren. I Winnefeld där man inte på samma sätt har behövt ta hänsyn till sådana skador har avskjutningen i stället skett under höst— och
vinterjakterna.
Vad beträffar maximivikterna för vildsvin finns det betydande geografiska skillnader och i stora drag kan man säga att svinen blir större ju längre österut man kommer. I Västtyskland går suggorna knappast upp till 100 kg och en galt om 125 kg måste an— ses som stor. Beträffande Östeuropa och Asien finns talrika upp- gifter som tyder på att vildsvinen där blir betydligt större än i dagens Västeuropa. Från Lettland finns uppgifter på över 200 kg för gamla galtar. För Vitryssland anges maximalvikter om 250 kg och genomsnittsvikter för vuxna galtar om 150 kg. I östra Si— birien blir vildsvinen ännu större och för de största galtarna av rasen Sus scrofa ussuriensis Heude från Ussuri— och Amurområ— dena finns säkra uppgifter om vikter på 320 kg, vilket inte är
dåligt ens för en älgtjur. 2.8 Näringsekologi
Vildsvinet är allätare och i fråga om födan liksom i så många andra hänseenden flexibelt och opportunistiskt. Detta återspeg- las på olika sätt i näringsekologin. Den stora tillväxten hos ungdjuren sker under sommaren, medan vintern innebär ett stille— stånd eller rentav en nedgång i vikt. Detta är inte enbart ett resultat av lägre näringsutbud under vintern. Svinens näringssök är under sommaren mycket intensivare än under vintern då svinen
kan klara sig underlängretid med nedsatt näringstillförsel 09.
En omfattande sovjetisk undersökning har gjorts av vildsvinets näringsval i Bialowiez (Bialowesa), ett urskogsområde på gränsen till Polen OID. Det rör sig här om ett område med ganska stränga vintrar och ej obetydlig snötillgång. Många av de viktigaste väx— terna och djuren är gemensamma med södra Skandinavien. Det ligger ungefär på samma geografiska breddgrad som Berlin, men klimatet är betydligt mera kontinentalt. Bok och hassel är vanliga men barrskogen dominerar. Området är sålunda totalt sett ganska väl
lämpat för jämförelser med Skandinavien.
Sammanlagt tar svinen i Bialowiez betydligt mer av sin föda från jord och förna än från markytan och ovanför den. Särskilt domine— rar underjordiska växtdelar som utgör mer än 5 % av det totala
födouttaget. De äts i särskilt stor utsträckning under vinter—
halvåret och på sensommaren. Som viktiga nämns bland många andra rötter av sippor, geum—arter, ramsarter och kabbeleka. Under ve— getationsperioden äter svinen i Bialowiez också stora mängder gröna växter. Särskilt nämns halvgräs, tistlar, nässlor, balsa— min och humlesuga. Kommer de åt frukt äter de den gärna och de ganska fåtaliga år då det finns rik tillgång på ollon av ek och bok och på hasselnötter söks dessa begärligt även under snön på vintern. Blir tjälen så svår att svinen inte kan böka klarar de sig vintertid på bärris, ljung, fräken och vissnade gräs och ör— ter. De söker sig gärna till vattendrag och våtmarker för att äta stänglar och rötter av vass, säv och andra vattenväxter. De har förmågan att hålla sådan föda tillgänglig även vid ganska sträng kyla.
Året igenom tar svinen gärna animalisk föda, som givetvis är mest tillgänglig under vår, sommar och höst. Huvuddelen av denna ut— görs av daggmask och insektlarver, som de bökar upp ur jord och förna. Vuxna insekter, mollusker och smågnagare tas också regel— bundet. Grodor, reptiler, ägg och ungar av markhäckande fåglar och ungar av däggdjur tar svinen när de kan. De går gärna på alla slag av as, dock endast vid svår nöd på fallvilt av den egna
arten.
Andra undersökningar från Sovjetunionen 00) understryker ytterli— gare vildsvinets flexibilitet vad avser födan. Arten finns från havsytans nivå och upp till 4000 m höjd i de centralasiatiska bergen. Den påträffas på alpina hedar, i skogar, öknar och sump— marker och utnyttjar goda näringskällor när och där de bjuds.
Erfarenheter från Tyskland Ql) och från Österrike 05) ger en bild av svinens näringsval, som med lokala variationer nära anknyter till resultaten från Bialowiez. I det mellaneuropeiska området betonas de öppna lövskogarnas betydelse, inte bara på grund av näringstopparna i samband med den oregelbundet uppträdande frukt— sättningen utan kanske framför allt på grund av utbudet på gräs
och örter och deras rötter.
2.9 Parasiter och sjukdomar
I likhet med alla andra djur har vildsvinet ett icke obetydligt antal inre och yttre parasiter. Det har emellertid i stort sett en god sjukdomsresistens om man bortser från vissa sällsynta men svåra smittosamma sjukdomar (epizootier). Fallvilt av vildsvin påträffas i ganska liten utsträckning.
Bland de förekommande parasitmaskarna är den allvarligaste en rundmask (nematod) av släktet Metastrongylus, som angriper lung- orna och i svårare fall dödar sin värd. Mellanvärdar för denna
parasit är daggmaskar som ju gärna äts av svinen.
Trikiner kan förekomma hos vildsvin liksom hos tamsvin. De vållar inte bäraren allvarliga men, men är som bekant farliga för männi— skan. Den obligatoriska köttbesiktningen i Mellaneuropa avslöjar
emellertid mycket få fall av trikiner hos vildsvin. Vildsvinskött bör dock alltid vid tillagningen utsättas för så långvarig påver—
kan av hög temperatur att eventuella trikiner dödas.
Av ektoparasiter förekommer inom olika delar av utbredningsområ— det olika fästingar. I täta populationer uppträder stundom skabb, framkallad av ett kvalster. Svinen har också en egen äkta lus, Pediculus suis.
Svin är, om än i betydligt lägre grad än boskap, mottagliga för
mul— och klövsjuka.
Bland dödsorsaker, som i något större utsträckning påvisats hos
fallvilt av vildsvin, märks även lunginflammationer.
Bland infektionssjukdomar hos vildsvin är den utan jämförelse allvarligaste svinpesten, en från början amerikansk virussjukdom, mycket fruktad av tamsvinsuppfödare. Vid studier av en svinpest— epizooti i Eifelområdet i Västtyskland 1963 och 1964(23) visade det sig att svinens populationstäthet i hög grad var avgörande för dödlighetens nivå. I ett område med en mycket hög täthet mot— svarande200 svin per 1000 hektar dog 9 % av djuren, men i ett
stort område med 50 svin per 1000 hektar var dödligheten 50%.
revir med låg vilttäthet dog endast enstaka svin. De vilda svi— nen har i detta fall sannolikt smittats genom slakteriavfall från smittade tamsvin. Den motsatta smittovägen, från vilda svin till
tama, nämns ej i studien.
På beredningens uppdrag har statsepizootolog Göran Hugoson när- mare redogjort för klassisk och afrikansk svinpest samt vildsvi—
nens betydelse för spridning av dessa båda sjukdomar.
Klassisk svinpest är en akut, höggradigt smittsam sjukdom hos svin som karaktäriseras av kraftiga angrepp på mag-tarmkanalen, blödningar i huden och inre organ samt oftast angrepp i centrala nervsystemet. Sjukdomen angriper svin i alla åldrar med mycket hög insjuknande— och dödlighetsfrekvens. Inkubationstiden är mel— lan tre och sju dagar och svinen dör i regel inom tio dagar räk—
nat från de första tecknen på sjukdom.
Sjukdomen orsakas av ett virus som under naturliga förhållanden anses vara sjukdomsframkallande endast för svin och vildsvin. Re— sultatet av experimentella studier tyder på att mottagligheten för svinpest är likartad hos tamsvin och vilda svin. Svinpestvi- rus är mycket stabilt utanför kroppen och överlever i mer än tre dagar vid 500 temperatur, i mer än sju dagar vid 370 och vid
» frystemperatur i åratal. Virus är relativt okänsligt för natur- ligt förekommande Ph-förändringar och saltning, exempelvis av
charkuterivaror.
Svinpest sprids framför allt genom direkt eller indirekt kontakt mellan sjuka och friska djur med smittat sekret. Utöver livdjurs— kontakter kan särskilt framhållas smittöverföring med skodon,
utensilier, matavfall och fåglar.
Charkuterivaror har ofta visar sig vara orsak till sjukdomsut— brott i tidigare fria länder och områden. I de trakter där sjuk— domsutbrott är vanliga är kontaktvägarna mellan nysmittade och tidigare drabbade besättningar ofta mycket svåra att klarlägga.
Beträffande Vildsvinens roll för smittöverföring och sjukdomsbe—
kämpande är förhållandevis lite rapporterat i den vetenskapliga
litteraturen. Vid sammanträde med den europeiska kommissionen inom den Internationella byrån för bekämpande av smittsamma hus- djurssjukdomar (OIE) 1971 omtalades från några håll att vildsvi— nen har betydelse som smittreservoar för klassisk svinpest. I de allmänna resolutioner som antagits av DIE rörande bekämpande av svinpest omtalades emellertid ej åtgärder mot vildsvinsstammen utan de rekommenderade bekämpningsåtgärderna koncentreras till tamsvin och djurprodukter.
Endast en rapport i den vetenskapliga litteraturen synes på se— nare tid ha behandlat Vildsvinens roll för spridning av svinpest. Det rörde sig då om studier av smittvägarna till fyra besättning- ar som smittats med svinpest i Sovjetunionen. Man rapporterar över vidtagna utredningar som entydigt leder mot vildsvinen som smittkälla. Sjukdomen uppges ha påvisats vid obduktion av en vildsvinsgalt och sjukdomsfall och dödlighet bland vildsvinen på— stås tidigare ha förekommit. Man spekulerar om smittvägarna och nämner slaktavfall från vildsvin samt vete— och ärthalm som an— vänts som ströbädd åt grisar från infekterade halmhässjor. Vild— svin skulle tidigare ha iakttagits där. Till de utländska erfa— renheterna av vildsvin som komplicerande faktor i svinpestbekäm— pande måste även de polska räknas. Vid några tillfällen har vild— svinsbeståndet i Polen åberopats som en försvårande omständighet i bekämpningskampanjerna. Vid en nyligen gjord förfrågan hos polsk sakkunskap har emellertid meddelats att vildsvinsbeståndet
nu ej bedöms vara ett väsentligt hinder i sjukdomsbekämpandet.
Klassisk svinpest förekommer i många länder och världsdelar. Sjukdomen räknas till de tjugotal djursjukdomar som av DIE pla— cerats i den högsta riskgruppen dvs. på den s.k. A-listan. I Sverige har klassisk svinpest upptagits i Kungl. Majtzs epizooti- kungörelse (SFS 1970z401), dvs. bland de sjukdomar för vilka epi— zootilagen (1935:105) skall äga giltighet vid sjukdomsutbrott. Utöver avlivningsförfarande i smittade besättningar kan i vissa situationer vaccination komma att tillämpas. Sverige har hemsökts av svinpest vid ett flertal tillfällen under 1900—talet, senast
i form av en epizooti 1943—44, då utbrott förekom inom 13 län.
De två väsentligaste smittriskerna för introduktion av svinpest—
smitta till tidigare fria länder, livdjurshandel och animaliska
livsmedel, beaktas i möjligaste mån idag vid tillståndsgivningen för införsel. Två andra smittvägar, matavfall från transportmedel, såsom fritidsbåtar, samt passiv smittspridning med smittade uten— silier ter sig mera svårkontrollerbara men de är samtidigt av
lägre riskdignitet.
Afrikansksvinpest är en akut, nästan undantagslöstdödligt förlö— pande sjukdom hos tamsvin. Sjukdomen angriper även vilda svin i Afrika och experimentellt har visats att afrikansk svinpest kan överföras till europeiskt vildsvin, som därvid i regel utvecklar en dödligt förlöpande sjukdom. Det har också rapporterats att vildsvin kan få sjukdomen genom kontakt med sjuka svin. Sjukdomen har under naturliga förhållanden en inkubationstid på fem till nio dagar varefter ett svårartat sjukdomstillstånd bryter ut som vanligen leder till döden inom sju dagar. Den kliniska bilden och sjukdomsintensiteten överensstämmer helt med den klassiska svin— pestens och sjukdomarna kan endast särskiljas genom en mycket kva— lificerad laboratoriediagnostik. Också afrikansk svinpest orsakas av ett virus, som emellertid ej är besläktat med det virus som framkallar klassisk svinpest. Viruset är mycket stabilt utanför en djurkropp — det inaktiveras vid 550 temperatur först efter en halvtimme och det kan förbli aktivt i åratal i intorkat tillstånd
vid rumstemperatur eller vid minusgrader.
Alla de spridningsvägar som förekommer vid klassisk svinpest har också aktualitet för den afrikanska svinpesten. Härtill kommer
att den afrikanska typen kan överföras av fästingar (Ornithodoros moubata). Sjukdomens spridningsmönster i den vilda faunan har när— mast redovisats under afrikanska förhållanden. Härvid anges vårt— svin och fästingar som betydelsefulla faktorer i smittspridningen. Från flera andra håll i Afrika har meddelats att risken för över- föring av afrikansk svinpest från vilda svin till tamsvin kan re— duceras påtagligt om ordentliga stängselanordningar omöjliggör
direktkontakt mellan de vilda och tama svinen.
Afikansk svinpest tillhör de absolut mest fruktade sjukdomarna hos svin. Utbrott av sjukdomen på Malta ledde för något år sedan till att man slaktade ut hela svinbeståndet. Afrikansk svinpest
förekommer också sedan drygt något år i Brasilien där den spritt
_sig lavinartat och under mycket svårkontrollerbara former. Den förekommer sedan något decennium i Portugal och Spanien, där den förorsakat mycket stora förluster. Detta har även lett till be— gäran om internationellt stöd för genomförande av bekämpnings— program. Afrikansk svinpest förekommer på 01E:s A—lista och i den svenska epizootikungörelsen. Inget användbart vaccin har ut— vecklats mot afrikansk svinpest och sjukdomsbekämpanden i bl.a. Europa har hittills baserats på utslaktningsprinciper.
Sjukdomsutbrott av afrikansk svinpest har aldrig förekommit i Sverige. Beträffande riskerna för införande av sjukdomen hit gäl— ler i princip samma riskmoment som framhållits beträffande klas—
sisk svinpest.
Sammanfattningsvis kan framhållas att viss risk för införande av klassisk och afrikansk svinpest till Sverige finns konstant, samt att Vildsvinens betydelse som komplicerande faktor i sjuk— domsbekämpanden för dessa båda sjukdomar är oklar.
sou 1980:11 3 VILDSVINEN OCH MÄNNISKAN 3.1 Vildsvinen i trafiken
I Västtyskland med sin sedan länge täta och hårda trafik är vilt— olyckor vanliga. I en studie av viltolyckorna i Nordrhein—West— falen för året 1967/68 (26)redovisas att 105 vildsvin dog i tra— fiken inom hela delstaten. Motsvarande siffra för rådjur var 9513. Den totala rådjursstammen är mycket större än vildsvinsstammen, men om man vågar anta att avskjutningssiffrorna är åtminstone nå— gorlunda proportionella mot populationernas totala numerär, skul— le detta antyda att svinen klarar sig 4—5 gånger bättre än rådju- ren i trafiken. Detta är inte förvånansvärt med tanke på deras allmänna försiktighet och läraktighet. Det faktum att ett par vildsvin av de fåtaliga som funnits fria i Sverige dödats i tra— fiken är i detta sammanhang av mindre intresse eftersom det här rör sig om djur, som kommit ut ur hägn och inte på ett naturligt sätt anpassats till olika omvärldsfaktorer. Av vildsvinsolyckorna i Nordrhein—Westfalen ledde 5, alltså 4.6%, till personskador. Inget dödsfall förekom.
3.2 Vildsvinen och skogsbruket
Det råder stor enighet om att närvaron av vildsvin ur skogsbru— kets synpunkt är att betrakta som en tillgång. Skador på skog, t.ex. i Västtyskland, är emellertid inte ovanliga QD. De flesta skadorna har dock angivits vara av ringa omfattning och har i flertalet fall uppträtt vid populationstätheter om 15—30 svin per 1000 hektar i vårvinterstam. Studerar man skadeangivelserna närmare finner man att de nästan helt riktat sig mot kulturer av ädla lövträd, främst ek och bok. Skadorna har bestått däri att
unga plantor eller deras rötter förtärts av svinen, eller att de
bökats upp av dem i samband med deras allmänna näringssök. I en— staka fall har även grankulturer lidit viss skada genom bökandet. Enligt ungerska erfarenheter är svinen mycket förtjusta i svamp, vilket sägs ha lett till förstörelse av svampmycelier inom stora
områden.
Det bestående intrycket från den mycket omfattande litteraturen är emellertid att vildsvinen totalt sett är en positiv faktor i skogsbruket. De positiva effekterna framkallas av markberedning genom bökning och genom skadedjursbegränsning. Markberedningen
gynnar självföryngring av både löv— och barrträd därigenom att
marktäckande förna och mossa bryts upp. Även hela kretsloppet i marken påskyndas genom att förna, mossa, lav, råhumus och mine- raljord effektivt blandas. Från polskt håll framhålls fördelarna
av att största möjliga del av den produktiva ytan blir genombökad.
Skadedjursbegränsningen har generellt positiva effekter, vilka tenderar att bli särskilt märkbara i områden med stora monokultu— rer och därför är av särskilt intresse för den moderna barrskogs— produktionen. Ett ökande utbud av en uppskattad näring leder gan— ska automatiskt till ökande exploatering. Växer en insektspopula— tion så att de närmar sig gränsen för ett härjningsutbrott kan Vildsvinens predation leda till att utvecklingen i sådan grad hej— das att den farliga gränsen ej uppnås GQ. Den mängd insekter, som svinen i en sådan situation konsumerar kan vara mycket bety— dande. En större polsk undersökning QS omfattande närmare 400 vildsvinsmagar från angripna och icke angripna skogsområden ger talande siffror, som med viss förgrovning av kategoriindelningen återges i tabell 3.1.
Liknande erfarenheter redovisas från de polska barrskogsområden som under mellankrigsåren låg under tysk förvaltning. De drabba— des under den aktuella perioden av hela serier av insektshärj— ningar genom barrskogsnunna, tallfly och tallmätare. Dessa an— ställde skador av väldig, delvis katastrofal omfattning. Ifråga om svinens effekter i skogen observerades att revir med inget el- ler litet vildsvinsbestånd drabbades hårt, medan effekterna i re—
vir med starkt vildsvinsbestånd blev lindriga.
Tabell 3.1 Födans sammansättning (viktprocent)
Ej angripna områden Angripna områden
Kryptogamer 0.48 0.10 Ollon och andra trädfrön 37.99 0.61 Säd och andra kultur—
växtfrön 16.09 — Potatis, rotfrukter 24.53 5.34 Frukter och bär 0.29 - Gröna växter 9.46 3.69 Div. rötter 3.54 1.17 Daggmask 0.35 - Skadeinsekter 1.44 86.04 Övr. insekter 0.35 0.51 Sniglar 0.08 — Amfibier, reptiler,
fågelungar 0.13 — Mullvader, näbbmöss,
smågnagare 0.32 1.67 Andra däggdjur 0.01 — As 3.32 — Övrigt (humus etc.) 0.97 0.77
Som redan påpekats äter svinen gärna smågnagare. I ett fall QS har 26 sådana påträffats i en enda svinmage, men här liksom annor— städes gör sig tämligen säkert svinens näringsekologiska opportu— nism märkbar. Någon mera vetenskapligt strikt analys av relatio—
nerna mellan svin och gnagartillgång har tyvärr inte kunnat på— träffas.
Markhäckande fåglars bon och ungar samt späda harungar och rå- djurslamm angrips ibland av vildsvin. Kontinentala erfarenheter tyder emellertid inte på att denna predation är av nämnvärd po— pulationsnedsättande verkan.
I Ungern anses dock störningarna avannan fauna vara ett betydan— de problem. Vildsvinets utnyttjande av småvilt som bytesdjur be— döms allvarlig men ändå sekundär i jämförelse med störningseffek— ten. Vildsvinets framfart i terrängen leder till att tryckande småvilt flyr, häckande fåglar lämnar sina reden, osv. Särskilt skogsfågel uppges vara känslig för vildsvinsskador. Järpen lär därvid vara särskilt utsatt, sannolikt beroende på att biotoper lämpliga för järpar även är mycket omtyckta av vildsvin.
3.3 Vildsvinen och jordbruket
I de trakter där vildsvinen har stora och orörda marker till sitt förfogande söker de sig sällan till mänskliga odlingar och jord— bruksskadorna blir därför små. Det är omdaningen av landskapet och ändringen i dess balans som skapat skadeproblemen. Så gott som hela Europa är ett på detta sätt omdanat landskap och så långt tillbaka som vittnesbörd finns har det klagats på svinen som jordbruksskadegörare. Små och skogsnära odlingar är mer ut—
satta än vidsträckta brukningsenheter ute på slättmarkerna.
I områden med mellaneuropeiskt klimat är de grödor som i första hand drabbas av vildsvinsskador potatis, majs och stråsäd. Sär- skilt utsatt är potatisen, på senare tid även majs. För Polen uppges 019 att de årliga förlusterna av potatis är ungefär tre gånger så stora som de av havre, råg och vete sammantagna. Ska— dorna på stråsäd och majs kommer i stor utsträckning i ett ti— digt skede av mognaden då kornen är mjölkiga. En icke ringa del av förlusterna beror på trampskador. En tilltagande odling av allt mera härdiga majssorter har i bl.a. Västtyskland lett till ökade problem i vissa områden. I mildare trakter kan t.ex. vin och andra mera exklusiva växtslag råka illa ut.
Det skulle ha legat nära till hands att analysera skadesituatio— nen i Västtyskland och därav dra slutsatser för svenska förhållan— den. Enligt i Västtyskland gällande lag är det emellertid jakt— rättsinnehavaren som är skyldig att ersätta markens brukare för lidna skador samt att förebygga uppkomsten av sådana. Vi har här— vidlag en annan rättsuppfattning enligt vilken jakträttsinneha— varen inte har någon äganderätt till viltet förrän han tillgodo— gjort sig detta. Vi tar ut fällavgifter, hittills beträffande kronhjort och älg, som bl.a. går till ersättande av skördeskador. I synnerhet när det gäller vilt som älg och vildsvin, vilka rör 'sig över stora arealer, förefaller det uppenbart att det svenska systemet innebär mindre risk för orättvisor - den som verkligen tillgodogör sig ettvisst vilt får ersätta den åverkan det gjort, oavsett var den skett. Från den just nu aktuella synpunkten har det tyska systemet en annan olägenhet, nämligen att det med sina individuella uppgörelser mellan jordens och jaktens brukare blir
ganska svåröverskådligt.
I Holland där frilevande vildsvin varit utrotade men nu åter sprider sig uppgår avskjutningen till ca 800 djur. Skadorna är
än så länge av ringa omfattning.
I de östeuropeiska länderna bär staten ensam markägaransvaret. Bland dessa länder är i första hand DDR och Polen, i andra hand
Sovjetunionen av intresse ur svensk synvinkel.
Polen har lokalt dragits med ganska omfattande och irriterande skördeskadeproblem och en rätt betydande reducering av vildsvins— stammen har inte i och för sig inneburit någon förbättring. Ska— dorna drabbar till helt övervägande del (93%) fyra grödor, näm— ligen potatis, havre, råg och vete. Kvantiteterna är betydande, 50 000 ton potatis och 13 000 ton säd, men de utgör ändå till— sammans endast ca 1 promille av den totala skörden, vars värde i genomsnitt årligen stigit med ett värde om 30 gånger skadebe— loppet. Skadorna genom vildsvin skulle sålunda helt ligga inom gränserna för smärre agrartekniska framsteg och bakslag. Det på— pekas också att det ekonomiska värdet av det producerade vild— svinsköttet, 33 000 svin per år, är minst lika stort som de to—
tala skördeskadorna.
Skadesituationen i jordbruket i Polen har emellertid under de se— naste åren allvarligt förvärrats Q9). Det rör sig här om skador på havre, potatis och råg, orsakade av vildsvin och kronvilt. Rådjuret gör ringa skada och älgstammen om 4 000 djur spelar ingen roll. Som främsta orsak till skadorna utpekades de över— stora stammarna av kronvilt och vildsvin. Att dessa vuxit sig för stora tillskrevs i varje fall för vildsvinets del två sam— verkande orsaker, dels att populationsuppskattningarna sanno— likt har varit för låga, dels att jägarna i fruktan att minska tillgången på svin var obenägna att fylla de tilldelade avskjut- ningskvoterna. En oroande aspekt på skördeskadorna i de stora jordbruksdistrikten i västra Polen är att svin alltmer tenderar att uppehålla sig i åkrarna under hela senvåren och sommaren, alltså från april till augusti, och först efter skörden flyttar tillbaka till skogen. En radikal minskning av den polska vild— svinsstammen har därför förordats. Att Polen skall ha vildsvin och att man har råd till detta är självklart bara stammarna blir
måttligt stora. Ett av flera sätt att uppnå detta är att man lå—
ter vargstammen växa något.
Även i DDR har vildsvinsstammarna ökat kraftigt. Här föreligger inga separata siffror för skador förorsakade av vildsvin, men värdet av de av kronvilt och vildsvin tillsammans förorsakade skördeskadorna uppges vara ca 1 % av värdet av det producerade viltköttet, i vilket årligen ingår sådant från ca 65 000 vild— svin, en siffra som nu stigit till 105 000 (29).
För Sovjetunionen föreligger inga så dagsfärska siffror. Det fram— hålls (10) att skördeskadorna genom vildsvin även här överskat— tats. Dock kan åverkan på skogsnära potatisåkrar, sädesfält, frukt— och grönsaksodlingar i och för sig vara betydande. De bästa föreliggande siffrorna kommer från studier i den sovje— tiska delen av Bialowiez—skogen. Under normala år besökte 34—47% av svinpopulationen fältmarkerna. I skogsnära potatis och bovete— fält kunde skadorna därvid bli upp till 30% av skördeutfallet, men för undersökningsområdet i dess helhet utgjorde de blott 0.08
till 4.7% av detta.
Intressant är i detta sammanhang en rapport från Monterey County i Kalifornien, USA (17). I området infördes 1925 och 1932 euro— peiska vildsvin som förökat sig och lever tillsammans med för— vildade tamsvin. Området har omfattande jordbruk och skador före— kommer. Dessa har kunnat bemästras genom att i akuta fall av— skjutning tillåtits även under fredningstid och med hjälp av hun— dar. Vildsvinet är i området ett uppskattat vilt vars numerär hålls på önskad nivå genom varierat jakttryck, vid behov i kom— bination med skyddsåtgärder. Några allvarliga konflikter synes
ej förekomma. Man bekräftar den i Eruopa gjorda iakttagelsen att vildsvinen försvinner från grannskap där de jagas energiskt.
Det har, mot bakgrund av gängse föreställningar i frågan, varit något överraskande att finna att Vildsvinens skadegörelse på de flesta håll rent ekonomiskt tycks vara så förhållandevis måttlig. Här finns emellertid två aspekter, den rent ekonomiska och den
psykologiska. En stor del av problematiken kring vildsvinen be—
tingas utan tvekan av den sistnämnda, av besvikelsen över för-
spilld möda och grusade förhoppningar.
De klassiska metoderna till förebyggande av skördeskador genom vildsvin anses inte särskilt effektiva, i varje fall inte i längden om de skall dra rimlig kostnad.
Avskräckningsmetoder som utnyttjar lukt—, ljud— och ljussignaler kan övergångsvis ha god verkan, men svinen kommer snart under—
fund om deras ofarlighet. Om man av någon orsak eftersträvar ett skydd under en kort, särskilt känslig period kan de dock ha sitt värde.
Elstängsel är bra så länge de fungerar väl, ty svinen är mycket känsliga för elchocker och tycks inte på länge gå nära en tråd som gett dem en stöt. Sådana stängsel rekommenderas till skydd för mindre ytor, t.ex. trädgårdsodlingar, men torde knappast komma ifråga för större arealer och de måste passas så att inte vegetation går upp och sänker effekten. Ett elstängsel mot vild— svin bör ha tre trådar, på 20, 40 och 60 centimeters höjd QQ.
Ett verkligt effektivt skydd utgör meterhöga, kraftiga nätstäng- sel med tätt mellan pålarna och med en taggtråd i botten. Stäng— selkostnaderna blir här givetvis höga.
Svinen är känsliga för störning genom jakt som när det gäller förebyggande av skördeskador i första hand får ske genom vak— jakt. På kontinenten använder man härvid i stor utsträckning de månljusa nätterna. Det understryks att man vid denna sorts jakt bör vara särskilt försiktig med att inte skjuta någon sugga från kultingarna, inte bara av humanitära utan även av praktiska skäl — en sugga som får en kulting skjuten för de andra från platsen medan moderlösa kultingar stannar kvar och fortsätter skadegö— relsen.
I en undersökning (3) fann man att svinens födosök på fältområ— den oftast är tillfälliga. I 69% av fallen besökte svinen ett visst fält en enda gång och försvann sedan åter. I 25% av fallen gjorde svinen två nätter i följd besök på samma åker och i bara
2.3% av fallen kom de igen en tredje och en fjärde natt. Detta är ett förhållande som väcker stor tveksamhet inför mera kost—
nadskrävande mekaniska skyddsåtgärder.
Från ett stort vildsvinsrevir i Tyskland rapporteras (14), som re— sultat av 20 års försök, att ålderssammansättningen i populatio— nerna återverkar på skadebilden på fälten. En mycket stark av— skjutning rekommenderas av kultingar och svaga 1—åringar, medan alla 2-5—åringar av båda könen skall skonas. Därmed får man fram äldre suggor som är sinsemellan ofördragsamma, vilket leder till mindre grupper av svin och därigenom minskade skördeskador.
De traditionella skadeförebyggande metoderna ter sig alltså ofta av effektivitets— och kostnadsskäl föga attraktiva. Nya metoder på den skadepreventiva metodiken är emellertid i framväxande (1, 18, 22, 26). Metoderna bygger på den fördjupade insikt i svinens näringsekologi, beteende och sociala mönster som nåtts under de
senaste lO—15 åren.
Man bygger på två aspekter, dels att svinens födobehov är störst och deras näringssök intensivast på sommaren, dels att de skall hållas sysselsatta i skogen. Slutsatsen är att man för att före— bygga skördeskador skall kraftigt utfodra svinen i skogen om som— maren. Men det är mycket viktigt hur denna utfodring sker. Att lägga ut foder i en hög eller att köra längs vägar och skogsgator och strö ut foder brett resulterar bara i att svinen snabbt fin— ner och äter upp det och sedan ger sig av igen, eventuellt ut på fälten. Utfodring skall ske på flera, helst många platser samti— digt, grävas ner i hål med lagom stora stenar över eller läggas under bräder osv. Kort sagt skall man ge svinen arbete och inte ge dem för stora givor på något enskilt ställe. Svinen reagerar mycket positivt på dessa arrangemang. Grupperna hålls igång, de avlöser varandra på de olika foderplatserna, svin av lägre rang viker för sådana av högre rang och den grupp som på detta sätt tryckts bort besöker någon av de andra platserna. Märkningar har visat att samma grupp uppsöker samma foderplats flera gånger om dygnet, om det är lugnt i skogen även vid dagsljus. Försöksresul— taten har varit mycket uppmuntrande. På detta sätt håller man med påfallande framgång svinen borta från fälten (1, 18, 22, 28). Med
denna metod väl genomförd tycks endast mycket attraktiva grö— dor kunna locka svinen till tillfälliga besök ute på fälten.
I ett försöksområde i Polen (28) strödde man ut majs i strängar och körde sedan efter med en plog som vände ner den. Detta skedde på 10 ställen och gav svinen full sysselsättning. Majsen behöver givetvis täcka långt ifrån hela födobehovet. Resten tas på annat sätt. Effekten av dessa åtgärder var mycket god. Likartade iakt— tagelser har gjorts i Västtyskland(l4). Samma metod rekommenderas med användning av majs eller säd. Det understryks att man skall fodra på flera ställen och på ej alltför små ytor. Frågan om fö— rebyggande åtgärder mot skördeskador förs på detta sätt över från
fälten till skogen.
3.4 Vildsvinsjakten
Näst efter rådjuret är vildsvinet det till numerären viktigaste klövviltet i Europa. Den årliga avskjutningen i hela Europa har beräknats uppgå till drygt 200 000 svin och denna siffra torde
vara stadd i växande.
På grund av sin höga reproduktionsförmåga ger svinet högre av- kastning och fler jakttillfällen än någon annan europeisk klöv— viltsart. För västtyska förhållanden kan följande ungefärliga siffor för populationernas årliga tillväxt anges (27), uttryckt i procent av vårvinterstammen före fortplantningens början. Med hänsyn till det beräknade årliga näringsutbudet kan man räkna med
följande: Dåliga år 100% Normala år 15 % Goda år 20 %
Detta innebär alltså att man med en vinterstam om 100 djur nor- malt bör kunna räkna med att under kommande jaktsäsong skjuta 150. Som jämförelse kan nämnas att för våra nutida älgstammar har redovisats reproduktionssiffror mellan 50 och 65%, vilka får
anses vara extremt höga.
Vad som kan anses vara acceptabla populationstätheter blir starkt beroende av vilka hänsyn som måste tas till främst risken för jordbruksskador. Ur rent biologisk synpunkt är tätheter på 100 svin per 1000 hektar fullt möjliga på kontinenten (26). I hägn med kraftig utfodring kan man ha ännu högre tätheter. Med hänsyn till skada på i första hand ädla lövträd kan tätheter på upp till 25 svin per 1000 hektar vara acceptabla. För att undvika skörde— skador bör dock lägre tätheter eftersträvas. Vissa författare (16, 24) anser att man måste gå ända ner till 2 svin per 1000 hektar, men som tidigare påpekats torde så låga tätheter vara oförenliga med upprätthållandet av svinens sociala system. Öst— tyska erfarenheter (2, 28) talar för att vinterpopulationer mel— lan 3 och 20 svin per 1000 hektar är godtagbara, allt efter om—
ständigheterna.
Väljer man siffran 15 svin i vårvinterstam innebär det att man — under mellaneuropeiska förhållanden och med koncentration av av— skjutningen på kultingar och i viss mån tvååringar — i genomsnitt per 1000 hektar skall kunna ha en avskjutning av ca 20 svin per år med en total passad vikt mellan 700 och 800 kg.
De jaktforMer som kommer ifråga för vildsvin är vakjakt, smyg— jakt och tryck— (klapp)jakt. Bl.a. ungerska erfarenheter visar att svinen kan vara ganska svåra att jaga. Vildsvinen uppehåller sig ibland i vissa biotoper som är mycket svårtillgängliga och där jakt är mycket krävande eller nästan omöjlig. Som exempel kan nämnas träskmarker bevuxna med vass. Inom sådana områden kan inte jakten bli särskilt effektiv ens om den bedrivs med olika tekniska hjälpmedel.
Vakjakt bedrivs när djuren går ut på fält, hyggen och andra plat— ser med god sikt, eller vid välkända viltstråk. På kontinenten bedrivs denna jakt i stor utsträckning nattetid under månljusa nätter och framför allt på snötäckt mark, då man har möjlighet att på rimliga håll ganska väl se svinen och att skjuta med ki— karsikte. Svinens skarpa luktsinne gör att man noga måste passa
på vinden och gärna sitta ganska högt.
Smygjakt anses bäst ske i gryningen och under de tidiga morgon—
vinden. Däremot ser svinen dåligt och i varje fall under närings— söket väsnas svinen själva så mycket att man dels varskos om var
de finns, dels har en hygglig chans att närma sig oförmärkt.
Tryck— (klapp)jakt är en senhöstens och vinterns jaktform, sär— skilt lämplig vid spårsnö då man på förhand kan lokalisera svi— nen. De brukar inte vara lätta att få fram, särskilt inte om man, som i regel är fallet, bara har fåtaliga klappare. Hundar är vär— defulla, för att inte säga nödvändiga, och man rekommenderar i första hand mindre raser, taxar eller ännu hellre terriers, sär— skilt den tyska jaktterriern. Spaniels och vaktelhundar anses också användbara liksom småväxta drivande raser. Även många blandrashundar har gjort väl ifrån sig. Viktigt är att hundarna ger skall. Vid svårare snöförhållanden måste man ta till mera högbenta hundar, men man måste ha klart för sig att riskerna för hundarna växer med snödjupet. Över huvud taget är alltför skarpa och aggressiva hundar inte lämpliga. De löper stor risk att bli illa skadade eller dödade.
Vid tryckjakt bör man, om siktförhållandena medger detta, place— ra skyttarna en bit ifrån de tätningar där svinen ligger, ty
svinen har för vana att smyga fram till tätningskanterna och där vädra och spana en stund innan de går ut. Därvid märker de lätt
skyttar som står för nära.
Vid all vildsvinsjakt måste tränade blodspårshundar finnas till hands. Svinen är hårdskjutna och kan gå ganska långt även med goda träffar. Vid sådana eftersök får man aldrig glömma att även små skadade svin måste tas på allvar och att stora kan vara far—
liga.
Nästan överallt har man under det senaste århundradet kunnat kon— statera att Vildsvinens maximalvikter har sjunkit och detta till— skrivs enstämmigt ett för starkt jaktligt tryck mot de vuxna dju—
ren.
För ett naturskyddsområde i Kaukasus anges GO) att vikterna för galtar under 1930—talet låg mellan 64 och 178 kg, i genomsnitt 166 kg. Motsvarande siffror för suggor var 48 till 108 resp.
68 kg. Under 1900—talets första decennium noterades vikter för äldre galtar om 240—255 kg och för suggor 120—145 kg. 1 Östsi— birien där man tidigare haft vikter över 300 kg anses numera en galt på 200 kg vara stor. Som tidigare påpekats går tyska galtar endast i undantagsfall över 125 kg.
Anledningen till denna utveckling är att man skjuter vuxna djur för unga och att strävan efter att i första hand komma åt stora svin lett till ett negativt urval. Mot detta har det på senare tid inte minst i Västtyskland kommit en stark reaktion. De önske— mål man särskilt framfört har gällt dels ett humanitärt betingat skydd på förande suggor och en allmän begränsning av jakten på vuxna svin, dels ett vidgat frivilligt samarbete för att höja de vuxna svinens medelålder och för ett mera än förut lägga över jakttrycket på den yngsta och i rätt stor utsträckning också på den näst yngsta årgången. I princip känner vi igen trenden från vår egen älgdebatt. I Västtyskland har man uppnått att vuxna svin nu är fredade från jakt under tiden från 1 februari till 16 juni medan årsungar och fjolåringar är lovliga året runt. I vissa av
de västtyska delstaterna gäller ytterligare inskränkningar.
Man har också haft en viss framgång i att organisera ett samarbe— te med syftet att höja stammens kvalitet. För att rätt kunna han— tera ett så rörligt vilt som en svinstam anser både tyska och polska författare att man bör få till stånd samarbetsgrupper som täcker minst 3 000 och helst uppemot 10 000 hektar. Vad beträffar de praktiska avskjutningsplanerna rekommenderas (27) en hård av— skjutning bland kultingarna, upp till ca 75%3av årgången, under år med god förökning något mer och något mindre under år med då— lig förökning. Även fjolåringarna bör jagas hårt med i möjligaste mån försök till urval av de mindre och svagare. Av de äldre år— gångarna skjuts varje år ett mycket begränsat antal suggor, me— dan man så långt som möjligt och helst helt bör undvika att skju— ta 3- till 5—åriga galtar. Det har hävdats (14) att både galtar och suggor i åldern 2—5 år om möjligt bör skonas helt. Med kon- stant senvinterpopulation ger detta bättre kvalitet och högre to— talavkastning. Som tidigare påpekats tycks det också reducera
skördeskadorna.
Galtar från 6 år och uppåt anses som jaktbara men det understryks också att verkligt kapitala blir de först i åttaårsåldern, en ål— der som idag ytterst få mellaneuropeiska svin torde uppnå. Håller man på så under ett antal år skulle man ur en sommarpopulation på 500 svin årligen kunna få fram ett par tiotal jaktbara galtar,
däribland kanske tre verkligt kapitala.
sou 1980:11 4 VILDSVINSBESTÅNDET PÅ TULLGARN, MÖRKÖ OCH ERIKSÖ 4.1 Inledning
På Tullgarn, Mörkö och Eriksö i Södermanland finns det för närva—
rande största beståndet av frilevande vildsvin i landet.
I september 1979 uppdrog jakt— och viltvårdsberedningen åt fil. kand. Hans Kristiansson, Lunds universitet, att genomföra en un— dersökning av vildsvinsbeståndet i området (figur 4.1). Undersök- ningen genomfördes under september och oktober månad 1979.
Östersjön
Figur 4.1 Undersökningsområdets läge
Barrskog
Lövskog, blandskog
En observation av en eller flera individer vid natt— räkningar
Fem observationer av en eller flera individer vid natträkningar
Observationer av lokalbefolkningen
Observerad förflyttning av vildsvin under vintern på isen
Områden som utnyttjats av svinen för födosök (endast Tullgarnsområdet)
Skadegörelse på gröda (endast Tullgarnsområdet)
udd
Tullgarnsviken
fjärden>
Mörköfjärden
ERIKSÖ
0
Figur 4.2 Observationer av
4? djur och skadegörelse inom
0
undersökningsområdet
Tullgarn är totalt 3350 hektar stort med 371 hektar åkermark. Hör— ningsholms gods (del av Mörkö) är 4559 hektar stort med 2200 hek— tar skog, 1230 hektar åkermark och 1129 hektar övrig mark (figur 4.2).
Den norra delen av Tullgarnsområdet består av planterad barrskog av olika ålder. Insprängt i barrskogen finns partier av björk och mindre partier av alkärr, speciellt i anslutning till två mossar. Området är delvis kuperat.
Den mellersta delen består av åkermark, vall och områden med dungar av lövskog och blandskog. Lövdungarna består av ek, asp, alm, björk och hassel. Inslaget av ek är markant. Alkärr finns i mindre partier. Näsuddens vegetation är tät och består omväxlande av lövskogsdungar, öppna ängsmarker och sanka strandängar. På sluttningarna finns täta hasselbestånd med ek som översta skikt. Blandskogen norr om Näsudden består av planterad gren av varie— rande ålder med kraftigt inslag av ek, björk, hassel och lövsly. Fäfalludd är kraftigt kuperad med Tullgarns Kasberg i de inre de— larna. De lägre delarna längs stranden är bevuxna med al. Slutt— ningarna och området ovanför är bevuxet med planterad gran samt lövskog med björk, ek, hassel och lövsly.
Den södra delen består av ett kuperat område bevuxet med barr— skog, huvudsakligen tall. Inslag av lövträd finns med mindre par— tier av björk och al.
Skogen på Hörningsholm består till 80% av barrskog och 20% löv— skog. Lövskogen består till största delen av alkärr. Mindre ek— dungar finns på några få ställen. Enda undantaget är Kålsö där lövskogen med huvudsakligen ek dominerar (80%). Eriksö kan ka—
rakteriseras på samma sätt som Kålsö.
På Åda gård strax söder om Tullgarn finns ett hägn på 210 hektar med hjortdjur och vildsvin. Vildsvinsbeståndet i undersökningsom— rådet uppges härstamma från individer som i september 1976 rymde från detta hägn. Antalet förrymda individer uppgavs vara åtta, fyra suggor och tre galtar, samtliga fyra till fem månader gamla, samt en vuxen galt. Under 1977 sköts fyra vildsvin på Tullgarn,
två suggor och två galtar. Efter jakten skulle två suggor och två galtar samt födda kultingar vara kvar. Om det antas att de då halvtåriga suggorna blev betäckta, kan antalet födda kultingar uppskattas till tre. På hösten 1977 simmade ett antal (3—5) vild— svin över till Mörkö—Eriksö. Beståndet på Mörkö uppskattades 1978 till ca 25 individer med tre kullar varav två med säkerhet var på
sex kultingar vardera.
På våren 1978 inträffade skador på sättpotatisen på Tullgarn. På hösten 1978 observerades inga tecken efter vildsvin. Under vin-
tern 1979 hittades spår efter tre vildsvin. 4.2 Biologiska förhållanden
Räkningar av vildsvin utfördes på natten med hjälp av strålkas- tare och kikare. Varje observation noterades på karta med anteck— ningar av antalet individer, uppdelade på vuxna individer och års— ungar samt om möjligt kön (figur 4.2). Med nattobservationer utan märkta djur är det svårt att avgöra om individerna är observerade vid ett tidigare tillfälle eller inte. Detta medför osäkerheter i
uppskattningen av beståndsstorleken.
Det största antalet individer som observerades samtidigt på Tull— garn var en flock på 12 vildsvin, Flocken bestod av tre vuxna och nio årsungar. De vuxnas kön gick inte att urskilja men minst två
måste ha varit suggor. På grundval av samtliga nattobservationer
kan antalet vildsvin uppskattas till ett minimum av tre till fyra suggor, två galtar och 10 till 16 årsungar, dvs. sammanlagt mel—
lan 15 och 20 individer.
Antalet vildsvin på Mörkö inkl. Eriksö har uppskattats till ca 40
individer. En arrendator observerade vid ett tillfälle — septem— & ber 1979 — sex vuxna och ca 15 årsungar. Den största flock som observerades under natträkningarna var på 10 individer.
Beståndet på Tullgarn, Mörkö och Eriksö tillsammans uppskattades hösten 1979 till 50—75 individer. Det största antalet vildsvin
synes för närvarande vara koncentrerade till Tullgarn (områdena _kring Fäfalludd och Näsudden) och till Mörkö—Eriksö utom den
norra spetsen av Mörkö. Rekryteringen tycks vara god och vild- svinen verkar ha klarat den stränga vintern 1978/79 bra. Antalet vuxna suggor i området kan uppskattas till mellan 10 och 15 in— divider. Detta skulle ge ett tillskott till beståndet 1980 på 50—75 djur och resultera i en beståndsstorlek av 100—150 djur.
De enda uppgifterna om naturlig dödlighet gäller drunknade svin
i sundet mellan Tullgarn och Mörkö. På vintern 1978 drunknade en vuxen sugga och på våren 1979 en galt och två suggor. Totalt har det från och med 1977 till september 1979 skjutits 15 vildsvin, åtta galtar och fem suggor samt två av okänt kön. Tillsammans med drunknade svin ger detta en känd avgång från beståndet av 19 vild— svin. Med hänsyn till bl.a. den kända dödligheten kan inte de åtta vildsvin som 1976 rymde från Åda gård ensamma ha lett till ett bestånd 1979 på mellan 50 och 75 djur. Sannolikt har ytter—
ligare rymningar förekommit från hägn i trakten.
Uppgifter om biotopval och näringsutnyttjande har erhållits fram— för allt från Tullgarn (figur 4.2). Två områden, Fäfalludd och Näsudden, är kraftigt utnyttjade av vildsvinen, och utgör sanno— likt huvudtillhåll för dem. På Fäfalludd var alkärret längs stranden kraftigt utnyttjat. Även sluttningarna ovanför var ut— nyttjade. Spår efter bökning hittades under ekar och i örnbräken— bestånd samt vid hasselbuskar. Även gräsbevuxen mark mellan gra— narna och områden kring stenar samt stubbar var bearbetade. På Näsudden var sluttningarna med hassellundar och höga ekar mest utnyttjade. I övrigt hittades spår av olika slag över hela udden. Två mindre partier av el vid västra stranden av Häggnäsviken be— fanns vara till alla delar använda för födosök av vildsvinen. I Djurgården hittades ett parti med äldre, stora ekar med lägre granar insprängda där marken var genombökad. I övriga delar av Tullgarn hittades endast ett och annat spår efter vildsvinen. Sammanfattningsvis kan man säga att vildsvinen för sina födosök huvudsakligen utnyttjade marken under ekar och hassel, alkärr samt områden med örnbräkenbestånd.
48 Vildsvinsbeståndet på Tullgarn, Mörkö och Eriksö sou198m11 4.3 Skadegörelse
Uppgifter om skadegörelse inhämtades genom samtal med markägare, arrendatorer och jägare i området. Vidare kontrollerades de olika åkerarealerna genom att undersöka kantzonerna för att upptäcka gångar ut i grödorna. I vissa fall följdes gångarna för att kon— trollera skadegörelsen inne i grödorna. Denna del av undersök— ningen skedde i vecka 32, september 1979. Skördearbetet hade då
startat och därför kunde inte alla åkerfält kontrolleras.
De första skadorna upptäcktes våren 1978 på Tullgarn (Tullgarns Kungsgård) i ett potatisfält. Skadan omfattade 1,8 hektar och innebar en skördeförlust på ca 33 ton potatis till ett värde av 20 000 kronor.
Under 1979 var det på Tullgarn endast den största arrendatorn (Tullgarns Kungsgård) som drabbades av avsevärd skadegörelse. Den största skadan fanns i ett havrefält på sju hektar och omfattade
ca två hektar med hundraprocentig förlust. Den sammanlagda skade— görelsen omfattade 2,45 ha av den totala odlade arealen på 345,5 ha, varav 249,4 ha sådda med stråsäd och raps. Skadegörelsen om— fattade således ca 1% av arealen. Potatisfälten på Tullgarns Kungs—
gård var skyddade av elstängsel och inga skador inträffade där.
På Eriksö inträffade sommaren 1979 skada i en husbehovsodling av
potatis.
Utöver skördeskador har det inträffat ett vildsvin betäckt ute— gående tamsuggor. Vildsvinens bökningsaktivitet i och på slutt— ningar av dikningar har i enstaka fall medfört en ökad arbetsbe—
lastning för arrendatorerna.
SOU 1980:11 5 REMISSVAR 5.1 Inkomna svar
Genom skrivelse från jakt— och viltvårdsberedningen den 30 maj 1979 gavs vissa myndigheter och organisationer tillfälle att re— dovisa synpunkter och förslag rörande vildsvin i Sverige. Svar har erhållits från ståthållarämbetet, riksåklagaren, rikspolis— styrelsen, naturhistoriska riksmuseet, lantbruksstyrelsen, skggs- styrelsen, statens naturvårdsverk, domänverket, styrelsen för Sveriges lantbruksuniversitet, länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands, Kronobergs, Kristianstads, Skaraborgs och Västman- lands läg, stiftsnämnden i Lunds stift, Svenska jägareförbundet, Lantbrukarnas riksförbund, Jägarnas Riksförbund - Landsbygdens Jägare, Trädgårdsnäringens Riksförbund, Skogsindustriernas Samar— betsutskott samt Sveriges Skogsägareföreningars Riksförbund.
5.2 Inställningen till frilevande vildsvin
De som i huvudsak är positiva till vildsvin åberopar bl.a. att svinen ursprungligen tillhört den svenska faunan och därigenom har "hemortsrätt". Detta framhålls av bl.a. riksåklagaren, natur— historiska riksmuséet, naturvårdsverket, Svenska Jägareförbundet samt Jägarnas Riksförbund — Landsbygdens Jägare.
Naturvårdsverket framhåller bl.a. följande:
”I dagens naturvårdsdebatt är det allmänt vedertaget att i landet existerande djurarter skall fortleva. Även om delade meningar kan råda om hur stor en djurstam skall tillåtas vara med hänsyn till den ekonomiskalskada den kan åsamka, höjs ytterst sällan röster för utrotning av någon djurart. Tvärtom har det under senare år ansetts som självklart att utrotningshotade djurarter skall skyd— das och att aktiva åtgärder skall vidtas för att skapa livskraf—
tiga stammar. Den gamla uppdelningen i nyttiga och onyttiga eller skadliga djur är i princip borta. Åtgärder har också med sam— hällets stöd vidtagits för att i den svenska faunan återinföra tidigare utrotade djurarter.
Fridlysning av varg och järv, skyddet för de från Norge invand— rade myskoxarna liksom åtgärderna för bevarandet av olika fågel— arter — havsörn, pilgrimsfalk och berguv — är exempel på prak- tiskt fullföljande av det ekologiska tänkande som numera präglar samhällets fauna—politik. Återinplanteringen av bäver är ett an— nat ytterst belysande exempel.
En djurarts existensberättigande bedöms inte längre utifrån dess värde eller skada från människans rent egoistiska utgångspunkter. Bedömningen görs utifrån en ekologisk grundsyn.
Det gäller också vid bedömningen av frågor om introducering av för svensk natur främmande arter. I det fallet leder samma eko— logiska grundtänkande till en starkt restriktiv inställning vil— ket också präglar lagstiftning.
Enligt naturvårdsverkets uppfattning är det mot denna allmänna bakgrund som frågan om accepterandet av en frilevande vildsvins— stam i Sverige skall bedömas.
Vildsvinet har utan tvekan "hemortsrätt" i Sverige, t.o.m. en bättre rätt än flera andra djurarter som idag förekommer i lan— det. Arten fanns i vilt tillstånd fram till åtminstone 1700-talet och har sporadiskt förekommit i vår fauna även senare. Den har försvunnit till följd av människans åtgärder och ej på grund av ekologiska förändringar. Vildsvin har goda möjligheter att an— passa sig till och fortleva i den svenska naturen.
Detta bevisas också av att Vildsvin redan nu lever fritt på åt- skilliga platser i landet efter rymningar från vilthägn. Det är inte ens troligt att det går att helt utrota dessa djur såvida inte mycket långvariga, kostsamma och från naturvårdssynpunkt svåracceptabla åtgärder vidtas. Erfarenheten visar nämligen att vildsvin är mycket svårjagade. Arten har därför sannolikt kommit för att stanna i vår fauna. Spridningstakten bör dock kunna på— verkas.
Det förhållandet att etableringen av vildsvinsstammar skett genom rymning från hägn behöver i princip inte påverka samhällets in— ställning. Varg och myskoxe, som har motsvarande "hemortsrätt" i Sverige har exempelvis getts omfattande skydd från samhällets sida, trots att arternas nuvarande förekomst i landet inte be— rott på regelrätta och noga förberedda utplanteringar och trots att de kan åstadkomma påtaglig skadegörelse. Ett annat jämför- bart exempel är den mellansvenska kronhjorten, där en del av de frilevande stammarna bildats efter rymningar från vilthägn men ändå givits ett kraftigt skydd genom lagstiftningen.
Varje djurart påverkar både "positivt" och "negativt" människans ekonomiska eller andra intressen. Även ekologiska förändringar sker vid nyintroduktion av en tidigare försvunnen art. Värde— ringarna av denna påverkan får dock enligt naturvårdsverkets upp- fattning inte vara avgörande i principfrågan. Avgörande bör vara
om djurarten kan sägas ha "hemortsrätt” i landets fauna eller inte. En vägning av en djurarts "för— och nackdelar” skulle stri— da motmodernt ekologiskt tänkande.
Någon ytterligare utredning i huvudfrågan synes därför ej erfor— derlig. Ett ställningstagande bör kunna ske redan nu. En "klapp— jakt” på vildsvin under en övergångsperiod i avvaktan på ett slutligt avgörande framstår för naturvårdsverket som stötande.
Verket föreslår mot den givna bakgrunden att de vildsvinsstammar som nu finns i princip accepteras. Någon utplantering skall dock inte få förekomma och åtgärder bör vidtas för att förhindra ytter— ligare rymningar från hägn. Jaktbestämmelser bör utformas så att stammarna hålls på önskad nivå."
En ledamot har reserverat sig mot styrelsens beslut. I reserva— tionen framförs att målsättningen måste vara att hålla vildsvins— stammen så begränsad som möjligt. Det framhålls vidare att mark— ägare måste ges full kompensation för skador orsakade av vildsvin. ' Svenska Jägareförbundet framhåller följande:
”Med hänsyn till bl.a. att vildsvinet varit en ursprunglig in— hemsk viltart föreligger från zoologisk, jaktlig och allmän na— turvårdssynpunkt obetingat ett berättigat intresse att återinföra vildsvin i den svenska faunan. Vildsvinet bör i detta sammanhang jämställas med t.ex. bävern som var ett ursprungligt svenskt fau— naelement men som utrotades och återinfördes. Detta trots att bä— vern genom sitt levnadssätt obetingat gör viss skadegörelse. Glo— balt sett har en mängd viltarter utrotats. Aktningsvärda försök görs numera att rädda spillror av populationer eller att reintro— ducera tidigare förekommande arter, vars utbredningsområden min— skat, i länder där de utrotats. I princip bör enligt jägareför— bundets uppfattning frågan om vildsvinet som ett svenskt fauna— element ses på detta sätt."
Det bör dock påpekas att flera av länsjaktvårdsföreningarna stäl— ler sig negativa eller tveksamma till ett återinförande av fri— levande vildsvin.
Andra motiv som anges för en positiv inställning till frilevande vildsvin är att de är till nytta för skogsbruket, att de är vår— defulla som jaktbart vilt samt att de totalt sett är mer till nytta än till skada. Det senare skälet kommer mer eller mindre klart till uttryck hos flertalet av dem som ställer sig positiva till frilevande vildsvin. Undantag utgör de som enbart hänvisat till svinens "hemortsrätt" i Sverige och anser övriga aspekter underordnade.
Att svinen kan komma att vara till nytta i skogen anser bl.a. Jägarnas Riksförbund — Landsbygdens Jägare, Skogsstyrelsen och länsstyrelsen i Kristianstads län.
Från länsstyrelsen i Kristianstads län framhålls att vildsvinen påskyndar omsättningen i marken och genom sitt bökande gynnar självföryngringen av lövskog, framför allt bokskog. Svinen kan dessutom fungera som predatorer på skadeinsekter och därvid sanno— likt bidra till snytbaggebekämpningen. Svinens bökande kan dock
ge punktvisa skador i barrskogskulturer.
Vildsvinens värde ur jaktlig synpunkt framhålls av Svenska Jägare— förbundet och Jägarnas Riksförbund - Landsbygdens Jägare.
De senare anser vildsvinet vara en mycket värdefull viltart, i
egenskap av jaktobjekt lika attraktivt som älgen.
De som är tveksamma till att nu avgöra frågan anger i regel att kunskaper och erfarenheter om frilevande vildsvin i svensk miljö för närvarande är otillräckliga för ett slutligt ställningstagan—
de. Domänverkets åsikt är att
"ett definitivt ställningstagande i vildsvinsfrågan bör anstå. Innan beslut fattas i denna för faunavården känsliga fråga, bör forskarna ges möjlighet att närmare studera dels de skador som vildsvinen gör i jordbruket, dels om samhället i övrigt är be— rett att acceptera vildsvinen som ett återinfört inslag i den svenska faunan. Genom sträng jakt under en försöksperiod, bör stammen kunna hållas nere och en spridning till andra områden förhindras."
Liknande synpunkter framförs av länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands och Värmlands län.
Länsstyrelsen i Västmanlands län har uppfattningen att en fri— levande vildsvinsstam för närvarande inte bör tillåtas. Länssty— relsen säger emellertid också:
"Ur naturvårdssynpunkt är det av intresse att forsatta undersök- ningar görs för att utröna om det är möjligt och lämpligt att i någon del av landet tillåta en frilevande, renrasig vildsvins— stam av begränsad omfattning."
Praktiskt taget samtliga som ställer sig negativa till frilevande vildsvin åberopar jordbruksskadorna som ett viktigt skäl för ställningstagandet. I flera svar behandlas även risken för smitto—
spridning. Detta framhålls av bl.a. lantbruksstyrelsen samt läns-
styrelserna i Östergötlands, Kronobergs och Kristianstads län.
Lantbruksstyrelsen skriver:
"Enligt lantbruksstyrelsens uppfattning finns flera sjukdomar av allvarlig karaktär, vilka skulle vara svåra att bekämpa om de också fick ett fotfäste hos viltlevande vildsvin. Som exempel kan i första hand nämnas vissa Virussjukdomar.
Den klassiska svinpesten är en sjukdom vilken har visat sig svår att bekämpa i länder där den förekommer. Problemen har varit än mycket större, då också viltlevande vildsvin varit med i bilden. Polen är t.ex. ett land, som sedan många år brottas med problemet. Sjukdomar har bl.a. varit hinder för export av svinkött till vårt land. Om sjukdomen skulle införas till Sverige och här också får ett fotfäste bland vildsvin kan man förutse stora svårigheter för ett framgångsrikt bekämpande, vilket i sin tur skulle ge upphov till stora begränsningar i möjligheterna till export av levande svin och svinkött.
Afrikansk svinpest, vilken också kan drabba vildsvin, är för när- varande ett stort problem i Spanien och Portugal. Under den sista lO—årsperioden har sjukdomsbekämpandet i det första landet kostat 780 milj kronor. Man beräknar att kostnaden skulle varit 19 500 milj om något bekämpande ej vidtagits. På Pyreneiska halvön är dock vildsvin inget problem. En förekomst också av dessa skulle sannolikt förorsakat mycket större problem vid bekämpandet liksom också högre kostnader. Afrikanska svinpestens virus har en utom— ordentligt lång överlevnadstid i naturen och i exempelvis konta- minerat matavfall, varför det, trots bristen på dokumenterad er- farenhet av bekämpande av afrikansk svinpest i vildsvinsområden, måste bedömas att närvaro av vildsvin vore en utomordentligt för- svårande faktor vid en sanering av ett utbrott av afrikansk svin- pest i vårt land.
Även vid ett utbrott av mul— och klövsjuka måste en viltlevande vildsvinsstam bedömas utgöra en mycket försvårande omständighet i samband med ett bekämpande.
Enligt professor Dahls promemoria har bl.a.Polen lokalt dragits med ganska omfattande och irriterande skördeskadeproblem och en rätt betydande reducering av vildsvinsstammen har inte i och för sig inneburit någon förbättring. Skadorna drabbar i första hand potatis, stråsäd och majs men även frukt- och grönsaksodlingar.
Erfarenheter av det fåtal vildsvin som förekommer och förekommit i Sverige stöder antagandet att betydande skadegörelse på grödor skulle uppstå även i vårt land om en fritt levande vildsvinsstam skulle tillåtas. Skador av den storleksordning som i Dahls upp- sats refereras från Polen (ca 1 promille av den totala skörden
av känsliga grödor) skulle omsatt till svenska förhållanden inne— bära en förlust i storleksordningen 3 miljoner kronor per år med 1978 års skördevärden. Den totala förlusten ger dock ingen full— ständig bild av de olägenheter jordbruket skulle förorsakas. En— skilda odlare skulle sannolikt komma att drabbas så hårt av skör—h deskador att ett ingripande från det allmänna med någon form av ersättning skulle bli nödvändigt. '
Hägnad av fält synes vara helt orealistiskt vad gäller vanliga fältgrödor. Endast för odlingar med särskilt högt arealskörde— värde, i första hand inom trädgårdsnäringen, torde en sådan ska— deförebyggande åtgärd kunna komma ifråga. Obevakade odlingar i anslutning till exempelvis fritidshus kan antas bli speciellt utsatta för skadegörelse. Under alla förhållanden måste kraven på stängsel ställas så högt att kostnaderna för hägnaden och för tillsyn av denna skulle bli betydande.
Med hänsyn till risken för skördeskador är det nödvändigt att ett eventuellt beslut att tillåta en fritt levande vildsvinsstam fö— regås av en utredning där problematiken kring Vildsvinens skade— görelse blir fullständigt klarlagd. Vidare måste ett system för skadereglering vid grödskador konstrueras och frågan om finan— siering av detta system utredas. För att få det att fungera till— fredsställande skulle dessutom krävas en administrativ insats vars kostnader tillsammans med kostnader för skördeskador skulle vägas mot värdet av en frigående stam.
Lantbruksstyrelsen finner att så betydande olägenheter skulle vara förknippade med ett accepterande av en fritt levande vild— svinsstam i Sverige att det ur smittskydds— och jordbrukssyn— punkt vore omöjligt att acceptera en sådan."
Länsstyrelsen i Kronobergs län framhåller i sitt svar den känsla av otrygghet vid vistelse i skog och mark som frilevande vildsvin
kan inge, den skadegörelse som jordbruket åsamkas samt riskerna
för smittospridning till tamsvin och andra klövbärande djur.
Länsstyrelsen anser att en frilevande vildsvinsstam inte bör
tillåtas och anför bl.a. följande.
"Den troligtvis största negativa effekten av ett återinförande av vildsvin i den svenska faunan är den skadegörelse viltarten skulle förorsaka på gröda. De ekonomiska förlusterna för jord— brukarna för svinets konsumtion av framför allt potatis bedömer länsstyrelsen bli omfattande i ett skogslän med insprängda åker— ( marker. Med ledning av de uppgifter om skadegörelser som före— kommit i länet samt med hänsyn till de värden en potatisskörd betingar — över 20 000 kr per ha — bedömer länsstyrelsen det som tveksamt om det ekonomiska slaktvärdet av fällda djur skulle över— stiga de ekonomiska förlusterna enbart på potatisskörden. Härtill skall läggas de ekonomiska förluster djuren kan komma att föror— saka på stråsäd med hänsyn taget även till de förluster i form
av maskinstillestånd som kan bli aktuella."
Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) anför som motiv till sitt ställ-
ningstagande.
”Det föreliggande utredningsmaterialet visar att i jordbruksbyg— der orsakar vildsvinen stor skadegörelse. Möjligheten till att undvika skadorna är ringa. Erfarenheter som LRF har inhämtat vi— sar att vildsvinen i sitt näringssökande är mycket oberäkneliga och lätt orsakar omfattande skadegörelse. Åtgärderna för att hål— la vildsvinen borta från jordbruksbygder finner LRF omöjligt att genomföra då vildsvinen har konstaterats röra sig över stora om— råden. Enligt LRFs uppfattning är det en brist i utredningsmate— rialet att de svenska erfarenheterna av Vildsvinens skadegörelse ej har redovisats."
Svårigheterna att kontrollera stammens utbredning betonas av
ståthållarämbetet, Lantbrukarnas Riksförbund, Trädgårdsnäringens Riksförbund och Sveriges Skogsägareföreningars Riksförbund.
Ståthållarämbetet skriver:
"Erfarenheterna från Tullgarn visar att man inte kan kontrollera stammens utbredning. Om åtgärder, elstängsel, jakt m.m., vidtas till skydd mot svinens härjningar inom ett område flyttar de till ett annat. Allt eftersom djuren flyttar tvingas fler och fler odlare till kostnadskrävande skyddsåtgärder.
Då Ståthållarämbetet trots intensiva försök icke lyckats skjuta de ursprungligen utsläppta djuren och man under de gångna tre åren sett stammen öka, utan att man kunnat kontrollera utbred— ningen, får vildsvinen på sikt anses utgöra ett hot mot lönsam— heten för traktens jordbrukare."
Trädgårdsnäringens Riksförbund avråder från att tillåta en fri-
levande vildsvinsstam, bl.a. med följande motiveringar.
"Trots att vi idag endast har en vildsvinsstam på ca 100 djur i vårt land, har skador inrapporterats, bl.a. på färskpotatisod— lingar på Mörkö. Enligt uppgift lär skador på en odling uppgå till ca 30.000 kronor. Anmärkningsvärt är också att ett mycket litet antal djur fällts under senare år trots att jakt är till— låten under hela året. Man kan då fråga sig, om det är möjligt att i framtiden hålla efter antalet vildsvin genom jakt eller om extraordinära insatser måste till för att reglera stammen."
Riskerna för att frileVande vildsvin kommer att medföra fler vilt—
olyckor i trafiken understryks av främst rikspolisstyrelsen.
"Med hänsyn till uppgifterna om Vildsvinens rörlighet, vikt, re— produktionsförmåga m.m. bör från trafiksäkerhetssynpunkt en fri— levande vildsvinsstam inte tillåtas. Innan slutlig ställning tas i fråga om vildsvinets framtid i Sverige bör i vart fall ytter— ligare kunskaper tillföras beredningsarbetet t.ex. beträffande Vildsvinens reaktioner och beteenden i samband med motorbuller och trafik och om möjligheter finns att styra viltet till områ— den där trafikolycksrisken är obetydlig.”
5.3 Förslag till åtgärder
De som har en klart negativ inställning till frilevande vildsvin,
bl.a. ståthållarämbetet, lantbruksstyrelsen och Sveriges Skogs— ägareföreningars Riksförbund, förordar en snabb utrotning av
svinen.
Sveriges Skogsägareföreningars Riksförbund framhåller:
"För skogsbrukets del kan vildsvinen knappast ha någon betydelse varken i positiv eller negativ riktning. Det är dock uppenbart att de är allvarliga skadegörare på jordbruk och trädgårdsgrödor. Med tanke på den snabba reproduktionsförmåga som vildsvinen har och de stora områden som de rör sig över kan enligt vår mening en frilevande vildsvinsstam inte få tillåtas i Sverige. Av den anledningen är det nödvändigt att åtgärder snarast vidtas för att utrota den frilevande vildsvinsstam som redan finns i vissa delar av landet."
Bland flertalet av de positiva och tveksamma är inställningen den att man dels bör begränsa stammarna — och därigenom skadeverk— ningarna - genom rationell jaktvård och andra åtgärder, dels ge ersättning för uppkomna skador i jordbruket. Dessutom bör studier
av Vildsvinens effekter i olika avseenden närmare studeras. Såda—
na synpunkter framförs av bl.a. riksåklagaren, Skogsstyrelsen, naturvårdsverket, domänverket, Sveriges lantbruksuniversitet, Skogsindustriernas Samarbetsutskott, Jägarnas Riksförbund — Lands— bygdens Jägare samt länsstyrelserna i Kristianstads och Skaraborgs
sig.
Skogsstyrelsens uppfattning är att
"Den frilevande stammen bör noggrant följas, aktivt regleras och tillåtas att öka endast i långsam takt, varvid man år från år kan följa och bedöma stammen och dess eventuella skadegörelse. Av— skjutningensomfattning och inriktning bör följaktligen snabbt kunna förändras."
Statens naturvårdsverk anser att de negativa effekter som med sä— kerhet kommer att uppstå, främst inom jordbruket, bör motverkas
med följande åtgärder.
"En allmän jakttid bör fastställas för vildsvin, baserad på bio— logiska grunder men med hänsyn tagen även till intresset att und— vika skadegörelse.
Frågan om nattjakt på vildsvin måste övervägas särskilt.
Samarbete över större arealer bör eftersträvas vid vildsvinsjak— ten. Inom jaktvårdsområden bör denna jakt i möjligaste mån bedri— vas gemensamt. Etablerade älgjaktsområden med samjakt bör utnytt- jas också som bas för jakten på vildsvin.
Situationen för jordbruksarrendatorer utan jakträtt bör övervägas.
Naturvårdsverkets förslag 1978-07—27 om ändring i jaktstadgan av— seende bl a tillåtna vapen vid vildsvinsjakt bör snarast genomfö— ras. Fortfarande är det tillåtet att använda såväl slätborrat skjutvapen som helmantlad kula vid jakt på vildsvin. Detta är ytterst olämpligt från djurvänlighetssynpunkt.
Frågan om fällavgifter för vildsvin och om skadeersättningar och skadeförebyggande åtgärder bör bli föremål för särskild utredning.
Rådgivning till lantbrukarna om olika skadeförebyggande åtgärder bör starta snarast. Ansvarig för denna verksamhet bör vara lant— bruksnämnderna i samarbete med länsjaktvårdsföreningarna.
Anskaffning bör ske av lämplig strängselmaterial som kan användas dels i demonstrationssyfte, dels för utlåning till skadelidande lantbrukare. Ansvarig för denna verksamhet bör även här vara lantbruksnämnderna i samarbete med länsjaktvårdsföreningarna.
Hur kostnaderna för materielen skall bestridas bör bli föremål för särskilda överväganden.
Föreskrifter bör utfärdas om hur vildsvinshägn skall vara konstru— erade i avsikt att förhindra ytterligare rymningar. Ett första ut— kast till dylika föreskrifter har för granskning utsänts av natur— vårdsverket till olika berörda myndigheter och organisationer.
Lagstiftningen bör skärpas avseende etablering av vildsvinshägn. Även här har naturvårdsverket utarbetat förslag som nyligen har redovisats till regeringen.
Ett enkelt faktablad om vildsvinet bör utarbetas genom naturvårds- verkets försorg för spridning till berörda myndigheter och orga— nisationer samt till allmänheten."
Domänverket anser att
”ett definitivt ställningstagande i vildsvinsfrågan bör anstå. Innan beslut fattas i denna för faunavården känsliga fråga, bör
forskarna ges möjlighet att närmare studera dels de skador som vildsvinen gör i jordbruket, dels om samhället i övrigt är be— rett att acceptera vildsvinen som ett återinfört inslag i den svenska faunan. Genom sträng jakt under en försöksperiod, bör stammen kunna hållas nere och en spridning till andra områden förhindras."
Sveriges lantbruksuniversitet anser att den etablering son nu
skett inte utan vidare är acceptabel, bl.a. av följande skäl.
”Ett återinförande av vildsvinet som frilevande viltart borde ha föregåtts av en omsorgsfull utredning och planering med avseende på vilka områden som är lämpliga för arten, vilka områden som bör undvikas med hänsyn till för stora skadegörelserisker, former för ersättning av skador, jaktformer, jakttider och sist men inte minst vilka krav som skall ställas på det genetiska materialet bland avelsdjuren."
Lantbruksuniversitetet anför vidare:
"I den uppkomna situationen står det emellertid nu helt klart att den nyetablerade vildsvinsstammen i Tullgarn—Mörkö—området skulle kunna utnyttjas för att utöka de erfarenheter beträffande artens möjligheter i mellansvensk terräng som sedan åtskilliga år varit önskvärda. Om man kan avgränsa ett område där en vildsvinsstam skulle kunna få leva under några år framöver utan att man behö— ver befara helt oacceptabla skador skulle det kunna vara en god idé att låta området få status av försöksområde i syfte att vinna erfarenheter av vildsvin.
Ställningstagandet i år skulle sålunda bli att vildsvin tills vi— dare tillåts leva i vilt tillstånd inom ett noga angivet område vid Tullgarn—Mörkö. I övrigt skulle lämpliga åtgärder vidtas ome— delbart för att få bort alla vildsvin som kommit ut i frihet i landet."
Bland övriga förslag kan noteras att naturhistoriska riksmuseets positiva inställning till frilevande vildsvin gäller under vill— kor att vi får renrasiga vildsvin av rätt sort, lämpligen från
Polen. De genetiska aspekterna betonas också av Sveriges lant-
bruksuniversitet och länsstyrelsen i Västmanlands län.
Jordbruksarrendatorernas rätt till jakt tas upp i flera svar,
bl.a. från naturvårdsverket, länsstyrelsen i Kristianstads län och Jägarnas Riksförbund — Landsbygdens Jägare. De senare skriver:
"Att jordbruksarrendatorer utan jakträtt motsätter sig förekomst av vildsvin är självklart - detta i vart fall när ingen ersätt- ning för uppkomna skador utgår ..... Kan ersättningsfrågorna god— tagbart lösas, samt jordbruksarrendatorerna tillskapas lagstad— gad jakträtt, finns ej längre något hinder mot att tillåta vild— svinen udbreda sig över de för arten lämpliga områdena av landet."
SOU 1980:11 6 BEREDNINGENS ÖVERVÄGANDEN OCH FÖRSLAG 6.1 Biologiska förutsättningar
Beredningen har, som framgått av det föregående, inhämtat kunska— per och erfarenheter för att bl.a. kunna bedöma de biologiska fö— rutsättningarna för en frilevande vildsvinsstam i Sverige.
På andra sidan Östersjön tycks vildsvinen klara sig i varje fall upp till Ladoga. Det finns därför knappast någon orsak att betviv— la, att vildsvin skulle kunna leva vilt i Sverige åtminstone upp till och med Mälarlandskapen. Även i vårt land skulle vildsvinen få en hög reproduktionsförmåga.
Vildsvinen har svårt att klara snödjup över 50 cm, åtminstone un- der en längre tid. Under svåra snövintrar är dödligheten stor och trots den höga reproduktionsförmågan kan stammen dö ut om en rad sådana vintrar följer på varandra. Det kan därför bli svårt för vildsvinen att varaktigt kolonisera sydsvenska höglandet. I kust— landskapen kommer de däremot förmodligen att klara sig väl, lik— som i Västergötland och Mälarlandskapen. Eftersom vildsvinen gär— na vill ha tillgång till skog torde emellertid det mest utprägla— de jordbrukslandskapet inte vara särskilt gynnsamt för dem.
De omfattande tyska undersökningar som redovisats i kapitel 2 och 3 är av direkt intresse för svenska förhållanden. Med hänsyn till vårt något hårdare klimat torde förstaårssuggorna bli dräktiga i mindre utsträckning än i Mellaneuropa och det genomsnittliga an— talet kultingar kan bli lägre. Tills vidare torde man för en fri— levande svensk vildsvinsstam kunna räkna med reproduktionstal i nivå med de lägre värden för fjolåriga och äldre suggor som redo- visats för tyska förhållanden (se avsnitt 2.6). När det gäller re-
produktionstalen i relation till vårvinterstammen förefaller de lägre angivna värdena, dvs. kring 10 %, som mest sannolika (se avsnitt 3.4).
6.2 Handlingsalternativ och principiell grund för bered—
ningens ställningstagande
Vildsvin i frihet finns än så länge i ett begränsat antal i vårt land. Vildsvinens reproduktionsförmåga, rörlighet och förmåga till anpassning innebär emellertid att vi sannolikt inom några år har en utbredd, etablerad vildsvinsstam i landet om inga åt— gärder vidtas för att hindra en sådan utveckling. Talar övervä— gande skäl för att helt utrota de nu frilevande vildsvinen, bör åtgärder för att åstadkomma ett sådant resultat vidtas snarast. Om vi i stället beslutar att acceptera en frilevande vildsvins— stam bör också detta följas av aktiva åtgärder för att kontrolle— ra och styra artens utveckling. Det är mot denna bakgrund man skall se beredningens skrivelse till regeringen den 2 oktober 1979, i vilken beredningen pekade på behovet av omedelbara åt- gärder. Som redovisats tidigare gav regeringen den 13 december 1979 statens naturvårdsverk i uppdrag att svara för genomföran— det av åtgärder i syfte att förhindra en fortsatt ökning och spridning av de frilevande vildsvinen. Verket har den 10 decem- ber 1979 haft överläggningar med berörda verk och organisationer om vilka åtgärder som kan bli aktuella för att uppnå det angivna målet. Det ansågs bl.a. önskvärt att få utnyttja såväl belysning
som motorfordon vid jakt efter vildsvin. Beredningen har övervägt följande handlingsalternativ:
— Att vildsvinen utanför hägn utrotas. - Att en större eller mindre frilevande vildsvinsstam accepteras.
— Att ett slutgiltigt beslut föregås av en försöksverksamhet på
någon eller några platser i landet.
Beredningen har inför sitt ställningstagande inhämtat synpunkter och förslag från en rad myndigheter och organisationer. Natur— vårdsverket och lantbruksstyrelsen är representativa för helt
skilda uppfattningar i frågan.
Naturvårdsverkets uppfattning är uttryck för ett synsätt som ock— så kommit till uttryck i de båda jägareförbundens ställningsta— ganden. Man hävdar att eftersom vildsvinet ursprungligen tillhört den svenska faunan så bör artens existensberättigande bedömas på samma sätt som andra djurarters med "hemortsrätt" i landet. Ver— ket framhåller bl.a.:
”En djurarts existensberättigande bedöms inte lägre utifrån dess värde eller skada från människans rent egoistiska utgångspunkter. Bedömningen görs utifrån en ekologisk grundsyn."
Delade meningar kan finnas om hur stor en djurstam skall till— låtas vara, men man anser det vara självklart att utrotningsho- tade djurarter skall skyddas. Vildsvinet jämställs enligt det
här synsättet med utrotningshotade arter som t.ex. varg och mysk— oxe. Dessa arter har getts ett omfattande skydd från samhällets
sida trots att de kan åstadkomma påtaglig skadegörelse.
Lantbruksstyrelsen anser att en frilevande vildsvinsstam inte kan accepteras och kräver att åtgärder vidtas för att utrota de djur som nu lever i frihet. Den uppfattningen delas också
av företrädare för jordbruksnäringen. Uppfattningen baseras på farhågor för allvarliga skadeverkningar för svenskt jordbruk. Svinen skulle, liksom i andra länder, orsaka betydande skador på grödor. Allvarligare vore dock om vildsvinen skulle öka risken för att svinpest spreds i landet. Detta kunde bl.a. medföra sto— ra begränsningar av möjligheterna till export av levande svin
och svinkött, vilken är av stor ekonomisk betydelse.
Beredningens principiella syn överensstämmer med den som redovi- sats av naturvårdsverket. Endast mycket starka skäl bör enligt beredningens mening kunna föranleda avsteg från den principiella inställningen. Till sådana skäl kan räknas att återinförandet av en viltart medför påtagliga risker för spridning av allvarliga sjukdomar eller på annat sätt kan få betydande negativa samhälle— liga konsekvenser.
I det följande redovisas beredningens uppfattning i fråga om de viktigaste konsekvenserna av ett accepterande av frilevande
vildsvin i vårt land.
6.3 Konsekvenser vid återinförande av vildsvin
6.3.1 Vildsvinen och växtodlingen inom jordbruket
Etableras en vildsvinsstam i Sverige kommer vi med stor säkerhet att drabbas av samma typ av skador på jordbruks- och trädgårdsfö— retag som förekommer i Mellaneuropa. Skador torde i första hand uppstå på potatis och stråsäd, särskilt på åkrar som ligger i närheten av skyddande skog. Möjligen kan också vissa specialgrö— dor, t.ex. konservärter angripas. Ökar vi majsodlingen kommer denna ganska säkert att drabbas av skador, i varje fall om od—
ligen bedrivs i gränsområdena mellan jord— och skogsbruksbygd.
Trädgårdsodlingarna, med sina begränsade arealer, bör ganska väl kunna skyddas med elstängsel av tidigare (se avsnitt 3.3) beskri— ven typ. Genom att sätta upp stängsel bör man också kunna skydda högavkastande och arealsnåla grödor. Detta medför dock givetvis
ökade arbetsinsatser och kostnader för jordbrukarna.
För att skydda de vanliga grödorna, exempelvis havre och vete, torde stängselåtgärder inte vara realistiska. Förebyggande ut— fodringsåtgärder, utförda i samarbete mellan jägare och jordbru— kare, kan här prövas. Viktigare är dock att jakten bedrivs så
att svinen i största möjliga utsträckning hålls borta från skade— känsliga områden. Erfarenheter från Polen under senare tid under— stryker behovet av att förhindra uppkomsten av fasta stammar i det rena jordbrukslandskapet. Erfarenheter från Eruopa och USA tyder på att en sådan begränsning av vildsvinsförekomsten är
fullt möjlig.
Med hänsyn till de senaste uppgifterna om förhållandena på konti— nenten torde man kunna förutspå, att vildsvinsskadorna i Sverige skulle bli av försumbar omfattning om man ser skadorna i ett vi- dare ekonomiskt sammanhang. Vildsvinen kan emellertid bli till betydande skada och förtret för den enskilde och de kan skapa
irritation bland vissa intressegrupper.
6.3.2 Risk för spridning av sjukdomar
Bland infektionssjukdomar hos vildsvin är den klassiska och den afrikanska svinpesten de utan jämförelse allvarligaste. Svinen är också mottagliga för mul— och klövsjuka, om än i lägre grad än boskap. Andra sjukdomar som diskuterats i samband med vild—
svin är bl.a. rabies.
Risken för spridning av svinpest har tagits upp i flera remiss— svar till beredningen (se kapitel 5). Bland dessa kan i första hand nämnas lantbruksstyrelsens yttrande. Beredningen har i denna fråga kontaktat statsepizootologen. Hans yttrande redovisas i avsnitt 2.9.
Svinpest sprids framför allt genom direkt eller indirekt kontakt mellan sjuka och friska djur. Dessutom kan smitta överföras via bl.a. skodon, redskap samt slakt— och matavfall. I fråga om vild- svinens betydelse när det gäller smittöverföring och sjukdomsbe— kämpande är uppgifterna fåtaliga. De i utländsk litteratur redo— visade och rekommenderade bekämpningsåtgärderna rör främst tam— svin och djurprodukter. Vildsvinet har nämnts i diskussionen,
men detta har inte lett till några regler eller rekommendationer. De största riskerna för att smitta skall föras in i Sverige är via import av levande svin eller köttprodukter från sjuka djur. Andra smittvägar, via matavfall från t.ex. fritidsbåtar, via fåg— lar samt smittade redskap m.m., är svårare att kontrollera. Ris-
kerna för smittspridning på detta sätt är dock samtidigt lägre.
Riskerna för en överföring av smitta till vårt land är således begränsade. Skulle en sådan smittöverföring trots allt inträffa sker den med största sannolikhet på annat sätt än via vildsvin. I en situation med svinpest i landet kan dock förekomsten av vildsvin försvåra sjukdomsbekämpandet. Vildsvinens betydelse i detta hänseende är oklar men troligen liten. 6.3.3 Vildsvinen och skogsbruket
Att från kontinentala erfarenheter dra några slutsatser om vad frilevande svin skulle kunna betyda för svenskt, i första hand
sydsvenskt, skogsbruk är vanskligt. De skogsskador som påtalats rör praktiskt taget enbart ädla lövträd av mycket ringa intresse
för dagens svenska skogsbruk.
Vildsvinens allmänt — och särskilt från polskt håll omvittnade — positiva roll som markberedare bör emellertid även vara av värde för svenskt skogsbruk. Marklevande stadier av skogsskadeinsekter skulle sannolikt utnyttjas som föda av svinen även här. Man vet att svinen t.ex. gärna äter markstadier av tallsteklar och det tycks gälla generellt att ju större utbudet blir, desto större blir konsumtionen. Sannolikt skulle svinen också uppmärksamma en rikare förekomst av snytbaggar som lever under barken på stubbar
och rötter.
6.3.4 Vildsvinsjakt i Sverige
Vildsvinens värde som proteinkälla och jaktbart vilt bör ses mot bakgrund av att det näst rådjuret är det vanligast förekommande klövviltet i Eruropa. På grund av den höga reproduktionsförmågan ger svinen i relation till sin vinterstam högre avkastning och fler jakttillfällen än någon annan europeisk klövviltart.
Vildsvinet skulle för de svenska jägarna bli ett mycket attraktivt vilt. De för Mellaneuropa beskrivna jaktformerna — klappjakt och vakjakt — bör kunna tillämpas även i Sverige. Även jakt med dri—
vande hund bör kunna bli aktuell.
Hundar som används vid jakten kan utsättas för stora risker. Från jakten i Sverige hösten 1979 har rapporterats att vildsvin an- fallit och svårt skadat två stövare. Hur dessa händelser gått till är dock inte närmare känt. Konfrontationer mellan vildsvin och jakthundar kan bli relativt vanliga och detta kan, i synnerhet för taxar och drevrar, leda till att hundarna dödas. Eftersök av ska— dade vildsvin, särskilt i tätningar och under dåliga ljusförhål— landen, kan troligen innebära betydande risker för att hundar kom— mer till skada. Också jakt efter många andra djurarter leder emel- lertid som bekant till svårigheter och faror för de hundar som an—
vänds.
Starkt delade uppfattningar föreligger i fråga om möjligheterna att hålla vildsvinsstammen under kontroll genom att utnyttja en— bart traditionella jaktformer. Innan de svenska jägarna fått er— farenheter och kunskaper om vildsvinsjakt kommer effektiviteten att vara låg. Intresset för att delta i vildsvinsjakt torde dock vara stort och detta talar för att det inom rimlig tid kommer att finnas många skickliga vildsvinsjägare. Det kan emellertid inte uteslutas, i varje fall inte under en inledningsperiod, ett extra— ordinära åtgärder i vissa fall kan erfordras för att hålla en fri—
levande vildsvinsstam på lämplig nivå.
6.3.5 Vildsvin och andra djur
Man får räkna med att svinen i viss utsträckning ger sig på mark— häckande fåglars bon och ungar samt späda harungar och rådjurs— lamm. Kontinentala erfarenheter tyder emellertid på att detta inte medför någon nämnvärd minskning i populationerna. Ett större problem är sannolikt att Vildsvinens framfart i terrängen leder till att tryckande småvilt flyr, att häckande fåglar lämnar sina reden, etc.
Vad som händer om vildsvin kommer i kontakt med späda lamm är in— te känt. Eventuellt kan svinen anfalla och döda lamm.
6.3.6 Övrigt
Svinen går normalt alltid undan för människan. Deras sätt att reagera skiljer sig inte från vad som gäller för de flesta andra viltarter. Ett på grund av skadskjutning eller av annan orsak sårat vildsvin kan emellertid vara farligt, framför allt för dem som deltar i eftersök av djuret. En farlig situation kan också uppstå för den som råkar komma mellan en sugga och hennes späda kultingar eller om suggan av annan orsak ser kultingarna hotade. Vildsvinet kan dock inte sägas vara farligare för människan än t.ex. älg, varg eller björn.
Mellaneuropeiska erfarenheter tyder på att risken för trafik— olyckor med vildsvin inblandade är liten i förhållande till den
risk som förekommer i fråga om annat klövvilt.
66 Beredningens överväganden och förslag SOU1980H1 6.4 Beredningens förslag
6.4.1 Val av alternativ
De myndigheter och organisationer som redovisat sin inställning i frågan om en frilevande vildsvinsstam i Sverige redovisar starkt skilda uppfattningar. Företrädare för de näringar som riskerar att drabbas av skador genom förekomst av vildsvin samt flera länssty- relser ställer sig avvisande till att tillåta vildsvin. Den mot— satta uppfattningen redovisas av bl.a. företrädare för jägare,
naturvårdsintressen och forskning.
I flera av remissvaren betonas att de ställningstaganden man gjort grundas på ganska osäkra uppgifter om vad förekomsten av frile— vande vildsvin kan innebära från skadesynpunkt. Bland de frågor, utöver frågan om skador på jordbruks— och trädgårdsprodukter, som man anser bör utredas ytterligare kan nämnas risken för sjukdoms— spridning, inverkan på skogsbruket, störningar och dödande av an— nat vilt, möjligheterna att hålla stammen under kontroll genom jakt eller andra åtgärder samt svinens förmåga att klara en än— passning till svenska förhållanden.
Ett förslag om utrotning av vildsvinen förutsätter, mot bakgrund av beredningens principiella inställning, kunskaper eller erfa— renheter som visar att vildsvinen skulle medföra mycket allvar— liga risker för sjukdomsspridning eller genom skadeverkningar på annat sätt. Som tidigare framhållits är såväl erfarenheterna som
kunskaperna om vildsvin i svensk miljö starkt begränsade.
Ett accepterande av frilevande vildsvin förutsätter å andra sidan att mycket allvarliga skadeverkningar bedöms osannolika. Finns det grund för en sådan bedömning får argumenten att vildsvinen en gång tillhört den svenska faunan en särskild styrka. Med beaktan— de av de principer som tillämpas ifråga om faunans skydd och ut—
_ veckling, bör en frilevande stam i Sverige då kunna accepteras.
Alternativet med försöksverksamhet i vissa områden innebär att ett definitivt ställningstagande grundat på de delvis bristfäl— liga kunskaper som nu finns uppskjuts. Handlingsfriheten behålls
under en tämligen lång tid, samtidigt som ytterligare erfarenhe— ter kan inhämtas och en klargörande diskussion om vildsvinets framtid hinner utvecklas.
Beredningens principiella inställning som redovisats i avsnitt 6.2 innebär att frilevande vildsvin i Sverige bör kunna accepte— ras om inte särskilda skäl föreligger. Vildsvinen har en gång tillhört den svenska faunan och de principer som numera tilläm- pas i fråga om faunans skydd och utveckling talar starkt emot en utrutning av ursprungliga svenska djurarter.
De särskilda skäl som kan tala för en utrotning av vildsvinen är dels riskerna för skador på jordbruksgrödor, främst potatis och stråsäd, dels riskerna för spridning av allvarliga, smittsamma
sjukdomar (epizootier), främst svinpest.
Skadorna på jordbruksgrödor torde, sett i ett större ekonomiskt
perspektiv, bli av ringa omfattning. Vildsvinen förekommer i ett stort antal länder med en landskapstyp och en inriktning av jord— bruk och trädgårdsskötsel som rimligen innebär större skadekäns— lighet än vad förhållandena på de flesta håll i Sverige ger an— ledning till.
En spridning av svinpest i landet skulle få allvarliga ekonomiska konsekvenser och bl.a. försvåra export av levande svin och svin— kött. Denna allvarliga fråga har, som redan framgått, varit före— mål för särskilda överväganden och studier i beredningen. Av det material beredningen inhämtat framgår att vildsvinen knappast kan komma att utgöra någon påtaglig risk vad avser smittspridning till landet. En sådan smittspridning skulle sannolikt ske på an— nat sätt, t.ex. via införsel av charkuterivaror.
Vildsvinens roll vad gäller spridning av smitta inom landet är oklar. Internationella erfarenheter tyder på att förekomsten av vildsvin kan försvåra sjukdomsbekämpningen. För att vildsvinen i detta sammanhang skall få någon betydelse fordras emellertid att de på ett eller annat sätt blir smittade och att de därefter kom— mer i kontakt med och överför smitta till tamsvin. Med beaktande av dels den korta inkubationstiden, dels|1urtamsvin hålls i vårt
land torde riskerna för överföring av smitta från vildsvin till
tamsvin vara mindre i Sverige än i många andra länder.
Beredningens bedömning blir således att varken förväntade skador på jordbruksgrödor eller risker för sjukdomsspridning är av den omfattningen att ett förslag om utrotning kan motiveras. Det fak— tum att frilevande vildsvin kan komma att orsaka vissa skador i bl.a. jordbruket är inte ett tillräckligt skäl för att föreslå en utrotning. Andra skadevållande djurarter med ”hemortsrätt" i lan— det har getts omfattande skydd från samhällets sida och det fram— står knappast som motiverat att göra undantag från den principi— ella inställningen vad gäller vildsvin. Den svenska älgstammen har genom en aktiv viltvård byggts upp trots de mycket stora ska- dor den vållar. Detsamma gäller bl.a kronhjorten och bävern.
Ett förslag som förts fram är att vi, mot bakgrund av den osäker— het som råder, nu bör låta utrota de frilevande vildsvinen efter— som möjligheter att skapa en frilevande vildsvinsstam genom ut- plantering alltid kommer att finnas. Som framgått av det före- gående bedömer inte beredningen osäkerheten vara så stor att en utrotning är motiverad. Att genomföra utrotning av en art under hänvisning till möjligheter till senare utplantering är därtill inte förenligt med den principiella inställning som redovisats. Önskemålet om en livskraftig och artrik fauna syftar självfallet till att de olika arter som hör hemma i den svenska naturen skall leva i frihet och under så naturliga betingelser som möjligt, inte
att de skall hållas "i reserv" inom vilthägn.
Enligt beredningens mening bör således en frilevande vildsvins— stam accepteras. Stammen bör emellertid, mot bakgrund av bl.a. den oro jordbrukets företrädare gett uttryck för, inte tillåtas växa okontrollerat. Det är nödvändigt att kontinuerligt följa stammens utveckling och de skador den förorsakar för att med led— ning därav utforma närmare riktlinjer för var vildsvin skall få förekomma, hur starka stammarna skall få bli samt hur jakten skall
bedrivas.
I syfte att kontrollera stammens utveckling är det givetvis vik— tigt att så långt möjligt förhindra ytterligare rymningar från
hägn med vildsvin. Ett förslag med föreskrifter om hur vildsvins— hägn skall vara konstruerade, bl.a. för att minska risken för rymning, har av naturvårdsverket sänts för granskning till berör— de myndigheter och organisationer. Beredningen vill i detta sam— manhang understryka behovet av att hägnen utformas så att rym— ningar kan undvikas. Vidare har verket utarbetat förslag till skärpning av reglerna för etablering av vildsvinshägn. Förslaget har redovisats till regeringen.
Beredningen har övervägt möjligheterna att, innan ett slutligt ställningstagande görs, bedriva försöksverksamhet på vissa be- gränsade områden. Därigenom skulle man få fram ytterligare erfa- renheter beträffande vildsvin i svensk miljö. En sådan försöks- verksamhet skulle i första hand ge kunskap om hur jakten bör be- drivas och om hur en framtida frilevande vildsvinsstam bör han—
teras.
En försöksverksamhet av här angivet slag skulle dock medföra en rad problem, bl.a. därigenom att stora insatser skulle krävas för att undvika en spridning till andra områden. Dessutom skulle en rad juridiska och administrativa problem vara förknippade med för— söksverksamhet i särskilt avsatta områden. Alternativet med för- söksverksamhet avvisas därför av beredningen. De erfarenheter en försöksverksamhet inom vissa begränsade områden skulle ge kan en— ligt beredningen lika väl vinnas genom att utvecklingen av den frilevande vildsvinsstammen kontrolleras genom ett relativt hårt jakttryck och följs med lämpliga undersökningar på valfria plat—
ser i landet.
En uppföljningsverksamhet förknippad med ett accepterande av en frilevande vildsvinsstam kan ge uppgifter i bl.a. följande avse— enden.
— Biotopval och näringsutnyttjande
— Nordgräns med hänsyn till klimatförhållanden — Reproduktionstakt
— Spridning till nya områden
— Skador i jordbruk och trädgårdsnäring
— Hur man värderar och reglerar skadorna
— Effekter av olika skadeförebyggande åtgärder — Möjligheter att reglera stammarna — Hur och när jakt skall bedrivas
- Inverkan på andra viltarter
Särskild uppmärksamhet bör ägnas de sjukdomar, främst epizootier,
som kan drabba vildsvinen.
Det bör uppdras åt naturvårdsverket att svara för uppföljningen och med stöd av återkommande inventeringar ge rekommendationer i fråga om avskjutningen. Beredningen har tidigare, bl.a. i betän— kandet (SDU l979:52) Viltskador, föreslagit att verket skall ges omfattande arbetsuppgifter. Här redovisade förslag innebär en ytterligare arbetsbelastning för verkets sektion för faunavård och jakt. Svenska Jägareförbundet har meddelat beredningen att man är beredd att ställa en forskare på halvtid till förfogande för uppföljningsarbetet beträffande frilevande vildsvin. Bered— ningen förutsätter att de ytterligare resurser som erfordras ak— tualiseras av verket i samband med ordinarie petitaframställning.
6.4.2 Jakten
Skador genom vildsvin bör i första hand förebyggas genom att stammen med lämpligt anpassad jakt lokaliseras till mindre skade- känsliga områden och att antalet djur hålls på en lämplig nivå. För att få en effektiv kontroll av vildsvinsstammen rekommenderas en samordning av jakten över större områden. Älgjaktsområden el— ler jaktvårdsområden torde många gånger utgöra naturliga områden
för jaktligt samarbete.
Jakten efter vildsvin bör ske med användande av traditionella
jaktmetoder. Som beredningen har föreslagit i betänkandet om änd— ringar i jaktlag och jaktstadga (Ds Jo 1979le) bör dock nattjakt vara generellt tillåten. Föreskrifter bör vidare ges om fredning av förande sugga under den tid då kultingarna är beroende av sug—
gan.
För jakten bör i övrigt gälla att hagel och helmantlad ammunition inte skall få användas. Beredningen har i det ovannämnda betänkan—
det föreslagit ett förbud mot helmantlad ammunition förs in i jaktstadgan. Att andra kulvapen än klass 1 vapen inte får använ— das framgår av naturvårdsverkets kungörelse (SNFS l978:4 NV:l). Det bör vidare krävas att man vid jakten har tillgång till hund som kan användas för spårning av skadat vilt. En bestämmelse om
detta kan lämpligen föras in i 3 S jaktstadgan.
I samband med beredningens remiss har det visat sig att särskilt jordbruksarrendatorer utan jakträtt är obenägna att acceptera
frilevande vildsvin. Jägarnas riksförbund - Landsbygdens jägare har i sitt svar pekat på möjligheterna att ge jordbruksarrenda- torerna jakträtt. Arrendatorerna skulle tillåtas att genom jakt skydda sina grödor och därigenom i större utsträckning kunna
acceptera förekomsten av vildsvin. Beredningen har studerat frå—
gan och därvid också varit i kontakt med arrendelagskommittén.
Betraktar men frågan om jordbruksarrendators rätt att jaga vild— svin som ett problem som bara rör vissa arrendatorer förefaller det naturligt att eventuella regler om en sådan rätt hör hemma i
jaktlagstiftningen och inte i arrendelagstiftningen.
Efter mönster av bestämmelserna i 15 5 jaktlagen, som ger bl.a. gårds— och trädgårdsinnehavare rätt till skyddsjakt efter vissa djurarter, skulle en jordbruksarrendator utan egen jakträtt kunna ges möjlighet att skjuta eller fånga vildsvin.Flera invändningar kan emellertid göras mot en sådan bestämmelse.
Från principiell synpunkt kan det diskuteras om en enbart till vildsvin begränsad skyddsjakt kan försvaras när motsvarande och kanske större behov av sådan jakt finns i fråga om älg, hjort,
rådjur och grävling.
Den ifrågasatta rätten till skyddsjakt skulle dessutom få en om— fattning som i avsevärd grad skiljer sig från vad som f.n. gäller i fråga om sådan jakt. Det kan förutsättas att jakten, om den skall bli effektiv, måste beröra inte bara hela den arrenderade jordbruksmarken utan också andra delar av fastigheten eller bruk— ningsenheten. Med hänsin till det kunnande och den utrustning
som en vildsvinsjakt kräver, kommer säkert många jordbruksarren—
datorer att ha ett behov av att för jakten anlita även andra än
familjemedlemmar eller anställda. Det förhållandet att jakten krä— ver stora insatser av utövarna talar för att arrendatorerna borde få del i jaktbytet. Oavsett detaljutformningen kommer en rätt till skyddsjakt efter vildsvin följaktligen att i avsevärd utsträckning inverka på markägarens och eventuella jaktarrendatorers intressen. Beredningen är inte beredd att föreslå ett så betydande avsteg
från vad som i allmänhet gäller i fråga om jakträtten.
Beredningen har också övervägt möjligheten att göra rätten till skyddsjakt efter vildsvin beroende av tillstånd i det enskilda fallet. Vad som anförts mot en generell regel kan emellertid i
huvudsak också anföras mot en sådan lösning.
Enligt beredningens mening bör i stället, åtminstone tills vidare, de problem som kan uppstå för jordbruksarrendatorerna lösas i var— je enskilt fall genom avtal mellan markägaren och arrendatorn. Av— talet kan avse att ge arrendatorn jakträtt eller innebära att arrendebeloppet bestäms med hänsyn till förekomsten av vildsvin. Vad beträffar möjligheterna till omprövning av redan ingångna av— tal kan hänvisas till vad beredningen anfört i betänkandet (SDU 1979z52) Viltskador, s. 139.
Enligt 24 5 1 mom. jaktlagen (l938:274) kan länsstyrelsen före— lägga en jakträttsinnehavare att vidta åtgärder för att förebygga att en viltart orsakar skada. En förutsättning för att en sådant föreläggande skall kunna meddelas är att viltartens utveckling orsakat avsevärd skada på gröda, skog eller plantering. Vidare förutsätts att skadan inte kan förhindras genom rimliga åtgärder från den skadelidandes sida. Utgår ersättning eller annan gottgö— relse för skadan skall föreläggande inte meddelas. Underlåter jakträttsinnehavaren att följa föreläggandet skall länsstyrelsen för att minska viltstammen förordna om jakt av särskilt utsedda
jägare.
Beredningen har övervägt om det finns anledning att föreslå en komplettering av 24 5 1 mom. som skulle ge länsstyrelsen möjlig— het att få till stånd en avskjutning av vildsvin även om avsevärd
skada inte har konstaterats. En sådan bestämmelse skulle kunna
utformas så att även risk för skada eller andra olägenheter kan utgöra grund för ett föreläggande för jakträttsinnehavaren att
bedriva vildsvinsjakt.
Det finns otvivelaktigt vissa skäl som talar för en sådan be— stämmelse. Möjligheterna att kontrollera vildsvinsstammens ut— veckling skulle öka liksom möjligheterna att tillgodose jord— bruksarrendatorernas krav på åtgärder mot skador. Det är emeller— tid tveksamt om det finns tillräckliga motiv för att på detta sätt generellt vidga möjligheten till tvångsjakt efter vildsvin. Enligt beredningens mening bör, åtminstone i första hand, en be— stämmelse av mera begränsad räckvidd övervägas. Vildsvinen bör helt hållas borta från områden som framstår som särskilt skade- känsliga, dvs. de utpräglade jordbruksområdena. Med hänsyn här— till kan det uppstå behov av ett lokalt få till stånd en total avskjutning av förekommande vildsvin. Beredningen föreslår ett tillägg till 24å jaktlagen som ger länsstyrelsen rätt att, i fråga om område där vildsvin kan befaras orsaka avsevärd skada, besluta om jakt efter sådant vilt att bedrivas av jakträttsinne— havaren eller av särskilt utsedda jägare. Det bör uppdras åt na— turvårdsverket att ge närmare föreskrifter om hur bestämmelsen skall tillämpas. Fällt eller fångat djur bör i likhet med vad som gäller enligt 24 5 1 mom. normalt tillfalla jakträttsinne— havaren.
Frågan om en lagändring som allmänt skulle öka möjligheterna att förordna om tvångsjakt efter vildsvin bör däremot enligt bered— ningens mening bli beroende av erfarenheterna från de närmaste jaktåren. Det bör först prövas om information och rådgivning till jakträttsinnehavarna tillsammans med 24 5 1 mom. i dess nuvarande lydelse utgör tillräckliga medel för att kontrollera vildsvins— stammen i alla andra fall än när en tillämpning av den föreslagna tilläggsbestämmelsen kan komma i fråga (se bilaga 1). 6.4.3 Ersättning för skada av vildsvin Som framhållits i det föregående bör utvecklingen av en frilevan— de vildsvinsstam begränsas genom ett hårt jakttryck. Särskilt
viktigt är att så långt möjligt förhindra en utbredning inom ut—
präglade jordbruksområden såsom Söderslätt och Kristianstadsslät— ten i Skåne, Östgötaslätten, Varaslätten i Västergötland samt de— lar av Mälardalen. En relativt intensiv jakt kommer emellertid inte att utgöra ett tillräckligt medel för att förhindra skada på jordbruksgrödor och trädgårdsodlingar. Inte heller kommer olika förebyggande åtgärder (se 6.3.1) att eliminera riskerna för skador.
Sedan länge har den principen gällt att var och en är skyldig att tåla ett visst mått av intrång och olägenhet till följd av före— komsten av vilt. Den principen kan med stor tyngd hävdas mot bak— grund av den numera allmänt gällande synen att en art— och indi— vidrik fauna bör eftersträvas. Som redovisas i betänkandet (SOU 1979:52) Viltskador bör samhället lämna ersättning först när nå— gon drabbats av mera omfattande skador orsakade av vilt. I be— tänkandet presenteras ett förslag till ersättningssystem för ska— da av älg, kronvilt och dovvilt som bygger på den angivna princi—
pen.
I korthet innebär systemet att jägarna åläggs betala avgifter för fällda djur till länsälgskadefonden. Från fonden utgår ersättning för skador i jordbruksföretag och till den del värdet av ska— dan överstiger en självrisk som antingen beräknas med hänsyn till företagets storlek eller med hänsyn till vilka grödor som odlats. Även skador i trädgårdsföretag ersätts med ett liknande själv-
risksystem.
Det motiv som föranledde beredningen att föreslå gemensamma er— sättningsregler för älg, kronvilt och dovvilt, nämligen att dessa djurslag orsakar likartade skador som är svåra att särskilja, gäl— ler också beträffande vildsvin. Med hänsyn härtill och till att avgifter bör kunna tas ut också för fällda vildsvin bör vildsvins— skadorna tills vidare inordnas i det föreslagna ersättningssyste— met. Ett lämpligt avgiftstak kan vara det belopp, 200 kronor, som beredningen föreslagit för dovvilt. För fällda kultingar bör ingen avgift utgå. Man kan förutse att en sådan, allmän bestämmelse kom— mer att föranleda meningsskiljaktigheter om huruvida ett fällt djur skall räknas som kulting eller ej. Därför bör närmare anvis— ningar i detta avseende utarbetas av naturvårdsverket.
Eftersom erfarenheterna av Vildsvinens skadegörelse i vårt land är begränsade är det svårt att nu bedöma i vilken utsträckning avgifterna för fällda svin kommer att täcka kostnaderna för att ersätta uppkomna skador, liksom att bedöma hur förhållandena kom— mer att variera för olika delar av landet. Problem förknippade med de redovisade ersättningsreglerna bör därför enligt bered— ningens mening tas upp senare med ledning av de erfarenheter som då vunnits. Som framgår av betänkandet (SDU l979:52) Viltskador avser beredningen att i sitt huvudbetänkande bl.a. lägga fram
ett förslag där frågan om finansiering av olika kostnader som
hör samman med viltet, viltvården och jakten kommer att behandlas.
lf |f_m—"| * _ " "71. _"|' | || ..'. |.-"'.|'. _| " "' . '| ' '- ..|"'|.' "' .. | .- | || __ .- . | 1-1' ||.. _'u..|.| _|' | - . .. ||..' !. .|"' |. .|.'.| | "* :F." .||.|| '.. . .. ||"' ||| |||l'|||||| || ' | .||||| =|.| 'Hn '|'|"m-.||' '. |.|=:|.|'rr|||.. ..|.'|. ". .,"'L|.|.'|-"|' ' |. ..v. '. . ' __.| .a | | '. .. |. |. "|, . | | ||.-.). |. |. .;.- ;._1| | |. .|| .. """|'i|""|"|||||'|. .|_.| '-'-|'..' "'i"|..'. | _1' .."”. 'N' ||"" '='" "' " '-'| .. . . ' . '. fl.. |||-| .| |'|" '..'||| |. _. . "n...-5 |||..|'|'|| T: ||, .-| "_-_|.' |' _ o' |.|—| ' .'| . | | ' . |. I | I II _ | || | ! ||| ! ll ' ' ' ' ' "IA' ' _' " | ||.||| '! |..|| "|"|."_ |. _. " ' .-'| || _.) | ' ..| ||||||j|...":'.| | '| ""'"F' ||? || || ä;" |||"? |||||||| '- |. . || | |.' | | | .. | | .4' ' | " |..'|' _||r| -'r ' J..- ' 1- '. .||. T' |.|. . .-||- ' | |- |.|'-|_|.|||'| .|'.||||.|. |.|.-|| -.'»:|f'|||'|. ||-|'. || | .' | . .| " . - L." '|.. . 'Kl'..'|.|'|.... .. - FL" |||'.| || .| .. |||"'ru||||| |" . | . | ; '_';Il" |_'||*|'|'.'||' |."""." ':'la_"||'|l*#"' "' _ ""'i"..'"" .|.". '.'bji'l|'|'.""|' . .' ""HT'l- .'.|..| "' . " ' ' " i'. | |-"|||||.'...|g| # _ ,. .- .. |.._||.|||||| '||' |! ||' .l4||_|'| ',? "" |h.|.|u.....:.,__'|a_| |.|. _|.'|. ' .'|" .|.'. -
4. " ||._..' "mm". ... -' |:.” "I-fn""-.'-|'.- |.--._.'..».."..-. ru: | —
klå-' ""l|'-"_'_"' .'|-UJ'|'|'W ?1ul'l'lll'wiå'-"l|" " |||.' " ' |"|'|*":'-. -,"|| '|' || ' |f| |||"u' | .|. # |'||:|1'._-||1|.1l|| '_"l"' |||.|||T|v | ' -'.'|.|||-|-||| |.-'|' - ,
.|||||||l |.|.:||'|='||| |'|':"..|'|.||- ||||||||||' |.| || || || |||| |
..|-' .||... | .
RESERVATION OCH SÄRSKILT YTTRANDE
av Arne AnderssonrespThure W Karlsson
Vi reservanter föreslår att nu Frilevande vildsvin utrotas. I det
följande vill vi närmare motivera vårt ställningstagande.
Allmänt
Beredningens majoritetsFörslag ger en relativt allsidig belysning av Förutsättningarna För och problemen med en frilevande vild— svinsstam i vårt land. Således redovisas också Flera synpunkter i Förslaget som inger sådana betänkligheter att dessa självstän- digt torde kunna utgöra grund För en majoritetsskrivning inne—
bärande att man inte bör tillåta en Frilevande vildsvinsstam.
Vi vill Fortsättningsvis uppehålla oss vid några skäl som är av särskild betydelse i sammanhanget.
Påtvingat ställningstagande
Inledningsvis Finner vi det angeläget erinera om att den nu Fri— gående vildsvinsstammen inte är ett resultat Från en planerad ut— sättning utan härstammar Från ”rymlingar" Från vilthägn. Enligt vår mening är nu Förrymda vildsvin starkt uppblandade med tam— svin. Ett Förhållande som rimligen bör tillmätas betydelse då man tar ställning till vildsvinets plats i den svenska viltFau— nan. Ett oFrivilligt berikande av vår viltFauna måste enligt vår mening granskas Från andra utgångspunkter än om ställningstagan— det gällt en planerad och av myndighet godkänd utsättning. Det må bara nämnas det olämpliga i att enskilda människors person— liga intresse av att ha vildsvin i markerna tillåtas dominera över det allmänna intresset. Allmänintresset skulle då ställas inFör Fullbordat Faktum. Ett Förhållande som inte uppmärksammats i majoritetens skrivning men som enligt vår mening är av stor
Det historiska perspektivet
Som skäl För att tillåta vildsvin Fritt i vårt land åberopas i betänkandet att vildsvinet För ca 200 år sedan fanns i Sverige. och att det För den skull inte var Fråga om att tillföra Faunan en ny art. Enligt vår mening försummas i det sammanhanget att gö— ra en jämförelse mellan artrikedomen i 1700—talets viltFauna och vår. Således saknades då större delen av det klövvilt som nu i
olika hänseenden anses så betydelsefullt i våra marker, medan a
andra sidan vargen var vanligt Förekommande i södra Sverige.
För att bättre Förstå skillnaden mellan situationen på 1700—talet och nu må bara erinras om att Sveriges befolkning år 1750 utgjor— de ca 1,8 milj. invånare. Jord— och skogsbruket har under samma tid undergått en närmast total Förändring. Den dåtida produktio- nen var starkt inriktad på betesdrift och vallodling med helt obetydlig stråsädesandel. Att det vid den tiden helt saknades potatis— och sockerbetsodling är ett inte uppmärksammat Förhål— lande, som enligt vår mening är av betydelse i sammanhanget.
Internationell utblick
Beträffande den i betänkandet gjorda internationella utblicken vill vi bara erinra om olikheterna i ägarstrukturen För olika länder. Av lätt Förståeliga skäl är toleransen inom jord— och skogsbruket gentemot vildsvinen större i länder med långt gående statsägande såsom Sovjetunionen, Polen och DDR. Jämförelsen be— träffande erfarenheterna av Frilevande vildsvin mellan dessa län— der och Sverige är därför svår att göra. Svenskt jord— och skogs— bruk, Fördelat på förhållandevis många små enheter i enskild ägo med intensiv produktion kan komma att resa helt andra krav på ägofred För det nya viltet, vilket borde belysts mera ingående
än vad som blivit fallet i betänkandet.
Jägarnas inställning
Av betänkandet Framgår att jägarorganisationerna uttalat sig För Frilevande vildsvin. En genomläsning av remissvaren från Svenska Jägareförbundets remiss till sina länsföreningar ger vid handen
att Svenska Jägarförbundets svar till Jakt— och Viltvårdsbered-
ningen i hög grad baseras på förbundsledningens egen bedömning.
Remissvaren ger oss således den bestämda uppfattningen att vi. genom vårt ställningstagande att inte tillåta Fritt levande vild— svin, i hög grad också tillgodoser jägarnas uppfattning. Det För— hållandet att landets jägare ställer sig så tveksamma till infö— rande av vildsvin kan dels tolkas som att jakttillfällena med
det nu tillgängliga villebrådet är tillräckliga, och dels har landets jägare i gemen inte enbart sett till möjligheterna av ökade jakttillfällen utan de känner också sitt ansvar För de pro— blem, eller rent av konfliktssituationer, som ett accepterande
av vildsvin kan medföra. Detta är en uppfattning som vi reser—
vanter respekterar och ställer oss bakom.
Spridningsområden
Utredningens majoritet har, med hänsyn till jordbrukets intressen, sagt sig ha Förståelse för att några av landets bästa jordbruks— områden bör skyddas Från vildsvin. Som sådana skyddsområden nämns Söderslätt och Kristianstadsslätten i Skåne, Östgötaslätten, Varaslätten i Västergötland samt delar av Mälardalen. Övriga de— lar av landet skall följdaktligen i högre grad enligt beredninges mening tåla såväl markskador som skador på grödan. Ett synsätt som vi omöjligen kan dela.
Vi menar att de nämnda, särskilt skyddsvärda jordbruksområdena inte är de områden som kan förväntas bli mest utsatta. Troligen kommer i stället landets mellanbygder, där jord och skog i högre grad är blandade, att vara mer utsatta För skada. Jordbruksföre— tagen i dessa bygder är dessutom av andra skäl mer ekonomiskt känsliga än företag i nämnda jordbruksområden. Att såsom utred— ningen gör, förlita sig till ett viltskadeskydd är i nuvarande läge inte realistiskt. För det första täcker inget skadeskydd alla skador. En viss självrisk måste alltid tolereras. För det andra är erfarenheterna Från nuvarande skydd mot Viltskador så— dana, att Frågan inte kan anses löst. Vi betraktar det som mindre ansvarsfullt att tillföra faunan ytterligare ett vilt, som bevis— ligen också kan vara skadegörande, innan vi Får en godtagbar lös— ning på viltskadeersättningarna för våra nuvarande viltarter.
Beredningen har underlåtit att redovisa skadeförhållandena på 1940—talet och den nu aktuella situationen i skadedrabbade om— råden. En sådan dokumentation borde enligt vår mening medföra ett annorlunda ställningstagande av beredningen när det gäller
de Frilevande vildsvinen. Jaktmetoder
Oron för oönskad tillväxt ochstor spridning av vildsvinsstammen är klart uttalad i beredningens betänkande. Stammen skall således genom en lämpligt anpassad jakt förhoppningsvis lokaliseras till mindre skadekänsliga områden. För att uppnå denna målsättning an— ser sig beredningen böra Föreslå att nattjakt skall vara gene— rellt tillåten. I områden med vildsvin kommer det Följaktligen
i Framtiden att bli mera berättigat än tidigare att under natte— tid bedriva jakt med vapen av klass l—typ. Detta är ett Förhållan— de som från andra utgångspunkter är synnerligen betänkligt. Sam— hällets möjligheter att beivra olaga jakt är redan i dag otill— räckliga och kommer med den nu föreslagna ändringen att ytterli- gare Försvåras. Beredningens ansträngningar att hålla vildsvins— stammen under kontroll kan rimligen inte kritiseras men öppnar otvivelaktigt samtidigt vidare möjligheter till olaga jakt än vad som nu är fallet, varför denna nattjakt med klass l-vapen inte utan vidare kan accepteras. Vad vi nu anfört beträffande lämplig— heten av att legalisera klass l—vapen nattetid äger giltighet utan att därför stå i konflikt med nu tillåtet vakskytte eller skyddsjakt.
Epizooti—risken
Risken för sjukdomsspridning genom vildsvin är svår att bedöma. Det är emellertid uppenbart att en spridning av svinpest i lan- det skulle Få allvarliga ekonomiska konsekvenser och bl.a. för— svåra export av levande svin och av svinkött. Detta Framgår också av lantbruksstyrelsens remissyttrande. Beredningen har vidare in— hämtat utländska erfarenheter och diskuterat frågan med expertis inom landet, bl.a. statsepizootologen. Det har framgått att ris- kerna För en spridning av svinpest visserligen är små men ändå högst påtagliga.|Mot denna bakgrund anser vi att ytterligare ett tungt vägande skäl anförts mot Frilevande vildsvin.
ställningstagande
Som framgått av vad vi anfört kan tveksamhet mot vildsvin riktas Från många olika utgångspunkter. Vi anser oss ha vänt uppmärksam— heten mot några av de viktigaste sidorna. Det är möjligt att epi— zootiFaran i sig utgör en så stor risk att den skulle kunna läggas till grund för ett förslag om att utrota nu levande vildsvin i Sverige. Således måste en riskbedömning utifrån epizootologiska grunder vara av avgörande betydelse. Dessutom anser vi att det
är ett onödigt risktagande, en typ av "lyxkonsumtion" i risk— tagande, som vi svårligen kan acceptera med hänsyn till ev. följ— der För landets värdefulla tamsvinsbesättningar och därmed för sysselsättningen i slakteriindustrin.
Sammanfattningsvis vill vi peka på att de av oss ovan påtalade olägenheterna och riskerna innebär att vi nu bedömer det som orealistiskt att tillmötesgå önskemålen om en Frilevande svensk vildsvinsstam. Vi Föreslår således att den nu Frigående vild—
svinsstammen i Sverige skall utrotas.
Genomförande
Enligt vår mening kan ett genomförande inte ske utan att mera okonventionella jaktmetoder måste komma till användning. Gränsen för vad som kan tillåtas bör sättas vid giftanvändning, som är ett oestetiskt och allmänt motbjudande tillvägagångssätt. Avgö— rande i sammanhanget är givetvis att utrotningen i ett första tidsbestämt skede bedrivs av markägare och/eller jakträttsinne— havare. Dennaavskjutningsfas skall förhoppningsvis ge Fullstän— dig framgång, dvs. utrotning. Det får emellertid inte uteslutas att denna Fas endast leder till stark decimering av stammen. Så— ledes är det inte osannolikt att ca 1 % av stammen återstår och kommer att kräva längre gående och mindre konventionella utrot— ningsmetoder. Ålägganden och i sista hand också tvångsjakt Får därvid inte uteslutas. Det är enligt vår mening nödvändigt att avskjutningen stimuleras genom skottpengar med förhållandevis höga belopp För att ge önskat resultat och därmed undvika exem— pelvis giftanvändning. Vi utgår för vår del ifrån att naturvårds— verket vid utformningen av erforderliga bestämmelser har ett nära samråd med Svenska Jägarförbundet i enlighet med 1951 års riks-
Handlingsfrihet
Det förslag vi här ställer oss bakom kan i visst avseende te sig motbjudande även För dem som har respekt för våra motiv. Det är därför angeläget att avslutningsvis erinra om att vårt utrotnings— alternativ faktiskt är det alternativ som realistiskt erbjuder framtida valfrihet 1 Frågan om frigående vildsvin. Enligt vår me— ning kan Förutsättningarna om några år så förändras, att de nu stora olägenheterna undanröjts. Skulle så ske, kan en prövning av frågan företas utan att nu rådande tvångssituation föreligger. Med hänsyn till vissa Forskarresultat skulle då också lämpligare och i olika avseenden bättre avelsmaterial Från utländska stammar införskaffas och utsättningen lokaliseras till lämpliga områden. Denna valfrihet står inte till buds om vi nu tillåter den för— hållandevis lilla vildsvinsstammen att etablera sig över stora
delar av landet i enlighet med beredningens majoritetsförslag.
Bilaga 1
FÖRFATTNINGSFÖRSLAG
Beredningen anför i kapitlet "Överväganden och förslag" bl.a. Följande: ”Vildsvinen bör helt hållas borta från områden som Fram— står som särskilt skadekänsliga, dvs. de utpräglade jordbruksom— rådena. Med hänsyn härtill kan det uppstå behov av att lokalt få till stånd en total avskjutning av Förekommande vildsvin. Bered— ningen föreslår ett tillägg till 24 5 jaktlagen som ger länssty— relsen rätt att i fråga om område där det kan befaras avsevärd skada av vildsvin besluta om jakt efter sådant vilt att bedrivas av jakträttsinnehavaren eller av särskilt utsedda jägare. Det bör uppdras åt naturvårdsverket att ge närmare föreskrifter om hur be- stämmelsen skall tillämpas. Fällt eller Fångat djur bör i likhet med vad som gäller enligt 24 5 1 mom. normalt tillfalla jakträtts- innehavaren."
Beredningen Föreslår att ytterligare ett moment förs in i 24 5 jaktlagen med följande lydelse:
24 $ 4 mom. Beträffande område, där det kan befaras att vildsvin skall Förorsaka avsevärd skada på gröda eller plantering, får länsstyrelsen besluta om jakt efter sådant vilt. Bestämmelserna i 1 mom. första och andra styckena gäller i tillämpliga delar.
SOU 1980:11 Bilaga 2
BEREDNINGENS SKRIVELSE TILL REGERINGEN 1979—10—02
1 Bakgrund
Den av regeringen i mars 1977 tillsatta jakt— och viltvårdsbered— ningen har uppmärksammat de problem som sammanhänger med förekom—
sten av frilevande vildsvin i Sverige.
Alltsedan kriget finns i landet ett växande intresse För att hål— la vildsvin i hägn. De hägn som uppförts För ändamålet har varit av varierande kvalitet och rymningar har Förekommit från hägn med bristfälliga stängsel. Som regel torde de förrymda svinen ha åter— fångats eller skjutits. När så inte har skett, har svinen i några fall klarat omställningen till ett liv utanför hägnen och på oli—
ka håll i landet Finns dessa svin i Frilevande grupper.
Under våren 1979 genomförde naturvårdsverket under medverkan av länsjaktvårdsföreningarna en undersökning av var Frilevande vild— svin förekom. Man Försökte också uppskatta hur många djur det rörde sig om. Undersökningen visade att vildsvin vid inventerings— tillfället Förekom frilevande i Stockholms, Södermanlands, Krono- bergs, Kalmar, Skaraborgs och Värmlands län. Antalet djur upp— skattades till mellan 50 och 75. Uppskattningen bedöms som mycket Försiktig och antalet djur kan vara högre. Efter inventerings— tillfället har en grupp om 15 vildsvin rymt Från ett hägn i Gävle— borgs län. Av dessa bedöms fortfarande 10 vara i livet. Under 1979
kan ytterligare en del djur ha kommit ut från olika hägn.
Vildsvinens reproduktionsförmåga är hög. Föryngringen under vå— ren 1979 kan därför ha inneburit kraftiga tillskott till de nämnda grupperna. Enligt uppgift Från Mörkö i Stockholms län Fanns på ön,
som omfattar 12 000 ha, i september 1979 minst 35 svin. På det in—
tilliggande Tullgarn uppskattas antalet djur till mellan 5 och 15. Antalet kultingar är i båda grupperna stort.
De frilevande svinen uppges i flera fall ha orsakat betydande skador på jordbruksgrödor. De skadekänsliga grödorna är främst potatis och stråsäd. Potatisen bökas upp och äta av svinen. Ska— dor kan uppkomma under hela vegetationsperioden från sättning till skörd. I stråsäden blir det skador dels genom nedtrampning, dels genom betning. Särskilt uppskattad är säden strax innan kär— nan hårdnat. De flesta trädgårdsgrönsaker torde också vara skade—
känsliga.
Vildsvinens höga reproduktionsförmåga och deras Förmåga till an- passning i nya miljöer kan väntas leda till att de nu frilevande svinen snabbt ökar i antal och sprider sig till nya områden. För att hindra eller begränsa en sådan utveckling torde det krävas insatser som fordrar beslut Från statsmakternas sida. Under alla Förhållanden finns det anledning att närmare reglera jakten efter vildsvin. I det fall övervägande skäl talar För en frilevande vildsvinsstam i landet krävs regler för hur de skador svinen or-
sakar skall regleras. 2 Jakt- och viltvårdsberedningens arbete med frågan
Jakt— och viltvårdsberedningen har inlett ett arbete för att sam— manställa underlag För nödvändiga beslut i frågan. Sålunda upp— drog beredningen i början av 1979 åt professor Erik Dahl, Lund, att i en rapport redovisa tillgängliga uppgifter om vildsvin. I rapporten, som Färdigställdes i en preliminär version under vå— ren 1979, bekräftas att skadorna för jordbruket och trädgårdsnä- ringen i vissa fall kan bli besvärande. I områden där vildsvinen har stora orörda marker till sitt Förfogande söker de sig sällan till odlad mark och skadorna blir därför små eller inga. De grö— dor som i Första hand drabbas av vildsvinsskador i områden med mellaneuropeiskt klimat är potatis, majs och stråsäd. Särskilt utsatt är potatisen. Små och skogsnära odlingar är mer utsatta än vidsträckta brukningsenheter ute på jordbruksslätterna. Möj- ligheter finns att genom Förebyggande åtgärder begränsa skador— na. Sådana åtgärder är dock antingen ganska dyra eller i längden
) mindre effektiva.
För skogsbruket i Sverige bedöms inte svinen komma att medföra några problem. Där kan de tvärtom komma att ha positiv inverkan. Svinen åstadkommer en markberedning genom sitt bökande och de äter
vissa skadeinsekter i mark, stubbar och spillvirke.
Vildsvinen anses ha en god förmåga att anpassa sig till trafiken. Risken för trafikolyckor skulle därigenom vara betydligt mindre
än den risk som föreligger i fråga om annat klövvilt.
Rapporten kommer under hösten att färdigställas i slutlig version av Erik Dahl.
För att diskutera de konsekvenser en Frilevande vildsvinsstam skulle kunna få har beredningen haft överläggningar med Företräda— re för jordbruket, skogsbruket, trädgårdsnäringen och andra be— rörda intressen. Beredningen har vidare överlämnat Erik Dahls preliminära rapport till vissa myndigheter och organisationer och bett dem redovisa sin inställning till en frilevande vildsvins—
stam i Sverige.
De myndigheter och organisationer som svarat på beredningens För— frågan redovisar starkt skiftande uppfattningar. Företrädare för de näringar som riskerar att drabbas av skador och vissa länssty- relser ställer sig avvisande till att tillåta vildsvin. Den mot-
satta uppfattningen redovisas av bl.a. Företrädare för jägare, naturvårdsintressen och forskning.
I flera av svaren betonas att ställningstagandet grundas på en osäker uppfattning om vad en Förekomst av frilevande vildsvin verkligen innebär Från skadesynpunkt. I många svar anförs att det ännu är För tidigt att ta slutgiltig ställning. Det framhålls att man bör avvakta några år och därigenom få ett bättre beslutsunder—
lag.
De frågor som man anser bör utredas ytterligare är, utöver inver— kan på jordbruket och trädgårdsnäringen, inverkan på skogsbruket, epizootirisken, inverkan på annat vilt, möjligheterna att hålla stammen under kontroll genom jakt eller andra åtgärder och svi— nens förmåga att klara en anpassning till svenskt klimat och
Beredningen har också, efter samråd med viltekologiska institu— tionen vid Sveriges Lantbruksuniversitet, uppdragit åt fil.kand. Hans Kristiansson, Lunds universitet, att genomföra en preliminär undersökning av vad som inträffar när vildsvin lever fritt i
svensk miljö.
Undersökningen skall omfatta:
a) Vildsvinens historia inom undersökningsområdet, antal för—
rymda djur, beståndsutveckling och utbredningsområde.
b) Nuvarande beståndsstorlek, reproduktion och mortalitet.
c) Vildsvinens biotopval och näringsutnyttjande.
d) Översiktlig beskrivning av områdets biotoper med särskild
tonvikt på jordbruks— och skogsbruksförhållandena.
e) Skadegörelse av olika slag - förekomst, omfattning m.m.
F) Inställningen till en frilevande vildsvinsstam hos personer
som kontaktas i samband med undersökningen.
9) Andra uppgifter som av undersökningsledaren bedöms vara av
värde som beslutsunderlag.
Undersökningen skall Förläggas till Tullgarn-Mörkö—området. Rapport om undersökningen skall lämnas till beredningen under oktober månad 1979.
3. Beredningens förslag
De frilevande vildsvinen kan föranleda beslut Från statsmakter— nas sida endera innebärande att vildsvinen utanför hägn skall ut— rotas eller att en större eller mindre Frilevande vildsvinsstam skall accepteras. En tredje möjlighet är att det mera slutgil— tiga beslutet Får Föregås av en försöksverksamhet på någon eller
några platser i landet.
Enligt beredningens mening bör emellertid ett beslut enligt något av dessa alternativ anstå ytterligare en tid. Först i början av nästa år är det För beredningen möjligt att lägga Fram ett be- tänkande i Frågan. Ytterligare kunskaper kan då ha inhämtats ge— nom den tidigare nämnda preliminära undersökningen. Utrymme ges också För att närmare undersöka Förutsättningarna och Formerna
för en eventuell försöksverksamhet.
Ett uppskov med beslut i frågan förutsätter emellertid att de nu Frilevande vildsvinen inte tillåts öka nämnvärt i antal. Enligt beredningens mening bör det vara möjligt att Förhindra en ökning
och spridning genom en relativt intensiv jakt.
Vildsvinen är omvittnat svåra att jaga. Deras skygghet och lär— aktighet i kombination med god hörsel, syn och luktförmåga gör att de har lätt att undkomma jägarna i tätbevuxna områden. När
de utsätts För störningar genom exempelvis jakt övergår de också alltmer till att röra sig och göra sina fodersök under natten. Den jakt som måste bedrivas bör därför i vissa fall Få ske i extraordinära former. Nattjakt och jakt med utnyttjande av motor— fordon och strålkastare kan komma 1 Fråga. Å andra sidan bör en viss återhållsamhet iakttas i Förhållande till den jakt som f.n. är tillåten. Enligt jakttidsförordningen är jakt efter vildsvin tillåten under hela året. Under en tid efter födseln är griskul— tingarna emellertid För sin överlevnad helt beroende av modern. En av huvudprinciperna när jakttiderna Fastställs är att jakt inte skall bedrivas under den tid ungarna är beroende av Föräld— rarnas, Främst moderns, omvårdnad. Även 1 Fråga om djurarter För vilka allmän jakttid råder under hela året, har bland jägarna ut— vecklats en praxis att djuren skall vara fredade under den tid yngelvården pågår. Principen om Fredning bör gälla även Förande modersuggor under den tid ungarna är beroende av hennes omvård— nad. Eftersom grisningen sker under tiden februari — juni och ungarna med säkerhet är beroende av modern under minst två måna— der, bör Fredningstiden För Förande suggor omfatta tiden Februari
— den 15 augusti.
Även om det fortfarande är Formellt tillåtet bör det inte komma i
fråga att använda hagelvapen eller helmantlad ammunition vid jak-
ten. Ett förbud av den innebörden, motiverat främst av djurvän— lighetsskäl, har Föreslagits av beredningen i ett annat samman- hang. Av föreskrifter utfärdade av naturvårdsverket följer att
annat kulvapen än klass 1 vapen inte får användas.
Vid sidan av jakt med skjutvapen bör Fångst prövas. Däremot av—
styrker beredningen att gifter kommer till användning.
Följande åtgärder bör vidtas:
a. En inventering av Frilevande vildsvin bör ske länsvis. Läns—
styrelsen bör svara för att en sådan inventering genomförs.
b. Med ledning av inventeringarna bör jakträttsinnehavarna upp— lysas om i vilken utsträckning det bedöms nödvändigt att jakt sker på deras marker. Jakträttsinnehavarna bör informeras om hur jakten lämpligen skall bedrivas och upplysas om möjligheterna
att erhålla tillstånd till nattjakt och jakt med särskilda hjälp— medel. I den information som ges bör särskilt understrykas vik— ten av att förande suggor fredas under den ovan angivna tiden
och att jakten sker med lämpliga vapen. Informationen bör regio— nalt skötas av länsstyrelserna med hjälp av jägarorganisationerna. Dessa har förklarat sig villiga att biträda i verksamheten. Na— turvårdsverket bör svara för en allmän information till alla be—
rörda.
c. I vissa Fall kan en mellan flera jakträttsinnehavare sam— ordnad jakt vara nödvändig. Länsstyrelserna bör då verka För en
sådan samordning.
d. De nämnda åtgärderna förutsätter en frivillig medverkan
från jakträttsinnehavarnas sida. Enligt beredningens mening bör en sådan medverkan kunna påräknas i betydande utsträckning. Jakt— rättsinnehavare som av något skäl anser sig vara i behov av hjälp För att organisera jakten bör kunna påräkna sådant biträde från jägarorganisationerna. Det kan emellertid inte uteslutas att tvångsåtgärder blir nödvändiga. Bestämmelsen i 24 5 1 mom. jakt— lagen torde utgöra tillräckligt stöd för sådana åtgärder.
e. Det är nödvändigt att så långt möjligt Förhindra att vild— svin genom utplantering eller på annat sätt kommer ut i Frihet. Kontrollen bör skärpas och eventuella överträdelser beivras. Na— turvårdsverket bör därför informera polismyndigheterna om bestäm— melserna i naturvårdsförordningen rörande utplantering av vilt
och handhavande av vilt som hålls instängt.
Beredningen föreslår att regeringen uppdrar åt naturvårdsverket och länsstyrelserna att genomföra de uppräknade åtgärderna. Na— turvårdsverket bör vidare Få i uppdrag att noga följa vildsvi-
nens utbredning och om så visar sig nödvändigt inkomma med För-
slag till ytterligare åtgärder.
I enlighet med den praxis som råder har den som drabbas av skada orsakad av vildsvin möjlighet att vända sig till regeringen med en begäran om ersättning. När det gäller andra djurarter har ska— deersättning endast undantagsvis lämnats på grundval av sådana ansökningar. Restriktivitet får Förutsättas även när det gäller vildsvinsskador. Vissa medel bör emellertid stå till regeringens Förfogande för en sådan skadereglering. Beredningen Föreslår där- för att regeringen — i avvaktan på en mera definitiv lösning av Frågan — hos riksdagen hemställer om bemyndigande att utnyttja anslaget H 16, ersättning för vissa skador av rovdjur, m.m. un— der tionde huvudtiteln,vad avser ersättning för skada av vildsvin. Från anslaget utgår redan nu ersättning enligt kungörelsen (1970:890) om ersättning för skada av kronhjort m.m. För övriga utgifter, exempelvis informationskostnader, bör medel ur jakt— vårdsfonden kunna tas i anspråk. Så kan t.ex. statens naturvårds— verk komma att begära medel för Fullgörande av sin del i den här
föreslagna verksamheten. 4 Sammanfattning Sammanfattningsvis föreslår beredningen
att regeringen uppdrar åt naturvårdsverket och länsstyrelserna
att genomföra de av beredningen angivna åtgärderna,
att regeringen uppdrar åt naturvårdsverket att noga följa vild— svinens utbredning och om så visar sig nödvändigt inkomma med förslag till ytterligare åtgärder
samt att regeringen hos riksdagen hemställer om bemyndigande att utnyttja anslaget H 16 ersättning för vissa skador av rov—
djur, m.m. under tionde huvudtiteln vad avser ersättning för
skada av vildsvin.
Bilaga 3
LITTERATURFÖRTECKNING
Beckmann, 0. 1976. Sauen und Wildschaden. WuH 79(l6):704.
Briedermann, L. 1966. Die Schwarzwildbewirtschaftung in Theorie und Praxis. Arbeitsgem. d. Deutschen Ak. der Landwirtschaftswissensch. Merkblatt 23. Berlin.
— 1970. Die Reproduktion des Schwarzwildes in der Deutschen demokratischen Republik. Beitr. z. Jagd— u. Wildforschung VII. Tagungsber. 113. Deutsche Ak. Land- wirtschaftswiss: 169—186.
Brött, E. 1957. Untersuchungen Uber die wechselnde Inten— sität der Hochwildschaden im Felde. ZJW 3: 32—39.
Dommes, W. 1977. Abschussrichtlinien för Schwarzwild.
WuH 79(22): 1022—1023.
Ekman, S. 1922. Djurvärldens utbredningshistoria på Skan- dinaviska halvön. Stockholm I—XVII, l-6l4.
Freitag, F.0. 1975. Praktisches zur Schwarzwildbewirt— schaftung. WuH 7B(l3): 481—482.
— 1976. Sauen hin'und her. Zahlen und Fakten zur Be— wirtschaftung. WuH 78(23): 537—538.
Gejvall, N.-G. 1973. La destruction de l'environnement ä l'époque de la préhistoire, Lerne (Gréce). Museum 25: 93—96.
— 1977. Osteologi och miljödestruktion. K. Vitterh. Hist. o. Antikv. Ak. Årsb. 1977: 162-175.
Haltenorth, Th. & Trense, W. 1956. Das Grosswild der Erde und seine Trophäen. Bonn, Mönchen, Wien: 1-436.
Hasselbach, M. 1970. Das Schwarzwild des 0derwaldes. Ein Weg zur Erhaltung und qualitativen Verbesserung eines Schwarzwildbestandes in einem Gebiet intensiver Landes—
kultur. Diss. inaug. Hann. Mönden: l—l54
10.
11.
12.
13.
14. 15.
16.
17.
18.
19.
20. 21. 22.
23.
24.
25.
26.
Heptner, V.G., Nasimovic, A.A. & Bannikov, A.G. 1966. Paarhufer und Unpaarhufer. Die Säugetiere der Sovjet— union. Jena. I: 1-939.
Heuell, K. 1975. Uber das Schwarzwild in Rheinland—Pfalz. WuH 78(13): 293—297.
Hugoson, G. 1979. Vildsvinens betydelse för spridning av klassisk svinpest och afrikansk svinpest. Yttrande 1979—12—13.
Jörgens, K. 1968. Schonzeit för Schwarzwild. WuH 71(4): 129—130.
Lindner, A. 1979. Schwarzwildhege. WuH 82: 333—337.
Margl, L. 1964. Schwarzwild. Jagd in Österreich.
Wien: 1—524.
Dloff, H.—B. 1951. Zur Biologie und Ökologie des Wild— schweines. Beiträge zur Tierkunde u. Tierzucht. Frankfurt/M 2: 1—95.
Piene, D. & Gerdes, G. 1969. Wild Pig Study in Monterey County. State of California - Resources Agency. Dept. of Fish and Game. Adm. Report : 1—31 (stencil).
Pielowski, Z. 1976. Die Bewirtschaftung des Schwarzwildes in Europa. WuH 79(5): 103—106.
Raschke, G. 1970. Gedanken zur Schwarzwildhege. WuH 73(5): 97—101, 73(6): 122-124.
— 1978. Schwarzwildabschuss. Waidwerk oder Straftat. WuH 80(25): 1221-1222.
Rocholl, W. 1969. Schwarzwild in Not. WuH 72(ll): 437—442.
Snethlage, K. 1967. Das Schwarzwild. 5 uppl. Hamburg: 1—215.
Snyckers, A. 1967. Das Schwarzwild im Strom- und Heuchel— berggebiet. (Zur Frage der Wildstrandregulierung und Wildschadenverhötung). Diss. inaug. Hohenheim: 1—70.
Spiecker, D. 1969. Verlauf und Ausbreitung der Schweinepest (Pestis suum) in der Eifel in den Jahren 1963 und 1964. ZJW 15: 144—151.
Törcke, F. 1976. Schwarzwild. WuH 79(18): 417—421.
W. L. 1967. Polnische Untersuchungen de Ernährungsbiolo- gie des Schwarzwildes (referat). WuH 69(22): 928.
Ueckermann, E. 1969. Wildverluste durch den Strassen— verkehr und Verkehrsunfälle durch Wild im Lande Nord— rhein—Westfalen im Jagdjahr 1967/68. ZJW: 109—117.
27. — 1978. Der Schwarzwildabschuss. Hamburg: 1—84.
28. Wagenknecht, E. 1971. Bewirtschaftung unser Schwarzwild— bestände. 4. uppl. Berlin. 29. Dzieciolowski, muntliga uppgifter 1979.
Anm. De två viktigaste tidskrifterna anges med följande För— kortning:
Zeitschrift för Jagdwissenschaft: ZJW Wild und Hund : WuH
Bilaga 4
ORDFÖRKLARINGAR
Biotop
Ekologi
Population
Populationsdynamik
Predation
Predator
Reproduktion
Område med egenskaper lämpliga och nödvän- diga för en eller Flera arter av djur och
växter.
Läran om samspelet mellan organismerna och
deras omgivning.
Grupp av en djurart som lever inom ett
visst område.
Förändring inom populationen genom födsel
och död samt genom in— och utvandring.
Tagande av byte (andra djur eller ägg).
Djur som dödar och äter andra djur.
Fortplantning.
Statens offentliga utredningar 1980
Kronologisk förteckning
Fiorton dagars fängelse. Ju. Skolforskning och skolutveckling. U. Lärare i högskolan. U. Preskriptionshinder vid skattebrott. B. Förenklad skoladministration. U. Offentlig verksamhet och regional välfärd. I. Kompensation för förvandlingsstraffet. Ju. Privatlivets fred. Ju. Övergång till fasta bränslen. |. Ökad kommunal självstyrelse. Kn. Vildsvin i Sverige. Jo.
#PPPNPPPPNT'
_...
Statens offentliga utredningar 1980
Systematisk förteckning
Justitiedepartementet
Fjorton dagars fängelse. [1] Kompensation för förvandlingsstraffet. [7] Privatlivets fred. [8]
Budgetdepartementet Preskriptionshinder vid skattebrott. [41
Utbildningsdepartementet
Skolforskning och skolutveckling. [2] Lärare i högskolan. [3] Förenklad skoladministration. [5]
Jordbruksdepartementet Vildsvin i Sverige. [11]
Industridepartementet
foentlig verksamhet och regional välfärd. [6] Overgång till fasta bränslen. [9]
Kommundepartementet Ökad kommunal självstyrelse. [10]
|'|'||'
| || ..| fEW' ' | |'|" .|| "'_'.T-J ..J... . ' " . |. ||' |..|. .'|. |||; |'|||'||.|'||'.'.| . ' | . ' | ' |||." |. .|. ' '|l'” ”|år.” |"'|" ||'l ' ' " "d' " |'
||| * || |||||"|| |l' _| | —|| '- .|. || |||.'|. |... ||.'||-||". '.. _ _ .. "
|.|| ' . IJ. . . i"»"w ' ». .. ' ."
|'|||||...||..-'|..|| '.' _| _
. "| I .' . |.|":'1||' |'"'. . ' L".. ""- "|| .. .
| . ||'||'|il'.""||'.|. |_ .. . . . ; . . I' I _ |'| " l . . I|| I" ' |. 'I I ' | '|'-"li' ' "I—"'I I . . . . Ll 'I || ' | '|'||" ..|.'.|.'_|
|'|| |
' | LiberFÖrl-ag ISBN 91-38—06476—0 Allmänna Förlaga ISSN 0375*250X